Kungl. Maj:ts proposition nr 347 (Proposition 1941:347 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

Nr 347.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas,
m. m.; given Stockholms slott den 28 november 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till lag
om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas,

dels ock samtycka till att Kungl. Majit efter utfärdande av lag i ämnet
meddelar sådant förordnande, som i lagens 1 § avses, att gälla tills vidare.

GUSTAF.

Fritiof Domö.

Bihang till riksdagens protokoll 1941

l sami. Nr 347.

Kungl. Maj:ts proposition /ir 317.

Förslag

till

Lag

om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas.

Härigenom förordnas som följer:

1§-

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen
ej är samlad, förordna att vad i 2—6 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock
må förordnande som nu sagts ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio
dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio
dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda
tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande som där avses.

2§-

Därest tillgången på elektrisk kraft ej förslår att tillgodose behovet därav,
äger Konungen eller efter Konungens bemyndigande statens bränslekommission
meddela föreskrift om kraftens fördelning mellan förbrukarna
samt om användningen i övrigt av tillgänglig kraft.

Vid meddelande av föreskrift enligt första stycket skall tillses, att behov,
vilkas täckande är av särskild betydelse för befolkningen eller produktionen
eller eljest för det allmänna, i främsta rummet bliva tillgodosedda.

3§.

Meddelas föreskrift enligt 2 §, åligger det ägare eller innehavare av sådan
anläggning för alstrande eller tillhandahållande av elektrisk kraft (kraftföretag),
som avses med föreskriften eller som tillhandahåller kraft åt av
föreskriften berörda förbrukare, att enligt av bränslekommissionen eller å
dess vägnar meddelade anvisningar vidtaga åtgärder till förhindrande i görligaste
mån av överträdelser av föreskriften.

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

4§-

Förbrukare av elektrisk krall, som uttager större myckenhet kraft än han
enligt meddelad föreskrift äger uttaga, skall där Konungen så förordnar
vara skyldig att för den myckenhet kraft, som uttages utöver den enligt
föreskriften medgivna, erlägga förutom till kraftföretaget utgående avgift en
särskild överuttagningsavgift.

överuttagningsavgift utgår enligt grunder, som Konungen bestämmer,
samt tillfaller kronan.

5§.

Det åligger ägare eller innehavare av kraftföretag att enligt av bränslekommissionen
meddelade bestämmelser uppbära och till kommissionen redovisa
överuttagningsavgifter för elektrisk kraft, som för mycket uttagits från
företaget.

Underlåter förbrukare av elektrisk kraft att i föreskriven ordning erlägga
överuttagningsavgift, åligger det ägaren eller innehavaren av kraftföretaget
att enligt bränslekommissionens anvisningar avstänga förbrukaren från vidare
kraftuttag.

6§-

Vad i 2—5 §§ stadgas angående elektrisk kraft och kraftföretag skall äga
motsvarande tillämpning beträffande gas samt anläggning för alstrande eller
tillhandahållande av gas (gasverk).

7 §•

Har ägare eller innehavare av kraftföretag eller gasverk eller av sådan
järnvägs- eller spårvägsanläggning eller industriell eller därmed jämförlig
anläggning, vid vilken elektrisk kraft eller gas användes för annat ändamål
än för belysning, uppsåtligen eller av grov vårdslöshet åsidosatt beträffande
företaget, verket eller anläggningen meddelad föreskrift enligt 2 §, straffes
med dagsböter eller fängelse.

Har annan förbrukare av kraft eller gas än i första stycket avses uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet använt kraft eller gas för annat ändamål än
sådant, vartill han enligt meddelad föreskrift ägt använda kraft eller gas.
dömes till enahanda straff som i första stycket sägs.

8§-

Ägare eller innehavare av kraftföretag eller gasverk, som underlåter att
fullgöra vad honom åligger enligt 3 eller 5 §, straffes med dagsböter.

Bränslekommissionen må vid vite tillhålla den försumlige att fullgöra
åliggande sorn i första stycket avses.

9 §•

Vad i denna lag är stadgat angående ägare eller innehavare av kraftföretag
iller gasverk eller av anläggning, varom i 7 § förmäles, skall, såvitt angår

Kungl. Majlis proposition nr 347.

kommunalt kraftföretag eller gasverk eller kommunal anläggning, i stället
hava avseende å föreståndaren.

10 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

11 §•

Föreskrift, som meddelats enligt denna lag, skall icke gälla efter den tidpunkt,
då tillämpning av bestämmelserna i 2—6 §§ upphör. I fråga örn
skyldighet att erlägga överuttagningsavgift för elektrisk kraft eller gas, som
uttagits före nämnda tidpunkt, skola, i den mån Konungen ej annorledes
förordnar, lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

12 §.

Konungen eller efter Konungens bemyndigande bränslekommissionen äger
meddela närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag.

Vad i lagen är stadgat örn bränslekommissionen skall, i händelse de på
kommissionen ankommande arbetsuppgifterna av Konungen uppdragas åt
annan myndighet, efter Konungens förordnande gälla beträffande myndighet
varom sist är sagt.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 30 juni 1943. Förordnande, som meddelats jämlikt denna lag,
skall ej gälla längre än lagen äger giltighet; dock att vad i 11 § stadgas angående
överuttagningsavgift skall äga giltighet även därefter. Vad i lagen
stadgas i fråga örn sådant under tiden för lagens giltighet begånget brott,
som i lagen avses, skall äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört
att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

Utdrag av protokollet över folkhushdllningsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 14 november 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet
Domö fråga angående reglering av förbrukningen av elektrisk kraft
samt av gas. Föredraganden anför:

Vad först angår frågan örn reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft torde jag till en början få erinra örn, att enligt
7 § allmänna förfogandelagen ägare eller innehavare av starkströmsanläggning
är pliktig att, om Konungen så föreskriver, på anfordran av den
Konungen därtill bemyndigat tillhandahålla elektrisk kraft från anläggningen
för kronans räkning samt vidtaga härför erforderliga åtgärder eller
upplåta anläggningen eller del därav till kronan under den tid och i den
omfattning, som för varje särskilt fall bestämmes av den, som gjort anfordran.
I 13 § förfogandelagen stadgas vidare att, om föreskrift meddelas
enligt 7 §, Konungen tillika äger förordna att egendom eller annat skall
avstås eller eljest ställas till förfogande icke åt kronan utan åt annan, som
därvid bestämmes.

Enligt 1 § i den för statens bränslekommission gällande instruktionen av
den 14 juni 1940 (nr 581) åligger det bränslekommissionen bland annat att,
efter förordnande av Kungl. Maj:t, omhänderhava den centrala drifttekniska
ledningen av den elektriska kraftproduktionen och distributionen samt av
det tekniska samarbetet mellan olika kraftföretag inom landet.

Läget har ännu icke ansetts påkalla meddelande vare sig av föreskritt
enligt 7 § förfogandelagen eller av förordnande, som avses i nyssnämnda
stadgande i bränslekommissionens instruktion. Däremot har från bränslekommissionens
sida fråga väckts örn åtgärder i syfte att möjliggöra ransonering
av elektrisk kraft utan samband med förfogande över starkströmsanläggningar
eller därifrån tillhandahållen kraft.

Bränslekommissionen bar sålunda med skrivelse den 1 oktober 1940 till
chefen för folkhushållningsdepartementet —■ i vilken skrivelse kommissionen
emellertid samtidigt anmält, att sannolikheten syntes tala för att en allmän
kraftransonering icke skulle behöva tillgripas under vintern 1940/41

<) Kungl. Maj-.ts proposition nr 347.

— överlämnat en promemoria med riktlinjer för en dylik ransonering jämte
förslag till författning i ämnet.

I promemorian har bränslekommissionen anfört följande:

Kraftsituationen var under vintern 1939/40 i hög grad ansträngd. Orsa
kerna härtill voro dels en allmän vattenbrist, dels svårigheterna att anskaffa
och inom landet transportera bränsle och dels en hastigare än normalt till
växande belastning.

I en dylik situation kunna åtgärder av två principiellt skilda slag vara
nödvändiga.

Sålunda erfordras en central ledning av driften vid landets kraftföretag.

