Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1957 (Proposition 1957:35)

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1957

Nr 35

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i konkurslagen m. m.; given Stockholms slott
den 10 januari 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i konkurslagen; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227)
om ackordsförhandling utan konkurs.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den nuvarande regeln, enligt vilken mål om
egendomsavträde skall på landet utsättas att förekomma inom tio dagar,
uppmjukas på så sätt att konkursdomaren får möjlighet att låta anstå med
målet senast till det ting, som närmast därefter hålles. Vidare förordas att
i mål om tvistiga fordringar och klander mot utdelningsförslag, vilka enligt
gällande rätt skall utan förberedelse företagas till huvudförhandling, muntlig
förberedelse alltid skall hållas. Enligt förslaget skall slutligen, till skillnad
mot vad nu gäller, mål om konkursförbrytelse kunna upptagas vid annan
domstol än konkursdomstolen. 1

1 Dihang till riksdagens protokoll t957. t samt. Nr 35

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen

Härigenom förordnas, att 14, 103, 108, 111, 211 och 219 §§ konkurslagen1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Då konkursansökning skall hänskjutas
till rätten, varde målet av
konkursdomaren utsatt att förekomma,
i stad inom fyra dagar samt på
landet inom tio dagar. Kräves för
gäldenärens kallande eller hans inställelse
vid rätten oundgängligen
längre tid, må tiden för målets företagande
vid rätten utsträckas, dock ej
utöver sex veckor från det delgivning
av kallelsen kan väntas hava ägt rum.
Till rätten skola parterna särskilt
kallas. I kallelsen skall erinras om
den i 16 § stadgade påföljden av parts
utevaro.

I fråga-------motsvi

103

Efter bevakningstidens----

Anmärkningstiden skall----

Konkursdomaren bestämme ock
viss dag, å vilken, därest förlikning 1

§•

Då konkursansökning skall hänskjutas
till rätten, varde målet av
konkursdomaren utsatt att förekomma,
i stad inom fyra dagar samt på
landet inom tio dagar eller, om varken
borgenären eller gäldenären begär
att målet skall upptagas inom
sistnämnda tid, senast på det ting
som närmast därefter hålles. Kräves
för gäldenärens kallande eller hans
inställelse vid rätten oundgängligen
längre tid, må tiden för målets företagande
vid rätten utsträckas, dock
ej utöver sex veckor från det delgivning
av kallelsen kan väntas hava
ägt rum. Till rätten skola parterna
särskilt kallas. I kallelsen skall erinras
om den i 16 § stadgade påföljden
av parts utevaro.
rande tillämpning.

§•

---anmärkningar framställas.

---av anmärkningstiden.

Konkursdomaren bestämme ock
viss dag inom fjorton dagar från

1 Senaste lydelse, se beträffande 14, 103, 108, 111 och 211 §§ SFS 1946:809.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957

(Nuvarande lydelse)

ej träffas, målet angående de tvistiga
fordringarna skall vid rätten förekomma,
i stad inom fjorton dagar
från nyssnämnda sammanträde och
på landet under först infallande allmänna
ting, så framt ej handläggningen
efter ty i 108 § sägs skall äga
rum å särskilt sammanträde. Där det
i särskilt fall befinnes nödvändigt,
må målet utsättas till senare tidpunkt.

Konkursdomaren låte ----- —

Finner konkursdomaren —---

(Föreslagen lydelse)

nyssnämnda sammanträde, å vilken,
därest förlikning ej träffas, målet angående
de tvistiga fordringarna skall
vid rätten förekomma. Där det i särskilt
fall befinnes nödvändigt, må
målet utsättas till senare tidpunkt.

och förvaltaren,
särskilt underrättas.

108

De tvistefrågor, som uppkommit
därigenom att anmärkningar framställts,
skola företagas till handläggning
vid borgenärssammanträde inför
rättens ombudsman. Därvid äga
förvaltaren, borgenärerna och gäldenären
föra talan; och böra de borgenärer,
mot vilkas bevakningar anmärkning
gjorts, ingiva skriftliga
svaromål och bifoga de handlingar,
som styrka deras talan.

Förvaltaren skall vara tillstädes
vid sammanträdet, så framt han ej
har laga förfall; dock vare hans utevaro
ej hinder för ärendets handläggning.

På ombudsmannen ankomme att
söka genom förhör med de närvarande
utreda tvistefrågorna och däri
åstadkomma förlikning. Medgiva
samtliga närvarande, att anmärkning
må förfalla, eller inskränka de densamma,
äge ej den, som uteblivit,
därå tala.

Finnes anmärkning, varom förlikning
ej blivit träffad, skall frågan
hänskjutas till rätten.

Framställes på landet begäran om

§•

Förvaltaren skall vara tillstädes
vid sammanträdet, så framt han ej
har laga förfall; dock vare hans utevaro
ej hinder för ärendets handläggning.

Finnes anmärkning, varom förlikning
ej blivit träffad, skall frågan
hänskjutas till rätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1957

(Nuvarande lydelse)

särskilt sammanträde för målets
handläggning, åligge ombudsmannen
att genast underrätta konkursdomaren
därom. Finner konkursdomaren
skäl därtill, utsätte han ofördröjligen
sådant sammanträde. Kan besked
om konkursdomarens beslut ej
före borgenärssammanträdets slut erhållas
och för de närvarande tillkännagivas,
vare ombudsmannen pliktig
att till envar, som närvarit vid sammanträdet
och vars adress är känd,
avlåta särskild underrättelse om tid
och ställe för målets handläggning.

Efter borgenärssammanträdet tillställe
ombudsmannen så snart ske
kan konkursdomaren protokoll över
sammanträdet, innehållande om och
i vad mån förlikning skett och vilka
anspråk såsom stridiga återstå. Vid
protokollet skola fogas å sammanträdet
ingivna handlingar. 111

111

Vill borgenär-------

Då efterbevakning sålunda gjorts,
överlämne konkursdomaren genast
det ena exemplaret av bevakningshandlingarna
till rättens ombudsman;
låte ock en gång i allmänna tidningarna
och den eller de ortstidningar,
som bestämts för offentliggörande
av kungörelser om konkursen,
kungöra, att efterbevakning skett, så
ock viss tid, inom vilken anmärkningar
må framställas mot bevakningen,
ställe, varest de till ombudsmannen
överlämnade bevakningshandlingarna
skola hållas tillgängliga
för granskning, tid och ställe för
sammanträde inför ombudsmannen,
därest i anledning av anmärkning
sammanträde varder erforderligt,

(Föreslagen lydelse)

§•

angående bevakning.

Då efterbevakning sålunda gjorts,
överlämne konkursdomaren genast
det ena exemplaret av bevakningshandlingarna
till rättens ombudsman;
låte ock en gång i allmänna
tidningarna och den eller de ortstidningar,
som bestämts för offentliggörande
av kungörelser om konkursen,
kungöra, att efterbevakning
skett, så ock viss tid, inom vilken anmärkningar
må framställas mot bevakningen,
ställe, varest de till ombudsmannen
överlämnade bevakningshandlingarna
skola hållas tillgängliga
för granskning, tid och
ställe för sammanträde inför ombudsmannen,
därest i anledning av
anmärkning sammanträde varder er -

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957 5

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

samt viss dag, å vilken, om förlikning
ej träffas, målet angående den tvistiga
fordringen skall vid rätten förekomma,
så framt ej handläggningen
skall äga rum å särskilt sammanträde.

Anmärkningstiden må
Om innehållet
I övrigt — — -Hava flere —

Ersättning till

211

Mål, som avses i 16, 27, 85, 93, 98,
109, 130, 164 eller 183 §, skall utan
förberedelse företagas till huvudförhandling.
Utsättes målet till fortsatt
eller ny huvudförhandling, äge rätten,
om det erfordras för att målet
vid denna skall kunna slutföras, förordna,
att förberedelse skall äga rum,
samt meddela erforderliga föreskrifter
därom. Uteblir part eller annan,
som äger komma tillstädes vid förhandling,
utgöre det ej hinder för
målets handläggning och avgörande,
om ej annat är stadgat. Vid huvudförhandling
vare häradsrätt domför med
tre i nämden, dock ej i mål, som avses
i 109 eller 130 §.

forderligt, samt viss dag, å vilken, om
förlikning ej träffas, målet angående
den tvistiga fordringen skall vid rätten
förekomma.

§•

Mål, som avses i 16, 27, 85, 93, 98,
164 eller 183 §, skall utan förberedelse
företagas till huvudförhandling.
Utsättes målet till fortsatt eller ny
huvudförhandling, äge rätten, om det
erfordras för att målet vid denna
skall kunna slutföras, förordna, att
förberedelse skall äga rum, samt
meddela erforderliga föreskrifter därom.
Vid huvudförhandling vare häradsrätt
domför med tre i nämnden.

Mål, som avses i 109 eller 130 §,
må ej företagas till huvudförhandling,
med mindre sammanträde för
muntlig förberedelse hållits. Lämna
samtliga närvarande sitt samtycke
därtill eller finnes saken uppenbar,
må huvudförhandlingen hållas i omedelbart
samband med förberedelsen.
Hålles ej huvudförhandlingen i omedelbart
samband med förberedelsen,
skall envar som närvarit och vars
adress är känd erhålla särskild underrättelse
om tid och ställe för huvudförhandlingen,
så framt ej besked
därom lämnats under förberedelsen.

Uteblir i mål, som avses i denna
paragraf, part eller annan, som äger
komma tillstädes vid förhandling, utgörc
det ej hinder för målets hand -

----— — anmärkningstidens utgång.

