Kungl. Maj:ts proposition nr 344 (Proposition 1945:344 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

Nr 344.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om nöjesskatt; given Stockholms slott den 12
oktober 1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om nöjesskatt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 344.

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

Förslag

till

förordning om nöjesskatt

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §■

För nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift,
ävensom för annan nöjestillställning, som i 5 § avses, skall erläggas en särskild
avgift benämnd nöjesskatt.

2 §•

Nöjesskatten fördelas med hälften till staten och med hälften till den
kommun, inom vars område nöjestillställningen äger mm.

3 §•

Med nöjestillställning avses i denna förordning:

a) teaterföreställning, musikunderhållning, litterär underhållning samt
uppvisning i konstnärlig dans;

b) revy-, kabaret- och varietéföreställning;

c) biografföreställning;

d) uppvisning eller tävling i sport, idrott eller gymnastik så ock i yrkesduglighet
eller eljest i skicklighet av visst slag;

e) danstillställning;

f) cirkusföreställning;

g) förevisning av människor, djur eller föremål;

h) marknads- och tivolinöjen; samt

i) annan tillställning, som till sin art och sitt syfte är jämförlig med tillställning
som avses under a)—h).

Till nöjestillställning hänföres icke visning av museum eller annan liknande
inrättning, ej heller utställning av djur eller utställning av konst eller
andra föremål.

4 §•

Såsom nöjestillställning, till vilken allmänheten äger tillträde, skall anses
jämväl nöjestillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i
viss förening eller av inbjudning, därest tillställningen

uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen eller inbjudaren driver
uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 344. 3

eller ingår i ett nöjesföretags rörelse och äger rum i offentlig lokal (abonnerad
föreställning),

eller eljest, såsom med avseende å omfattningen av den krets som äger
tillträde till tillställningen eller de villkor varunder tillträde lämnas, är att
jämställa med tillställning, till vilken allmänheten har tillträde.

5 §•

Anordnas danstillställning, till vilken allmänheten äger tillträde, i lokal
eller å plats, där utskänkning av spritdrycker, vin, pilsnerdricka eller alkoholfria
drycker samtidigt må äga rum, eller i annan lokal, som står i obehindrad
inre förbindelse med lokal som ovan sägs, skall, ändock att särskild avgift
för tillträde till danstillställningen icke uppbäres, nöjesskatt utgå för densamma.

Om sättet för beräkning av nöjesskatten.

6 §•

Nöjesskatten upptages i form av skatt på biljett eller annat bevis, som berättigar
till deltagande i nöjestillställning.

7 §•

Nöjesskatten utgår med 15 procent å bruttopriset för varje biljett, inberäknat
skatten; dock att, om biljettpriset vid biografföreställning överstiger
en krona, nöjesskatten utgör 15 procent av en krona samt 30 procent av återstoden
av biljettpriset.

8 §.

För danstillställning som avses i 5 § skall, där avgift för tillträde till
danstillställningen icke uppbäres eller uppbäres med lägre belopp än nedan
sägs, skatten beräknas som om avgift för varje person, vilken äger rätt att
deltaga i dansen, erlagts med

a) fem kronor, där utskänkning av spritdrycker må äga rum;

b) tre kronor, där utskänkning av vin men ej av spritdrycker må äga rum;
samt

c) en krona 50 öre, där utskänkning av endast pilsnerdricka eller alkoholfria
drycker må äga rum.

Uttages vid sådan danstillställning avgift för varje dans, skall nöjesskatt
utgå som om avgiften för varje dansande par utgjorde minst 50, 30 eller
15 öre för de under a)—c) angivna olika slagen av utskänkningsställen.

9 §•

Såsom biljettpris anses det ordinarie priset för den tillställning, varom
fråga är, utan hänsyn till att nedsättning medgives för vissa grupper av deltagare
eller att biljett utlämnas utan betalning (fribiljett).

I biljettpriset inräknas förköpsavgift, särskild sittplatsavgift eller annan
dylik avgift ävensom sådan program-, garderobs- eller därmed jämförlig avgift,
vars erläggande utgör villkor för tillträde till tillställningen.

Kungl. Majus proposition nr 344.

Avser biljett ett flertal tillställningar eller ett flertal personer, beräknas
skatt därå såsom för motsvarande antal biljetter för en tillställning eller en
person. Har icke vid biljettens utlämnande bestämts, huru många tillställningar
eller personer biljetten avser, beräknas skatten å biljetten till 20 procent
av biljettpriset eller, då fråga är om biografföreställning, till 25 procent
av nämnda pris.

10 §.

Skatt utgår icke:

a) för fribiljett, som utlämnas till begagnande av polismyndighet, ortens
brandväsende eller den, som eljest å tjänstens vägnar skall närvara;

b) för fribiljett, som utlämnas till tidningsredaktion för recension eller anmälan
av nöjestillställning, dock att sådan skattefrihet må åtnjutas för högst
två biljetter till samma tidning för varje tillställning av enahanda beskaffenhet; c)

för fribiljett till nöjestillställning, som avses i 3 § a), då biljetten utlämnas
till begagnande i studiesyfte; samt

d) för fribiljett åt barn under 12 år.

11 §•

Medgives rätt att deltaga i nöjestillställning mot avgift, utan att biljett
eller annat dylikt bevis utlämnas, men kan på annat sätt, såsom genom vändkors
med räkneverk eller dylikt, tillförlitlig utredning vinnas om antalet inträdesavgifter
jämte motsvarande friplatser i olika prislägen, må nöjesskatten
därå beräknas såsom om biljett utlämnats.

Kan sådan utredning icke vinnas, beräknas skatten till 20 procent av det
bruttobelopp, som influtit i inträdesavgifter och andra därmed likställda avgifter,
eller, då fråga är om biografföreställning, till 25 procent av nämnda
bruttobelopp. Där tillförlitlig utredning ej kan vinnas angående den verkliga
bruttoinkomsten, uppskattas denna till bruttoinkomsten vid utsålt hus
eller efter annan lämplig beräkningsgrund.

12 §.

Dar nöjesskatten för biljett eller eljest uppgår till del av öre, avrundas
skattebeloppet till närmast högre hela öretal.

Örn undantag eller befrielse från nöjesskatten.

13 g.

Nöjestillställning, som anordnas av kungl, teatern eller kungl, dramatiska
teatern i Stockholm å lokal, som för teaterns verksamhet i huvudstaden stadigvarande
begagnas, är undantagen från tillämpningen av denna förordning.

14 §.

För nöjestillställning, som tjänar vetenskapligt ändamål, skall nöjesskatt
icke utgå.

Ej heller skall nöjesskatt utgå för nöjestillställning, som anordnas i undervisnings-
eller uppfostringssyfte och som med hänsyn till sitt innehåll jämväl
är ägnad att tjäna sådant syfte.

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

15 §.

I fråga om uppvisning eller tävling i icke professionell idrott eller gymnastik
åtnjutes för varje tillställning befrielse från den del av nöjesskatten, som
belöper å ett sammanlagt avgiftsbelopp av 2 000 kronor.

16 §.

Skall behållning av nöjestillställning användas uteslutande för välgörande
eller allmännyttigt ändamål, såsom för beredande av hjälp åt behövande eller
sjuka, för främjande av barns eller ungdoms vård, fostran eller utbildning
eller för stödjande av rikets försvar, må länsstyrelsen, efter hörande av vederbörande
kommun, medgiva befrielse från nöjesskatten, dock att mot kommunens
avstyrkande befrielse icke må medgivas från den kommunen tillkommande
andelen av skatten. Där behållningen endast till viss del skall användas
för välgörande eller allmännyttigt ändamål må, enligt nyss angivna
grunder, befrielse medgivas från motsvarande del av nöjesskatten.

Befrielse från nöjesskatt må jämväl, enligt i första stycket angivna grunder,
medgivas då skolungdom utan medverkan av utomstående anordnar nöjestillställning,
i vilken till huvudsaklig del ingå andra nöjen än dans och vars
behållning, utan att vara avsedd för välgörande eller allmännyttigt ändamål,
avses skola användas till främjande av skolans bästa eller eljest till att främja
elevers gemensamma intresse.

17 §.

Lämnas ej sådant medgivande som i 16 § sägs eller är fråga örn nöjestillställning
av annat slag än där avses, må kommunen, om skäl därtill äro,
medgiva befrielse från den kommunen tillkommande andelen av nöjesskatten.

18 §.

Preliminärt beslut om befrielse från nöjesskatt enligt 16 eller 17 § må meddelas
innan nöjestillställning hålles. I sådant fall må slutligt beslut, innefattande
befrielse från nöjesskatt, icke meddelas förrän anordnaren av tillställningen
inkommit med redovisning över densamma.

Befrielse från nöjesskatt enligt 16 eller 17 § må icke meddelas i anledning
av ansökan som inkommit senare än tre månader efter det tillställningen
ägt rum.

Örn nöjesskatten vid s. k. sammansätta tillställningar.

19 §.

Är tillställning sammansatt av skilda delar, av vilka någon är alt anse såsom
nöjestillställning, skall frågan huruvida nöjesskatt skall utgå bedömas
med hänsyn till tillställningens huvudsakliga innehåll och syfte. , ,

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn beräkningen
av nöjesskatt för sådan av skilda delar sammansatt nöjes^illställning,
där nöjesskatten för de olika delarna beräknas efter olika grunder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

20 g.

Uttages särskild avgift för tillträde till lokal eller område, inom vilket anordnats
en eller flera särskilda nöjestillställningar, skall, oavsett örn tillställningen
eller någon av dem är avgiftsbelagd eller icke, nöjesskatt utgå å förstnämnda
avgift, såvida denna icke kan anses huvudsakligen avse tillgång till,
förutom själva lokalen eller området, sådana anordningar för vilka nöjesskatt
ej skall utgå.

Örn uppbörd av nöjesskatten.

21 §.

Nöjesskatten skall erläggas av den som anordnar nöjestillställningen.

22 §.

Det åligger den kommun, inom vars område nöjestillställning äger rum,
att fastställa nöjesskattens belopp samt uppbära densamma. Jämväl i övrigt
ankommer det på kommunen att övervaka att gällande bestämmelser rörande
nöjesskatten efterföljas.

De uppgifter som enligt vad nu sagts åvila kommunen skola fullgöras i
Stockholm av Överståthållarämbetet, i annan stad av drätselkammaren samt
på landet av kommunalnämnden, där ej kommunen annorledes bestämt.

23 §.

Där ej Kungl. Majit annorlunda förordnar är anordnare av nöjestillställning
skyldig att till uppbördsmyndigheten överlämna på heder och samvete
avgiven deklaration rörande vid tillställningen influtna avgifter.

24 §.

Det åligger kommun att till statsverket inleverera staten tillkommande
andel av influten nöjesskatt.

Särskilda bestämmelser.

25 §.

Kommuns beslutanderätt i frågor som avses i 17 § må kommunen överlåta
åt den i 22 § andra stycket angivna myndigheten eller åt annan kommunal
nämnd eller styrelse.

26 §.

Äger nöjestillställning rum inom två eller flera kommuner och kunna uppbördsmyndigheterna
i dessa kommuner ej överenskomma om nöjesskattens
uttagande och fördelning, har vederbörande länsstyrelse att på framställning
förordna därom. Höra kommunerna under olika länsstyrelser, bestämma
dessa gemensamt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

27 §.

I fråga om nöjestillställning, som hålles inom municipalsamhälle eller
inom köping vilken ej utgör egen kommun, skall vad i denna förordning
sägs angående kommun äga motsvarande tillämpning beträffande municipalsamhället
eller köpingen.

28 §.

Om ansvar i vissa fall för den som i deklaration, varom i 23 § sägs, lämnat
oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

29 §.

Underlåter någon att inom behörig tid avgiva föreskriven deklaration eller,
då deklaration befunnits ofullständig, att på anmodan av uppbördsmyndigheten
inom förelagd tid fullständiga densamma, vare förlustig rätten att
överklaga uppbördsmyndighetens beslut rörande det skattebelopp, för vars
fastställande deklarationen skolat ligga till grund.

30 §.

Den som icke åtnöjes med uppbördsmyndighetens beslut rörande nöjesskatt
och som ej till följd av stadgandet i 29 § förlorat sin rätt till talan,
äger i beslutet söka rättelse hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola hava
inkommit till länsstyrelsen inom en månad från den dag, då klaganden erhöll
del av beslutet.

I länsstyrelsens utslag i anledning av besvär enligt första stycket eller i
annat ärende rörande nöjesskatt må ändring sökas hos Kungl. Maj:t genom
besvär, vilka skola hava inkommit till finansdepartementet inom en månad
från den dag, då klaganden av beslutet erhöll del; dock äger menighet som
klagar tillgodonjuta femton dagar längre besvärstid än nu sagts.

31 §.

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,
meddelas av Kungl. Majit.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1946, från och med vilken
dag förordningen den 14 juni 1940 (nr 478) om nöjesskatt samt förordningen
samma dag (nr 479) om särskild avgift vid nöjestillställning, anordnad av
kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm, skola upphöra
att gälla.

Sistnämnda båda förordningar skola dock alltjämt äga tillämpning i fråga
örn nöjestillställning, som tagit sin början före denna förordnings ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 oktober
1945.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Möller, Sköld,

Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Zetterberg, Sträng, Ericsson,

Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och ecklesiastikdepartementen
samt t. f. chefen för handelsdepartementet statsrådet Danielson
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga örn revision
av gällande bestämmelser örn nöjesskatt samt anför därvid följande.

Inledning.

De nu gällande bestämmelserna om nöjesskatt äro upptagna i förordningen
den 14 juni 1940 (nr 478) om nöjesskatt samt kungörelsen samma
dag (nr 481) med tillämpningsföreskrifter till nämnda förordning. Genom
förordning den 26 november 1943, nr 786, har nöjesskatteförordningen ändrats
i vissa hänseenden.

Enligt nöjesskatteförordningen gäller såsom huvudregel, att för nöjestillställning,
till vilken allmänheten har tillträde mot avgift, skall uttagas en
särskild avgift, benämnd nöjesskatt, vilken fördelas mellan staten och vederbörande
kommun. Denna nöjesskatt — som upptages i form av skatt
på biljett eller annat bevis, som berättigar till deltagande i nöjestillställning
och beräknas i förhållande till bruttopriset för varje biljett, inberäknat
skatten — utgår efter olika taxor, beroende på nöjestillställningens
art och syfte. Enligt taxa I, som tillämpas dels vid konsert, operaföreställning
och annan musikalisk föreställning, dramatisk och litterär föreställning
samt uppvisning i konstnärlig dans och dels i fråga örn uppvisning
eller tävling i icke professionell idrott samt hästkapplöpning och travkörning,
utgör nöjesskatten 15 procent av biljettpriset. Vid biografföreställning
uttages nöjesskatt enligt taxa II med 15 procent av biljettpriset, när detta
icke överstiger en krona, och eljest med 15 procent av en krona samt 30
procent av återstoden av biljettpriset. Slutligen tillämpas taxa III vid ett
flertal slag av nöjestillställningar såsom vid cirkus-, varieté- och kabaretföreställning,
uppvisning eller tävling i professionell idrott, danstillställning
samt vid marknads- och tivolinöjen. Enligt taxa III utgör nöjesskatten 20
procent av biljettpriset, när detta icke överstiger 50 öre, och eljest 20 procent
av 50 öre samt 30 procent av återstoden av biljettpriset.

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

Är nöjestillstäilning sammansatt av delar, som falla under olika taxor,
bestämmes skatten elter den del som är den huvudsakliga.

Beträffande den s. k. restaurangdansen gälla särskilda regler för beräkning
av nöjesskatten i sådana fall, då särskild avgift för tillträde till danstillställningen
icke upptages eller avgift uppbäres med visst lägre belopp.

Äger nöjestillstäilning rum uteslutande för välgörande eller allmännyttigt
ändamål, må länsstyrelsen, när kommunen det tillstyrkt, medgiva befrielse
från nöjesskatten eller skattebeloppets användande för det ändamål, till vars
främjande tillställningen anordnats. Lämnas ej sådant medgivande av länsstyrelsen
eller är fråga om nöjestillstäilning av annat slag, må kommunen,
när skäl därtill äro, medgiva att den kommunen tillkommande andelen av
skatten återbetalas att användas på nyss angivet sätt.

Nöjesskatteförordningen äger icke tillämpning å nöjestillstäilning, anordnad
av kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm å lokal,
som för teaterns verksamhet i huvudstaden stadigvarande begagnas. Om avgift
för sådan nöjestillstäilning gälla särskilda föreskrifter, upptagna i förordningen
den 14 juni 1940 (nr 479) om särskild avgift vid nöjestillställning,
anordnad av kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm.
Ifrågavarande föreskrifter innebära bland annat, att influtna avgifter
skola användas för dessa teatrars verksamhet enligt Kungl. Maj:ts bestämmande.

Vid 1944 års riksdag var frågan örn tillämpningen av nöjesskatteförordningen
föremål för uppmärksamhet. Sedan riksdagens år 1943 församlade
revisorer framställt vissa erinringar med avseende å bestämmelserna i nämnda
förordning — därvid revisorerna dels påtalat vissa rådande svårigheter
att i praktiken avgöra, huruvida en nöjestillstäilning vore att anse som offentlig
och såsom sådan underkastad nöjesskatt, ävensom att bestämma den
taxa, efter vilken skatt för en viss nöjestillstäilning rätteligen borde utgå,
dels ock påtalat det förhållandet, att de vid s. k. förköp betingade pristilläggen
vore befriade från nöjesskatt -— anförde riksdagen i skrivelse den
10 juli 1944 (nr 455), att riksdagen funne befogat, att åtgärder vidtoges för
att i görligaste mån undanröja de påtalade svårigheterna vid nöjesskatteförordningens
tillämpning och för att åstadkomma en såvitt möjligt likformig
beskattning av nöjestillställningar av samma slag. I skrivelsen anfördes
vidare att, vad beträffade frågan örn beskattning av de s. k. förköpstilläggen,
vissa skäl syntes tala för att skattskyldigheten, på sätt revisorerna ifrågasatt,
utvidgades till att omfatta jämväl dessa tillägg. Under åberopande
härav anhöll riksdagen, som fann lämpligt att omhandlade spörsmål bleve
föremål för vidare behandling, att Kungl. Majit ville låta verkställa översyn
av nöjesskatteförordningen.

Jämväl i vissa andra framställningar till Kungl. Majit lia påyrkats ändringar
i nämnda förordning.

Sedan Kungl. Majit den 20 oktober 1944 bemyndigat chefen för finansdepartementet
att tillkalla högst Ire sakkunniga att inom departementet bi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

träda med utredning om revision av gällande bestämmelser rörande nöjesskatten,
tillkallade jag med stöd av nämnda bemyndigande borgmästaren
J. Laurin, uppbördsintendenten A. Lundberg och ordföranden i svenska
teaterförbundet, regissören Sven d’Ailly att såsom sakkunniga inom departementet
biträda med utredningen, därvid åt Laurin uppdrogs att i egenskap
av ordförande leda de sakkunnigas arbete.

lifter fullgjort uppdrag ha de sakkunniga, vilka antagit benämningen
1944 års nöjesskatteutredning, den 10 februari 1945 till mig överlämnat en
samma dag dagtecknad PM angående ändrade bestämmelser om nöjesskatt.
Denna promemoria torde få såsom Bihang fogas vid statsrådsprotokollet för
denna dag.

översikt över innehållet i de sakkunnigas promemoria.

I promemorian har till en början lämnats vissa statistiska uppgifter
rörande den omfattning i vilken nöjesskatt utgått. Av dessa uppgifter
må här omnämnas, att under år 1943 influtit i nöjesskatt sammanlagt omkring
31,2 miljoner kronor, att statsverkets inkomst av nöjesskatten under
budgetåret 1943/44 uppgått till cirka 17,3 miljoner kronor, samt att den
kommunala andelen av nöjesskatten i städerna under år 1943 fördelats på
taxorna I—III efter procenttalen 12,3, 67,2 och 20,5.

Beträffande gränsdragningen mellan skattepliktiga och
skattefria nöjestillställningar ha de sakkunniga anfört, att
alla de slag av nöjen, som enligt nuvarande bestämmelser och därå grundad
praxis vöre skattepliktiga, borde även i fortsättningen i princip drabbas
av nöjesskatt. Det hade vidare synts de sakkunniga önskvärt att utsträcka
nöjesbeskattningen att omfatta vissa tillställningar, vid vilka förströelsemomentet
vore mera framträdande men vilka icke ansetts ingå i någon
av de i 1940 års förordning uppräknade nöjesformerna. Sålunda borde
alla uppvisningar eller tävlingar i sport, idrott eller gymnastik vara skattepliktiga.
Vidare borde alla slag av uppvisningar eller tävlingar, som icke
avsåge sport eller idrott — t. ex. frågesporttävlan, mannekänguppvisning
samt uppvisning eller tävling avseende viss yrkesskicklighet — ävensom
förevisningar av egenartade människor, djur eller föremål bliva nöjesbeskattade.
Å andra sidan borde till nöjestillställning icke hänföras utställning, ej
heller museum och liknande inrättning samt ej heller annan tillställning,
om den tjänade vetenskapligt ändamål eller anordnades i undervisningseller
uppfostringssyfte.

Vad härefter angår frågorna om skilda taxor eller enhetlig
taxa samt örn skattesatsen ha de sakkunniga för sin del förordat en
enhetlig nöjesskatt å 20 procent. Då emellertid enligt de sakkunnigas mening
en dylik skärpning av nöjesskatten för de nu till taxa I hänföriiga
nöjestillställningama knappast rimligen borde genomföras utan att kompensation
i en eller annan form bereddes icke endast teater- och musikverksamhet
utan även idrottsrörelsen, ha de sakkunniga framlagt vissa förslag till
sådan kompensation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

Sålunda ha de sakkunniga beträffande idrottsrörelsen föreslagit
den lindringen i nöjesbeskattningen, att för uppvisning eller tävling i icke
professionell idrott eller gymnastik eller i hästsport nöjesskatten skulle utgå
endast å det belopp, varmed summan av de erlagda avgifterna överstege 2 000
kronor.

I fråga om nöjesbeskattningen av teater- och musiklivet ha de
sakkunnigas majoritet (Lundberg och d’Ailly) förordat, att höjningen av
denna beskattning skulle kompenseras på så sätt att en viss del — tre procent
— av de sammanlagda nöjesskattemedlen skulle avsättas till en fond,
som enligt Kungl. Maj:ts bestämmande skulle användas till främjande av
teater- och musiklivet. De sakkunnigas ordförande (Laurin) har funnit den
närmast till hands liggande lösningen vara, att då staten redan genom utdelning
av lotterimedel bedreve en omfattande bidragsverksamhet för ifrågavarande
ändamål, en kompensation lämnades åt den teater- och musikverksamhet,
som icke ansåges böra drabbas av skattehöjningen, genom en
utvidgning av den sålunda redan bedrivna understödsverksamheten.

De sakkunniga ha framhållit, att de utgått ifrån att den bestämmelse som
för närvarande gällde örn nöjesskattens fördelning mellan
stat och kommun i princip skulle bibehållas.

Vad angår möjligheterna att erhålla befrielse från nöjesskatt
ha de sakkunniga föreslagit, att örn behållning av nöjestillställning skulle
användas uteslutande för välgörande eller allmännyttigt ändamål länsstyrelsen
skulle äga att, efter hörande av kommunen, medgiva befrielse från
nöjesskatten. Kommunen skulle enligt förslaget äga att, när skäl därtill vöre,
medgiva befrielse från den kommunen tillkommande andelen av nöjesskatten.

Yttranden över de sakkunnigas promemoria.

över de sakkunnigas promemoria ha yttranden efter remiss avgivits av
statskontoret, riksräkenskapsverket, kammarrätten, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i samtliga län, ungdomsvårdskommittén, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, teaterrådet, Kungl, teatern,
svenska teaterförbundet, riksteaterns publikorganisation, svenska musikerförbundet,
Sveriges biografägareförbund, svenska travsportens centralförbund,
jockeyklubben i Stockholm, svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas
riksförbund, föreningen Sveriges idrottsplatser, folkets parkers centralorganisation,
folkets husföreningarnas riksorganisation, Sveriges tivoliägareförening,
svenska exekutionsmännens riksförbund, föreningen Sveriges
landsfiskaler och föreningen Sveriges stadsfogdar. Vid överståthållarämbetets
yttrande har fogats yttrande av en utav uppbördskommissariema i
Stockholm. Länsstyrelserna ha i flera fall vid sina yttranden fogat yttranden
från magistrater, drätselkammare, kommunalnämnder m. fl.

Vidare ha i anledning av de sakkunnigas förslag skrifter inkommit från
teaterledarna Martha Lundholm och Harry Roeck-Hansen, båda i Stock -

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

holm, Nya teatern, Stockholm, Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling
samt Sveriges storloge av IOGT.

Till en början torde jag få lämna en redogörelse för vad i yttrandena anförts
i fråga om huvudpunkterna i sakkunnigförslaget.

a. Allmänna uttalanden.

I åtskilliga yttranden ha anförts vissa mera allmänna synpunkter rörande
för- och nackdelarna med det framlagda sakkunnigförslaget.

Av de yttranden, däri sakkunnigförslaget i princip tillstyrkts, må följande
här omnämnas.

Statskontoret har understrukit, att åtskilliga av de svårigheter, som vore
förknippade med en tillämpning av nu gällande bestämmelser rörande nöjesskatt,
skulle försvinna därest en enhetlig taxa infördes. Jämväl beräkningen
och uppbörden av skattemedel skulle förenklas. Då det framlagda
förslaget förefölle i stort sett väl avvägt, förordade statskontoret, att nöjesskattelagstiftningen
omlades och utformades i enlighet med förslaget.

Uppbördskommissarien i Stockholm har i sitt yttrande, som jämväl åberopats
av Överståthållarämbetet, uttalat att det framlagda förslaget onekligen
innebure en hel del påtagliga förbättringar och avsevärda fördelar framför
nu gällande bestämmelser. Flertalet av de anmärkningar som riktats
mot de nuvarande bestämmelserna hade genom förslaget undanröjts och förslaget
innebure otvivelaktigt en förenkling för såväl uppbördsmyndigheterna
som arrangörerna. I princip syntes därför intet vara att erinra mot ett
antagande av förslaget.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört, att det icke torde råda mer än
en mening om att den gällande nöjesskatteförordningens differentiering av
skilda slag av nöjesanordningar i ett flertal taxor vore förenad med så betydande
brister och olägenheter, att dess slopande och ersättande med en enhetlig
taxa framstode såsom ett oavvisligt krav vid en omarbetning av nöjesskatteförordningen.

Vidare har länsstyrelsen i Kronobergs län framhållit, att den nuvarande
lagstiftningen med olika taxor medfört många svårigheter vid rättstillämpningen.
Genom de sakkunnigas förslag om en enhetlig taxa skulle därför
stora fördelar vinnas för såväl arrangörerna av nöjestillställningar som uppbördsmyndigheterna.

Länsstyrelsen i Blekinge lån har anfört, att fördelen av den förenkling
med avseende å nöjesskattens beräknande, som föreslagits av de sakkunniga,
vore uppenbar. Med en enhetlig taxa komme alla de svårigheter, som för
närvarande förelåge vid avgörandet av till vilken taxa en nöjestillställning
skulle hänföras, att helt bortfalla. För anordnaren av nöjestillställning vore
en enhetlig taxa förmånlig, då han härigenom på förhand visste efter vilken
grund nöjesskatt komme att beräknas. En enhetlig taxa medförde för skattemyndigheternas
del en lindring i arbetet med skattens debitering och uppbörd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, att då fördelarna av
en omläggning vore påtagliga och utredningen tillkommit just i syfte att förenkla
skatteförfarandet, länsstyrelsen för sin del icke hade något att erinra
mot de huvudgrunder, varpå förslaget byggde.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har framhållit, att förslaget syntes innebära
flera påtagliga förbättringar och finge anses väl ägnat att undanröja de olägenheter,
som förefunnes vid tillämpningen av nu gällande bestämmelser
angående nöjesskatt, icke minst beträffande uppbörds- och redovisningsförfarandet.

Folkets parkers centralorganisation har anfört följande.

Det föreliggande förslaget till ny förordning avviker i flera punkter från
nu gällande. Den viktigaste och mest omfattande förändringen torde vara
den, att principen för nöjesskattens uttagande blivit omlagd. Principen med
en enhetlig skattetaxa hälsa vi med tillfredsställelse, då vi genom erfarenhet
av tillämpningen av nu gällande förordning icke ha enbart goda erfarenheter
av densamma. I detta avseende hänsyfta vi närmast på tolkningen av de olika
sceniska prestationerna i folkparkerna, vilka alltid varit en svår stötesten
vid bedömningen och vilka förorsakat många överklaganden, beroende på
olika uppfattningar om de sceniska programmens konstnärliga värde. På senare
år har tillämpats den praxis, att de konstnärliga prestationerna i en folkpark
icke äro avgörande för fastställande av taxegrupp; i stället bedömes uttagandet
av nöjesskatten efter den tid, som scenuppträdandet tager i anspråk
och denna tid jämställes med den tid, som övriga inom folkparken befintliga
nöjen ha till sitt förfogande. Följden av detta har på många håll blivit,
att dansen, som av den tid som folkparken är öppen har längsta tiden till sitt
förfogande, vid bedömandet ansetts utgöra det huvudsakliga, oaktat att vi i
vår verksamhet anordna dansen såsom ett komplement till de övriga förekommande
arrangemangen. Dylika tolkningssvårigheter och därav uppkommande
tvister bortfalla helt genom den nu föreslagna enhetliga beskattningen.

Sveriges tivoliägareförening har ansett, att förslaget till ny förordning örn
nöjesskatt innebure påtagliga förbättringar i förhållande till nu gällande bestämmelser.
Det nuvarande systemet med skilda skatteskalor hade medfört
tolkningstvister såväl beträffande artisternas klassificering i och för sig som
ock särskilt vid avgörandet av, vilken del av en sammansatt nöjestillställning
som skulle anses vara den huvudsakliga. Visserligen bortfölle med enhetsskatten
den förutvarande ekonomiska drivfjädern att framföra artister och
andra attraktioner, hänförliga till taxa I, men föreningen holle före, att såväl
artistkåren som publiksmaken vunnit sådan stadga, att även i fortsättningen
i minst samma omfattning som förut artister av hög klass komme att bliva
anlitade.

I vissa andra remissyttranden har uttalats tvekan om lämpligheten av sakkunnigförslagets
genomförande. Sålunda har länsstyrelsen i Kalmar län
anfört.

Det kan enligt länsstyrelsens förmenande icke anses tillfredsställande att
samtliga nöjestillställningar jämställas i nöjesskattehänseende. Det måste
exempelvis te sig stötande både för anordnarna av sådana i konstnärligt och

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

kulturellt avseende högt stående teaterföreställningar eller konserter, som
verkligen avse att bereda god underhållning, och för den allmänhet, som besöker
sådana tillställningar, att nöjesskatt skall utgå efter samma procentsats,
som gäller för marknads- och tivolinöjen, uppträdanden av kabaretartister,
dansbanor och dylika slag av enklare nöjen, som visat sig medföra en icke
önskvärd förflackning av i synnerhet ungdomens nöjesliv. Därest det läte
sig göra att i en författning tydligt och klart åtskilja olika slag av nöjestillställningar
efter deras inbördes kvalitet i fråga om underhållsvärde och
konstnärlig nivå skulle länsstyrelsen vara mest benägen för att bibehålla den
nuvarande taxeindelningen, därvid nöjesskatten, med borttagande av den för
taxorna II och III gällande progressiviteten, förslagsvis kunde utgå efter 15
procent i taxa I, efter 20 procent i taxa II och efter 25 procent i taxa III. Då
det emellertid icke torde vara möjligt att uppdraga sådana bestämda gränser
emellan olika slag av nöjestillställningar och då de sakkunnigas förslag i denna
del medför påtagliga fördelar i jämförelse med nu gällande bestämmelser

för uttagande av nöjesskatt, ----anser sig länsstyrelsen, örn än med viss

tvekan, böra ansluta sig till de sakkunnigas förslag om fastställandet av en
enhetlig nöjesskatt.

Länsstyrelsen i Kristianstads län, som vitsordat att en enhetlig beskattning
av alla slag av nöjestillställningar medförde avsevärda fördelar, har understrukit
att vissa icke önskvärda konsekvenser skulle uppkomma i följd av
den föreslagna enhetliga skattesatsen. Detta gällde framför allt den höjning
av skatten som den högre taxan medförde för teater och musik. Enligt länsstyrelsens
mening vore det mycket betänkligt att skärpa skatten för de mera
högtstående nöjesarrangemangen, till vilka väl teater och musik finge räknas,
medan enklare och mindervärdigare gynnades genom de föreslagna bestämmelserna.

I huvudsak samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Gävleborgs
län.

Drätselkammaren i Linköping har anfört, att erfarenheten visat att nöjesskatteförordningen
i sin nuvarande form måste anses ofullständig och i vissa
hänseenden mindre väl avvägd. Särskilt hade den i förordningen föreskrivna
differentieringen av nöjesskatten visat sig svår att tillämpa. Så mycket mera
glädjande vore det därför att kunna konstatera, att åtskilliga av de brister,
som vidlådde nöjesskatteförordningen, eliminerats i det föreliggande förslaget.
Ett antal nya bestämmelser hade dessutom tillkommit, bland vilka förslaget
örn en enhetlig taxa för alla slag av nöjestillställningar förtjänade särskilt
omnämnande, enär de fördelar en sådan enhetlig beräkningsgrund
skulle medföra näppeligen kunde överskattas. Ehuru drätselkammaren sålunda
ansåge förslaget i stort sett tillfredsställande, betvivlade drätselkammaren
dock starkt, att detsamma utgjorde den bästa lösningen. Det vore
nämligen uppenbart att en icke önskvärd förskjutning av skattebördan skulle
ske till sämre nöjesarters förmån. Dessutom hyste drätselkammaren den
uppfattningen, att inkomsterna av nöjesskatt efter den nya förordningens
ikraftträdande komma i flertalet kommuner att bliva avsevärt reducerade.
För Linköpings vidkommande komme denna nedgång att uppgå till åtskilliga
tusental kronor. Fördelarna med ett enhetligt taxesystem syntes dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

så uppenbara, att hänsyn till eventuella ekonomiska uppoffringar i detta
sammanhang måste åsidosättas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån har ansett, att fördelen med enhetliga
skattesatser för nöjesskattens uttagande vore ur tillämpningssynpunkt uppenbar.
Icke desto mindre ställde länsstyrelsen sig tveksam till förslaget om en
enhetlig taxa. Differentieringen av nöjesskatten hade onekligen en viss uppfostrande
verkan, då arrangörerna av en tillställning ofta sökte att genom
programmets läggning få skatten beräknad efter så låg taxa som möjligt.
I den mån man lyckades härutinnan minskade visserligen det allmännas
inkomst av nöjesskatten men å andra sidan höjdes vissa nöjestillställningars
allmänna nivå, en fördel som i detta sammanhang icke borde helt förbises.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört följande.

De invändningar av mera principiell art, som kunna resas mot de sakkunnigas
förslag, kunna sammanfattas sålunda. Mera uppmuntransvärda och
i regel ekonomiskt mindre bärkraftiga nöjesformer skulle komma att beskattas
hårdare än nu är fallet. Den föreslagna skattelindringen komme i
realiteten att betyda ett bibehållande av nuvarande system med skilda skattesatser
men med den väsentliga skillnaden, att i stället för en för kvalitativt
jämförbara nöjen nu likartad och rättvis beskattning komme ett system,
som i fråga örn till art och syfte likvärdiga nöjen innebure en differentiering,
vilken måste framstå såsom orättvis och som i det särskilda fallet, vid beviljande
av skattelindring, icke helt uteslöte godtycke och orättvisa. Slutligen
synes skattelindring för många enligt taxa III nu beskattade nöjen
knappast påkallad och den torde sannolikt bliva större än de sakkunniga
antagit. Minskningen i totala inkomsten av nöjesskatten bleve förmodligen
också större än som beräknats.

Berörda förhållanden göra, att länsstyrelsen allvarligen ifrågasätter, huruvida
icke en överarbetning av gällande nöjesskatteförordning i syfte att avhjälpa
densamma ovedersägligen vidlådande brister vore att föredraga framför
införandet av en enhetlig skattesats. Särskilt borde då beaktas bl. a.,
att de föråldrade bestämmelserna i 2 § äro i behov av omarbetning i den
riktning, som skett i förslaget till ny förordning. Vidare att en så klar avgränsning
som möjligt göres mellan nöjen, som böra beskattas efter taxa
I och efter taxa III. Slutligen också att reglerna för beskattning av sammansatta
tillställningar och av inträdesbiljetter till nöjesområden med nöjesformer,
som beskattas efter skilda taxor, ändras och utformas så, att nu
föreliggande osäkerhetsmoment undanröjas.

Svenska stadsförbundet, som avstyrkt de sakkunnigas förslag, har lill motivering
för denna sin ståndpunkt anfört.

Alltsedan nöjesskatten år 1919 infördes, har skatten utgått enligt olika
läxor lör olika nöjen efter en gradering, som sökt ta hänsyn till nöjenas
värde ur kulturella eller andra synpunkter. Att man vid beskattningen bör
eftersträva en sådan gradering av nöjena synes styrelsen uppenbart. Den
graderade taxan har visserligen i sin nuvarande utformning otvivelaktigt medart
åtskilliga olägenheter. När de sakkunniga för att råda bot på olägenheterna
föreslå att belt slopa graderingen, lia de emellertid gått för långt.
Enhetliga och förenklade skattetekniska regler iiro utan tvivel i och för sig
av godo, men deras värde får icke bedömas utan hänsyn till den verklighet
de reglera. Man måste vara beredd att offra smärre värden för att vinna enhetlighet
och förenkling, men vinsten får ej köpas på bekostnad av väsentliga
värden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

De sakkunniga lia själva varit på det klara med att deras förslag har
många icke önskvärda konsekvenser. De lia sökt undvika de svåraste genom
sina i olika alternativ framlagda förslag till stöd åt teater och musik samt
idrott. Förbundet är emellertid övertygat om att förslagen till stöd åt leateroch
musiklivet icke komma att ge effektiv kompensation för skattehöjningen,
särskilt icke åt de mindre konstutövama. Vare sig man föredrar majoritetens
eller ordförandens förslag synes man dessutom, om man alls skall nå någon
effekt nied stödåtgärderna, få lov att sätta i gång en icke obetydlig administrativ
apparat och vara nödsakad att träffa många tämligen ömtåliga
avgöranden om olika företags konstnärliga värde. Förbundet kan ej heller
komma ifrån, att det rent principiellt knappast kan vara riktigt att av vissa
skatteobjekt medvetet uttaga en alltför hög skatt och kompensera detta med
att i gengäld utbetala ett understöd.

I anslutning härtill har stadsförbundet föreslagit att — för att taga fasta
på önskvärdheten av både gradering av nöjena och enhetlighet i taxan —
de nu enligt taxa I beskattade konstnärliga tillställningarna samt icke professionell
idrott och gymnastik helt fritoges från nöjesskatt och att för de
därefter kvarstående skattepliktiga nöjena infördes en enhetlig skattesats om
25 procent. Om detta förslag icke skulle anses genomförbart, ville förbundet
i andra hand föreslå, att de nuvarande skattetaxorna behölles och att
man sökte andra utvägar att undgå de med dem förenade olägenheterna.
Härvidlag borde ifrågakomma en modernisering och differentiering av katalogen
över skattepliktiga nöjestillställningar samt skärpta bestämmelser rörande
beskattning av sammansatta tillställningar och inträdesavgifter till
festplatser o. d.

Drätselkammaren i Malmö har ansett sig böra fästa uppmärksamheten på
att de minst uppmuntransvärda tillställningarna skulle enligt sakkunnigförslaget
komma att erhålla en kraftig reduktion av skattebördan, att teaterföreställningar
och konserter hårt betungades samt att en ej obetydlig minskning
av nöjesskatteintäktema vore att förvänta. I anslutning härtill har drätselkammaren
åberopat en uppställning rörande nöjesskatten i Malmö för
viss tidsperiod, därvid nöjesskatten uträknats dels med tillämpning av nu
gällande förordning och dels i enlighet med de sakkunnigas förslag. Enligt
denna uppställning skulle vid tillämpning av sakkunnigförslaget nöjesskatten
ha minskat med cirka 20 000 kronor för uppvisning eller tävling i icke
professionell idrott, gymnastik och hästsport, med omkring 36 000 kronor
för biografföreställningar och med omkring 79 000 kronor för sådana tillställningar,
vilka för närvarande hänfördes till taxa lil, samt ökat med omkring
81 000 kronor för teater, konserter och liknande tillställningar.

Slutligen har stadsrevisom i Göteborg anfört, att vid en enhetlig skattesats
av 20 procent en minskning i nöjesskatteinkomsten syntes vara att förvänta.
För Göteborgs vidkommande kunde minskningen i inkomsten (den
kommunala delen) beräknas till omkring 77 000 kronor, därav för biografföreställningar
12 000 kronor och för övriga nöjen 65 000 kronor. Härifrån
skulle avgå skatteökningen för nöjen enligt taxa I med omkring 25 000 kronor,
varför den totala minskningen komme att bliva omkring 52 000 kronor,
allt för år räknat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

b. Förslaget om en enhetstaxa d 20 procent av bruttosumman.

I flera remissyttranden har hemställts, att nöjesskatten skulle såvitt anginge
vissa slag av tillställningar fastställas efter andra grunder än de i förslaget
angivna.

Sålunda har stadsrevisorn i Göteborg framhållit, att ökade nöjesskattemedel
skulle kunna tilldelas kulturella institutioner och idrottsrörelsen, därest
nöjesskatten för danstillställningar bibehölles vid en nivå, som nära anslöte
sig till den nu gällande. Jämväl stadsombudsmannen i Göteborg har ansett,
att frågan huruvida den nuvarande taxa III kunde bibehållas för danstillställningar
borde närmare undersökas.

Vidare har länsstyrelsen i Örebro län uttalat att, med hänsyn till marknads-
och tivolinöjenas skadliga inflytande, en strängare beskattning av dessa
nöjen än med 20 procent vore önskvärd. För att icke principen med enhetlig
taxa skulle rubbas syntes det härvidlag böra övervägas örn icke för
skattens beräkning skulle liksom fallet redan vore i fråga om restaurangdansen
fastställas en viss fingerad minimiavgift för deltagande i nöjesanordningen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som avstyrkt en skärpning av nöjesskatten
för teater- och musiktillställningar, har anfört att med hänsyn till
den minskning i nöjesskalteinkomsterna, som i följd härav kunde bliva följden,
en viss höjning av skattesatsen för övriga i 2 § i sakkunnigförslaget
angivna slag av nöjestillställningar borde kunna tagas under övervägande.

I åtskilliga yttranden har påtalats, att en taxa bestämd till 20 procent av
bruttosumman vore alltför hög beträffande vissa slag av nöjestillställningar.

Sålunda har i flera yttranden uttalats, att såväl teater- och musiklivet som
idrottsrörelsen komme att drabbas alltför hårt av nöjesskatten därest de sakkunnigas
förslag genomfördes. Till dessa yttranden torde jag emellertid senare
få återkomma.

Vidare har länstyrelsen i Malmöhus län framhållit, att även om möjlighet
öppnats för viss till teater och musik hänförlig konstnärlig verksamhet att
erhålla kompensation för ifrågasatt skatteförhöjning, så återstode dock ett
flertal till taxa I nu hänförliga föreställningar, för vilka sådan gottgörelse
varken författningsenligt eller på annat sätt kunde påräknas. Detta vore fallet
bl. a. med dels sådan dramatisk och litterär verksamhet, som ej vore scenisk,
dels ock konstnärlig dans. Med hänsyn till art och syfte syntes dessa konstformer
knappast böra i beskattningsavseende ställas oförmånligare än teater
och musik. Det vore därför att förmoda, att krav komme att resas på skattelindring
för även andra nöjen än för dem som medgivits sådan i förslaget.

I vissa yttranden lia framställts förslag om att nöjesskatten för ideella folkrörelser
och ungdomsorganisationer skulle utgå med lägre belopp än vad de
sakkunniga föreslagit.

Länsstyrelsen i Blekinge län har sålunda framhållit, ali någon begränsning
av nöjesskatten lör andra ideella ungdomsrörelser än idrotten icke funnes i
förslaget. Vissa ideella föreningar utförde emellertid ett för ungdomens fost Dihang

till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 344.

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

rån synnerligen betydelsefullt arbete. För anskaffande av medel för sin verksamhet
nödgades dessa ofta anordna nöjes tillställningar, vid vilka skatten
kunde uppgå till belopp, som avsevärt reducerade nettovinsten av tillställningen.
Det kunde ifrågasättas, huruvida icke en lindring beträffande nöjesskatten
borde i någon form beredas föreningar av ifrågavarande slag.

Länsstyrelsen i Västmanlands län bär anfört, att önskemålet att vid den
nödvändiga revisionen av nöjesskatteförordningen kunna lindra skattebördan
för de ideella folkrörelser och ungdomsorganisationer, som för sin verksamhet
vore beroende av inkomster från nöjesanordningar, i det föreliggande förslaget
icke kunnat tillgodoses. Detta vore en olägenhet, vilken nog alltjämt komme
att göra sig påmint. Då länsstyrelsen icke såge sig i stånd att föreslå
några förändringar, vilka skulle skänka de ideella folkrörelserna det stöd som
de behövde, kunde länsstyrelsen dock icke göra annat än förorda sakkunnigförslaget.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat, att länsstyrelsen, i likhet med
ungdomsvårdskommittén, ansåge det önskvärt att skattelättnader kunde beredas
ideella föreningar (ungdomsföreningar ävensom övriga föreningar i avseende
å nöjestillställningar till fromma för samhällsnyttig verksamhet). En
reglering härav efter de grunder ungdomvårdskommittén föreslagit syntes
dock knappast vara praktiskt genomförbar. Nöjesskattesakkunnigas förslag
syntes återigen vara alltför snävt, varför länsstyrelsen ifrågasatte ytterligare
överväganden rörande skattelättnader för här berörda tillställningar.

