Kungl. Maj:ts proposition nr 34 (Proposition 1952:34)

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Nr 34.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till åtgärder
för främjande av fiskebåts- och fiskredskapsförsäkring;
given Stockholms slott den 11 januari
1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Hj. R. Nilson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionens syfte är att bereda fiskarena ökade möjligheter att få ett
tillfredsställande försäkringsskydd för sina fiskebåtar. För detta ändamål
föreslås, att ömsesidiga båtförsäkringsföreningar under viss begränsad
tid skola erhålla statligt stöd i form av organisationsbidrag. Därjämte föreslås
statligt bidrag till upplysnings- och rådgivningsverksamhet i fiskets försäkringsfrågor.
Däremot har det icke ansetts påkallat, att staten skall
ställa kapital till förfogande eller på annat sätt bereda dylika föreningar erforderlig
täckning för deras försäkringsverksamhet. Dylik täckning anses
nämligen kunna erhållas genom samverkan mellan föreningarna och vissa
större sjöförsäkringsaktiebolag i form av avtal om s. k. stop loss-försäkring.

I propositionen hemställes slutligen om fortsatt medelsanvisning för fiskredskapsförsäkring.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 34.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
11 januari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anmäler statsrådet Hjalmar Nilson fråga om anslag till åtgärder
för främjande av fiskebåts- och fiskredskapsförsäkring samt anför därvid
följande.

Inledning.

Från och med budgetåret 1948/49 ha under nionde huvudtiteln anvisats
förslagsanslag dels till Fiskredskapsförsäkring: Organisationsbidrag m. m.,
dels till Fiskredskapsförsäkring: Bidrag vid försäkringsförluster. Dessa anslag,
beträffande vilka icke redovisats någon utbetalning före den 1 juli 1951,
ha från och med budgetåret 1949/50 varit uppförda med oförändrade belopp
av 37 000 respektive 10 000 kronor. Av förstnämnda anslag avses ett belopp
av högst 12 000 kronor för propaganda bland fiskarena rörande fiskredskapsförsäkring
och för rådgivande verksamhet beträffande utformandet
av bolagsordning, allmänna försäkringsvillkor m. m. Rörande bestämmelserna
i övrigt för anslagens användning hänvisas till statsliggaren s. 822
och 823.

Fiskeristgrelsen med statens fiskeriförsök (skr. 9/8 1951) hemställer, att
nyssnämnda båda anslag skola uppföras med oförändrade belopp. Styrelsen
anför vidare, att det synes böra övervägas att överföra anslagen till tionde
huvudtiteln. Såsom skäl härför framhålles, att den statliga fiskredskapsförsäkringen
icke i något avseende ankommer på fiskeristyrelsen utan innefattar
en rent försäkringsmässig angelägenhet, som närmast synes ankomma
på försäkringsinspektionen.

I årets statsverksproposition (IX ht punkt 149) har Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1952/53 beräkna dels till Fiskredskapsförsäkring: Bidrag vid försäkringsförluster
ett förslagsanslag av 10 000 kronor, dels till Fiskredskapsförsäk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

ring: Organisationsbidrag in. m. ett förslagsanslag av 37 000 kronor. Jag
torde nu få upptaga dessa anslagsfrågor. Därvid torde jag emellertid först
få redogöra för ett av särskilda sakkunniga avgivet betänkande angående
fiskebåtsförsäkring och mitt ställningstagande till detta.

Fiskebåtsförsäkringsutredningens betänkande och yttrandena

över detta.

Jag torde få erinra om att dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
den 20 januari 1950 med stöd av vederbörligt bemyndigande tillkallade särskilda
sakkunniga för att i enlighet med vissa angivna riktlinjer utreda
frågan om fiskebåtsförsäkring och avgiva förslag i ämnet. De sakkunniga1,
vilka antogo benämningen fiskebåtsförsäkringsutredningen, ha den 15 september
1951 avgivit betänkande med förslag angående fiskebåtsförsäkring
(stencilerat).

Över betänkandet ha, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,
försäkringsinspektionen, fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök, fiskeriintendenterna
i övre norra, Österhavets och Västerhavets distrikt, hushållningssällskapen
i Stockholms län och stad, Uppsala och Östergötlands län,
Kalmar läns norra och södra områden, samt Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
län, Sveriges fiskares riksförbund, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund,
Svenska sydkustfiskarenas centralförbund, Svenska västkustfiskarenas
centralförbund, Gotlands läns fiskeriförsäkringsbolag, Blekinge läns fiskeriförsäkringsbolag,
Skånska ostkustens båtförsäkringsförening, Råå båtförsäkringsförening,
Hallands läns fiskeriförsäkringsförening, Bohusläns allmänna
sjöförsäkringsförening, Bohusläns enskilda försäkringsbolag, öckerö
sockens ömsesidiga båtförsäkringsförening, Vette härads ömsesidiga båtförsäkringsförening
samt Sjöassuradörernas förening, Försäkringsaktiebolaget
Leire och Städernas allmänna försäkringsbolag.

Vid behandlingen av utredningens förslag torde jag först få lämna en sammanfattning
av huvuddragen av detta samt därefter redogöra för motiven
till utredningens ståndpunkttaganden ävensom för yttrandena över betänkandet.

Huvuddragen av utredningens förslag.

Utredningen framhåller inledningsvis, att fiskebåtsförsäkring för närvarande
sker huvudsakligen genom ömsesidiga försäkringsföreningar, ledda
och kontrollerade av fiskarena själva. Enligt utredningens mening är denna
försäkringsform också den lämpligaste för försäkring av fiskebåtar. Sådana
försäkringsmöj lighcter saknas emellertid inom ostkustens fastlandslän och

1 De sakkunnig» voro direktören S. Apelqvist, ordförande, samt direktören N. T. Henriksson
ävensom ledamöterna av riksdagens andra kammare fiskaren H. S. Levin, folkskolläraren G. T.
Skoglund och affärsförcståndaren K. B. Utbult.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

inom större delen av Malmöhus län. Utredningen förordar därför att den
ömsesidiga försäkringsrörelsen på området skall utbyggas med ett antal nya
föreningar. Initiativ till bildandet av föreningarna tänkes kunna tagas av
nu befintliga organisationer bland fiskarena.

I betänkandet framhålles vidare, att bildandet av nya föreningar för försäkring
av fiskebåtar möter svårigheter bland annat därigenom att fiskarena
icke själva torde kunna sammanskjuta erforderligt kapital. Utredningen har
i enlighet med sina direktiv sökt finna en lösning av frågan, hur man skall
kunna ordna ett tillfredsställande försäkringsskydd, som utan ekonomiskt
stöd från det allmännas sida kan utgöra en ersättning för garantikapital. Utredningen
har för detta ändamål hänvänt sig till de svenska försäkringsaktiebolag,
som bedriva sjöförsäkring.

De tillfrågade försäkringsbolagen ha i princip ufcfäst sig att gemensamt
genom en pool

dels lämna ömsesidiga fiskebåtsförsäkringsföreningar en s. k. stop lossförsäkring,
vilken är avsedd att täcka det underskott, som kan uppkomma
för vederbörande föreningar därigenom att skadeersättningarna per kalenderår
överstiga det belopp, som föreningarna genom årsavgifter och uttaxeringar
kunna erhålla från sina medlemmar, dock att ersättningen under
stop loss-försäkringen maximeras till ett belopp lika med summan av föreningens
årsavgifter och maximiuttaxering;

dels teckna försäkringar för i föreningarna försäkrade fiskebåtar för den
del båtarnas värden överstiga föreningarnas högsta ansvarighet per båt (delkaskoförsäkring).

Utredningen förordar att en sådan stop loss-försäkring, kompletterad med
delkaskoförsäkring av dyrare båtar, skall läggas till grund för en lösning av
finansieringsfrågan för såväl nya föreningar som de äldre föreningar, vilka
kunna vara i behov av ifrågavarande försäkringsskydd för föreningarna och
deras delägare.

Utredningen föreslår därjämte att under en tid av fem år statliga organisationsbidrag
skola utgå till i första hand nybildade föreningar. Bidraget
skall enligt utredningens förslag utgå med 10 kronor per försäkrad medlem.
För ändamålet beräknas omkring 15 000 kronor erfordras om året.