Enligt 1 § av bränslekommissionens instruktion åvilar denna uppgift —
efter Kungl. Maj:ts förordnande — kommissionen, men kommissionen har
hittills icke ansett sig hava anledning begära detta förordnande, därför afl
uppgiften i fråga fyllts av den s. k. Centrala driftledningen, som utgör en
frivilligt åstadkommen organisation, omfattande förutom vattenfallsstyrelsen
samtliga större kommunala och enskilda kraftföretag. Kommissionen
anser för närvarande ingen anledning föreligga att ändra på de bestående
arbetsförhållandena.

Vidare kan i den antydda situationen en reglering av kraftförbrukningen
bliva nödvändig. Några statliga föreskrifter på detta område lia hittills icke
utfärdats annat än i samband med det våren 1940 utfärdade centralvarmvattenförbudet,
vilket även gällde elektriskt matade centralvarmvattenberedningsanläggningar.
Däremot förekom på enskilt initiativ i viss omfattning
propaganda med nämnda syftemål, den så kallade kilowattjakten, huvudsakligen
inriktad på den offentliga belysningen, skylt- och reklambelysningen
samt de elektriska värmekaminerna.

Det är svårt att exakt bedöma resultatet av denna propaganda, därför att
man icke vet, vilken belastningen skulle hava varit, örn propagandan icke
förekommit. Sannolikt har den gjort viss nytta, i det att den torde hava
åstadkommit kolbesparing vid ångkraftverken.

Trots detta ansåg man i kraftverkskretsar, att man i fortsättningen icke
borde förlita sig på en frivillig reglering av kraftförbrukningen, utan afl
man borde förbereda en fastare form för regleringen.

Detta arbete påbörjades våren 1940 under ledning av statens industrikommissions
bränsle- och kraftavdelning. Bränslekommissionen, vars kraflbyrå
numera handlägger ifrågavarande ärenden, vill i det följande i korthet
redogöra för de principer, som följdes vid regleringens planläggande.

När det gällde reglering av kraftförbrukningen, ansågs det ändamålsenligt
att anlita de befintliga organisationerna på området, nämligen dels
Centrala driftledningen, dels kraftproducenterna och deras underorganisa
tioner och slutligen elektricitetsverken, distributionsföreningarna och andra
liknande företag. Den hos dessa företag befintliga sakkunskapen komme
att avsevärt underlätta regleringsarbetet.

Det diskuterades, huruvida man skulle låta förberedelsearbetet omfatta
hela landet eller örn man skulle kunna göra undantag för skogrika trakter,
i vilka någon kraftförbrukning för värmeändamål ej vore att befara. Då
förberedelsearbetet till icke oväsentlig del ansågs hava karaktären av ett
beredskapsarbete med tanke på eventuell förstöring av kraftstationer eller
överföringsanordningar, ansågs det riktigast att låta arbetet i huvudsak omfatta
hela landet. Av samma skäl borde det avse ej endast vintertid utan
även sommartid.

Kungl. Muj:ts proposition nr 347. t

Ett sätt att vid behov begränsa kraftkonsumtionen är att genomföra en
allmän höjning av kraftpriserna. För en sådan begränsning torde emellertid
erfordras en prishöjning, överstigande den, som kan komma att bliva
nödvändig ur tekniskt-kommersiell synpunkt. Denna regleringsmetod är salunda
mindre tilltalande icke endast ur social synpunkt utan aven darfor.
att den i onödan skulle bidraga till en försämring av penningvärdet.

Alternativt kan man för varje konsument fastlägga ett grundbelopp för
energien, av vilket - därest en reglering måste genomföras — viss del kan
fastställas såsom tilldelning för varje månad eller annan avräkningsperiod.
Det är emellertid icke annat än i undantagsfall tekniskt möjligt att förhindra
uttagning av kraft utöver tilldelningen. Därest en konsument -trots tillsägelse örn begränsning — företager sådan överuttagning, bör därför
en extra avgift uttagas av sådan storlek, att den verkar avskräckande.
För den tillåtna uttagningen bör endast den avgiftshöjning förekomma, som
ansluter sig till ökningen av produktions- och distributionskostnaderna.

Denna regleringsmetod blir förenad med ett rätt avsevärt administrativt
arbete, framför allt vid de större kommunala elektricitetsverken, men den
har trots detta ansetts vara att föredraga framför den förut nämnda metoden
med allmän prisförhöjning, i varje tall därest en mera omfattande nedskärning
av kraftkonsumtionen skulle bliva nödvändig.

Vid fastläggandet av grundbeloppen kunna olika vägar följas. Man kan
sålunda antingen utgå från den tidigare förbrukningen — i vissa tall den
enda framkomliga vägen — eller också fastställa vissa normalbelopp pei
enhet av något slag, varvid man i fråga om bostadskonsumenter kan välja
antingen rumsantalet, lägenhetsarealen eller personantalet, såsom enhet. Det
har ansetts önskvärt att härvidlag lämna kraftdistributionsföretagen sa flin
händer som möjligt att förbereda en reglering på det sätt, som med hänsyn
till den befintliga organisationen vållar det minsta merarbetet, dock inom en
av bränslekommissionen angiven ram, avsedd att dels åstadkomma största
möjliga rättvisa, dels förebygga en ogynnsam återverkan av legleiingen pa
de framtida kraftavsättningsmöjligheterna.

De förberedelsearbeten, för vilka ovan redogjorts, äro redan i stort set!
avslutade. Arbetet har utförts frivilligt av vederbörande produktions- och
distributionsföretag på anmodan av industri- resp. bränslekommissionen.

En reglering av kraftförbrukningen kan bliva nödvändig av olika orsakei.
Sålunda kan å ena sidan brist på råkraft nödvändiggöra en allmän inskränkning
av kraftkonsumtionen. Å andra sidan kan en reglering, trots tillgång
på råkraft, komma att bliva behövlig rent lokalt till följd av otillräckliga
överföringsmöjligheter, brist på drivmedel lör lokala dieselkraftstationer
eller ökade behov av kraft hos vissa för försvaret eller folkförsörjningen
speciellt viktiga konsumenter, ävensom till följd av den övergång till elektrisk
drift, som oljebristen på många håll framtvingat.

Enligt det vid bränslekommissionens promemoria lögade förtattningslörslaget
skulle bränslekommissionen, då på grund av brist å bränsle eller
vattenkraft eller i följd av annan omständighet funnes erforderligt att inom
riket eller visst område av riket förbjuda eller föreskriva inskränkningar i
tillhandahållandet eller förbrukningen av elektrisk kraft för vissa ändamål,
äga meddela föreskrifter därom. Vidare skulle kommissionen äga att meddela
föreskrifter beträffande kraftens fördelning mellan förbrukarna, därvid

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

skulle tillses att behov, som vore av särskild vikt för befolkningen i dess
helhet eller å viss ort eller för produktionen eller annat ändamål av särskild
betydelse för det allmänna, bleve i främsta rummet tillgodosedda.
Åsidosättandet av sålunda utfärdade föreskrifter skulle enligt förslaget medföra
straffpåföljd av dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

över promemorian med det därvid fogade författningsförslaget hava efter
remiss yttranden avgivits av vattenfallsstyrelsen den 19 november 1940 och
av statens industrikommission den 4 juni 1941.

Vattenfallsstyrelsen har, med förmälan att styrelsen redan från början
hållits å jour med de av bränslekommissionen vidtagna åtgärderna, uttalal
sitt gillande av den utarbetade planen.

Industrikommissionen har tillstyrkt, att bränslekommissionen bemyndigades
handhava regleringen av tillhandahållandet och förbrukningen av elektrisk
kraft i huvudsaklig överensstämmelse med de av bränslekommissionen
uppdragna riktlinjerna. Industrikommissionen har därvid — med erinran
att regleringen skulle innebära, att vissa konsumentgrupper avstängdes från
kraft och att andra grupper finge sin förbrukning inskränkt —- understrukit
att för industriens del regleringen måste genomföras under beaktande av
de olika industriföretagens betydelse för rikets försvar och försörjning; enligt
vad kommissionen under hand inhämtat vore det också bränslekommissionens
mening, att bedömningen av industriföretagens angelägenhetsgrad
skulle ske i nära samråd med industrikommissionen.

