Kungl. Maj:ts proposition nr 346 (Proposition 1942:346)

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Nr 346.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om trafikskatt; given Stockholms slott den 15
maj 1942.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning om trafikskatt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 346.

Kungl. May.ts proposition nr 346.

Förslag

till

förordning om trafikskatt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Trafikskatt skall, med undantag varom i 3 § förmäles, utgå till staten vid
befordran å järnväg, som begagnas för allmän trafik, av personer och resgods,
cyklar och sparkstöttingar däri inbegripna, samt hundar och andra djur, för
vilka frakt erlägges såsom för resande eller resgods.

Vad i denna förordning stadgas angående järnväg skall jämväl äga tilllämpning
å statens järnvägars automobillinje Övertorneå—Pajala.

2 §•

Skatten utgör tio procent av befordringsavgiften.

3 §.

Trafikskatt utgår icke å avgift för månadsbiljett eller dylik under viss tid
gällande biljett, å avgift för rabattkort eller å avgift för befordran å sträcka
icke överstigande 50 kilometer av sparkstötting eller ensitsig, tvåhjulig cykel
utan motor.

4 §•

Kungl. Maj:t må, då särskilda skäl därtill äro, förordna örn undantag från
skattskyldighet beträffande trafiken vid viss järnväg eller jämvägsdel.

5 §•

Trafikskatt erlägges av järnvägens innehavare.

Med järnvägs innehavare förstås i denna förordning, såvitt angår staten
tillhörig järnväg, järnvägsstyrelsen samt, såvitt angår enskild järnväg, koncessionsinnehavaren
eller, där driften är åt annan överlåten, denne.

6 §•

På trafiken vid statens järnvägar belöpande skatt skall av järnvägsstyrelsen
för varje kalendermånad senast inom tre månader efter månadens utgång
insättas å statsverkets checkräkning i riksbanken för statskontorets
räkning.

7 §•

Innehavare av enskild järnväg, vid vilken skattepliktig trafik förekommer,
skall för varje kalendermånad senast inom tre månader efter månadens ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

gång till järnvägsstyrelsen avlämna en på tro och heder avgiven uppgift angående
influtna, å nämnda trafik belöpande befordringsavgifter.

Samtidigt med insändandet av uppgift, som i första stycket sägs, skall
järnvägsinnehavaren inbetala upplupen skatt genom insättning å järnvägsstyrelsens
postgirokonto.

Till järnvägsstyrelsen enligt andra stycket inbetald skatt skall senast inom
en vecka efter utgången av den för skattens erläggande stadgade tiden insättas
å statsverkets checkräkning i riksbanken för statskontorets räkning.

8 §•

Erlägges icke på trafiken vid enskild järnväg belöpande skatt inom föreskriven
tid, må på framställning av järnvägsstyrelsen utmätning omedelbart
verkställas för skattens uttagande.

9 §•

Järnvägsstyrelsen skall utöva erforderlig kontroll över skattens behöriga
utgörande.

Innehavare av enskild järnväg är pliktig att ställa sig till efterrättelse de
föreskrifter, som järnvägsstyrelsen för vinnande av sådan kontroll meddelar,
och att vid anfordran hålla sina räkenskaper tillgängliga för granskning.

10 §.

Järnvägsstyrelsen må vid vite förelägga innehavare av enskild järnväg att
fullgöra vad honom åligger enligt denna förordning eller med stöd därav
meddelade föreskrifter.

11 §•

Har någon i uppgift, som avses i 7 §, uppsåtligen lämnat oriktigt meddelande
och har därav föranletts, att skatt icke utgått eller att skatt utgått med
lägre belopp än som bort utgå, bote högst fem gånger det belopp, som undandragits
statsverket. Vid synnerligen försvårande omständigheter må till
fängelse i högst sex månader dömas.

Har någon genom grov vårdslöshet gjort sig skyldig till förfarande, som
i första stycket sägs, vare straffet böter, högst två gånger det belopp, som
undandragits statsverket.

12 §.

Böter och vitén, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla Kronan.

13 §.

Kungl. Maj:t äger utfärda för tillämpningen av denna förordning erforderliga
föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1942.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 maj

1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Rosander, anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet
Wigforss, fråga om beskattning av persontrafiken vid järnvägarna
samt anför därvid följande:

I statsverkspropositionen till årets riksdag förutsättes, att statsverkets behov
av ökade intäkter under budgetåret 1942/43 skall delvis täckas genom en
höjning av affärsverkens taxor. Vad statens järnvägar beträffar, torde en
taxehöjning icke vara påkallad ur affärsmässig synpunkt utan betingad uteslutande
av nödvändigheten att i nuvarande hårt ansträngda statsfinansiella
läge tillvarataga varje möjlighet till ökning av statsinkomsterna. Då det vid
sådant förhållande synts rimligt, att jämväl trafiken vid de enskilda järnvägarna
får bära ökade pålagor, har till behandling inom finansdepartementet
upptagits frågan, huruvida icke trafikavgifterna vid järnvägarna
borde höjas enhetligt genom en på lämpligt sätt anordnad och avvägd trafikskatt.
Med hänsyn till de återverkningar å prisutvecklingen, som en höjning
av järnvägarnas godstaxor kan befaras få, har därvid den ifrågasatta
trafikskatten ansetts böra begränsas till persontrafiken.

På min hemställan har Kungl. Majit den 6 mars 1942 bemyndigat chefen
för finansdepartementet att tillkalla högst fyra sakkunniga med uppdrag
att utreda frågan om införande av skatt å persontrafiken vid de statliga och
enskilda järnvägarna. Med stöd av detta bemyndigande har jag den 19 i
samma månad såsom sakkunniga tillkallat generaldirektören N. R. Wohlin,
direktören K. Hj. Lundqvist, byråchefen R. Lundqvist samt t. f. byråchefen
K. A. Thorsell. Efter fullgjort uppdrag lia de sakkunniga den 18 april 1942
till mig överlämnat utlåtande i ämnet jämte förslag till förordning örn trafikskatt
m. m. Utlåtandet torde, med uteslutande av därvid fogade förslag till
taxeändringar, få biläggas detta protokoll. Beträffande de direktiv, som av
mig lämnats de sakkunniga, samt den motivering, som av dem anförts för de
framlagda förslagen, torde jag få hänvisa till bilagan. En kortfattad översikt
över utlåtandets huvudsakliga innehåll torde emellertid här böra lämnas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

De sakkunnigas förslag.

Beträffande först omfattningen a t den föreslagna trafikskatten
gäller, att densamma i princip endast avser trafiken vid järnvägarna.
De sakkunniga erinra härutinnan om den begränsning av utredningsuppdraget,
som skett i direktiven, samt framhålla, att de till följd därav
icke haft att till behandling upptaga frågan örn en allmän trafikskatt, omfattande
jämväl sådana trafikmedel som automobil, buss, spårväg, båt och
flyg. Emellertid anse de sig böra uttala, att en beskattning även i sistnämnda
fall kan vara motiverad. Såsom skäl för en utvidgning av området för beskattningen
åberopas bland annat, att en av statsfinansiella skäl företagen
höjning av enbart järnvägarnas trafikavgifter kan befaras medföra en ur
vissa synpunkter icke önskvärd trafikomflyttning. — Av den vid järnvägarna
förekommande trafiken är det endast persontrafiken, som drabbas av den
föreslagna skatten. Till persontrafik hänföres emellertid enligt förslaget även
befordran av resgods, vari inbegripas cyklar och sparkstöttingar, samt expressgods
och vissa djur.

Vad härefter beträffar trafikskattens utformning innehåller förslaget,
att skatten skall utgå med viss procent å befordringsavgiften.

Vid behandlingen av frågan örn skattesatsen erinra de sakkunniga om att
järnvägstaxorna efter krigsutbrottet icke undergått annan höjning än den,
som skedde den 1 juli 1940, då taxorna höjdes med i stort sett 10 procent.
Sedd mot bakgrunden av prisutvecklingen i övrigt måste denna höjning,
framhålla de sakkunniga, betraktas såsom ringa. Skattesatsen har med hänsyn
härtill och till den förhållandevis stora skattekraften hos den resande
allmänheten ansetts kunna sättas högre än den, efter vilken den allmänna
omsättningsskatten utgår eller 5 procent. Å andra sidan har den skattesats
— 20 procent —- efter vilken skärpt omsättningsskatt uttages å vissa mera
umbärliga varor, synts de sakkunniga alltför hög för att tillämpas i förevarande
fall. Såsom lämplig skattesats föreslås därför 10 procent på befordringsavgiften.

Från regeln att skatt skall utgå för persontrafiken vid järnvägarna föreslås
vissa undantag. Sålunda utgår enligt förslaget icke skatt å avgift för
månadsbiljett eller liknande för viss period gällande biljett, å avgift för rabattkort
eller å avgift för befordran å sträcka icke överstigande 50 kilometer
av sparkstötting eller ensitsig, tvåhjulig cykel utan motor. Syftet med dessa
undantag angives i betänkandet vara att åstadkomma lättnad för dem, som
dagligen måste färdas å järnväg för att komma till och från arbetsplatsen
eller som under utövandet av sitt yrke äro nödsakade att i större omfattning
anlita detta trafikmedel. I fråga örn cykeltransporterna framhålles därjämte,
att desamma ofta bereda invånarna i de större städerna möjlighet att för en
ringa kostnad komma ut i skog och mark.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Undantag från skattskyldighet föreslås vidare beträffande fribiljetter, som
utdelas av järnvägsförvaltningarna huvudsakligen till den egna personalen.
Rörande sistnämnda undantag framhålla de sakkunniga, att principiella skäl
visserligen tala för skattskyldighet beträffande fribiljetterna men att uppbörden
och redovisningen av skatten därå skulle medföra ett orimligt arbete i
förhållande till skattebeloppets ringa storlek.

I detta sammanhang upptages slutligen lill övervägande frågan örn skattefrihet
för transporter, som utföras för statens räkning. De sakkunniga finna
detta spörsmål till sin huvudsakliga innebörd vara en bokföringsfråga, och
då det skulle vålla järnvägarna avsevärt besvär vid redovisningen att särskilja
avgifterna för sådana transporter från andra hithörande avgifter föreslås,
att undantag från skattskyldighet icke medgives beträffande dessa transporter.

