Kungl. Maj:ts proposition nr 347 (Proposition 1943:347 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

Nr 347.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
polisens ställning under krig; given Stockholms slott
den 15 oktober 1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag örn polisens ställning under krig.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 347—348.

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

Förslag

till

Lag

om polisens ställning under krig.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Envar befattningshavare vid polisväsendet (polisman) är skyldig att under
krig deltaga i rikets försvar i den omfattning Konungen föreskriver.

Utan hinder av vad eljest må gälla vare polisman under krig ock pliktig att
enligt bestämmelser, som meddelas av Konungen, tjänstgöra utom det område
för vilket han är anställd.

2 §•

Polisman, som i enlighet med därom meddelade bestämmelser skall under
krig deltaga i rikets försvar, tillhör under sådan tjänstgöring krigsmakten.

Vad i strafflagen för krigsmakten är stadgat örn hemvärnspersonal skall
äga motsvarande tillämpning på polisman som avses i första stycket.

3 §■

Avlöning till polisman, vilken på grund av föreskrift enligt denna lag deltager
i rikets försvar eller tjänstgör utom det område för vilket han är anställd,
skall bestridas av statsverket enligt de närmare bestämmelser som
Konungen meddelar.

Statsverket skall ock gälda särskild kostnad, som uppkommer genom
tjänstgöringen, ävensom kostnad, vilken i anledning av skada som därunder
drabbat polismannen åvilar vederbörande polisdistrikt.

4 §•

Vad i 2 § är stadgat skall, såvitt Konungen därom förordnar, under krig
äga motsvarande tillämpning med avseende å den som enligt 18 § lagen örn
polisväsendet i riket förordnats att utöva för bevakning av viss egendom
erforderlig polisverksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

5 §■

De ytterligare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag
meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

Utdrag av protokollet över justitiedepartemensärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slolt den 24 september 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,
Rubbestad.

Föredraganden anför.

(fällande bestämmelser.

De grundläggande bestämmelserna om polisens uppgifter meddelas i lagen
om polisväsendet i riket den 6 juni 1925. Enligt 1 § i denna lag förstås med
polisverksamhet upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, verkställande
av spaning och annan undersökning angående brott ävensom den verksamhet
i övrigt, som på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk
åligger polispersonal i denna dess egenskap. Polisverksamheten å landsbygden
omfattar enligt samma lagrum därjämte biträde vid åtgärd i utsökningsmål,
vid indrivning av utskylder eller böter och vid annan handräckning.

Polispersonalens tjänsteåligganden äro mera utförligt beskrivna i en den
12 december 1925 av chefen för socialdepartementet fastställd normalinstruktion
för polispersonal. Polisman är enligt 3 § i instruktionen pliktig att söka
förhindra varje förfarande och undanröja varje förhållande i övrigt, som
innefattar störande av eller en fara för den allmänna ordningen och säkerheten,
så ock söka återställa den allmänna ordningen, om den blivit störd;
att jämväl i övrigt söka förekomma sådana överträdelser av lag och allmänna
stadganden, vilkas åtalande ankommer på åklagarmyndighet, ävensom
söka upptäcka och främja beivrandet av dylika överträdelser; samt att även
i andra fall än nyss sagts ingripa till avvärjande av påbörjade eller omedelbart
förestående angrepp å person eller egendom, därest angreppet innefattar
gärning, som är i lag eller författning med straff belagd, samt sådant ingripande
påkallas av vederbörande målsägande eller uppenbarligen måste antagas
vara i överensstämmelse med hans vilja.

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

Polismans tjänstgöring är — bortsett från stats- och reservpolisen — i
första hand knuten till det område för vilket han är anställd. Jämlikt 7 § lagen
örn polisväsendet i riket må emellertid sådan befattningshavare vid polisväsendet,
vars avlöning helt eller delvis bestrides av statsmedel (d. v. s. polis*
männen i de egentliga landsbygdsdistrikten samt vissa köpingar), användas
för polisverksamhet utom sitt distrikt. Detsamma gäller elev vid någon av
staten bekostad eller understödd polisskola. Då utomordentliga omständigheter
därtill föranleda, äger Konungen förordna, att även andra befattningshavare
vid polisväsendet än de nämnda må användas för polisverksamhet
utom det egna området.