Utredningen föreslår vidare statligt bidrag till upplysnings- och rådgivningsverksamhet
i fiskets försäkringsfrågor. Bidraget skall användas till
upplysningsverksamhet bland fiskarena beträffande försäkring av båtar och
redskap samt till försäkringsteknisk expertis åt de försäkringsföreningar på
området, som kunna vara i behov därav. För denna verksamhet, vilken endast
är avsedd att uppehållas under en uppbyggnadsperiod för fiskets försäkringsrörelse,
föreslås till en början ett belopp av 20 000 kronor, däri inberäknat
ett redan tillgängligt statsanslag om 12 000 kronor för upplysningsverksamhet
rörande fiskredskapsförsäkring.

För att underlätta bildandet av nya föreningar för fiskebåtsförsäkring har
utredningen slutligen uppdragit vissa allmänna riktlinjer för föreningarnas
organisation och försäkringsverksamhet samt utarbetat normalstadgar för
sådana föreningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 5

Betänkandet.

I motiveringen till sina förslag redogör utredningen först för beskaffenheten
av det nuvarande beståndet av fiskebåtar och för försäkringsfrågans
nuvarande läge. Härom anföres bland annat följande.

Enligt den officiella statistiken användes år 1949 i saltsjöfisket över
10 000 motorbåtar och närmare 11 000 båtar utan motor. Anskaffningsvärdet
utgjorde 76,5 miljoner kronor för motorbåtarna och 2,2 miljoner kronor
för övriga båtar. Direkt sjöförsäkring bedrevs i maj 1950 av sex försäkringsaktiebolag
och tio ömsesidiga försäkringsföreningar. Hos bolagen voro försäkrade
79 fiskebåtar, varav 31 större och 41 mindre däckade båtar samt 7
öppna båtar. Hos föreningarna omfattade försäkringsrörelsen något över
1 300 fiskebåtar, varav omkring 1 000 större fiskefartyg och 300 mindre
däckade motorbåtar samt ett tjugotal öppna båtar med motor. I den mån
fiskebåtar över huvud taget voro försäkrade skedde sålunda försäkringarna
till övervägande del hos de ömsesidiga föreningarna.

De ömsesidiga försäkringsföreningarna fördela sig sålunda, att för vardera
Gotlands, Blekinge och Kristianstads län finnes en försäkringsförening,
vars verksamhet omfattar vederbörande län. Inom Malmöhus län bedrives
däremot fiskebåtsförsäkring endast av en förening, vars verksamhet är begränsad
till i Råå bosatta båtägare. På västkusten meddelas fiskebåtsförsäkring
inom Hallands län av en länsförening och inom Göteborgs och Bohus
län av dels två föreningar för hela länet, dels tre mera lokalt begränsade
föreningar. Inom samtliga fastlandslän på ostkusten samt inom Malmöhus
län med undantag för Råå finnes sålunda ingen ömsesidig försäkringsrörelse
för fiskebåtar.

Hos försäkringsaktiebolagen meddelas försäkringar av fiskebåtar för följande
tre kombinationer av skadeståndsansvar, nämligen dels mot totalförlust
och bärgningskostnader, dels mot totalförlust och bärgningskostnader
samt ansvar mot tredje man för skada å egendom genom fartygs sammanstötning
samt dels för sjöfara. Försäkring för sjöfara innefattar ansvar såväl
för totalförlust och kollision som för partiella skador. Därjämte förekomma
särskilda försäkringar för gång i is och för krigsrisk. De ömsesidiga
försäkringsföreningarna erbjuda icke försäkringar för olika slag av
skadeståndsansvar utan endast en allmän försäkring för sjöfara. Föreningarnas
försäkringsvillkor utgå främst från ömsesidighetsprincipen. De ordinarie
årsavgifterna äro genomgående förhållandevis låga, i många föreningar
mycket låga. Då premieinkomsterna jämte fonderade medel icke förslå
att täcka uppkommande anhopningar av ersättningsanspråk, kunna emellertid
föreningarna företaga extra uttaxeringar bland medlemmarna. Föreningarnas
stadgar ge i allmänhet möjlighet till betydande sådana. Ett annat karakteristiskt
drag för den ömsesidiga båtförsäkringsrörelsen är tillämpandet
av en viss självrisk för försäkringstagarna. Föreningarna åtaga sig sålunda
icke ansvar för mer än en viss del av båtens värde och till ett visst högsta
belopp. Även i fråga om partiella skador begränsas i samtliga föreningar
skadeansvaret till en viss del av reparationskostnaden. I så gott som samtliga
föreningar ersättas över huvud taget icke smärre skador. Delägarna stå
vidare självrisk även i det avseendet att skadeersättningarna nedsättas proportionellt,
för den händelse tillgångarna jämte intäkter av företagna extra
uttaxeringar icke kunna täcka de föreliggande ersättningsanspråken.

Flertalet föreningar ha uppbyggts huvudsakligen av delägarnas egna medel.
Vissa av föreningarna ha dock av det allmänna tilldelats bidrag i olika
former.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Utredningen anför vidare, att en undersökning rörande verksamheten under
tioårsperioden 1940—1949 givit vid handen, att samtliga föreningar på
ett undantag när kunnat täcka under perioden uppkomna skador med ordinarie
premieinkomster. Samtidigt påpekas, att detta förhållande icke utgör
någon garanti för ett lika gynnsamt resultat under en annan tioårsperiod.
Av materialet framgår enligt utredningen vidare, att trots de låga premiesatser
som tillämpas i de ömsesidiga föreningarna, extra uttaxeringar behövt
tillgripas endast i mycket ringa utsträckning. I de fall då så skett ha
uttaxeringarna avsett icke enbart att täcka uppkomna förluster utan även
att samtidigt skapa större täckningsförmåga mot framtida förluster. Det
gynnsamma resultatet får enligt betänkandet ses som ett uttryck för den
ömsesidiga försäkringsformens lämplighet på detta område. Ömsesidighetsprincipen
och delägarnas inbördes kontroll av varandra måste nämligen förmodas
ha spelat en viktig roll för att förhindra missbruk och att begränsa
utgifterna för skadeersättningar. För utfallet av fiskebåtsförsäkringarna hos
aktiebolag kunna jämförliga uppgifter icke anföras redan av den anledningen
att dessa försäkringar äro så ringa till antalet. Utredningen nämner
emellertid, att bolagens uppgifter om inkomster och utgifter visa ett betydligt
ogynnsammare resultat än föreningarnas. Detta anses också förklara,
att intresset från aktiebolagens sida för detta försäkringsområde är ganska
litet.

Under hänvisning till vad som anförts om erfarenheterna från den hittillsvarande
försäkringsverksamheten förklarar utredningen sig anse att formen
med ömsesidiga försäkringsföreningar, ledda och kontrollerade av fiskarena
själva, även i fortsättningen är den lämpligaste med hänsyn till den fördel,
som densamma erbjuder ur kostnadssynpunkt. Genom att delägarna kunna
effektivt kontrollera varandra blir organisationen billig och smidig och avgifterna
kunna i normala fall hållas låga. Båtförsäkringsföreningarnas verksamhet
är emellertid för närvarande begränsad till vissa kuststräckor, nämligen
kusterna vid Göteborgs och Bohus, Hallands, Kristianstads, Blekinge
och Gotlands län. Dylika försäkringsmöjligheter saknas sålunda inom ostkustens
fastlandslän och inom större delen av Malmöhus län. Utredningen
har därför i första hand övervägt frågan, hur denna försäkringsform skall
kunna utsträckas att omfatta sistberörda områden.

Vad då först gäller frågan om behovet av försäkring av fiskebåtar
framhåller utredningen att detta behov har aktualiserats såväl genom
de värdestegringar, som båtmaterialet undergått under det senaste decenniet,
som genom att fiskarena numera allmänt övergå till större båtar
och kraftigare motorer. Ett ökat behov av försäkringsskydd gör sig gällande
icke blott i fråga om totalförluster utan även i fråga om partiella skador som
följd av ökningen av kostnaderna för reparationer. Till belysande av försäkringsbehovets
omfattning har utredningen från hushållningssällskapen inhämtat
uppgifter om fiskebåtsbeståndets sammansättning ur värdesynpunkt
inom samtliga kustlän med undantag för Bohuslän. Enligt dessa uppgifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

visar båtbeståndets fördelning på värdeklasser bestämda skillnader mellan
följande tre kustområden, nämligen

a) Norrbottens och Västerbottens län, där båtvärdet med få undantag icke
uppgår till 5 000 kronor;

b) den övriga ostkusten, där en viss spridning av båtvärdena upp till
15 000 å 20 000 kronor kan konstateras, varvid spridningen till högre värden
är något mindre på norra delen av denna kuststräcka än på den södra; samt

c) sydkusten och hallandskusten, där en större spridning av båtvärdena
kommer till synes.