Ungdomsvårdskommittén har anfört, att möjlighet funnes att inom det av
nöjesskattesakkunniga uppdragna systemet underlätta ungdomsföreningarnas
verksamhet. Enligt kommitténs mening vore härvid den lämpligaste vägen
att anknyta till den egenskap hos ungdomsföreningarnas offentliga tillställningar
som mest skilde dem från nöjesanordningar i förvärvssyfte, nämligen
den lilla skalan. Om dessa föreningar beviljades skattefrihet för ett fåtal tillställningar
per år intill ett så lågt intäktsbelopp som 100 kronor per gång
kunde knappast någon risk för bulvanförhållande uppstå. Det från många
håll framförda och i åtskilliga trakter psykologiskt viktiga önskemålet att
motverka ett överdrivet dansande bland ungdomen skulle samtidigt kunna
förverkligas genom att maximera det antal tillställningar med skattelättnad
där dans finge förekomma. Under sådana begränsade villkor borde det ej
heller möta något hinder att överlåta prövningen helt på länsstyrelserna.
Kommittén förordade sålunda att länsstyrelserna bemyndigades befria ideell,
religiös eiler politisk ungdomsförening från nöjesskatt för högst sex nöjestillställningar
per år, varav högst tre med dans, intill ett avgiftsbelopp på 100
kronor per gång.

Folkets husföreningarnas riksorganisation har yttrat, att organisationen ville
anföra några synpunkter angående nöjesskattens verkningar för de ideella
organisationerna, dit också folkets hus föreningarna räknades. Erfarenheten
visade, att nöjesskatten vore ett väsentligt hinder i dessas arbete. Exempelvis
ungdoms- och kvinnoklubbar liksom folkets hus och andra föreningar för
samlingslokaler beredde de ledande nästan uteslutande utgifter och uppoffringar.
Styrelseledamöterna måste använda så gott som all sin fritid för att

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

hålla rörelsen i gång. Till folkets hus styrelser utginge som regel visserligen
något arvode men ingalunda av en storleksordning, som ens tillnärmelsevis
lämnade ersättning för utfört arbete. Arvoden av sådan storleksordning skulle
nämligen i de allra flesta fall medföra, att verksamheten ginge med förlust.
Med hänsyn härtill vore det ofta mycket svårt att erhålla dugliga styrelseledamöter,
så mycket mer som vederbörande såge, hur allt vad de lyckades arbeta
samman ginge till föreningens uppgift ovidkommande utgifter: skatter (krono-,
värn-, kommunal-, omsättnings- och nöjesskatt), avgifter till Stim, till
musikkapell, till statspolis och annat. Skatte- och andra myndigheter syntes
alldeles sakna förståelse för att folkets hus föreningarna tjänade allmänheten,
och att de vöre en tillgång för hela samhället — också de bidroge att hålla den
demokratiska samhällsordningen vid makt. Det kunde icke vara riktigt, att
folkets hus föreningarna behandlades efter samma skatteprinciper som exempelvis
aktiebolag och andra organisationer, genom vilkas verksamhet enskilda
erhölle större eller mindre inkomster. Med hänsyn till det anförda hemställdes
att så småningom en annan ordning bomme till stånd, så att icke de folkliga
organisationernas verksamhet i längden helt omöjliggjordes. Under alla förhållanden
syntes det rimligt, att folkets hus och andra föreningar för hållande
av samlingslokaler jämte ideella föreningar som t. ex. ungdoms- och
nykterhetsföreningar finge samma förmåner som föresloges för idrottsrörelsen.

Vidare har gentemot sakkunnigförslaget erinrats, att enhetstaxan, bestämd
till 20 procent, skulle innebära en icke önskvärd skärpning av nöjesskatten
för de mindre biograferna.

I detta hänseende har Sveriges biografägareförbnnd anfört följande.

En övergång från en progressiv till en rent proportionell skattesats innebär
otvivelaktigt en förenkling, vilken i och för sig är ägnad att medföra
vissa fördelar. Den föreslagna enhetliga skatteprocenten kommer dock oundvikligen
att verka orättvis för de mindre biograferna. För dessa, vilka utgöra
det stora flertalet av landets biografer och som tillämpa de lägsta biljettpriserna,
betyder förslaget en avsevärd reducering av nettobehållningen.

De sakkunniga ha beträffande de mindre biograferna framhållit att biografägaren
kan bestämma priserna efter vad han själv finner lämpligast och
således är oförhindrad att behålla nuvarande priser för de sämre platserna
och lägga på så mycket per biljett för de bättre, att nöjesskatteökningen kompenseras.
Frånsett att detta icke står i överensstämmelse med de principer,
efter vilka priskontrollnämnden f. n. bedömer frågan örn höjning av biljettpriserna
eller reglering av biljettpriserna i olika prislägen, torde resonemanget
knappast hålla streck i praktiken.

Det genomsnittliga biljettpriset är för hela landet en kr. 50 öre och för
Stockholm en kr. 70 öre. Räknat på dessa genomsnittspriser medför ändringen
icke någon förhöjning av skatten. Före den år 1942 företagna höjningen
av biljettpriserna tillämpade emellertid ett avsevärt antal landsortsbiografer
ett biljettpris av en kr. Någon höjning av de lägre biljettpriserna torde enligt
tidigare erfarenheter icke bliva möjlig vid återgång till normala tider, utan
man måste säkerligen snarare räkna med en sänkning av de nu tillämpade
priserna, eventuellt till förkrigsnivån. Då de mindre biograferna dessutom
ofta tillämpa ett enlietspris för samtliga platser i lokalen, kan någon fördelning
av skattebördan efter biljettpriserna icke heller ifrågakomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

Det nuvarande systemet med progressiv beskattning torde väl vara den
form som är mest rättvis, och då nuvarande redovisningssystem fungerat
utan anmärkning och effektivt kontrolleras genom såväl vederbörande skattemyndigheter
som filmägarnas kontrollförening, synes tillräcklig anledning ej
föreligga att för biografernas del företaga ändring av nöjesskattens beräkning.

Folkets hus föreningarnas riksorganisation har i denna fråga uttalat, att
organisationen i princip ej hade något att erinra mot tanken på enhetlig nöjesskatt.
Det borde dock understrykas, att denna taxa, örn föreliggande förslag
antoges, komrne att verka orättvist. Det stora flertalet biografer, tillhörande
Sveriges folkbiografer aktiebolag, vilka lydde under organisationen,
hade enligt nu gällande skattebestämmelser icke betalat 20 procent i nöjesskatt.
I praktiken skulle därför med den förslagna ordningen de mindre biograferna
få höjd nöjesskatt, under det att de större finge lägre sådan. Måhända
invändes här, att skillnaden mot nuvarande förhållanden ej bleve så
stor, alldenstund höjningen blott skulle röra sig om något över en procent,
men toges hänsyn till det stora antalet små biografer i landet, vore det uppenbart,
att också en liten procentsats betydde avsevärd merbelastning för
den rörelse företagen tjänade. För folkets hus- och föreningsbiografer bleve
höjningen så mycket orättvisare, som hela överskottet på biografdriften användes
för underhåll av samlingslokalerna och för att bereda de ideella organisationerna
låga hyror. Eventuellt vöre det med hänsyn till vad sålunda
anförts bättre att åtminstone för biograferna bibehålla nuvarande nöjesskattebestämmelser.
Anvisningen av de sakkunniga att biografägaren kunde bestämma
relationen mellan högre och lägre priser, som han själv funne lämpligast,
kunde icke utan vidare efterkommas. I detta sammanhang vore det
motiverat med en gensaga mot den uppfattning vissa myndigheter företrädde,
nämligen att biograferna utan vidare representerade en mindervärdig förströelseform.
Väl kunde medgivas, att det i alltför stor utsträckning bjödes
mindre god film, men det skulle å andra sidan icke förbises, att biografbesök
på grund av ekonomiska och andra skäl vöre snart sagt den enda förströelse,
som stöde stora befolkningslager till buds. I exempelvis avlägsna bygder erbjöde
biograferna människorna omväxling i vardagens grå enahanda, den
ökade trevnaden och bröte isoleringen. Filmen utförde i stora delar av landet
en stor mission, i dubbel mening i de fall inkomsterna av filmförevisning
ginge till samlingslokaler, en omständighet som statsmakterna och myndigheterna
borde beakta på ett helt annat sätt än vad f. n. vore fallet.

I samband härmed må omnämnas att svenska landskommunernas förbund
anfört, att en för landsbygdens del något betänklig konsekvens av införande
av en enhetlig taxa för nöjesskatt vöre den, att de mindre biografföretagen
komme att utsättas för något förhöjd beskattning. Förbundet hade tagit denna
omständighet under övervägande enär dylika företag förekomme rikligt
på landsbygden. Enligt förbundets uppfattning behövde man emellerlid ej
befara, att skatteökningen bleve av sådan storlek, att den skulle utgöra hinder
för en sund biografverksamhet på landsbygden. För övrigt medförde in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

förandet av en enhetstaxa för nöjesskatten så påtagliga fördelar ur olika
synpunkter att smärre nackdelar med en sådan taxa finge anses vara ovidkommande.

c. Nöjesskatten å idrottsrörelsen.

De sakkunnigas förslag om begränsning av nöjesskatten å idrottsrörelsen
har i allmänhet icke mött någon erinran under remissbehandlingen.

Statskontoret, som för sin del förordat, att idrottsrörelsen bereddes vissa
skattelättnader, har uttalat att ämbetsverket hyste en viss tvekan örn var
gränsen för skattelindringen borde dragas. Med hänsyn till vad de sakkunniga
anfört ville ämbetsverket dock icke motsätta sig det framlagda förslaget
i denna del.

Vidare har länsstyrelsen i Kristianstads län ansett, att den av de sakkunniga
föreslagna lösningen av frågan om kompensation åt idrottsrörelsen vore
tillfredsställande.

Även föreningen Sveriges idrottsplatser har tillstyrkt sakkunnigförslaget i
förevarande del.

Svenska travsportens centralförbund och jockeyklubben i Stockholm ha i
gemensamt yttrande anfört, att för hästsportens vidkommande skulle en ökning
i nöjesskatten inträda först då bruttoinkomsterna överstege 8 000 kronor.
Så höga inkomster inflöte för närvarande i regel endast vid så kallade
stordagar men i stället vore prissummorna sådana dagar avsevärt högre än
eljest, varför ökade inkomster då vore särskilt behövliga. Skulle bruttoinkomsterna
framdeles genomsnittligt överstiga 8 000 kronor till följd av inflation
eller annan orsak komme nöjesskatten att bliva högre än den nu utgående
och detta skulle innebära ett avsteg från den av riksdagen uttalade
principen för hästsportens beskattning, varför en ändring av de föreslagna
beskattningsgrunderna kunde bli nödvändig i framtiden. De sakkunnigas
förslag tillstyrktes under förutsättning att skattegrunderna fastställdes i enlighet
med förslaget. Däremot avvisades bestämt varje förslag till skärpning
av skatten, enär detta skulle strida mot riksdagens uttalanden angående hästsportens
ställning i nöjesskattehänseende.

I vissa remissyttranden har uttalats, att idrottsrörelsen borde beredas
större förmån i fråga örn nöjesbeskattningen än de sakkunniga förordat.

Uppbördskommissarien i Stockholm har i sitt av Överståthållarämbetet
åberopade yttrande anfört, att det med tanke på idrottsrörelsens stora nationella
betydelse kunde ifrågasättas örn den av de sakkunniga förordade
lindringen vore tillräcklig; det kunde t. o. m. ifrågasättas örn icke idrotten
borde vara helt fri från nöjesbeskattning. Å andra sidan skulle måhända
en sådan åtgärd framstå som en orättvisa mot de tillställningar av kulturell
eller konstnärlig betydelse, som nu beskattades och som icke gärna kunde
helt befrias från nöjesskatt; det skulle säkerligen på många håll tolkas
som ett gynnande av kroppskulturen på bekostnad av den andliga odlingen.
Det kunde ej heller bestridas alt många av de stora idrottsevenemangen

Kunell. Maj.ts proposition nr 344.

hade karaktären av rena folknöjen, där det privatekonomiska intresset kunde
spela en icke oväsentlig roll. Att under sådana förhållanden lämna dessa
tillställningar helt utanför nöjesbeskattningen kunde synas oriktigt, så mycket
mer som fallet icke alltid vöre, att behållningen tillfördes idrottsrörelsen
såsom sådan.

Ungclomsvårdskommittén har anfört, att de motiv för en fullständig befrielse
från nöjesskatt, som kommittén tidigare anfört, fortfarande hade sin
giltighet beträffande icke professionell idrott och gymnastik. För den händelse
det emellertid skulle anses önskvärt med en viss differentiering mellan
smärre och större idrottsevenemang ville kommittén alternativt förorda
att nöjesskatten för tävlingar och uppvisningar i icke professionell idrott
sattes till 10 procent å det belopp, varmed summan av de erlagda avgifterna
överstege 2 000 kronor. Avgörande för kommitténs ställningstagande härvidlag
hade varit, att även de stora evenemangen och icke minst dessa hade
en sådan betydelse för idrottsarbetet i dess helhet att en ekonomisk lättnad
vore synnerligen önskvärd, medan däremot en sådan skärpning som utredningen
tänkt sig så fort bruttointäkten överskrede 8 000 kronor måste få
ogynnsamma verkningar.

Vidare har svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund —
som framhållit att den frivilliga idrottsrörelsen numera allmänt erkändes
såsom landsgagnelig och att det ojämförligt övervägande antalet av förbundets
omkring 7 600 föreningar betungades av ekonomiska svårigheter, vilka
utgjorde en hämsko på idrottsrörelsens fortsatta utveckling — hemställt
att inkomsterna av tävlingar och uppvisningar i icke professionell idrott,
anordnade av organisationer anslutna till förbundet, måtte helt befrias från
nöjesskatt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anfört, att länsstyrelsen icke kunde
tillstyrka att uppvisning eller tävling i hästsport likställdes med gymnastikoch
idrottstävlingar. Beträffande detta sistnämnda slag av tävlingar ansåge
länsstyrelsen att gränsen för skattebefrielse borde sättas vid ettusen kronor
i stället för föreslagna tvåtusen kronor. Genom en sådan gränsdragning
vunnes syftet i fråga om alla mindre, lokala idrottstävlingar.

d. Nöjesskatten å teater- och musiktillställningar.

Förslaget om tillskapandet av en särskild fond för främjande av teater -och musiklivet, vilket förslag förordats av de sakkunnigas majoritet, har
tillstyrkts av sex länsstyrelser samt av vissa sammanslutningar.

Beträffande innehållet i länsstyrelsernas yttranden må omnämnas, att
länsstyrelsen i Kalmar län förutsatt, att medel ur fonden icke komme huvudsakligen
de större städernas teater- och musikliv till godo, utan att jämväl
intresset för god teater och musik i mindre städer och samhällen genom
anslag ur fonden stimulerades och vidmakthölles. Det kunde rentav ifrågasättas,
örn icke fondens medel framför allt borde användas till främjande
av god teater- och musikunderhållning i dessa städer och samhällen, där

Kunni. Maj:ts proposition nr 344.

teater- och musiklivet på grund av bristande ekonomiska förutsättningar
ofta förde en tynande tillvaro.

Länsstyrelsen i Blekinge län har förutsatt, att understöd ur fonden skulle
kunna utgå icke allenast till företag, som nu åtnjöte statsunderstöd, eller
till olika teater- och musikorganisationer utan även till enskilda konsertarrangörer
och teaterturnéer, som vore förtjänta av bidrag. I annat fall
kunde tänkas, att dessa senare koinrne att alltför hårt drabbas av den ökade
nöjesskatten.

Vidare har folkets parkers centralorganisation anfört följande.

Konsekvensen av den enhetliga skattetaxan medför, att all teaterverksamhet
erhåller en högre beskattning. Även om denna förhöjning i viss män
utjämnas med den sänkning av skatten, som är föreslagen på övriga nöjen,
så blir det en ganska dryg merutgift för de folkparker, vilkas sceniska
program utgöras av övervägande teater. Vid de fasta teatrarna, exempelvis
i Stockholm, kan det befaras, att en ökad beskattning kommer att medföra
en kvalitetsförsämring av repertoaren, något som enligt vår åsikt bör förhindras.
De statliga teatrarna ha för sin verksamhet ett betydande anslag
och äro därtill befriade från nöjesskatt, då däremot de teatrar som drivas
i enskild företagsamhet icke lia något anslag för sin verksamhet och därtill
få 20 procent nöjesskatt att inleverera. Svårigheterna för dessa privata
utövare att fortfarande hålla en god ensemble och god och förstklassig repertoar
bliva naturligtvis mycket omfattande och kunna vara hämmande
på hela teaterverksamhetens framtida utveckling. Den föreslagna åtgärden
att av den ökade beskattningen å teater bilda en fond är enligt vår åsikt
en välbetänkt åtgärd, då det med dessa medel kan utanordnas kompensation
för merkostnader, som av skatteökningen förorsakas även god teater.

Det förefaller oss emellertid, som örn det förslag, som utredningens majoritet
stannat för, vore alltför vittomfattande och även i sin utformning giver
för stora löften till skilda konstnärliga utövare. De bestämmelser, som
komma att fastställas i händelse denna fond kommer till stånd, böra utformas
på sådant sätt, att det stöd som kan erhållas blir en verklig hjälp tolde
behövande och för dem, som äro värda en uppmuntran i detta avseende.
Stor vikt bör också läggas vid att de, som skola handhava denna fond och
fördela från denna utgående anslag, äro personer, som lia möjligheter att
bedöma de krav, som komma att ställas från respektive utövare, och göra
detta på sätt som kan vinna allmänt erkännande.

Folkets husföreningarnas riksorganisation har understrukit det behjärtansvärda
i de sakkunnigas förslag, att en särskild fond upprättades för
teater och musik. Därest så skedde, borde emellertid det organ, som skulle
utdela medel ur fonden, erhålla en sammansättning som garanterade full
rättvisa. Avsikten med fonden syntes icke vara, att medel ur densamma
skulle kunna lämnas också för inrättande av teaterscener. För hundratals
platser i landet visade dock erfarenheten, att bristen på scener och därtill
hörande anordningar omöjliggjorde varje form av teaterverksamhet. Det
centrala problemet vore, örn man under vintertiden ville bereda de breda
folklagren ökade möjligheter lill förströelse genom teater och musik.

Den av de sakkunnigas ordförande tillstyrkta utvägen alt bevilja ökade
anslag av lotterimedel har förordats av det övervägande antalet myndigheter
och av flera andra remissinstanser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

Statskontoret har anfört, att det förefölle ämbetsverket naturligare att anknyta
utdelningen av kompensationsunderstöd till beviljandet av bidrag av
lotterimedel. Statskontoret förordade fördenskull, alt tilldelningen av understöd
till den icke statliga teatern och musiklivet utökades i den mån verksamheten
ansåges i behov av ökat stöd på grund av nöjesskattens höjning.
En sådan ökad medelsanvisning syntes böra hållas inom ramen av ett belopp,
motsvarande den genom nöjesskatteökningen stegrade skatteintäkten.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har uttalat, att förslaget örn avsättning
av tre procent av nöjesskatten till en fond att användas till främjande
av teater- och musiklivet finge anses utgöra ett avsteg från utredningsmännens
eljest konsekvent genomförda strävan att förenkla och rationalisera
arbetet med uppbörd och redovisning av nöjesskatten.

Drätselkammaren i Linköping har ansett, att det för kommunernas vidkommande
mest vägande skälet mot en fondavsättning syntes vara, alt den
andel örn 1 V2 procent av nöjesskattemedlen, som kommun skulle nödgas
avstå ifrån, oftast komme andra större kommuners teater- och musikliv
till godo. En viss förskjutning i förhållandet mellan till fonden avsatt och
trän fonden bekommet kapital syntes därför ofrånkomlig. Drätselkammaren
anslöte sig sålunda till det av de sakkunnigas ordförande framlagda förslaget.

Även svenska landskommunernas förbund har anslutit sig till sistnämnda
förslag. Till stöd härför har förbundet anfört, att ett genomförande av majoritetens
förslag skulle medföra ett visst gynnande på bl. a. landsbygdens
bekostnad av teater- och musiklivet i de större städerna, samt att det vore
föga lämpligt att fördelningen av det allmännas stöd åt teater- och musiklivet
skulle handhavas av skilda centrala organ.

Jämväl vissa andra förslag till beredande av lindring i nöjesbeskattningen
av teater- och musiktillställningar ha behandlats i remissyttrandena.

Det av de sakkunniga diskuterade tredje alternativet med en nöjesskatt
av 10 procent har tillstyrkts av länsstyrelsen i Kronobergs län, som anfört
bl. a. följande.

Oavsett vilket av de sakkunnigas förslag till understödsverksamhetens
ordnande som väljes, torde ett betydande antal ansökningar örn understöd
vara att förvänta. Det synes därför kunna ifrågasättas, om prövningen av
dessa ansökningar blir vare sig mindre arbetskrävande eller mindre grannlaga
än avgörandet av inkomna framställningar om nedsättning av taxan
för vissa nöjesutövare inom teater- och musiklivet, som ett genomförande
av alternativ III skulle medföra. Olägenheterna med att taxan icke bleve
enhetlig, därest detta av de sakkunniga övervägda men icke förordade alternativet
skulle genomföras, får ej förbises men bör e'' heller överskattas. Då
dispenseringen skulle handhavas av en för hela riket gemensam nämnd,
får det antagas, att rättstillämpningen i varje fall kommer att bliva väsentligt
mera enhetlig än nu är fallet med många olika beslutande organ. De
felaktigheter i rättstillämpningen, som företrädesvis förekommit, torde bero
därpå, att tillställningar av arrangörerna ofta felaktigt rubriceras såsom
teater eller konsert, ehuru tillställningarna icke fylla måttet för sådan be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

nämning. Då dispens för tillställningar av ej fullgod beskaffenhet måste
anses utesluten, torde hittills förelupna felaktigheter vid skattens uttagande
kunna undvikas för framtiden. Då alternativ III måste anses innebära ostridiga
fördelar genom alt det kulturellt betydelsefulla teater- och musiklivet
därigenom kan undgå skattehöjning och nedgången i skatt härigenom ej
heller torde bliva väsentlig, vill länsstyrelsen för sin del förorda, att det
allvarligt överväges, huruvida icke detta alternativ kan läggas till grund
för nya bestämmelser i hithörande avseende.

Vidare har svenska teaterförbundet hemställt, att nöjesskatten för teatern
måtte nedsättas till 10 procent. Skulle detta yrkande icke kunna accepteras,
hemställde förbundet i varje fall, att den skattebefrielse intill 2 000 kronor,
som föreslagits för idrottens del, måtte tillämpas jämväl i fråga örn teaterverksamheten.
Det funnes, såvitt förbundet kunde förstå, inga bärande skäl
som kunde tala för ett premierande av idrotten i detta sammanhang men
väl starka ekonomiska och kulturella skäl, som talade för att den för idrotten
föreslagna befrielsen i första hand borde gälla för teatern.

Jämväl länsstyrelserna i Östergötlands och Gotlands län lia förordat, att
för teaterföreställningar och konserter skulle gälla samma skattelindring
som ifrågasattes för idrottsrörelsen.

Överståthållarämbetet har uttalat, att det vore tvivelaktigt, örn anordningen
med en särskild fond innefattade den lyckligaste lösningen av frågan.
Det syntes innebära en onödig omgång att den konstnärliga verksamhet, som
ansåges förtjänt av lindring i beskattningen eller fullständig befrielse därifrån,
skulle först beskattas för att sedan i annan ordning beredas en däremot svarande
kompensation. Vidare kunde med den föreslagna anordningen befaras
att enskilda konsertgivare, recitatörer eller enstaka teaterturnéer, ehuru därtill
förtjänta, icke komme att erhålla kompensation för den ökade skattebelastningen.
Överståthållarämbetet holle därför före att den skattefrihet
eller den lindring i beskattningen, som vid en enhetlig skatt å 20 procent
tvivelsutan borde beredas företag av här berörda art, på ett mera både enkelt
och rättvist sätt kunde genomföras medelst antingen ett eftergivande i
förväg helt eller delvis av skattskyldigheten för viss verksamhet eller en
efterföljande restitution av skatten eller del därav för särskild föreställning.
Genom sistnämnda förfarande skulle, örn sådant ansåges erforderligt, kunna
ernås att prövning av frågan, huruvida en viss nöjestillställning vore av
sådan kulturell betydelse eller holle en sådan god konstnärlig standard att
reducering av nöjesskatten borde medgivas, komme att ske i omedelbar
anslutning till nöjestillställningen i fråga, varjämte skaltelindringen direkt
och omedelbart skulle komma just den tillgodo, som gjort sig förtjänt av
det allmännas stöd i denna sin verksamhet. En sådan lösning komme säkerligen
även att bättre stimulera igångsättandet av litterära eller konstnärliga
föreställningar än den förvisso mycket osäkra förhoppningen att någon gång
i framtiden återfå större eller mindre del av den erlagda skatten i form av
ett understöd eller ett stipendium, önskvärt vöre att prövning av hithörande
frågor skedde efter för riket i dess helhet enhetliga grunder genom en enda
statlig myndighet. Det organ som framför andra syntes besitta förutsättning -

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

ar för ett rättvist bedömande av frågan, huruvida skatt borde belt eller delvis
eftergivas för nöjestillställning på grund av dess kulturella betydelse, vore
teaterrådet.

Stadsombudsmannen i Göteborg bar i sitt av länsstgrelsen i Göteborg och
Bohus län åberopade yttrande anfört, att även om den av de sakkunnigas
ordförande tillstyrkta anordningen vore att föredraga framför den av utredningsmajoriteten
förordade utvägen, ville det dock förefalla som örn det
kunde finnas möjlighet att lösa frågan på ett annat sätt, genom vilket den
kulturellt värdefulla teater- och musikverksamheten kunde premieras utan
att man som regel behövde använda den renodlade understödsformen. Om
man från regeln örn enhetstaxa gjorde den avvikelsen att sådana företag
inom teater- och musiklivet, vilka åtnjöte understöd av lotterimedel — eventuellt
även annan form av statsunderstöd — skulle beskattas efter en taxa
av 15 procent i stället för 20 procent, så un dveke man för dessa ur kulturell
synpunkt mera värdefulla nöjestillställningar den högre beskattning,
som drabbade andra, i mindre grad önskvärda nöjestillställningar. En dylik
i nöjesskatteförordningen direkt inskriven beskattningsregel kunde kompletteras
med en anordning, varigenom teaterrådet och musikaliska akademien
erhölle bemyndigande att centralt pröva frågan örn tillämpning av 15 procenttaxan
även för enskilda konsertgivare och enstaka teaterturnéer, vilkas
föreställningar funnes äga det konstnärliga eller kulturella värde att
det vore rättvist att även för deras del tillämpa en lägre nöjesskattetaxa.
Innan det nu föreliggande förslaget bleve föremål för definitiv prövning från
statsmakternas sida syntes den här berörda vägen böra närmare undersökas.

Vidare må omnämnas, att teaterrådet helt avstyrkt de sakkunnigas förslag
rörande nöjesbeskattning av teater- och liknande tillställningar. Till motivering
härför har teaterrådet anfört följande.

Den föreslagna enhetliga nöjesskatten har motiverats med nu föreliggande
svårigheter att bestämma, huruvida vissa nöjestillställningar skola beskattas
enligt taxa I eller taxa lil. Teaterrådet vill framhålla, att utredningens förslag
i stort sett allenast innebär en överflyttning av dessa svårigheter från
skattemyndigheterna till andra institutioner. Den av majoriteten föreslagna
nämnden skulle utan tvivel erhålla en vida svårare och ömtåligare uppgift
vid sin prövning av vilka företag och tillställningar som kunde befinnas
värda subvention och vilka som icke borde komma i åtnjutande härav, än
de bedömanden som enligt det nu tillämpade systemet åvila skattemyndigheterna.
Även de till omfattningen åtskilligt mindre uppgifter som enligt ordförandens
förslag skulle anförtros åt musikaliska akademien och teaterrådet,
måste komma att pålägga dessa myndigheter en prövning av olika frågekomplex
av särdeles svår och finkänslig natur.

Såväl majoritetsförslaget som ordförandens förslag vila på den förutsättningen
att en ytterligare statssubvention av värdefullare musik- och teaterföretag
och tillställningar bör komma till stånd på bekostnad av övriga nöjestillställningar.
Lämpligheten härav synes teaterrådet kunna ifrågasättas
och det anförda motivet — önskan att för vissa företag neutralisera den enhetliga
nöjesskattens verkningar — synes i varje fall alldeles otillräckligt.
Enligt teaterrådets mening verkar det även i hög grad motbjudande, att det

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

allmänna genom något eller några av sina organ skulle sätta sig till doms
över den konstnärliga halten och den samhällsgagnande beskaffenheten av
allt vad teater och musik heter i vårt land. Särskilt på detta område skifta
meningarna kanske mera än på något annat. Den ifrågasatta subventionsutdelningen
skulle också säkerligen bli föremål för ett större mått av kritik
och klander än någon annan form av statssubvention. Härtill kommer att ett
dylikt subventionssystem lätt skulle få karaktären av ett allmänt statsförmvnderskap
över vad som vid var je tidpunkt skall anses konstnärligt värdefullt
på musikens och teaterns område.

Teaterrådet vill i detta sammanhang framhålla, att det hade varit önskvärt
örn utredningen i stället för att fastlåsa sig vid principen om en enhetlig
taxa, varigenom utredningen kommit att stanna för det enligt rådets mening
föga lyckligt utformade subventionssystemet, hade framlagt ett förslag,
som inom ramen för nu gällande bestämmelser sökt undanröja föreliggande
svårigheter i gränsdragningen mellan teater- och musiktillställningar, som
falla under taxa I och taxa III. Här synes det främst gälla att avgöra till
vilken taxa de moderna revyerna skola hänföras. Teaterrådet hyser den uppfattningen,
att det utan olägenhet låter sig göra att låta alla revyer — antingen
dessa ha en s. k. röd tråd eller icke — liksom varieté- och kabaretföreställningar
föras under taxa III. Det kan visserligen i särskilda fall vara
vanskligt att definiera begreppet revy, men teaterstycken, vare sig med eller
utan musik och dans, med dagsaktuella anspelningar av skämtsam art böra
utan tvivel gå in under detta begrepp. Skulle en sådan skarpare gränsdragning
mellan teater- och musikverksamhet som faller under taxa I och sådan
som faller under taxa III genomföras, synes knappast tillräckliga skäl föreligga
för införandet på detta område av en enhetlig nöjesskatt med de svårlösta
konsekvenser en dylik omläggning — vilket med all tydlighet framgår
av utredningsresultatet — synes komma att medföra.

Teaterrådet har vidare uttalat, att därest enhetsskatteförslaget trots de anförda
betänkligheterna genomfördes, ansåge teaterrådet att i stället för utredningens
olika subventionsförslag all god teater- och musikverksamhet
borde erhålla rätt till restitution av 25 procent av den erlagda nöjesskatten,
varvid vederbörande anordnare på förhand skulle meddelas, huruvida restitution
kunde erhållas eller ej. Från denna rätt borde emellertid undantagas
teater- och musiktillställningar av övervägande varieté-, kabaret- och revykaraktär.
Genom en dylik anordning skulle på ett vida enklare och smidigare
sätt än enligt utredningens förslag de svårigheter skattehöjningen komme att
medföra för teater- och musiklivet kunna neutraliseras. En annan utväg vore
att teater- och musiktillställningar — i anslutning till det förslag, som utredningen
framlagt i fråga örn idrottstillställningar — skulle befrias från nöjesskatt
för viss del av bruttoinkomsterna, förslagsvis högst 1 000 kronor.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att då man i fråga örn teateroch
musiklivet icke kunnat föreslå annan utväg än att först uttaga den högre
nöjesskatten och därefter utdela understöd från de influtna nöjesskattemedlen,
kunde det starkt ifrågasättas, örn icke under sådana förhållanden
nackdelarna vid den föreslagna övergången till enhetlig skattetaxa komme att
bliva större än fördelarna. På grund härav funne länsstyrelsen — hur önskvärt
det än vore att erhålla enhetlig taxa — de olika förslagen till understödjande
av teater- och musiklivet medföra så stora besvärligheter, särskilt ur

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

administrativ synpunkt, att länsstyrelsen hellre förordade ett bibehållande
av differentierad taxa för dessa nöjestillställningar.

Riksteaterns publikorganisation har motsatt sig den av de sakkunniga föreslagna
höjningen av nöjesskatteprocenten för teaterföreställningar. Enligt
organisationens mening borde riksteatern — i likhet med Kungl, teatern och
Kungl, dramatiska teatern — helt befrias från att erlägga nöjesskatt. I annat
fall förordades det s. k. alternativ III, därvid dock den lägre skattesatsen
borde gälla icke blott de statsunderstödda teatrarna utan även övriga teatrar
med ur konstnärlig synpunkt fullgod repertoar.

Kungl, teatern har förordat, att alla statsunderstödda teatrar befriades från
att erlägga nöjesskatt.

Svenska musikerförbundet har hemställt, att sistnämnda förmån skulle
tillerkännas de statsunderstödda orkesterföreningama.

Slutligen ha teaterledarna Martha Lundholm och H. Roeck Hansen i sin
förut omnämnda framställning yrkat, att erlagd nöjesskatt måtte restitueras
till sådana enskilda producerande företag, vilka förordats till erhållande av
denna förmån av teaterrådet. Alternativt hemställdes att den privata producerande
teaterverksamheten skulle gynnas i samma utsträckning som idrottsrörelsen.

Departementschefen.

Såsom framgår av den promemoria, som utarbetats av 1944 års nöjesskatteutredning,
ävensom av de över promemorian avgivna remissyttrandena är
nu gällande nöjesskattelagstiftning — vilken visserligen tillkom så sent som
år 1940 men som i sina huvuddrag bygger på 1919 års nöjesskatteförordning
— behäftad med åtskilliga bristfälligheter. Sålunda har det visat sig, att vid
tillämpningen av 1940 års nöjesskatteförordning betydande svårigheter uppkommit
då det gällt att avgöra, huruvida vissa slag av nöjestillställningar,
framför allt varieté- eller revyföreställningar, skulle beskattas efter taxa I
eller efter den avsevärt strängare taxa III. Vidare har praxis varit osäker
och vacklande vid bedömandet av de ofta förekommande s. k. sammansatta
nöjestillställningarna. Även i sistnämnda fall ha olika åsikter kommit
till uttryck beträffande tillämpligheten av taxorna I och III, och särskilt för
folkparkerna har denna osäkerhet givit anledning till klagomål. Jämväl
frågan huruvida en nöjestillställning skall anses vara offentlig eller icke
torde i många fall ha varit föremål för tvekan. Slutligen har det gjorts gällande,
att vissa avgifter för tillträde till nöjestillställning, bland annat förköpsavgifterna
vid teater- och revyföreställningar, utan skäl vore undantagna
från nöjesbeskattningen.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget att nöjesskatten skall uttagas
efter en enhetlig taxa — beräknad till 20 procent å bruttoinkomsten —- innebär
ett effektivt avhjälpande av de mest framträdande olägenheterna med
den nuvarande nöjesskattelagstiftningen, nämligen svårigheterna i fråga örn
gränsdragningen mellan tillställningar som skola hänföras till taxa I res -

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

pektive taxa III. Även övriga bristfälligheter, som föranlett krav på omarbetning
av förevarande lagstiftning, synas i stort sett ha blivit undanröjda
genom det förslag som framlagts av de sakkunniga.

Ehui’u förslaget örn en enhetlig taxa sålunda även enligt min mening är
förenat med betydande fördelar, kvarstår dock den olägenheten med de sakkunnigas
förslag örn uttagande av en enhetlig nöjesskatt å 20 procent, att
de nöjes tillställningar, vilka för närvarande på grund av sin karaktär av
mera högklassig underhållning hänföras under taxa I, härigenom skulle
drabbas av en skärpt nöjesskatt. Denna olägenhet, som de sakkunniga givetvis
uppmärksammat, kunde enligt de sakkunniga, örn icke helt undanröjas,
så dock betydligt mildras genom att kompensation i en eller annan
form lämnades teater- och musiklivet samt idrottsrörelsen. De sakkunnigas
förslag i denna del, särskilt såvitt angår utformningen av kompensationen
åt teater- och musiklivet, har emellertid i flera fall föranlett kritiska erinringar
från remissinstansernas sida. Dessa erinringar äro även enligt min
mening av beskaffenhet att icke kunna lämnas obeaktade.

Det nu anförda har föranlett överväganden huruvida icke nöjesskatten
kunde så utformas, att fördelarna med den föreslagna enhetstaxan tillvaratoges
samtidigt som man undveke de nyss antydda olägenheterna. Den utväg,
som därvid i första hand erbjuder sig, är att införa en enhetstaxa men begränsa
denna till 15 procent eller alltså till samma procenttal, som för närvarande
gäller för den mera högklassiga underhållningen. Härigenom skulle
nämligen frågan om särskild kompensation för vissa slag av nöjestillställningar
förfalla.

De invändningar, som kunna göras mot en lösning av frågan efter nyssnämnda
linje, torde i huvudsak vara dels att de enklare nöjestillställningarna
därigenom skulle alltför starkt gynnas, dels ock att skatteintäkterna skulle
nedgå alltför mycket. Vad den första invändningen angår vill jag emellertid
framhålla, att även nöjestillställningar, som nu äro hänförliga till taxa
lil, kunna hållas å sådant plan att den högre beskattningen knappast är i och
för sig motiverad. Erfarenheten torde dessutom hava visat, att möjligheterna
att genom en måttlig differentiering av skattesatserna inverka å allmänhetens
val av nöjen icke äro alltför stora. Därest man på denna väg vill effektivt
motverka vissa slag av nöjen, torde direkt prohibitiva skattesatser få fastställas,
något som emellertid hittills icke varit aktuellt. Vad åter angår invändningen
att skatteintäkterna skulle i avsevärd grad nedgå, därest den nu diskuterade
linjen godtoges, är denna invändning självfallet värd beaktande.
Skatteminskningen torde emellertid i huvudsak kunna undvikas, därest enhetstaxan
i visst hänseende — vartill jag senare återkommer —- modifieras
med avseende å biografföreställningar.

Vid nu angivna förhållanden och särskilt med hänsyn till angelägenheten
ali undanröja de olägenheter, som äro förenade med nu rådande ordning, anser
jag mig böra förorda ali nöjesskatten i princip fastställes att utgå efter
en enhetlig taxa å femton procent.

Såsom jag nyss antydde torde det vara möjligt att med bibehållande i

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

princip av en enhetlig taxa fastställa en särskild regel för beräkning av
nöjesskatten för biografföreställningar. Den för nöjestillställningar av detta
slag nu gällande taxa II —- enligt vilken taxa nöjesskatten utgör 15 procent
av biljettpriset, när detta icke överstiger en krona, och i andra fall 15 procent
av en krona samt 30 procent av återstoden av biljettpriset — synes icke ha
förorsakat några praktiska tillämpningssvårigheter; tvärtom har från vederbörande
remissinstansers sida framhållits, att det hittillsvarande systemet för
uttagande av nöjesskatt för biografföreställningar fungerat tillfredsställande
och att nämnda system vore att föredraga framför den av de sakkunniga
föreslagna enhetstaxan å 20 procent. Vidare bör erinras om att den nu
föreliggande utredningen örn ändrad nöjesskattelagstiftning i främsta rummet
verkställts med hänsyn till de praktiska svårigheterna vid tillämpningen
av gällande bestämmelser och att den ifrågasatta reduceringen av nöjesskatten
för de till taxa lil hörande nöjestillställningarna förordats uteslutande i
syfte att undanröja dessa svårigheter. Den sålunda föreslagna reduceringen
av nöjesskatten för sistnämnda slag av tillställningar synes därför icke i
och för sig behöva medföra, att nöjesskatten nedsättes även för biografföreställningar,
vilka i förevarande hänseende få anses intaga en särställning.
Därtill kommer att biografföreställningar endast i undantagsfall torde anordnas
samtidigt med andra slag av nöjestillställningar, varför spörsmålet
örn nöjesskatt vid s. k. sammansatta tillställningar, i vilka biografföreställning
ingår, sällan torde förekomma; det är sålunda icke antagligt, att ett
undantag från enhetstaxan såvitt angår nöjesskatten för biografföreställningar
skulle framdeles försvåra tillämpningen av nöjesskattelagstiftningen. Med
hänsyn till det nu anförda anser jag mig böra förorda den avvikelsen från
enhetstaxan, att nöjesskatten för biografföreställningar fastställes, liksom
hittills, till 15 procent av biljettpriset, när detta icke överstiger en krona,
och i andra fall till 15 procent av en krona samt 30 procent av återstoden
av biljettpriset.

Jämväl i ett annat hänseende synes det lämpligt att vidtaga en jämkning
i den föreslagna principen för uttagande av nöjesskatt, nämligen såvitt angår
uppvisningar och tävlingar i icke professionell idrott och gymnastik. Vid
flertalet dylika uppvisningar och tävlingar är avgiften förhållandevis låg och
publiken ganska fåtalig, varför nöjesskatten för varje särskild tillställning i
regel uppgår till endast ett mindre belopp. Ifrågavarande uppvisningar och
tävlingar intaga därjämte en särställning i så måtto, att desamma i stor utsträckning
möjliggöras genom frivilligt oavlönat arbete inom idrottsrörelsen
samt syfta till att främja denna rörelse. Med hänsyn härtill och i syfte
jämväl att förenkla kontrollen över uttagandet av nöjesskatt för tillställningar
av förevarande slag tillstyrker jag, att befrielse medgives för nöjesskatt för
uppvisning eller tävling i icke professionell idrott eller gymnastik med belopp
motsvarande skatten för inträdesavgifter och andra därmed likställda
avgifter intill 2 000 kronor för varje särskild tillställning.

Därest nöjesskatten principiellt skall uttagas efter en enhetlig taxa, är det
givetvis angeläget att begränsa undantagen i görligaste mån. Enligt min

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

mening böra ej heller andra avvikelser medgivas än de nu nämnda. Vad särskilt
angår uppvisningar eller tävlingar i hästsport — vilka tillställningar av
de sakkunniga i nöjesskattehänseende likställts med uppvisningar eller tävlingar
i icke professionell idrott eller gymnastik — må framhållas, att de
nu anförda skälen för en lindring i nöjesbeskattningen av sistnämnda tillställningar
icke med samma styrka kunna åberopas såsom motivering för en
motsvarande reducering av nöjesskatten för uppvisningar eller tävlingar i
hästsport. Under förutsättning att skattesatsen begränsas till 15 procent
torde sålunda tillräckliga skäl icke kunna anses föreligga att ur nöjesskattesynpunkt
behandla dessa tillställningar förmånligare än andra nöjestiliställningar.

En ändring av bestämmelserna rörande nöjesskatten i enlighet med de av
mig nu förordade riktlinjerna kan antagas komma att medföra en reducering
av de statliga och kommunala nöjesskatteintäktema med totalt 2 å 3 miljoner
kronor om året. Denna minskning av skatteintäkterna torde dock i någon
mån kompenseras av minskade utgifter för kontrollen över nöjesskatten.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har de sakkunnigas i promemorian
intagna förslag till förordning örn nöjesskatt överarbetats inom
finansdepartementet. Jag torde nu få övergå till att lämna en detaljredogörelse
för det sålunda upprättade departementsförslaget.

Specialmotivering till förslaget till förordning om nöjesskatt.

Allmänna bestämmelser.

1 och 2 §§.

De i dessa paragrafer i departementsförslaget upptagna bestämmelserna
äro i sak lika med motsvarande bestämmelser i 1 och 10 §§ i nu gällande
förordning. I sakkunnigförslaget återfinnas hithörande stadganden i 1 och
10 §§.

3 §•

I denna paragraf har — liksom i 2 § i 1940 års förordning och i 2 § i sakkunnigförslaget
— upptagits en definition av begreppet nöjestillställning. Motiveringen
till sakkunnigförslaget i denna del lämnas i promemorian å s.
20—25.

Den i 2 § i sakkunnigförslaget verkställda gränsdragningen mellan skattefria
och skattepliktiga nöjestillställningar har föranlett vissa erinringar från
remissinstansernas sida.

Sålunda har i vissa yttranden ifrågasatts, huruvida icke samtliga nöjestillställningar,
vilka för närvarande beskattas efter taxa I — d. v. s. de i
2 § a) och b) i 1940 års förordning upptagna nöjestillställningarna — borde
helt undantagas från nöjesbeskattningen.

Vppbördskommissarien i Stockholm har i sitt av Överståthållarämbetet
åberopade yttrande framhållit, att det ur alla synpunkter skulle vara för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 344-

Departements chefen.

delaktigast om de mest värdefulla nöjena enligt nuvarande taxa I kunde
helt befrias från nöjesskatt eller i annat fall beskattas lindrigare. En förutsättning
härför vore emellertid att definitionen å här avsedda nöjestillställningar
formulerades så klart och tydligt att all tvekan örn vilka tillställningar,
som avsåges, undanröjdes. Självfallet måste dessa bestämmelser vara
synnerligen restriktiva, så att alla ur kulturell synpunkt mindre värda tillställningar,
såsom flertalet revyer och andra liknande tillställningar som nu
understundom beskattades enligt taxa I, utsöndrades.

Vidare har länsstyrelsen i Jönköpings län anfört, att mycket starka skäl
talade för att nöjesskatten helt slopades i fråga om nöjestillställningar av
den art, som avsåges i 2 § a) gällande förordning. Teater- och musiklivet
kämpade med betydande ekonomiska svårigheter och kunde -— särskilt i vad
anginge den högre musiken — i landsorten ofta uppehållas endast med stora
uppoffringar från de utövandes sida. En lättnad i skattehänseende skulle
förvisso stimulera utövandet av dessa för vårt kulturliv så betydelsefulla
konstarter. För staten och kommunerna skulle skattens borttagande icke betyda
någon mera avsevärd inkomstminskning.