Speciella föreskrifter om polisens uppgifter under krig innefattas bl. a. i
kungörelsen den 27 oktober 1939 örn särskilda åligganden, som under vissa
förhållanden tillkomma länsstyrelserna och dem underlydande myndigheter.
Enligt denna kungörelse, vars bestämmelser äga tillämpning bl. a. vid allmän
mobilisering, har polismyndighet och underordnad polispersonal ålagts att
i ett flertal angivna hänseenden tillhandagå krigsmakten, så t. ex. vid tvångsanskaffning
av förnödenheter eller tjänstbarheter, vid undanforslande från
hotad ort av förnödenheter som äro av betydelse för folkförsörjningen, vid
förberedande av militärt förbands förläggning och underhåll, genom omhändertagande
av sjuka och sårade ävensom sjuka och sårade krigsfångar,
genom vidtagande av sanitära åtgärder efter trupps uppbrott från förläggningsområde
samt vid genomsökande efter strid av stridsfältet för omhändertagande
av sårade, hästar, persedlar och annat eller jordande av döda.

Angivna bestämmelser avse icke att reglera, hur svensk polis i händelse av
krig skall förhålla sig till fientlig krigsmakt. Viss ledning för bedömande av
denna fråga kan emellertid hämtas i folkrättsliga regler, framför allt i det vid
konventionen den 18 oktober 1907 om lantkrigets lagar och bruk (fjärde
Haagkonventionen) fogade »Reglementet rörande lagar och bruk i lantkriget»
(lantkrigsreglementet). 1907 års konvention har ratificerats av Sverige.

Av lantkrigsreglementet äro i detta sammanhang art. 1 och 2 av betydelse.
De ha följande lydelse.

Art. i. Krigets lagar, rättigheter och skyldigheter hava tillämpning icke
blott å hären, men även å milistrupper och avdelningar av frivilliga under
förutsättning att dessa trupper och avdelningar uppfylla följande villkor:

1) att de stå under befäl av en person, som är ansvarig för sina underordnade; 2)

att de bära ett bestämt och på avstånd igenkännligt utmärkande tecken;

3) att de bära sina vapen öppet; samt

4) att de vid sina operationer iakttaga krigets lagar och bruk.

1 de länder, där milistrupper och avdelningar av frivilliga utgöra armén
eller del därav, inbegripas de under benämningen armé.

Art. 2. Befolkningen i ett icke besatt område, vilken vid fiendens annalkande
självmant griper till vapen för att bekämpa de inryckande trupperna, men
icke hunnit organisera sig i enlighet med bestämmelserna i artikel 1, skall
betraktas som krigförande, örn densamma bär sina vapen öppet samt iakttager
krigets lagar och bruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

Utredning''.

I skrivelse till Konungen den 17 december 1941 anmälde statspolisintendenten
G. Thulin, att tvekan rådde, vilken ställning den svenska polisen i
händelse av krig skulle intaga till fientlig krigsmakt, samt hemställde, att
frågan måtte göras till föremål för utredning och föreskrifter därefter utfärdas.
I avgivna utlåtanden tillstyrktes framställningen av 1939 års polisutredning
och ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben.

Med stöd av nådigt bemyndigande den 10 april 1942 tillkallade chefen
för justitiedepartementet dels den 13 i samma månad häradshövdingen
Ernst Leche och polismästaren Erik Ros att inom departementet verkställa
utredning av frågan om polismans rätt att bruka våld och vissa i samband
därmed stående frågor dels ock den 18 november 1942 byråchefen Magnus
Hallenborg att deltaga i utredningen i vad den avsåg vissa frågor om polisens
uppgifter och befogenheter i händelse av krig.

De sakkunniga överlämnade i december 1942 ett betänkande med utredning
angående frågan örn polismans rätt att bruka våld m. m. (statens offentl.
utredn. 1942:54) ävensom en av Hallenborg utarbetad, hemlig promemoria
rörande polispersonalens uppgifter och befogenheter i krig.