Industrikommissionen har i sitt utlåtande — jämte det kommissionen anmärkt
att, enligt vad kommissionen under hand inhämtat, den föreslagna
befogenheten att meddela föreskrifter beträffande kraftens fördelning avsåges
skola innefatta jämväl befogenhet att föreskriva skyldighet för kraftleverantörerna
att upptaga överuttagningsavgifter — vidare anfört bland
annat:

Det förefaller industrikommissionen tveksamt, huruvida man billigtvis
bör straffbelägga konsumenternas överuttagning av kraft. Det är nämligen
uppenbart, att stora konsumentgrupper, särskilt bland de små förbrukarna,
icke äro kompetenta att själva kontrollera sin förbrukning genom regelbundna
avläsningar å mätare. Vill man inom dessa grupper åstadkomma
en minskning av kraftförbrukningen, torde resultatet säkrast nås genom
meddelande av råd och anvisningar, t. ex. om utbyte av lampor mot svagare
sådana eller om sparsammare nyttjande av värmeapparater, kylskåp,
motorer och dylikt. I vissa fall torde det även vara nödvändigt att meddela
förbud mot exempelvis viss belysning eller användning av vissa apparater.
Endast då överuttagningen av kraft beror på uppenbar tredska eller grov
vårdslöshet, bör brottsligt åsidosättande av föreskrifterna anses föreligga.
Industrikommissionen, som vid samråd med bränslekommissionen funnit
stöd för denna uppfattning, har därför ansett det böra i författningen utsägas,
att endast uppsåtligt eller av grov vårdslöshet orsakat åsidosättande
av föreskrifterna medför straffansvar samt att allmän åklagare äger åtala
förseelsen allenast efter angivelse av bränslekommissionen. Vidare torde i
författningen böra ingå en särskild paragraf om husbondeansvar.

Kungl. Majlis proposition nr 347.

Den andra av bränslekommissionen anvisade metoden tor säkrande av
ransoneringsföreskrifternas efterlevnad är införandet av en överuttagningsavgift.
I ett av industrikommissionen den 15 maj 1940 utfärdat cirkulär,
efter vars principer bränslekommissionen fortsatt kraftransoneringens planläggning,
har framlagts förslag till metoder för beräkning av denna avgifts
storlek. Enligt den ena metoden, som rekommenderas för företag med etl
litet antal större konsumenter, skulle först hela uttagningen debiteras efter
normal taxa, varefter på hela räkningsbeloppet skulle beräknas ett tillägg,
vars storlek skulle bero dels på överuttagningens storlek i förhållande till
det tilldelade kraftbeloppet, dels på den grad av påpasslighet, som skäligen
kunde begäras av konsumenten. Enligt den andra metoden, som rekommenderas
för företag med ett större antal mindre konsumenter, skulle tilläggsdebitering
efter ett på förhand fastställt å-pris ske för den överuttagna kratten.
Förslag till metod för extraavgiftens beräkning och uttagning skulle
uppgöras av vederbörande kraftleverantör och för godkännande underställas
vederbörande blockchef inom centrala driftledningen. Enligt vad som
upplysts från bränslekommissionen har kommissionen för avsikt att giva
företagen vissa allmänna direktiv, speciellt i fråga örn avvägningen av överuttagningsavgifterna.
Denna fråga har dock ej i detalj studerats, enär med
nämnda direktiv synes kunna anstå till en tidpunkt, då ransoneringsspörsmålet
ter sig mera aktuellt.

Genom en lämplig avvägning av överuttagningsavgiGerna synes — såsom
erfarenheterna från andra länder även visat — en effektiv konsumtionsbegränsning
kunna uppnås. Givetvis kan det dock finnas fall, då icke ens en
mycket hög avgift skulle utgöra ett verksamt hinder mot överuttagning,
exempelvis inom industrier, i vilkas tillverkningskostnader kraftkostnaden
spelar en obetydlig roll. Särskilt med tanke på sådana fall torde det vara
av värde, att extraavgiften kan suppleras med straffansvar.

Det har förutsatts, att extraavgift, som debiterats till följd av överuttagning,
skulle tillfalla det företag, som det åligger att konrollera konsumentens
kraftförbrukning. Härmed har åsyftats, alt företaget skulle erhålla bidrag
till täckning av sina direkta kostnader för genomförandet och övervakningen
av regleringen. Örn lämpligheten av en sådan anordning synes
tvekan kunna råda. Industrikommissionen har emellertid vid sitt övervägande
av denna fråga kommit till den uppfattningen, att en åt företagen
meddelad befogenhet att tillgodogöra sig överuttagningsavgifterna skulle
bidraga till att effektivisera kontrollen av ransoneringsföreskrifternas efterlevnad.
Enär det allmänna icke åsamkas kostnader för vare sig planläggningen
eller genomförandet av ransoneringen, synes det dessutom skäligt,
att de företag, som frivilligt åtagit sig den med ransoneringen förenade betydande
arbetsbördan, på föreslaget sätt finge en del av sina därmed förenade
kostnader täckta.

Mot systemet med överuttagningsavgifter kan visserligen den anmärkningen
göras, att det i många fall skulle innebära hävande av långtidskontrakt
mellan leverantör och konsument. Industrikommissionen anser sig dock
böra bestämt förorda detta systern på grund av dess praktiska fördela!''.
Kommissionen har icke heller kunnat anvisa någon annan metod för effektivisering
av ransoneringsbestämmelserna.

Med skrivelse den 15 juli 1941 har bränslekommissionen därefter till folk
hushållningsdeparlementet överlämnat en promemoria beträffande kommissionens
plan för ransonering av elektrisk kraft.

Kanell. Maj:ts proposition nr 347.

Beträffande omfattningen av de verkställda förberedelsearbetena anföres
i promemorian bland annat:

Den övervägande delen av landets kraftproduktion går till industrien och
kommunikationsmedlen. Den stora mängden av småkonsumenter förbruka
endast en mindre del av totalproduktionen. Det diskuterades, huruvida det
under sådana förhållanden vore nödvändigt att utsträcka kraftransoneringsförberedelserna
även till dessa konsumenter. Dock ansågs detta av följande
skäl vara önskvärd.

För det första äro dessa konsumenters förbrukning visserligen för närvarande
obetydlig, men man vet icke vilka proportioner denna förbrukning
skulle antaga, om exempelvis elektriska strålkaminer till följd av bränslebristen
skulle vinna ännu större spridning än som redan skett.

För det andra kommer även vid svår vattenbrist den övervägande delen
av kraftbehovet att kunna tillgodoses med vattenkraft. Även örn småkonsumenternas
förbrukning är liten i förhållande till totalproduktionen, kommer
den därför att vara relativt stor i förhållande till ångkraftproduktionen,
d. v. s. det kraftbelopp, varmed produktionen skall nedbringas genom
ransoneringen, och en inskränkning av dessa konsumenters konsumtion
kommer därför icke att sakna betydelse.

För det tredje måste det anses skäligt, att även ifrågavarande konsumentkategori
i mån av förmåga bidrager till den besparing av kraft och därmed
kol, som industrien med stora olägenheter måste finna sig i.

Slutligen skulle en kraftig ansvällning av småkonsumenternas förbrukning
kunna resultera i en överbelastning av städernas distributionsnät, som
till följd av kopparbristen icke kunna förstärkas i nämnvärd utsträckning.
Även om denna fråga icke direkt ligger inom bränslekommissionens verksamhetsområde,
ansågs synpunkten värd beaktande.

I promemorian anföres vidare i fråga om grundbeloppens fastställande:

Man hade kommit fram till, att ransoneringen borde ordnas på så sätt,
att varje slutlig konsument, från den största till den minsta, skulle erhålla
ett grundbelopp energi, av vilken alltefter förhållandena en större eller
mindre del skulle gälla såsom tillåten uttagning. Av vissa orsaker befanns
det lämpligt att fördela grundbeloppet på ett vinterbelopp och ett sommarbelopp.

Såsom allmän riktlinje för grundbeloppens beräkning fastställdes, att de
så noga som möjligt skulle återgiva uttagningsförhållanden under år 1940,
.sådana de skulle hava varit örn utvecklingen hade fått fortgå utan störningar.