Drätselkammaren i Malmö har ansett, att det vore svårt att förstå, varför
fördelar i fråga örn nöjesbeskattningen skulle lämnas enbart för idrottstillställningar,
icke för kulturella tillställningar, främst sådana som stödde ungdomsrörelsen.
Enligt drätselkammarens mening borde man taga steget fullt
ut och från nöjesskatt undantaga samtliga under den nuvarande taxa I fallande
tillställningar. Nöjesskatten för övriga tillställningar borde i så fall
ökas för erhållande av samma inkomst av nöjesskatt som för närvarande.

Vad angår de i 2 § c) och d) i sakkunnigförslaget angivna nöjestillställningarna
har länsstyrelsen i Malmöhus län förklarat, att det måste anses
riktigt, att de skattepliktiga tillställningarnas krets vidgades att omfatta även
vissa till sport hänförliga tillställningar, som tidigare ej beskattats, ävensom
att nöjesskatt utginge för uppvisning, förevisning eller tävling, som ej avsåge
sport eller idrott. Å andra sidan har länsstyrelsen i Stockholms län ställt sig
tveksam till förslaget att utvidga nöjesskatteförordningens tillämplighetsområde
till även sådana sammankomster mellan yrkesmän, som främst syftade
till förkovran i yrket, ehuru tävlingsformen ansetts utgöra en lämplig och
tidsenlig stimulans för ökande av intresset för sammankomsterna.

Stadsombudsmannen i Göteborg har ansett sig böra ifrågasätta, huruvida
gränsen mellan skattepliktig uppvisning och skattefri utställning i praktiken
alltid bleve så lätt att uppdraga.

Vidare har svenska landskommunernas förbund hemställt, att uttrycket
»koreografi» måtte utbytas mot ett för allmänheten lättbegripligare
uttryck.

Då det icke torde vara möjligt att i författningstexten fullständigt angiva
de olika slag av nöjestillställningar för vilka nöjesskatt skall utgå, synes den
av de sakkunniga valda metoden för lämnandet av en definition av begreppet
nöjestillställning vara den lämpligaste.

Kungl. Majlis proposition nr 344.

Det torde icke nu kunna komma i fråga att vidtaga en sådan väsentlig
begränsning av tillämpningsområdet för nöjesskattelagstiftningen, att därifrån
undantagas alla nöjestillställningar vilka för närvarande beskattas efter
taxa I. Sistnämnda nöjestillställningar böra sålunda fortfarande utan
undantag vara nöjesskattepliktiga.

Vad angår den närmare utformningen av departementsförslaget har i förevarande
paragraf under a) föreskrivits, att teaterföreställning, musikunderhållning,
litterär underhållning samt uppvisning i konstnärlig dans skola anses
såsom nöjestillställning enligt nöjesskatteförordningen och enligt vad
som angives under b) skall detsamma gälla i fråga örn revy-, kabaret- och
varietéföreställning. Med de nu nämnda uppräkningarna av olika slag av
underhållning åsyftas icke — lika litet som med övriga i denna paragraf
vidtagna omformuleringar — någon saklig ändring i vad de sakkunniga föreslagit.
Uppdelningen av ifrågavarande nöjestillställningar på två olika moment
är av betydelse för frågan om beskattning av fribiljetter.

Såsom framgår av vad redan tidigare anförts bör nöjesskatt utgå även för
biografföreställning. En bestämmelse härom har införts i 3 § c).

I likhet med de sakkunniga anser jag det lämpligt, att uppvisningar eller
tävlingar icke endast i idrott och gymnastik utan även i sport hänföras till
nöjestillställningar, för vilka nöjesskatt skall utgå. Jämväl uppvisning eller
tävling i yrkesduglighet — såsom i mjölkning och plöjning — eller eljest i
skicklighet av visst slag, exempelvis frågesports-, bridge- eller schacktävlan
och trolleriföreställning torde, såsom de sakkunniga förordat, böra anses
vara skattepliktiga nöjestillställningar. Den i 3 § d) i departementsförslaget
upptagna bestämmelsen har avfattats i enlighet med det nu anförda.

I 3 § e) har danstillställning upptagits såsom nöjesskattepliktig tillställning.

Enligt 3 § f) skall även cirkusföreställning anses som nöjestillställning,
för vilken nöjesskatt skall uttagas.

Vidare har i 3 § g) angivits, att förevisning av människor, djur eller föremål
skall anses såsom nöjestillställning enligt nöjesskatteförordningen. Detta
stadgande anknyter nära till den nu gällande bestämmelsen i 2 § g) men avser
att omfatta jämväl andra tillställningar, bland annat mannekänguppvisning
och fyrverkeri. Såsom de sakkunniga framhållit torde förevisningar av
egenartade människor, djur eller föremål merendels kunna hänföras även
under begreppet marknads- och tivolinöjen.

Nöjesskatt skall därjämte enligt 3 § h) utgå för marknads- och tivolinöjen.

I 3 § i) har — i överensstämmelse med vad som gäller enligt 2 § andra
stycket i 1940 års förordning — upptagits ett stadgande av innehåll, att till
nöjestillställning skall hänföras jämväl annan tillställning, som till sin art
och silt syfte är jämförlig med tillställning av förut omnämnt slag.

Slutligen har i 3 § sista .stycket i departementsförslaget upptagits den undantagsbestämmelsen,
att till nöjestillställning icke skall hänföras visning av
museum eller annan liknande inrättning, ej heller utställning av djur eller
utställning av konst eller andra föremål. Detta stadgande överensstämmer i

nikanel till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 344.

Kungl. Martts proposition nr 344.

Departements chefen.

sak med de sakkunnigas förslag. Såsom under remissbehandlingen uttalats
torde det stundom möta vissa svårigheter att draga gränsen mellan sådan
förevisning som avses i 2 § g) och skattefri utställning. Härutinnan må framhållas,
att till utställning som är fri från nöjesskatt torde i främsta rummet
böra hänföras av städer och andra samhällen anordnade jubileumsutställningar
och andra liknande utställningar ävensom utställningar av djur, vid
vilka prisbedömning äger ruin. Ä andra sidan torde förevisning av exempelvis
djur, som äro dresserade att utföra konststycken eller äro i visst hänseende
egenartade, böra hänföras till skattepliktig nöjestillställning. För sistnämnda
slag av förevisning torde oftast vara utmärkande, att ett mera framträdande
privatekonomiskt intresse föreligger.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 4 § i 1940 års förordning och 3 § i sakkunnigförslaget.
De sakkunnigas motivering till sistnämnda paragraf återfinnes i
promemorian å s. 26—32.

Under remissbehandlingen har 3 § i de sakkunnigas förslag i allmänhet
lämnats utan erinran

Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört, att gränsdragningen mellan offentliga
och icke offentliga tillställningar i sakkunnigförslaget erhållit en
klarare utformning än i nu gällande författning. Jämväl länsstyrelsen i Kristianstads
län har framhållit, att de ändringar stadgandet undergått finge anses
ha förtydligat innebörden av detsamma, särskilt beträffande tillägget om
abonnerad föreställning.

Drätselkammaren i Malmö har anfört, att det vore önskvärt, att ytterligare
förtydliganden gjordes till förhindrande av kringgåenden genom föreningsbildningar
av olika slag. Bestämmelsen att vederbörande förening eller
inbjudare skulle bedriva rörelsen finge nog anses alltför obestämd med hänsyn
till de metoder som förekomme och kunde väntas framkomma.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i fråga om formuleringen av 3 § i de
sakkunnigas förslag anfört, att nämnda paragraf — såvitt anginge det i paragrafen
upptagna första exemplet å offentlig nöjestillställning (»därest tillställningen
uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen eller inbjudaren
driver uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar»)
— förenklats i jämförelse med motsvarande bestämmelse i nu gällande
förordning men att formuleringen av bestämmelsen borde än ytterligare
förenklas, så att densamma kunde utan svårighet tillämpas även av
personer med ringa erfarenhet i lagtillämpning.

Såsom framgår av promemorian ha de sakkunniga ifrågasatt utvidgning
i tre olika hänseenden av begreppet offentlig nöjestillställning. Såsom förutsättning
för att en tillställning skall anses som offentlig anges i första fallet
— förutom att tillträde till tillställningen är beroende av medlemskap i viss
förening eller av inbjudning, vilken förutsättning är gemensam för samtliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

tre fall — att tillställningen uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen
eller inbjudaren driver uteslutande eller väsentligen för anordnande
av tillställningar varom nu är fråga. Den sålimda föreslagna bestämmelsen
är i huvudsak likalydande med motsvarande stadgande i 1940 års nöjesskatteförordning
samt i de av de sakkunniga åberopade författningarna
den 10 juni 1932, nr 200, och den 6 oktober 1939, nr 703. Departementsförslaget
är i denna del likalydande med de sakkunnigas förslag.

De övriga i sakkunnigförslaget angivna utvidgningarna av begreppet offentlig
nöjestillställning avse dels tillställning som ingår i ett offentligt nöjesföretags
rörelse och äger rum i offentlig lokal (abonnerad föreställning) och dels
tillställning som eljest, såsom med avseende å omfattningen av den krets
som äger tillträde till tillställningen eller de villkor varunder tillträde lämnas,
är att jämställa med tillställning, till vilken allmänheten har tillträde. Av
dessa två utvidgningar innebär den första en ändring i förhållande till vad
som hittills gällt. Då någon erinran mot de sålunda föreslagna bestämmelserna
icke. gjorts under remissbehandlingen och då förslaget härutinnan
synes lämpligt, ha jämväl dessa utvidgningar — i sak oförändrade — upptagits
i 4 § i departementsförslaget.

Den nu gällande föreskriften i 4 § andra stycket i 1940 års förordning har
icke medtagits i sakkunnigförslaget. Som motivering härför ha de sakkunniga
framhållit (promemorian sid. 32), att nämnda föreskrift överensstämde
med vad som stadgas i kungörelsen den 17 juni 1938 (nr 286) örn tilllägg
till § 13 ordningsstadgan för rikets städer, vilken kungörelse torde lia
tillkommit för att förhindra en sådan tillämpning av föreskrifterna om skyldighet
att inhämta polismyndighets tillstånd till vissa offentliga tillställningar
att mötesfriheten därigenom bleve lidande, att vid en år 1939 verkställd omarbetning
av 1911 års förordning angående biograf föreställningar någon bestämmelse
motsvarande 1938 års kungörelse icke inflöt i sistnämnda förordning,
vilket däremot skedde vid 1940 års omarbetning av nöjesskattelagstiftningen,
att det syntes önskvärt att begreppet offentlig tillställning bestämdes
lika i nöjesskatteförordningen och i förordningen angående biografföreställningar,
att särstadgandet, därest det bibehölles i nöjesskatteförordningen,
kunde leda till resultat som ur skattesynpunkt knappast vore
rimliga, samt att detta stadgande också torde ha mycket bidragit till nu
ifrågavarande bestämmelsers svårbegriplighet. Då under remissbehandlingen
icke framkommit något yrkande om att 4 § andra stycket i 1940 års förordning
alltjämt borde bibehållas och då de skäl som anförts av de sakkunniga
till stöd för att stadgandet upphäves synas godtagbara, ansluter jag mig
till de sakkunnigas förslag i denna del.

5 §•

I denna paragraf i departementsförslaget behandlas frågan huruvida nöjesskatt
skall utgå vid offentlig danstillställning i samband med utskänkning
av alkoholhaltiga eller alkoholfria drycker, även om särskild avgift för till -

Kungl. Majlis proposition nr 344.

träde till danstillställningen icke uppbäres. Den nu gällande huvudregeln rörande
detta särskilda slag av danstillställning — den s. k. restaurangdansen
— är upptagen i 5 a § i 1940 års förordning, och i sakkunnigförslaget återfinnes
bestämmelsen om restaurangdansen i 6 §. I fråga om de sakkunnigas
motivering hänvisas till promemorian sid. 35—38.

Vid remissbehandlingen har de sakkunnigas förslag örn beskattningen av
restaurangdansen i de flesta yttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Från vissa håll ha dock erinringar gjorts mot sakkunnigförslaget.

Sålunda har länsstyrelsen i Jämtlands län anfört följande.

Länsstyrelsen vill framhålla att gällande bestämmelser angående nöjesskatt
för danstillställning, vilka i huvudsak oförändrade upptagits i föreliggande
förslag, visat sig kunna bliva föremål för olika tolkningar och medföra vissa
praktiska olägenheter för turistanläggningarna i länet, bland annat beroende
på svårigheten att fastslå vad som menas med uttrycket »till vilken allmänheten
äger tillträde». Å de i länets fjälltrakter belägna pensionaten och turiststationerna
förekommer ofta på kvällarna en eller annan timmes dans,
som anordnas till gästernas trevnad antingen av pesionatinnehavaren eller
ock av gästerna själva. Länsstyrelsen har utgått ifrån att dylika mer eller
mindre improviserade danstillställningar icke böra bli föremål för beskattning,
då inga andra än gäster med fast abonnemang äga deltaga i dansen. En
motsatt uppfattning skulle nämligen leda till det orimliga resultatet att skatt
måste beräknas på samtliga abonnenter, ofta uppgående till flera hundratal,
om exempelvis ett litet fåtal av gästerna önska roa sig på angivet sätt efter
dagens strapatser. Möjlighet att avgränsa de utrymmen, där dans pågår, och
att vidtaga erforderliga kontrollanordningar förefinnes nämligen ofta icke. En
skatteläggning av danstillställningar av nu angiven art skulle helt naturligt
medföra allvarliga olägenheter och besvärligheter för turistanläggningarna i
länet.

Frågan blir mera tveksam, då någon abonnent medför en tillfällig gäst eller
exempelvis någon av den närboende befolkningen kommer tillstädes och kanske
deltar i dansen eller endast där intar en måltid eller dylikt. Även i dylika
fall borde emellertid enligt länsstyrelsens mening frihet från nöjesskatt
rimligen åtnjutas. Det ter sig nämligen obilligt att bestämmelserna om dansskatt
skola tvinga turiststationerna att obönhörligt avvisa exempelvis en fåtalig
ortsbefolkning i dessa obygder eller därstädes till äventyrs förlagda enstaka
beredskapsmän. I de fall då dans särskilt annonseras eller avgift upptages
måste givetvis nöjeskatt utgå.

Bestämmelserna lia i förevarande avseende givit anledning till tveksamhet.
Ett förtydligande genom lämpliga direktiv är därför önskvärt och bör därvid
hänsyn tagas till de speciella förhållanden, under vilka ifrågavarande turistanläggningar
arbeta. Länsstyrelsen är medveten om afl vissa svårigheter
kunna mota att införa särbestämmelser för dessa anläggningar, men vill ändock
ifrågasätta huruvida icke en uppmjukning av bestämmelserna skulle
kunna komma till stånd i nu angivet syfte.

Folkets parkers centralorganisation har anfört följande synpunkter.

Det har under den tid skatt å restaurangdans utgått förekommit tolkningar
av begreppet restaurang och de lokaler, som skola beskattas efter denna
taxa, som icke äro enhetliga. Vi ha förutsatt, att nöjesskatt på restaurangdansen
tillkom för sådana lokaler som tidigare icke betalat nöjesskatt under
den tid som dans pågått, och att dessa lokaler äro insynade såsom restaurang
eller serveringslokaler såsom dess huvudsakliga karaktär, och att dans före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

kommer vid sidan om denna servering. Nu förekommer dock att en sådan
tolkning har givits för en folkpark, att då det i samband med dansen även
förekommer servering av kaffe och läskedrycker, detta kan tolkas såsom
restaurangdans. Är denna tolkning rätt kan delta för folkparkernas vidkommande
få oanade ekonomiska konsekvenser. Vi vilja för bedömningen av
detta framföra ett konkret exempel och välja då Folkets Park, Norrköping,
och dess lokal »Folkborgen». Folkets Park har tagit såsom sin uppgift att
på en veckodag exempelvis onsdagar mot billig entré, vilken utgör 75 öre
per besökare, anordna danstillställning. Denna billiga entréavgift är satt därför
att Norrköpings ungdom, som huvudsakligen har sin sysselsättning inom
textilindustrien, har mycket begränsade inkomstmöjligheter, och då ungdomen
själv uttryckt önskemål örn att få deltaga i dans under en vardagskväll
i stället för att samlas å skilda platser inom staden, har styrelsen för
Folkets Park sökt att realisera detta. Därest »Folkborgen» i Norrköping kan
i samband med sitt dansarrangemang tolkas såsom restauranglokal, kommer
nöjesskatten enligt sakkunnigförslaget att utgå nied 40 öre. Enbart dessa uppgifter
motivera att ett förtydligande av begreppet restaurangdans och de lokaler
som skola beskattas under denna grupp är nödvändigt. Önskvärt är
därför, att i förordningen finnes angivet att med restaurangdans avses sådan
dans, som förekommer på restauranger och serveringar, vilka lia detta såsom
huvudändamål och dansen såsom en del av dess verksamhet.

Det är att märka, att vid de danstillställningar som anordnas i folkparker
och folkets hus under slutna förhållanden, icke förekommer något serveringstvång,
utan gästerna betala entré för dansen och de som önska servering
äga att frivilligt intaga önskad förtäring. I restauranger som vi anse
skola beskattas enligt bestämmelsen örn restaurangdans är förhållandet det
motsatta, nämligen att gäst intager förtäring i lokalen och i samband därmed
även äger rätt deltaga i dansen. Skulle i de fall då servering förekommer i
samband med dans, oavsett danstillställnings karaktär, dylik dans betraktas
såsom restaurangdans, skulle det medföra, att nära nog ali dans inom folkets
hus, ordenslokaler, bygdelokaler och dylikt, skulle hemfalla under 6 § i förordningen,
men vi förutsätta att detta icke är avsett. För att icke eventuella
framtida tolkningssvårigheter skola uppstå i denna sak, lia vi velat uttala
svårigheterna för bedömningen i detta avseende.

Vidare har Folkets husföreningarnas riksorganisation anfört.

Skatten å restaurangdansen tillkom för att avskaffa tidigare orättvisa i att
restaurangerna voro befriade från dansskatt. Genom myndigheternas tolkning
av beslutet fick emellertid folkets hus och parker i viss omfattning vidkännas
en höjning av nöjesskatten. De indrogos nämligen under samma förordning,
som gäller för dans å restauranger, d. v. s. att skatt skall erläggas å ett
lägsta engångsbiljettpris av en krona, oavsett örn lägre biljettpris i verkligheten
uttages. Nöjesskatteutredningen finner uppenbarligen della icke tillräckligt.
Genom dess förslag skulle minimibeloppen, å vilka skatt uttages,
höjas till resp. 5, 3 och 2 kronor, och skulle skatten utgå med resp. 1 krona,
60 och 40 öre mot nuvarande 85, 55 pcb 25 öre. Skatten å 1 kronasbiljett,
vilket pris i regel gäller å folkliga danstillställningar, skulle således, örn förslaget
blir lag, höjas med 15 öre eller med hela 60 procent. Också i detta fall
skulle med andra ord de små företagen få en viisentligt kraftigare höjning än
de större oell privata företagen. Kan detta verkligen vara meningen?

För att anföra ett exempel på hur förslaget kommer att verka för en folkets
hus förening i en landsortsstad, vilken mot rimliga hyresavgifter håller
nära nog stadens hela föreningsliv med samlingslokaler, kan anföras följande.
Under år 1944 har föreningen i fråga erlagt i nöjesskatt cirka 12 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

Departementschefen.

kronor. Skulle en ökning av dansskatten ske med 60 procent, komme detta
att innebära en merutgift på 7 200 kronor, vilket skulle betyda, att nära nog
hela årsvinsten strök med. Hur skulle föreningen då kunna bereda exempelvis
små ideella föreningar lokaler till särskilt låga hyror?

Då det väl inte kan vara meningen att lamslå en så viktig verksamhet
som den folkets hus föreningarna och andra samlingslokalägande organisationer
utföra i samhällslivet, måste nö.jesskatteutredningens förslag i denna
punkt underkännas. Samlingslokaler böra befrias från att betala nöjesskatt
för dans enligt de bestämmelser som gälla för restauranger av olika slag.
Skulle detta av ena eller andra skälet visa sig omöjligt, bör nöjesskatten för
dylika arrangörer icke tas ut å högre belopp än en krona och skatten å detta
pris icke överstiga 20 öre.

Vidare må omnämnas å ena sidan att magistraten i Umeå framhållit, att
en rigorös beskattning av restaurangdansen — en i och för sig föga tilltalande
form av dans — vore att förorda, samt å andra sidan, att drätselkammaren
i Norrköping ansett höjningen av de fingerade avgifterna väl stor.

Slutligen må anmärkas, att statskontoret understrukit vikten av att nöjesskatteuppbörden
försigginge på sätt. som icke vore ägnat att skapa onödig
irritation hos allmänheten. Bland annat vore av viss betydelse, icke minst ur
turistsynpunkt, att utkrävande av skatt å restaurangdans ordnades genom
ett smidigare förfarande än vad som nu å åtskilliga håll syntes vara fallet,
exempelvis genom åsättande av skattemärken å restaurangnota.

Den särskilda regeln att nöjesskatt skall utgå vid offentlig danstillställning
i samband med utskänkning av alkoholhaltiga eller alkoholfria drycker,
även örn särskild avgift för tillträde till danstillställningen icke uppbäres,
tillkom så sent som vid 1943 års riksdag och trädde i tillämpning från och
med den 1 januari 1944.

Såsom framgår av de förut återgivna remissyttrandena har beskattningen
av restaurangdansen i dess nuvarande utformning föranlett erinringar bland
annat såvitt angår danstillställningar å s. k. turistorter. I detta hänseende må
framhållas, att därest å ett pensionat eller turisthotell anordnas en mer eller
mindre improviserad danstillställning för gäster, som regelmässigt intaga
sina måltider å pensionatet eller hotellet, skyldighet att erlägga nöjesskatt för
en dylik tillställning icke torde föreligga. Den omständigheten att någon av
hotellets gäster medför en tillfällig gäst till danstillställningen synes icke böra
medföra ett annat bedömande av frågan örn skatteplikten. Skulle däremot
allmänheten äga rätt att deltaga i dansen eller tillställningen vara särskilt
utannonserad, bör nöjesskatt utgå. Att i författnings väg reglera dessa specialfall
synes emellertid icke lämpligt utan torde det böra överlämnas åt rättspraxis
att lämna svar å uppkommande frågor av denna art.

Under remissbehandlingen av sakkunnigförslaget ha invändningar mot
förslaget örn nöjesskatt å restaurangdans framförts jämväl såvitt angår
danstillställningar i folkparker, folkets hus eller andra liknande samlingslokaler.
I anledning av dessa invändningar torde böra framhållas, att bestämmelsen
örn nöjesskatt å restaurangdans är avsedd att gälla även i fråga om
sådana danstillställningar som anordnas i en folkpark eller i en folkets hus

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

lokal. Den omständigheten att vid dylika danstillställningar serveringstvång
icke föreligger bör icke medföra, att bestämmelsen om nöjesskatt sättes ur
kraft. Emellertid är frågan, huruvida genom denna bestämmelse uppkommer
någon olägenhet för folkparkerna och folkets hus föreningarna m. fl., i
sista hand beroende av till vilket belopp den fingerade inträdesavgiften fastställes
vid restaurangdans, där servering av endast pilsnerdricka eller alkoholfria
drycker må äga rum. Såsom närmare utvecklas vid behandlingen av
8 § i departementsförslaget förordar jag, att den fingerade inträdesavgiften
för ifrågavarande danstillställningar fastställes till så lågt belopp, att de erinringar
som framförts mot sakkunnigförslaget i denna del få anses i allt
väsentligt beaktade.

Örn sättet för beräkning av nöjesskatten.

6 §•

6 § i departementsförslaget motsvarar 5 § första stycket i 1940 års förordning.
Enligt sistnämnda stadgande skall nöjesskatten upptagas i form av
skatt på biljett eller annat bevis, som berättigar till deltagande i nöjestillställning.

Enligt sakkunnigförslaget har förordats, att nöjesskatten skall utgå med
angiven procent av de för tillträde till nöjestillställningen erlagda avgifternas
sammanlagda belopp. Motiveringen för sakkunnigförslaget lämnas i promemorian
å s. 32—35.

Under remissbehandlingen har de sakkunnigas förslag om uttagande av
nöjesskatt å bruttoinkomsten i allmänhet tillstyrkts.

Sålunda har länsstyrelsen i Kronobergs län uttalat, att förslaget härutinnan
medförde avsevärd förenkling av uppbörden och redovisningen av nöjesskatten;
ändringen måste därför anses såsom betydelsefull.

Samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Kalmar län, som därjämte
framhållit, att det finge anses ligga i vederbörande kommuns intresse
att kontrollera att nöjesskatt inbetalades å de verkligen influtna bruttoinkomsterna,
varför någon större risk för att nöjesskatt obehörigen undanhölles
icke behövde föreligga.

Erinringar mot sakkunnigförslaget i förevarande hänseende ha däremot anförts
av drätselkammaren i Malmö samt av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Drätselkammaren i Malmö har framhållit, att förslaget om skattens beräknande
efter bruttoinkomsten syntes i och för sig lyckligt funnet. Dock
hade de sakkunniga med orätt bagatelliserat frågan om kontrollen vid detta
system. Att, som nu vore fallet, effektivt kontrollera nöjesskatten, när skatten
vore bestämd för varje biljett och varje plats, vore i stort sett möjligt,
men det vore oförståeligt hur en kontroll överhuvud taget skulle kunna utövas,
när nöjesskatten på en viss biljett skulle utgå allteftersom densamma
sålts i dubbelt eller enkelt förköp, till ordinarie eller nedsatt pris eller utlämnats
som fribiljett. Såvitt drätselkammaren kunde finna, bleve de myndigheter,
som skulle handhava nöjesskatteuppbörden, i det närmaste helt

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

Departements chefen.

hänvisade till att lita på nöjesanordnarens ordentlighet och hederlighet.
Denna omständighet beredde stora möjligheter för fördomsfria personer att
undandraga myndigheterna nöjesskatt och utgjorde en stark frestelse för
ekonomiskt svaga nöjestillställare att vara mindre nogräknade. Frågan om
kontrollen måste fördenskull göras till föremål för närmare utredning. Endast
om fortsatt utredning härvidlag kunde leda till tillfredsställande resultat,
kunde förslaget accepteras, försåvitt man icke mot all rimlighet medgåve,
att kontrollen helt släpptes.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört följande.

Det kan ifrågasättas om ej skatt å bruttoinkomsten i stället för skatt å biljett
leder till att kontrollen å nöjesskattens rätta utgörande väsentligen försvåras.
Nuvarande system med skatt å biljett har medfört att talongen över
biljettförsäljning eller räkneverk blivit den normala formen för redovisning
av inkomsterna, något som högst väsentligt bidragit till att underlätta den
av naturliga skäl ofta ganska svåra kontrollen å nöjesföretag av skilda slag.
Biljettsystemet möjliggör sålunda påtryckning av kontrollnummer i löpande
följd, avstämpling med myndighetsstämplar av biljetthäften m. m. Ett system
med beskattning av bruttoinkomsterna är ägnat att i flera fall göra
biljettförsäljningen onödig och därigenom i avsevärd omfattning försvåra
eller omöjliggöra kontroll. Kontroll av nöjesanordnares räkenskaper bleve
i så fall ofta nödvändig men samtidigt av mindre värde, därför att en jämförelse
med biljetlmateriel eller räkneverk ej kunde ske. Visserligen kan uppbördsmyndigheten
föreskriva biljettförsäljning såsom villkor, men det är
dock att befara, att strävanden i riktning mot en god kontroll bliva illusoriska,
då själva författningens avfattning icke understödjer möjligheterna
härtill.

Såsom framgår av det förut anförda har jag beträffande biografföreställningar
tillstyrkt bibehållandet av en progressiv skatteskala. Detta torde nödvändiggöra,
att skatten för biografföreställningar alltjämt beräknas per biljett.

I fråga om övriga slag av nöjestillställningar vore det i och för sig möjligt
att genomföra de sakkunnigas förslag om beräkning av nöjesskatten icke
per biljett utan å sammanlagda bruttoavgifterna. Emellertid synes det mindre
lämpligt med två olika system för upptagande av nöjesskatten. På grund
härav och då, såsom jämväl framhållits från flera remissinstansers sida,
systemet med skatt å biljetter torde vara effektivare ur kontrollsynpunkt än
ett system med skatt å sammanlagda bruttoavgifterna anser jag mig böra förorda,
att nu gällande regel om upptagande av nöjesskatten i form av skatt å
biljett eller annat dylikt bevis bibehålies även för andra slag av nöjestillställningar
än biografföreställningar.

V §•

I departementsförslaget har i denna paragraf upptagits bestämmelsen om
att nöjesskatten skall utgå efter en enhetlig taxa om 15 procent å bruttopriset
för varje biljett, inberäknat skatten, dock med den avvikelsen, att nöjesskatten
skall beräknas efter 30 procent beträffande den del av priset för
tillträde till biografföreställning som överstiger en krona. Beträffande motiveringen
till förslaget i denna del torde jag få hänvisa till vad jag tidigare
anfört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

8 §•

I denna paragraf angives storleken av de fingerade avgifterna vid den s. k.
restaurangdansen. Dessa avgifter ha i departementsförslaget upptagits till
samma belopp som föreslagits av de sakkunniga, dock med det undantaget
att den fingerade avgiften för tillträde till danstillställning i fall, där utskänkning
av endast pilsnerdricka eller alkoholfria drycker må äga rum,
upptagits till en krona 50 öre i stället för det av de sakkunniga föreslagna
beloppet 2 kronor.

I följande tablå redovisas storleken av nöjesskatten vid restaurangdansen
enligt olika alternativ.

Fingerad avgift	N	öjesskatt	e n
Gällande bestämmelser (*0—30 %)	Sakkunnig-förslaget (20 %)	Departements-förslagetS (15 *)
a) 5 kr...............		1 kr.	75 öre
3 > ..............	85 öre
b) 3 > ..............		60 öre	45 »
2 > ..............	55 >
c) 2 > ..............		40 >
1 kr. 50 öre........			23 »
1 > ..............	25 »
d) 50 öre.............	10 »	10 »	8 >
e) 30 > .............	6 »	6 >	5 >
f) 15 » .............	3 >	3 »	3 >

Såsom framgår av tablån kommer nöjesskatten å en fingerad inträdesavgift
å en krona 50 öre att utgöra 23 öre. Då vid sådant förhållande nöjesskatten
vid danstillställningar i folkparker samt i folkets hus lokaler och andra dylika
samlingslokaler blir något lägre än enligt nu gällande författning, torde
anledning saknas att överväga särskilda regler för uttagande av nöjesskatt
vid danstillställning i lokaler av sist angivna slag.

9 §•

Förevarande paragraf behandlar frågan örn det biljettpris, som skall ligga
till grund för nöjesskattens beräkning. I 1940 års förordning regleras denna
fråga i 6 §. Den i sakkunnigförslaget upptagna bestämmelsen rörande ifrågavarande
avgifter återfinnes i 5 § första stycket, och motiveringen härför
lämnas i promemorian å s. 32—35.

Under remissbehandlingen av sakkunnigförslaget har bestämmelsen i 5 §
första stycket i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sålunda har
länsstyrelsen i Kronobergs län anfört, att ifrågavarande bestämmelse vore i
konsekvens med de principer, varå den föreslagna nöjesskatten vore uppbyggd,
och därför borde genomföras.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

Länsstyrelsen delar ej de sakkunnigas åsikt, att fribiljettsbeskattningen bör
helt slopas. Det har konstaterats, såväl att nöjesföretag varit utsatta för krav
.v*lka ej kunna rubriceras såsom berättigade, som att vissa
nöjesföretag för främjandet av egna intressen utdelat fribiljetter.

Ett slopande av fribiljettsbeskattningen skulle slutligen försvåra kontrollen.
Frestelsen att uppgiva större antal utlämnade fribiljetter än som faktiskt
förekommit i avsikt att undandraga skatt ligger nära till hands. En nöjaktig
kontroll skulle förutsätta både namnuppgift å alla som erhållit fribiijetter
och kontrollmyndighetens personliga hänvändelse till åtminstone en del av
dem för att efterhöra verkliga förhållandet. Bortsett från den tid, som åtgår
härför, ligger det i sakens natur, att kontrollmyndigheten icke gärna vill
och ej heller bör tvingas in på ett för den enskilde mindre tilltalande sätt
för kontrollverksamhetens utövande.

Mot de sakkunnigas förslag till nöjesskatt även å förköpsavgifter samt å
garderobs- eller programavgifter, vilkas erläggande utgöra villkor för tillträde,
finnes intet att erinra. I detta sammanhang torde några ord böra
sagås örn sittplatsbiljetter. Varken för närvarande eller enligt förslaget skulle
sådana beskattas, enär de väl som regel icke utgöra villkor för tillträde.
Det kan emellertid ifrågasättas om med det system för nöjesbeskattning,
som nu föreslås, föreligger skäl undantaga sittplatsbiljetter. Örn förköpsavgiften
anses vara en integrerande del av biljettpriset för den åskådare, som
i tid vill försäkra sig om tillträde till en nöjestillställning, kan sittplatsbiljetten
sägas vara en integrerande del av biljettpriset för den åskådare, som på
ett någotsånär bekvämt sätt vill övervara en tillställning. Med det system
för beskattning, som föreslås, är det mycket troligt, att nöjesföretag, som
tillhandahålla såväl ståplatser som sittplatser, framdeles, i betydligt större
utsträckning än nu sker, komma att tillhandahålla biljetter för enbart tillträde
till nöjeslokalen eller platsen samt därutöver, till dem som så önska,
särskilda sittplatsbiljetter. Ett undandragande av skatt på ett sätt, som säkerligen
ej varit avsett, kan här lätt komma till stånd.

Magistraten i Umeå har uttalat, att förslaget om att skatt skulle utgå å
garderobs- och programavgifter syntes väl rigoröst. Naturligtvis kunde vissa
möjligheter till missbruk i detta fall vara för handen men att utsträcka
skattskyldigheten för alla därför att en eller annan anordnare av nöjestillställningar
befarades komma att uppträda bedrägligt syntes vara att gå väl
långt.

Sveriges biografägareförbund har framhållit, att försäljningen av biljetter
i förköp vore en service uteslutande för att tillmötesgå publiken och, utom i
sällsynta undantagsfall, innebure en direkt utgift för biografägarna, Biografernas
kassörskor erhölle för sin extra tjänstgöring avtalsenlig lön. och
telefoncentralerna (t. ex. »SF-biljetter» och »Ring-bio») sysselsatte stor personal.
varför en extra beskattning å förköpsbiljetterna skulle försvåra upprätthållandet
av denna av biografpubliken uppskattade försäljningsform.

Vidare har folkets husföreningarnas riksorganisation uttalat, att förslaget
att taga ut nöjesskatt å avgifterna för program och garderob syntes oklokt.
Enligt organisationens erfarenhet vunnes icke härmed någon väsentlig höjning
i nöjesskatteinkomsterna. Vederbörande nöjesarrangörer bleve nämligen
oförhindrade att taga emot särskild avgift för program, liksom att leverera
särskilt kvitto på garderobsavgiften. Den senare syntes särskilt förtjäna

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

att vara fri från skatt. Det vore nämligen icke önskvärt, att publiken å en
nöjestillställning sutte med ytterkläderna på. Såväl publiken själv som inventarierna,
exempelvis klädda teater- och biograffåtöljer, toge skada därav.

I första stycket i förevarande paragraf har införts den i 6 § första stycket Departements O

• 1 • • T

i 1940 års förordning upptagna bestämmelsen att såsom biljettpris anses det
ordinarie priset för den tillställning, varom fråga är, utan hänsyn till att
nedsättning medgives för vissa grupper av deltagare eller att biljett utlämnas
utan betalning.

Vidare har i departementsförslaget i denna paragraf närmare reglerats
vilka avgifter som skola inräknas i biljettpriset. I detta hänseende synes böra
gälla, att alla obligatoriska avgifter för tillträde till en nöjestillställning,
oavsett under vilket namn avgifterna utkrävas och oberoende av örn avgifterna
delas upp på flera olika belopp, skola nöjesbeskattas. I enlighet härmed
bör nöjesskatt utgå jämväl å förköpsavgifter, särskilda tribun- eller sittplatsavgifter
samt sådana program-, garderobs- eller därmed jämförliga avgifter,
vilkas erläggande utgör villkor för tillträde till tillställningen.

I departementsförslaget har i denna paragraf dessutom upptagits en bestämmelse
av i huvudsak samma innehåll som stadgandet i 6 § tredje styket
i 1940 års förordning.

10 §.

Denna paragraf reglerar — i likhet med 7 § i 1940 års förordning — i vilka
fall nöjesskatt icke skall utgå för fribiljetter.

Vid remissbehandlingen av sakkunnigförslaget, som i förevarande hänseende
innebär ett slopande av fribiljettsbeskattningen (se promemorian s. 33
—34), har länsstyrelsen i Malmöhus lån anfört, att då den nuvarande begränsningen
av skattefria fribiljetter otvivelaktigt verkat hämmande på missbruk
i ena eller andra riktningen, borde gällande bestämmelser örn skattefria
fribiljetter i 7 § a), b) och c) bibehållas. Det vore för övrigt önskvärt,
att en var kontrollant av nöjesskatt ej tillätes disponera mer än en skattefri
biljett till varje tillställning.

I departementsförslaget har i förevarande paragraf upptagits det i 7 § i Departements1940
års förordning förekommande stadgandet angående frihet från nöjes- chetenskatt
för fribiljetter. Vad angår det av länsstyrelsen i Malmöhus län anmärkta
förhållandet att mer än en biljett per tillställning utlämnas till nöjesskattekontrollant
är det uppenbart, att örn vederbörande myndighet anser
kontrollen kunna tillfredsställande utövas av en kontrollant, endast en skattefri
fribiljett bör utlämnas.

11 §•

I denna paragraf, som .saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget, behandlas
den fråga, som nu regleras i 8 § första och andra styckena i 1940 års
förordning, nämligen frågan om sättet för beräkning av nöjesskatten i sådana
fall då biljett eller annat liknande bevis icke utlämnas till den besökande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

Departementsdejen.

Då denna fråga icke upptagits till behandling i de sakkunnigas promemoria,
bär densamma ej heller föranlett något uttalande av remissinstanserna.

I detta sammanhang torde böra omnämnas det av de sakkunniga i 5 §
andra stycket upptagna stadgandet om avdragsrätt från bruttoinkomsten vid
vissa slag av nöjestillställningar, vilket stadgande — som motsvarar 8 § tredje
stycket i 1940 års förordning — under remissbehandlingen givit anledning
till vissa uttalanden.

Sveriges tivoliägareförening har sålunda anfört följande.

De sakkunniga ha bibehållit skatteberäkningen vid de s. k. varuspelen. Vid
denna bestämmelses antagande framhölls, att dessa lotterier voro strängt
reglerade i den då nyligen antagna lotteriförordningen liksom ock, att dessa
varuspel voro av stor betydelse för åtskilliga mindre tillställare bland de
ideella föreningarna. Eftersom vid varulotterierna varje deltagare är berättigad
att erhålla s. k. vinst till ej ringa värde, är här uppenbarligen delvis
fråga om en ren varuförsäljning, där den tillämpade skatteprincipen knappast
avviker från bruttoskatteprincipen.

Å andra sidan ha tre länsstyrelser påkallat ändring av 5 § andra stycket
i de sakkunnigas förslag.

Sålunda har länsstyrelsen i Södermanlands län uttalat, att länsstyrelsen
icke funne tillräckliga skäl föreligga för detta undantag från principen, att
nöjesskatten helt skulle beräknas å bruttoinkomsten. Ur kontrollsynpunkt
måste även bestämmelsen bli ganska svår att tillämpa samt medföra alltför
tidsödande arbete för uppbördsmyndigheten, därest en tillförlitlig granskning
av verkställda avdrag för utlämnade vinster verkligen skulle ske. Erfarenheten
hade visat, att vid redovisning inom länet av nöjesskatt av ifrågavarande
slag avdrag i de flesta fall gjordes med en tredjedel av bruttoinkomsten.

Vidare har länsstyrelsen i Kronobergs län framhållit, att då i arrangörernas
uppgifter för nöjesskattens beräkning ifrågavarande avdrag regelmässigt
upptoges till Va av bruttoinkomsten, utan att någon som helst utredning förebringades
örn det verkliga värdet av vinsterna och någon efterföljande kontroll
härav från de lokala uppbördsmyndigheternas sida ej heller kunde verkställas,
syntes denna bestämmelse icke vara tillfredsställande. I det övervägande
antalet fall torde det verkliga värdet av de vinster, som utlämnades till
deltagarna, avsevärt understiga Vs av bruttoinkomsten. Länsstyrelsen ansåge
därför, att sådant avdrag icke borde medgivas eller åtminstone väsentligt
nedsättas.

Länsstyrelsen i Örebro lån har anfört att då ifrågavarande nöjen — mekaniska
spelapparater m. m. — hörde till det minst önskvärda slaget av tivolinöjen,
rätten att göra avdrag för utbetalade vinster borde upphävas.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna, vilka i stort sett motsvara
vad redan nu gäller, torde icke erfordra några särskilda kommentarer.

Då nöjesskatten för marknads- och tivolinöjen enligt departementsförslaget
nedsättes till 15 procent, synes det knappast vara tillräckligt motiverat

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

att bibehålla den särskilda avdragsrätt vid redovisning av bruttoinkomsten i
och för nöjesbeskattning, varom förmäles i 8 § tredje stycket i 1940 års förordning.

12 §.

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 5 § fjärde stycket i 1940 åns förordning.
Ett brutet öretal torde kunna uppkomma icke endast då nöjesskatten
utgår efter biljettpriset utan även i andra fall exempelvis vid uträkning
av nöjesskatten vid restaurangdans.

Om undantag eller befrielse från nöjesskatten.

13 §.

De sakkunnigas i 17 § upptagna förslag om undantag från nöjesskatt för
kungl, teatern och kungl, dramatiska teatern har icke — utöver tidigare omnämnda
yttranden däri hemställts om en vidgad tillämpning av nämnda
paragraf — föranlett någon erinran från remissinstansernas sida.

De sakkunnigas förslag innebär i förevarande hänseende den ändringen i
vad som hittills gällt, att undantaget för de kungl, teatrarna från skyldigheten
att erlägga nöjesskatt utsträckes att avse jämväl föreställningar, som av någon
av teatrarna anordnas utanför Stockholm eller inom Stockholm å annan
lokal än den vanliga. Emellertid torde den sålunda föreslagna utvidgningen
kunna komma att medföra vissa olägenheter. Med hänsyn härtill
och då någon närmare utredning till stöd för den ifrågasatta utvidgningen
icke framlagts av de sakkunniga, finner jag tillräckliga skäl icke föreligga
att i detta hänseende föreslå någon avvikelse från nu gällande regler.

Däremot har jag ej något att erinra mot de sakkunnigas uttalande att
förordningen den 14 juni 1940 (nr 479) örn särskild avgift vid nöjestillställning,
anordnad av kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm,
bör upphävas. En bestämmelse härom har upptagits i övergångsbestämmelserna
till den nu föreslagna förordningen örn nöjesskatt.

14 §.

I denna paragraf regleras frågan om undantag från nöjesskatt för tillställning
som tjänar vetenskapligt ändamål eller anordnas i undervisningseller
uppfostringssyfte. Denna fråga behandlas i 1940 års förordning ävensom
i sakkunnigförslaget i 2 § sista stycket. De sakkunnigas motivering lämnas
i promemorian å s. 23 och 25.

Under remissbehandlingen av sakkunnigförslaget har i några fall föreslagits,
att 2 § sista stycket skulle erhålla en sådan avfattning att därigenom
möjliggjordes en mera vidsträckt tillämpning av den där angivna undantagsbestämmelsen.

Sveriges storloge av IOGT har — under framhållande av dels nödvändigheten
av det frivilliga nykterhetsarbetet i samhället och betydelsen av det

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

fostringsarbete, som nykterhetsföreningarna utförde med ringa eller intet
stöd av samhället, dels ock den omständigheten att dessa föreningars tillställningar
icke avsåge ekonomisk vinning för vare sig enskilda personer
eller sammanslutningar — hemställt, att 2 § sista stycket måtte förtydligas

1 så måtto, att därav klart franninge att till nöjestillställningar icke hänfördes
tillställningar, som anordnades av nykterhetsföreningar i nykterhetsrörelsens
syfte.

Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling har framhållit, att sådana
ideella rörelser som t. ex. nykterhets-, folkbildnings- och fredsrörelserna
kunde begära, att de icke ställdes i sämre läge än exempelvis idrottsrörelsen.
Syftet med förstnämnda ideella rörelser, vilka hade minst lika svårt
som idrottsrörelsen att skaffa medel för sin verksamhet, måste från samhällelig
synpunkt sett vara jämbördigt med de ändamål, för vilka undantag
gjordes i sakkunnigförslaget, nämligen vetenskapligt ändamål, undervisningsoch
uppfostringssyfte. Det kunde icke vara ändamålsenligt, att tusentals för
vårt land betydelsefulla ideella organisationer icke skulle kunna upptaga inträdesavgifter
till sina offentliga upplysningsmöten utan att nödgas för varje
sådant framträdande ansöka om befrielse från nöjesskatt. Att göra skattemyndigheterna
till kontrollanter över folkrörelserna kunde icke medverka till att
främja det demokratiska upplysnings- och fostringsarbete, som dessa organisationer
utförde. På grund härav hemställdes, att i 2 § sista stycket måtte
inrymmas ett undantag jämväl för sådan tillställning, som anordnades av
ideell sammanslutning till främjande av nykterhet, fred eller folkuppfostran,
där tillställningen icke anordnats i förvärvssyfte.