Dessa fördelningstal ge enligt utredningen vid handen att förutsättningar
för en allmännare försäkring av fiskebåtar numera torde finnas även på
ostkusten, möjligen med undantag för de båda nordligaste länen. Enligt utredningens
mening torde nämligen försäkring vara motiverad i fråga om
större delen av det båtbestånd, där båtarnas värde uppgår till mer än 5 000
kronor. Försäkring av båtar med värden understigande 5 000 kronor anses
däremot icke erforderlig med hänsyn till arten av det fiske, vari båtarna användas,
och till båtarnas låga värden.

Båtförsäkringen bör enligt utredningens mening lämpligen byggas upp på
lokala ömsesidiga försäkringsföreningar. Vid bedömandet
av frågan, hur en utbyggnad av den ömsesidiga båtförsäkringsrörelsen bäst
kan ske, böra enligt betänkandet beaktas två huvudsynpunkter. För att man
skall kunna få en effektiv och billig kontroll böra å ena sidan de nya lokala
försäkringsorgan, som kunna komma att upprättas, omfatta relativt små
geografiska områden, där man kan få till stånd en aktiv medverkan från
delägarnas sida. Med tanke på behovet av riskutjämning och med hänsyn
till administrationskostnaderna fordras å andra sidan, att verksamheten
vinner tillräcklig anslutning. Utredningen anser att man för att nå en tillräcklig
riskutjämning bör räkna med en försäkringssumma på omkring en
miljon kronor för en båtförsäkringsförening. Denna siffra bör dock icke
uppfattas som någon absolut minimigräns, utan man får i de aktuella fallen
väga kontrollsynpunkten mot riskutjämningsbehovet. Utredningen har emellertid
velat nämna den såsom en lämplig riktpunkt för verksamhetens omfattning.

Utredningen framhåller vidare, att den icke anser sig böra lämna några
förslag om de lämpliga verksamhetsområdena för nya föreningar. Då bildandet
av sådana föreningar blir aktuellt, böra försöksteckningar anordnas
och lokala utredningar verkställas på grundval av utfallet av försöksteckningarna.
Hänsyn får därvid också tagas till de lokala förhållandena och till
de blivande delägarnas önskemål om försäkringens utformning. Utredningen
har emellertid i detta sammanhang framfört vissa synpunkter om de geografiska
områden, som försäkringsföreningarna lämpligen kunna omfatta.
Dessa synpunkter leda till att tre eller fyra föreningar böra bildas på ostkusten
och att en för hela sydkusten gemensam förening bör komma till
stånd. Dessa uttalanden böra dock enligt utredningen endast betraktas som
en exemplifiering av lämpliga verksamhetsområden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Initiativet till bildande av nya båtförsäkringsföreningar förutsättes skola
ankomma på fiskarenas organisationer. Försäkringsföreningarna böra dock
få en fullt självständig ställning med rätt till fri anslutning från alla inom
försäkringsföreningens område bosatta fiskare.

Utredningen behandlar härefter vissa försäkringsekonomiska problem,
vilka röra såväl de tilltänkta nya föreningarna som en del av de redan befintliga
föreningarna, nämligen frågan hur föreningarna skola kunna anskaffa
erforderligt garantikapital och det därmed sammanhängande spörsmålet
om försäkringarnas höjd.

Utredningen anför härom att enligt dess mening spörsmålet om föreningarnas
täckningsförmåga för skadebelopp är av avgörande betydelse för lösandet
av båtförsäkringsfrågan. Fiskarena eller deras organisationer torde
icke själva kunna sammanskjuta erforderligt kapital. Om en tillräcklig anslutning
skall kunna uppnås torde det heller icke vara möjligt att ordna den
erforderliga täckningen genom höga premiesatser och vidsträckta befogenheter
att företaga extra uttaxeringar. Att i större utsträckning bygga verksamheten
på uttaxeringar bland delägarna kan för övrigt icke sägas innebära
ett tillfredsställande försäkringsskydd. I betänkandet erinras i anslutning
härtill, att även de förefintliga båtförsäkringsföreningarna ha mött dessa
svårigheter. Sålunda måste den äldsta bohuslänska föreningen lita till subventioner
från länets hushållningssällskap, innan verksamheten ekonomiskt
stabiliserats. Flertalet föreningar i detta län har emellertid numera hunnit
samla erforderliga fondmedel. Inom föreningarna på andra håll är åter
täckningsförmågan alltjämt ett aktuellt problem. Föreningarna i Blekinge
och Kristianstads län ha genom lokala garantier eller lån kunnat stärka sin
ställning. Båda dessa föreningar och i än högre grad gotlandsföreningen äro
emellertid alltjämt icke i stånd att meddela försäkringar till belopp, som
svara mot de nutida fiskebåtarnas värde.

Beträffande det sätt, på vilket den nu berörda frågan bör lösas, erinras i
betänkandet om att Svenska ostkustfiskarenas centralförbund i en framställning
i saken till Kungl. Maj :t synes ha förutsatt, att någon form av garanti
skulle lämnas från statens sida. Detta skulle exempelvis kunna ske på det
sättet att staten gjorde utfästelser om vissa garantibelopp till föreningar,
som vore i behov härav. I den mån dessa garantier behövde utnyttjas, kunde
detta ske i form av lån.

Utredningen anför för egen del, att den ingående diskuterat möjligheterna
för en sådan lösning av det föreliggande problemet. Då en lösning av kapitalfrågan
genom statliga kapitalgarantier icke skulle stå i överensstämmelse
med vad som uttalats i direktiven för utredningsuppdraget, har utredningen
dock icke ansett sig böra utforma något förslag av sådan innebörd.
Utredningen har i stället undersökt möjligheterna att på annat sätt
än genom statlig garanti lämna ömsesidiga båtförsäkringsföreningar ett försäkringsskydd,
som kunde utgöra en ersättning för garantikapital. Utred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

ningen har därvid under hand gjort en förfrågan hos sjöförsäkringsaktiebolagen,
om en medverkan från deras sida till frågans lösning vore tänkbar.
Till svar därpå har utredningen mottagit en den 21 mars 1951 dagtecknad
gemensam skrivelse från Sjöassuradörernas förening, Försäkringsaktiebolaget
Leire och Städernas allmänna försäkringsbolag.

I skrivelsen förklara sig försäkringsbolagen i princip beredda att gemensamt
genom en pool dels lämna ömsesidiga fiskebåtsförsäkringsföreningar
en s. k. stop loss-försäkring, vilken är avsedd att täcka det underskott, som
kan uppkomma för respektive föreningar därigenom att skadeersättningarna
per kalenderår överstiga det belopp, som föreningen genom årsavgifter
och uttaxeringar kan erhålla från sina medlemmar, dock att ersättningen
under stop loss-försäkringen maximeras till ett belopp lika med summan
av föreningens årsavgifter och maximiuttaxering, dels teckna försäkringar
för i föreningarna försäkrade fiskebåtar för den del av båtarnas värden, som
överstiger föreningarnas högsta ansvarighet per båt (delkaskoförsäkring).

Till utveckling av innebörden av försäkringsbolagens anbud, såvitt angår
den s. k. stop loss-försäkringen, anföres i betänkandet bland annat följande.

Den första delen av anbudet, stop loss-försäkringen, avser att utgöra en
ersättning för garantikapital såsom katastrofskydd för föreningarnas årsresultat.
Försäkringen skall gälla samma belopp son; föreningens egen premieintäkt
inklusive uttaxering och utgår i den mån dessa icke kunna täcka
uppkomna skadeansvar. Då riskbedömningen och premiesättningen för stop
loss-försäkringen sålunda ha samband med föreningarnas försäkringsvillkor
och premieuttaxeringar har poolen i sitt förslag utgått från vissa av utredningen
preliminärt angivna normer, nämligen

1. att stadgeenlig grundavgift och möjlig uttaxering tillsammans uppgår
till minst 4 procent av föreningarnas tecknade försäkringsbelopp,1

2. att alla skadefall ersättas till fyra femtedelar av försäkringsbeloppet,
vilket innebär en självrisk för försäkringstagaren av en femtedel av i föreningarna
tecknade försäkringsbelopp, dock att totalförlust ersättes fullt,

3. att småskador under 150 kronor icke ersättas,

4. att försäkringarna tecknas per kalenderår, samt

5. att föraningarnas högsta ansvarsbelopp per båt maximeras i ett betryggande
förhållande till de medel vederbörande förening kan förfoga över till
skadeersättningar.