I ett avsnitt av betänkandet, som ägnats polisens ställning i krig, ha de
sakkunniga behandlat frågan, huruvida uniformerad polis kan anses uppfylla
de i första artikeln av lantkrigsreglementet fastställda kraven på krigsdeltagare.
Härvid framhålles bl. a., att de under 3) och 4) i artikeln upptagna
villkoren vore självklara för ali krigföring samt att en polisavdelning stöde
under befäl av en person, ansvarig för sina underordnade, och vore iklädd
fastställd uniform. Den syntes de sakkunniga uppfylla de bestämda villkoren.
En mera formell tolkning av ingressen till första artikeln, som lade
vikten på att polisen varken tillhörde hären eller utgjorde milistrupp eller
avdelning av frivilliga, kunde emellertid föranleda till det betraktelsesättet,
att polisen icke skulle vara krigförande, ehuru den uppfyllde de berörda
fyra villkoren. De sakkunniga erinrade emellertid för sin del, att internationella
avtal av förevarande beskaffenhet icke borde tolkas strängt bokstavligt
utan i enlighet med avsikten vid deras tillkomst och under hänsynstagande
till sedermera inträdda ändrade förhållanden. Folkrätten toge intryck
av samhällsutvecklingen och krigskonstens förändringar, och vid lantkrigsreglementets
redigering hade man varit fullt medveten om att detta
icke kunde fullständigt reglera allt som rörde lantkrigföringens folkrättsliga
sida.

Sammanfattningsvis uttala de sakkunniga, att uniformerad eller med enhetliga
kännetecken försedd polis, som medverkar vid stridshandlingar, folkrättsligt
borde vara att anse som krigsdeltagare, vilket bl. a. innebure rätt
för dem som eventuellt folie i fiendens händer att bliva behandlade som
krigsfångar. De funne denna slutsats bestyrkt genom det förhållandet, att i
flera stater, från vilka upplysningar erhållits, polisen ansåges böra ingripa
mot t. ex. enstaka fientliga soldater, fallskärmshoppare samt eventuellt mot
mindre avdelningar utan att det ansetts erforderligt utfärda några författ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

ningar angående polisens egenskap av krigförande eller fastställa några speciella
emblem att bäras jämte uniformen. I vissa länder hade dock uttryckliga
stadganden givits, att polisen eller del därav i händelse av krig skulle
anses tillhöra krigsmakten.

För att icke på denna punkt låta någon om än svagt grundad tveksamhet
kvarstå ha de sakkunniga framlagt förslag till en lag om polisens
ställning i krig, enligt vilken vid krig polisen i den omfattning och de
hänseenden, som Konungen bestämmer, skulle tillhöra krigsmakten. Av
betänkandet framgår, att de sakkunniga härvid närmast haft i sikte uniformerad
polis (ordningspolis). Kriminalpolisens uppgifter i krigstid lia de sakkunniga
ansett vara tillräckligt omfattande utan att den behöver användas
för uppgifter, som kunna inveckla den i några egentliga stridshandlingar.

Med hänsyn till vårt lands relativt svaga polisorganisation anse utredningsmännen
uppenbart, att polispersonalen icke borde deltaga i militära
operationer i egentlig mening. Däremot borde polisen enligt deras mening
vara såväl skyldig som berättigad att under vissa förhållanden ingripa mot
oförmodat uppträdande fallskärmssoldater eller främmande soldater, som
vore på väg att skada kraftstationer, broar eller dylikt. De uppgifter, som
polisen därvid kunde få att lösa med anlitande av vapen, kunde anses falla
inom ramen för polisverksamheten i allmänhet, och polisens skyldighet att
skydda svenska intressen skulle sålunda gälla även i förhållande till utländskt
krigsfolk.

Hallenborgs promemoria innefattar — utom en redogörelse för bestämmelser
och praxis på området i vissa främmande länder — vissa folkrättsliga
synpunkter, ägnade att komplettera vad som i sådant avseende anförts
i betänkandet, samt en framställning om polisens uppgifter i krig.

