Kungl. Maj:ts proposition nr 34 (Proposition 1951:34)

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Nr 34.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ekonomiska föreningar, m. m.; given Stockholms
slott den 26 januari 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till

1. lag om ekonomiska föreningar;

2. lag angående införande av nya lagen om ekonomiska föreningar;

3. lag angående ändring i lagen den 25 april 1930 (nr 115) om bostadsrättsföreningar; 4.

lag om ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr
117); samt

5. lag angående ändring av 54 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om
ackordsförhandling utan konkurs,

dels ock föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till

6. förordning angående ändrad lydelse av 69 § Kungl. Maj :ts förordning
den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Den genom propositionen föreslagna lagen om ekonomiska föreningar
innefattar en genomgripande omarbetning av de i lagen den 22 juni 1911
givna bestämmelserna om ekonomiska föreningar. Begreppet ekonomisk
förening har i den nya lagen utformats betydligt snävare än i 1911 års lag.
Som ekonomisk förening skall enligt förslaget kunna registreras förening
med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom sådan
ekonomisk verksamhet, i vilken medlemmarna deltaga som avnämare

1 Bihany till riksdagens protokoll 1051. 1 samt. AV 34.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

eller leverantörer eller genom begagnande av föreningens tjänster eller på
annat dylikt sätt (1 §). Åtskilliga bestämmelser i förslaget avse att markera
skillnaden mellan aktiebolag och föreningar. Sålunda föreslås stadgande i
syfte att för föreningsformen reservera sammanslutningar som i princip
äro öppna, d. v. s. medgiva inträde av nya medlemmar (11 §). Vidare ha
upptagits bestämmelser som giva uttryck för att fördelning av överskott bör
ske efter kooperativa grundsatser (18 §).

Beträffande kapitalbildningen inom de ekonomiska föreningarna föreslås
regler angående obligatoriskt överförande av vinstmedel till reservfond
(17 §). De nuvarande reglerna om det förvaltande organet inom föreningarna,
styrelsen, ha kompletterats (21—37 §§) och bestämmelserna om revisionen
ha utvidgats (45—51 §§).

Gällande föreningslags regler om styrelsens redovisning äro synnerligen
knapphändiga. I detta ämne föreslås mera utförliga regler (38—43 §§), delvis
i anslutning till nya aktiebolagslagens föreskrifter. En årlig redovisning
föreslås skola ske genom avlämnande av förvaltningsberättelse jämte balansräkning
samt vinst- och förlusträkning. Redovisningen skall vara offentlig
(44 §).

Propositionen innehåller förslag därom att alla registrerade föreningar
skola vara underkastade bokföringsplikt enligt bokföringslagen.

Bland andra betydelsefulla nyheter i förslaget må nämnas regler om fusion
mellan föreningar (98 §), om periodisk redovisningsskyldighet även
under det förening är i likvidation (86 §) samt om införande av möjlighet
att förening, som upphört med sin verksamhet men likväl fortfarande upptages
i föreningsregistret, skall kunna avföras ur registret (74 §).

I förslaget till lag angående införande av nya lagen om ekonomiska föreningar
ha upptagits bestämmelser som avse att för nu bestående föreningar
underlätta övergången till den nya lagen.

Den nya lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1953.

Kungi. Maj:ts proposition nr 34.

till

Lag

om ekonomiska föreningar.

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Förening med ändamåi att främja medlemmarnas ekonomiska intressen
genom sådan ekonomisk verksamhet, i vilken medlemmarna deltaga som
avnämare eller leverantörer eller genom begagnande av föreningens tjänster
eller på annat dylikt sätt, må vinna registrering som ekonomisk förening;
och skall å sådan registrerad förening tillämpas vad i denna lag stadgas.

2 §•

För ekonomisk förenings förbindelser häfta allenast föreningens tillgångar,
förfallna men ej guldna insatser och avgifter inräknade.

3 §•

Innan ekonomisk förening blivit registrerad, kan den ej förvärva rättigheter
eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan myndighet
söka, kära eller svara. Sedan styrelse blivit utsedd, äge den dock
föra talan i mål rörande föreningens bildande, så ock eljest vidtaga åtgärd
för utbekommande av utfästa insatser eller avgifter.

Handla medlemmar i föreningen eller ock styrelsen eller annan, som
enligt denna lag är ställföreträdare för föreningen, å föreningens vägnar
innan den registrerats, skola de som deltagit i åtgärden eller beslut därom
svara för uppkommande förbindelser, en för alla och alla för en, såsom för
egen skuld.

4 §•

Ekonomisk förening registreras hos länsstyrelsen i det län, där föreningens
styrelse enligt stadgarna har sitt säte.

Hos varje länsstyrelse skall föras föreningsregister för inskrivning av de
uppgifter, vilka enligt denna lag skola anmälas för registrering eller vilkas
intagande i registret eljest är föreskrivet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 34.

Stadgar och firma m. m.

5 §•

För att vinna registrering skall ekonomisk förening

bestå av minst fem medlemmar, dock att antalet medlemmar må vara
tre eller fyra där minst tre medlemmar utgöras av föreningar, som äro registrerade
eller ändock att anse som juridiska personer, samt

i enlighet med denna lag hava antagit stadgar ävensom utsett styrelse
och revisorer.

6 §•

Föreningens stadgar skola angiva:

1. föreningens firma;

2. ändamålet med föreningens verksamhet och verksamhetens art;

3. den ort inom riket, där föreningens styrelse skall hava sitt säte;

4. den insats med vilken varje medlem skall deltaga i föreningen, huru
insatserna skola göras samt huruvida medlem må deltaga i föreningen med
högre belopp än enkel insats;

5. där regelbundna eller på särskilt beslut om uttaxering beroende avgifter
till föreningen skola förekomma, avgifternas belopp eller de högsta
belopp vartill de må bestämmas;

6. antalet styrelseledamöter och revisorer eller det högsta och lägsta antal
vartill de skola uppgå samt, om för styrelseledamöter eller revisorer
skola finnas suppleanter, enahanda uppgift beträffande dem, tiden för styrelseledamots,
revisors och suppleants uppdrag, så ock, där styrelseledamot,
revisor eller suppleant skall utses på annat än i denna lag angivet sätt, huru
tillsättning skall ske;

7. där fullmäktige skola finnas på sätt i 62 § sägs, deras befogenhet,
huru de skola utses och tiden för deras uppdrag;

8. föreningens räkenskapsår;

9. det sätt, varpå kallelse till föreningsstämma skall ske och andra meddelanden
bringas till medlemmarnas eller fullmäktiges kännedom, ävensom
den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;
samt

10. de grunder, enligt vilka skall förfogas över uppkommen vinst, så ock
huru vid föreningens upplösning skall förfaras med föreningens behållna
tillgångar.

7 §•

Föreningens firma skall innehålla orden »ekonomisk» och »förening» eller
förkortningen »ek. för.».

I firman må ej ordet »bolag» eller eljest något, som betecknar ett bolagsförhållande,
intagas på sådant sätt att därav kan föranledas det misstaget
att firman innehaves av ett bolag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Firman skall tydligt skilja sig från andra hos länsstyrelsen förut registrerade
ännu bestående föreningsfirmor.

Ej må någon annan än ekonomisk förening i sin firma använda uttrycket
ekonomisk förening eller förkortning därav.

8 §•

Ansökan om föreningens registrering skall göras av styrelsen.

Vid ansökningen skola fogas dels två av notarius publicus eller minst två
styrelseledamöter bestyrkta exemplar av föreningens stadgar, dels ock avskrift
av protokoll vid sammanträde med föreningens medlemmar, utvisande
att stadgarna blivit antagna, ävensom av dylikt protokoll eller annan
handling, varav framgår att styrelse och revisorer utsetts.

Ansökningen skall innehålla försäkran av styrelsen att medlemmarnas
antal uppgår till det i 5 § angivna lägsta antalet eller, där enligt stadgarna
eller beslut vid sammanträde med medlemmarna föreningen icke må börja
sin verksamhet förrän visst högre medlemsantal uppnåtts, att antalet uppgår
härtill. Har i den ordning nu sagts blivit föreskrivet att föreningen icke
må börja sin verksamhet förrän visst minimibelopp inbetalats i insatser
eller avgifter eller eljest villkor uppställts härför, skall försäkran jämväl avgivas
att villkoret är uppfyllt.

9 §•

Ansökningen om föreningens registrering skall vidare innehålla uppgift
om föreningens postadress samt styrelseledamöternas och, där suppleanter
utsetts, deras fullständiga namn, medborgarskap och hemvist, så ock
förklaring att dessa personer ej äro omyndiga.

I ansökningen skall uppgivas, av vilka och huru föreningens firma skall
tecknas, där ej denna befogenhet skall utövas allenast av styrelsen. Skall
firman tecknas av annan person än som avses i första stycket, gälle vad
där är stadgat även i fråga om sådan firmatecknare.

Har ej envar, som ensam eller gemensamt med annan är bemyndigad att
teckna föreningens firma, å ansökningen egenhändigt skrivit sin av vittnen
styrkta namnteckning, skall vid ansökningen fogas en särskild bilaga, därå
namnteckningen finnes och blivit styrkt av vittnen.

Medlemsförteckning.

10 §.

Över ekonomisk förenings medlemmar skall genom styrelsens försorg hållas
förteckning. Denna kan hestå av betryggande lösblads- eller kortsystem.
Förteckningen skall för varje medlem innehålla uppgift om hans fullständiga
namn och hemvist samt å det antal insatser, med vilket han deltager i
föreningen.

Styrelsen skall hålla mcdlemsförtcckningen tillgänglig för envar som vill
taga kännedom om densamma.

Kungl. Maj. ts proposition nr 34.

Medlem vare berättigad att på begäran erhålla skriftlig uppgift av föreningen
om medlemskapet och av honom gjorda insatser.

Medlems intagande och avgång.

11 §•

Ekonomisk förening må icke vägra någon inträde som medlem, såframt
ej med hänsyn till arten eller omfattningen av föreningens verksamhet eller
föreningens syfte eller annan orsak särskilda skäl äro därtill.

Ansökan om inträde prövas av styrelsen, där ej annorlunda är bestämt
i stadgarna. Inträdesansökan skall, om så föreskrives i stadgarna, ske
skriftligen och vara försedd med sökandens bevittnade namnunderskrift.

12 §.

Den, till vilken avliden medlems andel övergått på grund av bodelning,
arv eller testamente, vare berättigad att i den avlidnes ställe inträda såsom
medlem i föreningen, såframt annat icke föranledes av stadgarna.

Anmälan om inträde skall göras senast sex månader efter medlemmens
död eller, om den i 15 § avsedda tiden för dödsboets avgång ur föreningen
då ännu ej inträffat, senast vid den tiden.

13 §.

Den som efter överlåtelse förvärvat medlems andel skall ansöka om inträde
inom sex månader därefter. Antages han, inträder han som medlem
i överlåtarens ställe. Söker han ej inträde eller avslås ansökan, äge han den
rätt som tillkommer avgången medlem enligt 16 §; och skall tiden för avgången
beräknas med utgångspunkt från det ansökningen avslogs eller,
om ansökan ej gjorts, ansökningstiden utgick.

Har i stadgarna för förening, där medlemskap är förbundet med ägande
eller brukande av fastighet eller drivande av rörelse, föreskrift upptagits
om skyldighet för medlem att vid avyttring av fastigheten eller rörelsen eller
vid frånträde av brukningsrätten jämväl överlåta andel i föreningen och
har i enlighet med sådan föreskrift överlåtelse ägt rum, vare förvärvaren
medlem i överlåtarens ställe.

14 §.

Medlem äger uppsäga sig till utträde ur föreningen. I stadgarna må föreskrivas,
att uppsägning skall ske skriftligen och uppsägningshandlingen vara
försedd med medlemmens bevittnade namnunderskrift. I stadgarna kan ock
bestämmas att uppsägning ej får ske förrän efter viss tid, högst två år, från
inträdet. Efter medgivande av länsstyrelsen må sagda tid utsträckas till högst
fem år.

Medlem må på grund, som kan vara bestämd i stadgarna, uteslutas ur
föreningen. Beslut härom fattas, där i stadgarna icke är annorlunda föreskrivet,
av föreningsstämman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

15 §.

Avgång ur föreningen äger, utom i fall varom i 68 § andra stycket och
98 § 2 mom. andra stycket sägs, rum vid den utgång av räkenskapsår, vilken
infaller näst efter en månad eller efter den i stadgarna bestämda längre
tid, högst sex månader, sedan medlemmen uppsagt sig till utträde eller
uteslutits eller annan omständighet som föranlett avgången inträffat.

Medlem, som blivit utesluten ur föreningen, vare genast förlustig rätten
att deltaga i överläggningar och beslut om föreningens angelägenheter.

16 §.

7 mom. Då medlem avgått, äge han dels sex månader från avgången utfå
inbetalda insatser, i den mån föreningens behållna tillgångar enligt den vid
tiden för avgången uppgjorda balansräkningen därtill förslå utan anlitande
av reservfond eller förnärmande av övriga medlemmars lika rätt, dels ock,

1 samma ordning som övriga medlemmar, utbekomma vad på den avgångne
belöper av beslutad vinstutdelning.

Träder föreningen i likvidation inom sex månader från det medlem avgått
eller varder inom samma tid beslut om föreningens försättande i konkurs
meddelat, have den avgångne samma rätt att utfå insatser som övriga
medlemmar.

Innehålla föreningens stadgar inskränkning i avgående medlems rätt
varom nu är sagt, lände den, utom i fall som i 68 § andra stycket och 98 §

2 mom. andra stycket sägs, till efterrättelse.

2 mom. Försättes föreningen i konkurs på ansökan som gjorts inom ett
år från det medlem avgick, vare den avgångne pliktig att, såvitt rörer föreningens
borgenärers rätt, återbära vad han utfått av sina insatser.

Reservfond och vinstutdelning m. m.

17 §.

1 mom. Av ekonomisk förenings årsvinst, efter avdrag för vad som åtgår
till täckande av möjligen förefintlig förlust från föregående år, skola minst
fem procent avsättas till reservfond. Har på grund av rörelsens resultat medlemmar
eller andra tillgodoförts gottgörelse i form av efterlikvider, återbäringar
eller dylikt, skall avsättning därav ske med minst fem procent, även
om gottgörelsen icke inräknats i årsvinsten. Till reservfonden skall alltid
läggas vad medlem vid avgång ur föreningen icke återfår av sina insatser.

Då reservfonden uppnått ett belopp som jämte inbetalat insatskapital svarar
antingen mot fyra tiondelar av det bokförda värdet å föreningens tillgångar
eller mot föreningens skulder enligt balansräkningen, må vidare avsättning
till fonden upphöra. Ej må dock i något fall avsättning upphöra,
med mindre reservfonden motsvarar tjugu procent av det inbetalda insatskapitalet.
Innehålla stadgarna bestämmelse om avsättning utöver vad nu
sagts, lände det till efterrättelse. Avsättning skall ånyo vidtaga, om fonden
nedgår under vad sålunda stadgats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Nedsättning av reservfonden må beslutas allenast för täckande av förlust,
som enligt fastställd balansräkning finnes hava uppstått å föreningens verksamhet
i dess helhet och som icke kan ersättas av befintliga till framtida
förfogande avsatta medel.

2 mom. Konungen må medgiva förening eller vissa grupper av föreningar
undantag, helt eller delvis, från bestämmelserna i 1 inom., om med hänsyn
till arten av föreningsverksamheten och övriga omständigheter synnerliga
skäl därtill föranleda.

18 §.

Utdelning må ej ske av annat än den vinst, som förefinnes enligt fastställd
balansräkning för sista räkenskapsåret, i den mån vinsten icke skall
avsättas till reservfonden. Ej heller må utbetalning av gottgörelse, varom
förmäles i 17 § 1 mom. och som icke inräknats i årsvinsten, äga rum i vidare
mån än att föreskriven avsättning kan ske till reservfonden. I övrigt
må utbetalning till medlemmarna av föreningens tillgångar ej verkställas
annorledes än genom återbetalning av insatser enligt 16 § 1 mom. eller i
samband med nedsättning av insatsernas belopp enligt 68 § sista stycket.

Utdelning, som beräknas annorledes än i förhållande till den omfattning
vari föreningens verksamhet tagits i anspråk, må fastställas till högst fem
procent för år å inbetalda insatser.

19 §.

Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i 18 § sägs
eller mot bestämmelse i föreningens stadgar, vare de, som uppburit sådan
utdelning, skyldiga att återbära denna jämte fem procent ränta därå. Samma
lag vare, där gottgörelse, varom i 17 § 1 mom. förmäles och som icke
inräknats i årsvinsten, utbetalats i strid mot vad i 18 § sägs eller mot bestämmelse
i föreningens stadgar och den som mottog gottgörelsen insåg
eller bort inse nämnda förhållande.

För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som medverkat
till beslutet om utdelning eller utbetalning eller verkställandet av detta, ansvariga
efter de beträffande skadeståndsskyldighet i 106, 108 och 109 §§
stadgade grunderna.

20 §.

Föreningsstämman mä ej besluta om användande av föreningens vinstmedel
eller övriga tillgångar eller om åtagande av förpliktelser för ändamål,
som uppenbarligen är främmande för föreningens syfte. Dock äge stämman
använda tillgångar till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål, såvitt
det med hänsyn till ändamålets beskaffenhet, föreningens ställning och
omständigheterna i övrigt får anses skäligt.

Föreningsstämman må ej heller, med mindre annat följer av stadgarna,
besluta om sådan användning av föreningens tillgångar eller eljest om sådan
åtgärd, att uppenbarligen fördel beredes vissa medlemmar till nackdel för
föreningen eller övriga medlemmar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Styrelse och firmateckning.

21 §.

För ekonomisk förening skall finnas en styrelse bestående av minst tre
ledamöter. Styrelsen skall förvalta föreningens angelägenheter i enlighet
med vad i denna lag är stadgat.

Styrelsen väljes å föreningsstämma; dock må i stadgarna kunna bestämmas,
att styrelsen eller ledamot av densamma skall tillsättas i annan ordning.

Styrelseledamot skall utses för tid intill dess stämma som i 57 § 1 mom.
sägs hållits och må icke utses för längre tid än till och med den stämma
som skall äga rum under tredje räkenskapsåret efter valet. Ändå att den tid
för vilken styrelseledamot blivit utsedd ej gått till ända, må han skiljas
från uppdraget genom beslut av den som utsett honom. Styrelseledamot
äge ock rätt att avgå före utgången av nämnda tid. Anmälan om avgång
skall göras hos styrelsen samt, där styrelseledamot ej är vald å föreningsstämma,
hos den som tillsatt honom.

Om styrelseledamot, som är vald å föreningsstämma, entledigas eller eljest
avgår eller avlider eller hinder för honom att vara styrelseledamot uppkommer
enligt 22 § och suppleant ej finnes, åligger det övriga styrelseledamöter
att ofördröjligen föranstalta om val av ny ledamot för återstående
mandattid. Meddelas icke annan föreskrift i stadgarna, må dock med valet
anstå till nästa stämma där styrelseval skall äga rum, såframt styrelsen är
beslutför med kvarstående ledamöter och suppleanter samt antalet ej understiger
tre.

22 §.

Styrelseledamot skall vara myndig och, där ej för särskilt fall Konungen
eller myndighet Konungen förordnar annat tillåter, här i riket bosatt
svensk medborgare.

Styrelseledamot skall vara medlem i föreningen. Dock må även den vara
styrelseledamot som enligt lag är ställföreträdare för medlem samt, där
juridisk person är medlem, den som är ledamot av styrelsen för den juridiska
personen eller delägare i densamma. Jämväl eljest må, där det för
visst eller vissa särskilt angivna fall i stadgarna medgives, annan än medlem
vara styrelseledamot.

23 §.

Vad i denna lag är stadgat om styrelseledamot skall i tillämpliga delar
gälla beträffande suppleant.

I stadgarna må närmare bestämmelser upptagas om de förutsättningar,
under vilka suppleant äger inträda i tjänstgöring, så ock, där flera suppleanter
skola finnas, om ordningen för deras inträde. Sådana bestämmelser
må jämväl meddelas av den som utsett suppleanten. Bestämmelse som i
detta stycke sägs må ej registreras.

Kungl. Maj. ts proposition nr 34.

24 §.

Det åligger styrelsen att sörja för en sådan organisation av föreningens
verksamhet, som med hänsyn till föreningens förhållanden må anses tillfredsställande,
att utöva tillsyn över befattningshavare hos föreningen samt
att tillse att erforderliga upplysningar angående föreningens förhållanden
komma styrelsen till handa på lämpligt sätt och vid lämpliga tider. Styrelsen
skall ock sörja för att föreningens bokföring fullgöres i överensstämmelse
med lag samt att medelsförvaltningen är ordnad på betryggande sätt
ävensom att behörig kontroll häröver finnes.

När på grund av inträffade förluster eller eljest anledning föreligger till
antagande, att föreningens ställning kommer att utvisa fortgående försämring,
så att föreningens skulder icke bliva täckta av tillgångarna, åligger
det styrelsen att ofördröjligen till stämmans prövning hänskjuta frågan om
föreningen skall träda i likvidation.

25 §.

Inom styrelsen skall en ledamot vara ordförande.

Det åligger ordföranden att tillse att sammanträden hållas då så erfordras.

Vid styrelsens sammanträden skola föras protokoll, vilka skola till riktigheten
bestyrkas av ordföranden. Ledamot av styrelsen är berättigad att
på begäran få särskild från styrelsens beslut avvikande mening antecknad
till protokollet. Protokollen skola föras i nummerföljd och förvaras på betryggande
sätt.

26 §.

Styrelsen är beslutför, där de vid sammanträde tillstädesvarandes antal
överstiger hälften av hela antalet styrelseledamöter, såframt ej för beslutförhet
högre antal föreskrivits i stadgarna. Ärende må dock icke företagas,
med mindre såvitt möjligt samtliga styrelseledamöter eller, vid förfall för
någon av dem, suppleant för honom erhållit tillfälle att deltaga i ärendets
behandling.

Såsom styrelsens beslut gälle, där föreskrift om särskild röstpluralitet ej
givits i stadgarna, den mening, om vilken de flesta röstande förena sig, och
vid lika röstetal den mening som biträdes av ordföranden. Är styrelsen
icke fulltalig, må beslut anses föreligga allenast där av de tillstädesvarande
ett antal överstigande en tredjedel av hela antalet styrelseledamöter enat sig.

27 §.

Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal
mellan honom och föreningen. Ej heller må han deltaga i behandling av
fråga om avtal mellan föreningen och tredje man, såframt han i frågan äger
ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot föreningens. Vad sålunda
är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande gåva från för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

eningen, så ock beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten
eller tredje man.

28 §.

Styrelsen äger, i den mån annat icke följer av vad i denna lag är stadgat,
att ej mindre handla å föreningens vägnar i förhållande till tredje man än
även företräda föreningen inför domstolar och andra myndigheter. Samma
behörighet tillkommer ock den eller dem som efter vad i 29 och 30 §§ sägs
äga teckna föreningens firma (firmatecknare); dock äga de, som allenast
gemensamt må utöva firmateckningsrätt, endast gemensamt företräda föreningen.

29 §.

Bemyndigande för styrelseledamot, styrelsesuppleant eller annan att teckna
föreningens firma må meddelas av styrelsen, där ej i stadgarna eller
genom beslut av föreningsstämman gjorts inskränkning i detta avseende.
Bemyndigande må dock ej lämnas den som är omyndig och, vad angår annan
än styrelseledamot eller styrelsesuppleant, utan tillstånd av Konungen
eller myndighet Konungen förordnar den som icke är här i riket bosatt
svensk medborgare.

Styrelsen må när som helst återkalla bemyndigande att teckna föreningens
firma.

30 §.

Då bemyndigande att teckna föreningens firma meddelas, äger styrelsen
föreskriva, att rätten till firmateckning får av två eller flera personer utövas
allenast gemensamt.

Föreskrives annan inskränkning i rätten att teckna föreningens firma
än i första stycket sägs, må den ej registreras.

31 §.

Styrelsen eller annan, som jämlikt 28 § är ställföreträdare för föreningen,
må ej förfoga över dess tillgångar eller ikläda den förpliktelser eller eljest
vidtaga åtgärd i strid mot vad i 20 § första stycket första punkten och andra
stycket är stadgat beträffande föreningsstämma. Styrelsen äger dock till
allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål använda tillgång, som i förhållande
till föreningens ställning är av ringa betydelse.

32 §.

Kungi. Maj.ts proposition nr 34.

mot denna lag eller stadgarna ej vara gällande, icke heller föreskrift av
föreningsstämma om sådan åtgärd avseende förvaltningen av föreningens
angelägenheter, vars verkställighet styrelsen finner innebära ett uppenbart
åsidosättande av föreningens intressen.

Den som enligt 27 § icke må för föreningen deltaga i behandling av
fråga om avtal äge ej heller befogenhet att utan särskilt uppdrag av styrelsen
företräda föreningen i avseende å avtalet.

33 §.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare för föreningen företagit rättshandling
å föreningens vägnar men därvid handlat i strid mot vad i 31 §
är stadgat eller mot föreskrift, som avses i 32 §, eller eljest överskridit sin
befogenhet, vare rättshandlingen ej gällande mot föreningen, såframt tredje
man insåg eller bort inse att sådant överskridande förelåg.

Har styrelsesuppleant utövat styrelseledamots befogenhet, vare det förhållandet,
att förutsättning för hans inträde i styrelseledamots ställe saknades,
utan verkan gentemot tredje man, där denne ej insåg eller bort inse
nämnda förhållande.

34 §.

Den som äger företräda föreningen må ej föryttra eller med inteckning
för gäld belasta föreningens fasta egendom eller tomträtt, utan så är att han
enligt stadgarna äger sådan befogenhet eller ock föreningsstämman därtill
bemyndigat honom. Sådant bemyndigande kan begränsas att avse viss egendom
och må icke i något fall gälla utöver två år.

Har åtgärd som i första stycket avses företagits utan vederbörligt bemyndigande
och vill föreningen klandra åtgärden, skall föreningen väcka talan
därom inom adcrton månader sedan lagfart, inskrivning eller inteckning
beviljades. Försummas det, vare rätt till talan förlorad.

35 §.

Skriftlig handling, som utfärdas för förening, bör undertecknas med föreningens
firma, och skola de som teckna firman därvid underskriva sina
namn.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare för föreningen utfärdat handling
utan firmateckning och framgår icke av dess innehåll, att den utfärdats
å föreningens vägnar, svare de som undertecknat handlingen för vad
genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för
egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där av
omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades
för föreningen, samt den till vilken handlingen ställts av föreningen erhåller
behörigen undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål
efter det begäran därom framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande
mot undertecknarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

36 §.

Angående behörighet för styrelseledamot, så ock för den som eljest, ensam
eller gemensamt med annan, bemyndigats teckna föreningens firma,
att mottaga delgivning i rättegång mot föreningen är stadgat i rättegångsbalken;
och skall vad i sådant avseende gäller äga tillämpning jämväl då
annat meddelande skall delgivas föreningen.

Vill styrelsen väcka talan mot föreningen, skall styrelsen utlysa föreningsstämma
för val av ombud att föra föreningens talan i tvisten. Stämning
delgives genom att föredragas å stämman.

37 §.

Sker ändring i avseende å de till styrelseledamöter eller styrelsesuppleanter
utsedda personerna eller i fråga om rätten att teckna föreningens
firma eller ändras föreningens postadress, skall styrelsens ordförande därom
ofördröj ligen göra anmälan för registrering. Å denna anmälan skall i
tillämpliga delar gälla vad i 9 § sägs. Rätt att göra anmälan tillkommer
den som beröres av anmälningen.

Styrelsens årsredovisning.

38 §.

Det åligger styrelsen att för vai’je räkenskapsår avgiva redovisning för
förvaltningen av föreningens angelägenheter genom avlämnande av berättelse
rörande verksamheten under året (förvaltningsberättelse) jämte redogörelse
för föreningens ställning vid räkenskapsårets utgång (balansräkning)
samt för intäkter och kostnader under året (vinst- och förlusträkning).
Redovisningshandlingarna skola vara underskrivna av samtliga styrelseledamöter.

Minst en månad före den föreningsstämma, å vilken redovisningshandlingarna
och revisorernas berättelse skola framläggas, skäll styrelsen till
revisorerna i huvudskrift eller avskrift avlämna redovisningshandlingarna
för det förflutna räkenskapsåret.

39 §.

Räkenskapsår skall vara helt år, dock må räkenskapsår vid verksamhetens
början ävensom vid omläggning av räkenskapsår avse del av år eller
utsträckas att omfatta högst aderton månader.

40 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skola i avseende å förenings inventarium,
balansräkning samt vinst- och förlusträkning gälla följande bestämmelser.

1 mom. Tillgångar som äro avsedda till stadigvarande bruk för föreningen
(anläggningstillgångar) må upptagas till högst det belopp, vartill

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

kostnaderna för deras anskaffning eller tillverkning uppgått, ökat med de
kostnader som föreningen under räkenskapsåret nedlagt för förbättring
därå eller som i sådant avseende balanserats från tidigare räkenskapsår.
Avskrivning skall dock årligen ske med belopp, som motsvarar tillgångarnas
värdeminskning på grund av ålder och nyttjande eller annan orsak,
så att anskaffnings- eller tillverkningsvärdet jämte angivna förbättringskostnader
blir helt avskrivet under den tidrymd tillgången kan beräknas
vara användbar för föreningen.

Aktier och andra andelsrättigheter samt obligationer och andra fordringar,
avsedda att stadigvarande innehavas av föreningen, anses som anläggningstillgångar
och må upptagas till högst det belopp, vartill kostnaderna
för tillgångarnas anskaffning uppgått. Avskrivning därå skall ske i
den mån det finnes erforderligt för att tillgångens bestående värde icke
skall överskridas.

2 mom. Utan hinder av vad ovan stadgats må andra anläggningstillgångar
än i 1 mom. andra stycket sägs, vilka måste anses äga ett bestående
värde väsentligt överstigande det belopp vartill de äro uppförda i närmast
föregående balansräkning, upptagas till högst detta värde, såframt det belopp
varmed uppskrivning sker användes till erforderlig avskrivning på
värdet av andra anläggningstillgångar. I fråga om fast egendom må dock
uppskrivning ej ske över senast fastställda taxeringsvärdet.

Har fordran, som skall anses som anläggningstillgång, i närmast föregående
balansräkning såsom osäker eller värdelös icke upptagits till det
belopp varå den lyder, må fordringen det oaktat upptagas till belopp varmed
den beräknas komma att inflyta även om detta belopp överstiger det
i den närmast föregående balansräkningen upptagna, dock högst till anskaffningskostnaden.

3 mom. Anläggningstillgång må ej i vidare mån än som följer av vad i
1 och 2 mom. är för varje särskilt fall stadgat upptagas till högre belopp
än det vartill den varit uppförd i närmast föregående balansräkning.

4 mom. Andra tillgångar än anläggningstillgångar (omsättningstillgångar)
må ej upptagas vare sig över försäljningsvärdet efter avdrag för försäljningskostnaderna
eller till högre belopp än det vartill kostnaderna för deras
anskaffning eller tillverkning uppgått.

5 mom. Har föreningen övertagit rörelse mot vederlag som överstiger
värdet av de med rörelsen övertagna tillgångarna, må skillnaden (affärsvärde,
goodwill) kunna upptagas såsom anläggningstillgång i särskild post.
Å denna tillgång skall årligen avskrivas skäligt belopp, dock minst en
tiondel.

41 §.

Vid uppställande av balansräkningen skola bestämmelserna här nedan
iakttagas.

1 mom. Följande poster skola upptagas var för sig, dock att ytterligare

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

fördelning i poster skall äga rum, där det med hänsyn till verksamhetens
art och omfattning samt föreningens förhållanden i övrigt må anses påkallat:

A. Bland tillgångarna.

I. Anläggningstillgångar.

1. jordbruks- och skogsfastigheter;

2. fabriksfastigheter med därtill hörande anläggningar samt
andra fastigheter;

3. maskiner, vare sig de äro att hänföra till fast egendom eller
ej, inventarier och dylikt;

4. aktier och andra andelsrättigheter samt obligationer och andra
fordringar, avsedda att stadigvarande innehavas av föreningen.

II. Omsättningstillgångar.

1. lager av färdiga varor, av varor under tillverkning samt av
råvaror, hjälp- och driftsmaterial;

2. aktier och andra andelsrättigheter samt obligationer och andra
fordringar, som icke falla under I 4 eller avses i II 3 och 4;

3. accepterade växlar;

4. kontanta penningar, checkar och banktillgodohavanden.

III. Förlust å föreningens verksamhet,

a) balanserad förlust,

b) nettoförlust för räkenskapsåret.

B. Bland skulderna.

T. Inbetalda insatser.

II. Reservfonden och andra fonder, var för sig.

III. Långfristiga skulder.

IV. Kortfristiga skulder.

V. Oguldna skatter, belöpande på tiden före räkenskapsårets utgång.

VI. Vinst å föreningens verksamhet,

a) balanserad vinst,

b) nettovinst för räkenskapsåret.

2 mom. Fordran å insats må icke upptagas som tillgång.

Redovisningen av inbetalda insatser må ske sålunda att i balansräkningen
anmärkes hela insatskapitalet med angivande av vad härav icke är
guldet samt skillnaden utföres såsom särskild skuldpost.

3 mom. Vid posten balanserad vinst skall angivas beloppet av hela vinsten
enligt balansräkningen för nästföregående räkenskapsår samt huru vinsten
disponerats.

fr mom. 1 balansräkningen skall anmärkas sammanlagda beloppet av föreningens
borgens- och övriga ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits
bland skulderna, ävensom av föreningen ställda panters sammanlagda
värde enligt balansräkningen. I fråga om inteckningar skall sammanlagda
beloppet angivas dels för inteckningar i fast egendom, dels för för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

lagsinteckningar och dels för andra inteckningar i lös egendom med angivande
av egendomens slag.

I balansräkningen skall ock anmärkas sammanlagda beloppet för år av
pensioner, utgående på grund av förpliktelser vilka ej upptagits såsom
skuld i balansräkningen. Pensionsförpliktelse, som i närmast föregående
balansräkning upptagits såsom skuld, skall fortfarande redovisas som sådan.

42 §.

Vinst- och förlusträkningen skall uppställas så, att en med hänsyn till
föreningens förhållanden tillfredsställande redovisning erhålles för huru
vinsten eller förlusten för räkenskapsåret uppkommit.

Följande poster skola upptagas var för sig, dock att ytterligare fördelning
i poster skall äga rum, där det med hänsyn till verksamhetens art och omfattning
samt föreningens förhållanden i övrigt må anses påkallat:

A. Bland intäkterna.

1. intäkten av föreningens rörelse. Driver föreningen av varandra väsentligen
oberoende rörelsegrenar, skall intäkten av varje sådan rörelsegren
särskilt redovisas, där det ej finnes kunna lända till förfång för föreningen.
Vid intäktens beräknande må avdrag ej göras för omkostnader, som skola
särskilt redovisas under B 2—6, dock att de under B 4 och B 5 angivna
kostnaderna må avdragas, därest de särskilt anmärkas i vinst- och förlusträkningen; 2.

vinstutdelning å aktier eller andra andelar samt räntor;

3. andra intäkter, som ej härleda sig från rörelsen;

4. vederlagsfria eller andra extraordinära förvärv;

5. nettoförlust å föreningens verksamhet under räkenskapsåret.

B. Bland kostnaderna.

1. förlust å föreningens rörelse eller å sådan rörelsegren, för vilken särskild
redovisning skall lämnas efter vad under A 1 sägs;

2. räntor;

3. skatter;

4. avskrivningar på värdet av anläggningstillgångar eller avsättningar till
värdeminskningslconton för sådana tillgångar, därvid beloppets fördelning
på de under särskilda poster i balansräkningen upptagna tillgångarna skall
angivas;

5. allmänna förvaltningskostnader;

6. extraordinära kostnader och förluster;

7. nettovinst å föreningens verksamhet under räkenskapsåret.

43 §.

1 mom. I förvaltningsberättelsen skall upplysning lämnas om hela intäkten
av föreningens rörelse under räkenskapsåret ( omsättningssumman)
samt om sådana till medlemmar eller andra utgående efterlikvider, åter -

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

bäringar eller liknande ersättningar som icke inräknats i årsvinsten, där ej
upplysning i nämnda hänseenden lämnas i vinst- och förlusträkningen. Vidare
skall i förvaltningsberättelsen, i den mån det finnes kunna ske utan
förfång för föreningen, upplysning lämnas om väsentliga förändringar i
medlemsantalet samt om andra för bedömningen av föreningens ställning
och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens förvaltning viktiga förhållanden,
vilka ej framgå av balansräkningen eller vinst- och förlusträkningen,
så ock om händelser av väsentlig betydelse för föreningen, jämväl där
de inträffat efter räkenskapsårets slut.

1 den mån motsvarande uppgifter ej intagits i balansräkningen, skall i
förvaltningsberättelsen uppgift lämnas beträffande fastigheter om taxeringsvärden
och brandförsäkringsbelopp samt beträffande maskiner, inventarier
och andra dylika anläggningstillgångar om brandförsäkringsbelopp,
med fördelning av nämnda värden och belopp såvitt möjligt på de under
särskilda poster i balansräkningen upptagna tillgångarna.

Där medelantalet i föreningens tjänst under räkenskapsåret anställda
överstiger tio, skall i förvaltningsberättelsen uppgivas medelantalet anställda
arbetare samt medelantalet övriga anställda. För sådant fall skall ock,
i den mån motsvarande uppgifter ej lämnas i vinst- och förlusträkningen,
i särskilda poster upptagas sammanlagda beloppet av utbetalda löner och
ersättningar under räkenskapsåret dels till arbetare, dels till styrelsen och
andra personer i ledande ställning, dels ock till övriga befattningshavare
hos föreningen.

2 mom. Om uppskrivning av anläggningstillgångar verkställts för räkenskapsåret,
skall i förvaltningsberättelsen redogörelse lämnas för grunden
till uppskrivningen, för det belopp varmed uppskrivning skett och för användningen
av beloppet.

Har beträffande tillgångars redovisning såsom anläggnings- eller omsättningstillgångar,
beträffande avskrivning på anläggningstillgångar, beträffande
omsättningstillgångars värdering eller i andra hänseenden sådan
ändring i förhållande till tidigare balansräkning eller vinst- och förlusträkning
vidtagits, som i avsevärd mån påverkat årsresultatet eller eljest är av
större vikt, skall redogörelse därför lämnas i förvaltningsberättelsen.

Styrelsen skall i förvaltningsberättelsen framställa förslag om avsättning
till reservfond, där sådan avsättning skall ske, så ock i övrigt förslag i anledning
av föreningens vinst eller förlust enligt balansräkningen.

44 §.

Styrelsen skall senast sju månader efter räkenskapsårets utgång i huvudskrift
eller avskrift hålla redovisningshandlingarna för året jämte revisionsberättelsen
ävensom protokoll eller annan handling, utvisande föreningsstämmans
beslut i anledning av den framlagda balansräkningen, hos föreningen
tillgängliga för envar som vill taga kännedom om desamma.

Inom samma tid vare styrelsen jämväl skyldig att efter anmodan av länsstyrelsen
dit insända avskrift av nämnda handlingar.

i! Ilihang till riksdagens protokoll I9.r>l. 1 samt. NrtWt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Revision.

45 §.

Styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper skola granskas av
en eller flera revisorer. Revisor utses å föreningsstämma, såframt ej enligt
stadgarna revisor skall tillsättas i annan ordning.

Revisorer skola utses för tid intill dess stämma som i 57 § 1 mom. sägs
hållits och må icke utses för längre tid än till och med den stämma som
skall äga rum under andra räkenskapsåret efter det de utsetts. Revisor må,
ändå att den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända, skiljas från
uppdraget genom beslut av den som utsett honom. Om revisor, som är vald
å föreningsstämma, entledigas eller eljest avgår eller avlider eller hinder,
som i 46 § 1 mom. avses, att vara revisor för honom uppkommer och suppleant
ej finnes, åligger det styrelsen att ofördröjligen föranstalta om val av
ny revisor.

Den som utsetts till revisor skall därom ofördröjligen underrättas, om
han valts å föreningsstämma, genom styrelsens försorg och eljest av den
som tillsatt honom.

46 §.

1 mom. Revisor skall vara myndig och, där ej för särskilt fall Konungen
eller myndighet Konungen förordnar annat tillåter, här i riket bosatt svensk
medborgare. Revisor skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och
insikt i ekonomiska förhållanden, som med hänsyn till föreningens verksamhet
erfordras för uppdraget.

Ej må den vara revisor, som är befattningshavare hos föreningen eller
under det sistförflutna året handhaft bokföring eller medelsförvaltning för
föreningen eller som intager en underordnad eller beroende ställning till
styrelseledamot eller till befattningshavare hos föreningen, åt vilken uppdragits
att ombesörja bokföringen eller medelsförvaltningen eller kontrollen
däröver, ej heller styrelseledamots eller sådan befattningshavares make
eller den, som med honom är i rätt upp- eller nedstigande skyldskap eller
svågerlag eller är hans syskon eller med honom är i det svågerlag, att den
ene är gift med den andres syskon.

2 mom. Finnes hos sammanslutning med ändamål att handhava gemensamma
uppgifter för föreningar särskilt revisionsorgan inrättat, må sammanslutningen
eller, där revisionsorganet utgör juridisk person, denna
kunna utses till revisor. Till revisionens förrättande skall sålunda tillsatt
revisor utse för uppdraget lämpad person, och gälle i fråga om honom
i tillämpliga delar vad i denna lag stadgas om revisor. Ersättningsskyldighet,
som kan uppkomma för den som förrättat revisionen, skall åvila jämväl
den som utsett honom.

47 §.

Hava revisorer ej utsetts till föreskrivet antal eller hava revisorer utsetts
utan iakttagande av bestämmelserna i 46 § 1 inom., åligger det styrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

och styrelseledamot att ofördröj ligen anmäla förhållandet för länsstyrelsen.
Anmälan må göras även av föreningsmedlem, röstberättigad, som ej är
medlem, eller borgenär.

På anmälan varom i första stycket sägs skall länsstyrelsen, i fall då revisorer
icke utsetts till föreskrivet antal, förordna revisorer. Är revisor omyndig
eller har någon, som ej är här i riket bosatt svensk medborgare, utan
vederbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts till revisor
i strid mot vad i 46 § 1 mom. andra stycket stadgas, skall på anmälan därom
länsstyrelsen förklara honom entledigad och förordna revisor i hans
ställe. Har anmälan ej gjorts av styrelsen, skall före besluts meddelande
tillfälle beredas styrelsen att yttra sig i ärendet. Förordnande av revisor
skall avse tid till dess annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd.

Revisor, som utses enligt denna paragraf, vare berättigad att av föreningen
erhålla skäligt arvode.

48 §.

Hos länsstyrelsen må påkallas utseende av en revisor att med övriga
revisorer deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning och föreningens
räkenskaper eller att företaga granskning av viss åtgärd eller av vissa
räkenskaper. Förslag härom skall väckas å föreningsstämma. Har förslaget
å föreningsstämma antagits eller ock biträtts av minst en tiondel av
samtliga röstberättigade, åligger det styrelsen att inom en vecka hos länsstyrelsen
göra framställning om utseende av revisor. Försummas det, stånde
varje röstberättigad fritt att göra sådan framställning.

Avser uppdraget granskning av viss åtgärd eller av vissa räkenskaper,
skall till föreningsstämma avgivas särskilt yttrande över granskningen.

Revisor, som utses enligt denna paragraf, vare berättigad att av föreningen
erhålla skäligt arvode.

49 §.

Om det revisor åvilande granskningsarbetet är av större omfattning, vare
han berättigad att därtill anlita hos honom för biträde i revisionsverksamhet
anställd, lämplig person såsom medhjälpare efter vad med hänsyn till
arbetets art får anses tillbörligt.

Revisor som utsetts enligt 45 § må med styrelsens samtycke även eljest
anlita medhjälpare vid granskningen av styrelsens förvaltning och föreningens
räkenskaper, såframt det för visst fall finnes erforderligt med hänsyn
till omfattningen av föreningens verksamhet och andra på revisionsuppdragets
fullgörande inverkande omständigheter.

Lämnas ej samtycke, varom i andra stycket sägs, inom två veckor efter
det revisor hos styrelsen begärt att få anlita medhjälpare, äger revisorn
hänskjuta frågan till länsstyrelsens avgörande. Länsstyrelsen prövar framställningen
och skall töre besluts meddelande bereda föreningens styrelse
tillfälle att yttra sig i ärendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

50 §.

Det åligger revisorerna att vidtaga de åtgärder som äro erforderliga för
ett behörigt fullgörande av revisionsuppdraget. Särskilt åligger det revisorerna att

granska föreningens böcker och andra räkenskaper,
att verkställa inventering eller kontrollera verkställd inventering av föreningens
kassa och övriga tillgångar,

att tillse huruvida föreningens bokföring och medelsförvaltning så ock
kontrollen därav äro tillfredsställande,

att taga del av protokoll från föreningsstämmor och andra sammanträden,
samt

att, sedan de årliga redovisningshandlingarna avgivits, tillse att föreningens
tillgångar icke upptagits för högt och skulderna icke för lågt samt i
övrigt granska nämnda redovisningshandlingar.

Revisorerna hava att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter,
som meddelas av föreningsstämman och ej innefatta inskränkning i deras
i lag stadgade skyldigheter eller eljest strida mot lag eller författning eller
mot stadgarna.

Styrelsen skall giva revisor tillgång till föreningens böcker, räkenskaper
och andra handlingar samt i övrigt det biträde, som av honom påkallas för
uppdraget. Av revisor begärd upplysning angående förvaltningen må ej av
styrelsen vägras.

51 §.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem undertecknad
revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två veckor
före den i 57 § 1 mom. omförmälda föreningsstämman. Revisorerna
skola ock inom samma tid till styrelsen återställa de till dem överlämnade
redovisningshandlingarna.

Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av revisorernas
granskning samt uttalande, huruvida anledning till anmärkning i
avseende å de till revisorerna överlämnade redovisningshandlingarna, föreningens
bokföring eller inventeringen av dess tillgångar eller eljest beträffande
förvaltningen av föreningens angelägenheter föreligger eller icke.
Föreligger anledning till anmärkning, skall denna angivas i revisionsberättelsen.
Revisorerna äga ock i berättelsen meddela erinringar, som de anse
böra komma till medlemmarnas kännedom.

Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande
angående fastställelse av balansräkningen;
angående ansvarsfrihet för styrelseledamöterna; samt
angående styrelsens förslag i anledning av föreningens vinst eller förlust
enligt balansräkningen, därvid skall angivas huruvida förslaget omfattar
stadgad avsättning till reservfonden.

Revisor, som hyser från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena skiljaktig
mening eller eljest finner särskilt uttalande påkallat, äger till revi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 21

sionsberättelsen foga yttrande därom, såframt han ej avgiver särskild revisionsberättelse.

Föreningsstämma.

52 §.

Föreningsmedlems rätt att deltaga i handhavandet av föreningens angelägenheter
utövas å föreningsstämma.

53 §.

Vid föreningsstämma böra styrelsens ledamöter närvara, så ock minst
en av revisorerna, där å stämman redovisning för föreningen skall behandlas
eller eljest ärende förekommer av beskaffenhet att revisors närvaro
kan anses påkallad. Rätt att närvara vid föreningsstämma tillkommer
städse revisor.

54 §.

Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å
föreningsstämma deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom
och föreningen. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om avtal
mellan föreningen och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse,
som kan vara stridande mot föreningens. Vad sålunda stadgats äge
motsvarande tillämpning beträffande gåva från föreningen, så ock beträffande
rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man.

Styrelseledamot må ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd,
för vilken han är ansvarig, eller i val av revisor.

I behandling av fråga om fusionsavtal, som avses i 98 §, äger övertagande
föreningen deltaga utan hinder av vad i första stycket sägs.

55 §.

Där ej genom föreskrift i stadgarna är bestämt vem som skall vara ordförande
vid föreningsstämma, öppnas stämman av styrelsens ordförande
eller den styrelsen därtill utsett. Utse de närvarande ej enhälligt ordförande,
väljes ordförande efter huvud talet. Till ordförande må utses jämväl den
som ej är medlem, om annat icke föreskrives i stadgarna.

Å stämma skall, där det erfordras, av ordföranden upprättas och till godkännande
framläggas en förteckning över närvarande medlemmar och ombud
för medlemmar med uppgift å envars rösträtt. Sedan förteckningen
enhälligt eller efter en på grundval av densamma företagen omröstning godkänts
med eller utan ändring, lände den till efterrättelse såsom röstlängd.

Genom styrelsens försorg skall å föreningsstämma föras protokoll. Har
beslut fattats genom omröstning, skall angivas huru röstningen utfallit. Protokollet
skall undertecknas eller till riktigheten vitsordas av ordföranden
och minst en på stämman utsedd person. Senast inom två veckor efter stämman
skall protokollet hållas hos föreningen tillgängligt för medlemmarna.
Protokollen skola på betryggande sätt förvaras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

56 §.

Jämte vad i övrigt i denna lag är stadgat om utövande av rösträtt och
fattande av beslut å föreningsstämma gälle, där ej annorlunda finnes bestämt
i stadgarna:

1. att varje medlem äger en röst;

2. att medlems rösträtt kan utövas genom annan medlem såsom ombud;

3. att ingen må som ombud företräda mer än en medlem;

4. att såsom föreningens beslut gäller den mening, för vilken de flesta
rösterna avgivas; samt

5. att vid lika röstetal val avgöres genom lottning, men i andra frågor
den mening gäller som biträdes av ordföranden.

Juridisk person företrädes, förutom av sin styrelse eller annan ställföreträdare
enligt lag, av den som därtill bemyndigats, vare sig denne är medlem
i föreningen eller ej; dock att rätten att såsom ombud utöva rösträtt må
i stadgarna inskränkas till den som är medlem eller enligt 22 § andra stycket
ändock kan utses till ledamot av föreningens styrelse.

57 §.

1 mom. Inom sex månader eller den kortare tid, som kan vara bestämd i
stadgarna, efter utgången av varje räkenskapsår skall hållas ordinarie föreningsstämma,
å vilken styrelsen har att framlägga redovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen för det sistförflutna räkenskapsåret. De handlingar,
som sålunda skola framläggas, skola under minst en vecka närmast
före stämman hållas hos föreningen tillgängliga för medlemmarna.

Å denna föreningsstämma skola till avgörande företagas frågorna om
fastställelse av balansräkningen med de ändringar eller tillägg, som må
finnas erforderliga, samt om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelseledamöterna
för den tid redovisningen omfattar. Stämman skall ock fatta beslut
i anledning av föreningens vinst eller förlust enligt den fastställda
balansräkningen.

Med beslut i nämnda frågor må anstå till fortsatt stämma å viss dag
minst en och högst två månader därefter.

2 mom. Styrelsen vare pliktig att å den föreningsstämma varom i 1 mom.
förmäles, i den mån det av medlem äskas och kan ske utan förfång för
föreningen, meddela till buds stående närmare upplysningar angående förhållanden,
som kunna inverka på bedömandet av värdet av föreningens
tillgångar, av dess ställning i övrigt och av resultatet av dess verksamhet
samt av styrelsens förvaltning av föreningens angelägenheter.

Det åligger styrelsen att jämväl eljest å föreningsstämma giva medlem
upplysning efter vad nu är sagt i avseende å ärende, som skall förekomma
å stämman.

58 §.

Styrelsen äger, när den finner lämpligt, kalla medlemmarna till extra
föreningsstämma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med
angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra föreningsstämma
att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid
kan ske. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran, äge
revisorerna själva utlysa stämma. Äro icke samtliga revisorer ense om
stämmas utlysande, gälle den mening varom de flesta förena sig eller vid
lika röstetal deras mening som anse extra stämma böra hållas. Revisor
som utsetts jämlikt 48 § äge påkalla extra föreningsstämma, oavsett övriga
revisorers mening.

Extra föreningsstämma skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet
ändamål skriftligen påfordras av minst en tiondel av samtliga röstberättigade
eller det mindre antal som kan vara bestämt i stadgarna.

59 §.

Finnes ej styrelse eller underlåter styrelsen att i föreskriven ordning
kalla medlemmarna till ordinarie eller till av stämma beslutad extra föreningsstämma
eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran, som
i 58 § sista stycket sägs, utlyst extra föreningsstämma att hållas så snart
det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, har länsstyrelsen
att på anmälan av styrelseledamot eller röstberättigad ofördröjligen utlysa
stämma.

60 §.

Kallelse till föreningsstämma skall utfärdas i enlighet med föreskrifter
i stadgarna. Kallelseåtgärderna skola vara vidtagna senast två veckor före
ordinarie och senast en vecka före extra stämma.

Uppskjutes stämma till dag som infaller minst en månad därefter, skall
kallelse jämlikt första stycket utfärdas till den fortsatta stämman.

Där för giltighet av beslut erfordras att det fattas å två på varandra följande
föreningsstämmor, må kallelse till sista stämman ej ske innan första
stämman hållits. Är icke någon av stämmorna ordinarie, skall mellan dem
förflyta minst en månad.

61 §.

I kallelsen till föreningsstämma skola angivas de ärenden, som skola
förekomma å stämman; dock vare ej erforderligt att i kallelse till ordinarie
stämma särskilt angiva de ärenden, som enligt denna lag eller stadgarna
skola där företagas. Skall ärende innefattande förslag till ändring av stadgarna
förekomma, varde det huvudsakliga innehållet av ändringen angivet
i kallelsen.

Hava de ärenden, som skola företagas till behandling å föreningsstämma,
blivit medlemmarna särskilt meddelade på sätt och å tid före stämman som
i stadgarna angives, vare så gi111 som om ärendena varit upptagna i kallelsen
till stämman.

Ärende, som ej angivits i kallelsen till stämman eller varom meddelande
icke ägt rum efter vad i andra stycket stadgas, må icke vid stämman före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

tagas till avgörande, om ej ärendet enligt denna lag eller stadgarna skall
förekomma på stämman eller omedelbart föranledes av ärende som där
skall avgöras; dock att ärende, som ej avser ändring av stadgarna eller ny
eller förhöjd avgifts utkrävande eller föreningens trädande i likvidation
eller uppgående i annan förening genom fusion, må företagas till avgörande
på ordinarie stämma, såframt tre fjärdedelar av de närvarande därtill giva
sitt samtycke. Utan hinder av vad sålunda stadgats må å såväl ordinarie
som extra stämma kunna fattas beslut om utlysande av extra stämma för
behandling av visst ärende.

62 §.

I stadgarna må bestämmas, att föreningsstämmans befogenhet skall helt
eller delvis utövas av därtill valda fullmäktige.

Fullmäktig må icke väljas för längre tid än tre år. Till fullmäktig må
utses allenast medlem i föreningen eller den som, oaktat han ej är medlem,
enligt 22 § andra stycket ändock må vara ledamot av föreningens styrelse.

Fullmäktigsammanträde vare ansett såsom föreningsstämma. Å fullmäktig
skall tillämpas vad i 52, 55—59 och 61 §§ stadgas om föreningsmedlem;
dock må fullmäktig ej rösta genom ombud.

Angående beslut av fullmäktige i ämnen, som avses i 67 § andra och tredje
styckena samt 98 § 2 inom., skola medlemmarna underrättas på sätt i stadgarna
är föreskrivet.

Talan mot styrelseledamot, revisor, föreningsmedlem eller
röstberättigad.

63 §.

Ansvarsfrihet skall anses styrelseledamot beviljad, såframt beslut därom
fattats å föreningsstämma och de som må hava röstat mot beslutet icke
uppgå till minst en fjärdedel av samtliga röstberättigade.

Varder talan å förvaltningen under det räkenskapsår redovisningen avser
ej anställd inom sex månader från det redovisningshandlingarna och
revisionsberättelsen framlades på föreningsstämman, vare så ansett som om
ansvarsfrihet blivit beviljad.

Ändå att ansvarsfrihet blivit beviljad, må talan kunna anställas mot styrelseledamot
på grund av åtgärd, om vars vidtagande eller betydelse för
föreningen styrelsen eller styrelseledamot uppsåtligen eller av vårdslöshet
i redovisningshandlingarna eller eljest till stämman eller ock genom bokföringen
eller eljest till revisorerna lämnat i väsentliga hänseenden oriktiga
eller ofullständiga upplysningar. Talan, som grundas därpå att styrelseledamot
begått brottslig handling, må ock eljest kunna mot honom
anställas, såframt ej beviljad ansvarsfrihet uppenbarligen avsett även
nämnda handling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

64 §.

Har ansvarsfrihet icke blivit styrelseledamot beviljad, äge röstberättigade
utgörande minst en fjärdedel av samtliga röstberättigade å föreningens vägnar
föra talan mot honom å förvaltningen. Samma lag vare i fråga om anställande
av sådan talan som enligt vad i 63 § sägs må anställas utan hinder
av att ansvarsfrihet blivit beviljad.

Sedan talan blivit anställd, må den omständigheten, att en eller flera av
de röstberättigade som anställt talan avstått från denna, ej utgöra hinder
för de övriga att fullfölja talan, ändå att de utgöra mindre än en fjärdedel
av samtliga röstberättigade.

Röstberättigad, som enligt första stycket anställt talan mot styrelseledamot,
svare för rättegångskostnaderna, dock med rätt att av föreningen erhålla
ersättning, i den mån kostnaderna täckas av vad genom rättegången
kommit föreningen till godo.

65 §.

Har å föreningsstämma fattats beslut om anställande av talan om skadestånd
enligt 106 § mot revisor eller har förslag därom å stämman biträtts
av minst en fjärdedel av samtliga röstberättigade, vare i fråga om röstberättigades
rätt att å föreningens vägnar föra sådan talan och om ansvarighet
för rättegångskostnader lag som i 64 § sägs.

Talan enligt 106 § mot revisor må ej anställas sedan två år förflutit från
det revisionsberättelse framlades å föreningsstämma.

Mot föreningsmedlem eller röstberättigad, som icke är medlem, må föreningen
ej anställa talan om skadestånd enligt 106 § sedan två år förflutit
efter beslut eller åtgärd därå talan grundas.

Utan hinder av vad i andra och tredje styckena sägs må talan anställas
som grundas därpå att revisor, medlem eller röstberättigad begått brottslig
handling.

66 §.

Försättes föreningen i konkurs på ansökan, som gjorts inom två år från
den stämma där redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen framlades,
äge konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blivit styrelseledamot beviljad,
anställa talan mot honom å förvaltningen under det räkenskapsår redovisningen
avser.

Mot revisor, medlem eller röstberättigad, som icke är medlem, äge ock,
där föreningen försättes i konkurs på ansökan, vilken gjorts inom tid som
i 65 § andra och tredje styckena är för talan i varje särskilt fall föreskriven,
konkursboet föra sådan talan.

Talan, varom i denna paragraf stadgas, skall väckas inom sex månader
från första borgenär ssammanträdet eller, där tiden för anställande av talan
för föreningen då ännu ej gått till ända, inom utgången av den tid. Försummas
det, vare rätt till talan förlorad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Ändring av förenings stadgar.

67 §.

Beslut om ändring av ekonomisk förenings stadgar vare ej giltigt, med
mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å
två på varandra följande föreningsstämmor och å den stämma som sist
hålles biträtts, där ej nedan är annorlunda föreskrivet, av minst två tredjedelar
av de röstande.

Såvitt genom beslutet medlemmarnas förpliktelse att erlägga insatser
eller avgifter till föreningen ökas eller medlems rätt till årsvinst inskränkes,
erfordras att å den stämma som sist hålles beslutet biträtts av minst
tre fjärdedelar av de röstande.

Avser ändringen att medlems rätt till föreningens behållna tillgångar vid
dess upplösning inskränkes, erfordras att beslutet å sista stämman biträtts
av samtliga röstande. Detsamma gäller, där ändringen innebär inskränkning
i avgående medlems rätt varom i 16 § 1 mom. sägs eller angår medlems
rätt att utträda ur föreningen och ändringen skall avse jämväl dem,
som vid frågans avgörande voro medlemmar i föreningen.

Är för giltighet av beslut, varom ovan är sagt, något ytterligare villkor bestämt
i stadgarna, lände ock det till efterrättelse.

Har i stadgarna på grund av särskild lag eller författning eller efter
Konungens medgivande intagits föreskrift, enligt vilken viss bestämmelse
icke må ändras utan att Konungen därtill lämnat medgivande, må ej heller
sådan föreskrift ändras utan Konungens medgivande.

68 §.

Beslut om ändring av stadgarna skall av styrelsens ordförande ofördröjligen
anmälas för registrering och må ej gå i verkställighet innan registrering
skett. Vid anmälningen skola fogas två avskrifter av protokoll som
förts i ärendet. Föreligger fall som i 62 § sista stycket avses, skall anmälan
innehålla försäkran av styrelsen att underrättelse varom där sägs
ägt rum.

Beslut om ändring av stadgarna i de hänseenden, varom i 67 § andra och
tredje styckena förmäles, må ej tillämpas mot medlem, som icke samtyckt
till ändringen och som uppsäger sig till utträde ur föreningen inom en månad
från det slutligt beslut fattades eller, då beslut fattats av fullmäktige,
inom lika tid efter det medlemmen underrättats om beslutet; och äge
i sådant fall medlemmen, oavsett vad stadgarna därom innehålla, att utträda
ur föreningen vid den utgång av räkenskapsår, vilken infaller näst
efter en månad efter uppsägningen, och därvid tillgodonjuta den rätt, som
enligt 16 § 1 mom. första och andra styckena tillkommer avgående medlem.

Innefattar beslut nedsättning av insatsernas belopp eller lindring av den
medlemmarna enligt stadgarna åliggande skyldigheten att till föreningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

erlägga insatser, må det ej gå i verkställighet förrän ett år förflutit från
det beslutet registrerades.

Talan å föreningsstämmobeslut.

69 §.

1 mom. Menar styrelsen, styrelseledamot eller föreningsmedlem, att beslut,
som fattats å föreningsstämma, icke tillkommit i behörig ordning eller
eljest strider mot denna lag eller föreningens stadgar, äge därå väcka talan
mot föreningen.

Grundas talan därpå, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller
att det eljest kränker allenast medlems rätt, skall talan väckas inom tre
månader från beslutets dag. Försummas det, vare beslutet gällande.

Hava vid fattande av beslut, som skall anmälas för registrering, i denna
lag eller föreningens stadgar upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet
icke rätteligen iakttagits, vare, ehuru klandertalan ej väckts, beslutet
icke gällande, utan så är att i strid mot 100 § första stycket registrering
av beslutet ägt rum.

Klandertalan, grundad därpå att föreningsstämmobeslut strider mot bestämmelserna
i 20 § första stycket, må ej anställas, med mindre de som föra
talan utgöra minst en tiondel av samtliga medlemmar.

2 mom. Har talan å föreningsstämmobeslut väckts, äge domstolen, när
skäl därtill förekommer, att innan målet avgöres förordna, att beslutet ej
må verkställas. Om förordnandet skall, där beslutet är av beskaffenhet att
böra registreras, meddelande ofördröj ligen genom rättens försorg avsändas
för registrering.

Domstols dom, varigenom föreningsstämmobeslut upphävts eller ändrats,
gälle jämväl för de föreningsmedlemmar som ej fört talan.

Likvidation och upplösning.

70 §.

Föreningsstämma äger besluta att föreningen skall träda i likvidation.
Har förhållande inträffat som i 71 § sägs, skall beslutet fattas på sätt stadgas
i 56 § första stycket 4 och 5. Beslut att föreningen skall träda i likvidation
vare eljest icke giltigt, med mindre samtliga röstberättigade förenat
sig därom eller beslutet fattats å två på varandra följande föreningsstämmor,
därav minst en ordinarie, och å den stämma som sist hålles biträtts
av minst två tredjedelar av de röstande; är för giltighet av beslutet något
ytterligare villkor bestämt i stadgarna, lände det till efterrättelse.

Har föreningsstämma beslutit alt föreningen skall träda i likvidation,
välje stämman en eller flera likvidatorer; dock må i stadgarna kunna bestämmas,
att cn eller flera likvidatorer skola tillsättas i annan ordning alt
jämte de å föreningsstämma valda deltaga i likvidationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

71 §.

Förening skall träda i likvidation, då antalet föreningsmedlemmar nedgått
under det i 5 § föreskrivna lägsta antalet och tillräckligt antal medlemmar
ej inträtt inom tre månader eller då i stadgarna fastställd tid för
föreningens verksamhet gått till ända eller eljest förhållande inträffat, på
grund varav enligt bestämmelse i stadgarna föreningen skall upphöra med
sin verksamhet.

Varder ej, på grund av anmälan enligt 79 § inom sex veckor efter det
jämlikt första stycket likvidationsskyldighet inträtt, i föreningsregistret infört
att föreningen trätt i likvidation, förklare rätten, på ansökan av styrelseledamot
eller föreningsmedlem och efter föreningens hörande, att föreningen
skall träda i likvidation; och förelägge rätten föreningen att inom
viss tid, ej understigande sex veckor, till rätten ingiva bevis, att i registret
skett införing varom ovan sagts, vid äventyr att eljest en eller flera likvidatorer
förordnas av rätten.

72 §.

Saknar förening till registret anmäld behörig styrelse, vare styrelseledamot,
föreningsmedlem eller borgenär, så ock envar annan, vars rätt kan
vara beroende av att någon finnes som äger företräda föreningen, berättigad
att hos rätten göra ansökan, att föreningen skall förklaras skyldig att träda
i likvidation.

Har förhållande som i första stycket avses varat mer än ett år, skall
länsstyrelsen, där det varder för denna kunnigt, göra anmälan därom hos
rätten.

Sker ansökan eller anmälan, skall rätten ofördröjligen utfärda kallelse
å föreningen samt å föreningsmedlemmar och borgenärer, som vilja yttra
sig i ärendet, att inställa sig för rätten å utsatt dag, då frågan om föreningens
trädande i likvidation skall prövas av rätten. Kallelsen skall delgivas
föreningen på sätt om stämning i tvistemål är stadgat, där upplysning
vinnes om någon med vilken delgivning kan äga rum. Genom rättens
försorg skall kungörelse om kallelsen införas i allmänna tidningarna och
tidning inom den ort, där föreningens styrelse skall hava sitt säte, minst
två och högst fyra månader före nämnda dag. Rätten äge, där så äskas
eller eljest finnes erforderligt, förordna en eller flera sysslomän att taga
föreningens egendom under vård samt bevaka dess angelägenheter och företräda
föreningen till dess rätten meddelat beslut i ärendet.

Styrkes ej innan ärendet företages till avgörande, att behörig styrelse finnes
samt att införing i registret skett, förklare rätten, att föreningen skall
träda i likvidation, och förordne en eller flera likvidatorer.

73 §.

Finnes att förenings verksamhet drives på sätt som uppenbarligen icke
motsvarar de förutsättningar, under vilka registrering skett, äge rätten, på

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

ansökan av ombud, som justitiekanslern eller länsstyrelsen utser att sådan
talan utföra, och efter föreningens hörande, förklara att föreningen skall
träda i likvidation; och förordne rätten i sådant fall en eller flera likvidatorer.

74 §.

Har rörande förening under de tio sista åren icke inkommit någon anmälan
till registret och föreligger anledning till antagande att föreningen
upphört med sin verksamhet, skall länsstyrelsen genom skrivelse till föreningen
eller på annat lämpligt sätt förhöra sig, huruvida föreningen äger
bestånd. Vinnes ej upplysning, att föreningen fortfarande består, skall länsstyrelsen
genom kungörelse i allmänna tidningarna och tidning inom den
ort, där föreningens styrelse skall hava sitt säte, anmana föreningen att
inom sex månader från det offentliggörande som sist skedde låta sig avhöra.
Om ej före fristens utlopp upplysning erhålles att föreningen består,
skall den anses upplöst och avföras ur registret.

Föreligga tillförlitliga upplysningar därom att föreningen upphört med
sin verksamhet och icke ämnar återupptaga densamma, må länsstyrelsen
utan att iakttaga föreskrifterna i första stycket andra punkten genast förklara
att föreningen skall anses upplöst och avföra den ur registret.

75 §.

Utser föreningen ej lilcvidatorer, ehuru antalet föreningsmedlemmar nedgått
under det i 5 § föreskrivna lägsta antalet och tillräckligt antal medlemmar
ej inträtt inom tre månader, vare de, som med vetskap om förhållandet
deltaga i beslut om fortsättande av föreningens verksamhet eller
handla å dess vägnar, ansvariga för uppkommande förbindelser, en för alla
och alla för en, såsom för egen skuld. Där efter utgången av nämnda tid
om tre månader tillräckligt antal medlemmar inträda, äge dock ej ansvarighet
rum för förbindelse, som uppkommer sedan det föreskrivna lägsta
medlemsantalet sålunda uppnåtts.

76 §.

Likvidator skall vara myndig och, där ej för särskilt fall Konungen eller
myndighet Konungen förordnar annat tillåter, här i riket bosatt svensk
medborgare.

Uppdraget att vara likvidator gälle intill dess likvidationen blivit avslutad,
men den som meddelat uppdraget må när som helst entlediga likvidatorn
och utse annan i hans ställe.

Om likvidator, som är vald å föreningsstämma, entledigas eller eljest avgår
eller avlider eller hinder för honom att vara likvidator uppkommer enligt
första stycket och suppleant ej finnes, åligger det övriga likvidatorer
att ofördröjligen sammankalla föreningsstämma för val av ny likvidator.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar
gälla beträffande suppleant för likvidator.

Kungl. Maj. ts proposition nr 34.

77 §.

Finnes förening, som enligt verkställd registrering trätt i likvidation,
sedermera sakna till registret anmälda behöriga likvidatorer, skall rätten
på ansökan av föreningsmedlem, borgenär eller annan, vars rätt kan vara
beroende av att någon finnes som äger företräda föreningen, eller på anmälan
av länsstyrelsen, där det varder för denna kunnigt, förordna likvidatorer.

78 §.

Har rätten förklarat att förening skall träda i likvidation, skall genom
rättens försorg till länsstyrelsen ofördröj ligen för registrering avsändas
meddelande om beslutet. Där rätten utsett likvidator, skall underrättelse
om förordnandet med angivande av hans fullständiga namn och postadress
ofördröjligen avsändas till länsstyrelsen. Förordnas syssloman, skall för
registrering avsändas meddelande därom med angivande av fullständigt
namn och postadress.

79 §.

Likvidatorerna skola ofördröjligen för registrering anmäla att föreningen
trätt i likvidation. Anmälan skall innehålla uppgift om likvidatorerna samt,
där suppleanter för dem utsetts, om dessa. Skall befogenhet att teckna föreningens
firma ej tillkomma allenast likvidatorerna gemensamt, skall vidare
uppgivas av vilka och huru firman skall tecknas.

Sker ändring i avseende å de till likvidatorer eller suppleanter utsedda
personerna eller i fråga om rätten att teckna föreningens firma eller ändras
föreningens postadress, skola likvidatorerna därom ofördröjligen göra anmälan
för registrering. Rätt att göra anmälan tillkommer den som beröres
av anmälningen.

I övrigt skall beträffande anmälan, varom i första och andra styckena
sägs, vad i 9 § är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning;
anmälningen skall innehålla uppgift om dagen för val eller rättens förordnande.

80 §.

Likvidatorernas förvaltning och föreningens räkenskaper under likvidationen
skola granskas av en eller flera likvidationsrevisorer. Likvidationsrevisor
utses, såframt icke annat föranledes av stadgarna, å den föreningsstämma
vid vilken likvidatorer väljas. Hava likvidatorer förordnats av rätten,
skola de ofördröjligen sammankalla föreningsstämma för val av likvidationsrevisorer
som ej utses i annan ordning. Likvidationsrevisor må
när som helst skiljas från uppdraget genom beslut av den som utsett honom
och annan utses i hans ställe.

Innehålla stadgarna icke bestämmelse angående sättet för utseende av
likvidationsrevisorer men föreskrift beträffande utseendet av revisorer, skall
sådan föreskrift gälla även i fråga om utseendet av likvidationsrevisorer.

Vad i 45 § sista stycket, 46, 47, 49 och 50 §§ samt 58 § andra stycket är

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

föreskrivet beträffande revisor skall i tillämpliga delar gälla rörande likvi
dationsrevisor, där ej annat följer av vad nedan stadgas.

81 §.

Då föreningen trätt i likvidation, åligger det styrelsen att ofördröj ligen
avgiva redovisning för sin förvaltning av föreningens angelägenheter under
tid, för vilken redovisningshandlingar ej förut framlagts å föreningsstämma.

Redovisningshandlingarna skola av likvidatorerna ofördröj ligen i huvudskrift
eller avskrift överlämnas till revisorerna, som hava att inom en månad
avgiva revisionsberättelse och återställa handlingarna. Redovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen skola av likvidatorerna så snart ske
kan framläggas å föreningsstämma; och skall å stämman till behandling
företagas frågan om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsens ledamöter för
den tid redovisningen omfattar.

I fråga om styrelsens redovisning, om revisorernas granskning och revisionsberättelsen,
om handlingars framläggande och tillhandahållande, om
behandlingen av frågan om ansvarsfrihet samt om anställande av talan
mot styrelseledamot skall i tillämpliga delar gälla vad i 38—44 och 49—
51 §§, 57 § 1 mom. samt 63—66 §§ är stadgat.

82 §.

Vad i 58 och 59 §§ är stadgat om rätt för röstberättigad att påfordra utlysande
av föreningsstämma skall äga motsvarande tillämpning under likvidation,
varvid såsom ordinarie skola anses stämmor enligt 81, 87 och
89 §§.

Om kallelse till föreningsstämma under likvidation skall gälla vad om
kallelse till extra stämma är stadgat; dock skola föreskrivna kallelseåtgärder
vara vidtagna senast två veckor före stämma som avses i 81, 87, 89, 95
och 96 §§.

83 §.

Det åligger likvidatorerna att ofördröj ligen söka kallelse å föreningens
okända borgenärer samt upprätta och i föreningens inventariebok införa inventarium
och balansräkning.

Vid upprättandet av inventarium och balansräkning för förening i likvidation
skola, oavsett vad ovan i denna lag är stadgat, bokföringslagens regler
lända till efterrättelse. Uppgift skall lämnas å insatskapitalets storlek.

Likvidatorerna skola ofördröj ligen överlämna ett av dem underskrivet
exemplar av balansräkningen till likvidationsrevisorerna.

84 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

sättas allenast i den mån det är nödvändigt för en ändamålsenlig avveckling.
Likvidatorerna skola ock föranstalta om skifte av föreningens behållna
tillgångar, där ej annat följer av stadgarna.

Likvidatorerna äge ej utan särskilt, av stämman erhållet bemyndigande
avyttra föreningens fasta egendom annorledes än genom försäljning å offentlig
auktion. Hava likvidatorerna förordnats enligt 73 §, må ej heller lös
egendom utan stämmans särskilda bemyndigande av dem försäljas på annat
sätt än nu är sagt; och må, innan beslutet om förordnandet vunnit laga
kraft, likvidatorerna ej utan stämmans samtycke vidtaga några likvidationsåtgärder
utan allenast taga föreningens egendom under vård och bevaka
dess angelägenheter.

Med de jämkningar, som följa av vad förut i denna paragraf eller eljest
om likvidation är föreskrivet, skall i fråga om likvidatorers befogenhet att
företräda föreningen så ock om deras rättigheter och skyldigheter i övrigt
i tillämpliga delar gälla vad i denna lag är stadgat angående styrelse eller
styrelseledamot.

85 §.

Under likvidation skall föreningens firma tecknas med tillägg av orden
»i likvidation», och skola de som teckna firman därvid underskriva sina
namn.

Har av likvidatorerna eller annan ställföreträdare för föreningen handling
utfärdats utan sådan firmateckning soin i första stycket sägs och framgår
icke av handlingens innehåll såväl att den utfärdats å föreningens vägnar
som ock att föreningen är i likvidation, svare de som undertecknat handlingen
för vad genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för
en, såsom för egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna,
där av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick, att
den utfärdades för föreningen och att denna var i likvidation, samt den till
vilken handlingen ställts av föreningen erhåller behörigen undertecknat godkännande
av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom
framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

86 §.

Det åligger likvidatorerna att för varje räkenskapsår avgiva redovisning
för förvaltningen av föreningens angelägenheter genom avlämnande av
förvaltningsberättelse jämte balansräkning, avseende föreningens ställning
vid räkenskapsårets utgång, samt likvidationsräkning, upptagande inkomster
och utgifter under räkenskapsåret. Redovisningshandlingarna skola vara
underskrivna av samtliga likvidatorer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

berättelsen. Där likvidationen ej avslutats inom två år, skola i nästa förvaltningsberättelse
uppgivas de hinder som mött därför.

Inom två månader efter räkenskapsårets slut skola likvidatorerna till
likvidationsrevisorerna i huvudskrift eller avskrift avlämna redovisningshandlingarna.

87 §.

Inom en månad efter det redovisningshandlingarna överlämnats till likvidationsrevisorerna
skola dessa till likvidatorerna avlämna berättelse över
granskningen av deras förvaltning och föreningens räkenskaper för räkenskapsåret
ävensom återställa handlingarna. Revisionsberättelsen skall vara
underskriven av likvidationsrevisorerna. Om berättelsens innehåll skall i
tillämpliga delar gälla vad i 51 § är stadgat.

Sedan likvidationsrevisorerna till likvidatorerna avlämnat sin revisionsberättelse,
skola likvidatorerna ofördröjligen kalla till föreningsstämma för
granskning av redovisningen. Angående redovisningshandlingarnas och revisionsberättelsens
framläggande å stämman och tillhandahållande under
viss tid före stämman skall gälla vad i 57 § 1 mom. stadgas.

88 §.

När den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är förbi
och all veterlig gäld blivit betald, skola föreningens tillgångar skiftas. År
någon del av gälden tvistig eller ej förfallen och kan förty eller av annan
orsak betalning ej ske, skola till samma gälds betalning erforderliga medel
innehållas och återstoden skiftas.

Sker skifte annorledes än nu är sagt eller befinnas innehållna medel ej
lämna tillgång till gälds betalning, vare i händelse av föreningens oförmåga
att fullgöra sina förbindelser den, som uppburit något vid skiftet, skyldig
att återbära vad han bekommit. För brist, som kan uppkomma vid återbäringen,
vare likvidatorerna ansvariga efter de beträffande skadeståndsskyldighet
i 106, 108 och 109 §§ stadgade grunderna.

Förmenar medlem att han vid skifte icke bekommit vad på honom belöper,
skall han vid talans förlust väcka talan mot föreningen inom tre månader
efter det slutredovisning framlades å föreningsstämma. I fråga om
medlems återbäringsskyldighet och om likvidators ansvarighet skall vad i
andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Har medlem icke inom fem år efter det slutredovisning enligt 89 § framlades
å föreningsstämma anmält sig att lyfta vad han vid skiftet bekommit,
vare han förlustig sin rätt därtill.

89 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

tiden. Berättelsen och redovisningshandlingarna skola i huvudskrift eller
avskrift avlämnas till likvidationsrevisorerna, vilka hava att inom en månad
därefter avgiva en av dem underskriven revisionsberättelse över förvaltningen
under likvidationen och återställa handlingarna. Om revisionsberättelsens
innehåll skall i tillämpliga delar gälla vad i 51 § är stadgat.

Efter det revisionsberättelsen avlämnats till likvidatorerna, skola dessa
ofördröjligen kalla till föreningsstämma för granskning av slutredovisningen.
Angående redovisningshandlingarnas och revisionsberättelsens
framläggande å stämman och tillhandahållande under viss tid före stämman
skall gälla vad i 57 § 1 mom. stadgas.

90 §.

Då likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag och å föreningsstämman framlagt
slutredovisning för sin förvaltning, anses föreningen upplöst; och skall
anmälan därom ofördröjligen göras för registrering.

Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga likvidatorer,
skola fogas avskrift av protokoll som förts i ärendet ävensom bevis om
dagen för utfärdande av kallelsen å okända borgenärer.

91 §.

Föreligger anledning till antagande att förening, som trätt i likvidation,
saknar tillgångar eller att dessa äro så ringa, att de ej förslå till bestridande
av likvidationskostnaderna, äge rätten på anmälan av likvidatorerna
förklara att likvidationen skall nedläggas och föreningen anses upplöst. Där
sådan förklaring meddelas, skall vad i 80—90 §§ stadgas ej äga tillämpning.
Tillgång, som enligt vad nu sagts ej skall ingå i likvidation, skall efter rättens
förordnande tillfalla allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål.

Meddelande om förklaring som i första stycket sägs skall genom rättens
försorg ofördröjligen avsändas för registrering.

92 §.

Yppas, efter det förening skall anses upplöst enligt 90 eller 91 §, tillgång
för föreningen eller väckes talan mot föreningen eller uppkommer eljest
behov av likvidationsåtgärd, skall likvidationen fortsättas.

Uppkommer i fråga om förening, som avförts ur registret enligt 74 §, behov
av likvidationsåtgärd, skall på ansökan av den vars rätt därav beröres
en eller flera likvidatorer förordnas av rätten; och skall därefter vad i denna
lag är stadgat om likvidations verkställande äga tillämpning.

Till den föreningsstämma, som efter likvidationens upptagande först
skall hållas, skall av likvidatorerna kallelse utfärdas i enlighet med stadgarnas
föreskrifter. Kallelseåtgärderna skola vara vidtagna senast två veckor
före stämman.

Anmälan om likvidationen skall av likvidatorerna ofördröjligen göras för
registrering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34

93 §•

Rörande beslut om avträdande av förenings egendom till konkurs eller
om inledande för förening av ackordsförhandling utan konkurs skall meddelande
samtidigt med kungörelsen om beslutet genom konkursdomarens
iorsorg avsändas för registrering.

Under konkurs företrädes föreningen såsom konkursgäldenär av styrelsen
eller, där vid konkursens början sysslomän enligt 72 § eller likvidatorer
VOr° utsedda> av dessa; dock må i behörig ordning kunna utses styrelse i
stallet för sysslomän ävensom nya styrelseledamöter eller nya likvidatorer.

Det åligger konkursdomaren, då konkurs avslutats, att för registrering
ofördröj ligen avsända meddelande därom med angivande huruvida överskott
finnes eller icke.

94 §.

Där efter avslutande av förenings konkurs överskott ej finnes, anses föreningen
upplöst, då konkursen avslutades.

Finnes överskott och var föreningen ej i likvidation, då dess egendom
avträddes till konkurs, skall å föreningsstämma, som ofördröjligen bör utlysas
av styrelsen, beslutas, huruvida föreningen skall fortsätta sin verksamhet
eller trada i likvidation. Hade föreningen trätt i likvidation, innan
dess egendom avträddes till konkurs, gälle vad i 92 § är stadgat.

95 §.

Föreningsstämma äger besluta att talan skall anställas mot likvidator
eller likvidationsrevisor. Enskild föreningsmedlem äger ock för föreningens
läkning men i eget namn föra sådan talan; och skall i dylikt fall vad i 64 §

sista stycket är stadgat angående rättegångskostnad äga motsvarande tilllampmng.

lalan må ej vackas senare än ett år från det slutredovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen framlades å föreningsstämma. Har likvidator
eller likvidationsrevisor entledigats eller eljest avgått eller avlidit före likvidationens
avslutande, skall dock tiden för anställande av talan räknas
från den föreningsstämma, varå framlagts redovisningshandlingar och revisionsberättelse
avseende det räkenskapsår, då avgången eller frånfället inträffade.
Vad i 63 § sista stycket, 65 § sista stycket och 66 § är stadgat skall
äga motsvarande tillämpning.

96 §.

Har förening trätt i likvidation på grund av föreningsstämmas beslut i
fall, då i denna lag stadgad anledning därtill icke var för handen, och har
anledning till likvidation icke senare uppkommit enligt 71 §, äger föreningsstämma,
såframt utskiftning av föreningens tillgångar icke börjat, besluta
att likvidationen skall upphöra och föreningen återupptaga sin verksamhet.

Uppkommer fråga om återupptagande av föreningens verksamhet, skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

en av likvidatorerna underskriven berättelse rörande skälen härtill överlämnas
till likvidationsrevisorerna. Dessa skola så snart ske kan över berättelsen
till likvidatorerna avgiva yttrande, som skall innehålla särskilt
uttalande, huruvida hinder för verksamhetens återupptagande föreligger
enligt första stycket eller icke. Berättelsen och yttrandet skola minst en vecka
före föreningsstämman hållas hos föreningen tillgängliga för de röstberättigade.
Handlingarna skola jämväl framläggas å föreningsstämman.

Föreningsstämmas beslut om likvidationens upphörande och återupptagande
av föreningens verksamhet vare icke giltigt, med mindre det fattas i
den ordning, som i 70 § första stycket tredje punkten sägs.

För registrering skall ofördröj ligen anmälas, att likvidationen skall upphöra
och föreningens verksamhet återupptagas. Anmälningen, som skall
undertecknas av samtliga likvidatorer, skall innehålla försäkran, att hinder
enligt första stycket mot verksamhetens återupptagande ej föreligger.
Vid anmälningen skola fogas två avskrifter av protokoll som förts i ärendet
samt avskrift av berättelsen och likvidationsrevisorernas yttrande.

Beslutet om återupptagande av föreningens verksamhet må ej gå i verkställighet
innan registrering skett.

97 §.

Har, sedan förening trätt i likvidation, genom domstols lagakraftägande
dom föreningsstämmans eller rättens beslut om likvidation blivit upphävt
och anteckning därom gjorts i registret eller har registrering om återupptagande
av föreningens verksamhet skett jämlikt 96 §, skola likvidatorerna
ofördröjligen kalla till föreningsstämma för val av styrelse och revisorer.
Likvidatorerna skola ock för sin förvaltning avgiva slutredovisning som
i 89 § sägs. Redovisningshandlingarna skola avlämnas till likvidationsrevisorerna,
vilka hava att inom en månad därefter till likvidatorerna avgiva
revisionsberättelse, innefattande särskilt uttalande angående ansvaisfrihet
för dem. Sedan handlingarna av likvidatorerna tillställts styrelsen, skall
denna ofördröjligen kalla till föreningsstämma för fattande av beslut i
fråga om ansvarsfrihet för likvidatorerna. Angående redovisningshandlingarnas
och revisionsberättelsens framläggande å stämman och tillhandahållande
under viss tid före denna skall gälla vad i 57 § 1 mom. är stadgat.
Kallelse till stämman skall utfärdas i enlighet med föreskrifter i stadgarna.
Kallelseåtgärderna skola vara vidtagna senast två veckor före stämman.

Vad i denna lag rörande styrelseledamot är stadgat beträffande ansvarsfrihet
och talan å förvaltningen skall, i fall som avses i första stycket, äga
motsvarande tillämpning i avseende å likvidator.

Då genom lagakraftägande dom föreningsstämmans eller rättens beslut
om likvidation blivit upphävt, skall anmälan därom för anteckning i registret
enligt 103 § 1 mom. första stycket ofördröjligen göras av likvidatorerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Fusion.

98 §.

1 mom. Mellan ekonomiska föreningar må avtal träffas därom, att den
ena föreningen (överlåtande föreningen) skall uppgå i den andra föreningen
(övertagande föreningen) på så sätt att dels medlemmarna i den
överlåtande föreningen enligt avtalets närmare bestämmelser bliva medlemmar
i den övertagande föreningen, dels ock den överlåtande föreningen utan
likvidation upplöses samt alla dess tillgångar och skulder övertagas av den
övertagande föreningen (fusion). Fusionsavtal må icke träffas, med mindre
förslag till avtal godkänts av stämman i den överlåtande föreningen. Avtalet
må ej verkställas utan rättens tillstånd.

Följande handlingar skola framläggas på stämman och minst en vecka
förut hållas tillgängliga för de röstberättigade i den överlåtande föreningen:

1. fullständigt förslag till fusionsavtal mellan den överlåtande och den
övertagande föreningen;

2. avskrift av båda föreningarnas balansräkningar, förvaltningsberättelser
och revisionsberättelser för sista räkenskapsåret;

3. en av den överlåtande föreningens samtliga styrelseledamöter undertecknad
berättelse, innehållande redogörelse för de omständigheter som
kunna vara av vikt vid bedömandet av förslagets lämplighet för föreningen;
samt

4. ett av revisorerna i den överlåtande föreningen avgivet yttrande över
den i 3 omförmälda berättelsen såvitt den avser föreningens ställning.

Handlägges fusionsfrågan på två stämmor, skall vad i andra stycket sägs
gälla beträffande båda stämmorna.

2 mom. Sådant beslut om godkännande av fusionsavtal som avses i
1 mom. vare ej giltigt, med mindre samtliga röstberättigade förenat sig
därom eller beslutet fattats å två på varandra följande föreningsstämmor
och å den stämma som sist hålles biträtts av minst två tredjedelar av de
röstande. År för giltighet av beslutet något ytterligare villkor bestämt i
stadgarna, lände det till efterrättelse.

Medlem i den överlåtande föreningen, som ej samtyckt till fusionen, må
uppsäga sig till utträde ur föreningen inom tid och på villkor som i 68 §
andra stycket föreskrives.

Inom fyra månader från det beslutet om godkännande av fusionsavtal
fattades eller, om klandertalan därå väckts, från det denna talan genom
lagakraftägande dom ogillades skall beslutet av den överlåtande föreningens
styrelse anmälas för registrering. Två avskrifter av protokoll som förts
i ärendet, innehållande fullständigt angivande av fusionsavtalet, skola fogas
vid anmälningen. Har beslutet fattats av fullmäktige, skall registreringsanmälan
innehålla försäkran av styrelsen att underrättelse varom i
62 § sista stycket sägs ägt rum. Har anmälan ej gjorts inom föreskriven
tid, vare frågan om fusion förfallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

3 mom. Senast fyra månader efter det registrering skett på anmälan som
i 2 mom. sägs skall såväl den övertagande som den överlåtande föreningens
styrelse göra ansökan om rättens tillstånd att bringa fusionsavtalet till
verkställighet. Vid ansökningen skola fogas bevis att registrering skett
samt av den överlåtande föreningens styrelse underskriven förteckning över
föreningens kända borgenärer med angivande av postadress. Rätten utfärde
kallelse å den överlåtande föreningens borgenärer, både kända och
okända, med föreläggande för den, som vill göra förbehåll om rätt till betalning
av den överlåtande föreningen för sin fordran, att sist å viss dag,
sedan sex månader förflutit, skriftligen göra anmälan därom hos rätten.

Kallelsen varde i rättens kansli anslagen sex månader före inställelsedagen
samt i allmänna tidningarna och tidning inom den ort, där föreningens styrelse
skall hava sitt säte, kungjord tre gånger, första gången sist fem månader
och tredje gången sist två månader innan den dagen inträffar. Kronans
ombudsman i orten och alla kända inländska och utländska borgenärer
skola om kallelsen särskilt underrättas, och skall genom rättens
försorg sådan underrättelse avsändas till inländsk borgenär minst en månad
och till utländsk borgenär minst tre månader före inställelsedagen. Styrkes
inför rätten, att de borgenärer, vilka anmält förbehåll som nyss sagts, blivit
tillfullo förnöjda för sina fordringar eller att säkerhet som av rätten
godkännes ställts för fordringarna, skall rätten lämna tillstånd till avtalets
verkställande. Om ansökan, som gjorts inom föreskriven tid, så ock om
beslut, som meddelats i anledning av ansökningen, skall genom rättens
försorg underrättelse ofördröjligen avsändas till länsstyrelsen.

Rättens beslut, varigenom tillstånd givits, skall inom sex månader sedan
beslutet vunnit laga kraft av båda föreningarnas styrelser anmälas för registrering.
Anmälningen skall vara åtföljd av rättens beslut i huvudskrift
eller avskrift, så ock av lagakraftbevis.

När rättens beslut om tillstånd till fusionsavtalets verkställande registrerats,
anses fusionen genomförd.

4 mom. Har förening trätt i likvidation, må utan hinder därav fusion
med annan förening äga rum, och skall vad om styrelsen och dess ledamöter
samt om revisorerna är stadgat gälla i avseende å likvidatorerna och
likvidationsrevisorerna.

Registrering.

99 §.

Ansökan om förenings registrering och anmälan för registrering skola
ingivas eller i betalt brev med posten insändas till länsstyrelsen. Sådan
ansökan eller anmälan skall vara åtföljd av stadgade avgifter.

100 §.

Hava vid ansökan om eller anmälan för registrering eller i fråga om upprättande
av handling, som skall fogas vid sådan ansökan eller anmälan,

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

icke iakttagits de föreskrifter, som finnas för varje särskilt fall meddelade,
eller prövas föreningens stadgar eller beslut, som anmäles för registrering,
icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller ej stå i överensstämmelse
med föreskrifterna i denna lag eller eljest strida mot lag eller författning
eller i något viktigare hänseende hava otydlig eller vilseledande avfattning,
skall registrering vägras. Är annan grund till sådan klandertalan mot föreningsstämmobeslut,
som avses i 69 § 1 mom. andra stycket, än att vid
beslutet i denna lag eller stadgarna upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet
icke rätteligen iakttagits, vare det dock ej hinder mot registrering
sedan tid för väckande av klandertalan utgått utan att talan anställts.

Registrering skall ock vägras, där för registrering anmäles beslut om sådan
ändring av stadgarna, att styrelsens säte skall flyttas från ett län till
ett annat, och länsstyrelsen i det senare länet på förfrågan meddelar, att
föreningens firma jämlikt stadgandet i 7 § tredje stycket utgör hinder för
föreningens upptagande i detta läns föreningsregister.

Vägras registrering, skall länsstyrelsen ofördröj ligen till sökanden med
posten översända underrättelse om beslutet med angivande av skälen därför.
Är sökanden missnöjd med beslutet, må han hos Konungen föra talan
genom besvär, vilka vid äventyr av talans förlust skola inkomma inom två
månader från beslutets dag.

101 §.

1 mom. Beviljas förenings registrering, låte länsstyrelsen i registret införa
:

1. föreningens firma;

2. ändamålet med föreningens verksamhet och verksamhetens art;

3. den ort, där föreningens styrelse har sitt säte;

4. föreningens postadress;

5. föreningens räkenskapsår;

6. varje styrelseledamots och styrelsesuppleants så ock, där eljest någon
ensam eller gemensamt med annan är bemyndigad att teckna föreningens
firma, dennes fullständiga namn och hemvist; samt

7. av vilka och huru föreningens firma skall tecknas, där den ej tecknas
allenast av styrelsen.

2 mom. Göres, efter det förening registrerats, anmälan för registrering
enligt denna lag, skall där registrering beviljas vad sålunda anmälts anmärkas
i registret.

102 §.

Företer förenings registrerade firma likhet med en i handelsregister, föreningsregister,
aktiebolagsregistret, försäkringsregistret, sjukkasseregister,
understödsföreningsregister eller sambruksföreningsregistret tidigare införd
firma och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång,
äge han hos domstol föra talan om förbud för föreningen att efter viss tid
använda förstnämnda firma samt om skadestånd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Menar någon eljest, att en i registret verkställd inskrivning länder honom
till förfång, må talan om registreringens upphävande samt om skadestånd
föras vid domstol.

103 §.

1 mom. Har genom lagakraftägande dom förklarats, att en i registret
gjord inskrivning ej bort ske eller att beslut, som registrerats, är ogiltigt
eller att eljest visst förhållande, varom inskrivning skett, ej föreligger, skall
på anmälan av part i registret antecknas, att på nämnda grund den tidigare
anteckningen avföres ur registret.

Varder, sedan i registret gjorts anteckning rörande beslut om avträdande
av förenings egendom till konkurs eller om inledande för förening av
ackordsförhandling utan konkurs, av överrätt förklarat, att beslutet ej
bort meddelas, skall på anmälan därom i registret göras anteckning enligt
vad i första stycket stadgas. Har ackordsförhandlingen upphört, gälle ock
vad nu är sagt, där den ej förfallit på grund av att konkurs inträffat.