Såsom norm för högsta ansvarsbelopp per båt angives att summan av
grundavgifter och möjliga uttaxeringar som regel bör vara omkring fem
gånger så stor som högsta ansvarssumman per båt. Till motivering härför
anföres, att föreningarna icke kunna lämna ett betryggande försäkringsskydd,
om en eller två totalförluster kunna spoliera hela föreningens ekonomi.
Föreningarna kunna emellertid höja taket för ansvarigheten antingen
genom en vidgad anslutning eller genom att bygga upp ett eget kapital, som
kan medräknas vid bedömandet av täckningsmöjligheterna.

Med utgångspunkt från nyss angivna förutsättningar lämnas i skrivelsen
tre exempel på dels hur stop loss-försäkringen verkar för tre föreningar av
olika storleksordning, dels till vilken premie sjöförsäkringsbolagens pool är
villig lämna dylik försäkring. Förutsättningen för dessa exempel är att ve 1

Om premien utgår med 2 procent av försäkringsbeloppet bör således möjlighet finnas att
genom ex!ra uttaxering uttaga ytterligare 2 procent, om så skulle erfordras. Vid en premiesats
av 1 procent bör den extra uttaxeringen kunna ske med 3 procent elc.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

derbörande förening helt saknar kapitaltillgångar. Skulle egna kapitaltillgångar
finnas, kunna givetvis gynnsammare villkor erhållas. I så fall kan
t. ex. högsta ansvarsbeloppet per båt höjas. Uppgifterna äro vidare endast
exemplifieringar av hur en stop loss-försäkring kan komma att verka, varför
också högsta ansvarsbeloppen per båt angivits endast i ungefärligt förhållande
till inkomstsummorna av premier och extra uttaxeringar. Stop lossförsäkringens
tillämpning i praktiken skall nämligen prövas efter omständigheterna
i varje särskilt fall och efter de speciella förutsättningarna i
fråga om premiesatser, uttaxeringsmöjligheter m. in., som vederbörande
förening vill uppställa.

	I	Exempel 11	III
Föreningens
sammanlagda försäkringssumma, kronor	1 000 000	2 000 000	3 000 000
inkomster av premier o. möjliga uttaxe-
ringar, kronor......................	40 000	80 000	120 000
högsta ansvarsbelopp per båt, kronor ..	10 000	15 000	25 000
Stop loss-försäkringens
ansvarssumma........................	40 000	80 000	120 000
premie i kronor......................	1 400	2 600	3 600
» » % av ansvarssumman........	3-5	3-25	3-0
» » % » försäkringsbeloppet ....	014	013	0-12

I poolens skrivelse framhålles, att den omständigheten att premien för stop
loss-försäkringen blir något lägre för en större förening icke bör inbjuda
till att öka föreningarnas geografiska omfattning allt för mycket. Den effektivare
kontroll, som föreningens ledning kan utöva inom ett mera begränsat
verksamhetsfält, anses nämligen mångdubbelt mera värd.

För egen del förklarar utredningen att en stop loss-försäkring på de villkor,
som angivits, synes erbjuda en tillfredsställande ersättning för garantikapital.
Enligt vad utredningen under hand erfarit, torde en sådan lösning
av garantifrågan kunna godkännas av försäkringsinspektionen.

Utredningen framhåller vidare, att man icke heller ur kostnadssynpunkt
synes kunna göra någon erinran mot förslaget. Vid upplåning av garantikapital
till samma belopp som stop loss-försäkringens ansvarssumma skulle
enbart låneräntan kunna bli högre än den i förslaget erbjudna premien. Vid
upplåning kvarstår därtill återbetalningsskyldigheten för lånet. Om skadeanhopningar
inträffa, ställer sig sålunda en stop loss-försäkring gynnsammare
för föreningarna än lånevägen, i det att föreningarna efter ett eller
flera sådana år icke behöva under en längre tid tillgripa extra uttaxeringar
för att konsolidera den ekonomiska ställningen. Under gynnsamma år torde
föreningarna med en förhållandevis låg premie t. ex. iy2 å 2 procent av
försäkringssumman kunna täcka löpande utgifter, inbegripet premie för
stop loss-försäkringen, och även avsätta medel till egna reserver.

I anslutning till det sist sagda påpekar utredningen, att stop loss-försäkringen
närmast är avsedd att utgöra ett skydd under en uppbyggnadsperiod.
Sedan föreningarna samlat tillräckliga egna tillgångar, kan stop loss-försäkringen
avvecklas, om så skulle anses lämpligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Utredningen anför vidare följande.

Utredningen vill även framhålla såsom en fördel att stop loss-försäkring
utgör ett försäkringsskydd, som omedelbart kan träda i funktion, sedan
kontrakt om försäkringen tecknats mellan poolen och vederbörande förening.
Även bortsett från den bestämda begränsning av statens stöd, som
förutsatts i utredningens direktiv, te sig särskilt i det nuvarande ekonomiska
och statsfinansiella läget däremot möjligheterna att erhålla statliga
garantibelopp av erforderlig omfattning ovissa.

Utredningen vill vidare framhålla, att stop loss-försäkringen kan tillämpas
för såväl nybildade föreningar som sådana redan förefintliga föreningar,
vilka icke hunnit få erforderlig ekonomisk stabilitet och vilka därför äro
i behov av ett katastrof skydd av denna art. Ett dylikt behov torde föreligga
i fråga om Gotlands läns fiskeriförsäkringsbolag och kanske även i fråga
om någon annan förening. I den mån dessa existerande föreningar ha vissa,
ehuru icke tillräckliga egna reserver få såsom förut antytts villkoren för
stop loss-försäkringen anpassas efter förhållandena i det föreliggande fallet.

I fråga om ett av de uppställda villkoren, nämligen maximeringen av föreningarnas
ansvarsbelopp per båt, har utredningen funnit anledning att särskilt
ingående överväga den föreslagna stop loss-försäkringens verkningar.
Ur båtägarnas synpunkter torde det nämligen vara angeläget att genom
egna föreningar kunna erhålla en billig försäkring för så stor del av båtarnas
värden som möjligt. Även med hänsyn till föreningarnas ekonomiska
utvecklingsmöjligheter är det av stor betydelse att de maximala ansvarsbeloppen
icke begränsas utöver vad som kan anses oundgängligen nödvändigt
ur risksynpunkt. Begränsning av ansvarsbeloppen medför nämligen
också begränsning av föreningarnas inkomster och därmed deras möjligheter
att av behållningar under gynnsamma år bygga upp egna kapitaltillgångar.

Av de förut lämnade exemplen på hur den föreslagna stop loss-försäkringen
komme att verka framgår, att i en förening med en sammanlagd försäkringssumma
om en miljon kronor skulle den högsta ansvar ssumman
per båt utgöra omkring 10 000 kronor. Inom föreningar av sådan storlek, att
försäkringssumman uppginge till tre miljoner kronor, skulle ansvarssumman
komma att stanna vid ett belopp av 25 000 kronor per båt. I båda fallen
förutsättes, såsom förut understrukits, att vederbörande förening helt saknar
egna kapitaltillgångar.

Utredningen vill i detta spörsmål till en början framhålla att en dylik
begränsning av ansvarsbeloppet under alla förhållanden synes oundviklig,
om en fiskebåtsförsäkring skall ordnas med på en gång låga kostnader och
betryggande försäkringsskydd. En så ordnad försäkring måste anpassas
efter värdet av det stora flertalet båtar och kan icke taga risker för håtar
till sådana toppvärden, att årsresultaten äventyras genom en eller två totalförluster.
Såsom framgår av poolens skrivelse är emellertid ansvarsbeloppens
maximering på visst sätt beroende av anslutningen till föreningarna.
Efter hand som egna kapitaltillgångar samlats få föreningarna vidare även
härigenom tillfälle att bereda ökade försäkringsmöjligheter för samtliga
båtar. Till dess så hunnit ske erhjuder poolen delförsäkring för de båtvärden,
som överstiga föreningarnas maximala ansvarsbelopp.