--— och förvaltaren.

om bevakning.

handläggas gemensamt,
för efterbevakningarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957

(Nuvarande lydelse)

Beträffande talan mot avgörande i
mål, som avses i första stycket, gälle
vad i rättegångsbalken är stadgat om
talan mot beslut i mål, som väckts
vid underrätt. Över underrätts eller
hovrätts beslut, varigenom sådan av
gäldenären förd talan, som avses i
183 § tredje stycket andra punkten,
blivit bifallen, må klagan ej föras.

219

Åtal mot gäldenär för brottsligt
förhållande mot borgenärer, så ock
åtal för förbrytelse, som omförmäles
i 213 eller 214 §, skall utföras vid den
rätt, där konkursen är eller varit anhängig.

Talan, som — —-----— gen

(Föreslagen lydelse)

läggning och avgörande, om ej annat
är stadgat.

Beträffande talan mot avgörande i
mål, som nu sagts, gälle vad i rättegångsbalken
är stadgat om talan mot
beslut i mål, som väckts vid underrätt.
Över underrätts eller hovrätts
beslut, varigenom sådan av gäldenären
förd talan, som avses i 183 §
tredje stycket andra punkten, blivit
bifallen, må klagan ej föras.

§•

Åtal mot gäldenär för brottsligt
förhållande mot borgenärer, så ock
åtal för förbrytelse, som omförmäles
i 213 eller 214 §, må väckas vid den
rätt, där konkursen är eller varit anhängig.

om ombud.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958. Har före lagens ikraftträdande
sammanträde blivit utsatt med
tillämpning av äldre lag, skall denna
alltjämt gälla med avseende å det
sammanträdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1957

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227)
om ackordsförhandling utan konkurs

(Nuvarande lydelse)

Åtal mot gäldenär för brottsligt
förhållande mot borgenärer, så ock
åtal för förbrytelse, som omförmäles
i 50 §, skall utföras vid den rätt, där
ackordsförliandlingen äger eller ägt
rum.

(Föreslagen lydelse)

§•

Åtal mot gäldenär för brottsligt
förhållande mot borgenärer, så ock
åtal för förbrytelse, som omförmäles
i 50 §, må väckas vid den rätt, där
ackordsförhandlingen äger eller ägt
rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av
Halland, i statsrådet å Stockholms slott den 9 november
1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lange,
Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om vissa ändringar
i konkurslagen samt anför därvid följande.

I samband med nya rättegångsbalkens ikraftträdande genomfördes även
vissa ändringar i konkurslagens bestämmelser om rättegången i konkursmål
in. m. Till 1951 års rättegångskommitté bar från skilda håll framställningar
inkommit om ändringar i dessa och andra processuella bestämmelser
i konkurslagen. Vidare har vid 1955 års riksdag motioner väckts om
viss ändring i 103 § nämnda lag. I yttrande till första lagutskottet över dessa
motioner uttalade kommittén bl. a. att den i motionerna behandlade frågan
och de hos kommittén väckta förslagen torde böra utredas i ett sammanhang
samt att kommittén hade för avsikt att upptaga dessa frågor till behandling.
Under hänvisning till kommitténs yttrande anförde utskottet i
sitt av riksdagen sedermera godkända utlåtande att utskottet saknade anledning
att taga ståndpunkt till motionerna samt hemställde på grund därav
att dessa icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I en den 16 november 1955 dagtecknad promemoria (stencilerad) har
kommittén behandlat nyssnämnda frågor och däri framlagt förslag till
vissa ändringar i konkurslagen in. in. över promemorian har efter remiss
yttranden avgivits av riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, hovrätten för Västra
Sverige, hovrätten för övre Norrland, länsstyrelserna i Stockholms län
och Kronobergs län, Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar,
föreningen Sveriges stadsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler,
föreningen Sveriges stadsfiskaler, svenska bankföreningen och svenska
sparbanksföreningen. Riksåklagarämbetet har vid sitt yttrande fogat yttranden
av statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1957

Kommitténs promemoria innefattar förslag i tre olika hänseenden, nämligen
beträffande dels fristen för prövning av konkursansökan som hänskjutits
till rätten (A), dels ordningen för handläggning av mål om tvistiga
tordringar och klander mot utdelningsförslag m. in. (B) och dels forum i
mål angående konkursförbrytelse m. m. (C). Jag anhåller nu att få taga upp
dessa spörsmål till behandling. Därvid skall först eu redogörelse lämnas
för de skilda förslagen samt för remissinstansernas inställning till desamma.

A. Fristen för prövning av konkursansökan som hänskjutits till rätten
Gällande rätt

Före nya rättegångsbalkens ikraftträdande gällde att, då konkursansökning
hänskjutits till rätten, målet skulle utsättas att förekomma i stad inom
fyra dagar samt på landet inom fjorton dagar, där ej för gäldenärens kallande
till rätten oundgängligen krävdes längre tid. Kunde på landet målet
ej företagas inom nämnda tid, med mindre urtima ting hölls, fick dock
målet anstå till nästa allmänna tingssammanträde eller, där på grund av
Konungens förordnande särskilt tingssammanträde, varå mål angående
gäldenär försättande i konkurs fick förekomma, tidigare skulle hållas,
till sådant sammanträde, så framt borgenären begärt dylikt anstånd i ansökningen
och det icke bestreds av gäldenären (14 § konkurslagen).

I samband med tillkomsten av nya rättegångsbalken befanns det önskvärt
att för häradsrätternas del förkorta den tid, inom vilken målet skulle företagas
vid rätten. Processlagberedningen, vilken utarbetade förslag i ämnet,
hänvisade till stadgandet i 1 kap. 7 § rättegångsbalken, enligt vilket allmänt
ting såsom regel skall hållas varje vecka samt jämväl det förhållandet
att ting med tremansnämnd dessutom kan hållas å bestämda tider. Beredningen
påpekade även att enligt 8 § samma kapitel häradshövdingen äger
utsätta särskilt sammanträde för huvudförhandling, då det för arbetets
jämna gång eller eljest finnes erforderligt. Med hänsyn till dessa bestämmelser
ansåg beredningen det kunna stadgas, att prövning av konkursansökan
skulle vid häradsrätt företagas inom tio dagar. För såväl häradsrätt
som rådhusrätt borde enligt beredningens mening bibehållas möjlighet
att utsträcka tiden, när så oundgängligen krävdes för gäldenärens
kallande och inställelse vid rätten. Härom yttrade beredningen att detta
stod i överensstämmelse med vad som stadgades i 32 kap. 1 § rättegångsbalken,
nämligen att den som enligt rättens beslut har att infinna sig vid
rätten skall erhålla skäligt rådrum därtill, samt även med stadgandet i
3 § samma kapitel, vari föreskrives alt om han finnes ej ha erhållit sådant
rådrum eller skäl eljest förekommer till förlängning av den utav rätten föreskrivna
tiden ny tid skall utsättas. En förlängning av tiden utöver vad eljest
skulle gälla syntes beredningen dock höra på visst sätt begränsas. I
detta hänseende borde enligt beredningens mening gälla, alt då det med

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1957

hänsyn till gäldenären var erforderligt att överskrida den eljest stadgade
tiden, målet ej fick utsättas att förekomma vid rätten senare än sex veckor
från det gäldenären kunde antagas ha fått del av kallelsen.

I överensstämmelse med vad beredningen sålunda föreslagit stadgas nu i
14 § konkurslagen att då konkursansökning skall hänskjutas till rätten, målet
skall av konkursdomaren utsättas att förekomma i stad inom fyra dagar
samt på landet inom tio dagar. Kräves för gäldenärens kallande eller
hans inställelse vid rätten oundgängligen längre tid, må tiden för målets
företagande vid rätten utsträckas, dock ej utöver sex veckor från det delgivning
av kallelsen kan väntas ha ägt rum.

Enligt vad i 211 § konkurslagen stadgas är häradsrätt vid huvudförhandlingen
i målet domför med tre i nämnden.

Kommittén

Efter att ha erinrat om att bestämmelserna i ämnet tillkommit för att
tillgodose kraAet på ett snabbt avgörande av mål om egendomsavträde anför
kommittén att detta krav ej bör drivas så långt, att konkursdomaren
tvingas i stor utsträckning utsätta särskilda sammanträden, ehuru parterna
ej önskar det. Kommittén påpekar, att äldre lags bestämmelser om möjlighet
lör konkursdomaren att på borgenärens framställning och med gäldenärens
tysta medgivande låta målet i häradsrätt anstå till nästa allmänna
tingssammanträde var ett uttryck för denna synpunkt.

Kommittén anför vidare alt häradsrätts domkrets är tingslaget samt att
de flesta domsagor utgör ett tingslag. I fjorton domsagor finns dock två eller
flera tingslag. Av sistnämnda domsagor hör sex till hovrätten för övre
Norrland. I de flesta tingslag skall med undantag för tiden under häradsrättens
ferier allmänt ting hållas varje vecka, varvid tingen kan vara fördelade
mellan flera tingsställen. Det finns dock fyrtio tingslag — därav tjugosju
som ej bildar egen domsaga — i vilka allmänt ting ej hålles varje
vecka. I fem av dessa tingslag skall sådant ting hållas var fjärde vecka och
i ett var sjätte vecka; i de övriga skall med några undantag allmänt ting
hållas varannan vecka. Förutom allmänna ting skall i de flesta tingslag ett
eller flera ting med tremansnämnd hållas varje år i regel i slutet av juli eller
början av augusti. Från och med den 17 juni till och med den 21 augusti,
från och med den 19 december till och med den 6 januari samt från och
med måndagen före påsk till och med lördagen efter påsk skall häradsrätt
hålla ferier, dock skall i några domsagor sommarferierna börja först den
1 juli.