I sin folkrättsliga framställning anför Hallenborg, att det möjligen på
sina håll skulle kunna anses ändamålslöst att genom förklaringar eller författningar,
baserade på 1800-talets folkrätt och internationella traktater, söka
uppbygga ett skydd, som i själva verket, om det sattes på prov, kunde visa
sig vara fiktivt. Härtill kunde genmälas, att det givetvis vore riktigt, att
exempelvis lantkrigsreglementets bestämmelser under det nu pågående kriget
många gånger åsidosatts, särskilt i vad avser däri avtalade begränsningar
i ockuperande makts befogenheter. Men andra folkrättsliga principer hade
åtminstone i stort sett tämligen väl iakttagits. Man borde även betänka en
hos folkrätten urskiljbar tendens att under fredsperioder eller under begränsade
krig, då de neutrala vore mäktigare än de krigförande, uppbygga regler,
vilka vid verklig påfrestning å statssystemet — såsom under Napoleonskrigen
eller våra dagars båda världskrig — visade sig icke helt hållbara.
Ehuru Haagkonventionerna i allt väsentligt vore uppbyggda på traditionella
folkrättsliga principer, innehölle även de vissa detaljer, sorn kunde förmodas
äga mindre hållfasthet. Då under de båda senare krigen i ett betydande antal
fall gjorts gällande, att Haagkonventionerna ej iakttagits, hade den anklagade
parten likväl i de flesta fall sökt ådagalägga de gjorda beskyllningarnas
grundlöshet genom resonemang, baserade på ifrågavarande kon -

Kungl. Maj.ts proposition nr 347.

ventions bestämmelser och folkrättens regler i övrigt, sådana han uppfattat
dem. Detta syntes tyda på, att åtminstone hittills ingen i det pågående kriget
deltagande makt, oaktat avvikande och intressebetonad uppfattning i särskilda
frågor eller vid särskilda tillfällen, önskade principiellt ställa sig, sin
befolkning och krigsmakt utanför det system av regler för krigföringens humanisering
samt de sårades, krigsfångarnas och civilbefolkningens skydd,
som Haagkonventionerna avsåge att utgöra.

Vid Hallenborgs promemoria ha fogats förslag till kungörelse angående
tillämpning av lagen om polisens ställning i krig
och till instruktion angående polisens uppgifter i krig.

Kungörelseförslaget innehåller bl. a. följande. Uniformerad polis skall anses
tillhöra krigsmakten. Icke uniformerad polis (kriminalpolis) må utan
hinder av eljest gällande bestämmelser utrustas med uniform. Polispersonalen
skall icke lyda under strafflagen för krigsmakten i vidare mån än att
15 kap., som handlar om olovligt krigsbyte samt örn missbruk av vapenmakten
i krig, skall vara tillämplig å den uniformerade polisen. Då avdelningar
av polis och militär uppträda tillsammans, tages befälet av den, som
äger högsta tjänsteställningen i enlighet med vad därom särskilt må föreskrivas.

Enligt instruktionen åligger det all uniformerad polis att nied användande
av vapen inskrida dels mot enstaka fientliga soldater dels ock, därest befälhavaren
beräknar att uppgiften med framgång kan lösas, mot mindre
fientliga truppavdelningar. Vidare skall, örn vid överhängande fara polisens
medverkan å viss ort eller inom visst område enligt militär befälhavares bedömande
erfordras och denne begär polisens bistånd för att lösa viss försvarsuppgift,
polisen vara skyldig att efterkomma dylik begäran. Om förhållandena
så medgiva, bör begäran riktas till länsstyrelse eller polischefen
i orten.

Yttranden.

I anledning av de sakkunnigas förslag ha utlåtanden infordrats från överbefälhavaren,
fångvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna och statspolisintendenten samt från föreningen Sveriges landsfiskaler,
föreningen Sveriges stadsfiskaler, Svenska polisförbundet och
Svenska brandkårernas riksförbund. Vid länsstyrelsernas utlåtanden ha i
regel fogats yttranden av vederbörande landsfogde, i några fall även av
andra myndigheter och av åklagarföreningar.

Förslaget har i förevarande del i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
I några yttranden ha emellertid invändningar framställts.