Nyss angivna undantagsbestämmelser kompletteras i förslaget med ett stadgande
om rätt för Kungl. Maj:t att, då särskilda skäl därtill äro, förordna
om undantag från skattskyldighet beträffande trafiken å viss järnväg eller
järnvägsdel. Denna bestämmelse är enligt motiveringen avsedd att tillämpas
främst ifråga om vissa förorts- och lokalbanor, som till följd av konkurrens
från andra trafikmedel icke skulle kunna höja trafikavgifterna
och som därför skulle nödgas att själva erlägga skatten. Bestämmelsen är
emellertid tänkt att användas även i andra fall, såsom i fråga örn trafiken å
förortsbanor, vilka, ehuru de i vederbörande koncessioner betecknats såsom
järnvägar, i allt väsentligt ha spårvägs karaktär.

I fråga örn skattens uppbörd och redovisning ha de
sakkunniga funnit lämpligast, att skatten inberäknas i befordringsavgiften och
erlägges av järnvägens innehavare. Härigenom nödvändiggöres visserligen,
framhålla de sakkunniga, att taxorna omräknas, något som emellertid vore
ett engångsarbete av ej alltför omfattande art. Ur redovisnings- och kontrollsynpunkt
anses metoden synnerligen enkel. Ett stämpel- eller skattekvittosystem,
som i detta sammanhang också kunde ifrågakomma, skulle däremot
förorsaka ett betydande merarbete för personalen såväl vid biljettförsäljningen
som vid redovisningen med därav följande ökade kostnader och försvårad
kontroll. Systemet skulle även medföra tidsutdräkt för trafikanterna.

Den vid statens järnvägar uppburna skatten skall enligt förslaget av järnvägsstyrelsen
direkt inlevereras till statsverket. Den skatt åter, som utgår å
trafiken vid enskilda järnvägar, skall inbetalas till järnvägsstyrelsen, som
i sin tur inlevererar skatten till statsverket. Järnvägsstyrelsen skulle sålunda
bliva uppbördsmyndighet i förhållande till de enskilda järnvägsföretagen och
koncessionsinnehavaren skulle ha att till ledning för skattskyldighetens fastställande
avgiva deklaration till järnvägsstyrelsen angående inkomsterna av
den skattepliktiga trafiken.

Beträffande den höjning av järnvägstaxorna, som trafikskattens
införande skulle nödvändiggöra, föreslås, att, med utgångspunkt
från den före taxeändringen den 1 juli 1940 gällande ordinarie taxan, en ök -

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

ning av priset per biljett nied 25 procent vidtages. De sakkunniga påpeka, att
den föreslagna höjningen är något större, än som i allmänhet erfordras för att
den järnvägarna tillfallande delen av avgiften skall motsvara den för närvarande
utgående avgiften. Såsom motiv för förslaget anföres emellertid, att
en i princip tillräcklig höjning med 22.2 procent å ordinarie taxan beträffande
de kortaste avstånden icke skulle leda till någon höjning av nuvarande avgifter,
enär dessa fastställts med viss avrundning uppåt, och alt beträffande
vissa andra avstånd nämnda höjning icke skulle till fullo förslå till skattens
täckande. Vidare erinras om att trafikskattens införande kan väntas medföra
en begränsning av trafiken och att järnvägarna borde beredas någon
kompensation härför.

Från regeln att taxehöjningen skall ske efter procentuell grund göres i
förslaget undantag beträffande tilläggsavgifter för tillträde till statens järnvägars
snälltåg samt för plats i sovvagn. Höjningen anses i dessa fall böra
ske med bestämda belopp och efter något strängare grunder än eljest Såsom
skäl härför åberopas dels att ifrågavarande avgifter med hänsyn till de förhållanden,
varunder de ofta uppbäras, böra fastställas i så jämna belopp som
möjligt, dels ock, beträffande sovplatsavgifterna, att de avse en mera lyxbetonad
och för järnvägarna kostsam trafik. Förslagets närmare innebörd på
denna punkt framgår av följande tablåer:

Tilläggsavgift för tillträde till snälltåg.

eill. ord. fr. o. m. den enl. sakkuntaxan
1 juli 1940 nigas förslag

kr. kr. kr.

1 klass.................... 4.50 6.— 7.50

2 » 2.25 3.— 3.75

3 » 1.50 2.— 2.50

Tilläggsavgift för plats i sovvagn.

enl. ord. fr. o. m. den enl. sakkun -

taxan 1 juli 1940 nigas förslag
kr. kr. kr.

1 klass .................. 20.— 24.— 28.—

2 » 10.— 12.— 14.—

3 > 5.— 6.— 7.—

Även beträffande transporter å längre sträckor än 50 kilometer av cyklar
och sparkstöttingar föreslå de sakkunniga en något kraftigare avgiftsökning
än som skulle följa av det procentuella tillägget i den ordinarie taxan.

I utlåtandet upptages slutligen till behandling frågan örn avgifterna för
den av järnvägsföretagen bedrivna busstrafiken. De sakkunniga anse, att en
höjning av bussavgifterna bör ske i de fall, då busslinjerna framgå parallellt
med järnvägslinjerna, enär eljest en icke önskvärd trafikomflyttning kan befaras
äga rum, och förutsätta att i fall, då för höjningen fordras tillstånd av
länsstyrelsen, sådant tillstånd kommer att lämnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

En av de sakkunniga, direktören K. Hj. Lundqvist, har i särskilt yttrande
gjort gällande, att någon persontrafikskatt icke bort förordas för de enskilda
järnvägarnas vidkommande och att följaktligen någon trafikskatt överhuvud
ej skulle behöva införas.

Remissyttranden.

Över de sakkunnigas förslag ha, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,
riksräkenskapsverket, kommerskollegium, järnvägsstyrelsen, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus samt örebro län ävensom av Svenska järnvägsföreningen. Vid kommerskollegii
yttrande ha fogats inhämtade yttranden från Sveriges industriförbund,
Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren
i Göteborg, föi''eningen Sveriges aktiva handelsresande samt Sveriges
handelsresandeförening.

Av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har endast Svenska
järnvägsföreningen ställt sig bestämt avvisande till tanken på en beskattning
av järnvägstrafiken. I flera yttranden uttalas emellertid en viss tveksamhet
örn lämpligheten av en sådan beskattningsform och betonas att densamma
kan godtagas endast såsom en provisorisk, till kristiden begränsad anordning.
Järnvägsstyrelsen anför sålunda i sitt yttrande, sedan den föreslagna
skattens karaktär av krisåtgärd fastslagits:

Med hänsyn till att nya skatteformer, sedan de en gång införts, förete viss
benägenhet att bibehållas även under tidsförhållanden radikalt olika dem,
som rådde vid tiden för tillkomsten, vill järnvägsstyrelsen redan nu uttryckligen
framhålla, att en bestående skatteform analog med den nu föreslagna
skulle synas styrelsen högst betänklig såväl från järnvägsekonomisk som från
allmän transporthushållningssynpunkt. Under vad man plägar anse som normala
tidsförhållanden, d. v. s. vid fri tillgång för allmänheten till trafikmedel
av skilda slag, föranleder nämligen en särbeskattning av visst trafikmedel
med härav betingad avgiftshöjning, att en del av dettas naturliga trafikuppgifter
övertagas av andra trafikmedel, med följd att samhällets verkliga kostnader
för samfärdseln ökas. Med hänsyn till konkurrensen äro järnvägarna
också under normala förhållanden förhindrade att, som nu är föreslaget att
ske, höja avgifterna med skattens hela belopp.

För att en trafikskatt skall vara försvarlig under normala tider, kräves
alltså i första hand, att densamma är generell och likformig, d. v. s. att den
drabbar trafikanterna i samma mån, oberoende av vilket trafikmedel som
användes. Att åstadkomma någon sådan likformighet torde emellertid vara i
praktiken omöjligt, åtminstone i vad angår trafiken med bilar i enskild ägo,
alltså det frånsett flyget från samhällsekonomisk synpunkt kostsammaste av
förekommande befordringsmedel.

Även riksräkenskapsverket och Sveriges industriförbund uttala farhågor
för en trafikomflyttning i händelse av en särbeskattning av järnvägstrafiken
samt tillråda en utvidgning av trafikbeskattningen till andra, med järnvägarna
konkurrerande trafikmedel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Svenska järnvägsföreningen framhåller i sitt yttrande, att frågan om en
beskattning av järnvägstrafiken icke kan lösas utan samtidigt beaktande av
de enskilda järnvägarnas behov av inkomstökning för egen del. Under hänvisning
till en av föreningen den 10 februari 1942 bos Kungl. Majit gjord
framställning örn allmän taxehöjning vid de enskilda järnvägarna anför
föreningen:

Många av rikets enskilda järnvägsföretag befunne sig i en sådan situation,
att en bl. a. genom höjda persontrafiktaxor åstadkommen inkomstökning vore
erforderlig för att företagen skulle kunna bemästra redan uppkomna och
efter hand växande svårigheter. Ej heller för övriga enskilda järnvägsföretag
kunde man i längden undanskjuta en för framtida konsolidering nödvändig
taxehöjning. Det kunde under sådana förhållanden icke överensstämma nied
ekonomisk framsynthet att ena dagen ålägga sådana företag att anstränga
sina persontrafikanter genom att från dem indriva trafikskattemedel för att
kanske andra dagen konstatera, att man härigenom för hårt utnyttjat persontrafikens
elasticitet och icke lämnat utrymme för den ytterligare anspänning
därav, som erfordrades för tillgodoseende av järnvägsföretagens egna
behov. I en sådan situation skulle företagen bliva hänvisade till att söka förskaffa
sig den erforderliga inkomstökningen uteslutande genom höjning av
godstaxan och då höjning därav innefattade en påfrestning å näringslivet,
skulle man på denna väg slutligen komma att allvarligt påverka det allmännas
intressen. Föreningen hemställde därför enträget, att förslaget om trafikskatt
icke måtte antagas.

Föreningen funne det emellertid angeläget, att de av de sakkunniga föreslagna
taxehöjningarna redan i detta sammanhang genomfördes. Vid en
sådan lösning skulle statsverkets inkomstbehov bliva tillgodosett genom ett
förbättrat driftsresultat för statens järnvägar och ökade inkomstskatter från
de vinstgivande enskilda järnvägarna. De enskilda företagens behov av inkomstökning
åter skulle åtminstone delvis tillgodoses på det för näringslivet
fördelaktigaste sättet, nämligen genom höjning av persontaxan. Örn statsmakterna
likväl ansåge sig böra förverkliga trafikskalteförslaget för att sedermera
efter differentiering pröva de olika enskilda järnvägarnas behov,
ifrågasatte föreningen, huruvida icke Kungl. Majit borde bemyndigas medgiva
undantag från skattskyldighet beträffande trafiken vid viss järnväg
eller järnvägsdel i fall, då vederbörande företag eljest icke skulle kunna genom
taxehöjning möta redan inträdda eller kommande fullt beräkningsbara
driftskostnadsökningar.