En maximering av ansvarsbeloppen per båt till 10 000—15 000 kronor
synes kunna tillgodose en väsentlig del av försäkringsbehoven på ostkusten.
Det mindre antal fiskebåtar, som ha högre värden, måste anses utgöra sådana
särfall, där i alla händelser under eu uppbyggnadsperiod för föreningsrörelsen
hela försäkringsbehovet icke lämpligen kan tillgodoses av vederbörande
förening, om icke övriga delägare skola taga onormala risker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

För sydkustens del ställa sig förhållandena annorlunda. Mer än ett hundratal
av sydkustens fiskebåtar redovisas sålunda för värden på 30 000—
75 000 kronor. Det är vidare icke minst inom denna del av båtbeståndet,
där behovet av billiga försäkringar gör sig gällande. Det kan också erinras
att blekingeföreningen redan nu meddelar båtförsäkring upp till 35 000
kronor. I Skånska ostkustens båtförsäkringsförening är högsta ansvarsbeloppet
15 000 kronor för närvarande, men starka önskemål torde finnas att
kunna väsentligt höja denna gräns, över huvud taget torde det vara en förutsättning
för att få till stånd den nya för hela sydkusten gemensamma
försäkringsförening, som utredningen i det föregående förordat, att den
nya föreningen till relativt låg premie kan åtaga sig betydligt högre ansvarsbelopp
än de nuvarande föreningarna.

Utredningen har gjort en undersökning om sydkustens båtförsäkringsfråga
kan få en tillfredsställande lösning med tillämpande av stop loss-försäkring
enligt poolens anbud. Med de tillgångar, som de nuvarande länsföreningarna
på sydkusten besitta och med de ytterligare tillskott som eventuellt
kunna erhållas lokalt, räknar utredningen med att en tillfredsställande
lösning skall kunna erhållas av frågan om ansvarsbeloppets höjd i en ny
sydkustförening. Under förutsättning att föreningen erhåller tillräcklig anslutning
synes det sålunda icke vara omöjligt att en ny sydkustförening
skall kunna meddela försäkring till belopp om 60 000 kronor.

Under åberopande av det anförda förordar utredningen, att fiskebåtsförsäkringen
skall ordnas på grundval av en stop loss-försäkring enligt det erhållna
anbudet. Avslutandet av stop loss-försäkring bör ske efter överenskommelse
mellan poolen och varje särskild förening.

Den senare delen av poolens förslag innebär ett anbud om delförsäkring
av fiskebåtar, vilkas värden överstiga föreningarnas maximala ansvarsbelopp
per båt. Poolen förklarar sig beredd att teckna delkaskoförsäkring för
dessa topprisker på villkor enligt »Allmän svensk sjöförsäkringsplan». Premierna
för olika villkor äro följande:

Mot totalförlust och bärgningskostnader .................... 2 procent.

Mot totalförlust och bärgningskostnader samt ansvar mot tredje

man för skada å egendom genom fartygs sammanstötning . . 2.5 »

För sjöfara ............''.................................. 4 »

Ristorno för uppläggning gottgöres icke men vid försäkring på villkor
»för sjöfara» återbäres vid försäkringsårets slut 1 procent av försäkringssumman,
om ingen skada inträffat för vilken ersättning fordras.

Utredningen anför för egen del rörande detta anbud, att dylik delkaskoförsäkring
av topprisker, enligt vad utredningen har sig bekant, redan tilllämpas
i viss utsträckning. Så länge föreningarna icke själva kunna lämna
försäkringsskydd till erforderliga belopp för alla fiskebåtar synes det värdefullt
att ett samarbete mellan föreningarna och poolen ordnas även i förevarande
hänseende. Utredningen påpekar härvid också, att den olika omfattning
i fråga om försäkringsvillkor, som en sådan delkaskoförsäkring
kan avse, ger fiskarena möjlighet att anpassa utgifterna för denna toppförsäkring
efter sina ekonomiska resurser. Enligt vad utredningen under hand
erfarit torde sådan delförsäkring kunna ordnas hos poolen genom förening -

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

arna. Båtägarna skulle då icke behöva vända sig till mer än ett ställe för
samtliga försäkringar, vilket synes vara en praktisk fördel.

Sedan utredningen behandlat frågan, hur ömsesidiga försäkringsföreningar
skola kunna bereda ett tillfredsställande försäkringsskydd utan att ha
eget garantikapital, framhåller den, att nybildade föreningar, om rörelsen
utbygges i den omfattning som avsetts i betänkandet, torde ha behov av ett
visst ekonomiskt stöd under den första verksamhetstiden, då organisationskostnaderna
bli särskilt betungande för föreningarnas ekonomi. Utredningen
erinrar härvidlag om att statliga organisationsbidrag i vissa fall tidigare
utgått till båtförsäkringsföreningar ävensom till att dylikt bidrag för närvarande
kan ges till ömsesidiga fiskredskapsförsäkringsföreningar. Under
dessa förhållanden anser utredningen, att inga principiella erinringar kunna
resas mot att nybildade båtförsäkringsföreningar få liknande förmåner för
att verksamheten skall kunna komma till stånd. Utredningen föreslår därför
att möjlighet skall beredas nybildade ömsesidiga föreningar för fiskebåtsförsäkring
att till underlättande av verksamhetens organiserande erhålla
dylikt organisationsbidrag under exempelvis de fem första verksamhetsåren.
Liksom fallet är i fråga om redskapsförsäkringsföreningar bör sådant
stöd även kunna medges redan befintliga föreningar, då särskilda omständigheter
föranleda därtill.

Bidraget bör enligt betänkandet utformas så, att det stimulerar vederbörande
förenings värvning av delägare. Utredningen förordar därför, att bidraget
skall utgå med visst belopp per försäkring och år. Med hänsyn till
inträffade kostnadsökningar böra bidragsbeloppen beräknas väsentligt högre
än de tidigare beslutade organisationsbidragen till fiskredskapsförsäkring.
Vidare bör beaktas att i fråga om båtförsäkringen endast en försäkring kommer
att tecknas för varje båtlag, medan redskapsförsäkring förutsatts skola
ske individuellt. Utredningen föreslår därför att organisationsbidraget för
båtförsäkring skall bestämmas till 10 kronor per år för varje försäkring.

Organisationsbidrag för fiskebåtsförsäkring anses i första hand endast behöva
utgå till föreningar på ostkusten och sydkusten. De sammanlagda kostnaderna
för organisationsbidrag till fiskebåtsförsäkring uppskattas till högst
17 000 kronor för år. Utredningen anser emellertid, att man sannolikt icke
för ändamålet behöver beräkna mer än omkring 15 000 kronor för år.

Förutom organisationsbidragen böra enligt betänkandet även utgå statliga
bidrag till upplysnings- och rådgivningsverksamhet. Som motivering
härför anför utredningen följande.

I Kungl. Maj :ts proposition till 1048 års riksdag angående anslag till
fiskredskapsförsäkring (nr 70) förordade föredragande statsrådet, att ett
belopp utav 12 000 kronor borde ställas till fiskeristyrelsens förfogande för
att användas till propaganda bland fiskarena och för rådgivande verksamhet
beträffande utformandet av bolagsordning, försäkringsvillkor in. in. Riksdagen
hade ingen erinran häremot. Då någon fiskredskapsförsäkring med
statligt stöd ännu icke organiserats eller närmare praktiska förberedelser

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

härför vidtagits, ha dock inga medel tagits i anspråk för upplysnings- och
rådgivningsverksamhet på ifrågavarande område.

En utbyggnad av den ömsesidiga fiskebåtsförsäkringen förutsätter enligt
utredningens mening en upplysnings- och rådgivningsverksamhet liknande
den, som avsetts för redskapsförsäkringen.

Såsom förut framhållits, bör visserligen initiativet till nya båtförsäkringsföreningar
tagas av redan förefintliga organisationer bland fiskarena. När
ett sådant initiativ tages, synes emellertid behov finnas av en försäkringskunnig
kraft, som redan i propagandan för anslutning till en båtförsäkringsförening
kan för de blivande delägarna klargöra innebörden av olika försäkringstekniska
frågor. För denna upplysningsverksamhet kan det vidare
vara erforderligt att utarbeta och publicera särskilda upplysningsskrifter.

I förevarande utredning ha vidare endast vissa allmänna riktlinjer kunnat
uppdragas för en utbyggnad av den ömsesidiga båtförsäkringsverksamheten.
Åtskilliga detaljspörsmål av försäkringsteknisk natur torde för sin
rätta lösning fordra lokala försäkringstekniska utredningsarbeten med bistånd
av en fackman. Detta gäller icke minst i de fall, då det kan vara fråga
om att sammanföra redan befintliga mindre föreningar i större och bärkraftiga
enheter. Även inom områden, där någon ömsesidig båtförsäkringsförening
nu icke finnes, torde emellertid lokala önskemål och lokala förhållanden
fordra särskilda lösningar av verksamhetens uppläggning.