Vid anmälan enligt första stycket eller andra stycket första punkten skall
fogas avskrift av rättens avgörande, så ock i fall, som i första stycket sägs,
lagakraftbevis. I fall, som avses i andra stycket andra punkten, skall vid
anmälningen fogas avskrift av protokoll eller annan handling, som visar
att ackordsförhandlingen upphört efter vad där sägs.

2 mom. Har ansökan enligt 98 § 3 mom. om rättens tillstånd att bringa
fusionsavtal till verkställighet ej inkommit inom föreskriven tid eller har
ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslutet om tillstånd
icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall
länsstyrelsen förklara frågan om fusion förfallen samt ofördröj ligen med
posten översända underrättelse därom till föreningarna, över beslutet om
sådan förklaring må besvär anföras i den ordning som i 100 § sista stycket
stadgas.

Har genom lagakraftägande beslut frågan om fusion förklarats förfallen,
skall i registret antecknas, att på denna grund den tidigare anteckningen
rörande fusionsavtalet avföres ur registret.

Vid registrering av rättens beslut om tillstånd till fusion skall antecknas,
att den överlåtande föreningen är upplöst.

104 §.

Vad i registret införes, med undantag av meddelande om konkurs eller
ackordsförhandling utan konkurs varom förmäles i 93 §, skall genom länsstyrelsens
försorg ofördröjligen kungöras såväl i allmänna tidningarna som
ock i tidning utgiven i den stad där länsstyrelsen har sitt säte eller, om
flera tidningar där utgivas, i den av dessa där allmänna påbud för staden
vanligen meddelas.

Där i annat fall än i 103 § 1 mom. andra stycket sägs i registret antecknas,
att tidigare anteckning avföres därur, skall kungörelse därom äga rum
efter vad ovan stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

105 §.

Det som i enlighet med denna lag blivit infört eller antecknat i registret
och kungjort i ortstidning skall anses hava kommit till tredje mans kännedom,
där ej av omständigheterna framgår, att han varken ägde eller bort
äga vetskap därom.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blivit eller bort
bliva infört eller antecknat i registret, icke med laga verkan åberopas mot
annan än den som visas hava ägt vetskap därom.

Finnes enligt Konungens förordnande tryckt samling av anmälningar till
registret, skall i fråga om behörighet att inför domstol, länsstyrelse eller
överexekutor företräda föreningen vad samlingen, i den mån den kommit
myndigheten till handa, innehåller äga vitsord för myndigheten, där ej annat
förhållande visas vara för handen.

Skadestånd.

106 §.

Har styrelseledamot, revisor, likvidator, likvidationsrevisor eller syssloman
varom sägs i 72 § vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av
vårdslöshet tillskyndat föreningen skada, vare han pliktig att till föreningen
utgiva ersättning för skadan.

Har föreningsmedlem eller röstberättigad, som icke är medlem, genom
överträdelse av denna lag eller stadgarna uppsåtligen eller av grov vårdslöshet
tillskyndat föreningen skada, vare ock han pliktig att till föreningen
utgiva ersättning för skadan.

107 §.

Har styrelseledamot eller annan som avses i 106 § första stycket genom
överträdelse av denna lag eller stadgarna uppsåtligen eller av vårdslöshet
tillskyndat medlem, borgenär hos föreningen eller annan tredje man skada,
vare han pliktig att till denne utgiva ersättning för skadan. Samma lag
vare, där medlem eller röstberättigad, som icke är medlem, genom sådan
överträdelse uppsåtligen eller av grov vårdslöshet tillskyndat medlem, borgenär
hos föreningen eller annan tredje man skada.

108 §.

Ävilar ersättningsskyldighet styrelseledamot eller annan jämlikt 106 §
första stycket eller 107 § första punkten och föreligger allenast ringa vårdslöshet,
må ersättningen nedsättas, där det med hänsyn jämväl till skadans
storlek och omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

Har medlem eller röstberättigad, som icke är medlem, ådragit sig ersättningsskyldighet
jämlikt 106 § andra stycket eller 107 § andra punkten, må
och ersättningen nedsättas, där det med hänsyn till hans skuld och omständigheterna
i övrigt prövas skäligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Nedsättning efter vad nu är sagt äge ej rum, om den ersättningsskyldiges
förfarande innefattade brottslig handling.

109 §.

Äro flera ersättningsskyldiga för skada efter vad i 106—108 §§ är stadgat,
svare de för ersättningen en för alla och alla för en, den vars ersättningsskyldighet
nedsatts enligt 108 § dock allenast med det nedsatta beloppet.
Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäldande efter ty med
hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes ligga envar av dem
till last, samt till omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

Straffbestämmelser.

no §.

Med dagsböter straffes

1. styrelseledamot, likvidator eller annan, där han uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i anmälan eller
ansökan till länsstyrelsen eller i handling som fogas därvid eller i uppgift
varom förmäles i 10 §, så ock styrelseledamot eller likvidator, där han uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift
i handling, som hålles tillgänglig för medlemmar eller röstberättigade
eller framlägges å föreningsstämma;

2. styrelseledamot, där han vid upprättande av balansräkning, vinst- och
förlusträkning eller förvaltningsberättelse, som avses i 38 eller 81 §, uppsåtligen
eller av vårdslöshet förfar i strid mot bestämmelserna i 40 §, 41 §
2, 3 och 4 inom., 42 § första stycket eller 43 §;

3. likvidator, där han vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning
eller förvaltningsberättelse, varom stadgas i 83, 86 eller 89 §, uppsåtligen
eller av vårdslöshet förfar i strid mot bestämmelser som avses i
sagda lagrum;

4. revisor eller likvidationsrevisor, där han i revisionsberättelse eller annan
handling, som framlägges på föreningsstämma eller annorledes hålles
tillgänglig för medlemmar eller röstberättigade, uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift rörande föreningens
angelägenheter eller uppsåtligen eller av grov vårdslöshet underlåter att
göra anmärkning beträffande förvaltningen, ändå att anledning därtill
föreligger;

5. styrelseledamot eller likvidator, där han uppsåtligen eller av vårdslöshet
i strid mot bestämmelserna i 18 § låter verkställa utdelning eller utbetalning
till medlem eller annan;

6. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors medhjälpare
som, oaktat han insett eller bort inse att skada därav kunnat följa,
yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans kännedom,
utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag;

7. den som bryter mot vad i 7 § sista stycket är stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

in §.

Med dagsböter straffes ock

1. styrelseledamot eller likvidator, där han underlåter att iakttaga föreskrift
som är meddelad i 10 § första eller andra stycket, 44 §, 50 § sista
stycket, 80 § sista stycket, jämfört med 50 § sista stycket, eller 81 § sista
stycket jämfört med 50 § sista stycket;

2. styrelseledamot eller likvidator, där han underlåter att iakttaga föreskrift
som beträffande anmälan för registrering är meddelad i 37, 68, 79,
90, 92, 96 eller 97 §;

3. styrelseledamot eller likvidator, där han underlåter att till revisorer
eller likvidationsrevisorer avlämna handlingar enligt vad som stadgas i 38 §
andra stycket, 81 § andra stycket, 83 § sista stycket, 86 § sista stycket,
89 § första stycket, 96 § andra stycket eller 97 § första stycket;

4. styrelseledamot eller likvidator, som försummar att fullgöra vad i 55 §
sista stycket, 84 § sista stycket, jämfört med 55 § sista stycket, eller 86 §
andra stycket sista punkten finnes stadgat eller som underlåter att iakttaga
föreskrift, som med avseende å framläggande av handlingar å föreningsstämma
eller tillhandahållande av handlingar viss tid före stämma är meddelad
i 57 § 1 mom., 81 § andra eller sista stycket, 87 § andra stycket, 89 §
andra stycket, 96 § andra stycket eller 97 § första stycket;

5. revisor, vilken underlåter att iakttaga föreskrift som meddelats i 51 §
första stycket eller 81 § andra stycket, så ock likvidationsrevisor, som försummar
att fullgöra vad i 87 § första stycket första punkten, 89 § första
stycket fjärde punkten eller 96 § andra stycket finnes stadgat;

6. styrelseledamot eller likvidator som upplåter lägenhet i strid mot bestämmelsen
i 113 §.

Förseelse som ovan under 4 avses må åtalas allenast av målsägande; och
skall härvid såsom målsägande anses såväl föreningen som varje medlem
däri.

112 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Särskilda bestämmelser.

113 §.

Ekonomisk förening med ändamål att bereda bostäder åt medlemmarna
må ej upplåta lägenhet under nyttjanderätt annorledes än för bestämd tid,
med mindre upplåtelsen sker under bostadsrätt enligt vad därom är särskilt
stadgat.

114 §.

Avskrift varom i denna lag förmäles skall vara till riktigheten hestyrkt
av två personer, som vid sina namn böra angiva yrke och postadress.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

115 §.

Förening vare uti de mål, för vilka ej annorlunda genom lag stadgas,
lydande under allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte.

116 §.

Innehålla förenings stadgar förbehåll, att tvister mellan föreningen och
styrelsen, styrelseledamot, likvidator, föreningsmedlem eller röstberättigad,
som ej är medlem, skola hänskjutas till avgörande av en eller flera skiljemän,
äge det förbehåll samma verkan som tillkommer skiljeavtal. Om påkallande
av förbehållets tillämpning gälle vad om talans väckande och om
delgivning i denna lag finnes stadgat; där styrelsen vill föra klandertalan
mot beslut av föreningsstämma, skall styrelsens rätt till talan anses bevarad,
om den i 36 § andra stycket omförmälda stämman blivit inom klandertiden
utlyst att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid
kan ske.

117 §.

Närmare bestämmelser rörande det i denna lag avsedda föreningsregistret
samt avgifterna för registrering och kungörande, så ock de föreskrifter,
som i övrigt utöver vad denna lag innehåller finnas erforderliga för lagens
tillämpning, meddelas av Konungen.

Vissa bestämmelser rörande lagens tillämplighet.

118 §.

Vad i denna lag är föreskrivet skall ej äga tillämpning å;

1. ömsesidiga försäkringsbolag, sjukkassor, understödsföreningar och
andra försäkringsföreningar;

2. de föreningar för anskaffande av lån mot säkerhet av inteckning i
fast egendom, å vilka gällande bestämmelser om hypoteksföreningar eller
cm bostadskreditföreningar äga tillämpning;

3. förening av trafikförsäkringsanstalter, vilken av försäkringsinspektionen
godkänts att handhava för anstalterna gemensamma angelägenheter.

Ej heller göres genom denna lag ändring i vad om föreningar för visst
ändamål eljest är i lag eller författning särskilt stadgat.

119 §.

Förening med ändamål att genom annan ekonomisk verksamhet än i 1 §
sägs främja medlemmarnas ekonomiska intressen kan ej, med mindre annat
följer av vad eljest är i lag stadgat, förvärva rättigheter eller ikläda sig
skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan myndighet söka, kära eller
svara.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Förslag

till

Lag

angående införande av nya lagen om ekonomiska föreningar.
Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna lagen om ekonomiska föreningar skall jämte vad här nedan
stadgas träda i kraft den 1 januari 1953.

Genom lagen upphäves, med den begränsning nedan sägs, lagen den 22
juni 1911 (nr 55 s. 1) om ekonomiska föreningar tillika med alla de särskilda
stadganden, vilka innefatta ändring i eller tillägg till nämnda lag,
så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya
lagens bestämmelser.

2 §•

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tilllämpas.

3 §.

I lagen den 22 juni 1911 givna särskilda bestämmelser för ekonomiska
föreningar med personligen ansvariga medlemmar skola fortfarande tilllämpas
å dels kreditkassor, som avses i förordningen den 5 juni 1942 om
jordbrukets kreditkassor, dels ock vid nya lagens ikraftträdande bestående
ekonomiska föreningar av annat slag, i vilka personligt ansvar åvilar medlemmarna.

4 §•

1 avseende å ekonomisk förening, som registrerats enligt äldre lag, skola
i övrigt gälla nedan angivna undantag från nya lagen.

t mom. Utan binder av att förening ej är av beskaffenhet som i 1 §
nya lagen sägs må föreningen bestå såsom registrerad förening, med oförändrad
firma.

Ändring av firman till överensstämmelse med 7 § första stycket nya lagen
må registreras endast om föreningen är av beskaffenhet som i 1 § nya lagen
sägs.

2 mom. Stadgandet i 11 § första stycket nya lagen skall icke äga tillämpning,
med mindre registrering som avses i föregående moment andra stycket
skett.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Beträffande förening, som ägde bestånd den 1 januari 1912, skall i stället
för 12 § nya lagen tillämpas 10 § lagen den 28 juni 1895 om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet.

3 mom. Bestämmelsen i 18 § andra stycket nya lagen skall tillämpas endast
i fråga om förening av beskaffenhet som i 1 § nya lagen sägs och skall
ieke gälla för räkenskapsår som utgår före den 1 januari 1958.

* mom• Vad om antalet styrelseledamöter är stadgat i 21 § första stycket
nya lagen skall träda i tillämpning, då efter 1953 års ingång föreningsstämma,
där val av styrelseledamöter skall äga rum, först hålles.

De styrelseledamöter, revisorer och suppleanter ävensom ombud, som
aro utsedda vid nya lagens ikraftträdande, må utan hinder av bestämmelserna
i 21 § tredje stycket, 22 § första stycket, 45 § andra stycket, 46 §
1 inom. och 62 § andra stycket nya lagen utöva sitt uppdrag under den tid,
tör vilken de äro utsedda.

Innehålla stadgarna icke sådan föreskrift rörande tiden för styrelseledamots
och revisors uppdrag som är förenlig med de i andra stycket nämnda
bestämmelserna, skall val av styrelseledamot och revisor efter lagens ikraftträdande
avse tiden intill dess under nästa räkenskapsår hållits föreningsstämma
som i 57 § 1 mom. nya lagen sägs.

5 mom. För räkenskapsår, som utgår före den 1 januari 1954, må redovisning
ske och redovisningshandlingar upprättas jämlikt äldre lags bestämmelser.
För sådant räkenskapsår skall ej heller gälla vad i 17 § nya lagen
stadgas rörande avsättning till reservfond.

Bestämmelserna i 44 § nya lagen skola i vad avser andra föreningar än
bostadsrättsföreningar icke gälla för räkenskapsår som utgått före den 1
januari 1954.

6 mom. Har beslut av föreningsstämma fattats före nya lagens ikrafttiädande,
skola i fråga om beslutet, om talan därå samt om beslutets
registrering och verkställande bestämmelserna i äldre lag äga tillämpning.

7 mom. Hava likvidatorer för ekonomisk förening utsetts innan nya lagen
trätt i kraft, skall äldre lag gälla i avseende å likvidationen och skola
ej heller 96 och 97 §§ samt 98 § 4 mom. nya lagen äga tillämpning.

8 mom■ Vad » 113 § nya lagen stadgas om förbud för förening att till
små inedlemmar upplåta lägenhet under nyttjanderätt annorledes än för
bestämd tid skall icke äga tillämpning, såvitt fråga är om upplåtelse av
lagenhet i hus, som föreningen före den 1 juli 1930 förvärvat eller börjat
uppföra.

5 §>

Beträffande ekonomisk förening, som registrerats enligt äldre lag, skall
vidare gälla följande.

1 mom. Dar enligt stadgarna föreningssammanträdes befogenhet skall utövas
av ombud efter vad i 39 a § lagen den 22 juni 1911 sägs, med allenast
den inskränkning att befogenheten icke omfattar frågor varom i 42 § 1
mom. samma lag förmäles, skall efter nya lagens ikraftträdande fullmäk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 47

tiges befogenhet gälla utan nämnda inskränkning, såvitt ej annorlunda beslutas.

2 mom. Utan hinder av vad i 34 § första stycket nya lagen sägs må den
som äger företräda förening föryttra dess fasta egendom, såframt enligt
stadgarna föryttring av fast egendom ingår i föremålet för föreningens
verksamhet.

3 mom. Talan varom förmäles i 34 § andra stycket nya lagen skall, där
lagfart, inskrivning eller inteckning beviljats innan nya lagen trätt i kraft,
väckas senast inom den i nämnda lagrum stadgade tiden efter lagens ikraftträdande.

4 mom. Där i stadgarna saknas föreskrift i ämne, som avses i 6 § 10 senare
ledet nya lagen, skall vid föreningens upplösning med föreningens
behållna tillgångar förfaras i enlighet med äldre lag.

5 mom. När anmälan till registret första gången göres efter nya lagens
ikraftträdande, skall uppgift lämnas om föreningens postadress.

6 §•

Skall enligt vad i 3—5 §§ sägs bestämmelse i äldre lag gälla och är i samma
lag överträdelse av bestämmelsen belagd med straff, skall jämväl denna
straffbestämmelse lända till efterrättelse.

Kungl. Maj:Is proposition nr 34.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 april 1930 (nr 115) om bostadsrättsföreningar.

Härigenom förordnas, dels att 57 § 1 mom. och 58 § lagen om bostadsrättsföreningar
skola upphöra att gälla, dels ock att 9, 63 och 64 §§ samma
lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

9 §.

Bostadsrättsförenings firma skall
innehålla ordet »bostadsrättsförening».
Ej vare nödigt att i firman intaga
orden »utan personlig ansvarighet»
eller förkortning av dessa ord.

Ej må

(Föreslagen lydelse:)

Bostadsrättsförenings firma skall
innehålla ordet »bostadsrättsförening».
Ej vare nödigt att i firman intaga
ordet ekonomisk.

---ordet »bostadsrätt».

63 §.

Driver annan---ett tusen kronor.

Till enahanda straff dömes

1. styrelseledamot, som---upplåtit bostadsrätt;

2. styrelseledamot, som---inflyta däri;

3. styrelseledamot eller likvidator,
som mot bättre vetande i lägenhetsförteckningen
låtit göra anteckning i
strid med bestämmelserna i 31 § eller
underlåtit verkställa anteckning,
som där sägs;

4. styrelseledamot, som uppsåtligen
i strid med bestämmelsen i 57 § 1
mom. låtit verkställa utbetalning av
föreningens tillgångar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

64 §.

Bryter någon — — — fem hundra kronor.

Åsidosättes föreskrift, som är meddelad
i 18 §, 32 §, 33 § 1 eller 2 mom.
eller 58 § 1 eller 3 mom. eller åsidosättes
i annat fall än i 63 § under 3
sagts bestämmelserna i 31 §, dömes
den försumlige till enahanda straff,
som i 1 mom. sägs.

Åsidosättes föreskrift, som är meddelad
i 18 §, 32 § eller 33 § 1 eller
2 mom. eller åsidosättes i annat fall
än i 63 § under 3 sagts bestämmelserna
i 31 §, dömes den försumlige till
enahanda straff, som i 1 mom. sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117).

Härigenom förordnas, att 1 § bokföringslagen den 31 maj 19291 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §•

Bokföringsskyldighet enligt denna Bokföringsskyldighet enligt denna
lag åligger aktiebolag, bolag, som bli- lag åligger aktiebolag, bolag som blivit
infört i handelsregistret, bostads- vit infört i handelsregistret, förening
rättsförening, sambruksförening samt, som blivit hos länsstyrelse införd i
där annat ej följer av 2 §, en var föreningsregister, sambruksförening
som yrkesmässigt driver någon av samt, där annat ej följer av 2 §, en
följande rörelser: var som yrkesmässigt driver någon

av följande rörelser:

1) handel med---- eller tvättinrättningsrörelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.

1 Senaste lydelse se SFS 1948: 222.

4 Ilihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 34.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Förslag

till

Lag

angående ändring av 54 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om
ackordsförhandling utan konkurs.

Härigenom förordnas, att 54 § andra stycket lagen om ackordsförhandling
utan konkurs1 skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 69 § Kungl. Maj:ts förordning den 5 juni 1942
(nr 325) om jordbrukets kreditkassor.

Härigenom förordnas, att 69 § förordningen om jordbrukets kreditkassor
den 5 juni 1942 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

Inspektionen skall övervaka, att
kassorna i sin verksamhet ställa sig
till efterrättelse de lagar och andra
författningar, som hava avseende å
kassorna, samt de för kassorna gällande
stadgar.

(Föreslagen lydelse:)

§•

Det åligger---

Undersökning av -Inspektionen äger

Inspektionen skall övervaka, att
kassorna i sin verksamhet ställa sig
till efterrättelse de lagar och andra
författningar, som hava avseende å
kassorna, samt de för kassorna gällande
stadgar. Inspektionen äger härvid
meddela bestämmelser i fråga om
årsredovisningen, som avvika från de
för ekonomiska föreningar i allmänhet
gällande.
deras verksamhet.

--Kungl. Maj :t anbefalles.

— — anslutna jordbrukskassor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953.

1 Senaste lydelse se SFS 1944: 708.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms
slott den 29 september 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,
Yougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Andersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande ny lagstiftning
om ekonomiska föreningar samt anför därvid följande.

Inledning.

Bestämmelserna i lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1) om ekonomiska
föreningar ansluta sig i åtskilliga hänseenden till motsvarande stadganden
i 1910 års aktiebolagslag. Detta förhållande står i samklang med det under
förarbetena till 1911 års lag framhållna syftet att ernå, i den mån så syntes
lämpligt, överensstämmelse mellan aktiebolags- och föreningslagarna. Sedan
ny lag om aktiebolag utfärdats den 14 september 1944, upptogs inom justitiedepartementet
frågan om en revidering även av lagstiftningen om ekonomiska
föreningar. Med stöd av bemyndigande av Kungl. Maj :t deh 18 maj
1945 utsågs den 26 maj samma år en särskild utredningsman att, med biträde
av tillkallade sakkunniga, inom justitiedepartementet verkställa utredning
för översyn av denna lagstiftning.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 18 maj 1945 angav dåvarande
chefen för justitiedepartementet bland ämnen, som vid utredningen borde
bli föremål för behandling, frågorna om vinstutdelning och åtgärder syftande
till företagens konsolidering, om styrelse och revision samt om skärpta
regler för redovisningen, om fusion och förhållandet mellan moder- och
dotterföretag samt om införande av offentlighet i redovisningen. Bland ytterligare
spörsmål som finge övervägas nämndes frågan om ändamålsenligheten
av det nuvarande systemet för de ekonomiska föreningarnas registrering
samt frågan om införande av möjlighet för föreningar, som icke falla
under 1911 års lag, att om de så önska vinna registrering. I detta sammanhang
borde enligt departementschefen även beaktas, att det från skattesynpunkt
vore önskvärt att åstadkomma en gränsdragning mellan de egentliga
ekonomiska föreningarna samt övriga föreningar. Vidare erinrades om att
den nya aktiebolagslagen i förhållande till 1910 års aktiebolagslag innehölle

Kungl. Maj:ts proposition nr 3b.

skärpta bestämmelser rörande bl. a. kapitalbildningen inom bolagen, redovisning
och revision samt uttalades att, därest en motsvarande skärpning
skulle finnas icke böra komma till uttryck i föreningslagstiftningen, fall
kunde uppkomma, där ett företag, som på grund av ändamål och struktur
rätteligen borde ikläda sig aktiebolagets form, i stället anlitade föreningsformen.
Det syntes angeläget att undersöka de möjligheter, vilka kunde stå
till buds för att från föreningsformen utesluta företag av nyss antydd natur.

Utredningen har till fullgörande av ifrågavarande uppdrag den 12 april
1949 avgivit betänkande (SOU 1949: 17)1 med förslag till

1) lag om registrerade föreningar;

2) lag angående införande av lagen om registrerade föreningar;

3) lag om ändring i lagen den 25 april 1930 (nr 115) om bostadsrättsföreningar; 4)

lag om ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr
117);

5) lag om ändring av 54 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling
utan konkurs;

6) förordning om ändrad lydelse av 69 § Kungl. Maj :ts förordning den
5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor; och

7) förslag till Kungl. Maj :ts kungörelse om föreningsregistrens förande
m. m.

Huvudgrunderna i utredningens förslag.

Enligt 1911 års lag om ekonomiska föreningar, vilken ersatte lagen den
28 juni 1895 om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet, må
som ekonomisk förening registreras förening som har till ändamål att främja
medlemmarnas ekonomiska intressen genom att anskaffa livsmedel eller
andra förnödenheter åt medlemmarna eller avsätta alster av medlemmarnas
verksamhet eller bereda bostäder åt medlemmarna eller anskaffa lån
åt medlemmarna eller idka annan ekonomisk verksamhet (1 § första stycket).
Härmed jämställes förening som vill vinna annat ändamål än främjande
av medlemmarnas ekonomiska intressen under förutsättning att föreningen
idkar handel eller annan verksamhet som medför skyldighet att
föra handelsböcker (1 § andra stycket).

Gällande lag om ekonomiska föreningar (FL) är med vissa modifikationer
tillämplig även å förening som ägde bestånd vid lagens ikraftträdande
den 1 januari 1912. Att lagen icke är tillämplig å vissa särskilda slag av
föreningar, exempelvis understödsföreningar, stadgas i 91 §. Vidare är att

1 Utredningsman har varit revisionssekreteraren Erik Hagbergh. Att deltaga i överläggningar
med honom ha varit utsedda direktören Albin Johansson, förutvarande riksdagsmannen
redaktören K. Kilbom, ombudsmannen S. Nisell, advokaten C. P. G. von Plomgren,
direktören A. A. H. Stensgård och revisionssekreteraren C. M. E. Wijnbladh ävensom, vid förhinder
för Johansson, advokaten N. Köhler. De sakkunniga ha förklarat sig i allt väsentligt
biträda de framlagda lagförslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

märka att för vissa slag av föreningar, såsom bostadsrättsföreningar, jordbrukets
kreditkassor och sambruksföreningar, gäller speciallagstiftning som
kompletterar den allmänna föreningslagens föreskrifter.

Vid olika tillfällen ha ändringar vidtagits i FL, men de ha mestadels varit
av underordnad betydelse. En viktig ändring utgjorde dock införandet
år 1928 av det s. k. representativa systemet, innebärande att det beslutande
organets befogenheter i viss utsträckning kunna överflyttas från sammanträde
med medlemmarna i föreningen till särskilt utsedda ombud (39 a §
FL).

Såsom av rubriken till FL framgår, avser lagen endast ekonomiska föreningar,
ej de föreningar som pläga inbegripas under beteckningen ideella
föreningar. Lagstiftning om sådana föreningar saknas. Hurusom tid efter
annan en dylik lagstiftning varit ifrågasatt framgår av betänkandet s. 80 ff.

Beträffande förekomsten av ekonomiska föreningar hänvisas till betänkandet
(s. 61—63 och å s. 274—275 intagna statistiska uppgifter).

I anslutning till det i direktiven gjorda uttalandet om önskvärdheten att
draga en gräns mellan föreningar och bolag har utredningen betonat att
den funnit det i och för sig angeläget att åstadkomma en sådan gränsdragning.
Åtskilliga bestämmelser i utredningens förslag avse också att markera
skillnaden mellan aktiebolag och föreningar. Sålunda ha föreslagits stadganden
i syfte att för föreningsformen reservera personsammanslutningar
som i princip äro öppna, d. v. s. medgiva inträde av nya medlemmar. Beträffande
de ekonomiska föreningarna förordar utredningen att endast de
föreningar vilkas verksamhet är uppbyggd enligt kooperativa grundsatser
skola falla under föreningslagstiftningen. Ekonomisk förening definieras
sålunda (2 § 1 mom.) såsom en förening, som har till ändamål att genom
ekonomisk verksamhet, i vilken medlemmarna deltaga som avnämare eller
leverantörer eller genom begagnande av föreningens tjänster eller på annat
dylikt sätt, omedelbart stödja medlemmarna i deras hushållning eller förvärvsverksamhet.

Önskemålet att bereda möjlighet för föreningar som icke falla under
1911 års lag att vinna registrering har av utredningen tillgodosetts genom
stadgande (3 §) därom att även förening, som fullföljer religiöst, välgörande,
politiskt, socialt, idrottsligt, kulturellt eller eljest ideellt syfte eller
som åsyftar att främja medlemmarnas ekonomiska intressen på annat säl t
än genom ekonomisk verksamhet, må kunna vinna registrering. För de sålunda
avsedda föreningarna har registrering icke uppställts som ett villkor
för rättskapaciteten, i motsats till vad som i anslutning till gällande lag
föreslagits beträffande de ekonomiska föreningarna.

Utredningens förslag innebär att föreningarna liksom hittills skola registreras
hos länsstyrelserna.

I förslaget ha icke upptagits gällande lags regler om föreningar med begränsad
personlig ansvarighet för medlemmarna.

Kapitalbildningen inom föreningarna har varit föremål för synnerlig uppmärksamhet.
I delta avseende föreslås helt nya föreskrifter, syftande till en

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

konsolidering av företagen genom tvångsvis överförande av medel till reservfond
(17 §).

De nuvarande reglerna om det förvaltande organet inom föreningarna,
styrelsen, ha enligt förslaget kompletterats bl. a. med stadgande angående
utseende av s. k. föreståndare för den löpande förvaltningen (37 §). Även
bestämmelserna om revisionen ha utvidgats. Bland betydelsefulla nyheter
må nämnas, att förslaget i viss utsträckning bereder möjlighet att juridisk
person utses till revisor (46 § 2 mom.) ävensom därtill att revisor må anlita
medhjälpare (48 §).

Gällande föreningslags regler om redovisningen äro synnerligen knapphändiga,
vilket i skilda hänseenden medfört olägenheter. Härigenom kunde,
framhåller utredningen, uppstå risker bl. a. för föreningarnas borgenärer. I
detta ämne föreslår utredningen mera utförliga bestämmelser, delvis i anslutning
till nya aktiebolagslagens reglering. Dock har på dessa punkter liksom
i andra avseenden, där en efterbildning ifrågasatts av föreskrifter i sagda
lag, eftersträvats en förenkling av lagreglerna. Bland betydelsefulla nyheter
i förslaget må nämnas att en årlig redovisning skall ske genom avlämnande
av förvaltningsberättelse jämte balansräkning samt vinst- och förlusträkning
(39 §), att värderingsregler och regler beträffande redovisningshandlingarnas
innehåll i övrigt föreslås (40—43 §§) samt att stadgande
om publicitet för redovisningshandlingarna införts (44 §). Den periodiska
redovisningen måste uppenbarligen bygga på företagets räkenskapsföring
och i detta avseende föreslår utredningen den ändringen i förhållande till
gällande rätt, att alla registrerade föreningar skola vara underkastade bokföringsplikt
enligt bokföringslagen. Ändring i denna lag har därför jämväl
föreslagits.

Utredningen har förordat ett utvidgat skydd för minoriteten inom en
förening bl. a. genom bestämmelser som ge minoritet av viss storlek rätt
att förhindra beslut om decharge för styrelseledamot samt att å föreningens
vägnar föra skadeståndstalan mot styrelseledamot och revisor (63—
65 §§).

Regleringen av det representativa systemet inom föreningarna, fullmäkliginstitutionen,
har kompletterats (62 §).

Slutligen må nämnas att förslaget innehåller bestämmelser om fusion
mellan föreningar (98 §) samt att likvidationsreglerna (70 o. följ. §§) fullständigats
med bl. a. regler om periodisk redovisningsskyldighet även på
likvidationsstadiet.

I det särskilda förslaget till lag angående införande av lagen om registrerade
föreningar ha upptagits betydelsefulla bestämmelser avseende bl. a.
att för nu bestående föreningar underlätta övergången till den nya lagen.

Som nyss nämnts rymmer utredningens förslag en möjlighet för andra
än ekonomiska föreningar att vinna registrering. Gränsen mellan ekonomiska
föreningar och ideella föreningar i vidsträckt mening har av utredningen
uppdragits på ett något annorlunda sätt än för närvarande. Denna
gränsdragning bör enligt utredningen bli av betydelse ur beskattningssynpunkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Det har i betänkandet (s. 66—67) diskuterats, om behov kunde anses förefinnas
att i svensk lagstiftning införa en ny för drivande av rörelse avsedd
associationsform utan personlig ansvarighet för delägarna utöver de nu bestående,
aktiebolaget och den ekonomiska föreningen. Utredningsmannen
har hänvisat till den avböjande hållning, som statsmakterna under förarbetena
till nya aktiebolagslagen intogo till denna fråga, samt funnit anledning
icke föreligga att nu anlägga andra synpunkter på detta spörsmål.
Därvid har anmärkts att, vad särskilt anginge de talrikt förekommande
s. k. fastighetsföreningarna, aktiebolagsformen syntes vara den naturliga
associationsformen. Beträffande de föreningar, som i realiteten vore enmansföretag,
har erinrats att numera formen enmansaktiebolag vore av lagstiftningen
sanktionerad.

Utredningen har icke ansett sig böra framlägga särskilda regler avseende
förhållandet mellan moder- och dotterföretag.

Uttalanden av allmän innebörd i remissyttrandena.

Yttranden över betänkandet ha efter remiss avgivits av överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, kommerskollegium, socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
bank- och fondinspektionen, bostadsstyrelsen, svenska jordbrukskreditkassan,
1949 års skatteutredning, 1948 års länsstyrelseutredning,
Sveriges advokatsamfund, svenska bankföreningen, föreningen auktoriserade
revisorer, svenska revisorsamfundet, landsorganisationen i Sverige, svenska
arbetsgivareföreningen, kooperativa förbundets styrelse, Sveriges lantbruksförbund,
folkets husföreningarnas riksorganisation, riksförbundet
landsbygdens folk, tjänstemännens centralorganisation (TCO), hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., hyresgästernas
riksförbund, Stockholms kooperativa bostadsförening u. p. a., bilägarnas
inköpscentral, bygdegårdarnas riksförbund, svenska hemslöjdsföreningarnas
riksförbund, Stockholms bostadsföreningars centralförening u. p. a.,
svenska riksbyggen förening u. p. a., svenska turistföreningen och Sveriges
riksidrottsförbund. Vid kommerskollegiets utlåtande ha fogats yttranden
från samtliga handelskamrar, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund,
Sveriges industriförbund samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.
Yttrande har vidare ingivits av Sveriges fastighetsägareförbund.
I Sveriges lantbruksförbunds yttrande uttalas att yttrandet tillkommit
efter samråd med bl. a. de till förbundet anslutna riksorganisationerna
svenska mejeriernas riksförening, svenska lantmännens riksförbund,
Sveriges slakteriförbund, svenska ägghandelsförbundet och Sveriges skogsägare
föreningars riksförbund.

Vid överståthållarämbetets yttrande bär fogats utlåtande från skattedirektören
samt från taxeringsintendenten Otto Carlborg, vid yttrandet av länsstyrelsen
i Malmöhus län yttranden av drätselkammaren i Malmö, skånska
lantmännens centralförening u. p. a., föreningen skånska andels slakterier

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

u. p. a. och kooperativa föreningen Solidar, Malmö, u. p. a. Vidare har länsstyrelsen
i Skaraborgs län bifogat yttranden av Skaraborgs läns lantmäns
centralförening u. p. a. och Skaraborgs läns naturskyddsförening.

Remissinstanserna tillstyrka i allmänhet att utredningens förslag lägges
till grund för lagstiftning eller lämna förslaget i huvudsak utan erinran.
Dock framställas i flera remissvar anmärkningar beträffande såväl vissa av
de grundläggande bestämmelserna i förslaget som dess detaljer.

På grund av erinringar av olika slag ha länsstyrelsen i Jönköpings län,
Sveriges grossistförbund samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
föranletts att avstyrka förslaget i dess helhet.

Utformningen av begreppet ekonomisk förening enligt utredningens
förslag (2 § 1 mom.) jämte vissa därmed sammanhängande
problem ha föranlett uttalanden i ett flertal remissvar. Länsstyrelserna
och övriga statliga myndigheter, som yttrat sig över förslaget,
ha i allmänhet i likhet med utredningen funnit det önskvärt att företag,
som arbeta i vanligt vinstsyfte, förhindras att registrera sig såsom ekonomiska
föreningar. I princip ha dessa remissinstanser alltså anslutit sig till
utredningens förslag att inskränka begreppet ekonomisk förening till att avse
endast föreningar vilkas verksamhet är uppbyggd enligt kooperativa grundsatser.
Därvid har emellertid stundom uttalats tveksamhet i fråga om lämpligheten
att uppställa krav på öppenhet såsom villkor för registrering av en
förening. Vidare ha farhågor yppats för att en lagändring i denna del i enlighet
med förslaget kunde få verkningar, som komme att sträcka sig längre
än vad som föranleddes av ett realiserande av den i och för sig riktiga tanken
att från registrering såsom ekonomisk förening utestänga företag, som
på grund av sitt ändamål och sin struktur böra ikläda sig aktiebolagets
form.

Jämväl i remissvaren från enskilda sammanslutningar eller organisationer
tillstyrkes i allmänhet den utformning som enligt utredningens förslag
givits åt begreppet ekonomisk förening. Några handelskammare och
andra sammanslutningar förorda emellertid att gällande rätts ståndpunkt i
förevarande hänseende bibehålies. Därvid uttalas bl. a. att skillnaden mellan
de ekonomiska föreningarna såsom sammanslutningar av personer och aktiebolagen
såsom kapitalsammanslutningar överbetonats i betänkandet, att det
för aktiebolagen enligt nuvarande lagstiftning vore en säkerhetsventil att de
möjligen kunde ombildas till föreningar, samt att syftet att göra en övergång
från aktiebolagsformen till föreningsformen mindre lockande icke borde
nås på det sätt utredningen föreslagit utan i stället genom en skärpning
av föreningslagstiftningen.

Advokatsamfundets styrelse har i sitt yttrande påpekat den utomordentliga
betydelse för det ekonomiska livet och de sociala förhållandena i vårt
land som föreningsväsendet numera hade samt funnit att styrkan och betydelsen
av de krafter som framkallade den rika användningen av föreningsformen
icke gjorts till föremål för någon ingående undersökning. Vad an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

ginge de föreningar som enligt gällande rätt vore att anse såsom ekonomiska
föreningar, hade denna associationsform kommit att anlitas av företag
med de mest skilda syften och verksamhetsarter och av den mest växlande
storleksordning. Orsakerna härtill vore säkerligen många. En av dessa
orsaker torde ligga däri att de övriga företagsformer, som enligt svensk rätt
stode till buds, många gånger icke lämpade sig för företagarna. Aktiebolagsformen
vore sålunda för många mindre företag, särskilt efter den nya aktiebolagslagens
tillkomst, alltför tung och svårskött. Handels- och kommanditbolagsformen
byggde på ett intimt samarbete mellan ett fåtal delägare,
och dess praktiska användning bleve därigenom begränsad. Härtill komme
det personliga ansvar för bolagets skulder, som i handelsbolag åvilade
alla delägarna och i kommanditbolag åtminstone en av dem.

I fortsättningen av sitt yttrande har advokatsamfundets styrelse kommit
in bl. a. på frågan om behovet av en ny bolagsform för
mindre företag. Härom anföres:

Styrelsen är av den uppfattningen att det vore oklokt att genomföra förslaget
utan en närmare utredning av spörsmålet rörande i vad mån lämpliga
associationsformer stå till förfogande i de talrika fall, där formen ekonomisk
förening hittills begagnats men enligt förslaget ej längre kan komma
till användning. Det nu framlagda förslaget är sålunda ägnat att ytterligare
aktualisera kravet på en översyn av aktiebolagslagen i syfte bl. a. att
göra aktiebolagsformen mera användbar för mindre företag. Alternativt
synes böra undersökas, huruvida icke en ny företagsform liknande Gesellschaft
m. b. H., private company eller société å responsabilité limitée bör
införas. Därest den föreslagna lagstiftningen genomföres utan närmare utredning
av de nu åsyftade frågorna, vill styrelsen förorda att accessorietetskravet
tills vidare frånfalles och att möjlighet till registrering sålunda bibehålies
för alla föreningar, som driva ekonomisk verksamhet i syfte att främja
medlemmarnas ekonomiska intressen.

Även i andra yttranden har påpekats, att den föreslagna gränsdragningen
mellan olika associationsformer aktualiserat problemet, huruvida behov förelåge
av en ny associationsform för mindre företag utan personlig ansvarighet.
Kommerskollegium uttalar sålunda att den utredning, som härom förebragts
i betänkandet, icke syntes ha uttömt detta spörsmål och att en ytterligare
prövning av frågan därför syntes önskvärd.

I flertalet remissvar uttalas tillfredsställelse med att förslaget, i de partier
där en efterbildning av aktiebolagsrättcn kan komma i fråga, givits en
i jämförelse med nya aktiebolagslagen förenklad avfattning. En del handelskammare
och andra enskilda sammanslutningar ha dock framhållit
som ett önskemål att full överensstämmelse genomföres mellan
aktiebolags- och föreningslagstiftningen bl. a. beträffande
redovisning och revision. En handelskammare har förklarat sig
anse att det ur flera synpunkter varit lyckligt om associationslagstiftningen
gjorts gemensam för båda associationsformerna och sålunda omfattat både
aktiebolagen och föreningarna samt att därvid mindre krav i formellt hänseende
ställts på företag av mindre storleksordning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför, att lagförslaget vore väl ägnat att
läggas till grund för en lagstiftning som avsåge att reglera förhållandena
beträffande ekonomiska föreningar som dreve rörelse av större omfattning.
Däremot syntes det mera tveksamt, om förslaget i sin helhet lämpade sig
för ekonomiska föreningar av mindre betydelse eller för ideella föreningar.

I detta sammanhang må nämnas, att i det följande kommer att lämnas
en särskild redogörelse för uttalanden i remissvaren rörande förslaget att
bereda möjlighet för ideella föreningar att vinna registrering.

Vad angår förslagets olika bestämmelser i övrigt ha remissinstanserna genomgående
tillstyrkt förslaget att ur lagstiftningen för framtiden utmönstra
ekonomiska föreningar med begränsat personligt ansvar för medlemmarna,
likaså förslaget att samtliga registrerade föreningar skulle underkastas bokföringsplikt
enligt bokföringslagen. Landsorganisationen har särskilt uttalat
tillfredsställelse över att förslaget upptager utförliga bestämmelser angående
årsredovisningen och dess publicitet. Därigenom hade tillgodosetts önskemålet
om insyn även i de ekonomiska föreningarna.

Frågan om obligatorisk avsättning av medel till reservfond har väckt
livlig uppmärksamhet; härom hänvisas till vad som anföres vid förslaget
17 §.

Beträffande de i förslaget till promulgationslag upptagna övergångsbestämmelserna
har av Sveriges fastighetsägareförbund anförts att i fråga
om föreningar vilka tidigare registrerats såsom ekonomiska föreningar anledning
förelåge till allvarliga betänkligheter. Utredningens förslag innebure
att sådana föreningar icke längre ens kunde påräkna skydd för sin fortvaro,
något som syntes utgöra en anmärkningsvärd brist på hänsyn till bestående
förhållanden.

Ur formell synpunkt har av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anmärkts
att mot förslaget kunde riktas samma kritik som mot den nya aktiebolagslagen
nämligen att den vore alltför svårtillgänglig och omständlig för
enkelt folk utan juridisk eller bokföringsteknisk skolning.

I åtskilliga remissvar har, i anslutning till frågan om den inskränkning
av begreppet ekonomisk förening som förslaget innefattar i jämförelse med
nuvarande föreningslag, berörts den olika ställning som aktiebolagen och
de ekonomiska föreningarna intaga i beskattningshänseende. Stockholms
handelskammare anför i detta ämne:

Det är en angelägenhet av största vikt, att den olikhet i beskattningshänseende
som råder mellan aktiebolag och ekonomiska föreningar undanröjes.
Någon befogad grund för denna olikhet finnes enligt handelskammarens mening
icke. Men den diskriminering av aktiebolagen i förhållande till de ekonomiska
föreningarna, som den nuvarande skattelagstiftningen innebär, är
i sig ägnad att motverka det syfte som man velat vinna genom den föreslagna
lagstiftningen, nämligen en av sakliga skäl betingad differentiering mellan
sådana företag som böra drivas i föreningsform och sådana som lämpligen
böra vara aktiebolag. Så länge denna olikhet i beskattningshänseende består,
komma med nödvändighet många försök att göras för att ikläda företag av
det senare slaget förenings form. Det kan visserligen sägas, att det blir

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

registreringsmyndighetens sak att tillse att så icke sker. Men i praktiken
torde det bli mycket svårt att upprätthålla nödig kontroll i detta hänseende.

Frågan om grunderna för de ekonomiska föreningarnas beskattning sammanhänger
intimt med problemet om föreningarnas rättsliga klassificering.
Utredningens förslag till lösning av sistnämnda spörsmål, vilket baserats på
de skiljaktigheter av principiell natur, som förefinnas mellan ekonomiska
föreningar och aktiebolag, kan vara ägnat att påverka problemets bedömande
ur beskattningssynpunkt. Enligt handelskammarens mening bör
beskattningsfrågan framför allt ses mot bakgrunden av de likheter i fråga
om verksamhetens utövning som faktiskt föreligga mellan de båda associationsformerna.
Det är därför nödvändigt att, innan slutligt förslag till ny föreningslagstiftning
framlägges, frågan om en revidering av lagstiftningen
om de ekonomiska föreningarnas beskattning upptages till prövning.

Slutligen må nämnas, att länsstijrelseutredningen i sitt utlåtande behandlat
den inverkan lagförslagets genomförande syntes komma att ha på registreringsmyndigheternas
— länsstyrelsernas — arbetsbörda. Länsstyrelseutredningen
har uttalat, att den föreslagna nya lagstiftningen syntes medföra
visst ökat arbete för registreringsmyndigheterna och därvid särskilt framhållit
den föreslagna möjligheten för ideella föreningar att vinna registrering
ävensom reglerna i förslaget 44 och 74 §§. Övergången till den föreslagna
ordningen torde vidare medföra ett betydande merarbete dels med
granskning av de beslut om stadgeändringar, som torde vara att vänta från
flertalet föreningar, och dels med kontroll av att samtliga föreningar fullgöra
skyldigheten att vidtaga stadgeändringar (6 § promulgationslagen enligt
utredningens förslag). Härom anför länsstyrelseutredningen:

Vad samtliga dessa nya eller utökade arbetsuppgifter i fortsättningen
skulle komma att betyda med avseende på det mera stadigvarande behovet
av arbetskraft kan utredningen icke nu bedöma. Det är möjligt att de åtminstone
i viss mån skulle kunna kompenseras genom en rationellare uppläggning
av registren och arbetsmetoderna vid registreringen. Denna fråga
synes böra undersökas av statens organisationsnämnd i samband med de
undersökningar rörande länsstyrelsernas arbetsmetoder m. m., som nämnden
för närvarande bedriver.

Om än något behov att ianspråktaga mera personal på längre sikt kanske
icke behöver uppstå, torde övergångsbestyren enligt 6 § promulgationslagen
dock medföra ett behov av arbetskraft som åtminstone på många håll
icke torde kunna tillgodoses utan en mindre, tillfällig personalförstärkning.
Genom vissa omdisponeringar torde förstärkningen dock kunna begränsas
till de lägre biträdesgraderna.

Departementschefen.

I svensk lagstiftning erkännas sedan gammalt två associationsformer för
drivande av rörelse eller verksamhet utan personlig ansvarighet för delägarna,
nämligen aktiebolaget och den ekonomiska föreningen. Utmärkande för
aktiebolaget är att verksamheten drives på grundval av clt aktiekapital, vilket
tillskjutes av delägarna och varå dessa erhålla utdelning genom andel i

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

uppkommen vinst för bolaget. De ekonomiska föreningarna kännetecknas
däremot i princip av att deras verksamhet åsyftar att främja delägarnas,
medlemmarnas, intressen på ett sätt som mera direkt anknyter till medlemmarnas
hushållning eller förvärvsverksamhet.

Denna grundläggande skillnad mellan aktiebolag och ekonomiska föreningar
påkallar tydligen i viss mån olika lagregler för de skilda företagsformerna.
Lagstiftningen för aktiebolag och föreningar är också i åtskilliga
hänseenden olikartad. Aktiebolagsrätten innehåller sålunda regler om aktiekapitalets
bevarande inom bolaget, till skydd främst för aktieägarna och bolagets
borgenärer. Då de ekonomiska föreningarna äro personsammanslutningar,
har däremot för dem erfordrats en reglering i första hand beträffande
inträde och utträde av medlemmar och därmed sammanhängande problem.
Rörande vissa andra ämnen åter framstår det såsom naturligt att
överensstämmelse eftersträvas mellan aktiebolags- och föreningslagstiftningen,
exempelvis beträffande det förvaltande organet hos företaget, styrelsen.

Den överensstämmelse, i därför lämpade stycken, som tidigare förelegat
mellan aktiebolags- och föreningslagstiftningen, har i viss mån gått förlorad
genom den nya aktiebolagslagen, som trätt i kraft den 1 januari 1948 och
vilken i åtskilliga avseenden innefattar skärpta bestämmelser i jämförelse
med 1910 års aktiebolagslag. Med hänsyn härtill och då den gällande lagen
om ekonomiska föreningar icke längre kan anses motsvara de krav, som
böra ställas på en så betydelsefull lagstiftning, är det enligt min mening
uppenbart att nya lagregler för ekonomiska föreningar äro av behovet påkallade.

Det förslag till ny föreningslagstiftning som utredningen framlagt innebär
ett fullföljande av det hittillsvarande i vårt land tillämpade systemet
med två olika associationsformer för drivande av verksamhet utan personlig
ansvarighet för delägarna, aktiebolaget och den ekonomiska föreningen.
I enlighet härmed har utredningen sökt uppdraga en gräns som klarare
än den nuvarande skiljer dessa associationsformer. Samtidigt har vid förslagets
utarbetande dock beaktats önskemålet att på de punkter, där så
finnes lämpligt, överensstämmelse bör eftersträvas mellan lagstiftningen för
dessa associationsformer. Utredningens ståndpunkt finner jag sakligt motiverad
och kan därför icke ansluta mig till den i vissa remissvar framförda
allmänna tanken att lagstiftningen för aktiebolag och ekonomiska föreningar
eller åtminstone för större sådana företag borde göras gemensam eller att
begreppet ekonomisk förening skulle utformas så alt för ett affärsdrivande
företag ofta förelåge en valrätt mellan att anlita den ena eller andra associationsformen.
Tvärtom är det enligt min mening angeläget att åstadkomma
en klar gränsdragning mellan de båda associationsformerna och i fortsättningen
förhindra att föreningsformen användes för kapitalsammanslutningar
som arbeta i vanligt vinstsyfte och därför även böra vara underkastade
de med hänsyn härtill givna lagreglerna.

Utredningens förslag att för föreningsformen reservera personsammanslutningar
som i princip äro öppna, d. v. s. medgiva inträde av nya medlemmar,

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

och vilkas verksamhet är uppbyggd enligt kooperativa grundsatser finner
jag mig sålunda i princip böra godtaga. Till frågan huru denna grundsats
närmare bör utformas återkommer jag senare.

Den anpassning till nya aktiebolagslagens regler, som skett i utredningens
förslag i huvudsaklig anslutning till tidigare tillämpade grundsatser, finner
jag likaledes i stort sett tillfredsställande. Med de olika utgångspunkter som,
enligt vad som anförts i det föregående, äro för handen för en lagstiftning
för aktiebolag och för ekonomiska föreningar synes nämligen anledning saknas
att eftersträva en mera fullständig överensstämmelse mellan dessa lagstiftningar.

Då förslaget jämväl i övrigt synes väl avvägt vill jag i likhet med det övervägande
antalet remissinstanser förorda att detsamma lägges till grund för
ny lagstiftning i ämnet.

En del remissinstanser förorda, att utredningens förslag ej i sin helhet
borde tillämpas på föreningar av mindre storlek. Som skäl härför anföres
bl. a. att det för sådana föreningar, som i allmänhet sköttes av personer utan
juridisk utbildning, skulle bli svårt att iakttaga de utförliga och delvis invecklade
lagbestämmelserna. En differentiering av föreningarna alltefter deras
storlek, mätt efter omsättningen, omslutningen eller annan grund,
skulle väl i och för sig vara tilltalande, om man därigenom kunde vinna
att mindre föreningar icke fölle under sådana lagföreskrifter som närmast
uppställts med tanke på större företag och måhända äro tämligen onödiga
för många mindre företag. Emellertid torde det knappast vara möjligt att
draga en gräns mellan större och mindre företag, mot vilken ej vägande invändningar
kunde göras. Härtill kommer att det även för föreningar som arbeta
under enkla förhållanden ofta i realiteten icke torde bli förenat med
nämnvärda olägenheter att vara underkastade den nya lagstiftningen. Erkännas
må dock att tillämpningen särskilt av vissa av förslagets bestämmelser
om årsredovisningen kan vara besvärande för mindre företag. Till denna
fråga återkommer jag vid behandlingen av dessa bestämmelser (38—
44 §§) men vill redan nu förutskicka att jag ej ansett mig böra tillmötesgå
de yrkanden som gjorts om en särställning i angivet hänseende för föreningar
av mindre storlek.

I anslutning till det sagda vill jag understryka att i remissyttrandena i
allmänhet uttalas tillfredsställelse över att utredningen, i de delar där en
efterbildning av föreskrifter i nya aktiebolagslagen ansetts önskvärd, strävat
efter att utforma lagtexten enklare än i nämnda lag.

Frågan om möjligheten att i svensk lagstiftning införa en ny för drivande
av rörelse avsedd associationsform utan personlig ansvarighet för delägarna
utöver de nu bestående, aktiebolaget och den ekonomiska föreningen, har
som förut nämnts dryftats inom utredningen. I betänkandet uttalas, att anledning
icke syntes föreligga att nu anlägga andra synpunkter på detta
spörsmål än när nya aktiebolagslagen tillkom.

Av intresse i förevarande sammanhang är att riksdagen i skrivelse den
22 april 1950 (nr 124) hos Kungl. Maj:t anhållit om översyn av gällande

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

lagar om aktiebolag och om försäkringsrörelse samt att första lagutskottet
i sitt av riksdagen godkända utlåtande i ärendet uttalat bl. a. att vid en blivande
översyn av aktiebolagslagen anledning möjligen torde föreligga att
upptaga det tidigare ofta debatterade spörsmålet, huruvida en särskild enklare
form borde skapas för de s. k. småbolagen — inom ramen för aktiebolagslagen
eller i särskild lagstiftning. Utskottet har därvid framhållit, att
frågan torde vinna ökad aktualitet, därest det föreliggande förslaget till föreningslagstiftning
genomfördes, enär detsamma från föreningsformen utestängde
vissa sammanslutningar och företag som för närvarande dreves såsom
föreningar.

Jag torde sakna anledning att nu ingå på frågan om tillskapande av en
ny bolagsform för mindre företag. Denna fråga torde komma att bli föremål
för prövning i samband med den utredning för översyn av aktiebolagslagen
som i enlighet med riksdagens begäran bör komma till stånd. Såsom
framhållits i nämnda utskottsutlåtande torde det emellertid icke böra komma
i fråga att låta den blivande revisionen av föreningslagstiftningen anstå
i avbidan på en revision av aktiebolagslagen. I enlighet härmed synes det ej
heller lämpligt att föreningslagstiftningen skulle vila i avvaktan på ställningstagandet
till frågan huruvida en förenklad bolagsform är önskvärd för
mindre företag.

I vissa remissvar förekomma uttalanden rörande den olika ställning i
skatteavseende, som aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna intaga.
Detta förhållande torde emellertid icke böra påverka utformningen av begreppet
ekonomisk förening i civilrättsligt hänseende.

Ur skattesynpunkt lärer den ändrade bestämningen av begreppet ekonomisk
förening bli av viss betydelse inom föreningarnas krets, nämligen för
sådana föreningar, som kunnat vinna registrering med stöd av 1 § andra
stycket gällande föreningslag men enligt den nya lagstiftningen äro att betrakta
såsom ideella föreningar. Härtill återkommer jag i det följande.

Länsstyrelseutredningen har i sitt yttrande behandlat frågan om förslagets
inverkan på arbetsbördan för registreringsmyndigheterna. Därvid har framhållits
att merarbete torde föranledas av vissa bestämmelser samt särskilt
av utredningens förslag beträffande kontrollen över att äldre föreningar
vidtoge vissa stadgeändringar i anslutning till nya lagens regler. Jag vill i
anledning härav påpeka att bestämmelserna i sistnämnda hänseende i utredningens
förslag till lag angående införande av den nya lagen (6 §) icke
upptagits i departementsförslaget. Detta saknar vidare regler om ideella
föreningar. Med hänsyn härtill synes det såvitt nu kan bedömas icke bli
nödvändigt att förstärka länsstyrelsernas arbetskraft med anledning av den
nya lagstiftningen.

Jag anhåller härefter att få övergå till lagförslagets särskilda bestämmelser.
Därvid skall först behandlas frågan huruvida den blivande lagstiftningen
bör omfatta ej endast ekonomiska utan även ideella föreningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Frågan om registrering av ideella föreningar.

Som förut nämnts bereder utredningens förslag (3 §) möjlighet för s. k.
ideella föreningar i allmänhet att, om de så önska, vinna registrering. Förutsättning
härför utgör enligt förslaget att vid sammanträde med föreningens
medlemmar beslut med viss kvalificerad majoritet fattats om att registrering
skall sökas.

I betänkandet uttalas, att det i praktiken ofta visat sig vara till nackdel
för ideella föreningar att vid avtal med tredje man e. d. ej kunna under
hänvisning till uttryckligt lagbud styrka att de vore rättssubjekt och
alltså besutte rättskapacitet. Svårigheter hade mött exempelvis vid förvärv
av fastigheter och i liknande situationer. En möjlighet till registrering skulle
medföra den givna fördelen att rättskapaciteten därigenom gjordes otvivelaktig.
Vidare kunde spörjas, om det funnes någon rimlig anledning att på
sätt nu stundom sker förvägra en förening, som av olika skäl önskade bli
registrerad och vore beredd att underkasta sig gällande bestämmelser om
ekonomiska föreningar, registrering på den grund att föreningen icke ansåges
falla under definitionen i 1 § FL, ett förhållande som i och för sig
vore synnerligen vanskligt att avgöra. Utredningen framhåller i annat sammanhang
att det skydd för firman som en registrering innebär stundom
torde ha utgjort anledning till att en ideell förening önskat registrering.

Utredningen har sammanfattat sin ståndpunkt sålunda (betänkandet
s. 85):

De ideella föreningarna böra beredas möjlighet att vinna registrering på
i huvudsak samma villkor som de ekonomiska föreningarna. En registrering
innebär att lagen i sin helhet blir tillämplig. Detta är visserligen olägligt för
många ideella föreningar. Man torde dock kunna utgå från att önskemål att
vinna registrering finnes endast hos sådana ideella föreningar, som förvalta
stora ekonomiska värden eller i mera avsevärd utsträckning träda i affärsförbindelser
med tredje man. Dylika föreningar böra ock utan olägenhet
kunna underkasta sig lagens reglering. Att med detta system det övervägande
antalet ideella föreningar icke komma att söka registrering är snarast en
fördel. Det finnes ingen anledning att befrämja en utveckling därhän att
ideella föreningar i allmänhet skola låta registrera sig. Utredningen åsyftar
nämligen ej att lagstiftningen skall inverka på den praxis som föreligger i
fråga om ideella föreningars rättskapacitet. En förutsättning för den nu angivna
ståndpunkten är uppenbarligen att en särskild lagstiftning för ideella
föreningar icke kan anses aktuell i vårt land.

Det må erinras om att utredningens förslag icke upptager motsvarighet
till föreskriften i 1 § andra stycket FL, alt beträffande förening, som genom
idkande av handel eller annan verksamhet, varmed följer skyldighet att föra
handelsböcker, skall gälla vad i samma paragraf första stycket är stadgat, även
om föreningen vill vinna annat ändamål än främjande av medlemmarnas
ekonomiska intressen. Utredningen har, av skäl som framgår av betänkandet
(s. 84), funnit att några större olägenheter icke kunde anses förknippade
med att ifrågavarande slags föreningar hänföras till de ideella föreningar -

Kangl. Maj.ts proposition nr 34.

nas krets. Väl vore det sant att dylika föreningar i somliga fall förvaltade
mycket stora ekonomiska värden, men deras ledning syntes då också vara
sådan, att något behov av lagstiftning ej gjorde sig gällande, i varje fall ej
starkare än i fråga om många andra arter av ideella föreningar, såsom arbetsgivar-
och arbetstagarorganisationer. Därest särskilda krav ansåges böra ställas
på ideella föreningar, som driva bokföringspliktig verksamhet, syntes
dessa krav enligt utredningen böra tillgodoses inom bokföringslagens ram.

Yttranden som tillstyrka eller lämna förslaget att bereda ideella föreningar
möjlighet till registrering utan erinran, dock i åtskilliga fall under
uttalande av viss tveksamhet, ha inkommit från ett 50-tal remissinstanser,
därav de flesta länsstyrelserna, övriga statliga myndigheter eller organisationer
som yttrat sig över förslaget utom kommerskollegium, sex handelskammare
och ytterligare ett 20-tal enskilda sammanslutningar.

Förslaget har direkt avstyrkts av några länsstyrelser, kommerskollegium,
sex handelskammare, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund
och svenska turistföreningen.

Vad först angår de i huvudsak tillstyrkande yttrandena må nämnas, att
länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att den föreslagna registrerings*
möjligheten för ideella föreningar medförde att dessa kunde erhålla det ökade
skydd för sin benämning, som en registrering innebure, och att de vid
förvärv av fastigheter och företagande av andra rättshandlingar kunde förete
bevis för sin rättskapacitet. Ett gammalt lagstiftningsspörsmål hade
därigenom vunnit sin lösning, vilket länsstyrelsen hälsade med tillfredsställelse.

Liknande uttalande göres av Östergötlands och Södermanlands handelskammare.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför:

Förslaget att ideell förening skall beredas möjlighet till registrering finner
länsstyrelsen synnerligen välbetänkt. Hos länsstyrelsen ha nämligen
under årens lopp åtskilliga ideella föreningar anhållit om registrering utan
att länsstyrelsen kunnat bevilja sådan. Länsstyrelsen har funnit detta förhållande
otillfredsställande. Om en ideell förening av någon anledning, t. ex.
för att skydda sin benämning eller för att skapa en fastare form för sin verksamhet,
önskar vinna registrering med ty åtföljande skyldighet att iakttaga
bestämmelser, som eljest icke behövt iakttagas, bör en sådan förening icke
vara utesluten från möjligheten att registreras.

Socialstyrelsen uttalar, att även om en ideell förening i motsats till en
ekonomisk förening förvärvade rättskapacitet oberoende av registrering,
kunde det många gånger vara förenat med vissa fördelar att få rättskapaciteten
officiellt fastställd. Icke minst gällde detta de mångskiftande ideella
föreningar, som helt eller delvis bedreve social verksamhet. För en sådan
förening kunde det vara av betydelse att i förhållande till allmänheten kunna
hänvisa till att föreningen vore registrerad och att därigenom föreningslagens
bestämmelser vore tillämpliga på föreningen. En del av dessa för -

Kungl. Maj:ts proposition nr ,‘Ji.

eningar hade icke obetydliga tillgångar, bl. a. fast egendom, andra föreningar
förhyrde fastighet och hade sålunda att ingå viktiga rättshandlingar
med tredje man. Därtill koinme, att åtskilliga föreningar rörde sig med betydande
belopp. Även ur samhällets synpunkt syntes det därför lämpligt,
att dessa föreningar kunde vinna registrering.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför i förevarande ämne:

För länsstyrelsen har det alltid framstått som ett önskemål att jämväl
ideella föreningar skola kunna registreras. Det förekommer nämligen icke
sällan att föreningarna i samband med upptagande av lån eller förvärv av
fastighet uppmanats eller själva ansett sig betjänta av att först söka registrering.
Som skäl för upptagande i lagstiftning av registreringsmöjlighet har
jämväl från föreningshåll framhållits, att blivande medlemmar förklarat
sig ovilliga ingå i föreningen med mindre den registrerats. I nästan samtliga
fall har fråga varit om småföreningar.----Förslaget lämnar med hän syn

till dess i åtskilliga hänseenden mycket stränga krav de facto knappast
de ideella småföreningarna någon möjlighet till registrering, i varje fall icke
om de samvetsgrant skola iakttaga förslagets bestämmelser. Stor risk föreligger
emellertid för att ideell förening, som av ena eller andra orsaken
önskar registrering, antager ur registreringssynpunkt godtagbara stadgar
för att sedan i väsentliga delar lämna lagens bestämmelser åsido. Länsstyrelsen,
som dock i likhet med utredningen anser, att en ideell förening, som
är villig underkasta sig för ekonomiska föreningar gällande bestämmelser,
icke bör förvägras registrering, finner därför tveksamt om registreringsmöjligheterna
för ideella föreningar genom föreliggande förslag tillgodosetts i
behövlig omfattning. Det kan enligt länsstyrelsens mening knappast anses
tillfredsställande att visserligen i lagstiftningen införa en rätt till registrering
men samtidigt göra bestämmelserna så tyngande att de endast lämpa
sig för en mindre del av dessa ideella föreningar.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, att det förhållandet, att någon
skillnad i rättskapaciteten icke skulle förefinnas mellan registrerad och
oregistrerad ideell förening, torde vara ägnat att skapa förvirring hos allmänheten.
Länsstyrelsen fortsätter:

De sakkunniga utgå ifrån, att önskan att vinna registrering endast skulle
föreligga hos sådana ideella föreningar, som förvalta stora ekonomiska värden
eller i mera avsevärd omfattning träda i affärsförbindelse med tredje
man. Länsstyrelsen kan på grund av gjorda erfarenheter icke dela denna
uppfattning. Sålunda ha ej sällan mindre, ideella föreningar visat intresse
av att få bliva införda i det hos länsstyrelsen förda föreningsregistret. Därest
nu även ideella föreningar erhålla möjlighet till registrering, synes man
med viss säkerhet kunna räkna med att ett flertal mindre sådana föreningar
låta registrera sig, varigenom föreningslagens föreskrifter komma att bli
tvingande för dem och i många fall även onödigt betungande.

Advokatsamfundets styrelse förklarar sig anse det utgöra en uppenbar
brist att lagbestämmelser ej finnas för ideella föreningar. Icke minst när
det gällde föreningarnas förhållande till tredje man hade händelser inträffat
som belyste olägenheterna av alt klara rättsregler saknades. Advokatsamfundets
styrelse anför vidare härom:

Alt möjlighet öppnas för registrering jämväl av ideell förening är enligt
styrelsens mening en fördel, ehuru anledning synes föreligga till antagande
5 Ililmng t ill riksdagens protokoll 1931. Isaml. Xr3''t.

Kungi. Maj:ts proposition nr 34.

att möjligheten kommer att utnyttjas i förhållandevis ringa utsträckning,
då nämligen åtskilliga av de föreslagna bestämmelserna lämpa sig mindre
väl för ideella föreningar (t. ex. bestämmelserna om reservfond och årsredovisning)
.

Styrelsen är av den uppfattningen att behovet av viss lagstiftning rörande
de ideella föreningarna kvarstår, även om det nu framlagda lagförslaget
antages. Styrelsen är väl medveten om de svårigheter, som möta vid utformandet
av lagbestämmelser om ideella föreningar, men anser att ett försök
bör göras att åtminstone i viss utsträckning, t. ex. med avseende å förhållandet
till tredje man, upplösning o. s. v., i lag reglera även sådana föreningar,
som icke registrerats.

Svenska riksbyggen uttalar, att det syntes svårt att finna någon anledning
till att under 3 § av utredningens förslag inbegripa även de renodlade ideella
föreningar, som ekonomiskt helt bygga på medlemsavgifter. Konsekvensen
av en inregistrering av en sådan förening bleve att lagen med alla sina detaljbestämmelser
bleve tillämplig på föreningen. Då detta icke kunde anses
önskvärt borde enligt styrelsens åsikt 3 § begränsas till att avse sådana ideella
föreningar, som enligt sina stadgar avkrävde medlemmarna kapitalinsats.
Därigenom vunnes att lagstiftningen begränsades till föreningar med
andelskapital, vilket bäst torde svara mot gängse uppfattning inom föreningslivet.

Liknande uttalande göres av länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Bostadsstyrelsen har uttalat, att styrelsen vid långivning till fastighet,
som ägdes av ideell förening, torde komma att kräva registrering i varje enskilt
fall, exempelvis för idrottsförening, skytteförening.

Avstyrkande yttranden ha avgivits av länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands
och Kalmar län. Förstnämnda länsstyrelse anför:

Det synes i systematiskt avseende mindre tillfredsställande att, på sätt
skett i remitterade lagförslaget, sammanföra fallen av tvångsregistrering,
som utgör förutsättning för rättskapacitet, med dem, där registreringen är
rent frivillig och utan betydelse för kapaciteten. Även förefaller det mindre
lämpligt att, såsom förslaget innebär, underkasta sådana föreningar, som
avses i lagförslagets 3 §, samma detaljerade bestämmelser som de ekonomiska
föreningarna. Framhållas må, att även om dessa detaljbestämmelser
kunna antagas på det hela taget passa även för vissa av de i 3 § avsedda
föreningarna, det dock beträffande det stora flertalet av dem icke lärer
krävas en tillnärmelsevis lika ingående reglering som beträffande de ekonomiska
föreningarna.

Redan av det sagda torde framgå, att förslaget till lag om registrerade föreningar
— vilket tydligen tager sikte egentligen blott på ekonomiska föreningar
— enligt länsstyrelsens uppfattning över huvud taget knappast kan
sägas innefatta en godtagbar lösning av lagstiftningsfrågan beträffande de
ideella föreningarna. Härtill kommer emellertid, att vissa av de föreningar,
som avses i 3 g, med hänsyn till sin samhälleliga betydelse och sitt avsevärda
egendomsinnehav äro av den natur, att de enligt länsstyrelsens mening borde
vara underkastade tvingande bestämmelser om registrering m. m. i åtminstone
i huvudsak de avseenden lagförslaget reglerar. Beträffande andra till
denna grupp hörande sammanslutningar synes behovet härav ej lika påfallande;
i många fall torde det till och med vara skäligen obefintligt.

Kungl. Mnj.ts proposition nr 34.

Därest man nu likväl låter en ny föreningslag på föreslaget sätt, det
vill säga fakultativt, omfatta även samtliga ideella (och jämförliga) föreningar,
får det väl förutsättas, att detta är att betrakta blott såsom en provisorisk
anordning, avsedd att gälla endast tills vidare i avvaktan på en reglering,
som bättre än den föreslagna beaktar de olika hithörande sammanslutningarnas
inbördes skiljaktiga natur. Huru en dylik lagstiftning lämpligen
bör vara utformad, lärer vara vanskligt att närmare angiva. Länsstyrelsen
föreställer sig emellertid, att den helst borde vara så konstruerad, att genom
lagen å ena sidan utsöndrades — och med de ekonomiska föreningarna
jämställdes — sådana i remitterade lagförslagets 3 § avsedda föreningar,
vilka, på sätt ovan antytts, borde vara underkastade ovillkorligt registreringstvång,
samt å andra sidan gåves möjlighet till eftergift för en del andra
kategorier ideella och liknande sammanslutningar från vissa för dem ej avpassade
grupper av bestämmelser.

Kommerskollegium framhåller liknande synpunkter som länsstyrelsen i
Stockholms län. Kollegium ifrågasätter, om man ej i fråga om ideella
föreningar kunde nöja sig med betydligt enklare föreskrifter med huvudsakligt
sikte på rättskapaciteten. Behov att på ett enkelt sätt kunna styrka
denna förelåge även beträffande mindre föreningar.

Landsorganisationen anför bl. a.:

De tidigaste projekten till lagstiftning om de ideella föreningarna voro
närmast föranledda av den då rådande osäkerheten rörande dessa föreningars
rättskapacitet. Denna har emellertid sedermera vunnit uttryckligt
erkännande och förutsättningarna för densamma ha klart fastslagits i rättspraxis,
varför en lagstiftning icke längre ansetts påkallad av denna anledning.
-----Därest i något fall tredje man skulle hysa tvivel om en för enings

rättsliga handlingsförmåga och man vill undanröja sådana tvivel,
kan detta syfte väl enklast nås genom att, såsom föreslogs i 1938 års utkast,
lagfästa de förutsättningar under vilka rättskapacitet nu tillerkännes
ideell förening. Att enbart i syfte att möjliggöra rättskapacitetens styrkande
under hänvisning till uttryckligt lagbud en förening skulle underkasta sig
registrering och därmed automatiskt en i dess verksamhet djupt ingripande

lagreglering får väl anses uteslutet.-----Möjligen med undantag för

föreningar, grundade på andelssystem, torde det knappast finnas några beaktansvärda
skäl som skulle kunna föranleda en icke registreringspliktig
ideell förening att registrera sig. Från synpunkten av föreningsrättslig ordning
och reda synes det i görligaste mån böra undvikas att man så att säga
instiftar två olika rättsliga typer av ideell förening, utan att denna åtskillnad
är betingad av åtskillnad i fråga om verksamhetens beskaffenhet. Det
bör också undvikas att, så som fallet skulle bli, gränsen mellan ekonomiska
och registrerade ideella föreningar helt utsuddas.

Svenska arbetsgivareföreningen, som likaledes avstyrker förevarande förslag,
uttalar, att frågan om vilken inverkan i namnrättsligt avseende registrering
av ideell förening skulle få icke syntes ha berörts av utredningen.
Enär det alltså i elt väsentligt avseende vore ovisst vilka rättsverkningar
registrering av en ideell förening skulle medföra samt värdet av en registrering
torde bliva mycket ringa, förordades, att denna del av förslaget icke
upptoges i eu blivande lagstiftning.

Svenska turistföreningen erinrar till en början att 3 § i utredningens för -

Kangl. Maj:ts proposition nr .''i-i.

slag icke syntes lia någon självständig uppgift att fylla i avseende ä frågan
om rättskapaciteten. Även om stadgandet slopades, skulle ändock rättskapaciteten
hos turistföreningen eller hos andra likartade föreningar vara
höjd över varje tvivel, om blott 2 § i utredningens förslag inf lote oförändrad
i lagen — naturligen under förutsättning att vederbörande förening fyllde
de krav, som rättspraxis uppställt för att en ideell förening skulle erkännas
såsom juridisk person. Turistföreningen fortsätter:

En ideell förening bär alltså icke alls någon skyldighet att låta registrera
sig, och föredrar föreningen att icke vidtaga dylik åtgärd, medför detta icke
några konsekvenser i fråga om rättskapaciteten. Men låter eu ideell förening
registrera sig, medför detta den utomordentligt stora konsekvensen
att hela det omfattande lagförslaget blir i sin helhet tillämpligt på den ideella
föreningen.

Utredningens egentliga uppgift har ju dock varit att verkställa en översyn
av lagstiftningen om ekonomiska föreningar. I enlighet med detta uppdrag
har utredningen därför tagit sikte på de ekonomiska föreningarnas
förhållanden under sitt arbete på lagförslaget och ej alls eller i vart fall i
mycket ringa grad övervägt, hur de föreslagna bestämmelserna ställa sig
för de ideella föreningarna. En lag om ideella föreningar bör innehålla väsentligt
färre och mindre komplicerade bestämmelser än förslaget och får
ej som detta överflöda av ordningsföreskrifter. Många av de personer som
äro verksamma inom ideella föreningar kunna svårligen tillgodogöra sig
lagförslagets detaljerade föreskrifter, och de flesta personer, som arbeta inom
föreningslivet, ställa sig oförstående till nödvändigheten av att deras
oegennyttiga arbete skall betungas med skyldighet att hålla reda på eu sådan
mängd lagbestämmelser av olika slag. Vidare är att märka, att förslaget
innehåller bestämmelser, som skulle bliva ytterst betungande för de flesta
ideella föreningar. Så skulle föreskrifterna om reservfond kunna få en mycket
hämmande inverkan på verksamheten inom de föreningar, vilkas ekonomi
helt eller huvudsakligen baserar sig på avgifter från medlemmarna.
Redovisningsbestämmelserna kunna knappast fullgöras utan tillgång på
specialutbildad personal, som långt ifrån alltid står en ideell förening til!
buds. Vissa föreskrifter i lagförslaget åter äro av sådan natur, att de över
huvud ej gå att tillämpa på vissa ideella föreningar. Detta gäller exempelvis
beträffande 22 § i förslaget, om man tänker på ungdomsföreningar, där
ingen medlem uppnått myndig ålder.

En lag om ideella föreningar bör gälla för samtliga ideella föreningar och
icke, såsom lagförslaget förutsätter, endast för vissa, nämligen dem som låta
registrera sig. En klyvning av de ideella föreningarna i två kategorier, registrerade
och icke registrerade, vilket man nödgas räkna med blir en konsekvens
av förslagets konstruktion, måste undvikas. Därav kan nämligen
lätt uppkomma åtskillig osäkerhet inom rättslivet. Klyvningen sker ej efter
en rationell indelningsgrund, betingad av skillnader i fråga om syfte, organisation
eller verksamhet mellan föreningarna. Man kan mycket''väl tänka
sig, att av två föreningar, som förete väsentlig likhet i alla dessa hänseenden,
den ena låter registrera sig, medan den andra föredrager att förbli oregistrerad.
Uppkommer i bägge föreningarna en och samma tvistefråga i ärende
som avser rättsförhållandet mellan förening och föreningsmedlem, och
dragas tvisterna inför domstol, lärer rättsmedvetandets naturliga motvilja
mot att identiska spörsmål lösas på olika sätt föranleda domstolarna att
medelst analogisk tillämpning av lagbestämmelserna söka avgöra tvisten
inom den oregistrerade föreningen på samma sätt som tvisten inom den

Kungl. Maj:ts proposition nr 3i.

registrerade föreningen. I den man den registrerade föreningens stadgar
skulle sakna bestämmelser eller bestämmelserna vara otydliga i den fråga
varom tvistas, torde någon betänklighet över huvud ej komma att resas
mot att tillämpa lagbestämmelserna analogivis. Men har man väl, i syfte att
uppnå enhetliga bedömanden av sådana tvister inom registrerade och oregistrerade
föreningar, som hänföra sig till rättsförhållandet mellan en förening
och dess medlemmar, slagit in på vägen att genom analogisk lagtilllämpning
komplettera ofullständiga respektive åsidosätta otydliga bestämmelser
i stadgarna för en icke registrerad förening, så torde marken vara
beredd även för en vidsträcktare tillämpning av lagen ex analogia. Ovisshet
om var gränsen går för en sådan lagtillämpning kommer att inom föreningslivet
skapa irriterande osäkerhet, måhända ock giva upphov till allvarliga
tvistigheter.

Visserligen kan den möjlighet till registrering av ideella föreningar, som
öppnats genom förslagets 3 §, i vissa fall fylla ett ändamål, men betydelsen
synes ha betydligt överdrivits av utredningen. I varje fall har fördelen med
registreringsmöjligheten köpts alldeles för dyrt, om priset skall vara en
vidlyftig och odifferentierad lagstiftning om ''ideella föreningar, vilken till
på köpet skulle uppdela de ideella föreningarna, icke efter deras sakliga beskaffenhet
eller deras behov, utan efter den tillfälliga omständigheten att
några trott sig vinna en fördel genom registrering medan andra trott motsatsen.
Turistföreningen måste därför avstyrka att 3 § upptages i lagen om
till denna paragraf skall knytas en förutsättning att hela lagkomplexet blir
tillämpligt på de registrerade ideella föreningarna. Däremot har turistföreningen
ingen principiell erinran att göra mot en lagstiftning om ideella föreningar
i och för sig. Men detta endast under förutsättning att fråga är om
en måttlig och moderat lagstiftning, väl avvägd allt efter de olika typerna
av ideella föreningar och deras särskilda behov.

Förslaget i denna del avstyrkes vidare av köpmannaförbundet, grossistförbundet
och industriförbundet.

Några av de handelskammare som direkt avstyrkt förslaget (Stockholms
handelskammare, handelskamrarna i Göteborg, Karlstad och Gävle, Gotlands
handelskammare samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare)
lörorda att spörsmålet om en lagstiftning för de ideella föreningarna göres
till föremål för ytterligare utredning.

Handelskammaren i Gävle yttrar härom bl. a.:

Även om en lagstiftning för ideella föreningar begränsas till de rent formella
villkoren för registrering, skulle det medföra en önskvärd stadga åt
näringslivet, att endast registrerade föreningar tillerkännas rättskapacitet.

--------I praktiken visar det sig mången gång synnerligen svårt för t. ex.

en ideell förenings fordringsägare att vinna klarhet om vem som företräder
föreningen och var dess forum är. Handelskammaren föreslår därför, att
kompletterande utredning företages jämväl om särskild registrering av ideella
föreningar, antingen såsom en underavdelning av föreningslagen eller
i en särskild lag om ideella föreningar.

Beträffande slutligen frågan rörande föreningar av den typ som avses i
1 § andra stycket FL eller föreningar med ideellt syfte, vilka idka bokföringspliktig
verksamhet, har utredningens förslag, alt sådana föreningar
framdeles icke skola falla under rättsreglerna för ekonomiska föreningar, i

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

allmänhet mötts med gillande. Svenska turistföreningen har sålunda starkt
understrukit önskemålet om upphävande av den sammanblandning mellan
ekonomiska och ideella föreningar, som enligt turistföreningens åsikt kommit
till uttryck genom ifrågavarande lagbestämmelse.

1949 års skatteutredning har uttalat, att förevarande förslag innebure en
viss omfördelning av de skattepliktiga kategorierna. Om en förening bleve
registrerad såsom ideell, komme den, även om den bedreve ekonomisk verksamhet,
att i det följande beskattas efter lägre skattesats, såvida blott dess
syfte — sådant det i verkligheten fullföljes — vore ideellt. Skatteutredningen
funne icke något alt erinra mot en sådan ändrad ordning, särskilt som
denna, exempelvis för folketspark- och folketshusföreningarna, vore ägnad
att rätta till de mindre lyckliga konsekvenserna av den nuvarande lagstiftningen.

Folkets husföreningarnas riksorganisation har starkt understrukit betydelsen
av att folketshusföreningar och liknande sammanslutningar, som
hålla allmän samlingslokal, må kunna tillhöra den i skattehänseende gynnsammast
ställda gruppen av föreningar.

Tveksamhet på förevarande punkt har uttalats av tre remissinstanser.
Svenska bankföreningen har påpekat att av utredningens ståndpunkt följer,
att vissa stora ideella föreningar med ekonomisk verksamhet, vilka enligt
gällande lag erhölle rättskapacitet endast under förutsättning att de vore
registrerade, enligt den nya lagen såsom ideella föreningar kunde underlåta
att söka registrering men ändock äga full rättskapacitet. Bankföreningen
kunde icke överblicka vilka konsekvenser denna sakliga ändring i registreringsplikten
kunde få i det särskilda fallet. Det syntes kunna sättas i fråga,
om tillräckligt bärande skäl förelåge för ändringen i fråga; den i betänkandet
förebragta motiveringen därför förefölle knappast övertygande.

Stockholms handelskammare ifrågasätter, om ej borgenärsintresset och
hänsynen till tredje man borde kräva, att föreningar som dreve bokföringspliktig
verksamhet alltjämt borde vara skyldiga att registrera sig. Handelskammaren
i Karlstad har funnit att den av utredningen anförda motiveringen
icke kunde anses klarlägga konsekvenserna av ifrågavarande ändring.

Departementschefen. Lagstiftning om ideella föreningar saknas för närvarande.
Emellertid ha i praxis utbildats vissa normer, enligt vilka sådana föreningar
anses äga rättskapacitet om de antagit stadgar av viss fullständighet
och ha styrelse. Frågan om en lagstiftning för ideella föreningar har tidigare
väckts i olika sammanhang men ej kunnat lösas i positiv riktning. Skälen
härtill äro av olika art. Det har invänts att eu sådan lagstiftning icke
vore av behovet påkallad. Även har framhållits att någon form av registrering
icke borde uppställas som villkor för att en ideell förening skulle tillerkännas
rättskapacitet.

Med utgångspunkt från det förhållandet att lagstiftning om ideella föreningar
icke finnes har utredningen i sitt förslag upptagit bestämmelser som
innebära att möjlighet beredes ideella föreningar att, om de så själva öns -

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

ka, vinna registrering. Efter vunnen registrering skulle å föreningen tilllämpas
samma lagregler som föreslagits för ekonomiska föreningar.

Kegistrering av en ideell förening skulle otvivelaktigt inedföra vissa fördelar.
Det lärer nämligen icke kunna med fog bestridas att i viss utsträckning
fortfarande osäkerhet råder i ämnen som sammanhänga med rättskapaciteten
för ideella föreningar. Genom registrering av en ideell förening
bleve fastslaget att föreningen besutte rättssubjektivitet. Av stor vikt vore
därjämte att föreningen på ett enkelt sätt kunde styrka behörigheten för
sina ställföreträdare, eftersom ett registreringsbevis innehåller upplysning
i detta avseende. Även för den, som träder i affärsförbindelse med ideella föreningar,
skulle en för närvarande föreliggande risk för rättsförluster härigenom
undanröjas. Nämnas må ock att med hänsyn till de svårigheter, som
i praktiken stundom uppstå att avgöra om en förening skall betraktas som
en ekonomisk eller en ideell förening, det vore en viss fördel om i dylika
fall en förening alltid kunde vinna registrering.

Mot utredningens förslag i förevarande hänseende kunna å andra sidan
göras vägande invändningar. Förslagets bestämmelser äro främst betingade
av de krav, som böra ställas å en lagstiftning om ekonomiska föreningar.
Lagstiftningen är däremot icke avpassad för ideella föreningar i allmänhet
utan torde för flertalet av dessa innebära en alltför omfattande och ingående
reglering; i synnerhet gäller detta smärre ideella föreningar. Genom registrering
skulle sålunda eu ideell förening å ena sidan vinna vissa begränsade
fördelar men å andra sidan bli underkastad en lagstiftning som i många
fall skulle framstå som tyngande och alltför detaljerad. De olägenheter, som
sammanhänga med den vanskliga gränsdragningen mellan ekonomisk och
ideell förening, skulle icke undanröjas genom utredningens förslag. Eftersom
registrering ej uppställes som villkor för rättskapaciteten, vilket i och
för sig synes riktigt, skulle förslaget vidare leda till en differentiering av de
ideella föreningarna som icke grundades på arten av föreningarnas verksamhet
eller sättet för deras uppbyggnad utan uteslutande på deras egen
önskan att vinna registrering eller ej. De av åtskilliga remissinstanser mot
ett sådant system riktade anmärkningarna kunna ej frånkännas berättigande
och även enligt min mening tala övervägande skäl för att utredningens
ifrågavarande förslag bör utgå. Den i vissa remissvar framkastade tanken
att 3 § i utredningens förslag borde inskränkas till att avse ideella föreningar
som tillämpa ett andelssystenr och ej enbart bygga sin verksamhet på medlemsavgifter
har jag ej heller funnit genomförbar.

Huruvida framdeles en särskild lagstiftning för ideella föreningar i allmänhet
kan anses erforderlig och önskvärd, är jag i förevarande sammanhang
ej i tillfälle att ingå på. Det torde emellertid vara uppenbart att, om
eu sådan lagstiftning finnes böra komma till stånd, densamma bör utformas
efter betydligt enklare linjer än utredningen föreslagit för ekonomiska föreningar.

Ett spörsmål av betydande vikt är frågan om skyddet för ideella föreningars
benämning. Utredningens förslag innebär, att de ideella föreningar,

Kungi. Maj.ts proposition nr 31.

som läte registrera sig, åtminstone skulle vinna samma namnskydd som de
registrerade ekonomiska föreningarna. Detta resultat har i vissa remissvar
hälsats med tillfredsställelse. Jag vill emellertid framhålla dels att namnskyddet
enligt förslaget, som i denna del överensstämmer med gällande lag,
är tämligen ofullständigt dels att rättspraxis synes gå i den riktningen att
i allt större utsträckning erkänna en rätt till namn i allmänhet, alltså även
lör ideella föreningar (jfr NJA I 1940 s. 767). Vidare må nämnas att den nu
berörda frågan kan väntas bli behandlad inom varumärkes- och firmautredningen.

I det föregående har jag utgått från begreppet ideell förening såsom ett
känt begrepp. Någon definition av begreppet finnes ej i gällande rätt. Kretsen
av dessa föreningar kan emellertid anses negativt fastställd så att den
icke omfattar föreningar som lyda under 1911 års lag och i detta avseende
är särskilt av intresse att enligt 1 § andra stycket FL med egentlig ekonomisk
förening jämställes förening som driver bokföringspliktig verksamhet,
även om föreningen har annat syfte än att främja medlemmarnas ekonomiska
intressen. Som förut nämnts har utredningen icke upptagit någon
motsvarighet till detta stadgande.

Remissinstanserna ha i allmänhet gillat utredningens nyssnämnda förslag.
Även enligt min mening är stadgandet i 1 § andra stycket FL icke tillfredsställande
på grund av den sammanblandning som därigenom sker mellan
ekonomiska och ideella föreningar. I likhet med utredningen anser jag
sålunda att stadgandet bör slopas. Därest särskilda krav finnas böra ställas
på sådana föreningar, främst därför att de kunna förutsättas i större omlattning
träda i affärsförbindelser med utomstående, torde dessa krav böra
tillgodoses inom bokföringslagens ram.

Den förändrade gränsdragningen mellan ekonomiska och ideella föreningar,
som slopandet av omförmälda stadgande medför, synes komma att
få vissa återverkningar på föreningarnas beskattning. Hittills torde registrerade
föreningar av ifrågavarande typ i skattehänseende regelmässigt ha hänförts
till de ekonomiska föreningarnas kategori, vilket medfört att föreningen
haft att erlägga statlig inkomstskatt med 32 % av den beskattningsbara
inkomsten. För en förening med ideellt syfte, som icke driver bokföringspliktig
verksamhet, utgör däremot skattesatsen allenast 15 %. Förslaget
innebär alltså i denna del en viss omfördelning av de skattepliktiga kategorierna,
i vad angår föreningar som ej redan vunnit registrering.

Ett särskilt spörsmål blir, huruvida närmast av beskattningsskäl föreningar,
som beviljats registrering med stöd av 1 § andra stycket FL, skulle,
om föreliggande förslag godtages, ha rätt begära att bli avförda ur registret
för ekonomiska föreningar. Rörande denna fråga hänvisas till vad som anföres
vid förslaget till promulgationslag.

I utredningens förslag 1 § har upptagits en allmän definition å vad som
enligt förslaget skall förstås med begreppet förening. Med hänsyn till att
departementsförslaget endast omfattar ekonomiska föreningar synes definitionen
obehövlig och har alltså icke medtagits i detta förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Av samma anledning lärer den av utredningen föreslagna rubriken till
huvudförslaget, lag om registrerade föreningar, böra ändras till överensstämmelse
med gällande lag.

Förslaget till lag om ekonomiska föreningar.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Enligt 1 § första stycket FL må såsom ekonomisk förening registreras
förening som har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen
genom att anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter åt medlemmarna
eller avsätta alster av medlemmarnas verksamhet eller bereda bostäder
åt medlemmarna eller anskaffa lån åt medlemmarna eller idka annan ekonomisk
verksamhet. Härmed jämställes enligt paragrafens andra stycke förening
som vill vinna annat ändamål än främjande av medlemmarnas ekonomiska
intressen under förutsättning att föreningen idkar handel eller annan
verksamhet som medför skyldighet att föra handelsböcker.

I betänkandet, som under 2 § 1 mom. behandlar frågan om begreppet
ekonomisk förening, framhålles (s. 73—74) att det huvudsakliga kriteriet
på den ekonomiska föreningen enligt FL vore själva verksamheten. Denna
skulle vara ekonomisk, d. v. s. kommersiell, industriell, finansiell eller
på annat sätt affärsmässigt organiserad. De i 1 § första stycket FL särskilt
uppräknade slagen av föreningar vore typiska kooperativa föreningar. Dessa
vore av två huvudtyper, konsumentföreningar och producentföreningar. De
förra tillgodosåge medlemmarnas ekonomiska intressen i deras inre hushållning,
som konsumenter, de senare i av dem bedriven förvärvsverksamhet,
alltså som producenter. Till den förra gruppen hörde konsumtionsföreningar,
bostadsföreningar och elektriska distributionsföreningar, till den
senare inköps-, avsättnings-, avels-, tröskverks-, sågverks- och kvarnföreningar
samt kreditföreningar. Villaägare-, egnahems-, vattenlednings- och
badhusföreningar vore konsumentföreningar, likaså sparkassor, vilka ju
tillgodosåge medlemmarnas behov av att placera sina besparingar. Av de
olika slag vid årsskiftet 1941 —42 registrerade ekonomiska föreningar, som
upptagits i den vid betänkandet fogade tablån, återstode att nämna lantmannaföreningar,
som hade karaktär av inköps- eller avsättningsföreningar
eller en kombination av båda, folketshus-, goodtemplar- och idrottsföreningar,
vilka hade ett ideellt syfte och alltså icke vore några kooperativa
föreningar, samt slutligen åkeri-, lastbils- och transportföreningar. De sistnämnda
utgjorde de i vårt land enda förekommande formerna av produktionsföreningar
i inskränkt bemärkelse, d. v. s. föreningar i vilka medlemmarna
insatte hela sin arbetskraft. I sådana föreningar vore deltagandet i
föreningen för medlemmarna ej blott ett medel bland andra att understödja
deras ekonomi, det vore deras huvudsakliga sysselsättning. Genom 1948 års

Kungl. Mcij.ts proposition nr .ih.

lagstiftning om sambruksföreningar hade tillkommit en ny art av dylika
produktionsföreningar.

I betänkandet anföres vidare:

Utredningen har funnit det angeläget att i lagen dragés eu gräns mellan
företag som må drivas i aktiebolagets och i föreningens form. Det synes vid
lösningen av detta spörsmål endast finnas en väg att gå, nämligen att för
registrerbarhet som förening fordra att fråga är om en kooperativ förening
(från de ideella föreningarna bortses tills vidare) och att i en definition så
noggrant beskriva vad en kooperativ förening är, att andra företagsformer
uteslutas. Den nuvarande definitionen i 1 § första stycket FL är, på grund
av det obestämda och i sigt vidsträckta uttrycket »annan ekonomisk verksamhet»,
otillfredsställande främst därutinnan, att den ej ger uttryck åt
accessorietetskravet och att den alltså passar in även på företag som arbeta
i vanligt vinstsyfte.

I definitionen på en ekonomisk förening bör enligt vad ovan sagts komma
till uttryck dels att föreningens ändamål skall vara att på det för kooperativa
företag karakteristiska sättet tillgodose medlemmarnas ekonomiska
intressen, dels ock att föreningens verksamhet skall vara omedelbart anknuten
till medlemmarnas enskilda ekonomi, antingen deras privata hushåll
eller deras förvärvsverksamhet. Uppenbarligen bör ej en som ekonomisk
registrerad förening förhindras att därjämte främja rent ideella syften.
Det förhållandet att medlemmarna själva deltaga i verksamheten i sin
egenskap av producenter eller konsumenter synes böra komma till direkt
uttryck i lagtexten. I enlighet med det anförda har det föreslagna stadgandet
givits det innehåll, att om förening har till ändamål att genom ekonomisk
verksamhet, i vilken medlemmarna deltaga som avnämare eller leverantörer
eller genom begagnande av föreningens tjänster eller på annat
dylikt sätt, omedelbart stödja medlemmarna i deras hushållning eller förvärvsverksamhet,
föreningen skall anses som ekonomisk förening. Någon
närmare exemplifiering av de avsedda föreningarna har ej synts behövlig.

Utredningen har uttalat, att genom kravet att verksamheten skall »omedelbart»
stödja medlemmarna och att dessa skola själva deltaga i verksamheten
efter ordalagen skulle såsom ekonomisk förening ej anses en förening
som bestode av underföreningar och i vars verksamhet ej underföreningarna
såsom sådana utan deras medlemmar (primärmedlemmarna) deltoge. Med
hänsyn till att dylika sammanslutningar torde vara sparsamt förekommande
hade någon specialbestämmelse för dem icke ansetts erforderlig, utan
vore avsikten att stadgandet skulle medge eu sådan tolkning att sammanslutningarna
fölle under detsamma.