Vad härefter beträffar trafikskattens utformning har någon erinran icke
gjorts mot valet av skattetyp, och den föreslagna skattesatsen har befunnits
väl avvägd.

I fråga örn gränsdragningen mellan den skattepliktiga oell den skattefria
trafiken har däremot viss kritik yppats mot sakkunnigförslaget, därvid i några
yttranden förordats en begränsning av skattskyldigheten medan i andra yttranden
en utvidgning därav ifrågasatts.

Överståthållarämbetet gör sig sålunda till tolk för den uppfattningen, att
alla resor understigande en viss mindre längd borde vara skattefria. Ämbetet
anför härom:

Genom en sådan anordning undvekes en icke önskvärd övergång till andra
trafikmedel, varjämte skäligen tillgodosåges det av de sakunniga framförda

Kunni. Majlis proposition nr 346.

önskemålet örn fritagande från skattskyldigheten av dem, som behövde anlita
järnväg för resa till och från arbetet. Det syntes även kunna ifrågasättas,
huruvida icke skäl funnes för att genom sådant undantag åstadkomma
skattelindring också för dem, som från de större städerna sökte sig ut i skog
och mark till rekreation. Slutligen skulle ett fritagande av de kortare resorna
undanröja alla svårigheter i fråga om särbestämmelser av det ena eller andra
slaget. Enligt ämbetets förmenande borde emellertid gränsen för de skattefria
resorna sättas lägre än vad de sakkunniga föreslagit i fråga örn cykeltransporterna
eller 50 kilometer. Under en tid, när tillgången å fortskaffningsmedel
bleve alltmer begränsad, kunde nämligen knappast förordas, att
man underlättade dylika resor till och från arbetet på så betydande avstånd.
Det torde också vara rena undantagsfallet, att personer i mindre god ställning
hade att för sitt arbete företaga längre resor än 20 å 25 kilometer. Ämbetet
förordade därför att samtliga resor avseende kortare avstånd än 25 kilometer
undantoges från skatten.

Även länsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt, huruvida icke all trafik
å kortare sträckor borde undantagas från den föreslagna beskattningen.
Länsstyrelsen framhåller såsom skäl härför, att det särskilt ifråga om sådana
sträckor vore risk för att en särbeskattning av järnvägstrafiken skulle
medföra en icke önskvärd trafikomflyttning. Inom länet förekomme nämligen
flerstädes, att busslinjer framginge parallellt med järnvägslinjerna.

Svenska järnvägsföreningen anser, att samma skäl, som de sakkunniga anfört
för skattefrihet beträffande månadsbiljetter och vissa cykelbiljetter,
kunna åberopas för skattefrihet beträffande all persontrafik inom ett rimligen
begränsat område runt rikets större städer. Föreningen utvecklar sin
mening på följande sätt:

För den familjeförsörjare, som har sitt arbete i staden men sin fasta eller
sommarbostad i en förort eller annan plats nära utanför staden, kännes icke
trafikskatten på den egna månadsbiljetten tyngre än trafikskatten på hustruns
och övriga hushållsmedlemmars »varannandagsresor» till staden, och
den särskilt för invånarna i de större städerna hälsosamma strävan att vid
tillfälle få lämna staden och hämta vederkvickelse i skog och mark i stadens
närhet bör uppmuntras icke endast i den mån som vederbörande för ändamålet
medför cykel utan även genom befrielse från trafikskatten å personbiljetten.
Då Kungl. Maj:t icke avsett att betunga förortstrafikanter, som
använda sig av spårväg eller buss, med trafikskatt, synes det också vara med
rättvisa förenat, att järnvägarnas förortstrafikanter befrias därifrån. Någon
svårighet att vid redovisning av skatten undantaga denna trafik föreligger
icke enligt föreningens förmenande.

I fråga örn cykeltransporterna finner länsstyrelsen i Malmöhus län gränsen
för den skattefria transportsträckan icke så lyckligt vald med hänsyn till
att avståndet från de större städerna i länet till dess mest besökta sport- och
rekreationsort överstiger 50 kilometer. Länsstyrelsen förordar därför, att
antingen cykeltransporter helt undantagas från skatt eller att den skattefria
sträckan avsevärt utökas.

Såsom förut framhållits ifrågasättes i vissa yttranden även en utvidgning
av skattskyldigheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser sålunda tillräckliga skäl icke föreligga
för skattefrihet beträffande månadsbiljetter och rabattkort. De omständigheter,
som motivera, att sådana biljetter och kort tillhandahållas till
priser, som i förhållande till de ordinarie priserna innebära en väsentlig nedsättning,
kunna enligt länsstyrelsens mening icke åberopas såsom skäl för en
skattebefrielse. Den undantagsställning, som bör beredas månadsbiljetterna
och rabattkorten, finner länsstyrelsen kunna såsom hittills åstadkommas genom
en för dem lämplig taxesättning.

Överståthållarämbetet ifrågasätter, huruvida tillräcklig anledning finnes
till särskilda lättnader åt handelsresandena. Ämbetet finner det med fog kunna
antagas att en ökad resekostnad icke kommer att drabba handelsresandena
personligen utan den rörelse, vilken de representera. Det finnes vid sådant
förhållande enligt ämbetets mening knappast någon anledning alt bereda
partihandeln en bättre ställning än annan verksamhet, som beröres av skatten.

Statskontoret anser sig icke kunna biträda uppfattningen, att fribiljetter
böra undantagas från beskattning. De svårigheter med avseende å uppbörd
och redovisning, som möta för uttagande av skatt å dessa biljetter, synas
ämbetsverket icke kunna vara så stora, att de uppväga de principiella invändningar,
som kunna resas mot en skattebefrielse i förevarande fall.

Även riksråkenskapsverket betonar i sitt yttrande, att principiella skäl
tala för skattskyldighet beträffade fribiljetterna men i motsats till statskontoret
anser sig verket kunna godtaga de praktiska skäl, som föranlett de
sakkunniga att föreslå skattefrihet.

Förslaget om rätt för Kungl. Maj:t att i vissa fall medgiva undantag från
skattskyldighet har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran, dock
har från något håll framhållits, att ett undantag från skattskyldighet beträffande
trafiken å viss jämvägsdel kan medföra betydande redovisnings- och
bokföringssvårigheter.

Även i fråga om uppbörd och redovisning av skatten har sakunnigförslaget
vunnit så gott som allmän anslutning. Stockholms handelskammare finner
det emellertid böra tagas i övervägande, huruvida icke skatten kan uttagas
genom försäljning av särskilda skattekvitton. Såsom fördelar med ett
sådant system anföres, att taxorna icke behöva omarbetas och att skatten
lättare kan avvecklas.

Under framhållande av det konkurrensförhållande, som föreligger mellan
statens järnvägar och de enskilda järnvägarna ifrågasätter handelskammaren
i Göteborg lämpligheten av att järnvägsstyrelsen är uppbördsmyndighet
beträffande den skatt, som uppbäres av de enskilda järnvägarna.

Länsstyrelsen i Örebro län har funnit bestämmelsen om indrivning av
förfallet men oguldet skattebelopp något för obestämt utformad samt ifrågasatt,
huruvida icke stadgandet örn utmätning borde ersättas med en föreskrift
örn alt järnvägsstyrelsen ägde erhålla handräckning hos överexekutor
för beloppets utfående.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Mot den föreslagna höjningen av taxorna ha i en del remissyttranden framställts
erinringar. Sålunda säger statskontoret sig icke vara övertygat örn
nödvändigheten av att i detta sammanhang höja taxorna med så mycket som
25 procent. Statskontoret understryker angelägenheten av att trafikskattens
införande icke får medföra andra kostnadsstegringar för persontrafiken å de
enskilda järnvägarna än som direkt betingas av skatten.

Skånes handelskammare vänder sig mot den skärpta höjningen av avgifterna
för snälltågs- och sovplatsbiljettema samt anför härutinnan i huvudsak
följande:

Snälltågs- och sovplatsbiljetterna hade i samband med den provisoriska
taxehöjningen den 1 juli 1940 ökats med 33 respektive 20 procent. Enligt de
sakkunnigas förslag skulle denna höjning fördubblas. Ur de skattepolitiska
synpunkter, varom här vore fråga, syntes emellertid en dylik avgiftsökning
knappast motiverad i synnerhet som den i främsta hand drabbade sådana
personer —- affärsmän och handelsresande — vilka i sitt arbete vore nödsakade
att ofta färdas å järnväg och därvid i tidsbesparande syfte vore hänvisade
till att anlita snälltåg och sovvagn.

Under hänvisning till det anförda föreslår handelskammaren, att ifrågavarande
avgifter helt undantagas från den föreslagna beskattningen.

Föreningen Sveriges aktiva handelsresande samt Sveriges handelsresandeförening
lia i sina yttranden anfört liknande synpunkter beträffande de ifrågasatta
priserna å snälltågs- och sovplatsbiljetter. Förstnämnda förening hemställer,
att priserna icke måtte höjas mer än som skulle följa av den för övriga
biljetter föreslagna procentuella höjningen. Vidare anhåller föreningen
i detta sammanhang örn att rabattkort, gällande för allenast ett halvt år,
måtte införas.

Kommerskollegium understryker i sitt yttrande de synpunkter, som från
handelsresandenas sammanslutningar framförts i förevarande ämne. Såsom
en utväg att bringa dessa yrkesmän skälig lättnad i deras merutgifter på
grund av trafikskatten föreslår kollegium en sänkning av prisen på rabattkorten.
Vidare ifrågasättes, huruvida icke innehavare av rabattkort kunde
berättigas lösa biljett till sovplats i andra och tredje klass till nedsatt pris.

Departementschefen.

Med hänsyn till vad i årets statsverksproposition anförts om tillgodoseende
av behovet av ökade intäkter genom taxehöjningar vid kommunikationsverken
finner jag förslag örn införande av en beskattning av persontrafiken vid
järnvägarna nu böra föreläggas riksdagen. Det sakkunnigförslag i ämnet, för
vilket i det föregående redogjorts, synes mig väl ägnat att läggas till grund
för frågans lösning.

De invändningar, som under ärendets behandling rests mot införandet av
en skatt å järnvägstrafiken, ha varit av två slag. Dels har ansetts, att en
sådan skatt kunde få till följd en icke önskvärd överflyttning av trafiken
från järnvägarna till andra trafikmedel. Dels har — från de enskilda järn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

väganias sida — gjorts gällande, att den ifrågasatta beskattningen skulle
allvarligt äventyra dessa järnvägars möjlighet att genom höjning av persontrafiktaxorna
tillgodose behovet av inkomstökning för egen del.