Två i princip skilda metoder att fastlägga grundbeloppen diskuterades.
Den ena metoden går ut på att beräkna grundbeloppen efter den tidigare
uttagningen, den andra på fastställandet av normalbelopp per enhet av något
slag.

Den första metoden är i många fall den enda användbara. Det finnes
exempelvis intet användbart storleksmått för de stora industrikonsumenterna,
och samma gäller i de allra flesta fall alla andra konsumenter än
rena bostadskonsumenter. Det är sålunda endast denna konsumentkategori
som diskussionen kan gälla.

Ingen av de båda metoderna är ur rättvisesynpunkt avgjort överlägsen
den andra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

Å ena sidan kan sålunda konstateras, att det vid en relativt mild ransonering
— då det kanske endast gäller att hindra ansvällning av konsumtionen
— är riktigare att gå efter den tidigare förbrukningen än efter normalbelopp.
Det senare skulle resultera i att de konsumenter, som tidigare till
följd av mångsidig användning av kraften haft stor förbrukning och därmed
bidragit till produktions- och överföringsapparatens utbyggnad, skulle
få finna sig i en högst avsevärd begränsning av sin konsumtion, medan
andra konsumenter icke skulle få någon som helst känning av ransoneringen.
Detta skulle leda till en betänklig rubbning av allmänhetens förtroende
för elkraften, som skulle verka hämmande på det fortsatta utnyttjandet av
densamma.

Å andra sidan är det tydligt, att metoden med normalbelopp blir rättvisare,
ju hårdare ransoneringen måste göras; det bör då närmast gälla att
till var och en tillhandahålla kraft för de allra nödvändigaste behoven utan
hänsyn till den tidigare förbrukningen.

Till fördel för metoden med normalbelopp för bostadsabonnenterna talar
det förhållandet, att administrationsarbetet enligt denna metod blir avsevärt
enklare, vilken fördel blir så mycket mera framträdande som dessa
abonnenters antal i regel är mycket stort.

Vid valet mellan de ovan diskuterade metoderna bestämde man sig för
den kompromissen, att metoden med grundbeloppsberäkning efter tidigare
uttagning skulle vara regel, men att generellt undantag gjordes för bostadskonsumenter
med fortsättningspris om 10 öre pr kWh eller däröver (d. v. s.
i stort sett bostadskonsumenter utan elektrisk matlagning) i fråga om vilka
vederbörande distributionsföretag självt finge välja metod.

I den mån metoden med normalbelopp väljes,- återstår att välja lämplig
enhet. Närmast till hands ligger därvid att välja den tariffenhet — i vanliga
fall rummet, ibland våningsarean — på vilken företagets tariffsystem
är baserat, och båda dessa enheter godkändes. När kraftransoneringen förbereddes,
var emellertid en gasransonering påtänkt och i vissa fall genomförd,
och därvid tänkte man sig på flera håll personanlalet såsom storleksmått.
Då det i dylika läll skulle underlätta arbetet att använda samma storleksmått
vid båda ransoneringarna, godkändes personantalet såsom storleksmått
även i fråga örn kraftransoneringen.

Då standarden i fråga örn kraftförbrukning varierar avsevärt från plats
till plats, ansågs det icke möjligt att fastställa för hela landet gällande grundbelopp
pr rum, m2 våningsarea eller person. Detta överläts till vederbörande
distributionsföretag, som därvid hade att iakttaga, att summan av
alla utdelade grundbelopp skulle stämma med den verkliga förbrukningen
inom företaget i fråga.

Förberedelserna fördes under år 1940 fram så långt, att praktiskt laget
samtliga konsumenter några dagar efter anvisning från bränslekommissionen
kunde hava underrättats om storleken av deras grundbelopp, varefter
ransoneringen kunde hava trätt i kraft successivt från och med nästpåföljande
ordinarie avläsning. Avläsningar göras för större konsumenter vid
varje månadsskifte — i vissa fall till och med tätare — och för mindre
konsumenter i regel vid varje kvartalsskifte (i de större städerna pågår dock
avläsningen ständigt).

Beträffande det tekniska genomförandet av en kraflransonering an föres
slutligen i bränslekommissionens promemoria:

Kungl. Maj:ts proposition nr 3-17.

När behovet av en kraftransonering konstaterats — men innan den allmänna
ransoneringen hunnit igångsättas — böra vissa särskilda belastningsobjekt
bliva föremål för förbud eller inskränkning.

Först och främst böra därvid de ur bränsleekonomisk synpunkt olämpligaste
användningarna helt förbjudas. Hit hör uppvärmning med elkraft i
lokaler, där annat uppvärmningssystem finnes, värmning av vatten för annat
än yrkesändamål och generering av ånga i elektriska ångpannor.

Vidare finnas vissa lyxbetonade ändamål, som — utan att hava stor kvantitativ
betydelse — dock lämpligen böra av skälighetshänsyn omedelbart
förbjudas, exempelvis fristående reklambelysning. Gatubelysningen visade
sig under vintern 1939/40 kunna utan stor olägenhet nedbringas till omkring
hälften av den under fredstid normala.

Samtidigt som dessa åtgärder anbefallas, böra samtliga konsumenter erhålla
meddelande örn dem tilldelade grundbelopp. Detta meddelande kommer
även att innehålla uppgift örn den konsumtionsgrupp som konsumenten
tillhör.

Ransoneringen kan därefter påbörjas vid nästpåföljande ordinarie avläsning.
För .större konsumenter kommer denna att inträffa vid närmaste
månadsskifte, för mindre i regel vid närmaste kvartalsskifte. I vissa städer
med ständigt pågående avläsningar kommer ransoneringen att påbörjas
successivt, allteftersom avläsningarna ske.

Det ransoneringspåbud, som per brev, via pressen eller eventuellt radio,
kommer att riktas till konsumenterna, innehåller en uppgift om att förbrukningen
per månad tills vidare ej får överstiga viss del (tilldelningskvot) av
resp. vinter- eller sommargrundbelopp. Tilldelningskvoten kommer att bliva
olika för olika konsumtionsgrupper.

För större, månadsavlästa förbrukare kommer jämförelsen mellan tillåten
och verklig aftagning att ske per månad. För kvartalsavlästa konsumenter
måste jämförelsen ske per kvartal, varvid såsom tillåten aftagning gäller
summan av de tillåtna månadsuttagningarna. Genom detta system blir det
möjligt att under loppet av ett kvartal skärpa ransoneringen även för dessa
mindre konsumenter, om så skulle visa sig nödvändigt.

Örn de primära belastningsförutsättningarna hos någon konsument genomgripande
ändrats efter de utgångskvartal, som varit bestämmande för
grundbeloppens beräkning, måste en justering ske. Ett mycket vanligt fall
kommer att bliva övergång till elektrisk matlagning. För detta fall lia matlagningstillägg
fastställts. I fråga om industri, lantbruk m. m. kunna generella
regler knappast uppställas, utan justeringen får göras från fall till fall.

Efter särskilda framställningar från bränslekommissionen har Kungl. Maj:t
därefter utfärdat kungörelser den 22 augusti 1941 (nr 704) angående inskränkning
i rätten att använda elektrisk kraft för ånggenerering samt den
24 oktober 1941 (nr 820) angående inskränkning i rätten att använda elektrisk
kraft för uppvärmning av byggnad, m. m. Enligt den förstnämnda
kungörelsen får elektrisk kraft användas för alstrande av ånga i därför avsedd
panna endast i den utsträckning och under de villkor, som av bränslekommissionen
eller å dess vägnar bestämmas. Enligt kungörelsen nr 820
får elektrisk kraft endast i den utsträckning och under de villkor, som av
bränslekommissionen eller å dess vägnar bestämmas, användas för uppvärmning
av byggnad, för beredning av varmvatten med för sådant ändamål

Kungl. Muj:ts proposition nr 3i7.

särskilt inrättad varmvattenberedningsanordning, för belysning av skyltfönster
och ljusreklam saint för gatu- och vägbelysning och annan belysning
utomhus. Vidare äger enligt sistnämnda kungörelse bränslekommissionen,
i den mån så finnes erforderligt för åstadkommande av begränsning av förbrukningen
av elektrisk kraft, meddela föreskrift örn sänkning av spänningen
på ledningar och nät för distribution av sådan kraft.