I de häradsrätter, i vilka allmänt ting skall hållas varje vecka, synes enligt
kommitténs mening bestämmelserna i 14 § konkurslagen icke behöva
föranleda särskilt sammanträde annat än under den tid, då häradsrätten
håller ferier. Om allmänt ting omväxlande skall hållas å skilda tingsställen,
är det intet som hindrar, att en konkursansökning, om så erfordras för
iakttagande av den föreskrivna tidsfristen, behandlas vid allmänt ting å annat
tingsställe än det, som eljest legat närmast till hands.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957

Under häradsrätls ferier samt i häradsrätter där allmänt ting ej skall hållas
varje vecka hlir det enligt vad kommittén framhåller ibland nödvändigt
med särskilt sammanträde för att den föreskrivna fristen skall kunna iakttagas.
För att statsverkets kostnader för sådant sammanträde ej skall bli
alltför stora, bör detta i regel äga rum å kansliorten, varvid rätten förutom
ordföranden om möjligt bör bestå av tre nämndemän från sagda ort eller
dess närhet. Kommittén yttrar att även om statsverkets kostnader för särskilt
sammanträde för prövning av konkursansökan genom detta förfaringssätt
kunnat hållas nere, de i samband med nya rättegångsbalkens ikraftträdande
vidtagna ändringarna i 14 § konkurslagen dock otvivelaktigt medfört,
att statsverket ibland åsamkats kostnader, vilka enligt äldre bestämmelser
kunnat undvikas. Detta gäller i än högre grad sådana domsagor,
som består av flera tingslag. Är kansliorten ej belägen inom det tingslag,
i vars häradsrätt konkursansökningen skall behandlas, kan nämndemän
från kansliorten ej anlitas. Det kan därför bli nödvändigt med långa och
kostsamma resor antingen för nämndemännen eller rättens ordförande, även
för lielt korta sammanträden.

Kommittén nämner att den enligt sina direktiv bar att vid översynen av
nya rättegångsbalken och därtill anslutande lagstiftning ägna uppmärksamhet
åt möjligheterna att nedbringa statsverkets kostnader för domstolsväsendet.
Även om en ändring av 14 § konkurslagen ur denna synpunkt endast
får ringa betydelse i det stora hela anser kommittén dock att möjligheten
till en besparing bör tillvaratagas, om ej bärande skäl kan åberopas
till förmån för den ordning, som nu gäller.

Uppenbart är — framhåller kommittén — att borgenären ofta har ett
starkt intresse av att hans konkursansökan behandlas snabbt. Med hänsyn
härtill bör eu regel, som tillåter anstånd med ansökningens prövning, utformas
så, att som förutsättning för anståndet kräves medgivande av borgenären.
Har borgenären lämnat dylikt medgivande, finnes emellertid, enligt
kommitténs uppfattning, med hänsyn till de kostnader och besvär, som
ett särskilt sammanträde med häradsrätt ofta medför, i allmänhet ej tillräcklig
anledning att i häradsrätt utsätta sådant sammanträde. Kommittén
föreslår därför att i dylika fall prövningen av ansökningen skall kunna få
anstå till det ting, som hålles närmast efter utgången av den stadgade tiodagarsfristen.
Med ting avses såväl allmänt ting som ting med tremansnämnd.
Skulle häradsrätten dessförinnan för behandling av annat mål eller
ärende än konkursansökningen hålla särskilt sammanträde, utgör självfallet
den föreslagna regeln intet hinder mot att ansökningen upptages å detta
sammanträde.

Kommittén har ej ansett att det som förutsättning för anstånd bör fordras
medgivande jämväl av gäldenären. Dennes intressen lär endast i undantagsfall
kräva snabbare behandling av konkursansökan. Dessutom torde det
ej sällan vara svårt alt införskaffa medgivande från gäldenären. Om emellertid
denne uttryckligen motsatt sig anstånd, synes konkursdomaren böra
taga hänsyn därtill och utsätta målet inom den stadgade tiodagarsfristen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1957

På grund av vad sålunda anförts har kommittén föreslagit alt i 14 § konkurslagen
införes ett stadgande, enligt vilket i häradsrätt må med prövningen
av målet anstå till nästa ting, om borgenären medgivit det.

Yttrandena

Förslaget har vid remissbehandlingen i princip genomgående tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Från några håll har dock viss kritik riktats mot
utformningen av detsamma. Svea hovrätt, som vitsordar behovet av ändring
beträffande fristen för prövning av konkursansökan som hänskjutits
till häradsrätt, yttrar sålunda att det vid uppställandet av nya bestämmelser
i ämnet bör beaktas att konkursansökningar ofta utgör påtryckningsmedel
i ett inkassoförfarande; av konkursansökningar, som anhängiggöres
av borgenärer, torde högst en femtedel fullföljas. Borgenärerna har därför
i allmänhet icke något intresse av att målet utsättes att förekomma inom
förhållandevis kort tid. Med hänsyn härtill och då det emellanåt kan bereda
konkursdomaren svårigheter att komma i förbindelse med borgenären
synes det hovrätten icke vara erforderligt att dennes medgivande inhämtas
för att målet skall få utsättas att förekomma å det ting som hålles närmast
efter tio dagar från det målet hänskjutits till rätten. Då borgenär någon
gång kan ha intresse av att gäldenärens tillgångar omhändertages snarast
möjligt, bör emellertid till en sådan huvudregel knytas ett stadgande om att
rätten i de fall, då borgenären hemställt om skyndsam handläggning, är
skyldig att utsätta målet så snart ske kan.

Med anledning av kommitténs uttalande att, om allmänt ting omväxlande
hålles å skilda tingsställen, det icke vore något som hindrade att en konkursansökning,
därest så erfordrades för iakttagande av den föreskrivna
tidsfristen, behandlades Aid allmänt ting å annat tingsställe än det som eljest
legat närmast till hands ä\rensom att vid utsättande av särskilt sammanträde
detta — för att statsverkets kostnader icke skulle bli alltför stora
— borde äga rum å kansliorten, framhåller hovrätten att allmänheten
bör kunna räkna med att handläggningen av förevarande mål regelmässigt
skall äga rum på samma ort som övriga mål från ifrågavarande del av en
domsaga. Detta gäller särskilt konkursmål, i vilka borgenären, hans ombud
och gäldenären är bosatta på eller invid eu ort, där häradsrätten håller
ting. Blir målet utsatt alt förekomma inför häradsrätten å annan ort som
ligger på långt avstånd från parternas boningsorter medför detta besvär
och i regel extra utgifter för parterna. Statsverkets kostnader blir icke heller
alltid lägre vid sammanträden i kansliorten — till exempel i eu stad
som icke ligger under landsrätt — än vid ett tingsställe, där nämndemän
från orten kan anlitas. Under alla förhållanden torde enligt hoATättens mening
skillnaden med avseende å statsverkets kostnader i de flesta fall icke
bli särdeles stor. Hovrätten anser därför att vid utsättande av mål av förevarande
slag lämpligen göres en avvägning mellan olika intressen och att
därvid hänsyn icke endast bör tagas till statsverkets kostnader. Med den
i promemorian föreslagna utformningen av’ bestämmelserna kan ibland

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957

hända att målet, ehuru borgenären icke har något intresse därav, icke utan
utsättande av särskilt sammanträde kan förekomma vid ting å den ort,
där övriga mål från ifrågavarande del av domsagan handlägges. Enligt hovrättens
mening bör konkursdomaren ha möjlighet att i sådana fall med
borgenärens medgivande utsätta målet till det ting som närmast efter tio
dagar från det målet hänskjutits till rätten förekommer å den ort, där gäldenären
har att svara i tvistemål.

Hovrätten påpekar, att till kommittén icke tycks ha anmälts något önskemål
om förlängning av den för rådhusrätt stadgade fristen om fyra dagar
för prövning av hänskjuten konkursansökan. Det förefaller dock hovrätten
som om denna tid i många fall vore alltför kort. Delgivning av kallelse
å gäldenärer torde på grund av den korta tidsfristen icke kunna ske
— såsom annars vanligen kan äga rum — genom postverkets försorg utan
får utföras av stämningsman. Härtill kommer att gäldenären bör vara berättigad
att erhålla skäligt rådrum samt att konkursansökningar, såsom
förut nämnts, i flertalet fall icke är synnerligen brådskande. För borgenären
kan en så kort tidsfrist som fyra dagar medföra svårigheter att komma
i kontakt med gäldenären för diskussion om uppgörelse. Hovrätten anser
på grund av angivna förhållanden att även den för rådhusrätt bestämda
tidsfristen lämpligen bör förlängas. Om ändring skulle göras i detta avseende
synes det hovrätten knappast finnas anledning att fastställa annan
tidsfrist än den för häradsrätt stadgade tiden om tio dagar. Att fristerna
blir enhetliga får i och för sig betecknas såsom en fördel. Hovrätten anser
att jämväl en sådan ändring bör förknippas med kompletterande stadgande
om att rätten i de fall, där borgenären hemställt om skyndsam handläggning,
är skyldig att utsätta målet så snart ske kan.

Under hänvisning till vad sålunda anförts ifrågasätter hovrätten om ej
1-1 § borde såvitt nu är i fråga erhålla följande lydelse.

Då konkursansökan skall liänskj utas till rätten, varde målet av konkursdomaren
utsatt att förekomma inom tio dagar; på landet må med prövningen
anstå till det ting, som närmast därefter hålles. Med borgenärens
medgivande må på landet med prövningen ytterligare anstå till det ting,
som närmast därefter förekommer å den ort, där gäldenären i allmänhet
har att svara i tvistemål. Rätten vare dock skyldig att i de fall, då borgenären
hemställt om skyndsam handläggning, utsätta målet att förekomma
så snart ske kan.