Mot en särbeskattning av järnvägstrafiken under normala förhållanden
skulle även enligt min mening allvarliga erinringar kunna göras. Olägenheterna
av en sådan beskattning i nuvarande situation torde emellertid vara
begränsade. Omnibustrafiken är i hög grad beskuren och därtill starkt fördyrad
och trafiken med privatbilar är reducerad till en ringa del av sin tidigare
omfattning. Även i fråga om trafiken till sjöss ha vidtagits betydande inskränkningar
och avgiftshöjningar. Det ligger i sakens natur, att i den mån
ytterligare inskränkningar av motorfordonstrafiken eller sjöfarten skulle behöva
vidtagas, dessa främst komme att gälla sådan trafik, som kunde övertagas
av järnvägarna. Örn jag sålunda icke kan anse, att några större betänkligheter
behöva hysas mot att i nuvarande situation framlägga ett förslag
om en till trafiken å järnvägarna begränsad skatt, vill jag å andra sidan icke
förneka, att vissa skäl tala för en utvidgning av beskattningen till även
andra trafikmedel. Genomförandet av en allmän trafikskatt skulle emellertid
förutsätta en mera ingående och tidsödande utredning, varför denna fråga
torde tillsvidare böra anstå.

Beträffande det uppgivna sambandet mellan trafikbeskattningen och de
enskilda järnvägarnas eget inkomstbehov bör erinras örn att Kungl. Majit
enligt denna dag fattat beslut funnit Svenska jämvägsföreningens framställning
om allmän taxehöjning vid de enskilda järnvägarna icke föranleda någon
Kungl. Maj:ts åtgärd. Skulle i något fall efter framställning av vederbörande
företag behov av taxehöjning befinnas föreligga, utöver den allmänna
höjning, som förutsättes skola medgivas i anledning av trafikskatten, torde
denna skatt icke utgöra hinder härför.

Vad härefter angår trafikskattens utformning har, såsom av redogörelsen
för remissyttrandena framgår, någon erinran icke gjorts mot valet av skattetyp
eller mot den föreslagna skattesatsen. Även för egen del finner jag en
å befordringsavgiften procentuellt utgående skatt lämplig och den föreslagna
skattesatsen av 10 procent väl avvägd.

De undantag från skattskyldighet, som de sakkunniga föreslagit beträffande
månadsbiljetter och liknande för viss period gällande biljetter, rabattkort
och vissa biljetter för cyklar och sparkstöttingar, finner jag vara motiverade.
Även förslaget örn undantag från skatteplikt beträffande fribiljetter anser jag
mig kunna biträda med hänsyn till de tekniska svårigheter beskattningen av
dessa biljetter skulle medföra. Å andra sidan har jag icke funnit tillräcklig
anledning till en ytterligare begränsning av skattskyldigheten. Vad särskilt
beträffar de i vissa remissyttranden framställda yrkandena örn skattefrihet
för all trafik å kortare sträckor, skulle bifall till desamma innebära en icke
oväsentlig minskning av det belopp, som trafikskatten beräknats tillföra statsverket.
Vidare skulle redovisningsarbetet försvåras, enär vid varje station
skillnad skulle behöva göras mellan den biljettförsäljning som avsåge närtralik
och den som avsåge fjärrtrafik. Att från beskattning undantaga allenast

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

närtrafiken vid de större städerna skulle enligt min mening innebära en orättvisa
mot trafikanterna i övriga delar av riket. Det förefaller också som örn
man i den allmänna diskussionen om detta spörsmål något överdrivit den
ekonomiska betydelsen för den enskilde av det ifrågasatta undantaget. Av en
i sakkunnigutlåtandet intagen sammanställning framgår, att den höjning av
befordringsavgifterna, som tänkts genomförd samtidigt med skattens införande,
icke berör avstånd understigande 9 kilometer och att höjningen beträffande
avstånden från och med 9 till och med 16 kilometer skulle stanna
vid 10 öre. De i detta sammanhang uttalade farhågorna för en inflyttning från
förorterna till städerna synas i belysning härav ogrundade.

Från försvarsstaben har hemställts om åtgärder till förhindrande av en
fördyring av militärpersonalens tjänstledighetsresor och i sådant syfte föreslagits,
att undantag från skattskyldighet måtte medgivas beträffande s. k. militära
nedsättningsbiljetter och militära veckoslutsbiljetter. Vid inköp av militära
nedsättningsbiljetter erhålles i stort sett 40 procent rabatt å det ordinarie priset
och de militära veckoslutsbiljetterna, som berättiga till fram- och återresa,
betinga samma pris som vanlig enkel biljett. Genom nämnda prisnedsättning
har den militära personalen bereus en så betydande förmån, att ytterligare
eftergifter knappast kunna anses påkallade. Trafikskatten utgör alternativ
till en taxehöjning. Om den senare vägen att vinna en ökad intäkt valts
hade näppeligen kunnat ifrågasättas annat undantag från taxehöjningen för
militär personal än den som automatiskt följer av för denna gällande rabattbestämmelser.
Härtill kommer, att varje undantag från skattskyldighet försvårar
redovisningsarbetet och ökar kostnaderna härför.

Såsom de sakkunniga föreslagit torde Kungl. Majit böra bemyndigas att,
då särskilda skäl därtill är o, medgiva undantag från skattskyldighet beträffande
trafiken vid viss järnväg eller järnvägsdel. Förhållandena vid vissa
smärre lokal- och förortsbanor, som drivas utan samband med fjärrtrafik,
kunna nämligen stundom utan tvivel vara sådana, att en beskattning av trafiken
skulle innebära en alltför kännbar belastning av vederbörande företags
ekonomi. I dylika fall, ävensom då trafiken å förortsbana i allt väsentligt
har karaktär av spårvägstrafik, synes den föreslagna rätten att medgiva
undantag vara ägnad att avhjälpa icke önskvärda konsekvenser av trafikbeskattningen.
I detta sammanhang vill jag uttala min anslutning till de sakkunnigas
uppfattning, att vid gränsdragningen mellan järnväg och spårväg
bör vara avgörande, huru anläggningen karakteriserats i den därför meddelade
koncessionen.

Jämväl i fråga om uppbörd och redovisning innefattar förslaget enligt min
mening en praktisk och lämplig lösning. De betänkligheter, som från något
håll uttalats mot att göra järnvägsstyrelsen till uppbördsmyndighet i fråga
örn den skatt som uppbäres av de enskilda järnvägarna, kan jag icke dela,
så mycket mindre som de enskilda järnvägarnas sammanslutning icke haft
något att erinra mot en sådan anordning.

I fråga örn indrivning av förfallet men oguldet skattebelopp innebär förslaget,
att på framställning av järnvägsstyrelsen utmätning omedelbart må

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

verkställas för uttagande av sådant belopp. Jag förutsätter här, att styrelsen
efter undersökning äger fastställa skattebeloppets storlek. Då ett liknande
förfarande tillämpas i fråga om vissa skatter och acciser, vars uppbörd står
under kontrollstyrelsens överinseende, och någon olägenhet härav icke försports,
finner jag icke någon anledning till ändring av förslaget härutinnan.

Efter de riktlinjer, som ovan angivits, och i huvudsaklig anslutning till
det vid de sakkunnigas utlåtande fogade förslaget har inom finansdepartementet
upprättats förslag till förordning om trafikskatt.

Då det är angeläget, att den ifrågasatta beskattningen genomföres så snart
som möjligt, torde förordningen lämpligen böra träda i kraft redan den 1
juli 1942.

Den inkomst, som skulle tillföras statsverket genom den föreslagna trafikbeskattningen,
ha de sakkunniga, med utgångspunkt från trafikens omfattning
under 1941, uppskattat till i runt tal 17 miljoner kronor från statens
järnvägar och 5 miljoner kronor från de enskilda järnvägarna. Härutöver
skulle enligt de sakkunnigas beräkningar den föreslagna taxehöjningen medföra
en inkomstökning för statens järnvägar med 4 miljoner kronor. Uppenbarligen
bör emellertid beaktas, att skattens införande kan medföra viss
minskning i trafikfrekvensen. Då enligt förslaget skatten i allmänhet komme
att inflyta till statsverket tre månader efter den kalendermånad, varunder
skatten uppburits, skulle, såsom riksräkenskapsverket påpekat, allenast omkring
tre fjärdedelar av det för helt år beräknade skattebeloppet tillföras
statsverket under budgetåret 1942/43 om författningen i ämnet, såsom nyss
föreslagits, trädde i kraft den 1 juli 1942.

Därest förordningen om trafikskatt antages av riksdagen, torde järnvägstaxorna
böra höjas i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.
Frågan härom torde framdeles få av chefen för kommunikationsdepartementet
anmälas för Kungl. Maj:t.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att berörda inom
finansdepartementet upprättade författningsförslag måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Lars Gabrielson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Bilaga.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.

Kungl. Maj:t bär den 6 mars 1942 bemyndigat chefen för finansdepartementet
att tillkalla högst fyra sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning
av frågan om införande av skatt å persontrafiken vid de statliga och enskilda
järnvägarna. Med stöd härav har departementschefen såsom sakkunniga
tillkallat generaldirektören N. R. Wohlin, tillika ordförande, direktören
K. Hj. Lundqvist, byråchefen R. Lundqvist och t. f. byråchefen K. A. Thorsell.
Därjämte har departementschefen uppdragit åt assessorn i hovrätten
över Skåne och Blekinge K. Wulff att vara sekreterare åt de sakkunniga.

Till grund för utredningen ligger följande uttalande av departementschefen
till statsrådsprotokollet den 6 mars 1942:

I statsverkspropositionen till årets riksdag förutsättes, att statsverkets behov
av ökade intäkter under budgetåret 1942/43 skall täckas genom —- förutom
andra åtgärder — en höjning av affärsverjkens taxor.

Vad statens järnvägar beträffar, torde en höjning av taxorna, utöver vad
som redan skett, icke vara påkallad ur affärsmässig synpunkt utan taxehöjningen
är betingad uteslutande av nödvändigheten att i nuvarande hårt
ansträngda statsfinansiella läge tillvarataga varje möjlighet till ökning av
statsinkomsterna. Det synes emellertid då rimligt, att jämväl trafiken vid de
enskilda järnvägarna får bära ökade pålagor. Trafikavgifterna torde därför
böra höjas enhetligt vid de statliga och de enskilda järnvägarna. Det ligger
under angivna förhållanden närmast till hands, att taxeåtgärden får formen
av en på lämpligt sätt anordnad och avvägd trafikskatt. Genom en sådan
beskattning skulle också syftet med taxehöjningen komma till klart uttryck.