Med stöd av sistnämnda kungörelse har bränslekommissionen (cirkulär
nr 101) dels medgivit, att elektrisk kraft må användas för i kungörelsen angivna
ändamål inom hela riket med undantag av det s. k. Sydblocket och
Gotlands län, dels ock meddelat vissa närmare föreskrifter beträffande kungörelsens
tillämpning i fråga örn sistnämnda områden.

Vad härefter angår frågan o lii reglering av förbrukni ng
e n av gas må följande anföras.

Enligt 2 § allmänna förfogandelagen äger Konungen — därest det finnes
erforderligt, för alt tillgodose behovet av förnödenhet som är av vikt
för befolkningen eller produktionen eller för att bereda tillgång till lörnödenliet,
som är behövlig för krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för det
allmänna, att sådan förnödenhet ställes till kronans förfogande — föreskriva
att ägare eller innehavare av förnödenheten skall vara pliktig att
avstå densamma till kronan. Sådan föreskrift må avse jämväl förnödenhet,
som tillverkas eller framvinnes efter föreskriftens meddelande. Enligt 13 §
förfogandelagen äger Konungen vid meddelande av föreskrift enligt 2 § förordna,
att förnödenheten i fråga skall avstås icke åt kronan utan åt annan,
som därvid bestämmes. Ytterligare stadgas i 3 § förfogandelagen, att
Konungen för behov, som angivcs i 2 §, äger föreskriva att beslag skall läggas
å där avsedd förnödenhet.

Då gas är alt anse som sådan förnödenhet, varom förmäles i nyssnämnda
stadganden i allmänna förfogandelagen, kan viss reglering av gaslörbrukningen
genomföras på grundval av de Kungl. Maj:t enligt lörfogandelagen
tillkommande befogenheterna. Emellertid har även på förevarande område
fråga uppkommit örn tillskapande av en smidigare form för genomförandet
av en eventuell ransonering än den förfogandelagen erbjuder.

Sålunda har bränslekommissionen med skrivelse den 27 juni 1941 ingivit
förslag till kungörelse angående reglering av tillhandahållandet och förbrukningen
av gas ävensom på anförda skäl hemställt, att kungörelse matte
utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med det ingivna förslaget. Enligt
förslaget skulle i sådan bostads-, butiks- eller kontorslägenhet, som är försedd
med spis för vedeldning, gas ej få förbrukas utan tillstånd. I annan
bostads-, butiks- eller kontorslägenhet skulle gas ej utan tillstånd få förbrukas
för beredning av varmvatten i varmvattenberedare. Vidare upptogs i
förslaget ett stadgande av innehåll att, därest på grund av brist på stenkol
eller eljest funnes erforderligt att inom riket eller viss del därav förbjuda

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

tillhandahållandet eller förbrukningen av gas eller däri föreskriva andra inskränkningar
än de förut nämnda, bränslekommissionen skulle äga meddela
föreskrifter härom. Därest kommissionen meddelade föreskrift av innehåll,
att förbrukare finge använda gas endast till viss myckenhet, skulle
kommissionen enligt förslaget tillika äga ålägga den, som tillhandahölle
gasen, att uttaga särskild av kommissionen bestämd tilläggsavgift för den
mängd gas, som förbrukaren därutöver tillgodogjorde sig. Därest förbrukare
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet åsidosatte föreskrift, varom nyss är
sagt, skulle han enligt förslaget drabbas av straffpåföljd (dagsböter eller
fängelse i högst sex månader).

Bränslekommissionens hemställan örn utfärdande av kungörelse i enlighet
med förenämnda förslag har emellertid av kommissionen den 9 september
1941 återkallats till följd av vissa ändringar i försörjningsläget beträffande
bränslen.

F&redr-aganden. Fragan om åtgärder i syfte att åstadkomma en reglering av försörjningen
med elektrisk kraft har under åtskillig tid varit föremål för uppmärksamhet.
Vad som nu gjort spörsmålet aktuellt är i första hand den omständigheten,
att den gångna hösten mestadels varit torr. Under normala tider hade
en därav föranledd nedgång i vattenkraftproduktionen kunnat kompenseras
genom en ökning av ångkraftproduktionen. Det nuvarande försörjningsläget
beträffande fossila bränslen omöjliggör emellertid en dylik utökning. Den
sålunda inträdda situationen är så mycket mera värd att uppmärksammas
som knappheten pa olika slag av bränslen medfört tillkomsten av nya eller
utökade anspråk på elektrisk kraft.

Det rådande försörjningsläget har föranlett utfärdandet av de i det föregående
omnämnda kungörelserna angående inskränkning i rätten att använda
elektrisk kraft för anggenerering samt för uppvärmning av byggnad
lii. m. Därigenom har inskränkning skett i fråga örn kraftkonsumtionen för
vissa ändamål, som ansetts i någon man lyxbetonade eller för vilka övergång
till annat bränsle ansetts böra ske. Däremot har en allmän kraftransonering
ännu icke ansetts böra ifrågakomma nied hänsyn till de olägenheter
och svårigheter, som en dylik ransonering skulle medföra. Emellertid är
det uppenbart, att de redan vidtagna åtgärderna icke bliva tillräckliga i ett
ytterligare försämrat läge utan att besparings- eller regleringsåtgärder av
mera generell natur då måste tillgripas.

Såsom bränslekommissionen anfört skulle en mera omfattande begränsning
av kraftkonsumtionen kunna vinnas genom en allmän och relativt betydande
höjning av kraftpriserna. I likhet med kommissionen anser jag
emellertid, att en dylik utväg icke bör tillgripas utan att man i stället — i
den män läget kräver en allmän nedskärning av kraftkonsumtionen — bör
genom ransonering av kraften söka vinna den åsyftade effekten.

Huruvida ett ransoneringsförfarande kan behöva tillgripas kan icke nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

med bestämdhet avgöras. Till belysande av situationen må emellertid nämnas,
att nederbörden hittills under året i Götaland och Svealand, där tva
tredjedelar av vattenkraftproduktionen sker, varit endast något över 80 procent
av den normala. Vidare må nämnas, att fyllnadsgraden i Vänern,
landets största och viktigaste sjömagasin, för närvarande är så låg, att ytterligare
tappning i större omfattning tills vidare icke anses böra ske. Försiktigheten
bjuder därför, att erforderliga åtgärder vidtagas för att, örn så
skulle påfordras, ett ransoneringsförfarande omedelbart kan genomföras.
Med hänsyn härtill har jag ansett frågan om utfärdande av författning i
ämnet nu böra upptagas.

I fråga örn ransoneringens genomförande uppställa sig på förevarande
område särskilda problem av ransoneringsteknisk art, framför allt därigenom
att vederbörande kraftleverantörer i allmänhet icke kunna förhindra
att förbrukarna uttaga kraft utöver dem tilldelade kvantiteter. Ransoneringens
genomförande måste därför i huvudsak garanteras genom bestämmelser
om vissa påföljder för de förbrukare, som uttaga kraft utöver vad de
enligt ransoneringsbestämmelserna äga rätt till. Härvid är emellertid att
märka, att generella straffbestämmelser näppeligen kunna uppställas, eftersom
man icke rimligen kan av envar förbrukare begära, att han skall kunna
så avväga sin förbrukning att den icke överstiger den tillåtna. Vad nu sagts
gäller dock icke beträffande vissa kommunikationsföretag samt industriella
och därmed jämförliga anläggningar, vid vilka man noggrant följer strömförbrukningen;
här kan ransoneringsbestämmelsernas efterlevnad med fördel
säkras genom straffsanktioner. För den stora mängden husliållsförbrukare
liksom för sådana förbrukare, som nyttja elektrisk kraft i hantverksrörelse
eller för annat liknande ändamål, bör däremot påföljden vid överträdelse
av ransoneringsbestämmelserna icke givas straffrättslig karaktär
utan bör densamma vara av rent ekonomisk art. Påföljden vid överuttagning
av kraft bör med andra ord vara den, att vederbörande blir skyldig
att för den för mycket uttagna kraften erlägga — förutom den eljest utgående
avgiften — en särskild överuttagningsavgift. Därest ett system med
överuttagningsavgifter införes, synes det lämpligt att dylik avgift i förekommande
fall ålägges jämväl sådana förbrukare för vilka straff, enligt vad
förut sagts, bör kunna ifrågakomma. Detta synes så mycket mera önskvärt
som även i fråga örn dessa förbrukare straff torde böra ådömas endast då
åsidosättandet av ransoneringsbestämmelserna skett uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet.