Länsstyrelsen i Hallands län vänder sig mot bestämmelsen, att polisen vid
krig skall tillhöra krigsmakten, och säger sig befara, att polisen härigenom
skulle bliva undandragen de uppgifter, för vilka den i första hand vore
avsedd, nämligen de polisiära. Detta vore så mycket mera betänkligt, som
det måste inträffa vid förhållanden, då större krav än eljest måste ställas på
polisen ur säkerhets- och ordningssynpunkt. Då den uniformerade polisen

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

å ena sidan redan ägde rätt och plikt att bakom fronten ingripa mot enskilda
fientliga soldater, marodörer, sabotörer m. fl. samt å andra sidan
dess insats som militärt förband vöre utan betydelse, förelåge icke någon
anledning att vid krig låta polisen tillhöra krigsmakten. Det borde dock ankomma
på Kungl. Majit att förordna angående den omfattning, vari polisen
skulle vara verksam mot fientliga element.

Länsstyrelsen i Blekinge län uttrycker ävenledes farhågor att genom realiserande
av de sakkunnigas förslag polisens vanliga verksamhet särskilt på
landsbygden komme att förryckas, något som kunde medföra olyckliga återverkningar.

Avstyrkande utlåtande föreligger vidare från t. f. polismästaren i Karlskrona.
I dennes yttrande vitsordas liksom i flertalet övriga utlåtanden
angelägenheten av att frågan örn polisens ställning i krig löses. Därvid betecknas
emellertid såsom viktigt, att polisen icke erhåller sådana uppgifter
att dess fortsatta verksamhet inom ett av fienden besatt område omöjliggöres
av ockupationsmakten under motivering att polisen tillhör de stridande trupperna.
Det syntes tveksamt, huruvida uniformerad polis verkligen av fienden
skulle erhålla tillåtelse att fullgöra några uppgifter inom ockuperat område.

Liknande synpunkter lia framförts av landsfogden i Blekinge län, poliskamrarna
i Karlskrona, Malmö och Hälsingborg samt Blekinge länsavdelning
av föreningen Sveriges landsfiskaler.

För övrigt ha i remissyttrandena kritiska anmärkningar riktats mot utformningen
av förslagen till kungörelse och instruktion. I detta sammanhang
bör nämnas, att räckvidden av begreppet »uniformerad polis» ansetts kunna
vålla tvekan och att klarare bestämmelser ansetts påkallade rörande militärens
rätt att begära bistånd av polispersonal ävensom rörande befälsförhållandena
vid gemensamt uppträdande av polis och militär. Vidare har från
flera håll framhållits, att polispersonalens ringa vapenutrustning i allmänhet
uteslöte en effektiv militär insats. Polisuniformen har på några håll ansetts
böra i krigstid kompletteras med militär armbindel.

Departementschefen.

Det moderna krigets totala karaktär medför, att alla tillgängliga medel på
ett annat sätt än tidigare måste uppbådas för att bekämpa fienden. Även
bakom den egentliga fronten måste stridshandlingar tillgripas, såsom mot
enstaka soldater, som släppas ned med fallskärm för att utöva skadegörelse,
eller mot avdelningar av fientliga luftlandnings- och fallskärmstrupper.
Jämväl motoriserade förband kunna befaras företaga raider långt bakom
själva krigsskådeplatsen.

Det är självfallet, att under krig jämväl polisen måste kunna utnyttjas så
effektivt som möjligt, även örn den härigenom kommer att erhålla uppgifter
som icke äro av rent polisiär natur. Att polisen har att ingripa t. ex. mot
förklädda sabotörer som tillhöra den fientliga krigsmakten får anses ställt
utom varje tvivel, men tvekan kan möjligen råda, vilka medel polisen

Kungl. Maj.ts proposition nr 347.

må använda mot uniformsklädda fiender. Även om vår polisorganisation ej
är av den storleksordningen, att den kan göra en större insats utöver de
rent polisiära uppgifterna, är det av betydelse att undanröja den tvekan som
kan föreligga i hithörande frågor. Härvid synes icke blott höra eftersträvas
klarhet om polisens ställning ur folkrättslig synpunkt. Det är också angeläget
att fastslå, vad staten äger fordra av polisen när en situation gör det
erforderligt att polisen användes för bekämpande av fienden. Av vikt är i
detta sammanhang även frågan örn polisens skyldighet att tjänstgöra utom
anställningsorten.