Dylika lokala utredningar med sakkunnigt bistånd bli för övrigt erforderliga
icke blott för igångsättandet och utformandet av verksamheten utan även
såsom underlag för föreningarnas framställningar om statliga organisationsbidrag.
Myndigheternas prövning av sådana ansökningar torde nämligen få
grundas på konkreta lösningar, vilkas bärkraft måste bedömas i varje särskilt
fall.

Föreningarna kunna vidare även ha behov av dylikt försäkringstekniskt
bistånd vid tecknande av stop loss-försäkring.

Kostnaderna för dylikt sakkunnigt bistånd åt båtförsäkringsföreningar
synas liksom i fråga om redskapsförsäkringsföreningar böra bestridas av
staten och utgå såsom ett stöd av engångskaraktär under tiden för föreningarnas
bildande. Med hänsyn till verksamhetens tillfälliga karaktär synes
någon särskild befattning icke behöva inrättas för ändamålet, utan endast
vissa medel beräknas till arvodesersättning för sakkunniguppdrag under
längre eller kortare tidsperioder åt en eller i förekommande fall flera personer.
Ifrågavarande medel böra förvaltas av fiskeristyrelsen. Samma anslag
synes därvid kunna ställas till förfogande för såväl båt- som redskapsförsäkring,
liksom också, om så skulle behövas, samma person kan användas
för båda de nämnda ändamålen.

Vad angår medelsbehovet för sistnämnda ändamål anför utredningen att
de medel, som tidigare anvisats för upplysningsverksamhet rörande fiskredskapsförsäkringsfrågor,
icke torde vara tillräckliga om verksamheten skall
utvidgas till att jämväl avse båtförsäkringsfrågor. Med hänsyn härtill och till
de kostnadsökningar som inträtt föreslår utredningen, att utöver det tidigare
anslagsbeloppet om 12 000 kronor ytterligare 8 000 kronor skola anvisas för
förevarande ändamål och att sålunda ett belopp av tillhopa 20 000 kronor
skall anslås till upplysnings- och rådgivningsverksamhet om båt- och redskapsförsäkring
inom fisket. Skulle ytterligare medel erfordras bör det enligt
betänkandet ankomma på fiskeristyrelsen att göra anmälan därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Utredningen anför slutligen i betänkandet, att dess förslag till ordnande
av fiskebåtsförsäkring ej förutsätter någon fortlöpande statlig tillsyn och
kontroll av försäkringsföreningarnas verksamhet utöver den som utövas
av försäkringsinspektionen. Det väsentliga i utredningens förslag utgöres
nämligen av den stop loss-försäkring för fiskebåtsförsäkringsföreningar, som
erbjudits av en aktiebolagspool. De statliga organisationsbidrag till båtförsäkringsföreningar,
som föreslagits av utredningen, anses icke motivera någon
speciell kontroll över föreningarnas verksamhet.

Då frågan om att bilda nya föreningar aktualiseras, kan det emellertid enligt
utredningen vara av betydelse att till de berörda fiskarenas information
och såsom underlag för provteckningen av delägarskap kunna ge en åskådlig
föreställning om hur verksamheten kommer att te sig. Utredningen har därför
i betänkandet framlagt vissa allmänna synpunkter och riktlinjer för utformningen
av föreningarnas försäkringsverksamhet och organisation. I
samma syfte har utredningen vidare utarbetat ett förslag till normalstadgar
för ömsesidiga fiskebåtsförsäkringsföreningar. Beträffande detta avsnitt av
utredningens förslag torde få hänvisas till betänkandet.

Yttrandena.

Utredningens åsikt att fiskebåtsförsäkringsfrågan bör lösas genom en
utbyggnad av systemet med ömsesidiga försäkring sföreningar
har så gott som genomgående biträtts eller lämnats utan erinran
i remissyttrandena.

Den lösning av dylika föreningars kapitalproblem, som utredningen
föreslagit, nämligen att föreningarna skulle få möjlighet att hos
vissa försäkringsakiebolag teckna s. k. stop loss-försäkring och delkaskoförsäkring,
har även godtagits i det övervägande flertalet yttranden. Sålunda
tillstyrkes förslaget i denna del eller lämnas utan erinran av, bland andra,
fiskeristyrelsen, statskontoret, försäkringsinspektionen, hushållningssällskapen
i Norrbottens, Västerbottens, Östergötlands, Blekinge och Malmöhus län
ävensom i Stockholms län och stad. I några yttranden uttalas dock den
uppfattningen att denna försäkringsform skulle bli alltför kostsam och att
frågan i stället bör lösas så, att staten eller lokala sammanslutningar ställa
erforderligt garantikapital till förfogande. Denna åsikt uttalas av, bland
andra, hushållningssällskapen i Västernorrlands, Gävleborgs, Uppsala, Södermanlands
och Hallands län, Sveriges fiskares riksförbund, Svenska ostkustfiskarenas
centralförbund, Svenska sydkustfiskarenas centralförbund
och Svenska våstkustfiskarenas centralförbund. I några av dessa yttranden
anföres även att det föreliggande förslaget bör överarbetas med beaktande
av nyssnämnda synpunkt.

Utredningens förslag om statligt stöd till upplysnings - och
organisationsverksamhet i fråga om fiskebåtsförsäkring bar slutligen
biträtts eller lämnats utan erinran i så gott som samtliga yttranden. I
några av dessa har dock anmärkts att de föreslagna beloppen synas väl låga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Vad finansieringsfrågan angår anför fiskeristyrelsen, att styrelsen
finner den utväg, som de sakkunniga förordat för att övervinna de
svårigheter som kunna uppstå för nybildade föreningar till följd av att de
icke förfoga över betryggande kapital, nämligen tecknande av stop loss-försäkring
och delkaskoförsäkring, vara mycket lämplig. Styrelsen anser likaså
villkoren för dessa försäkringar skäliga. Även försäkringsinspektionen
uttalar att den för sin del finner utredningens förslag i huvudsakliga delar
väl ägnat att ligga till grund för åtgärder, avsedda att stödja en utbyggnad
av den ömsesidiga fiskebåtsförsäkringen i landet.

Sveriges fiskares riksförbund åter anser, såsom förut nämnts, att ett system
med statlig garanti åt försäkringsföreningarna är att föredraga framför
det system som de sakkunniga förordat. Förbundet anför härom bland
annat följande.

De sakkunniga ha ägnat stor uppmärksamhet åt frågan om anskaffande
av erforderligt kapital för försäkringsföreningarnas verksamhet och för deras
täckningsförmåga för skadebelopp. Såsom framhållits i betänkandet kan
just denna fråga anses som den mest väsentliga och svårigheter härvidlag
ha redan förut på olika sätt gett sig till känna för de i gång varande föreningarna.
För lösning av denna fråga ha avlämnats vissa förslag. Tyvärr
ha utredningsmännen begränsat sig till att undersöka möjligheterna för att
på annat sätt än genom statlig garanti lämna ömsesidiga försäkringsföreningar
ett försäkringsskydd, som skulle kunna utgöra ersättning för garantikapital.
Enligt styrelsens uppfattning är den föreslagna lösningen på
grund av de relativt höga kostnader, som densamma medför, icke tillfredsställande
och vår åsikt är att ett alternativt förslag, exempelvis med statlig
garanti, skulle kunnat avlämnas. Detta skulle haft sin stora betydelse, bland
annat med hänsyn till de möjligheter för jämförelser ur olika synpunkter,
som därigenom erhållits.