Vad angår frågan örn överuttagningsavgiftens storlek må till en början
anmärkas, att själva ransoneringen — såvitt angår förbrukare som icke
kunna drabbas av straffpåföljd — erhåller en väsentligt olika karaktär allt
eftersom avgiften sättes relativt låg oller relativt hög. I förra fallet får ransoneringen
mera karaktären av en maning till vederbörande att iakttaga
sparsamhet med kraften, medan en hög överuttagningsavgift för det alldeles

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

övervägande antalet förbrukare betyder ett låsande av konsumtionen vid
— eller något under — den enligt ransoneringsbestämmelserna tillåtna kvantiteten.
Härav följer i sin tur, att avgiftens storlek lämpligen bör anpassas efter
den aktuella kraftsituationen och det resultat man genom ransoneringen vill
vinna. I ett mindre ansträngt läge kan det befinnas tillräckligt med en lägre
avgift, medan i en svårare situation avgiften bör sättas så hög, exempelvis 3 å
5 gånger den eljest utgående avgiften, att den verkar prohibitiv. Vid angivna
förhållande och då det torde bliva nödvändigt att tillämpa olika överuttagningsavgifter
för liushållsförbrukare och därmed likställda, å ena sidan,
samt industriförbrukare och därmed jämförliga förbrukare, å andra sidan,
torde överuttagningsavgiftens storlek lämpligen icke böra fixeras i ransoneringsförfattningen
utan torde Kungl. Majit böra äga att anpassa avgiften
efter de förhållanden, som äro rådande vid tidpunkten för en eventuell ransonering.

Bränslekommissionen har förutsatt att överuttagningsavgifterna skola tillfalla
vederbörande kraftföretag såsom bidrag till täckande av företagens
kostnader för genomförande och övervakning av ransoneringen. Industrikommissionen
har givit uttryck åt en viss tveksamhet på denna punkt men
har likväl kommit till den uppfattningen, att en åt företagen meddelad befogenhet
att tillgodogöra sig överuttagningsavgifterna skulle bidraga till att
effektivisera kontrollen av ransoneringsföreskrifternas efterlevnad. Det vill
emellertid synas som örn vägande invändningar skulle kunna göras mot den
av bränslekommissionen sålunda förutsatta ordningen. Denna skulle nämligen
innebära, att statsmakterna lämnade sin medverkan till att kraftföretagen
för levererad kraft uttoge högre ersättning än som betingades av de
faktiska produktions- och distributionskostnaderna. Det otillfredsställande
härutinnan skulle särskilt framträda i det fall, att överuttagningsavgiften
komme att fastställas till ett relativt högt belopp. Visserligen kan det från
kraftföretagens sida invändas, att en ransonering är liktydig med en minskning
av den totala kraftleveransen och att de eventuella överuttagningsavgifterna
skulle innebära endast en kompensation härför; denna invändning
torde emellertid så mycket mindre böra godtagas som statsmakterna i sin
prispolitik fasthållit vid att en av krisförhållandena framkallad minskning
av omsättningen icke i och för sig utgör skäl för en prishöjning. En förutsättning
för att överuttagningsavgifterna skulle tillfalla kraftföretagen borde
därför vara, att företagen vidtoge motsvarande nedsättning av de ordinarie
kraftavgifterna; med hänsyn till omöjligheten att verkställa någon som helst
förhandsberäkning av företagens merinkomster genom överuttagningsavgifter
lärer en dylik nedsättning emellertid icke kunna komma till stånd.

Det torde i detta sammanhang även böra framhållas, att de på åtskilliga
områden redan vidtagna varuransoneringarna medfört och alltjämt medföra
åtskilligt besvär och arbete för näringsidkarna inom respektive branscher.
Detta arbete fullgöra näringsidkarna utan särskild ersättning. Det torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

utan vidare vara klart att, därest man beträffande elektrisk kraft knäsätter
principen om ekonomisk gottgörelse åt företagarna för deras medverkan vid
ransoneringens genomförande, man svårligen kan avvisa motsvarande anspråk
från andra grupper av näringsidkare. Då det hittills tillämpade systemet
visat sig vara av betydande värde, synes detsamma icke böra brytas
genom särregler på förevarande område.

Av skäl som framgå av det nu anförda förordar jag, att överuttagningsavgifterna
förklaras skola tillfalla kronan.

De praktiska verkningarna av en kraftransonering bliva självfallet beroende
dels av de principer, efter vilka de olika förbrukarnas grundbelopp
fastställas, dels ock av vilken kvotdel av de fastställda grundbeloppen som
förbrukarna medgivas uttaga. Såsom framgår av det förut anförda, har
enligt anvisningar från vederbörande kommission och under medverkan av
kraftföretagen de olika förbrukarnas grundbelopp redan fastställts. Härvid
har man följt den principen, att grundbeloppen skulle ansluta sig till uttagningsförhållandena
under år 1940 sådana dessa skulle hava gestaltat sig om
utvecklingen fått fortgå utan störningar. Mot den sålunda tillämpade principen
synes intet vara att erinra. Såsom bränslekommissionen framhållit
bör dock grundbeloppets fastställande icke vara definitivt utan måste möjlighet
hållas öppen för vederbörande förbrukare att, där belastningsförutsättningarna
undergått någon mera väsentlig förändring, vinna omprövning
av frågan om grundbeloppets storlek.

Frågan om vilken kvotdel av envar förbrukares grundbelopp, som vid en
eventuell ransonering skall få uttagas, kan självfallet icke för närvarande
besvaras. Tilldelningens storlek måste bliva beroende av förhållandena vid
den tidpunkt, då ransoneringen sättes i kraft. Som allmän regel torde böra
gälla, att tillgänglig kraft i första hand förbehålles, förutom för täckande
av oundgänglig hushållsförbrukning, åt kommunikationsföretagen och de
för landet viktigare industrierna. Det torde emellertid få ankomma på
Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, på bränslekommissionen
att med utgångspunkt från förhållandena vid den tidpunkt, då en
ransonering sättes i kraft, träffa närmare bestämmelser härutinnan.

Med utgångspunkt från de i det föregående angivna riktlinjerna har inom
folkhushållningsdepartementet utarbetats ett förslag till lag, innefattande
bestämmelser örn reglering av förbrukningen av elektrisk kraft, vilket förslag
torde böra underställas riksdagen. Då frågan om landets försörjning
med gas i väsentliga delar är likartad med frågan örn kraftförsörjningen,
har enligt förslaget lagen gjorts tillämplig jämväl i fråga om gas. Det torde
emellertid böra framhållas att, såvitt nu kan bedömas, möjligheterna att
undvika en ransonering te sig gynnsammare i fråga örn gas än beträffande
elektrisk kraft. Försiktigheten torde emellertid det oaktat bjuda att erforderliga
lagstiftningsåtgärder redan nu vidtagas jämväl beträffande gasen.

Jag torde härefter få lämna en närmare redogörelse för detaljerna i det
upprättade lagförslaget.

Bihang lill riksdagens protokoll 11)41. I sami. Nr 347.

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

Enligt förslaget har lagen givits karaktären av en fullmaktslag av enahanda
slag som allmänna förfogandelagen med flera lagar. De allmänna
förutsättningar, under vilka lagens materiella bestämmelser må vinna tilllämpning,
angivas i 1 § och äro desamma som gälla i fråga om förfogandelagen.