Liknande synpunkter anföres av Föreningen Sveriges häradshövdingar,
smn påpekar att i tingslag med mera än ett tingsställe förhållandena även
efter ändringen kommer att bli mindre tillfredsställande, särskilt om del
ena tingsstället är beläget på större avstånd från det andra, vilket ju ganska
ofta är fallet i Norrland. Man torde då kunna utgå ifrån alt borgenären, om
han eller hans ombud är bosatt å eller i närheten av den ena orten, icke
kommer att medgiva anstånd till ting, som hålles å den andra orten närmast
efter tiodagarsfristens utgång. Man vinner alltså i dylikt fall icke den
åsyftade besparingen för statsverket. Detta är emellertid en ringa brist, som

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1957

icke ensam bör föranleda ändrade bestämmelser, i varje fall icke sådana
som kan leda till att målets handläggning mot borgenärens önskemål förlägges
till det omnämnda tinget. Mera beaktansvärt synes det föreningen
vara att såväl de nu gällande bestämmelserna som de föreslagna enligt
ordalydelsen föranleder, att konkursansökan kan behöva behandlas vid allmänt
ting å annat tingsställe än det som eljest legat närmast till hands
med hänsyn till parternas bekvämlighet och kostnader. Olägenheterna härav
för parterna bör ej negligeras. I båda de omnämnda hänseendena skulle
en förbättring åstadkommas, därest med borgenärens medgivande prövningen
finge anstå till det ting, som närmast efter den legala fristens utgång
hålles å det tingsställe, som är det lämpligaste för målets handläggning
med hänsyn till parternas bostadsort och övriga omständigheter. Måhända
kan dock hinder mot en sådan anordning möta i det förhållandet, att enligt
tingsordningarna allmänna ting å vissa tingsställen skall hållas allenast
med mycket långa mellanrum. Med anledning av kommitténs uttalande att
extra sammanträden i regel hör äga rum å kansliorten för att därigenom
nedbringa statsverkets kostnader gör föreningen gällande, att det vid val
av sammanträdesort måste anses befogat att mot statsverkets utgifter väga
parternas olägenheter och kostnader.

Hovrätten för Övre Norrland ifrågasätter — med hänsyn till de fall där
den föreslagna regeln kan tänkas medföra en betydande tidsförskjutning
— huruvida ej på sätt stadgades i 14 § i dess ursprungliga lydelse gäldenären
bör äga bestrida att ärendet uppskjutes. Bankföreningen, som förklarat
sig ej vilja motsätta sig att en uppskovsmöjlighet införes, anser det
lämpligt att efter mönster av motsvarande lagstiftning, som gällde före
rättegångsreformen, uttryckligen göra uppskovsrätten beroende av att målet
ej kan företagas inom tiodagarsfristen med mindre särskilt sammanträde
hålles.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ger uttryck åt den uppfattningen att kommittén
i förevarande sammanhang måhända hort taga ställning jämväl till
frågan om icke prövningen av konkursansökan kunde anförtros åt konkursdomaren
ensam, även i fall då gäldenären bestrider ansökningen eller uteblir
med förklaring. Till stöd för en sådan uppfattning åberopar länsstyrelsen
att i tvistemål domaren ensam är domför, om mål avgöres vid muntlig
förberedelse eller vid huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen.

B. Ordningen för handläggning av mål om tvistiga fordringar och klander

mot utdelningsförslag m. m.

Gällande rätt

I 108 § konkurslagen finnes bestämmelser om handläggning vid borgenärssammanträde
inför rättens ombudsman av tvistiga fordringar.
Rörande rättens prövning av de tvistiga fordringarna stadgas i 109 § att
tvistefrågor angående bevakade fordringar ofördröj ligen skall av rätten

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1957

företagas till prövning och, så vitt ske kan, avgöras på eu gång. Tarvar vissa
lordringar längre tid för att utredas och styrkas, skall särskilt dömas över de
tvistefrågor, som kan avgöras tidigare; beror någon borgenärs anspråk på
annan rätts provning, får detta ej vålla uppehåll, utan domstolen, där konkursen
är anhängig, skall fastställa hans rätt i konkursen för det belopp,
som kan bli bestämt genom dom i den särskilda rättegången.

Om bestämmande av tid för de i 108 och 109 §§ omnämnda sammanträdena
ges bestämmelser i 103 §, vars fyra första stycken lyder:

Eftei bevakningstidens utgång bestämme konkursdomaren utan dröjsmal
eftei samråd med rättens ombudsman och förvaltaren ej mindre viss
tid, inom vilken anmärkningar må framställas mot de bevakade fordringarna’
■ °C^ s*ade’ varest de till ombudsmannen överlämnade bevakningshandhngarna
skola hållas tillgängliga för granskning, än även tid och ställe
tor det borgenarssammanträde, som enligt 108 § skall hållas inför ombudsmannen,
därest anmärkningar framställas.

Anmärkningstiden skall bestämmas till minst två, högst fyra veckor från
hevaknmgstidens utgång; dock må konkursdomaren, där det prövas oundgangligen
nödigt, fastställa längre anmärkningstid än nu sagts. Det i 108 S
omtörmälda sammanträde må icke hållas tidigare än två eller senare än fvra
veckor från utgången av anmärkningstiden.

. Konkursdomaren bestämme ock viss dag, å vilken, därest förlikning ei
tratfas, malet angående de tvistiga fordringarna skall vid rätten förekomma,
i stad inom fjorton dagar från nyssnämnda sammanträde och på lan-fSt
!n^?.ande a,lmanna ting, så framt ej handläggningen efter
ty i 108 § sags skall äga rum å särskilt sammanträde. Där det i särskilt fall
Deiinnes nödvändigt, må målet utsättas till senare tidpunkt.

Konkursdomaren låte ofördröjligen om vad sålunda bestämts med posten
översanda meddelande till gäldenären och varje borgenär, som bevakat
ordran i konkursen och vars adress är känd, ävensom särskilt underrätta
ombudsmannen och förvaltaren. I

I femte stycket lämnas regler, som möjliggör för konkursdomaren att,
redan då konkursbouppteckning, borgenärsförteckning eller anmälan om
förvaltarens godkännande av förut ingiven bouppteckning inkommit, träffa
de avgöranden, som avses i första och tredje styckena av lagrummet.

Om eft erbevakning stadgas i 111 §. I viss utsträckning skall beträffande
sådan bevakning i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad om
bevakning är stadgat, således hl. a. de i 103 § tredje stycket upptagna reglerna
om tiden för rättens sammanträde i mål om tvistiga fordringar.

Om u Idelningsf ö rslag gäller enligt 129 § bl'', a. att sedan detta
upprattats forslaget med därtill hörande förvaltningsredogörelse skall hållas
illganghgt för granskning å ställe, som bestämmes av rättens ombudsman
efter samråd med förvaltaren. Ombudsmannen skall låta eu gång i allmänna
tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för ofenthggorandc
av kungörelser om konkursen, kungöra, alt utdelningsför i

m uPPyattals> så ock från och vilken dag samt var det kommer att
hallas tillgängligt. T kungörelsen skall även nämnas, att den, som vill klandra
förslaget, bär att anmäla sitt klander på sätt och inom tid, som stadgas

1 1 t)U !). °

Kungl. Mcij:ts proposition nr 35 år 1957

Rörande förfarandet vid klander mot uldelningsförslag innehåller nyssnämnda
lagrum följande:

Klander mot utdelningsförslag skall skriftligen anmälas hos konkursdomaren
inom trettio dagar från den dag, då förslaget enligt kungörelsen
därom först varit tillgängligt för granskning. I klanderskriften skall angivas,
i vilket avseende ändring i förslaget yrkas; är sådant ej iakttaget, må
klandret ej upptagas.

Varder klander upptaget, utsätte konkursdomaren dag för målets handläggning
vid rätten samt låte den utsatta dagen minst tio dagar förut kungöras
en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som
bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen; underrätte
ock särskilt rättens ombudsman, förvaltaren och den, som anmält klandret,
samt, där klandret avser utdelning till viss borgenär, som icke anmält klandret,
denne.

Vid målets handläggning böra ombudsmannen och förvaltaren vara tillstädes.

De för målets prövning nödiga handlingar skola genom ombudsmannens
försorg tillställas konkursdomaren för att tillhandahållas rätten.

Enligt 211 § första stycket skall mål om tvistiga fordringar och om klander
mot utdelningsförslag utan förberedelse företagas till huvudförhandling.
Detsamma gäller mål, som avses i 16 § (mål om egendomsavträde), 27 §
(mål om avdrag från gäldenärs arbetsförtjänst), 85 § (mål om bestämmande
av arvode åt rättens ombudsman eller förvaltare), 93 § (mål om bouppteckningsed
av annan än gäldenären), 98 § (mål om underhåll till gäldenär),
164 § (mål om ackordsförhandling i konkurs) och 183 § (mål om klagan
över beslut å borgenärssammanträde). Utsättes målet till fortsatt eller ny
huvudförhandling, äger rätten, om det erfordras för att målet vid denna
skall kunna slutföras, förordna, att förberedelse skall äga rum, samt meddela
erforderliga föreskrifter därom. Uteblir part eller annan, som äger
komma tillstädes vid förhandling, utgör det ej hinder för målets handläggning
och avgörande, om ej annat är stadgat. Vid huvudförhandling är häradsrätt
domför med tre i nämnden, dock ej i mål om tvistiga fordringar
eller klander mot utdelningsförslag.

I andra stycket av 211 § stadgas bl. a., att beträffande talan mot avgörande
i mål, som avses i första stycket, skall gälla vad i rättegångsbalken är stadgat
om talan mot beslut i mål, som väckts vid underrätt.