Beträffande det av utredningen avlämnade förslaget om överenskommelse
med svenska sjöförsäkringsbolag, dels om en s. k. stop loss-försäkring, avsedd
att täcka för respektive föreningar uppkomna underskott i verksamheten,
dels om en återförsäkring för den del av båtarnas värden, som skulle överstiga
föreningarnas högsta ansvarighet per båt, vill styrelsen framhålla att
dylika överenskommelser, som troligen komma att bli nödvändiga för nybildade
föreningar för anskaffande av erforderlig garanti, samtidigt komma
att verka hämmande på utvecklingen och minska föreningarnas möjligheter
att genom egna fonderingar anskaffa behövligt garantikapital för täckande
av hela försäkringsbeloppen. Detta förfaringssätt kommer enligt styrelsens
uppfattning att ställa sig oförmånligare för försäkringsföreningarna och på
grund av medföljande större kostnader för båtägarna kommer det att försvåra
föreningarnas arbete och i vissa fall att omöjliggöra för båtägarna att
på tillfredsställande sätt försäkra sina fartyg. Enligt styrelsens mening skulle
en anordning med statliga garantikapital åt de nybildade försäkringsföreningarna
varit ett bättre och effektivare sätt att ge föreningarna erforderlig
stabilitet. Bestämmelserna för sådan statlig garanti skulle lämpligen kunna
utformas såsom skett beträffande ekonomiskt stöd dels till Blekinge läns
fiskeriförsäkringsbolag genom länets landsting m. fl. och dels beträffande
Kristianstads läns hushållningssällskaps garanti åt Skånska Ostkustens Båtförsäkringsförening.
För utbetalning av skadeersättningar utöver den egna
täckningsförmågan erhåller den sistnämnda föreningen nämligen garanti
om högst 10 000 kronor. Beloppet kan nyttjas utan att extra uttaxeringar

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

behöva företagas. Genom särskilda bestämmelser får garantibeloppet, i den
mån det behöver utnyttjas, karaktären av lån. Därigenom skulle för föreningarnas
vidkommande givits förutsättningar för egen fondbildning och
för skapande av eget garantikapital på ett snabbare och bättre sätt än genom
det av de sakkunniga avlämnade förslaget. För statsverket skulle en
sådan anordning ej heller behövt medföra någon större belastning. De avgifter,
som även vid ur försäkringssynpunkt gynnsamma år skulle utgå för
stop loss-försäkring, måste otvivelaktigt försvåra föreningarnas möjligheter
för fonderingar. Vidare skulle den premieförlust, som uppstår genom
att föreningarna ej själva kunna försäkra hela värdet av värdefullare båtar,
komma att minska föreningarnas möjligheter till fondbildningar under
goda försäkringsår.

Samma slutsatser kommer man till vid jämförelser mellan poolens erbjudande
om delförsäkring och därvid angivna premiekostnader och de försäkringsvillkor,
som nu tillämpas exempelvis hos öckerö sockens ömsesidiga
båtförsäkringsförening. Sistnämnda förening, som meddelar försäkring till
4/5 av fartygets värde, dock högst till ett belopp av 160 000 kronor och utbetalar
skadeersättning med hela försäkringsbeloppet vid totalförlust och
4/5 av reparationskostnaderna vid partiell skada, dock högst intill 3/4 av
det försäkrade fartygets värde, har icke behövt uttaga större årsavgift än
0,8 %. Några extra uttaxeringar ha enligt utredningen icke behövt vidtagas
under åren 1940—1949 och ändå är föreningens stabilitet synnerligen god.

Med hänsyn till de anförda kostnadsberäkningarna och med hänsyn till
nödvändigheten av att dessa kostnader hållas så låga som möjligt för att
icke motverka en behövlig utökning av båtförsäkringarnas omfattning, anser
sig riksförbundet i första hand böra förorda en anordning med statlig
garanti åt försäkringsföreningarna i stället för det av de sakkunniga föreslagna
systemet.

Liknande synpunkter anföras i de övriga yttranden, där förslaget i denna
del avstyrkts. Såsom förut påpekats förordas även i några av dessa, att
frågan om tillhandahållande av statligt garantikapital för föreningar, som
ej själva kunna lösa sin kapitalfråga, skall övervägas på nytt.

Det kan i detta sammanhang även nämnas, att i några yttranden från
västkusthåll framhålles, att hela frågan saknar aktualitet för västkustens
del, eftersom försäkringsfrågan där redan är ordnad på ett tillfredsställande
sätt. Dylika uttalanden göras av, bland andra, Sveriges västkustfiskares centralförbund,
öckerö sockens ömsesidiga båtförsäkringsförening samt Vette
härads ömsesidiga båtförsäkringsförening.

I ett par yttranden uttalas vidare att det hade varit önskvärt att utredningen
diskuterat även andra former för försäkringsväsendets organisation
än bildandet av lokala ömsesidiga försäkringsföreningar. Sålunda peka fiskeriintendenten
i Österhavets distrikt och Västernorrlands läns hushållningssällskap
på möjligheten att på ostkusten ansluta fiskebåtsförsäkringen
till fiskarenas huvudorganisationer vid denna kust.

I fråga om de i betänkandet angivna allmänna riktlinjerna för
försäkringsföreningarnas organisation ävcnso in för
försäkringsverks a mheten göras i åtskilliga gttranden ett flertal
detaljerinringar. Bland annat gälla dessa föreningarnas verksamhetsområden,
2 Bihang till riksdagens protokoll7 1952. 1 samt. Nr 34.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

självriskens storlek, högsta ansvarsbeloppet och premiernas höjd. Fiskeristyrelsen
anför, att endast erfarenheten torde kunna utvisa, huruvida sagda
riktlinjer äro i allo lämpliga. Såvitt styrelsen nu kunnat bedöma saken har
styrelsen emellertid i princip ej haft något att erinra mot dem. Även försäkringsinspektionen
anser, såsom förut nämnts, förslaget i huvudsakliga delar
väl ägnat att ligga till grund för åtgärder, vilka syfta till en utbyggnad
av den ömsesidiga fiskebåtsförsäkringsverksamheten.

Vad angår förslaget om organisationsbidrag till försäkringsföreningarna
understryka bland andra Sveriges fiskares riksförbund och
Svenska sydkustfiskarenas centralförbund nödvändigheten av att bidragen
icke begränsas så hårt att förutsättningarna för verksamheten bli
lidande. Det av utredningen föreslagna beloppet av tio kronor per medlem
och år anse de för lågt tilltaget med hänsyn till det väntade behovet. Hushållningssällskapet
i Kalmar läns norra område anför att det föreslagna
beloppet icke kommer att täcka mer än rena organisationskostnader och
kanske ej ens förslår därtill. Statskontoret anför att ämbetsverket med hänsyn
till att statsmakterna tidigare funnit skäl föreligga att genom organisationsbidrag
understödja bolag för fiskredskapsförsäkring icke vill framställa
erinran mot att dylikt bidrag får utgå jämväl för bildande av ömsesidiga
föreningar för fiskebåtsförsäkring. Ämbetsverket anser sig även kunna
godtaga, att organisationsbidraget bestämmes till det av de sakkunniga
förordade beloppet, 10 kronor per år och försäkring. I fråga om täckandet
av utgifterna för dessa bidrag bör det dock övervägas, om icke de medel
kunna utnyttjas, vilka avses skola utgå till fiskerinäringen såsom gottgörelse
för erlagd tillfällig bensinskatt.

Beträffande slutligen förslaget om statsbidrag till upplysning soch
rådgivningsverksamhet betonar Försäkringsaktiebolaget
Leire angelägenheten av att försäkringsföreningarna, såsom utredningen
föreslagit, åtminstone till en början få tillgång till en eller flera försäkringskunniga
krafter, som kunna utöva en upplysande och rådgivande funktion.
Hushållningssällskapen i Uppsala och Blekinge län samt sistnämnda läns
fiskeriförsäkringsbolag framhålla, att verksamheten åtminstone delvis bör
kunna handhavas av länsfiskeritjänstemännen och fiskareorganisationerna.
Sistnämnda båda remissinstanser anföra vidare att det anslag, som utredningen
beräknat för ändamålet, icke torde vara tillräckligt för att verksamheten
skall få önskad omfattning. Statskontoret erinrar om att det belopp av
12 000 kronor, som för ett vart av de senaste budgetåren anvisats till propaganda
bland fiskarena rörande fiskredskapsförsäkring och för rådgivande
verksamhet m. m. beträffande denna försäkringsform, hittills icke tagits i
anspråk för avsett ändamål. Vid sådant förhållande anser ämbetsverket att
beloppet lämpligen kan disponeras även för upplysnings- och rådgivningsverksamhet
beträffande fiskebåtsförsäkring och förordar att bemyndigande
härtill skall utverkas av riksdagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Föredraganden.