Såsom en grundläggande regel synes kunna stadgas, att envar befattningshavare
vid polisväsendet (polisman) — högre som lägre — är skyldig att under
krig deltaga i rikets försvar i den omfattning Konungen föreskriver. Det
torde alltså böra ankomma på Konungen att i administrativ ordning närmare
bestämma, i vad mån polisen skall vara skyldig att gripa till vapen
mot fallskärmshoppare, motorcykelpatruller m. fl. Vid utfärdandet av bestämmelser
härom måste givetvis iakttagas, att endast sådana befattningshavare
tagas i anspråk som med hänsyn till kunnighet i vapnens bruk och
övriga egenskaper kunna göra en effektiv insats.

Frånsett stats- och reservpolisen är — såsom förut anförts — polispersonalens
tjänstgöring regelmässigt knuten till det egna polisdistriktet. Polisen
bör emellertid, utan hinder av eljest gällande bestämmelser, vid krig kunna
tagas i anspråk för tjänstgöring även på annan ort. Behov av att beordra vederbörande
att tjänstgöra utanför distriktet kan under krig tänkas uppstå
främst i samband med evakuering inför ockupationshot. I kungl, brev till
länsstyrelserna den 5 mars 1943 (nr 335) angående vissa bestämmelser rörande
civila myndigheters verksamhet under krig har bl. a. föreskrivits, att
vissa myndigheter med exekutiv makt vid överhängande ockupationshot skola
lämna sina verksamhetsorter. Bland dessa myndigheter lia upptagits landsfiskaler.
Man torde böra utgå från att även annan polispersonal kommer att
lämna området. Örn polispersonalen dragés tillbaka, bör den givetvis kunna
beordras att tjänstgöra inom andra distrikt, där lämpliga arbetsuppgifter finnas.
Även eljest synes det under krigstid påkallat, att myndigheterna utan
hinder av hittills gällande inskränkningar kunna disponera polispersonalen
utom det egna distriktet. Med hänsyn till det anförda synes böra stadgas,
att polisman skall under krig vara skyldig att utan inskränkning tjänstgöra
utom det område för vilket han är anställd. Närmare bestämmelser härom
böra meddelas av Konungen.

Det torde vara lämpligt att uttryckligen angiva, att polisman, som i enlighet
med därom meddelade bestämmelser under krig deltager i rikets försvar,
tillhör krigsmakten. Härigenom undanröjes ali tvekan örn polisens befogenhet
att använda vapen mot uniformerade fiender. Självfallet skall polisen
själv iakttaga krigets lagar och bruk. Någon beteckning utöver polisuniform
lärer emellertid icke ur folkrättslig synpunkt behövas.

I fråga om befälsrätten över polisen vid deltagande i rikets försvar torde
några bestämmelser icke böra meddelas i lag. Erforderliga föreskrifter här -

Kungl. Maj.ts proposition nr 347.

örn utfärdas lämpligen av Kungl. Majit i statsrådet och i kommandoväg.
Man torde härvid böra uppmärksamma dels sådana situationer, då ett antal
polismän av militär befälhavare formligen rekvireras för försvarets behov,
och dels sådana fall, då polisen enligt meddelade instruktioner ingriper på
egen hand. I förra fallet böra polismännen i fråga regelmässigt ställas under
militärt befäl. Vad angår de militära myndigheternas rekvisitionsmöjlighet
kan denna givetvis icke göras ovillkorlig utan måste utformas med
hänsyn tagen till polisens egentliga uppgifter.

Polisman torde, när han deltager i rikets försvar, böra i straffrättsligt hänseende
vara jämställd med övrigt militärt befäl och manskap och alltså som
krigsman lyda under strafflagen för krigsmakten. Såsom förhållandet är med
hemvärnspersonalen, som ju likaledes är avsedd att endast vid uppkommande
behov fullgöra militär tjänstgöring, bör emellertid strafflagen för krigsmakten
äga tillämpning på polisman även i fråga om vissa förseelser som
begås annorledes än direkt under tjänstgöring för försvaret. I denna lag föreskrives
bl. a. i 61 §, att vad i 48—54 och 59 §§ finnes stadgat örn krigsmän
skall i tillämpliga delar gälla hemvärnspersonal, ändå att denna annars icke
skulle vara att hänföra till krigsmän. Av de nämnda lagrummen innehålla 48
—54 §§ straff för rymning och olovligt undanhållande samt för underlåten anmälan
efter frånvaro med laga förfall. 59 § stadgar straff för stympning m. m.
Med avseende å polisen torde lämpligen böra stadgas, att vad i strafflagen för
krigsmakten är föreskrivet om hemvärnspersonal skall äga motsvarande tilllämpning
på polisman, som enligt därom meddelad föreskrift skall deltaga
i rikets försvar.