Stadganden av i huvudsak samma innehåll som de i 211 § givna bestämmelserna
förekommer även i 43 § lagen om ackordsförhandling utan konkurs
ävensom i 6 § andra stycket och 15 § andra stycket lagen om utmätningsed
beträffande rättegången i mål om ackordsförhandling utan konkurs
och mål angående utmätningsed.

Kommittén

Efter en redogörelse för vissa ändringsförslag, som framställts beträffande
ordningen för handläggning av mål om tvistiga fordringar —- däribland
de inledningsvis berörda, vid 1955 års riksdag väckta motionerna (I: 111

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957

och II: 73) — påpekar kommittén att föreskrifterna i 103 § konkurslagen
om den tid, inom vilken mål om tvistiga fordringar i konkurs skall upptagas,
liksom åtskilliga andra i konkurslagen stadgade tidsfrister, tillkommit
i syfte att möjliggöra ett snabbt avgörande. Särskilt i de häradsrätter,
där allmänt ting skall hållas varje vecka, kan emellertid dessa föreskrifter
stundom få till följd att det blir svårt att förnuftigt planera arbetet å ting,
å vilket enligt huvudregeln i 103 § huvudförhandling skall hållas i mål om
tvistiga fordringar. Dessa svårigheter torde någon gång kunna undvikas
genom tillämpning av den i tredje stycket sista punkten nämnda lagrum
upptagna bestämmelsen, att sådant mål må, där det i särskilt fall hefinnes
nödvändigt, utsättas till senare tidpunkt. Denna bestämmelse avser dock
endast rena undantagsfall och kan därför i regel ej tillämpas, då svårigheter
av här antydd art kan väntas uppkomma. En lagändring, som undanröjer
berörda olägenheter, synes kommittén därför vara påkallad. Kommittén
nämner, att det från flera håll hävdats att i mål om tvistiga fordringar det
ofta föreligger behov av förberedelse under rättens ledning innan målet företages
till huvudförhandling. Detsamma torde gälla mål om klander mot
utdelningsförslag. En lagstiftning, som syftar till att undanröja de nyss
berörda olägenheterna, synes därför enligt kommitténs mening om möjligt
böra utformas så, att den samtidigt möjliggör förberedelse inför rätten före
huvudförhandlingen i dessa mål.

Under hänvisning till att från några håll framförts att i mål om tvistiga
fordringar sådan förberedelse skulle kunna ske, om det s. k. förlikningssammanträdet
inför rättens ombudsman ersattes av förberedelsesammanträde
inför konkursdomaren erinrar kommittén om att det i ett år 1911
avgivet betänkande med förslag till konkurslag in. in. bl. a. föreslogs, att
ombudsinansinstitutionen skulle avskaffas. I samband därmed föreslogs
även att ordförandeskapet å förlikningssammanträdet skulle utövas av konkursdomaren.
Någon lagstiftning på grundval av nämnda betänkande kom
emellertid ej till stånd. I ett år 1919 avgivet betänkande med nytt förslag
till konkurslag in. in. riktades anmärkningar mot förslaget att konkursdomaren
skulle vara ordförande å förlikningssammanträdet. Det anfördes bl. a.,
att konkursdomarens arbetsbörda därigenom skulle ökas samt att den opartiska
ställning, som domaren borde intaga, då lian sedermera hade att i rätten
bedöma tvistiga fordringsanspråk, skulle kunna rubbas, eftersom domaren
vid förlikningssammanträdet näppeligen kunde underlåta att intaga
en bestämt position till varje föreliggande tvistefråga och låta parterna veta,
huru enligt lians uppfattning frågan skulle rättsligen bedömas. De skäl,
som sålunda anfördes i 1919 års betänkande, gäller enligt kommitténs mening
alltjämt. Det är visserligen tänkbart, att domaren, såsom förutsättes
skola ske vid förberedelse i vanliga tvistemål, söker förlika parterna utan
att binda sig för eu viss uppfattning om tvistefrågans rättsliga bedömning.
Men fördelen med det nuvarande systemet synes kommittén vara, att rättens
ombudsman, just därigenom all han aldrig kominer i den ställningen
att han i rätten skall bedöma den föreliggande tvistefrågan, bar helt andra

2 llihnnij till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. .Yr 3,5

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1957

möjligheter än konkursdomaren att åvägabringa förlikning och därigenom
minska rättens arbete och påskynda konkursutredningens avslutande. På
grund av det anförda har kommittén icke ansett sig kunna förorda, att förlikningssammanträdet
inför rättens ombudsman avskaffas.

Enligt vad kommittén framhåller utesluter ett bibehållande av förlikningssammanträdet
inför rättens ombudsman dock ej att förberedelse inför rätten
före huvudförhandlingen införes i mål om tvistiga fordringar. Närmast till
hands synes det kommittén därvid ligga att öppna möjlighet för rätten att,
om så finnes erforderligt, hålla muntlig förberedelse i dylika mål. Enligt
103 § åligger det emellertid konkursdomaren att senast omedelbart efter bevakningstidens
utgång, således innan behovet av förberedelse kan bedömas,
fastställa dagen för målets handläggning vid rätten och därom underrätta
parterna. Kommittén anser starka skäl tala för att denna bestämmelse bibehålies
oförändrad. Utan att ändra bestämmelsen torde det knappast vara
möjligt att i konkursförfarandet finna utrymme för en förberedelse av
fakultativ karaktär. Med hänsyn till det sagda har kommittén ej föreslagit
införande av fakultativ förberedelse i mål om tvistiga fordringar.

Vad beträffar mål om klander mot utdelningsförslag vore det enligt
kommitténs mening visserligen möjligt att inom ramen för det nuvarande
förfarandet införa eu fakultativ förberedelse, men med hänsyn till att sådana
mål torde vara ganska sällsynta, har kommittén ej funnit skäl att för
dessa mål föreslå andra regler än för mål om tvistiga fordringar.

Kommittén yttrar att i det nuvarande förfarandet, såväl i mål om tvistiga
tordi ingår som i mål om klander mot utdelningsförslag, det däremot låter
sig inordna eu obligatorisk muntlig förberedelse inför rätten före huvudförhandlingen.
Införes förberedelse i dessa fall, bör möjlighet finnas att hålla
huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen, om samtliga
vid förberedelsen närvarande samtycka därtill eller saken finnes uppenbar.
Kommittén antager att med en lösning enligt dessa linjer sådana tvistefrågor
av enkel beskaffenhet, vid vilkas handläggning nuvarande bestämmelser
om huvudförhandling utan föregången förberedelse ej vållar några olägenheter,
i allmänhet kommer att avgöras vid huvudförhandling i omedelbart
samband med förberedelsen, medan åter helt andra möjligheter än för
närvarande kommer att ges att tillfredsställande förbereda mera komplicerade
frågor, innan de företages till huvudförhandling.

Kommittén föreslår, att ett iörberedelseförfarande av nu angiven karaktar
införes i mål om tvistiga fordringar och klander mot utdelningsförslag
samt att på de villkor nyss nämnts möjlighet öppnas att hålla huvudförhandling
i omedelbart samband med förberedelsen i dessa mål. Med hänsyn
till att del föreslagna förfarandet ej helt överensstämmer med det i rättegångsbalken
för tvistemål stadgade, erfordras i konkurslagen uttryckliga
bestämmelser om förfarandet. Kommittén förordar, all sådana bestämmelser
upptagas i 211 § i ett särskilt andra stycke. Ur första stycket samma
lagrum bör då utgå bestämmelserna om mål angående tvistiga fordringar
och klander mot utdelningsförslag. Kommittén föreslår vidare att de i förs -

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957

1»

la stycket upptagna reglerna om verkan av parts eller annans utevaro och
de i nuvarande andra stycket upptagna fullföljdsbestämmelserna efter vissa
formella jämkningar överföres till ett särskilt tredje respektive fjärde
stycke.

Reglerna om obligatorisk muntlig förberedelse föreslår kommittén utformas
så, att det föreskrives att mål angående tvistiga fordringar eller klander
mot utdelningsförslag ej må företagas till huvudförhandling, med mindre
sammanträde för muntlig förberedelse hållits. Med denna formulering
blir det möjligt för rätten att — om det undantagsvis skulle befinnas erforderligt
exempelvis för att bereda parterna tillfälle lämna bevisuppgift —-med stöd av 42 kap. 12 § tredje stycket rättegångsbalken förordna, att förberedelsen
skall fortsättas genom skriftväxling.

Kommittén yttrar, att bestämmelserna i 211 § första stycket konkurslagen
om förberedelse i det fall att målet utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling
främst torde ha tillkommit med hänsyn till mål om tvistiga
fordringar och klander mot utdelningsförslag. Kommittén anser emellertid
möjligheten till dylik förberedelse alltjämt böra hållas öppen även för övriga
mål och föreslår därför ej någon ändring av dessa bestämmelser, liksom
ej heller av motsvarande bestämmelser i 43 § första stycket lagen om
ackordsförhandling utan konkurs och G § andra stycket lagen om utmätningsed.
Enligt kommitténs förslag kommer emellertid, som framgår av
vad tidigare anförts, särskilda regler om förberedelse att gälla för mål om
tvistiga fordringar och klander mot utdelningsförslag, varför bestämmelserna
i 211 § första stycket konkurslagen ej längre blir tillämpliga å dessa
mål. Utsättes sådant mål till fortsatt eller ny huvudförhandling, äger emellertid
rätten, för att målet vid denna skall kunna slutföras, med stöd av 43
kap. 12 § rättegångsbalken, vilket stadgande här blir tillämpligt, förordna
att förberedelse ånyo skall äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter
därom.