Utredningen bär rörande förevarande paragraf ytterligare framhållit att
utredningens förslag lika litet som FL medförde en plikt för en ekonomisk
törening att låta sig registreras. Förrän en ekonomisk förening registrerats
besutte den emellertid ej rättskapacitet. För ett bibehållande av den nu gällande
lagens ståndpunkt, att registreringstvång ej borde föreskrivas, kunde
åberopas att det funnes många små ekonomiska föreningar, som ej ansett
sig ha behov av att äga rättskapacitet. Medlemmarna i dessa föreningar
torde som regel vara så få att de väl kände varandra, de förbindelser som

Kungi. Maj.ts proposition nr 3''r.

skulle ingås för gemensam räkning vore ej mera betungande än att styrelseledamöterna
kunde åtaga sig att själva ansvara för dem o. s. v. Anledning
syntes ej föreligga att ingripa mot dylika situationer.

Att utredningens förslag icke upptager motsvarighet till föreskriften i
1 § andra stycket FL, att beträffande förening, som genom idkande av handel
eller annan verksamhet, varmed följer skyldighet att föra handelsböcker,
skall gälla vad i paragrafens första stycke är stadgat, även om föreningen
vill vinna annat ändamål än främjande av medlemmarnas ekonomiska intressen,
har tidigare nämnts i samband med behandlingen av frågan om
registrering av ideella föreningar.

Utredningens tanke att lagstiftningen om ekonomiska föreningar borde få
en mera inskränkt omfattning än för närvarande och att därigenom skulle
omöjliggöras för en del ekonomiska företag att framdeles använda föreningsformen
har som tidigare antytts mötts med gillande i ett stort antal av de avgivna
yttrandena. Åtskilliga remissinstanser ställa sig dock avvisande
mot utredningens förslag i detta hänseende. Därjämte framställas vissa detaljanmärkningar
mot den utformning utredningen givit begreppet ekonomisk
förening.

Länsstyrelsen i Kronobergs lön, som förklarat sig godtaga utredningens
förslag i förevarande avseende, uttalar att genom den föreslagna bestämningen
av begreppet ekonomisk förening torde komma att uppnås att från
registrerbarhet uteslötes företag, som arbeta i vanligt vinstsyfte. Antalet dylika
företag vilka redan registrerats vore emellertid betydande, särskilt talrika
vore byggnads-, bostads- och fastighetsföreningar, och det syntes mest
överensstämma med lagförslagets riktlinjer om dessa föreningar kunde ombildas
till aktiebolag eller upplösas.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har liksom utredningen funnit det angeläget
att om möjligt från föreningsformen utesluta företag som rätteligen
borde registreras som bolag. Att erhålla verkliga garantier för ett upprätthållande
i praktiken av denna åtskillnad syntes emellertid svårt, då registreringsprövningen
vore rent formell och ett ingripande efter skedd registreringav
flera skäl måste bli sällsynt. Länsstyrelsen har vidare förklarat, att den
tolkat gällande lag snävt och i stort sett beviljat registrering endast av föreningar
med accessorisk verksamhet. Länsstyrelsen biträdde utredningens
förslag.

Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar, att även om det bland företag med
vinstsyfte kunde komma att finnas åtskilliga, för vilka föreningsformen
skulle vara lämpligare än aktiebolagsformen, den sistnämnda formen dock
torde lämpa sig för flertalet dylika företag. Den definition å ekonomisk
förening som utredningen föreslagit funne länsstyrelsen godtagbar.

Kommers kollegium har ej funnit något att erinra mot den principiella
lösning som föreslagits i fråga om gränsdragningen mellan olika företagsformer.

Samma ståndpunkt intager bl. a. 19it) års skatteutredning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Länsstyrelsen i Jönköpings lön, som avstyrkt förslaget i dess helhet, anför
rörande de nu förevarande grundläggande spörsmålen:

Då man vid utarbetandet av nu gällande 1911 års lag om ekonomiska föreningar
frångick den i 1895 års lag i ämnet intagna ståndpunkten, att en förenings
verksamhet skall vara accessorisk till medlemmarnas hushållning eller
förvärvsverksamhet, och några väsentliga olägenheter härav icke ha redovisats
i betänkandet eller eljest äro kända synes det omotiverat att nu åter
föreskriva en förutsättning, som vid den nuvarande föreningslagens tillkomst
ansågs böra utgå. Det bör därför i princip alltjämt vara en ekonomisk
sammanslutning obetaget att, om förutsättningar i övrigt föreligga, välja
den torm för sin verksamhet, som av praktiska och ekonomiska synpunkter
befinnes vara den för ändamålet tjänligaste. Utredningen har i vart fall icke
anfört några övertygande skäl för sin ståndpunkt. Visserligen torde man ej
kunna bortse från att de skärpta och invecklade bestämmelser, gällande aktiebolagslag
innehåller i förhållande till äldre rätt, äro av beskaffenhet att
kunna främja föreningsbildning. Förslaget innefattar emellertid en betydande
skärpning av gällande föreningslags bestämmelser, därvid nya aktiebolagslagens
föreskrifter i stor utsträckning tjänat som mönster. På "grund härav
torde knappast kunna befaras att, särskilt om förslagets detaljbestämmelser
i huvudsak lagfästas, associationsformen ekonomisk förening skulle
komma att i nämnvärd grad tillgripas i de fall, då bolagsformen varit den
naturliga; farhågorna härför torde alltså icke böra överdrivas. Enligt länsstyrelsens
förmenande kan således ifrågasättas, om icke begreppet ekonomisk
förening fortfarande bör göras oavhängigt av det tidigare gällande
accessorietetskravet eller, i varje fall, huruvida icke ett slutligt ställningstagande
till frågan bör ske först, sedan någon erfarenhet vunnits om
verkningarna av en ny lag i ämnet efter de linjer, som förslaget anvisar.

Sveriges advokatsamfunds styrelse, vars yttrande redan berörts i det föregående,
framhåller bl. a. följande:

Ett starkt behov har faktiskt visat sig föreligga för näringslivet att kunna
använda föreningsformen för företag, som i syfte att främja delägarnas ekonomiska
intressen driva ekonomisk verksamhet, även om denna icke är av
accessorisk natur. Ehuru de av utredningen insamlade statistiska uppgifterna
icke angiva antalet icke accessoriska ekonomiska föreningar, kan man dock
av detta material utläsa att deras antal, även med frånseende av fastighetsföreningarna,
är betydande. Lägges härtill antalet föreningar, vilkas
verksamhet har ett visst samband med medlemmarnas konsumtion eller produktion
och som därför statistiskt sett med visst fog kunna redovisas som
konsument- eller producentföreningar, men som realiter i större eller mindre
utsträckning övergått till ekonomisk verksamhet i vanligt vinstsyfte, torde
det nämnda förhållandet få anses till fullo bestyrkt.

Sveriges köpmannaförbund har anmärkt att avsikten med utredningen icke
torde ha varit att skapa en särlagstiftning för föreningar med accessorisk
karaktär, d. v. s. kooperativa föreningar. Om förslaget avsåge att blott de
produktions- eller konsumentkooperativa föreningarna skulle kunna registreras
som ekonomiska föreningar, måste riktigheten av en sådan lösning
ifrågasättas. Syftet att göra en övergång från aktiebolagsformen till
iöreningsformen mindre lockande borde icke nås på det sätt utredningen
föreslagit utan i stället genom en kraftig skärpning av föreningslagsliftningen.
Den föreslagna lagstiftningen kunde, även om man avstode från att reser -

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

vera föreningsformen för de kooperativa föreningarna, göra anspråk på att
fylla en prohibitiv uppgift, åtminstone sedan vissa kompletteringar vidtagits.
En rationell lösning vore att i avvaktan på lagstiftning om ny associationsform
gå varligt fram vid gränsdragning mellan olika företagstyper och
icke i onödan inskränka föreningsformens användbarhet.

Vad den närmare utformningen av begreppet ekonomisk förening angår
har länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalat, att det i 2 § av utredningens
förslag stadgade kravet på, att föreningens verksamhet skall avse att
omedelbart stödja medlemmarna i deras hushållning eller förvärvsverksamhet,
uteslöte en del redan utbildade företagstyper från registrerbarhet såsom
ekonomisk förening, ehuru det enligt länsstyrelsens uppfattning icke kunde
vara ur det allmännas synpunkt angeläget, att de organiserade sig såsom aktiebolag.
Såsom exempel på dylika företag kunde nämnas de på senare år
i allt större utsträckning bildade så kallade begravningsföreningarna.

Kooperativa förbundets styrelse har — med förmälan att landets konsumtionsföreningar
beretts tillfälle att till förbundet inkomma med yttrande i
ärendet — förklarat att enligt förbundets mening, vilken delades av ett antal
konsumtionsföreningar, det torde kunna ifrågasättas, om ej definitionen
på ekonomisk förening gjorts alltför snäv. Styrelsen framhåller att under
senare år på ett flertal orter bildade begravningsföreningar med en bokstavlig
tolkning icke syntes kunna vinna registrering enligt utredningens
förslag. Styrelsen fortsätter:

Begravningsföreningar ha på flertalet orter bildats av ekonomiska och
ideella organisationer såsom konsumtionsföreningar, fackliga sammanslutningar,
försäkringsföretag, understödsföreningar och sjukkassor. Dessa begravningsföreningar
ha visat sig mycket betydelsefulla ej minst ur konkurrenssynpunkt.
De fylla emellertid icke kravet att omedelbart betjäna sina
medlemmar. De här nämnda begravningsföreningarna utgöra ett exempel,
men denna organisationsform kan säkerligen komma till användning även i
andra sammanhang. Ingen tvekan kan emellertid råda om att dessa ekonomiska
föreningar böra kunna registreras enligt den nya lagen. Med hänsyn
härtill finner styrelsen det synnerligen önskvärt att definitionen på ekonomisk
förening kompletteras i så måtto, att under densamma föreningar av
nu angiven typ kunde inrymmas. För den händelse detta skulle stöta på lagtekniska
svårigheter, vill styrelsen ställa det alternativa yrkandet, att det i
den kammande propositionen uttryckligen framhålles att ekonomiska föreningar
av den typ det här gäller utan hinder av lagtextens formulering skola
kunna vinna registrering enligt vad som angivits i betänkandet å s. 78.

Jämväl Västernorrlands och .Jämtlands läns handelskammare kritiserar
att enligt utredningens förslag föreningens verksamhet skulle omedelbart
stödja medlemmarna i deras hushållning eller förvärvsverksamhet.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund har funnit
lagförslaget väl förtjänt att läggas till grund för ny lagstiftning om ekonomiska
föreningar. Mot den principiella inställning varåt förslaget gåve uttryck
hade förbundet icke någon erinran att göra. Frågan om topporganisationers
eller centrala organisationers ställning inom föreningsrörelserna
syntes emellertid icke 1m tillräckligt beaktats. Förslaget gåve icke klart be -

Kimgl. Maj:ts proposition nr 3b.

sked om huru dessa organisationer i grundläggande avseenden skulle betraktas.
Dessa centrala organisationer torde i många fall vara av speciell karaktär
med därav följande krav på möjlighet till avvikelse från »normalreglerna»
för en ekonomisk förening. Förbundet hemställde att detta spörsmål närmare
övervägdes.

Vad härefter angår vissa andra detaljanmärkningar i remissyttrandena
må först nämnas att länsstyrelserna i Kopparbergs och Norrbottens lön
framhålla svårigheten att tolka begreppet ekonomisk verksamhet.

Bostadsstyrclsen framhåller, att gränsdragningen mellan förening och bolag
blir vansklig att genomföra i praktiken, samt fortsätter:

Det bör vid lagens antagande tydligt utsägas, att det för registrering av
ekonomisk förening ej kan krävas, att stödjandet av medlemmarna i deras
hushållning eller förvärvsverksamhet utgör föreningens uteslutande ändamål.
Det bör räcka med att föreningens huvudsakliga syfte är att på detta
sätt stödja medlemmarna. Om detta godtages, uppkommer frågan om det
skall krävas, att företag, som har detta syfte, vid registreringstillfället skall
ha förverkligat detsamma. Det kan hända, att medlemsrekryteringen bland
företagets avnämare eller leverantörer i början, då behovet av registrering är
påträngande, icke ännu kunnat genomföras i sådan utsträckning, att verksamheten
skall kunna sägas vara huvudsakligen inriktad på att främja de
personers hushållning eller förvärvsverksamhet, vilka vid registreringstillfället
äro medlemmar av föreningen.

Sistnämnda fråga är av särskild vikt i vad den avser bostadsrättsföreningar
och bostadsföreningar. För dessa bör det vara möjligt att ordna avtals-,
lagfarts- och lånefrågor, innan ännu rekryteringen av föreningen blivit så
omfattande, att den motsvarar mer än hälften av lägenheterna i företagets
byggnad. Det bör därför vara möjligt för sådana företag att redan dessförinnan
erhålla registrering såsom ekonomisk förening.

Länsstyrelsen i Gotlands län har uttalat att den av utredningen förordade
definitionen på ekonomiska föreningar torde komma att förorsaka svårigheter
vid tillämpningen. Det syntes önskvärt att densamma erhölle en mera uttömmande
avfattning.

Departementschefen. I det föregående har jag givit uttryck åt den uppfattningen
att man bör bibehålla vårt nuvarande system med skilda lagregler
för de två associationsformerna aktiebolaget och den ekonomiska föreningen.
I enlighet härmed har jag även uttalat att en klar gränsdragningbör
eftersträvas mellan nämnda slag av sammanslutningar.

Den i gällande föreningslag upptagna bestämningen av begreppet ekonomisk
förening har emellertid lett till att företag som i likhet med aktiebolag
arbeta i vanligt vinstsyfte kunnat registreras som föreningar. Lagen
har ej ens kunnat förhindra att såsom ekonomisk förening registrerats
företag som i realiteten tillgodose en enda delägares intresse att förskaffa
sig högsta möjliga avkastning å sitt kapital. Bortsett från fastighetsföreningar
torde väl icke finnas så många föreningar av denna typ. Anledningen
till att föreningsformen kommit att utnyttjas för dylika ändamål torde
delvis bottna däri att lagen ger de ekonomiska föreningarna mycket stor

Kungl. Maj.ts proposition nr 3i. 79

frihet att själva utforma sin organisation, ordna redovisning och revision
in. in.

En mera klart hållen och snävare bestämning av det ekonomiska föreningsbegreppet
än i nuvarande lag är alltså önskvärd. Därvid uppkommer
först frågan, om det ena av de kriterier som 1 § första stycket FL uppställer
eller att föreningen skall driva ekonomisk verksamhet är tillfyllest i en blivande
lag. Så kan uppenbarligen ej vara fallet, då just detta allmänt hållna och
i sig självt ganska svårtolkade villkor möjliggör för allehanda »bolagsliknande»
kapitalassociationer att använda föreningsformen för sin rörelse.

• Utredningens förslag att det skall vara fråga om »ekonomisk verksamhet,
i vilken medlemmarna deltaga som avnämare eller leverantörer eller genom
begagnande av föreningens tjänster eller på annat dylikt sätt,» synes innefatta
en tillfredsställande precisering. Formuleringen ger uttryck för kravet
att medlemmarna på ett positivt sätt skola vara engagerade i verksamheten
såsom sådan. Deras deltagande får ej vara inskränkt till att njuta avkastning
å ett i företaget insatt kapital.

Utredningen har förordat jämväl den ändringen av gällande rätt att ändamålet
med en ekonomisk förening skall vara att »omedelbart stödja medlemmarna
i deras hushållning eller förvärvsverksamhet» i stället för, såsom
enligt 1 § första stycket FL, att »främja medlemmarnas ekonomiska intressen».
Väl är det sant att sistnämnda uttryck i och för sig knappast innebär
någon begränsning alls i möjligheten för ett företag med ekonomiskt
syfte att vinna registrering såsom ekonomisk förening, under det att utredningens
förslag i förevarande avseende starkt understryker villkoret att
den ekonomiska föreningens verksamhet huvudsakligen skall vara av accessorisk
art i förhållande till medlemmarnas hushållning eller förvärvsverksamhet.
Det förefaller emellertid som om detta krav icke behöver framhållas
i vidare mån än som sker genom bestämmelsen rörande medlemmarnas
deltagande i föreningens verksamhet. Med hänsyn härtill har departemenisförslaget
på denna punkt erhållit en lydelse som överensstämmer med gällande
rätt, d. v. s. ändamålet med föreningens verksamhet har angivits skola
vara att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. De farhågor som bl. a.
på konsumentkooperativt håll uttalats för att utredningens förslag vore
alltför snävt avfattat torde därigenom bli undanröjda.

I enlighet med det anförda har 1 § departementsförslaget givits den avfattningen
att förening med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska
intressen genom sådan ekonomisk verksamhet, i vilken medlemmarna deltaga
som avnämare eller leverantörer eller genom begagnande av föreningens
tjänster eller på annat dylikt sätt, må vinna registrering som ekonomisk förening.
Vidare uttalas i paragrafen alt å sådan förening skola tillämpas stadgandena
i föreningslagen.

Beträffande förevarande paragraf må vidare framhållas att den, lika litet
som motsvarande bestämmelse i FL, innebär någon plikt för en ekonomisk
förening att söka registrering. Men registrering är förutsättning för
att föreningen skall tillerkännas rättskapacitet, på sätt framgår av 3 § departementsförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3i.

Huruvida registrering bör beviljas en förening, vars verksamhet eller syfte
endast till viss del är av den natur som i förevarande paragraf avses, utgör
en fråga som icke lämpligen löses lagstiftningsvägen. Klart är till en början
att den omständigheten att en förenings ändamål är dubbelt, såväl att främja
medlemmarnas ekonomiska intressen som att fullfölja ett ideellt syfte, ej i
och för sig bör hindra att föreningen vinner registrering. Återstår alltså frågan
huru i detta hänseende böra behandlas föx-eningar, vilkas verksamhet är
av blandad natur, dels ekonomisk verksamhet av den natur som i 1 g avses
och dels verksamhet av annat slag. Tyngdpunkten när det gäller att avgöra
en förenings registrerbarhet lärer komma att röra bedömningen av karak-»
tären av föreningens verksamhet. Det bör enligt min mening krävas att en
förening för att vinna registrering skall i huvudsak framträda som eu förening,
där medlemmarna deltaga i verksamheten på sätt i 1 § åsyftas.

På registreringsmyndigheterna ankommer att för varje särskilt fall bedöma
de nu berörda spörsmålen. Bedömningen blir i regel rent formell, eftersom
för registrerbarhet självfallet ej kan fordras att föreningens syfte, på
sätt det angivits i stadgarna, förverkligats redan vid registreringstillfället
eller att verksamheten då påbörjats. Anmärkas må emellertid att om det sedermera
visar sig att förenings verksamhet drives på sätt som uppenbarligen
icke motsvarar de förutsättningar under vilka registrering skett, förslaget
73 § öppnar en möjlighet att tvångsvis åstadkomma upplösning av en
dylik förening.

Vad slutligen angår frågan om nu bestående registrerade ekonomiska föreningars
ställning givas vissa speciella regler i förslaget till lag angående
införande av nya lagen om ekonomiska föreningar. Särskilt hänvisas till
4 § 1 mom. nämnda lagförslag.

För bokföringspliktiga ekonomiska föreningar uppställes i 2 § första
stycket FL visst förbud mot kreditförsäljning till andra än medlemmar.
Överträdelse av förbudet kan enligt 87 § FL medföra skadeståndsskyldighet
för medlemmar och styrelseledamöter samt för handelsföreståndare som antagits
för handelsrörelsen. Jag anser av skäl utredningen anfört (betänkandet
s. 79) att stadgandet icke bör införas i nya lagen.

2 §•

Enligt 3 § första ledet FL gäller, att för ekonomisk förenings förbindelser
häfta allenast föreningens tillgångar, förfallna men ej guldna insatser och
andra avgifter inräknade. I senare ledet av 3 § FL föreskrives, att medlemmarna
kunna enligt vissa särskilda i lagen intagna bestämmelser åtaga sig
till visst belopp begränsad personlig ansvarighet för föreningens förbindelser.

I utredningens förslag, 4 §, har upptagits motsvarighet till 3 §
första ledet FL. Däremot saknar förslaget enligt vad förut nämnts bestämmelser
rörande föreningar med begränsad personlig ansvarighet för medlemmarna.
Såsom skäl härtill har anförts bl. a. att användandet av föreningsformen
med begränsad personlig ansvarighet alltmera kommit ur bruk —

Knngl. Maj:ts proposition nr 34.

frånsett jordbrukskassorna, vilka enligt förordningen om jordbrukets kreditkassor
alltid skola vara organiserade som föreningar m. b. p. a. — samt
. att under senare tid något behov att bilda andra föreningar av denna typ än
jordbrukskassor icke syntes ha gjort sig gällande.

Departementschefen. Utredningens förslag att ur lagstiftningen utmönstra
föreningar med begränsad personlig ansvarighet för medlemmarna har mötts
med allmänt gillande i remissvaren. Ej heller enligt min mening finnes anledning
att i en blivande föreningslag erkänna annan form av ekonomiska
föreningar än sådana där medlemmarna äro utan personligt ansvar
för föreningens förbindelser. Dock synes det ej böra förhindras att nu bestående
föreningar med begränsad personlig ansvarighet för medlemmarna
få fortleva i denna form. Beträffande detta spörsmål samt de speciella förhållanden
som föreligga i fråga om jordbrukskassornas organisation hänvisas
till bestämmelsen i 3 § departementsförslaget till lag angående införande
av nya lagen om ekonomiska föreningar.

I anslutning till förevarande paragraf vill jag framhålla, att innan insatser
och avgifter, som medlemmarna enligt stadgarna äro pliktiga erlägga,
förfallit till betalning, desamma icke ingå i föreningens förmögenhetsmassa
och sålunda äro oåtkomliga för föreningens borgenärer. Denna princip utgör
ett skydd för föreningsmedlemmarna.

3 §.

Enligt 4 § första stycket FL gäller, att innan ekonomisk förening blivit registrerad,
den ej kan förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter, ej
heller inför domstol eller annan myndighet söka, kära eller svara. Andra
stycket av 4 § FL innehåller föreskrift rörande personlig ansvarighet för
dem, som handla å ekonomisk förenings vägnar innan den blivit registrerad.

I betänkandet har, under 2 § 2 inom. första stycket, bibehållits
huvudregeln i 4 § första stycket FL. Regeln innebär, framhålles i betänkandet,
att ekonomisk förening blir juridisk person först i och med registreringen.
Avtal och andra rättshandlingar, som dessförinnan ingås för
föreningens räkning, bli principiellt icke bindande för föreningen. Från
denna regel har utredningen föreslagit den undantagsbestämmelsen, att sedan
styrelse blivit utsedd, den må föra talan i mål rörande föreningens bildande
ävensom eljest vidtaga åtgärd för utbekommande av utlasta insatser eller
avgifter. Undantaget, vartill motsvarighet saknas i FL, har enligt utredningen
ansetts betingat av nödvändigheten att möjliggöra rättshandlingar
som äro erforderliga för att åvägabringa förutsättningarna för registrering
och för att i övrigt tillvarataga föreningens intressen under tiden från det
beslut fattats om föreningens bildande och styrelse utsetts fram till registreringen.

I andra stycket av 2 § 2 mom. i utredningens förslag har, med vissa redaktionella
jämkningar, upptagits föreskriften i 4 § andra stycket FL rött
Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 3i.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

rande personlig ansvarighet för dem som handla å ekonomisk förenings
vägnar innan den blivit registrerad.

I yttrande av Sveriges advokatsamfunds styrelse har framhållits att
spörsmålet om olika sammanslutningars rättskapacitet vore av utomordentligt
stor praktisk betydelse, t. ex. i samband med uppkommande frågor om
fastighetsförvärv, ansvaret för ingångna förpliktelser etc. Utredningens förslag
gåve emellertid ej klart vid handen vad som vore avsett att gälla beträffande
rättskapaciteten för sådana sammanslutningar, som enligt 1 §
första stycket FL vore ekonomiska föreningar men enligt förslaget fölle
utanför detta begrepp. Styrelsen hade trott sig böra uppfatta utredningen
så att slutna dylika associationer bleve att anse som bolag och att frågan
om deras rättskapacitet följaktligen skulle bedömas efter bolagsrättens regler.
Mera tveksam vore styrelsen beträffande öppna associationer av angiven
art. Dessa fölle ju i och för sig in under den i 1 § i utredningens förslag
givna allmänna definitionen av föreningsbegreppet, varför bolagsrättens regler
ej gärna kunde tillämpas. Utredningens mening torde vara att en sådan
sammanslutning icke skulle äga rättskapacitet. Då emellertid den föreslagna
lagtexten i 2 § 2 mom. första stycket endast utsade, att ekonomisk förening,
d. v. s. sådan förening i förslagets mening, icke kunde förvärva rättigheter
eller ikläda sig skyldigheter innan den blivit registrerad, lämnades möjligheten
öppen för den tolkningen att nu åsyftade sammanslutningar skulle i
ifrågavarande hänseende bedömas på samma sätt som de ideella föreningarna.
— Den tvekan, som sålunda förelåge i fråga om vissa konsekvenser
av förslaget, innebure så mycket större olägenhet som det, om förslaget genomfördes,
i praktiken säkerligen ofta komme att visa sig utomordentligt
svårt för menige man att med någon grad av säkerhet bedöma, huruvida
viss sammanslutning motsvarade eller icke motsvarade förslagets definition
av begreppet ekonomisk förening. Någon enhetlig praxis från länsstyrelsernas
sida torde icke heller vara att förvänta.

1949 års skatteutredning har i sitt yttrande jämväl berört de nu angivna
spörsmålen.

Departementschefen. Frågan om en förening äger rättskapacitet är av
utomordentlig betydelse såväl för föreningen själv och föreningsmedlemmarna
som för tredje man, främst föreningens borgenärer. Registrering är
enligt gällande lagstiftning liksom enligt förslaget ett villkor för rättskapaciteten
endast i fråga om ekonomiska föreningar. Beträffande ideella föreningar
ha i praxis, som förut nämnts, utbildats vissa regler som gå ut på
att sådana föreningar anses ha rättssubjektivitet under förutsättning att
de antagit stadgar av viss fullständighet och utsett styrelse. Den nu tillämpade
ordningen har väl i allmänhet fungerat någorlunda tillfredsställande.
Givet är emellertid att fall förekomma, då det är förenat med svårigheter
att avgöra om en förening är att hänföra under den ena eller andra kategorin
av föreningar. För dylika gränsfall betyder den omständigheten, att registrering
kräves för att ekonomisk förening skall vinna rättskapacitet medan
detta krav ej uppställes för ideell förening, en viss osäkerhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3i.

Departementsförslaget innebär i princip ej ändring i nu berörda avseenden.
Den nya definitionen av begreppet ekonomisk förening medför emellertid
att de föreningar, som falla under definitionen av begreppet ekonomisk
förening i 1 g (första stycket) FL men ej uppfylla kraven på registrerbarhet
enligt förslaget, icke kunna tillerkännas rättskapacitet såsom föreningar.

En association, som driver ekonomisk verksamhet i syfte att tillgodose
medlemmarnas ekonomiska intressen och alltså för närvarande kan registreras
som ekonomisk förening — om i övrigt förutsättningarna därför äro
för handen — men som icke är av den karaktär som åsyftas i 1 § departementsförslaget,
bör sålunda tillgripa en annan associationsform (aktiebolag,
handelsbolag, kommanditbolag). En konsekvens av förslagets ståndpunkt,
att från föreningsformen skola utestängas företag, som på grund av ändamål
och struktur böra ikläda sig aktiebolagets form, och att begreppet ekonomisk
förening förty bör utformas snävare än i gällande lag 1 § första
stycket, måste nämligen bli att föreningar som falla under begreppet ekonomisk
förening, på sätt det bestämmes i nyssnämnda lagrum, men icke under
begreppet ekonomisk förening enligt den nya lagen under inga förhållanden
må anses besitta rättssubjektivitet.

Det bör observeras att, såsom redan tidigare nämnts vid behandlingen
av frågan om den nya lagen borde omfatta även ideella föreningar, departementsförslaget
icke upptager någon motsvarighet till stadgandet i 1 § andra
stycket FL att såsom ekonomisk förening skall betraktas förening, som
driver bokföringspliktig verksamhet, även om föreningen har annat syfte
än att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. Medan sålunda en dylik
förening, som ej vunnit registrering, enligt gällande rätt saknar rättskapacitet,
innebär departementsförslaget att föreningen hänföres till gruppen
ideella föreningar, vilkas rättskapacitet bör prövas enligt för ideella föreningar
vedertagna normer.

Utöver vad som följer av det sist sagda må alltså den omständigheten
att begreppet ekonomisk förening bestämts snävare i departementsförslaget
än i gällande föreningslag icke föranleda därtill att begreppet ideell förening
skall givas en vidare innebörd och rättskapacitet enligt de för ideella
föreningar tillämpade grundsatserna, d. v. s. utan registrering, tillerkännas
föreningar, som för närvarande falla under 1 § första stycket FL men enligt
förslaget icke kunna vinna registrering. En förening, som åsyftar att
främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom verksamhet som kan
betecknas som ekonomisk men dock icke är av den natur som i 1 § departementsförslaget
sägs, kan alltså som förut nämnts icke anses vara rättskapabel
såsom förening.

I detta sammanhang må vidare framhållas alt, om en förening, som driver
ekonomisk verksamhet, enligt stadgarna har ett ickc-ekonomiskt syfte
och sålunda ej blir registrerad som ekonomisk förening, skattemyndigheterna
torde sakna anledning att — därest föreningen trots stadgarnas avfattning
måste anses ha ekonomiskt syfte —- i skattehänseende behandla föreningen
såsom en ideell förening.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3b.

Vad förut anförts om konsekvenserna av den föreslagna nya bestämningen
av begreppet ekonomisk förening har tagit sikte på föreningar som ej vunnit
registrering enligt nuvarande lagstiftning. Förening som redan registrerats
enligt gällande lag besitter enligt 4 § 1 mom. förslaget till promulgationslag
rättskapacitet, oavsett om den kan vinna registrering enligt den
nya lagen.

Uttryckliga lagbestämmelser för att giva uttryck åt den tolkning, som
bör inläggas i förslaget i förevarande hänseende, utöver dem som upptagits
i departementsförslaget 3 §, synas icke påkallade.

4 §•

Enligt 73 § gällande föreningslag skall hos länsstyrelse föras föreningsregister
för inskrivning av de uppgifter, som enligt lagen skola för registrering
anmälas eller vilkas intagande i registret eljest är eller varder föreskrivet.
För de ekonomiska föreningarna finnes sålunda icke en central
registreringsmyndighet till skillnad mot vad som gäller i fråga om aktiebolagen.
Anmälan till föreningsregister sker, förutom vid ansökan om förenings
registrering, jämväl rörande ändring av stadgar, beträffande styrelsens
sammansättning m. m.

I betänkandet (s. 89—91) har ändamålsenligheten av det nuvarande
systemet för de ekonomiska föreningarnas registrering varit föremål
för diskussion. Utredningen har erinrat, att tidigare i olika sammanhang
ifrågasatts, huruvida ej en central registrering borde införas, samt framhållit
att vissa fördelar otvivelaktigt skulle vara förenade därmed. Emellertid
har utredningen funnit att de olägenheter, som kunde anses förbundna
med att registreringsärendena ej handhades av central myndighet, mer
än väl uppvägdes av de påtagliga fördelar som det nuvarande registreringssystemet
innebure, främst möjligheten till nära kontakt mellan registreringsmyndigheten
å ena samt föreningarna och allmänheten å andra sidan.
Någon ändring på denna punkt har därför icke föreslagits. Frågan om central
registrering borde enligt utredningen eventuellt upptagas till omprövning,
sedan länsstyrelserna haft tillfälle att med stöd av 74 § i förslaget
ur föreningsregistren utmönstra de säkerligen talrika föreningar som upphört
med sin verksamhet.

I enlighet med det anförda har utredningen upptagit (5 §) dels stadgande
av innebörd att registreringsmyndighet för förening skall vara länsstyrelsen
i det län, där föreningens styrelse enligt stadgarna har sitt säte,
dels ock i överensstämmelse med 73 § FL bestämmelse att hos varje länsstyrelse
skall föras föreningsregister för inskrivning av de uppgifter som
enligt lagen skola anmälas för registrering eller vilkas intagande i registret
eljest är eller varder föreskrivet.

De avgivna yttrandena tillstyrka i allmänhet utredningens förslag
eller lämna detsamma utan erinran. Länsstyrelsen i Kronobergs lån uttalar
att vad utredningen framhållit till stöd för bibehållandet av det nuvarande
systemet med länsstyrelserna som registreringsmyndigheter bekräftades av

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

erfarenheten. Statsmakternas strävan att åstadkomma decentralisering inom
statsförvaltningen utgjorde ytterligare motiv för bibehållandet av det nuvarande
systemet. Länsstyrelsen ansåge att frågan om central registrering
icke borde upptagas till omprövning.

I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Jämtlands län.

Kooperativa förbundets styrelse finner de i tidigare sammanhang åberopade
skälen för central registrering alltjämt värda beaktande samt har
vidare erinrat om att en särskild kommitté sysslade med utarbetande av
förslag till ny firmalagstiftning. Denna kommitté torde komma att taga
ställning till frågan om registrering i allmänhet och resultaten av dess arbete
syntes böra avvaktas, innan definitiv ståndpunkt toges till frågan om
en övergång från registrering av föreningarna hos länsstyrelse till registrering
hos ett centralt organ.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund samt
svenska riksbyggen förorda central registrering. Därvid uttalas bl. a. att registreringsärendena
icke kunde antagas bliva enklare eller mera lättbedömda,
därest förslaget lades till grund för lagstiftning. En enhetlig rättspraxis
framstode då såsom i högsta grad önskvärd och torde icke stå att
ernå utan att registreringen centraliserades.

Jämväl grossistförbundet förordar, att registreringssystemet centraliseras.

Departementschefen. Enligt min mening föreligger ej tillräcklig anledning
att nu genomföra en ändring beträffande den myndighet som bör handha
registreringen av de ekonomiska föreningarna. Därest framdeles ur firmarättslig
synpunkt nya lagbestämmelser kunna visa sig önskvärda i fråga om
registreringen av näringsidkares och vissa företags firmor samt med hänsyn
härtill en central registrering skulle visa sig påkallad, torde detta
spörsmål komma att upptagas till omprövning.

Stadgar och firma m. m.

I förevarande avdelning av förslaget uppställas vissa krav, av materiell
och formell natur, vilka måste uppfyllas för att en förening skall kunna
vinna registrering. Enligt 5 § i departementsförslaget, som motsvarar 6 § i
utredningens förslag, kräves att föreningen har ett visst minimiantal medlemmar
samt att för föreningen utsetts verkställande och kontrollerande organ,
styrelse och revisorer, ävensom att stadgar antagits. Dessa skola innehålla
uppgifter i ämnen varom förmäles i följande paragraf. Regler om
ekonomisk förenings firma givas i 7 §. Beträffande förfarandet i samband
med ansökningen om förenings registrering meddelas föreskrifter i 8 och

9 §§•

Ifrågavarande bestämmelser, som i stort sett överensstämma med gällande
föreningslag 5—8 §§, innebära att den nuvarande enkla legala regleringen
av föreningsbildandet bibehållits. Förslaget innehåller alltså icke
några speciella bestämmelser om förhandsteckning eller eljest om rätts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

handlingar som företagas i förhållande till under bildning varande föreningar,
frånsett föreskrifterna i 3 §.

I betänkandet uttalas, att de faror som vore förbundna med s. k.
apportbildning, vilken inom föreningarna mestadels torde tillgå så att en
förening övertager egendom från personer som ingå som medlemmar, icke
syntes vara särskilt framträdande i fråga om de föreningar, som skulle kunna
vinna registrering enligt förslaget. För övrigt torde dessa faror komma att
motverkas bl. a. genom förslagets redovisnings- och skadeståndsregler.

Utredningens förslag upptog som förut nämnts i 1 § en allmän definition
å vad som i förslaget menades med förening, vilken bestämmelse icke upptagits
i departementsförslaget med hänsyn till att detta cj omfattar ideella
föreningar. Genom bestämmelsen utsädes bl. a. att ej endast fysisk utan även
juridisk person godkändes som medlem i ekonomisk förening. Detta lärer
emellertid klart framgå av andra föreskrifter i departementsförslaget exempelvis
5 §.

5 §■

Enligt 5 § första stycket FL skall ekonomisk förening för att kunna vinna
registrering bestå av minst fem medlemmar samt i enlighet med lagen
ha antagit stadgar och utsett styrelse. Detta stadgande har upptagits i utredningens
förslag, med den uppmjukning av regeln om minimiantalet
medlemmar, att antalet medlemmar i en förening föreslås kunna
vara tre eller fyra, såframt tre medlemmar utgöras av föreningar.

Några krav å medlemmarnas kvalifikationer uppställas ej i FL. Utredningen
har i detta hänseende allenast föreslagit den ändringen att av det
angivna minimiantalet medlemmar ingen finge vara omyndig eller i konkurstillstånd.
Tillägget är förestavat av önskvärdheten att några medlemmar
alltid borde finnas som till fullo bure ansvaret för sitt handlande vid
föreningsbildandet.

Det må anmärkas att utredningen icke funnit erforderligt med försäkran
av styrelsen om att av minimiantalet medlemmar ingen är omyndig eller
i konkurstillstånd. S. k. konkurs- och myndighetsbevis borde av länsstyrelsen
infordras endast då särskild anledning därtill förelåge.

Ide yttranden, som avgivits av länsstgrelsen i Gävleborgs län och
av Smålands och Blekinge handelskammare, förordas att undantaget från
huvudregeln om minimiantalet medlemmar i förening, som söker registrering,
borde gälla endast för den händelse tre medlemmar vore registrerade
föreningar. Det framhålles i ett av dessa yttranden att skäl knappast
syntes föreligga att ställa tre icke registrerade föreningar i en fördelaktigare
ställning än som föreslås gälla för fysiska personer.

Överståthållarämbetet bär beträffande föreskriften att av det enligt paragrafen
stadgade lägsta antalet medlemmar icke någon finge vara omyndig
eller i konkurstillstånd uttalat, att föreskriften hade sitt värde. För
att densamma ej skulle bli utan praktisk betydelse borde emellertid ansökan
om registrering av förening innehålla försäkran i ämnet av styrelsen,
såsom i 9 § 1 mom. tredje stycket av utredningens förslag vore stadgat bl. a.
i fråga om minimiantalet medlemmar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Liknande erinran framställes av länsstyrelserna i Jönköpings, Älvsborgs,
Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län.

Departementschefen. Medlemmar i en förening kunna vara fysiska eller
juridiska personer. I 1 § avsedd ekonomisk förening är icke juridisk person
förrän den blivit registrerad. Däremot är registrering icke ett villkor
för att ideella föreningar skola äga rättskapacitet. Innebörden av utredningens
förslag, att medlemsantalet må vara lägre än fem under förutsättning
att tre medlemmar utgöras av föreningar, är sålunda att medlemmarnas
antal må vara tre eller fyra, såframt minst tre medlemmar äro registrerade
ekonomiska föreningar eller ock ideella föreningar, vilka äro att betrakta
som juridiska personer jämlikt de grundsatser som härom utbildats i
praxis.

Den ifrågavarande undantagsbestämmelsen torde visserligen vara förestavad
av ett behov främst för ett mindre antal ekonomiska föreningar att
bilda en fristående ekonomisk förening, men även en ideell förening kan
ha berättigat intresse att tillsammans med några andra föreningar kunna
bilda en ekonomisk förening. Jag har därför ansett utredningens ståndpunkt
i detta hänseende böra godtagas.

Utredningen bär föreslagit en bestämmelse av innehåll att av det i lagen
föreskrivna lägsta antalet medlemmar alla skola vara myndiga samt att
ingen av dem må vara i konkurstillstånd. Något behov av en dylik regel
torde emellertid icke ha gjort sig gällande. Då en verklig kontroll över en sådan
regels efterlevnad för övrigt ej lärer stå att vinna utan tyngande formföreskrifter,
har bestämmelsen synts böra utgå. Påpekas må att i förslaget
22 § krav uppställes att styrelseledamot skall vara myndig.

6 §•

Gällande föreningslag 7 § innehåller föreskrifter om vad stadgarna alltid
måste angiva för att en förening skall kunna vinna registrering. Bestämmelser
i samma ämne ha i utredningens förslag upptagits i 7 §.

Det framhålles i betänkandet att paragrafen något utökats i jämförelse
med FL, vilket skett för att tillmötesgå av de sakkunniga uttryckt
önskemål att bestämmelsen borde innehålla en uttömmande uppräkning av
de viktigaste ämnen som skulle bli föremål för reglering i stadgarna. Dessa
kunde givetvis innehålla bestämmelser även i andra ämnen än dem som
omförmäldes i paragrafen. Detta vore nödvändigt, därest man åsyftade
att på vissa punkter erhålla en från lagen avvikande reglering, t. ex. från
föreskrifterna i 56 § förslaget (36 § FL) angående utövande av rösträtt och
fattande av beslut å föreningsstämma.

De ändringar av gällande rätt som föreslagits av utredningen äro i
huvudsak följande. Enligt punkt 2 skall i stadgarna angivas ändamålet
med föreningens verksamhet och verksamhetens art, medan enligt FL
fordras endast angivande av »föremålet för föreningens verksamhet». Bestämmelsen
i punkt 4 rörande insatser av medlemmarna innebär enligt
utredningens förslag den ändringen, att obligatorisk skyldighet alt gälda

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

insatser icke föreligger. Under punkterna 5 och 6 angives vad stadgarna
skola innehålla i fråga om avgifter till föreningen samt om antalet styrelseledamöter
och revisorer och tiden för deras uppdrag.

Skall anordningen med fullmäktige komma till användning (62 §), skola
i stadgarna enligt utredningens förslag 7 § 7 meddelas bestämmelser om
fullmäktiges befogenhet, huru de skola utses och tiden för deras uppdrag.
Motsvarande uppgifter skola vidare enligt utredningens förslag lämnas i stadgarna,
såframt i föreningen skall jämte styrelsen finnas annat organ med
stadigvarande uppgift av förvaltande natur; i sådant fall skall även angivas
organets benämning (p. 8). Vidare kräves enligt utredningens förslag, att
stadgarna skola angiva föreningens räkenskapsår (p. 9) samt tiden för
hållande av ordinarie stämma där redovisningshandlingarna för det sistförflutna
räkenskapsåret skola framläggas och behandlas (p. 10). I förslaget
har slutligen, under sista punkten, upptagits föreskrift därom att i stadgarna
skola angivas dels de grunder, enligt vilka skall förfogas över uppkommen
vinst, dels ock huru vid föreningens upplösning skall förfaras med
föreningens behållna tillgångar. I sistnämnda hänseende har det enligt betänkandet
ansetts nödvändigt att stadgarna innehålla uttömmande bestämmelser.
Föreskriften i gällande lag 60 §, att om vid skifte mellan medlemmarna
av föreningens behållna tillgångar uppstår överskott, detta skall
fördelas efter huvudtalet, där ej annan grund finnes bestämd i stadgarna,
saknar å andra sidan motsvarighet i förslaget.

I några av de avgivna yttrandena uttalas helt allmänt önskemål om
att de föreskrifter, som nödvändigt skola intagas i stadgarna, borde göras
så få som möjligt och att innehållet av förevarande paragraf syntes kunna
begränsas. I denna riktning uttala sig länsstyrelserna i Hallands och Kopparbergs
län. Sistnämnda länsstyrelse yttrar härom:

Det måste på sätt och vis anses som en oformlighet att stadgarna, kanhända
i övervägande delar, utgöra en ren kopia av föreningslagens föreskrifter.
Stadgarna bli härigenom onödigt omständliga och registreringsmyndighetens
granskningsarbete tar längre tid. Vidare kan en ändring i föreningslagen
lättare medföra, att stadgarna ej längre stå i överensstämmelse
med denna. Enligt länsstyrelsens mening tala goda skäl för att i stadgarna
— utöver vad dessa måste innehålla — endast intagas sådana föreskrifter,
som innebära avvikelser från bestämmelserna i föreningslagen i den mån
avvikelserna icke äro stridande mot lag eller författning. Stadgarna böra
med andra ord endast komplettera föreningslagen och ej därjämte kopiera
denna. Det bör vara lika enkelt att, om så önskas, foga föreningslagen i
dess helhet eller valda delar av densamma som bilaga till stadgarna som att i
dessa intaga lagens bestämmelser.

Vad detaljerna i förevarande paragraf beträffar ha i yttrandena framförts
vissa erinringar. Sålunda har kooperativa förbundets styrelse förordat, att
föreskriften att stadgarna skola angiva verksamhetens art (p. 2) borde ändras
till att avse verksamhetens allmänna art.

I fråga om bestämmelsen under punkt 5 rörande avgifter har lantbruksförbundet
anfört:

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Många föreningar driva sådan verksamhet, att de mot viss avgift eller taxa
tillhandahålla medlemmarna eller andra kunder varor eller tjänster. Då
avsikten med förevarande bestämmelse icke är, att dylika avgifter eller taxor
skola fixeras i vederbörande förenings stadgar, synes exempelvis följande
formulering bättre svara mot stadgandets avsedda innebörd: »där regelbundna
eller på särskilt beslut om uttaxering beroende avgifter till föreningen
skola förekomma, avgifternas belopp etc....»

Bijgdegårdarnas riksförbund framställer enahanda erinran.

Bestämmelsen att i stadgarna antalet styrelseledamöter och revisorer må
sålunda kunna bestämmas, att lägsta och högsta antalet angives (p. 6), har
av länsstyrelsen i Gävleborgs län ansetts böra utsträckas att avse jämväl
suppleanter för dessa.

Beträffande upptagande i stadgarna, när jämte styrelsen skall finnas annat
organ med stadigvarande uppgift av förvaltande natur, av vissa föreskrifter
angående detta organ har kooperativa förbundets styrelse anfört:

Styrelsen delar den uppfattning, som kommit till uttryck i vissa konsumtionsföreningars
yttranden, nämligen att förvaltningsrådet är ett inom
de större ekonomiska föreningarna utomordentligt betydelsefullt organ. Med
hänsyn härtill skulle det i och för sig vara motiverat att dess ställning inom
de ekonomiska föreningarna närmare angåves i lagtexten. Även om vissa
smärre olikheter föreligga mellan förvaltningsrådets och styrelsens inbördes
kompetens inom skilda kooperativa organisationer, torde de grundläggande
befogenheterna vara i stort sett likartade. Emellertid kan uppenbarligen
även den uppfattningen hävdas, att det är tillräckligt att detta organ (förvaltningsrådet)
sanktioneras i den nya lagen på i stort sett samma sätt
som nu skett, men att lagen i övrigt lämnar utrymme för de ekonomiska
föreningarna att i sina stadgar mer i detalj självständigt föreskriva, huru
organet skall väljas och vilka dess befogenheter skola vara.

Styrelsen finner för sin del övervägande skäl tala för att förvaltningsrådets
kompetensområde, grunderna för dess utseende o. s. v. icke i detalj
bindas genom tvingande lagbestämmelser. Med utgångspunkt härifrån önskar
emellertid styrelsen framhålla, att lagtexten måste formuleras på sådant sätt
att det icke råder någon tvekan om att man genom stadgebestämmelser bör
utforma förvaltningsrådet så, att det blir ett styrelsen i parlamentariskt hänseende
överordnat organ. Nuvarande formulering, där det säges att »jämte
styrelsen skall finnas annat organ», kan föranleda det missförståndet, att
förvaltningsrådet och styrelsen skulle vara i parlamentariskt hänseende jämställda
eller sidoordnade organ, vilket icke är riktigt. Därest ej en mer betydande
omskrivning här skall företagas, synes under alla förhållanden
ordet »jämte» böra utbytas mot »förutom». Även formuleringen i punkt 8,
att organet skall ha stadigvarande uppgift av förvaltande natur, kan vara
ägnad att föranleda missförstånd. En komplettering bör därför ske genom
tillägg av orden »och kontrollerande» (natur).

Länsstyrelsen i Hallands län har i anledning av utredningens förslag, afl
i stadgarna obligatoriskt skulle angivas föreningens räkenskapsår, uttalat
att i det alldeles övervägande antalet fall räkenskapsåret brukade sammanfalla
med kalenderåret. Lagen borde därför innehålla en fakultativ bestämmelse
därom att kalenderåret skall utgöra räkenskapsår. Det syntes tillräckligt
alt det stode föreningarna fritt.att i stadgarna föreskriva annat räkenskapsår.

Kungi. Maj.ts proposition nr 34.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i fråga om fastställandet i stadgarna
av tiden för hållande av ordinarie stämma som avses i 57 § (utredningens
förslag p. 10) anmärkt, att föreningsstadgar i stor utsträckning innehölle
bestämmelse om att ett ordinarie föreningssammanträde årligen skulle hållas
senast före utgången av viss angiven månad samt att tveksamhet kunde
uppstå huruvida icke en sådan bestämmelse skulle vara tillfyllest. Länsstyrelsen
har härom vidare yttrat:

Enär avsikten med ifrågavarande bestämmelse synes vara att ålägga föreningarna
att i sina stadgar angiva viss kortare tidrymd, inom vilken stämman
skall hållas, finner länsstyrelsen för sin del önskvärt att denna tidrymd
klart och tydligt angives, exempelvis på sätt som i 8 § 8 nya aktiebolagslagen
skett. Föreningen bör ju redan vid avfattandet av stadgarna kunna vara
förvissad om att ifrågavarande tidsbestämning är sådan att den vid registrering
kan godkännas. Härjämte är det önskvärt att praxis kommer att bli
densamma vid samtliga registreringsmyndigheter.

Överståthållarämbetet har ansett det vara till fördel vid lagens tillämpning,
om uppmärksamheten fästes på att tiden för ordinarie stämma icke
finge förläggas tidigare efter utgången av varje räkenskapsår än som överensstämde
med iakttagandet av föreskrifterna i 39 § andra stycket utredningens
förslag lika litet som senare än sex månader på grund av stadgandet
i 57 §.

Bestämmelsen om upptagande i stadgarna av föreskrifter rörande kallelse
till föreningsstämma m. in. (p. 11) har av länsstyrelsen i Malmöhus
län ansetts böra kompletteras med en hänvisning till de i 60 § stadgade
kallelsetiderna.

Kooperativa förbundets styrelse hav påpekat, att ifrågavarande bestämmelse
i betänkandet (s. 97 sista stycket) gåves den tolkningen, att medlemmarna
skulle kallas till distriktsmötena på samma sätt som fullmäktige till
föreningsstämma, samt härom vidare anfört:

I de föreningar, som infört det representativa svstemet, sker kallelse till
föreningssammanträde genom skriftligt meddelande till varje fullmäktig.
Emellertid är det av praktiska skäl inte gärna möjligt att låta en dylik skriftlig
kallelse utgå till de stora föreningarnas samtliga medlemmar — det rör
sig bär om tiotusentals, i ett fall mer än 100 000, medlemmar. Därför måste
enligt styrelsens mening kallelse till distriktsmötena kunna utgå i annan
ordning än till föreningsstämma om så föreskrives i stadgarna. Styrelsen anser
visserligen, att innehållet i punkt 11 icke utesluter fastställande av
dylika stadgebestämmelser men önskar likväl att denna uppfattning sanktioneras
vid propositionens utarbetande.

I förevarande sammanhang må slutligen anmärkas, att länsstyrelsen i Jönköpings
län och lantbruksförbundet framkastat den tanken att i en paragraf
borde utsägas vilka av lagens regler som vore av tvingande natur. Lantbruksförbundet
anför härom:

I förslaget har valts samma metod för att klargöra, huruvida en bestämmelse
är tvingande eller icke, som tillämpats i den nu gällande föreningslagen,
d. y. s. man har i de fall reglerna äro dispositiva angivit, att stadgarna
må innehålla från regeln helt eller i visst avseende avvikande bestämmelser
eller att föreningsstämman må besluta dylika avvikelser. I vissa andra

Kangl. Maj.ts proposition nr 3i.

lagar, exempelvis lagen om nyttjanderätt till fast egendom, har använts metoden
att i en eller flera särskilda paragrafer angiva vilka regler, som äro
av sådan beskaffenhet att avvikelse från dein icke må förekomma. Förbundet
vill ifrågasätta, huruvida icke ett dylikt förfarande i det nu förevarande lagförslaget
skulle på samma gång leda till ökad klarhet och möjliggöra en väsentlig
förkortning av lagtexten.

Departementschefen. I likhet med utredningen finner jag det av praktiska
skäl påkallat att på ett ställe i lagen gives en sammanfattning av de viktigaste
ämnen som skola regleras i förenings stadgar. Utformningen av stadgar
torde ofta ske av personer utan juridisk sakkunskap, vilka lätt kunna
förbise att avsaknaden av föreskrift i ett visst ämne automatiskt medför
att en i lagen intagen fakultativ bestämmelse blir tillämplig, ehuru denna
för det speciella fallet måhända framstår som olämplig eller mindre ändamålsenlig.

Självfallet böra i stadgarna intagas föreskrifter i andra ämnen än som
avses i förevarande paragraf, där så anses erforderligt för att ernå en från
lagen avvikande reglering. Däremot är det uppenbarligen onödigt att i stadgarna
upprepa lagens bestämmelser i ämnen, som där erhållit en för föreningen
tillfredsställande lösning.

Jag anser mig i stort sett kunna biträda utredningens förslag rörande vilka
ämnen, som alltid böra bli föremål för reglering i stadgarna. I vissa hänseenden
torde dock förkortningar eller jämkningar i förslaget vara motiverade.

Medan enligt nu gällande lag i stadgarna skall angivas föremålet för föreningens
verksamhet, har utredningen föreslagit att stadgarna skola angiva
dels ändamålet med föreningens verksamhet, d. v. s. föreningens syfte,
dels ock verksamhetens art. I sistnämnda hänseende har avsetts att fordra
uppgift å föreningens huvudsakliga verksamhet; det uttalas i betänkandet
att verksamhetens art icke finge bestämmas alltför allmänt, till eventuell
nackdel för medlemmar, borgenärer och andra av föreningen intresserade,
men att kravet å en specificering å andra sidan ej finge drivas för
långt bl. a. med hänsyn till den omgång och tidsutdräkt en ändring av
stadgarna i regel medför. Utredningens förslag på denna punkt synes välgrundat.

Med hänsyn till att departementsförslaget icke omfattar ideella föreningar
har jag ansett skäl saknas att frångå den nuvarande regeln att i varje registrerad
förening skola förekomma insatser av medlemmarna. Förevarande
paragraf 4 överensstämmer följaktligen med 7 § 4) FL.

Enligt punkt 5 av förevarande paragraf skall, där regelbundna eller på
särskilt beslut om uttaxering beroende avgifter till föreningen skola förekomma,
i stadgarna angivas avgifternas belopp eller de högsta belopp vartill
de må bestämmas. Under bestämmelsen falla uppenbarligen icke avgifter
(ersättning) som utgöra vederlag för varor eller särskilda tjänster. Bestämmelsen
har i redaktionellt avseende något jämkats i jämförelse med
utredningens förslag.

Samma är förhållandet med paragrafens följande punkt, vilken givits
sådan formulering att därav klart framgår att möjligheten att i stadgarna

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

tastställa antalet styrelseledamöter och revisorer till maximi- och minimiantal
gäller även i fråga om styrelsesuppleanter och revisorssuppleanter, såframt
sådana skola finnas.

Utredningen har föreslagit en föreskrift om att i stadgarna skulle lämnas
vissa uppgifter, för den händelse jämte styrelsen skulle finnas annat
organ med stadigvarande uppgift av förvaltande natur. Det lärer dock vara
klart att, om sådant organ skall utses, stadgarna måste innehålla bestämmelser
härom. Jag har därför ansett att föreskriften, som för övrigt knappast
erhållit en fullt tillfredsställande lydelse, kan utgå.

Enligt min mening är det motiverat att stadgarna alltid skola angiva föreningens
räkenskapsår. Bestämmelse härom återfinnes i departementsförslaget
under punkt 8.

Enligt gällande föreningslag (7 § 11) skola stadgarna angiva hur ofta ordinarie
föreningssammanträde skall hållas. Bestämmelsen har influtit i utredningens
förslag (7 § 10), tillika med föreskrift att i stadgarna skall angivas
tiden för hållande av ordinarie föreningsstämma, som avses i 57 §,
d. v. s. den stämma där redovisningshandlingarna skola framläggas och behandlas.
Systemet med flera ordinarie stämmor varje år har blivit alltmera
sällsynt och, där det förekommer, torde undantagslöst i stadgarna angivas
vilka ärenden som skola förekomma å de olika stämmorna. Därigenom
iastslås vilken stämma som blir att anse som stämma enligt 57 §. Stadgarna
torde vidare regelmässigt innehålla bestämmelser angående den ungefärliga
tiden för ordinarie stämma.

På grund av det anförda synes till en början vara obehövligt att bibehålla
den nuvarande föreskriften att stadgarna skola angiva, hur ofta ordinarie
stämma skall hållas. Att stadgarna skola innehålla en närmare bestämning
av tiden för stämma som avses i 57 §, exempelvis såsom enligt aktiebolagslagen
till viss månad eller två på varandra följande månader, kan vara av
visst värde för att förebygga att medlemmarna förbise kallelser till stämma
och därigenom utsättas för risken av överrumpling. Å andra sidan ha
olägenheter av att föreningslagen saknar regler härom icke försports och
jämväl den av utredningen föreslagna föreskriften i detta hänseende synes
därför kunna undvaras. Såsom ytterligare skäl härför må framhållas, att i
departementsförslaget 57 § 1 mom. föreskrives att den ifrågavarande stämman
skall hållas inom sex månader eller den kortare tid efter räkenskapsårets
utgång som kan vara bestämd i stadgarna.

Under punkt 9 av 6 § i departementsförslaget har upptagits föreskrift
angående sättet för kallelse till föreningsstämma in. m. Föreskriften lägger
ej hinder i vägen för att stadgarna uppställa olika villkor för kallelse till
föreningsstämmor och s. k. distriktsmöten. Gives ej särskild bestämmelse
beträffande kallelser till dylika möten, ligger det emellertid nära till hands
alt analogivis tillämpa föreskrifterna om kallelse till föreningsstämma. Regler
om minimitid för kallelse givas i 60 §. Att tynga lagtexten med en hänvisning
till sagda paragraf synes ej lämpligt.

Departementsförslaget 6 § 10 innehåller de av utredningen föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

bestämmelserna att i stadgarna skola angivas dels de grunder, enligt vilka
skall förfogas över uppkommen vinst, dels ock huru vid föreningens upplösning
skall förfaras med föreningens behållna tillgångar. Sistnämnda föreskrift
medför att regeln i 60 § FL rörande skifte mellan medlemmarna av
överskott efter likvidation saknar motsvarighet i förslaget.

I förevarande sammanhang vill jag som min åsikt framhålla, att det icke
synes ägnat att leda till ökad överskådlighet om i en särskild paragraf angåves
vilka bestämmelser i lagen som äro av tvingande natur.

7 §•

Paragrafen motsvarar 8 § gällande föreningslag. Enligt detta lagrum
skall ekonomisk förenings firma innehålla ordet »förening» och därjämte
orden »utan personlig ansvarighet» resp. »med begränsad personlig ansvarighet»
eller förkortning härav (vanligen »u. p. a.» resp. »m. b. p. a.»).

De nämnda tilläggen bli, framhålles i betänkandet, överflödiga till
följd av att bestämmelser om föreningar med begränsad personlig ansvarighet
icke intagits i förslaget. I stället hade det ansetts lämpligt att av firman
framgår, att en förening är registrerad. På grund härav hade i utredningens
förslag, 8 § första stycket, upptagits stadgande av innehåll att
registrerad förenings firma skall innehålla orden »registrerad» och »förening»
eller någon av förkortningarna »reg. för.» eller »r. f.».

I 8 § andra stycket av utredningens förslag har upptagits regeln i 8 § andra
stycket FL att ordet »bolag» eller eljest något som betecknar ett bolagsförhållande
ej må intagas i firman på sådant sätt, att därav kan föranledas det
misstag, att firman innehaves av ett bolag.

Bestämmelsen i 8 § tredje stycket FL, att firman skall tydligt skilja sig
från andra hos samma myndighet förut registrerade ännu bestående föreningsfirmor,
har med någon redaktionell jämkning upptagits i 8 § tredje
stycket av utredningens förslag.

Utredningen framhåller, att det icke borde tillåtas annan än registrerad
förening att ge sig sken av att intaga den ställning som tillkommer en
jämlikt lagen registrerad förening. I enlighet härmed hade föreslagits ett
nytt stadgande av innehåll att annan än registrerad förening ej må i sin
firma använda orden »registrerad» och »förening» eller förkortning därav
(8 § sista stycket). Förseelse häremot borde medföra straff (110 § 7).

I det yttrande, som avgivits av länsstyrelsen i Gotlands län, förordas
att nuvarande firmabeteckningen för ekonomiska föreningar måtte bibehållas
dels emedan förkortningen »u. p. a.» ingått i det allmänna medvetandet
såsom ett kännetecken på en ekonomisk förening dels för att undvika
två olika system för de registrerade föreningarnas benämning. Länsstyrelsen
åberopar att enligt förslaget till promulgationslag redan registrerad
förenings firma må bibehållas oförändrad samt att det karakteristiska
för en registrerad förening fortfarande skulle vara att det ekonomiska ansvaret
icke vore personligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anser förkortningen
»r. f.» för kort; den angåve för en utomstående i varje fall icke omedelbart
vad som därmed avsåges.

Beträffande andra stycket av 8 § i utredningens förslag bär länsstyrelsen
i Jämtlands län ansett att ett ovillkorligt förbud borde uppställas att i firman
intaga ordet »bolag» eller eljest något, som betecknar ett bolagsförhållande.
I samma riktning uttalar sig svenska bankföreningen.

Svenska turistföreningen har förordat ett förtydligande av bestämmelsen
i sista stycket så att det stode fullt klart att alla föreningar ägde rätt att
begagna ordet »förening». I samma riktning uttala sig tre länsstyrelser.

Departementschefen. I ett remissvar har förordats, att den nuvarande
tirmabeteckningen u. p. a. måtte bibehållas. Den omständigheten att förslaget
saknar regler om föreningar in. b. p. a. synes emellertid tala för att en
ny beteckning väljes för de föreningar som registreras enligt nya lagen.
Härför kan även åberopas att förslaget i jämförelse med gällande lag uppställer
nya eller ändrade villkor för registrering och att det fördenskull snarare
är en fördel att en annan beteckning väljes för de föreningar som registreras
enligt den nya lagen.

Utredningen har föreslagit att registrerad förenings firma skall innehålla
orden »registrerad» och »förening» eller viss förkortning härav. Med
hänsyn bl. a. därtill att departementsförslaget åsyftar endast ekonomiska
föreningar och ej därjämte ideella föreningar torde i stället orden »ekonomisk
förening» böra ingå i firmabeteckningen. En lämplig förkortning
av denna benämning synes vara »ek. för.». Förevarade paragraf har avfattats
under beaktande av det nu sagda.

Bestämmelsen i paragrafens sista stycke har, i anledning av påpekande
i några remissvar, givits en lydelse som tydligt utmärker att användande
i firma av ordet »förening» ej skall vara förbehållet registrerade
ekonomiska föreningar.

Utöver vad som framgår av det sagda har jag ej funnit skäl frångå utredningens
förslag.

8 och 9 §§.

Förevarande paragrafer motsvara 6 § och 74 § andra stycket FL. I utredningens
förslag ha motsvarande bestämmelser upptagits under 9 §.

Enligt 9 § 1 mom. utredningens förslag skall ansökan om förenings
registrering göras av styrelsen, d. v. s. av beslutfört antal ledamöter.
Vid ansökningen skola fogas dels två av notarius publicus eller minst två
styrelseledamöter bestyrkta exemplar av föreningens stadgar, dels ock avskrift
av protokoll vid sammanträde med föreningens medlemmar, utvisande
att stadgarna blivit antagna, samt av protokoll eller annan handling varav
framgår att styrelse och revisorer utsetts. Registreringsansökningen skall
innehålla försäkran av styrelsen bl. a. därom att medlemmarnas antal uppgår
till det i förslaget föreskrivna lägsta antalet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Ansökningen skall vidare enligt 9 § 2 mom. innehålla uppgifter om föreningens
postadress samt om styrelseledamöternas namn, medborgarskap
och hemvist m. in.

Det må anmärkas, att utredningen i 114 § föreslagit en bestämmelse av
innehåll att avskrift, varom i lagen förmäles, skall vara till riktigheten bestyrkt
av två personer.

Mot de sålunda föreslagna bestämmelserna ha i yttrandena framställts
vissa erinringar. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att av lagtexten
bör framgå att med »styrelsen» åsyftas beslutför styrelse.

Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter nödvändigheten av kravet att
avskrifterna av stadgarna skola vara styrkta av notarius publicus eller
minst två styrelseledamöter. Särskilt med hänsyn till kravet att ansökan
om registrering skall undertecknas av föreningens styrelse och avskriften
av stadgarna utgöra en bilaga till sagda ansökan, syntes det tillräckligt att
stadgeexemplaren bestyrktes av två personer.

Smålands och Blekinge handelskammare håller före, att den protokollsavskrift,
som vore avsedd att styrka att stadgarna blivit antagna å föreningssammanträde,
borde vara bestyrkt på samma sätt som stadgarna.

Vidare har beträffande den försäkran, som avses i 9 § 1 inom., länsstyrelsen
i Älvsborgs län funnit det vara tillfyllest att densamma avgåves av två
styrelseledamöter. Då enligt förslaget stadgarna kunde bestyrkas av två
styrelseledamöter, syntes även nämnda försäkran kunna lämnas av två ledamöter.

Länsstyrelsen i Uppsala län har påpekat, att förslaget ej stadgar skyldighet
att beträffande styrelseledamöter och suppleanter ange yrke eller
titel. Länsstyrelsen hade ofta nödgats komplettera inkommande anmälningar
i detta avseende. En uttrycklig föreskrift på denna punkt borde lämnas
i lagen och icke blott intagas i tillämpningsföreskrifter.

Slutligen har överståtliållaråmbetet funnit det vara av värde att jämväl
föreningar registrerade enligt äldre lag bleve pliktiga att anmäla postadress.

Departementschefen. Ansökan om förenings registrering bör såsom för
närvarande är fallet göras av föreningens styrelse, d. v. s. av beslutför styrelse.
Det torde ej vara erforderligt att i lagtexten intaga förklaring att
med styrelsen åsyftas beslutför styrelse.

Enligt gällande lag skola de exemplar av stadgarna, som skola bifogas
registreringsansökningen, vara bestyrkta av notarius publicus eller av samtliga
styrelseledamöterna. Samma krav uppställes i fråga om de avskrifter av
vilka skall framgå alt stadgarna blivit antagna och att styrelse utsetts.
Utredningens förslag innebär i dessa hänseenden en lättnad såtillvida att
det skall vara tillfyllest att de vid ansökningen fogade avskrifterna äro bestyrkta
av två personer (jfr förslaget 114 §), dock att stadgeexemplaren
skola vara bestyrkta av notarius publicus eller två styrelseledamöter. Jag
har ej funnit skäl frångå detta förslag.

1 ett remissvar ifrågasättes, om det icke kunde anses tillräckligt att den

Kungl. Maj:ts proposition nr 3i.

försäkran, som enligt förslaget skall avgivas rörande antalet medlemmar i
föreningen in. m., avgåves av två styrelseledamöter. Med hänsyn till frågans
betydelse och då utredningens krav att styrelsen (beslutför styrelse) skall
avgiva ifrågavarande försäkran i praktiken ej lärer medföra svårigheter
bl. a. med hänsyn därtill att denna försäkran i allmänhet torde kunna lämnas
i själva registreringsansölcningen, vilken i allt fall skall undertecknas
av beslutför styrelse, har utredningens förslag på denna punkt synts böra
godtagas.

Att i lagen intaga bestämmelse om skyldighet att i ansökningen uppgiva
yrke eller titel för styrelseledamöter och suppleanter finner jag icke nödvändigt.

Bestämmelserna i förevarande ämnen ha införts i departementsförslaget
8 och 9 §§.

Med anledning av uttalandet i ett remissvar om angelägenheten för registreringsmyndigheterna
att erhålla uppgift å postadress för redan registrerade
föreningar har i promulgationslagen införts ett stadgande rörande
viss skyldighet för äldre föreningar att till registret anmäla föreningens
postadress.

Medlemsförteckning.

10 §.

I denna paragraf i förslaget, som motsvarar 9 § gällande föreningslag, givas
regler rörande förteckning över föreningens medlemmar och dess innehåll.
Förteckningen föreslås kunna bestå av betryggande lösblads- eller
kortsystem.

Enligt 10 § andra stycket i förslaget åligger det styrelsen att hålla medlemsförteckningen
tillgänglig för envar som vill taga kännedom om densamma.

Skyldighet för förening att utfärda insats- eller andelsbevis finnes för
närvarande icke stadgad. I betänkandet uttalas att det ofta vore av
intresse för medlem att kunna styrka huru många insatser han ägde. Utredningen
hade därför föreslagit en bestämmelse av innehåll att medlem
vore berättigad att på begäran erhålla skriftlig uppgift av föreningen om
medlemskapet och av honom gjorda insatser.

I yttrande av länsstyrelsen i Malmöhus län förordas den föreskriften
att insatsbevis alltid skall tillhandahållas medlem. Det kunde nämligen
anses höra till god sed att medlem erhölle dylikt bevis.

Departementschefen. Utfärdande av insatsbevis torde visserligen vara ofta
förekommande inom ekonomiska föreningar. Någon anledning att ålägga
föreningarna skyldighet att även utan att medlemmen det begärt utfärda
sådant bevis torde emellertid ej föreligga. Bestämmelse om obligatorisk skyldighet
i detta avseende kan givetvis intagas i stadgarna. Det bör understrykas
att, såsom framhålles i betänkandet, skriftlig uppgift av föreningen

Kiingl. Maj.ts proposition nr 3b.

om medlemskap och insatser till sin natur allenast är en bevishandling,
vars företeende icke erfordras för att medlemmen skall kunna göra gällande
rättighet på grund av insatser i föreningen.

Även i vad angår paragrafens innehåll i övrigt anser jag mig böra biträda
utredningens förslag.

Medlems intagande och avgång.

I förevarande avdelning upptagas bestämmelser motsvarande stadgandena
i 10—17 §§ FL. Den situation som uppkommer då förvärvare av andel ej
antages till medlem har reglerats på ett från gällande lag avvikande sätt
(13 § första stycket), önskvärdheten att i viss mån kunna knyta andel vid
fastighet eller rörelse har föranlett särskild bestämmelse (13 § andra stycket).
En nyhet i förslaget är stadgandet i 11 § rörande de ekonomiska föreningarna
såsom i princip öppna sammanslutningar.

11 §.

Enligt 10 § första stycket FL gäller, att ekonomisk förening när som
helst må antaga nya medlemmar och att det ankommer på styrelsen att
pröva fråga om medlems antagande. Är i stadgarna annorlunda bestämt,
lände det till efterrättelse. I paragrafens andra stycke föreskrives att ingen
må antagas till medlem annorledes än efter egenhändigt undertecknad ansökning.

I betänkandet framhålles, att den nuvarande regeln angående nya
medlemmars intagande ej vore tvingande och att en ekonomisk förening
sålunda för närvarande kunde genom bestämmelser i stadgarna göras till
en från början sluten samfällighet. Denna mot föreningarnas natur stridande
ståndpunkt borde ej bibehållas. Utredningen förordade därför, att
den allmänna bestämmelsen rörande medlemmars antagande gjordes i princip
tvingande. Föreskrift hade i enlighet härmed upptagits av innehåll att
genom bestämmelse i stadgarna eller annorledes inträde ej finge oskäligt
försvåras. Om stadgarna innehölle bestämmelser stridande mot den angivna
principen, skulle registrering av föreningen vägras. Ett åsidosättande av
grundsatsen om fri inträdesrätt borde kunna dragas under domstols provning.

Förevarande paragraf i utredningens förslag innehåller vidare, i anslutning
till gällande rätt, föreskrift att ansökan om inträde avgöres av styrelsen,
där ej annorlunda är bestämt i stadgarna. Däremot har regeln i 10 §
andra stycket FL, att ansökan om medlemskap skall vara egenhändigt undertecknad,
icke upptagits i utredningens förslag. I betänkandet anföres
härom, att medlemmar mycket ofta antoges utan skriftlig ansökan. Naturligtvis
kunde dock i stadgarna införas krav på skriftlig ansökan.

Den av utredningen i 11 § andra stycket föreslagna regeln, att genom bestämmelse
i stadgarna eller annorledes inträde i föreningen ej må oskäligt

7 Bihang till riksdagens protokoll 1951. i samt. Nr 3b.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

försvåras, har i flertalet remissyttranden tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Ett tjugutal remissinstanser förorda vissa kompletteringar av
utredningens förslag på denna punkt eller förklara sig direkt avstyrka förslaget,
på sätt framgår av följande redogörelse.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har uttalat, att en föreskrift därom att
en sammanslutning för att kunna registreras som förening skulle vara öppen
torde få mycket liten praktisk betydelse. Länsstyrelsen yttrar härom
vidare:

Under de senaste tre åren har länsstyrelsen endast i ett par fall förelagts
stadgar, av vilka framgått att föreningen varit sluten. Otvivelaktigt hava
emellertid ett relativt stort antal föreningar, som under dessa år inregistrerats,
varit slutna utan att detta förhållande kunnat utläsas av stadgarna.
Några större möjligheter att förhindra dessa föreningars registrering föreligger
sålunda icke och torde väl, därest registrering av sådan förening sker,
förhållandet endast i undantagsfall komma till registreringsmyndighetens
kännedom. För övrigt synas föreningarna i stadgarna äga intaga bestämmelse
om medlemmarnas minimi- och maximiantal, vilket otvivelaktigt kommer
att för registreringsmyndigheten medföra svårigheter vid avgörandet av
huruvida en förening är att anse som öppen eller sluten och ytterligare förringa
värdet av denna gränsdragning. Länsstyrelsen anser vidare, även om
ett sådant förhållande med hänsyn till begreppsbestämningen i 2 § av utredningens
förslag måste bliva sällsynt, det vara tvivelaktigt om registrering
bör förvägras en förening, som fyller alla anspråk frånsett ett krav på öppenhet,
då upprätthållandet av ett sådant krav, bortsett från vad utredningen
anfört, knappast kan anses sakligt motiverat. Länsstyrelsen kan därför
"icke biträda förslaget om kravet på öppenhet såsom villkor för registrering.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett, att ifrågavarande regel borde
utgå ur förslaget, samt till stöd härför anfört:

Det torde strida mot en utbredd rättsuppfattning att en person skall kunna
tilltvinga sig medlemskap i en ekonomisk förening mot föreningsmedlemmarnas
önskan. Föreningen kan därigenom tillföras medlemmar, som
inverka störande på föreningens verksamhet. Något verkligt allmänt intresse
att hindra en förening att uppställa de krav, föreningen själv anser
lämpliga, för vinnande av medlemskap synes ej föreligga. Därjämte må
framhållas att föreskriften lätt kan bli föremål för olika tolkning hos de
olika registreringsmyndigheterna.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och advokatsamfundets styrelse avstyrka
likaledes att för en sammanslutnings registrering som förening skulle
krävas att föreningen är öppen. Advokatsamfundets styrelse framhåller
bl. a. att gränsen mellan öppna och slutna associationer i praktiken måste
bli flytande samt att slutna kooperativa föreningar nu kunna förekomma
och även ha förekommit.

Skånska lantmännens centralförening u. p. a. uttalar, att fragan om en
förening skall vara öppen eller icke borde som hittills överlämnas till föreningsstämmans
eller styrelsens avgörande. Enahanda ståndpunkt intages av
föreningen skånska andelsslakterier u. p. a.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Lantbruksförbundet yttrar i förevarande ämne:

Det torde få förutsättas, att denna bestämmelse icke betager styrelsen
frihet att vägra inträde i sådana fall, där uteslutningsgrund föreligger. I
vissa fall, exempelvis då en notorisk motståndare till föreningen ansöker
om inträde, och styrelsen finner sannolikt, att han såsom medlem skulle
komma att skada föreningen, torde behov föreligga att kunna vägra inträde,
även då dylik uteslutningsgrund icke föreligger. Förbundet vill därför
tolka uttrycket »oskäligt» på sådant sätt, att en person kan vägras inträde
i föreningen, om hans medlemskap på grund av föreningens förhållanden
eller den inträdessökandes i ord eller handling ådagalagda inställning
till föreningen eller dess verksamhet kan förväntas vålla föreningen
eller dess medlemmar skada eller olägenhet av någon betydenhet. Härigenom
skulle såvitt förbundet kan finna å ena sidan icke göras intrång på
den grundläggande principen om föreningarnas öppenhet och å den andra
möjliggöras för styrelsen (stämman) att värja sig mot att personer, som
kunna väntas vålla föreningen skada eller åstadkomma irritation bland medlemmarna,
tilltvinga sig medlemskap.

Länsstyrelsen i Jönköpings län och bygdegårdarnas riksförbund framhålla
liknande synpunkter.

Riksförbundet landsbygdens folk ifrågasätter, om den ändring som innefattas
i 11 § andra stycket vore behövlig för att avgränsa föreningarna
från andra associationer, men förklarar att förbundet ej ville motsätta sig
bestämmelsen om densamma erhölle en rimlig tolkning.

Skånes handelskammare anför:

Mot förslaget att göra den allmänna bestämmelsen rörande medlemmars
antagande tvingande, vilket innebär att i förenings stadgar ej må stadgas
hinder mot nya medlemmars inträde, har handelskammaren i princip
icke något att invända. Enligt handelskammarens mening kan dock grundsatsen
om fri inträdesrätt icke tillämpas undantagslöst för alla ekonomiska
föreningar. I mindre föreningar exempelvis sådana som hingstföreningar,
traktorföreningar och betesföreningar låter det sig nämligen av praktiska
skäl icke göra att intaga annat än ett begränsat antal medlemmar. Med
tanke på dylika fall vill handelskammaren därför förorda, att paragrafen
kompletteras med bestämmelse, enligt vilken vederbörande länsstyrelse
medgives att under vissa klart angivna förutsättningar bevilja förening
rätt att i stadgarna intaga föreskrift, vilken begränsar den fria inträdesrätten.

Liknande synpunkter framhållas av länsstyrelsen i Malmöhus län, Stockholms
handelskammare, handelskammaren i Gävle och Sveriges industriförbund.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund finner
bestämmelsen att medlemskap i ekonomisk förening i princip skall stå
öppen för envar vara synnerligen betänklig för bostadsrättsföreningarna,
önskemålet vore där att flera medlemmar icke skulle finnas än de som innehade
bostadsrätter. Förbundet anför vidare härom:

Jämlikt bostadsrättsföreningslagen äger styrelsen att fritt pröva ansökan
om medlemskap och det synes icke föreligga skäl för att denna prövning
skall kunna begränsas genom generell föreskrift i föreningslagen. Tvärtom
synes uttryckligt stadgande böra upptagas av innehåll, atl hinder icke mö -

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

ter mot att göra bostadsrättsförening till sluten organisation. Skulle så icke
ske komma stadgandena i 7 och 24 §§ bostadsrättsföreningslagen icke att
rätt överensstämma med 11 § i lagförslaget.

Enahanda ståndpunkt intages av svenska riksbijggen.

Kooperativa förbundets styrelse yttrar i förevarande ämne:

Inom konsumentkooperationen förekommer det i rätt stor omfattning att
fastighetsföreningar bildats av konsumtionsföreningar. Dessa fastighetsföreningar
driva uthyrningsverksamhet. Det hade enligt styrelsens mening
framstått såsom önskvärt, att lagförslaget kunnat inrymma möjligheter att
få dylika fastighetsföreningar, ägda av ekonomiska föreningar, registrerade
trots att desamma äro slutna. Styrelsen vill emellertid med hänsyn till
svårigheterna att tillgodose utredningsmannens i och för sig väl motiverade
syfte, därest undantag i viss utsträckning skulle beviljas för slutna fastighetsföreningar,
icke påyrka ett sådant undantag.

Västergötlands och norra Hallands handelskammare finner 11 § andra
stycket ägnad ställa registreringsmyndigheten inför prövningen av frågor,
som det borde ankomma på domstol att avgöra. I enlighet med vad som
anfördes i motiven borde därför hellre fastslås att ett åsidosättande av
grundsatsen om fri inträdesrätt kunde dragas under domstols prövning.

Länsstyrelserna i Älvsborgs och Hallands län uttala sig i samma riktning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar:

Länsstyrelsen kan för sin del icke finna lämpligt att registreringsmyndigheten
skulle ha att vid handläggning av ett registreringsärende ingå i
sådan skälighetsprövning som här avses. Stora olägenheter kunna tänkas
uppstå för en förening för det fall att registreringsmyndigheten finner sig
icke kunna godkänna bestämmelsen och på grund därav avslår ansökningen.
Skall prövningen verkställas av länsstyrelsen, torde förfarandet böra
ordnas så, att föreningen — före beslut om antagande av stadgarna — till
länsstyrelsen i särskild ordning ingiver ansökan om godkännande av en tilltänkt
bestämmelse. Emellertid förhåller det sig så som i motiven anföres,
att ett åsidosättande av grundsatsen om fri inträdesrätt i en förening med
antagna stadgar lärer kunna dragas under domstols prövning. Det synes
länstyrelsen då kunna ifrågasättas, om icke för likformighetens skull även
prövningen av stadgars godkännande i förevarande hänseende borde vara
en domstolsfråga. Oaktat det skulle kunna anses mindre lämpligt att i Jagtexten
intaga en uppräkning av de undantag som här må komma i fråga,
vill länsstyrelsen föreslå att 11 § andra stycket i den del det här berörts
omarbetas på det sättet att där klart och tydligt angivas de villkor för medlems
antagande, som må få intagas i stadgarna. Därjämte synes det önskvärt
att i förslaget jämväl intages uttrycklig bestämmelse om rätten för
inträdessökande att draga fråga om vägrat medlemskap under domstols
prövning.

Beträffande förevarande paragraf må vidare nämnas att länsstyrelsen i
Kopparbergs län framhållit, att enligt 14 § av utredningens förslag i stadgarna
kunde föreskrivas, att uppsägning skulle ske skriftligen. I 11 § däremot
angåves icke någon motsvarande möjlighet att i stadgarna kräva skriftlig
inträdesansökan, oaktat motiveringen tydde på sådan möjlighet. Någon
anledning till olikhet vid utformningen av de båda paragraferna torde icke
föreligga. Länsstyrelsen i Norrbottens län intager samma ståndpunkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

101

Kooperativa förbundets styrelse har i detta ämne anfört:

Förslaget är icke tvingande i fråga om att inträdes- eller utträdesansökan
skall vara skriftlig. Några av de konsumtionsföreningar, som yttrat sig till
kooperativa förbundet över lagförslaget, ha framhållit önskvärdheten av
att nu gällande föreningslags bestämmelser i förevarande avseende bibehållas.
Styrelsen ansluter sig till denna uppfattning. Det kan visserligen
göras gällande, att vissa bekvämlighetsskäl tala för att medlemmarna icke
skola behöva ingiva skriftlig ansökan. Erfarenheten ger emellertid vid handen,
att det här rör sig om en mycket obetydlig formalitet. Den större säkerhet
som för alla parter vinnes genom att ansökan är skriftlig synes vida
överväga de olägenheter, som eventuellt tala för en uppmjukning av gällande
lag på denna punkt. Enligt styrelsens mening skulle ett frångående
av de tvingande bestämmelserna i föreningslagen i nu förevarande hänseende
vara ägnat att öppna möjligheter till tvister. Då utredningsmannen
icke synes betrakta denna detalj såsom annat än en ren lämplighetsfråga,
får styrelsen bestämt förorda att gällande lagbestämmelser icke förändras
på denna punkt. Styrelsen får sålunda yrka, att det i såväl 11 §
som 14 § föreskrives, att ansökan skall göras skriftligen.

Departementschefen. Att i lagen som princip fastslå att de ekonomiska
föreningarna skola vara öppna, d. v. s. medgiva inträde av nya medlemmar,
är otvivelaktigt av betydande värde. För enskilda personer kan nämligen
föreligga stort intresse av att deltaga i en förenings verksamhet eller begagna
dess tjänster. Det kan stundom vara ett villkor för vederbörandes utkomstmöjligheter,
att han icke utestänges från att vinna medlemskap i en förening.

Å andra sidan bör framhållas att de ekonomiska föreningarna rymma sinsemellan
tämligen olikartade grupper och att i fråga om många särskilt mindre
föreningar befogade invändningar kunna resas mot att utanför föreningen
stående kunna tilltvinga sig medlemskap. Vidare lära föreningar i allmänhet
icke kunna betagas möjligheten att uppställa olika slags villkor för
intagande av nya medlemmar, exempelvis drivande av jordbruk, visst yrke,
bosättning på viss ort e. d.

Ehuru principen om öppenhet icke fastslagits i lagstiftningen för de ekonomiska
föreningarna, har principen dock i avsevärd utsträckning tillämpats
av de kooperativa föreningarna. En bidragande orsak härtill torde vara att
som villkor för att en förening i beskattningsavseende skall anses såsom
kooperativ och komma i åtnjutande av vissa skatteförmåner enligt kommunalskattelagen
(punkt 12 av anvisningarna till 29 §) gäller bl. a. att
föreningen är öppen. Härmed förstås icke blott att den enligt sina stadgar
är berättigad att när som helst antaga nya medlemmar utan också att den faktiskt
visar sig villig att antaga till medlem var och en, som är bosatt inom
föreningens verksamhetsområde eller tillhör dess angivna verksamhetskrets,
förbinder sig alt följa föreningens stadgar och beslut och som därjämte skäligen
kan antagas komma att som medlem bidraga till förverkligandet av
föreningens i stadgarna angivna syfte.

I detta sammanhang må anmärkas, att i fråga om vissa föreningar för till -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

varatagande av medlemmarnas gemensamma yrkesangelägenheter i praxis
givits uttryck för den uppfattningen att föreningarna böra vara öppna för dem
som tillhöra den ifrågavarande yrkesgruppen. Huruvida en motsvarande
princip skulle vinna erkännande beträffande ekonomiska föreningar, som
kunna sägas intaga en monopolliknande ställning, är en fråga, vartill praxis
icke tagit ställning.

Med hänsyn till det anförda finner jag att — även om ett stort antal ekonomiska
föreningar frivilligt tillämpa öppenhetens princip — det skulle
vara av värde att denna grundsats upptoges i lagstiftningen. Att principen
uttryckligen fastslås kan såsom förut nämnts vara av betydelse i första hand
för den enskilde som har ett berättigat intresse av att inträda som medlem i
en ekonomisk förening. Vidare skulle härigenom ytterligare markeras skillnaden
mellan de ekonomiska föreningarna och aktiebolagen. Jag finner det
ej heller väl förenligt med den ekonomiska föreningens begrepp, sådant det
utformats i förslaget, att föreningarna skola kunna vara slutna associationer.

Av vad jag i det föregående anfört framgår att en lagregel, varigenom
skulle fastslås de ekonomiska föreningarnas natur av öppna associationer,
måste förses med undantag i olika hänseenden. Utformningen av en sådan
lagregel möter med hänsyn till föreningarnas skiftande karaktär avsevärda
svårigheter. Vissa föreningar äro nämligen av den karaktär att en begränsning
av medlemsantalet eller medlemskretsen är nödvändig eller åtminstone
berättigad. Detta är exempelvis fallet med bostads- eller bostadsrättsföreningar,
mejeriföreningar, hingstföreningar och betesföreningar. En
begränsning av medlemskretsen kan även vara betingad t. ex. därav att en
förening ämnar utverka statsbidrag för vars erhållande gälla särskilda villkor
i fråga om medlemskap e. d. Vidare måste möjlighet att vägra inträde
alltid föreligga beträffande personer som kunna förväntas komma att motarbeta
föreningens verksamhet eller dess syfte. Slutligen är att märka att
bestämmelser för att förhindra slutna föreningar bli illusoriska om de allenast
träffa stadgeföreskrifter. De böra även åsyfta föreningens och därvid
främst styrelsens sätt att tillämpa öppenhetens princip.

I flera remissyttranden har ifrågasatts, om den av utredningen föreslagna
regeln, att genom bestämmelse i stadgarna eller annorledes inträde i
föreningen ej må oskäligt försvåras, medgåve en sådan tolkning att undantag
från öppenhetskravet i erforderlig utsträckning bereddes föreningarna.
En omarbetning av föreskriften synes även enligt min mening böra ske och
därvid jämväl beaktas att föreskriften mera direkt bör taga sikte på att
densamma skall utgöra ett mot föreningens förvaltande och beslutande organ
riktat förbud. I stället för den av utredningen föreslagna bestämmelsen
upptager sålunda departementsförslaget, 11 § första stycket, stadgande
av innehåll att förening icke må vägra nya medlemmar inträde, såframt ej
med hänsyn till arten eller omfattningen av föreningens verksamhet eller
föreningens syfte eller annan orsak särskilda skäl därtill äro. Med denna avfattning
torde tillgodoses de i en del remissyttranden framförda önskemålen
rörande undantag från öppenhetskravet. Den föreslagna undantagsbestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

103

melsen lärer i främsta rummet bli av betydelse för föreningar av mindre
storlek. Densamma torde även kunna komma till användning för s. k. huvudföreningar,
som bestå av underföreningar, med ändamål att tillgodose särskilda
intressen för sistnämnda föreningar eller deras medlemmar.

Tillämpningen av ifrågavarande föreskrift ankommer i första hand på
registreringsmyndigheterna, nämligen i den mån registrering sökes för föreningar,
vilkas stadgar innehålla bestämmelser som begränsa möjligheten att
vinna medlemskap i föreningen. I övrigt äger utan uttrycklig lagregel en inträdessökande
att draga fråga om vägrat medlemskap under domstols provning.

Jag vill i förevarande sammanhang beröra frågan om rätt för en förening
att utesluta medlem. Uteslutning kan ej ske på annan grund än som finnes
angiven i stadgarna (departementsförslaget 14 § andra stycket). Rätten att
vinna inträde skulle uppenbarligen bli illusorisk, därest uteslutning kunde
ske på grunder som stode i strid med öppenhetens princip, på sätt den kommit
till uttryck i nu förevarande paragraf. Det lärer därför ligga i sakens
natur att i stadgarna upptagen uteslutningsgrund som kan anses stå i strid
härmed icke må vinna tillämpning i nybildade föreningar. Registreringsmyndigheten
bör i dylikt fall vägra förening registrering.

Att regeln i förevarande paragraf första stycket icke avses skola i allmänhet
gälla redan registrerade föreningar framgår av 4 § 2 mom. förslaget
till promulgationslag.

Utredningens förslag upptager i överensstämmelse med gällande föreningslag
föreskrift därom att förening när som helst må antaga nya medlemmar.
Föreskriften synes obehövlig och har fördenskull ej medtagits i
departementsförslaget.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen att ansökan om inträde prövas
av styrelsen, där ej annorlunda är bestämt i stadgarna, återfinnes i departementsförslaget
förevarande paragraf andra stycket.

Föreskriften i gällande föreningslag att inträdesansökan, liksom utträdesanmälan,
skall vara skriftlig lärer visserligen, i vart fall vid lagens tillkomst,
ha uppfattats som en tvingande formföreskrift och härmed vinnes,
såsom framhållits från konsumentkooperativt håll, onekligen en större säkerhet
i frågor som röra medlemskapet i en ekonomisk förening. Å andra
sidan tala skäl för att undvika att i lagen införa sådana bestämmelser av
övervägande formell natur, som lika väl kunna, där de anses påkallade,
upptagas i föreningsstadgarna. Då nämnvärda olägenheter icke torde vara
förbundna med att, på sätt utredningen föreslagit, slopa det legala kravet
att ansökan om inträde liksom uppsägning till utträde skall vara skriftlig,
har jag sålunda funnit detta förslag kunna godtagas. Påpekas må, i anledning
av vad som anförts i två remissvar, alt bestämmelsen i 14 § förslaget, att
i stadgarna må föreskrivas att uppsägning skall ske skriftligen, är betingad
av att bestämmelsen framstår som ett undantag från huvudregeln i samma
paragraf angående medlems ovillkorliga rätt att uppsäga sig till utträde. Fn
motsvarande bestämmelse i nu förevarande paragraf synes med hänsyn till
dess utformning icke erforderlig.

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

12 §.

13 § FL innehåller föreskrift därom, att avliden medlems make eller arvinge
är berättigad att i den avlidnes ställe inträda såsom medlem i föreningen,
där ej annorlunda finnes bestämt i stadgarna. Utredningens
förslag upptager i 12 § dels föreskrift att avliden medlems make eller
arvinge är berättigad att i den avlidnes ställe inträda såsom medlem, såframt
annat icke föranledes av stadgarna, dels ock bestämmelse att anmälan
om inträde skall göras senast sex månader efter medlemmens död eller,
om den i 15 § avsedda tiden för dödsboets avgång ur föreningen då ännu ej
inträffat, senast vid den tiden.

överståthållarämbetet har i sitt yttrande framhållit, att den sålunda
stadgade fristen kunde bli begränsad till sex månader från dagen för dödsfallet
samt att det kunde befaras att denna tidrymd visade sig för knappt
tillmätt.

Departementschefen. Den nuvarande grundsatsen om rätt för avliden medlems
make eller arvinge att inträda såsom medlem i den avlidnes ställe anser
jag i likhet med utredningen böra bibehållas. Föreskriften härom i förevarande
paragraf första stycket departementsförslaget har emellertid givits
den förändrade avfattningen, att rätten att inträda som medlem tillagts den
å vilken den avlidnes andel övergått genom bodelning, arv eller testamente.

Därest avliden medlems make eller arvinge önskar i stället för den avlidne
inträda i föreningen, måste tydligen även enligt gällande rätt krävas att en
anmälan härom sker till föreningen. Huruvida anmälan skall göras inom
viss tid utsäges ej uttryckligen i lagen.

Om den avlidnes medlemskap icke övergår å den avlidnes make eller arvinge,
regleras de rättigheter och förpliktelser som i anledning av avgången
tillkomma rättsinnehavaren genom bestämmelserna i 15 § FL (16 § förslaget).
Avgången skall anses äga rum vid den räkenskapsavslutning som infaller
efter den i 14 § FL (15 § förslaget) bestämda tiden (lägst en och högst
sex månader) efter medlemmens död. Den nyss angivna tidpunkten lärer
då också få anses utmärka den frist som enligt lagen står avliden medlems
make eller arvinge till buds för att anmäla inträde i den avlidnes ställe.
Fristen kan avsevärt variera, beroende på när under räkenskapsåret dödsfallet
inträffar och på stadgarnas bestämmelser.

Utredningens förslag att i lagen bör fastslås en tidsfrist för ifrågavarande
anmälan, som aldrig må vara mindre än sex månader efter dödsfallet, innebär
att den avlidnes make eller arvinge tillförsäkras skäligt rådrum. Förslaget
synes välgrundat och jag anser mig ej kunna tillstyrka en ytterligare
utökning av fristen.

13 §.

Det förhållandet att för närvarande andelsrätten i en förening kan överlåtas
utan samtidigt överförande av medlemskapet medför, framhålles i
betänkandet, uppkomsten av vissa svårlösta problem. Enligt 17 § FL
gäller visserligen, att om den som annorledes än genom arv eller giftorätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

105

förvärvat medlems andel ej vill inträda i föreningen eller vägras inträde,
han äger samma rätt till uppsägning som tillkommer medlem enligt
It § FL. När överlåtarens medlemskap i detta fall utslocknar är emellertid
oklart. Dessutom ålägges icke förvärvaren någon skyldighet att i den angivna
situationen verkligen uppsäga andelen. Han torde kunna ha andelen
kvar hur länge som helst utan att inträda som medlem. Föreningsandelen
kan därigenom tjäna ett rent kapitalplaceringsintresse eller samma syfte
som aktien.

För att råda bot på angivna missförhållanden har i utredningens förslag,
13 § första stycket, upptagits stadgande av innehåll att den som efter överlåtelse
förvärvat medlems andel skall ansöka om inträde inom sex månader
därefter, att om han antages, han inträder som medlem i överlåtarens
ställe samt att, om han ej söker inträde eller ansökan avslås, han äger den
rätt som tillkommer avgången medlem enligt 16 §.