Länsstyrelsen i Örebro län har anfört, att åtgärder tarvades för beredandet
av sunda nöjen åt ungdomen. Det florerande osunda nöjeslivet, som uppbures
av enskildas vinningslystnad, hade till stor del sin grund i frånvaron
av tillfällen till goda nöjen. Åtskilligt vöre att vinna i detta syfte vid utformning
av nöjesskatteförordningen. Biograferna borde kunna bjuda på i fostrande
och uppbyggande syfte bättre program än som nu i stor utsträckning
skedde. En åtgärd till förbättring härutinnan skulle vara att förevisning av
verkligt goda till undervisning och uppfostran tjänande filmer icke belädes
med nöjesskatt. Länsstyrelsen föreställde sig, att statens biografbyrå, som
censurerade alla filmer, skulle kunna givas befogenhet att på särskilt sätt
stämpla filmer av sådan beskaffenhet. En filmförevisning, som endast upptoge
sålunda stämplade filmer, skulle då jämlikt sista stycket av förslagets

2 § bliva fri från nöjesskatt. Detta borde kunna bidraga till att på biograferna
gåves program, som kunde åtminstone i någon mån konkurrera med
kriminal-, dryckes- och liknande hetsfilmer.

Vidare har länsstyrelsen i Kopparbergs län framhållit, att bestämmelsen
därom, att från skatteplikt undantoges tillställning som anordnades i undervisnings-
och uppfostringssyfte, stundom syntes ha av de lokala uppbördsmyndigheterna
uppfattats så att vid prövning av frågan om tillställnings
skattefrihet på denna grund huvudvikten lagts vid det uppgivna syftet, varemot
mindre uppmärksamhet fästs vid tillställningens innehåll. Då samma

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

bestämmelse nu föreslagits skola ingå i den nya nöjesskatteförordningen
ville länsstyrelsen därför förorda, att det i författningen gjordes klart, att
med bestämmelsen avsåges sådan i undervisnings- eller uppfostringssyfte anordnad
tillställning, som med hänsyn till sitt innehåll och de omständigheter,
under vilka den ägde rum, vore ägnad att tjäna ett dylikt syfte.

I likhet med vad som hittills gällt torde nöjesskatt icke böra uttagas för Vepartementsnöjestillställning,
som tjänar vetenskapligt ändamål. En bestämmelse härom chR1™-har upptagits i första stycket i förevarande paragraf.

Vidare har i andra stycket i denna paragraf föreskrivits, att nöjesskatt ej
heller skall utgå för nöjestillställning, som anordnas i undervisnings- eller
uppfostringssyfte och som med hänsyn till sitt innehåll jämväl är ägnad
att tjäna sådant syfte. I fråga arn tolkningen av uttrycket undervisningssyfte
må hänvisas till vad härutinnan anförts av de sakkunniga. För att nöjesskatt
icke skall utgå torde sålunda böra uppställas de villkoren, att undervisningen
skall vara av allmänt värde för samhället och meddelas genom kvalificerad
anordnare, samt att undervisningen icke utövas i rent vinningssyfte. I huvudsak
samma förutsättningar torde böra uppställas för åtnjutande av frihet
från nöjesskatt för tillställning som anordnas i uppfostringssyfte.

Beträffande det av länsstyrelsen i Örebro län framförda förslaget, att
statens biografbyrå skulle erhålla befogenhet att på särskilt sätt stämpla
verkligt goda, till undervisning och uppfostran tjänande filmer, och att förevisning
av dessa filmer skulle undantagas från nöjesskatt, må framhållas att
skattefrihet för dylik filmförevisning torde — under förutsättning att nyss
angivna villkor jämväl i övrigt äro uppfyllda — föreligga redan på grund
av stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf. Att därutöver stadga
skattebefrielse för filmer av detta slag torde icke böra ifrågakomma.

I yttranden från vissa nykterhetsorganisationers sida har hemställts att
av ideella sammanslutningar anordnade tillställningar till främjande av nykterhet,
fred eller folkuppfostran skulle undantagas från nöjesbeskattningen.

Emellertid lärer ett sådant generellt undantag icke kunna medgivas, då detta
skulle innebära att nöjestillställning, som anordnades av ideell sammanslutning,
skulle bliva fri från nöjesskatt oberoende av beskaffenheten av tillställningen.
Med hänsyn härtill kan jag icke förorda att särskilda regler införas
i nu berörda avseende.

15 §.

Såsom i den föregående framställningen understrukits föreligga särskilda
omständigheter, vilka motivera att uppvisning eller tävling i icke professionell
idrott eller gymnastik erhåller en förmånligare behandling i nöjesskattehänseende
än övriga slag av nöjestillställningar. En bestämmelse härom har
upptagits i departementsförslaget i denna paragraf, i vilken stadgas, att i
fråga örn uppvisning eller tävling i icke professionell idrott eller gymnastik
skall för varje tillställning befrielse åtnjutas från den del av nöjesskatten,
som belöper å ett sammanlagt avgiftsbelopp av 2 000 kronor. Beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

tolkningen av denna bestämmelse må framhållas att, om en idrottstävling
sträcker sig över flera dagar och särskilda biljetter säljas för de olika dagarna,
varje dags lävling regelmässigt torde böra betraktas som en tillställning
för sig, varför befrielse från nöjesskatt enligt denna paragraf sålunda bör få
åtnjutas för varje dylik tävling.

16 §.

Bestämmelserna i denna paragraf i departementsförslaget avse i huvudsak
frågan om befrielse från nöjesskatt för tillställning, där behållningen
skall användas för välgörande eller allmännyttigt ändamål. Stadganden
härom äro upptagna i 11 § första stycket i 1940 års förordning och i 12 §
i de sakkunnigas förslag. De sakkunniga ha närmare motiverat sitt förslag
i promemorian å s. 50—54.

De sakkunnigas förslag i denna del har under remissbehandlingen föranlett
uttalanden i skilda hänseenden.

Vad först angår uttrycket välgörande eller allmännyttigt
ändamål och den av de sakkunniga lämnade exemplifieringen därtill
har länsstyrelsen i Uppsala län uttalat, att länsstyrelsen förutsatte att uttrycket
»för främjande av barns eller ungdoms vård, fostran eller utbildning»
medgåve rätt till befrielse från nöjesskatt för bland annat skolresor. Länsstyrelsen
ansåge det tillfredsställande, att befrielse från nöjesskatt för nu
angivna ändamål kunde ske.

I samband härmed må anmärkas, att Sveriges folkskollärar förbund i en
den 2 mars 1945 dagtecknad, till Kungl. Majit ställd skrift — under hänvisning
till att enligt nu gällande praxis den statliga delen av nöjesskatten alltid
måste erläggas för tillställningar, avsedda att insamla medel till folkskolebarnens
skolresor — hemställt om meddelande av sådana anvisningar, att
nöjestillställning, anordnad av lärare med tillhjälp av skolbarnen och med
ändamål att insamla medel till skolresa, måtte anses anordnad för uteslutande
allmännyttigt ändamål.

Länsstyrelsen i Jönköpings lån har anfört att uttrycket »för främjande av
barns eller ungdoms vård, fostran eller utbildning» avsåge enligt ordalagen
sådana fall, då den uppkomna behållningen skulle avsättas för ett särskilt
ändamål av angiven art. I betraktande av bland annat det allmänna syftet
med ungdomsvårdskommitténs förslag borde emellertid befrielse medgivas
jämväl då en för ungdomsvård etc. verksam organisation avsåge att använda
behållningen i sin allmänna verksamhet. Att detta även varit avsett av de
sakkunniga framginge av deras uttalande, att ungdomsföreningarna på föreslaget
sätt erhölle möjligheter att i större utsträckning än nu vinna befrielse
från nöjesskatt för tillställningar, vilkas behållning vore avsedd att användas
för föreningarnas verksamhet. Det vore önskvärt att den föreslagna författningsbestämmelsen
förtydligades på denna punkt.

Länsstyrelsen i Kalmar län har framhållit, att det syntes länsstyrelsen som
om området för befrielse från nöjesskatt varit och enligt de sakkunnigas förslag
fortfarande komme att bliva väl snävt tilltaget. Enligt länsstyrelsens

Kungl■ Majlis proposition nr 344.

mening borde i en proposition — utöver exemplifieringen i sakkunnigförslaget
— lämnas ytterligare en del uppmjukande anvisningar till ledning för länsstyrelserna
och regeringsrätten vid prövning av framställningar örn befrielse
från nöjesskatt.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört följande.

Den vägledning, de sakkunniga i 12 § första stycket givit länsstyrelserna
för bedömandet av de olika fall, då befrielse må äga rum, anser länsstyrelsen
värdefull, enär just hithörande spörsmål visat sig synnerligen svårbedömliga
och i följd härav stor olikhet i länsstyrelsernas praxis torde ha
varit rådande. Emellertid synas betydande svårigheter likväl kvarstå med
hänsyn därtill, att de olika befrielsefallen blott kunna beskrivas i allmänna
ordalag. Vad särskilt angår det med främjande av barns och ungdoms vård,
fostran eller utbildning angivna ändamålet, synas de sakkunniga ha åsyftat
att i viss omfattning öka möjligheten att befria från nöjesskatt i jämförelse
med nu gällande praxis. I fråga om idrottsföreningar framhålla de sakkunniga
i detta sammanhang, att det självfallet icke varit meningen — ehuru
givetvis även fysisk fostran avses — att för varje nöiestillställning, vars
behållning tillfaller en idrottsförenings allmänna verksamhet, befrielse från
nöjesskatt skall medgivas, men man torde med skäl kunna fråga sig, var
gränsen skall gå för befrielsefallen. För länsstyrelsens vidkommande ha
hittills i fråga örn idrottsföreningar gällande bestämmelser tillämpats sålunda,
att befrielse från nöjesskatt för av dylik förening anordnad nöjestillställning
medgivits huvudsakligen allenast, då behållningen av tillställningen
oavkortad använts för anläggande eller underhåll av idrottsplats, som
i viss omfattning varit gratis upplåten för allmänheten, t. ex. örn den utan
kostnad fått nyttjas av skolorna på orten för gymnastik- och idrottsövningar.
Enligt länsstyrelsens förmenande skulle det vid tillämpningen av de föreslagna
föreskrifterna i nu ifrågavarande hänseende vara myndigheterna till stor
hjälp, om i förarbetena till författningen eller vid propositions framläggande
ytterligare förtydligande uttalande kunde göras angående de fall, då befrielse
från nöjesskatt må ske.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har uttalat, alt länsstyrelsen vore tveksam,
om de sakkunnigas förslag att i författningstexten uttryckligen angiva vissa
ändamål såsom välgörande eller allmännyttiga verkligen kunde anses innebära
ett framsteg. De särskilt angivna ändamålen syntes vara sådana, som
man säkerligen hittills ganska allmänt utan tvekan ansett kunna föranleda
befrielse från nöjesskatt, och i all synnerhet då i den inskjutna meningen
saknades ordet »exempelvis», kunde det befaras att en länsstyrelse på grund
av den nya formuleringen nödgades praktisera en mera restriktiv tillämpning
än enligt gamla lydelsen.

Länsstyrelsen i Örebro län bär sagt sig vilja erinra örn alt det icke sällan
förekomme välgörenhets tillställningar där dragningskraften utgjordes av
restaurangdans med sprit-, vin- eller ölservering. Vid så kallade idrotlsmässor
och även vid barnensdagsfestligheter vore det vidare icke ovanligt att
man träffade avtal med innehavare av så kallade tivolin alt upplåta sina
marknads- och tivolinöjen för ändamålet. Dessa »nöjen» som i största utsträckning
frekventerades av barn och minderåriga, övade ett dåligt inflytande
och lockade deltagarna till icke obetydliga utgifter med därav följande
frestelser till medelsanskaffning på orätt säll. Att lill sådana ändamål

Bihang lill riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 314.

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

som angåves i 12 §, vilka till största delen vore av den art att till dem borde
utgå skattemedel och vartill insamlingar således icke borde behöva tillgripas,
anlita sådana medel som restaurangdans med sprit-, vin- eller ölutskänkning
eller tivoli- och marknadsnöjen syntes länsstyrelsen vara samhället
ovärdigt. Om insamlingar för ändamål, som i 12 § angåves, behövde anordnas
borde därvid endast användas nöjen och förlustelser, som icke övade
dåligt inflytande. Mot de tendenser att låta ändamålet helga medlen som i
förevarande avseende visat sig, syntes lagstiftaren böra reagera genom att
som villkor för befrielse från nöjesskatt enligt 12 § föreskriva att i nöjestillställningen
icke finge som led ingå restaurangdans med sprit-, vin- eller
ölservering eller marknads- och tivolinöjen.

I detta sammanhang ville länsstyrelsen framhålla, att innehållet av det
avtal som plägade träffas mellan anordnare av exempelvis barnensdagsfestligheter
och innehavare av tivolin som regel vore av sådan beskaffenhet att
det knappast kunde anses att behållningen av tivolit vid dylika festligheter
ginge uteslutande till välgörande eller allmännyttigt ändamål utan även tillfälle
innehavaren av tivolit. Redan av denna anledning borde alltså, då dylikt
avtal förelåge, befrielse från skatt för nöjestillställningen ej medgivas.

Beträffande härefter de sakkunnigas förslag om upphävande av
det kommunala vetot såvitt angår rätten att meddela befrielse från
nöjesskatt har förslaget härutinnan tillstyrkts av bland andra länsstyrelsen
i Kalmar län, som anfört att hittills gjorda erfarenheter tydligt utvisat, att
kommunernas nu gällande vetorätt vid länsstyrelsernas eller regeringsrättens
prövning av ansökningar om sådan befrielse medfört en icke önskvärd olikformighet
och ojämnhet vid avgörandet av dessa ärenden. Det måste jämväl
ur rent principiell synpunkt anses otillfredsställande, alt vederbörande kommun
skulle kunna förhindra såväl länsstyrelsen som regeringsrätten att frångå
ett av kommunen fattat avstyrkande beslut, vilket beslut kunde ha fattats
oaktat nöjestillställningen utan tvekan ägt rum uteslutande för välgörande
eller allmännyttigt ändamål. Länsstyrelsen ville fördenskull obetingat
ansluta sig till de sakkunnigas förslag i vad detsamma avsåge upphävande
av länsstyrelsernas och regeringsrättens beroende av kommunernas avstyrkande
beslut i fråga örn nöjesskattebefrielse. Vederbörande kommuns
yttrande över sådan ansökan borde emellertid givetvis inhämtas.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har framhållit, att erfarenheterna av nu
gällande ordning icke vore tillfredsställande. Länsstyrelsen hade ofta på grund
av kommunernas avstyrkande nödgats avslå ansökningar örn efterskänkande
av skatt, ehuru den nöjestillställning, varom varit fråga, ägt rum uteslutande
för ändamål, som vid prövning i andra ärenden utan tvekan ansetts
som välgörande eller allmännyttigt. Ett sådant resultat kunde uppenbarligen
icke stå i överensstämmelse med beskattningens syfte. Länsstyrelsen
ville fördenskull livligt tillstyrka de sakkunnigas förslag om borttagandet av
kommunens vetorätt vid prövningen av ansökningar om befrielse från nöjesskatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

Drätselkammaren i Norrköping har uttalat, att någon erinran mot upphävande
av vetorätten så mycket mindre kunde göras som kommuns rätt att
efterskänka den kommunala delen icke upphävdes.

Å andra sidan har de sakkunnigas förslag i denna del avstyrkts av landskommunernas
förbund, svenska stadsförbundet samt drätselkamrama i Malmö
och Linköping.

Landskommunernas förbund har framhållit att enligt de sakkunnigas förslag
skulle länsstyrelsen tillerkännas förfogandefätt över kommunala medel
En sådan anordning överensstämde ej väl med grundprinciperna för den
kommunala självstyrelsen. På grund härav påyrkade förbundet att förslaget
ändrades därhän, att rätten att lämna befrielse från den kommunala
delen av nöjesskatten skulle vara förbehållen kommunerna.

Svenska stadsförbundet har anfört, att förbundet måste på det bestämdaste
protestera mot förslaget, att statliga myndigheter skulle få rätt att även
mot kommunens vilja befria från den kommunala andelen av nöjesskatten.
Det vore här fråga om kommunala medel, som det självfallet måste tillkomma
kommunen att disponera efter eget omdöme. Sakligt sett förefölle
det dessutom tämligen rimligt, att den lokala uppfattningen inom den kommun,
där tillställningen ägt rum och inkomsterna hopbragts, skulle vara avgörande
vid bedömandet av tillställningens ändamål. Ja, detta förefölle så
rimligt, att det i själva verket borde vara naturligare, att kommunen avgjorde
frågan örn befrielse även i fråga om statens andel än tvärtom. Förbundet
ville emellertid begränsa sig till att yrka, att de statliga och kommunala
andelarna skildes åt, så att länsstyrelsen finge avgöra frågor om
befrielse från statens andel, medan kommunerna ensamma bestämde över
den kommunala andelen. På så vis skulle man eliminera de av de sakkunniga
berörda olägenheterna av den nuvarande kommunala vetorätten beträffande
befrielse från statens andel men ändå bibehålla kommunernas bestämmanderätt
i fråga örn deras andel.

Drätselkammaren i Malmö bar betecknat det såsom upprörande att kommunerna
fråntoges inflytandet på ärenden örn restitution av nöjesskatt. Det
vore att märka, att det vore en kommunal inkomst, som staten på detta sätt
skulle förfoga över, och en sådan inskränkning som den ifrågasatta kunde
icke anses förenlig med den kommunala självbestämmanderätten. Det betvivlades
för övrigt att den åstundade enhetligheten vöre enbart av godo, ty
värdet och betydelsen av ett visst ändamål, för vilket restitution söktes,
kunde variera avsevärt olika orter emellan.

Även drätselkammaren i Linköping har funnit det önskvärt, att staten
och kommunen var för sig ägde att besluta örn återbäring av och befrielse
från nöjesskatt. En bestämd uppdelning av nöjesskatten på en statlig och
en kommunal del syntes sålunda böra ske, enär fördelarna med en sådan
vore alltför uppenbara för att icke beaktas. I följd härav borde den av dc
sakkunniga förordade nöjesskatten fixeras att utgå med dels en statlig del a
10 procent och dels en kommunal del med 10 procent.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 344.

Dejxzrtements chefen.

Såsom framgår av de sakkunnigas promemoria har uttrycket välgörande
eller allmännyttigt ändamål givit rum för växlande tolkningar. Emellertid ha
de sakkunniga i allt fall icke ansett sig böra föreslå någon ändring i denna
del utan tvärtom understrukit, att det rent av vore i viss mån önskvärt att genom
ett mera allmänt hållet uttryck giva rum för en smidig tillämpning av
bestämmelserna om nöjesskatt. Till belysande av uttrycket i fråga ha de sakkunniga
dock föreslagit den exemplifieringen, att såsom välgörande eller allmännyttigt
ändamål skulle anses beredande av hjälp åt behövande eller sjuka,
främjande av barns eller ungdoms vård, fostran eller utbildning eller stödjande
av rikets försvar. De sakkunniga ha härvid framhållit, att de angivna grupperna
av fall endast vore exempel, vilka icke avsåge att vara uttömmande,
och att de använda uttrycken icke finge anses innebära någon begränsning
i förhållande till vad nu gällde utan endast avsåge att vara vägledande.

För egen del ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag att — liksom hittills
— befrielse från nöjesskatt skall kunna medgivas i sådana fall, där behållningen
av nöjestillställningen skall användas för välgörande eller allmännyttigt
ändamål.

En begränsning i rätten att medgiva befrielse från nöjesskatt för tillställning,
som anordnas för välgörande eller allmännyttigt ändamål, har ifrågasatts
av länsstyrelsen i Örebro län, som ansett att såsom villkor för befrielsen
borde föreskrivas, att i tillställningen icke finge ingå restaurangdans med
sprit-, vin- eller ölservering eller marknads- och tivolinöjen. En generell regel
av sådant innehåll anser jag mig emellertid icke böra tillstyrka. Detta utesluter
dock icke att vid prövning av uppkommen fråga örn skattebefrielse viss
hänsyn tages jämväl till beskaffenheten av den tillställning, vid vilken medlen
influtit.

Den i sakkunnigförslaget verkställda uppräkningen av särskilda ändamål,
som kunna anses vara välgörande eller allmännyttiga, har föranlett vissa
uttalanden under remissbehandlingen. I anledning härav må understrykas
att, såsom de sakkunniga framhållit, uppräkningen icke är avsedd att vara
fullständig utan endast utgör en exemplifiering av nu ifrågavarande ändamål.
Då bland exemplen omnämnes ändamålet att främja barns eller ungdoms
vård, fostran eller utbildning, är härmed icke avsett att från möjligheten
att erhålla befrielse från nöjesskatt utesluta tillställning, som anordnas
av en för ungdomsvård verksam organisation, där tillställningen åsyftar att
anskaffa medel till organisationens allmänna verksamhet. Denna ståndpunkt
har redan tidigare accepterats i praxis.

Beträffande möjligheterna för idrottsföreningar att på grund av nu förevarande
stadgande i sakkunnigförslaget erhålla befrielse från nöjesskatt torde
böra anmärkas, att frågan härom kommer att bliva av ringa praktisk betydelse,
därest den av mig förordade särskilda skattelindringen för uppvisning
eller tävling i icke professionell idrott eller gymnastik genomföres. Såsom
länsstyrelsen i Kristianstads län anfört kan givetvis även främjande av ungdoms
fysiska fostran anses vara ett allmännyttigt ändamål. Jag vill dock understryka,
att det självfallet icke är meningen att varje nöjestillställning, vars

Kungl. Maj:ts proposition nr 344. 53

behållning tillfaller en idrottsförenings allmänna verksamhet, skall falla härunder.

Såsom framgår av de sakkunnigas promemoria har vid tillämpningen av
nu gällande bestämmelser örn befrielse från nöjesskatt ansetts, att nöjestillställning,
som anordnas i syfte att anskaffa medel till skolresa, icke kan
hänföras till nöjestillställning för allmännyttigt ändamål; och på grund härav
har nöjesskatt uttagits för dylika tillställningar. Denna praxis har föranlett
Sveriges folkskollärarförbund att i detta sammanhang yrka, att befrielse
från nöjesskatt måtte få medgivas även för nöjestillställning av nu
berörda slag.

Det vill synas befogat att en uppmjukning av hithörande bestämmelser
genomföres ej blott med avseende å sådana tillställningar, som åsyftas med
framställningen från folkskollärarförbundet, utan även beträffande vissa
andra slag av nöjestillställningar som anordnas av skolungdom. I enlighet
härmed har i departementsförslaget i förevarande paragraf upptagits en
särskild bestämmelse av innehåll att befrielse från nöjesskatt må medgivas,
då skolungdom utan medverkan av utomstående anordnar nöjestillställning,
i vilken till huvudsaklig del ingår andra nöjen än dans och vars behållning,
utan att vara avsedd för välgörande eller allmännyttigt ändamål, avses skola
användas till främjande av skolans bästa eller eljest till att främja elevers
gemensamma intresse. I enlighet med det allmänna språkbruket bör härvid
till skolungdom hänföras elever i folkskolor, allmänna läroverk och liknande
läroanstalter, däremot icke exempelvis studenter, seminarister, folkhögskoleelever
eller elever i teater- och dansskolor. Den omständigheten att lärare
vid skolan leder eller övervakar nöjestillställningen torde icke böra föranleda
att tillställningen anses hållen under medverkan av utomstående. —
Genom den nu förordade bestämmelsen skulle befrielse från nöjesskatt i
flertalet fall kunna erhållas för nöjestillställning, anordnad för anskaffande
av medel till skolresa, ävensom för luciafester, julfester och andra tillställningar,
som anordnas av skolklass, skolans scoutförening eller gymnasistförening.

I sakkunnigförslaget har upptagits ett särskilt stadgande av innehåll, att
örn behållningen till viss del skall användas för välgörande eller allmännyttigt
ändamål och till viss del för annat, må befrielse från motsvarande del av
nöjesskatten medgivas. Enligt vad de sakkunniga uttalat innebär detta stadgande
endast ett lagfästande av redan gällande praxis. På grund härav och
då det föreslagna stadgandet icke föranlett någon erinran från remissinstansernas
sida, har samma stadgande upptagits jämväl i departementsförslaget.
Befrielse från nöjesskatt torde böra ifrågakomma endast örn en väsentlig
del av behållningen skall användas för sådant ändamål, varom nu är fråga,
och där anledning icke föreligger till antagande, alt ett privatekonomiskt
vinstintresse ligger bakom anordnandet av tillställningen.

Vad härefter angår det av de sakkunniga väckta förslaget örn borttagande
av det kommunala vetot i ärenden rörande befrielse från nöjesskatt enligt
denna paragraf har jag ansett mig i denna del icke böra följa de sakkun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

Departements chefen.

niga. Då emellertid den nu gällande bestämmelsen om befrielse från nöjesskatt
för tillställning, som äger rum för välgörande eller allmännyttigt ändamål,
i praktiken visat sig mindre lämplig, torde i allt fall viss ändring av
förevarande stadgande böra vidtagas. För egen del förordar jag sådan ändring,
att länsstyrelsen skall äga att, efter hörande av vederbörande kommun,
medgiva befrielse från nöjesskatten; dock att, om kommunen avstyrkt framställningen,
befrielsen må avse endast den staten tillkommande andelen av
skatten. Genom ett dylikt stadgande sker ej något intrång på den kommunala
självbestämmanderättens område, medan å andra sidan för länsstyrelserna
möjliggöres att följa en enhetlig praxis såvitt angår besluten om
befrielse från den statliga delen av nöjesskatten.

17 §.

Den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen örn rätt för kommun
att medgiva befrielse från den kommunala andelen av nöjesskatten är i sak
likalydande med stadgandet i 11 § andra stycket i 1940 års förordning.

18 §.

I denna paragraf ha angivits vissa regler beträffande tillvägagångssättet
i ärenden som avse befrielse från nöjesskatt enligt 16 eller 17 §. I sakkunnigförslaget
lia bestämmelser härutinnan upptagits i 14 §; och motiveringen
till sistnämnda paragraf lämnas i promemorian å s. 53 och 54.

Av remissinstanserna har uppbördskommissarien i Stockholm framhållit,
att av 14 § i de sakkunnigas förslag framginge att befrielse enligt 12 och
13 §§ kunde meddelas innan tillställningen ännu ägt rum. En dylik möjlighet
vöre visserligen praktisk med hänsyn till alla självklara fall, men den borde,
för att man skulle ernå en önskvärd kontroll över att medlen verkligen komme
uppgivet ändamål till godo, kompletteras med en föreskrift att arrangören
efter tillställningen skulle vara skyldig visa att medlen i behörig ordning
redovisats vid äventyr att skatten eljest komme att utkrävas.

Drätselkammaren i Malmö har erinrat om att förhandsbesked om skattebefrielse
oftast vore svårt att lämna innan uppgifter förelåge, som utvisade
hur tillställningen skötts och utfallit.

Stadsrevisorn i Göteborg har funnit den i 14 § andra stycket upptagna tidsbegränsningen
väl befogad. Däremot har magistraten i Uddevalla utlalat, att
därest anstånd med ansökan örn befrielse från nöjesskatt överhuvud taget
skulle medgivas, anståndet icke borde överstiga en månad.

I likhet med de sakkunniga finner jag det lämpligt, att möjlighet beredes
anordnare av nöjestillställning att redan i förväg erhålla besked om huruvida
befrielse från nöjesskatt enligt 16 eller 17 § kan beviljas eller icke. Emellertid
bör en viss kontroll utövas även över sådana nöjestillställningar, för vilka
förhandsbeslut om befrielse från nöjesskatt meddelas. Skulle nämligen ett sådant
fall inträffa, att omkostnaderna för en nöjestillställning, vars behållning
avses exempelvis för välgörande ändamål, genom anordnare^ egna åtgärder

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

— provisioner, dryga »representationskostnader» o. s. v. — uppgått till så
högt belopp, att behållningen blivit förhållandevis ringa, torde befrielse från
nöjesskatt icke böra medgivas. Med hänsyn härtill föreslås i departementsförslaget,
att ett i förväg meddelat beslut om befrielse från nöjesskatt skall vara
endast preliminärt, och att definitivt beslut, innefattande befrielse från nöjesskatt,
icke må meddelas förrän redovisning avgivits för tillställningen i fråga.
Denna redovisning bör innefatta besked om bl. a. hur stort belopp som tillgodoförts
det ändamål, som åberopats till stöd för ansökningen örn befrielse
från nöjesskatt. Därest redovisningen kan anses utvisa, att tillställningen
icke anordnats med tillräckligt beaktande av det syfte, för vilket tillställningen
uppgivits äga rum, bör det definitiva beslutet över ansökningen om
befrielse från nöjesskatt gå ut på avslag på densamma, varefter deklaration
i vanlig ordning avfordras anordnaren av tillställningen.

I departementsförslaget har i förevarande paragraf upptagits jämväl den
begränsningen i rätten att erhålla befrielse från nöjesskatt enligt 16 eller 17 §,
att sådan befrielse icke må meddelas i anledning av ansökan som inkommit
senare än tre månader efter det tillställningen ägt rum.

Örn nöjesskatten vid s. k. sammansatta tillställningar.

19 och 20 §§.

I dessa paragrafer i departementsförslaget ha upptagits reglerna örn nöjesskattens
beräkning vid s. k. sammansatta tillställningar. Bestämmelser i detta
hänseende återfinnas i 5 § sista stycket i 1940 års förordning samt i 7 § i
sakkunnigförslaget. De sakkunniga ha motiverat sitt förslag i denna del å s.
38—40 i promemorian.

Av remissinstanserna har länsstyrelsen i Uppsala län framhållit, att den
nu gällande bestämmelsen rörande nöjesskatten vid sammansatta tillställningar
tolkades så, att tidslängden lagts till grund för prövningen av de olika
programpunkternas huvudsaklighet. På detta sätt hade man fått en objektiv
grund för bedömningen. Då enligt förslaget bedömningen skulle bero icke
allenast av tillställningens huvudsakliga innehåll utan jämväl av dess syfte
ifrågasatte länsstyrelsen huruvida detta icke kunde leda till en mer eller
mindre godtycklig värdesättning.

Jämväl drätselkammaren i Malmö har uttalat betänkligheter mot de sakkunnigas
förslag att syftet skulle vara av avgörande betydelse vid bedömandet
av skattskyldigheten vid sammansatta tillställningar; då det ofta bleve
ogörligt att bringa klarhet i fråga örn syftet, gåves lätt utrymme för en känsla
av godtycke.

Drätselkammaren i Orebro har anfört, att det skulle vara synnerligen värdefullt
örn 7 § i sakkunnigförslaget bleve förtydligat. Den föreslagna lydelsen
konune att leda såväl till oenighet mellan nöjesanordnare och uppbördsmyndighet
som ock till skilda tolkningsåsikter inom olika län och kommuner,
beroende på respektive tolkares subjektiva inställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

Departements chefen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört, att sakkunnigförslagets bestämmelser
om beskattning av inträdesavgift till område, inom vilket skilda
nöjestillställningar ägde rum, torde överensstämma med allmänt rådande
praxis. Osäkerhet kunde hittills endast sägas ha rått örn vilken taxa, som
skolat tillämpas i sådana fall. Då genom den nu föreslagna enhetliga taxan
för alla nöjestillställningar denna osäkerhet bortfallit, funnes intet att erinra
mot beskattningen av ifrågavarande inträdesavgifter.

Vidare har stadsombudsmannen i Göteborg förklarat, att regeln i 7 § andra
stycket i de sakkunnigas förslag kunde i åtskilliga fall vålla vissa svårigheter
vid tillämpningen. Det vore emellertid knappast möjligt att i lagstiftningsväg
giva mera klart utformade bestämmelser på området, och det finge
väl överlämnas åt praxis att giva hållpunkter för bedömandet av gränsfallen.

Riksräkenskapsverket har framhållit, att ändring i formuleringen av 7 §
andra stycket syntes böra vidtagas i sådan riktning att det tydligt framginge,
att bestämmelsen gällde även för det fall att inom lokal eller område endast
förekomme en särskild nöjestillställning. Vidare borde ordet »jämväl» utgå.

Vid tillämpningen av 1940 års förordning, enligt vilken nöjesskatten utgår
efter tre olika taxor, har frågan om nöjesskattens beräkning vid s. k. sammansatta
tillställningar haft stor praktisk betydelse. Därest det nu förordade
förslaget om en i princip enhetlig taxa genomföres, kommer emellertid frågan
om gränsdragningen mellan olika slag av nöjestillställningar att bliva
av mindre vikt.

Däremot kvarstår givetvis alltjämt svårigheterna med avseende å gränsdragningen
mellan tillställningar, som kunna rubriceras såsom nöjestillställningar,
och tillställningar av andra slag. Frågan huruvida nöjesskatt skall
utgå för tillställning, som är sammansatt av både skattefria och skattepliktiga
nöjen, regleras i departementsförslaget i 19 § första stycket, däri såsom
huvudregel stadgas, att örn tillställning är sammansatt av skilda delar, av
vilka någon är att anse såsom nöjestillställning, skall frågan huruvida nöjesskatt
skall utgå bedömas med hänsyn till tillställningens huvudsakliga innehåll
och syfte. Härigenom har fastställts normen för avgörandet, huruvida
nöjesskatt skall utgå för en sådan tillställning, vid vilken förekommer exempelvis
både föredrag och dans. Det torde icke böra ifrågakomma att vid bedömandet
av spörsmålet, huruvida skattskyldighet föreligger eller icke, taga uteslutande
hänsyn till den tid, som åtgår för de olika delarna av tillställningen.
Med större fog bör avgörande betydelse tillmätas frågan vilken del av tillställningen
som för den besökande allmänheten ter sig som den väsentliga.

I 19 § andra stycket i departementsförslaget har föreskrivits, att den nyss
angivna regeln skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beräkningen
av nöjesskatt för sådan av skilda delar sammansatt nöjestillställning, där
nöjesskatten för de olika delarna beräknas efter olika grunder. Exempel härpå
utgöra sådana fall, där vid en och samma nöjestillställning förekommer
fihnförevisning och dans eller idrottstävlan och marknadsnöjen.

I 20 § i departementsförslaget har upptagits en särskild bestämmelse om

Kungl. Maj:ts proposition nr 344.

uttagande av nöjesskatt å inträdesavgift till lokal eller område, inom vilket
en eller flera särskilda nöjestillställningar finnas anordnade. Vad sålunda
stadgas överensstämmer i huvudsak med vad de sakkunniga föreslagit i 7 §
andra stycket. Genom ifrågavarande bestämmelse regleras bland annat frågan
om nöjesskatt å inträdesavgifter till exempelvis folkparker.

Örn uppbörd av nöjesskatten.

21 §.

I denna paragraf behandlas spörsmålet rörande vem skyldigheten att ererlägga
nöjesskatt åvilar. Bestämmelser i detta hänseende äro meddelade i
1940 års förordning i 9 § samt i sakkunnigförslaget i 8 §. Motiveringen till
sistnämnda paragraf återfinnes i promemorian å sid. 35.

I fråga örn 8 § andra stycket i sakkunnigförslaget har drätselkammaren i
Göteborg anfört, att abonnemangen anordnas i huvudsakligt syfte att hos en
bredare publik väcka intresse för gedigen konst och därigenom öka publikfrekvensen
vid de ordinarie föreställningarna. Abonnemangen vore ofta förenade
med ekonomiska risker för arrangörerna. Om sålunda nöjesskatt skulle erläggas
såväl av tillställningens anordnare som av abonnenten, måste detta innebära
ett försvårande av abonnemangens genomförande i så måtto, att därest
vid ett abonnemang de erlagda avgifternas summa ej uppginge till den med
anordnaren avtalade abonnemangskostnaden, nöjesskatt likväl skulle ulga
på det senare beloppet samt att därest inbetalda avgifter skulle överstiga abonnemangskostnaden,
nöjesskatt skulle utgå på det högre beloppet. Med hänsyn
härtill syntes det skäligt, att i det senare fallet abonnenten befriades från
skyldighet att erlägga nöjesskatt å viss del av eventuellt uppkommande överskott,
vilken skattefria del lämpligen borde kunna fastställas till förslagsvis
300 kronor.

I likhet med vad som hittills gällt bör nöjesskatten erläggas av den som an- Departementsordnar
nöjestillställningen. En bestämmelse härom har upptagits i 21 § i de- chefen.
partementsförslaget.

Med hänsyn till den i 9 § första stycket i departementsförslaget upptagna
bestämmelsen att ordinarie biljettpriset skall ligga till grund för beräkning av
nöjesskatten, oavsett huruvida nedsättning av priset medgivits för vissa grupper
av deltagare eller icke, torde något egentligt behov icke föreligga av en sådan
bestämmelse som den i sakkunnigförslaget i 8 § andra stycket upptagna.

Någon motsvarighet till berörda stadgande har därför icke upptagits i departementsförslaget.

22 §.

I denna paragraf äro upptagna vissa allmänna bestämmelser örn kommunens
uppgifter med avseende å nöjesskatten. Denna fråga behandlas i 1940
års förordning i 12 § första stycket och i sakkunnigförslaget i 9 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

Departementschefen.

Under remissbehandlingen av sakkunnigförslaget har svenska stadsförbundet
erinrat om att de sakkunniga föreslagit ett stadgande av innehåll, att det
ålåge kommunen att genom uppbördsmyndigheten tillse att förordningen efterlevdes,
och att detta i specialmotiveringen (promemorian s. 55) förklarats
innebära skyldighet att tillse, att skatt verkligen utginge i vederbörlig
ordning för skattepliktiga nöjestillställningar. Med anledning härav har förbundet
framhållit, att ett sådant stadgande, om det infördes i förordningen,
givetvis icke finge tagas till intäkt för någon kommunal garanti för statens
andel av skatten.

Länsstyrelsen i örebro län har anfört att möjlighet borde finnas att — när
uppbördsmyndighet påfordrat att säkerhet för nöjesskatt skulle ställas eller
att skatt skulle inbetalas i förskott —- framtvinga ställande av säkerhet eller
förskottsinbetalning. Länsstyrelsen holle härvidlag före att uppbördsmyndigheten
skulle äga hos vederbörande polismyndighet påfordra att som villkor
för anordnande av nöjestillställning föreskreves, att anordnaren ställt säkerhet
eller inbetalat skatten förskottsvis.

I departementsförslaget har i denna paragraf närmare angivits de huvudsakliga
uppgifter som åvila vederbörande kommun med avseende å uppbörden
av nöjesskatten och kontrollen över densamma. Stadgandena härutinnan
överensstämma i sak med de bestämmelser som de sakkunniga upptagit
i 9 § i sitt förslag. De nu förordade bestämmelserna innebära givetvis
icke, att kommunen skulle iklädas garanti för statens andel av nöjesskatten.

Vad angår länsstyrelsens i Örebro län förslag om framtvingande av säkerhet
för nöjesskatten eller förskottsbetalning av densamma må erinras om att
för åtskilliga slag av nöjestillställningar erfordras icke polismyndighetens
tillstånd utan endast att anmälan göres därom, att tillställningen skall äga
ram. Med hänsyn härtill och då något mera allmänt behov av sådana föreskrifter,
som länsstyrelsen föreslagit, icke torde ha gjort sig gällande, ha
dylika föreskrifter icke upptagits i departementsförslaget.

Enligt det förslag till uppbördsförordning, som jag senare kommer att
anmäla, skall gemensam uppbörd av krono- och kommunalutskylder äga
rum, därvid uppbörden avses skola verkställas genom postverket samt vissa
bankinrättningar. På grund härav torde i stället för den i sakkunnigförslaget
förekommande hänvisningen till »myndighet som har att verkställa uppbörd
av kommunalutskylder» böra i paragrafen direkt angivas de myndigheter,
som åsyftas med nämnda hänvisning.

23 §.

I departementsförslaget har i denna paragraf angivits, att anordnare av
nöjestillställning är skyldig att till uppbördsmyndigheten överlämna på heder
och samvete avgiven deklaration rörande vid tillställningen influtna avgifter.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att där så finnes lämpligt — exempelvis
för vissa slag av idrottstillställningar — medgiva undantag från ifrågavarande
deklarationsskyldighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 344.

24 §.

I denna paragraf har införts en bestämmelse därom, att det åligger kommun
att till statsverket inleverera staten tillkommande andel av influten
nöjesskatt.

Särskilda bestämmelser.

25—31 §§.

De i förenämnda paragrafer i departementsförslaget upptagna föreskrifterna
torde icke kräva några särskilda kommentarer.

Ikraftträdandet.

Beträffande de sakkunnigas förslag till bestämmelser om förordningens
ikraftträdande har riksräkenskapsverket framhållit, att övergångsbestämmelser
syntes böra meddelas beträffande abonnemang som omfattade nöjestillställningar
såväl före som efter tidpunkten för den nya författningens ikraftträdande.

Den nya förordningen örn nöjesskatt torde böra träda i kraft den 1 januari Departements1946.
Emellertid bör 1940 års förordning äga tillämpning jämväl efter den cUfen31
december 1945 i fråga örn nöjes tillställning, som tagit sin början före
den nya förordningens ikraftträdande. I övrigt torde särskilda övergångsbestämmelser
icke vara erforderliga.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter att det inom finansdepartementet
upprättade förslaget till förordning örn nöjesskatt måtte genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Sven Åmark.

Bihang.

ANGÅENDE ÄNDRADE BESTÄMMELSER
OM NÖJESSKATT

AVLÄMNAD TILL STATSRÅDET OCH CHEFEN FÖR FINANSDEPARTEMENTET
DEN 10 FEBRUARI 1945

1944 ÅRS NÖJESSKATTEUTREDNING

Innehållsförteckning.

Sid.

1. Utredningsuppdraget................................................ 3

2. Kort allmän historik samt statistik................................... 5

3. Skilda taxor eller enhetlig taxa; skattesatsen.......................... 7

4. Stöd åt ungdomens föreningsliv (ungdomsvårdskommitténs betänkande II) .. 14

5. Gränsdragning mellan skattepliktiga och skattefria nöjen (2 §) .......... 20

6. Frågan örn tillställnings offentlighet (3 §)............................. 26

7. Skatt å brutto eller netto; skatt å biljett eller å sammanlagda inkomster na;

skatt å nedsatta priser och fribiljetter; skatt å förköpsavgifter; garderobs-
och programavgifter; skyldighet att svara för skatten (4, 5 och 8 §§) 32

8. Restaurangdansen (6 §)............................................. 35

9. Sammansatta tillställningar (7 §) .................................... 38

10. Teater- och musiklivet (10 §),........................................ 40

11. Idrottsrörelsen (4 §)................................................ 45

12. Befrielse från nöjesskatt i vissa fall (12—14 §§)....................... 50

13. Specialmotivering:

Förslaget till förordning om nöjesskatt.............................. 55

Förslaget till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen om

nöjesskatt..................................................... 56

Bilaga A. Förslag till förordning örn nöjesskatt........................... 62

Bilaga B. Förslag till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen

örn nöjesskatt............................................. 65

1. Utredningsuppdraget.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 oktober 1944 tillkallade
chefen för finansdepartementet samma dag undertecknade borgmästaren J.
Laurin, uppbördsintendenten A. Lundberg och ordföranden i Svenska teaterförbundet,
regissören Sven d’Ailly med uppdrag att inom departementet biträda
med utredning om revision av gällande bestämmelser rörande nöjesskatten.
Tillika uppdrog departementschefen åt undertecknad Laurin att i
egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete samt förordnade undertecknad
Nils Rappe, assessor vid rådhusrätten i Hälsingborg, till sekreterare
åt de sakkunniga.

De sakkunniga ha antagit benämningen 1944 års nöjesskatteutredning.

I det anförande till statsrådsprotokollet, som ledde till ovannämnda bemyndigande,
anförde departementschefen:

Bestämmelserna om nöjesskatt äro upptagna i förordningen den 14
juni 1940 (nr 478) om nöjesskatt samt kungörelsen samma dag (nr 481)
med tillämpningsföreskrifter till nämnda förordning. Genom förordning
den 26 november 1943, nr 786, har nöjesskatteförordningen ändrats i
vissa hänseenden.

Enligt nöjesskatteförordningen gäller såsom huvudregel, att för nöjestillställning,
till vilken allmänheten har tillträde mot avgift, skall uttagas
en särskild avgift, benämnd nöjesskatt, vilken fördelas mellan staten och
vederbörande kommun. Denna nöjesskatt — som upptages i form av
skatt på biljett eller annat bevis, som berättigar till deltagande i nöjestillställning
och beräknas i förhållande till bruttopriset för varje biljett,
inberäknat skatten — utgår efter olika taxor, beroende på nöjestillställningens
art och syfte. Enligt taxa I, som tillämpas dels vid konsert, operaföreställning
och annan musikalisk föreställning, dramatisk och litterär
föreställning samt uppvisning i konstnärlig dans och dels i fråga om uppvisning
eller tävling i icke professionell idrott samt hästkapplöpning och
travkörning, utgör nöjesskatten 15 procent av biljettpriset. Vid biografföreställning
uttages nöjesskatt enligt taxa II med 15 procent av biljettpriset,
när detta icke överstiger en krona, och eljest med 15 procent av
en krona samt 30 procent av återstoden av biljettpriset. Slutligen tillämpas
taxa III vid ett flertal slag av nöjestillställningar såsom vid cirkus-,
varieté- och kabaretföreställning, uppvisning eller tävling i professionell
idrott, danstillställning samt vid marknads- och tivolinöjen. Enligt
taxa III utgör nöjesskatten 20 procent av biljettpriset, när detta icke
överstiger 50 öre, och eljest 20 procent av 50 öre samt 30 procent av
återstoden av biljettpriset. Vidare stadgas i nöjesskatteförordningen att
örn nöjestillställning är sammansatt av delar, sorn falla under olika
taxor, skatten bestämmes efter den del som är den huvudsakliga. Beträffande
den s. k. restaurangdansen gälla särskilda regler för beräkning
av nöjesskatten i sådana fall, då särskild avgift för tillträde till danstillställningen
icke upptages eller avgift uppbäres med visst lägre belopp.