Kommittén påpekar, att om 211 § konkurslagen ändras på sätt kommittén
föreslagit, de i 103 § tredje stycket stadgade tidsfristerna, inom vilka
mål angående tvistiga fordringar skall förekomma vid rätten, kommer att
avse, ej såsom nu liden för utsättande av huvudförhandling utan i stället
tiden för utsättande av sammanträde för muntlig förberedelse. Kommittén
föreslår, att i detta hänseende stadgas en för rådhusrätt och häradsrätt gemensam
tidsfrist av fjorton dagar från förlikningssammanträdet inför rättens
ombudsman. Möjlighet att, där det i särskilt fall befinnes nödvändigt,
utsätta målet till senare tidpunkt bör enligt kommitténs mening bibehållas.

Enligt kommitténs uppfattning finnes vid ett genomförande av förslaget
ej längre behov av bestämmelserna i 103 § femte stycket om utsättande av
särskilt sammanträde i häradsrätt för handläggning av mål om tvistiga lordringar.
Kommittén föreslår därför, att sistnämnda bestämmelser utgår liksom
också de hänvisningar till reglerna om särskilt sammanträde, vilka
finns upptagna i 103 § tredje stycket och 111 § andra stycket. Beträflande
mål om klander mot utdelningsförslag kommer, om ändringarna i 211 § ge -

20 Kungl. Maj:Is proposition nr 35 år 1957

nomföres, reglerna i 130 § andra stycket om utsättande av dag för målets
handläggning vid rätten att avse utsättande av dag för muntlig förberedelse.

Kommittén framhåller, att huvudförhandling, som ej hålles i omedelbart
samband med förberedelsen, bör utsättas att äga rum snarast möjligt. Kommittén
ifrågasätter, om ej dess förslag borde kompletteras med särskilda
bestämmelser, som ålade rätten att inom viss tid hålla huvudförhandling.
Kommittén utgår dock ifrån att domstolarna även utan sådana bestämmelser
ej dröjer med huvudförhandlingen i de mål varom här är fråga. Kommittén
erinrar i detta sammanhang ej blott om 42 kap. 20 § rättegångsbalken
utan även om 109 § konkurslagen, vari stadgas att tvistefrågor angående
bevakade fordringar ofördröjligen skall av rätten företagas till prövning.
Sistnämnda stadgande torde få anses ålägga rätten att i sådana mål ej dröja
med huvudförhandlingen längre än som oundgängligen erfordras.

Kommittén anmärker att av grunderna till bestämmelserna i 108 § femte
stycket, vilka bestämmelser kommittén föreslagit skola utgå, torde, vad beträffar
mål angående tvistiga fordringar, följa att om tid och ställe för huvudförhandling,
som ej hålles i omedelbart samband med förberedelsen, envar
bör särskilt underrättas, som deltagit i förberedelsen och vars adress
är känd, så framt ej besked därom lämnats under förberedelsen. Detsamma
synes kommittén böra gälla mål om klander mot utdelningsförslag.
Kommittén föreslår, att en bestämmelse av denna innebörd upptages som
en sista punkt i det föreslagna andra stycket av 211 §.

Beträffande rättens sammansättning vid huvudförhandling i mål om
tvistiga fordringar och klander mot utdelningsförslag anför kommittén att
med de av kommittén föreslagna bestämmelserna rättegångsbalkens regler
blir tillämpliga. Vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband
med förberedelsen, blir således enligt förslaget rätten domför med en lagfaren
domare.

Om gäldenär försatts i konkurs innan de nya bestämmelserna trätt i kraft
bör enligt kommitténs mening äldre lag alltjämt gälla. Kommittén har upptagit
en övergångsbestämmelse av denna innebörd.

Yttrandena

De förslag, för vilka nu redogjorts, har av de remissinstanser, som yttrat
sig i ämnet, antingen tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Svea hovrätt
finner förslagen välgrundade och förklarar sig ej heller ha någon anmärkning
alt framställa mot själva utformningen av de nya lagreglerna. Hovrätten
anser emellertid att det bör undersökas, om ej de föreslagna lagändringarna
i sin tur framkallar behov av kompletterande föreskrifter. Blir
vid det i 108 § konkurslagen föreskrivna sammanträdet anmärkning hänskjuten
till rättens prövning synes det hovrätten lämpligt att rättens ombudsman
lämnar de närvarande en redogörelse för det fortsatta förfarandet
inför rätten. Enligt vad hovrätten framhåller saknar nämligen många bevakande
kännedom om hur förfarandet inför domstolen gestaltar sig och

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1957

i 1

vet t. ex. ej att framställd anmärkning mot bevakning kan i bevakandens
frånvaro avgöras vid huvudförhandling som hålles i omedelbart samband
med förberedelsen. Därjämte torde kunna förväntas att förberedelsen skall
lämna bättre resultat, därest rättens ombudsman orienterat de vid sammanträdet
närvarande om att de vid förberedelsen skall vara beredda att
angiva den bevisning de önskar åberopa och att förete sina skriftliga bevis.
Stadgande härom, som hellre borde ha form av instruktion än av strikt
åläggande, synes hovrätten kunna intagas i ett femte stycke av 108 §. -—
Hovrätten påpekar vidare att om bestämmelserna om förfarandet vid handläggning
av tvistiga fordringar i konkurs blir ändrade, det kan synas inkonsekvent
att motsvarande regler i lagen om ackordsförhandling utan konkurs
icke undergår motsvarande ändring. Häremot kan dock anföras att
ackord är sällsynta och att tvistefrågor i ackordsmål, i vilka rättens prövning
erfordras, är ytterligt sällan förekommande. Vid sådant förhållande
saknas enligt hovrättens mening tillräcklig anledning att enbart av konsekvenshänsyn
göra ändring i ackordslagen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att kommittén kommit till en lämplig
lösning med sitt förslag om obligatorisk muntlig förberedelse såsom
ett led mellan borgenärssammanträdet och huvudförhandlingen, och föreningen
Sveriges häradshövdingar betecknar förslaget såsom mycket förtjänstfullt.
Föreningen uttrycker särskilt sin anslutning till kommitténs
ståndpunkt, alt man ej bör avskaffa förlikningssammanträdet inför rättens
ombudsman samt till de skäl som kommittén anfört för densamma.
Även föreningen Sveriges stadsdomare ger tillkänna en klart positiv inställning
till förslaget. Föreningen Sveriges landsfiskaler nämner att de
bland föreningens medlemmar, vilka fungerar som rättens ombudsman i
konkurser, särskilt understrukit värdet såväl av de föreslagna reglerna om
tid för behandling efter förlikningssammanträde av tvistiga fordringar som
av den föreslagna föreskriften om obligatorisk förberedelse. Gällande bestämmelser
anses allmänt alltför opraktiska.

C. Forum i mål angående konkursförbrytelse m. m.

Gällande rätt

Bestämmelser om forum i brottmål finnes i 19 kap. rättegångsbalken. I 1
och 2 §§ ges de allmänna forumreglerna, varvid huvudregeln är att laga
domstol är rätten i den ort, där brottet förövades. Åtal må vidare upptagas
bl. a. av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet,
eller rätten i den ort, där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig, om
rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter
finner det lämpligt. I (i § stadgas, att då någon förövat flera brott, åtal
för samtliga brotten må upptagas av den rätt, som är behörig att upptaga
åtal för något av dem, om denna med hänsyn till utredningen samt kostnader
och andra omständigheter finner del lämpligt. Knligt 9 § gäller emel -

-22

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1951

lertid, att om i lag eller författning är föreskrivet, att åtal skall upptagas
omedelbart av högre rätt eller av annan allmän underrätt än den, där den
misstänkte enligt 1 eller 2 § har att svara, åtalet ej på grund av vad i 19
kap. stadgas må upptagas av annan domstol. I dessa fall kan således tilllämpning
av 6 § vara utesluten. En sådan särskild föreskrift finnes i 219 §
första stycket konkurslagen, enligt vilket stadgande åtal mot gäldenär för
brottsligt förhållande mot borgenärer, så ock åtal för förbrytelse, som omtalas
i 213 eller 214 §, skall utföras vid den rätt, där konkursen är eller varit
anhängig. I 213 § stadgas straff för den borgenär, som för sin röst vid borgenärssammanträde
betingat sig särskilda fördelar av gäldenären eller av annan
på gäldenärens vägnar. Enligt 214 § straffas den som å borgenärssammanträde
i fråga, som rör boets förvaltning, utövar rösträtt för fordran
med vetskap om att den, sådan den uppgivits, är oriktig. I detta sammanhang
må också erinras om 52 § lagen om ackordsförhandling utan konkurs,
enligt vilken paragraf åtal i vissa fall skall utföras vid den rätt, där
ackordsförhandlingen äger eller ägt rum.