I paragrafens andra stycke har utredningen föreslagit bestämmelse därom
att i förening, där medlemskap är förbundet med ägande eller brukande
av fastighet eller drivande av rörelse, i stadgarna må upptagas föreskrift om
skyldighet för medlem att vid avyttring av fastighet eller rörelse eller vid
frånträde av arrende jämväl överlåta andel i föreningen. Har i enlighet med
sådan föreskrift överlåtelse ägt rum, skall enligt utredningens förslag förvärvaren
anses som medlem i överlåtarens ställe.

Mot den sålunda föreslagna bestämmelsen att under vissa förutsättningar
förvärvare av fastighet eller rörelse automatiskt skulle bli medlem
i överlåtarens ställe har i yttrande av Smålands och Blekinge handelskammare
påpekats risken för en förening att på detta sätt erhålla medlem,
vars intressen kunde strida mot föreningens. Med hänsyn härtill borde
styrelsen ha viss befogenhet att pröva det nya medlemskapet även i de fall
varom här vore fråga. Förslagsvis kunde bestämmelsen givas den avfattningen,
att förvärvaren icke finge förvägras inträde såsom medlem i överlåtarens
ställe, med mindre särskilda skäl därför förelåge.

Handelskammaren har vidare anmärkt, att i förevarande paragraf begagnades
uttrycket »medlems andel» under det att bl. a. i 7 § av utredningens
förslag (departementsförslaget 6 §) talades om medlemmarnas »insatser».
Terminologin borde enligt handelskammarens mening såvitt möjligt göras
enhetlig.

Departementschefen. Jag biträder vad utredningen föreslagit under första
stycket i förevarande paragraf.

Att den som förvärvat medlems andel samtidigt med förvärv av fastighet
eller rörelse, vartill medlemskapet är knutet, skall anses som medlem i
överlåtarens ställe, förutsätter enligt utredningens förslag att stadgarna
innehålla föreskrift rörande skyldighet för den förutvarande medlemmen
att vid avyttring av fastighet eller rörelse eller vid frånträde av arrende
överlåta jämväl sin andel i föreningen. Vid sådant förhållande synes naturligt
att särskild prövning från föreningens sida av det nya medlemskapet icke
bör äga rum. Jag har följaktligen funnit mig kunna godtaga den av utred -

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

ningen föreslagna bestämmelsen, vilken införts i förevarande paragraf
andra stycket.

Med uttrycket andel åsyftas i lagtexten den på insatser grundade rätt av
ekonomisk natur som medlemmen har mot föreningen. Andelsrätten är sålunda
ej liktydig med insatser i teknisk mening. Någon ändring beträffande
den av utredningen använda terminologin synes därför ej böra ske.

14 §.

Denna paragraf i utredningens förslag, som motsvarar 11 och
12 §§ FL, innehåller bestämmelser om medlems uppsägning till utträde ur
förening samt om medlems uteslutning. I förstnämnda hänseende innebär
förslaget bl. a. den ändringen i jämförelse med gällande rätt, att uppsägning
ej ovillkorligen skall ske i skriftlig form. En förening äger emellertid
i stadgarna intaga bestämmelse om att uppsägning skall göras skriftligen.

Befogenheten att på i stadgarna angiven grund utesluta medlem ur föreningen
har föreslagits skola tillkomma föreningsstämman, såframt i stadgarna
ej är annorlunda föreskrivet.

I yttrande av Smålands och Blekinge handelskammare ifrågasättes
huruvida icke till förebyggande av missförstånd uppsägning obligatoriskt
borde ske skriftligen. Med hänsyn till de rättsverkningar, som följde genom
uppsägningen, torde det jämväl vara lämpligt föreskriva, att namnteckningen
skulle vara bevittnad.

Att även i annat remissvar förordas en ändring av utredningens förslag
i nu angiven riktning framgår av vad som anförts under 11 §.

Vidare bär beträffande förevarande paragraf Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare anfört att bestämmelserna om medlems frivilliga
utträde eller uteslutning ur förening borde givas en avfattning, som
omöjliggjorde kränkning av hans rätt på bl. a. sådant sätt, att föreningen
kunde konfiskera hans andelar och uppkommen rätt till vinst i föreningen.
Därutinnan syntes föreskrifterna i 11 § andra stycket lagen om sambruksföreningar
föredömliga.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har förordat en uttrycklig föreskrift därom
att endast föreningsstämman eller styrelsen ägde rätt att fatta beslut om
medlems uteslutande.

Departementschefen. Enligt 11 § departementsförslaget har, av skäl som
där angivas, icke upptagits gällande föreningslags krav på att ansökan om
inträde i ekonomisk förening skall göras i skriftlig form. Anledning saknas
att intaga annan ståndpunkt i fråga om uppsägning till utträde ur förening.
Det blir alltså beroende på stadgarnas innehåll om uppsägning skall ske
skriftligen, liksom om i sådant fall medlemmens namnunderskrift skall
vara bevittnad.

I ett remissvar framhålles som önskvärt att genom lagbestämmelser förhindra
att avgången medlems rätt kränkes bl. a. på sådant sätt att föreningen
konfiskerar hans andelar och uppkommen rätt till vinst i förening -

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

107

en. Härvid har åberopats den i sambruksföreningslagen för vissa fall stadgade
skyldigheten för föreningen att lösa medlems andel. De regler som givas
i anslutning härtill bygga emellertid på den grundsatsen, att medlem i sambruksförening
vid avgång skall utfå det verkliga värdet av andelen. En motsvarande
grundsats gäller ej för närvarande för ekonomiska föreningar i allmänhet
och synes icke böra upptagas i lagstiftningen. Jag hänvisar till 15 §
gällande föreningslag (16 § 1 inom. departementsförslaget).

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen rörande medlems uteslutning,
vilken bestämmelse redan berörts under 11 §, har upptagits i andra
stycket av förevarande paragraf. Befogenheten att på i stadgarna angiven
grund utesluta medlem synes ej, på sätt ifrågasatts i ett remissvar, ovillkorligen
böra förbehållas föreningsstämman eller styrelsen.

15 och 16 §§.

Dessa paragrafer innehålla regler rörande tiden för medlems avgång ur
föreningen och återbetalning i samband därmed av inbetalda insatser m. in.
Bestämmelserna överensstämma i sak med 14, 15 och 16 §§ FL.

Reservfond och vinstutdelning m. m.

17 §.

Utredningens förslag 17 § upptager stadganden om obligatoriska
avsättningar till reservfond. Härtill finnes ej motsvarighet i gällande föreningslag,
som endast innehåller den bestämmelsen i fråga om fondavsättningar,
att stadgarna skola angiva huru stor del av årsvinsten som minst
skall avsättas till reservfond och, i händelse reservfonden skall vara till beloppet
begränsad, till vilket belopp densamma skall uppgå för att avsättning
av årsvinst ej skall behöva äga rum (7 § 7). Därjämte må nämnas, att enligt
18 § första punkten FL utdelning av vinst ej må göras i vidsträcktare mån
än att återstående tillgångarna, enligt föreningens behörigen granskade räkenskaper,
överskjuta skulderna med minst det belopp, som motsvarar guldna
eller till betalning förfallna insatser, jämte reservfond.

Berörda regel om begränsning av vinstutdelningen innebär, framhålles i
b e t ä n 1c a n d e t, att täckning alltid bör finnas, förutom för verkliga skulder,
för det redan inbetalade eller till betalning förfallna insatskapitalet samt
för reservfond. Då emellertid föreningslagen saknade bestämmelser angående
insatskapitalets och insatsernas storlek och betalning samt ej heller
föreslcreve någon obligatorisk lägsta avsättning till reservfond, medförde
utdelningsregeln icke någon garanti för att inom en förening tillskapades
ett »eget kapital». Lagen saknade över huvud bestämmelser syftande till
att en förening alltid skulle ha ett eget kapital.

Utredningen har lämnat en redogörelse för den ställning viss utländsk
lagstiftning intager till frågan om kapitalbildningen inom ekonomiska föreningar
samt för innehållet i detta avseende av vissa svenska och utländska

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

s. k. mönsterstadgar (betänkandet s. 114—117) samt anför härefter bl. a.
följande:

En tillfredsställande kapitalbildning och konsolidering måste uppenbarligen
vara en angelägenhet av utomordentlig vikt för de ekonomiska föreningarna.
Såväl för företagets delägare och borgenärer som för det allmänna
är det ett intresse att företaget äger nödig stabilitet och möjlighet
till utveckling. Inom de grenar av föreningsrörelsen, som nått en större utveckling,
har man sedan ganska länge arbetat för en planmässig anskaffning
av eget kapital. Enligt socialstyrelsens statistiska uppgifter över kooperativ
verksamhet i Sverige år 1944 uppgick sålunda i konsumtionsföreningarna
(i inskränkt bemärkelse) det egna kapitalet (insatskapital, reservfond
och övriga fonder) till betydligt högre belopp än skulderna. Även
bortsett från andra fonder än reservfonden översteg det egna kapitalet de
verkliga skulderna. Vad jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse angår
utgjorde hos medlemmarna i riksorganisationerna (mejeri-, slakteri-, SLR-,
ägghandels- och skogsägareorganisationerna) det egna kapitalet 1946 sammanlagt
omkring 30 % av balansomslutningen.

Vidare påpekar utredningen, att inom vissa andra grupper av föreningar
kapitalbehovet ej i lika hög grad tillgodosetts genom egna medel samt att
inom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse anskaffningen av eget kapital
huvudsakligen skett genom inbetalning av insatser. Även om man numera
kunde räkna med att föreningarna själva i stor utsträckning sörjde
för en önskvärd konsolidering, borde, fortsätter utredningen, lagregler i
ämnet icke saknas.

Frågan om föreningarnas konsolidering möter enligt utredningen delvis
andra problem än spörsmålet om aktiebolagens konsolidering. I detta avseende
framhålles, att insatskapitalet i en ekonomisk förening ej vore ett
enligt lagen i företaget bundet kapital på samma sätt som aktiekapitalet.
Medlemmar ägde vid avgång som regel utfå sina insatser och nya medlemmar
kunde inträda. Det enda verkligt bundna kapitalet utgjordes därför i
föreningarna av reservfonden. En stor reservfond torde mestadels i högre
grad trygga en förenings stabilitet och utvecklingsmöjligheter än ett stort
insatskapital. Den svaghet, som kunde sägas ligga däri att insatskapitalet
ej vore bundet, finge dock ej överdrivas. Föreningarnas stadgar innehölle
nämligen ofta bestämmelser, som i viss utsträckning begränsade medlems
rätt att utfå insatser vid utträde.

Efter diskussion av olika vägar att genom lagbestämmelser vinna ökad
säkerhet för att föreningarna ha tillgång till ett tillräckligt eget kapital av
nöjaktig beständighet, har utredningen stannat vid att föreslå den huvudregeln
att föreningarna genom avsättningar av årsöverskotten skola uppbygga
reservfonder till sådan storlek, att reservfonden jämte insatskapitalet
står i viss relation, enligt föreningens eget val, antingen till föreningens
tillgångar eller till dess (verkliga) skulder.

Vad den närmare utformningen av reservfondsreglerna beträffar har utredningen
framhållit att två frågor träda i förgrunden, den första hur fonden
skall uppbyggas och den andra till vilket belopp fonden minst skall
uPPgå, för att avsättningar ej längre enligt lagen skola vara obligatoriska.

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

I förstnämnda hänseende har utredningen betonat att en avsättning beräknad
på årsvinsten lede av den svagheten att någon årsvinst stundom
ej komme till synes i vinst- och förlusträkningen, ehuru rörelsen gått tillfredsställande.
Till skillnad från aktiebolagen, som normalt hade till syfte
att till aktieägarna redovisa största möjliga vinst oberoende av verksamhetens
art och som i regel gåve aktieägarna del i vinsten endast genom utdelning
å aktierna, vore beträffande i vart fall de kooperativa föreningarna
syftet med verksamheten att stödja medlemmarna i deras egen hushållning
eller förvärvsverksamhet. Detta stöd lämnades ej genom utdelning å kapital
inbetalt av delägarna -— även om ränta betalades å detta —- utan vanligen
genom att föreningarna sökte anskaffa förbruknings- och produktionsvaror
samt avsätta alster av medlemmarnas produktion till så fördelaktiga
villkor (priser) som möjligt. Denna strävan kunde taga sig uttryck
däri, att föreningarna tillhandahölle sina tjänster med så knapp vinstmarginal,
att någon nettovinst av betydenhet icke uppkomme, eller också däruti
— vilket åtminstone inom större företag vore det vanliga — att föreningarna
visserligen arbetade med betryggande vinstmarginal men när årsresultatet
kunde överblickas utbetalade större delen av överskottet till medlemmarna
i form av återbäring eller efterlikvid på under året försålda varor resp. inköpta
produkter. Då denna utbetalning kunde bestämmas före bokslutet,
behövde någon nämnvärd nettovinst sålunda icke framkomma.

Utredningen har funnit, att en legal regel om fondering inom de ekonomiska
föreningarna borde baseras på avsättning från uppkommet överskott,
vare sig överskottet använts till utdelning före bokslutet eller redovisats
såsom nettovinst i detta. I enlighet härmed ha i utredningens förslag (17 §
1 mom. första stycket) upptagits bestämmelser dels därom att av förenings
årsvinst, efter avdrag för vad som åtgår till täckande av möjligen
förefintlig förlust från föregående år, skall till reservfond avsättas minst
en tiondel, dels ock därom att avsättning skall ske med minst en tiondel
av sådan gottgörelse som på grund av rörelsens resultat tillgodoföres medlemmar
eller andra i form av efterlikvider, återbäringar eller dylikt, även
om denna gottgörelse icke ingår i årsvinsten. Vidare föreslås stadgande av
innehåll att till reservfonden alltid skall läggas vad medlem vid avgång
ur föreningen icke återfår av sin insats.

Beträffande det minimum, vartill reservfonden och inbetalat insatskapital
skola uppgå för att reservfondsavsättningar icke skola vara obligatoriska
enligt lagen, har såsom huvudregel föreslagits en bestämmelse, innebärande en
kombination av aktiebolagslagens princip om avsättning tills det egna bundna
kapitalet är lika stort som skulderna samt av sambruksföreningslagens
stadgande i 21 § andra stycket att viss del av bokförda värdet å föreningens
tillgångar skall motsvaras av eget kapital (reservfond eller inbetalat insatskapital).
Med hänsyn till att reservfonden enligt lagen utgör det enda i
egentlig mening bundna kapitalet i en förening och till att det därför är
angeläget att det egna kapitalet ej i alltför stor utsträckning motsvaras av
insatser, som vid avgång av medlemmar skola återbetalas, bar utredningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

därjämte funnit det påkallat att vid sidan av nyssnämnda regel uppställa
det kravet, att reservfonden alltid bör uppbringas till minst hälften av det
inbetalda insatskapitalet.

I enlighet med det sagda har av utredningen (17 § 1 mom. andra stycket)
föreslagits bestämmelse av innebörd att då reservfonden uppnått ett belopp,
som jämte inbetalat insatskapital svarar antingen mot fyra tiondelar av det
boklörda värdet å föreningens tillgångar eller mot föreningens skulder enligt
balansräkningen, och reservfonden tillika uppgår till belopp motsvarande
hälften av inbetalade insatskapitalet, vidare avsättning till fonden må
upphöra. Föreskrifter i stadgarna om avsättning utöver den legala skyldigheten
skola därjämte städse iakttagas. Ytterligare föreslås bestämmelse därom
att avsättning till reservfonden ånyo skall vidtaga, såframt fonden nedgår
under vad sålunda stadgats.

Kombinationen av två beräkningsgrunder för reservfondens minimum —
frånsett regeln att fonden ej må understiga halva insatskapitalet eller längre
gående stadgebestämmelser — innebär att en förening äger välja det alternativ
som den finner fördelaktigast.

I tredje stycket av 17 § 1 mom. har utredningen upptagit en med 21 §
sista stycket sambruksföreningslagen och 71 § sista stycket aktiebolagslagen
(AL) överensstämmande regel, att nedsättning av reservfonden må beslutas
allenast för täckande av förlust, som enligt fastställd balansräkning finnes ha
uppstått å föreningens verksamhet i dess helhet och som icke kan ersättas
av befintliga till framtida förfogande avsatta medel. Härtill har av utredningen
iogats det tillägget, att därest reservfonden enligt balansräkningen för
de tre sistförflutna åren överstigit det högsta belopp vartill bestämmelserna
i föregående stycke föranleda, nedsättning av reservfonden därefter må ske
med högst en femtedel av det överskjutande beloppet årligen. En successiv
avtappning av reservfonden medgives sålunda, dock ej om den ifrågavarande
gynnsamma proportionen varit endast temporär utan först sedan densamma
förelegat under tre år. Bestämmelsen torde enligt betänkandet bli av
praktisk betydelse för det fall att en förening nedlägger en viss rörelsegren
eller eljest minskar verksamhetens omfattning.

I 2 mom. av 17 § har utredningen föreslagit en regel som möjliggör för
Kungl. Maj :t att medge dispens från bestämmelserna om avsättning till reservfond,
såframt med hänsyn till arten av föreningsverksamheten och övriga
omständigheter synnerliga skäl därtill föranleda.

De av utredningen föreslagna bestämmelserna angående avsättning till
reservfond ha i åtskilliga yttranden blivit föremål för kritik. Samtidigt
har dock allmänt understrukits vikten av föreningarnas konsolidering.

Lantbruksstyrelsen har i detta ämne anfört:

Hos de ekonomiska föreningarna på jordbrukets område utgöra, såsom
även framgår av betänkandet, reservfonderna i regel en relativt liten del av
det egna kapitalet. Från föreningshåll har framhållits, att detta sammanhänger
med att man föredragit att utöka insatskapitalet genom ökning av
medlemmarnas insatser framför att avsätta medel till fonder. Härvid har

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

tagits i anspråk medel, som eljest skolat utbetalas till medlemmarna i form
av återbäring och efterlikvider. Under rådande förhållanden beskattas gottgörelse
till medlemmarna i form av återbäring och efterlikvid icke hos föreningen,
vilket däremot är fallet med medel, som avsättas till reservfond.
Farhågor ha uttalats för att med den föreslagna regeln för bildande av reservfond
föreningarna skulle sträva efter att hålla gottgörelsebeloppen nere
för att därigenom begränsa den skattskyldighet, som skulle framkomma genom
den tvångsvisa avsättningen av dylika medel till reservfond. Härvid
skulle emellertid även föreningarnas möjligheter att öka insatskapitalet
minskas. Resultatet skulle med andra ord kunna bli att den föreslagna regeln
i stället för att främja den egna kapitalbildningen skulle hämma densamma.

Beskattningsförhållandena synas sålunda ha medfört att de ekonomiska
föreningarna på jordbrukets område vid strävan efter konsolidering i viss
mån sökt undvika öppen fondbildning. I stället har man som nämnts ökat
insatskapitalet på angivet sätt, varjämte i stor utsträckning avskrivningsmöjligheterna
torde ha utnyttjats för att skapa dolda reserver.

Såsom ett särskilt skäl för den öppna fondbildningen inom de ekonomiska
föreningarna har i utredningen framhållits, att insatskapitalet icke
är bundet på samma sätt som exempelvis aktiekapitalet i ett bolag. Det
enda verkligt bundna kapitalet i en ekonomisk förening utgöres av reservfonden.

Med den omfattande verksamhet, som numera bedrives av ekonomiska
föreningar, är dessas stabilitet givetvis ett mycket starkt samhällsintresse.
Ur denna synpunkt måste därför de av utredningen framlagda förslagen rörande
fondbildningen anses i och för sig fullt motiverade. Å andra sidan
kan man emellertid icke bortse från de invändningar, som anförts från
föreningshåll. Därest bestämmelser av föreslagen innebörd på grund av beskattningsförhållandena
i viss mån skulle motverka föreningarnas egen
strävan till konsolidering, synes en uppmjukning av bestämmelserna påkallad.
Lantbruksstyrelsen vill i sådant syfte föreslå att den obligatoriska
avsättningen begränsas till en tjugondedel av årsvinsten jämte en tjugondedel
av efterlikvider respektive återbäringar. Samtidigt torde även de föreslagna
bestämmelserna rörande reservfondens minimum böra mildras. Sålunda
torde exempelvis avsättning till reservfonden kunna få upphöra då
reservfonden motsvarar 20 procent av insatskapitalet.

Kommerskollegiivm uttalar, att den motsvarighet till bestämmelserna i aktiebolagslagen,
som föreslagits, i och för sig syntes motiverad även om några
fullständiga garantier för en konsolidering knappast stode att vinna på
denna väg. Den möjligheten torde nämligen ofta stå öppen för föreningarna
att genom sin prispolitik gentemot medlemmarna undvika att någon vinst
uppstode på verksamheten och en bestämmelse av denna innebörd kunde
därför under vissa förhållanden bli ett slag i luften. Det vore svårt att anvisa
medel att förhindra sådana åtgärder men det syntes likväl önskvärt att
detta spörsmål ägnades ytterligare uppmärksamhet.

I samma riktning uttala sig handelskammaren i Göteborg, svenska bankföreningen
och grossistförbundet.

Lantbruksförbundet har yrkat, att den av utredningen föreslagna bestämmelsen
om obligatorisk avsättning till reservfonden av yM av gottgörelse i
form av efterlikvider, återbäringar eller dylikt, som på grund av rörelsens

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 3i.

resultat tillgodoförts medlemmar eller andra, måtte utgå. Förbundet finner
att detta förslag icke kunde undgå att göra bildandet av eget kapital
genom överförande av efterlikvider in. in. till insatskapitalet mindre lockande,
särskilt i föreningar, som ännu icke hade eller ansåge sig ha nått
ett sådant förhållande mellan kapitaltillgång och kapitalbehov, att de enligt
vedertagna normer i affärslivet borde erlägga några nämnvärda belopp
i skatt. Förbundet anför härom vidare:

Genom noggrannare kalkylmetoder, genom tätare bokslut och genom under
löpande år vidtagna justeringar i tillämpade priser torde dessa föreningar
komma att söka nedbringa gottgörelsebeloppen i syfte att begränsa
den med den obligatoriska reservfondsavsättningen sammanhängande skattskyldigheten.
I en hel del föreningar kan man icke med tillräcklig säkerhet
avpassa avräkningarna med medlemmarna på sådant sätt att icke någon
vinst uppstår och finnes det då risk, att man verkställer för höga avräkningar
och därigenom minskar föreningens resultat av rörelsen och därmed
också kapitalbildningen. Inom de föreningar, vilkas möjligheter att
skapa dolda reserver dessutom äro begränsade, kan minskningen eller bortfallet
av återbäringarna (efferlikviderna) befaras komma att leda till en
minskad nybildning av eget kapital i stället för en ökad konsolidering.

En tillämpning av förslagets regler om obligatorisk fondering av yi0 av
gottgörelsebeloppen skulle leda till ett överförande från landsbygden till städerna
av en del av de skattebelopp, som nu utgå på grund av återbäringar
och efterlikvider i jordbrukets ekonomiska föreningar. En dylik tendens
måste anses strida mot jordbruksbefolkningens intressen.

Bl. a. genom de stora riks- och centralorganisationernas verksamhet bland
anslutna föreningar synes insikten om behovet av en tillräcklig försörjning
med eget kapital och om konsolideringsåtgärdernas betydelse för föreningarnas
sunda utveckling numera vara på väg att vinna allt större utbredning
hos föreningsledare och -medlemmar. Några nämnvärda olägenheter torde
därför icke behöva befaras, om man överlåter åt föreningarna att liksom hittills
själva bedöma i vilken utsträckning de skola tillgripa öppen fondering
och påtaga sig därmed förenade skatteutgifter.

Såsom ett argument för ökad kapitalbildning genom öppen fondering har
utredningen anfört insatskapitalets relativt inkonstanta karaktär. Om medlemmarna
i större antal lämnade en förening och denna därvid måste utbetala
en betydande del av sitt insatskapital till de avgående, skulle givetvis
svårigheter kunna uppstå. Förbundet vill emellertid understryka, att
riskerna härvidlag icke böra överskattas. Redan trögheten och kontinuiteten
i jordbruksdriften tillika med banden mellan jordbrukaren och hans gård
och bygd gör att sannolikheten för snabba och mera betydande omflyttningar
är liten. Dessutom har man i stor utsträckning genom särskilda bestämmelser
i hithörande föreningars stadgar sökt skydda sig mot för föreningarna
besvärande konsekvenser av förändringar i medlemsunderlaget.

Lantbruksförbundet har vidare uttalat, att vid bestämmande av det minimibelopp,
vartill reservfond och inbetalt insatskapital skulle uppgå för
att reservtondsavsättning icke vidare behövde ske, tillräcklig hänsyn icke
syntes ha tagits till den väsentliga skillnad, som förelåge mellan föreningar,
som på grund av sina fasta anläggningars omfattning och natur kunde
utnyttja dessa såsom säkerhet för långfristiga lån till — i förhållande till
föreningens kapitalbehov — betydande belopp, och sådana föreningar, där

113

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 34.

dylika möjligheter icke förelåge. Enligt förbundets mening hade det varit
motiverat att medgiva, att i det belopp, som enligt förslaget skulle ställas i
relation till 4/10 av tillgångarna resp. till skulderna, finge inräknas utöver
reservfond och inbetalt insatskapital jämväl lån mot säkerhet av fastighetsinteckning
inom 2/3 av fastighetens taxeringsvärde.

Även mot bestämmelsen att reservfonden skall uppgå till hälften av det
inbetalade insatskapitalet bär lantbruksförbundet framfört erinringar. Härom
anför förbundet:

Inom ett föreningsföretag, som har en stor del av sitt normala kapitalbehov
täckt av det inbetalda insatskapitalet, äro uppenbarligen kraven på fondernas
storlek mindre än inom ett företag, där det inbetalda insatskapitalet
blott utgör en ringa del av kapitalbehovet. För ett stort antal företag, tillhörande
den ekonomiska föreningsrörelsen, skulle bestämmelsen, om hänsyn
tages till skattekonsekvenserna vid öppen fondering, innebära, att reservfonderna
icke på flera generationer kunna komma upp till de av lagen
stipulerade minimibeloppen. Det skall visserligen icke förnekas, att kontinuerlig
ökning av de öppna reserverna är värdefull, men den föreslagna
regeln skjuter enligt förbundets mening avsevärt över målet. Som legal minimiregel
för reservfondens storlek synes, särskilt med hänsyn till de garantier,
som innefattas i första meningen av 17 § 1 mom. andra stycket, aktiebolagslagens
motsvarande regel — 20 % av aktie- (insats-)kapitalet— fullt
tillräcklig.

Riksförbundet landsbygdens folk utvecklar liknande synpunkter som
lantbruksförbundet.

Farhågor för att de av utredningen föreslagna reglerna rörande årlig avsättningsskyldighet
till reservfond kunna visa sig illusoriska eller motverka
sitt syfte uttalas jämväl av handelskammaren i Skåne, som dock finner tanken
att avsättningsskyldigheten knytes icke blott till årsvinsten utan även
till utbetalade efterlikvider eller återbäringar i och för sig riktig. Stockholms
handelskammare ifrågasätter om avsättning till reservfond skulle vara obligatorisk
eller om någon annan metod borde sökas för ernående av den i
och för sig önskvärda konsolideringen. Västergötlands och norra Hallands
handelskammare finner anledning saknas att över huvud ge några tvingande
föreskrifter om avsättning till reservfond.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare ställer sig tveksam
om lämpligheten av de i 17 § 1 mom. föreslagna bestämmelserna och yttrar
vidare, att den enligt 2 mom. öppnade dispensmöjligheten tydde på att utredningen
själv funnit paragrafens bestämmelser för rigorösa och icke alltid
möjliga att tillämpa. Som ett alternativ till dispensförfarandet ville handelskammaren
förorda ett uppmjukande av föreskrifterna.

Gotlands handelskammare anser de rätt utförliga bestämmelserna om redovisning
och avsättning till reservfond befogade, då det gällde kooperativa
föreningar av någon större storleksordning, men finner dem onödigt detaljerade
och svåra att i praktiken tillämpa beträffande en del lokalt betonade
föreningar t. ex. hingst- och tjurföreningar. Vissa skäl talade för att beträffande
sådana föreningar uppmjukningar kunde göras i bestämmelserna.

8 Iiiliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 3b.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Å andra sidan har handelskammaren i Gävle funnit, att kravet på konsolidering
vore alltför ringa, särskilt med hänsyn till att minimikapital ej
krävdes och att medlemmarnas rätt till utträde vore nästan obegränsad. Handelskammaren
förordade, att avsättning till reservfond skulle ske med minst
15 % å överskottet, beräknat på sätt utredningen föreslagit, och att sådan
avsättning skulle äga rum till dess reservfonden uppnått ett belopp, som
jämte inbetalat insatskapital svarade antingen mot hälften av det bokförda
värdet av föreningens tillgångar eller mot föreningens skulder enligt balansräkningen.
Vid beräkning av skulderna borde avdrag få göras för sådan
gäld, som omnämnes i AL 72 § 2 mom.

Bank- och fondinspektionen understryker, att de kooperativa föreningarna
enligt gällande skattelagstiftning åtnjöte rätt till avdrag från rörelsevinsten
för medel, som disponeras för återbäring eller liknande ändamål, och att det
därför kunde tänkas att den skattskyldighet för viss del av sådana medel,
vilken för föreningarna skulle inträda om utredningens metod för uppbyggande
av reservfond godtoges, komme att hos dem framkalla en benägenhet
att icke redovisa återbäringar eller dylikt. Man syntes möjligen få överväga
en ändring i beskattningsbestämmelserna. Inspektionen vore icke beredd
taga ställning till denna fråga, helst som det finge förutsättas, att
införande av viss skattefrihet för reservfondsavsättningar hos föreningar
komme att framkalla motsvarande krav från aktiebolagens sida.

I några remissvar har särskilt uppmärksammats frågan om tillämpningen
av de föreslagna fonderingsreglerna å bostadsrättsföreningar eller kooperativa
bostadsföreningar. Bostadsstyrelsen har sålunda uttalat, att då det i
fråga om bostadsrättsföreningar ej vore meningen, att någon vinst skulle
uppkomma, det kunde ifrågasättas, om icke beräkningsmetoden för fondavsättning
borde baseras på ett fixerat belopp, andelsvärdet. Bostadsstyrelsen
föreskreve i regel, att den årliga avsättningen till fonden borde uppgå
till 0,i % av andelsvärdet och fortgå intill dess fonden uppginge till 5 %
av andelsvärdet. Frågan om och i vad mån »vinst» skulle upptagas för en
bostadsrättsförening vore enbart av bokföringsteknisk natur.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund har uttalat,
att det icke syntes fullt riktigt att jämställa föreningarnas kapitalbehov
med aktiebolagens. Vidare uttalas, att förslaget om avsättning till reservfond
icke kunde tillämpas på bostadsrättsföreningar. Härom anföres:

Alldeles frånsett den omständigheten, att bostadskostnaden genom en sådan
föreskrift utan tvekan skulle komma att stegras, må framhållas, att
kapitalsamlingen i bostadsrättsföreningarna sker automatiskt och på annat
sätt än genom avsättning, nämligen genom amortering å fastighetslånen. Den
teoretiska synpunkten att lånens amortering uppväges av fastighetens värdeminskning
och att någon kapitalsamling därför icke sker genom amorteringen
torde i detta sammanhang icke behöva beaktas. I praktiken uppstår
utan tvekan ett övervärde, vilket vid behov av föreningen kan framtagas.

Stockholms kooperativa bostadsförening u. p. a. framhåller att avsättningen
till reservfond från uppkommen vinst måste bli jämförelsevis ringa
i en kooperativ fastighctsförening. Det torde därför vara erforderligt att lag -

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

bestämmelserna kompletterades med bestämmelser i stadgarna därest det
åsyftade resultatet, en reservfond av tillfredsställande storlek, skulle kunna
uppnås.

Stadgandet i utredningens förslag 17 § 1 mom. tredje stycket sista punkten
angående reservfondens nedsättning avstyrlces av kooperativa förbundets
styrelse, som härom anför:

Den princip, som tillämpas inom konsumentkooperationen i överensstämmelse
med gällande lag, nämligen att reservfonden ej får tagas i anspråk
för annat ändamål än för att täcka förlust, har varit av grundläggande betydelse
för en ekonomisk konsolidering av konsumtionsföreningarna. Principen
om att reservfonden endast får tas i bruk för att täcka uppkommen
förlust å verksamheten återfinnes även i den nya aktiebolagslagen 71 § och
får numera anses ha vunnit allmän hävd inom näringslivet.---- Sty relsen

har vid sitt ståndpunktstagande i denna fråga beaktat de speciella
skäl, som åberopats av utredningsmannen. Emellertid vill styrelsen framhålla,
att därest i något enstaka fall fullt bärande skäl skulle kunna föreligga
för en minskning av i reservfopden uppsamlat kapital inom en ekonomisk
förening, t. ex. genom en väsentlig nedskärning av föreningens verksamhet,
sådana fall kunna efter prövning av Konungen enligt 17 § 2 mom.
lösas på ett sätt som förhindrar att kapitalbildningen framstår såsom ett rent
självändamål. Att utöver detta speciella undantag öppna en lagenlig möjlighet
till förbrukning av i reservfonden hopsparade medel bör under inga
omständigheter ifrågakomma.

Även Stockholms kooperativa bostadsförening u. p. a. och bilägarnas inköpscentral
uttala betänkligheter mot nu ifrågavarande regel.

Lantbruksförbundet yttrar i denna fråga:

Denna regel synes innebära, att nedsättning icke skulle få ske, om reservfonden
uppgår till ett belopp, som ligger mellan det lägsta och det högsta av
de i andra stycket nämnda alternativen. I den mån så varit avsett, synes
regeln vara onödigt sträng. För vissa föreningar kan skillnaden mellan det
lägsta och högsta alternativet vara mycket betydande, och det synes icke
finnas anledning att tvinga en förening att exempelvis efter omläggning av
dess rörelse bibehålla en reservfond, som avsevärt överstiger vad föreningen
har behov av.

Vad slutligen angår dispensregeln i 17 § 2 mom. anser länsstyrelsen i
Skaraborgs län, att länsstyrelse borde få befogenhet att åtminstone för vissa
fall medgiva undantag från bestämmelserna i 17 § 1 mom. Smålands och
Blekinge handelskammare anser att bestämmelsen antingen borde bortfalla
eller givas den formen att Kungl. Maj:t för allenast ett år i sänder
finge helt eller delvis medgiva undantag från bestämmelserna i 1 mom. Norrbottens
och Västerbottens läns handelskammare finner den anvisade vägen
med Kungl. Maj :ts dispens vara besvärlig och omständlig.

Svenska jordbrukskreditkassans styrelse har — med förmälan att de av
utredningen i 17 § 1 mom. föreslagna bestämmelserna uppenbarligen icke i
oförändrat skick lämpade sig för jordbrukets kreditkassor — erinrat om
utredningens uttalande (betänkandet s. 125—126) att dispensregeln i 2
mom. i främsta rummet vore avsedd alt komina till användning i fråga om

116

Kungl. Mnj:ts proposition nr 3''r.

jordbrukskasserörelsen. Styrelsen kunde emellertid icke finna lämpligt att
denna viktiga detalj ordnades för hela kasserörelsen i form av dispens.

Departementschefen. I likhet med utredningen anser jag det vara av
största vikt att ökad säkerhet skapas för att hos föreningarna finnes eget
kapital av tillräcklig storlek. Väl är det sant att det främst kommer an på
föreningarna själva att genom ändamålsenliga föreskrifter i stadgarna och
en klok finansierings- och utdelningspolitik sörja för en önskvärd konsolidering.
Men att, såsom för närvarande, helt lämna detta spörsmål oreglerat
av lagstiftningen anser jag icke lämpligt. Remissinstanserna ha ock i
allmänhet ansett lagregler i ämnet påkallade.

Mot utredningens förslag att inom föreningarna skola uppbyggas reservfonder
på grundval av årliga avsättningar från vinstmedlen ävensom från
ef ter likvider, återbäringar eller dylik gottgörelse, som utgår till medlemmar
eller andra på grund av rörelsens resultat, har framhållits att föreningarna
genom sin prispolitik kunde göra dylika bestämmelser illusoriska.
Detta argument, som utförligt behandlats av utredningen, betyder dock ej
att de föreslagna bestämmelserna äro onyttiga eller olämpliga utan endast
att deras genomförande förutsätter en lojal medverkan från föreningarna
själva. Givetvis vore det önskvärt, om konsolideringsreglerna kunde utformas
på ett verkligt effektivt sätt, men att finna cn sådan väg, som är ur
andra synpunkter acceptabel för flertalet ekonomiska föreningar, förefaller
knappast möjligt och har ej heller anvisats i remissvaren.

En tänkbar lösning vore visserligen att binda fonderingsplilden till årsomsättningens
storlek. Utredningen har övervägt detta alternativ men funnit
det mindre ändamålsenligt redan av det skälet att någon fondökning
med en sådan regel i verkligheten icke kunde komma till stånd, med mindre
rörelsen givit ett överskott som kunde disponeras för ändamålet. Olika
föreningar ha ett i förhållande till årsomsättningens storlek mycket växlande
kapitalbehov. En regel om avsättning till reservfond av exempelvis
minst V, % av omsättningssumman skulle därför icke vara lämplig, då
man naturligen bör eftersträva att det egna kapitalet avpassas efter föreningens
totala kapitalbehov.

De ekonomiska föreningarna på jordbrukets område torde i allmänhet ha
föredragit att öka det egna kapitalet genom ökning av medlemmarnas insatser
i stället för genom avsättning till reservfond eller andra fonder, vilket
delvis synes sammanhänga med att reservfondsavsättningar bli föremål för
beskattning hos föreningarna, ökningen av insatskapitalet har ofta skett
genom överföring av medlemmarna tillkommande återbäringar eller efterJikvider.
Farhågor ha i en del remissvar uttalats för att den sålunda använda
vägen till konsolidering skulle motverkas, därest den legala reservfondsavsättningen
skulle beräknas på återbäringar, efterlikvider o. d., även
där dessa ej inginge i den redovisade årsvinsten. Med den förståelse för
fonderingens betydelse, som kan förutsättas vara för handen hos ansvarsmedvetna
föreningar, synas dessa farhågor vara överdrivna, i vart fall om

Kungl. Maj:ts proposition nr 3b.

117

fonderingsreglerna utformas med nödig varsamhet. Beskattningsbestämmelserna,
som för övrigt få anses vara förhållandevis gynnsamma för de ekonomiska
och särskilt de enligt skattelagstiftningen kooperativa föreningar
na, torde icke böra få hindra sådana legala konsolideringsregler som ur
företagsekonomisk och allmänt samhällsekonomisk synpunkt äro önskvärda.

Eftersom invändningarna mot förslaget om avsättningsskyldighet till reservfond
främst rikta sig mot att denna skyldighet föreslås skola beräknas
även i förhållande till efterlikvider, återbäringar och annan dylik gottgörelse
må anmärkas att utdelning, som kooperativ förening i denna form lämnar
sina kunder, enligt 29 § 2 mom. kommunalskattelagen är avdragsgill
vid föreningens inkomstbeskattning. Denna omständighet torde ofta vara
anledningen till att föreningar, som ej äro kooperativa i kommunalskattelagens
mening, exempelvis många producentkooperativa föreningar, icke
låta efterlikvider o. d. ingå i årsvinsten utan redovisa dem såsom lilcvider
e. d. i bokslutet. Redovisningssättet bör emellertid ej i och för sig få inverka
på bedömningen av hur stor reservfondsavsättning som skall ske. Även om
sålunda skäl tala för den av utredningen förordade metoden att efterlikvider
o. d., som beräknas på grundval av rörelseresultatet, böra i nu förevarande
hänseende jämställas med redovisad årsvinst, måste dock erkännas att avsättningsskyldighet
på sådan gottgörelse förefaller irrationell, i den mån
gottgörelsen omfattar likvid eller ersättning som kan anses utgöra del av
ett normalt pris, ett även utanför föreningen gällande marknadsvärde på
produkten. Så torde dock endast i mindre utsträckning vara fallet.

Med en del jämkningar i utredningens förslag rörande avsättning till
reservfond har jag ansett att de i vissa remissvar antydda riskerna av bestämmelserna
böra kunna undanröjas eller minskas. I sina huvuddrag har
jag emellertid funnit förslaget kunna godtagas.

Vad först angår den årliga avsättningen till reservfond synas kraven icke
böra ställas så högt som utredningen föreslagit med hänsyn till att avsättningsskyldigheten
beräknas jämväl å sådan gottgörelse varom förut varit
tal. Jag anser i likhet med lantbruksstyrelsen att avsättningsplikten kan
begränsas till fem procent av såväl årsvinsten som dylik gottgörelse. Departementsförslaget
(17 § 1 mom. första stycket) har avfattats i enlighet
härmed.

Beträffande härefter det legala minimum, som reservfonden skall uppnå
innan de årliga avsättningarna må upphöra, har utredningen föreslagit en
dubbel regel, innebärande dels att reservfonden jämte inbetalat insatskapital
skall svara antingen mot fyra tiondelar av det bokförda värdet å föreningens
tillgångar eller mot föreningens skulder enligt balansräkningen
dels ock att reservfonden skall motsvara hälften av det inbetalda insatskapitalet.
Den förra regeln, mot vilken i remissvaren ej framställts erinringar
av principiell natur, har bibehållits i dcpartcmentsförslaget. Regeln
angående förhållandet mellan reservfonden och inbetalat insatskapital har
däremot undergått cn väsentlig ändring såtillvida att jag funnit det till -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 3i.

fyllest, på sätt flera remissinstanser förordat, att reservfonden uppbringas
till tjugu procent av insatskapitalet (17 § 1 mom. andra stycket).

Huvudstadgandet angående reservfondens legala minimum är sålunda att
reservfonden och inbetalat insatskapital skall enligt föreningens eget val
uppbringas i viss relation till föreningens tillgångar eller ock i nivå med
föreningens verkliga skulder. I sitt förra alternativ har stadgandet en
motsvarighet i sambruksföreningslagen 21 § andra stycket, enligt vilket
lagrum reservfondsavsättningar i sambruksförening skola fortgå till dess
summan av reservfonden och inbetalat insatskapital uppnått ett belopp motsvarande
fyra tiondelar av taxeringsvärdet å föreningen tillhörig fast egendom
eller, om bokförda värdet är högre, av detta samt hälften av det bokförda
värdet å föreningens för rörelsen anskaffade övriga tillgångar. Det
senare alternativet i förevarande stadgande ansluter sig åter till nya aktiebolagslagens
till företagets skuldsättning knutna fondbildningsregler.

Nyssnämnda regler äro av tämligen komplicerad natur, beroende på att
för vissa fall eller vissa särskilda slag av aktiebolag det ansetts att skuldsättning
kunde vara försvarlig även om den överstege vad som genomsnittligt
finge anses lämpligt ur företagsekonomisk synpunkt. Vissa undantagsbestämmelser
ha därför måst uppställas (AL 72 § 2 och 3 inom.). Av särskilt
intresse i förevarande sammanhang är att vid tillämpning av aktiebolagslagens
fonderingsregler bland skulderna ej skall inräknas gäld för vilken
bolaget lämnat säkerhet av fastighetsinteckningar av angiven god beskaffenhet
(inom 60 % av taxeringsvärdet för jordbruksfastighet och vissa
slags fastigheter avsedda för uthyrning).

Mot utredningens förslag har i några remissvar anmärkts att det saknade
motsvarighet till aktiebolagslagens nyss om förmälda undantagsbestämmelser.
Emellertid bereder förslaget föreningarna möjlighet att beräkna reservfondens
legala minimum icke på grundval av den sammanlagda skuldsumman
utan i relation till tillgångarnas bokförda värde. Härigenom torde
i allmänhet undvikas att de nu ifrågavarande bestämmelserna skulle verka
strängare än aktiebolagslagens fonderingsregler. Jag har därför icke funnit
erforderligt att komplettera förslaget i anmärkta hänseende.

Det har vidare uttalats att reservfondsreglerna ej skulle lämpa sig för bostadsrätts-
eller andra bostadsföreningar. Otvivelaktigt måste för dylika föreningar
konsolideringen främst bygga på föreningarnas egna åtgöranden,
eventuellt vidtagna i enlighet med föreskrifter i stadgarna, eftersom föreningar
av dessa typer ofta ej redovisa någon årsvinst. Konsolideringen kan
ske öppet genom avsättning till reservfond eller, åtminstone i viss utsträckning,
genom tillskapande av s. k. dolda reserver. Att de föreslagna lagreglerna
för en viss låt vara betydelsefull typ av föreningar kräva komplettering
i form av stadgebestämmelser bör dock ej hindra reglernas upptagande i den
allmänna föreningslagen. Vad här föreslagits torde nämligen i allmänhet
icke leda till onödig stränghet för nu ifrågavarande föreningar. Skulle så
stundom visa sig bli fallet, vilket torde kunna inträffa främst när en förenings
fastighetsinnehav nedskrivits under taxeringsvärdet och skuldsätt -

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 3b.

ningen huvudsakligen utgöres av inteckningslån, böra förutsättningar för
tillämpning av dispensregeln i förevarande paragraf 2 mom. anses vara för
handen. Anmärkas må slutligen, att vid en eventuell revision av lagstiftningen
om bostadsrättsföreningar synes böra upptagas frågan om att i denna lagstiftning
införa för nämnda slag av föreningar speciellt lämpade regler rörande
kapitalbildningen.

Utredningens förslag upptager (17 § 1 mom. tredje stycket) föreskrift
därom att nedsättning av reservfonden må ske —- förutom för förlusttäckning
— jämväl för den händelse reservfonden under tre år i följd överstigit
det belopp som erfordras enligt bestämmelserna om fondens legala minimum.
Nedsättning av reservfonden i det sist åsyftade fallet torde säkerligen
bli sällsynt förekommande. Med hänsyn härtill och till de i vissa remissvar
framförda betänkligheterna mot det ifrågavarande stadgandet har jag ansett
detsamma kunna utgå. En tillämpning av den i 2 mom. av förevarande
paragraf åt Kungl. Maj :t inrymda rätten att medgiva undantag från bestämmelserna
i paragrafens 1 mom. synes för övrigt tänkbar i nu avsedda
fall.

Dispensregeln i förevarande paragraf 2 mom. synes motiverad bl. a. på
grund av svårigheterna att på förhand bestämt överblicka om de föreslagna
reservfondsreglerna kunna för vissa speciella fall eller vissa grupper av registrerade
föreningar leda till ogynnsamma verkningar. I betänkandet anföres
att dispensregeln i främsta rummet är avsedd att komma till användning
i fråga om jordbrukskasserörelsen. Det sålunda anvisade förfaringssättet
lärer knappast giva anledning till befogade invändningar.

Dispensrätten synes böra förbehållas Kungl. Maj :t. Regelmässigt torde en
dispens böra meddelas endast för begränsad tidrymd.

18 och 19 §§.

I betänkandet uttalas, att med det system, som förslaget uppställer
beträffande redovisningen inom föreningarna, det syntes lämpligt att i
lagen fastslå, att rätten för föreningen att utdela vinst åsyftade den vinst
som utvisades enligt fastställd balansräkning. I den mån denna vinst enligt
17 § förslaget skulle avsättas till reservfond, borde uppenbarligen gälla förbud
mot vinstutdelning. Motsvarande måste emellertid gälla i fråga om utbetalning
av sådan gottgörelse, som avsåges i 17 § 1 mom. första stycket
andra punkten och som ej inginge i årsvinsten.

I enlighet med det anförda har i utredningens förslag, 18 § första stycket,
upptagits bestämmelse därom att utdelning cj må ske av annat än den vinst
som förefinnes enligt fastställd balansräkning för sista räkenskapsåret samt
att utdelning av vinst eller utbetalning av gottgörelse varom nyss sagts ej
må äga rum i vidare mån än att föreskriven avsättning till reservfonden kan
verkställas. Vidare bar föreslagits stadgande av innebörd att utbetalning till
medlemmarna av föreningens tillgångar i övrigt ej må ske annorledes än i
samband med återbetalning av insatser vid medlems avgång eller nedsättning
av insatsernas belopp.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Överträdelse av nu berörda bestämmelser medför straff enligt 110 § 5 förslaget.

Genom bestämmelse i 18 § andra stycket av utredningens förslag har
föreslagits, att om vinstutdelning beräknas i förhållande till inbetalade insatser,
den må fastställas till högst fem procent för år. Härigenom understrykes
enligt betänkandet att föreningarna ej, såsom aktiebolagen, äro kapitalsammanslutningar.

Utredningen har diskuterat, huruvida icke stadgandet borde kompletteras
med en bestämmelse angående fördelningen av efterlikvider, återbäringar
eller dylika gottgörelser som ytterligare må komma att utgå. En grundläggande
princip för de ekonomiska föreningarnas verksamhet vore att sådan
gottgörelse skulle lämnas genom lika fördelning i förhållande till gjorda
köp och försäljningar eller andra tjänster, för vilka föreningen utnyttjats
av medlemmarna. Genom en bestämmelse som gåve uttryck för denna princip
skulle också stipuleras förbud mot ett annat förfarande. Bestämmelsen
skulle icke utsäga, huruvida utdelning skulle begränsas till föreningens
medlemmar eller kunna ske även till andra, som utnyttjat föreningen. Det
borde nämligen stå en förening fritt att lämna utdelning av nämnt slag även
till icke medlemmar, eventuellt med lägre belopp (efter mindre fördelaktig
fördelningsgrund) än till medlemmar. En sådan fördelning förutsattes för
övrigt kunna ske enligt kommunalskattelagen (punkt 12 av anvisningarna
till 29 §). Den nu omförmälda principen för fördelning av överskott i en
förening hade utredningen emellertid icke funnit nödigt att fastslå i lagen.
Enligt förslaget ankomme det sålunda på föreningarna själva att i stadgarna
närmare angiva grunden för överskottets fördelning (jfr departementsförslaget
6 § 10).

I tredje stycket av 18 § har utredningen upptagit föreskrift därom att det
tillkommer föreningsstämman att besluta, huruvida och i vad mån utdelning
av redovisad vinst skall ske. Innehålla stadgarna avvikande bestämmelser,
skola de lända till efterrättelse.

Förslaget 19 § innehåller bestämmelser angående återbäring av vinstutdelning
in. in. samt ansvarighet för brist vid återbäringen, i huvudsaklig
överensstämmelse med principerna i gällande lag 18 § andra punkten.

I yttrande av Västergötlands och norra Hallands handelskammare
ha de föreslagna bestämmelserna i 18 och 19 §§ avstyrkts. Handelskammaren
förordar att i stället upptagas föreskrifter likalydande med 18 § i 1911
års lag.

Regeln om vinstutdelningsbegränsning i 18 § andra stycket avstyrkes av
Sveriges advokatsamfunds styrelse, som uttalar att sedan man sökt tillgodose
konsolideringskravet bärande skäl saknades att därutöver begränsa rätten
till vinstutdelning. Regeln toge för övrigt ej erforderlig hänsyn till det förhållandet
att i många föreningar insatskapitalet vore obetydligt. I några
remissvar har uttalats att regeln i vart fall icke borde tillämpas å nu bestående
föreningar.

Kungl. AIaj:ts proposition nr 34.

121

Mot ifrågavarande bestämmelse riktas även en del andra erinringar. Länsstyrelsen
i Malmöhus län anför sålunda:

Lämpligheten av att på sätt utredningen föreslagit begränsa rätten till
vinstutdelning synes kunna ifrågasättas. Bortsett från de vanskligheter, som
uppenbarligen äro förbundna med att fastställa ett fixerat procenttal, är
det tydligt, att vissa praktiska svårigheter kunna vara förenade med en sådan
anordning. Därest en maximering av vinstutdelningen anses böra införas,
torde i varje fall denna böra ske så, att högsta utdelningsprocenten göres
rörlig i relation till ränteläget.

Samma ståndpunkt intages av skånska lantmännens centralförening u. p.
a. och föreningen skånska andelsslakterier u. p. a.

Länsstyrelsen i Hallands län har påpekat, att om vinstutdelning ej skedde
i förhållande till inbetalda insatser, någon maximering av utdelningen ej
stadgades i förslaget. Det syntes föreligga risk för att en del föreningar, som
i själva verket närmast vore förklädda bolag, komme att utnyttja sagda undantag.
På grund därav vore det lämpligt att 18 § ändrades så att vinstutdelningen
ej sammanlagt finge utgöra högre belopp än vad som motsvarade
5 % för år å inbetalda insatser.

Beträffande 18 § tredje stycket andra punkten har länsstyrelsen i Gävleborgs
län uttalat, att stadgandet medgåve den tolkningen, att bestämmanderätten
om utdelningen skulle kunna tilläggas annat föreningens organ än
föreningsstämman och även utomstående. Ett sådant innehåll torde icke vara
lämpligt och enligt motiven icke heller avsett. Endast föreningsstämman
borde äga att fatta beslut i anledning av föreningens vinst enligt den fastställda
balansräkningen. Då bestämmelse härom funnes i 57 §, borde 18 §
tredje stycket utgå.

Departementschefen. Rätten för en förening att verkställa vinstutdelning
bör, liksom i fråga om aktiebolagen, hänföra sig till den vinst som förefinnes
enligt vederbörligen fastställd balansräkning. Att för utdelning tillgänglig
vinst skall särskilt redovisas i balansräkningen framgår av förslaget
41 § 1 mom. B VI. I den mån vinsten skall avsättas till reservfond, skall
uppenbarligen gälla förbud mot vinstutdelning. Med det system beträffande
obligatoriska avsättningar till reservfond, som föreslagits i 17 §, måste det
sist sagda äga motsvarande tillämpning jämväl beträffande sådan i 17 §
avsedd gottgörelse som icke ingår i årsvinsten. De av utredningen i angivna
hänseenden uppställda bestämmelserna liksom vad utredningen i övrigt föreslagit
i 18 § första stycket anser jag kunna godtagas.

I betänkandet framhålles, att fördelning av överskott inom en förening
principiellt bör ske i förhållande till de tjänster, för vilka föreningen utnyttjats
av medlemmarna, eventuellt även av andra än medlemmar. Detta
uttalande står i samklang med de i såväl utredningens förslag som departcmentsförslagct
(1 §) uppställda allmänna kriterierna på den ekonomiska
föreningen. Utredningens förslag om maximering av utdelning som sker i
förhållande till inbetalda insatser synes därför följdriktigt och det under -

122

Kungl. Maj:is proposition nr 34.

stryker angelägenheten av att från föreningsformen utskilja rena kapitalsammanslutningar.
Mot den tanke som ligger bakom det föreslagna stadgandet
finner jag sålunda ej anledning till erinran. Stadgandet har emellertid
synts böra förtydligas så att därav klarare framgår den princip, som bör
lagfästas, nämligen att en utdelningsbegränsning gäller så snart utdelning
skall beräknas annorledes än på grundval av den omfattning vari föreningens
verksamhet tagits i anspråk. Att ställa begränsningen av utdelningen å
inbetalda insatser i relation till det allmänna ränteläget torde knappast vara
ändamålsenligt. Den av utredningen föreslagna högsta procentsatsen, fem
procent, synes vara lämpligt avvägd.

Frågan om tillämpningen av det nu behandlade stadgandet å redan bestående,
registrerade föreningar kommer att beröras i anslutning till förslaget
till lag om införande av nu förevarande lagförslag.

På de av en länsstyrelse anförda skälen har jag funnit att det av utredningen
föreslagna tredje stycket av 18 § kan utgå. Anmärkas må att enligt
departementsförslaget 57 § 1 mom. ordinarie föreningsstämman skall fatta
beslut rörande föreningens vinst enligt den fastställda balansräkningen.

Bestämmelserna i 19 § om vissa påföljder av olaga utdelning äro desamma
som föreslagits av utredningen.

20 §.

I förevarande paragraf första stycket har upptagits ett stadgande angående
begränsning i föreningsstämmans beslutanderätt med hänsyn till föreningens
syfte. Motsvarighet härtill finnes i gällande föreningslag 19 §.•
Andra stycket av 20 §, som saknar motsvarighet i föreningslagen, ger uttryck
för den allmänna principen om medlemmarnas lika rätt inom föreningen.

Styrelse och firmateckning.

De i betänkandet föreslagna bestämmelserna om styrelse och firmateckning
(21—38 §§) innefatta — förutom vissa förtydliganden och
kompletteringar av gällande rätt (FL 20—29 §§), delvis i anslutning till
nya aktiebolagslagen — några betydelsefulla nyheter i förhållande till FL.
Utredningens förslag innehåller sålunda stadganden om styrelsens åligganden,
däribland särskilt föreskrift om skyldighet för styrelsen att, därest
en betydande försämring av föreningens ställning kan förväntas och antagas
bliva varaktig, till stämman hänskjuta frågan om föreningen skall träda
i likvidation (24 § andra stycket). Vidare ha givits föreskrifter om ordförandeskapet
i styrelsen och om styrelsens sammanträden (25 §). Vissa
nya regler om beslutförhet och om styrelsens beslut ha ock föreslagits (26 §).
Slutligen må nämnas, att i utredningens förslag (37 §) regler upptagits om
möjlighet för styrelsen att utse en föreståndare att under styrelsens inseende
handha den löpande förvaltningen av föreningens angelägenheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

123

I några yttranden ha de föreslagna bestämmelserna föranlett allmänna
uttalanden. Sålunda ifrågasätter Östergötlands och Södermanlands
handelskammare, huruvida varje liten föreningsstyrelse vore kapabel att
strikt följa de minutiösa bestämmelserna, även om dessa i och för sig icke
vore ägnade föranleda erinran. Jämväl Sveriges fastighetsägareförbund finner
att bestämmelserna kunde icke oväsentligt förkortas.

Departementschefen. Reglerna om styrelse och firmateckning beröra frågor,
som för såväl föreningarna själva som utomstående äro av stor rättslig
och praktisk betydelse. En förhållandevis uttömmande reglering av dessa
spörsmål synes följaktligen påkallad. Åtskilliga av de av utredningen föreslagna
bestämmelserna innebära för övrigt endast ett fastslående av den
ordning som praktiseras inom flertalet ekonomiska föreningar. På vissa
punkter har jag som av det följande framgår funnit jämkningar böra ske i
de föreslagna bestämmelserna men i stort sett kan jag biträda desamma.
Att bestämmelserna i tillämpningen skulle vålla svårigheter för föreningar
av mindre storlek lärer icke behöva befaras.

Departementsförslaget upptager icke regler angående föreståndare. Angående
skälen härför hänvisas till vad i det följande anföres under 24 §.

21 §.

Enligt 20 § första stycket FL skall för ekonomisk förening finnas en styrelse,
bestående av en eller flera ledamöter. I betänkandet uttalas, att
det uppenbarligen icke vore tillfredsställande att även de största föreningar
kunde ha enmansstyrelse samt att med hänsyn till sättet för de ekonomiska
föreningarnas uppbyggnad starka skäl syntes tala för att även i fråga
om de mindre föreningarna föreskriva, att styrelsen skall bestå av minst tre
personer. Fördenskull hade i 21 § första stycket första punkten föreslagits,
att för förening skall finnas en styrelse bestående av minst tre personer.

I förevarande paragraf ha vidare upptagits bestämmelser om sättet för
tillsättande av styrelsen, om tiden för styrelseledamots uppdrag, entledigande
m. in.

Föreskriften om minimiantalet styrelseledamöter har i en del yttranden
mött gensagor. Länsstyrelsen i Uppsala län anför härom:

Såsom utredningen framhållit torde de större föreningarna praktiskt taget
alltid ha en styrelse bestående av tre eller flera personer. Det kan måhända
därför, särskilt med hänsyn till föreningar, vars tillgångar i realiteten
ägas av en enda man, synas onödigt att obligatoriskt kräva en styrelse
på minst tre ledamöter och kanske belasta personer, som icke ha något
egentligt intresse att bevaka i föreningen, med ledamotsuppdrag och ansvar
för föreningens skötsel. Den nya aktiebolagslagen 77 §, vari stadgas
tre ledamöter i styrelsen för aktiebolag först när aktiekapitalet eller maximikapitalet
enligt bolagsordningen överstiger 500 000 kronor, synes också
tala för ett bibehållande av nuvarande minimiföreskrift.

Samma ståndpunkt intages av Sveriges advokatsamfund, Västergötlands
och norra Hallands handelskammare samt Norrbottens och Västerbottens

124

Kangl. Maj:ts proposition nr 34.

läns handelskammare. Smålands och Blekinge handelskammare anser att i
föreningar med färre antal medlemmar eller mera begränsad verksamhet
möjligliet till reducering av antalet styrelseledamöter borde föreligga.

Departementschefen. Såväl enligt gällande föreningslag som enligt förslaget
kräves att registrerad ekonomisk förening skall ha flera medlemmar.
Enmansföretaget erkännes alltså ej inom föreningsrätten i motsats till vad
fallet är enligt den nya aktiebolagslagen. Förslaget markerar ytterligare
detta förhållande genom betonandet av att de ekonomiska föreningarna äro
personsammanslutningar. Det synes med hänsyn till denna föreningarnas
allmänna karaktär knappast lämpligt att medgiva förekomsten av enmansstyrelser
i föreningarna. Härav torde ej uppstå svårigheter, då även i mindre
föreningar styrelsen redan nu mestadels lärer bestå av tre eller flera ledamöter.
Utredningens förslag att styrelsen i en förening alltid skall bestå av
minst tre ledamöter torde sålunda böra godtagas.

Ej heller övriga här föreslagna bestämmelser, mot vilka erinran ej gjorts
i remissvaren, har jag funnit anledning frångå.

22 §.

I denna paragraf ha intagits bestämmelser om villkor för rätt att vara styrelseledamot.
1 20 § femte stycket FL stadgas, att ledamot av styrelsen skall
vara här i riket bosatt svensk medborgare, där ej Kungl. Maj :t för viss förening
medgiver undantag. Stadgandet har bibehållits i utredningens
förslag med den ändringen att dispensrätten må av Kungl. Maj :t delegeras
till myndighet.

Därjämte har av utredningen föreslagits en ny regel att styrelseledamot
skall vara myndig.

Förslaget utgår liksom gällande rätt från att endast fysisk person kan
vara styrelseledamot. Bestämmelsen i 20 § fjärde stycket förra ledet FL, att
styrelseledamot skall vara medlem i föreningen, har upptagits i förevarande
paragraf andra stycket första punkten av utredningens förslag. Andra punkten
innehåller motsvarighet till stadgandet i 20 § fjärde stycket senare ledet
FL. År juridisk person medlem i föreningen, skall sålunda ledamot av
den juridiska personens styrelse eller delägare i densamma kunna vara ledamot
av föreningens styrelse. Men därjämte har utredningen ansett hänsyn
böra tagas till de understundom förekommande fall då även i andra avseenden
avsteg från huvudprincipen — att endast föreningsmedlem får vara styrelseledamot
■—- kunna av praktiska skäl framstå såsom önskvärda, exempelvis
att medlems make eller hans myndiga son eller dotter skall kunna
vara styrelseledamot eller att, om stat eller kommun är medlem för viss
fastighet, fastighetens förvaltare skall kunna utses till styrelseledamot. Möjlighet
att utse annan än medlem till styrelseledamot bör även kunna införas
i stadgarna, om statligt eller kommunalt organ har rätt att utse styrelseledamot.
I andra stycket tredje punkten föreslås därför bestämmelse, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

125

jämväl eljest, där så för visst eller vissa angivna fall i stadgarna medgives,
annan än medlem må vara styrelseledamot.

Vissa erinringar framställas i yttrandena mot förevarande bestämmelser.
Bygdegårdarnas riksförbund anser det önskvärt att omyndig person
kan vara styrelseledamot och förordar en ändring i detta hänseende i synnerhet
då förslaget ej fordrar att firmatecknare skall vara myndig (29 §).

Smålands och Blekinge handelskammare finner kravet att styrelseledamot
skall vara medlem i föreningen onödigt och knappast lämpligt. I vissa
fall vore det angeläget att såsom styrelsemedlem kunna invälja en person,
som icke förut vore medlem i föreningen. Det torde icke från början, när stadgar
antagas, alltid kunna förutses, huruvida en sådan situation skulle komma
att inträffa. Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare påpekar,
att stundom ledamot av en juridisk persons styrelse eller delägare i
den juridiska personen vore förhindrad att vara ledamot i styrelsen för
förening, där den juridiska personen vore medlem. Däremot kunde ofta anställd
hos den juridiska personen vara lämplig att ingå i föreningsstyrelsen.

Departementschefen. Att styrelseledamot i en ekonomisk förening bör
vara myndig synes vara ett befogat villkor med hänsyn till den förtroendeställning
en styrelseledamot intager och det därmed förenade ansvaret. På
grund härav har stadgandet i detta avseende bibehållits i förslaget.

Vad härefter angår det principiella kravet att styrelseledamot skall vara
medlem i föreningen har detsamma gammal hävd inom föreningsrätten. Att
helt slopa detta krav anser jag icke böra ifrågakomma. Däremot synas skäl
tala för att man under särskilda förhållanden bör kunna göra avsteg från
huvudregeln. Vad i detta avseende föreslagits i betänkandet anser jag böra
genomföras. Därutöver tQrde emellertid ytterligare undantag vara påkallat.
Förhållandena vid antagandet av föreningsstadgar torde nämligen, såsom i
ett remissyttrande framhålles, stundom ej vara sådana att anledning föreligger
att närmare överväga lämpligheten av att i stadgarna intaga föreskrift
angående möjlighet att till styrelseledamot utse den som ej är medlem.
Behov av sådan föreskrift kan yppas långt senare och avse fall av speciell
karaktär. Exempelvis lärer det regelmässigt visa sig ändamålsenligt att
till styrelseledamot må utses förmyndare för omyndig medlem eller av rätten
förordnad boutredningsman även där denne ej är delägare i dödsboet.

Andra stycket av 22 § har i enlighet med det anförda kompletterats med
en föreskrift att den som enligt lag är ställföreträdare för medlem må utses
till styrelseledamot. Äro flera personer gemensamt ställföreträdare, lärer
ulan särskild föreskrift vara klart att envar av dem äger den behörighet
varom här är fråga.

23 §.

Paragrafen innehåller bestämmelse, att beträffande styrelscsupplcant skall
i tillämpliga delar gälla vad i lagen är stadgat om styrelseledamot. Vidare

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

har efter förebild av 80 § nya aktiebolagslagen intagits föreskrift att i stadgarna
må upptagas närmare bestämmelser om de förutsättningar, under vilka
suppleant äger inträda i tjänstgöring, så ock, där flera suppleanter
skola finnas, om ordningen för deras inträde. Dylika bestämmelser skola
också kunna meddelas av den som utsett suppleanten, sålunda beträffande
suppleant, som valts å föreningsstämma, av stämman och beträffande suppleant,
som utsetts av utomstående, av denne.

24 §.

I denna paragraf upptagas vissa bestämmelser angående styrelsens åligganden
med hänsyn till dess i 21 § första stycket andra punkten stadgade
skyldighet att förvalta föreningens angelägenheter. Reglerna äro naturligen
ej uttömmande utan avse att fastställa styrelsens plikter i vissa betydelsefulla
hänseenden, såsom att styrelsen skall sörja för en ändamålsenlig organisation
av föreningens verksamhet, utöva tillsyn över föreningens befattningshavare
och sörja för att föreningens bokföring fullgöres i överensstämmelse
med lag.

Bestämmelsen i 24 § andra stycket, vilken redan berörts under inledningen
till förevarande avdelning, åsyftar att särskilt framhäva styrelsens
skyldighet att i vissa situationer pröva, huruvida förutsättningar för föreningens
fortsatta existens kunna anses vara för handen, och eventuellt till
stämmans avgörande hänskjuta frågan om föreningen skall träda i likvidation.
I

I samband med 24 § skola här behandlas de bestämmelser rörande möjligheten
att utse föreståndare för handhavande av den löpande förvaltningen
av föreningens angelägenheter, som upptagits i utredningens förslag (37 §).

Utredningen erinrar i betänkandet (s. 145—146) om att enligt nya
aktiebolagslagen skall i bolag, vars styrelse består av tre eller flera ledamöter,
finnas en verkställande direktör (AL 78 §). Denne är ett särskilt bolagsorgan
med i lagen närmare angivna befogenheter och skyldigheter. Främst
åligger det honcm att handha den löpande förvaltningen av bolagets angelägenheter.
Utredningen framhåller att detta system har sitt klara berättigande
inom aktiebolagen, där det ofta är angeläget att fordra en viss
maktkoncentration hos den av styrelsen utsedde affärsledaren. Utredningen
uttalar vidare, att för det övervägande antalet föreningar andra synpunkter
dominera. De demokratiska grundsatser, på vilka föreningsverksamheten
vilar, syntes förutsätta att det förvaltande organet, styrelsen, principiellt
skulle vara ansvarigt för förvaltningen inför det beslutande organet. Ett
kollektivt ansvar för styrelsen syntes teoretiskt mera naturligt i en förening
än i ett aktiebolag. Och det torde väl kunna ifrågasättas, om ej
ett sådant ansvar vore i samklang med de faktiska förhållandena. Styrelseledamöterna
i en ekonomisk förening stode som regel arbetet inom företaget
närmare än styrelseledamöterna i ett aktiebolag. De vore mera förtrogna

Kungl. Maj:ts proposition nr 3b.

127

med verksamhetens olika former och sättet för dess bedrivande, omständigheter
som medförde en ökad känsla av ansvar för uppdraget som styrelseledamot.
De skäl, som föranlett lagfästande av ordningen med verkställande
direktören såsom ett i större aktiebolag i viss mån självständigt fungerande
förvaltningsorgan, torde därför knappast äga tillämpning på föreningarna.

Å andra sidan har utredningen framhållit att, särskilt i större föreningar,
avsevärda praktiska fördelar skulle stå att vinna, därest styrelsen bereddes
möjlighet att delegera vad som kunde betecknas såsom den löpande förvaltningen
åt en person inom eller utom kretsen av styrelseledamöter. Därvid
borde emellertid fasthållas vid att styrelsen fortfarande skulle stå det
ansvar för förvaltningen, som principiellt åvilar densamma, så att någon avlastning
av detta ansvar icke ägde rum. Styrelsen syntes sålunda även om
föreståndare funnes böra bibehålla inseendet över den löpande förvaltningen.
Med hänsyn till föreningarnas skiftande storlek och karaktär vore det önskvärt
att icke genom detaljerade regler binda föreståndarinstitutionen vid
stela normer.

I enlighet med det anförda har utredningen föreslagit en bestämmelse av
innehåll att styrelsen skall äga, såframt den enligt stadgarna eller beslut
å föreningsstämma äger befogenhet därtill, utse en person inom eller utom
styrelsen att såsom föreståndare (verkställande ledamot, affärsledare) under
styrelsens inseende handha den löpande förvaltningen av föreningens
angelägenheter. Uppdrag, varom nu sagts, skall antecknas i styrelsens protokoll.

Det inseende över den löpande förvaltningen, som styrelsen enligt betänkandet
bör bibehålla även om föreståndare finnes, har föranlett utredningen
att föreslå förbud för styrelsens ordförande att vara föreståndare.
Då föreståndaren skall sortera under styrelsen, borde han ej vara identisk
med den ledande i styrelsen.

Slutligen må nämnas att någon legal regel om firmateckningsrätt för
föreståndaren icke föreslagits. En bestämning av begreppet löpande förvaltning
har ej heller givits i förslaget. Med hänsyn till att föreståndarens uppdrag
endast till sina grunddrag angivits i lagen, har någon obligatorisk registreringsanmälan
ej ansetts påkallad.

I de yttranden, som avgivits av länsstyrelsen i Skaraborgs län och
hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund, uttalas att
föreskrifter rörande föreståndare icke syntes erforderliga. Riksförbundet
motiverar denna ståndpunkt med att enligt förslaget föreståndaren icke
skulle vara särskilt föreningsorgan med i lagen fastslaget ansvar. Å andra
sidan finner riksförbundet förslagets bestämmelser om att lämnandet av
särskilt förvaltningsuppdrag skulle antecknas i styrelseprotokollet ävensom
att styrelsens ordförande icke ägde inneha löpande förvaltningsuppdrag väl
förtjänta av att lagfästas.

Folkets husföreningarnas riksorganisation understryker att föreståndaren
borde vara ansvarig inför styrelsen och icke inför föreningsstämman. I lagtexten
borde stadgas att, därest förening har föreståndare, av styrelsen fastställd
instruktion för denne skulle vara utfärdad.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Bank- och fondinspektionen anför:

Utredningens förslag rörande rätt för föreningar att utse föreståndare finner
inspektionen välbetänkt. Emellertid vill inspektionen gå ett steg längre
och ifrågasätta, om man icke borde möjliggöra för vissa föreningar att till
företaget knyta en verkställande direktör med enahanda befogenheter och
ansvar, som härutinnan gäller enligt aktiebolagslagen. Inspektionen kan visserligen
icke förneka, att vad utredningen i denna fråga anfört torde vara
riktigt i fråga om flertalet föreningar, men man torde ej heller kunna bestrida,
att det redan nu finns en del föreningar — t. ex. inom jordbruksproduktionen
— med en direktör som företagsledare, vilken i realiteten
utövar samma funktioner som verkställande direktören i ett aktiebolag och
som även i allmänhetens ögon framstår såsom sådan. Då inspektionen anser,
att denna faktiska utveckling ej gärna bör motarbetas, vill inspektionen
alltså föreslå en överarbetning av förslaget i nu berörda hänseende.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner att anmälan till registret av föreståndare
borde vara obligatorisk, enär det ofta kunde vara av betydelse att
nämnda förhållande vunne publicitet. Liknande erinran göres av Sveriges
köpmannaförbund.

Kooperativa förbundets styrelse har framhållit att förbudet för styrelsens
ordförande att vara föreståndare utlöst bestämda gensagor från ett
stort antal konsumtionsföreningar. Framför allt de större föreningarna med
förvaltningsråd och en av förvaltningsrådet vald styrelse, vilken helt eller
delvis sammansättes av personer anställda i föreningen såsom ansvariga
chefer för dess centrala verksamhetsgrenar, hade funnit förbudet felaktigt.

I två remissyttranden ifrågasättes, om ej krav borde uppställas på att
föreståndare skall vara myndig, svensk medborgare med hemvist i riket.

Departementschefen. Den starka differentieringen av föreningsväsendet
gör det knappast möjligt att i föreningsrätten införa ett nytt föreningsorgan,
verkställande direktör eller föreståndare, med i lagen angivna befogenheter
och skyldigheter. Förslaget har ej heller gått denna väg utan utformat
reglerna om föreståndare så att det ankommer på föreningarna själva att
närmare fastställa omfattningen och innebörden av det uppdrag som må
ha givits åt föreståndaren. Denna i anslutning till praxis föreslagna reglering
skulle väl medföra vissa fördelar. Å andra sidan skulle med densamma
kvarstå olösta frågor av stor vikt, exempelvis rörande föreståndarens behörighet
att företräda föreningen, hans ansvar i förhållande till föreningen
m. m.

De praktiska syften, som uppbära de föreslagna bestämmelserna om
föreståndare, torde kunna i erforderlig utsträckning tillgodoses medelst
organisatoriska anordningar inom ramen av förslagets övriga regler exempelvis
genom att styrelsen till person inom eller utom styrelsen uppdrager
vissa förvaltningsbefogenheter eller den närmaste ledningen av viss gren
av föreningens verksamhet. Jag bär förty ansett mig böra förorda att de
ifrågasatta bestämmelserna helt utgå ur förslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3b.

129

25 §.

Gällande lag saknar uttrycklig bestämmelse om att inom styrelsen en
ledamot skall vara ordförande. Men av 20 § sista stycket FL framgår förutsättningsvis
att ordförande skall finnas. I förevarande paragraf i utredningens
förslag har upptagits föreskrift att inom styrelsen en ledamot skall vara
ordförande. Vidare ha i paragrafen intagits bestämmelser angående styrelsesammanträden
och protokoll.

Överståthållarämbetet har förordat en uttrycklig regel om vem som skall
utse ordförande. Smålands och Blekinge handelskammare har föreslagit en
bestämmelse av innehåll att styrelsen skall inom sig utse en ledamot att
vara ordförande, såvida icke enligt stadgarna ordförande utses av föreningsstämma.

Departementschefen. Regelmässigt utses ordförande av styrelsen själv.
Ordförande bör emellertid liksom för närvarande kunna utses av föreningsstämman
och ett sådant förfarande lärer icke böra förutsätta någon särskild
bestämmelse i .stadgarna. Slutligen kan det tänkas att stadgarna innehålla
föreskrifter i ämnet, exempelvis att ordförande i styrelsen skall vara ledamot
som jämlikt 20 § tredje stycket FL (förslaget 21 § andra stycket) tillsättes
i annan ordning än genom val å stämman. Då någon avvikelse från
rådande praxis beträffande utseende av ordförande icke synes böra ske och
lagbestämmelser härom torde kunna undvaras, har jag ej funnit anledning
att komplettera förslaget med bestämmelser i ämnet.

26 §.

I 23 § FL föreskrives att, där ej annorlunda är bestämt i stadgarna, styrelsen
är beslutför, då mer än halva antalet ledamöter äro närvarande; såsom
styrelsens beslut gäller den mening, om vilken de flesta röstande förena
sig, och vid lika röstetal den mening som biträdes av ordföranden vid sammanträdet.

I betänkandet uttalas, att full frihet icke syntes böra inrymmas
föreningarna att bestämma det antal närvarande styrelseledamöter som
lcräves för beslutförhet samt att, för det fall att styrelsen ej är fulltalig, det
också syntes påkallat att giva en legal regel av innebörd att för giltigt styrelsebeslut
skall krävas att beslutet biträdes av visst minimiantal tillstädesvarande
i förhållande till hela antalet styrelseledamöter. Utredningens förslag
upptager fördenskull dels stadgande därom att styrelsen är beslutför,
där de vid sammanträde tillstädesvarandes antal överstiger hälften av hela
antalet styrelseledamöter, såframt ej för beslutförhet högre antal föreskrivits
i stadgarna, dels ock bestämmelse att om styrelsen icke är fulltalig beslut
må anses föreligga allenast där av de tillstädesvarande ett antal om
minst hälften av hela antalet styrelseledamöter enat sig. Sistnämnda bestämmelse
torde enligt betänkandet överensstämma med gängse praxis
inom föreningarna.

!) Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 3b.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Förevarande paragraf innehåller vidare föreskrift att ärende icke må företagas,
med mindre såvitt möjligt samtliga styrelseledamöter eller, vid förfall
för någon av dem, suppleant för honom erhållit tillfälle att deltaga i
ärendets behandling.

Några yttranden förorda ett slopande av kravet att, om styrelsen ej
är fulltalig, minst hälften av hela antalet styrelseledamöter skola ena sig
för att beslut skall anses föreligga. Länstyrelsen i Jönköpings län anser
denna bestämmelse onödigt rigorös, särskilt som enligt förslaget beslutmässighet
över huvud taget vore för handen först då majoriteten av styrelseledamöterna
vore närvarande. Samma ståndpunkt intages av Sveriges lantbruksförbund,
bygdegårdarnas riksförbund och svenska hemslöjdsföreningarnas
riksförbund. Sistnämnda förbund framhåller att en del föreningar hade
mellan 20 och 30 styrelseledamöter, bosatta på olika platser, samt att det
kunde bli svårt för föreningar med stora styrelser att få till stånd lagenliga
beslut med de föreslagna reglerna.

Departementschefen. Utredningens förslag synes mig vila på en riktig
grundtanke i vad avser kraven såväl på beslutförhet inom styrelsen som på
giltigt styrelsebeslut. För det vanligast förekommande fallet att styrelsen
består av tre ledamöter bör sålunda för att beslut skall anses föreligga två
styrelseledamöter vara om beslutet ense. Å andra sidan torde det icke kunna
förnekas att de föreslagna bestämmelserna kunna vålla praktiska olägenheter
för föreningar med stora styrelser. Med hänsyn härtill har jag
funnit lämpligt såtillvida uppmjuka kravet på styrelsebeslut, för den händelse
styrelsen ej är fulltalig, att det skall vara tillräckligt om av de tillstädesvarande
ett antal överstigande en tredjedel av hela antalet styrelseledamöter
enat sig. En sådan ändring förefaller så mycket mera påkallad
som härigenom överensstämmelse nås med stadgande i förevarande avseende
i nya aktiebolagslagen 85 §.

27 §.

Förevarande paragraf, som motsvarar 23 § andra stycket FL, upptager
bestämmelser om jäv för styrelseledamot.

28 §.

I denna och följande paragrafer upptagas regler rörande representation,
ställföreträdarskap för förening vid ingående av avtal och andra rättshandlingar
med tredje man samt vid uppträdande inför domstolar och andra
myndigheter.

Liksom enligt gällande lag är styrelsen såsom sådan ställföreträdare.
Ställföreträdarskap i övrigt har i förslaget, liksom i FL, knutits till rätten
att teckna föreningens firma.

131

Kungi. Maj.ts proposition nr 34.

29 och 30 §§.

Enligt 20 § andra stycket FL äger styrelsen bemyndiga annan antingen
inom eller utom styrelsen att teckna föreningens firma; har i stadgarna
eller av föreningssammanträde gjorts inskränkning i styrelsens rätt att utse
firmatecknare, skall dock sådan inskränkning lända till efterrättelse. I
20 § femte stycket FL stadgas därjämte, att firmatecknare, som utses utom
styrelsen, skall vara här i riket bosatt svensk medborgare, där ej Kungl.
Maj :t för viss förening medgiver undantag.

I utredningens förslag 29 § första stycket bär den förstnämnda
bestämmelsen influtit med den ändringen, att de inskränkningar i styrelsens
principiella rätt att utse firmatecknare, som skola kunna göras, uteslutande
skola kunna ges i form av stadgebestämmelser. Utredningen har sålunda
ej bibehållit befogenheten för föreningsstämma att härutinnan meddela
inskränkande föreskrifter.

Möjligheten till dispens från kravet på svenskt medborgarskap jämte bosättning
här i riket har influtit i förslaget. Liksom i 22 § föreslås emellertid,
att Kungl. Maj :t skall äga delegera dispensrätten.

Andra stycket av 29 § innehåller uttrycklig bestämmelse att styrelsen —
som allena äger meddela särskild firmatecknare bemyndigande att teckna
firman — också har rätt att när som helst återkalla bemyndigandet.

I 30 § har utredningen upptagit föreskrifter angående kollektiv firmateckningsrätt.
Det föreslås sålunda, att styrelsen, då bemyndigande att teckna
föreningens firma meddelas, äger föreskriva, att rätten till firmateckning
får av två eller flera personer utövas allenast gemensamt, samt att i stadgarna
eller av föreningsstämma må föreskrivas, att bemyndigande att teckna
föreningens firma får av styrelsen meddelas allenast två eller flera personer
gemensamt. Vidare föreslås bestämmelse av innebörd att annan inskränkning
i rätten att teckna föreningens firma än föreskrift rörande kollektiv
firmateckning icke må registreras. Motsvarighet till dessa bestämmelser
finnes i 21 § FL.

Mot förevarande bestämmelser framställas i de avgivna yttrandena
erinringar i tre hänseenden. Länsstyrelserna i Jönköpings och Gävleborgs
län förorda att befogenheten för föreningsstämman enligt 20 § FL att meddela
inskränkande föreskrifter i styrelsens principiella rätt att utse firmatecknare
måtte bibehållas. Det påpekas härvid att det understundom vore
påkallat att så snabbt vidtaga ändringar i befogenheten att utse firmatecknare,
att stadgeändring i vederbörlig ordning ej kunde avvaktas.

Vad angår möjligheten av ett förbud för styrelsen att meddela annat än
kollektiv firmateckningsrätt uttala länsstyrelserna i Jämtlands och Älvsborgs
län att det syntes tillfyllest att dylik föreskrift finge intagas i stadgarna.

Slutligen förorda överståitliullarämbetet och länsstyrelsen i Gävleborgs län
att beträffande firmatecknare utom styrelsen borde, liksom i fråga om styrelseledamot,
uppställas krav på myndighet, övcrståthållarämbetet uttalar

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

härom att firmatecknare ej mindre än styrelseledamot vore behörig att företräda
föreningen med de betydelsefulla åligganden det kunde innebära.
Att då beträffande honom eftersätta kravet på myndighet, blott han ej vore
ledamot av styrelsen, syntes icke sakligen grundat.

Departementschefen. Anledning torde saknas att slopa bestämmelsen i
gällande lag att, förutom i stadgarna, jämväl av föreningsstämman kan göras
inskränkning i styrelsens rätt att utse firmatecknare. Härav betingad
ändring har skett i 29 § första stycket.

Jag anser visserligen att liksom enligt nuvarande lag i stadgarna eller av
föreningsstämman må kunna föreskrivas att bemyndigande att teckna föreningens
firma får av styrelsen meddelas allenast två eller flera personer
gemensamt. Lagbestämmelse härom synes emellertid överflödig, och den
av utredningen i detta hänseende föreslagna bestämmelsen har därför uteslutits.

I vissa remissvar har framförts yrkande om förbud för omyndig att vara
firmatecknare. Ett legalt dylikt förbud synes kunna vara besvärande för
vissa föreningar. Då det ej är i samma grad påkallat som kravet enligt 22 §
att styrelseledamot skall vara myndig har jag ej ansett mig böra komplettera
utredningens förslag i detta avseende.

I detta sammanhang anser jag mig böra framhålla att ett bemyndigande
att vara firmatecknare är personligt och icke bör röna inverkan av förändringar
som kunna inträffa inom styrelsen. Exempelvis blir en styrelsesuppleant,
som icke erhållit bemyndigande att teckna firman, ej behörig firmatecknare
på den grund att han vid förfall för styrelseledamot som tillika är
firmatecknare inträder i dennes ställe. Ej heller kan, om exempelvis i registret
antecknats att envar av styrelseledamöterna äger teckna firman,
person som sedermera utses till styrelseledamot härmed automatiskt bli
firmatecknare. För detta kräves ett nytt beslut rörande firmateckningsrätten
(jfr RÅ 1950 ref. 13). Å andra sidan har en suppleant som utsetts att
teckna firman denna behörighet även när han ej inträder i styrelsen.

31 och 32 §§.

Enligt 31 § i utredningens förslag skola beträffande styrelsens
och annan ställföreträdares befogenhet gälla motsvarande begränsningar
som i 20 § stadgas för föreningsstämma. Paragrafen innehåller vidare en
bestämmelse, att styrelsen skall äga att till allmännyttigt eller därmed jämförligt
ändamål använda tillgång, som i förhållande till föreningens ställning
är av ringa betydelse.

I 32 § ha upptagits föreskrifter rörande begränsningar i styrelsens och
annan ställföreträdares befogenhet på grund av särskilda föreskrifter i stadgarna
eller av föreningssstämma eller av styrelsen. Härtill har fogats den
undantagsbestämmelsen att styrelsen och annan ställföreträdare för för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

133

eningen dock ej må efterkomma föreskrift, där den finnes såsom stridande
mot föreningslagen eller stadgarna ej vara gällande, icke heller föreskrift
av föreningsstämma om sådan åtgärd avseende förvaltningen av föreningens
angelägenheter, vars verkställighet styrelsen finner innebära ett
uppenbart åsidosättande av föreningens intressen.

I yttrande av länsstyrelsen i Malmöhus län anföres, att om föreningsstyrelse
beslutat, att viss tillgång finge användas till allmännyttigt
eller därmed jämförligt ändamål, styrelsen ur ordningssynpunkt borde göra
anmälan därom vid närmast följande föreningsstämma. Bestämmelse i detta
avseende syntes böra upptagas i 31 §. Måhända borde vidare i 32 § uttryckligen
föreskrivas, att styrelsen skulle lämna underrättelse till föreningsstämman
i de fall, då styrelsen funnit sig icke böra efterkomma en av stämman
lämnad föreskrift.

Beträffande 32 § har vidare hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund uttalat, att ett behov förelåge att ge styrelsen en starkare
ställning än för närvarande vore fallet och att vad av utredningen
föreslagits syntes ägnat att på en gång stärka styrelsens ställning och understryka
dess ansvar för föreningens förvaltning. Förbundet funne det
angeläget ge styrelsen möjlighet att vägra efterkomma beslut, som föreningsstämma
mot styrelsens avrådande och utan att fullt behärska frågan
av en eller annan anledning fattat i förvaltningsärende. Ehuru förbundet
således principiellt förordade utredningens förslag, ville dock förbundet
framhålla vissa betänkligheter på grundval av den erfarenheten, att eventuella
motsättningar mellan styrelse och medlemmar i framför allt bostadsrättsföreningar
många gånger icke vore grundade på sakliga skäl utan fastmera
föranleddes av personliga tvister. Förslaget borde givas en sådan utformning
att ett illojalt utnyttjande av stadgandet omöjliggjordes.

Departementschefen. Någon lagregel om skyldighet för styrelsen att anmäla
vissa styrelsebeslut för stämman synes ej påkallad. En sådan skyldighet
lärer i erforderlig omfattning följa av styrelsens allmänna plikter mot
föreningen och dess ställning som ansvarig inför föreningsstämman.

Den föreslagna bestämmelsen att styrelsen och annan ställföreträdare
icke må efterkomma föreskrift av föreningsstämma om sådan förvaltningsåtgärd,
vars verkställighet styrelsen finner innebära ett uppenbart åsidosättande
av föreningens intressen, överensstämmer med stadgande i nya
aktiebolagslagen 92 g. Vid tillkomsten av detta stadgande ifrågasattes att
åt styrelsen inrymma en längre gående prövningsrätt, vilket emellertid väckte
betänkligheter.

Den ståndpunkt som i förevarande ämne intages av aktiebolagslagstiftningen
anser jag böra godtagas även i fråga om föreningarna. Man torde
sakna anledning förmoda att vad av utredningen föreslagits skulle kunna
utnyttjas på illojalt sätt av vare sig en förening eller dess styrelse.

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

33 §.

Ifrågavarande paragraf, som motsvarar 21 § första stycket andra punkten
samt 29 § andra stycket FL, upptager bestämmelser om verkan av att ställföreträdare
för förening vid rättshandling överskridit sin befogenhet. Paragrafen
har avfattats i anslutning till 93 § AL.

34 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser rörande inskränkning i ställföreträdares
befogenhet med avseende å dispositionen över föreningens fasta egendom.
I 24 § FL, sådant detta lagrum lyder jämlikt lagen den 5 maj 1922,
stadgas att den som äger företräda föreningen ej må föryttra dess fasta
egendom, utan så är att antingen föryttring av fast egendom enligt stadgarna
ingår i föremålet för föreningens verksamhet eller han enligt stadgarna
äger sådan befogenhet eller ock föreningen å sammanträde därtill
bemyndigat honom; ej heller må han med gäld belasta föreningen tillhörig
dylik egendom med mindre han enligt stadgarna eller å föreningssammanträde
erhållet bemyndigande äger befogenhet därtill. Å föreningssammanträde
lämnat bemyndigande kan begränsas att avse viss fast egendom och
må icke i något fall gälla utöver två år.

I betänkandet uttalas, att förbudet att »med gäld belasta» föreningens
fasta egendom åsyftar själva inteckningsåtgärden och att således
stämmobeslut icke erfordras för upptagande av lån mot säkerhet av fastighetsinteckning.
I betänkandet anföres vidare, att jämväl för det fall att
föryttring av föreningens fasta egendom inginge i föremålet för föreningens
verksamhet, särskilt bemyndigande till försäljning av den fasta egendomen
borde vara givet antingen i stadgarna eller av föreningsstämma. Föreningsändamålet
borde sålunda ej skapa befogenhet för föreningsrepresentant att
försälja den fasta egendomen.

Utredningens förslag 34 § första stycket upptager i enlighet med vad nu
sagts bestämmelser dels att den som äger företräda föreningen ej må föryttra
eller med inteckning för gäld belasta föreningens fasta egendom, utan
så är att han enligt stadgarna äger sådan befogenhet eller ock föreningsstämman
därtill bemyndigat honom, dels att sådant bemyndigande kan begränsas
att avse viss fast egendom och icke i något fall må gälla utöver
två år.

I andra stycket har utredningen föreslagit en ny regel av innehåll, att
om åtgärd som i första stycket avses företagits utan vederbörligt bemyndigande,
föreningen skall väcka klandertalan inom aderton månader efter det
lagfart eller inteckning beviljades, vid äventyr att rätten att åberopa förhållandet
eljest förloras (se betänkandet s. 144).

De avgivna yttrandena innefatta vissa erinringar mot förevarande
paragraf.

Överståthållarämbetet anser vägande skäl tala för att vad enligt paragrafen
skall gälla för fastighet också bör göras tillämpligt beträffande tomt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3b.

135

rätt, som till sin rättsliga natur är fastighet närstående och ofta kan i värde
representera högst betydande belopp. Liknande uttalande göres av länsstyrelsen
i Malmöhus län.

Länsstyrelsen i Örebro län påpekar, att förslaget innefattar den ändringen
i förhållande till gällande rätt, att även då föryttring av förenings
fasta egendom ingår i föremålet för föreningens verksamhet, särskilt bemyndigande
till försäljning av den fasta egendomen skulle givas antingen
i stadgarna eller av föreningsstämma. Länsstyrelsen anser, att gällande
lags bestämmelser borde bibehållas i detta fall, då det torde ligga i sakens
natur, att den, som äger företräda en förening av ifrågavarande art, även
borde ha rätt att företaga sådana rättshandlingar som försäljning av fast
egendom utan särskilt bemyndigande.

Beträffande den i paragrafens andra stycke föreslagna preskriptionsbestämmelsen
understryker överståthållarämbetet värdet av densamma. Länsstyrelsen
i Hallands län yttrar härom:

Med hänsyn till angelägenheten av att tilliten till beviljade lagfarter och
inteckningar skall bliva så stor som möjligt anser länsstyrelsen det lämpligare,
att klandertalan — därest dylik talan över huvud taget anses böra
medges gentemot godtroende tredje man —- ej må ske efter det lagfart eller
inteckning beviljats. Inskrivningsdomarens skyldighet att kontrollera att
vederbörligt samtycke föreligger synes utgöra tillräcklig garanti emot missbruk.
Sagda skyldighet för inskrivningsdomaren synes böra direkt utsägas
i lagfarts- och inteckningsförordningarna.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anser att klandertalan
ej skall kunna väckas sedan lagfart eller inteckning beviljats.

Bygdegårdarnas riksförbund ifrågasätter, huruvida icke den föreslagna
bestämmelsen kunde leda till att inskrivningsdomaren icke längre ex officio
tillsåge att vederbörligt tillstånd förelåge. Skulle regeln avse eller leda till
ett dylikt förhållande, vore det lämpligare med den utformning, som ifrågavarande
bestämmelse har i nu gällande lag.

Departementschefen. Enligt den ursprungliga lydelsen av 24 § FL gällde
förbud för ställföreträdare för ekonomisk förening att utan föreningssammanträdes
bemyndigande föryttra föreningens fasta egendom, såframt ej
föryttring av fast egendom enligt stadgarna inginge i föremålet för föreningens
verksamhet. Ställföreträdare ägde ej heller utan sådant bemyndigande
med inteckning för gäld belasta dylik egendom.

Den sålunda föreskrivna inskränkningen i befogenheten för ställföreträdare
för ekonomisk förening ansågs ägnad att förorsaka vissa olägenheter
och ej vara fullt förenlig med det moderna affärslivets krav. Genom 1922
års lagändring infördes därför möjlighet att genom bestämmelse i stadgarna
tillerkänna ställföreträdare den befogenhet varom här är fråga.

I samband med nämnda lagändring uttalades att specialbestämmclser beträffande
sådana föreningar, i vilkas verksamhet enligt stadgarna inginge
föryttring av fast egendom, fortfarande syntes vara erforderliga.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

De skäl som tala för att i lag uppställa särskilda regler till skydd mot
föryttring av ekonomisk förenings fasta egendom eller dess belastande med
fordringsinteckning göra sig väl numera icke gällande med samma styrka
som tidigare, övervägas kunde fördenskull om ej förevarande spörsmål
borde helt överlämnas åt en reglering i föreningsstadgar. Då man emellertid
inom föreningskretsar allmänt torde föredraga legala bestämmelser i
ämnet, med därav följande rättsverkningar, anser jag i likhet med utredningen
tillräcklig anledning saknas att frångå den nuvarande ordningen
på denna punkt.