Vid årets riksdag har frågan om tillämpningen av nöjesskatteförordningen
varit föremål för uppmärksamhet. Sedan riksdagens år 1943
församlade revisorer framställt vissa erinringar med avseende å bestämmelserna
i nämnda förordning — därvid revisorerna dels påtalat vissa rådande
svårigheter att i praktiken avgöra, huruvida en nöjestillställning
vore att anse som offentlig och såsom sådan underkastad nöjesskatt, ävensom
att bestämma den taxa, efter vilken skatt för en viss nöjestillställning
rätteligen borde utgå, dels ock påtalat det förhållandet, att de vid s. k.
förköp betingade pristilläggen vöre befriade från nöjesskatt — anförde
riksdagen i skrivelse den 10 juli 1944 (nr 455), att riksdagen funne befogat,
att åtgärder vidtogos för att i görligaste mån undanröja de påtalade
svårigheterna vid nöjesskatteförordningens tillämpning och för att
åstadkomma en såvitt möjligt likformig beskattning av nöjestillställningar
av samma slag. I skrivelsen anfördes vidare att, vad beträffade
frågan om beskattning av de s. k. förköpstilläggen, vissa skäl syntes tala
för att skattskyldigheten, på sätt revisorerna ifrågasatt, utvidgades till
att omfatta jämväl dessa tillägg. Under åberopande härav anhöll^ riksdagen,
som fann lämpligt att omhandlade spörsmål bleve föremål för
vidare behandling, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa översyn av nöjesskatteförordningen.

Vidare må här omnämnas, att Överståthållarämbetet i skrivelse till
Kungl. Majit den 8 augusti 1944 anfört, att nöjesskattelagstiftningen i
vissa avseenden vore ofullständig och icke väl avvägd. Sålunda borde
den uppräkning och beskrivning av nöjestillställningar, som funnes i
nöjesskatteförordningen, underkastas revision. Dessutom förelåge svårigheter
vid tolkning av begreppet offentlig tillställning samt vid beräkning
av nöjesskatt vid inträde till område, inom vilket olika slag av
nöjestillställningar påginge samt vid befrielse eller efterskänkande av
nöjesskatt. Enligt överståthållarämbetets mening vore nöjesskatten därjämte
i vissa fall väl hög. Starka skäl talade för att den nuvarande
differentieringen i olika taxor utginge och att nöjestillställningarna i stället
beskattades efter en enhetlig taxa. Därest i sistnämnda fall vissa kulturella
nöjestillställningar komme att drabbas av för hög nöjesskatt,
borde en sådan olägenhet kunna förebyggas genom att anordnare av
dylika tillställningar erhölle restitution av viss del av nöjesskatten.

Jämväl i vissa andra framställningar till Kungl. Majit ha påyrkats
ändringar i nöjesskatteförordningen.

Av de sålunda från olika håll väckta förslagen om ändringar i nöjesskatteförordningen
torde framgå, att en revision av lagstiftningen rörande
nöjesskatten är av behovet påkallad. Jag tillstyrker därför, att frågan
om nöjesskattens omfattning och utformning göres till föremål för
en särskild utredning.

Vid denna utredning böra tagas i beaktande de erfarenheter, som vunnits
under den tid 1940 års nöjesskatteförordning varit i tillämpning,
ävensom de synpunkter som framkommit i förenämnda skrivelser. Då
svårigheterna vid tillämpningen av nu gällande förordning i främsta
rummet torde ha samband med differentieringen av nöjesskatten i tre
olika taxor, bör vid utredningen särskilt undersökas, huruvida förslaget
örn en enhetlig taxa innebär en framkomlig linje. Jag vill i detta sammanhang
understryka, att en enhetlig taxa för alla slag av nöjestillställningar
skulle medföra åtskilliga fördelar. Med ett dylikt system skulle
den, som ämnade anordna en nöjestillställning, icke behöva sväva i
ovisshet örn huru nöjesskatten slutligen komme att beräknas av vederbörande
skattemyndighet. De nuvarande svårigheterna med avseende å

beskattningen av inträdesavgift till område, inom vilket olika slag av
nöjestillställningar förekomme, skulle helt försvinna. Vidare skulle vinnas
en icke obetydlig lättnad i arbetsbördan för de myndigheter, som
handlägga ärenden rörande nöjesskattens debitering och uppbörd. Dessa
och övriga med förslaget förenade fördelar få vägas mot de nackdelar
som förslaget skulle medföra, främst att beskattningen bleve mera
schablonmässig och icke toge hänsyn till de olika nöjestillställningarnas
art och syfte.

Vid utformningen av ändrade regler rörande nöjesskatten bör uppmärksammas,
att någon mera avsevärd minskning i statens och kommunernas
inkomster av nöjesskatten icke bör därav föranledas.

Utredningen om revision av gällande bestämmelser om nöjesskatten
kan lämpligen uppdragas åt särskilda sakkunniga inom finansdepartementet
till ett antal av tre. De sakkunniga böra samråda med representanter
för olika yrkesorganisationer inom förevarande område. Utredningen
bör bedrivas så skyndsamt, att förslag i ämnet om möjligt kan
framläggas för 1945 års riksdag.

Utöver de av departementschefen särskilt omnämnda framställningarna till
Kungl. Majit ha till utredningsmännen överlämnats

dels riksdagens skrivelse den 6 maj 1942, nr 188, i anledning av väckta motioner
angående ändring av förordningen om nöjesskatt, i vad skrivelsen avser
beskattningen av inträdesavgift till område, inom vilket olika slag av
nöjestillställningar förekomma,

dels underdånig skrivelse den 30 juni 1944 från Folkpartiets ungdomsförbund
angående vissa skattelättnader för idrottsrörelsen,

dels ock underdånig skrivelse den 30 augusti 1944 från Svenska Musikerförbundet
med förslag om enhetlig nöjesskatt.

Under utredningsarbetet har vidare beaktats ungdomsvårdskommitténs den
25 april 1944 avgivna betänkande angående stöd åt ungdomens föreningsliv
(SOU 1944: 31), vari framlagts förslag örn lindring av nöjesskatten inom ungdomsverksamheten.

Den vid behandlingen av nöjesskatten under de senaste åren ofta väckta
och i kommunalskatteberedningens betänkande (SOU 1942:34 s. 245) upptagna
frågan örn nöjesskattens förstatligande har däi-emot icke ingått i utredningsuppdraget.
Utredningsmännen ha sålunda utgått ifrån att den för
närvarande gällande bestämmelsen om nöjesskattens lika fördelning mellan
stat och kommun i princip skall bibehållas.

Under utredningen har samråd ägt rum med representanter från vissa intresserade
organisationer.

Resultatet av utredningen framlägges genom denna PM, vid vilken såsom
bilagor fogas:

1) förslag till förordning örn nöjesskatt (bilaga A);

2) förslag till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen
om nöjesskatt (bilaga B).

2. Kort allmän historik samt statistik.

Skatt å offentliga nöjestillställningar infördes genom förordningen den 30
maj 1919 (nr 256) örn rätt för kommun alt upptaga särskild avgift vid vissa
offentliga nöjestillställningar, vilken förordning trädde i kraft den 1 oktober
1919.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 344. 5

Enligt denna förordning ägde kommun, inom vilkens område försiggick
nöjestillställning, till vilken allmänheten hade tillträde mot avgift, för sådan
tillställning uttaga en särskild avgift, benämnd nöjesskatt. Det tillkom kommunen
att besluta om upptagande av nöjesskatt och kommunen ägde även
fatta beslut om skattens upphörande. Nöjesskatten utgick enligt skilda taxor
för olika i förordningen angivna slag av nöjestillställningar och upptogs som
regel i form av skatt på biljett eller annat bevis, som berättigade till deltagande
i tillställningen. Med bibehållande av det inbördes förhållandet mellan
de olika skattesatserna föi i förordningen avsedda slag av nöjestillställningar
ägde kommun besluta om tillämpning av lägre skattesatser än de i
förordningen angivna. Beslut härom erfordrade för sin giltighet godkännande
av länsstyrelsen.

Genom förordning den 22 december 1939 (nr 931) infördes fr. o. m. den
1 januari 1940 statlig nöjesskatt.

Statlig nöjesskatt utgick för nöjestillställning, varå 1919 års förordning
ägde tillämpning, dock — frånsett visst undantagsfall — allenast i kommun,
där avgift enligt nämnda förordning uttogs. Den statliga nöjesskatten utgick
för alla slag av tillställningar med samma belopp som den kommunala nöjesskatten
enligt lägsta taxa. Den myndighet, som hade att verkställa uppbörd
av avgifter enligt 1919 års förordning, ålåg att fastställa beloppet av samt
uppbära även den statliga nöjesskatten.

Angående nu gällande bestämmelser örn nöjesskatt hänvisas till den redogörelse
därom, som lämnats i departementschefens ovanintagna anförande.
Bestämmelserna i förordningen den 14 juni 1940 (nr 478) ha gällt sedan den
1 juli 1940. I fråga om den s. k. restaurangdansen infördes dock särskilda
bestämmelser genom förordningen den 26 november 1943 (nr 786), vilken
trädde i kraft den 1 januari 1944.

Från statistiska centralbyrån lia erhållits nedanstående uppgifter angående
influten nöjesskatt under åren 1940—1943. Uppgifterna för 1943 grunda sig
på en preliminär sammanräkning.

	Influtet belopp frän	Summa

	Landskommuner	Städer

Statens andel.................	1 635 060	5 963 676	7 598 736
Kommunal andel..............	1 867 857	7 831 112	9 698 969
Summa	3502 917	13 794 788	17 297 705
För år 1941.
Statens andel.................	2 630 909	8 335 348	10 966 257
Kommunal andel..............	2 598 748	8 422 009	11 020 757
Summa	5229657	16 757 357	21987 014
För år 1942.
Statens andel.................	3 026 260	10 504 009	13 530 269
Kommunal andel..............	3 033 010	10558 963	13591973
Summa	6059 270	21062972	27 122 242
För år 1943.
Statens andel.................	3 639 746	12 184 426	15 824 172
Kommunal andel..............	3 479 139	11 941 266	15420405
Summa	7118885	24125692	31 244 577

Det kan nämnas, att statsverkets inkomster av nöjesskatt enligt budgetre -

dovisningarna uppgått till:

budgetåret 1941/1942 .................... 10 750 353 kr.

» 1942/1943 .................... 15 945 965 »

» 1943/1944 .................... 17 382 779 »

I Svenska Stadsförbundets tidskrift lämnas varje år uppgifter för städerna
örn nöjesskattens belopp, fördelat på taxorna I, II och III. Med ledning av
dessa uppgifter har gjorts följande uppställning angående fördelningen på
olika taxor av den kommunala andelen av nöjesskatten i städerna under åren
1941—1943}

	1941	19 42		1943
Kronor	% av summan	Kronor	% av summan	Kronor	% av summan
Taxa X ............	1016 380:45	12-2	1 246 637:08	11-9	1 478 110: 47	12-8
Taxa II...........	5 598 551:86	67-4	7134 516-14	68-0	8043 741:01	67-2
Taxa III ..........	1 690 865:91	20-4	2105819:25	20-1	2 448 074: 25	20-5
Summa	8305 798:22	100-0	10486972:47	100-o	11969925:73	100-o

Från överståthållarämbetets skatteverk ha erhållits nedanstående uppgifter
angående debiterad nöjesskatt i Stockholms stad (utan hänsyn till restitutioner)
under åren 1942—1944 (även den statliga andelen).

	1942	1943	1944
	Kronor	% av summan	Kronor	% av summan	Kronor	% av summan
Taxa I teater och musik..	812 361	12-18	915252	11-78	977 033	11-40
idrott..	194 608	2-92	201 670	2-59	245 463	2-86
Taxa II...........	4 523 305	67-86	5179 752	66-67	5 429 717	63-83
Taxa III ..........	1135 743	17-04	1 472 624	18-96	al 922 397	22-41
Summa	6666018	lOO-oo	7 769298	100-00	8574610	100-00

3. Skilda taxor eller enhetlig taxa; skattesatsen.

Såsom redan nämnts ingår i direktiven för utredningen såsom en huvudpunkt
att undersöka, huruvida framfört förslag om en enhetlig taxa för
nöjesskatten innebär en framkomlig linje. I direktiven har också anförts
vissa skäl för och emot denna linje.

önskemålen härutinnan sammanhänga med de erinringar som framställts
mot den nuvarande definitionen å nöjestillställningar och mot den därå
byggda taxeindelningen. Härom anförde riksdagens revisorer i sin för budgetåret
1942/43 avgivna berättelse (s. 135):

Vidkommande —---vilken taxa, som skall tillämpas vid debi tering

av nöjesskatt, hava revisorerna konstaterat, att den i nöjesskatte 1

Samtliga belopp avse Influten nöjesskatt efter avdrag för beviljade restitutioncr.

2 Därav dans 843 621 kronor.

förordningen förekommande uppräkningen av nöjestillställningar — vilken
endast obetydligt skiljer sig från motsvarande uppräkning i den ursprungliga
nöjesskatteförordningen av år 1919 — i viss mån är föråldrad
och ofullständig, en omständighet som givetvis i förekommande fall
kan medföra svårigheter, när det gäller att bestämma den taxa, efter
vilken skatten för en viss tillställning rätteligen bör utgå. Sålunda må
nämnas, att vissa numera allmänt förekommande nöjesformer icke omnämnas
i förordningen. Däremot äro däri upptagna sådana nöjesformer
som varieté- och kabaretföreställningar, förevisning av vaxkabinett,
marionetteater och dylikt, varav de två förstnämnda knappast längre
förekomma i sin ursprungliga form, medan de övriga nöjesformerna, i
de sällsynta fall de ännu förekomma, väl snarast äro att hänföra till
marknads- och tivolinöjen. Begreppet dans har i förordningen utförligt
rubricerats som »bal, maskerad och annan danstillställning».

Riksräkenskapsverket anförde i yttrande över denna berättelse (riksdagstrycket
s. 87):

Vad revisorerna anfört därom, att den i 2 § nöjesskatteförordningen
intagna uppräkningen av olika slag av nöjestillställningar måste anses
föråldrad och ofullständig, anser sig riksräkenskapsverket kunna vitsorda.
Det inom riksräkenskapsverket föreliggande, hela riket omfattande
granskningsmaterialet, lämnar rikliga belägg för de av revisorerna påpekade
svårigheterna att med ledning av bestämmelserna i fråga avgöra,
efter vilken taxa vissa nöjestillställningar rätteligen böra beskattas.
En uppräkning av olika nöjesformer kan givetvis ej bliva fullständig.
I 1940 års förordning infördes emellertid en bestämmelse om att vad
som stadgades i avseende på de särskilt uppräknade slagen av nöjestillställningar,
skulle äga motsvarande tillämpning å andra nöjestillställningar,
vilka till sin art och sitt syfte voro jämförliga med de i förordningen
särskilt uppräknade nöjena. En sådan jämförelse blir likväl
ofta högst subjektiv, och det säger sig självt, att anordnare och uppbördsmyndigheter
ofta hava olika meningar om efter vilken taxa viss
nöjesform närmast skall anses böra beskattas. Även om uppräkningen
av olika nöjesformer, vilka skola beskattas efter ena eller andra
taxan, icke kan bliva fullständig, torde det med hänsyn härtill och till
den snabba utvecklingen på förevarande område vara nödvändigt att
underkasta densamma en revision. De särskilt uppräknade nöjesformerna,
vilka i fråga om övriga nöjen skola tjäna till vägledning för analogier,
böra dels avse samtliga ifrågakommande vanligare nöjesformer
och dels vara på ett även för menige man fullt begripligt sätt fixerade
till sin innebörd. Härutinnan brister det utan tvivel i nu gällande förordning.
Överskådligheten försvåras dessutom av att bland de uppräknade
förlustelserna upptagas vissa helt antikverade nöjesformer. Som
exempel på nöjestillställningar, vilka för närvarande bliva föremål för
oenhetlig beskattning, må nämnas revyföreställningar, samt nyårsvakor,
s. k. soaréer, nattinéer och liknande föreställningar med blandat underhållningsprogram.
Även de numera så populära frågesporttävlingarna
hava beskattats efter skilda taxor, t. o. m. inom ett och samma län.

I detta sammanhang bör vidare erinras om de svårigheter, som uppkomma
vid beräkningen av nöjesskatt vid tillträde till område, inom
vilket olika slag av nöjestillställningar förekomma. Denna fråga har
nyligen varit föremål för utredning av särskild utredningsman. I proposition
nr 350 till 1943 års riksdag har emellertid vederbörande departementschef
uttalat, att det synts tveksamt, huruvida en ändring i beskattningen
i detta hänseende borde vidtagas. Då mot den av utred -

ningsmannen ifrågasatta lösningen framförts vissa erinringar och förslaget
i vart fall icke utan överarbetning kunde läggas till grund för lagstiftning
i ämnet, hade departementschefen icke i då förevarande sammanhang
ansett sig beredd att upptaga frågan till behandling. Riksräkenskapsverket
vill här endast framhålla, att vid gx-anskningen inom
ämbetsverket av redovisningar från folkparker i landsorten kunnat konstateras,
att de anordnade nöjestillställningarna praktiskt taget utan undantag
utgjorts av sammansatta tillställningar, vanligen dans jämte
frågesport, sång, »musikalisk underhållning» eller ai-tistuppträdande.
Nöjesskatt å inträdesavgifterna har därvid ofta beräknats efter den lägsta
taxan. Enligt gällande regler skall, om nöjestillställning är sammansatt
av delar, som falla under olika taxor, skatten bestämmas efter den del,
som är den huvudsakliga. I nyss angivna fall kan det givetvis ofta vara
svårt att avgöra, vilken del av tillställningen, som är den huvudsakliga.
Bedömandet försvåras av att man icke kan undgå att taga hänsyn till så
delikata frågor som uppträdande artisters attraktionsvärde och kvalitet.
Ett på dylika avgöranden grundat bestämmande av skattesatsen i det
enskilda fallet synes örn möjligt böra undvikas.

Överståthållarämbetet vitsordade i yttrande den 20 januari 1944 (riksdagstrycket
s. 89), att dessa frågor gjordes till föremål för utredning samt
hänvisade till ett särskilt yttrande av uppbördsintendenten i Stockholm, vari
anfördes bl. a. följande:

Ehuru den nu gällande lxöjesskatteföi-ordningen är av så sent datum
som den 14 juni 1940, giver den i sin nuvarande form icke ett klart
uttryck åt vilka nöjesarter, som skola beskattas, måhända i huvudsak
beroende därpå, att den tidigare förordningens bestämmelser inflöto i
stort sett oförändrade. Erfai-enheterna under den tid, sorn förflutit sedan
förordningen trädde i kraft, eller den 1 juli 1940, har klart och
tydligt visat, vilka betydande svårigheter allt som oftast föreligga i nu
berört hänseende. Revisorerna påvisa i delta sammanhang vissa föråldrade
nöjesformer, vilka otvivelaktigt skulle kunna hänföras till mom. h),
d. v. s. marknads- och tivolinöjen, under det att begreppet »revy» icke
alls förekommer i paragrafen. Enligt vedertagen praxis har revyer i
den mån dessa varit att hänföra till teaterföreställningar, hittills beskattats
efter Taxa I. Emellertid hava de s. k. revyerna numera inerendels
förändrat karaktär och bestå oftast av sinsemellan fullständigt fristående
nummer; de allmänt förekommande revyerna torde närmast vara
att jämställas med varieté eller kabaret i dessas nuvarande lorm. Alt
åvägabringa en rättvis och riktig nöjesbeskattning av de s. k. revyerna
har med nuvai''ande bestämmelser varit ogörligt. Ett av vederbörande
anordnade och även andra ständigt åberopat och vantolkat uttalande
av departementschefen i samband med lagens tillkomst har härvidlag
även spelat en stor roll. Men då det förmodligen aldrig varit lagstiftarens
mening att en revyföreställning, bestående av en råd olikartade
nummer, sketcher och typiska varieténummer, skulle likställas med
»dramatisk eller litterär föreställning», vöre det önskvärt alt i samband
med en eventuell revision av nöjesskatteförordningen detta spörsmål
bleve föremål för en allsidig utredning, och klara bestämmelser blevo
utfärdade.

I detta sammanhang må erinras, hurusom de nuvarande oklara bestämmelserna
under senare år i några uppmärksammade fall möjliggjort
en uppenbart oriktig och orimlig beskattning av dessa nöjesformer, varigenom
betydande belopp undandragils det allmänna.

En fullständigare och bättre beskrivning av de enligt § 2 beskattningsbara
nöjestillställningarna vore helt visst önskvärd till underlättande av
rubriceringen av en nöjestillställning oell skulle tjäna syftet att få till
stånd en förnuftigare och rättvisare tillämpning.

Vad riksdagens revisorer anfört och föreslagit blev som redan nämnts upptaget
av statsutskottet (uti. nr 72) och riksdagen (skr. nr 455 punkt 7).

Förslaget örn en enhetlig taxa framfördes av Överståthållarämbetet i den
i direktiven anmärkta skrivelsen den 8 augusti 1944. Sedan däri anmärkts, att
nöjesskattelagstiftningen i vissa avseenden vore ofullständig och icke väl avvägd,
anfördes vidare:

Genom att förordningen icke har fullt klara begreppsbestämningar
vållas stora olägenheter vid tillämpningen. Ofta komma sålunda uppbördsmyndigheter
och skattskyldiga i olika uppfattning angående skattens
beräkning. Att lagstiftningen icke lämnar de skattskyldiga ett klart
besked örn den skatt, som kommer att utkrävas, är ett förhållande, som
icke bör fortbestå.

Den uppräkning och beskrivning av olika nöjestillställningar i 2 §
nöjesskatteförordningen, vilken i huvudsak upptagits från 1919 års lagstiftning
och vilken jämväl skall tjäna som ledning för de nöjesformer,
som till syfte och art äro därmed jämförliga, hör underkastas revision,
därvid det föråldrade hör utmönstras och bättre bestämningar lämnas angående
de former av nöjeslivet, som böra nöjesbeskattas. Uppdelningen
emellan å ena sidan musikalisk föreställning, dramatisk och litterär föreställning
samt å andra sidan vante- och kabaretföreställning, med vilka
i vissa fall revyföreställning likställts, bör göras till föremål för nytt övervägande.
Avgörandet här kan i gränsfall erbjuda särskilda svårigheter och
på grund av olikhet i skatt medföra icke önskvärda konsekvenser.

Överståthållarämbetet vill därjämte framhålla, att skatten för vissa
av de med nöjesskatt belagda tillställningarna är väl hög. Detta gäller särskilt
de tillställningar, som beskattas efter taxa III. Skillnaden i skatt
emellan 15 och 30 procent kan i vissa fall vara för stor och icke motiverad
av olikhet i föreställningarnas konstnärliga värde.

Emellertid torde även en översyn av nöjesskatteförordningen komma
att visa, att det är förenat med stora svårigheter att genom uppräkning
och begreppsbestämningar omfatta alla de former av nöjeslivet, som
höra beskattas samt alt erhålla en tydlig gradering för tillämpning av rätt
taxa. Enligt överståthållarämbetets uppfattning tala därför starka skäl
för att den nuvarande differentiering i olika taxor utgår och att nöjestillställningarna
beskattas efter en enhetlig taxa. Härigenom skulle vinnas
en enhetlig rättstillämpning, vilket av många skäl är av vikt att åstadkomma
ävensom en betydande lättnad i upphörd och redovisning av
denna skatt. En sådan anordning har givetvis sitt påtagliga värde jämväl
för de skattskyldiga, som vid anordnandet av nöjestillställning böra
hava kännedom örn den skatt, som kan komma att utgå. Mot införandet
av dylik enhetlig skatt kan med fog göras den erinran, att härigenom
vissa kulturella nöjestillställningar komma att drabbas av skatter, som
kunna hava inverkan på deras fortsatta verksamhet och som vid jämförelse
med andra nöjesformer uppenbarligen måste anses för höga. benna
olägenhet synes kunna förebyggas genom att anordnare av dylika
tillställningar erhålla restitution å del av nöjesskatten efter prövning. Avgörandet
huruvida nöjestillställningar hava sådan kulturell betydelse att
reducerad nöjesskatt bör utgå, hör enligt överståthållarämbetets mening

kunna läggas å Teaterrådet, som genom sin sammansättning och verksamhet
måste anses framför andra behörig att lämna för uppbördsmyndiglieterna
bindande uttalande härom.

Skulle däremot blivande utredning visa, att en differentiering i olika
taxor bör bibehållas, vill Överståthållarämbetet hemställa, att bestämmelserna
angående efter vilken taxa en nöjesform skall beskattas, måtte
göras så klara, att nuvarande svårigheter i görligaste mån undanröjas.
Emellertid torde likväl komma att kvarstå ett krav från den skattskyldige
att erhålla ett förhandsuttalande angående den skatt, som kan komma
att utgå. För vissa nöjestillställningar torde skattens beräkning i regel
icke möta någon svårighet. För de nöjesformer, ifråga om vilka Teaterrådet
företräder sakkunskap, bör besked eller förhandsuttalande på begäran
av skattskyldig eller myndighet kunna lämnas av detta råd.

Det bör vidare anmärkas att Svenska Musikerförbundet i underdånig skrivelse
den 30 augusti 1944 föreslagit en enhetlig skatt av 15 procent för alla
slag av nöjestillställningar, utom förevisning av utländsk film, för vilken en
höjning av nu gällande skatt föreslagits.

U tredningsmännen:

Då man skolat skattlägga inträdesavgifterna till offentliga nöjestillställningar
har det uppenbarligen varit en mycket svår uppgift redan att bestämma
begreppet nöjestillställning. Man har nämligen därmed avsett de mest
mångskiftande och olikartade anordningar. Att det icke. varit möjligt att
giva en klar och under alla förhållanden användbar definition ter sig rätt
uppenbart, om man också betänker att ingen kunnat förutse vilka nya former
av nöjestillställningar som efter hand kunde uppkomma.

Dessa samma svårigheter framträda självfallet än mera da det. också gällt
att efter de olika nöjesarternas såväl bärkraft som värde klassificera dem
under tre olika taxor. Det har icke kunnat undvikas^ varken att gränsen ofta
blivit så svår att draga att tillämpningen kunnat få drag av godtycke eller
att resultaten ibland blivit mycket otillfredsställande.

Otvivelaktigt falla under taxa I många nöjestillställningar med både stor
ekonomisk bärkraft och ringa eller intet kulturellt värde, t. ex. vissa teaterföreställningar,
medan under taxa III kunna falla nöjestillställningar, som
ha mycket svårt att balansera sin ekonomi och som dessutom kunna vara
minst lika värdefulla som vissa under taxa I hörande nöjen. Att göra en i lag
fixerad men ändock rättvis gradering ter sig överhuvud som en ganska hopplös
uppgift, vare sig man närmast ser på den ekonomiska bärkraften eller på
värdet.

De nu avsedda olägenheterna bli än mera framträdande på grund därav
alt tillämpningen och övervakningen ankommer å kommunala organ — drätselkammare
och kommunalnämnder — eller hos dem anställda tjänstemän,
vilka åtminstone i mindre samhällen ofta lia mycket små lörutsättningar för
en sådan uppgift. Då en kontroll från länsstyrelsernas sida icke kan nå någon
större effektivitet, råder det intet tvivel om alt tillämpningen är mycket växlande
oell att nöjesarter, som rätteligen skulle beskattas, resp. beskattas
efter en högre taxa, i stor utsträckning undgå beskattning eller beskattas för
lågt. Ej sällan har samma nöjestillställning beskattats olika å skilda orter.
För arrangörer av nöjestillställningar blir resultatet en stor osäkerhet.

Nu anmärkta olägenheter av taxeindelningen skulle kunna något minskas,
örn nian lid efter annan reviderade indelningen och sökte anpassa denna
efter ändrade förhållanden oell nya former. Olägenheterna skulle emellertid

ändock ofta göra sig gällande, och sådana ständiga ändringar skulle givetvis
också ur många synpunkter vara olämpliga. Vid 1940 års revision av förordningen
— därvid ett upphävande av taxeindelningen aldrig var ifrågasatt —
underlät man också med full avsikt att nämnvärt rubba på definitionerna,
därför att den under gången tid vunna praxis då också skulle ha förlorat mycket
i värde; särskilt eftersom det då gällde att göra skatten obligatorisk för
hela riket, från att förut lia varit frivillig, ansågs det vara av betydelse loide
nya nöjesskattekommunema att lia denna praxis att hygga på.

En mycket framträdande olägenhet med den nuvarande taxeindelningen är
svårigheten alt bedöma, elter vilken grund beskatlning skall ske av inträdesavgift
till område, inom vilket skilda slag av nöjestillställningar förekomma.
Frågan har stor praktisk räckvidd särskilt med hänsyn till folkparkerna,
inom vilka i stor utsträckning förekomma såväl teater och musik sorn dans
och tivolinöjen. Praxis torde härvidlag vara mycket ojämn, en mängd besvärsmål
förekomma och riksräkenskapsverket har fått anledning till mångå
ingripanden. Osäkerheten på detta område är ur alla synpunkter otillfredsställande,
icke minst för arrangörerna, och kan knappast längre få fortsätta.
Att med bibehållen taxeindelning nå en nöjaktig lösning av denna fråga torde
emellertid vara hart när omöjligt (jfr riksräkenskapsverkets yttrande ovan
samt avd. 9 nedan).

Med hänsyn till anförda omständigheter har det givetvis tett sig som en
angelägen uppgift för utredningsmännen att — enligt givna direktiv — undersöka
möjligheterna för en så genomgripande reform som att helt slopa
det nuvarande taxesystemet och införa en enhetlig taxa. Då man en gång
vant sig vid en taxeindelning, kunna helt naturligt många beaktansvärda
erinringar mot en sådan reform göras. Eftersom av nöjesskatteinkomsterna,
numera omkring 35 miljoner kronor örn året, omkring 67 procent torde
belöpa på taxa II (biografföreställningar), omkring 12 procent på taxa I

(främst teater, konserter och idrott) och omkring 21 procent på taxa III__

allt förutsatt att fördelningen på de tre taxorna äro ungefär densamma för
landsbygden som för städerna — måste man för att undvika en alltför stor
minskning av inkomsterna sätta en enhetlig taxa nära den nuvarande taxa II.
Enligt vad nedan närmare skall utvecklas torde en nöjesskatt å 20 procent
vara vad som kan ifrågakomma.

Den skärpning från 15 till 20 procent som detta skulle innebära för de nu
till taxa I hänförliga nöjestillställningarna torde knappast rimligen kunna genomföras
utan att kompensation i en eller annan form beredes för icke blott
teater- och musikverksamheten utan även idrottsrörelsen. Att finna en lämplig
form för sådan kompensation är icke lätt, men utredningsmännen lia
diskuterat och framföra här nedan (avd. 10 och 11) vissa förslag, som synas
kunna möjliggöra den antydda lösningen.

Vad angår de nöjestillställningar, som nu hänföras till taxa lil (20 procent
av biljettpriset upp till 50 öre, 30 procent å överskjutande belopp), torde i
mångå fall kunna sägas att beskattningen nu är orimligt hög och att en sänkning
från nära 30 procent till 20 procent ter sig välbefogad. I fråga örn marknads-o
och tivolinöjen är avgiften per person och nöje nu ofta så låg, att en
taxa å 20 procent innebär ringa eller ingen sänkning. För den offentliga dansen
skulle skatten bli oförändrad, så snart avgift uttages för varje dans; sådana
avgifter ligga nämligen alltid under 50 öre. Örn åter avgift för offentlig dans
icke uttages eller den uttages genom inträdesavgift till lokalen, med rätt till
fri dans inom denna, sker sådan dans regelmässigt i förening med utskänkning
av drycker av något slag och bli således reglerna om fingerade minimiavgifter
vid restaurang- och kafédans tillämpliga; genom höjning av dessa
fingerade avgifter kan, på sätt nedan skall närmare utvecklas, tillses att skattebeloppen
för sådana lokaler som regel icke sänkas.

En enhetlig taxa å 20 procent skulle således icke behöva betyda att skatteintäkterna
för de nu till taxa III hänförliga nöjena minskas så mycket som
med en tredjedel (20 i stället för 30 procent) av 21 procent av 35 miljoner
kronor (omkring 2,5 miljoner kronor). Sannolikt skulle minskningen inskränka
sig till en mindre del av beloppet. Såsom framgår av vissa siffror,
som strax skola angivas, torde ändringen av taxa II för biograferna till en
enhetlig proportionell taxa å 20 procent innebära praktiskt taget oförändrade
skatteintäkter för biograferna. Såvitt rör de nu till taxa 1 hänförliga nöjestillställningarna
skulle rent matematiskt skatteinkomsterna ökas med en
tredjedel (20 i stället för 15 procent) av 12 procent av 35 miljoner kronor,
eller således med omkring 1,4 miljoner kronor,, men detta kommer att uppvägas
av de berörda kompensationerna för teater, musik och idrott.

Det erinras att samtliga nu angivna inkomstbelopp avse hela nöjesskatten,
således både statens och kommunernas andelar.

Då utredningsmännen anse sig böra förorda en enhetlig nöjesskatt å 20
procent, sker det med full klarhet om att detta måste innebära en schematisering
och förgrovning, som lia många icke önskvärda konsekvenser. Fördelarna
äro emellertid enligt utredningsmännens mening så stora, att de överväga
sådana nackdelar.

En närmare motivering torde härefter böra lämnas till att skattesatsen föreslås
till just 20 procent. Utgångspunkten har som sagt därvid måst vara biografföreställningarna.
För dessa utgår för närvarande enligt taxa II en nöjesskatt
av 15 procent å belopp upp till en krona och 30 procent å överskjutande
belopp. För ett biljettpris å kr. 1: 50 blir således skatten 20 procent, för lägre
biljettpris blir den mindre än 20 procent och för högre biljettpris mera än 20
procent. Enligt införskaffade uppgifter utgjorde för veckan 16—22 oktober
1944 sammanlagda nöjesskatten i förhållande till biljettintäkternas brutto -

belopp :

för samtliga biografer i Stockholm........................... 21-75 procent

» SF:s alla biografer i Stockholm.......................... 21-67

» » » » » » Göteborg.......................... 21-20 ■»

» j. » » » » Malmö............................ 20 85 »

» s s övriga biografer i landet (62 st).................... 19 05 >

» 272 st undersökta biografer å landsbygden i hela riket---- 19 03 »

» alla biografer i Linköping............................... 19-90

» » » » Hälsingborg1............................. 2011

» > » » Landskrona.............................. 19-09 *

» » > » Norrtälje ................................ 19-81

» » » » Sundsvall................................ 18’10 »

> » . » Södertälje................................ 19-46

» » » » Ystad.................................... 20-16 »

För inom ett visst distrikt belägna biografer, tillhörande Sveriges Folkbiografer
A.-IL (under Folketshusföreningarnas centralorganisation), uppgick
enligt uppgift nöjesskatten under februari månad 1944 till 18,83 procent av
biljettinkomsternas bruttobelopp. Inom ett annat distrikt utgjorde motsvarande
procenttal 18,57.

På grundval av dessa uppgifter torde man kunna antaga att nöjesskatten
å biograferna för bela riket för närvarande ligger mycket nära 20 procent
av biljettinkomsternas bruttobelopp. Om en enhetlig skatt å 20 procent införes
blir således den sammanlagda skatteinkomsten för de tre största städerna

~En biograf, som nämnda vecka spelat ett tyratimmarsprogram med biljettpriser som skalle
förrycka statistiken, bär dock icke medtagits.

något minskad, medan den för övriga samhällen i regel torde komma att något
ökas.

Nämnda och andra omständigheter lia lett till den föreslagna enhetliga
skattesatsen å 20 procent. Att en sådan skattesats är lätt att handskas med
och underlättar alla räkneoperationer utgör givetvis i och för sig också ett
skäl för denna; en förenkling även i detta avseende bör tillmätas ej ringa
betydelse.

Ur sistnämnda synpunkt äi ju en rent proportionell skattesats att föredraga
framför en progressiv av samma typ som nuvarande taxa II och III.
Det är emellertid obestridligt att den proportionella skattesatsen också innebär
vissa mindre önskvärda konsekvenser. För biografernas del, där progressiviteten
nu är särskilt stark (i taxa III är den mycket obetydlig), komma således
de större företagen med högre priser att få en minskad beskattning men
de små företagen med låga priser en ökad sådan. Dessa förhållanden torde
emellertid icke utgöra tillräckliga skäl att i stället söka konstruera en progressiv
skala (enhetlig för alla nöjestillställningar). Olägenheterna torde få
betraktas som oundvikliga följder av schematiseringen och ha i själva verket
vida mindre proportioner än den omständigheten att i följd av schematiseringen
vissa bärkraftiga men föga värdefulla nöjen under taxa III komma
att åtnjuta skatteminskning, medan vissa nöjen under taxa I, som väl äro
värda och också behöva stöd, drabbas av skatteökning. Att göra skalan progressiv
försvåras av att man skulle ha att göra med biljettpriser från 10 öre
upp till 10 kronor eller mera och att de högre biljettpriserna oftast förekomma
just vid vissa av de nöjen som man snarast velat gynna (teater och
musik). Dessa nöjen skulle således mest drabbas av progressiviteten. Man
skulle vidare få börja skalan med mindre än 20 procent å småbelopp, men
detta skulle innebära en icke obetydlig skattesänkning å alla de nöjen, nu
hörande under taxa III, för vilka en ringa avgift utgår (dansbiljetter, tivolinöjen
etc.) Proporlionaliteten medför dessutom den betydande vinsten att
man, på sätt nedan (avd. 7) skall närmare utvecklas, kan helt lämna systemet
med skatt per biljett och övergå till att beräkna skatt på bruttoinkomsterna
av en hel föreställning.

I fråga örn den proportionella skattesatsens nämnda konsekvenser för biograferna
bör vidare framhållas, att en mindre biograf, som kanske nu tar
1: 20 och 1: 50 kr. för biljetterna och där nöjesskatten sålunda uppgår till
resp. 21 och 30 öre (omkring 18,8 procent om frekvensen i båda biljettlägena
är lika), vid en skatt av 20 procent å bruttot kan bestämma priserna som
biograf ägaren själv finner lämpligast; han kan således t. ex. behålla priset
1: 20 för de sämre platserna och lägga så mycket på biljetten för de bättre
platserna att nöjesskatteökningen kompenseras (3 öre ; det valda exemplet).
På samma sätt behöver icke 20-procent-skalan innebära att de dyraste biljetterna
på en av de större biograferna bli billigare och de billigaste biljetterna
dyrare; det blir företagets ensak att fördela skattebördan på biljetterna.

4. Stöd åt ungdomens föreningsliv (ungdomsvårdskommitténs

betänkande II).

Till utredningsmännen har för beaktande överlämnats ungdomsvdvdskommitténs
den 25 april 1944 avgivna betänkande II med utredning och förslag
angående stöd åt ungdomens föreningsliv (SOU 1944: 31). I kommitténs uppgifter
har ingått att undersöka vad som kunde göras för att tillgodose ungdomens
behov av sund förströelse och lämplig sysselsättning under fritiden,

därvid särskilt föreningslivets och sportens betydelse iör ungdomens fostran
borde beaktas. Till fullgörande härav har kommittén framlagt en rad förslag
till åtgärder, avsedda att stödja ungdomens föreningsliv, däribland ett
förslag om lindring av nöjesskatten inom ungdomsverksamheten.

Innan en redogörelse lämnas för kommitténs förslag i denna del torde något
böra beröras vilka föreningar som kommittén önskar stödja. I bilagan
A till betänkandet lämnas vissa statistiska uppgifter angående de ungdomsorganisationer
av riksorganisations karaktär, som kommittén asyftar. Bilagan
upptager 37 ungdomsorganisationer, fördelade på följande fem grupper:
politiska ungdomsorganisationer, kyrkliga och frikyrkliga ungdomsorganisationer,
scout- och idrottsorganisationer, nykterhetsrörelsens ungdomsorganisationer
och övriga ungdomsorganisationer. Den sista gruppen omfattar Hantverkarnas
Ungdomsrörelse, Jordbrukar-Ungdomens Förbund, Svenska Ungdomsringen
för Bygdekultur, Ungdomens Röda Kors och Unglottorna. Enligt
kommittén ha samtliga dessa organisationer omkring 1 150 000 medlemmar
(föreningsanslutningar), fördelade på omkring 23 000 lokalavdelningar. Antalet
föreningsanslutningar inom åldrarna 13—25 år uppskattar kommittén
till cirka 730 000. Kommittén påpekar, att antalet föreningsanslutna personer
givetvis är betydligt lägre, eftersom många personer äro med i flera
föreningar samtidigt.

I den del av betänkandet som berör nöjesskatten (s. 118—127) framhåller
kommittén, att flertalet ideella föreningar arbeta under pressande ekonomiska
förhållanden, vilket faktum försvårar och i hög grad begränsar föreningarnas
strävanden att intensifiera sin verksamhet, samt anför härom vidare:

Den utväg, som föreningarna bruka tillgripa för att skaffa medel fölen
vidgad verksamhet, är att anordna en fest, en basar, en danstillställning
eller ett offentlig möte, dit allmänheten inbjudes mot entré. Det
torde vara mycket vanligt, att föreningar av olika slag anordna sådana
tillställningar, vilkas yttersta syfte är att anskaffa pengar för verksamheten.
Därjämte anordnas i samma syfte — i första hand av idrottsföreningar
— uppvisningar eller tävlingar i icke professionell idrott. Den
vinst, som föreningarna genom anordnandet av nyssnämnda nöjestillställningar
respektive tävlingar hoppas erhålla, blir emellertid ofta starkt
beskuren på grund av att ett avsevärt belopp måste erläggas i nöjesskatt.
Härigenom försvåras och motverkas givetvis genomförandet av de syften,
för vilka föreningarna anordnat tillställningen.

Efter att ha redogjort för de möjligheter till befrielse från nöjesskatten i
dess helhet eller från den kommunala andelen därav (11 § nöjesskatteförordningen),
fortsätter kommittén:

Nöjestillställningar, som anordnas av ideella föreningar för att skaffa
medel till deras verksamhet, torde med nu gällande bestämmelser knappast
kunna undgå den statliga andelen av nöjesskatten, i fråga om vilken
andel befrielse kan erhållas endast för välgörande eller allmännyttigt
ändamål. Det är nämligen att märka, att ifrågavarande bestämmelse, enligt
ett uttalande av vederbörande statsråd i samband med nöjesskatteförordningens
tillkomst, skall tolkas restriktivt så att ungdoms- eller
idrottsföreningar icka falla under begreppet. Visserligen lia kommunerna
större möjlighet att återbetala sin andel av nöjesskatten, men bestämmelserna
härom kunna icke anses vara tillfredsställande för ungdomsarbetet,
enär tillämpningen på grund av den fria prövningsrätt, som lämnats
kommunerna, torde vara mycket ojämn de olika kommunerna emellan.
Även beträffande efterskänkandet av den statliga delen av nöjesskatten
förefinnes för övrigt en viss olikformighet i principerna lör rosli -

Kition de olika kommunerna emellan, enär länsstyrelsen, för att befrielse
av nöjesskatt skall kunna äga rum, är beroende av kommunens tillstyrkande.

Kommittén framhåller, att nöjesskattebestämmelserna för närvarande i viss
män verka befrämjande på anordnandet av sådana nöjestillställningar, vilka
icke helt ligga i linje med föreningarnas syften och ambitioner. I avsikt att
erhålla tillräckliga medel för sin verksamhet tvingas sålunda många föreningar
att relativt ofta anordna nöjestillställningar, vilka äro uteslutande
publikdragande, exempelvis dansaftnar utan något värdefullt inslag av föredrag,
uppläsning eller liknande. Kommittén citerar i detta sammanhang en
skrivelse från Riksidrottsförbundet, vari framhålles, att idrottstävlingarnas
frigörelse från nöjesskatt är en angelägenhet av synnerlig betydelse icke minst
ur ideell synpunkt, enär föreningarna därigenom skulle befrias från frestelsen
— för att icke säga nödtvånget — att anordna offentliga nöjestillställningar,
som säkerligen ofta nog stå i motsatsförhållande till den frivilliga
idrottsrörelsens ideella syften.

Det förslag kommittén framlägger går ut på lättnader i fråga om nöjesskatten
för vissa av ideella föreningar anordnade tillställningar.

De föreningar som enligt kommittén böra komma i åtnjutande av befrielse
från nöjesskatt för vissa slag av nöjestillställningar äro i första hand alla
ungdomsföreningar i egentlig bemärkelse som -— oberoende av storleksordning
och karaktär — uppfylla vissa av kommittén preciserade krav angående
ideologisk inställning m. m. Dessa krav äro, att föreningarna bland sina medlemmar
bedriva en medborgerligt fostrande verksamhet samt att föreningarna
icke väsentligen ägna sig åt att tillgodose medlemmarnas enskilda eller
yrkesmässiga ekonomiska intressen eller uppamma en våldsmentalitet eller
motverka utvecklingen av vår samhällsordning på laglig väg samt på den
nationella och personliga frihetens grund.

Kommittén föreslår därjämte, att övriga ideella föreningar, som uppfylla
nämnda krav och som — inom särskilda ungdomssektioner eller eljest — bedriva
verksamhet för ungdom, i nöjesskattehänseende skola likställas med
ungdomsföreningar i den mån det gäller tillställningar till fromma för ungdomsverksamheten.