Kommittén

Efter en redogörelse för förarbetena till gällande bestämmelser samt för
vissa ändringsförslag, som framförts från olika håll, anför kommittén att
grunden till de särskilda forumbestämmelserna vid konkursförbrytelser
främst torde ha varit att mål härom ansetts böra handläggas av samme domare,
som handlagt den konkurs med vilken förbrytelsen haft samband.
Bl. a. med hänsyn till alt det med nuvarande underrättsorganisation ofta
är annan domare än konkursdomaren som har att handlägga konkursförbrytelsen,
kan denna synpunkt numera ej tillmätas samma betydelse som
tidigare. Om samme person skall åtalas för flera sådana förbrytelser och
skilda fora gäller för brotten kan nuvarande bestämmelser medföra avsevärda
processuella olägenheter. Även ur straffrättslig synpunkt kan det
vara olämpligt att i sådana fall handläggning sker vid skilda domstolar.
Olägenheter av antydd art kan med gällande regler även uppkomma, om
samme person skall åtalas för dels en konkursförbrytelse dels ett annat
brott och skilda fora gäller. I detta fall kan det förhålla sig så, att det ur
alla synpunkter är lämpligast att gemensam handläggning sker vid det
forum, där sistnämnda brott skall upptagas. Gällande regler tillåter emellertid
i dylikt fall gemensam handläggning endast vid det forum som gäller
för konkursförbrytelsen. Nämnda olägenheter skulle kunna undanröjas,
om reglerna om specialforum vid konkursförbrytelser upphävdes. På
grund härav och då de i 19 kap. rättegångsbalken upptagna forumreglerna
enligt kommitténs uppfattning ger tillräckliga möjligheter att handlägga
ifrågavarande brottmål vid den domstol, som med hänsyn till utredningen
samt kostnader och andra omständigheter är den lämpligaste, anser kommittén
skäl saknas att bibehålla specialforum för konkursförbrytelser. Kommittén
har därför föreslagit, att 219 § första stycket konkurslagen samt den
därmed analoga 52 § lagen om ackordsförhandling utan konkurs upphäves.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1957

Yttrandena

Praktiskt taget samtliga remissinstanser har biträtt förslaget, låt vara att
från en del håll smärre erinringar framställts mot detsamma. Länsstyrelsen
i Kronobergs län anser att vägande skäl anförts till förmån för förslaget
och i samma anda har också åtskilliga andra myndigheter yttrat sig.

Statsåklagaren i Göteborg nämner att för Göteborgs del konkreta exempel
på olägenheterna av den nuvarande ordningen kan anföras. Ofta har omfattande
och besvärliga förundersökningar måst verkställas och åtal utföras
i Göteborg i sådana fall, då konkursgäldenären försatts i konkurs vid
Göteborgs rådhusrätt men gäldenären genom exempelvis invecklade fastighetsaffärer
gjort sig skyldig till konkursförbrytelser å annan ort, där allt
material, vittnen och delaktiga funnits. I de fall, då förundersökningen
verkställes utom den ort, där åtalet skall utföras, uppstår olägenheter därigenom,
att undersökningsledaren icke direkt kan deltaga i och leda undersökningen,
vilket i regel är nödvändigt med hänsyn till de svårbedömda
juridiska spörsmål, som så ofta dyker upp i sådana brottsutredningar.
Mången gång är det erforderligt att anlita sakkunnig vid utredning av gäldenärsbrott.
Skall sådan anlitas på annan ort, än där förundersökningsledaren
finnes, försvåras åklagarens möjlighet att följa sakkunnigutredningen. Enligt
vad i yttrandet vidare framhålles förtjänar den synpunkt, som tidigare
iegat till grund för ifrågavarande forumbestämmelser, nämligen att samme
domare, som handlagt den konkurs med vilken förbrytelsen haft samband,
borde handlägga målet om gäldenärsbrottet, ej längre för Göteborgs del
något avseende. Sedan år 1952 är vid Göteborgs rådhusrätt mål om gäldenärsbrott
överflyttade från den avdelning vid rätten, där konkursdomaren
är ledamot, till de vanliga brottmålsavdelningarna.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler understryker den av kommittén påvisade
olägenheten att en person, som misstänkes för såväl konkursbrott
som annan förbrytelse för närvarande endast kan lagforas gemensamt vid
den domstol, där konkursen är eller varit anhängig. Föreningen Sveriges
landsfiskaler hävdar att ett rationellt utnyttjande av befattningshavarna
inom rättsvården kräver att dubbelinläsning av brottmål i möjligaste mån
undvikes. Bl. a. av denna anledning anser föreningen att stadgandet om specialforum
vid konkursbrott bör upphävas.

Statsåklagaren i Stockholm ställer sig tveksam till huruvida tillräckliga
skäl förebragts för att avskaffa det exklusiva forum som gäller för konkursförbrytelse
av borgenär. De praktiska olägenheter som av kommittén
med rätta påvisats sammanhänga med föreskriften om specialforum i fråga
om gäldenärs brottsliga förhållande mot borgenärer synes icke med någon
större grad av styrka äga giltighet vid fall av brott mot 213 och 214 §§
konkurslagen eller 5(1 § i lagen om ackordsförhandling utan konkurs. Fördelen
av att talan i sådana mål i allmänhet väckes vid specialforum enligt
219 § första stycket konkurslagen respektive 52 § i lagen om ackordsförhandling
utan konkurs talar enligt statsåklagarens mening närmast för att
lör dessa fall konkursdomstolen bibehålies som exklusivt forum. Möjligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957

synes kunna ifrågasättas om icke såsom alternativ i dessa fall bör ifrågakomma
forum enligt 19 kap. 1 § sista stycket rättegångsbalken. Därigenom
skulle, när det gäller lätt utredda fall av detta slag av brottslighet, kunna
undvikas för den tilltalade tids- och kostnadskrävande inställelser inför
domstol med sammanträdesort på avsevärt avstånd från den tilltalades
bostadsort. Riksåklagarämbetet, som ansluter sig till förslaget att bestämmelserna
i konkurslagen och lagen om ackordsförhandling utan konkurs
om specialforum för konkursförbrytelser av gäldenär upphäves, finner däremot
övervägande skäl tala för att jämväl det exklusiva forum för sådana
brott av borgenär, som omförmäles i 213 och 214 §§ konkurslagen och 50 §
lagen om ackordsförhandling utan konkurs, avskaffas.

Svea hovrätt finner visserligen vägande skäl åberopade för alt bestämmelserna
om forum i mål om konkursförbrytelse ändras så att konkursdomstolen
icke skall vara exklusivt forum i fråga om sådana mål men anser
det ändå böra fasthållas såsom lämpligast att handläggningen likväl i
allmänhet ankommer på konkursdomstolen. Enligt vad hovrätten framhåller
får förslaget till följd att forumfrågor skall bedömas enligt reglerna
i 19 kap. rättegångsbalken, varför väl i regel konkursdomstolen blir rätt
forum i brottmål. Det kan emellertid inträffa fall, i vilka konkursdomstolen
enligt dessa regler icke skulle bli behörig att upptaga ett mål av förevarande
art, även om detta skulle vara lämpligt. Man kan nämligen tänka
sig att en person, som försättes i konkurs, förslösat sina tillgångar på ort
utom konkursdomstolens jurisdiktionsområde. Enligt 19 kap. 1 § första
stycket rättegångsbalken torde brottet i så fall icke falla under konkursdomstolens
domvärjo. Behörighet för konkursdomstolen kan visserligen
inträda jämlikt 19 kap. 1 § tredje stycket samma balk, men så blir ej alltid
händelsen. Därest vederbörande vid tiden för stämningens delgivning icke
längre är bosatt eller mera varaktigt uppehåller sig inom konkursdomstolens
domskrets, är domstolen ej heller behörig enligt sistnämnda stadgande.
Oaktat de fall, då konkursdomstolen sålunda icke blir behörig upptaga
mål om konkursförbrytelse, säkerligen är tämligen sällsynta, synes det
hovrätten vara till fördel, om i 219 § första stycket bibehölles stadgande,
enligt vilket det i varje fall vore möjligt för domstol, där konkursen är eller
varit anhängig, att upptaga mål om förbrytelse i konkursen.

Departementschefen

Då gäldenären själv söker sig i konkurs eller medger en konkursansökan
som gjorts av borgenär, meddelar konkursdomaren beslut om egendomsavträdc.
Om däremot gäldenären bestrider ansökningen eller underlåter
att förklara sig, trots att han i behörig ordning fått del av ansökningen,
skall målet hänskjutas till rätten. Ett sådant mål skall utsättas
att förekomma vid rätten inom helt kort tid, i stad inom fyra dagar och

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1957

på landet inom tio dagar; ett särskilt undantag linnes dock angivet i lagen
för sådana fall då gäldenärens kallande eller hans inställelse oundgängligen
kräver längre tid.

På grund av de snävt angivna tidsgränserna nödgas domstolen i vissa
fall hålla särskilt sammanträde för målets handläggning, varigenom kostnader
uppkommer för statsverket. I stad torde det mera sällan inträfta att
sådant sammanträde måste hållas. På landet kan lagbestämmelsen under
den tid på året då häradsrätten har ferier och även eljest i de fyrtio tingslag,
som icke håller ting så ofta som varje vecka under tingsterminerna,
leda till att särskilt sammanträde måste utsättas. Detta gäller då oavsett
om parterna önskar sådant sammanträde eller hellre skulle vilja tå målet
handlagt vid senare tillfälle, då ting hålles.

Reglerna om den tid inom vilken mål om egendomsavträde skall upptagas
av rätten har förestavats av ett krav på att sådana mål skall avgöras utan
tidsutdräkt. Del är självfallet av ett visst allmänt intresse att konkursansökningar
icke förblir oavgjorda under någon längre tid, och i allmänhet
ligger det också i parternas intresse att få dessa mål snabbt avgjorda. Erfarenheten
har emellertid visat, att de flesta konkursansökningar icke fullföljes.
Detta beror ofta på att gäldenären inför hotet om konkurs infriar
sin skuld; konkursansökningen har då fungerat som ett påtryckningsmedel
för att framkalla en uppgörelse mellan parterna. Det kan i dylika fall
vara av betydelse för båda parterna att gäldenären har erforderligt rådrum
och att målet icke företages så snabbt att en uppgörelse förhindras.
Såsom kommittén föreslagit synes därför möjlighet böra finnas att på landet
låta anstå med prövningen av målet till det ting, som närmast hålles
efter fristens utgång. Enligt kommittéförslaget skulle detta tå ske med borgenärens
medgivande. Det kan emellertid icke bortses ifrån att ä^en gäldenären
stundom kan ha ett berättigat intresse av att få till stånd ett snabbt
avgörande. Den föreslagna möjligheten till anstånd bör därför kunna utnyttjas
endast om varken borgenären eller gäldenären begär att målet skall
utsättas att förekomma inom den eljest gällande tiden av tio dagar.