Såsom utredningen framhållit har behovet av försäkring av fiskebåtar
under senare år blivit allt större. Detta beror främst dels på att det yrkesmässiga
fisket numera kräver större och dyrbarare båtar än förr, dels på att
riskerna för skadefall ökat i och med att fisket kommit att bedrivas allt
längre från land. Försäkringsfrågan är emellertid för närvarande löst på ett
godtagbart sätt endast såvitt gäller västkusten och vissa delar av sydkusten.
Under sådana förhållanden anser jag i likhet med såväl utredningen som
remissinstanserna det önskvärt, att man även för det yrkesmässiga fisket
i övrigt skall skapa möjligheter att få ett tillfredsställande försäkringsskydd
till rimlig kostnad.

Enighet synes råda om att den lämpligaste vägen för uppnående av detta
mål är att utbygga det system med ömsesidiga båtförsäkringsföreningar,
som sedan åtskillig tid med gott resultat tillämpats särskilt på västkusten.
Även jag ansluter mig till denna uppfattning. Med anledning av vad som i ett
par remissyttranden anförts på denna punkt vill jag även framhålla, att det,
om man går denna väg, givetvis ej föreligger något hinder för att man i
större eller mindre omfattning begagnar sig av det organisationsarbete, som
redan utförts inom fiskarekåren. Tvärtom torde en anknytning till de befintliga
organisationerna kunna komma att avsevärt underlätta uppbyggandet
av båtförsäkringsföreningar på de kuststräckor, där sådana föreningar nu
saknas.

Vad som hittills framför allt lagt hinder i vägen för en lösning av försäkringsfrågan
på den väg, som nu angivits, torde ha varit svårigheten att anskaffa
erforderligt garantikapital. Ett sätt att undanröja denna svårighet
är givetvis att staten ställer sig som garant för verksamheten, exempelvis
genom att tillhandahålla garantikapital eller åtaga sig att svara för ersättningar
över viss gräns. I direktiven för utredningens arbete framhöll emellertid
dåvarande departementschefen, att man vid utredningen i första hand
borde sträva efter att vinna en lösning av frågan, som gjorde det möjligt
att anordna ett tillfredsställande försäkringsskydd för fiskarena utan ekonomiskt
stöd från det allmännas sida. Skulle sådant stöd visa sig erforderligt,
borde detsamma begränsas till vad som kunde anses oundgängligen nödvändigt
för att en godtagbar lösning skulle uppnås utan att fiskerinäringen
bleve betungad i alltför hög grad. Om möjligt borde man i dylikt fall vidare
söka giva stödet engångskaraktär, företrädesvis i form av organisationsbidrag.
Utredningen har med hänsyn härtill även föreslagit en annan lösning
av problemet. Denna kan i korthet sägas innebära, att de ömsesidiga båtförsäkringsföreningar,
som så behöva, skola kunna genom försäkring hos vissa
större sjöförsäkringsföretag bereda sig ett försäkringsskydd, som helt eller
delvis kan ersätta kravet på garantikapital.

Utredningens förslag har godtagits av flertalet remissinstanser. I några
yttranden, särskilt från fiskarenas organisationer, har emellertid uttalats

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

den meningen, att en dylik försäkringsform skulle bli alltför kostsam och
att man i stället borde överväga en lösning av frågan, som innebure att statsmakterna
skulle ikläda sig vissa ekonomiska förpliktelser. De erinringar
mot utredningens förslag, som gjorts i dessa yttranden, synas emellertid
åtminstone delvis bero på en alltför pessimistisk bedömning av de ekonomiska
konsekvenserna av det i betänkandet ifrågasatta försäkringsskyddet.
Det är nämligen bland annat att märka, att kostnaderna för detta skulle
komma att minska i samma mån som föreningarna efter hand kunna uppbygga
eget kapital.

För egen del finner jag, i överensstämmelse med den uppfattning som
uttalats av bland andra fiskeristyrelsen och försäkringsinspektionen, den
av utredningen angivna vägen innebära en godtagbar lösning av fiskets båtförsäkringsproblem.
Under sådana omständigheter finns enligt min mening
ej tillräcklig anledning att nu ifrågasätta ett direkt statligt stöd åt sagda försäkringsverksamhet
i form av statlig garanti till båtförsäkringsföreningarna
eller på liknande sätt. Jag kan därför ej biträda det i några remissyttranden
framförda önskemålet om en omprövning av sistnämnda fråga.

Enligt min mening bör det sålunda i fortsättningen ankomma på fiskarena
och deras organisationer att, med beaktande av den väg som utredningen
anvisat, söka åstadkomma en utbyggnad av systemet med ömsesidiga
båtförsäkringsföreningar och på så sätt få en tillfredsställande lösning
av båtförsäkringsfrågan. De synpunkter på riktlinjerna för båtförsäkringsverksamheten,
som under remissbehandlingen framförts från olika håll,
torde därvid få upptagas till övervägande för varje särskilt område.

Om frågan skall kunna föras framåt utan onödigt dröjsmål, torde emellertid
ett visst biträde från det allmännas sida vara påkallat. I likhet med
vad som redan gäller beträffande fiskredskapsförsäkring torde sålunda vid
verksamhetens igångsättande statligt stöd böra lämnas i form av organisationsbidrag.
Dylika bidrag torde i första hand böra utgå till nybildade föreningar.
Bidragsbeloppet synes, i enlighet med vad utredningen föreslagit,
lämpligen kunna bestämmas till 10 kronor per medlem och år. Bidrag bör
kunna utgå under de första fem åren av föreningens verksamhet, dock längst
till och med år 1957. Då särskilda skäl därtill föranleda, bör bidrag vidare
under sagda tid kunna få lämnas även till redan nu verksamma båtförsäkringsföreningar.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda närmare
bestämmelser härom, sedan riksdagen fattat beslut i frågan. Medelsbehovet
för ifrågavarande ändamål torde icke komma att överstiga det av utredningen
angivna beloppet, 15 000 kronor för år.

Slutligen föreligger otvivelaktigt behov av medel för viss upplysnings- och
rådgivningsverksamhet rörande båtförsäkringsfrågor. Jag förordar därför i
enlighet med utredningens förslag, att de medel ur anslaget till organisationsbidrag
m. m. för fiskredskapsförsäkring, som hittills avsetts för propaganda
bland fiskarena rörande fiskredskapsförsäkring och för viss rådgivande verksamhet
i fråga om sådan försäkring, från och med nästa budgetår skola få
disponeras jämväl för dylik propaganda och verksamhet i övrigt beträffande
fiskebåtsförsäkring. För båda dessa ändamål bör såsom utredningen för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

ordat beräknas ett belopp av 20 000 kronor. Detta innebär en ökning med
8 000 kronor i förhållande till vad som beräknats för innevarande budgetår.
Från nyssnämnda anslag torde även få bestridas kostnaderna för de i det
föregående förordade organisationsbidragen till båtförsäkringsföreningar.
Med hänsyn till den hittillsvarande belastningen å anslaget torde de nu föreslagna
utvidgningarna av anslagets användningsområde icke behöva föranleda
någon uppräkning av anslaget. Detta bör sålunda för nästa budgetår
uppföras med oförändrat belopp av 37 000 kronor. Däremot torde anslagets
rubrik böra ändras till förslagsvis Organisationsbidrag m. m. vid fiskebåtsoch
fiskredskapsförsäkring. I anslutning härtill torde anslaget till Fiskredskapsförsäkring:
Bidrag vid försäkringsförluster böra erhålla den ändrade
benämningen Bidrag vid förluster på grund av fiskredskapsförsäkring. Jämväl
detta anslag synes i enlighet med fiskeristyrelsens förslag böra uppföras
med oförändrat belopp eller sålunda med 10 000 kronor.

Såsom inledningsvis berörts har fiskeristyrelsen ifrågasatt att medel till
den statsunderstödda fiskredskapsförsäkringen i fortsättningen skulle anvisas
under tionde huvudtiteln. Med hänsyn dels till verksamhetens allmänna
karaktär av stöd åt fiskerinäringen, dels till att fiskeristyrelsen enligt
de i propositionen nr 70/1948 uppdragna riktlinjerna för verksamheten
skall utöva en viss övervakning över arbetet inom fiskredskapsförsäkringsbolagen
anser jag dock tillräckliga skäl ej föreligga för en sådan överflyttning.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen

att å riksstaten för budgetåret 1952/53 under nionde huvudtiteln
anvisa

dels till Organisationsbidrag m. m. vid fiskebåts- och fiskredskapsförsäkring
ett förslagsanslag av 37 000 kronor,
dels till Bidrag vid förluster på grund av fiskredskapsförsäkring
ett förslagsanslag av 10 000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt förordnar,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Malte Olsson.