Vad angår polispersonalens avlöning, pension med flera förmåner samt
kostnaderna för polisväsendet i övrigt är huvudregeln, att dessa kostnader
bestridas av vederbörande polisdistrikt. Polisdistrikt äger emellertid i viss utsträckning
rätt till gottgörelse av statsmedel för hithörande utgifter. I 15 §
5 mom. lagen om polisväsendet i riket stadgas, att om polisman i annat fall
än som avses i 1 och 4 mom. — vilka väsentligen gälla stats- och reservpolispersonal
— på grund av föreskrift i lagen tjänstgör utom anställningsområdet,
därigenom uppkommande särskilda kostnader samt lönen under
denna tjänstgöring skola helt bestridas av statsmedel. I 6 mom. föreskrives,
att örn befattningshavare vid polisväsendet skadats i tjänsten medan han på
grund av stadgande i polislagen tjänstgjort utom det område för vilket han
är anställd, skola av statsmedel gäldas alla de kostnader, som på grund av
skadan må åvila vederbörande landsting eller polisdistrikt. För nu ifrågavarande
tjänstgöring torde böra stadgas, att avlöning till polisman, vilken på
grund av föreskrift som meddelats enligt den nu ifrågasatta lagstiftningen
deltager i rikets försvar eller tjänstgör på annan ort än där han är anställd,
skall bestridas av statsverket enligt de närmare bestämmelser Konungen meddelar.

Föreskrift torde även böra meddelas, att statsverket skall vidkännas särskild
kostnad, som må uppkomma genom tjänstgöring varom nu är fråga,
ävensom kostnad, vilken i anledning av skada, som därunder drabbat polis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

mannen, må åvila vederbörande polisdistrikt. Som exempel på sådan kostnad
må nämnas läkar- och sjukvård samt, där döden följt, familjeunderstöd
åt efterlevande, begravningshjälp m. m.

Enligt 18 § lagen om polisväsendet kunna bestämmelser meddelas örn
särskild polisbevakning av viss egendom, antingen på statens eller på enskild
bekostnad. I den mån bevakningen har avseende på viktiga anläggningar t. ex.
hamnar, kraftverk eller fabriker har vakten i fråga i själva verket att under
krig fullgöra försvarsuppgifter av den art som förut nämnts. Han synes därför
i sin tjänstgöring böra anses tillhöra krigsmakten, såframt Konungen därom
förordnar. I samband med sådant förordnande bör angivas, vilka anläggningar
som avses. Strafflagen för krigsmakten torde även böra vara tillämplig
på sådan personal i den omfattning som förut angivits. Det är ju uppenbarligen
av största vikt t. ex. att personalen icke lämnar sin post, varför
straffbestämmelser såsom för militära vakter synas erforderliga.

Med avseende å polisens användning i krigstid kunna även andra spörsmål
uppstå än de som berörts i det föregående. Dessa torde emellertid kunna
regleras i administrativ ordning.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om polisens ställning under krig.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87
regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Sigrid Linders.

1 Denna bilaga, vilken frånsett viss jämkning av redaktionell natur är lika lydande med det
vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Majda proposition nr 347.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 11 oktober
1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 6 oktober 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 24 september 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om polisens ställning under krig.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av hovrättsassessorn
K. Holmgren.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Kungl. Maj.ts proposition nr 347.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 oktober 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge,
Andersson, Domö, Hosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna
för försvars- och socialdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Bergquist, lagrådets den 11 oktober 1943 avgivna utlåtande
över det till lagrådet den 24 september 1943 remitterade förslaget till
lag om polisens ställning under krig.

Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer
föredraganden, att förslaget, efter viss redaktionell jämkning, måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Leffler.