I 2 § upptages lagens centrala stadgande örn rätt att meddela föreskrifter
om fördelningen av tillgänglig elektrisk kraft mellan förbrukarna samt örn
användningen i övrigt av sådan kraft. Såsom förutsättning för rätten att
meddela dylika föreskrifter skall enligt förslaget gälla, att tillgången på
elektrisk kraft icke förslår att tillgodose behovet därav. De angivna befogenheterna
avses skola tillkomma Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Majlis
bemyndigande, bränslekommissionen. Stadgandet i förevarande paragraf
har kompletterats med en allmän bestämmelse att vid meddelande av föreskrift
enligt paragrafen skall tillses, att behov, vilkas täckande är av särskild
betydelse för befolkningen eller produktionen eller eljest för det allmänna,
i främsta rummet bliva tillgodosedda.

Med stöd av det föreslagna stadgandet böra ransonerings- eller regleringsföreskrifter
kunna utfärdas för hela landet eller för viss del därav eller i
fråga örn visst eller vissa kraftföretag. Även i andra hänseenden bör en
eventuell ransonering eller reglering kunna differentieras efter vad den aktuella
kraftsituationen kräver; det må särskilt anmärkas, att anledning i
allmänhet torde saknas att meddela föreskrifter beträffande sådana lokala
kraftföretag, som sakna anslutning till rikets stamlinjenät och som distribuera
kraft alstrad utan hjälp av flytande eller fossila bränslen. Det har
emellertid icke ansetts erforderligt att i lagtexten särskilt angiva, att med
stöd av paragrafen meddelade föreskrifter sålunda kunna givas en mer eller
mindre omfattande räckvidd. Detta lärer nämligen följa redan därav, att
lagen är av fullmaktslags natur och sålunda avser endast att angiva yttergränserna
för de befogenheter, varom i lagen stadgas.

I 3 § hava upptagits vissa bestämmelser om skyldighet för respektive
kraftföretag att vidtaga avstängnings- och andra tekniska åtgärder till förhindrande
i görligaste mån av överträdelser av meddelade ransoneringseller
regleringsföreskrifter. Dylika åtgärder få emellertid enligt sakens natur
en ganska begränsad räckvidd och torde få sin huvudsakliga betydelse
för sådana fall, där förbrukare skall helt avstängas från kraftuttag. Enligt
förslaget skall det ankomma på bränslekommissionen att själv eller genom
annan (lokal) myndighet meddela anvisningar angående vidtagandet av dylika
åtgärder. Det må i detta sammanhang nämnas, att enligt bestämmelserna
i 8 § ägare eller innehavare av kraftföretag, som underlåter att fullgöra
vad honom enligt nyssnämnda stadgande åligger, är förfallen till straff
(dagsböter), varjämte bränslekommissionen äger vid vite tillhålla den försumlige
att fullgöra sina åligganden.

I 4 § hava upptagits bestämmelser om skyldighet för förbrukare, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

överträder meddelad ransonerings- eller regleringsföreskrift, att erlägga
överuttagningsavgift för den för mycket uttagna kraften. Enligt förslaget
skall emellertid systemet med överuttagningsavgifter icke automatiskt tilllämpas
så snart föreskrift enligt 2 § meddelats, utan erfordras Kungl. Maj:ts
förordnande därom. Visserligen torde meddelandet av föreskrift enligt 2 §
i allmänhet föranleda jämväl förordnande om skyldighet att vid överträdelse
av föreskriften erlägga överuttagningsavgift. Å andra sidan kan det
likväl icke anses uteslutet, att i ett givet läge vissa ransonerings- eller regleringsföreskrifter
finnas böra meddelas utan att det anses erforderligt att
förordna om skyldighet att vid eventuellt åsidosättande av föreskrifterna erlägga
överuttagningsavgift. Möjlighet torde därför böra hållas öppen att
meddela ransoneringsföreskrifter utan att föreskrifterna sammankopplas
med skyldighet att gälda överuttagningsavgift.

I fråga örn överuttagningsavgiftens belopp har i förevarande paragraf
allenast stadgats, att avgiften utgår enligt grunder, som Kungl. Maj:t bestämmer.
Beträffande de skäl, som föranlett att avgiftens belopp icke ansetts
höra fixeras i lagen, hänvisas till vad i det föregående anförts. Här må endast
tilläggas, att avgifterna torde få differentieras så att särskild överuttagningsavgift
utgår för förbrukare, som uttaga kraft vid lågspänning, och
.särskild för sådana förbrukare (industrier m. fl.) som uttaga kraft vid högspänning.
I övrigt torde emellertid avgifternas belopp få bestämmas under
hänsynstagande till den aktuella kraftsituationen och de resultat man genom
ransonerings- eller regleringsföreskrifterna vill vinna.

överuttagningsavgifterna skola, enligt vad i 4 § stadgas, tillfalla kronan.
I fråga örn den rättsliga karaktären av överuttagningsavgiften vill jag framhålla,
att avgiften icke avsetts skola utgöra en straffpåföljd i teknisk bemärkelse.

Beträffande ordningen för överuttagningsavgifternas uppbärande stadgas
i förslagets 5 §, att vederbörande kraftföretag skall vara skyldigt att i enlighet
med av bränslekommissionen meddelade föreskrifter uppbära avgifterna
och redovisa dem till kommissionen. Det mest ändamålsenliga är
uppenbarligen, att överuttagningsavgifterna debiteras och uppbäras i samband
med de ordinarie kraftavgifterna. Då vederbörande kraftföretag icke
torde liava anledning eller ens möjlighet att ingripa med tvångsåtgärder
mot förbrukare, som inbetalar den ordinarie kraftavgiften men vägrar att
gälda överuttagningsavgiften, torde emellertid särskilda garantier böra tillskapas
för sistnämnda avgifts inbetalande; utvägen att instämma den försumlige
till domstol med yrkande örn förpliktande för honom att erlägga
avgiften torde nämligen icke vara tillfyllest. För att säkerställa inbetalandet
av debiterade överuttagningsavgifter torde det därutöver vara erforderligt
att i lagen stadga skyldighet för vederbörande kraftföretag att avstänga
försumliga betalare från vidare kraftleverans. Bestämmelse härom bar upptagits
i 5 § av förslaget. Påföljden vid vägran att gälda överuttagningsav -

Kungl. Majas proposition nr 3-47.

gift blir därigenom densamma som kraftföretagen i stor utsträckning tilllämpa
vid försummelse att betala den ordinarie kraftavgiften. Å andra sidan
bör den sålunda föreslagna påföljden, särskilt i vad angår hushållsförbrukning>
tillämpas med viss urskilning. I syfte att vinna en dylik tillämpning
av stadgandet har i 5 § upptagits en bestämmelse av innebörd att, då fråga
uppkommit örn avstängning av förbrukare som vägrar betala honom debiterad
överuttagningsavgift, avstängningen skall ske i enlighet med av
bränslekommissionen meddelade anvisningar. — Underlåter ägare eller innehavare
av kraftföretag att fullgöra sina åligganden enligt nu förevarande
paragraf, straffas lian enligt 8 § med dagsböter, varjämte bränslekommissionen
äger förelägga honom vite.

I 6 § av förslaget har upptagits ett allmänt stadgande örn att vad i 2—5 §§
stadgas angående elektrisk kraft respektive kraftföretag skall äga motsvarande
tillämpning beträffande gas respektive gasverk.

Enligt vad förut anförts synes i fråga örn vissa kategorier av förbrukare
sådana överträdelser av meddelade ransonerings- eller regleringsföreskrifter,
som ske uppsåtligen eller av grov vårdslöshet, böra vara straffbelagda. Bestämmelser
härom hava upptagits i 7 § första stycket. De subjekt, som enligt
det föreslagna stadgandet kunna drabbas av straff, äro i första hand ägare
eller innehavare av kraftföretag respektive gasverk. Vidare faller under stadgandet
ägare eller innehavare av sådan järnvägs- eller spårvägsanläggning
eller industriell eller därmed jämförlig anläggning, vid vilken elektrisk kraft
eller gas användes för annat ändamål än för belysning. Anledningen till att
i sistnämnda fall straffpåföljd ansetts böra stadgas är att det här gäller förbrukare,
vilka regelmässigt följa och kontrollera sina uttag och vilkas uttag
med hänsyn till storleksordningen äro av särskild betydelse. I allmänhet
torde det icke möta några svårigheter att avgöra, huruvida visst företag eller
viss anläggning är att anse såsom tillhörande de kategorier varom i paragrafen
förmäles. Av ordalagen torde framgå, att sådan näringsidkare, vars
verksamhet är att hänföra till hantverk eller småindustri, icke är avsedd att
omfattas av stadgandet. — Straffskalan upptager, i likhet med prisregleringslagen,
dagsböter och fängelse. Förslagets straffbestämmelser äro emellertid
så till vida strängare än prisregleringslagens motsvarande bestämmelser, att
förslaget icke såsom förutsättning för fängelsestraff kräver att omständigheterna
skola vara synnerligen försvårande.