Den under de senaste decennierna ökade användningen och betydelsen
av tomträttsinstitutet finner jag motivera att, såsom två remissinstanser påyrkat,
tomträtt jämställes med fastighet i det avseende varom här är fråga.

I ett remissvar har förordats bibehållande av gällande lags föreskrift, att
om enligt stadgarna i föremålet för föreningens verksamhet ingår föryttring
av fast egendom, ställföreträdare för föreningen har rätt att försälja fast
egendom utan särskilt bemyndigande. Föreningar med dylik verksamhet
torde emellertid bli mycket sällsynta och en specialbestämmelse synes därför
knappast vara behövlig. Jag har emellertid föreslagit en övergångsbestämmelse,
innebärande att den nuvarande föreskriften skall tillämpas å
de vid lagstiftningens ikraftträdande bestående föreningar, vilkas verksamhet
enligt stadgarna omfattar föryttring av fast egendom.

Därest ställföreträdare för förening företager rättshandling i strid mot
lagens ifrågavarande bestämmelser, grundar rättshandlingen principiellt
icke någon rätt mot föreningen för godtroende medkontrahent. I betänkandet
uttalas, att det torde utgöra ett intresse av stor vikt att frågan om en
rättshandlings ogiltighet icke kunde hållas svävande under längre tid. För
att undvika en sådan konsekvens har föreslagits en ny regel av innebörd
att möjligheten till klandertalan bortfaller viss tid efter det lagfart eller
inteckning beviljats.

Utredningens förslag synes mig ägnat att tillgodose rättssäkerhetens krav.
Det torde ej vara lämpligt att till föreskrifterna om inskränkning i ställföreträdares
behörighet i förenämnda avseende knyta än längre gående regler
till skydd för medkontrahenten — exempelvis att lagfart resp. inteckning
skulle helt avskära möjligheten för föreningen att åberopa sagda föreskrifter.
Jag har fördenskull ansett mig kunna biträda utredningens ifrågavarande
förslag.

I anledning av vad som yttrats i vissa remissvar vill jag påpeka att det
givetvis skall åligga inskrivningsdomaren att, liksom för närvarande är fallet,
ex officio undersöka om vederbörligt tillstånd föreligger för föreningens
ställföreträdare att föryttra resp. med inteckning för gäld belasta den egendom
varom fråga är. Något uttryckligt stadgande om denna skyldighet lärer
icke vara erforderligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

137

35 och 36 §§.

I 35 §, som ersätter 25 § FL, ha upptagits bestämmelser om skyldighet
att vid utfärdande av skriftlig handling verkställa firmateckning samt om
ansvarighet vid underlåtenhet i detta hänseende.

Bestämmelser om behörighet att för föreningen mottaga delgivning i rättegång
eller annat meddelande ha intagits i 36 § i överensstämmelse med

Utredningens förslag 38 § (första stycket), som motsvarar 20 §
sista stycket FL, innehåller bestämmelser om anmälan för registrering av
ändring beträffande styrelsens sammansättning och rätten att teckna firman,
styrelseledamöters, suppleanters och firmatecknares hemvist samt föreningens
postadress. Anmälan skall ske av styrelsens ordförande men bestämmelse
har föreslagits därom att även den som beröres av anmälningen,
exempelvis en styrelseledamot som avgått, har rätt att göra anmälan.

I några av yttrandena förordas en förenkling av förevarande bestämmelser.
Länsstyrelsen i Hallands län finner sålunda att uppgift angående
ändrat hemvist för styrelseledamöter in. fl. ej vore av den betydelse att
föreningen borde vara pliktig att låta registrera dylik ändring.

I de yttranden, som avgivits av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
samt av Smålands och Blekinge handelskammare, har ifrågasatts om det
icke borde krävas att vid anmälan skall fogas avskrift av protokoll eller
annan handling, som bestyrker anmälningen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län föreslår, att bestämmelsen om rätt för
den som beröres av en anmälan att själv göra anmälan till registret kunde
utgå. Det syntes tillfyllest att försummelse av styrelsens ordförande i fråga
om anmälan vore förenad med straff för denne.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förklarar sig utgå ifrån att i avsedda fall
registreringsmyndigheten skall hos styrelsens ordförande erhålla bekräftelse
å anmälningens riktighet innan registrering därav sker.

Departementschefen. Enligt gällande föreningslag föreligger ej skyldighet
att till registret göra anmälan angående ändrat hemvist för styrelseledamöter
m. fl. Jag anser att föreskrift härom icke är erforderlig. Det synes
tillfyllest att registret innehåller uppgift om föreningens postadress.

För närvarande fordras ej att en anmälans riktighet bestyrkes av protokollsutdrag
eller annan handling. En oriktig anmälan kan föranleda straff
enligt förslaget 110 § 1 (jfr 111 § 2), liksom enligt gällande rätt. Att tynga
förfarandet med att registreringsanmälan i nu avsedda fall alltid skall vara
åtföljd av handling till bestyrkande av anmälningens riktighet förefaller
mindre lämpligt.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om rätt för den som beröres
av anmälan att själv göra registreringsanmälan torde stundom fylla ett
praktiskt behov och har därför bibehållits i departementsförslaget.

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Styrelsens årsredovisning.

I betänkandet framhålles, att gällande föreningslag praktiskt taget
saknar regler angående periodisk redovisning för föreningar. Blott förutsättningsvis
framgår att sådan redovisning skall förekomma. Enligt 27 §
FL åligger det sålunda styrelsen att till revisorerna avlämna förvaltningsberättelse
viss tid före det föreningssammanträde, å vilket revisorernas berättelse
skall framläggas. Och enligt 32 § FL skola revisorerna bl. a. granska
föreningens alla böcker, räkenskaper och andra handlingar. Om vad förvaltningsberättelsen
skall innehålla lämnar lagen inga föreskrifter.

En periodisk redovisning måste givetvis, uttalas vidare i betänkandet,
grundas på företagets räkenskapsföring. Ej heller härom innehåller föreningslagen
några bestämmelser. I den mån bokföringslagen är tillämplig,
gälla visserligen denna lags regler i detta ämne liksom dess bestämmelser
om sättet för redovisningen av tillgångar och skulder och dess värderingsregler.
Bokföringsplikt i den bemärkelse bokföringslagen avser åvilar emellertid
ej de ekonomiska föreningarna såsom sådana. Skyldighet härtill inträder
först om förening yrkesmässigt driver någon av de rörelser som uppräknas
i 1 § nämnda lag.

Såsom förut nämnts innefattar betänkandet (se s. 148 ff) förslag därom
att bokföringslagen skall göras tillämplig å alla registrerade föreningar utan
åtskillnad. Och beträffande den periodiska redovisningen inom föreningarna
ha upptagits enhetliga regler för alla registrerade föreningar, i anslutning
till de bestämmelser härom som gälla för aktiebolagen. Emellertid har utredningen
eftersträvat att giva redovisningsreglerna för föreningarna en i
förhållande till motsvarande regler i nya aktiebolagslagen ej fullt så detaljerad
utformning. Å andra sidan har utredningen vid förslagets utarbetande
även velat bereda utrymme åt vissa av de krav på vidgad insyn i ekonomiska
företag, som på senare tid framkommit. I detta hänseende ha bestämmelser
föreslagits i 43 §, som reglerar förvaltningsberättelsens innehåll.

Beträffande de övriga föreskrifterna i förevarande avdelning må nämnas
att regler givas om värderingen av förenings tillgångar (40 §), om balansräkningens
samt vinst- och förlusträkningens uppställning (41 och 42 §§)
samt om redovisningshandlingarnas offentlighet (44 §).

Utredningen har icke föreslagit några särskilda regler avseende redovisningen
för koncernförhållanden. Rörande anledningen härtill hänvisas till
betänkandet (s. 67—68).

I samtliga avgivna yttranden tillstyrkes förslaget att för alla registrerade
föreningar skall införas bokföringsskyldighet eller lämnas förslaget
härom utan erinran.

Jämväl de av utredningen föreslagna reglerna om den periodiska redovisningsskyldigheten
tillstyrkas eller lämnas utan erinran ■— frånsett vissa detaljer
vartill jag återkommer senare — av remissinstanserna. I några yttranden
(Östergötlands och Södermanlands, Gotlands samt Norrbottens och

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Västerbottens läns handelskammare, fastighetsägareförbundet) betonas
emellertid önskvärdheten av förenklade redovisningsregler samt framhålles
att reglerna äro alltför vidlyftiga för mindre ekonomiska föreningar. Förstnämnda
handelskammare förordar att 40 och 41 §§ i utredningens förslag
utgå, varigenom bokföringslagens regler bleve tillämpliga på registrerade
föreningar.

En del handelskammare och andra enskilda sammanslutningar framhålla
å andra sidan att de föreslagna reglerna visserligen förenklats i förhållande
till AL men att detta — ehuru i och för sig tilltalande —- medfört att förslaget
kommit att präglas av en tendens att bibehålla och stärka den gynnade
ställningen i lagstiftningshänseende för de ekonomiska föreningarna
genom att mindre krav i olika avseenden ställdes på dessa än på aktiebolagen.
Särskilt har därvid uttalats att förslaget borde, i anslutning till nya
aktiebolagslagen, kompletteras med koncernregler, bestämmelser angående
redovisning av aktieinnehav m. m. I denna riktning uttala sig ett flertal
handelskammare, köpmannaförbundet, grossistförbundet och industriförbundet.
Advokatsamfundets styrelse anser att skyldighet att avgiva koncernredovisning
borde införas oavsett om dotterföretagen drivas i föreningseller
bolagsform. Stockholms handelskammare uttalar, att om lagstiftningen
skulle nå syftet att ge möjlighet till offentlig insyn i de kooperativa föreningarnas
ekonomiska förhållanden det torde vara ofrånkomligt att införa
bestämmelser om obligatorisk koncernredovisning.

Kommerskollegium yttrar i detta ämne:

Bland de frågor, som utredningen behandlat, ingår även förhållandet mellan
moder- och dotterföretag; därvid har framhållits att spörsmålet, huruvida
behov av en allmän lagstiftning rörande redovisning och revision i
koncernförhållanden kan anses föreligga, måhända borde upptagas till omprövning
sedan någon tids erfarenhet vunnits rörande tillämpning av koncernreglerna
i nya aktiebolagslagen. Även om det i och för sig kunde vara
önskvärt att avvakta erfarenheterna av aktiebolagslagens föreskrifter på
detta område, vill kollegium dock framhålla angelägenheten av att man som
ett led i strävandena att kartlägga olika konkurrensbegränsande företeelser
inom näringslivet inte underlåter att klarlägga även koncernförhållandena
med avseende å de ekonomiska föreningarna.

Departementschefen. Det är uppenbarligen av största vikt att redovisningen
inom föreningarna tillfredsställer såväl medlemmarnas som borgenärernas
berättigade anspråk på klarhet och utförlighet. Även de anställdas
och det allmännas intresse av insyn i de ekonomiska företagen måste beaktas.
Att för större föreningar böra gälla redovisningsregler som i stort
sett gå lika långt som aktiebolagslagens finner jag därför självfallet. Mera
tveksam ställer sig denna fråga för föreningar av mindre storlek. De skäl
som av utredningen åberopats mot en differentiering, innebärande olika
regler för föreningar av olika storlek — mätt efter omslutningen, omsättningen
eller antalet anställda eller med användande av en kombination av
dessa kriterier — synas emellertid bärande. Jag vill, under hänvisning
till vad jag redan tidigare framhållit beträffande detta spörsmål, särskilt

140 Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

understryka att många av de föreslagna redovisningsbestämmelserna i själva
verket ej bli aktuella för föreningar som arbeta under enkla förhållanden.
Nämnvärda svårigheter av att låta de av utredningen föreslagna reglerna
gälla även för föreningar av mindre storlek kunna följaktligen knappast
väntas uppstå.

Den av en del remissinstanser framförda åsikten att den förenkling av
bl. a. redovisningsreglerna, som utmärker förslaget i jämförelse med aktiebolagslagen,
skulle alltför mycket gynna de ekonomiska föreningarna finner
jag icke berättigad. Det saknas självfallet anledning att i föreningslagstiftningen
efterbilda aktiebolagsrättsliga lagstadganden i vidare mån än sakliga
skäl tala därför.

Av det anförda lärer framgå att jag i huvudsak ansluter mig till vad utredningen
i förevarande ämne föreslagit. Till vissa detaljfrågor återkommer
jag senare. I detta sammanhang skall endast ytterligare beröras det i åtskilliga
remissvar väckta spörsmålet om upptagande av speciella redovisningsregler
för moder- och dotterföretag.

Nya aktiebolagslagen kräver (104 §) att s. k. moderbolag avger särskild
redovisning för koncernen i dess helhet d. v. s. moderbolaget med de
pa moderbolaget belöpande andelarna i dotterbolagen. Med redovisningen
eftersträvas att såvitt möjligt i stort sett samma redovisningsresultat vinnes
som om koncernens verksamhet drivits inom en enhetlig aktiebolagsbildning.
Valrätt föreligger mellan avgivande av en koncernbalansräkning,
vilken skall utvisa vinsten eller förlusten för koncernen efter avdrag för internvinster,
eller en koncernredogörelse. I koncernredogörelsen skall, efter sammanställning
av moderbolagets vinst eller förlust enligt dess balansräkning
samt de på moderbolaget belöpande andelarna i dotterbolagens vinst
eller förlust enligt deras balansräkningar och med avdrag för internvinster,
angivas vinsten eller förlusten för koncernen i dess helhet. En av koncernredovisningens
viktigaste uppgifter är att förhindra, att vinster på överlåtelser
inom koncernen — internvinster — påverka redovisningsresultatet
för koncernen i dess helhet, innan dessa vinster genom överlåtelse till förvärvare
utanför koncernen eller eljest realiserats. Så länge realisation av
internvinsterna ej skett, måste de avdragas, elimineras, från koncernbolagens
intäkter, för att samma resultat skall kunna vinnas som om koncernens
verksamhet drivits inom en enhetlig aktiebolagsbildning.

Även i den nya lagen om försäkringsrörelse ha influtit vissa bestämmelser
rörande redovisningen och revisionen i koncerner. Vad angår koncernbalansräknings
och koncernredogörelses uppställning och innehåll förutsättes
i lagen att närmare bestämmelser skola meddelas av Kungl. Maj:t och
sådana bestämmelser ha numera utfärdats (kungl. kungörelse den 24 mars
1950 nr 97 angående koncernredovisning i försäkringsbolag). Liksom aktiebolagslagens
koncernredovisningsregler endast avse förhållandet emellan flera
aktiebolag åsyfta motsvarande bestämmelser i lagstiftningen om försäkringsrörelse
allenast förhållandet mellan flera försäkringsbolag. Anmärkas
må dock att enligt nyssnämnda kungörelse i koncernredovisningen för för -

141

Knngl. Maj.ts proposition nr 34.

säkringsbolag, vilka äro att anse som koncernbolag, må medtagas bl. a.
aktiebolag eller registrerad förening, däri koncernbolaget äger ett bestämmande
inflytande.

Medan koncernredovisningshandlingarna enligt nya aktiebolagslagen icke
äro underkastade den för redovisningshandlingar eljest för aktiebolag gällande
publiciteten är förhållandet det motsatta enligt lagen om försäkringsrörelse.

Utredningen har som förut nämnts i sitt förslag icke upptagit några koncernregler.
Som skäl härför har bl. a. anförts att inom föreningsväsendet
förekommande sammanslutningar, som kunna sägas konstituera en koncern,
ofta bestå av ett moderföretag av förenings karaktär och dotterföretag
i aktiebolagets form (blandade koncerner), att dylika koncerner icke kunde
nås med bestämmelser rörande koncerner helt uppbyggda av föreningar
samt att det icke tillkomme utredningen att ingå på frågan om behovet av
en koncernlagstiftning, avseende alla moder- och dotterföretagsbildningar,
oavsett den juridiska form i vilken de driva sin rörelse. Utredningen har
jämväl uttalat, att koncernredovisningens principer redan nu vunnit tilllämpning
i åtminstone vissa föreningskoncerner av blandad typ samt att
spörsmålet, huruvida behov av en allmän lagstiftning rörande redovisning
och revision i koncernföirhållanden kunde anses förefinnas, måhända borde
upptagas till omprövning sedan någon tids erfarenhet vunnits av tillämpningen
av koncernreglerna i nya aktiebolagslagen.

En koncernredovisning är otvivelaktigt till stor nytta främst för företagen
själva och torde ofta utgöra en förutsättning för en tillfredsställande skötsel
av de i en koncern ingående företagen. Aktiebolagslagens regler i detta
ämne ha säkerligen varit av värde och man torde därför väl kunna ifrågasätta
att upptaga liknande regler i föreningslagstiftningen. Det bör emellertid
observeras dels att med hänsyn till den olikartade strukturen av
aktiebolag och föreningar regler om redovisning i koncerner måste ges en
annan utformning beträffande föreningar än aktiebolag dels ock att man
i vart fall för närvarande icke torde kunna gå längre än att uppställa vissa
allmänna riktlinjer för en dylik redovisning. Mycket synes ej vara att vinna
härmed, i synnerhet om koncernregler i föreningslagen endast skulle omfatta
företag som drivas i föreningsform. Att i föreningslagen upptaga redovisningsregler
även för blandade koncerner lärer icke böra ske utan en motsvarande
ändring av aktiebolagslagens bestämmelser.

Med hänsyn till det anförda torde det icke vara lämpligt att tynga föreningslagstiftningen
med tämligen komplicerade föreskrifter beträffande
koncernföretag. Spörsmålet om redovisningen liksom om revisionen i koncernförhållanden
synes, när förhållandena så påkalla, böra upptagas till förnyad
prövning i ett vidare sammanhang. Erinras må för övrigt därom att
försäkringsinspektionen i yttrande den 6 mars 1950 över förslag till nyssnämnda
kungörelse angående koncernredovisning i försäkringsbolag framhållit
önskvärdheten av en utredning rörande möjligheterna att åstadkomma
en sådan vidgning av koncernbegreppet, att detsamma komme att om -

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

spänna samtliga associationer, som reellt stå i koncernförhållande till varandra,
oavsett om de var för sig äro underkastade samma eller skilda lagar.

38 §.

Enligt utredningens förslag 39 §1 mom. skall det åligga styrelsen
att för vart räkenskapsår avgiva redovisning för förvaltningen av föreningens
angelägenheter genom avlämnande av berättelse rörande verksamheten
under året (förvaltningsberättelse) jämte redogörelse för föreningens
ställning vid räkenskapsårets utgång (balansräkning) samt för intäkter och
kostnader under året (vinst- och förlusträkning).

Minst sex veckar före den föreningsstämma, å vilken redovisningshandlingarna
och revisorernas berättelse skola framläggas, skall styrelsen till
revisorerna i huvudskrift eller avskrift avlämna redovisningshandlingarna
för det förflutna räkenskapsåret. I FL 27 § angives tiden, inom vilken förvaltningsberättelse
skall avlämnas, till minst en månad eller den kortare
tid, som må vara bestämd i stadgarna, före ifrågavarande stämma.

Av de nu nämnda bestämmelserna har endast föreskriften angående den
minimitid före ordinarie föreningsstämma, inom vilken styrelsen skall avlämna
redovisningshandlingarna till revisorerna, blivit föremål för erinran i
yttrandena. Kooperativa förbundets styrelse, lantbruksförbundet och
bygdegårdarnas riksförbund finna den föreslagna tidrymden av sex veckor
alltför lång och förorda bibehållande av nuvarande regel. Kooperativa förbundets
styrelse anser alternativt, att tiden kunde fastställas till minst sex
veckor eller den kortare tid som må vara bestämd i stadgarna, samt framhåller
att den föreslagna bestämmelsen torde visa sig oläglig för det stora antal
mindre föreningar, som önska hålla sina årsmöten före februari månads utgång.

Departementschefen. I utredningens förslag har med hänsyn till vad som
anförts i några yttranden vidtagits den ändringen i fråga om styrelsens plikt
att till revisorerna avlämna de årliga redovisningshandlingarna att denna
skyldighet föreslås skola vara fullgjord minst tre veckor före föreningsstämman.
Att medge en ytterligare förkortning av tiden, genom föreskrift
i stadgarna, synes icke böra ifrågakomma.

39 §.

Förevarande paragraf, som motsvarar 39 § 2 mom. i utredningens förslag,
innehåller bestämmelser om räkenskapsår. Räkenskapsår för ekonomisk
förening skall vara helt år men må vid början av föreningens verksamhet
samt vid omläggning av räkenskapsår avse del av år eller utsträckas
att omfatta högst aderton månader.

40 §.

Utredningens förslag 40 §, som saknar motsvarighet i FL, upptager
regler för tillgångarnas värdering. Förslaget skiljer på tillgångar av -

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 3b.

sedda till stadigvarande bruk för föreningen (anläggningstillgångar) och
andra tillgångar (omsättningstillgångar). I fråga om anläggningstillgångarnas
värdering är huvudregeln den, att de må upptagas högst till belopp motsvarande
anskaffnings- resp. tillverkningskostnaderna (1 mom.). Å detta
belopp skola avskrivningar sedan göras enligt vissa i lagen angivna grunder.
Beträffande omsättningstillgångarnas värdering tillämpas lägsta värdets
princip. Omsättningstillgång må sålunda ej upptagas vare sig över sitt
verkliga värde, vilket i lagen angivits såsom försäljningsvärdet efter avdrag
för försäljningskostnaderna, eller till högre belopp än det, vartill kostnaderna
för dess anskaffning eller tillverkning uppgått (4 mom.).

Rätt till uppskrivning av anläggningstillgångars värde medges i viss begränsad
utsträckning och under vissa förutsättningar (2 mom.). Sådan
rätt föreligger endast beträffande andra anläggningstillgångar än andelsrättigheter
och fordringar och under villkor dels att tillgångarna måste anses
äga ett bestående värde väsentligt överstigande det belopp vartill de äro
uppförda i närmast föregående balansräkning, dels ock att det belopp varmed
uppskrivning sker användes till erforderlig avskrivning på värdet av
andra anläggningstillgångar. Uppskrivning må ske högst till det bestående
värdet och i fråga om fast egendom ej över taxeringsvärdet.

I vidare mån än vad som följer av vad förut sagts må anläggningstillgång
ej upptagas till högre belopp än det vartill den varit uppförd i närmast föregående
balansräkning (3 mom.).

Förevarande paragraf innehåller slutligen en bestämmelse (5 mom.) att,
om föreningen övertagit rörelse mot vederlag som överstiger värdet av de
med rörelsen övertagna tillgångarna, skillnaden (affärsvärde, goodwill) må
kunna upptagas såsom anläggningstillgång i särskild post. Ä denna tillgång
skall årligen avskrivas skäligt belopp, dock minst en tiondel.

I de avgivna yttrandena ha vissa erinringar framställts. Sålunda
förordar advokatsamfundets styrelse att uppskrivningsregeln i 2 mom. kompletteras
så att möjlighet beredes till uppskrivning av aktier och andra andelsrättigheter
av anläggningstillgångs natur, såframt uppskrivningen användes
till avskrivning å andra anläggningstillgångar.

Drätselkammarens i Malmö första avdelning har ifrågasatt, om det vore
riktigt att i förevarandc hänseende göra åtskillnad mellan olika slag av
tillgångar. Beträffande uppskrivningsrätten har därvid påpekats bl. a. att
en uppskrivning och motsvarande nedskrivning på värdet av andra anläggningstillgångar
minskade det belopp av vinsten som eljest åtgått till avskrivningen.

Smålands och Blekinge handelskammare anser att bestämmelserna i 40 §
5 mom. rörande avskrivning å goodwillvärden icke böra göras helt obligatoriska
utan förses med en motsvarande komplettering som den, vilken återfinnes
i 100 § 7 mom. AL, nämligen att avskrivning mcdgives med en mindre
andel än en tiondel, där detta på grund av särskilda omständigheter må anses
tillåtligt enligt allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased.

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Departementschefen. De värderingsprinciper, som utredningen föreslagit
i förevarande paragraf, synas lämpligt avvägda. I förhållande till nya aktiebolagslagen
innebär förslaget åtskilliga förenklingar och häremot lära befogade
invändningar icke kunna resas. Den i aktiebolagslagen stundom förekommande
hänvisningen till »allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased»
saknas i förslaget, vilket torde vara en fördel. Jag kan bl. a. av
denna anledning ej biträda yrkandet i ett remissvar om en komplettering
av stadgandet i 5 mom. rörande avskrivning å goodwillvärden.

Rätten att uppskriva anläggningstillgångar som äga ett bestående övervärde
medges enligt aktiebolagslagen utan inskränkning med hänsyn till
tillgångens natur, medan utredningens förslag innebär att denna rätt föreligger
endast beträffande fastigheter, maskiner, inventarier och dylika anläggningstillgångar.
Enligt min mening bör stor försiktighet iakttagas när
det gäller att tillåta uppskrivning av förenings tillgångar. En uppmjukning
av de föreslagna bestämmelserna synes främst kunna ifrågasättas i fall då
ett moderföretag önskar uppskriva sitt innehav av aktier eller andra andelsrättigheter
i ett helägt dotterföretag. Men även i dylika fall torde ofta nog
en uppskrivning ej vara tillrådlig. Utöver vad utredningen anfört i detta
ämne (betänkandet s. 156—157) vill jag tillägga att de omständigheter, som
äro avgörande för bedömningen av om en tillgång skall betraktas soan anläggningstillgång,
lättare kunna förändras i fråga om andelsrättigheter än
exempelvis maskiner och inventarier, över huvud synes önskvärt att ge en
objektivt klar och otvetydig definition å de tillgångar som skola få uppskrivas
enligt ifrågavarande regel. Anledning att på denna punkt frångå utredningens
förslag torde ej föreligga.

41 §.

I betänkandet framhålles att gällande föreningslag saknar bestämmelser
om sättet för balansräkningens uppställande. Bokföringslagens regler
om balansräkning syntes icke vara tillfyllest för föreningarnas vidkommande.
En utbyggnad av dessa regler i själva föreningslagen torde vara erforderlig,
då en specificering av årsredovisningen vore det enda medlet för
att denna redovisning skall bli överskådlig och klar och sålunda ge verklig
upplysning om föreningens ställning och resultatet av dess verksamhet.

Utredningens förslag utgår från att i första rummet särskild redovisning
måste ske av anläggningstillgångar och omsättningstillgångar. Av anläggningstillgångai
«kola särskilt redovisas fastigheter och lös egendom samt
särskilt upptagas sådan egendom, som är utsatt för starkare värdeminskning
än annan egendom, såsom fabriksfastigheter, skilt från jordbruks- och
skogsfastigheter, och bland lös egendom dels maskiner och inventarier, dels
aktier och andra andelsrättigheter samt obligationer och andra fordringar,
avsedda att stadigvarande innehavas av föreningen.

Vad angår balansräkningens skuldsida föreslås att i särskilda poster
skola upptagas dels inbetalda insatser, dels reservfonden och andra fonder

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 145

var för sig, dels långfristiga skulder, dels kortfristiga skulder och dels
oguldna skatter.

Reglerna om balansräkningens specificering ha i 41 § 1 mom. givits i
form av ett schema. Då den där gjorda uppdelningen i huvudposter icke
kunde vara tillfyllest i alla förekommande fall, inledes 1 mom. med bestämmelsen,
att ytterligare fördelning i poster skall äga rum, där det med
hänsyn till verksamhetens art och omfattning och föreningens förhållanden
i övrigt må anses påkallat.

Ifrågavarande paragraf innehåller vidare vissa specialbestämmelser beträffande
redovisningen av inbetalda insatser (2 mom.), av posten balanserad
vinst (3 mom.) samt av pensionsförpliktelser (4 mom.).

Beträffande balansräkningsschemat förekomma i de avgivna yttrandena
vissa uttalanden av allmän innebörd. Föreningen auktoriserade revisorer
föreslår en ändrad uppställning för vinnande av en samlad redovisning
av det egna kapitalet och en även i övrigt ökad överskådlighet. Vidare
föreslås att i lagen upptages motsvarighet till ett i AL efter balansräkningsschemat
intaget stadgande, att om bolag har tillgångar eller skulder
av andra slag än förut nämnts, motsvarande fördelning i tillgångs- och
skuldposter skall äga rum.

Kooperativa förbundets styrelse framhåller att en annan uppställning av
balansräkningen, nämligen med hänsyn till skuldposternas olika karaktär
ur föreningsmedlemmarnas synpunkt, kunde vara lämplig. Det vore värdefullt
om den andra kategoriindelningen omnämndes såsom ytterligare en
lämplig redovisningsgrund i föreningarnas årsberättelser i syfte att underlätta
medlemmarnas bedömande av från vilka källor den egna föreningen
tillfördes sitt kapital.

Handelskammaren i Gävle yttrar, att balansräkningsschemats skuldsida
torde behöva en översyn med hänsyn till bostadsrättsföreningarnas eget
kapital, som kunde vara av tvenne kategorier, dels härrörande från egna
insatser, dels tillkommet genom amorteringar.

Vissa kompletteringar av förevarande paragraf förordas i några remisssvar.
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare föreslår sålunda,
att föreningarna åläggas skyldighet att redovisa innehav av aktier
och andelar på sätt stadgas i AL 101 § 2 mom. Samma yrkande framställes
av köpmannaförbundet, föreningen auktoriserade revisorer samt bank- och
fondinspektionen.

Föreningen auktoriserade revisorer föreslår vidare, att i föreningslagens
balansräkningsschema, liksom i aktiebolagslagens, borde såsom särskilda
poster bland anläggningstillgångar upptagas patent och liknande rättigheter
samt affärsvärde (goodwill).

Lantbruksförbundet anser det onödigt att redovisa »Oguldna skatter»
under särskild rubrik.

Bank- och fondinspektionen påpekar slutligen, att föreningslagen liksom
aktiebolagslagen borde upprepa den i bokföringslagen 7 § andra stycket
givna föreskriften om angivande i inventariet av förekommande an10
Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr Si.

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

svarsförbindelser och pantsättningar; erfarenheten torde visa att en sådan
av pedagogiska skäl gjord upprepning vore nyttig.

Departementschefen. Att i lagen uppställa ett normalschema för balansräkningen
torde vara till avsevärt gagn för föreningarna. Det är emellertid
angeläget att schemat ej göres alltför vidlyftigt. Av ingressen till förevarande
paragraf 1 mom. framgår att en fördelning i poster, utöver vad i
schemat angives, skall ske, där detta med hänsyn till verksamhetens art
och omfattning och föreningens förhållanden i övrigt må anses påkallat. En
mera ingående specificering av poster i lagen synes därför icke behövlig.

Balansräkningens poster måste ej ovillkorligen upptagas i den följd som
i förslaget angives. Vad särskilt angår skuldposterna kan det, såsom i två
remissvar framhållits, stundom vara ändamålsenligt med en uppställning
som starkare markerar huru mycket som utgör föreningens eget kapital
och vad som är främmande kapital. Förslaget hindrar icke en sådan från
normalschemat avvikande uppställning. Jag har bl. a. på grund härav ansett
skäl saknas att omarbeta normalschemat, vilket för övrigt i stort sett ansluter
sig till motsvarande föreskrifter i aktiebolagslagen.

Enligt utredningens förslag kräves ej uttryckligen att specificerad redovisning
gives av föreningens innehav av aktier eller andra andelsrättigheter.
I aktiebolagslagen fordras däremot principiellt att specificerad redovisning
lämnas i detta hänseende. Problemet om redovisning av andelsrättigheter
torde emellertid ej ha samma räckvidd för föreningarna som aktiebolagen
och jag har därför ej funnit nödvändigt tillmötesgå yrkanden av
några remissinstanser att förslaget borde avfattas i överensstämmelse med
aktiebolagslagen. Påpekas må att en viss specificeringsskyldighet ofta torde
följa av det i ingressen till förevarande paragraf 1 mom. införda stadgandet
angående tillgångars och skulders fördelning i poster utöver vad som kräves
enligt paragrafens balansräkningsschema, såframt det med hänsyn till
verksamhetens art och omfattning och föreningens förhållanden i övrigt
må anses påkallat.

I anledning av yrkande i ett remissvar ha i 4 mom. upptagits föreskrifter
om att inom linjen vissa upplysningar skola lämnas rörande föreningens
borgens- och övriga ansvarsförbindelser samt av föreningen ställda
panters sammanlagda värde.

42 §.

I denna paragraf upptagas bestämmelser om vinst- och förlusträkningens
innehåll. En redogörelse för intäkter och kostnader under året, som visar
vinsten eller förlusten för året och åtminstone i viss omfattning varifrån
denna härstammar, utgör ett viktigt led i redovisningen. Det schema, som i
paragrafen gives för vinst- och förlusträkningens uppställning, tillgodoser
bl, a. kravet att intäkter från rörelsen skola särskiljas från andra intäkter,
vinstutdelning å aktier, räntor o. d. Bestämmelserna överensstämma med
utredningens förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

147

43 §.

Utredningens förslag 43 § reglerar förvaltningsberättelsens innehåll.
Berättelsens allmänna uppgift bör enligt betänkandet vara att lämna
sådana upplysningar, som äro erforderliga för en riktig bedömning av föreningens
ställning och rörelseresultat samt styrelsens förvaltning men som
icke lämpligen kunna lämnas i balansräkningen eller vinst- och förlusträkningen
med deras räkenskapsmässiga form. Sålunda borde i förvaltningsberättelsen
upplysning lämnas rörande mera ingripande förändringar under
räkenskapsåret i föreningens rörelse. Ehuru årsredovisningen i princip
omfattar endast räkenskapsåret, kunde efter dess slut inträffade händelser
vara av sådan vikt, att de borde beaktas vid bedömningen av årsredovisningen.
Även om sådana händelser borde upplysning lämnas i förvaltningsberättelsen.
Emellertid vore att beakta, att förhållanden varom upplysning
eljest bort lämnas, kunde vara av sådan art, att ett meddelande i ämnet
kunde lända föreningen till skada. I enlighet med det anförda har i utredningens
förslag, förevarande paragraf 1 mom., intagits den bestämmelsen,
att i förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan
förfång för föreningen, upplysning lämnas om sådana för bedömningen av
föreningens ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens
förvaltning viktiga förhållanden, vilka ej framgå av balansräkningen eller
vinst- och förlusträkningen, så ock om händelser av väsentlig betydelse för
föreningen, jämväl där-de inträffat efter räkenskapsårets slut.

Till denna bestämmelse ansluta sig föreskrifter om skyldighet att i förvaltningsberättelsen
dels lämna upplysningar för fastigheter rörande taxeringsvärden
samt för maskiner, inventarier och andra dylika anläggningstillgångar
om förekommande brandförsäkringsbelopp dels ock uppgiva hela
intäkten av föreningens rörelse under räkenskapsåret (omsättningssumman).
Dessa föreskrifter överensstämma med de av 1947 års insynskommitté
i dess förslag till en utökad publik redovisningsskyldighet för aktiebolag
upptagna tilläggen till 103 § AL, frånsett att för aktiebolagens del regeln
om angivande av omsättningssumman av kommittén föreslogs ej skola
vara obligatorisk, i det att upplysning i detta hänseende icke skulle behöva
lämnas om det funnes kunna lända till förfång för bolaget.

Enligt utredningens förslag skola vidare i förvaltningsberättelsen lämnas
uppgifter i viss omfattning rörande medelantalet hos föreningen under räkenskapsåret
anställda och angående utbetalda löner och ersättningar.

Till närmare belysning av årsredovisningen skall enligt 2 mom. första
och andra styckena i förvaltningsberättelsen lämnas vissa upplysningar beträffande
vidtagna uppskrivningar av anläggningstillgångar samt angående
viktigare ändringar rörande tillgångarnas värdering m. in. i förhållande
till tidigare årsredovisning.

Tredje stycket av 2 mom. ålägger styrelsen skyldighet att i förvaltningsberättelsen
framställa förslag om erforderlig avsättning till reservfond. Styrelsen
skall även framställa förslag i anledning av föreningens vinst eller
förlust enligt balansräkningen.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

I åtskilliga av de avgivna yttrandena hänvisas till de erinringar,
som tidigare framförts mot de av insynskommittén föreslagna tilläggen till
aktiebolagslagen. Därvid understrykas särskilt anmärkningar som gjorts
mot skyldighet att i den publika redovisningen upptaga brandförsäkringsbelopp
på vissa anläggningstillgångar. Vad angår redovisning av omsättningssumman
förklara Skånes handelskammare och handelskammaren i
Gävle att de ej vilja motsätta sig att, om dylik redovisningsskyldighet införes
för aktiebolag, samma skyldighet stadgas för föreningar, dock med
den av insynskommittén förordade reservationen att redovisningen ej länder
företaget till skada.

Svenska bankföreningen ifrågasätter vissa kompletteringar och yttrar
härom:

Det framgår icke klart, huruvida skyldighet föreligger för föreningarna
att i redovisningen lämna uppgift om eventuella återbäringar och deras
storlek. Enligt bankföreningens mening bör uttryckligt stadgande om
sådan skyldighet införas i lagen. Ett annat betydelsefullt datum, som synes
böra redovisas i förvaltningsberättelsen, utgör medlemsstockens variationer.
Särskilt för en kreditgivare är det av största vikt att i tid få meddelande
om sådana avgångar ur en förening som kunna betecknas som upplösningstendenser.
Det bör därför stadgas skyldighet för föreningarna att i
förvaltningsberättelsen intaga uppgift dels om antalet under året nyantagna
och avgångna medlemmar samt om sammanlagda beloppet av inbetalat
resp. återbetalat insatskapital, dels motsvarande uppgifter om föreliggande
uppsägningar till utträde vid årets utgång.

Liknande uttalanden göras av Stockholms handelskammare, Smålands
och Blekinge handelskammare samt handelskammaren i Karlstad. Jämväl
föreningen auktoriserade revisorer finner det av värde, om uppgifter lämnades
rörande summan av efterlikvider, återbäringar eller dylikt till medlemmarna.
En sådan uppgift hade betydelse för bedömandet av resultatet
av en registrerad förenings verksamhet. Vidare framhålles att en registrerad
förenings medlemmar svårligen kunde fatta beslut om avsättning till
reservfond utan kännedom om summan av de efterlikvider, gottgörelser
eller dylikt, som under året tillförts medlemmarna.

Departementschefen. Att de årliga redovisningshandlingarna böra lämna en
utförlig redogörelse för ett företags ställning och rörelseresultat är av utomordentlig
betydelse främst för företagets egna delägare. Även för andra än
delägarna, exempelvis fordringsägare och anställda hos företaget, föreligger
ofta intresse av att få en inblick i företagets ekonomiska förhållanden.
Med dessa utgångspunkter har utredningen föreslagit att förvaltningsberättelsen
för en ekonomisk förening bör innehålla upplysningar i skilda hänseenden
beträffande föreningen, vilka ej lämpligen kunnat intagas i balansräkningen
eller vinst- och förlusträkningen, varjämte utredningen, såsom förut
nämnts, i sitt förslag upptagit bestämmelser om publicitet för årsredovis-:
ningshandlingarna.

Även enligt min mening böra de ekonomiska föreningarna vara under -

Kungl. Maj. ts proposition nr 34. 149

kastade en viss form av offentlig redovisning, på sätt framgår av vad som
anföres vid följande paragraf i förslaget.

Förvaltningsberättelsen utgör en viktig del av den offentliga årsredovisningen,
vilket för aktiebolagens del kommit till uttryck däri att den nyligen
på grundval av insynskommitténs betänkande beslutade utvidgningen av den
publika redovisningsskyldigheten för aktiebolagen innefattar vissa kompletteringar
av bestämmelserna om förvaltningsberättelsens innehåll i 103 § AL
(jtr prop. nr 48 till 1950 års riksdag och SFS 1950 nr 89). Motsvarande bestämmelser
torde, såsom utredningen föreslagit, böra införas jämväl i
fråga om ekonomiska föreningar. Enligt utredningens förslag föreligger i
förhållande till aktiebolagslagens regler om publik redovisningsskyldighet
främst den olikheten att skyldigheten att lämna uppgift om omsättningssumman
gäller för aktiebolag endast i den mån detta ej finnes lända företaget
till skada men enligt utredningen skulle för registrerade föreningar
vara obligatorisk. Denna av flertalet remissinstanser godtagna ståndpunkt
finner jag välgrundad. De farhågor som i fråga om aktiebolagen föranlett
möjlighet till undantag från regeln om angivande av omsättningssumman
torde nämligen icke äga samma bärkraft för de ekonomiska föreningarnas
del.

Uppgifter om brandförsäkringsbelopp skola enligt departementsförslaget
liksom enligt aktiebolagslagen lämnas beträffande såväl fastigheter som
maskiner, inventarier och andra dylika anläggningstillgångar.

För att kunna bedöma en förenings ställning och utvecklingsmöjligheter
lärer det, på sätt i vissa remissvar framhållits, ofta vara av vikt att ha tillgång
till uppgifter rörande förändringar i medlemsantalet samt angående
utbetalningar till medlemmar eller andra av efterlikvider, återbäringar o. d.
Beträffande redovisningen av dylika ersättningar hänvisas till vad som anförts
under 17 §. Uppgifter jämväl i dessa hänseenden torde böra lämnas
i årsredovisningen, i vad avser förändringar i medlemsantalet dock endast
om förändringarna äro väsentliga och uppgiften finnes kunna lämnas utan
förfång för föreningen. Härav påkallade kompletteringar ha vidtagits i förevarande
paragraf 1 mom. första stycket.

44 §.

I betänkandet erinras om att gällande föreningslag saknar föreskrifter
som möjliggöra för andra än föreningens medlemmar att taga del
av redovisningshandlingarna. Inom aktiebolagsrätten hade däremot i motsats
till föreningsrätten sedan länge gällt att redovisningen är offentlig.
Anledningen till denna skillnad torde främst vara att aktiebolagen för sin
kapitalanskaffning äro hänvisade att vända sig till allmänheten på ett helt
annat sätt och i annan omfattning än föreningarna. Vid de överläggningar,
som inom föreningsutredningen ägt rum beträffande frågan om införande
av offentlighet i redovisningen, hade gjorts gällande, att föreningarnas redovisningshandlingar
borde vara interna handlingar, av vilka i princip endast
föreningsmedlemmarna ägde taga del, samt att nyttan av att offent -

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 3b.

ligt ha handlingarna tillgängliga skulle stå i stark disproportion till de besvär
och kostnader som vållades därav. Å andra sidan hade förfäktats den
meningen att stora företag numera dreves i den ekonomiska föreningens
form samt att i fråga om dem i huvudsak samma skäl talade för en publik
redovisning som beträffande aktiebolagen. En publik redovisning medförde
möjlighet till en offentlig kritik, som på lång sikt torde vara ägnad att befordra
föreningslivets sundhet. För det allmänna kunde en publik redovisning
ofta vara önskvärd.

En allmän skyldighet för föreningar att årligen till offentlig myndighet
insända avskrifter av redovisningshandlingarna skulle, fortsätter utredningen,
medföra en mycket vidlyftig apparat, vars ändamålsenlighet kunde
ifrågasättas. Utredningen hade haft under övervägande att stadga publicitet
genom obligatoriskt insändande till registreringsmyndigheten av redovisningshandlingar
allenast för de större föreningarna, under det att de mindre föreningarna
skulle helt falla utanför publiciteten. Differentieringen mellan
större och mindre föreningar vore emellertid förenad med åtskilliga olägenheter
och måste i viss mån bli ganska godtycklig. En möjlighet vore att
draga gränsen efter föreningarnas årsomsättning, exempelvis så att den
ovillkorliga publicitetsskyldigheten skulle drabba föreningar med en årsomsättning
överstigande 500 000 kronor. Även en publicitetsregel av den
antydda innebörden skulle föranleda betydande besvär och kostnader. Med
hänsyn till det anförda har utredningen slutligen funnit sig böra förorda
den vägen för publicitet att redovisningshandlingarna skulle, i likhet med
medlemsförteckningen, hållas tillgängliga för envar som önskade taga kännedom
om desamma.

I enlighet härmed har utredningen föreslagit en bestämmelse av innehåll
att styrelsen senast sju månader efter räkenskapsårets utgång skall
hålla redovisningshandlingarna för året jämte revisionsberättelsen ävensom
protokoll eller annan handling, utvisande föreningsstämmans beslut i anledning
av den framlagda balansräkningen, tillgängliga för envar som vill
taga kännedom om desamma. Handlingarna kunna tillhandahållas i huvudskrift
eller avskrift. Nämnda stadgande har kombinerats med en bestämmelse
angående rätt för länsstyrelsen att infordra avskrift av de nu ifrågavarande
handlingarna. Hos länsstyrelsen skola de dit inkomna handlingarna
vara offentliga. Sistnämnda bestämmelse vore tänkt som en undantagsföreskrift.

Utredningen har tillika föreslagit att en i 58 § bostadsrättsföreningslagen
intagen föreskrift om att redovisningshandlingarna obligatoriskt skola insändas
till länsstyrelsen måtte upphävas.

I ett antal av de avgivna yttrandena förordas att redovisningshandlingarna
skola insändas till registreringsmyndigheten. Det framhålles
därvid bl. a. att offentlighetskravet icke bleve tillgodosett genom att handlingarna
vore tillgängliga hos vederbörande förening samt att de föreslagna
bestämmelserna kunde befaras leda till tvister och irritation, särskilt i mindre
föreningar. I denna riktning uttala sig Västernorrlands och Jämtlands

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

151

läns samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare, köpmannaförbundet,
hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
och svenska riksbyggen. Grossistförbundet anför i detta ämne:

Enligt vår bestämda uppfattning tala inga bärande skäl för att den publika
redovisningsskyldigheten för de ekonomiska föreningarnas del skulle
vara mera inskränkt än aktiebolagens. En sådan redovisning är icke endast
påkallad med hänsyn till tredje man, som önskar göra affärer med en ekonomisk
förening. Den öppnar även — såsom påpekats i betänkandet —
möjligheter till en offentlig kritik, som på lång sikt bör vara ägnad att befordra
föreningslivets sundhet. För det allmänna bör en publik redovisning
av de företag, som arbeta i den ekonomiska föreningens form, vara
önskvärd, då den underlättar möjligheterna att överblicka föreningarnas
verksamhet på samma sätt som aktiebolagens.

Handelskammaren i Gävle finner det vida bättre att tillgodose publicitetskravet
genom insändande till registreringsmyndigheten av de större föreningarnas
redovisningshandlingar. Föreningarnas skulder och kapital jämte
årsomsättning borde härvid vara avgörande. Att uppställa en sådan gräns
syntes icke möta oöverstigliga hinder.

Å andra sidan anser Sveriges fastighetsägareförbund skäl saknas att göra
redovisningshandlingarna offentligt tillgängliga beträffande föreningar, som
ej vore affärsdrivande i egentlig mening.

Vad angår bestämmelsen, att styrelsen skall vara skyldig att efter anmodan
till länsstyrelsen insända avskrift av redovisningshandlingarna jämte
revisionsberättelsen, förklarar sig länsstyrelsen i Malmöhus län utgå från
att bestämmelsen icke skall tolkas så, att föreningsmedlem kan bereda sig
möjlighet att taga del av handlingarna hos länsstyrelsen i stället för att
vända sig direkt till föreningen. Sådan möjlighet att vända sig till länsstyrelsen
borde stå föreningsmedlem till buds, endast om han icke på annat
sätt kunde erhålla kännedom om handlingarna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter, huruvida icke den tid av
sju månader efter räkenskapsårets utgång, då publiciteten enligt förslaget
skulle inträda, borde utsträckas med hänsyn till bestämmelserna i 57 §, enligt
vilka det torde kunna förflyta i det allra närmaste åtta månader, innan
föreningsstämma fattat i paragrafen föreskrivna beslut.

Slutligen må nämnas att länsstyrelseutredningen funnit att de föreslagna
publicitetsreglerna torde komma att medföra ökat arbete för länsstyrelserna
samt vidare uttalat bl. a. att det syntes som om den av utredningen förutsatta
skyldigheten för länsstyrelse att agera ex officio icke tillräckligt tyd
ligt kommit till uttryck i 44 §.

Departementschefen. Redovisningen för i varje fall de större ekonomiska
föreningarna bör i en eller annan form göras publik. Härför kunna åberopas
i huvudsak samma skäl som för att aktiebolagen underkastats offentlig
redovisningsskyldighet, .lag hänvisar i detta avseende till vad som förekom
i samband med den nyligen beslutade utvidgningen av denna skyldighet.
Beträffande mindre föreningar äro skälen för cn publik redovisning väl icke

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 3k.

lika starka. Att uppdraga en gräns mellan föreningar av större och mindre
storlek torde emellertid, såsom utredningen funnit, icke bliva ändamålsenligt.
Balansomslutningen eller årsomsättningen synes exempelvis icke vara
en lämplig grund för en kategoriklyvning bl. a. därför att variationer i dessa
hänseenden normalt förekomma bos föreningarna och det måste anses otillfredsställande
att en förening ett år faller under publicitetsskyldigheten men
ett annat år icke. Jag har fördenskull funnit mig kunna acceptera utredningens
ståndpunkt att publicitet i fråga om årsredovisningen skall gälla
samtliga registrerade ekonomiska föreningar.

Beträffande sättet för publicitetskravets tillgodoseende anser jag i likhet
med utredningen det knappast vara en rationell lösning att stadga skyldighet
för föreningarna att insända årsredovisningshandlingarna till länsstyrelserna,
vilka förutsättas alltjämt skola vara registreringsmyndighet. Även i detta
avseende anser jag att utredningens förslag bör godtagas.

I några remissvar förekommande uttalanden rörande vad utredningen i
övrigt föreslagit under den nu behandlade paragrafen har icke synts mig
böra föranleda annan ändring av lagtexten än att stadgandet om insändande
av handlingar till länsstyrelse förtydligats. Avsikten med stadgandet
är självfallet att det skall ankomma på länsstyrelsens bedömande, huruvida
den skall anmoda föreningen att inkomma med redovisningshandlingar och
revisionsberättelse. En medlem i föreningen äger alltså ej laglig rätt påfordra
att registreringsmyndigheten infordrar nämnda handlingar. Av registreringsmyndigheten
införskaffade redovisningshandlingar och revisionsberättelser
skola vara hos myndigheten offentliga, liksom andra där förvarade
handlingar beträffande registrerade föreningar.

Revision.

I betänkandet erinras att gällande föreningslags bestämmelser om
revision äro ofullständiga. Föreskrifter om revisors kvalifikationer saknades
sålunda, likaså föreskrifter om revisionsberättelsens innehåll. Även om
några mera påtagliga olägenheter härav icke försports — vilket till stor del
torde få tillskrivas det arbete för en förbättrad revision, som för betydande
grupper av ekonomiska föreningar utförts av deras centrala organisationer
— framstode det som påkallat att föreskrifterna om revision förlänades den
effektivitet som vore önskvärd med hänsyn såväl till föreningsmedlemmarna
och borgenärerna samt det allmänna som till revisorerna själva.

I förslaget hade sålunda upptagits bestämmelser rörande revisors kvalifikationer
och rörande jäv mot revisor. Särskilt med hänsyn till att förslaget
föreskreve bokföringsplikt för envar registrerad förening har utredningen
därjämte funnit erforderligt att föreslå stadganden, varigenom möjlighet
bereddes revisor att anlita sakkunnigt biträde vid revisionens förrättande.

I förslaget ha vidare upptagits bestämmelser om revisorernas viktigaste
skyldigheter.

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

45 § och 46 § 1 mom.

I utredningens förslag 45 § första stycket, som överensstämmer
med gällande föreningslag 30 § första stycket, föreskrives att styrelsens
förvaltning och föreningens räkenskaper skola granskas av en eller flera
revisorer, utsedda å föreningsstämma eller på annat i stadgarna angivet sätt.
Såsom enligt FL skall enligt förslaget revisorernas antal helt överlämnas
till föreningens bedömande. Någon motsvarighet till stadgandet i 105 §
första stycket AL, att i större aktiebolag revisorerna skola vara minst två,
har icke föreslagits av utredningen.

Liksom i gällande lag har i 45 § andra stycket revisors mandattid bestämts
till högst två år. Den för revisors uppdrag föreslagna längsta tiden
avser — i motsats till såväl FL som AL — jämväl revisor som utsetts på
annat sätt än genom val å stämma. Den ändringen i förhållande till FL har
även vidtagits, att det angivits, att uppdraget skall fortvara intill slutet av
den ordinarie stämma där redovisningshandlingarna för räkenskapsåret
framläggas och frågan om ansvarsfrihet för styrelsen avgöres. Tredje stycket
av 45 § innehåller föreskrift därom att revisor ofördröj ligen skall erhålla
underrättelse om att han utsetts till revisor.

Beträffande revisors kvalifikationer har utredningen i 46 § 1 mom. första
stycket upptagit bestämmelse att revisor skall vara myndig, här i riket
bosatt svensk medborgare samt ha den erfarenhet beträffande bokföring
och insikt i ekonomiska förhållanden som med hänsyn till föreningens verksamhet
erfordras för uppdraget. Från kravet på svenskt medborgarskap och
bosättning här i riket föreslås dispensmöjlighet. De nu nämnda kvalifikationsvillkoren
uppställas ej i FL.

Enligt FL 30 § andra stycket må till revisor ej utses den som är i föreningens
eller styrelseledamots tjänst. Denna jävsregel har i förslaget 46 §
1 mom. andra stycket erhållit ett vidgat innehåll.

I åtskilliga av de avgivna yttrandena framhålles önskvärdheten av
att förslaget kompletteras med föreskrifter rörande revisorernas kvalifikationer
i större företag. Sveriges industriförbund anser det vara av särskild
vikt att bestämmelser om revisorernas ställning och kraven på revisorernas
kompetens fastställdes efter samma grunder i de olika lagar, där dessa frågor
bleve föremål för uppmärksamhet.

Föreningen auktoriserade revisorer uttalar att föreningar, som ha stor
rörelse och stor skuldsättning men tämligen litet eget kapital, vore i särskilt
behov av den strängare kontroll, som en auktoriserad revisor kunde
utöva. Det föresloges att auktoriserad revisor skulle utses, om summan av
tillgångarnas värden enligt senaste balansräkning uppginge till fem miljoner
kronor.

Uttalanden i samma riktning göras av svenska bankföreningen, Smålands
och Blekinge handelskammare samt handelskammaren i Gävle.

Bank- och fondinspektionen anför i förevarande ämne:

Det sedan länge aktuella kravet på en förstärkning och effektivisering
av föreningsrcvisioncn får anses ha blivit tämligen väl tillgodosett genom

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

de framlagda förslagen. Enligt inspektionens mening skulle det dock ha
varit önskvärt, att större föreningar ålagts skyldighet att utse minst två
revisorer, varav en obligatoriskt borde vara auktoriserad revisor eller godkänd
granskningsman. Då detta, främst till följd av tekniska svårigheter,
icke kunnat ske, vill emellertid inspektionen föreslå, att ett av en föreningsininoritet
framställt krav på särskilda kvalifikationer av revisor i vissa fall
skall tillgodoses. Det synes därvid angeläget, att vid omröstningar i en sådan
fråga antalet röstande och icke innehavet av röster blir utslagsgivande.
Å andra sidan bör den fördyring av revisionen som inträder, därest yrkesrevisor
utses, föranleda, att den erforderliga minoriteten icke får vara alltför
ringa. Förslagsvis skulle man därför kunna föreskriva, att en minoritet
bestående av minst en fjärdedel av de vid föreningsstämman röstande skulle
äga påfordra, att till revisor utses en auktoriserad revisor eller godkänd
granskningsman.

Svenska revisorsamfundet anser det likaledes påkallat, att en minoritet
åtminstone såtillvida skulle kunna påverka valet av revisor, att denne måste
vara auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman. Vidare framhålles
som önskvärt att fästa uppmärksamheten på att i föreningsstadgar kunde
inflyta bestämmelse om att revisor skall vara auktoriserad revisor eller
godkänd granskningsman.

Departementschefen. De av utredningen föreslagna bestämmelserna för
revisionen inom föreningarna innebära i olika hänseenden en fastare rättslig
reglering i fråga om kontrollen inom föreningarna. Härigenom torde vinnas
en önskvärd förstärkning av revisorernas ställning. Utredningens förslag
ansluter sig i vissa delar till nya aktiebolagslagens stadganden om revisionen.
Vissa betydelsefulla avvikelser föreligga emellertid, främst i det avseendet
att förslaget icke, såsom aktiebolagslagen, innehåller särskilda regler
beträffande revisionen i större företag och i koncernföretag.

Av vad jag förut anfört framgår varför jag funnit det motiverat att i
föreningslagstiftningen icke införa speciella bestämmelser för redovisningen
inom koncerner. Det torde då ej heller kunna ifrågasättas att, på sätt
vissa remissinstanser förordat, upptaga regler för revisionen av koncernförhållanden.
Yrkanden ha vidare framkommit om att genom lagbestämmelser
söka skapa garantier för en strängare kontroll av större föreningar
i allmänhet. Väl är det sant att särskilda krav å revisorernas kvalifikationer
i detta hänseende kunna vara till nytta. Aktiebolagslagen kräver ock
att i större aktiebolag bland revisorerna skall finnas av handelskammare i
riket auktoriserad revisor eller s. k. godkänd granskningsman. Att i föreningslagstiftningen
efterbilda dessa stadganden finner jag, i likhet med
utredningen, emellertid knappast välbetänkt, alldeles frånsett att en ändamålsenlig
gränsdragning mellan större och mindre föreningar såsom i andra
sammanhang påpekats svårligen kan ske. Det bör nämligen observeras,
att systemet med auktoriserade revisorer utgjort ett naturligt på frivillighetens
väg tillkommet led i strävandena att förbättra aktiebolagsrevisionen
medan systemets obligatoriska användande inom föreningslivet ofta skulle
innebära en brytning med den utveckling som kännetecknat kontrollen

155

Kungl. Maj. ts proposition nr 34.

inom stora grupper av ekonomiska föreningar. Revisionen inom föreningar
ombesörj es nämligen i stor utsträckning av personer, anställda hos centralorganisationer
eller särskilda revisionsorgan, och dessa kunna av formella
skäl i regel ej vinna behörighet såsom auktoriserade revisorer. Denna ordning
för revisionen torde ha befunnits tillfredsställande. Jag hänvisar i denna
fråga vidare till förslaget 46 § 2 mom.

Det sagda lärer ge vid handen att enligt min mening i lagen icke bör uppställas
något särskilt krav på revisorernas kvalifikationer i större föreningar.
I stadgarna kan givetvis ett sådant krav uppställas. Ej heller synes det påkallat
med en legal föreskrift om skyldighet för större föreningar att ha
minst två revisorer.

Det har i en del remissvar slutligen ifrågasatts, att viss minoritet alltid
borde ha rätt påfordra att yrkesrevisor med särskilda kvalifikationer
skulle utses. Dylik rätt gäller enligt aktiebolagslagen och vissa skäl tala
onekligen för en motsvarande regel i föreningslagstiftningen. Minoritetens
önskemål beträffande revisionen torde dock bli i erforderlig grad tillgodosedda
genom föreskrifterna om s. k. minoritetsrevisor i förslaget 47 §. Någon
komplettering av förslaget på förevarande punkt har därför ej vidtagits.

46 § 2 mom.

I betänkandet uttalas, att det understundom förekommer, att de
stora centralorganisationerna på föreningsväsendets område till gagn för
anslutna föreningar inrätta särskilda revisionsavdelningar med yrkesutbildad
personal. Där detta vore fallet, skulle det givetvis vara till lättnad för
föreningarna, om de kunde, utan att närmare inga på det individuella personvalet,
få till revisor utse dylik organisation. De betänkligheter, som
vid tillkomsten av nya aktiebolagslagen restes mot förslag om möjlighet
att utse juridisk person (revisionsbolag) till revisor, förelåge icke här. Utredningen
hade därför i förevarande moment föreslagit, att om hos sammanslutning
med ändamål att handhava gemensamma uppgifter för föreningar
funnes inrättat särskilt revisionsorgan, sammanslutningen kunde
utses till revisor. Det skulle i sådant fall åligga sammanslutningen att till
revisionens förrättande utse för uppdraget lämpad person. Revisorsvalet
finge uppenbarligen icke ske så, att revisorn kunde sägas stå i beroende
ställning till dem vilkas förvaltning skulle granskas. Revisionsorganet borde
därför vara fristående i förhållande till styrelsen i den affärsdrivande
sammanslutning, vars underföreningars verksamhet det vore organets uppgift
att revidera.

46 § 2 mom. innehåller vidare föreskrift att beträffande den person, som
av sammanslutningen utsejs till revisionens förrättande, skola gälla bestämmelserna
angående jäv för revisor. Vidare föreslås stadgande därom att ersättningsskyldighet
som kan uppkomma för revisor på grund av uppdraget
skall åvila jämväl sammanslutningen.

I vissa av de avgivna yttrandena har förslaget att till revisor må

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

utses vissa sammanslutningar blivit föremål för uppmärksamhet. Skånes
handelskammare tillstyrker den föreslagna bestämmelsen men anser att förutsättning
för dess införande i föreningslagen borde vara att motsvarande
ändring vidtoges i aktiebolagslagen.

Svenska bankföreningen yttrar:

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida bestämmelsen om möjlighet att
utse sammanslutning av viss beskaffenhet till revisor står i överensstämmelse
med de stränga krav pa oväld som maste uppställas på en revisor. De
sammanslutningar som här åsyftas torde nämligen vara så intimt sammanknutna
med de tillhörande föreningarna, att ett av sammanslutningen inrättat
revisionsorgans anställda åtminstone kunna få sken av att icke stå
helt oberoende av föremålen för revisionen.

Förslaget avstyrkes av Stockholms handelskammare, handelskammaren i
Göteborg, \ Östergötlands och norra Hallands handelskammare samt handelskammaren
i Karlstad. Förstnämnda handelskammare framhåller liknande
betänkligheter som bankföreningen samt tillägger att en lösning i
positiv riktning av denna fråga icke borde ske separat utan i så fall i samband
med en omprövning av hela problemet om utseende av juridisk person
till revisor.

Föreningen auktoriserade revisorer anför bl. a.:

Med hänsyn till att en huvudförening kan ha befogade krav på insyn i
och kontroll över underföreningarnas verksamhet, vill föreningen icke avstyrka,
att ett rättssubjekt av nämnd art må kunna utses till revisor. Det
synes emellertid icke möjligt att vinna tillfredsställande garantier för att ett
sådant rättssubjekt under alla förhållanden blir fristående gentemot huvudföreningens
styrelse. För att tillgodose kravet på en fristående revision anser
föreningen det därför nödvändigt, att rättssubjektet icke ensamt får
tungera som revisor utan att det samtidigt måste finnas en eller flera i vanlig
ordning utsedda revisorer.---Föreningen avstyrker sålunda att en

sammanslutning med ändamål att handha gemensamma uppgifter för föreningar
må kunna utses till revisor. Däremot vill föreningen tillstyrka att,
när i till huvudförening ansluten underförening minst två revisorer utses,
må en av revisorerna vara ett hos huvudföreningen bildat särskilt rättssubjekt
med uteslutande ändamål att utföra revisionsuppdrag eller tjänsteman
hos ett sådant rättssubjekt eller tjänsteman hos huvudföreningen.

Kooperativa förbundets styrelse uttalar att andemeningen i förslaget i
allt väsentligt syntes sammanfalla med den ordning som hittills varit rådande
i fråga om den centrala revisionen inom konsumentkooperationen. Liknande
uttalande göres av bilägarnas inköpscentral.

Departementschefen. Mot förslaget att under vissa villkor juridisk person
må utses till revisor ha invändningar rests främst på den grund att aktiebolagslagen
intager en avvisande ståndpunkt till detta spörsmål. Den av
utredningen på förevarande punkt föreslagna lösningen ansluter sig enligt
min mening emellertid väl till rådande förhållanden inom föreningsväsendet
och jag hänvisar i detta avseende till vad förut yttrats beträffande frågan
huruvida särskilda krav böra ställas på revisorer i större föreningar. De

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

157

nämnda invändningarna synas icke böra tillmätas avgörande betydelse. I
princip anser jag sålunda utredningens förslag kunna godtagas och genomföras
utan att samtidigt till övervägande upptages frågan om eventuell ändring
i aktiebolagslagens regler i ämnet.

Vissa farhågor ha yppats för att enligt förslaget skulle kunna till revisor
för en förening utses sammanslutning som icke stode helt fri gentemot
föreningens ledning. I anledning härav vill jag understryka uttalandet i betänkandet,
att revisorsvalet uppenbarligen icke får ske så att revisionsorganet
kan sägas stå i beroende ställning till dem vilkas förvaltning skall granskas.
Det bör alltså krävas att detta organ handlar självständigt på eget
ansvar.

Om ett särskilt rättssubjekt bildats med uppgift allenast att utföra revisionsuppdrag,
bör, såsom utredningen framhållit, rättssubjektet kunna utses
till revisor under samma förutsättningar som enligt lagtexten gälla för
sammanslutning med revisionsavdelning.

47 §.

Liksom enligt gällande föreningslag 31 § skall enligt 47 § av utredningens
förslag en minoritetsrevisor kunna utses av länsstyrelsen
för att tillsammans med övriga revisorer deltaga i granskningen av styrelsens
förvaltning och föreningens räkenskaper. Förslag om granskning genom
minoritetsrevisor måste väckas å föreningsstämma. För att förslaget
skall kunna föranleda åtgärd av styrelsen erfordras att det antingen bifalles
med vanlig majoritet eller ock biträdes av viss minoritet. Medan denna
minoritet enligt gällande rätt bestämts till minst en femtedel av samtliga
röstberättigade, behöver enligt förslaget den erforderliga minoriteten endast
uppgå till en tiondel.

Paragrafen innehåller bestämmelse därom att minoritetsrevisor är berättigad
att av föreningen erhålla skäligt arvode.

Förslaget att utvidga rätten att få minoritetsrevisor tillsatt har avstyrkts
i yttranden av länsstyrelsen i Västernorrlands län, kooperativa
förbundets styrelse, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund,
svenska riksbyggen samt bilägarnas inköpscentral. Därvid har särskilt
framhållits att minoritetens fastställande till minst en tiondel av samtliga
röstberättigade syntes alltför lågt i fråga om föreningar som tillämpade
systemet med fullmäktige. Eftersom antalet ombud med rösträtt ofta vore
förhållandevis ringa, skulle ett fåtal fullmäktige kunna — måhända utan
sakligt berättigande — påfordra utseende av en minoritetsrevisor.

Å andra sidan har bank- och fondinspektionen uttalat att förslaget —
ehuru detsamma toge betydligt större hänsyn till minoritetens önskemål än
gällande lag — dock ej torde få någon praktisk betydelse för de största
föreningarna där medlemmarna vore spridda över stora områden och medlemsantalet
räknades i tusental. Inspektionen förcslogc, att minoritetsrevisor
skulle utses icke blott när en tiondel av samtliga röstberättigade krävde

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

det utan även då en fjärdedel av antalet vid föreningsstämman röstande
framställt begäran därom.

Beträffande föreskriften rörande minoritetsrevisors arvode har länsstyrelsen
i Älvsborgs län förordat att samma myndighet som utsåge revisorn även
skulle bestämma arvodet.

Departementschefen. Gällande föreningslags synnerligen knapphändiga regler
till skydd för minoriteten inom en förening ha enligt utredningens förslag
utvidgats dels genom att rätten att få s. k. minoritetsrevisor utsedd
tillerkänts en minoritet av en tiondel, i stället för såsom för närvarande en
femtedel, av samtliga röstberättigade, dels ock genom att åt viss minoritet
givits möjlighet att förhindra beslut om ansvarsfrihet för styrelsen. Mot de i
sistnämnda hänseende i 63 o. följ. §§ föreslagna bestämmelserna ha i remissvaren
riktats erinringar av i huvudsak samma innebörd som erinringarna
mot utvidgningen av rätten att få minoritetsrevisor tillsatt.

Föreskrifter till skydd för en minoritet torde böra finnas i föreningslagstiftningen.
De jämkningar i gällande lags ståndpunkt som utredningen i
detta hänseende förordat synas i vart fall icke vara alltför långtgående. Då
det ej bör ifrågakomma att principerna för minoritetsskyddet utformas
olika allteftersom föreningarna tillämpa det representativa systemet eller
icke, har jag ansett att utredningens förslag i förevarande avseende bör
accepteras.

Att såsom länsstyrelsen i Älvsborgs län förordat införa en särregel rörande
ordningen för fastställande av arvode åt minoritetsrevisor anser jag
icke påkallat.

48 §.

I betänkandet uttalas, att yrkesrevisorerna för revisionens verkställande
i avsevärd utsträckning använda medhjälpare (assistenter) och att
denna anordning kunde erbjuda betydande fördelar. En dylik möjlighet öppnas
genom det i utredningens förslag 48 § första stycket föreslagna stadgandet
att revisor, om det honom åvilande granskningsarbetet är av större
omfattning, är berättigad att därtill anlita hos honom för biträde i revisionsverksamhet
anställd, lämplig person såsom medhjälpare efter vad med hänsyn
till arbetets art får anses tillbörligt.

Enligt andra stycket av 48 § förslaget äger revisor som utsetts enligt 45 §
med styrelsens samtycke anlita medhjälpare vid granskningen av styrelsens
förvaltning och föreningens räkenskaper, såframt det finnes erforderligt med
hänsyn till omfattningen av föreningens verksamhet och andra på revisionsuppdragets
fullgörande inverkande omständigheter. Härtill ansluter sig
en föreskrift i tredje stycket att frågan huruvida medhjälpare må anlitas
kan hänskjutas till länsstyrelsens prövning. I betänkandet anföres bl. a.
att fall kunde förekomma särskilt i mindre föreningar, då av stämman vald
lekmannarevisor visserligen kunde anses besitta den erfarenhet och insikt,
som i allmänhet vore tillfyllest för revisionen av förvaltningen och räken -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3i.

159

skaperna, men där sådana speciella förhållanden förelåge, att revisorn funne
önskvärt att anlita person med särskilda fackkunskaper. Det syntes då
vara till föreningens gagn om revisorn finge på föreningens bekostnad anlita
sakkunnigt biträde. Rätt att anlita sakkunnig borde dock endast tillkomma
de ordinarie revisorerna, ej minoritetsrevisor.

I några yttranden framställas erinringar mot förevarande paragraf. Norrbottens
och Västerbottens läns handelskammare uttalar, att med hänsyn till
den insyn i föreningens arbete en medhjälpare erhölle, man syntes kunna
fordra, att styrelsen alltid skulle godkänna dylik person. Trots att medhjälpare
hade tystnadsplikt borde föreningen ha kontroll, att icke olämplig
person anlitades såsom medhjälpare.

Beträffande stadgandet i andra stycket har bank- och fondinspektionen
anfört:

Bokstavligen tolkad skulle denna bestämmelse innebära, att revisorn icke
förrän medgivande därtill inhämtats finge anlita ens biträde för sådana
okvalificerade sysslor som enkla uträkningar, kollationering och dylikt. Då
enligt sakens natur revisorer ofta vid utförande av sitt uppdrag anlita sådant
biträde, och då inspektionen utgår från att utredningen icke velat
åstadkomma någon ändring härutinnan, har inspektionen ansett sig kunna
förutsätta, att lekmannarevisor — liksom naturligtvis även yrkesrevisor
— skall äga befogenhet som här avses, försåvitt icke uttryckligt förbud
däremot meddelats revisorn.

Föreningen auktoriserade revisorer har mot bestämmelsen i andra stycket
erinrat, att det syntes uppenbart, att en revisor i åsyftade fall utan särskild
lagbestämmelse hade rätt att anlita expert. Skulle styrelsen vägra honom
detta, kunde han hänskjuta frågan till föreningsstämman. Den föreslagna
bestämmelsen vore därför onödig. Bestämmelsen kunde emellertid
även vara skadlig. Den kunde nämligen föranleda, att till revisor utsåges
person, som saknade t. o. m. elementära insikter i bokföring och som sedan
med stöd av bestämmelsen anlitade en bokföringskunnig person som medhjälpare.
Det vore bättre, att den bokföringskunnige utsåges till revisor,
så att han finge icke blott ställa sin sakkunskap till förfogande utan även
bära det med revisionen förenade ansvaret.

Svenska jordbrukskreditkassan har påpekat att i en penninginrättning revisionsarbetet
vore av särskilt grannlaga natur och att frågan om revisors
rätt att anlita medhjälpare därigenom kunde bli mera komplicerad. Jordbrukskasserörelsen
hade själv en omfattande intern kontrollorganisation
och stode under tillsyn av ett statligt kontrollorgan. Allt detta kunde anses
motivera, att revisionsbestämmelserna utformades något annorlunda för
kreditkassorna än för föreningar av annat slag.

Departementschefen. En i lag fastslagen rätt för revisor att under vissa
förutsättningar anlita medhjälpare torde vara av värde och kunna befordra
en grundlig och effektiv revision. Den i förslaget 48 § första stycket upptagna
bestämmelsen angående rätt för yrkesrevisorer att som medhjälpare
anlita hos dem anställda assistenter har hämtats från nya aktiebolagslagen

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

111 § 1 inom. tredje stycket. Bestämmelsen lärer böra införlivas även med
föreningslagstiftningen.

Enligt sagda lagrum i aktiebolagslagen är yrkesrevisors rätt att anlita
medhjälpare icke obligatorisk. Då vid val av revisor avgörande betydelse
tillmätes det förtroende företaget äger till honom bl. a. med hänsyn till hans
personliga kvalifikationer och egenskaper, har det nämligen ansetts böra
föreligga möjlighet för bolagsstämman att träffa förbehåll mot användande
av medhjälpare. Har stämman ej träffat dylikt förbehåll, kan icke styrelsen
avvisa medhjälpare, där de allmänna förutsättningarna för att använda
sådan föreligga.

I utredningens förslag har ej upptagits motsvarighet till aktiebolagslagens
nyss avsedda stadgande, vilket innebär att en förening vid val av yrkesrevisor
ej skall kunna förvägra honom rätten att som medhjälpare anlita hos
revisorn för biträde i revisionsverksamhet anställd person. Berörda avvikelse
från aktiebolagsrätten synes ej ägnad att ingiva betänkligheter.

Utredningen har ej stannat vid att ge yrkesrevisor viss rätt att som
medhjälpare anlita hos honom anställd utan har tillerkänt revisorer i allmänhet,
dock ej minoritetsrevisor, rätt att med styrelsens resp. länsstyrelsens
samtycke anlita medhjälpare, där det finnes erforderligt med hänsyn till
omfattningen av föreningens verksamhet och andra på revisionsuppdragets
fullgörande inverkande omständigheter. Det har i ett remissvar förfäktats
den meningen att revisor utan särskild lagbestämmelse hade rätt att i de
avsedda fallen anlita expert och att han, om styrelsen förvägrade honom
detta, kunde hänskjuta frågan till föreningsstämman. Stadgandet skulle därför
vara onödigt. Jag kan icke dela denna uppfattning, vilken för övrigt
synes stå i strid mot den grundtanke varpå aktiebolagslagens föreskrifter
om medhjälpare bygga. Då någon principiell rätt för revisor att anlita medhjälpare
enligt min mening icke kan anses gälla, synes det särskilt för revisionen
inom föreningarna vara till nytta att frågan erhåller en legal reglering.
Det lärer nämligen ofta kunna bli till fördel, om en för revisionsuppdrag
i allmänhet lämpad person vid valet kan utgå från att han vid revisionen
kan rådföra sig med en på speciellt område sakkunnig person. Givetvis
kan även under revisionen dylikt behov yppa sig. Att i stället lita till
att i sista hand föreningsstämman skulle besluta att medhjälpare må anlitas
kan ej vara ändamålsenligt.

I enlighet med det anförda har jag ansett utredningens förslag på förevarande
punkt välgrundat. För att emellertid markera att det är den valde
revisorn som har att utföra den egentliga revisionen och bära det därmed
förenade ansvaret samt att medhjälpare bör anlitas för speciella fall som
ett stöd för och icke som en ersättning för revisorns eget arbete, har lagtexten
undergått viss jämkning.

Slutligen må framhållas att de föreslagna bestämmelserna om medhjälpare
ej taga sikte på de fall då biträde erfordras för mera mekaniska arbeten,
kollationeringar, uträkningar o. d. Sådana fall lära i praktiken icke
vålla osäkerhet eller tvistigheter mellan revisorer och företagsledning. Att

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

161

uppdraga en gräns mellan dylikt biträde och biträde av mera kvalificerade
medhjälpare synes ej erforderligt.

I ett remissvar ha berörts de speciella förhållandena inom jordbrukskasserörelsen.
Visserligen torde med hänsyn till jordbrukskassornas bankmässiga
verksamhet särskilda kontrollåtgärder för dem vara påkallade.
Sådana åtgärder torde dock kunna företagas inom ramen av de föreslagna
bestämmelserna om revision. Några särregler lära alltså icke vara påkallade
för jordbrukskassorna.

49 §.

I utredningens förslag, 49 § första stycket första punkten, har
upptagits den allmänna bestämmelsen att det åligger revisorerna att vidtaga
de åtgärder som äro erforderliga för ett behörigt fullgörande av revisionsuppdraget.
Enligt utredningens förslag föreskrives vidare att det särskilt åligger
revisorerna att fortlöpande följa föreningens verksamhet samt granska
föreningens böcker och andra räkenskaper, att verkställa inventeringar
eller kontrollera verkställda inventeringar av föreningens kassa och övriga
tillgångar, att tillse huruvida föreningens bokföring och medelsförvaltning
så ock kontrollen härav äro tillfredsställande, att taga del av protokoll från
föreningsstämman och andra sammanträden samt att, sedan de årliga redovisningshandlingarna
avgivits, tillse att föreningens tillgångar icke upptagits
för högt och skulderna icke för lågt samt i övrigt granska nämnda redovisningshandlingar.

I yttrande av föreningen auktoriserade revisorer yrkas i första hand
att de detaljerade bestämmelserna rörande revisorernas plikter utgå samt i
andra hand att dessa detaljerade bestämmelser, i den mån de bibehölles, utformades
i överensstämmelse med motsvarande stadganden i aktiebolagslagen.
Föreningen anför härom:

I princip anser föreningen det mindre lyckligt att i en lagtext uppräkna
revisorernas åligganden. Én sådan uppräkning måste bliva kortfattad, men
dess förekomst kan likväl bibringa mindre erfarna revisorer uppfattningen,
att det under alla förhållanden är tillfyllest att fullgöra de åligganden, som
äro nämnda i lagtexten. Det är därför bättre att överlåta åt rättstillämpningen
att från fall till fall fastställa revisorernas skyldigheter.

Beträffande de i lagförslaget meddelade detalj föreskrifterna har föreningen
uppmärksammat, att dessa äro mera vittgående än motsvarande föreskrifter
i aktiebolagslagen. Det åläggcs sålunda revisorerna »att fortlöpande
följa föreningens verksamhet samt granska föreningens böcker och andra
räkenskaper». I aktiebolagslagen finnes icke stadgad någon plikt för revisorerna
att fortlöpande följa företagets verksamhet. Det är visserligen i många
fall önskvärt, att så sker, men det kan ej under alla förhållanden anses vara
nödvändigt. Lagen om registrerade föreningar är avsedd att även tillämpas
på åtskilliga små föreningar med liten medelsförvaltning av bl. a. den typ,
som för närvarande kallas ideell. Det måste därför i många fall bliva onödigt
betungande med eu generell föreskrift om fortlöpande revision. Att sådan
skall företagas när behov därav föreligger framgår av första meningen
i 49 §.

Samma anmärkning kan riktas mot nästa stycke i 49 §, där det ålägges

II Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 3b.

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 3b.

revisorerna »att verkställa inventeringar av föreningens kassa och övriga
tillgångar». I motsvarande bestämmelse i aktiebolagslagen talas om »inventering».
Även om det i många fall är önskvärt, att flera inventeringar årligen
verkställas, bör detta icke uppställas som en generell regel.

Vidare ålägges det revisorerna, »att, sedan de årliga redovisningshandlingarna
avgivits, tillse att föreningens tillgångar icke ha upptagits för högt
och skulderna icke för lågt samt i övrigt granska nämnda redovisningshandlingar».
Genom denna instruktion inriktas revisorernas uppmärksamhet
ensidigt på att förhindra övervärdering av tillgångar och undervärdering
av skulder. Det synes ha blivit förbisett, att fel i motsatt riktning även
kunna vara av betänklig art. Sålunda kan t. ex. styrelsen i en bostadsrättsförening
genom undervärdering av tillgångarna och övervärdering av
skulderna bibringa medlemmar i föreningen en alltför ogynnsam uppfattning
om föreningens ställning, vilken kan föranleda dem att sälja sina andelar
till underpris. Givetvis måste även sådana fel i balansräkningen påtalas
av revisorerna.

Stockholms handelskammare uttalar sig i samma riktning.

Departementschefen. Ur praktisk och pedagogisk synpunkt förefaller det
lämpligt att i lagtexten framhäva de särskilt betydelsefulla omständigheter,
som vid revisionen böra bli föremål för revisorernas uppmärksamhet. Jag
har ej funnit anledning vidtaga annan ändring i utredningens förslag än
att bestämmelsen däri angående fortlöpande revision utgått, varjämte stadgandet
rörande inventering avfattats i överensstämmelse med aktiebolagslagens
föreskrifter härom. Att i lagen särskilt framhäva revisorernas plikt att
tillse att tillgångarna icke upptagits till för höga belopp synes naturligt med
hänsyn till innehållet av värderingsreglerna i 40 §.

50 och 51 §§.

Dessa paragrafer av utredningens förslag innehålla föreskrifter angående
revisorernas avgivande av revisionsberättelse och återställande till styrelsen
av årsredovisningshandlingarna samt rörande revisionsberättelsens innehåll.

I yttrande av handelskammaren i Gävle har förordats en föreskrift,
i anslutning till 112 § AL, att redovisningshandlingarna skulle förses med
intyg av revisorerna därom, att handlingarna överensstämma med räkenskaperna.

Departementschefen. Tillräckliga skäl att ålägga revisorerna att påteckna
redovisningshandlingarna intyg om att de överensstämma med de av revisorerna
granskade böckerna synas ej föreligga. Även i övrigt biträder jag utredningens
förslag.

Föreningsstämma.

52 §.

I förevarande avdelning av förslaget har införts motsvarighet till stadgandena
i gällande föreningslag 34—39 a §§ rörande föreningssammanträde.
På vissa punkter ha ändringar och tillägg gjorts i förhållande till FL

Kungl. Maj.ts proposition nr 3b.

163

Som inledande paragraf har i utredningens förslag upptagits
den från 34 § FL hämtade bestämmelsen att föreninfsmedlems rätt att deltaga
i handhavandet av föreningens angelägenheter utövas på föreningsstämma.

I yttranden av kooperativa förbundets styrelse och bilägarnas inköpscentral
förordas att bibehålla den i gällande lag förekommande termen
föreningssammanträde.

överståthållarämbetet har, under hänvisning till redogörelse i justitieombudsmannens
ämbetsberättelse till 1937 års riksdag s. 146 ff, uttalat att
bestämmelsen i 52 § under vissa förhållanden kunde visa sig leda till olägenhet
och därom anfört:

I stadgarna för en förening finnes t. ex. bestämt, att för beslut av något
slag erfordras kanske ej blott enhällighet vid stämman utan även att beslutet
biträtts av en viss majoritet av föreningens medlemmar. Om det då
dessutom enligt stadgarna krävs personlig närvaro för medlemmarna och
antalet av dessa är stort, kommer osmidigheten hos stadgandet i dagen. Det
synes rimligt, att för fall, som nämnts, föreningsmedlem må äga inom viss
tid efter beslutet å stämman skriftligen förklara sig biträda detsamma för
att därmed möjliggöra, att beslutet blir gällande för föreningen.

Departementschefen. För det beslutande organet inom föreningarna synes
den av utredningen föreslagna benämningen, föreningsstämma, vara lämplig
bl. a. enär därigenom undvikes förväxling med sammanträden av andra
föreningsorgan.

Vad överståthållarämbetet anfört i fråga om möjligheten att komplettera
ett å föreningsstämma fattat beslut med skriftliga godkännanden av medlemmar,
som icke närvarit vid stämman, lärer icke böra föranleda någon
ändring av lagtexten. I vilken omfattning rättsverkan må kunna tillerkännas
dylika godkännanden torde böra överlämnas åt rättstillämpningen att
avgöra under beaktande av de i det särskilda fallet föreliggande faktiska
förhållandena. En sådan innebörd synes böra givas åt justitieombudsmannens
uttalande i ett av honom år 1937 avgjort ärende rörande klagomål över
registrering av föreningsbeslut.

53—55 §§.

I 53 § föreslår utredningen bestämmelser angående styrelseledamöters och
revisorers närvaro å föreningsstämma. Föreskrifter om jäv för medlem eller
ombud för medlem å stämma givas i 54 §.

Regler om ordningen för hållande av föreningsstämma ha upptagits i
55 §. Sålunda föreslås bestämmelser om utseende av ordförande, om upprättande
av röstlängd och om förande av protokoll. Beträffande röstlängden
uttalas i betänkandet att upprättande av sådan enligt förslaget icke
skulle vara obligatoriskt. Fattades alla beslut med acklamation, behövdes
ej röstlängd. Fattades däremot beslut genom votering, erfordrades som regel
att röstlängd upprättades; röstningens resultat skulle då alltid angivas

164 Kungl. Maj.ts proposition nr 3b.

i protokollet. Jämväl i andra fall kunde upprättande av röstlängd vara
önskvärt.

I yttrandena har, i fråga om 53 §, av föreningen auktoriserade revisorer
anmärkts, att skyldighet borde stadgas för styrelsen att kalla revisorerna
till föreningsstämma.

Vad angår 55 § har Smålands och Blekinge handelskammare framhållit
som ett önskemål, att upprättande av röstlängd borde vara obligatoriskt.
För undvikande av onödiga svårigheter i större föreningar syntes vidare
möjlighet böra föreligga att i stadgarna intaga bestämmelse om skyldighet
för medlem, som önskade utöva rösträtt å stämma, att viss tid före stämman
göra anmälan härom hos föreningens styrelse.

Departementschefen. Vad i remissvaren anförts i anslutning till förevarande
paragrafer torde icke böra föranleda ändring i utredningens förslag.
Påpekas må att 56 § i förslaget medger att i stadgarna intagas bestämmelser,
som innefatta avvikelser från lagens regler i fråga om rösträtt och beslut
å föreningsstämma.

56 §.

I betänkandet uttalas att föreskrifterna i gällande föreningslag,
36 §, angående medlems rösträtt in. m. ej vore tvingande; avvikelser kunde
förty med laga verkan intagas i stadgarna, i såväl skärpande som mildrande
riktning. Genom bestämmelser i stadgarna vore det således möjligt
att helt betaga vissa medlemskategorier deras rösträtt liksom ock att gradera
rösträtten efter antalet insatser eller annan grund. Vidare framhålles,
att det såväl i vårt land som annorstädes med större eller mindre styrka
gjorts gällande att det stode mest i överensstämmelse med kooperativa
principer att göra huvudregeln en man — en röst tvingande och således ej
tillåta rösträttens gradering efter kapitalinnehav e. d. Med hänsyn särskilt
till att den allmänna föreningslagens bestämmelser borde avfattas så att
de passade för alla de slag av föreningar som rymmas under lagen, hade
utredningen emellertid ansett principen om att varje medlem äger en röst
icke böra lagfästas som generell tvingande regel.

Utredningens förslag 56 § första stycket upptager i enlighet med det sagda
och i anslutning till nuvarande lagregler i ämnet bestämmelse därom att
jämte vad i övrigt i lagen vore stadgat om utövande av rösträtt och fattande
av beslut å föreningsstämma skulle, där ej annorlunda funnes bestämt
i stadgarna, gälla, att varje medlem äger en röst; att medlems rösträtt kan
utövas genom annan medlem såsom ombud; att ingen må som ombud företräda
mer än en medlem; att såsom föreningens beslut gäller den mening,
för vilken de flesta rösterna avgivas; samt att vid lika röstetal val avgöres
genom lottning men i andra frågor den mening gäller som biträdes av ordföranden.

I andra stycket av paragrafen finnes en specialbestämmelse rörande representation
för juridisk person å föreningsstämma.

Kangl. Maj.ts proposition nr 34.

165

Mot möjligheten för föreningarna att gradera rösträtten ha i yttrande
av kooperativa förbundets styrelse framförts erinringar. Härom anför styrelsen: I

yttrandena till kooperativa förbundet har ett flertal konsumtionsföreningar
påtalat det olämpliga i att lagen om ekonomiska föreningar skall
lämna medgivande åt medlem, som är fysisk person, att på föreningssammanträde
innehava mer än en röst. Att däremot lagen skall ge möjlighet
för ekonomiska föreningar, som bestå uteslutande av föreningar eller av
andra juridiska personer, att gradera rösträtten för dessa i förhållande till
medlemsorganisationernas eget medlemsantal är alldeles uppenbart. De
skäl, som tidigare brukat åberopas för gradering av fysisk persons rösträtt
inom vissa jordbiukarkooperativa sammanslutningar (exempelvis i mejeriföreningarna
i förhållande till det antal kor medlem äger eller dylikt), torde
numera icke ens inom jordbrukets föreningsrörelse tillmätas större betydelse.
Utvecklingen har under senare år även inom jordbrukarkooperationen
lett därhän, att principen en medlem — en röst i allra största utsträckning
tillämpas. Styrelsen delar de av ett flertal konsumtionsföreningar
utvecklade synpunkterna i denna fråga och önskar påyrka, att 56 §
omformuleras i enlighet med nyss antydda riktlinjer.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har påpekat att enligt 55 § första stycket
sista punkten till ordförande å stämma kunde utses jämväl den som ej
vore medlem av föreningen. Ordföranden syntes sålunda kunna vara i avsaknad
av rösträtt å stämman och torde väl för sådant fall icke heller vara
berättigad fälla avgörandet vid lika röstetal.

Malmö drätselkammares tredje avdelning har anfört:

Av 36 § gällande föreningslag framgår bl. a. att varje medlem äger deltaga
i handhavandet av föreningens angelägenheter, där ej annorlunda finnes
bestämt i stadgarna. Möjlighet föreligger alltså att i stadgarna föreskriva,
att endast vissa medlemmar äga deltaga i handhavandet av föreningens
angelägenheter. Är en kommun intressent i en förening på sådant sätt, att
kommunen kan anses behöva ha ett avgörande inflytande i föreningen, finnes
alltså möjlighet att tillgodose kommunens intressen genom att begränsa
deltagande i handhavandet av föreningens angelägenheter till förmån
för kommunen. I lagförslaget saknas en direkt regel, som motsvarar den i
gällande lag nu angivna. Emellertid uttalas i motiven till lagförslaget, att
det har ansetts med tillräcklig tydlighet framgå av 56 § första stycket 1
jämfört med 52 § lagförslaget, att en dylik regel likväl gäller. För tydlighetens
skull synes likväl uttryckligen i blivande lag böra intagas en bestämmelse,
som i detta avseende motsvarar 36 § FL.

Departementschefen. Frågan, huruvida för de ekonomiska föreningarna
borde lagfästas eu tvingande regel att varje medlem äger en röst, har, såsom
av betänkandet (s. 187—189) framgår, vid olika tillfällen varit föremål
för uppmärksamhet. Utvecklingen torde åtminstone för vissa grupper
av föreningar ha gått i den riktningen att en dylik regel plägar uppställas
i stadgarna. Föreningslagstiftningen skall emellertid omfatta åtskilliga sinsemellan
tämligen artskilda typer av föreningar och en vägledande princip
för lagstiftningen hör vara att bereda föreningarna största möjliga frihet
att själva utforma grunderna för sin verksamhet. Det lärer ej kunna bestri -

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

das att en tvingande föreskrift i det hänseende varom nu är fråga icke
skulle, på sätt utredningen uttalat, passa för alla de slag av föreningar som
rymmas under lagen. Jag har därför ansett övervägande skäl tala för att det
även i fortsättningen bör stå öppet för föreningarna att genom stadgebestämmelser
differentiera medlemmarnas inflytande alltefter deras intresse i föreningens
verksamhet.

Liksom i nuvarande föreningslag föreslås i förevarande paragraf att vid lika
röstetal val skall avgöras genom lottning men i andra frågor den mening skall
gälla som biträdes av ordföranden. Med hänsyn till den nya bestämmelsen i
förslaget 55 § att till ordförande må utses jämväl den som ej är medlem, innebär
förslaget, på sätt i ett remissvar antydes, den sakliga ändringen i reglerna
om besluts fattande att en i enlighet härmed utsedd ordförande tilllägges
utslagsröst, ehuru han ej har rösträtt i vanlig mening. Denna konsekvens
synes dock naturlig. Möjligheten att till ordförande utse en ickemedlem
förutsättes komma till användning främst i fall där inom föreningen
finnas stridiga intressen och det sålunda är angeläget att ordföranden
framstår som opartisk. Att i dylika fall låta lotten avgöra, därest rösterna
äro lika, förefaller mindre ändamålsenligt. Givetvis må i stadgarna upptagas
föreskrifter som avvika från den här föreslagna regeln.

Förevarande paragraf saknar motsvarighet till den dispositiva regeln i
36 § gällande lag att varje medlem äger deltaga i handhavandet av föreningens
angelägenheter. Denna regel synes obehövlig; det lärer ändock vara klart
att föreningen kan i stadgarna upptaga inskränkande föreskrift rörande
medlemmarnas befogenhet å föreningsstämma.

57 §.

Utredningens förslag innehåller i 57 § bestämmelser om den
ordinarie föreningsstämma, å vilken styrelsen skall framlägga redovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen för det sistförflutna räkenskapsåret.
Ä denna stämma skola till avgörande företagas frågorna om fastställelse avbalansräkningen
med de ändringar eller tillägg, som må finnas erforderliga,
samt om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelseledamöterna för den tid redovisningen
omfattar. Stämman skall ock fatta beslut i anledning av föreningens
vinst eller förlust enligt den fastställda balansräkningen.

Under det att gällande lag saknar föreskrift beträffande tiden för hållande
av ordinarie föreningsstämma har utredningen föreslagit ett stadgande
att den stämma, där årsredovisningshandlingarna skola behandlas, skall
hållas inom sex månader efter räkenskapsårets utgång.

I betänkandet har utredningen diskuterat, huruvida i föreningslagen
borde inflyta motsvarighet till stadgandet i 127 § AL angående rätt för aktieägare
att å bolagsstämma av styrelsen begära upplysningar rörande bolagets
förhållanden. Någon regel i detta ämne har utredningen icke föreslagit och
som skäl härför åberopat att i föreningarna, vilka icke på samma sätt som
aktiebolagen dominerades av kapitalintressen, varje medlem principiellt intoge
en mera skyddad ställning än aktieägaren i ett bolag. Möjligheten att

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

167

få minoritetsrevisor tillsatt minskade enligt utredningen vidare behovet av
en lagbestämmelse om frågerätt för medlemmarna. En sådan kunde för övrigt
befaras uppmuntra till att ovidkommande saker bragles på tal på stämmorna.

Mot den i utredningens förslag uppställda tiden för ordinarie föreningsstämma
har i yttrande av hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund uttalats att tiden i många fall kunde visa sig för
knapp, särskilt för centralföreningar, och att det vore mest rationellt att
lagen inskränkte sig till att föreskriva att stadgarna skulle innehålla bestämmelse
i ämnet.

I sex remissvar påyrkas att i förslaget upptages föreskrift angående styrelsens
skyldighet att å föreningsstämma lämna upplysningar till medlemmarna.
Kommerskollegium anser sålunda att de förhållanden som motiverat
en sådan föreskrift beträffande aktiebolag ägde tillämplighet även i fråga
om ekonomiska föreningar. Stockholms handelskammare framhåller att det
icke minst i en förening vore angeläget att enskilda medlemmar hos styrelsen
kunde inhämta besked rörande föreningens verksamhet. Liknande uttalanden
göras av Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare,
köpmannaförbundet, industriförbundet och grossistförbundet.