En ökning av järnvägarnas godstaxor skulle kunna medföra icke önskvärda
återverkningar på prisutvecklingen och härigenom giva anledning till erinringar
från olika håll. Den trafikskatt, som kan ifrågasättas, synes därför
böra åtminstone för närvarande begränsas lill att avse allenast persontrafiken.
En måttlig höjning av taxorna för denna trafik torde icke medföra några
större olägenheter utan är snarare ägnad att bidraga till en önskvärd begränsning
av trafiken. Den bör därigenom bidraga till att förebygga av det
normala trafikbehovet ej betingade anordningar och kapitalinvesteringar.

I en framställning den 10 februari 1942 har svenska järnvägsföreningen —
under åberopande av att driftsresultatet vid de enskilda järnvägarna under
senare tid avsevärt försämrats till följd av starkt stegrade omkostnader —
hemställt, att åtgärder snarast måtte vidtagas för höjning av de sedan den
1 juli 1940 gällande provisoriska tilläggstaxorna från i huvudsak 10 till 25
procent. Utredningen av detta spörsmål, som närmast berör de enskilda järnvägarna,
skulle emellertid, örn den sammankopplades med en utredning av
frågan om en trafikskatt, på ett icke önskvärt sätt fördröja lösningen därav.
Järnvägsföreningens framställning torde därför böra upptagas till behandling
först '' ett senare sammanhang.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Till de sakkunniga hava överlämnats dels en den 26 mars 1942 dagtecknad
skrift, vari Huddinge—Stuvsta trafikutskott hemställt örn undantag från
trafikskatt beträffande månadsbiljetter, dels en den 9 april 1942 dagtecknad
skrift, vari föreningen Sveriges aktiva handelsresande gjort framställning örn
vissa avgiftslättnader för handelsresande i händelse av en trafikbeskattning,
dels ock en den 15 april 1942 dagtecknad skrift, vari representanter för Nacka
och Saltsjöbadens kommuner hemställt om undantag från trafikskalt beträffande
Saltsjöbanan.

De sakkunniga hava vid fullgörande av sitt uppdrag tagit handlingarna i
övervägande och beträffande frågan örn lättnader för handelsresandena hava
överläggningar ägt rum mellan de sakkunniga och representanter för nyssnämnda
förening och för Sveriges handelsresandeförening.

Såsom av departementschefens uttalande framgår, har de sakkunnigas
uppdrag begränsats till en utredning av frågan om uttagande av skatt å persontrafiken
vid järnvägarna. Till följd härav hava de sakkunniga icke till behandling
upptagit frågan om lämpligheten av en allmän trafikskatt omfattande
jämväl statens järnvägars tågfärjetrafik med utlandet ävensom sådana
trafikmedel som automobil, buss, spårväg, båt och flyg. De sakkunniga vilja
emellertid framhålla, att ur de av departementschefen anförda synpunkterna
en beskattning kunde vara motiverad även i sistnämnda fall, detta så mycket
mera som varje trafikföretag för närvarande tillämpar taxor, avpassade uteslutande
efter det egna inkomstbehovet och rådande konkurrensförhållanden,
och en av statsfinansiella skäl betingad höjning enbart av järnvägarnas reseavgifter
sålunda kan medföra en ur vissa synpunkter icke önskvärd trafikomflyttning.
Så länge nu rådande trafikförhållanden äga fortbestånd, synas
visserligen på det hela taget några mera väsentliga rubbningar, i vad gäller
den nu bestående fördelningen av resandetrafiken, mellan olika trafikmedel
icke föranledas därav, att, på sätt enligt direktiven är tänkt, endast järnvägarna
påläggas en måttlig trafikskatt. I vissa fall torde dock en dylik begränsning
av beskattningsområdet försvaga järnvägarnas konkurrenskraft.
Detta gäller främst inom områden, där även för närvarande jämförelsevis livlig
busstrafik förekommer och där av denna anledning tillämpas samma avgifter
för resor med tåg och med buss. Liknande är förhållandet beträffande
vissa sträckor, där järnvägarna hava alt möta konkurrens från spårvägar och
båtar. Vid en särbeskattning av järnvägstrafiken måste man uppenbarligen i
dylika fall räkna med en överflyttning av trafiken från järnvägarna till andra
trafikmedel. I detta sammanhang må tillika erinras örn att avgifterna för
resa med flyg stå i visst förhållande till biljettpriserna vid järnvägarna. Biljettavgifterna
å de inrikes statsunderstödda flyglinjerna hava nämligen i princip
ansetts icke böra understiga priset å järnvägsbiljett i 1 klass å motsvarande
sträcka, inberäknat sovplatsavgift, där sovvagn brukas. Införandet av
en skatt, som omfattar järnvägstrafiken men icke flygtrafiken, kan tydligen
komma att innebära ett frångående av denna princip. Med nuvarande starkt

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 346.

Uppdragets

omfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Motivering
för en trafikskatt.

begränsade flygtrafik torde en sådan konsekvens dock icke få någon nämnvärd
praktisk betydelse.

Enligt departementschefens uttalande hava de sakkunniga icke haft att
undersöka, i vad mån en taxehöjning kan anses påkallad av järnvägsekonomiska
skäl. Mellan denna fråga och frågan om en trafikskatt finnes såtillvida
ett samband, som det i båda fallen gäller att pålägga trafiken ökade bördor
och förmågan att bära nya pålagor är begränsad. De sakkunniga hava emellertid
ansett sig kunna utgå ifrån att det förslag, som i det följande framlägges,
icke skall utgöra hinder för en senare höjning av järnvägarnas taxor,
om med hänsyn till järnvägarnas inkomstbehov så befinnes erforderligt.

Införandet av en skatt å trafiken vid järnvägarna får i främsta rummet
betraktas såsom ett led i strävandena att tillföra statsverket nya och ökade
intäkter. En sådan skatt är emellertid också — såsom departementschefen i
sitt uttalande till statsrådsprotokollet framhållit — ägnad att bidraga till en
begränsning av trafiken. Genom en trafikskatt utbygges på ett naturligt sätt
den konsumtionsbeskattning, som infördes med den allmänna omsättningsskatten.
Denna sistnämnda är avsedd att i främsta rummet drabba varukonsumtionen;
däremot utgår i regel icke allmän omsättningsskatt för t jonst e prestationer,
såvitt de icke omedelbart sammanhänga med en varuöverlåtelse eller
komma till uttryck i högre varuvärden. I det avseende, varom nu är fråga, föreligger
emellertid icke någon större skillnad mellan den konsumtion, som till
föremål har varor, och den konsumtion, som till föremål har tjänster. De skäl,
som åberopades för att undantaga transporttjänsterna från omsättningsskatt,
voro ej heller av principiell art. De tillkallade utredningsmännen framhöllo
sålunda endast, att den konsumtionsinskränkning, som i dessa fall befunnes
önskvärd, kunde åstadkommas utan omsättningsskatt, enär offentliga myndigheter
direkt bestämde tarifferna för järnvägs-, spårvägs- och en stor del av
busstrafiken samt dessutom offentlig kontroll förelåge beträffande priserna
på stenkol, bensin och andra drivmedel för ångbåtar samt bil- och busstrafiken.
Vad sålunda framhållits berör emellertid endast skattens konsumtionshämmande
verkan. Genom taxeåtgärder och priskontroll över drivmedlen
tillföres statsverket icke, eller i vart fall icke omedelbart, några intäkter av
den av enskilda företag bedrivna trafiken. För uppnåendet av detta syfte
synes en trafikskatt vara det lämpligaste medlet.

Örn trafikskatten begränsas till att avse persontrafiken, vartill hänföres
även befordring av resgods, expressgods samt hundar och vissa andra djur,
torde den icke få några nämnvärda återverkningar å näringslivet. Ej heller
för den resande allmänheten torde en måttlig trafikskatt medföra alltför
kännbara olägenheter, i all synnerhet icke om vissa lättnader medgivas beträffande
nödvändighetsresor. Verkan av en dylik skatt med avseende å trafikens
omfattning torde bliva ganska begränsad. I den mån en minskning
i trafiken inträder, torde den i allmänhet komma att i första hand gå ut över
de minst nödvändiga resorna. En skatteform, som den nu ifrågasatta, har
även förekommit och förekommer alltjämt i vissa främmande länder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

En skatt å persontrafiken vid järnvägarna kan tänkas utformad antingen
såsom en viss fast avgift per biljett eller såsom ett procentuellt tillägg till
biljettpriset. Anordnas skatten i enligt med det förra alternativet, blir avgiftshöjningen
relativt högre för dem som resa kortare sträckor, än för dem som
företaga längre resor. Då de korta resorna till väsentlig del utgöras av
resor till och från arbetsplatsen eller andra nödvändighetsresor medan den
långväga trafiken i förhållandevis mindre utsträckning har sådan karaktär,
är tydligen en skatt av denna typ olämplig. Skatten torde följaktligen böra
i princip utformas i enlighet med det senare alternativet eller såsom ett procentuellt
tillägg till biljettpriset.

Vad beträffar den procentsats, efter vilken skatten skall utgå, kunna olika
möjligheter tagas i övervägande. Därvid torde böra beaktas, att järnvägstaxorna
efter krigsutbrottet icke undergått annan höjning än den, som
skedde den 1 juli 1940, då taxorna höjdes med i stort sett 10 procent. Sedd
mot bakgrunden av prisutvecklingen i övrigt måste denna höjning betraktas
såsom ringa. Skattesatsen torde med hänsyn härtill och till den förhållandevis
stora skattekraften hos den resande allmänheten kunna sättas högre än
den, efter vilken den allmänna omsättningsskatten vanligen utgöres eller 5
procent. Å andra sidan synes den skattesats — 20 procent — efter vilken
skärpt omsättningsskatt uttages å vissa mera umbärliga varor, alltför hög.
De sakkunniga få därför för sin del förorda, att den procentuella trafikskatten
fastställes till 10 procent.

En trafikskatt av nu ifrågasatt slag skulle obestridligen drabba vissa kategorier
resande jämförelsevis hårt. För dem, som dagligen måste färdas
å järnväg för att komma till och från arbetsplatsen eller som under utövandet
av sitt yrke äro nödsakade att anlita detta trafikmedel i större omfattning,
skulle skatten betyda ett icke oväsentligt avdrag å arbetsinkomsten.
Vissa lättnader i skattskyldigheten lill förmån för dessa resande synas därför
böra tagas under övervägande.