De slag av nöjestillställningar, som kommittén anser böra erhålla skattebefrielse,
äro i första hand uppvisning eller tävling i icke professionell idrott,
ävensom övriga nöjestillställningar, vilka nu beskattas enligt taxa I, dock
endast under förutsättning att föreningarna verkligen själva anordna tillställningarna.
Såsom viktigt motiv för befrielsen för sistnämnda slag av tillställningar
framhåller kommittén, att föreningarna därigenom uppmuntras
att i största möjliga utsträckning anordna nöjestillställningar av sådant slag.
att de falla under taxa I i stället för sådana nöjestillställningar, vilka falla
under taxa III. Kommittén anser det nämligen vara ett önskemål, att de tillställningar,
vilka ifrågavarande föreningar anordna för att skaffa medel tili
verksamheten, hållas på en så hög kulturell och konstnärlig nivå som möjligt.

Kommittén övergår härefter till frågan huru lämpligen bör förfaras vid
tillställningar, som kunna sägas ligga på gränsen mellan taxa I och taxa lil.
Efter att lia framhållit, att det ur samhällelig synpunkt måste betraktas som
en fördel, när föreningar anordna goda danstillställningar, föreslår kommittén
skattebefrielse även för tillställningar, vid vilka förekommer å ena sidan ett
inslag av viss omfattning bestående av sång, musik, uppläsning eller teater
och å andra sidan dans. Befrielsen borde gälla även om det kulturella inslaget
icke kunde anses utgöra den huvudsakliga delen av programmet. Härigenom
skulle enligt kommitténs uppfattning det goda vinnas, att samhället under de

betryggande former som föreningarna kunna erbjuda beredde ungdomen tillfälle
till dans i förening med värdefull underhållning. Kommittén framhåller
i detta sammanhang, alt en förutsättning givetvis är, att bestämmelserna örn
skattebefrielse utformas på ett sådant sätt att enskilda personer icke — i
avsikt att tillskansa sig ekonomiska fördelar i nöjesskattehänseende — kunna
anordna nöjestillställningar, för vilka ungdomsföreningar formellt stå såsom
arrangörer.

Kommittén förordar ytterligare viss generell lättnad i beskattningshänseende
för sånglekar, folkdanser o. dyl.

Kommittén sammanfattar sina förslag i en hemställan

att ideella föreningar skola befrias från nöjesskatt för sådana till förmån
för föreningarnas verksamhet för ungdomens fysiska eller andliga fostran av
föreningarna själva anordnade tillställningar, för vilka nöjesskatt erlägges
enligt taxa I, samt

att för de ideella föreningarnas del till taxa I skola hänföras de tillställningar,
där, till förmån för ungdomsverksamhet som nyss sagts, förekommer
jämte dans ett program av viss omfattning enligt taxa I, samt slutligen

att till de nöjesformer, vilka skola beskattas enligt taxa I hänföras även
sånglekar, folkdanser och folkvisedanser.

Kommittén föreslår, att frågan om en omläggning av nöjesskattebestämmelserna
i enlighet nied denna hemställan göres till föremål för skyndsam utredning
av särskilda sakkunniga samt anför angående bestämmelsernas utformning
följande:

Vid inarbetandet i nöjesskatteförordningen av den av kommittén yrkade
ändringen angående principerna för beskattning av vissa andra tillställningar
kan det synas som om, tekniskt sett, den enklaste utvägen
vore att inpassa en bestämmelse härom i det system för befrielse från
nöjesskatt, som återfinnes i 11 § av förordningen. Kommittén anser emellertid,
att en sådan utväg ej skulle förverkliga kommitténs syften. Nyssnämnda
paragraf är nämligen så avfattad, att den stadgar endast rätt
men ej skyldighet att medge befrielse och ger därjämte kommunen möjlighet
förhindra länsstyrelse att bifalla anhållan örn befrielse. Praxis har
också blivit mycket växlande i olika kommuner. Vidare tillämpas allmänt
det systemet, att skatten först måste erläggas och att framställning
om befrielse först härefter prövas och då vid bifall resulterar i återbetalning.

Det torde vara klart, att detta system icke kan vara tillfredsställande
för de föreningar, som kommittén avser med sitt ändringsyrkande. Kommittén
förordar därför, alt den skattefrihet, som kommittén föreslår,
måtte anordnas efter ett nytt system, innebärande dels vissa bestämda
föreskrifter i vilka fall nöjesskatt ej skall erläggas enligt taxa I, dels
också att vederbörande förening före nöjestillställningens anordnande
kan erhålla besked alt nöjesskatt ej skall utgå. Detta torde icke vara
oförenligt med viss kontroll, garanterande att ej andra nöjestillställningar
än de avsedda undgå nöjesskatt. Önskvärt vore naturligtvis om en sådan
form för prövningar kunde föreskrivas, alt stat och kommun ej skulle
kunna stanna i olika beslut.

Nöjesskalteutredningen har haft tillfälle att taga del av remissyttrandena
över unydomsvårdskommitténs ifrågavarande betänkande. Frågan örn lindring
av nöjesskatten för ungdomsverksamheten har upptagits till behandling i
ett flertal yttranden. 1 dessa lillslyrkes genomgående kommitténs förslag alt
frågan örn lindring av nöjesskatten för ungdomsorganisationerna blir föremål
för utredning. Likaså förordas i allmänhet alt ideella föreningar skola

befrias från nöjesskatt för tillställningar enligt taxa I. Mot förslaget att till
taxa I hänföra sånglekar, folkdanser och folkvisedanser framföres icke några
erinringar.

I yttrandena lia framkommit från kommittén avvikande meningar i huvudsak
endast beträffande frågan huruvida skattebefrielsen skall avse jämväl
tillställningar, däri ingår jämte dans ett program av viss omfattning enligt
taxa I.

Skolöverstyrelsen samt länsstyrelserna i Skaraborgs och Västerbottens län
tillstyrka kommitténs förslag angående nöjesskatten i dess helhet utan att särskilt
ingå på denna fråga. Jämväl Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund,
Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund, Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund,
Ungsvenskarnas Riksförbund, Riksidrottsförbundet, Skid- och
Friluftsfrämjandet, Svenska Ungdomsringen, Samverkande Bildningsförbunden
och Arbetarnas Bildningsförbund tillstyrka förslaget i dess helhet.

Överståthållarämbetet ställer sig tveksamt till förslaget örn befrielse för
tillställningar, vari dans ingår. Överståthållarämbetet anser det icke tillrådligt
att ytterligare komplicera tillämpningen av nöjesskatteförordningen genom
att göra indelningen i olika skatteklasser beroende av icke blott de olika tillställningarnas
beskaffenhet utan även anordnamas beskaffenhet och syftet
med tillställningen. I den mån skattelättnader i sistnämnda hänseende anses
böra åvägabringas, anser ämbetet detta lämpligast kunna ske genom en utvidgning
av möjligheten att lämna restitution av erlagd nöjesskatt. Liknande
synpunkter anföras av länsstyrelsen i Jönköpings län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser sig icke kunna förorda
skattefrihet för tillställning med dans samt anför härom följande:

Länsstyrelsen anser det olämpligt alt ungdomsföreningarna på detta
sätt skola uppmuntras att vädja till ungdomens danslystnad för hopskrapande
av medel till sin verksamhet, vilken ju i princip är inriktad
på att neutralisera ungdomens nöjesbegär. Länsstyrelsen är övertygad
om att det skulle komma att stöta på mycket stora svårigheter att i
praktiken avgöra vilka tillställningar, som skulle få hänföras till taxa I,
därför att de jämte dans ha ett visst kulturellt program. För att erhålla
.största möjliga ekonomiska behållning av tillställningarna, komma säkerligen
arrangörerna att försöka på ett eller annat sätt göra dansen till
det väsentliga i tillställningen, då dansen är mest publikdragande och
ger ekonomiskt störst utbyte. Länsstyrelsen anser att ungdomsföreningarna
böra ges den ekonomiska ryggrad att de ej behöva vara hänvisade
till dylik inkomstkälla.

Jämväl länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Malmöhus, Älvsborgs och
Jämtlands län ställa sig tveksamma till förslaget i denna del.

Svenska stadsförbundets styrelse vill för sin del bestämt avstyrka, att taxa I
skall tillämpas på en tillställning, anordnad av en ungdomsförening, örn icke
det kulturella inslaget kan anses utgöra den huvudsakliga delen av programmet.
Styrelsen anser, att den publik, för vilken dansen är huvudsak, torde
föga intressera sig för det kulturella inslaget samt att den omständigheten,
att en ungdomsförening står såsom anordnare, icke innebär någon absolut
garanti för att dansen utövas i betryggande former.

Jordbrukare-Ungdomens Förbund avstyrker bestämt kommitténs förslag
örn skattefrihet för tillställning med dans samt anför i denna fråga:

Då en ideell förening anordnar dans vid en tillställning, till vilken endast
de egna medlemmarna äga tillträde, synes man kunna räkna med
att dansen härvid äger rum under värdiga former. Detta har emellertid
hittills knappast visat sig vara fallet i fråga örn danstillställningar, till

vilka allmänheten äger tillträde. Anledning synes därför ej föreligga att
uppmuntra sådana tillställningar genom befrielse från nöjesskatt. Bestämmelse
om att befrielse från nöjesskatt skulle medgivas vid tillställning
med blandat program, varvid dans ingår som del av programmet,
skulle helt naturligt leda till, att som camouflage vid danstillställning före
dansen anordnades ett mer eller mindre obetydligt program av litterär
eller musikalisk art. Att draga någon gräns mellan kulturellt värdefulla
tillställningar och danstillställningar med blandat program torde bliva
svårt.

Kommitténs förslag i denna del avstyrkes jämväl av Folkpartiets ungdomsförbund,
Förbundet av Sveriges K. F. U. K., Svenska Baptisternas Ungdomsförbund
och Svenska Missionsförbundets Ungdom.

Här bör slutligen anmärkas, att Folkpartiets ungdomsförbund i underdånig
skrivelse den 30 juni 1944 föreslagit, att föreningar för friluftsliv, idrott och
gymnastik samt ideella, religiösa och politiska ungdomsföreningar skulle befrias
från nöjesskatt för uppvisningar och tävlingar i icke-professionell idrott
samt för sådana tillställningar i övrigt, vilka ha en fostrande eller i god mening
underhållande karaktär.

U t r edningsmännen:

Lika med ungdomsvårdskommittén anse utredningsmännen det önskvärt,
att nöjesskattebestämmelserna så utformas, att ungdomsföreningarna icke på
grund av skyldigheten att erlägga nöjesskatt förhindras att genom anordnande
av nöjestillställningar erhålla för föreningarnas verksamhet erforderliga
medel. Självfallet är det särskilt önskvärt, att nöjesskatten icke verkar hämmande
på anordnande av sådana tillställningar, som direkt ingå i föreningarnas
verksamhet.

När utredningsmännen haft att taga ståndpunkt till kommitténs förslag,
lia utredningsmännen ansett sig särskilt lia att beakta huruvida förslaget ur
skatteteknisk synpunkt läte sig genomföra. Man måste därvid konstatera att
förslaget nödvändiggör dubbla gränsdragningar, nämligen dels mellan s. a. s.
skattefria och skattepliktiga föreningar och dels mellan sådana tillställningar,
som kunna anordnas utan skatt av de skattefria föreningarna, och sådana,
för vilka även skattefria föreningar måste betala nöjesskatt. Redan uppgiften
att efter verksamhetens art och syfte skilja mellan olika slag av ideella
föreningar är tydligen mycket grannlaga och icke lämplig att anförtro lokala
uppbördsmyndigheter. Vad angår den andra gränsdragningen har denna fråga
genom att utredningsmännen föreslå avskaffandet av taxeindelningen kommit
i ett annat läge, i det att det icke längre vid gränsdragningen mellan
olika slags tillställningar går att anknyta till taxeindelningen. Att samtidigt
som taxeindelningen upphäves införa en gränsdragning, såvitt rör de ideella
föreningarna, mellan nöjestillställningar av olika kvalitet, kan knappast ifrågakomma.
Skattefrihet för alla av ideella föreningar anordnade nöjestillställningar
är å andra sidan självfallet utesluten; allvarliga och befogade invändningar
lia framställts redan mot kommitténs förslag afl låta befrielsen avse
vissa tillställningar nied dans. Utredningsmännen vilja även påpeka, att det
svårligen torde vara möjligt att giva de ifrågasatta bestämmelserna — enligt
vilka det skulle bliva avgörande för skattskyldigheten vein som anordnat
tillställningen — en sådan utformning att bulvanförhållanden uteslutas.

Utredningsmännen anse sig av dessa skäl icke kunna biträda ungdomsvårdskommitténs
förslag till stöd åt ungdomens föreningsliv men vilja föreslå

andra åtgärder i samma syfte, som åtminstone delvis torde komma att tillgodose
önskemålen. Såsom på annat ställe närmare kommer att utvecklas
(avd. 11) föreslå utredningsmännen sålunda, att för uppvisning eller tävling i
icke professionell idrott eller gymnastik skall utgå nöjesskatt endast å belopp,
varmed avgifterna överstiga 2 000 kronor. En sådan regel innebär skattefrihet
för den stora massan mindre idrottstävlingar och skatteminskning för alla
sådana tävlingar med bruttoinkomster mellan 2 000 och 8 000 kronor. Gränsen
har satts så högt som 2 000 kronor i avsikt att därigenom icke blott skall
erhållas kompensation för att skatten å nämnda slag av tillställningar höjes
från 15 procent till 20 procent utan även skall lämnas ett icke obetydligt stöd
åt föreningar som anordna dylika tillställningar. Utredningsmännen ha icke
gjort befrielsen beroende av vem som anordnar tillställningen. Härigenom
undvikes en alltid besvärlig gränsdragning, varjämte även andra än ungdomsföreningar,
som bedriva ifrågavarande samhällsgagnande verksamhet, komma
i åtnjutande av lindringen.

Utredningsmännen föreslå vidare, såsom på annat ställe närmare utredes
(avd. 12), i fråga örn bestämmelserna örn rätt att efter ansökan erhålla befrielse
från nöjesskatt vissa ändringar, som ha betydelse i detta sammanhang.
Genom att i författningen uttryckligen fastslås att främjande av barns eller
ungdoms vård, fostran eller utbildning utgör ett allmännyttigt ändamål torde
ungdomsföreningarna erhålla möjligheter att i större utsträckning än nu
erhålla befrielse från nöjesskatt för tillställningar, vilkas behållning är avsedd
att användas för föreningarnas verksamhet. I författningen fastslås även
att besked om befrielse kan erhållas i god tid före tillställningen. Genom att
befrielsen icke göres ovillkorligt beroende av kommunens tillstyrkan bortfaller
ytterligare ett skäl som av ungdomsvårdskommittén anförts mot de nuvarande
bestämmelserna.

5. Gränsdragning mellan skattepliktiga och skattefria nöjen (2 §).

Genom det av utredningsmännen framlagda förslaget om en enhetlig skattesats
för alla nöjen bortfalla de tidigare gränserna mellan nöjen, hänförliga
till olika taxor. Däremot kvarstår alltjämt gränsdragningen mellan skattepliktiga
och skattefria nöjen. I det följande kommer en redogörelse att lämnas
för denna frågas tidigare behandling samt för de ändringar i förhållande till
nu gällande bestämmelser, som utredningsmännens förslag i denna del innebär.

Enligt det av landskamreraren Otto V. Landén utarbetade förslaget till nöjesskatteförordning,
vilket låg till grund för propositionen i ämnet till 1919
års riksdag (nr 166), hade skatteplikten hänförts till följande slag av nöjestillställningar: a)

konsert, opera och annan musikalisk föreställning, dramatisk och litterär
föreställning;

b) biograf-, cirkus-, varité-, kabaret- och balettföreställning samt annan liknande
tillställning;

c) bal, maskerad, annan danstillställning och med dessa jämförlig nöjestillställning;
samt

d) kapplöpning, travkörning, uppvisning i professionell idrott, uppstigning
i luftballong eller flygmaskin och dylikt.

Tillika hade föreslagits, att nöjesskatt icke skulle utgå vid tillställning, som
tjänade vetenskapligt syfte, undervisnings- eller uppfostringssyfte.

Landén ansåg, att då det gällde att bestämma, vilka nöjestillställningar,
som skulle inordnas under en förordning om nöjesbeskattningen, borde den

statsfinansiella synpunkten i första hand vara avgörande. Man borde med
skatt uppsöka de nöjestillställningar, till vilka frekvensen vore så stor, att
även en mycket måttlig skatt kunde lämna ett avsevärt tillskott till statskassan.
Den kulturella synpunkten borde emellertid erhålla ett visst inflytande
så till vida, att skatten sattes lägre, då det gällde utgifter för i kulturellt avseende
högre stående nöjestillställningar. Man borde vidare undvika att med
beskattning träffa sådana nöjen, som tjänade vetenskapligt syfte, undervisnings-
eller uppfostringssyfte eller som bestode i utställningar av ena eller
andra slaget eller utgjordes av idrottsuppvisningar m. fl. sådana nöjen, som
avsåge att befordra vårt folks sunda utveckling i fysiskt avseende.

Departementschefen framhöll i propositionen, att enligt hans åsikt nöjestillställningarnas
egen beskaffenhet i första hand borde vara avgörande för
frågan, örn skatt vid dem skulle uttagas eller ej, liksom vid själva avvägandet
av skatten. 1 konsekvens härmed borde nöjesskatten omfatta alla tillställningar,
i vilka nöjes- eller förströelsemomentet vore det enda eller huvudsakliga.
Där förutom nämnda moment ett annat och högre syfte inginge
i tillställningen, borde skatten göras i motsvarande mån lindrigare.

I överensstämmelse med dessa principer hade departementschefen till de i
Landéns förslag uppräknade nöjestillställningarna fogat förevisning av djur,
trolleriföreställning, vaxkabinett, marionetteater, akrobatikföreställning och
annan dylik tillställning.

Under riksdagsbehandlingen tillädes ytterligare förevisning av panorama
samt uppvisning i boxning, även då uppvisningen verkställdes av amatörer.

Genom senare vidtagna ändringar i 1919 års förordning ha vissa ytterligare
nöjestillställningar skattebelagts. Sålunda tillädes redan 1920 icke professionell
idrott samt år 1922 i anledning av vissa prejudikat rörande nöjesplatserna
»hållande av karusell, skjutbana, rutschbana, ringkastning samt
andra liknande marknads- och tivolinöjen, i vilka allmänheten äger deltaga
mot erläggande av en efter omfattningen av deltagandet beräknad avgift».
År 1933 tillädes slutligen motorfordonstävling.

I ett bevillningsutskottets betänkande (nr 63) vid 1933_ års riksdag med
anledning av en väckt motion erinrades om den tidigare'' behandlingen av
frågan örn nöjesskatt för uppvisningar i sport och idrott. Utskottet framhöll,
att då till idrott icke ansetts hänförliga sådana kroppsövningar, vid vilkas
utövande använda redskap eller djur hava en mera huvudsaklig betydelse
och desamma i regel äro jämförelsevis dyrbara såsom exempelvis i fråga om
tävlingar med motorfordon, motorbåtar eller segelbåtar ävensom prishoppningar
och prisridningar, dessa slag av nöjen icke ansetts kunna träffas av
nöjesskatt i andra än i förordningen särskilt uppräknade fall. Uppenbarligen
saknades emellertid fog för att undantaga sistnämnda tillställningar från
skatt samtidigt med att de egentliga idrottsövningarna samt vissa slag av
sportsliga tävlingar såsom kapplöpningar voro underkastade beskattning. Utskottet
ansåg det önskvärt, att en omarbetning av förordningen kom till stånd.
Vid en sådan revidering borde tillses, att de olika slagen av nöjestillställningar
angåves så allmänt och omfattande som möjligt med hänsyn till deras
art och att de särskilt uppräknade tillställningarna endast tjänade som förtydligande
exempel. Härigenom syntes det bliva möjligt åstadkomma, att
även nya slag av nöjen, som framdeles kunde komma alt uppstå, i förekommande
fall träffades av nöjesskatt. Utan avvaktan på denna utredning ansåg
utskottet emellertid, att motorfordonstävling borde beläggas med nöjesskatt.

I enlighet med hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit den 9 juni 1933 (nr 301) örn utredning angående revision av
nöjesskatteförordningen. Skrivelsen föranledde dock icke någon Kungl.
Majrts åtgärd.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 344. 6

I 19 AO års förordning äro bestämmelserna om gränsdragningen mellan
skattepliktiga och skattefria nöjen upptagna i 2 §, vilken efter förordningens
tillkomst icke varit föremål för någon ändring. Bestämmelserna äro av följande
lydelse:

»Med nöjestillställning avses i denna förordning:

a) konsert, operaföreställning och annan musikalisk föreställning, dramatisk
och litterär föreställning samt uppvisning i konstnärlig dans;

b) uppvisning eller tävling i icke professionell idrott samt hästkapplöpning
och travkörning;

c) biograf föreställning;

d) cirkus-, varieté- och kabaretföreställning samt uppvisning eller tävling
i professionell idrott;

e) bal, maskerad och annan danstillställning;

f) uppvisning eller tävling med motorfordon, motorbåt eller luftfar tyg; g)

förevisning av djur, trolleriföreställning, akrobatikföreställning
samt förevisning av vaxkabinett, marionetteater och dylikt;

h) hållande av karusell, skjutbana, rutschbana, ringkastning samt
andra liknande marknads- och tivolinöjen, i vilka allmänheten äger deltaga
mot en efter deltagandets omfattning beräknad avgift.

Vad i denna förordning stadgas om ovan angivna nöjestillställningar
skall äga motsvarande tillämpning å andra nöjestillställningar, vilka till
sin art och sitt syfte äro jämförliga med de angivna.

Till nöjestillställning hänföres icke tillställning, som tjänar vetenskapligt
ändamål eller anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte.»

I den av undertecknad Laurin utarbetade promemoria, som låg till grund
för propositionen i ämnet till 1940 års riksdag, framhölls, att det vid utredningen
över huvud synts önskvärt, särskilt med hänsyn till beskattningens
utsträckande till nya kommuner samt till den praxis som under de gångna
åren utvecklat sig, att icke onödigtvis rubba den gällande förordningens formuleringar,
och detta även örn vissa uttryck däri kunde synas föråldrade.
I enlighet härmed föreslog utredningsmannen endast vissa mindre jämkningar
i definitionerna å skattepliktiga nöjestillställningar.

I huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens förslag infördes
emellertid i paragrafen ett stadgande av innehåll, att förordningen skulle äga
motsvarande tillämpning å icke särskilt nämnda tillställningar, vilka till sin
art och sitt syfte voro jämförliga med de i förordningen angivna. Departementschefen
framhöll i propositionen gentemot en i ett remissyrkande framställd
anmärkning örn önskvärdheten av en generell bestämmelse med viss
elasticitet, att det därmed avsedda syftet väsentligen torde vinnas med ifrågavarande
stadgande.

Erinringar emot den nuvarande definitionen å nöjestillställningar ha framförts
av riksdagens revisorer, riksräkenskapsverket och Överståthållarämbetet,
därvid huvudsakligen påtalats, att uppräkningen i 2 § nöjesskatteförordningen
är föråldrad och ofullständig. Nämnda myndigheters yttrande, som
jämväl innefattade kritik av den nuvarande taxeindelningen, finnas intagna
under avd. 3 ovan.

För bedömande av tillämpningen av gällande bestämmelser om gränsdragningen
mellan skattepliktiga och skattefria tillställningar skall här något beröras
regeringsrättens praxis på ifrågavarande område.

Bland tillställningar, som regeringsrätten ansett skattefria må nämnas följande:
hundutställning (1921 not Fi 168), fjäderfäutställning (1921 ref. 19),

mannekänguppvisning (1928 ref. 63), ridsporttävlingar, omfattande bl. a.
prishoppning och terrängritt (1933 not Fi 607 och 1935 not Fi 607) samt
tombolaspel utan förslröelsemoment (1942 ref. 27).

Däremot ha följande tillställningar av regeringsrätten ansetts skattepliktiga,
nämligen: kyrkokonsert med religiöst föredrag (1935 not Fi 606), miniatyrgolfspel
(1936 ref. 5), förströelseautomater och automatgrammofon (1941
ref. 34), tombolaspel med förströelsemoment (1941 ref. 20), amatörsångtävlan
(1942 not Fi 1105) och frågesporttävlan (1944 ref. 17).

På grund av bestämmelsen att till nöjestillställning icke hänföres tillställning,
som anordnas i undervisnings- eller uppfostringssgfte, har nöjesskatt
icke uttagits för följande tillställningar, nämligen: sångafton, anordnad av
föreläsningsförening och ingående i dess vanliga serie (1921 ref. 19), av samfundet
Frälsningsarmen anordnad konsert och biografföreställning, i samband
varmed förekom hön och bibelläsning (1922 ref. 7), av hembygdsförening
anordnad midsommarfest, varvid förekom, förutom hälsningstal och
prisutdelning, musik, spelmanstävling, folkvisor och tävling i folklekar (1930
not Fi 379), barnsångarting i kyrka (1930 not Fi 705) samt av föreningen
Musikfrämjandet anordnad konsert, i samband varmed förekommit instruktivt
föredrag till belysande av de framförda musikverkens form och innehåll
(1944 ref. 19).

Följande tillställningar ha däremot icke ansetts anordnade i undervisningseller
uppfostringssgfte, varför nöjesskatt utgått för desamma: av A.B.F. anordnad
tillställning, varvid förekom föreläsning örn Bernhard Shaw och hans
författarskap samt uppförande av en teaterpjäs av nämnde författare (1924
not Fi 339) samt aftonunderhållning med sagospel, uppläsning och sång av
folkskolebam samt pianomusik och solosång av skolans lärare (1929 not
Fi 937).

Utredningsmännen:

Gränsdragningen mellan skattepliktiga och skattefria nöjen kan ske efter
två olika metoder. Den ena är att lämna en abstrakt definition å vad som
menas med nöjestillställning samt eventuellt förse denna definition med förtydligande
exempel. Den andra, som använts i nu gällande förordning, går
ut på att räkna upp de vanligast förekommande slagen av nöjen samt föreskriva
att vad i förordningen stadgats skall avse jämväl med dessa jämförliga
tillställningar.

Nackdelarna med sistnämnda metod är givetvis, att uppräkningen kan
bliva föråldrad och att nya nöjesformer kunna uppstå, som icke anses jämförliga
med de uppräknade, varför lagändring blir nödvändig för att även
dessa nöjen skola bliva skattepliktiga. Å andra sidan blir en abstrakt definition
ganska intetsägande och lämnar föga ledning vid bedömande av tveksamma
fall. Därtill kommer, att det stöter på stora svårigheter att formulera
en definition så att man får med de tillställningar man önskar beskatta och
utesluter de, som icke anses böra drabbas av nöjesskatt.

Vid övervägande av dessa synpunkter ha utredningsmännen stannat för
att föreslå bibehållande av den nu tillämpade metoden. Härvid ha utredningsmännen
fäst avgörande vikt vid den synpunkten, att ifrågavarande bestämmelse,
som skall tillämpas av kommunala organ i alla landets kommuner,
bör vara så avfattad att den utan svårighet kan tillämpas även av personer
med ringa erfarenhet i lagtillämpning.

Vid övervägande av frågan örn vilka tillställningar, som böra nöjesbeskattas,
lia utredningsmännen icke funnit skäl föreslå någon inskränkning i fråga

om de nu skattepliktiga tillställningarna. Alla de slag av nöjen, som enligt
nuvarande bestämmelser och därå grundad praxis äro skattepliktiga, böra
enligt utredningsmännens åsikt även i fortsättningen i princip drabbas av nöjesskatt.
Eftersom uppräkningen i 2 § av gällande förordning — såsom ock
från flera håll anmärkts — i vissa delar är föråldrad, ha utredningsmännen
emellertid omarbetat densamma, varvid använts uttryckssätt som mera motsvara
de nuvarande nöjesformerna och samtidigt äro så allmängiltiga att de
böra kunna stå sig längre än de hittillsvarande. På detta sätt ha således önskemålen
om en mera abstrakt definition beaktats (se förslagets 2 §).

Utredningsmännens förslag innebär endast i ringa mån nöjesbeskattningens
utsträckning till nya områden. Då man eftersträvat en rationell gränsdragning,
har det emellertid synts önskvärt att medtaga vissa tillställningar,
vid vilka förströelsemomentet är mera framträdande men vilka icke ansetts
ingå i någon av de i författningen nu uppräknade nöjesformerna.

I fråga om sport- och idrottstillställningar hänföras enligt nu gällande bestämmelse
till nöjestillställning alla uppvisningar eller tävlingar i idrott, under
det att på sportens område — vartill enligt 1933 års bevillningsutskott
skulle hänföras »kroppsövningar, vid vilkas utövande använda redskap eller
djur ha en mera huvudsaklig betydelse och desamma i regel äro jämförelsevis
dyrbara» — till nöjestillställning endast hänföras vissa uppräknade slag
av tillställningar, nämligen hästkapplöpning och travkörning samt uppvisning
eller tävling med motorfordon, motorbåt och luftfartyg. Som följd av
dessa bestämmelsers avfattning ha i praxis prisridningar och prishoppningar
ansetts skattefria. Vidare har, enligt vad utredningsmännen erfarit, stor tvekan
rått i fråga örn uppvisning eller tävling i vissa andra, i förordningen ej
särskilt angivna sportgrenar. Exempel härpå utgöra rodd- och segelregatta,
uppvisning eller tävling med modellflygplan eller pojkracerbilar samt vissa
militära uppvisningar och tävlingar.

Utredningsmännen ha icke funnit skäl att bibehålla denna olikhet i fråga
om behandlingen av sport och idrott utan föreslagit, att alla uppvisningar
eller tävlingar i sport, idrott eller gymnastik skola vara skattepliktiga. På
grund av den av utredningsmännen i annat sammanhang föreslagna regeln,
att skatt för uppvisning eller tävling i icke professionell idrott eller gymnastik
eller i hästsport skall beräknas endast å det belopp varmed bruttoinkomsterna
överstiga 2 000 kronor, komma emellertid sistnämnda tillställningar
att i stor utsträckning bliva fria från skatt eller endast obetydligt beskattade
(avd. 11 nedan). För prisridningar och prishoppningar torde ändringen
som regel icke få praktisk betydelse. Vad de militära uppvisningarna och
tävlingarna beträffa torde dessa oftast kunna bliva fria från skatt på grund
av att behållningen användes för välgörande eller allmännyttigt ändamål.

Under de senaste åren ha olika slag av uppvisningar eller tävlingar, som
icke avse sport eller idrott, blivit allt vanligare. Som exempel härpå kunna
nämnas frågesporttävlan och bridgetävlan samt uppvisning eller tävling avseende
viss yrkesskicklighet, såsom att frisera, väva, spinna, mjölka eller
plöja. Även mannekänguppvisningarna kunna hänföras till denna grupp.
Inom denna ha i praxis i varje fall frågesporttävlan blivit nöjesbeskattad. I
framtiden komma sannolikt nya former av uppvisningar eller tävlingar att
förekomma, vid vilka kanske icke blott människor utan även djur eller maskiner
deltaga. Utredningsmännen ha ansett det principiellt riktigast att alla
dylika slag av uppvisningar och tävlingar i detta avseende likställas och
således drabbas av nöjesskatt och ha givit 2 § d) i förslaget en däremot svarande
avfattning. Självfallet kan i flera av ifrågavarande fall omständigheterna
vara sådana, att tillställningen bör anses anordnad i undervisningseller
uppfostringssyfte (se nedan) och således på denna grund bli skattefri.

Stundom förekommer att det mot inträdesavgift för allmänheten anordnas
tillställningar, som pläga benämnas förevisningar och ej uppvisningar. Härvid
är väl i allmänhet fråga om förevisning av egenartade människor, djur
eller föremål. Förevisningar av detta slag torde ofta vara hänförliga under
begreppet marknads- och tivolinöjen men böra givetvis även eljest vara skattepliktiga.
Gränsen mot uppvisningar är uppenbarligen icke skarp och de
måste i princip behandlas lika. A andra sidan bör uppmärksammas de förevisningar
och demonstrationer, som äga rum på utställningar eller museer
eller avse slott, historiska minnesmärken eller dylikt. Att belasta dessa med
nöjesskatt torde icke kunna komma i fråga och ett uttryckligt undantag som
har avseende härå har därför upptagits. Det synes icke behöva bliva alltför
svårt att i praktiken skilja dessa förevisningar från de först avsedda.

Beträffande vissa former av utställningar har det dock ifrågasatts om de
icke böra beskattas. Man har därvid åsyftat sådana konstutställningar, vilka
stundom i storstäderna givas för en mycket stor betalande publik i enskilt
vinningssyfte och vid vilka inträdesavgifterna kunna uppgå till rätt avsevärda
belopp. Det har därvid framhållits såsom ur rättvisesynpunkt mindre tilltalande,
att den konstnär, som producerar sin konst direkt för allmänheten,
såsom skådespelaren och musikern, skall drabbas av nöjesskatt, under det
att den konstnär, som först producerar sin konst och sedan förevisar den för
allmänheten, såsom målaren och skulptören, skall vara fri från nöjesskatt.
Utredningsmännen vilja emellertid icke föreslå någon ändring i vad härutinnan
nu gäller. Jämförelsen med teatern och musiken är icke helt bärande
och en beskattning av utställningars inträdesavgifter skulle överhuvud falla
utanför nöjesskattelagstiftningens ram.

I nu gällande förordning är begreppet marknads- och tivolinöjen förtydligat
genom ett flertal exempel, varjämte den bestämningen tillagts, att allmänheten
skall äga deltaga mot en efter deltagandets omfattning beräknad
avgift. Då någon tvekan om begreppets innebörd numera icke torde råda, ha
utredningsmännen ansett tillräckligt att i förordningen använda uttrycket
marknads- och tivolinöjen. Enligt nu gällande praxis beskattas ifrågavarande
slag av nöjen icke blott om de äga rum på en marknad eller ingå i ett tivoli
utan även om de äga rum på annan plats. Utredningsmännen ha icke avsett
att göra någon ändring i denna praxis.

I överensstämmelse med nu gällande förordning ha utredningsmännen ansett,
att tillställning, som anordnas i undervisnings- eller uppfostringssgfte,
icke skall hänföras till nöjestillställning. Bestämmelsen avser givetvis endast
sådan undervisning och uppfostran, som anses vara av allmänt värde för
samhället. Även i övrigt torde bestämmelsen böra tolkas restriktivt, såsom
även synes ha skett i praxis. För bestämmelsens tillämpning bör alltid fordras,
att undervisningen sker genom en kvalificerad anordnare och att den
icke utövas i rent vinningssyfte.

Det bör anmärkas att de föreslagna bestämmelserna innebära att föredrag
liksom hittills icke anses som nöjestillställning. En uttrycklig bestämmelse
har ifrågasatts men icke ansetts erforderlig.

Beträffande förevarande frågor hänvisas i övrigt till 2 § i förslaget till förordning.

6. Frågan om tillställnings offentlighet (3 §).

I 1 § gällande nöjesskatteförordning stadgas, att nöjesskatt skall uttagas
för »nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift». Denna
definition å vad som menas med offentlig nöjestillställning är hämtad
från 1919 års nöjesskatteförordning. Begreppet offentlig nöjestillställning är
i vissa hänseenden utvidgat i 4 § nu gällande nöjesskatteförordning, vari
stadgas följande:

Såsom nöjestillställning, till vilken allmänheten äger tillträde, skau
anses jämväl tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap
i viss förening eller av inbjudning, därest tillställningen uppenbarligen
utgör del av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av
dylika tillställningar driven rörelse eller tillställningen eljest, såsom med
avseende å sin omfattning eller de villkor, varunder tillträde lämnas, är
att jämställa med tillställning, till vilken allmänheten har tillträde.

Anordnas tillställning av en till viss organisation ansluten förening,
skall den omständigheten, att utom föreningens egna medlemmar jämväl
medlemmar i andra till organisationen anslutna föreningar äga tillträde,
icke föranleda, att tillställningen skall vara att anse såsom sådan
till vilken allmänheten har tillträde.

Bestämmelserna i denna paragraf äro ordagrant hämtade från två förut
gällande författningar, första stycket från förordningen den 10 juni 1932 (nr
200) ang. utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan
m. m. och andra stycket från kungörelsen den 17 juni 1938 (nr 286)
örn tillägg till § 13 ordningsstadgan. Rörande tillkomsten av dessa båda författningar
må följande anmärkas.

1932 års förordning avsåg att komma tillrätta med det missförhållandet,
att nöjestillställningar anordnades med utnyttjande av klubb- och föreningslivets
namn och form i avsikt att härigenom undandraga vederbörande skyldigheten
att iakttaga de bestämmelser, som gällde för offentliga tillställningar.
De utslag av denna verksamhet, som särskilt uppmärksammats, hade
varit nattklubbarna och boxningssällskapen. De förra frekventerades i Stockholm
i sådan utsträckning att ett par av dem kunde räkna medlemmar i
flera tusental. Av de senare anordnade boxningsmatcher övervoros av åskådare
i stort antal. I ett fall hade antalet åskådare uppgått till cirka 10 000
personer, vilka angivits såsom medlemmar i det anordnande boxningssällskapet.

I den proposition (nr 184), varigenom 1932 års förordning framlades för
riksdagen, anförde föredragande departementschefen bland annat följande:

De omständigheter, som karakterisera ifrågavarande slag av tillställningar,
synas i regel vara huvudsakligen två, föreliggande antingen var
för sig eller båda tillsammans. Den första av dessa utgöres av det förhållandet,
att tillställningen utgör ett led i en uteslutande eller väsentligen
för anordnande av dylika tillställningar driven rörelse, vilket t. ex.
är fallet med de tillställningar, som anordnas av nattklubbar, föreningar
för förevisande för allmänheten av förbjuden film och liknande sammanslutningar.
Den andra omständigheten av nyssnämnda beskaffenhet
utgöres av det förhållandet, att tillställningar beträffande den omfattning,
i vilken eller beträffande de villkor — såsom i fråga om former
för förvärvande av medlemskap eller inbjudning, de rättigheter medlemskapet
medför o. s. v. — under vilka tillträde till desamma faktiskt
lämnas, eller annan särskild framträdande omständighet äro att järn -

ställa med offentliga tillställningar. Detta är t. ex. fallet med boxningsuppvisningar
eller andra tävlingar, vilka plägat anordnas under nu ifrågavarande
form. Huruvida sist avsedda förutsättning för jämställande
av en såsom enskild betecknad tillställning med offentlig skall anses
vara uppfylld, beror givetvis i sista hand på en diskretionär prövning
av domstol, något som tydligen i detta fall, med alla de övergångsformer
som förekomma, icke med någon formulering kan undvikas. Att
med avseende å de tillställningar, som hittills företrädesvis tilldragit sig
uppmärksamhet i nu förevarande avseende, såsom t. ex. boxningsuppvisningärna,
en prövning vid domstol enligt här förordade bestämmelser
skulle medföra, att dessa föreställningar bleve underkastade de regler,
som gälla för offentliga tillställningar, torde kunna tagas för givet. Någon
anledning till att å andra sidan befara, att den föreslagna bestämmelsen
komme att inkräkta på det normala föreningslivet, synes icke
föreligga, då den slutliga förutsättningen för tillämpning av densamma
städse är, att den tillställning, å vilken dess tillämpning ifrågasättes,
skall vara att med hänsyn till alla inverkande förhållanden jämställa
med tillställning, till vilken allmänheten har tillträde. Till ledning för
bedömande av denna fråga tjänar iakttagandet av de omständigheter,
som enligt författningsförslaget företrädesvis karakterisera det oegentliga
slag av föreningsliv, som åsyftas, nämligen att tillställningen uppenbarligen
utgör del av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av
dylika föreställningar driven rörelse eller att tillträde till densamma
lämnas i den omfattning eller under de villkor, som i författningstexten
avses. Men dessa omständigheter äro i och för sig icke ensamt avgörande
för frågan om tillämpligheten av den föreslagna bestämmelsen, därest
i allt fall förstnämnda förutsättning icke tillika föreligger, d. v. s.
därest icke tillställningen i realiteten är att jämställa med tillställning,
till vilken allmänheten har tillträde.

1938 års kungörelse föregicks av en proposition till riksdagen (nr 169),
vari föreslogs, att till 1932 års förordning skulle göras ett tillägg, enligt vilket
såsom tillställning, till vilken allmänheten hade tillträde, icke skulle anses
tillställning, som anordnades inomhus av politiskt parti eller till dylikt
parti ansluten förening, därest medlemskap i partiet utgjorde förutsättning
för tillträde. Såsom skäl för det föreslagna tillägget åberopades i propositionen
ett rättsfall, enligt vilket styrelsemedlemmarna i en socialdemokratisk
ungdomsklubb jämlikt 13 § ordningsstadgan fällts till ansvar för det de
påskdagen 1936 »anställt bal utan att därtill hava inhämtat landsfiskals tillstånd»,
därvid domstolen uttalat, att vad de tilltalade »i målet invänt därom,
att tillträde till ifrågavarande tillställning slått öppet för allenast medlemmar
av socialdemokratiska partiet, icke föranleder, att tillställningen varit
att anse annorlunda än som tillställning, till vilken allmänheten haft tillträde».
Föredragande departementschefen ansåg, att den innebörd, som av
domstolen inlagts i 1932 års förordning, icke syntes ha varit avsedd vid förordningens
tillkomst.

Första lagutskottet, som avgav utlåtande i anledning av propositionen,
framhöll, att den ifrågasatta författningen i vissa avseenden icke syntes vara
tillräckligt omfattande, i det den icke avsåg en utomhus av en politisk sammanslutning
anordnad tillställning och icke heller tillställningar, som —
inomhus eller utomhus — anordnades av sådana föreningar, samfund eller
sällskap, som vore av opolitisk natur, exempelvis nykterhetssällskap, bildningsförbund
och kooperativa sammanslutningar. Skulle en författning av den i propositionen
föreslagna begränsade lydelsen utfärdas, syntes utskottet fara värt

att myndigheterna motsättningsvis skulle sluta därhän att samtliga nu nämnda
tillställningar, alltså även de som dittills obestritt varit att anse som enskilda,
bleve att betrakta såsom offentliga. I ett annat avseende åter ansåg utskottet
att den ifrågasatta författningen gick för långt. Sålunda kunde de
föreslagna nya bestämmelsernas placering såsom ett tillägg till 1932 års förordning
komma att medföra, att även vissa tillställningar, vilkas offentliga
natur nämnda förordning just avsett att fastslå och vilka icke heller åsyftats
med propositionen, skulle kunna, därest de i något fall anordnades av en
politisk sammanslutning, komma att betraktas som enskilda. Utskottet ställde
sig dock icke avvisande till ett tillrättaläggande av dessa bestämmelser, utan
föreslog nya bestämmelser, vilka utskottet ansåg böra anknytas till § 13 ordningsstadgan
för rikets städer i stället för till 1932 års förordning. Bestämmelsen
örn tillställning anordnad av politiskt parti borde enligt utskottet utgå,
likaså begränsningen till inomhustillställningar. Bestämmelsen om förening
ansluten till politiskt parti borde generaliseras att avse förening ansluten till
viss organisation, och den borde avse sådana fall då jämväl medlemmar i
andra till organisationen anslutna föreningar ägde tillträde. I stället för en
förklaring, att vissa tillställningar icke vore att anse såsom offentliga, borde
författningstexten innehålla, att viss angiven omständighet — tillträde för
vissa utomstående — ej föranledde att tillställningen skulle anses såsom offentlig,
detta därför att tillställningen tydligen kunde böra anses såsom offentlig
av annan orsak. Slutligen framhöll utskottet, att då den föreslagna nya
bestämmelsen icke vöre uttömmande, borde den endast betraktas som ett
provisorium i avbidan på den mera omfattande omarbetning av hithörande
bestämmelser varom utskottet ansåge begäran borde framställas i skrivelse
till Kungl. Maj:t.

Riksdagen biföll första lagutskottets utlåtande, varefter kungörelse utfärdades
i enlighet med den av utskottet föreslagna lydelsen.

Tillämpningen av gällande bestämmelser angående gränsdragningen mellan
offentlig och enskild tillställning uppmärksammades av riksdagens år 1943
församlade revisorer. Dessa framhöllo i sin till 1944 års riksdag avgivna berättelse
(del. I, s. 135), att det i praktiken ibland visat sig möta betydande
svårigheter att avgöra, under vilka förhållanden en tillställning vore att betrakta
som enskild eller offentlig. Efter att ha framhållit, att bestämmelserna
härom, medan nöjesskatten ännu var en rent kommunal pålaga, ej tolkades
så strängt, anförde revisorerna:

Begreppet offentlig tillställning har sedermera fått en mera vidsträckt
omfattning. Enligt gällande praxis är t. ex. en teaterföreställning,
som abonnerats av en klubb eller förening, att anse såsom offentlig tillställning,
för vilken nöjesskatt skall utgå. Numera uttages även dylik
skatt för danstillställningar anordnade av idrottsklubbar och ideella föreningar.
Till en början föranledde detta stark opposition under motivering
att biljetter så gott som undantagslöst såldes endast till föreningens
medlemmar. Därest i dylikt fall även andra än föreningsmedlemmar haft
tillträde, anses emellertid tillställningen vara att jämställa med sådan, till
vilken allmänheten har tillträde. Till belysande av rådande praxis må
omnämnas följande fall. En tidning i Stockholm hade utverkat tillstånd
att såsom enskild tillställning för medlemmar av en viss organisation få
med en teaters ensemble uppföra viss teaterpjäs. Biljetter hade försålts
icke endast bland organisationens medlemmar utan även till helt utomstående
personer. Tidningen ifråga har med anledning härav avkrävts
4 200 kronor i nöjesskatt, över detta beslut har arrangören sedermera
anfört besvär, som emellertid ännu icke blivit avgjorda.