Departementschefen. För medlemmarna i en förening är det av betydelse
att på förhand veta den ungefärliga tiden för hållande av den ordinarie föreningsstämma,
där redovisningshandlingarna skola framläggas. Utredningens
förslag innehöll ock bestämmelse därom (7 § 10) att tiden för hållande
av denna stämma obligatoriskt skulle angivas i stadgarna. Denna bestämmelse
har, av skäl som anförts vid 6 §, icke upptagits i departementsförslaget
och det är därför så mycket mera påkallat att en lagregel i ämnet gives.
En utsträckning av den tid, inom vilken ifrågavarande stämma enligt utredningens
förslag skall hållas, eller sex månader efter räkenskapsårets utgång,
finner jag icke tillrådlig. Däremot är det enligt min mening lämpligt att
lagregeln innehåller en erinran om att i stadgarna kan, vilket efta är fallet,
vara föreskriven en kortare tidrymd efter räkenskapsårets utgång för stämmans
hållande. Förevarande paragraf 1 mom. första stycket har avfattats
i enlighet härmed.

Vad angår frågan om föreningsmedlemmarnas rätt att å föreningsstämma
begära upplysningar av styrelsen har visserligen sedan gammalt aktiebolagsoch
föreningslagstiftningen intagit olika ståndpunkt. Med hänsyn till att
numera finnas ekonomiska föreningar av betydande storlek, som arbeta under
förhållandevis komplicerade former, torde emellertid skäl tala för att
även föreningslagen sanktionerar cn viss frågerätt för medlemmarna å föreningsstämma.

En upplysningsskyldighet för styrelsen är framför allt av betydelse på
ordinarie stämma vid behandling av årsredovisningen och dechargefrågan.
Enligt aktiebolagslagen 127 § skola bär lämnas upplysningar om förhållan -

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

den som kunna inverka på bedömandet av tillgångarnas värde, bolagets
ställning och rörelseresultat samt bolagsledningens förvaltning. Om styrelsen
finner, att begärd upplysning icke kan lämnas utan förfång för bolaget,
äger styrelsen vägra att lämna upplysningen, vilken i sådant fall i stället
skall inom viss tid lämnas till bolagets revisorer. Dessa skola yttra sig, huruvida
upplysningen enligt deras mening bort föranleda ändring i revisionsberättelsen
eller eljest ger anledning till erinran. Yttrandet skall hos
bolaget hållas tillgängligt för aktieägarna.

Styrelsen i ett aktiebolag åligger att även eljest lämna upplysning i avseende
å ärende som skall förekomma å bolagsstämma, såväl ordinarie som
extra strämma.

En motsvarighet till aktiebolagslagens ifrågavarande föreskrifter har upptagits
i departementsförslaget 57 § 2 mom. Dock har det icke synts erforderligt
att efterbilda aktiebolagslagens tämligen invecklade regler angående
upplysnings lämnande till revisorerna.

58 §.

I denna paragraf, som motsvarar 37 § FL, ha i enlighet med vad utredningen
förordat upptagits bestämmelser om rätten att påkalla extra föreningsstämma.
Medan enligt FL, därest revisorerna vid olika meningar om
extra stämmas hållande stanna i lika röstetal, deras mening skall gälla som
anse extra stämma ej böra hållas, föreslås att i dylikt fall deras mening
skall gälla som anse sådan stämma böra hållas. Vidare föreslås en bestämmelse
att av länsstyrelse utsedd minoritetsrevisor äger, oavsett övriga revisorers
mening, påfordra att extra stämma skall hållas.

59—61 §§.

Under dessa paragrafer ha upptagits regler angående föreningsstämmas
utlysande genom länsstyrelsens försorg, bl. a. för det fall att styrelsen underlåter
att vederbörligen kalla till stämma (59 §), om tiden före stämma då
kallelse senast skall utfärdas (60 §) samt om kallelsens innehåll (61 §). Motsvarighet
till vissa av bestämmelserna finnes i gällande föreningslag 35 §
första, andra och tredje styckena samt 38 §.

Mot bestämmelsen i utredningens förslag om att stämma i vissa fall skall
utlysas av länsstyrelsen ha i yttrandena framförts erinringar. Länsstyrelsen
i Jönköpings län anser att ifrågavarande bestyr såsom enligt gällande
lag borde åvila magistrat eller landsfiskal i orten. Länsstyrelsen i Älvsborgs
län finner mest ändamålsenligt att vederbörande polismyndighet skall
utlysa stämma och länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår att möjlighet beredes
länsstyrelsen att åt underlydande myndighet eller enskild person i
viss offentlig ställning uppdraga att utlysa stämman.

Kooperativa förbundets styrelse har beträffande den av utredningen föreslagna
minimitiden för kallelse till ordinarie stämma, två veckor före stäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

169

man, uttalat att det i ett stort antal fall finge anses tillräckligt med samma
minimitid som av utredningen föreslagits för extra stämma, nämligen en
vecka före stämman. I föreningar, där längre kallelsetid av någon anledning
kunde anses påkallad, finge bestämmelse därom intagas i stadgarna.

Departementschefen. Utlysande av föreningsstämma genom offentlig myndighets
försorg lärer bli sällan förekommande. Det synes lämpligt att registreringsmyndigheten
själv får fatta beslut i dylikt ärende.

En viss ej alltför kort tidsfrist för kallelse till ordinarie stämma torde
alltid böra iakttagas. Jag har ej funnit anledning frångå utredningens förslag
på denna punkt.

62 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa ändringar och tillägg 39 a § FL,
som tillkom år 1928 i samband med införande av det s. k. representativa
systemet. I betänkandet uttalas, att gällande lags bestämmelser rörande
det representativa systemet i stort sett fungerat tillfredsställande samt
att utredningen därför ej ifrågasatt någon ändring i de huvudprinciper som
redan vore lagfästa.

Utredningen har i sitt förslag, 62 §, till en början upptagit den huvudregeln
(första stycket), att föreningsstämmas befogenhet skall kunna, sedan
i stadgarna bestämmelse därom införts, utövas av valda fullmäktige. Utredningens
förslag innebär den ändring i förhållande till gällande rätt att
fullmäktigsammanträdet föreslås kunna erhålla generell behörighet, d. v. s.
kompetens att besluta även rörande sådana stadgeändringar, som enligt gällande
lag äro undantagna från ombudens behörighet (42 § första stycket
FL, 67 § tredje stycket förslaget). Beträffande motiven till denna ändring
hänvisas till betänkandet (s. 199—201).

Vad angår sättet för utseende av representantskapet, dess mandattid och
behörighet givas icke några regler i FL utan förutsättes att, om det representativa
systemet skall komma till användning, föreskrifter i berörda hänseenden
måste upptagas i stadgarna. En uttrycklig regel härom har av utredningen
intagits i dess förslag 7 § 7. I 62 § har utredningen vidare föreslagit
bestämmelse därom att fullmäktig icke må väljas för längre tid än två
år. Legal föreskrift om en övre gräns för representanternas mandattid har
enligt utredningen ansetts motverka faran för att föreningsmedlemmarnas
inflytande eljest kunde alltför starkt inskränkas.

Utredningens förslag innehåller ytterligare bestämmelse om att fullmäktigsammanträde
anses såsom föreningsstämma samt att medlemmarna skola
erhålla underrättelse om beslut av fullmäktige angående ändring av stadgarna
i vissa för medlemmarna särskilt betydelsefulla hänseenden.

Den omständigheten att en förening kan ha två sidoordnade beslutande
organ, de fullmäktige, som besluta i vissa frågor, och en stämma, som
är behörig i övriga angelägenheter, betyder icke, framhålles i betänkandet,
att en församling bestående av både särskilt valda fullmäktige och förenings -

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

medlemmar som sådana skulle kunna fatta giltiga beslut för föreningen. Ett
dylikt kombinerat system vore ej tillåtet enligt FL. Och i detta avseende
föresloges ej ändring på grund av de olösliga praktiska svårigheter som,
även om systemet i vissa fall kunde verka på ett tillfredsställande sätt, kunde
uppkomma särskilt beträffande röstningen.

Mot utredningens förslag framställas i yttrandena vissa erinringar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att skånska lantmännens
centralförening u. p. a. i sitt till länsstyrelsen avgivna yttrande åberopat, att
det kombinerade systemet på sina håll tillämpats i praktiken och visat sig
fungera tillfredsställande. Det syntes därför enligt länsstyrelsen måhända
böra övervägas, huruvida det icke — trots de av utredningen anförda betänkligheterna
— med hänsyn till de större sammanslutningarna inom jordbruket
borde göras möjligt åtminstone i viss utsträckning att tillämpa det
ifrågavarande kombinerade systemet.

Liknande synpunkter ha framförts av Skånes handelskammare och riksförbundet
landsbygdens folk.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund har uttalat,
att föreskriften att fullmäktige icke finge väljas för längre tid än två
år komme att medföra avsevärda förändringar framför allt för centralorganisationerna.
Härom anföres vidare:

Sålunda väljas i riksförbundet å ordinarie kongress vart tredje år fullmäktige
att för tiden mellan kongresserna utöva föreningsstämmans befogenheter.
Dessa fullmäktige väljas således för en tid av 3 år. Någon praktisk
olägenhet härav har icke försports. En föreskrift av innebörd att fullmäktige
finge väljas för en tid av endast 2 år skulle medföra, att förbundet
måste hålla kongress vartannat år. Då kostnaden för en förbundskongress
uppgår till cirka 50 000 kronor torde man icke utan absolut tvingande skäl
böra ålägga en centralorganisation en dylik utgift. Förbundet kan för sin del
icke finna att sådant skäl föreligger och får därför yrka, att fullmäktige i
vart fall måtte få väljas för en tid av 3 år.

Departementschefen. Utredningens förslag rörande det representativa systemet
inom föreningarna anser jag kunna godtagas. Dock synes den längsta
tidrymd, för vilken fullmäktige må utses, utan olägenhet kunna utsträckas
till tre år. Härav betingad jämkning har skett i lagtexten.

Att genom lagbestämmelser sanktionera ett tillämpande i större eller
mindre utsträckning av ett system, som innebär att en församling, bestående
av både särskilt valda fullmäktige och föreningsmedlemmar som sådana,
skulle kunna å föreningens vägnar fatta giltiga beslut, torde kunna
leda till praktiska svårigheter och synes därför böra avböjas.

Enligt en av utredningen i 62 § sista stycket upptagen bestämmelse skola
medlemmarna erhålla underrättelse om beslut av fullmäktige angående
ändring av stadgarna i ämne varom förmäles i 68 § andra stycket. Bestämmelsen
sammanhänger med att den i sistnämnda lagrum fastställda utträdesfristen
för medlem skall börja löpa först då medlemmen underrättats om
beslut som fattats av fullmäktige. Angående sättet för underrättelsen skall

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

tillämpas den föreskrift som skall finnas i stadgarna rörande sättet för meddelanden
till medlemmarna. Bestämmelsen om särskild underrättelse till
medlemmarna efter vad nu sagts lärer emellertid vara avsedd att komma i
tillämpning även i de fall då fullmäktige beslutat angående förenings uppgående
i annan förening genom fusion. En hänvisning jämväl till 98 § förslaget
har förty intagits i förevarande paragraf sista stycket av departementsförslaget.

Talan mot styrelseledamot, revisor, föreningsmedlem eller röstberättigad.

63—66 §§.

Enligt gällande föreningslag 39 § skall å det föreningssammanträde, där
revisorernas berättelse framlägges, till avgörande företagas frågan om beviljande
av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid berättelsen omfattar. Lagen
förutsätter att ansvarsfrihet meddelas genom vanligt majoritetsbeslut.

Beträffande föreningens skadeståndstalan mot styrelseledamöterna uppställes
i 40 § FL den huvudregeln, att om talan å styrelsens förvaltning under
den tid revisorernas berättelse omfattar ej anställes inom ett ar från det
berättelsen framlades å föreningssammanträde, ansvarsfrihet anses vara
styrelsen beviljad. Talan som nu nämnts kan anställas endast av föreningen
såsom sådan efter beslut enligt vanliga regler å föreningsstämma, däremot
icke av enskilda föreningsmedlemmar.

I 40 § FL finnes en regel även i fråga om tiden för anställande av skadeståndstalan
mot revisorerna; sådan talan kan i allmänhet ej väckas sedan
två år förflutit från revisionsberättelsens framläggande. Talan för föreningen
mot revisor kan liksom talan mot styrelseledamot föras endast av föreningen,
ej av enskild medlem eller av en minoritet av samtliga medlemmar.

I betänkandet påpekas att en från föreningslagen i nu berörda ämnen
avvikande ståndpunkt intoges av aktiebolagsrätten. Jämlikt denna ansåges
ansvarsfrihet icke vara styrelsen beviljad, om en aktieägareminoritet
företrädande minst en tiondel av hela aktiekapitalet röstat mot ansvarsfrihet.
Hade enligt denna regel ansvarsfrihet icke beviljats, finge talan å bolagets
förvaltning föras av aktieägare företrädande en lika stor minoritet. Sadan
minoritet ägde föra talan även mot revisor. De nämnda rättigheterna
för en aktieägareminoritet utgjorde en viktig del av det system varigenom
aktiebolagslagstiftningen sökt bereda minoriteten rättsskydd.

Frågan om behovet av minoritetsskyddsregler i föreningslagstiftningen
har behandlats av utredningen (betänkandet s. 203 ff), såsom redan tidigare
nämnts i anslutning till den i förslaget 47 § upptagna bestämmelsen om rätt
att begära förordnande av s. k. minoritetsrevisor. Vad angår frågan om ansvarsfrihet
för styrelsen m. m. har utredningen stannat vid att föreslå att
rätt till talan å förvaltningen av föreningens angelägenheter, liksom möjlighet
att förhindra decharge, tillerkännes en fjärdedel av samtliga röstberättigade.
Något krav å att denna minoritet tillika skall företräda viss andel
av de röstberättigades röstetal har icke uppställts. Därest frågan om an -

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 3i.

svarsfrihet prövas icke av vanlig föreningsstämma utan av fullmäktigsammanträde,
tillkomma de nu ifrågavarande befogenheterna en fjärdedel av de
vid sådant sammanträde röstberättigade.

Stadganden i nu berörda hänseenden ha upptagits i 63 och 64 §§ av utredningens
förslag. I 63 § föreskrives vidare bl. a. att om talan å förvaltningen
under det räkenskapsår redovisningen avser ej anställts inom sex
månader från det redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen framlades
på föreningsstämman, det skall så anses som om ansvarsfrihet blivit
beviljad.

I 65 § ha föreslagits bestämmelser varigenom en minoritet beredes möjlighet
att föra skadeståndstalan även mot revisor. Talan mot revisor föreslås
skola, såsom för närvarande, preskriberas på två år, räknat från det
revisionsberättelsen framlades å föreningsstämma.

Sistnämnda paragraf innehåller vidare stadgande av innebörd att talan
mot medlem eller röstberättigad skall preskriberas på två år efter beslut
eller åtgärd därå talan grundas. Talan som nu nämnts kan anställas endast
av föreningen som sådan, ej av minoritet å föreningens vägnar.

Särskild föreskrift om rätt till talan för förenings konkursbo har intagits
i 66 §, i överensstämmelse med gällande lag 41 §.

Mot de i förevarande avdelning av förslaget upptagna reglerna om minoritetsskydd
ha i de avgivna yttrandena riktats vissa anmärkningar.
Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, huruvida förslaget om minoritetens
storlek, en fjärdedel av samtliga röstberättigade, vore tillräcklig för att
risken av okynnesprocesser o. d. skulle undgås. Särskilt syntes detta tveksamt,
då det gällde föreningar med litet medlemsantal. Därest den erforderliga
minoriteten bestämdes till en tredjedel av samtliga röstberättigade,
torde större trygghet i detta avseende vinnas.

Kooperativa förbundets styrelse ansluter sig till tanken att införa en
minoritetsrätt i förevarande hänseende och finner den föreslagna minoriteten
lämpligt avvägd, då det gällde föreningar, där föreningsstämmans befogenheter
icke utövades av fullmäktige. I de föreningar däremot, där föreningsstämman
bestode av fullmäktige, borde en dylik minoritetsregel icke
gälla, enär den i dessa fall alltför lätt kunde medföra missbruk. Styrelsen
föresloge flärför att frågan om förvägrande av decharge i föreningar, där
detta avgjordes av fullmäktige, skulle ske genom vanligt majoritetsbeslut.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund anför
bl. a.:

Enligt förbundets mening föreligger i ekonomiska föreningar icke samma
behov av minoritetsskydd som i aktiebolag. I det övervägande antalet ekonomiska
föreningar komma medlemmarna i synnerligen intim kontakt med
föreningens verksamhet och de äro dessutom'' oftast bosatta på samma ort
eller t. o. m. i omedelbart grannskap till varandra, varigenom deras möjlighet
att taga ställning till styrelsens förvaltning är ojämförligt större än
den möjlighet, som aktieägare ha till insyn i ett aktiebolags förvaltning.
Finnes i^ en ekonomisk förening anledning till missnöje lärer denna anledning
i så hög grad föreligga för alla föreningsmedlemmarna, att möjlighet
icke bör föreligga för allenast ett fåtal medlemmar att ådraga föreningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

173

kostnad eller bringa den i misskredit. Förbundet får därför föreslå, att
ändring av gällande föreningslags bestämmelser om minoritetsskydd icke
företages.

Liknande synpunkter åberopas av svenska riksbijggen.

Å andra sidan har i tre yttranden, av Stockholms handelskammare, grossistförbundet
och industriförbundet, förordats en skärpning av de ifrågavarande
bestämmelserna, för vinnande av överensstämmelse med aktiebolagsrättens
grundsatser. Stockholms handelskammare anför härom:

I praktiken torde det erforderliga antalet minoritetsröster ytterst sällan
kunna uppbringas, och bestämmelsens värde som minoritetsskydd kan därför
ifrågasättas. Decharge kan visserligen enligt gängse regler vägras genom
vanligt majoritetsbeslut, men denna möjlighet utgör intet skydd för minoritetens
intressen. Det finns ingen anledning att här frångå den regel som för
motsvarande fall gäller i aktiebolagslagen, nämligen att ansvarsfrihet kan
vägras av en minoritet av aktieägare representerande minst 1/10 av det totala
aktiekapitalet. Om någon avvikelse från aktiebolagslagens föreskrifter skall
genomföras, borde rätteligen en begränsning och icke en ökning av den erforderliga
minoritetens storlek ha vidtagits.

Beträffande de i 64 § föreslagna reglerna om rätt att, där ansvarsfrihet ej
beviljats, föra talan mot styrelseledamot har länsstyrelsen i Hallands län
uttalat att det syntes lämpligt att paragrafen utformades så att därav klart
framginge att talan mot styrelseledamot kunde föras ej blott av i lagrummet
angiven minoritet utan även i vanlig ordning av styrelsen å föreningens
vägnar.

Departementschefen. De i några remissvar framförda erinringarna mot de
föreslagna bestämmelserna att viss minoritet äger förhindra beslut om ansvarsfrihet
för styrelseledamot resp. å föreningens vägnar mot styrelseledamot
föra talan å förvaltningen äro delvis av samma innebörd som de anmärkningar
som riktats mot reglerna om minoritetsrevisor. Jag hänvisar till
vad härom yttrats vid förslaget 47 §. Då minoritetsregler synas motiverade
även i de avseenden varom nu är fråga samt behov av längre gående regler
till skydd för minoriteten, i anslutning till aktiebolagslagens bestämmelser i
ämnet, icke lärer föreligga, har jag ej funnit anledning frångå utredningens
förslag i förevarande hänseende.

I 64 § stadgas att en minoritet av minst en fjärdedel av samtliga röstberättigade
äger å föreningens vägnar föra talan mot styrelseledamot, såframt
ansvarsfrihet icke blivit honom beviljad. Givetvis må föreningen i
vanlig ordning fatta beslut om att sådan talan skall anställas, i vilket fall styrelsen
utför föreningens talan. Uttrycklig lagbestämmelse härom torde varken
vara behövlig eller lämplig.

Ändring av förenings stadgar.

67 §.

Denna paragraf av utredningens förslag innehåller bestämmelser om vilken
röstpluralitet, som kräves för beslut rörande ändring av stadgarna. Bestämmelserna
äro, frainhålles i betänkandet, i sak väsentligen desam -

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

ma som enligt gällande föreningslag 42 §. I redaktionellt avseende hade den
ändringen föreslagits, att huvudregeln angående pluralitetskraven införts i
första stycket, varefter i andra och tredje styckena upptagits de speciella
fall där enligt lagen kraven äro strängare.

För beslut om stadgeändring i allmänhet fordras enligt huvudregeln antingen
att samtliga röstberättigade förenat sig därom eller att beslutet fattats
å två på varandra följande föreningsstämmor och å den stämma, som
sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de röstande. I paragrafens
andra stycke stadgas att, såvitt genom beslutet medlemmarnas förpliktelse
att erlägga insatser eller avgifter till föreningen ökas eller medlems rätt till
årsvinst inskränkes, på andra stämman erfordras en majoritet av tre fjärdedelar
av de röstande.

Enligt 42 § första stycket FL kräves för giltighet av beslut om ändring
av stadgarna i fråga om medlems rättighet att utträda ur föreningen eller
sådan ändring att avgående medlems rätt varom i 15 § FL (16 § förslaget)
sägs inskränkes samt ändringen skall avse jämväl dem, som vid frågans
avgörande voro medlemmar i föreningen, antingen att samtliga medlemmar
förenat sig därom eller att beslutet fattats å två stämmor och å den
sista biträtts av samtliga röstande. Detsamma gäller beslut varigenom medlems
rätt till föreningens behållna tillgångar vid dess upplösning inskränkes.
Motsvarighet till nämnda bestämmelser, som i utredningens förslag upptagits
i 67 § tredje stycket, innebär till en början den avvikelsen från gällande
rätt att av stadgeändringsbeslut beträffande medlems utträdesrätt
under ifrågavarande kategori av stadgeändringar hänförts endast det fall
att medlems utträde ur föreningen försvåras. På grund av huvudregelns
tillämplighet i nu berörda fall blir det enligt utredningens förslag vidare
tillfyllest om samtliga »röstberättigade» förena sig om beslutet, varjämte
en förändrad innebörd gives åt uttrycket »samtliga röstande». De sist antydda
avvikelserna från gällande rätt sammanhänga med att beslut om
ändring av stadgarna i de ämnen, varom i tredje stycket är fråga, enligt nuvarande
föreningslag icke må fattas av s. k. ombudsmöte. Den utvidgning
av fullmäktigsammanträdets kompetens förslaget innebär, på sätt vid 62 §
nämnts, medför att beslut i dessa hänseenden skall, om det representativa
systemet kommer till användning i full utsträckning, fattas genom fullmäktige.

En annan ändring i förhållande till nuvarande lag är att utredningen icke
upptagit gällande lags krav att i fråga om beslut, som fattas å två på varandra
följande stämmor, den ena stämman skall vara ordinarie. Lättnaden
är betingad av praktiska hänsyn.

Utredningen har diskuterat, huruvida en skärpning av villkoren för stadgeändring
kunde anses påkallad i vissa fall, särskilt för beslut om ändring
av stadgarna beträffande föremålet för föreningens verksamhet, medlemmars
rösträtt och ökning av medlemmars köp- eller leveransplikt. I betänkandet
uttalas bl. a. att, då nämnvärda olägenheter av föreningslagens bestämmelser
i nu förevarande avseende icke torde ha yppats, förslaget icke
innebure någon ändring i dessa hänseenden. Det har vidare anmärkts, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 3i.

175

där rättegång uppstått beträffande beslut om stadgeändringar den avgörande
frågan mestadels torde ha varit om beslutet över huvud kunnat fattas
jämlikt lagens regler angående beslut om stadgeändring. Vissa långt
gående inskränkningar i sin rätt syntes medlemmarna jämlikt allmänna
rättsgrundsatser ej vara skyldiga att underkasta sig. Ett beslut i sådan riktning
bleve på sin höjd bindande för dem som samtyckt till beslutet och torde
sålunda på medlems talan bliva förklarat vara utan verkan på den grund
att beslutet innefattade kränkning av medlems enskilda rätt. Dylika spörsmål
syntes böra överlämnas åt rättstillämpning och doktrin.

I yttrande av Stockholms handelskammare har ifrågasatts, om ej
motsvarande garantier, som beredas de enskilda medlemmarna genom bestämmelserna
i 67 § förslaget samt den i 68 § andra stycket uppställda
utträdesrätten, borde föreligga även för de fall att en vidtagen stadgeändring
vore av sådan betydelse för den enskilde medlemmens ekonomiska rörelsefrihet,
att förutsättningarna för hans medlemskap kunde sägas ha i
väsentlig mån rubbats. Som exempel på dylik stadgeändring nämndes införande
av leveranstvång till föreningen av medlemmarnas hela produktion.
Handelskammaren fortsätter:

Uppmärksammas må jämväl, att det skydd som de enskilda medlemmarna
erhållit genom här angivna begränsningar i föreningarnas maktutövning
gäller blott i förhållande till ändringar i föreningarnas stadgar. Stadgarna
kunna emellertid redan från början ha fått en så allmän avfattning, att det
är möjligt att inom stadgarnas ram fatta föreningsbeslut som innebära så
betydelsefulla förändringar i den enskilde medlemmens rörelsefrihet, att
förutsättningar för omedelbart utträde borde vara för handen. Mot dylika
beslut uppställer lagstiftningen inga korrektiv. Enligt utredningens mening
anses dock kunna följa av allmänna rättsgrundsatser, att en enskild medlem
kan påkalla domstols prövning av föreningsbeslut som uppenbarligen
kränker hans enskilda rätt. Utan att i detta hänseende framföra något direkt
yrkande anser sig handelskammaren dock böra ifrågasätta, huruvida
nämnda möjlighet utgör tillräckligt skydd för den enskilde medlemmens
handlingsfrihet.

Att jämväl i andra yttranden ifrågasättes en utvidgning av de fall, då enligt
förslaget 68 § andra stycket föreligger utträdesrätt för medlem, framgår
av vad vid nämnda paragraf anföres.

Departementschefen. Anledning synes icke föreligga att utöka de fall av
beslut om stadgeändring, i vilka särskilt stränga krav böra ställas å röstpluralileten,
utöver vad som följer av gällande föreningslag. I fråga om
vissa andra för medlemmarna betydelsefulla beslut, som dock ej innefatta
ändring av stadgarnas föreskrifter, torde förhållandena vara så skiftande
att man näppeligen genom lagbestämmelser kan giva en tillfredsställande
reglering till skydd för medlemmarna. Det lärer i dylika fall bli beroende
av en tolkning av stadgarna och allmänna föreningsrättsliga grundsatser
huruvida ett beslut blir bindande för föreningsmedlem.

Utredningen har i ett avseende bestämt kretsen av de beslut, för vilkas giltighet
lagen uppställer de strängaste kraven, snävare än för närvarande, i
det att stadgeändring i fråga om medlems rätt att utträda ur föreningen

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

hänförts till nämnda slags beslut allenast för den händelse utträdet genom
ändringen försvårats. Denna avvikelse från gällande rätt synes opåkallad.
På grund härav har förevarande paragraf tredje stycket andra punkten
jämkats såtillvida att därunder faller varje beslut angående ändring beträffande
medlems rätt till utträde ur föreningen.

68 §.

Utredningens förslag 68 § motsvarar 44 § gällande föreningslag.

Bestämmelser om anmälan för registrering av beslut om stadgeändring
givas i första stycket. Sådant beslut må ej gå i verkställighet innan registrering
skett. Registreringsanmälan skall liksom enligt FL göras av styrelsens
ordförande och vara åtföljd av två avskrifter av protokoll som förts i ärendet.
Föreskriften i 77 § FL att efter verkställd registrering den ena protokollsavskriften
skall återställas till sökanden, försedd med bevis om registreringen,
har enligt betänkandet synts kunna överflyttas till administrativa
tillämpningsbestämmelser.

För det fall att medlem icke bidragit till beslut om sådan stadgeändring,
att medlems förpliktelse att erlägga avgifter till föreningen ökas eller medlems
rätt till årsvinst inskränkes (FL 42 § andra stycket, förslaget 67 §
andra stycket jämfört med första stycket), gäller enligt 44 § andra stycket
FL att beslutet ej må tillämpas mot medlemmen om han uppsäger sig till
utträde ur föreningen inom fyra veckor efter beslutet. Medlem äger då,
oavsett vad stadgarna därom innehålla, att å den tid som i 14 § FL (15 §
iörslaget) sägs utträda ur föreningen och därvid tillgodonjuta den rätt som
enligt 15 § 1 mom. FL (16 § 1 mom. förslaget) tillkommer avgående medlem,
d. v. s. i normala fall återfå inbetalade insatser och andel av beslutad
vinstutdelning. Under åberopande av att för sådana stadgeändringar, vilkas
genomförande för närvarande kräver antingen att samtliga medlemmar
äro ense eller, om beslutet fattas å två sammanträden, att beslutet å sista
stämman biträdes av samtliga röstande (42 § första stycket FL), jämlikt
utredningens förlag fordras att samtliga röstberättigade förenat sig om beslutet
eller ock att detsamma fattats på två stämmor och å den sista biträtts
av samtliga röstande (förslaget 67 § tredje stycket jämfört med första
stycket) och att även fullmäktige kunna tilläggas behörighet att besluta i
sådana frågor, har utredningen under 68 § andra stycket föreslagit att den
särskilda utträdesrätten för medlem skulle utsträckas att gälla alla de fall
av stadgeändring som omförmälas i 67 § andra och tredje styckena förslaget.
Utträdesrätt tillkommer enligt utredningens förslag medlem som
icke samtyckt till ändringen. Uppsägning skall ske inom fyra veckor från
det slutligt beslut om stadgeändringen fattades eller, då beslut fattats av
fullmäktige, inom fyra veckor efter det medlemmen underrättats om beslutet.
Om sådan underrättelse stadgas i 62 § sista stycket.

Tredje stycket av 68 § innehåller bestämmelse, att beslut om nedsättning
av insatsernas belopp eller lindring av den medlemmarna enligt stadgarna
åliggande skyldighet att till föreningen erlägga insatser ej må gå i verkställighet
förrän ett år förflutit från det beslutet registrerats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3b.

177

Beträffande den i 68 § första stycket föreslagna föreskriften, att vid anmälan
för registrering av stadgeändring skola fogas två avskrifter av protokoll
som förts i ärendet, har i yttrande av länsstyrelsen i Kopparbergs
län anförts att en stadgeändring ej sällan skedde i den formen att
föreningen antoge nya stadgar. För sådana fall syntes det lämpligare, att vid
anmälan fogades en protokollsavskrift jämte de nya stadgarna i två exemplar,
av vilka det ena av registreringsmyndigheten försåges med bevis om
registreringen och återställdes till föreningen.

Liknande erinran göres av länsstyrelsen i Norrbottens län.

I vissa remissyttranden framhålles, att utträdesrätten enligt 68 § andra
stycket borde omfatta även andra än där angivna fall av skärpning av medlems
ekonomiska förpliktelser mot föreningen eller minskning av hans
rätt gentemot denna, exempelvis vid införande av försäljnings- eller köptvång
för medlemmarna. Uttalanden i denna riktning göras av länsstyrelsen
i Malmöhus län, kommerskollegium, Stockholms handelskammare, Skånes
handelskammare, handelskammaren i Gävle, Norrbottens och Västerbottens
läns handelskammare samt grossistförbundet.

I anslutning till 68 § tredje stycket har länsstyrelsen i Gävleborgs län
framhållit lämpligheten av att alltjämt bibehålla den i 3 § andra stycket
gällande kungörelse om föreningsregistrens förande intagna bestämmelsen,
att vid registrering av beslut om ändring av stadgar, som innefattar nedsättning
av insatsernas belopp etc., i föreningsregistret skall antecknas att
sådant beslut fattats. Om denna registreringsåtgärd och därmed även det
åtföljande kungörelseförfarandet slopades, skulle den möjlighet borgenärer
nu ha att vinna kännedom om beslut av ifrågavarande art och att vidtaga
åtgärder till bevakande av sina intressen hos föreningen förminskas.

Departementschefen. Föreskrifter om registreringsmyndigheternas skyldighet
att, sedan registrering skett, till föreningen återställa vissa handlingar
i registreringsärendet jämte bevis om verkställd registrering torde,
såsom utredningen funnit, icke behöva upptagas i lagen utan kunna intagas
i den kungörelse om föreningsregistrens förande som framdeles lärer
komma att utfärdas av Kungl. Maj :t i stället för den nu gällande kungörelsen.

Två länsstyrelser ha ansett att bestämmelsen i förevarande paragraf om
skyldighet för föreningen att vid registreringsanmälan foga två protokollsavskrifter
måtte, med tanke på de fall där nya stadgar antagas, kompletteras
så att i dylikt fall vid anmälningen skulle fogas en protokollsavskrift
och två avskrifter av stadgarna. Bevis om registreringen borde då antecknas
å den ena avskriften av stadgarna. Nämnvärd fördel synes detta dock ej
innebära. Därest helt nya stadgar antagas, torde dessa ofta såsom bilaga fogas
till det protokoll som föres i ärendet. Huruvida länsstyrelsens bevis om
registrering anbringas på protokoilsavskriften eller en stadgeavskrift förefaller
tämligen likgiltigt. Det ifrågasatta förfarandet torde icke innebära
någon lättnad varken för föreningarna eller registreringsmyndigheterna.

Den rätt som för vissa fall bör beredas medlem att utträda ur föreningen

12 liihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 3b.

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

och därvid, oberoende av föreskrifter i stadgarna, återfå inbetalade insatser
och på honom belöpande vinstutdelning torde ej böra lösgöras från sambandet
med att ett beslut om stadgeändring fattats, vartill medlemmen väl
icke samtyckt men vilket ändock är giltigt såsom fattat med särskild röstpluralitet.
Anledning saknas enligt min mening att göra den ifrågavarande
åt medlem inrymda utträdesrätten tillämplig å andra fall än stadgeändringsbeslut
jämlikt föreskrifterna i förslagets 67 § andra och tredje styckena.

Beträffande tidpunkten för utträde ur förening efter sådan uppsägning
varom här är fråga innefattar såväl gällande lag som utredningens förslag
en hänvisning till det allmänna stadgandet när avgång ur förening äger rum
efter det uppsägning eller uteslutning skett eller annan omständighet inträffat
som föranlett avgången (14 § FL, 15 § förslaget). Det synes enligt
min mening vara att föredraga att förevarande bestämmelse innehåller en
direkt föreskrift att avgången i där avsedda fall äger rum vid tidpunkten
för den årliga räkenskapsavslutning som infaller näst efter en månad efter
uppsägningen. Den ifrågavarande hänvisningen synes för övrigt lida av viss
otydlighet. Härav betingad jämkning har alltså vidtagits i departementsförslaget.

Vad slutligen angår den i tredje stycket av förevarande paragraf upptagna
föreskriften, att beslut om nedsättning av insatsernas belopp icke får
gå i verkställighet förrän ett år efter beslutets registrering, åsyftar densamma
att bereda borgenärerna ett visst skydd mot dylika beslut. I anledning
av vad i ett remissyttrande framhållits beträffande föreskriften vill jag
påpeka att beslut varom här är fråga kommer att, på grund av stadgandena
i 101 § 2 mom. och 104 § förslaget, införas i registret ävensom kungöras i
allmänna tidningarna och ortstidning.

Talan å föreningsstämmobeslut.

69 §.

Beträffande klandertalan mot föreningsstämmobeslut har utredningen
föreslagit den huvudregeln, att om styrelsen, styrelseledamot eller föreningsmedlem
menar att beslut, som fattats å föreningsstämma, icke tillkommit
i behörig ordning eller eljest strider mot föreningslagen eller föreningens
stadgar, talan å beslutet må föras genom stämning å föreningen (1 mom.
första stycket). Grundas talan på att beslutet icke tillkommit i behörig ordning
eller eljest kränker allenast medlems rätt, skall talan väckas inom två
månader från beslutets dag, vid äventyr att beslutet eljest blir gällande
(1 mom. andra stycket). Om ett beslut strider mot rättsregler, som äro på
det sättet tvingande att de icke kunna åsidosättas ens med samtycke av
samtliga medlemmar, inträder däremot, framhålles i betänkandet, icke klanderpreskription.

Motsvarighet till nämnda bestämmelser finnes i 45 § första stycket FL.

Ett undantag från regeln att ett beslut, som endast kränker medlems rätt,
genom klanderpreskription blir giltigt, har enligt utredningens förslag (69 §

Kungl. Maj.ts proposition nr 3b.

179

1 inom. tredje stycket) upptagits beträffande sådana beslut som enligt föreskrift
i föreningslagen eller stadgarna kräva särskild röstpluralitet och skola
registreras. Dylika föreskrifter ha enligt vad som uttalas i betänkandet
till syfte att i fråga om särskilt betydelsefulla frågor skydda en minoritet.
Undantagsbestämmelsen innebär att beslutet, ehuru klandertalan icke väckts,
ej är gällande och att registrering sålunda skall vägras. Skulle emellertid
registrering meddelas — på grund av förbiseende eller ingivande i ärendet
av felaktiga protokoll — blir enligt den föreslagna bestämmelsen beslutet
giltigt, om klandertalan icke väckes inom den i andra stycket angivna tiden.

1 69 § 1 mom. sista stycket har utredningen upptagit en motsvarighet
till 45 § andra stycket FL. Enligt sagda lagrum gäller att för klandertalan,
grundad på att beslut strider mot förbudet för stämman att använda föreningens
tillgångar för ändamål som är främmande för föreningens verksamhet,
kräves att de som föra talan utgöra minst en tiondel av samtliga
föreningsmedlemmar.

2 mom. av förevarande paragraf överensstämmer i stort sett med 45 §
fjärde och sista styckena FL.

I yttrande av Smålands och Blekinge handelskammare har förordats
att bestämmelsen i 1 mom. sista stycket icke borde avse klandertalan
beträffande beslut som omnämnas i förslaget 20 § andra stycket.

Departementschefen. Vad i ett remissvar uttalats rörande omfattningen
av stadgandet i 1 mom. sista stycket att klandertalan i visst fall måste
föras av minst en tiondel av samtliga föreningsmedlemmar lärer vara befogat.
Detta villkor bör, såsom för närvarande, uppställas för talan som
grundas på att beslut strider mot den i 20 § första stycket förslaget stadgade
begränsningen i föreningsstämmas beslutanderätt med hänsyn till föreningens
ändamål. Däremot bör villkoret icke avse talan som grundas på
att principen om medlemmarnas lika rätt åsidosatts (20 § andra stycket).
Förevarande stadgande har avfattats i enlighet härmed.

I övrigt anser jag utredningens förslag böra godtagas.

Likvidation och upplösning.

Förenings upplösning föregås normalt av likvidation. När denna avslutats
genom slutredovisning är föreningen upplöst (61 § FL). Förening kan träda
i likvidation på grund av frivilligt beslut av föreningsstämma, frivillig
likvidation (43 § FL). 1 FL stadgas ock, att då vissa händelser inträffa
skyldighet uppkommer för föreningen att träda i likvidation och att domstol
i visst fall kan meddela förklaring att föreningen skall träda i likvidation,
tvångslikvidation (46, 47 och 48 §§ FL).

Förenings likvidation oinhänderhaves ej av styrelsen utan av särskilt
utsedda likvidatorer. Även revisorernas uppdrag upphör i och med likvidation,
men i deras ställe inträder ej på grund av lagen annat kontrollorgan.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 3b.

De i betänkandet föreslagna reglerna om anledningarna till tvångslikvidation
förete vissa olikheter i förhållande till gällande rätt. Sålunda ha
de i 46 § FL angivna förutsättningarna för ingripande från offentlig myndighets
sida i förslaget givits annan karaktär (73 §). Vidare har upptagits en
helt ny regel, avseende att möjliggöra att föreningar, som kvarstå i föreningsregistret
ehuru de sedan länge i realiteten upphört att existera, skola
kunna utan föregående likvidationsförfarande avföras ur registret (74 §).

I fråga om likvidationsförfarandet har utredningen, med efterbildning
av nya aktiebolagslagens regler, föreslagit bestämmelser avseende obligatorisk
kontroll under likvidation genom likvidationsrevisorer (80 §). Vidare
uppställas i förslaget regler om likvidatorernas skyldighet att avgiva
redovisning, först genom upprättande av begynnelseinventarium och därpå
grundad balansräkning, vilken skall överlämnas till likvidationsrevisorcrna
(83 §), och därefter genom årlig redovisning medelst balansräkning,
likvidationsräkning samt förvaltningsberättelse (86 §). Rörande redovisningens
granskning av likvidationsrevisorerna skola enligt förslaget liknande
regler gälla som beträffande styrelsens årsredovisning (87 §).

Sedan skulderna guldits och överskott skiftats, skola likvidatorerna framlägga
slutredovisning för hela likvidationstiden. Denna redovisning skall
granskas av likvidationsrevisorerna och tillhandahållas föreningsmedlemmarna
före och vid stämman (89 §).

I yttrande av fastighetsägareförbundet har uttalats att bestämmelserna
i förevarande avdelning syntes vidlyftigare än som kunde anses påkallat.

Departementschefen. Utredningen har i betänkandet diskuterat, huruvida
förvaltning och kontroll även under likvidationen skulle kunna handhavas
av de organ, styrelse och revisorer, som före likvidationen ha dessa uppgifter
sig anförtrodda. Under likvidationen äro emellertid, enligt vad utredningen
framhållit, förvaltningsorganets uppgifter av annan natur än styrelsens
och detsamma gäller i viss mån även beträffande kontrollorganet.
Ett bibehållande av styrelsen och de vanliga revisorerna skulle sålunda icke
medföra att särskilda bestämmelser rörande deras av likvidationen betingade
speciella uppgifter bleve överflödiga. Ur synpunkten av önskvärd förenkling
och förkortning av lagtexten stode enligt utredningen knappast mycket att
vinna med den ifrågasatta anordningen.

En annan möjlighet till förenkling av likvidationsbestämmelserna vore att
utesluta föreskrifterna rörande likvidationsrevisorer. Med hänsyn till de
ofta mycket stora värden varom här kan vara fråga synes emellertid angeläget
att till medlemmarnas och borgenärernas skydd finnes ett kontrollorgan
även under likvidationen.

De av utredningen beträffande likvidation och upplösning föreslagna
bestämmelserna har jag sålunda ansett i huvudsak kunna godtagas. Vissa
jämkningar ha emellertid vidtagits såsom av det följande framgår.

181

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

70 §.

Utredningens förslag 70 § upptager regler rörande föreningsstämmas
beslut att förening skall träda i likvidation samt om utseende av
likvidatorer. Vidare givas i paragrafen bestämmelser om den röstpluralitet
som skall vara erforderlig för beslut om likvidation. Föreligger förhållande
på grund varav föreningen enligt 71 § är pliktig att träda i likvidation, är
enkel majoritet tillräcklig för beslutet. Eljest erfordras för beslut om likvidation
— liksom enligt 43 § FL — att beslutet, där ej samtliga röstberättigade
förenat sig om detsamma, fattats å två på varandra följande föreningsstämmor,
därav minst en ordinarie, och å den stämma som sist hålles biträtts
av minst två tredjedelar av de röstande. Skulle stadgarna innehålla
skärpning av lagens bestämmelser för giltigt beslut, skall den lända till
efterrättelse.

I yttrande av länsstyrelsen i Hallands län har förordats, att kravet
att, då beslut fattas å två stämmor, åtminstone den ena skall vara ordinarie
måtte slopas.

Departementschefen. Utredningen har ej ansett sig böra föreslå ändring
beträffande det enligt gällande lag föreliggande kravet att i normala fall beslut
om likvidation skall fattas å två stämmor, därav en ordinarie. Motsvarande
krav i fråga om beslut om stadgeändring har däremot icke upptagits
vare sig i utredningens förslag eller i departementsförslaget (67 §).

Även enligt min mening synas skäl föreligga att kvarstå på gällande rätts
ståndpunkt i nu förevarande avseende, där fråga är om ett beslut av synnerlig
vikt. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att beträffande beslut
om stadgeändring saken ligger annorlunda till. Genomförandet av en stadgeändring
bör kunna ske förhållandevis snabbt, vilket emellertid kan omöjliggöras
om ordinarie stämma måste avvaktas.

71 och 72 §§.

I dessa paragrafer föreslår utredningen regler om tvångslikvidation
dels på den grund att antalet föreningsmedlemmar nedgått under tillåtet
lägsta antal eller att i stadgarna fastställd tid eller eljest stadgat villkor för
verksamhetens upphörande inträffat (71 §) dels ock på den grund att behörig
styrelse saknas (72 §). Domstol föreslås under angivna förutsättningar
kunna ingripa och meddela förklaring att föreningen skall träda i likvidation,
på ansökan av styrelseledamot eller medlem och, i fall som avses i 72 §, jämväl
på ansökan av borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende av att
någon finnes som äger företräda föreningen. Tillika åligger det enligt 72 §
länsstyrelsen att, där förhållande som i paragrafen åsyftas varat mer än ett
år och detta blivit för länsstyrelsen kunnigt, göra anmälan därom hos rätten.

I yttrande av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har det ansetts
lämpligt, att länsstyrelsen gåves samma befogenhet i det fall som avses
i 71 § som gäller enligt 72 §.

Däremot har länsstyrelsen i Älvsborgs län funnit att anmälningsskyldighet
för länsstyrelsen enligt 72 § vore obehövlig. Då det icke vore mening -

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

en, att länsstyrelsen skulle ha någon undersökningsskyldighet, torde nämligen
förhållandet att behörig styrelse saknades endast i ytterst sällsynta undantagsfall
komma till myndighetens kännedom.

Departementschefen. Såsom av 74 § framgår är det angeläget att förening
som i realiteten upphört icke kvarstår i föreningsregistret. Det synes jämväl
önskvärt att ur registret få avfört förening som saknar till registret anmäld
behörig styrelse, även där detta förhållande icke pågått under så lång
tid som avses i 74 § eller under tio år. Utredningens förslag att länsstyrelsen
skall kunna ingripa i fall som avses i 72 § torde fördenskull böra bibehållas.

De fall av tvångslikvidation som åsyftas i 71 § äro av annan natur än
den omständigheten att behörig styrelse saknas. Tillräcklig påföljd av att
föreningen ej utser likvidatorer, ehuru antalet medlemmar nedgått under
det i lagen föreskrivna lägsta antalet, torde vara det i 75 § föreskrivna ansvaret
för dem som deltaga i beslut om fortsättande av föreningens verksamhet
eller handla å föreningens vägnar. För övriga i 71 § avsedda likvidationsfall
är gemensamt att de grundas på föreskrifter i föreningens stadgar.
Det synes icke lämpligt att registreringsmyndigheten skall kunna ingripa
i dylika situationer. Härtill kommer att varken nyss åsyftade fall av
tvångslikvidation eller medlemsantalets nedgång under det legala minimum
avspeglas i föreningsregistret.

73 §.

Enligt 46 § FL äger offentlig myndighet (justitiekanslern eller länsstyrelse)
ingripa för att åvägabringa upplösning av en förening därest det befinnes
antingen att föreningens verksamhet är lagstridig eller uppenbart
osedlig eller att — i fråga om förening med ändamål att anskaffa lån åt
medlemmarna — föreningen utövar sin verksamhet enligt grunder som i
tillämpningen medföra ett väsentligt gynnande av vissa medlemmar på de
övrigas bekostnad.

Nämnda paragraf lärer — framhålles i betänkandet (s. 223) —- ej
ha kommit till tillämpning. Däremot torde icke sällan det förhållandet föreligga
att i föreningsstadgar verksamheten angåves på sådant sätt att med
hänsyn till bestämmelserna i 1 § FL registrering möjliggjorts, under det att
verksamheten, sådan den i realiteten utövades, icke kunde anses falla under
sagda lagrum.

När man försöker utforma föreningslagen så att från föreningsformen
skall utestängas företag som bort ikläda sig aktiebolagets form, uppstår,
fortsätter utredningen, behov av lagbestämmelser som göra det möjligt för
det allmänna att ingripa, då en förening visserligen vunnit registrering — på
grundval av stadgar enligt vilka företaget formellt framstode som en förening
enligt lagens bestämmelser — men sedermera i utövningen av sin
verksamhet visade sig fullfölja ändamål, som icke stode i samklang med
föreningsformen. Fall kunde förekomma där även i andra avseenden än
nyss antytts de vid registreringen föreliggande stadgarna varit formellt oan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

183

tastliga men icke förty föreningen kommit att driva en verksamhet, som
uppenbarligen icke motsvarade de förutsättningar varunder registrering
skett, in. a. o. länsstyrelsen kunde sägas ha blivit missledd vid registreringens
beviljande.

I enlighet med det anförda har i utredningens förslag upptagits en bestämmelse
av innehåll, att om det funnes att förenings verksamhet dreves
på sätt som uppenbarligen icke motsvarade de förutsättningar, under vilka
registrering skett, rätten äger, på ansökan av ombud som justitiekanslern
eller länsstyrelsen utser att utföra sådan talan, och efter föreningens hörande,
förklara att föreningen skall träda i likvidation. Rätten skall i sådant
fall förordna likvidatorer.

Beträffande ifrågavarande regel har i yttrande av länsstyrelseutredningen
uttalats, att regeln icke angåve de förutsättningar, som borde motivera
ett ingripande av myndigheten. Sveriges advokatsamfunds styrelse, som
förklarat sig anse att regeln i och för sig kunde anses motiverad, har vidare
framhållit — närmast med tanke på föreningar som registrerats enligt gällande
lag — att en likvidation med därpå följande utskiftning på grund av
skattelagstiftningens innehåll kunde få för medlemmarna förödande verkningar.
Med hänsyn härtill borde en förening, varom här vore fråga, beredas
möjlighet att genom att rätta till förhållandena antingen undgå likvidation
eller såsom efter frivillig likvidation besluta om likvidationens upphörande.

Departementschefen. Den av utredningen i 73 § upptagna bestämmelsen
synes motiverad, bl. a. med hänsyn till erfarenheterna av huru föreningsstadgar
ej sällan illa överensstämma med den verksamhet föreningen redan
från början är avsedd att driva. Att stadgarna kunna anses olämpligt
eller oriktigt avfattade bör emellertid ej i och för sig motivera ett ingripande
med stöd av bestämmelsen. För detta måste fordras att föreningens
verksamhet drives på sådant sätt att föreningen uppenbarligen icke bort
vinna registrering, exempelvis på den grund att föreningen icke är av den
beskaffenhet som avses i 1 § nya lagen.

Även om man ej kan förvänta att det föreslagna stadgandet skall i praktiken
komma till nämnvärd användning torde blotta tillvaron av detsamma
vara till visst gagn och jag anser mig därför böra tillstyrka att den av utredningen
föreslagna bestämmelsen — vartill en motsvarighet finnes i 53 §
lagen om sambruksföreningar — upptages i den allmänna föreningslagen.
Till frågan om bestämmelsens tillämpning å föreningar, registrerade enligt
nu gällande lag, återkommer jag i det följande.

I anledning av uttalande i ett remissvar må framhållas att utan särskild lagbestämmelse
lärcr vara uppenbart att en förening kan undgå det i paragrafen
avsedda förfarandet genom att frivilligt rätta till det föreliggande missförhållandet.

Särskilda föreskrifter ha i 84 § andra stycket givits rörande befogenheten
för likvidatorer utsedda enligt förevarandc paragraf.

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

74 §.

I utredningens förslag 74 § har upptagits ett stadgande av innehåll,
att om rörande förening under de tio sista åren icke inkommit någon
anmälan till registret och anledning föreligger till antagande att föreningen
upphört med sin verksamhet, länsstyrelsen skall genom skrivelse till föreningen
under dess senast anmälda postadress förhöra sig, huruvida föreningen
äger bestånd. Om härvid ej vinnes upplysning att föreningen fortfarande
består, skall länsstyrelsen genom kungörelse i allmänna tidningarna
och tidning inom den ort, där föreningens styrelse har sitt säte, anmana
föreningen att inom sex månader från det offentliggörande som sist
skedde låta sig avhöra. Om ej inom denna tidsfrist upplysning vinnes att
föreningen består, skall den anses upplöst och avföras ur registret.

Som motiv till ifrågavarande bestämmelse anföres i betänkandet (s. 224),
att det torde finnas ett icke ringa antal föreningar, vilka faktiskt upphört
med sin verksamhet utan att därvid vare sig tillgångar eller skulder funnits
men som av en eller annan anledning uraktlåtit att föranstalta om
likvidation och därför kommit att kvarstå i registret. Särskilt då en längre
tid förflutit från det faktiska upphörandet, så att varken styrelseledamöter
eller revisorer längre vore anträffbara, framstode det som önskvärt såväl
att en sådan förening ej längre kvarstode i registret som ock att ett avförande
skulle kunna ske utan likvidationsförfarande.

I yttrandena har förevarande förslag hälsats med tillfredsställelse
såsom en betydelsefull praktisk nyhet, som torde kunna komma till användning
i stor utsträckning. Vissa jämkningar eller kompletteringar av
förslaget ha dock förordats. Sålunda ifrågasätter länsstyrelsen i Kristianstads
län, om ej det avsedda kungörelseförfarandet kunde slopas i de fall
tillförlitlig upplysning erhållits om att föreningen icke vidare bestode. Härom
anför länsstyrelsen:

Något vägande skäl mot att så får förfaras synes icke föreligga, särskilt
med hänsyn till att kungörandet knappast i förevarande fall kan ur tredje
mans synpunkt vara av betydelse. Tillförlitlig upplysning torde särskilt
kunna antagas föreligga sedan uppgift erhållits, att förening, varom i registret
gjorts anteckning om konkurs eller likvidation, icke längre äger bestånd,
men jämväl i övrigt torde beträffande ett icke ringa antal föreningar
kunna genom polismyndighetens försorg eller på annat lämpligt sätt inhämtas
sådana upplysningar, att ett kungörelseförfarande framstår som
direkt onödigt. Betydande kostnader torde härigenom kunna inbesparas.

I samma riktning uttala sig länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs
samt Jämtlands län.

Länsstyrelsen i Västerbottens län finner det ej påkallat fordra att anledning
funnes att antaga att föreningen upphört. I stället torde, jämte den
först upptagna förutsättningen för paragrafens tillämpning, endast böra göras
ett undantag för det fall att det likväl funnes grundad anledning antaga
att föreningen fortfarande bestode.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har förordat att kungörelseförfarandet
utformades på samma sätt som i 104 § förslaget (78 § första stycket

185

Kungl. Maj.ts proposition nr 3b.

FL). Därigenom skulle, utan att rättssäkerheten behövde eftersättas, vinnas
såväl minskat arbete för länsstyrelserna som icke oväsentliga besparingar
för statsverket.

Slutbgen har överståthållarämbetet påpekat att skyldighet att anmäla
postadress icke funnes stadgad för föreningar som registrerats före nya
lagens ikraftträdande. Det kunde därför tänkas att det visade sig ogörligt
att efterleva föreskriften om underrättelse till sådan förening postledes.
Länsstyrelsen borde därför utrustas med befogenhet att för sådant fall anlita
det i paragrafens andra punkt stadgade underrättelseförfarandet genom
kungörelse.

Departementschefen. Att införa en metod, varigenom på enkelt sätt utan
likvidationsförfarande ur föreningsregister kunna utmönstras föreningar
som ej på länge låtit sig avhöra, finner jag i likhet med remissinstanserna
välbetänkt. Man synes emellertid, på sätt i några remissvar förordats, kunna
gå något längre än utredningen föreslagit, nämligen i de fall då tillförlitlig
upplysning må anses föreligga, att föreningen upphört med sin verksamhet
och icke ämnar återupptaga densamma. I dylika fall torde kungörelseförfarandet
böra slopas utan att olägenheter eller faror därav kunna
bli följden. Sådan upplysning lärer kunna erhållas exempelvis genom förutvarande
styrelseledamöter eller genom medlemmar i föreningen eller genom
undersökning om föreningen under de senaste åren avlämnat uppgift
för mantalsskrivning eller skattedeklaration.

Föreskrift om upplösningsbeslut och föreningens avförande ur registret
utan kungörelseförfarande lärer lämpligen böra upptagas i förevarande
paragraf som ett andra stycke efter den av utredningen föreslagna bestämmelsen.

Vad angår denna bestämmelse bör en jämkning vidtagas i anledning av
att, såsom påpekats i ett remissvar, föreningar för närvarande icke äro skyldiga
att till registret anmäla postadress. I stället för den av utredningen
föreslagna föreskriften, att under angivna förutsättningar länsstyrelsen
skulle genom skrivelse till föreningen under dess senast anmälda postadress
förhöra sig, huruvida föreningen äger bestånd, torde kunna stadgas att denna
förfrågan skall ske genom skrivelse till föreningen eller på annat lämpligt
sätt.

Slutligen har ifrågasatts lämpligheten av att kungörelse, där sådan skall
ske, bör äga rum i såväl allmänna tidningarna som tidning inom den ort
där föreningens styrelse skall ha sitt säte. Det ändamål som kungörelseförfarandet
åsyftar torde emellertid bäst tillgodoses genom sådan kungörelse,
varför anledning att frångå utredningens förslag i detta avseende icke
föreligger.

Förevarandc paragraf har i departementsförslaget utformats i enlighet
med det anförda.

186

Kungl. Maj. ts proposition nr 34.

75 §.

Förevarande paragraf, som motsvarar 50 § FL, innehåller bestämmelser
om personlig ansvarighet för föreningens förbindelser vid åsidosättande i
visst fall av bestämmelse om tvångslikvidation.

76 §.

I denna paragraf ha upptagits bestämmelser om villkor för rätt att vara
likvidator, om tiden för uppdraget och om entledigande av likvidator.

77 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förordnande av likvidator genom
rätten, då till registret anmälda behöriga likvidatorer saknas.

78 och 79 §§.

Dessa paragrafer innehålla föreskrifter om registreringsanmälan eller
underrättelse angående rättens beslut samt om likvidatorernas skyldighet att
för registrering anmäla att förening trätt i likvidation in. m.

80 §.

Såsom tidigare nämnts föreslås att även under likvidationen skall finnas
en obligatorisk kontroll genom likvidationsrevisorer. Bestämmelser om likvidationsrevisorer
ha upptagits i förevarande paragraf.

81 §.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om styrelsens redovisning
för tiden till likvidationens början. Motsvarighet till bestämmelserna
finnes i 55 § FL.

82 §.

Paragrafen upptager föreskrifter angående röstberättigads rätt att påfordra
utlysande av föreningsstämma under likvidation samt om kallelse
till stämma.

83 §.

I denna paragraf ha införts bestämmelser om skyldighet för likvidatorerna
att söka kallelse å föreningens okända borgenärer samt upprätta inventarium
och balansräkning.

84—87 §§.

Paragraferna innehålla bestämmelser om förvaltningen under likvidation
samt om årsredovisning och revision under likvidation. Beträffande
paragrafernas innehåll må hänvisas till betänkandet (s. 229—232).

88 §.

I denna paragraf, som motsvarar 59 § FL, ha upptagits bestämmelser om
skifte av föreningens behållna tillgångar. Grunden för fördelningen vid förenings
upplösning av behållna tillgångar skall enligt förslaget 6 § 10 angivas
i stadgarna. Föreskriften i 60 § FL blir på grund härav överflödig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

187

89—92 §§.

Bestämmelser om likvidatorernas slutredovisning samt stadgande när en
förening skall anses upplöst efter likvidation ha av utredningen intagits i
89 och 90 §§, vilka motsvara 61 § FL.

I 91 och 92 §§ av utredningens förslag ha upptagits föreskrifter om ett
förenklat förfarande för föreningens upplösning för det fall att föreningen
saknar tillgångar eller dessa äro så ringa, att de ej förslå till bestridande av
likvidationskostnaderna. Rätten skall under vissa förutsättningar förklara
att likvidationen skall nedläggas och föreningen anses upplöst och i samband
därmed förordna att tillgång som ej ingar i likvidationen skall tillfalla
allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål.

I 92 § ha upptagits bestämmelser rörande likvidationens fortsättande, om
ny tillgång yppas eller eljest behov av likvidationsåtgärd uppkommer.

Beträffande förevarande paragrafer har i yttrande av länsstyrelsen
i Hallands län anförts att det ofta torde förekomma att likvidatorerna avlämna
slutredovisning och därigenom skiljas från sitt uppdrag innan alla
medel utbetalts. Bl. a. torde det ofta förekomma att några delägare vid slutredovisning
ännu ej lyft vad de vid skiftet bekommit. Medel kunde även
vara avsatta för senare likvid av ej förfallen gäld. Då det emellanåt rörde
sig om ganska betydande belopp, vilka sålunda kvarstode efter föreningens
upplösning, syntes det lämpligt att i lagen intoges föreskrifter om dylika
medels förvaltning. Vidare har länsstyrelsen — under hänvisning till uttalande
i betänkandet (s. 235) att 91 § skulle kunna vinna tillämpning jämväl
i fall som avsåges i 92 § — förordat att i sistnämnda paragraf uttryckligen
stadgades att bestämmelsen i 91 § kunde tillämpas. Denna bestämmelse
torde nämligen oftast komma att tillämpas i fall som avsåges i 92 §.

Departementschefen. Därest vid framläggande av slutredovisning likvidationen
i verkligheten icke är slutförd, måste föreningen fortfarande anses
bestå. För bolagsrättens del har en dylik ståndpunkt kommit till uttryck i
domstoispraxis. Sålunda har aktieägare, sedan registrering skett om att likvidationen
vore avslutad och bolaget upplöst, ansetts berättigad att påkalla
bolagsstämmas utlysande för bevakande av aktieägarnas rätt till vissa avsatta
tillgångar. Lagregler rörande ämnen som sammanhänga härmed exempelvis
angående förvaltning av avsatta medel torde ej vara behövliga utöver
de bestämmelser som utredningen upptagit i 92 §.

Vad i ett remissvar i övrigt anmärkts beträffande förevarande bestämmelser
i utredningens förslag har ej heller synts böra föranleda ändring av
desamma.

93 och 94 §§.

Dessa paragrafer upptaga bestämmelser om förenings konkurs, ackordsförhandling
utan konkurs samt om förfarandet efter avslutandet av förenings
konkurs m. m. Paragraferna motsvara 63 och 64 §§ FL.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

95 §.

Paragrafen, som ersätter 62 § FL, innehåller bestämmelser om talan mot
likvidator och likvidationsrevisor.

96 §.

I denna paragraf föreslås bestämmelser om föreningsstämmas beslut angående
likvidationens upphörande och verksamhetens återupptagande. Beträffande
paragrafens innehåll hänvisas till betänkandet (s. 237—238).

97 §.

Paragrafen innehåller föreskrifter om verkan av likvidations upphörande
pa grund av alt domstol upphävt likvidationsbeslut eller stämman beslutat
verksamhetens återupptagande enligt förslaget 96 §.

Fusion.

98 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om sammanslagning av föreningar
eller s. k. fusion.

I betänkandet (s. 239 ff) uttalas att fusioner inom vissa grupper
av ekonomiska föreningar ägt rum i ganska stor utsträckning, med anlitande
av allmänna civilrättsliga och associationsrättsliga regler om överlåtelse,
skuldövertagande och likvidation m. m. Lagbestämmelser i ämnet
syntes emellertid påkallade. De i förslaget upptagna reglerna överensstämde
i vissa delar med fusionsreglerna i 175—176 §§ AL.

Även om bestämmelserna om fusion rent organisatoriskt sett uppbyggts
efter mönster av de aktiebolagsrättsliga reglerna, ha vissa skiljaktigheter
måst iakttagas — fortsätter utredningen -— beroende på att vid fusion
mellan föreningar i allmänhet i första hand är fråga om att överföra den
överlåtande föreningens medlemmar till den övertagande föreningen och
först i andra hand om ett övertagande av tillgångarna. Bestämmelserna
åsyfta att bereda skydd mot kränkning av minoritetsintressena i den överlåtande
föreningen samt att tillgodose denna förenings borgenärer.

Enligt 1 mom. i förevarande paragraf må mellan ekonomiska föreningar
avtal träffas därom att den överlåtande föreningen skall uppgå i den övertagande
föreningen på så sätt att medlemmarna i den överlåtande föreningen
bli medlemmar i den övertagande föreningen samt den överlåtande
föreningen utan likvidation upplöses och alla dess tillgångar och skulder
övertagas av den övertagande föreningen. Förslag till fusionsavtal och vissa
handlingar, belysande föreningarnas ställning och fusionens lämplighet,
skola hållas tillgängliga för de röstberättigade i den överlåtande föreningen.

Förslaget till fusionsavtal skall enligt andra momentet godkännas av den
överlåtande föreningen på föreningsstämma med samma majoritet som i
allmänhet kräves för stadgeändringar. Medlemmar i denna förening, som
motsätta sig fusionen, föreslås skola äga uppsäga sig till utträde med rätt
att utfå sina insatser jämte andel i beslutad vinstutdelning. Rättens tillstånd

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

189

skall inhämtas innan fusionsavtalet må bringas till verkställighet, och i
samband därmed skall borgenärernas rätt beaktas (3 mom.). Även sedan
förening trätt i likvidation, skall den kunna genom fusion uppgå i annan
förening (4 mom.).

Beträffande bestämmelsernas närmare innehåll hänvisas till betänkandet.
Förslaget avser endast fusion mellan ekonomiska föreningar. Behov av
regler för att underlätta sammanslagning av aktiebolag och föreningar förelåge
visserligen enligt utredningen, men utredningen hade icke funnit sig
böra upptaga detta spörsmål till behandling.

I yttrande av kooperativa förbundets styrelse uttalas tillfredsställelse
över att fusionsinstitutet införes i föreningslagstiftningen. Detta komme
att i hög grad underlätta genomförandet av de sammanslagningar mellan
konsumentkooperativa föreningar som relativt ofta förekomme. Emellertid
syntes en utredning påkallad för att undersöka möjligheterna av att tillåta
fusion även mellan aktiebolag och ekonomisk förening.

Kooperativa förbundets styrelse har vidare — med förmälan att utredningsmannen
i fråga om spörsmålet rörande lagfartsstämpel vid förvärv
genom fusion av fast egendom kommit till det resultatet, att sådan stämpel
icke borde uttagas för dylikt förvärv (betänkandet s. 243—244) — förklarat
det vara av stor vikt att denna uppfattning godtoges i blivande
proposition. För klarläggande av vissa andra skattefrågor vid fusioner syntes
enligt styrelsen en särskild undersökning påkallad.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare har likaledes understrukit
uttalandet i betänkandet att lagfartsstämpel ej skulle uttagas vid
förvärv genom fusion. Länsstyrelsen i Jönköpings län har förordat att en
förtydligande föreskrift i detta hänseende upptoges i stämpelförordningen.

Slutligen må nämnas att svenska jordbrukskreditkassan förklarat att de
föreslagna reglerna om fusion icke torde i oförändrat skick kunna tillämpas
på kreditkassorna. Publicitetskravet syntes nämligen komma i konflikt med
kravet om skydd för banksekretessen.

Departementschefen. Mot de av utredningen föreslagna bestämmelserna
rörande fusion mellan ekonomiska föreningar ha invändningar ej förekommit
i remissvaren frånsett den tvekan som yppats, huruvida reglerna i
oförändrat skick kunna komma till användning i fråga om jordbrukets kreditkassor.
Utredningens förslag i förevarande avseende torde böra godtagas.
Spörsmålet huruvida speciella regler om fusion äro erforderliga beträffande
jordbrukskassorna torde böra övervägas i samband med den utredning för
en översyn av bestämmelserna om jordbrukskasserörelsens organisation
och verksamhet, varom beslut nyligen fattats.

De sålunda ifrågasatta reglerna avse endast sammanslagning av ekonomiska
föreningar. På motsvarande sätt åsyfta nya aktiebolagslagens bestämmelser
om fusion endast sammanslagning av aktiebolag. Huruvida lagbestämmelser
må anses påkallade för att underlätta sammanslagning av juridiska
personer av olika typer kan icke upptagas till behandling i nu förevarande
sammanhang.

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Fusion mellan föreningar torde i allmänhet icke behöva medföra några
skattekonsekvenser under förutsättning att uppskrivning av tillgångarnas
värde icke sker i samband med fusionen (jfr prop. nr 240 till 1950 års riksdag).
Denna fråga torde emellertid, om så finnes erforderligt, framdeles få
bli föremål för uppmärksamhet.

Registrering.

Bestämmelserna i denna avdelning, 99—105 §§, överensstämma i stort
sett, bortsett från ändringar av väsentligen teknisk och redaktionell art,
med föreskrifter i 74—82 §§ FL. Några av gällande föreningslags föreskrifter
om registrering äro av övervägande administrativ natur och ha ansetts
kunna överföras till den tillämpningskungörelse varom förmäles i för»
slaget 117 §. Härom hänvisas till betänkandet s. 56—58 och 247—249.

99 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser rörande ansökan om och anmälan för
registrering.

100 §.

Utredningens förslag 100 §, som motsvarar 75 § FL, innehåller
föreskrifter om avslag å ansökan om registrering av förening eller av föreningsbeslut
samt om klagan över beslut varigenom registrering vägrats.

Från huvudregeln angående de fall, då registrering skall vägras, har av
utredningen (100 § första stycket) föreslagits ett undantagsstadgande beträffande
föreningsstämmobeslut, som icke tillkommit i behörig ordning
eller eljest kränker allenast föreningsmedlems rätt. Undantaget innebär, att
om annan grund till klandertalan mot beslutet föreligger än att i föreningslagen
eller stadgarna upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet icke
rätteligen iakttagits, registrering ej skall vägras, sedan klandertiden utgått
utan att talan anställts.

I yttrande av länsstyrelsen i Södermanlands län har ifrågasatts, huruvida
icke nyssnämnda undantagsbestämmelse av praktiska skäl borde
utgå.

överståthållarämbetet har såsom otillfredsställande anmärkt, att det
skulle åligga registreringsmyndigheten att vid behov införskaffa bevis om
att klandertid beträffande stämmobeslut gått till ända utan att talan anställts.
Sökande eller anmälande borde avgiva försäkran att klander icke
skett.

Departementschefen. De av utredningen i förevarande paragraf upptagna
bestämmelserna synas motiverade. Undantagsstadgandet beträffande vissa
slag av stämmobeslut står i visst samband med föreskrifter i förslaget 69 §
1 mom. tredje stycket, vartill må hänvisas.

Den positiva regeln att registrering i vissa fall skall ske, sedan klandertiden
utgått utan att klander instämts, bygger uppenbarligen på förutsättningen
att sökanden på ett för registreringsmyndigheten godtagbart sätt

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 191

styrker angivna förhållande. Huru detta skall äga rum lärer ej behöva
lösas i lagen.

101 §.

1 101 § 1 mom. av utredningens förslag angives vad som skall
införas i föreningsregistret när förenings registrering beviljas. Nyheter i förhållande
till FL äro enligt förslaget att föreningsregistret skall innehålla
uppgifter om föreningens postadress och dess räkenskapsår.

Enligt 2 mom. skall, om efter förenings registrering anmälan göres för
registrering enligt lagen, i registret anmärkas vad som anmälts, såframt
registrering beviljas.

I yttrande av Sveriges köpmannaförbund har förordats att uppgift
om föreningens räkenskapsår intoges i registret endast då räkenskapsåret ej
sammanfölle med kalenderåret.

Länsstyrelseutredningen framhåller i sitt yttrande, att visst merarbete
torde komma att förorsakas registreringsmyndigheterna på grund av bestämmelsen
i 2 mom. Länsstyrelsen i Uppsala län har påpekat angelägenheten
av att införingarna i registret icke bleve för omständliga med hänsyn
till att vad som införes i registret skall kungöras (förslaget 104 §).

Departementschefen. Det synes enligt min mening av vikt att föreningsregistret
alltid ger upplysning om föreningens räkenskapsår. Vad av ett par
remissinstanser i övrigt uttalats i anledning av förevarande paragraf torde
icke böra föranleda ändring däri men böra beaktas vid utfärdande av administrativa
tillämpningsföreskrifter.

102 och 103 §§.

Paragraferna upptaga regler angående verkan av att förenings registrerade
firma eller eljest verkställd inskrivning länder någon till förfång ävensom
rörande anteckning i registret att tidigare anteckning avföres ur registret.

104 och 105 §§.

Dessa paragrafer innehålla regler om kungörande av vad som införes i
föreningsregister samt angående verkan av registrering och kungörande.

Kungörelse skall enligt utredningens förslag ske såväl i allmänna tidningarna
som ock i den stads tidning, där länsstyrelsen har sitt säte, eller, om
flera tidningar där utgivas, i den av dessa där allmänna påbud för staden
vanligen meddelas.

I yttranden av fre länsstyrelser förordas att slopa kungörandet i ortstidning.
Det framhålles därvid bl. a. att kostnaderna härför vore ganska
betydande samt att ett ringa antal personer torde taga del av dessa kungörelser.

Å andra sidan har en länsstyrelse föreslagit att kungörande borde ske i
tidning, som utgör ortstidning för den ort där föreningens styrelse bär sitt
säte. En annan länsstyrelse förordar att kungörandet borde ske i den tidning,
i vilken kommunala meddelanden för residensstaden intagas, eller,

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

om dessa meddelanden intagas i mer än en tidning, i den av dessa, som länsstyrelsen
med hänsyn till spridningen inom länet bestämde.

Departementschefen. Vad utredningen i överensstämmelse med gällande
föreningslag 78 § första stycket föreslagit i fråga om kungörande i tidningar
finner jag ej anledning frångå. Spörsmålet om förenklat kungörelseförfarande
synes endast böra upptagas i ett vidare sammanhang när anledning
därtill må anses vara för handen.

Skadestånd.

106—109 §§.

Gällande föreningslag upptager på olika ställen regler angående skadeståndsskyldighet
gentemot föreningen eller tredje man för styrelseledamöter
m. fl. (28, 33, 57 och 87 §§ FL). Dessa bestämmelser ha i vissa hänseenden
kompletterats och i förslaget sammanförts i en särskild avdelning. I stort
sett överensstämma förslagets bestämmelser med 208, 209, 211 och 212 §§
AL.

Straffbestämmelser.

110—112 §§.

Dessa paragrafer i utredningens förslag innehålla straffbestämmelser.
Bestämmelserna ha utökats i jämförelse med 84 och 85 §§ FL, bl. a.
med hänsyn till förslagets nya föreskrifter rörande årsredovisning, revision
och likvidation m. m.

I yttrande av Smålands och Blekinge handelskammare förordas att
bestämmelsen’i 111 § (p. 4) borde omfatta jämväl underlåtenhet av styrelsens
ordförande att ombesörja att ordinarie föreningsstämma komme till
stånd inom vederbörlig tid.

Departementschefen. Enligt utredningens förslag inträder straff dels för
vissa grövre fall bl. a. då styrelseledamot, revisor m. fl. lämna oriktiga eller
vilseledande uppgifter i registreringsanmälningar, redovisningshandlingar
eller revisionsberättelse (110 §) dels i åtskilliga fall för styrelseledamot,
likvidator eller revisor som gör sig skyldig till vissa förseelser av övervägande
ordningskaraktär (111 §). Att ytterligare utöka de förfaranden, som
kunna medföra straff, synes ej böra ifrågakomma utan tvingande skäl. Utredningens
förslag upptager ej straff för underlåtenhet att iakttaga reglerna
beträffande kallelse till föreningsstämma o. d. (60 och 61 §§) och ej heller
för underlåtenhet att utlysa ordinarie stämma inom tid som avses i 57 §
1 mom. Jag finner emellertid ej anledning att i förslaget införa nya straffbestämmelser.
Vad särskilt angår den i ett remissvar berörda frågan om underlåtenhet
av styrelsens ordförande att ombesörja att ordinarie stämma
hålles inom föreskriven tid må erinras om den i 59 § förslaget stadgade
skyldigheten för länsstyrelsen att på anmälan av styrelseledamot eller röstberättigad
ofördröj ligen utlysa stämma.

Kungl. Maj ris proposition nr 3b.

193

Särskilda bestämmelser.

113 §.

I denna paragraf, som motsvarar 2 § andra stycket FL, har införts föreskrift,
att förening med ändamål att bereda bostäder eller andra lägenheter
åt medlemmarna ej må upplåta lägenhet under nyttjanderätt annorledes
än för bestämd tid, med mindre upplåtelsen sker under bostadsrätt enligt vad
därom finnes stadgat. Åsidosättande av ifrågavarande förbud medför straff
enligt 111 § första stycket 6 förslaget.

114 §.

Enligt vissa bestämmelser i förslaget skall anmälan eller ansökan till
länsstyrelsen vara åtföljd av avskrift av protokoll och även eljest må vissa
handlingar överlämnas i avskrift.

Utredningen har i 114 § föreslagit bestämmelse, att avskrift varom
i lagen förmäles skall vara till riktigheten bestyrkt av två personer, som
vid sina namn böra angiva yrke och postadress.

I några yttranden ha erinringar framförts mot denna föreskrift.
Länsstyrelsen i Gävleborgs lån finner det lämpligt att angivandet av yrke
och postadress för dem som bestyrka avskrift skall vara obligatoriskt. Därest
så icke vore avsett, borde stadgandet utgå såsom ineffektivt och överflödigt.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har förordat att avskrift skulle kunna bestyrkas
även av notarius publicus. Vidare har länsstyrelsen i Hallands län
förklarat sig anse det ur lagteknisk synpunkt olämpligt att kravet på att
avskrifter skulle vara bestyrkta av två personer upptoges i en särskild
paragraf, vilken lätt kunde förbises av allmänheten. Det vore att föredraga
att i tillämpliga paragrafer gjordes ett tillägg utvisande att avskrift skulle
vara bestyrkt av två personer.

Departementschefen. Att på sätt i ett remissvar förordats i ett flertal
paragrafer införa bestämmelse om huru avskrift skall vara beskaffad synes
leda till onödig vidlyftighet i lagtexten. Vad i övrigt i remissvaren anförts
synes ej heller giva anledning till ändring i den av utredningen föreslagna
bestämmelsen.

115 §.

I denna paragraf upptages en forumregel i överensstämmelse med 88 § FL.

116 §.

Denna paragraf innehåller i anslutning till 90 § FL föreskrift angående
verkan av i stadgarna intagen skiljedomsklausul.

in §.

Enligt denna paragraf, som motvarar 79 § FL, förutsättes att Kungl.
Maj:t meddelar närmare föreskrifter rörande föreningsregistrens förande
samt avgifter för registrering och kungörande in. in.

13 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. IVrSk

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 3b.

I betänkandet (s. 56—58) har intagits förslag till kungörelse, avsedd att
ersätta den nuvarande kungörelsen den 15 december 1911 (nr 135) om föreningsregistrens
förande m. m.

Några länsstyrelser ha i sina yttranden framhållit vissa synpunkter
som enligt länsstyrelsernas mening borde beaktas vid utfärdandet av tillämpningsföreskrifter,
särskilt beträffande sättet för föreningsregistrens förande.
Sålunda har förordats att ett enhetligt lösbladssystem borde komma till
användning. Med hänsyn till stegringen av kostnaderna för kungörelser i
tidningar anse två länsstyrelser att en ökning av de för närvarande utgående
registreringsavgifterna vore motiverad.

Länsstyrelseutredningen har uttalat, att stor uppmärksamhet borde ägnas
däråt att erforderliga blanketter bleve utformade på ett kontorsmässigt rationellt
sätt. Det torde icke böra överlåtas åt de enskilda länsstyrelserna att
själva utforma blanketterna.

Departementschefen. Vid utfärdande av ny kungörelse om föreningsregistrens
förande torde de önskemål i detta avseende som uttalats av en
del remissinstanser komma att beaktas. Särskilt angeläget synes vara att
registren föras efter ett enhetligt praktiskt system. De avgifter som enligt nu
gällande kungörelse utgå för registrering och dess kungörande torde böra
något höjas.

Undantag från lagens tillämpning.

118 §.

Enligt 91 § första stycket FL skall vad i lagen är föreskrivet ej äga tilllämpning
å vissa uppräknade slag av sammanslutningar bl. a. sparbanker
samt sjukkassor, understödsföreningar eller andra försäkringsföreningar.
I paragrafens andra stycke föreskrives, att genom lagen ej heller göres ändring
i vad om föreningar för visst ändamål eljest är i lag eller författning
särskilt stadgat.

Utredningen har i 118 § med någon redaktionell jämkning upptagit de
nämnda bestämmelserna om undantag från den allmänna föreningslagens
tillämpning. I anslutning till paragrafen framhålles i betänkandet, att
om det föreliggande förslaget upphöjdes till lag, anledning syntes föreligga
att låta verkställa en översyn av lagstiftningen om understödsföreningar.
Såsom exempel å föreningar, som åsyftas i 118 § sista stycket, nämnas bostadsrättsföreningar,
jordbrukskassor och sambruksföreningar.

I yttrande av lantbruksstyrelsen uttalas, att i lagen om sambruksföreningar
(20, 54, 59 och 61 §§) förekomme åtskilliga hänvisningar till
gällande lag om ekonomiska föreningar samt att den förra lagen syntes
böra ändras så att hänvisningarna komme att i stället hänföra sig till den
nya lagen.

Departementschefen. Frågan huruvida ändringar böra vidtagas i lagstiftningen
om understödsföreningar, liksom i sambruksföreningslagen, synes

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

ej behöva upptagas i nu förevarande sammanhang. På sätt framgår av 2 § i
förslaget till lag angående införande av den nya lagen om ekonomiska föreningar
är det icke nödvändigt att ändra de i sambruksföreningslagen förekommande
hänvisningarna till den allmänna föreningslagen till att avse den
nya lagen. Därest en sådan ändring ändock må anses lämplig, torde den i vart
fall kunna anstå tillsvidare.

Bland de i förevarande paragraf uppräknade slagen av sammanslutningar,
som icke falla under den allmänna föreningslagen, lärer vara obehövligt att
medtaga sparbanker.

Förslaget till lag angående införande av nya lagen om ekonomiska

föreningar.

Utredningen har i särskilt lagförslag sammanfört de bestämmelser som
erfordras beträffande den nya lagens ikraftträdande och dess tillämpning å
äldre föreningar.

Enligt utredningens förslag skall nya lagen i princip lända till
efterrättelse även i avseende å ekonomisk förening som registrerats enligt
äldre rätt. Då nya lagen saknar regler angående föreningar med personligen
ansvariga medlemmar, har i 4 § föreslagits att för sådana föreningar
givna särskilda bestämmelser i gällande föreningslag fortfarande skola tilllämpas
i fråga om kreditkassor, som avses i förordningen om jordbrukets
kreditkassor den 5 juni 1942 -— vilka enligt förordningen måste vara organiserade
såsom ekonomiska föreningar m. b. p. a. — ävensom å andra vid
nya lagens ikraftträdande bestående föreningar av denna typ.

Därjämte uppställas i 3 § av utredningens förslag under olika moment
vissa undantag från huvudregeln att nya lagens bestämmelser skola gälla
äldre föreningar. Beträffande innehållet av dessa undantag hänvisas till
förslaget. Här skall endast redogöras för några av de viktigaste undantagen.

Det i nya lagen 11 § föreslagna stadgandet angående medlems rätt att
vinna inträde i ekonomisk förening skall icke äga tillämpning å föreningar
registrerade enligt äldre rätt (1 mom.). Äldre förenings firma må bibehållas
oförändrad. Ändring av firman till överensstämmelse med den av utredningen
föreslagna nya firmabeteckningen må registreras endast under förutsättning
att föreningen kunnat vinna registrering enligt nya lagen (3
mom.). Med denna bestämmelse åsyftas enligt betänkandet att den nya
firmabeteckningen skulle reserveras för föreningar som fylla de kriterier å
en förening vilka uppställas i den nya lagen.

Bestämmelsen i 18 § andra stycket huvudförslaget rörande begränsning
av rätten till utdelning å inbetalda insatser föreslås icke skola gälla för
äldre föreningar förrän fem år förflutit efter lagens ikraftträdande (i mom.
andra stycket). Nyssnämnda bestämmelse har nämligen enligt utredningen
icke ansetts böra tvångsvis tillämpas å bestående föreningar omedelbart
vid nya lagens ikraftträdande. En viss övergångstid har synts erforderlig,
under vilken en förening kunde överväga huruvida en ombildning eller
upplösning av föreningen vore ändamålsenlig (betänkandet s. 257).

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 3k.

I betänkandet nämnes i detta sammanhang att vissa skattespörsmål uppstå
i samband med en förenings ombildning eller upplösning. Utredningen
har närmare berört frågan om lagfartsstämpel vid överlåtelse av fast egendom,
tillhörig ekonomisk förening, och har därvid — under förmenande
att s. k. fastighetsföreningar ofta torde komma att ombilda sig till aktiebolag
— ifrågasatt att under en övergångstid allenast enkel lagfartsstämpel
skulle uttagas, d. v. s. en krona för varje fulla 100 kronor av köpeskillingen
resp. fastighetens taxeringsvärde. Detta skulle, med hänsyn till att för aktiebolags
förvärv av fast egendom utgår dubbel lagfartsstämpel, innebära att
sammanlagt lika stor lagfartsstämpel uttoges som om fastigheten från början
lagfarits för ett aktiebolag.

Vidare har utredningen föreslagit (3 § 7 mom.), att om enligt föreningens
stadgar föreningssammanträdes befogenhet skall utövas av ombud enligt
39 a § FL, med allenast den inskränkning att befogenheten icke omfattar
frågor varom i 42 § 1 mom. FL förmäles (d. v. s. sådana beslut om
ändring av stadgarna i vissa särskilt betydelsefulla hänseenden som enligt
FL icke må uppdragas åt ombuden utan alltid måste fattas av medlemmarna
själva), fullmäktiges befogenhet efter nya lagens ikraftträdande skall
gälla utan nämnda inskränkning, såvitt ej annorlunda beslutas.

I betänkandet uttalas att i den mån äldre stadgebestämmelse strider mot
föreskrift i nya lagen, från vilken sådant undantag som den äldre stadgebestämmelsen
innehåller ej må föreskrivas, densamma efter nya lagens
ikraftträdande är att anse såsom obefintlig. Stadgeändring för dess borttagande
erfordrades alltså icke, ehuru det självfallet vore lämpligt att sådan
ändring skedde. I fråga om vissa stadgebestämmelser, som ansetts äga
större praktisk betydelse, ha i utredningens förslag (6 §) upptagits föreskrifter
vilka medföra att, om föreningen icke själv beslutar stadgeändring,
länsstyrelsen vidtager erforderlig rättelse.

Mot de sålunda föreslagna övergångsbestämmelserna ha i de avgivna
yttrandena riktats vissa anmärkningar.

Stockholms handelskammare har funnit bestämmelserna oklart utformade.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett att en rationellare
och mera beslutsam lösning i fråga om äldre föreningars anpassning
till den nya lagstiftningen varit önskvärd.

Svenska jordbrukskreditkassan har ansett att det för jordbrukets kreditkassor
skulle innebära en bestämd olägenhet att i flertalet hänseenden följa
en ny föreningslag och i vissa ej oviktiga hänseenden en äldre sådan,
helst som denna anordning på intet sätt förutsattes skola ha övergångskaraktär.
Det förordades sålunda att kassorna tillsvidare finge helt anknyta
till 1911 års föreningslag.

Bygdegårdarnas riksförbund har beträffande de föreslagna övergångsbestämmelserna
uttalat, att en angelägen fråga vore på vad sätt de samlingslokalföreningar,
som vore inregistrerade som ekonomiska föreningar, skulle
kunna antingen helt avföras ur föreningsregistret eller överföras i detta
såsom inregistrerade ideella föreningar. Det syntes även böra klargöras, att

197

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

en ekonomisk förening, som antingen helt avfördes ur registret och fortsatte
sin verksamhet som icke inregistrerad ideell förening, fortfarande
vore att betrakta som samma rättssubjekt. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län har funnit det naturligt att en enkel möjlighet till frivillig avregistrering
tillskapades.

Sveriges industriförbund och handelskammaren i Gävle ha förklarat sig
avstyrka, att bestämmelsen i 18 § andra stycket nya lagen bleve tillämplig
på redan registrerade ekonomiska föreningar. Samma ståndpunkt intages av
Sveriges fastighetsägareförbund.

Frågan om tillämpning å äldre föreningar av nyssnämnda bestämmelse
ävensom av föreskriften i huvudförslaget 73 § angående möjlighet för det
allmänna att i vissa situationer ingripa för att åvägabringa upplösning av
förening, vars verksamhet befinnes uppenbarligen strida mot de förutsättningar
under vilka registrering skett, bär uppmärksammats av Sveriges
advokatsamfunds styrelse, som härom yttrar följande:

Enligt den föreslagna promulgationslagen skall den nya lagen om registrerade
föreningar med vissa undantag bliva tillämplig jämväl beträffande
redan existerande föreningar. Såsom antytts i betänkandet torde detta förhållande
leda till att åtskilliga sådana föreningar se sig nödsakade att
träda i likvidation. På grund av bestämmelsen om begränsning av vinstutdelningen
torde detta i stor utsträckning bliva fallet med fastighetsföreningarna.
För många av dessa tillkommer dessutom den omständigheten
att deras verksamhet i realiteten icke drives i överensstämmelse med de
förutsättningar, under vilka registrering skett. Föreningens ändamål har
t. ex. angivits vara att bereda bostäder åt medlemmarna, ehuru verksamheten
i verkligheten icke är av accessorisk karaktär. 73 § i förslaget skapar
för dylika fall en enligt nu gällande lag icke förefintlig möjlighet för myndigheterna
att tvångslikvidera föreningen.

Advokatsamfundets styrelse har vidare beträffande verkningarna av en
likvidation av nu existerande fastighetsföreningar påpekat att enligt 38 §
1 mom. sista stycket kommunalskattelagen allt som vid föreningens upplösning
utskiftades till medlem utöver inbetald insats beskattades såsom inkomst
av kapital. Om taxeringsvärdet på en fastighet under årens lopp höjts
utöver den köpeskilling som erlagts, komme denna värdeökning, oavsett under
vilken tidsperiod den uppstått, att beskattas såsom inkomst, vilket med
hänsyn till skatteskalans progressivitet kunde bli ytterst kännbart. En dylik
konsekvens av den föreslagna lagstiftningen skulle framstå såsom en
uppenbar orättvisa. Styrelsen fortsätter:

Det är givetvis omöjligt att utan närmare utredning angiva vad förslagets
genomförande i denna del ekonomiskt skulle innebära. De av styrelsens
ledamöter, som haft anledning att särskilt ägna sig åt dessa Irågor, äro
dock benägna att antaga att genom en sådan beskattning genomsnittligt 50
å 60 % av redan inkomstbeskattat sparkapital skulle frånhändas den enskilde.
Verkningarna skulle bliva så mycket allvarligare som detta kapital
endast undantagsvis finnes tillgängligt i likvida tillgångar utan ligger i fastigheten.
Då antalet fastighetsföreningar är cirka 10 000, torde problemets
betydelse vara uppenbart.

Till de nu omförmälda konsekvenserna av förslagets genomförande kom -

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

ma ytterligare de olägenheter i form av ny lagfartsstämpel etc. som i betänkandet
omnämnts.

Enligt styrelsens förmenande är det oundgängligen nödvändigt att tillse
att nu berörda verkningar av den föreslagna lagstiftningen undvikas antingen
genom införande av härför erforderlig specialbestämmelse i skattelagstiftningen
eller genom föreskrift av innehåll att nu existerande föreningar
undantagas från den nya lagens tillämpning eller i allt fall från
tillämpningen av sådana i densamma meddelade bestämmelser, vilka äro
ägnade att framtvinga en likvidation av föreningarna.

Samma synpunkter framhållas av Sveriges fastighetsägareförbund, som
uttalar att beskattningen av fastighetsföreningar och deras delägare innebure
att den nominella värdestegringen på fastighet som äges av förening
bleve föremål för inkomstbeskattning vid föreningens upplösning, låt vara
att beskattningens räckvidd i någon mån minskades därigenom att till
grund för beräkning av den dolda reserven i allmänhet lades taxeringsvärdet
och icke marknadsvärdet. Därest en fastighet utskiftades till delägarna
med utnyttjande av marginalen mellan taxeringsvärde och marknadsvärde,
bleve emellertid detta lägre värde ingångsvärde för delägarna vid framtida
realisationsvinstbeskattning i händelse av fastighetens försäljning. Därjämte
kunde för skattefrihet enligt 35 § kommunalskattelagen erforderliga
tidsperioder avbrytas. Det vore sålunda ofta förenat med synnerligen stora
svårigheter att genomföra avveckling av en fastighetsförening, även om avvecklingen
av olika skäl framstode såsom i hög grad önskvärd.

Fastighetsägareförbundet ifrågasätter att särskilda regler borde införas
för beskattning vid avveckling av nu befintliga fastighetsföreningar, vilka
kunde främja en upplösning av föreningarna och fastigheternas överförande
på delägarna i stället för på någon för ändamålet särskilt bildad juridisk
person. Förbundet hemställde förty, att utredning måtte företagas angående
lagstiftningens verkningar i skatteavseende i fråga om föreningar,
vilka vunnit registrering enligt hittills gällande lag, samt att lagstiftningens
slutliga utformning måtte anstå i avbidan på de förslag som kunde föranledas
av en dylik utredning.

De nu berörda skattespörsmålen ha uppmärksammats jämväl i de yttranden,
som avgivits av Stockholms handelskammare och Sveriges industriförbund.
Handelskammaren i Göteborg har vidare uttalat, att realisationsvinstbeskattning
ej borde ifrågakomma, då förutsättningarna härför vore
föranledda av den nya föreningslagstiftningen.

1949 års skatteutredning anför i förevarande ämne:

Om i enlighet med lagförslagets intentioner nybildningen av fastighetsföreningar
kommer att upphöra, kvarstår likväl frågan om de redan existerande
fastighetsföreningarnas fortbestånd. Enligt förslaget skola dessa kunna
fortleva såsom ekonomiska föreningar. För deras del kommer sålunda
att tillämpas samma skatteberäkning som för närvarande. Emellertid kan
ett dylikt konserverande av redan befintliga föreningar möjligen ge upphov
till ett ökat värde för dem och föra med sig att äldre föreningar, vilka icke
längre utöva någon verksamhet men likväl icke blivit avregistrerade, ånyo
upplivas och överlåtas till nya intressenter, som önska begagna dem för sitt

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

199

ursprungliga ändamål. Ett återhållande moment i en dylik utveckling kan
dock ligga i den föreslagna bestämmelsen om att även de nu bestående föreningarna
skola efter en tid av fem år från lagens ikraftträdande vara skyldiga
att underkasta sig regeln om en utdelningsbegränsning till 5 procent
av insatsbeloppet. Visserligen kan det vara tvivel underkastat i vad mån
denna regel kan bli till verklig olägenhet för de bestående fastighetsföreningarna,
men den torde dock komma att bidraga till en viss avveckling
av föreningarna. Ur skattesynpunkt är en sådan avveckling ett så stort önskemål,
att skatteutredningen ifrågasätter om icke särskilda åtgärder borde
vidtagas för att stimulera upplösningen av äldre föreningar, möjligen därigenom
att under någon övergångstid deras likvidation underlättades genom
vissa skatteeftergifter.

Den i utredningens förslag 3 § 7 mom. upptagna bestämmelsen rörande
behörigheten för fullmäktige att besluta om vissa stadgeändringar efter den
nya lagens ikraftträdande har avstyrkts av länsstyrelsen i Västerbottens län.