Av taxetekniska skäl torde det vara omöjligt att göra lättnader i skattskyldigheten
beroende av rent subjektiva omständigheter. De resande, varom
nu är fråga, begagna sig emellertid i övervägande antalet fall av vissa
särskilda biljettslag. Dessa kunde följaktligen för vinnande av ifrågavarande
syfte fritagas från skatt. Trafikanter, som dagligen befara viss sträcka, köpa
så gott som undantagslöst biljetter, berättigande till ett obegränsat antal
resor under viss tidsperiod, vanligen kalendermånad. De åter, som måste i
större omfattning företaga resor till olika orter, torde merendels innehava
rabattkort, som berättiga till inköp av biljetter till halvt pris. Sådana kort
betinga för nävarande ett pris av, örn kortet avser resa i 2 och 3 klass, 250
kronor, och, om kortet avser resa i samtliga klasser, 500 kronor, allt per år.

Såsom skäl mot den ifrågasatta anordningen kan beträffande de för viss
period gällande biljetterna visserligen anföras, att desamma i synnerhet
vid statens järnvägar tillhandahållas för priser, som innebära en mycket av -

Trafikskattens
utformning.

Valet av
skattetyp.

Skattesats.

Undantag
från skattskyldighet.

Månadebiljetter
och
liknande.
Rabattkort.

Cykel biljetter.

Sitt- och
liggplätsbiljetter

m. fl. Fribiljetter.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

sevärd nedsättning av de ordinarie biljettpriserna. En fördyring av resekostnaderna
i delta fall skulle emellertid gå ut över en grupp trafikanter, som
till betydande del utgöres av personer i blygsamma ekonomiska omständigheter,
och den skulle möjligen även få vissa icke önskvärda återverkningar
å bosättningsförhållandena. De sakkunniga hava därför funnit övervägande
skäl tala för skattefrihet beträffande detta slag av biljetter. Härav följer
dock icke utan vidare, att sådana biljetter böra beredas en undantagsställning
även vid en av jämvägsekonomiska skål pakallad taxehöjning.

Jämväl i fråga om rabattkorten hava de sakkunniga stannat för att förorda
skattefrihet. Avgörande har därvid varit, att korten huvudsakligen begagnas
av handelsresande och att dessa för närvarande arbeta under tryckta
förhållanden.

Ur statsfinansiell synpunkt skulle verkningarna av de nu föreslagna undantagen
icke bliva av alltför stor betydelse. Försäljningen av månadsbiljetter
inbringade sålunda under 1941 ett bruttobelopp av omkring 4 miljoner
kronor vid statens järnvägar och ungefär samma belopp vid de enskilda
järnvägarna. Under samma tid såldes c:a 6,000 rabattkort, motsvarande en
bruttoinkomst av omkring 2 miljoner kronor.

De under senare tid företagna inskränkningarna i buss- och järnvägstrafiken
hava fått till följd, att resande i väsentligt ökad omfattning under färd
till eller från arbetsplatsen medhava cykel å tåget. Tidigare har kanske i sådana
fall den resande anlitat buss eller järnväg både till och fran arbetsplatsen.
Då nu till följd av inskränkningarna lämplig förbindelse finnes endast
i ena riktningen, företages färden i andra riktningen med cykel. Samma
skäl, som föranlett de sakkunniga att föreslå undantag från skattskyldighet
beträffande månadsbiljettema, tala för att befordran av cykel under angivna
förhållanden blir skattefri. Ifrågavarande transporter avse tydligen
som regel endast kortare sträckor. Emellertid torde de cykeltransporter, som
i övrigt förekomma å sådana sträckor, oftast hava till syfte att bereda invånarna
i de större samhällena möjlighet att för en ringa kostnad komma ut
i skog och mark. Med hänsyn härtill bör enligt de sakkunnigas mening skatt
icke i något fall utgå å avgiften för befordran av cyklar å sträckor av högst
50 kilometer, vilken avgift för närvarande utgör 75 öre. Då sparkstöttingar
i taxehänseende likställas med cyklar, torde för enkelhetens skull motsvarande
skattefrihet medgivas beträffande dem.

Förutom i ovan angivna fall torde av praktiska skäl undantag från skattskyldighet
böra göras i fråga om vissa biljettslag och avgifter av ringa ekonomisk
betydelse, såsom sitt- och liggplatsbiljetter, plattformsbiljetter, beställnings-
och avbeställningsavgifter m. m. Även beträffande de fribiljetter,
som av järnvägsförvaltningarna utdelas huvudsakligen till personalen, vilja
de sakkunniga förorda skattefrihet. Principiella skäl tala här visserligen för
skattskyldighet men biljetterna utnyttjas i så olika omfattning och användas
under så skiftande förhållanden, att uppbörden och redovisningen av
skatten i dessa fall skulle medföra ett orimligt arbete i förhållande till skattebeloppets
ringa storlek.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Undantag från skattskyldighet kan vidare ifrågasättas för transporter,
som utföras för statens räkning. Särskilt beträffande de omfattande transporter,
för vilka avgifterna utgå enligt gällande militärtaxa, kan det förefalla
vara onödigt, att skatt erlägges till trafikföretagen för att därefter
redovisas tillbaka till statsverket. Då frågan emellertid till sin huvudsakliga
innebörd synes vara en bokföringsfråga och det skulle vålla järnvägarna
stort besvär att hålla ifrågavarande avgifter åtskilda från andra hithörande
avgifter, torde det vara mest praktiskt, att något undantag för statliga transporter
icke göres i förevarande avseende.

Som ovan framhållits, äro järnvägarna understundom utsatta för en
stark konkurrens från andra trafikmedel. Där parallelltrafik förekommer
mellan järnväg, å ena, samt buss eller spårväg, å andra sidan, vilket ofta
är fallet i närheten av städer och andra större samhällen, torde förhållandena
ej sällan vara sådana, att järnvägsföretagen anse sig icke kunna höja
taxorna, oaktat de måste avstå en del av trafikavgifterna i skatt. I fall, då
kompensation härför icke kan erhållas genom ökade inkomster å andra sträckor,
kommer skatten tydligen att få bäras av företagen själva. För en del
förorts- och lokalbanor, som drivas utan samband med fjärrtrafik, kan
detta komma att innebära en alltför kännbar belastning. Undantag från
skattskyldighet bör beträffande trafiken å sådana banor kunna medgivas
efter framställning av företagen och efter prövning av omständigheterna i
varje särskilt fall. Denna prövning torde böra ankomma på Kungl. Maj:t.
Även andra fall, än de nu nämnda, kunna tänkas, då rätt för Kungl. Maj:t
att medgiva undantag från skattskyldighet skulle vara av betydelse. De sakkunniga
åsyfta härvid närmast en del förortsbanor, som visserligen i vederbörande
koncessioner betecknats såsom järnvägar men som i allt väsentligt
likna spårvägar.

I fråga om sättet för skattens uttagande kunna olika metoder komma till
användning. Skatten kan sålunda uppbäras genom stämpelbeläggning av biljetterna
eller försäljning av särskilda skattekvitton. En annan metod är, att
skatten inberäknas i biljettpriset. I sistnämnda fall får järnvägsföretaget efter
utgången av viss period avgiva deklaration till uppbördsmyndigheten rörande
intäkterna av den skattepliktiga trafiken och inleverera skatten såsom en
viss procent av dessa intäkter.

Såsom fördelar med ett stämpel- eller skattekvittosystem må framhållas,
alt den resande genom stämpelbeläggningen eller skattekvittot får en påminnelse
örn anledningen till avgiftsökningen, att taxorna icke behöva ändras
samt att skatten lätt kan avvecklas. Metoden förorsakar emellertid ett betydande
merarbete för personalen såväl vid biljettförsäljningen som vid redovisningen
med därav följande ökade kostnader och försvårad kontroll. Den
skulle även medföra tidsutdräkt för trafikanterna.

Inberäknas skatten i biljettpriset, måste tydligen taxorna omräknas för
att järnvägarna icke genom skattebeloppets avstående skola lida någon minsk -

Transporter
för statens
räkning.

Rätt för
Kungl. Maj:t
att medgiva
undantag
från skattskyldighet.

Uppbörd och
redovisning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Taxe höjningens genomförande.

ning i sina hittillsvarande inkomster. Omräkningen av taxorna är emellertid
i detta fall ett engångsarbete av icke alltför omfattande art och ur redovisnings-
och kontrollsynpunkt är metoden synnerligen enkel. De särskilda
biljettförsäljarna behöva under arbetet icke tänka på skatten och denna kommer
att automatiskt redovisas till järnvägarnas kontrollkontor.

Efter övervägande av de olika synpunkter, som sålunda anförts på frågan,
hava de sakkunniga funnit det vara lämpligast, att skatten inberäknas i
biljettpriset. De sakkunniga hava därvid ansett sig böra fästa ett visst avseende
även vid att denna metod tillämpats i fråga om den allmänna omsättningsskatten.

Den skatt, som belöper å trafiken vid statens egna järnvägar, torde av
järnvägsstyrelsen kunna direkt inlevereras till statsverket. I fråga om skatten
å trafiken vid de enskilda järnvägarna synes järnvägsstyrelsen vara den
lämpligaste uppbördsmyndigheten. Styrelsen besitter särskilda förutsättningar
för att kunna bedöma järnvägarnas bokföring och har tillgång till en tränad
kontrollpersonal. Till ledning för fastställandet av skattskyldigheten bör det
åligga de enskilda järnvägarna att till järnvägsstyrelsen avgiva deklaration
angående inkomsterna av den skattepliktiga trafiken. Vidare bör styrelsen
äga meddela de föreskrifter, som kunna finnas erforderliga för kontrollen
över skattens behöriga utgörande.

En skatt av ifrågavarande slag bör av naturliga skäl inlevereras inom relativt
kort tid efter det skattskyldigheten inträtt. De sakkunniga få därför föreslå,
att inbetalningen sker månadsvis. Då järnvägarnas bokföring understundom
icke hinner avslutas förrän efter något mer än ett par månader, torde
den tidsfrist, inom vilken skatten skall erläggas, lämpligen böra bestämmas
till tre månader efter vederbörande kalendermånads utgång.