över revisorernas uttalanden i denna och andra frågor inhämtades yttrande
av riksräkenskapsverket och Överståthållarämbetet (Revisorernas berättelse
del. II s. 86—92). Riksräkenskapsverket uttalade i sitt yttrande, att
behov av kontroll utan tvivel förelåge till förhindrande av att nöjesskatteförordningens
bestämmelser kringgingos därigenom, att tillställningar, till vilka
allmänheten i själva verket ägde tillträde, gåves sken av privata sammankomster.
Riksräkenskapsverket framhöll, att anordnande av dylik kontroll
ofta torde stöta på stora svårigheter samt ifrågasatte huruvida icke alla nöjestillställningar
i på visst sätt bestämda offentliga lokaler utan vidare borde
drabbas av nöjesskatt. Överståthållarämbetet hänvisade till ett bilagt yttrande
från uppbördsintendenten i Stockholm, vari denne framhöll, att 4 § gällande
nöjesskatteförordning lämnade föga ledning i fråga om abonnemangstillställningar
och liknande mera svårbedömbara och svårkontrollerade tillställningar.
Uppbördsintendenten ansåg, att ett förtydligande — därest ett sådant
överhuvud vore möjligt — av ifrågavarande spörsmål, helt säkert vore av
största värde såväl för uppbördsmyndigheten som för det allmänna.

För bedömande av tillämpningen av gällande bestämmelser angående
gränsdragningen mellan offentlig och enskild tillställning torde även böra
uppmärksammas ett par av regeringsrätten under senaste tiden avgjorda mål
angående nöjesskatt.

I utslag den 24 mars 1943 (årsboken 1943 ref. 17) fastställde regeringsrätten
ett beslut att debitera nöjesskatt för en av Hyresgästernas klubbcentral
i Stockholm anordnad teaterföreställning. Klubbcentralen hade i målet
gjort gällande, att föreställningen vore enskild, enär biljetter endast tillhandahållits
medlemmar i den i Stockholm existerande hyresgästföreningen
och deras familjer. Vederbörande uppbördsintendent hade i målet avgivit
yttrande, däri han påpekat, att det varit möjligt för medlem att bereda tillträde
icke allenast för anhöriga utan även för vänner och bekanta. Eftersom
föreningens medlemsantal uppginge till närmare 25 000 torde, enligt
uppbördsintendentens uppfattning, den krets, som haft tillgång till föreningens
nöjestillställningar, ha utgjort en väsentlig del av stadens befolkning.

Frågan örn nöjesskatt för det av riksdagens revisorer omförmälda fallet,
då en tidning i Stockholm utverkat tillstånd att såsom enskild tillställning
för medlemmar av vissa organisationer få med en teaters ensemble uppföra
viss teaterpjäs, avgjordes genom regeringsrättens utslag den 21 april 1944
(årsboken not. Fi 462). Regeringsrätten fann däri ej skäl göra ändring i överståthållarämbetets
beslut att godkänna uppbördsmyndighetens debitering av
nöjesskatt för tillställningen.

Regeringsrätten har vidare i utslag den 15 december 1943 (årsboken 1943
not. Fi 1250) godkänt debitering av nöjesskatt för en av Stockholms fackliga
centralorganisation jämte Kooperativa skrädderiet, förening u. p. a., i
Blå hallen i Stockholms stadshus anordnad nöjestillställning. Arrangörerna
hade i målet gjort gällande, att tillställningen varit av enskild natur, enär
allmänheten icke ägt tillträde i vidare mån än att medlemmarna i centralorganisationen
och föreningen i viss utsträckning fått medtaga andra personer,
varjämte vissa personer, huvudsakligen tillhörande föreningens personal
eller representerande sammanslutningar, anslutna till centralorganisationen,
inbjudits såsom gäster. Uppbördsintendenten hade i avgivet yttrande
påpekat, att antalet medlemmar i centralorganisationen uppginge till omkring
140 000. Eftersom värjo medlem haft möjlighet alt i mån av tillgång
medtaga anhöriga och bekanta, ansåge uppbördsintendenten, att ramen för
en enskild sammankomst i förevarande fall otvivelaktigt sprängts.

I ett pär andra rättsfall har regeringsrätten ansett tillställningarna enskilda.
Det ena gällde en danstillställning anordnad av Pickwick-klubbcn

i Göteborg, till vilken klubbmedlemmar och av dessa medförda gäster ägt
tillträde (årsboken 1942 not. Fi 333). Det andra avsåg en av socialdemokratiska
ungdomsklubben frihet i Borlänge anordnad julfest, till vilken enligt
uppsatt affisch inbjudits medlemmar i Borlänge-Domnarvets arbetarkommun,
fackliga centralorganisationen, svenska metallarbetareförbundets avd.
nr 63 samt »närliggande klubbar» (årsboken 1942 not. Fi 1104).

I ett den 8 november 1944 avgivet betänkande (SOU 1944: 48) ha inom
socialdepartementet tillkallade sakkunniga (ordningsstadgeutredningen)
framlagt förslag till allmän ordningsstadga, avsett att ersätta nu gällande
ordningsstadga för rikets städer av den 24 mars 1868. Förslagets 39 §, som
innehåller en definition å offentlig tillställning, är av följande lydelse:

Med offentlig tillställning avses sammankomst, demonstrationståg,
föreställning, tävling, uppvisning eller annan tillställning, som försiggår
på allmän plats eller vartill allmänheten eljest äger tillträde.

Såsom offentlig skall anses jämväl tillställning, till vilken tillträde är
beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudning, därest tillställningen
uppenbarligen utgör del av rörelse, som uteslutande eller väsentligen
drives för anordnande av tillställningar av samma eller liknande
slag, eller eljest är att jämställa med tillställning, till vilken allmänheten
äger tillträde. Anordnas tillställning av en till viss organisation
ansluten förening, skall den omständigheten, att utom föreningens
medlemmar jämväl medlemmar i andra till organisationen anslutna föreningar
äga tillträde, icke föranleda, att tillställningen skall anses såsom
offentlig.

Med offentlig tillställning likställes i detta kapitel utförande utomhus
av sång eller musik, även om utförande jämlikt förut i denna paragraf
meddelade bestämmelser icke är att hänföra till dylik tillställning. Vad
sålunda är stadgat skall dock ej gälla, om det är uppenbart, att utomstående
icke störas.

Utredningen framhåller i motiven till 39 § att den däri gjorda begreppsbestämningen
i stort sett överensstämmer med vad som nu anses gällande. Uttryckligen
har stadgats, att varje tillställning, som äger rum å allmän plats är
offentlig tillställning. Detta har synts utredningen naturligt, då allmänheten
har tillträde till dylik tillställning. I paragrafen ha intagits de bestämmelser
örn utvidgning av begreppet offentlig tillställning, som äro givna i 1932 års
förordning och 1938 års kungörelse. I överensstämmelse med vad fallet är i
kungörelsen den 28 maj 1943 angående förbud mot offentliga nöjestillställningar
m. m. å vissa kyrkliga högtidsdagar har vid angivandet av de tillställningar,
som skola vara att anse såsom offentliga, en viss förkortning av
uttryckssättet skett i förhållande till det nu gällande, utan att någon saklig
ändring därigenom varit avsedd. Utredningen framhåller emellertid, att paragrafens
tredje stycke innehåller en nyhet, då däri med offentlig tillställning
likställts utförande^ utomhus av sång och musik, även om detta icke skellinder
sådana förhallanden, att offentlig tillställning eljest skulle anses föreligga.
Utredningen motiverar denna nyhet med behovet av kontroll.

Utredningsmännen:

Utredningsmännen mäste även för sin del konstatera att tillämpningen av
gällande bestämmelser om gränsen i nöjesskatteavseende mellan offentliga
enskilda nöjestillställningar vållat avsevärda svårigheter och olägenheter
såväl för uppbördsmyndigheterna som för den berörda allmänheten. På grund
av detta områdes mycket växlande natur kunna sådana gränsdragningssvå -

righeter aldrig undvikas, men det har givetvis varit angeläget för utredningsmännen
att överväga, i vad mån förhållandena kunna något klarläggas.

Utredningsmännen anse att denna fråga kan och bör lösas helt oberoende av
den reglering av motsvarande fråga, som skett i ordningsstadgan m. fl. författningar.
Helt skilda synpunkter göra sig nämligen gällande.

Vid en diskussion av denna fråga i anslutning till gällande bestämmelser
bör till en början påpekas, att en nöjestillställning självfallet alltid är att
anse som offentlig, örn icke »tillträde är beroende av medlemskap i viss förening
eller av inbjudning» (nuvarande 4 §). Detta måste innebära, att även
om biljetter säljas endast till medlemmar i en förening, tillställningen blir
att anse som offentlig, om en medlem får köpa flera biljetter och å dessa
medtaga även utomstående, liksom överhuvud om kontroll icke sker vid
själva tillträdet utan inköpta biljetter kunna fritt överlåtas.

Om däremot verkligen endast medlemmar i viss förening eller särskilt inbjudna
medgivas tillträde, skall tillställningen i princip icke vara att anse
såsom offentlig och nöjesskatt icke utgå. I stor utsträckning får denna princip
tillämpning i praktiken.

Principen måste emellertid i vissa avseenden rubbas, så att nöjesskatt skall
utgå även om tillträdesrätten är sålunda begränsad. Då lagstiftningen härom
tillkom, åsyftade man bl. a. »tillställningar, som anordnas av nattklubbar,
föreningar för förevisning för allmänheten av förbjuden film och liknande
sammanslutningar». Med tanke härpå infördes bestämmelsen örn att en nöjestillställning,
ehuru »tillträde är beroende av medlemskap av viss förening
eller av inbjudning», ändock skall anses offentlig, »därest tillställningen uppenbarligen
utgör del av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av
dylika tillställningar driven rörelse». Mot bestämmelsen kan invändas att dess
innebörd ter sig rätt oklar för den som ej har närmare kännedom om dess tillkomst
och de bakomliggande förhållandena. Stadgandet har blivit så allmänt
formulerat att det även varit oklart om det skall gälla även om någon annan
än föreningen eller inbjudaren driver ifrågavarande rörelse. Av en sådan utvidgning
finns icke något behov, om en särskild punkt rörande de s. k. abonnerade
föreställningarna i stället införes, såsom nedan föreslås. Det har därför
synts lämpligt och ägnat att göra stadgandet — vilket icke helt kan undvaras
— något klarare genom att låta det gälla det fall att »tillställningen
uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen eller inbjudaren driver
uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar». Det
bör framhållas att härvid, liksom nu, endast åsyftas de fall då vederbörande
anordnar nöjestillställningar i sådan omfattning att han kan anses »driva
rörelse».

Särskild uppmärksamhet kräver därefter det fall att en förening eller ett
företag abonnerar (förhyr) t. ex. en hel föreställning på en teater för att därigenom
bereda sina medlemmar eller anställda tillgång till föreställningen till
lägre pris än det eljest gällande. Även örn därvid verkligen endast medlemmar
eller anställda få tillträde, kan det icke vara någon anledning att låta
sådana föreställningar undgå nöjesskatt. Enligt vad erfarenheten också visat
skulle i så fall stora möjligheter till missbruk finnas. Sålunda bar inträffat,
att vissa teatrar haft dylika s. k. abonnerade föreställningar, vilka angivits
såsom enskilda, tre å fyra gånger i veckan med den ordinarie repertoaren.
Örn en teaterföreställning givcs för allmänheten oller för medlemmarna i en
förening eller de anställda i ett affärsföretag, bör detta som regel icke rimligen
medföra någon skillnad i nöjesskatteavseende. Vad som härvidlag bör
vara avgörande synes vara, örn föreställningen ingår i ett offentligt nöjesföretags
rörelse och äger rum i offentlig lokal. I enlighet härmed har ett nytt
led i förenämnda paragraf formulerats. Stadgandet innebär alt nöjesskatt

icke skall utgå, om en förening själv utför en teaterpjäs för endast egna
medlemmar, även om det sker i en teaterlokal, samt att nöjesskatt heller
icke skall utgå om en teater mot betalning låter utföra t. ex. en del av en
revy i en enskild lokal.

I den nuvarande bestämmelsen finnes slutligen den generalklausulen att en
tillställning skall anses offentlig örn den »eljest, såsom med avseende å sin
omfattning eller de villkor, varunder tillträde lämnas, är att jämställa med
tillställning, till vilken allmänheten har tillträde». Såsom framgår av ovan
återgivna uttalande i 1932 års proposition bör detta för övrigt alltid utgöra
en förutsättning för bestämmelsens tillämplighet överhuvud. Nämnda uttryck
har haft betydelse exempelvis i fråga om de av boxningssällskapen anordnade
boxningsmatcherna. Även med tanke på andra fall bör denna punkt
bibehållas. I förtydligande syfte föreslås emellertid att »sin omfattning» ändras
till »omfattningen av den krets som äger tillträde». Det bör nämligen icke
vara den särskilda tillställningens omfattning som är avgörande.

Beträffande 4 § andra stycket i gällande nöjesskatteförordning -— tillställning
anordnad av en till viss organisation ansluten förening — vill utredningsmännen
erinra om att första lagutskottet i sitt utlåtande över propositionen
i ämnet vid 1938 års riksdag avvisade det i propositionen framlagda förslaget
att anknyta den nya bestämmelsen till 1932 års förordning och i stället
föreslog ett tillägg till § 13 ordningsstadgan för rikets städer, vilket tillägg
utskottet betecknade som ett provisorium. Eftersom hänvisningen till då gällande
nöjesskatteförordning fanns upptagen i 1932 års förordning, torde därav
kunna dragas den slutsatsen, att utskottet icke ansåg den nya bestämmelsen
utan vidare tillämplig i nöjesskatteavseende. Den huvudsakliga avsikten
med bestämmelsen torde ha varit att förhindra en sådan tillämpning av
föreskrifterna om skyldighet att inhämta polismyndighets medgivande till
vissa offentliga tillställningar att mötesfriheten därigenom bleve lidande.
Utredningsmännen vilja i detta sammanhang påpeka, att vid den genom
kungörelsen den 6 oktober 1939 (nr 703) vidtagna omarbetningen av förordningen
den 22 juni 1911 (nr 71 s. 1) angående biografföreställningar intogs
i förordningen en bestämmelse av samma innehåll som 1932 års förordning,
varemot någon bestämmelse motsvarande 1938 års kungörelse icke inflöt i
förordningen. Naturligt synes ha varit, om man vid omarbetningen av nöjesskattebestämmelserna
1940 förfarit på samma sätt, men i stället infördes även
1938 års bestämmelser i nöjesskatteförordningen. Att begreppet offentlig tillställning
bestämmes lika i nöjesskatteförordningen och biografförordningen
är i och för sig önskvärt och särstadgandet i nöjesskatteförordningen torde
också kunna leda till resultat som ur skattesynpunkt knappast äro rimliga.
Stadgandet torde också ha mycket bidragit till dessa bestämmelsers svårbegriplighet.
Utredningsmännen ha därför stannat vid att föreslå att ifrågavarande
bestämmelse skall utgå.

7. Skatt å brutto eller netto; skatt å biljett eller å sammanlagda
inkomsterna; skatt å nedsatta priser och fribiljetter; skatt å förköpsavgifter;
garderobs- och programavgifter; skyldigheten att svara

för skatten (4, 5 och 8 §§).

Enligt gällande bestämmelser upptages nöjesskatten i form av skatt på
biljett eller annat bevis, som berättigar till deltagande i nöjestillställning, och
beräknas skatten i förhållande till bruttopriset för varje biljett, inberäknat
skatten (5 §). För nöjesskattens inbetalande svarar den, som anordnar nöjestillställningen
(9 §).

Skattens beräknande å bruttopriset kan förefalla orättvist såtillvida, att
hänsyn icke tages till den verkliga behållningen. Ofta kunna nojés tillställningar,
för vilka nöjesskatt uttagas, gå med törlust, kanske just på grund
av nöjesskatten. Erinringar mot detta förhållande ha framförts^ till utredningsmännen.
Någon ändring härutinnan kan emellertid icke ifrågakomma.
Det skulle självfallet vara otänkbart ur arbets- och kontrollsynpunkt att låta
uppbördsmyndigheterna efter avgivna deklarationer pröva det uppkomna
nettot å varje nöjestillställning.

Eftersom skatten sålunda eljest beräknas å bruttot utan hänsyn till omkostnader,
utgör det strängt taget ett avsteg från denna^ princip, då i 8 §
tredje stvcket av nuvarande förordning stadgas, att i fråga om marknadsoch
tivoiinöjen, som avses i 1 § andra stycket lotteriförordningen den 19
maj 1939 (mekaniska spelapparater, ringkastningsanordningar och skjutbanor),
skatten skall beräknas å bruttoinkomsten med avdrag av värdet av de
vinster, som utlämnats till deltagarna, dock att nämnda avdrag må högst utgöra
en tredjedel av bruttoinkomsten. Då detta stadgande genomförts på
riksdagens initiativ så sent som 1940, med avvikelse från Kung. Maj:ts proposition,
ha utredningsmännen emellertid ansett sig icke böra föreslå detsammas
borttagande (5 § andra stycket i förslaget).

En hithörande fråga utgör behandlingen av garderobs- och programavgifter.
Den behandlas emellertid lämpligen senare under denna avdelning;
se nedan.

Att skatten nu beräknas per biljett beror givetvis bland annat därpa att
skatteskalan i regel är progressiv. Då utredningsmännen nu föreslå en proportionell
skatt å 20 procent, ha de också fått anledning upptaga till övervägande
om icke denna skatt lämpligen borde beräknas icke per biljett utan
å sammanlagda bruttoavgifterna samt kommit till den uppfattningen att så
bör ske. Förändringen synes i själva verket innebära så avsevärda förenklingar
såväl för anordnarna av nöjestillställningar som ur uppbörds- och kontrollsynpunkt
att häri även ligger ett ej oväsentligt skäl för att skatten göres
proportionell.

Härmed sammanhänger den nuvarande bestämmelsen (6 §), att såsom biljettpris
anses det ordinarie priset för den tillställning, som är i fråga, utan
hänsvn till nedsättning för vissa grupper av deltagare eller därtill, att biljett
utlämnas utan betalning. I praktiken ha avsevärda lillämpningssvårigheter
uppkommit då nedsatta priser tillämpats för t. ex. militär, skolungdom etc.
För undvikande av orimliga resultat har man nog rätt ofta betraktat även dessa
priser som ordinarie. Bestämmelsen örn fribiljetter har måst kompletteras
med åtskilliga undantag (7 §), avseende fall då skatteplikt icke bör anses föreligga,
och i praktiken har det mött avsevärda svårigheter att effektivt övervaka
att de skattepliktiga fribiljetterna verkligen bli skattebelagda.

Sistnämnda bestämmelser om nedsatta priser och fribiljetter ha berott på
betraktelsesättet att det är bevistande av en nöjestillställning som belägges med
skatt, beräknad efter den ordinarie avgiften för denna, oberoende av örn besökaren
i det enskilda fallet erlägger denna avgift. Nöjesskatten är konstruerad
såsom en skatt å besökarens biljett, låt vara att arrangören svarar för
inbetalningen. I verkligheten räknar givetvis arrangören med den nöjesskatt,
som han har att inbetala, såsom en omkostnad för honom liknande alla övriga
omkostnader.

Då utredningsmännen nu vilja föreslå, att arrangören av nöjestillställning
har att erlägga nöjesskatt, motsvarande 20 procent av hans bruttointäkter,
står det i bäst överensstämmelse därmed —- och skulle samtidigt undanröja
mångå svårigheter och medföra avsevärda förenklingar — att endast räkna
med de verkligen erlagda avgifterna och således vid nedsatta priser för vissa

grupper av deltagare taga skatt endast å de erlagda nedsatta avgifterna och
å fribiljetter icke taga någon skatt alls. Ehuru det innebär en radikal förändring
i förhållande till vad nu gäller, föreslå utredningsmännen att så sker.
Särskilt i fråga om teaterföreställningar torde fribiljetter ibland kunna förekomma
i ej ringa utsträckning, såsom vid ringa besöksfrekvens för att salongen
ändock skall bli någorlunda välbesalt. Verkställda undersökningar
för veckan 6—12 november 1944 ha visat att i Stockholms stad nöjesskatten
för skattepliktiga fribiljetter för stadens 11 teatrar utgjorde 7 procent av den
för dessa erlagda sammanlagda nöjesskatten, medan motsvarande procenttal
för stadens 110 biografer utgjorde 1,4. Någon större ekonomisk räckvidd
kan förändringen trots förstnämnda procenttal icke anses lia i jämförelse
med förevarande reforms ekonomiska konsekvenser i allmänhet, och i varje
fall är det ur den synpunkt, som här anlagts på nöjesskatten, fullt befogat
att för vinnande av därmed förenade fördelar helt slopa fribiljettsbeskattningen.
Reformen torde lia störst betydelse såvitt rör de nu till taxa I hänlörliga
tillställningarna och därvidlag föreligga ju särskilda skäl för en lättnad.
Det bör framhållas att, liksom vissa företag nu för fribiljetterna taga
en viss »lösen» utöver nöjesskatten, hinder givetvis icke finns alt även i
fortsättningen taga en viss avgift för fribiljetterna. I så fall skola dock dessa
avgifter ingå i de bruttoinkomster, å vilka skatten skall beräknas. Pä grund
härav får reformen sannolikt icke de ekonomiska konsekvenser som ovannämnda
siffror tyda på.

Enligt gällande förordning (6 §) skall skatt icke utgå å den del av biljettpriset,
som utgör »förhöjning vid s. k. förköp». Såsom framgår av de ovan
intagna direktiven har detta påtalats såväl i yttrande av riksdagens år 1943
församlade revisorer (se berättelsen del I s. 136) som i skrivelse av 1944 års
riksdag. I yttrande över revisorernas berättelse lia riksräkenskapsverket och
Överståthållarämbetet instämt i revisorernas uppfattning, att det vore rimligt
att nöjesskatten utvidgades till att omfatta jämväl förköpstilläggen.

Till komplettering av de i revisorernas berättelse lämnade siffrorna angående
omfattningen av förköp vid vissa nöjesetablissement i Stockholm kan
nämnas, att förköpsavgifterna vid en teater i Slockholm under en månad
hösten 1944 uppgingo till sammanlagt 18 798 kronor eller något mera än 10
procent av bruttosumman av under samma tid försålda biljetter, vilken
uppgick till 186 197 kronor. Det hör emellertid uppenbarligen till undantagen
att förköpsavgifterna utgöra så stor del av inkomsterna.

Utredningsmännen anse för sin del klart, i synnerhet med den föreslagna
nya konstruktionen av nöjesskatten, att skatten bör beräknas även å förköpsavgifterna.
I fråga örn föreställningar med stor efterfrågan å biljetter öppnar
den nuvarande ordningen rent av möjligheter att delvis undgå skatt genom
att i stället för att höja biljettpriserna uttaga höga förköpsavgifter. Det finns
i varje fall ingen anledning varför icke de avgifter till nöjestillställningar,
som uttagas i denna särskilda form, skulle beskattas i samma ordning som
övriga avgifter. Den åberopade omständigheten att uttagande av förköpsavgifterna
stundom kunna vara förenade med särskilda kostnader för öppethållande
av biljettkassa el. dyl. skiljer icke dessa avgifter från andra; såsom
ovan berörts skall nöjesskatten alltid beräknas på bruttointäkterna utan
hänsyn till omkostnader.

Enligt förslaget är grundregeln (4 §) den, att nöjesskatten utgår med »tjugu
procent av de för tillträde till nöjestillställningen erlagda avgifternas sammanlagda
belopp» (angående specialregler för idrotten hänvisas till avd. 11 här
nedan). Meningen är därvid att alla avgifter som avfordras besökarna såsom
villkor för tillträdet skola inräknas, även örn avgifterna ha särskild beteckning
enligt vilken de avse någon viss särskild förmån. För undanröjande

av tvivel härom har upptagits ett särskilt stadgande (5 §) att till avgift jämväl
skall hänföras — utom de nämnda förköpsavgifterna — »sådan program-
eller garderobsavgift eller därmed jämförlig avgift, vars erläggande
utgör villkor för tillträde». Förslaget skiljer sig härvidlag i viss mån från
gällande förordning, enligt vilken skatt beräknas å biljettpriset och som dessutom
stadgar att om program- eller garderobsavgift, som avfordras deltagare
i nöjestillställning såsom villkor för rätt till deltagande, överstiger 25 öre,
skall det överskjutande beloppet hänföras till biljettpriset. Utredningsmännen
anse förslaget härutinnan vara en konsekvens av förslaget i övrigt. De kostnader,
som kunna vara förenade med programtryckning och hållande av
garderob, skilja sig icke från andra omkostnader, och skattskyldigheten bör
icke kunna kringgås genom att arrangören för tillträde fordrar, utom erläggande
av biljettpriset, en särskild avgift av något slag. Det bör emellertid
framhållas att här endast avses för tillträde obligatoriska avgifter (inlagda i
biljettpriset eller fristående). Om inköp av program är frivilligt, skall skatt
ej beräknas därpå, priset må ha satts aldrig så högt, och på samma sätt kan
varje arrangör undvika att betala skatt å garderobsavgift, om sådan icke
uttages av varje besökare utan endast av den som verkligen avlämnar kläder
i garderoben.

Med det nya beräkningssättet för skatten kunna ur förordningen helt uteslutas
de nuvarande bestämmelserna i 6 § tredje stycket örn biljett till ett
flertal tillställningar (abonnemang) eller till ett flertal personer (familjebiljett)
ävensom bestämmelserna i 8 § första och andra styckena för det fall
att tillträde lämnas utan att biljetter begagnas.

Såsom redan berörts blir det med förslagets uppläggning klart, att skattskyldigheten
formellt kommer att åvila anordnaren av nöjestillställningen,
även om skatten i verkligheten kommer att drabba besökaren. Detta har
utsagts i förslagets 8 §. Erfarenheten visar emellertid att en tilläggsregel bör
meddelas rörande de s. k. abonnerade föreställningarna (jfr under avd. 6
ovan). Om t. ex. en firma eller en förening abonnerar en teaterföreställning
för sin personal eller sina medlemmar mot ett visst pris i ett för allt, är det
klart att teaterföretaget såsom anordnare har att erlägga nöjesskatt å den
erlagda betalningen. Men örn firman eller föreningen för deltagandet
säljer biljetter till personalen, resp. medlemmarna, och sammanlagda biljettintäkterna
överstiga den till teaterföretaget erlagda betalningen, bör det
överskjutande beloppet också beskattas. Fallet torde icke ha större praktisk
betydelse men för att undvika beskattningens kringgående ha utredningsmännen
ansett önskvärt att giva en säkerhetsregel för detta fall, som utsäger
att abonnenten skall svara för sistnämnda del av skatten (8 § andra stycket).

8. Restaurangdansen (6 §).

Offentlig dans å restauranger och kaféer har alltifrån nöjesskattens infö
rande varit skattebelagd, så snart avgift för dansen erlagts, vare sig gellon:
entré till lokalen eller genom avgift för varje dans. I praktiken kom emellertid
skatt mera sällan att utgå, enär varken inträdesavgifter eller avgift per
dans uttogs å restaurangerna. I stället fordrades ofta för inträde betalning
för en supé, »kaffe complet» el. dyl. Priset för denna sattes visserligen ofta
högre än normalt men det var givetvis svårt, oftast omöjligt, för uppbördsmyndigheten
att på denna grund debitera och utfå skatt.

I huvudsaklig överensstämmelse med förslag av undertecknad Laurin såsom
särskild utredningsman i frågan infördes därför genom förordning den 26

november 1943 (nr 786) ett tillägg till förordningen om nöjesskatt, varigenom
dels till denna fogades en ny paragraf betecknad 5 a §, av följande lydelse:

»Anordnas danstillställning, till vilken allmänheten äger tillträde, i lokal
eller å plats, där utskänkning av spritdrycker, vin, pilsnerdricka eller
alkoholfria drycker samtidigt må äga rum, eller i annan därmed i obehindrad
inre förbindelse stående lokal, skall, ändock att särskild avgift
för tillträde till danstillställningen icke uppbäres eller avgift uppbäres
med lägre belopp än nedan sägs, nöjesskatt utgå som om avgift för varje
person, vilken äger deltaga i dansen, uttoges med

a) tre kronor, där utskänkning av spritdrycker må äga rum,

b) två kronor, där utskänkning av vin men ej av spritdrycker må äga
rum, samt

c) en krona, där utskänkning av endast pilsnerdricka eller alkoholfria
drycker må äga rum.

Uttages avgift för varje dans, gäde i stället vad i 5 § stadgas;»

dels ock till 5 § i förordningen fogades följande tillägg:

»Uttages vid danstillställning, som äger rum i lokal eller å plats som i
5 a § avses, avgift för varje dans, skall nöjesskatt utgå såsom örn avgiften
för varje dansande par utgjorde minst 50, 30 eller 15 öre för de under a)
—c) i nyssnämnda paragraf angivna olika slagen av utskänkningsslällen.
»

Angående den närmare motiveringen till denna reform, som trädde i kraft
den 1 januari 1944, hänvisas till prop. nr 350 till 1943 års riksdag med bilagor
samt bevillningsutskottets betänkande nr 56; det sistnämnda innehåller en
närmare utveckling särskilt av uttrycken »annan därmed i obehindrad inre
förbindelse stående lokal» samt »varje person, vilken äger deltaga i dansen».

Självfallet har införandet av en sådan nyhet som den här ifrågavarande
icke kunnat ske utan åtskilliga friktioner och svårigheter. Då några särskilda
önskemål om ändringar icke framförts och då reformen varit i kraft endast
något över ett år, anse utredningsmännen emellertid att förevarande bestämmelser
böra bibehållas i sak oförändrade. För att såvitt möjligt undanröja
missförstånd, som fortfarande ofta yppas på denna punkt, föreslås dock
den formella jämkningen att orden »vilka äga deltaga i dansen» ändras till
»vilka äga rätt att deltaga i dansen». Såsom redan berörts (avd. 3 ovan) bör
vidare i anledning av den nya enhetliga skattesatsen frågan om de fingerade
avgifternas belopp upptagas till omprövning.

Innan utredningsmännen ingå på denna fråga torde få lämnas några statistiska
uppgifter som belysa denna lagstiftnings verkningar, såvitt rör
Stockholms stad.

För danstillställningar i Stockholms stad debiterades under åren 1943 (före
nämnda reform) och 1944 (efter denna) följande belopp:

1943 1944

I. Restauranger med spriträttigheter (ej entré)____ 1955:— 150 688:95

II. Restauranger med rätt alt utskänka vin, pilsnerdricka
eller alkoholfria drycker (ej entré)...... 4 478: 64 75 573: 50

lil. Danssal»mger med utskänkningsrätt enligt II och

entréavgift .................................. 279 764: 77 425 766: 98

IV. Övriga danstillställningar..................... 53 305:72 49 510:46

V. Dansbanor å div. tivolin..................... 109 842:29 108 854:60

VI. Div. tillf, danstillställningar och sommardans banor.

...................................... 12 838: 89 33 226: 23

Summa kr. 462 185: 31 843 620: 72

Såsom av ovan citerade bestämmelse framgår utgör skatten å restauranger
med spriträttigheter 85 öre i alla de fall då inträdesavgift ej uttages eller uttages
med belopp understigande 3 kronor. Motsvarande belopp utgör vid
restauranger med vin- och ölrättigheter 55 öre och 2 kronor samt å lokaler,
som endast ha rätt till utskänkning av alkoholfria drycker, 25 öre och en
krona. Uttages avgift för varje dans, utgör skatten per par resp. 10, 6 och
3 öre.

Skulle skattesatsen nu sättas till 20 procent över hela linjen men de fingerade
avgiftsbeloppen ej ändras, skulle detta betyda att minimiskatten för
nämnda tre slag av restauranger skulle sänkas från resp. 85 till 60 öre, 55
till 40 öre och 25 till 20 öre; skatten å särskilda dansbiljetter skulle däremot
bli oförändrat 10, 6 och 3 öre.

En sådan sänkning skulle givetvis vara mycket litet tilltalande och är heller
icke en nödvändig konsekvens av den enhetliga skattesatsen, enär de
fingerade avgiftsbeloppen kunna höjas.

Ändras beloppen 3, 2 och 1 kr. till resp. 5, 3 och 2 kr., skulle minimiskattebeloppen
— om dans sker i samband med servering och avgift ej uttages per
dans — bli resp. 1 kr., 60 och 40 öre i stället för nu 85, 55 och 25 öre. Denna
höjning motverkas i viss mån av alt skatten blir 20 procent av den verkliga
inträdesavgiften (i stället för nu 30 procent minus 5 öre), då inträdesavgift
uttages och överstiger nämnda fingerade belopp samt då dans sker utan samband
med servering. En provdebitering för veckan 6—12 november 1944 i
Stockholms stad för de i ovan intagna tablå under I—III avsedda danstillställningarna
har givit till resultat att sammanlagda skattebeloppet skulle
med beloppen 5, 3 och 2 kr. ökas från 16 147: 17 kr. till 16 334: 17 kr. eller
således bli i det närmaste oförändrat. Sättes nämnda belopp till resp. 5 kr.,
3 kr. och 1:50 kr., skulle däremot sammanlagda skattebeloppet ha nedgått
till 14 666:91 kr. eller således med 1 480: 26 kr. Redan på grund härav ha
utredningsmännen funnit anledning förorda de förstnämnda beloppen, 5, 3
och 2 kr. Ett bestämmande av det fingerade beloppet för danslokaler med
utskänkning av endast pilsnerdricka eller alkoholfria drycker till 1: 50 kr.
skulle i alltför många fall i de större städerna medföra en icke önskvärd
sänkning av skattebeloppen. Förslaget om 2 kronor innebär att skatten för
samtliga sådana danslokaler i riket höjes från 25 till 40 öre, således med
15 öre, då avgift nu icke uttages eller uttages men understiger I kr., och
höjes med ett belopp understigande 15 öre, då avgiften nu ligger mellan 1 kr.
och 1:50 kr. Detta synes icke böra väcka betänkligheter; erforderlig justering
av inträdesavgifterna torde utan svårighet kunna ske. Ej heller synes
det vara en alltför avskräckande konsekvens, att skatten sänkes i de fall, då
avgift nu uttages men överstiger 1: 50 kr. Det torde nämligen vara mindre
vanligt, att verkligen inträdesavgift uttages med högre belopp vid danstillställningar
å sådana lokaler.

En höjning av de fingerade avgiftsbeloppen för det fall att avgift utgår
per dans —• 50, 30 och 15 öre — är icke påkallad för undvikande av skattesänkning,
enär skatten å så små avgiftsbelopp redan nu även i taxa III utgår
med allenast 20 procent. Del kan invändas att en direkt proportion till
de fingerade inträdesavgifterna skulle leda lill beloppen 50, 30 och 20 öre
samt att det vid de nuvarande beloppens bibehållande, samtidigt som skatten
vid fingerade avgifter särskilt i grupp c) höjes, blir en ytterligare accentuerad
disproportion mellan skatteintäkterna i det fall att avgift för dans uttages
och det fall att sådan avgift icke uttages (för att skatten skall bli densamma
i båda fallen måste varje pär dansa resp. 20, 20 och 27 gånger mot
för närvarande 17, 18 och 17 gånger). Bestämmelsen torde lia sin egentliga
betydelse, såvilt rör det lägsta beloppet. Med hänsyn lill vad som förekom

Bihang till riksdagens protokoll I sami. Nr 344. 7

vid införandet av skatten å restaurangdans -— utredningsmannen hade då
föreslagit 60, 40 och 20 öre — och då 15 öre alltjämt torde vara en vanlig
avgift per par och dans i folkparker o. dyl., ha utredningsmännen icke nu
föreslagit någon höjning av beloppen.

9. Sammansatta tillställningar (7 §).

I gällande förordning stadgas (5 § sista stycket), att om nöjestillställning
är sammansatt av delar, som falla under olika taxor, bestämmes skatten efter
den del som är den huvudsakliga. Efter orden avser regeln icke det fall,
att en tillställning är sammansatt av skattefria och skattepliktiga anordningar
— t. ex. föredrag i förening med musik — men den har självfallet
fått tillämpning även därvidlag. Med utredningsmännens förslag bortfaller
behovet av en reglering av förstnämnda fall, medan det sistnämnda fortfarande
kräver en motsvarande regel. Denna bör utformas så att den täcker
icke blott det fall att ett program är sammansatt av skilda nummer av
olika karaktär utan också andra fall då det på grund av en tillställnings blandade
natur kan uppstå tvekan, huruvida den är skattepliktig eller icke. Det
kan vidare tänkas sammansatta tillställningar eller tillställningar av blandad
natur, vid vilka det kan vara tveksamt om särregeln i 4 § andra stycket för
icke professionell idrott, gymnastik och hästsport är tillämplig. För alla dessa
fall bör bedömandet bero av tillställningens huvudsakliga innehåll och
syfte. En regel härom har upptagits i 7 § första stycket. Den innebär att man
vid sammansatta tillställningar icke skall se uteslutande på de olika numrens
tidslängd och givetvis icke heller endast på tillställningens benämning.

II.

En närliggande fråga utgör frågan om beskattning av inträdesavgift till
område, inom vilket skilda tillställningar och anordningar finnas. Såsom i
det föregående (avd. 3) berörts har vid tillämpningen av gällande förordning
ett av de besvärligaste problemen varit frågan om vilken taxa som i dessa
fall skall tillämpas. Genom utredningsmännens förslag örn en enhetlig taxa
bortfaller dessa problem. Kvar står emellertid den motsvarande — men
vida mindre praktiskt betydelsefulla — frågan om beskattning av inträdesavgift
till område, inom vilket förekomma såväl skattefria som skattepliktiga
anordningar. Innan detta spörsmål upptages till behandling, måste man
dock taga ståndpunkt till den nu icke reglerade frågan huruvida nöjesskatt
överhuvud skall utgå för inträdesavgiften, därest särskilda avgifter utgå
för de olika nöjestillställningarna och inträdesavgiften sålunda icke i och för
sig berättigar till deltagande i någon nöjestillställning.

Frågan har behandlats i den av undertecknad Laurin den 15 november
19A2 avgivna, på uppdrag av Kungl. Maj:t utarbetade promemorian angående
vissa ändringar i bestämmelserna om nöjesskatt. Utredningen hade föranletts
av skrivelse till Konungen den 6 maj 1942, nr 188, vari riksdagen anhållit
om utredning angående nöjesskatteförordningen bland annat avseende
beskattningen av inträdesavgift till område, inom vilket olika slag av
nöjestillställningar förekomma. Sedan i promemorian framhållits, att olika
meningar gjort sig gällande rörande taxan vid beskattning av inträdesbiljetten
till ett område, då denna biljett gåve tillgång, med eller utan särskild

ytterligare avgift, till många olika slag av nöjestillställningar inom området,
anfördes i promemorian:

I princip torde numera gälla, att i sådant fall nöjesskatt skall uttagas
såväl för inträdesbiljetten till området som för särskilda avgifter för
nöjen inom området. Tidigare gjorde sig i praxis den meningen gällande
att inriädesavgiften icke skulle beskattas, när den icke i och för sig
berättigade till deltagande i någon sådan nöjestillställning, som avses i
förordningen, eller med andra ord när särskild avgift uttogs för samtliga
olika nöjen inom området (se sålunda regeringsrättens årsbok 1921
ref. 19, 1922 not. Fi 221, 1926 not. Fi 678). Ett avgörande i regeringsrätten
1929 (ref. 107) och senare rättsfall därifrån (t. ex. 1930 not. Fi
384 och 385) torde emellertid ge vid handen, att en sådan tolkning numera
icke kan godkännas. Det var i rättsfallet 1929 fråga örn, huruvida
nöjesskatt finge uttagas å inträdesavgiften, då — enligt rubriken i
årsboken —- »för tillträde till inhägnad nöjesplats med dansbana och anordningar
för beskådande av dansen samt servering av mat och läskedrycker
har uttagits inträdesavgift och därutöver för dem, som deltagit
i dansen, särskild avgift». Regeringsrätten yttrade att »med avseende å
omständigheterna i målet nöjesskatt måste anses böra utgå jämväl för
ifrågakomna inträdesavgifter».

Om det sålunda anses vara det riktiga, att nöjesskatt skall utgå å inträdesbiljetten,
även om samtliga nöjestillställningar inom området äro
särskilt avgiftsbelagda, torde detta kunna sägas ha sin grand däri, att
inträdesavgiften, ehuru visserligen icke i och för sig berättigande till
något nöje, utgör en förberedande avgift till ett vart av de särskilda
nöjena. Det bör emellertid här anmärkas, att nu angivna praxis knappast
kan sägas ha blivit allenarådande; sannolikt tillämpas förordningen så
i de egentliga folkparkerna men enligt vad som inhämtats finnes det
stora nöjesplatser i landet, där vederbörande uppbördsmyndighet icke
kräver nöjesskatt å inträdesavgiften under motivering att särskild avgift,
med nöjesskatt, uttages för samtliga anordningar inom området av
beskaffenhet att falla under 2 § nöjesskatteförordningen. I

I promemorian föreslogs, att i nöjesskatteförordningen skulle införas ett
uttryckligt stadgande av innehåll, att örn inträdesavgift avsåge tillträde till
lokal eller område, inom vilket de besökande, med eller utan ytterligare avgift,
erhölle tillgång till nöjestillställningar av skilda slag, nöjesskatt skulle
utgå såväl för inträdesavgiften som för de särskilda avgiftsbelagda nöjestillställningarna.
För lösande av frågan om vilken taxa, som härvid skulle
tillämpas, föreslogs vissa ytterligare stadganden.

Av remissyttrandena över promemorian framgår, att regeln om nöjesskatt
såväl å inträdesavgiften som å avgifterna för de särskilda nöjena ganska
allmänt ansågs överensstämma med rådande praxis. Länsstyrelsen i Östergötlands
län syntes dock vara av annan uppfattning, under det att länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län samt Svenska Stadsförbundet ansågo
praxis i denna fråga oklar. Endast länsstyrelsen i Östergötlands län hade
emellertid något att erinra mot denna del av den föreslagna bestämmelsen.

I den proposition till 1943 års riksdag (nr 350), vari framlades förslag
om nöjesskatt å den s. k. restaurangdansen, förklarade sig departementschefen
icke beredd alt i det sammanhanget upptaga frågan örn beskattning
av sammansatta nöjestillställningar till behandling. Åtskilliga erinringar hade
nämligen framförts mot den ifrågasatta bestämmelsen, såvitt den rörde vilken
taxa som skulle tillämpas.

Utredningsmännen ha ansett det önskvärt, att ifrågavarande spörsmål vid
nu företagen omarbetning av nöjesskalteförordningen vinner sin lösning.
Skäl därtill synes så mycket mera föreligga, som tvekan huruvida inträdesavgift
till ifrågavarande områden överhuvud skall beskattas alltjämt synes
råda på vissa håll. Utredningsmännen lia i 7 § andra stycket av förslaget
upptagit en regel av innehåll, att därest särskild inträdesavgift uttages för
tillträde till lokal eller område, inom vilket de besökande erhålla tillgång till
skilda nöjestillställningar, så skall, oavsett örn avgifter för de särskilda nöjestillställningarna
uttages eller icke, nöjesskatt utgå jämväl å inträdesavgifterna.
Detta stadgande överensstämmer i sak med det i ovannämnda promemoria
föreslagna.

Såsom ovan antytts, måste därefter uppmärksamhet ägnas åt frågan, huru
skatten skall beräknas å inträdesavgift till område, inom vilket finnes såväl
skattepliktiga som skattefria anordningar. För närvarande torde gälla, att
nöjesskatt icke uttages å inträdesavgiften, därest de skattefria anordningarna
inom området anses vara de huvudsakliga. Exempel härpå utgör Skansen
i Stockholm, där nöjesskatt, enligt vad utredningsmännen inhämtat, icke
uttages å inträdesavgiften. Det står i överensstämmelse med denna praxis
och med det nu föreslagna nyss behandlade stadgandet i 7 § första stycket,
då utredningsmännen föreslå sådan lydelse av regeln i andra stycket, att
skatt icke skall utgå å inträdesavgiften, därest denna kan anses huvudsakligen
avse tillgång till själva lokalen eller området och till anordningar, vilka
ej enligt förordningen äro att anse som nöjestillställningar.

10. Teater- och musiklivet (10 §).

Såsom redan berörts består det allvarligaste hindret mot införande av en
enhetlig skatt däri, att skatten för de nu till taxa I hänförliga nöjena -— således
de som hittills ansetts böra gynnas i förhållande till övriga — skulle
komma att höjas från 15 till 20 procent. För idrottens del torde en tillfredsställande
lösning av denna svårighet kunna vinnas (se nedan under avd. 11).
Vad angår teater- och musiklivet åter kan det rent av ifrågasättas, om inte
förevarande olägenheter äro av den art, att den enhetliga skatten icke kan
genomföras. Utredningsmännen ha emellertid ingående diskuterat olika alternativ
till en lösning, som i det följande framläggas, och äro ense om — ehuru
vi förorda något skilda alternativ — att en lösning som möjliggör den ifrågavarande
reformens genomförande bör kunna ernås.

På grundval av de ovan (avd. 2) lämnade statistiska uppgifterna ävensom
vissa uppgifter rörande idrotten som lämnas nedan under avd. 11 torde man
kunna approximativt antaga, att nöjesskatten enligt taxa I för teater och
musik för närvarande inbringar staten och kommunerna sammanlagt ett
belopp av drygt två miljoner kronor. En höjning av skattesatsen från 15 till
20 procent skulle ju innebära en ökning av skatten på sådan verksamhet
med en tredjedel. En viss ökning skulle vidare följa av beskattningen å
förköpsavgifter. Detta motverkas å andra sidan av upphävandet av skatten
å fribiljetter, något som dock säkerligen alls icke kan uppväga beskattningen
av förköpsbiljettema.

Det bör härefter anmärkas att bidrag till teater- och musikverksamheten
för närvarande av Kungl. Majit utdelas av lotterimedel med rätt avsevärda
belopp. Enligt bilaga till riksdagsberättelsen 1945 uppgingo dessa bidrag
under 1944 till följande belopp:

Teater:

Operan.........................

Dramatiska teatern...............

Göteborgs lyriska teater..........

» stadsteater.............

Malmö stadsteater................

Hälsingborgs stadsteater..........