Mot stadgandet i utredningens förslag 6 § att i vissa fall registreringsmyndigheterna
skola vidtaga åtgärder för åstadkommande av överensstämmelse
mellan föreningsstadgar och den nya lagen ha erinringar framställts
av fyra länsstyrelser. Det har därvid ifrågasatts, huruvida icke underlåtenhet
av föreningarna att åvägabringa nödiga stadgeändringar borde medföra
skyldighet för föreningen att träda i likvidation. Länsstyrelsen i Kristianstads
län anför i denna fråga:

Givetvis synes önskvärt, att de äldre föreningarna ändra sina stadgar till
överensstämmelse med nya lagen. Länsstyrelsen finner emellertid detta
önskemål knappast så betydelsefullt, att registreringsmyndigheterna skäligen
böra åläggas en så betungande arbetsuppgift som här föreslås. Enligt
länsstyrelsens mening bör paragrafen utan större olägenhet kunna ersättas
av en allmän föreskrift om skyldighet för föreningsstyrelse att för registrering
anmäla beslut om ändring av stadgarna till överensstämmelse med nya
lagen i de hänseenden som i paragrafens första stycke sägs. I annat fall kan
det befaras att de på registreringsmyndigheterna ankommande kompletteringsåtgärderna
icke kunna inom rimlig tid genomföras utan anställande
av extra arbetskraft i den mån sådan finnes att tillgå.

Utredningens förslag att vid förenings ombildning till aktiebolag endast
enkel lagfartsstämpel skulle uttagas å överlåtelse av fast egendom har tillstyrkts
av länsstyrelsen i Jönköpings län. Länsstyrelsen i Kronobergs län
har ansett att eftersom överlåtelsen till aktiebolag kunde sägas ha föranletts
av ändring i grunderna för viss lagstiftning, övergången borde underlättas
genom att icke någon lagfartsstämpel uttoges i dessa fall. Samma förmån
borde beviljas enskild medlem av fastighetsförening, som övertoge föreningens
fastighet i samband med att föreningen upplöstes. Genom att staten
i dylika fall avstode från stämpelavgift underlättades fastighetsföreningarnas
ombildning eller upplösning, en utveckling som det uppenbarligen
låge i statsmakternas intresse att främja.

Kooperativa förbundets styrelse har uttalat sig i samma riktning, likaså
några handelskammare, Sveriges köpmannaförbund och fastighetsägareförbundet.

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

1949 års skatteutredning har uttalat, att den knappast hölle för troligt,
att ifrågavarande föreningar i större utsträckning komme att tillgripa aktiebolagsformen.
Den högre skattesatsen för aktiebolag torde verka starkt återhållande.
I allmänhet torde man finna det förmånligare att äga fastigheterna
direkt. Frågan om en reducering av lagfartsstämpeln syntes därför vara av
begränsad praktisk betydelse och icke av den vikt som torde utgöra förutsättningen
för en undantagsbestämmelse av detta slag.

Departementschefen. Det synes lämpligt, såsom utredningen föreslagit, att
de bestämmelser som erfordras i fråga om den nya lagstiftningens ikraftträdande
och dess tillämpning å äldre föreningar m. m. upptagas i en särskild
lag. I det väsentliga har jag, såsom av det följande framgår, ansett
de av utredningen föreslagna bestämmelserna kunna godtagas. Emellertid
ha bestämmelserna ansetts i vissa hänseenden böra jämkas och kompletteras.
I samband härmed har jag funnit att en i någon mån ändrad uppställning
av övergångsbestämmelserna skulle befrämja överskådligheten av desamma.

Departementsförslaget upptager i 1 § föreskrift om tidpunkten för den
nya lagstiftningens ikraftträdande. Denna har synts mig böra fastställas till
den 1 januari 1953.

Det av utredningen föreslagna stadgandet rörande fortsatt tillämpning
å äldre föreningar av de i gällande föreningslag givna specialreglerna beträffande
föreningar m. b. p. a. — vilket har sin främsta betydelse för jordbrukskassorna
— har i departementsförslaget placerats såsom 3 §. Att dessa
regler förutsättas skola tillämpas vid sidan av den nya lagen lärer ej för de
berörda föreningarna medföra olägenhet av någon betydelse. Det må för övrigt
i detta sammanhang erinras om att jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den
22 juni 1950 särskilda sakkunniga tillkallats för att företaga en översyn av
bestämmelserna om jordbrukskasserörelsens organisation och verksamhet.
Det synes naturligt att härvid kommer att övervägas, huruvida erforderliga
specialregler beträffande föreningar m. b. p. a. böra intagas i den särskilda
lagstiftningen för jordbrukskasserörelsen.

Mot den av utredningen i dess förslag uppställda principen att den nya
lagens bestämmelser skola lända till efterrättelse jämväl å föreningar registrerade
enligt äldre rätt lärer intet vara att erinra. Utan inskränkningar
kan dock denna princip ej genomföras. De undantagsbestämmelser som utredningen
i detta avseende föreslagit anser jag mig i huvudsak kunna biträda.

Utredningen har genom förslaget att äldre förenings firma icke utan vidare
må ändras till överensstämmelse med nya lagen velat giva uttryck för
grundsatsen att tidigare registrerade föreningar må bestå, med oförändrad
firma, även om föreningen faller utanför definitionen av begreppet ekonomisk
förening enligt nya lagen. Jämväl enligt min mening bör denna grundsats
gälla men densamma synes böra direkt framgå av lagtexten. Departementsförslaget
upptager fördenskull, i 4 § 1 mom., stadgande därom att

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

201

förening må bestå såsom registrerad förening, med oförändrad firma, utan
hinder av att föreningen ej är av beskaffenhet som i 1 § nya lagen sägs. I
samma moment har intagits föreskrift därom att ändring av firman till
överensstämmelse med 7 § första stycket nya lagen må registreras endast
där föreningen är av beskaffenhet som nyss sagts.

Under 4 § 2 mom. har upptagits den av utredningen föreslagna bestämmelsen,
att stadgandet i 11 § nya lagen rörande föreningarna såsom i princip
öppna associationer icke skall tillämpas å äldre föreningar. Har äldre
förenings firma ändrats till överensstämmelse med nya lagen, vilket som
förut nämnts kan ske endast om föreningen är av den karaktär att den kunnat
registreras enligt nya lagen, synes emellertid regeln i 11 § helt böra gälla
för föreningen. Departementsförslaget har avfattats i enlighet härmed.

Den snävare avgränsning av begreppet ekonomisk förening, som den nya
lagen innebär, medför att vid nya lagens ikraftträdande komma att finnas
registrerade föreningar, som icke rymmas under begreppet ekonomisk förening
enligt den nya lagen. Utredningen har icke ansett det påkallat att för
något slag av dessa föreningar införa vare sig en rätt att med bibehållen
rättskapacitet låta avregistrera sig eller en direkt skyldighet att upplösa sig.

En rätt till avregistrering torde endast kunna ifrågasättas beträffande den
grupp föreningar som beviljats registrering med stöd av 1 § andra stycket
FL. Nybildade sådana föreningar äro nämligen efter den nya lagstiftningen
att betrakta som ideella föreningar och det kunde förty sättas i fråga om
ej registrerade föreningar av denna typ borde beredas möjlighet att i likhet
med andra ideella föreningar bestå som juridiska personer utan registrering.
I ett par remissvar har detta spörsmål uppmärksammats.

Ett avförande av en dylik förening ur föreningsregistret skulle emellertid
medföra att förening, som förut varit underkastad lagstiftningen om
ekonomiska föreningar, i fortsättningen bleve helt oberörd av lagstiftningen.
Ett sådant resultat skulle bl. a. med hänsyn till borgenärerna vara ägnat
att väcka betänkligheter. Jag har därför ej funnit att särskilda anordningar
i antydda syfte böra lagfästas. För föreningarna själva torde det ej vara
över hövan betungande att bli underkastade den förändrade civillagstiftningen.

Vad angår de berörda föreningarnas ställning i beskattningshänseende
efter ett genomförande av den nya lagstiftningen må anmärkas, att man synes
böra räkna med att dessa föreningar även efter en ändrad föreningslagstiftning
komma att beskattas såsom ekonomiska föreningar; de äro nämligen
såsom registrerade föreningar för närvarande uttryckligen underkastade de
för ekonomiska föreningars beskattning gällande bestämmelserna och bli enligt
det nu förevarande lagförslaget alltjämt att betrakta som ekonomiska
föreningar.

Emellertid står det självfallet en sådan förening öppet att upplösas och
ombildas till eu (oregistrerad) ideell förening. Därvid ha föreningen och
dess medlemmar att mot varandra väga, å ena sidan, intresset av att föreningen
bleve beskattad efter den lägre, för ideella föreningar gällande

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 3i.

skattesatsen och att undgå den dubbelbeskattning, som av ekonomisk förening
förvärvad inkomst i princip är underkastad, samt, å andra sidan,
den nackdel, som kan vara förenad med att enligt gällande skattebestämmelser
såsom skattepliktig inkomst av kapital skall upptagas vad som vid
föreningens upplösning utskiftas till medlem utöver inbetald insats. Skulle
erfarenheterna från lagens första tillämpningstid visa, att behov föreligger
av en särskild lagstiftning i syfte att möjliggöra för folketshusföreningar
och liknande föreningar att upplösas och ombildas utan alltför betungande
skattekonsekvenser, torde frågan om en dylik lagstiftning då få upptagas till
prövning.

f utredningens förslag har (3 § 4 mom. andra stycket) upptagits en bestämmelse,
som skulle medföra att för äldre föreningar den i 18 § andra stycket
huvudförslaget intagna regeln om begränsning av rätten att verkställa
sådan utdelning, som beräknas på grundval av inbetalade insatser, skulle
tillämpas först fem år efter nya lagens ikraftträdande. Remissinstanserna
ha, i likhet med utredningen, understrukit att föreningar av vissa typer
genom ifrågavarande regels tillämpning skulle nödgas ombilda sig eller
upplösas, vilket skulle medföra högst betydande skattekonsekvenser, i synnerhet
för de talrika fastighetsföreningarna. I en del remissvar förordas
därför att redan registrerade föreningar helt borde undantagas från tilllämpning
av nämnda utdelningsbestämmelse. Alternativt framkastas den
tanken att föreningarna i samband med en upplösning borde beredas vissa
skattelättnader.

Vid övervägande av berörda spörsmål bör först beaktas att regeln i nya
lagen 18 § andra stycket utformats med tanke på föreningar, vilka falla under
den nya definitionen å ekonomiska föreningar, men i och för sig ej är
lämpad för icke-kooperativa föreningar. Vidare är att märka att — ehuru
en avveckling särskilt av bestående fastighetsföreningar av olika skäl synes
önskvärd — det är tvivel underkastat, om utredningens förslag att ifrågagavarande
föreningar efter en övergångstid skola vara underkastade förenämnda
regel om utdelningsbegränsning verkligen skulle leda till en avveckling
i nämnvärd utsträckning av sådana föreningar. Resultatet synes
lika väl kunna bli att föreningarna i fortsättningen rätta sig efter regeln
men till delägarna överföra uppkomna vinstmedel på annat sätt än genom
utdelning i vanlig ordning. Förslaget kan därjämte föranleda mindre gynnsamma
verkningar beträffande möjligheten att av föreningarna utkräva ersättningsskatt
jämlikt förordningen härom av den 26 juni 1933.

Av det anförda lärer framgå att den i förslaget till lag om ekonomiska
föreningar 18 § andra stycket upptagna regeln enligt min mening icke bör
ens efter en övergångstid vinna tillämpning å fastighetsföreningar eller andra
föreningar, som registrerats med stöd av gällande föreningslag men icke
falla under begreppet ekonomisk förening enligt 1 § i nämnda förslag. Vill
man framtvinga en upplösning av dylika föreningar, vore en direkt föreskrift
härom att föredraga. Emellertid synas tillräckliga skäl för närvarande
icke vara för handen för en så genomgripande åtgärd som att i föreningslag -

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

203

stiftningen upptaga ett stadgande om tvångslikvidation för ett stort antal
nu bestående föreningar. Nämnas må i detta sammanhang att under senare
år torde ha förmärkts en viss tendens till en avveckling av fastighetsföreningar.

Kvar står spörsmålet om utdelningsregelns tillämpning å bestående föreningar
som falla under definitionen å ekonomisk förening i 1 § förslaget
till ny föreningslag. Som förut antytts är utdelningsregeln avpassad just
för föreningar av denna art, vilka nybildas. Men även i fråga om sådana
enligt nuvarande lagstiftning registrerade föreningar lärer regelns upprätthållande
böra eftersträvas. Dock synes icke böra ovillkorligen krävas att regeln
tillämpas omedelbart efter nya lagens ikraftträdande. En övergångstid
av fem år synes skälig.

I enlighet med vad jag anfört i det föregående har i departementsförslaget
4 § 3 mom. upptagits stadgande av innebörd, att bestämmelsen i 18 §
andra stycket nya lagen skall tillämpas endast å sådana vid nya lagens
ikraftträdande registrerade föreningar, vilka äro av beskaffenhet som i 1 §
nya lagen sägs, och att densamma icke skall gälla för räkenskapsår som utgår
före den 1 januari 1958.

Med hänsyn till den ståndpunkt departementsförslaget intager till de nu
behandlade spörsmålen saknas anledning att gå in på de av utredningen
eller vissa remissinstanser berörda frågorna av skatterättslig natur.

Farhågor ha yppats beträffande tillämpningen å äldre föreningar av bestämmelsen
i 73 § nya lagen angående möjlighet för det allmänna att påkalla
upplösning av förening, vars verksamhet drives på sätt som uppenbarligen
står i strid med de förutsättningar under vilka registrering skett. Bestämmelsen
är visserligen i princip tillämplig även å föreningar, registrerade
enligt äldre lag, men ett ingripande mot dylika föreningar måste tydligen bedömas
med utgångspunkt från den nu gällande föreningslagens föreskrifter.
På grund härav och under påpekande jämväl av stadgandet i nu förevarande
lagförslag 4 § 1 mom. vill jag som min mening uttala att bestämmelsen i
praktiken icke torde kunna antagas leda till obilliga verkningar för äldre
föreningar.

Utredningen har föreslagit föreskrift därom att för räkenskapsår, som
utgår ett år efter nya lagens ikraftträdande, redovisning må ske och redovisningshandlingar
upprättas jämlikt äldre lags bestämmelser (3 § 6 mom.
första stycket). Med hänsyn till att nya lagen föreslås skola träda i kraft
först den 1 januari 1953 kunde ifrågasättas, att redovisningsbestämmelserna
omedelbart skulle vinna tillämpning. För att möjliggöra för de ekonomiska
föreningarna att före lagens ikraftträdande så omlägga sin räkenskapsföring,
att de utan svårighet kunna tillfullo tillämpa nya lagens föreskrifter
i fråga om redovisningsskyldigheten och för att de jämväl skola
iakttaga att de enligt den nya lagstiftningen bli underkastade bokföringsplikt
enligt bokföringslagen, är det emellertid lämpligt att föreningarna beredas
visst rådrum. Eu komplettering av förslaget har synts lämplig i detta
sammanhang, såtillvida att rescrvfondsreglerna i 17 § nya lagen på grund

204

Kungl. Maj:Is proposition nr 3''r.

av sitt samband med redovisningsbestännnelserna ej heller synas böra komma
till tillämpning före den tid, för vilken redovisning må ske enligt äldre
lags föreskrifter. Bestämmelser i nu angivna hänseenden ha upptagits i departementsförslaget
4 § 5 mom.

Vad angår de av utredningen i övrigt föreslagna övergångsbestämmelserna
må ytterligare anmärkas följande.

Av utredningen föreslagen bestämmelse (3 § 4 mom. första stycket) att
stadgandet i 13 § första stycket nya lagen angående överlåtelse av medlems
andel icke skall äga tillämpning i fråga om överlåtelse som ägt rum före
lagens ikraftträdande har såsom obehövlig ansetts kunna utgå.

I departementsförslaget ha till en ny paragraf, 5 §, överförts några av de
i utredningens förslag 3 § upptagna bestämmelserna. Sålunda har i 5 § under
1 mom. intagits bestämmelsen om fullmäktigsammanträdes kompetens
för visst fall. Vad i ett remissvar erinrats mot denna bestämmelse har nämligen
enligt min mening icke synts böra föranleda ändring i förslaget. Jag
hänvisar till utredningens motivering (betänkandet s. 259).

Sistnämnda paragraf innehåller vidare i 2 mom. en övergångsbestämmelse
i anslutning till 34 § första stycket i den nya lagen. Härom hänvisas till vad
vid sagda paragraf anförts. Ytterligare har i enlighet med vad tidigare
nämnts i anslutning till 8 och 9 §§ nya lagen i iförevarande lagförslag 5 §
5 mom. upptagits föreskrift rörande skyldighet för äldre föreningar att till
föreningsregistret anmäla föreningens postadress.

Utredningens förslag (6 §) angående länsstyrelsens åligganden för att
äldre föreningsstadgar i vissa betydelsefulla hänseenden må bringas i överensstämmelse
med nya lagen har synts kunna utgå. Det lärer kunna antagas
att föreningarna självmant vidtaga åtgärder i detta syfte, och nämnvärda
olägenheter torde för övrigt ej följa av att föreningsstadgar på en
del punkter tilläventyrs ej ansluta sig till nya lagens bestämmelser.

Departementsförslaget 6 § motsvarar utredningens förslag 5 §.

Förslaget till lag om ändring i lagen om bostadsrättsföreningar.

Enligt 9 § första stycket andra punkten bostadsrättsföreningslagen är det
ej nödvändigt att i firman för bostadsrättsförening intaga orden »utan personlig
ansvarighet» eller förkortning av dessa ord. Med hänsyn till bestämmelserna
i 7 § nya lagen har nämnda stadgande erhållit den ändrade avfattningen,
att det ej är nödvändigt att i firman intaga ordet ekonomisk.

Utredningens förslag innebär i övrigt att ur bostadsrättsföreningslagen
utmönstras vissa föreskrifter, till vilka motsvarighet upptagits i den nya
lagen. Detta är fallet med föreskrifter om utdelning av vinst (57 § första
stycket) samt om styrelsens skyldighet att avlämna redovisningshandlingar
och om ärenden å ordinarie föreningsstämma (58 §).

I yttrande av hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund har uttalats, att huvudförslagets bestämmelse i 44 § att årsredovisningshandlingarna
skulle hos förening hållas tillgängliga för dem som

205

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

önskade taga kännedom därom kunde särskilt i mängden av mindre föreningar
befaras leda till tvister och trakasserier. Förbundet hemställde att stadgandet
i 58 § bostadsrättsföreningslagen om att redovisningshandlingar
skola insändas till länsstyrelsen måtte bibehållas.

Svenska riksbyggen uttalar sig i samma riktning.

I några yttranden framhålles behovet av ytterligare ändringar i lagen om
bostadsrättsföreningar. Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund samt svenska riksbyggen förorda sålunda att lagen omarbetas i
sådan utsträckning att den fullständigt komme att reglera bostadsrättsföreningarna.
Smålands och Blekinge handelskammare uttalar att ett genomförande
av den nu föreslagna lagstiftningen nödvändiggjorde en revision av
sagda lag, enär densamma i stora delar hänförde sig till bestämmelserna i gällande
lag om ekonomiska föreningar. En avsevärd förenkling av bestämmelserna
i bostadsrättsföreningslagen borde därvid eftersträvas.

Departementschefen. Publicitetsregeln i 44 § nya lagen är enligt min mening
att föredraga framför bestämmelse att årsredovisningshandlingar
obligatoriskt skola insändas till registreringsmyndigheterna. Härom hänvisas
till vad som anförts vid nämnda paragraf. Anledning torde saknas
därtill att de syften som ligga bakom denna regel icke böra tillgodoses jämväl
i fråga om bostadsrättsföreningar. Visserligen innehåller bostadsrättsföreningslagen
redan nu ett stadgande om redovisningens offentlighet, som
i och för sig förefaller att vara effektivt, men man kan fråga sig om insamlandet
hos länsstyrelserna av dessa föreningars årsredovisningar har
nämnvärd reell betydelse för det syfte varom nu är fråga. Så torde knappast
vara fallet. Med hänsyn härtill och då föreskriften i 44 § bereder möjlighet
för registreringsmyndighet att från förening infordra årsredovisningshandlingar
har jag funnit en avvikande reglering i förevarande ämne beträffande
bostadsrättsföreningar icke böra ifrågakomma.

Ett genomförande av den nya lagstiftningen lärer ej nödvändiggöra ändringar
i bostadsrättsföreningslagen i andra hänseenden än utredningen föreslagit.
Därest emellertid framdeles behov yppas av en mera allmän revision
av nämnda lag, bör därvid uppmärksammas att bostadsrättsföreningslagen
i vissa avseenden hänvisar till stadganden i gällande föreningslag, vilka ersättas
av bestämmelser i den nya lagen, ävensom beaktas önskemålet att den
speciella lagstiftningen för bostadsrättsföreningar borde giva en fullständig
rättslig reglering för dessa föreningar.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 8 bokföringslagen.

Ingressen till 1 § har givits en ändrad avfattning betingad av att registrerade
ekonomiska föreningar i allmänhet skola vara underkastade bokföringsplikt
enligt bokföringslagen.

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Förslaget till lag om ändring av 54 § lagen om ackordsförhandling

utan konkurs.

Bestämmelsen i 54 § andra stycket förevarande lag, att anteckning om
att ekonomisk förening fått till stånd ackordsförhandling utan konkurs i
visst fall skall avföras ur föreningsregistret, har överförts till den nya lagen
103 § andra stycket andra punkten. I anledning härav har förstnämnda lagrum
föreslagits skola upphöra att gälla.

Förslaget till förordning om ändrad lydelse av 69 § förordningen om

jordbrukets kreditkassor.

I 69 § första stycket har föreslagits ett tillägg av innebörd att tillsynsmyndigheten
för jordbrukskassorna, bank- och fondinspektionen, äger meddela
bestämmelser i fråga om årsredovisning, som avvika från de för ekonomiska
föreningar i allmänhet gällande. Tillägget torde vara motiverat
trämst därav att jordbrukskasseförordningen innehåller vissa speciella bestämmelser
angående redovisningen.

Beträffande tillämpningen å jordbrukskassorna av vissa andra bestämmelser
i huvudförslaget hänvisas till vad som anförts vid 17 och 98 §§ i
nämnda förslag samt vid förslaget till lag angående införande av den nya
lagen om ekonomiska föreningar.

Hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1. lag om ekonomiska föreningar;

2. lag angående införande av nya lagen om ekonomiska föreningar;

3. lag om ändring i lagen den 25 april 1930 (nr 115) om bostadsrättsföreningar; 4.

lag om ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr
117);

5. lag om ändring av 54 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling
utan konkurs; samt

6. förordning om ändrad lydelse av 69 § Kungl. Maj.ts förordning den 5
juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de fem förstnämnda
förslagen, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte
för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Lars Lemne.

1 Denna bilaga har här uteslutits, såvitt avser de under 3—6 nämnda lagförslagen, vilka frånsett
vissa redaktionella jämkningar överensstämma med de vid propositionen fogade lagförslagen
i samma ämnen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

207

Förslag

till

Lag

om ekonomiska föreningar.

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Förening med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen
genom sådan ekonomisk verksamhet, i vilken medlemmarna deltaga som
avnämare eller leverantörer eller genom begagnande av föreningens tjänster
eller på annat dylikt sätt, må vinna registrering som ekonomisk förening;
och skall å sådan förening tillämpas vad i denna lag stadgas.

2 §.

För ekonomisk förenings förbindelser häfta allenast föreningens tillgångar,
förfallna men ej guldna insatser och avgifter inräknade.

3 §•

4 §•

Förening registreras hos länsstyrelsen i det län, där föreningens styrelse
enligt stadgarna har sitt säte.

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 3i.

Stadgar och firma m. m.

5 §.

För att vinna registrering skall förening

bestå av minst fem medlemmar, dock att antalet medlemmar må vara
tre eller fyra där minst tre medlemmar utgöras av föreningar, samt

i enlighet med denna lag hava antagit stadgar ävensom utsett styrelse
och revisorer.

6 §•

Föreningens stadgar skola angiva:

1. föreningens firma;

2. ändamålet med föreningens verksamhet och verksamhetens art;

3. den ort inom riket, där föreningens styrelse skall hava sitt säte;

4. den insats med vilken varje medlem skall deltaga i föreningen, huru
insatserna skola göras samt huruvida medlem må deltaga i föreningen med
högre belopp än enkel insats;

5. där regelbundna eller på särskilt beslut om uttaxering beroende avgifter
till föreningen skola förekomma, avgifternas belopp eller de högsta
belopp vartill de må bestämmas;

6. antalet styrelseledamöter och revisorer eller det högsta och lägsta antal
vartill de skola uppgå samt, om för styrelseledamöter eller revisorer skola
finnas suppleanter, enahanda uppgift beträffande dem, tiden för styrelseledamots,
revisors och suppleants uppdrag, så ock, där styrelseledamot,
revisor eller suppleant ej skall väljas å föreningsstämma, huru tillsättning
skall ske;

7. där fullmäktige skola finnas på sätt i 62 § sägs, deras befogenhet, huru
de skola utses och tiden för deras uppdrag;

8. föreningens räkenskapsår;

9. det sätt, varpå kallelse till istämma skall ske och andra meddelanden
bringas till medlemmarnas eller de fullmäktiges kännedom, ävensom den
tid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;
samt

1U. de grunder, enligt vilka skall förfogas över uppkommen vinst, så ock
huru vid föreningens upplösning skall förfaras med föreningens behållna
tillgångar.

7 §•

Föreningens firma skall innehålla orden »ekonomisk» och »förening» eller
förkortningen »ek. för.».

I firman må ej ordet »bolag» eller eljest något, som betecknar ett bolagsförhållande,
intagas på sådant sätt, att därav kan föranledas det misstag att
firman innehaves av ett bolag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

209

Firman skall tydligt skilja sig från andra hos länsstyrelsen förut registrerade
ännu bestående föreningsfirmor.

Annan än registrerad ekonomisk förening må ej i sin firma använda uttrycket
ekonomisk förening eller förkortning därav.

8 §•

Ansökan om föreningens registrering skall göras av styrelsen.

Ansökningen skall innehålla försäkran av styrelsen att medlemmarnas
antal uppgår till det i 5 § angivna lägsta antalet eller, där enligt stadgarna
eller beslut vid sammanträde med medlemmarna föreningen icke må börja
sin verksamhet förrän visst högre medlemsantal uppnåtts, att antalet uppgår
härtill. Har i den ordning nu sagts föreskrivits att föreningen icke må
börja sin verksamhet förrän visst minimibelopp inbetalats i insatser eller
avgifter eller eljest villkor uppställts härför, skall försäkran jämväl avgivas
att villkoret är uppfyllt.

9 §.

I ansökningen skall uppgivas, av vilka och huru föreningens firma skall
tecknas, där ej denna befogenhet skall utövas allenast av styrelsen. Skall
firman tecknas av annan än styrelseledamot eller suppleant, skall uppgift
lämnas jämväl om hans fullständiga namn, medborgarskap och hemvist.

Medlemsförteckning.

10 §.

över förenings medlemmar skall genom styrelsens försorg hållas förteckning.
Denna kan bestå av betryggande lösblads- eller kortsystem. Förteckningen
skall för varje medlem innehålla uppgift om hans fullständiga namn
och hemvist samt å det antal insatser, med vilket han deltager i föreningen.

Styrelsen skall hålla medlcmsförteckningcn tillgänglig för envar som vill
taga kännedom om densamma.

Medlem vare berättigad att på begäran erhålla skriftlig uppgift av föreningen
om medlemskapet och av honom gjorda insatser.

14 Itihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 34.

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Medlems intagande och avgång.

11 §•

Förening må icke vägra nya medlemmar inträde, såframt ej med hänsyn
till arten eller omfattningen av föreningens verksamhet eller föreningens
syfte eller annan orsak särskilda skäl äro därtill.

Ansökan om inträde prövas av styrelsen, där ej annorlunda är bestämt
i stadgarna.

12 §.

Anmälan om inträde skall göras senast sex månader efter medlemmens
död eller, om den i 15 § avsedda tiden för dödsboets avgång ur föreningen
då ännu ej inträffat, senast vid den tiden.

13 §.

I förening, där medlemskap är förbundet med ägande eller brukande av
fastighet eller drivande av rörelse, må i stadgarna upptagas föreskrift om
skyldighet för medlem att vid avyttring av fastighet eller rörelse eller vid
frånträde av arrende jämväl överlåta andel i föreningen. Har i enlighet
med sådan föreskrift överlåtelse ägt rum, vare förvärvaren medlem i överlåtarens
ställe.

14 §.

Medlem äge uppsäga sig till utträde ur föreningen. I stadgarna må föreskrivas,
att uppsägning skall ske skriftligen och vara försedd med medlemmens
bevittnade namnunderskrift. I stadgarna kan ock bestämmas att
uppsägning ej får ske förrän efter viss tid, högst två år, från inträdet. Efter
medgivande av länsstyrelsen må sagda tid utsträckas till högst fem år.

Medlem må på grund, som kan vara bestämd i stadgarna, uteslutas ur
föreningen. Beslut härom fattas, där i stadgarna icke är annorlunda föreskrivet,
av föreningsstämman.

15 §•

Avgång ur föreningen äger rum vid den tid för årlig räkenskapsavslutning,
som infaller näst efter en månad eller efter den i stadgarna bestämda
längre tid, högst sex månader, sedan medlemmen uppsagt sig till utträde
eller uteslutits eller annan omständighet som föranlett avgången inträffat.

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Medlem, som blivit utesluten ur föreningen, vare genast förlustig rätten
att deltaga i överläggningar och beslut om föreningens angelägenheter.

16 §.

1 mom. Då medlem avgått, äge han dels sex månader från avgången utfå
inbetalda insatser, i den mån föreningens behållna tillgångar enligt den
vid tiden för avgången uppgjorda balansräkningen därtill förslå utan anlitande
av reservfond eller förnärmande av övriga medlemmars lika rätt, dels
ock, i samma ordning som övriga medlemmar, utbekomma vad på den avgångne
belöper av beslutad vinstutdelning.

Träder föreningen i likvidation inom sex månader från det medlem avgått,
eller varder inom samma tid beslut om föreningens försättande i
konkurs meddelat, have den avgångne samma rätt att utfå insatser som
övriga medlemmar.

Innehålla föreningens stadgar inskränkning i avgående medlems rätt,
varom nu är sagt, lände den, utom i fall som i 68 § andra stycket och 98 §
2 mom. andra stycket sägs, till efterrättelse.

Reservfond och vinstutdelning m. m.

17 §.

1 mom. Av förenings årsvinst, efter avdrag för vad som åtgår till täckande
av möjligen förefintlig förlust från föregående år, skola minst fem
procent avsättas till reservfond. Hava på grund av rörelsens resultat medlemmar
eller andra tillgodoförts gottgörelse i form av efterlikvider, återbäringar
eller dylikt, skall avsättning därav ske med minst fem procent, även
om gottgörelsen icke ingår i årsvinsten. Till reservfonden skall alltid läggas
vad medlem vid avgång ur föreningen icke återfår av sin insats.

Nedsättning av reservfonden må beslutas allenast för täckande av förlust,
som enligt fastställd balansräkning finnes hava uppstått å föreningens
verksamhet i dess helhet och som icke kan ersättas av befintliga till framtida
förfogande avsatta medel.

2 mom. Konungen må medgiva förening eller vissa grupper av föreningar
undantag, helt eller delvis, från bestämmelserna i 1 mom., om med hänsyn

212

Kungi. Maj:ts proposition nr 34.

till arten av föreningsverksamheten och övriga omständigheter synnerliga
skäl därtill föranleda.

18 §.

Utdelning må ej ske av annat än den vinst, som förefinnes enligt fastställd
balansräkning för sista räkenskapsåret, i den mån vinsten icke skall
avsättas till reservfonden. Ej heller må utbetalning av gottgörelse, varoan
förmäles i 17 § 1 mom., äga rum i vidare mån än att föreskriven avsättning
kan ske till reservfonden. I övrigt må utbetalning till medlemmarna av
föreningens tillgångar ej verkställas annorledes än genom återbetalning av
insatser enligt 16 § 1 mom. eller i samband med nedsättning av insatsernas
belopp enligt 68 § sista stycket.

Beräknas utdelning annorledes än i förhållande till den omfattning, vari
föreningens verksamhet tagits i anspråk, må den fastställas till högst fem
procent för år å inbetalade insatser.

19 §•

Varder utdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i 18 § sägs eller
mot bestämmelse i föreningens stadgar, vare de, som uppburit sådan utdelning,
skyldiga att återbära denna jämte fem procent ränta därå, Samma
lag vare, där gottgörelse varom i 17 § 1 mom. förmäles utbetalats i strid mot
vad i 18 § sägs eller mot bestämmelse i föreningens stadgar, och den som
mottog gottgörelsen insåg eller bort inse nämnda förhållande.

För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som medverkat
till beslutet om utdelning eller utbetalning eller verkställandet av detta,
ansvariga efter de beträffande skadeståndsskyldighet i 106, 108 och 109 §§
stadgade grunderna.

20 §.

Föreningsstämman må ej besluta om användande av föreningens vinstmedel
eller övriga tillgångar eller om åtagande av förpliktelser för ändamål,
som uppenbarligen är främmande för föreningens syfte. Dock äge stämman
använda tillgångar till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål, såvitt
det med hänsyn till ändamålets beskaffenhet, föreningens ställning och
omständigheterna i övrigt får anses skäligt.

Styrelse och firmateckning.

21 §.

För förening skall finnas en styrelse bestående av minst tre ledamöter.
Styrelsen skall förvalta föreningens angelägenheter i enlighet med vad i
denna lag är stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 36.

213

Styrelsen väljes å föreningsstämma; dock må i stadgarna kunna bestämmas,
att styrelsen eller ledamot av densamma skall tillsättas i annan ordning.

Styrelseledamot skall utses för tid intill dess stämma som i 57 § 1 mom.
sägs hållits och må icke utses för längre tid än till och med den stämma
som skall äga rum under tredje räkenskapsåret efter valet. Ändå att den tid,
för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått till ända, må han skiljas
från uppdraget genom beslut av den som utsett honom. Styrelseledamot
äge ock rätt att avgå före utgången av nämnda tid. Anmälan om avgång
skall göras hos styrelsen, så ock, där styrelseledamot ej är vald å föreningsstämma,
hos den som tillsatt honom.

Om styrelseledamot, som är vald å föreningsstämma, entledigas eller eljest
avgår eller avlider eller hinder för honom att vara styrelseledamot uppkommer
enligt 22 § och suppleant ej finnes, åligger det övriga styrelseledamöter
att ofördröj ligen föranstalta om val av ny ledamot för återstående mandattid.
Med valet må dock anstå till nästa stämma där styrelseval skall äga
rum, såframt styrelsen är beslutför med kvarstående ledamöter och suppleanter.

22 §.

Styrelseledamot skall vara myndig och, där ej Konungen eller myndighet
Konungen förordnar annat tillåter, här i riket bosatt svensk medborgare.

Styrelseledamot skall vara medlem i föreningen. Dock må även den vara
styrelseledamot som enligt lag är ställföreträdare för medlem samt, där
juridisk person är medlem, den som är ledamot av den juridiska personens
styrelse eller delägare i densamma. Jämväl eljest må, där så för visst eller
vissa särskilt angivna fall i stadgarna medgives, annan än medlem vara styrelseledamot.

23 §.

Vad i denna lag är stadgat om styrelsedamot skall i tillämpliga delar
gälla beträffande suppleant.

24 §.

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

melse med lag samt att medelsförvaltningen är ordnad på betryggande sätt
ävensom att behörig kontroll häröver finnes.

25 §.

Inom styrelsen skall en ledamot vara ordförande.

Det åligger ordföranden att tillse att sammanträden hållas då så erfordras.

26 §.

Såsom styrelsens beslut gälle, där föreskrift om särskild röstpluralitet ej
givits i stadgarna, den mening, om vilken de flesta röstande förena sig, och
vid lika röstetal den mening som biträdes av ordföranden. Är styrelsen
icke fulltalig, må beslut anses föreligga allenast där av de tillstädesvarande
ett antal om minst en tredjedel av hela antalet styrelseledamöter enat sig.

’ 27 §.

Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal
mellan honom och föreningen. Ej heller må han deltaga i behandling av
fråga om avtal mellan föreningen och tredje man, såframt han däri äger
ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot föreningens. Vad sålunda
är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande gåva från föreningen,
så ock beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten
eller tredje man.

28 §.

Kungl. Maj. ts proposition nr 34.

215

29 §.

Bemyndigande för styrelseledamot, styrelsesuppleant eller annan att teckna
föreningens firma må meddelas av styrelsen, där ej i stadgarna eller
genom beslut av föreningsstämman gjorts inskränkning häri. Utan tillstånd
av Konungen eller myndighet Konungen förordnar må bemyndigande ej
lämnas den som icke är här i riket bosatt svensk medborgare.

Bemyndigande att teckna föreningens firma må när som helst av styrelsen
återkallas.

30 §.

Då bemyndigande att teckna föreningens firma meddelas, äger styrelsen
föreskriva, att rätten till firmateckning får av två eller flera personer utövas
allenast gemensamt.

Föreskrives annan inskränkning i rätten att teckna föreningens firma
än i första stycket sägs, må den ej registreras.

31 §.

32 §.

I förhållande till föreningen åligger det styrelsen och annan ställföreträdare
för föreningen att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter
som meddelas i stadgarna eller av föreningsstämma. Annan ställföreträdare
än styrelsen vare ock skyldig att ställa sig till efterrättelse föreskrift
som meddelas av styrelsen. Dock må styrelsen och annan ställföreträdare
för föreningen icke efterkomma föreskrift, där den finnes såsom stridande
mot denna lag eller stadgarna ej vara gällande, icke heller föreskrift av
föreningsstämma om sådan åtgärd avseende förvaltningen av föreningens
angelägenheter, vars verkställighet styrelsen finner innebära ett uppenbart
åsidosättande av föreningens intressen.

Den, som enligt 27 § icke må för föreningen deltaga i behandling av
fråga om avtal, äge ej heller befogenhet att utan särskilt uppdrag av styrelsen
företräda föreningen i avseende å avtalet.

33 §.

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Om styrelsesuppleant företrätt föreningen, vare det förhållandet, att förutsättning
för hans inträde i styrelseledamots ställe saknades, utan verkan
gentemot tredje man, där han ej insåg eller bort inse nämnda förhållande.

34 §.

Har åtgärd som i första stycket avses företagits utan vederbörligt bemyndigande
och vill föreningen klandra åtgärden, skall föreningen väcka talan
därom inom aderton månader sedan lagfart, inskrivning eller inteckning
beviljades. Försummas det, vare rätt till talan förlorad.

35 §.

Skriftlig handling, som utfärdas för förening, bör undertecknas med föreningens
firma, och skola de som teckna firman därvid underskriva sina
namn.

36 §.

Vill styrelsen väcka talan mot föreningen, skall styrelsen utlysa föreningsstämma
för val av ombud att föra föreningens talan i tvisten. Stämning
delgives genom att föredragas å stämman.

37 §.

Sker ändring i avseende å de till styrelseledamöter eller styrelsesuppleanter
utsedda personerna eller i fråga om rätten att teckna föreningens
firma, eller ändras föreningens postadress, skall styrelsens ordförande därom
ofördröj ligen göra anmälan för registrering. Å denna anmälan skall i
tillämpliga delar gälla vad i 9 § sägs. Rätt att göra anmälan tillkommer
den som beröres av anmälningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 34.

217

Styrelsens årsredovisning.

38 §.

Det åligger styrelsen att för varje räkenskapsår avgiva redovisning för
förvaltningen av föreningens angelägenheter genom avlämnande av berättelse
rörande verksamheten under året (förvaltningsberättelse) jämte redogörelse
för föreningens ställning vid räkenskapsårets utgång (balansräkning)
samt för intäkter och kostnader under året (vinst- och förlusträkning).
Redovisningshandlingarna skola vara underskrivna av samtliga styrelseledamöter.

Minst tre veckor före den föreningsstämma, å vilken redovisningshandlingarna
och revisorernas berättelse skola framläggas, skall styrelsen
till revisorerna i huvudskrift eller avskrift avlämna redovisningshandlingarna
för det förflutna räkenskapsåret.

39 §.

Räkenskapsår skall vara helt år, dock må räkenskapsår vid verksamhetens
början ävensom vid omläggning av räkenskapsår avse del av år eller
utsträckas att omfatta högst aderton månader.

40 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skola i avseende å förenings inventarium,
balansräkning samt vinst- och förlusträkning gälla följande
bestämmelser.

1 mom. Tillgångar som äro avsedda till stadigvarande bruk för föreningen
(anläggningstillgångar) må upptagas till högst det belopp, vartill
kostnaderna för deras anskaffning eller tillverkning uppgått, ökat med de
kostnader som föreningen under räkenskapsåret nedlagt för förbättring
därå eller som i sådant avseende balanserats från tidigare räkenskapsår.
Avskrivning skall dock årligen ske med belopp, som motsvarar tillgångarnas
värdeminskning på grund av ålder och nyttjande eller annan
orsak, så att anskaffnings- eller tillverkningsvärdet jämte angivna förbättringskostnader
blir helt avskrivet under den tidrymd tillgången kan
beräknas vara användbar för föreningen.

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

lopp varmed uppskrivning sker användes till erforderlig avskrivning på
värdet av andra anläggningstillgångar. I fråga om fast egendom må dock
uppskrivning ej ske över senast fastställda taxeringsvärdet.

41 §.

Vid uppställande av balansräkningen skola bestämmelserna nedan iakttagas.

1 mom. Följande poster skola upptagas var för sig, dock att ytterligare
tördelning i poster skall äga rum, där det med hänsyn till verksamhetens
art och omfattning samt föreningens förhållanden i övrigt må anses påkallat:

A. Bland tillgångarna.

I. Anläggningstillgångar.

1. jordbruks- och skogsfastigheter;

2. fabriksfastigheter med därtill hörande anläggningar samt
andra fastigheter;

3. maskiner, vare sig de äro att hänföra till fast egendom eller
ej, inventarier och dylikt;

4. aktier och andra andelsrättigheter samt obligationer och andra
fordringar, avsedda att stadigvarande innehavas av föreningen.

II. Omsättningstillgångar.

1. lager av färdiga varor, av varor under tillverkning samt av
råvaror, hjälp- och driftsmaterial;

2. aktier och andra andelsrättigheter samt obligationer och andra
fordringar, som icke falla under I 4 eller avses i II 3 och 4;

3. accepterade växlar;

4. kontanta penningar, checkar och banktillgodohavanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

219

III. Förlust å föreningens verksamhet,

a) balanserad förlust,

b) nettoförlust för räkenskapsåret.

B. Bland skulderna.

I. Inbetalda insatser.

II. Reservfonden och andra fonder var för sig.

III. Långfristiga skulder.

IV. Kortfristiga skulder.

V. Oguldna skatter, belöpande på tiden före räkenskapsårets utgång.

VI. Vinst å föreningens verksamhet,

a) balanserad vinst,

b) nettovinst för räkenskapsåret.

2 mom. Fordran å insats må icke upptagas som tillgång.

3 mom. Vid posten balanserad vinst skall angivas beloppet av hela vinsten
enligt balansräkningen för nästföregående räkenskapsår samt huru vinsten
disponerats.

4- mom. I balansräkningen skall anmärkas sammanlagda beloppet av föreningens
borgens- och övriga ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits
bland skulderna, ävensom av föreningen ställda panters sammanlagda
värde enligt balansräkningen. I fråga om inteckningar skall sammanlagda
beloppet angivas dels för inteckningar i fast egendom, dels för för1
agsinteckningar och dels för inteckningar i annan lös egendom med angivande
av dess slag.

I balansräkningen skall ock anmärkas sammanlagda beloppet för år av
pensioner utgående på grund av förpliktelser, vilka ej upptagits såsom
skuld i balansräkningen. Pensionsförpliktelse, som i närmast föregående
balansräkning upptagits såsom skuld, skall fortfarande redovisas som sådan.

42 §.

Följande poster skola upptagas för sig, dock att ytterligare fördelning i
poster skall äga rum, där det med hänsyn till verksamhetens art och omfattning
och föreningens förhållanden i övrigt må anses påkallat:

A. Bland intäkterna.

1. intäkten av föreningens rörelse. Driver föreningen av varandra väsentligen
oberoende rörelsegrenar, skall intäkten av varje sådan rörelscgren
särskilt redovisas, där det ej finnes kunna lända till förfång för föreningen.
Vid intäktens beräknande må avdrag ej göras för omkostnader, som skola

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 3b.

särskilt redovisas under B 2—6, dock att de under B 4 och B 5 angivna
kostnaderna må avdragas, därest de särskilt anmärkas i vinst- och förlusträkningen
;

2. vinstutdelning å aktier eller andra andelar samt räntor;

3. andra intäkter, som ej härleda sig från rörelsen;

4. vederlagsfria eller extraordinära förvärv;

5. nettoförlust å föreningens verksamhet under räkenskapsåret.

B. Bland kostnaderna.

1. förlust å föreningens rörelse eller å sådan rörelsegren, för vilken särskild
redovisning skall lämnas efter vad under A 1 sägs;

2. räntor;

3. skatter;

4. avskrivningar på värdet av anläggningstillgångar eller avsättningar till
värdeminskningskonton för sådana tillgångar, därvid beloppets fördelning
på de under särskilda poster i balansräkningen upptagna tillgångarna skall
angivas;

5. allmänna förvaltningskostnader;

6. extraordinära kostnader och förluster;

7. nettovinst å föreningens verksamhet under räkenskapsåret.

43 §.

i mom. I förvaltningsberättelsen skall upplysning lämnas om hela intäkten
av föreningens rörelse under räkenskapsåret (omsättningssumman)
samt om sådana till medlemmar eller andra utgående efterlikvider, återbäringar
eller liknande ersättningar som icke ingå i årsvinsten, där ej upplysning
i nämnda hänseenden lämnas i vinst- och förlusträkningen. Vidare
skall i förvaltningsberättelsen, i den mån det finnes kunna ske utan förfång
för föreningen, upplysning lämnas om väsentliga förändringar i medlemsantalet
samt om andra för bedömningen av föreningens ställning och resultatet
av dess verksamhet samt styrelsens förvaltning viktiga förhållanden,
vilka ej framgå av balansräkningen eller vinst- och förlusträkningen, så
ock om händelser av väsentlig betydelse för föreningen, jämväl där de inträffat
efter räkenskapsårets slut.

I den mån motsvarande uppgifter ej intagits i balansräkningen, skall i
förvaltningsberättelsen uppgift lämnas beträffande fastigheter om taxeringsvärden
och brandförsäkringsbelopp samt beträffande maskiner, inventarier
och andra dylika anläggningstillgångar om brandförsäkringsbelopp,
med fördelning av nämnda värden och belopp såvitt möjligt på de
under särskilda poster i balansräkningen upptagna tillgångarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

221

ersättningar under räkenskapsåret dels till arbetare, dels till styrelsen och
andra personer i ledande ställning, dels ock till övriga befattningshavare
hos föreningen.

44 §.

Inom samma tid vare styrelsen jämväl skyldig att efter anmodan av länsstyrelsen
dit insända avskrift av nämnda handlingar.

Revision.

45 §.

Styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper skola granskas av
en eller flera revisorer, utsedda å föreningsstämma eller på annat i stadgarna
angivet sätt.

Revisorer skola utses för tid intill dess stämma som i 57 § 1 mom. sägs
hållits och må icke utses för längre tid än till och med den stämma som
skall äga rum under andra räkenskapsåret efter valet. Revisor må, ändå
att den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända, skiljas från uppdraget
genom beslut av den som utsett honom. Om revisor, som är vald å föreningsstämma,
entledigas eller eljest avgår eller avlider eller hinder för honom
att vara revisor uppkommer enligt 46 § 1 mom. och suppleant ej finnes,
åligger det styrelsen att ofördröjligen föranstalta om val av ny revisor.

Den som utsetts till revisor skall därom ofördröjligen underrättas, om
han valts å föreningsstämma, genom styrelsens försorg och eljest av den
som tillsatt honom.

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

46 g.

1 mom. Revisor skall vara myndig och, där ej för särskilt fall Konungen
eller myndighet Konungen förordnar annat tillåter, här i riket bosatt svensk
medborgare. Revisor skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och
insikt i ekonomiska förhållanden som med hänsyn till föreningens verksamhet
erfordras för uppdraget.

Till revisor må ej utses den, som är befattningshavare hos föreningen
eller under det sist förflutna året handhaft bokföring eller medelsförvaltning
för föreningen eller som intager en underordnad eller beroende ställning
till styrelseledamot eller befattningshavare hos föreningen, åt vilken
uppdragits att ombesörja bokföringen eller medelsförvaltningen eller kontrollen
däröver, ej heller styrelseledamots eller sådan befattningshavares
make eller den, som med honom är i rätt upp- eller nedstigande skyldskap
eller svågerlag eller är hans syskon eller med honom är i det svågerlag, att
den ene är gift med den andres syskon.

2 mom. Finnes hos sammanslutning med ändamål att handhava gemensamma
uppgifter för föreningar inrättat särskilt revisionsorgan, må sammanslutningen
kunna utses till revisor. Till revisionens förrättande skall
sammanslutningen utse för uppdraget lämpad person, och gälle i avseende
å honom vad i 1 mom. sägs. Ersättningsskyldighet som kan uppkomma för
revisor på grund av uppdraget skall åvila jämväl sammanslutningen.

47 §.

Avser uppdraget granskning av viss åtgärd eller av vissa räkenskaper,
skall till föreningsstämma avgivas särskilt yttrande över granskningen.

Revisor, som utses enligt denna paragraf, vare berättigad att av föreningen
erhålla skäligt arvode.

48 §.

Revisor som utsetts enligt 45 § må även eljest med styrelsens samtycke
anlita medhjälpare vid granskningen av styrelsens förvaltning och föreningens
räkenskaper, såframt det för visst fall finnes erforderligt med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

223

till omfattningen av föreningens verksamhet och andra på revisionsuppdragets
fullgörande inverkande omständigheter.

Lämnas ej samtycke, varom i andra stycket sägs, inom två veckor, äger
revisorn hänskjuta frågan till länsstyrelsens avgörande. Länsstyrelsen prövar
framställningen och skall före besluts meddelande bereda föreningens
styrelse tillfälle att yttra sig i ärendet.

49 §.

Det åligger revisorerna att vidtaga de åtgärder som äro erforderliga för
ett behörigt fullgörande av revisionsuppdraget. Särskilt åligge det revisorerna att

granska föreningens böcker och andra räkenskaper,

att verkställa inventering eller kontrollera verkställd inventering av föreningens
kassa och övriga tillgångar,

att tillse huruvida föreningens bokföring och medelsförvaltning så ock
kontrollen härav äro tillfredsställande,

att taga del av protokoll från föreningsstämman och andra sammanträden,
samt

50 §.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem undertecknad
revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två veckor
före den i 57 § 1 mom. omförmälda föreningsstämman. Revisorerna skola
ock inom samma tid till styrelsen återställa de till dem överlämnade redovisningshandlingarna.

51 §.

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande
angående fastställelse av balansräkningen;
angående ansvarsfrihet för styrelseledamöterna; samt

angående styrelsens förslag i anledning av föreningens vinst eller förlust
enligt balansräkningen, därvid skall angivas huruvida förslaget omfattar
stadgad avsättning till reservfonden.

Revisor, som hyser från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena skiljaktig
mening eller eljest finner särskilt uttalande påkallat, äger till revisionsberättelsen
foga yttrande därom, såframt han ej avgiver särskild revisionsberättelse.

Föreningsstämma.

52 §.

Föreningsmedlems rätt att deltaga i handhavandet av föreningens angelägenheter
utövas å föreningsstämma.

53 §.

54 §.

Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å
föreningsstämma deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom
och föreningen. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om avtal
mellan föreningen och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse,
som kan vara stridande mot föreningens. Vad sålunda stadgats äge
motsvarande tillämpning beträffande gåva från föreningens sida, så ock
beträffande rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man.

Styrelseledamot må ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd,
för vilken han är ansvarig, eller i val av revisor.

I behandling av fråga om fusionsavtal, som avses i 98 §, äger övertagande
föreningen deltaga utan hinder av vad i första stycket sägs.

55 §.

Där ej genom föreskrift i stadgarna är bestämt vem som skall vara ordförande
vid föreningsstämma, öppnas stämman av styrelsens ordförande
eller den styrelsen därtill utsett. Utse de närvarande ej enhälligt ordförande,
väljes ordförande efter huvudtalet. Till ordförande må utses jämväl den
som ej är medlem, om annat icke föreskrives i stadgarna.

Å stämma skall, där så erfordras, av ordföranden upprättas och till godkännande
framläggas en förteckning över närvarande medlemmar och om -

Kungl. Maj:Is proposition nr 34.

225

bud för medlemmar med uppgift å envars rösträtt. Sedan förteckningen
enhälligt eller efter en på grundval av densamma företagen omröstning godkänts
med eller utan ändring, lände den till efterrättelse såsom röstlängd.

Genom styrelsens försorg skall å föreningsstämma föras protokoll. Har
beslut fattats genom omröstning, skall röstningens utgång angivas. Protokollet
skall undertecknas eller till riktigheten vitsordas av ordföranden och
minst en på stämman utsedd person. Senast inom två veckor efter stämman
skall protokollet hållas hos föreningen tillgängligt för medlemmarna. Protokollen
skola på betryggande sätt förvaras.

56 §.

Jämte vad i övrigt i denna lag är stadgat om utövande av rösträtt och
fattande av beslut å föreningsstämma gälle, där ej annorlunda finnes bestämt
i stadgarna:

1. att varje medlem äger en röst;

2. att medlems rösträtt kan utövas genom annan medlem såsom ombud;

3. att ingen må som ombud företräda mer än en medlem;

4. att såsom föreningens beslut gäller den mening, för vilken de flesta
rösterna avgivas; samt

5. att vid lika röstetal val avgöres genom lottning, men i andra frågor
den mening gäller som biträdes av ordföranden.

Juridisk person företrädes, förutom av sin styrelse eller annan ställföreträdare
enligt lag, av den som därtill bemyndigats, vare sig denne är medlem
i föreningen eller ej, dock att rätten att såsom ombud utöva rösträtt ma
i stadgarna inskränkas till den som är medlem eller enligt 22 § andra stycket
ändock kan utses till ledamot av föreningens styrelse.

57 §.

Med beslut i nämnda frågor må anstå till fortsatt stämma å viss dag
minst en och högst två månader därefter.

Dihang till riksdagens protokoll 1951. i samt. Nr 34.

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

hållanden, som kunna inverka på bedömandet av värdet av föreningens
tillgångar, av dess ställning i övrigt och av resultatet av dess verksamhet
samt av styrelsens förvaltning av föreningens angelägenheter.

Det åligger styrelsen att jämväl eljest å föreningsstämma giva medlem
upplysning efter vad nu är sagt i avseende å ärende, som skall förekomma
å stämman.

58 §.

Styrelsen äger, när den finner lämpligt, kalla medlemmarna till extra
föreningsstämma.

Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med
angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra föreningsstämma
att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid
kan ske. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran, äge
revisorerna själva utlysa stämma. Äro icke samtliga revisorer ense om
stämmas utlysande, gälle den mening, varom de flesta förena sig, eller vid
lika röstetal deras mening som anse extra stämma böra hållas. Revisor
som utsetts jämlikt 47 g äge påkalla extra föreningsstämma, oavsett övriga
revisorers mening.

59 §.

60 §.

Uppskjutes stämma till dag som infaller minst en månad därefter, skall
kallelse jämlikt första stycket utfärdas till den fortsatta stämman.

61 §.

I kallelsen till föreningsstämma skola angivas de ärenden, som skola
förekomma å stämman, dock vare ej erforderligt att i kallelse till ordinarie

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

stämma särskilt angiva de ärenden, som enligt denna lag eller stadgarna
skola där företagas. Skall ärende innefattande förslag till ändring av stadgarna
förekomma, varde det huvudsakliga innehållet av ändringen angivet
i kallelsen.

Hava de ärenden, som skola företagas till behandling å föreningsstämma,
blivit medlemmarna särskilt meddelade på sätt och å tid före stämma som
i stadgarna angives, vare så gillt som om ärendena varit upptagna i kallelsen
till stämman.

Ärende, som ej angivits i kallelsen till stämman eller varom meddelande
icke ägt rum efter vad i andra stycket stadgas, må icke vid stämman företagas
till avgörande, där ej ärendet enligt denna lag eller stadgarna skall
förekomma på stämman eller omedelbart föranledes av ärende som där
skall avgöras; dock att ärende, som ej avser ändring av stadgarna eller ny
eller förhöjd avgifts utkrävande eller föreningens trädande i likvidation
eller uppgående i annan förening genom fusion, må till avgörande på
ordinarie stämma företagas, såframt tre fjärdedelar av de närvarande därtill
giva sitt samtycke. Utan hinder av vad sålunda stadgats må å såväl
ordinarie som extra stämma kunna fattas beslut om utlysande av extra
stämma för behandling av visst ärende.

62 §.

I stadgarna må bestämmas, att föreningsstämmas befogenhet skall helt
eller delvis utövas av därtill valda fullmäktige.

Fullmäktigsammanträde vare ansett såsom föreningsstämma. Å fullmäktig
skall tillämpas vad i 52, 55—59 och 61 §§ stadgas om föreningsmedlem;
dock må fullmäktig ej rösta genom ombud.

Angående beslut av fullmäktige i ämne, som avses i 68 § andra stycket
och 98 § 2 mom. andra stycket, skola medlemmarna underrättas på sätt i
stadgarna är föreskrivet.

Talan mot styrelseledamot, revisor, föreningsmedlem eller

röstberättigad.

63 §.

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

64 §.

65 §.

Har å föreningsstämma fattats beslut om anställande av talan om skadestånd
mot revisor enligt 106 § eller har förslag därom å stämman biträtts
av minst en fjärdedel av samtliga röstberättigade, vare i fråga om röstberättigades
rätt att å föreningens vägnar föra sådan talan lag som i 64 §
sägs. Talan må ej anställas sedan två år förflutit från det revisionsberättelse
framlades å föreningsstämma.

Mot föreningsmedlem eller röstberättigad, som ej är föreningsmedlem,
må skadeståndstalan enligt 106 § ej föras sedan två år förflutit efter beslut
eller åtgärd därå talan grundas.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må talan anställas som grundas
därpå att revisor, medlem eller röstberättigad begått brottslig handling.

66 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

229

Mot revisor, medlem eller röstberättigad äge ock, där föreningen försättes
i konkurs på ansökan, vilken gjorts inom tid som i 65 § första och andra
styckena^r för talan i varje särskilt fall föreskriven, konkursboet föra sådan
talan.

Talan, varom i denna paragraf stadgas, skall väckas inom sex månader
från första borgenärssammanträdet eller, där tiden för anställande av talan
för föreningen då ännu ej gått till ända, inom utgången av den tid. Försummas
det, vare rätt till talan förlorad.

Ändring av förenings stadgar.

67 §.

Beslut om ändring av förenings stadgar vare ej giltigt, med mindre samtliga
röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra
följande föreningsstämmor och å den stämma som sist hålles biträtts,
där ej nedan är annorlunda föreskrivet, av minst två tredjedelar av de
röstande.

Avser ändringen att medlems rätt till föreningens behållna tillgångar
vid dess upplösning inskränkes, erfordras att beslutet å sista stämman biträtts
av samtliga röstande. Detsamma gäller, där ändringen innebär inskränkning
i avgående medlems rätt varom i 16 § 1 mom. sägs eller angår
medlems rätt att utträda ur föreningen och ändringen skall avse jämväl
dem, som vid frågans avgörande voro medlemmar i föreningen.

Är för giltighet av beslut, varom ovan är sagt, något ytterligare villkor
bestämt i stadgarna, lände ock det till efterrättelse.

68 §.

Beslut om ändring av stadgarna skall av styrelsens ordförande ofördröjligen
anmälas för registrering och må ej gå i verkställighet, innan registrering
skett. Vid anmälningen skola fogas två avskrifter av protokoll som
förts i ärendet.

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

i sådant fall medlemmen, oavsett vad stadgarna därom innehålla, att utträda
ur föreningen vid den årliga räkenskapsavslutning som infaller näst
efter en månad efter uppsägningen och därvid tillgodonjuta denj-ätt, som
enligt 16 § 1 mom. första och andra styckena tillkommer avgående medlem.

Innefattar beslut nedsättning av insatsernas belopp eller lindring av den
medlemmarna enligt stadgarna åliggande skyldighet att till föreningen erlägga
insatser, må det ej gå i verkställighet förrän ett år förflutit från det
beslutet registrerades.

Talan å föreningsstämmobeslut.

69 §.

1 mom. Menar styrelsen eller ledamot därav eller föreningsmedlem, att
beslut, som fattats å föreningsstämma, icke tillkommit i behörig ordning
eller eljest strider mot denna lag eller föreningens stadgar, äge därå väcka
talan mot föreningen.

Grundas talan därpå, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller
att det eljest kränker allenast medlems rätt, skall talan väckas inom två
månader från beslutets dag. Försummas det, vare beslutet gällande.

2 mom. Har klandertalan väckts, äge domstolen, när skäl därtill förekommer,
att innan målet avgöres förordna, att klandrade beslutet ej må
verkställas. Om förordnandet skall, där beslutet är av beskaffenhet att
böra registreras, meddelande ofördröj ligen genom rättens försorg avsändas
för registrering.

Domstols dom, varigenom föreningsstämmobeslut upphävts eller ändrats,
gälle jämväl för de föreningsmedlemmar som ej fört talan.

Likvidation och upplösning.

70 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

231

mor, därav minst en ordinarie, och å den stämma som sist hålles biträtts
av minst två tredjedelar av de röstande. Är för giltighet av beslutet något
ytterligare villkor bestämt i stadgarna, lände det till efterrättelse.

Har föreningsstämma beslutit, att föreningen skall träda i likvidation,
välje stämman en eller flera likvidatorer; dock må i stadgarna kunna bestämmas,
att en eller flera likvidatorer skola tillsättas i annan ordning att
jämte de å föreningsstämma valda deltaga i likvidationen.

71 §.

Varder ej på grund av anmälan inom sex veckor därefter enligt 79 § i
registret infört att föreningen trätt i likvidation, förklare rätten, på ansökan
av styrelseledamot eller föreningsmedlem och efter föreningens hörande,
att föreningen skall träda i likvidation; och förelägge rätten föreningen att
inom viss tid, ej understigande sex veckor, till rätten ingiva bevis, att i
registret skett införing varom ovan sagts, vid äventyr att eljest en eller
flera likvidatorer förordnas av rätten.

72 §.

Har förhållande som i första stycket avses varat mer än ett år, skall
länsstyrelsen, där det varder för densamma kunnigt, göra anmälan därom
hos rätten.

Sker ansökan eller anmälan, skall rätten ofördröj ligen utfärda kallelse
å föreningen samt å föreningsmedlemmar och borgenärer, som vilja yttra
sig i ärendet, att inställa sig för rätten å utsatt dag, då frågan om föreningens
trädande i likvidation skall prövas av rätten. Kallelsen skall delgivas
föreningen på sätt om stämning i tvistemål är stadgat, där upplysning
vinnes om någon med vilken delgivning kan äga rum. Genom rättens
försorg skall kungörelse om kallelsen införas i allmänna tidningarna och
tidning inom den ort, där föreningens styrelse skall hava sitt säte, minst
två och högst fyra månader före nämnda dag. Rätten äge, där så äskas
eller eljest finnes erforderligt, förordna en eller flera sysslomän att taga
föreningens egendom under vård samt bevaka dess anlägenheter och företräda
föreningen till dess rätten meddelat beslut i ärendet.

232

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

73 §.

Finnes att förenings verksamhet drives på sätt som uppenbarligen icke
motsvarar de förutsättningar, under vilka registrering skett, äge rätten, på
ansökan av ombud, som justitiekanslern eller länsstyrelsen utser att sådan
talan utföra, och efter föreningens hörande, förklara att föreningen skall
träda i likvidation; och förordne rätten i sådant fall en eller flera likvidatorer.

74 §.

75 §.

Utser föreningen ej likvidatorer, ehuru antalet föreningsmedlemmar nedgått
under det i 5 § föreskrivna lägsta antalet och tillräckligt antal medlemmar
ej inträtt inom tre månader, vare de, som med vetskap om förhållandet
deltaga i beslut om fortsättande av föreningens verksamhet eller
handla å dess vägnar, ansvariga för uppkommande förbindelser, en för alla
och alla för en, såsom för egen skuld.

76 g.

Likvidator skall vara myndig och, där ej Konungen eller myndighet
Konungen förordnar annat tillåter, här i riket bosatt svensk medborgare.

Uppdraget att vara likvidator gälle intill dess likvidationen blivit avslutad,
men den som meddelat uppdraget må när som helst entlediga likvidatorn
och utse annan i hans ställe.

Om likvidator, som är vald å föreningsstämma, entledigas eller eljest avgår
eller avlider eller hinder för honom att vara likvidator uppkommer enligt
första stycket och suppleant ej finnes, åligger det övriga likvidatorer
att ofördröj ligen sammankalla föreningsstämma för val av ny likvidator.

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 3b.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar
gälla beträffande suppleant för likvidator.

77 §.

78 §.

Har rätten förklarat att förening skall träda i likvidation, skall genom
rättens försorg till länsstyrelsen ofördröj ligen för registrering avsändas
meddelande om beslutet. Där rätten utsett likvidator, skall underrättelse
om förordnandet med angivande av hans fullständiga namn och postadress
ofördröjligen avsändas till länsstyrelsen; förordnas syssloman, skall ock
för registrering avsändas meddelande därom med angivande av fullständigt
namn och postadress.

79 §.

Likvidator erna skola ofördröjligen för registrering anmäla att föreningen
trätt i likvidation. Beträffande anmälan för registrering rörande likvidator
eller suppleant för honom eller i fråga om rätt att under likvidationen
teckna föreningens firma eller om ändring av föreningens postadress skall
vad i 9 och 37 §§ är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning;
anmälningen skall innehålla uppgift om dagen för val eller rättens
förordnande.

80 §.

Å föreningsstämma, där likvidatorer utses, skall jämväl väljas en eller
flera likvidationsrevisorer att granska likvidatorernas förvaltning och föreningens
räkenskaper under likvidationen. Hava likvidatorer förordnats av
rätten, skola de ofördröjligen sammankalla föreningsstämma för sådant
val. Likvidationsrevisor må när som helst entledigas och annan utses i
hans ställe.

Är i stadgarna föreskrivet att en eller flera revisorer skola tillsättas på
annat sätt än genom val å föreningsstämma, skall sådan föreskrift jämväl
gälla i fråga om utseende av likvidationsrevisorer.

Vad i 45 § sista stycket, 46, 48 och 49 §§ samt 58 § andra stycket är
föreskrivet beträffande revisor skall i tillämpliga delar gälla rörande likvidationsrevisor,
där ej annat följer av vad nedan stadgas.

81 §•

Då föreningen trätt i likvidation, åligger det styrelsen att ofördröjligen
avgiva redovisning för sin förvaltning av föreningens angelägenheter under
tid, för vilken redovisningshandlingar ej förut framlagts å föreningsstämma.

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Redovisningshandlingarna skola av likvidatorerna ofördröjligen i huvudskrift
eller avskrift överlämnas till revisorerna, som hava att inom en månad
avgiva revisionsberättelse. Redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen
skola av likvidatorerna så snart ske kan framläggas å föreningsstämma;
och skall å stämman till behandling företagas frågan om beviljande
av ansvarsfrihet åt styrelsens ledamöter för den tid redovisningen
omfattar.

• 82 §.

83 §.

Det åligger likvidatorerna att ofördröjligen söka kallelse å föreningens
okända borgenärer samt att över föreningens tillgångar och skulder upprätta
och i föreningens inventariebok införa inventarium och balansräkning.

I balansräkning för förening i likvidation må tillgångarna, oavsett vad
eljest är stadgat, upptagas till försäljningsvärdet efter avdrag för försäljningskostnaderna.
Uppgift skall lämnas å insatskapitalets storlek. I övrigt
skall gälla vad i 7 och 8 §§ bokföringslagen är stadgat.

Likvidatorerna skola ofördröjligen överlämna ett av dem underskrivet
exemplar av balansräkningen till likvidationsrevisorerna.

84 §.

Likvidatorerna skola förvalta föreningens angelägenheter under likvidationen.
Det åligger dem att så snart ske kan förvandla föreningens egendom
i penningar, i den mån det erfordras för likvidationen, samt att verkställa
betalning av föreningens skulder. Föreningens verksamhet må fortsättas
allenast i den mån det är nödvändigt för en ändamålsenlig avveckling.
Likvidatorerna skola ock föranstalta om skifte av föreningens behållna
tillgångar, där ej annat följer av stadgarna.

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

egendom utan stämmans särskilda bemyndigande av dem försäljas på annat
sätt än nu är sagt; och må, innan beslutet om förordnandet vunnit
laga kraft, likvidatorerna ej utan stämmans samtycke vidtaga några likvidationsåtgärder
utan allenast taga föreningens egendom under vård och
bevaka dess angelägenheter.

85 §.

Under likvidation skall föreningens firma tecknas med tillägg av orden
»i likvidation» och skola de, som teckna firman, därvid underskriva sina
namn.

Har av likvidatorerna eller annan ställföreträdare för föreningen handling
utfärdats utan sådan firmateckning som i första stycket sägs, och
framgår icke av handlingens innehåll såväl att den utfärdats å föreningens
vägnar som ock att föreningen är i likvidation, skall i fråga om ansvarighet
för dem som undertecknat handlingen vad i 35 § andra stycket är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

86 §.

I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan förfång
för föreningen, upplysning lämnas om likvidationens gång. Hava tillgångar
i balansräkningen upptagits till lägre eller högre värde än i närmast
föregående balansräkning, skall anmärkning härom göras i förvaltningsberättelsen.
Där likvidationen ej avslutats inom två år, skola i nästa förvaltningsberättelse
uppgivas de hinder som mött därför.

Inom två månader efter räkenskapsårets slut skola likvidatorerna till
likvidationsrevisorerna i huvudskrift eller avskrift avlämna redovisningshandlingarna.

87 §.

Inom en månad efter det redovisningshandlingarna överlämnats till likvidationsrevisorerna
skola de till likvidatorerna avlämna berättelse över
granskningen av deras förvaltning och föreningens räkenskaper för räkenskapsåret.
Revisionsberättelsen skall vara underskriven av likvidationsrevisorerna.
Om berättelsens innehåll och om redovisningshandlingarnas återställande
skall i tillämpliga delar gälla vad i 50 och 51 §§ är stadgat.

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 3i.

88 §.

Iakttages ej vad nu är sagt, vare i händelse av föreningens oförmåga att
fullgöra sina förbindelser den, som något uppburit, skyldig att återbära
vad han bekommit. För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare
likvidatorerna ansvariga efter de beträffande skadeståndsskyldighet i 106,
108 och 109 §§ stadgade grunderna.

Har medlem icke inom fem år efter det slutredovisning enligt 89 § framlades
å föreningsstämma anmält sig att lyfta vad han vid skiftet bekommit,
vare han förlustig sin rätt därtill.

89 §.

Sedan likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de så snart ske kan
avgiva slutredovisning för sin förvaltning genom avlämnande av förvaltningsberättelse
rörande likvidationens gång från likvidationens början till
dess avslutande. Berättelsen skall ock innehålla redogörelse för utskiftning.
Vid berättelsen skola fogas redovisningshandlingar för hela likvidationstiden.
Berättelsen och redovisningshandlingarna skola i huvudskrift eller
avskrift avlämnas till likvidationsrevisorerna, vilka hava att inom en månad
därefter avgiva en av dem underskriven revisionsberättelse över förvaltningen
under likvidationen och återställa handlingarna. Om revisionsberättelsens
innehåll och om redovisningshandlingarnas återställande skall
i tillämpliga delar gälla vad i 50 och 51 §§ är stadgat.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 34.

237

90 §.

91 §.

Meddelande om förklaring som i första stycket sägs skall genom rättens
försorg ofördröj ligen avsändas för registrering.

92 §.

Uppkommer i fråga om förening som avförts ur registret enligt 74 § behov
av likvidationsåtgärd, skall på ansökan av den vars rätt därav beröres
en eller flera likvidatorer förordnas av rätten; och skall därefter vad ovan
är stadgat om likvidations verkställande äga tillämpning.

Anmälan om likvidationen skall av likvidatorerna ofördröjligen göras för
registrering.

93 §.

Under konkurs företrädes föreningen såsom konkursgäldenär av styrelsen
eller, där vid konkursens början sysslomän enligt 72 § eller likvidatorer
voro utsedda, av dessa; dock må i behörig ordning kunna utses styrelse i
stället för sysslomän ävensom nya styrelseledamöter eller nya likvidatorer.

Det åligger konkursdomaren, då konkurs avslutats, att för registrering
ofördröjligen avsända meddelande därom med angivande huruvida överskott
finnes eller icke.

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

94 §.

Där efter avslutande av förenings konkurs överskott ej finnes, anses föreningen
upplöst, då konkursen avslutades.

Finnes överskott och var föreningen ej i likvidation, då dess egendom
avträddes till konkurs, skall å föreningsstämma, som ofördröjligen bör utlysas
av styrelsen, beslutas, huruvida föreningen skall fortsätta sin verksamhet
eller träda i likvidation. Hade föreningen trätt i likvidation, innan
dess egendom avträddes till konkurs, gälle vad i 92 § är stadgat.

95 §.

Föreningsstämma äger besluta att talan skall anställas mot likvidator
eller likvidationsrevisor. Enskild föreningsmedlem äger ock för föreningens
räkning men i eget namn föra sådan talan; och skall i dylikt fall vad i 64 §
sista stycket är stadgat angående rättegångskostnad äga motsvarande tilllämpning.

Talan må ej väckas senare än sex månader från det slutredovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen framlades å föreningsstämma. Har
likvidator eller likvidationsrevisor entledigats eller eljest avgått eller avlidit
före likvidationens avslutande, skall dock tiden för anställande av
talan räknas från den föreningsstämma, varå framlagts redovisningshandlingar
och revisionsberättelse avseende det räkenskapsår, då avgången eller
frånfället inträffade. Vad i 63 § sista stycket, 65 § sista stycket och 66 §
är stadgat skall äga motsvarande tillämpning.

96 §.

Har förening trätt i likvidation på grund av föreningsstämmas beslut i
fall, då i denna lag stadgad anledning därtill icke var för handen, och har
anledning till likvidation icke senare uppkommit enligt 71 §, äger föreningsstämma,
såframt utskiftning av föreningens tillgångar icke börjat,
besluta att likvidationen skall upphöra och föreningen återupptaga sin
verksamhet.

Uppkommer fråga om återupptagande av föreningens verksamhet, skall
en av likvidatorerna underskriven berättelse rörande skälen härtill överlämnas
till likvidationsrevisorerna. Dessa skola så snart ske kan över berättelsen
till likvidatorerna avgiva yttrande, som skall innehålla särskilt
uttalande, huruvida hinder för verksamhetens återupptagande föreligger
enligt första stycket eller icke. Berättelsen och yttrandet skola minst en
vecka före föreningsstämman hållas hos föreningen tillgängliga för medlemmarna.
Handlingarna skola jämväl framläggas å föreningsstämman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

239

enligt första stycket mot verksamhetens återupptagande ej föreligger. Vid
anmälningen skola fogas två avskrifter av protokoll som förts i ärendet
samt avskrift av berättelsen och likvidationsrevisorernas yttrande.

Beslutet om återupptagande av föreningens verksamhet må ej gå i verkställighet
innan registrering skett.

97 §.

Har, sedan förening trätt i likvidation, genom domstols lagakraftägande
dom föreningsstämmans eller rättens beslut om likvidation blivit upphävt
och anteckning därom gjorts i registret eller har registrering om återupptagande
av föreningens verksamhet skett jämlikt 96 §, skola likvidatorerna
ofördröj ligen kalla till föreningsstämma för val av styrelse och revisorer.
Likvidatorerna skola ock för sin förvaltning avgiva slutredovisning,
som i 89 § sägs. Redovisningshandlingarna skola avlämnas till likvidationsrevisorerna,
vilka hava att inom en månad därefter till likvidatorerna
avgiva revisionsberättelse, innefattande särskilt uttalande angående
ansvarsfrihet för dem. Sedan handlingarna av likvidatorerna tillställts styrelsen,
skall denna ofördröj ligen kalla till föreningsstämma för fattande
av beslut i fråga om ansvarsfrihet för likvidatorerna. Angående redovisningshandlingarnas
och revisionsberättelsens framläggande å stämma och
tillhandahållande under viss tid före denna skall gälla vad i 57 § 1 mom. är
stadgat. Kallelse till föreningsstämman skall utfärdas i enlighet med föreskrifter
i stadgarna. Kallelseåtgärderna skola vara vidtagna senast två veckor
före stämma.

Då genom lagakraftägande dom föreningsstämmans eller rättens beslut
om likvidation blivit upphävt, skall anmälan därom för anteckning i registret
enligt 103 § första stycket ofördröjligen göras av likvidatorerna.

Fusion.

98 §.

1 mom. Mellan registrerade föreningar må avtal träffas därom, att den
ena föreningen (överlåtande föreningen) skall uppgå i den andra föreningen
(övertagande föreningen) på så sätt att dels medlemmarna i den
överlåtande föreningen enligt avtalets närmare bestämmelser bliva medlemmar
i den övertagande föreningen, dels ock den överlåtande föreningen utan
likvidation upplöses samt alla dess tillgångar och skulder övertagas av den
övertagande föreningen (fusion). Fusionsavtal må icke träffas, med mindre
förslag till avtal godkänts av stämman i den överlåtande föreningen.

Följande handlingar skola framläggas på stämman och minst en vecka
förut hållas tillgängliga för de röstberättigade i den överlåtande föreningen:

1. fullständigt förslag till fusionsavtal mellan den överlåtande och den
övertagande föreningen;

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

2. avskrift av båda föreningarnas balansräkningar, förvaltningsberättelser
och revisionsberättelser för sista räkenskapsåret;

4. av revisorerna i den överlåtande föreningen avgivet yttrande över den
i 3 omförmälda berättelsen såvitt den avser föreningens ställning.

Handlägges fusionsfrågan på två stämmor, skall vad i andra stycket sägs
gälla beträffande båda stämmorna.

2 mom. Sådant beslut om godkännande av fusionsavtal som avses i
1 mom. vare ej giltigt, med mindre samtliga röstberättigade förenat sig
därom eller beslutet fattats å två på varandra följande föreningsstämmor
och å den stämma som sist hålles biträtts av minst två tredjedelar av de
röstande. Är för giltighet av beslutet något ytterligare villkor bestämt i stadgarna,
lände det till efterrättelse.

Medlem i den överlåtande föreningen, som ej samtyckt till fusionen, må
uppsäga sig till utträde ur föreningen inom tid och på villkor som i 68 §
andra stycket föreskrives.

3 mom. Inom fyra månader från det den överlåtande föreningen fattade
beslut om fusionsavtalets godkännande eller, om klandertalan mot beslutet
anställts, från det denna talan genom lagakraftägande utslag ogillades skola
båda föreningarnas styrelser göra ansökan om rättens tillstånd att bringa
fusionsavtalet till verkställighet. Vid ansökningen skola fogas dels två avskrifter
av protokoll som hos stämman i den överlåtande föreningen förts
i ärendet, innehållande fullständigt angivande av förslaget till fusionsavtal,
och dels en av nämnda förenings styrelse underskriven förteckning över
föreningens kända borgenärer med angivande av postadress. Rätten utfärde
kallelse å den överlåtande föreningens borgenärer, både kända och okända,
med föreläggande för den, som vill göra förbehåll om rätt till betalning av
den överlåtande föreningen för sin fordran, att sist å viss dag, sedan sex
månader förflutit, skriftligen göra anmälan därom hos rätten. Kallelsen
varde i rättens kansli anslagen sex månader före inställelsedagen samt i
allmänna tidningarna och tidning inom den ort, där föreningens styrelse
skall hava sitt säte, kungjord tre gånger, första gången sist fem månader
och tredje gången sist två månader innan den dagen inträffar. Kronans
ombudsman i orten och alla kända inländska och utländska borgenärer
skola om kallelsen särskilt underrättas, och skall genom rättens försorg
sådan underrättelse avsändas till inländsk borgenär minst en månad och
till utländsk borgenär minst tre månader före inställelsedagen. Styrkes inför
rätten, att de borgenärer, vilka anmält förbehåll som nyss sagts, blivit
tillfullo förnöjda för sina fordringar eller att säkerhet som av rätten godkännes
ställts för fordringarna, skall rätten lämna tillstånd till avtalets
verkställande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3i.

241

Inom sex månader sedan rättens beslut, varigenom tillstånd givits, vunnit
laga kraft skall fusionsavtalet av båda föreningarnas styrelser anmälas
för registrering. Anmälningen skall vara åtföljd av rättens beslut i huvudskrift
eller avskrift, så ock av lagakraftbevis.

När registrering av fusionsavtalet skett, är fusionen genomförd.

Registrering.

'' 99 §.

100 §.

Hava vid ansökan om eller anmälan för registrering eller i fråga om upprättande
av handling, som skall fogas vid sådan ansökan eller anmälan,
icke iakttagits de föreskrifter, som finnas för varje särskilt fall meddelade,
eller prövas föreningens stadgar eller beslut, som anmäles för registrering,
icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller ej stå i överensstämmelse
med föreskrifterna i denna lag eller eljest strida mot lag eller författning
eller i något viktigare hänseende hava otydlig eller vilseledande avfattning,
skall registrering vägras. Är annan grund till sådan klandertalan mot föreningsstämmobeslut,
som avses i 69 § 1 mom. andra stycket, än att vid beslutet
i denna lag eller stadgarna upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet
icke rätteligen iakttagits, vare det dock ej hinder mot registrering
sedan tid för väckande av klandertalan utgått utan att talan anställts.

Vägras registrering, skall länsstyrelsen ofördröjligen till sökanden med
posten översända underrättelse om beslutet med angivande av skälen därför.
Är sökanden missnöjd med beslutet, må han hos Konungen föra talan genom
besvär, vilka vid äventyr av talans förlust skola inkomma inom två
månader från beslutets dag.

1(! Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 34.

242 Kungl. Maj:ts proposition nr .34.

101 §.

1 mom. Beviljas förenings registrering, låte länsstyrelsen i registret införa: 1.

föreningens firma;

2. ändamålet med föreningens verksamhet och verksamhetens art;

3. den ort, där föreningens styrelse har sitt säte;

4. föreningens postadress;

5. föreningens räkenskapsår;

6. varje styrelseledamots och styrelsesuppleants så ock, där eljest någon
ensam eller gemensamt med annan är bemyndigad att teckna föreningens
firma, dennes fullständiga namn och hemvist; samt

7. av vilka och huru föreningens firma skall tecknas, där den ej tecknas
allenast av styrelsen.

2 mom. Göres, efter det förening registrerats, anmälan för registrering
enligt denna lag, skall där registrering beviljas vad sålunda anmälts anmärkas
i registret.

102 §.

Företer förenings registrerade firma likhet med en i handelsregister, föreningsregister,
aktiebolagsregistret, försäkringsregister, sjukkasseregister,
understödsföreningsregister eller sambruksföreningsregistret tidigare införd
firma, och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång, äge
han hos domstol föra talan om förbud för föreningen att efter viss tid använda
förstnämnda firma samt om skadestånd.

Menar någon eljest, att en i registret verkställd inskrivning länder honom
till förfång, må talan om registreringens upphävande samt om skadestånd
föras vid domstol.

103 §.

Har genom lagakraftägande dom förklarats, att en i registret gjord inskrivning
ej bort ske eller att beslut, som registrerats, är ogiltigt, eller att
eljest visst förhållande, varom inskrivning skett, ej föreligger, skall på anmälan
av part i registret antecknas, att på nämnda grund den tidigare anteckningen
avföres ur registret.

Varder, sedan i registret gjorts anteckning rörande beslut om avträdande
av förenings egendom till konkurs eller om inledande för förening av
ackordsförhandling utan konkurs, av överrätt förklarat, att beslutet ej bort
meddelas, skall på anmälan därom i registret göras anteckning enligt vad i
första stycket stadgas. Har ackordsförhandlingen upphört, gälle ock vad nu
är sagt, där den ej förfallit på grund av att konkurs inträffat.

Kungl. Maj.ts proposition nr Si.

243

104 §.

Vad i registret införes, med undantag av meddelande om konkurs eller
ackordsförhandling utan konkurs, varom förmäles i 93 §, skall genom länsstyrelsens
försorg ofördröjligen kungöras såväl i allmänna tidningarna som
ock i den stads tidning, där länsstyrelsen har sitt säte, eller, om flera tidningar
där utgivas, i den av dessa där allmänna påbud för staden vanligen
meddelas.

Där i annat fall än i 103 § andra stycket sägs i registret antecknas, att
tidigare anteckning avföres därur, skall kungörelse därom äga rum efter
vad ovan stadgas.

105 §.

Finnes enligt Konungens förordnande tryckt samling av anmälningar till
registret, skall i fråga om behörighet att inför domstol, länsstyrelse eller
överexekutor företräda föreningen vad samlingen, i den mån den kommit
myndigheten till handa, innehåller för denna äga vitsord, där ej annat förhållande
visas vara för handen.

Skadestånd.

106 §.

Har föreningsmedlem eller röstberättigad, som ej är föreningsmedlem,
genom överträdelse av denna lag eller stadgarna uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet tillskyndat föreningen skada, vare ock han pliktig att till föreningen
utgiva ersättning för skadan.

107 §.

Har styrelseledamot eller annan som avses i 106 § första stycket genom
överträdelse av denna lag eller stadgarna uppsåtligen eller av vårdslöshet
tillskyndat medlem, borgenär hos föreningen eller annan tredje man skada,
vare han pliktig att till denne utgiva ersättning för skadan. Samma lag
vare, där föreningsmedlem eller röstberättigad, som ej är föreningsmedlem,
genom sådan överträdelse uppsåtligen eller av grov vårdslöshet tillskyndat
medlem, borgenär hos föreningen eller annan tredje man skada.

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 3''t.

108 §.

Åvilar ersättningsskyldighet styrelseledamot eller annan jämlikt 106 §
första stycket eller 107 § första punkten, och föreligger allenast ringa vårdslöshet,
må ersättningen nedsättas, där det med hänsyn jämväl till skadans
storlek och omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

Har medlem eller röstberättigad som ej är medlenn ådragit sig ersättningsskyldighet
jämlikt 106 § andra stycket eller 107 § andra punkten, må
ock ersättningen nedsättas, där det med hänsyn till hans skuld och omständigheterna
i övrigt prövas skäligt.

Nedsättning efter vad nu är sagt äge ej rum, om den ersättningsskyldiges
förfarande innefattade brottslig handling.

109 §.

Straffbestämmelser.

no §.

Med dagsböter straffes

1. styrelseledamot, likvidator eller annan, där han uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i anmälan eller
ansökan till länsstyrelsen eller i handing som fogas därvid eller i uppgift,
varom förmäles i 10 §, eller i handling, som hålles tillgänglig för medlemmar
eller röstberättigade eller framlägges å föreningsstämma;

3. likvidator, där han vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning
eller förvaltningsberättelse, som avses i 83, 86 eller 89 §, uppsåtligen
eller av vårdslöshet förfar i strid mot bestämmelserna i sagda lagrum;

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

245

5. styrelseledamot eller likvidator, där han uppsåtligen eller av vårdslöshet
i strid mot bestämmelserna i 18 § låter verkställa utdelning eller utbetalning
till medlem eller annan;

7. den som bryter mot vad i 7 § sista stycket är stadgat.

111 §•

Med dagsböter straffes ock

1. styrelseledamot eller likvidator, där han underlåter att iakttaga föreskrift
som är meddelad i 10 § första och andra styckena, 44 §, 49 § sista
stycket, 80 § sista stycket, jämfört med 49 § sista stycket, eller 81 § sista
stycket jämfört med 49 § sista stycket;

2. styrelseledamot eller likvidator, där han underlåter att iakttaga föreskrift
som beträffande anmälan för registrering är meddelad i 37, 68, 79,
90, 92, 96 eller 97 §;

4. styrelseledamot eller likvidator, som försummar att fullgöra vad i 55 §
sista stycket, 84 § sista stycket, jämfört med 55 § sista stycket, eller 86 §
andra stycket sista punkten finnes stadgat, eller som underlåter att iakttaga
föreskrift som med avseende å framläggande av handlingar å föreningsstämma
eller tillhandahållande av handlingar viss tid före stämma är meddelad
i 57 § 1 mom., 81 § andra eller sista stycket, 87 § andra stycket, 89 §
andra stycket, 96 § andra stycket eller 97 § första stycket;

5. revisor, vilken underlåter att iakttaga föreskrift som meddelats i 50 §,
81 § andra stycket eller i 81 § sista stycket jämfört med 50 §, så ock
likvidationsrevisor, som försummar att fullgöra vad i 87 § första stycket
första punkten, tredje punkten jämförd med 50 §, 89 § första stycket
fjärde punkten eller femte punkten, jämförd med 50 §, eller 96 § andra
stycket finnes stadgat;

6. styrelseledamot eller likvidator som upplåter lägenhet i strid mot bestämmelsen
i 113 §.

Förseelse som ovan under 4 avses må åtalas allenast av målsägande; och
skall härvid såsom målsägande anses såväl föreningen som varje medlem
däri.

112 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

246

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Särskilda bestämmelser.

113 §.

Förening med ändamål att bereda medlemmarna bostäder eller andra lägenheter
må ej upplåta lägenhet under nyttjanderätt annorledes än för bestämd
tid, med mindre upplåtelsen sker under bostadsrätt enligt vad därom
är särskilt stadgat.

114 §.

Avskrift varom i denna lag förmäles skall vara till riktigheten bestyrkt
av två personer, som vid sina namn böra angiva yrke och postadress.

115 §.

Förening vare uti de mål, för vilka ej annorlunda genom lag stadgas,
lydande under allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte.

116 §.

Innehålla förenings stadgar förbehåll, att tvister mellan föreningen och
styrelsen, styrelseledamot, likvidator, föreningsmedlem eller röstberättigad,
som ej är föreningsmedlem, skola hänskjutas till avgörande av en eller
flera skiljemän, äge det förbehåll samma verkan som tillkommer skiljeavtal.
Om påkallande av förbehållets tillämpning gälle vad om stämning
i denna lag finnes stadgat; där styrelsen vill föra klandertalan mot beslut
av föreningsstämma, skall styrelsens rätt till talan anses bevarad, om den
i 36 § andra stycket omförmälda stämman blivit inom klandertiden utlyst
att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske.

117 §.

Undantag från lagens tillämpning.

118 §.

Vad i denna lag är föreskrivet skall ej äga tillämpning å:

1. ömsesidiga försäkringsbolag, sjukkassor, understödsföreningar och
andra försäkringsföreningar;

2. de föreningar för anskaffande av lån mot säkerhet av inteckning i
fast egendom, å vilka gällande bestämmelser om hypoteksföreningar eller
om bostadskreditföreningar äga tillämpning.

Ej heller göres genom denna lag ändring i vad om föreningar för visst
ändamål eljest är i lag eller författning särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

247

Förslag

till

Lag

angående införande av nya lagen om ekonomiska föreningar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna lagen om ekonomiska föreningar skall jämte vad här nedan
stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1953.

2 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

3 §•

I lagen den 22 juni 1911 givna särskilda bestämmelser för ekonomiska
föreningar med personligen ansvariga medlemmar skola fortfarande tilllämpas
å dels kreditkassor, som avses i förordningen om jordbrukets kreditkassor
den 5 juni 1942, dels ock vid nya lagens ikraftträdande bestående
ekonomiska föreningar av annat slag i vilka personligt ansvar åvilar medlemmarna.

4 §•

I avseende å ekonomisk förening, som registrerats enligt äldre lag, skola
i övrigt gälla nedan angivna undantag från nya lagen.

1 mom. Utan hinder av att förening ej är av den beskaffenhet som i 1 §
nya lagen sägs må föreningen bestå såsom registrerad förening, med oförändrad
firma.

Ändring av firman till överensstämmelse med 7 § första stycket nya lagen
må registreras endast om föreningen är av beskaffenhet som i 1 § nya lagen
sägs.

2 mom. Stadgandet i 11 § första stycket nya lagen skall icke äga tillämpning,
med mindre registrering som avses i föregående moment andra stycket
skett.

Beträffande förening, som ägde bestånd den 1 januari 1912, skall i stället
för 12 § nya lagen tillämpas 10 § lagen om registrerade föreningar för
ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895.

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

3 mom. Bestämmelsen i 18 § andra stycket nya lagen skall tillämpas endast
i fråga om förening av beskaffenhet som i 1 § nya lagen sägs och skall
icke gälla för räkenskapsår som utgår före den 1 januari 1958.

4 mom. Vad om antalet styrelseledamöter är stadgat i 21 § första stycket
nya lagen skall träda i tillämpning, då efter 1953 års ingång föreningsstämma,
där val av styrelseledamöter skall äga rum, först hålles.

De styrelseledamöter, revisorer och suppleanter ävensom fullmäktige,
som äro utsedda vid nya lagens ikraftträdande, må utan hinder av bestämmelserna
i 21 § tredje stycket, 22 § första stycket, 45 § andra stycket, 46 §
1 mom. och 62 § andra stycket nya lagen utöva sitt uppdrag under den tid,
för vilken de äro utsedda.

Innehålla stadgarna icke sådan föreskrift rörande tiden för styrelseledamots
och revisors uppdrag som är förenlig med nämnda bestämmelser,
skall val av styrelseledamot och revisor efter lagens ikraftträdande avse
tiden intill dess under nästa räkenskapsår hållits föreningsstämma där val
skall äga rum.

5 mom. För räkenskapsår, som utgår före den 1 januari 1954, må redovisning
ske och redovisningshandlingar upprättas jämlikt äldre lags bestämmelser.
För sådant räkenskapsår skall ej heller tillämpas vad i 17 § nya lagen
stadgas rörande avsättning till reservfond.

Bestämmelserna i 44 § nya lagen skola i vad avser andra föreningar än
bostadsrättsföreningar icke tillämpas för räkenskapsår som utgått före
den 1 januari 1954.

6 mom. Har beslut av föreningsstämma fattats före nya lagens ikraftträdande,
skola i fråga om beslutet, om talan däremot samt om beslutets
registrering bestämmelserna i äldre lag äga tillämpning.

5 §.

Beträffande ekonomisk förening, som registrerats enligt äldre lag, skall
vidare gälla följande.

1 mom. Där enligt stadgarna föreningssammanträdes befogenhet skall utövas
av ombud efter vad i 39 a § lagen den 22 juni 1911 sägs, med allenast
den inskränkning att befogenheten icke omfattar frågor varom i 42 § 1 mom.
samma lag förmäles, skall efter nya lagens ikraftträdande fullmäktiges befogenhet
gälla utan nämnda inskränkning, såvitt ej annorlunda beslutas.

2 mom. Utan hinder av vad i 34 § första stycket nya lagen sägs må den
som äger företräda förening föryttra dess fasta egendom, såframt enligt stadgarna
föryttring av fast egendom ingår i föremålet för föreningens verksamhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3t.

249

4 mom. Där i stadgarna saknas föreskrift i ämne, som avses i 6 § 10 senare
ledet nya lagen, skall vid föreningens upplösning med föreningens behållna
tillgångar förfaras i enlighet med äldre lag.

5 mom. När anmälan till registret första gången göres efter nya lagens
ikraftträdande, skall uppgift lämnas om föreningens postadress.

6 §•

Skall enligt vad i 3—5 §§ sägs bestämmelse i äldre lag gälla, och är i samma
lag överträdelse av bestämmelsen belagd med straff, skall jämväl dylik
straffbestämmelse lända till efterrättelse.

250

Kungl. Maj.ts proposition nr Sb.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 30 december
1950.

Närvarande:

justitieråden Gei jer,

Strandberg,

Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 6 oktober 1950 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 29 september 1950, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1. lag om ekonomiska föreningar;

2. lag angående införande av nya lagen om ekonomiska föreningar;

3. lag om ändring i lagen den 25 april 1930 (nr 115) om bostadsrättsföreningar; 4.

lag om ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117);
samt

5. lag om ändring av 51 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling
utan konkurs.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren E. Hagbergh.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess ledamöter.

Förslaget till lag om ekonomiska föreningar.