På grund av det anförda, och då jag icke är beredd att nu upptaga de
i vissa yttranden berörda frågorna om rättens sammansättning i förevarande
mål och lämplig tidsfrist för målets utsättande i stad, synes frågan
om handläggning av konkursansökningar, som hänskjutits till rätten, lämpligen
böra lösas på det sättet alt till den nuvarande regeln alt målet skall
utsättas att på landet förekomma inom tio dagar fogas ett tillägg av innehåll
alt målet på landet må förekomma senast på del ting, som närmast
därefter hålles, om varken borgenären eller gäldenären begär att målet skall
upptagas inom den angivna tiden av tio dagar. Det torde icke vara ertoiderligt
att kräva att borgenären skall framställa sin begäran därom redan
i konkursansökningen; såväl borgenären som gäldenären bör äga frihet alt
framställa sådan begäran ända till den tidpunkt då konkursdomaren fattar
beslut om målets hänskjutande till rätten.

I ell par remissyttranden har hävdats att i sådana tingslag, där flera

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1957

tingsställen finnes, målet borde få skjutas till dag, då ting hålles å det
tingsställe, som ur förekommande synpunkter ligger närmast till hands
för målets handläggning. De fall det här gäller är synnerligen sällsynta.
En sådan specialregel för dessa fall skulle kunna medföra mycket långa
uppskov med handläggningen. Det torde i praktiken vara möjligt att på
lämpligt sätt komma till rätta härmed enligt den nu föreslagna lagbestämmelsen,
varför jag icke kan tillstyrka införandet av en särskild regel för
dessa tingslag.

Kommitténs förslag beträffande ordningen för handläggning av mål om
tvistiga fordringar och klander mot utdelningsförslag har vid remissbehandlingen
vunnit allmän anslutning. Den nuvarande ordningen, enligt
vilken dessa mål utan förberedelse skall företagas till huvudförhandling,
är icke helt tillfredsställande. Särskilt mål om tvistiga fordringar kan
mången gång vara både invecklade och vidlyftiga. Det har i praktiken ofta
visat sig svårt att handlägga dessa mål på det sätt, som lagen nu anvisar.
Det är tydligt att handläggningen av målen, liksom även mera besvärliga
mål om klander mot utdelningsförslag, skulle vinna på att ett förberedelseförfarande
infördes däri. Kommitténs förslag är så utformat att ett dylikt
iörtarande skall ingå i alla mål av angivet slag och alt i mål av relativt
enkel beskaffenhet — vilket väl det stora flertalet av målen torde vara
— förberedelsen omedelbart skall kunna övergå i huvudförhandling. En
sådan lösning torde vara väl ägnad att undanröja de olägenheter, som vidlåder
nuvarande ordning. Möjligen kan mot reformen invändas att den
rymmer en viss fara för att målen onödigtvis fördröjes. Denna fara är dock
ringa, om domstolarna tillvaratar möjligheten att hålla huvudförhandling
i omedelbar anslutning till förberedelsen. Dessutom kan hänvisas till att
i 104) § konkurslagen finnes en uttrycklig bestämmelse som inskärper angelägenheten
av skyndsamhet i avgörandet av mål om tvistiga fordringar.

Den i ett remissyttrande framförda tanken att rättens ombudsman vid
lörlikningssammanträdet bör lämna de närvarande en redogörelse för det
fortsatta förfarandet inför rätten finner jag beaktansvärd. Det kan dock
anses självfallet alt så sker i de fall då de närvarande icke har tillräcklig
kännedom om förfarandet, och några särskilda lagbestämmelser i ämnet
torde icke erfordras.

Förslaget om upphävande av bestämmelserna om specialforum för konkursförbrytelser
har i huvudsak tillstyrkts från remissmyndigheternas
sida. Såsom kommittén framhållit och som vid remissbehandlingen ytterligare
bekräftats medför tillämpningen av dessa bestämmelser uppenbarligen
vissa olägenheter.

Upphävandet av bestämmelserna om specialforuin för konkursförbrytelser
innebär att de i 19 kap. rättegångsbalken upptagna forumreglerna i stället vinner
tillämpning. I praktiken kommer väl även enligt dessa regler att följa att
konkursdomstolen ofta blir behörig. I ett yttrande har påpekats att det likväl
stundom kan inträffa att så icke blir fallet. Detta synes mig dock knappast
väcka större betänklighet. Jag kan följaktligen ej finna det nödvän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1957

digt, såsom i nämnda yttrande ifrågasatts, att i konkurslagen bibehålies ett
stadgande, enligt vilket det i vart fall skulle vara möjligt att vid konkursdomstolen
upptaga mål om konkursförbrytelse.

De av mig i det föregående föreslagna lagändringarna bör träda i kraft
den 1 januari 1958. En övergångsbestämmelse synes erforderlig med hänsyn
till förslaget om ändrad ordning för handläggningen av mål om tvistiga
fordringar och klander mot utdelningsförslag. övergångsbestämmelsen torde
i sak kunna utformas på det sätt kommittén föreslagit.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till

1) lag om ändring i konkurslagen; samt

2) lag om upphävande av 52 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling
utan konkurs.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen, av den
lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

1 Bilagan, som här medlagits allenast såvitt rör 219 § konkurslagcn, ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna
till lagen om ändring i konkurslagen samt lagen om upphävande av 52 i
lagen om ackordsförhandling utan konkurs, är i utelämnade delar likalvdande med den vid
propositionen fogade bilagan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957

Bilaga

Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen

Härigenom förordnas, att 14, 103, 108, 111, 211 och 219 §§ konkurslagen
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

219 §.

Åtal mot gäldenär för brottsligt
förhållande mot borgenärer, så ock
åtal för förbrytelse, som omförmäles
i 213 eller 214 §, skall utföras vid
den rått, där konkursen är eller varit
anhängig.

Talan, som------— genom ombud.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958. Har gäldenär försatts i
konkurs före nämnda dag, skola dock
i avseende å konkursen 103, 108, 111
och 211 §§ i deras äldre lydelse gälla.

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1957

Förslag

till

Lag

om upphävande av 52 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227)
om ackordsförhandling utan konkurs

Härigenom förordnas, att 52 § lagen den 13 maj 1921 om ackordsförhandling
utan konkurs skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ls lagråd den 2 januari
1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 3 december 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet
Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet den 9 november 1956, hade
Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändring i konkurslagen, samt

2) lag om upphävande av 52 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling
utan konkurs.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av tillförordnade byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet B.
Hjern.

Lagrådet yttrade:

Enligt det remitterade förslaget till lag om ändring i konkurslagen skulle
första stycket i 219 § upphävas. Lagrådet instämmer i önskemålet, att de
praktiska olägenheter som det nuvarande stadgandet medför undanröjas.
Om nämnda stycke uppliäves, skulle det emellertid bli oklart, under vilken
domstol de med den nuvarande forumregeln åsyftade brotten skulle i första
hand höra. Enligt reservbestämmelsen i 19 kap. 1 § sista stycket rättegångsbalken
kan då visserligen målet upptagas av den domstol där den misstänkte
skolat svara i tvistemål i allmänhet och varest konkursen i regel är eller
varit anhängig. När juridisk person försättes i konkurs och fråga uppkommer
att åtala verkställande direktör, styrelseledamot eller annan, sammanfaller
dock den åtalades mantalsskrivningsort ofta ej med den ort där den
juridiska personen är lokaliserad. I sådana fall skulle med tillämpning av
nämnda bestämmelse åtalet komma alt väckas vid annan domstol än konkursdomstolen.
Det lämpligaste synes vara, att konkursdomstolen får bli fakultativt
forum för ifrågavarande brott och att sålunda åtal städse må väckas
vid samma domstol som den där konkursen är eller varit anhängig. Om
stadgandet i 219 § första stycket får detta innehåll, utgör 19 kap. 9 § rättegångsbalken
ej hinder för att målet enligt vad i samma kapitel sägs upptages
vid annat forum, när det är lämpligare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957

Om gäldenären försatts i konkurs före lagens ikraftträdande, skola enligt
det remitterade förslaget 103, 108, 111 och 211 §§ gälla i deras äldre
lydelse. Det synes, för att snabbare bringa dessa paragrafer i tillämpning,
lämpligt att i stället föreskriva, att om före nya lagens ikraftträdande sammanträde
blivit utsatt med tillämpning av äldre lag, denna alltjämt skall
gälla med avseende å det sammanträdet.

Förslaget till lag om upphävande av 52 § lagen om ackordsförhandling
utan konkurs torde böra ändras i överensstämmelse med vad lagrådet förordat
i fråga om 219 § konkurslagen.

Ur protokollet:
Torsten Johansson

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957

Utdrag av protokollet över justiticdepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 januari 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 2 januari
1957 avgivna utlåtande över de den 9 november 1956 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag om ändring i konkurslagen; samt

2) lag om upphävande av 52 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling
utan konkurs.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande och med förmälan, att förslaget
till lag om ändring i konkurslagen torde böra jämkas i enlighet med vad
lagrådet förordat samt förslaget till lag om upphävande av 52 § lagen om
ackordsförhandling utan konkurs till följd därav ersättas av ett förslag till
lag angående ändrad lydelse av 52 § sistnämnda lag, hemställer föredraganden
att de sålunda ändrade lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

56 IT 1 ‘i