I andra stycket av 7 § har vidare stadgats straff för annan förbrukare än
i 7 § första stycket avses (d. v. s. förbrukare som använder kraft eller gas för
hushallsändamal eller för hantverk eller småindustri m. fl. ändamål), därest
han använder kraft eller gas för Önnert ändamål än sådant, vartill han enligt
meddelad föreskrift äger använda kraft eller gas. Även här har straffansvaret
begränsats till sådana fall, där brottet skett uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet.

Vad i den föreslagna lagen är stadgat angående ägare eller innehavare av

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

kraftföretag eller gasverk eller av anläggning, som i 7 § avses, skall — enligt
9 § — såvitt angår kommunalt kraftföretag eller gasverk eller kommunal
anläggning i stället hava avseende å föreståndaren.

I 11 § av förslaget har stadgats, att föreskrift, som meddelats enligt den föreslagna
lagen, icke skall gälla efter den tidpunkt, då tillämpning av bestämmelserna
i 2—6 §§ upphör. Vidare har i paragrafen upptagits en bestämmelse
därom att i fråga örn skyldighet att erlägga överuttagningsavgift för elektrisk
kraft eller gas, som uttagits före nyssnämnda tidpunkt, lagens bestämmelser
fortfarande skola äga tillämpning. Vad sålunda är stadgat skall dock icke gälla
i den mån Kungl. Maj:t annorledes förordnar. Anledningen till denna undantagsbestämmelse
är att, i händelse tillämpningen av bestämmelserna i 2—6
§§ upphör under löpande tilldelningsperiod, fastställandet av överuttagningsavgifterna
kan visa sig förenat med sådana praktiska svårigheter, att staten
hellre bör avstå från att utkräva avgifterna.

Slutligen har i 12 § av förslaget stadgats dels att Kungl. Majit eller efter
Kungl. Majits bemyndigande bränslekommissionen skall äga meddela erforderliga
tillämpningsföreskrifter, dels ock att vad i lagen är stadgat örn
bränslekommissionen skall, i händelse de på kommissionen ankommande
arbetsuppgifterna uppdragas åt annan myndighet, efter Kungl. Majits förordnande
gälla beträffande sådan myndighet.

Den föreslagna lagen torde lämpligen böra träda i kraft dagen efter den,
då lagen utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Lagen torde
givas allenast temporär giltighet. Till en början torde lagen sålunda böra
gälla endast till och med den 30 juni 1943. Vissa särskilda bestämmelser
torde erfordras angående giltighetstiden för straffbestämmelserna samt bestämmelserna
örn överuttagningsavgift.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det upprättade
förslaget till lag arn reglering av förbrukningen av elektrisk kraft
och gas, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Erik Blomqvist.

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande som där avses.

2 §•

3 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

4 §•

Förbrukare av elektrisk kraft, som uttager större myckenhet kraft än han
enligt med stöd av 2 § meddelad föreskrift äger uttaga, skall där Konungen
så förordnar vara skyldig att för den myckenhet kraft, som uttages utöver
den enligt föreskriften medgivna, erlägga förutom till kraftföretaget utgående
avgift en särskild överuttagningsavgift.

överuttagningsavgift utgår enligt grunder, som Konungen bestämmer, samt
tillfaller kronan.

5 §■

Det åligger ägare eller innehavare av kraftföretag att i enlighet med av
bränslekommissionen meddelade föreskrifter uppbära och till kommissionen
redovisa överuttagningsavgifter för elektrisk kraft, som för mycket uttagits
från företaget.

Underlåter förbrukare av elektrisk kraft att i föreskriven ordning erlägga
överuttagningsavgift, åligger det ägaren eller innehavaren av kraftföretaget
att enligt av bränslekommissionen givna anvisningar avstänga förbrukaren
från vidare kraftuttag.

6 §•

Vad i 2—5 §§ stadgas angående elektrisk kraft och kraftföretag skall äga
motsvarande tillämpning beträffande gas samt anläggning för alstrande eller
tillhandahållande av gas (gasverk).

7 §•

Har annan förbrukare av kraft eller gas än i första stycket avses uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet använt kraft eller gas för annat ändamål än
sådant, vartill han enligt med stöd av 2 § meddelad föreskrift ägt använda
kraft eller gas, dömes till enahanda straff som i första stycket sägs.

8 §•

Ägare eller innehavare av kraftföretag eller gasverk, som underlåter att
fullgöra vad honom åligger enligt 3 eller 5 §, straffes med dagsböter.

Bränslekommissionen må vid vite tillhålla den försumlige att fullgöra
åliggande som i första stycket avses.

9 §•

Vad i denna lag är stadgat angående ägare eller innehavare av kraftföretag
eller gasverk eller av anläggning, varom i 7 § förmäles, skall, såvitt angår

Kungl. Maj:ts proposition nr 3b7.

kommunalt kraftföretag eller gasverk eller kommunal anläggning, i stället
hava avseende å föreståndaren.

10 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

11 §•

Föreskrift, som meddelats enligt denna lag, skall icke gälla efter den tidpunkt,
då tillämpning av bestämmelserna i 2—6 §§ upphör. I fråga om
skyldighet att erlägga överuttagningsavgift för elektrisk kraft eller gas, som
uttagits före nämnda tidpunkt, skola, i den mån Konungen ej annorledes
förordnar, lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

12 §.

Konungen eller efter Konungens bemyndigande bränslekommissionen äger
meddela närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 30 juni 1943. Förordnande, som meddelats jämlikt denna lag,
skall ej gälla längre än lagen äger giltighet; dock att vad i 11 § stadgas angående
överuttagningsavgift skall äga giltighet även därefter. Vad i lagen
stadgas i fråga om sådant under tiden för lagens giltighet begånget brott,
som i lagen avses, skall äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört
att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 27 november
1941.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 26 november 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll
över folkhushållningsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 14 november 1941, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om reglering av förbrukningen av
elektrisk kraft och gas.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i folkhushållningsdepartementet hovrättsrådet
Rolf Dahlgren.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 347.

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

Utdrag av protokollet över folkhushåll ning säre aden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 28 november 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres,

Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet
Domö lagrådets den 27 november 1941 avgivna utlåtande över det den
14 i samma månad till lagrådet remitterade förslaget till lag örn reglering
av förbrukningen av elektrisk kraft och gas samt anför därvid följande:

Förslaget har av lagrådet lämnats utan erinran.

Enligt 1 § i förslaget äger Konungen under tid, då riksdagen är samlad,
endast med riksdagens samtycke meddela i paragrafen avsett förordnande.
Riksdagens samtycke till sådant förordnande torde böra inhämtas samtidigt
med att lagförslaget förelägges riksdagen. — Jag torde i detta sammanhang
få nämna, att bränslekommissionen för sin del funnit kraftsituationen hava
undergått sådan försämring under de senaste veckorna, att kommissionen
den 25 november 1941 (cirkulär nr 103) meddelat föreskrifter om utsträckt
tillämpning av kungörelsen den 24 oktober 1941, nr 820. Enligt nämnda
cirkulär hava inskränkningar i fråga om rätten att använda elektrisk kraft
för i kungörelsen angivna ändamål föreskrivits beträffande hela riket med
undantag av de s. k. Nord- och Hammarforsblocken (d. v. s. de fyra nordligaste
länen jämte vissa delar av Gävleborgs län).

Föredraganden hemställer härefter

dels att lagförslaget — i vilket ett par smärre redaktionella jämkningar vidtagits
— måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande,

dels ock att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att samtycka till, att
Kungl. Majit efter utfärdande av lag i ämnet meddelar sådant förordnande,
som i lagens 1 § avses, att gälla tills vidare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Curt Nordwall.