Införandet av en trafikskatt nödvändiggör som nämnts en höjning av
järnvägstaxorna. Därvid kan man förfara på olika sätt. Ett tillvägagångssätt
vore att nya zontaxor utarbetades efter ändrade grunder, så att avsedd
inkomstökning vunnes. Praktiska skäl tala emellertid mot en sådan lösning
av frågan. Särskilt må framhållas, att under nuvarande förhållanden tid
efter annan behov kan uppkomma av taxehöjningar. Att för varje gång omarbeta
zontaxorna skulle vara förenat med onödigt stort besvär.

Taxehöjningen skulle vidare kunna verkställas så, att zontaxorna lämnades
orubbade till sin uppbyggnad men priset per zon höjdes. Zonpriset för
enkel biljett i 3 klass bör emellertid såsom nu är fallet vara jämnt delbart
med 40 för att avrundning av biljettavgifterna icke skall behöva ske i fråga
örn kvartszoner och biljetter till halvt pris. En böjning efter annan procentsats
än 25 eller multipler därav ger till resultat ett ojämnt zonpris och måste
därför av praktiska skäl avböjas.

Slutligen kan det enligt grundtaxan uträknade priset per biljett ökas med
önskat procenttal. Denna metod, som ger en i stort sett likformig höjning på
alla avstånd, torde vara den lättast framkomliga och förordas av de sakkunniga.
För att de vanligaste biljettavgifterna skola sluta på ur expeditionssyn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

punkt lämpliga siffror, böra avgifterna i detta fall efter tillägget — i likhet
med vad som skedde vid taxehöjningen den 1 juli 1940 — avrundas uppåt i
10-tal ören.

Om skatten skall utgå med 10 procent å bruttoprisema måste de nuvarande
biljettpriserna höjas med något mer än 10 procent — närmare bestämt
11.1 procent — för att icke den järnvägarna tillfallande delen därav skall bli
mindre än för närvarande. Vissa erinringar kunna emellertid göras mot att
höjningen verkställes på grundval av nu gällande avgifter. Vid taxeändringen
den 1 juli 1940 avrundades, såsom nyss nämnts, avgifterna uppåt till 10-tal
ören. Ytterligare en avrundning i samband med den nu ifrågasatta höjningen
skulle för de lägsta avgifterna få till följd en oproportionerligt stor ökning.
Till belysande härav må följande exempel anföras. En biljett, som före den 1
juli 1940 kostade 30 öre, höjdes då med 10 procent till 33 öre, vilket avrundades
till 40 öre; en ny höjning med 11.1 procent skulle giva till resultat en
avgift på något mer än 44 öre och efter avrundning 50 öre. Grundtaxan,
d. v. s. den före den 1 juli 1940 gällande taxan, skulle därmed hava höjts
c:a 67 procent.

För undvikande av nyssberörda olägenhet synes man vid höjningen böra
utgå från grundtaxan, varigenom endast en avrundning behöver vidtagas.
Den erforderliga höjningen utgör i så fall i princip 22.2 procent. Till belysande
av verkningarna av en sådan höjning få de sakkunniga hänvisa till följande
sammanställning.

Sammanställning, utvisande verkningarna av en procentuell höjning samt avrundning
uppåt till 10-tal öre av ett antal avgifter för enkla biljetter i 3 klass

vid statens järnvägar.

Avstånd km.	Grundtaxa före V» 1940	Nuvarande taxa (grund- + 10 %)	Grundtaxa + 22.2 %	Avgift en-ligt kol. 4 minskad med 10%	Grundtaxa + 25 %	Avgift en-ligt kol. 6 minskad med 10 %
1	2	3	i	5	6	7
1- 6	0.30	0.40	0.40	0.36	0.4 0	0.86
7— 8	0.40	0.50	0.60	0.46	0.60	0.45
9— 10	0.60	0.60	0.70	0.68	0.70	0.63
11— 12	0.60	0.70	0.80	0.72	0.80	0.72
13— 14	0.70	0.80	0.90	0.81	0.90	0.81
15— 16	0.80	0.90	1.00	0.90	1.00	0.90
17— 18	0.90	1.00	1.10	0.99	1.20	1.08
19— 20	1.00	1.10	1.30	1.17	1.30	1.17
49— 52	2.60	2.90	3.20	2.88	3.30	2.97
53— 56	2.80	3.10	3.60	3.15	3.60	3.15
57— 60	3.00	3.30	3.70	3.33	3.80	3.42
61— 64	3.20	3.60	4.00	3.60	4.00	3.60
185—192	9.60	10.60	11.80	10.62	12.00	10.80
193—204	10.00	11.00	12.30	11.07	12.50	11.25
205—216	10.40	11.50	12.80	11.52	13.00	11.70
217—228	10.80	11.90	13.20	11.88	13.50	12.15

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Såsom av sammanställningen framgår, får en förhöjning av grundtaxan med
22.2 procent i fråga om de kortaste avstånden till resultat oförändrade biljettpriser,
i vilka fall järnvägarna följaktligen få vidkännas en inkomstminskning.
Beträffande några andra avstånd är prisförhöjningen icke fullt tillräcklig
för att täcka skatten. Såväl på grund härav som till följd av den väntade
minskningen i trafiken torde i själva verket en höjning med 22.2 procent
bliva otillräcklig, örn järnvägarna skola bibehållas vid sina nuvarande
inkomster av persontrafiken. Då det är angeläget, att järnvägarna icke genom
trafikskattens införande tillskyndas någon förlust, synes höjningen böra
ske efter ett något högre procenttal än det nyss angivna eller lämpligen 25
procent. Beträffande några få avgifter har någon provisorisk höjning icke
skett utan tillämpas fortfarande den ordinarie taxan. I dessa fall föreslå de
sakkunniga, att höjning nu sker med hälften av vad nyss sagts eller 12.5
procent.

Från regeln att taxehöjningen skall ske efter procentuell grund torde undantag
böra göras beträffande tilläggsavgifterna för tillträde till statens järnvägars
snälltåg och sovplatsavgifterna. Med hänsyn till de förhållanden,
varunder uppbörden ofta sker — t. ex. på tåg under pågående färd — är
det av särskild vikt, att prissättningen blir så enkel som möjligt. Avgifterna,
som för närvarande utgå i hela kronor, böra följaktligen icke fastställas till
alltför ojämna belopp, varigenom växlingen skulle försvåras och den enkla
relationen mellan biljettpriserna i de olika klasserna brytas. Detta skulle
emellertid knappast kunna undvikas vid en procentuellt genomförd taxehöjning.
Det synes vidare ifråga om sovvagnsavgiftema önskvärt, att höjningen
verkställes efter något strängare grunder än eljest. Dessa avgifter
avse nämligen en mera lyxbetonad och för järnvägarna kostsam trafik och
en begränsning därav är i nuvarande situation önskvärd. De nu anförda
synpunkterna tala för en höjning av de ordinarie avgifterna med vissa bestämda
belopp.

Det må i detta sammanhang framhållas, att de snälltågs- och sovvagnsavgifter,
varom här är fråga, praktiskt taget förekomma endast vid statens
järnvägar. En extra ökning av trafikavgifterna utöver vad som i allmänhet
föreslagits kommer följaktligen staten till godo oberoende av huruvida den
får formen av en skärpt beskattning eller en särskild taxehöjning. Då det är
angeläget, att trafikskatten utformas på enklast möjliga sätt, synes en taxehöjning
vara att föredraga beträffande nu ifrågavarande trafik.

Med beaktande av de ovan anförda synpunkterna hava de sakkunniga
funnit avgifterna för snälltågsbiljetterna och sovplatsbiljettema vid statens
järnvägar böra fastställas till de belopp, som framgå av följande tablåer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Tilläggsavgift för tillträde till snälltåg.

	eril. ord.	fr. o. m. den	enl. sakkun-
	taxan	1 juli 1940	nigas förslag
	kr.	kr.	kr.
1 klass ..	.................. 4.50	6.—	7.50
2 »	................... 2.25	3.—	3.75
3 »	................... 1.50	2 —	2.50
	Tilläggsavgift för plats i	sovvagn.
	enl. ord.	fr. o. m. den	enl. sakkun-
	taxan	1 juli 1940	nigas förslag
	kr.	kr.	kr.
1 klass .	................ 20 —	24.—	28.—
2 »	................ 10.—	12.—	14.—
3 »	................ 5.—	6.—	7 —

Jämväl beträffande avgifterna för befordran av cyklar å längre sträckor
än 50 kilometer få de sakkunniga föreslå en något kraftigare höjning, än
som skulle följa av det procentuella tillägget med 25 procent å den ordinarie
taxan. Detta torde få anses motiverat med hänsyn till det besvär och de kostnader,
som cykeltransporterna — särskilt i fjärrtrafik — vålla järnvägarna.

För likformighetens skull torde motsvarande ökning böra ske för sparkstöttingar,
som i taxehänseende jämställas med cyklar.

Såväl statens järnvägar som enskilda järnvägsföretag bedriva i betydande Järnvågarnas
omfattning trafik med bussar. Järnvägarnas busslinjer löpa understundom busstraf*kparallellt
med järnvägslinjerna och det förekommer, att trafiken å viss
sträcka upprätthålles växelvis med tåg och buss. Därvid tillämpas ej sällan
samma avgifter för båda trafikmedlen. En höjning av järnvägsavgifterna
kan i sådana fall, om den icke motsvaras av en ökning beträffande bussavgifterna,
få till följd en omflyttning av trafiken från järnväg till buss. Då
ett sådant resultat särskilt i nuvarande läge uppenbarligen bör undvikas,
förutsätta de sakkunniga, att i fall, då länsstyrelse har att fastställa bussavgiftema,
länsstyrelsen icke skall motsätta sig en erforderlig jämkning.

Särskilt i nu rådande läge är det uppenbarligen förenat med svårigheter Inkomstatt
verkställa en tillförlitlig beräkning av den inkomst, som skulle tillföras _
statsverket genom den föreslagna trafikskatten. Under förutsättning att
trafiken blir av samma omfattning som under 1941 skulle emellertid skatten
inbringa i runt tal 17 miljoner kronor från statens järnvägar och 5 miljoner
kronor från de enskilda järnvägarna eller sammanlagt 22 miljoner kronor.

Genom det sätt, på vilket taxehöjningen genomföres, skulle dessutom statens
järnvägar och därmed statsverket tillföras en merinkomst, som beräknats
till omkring 4 miljoner kronor. Då såsom ovan framhållits taxehöjningen
kan antagas medföra en viss minskning av trafiken, torde man i verklig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Författningsförslag
m. m.

heten få räkna med något lägre siffror än de nyss angivna även om någon
ändring i det allmänna läget på transportmarknaden icke inträffar.