Justitieråden Gei jer och Strandberg:

Förslaget innebär viktiga nyheter i olika hänseenden. Det utgör resultatet
av en genomgripande och delvis nygestaltande överarbetning av de bestämmelser,
som reglera de föreningars verksamhet vilka omfattas av den nu
gällande 1911 års lag. Betydelsefulla äro jämväl de nya normer, som ansetts
böra läggas till grund för den föreslagna gränsdragningen mellan, å ena sidan,
de föreningar som skola inbegripas under lagstiftningen och, å andra sidan,
dem som skola lämnas utanför.

Vad angår huvudgrunderna för den föreslagna regleringen av de ekono -

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

251

miska föreningarnas verksamhet ha vi icke funnit anledning till erinran.
Utvecklingen på dessa föreningars verksamhetsområden torde tillfyllest motivera,
att gällande regler kompletteras och skärpas i syfte att uppnå en fastare
och effektivare organisation ävensom större trygghet för de allmänna och
enskilda ekonomiska intressen, varom här är fråga. I sina enskildheter ha
enligt vår mening bestämmelserna härutinnan i allmänhet erhållit en lämplig
avvägning och en till såväl innehåll som form lycklig avfattning.

En viss tvekan synes däremot den ovan berörda nya gränsdragningen för
lagens tillämpningsområde vara ägnad att framkalla. Egentligen innefattar
hela förslaget en dylik gränsdragning så till vida som en ekonomisk förening
endast om dess stadgar överensstämma med lagens tvingande regler kan bli
föremål för registrering och därmed vinna rättskapacitet. Den största betydelsen
härvidlag ha dock naturligtvis de bestämmelser, som mera direkt
åsyfta att avskilja och från lagens tillämpning utesluta sådana — ekonomiska
och andra — sammanslutningar, vilka till följd av sin verksamhet eller sitt
ändamål icke ansetts böra falla därunder. Gällande lag om ekonomiska föreningar
omfattar alla föreningar med sådan ekonomisk verksamhet, som
avser att främja medlemmarnas ekonomiska intressen, men dessutom också

— under förutsättning av bokföringsplikt — föreningar som driva ekonomisk
verksamhet i annat syfte än det nyss nämnda, alltså även en kategori som
annars skulle i enlighet med vedertagen terminologi räknas till de s. k. ideella
föreningarna. I såväl det ena som det andra hänseendet åsyftas med den nu
föreslagna lagen att åvägabringa en ändring.

Först och främst har definitionen på ekonomisk förening i trängre mening

— frånsett alltså de föreningar som åsyftas i 1 § andra stycket i 1911 års lag

— i förslaget gjorts betydligt snävare än i sistnämnda lag, i det att den lagreglerade
föreningsformen tillåtits endast för sådan ekonomisk föreningsverksamhet,
som bedrives efter kooperativa grundsatser, och ansetts icke
böra få användas av sammanslutningar, som arbeta i vanligt vinstsyfte
genom att till främjande av medlemmarnas ekonomiska intressen bedriva
annan ekonomisk verksamhet. Sistberörda sammanslutningar, har man
menat, böra hänvisas att, om de vilja ernå rättskapacitet, anlita andra till
buds stående lagreglerade associationsformer, främst aktiebolagsformen, som
med föreningsformen har gemensamt att verksamheten kan bedrivas utan
personlig ansvarighet. De skola alltså icke kunna registreras som föreningar,
och enligt förslagets mening skola de över huvud icke kunna i föreningens
form tillerkännas rättskapacitet. Såsom skäl för anordningen att från föreningsformen
utestänga dessa sammanslutningar har huvudsakligen anförts,
att de på grund av »ändamål och struktur» lämpa sig mindre väl att verka
såsom föreningar. Härutinnan må erinras att till förmån för sagda skäl
knappast kan åberopas någon i egentlig mening principiell åtskillnad utan
att fastmera skälets bärkraft i icke ringa mån torde vara beroende av hur
de bestämmelser, som reglera å ena sidan föreningsformen och å andra sidan
bolagsformen, äro inrättade. Det krav som måste ställas på lagstiftningen, att
lämpliga företagsformer stå till buds för olika slag av sammanslutningar, bör

252

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

naturligtvis icke få drivas alltför långt. Men ett allvarligt missförhållande
vore det uppenbarligen, om den nu föreslagna, i förhållande till gällande
rätt helt ändrade gränsdragningen skulle leda till att för ett icke obetydligt
antal sammanslutningar komme att saknas lämplig, med rättskapacitet utrustad
företagsform, i det att de vore berövade möjligheten att begagna föreningsformen
utan att dock rimligen kunna anlita den erkänt ganska komplicerade
aktiebolagsformen; detta skulle i sin tur kunna verka hämmande på
tillblivelsen av i och för sig behövliga företag samt också kunna öka förekomsten
av sådana — mindre önskvärda — ekonomiska föreningar som
draga sig fram utan att äga rättskapacitet, ehuru sådan är påkallad med
hänsyn till den bedrivna verksamheten. Ett tillförlitligt bedömande, om och
i vad mån förslaget kan komma att medföra dylika följder, måste byggas på
en så ingående och på praktisk erfarenhet grundad kännedom om hithörande
förhållanden, att den knappast kan förutsättas vara tillfinnandes inom lagrådet.
Emellertid vilja vi — med hänvisning till de betänkligheter som anförts
av flera sakkunniga remissinstanser — understryka, att den ifrågasatta
gränsdragningen, med hänsyn till sina måhända ej önskvärda verkningar,
kan med visst fog befaras innebära ett vanskligt steg från lagstiftarens sida.
Att i varje fall i närvarande situation en sådan farhåga icke är alldeles
ogrundad vinner stöd bl. a. av vad första lagutskottet i ett av innevarande års
riksdag godkänt utlåtande anfört därom att det ofta debatterade spörsmålet
om införandet av en ny, enklare associationsform för s. k. småbolag torde
vunna ökad aktualitet, därest förslaget till ny föreningslagstiftning genomfördes,
enär detta förslag från föreningsformen utestängde vissa sammanslutningar
och företag som för närvarande dreves som föreningar. Uttalandet
vilar tydligen på den uppfattningen, att man knappast bör utan vidare utgå
från att de genom gränsdragningen utestängda sammanslutningarna alltid
kunna finna en tillfredsställande ersättning i någon nu bestående företagsform
utanför föreningslagstiftningen; och den reflexionen ligger då nära till
hands, att det kanske varit en mera naturlig och följdriktig ordning, om det
av riksdagen berörda spörsmålet närmare kunnat utredas, innan möjligheterna
att använda föreningsformen beskäras i den betydande utsträckning
som nu föreslagits. Ett uppskov med denna gränsdragningsfråga hade måhända
icke med nödvändighet behövt fördröja en revision av föreningslagstiftningen
i övrigt.

Den andra i det föregående nämnda gränsdragningsfrågan har avseende
å de sammanslutningar som åsyftas med stadgandet i 1 § andra stycket i 1911
års lag. Även dessa skola enligt förslaget ställas utanför föreningslagstiftningen,
men meningen är icke att de härig,enom — i likhet med de s. k.
»förklädda aktiebolagen» — skola drivas att anlita någon annan i lag reglerad
associationsform. Tvärtom avses, att deras bortfall ur lagen automatiskt
skall medföra, att de komma att hänföras till kategorien ideella föreningar
och att frågan om deras rättskapacitet, oberoende av all registrering,
skall bedömas enligt de för ideella föreningar i praxis antagna, för föreningsbildningen
gynnsamma normerna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 3''i.

253

Åtgärden att ur lagen utmönstra nyssnämnda sammanslutningar motiveras
i remissprotokollet med att stadgandet i 1911 års lag icke vore tillfredsställande
på grund av den sammanblandning som därigenom skedde
mellan ekonomiska och ideella föreningar. Det kan dock ifrågasättas, om ej
denna motivering tillmäter en alltför stor vikt i det nu förevarande hänseendet
åt den omständigheten huruvida verksamheten avser eller icke avser
att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. Alldeles oavsett den
teoretiska frågan, om man efter nyssnämnda grund vill indela föreningarna
i ekonomiska och ideella, torde det stå fast att det dock är den i det
särskilda fallet bedrivna ekonomiska verksamhetens art och omfattning
som skapar och bestämmer behovet av en sådan reglering till skydd för
allmänna och enskilda ekonomiska intressen som utgör ämnet för den
ifrågavarande lagstiftningen. För förefintligheten av detta behov torde det i
själva verket vara av ganska underordnad betydelse, om den vinst, som
åstadkommes genom verksamheten i två annars sinsemellan likartade företag,
i ena fallet i en eller annan form tillgodonjutes av medlemmarna själva
och i det andra användes för något ideellt syfte. I sistnämnda fall kan det
kanske till och med tänkas föreligga ett starkare behov av opartisk insyn
och kontroll, därför att medlemmarnas personliga intresse av att själva
övervaka verksamheten gör sig mindre starkt gällande. En sak för sig är,
att befogade invändningar måhända kunna riktas mot den i ifrågavarande
stadgande i 1911 års lag använda metoden att låta bokföringsskyldigheten
utgöra skiljemärket vid avgränsningen av de ideella föreningar som skola
inbegripas bland de ekonomiska föreningarna i vidsträcktare mening. Men
detta hindrar icke, att det kan vara en riktig tanke som ligger till grund
för stadgandet.

Emellertid kan, även om så är fallet, detta förhållande naturligtvis icke
anföras såsom något i och för sig avgörande skäl för att i förevarande lag
medtaga de s. k. ideella föreningarna med ekonomisk verksamhet. Men det
torde dock innebära så mycket att det ej bör tagas för givet, att lagstiftningens
uppgifter, såvitt dem angår, bli slutgiltigt lösta genom att de nu
utrangeras ur lagen och överlämnas åt den av lagen oreglerade tillvaro som
är de ideella föreningarnas. Sakkunniga remissinstanser ha uttalat betänkligheter
mot uteslutandet av dessa föreningar. I remissprotokollet har spörsmålet
besvarats -så att, om särskilt krav funnes böra ställas på föreningar
av nu ifrågavarande slag, främst därför att de kunde förutsättas i större
omfattning träda i affärsförbindelser med utomstående, dessa krav torde
böra tillgodoses inom bokföringslagens ram. Därtill må här endast framhållas,
att det förefaller i någon mån tvivelaktigt, om man verkligen kan
tänka sig, att en sådan anordning skulle visa sig tillfredsställande, då det
dock rör sig om sammanslutningar som i fråga om själva den ekonomiska
verksamheten kunna vara fullt jämförliga med sådana, för vilka det nu
framlagda vidlyftiga lagförslaget är avsett. Skulle man i bokföringslagen
söka ge en förevarande förslag något så när motsvarande reglering för de
föreningar, varom nu ordats, vore det uppenbarligen fara värt, att nämnda

254

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

lags ram bleve sprängd. Något sådant torde väl icke heller åsyftas. Men om
å andra sidan regleringen för dessa föreningar skulle inskränkas till det i
egentlig mening bokföringsmässiga, så hade därmed näppeligen fullt ut tillgodosetts
den synpunkten, att sinsemellan likartade företeelser och behov
i allmänhet böra i lagstiftningen erhålla en såvitt möjligt likvärdig behandling.

I det föregående ha gränsdragningsfrågorna betraktats främst ur synpunkten
av den större eller mindre önskvärdheten av de resultat som därutinnan
med förslaget åsyftas. En annan fråga, som jämväl förtjänar uppmärksamhet
i förevarande sammanhang, är den huruvida, såsom förslaget
synes förutsätta, de åsyftade resultaten stå att vinna omedelbart och enbart
genom själva gränsdragningen och den därigenom åstadkomna uteslutningen.
Då åtgärdens rättsverkningar ej berörts i lagtexten, synes det ha
ansetts att de skulle följa automatiskt. Ett sådant antagande torde väl
kunna ha fog för sig såvitt angår de föreningar vilka begreppsmässigt egentligen
höra till de s. k. ideella föreningarna, ehuru de på grund av 1 § andra
stycket i 1911 års lag nu hänföras till de ekonomiska. Upphäves detta stadgande,
förefaller det naturligt att vanliga regler för ideella föreningar bli
tillämpliga, naturligtvis i den mån ej annat följer av de övergångsbestämmelser
som kunna meddelas. Men huruvida det som i fråga om den andra
gruppen — de s. k. »förklädda aktiebolagen» — åsyftas kan uppnås lika
lätt, torde vara tvivel underkastat. Att föreningarna inom denna grupp, i
likhet med övriga ekonomiska föreningar, för närvarande icke kunna erhålla
rättskapacitet annorledes än genom registrering är visserligen sant;
och man skulle därav kunna frestas till det antagandet att, om blott all registreringsmöjlighet
bortfaller, också all möjlighet att vinna rättskapacitet
skulle vara utesluten. Det bör emellertid beaktas, att den omständigheten,
att för närvarande av föreningarna endast de ideella anses kunna ernå rättskapacitet
utan registrering, har en fullgod förklaring just däri att lagen nu
tordrar — och tillåter — registrering för alla i lagens mening ekonomiska
föreningar, som önska erhålla rättskapacitet. Det finns knappast tillräckliga
skäl för antagande att, om exempelvis alla föreningar lämnats utan
reglering i lag, det skulle i fråga om möjligheten att vinna rättskapacitet
kommit att i praxis utbildas andra och snävare regler för de ekonomiska
än för de ideella föreningarna. Någon i sakens egen natur liggande grund
för olika behandling i förevarande hänseende lärer icke kunna påvisas. Vid
fall av likartad ekonomisk verksamhet skulle en sådan åtskillnad få grundas
blott på den olika användningen av uppkommen vinst. Det förefaller
ganska ovisst, om man utan vidare kan förlita sig på att endast den omständigheten
att de uteslutna föreningarnas verksamhet åsyftar att främja
medlemmarnas ekonomiska intressen kommer att medföra, att de i praxis
frånkännas rättskapacitet, då det ju icke längre i lagen skulle finnas något
förbud mot att utan registrering tillerkänna dem sådan. På grund därav
och då ett uttalande i motiven näppeligen kan i en fråga som denna binda
utvecklingen, torde, om man vill uppnå ett sådant syfte som det förevarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

255

utan alltför stor osäkerhet i rättstillämpningen, det naturligaste vara att i
själva lagen införa en uttrycklig bestämmelse. Detta skulle kunna ske genom
ett stadgande av innebörd att — i den mån ej annat följer av vad eljest
är i lag stadgat — förening med ändamål att genom annan ekonomisk verksamhet
än i 1 § i förevarande förslag sägs främja medlemmarnas ekonomiska
intressen ej kan förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter, ej
heller inför domstol eller annan myndighet söka, kära eller svara. Den
lämpligaste platsen för ett sådant stadgande vore måhända att finna i den
föreslagna promulgationslagen.

Justitierådet Ljunggren och regeringsrådet Björkholm:

Lika med justitieråden Geijer och Strandberg ha vi funnit, att huvudgrunderna
för den föreslagna regleringen av de ekonomiska föreningarnas
verksamhet icke giva anledning till erinran. Vi anse, att lagförslagets bestämmelser
i allmänhet erhållit en lämplig avvägning och en till såväl innehåll
som form lycklig avfattning.

Vi äro ense med justitieråden Geijer och Strandberg rörande lämpligheten
av en uttrycklig bestämmelse av innebörd att -— i den mån ej annat
följer av vad eljest är i lag stadgat — förening med ändamål alt genom annan
ekonomisk verksamhet än i 1 § i förevarande förslag sägs främja medlemmarnas
ekonomiska intressen ej kan förvärva rättigheter eller ikläda
sig skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan myndighet söka, kära
eller svara.

Lagrådet:

Lagrådet förutsätter i det följande, att de ändringar i paragrafernas numrering
och i hänvisningar från ett lagrum till ett annat, vilka böra ske till
följd av andra ändringar, bliva företagna utan påpekande i varje särskilt
fall.

1 §.

Lagrådet:

I förslaget lärer med benämningen ekonomisk förening åsyftas en sådan
i 1 § beskriven förening som blivit registrerad. Enligt lagrådets mening
vore det av värde, om detta komme till tydligare uttryck i lagtexten.

5 §.

Justitieråden Geijer och Ljunggren samt regeringsrådet Björkholm:

Paragrafen medger, att medlemsantalet kan vara mindre än fem, nämligen
tre eller fyra, om minst tre medlemmar utgöras av föreningar. Liksom
i utredningens betänkande åsyftas härmed ej blott ekonomisk förening utan
även ideell förening, om den är att betrakta som juridisk person jämlikt de
grundsatser som därom utbildats i praxis. Väl torde, utan att det direkt
uttryckes i lagtexten, detta villkor om rättskapacitet tillräckligt
tydligt följa av det förhållandet att rättskapacitet lärer utgöra en för -

256

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

utsättning för att en förening över huvud taget skall kunna vara föreningsmedlem.
Däremot synes det remitterade förslaget icke kunna anses
klart uttrycka, att också ideella föreningar avses. Enligt den av utredningen
framlagda lagtexten, som här var utformad på ungefär enahanda sätt som
den remitterade, var detta fullt tydligt, alldenstund utredningens lagförslag
omfattade jämväl ideella föreningar. Det remitterade förslaget åter handlar
endast om ekonomiska föreningar, varför ordet »föreningar» där framstår
som en mindre adekvat beteckning för andra föreningar än de ekonomiska.
Ett tillägg av innebörd, att de anslutna föreningarna måste vara antingen
registrerade eller ändock att anse som juridiska personer, skulle framhäva
den avsedda meningen på ett klarare sätt. Uppenbart torde vara, att vad i
118 § stadgas ej hindrar, att där åsyftad förening kan vara sådan medlem
i ekonomisk förening, som avses i förevarande paragraf.

6 §.

Lagrådet:

Val å föreningsstämma är icke det enda i den föreslagna lagen direkt
angivna sättet för utseende av revisor. Ordalagen i punkt 6 synas med hänsyn
därtill lämpligen böra undergå någon jämkning, exempelvis så att orden
»ej skall väljas å föreningsstämma» utbytas mot »skall utses på annat
än i denna lag angivet sätt».

11 §.

Lagrådet:

Medan enligt gällande föreningslag en ekonomisk förening kan utgöra en
sluten samfällighet, innebär det remitterade förslaget den viktiga förändringen
att ekonomiska föreningar skola vara öppna och således medgiva
inträde av nya medlemmar; i princip skall envar äga rätt att bli antagen
såsom medlem. Helt naturligt har denna grundsats ej kunnat tilläggas obetingad
giltighet utan måst modifieras med hänsyn till föreningarnas olika
art, verksamhet och dylika förhållanden. De skäl som anförts för att i fråga
om de med förslaget åsyftade föreningarna lagfästa öppenhetsprincipen
— vilken redan för närvarande i stor utsträckning torde tillämpas av de
kooperativa föreningarna — finner lagrådet för sin del övertygande. Mot
den utformning denna princip erhållit i förevarande paragraf har lagrådet
icke funnit anledning till erinran.

Föreskrifterna i första stycket äro av tvingande natur. I föreni ngsstadgar
kunna således icke intagas bestämmelser som i högre grad än lagen medgiver
begränsa möjligheterna att vinna medlemskap. Därest så skulle vara
fallet, har länsstyrelsen att vägra registrering.

Även utan uttryckligt lagstadgande torde det, såsom i remissprotokollet
uttalas, vara tydligt, att en inträdessökande äger att draga frågan om vägrat
medlemskap under domstols prövning. Beträffande härmed sammanhängande
spörsmål må framhållas, att å ena sidan en förening, vars stadgar
icke innehålla några bestämmelser om villkor för medlemskap, det oak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

257

tat torde kunna åberopa denna paragraf såsom grund för sin vägran att
bevilja en inträdesansökan. Å andra sidan lärer, därest stadgarna till följd
av någon felbedömning av registreringsmyndigheten kommit att innehålla
snävare bestämmelser .rörande inträdesrätt än lagen tillåter, den inträdessökande
alltid kunna häremot åberopa vad i förevarande paragraf stadgas.
Domstolens prövning torde kunna omfatta såväl frågan om föreningsstyrelsen
i det föreliggande fallet rätt tillämpat stadgarnas respektive lagens
bestämmelser som ock spörsmålet huruvida stadgarnas föreskrifter om inträdesrätt
stå i överensstämmelse med vad lagen härutinnan innehåller.
Sistnämnda fråga har domstolen att bedöma oberoende av att registrering
skett och att registreringsfrågan tilläventyrs dragits under högre administrativ
myndighets prövning.

Principen om öppenhet bör naturligtvis ej kunna leda till att någon skulle
kunna tränga sig in i en förening utan att lämna skäligt vederlag, t. ex.
i form av inträdesavgift vid sidan av insatsen, för det ekonomiska värde som
medlemskapet representerar. Med utredningens sätt att uttrycka principen
— nämligen att inträde ej finge oskäligt försvåras — var detta utan vidare
fullt tydligt. Även med den avfattning det remitterade förslaget erhållit lärer
det vara tillräckligt klart, att meningen ej varit att stadga något annat än
vad som enligt det nyss sagda får anses ligga i sakens natur.

I remissprotokollet anföres, att i stadgarna naturligtvis kan införas krav
på skriftlig ansökan men att med hänsyn till utformningen av förevarande
paragraf någon uttrycklig bestämmelse härom icke synes erforderlig. I
14 § däremot har det ansetts påkallat att lagfästa möjligheten att i stadgarna
föreskriva, att uppsägning skall ske skriftligen och vara försedd med
medlemmens bevittnade namnunderskrift. Det kan ifrågasättas, om ej vid
sådant förhållande i förevarande paragraf bör intagas en motsvarande bestämmelse.

13 §.

Lagrådet:

Enligt stadgandet i första stycket skall förvärvare av medlems andel, om
han ej önskar inträde eller hans ansökan därom avslås, äga den rätt som tillkommer
avgången medlem enligt 16 §. Vid vilken tidpunkt avgången i sådant
fall enligt 15 § skall anses ha ägt rum beror på en tolkning av de där förekommande
orden »annan omständighet som föranlett avgången». Det är
icke förvärvaren som avgår, ty han har aldrig varit medlem; han har blott,
samtidigt med att överlåtarens medlemskap utslocknat, inträtt i dennes
rätt såsom avgående medlem. Detta har inträffat i det ögonblick då det
blev klart att förvärvaren ej skulle inträda som medlem. Först då och icke
t. ex. redan genom själva överlåtelsen har enligt förslagets mening den
»omständighet som föranlett avgången» inträffat. Detta skulle framträda
på clt mera omedelbart och tydligt sätt, om till sista punkten i första stycket
av förevarande paragraf fogades en föreskrift av innebörd att vid bestämmande
jämlikt 15 § av tiden för avgången utgångspunkten skall vara

17 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr3i.

258 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

den dag ansökningen avslogs eller, om ansökan ej gjorts, ansökningstiden
utgick.

Justitierådet Geijer:

Vad i andra stycket föreskrives om möjlighet att i stadgarna meddela
viss bestämmelse torde gälla även om det icke upptages i lagen. I enlighet
med vad i betänkandet framhållits, lärer det nämligen i allmänhet stå en
förening öppet att på förhand i stadgarna avsäga sig rätten att pröva, huruvida
förvärvare av medlems andel skall antagas till medlem i dennes
ställe eller icke. Men därutöver skulle det föreslagna stadgandet ge en tvingande
regel, nämligen att en sådan stadgebestämmelse som i första punkten
sägs ovillkorligen och utan vidare innebär en dylik avsägelse. Det förefaller
icke självklart att en regel av detta slag med sin kategoriska och onyanserade
utformning är behövlig eller ens alldeles oskadlig. De inskränkningar
i öppenheten som stadgas i It § skulle i dessa fall icke kunna åberopas
av föreningen. Denna skulle exempelvis icke kunna göra förbehåll
för det fallet att den, som på grund av ett fastighetsköp skall bli medlem,
kan antagas icke komma att använda fastigheten på ett sådant sätt som
medlemskapet förutsätter. Fastigheten kan ju tänkas bli såld för ett ändamål
— t. ex. för styckning i tomter — som omöjliggör dylik användning.
Men även då skulle enligt den föreslagna regeln köparen inträda som medlem.
Redan i den allmänna regeln i It § har öppenhetens princip blivit tillgodosedd
i en sådan — i jämförelse med utredningens förslag än mera accentuerad
-— utsträckning, att det knappast kan vara av behovet påkallat
att för de speciella fall, som här åsyftas, tillspetsa den ytterligare genom en
ny tvingande regel. Det kan också anmärkas, att förevarande stycke genom
sin avfattning skulle kunna inbjuda till den oriktiga slutsatsen, att det i
allmänhet vore en förening betaget att i stadgarna införa bestämmelser i
den riktning, varom här är fråga. Med hänsyn till det anförda håller jag
före, att detta stadgande lämpligen bör få utgå.

Justitieråden Strandberg och Ljunggren samt regeringsrådet Björkholm:

Vad i andra stycket första punkten stadgas torde gälla även utan särskild
bestämmelse, och punktens egentliga uppgift synes vara att angiva
vad slags stadgeföreskrift andra punkten avser. Vid sådant förhållande förefaller
det riktigare att sammanföra bestämmelserna till en punkt med
innehåll att, om i stadgarna för förening av angivet slag upptagits föreskrift
om överlåtelseskyldighet samt i enlighet därmed överlåtelse ägt rum, förvärvaren
skall vara medlem i överlåtarens ställe.

Enligt samma stycke kan medlemskap vara förbundet med »brukande av
fastighet». Häremot svarar såsom förutsättning för överlåtelseskyldighet
frånträde av »arrende». Bättre överensstämmelse mellan de båda uttrycken
skulle vinnas, om beteckningen arrende utbyttes mot brukningsrätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 259

17—i 9 §§.

Lagrådet:

Utredningen har anfört, att det — åtminstone i fråga om större företag
— vore vanligt, att föreningarna i av dem driven förvärvsverksamhet arbetade
med betryggande vinstmarginal men när årsresultatet kunde överblickas
utbetalade större delen av överskottet till medlemmarna i form av återbäring
eller efterlikvid på under året försålda varor respektive inköpta
produkter. Då denna utbetalning kunde bestämmas före bokslutet, behövde
någon nämnvärd nettovinst sålunda icke framkomma. Att i dylika fall avsätta
endast viss procent av den obetydliga årsvinsten till en reservfond
vore tydligen ej ägnat att åstadkomma någon betydande kapitalbildning.
Utredningen hade därför för sin del funnit, att en legal regel om fondering
inom de ekonomiska föreningarna borde baseras på avsättning från uppkommet
överskott, vare sig överskottet använts till utdelning före bokslutet
eller redovisas såsom nettovinst i detta. I enlighet därmed hade 17 § 1
mom. första stycket andra punkten i utredningens förslag utformats. Bestämmelser
av enahanda innebörd ha upptagits i samma lagrum i det remitterade
förslaget.

I 18 och 19 §§ i sistnämnda förslag återfinnas särskilda stadganden rörande
gottgörelse, varom förmäles i 17 § 1 mom.

Av motiven till ifrågavarande bestämmelser lärer framgå, att de avse endast
sådan på grund av rörelsens resultat utgående gottgörelse, som icke inräknats
i den enligt balansräkningen förefintliga årsvinsten. Detta förhållande
synes såvitt till en början angår bestämmelsen i andra punkten i 19 §
första stycket, särskilt med hänsyn till den för där avsedda fall stadgade
inverkan av ond tro, böra komma till tydligt uttryck i lagtexten. Denna
synes därvid böra så utformas att efter ordet »förmäles» införas orden »och
som icke inräknats i årsvinsten». Uttrycket »inräknats» har för motsvarande
fall använts i 24 § lagen om sambruksföreningar.

Göres angivna tillägg i 19 §, synes enahanda tillägg erforderligt i 18 §
första stycket andra punkten.

I överensstämmelse med vad nu anförts torde i 17 § 1 mom. första stycket
andra punkten samt jämväl i 43 § 1 mom. första stycket första punkten
ordet »ingår» respektive »ingå» böra utbytas mot ordet »inräknats».

Enligt 19 § andra stycket är för brist, som kan uppkomma vid återbäring,
den som medverkat till beslut om utdelning eller utbetalning eller
verkställandet av detta ansvarig. Det synes uppenbart, att ansvarighet på
grund av denna bestämmelse icke åvilar kassör eller annan befattningshavare,
som endast haft själva utbetalningen av medlen om hand.

21 §.

Lagrådet:

Om en av föreningsstämman vald styrelseledamot entledigas eller eljest
avgår eller avlider eller hinder för honom att vara styrelseledamot uppkommer
enligt 22 § och suppleant ej finnes, skall det enligt fjärde stycket

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

i förevarande paragraf åligga övriga styrelseledamöter att ofördröj ligen
föranstalta om val av ny ledamot för återstående mandattid. Med valet må
dock anstå till nästa stämma där styrelseval skall äga rum, såframt styrelsen
är beslutför med kvarstående ledamöter och suppleanter.

Motsvarande bestämmelser återfinnas i 20 § sjunde stycket av gällande
föreningslag, där emellertid såsom ett ytterligare villkor för anstånd med
kompletteringsval angives, att stadgarna icke innehålla föreskrift om att
fulltalig styrelse alltid skall förefinnas. I anslutning härtill och i överensstämmelse
med motsvarande regel i aktiebolagslagens 77 § hade utredningens
förslag såsom en förutsättning för anstånd även upptagit, att icke annan
föreskrift meddelats i stadgarna. Då tillräckliga skäl för ett frångående
av stadgarnas föreskrift härutinnan icke synas vara för handen, hemställer
lagrådet, att lagen här gives det innehåll utredningen föreslagit.

Det torde vidare kunna ifrågasättas om icke, i likhet med vad aktiebolagslagen
stadgar beträffande bolag där styrelsen skall bestå av minst tre
ledamöter, som ytterligare villkor för anstånd med valet bör fordras, att antalet
kvarvarande styrelseledamöter ej understiger det lagstadgade minimiantalet.
Om i en styrelse på tre ledamöter en avgår, kunna visserligen de
två kvarstående utgöra beslutför styrelse, men av regeln i 26 § andra stycket
andra punkten — med den innebörd som enligt motiven till förslaget
tillämnats denna — framgår, att beslut av en sådan styrelse kan anses föreligga
allenast om de två ledamöterna enat sig.

22 §.

Lagrådet:

Enligt 20 § femte stycket i gällande lag om ekonomiska föreningar äger
Konungen »för viss förening» medgiva undantag från den i samma stycke
upptagna regeln, att styrelseledamot skall vara här i riket bosatt svensk
medborgare. Utredningen har föreslagit, att styrelseledamot skall vara här i
riket bosatt svensk medborgare, där ej Konungen eller myndighet Konungen
förordnar annat tillåter. I sina motiv till detta stadgande anför utredningen,
att gällande lags dispensregel bibehållits »med en redaktionell jämkning»
och med tillägg, att Kungl. Maj :t äger delegera dispensrätten till myndighet.
Utredningens förslag härutinnan har godtagits av departementschefen.

Förevarande paragraf har i aktiebolagslagen sin motsvarighet i 79 §, där
det stadgas, att dispens från regeln att styrelseledamot skall vara här i
riket bosatt svensk medborgare kan meddelas av Konungen »för särskilt
fall». En dispensbestämmelse med sistnämnda avfattning finnes beträffande
revisor i 46 § av det remitterade förslaget.

Då utredningens avsikt med den ändrade lokutionen i 22 §, såsom av det
föregående framgår, icke varit att i sak ändra dispensregeln i förhållande
till gällande rätt, men så får anses ha skett genom att orden »för viss förening»
utgått, synas dessa ord böra upptagas i lagtexten, om denna otvetydigt
skall bibehålla sin förutvarande innebörd. Emellertid har upplysts, att
dispens hittills förekommit i mycket ringa utsträckning; då dispens med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3b.

261

delats lärer den för varje fall ha avsett namngiven person. Med hänsyn
härtill synas skäl föreligga att i nu ifrågavarande avseende icke giva förslagets
dispensregel vidsträcktare omfattning än aktiebolagslagens motsvarande
regel, d. v. s. att dispens kan meddelas endast »för särskilt fall».

Vad som anförts beträffande styrelseledamot äger motsvarande tillämpning
beträffande likvidator, varom stadgas i 76 § första stycket av det remitterade
förslaget (jfr 53 § första stycket gällande lag om ekonomiska föreningar
och 149 § aktiebolagslagen).

Det lärer — utan att detta i lagtexten direkt angives — vara uppenbart,
att den i 29 § första stycket av det remitterade förslaget upptagna dispensregeln
i fråga om firmatecknare icke kan tillämpas annat än för särskilt
fall.

26 §.

Lagrådet:

Enligt andra stycket andra punkten må, om styrelsen icke är fulltalig,
beslut anses föreligga allenast där ett antal »om minst» en tredjedel av hela
antalet styrelseledamöter enat sig. Av vad i motiveringen anföres beträffande
detta lagrum torde framgå, att i lagtexten av misstag orden »om minst»
influtit i stället för rätteligen ordet »överstigande».

29 §.

Lagrådet:

Den som erhållit bemyndigande att teckna föreningens firma äger enligt
28 § att handla å föreningens vägnar i förhållande till tredje man samt att
företräda föreningen inför domstolar och andra myndigheter. Med hänsyn
till den behörighet som sålunda tillkommer firmatecknare synes icke lämpligt
att, på sätt förevarande paragraf medgiver beträffande annan än styrelseledamot
eller styrelsesuppleant — dessa måste ju vara myndiga —
sådant bemyndigande skall kunna givas omyndig person. Vad i remissprotokollet
anförts mot införande av en regel om förbud att bemyndiga den
som är omyndig att vara firmatecknare synes knappast bärande. Erinras må
ock att sådant förbud finnes upptaget i 88 § aktiebolagslagen.

Av 22 och 23 §§ framgår, att till styrelseledamot eller suppleant för honom
kan efter medgivande av Konungen eller myndighet Konungen förordnar
utses även annan än här i riket bosatt svensk medborgare. Har i enlighet
med lämnat medgivande sådan person valts till styrelseledamot eller suppleant,
bör något särskilt tillstånd att bemyndiga honom att teckna föreningens
firma knappast vara behövligt. Avfattningen av första stycket synes
emellertid giva vid handen, att sådant särskilt tillstånd skulle vara erforderligt.

Lagrådet hemställer, att avfattningen av första stycket andra punkten
jämkas i enlighet med vad sålunda anförts.

Såsom framhållits vid 22 § torde tillstånd som avses i första stycket and -

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

ra punkten av förevarande paragraf icke kunna givas generellt utan allenast
för varje särskilt fall.

33 §.

Justitieråden Gei jer och Ljunggren:

Då i första stycket talas om »föreskrift som avses i 32 §» åsyftas uppenbarligen
blott sådan i 32 § omförmäld föreskrift som bort efterkommas; en
jämkning av ordalydelsen är därför att förorda.

Lagrådet:

De ord, som inleda andra stycket, utgöra en mindre tillfredsställande beskrivning
på den närmast avsedda situationen, nämligen att suppleanten inträtt
i styrelsen och deltager i dess avgöranden. I detta hänseende vore en
lokution i närmare överensstämmelse med 29 § i 1911 års lag att föredraga.

38 §.

Lagrådet:

Minst tre veckor före den föreningsstämma, å vilken styrelsens redovisningshandlingar
samt revisorernas berättelse skola framläggas, skall styrelsen,
enligt förevarande paragrafs andra stycke, till revisorerna avlämna redovisningshandlingarna.
Dessa jämte revisionsberättelsen skola sedan (50 §)
av revisorerna överlämnas till styrelsen minst två veckor före nämnda stämma.
Det skulle alltså kunna inträffa, att revisorerna finge disponera redovisningshandlingarna
allenast en vecka. Även med beaktande av att åtskilligt
av revisorernas arbete kan och bör vara undangjort redan innan redovisningshandlingarna
bli tillgängliga för dem, utgör dock granskningen av
handlingarna ett så viktigt och i många fall så tidskrävande arbete, att en
tid av en vecka torde vara för knappt tilltagen. I utredningens betänkande
framhålles också, att de sakkunniga betonat vikten av att revisorerna erhålla
nödigt rådrum för sin granskning. I anledning därav föreslog utredningen,
att handlingarna skulle överlämnas till revisorerna minst sex veckor
före stämman. Även om, såsom i vissa remissyttranden påpekats, den av
utredningen föreslagna regeln skulle medföra olägenhet för en del föreningar,
vill det dock synas lagrådet, att minimitiden enligt förevarande lagrum
icke bör sättas lägre än fyra veckor.

40 §.

Justitieråden Gei jer och Ljunggren samt regeringsrådet Björkholm:

Ingressen till denna paragraf bär en i två hänseenden mindre tillfredsställande
avfattning. Dels angivas de efterföljande bestämmelserna såsom
innefattande blott kompletteringar av bokföringslagens föreskrifter, under
det att de i själva verket därjämte delvis betydligt avvika från vad i bokföringslagen
är stadgat, och dels framgår ej tydligt av ordalagen, att de

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

263

efterföljande bestämmelser som åsyftas icke återfinnas blott i förevarande
paragraf. När avvikelse från bokföringslagen föreskrives, torde lämpligen
-— i anslutning till nämnda lags egen terminologi i dess 14 § •— böra utmärkas,
att det rör sig om en avvikelse, eller åtminstone ej användas ordalag
som undanskymma detta förhållande.

Lagrådet:

Innebörden av bestämmelsen i 2 mom. andra stycket skulle bättre komma
till uttryck, därest efter orden »till belopp varmed den beräknas komma
att inflyta» inskjutes satsen »även om detta belopp överstiger det i den närmast
föregående balansräkningen upptagna».

43 §.

Lagrådet:

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts vid 17—19 §§.

45 §.

Lagrådet:

Då i första stycket upptages, att revisorer utses antingen å föreningsstämma
eller på annat i stadgarna angivet sätt, utgör detta icke ett fullständigt
angivande av de sätt som kunna ifrågakomma. Enligt 47 § kan i vissa fall
revisor utses av länsstyrelsen. En jämkning i ordalagen, varigenom anges
att revisorer kunna utses på föreningsstämma eller på annat i lagen eller i
stadgarna angivet sätt, synes vara att förorda. Ändras förslaget på sätt nedan
ifrågasättes, blir detta desto mera motiverat.

Förslaget saknar bestämmelser huru förfaras skall i händelse revisorer
ej utses. Då det såväl ur allmän synpunkt som med hänsyn till de enskilda
föreningsmedlemmarnas och borgenärernas intresse måste anses synnerligen
angeläget att revision förrättas, synes för nu avsedda fall böra ankomma
på länsstyrelsen att på anmälan förordna revisorer. Detsamma torde
böra gälla, därest revisorer utsetts i strid mot bestämmelserna i 46 §
1 mom. Visserligen kan vid domstol talan föras mot det föreningsstämmobeslut,
varigenom en icke behörig person utsetts till revisor, men en sådan
talan kan kräva avsevärd tid och står för övrigt icke en borgenär till buds.
Om vad lagrådet nu anfört vinner beaktande, torde erforderliga lagbestämmelser,
vilka synas böra givas en avfattning som i tillämpliga delar ansluter
sig till motsvarande stadganden i 108 och 110 §§ aktiebolagslagen, lämpligen
böra upptagas i en särskild paragraf närmast efter 46 §. För att i
minsta möjliga mån rubba förslagets paragrafering skulle för sådant fall
50 och 51 §§ kunna sammanföras till en paragraf.

Justitierådet Gei jer:

I övrigt hänvisar jag till vad jag kommer att anföra vid 46 § 2 mom.

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

46 §.

1 mom.

Lagrådet:

I andra stycket stadgas bl. a., att till revisor ej må utses den som intager
en underordnad eller beroende ställning till styrelseledamot eller befattningshavare
hos föreningen, åt vilken uppdragits att ombesörja bokföringen
eller medelsförvaltningen eller kontrollen däröver. Uppenbart är, att den
sista relativsatsen i stadgandet bör syfta blott på befattningshavare hos föreningen,
medan den som intager en underordnad eller beroende ställning
till styrelseledamot naturligen ej bör kunna vara revisor alldeles oavsett
styrelseledamotens befattning med bokföringen eller medelsförvaltningen.
Stadgandets avfattning kan emellertid giva anledning till tvekan om dess
rätta tolkning. Till undvikande härav torde ordet »till» böra insättas före
»befattningshavare».

2 mom.

Justitieråden Strandberg och Ljunggren:

Den möjlighet som genom bestämmelserna i detta moment öppnas för
förening att under vissa villkor till revisor utse juridisk person —- en möjlighet
som enligt 80 § tredje stycket gäller även likvidationsrevisor — innebär
utan tvivel åtskilliga fördelar. Det torde visserligen kunna sägas att
förslaget i denna del, såsom också framgår av flera remissyttranden, är
ägnat att väcka vissa betänkligheter ur principiell och praktisk synpunkt.
Emellertid ansluter sig förslaget väl till rådande förhållanden inom föreningsväsendet,
och vi finna, i likhet med vad i remissprotokollet uttalas,
de framställda invändningarna icke böra tillmätas avgörande betydelse.

Uppenbarligen måste en sammanslutning för att kunna utses till revisor
ha karaktär av juridisk person. Av betänkandet och remissprotokollet
framgår att, om en dylik sammanslutning, huvudförening, tillhandagår
underföreningar med utförande av revisionsuppdrag icke genom en inom
föreningen organiserad revisionsavdelning utan genom ett för ändamålet
bildat särskilt rättssubjekt, t. ex. en särskild förening eller ett bolag, avsikten
med förslaget är att ett sådant rättssubjekt skall kunna direkt utses
till revisor. Detta synes emellertid knappast kunna utläsas av stadgandets
lydelse. Innebörden av ersättningsregeln i sista punkten blir ock i detta
fall oklar. Ett förtydligande av stadgandet i nu angivna hänseenden torde
därför vara erforderligt.

Även i ett annat avseende finna vi stadgandets avfaltning mindre tillfredsställande.
Den terminologi som användes i första punkten, enligt vilken
det är sammanslutningen som benämnes revisor, överensstämmer icke
med vad i sista punkten stadgas därom att ersättningsskyldighet, som kan
uppkomma för revisor på grund av uppdraget, skall åvila jämväl sammanslutningen.
Ordet revisor syftar här på den av sammanslutningen till revisionens
förrättande utsedda personen. Det synes ej heller alldeles klart

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

vilken ställning denne i andra hänseenden intager. På åtskilliga ställen i
förslaget där ordet revisor förekommer åsyftas därmed uppenbarligen —
bortsett från den vanliga betydelsen av en till revisor utsedd fysisk person
— blott den som av sammanslutningen-revisorn utsetts att verkställa revisionsarbetet,
medan andra stadganden rörande revisor ha avseende antingen å
endast den till revisor utsedda sammanslutningen eller å såväl denna som revisionsförrättaren.
Såsom exempel på fall, där ett stadgande synes avse endast
den fysiska person som förrättar revisionen, må nämnas 38 § andra
stycket, 48—51 §§, 53 §, 58 § andra stycket, 66 § andra stycket, 81 § andra
stycket, 83 § tredje stycket, 86 § tredje stycket, 89 § första stycket, 95 §,
96 § andra stycket, 97 § första stycket, 98 § 1 mom. andra stycket 4 och 4
inom., 106—109 §§, 110 § 4 och 6 samt 111 § 5. Till stadganden av den
andra här ovan omförmälda kategorien torde kunna hänföras exempelvis
5 §, 6 § 6, 8 § andra stycket, 45 §, 54 § andra stycket samt 80 § första och
andra styckena. I allmänhet torde någon svårighet icke möta att tolkningsvis
avgöra vilkendera betydelsen uttrycket äger. För att emellertid tydligare
utmärka vad i nu berörda hänseenden åsyftas med förslaget — nämligen
att beträffande revisionsförrättaren, ehuru icke till namnet revisor,
lagens bestämmelser om revisor skola tillämpas i den mån så kan ske
synes lämpligt att i förevarande moment upptaga en föreskrift av innehåll
att vad i lagen stadgas om revisor skall i tillämpliga delar gälla i avseende å
sådan person som av sammanslutning utsetts att förrätta revisionen. Iakttages
detta, kan den särskilda bestämmelsen att beträffande honom skall
gälla vad i 1 mom. stadgas såsom obehövlig utgå.

jRegeringsrådet Björkholm:

Jag finner ej anledning motsätta mig att möjlighet öppnas för förening
att under vissa villkor till revisor utse juridisk person, en möjlighet som
enligt 80 § tredje stycket gäller även likvidationsrevisor.

Beträffande utformningen av erforderliga bestämmelser i ämnet instämmer
jag i vad justitieråden Strandberg och Ljunggren anfört.

Justitierådet Gei jer:

Även om ingen avgörande invändning kan resas mot den tanken i och för
sig att en juridisk person utses till revisor, måste det likväl ifrågasättas,
om den i 2 mom. av förevarande paragraf föreslagna anordningen bör lagfästas
i den utformning den fått i förslaget. Den synes nämligen med nuvarande
avfattning förenad med vissa olägenheter av lagteknisk art. Därmed
är icke sagt vare sig alt det syfte man velat tillgodose ej är beaktansvärt
eller att delta syfte ej skulle kunna vinnas genom någon annan med den
föreslagna jämförlig, ehuru lämpligare, anordning.

Till en början bör framhållas, att det icke lärer vara åsyftat att — såsom
förslagets avfattning kommit att utmärka — den av sammanslutningen
utsedda personen skall till namnet vara revisor, något som ju också omedelbart
framgår av hänvisningen till 1 mom.

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 3i.

Ehuru det sålunda är sammanslutningen och icke den av sammanslutningen
utsedde som skall kallas revisor, måste det med nödvändighet vara
åsyftat, att åtminstone det allra mesta av vad lagen stadgar om revisor skall
tillämpas å den sistnämnde, då det ju i allt fall är han som till gagnet skall
uppehålla befattningen. Den gjorda hänvisningen till allenast 1 mom. i
förevarande paragraf framstår därför såsom mindre egentlig. Lika klart är,
att en mångfald av de bestämmelser, som ha avseende å revisorer, icke
kunna bli tillämpliga på sammanslutningen såsom sådan. Det kan ur terminologisk
synpunkt icke anses lyckligt, att de skilda bestämmelsernas tilllämpning
på detta sätt göres beroende av en prövning i varje särskilt fall
av vad som bör inläggas i beteckningen revisor, något som icke alltid ter
sig självklart.

Att här punkt för punkt genomgå dessa talrika stadganden kan icke ifrågakomma,
liksom ej heller att vid varje särskild paragraf närmare ingå på
ifrågavarande anmärkning. Några exempel torde emellertid kunna belysa
saken. I 6 § 6 synes den av sammanslutningen utsedde icke inbegripen under
beteckningen revisor, eftersom där blott talas om val å föreningsstämma
eller på annat, i stadgarna angivet sätt. Huruvida de redovisningshandlingar,
som avses i 38 § andra stycket, skola avlämnas till sammanslutningen eller
'' '' såsom väl torde vara åsyftat ■— till den utsedde, framgår ej omedelbart,
ehuru underlåtenhet att efterleva stadgandet är belagd med straff enligt
förslaget. Tvekan kan möjligen uppstå, huruvida bestämmelserna i 46 §

1 mom. böra tillämpas på dem som företräda sammanslutningen. Ej heller
lämnar 50 § direkt någon ledning i fråga om innebörden av ordet revisor,
varför åtminstone andra punkten blir tvetydig, ehuru även här straff kan
följa. Så viktiga bestämmelser som de vilka angå talans anställande (65,
66 och 95 §§) och skadeståndsskyldighet (106—109 §§) torde knappast
böra vara beroende av en analogisk tolkning för sin tillämpning. Detta gäller
i än högre grad de straffrättsliga bestämmelserna (110 och 111 §§).

Förslaget lärer vara förestavat av ett på föreningshåll omfattat önskemål
att föreningarna, utan att det behöver stå i stadgarna och utan alt de skola
behöva ingå på själva personvalet, skola kunna tillgodogöra sig sammanslutningarnas
möjligheter att genom sakkunnig personal på bästa sätt fullgöra
revisionsarbetet. Meningen är ju ej att vederbörande sammanslutning
såsom sådan skall taga befattning med revisionens fullgörande. Det synes
då ligga nära till hands att överväga, huruvida saken ej kan ordnas så att
sammanslutningen, i stället för att själv väljas till revisor, får i uppdrag att
utse revisor. Såvitt jag kan finna, skulle cn sådan konstruktion, som har
förtjänsten att nära ansluta sig till vad som i verkligheten äger rum, i allt
väsentligt kunna tillgodose det åsyftade ändamålet utan att medföra ovan
berörda eller andra olägenheter. Sammanslutningens ersättningsskyldighet
kan ju lika väl som enligt förslaget fastslås i lagen, ehuru då ytterligare
torde behöva föreskrivas, att beträffande ersättningstalan mot sammanslutningen
vad som är stadgat om talan mot revisor skall äga motsvarande tilllämpning.

267

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

I utredningens motiv har uttalats, att det utan särskilt stadgande borde
vara klart att, om huvudförening tillhandaginge sina medlemmar (underföreningarna)
med utförande av revisionsuppdrag icke genom en inom huvudföreningen
organiserad revisionsavdelning utan genom ett särskilt bildat
rättssubjekt — t. ex. en särskild förening eller ett bolag — med blott
detta ändamål, detta rättssubjekt kunde utses till revisor. Härvid torde ha
underförståtts, att det särskilda rättssubjektet skulle bli underkastat enahanda
ansvar i ekonomiskt hänseende som föreslagits för sammanslutningen.
Ett på sådant sätt utsträckt skadeståndsansvar, oberoende av eget vållande,
torde dock näppeligen med säkerhet kunna beräknas bli erkänt utan uttryckligt
stadgande.

Ett genomförande — som inbegrepe jämväl de sist omförmälda rättssubjekten
— av den här skisserade anordningen torde kunna ske genom ett
stadgande som i en första punkt hade exempelvis den innebörden att, om
föreningsstämma åt sammanslutning, som genom för ändamålet inrättat
revisionsorgan tillhandagår föreningar med utförande av revision, eller åt
en för sådant ändamål särskilt bildad juridisk person, genom vilken sammanslutningen
tillhandagår föreningarna, uppdragit att utse revisor, så
skall sammanslutningen eller det fristående revisionsorganet, om uppdraget
antages, så snart ske kan fullgöra detsamma samt underrätta föreningen
om vem som utsetts. I en andra punkt kunde sedan i enlighet med vad
ovan sagts stadgas om ersättningsskyldighet för och ersättningstalan mot
den organisation som utsett revisorn.

Vad angår den utsträckta ekonomiska ansvarigheten för organisation, som
nyss sagts, torde det väl, även utan särskilt förbehåll därom i lagtexten, vara
klart att densamma kan avtalsvis sättas ur funktion. En uttrycklig bestämmelse
därom skulle dock möjligen kunna anses motiverad med hänsyn till
att de många rent föreningsrättsliga bestämmelserna i förslaget i princip
äro tvingande.

Om stadgandet i förevarande moment ändras i ovan antydd riktning, kan
det ifrågasättas huruvida ej den lämpligaste platsen för detsamma vore i
45 §.

55 §.

Lagrådet:

Enligt tredje stycket skall, då beslut å föreningsstämma fattats genom
omröstning, i protokollet angivas röstningens utgång. Med stadgandet avses
uppenbarligen att protokollet skall innehålla uppgift å det antal röster
som avgivits för de olika yrkanden vilka varit föremål för omröstningen.
Lagrådet ifrågasätter, huruvida icke stadgandets avfattning bör jämkas
för att tydligare utmärka denna dess innebörd.

62 §.

Lagrådet:

I denna paragraf, som reglerar det s. k. representativa systemet — fullmäktiginstitutionen
— föreskrives bl. a., i tredje stycket andra punkten, att

268

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

å fullmäktig skall tillämpas vad i 52, 55—59 och 61 § § stadgas om föreningsmedlem,
därvid dock det undantaget göres, att fullmäktig ej må rösta genom
ombud.

Ehuru uttryckligt stadgande därom ej finnes lärer vara uppenbart, att
endast fysisk person kan vara fullmäktig.

Varken av utredningens förslag eller det remitterade förslaget framgår
direkt, huruvida -— då fullmäktigsystem genomförts — vad som stadgas
om medlem i de paragrafer, till vilka hänvisning skett, skall gälla enbart
beträftande fullmäktig eller om bestämmelserna samtidigt skola hava avseende
såväl å fullmäktig som å medlem.

I flertalet av de lagrum, till vilka hänvisning sålunda göres, torde — med
bortseende helt i rån bestämmelser om röstning genom ombud, som vid
fullmäktigsystem är uteslutet, samt med utgångspunkt från att sista stycket i
56 § här ej kommer i fråga — ordet medlem inbegripa enbart fullmäktig.
Vad angår vissa av dessa lagrum är dock saken i någon mån tveksam. Så
är till en början fallet beträffande stadgandet i 55 § tredje stycket att protokollet
från föreningsstämma inom två veckor efter stämman skall hållas
tillgängligt för medlemmarna. På grund av sambandet med de två första
styckena i paragrafen skulle det kunna ligga nära till hands att antaga, att
endast fullmäktig avses. Då emellertid envar föreningsmedlem enligt 69 §
har rätt att föra talan mot beslut, som fattas å föreningsstämma, finnes
otvivelaktigt åtskilligt fog också för den åsikten, att protokollet skall hållas
tillgängligt för envar medlem, som vill taga del därav. I praktiken kommer
detta spörsmål säkerligen att lösas så, att envar medlem får taga del av
protokollet. ''

Tveksamhet synes också kunna föreligga beträffande tolkningen av stadgandet
i 57 § 1 mom. första stycket, där det föreskrives, att redovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen under minst en vecka närmast före
stämman skola hållas tillgängliga för medlemmarna. Även om fullmäktigsystem
är infört, kan envar medlem anses ha ett berättigat intresse av att
få ta del av ifrågavarande för föreningen viktiga handlingar. Då emellertid
det tillhandahållande, varom här är fråga, närmast lärer vara föreskrivet
för att bereda dem, som på stämman skola fatta beslut rörande redovisning
och revision, möjlighet att studera föreliggande material, torde med
förslagets avfattning få anses, att endast fullmäktige ha ovillkorlig rätt enligt
lagen att få tillgång till handlingarna. Något hinder att ändock bereda
medlemmarna sådan tillgång finnes naturligtvis icke. Genom bestämmelse
i 44 § är för övrigt sörjt för att medlemmarna sedermera kunna få ta del
av handlingarna, i det att dessa viss tid efter stämman bli tillgängliga
för envar. Samma tolkning av innebörden av ordet medlem som sålunda angivits
synes för fall, då fullmäktige givits kompetens att fatta beslut i medlemmarnas
ställe, böra tillämpas beträffande stadgandena i 57 § 2 mom.

Med hänsyn till innehållet i 68 och 98 §§ synes lämpligt att avfattningen
av fjärde stycket av förevarande paragraf jämkas därhän att hänvisningarna
komma att avse 67 § andra och tredje styckena samt 98 § 2 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr Sb.

269

Rubriken till 63—66 §§.

Justitierådet Ljunggren och regeringsrådet Björkholm:

När i det remitterade förslaget ordet röstberättigad förekommer, avses
därmed röstberättigad medlem eller, där fullmäktigsystem är genomfört,
fullmäktig, vare sig denne är medlem eller ej. I rubriken till 63—66 §§ har
däremot nyssnämnda ord använts såsom beteckning allenast å fullmäktig,
som icke är medlem. För undvikande av denna inkonsekvens synas i förevarande
rubrik efter ordet röstberättigad böra tillfogas orden »som icke är
medlem». Motsvarande tillägg torde böra göras jämväl i 66 § andra stycket.

I 65 § tredje stycket lärer däremot, på grund av det nära sammanhanget med
andra stycket i samma paragraf, omförmälda tillägg icke vara påkallat.

65 §.

Lagrådet:

Skadeståndstalan mot revisor enligt 106 § kan föras — förutom av föreningen
under förutsättning att föreningsstämma fattat beslut om talans
anställande — jämväl, enligt första stycket i förevarande paragraf, å föreningens
vägnar av röstberättigade utgörande minst en fjärdedel av samtliga
röstberättigade under förutsättning antingen att stämma beslutat talan eller
att sådan minoritet som nyss sagts biträtt å stämma framlagt förslag om
anställande av talan. Den i första stycket andra punkten upptagna preklusionsregeln
åsyftar uppenbarligen jämväl talan som anställes av föreningen
själv. Detta skulle komma till tydligare uttryck, om nämnda punkt med
viss jämkning av lydelsen finge utgöra ett särskilt stycke närmast efter
första stycket.

Med den i första stycket gjorda hänvisningen till 64 § torde vara åsyftat,
att jämväl i fråga om röstberättigads ansvarighet för rättegångskostnad
skall gälla vad i 64 § sägs. Detta kan dock näppeligen anses klart framgå
av lagtexten.

I andra stycket synes ordet »föras» böra utbytas mot annat uttryck så
att det tydligare framgår, att rätten till talan är bevarad så snart talan
väckts inom den föreskrivna preklusionstiden. Då talan om skadestånd enligt
106 § mot föreningsmedlem eller röstberättigad, som ej är medlem, icke
kan föras av annan än föreningen, kan ifrågasättas om ej avfattningen av
andra stycket i förevar ande paragraf bör jämkas i enlighet härmed.

66 §.

Justitierådet Ljunggren och regeringsrådet Björkholm:

I fråga om andra stycket i denna paragraf hänvisas till vad vi anfört under
rubriken till 63—66 §§.

68 §.

Lagrådet:

Enligt andra stycket må vissa beslut om ändring av stadgarna ej tilllämpas
mot medlem, som icke samtyckt till ändringen, under förutsättning

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

att medlemmen inom viss tid uppsäger sig till utträde ur föreningen. Denna
tid sättes, då fullmäktige fattat beslutet, i relation till den särskilda underrättelse
till medlemmarna, varom stadgas i 62 § sista stycket. Det är av stor
vikt, att sådan underrättelse verkligen lämnas. Då det synes önskvärt, att garantier
vinnas för att så sker, ifrågasätter lagrådet, om ej i förslaget bör
upptagas bestämmelse, att anmälan för registrering av stadgeändringsbeslut
skall i nu avsedda fall innehålla försäkran av styrelsen att underrättelse
varom här är fråga ägt rum. Lämplig plats för en sådan bestämmelse torde
vara första stycket i förevarande paragraf.

Det kan vidare enligt lagrådets uppfattning sättas i fråga, om ej den i
andra stycket avsedda tidsfristen för uppsägning till utträde lämpligen bör
fastställas till en månad i stället för fyra veckor.

69 §.

Lagrådet:

Det må framhållas, att andra stycket i 1 mom. väl är i det väsentliga avfattat
i överensstämmelse med motsvarande stadgande i aktiebolagslagen
(138 §), men att det ändock näppeligen kan anses på ett så tydligt sätt som
önskvärt vore upptaga vad som lärer vara avsett. Särskilt må därutinnan
erinras om följande. Om ett beslut är behäftat med dels ett formellt fel —
det har t. ex. ej tillkommit i behörig ordning — och dels ett materiellt fel
som gör det till en nullitet, men ingen talan anställes inom klandertiden, så
synes det — helst som första stycket avser även det fall att nullitet föreligger
— mindre egentligt att reservations! öst angiva verkan av talans försummande
så, att beslutet blir »gällande». Meningen torde väl vara den att
beslutet icke vidare kan angripas på den formella grunden och att denna
därför i allmänhet ej hindrar att beslutet registreras och verkställes. Beslutet
bibehåller naturligtvis ändock sin egenskap att vara en nullitet.

I aktiebolagslagens nyssberörda stadgande har klandertiden bestämts till
tre månader. Lagrådet förordar, att förslaget i detta hänseende bringas till
överensstämmelse med aktiebolagslagen.

71 §.

Lagrådet:

Lagrådet utgår från att andra stycket bör tolkas så att, om anledning till
tvångslikvidation uppkommit på grund av att antalet föreningsmedlemmar
nedgått under det stadgade minimiantalet men detta antal åter uppnåtts innan
rätten skall avgöra likvidationsfrågan, rätten icke skall meddela beslut
om likvidation. Denna tolkning av lagrummet har kommit till uttryck även i
utredningens betänkande (s. 225 under 75 §).

75 §.

Lagrådet:

I utredningens betänkande framhålles att personligt ansvar enligt denna
paragraf, som motsvarar 50 § i gällande lag, ej torde föreligga för förbin -

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

271

delser, som uppkomma efter det medlemsantalet åter är fyllt. Lagrådet, som
ansluter sig till denna tolkning, -vill emellertid ifrågasätta, om icke i tydlighetens
intresse denna stadgandets innebörd borde komma till uttryck i lagtexten.
Det må påpekas, att så skett i 148 § andra stycket aktiebolagslagen,
avseende det fall att likvidationsanledning inträtt till följd av att aktiekapitalet
helt eller delvis gått förlorat.

76 §.

Lagrådet:

Beträffande första stycket hänvisas till vad som anförts under 22 §.

Justitieråden Gei jer och Strandberg samt regeringsrådet Björkholm:

I tredje stycket föreskrives att, om likvidator, som är vald å föreningsstämma,
entledigas eller eljest avgår eller avlider eller hinder för honom
att vara likvidator uppkommer enligt första stycket och suppleant ej finnes,
det åligger övriga likvidatorer att ofördröjligen sammankalla föreningsstämma
för val av ny likvidator. Motsvarande bestämmelse återfinnes i
aktiebolagslagen i 149 § tredje stycket första punkten. Det stadgas emellertid
i sistnämnda styckes sista punkt vidare att, om andra likvidatorer ej
finnas, länsstyrelsen på ansökan av aktieägare ofördröjligen skall utlysa
bolagsstämma för val av ny likvidator. Det kan ifrågasättas, huruvida icke
till tredje stycket i förevarande paragraf bör fogas en mot nyssnämnda stadgande
i aktiebolagslagen svarande bestämmelse av innehåll att, om annan
likvidator ej finnes, länsstyrelsen på ansökan av röstberättigad ofördröjligen
skall utlysa föreningsstämma för val av ny likvidator.

79 §.

Lagrådet:

Det torde vara önskvärt, att lagrummet erhåller en något utförligare avfattning,
så att därav tydligare framgår vad den likvidatorerna åliggande
anmälningsskyldigheten omfattar såväl omedelbart efter inträdd likvidation
som sedermera under likvidationens gång. Därvid torde 54 § i gällande föreningslag
kunna tjäna till ledning.

SO §.

Lagrådet:

Om i stadgarna för förening är föreskrivet att en eller flera revisorer
skola utses på annat sätt än genom val å föreningsstämma, skall enligt andra
stycket sådan föreskrift obligatoriskt gälla i fråga om utseende av likvidationsrevisorer.
Någon möjlighet att tillämpa annan ordning i detta hänseende
föreligger, med den avfattning förslaget erhållit, icke. Väl kan det
vara av betydelse för föreningarna att likvidationsrevisorer kunna utses
på samma sätt som vanliga revisorer, men det kan ifrågasättas huruvida
det är lämpligt med en regel av den kategoriska art som förslaget innebär.
Enligt vad för lagrådet blivit upplyst har utredningen ej heller åsyftat, att

272

Kungl. Maj.ts proposition nr 3i.

stadgandet skulle vara undantagslöst, utan avsett, att detsamma skulle tilllämpas
endast för det fall att stadgarna icke innehålla någon särskild bestämmelse
om sättet för utseende av likvidationsrevisorer. Lagrådet anser
för sin del mest ändamålsenligt att större frihet i nu ifrågavarande avseende
beredes föreningarna än som framgår av förslaget. Sålunda torde förening
böra äga att i sina stadgar bestämma i vilken ordning likvidationsrevisorer
skola utses. Varken huvudregeln i första stycket första punkten
eller stadgandet i andra stycket bör alltså äga tillämpning, om i stadgarna
finnas därifrån avvikande regler angående sättet för utseende av likvidationsrevisorer.
Lagrådet hemställer, att paragrafen omarbetas i nu angivna
riktning.

Under förutsättning att vad lagrådet hemställt angående införande efter
46 § av en ny paragraf till innehållet motsvarande 108 § aktiebolagslagen
vinner bifall, torde i sista stycket av förevarande paragraf böra hänvisas
jämväl till denna nya paragraf.

Jnstitierådet Gei jer:

Beaktas vad jag anfört vid 46 § 2 mom., torde till tredje stycket böra fogas
en föreskrift att beträffande talan i vissa fall mot den som utsett likvidationsrevisor
vad i 95 § stadgas om talan mot likvidationsrevisor skall äga
motsvarande tillämpning.

81 §.

Lagrådet:

Enligt andra stycket skola revisorerna inom en månad efter det lilcvidatorerna
till dem överlämnat redovisningshandlingarna avgiva revisionsberättelse.
I fråga om tiden för redovisningshandlingarnas återställande finnes
däremot icke någon direkt föreskrift. Därest det kunde anses, att bestämmelse
härom indirekt lämnats genom den i tredje stycket gjorda hänvisningen
till 50 §, skulle alltså gälla, att återställandet skall ske minst två
veckor före den föreningsstämma, å vilken handlingarna skola framläggas.
Förhållandet skulle alltså bli det, att de tider före stämman inom vilka
revisionsberättelsen, å ena, samt redovisningshandlingarna, å andra sidan,
skola av revisorerna avlämnas icke, såsom jämlikt 50 §, komma att sammanfalla.
Detta torde vara mindre lämpligt. På grund av det anförda förordas,
att första punkten i andra stycket av förevarande paragraf kompletteras
med ett stadgande av innebörd att revisorerna hava att inom den där
angivna tiden återställa redovisningshandlingarna.

Vad angår tredje stycket synes bland de paragrafer, till vilka hänvisning
göres, böra upptagas även 48 §, som avser revisors rätt att vid granskningsarbetet
anlita medhjälpare.

83 §.

Lagrådet:

Vad som med stadgandet i andra stycket i sak egentligen åsyftas lärer
vara att de speciella regler, som i 40 och 41 §§ föreslagits angående ekono -

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

misk förenings inventarium och balansräkning, icke skola gälla, sedan förening
trätt i likvidation, utan att bokföringslagens bestämmelser då skola
lända till efterrättelse, därvid skall iakttagas att uppgift skall lämnas om
insatskapitalets storlek. Denna innebörd kan näppeligen anses vara klart
uttryckt i förslaget. Den torde tydligare kunna angivas exempelvis genom
ett stadgande, att vid upprättande av inventarium och balansräkning för
förening i likvidation skola, oavsett vad i nämnda paragrafer stadgas, bokföringslagens
regler lända till efterrättelse, med tillägg av vad förslaget
föreskriver rörande insatskapitalet.

85 §.

Lagrådet:

Beträffande den i andra stycket förekommande hänvisningen till 35 §
andra stycket är att märka, att enligt detta lagrum ansvarighet icke skall
åvila undertecknarna av handling, där av omständigheterna vid handlingens
tillkomst framgick, att den utfärdats för föreningen, samt den till
vilken handlingen ställts av föreningen erhåller behörigen undertecknat godkännande
av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom
framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.
För att i motsvarande fall ansvarsfrihet enligt förevarande lagrum skall
inträda synes emellertid böra vara en ytterligare förutsättning, att av omständigheterna
vid handlingens tillkomst framgick att föreningen var i likvidation
(jfr 159 § andra stycket aktiebolagslagen). En omformulering av
lagrummet med beaktande av det anförda är därför enligt lagrådets mening
erforderlig.

87 §.

Lagrådet:

Enligt förevarande paragrafs första stycke skola likvidationsrevisorerna
inom en månad efter det redovisningshandlingarna överlämnats till dem
avlämna revisionsberättelse till likvidatorerna. Angående redovisningshandlingarnas
återställande till likvidatorerna hänvisar lagrummet till vad
i 50 § är stadgat, vilket innebär att återställandet skall ske minst två veckor
före den föreningsstämma, å vilken handlingarna skola framläggas.
Under åberopande av vad som anförts vid 81 § vill lagrådet förorda, att den
i förevarande lagrums tredje punkt gjorda hänvisningen icke skall avse
redovisningshandlingarnas återställande utan endast revisionsberättelsens
innehåll, därvid allenast 51 § blir tillämplig. I stället bör då första punkten
av förevarande lagrum kompletteras med en föreskrift av innebörd att inom
den där angivna tiden revisorerna skola återställa redovisningshandlingarna.

88 §.

Lagrådet:

Första och andra styckena i förevarandc paragraf motsvara 163 § aktiebolagslagen.
Åt andra stycket har emellertid, ehuru någon skiljaktighet i
18 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr3i.

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

sak icke lärer vara åsyftad, givits en formulering, som i viss mån avviker
från aktiebolagslagens. Användningen i andra stycket av det remitterade
förslaget av uttrycket »Iakttages ej vad nu är sagt» skulle kunna föranleda
den felaktiga slutsatsen, att i samma stycke angivna påföljder skulle inträda
redan av den anledningen, att med skiftet droge ut på tiden. Enär skäl icke
kan anses föreligga att giva stadgandet i nyssnämnda stycke annan formulering
än den i 163 § andra stycket aktiebolagslagen använda, synas förslagets
ordalag böra jämkas till överensstämmelse med aktiebolagslagens.

89 §.

Lagrådet:

Sedan likvidationsrevisorerna mottagit likvidatorernas förvaltningsberättelse
jämte därvid fogade redovisningshandlingar, skola de, enligt vad i
första stycket föreskrives, inom en månad därefter avgiva revisionsberättelse
och återställa handlingarna. Härmed låter icke förena sig den därefter
i samma stycke gjorda hänvisningen till 50 § beträffande redovisningshandlingarnas
återställande, vilken hänvisning förty bör utgå.

95 §.

Lagrådet:

Talan mot likvidator eller likvidationsrevisor må, enligt vad i andra stycket
stadgas, ej väckas senare än sex månader från det slutredovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen framlades å föreningsstämma. Lagrådet håller
före att denna tid, särskilt när det gäller talan mot likvidationsrevisor, är
för knappt tilltagen. Framhållas må, att fråga om talan mot revisor ofta
uppkommer först åtskillig tid efter det talan mot styrelse respektive likvidatorer
anställts och då på grundval av den utredning som under rättegången
förebragts. Det må också påpekas, att enligt aktiebolagslagen (171 §) tiden
för talans anställande är betydligt längre än den här föreslagna, nämligen
ett år vad angår likvidator och två år beträffande likvidationsrevisor. På
grund av det sagda hemställer lagrådet, att i förevarande lagrum tiden, inom
vilken talan skall väckas, sättes till ett år, åtminstone i fråga om talan mot
likvidationsrevisor.

96 §.

Lagrådet:

I andra stycket stadgas bl. a. att, sedan i anledning av uppkommen fråga
om återupptagande av förenings i likvidation verksamhet likvidatorerna avgivit
berättelse rörande skälen härtill samt likvidationsrevisorerna avlämnat
yttrande över berättelsen, dessa handlingar skola minst en vecka före den
föreningsstämma, som har att besluta i frågan, hållas hos föreningen tillgängliga
för medlemmarna. Detta är avsett att gälla även i fall då stämmans
befogenhet utövas av fullmäktige, varav alltså — då hänvisningen i 62 §
tredje stycket andra punkten icke avser förevarande paragraf — följer att,
om det finnes fullmäktige vilka icke äro föreningsmedlemmar, dessa full -

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

275

mäktige ej ha någon ovillkorlig rätt att före fullmäktigsammanträdet få
taga del av nämnda handlingar. Detta måste anses otillfredsställande, eftersom
avsikten med stadgandet i första hand får antagas vara att bereda dem
som skola besluta i frågan tillfälle att dessförinnan taga del av handlingarna.
Lagrådet vill därför förorda, att i förevarande paragrafs andra stycke
orden »för medlemmarna» utbytas mot »för de röstberättigade».

98 §.

Lagrådet:

I förevarande paragraf 1 mom. första stycket sista punkten stadgas, att
fusionsavtal icke må träffas, med mindre förslag till avtal godkänts av
stämman i den överlåtande föreningen. Av 3 mom. framgår att en förutsättning
för att fusionsavtal må bringas till verkställighet dessutom är att rätten
därtill lämnat tillstånd. Det senare villkoret synes böra komma till uttryck
redan i 1 mom. Lagrådet föreslår därför, att till det förstnämnda stadgandet
fogas en föreskrift därom att fusionsavtal ej må verkställas utan rättens
tillstånd.

Har beslut enligt 2 mom. om godkännande av fusionsavtal fattats av fullmäktige,
skola enligt 62 § sista stycket medlemmarna i den överlåtande föreningen
underrättas om beslutet på sätt i stadgarna är föreskrivet. Beträffande
denna underrättelse är det i än högre grad än i fråga om den underrättelse,
som avses i 68 §, av betydelse att garantier skapas för att underrättelsen
verkligen äger rum. Den uppsägningsrätt, som prekluderas inom viss
tid från underrättelsen, åsyftar nämligen i fusionsfallet rätt att vinna utträde
ur och återfå insatser jämte andel i beslutad vinstutdelning från en förening,
som efter en jämförelsevis kort tidrymd icke består som självständigt
företag. Den överlåtande föreningen är nämligen att anse som upplöst i och
med att fusionen fullbordats.

De olägenheter, som skulle följa av att medlems utträdesrätt hålles svävande
alltför länge, torde kunna undvikas, om krav uppställes på att styrelsen
skall avgiva skriftlig försäkran om att vederbörlig underrättelse skett.
Sådan skyldighet att avgiva försäkran kunde, på motsvarande sätt som av
lagrådet förordats vid 68 §, knytas till den anmälan för registrering av
beslutet om godkännande av fusionsavtalet, varom enligt lagrådets här nedan
uttalade mening föreskrift synes böra upptagas i lagen.

Det remitterade förslaget innehåller, till skillnad mot aktiebolagslagen
(174 § 1 mom. andra stycket och 175 § 2 mom. sista stycket), icke någon
bestämmelse rörande registrering av beslutet om fusionsavtalcts godkännande.
En sådan skulle dock fylla vissa funktioner. Främst skulle den för
utomstående, särskilt kreditgivare åt den överlåtande föreningen, innebära
en värdefull upplysning. Visserligen skall enligt 3 mom. ett offentliggörande
ske av den tilltänkta fusionen men först på ett senare stadium. Det torde,
rent allmänt sett, vara av betydelse att i registret redan tidigare införing
sker angående den överlåtande föreningens uppgående i annan förening,
vilket bl. a. medför att ansvarigheten för den överlåtande föreningens skulder

276

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

överflyttas på den övertagande föreningen. Vidare är det en påtaglig fördel
att prövningen av beslutet kominer att ske i samma ordning som gäller för
andra beslut av beskaffenhet att böra registreras.

Lagrådet förordar därför, att i 2 mom. införes ett tredje stycke av
innehåll, att inom fyra månader från det beslutet om godkännande av
fusionsavtalet fattades eller, om klandertalan därå väckts, från det denna
talan genom lagakraftägande dom ogillades beslutet skall av den överlåtande
föreningens styrelse anmälas för registrering, varvid två avskrifter av protokoll
som förts i ärendet, innehållande fullständigt angivande av fusionsavtalet,
skola fogas vid anmälningen. Därjämte torde här böra upptagas
föreskrift dels därom att registreringsanmälan skall innehålla sådan försäkran
av styrelsen som ovan nämnts, dels ock att frågan om fusion förfaller,
om anmälan ej sker inom föreskriven tid.

Bifalles lagrådets nu gjorda hemställan, bli vissa ändringar nödvändiga
jämväl av bestämmelserna i 3 mom. rörande ansökningen om rättens tillstånd
att bringa fusionsavtalet till verkställighet. Sålunda lärer tiden föi
ansökan böra räknas från det registrering skett och i stället för de protokollsavskrifter,
som enligt förslaget skola fogas vid ansökningen, bevis om
verkställd registrering böra bifogas. Vidare synes, i överensstämmelse med
aktiebolagslagen, i första stycket av 3 mom. böra införas bestämmelse, att
genom rättens försorg underrättelse skall tillställas länsstyrelsen om ansökan
som gjorts inom föreskriven tid samt om beslut som meddelats i anledning
av ansökningen. En sådan bestämmelse torde vara påkallad med hänsyn till
de av lagrådet här nedan vid 103 § föreslagna reglerna om skyldighet för
länsstyrelsen att i vissa fall förklara fusionsfrågan förfallen.

Införes i enlighet med lagrådets förslag bestämmelse om registrering av
fusionsavtal innan ansökan hos rätten göres, synes vidare dels den i 3 mom.
andra stycket nämnda registreringsanmälan böra avse rättens beslut, varigenom
tillstånd givits, dels ock tredje stycket så avfattas, att fusionen anses
genomförd, när rättens beslut blivit registrerat.

103 §.

Lagrådet:

På sätt framgår av vad lagrådet uttalat vid 98 § bör enligt lagrådets mening
den överlåtande föreningens beslut om godkännande av fusionsavtal
registreras. Om emellertid, efter det sådan registrering skett, fusionsfrågan
icke fullföljts genom ansökan inom föreskriven tid om rättens tillstånd att
bringa avtalet till verkställighet eller ansökan genom lagakraftägande beslut
avslagits eller beslut om rättens tillstånd icke anmälts för registrering
inom den i 98 § 3 mom. andra stycket stadgade tiden, är det av vikt att den
tidigare anteckningen i registret avföres därur. Lagrådet förordar, att bestämmelser
om fusionsfrågans förfallande och om anteckning därom i registret
upptagas i ett särskilt moment av förevarande paragraf. Där bör då
också inflyta föreskrift om klagan över förfallobeslut varom nyss nämnts
samt därom att vid registrering av rättens tillståndsbeslut i registret skall

277

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

antecknas att den överlåtande föreningen är upplöst. Motsvarighet till de
sålunda föreslagna bestämmelserna finnes i aktiebolagslagen 199 § och
206 § andra stycket.

no §.

Lagrådet:

I första stycket 1 stadgas bl. a. straff för styrelseledamot, likvidator »eller
annan», där han uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig
eller vilseledande uppgift i handling, som hålles tillgänglig för föreningsmedlemmar
eller röstberättigade eller framlägges å föreningsstämma. En
föreningsmedlem eller en utanför föreningen slående person, exempelvis
en föreningens borgenär eller gäldenär, torde alltså kunna drabbas av straff
enligt berörda bestämmelse för oriktiga eller vilseledande uppgifter, som
han av grov vårdslöshet lämnat i en till föreningen ställd ansökan eller annan
handling, avsedd att föredragas å föreningsstämma. Detta synes ägnat
att inge allvarliga betänkligheter. Det förtjänar också framhållas, att motsvarande
straffbestämmelse i aktiebolagslagen (213 § första stycket 4) avser
allenast styrelseledamot, verkställande direktör och likvidator. Lagrådet
hemställer, att förslaget omarbetas så, att nu behandlade strafföreskrift blir
tillämplig endast beträffande styrelseledamot och likvidator.

in §.

Lagrådet:

Om i 81, 87 och 89 §§ de ändringar komma att vidtagas, som lagrådet
beträffande dessa paragrafer föreslagit, medför detta att vissa av de i förevarande
paragrafs första stycke 5 angivna lagrummen böra utgå.

113 §.

Lagrådet:

Denna paragraf motsvarar 2 § andra stycket i 1911 års föreningslag, vilket
stadgande tillkom i samband med den år 1930 genomförda lagstiftningen
om bostadsrättsföreningar. Avfattningen av de båda bestämmelserna sammanfaller
dock ej helt. I den mån förslaget, såsom det avfattats, till äventyrs
skulle åsyfta en saklig ändring i vad som för närvarande gäller, ha några
skäl därför icke anförts. Med hänsyn härtill torde den tidigare ordalydelsen
böra bibehållas.

Enligt övergångsbestämmelse till lagen den 25 april 1930, genom vilken
2 § i 1911 års lag erhöll sin nuvarande lydelse och som trädde i kraft den
1 juli 1930, skall vad i lagen stadgas om förbud för förening att till sina
medlemmar upplåta lägenhet under nyttjanderätt annorledes än för bestämd
tid icke äga tillämpning, såvitt fråga är om upplåtelse av lägenhet i
hus, som föreningen före lagens ikraftträdande förvärvat eller börjat uppföra.
Då enligt 1 § i förslaget till lag angående införande av nya lagen om
ekonomiska föreningar nämnda övergångsbestämmelse skulle bliva upphävd,
bleve följden härav att det i 113 § stadgade förbudet komme att för

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

framtiden gälla generellt utan något som helst undantag. Det torde vara
uppenbart att den nya lagstiftningen icke bör medföra sådan verkan; att
döma av vad i betänkandet uttalas synes detta ej heller vara åsyftat. För
undvikande härav lärer — lämpligen i promulgationslagen — böra uttryckligen
stadgas, att bestämmelsen i 113 § icke skall äga tillämpning beträffande
upplåtelse av lägenhet i hus som av förening förvärvats eller börjat uppföras
före den 1 juli 1930.

114 §.

Lagrådet:

Enligt förslaget »böra» de två personer, som bestyrka riktigheten av avskrift
varom förmäles i lagen, vid sina namn angiva yrke och postadress.
Då det kan vara fråga om avskrift av betydelsefulla handlingar, synes det
ur identifieringssynpunlct vara påkallat, att angivandet av ifrågavarande
personers yrke och postadress göres obligatoriskt.

Det torde utan uttryckligt stadgande vara uppenbart att, om avskrift är
bestyrkt av notarius publicus eller landsfiskal, detta är tillfyllest.

116 §.

Lagrådet:

Om påkallande av tillämpning av en i föreningsstadgar intagen skiljedomsklausul
skall enligt denna paragraf gälla vad om stämning finnes i lagen
stadgat. Det synes, med hänsyn till innehållet i de bestämmelser som här
närmast kunna komma i fråga, vara riktigare och tydligare att hänvisning
sker till vad i lagen finnes stadgat om talans väckande och om delgivning.

118 §.

Lagrådet:

Enligt 91 § gällande lag om ekonomiska föreningar skall vad i lagen är
föreskrivet ej äga tillämpning å bl. a. sparbanker samt förening av trafikförsäkringsanstalter,
vilken av försäkringsinspektionen godkänts att handhava
för anstalterna gemensamma angelägenheter. I 118 § av utredningens
förslag, som angivits vara avfattad i nära överensstämmelse med nyssnämnda
stadgande i 1911 års lag, hade — utan särskild motivering — icke upptagits
sådan förening av trafikförsäkringsanstalter. Förevarande paragraf
i det remitterade förslaget överensstämmer i sin tur med utredningens förslag
med det undantaget att även sparbanker uteslutits.

På sätt i motiven till det remitterade förslaget anförts lärer det vara
obehövligt att i uppräkningen av undantag medtaga sparbank. Däremot
torde alltjämt skäl föreligga att från lagens tillämpning uttryckligen undantaga
sådan förening av trafikförsäkringsanstalter, som förut omnämts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

279

Förslaget till lag angående införande av nya lagen om ekonomiska

föreningar.

Lagrådet:

Lagrådet hänvisar till vad som angående förevarande förslag anförts under
förslaget till lag om ekonomiska föreningar dels inledningsvis dels
vid 113 §.

3 §.

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skola i 1911 års lag givna särskilda bestämmelser
för ekonomiska föreningar med personligen ansvariga medlemmar fortfarande
tillämpas dels å vissa kreditkassor dels ock å andra, vid nya lagens
ikraftträdande bestående ekonomiska föreningar med begränsad personlig
ansvarighet. Det må påpekas, att på grund härav icke blott de stadganden,
som i 1911 års lag finnas upptagna under rubriken »Bestämmelser avseende
allenast ekonomiska föreningar med personligen ansvariga medlemmar»
d. v. s. 65—72 §§, utan även vissa andra föreskrifter i nämnda lag fortfarande
bli tillämpliga. Om t. ex. fråga skulle uppkomma att genom stadgeändring
minska eller skärpa den personliga ansvarigheten, skola den äldre
lagens bestämmelser i 42 och 44 §§ tillämpas, innebärande bl. a. att en av
de två föreningsstämmor som, där ej samtliga röstberättigade äro ense, ha
att fatta beslut i frågan måste vara ordinarie.

4 §.

Lagrådet:

I förevarande paragraf har 6 mom. samma lydelse som 3 § 8 mom. första
stycket i utredningens förslag. I motiveringen till detta stycke anförde utredningen
bl. a., att det torde vara uppenbart att ett stämmobesluts rättsliga
verkan borde bedömas enligt lag, som gällde vid beslutets fattande, samt att
samma lag borde lända till efterrättelse beträffande registrering och verkställighet
av beslutet. I lagtexten upptogs emellertid icke bestämmelse rörande
beslutets verkställighet; utredningen lärer hava ansett uttryckligt
stadgande därom obehövligt.

I motsvarande stadgande — 4 § 6 mom. första stycket — i lagen angående
införande av nya lagen om aktiebolag har däremot beslutets verkställande
uttryckligen omnämnts. Regler om verkställighet äro visserligen i aktiebolagsrätten
jämförelsevis många, under det att bestämmelser av sådan art
beträffande föreningar äro mycket fåtaliga. Då det emellertid synes lämpligt,
att stadganden av samma innebörd i den nya lagen om ekonomiska föreningar
och i aktiebolagslagen samt i övergångsbestämmelserna till dessa
lagar, om särskilda skäl ej tala däremot, äro utformade på enahanda sätt,
hemställer lagrådet, att lydelsen av nu förevarande moment måtte ändras

280 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

till överensstämmelse med 4 § 6 mom. första stycket promulgationslagen till
aktiebolagslagen.

Övriga lagförslag.

Lagrådet:

Förslagen lämnas utan anmärkning.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

281

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 januari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Quensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Weijne, Andersson, Lingman.

•

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 30 december
1950 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 29 september 1950 remitterade
förslagen till

1. lag om ekonomiska föreningar;

2. lag angående införande av nga lagen om ekonomiska föreningar;

3. lag om ändring i lagen den 25 april 1930 (nr 115) om bostadsrättsföreningar; 4.

lag om ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr
117); samt

5. lag om ändring av 54 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling
utan konkurs.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

I fråga om huvudgrunderna för den föreslagna regleringen av de ekonomiska
föreningarnas verksamhet har lagrådet icke funnit anledning till erinran.
De av lagrådet förordade kompletteringarna och jämkningarna av förslaget
till lag om ekonomiska föreningar och av förslaget till promulgationslag
avse ock övervägande detaljfrågor.

Det mest betydelsefulla spörsmål, som beröres i lagrådets utlåtande, gäller
de nya normer, som enligt den föreslagna lagstiftningen ansetts böra läggas
till grund för gränsdragningen mellan, å ena sidan, de föreningar som skola
inbegripas under lagstiftningen och, å andra sidan, dem som ställas utanför
denna. Två av lagrådets ledamöter ha uttalat betänkligheter dels i fråga om
lämpligheten att från föreningsformen utesluta sammanslutningar, som arbeta
i vanligt vinstsyfte genom att till främjande av medlemmarnas ekonomiska
intressen bedriva ekonomisk verksamhet av icke-kooperativ natur,
dels ock i anledning av förslaget att från de ekonomiska föreningarnas kategori
utmönstra föreningar med ideellt syfte som bedriva bokföringspliktig
verksamhet. I det förra avseendet har jag ej funnit skäl frångå den stånd -

282

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

punkt, åt vilken jag givit uttryck i anförandet till statsrådsprotokollet för
den 29 september 1950. Vad angår frågan om tillskapande av en ny bolagsform
för mindre företag bör denna, såsom jag tidigare framhållit, bli föremål
för prövning i samband med den blivande utredningen för översyn av
aktiebolagslagen.

Beträffande åter spörsmålet om de ideella föreningarna med bokföringspliktig
verksamhet kan jag ansluta mig till vad nämnda två ledamöter inom
lagrådet uttalat därom att det ej bör tagas för givet, att lagstiftningens uppgifter,
såvitt angår dessa sammanslutningar, bli slutgiltigt lösta genom att
de nu utrangeras ur lagen och överlämnas åt den av lagstiftningen oreglerade
tillvaro som är de ideella föreningarnas. Frågan om behovet av lagregler
för detta slag av sammanslutningar torde böra med uppmärksamhet följas
av lagstiftaren. Med hänsyn till att den nya föreningslagstiftningen icke
möjliggör sammanslutningarnas registrering som föreningar men flet ur
näringsrättslig synpunkt torde vara en fördel att alla företag, som bedriva
bokföringspliktig verksamhet, finnas införda i något officiellt register, synes
vid en revision av lagstiftningen rörande handelsregister och firma
böra övervägas frågan om nu åsyftade föreningars registrering. Någon ändring
i förslaget till lag om ekonomiska föreningar har jag emellertid ej funnit
påkallad i förevarande sammanhang.

Lagrådet har förordat ett uttryckligt stadgande därom att annan förening
med ekonomiskt syfte än sådan som kan vinna registrering enligt förslaget
saknar rättskapacitet. Jag vill ej motsätta mig att ett dylikt stadgande upptages
och har fördenskull — såsom en ny paragraf, 119 §, i huvudlagen
-— låtit införa en bestämmelse av innehåll att förening med ändamål att genom
annan ekonomisk verksamhet än i 1 § sägs främja medlemmarnas ekonomiska
intressen ej kan, med mindre annat följer av vad eljest är i lag
stadgat, förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför
domstol eller annan myndighet söka, kära eller svara.

En annan fråga av större vikt, som behandlas av lagrådet, gäller föreskrifterna
angående revision. Lagrådet har sålunda påpekat att förslaget, i
motsats till nya aktiebolagslagen, saknar bestämmelser huru förfaras skall
i händelse revisorer ej utses eller en icke behörig person utses till revisor.
Jag anser i likhet med lagrådet att regler i detta ämne böra upptagas i lagen.

1 en ny paragraf, 47 §, har införts ett stadgande därom att länsstyrelsen
under vissa förutsättningar i nu avsedda fall äger förordna revisorer. I
paragrafen har ock intagits bestämmelse angående arvode till sådan revisor,
av enahanda innebörd som föreskriften rörande arvode till s. k. minoritetsrevisor
i det remitterade förslaget 47 § sista stycket. Med hänsyn till den
sålunda upptagna nya paragrafen ha 47—49 §§ i det remitterade förslaget
erhållit beteckningen 48—50 §§, varjämte 50 § i förslaget sammanförts
med 51 §.

Inom lagrådet ha vidare riktats vissa erinringar mot avfattningen av 46 §

2 mom., enligt vilket stadgande möjlighet öppnas för förening att under

283

Kungl. Maj:ts proposition nr Sb.

vissa villkor till revisor utse juridisk person. Jag har låtit omarbeta stadgandet
i den riktning tre av lagrådets ledamöter förordat. Den av lagrådet
förordade jämkningen av ordalagen i 45 § första stycket har jag ej funnit
påkallad.

Lagrådet har ifrågasatt, om ej i 11 §, som innehåller regler om inträde av
nya medlemmar, borde upptags en bestämmelse motsvarande den i 14 §
angående möjligheten att i stadgarna föreskriva att uppsägning skall ske
skriftligen och vara försedd med medlemmens bevittnade namnunderskrift.
En dylik bestämmelse synes kunna införas i 11 § andra stycket.

De i 22 § första stycket och 76 § första stycket upptagna reglerna om
dispens från kravet att styrelseledamot respektive likvidator skall vara här
i riket bosatt svensk medborgare ha enligt lagrådets hemställan erhållit en
sådan avfattning, att dispens kan meddelas endast »för särskilt fall». Motsvarande
dispensregel i 29 § första stycket beträffande firmatecknare har i
överensstämmelse med lagrådets yttrande omformulerats för att utmärka
att dispens i detta fall erfordras endast i fråga om bemyndigande för annan
person än styrelseledamot eller styrelsesuppleant att teckna föreningens
firma. Lagrådet har vidare förordat, att i lagen stadgas förbud att bemyndiga
den som är omyndig att vara firmatecknare. Jag har låtit införa en
dylik bestämmelse i 29 § första stycket; därav påkallad jämkning har vidtagits
i 9 § andra stycket.

Den i 69 § 1 mom. andra stycket avsedda klandertiden lärer i överensstämmelse
med lagrådets förslag böra bestämmas till tre månader.

Beträffande övriga inom lagrådet framförda ändringsförslag avse dessa i
stort sett frågor av mindre räckvidd. Jag kan i huvudsak ansluta mig till
vad lagrådet yttrat i dessa hänseenden. Jämkningar eller kompletteringar
torde sålunda i enlighet med vad lagrådet förordat böra ske i huvudlagen

1 §, 6 § 6, 13 § första stycket, 17—19, 21 och 26 §§, 33 § andra stycket, 40 §

2 mom. andra stycket, 43 §, 46 § 1 inom., 55 §, 62 § fjärde stycket, 65, 68,
75, 79—81, 83, 85, 87—89, 96, 98, 103, 110, 111, 113, 116 och 118 §§ samt i
promulgationslagen 4 § 6 mom., varjämte såsom ett nytt moment, 8 inom., av

4 § i förslaget till promulgationslag lärer böra upptagas en övergångsbestämmelse
i anslutning till stadgandet i huvudlagen 113 §.

Vad angår de inom lagrådet gjorda uttalandena, som ej särskilt berörts i
det föregående, vill jag tillägga följande.

Tre av lagrådets ledamöter ha — med förmälan att ordet »föreningar» i

5 § framstode som en mindre adekvat beteckning för andra föreningar än
de ekonomiska — föreslagit ett tillägg för att klarare utmärka bestämmelsens
innebörd. Paragrafen torde böra omformuleras i enlighet med den
hemställan som sålunda gjorts.

Mot den i det remitterade förslaget 13 § andra stycket upptagna regeln
rörande överlåtelse av andel i förening, där medlemskapet är förbundet
med ägande eller brukande av fastighet eller rörelse, ha tre av lagrådets
ledamöter riktat vissa övervägande redaktionella anmärkningar. Lagrummet

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

synes böra omarbetas under iakttagande härav. Däremot har jag ej ansett
att stadgandet, såsom en av lagrådets ledamöter förordat, bör utgå.

Vad särskilda ledamöter av lagrådet anfört beträffande 33 § första stycket
och ingressen till 40 § har jag ej funnit påkalla ändring av lagtexten.

Enligt 38 § skall styrelsen till revisorerna överlämna årsredovisningshandlingarna
viss minsta tid före den föreningsstämma, där redovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen skola framläggas. I anslutning till
uttalande av lagrådet synes tiden kunna fastställas till en månad i stället
för, såsom enligt det remitterade förslaget, tre veckor.

Beträffande stadgandet i 76 § tredje stycket rörande val av ny likvidator
i stället för likvidator, som entledigats eller avgått, ha tre av lagrådets
ledamöter ifrågasatt om ej ett tillägg borde ske av innehåll att i visst fall
länsstyrelsen skulle äga utlysa föreningsstämma för val av ny likvidator.
Ett sådant tillägg synes emellertid kunna undvaras med hänsyn till de i
förslaget 77 § och 82 § första stycket intagna föreskrifterna.

På grund av lagrådets uttalande i fråga om bestämmelserna i 95 § om
talan mot likvidator eller likvidationsrevisor har tiden, inom vilken talan
skall väckas, fastställts till ett år, beträffande såväl likvidator som likvidationsrevisor.

Lagrådet har vid 114 § förordat, att angivandet av yrke och postadress
för dem som bestyrkt riktigheten av avskrift bör göras obligatoriskt. Jag
har funnit detta mindre lämpligt, varför ändring i det remitterade förslaget
ej vidtagits på denna punkt.

Utöver vad som framgår av det anförda ha vissa redaktionella jämkningar
skett i såväl de till lagrådet remitterade lagförslagen som det i statsrådsprotokollet
för den 29 september 1950 omförmälda förslaget till ändring
av förordningen om jordbrukets kreditkassor.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga i enlighet med det föregående omarbetade
förslag till

1. lag om ekonomiska föreningar;

2. lag angående införande av nya lagen om ekonomiska föreningar;

3. lag angående ändring i lagen den 25 april 1930 (nr 115) om bostadsrättsföreningar; 4.

lag om ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr
117);

5. lag angående ändring av 54 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om
ackords för handling utan konkurs; samt

6. förordning angående ändrad lydelse av 69 § Kungl. Maj:ts förordning
den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

285

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Georg Dahlin.