Efter de riktlinjer, som sålunda angivits, hava de sakkunniga utarbetat
dels förslag till förordning örn trafikskatt,

dels förslag till ändringar i taxan för transporter å statens järnvägar,
dels förslag till föreskrifter angående provisorisk höjning av befordringsavgiftema
vid vissa enskilda järnvägar,

dels ock förslag till ändringar i militärtaxan.

Förslagen jämte detaljmotivering torde få såsom bilagor A—E fogas vid
betänkandet.

Av undertecknad K. Hj. Lundqvist avgiven särskild mening bifogas därjämte.

Stockholm den 18 april 1942.

NILS WOHLIN.

HJ. LUNDQVIST. R. LUNDQVIST. A. THORSELL.

K. Wulff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Särskilt yttrande

av ledamoten Hj. Lundqvist.

Enligt min uppfattning borde hänsyn till de enskilda järnvägarnas särskilda
förhållanden ha föranlett de sakkunniga att icke förorda någon persontrafikskatt
för dessa järnvägars vidkommande. En given följd härav hade
— alltjämt enligt mitt förmenande — blivit att någon persontrafikskatt
över huvud ej behövt införas; de statliga järnvägarnas driftsöverskott kommer
ju statskassan tillgodo oberoende av redovisningsformen.

Vad jag avser med de enskilda järnvägarnas särskilda förhållanden kan
utläsas redan ur det till grund för de sakkunnigas utredning föreliggande
uttalandet av departementschefen. I detta uttalande anmärkes nämligen, att
någon taxehöjning för statsjärnvägarnas vidkommande icke kan anses påkallad
ur affärsmässig synpunkt — men något motsvarande omdöme om de
enskilda järnvägarna har departementschefen ej avgivit och ej heller kunnat
avgiva, enär å departementschefens bord ligger under behandling en framställning
från Svenska Jämvägsföreningen, i vilken föreningen å de enskilda
järnvägarnas vägnar förklarar taxeökningar affärsmässigt påkallade. Visserligen
har departementschefen förklarat, att denna järnvägsföreningens framställning
bör »upptagas till behandling först i ett senare sammanhang» och
väl har i remissyttranden över framställningen anmärkts, att de enskilda
järnvägsföretagen inbördes kunde antagas förete sådana olikheter ifråga
om sina ekonomiska förhållanden, att taxefrågan för varje järnvägsföretag
borde behandlas med beaktande av det företagets särskilda förhållanden,
men oavsett vad som sålunda förekommit bör man enligt min mening knappast
kunna undgå att redan i nu förevarande sammanhang uppmärksamma,
att frågan örn taxehöjningar vid enskilda järnvägar snarast måste erhålla
aktualitet.

Från mina utgångspunkter hade jag därför funnit önskvärt, att de av de
sakkunniga föreslagna taxehöjningama — mot vilkas utformning jag ej
har någon erinran — icke förknippats med tillskapandet av en särskild
trafikskatt. Det statsfinansiella behovet borde ha funnits tillgodosett med
vad som genom taxehöjningama skulle komma att inflyta från statens järnvägar
jämte vad de vinstgivande enskilda järnvägarna skulle komma att inleverera
i ökade skatter av redan förefintliga slag. Detta hade naturligen
föranlett något mindre skatteintäkter än genom den av de sakkunniga förordade
trafikskatten. Men skillnaden skulle med utgångspunkt från de sakkunnigas
beräkningar knappast ha kommit att överskrida 3 miljoner kronor
per år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Med den av mig sålunda förordade ordningen hade åtskilliga fördelar varit
förknippade. De enskilda järnvägarnas behov av taxeökningar hade redan i
nu förevarande sammanhang delvis blivit tillgodosett, varigenom man åtminstone
tills vidare undvikit att befrämja en utveckling mot större skiljaktighet
mellan statens järnvägars och de enskilda järnvägarnas taxor —
en utveckling, vars vådor med skärpa understrukits redan av dåvarande
kommunikationsministern vid behandlingen av taxefrågan i konselj den 27
september 1924. Ur en särskild synpunkt hade samma förhållande tjänat
näringslivet till nytta, nämligen genom att de enskilda järnvägarnas krav
på förhöjda taxor i godstrafik icke bibehållits vid den styrka, varmed kravet
nu framförts. Slutligen hade man undvikit att utan trängande nödvändighet
införa en extraordinär beskattningsform, mot vilken i och för sig starka invändningar
kunna framföras. Bland dessa invändningar vill jag erinra om
att skatten på ett irrationellt sätt drabbar järnvägarna och lämnar övriga
kommunikationsmedel oberörda. Vidare måste skatteformen medföra tidsödande
och kostbart särarbete för uppbörd och kontroll, och slutligen —
sist men icke minst väsentligt — lärer trafikskatten liksom flertalet extraordinära
skatter komma att visa sig svår att avlösa, även sedan de förhållanden
upphört, vilkas förhandenvaro motiverat skatteformens införande.

Av nu angivna skäl har jag för min del ansett, att de sakkunniga bort
till Kungl. Maj:ts prövning framlägga sitt i betänkandet innefattade förslag
med uteslutande av förslaget om trafikskatt och vad därmed sammanhänger.

Stockholm den 18 april 1942.

HJ. LUNDQVIST.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Bilaga A.

Förslag

till

förordning om trafikskatt.

1 §''

För trafik å järnväg, som mot avgift upplåtes till allmänt begagnande,
skall enligt vad nedan sägs till staten erläggas särskild skatt (trafikskatt).

Såsom järnväg skall enligt denna förordning anses jämväl statens järnvägars
billinje Övertorneå—Pajala.

2 §

1 mom. Trafikskatt utgår, med undantag varom i 2 mom. förmäles, å
avgift för befordran av personer, resgods — cyklar och sparkstöttingar däri
inbegripna — expressgods samt hundar och andra djur, vilka fraktdebiteras
såsom resande eller resgods.

2 mom. Trafikskatt utgår icke å avgift för månadsbiljett eller liknande
för viss period gällande biljett, å avgift för rabattkort eller å avgift för befordran
å sträcka icke överstigande 50 kilometer av sparkstötting eller ensitsig,
tvåhjulig cykel utan motor.

3 §•

Kungl. Majit må, då särskilda skäl därtill äro, förordna om undantag från
skattskyldighet beträffande trafiken vid viss järnväg eller järnvägsdel.

4 §•

Trafikskatt utgår med tio procent av den skattepliktiga befordringsavgiften.

5 §•

Skatten erlägges av järnvägens innehavare.

6 §.

På trafiken vid statens järnvägar belöpande skatt skall av järnvägsstyrelsen
för varje kalendermånad senast inom tre månader efter manadens
utgång insättas å statsverkets checkräkning i riksbanken för statskontorets
räkning.

7 §•

Innehavare av enskild järnväg, vid vilken skattepliktig trafik förekommer,
skall för varje kalendermånad, senast inom tre månader efter månadens ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

gång till järnvägsstyrelsen avlämna en på tro och heder avgiven uppgift angående
de skattepliktiga befordringsavgifterna.

Samtidigt med insändandet av uppgift, som i första stycket sägs, skall
järnvägsinnehavaren inbetala enligt uppgiften upplupen skatt genom insättning
å järnvägsstyrelsens postgirokonto.

Till järnvägsstyrelsen enligt andra stycket inbetald skatt skall senast inom
en vecka efter utgången av den för skattens erläggande stadgade tiden
insättas å statsverkets checkräkning i riksbanken för statskontorets räkning.

8 §•

Erlägges på trafiken vid enskild järnväg belöpande skatt icke inom föreskriven
tid, må på framställning av järnvägsstyrelsen utmätning omedelbart
verkställas för skattens uttagande.

9 §■

Järnvägsstyrelsen skall utöva erforderlig kontroll över skattens behöriga
utgörande.

10 §.

Järnvägsstyrelsen må vid vite förelägga innehavare av enskild järnväg att
fullgöra vad honom åligger enligt denna förordning eller med stöd därav
meddelade föreskrifter.

11 §•

Har någon uppsåtligen i uppgift, som avses i 7 §, lämnat oriktigt meddelande
och har därav föranletts, att skatt icke utgått eller att skatt utgått
med mindre belopp än som bort utgå, bote högst fem gånger det belopp,
som imdandragits statsverket. Vid synnerligen försvårande omständigheter
må till fängelse i högst sex månader dömas.

Har någon genom grov vårdslöshet gjort sig skyldig till förfarande, som
i första stycket sägs, vare straffet böter, högst två gånger det belopp, som
undandraga statsverket.

12 §.

Böter och vitén, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla Kronan.

13 §.

Kungl. Majit äger utfärda för tillämpningen av förordningen erforderliga
föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1942.

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Bilaga E.

Detaljmotivering.

Begreppsmässigt är skillnaden mellan järnväg och spårväg icke stor och
det kan i vissa fall vara svårt att av en anläggnings yttre gestaltning eller av
den där förekommande trafiken bedöma, huruvida anläggningen är av ena
eller andra slaget. Avgörande i det avseende, varom nu är fråga, torde enligt
de sakkunnigas mening böra vara, huru anläggningen karakteriseras i den
därför meddelade koncessionen. Härigenom erhålles en klar gräns för förordningens
tillämplighetsområde. Skulle gränsdragningen i något fall leda
till ett sakligt icke tillfredsställande resultat, bör rättelse kunna vinnas genom
att Kungl. Maj :t gör bruk av rätten att meddela undantag från skattskyldighet
beträffande viss trafik. Att trafikskatt bör utgå allenast i fråga om anläggningar,
som äro upplåtna till allmänt begagnande, torde vara tydligt.

Då den av statens järnvägar å linjen Övertorneå—Pajala bedrivna busstrafiken
i taxehänseende fullständigt jämställts med järnvägstrafik, har det
synts de sakkunniga konsekvent, att den även i beskattningshänseende likställes
med sådan trafik.

Förslaget till bestämmelser angående provisorisk höjning av taxorna vid
vissa enskilda järnvägar avser endast de till Svenska Jämvägsföreningen anslutna
järnvägarna. I fråga om de utanför föreningen stående enskilda järnvägarna,
vilka alla äro av ringa ekonomisk betydelse, torde taxehöjningar få
bero på prövning av Kungl. Majit i varje särskilt fall efter framställning av
vederbörande jämvägsförvaltning.

Ur olika synpunkter är det angeläget, att den föreslagna beskattningen genomföres
så snart som möjligt. De sakkunniga få därför föreslå, att förordningen
om trafikskatt och bestämmelserna om taxeändringarna träda i kraft
redan den 1 juli 1942.