Kristianstads teateraktiebolag .....

Riksteaterns publikorganisation

Svenska Dramatikers studio.......

Folkets parkers centralorganisation

kronor 1 357 025

503 535
321 200
227 000
107 000
7 700
50 000
402 000
5 000
150 000

Summa kronor 3 130 461

Musik:

Musikaliska akademien............................... kronor

Sveriges orkesterföreningars riksförbund............... »

Konsertföreningen i Stockholm........................ »

Göteborgs orkesterförening............................ »

Norrköpings » »

Nordvästra Skånes orkesterförening.................... »

Gävleborgs läns » .................... »

Malmö konserthus.................................... »

Svenska sångarförbundet.............................. s

Sveriges körförbund.................................. »

Sveriges fiolbv ggarförbund............................ »

Samarbetskommittén för Sveriges Kyrkosångsförbund,
Sällskapet Kyrkosångens vänner och Sveriges allmänna
organist- och kantorsförening........................ »

3 000: —
95 000: —
193 100: —
85 250: —
59 900: —
59 900: —
61900: —
83 950: —
15 000: —
20 000: —
6 000: —

12 000: —

Summa kronor 698 000: —

Utredningsmännen ha ingående diskuterat förevarande fråga och flera olika
alternativ till lösning ha övervägts.

Utredningens majoritet (undertecknade Lundberg och d’Ailly) vilja för sin
del förorda den lösningen att en viss del av de sammanlagda nöjesskattemedlen
avsättas till en fond för främjande av teater- och musiklivet. Då det
stöd som därigenom skulle kunna givas icke blott bör kompensera skattehöjningen
utan — liksom föreslås beträffande idrotten — innebära ett ur
många andra synpunkter önskvärt ytterligare stöd, anse vi att avsättning till
fonden bör ske med tre procent av nöjesskattens belopp, för närvarande motsvarande
något över en miljon kronor om året. I enlighet härmed föreslå vi
en bestämmelse i 10 § av förordningen, att av nöjesskattens belopp nittiosju
procent skall lika fördelas mellan statsverket och kommunen samt tre procent
avsättas till en fond, som enligt Kungl. Maj:ts bestämmande skall användas
till främjande av teater- och musiklivet.

Vi förutsätta alltså att närmare bestämmelser rörande fondens disponerande
skulle meddelas i administrativ ordning. Enligt vår mening bör utdelning
ur fonden anförtros åt en särskild av Kungl. Majit tillsatt nämnd
på fem personer. I denna bör representeras såväl de mindre enskilda konstutövarna
— lämpligen genom representanter för Svenska Teaterförbundet
och Svenska Musikerförbundet — som de större företagen på dessa områden,
lämpligen genom representanter för Sveriges teaterledares riksförbund och
Sveriges orkesterföreningars riksförbund. Dessutom bör Kungl. Majit utse en
opartisk, på berörda områden erfaren ordförande.

Enligt vår mening skulle genom en sådan fond, handhavd av en verkligt
sakkunnig nämnd, kunna tillgodoses mycket betydelsefulla kulturella uppgifter,
som nu måste stå tillbaka. Att en del av de inkomster, som samhället
erhåller på nöjestillställningarna, ledas över till en sådan användning synes
i och för sig önskvärt och lämpligt och står för övrigt i god överensstämmelse
med vad som redan i många kommuner sker.

Nämnden höjde självfallet alltid söka ge full kompensation för den skattehöjning
som drabbar de redan statsunderstödda företagen. Motsvarande
bidrag eller bidrag därutöver borde emellertid givas även andra teaterföretag
och musikorganisationer, som skötas väl och hålla en god konstnärlig standard.
Särskilda bidrag skulle kunna ges för att möjliggöra framförandet
exempelvis av något klassiskt verk som eljest icke anses kunna bära sig
ekonomiskt. På samma sätt skulle särskilda bidrag kunna lämnas för stödjande
av svensk dramatik. Särskilda anordningar för bjudande av skolteater
skulle kunna ytterligare stödjas. Strävandena att få fram god teater
och musik även till mindre orter i landet kunde underlättas, vilket i så
fall skulle lia den konsekvensen att sådana orter genom ökade nöjesskatteinkomster
kompenserades för avsättningen till fonden. Det skulle överhuvud
vara möjligt att tillgodose åtskilliga av de nu mest aktuella önskemålen beträffande
teater- och musiklivet; som exempel kan nämnas önskemålen örn
inrättande av en teaterhögskola och om förbättrande av lönerna vid vissa
konsertföreningars orkestrar, vilket sistnämnda skulle medföra möjlighet att
utvidga dessas verksamhet och att till dem i ökad grad binda kvalificerade
krafter. Vid startande av nya teaterföretag skulle fonden kunna komma till
god användning. Turnéer, vare sig de avse teater eller musik, skulle givetvis
kunna erhålla bidrag under samma förutsättningar som fasta företag. Det
skulle vidare vara möjligt att på ett smidigt sätt understödja och kompensera
åtskilliga enskilda personer, t. ex. enskilda konsertgivare, som redan nu ofta
drabbas hårt av nöjesskatten men äro förtjänta av stöd. Härvid torde stipendieformen
kunna vara en lämplig utväg.

Vad som i berörda och andra avseenden skulle kunna göras genom fonden
vöre också ägnat att för de på detta område verksamma konstutövarna
skapa arbetstillfällen och förebygga en arbetslöshet som just på dessa områden
lätt kan uppkomma vid en ekonomisk kris.

Vi anse att en verksamhet, sådan som vi avse för den av oss föreslagna
nämnden, på intet sätt kolliderar med den tidigare berörda av Kungl. Majit
utövade understödsverksamheten med jlotterimedel utan tvärtom utgör ett
värdefullt komplement till densamma med förmåga att snabbt taga ställning
till akuta situationer. Den av oss förutsatta allsidiga sammansättningen
av nämnden torde utgöra en garanti härför. Man bör hålla i minnet att de
medel som nämnden skulle fördela äro av en helt annan art än de av staten
utdelade lotterimedlen, enär de förra till övervägande delen äro tillkomna
genom överbeskattning av en verksamhet vilken staten anser som en
kulturangelägenhet att stödja och vilken fonden huvudsakligen avser att
kompensera.

Att lägga fördelningen av de kompenserande medlen i flera händer skulle
vara synnerligen olyckligt enär möjligheten att enhetligt överblicka och
fördela i förhållande till rådande omständigheter härigenom försvinna. Ett
år kanske musiken tarvar ett proportionsvis större stöd, ett annat år teaterkonsten.
Att Kungl. Majit i förväg skulle kunna avgöra detta torde väl få
anses uteslutet.

Lämpligt synes ej vara att låta teaterrådet verkställa någon fördelning av
medlen då detsamma väl icke bör frångå sin ställning att vara en rådgivande

instans som under inga omständigheter får direkt ingripa i teaterverksamheten.
Likaså bör sådan befogenhet icke tillkomma någon redan befintlig
statlig eller annan institution. Av denna anledning torde t. ex. musikaliska
akademien icke böra handha någon fördelning, då denna institution i många
fall torde ha svårt att handla fritt och obundet.

Vi anse därför att fördelningen bör handhas av en nämnd tillkommen
uteslutande för detta ändamål och sammansatt av kompetenta personer, av
vilka ett par bör äga ingående personkännedom om de enskilda konstutövarna
(konsertgivare, deklamatörer etc.), vilka komma att drabbas ytterst
hårt av en höjd nöjesskatt.

Självfallet bör det föreslagna stödet endast komma inhemska konstnärer
och företag till del. Som redan påpekats böra endast de som hålla en god
konstnärlig standard — om än av skiftande art — samt, vad beträffar unga
enskilda konstutövare, endast de som visa tydliga konstnärliga förutsättningar
komma i fråga vid tilldelandet av anslag eller stipendium.

Nämnden bör äga att fördela medlen oberoende av om ansökan inlämnats
eller ej.

För att nå samma bredd och effektivitet i stödverksamheten som ernås
genom det under avd. 11 avhandlade stödet till idrotten anse vi enda utvägen
vara den av oss förordade fonden. De föreslagna 3 procenten skulle
tillföra fonden något mer än vad som kan tänkas uppkomma genom nöjesskattens
höjande "från 15 till 20 procent och genom beskattningen av förköpsavgifterna.
Ökningen av nöjesskatteintäkterna från teater och musik
(taxa I) torde kunna uppskattas till drygt 800 000 kr. under det att de 3
procenten skulle tillföra fonden något över 1 000 000 kr. Detta ytterligare tillskott
för främjande av teater och musik synes endast skäligt och rättvist,
sett i relation till det ökade stöd åt den kroppsliga kulturen som utredningsmännen
ansett rimligt och riktigt.

Vi vilja slutligen rörande fonden framhålla, att dennas årliga inkomster
visserligen i princip borde användas efter hand men att det säkerligen vore
lämpligt om en mindre del årligen innehölles så att en reserv för uppkommande
behov alltid funnes tillgänglig.

Undertecknad Laurin beaktar tillfullo de skäl, som tala för inrättande av
en fond av detta slag, men anser mig dock böra i första hand förorda en
något avvikande linje. Då staten redan genom utdelning av lotterimedel
bedriver en omfattande bidragsverksamhet — under 1944 över 3,8 miljoner
kronor — för ifrågavarande ändamål, kan jag nämligen icke anse det lämpligt
att parallellt härmed anförtro en särskild nämnd en bidragsverksamhet
av allmänna medel för i stort sett samma ändamål. Betänkligheter mot en
sådan nämnd föreligga också ur den synpunkten, att det redan finnes en
särskild nämnd, nämligen teaterrådet, med uppgiit bl. a. att avgiva yttrande
och förslag i hithörande frågor; att ge tcaterrådet uppdrag att disponera
ifrågavarande fond, samtidigt som den skulle yttra sig till Kungl. Maj:t rörande
lolterimedelsbidragen, kan knappast heller ifrågakomma. Statsmakterna
torde vidare icke vara benägna att på delta sätt genom fondering binda
vissa skattemedels användning för bestämda uppgifter av understödsnatur.
Av kommunerna skulle sannolikt också — icke utan fog — komma
att invändas, att den andel (en och en halv procent) av nöjesskattemedlen,
som de således nödgades avslå ifrån, oftast skulle komma uteslutande andra
kommuners, kanske huvudsakligen de större städernas, teater- och musik -

liv till godo. Tillgodoseende av alla de skiftande ändamål, som av majoriteten
angivas, är förvisso önskvärt, men fondens medel skulle ingalunda
förslå därtill.

Jag har för min del funnit den närmast till hands liggande lösningen av
denna fråga vara, att då det allmänna skulle ta in ytterligare kanske 73
miljon kronor av teater- och musikverksamheten, en kompensation lämnades
at den verksamhet, som icke anses böra drabbas av skattehöjningen,
genom en utvidgning av den redan bedrivna understödsverksamheten. För
de redan statsunderstödda företagen vore det naturligt och enkelt att bidragen
ökades med belopp ungefär motsvarande nöjesskatteökningen. Det vore
vidare motiverat och skulle utan praktiska svårigheter låta sig göra att lärnbo
SOm åtminstone motsvarade den beräknade nöjesskatteökningen,

till åtskilliga andra teater- och musikorganisationer, som prövades hålla en
god konstnärlig standard. Värre vore kanske att tillgodose åtskilliga andra,
som oförtjänt komme att drabbas av skatteökningen, t. ex enskilda konsertgivare
eller enstaka teaterturnéer. Det synes dock icke vara uteslutet
att detta skulle kunna ske genom att Kungl. Maj:t årligen ställde visst belopp
till förfogande at någon institution, t. ex. musikaliska akademien för
musikens del och teaterrådet för teaterns del, att av dem användas för lämnande
av bidrag i de nu avsedda fall, vilka icke kunde behandlas av Kungl
Majit. ö ''

En sådan linje skulle i själva verket icke behöva innebära så stora avvikelser
tran det av majoriteten förordade alternativet med en särskild fond
Jag förutsätter att, ehuru en lösning enligt den sålunda reservationsvis framförda
lmjen icke skulle komma till uttryck i författningstexten — i förordningen
skulle då såsom nu stadgas att nöjesskatten skulle delas lika mellan
stat och kommun (10 §) — det likväl skulle i Kungl. Majlis proposition
uttryckligen angivas och något utvecklas, huru Kungl. Majit sålunda ämnade
förfara for att kompensera teater- och musiklivet. Självfallet vore det
endast glädjande om icke endast kompensation utan även ökat stöd kunde
beredas, men det bör å andra sidan framhållas att anledning till kompensation
tor en mindre skattehöjning ingalunda föreligger beträffande all den
verksamhet av detta slag, som nu faller under taxa I.

Utredningsmännen anse sig slutligen i detta sammanhang böra redovisa,
att även ett tredje alternativ övervägts under utredningen. Detta innebär i
viss mån ett avsteg från principen örn en enhetlig taxa, i det att nöjesskatten
stundom skulle kunna utgå med 10 i stället för 20 procent i fråga om teaterföreställningar
och konserter, närmare bestämt de i 2 § a) av förordningen
angivna tillställningarna. Skillnaden i jämförelse med nuvarande ordning
skulle ligga däri, att det icke skulle tillkomma de många lokala uppbördsmyndigheterna
att genom direkt tolkning av förordningen bestämma, huruvida
den lägre taxan vore tillämplig, utan denna skulle få tillämpas endast
då det på särskild framställning och efter diskretionär prövning av en central
myndighet funnes befogat. Sådan nedsättning förutsattes kunna beviljas
alla fasta teaterföretag med en ur konstnärlig synpunkt god repertoar. Hade
företaget av Kungl. Majit prövats berättigat till bidrag av lotterimedel eller
ansåges eljest garantier föreligga för en fullödig skötsel av företaget under
den närmaste tiden, borde ett sådant medgivande kunna lämnas för viss tid
framåt, t. ex. ett spelår. I andra fall kunde det vara lämpligare att bevilja
nedsättningen endast för vissa föreställningar vid teaterföretaget. På samma
sätt borde nedsättning kunna beviljas en turné för föreställningar med en

viss eller vissa pjäser. Orkester- och konsertföreningar och liknande föreningar
borde givetvis kunna erhålla generell nedsättning för viss tid.

Med detta alternativ vore emellertid en svår fråga, vem som skulle äga
bevilja nedsättning. Ovan angivna nedsättningsfrågor — avseende teaterföretagen,
teaterturnéer och orkesterföreningar — skulle väl icke bli flera till antalet
än att det kunde ifrågasättas att prövningen därav finge ankomma å
Kungl. Maj:t. Det vore emellertid knappast rimligt att begränsa nedsättningsmöjligheten
till sådana mera fasta institutioner. För exempelvis enskilda konserter
— sång eller musik — skulle en skärpt nöjesskatt ofta vara minst lika
kännbar. Skulle dessa fall medtagas, vore sannolikt enda möjligheten att för
prövning av ifrågavarande ärenden inrätta en särskild nämnd för hela riket;
en uppdelning av prövningen på t. ex. länsstyrelserna kunde redan pa grund
av de ofta förekommande turnéerna icke ifrågakomma.

Främsta skälet mot detta alternativ, som utredningsmännen icke velat
förorda, torde vara att man härigenom på en bakväg skulle släppa in
den taxeindelning som man vill komma ifrån. Visserligen skulle, såsom ovan
berörts, den skillnaden föreligga att hänförandet till en lägre taxa skulle
bero av en diskretionär prövning av en kompetent myndighet. Att genomföra
en sådan för hela landet skulle emellertid medföra stora organisatoriska svårigheter,
som redan de äro ägnade att verka avskräckande. Den avsedda
nämnden skulle troligen få en stor mängd ärenden att pröva och kunna fa
karaktären av ett litet ämbetsverk. Prövningen bleve vidare ytterligt grannlaga
och en mängd stridigheter och missnöje i fråga om tillämpningen skulle
svårligen kunna undgås. Värre är emellertid kanske, alt man även med denna
form av taxeindelning ställes inför flera med en sådan förenade olägenheter,
vilka knappast kunna lösas på ett tillfredsställande sätt. Vi avse därvid
främst de i direktiven och ovan under avd. 3 berörda svårigheterna med
avseende å beskattningen av inträdesavgift till område, inom vilket olika
slag av nöjestillställningar förekomma. Inom folkparkerna skulle i ej ringa
utsträckning komma att givas teaterföreställningar, för vilka beviljats nedsatt
nöjesskatt. 11

11. Idrottsrörelsen (4 §).

Med införandet av den föreslagna enhetliga taxan skulle nöjesskatten för
idrotten komma att höjas från nuvarande 15 procent enligt taxa I till 20
procent. Enär en dylik skattehöjning icke kan vara önskvärd, ha utredningsmännen
ansett sig böra undersöka möjligheterna alt genom någon särregel
för idrotten eliminera densamma. Såsom under avd. 4 ovan anförts ha utredningsmännen
med hänsyn till de av ungdomsvårdskommiltén framförda önskemålen
ansett denna särregel böra så utformas att idrotten icke blott erhölle
kompensation för nämnda förhöjning utan att därjämte ett icke obetydligt
stöd lämnades åt idrottsrörelsen.

För närvarande lämna ett stort antal kommuner stöd åt idrotten i form av
restitution —-jämlikt 11 § andra stycket — av kommunens andel av nöjesskatt,
som influtit å idrottstillställningar. Sålunda restilueras i Stockholms
stad den kommunala andelen av nöjesskatten helt intill ett belopp av 500
kronor för varje uppvisning eller tävling i icke professionell idrott. Vid högre
kommunal skatteandel än (500 kronor minskas restitutionen successivt för
att helt upphöra vid 1 100 kronor. Delta innebär, att i Stockholm tillställningar
i icke professionell idrott, vars brutto understiger (5 (5(5(5 kronor 66
öre, äro helt befriade från nöjesskattens kommunala andel samt att denna
andel utgår med nedsatt belopp för tillställningar, vars bruno överstiger
nämnda belopp men icke uppgår till 14 666 kronor (56 öre. I Hälsingborg er -

hålla vissa smärre fotbollsklubbar generell restitution av den kommunala
skatteandelen å bruttobelopp intill 400 kronor för varje fotbollsmatch. Enligt
vad utredningsmännen erfarit föreligga liknande beslut om restitution i
ett flertal andra kommuner.

Den lösning, som frågan om lättnad i beskattningen av idrotten sålunda
vunnit i vissa kommuner, anse utredningsmännen lämpligen kunna tagas till
förebild för vinnande av de i förevarande sammanhang avsedda syftena. Genom
en lämplig avpassning av det belopp, intill vilket befrielse från nöjesskatt
erhålles, skulle idrotten kunna erhålla full kompensation för skatteprocentens
höjning, varjämte den totala befrielsen från skatt för alla smärre
idrotts tillställningar skulle innebära ett verksamt stöd åt idrottens föreningsliv.

En skattebefrielse för de mindre idrottstillställningarna är motiverad även
ur den synpunkten, att dessa ofta anordnas uteslutande för att bereda medlemmarna
tillfälle att tävla, ehuru det från början är klart att de icke kunna
ge någon behållning eller rent av — kanske just på grund av nöjesskatten
— måste gå med förlust.

En lösning i enlighet med denna linje skulle emellertid innebära en viss
skatteskärpning för de större idrottstillställningarna. Därest bestämmelsen
utformas på sådant sätt att denna skärpning endast drabbar de allra största
idrottsevenemangen, anse utredningsmännen några befogade invändningar
häremot icke kunna göras.

Utredningsmännen ha övervägt att stadga befrielse för idrottstillställningar
med bruttoinkomster under 1 000 eller 2 000 kronor. Verkan av en regel örn
sådan befrielse framgår av följande uppställning. Vid uppgörandet av denna
har förutsatts, att lättnaden i skatten såtillvida skulle gälla även för tillställningar
med större bruttobelopp, att skatten skulle utgå endast å den del av
bruttobeloppet som översteg 1 000 respektive 2 000 kronor.

Brutto-inkomst i kronor	Nuvarande skatt (15 %)	20 % skatt på hela	20 % skatt å den del av bruttot, som överstiger
1000 kr. (alternativ I)	2 000 kr. (alternativ II)
500	75	100	0	0
1000	150	200	0	0
1500	225	300	100	0
2 000	300	400	200	0
2 500	375	500	300	100
3 000	450	600	400	200
4 000	600	800	000	400
6 000	900	1 200	1000	800
8 000	1200	1 600	1400	1200
10 000	1500	2 000	1800	1600
20 000	3 000	4 000	3 800	3 600
50 000	7 500	10 000	9 800	9 600

Såsom av ovanstående framgår skulle i förhållande till nu utgående skatt
sänkning inträda enligt alternativ I för tillställningar med bruttobelopp under
4 000 kronor och enligt alternativ II för tillställningar, vars bruttobelopp
understiger 8 000 kronor. En möjlighet vore att — såsom för närvarande
sker i Stockholm i fråga örn restitutionen av kommunalandelen — successivt
minska det skattefria beloppet för tillställningar med bruttobelopp

överstigande 1 000 respektive 2 000 kronor, så att skatten vid bruttobelopp av
viss storlek utginge med fulla 20 procent. Följden av en sådan bestämmelse
bleve att höjningen av skatten från 15 till 20 procent medförde en skatteskärpning
redan på medelstora tillställningar. Med hänsyn till önskemålet
att skatteskärpning icke bör inträda för andra än cle allra största tillställningarna
och med tanke även på att göra regeln så enkel som möjligt ha
utredningsmännen icke velat förorda en dylik bestämmelse.

Någon uppgift för landet i dess helhet å den från idrottstillställningar härrörande
nöjesskatten har icke stått att erhålla; härför skulle erfordas synnerligen
omfattande undersökningar. Utredningsmännen ha emellertid för
vissa kommuner inhämtat de uppgifter och verkställt de beräkningar som
framgå av nedanstående tabell. Denna avser debiterad nöjesskatt under
1944, härrörande från icke professionell idrott samt hästkapplöpning och
travkörning, utan hänsyn till eventuella restitutioner. Hästkapplöpning och
travkörning ha medtagits, enär dylika tillställningar för närvarande beskattas
enligt samma regler som icke professionell idrott (taxa I).

	Debiterad skatt enl. gällande best. (15 %):	20% skatt å den del av bruttot som överstiger
kr.	% av hela nöjesskatten i kommunen	1000 kr. (alternativ I)	2 000 kr. (alternativ II)
Stockholm......................	245 463	2''86	260 994	224 019
Solna (Råsunda, Solvalla och Ul-
riksdal).......................	115 442	509	129 681	118 362
Göteborg........................	119 723	40	121 000	102 018
Mölndal (Åby travbana).........	38 678	42-4	41 620	33 020
Norrköping.....................	43 426	8-3	40816	33 413
Örebro .........................	21 627	4-8	16 299	11117
Borås...........................	30 250	8-4	28 332	23 428
Sundsvall.......................	14 344	6*5	7 417	4 455
Selånger (Bergsåkers travbana)...	10 680	67-7	8 252	3110
Kristianstad.....................	12 960	5-9	5 555	3 568
Malmö..........................	140 094	8''4	139 880	119 869
Hälsingborg.....................	45 594	8-2	39 842	31 593
Lund...........................	11013	4-0	3 453	745
Landskrona.....................	15134	7-5	9 907	6 076
Trelleborg......................	8 512	56	286	0
Ystad ..........................	6 801	5-4	2 708	416
Eslöv...........................	2 265	3-3	94	0
Höganäs........................	2 206	3-2	0	0
Samtliga ovannämnda kommuner	884 212	0-8 1	856136	715209

Beträffande Stockholm, Malmö och Hälsingborg har undersökts huru
stort antal av de under 1944 hållna tillställningarna, avseende icke professionell
idrott samt hästkapplöpning och travkörning, som enligt de båda
alternativen skulle bliva helt fria från nöjesskatt. Resultatet framgår av följande
uppställning:

1 Denna siffra har beräknats med ledning av uppgiften, att den sammanlagda nöjesskatten i
ifrågavarande kommuner under 1914 uppgått till 16 827 4Ö1 kronor.

	Antal tillställ-	Helt fria från nöjesskatt
	enligt alt. I:	enligt alt. II:
	ningar	antal	% av samtliga	antal	% av samtliga
Stockholm...........	651	436	67	494	76
Malmö ..............	508	397	78	419	82
Hälsingborg .........	270	226	84	235	87

För att av ovannämnda siffror kunna draga några slutsatser angående sammanlagda
beloppet av nu utgående nöjesskatt för icke professionell idrott
och hästsport bör uppmärksammas, att för rikets alla städer den influtna nöjesskatten
enligt taxa I (omfattande även teater och musik) de sista åren utgjort
omkring 12 procent av hela nöjesskatten. Om samma proportion antages
gälla för riket i dess helhet, skulle f. n. å hela taxa I falla något över
4 miljoner kronor. Huru stor del av detta belopp, som härrör från icke
professionell idrott samt hästsport, kan icke exakt angivas men man torde
uppskattningsvis kunna antaga att från dylika tillställningar härrör knappt
två miljoner kronor. Med en höjning av skatten från 15 till 20 procent utan
någon regel om lindring av skatten för mindre tillställningar skulle detta
belopp komma att ökas med en tredjedel.

Angående den verkan ett genomförande av alternativen I eller II skulle
få på den totala nöjesskatten från ifrågavarande slag av tillställningar torde
med säkerhet kunna sägas, att redan alternativ I skulle medföra en icke obetydlig
nedgång i nöjesskatten. Detta alternativ skulle leda till höjning blott
för Stockholm, Göteborg, Mölndal och Solna, under det att skatten i Malmö
skulle bliva ungefär oförändrad. Skatten skulle minskas i landets medelstora
städer samt i stort sett helt bortfalla i de mindra städerna och på landsbygden.
Ett genomförande av alternativ II skulle leda till minskning av skatten även
för de tre största städerna, och minskningen i skatt för de medelstora städerna
bleve mera markerad. Att i siffror angiva konsekvenserna av de
båda alternativen för bela landet är med de tillgängliga statistiska uppgifterna
icke möjligt. Mera gissningsvis skulle man kunna uppskatta den sammanlagda
nöjesskatten från ifrågavarande slag av tillställningar under 1944
därest alternativ II tillämpats till cirka en miljon kronor och örn alternativ
I tillämpats till 100 000 å 200 000 kronor därutöver. Det bör dock uppmärksammas,
att skaltelindringen icke helt motsvarar skillnaden mellan dessa
belopp och det ovan angivna beloppet cirka 2 miljoner kronor, eftersom sistnämnda
belopp avser debiterad skatt utan hänsyn till den befrielse från
skattens kommunalandel, som beträffande idrottstillställningar förekommer
i ett flertal kommuner.

''Såsom av ovanstående siffror framgår skulle idrottsrörelsen enligt båda de
diskuterade förslagen erhålla full kompensation för höjningen av skatten
från 15 till 20 procent samt därutöver ett icke obetydligt stöd. Med hänsyn till
önskvärdheten av att ett verkligt stöd lämnas och att icke idrotten i någon
del av landet bleve ens genomsnittligt högre beskattad än tidigare, ha
utredningsmännen för sin del velat förorda en lösning enligt alternativ II,
d. v. s. att skatt skall utgå endast å den del av avgifternas sammanlagda
belopp, som överstiger 2 000 kronor.

Vid den närmare utformningen av bestämmelsen örn vilka tillställningar,
som skola komma i åtnjutande av skattelindringen, äro olika möjligheter
tänkbara. Den enklaste lösningen kunde synas vara att anknyta till bestämmelsen
i 2 § c) i förslaget, där det talas om »uppvisning eller tävling i sport.

idrott eller gymnastik» (angående skillnaden mellan sport och idrott se ovan
under avd 5). Härigenom vunnes framförallt den fördelen att gränsen mot
övriga slag av tillställningar bleve ganska klar. Ä andra sidan skulle med en
sådan regel skattelindring komma att inträda för vissa slag av tillställningar,
vilka man icke avsett att stödja genom ifrågavarande bestämmelse. Detta
gäller framförallt uppvisningar och tävlingar i professionell idrott samt motsvarande
slag av sporttillställningar. Även om dylika tillställningar i allmänhet
äro av den storleksordning att frihet fran nöjesskatt mill 2 000 kronor
av bruttoinkomsten icke torde ha någon större praktisk betydelse, skulle
det säkerligen förefalla stötande om regeln örn skattelindring vore tillämplig
även på dem.

Utredningsmännen anse, att vid regelns avfattande noga bor tasthallas vid
avsikten med densamma, nämligen att lämna kompensation åt de former av
sport och idrott, som drabbas av skattehöjningen från 15 till 20 procent,
samt att giva stöd åt de föreningar som verka för vårt folks fysiska fostran.
Båda dessa synpunkter leda till att uppvisningar och tävlingar i icke professionell
idrott, för vilka nöjesskatten nu är 15 procent, skola komma i åtnjutande
av den föreslagna skattelindringen. Enligt gällande bestämmelser utgår
nöjesskatt med 15 procent jämväl för hästkapplöpning och travkörning.
Anledningen till att dessa slag av tillställningar jämställts med icke professionell
idrott är att man därigenom velat stödja hästaveln; det var riksdagen
som 1940 införde detta med ändring av propositionen. Med hänsyn jämväl
därtill, att prisridningar och prishoppningar, vilka tidigare icke omfattats
av förordningen, enligt förslaget äro att anse som nöjestillställningar, ha utredningsmännen
ansett sig böra utforma förslaget så att ali hästsport komme
i åtnjutande av samma förmån, som gäller icke professionell idrott. För
de stora hästsporttillställningarna blir resultatet av reformen ändock en skatteökning.
i

Skäl skulle säkerligen kunna åberopas för utsträckande av regeln om skattelindring
även till annan sport, exempelvis motorsport, flygsport och segelsport.
Inom dessa sportgrenar uppehälles emellertid icke — såsom inom
idrotten — skillnaden mellan professionella och icke professionella utövare
av sporten. Det saknas därför möjlighet att låta skattelindringen endast
komma amatörer till godo. Det bör för övrigt framhallas, att all sport som
nu hänföres till taxa III kommer att få en skattelindring i följd av den enhetliga
taxan. Skäl för ytterligare lindring torde åtminstone i de flesta fall
saknas. Med hänsyn såväl härtill som till önskemålet att icke låta skattelindringen
bliva alltför omfattande ha utredningsmännen stannat för att föreslå,
att bestämmelsen endast skall gälla »uppvisning eller tävling i icke
professionell idrott eller gymnastik eller i hästsport» (4 § andra stycket).

Vid tillämpningen av denna bestämmelse torde tvekan ibland komma att
uppstå huruvida en uppvisning eller tävling är att hänföra till sport eller
icke professionell idrott. Eftersom innebörden av sistnämnda begrepp i allmänhet
är klar samt gränsdragningen mellan de båda begreppen sammanfaller
med vad som tidigare gällt i nöjesskatteavseende, torde några allvarliga
svårigheter vid bestämmelsens tillämpning dock icke vara alt befara.

Den praktiska betydelsen av befrielsen från skatt för mindre tillställningar
skulle tydligen bli väsentligt mindre örn ändock för dessa tillställningar hela
kontrollapparaten med deklarationsskyldighet m. m. skulle behöva träda i
funktion. Detta synes emellertid åtminstone i uppenbara fall icke behöva
ske. Förslag i detta syfte framlägges i förslaget till tillämpningsföreskrifter
(4 §); se specialmoliveringen (avd. 13 nedan).

12. Befrielse från nöjesskatt i vissa fall (12—14 §§).

Så länge nöjesskatten var rent kommunal och utgick endast i de kommuner,
som så beslutade, gällde att kommunen ägde, »när skäl därtill äro», för
visst fall eller beträffande vissa slag av tillställningar medgiva befrielse från
skattens utgörande eller skattebeloppets användande för det ändamål, till
vars främjande tillställningen anordnats. Denna möjlighet till befrielse eller
restitution var således icke begränsad till fall då nöjestillställningen ägde rum
för välgörande eller allmännyttigt ändamål.

Då den särskilda statliga nöjesskatten infördes genom förordningen den
22 december 1939 (nr 231), att träda i kraft från den 1 januari 1940, gavs
beträffande denna den bestämmelsen, att länsstyrelsen för nöjestillställning,
som ägde rum uteslutande för välgörande eller allmännyttigt ändamål, ägde
medgiva befrielse från utgörande av den statliga nöjesskatten eller skattebeloppets
användande för det ändamål, till vars främjande tillställningen anordnats.
Beträffande den kommunala nöjesskatten gjordes härvidlag ingen
ändring i vad förut gällde.

I förordningen om nöjesskatt den 14 juni 1940 (nr 478), gällande från den
1 juli 1940, sammanslogos förevarande bestämmelser ill § på följande sätt:

»Äger nöjestillställning rum uteslutande för välgörande eller allmännyttigt
ändamål, må länsstyrelsen, när kommunen det tillstyrkt, medgiva
befrielse från nöjesskatten eller skattebeloppets användande för det ändamål,
till vars främjande tillställningen anordnats.

Lämnas ej sådant medgivande av länsstyrelsen eller är fråga om nöjestillställning
av annat slag, må kommunen, när skäl därtill äro, medgiva,
att den kommunen tillkommande andelen av skatten återbetalas att användas
på sätt i första stycket sägs.»

Såsom av bestämmelsen framgår kan hela nöjesskatten, både den statliga
och den kommunala delen, icke efterskänkas utan att kommunen tillstyrkt
detta; kommunen har med andra ord vetorätt vid länsstyrelsens eller regeringsrättens
prövning av dessa ärenden, även såvitt rör den statliga delen av
nöjesskatten. Däremot har kommunen, örn länsstyrelsen eller regeringsrätten
avslagit en ansökan om hel befrielse, fria händer att efterskänka kommunandelen.

Såsom skäl för stadganden av detta innehåll anfördes i den till grund för
1940 års förordning liggande promemorian endast, att den statliga delen
icke borde efterskänkas utan att detta skedde även med den kommunala.
Såsom framgår av propositionen (nr 271 s. 34) framställdes i remissvaren åtskilliga
erinringar mot denna ordning. Det framhölls därvid, att det kunde
ifrågasättas lämpligheten av att låta den statliga myndigheten vara helt beroende
av kommunens uppfattning om vad som vore att hänföra till välgörande
eller allmännyttiga ändamål; länsstyrelsen skulle nödgas träffa olika
avgöranden beträffande nöjestillställningar, som ägt rum för samma ändamål;
det kunde ifrågasättas huruvida icke enhetligheten främjades bäst
genom att lägga avgörandet i länsstyrelsens hand; härigenom skulle intrång
icke ske i den kommunerna tillförsäkrade rätten att efterskänka kommunandelen.

Stadgandena upptogos emellertid i propositionen under erinran av departementschefen,
att det icke torde komma att erbjuda alltför stora svång -

heter att på detta område åvägabringa ett samarbete mellan kommun och
länsstyrelse efter enhetliga linjer.

Erfarenheterna sedan 1940 torde ha visat att den då fastslagna ordningen
i detta avseende icke är tillfredsställande. Länsstyrelserna torde ej så sällan
på grund av kommunernas avstyrkande ha nödgats avslå ansökningar om
efterskänkande, ehuru ifrågavarande nöjestillställning ägt rum uteslutande
för ändamål, som vid prövning i andra ärenden ansetts klart »välgörande
eller allmännyttigt». Då sökandena haft svårt att förstå detta, ha även sådana
beslut ej sällan överklagats, därvid regeringsrätten endast haft att konstatera
att ändring icke lagligen kunde ske. Att kommunerna sålunda kunna
helt förhindra ett efterskänkande, även örn ändamålet är välgörande eller
allmännyttigt, synes icke skäligt och föga överensstämmande med beskattningens
syfte; det synes å andra sidan heller icke rimligt att ett avstyrkande
från kommunens sida skulle kunna leda till att endast den statliga
men ej den kommunala andelen efterskänktes. Ur dessa synpunkter borde
frågor om hel befrielse rätteligen avgöras av länsstyrelsen ensam.

Såsom framgår av redogörelsen här ovan (avd. 4) har den nu gällande
ordningen även påtalats av ungdomsvårdskommittén, som bland annat på
grund av denna omständighet icke kunnat förorda att lättnader i nöjesskatteavseende
för ungdomsorganisationer bereddes i form av efterskänkande
enligt ifrågavarande bestämmelser; kommittén har härvid framhållit
att kommunerna ägde möjlighet hindra länsstyrelserna att bevilja befrielse
och att praxis blivit mycket växlande i olika kommuner. Då utredningsmännen,
frånsett vissa åtgärder i fråga örn idrotten, icke anse sig kunna biträda
ungdomsvårdskommitténs förslag i vidare mån än genom att rekommendera
och i viss mån utvidga möjligheten att på denna väg erhålla befrielse
från skatt, utgör även denna omständighet ett skäl att undanröja berörda
olägenheter av denna ordning.

Utredningsmännen anse det sålunda av olika skäl riktigast att länsstyrelserna
erhålla befogenhet att efter författningens lydelse och mening pröva
dessa ansökningar om efterskänkande utan att vara ovillkorligen beroende
av de yttranden av kommunerna, som självfallet böra inhämtas. Då länsstyrelsernas
beslut kunna överklagas hos regeringsrätten, torde på detta sätt
garantier skapas för en mera tillfredsställande och mera enhetlig behandling
av dessa ärenden än den nu gällande. Till vissa särskilda åtgärder för
främjande av en enhetlig praxis länsstyrelserna emellan återkomma utredningsmännen
senare (avd. 13; 10 § i tillämpningsföreskrifterna).

Riksräkenskapsverket har ifrågasatt upphävande av kommunernas rätt
att efterskänka sin andel av nöjesskatten samt därvid erinrat att det alltid
stöde kommunerna fritt att i stället genom anslag främja olika lokala intressen
(yttrande över riksdagens revisorers berättelse 1943 s. 88). Särskilt
med hänsyn till sitt ovan angivna förslag till ändrad ordning, då fråga är
om hela nöjesskatten, lia utredningsmännen dock icke ansett sig böra förorda
avskaffande av berörda rätt för kommunerna, vilken förefunnits sedan
nöjesskattelagstiftningens tillkomst och vilken i praktiken torde spela en
viss roll.

Vad härefter angår uttrycket »välgörande eller allmännyttigt ändamål»
kan detta utan tvivel ge rum för rätt växlande tolkningar, önskemål örn en
närmare precisering ha också i skilda sammanhang framförts.

Gjorda anteckningar från regeringsrättens praxis sedan 1940 sammanfattas
här nedan, under framhållande av att notiserna i årsboken ofta lämna
mycket ofullständiga uppgifter samt att fallen här nedan indelats i vissa
grupper, ehuru motiven givetvis ofta lia kunnat flyta mycket tillsammans:

Till välgörande ändamål, därvid befrielse följaktligen medgivits, synas
i allmänhet ha hänförts sådana ändamål, som kunna betecknas som
beredande av hjälp åt behövande eller sjuka. Utom i en mängd klara
fall har befrielse medgivits, när behållningen skolat användas för neutralitetsvaktens
barn (1940 not Fi 639), bostäder åt blinda (1943 not Fi
1252) och piano till sjukhus (1943 not Fi 1257). Däremot har befrielse
icke medgivits sjuka eller nödställda inom en loge (1941 not Fi 309),
behövande landstormsmän inom ett mindre förband (1942 not Fi 154)
eller en fond för pensionerade eller behövande arbetare, som varit anställda
vid ett enskilt företag (1943 not Fi 443).

Enbart det förhållandet att behållningen skolat användas till förmån
för barn eller ungdom synes icke ha medfört befrielse. Exempel på dithörande
fall då befrielse medgivits är tillställningar anordnade till förmån
för scoutkår (1941 ref. 20), barnkoloniverksamhet (1943 not. Fi
439) och skidresa med skidkurs för kommunal mellanskolas elever
(1943 not. Fi 1246). I följande fall har ändamålet däremot icke ansetts
allmännyttigt varför befrielse icke medgivits: läroverks frivilliga orkester
(1941 not Fi 310), skolresa (1941 not Fi 794), Svenska ungdomsringen
för bygdekultur (1942 not. Fi 149), Sveriges godtemplares ungdomsförbund
(1942 not Fi 335) och socialdemokratisk ungdomsklubbs
studieverksamhet (1944 not Fi 454).

När en tillställnings ändamål varit att främja idrottsrörelsen, har befrielse
som regel icke beviljats. Så har dock skett, då behållningen skolat
användas för underhåll och vård av stad tillhörig idrottsplats (1941
ref. 230), för uppförande av simbrygga för simundervisning vid friluftsbad
(1941 not Fi 728), till bekostande av bastu (1944 not Fi 438
-—440), för anställande av idrottsinstruktör inom ett län (1943 not Fi
585) och för skididrottens främjande (1941 ref. 29). Befrielse har däremot
icke medgivits, när ändamålet varit propagandafest för frisksport
(1941 not Fi 729), byggande av sportstuga åt läroverks elever (1943 not
Fi 592), stödjande av en slalomklubbs verksamhet (1943 not Fi 1246),
byggande av varmbadhus och iordningställande av badstränder (1942
not Fi 83) eller idrottens främjande vid ett regemente (1944 not Fi459).

Betydelsen för rikets försvar synes ha varit avgörande, när befrielse
medgivits för tillställningar, vars behållning skolat användas för den
verksamhet, som bedrives av skytteförening (1941 ref. 20) och flygklubb
(1942 not Fi 947). Däremot har befrielse icke lämnats, då tillställningens
ändamål varit att bereda förströelse åt militär bevakningspersonal
(1941 not Fi 305) eller behållningen skolat tillfalla hemvärns
lottaförening och flygflottiljs musikkår (1944 not Fi 445).

Bland övriga ändamål, för vilka befrielse medgivits, kunna nämnas
uppförande av samlingslokal i landskommun (1942 not Fi 338), inköp
av böcker till godtemplarloges studiecirkels bibliotek, vilket avgiftsfritt
stod till allmänhetens förfogande (1942 not Fi 1106), lokalavdelnings
av A.B.F. biblioteksbyggnadsfond (1943 not Fi 949) och museiförening
(utslag 10/u 1944). Befrielse har däremot icke medgivits, när behållningen
skolat användas för följande ändamål: ortodoxa församlingens
istockholm biblioteks- och studieverksamhet (1941 not Fi 555), Folkets
husförenings teaterverksamhet (1943 not Fi 583), vård av västra Värmlands
kulturminnen (1943 not Fi 960) och hembygdsförenings verksamhet
(1944 not Fi 451).

På grund av den ifrågavarande bestämmelsens syfte är det uppenbarligen
icke möjligt att i författningen ge en definition å ändamålet, som under alla

växlande förhållanden är klar och otvivelaktig. Vid en diskretion;^ prövning
av ifrågavarande art är det rent av i viss mån önskvärt att genom ett
mera allmänt hållet uttryck ge rum för en smidig tillämpning. Utredningsmännen
ha icke funnit anledning föreslå något annat allmänt uttryck för den
tanke, som ligger bakom bestämmelsen, än »välgörande och allmännyttigt».

Möjligen kan emellertid en exemplifiering i själva författningstexten vara
till ett visst gagn. Utredningsmännen äro tveksamma örn lämpligheten härav,
men det framlagda förslaget till förordning innebär ett försök till en sådan
exemplifiering. I första hand har därvid ansetts böra nämnas »beredande
av hjälp åt behövande eller sjuka». I anslutning till ungdomsvårdskommitténs
uttalanden har vidare ansetts önskvärt att uttryckligen angiva att
»främjande av barns eller ungdoms vård, fostran eller utbildning» är ett sådant
ändamål som här avses (jfr 3 § i förordningen den 6 juni 1941 örn arvsskatt
och gåvoskatt). Härigenom torde det i många fall bli lättare än nu
att erhålla befrielse för sådana syften som avses av ungdomsvårdskommittén.
Meningen är dock självfallet icke — ehuru givetvis även fysisk fostran
avses — att varje nöjestillställning, vars behållning tillfaller en idrottsförenings
allmänna verksamhet, skall falla härunder. I exemplifieringen synes
slutligen böra särskilt nämnas, för undanröjande av tvekan på denna
punkt, den grupp av fall som kan betecknas som »stödjande av rikets försvar».

Det bör understrykas, såsom ock tydligt framgår av författningsförslaget,
att de angivna grupperna av fall endast äro exempel, vilka icke avse att
vara uttömmande, och att de använda uttrycken icke få innebära någon begränsning
i förhållande till vad nu gäller utan endast avse att vara vägledande.
Länsstyrelserna böra ha full frihet att medgiva skattens efterskänkande
även i andra fall, då ändamålet kan anses välgörande eller allmännyttigt.
Givetvis måste emellertid, då det gäller en skattebefrielse av detta
slag, tolkningen alltid vara ganska restriktiv.

»Äger nöjestillställning rum uteslutande för» ifrågavarande ändamål, kan
enligt den nu gällande lydelsen, liksom enligt 1939 års förordning örn statlig
nöjesskatt, efterskänkande ifrågakomma. Då bestämmelsen skall omarbetas,
synes det tydligare att direkt angiva som förutsättning att behållningen av
nöjestillställningen skall användas uteslutande för dessa ändamål. .Med behållning
avses givetvis därvid det netto, som uppkommer, sedan kostnader
för tillställningen avräknats. Hittills har saknats uttrycklig bestämmelse om
det fall att behållningen skall användas till viss del för ett välgörande eller
allmännyttigt ändamål och till viss del för annat ändamål (jfr förordningens
»uteslutande»). I praxis har emellertid i sådana fall förekommit efterskänkande
av en angiven andel av nöjesskatten, motsvarande den del av behållningen
som tillfallit förstnämnda ändamål. En uttrycklig bestämmelse härom
har upptagits i förslaget. Det bör framhållas att bestämmelsen icke kan tilllämpas
och att således efterskänkande icke kan beviljas, örn behållningen
utan angivande av fördelningen skall tillfalla skiftande ändamål, av vilka
endast något eller några äro av den art som här avses. Efterskänkande bör
icke heller beviljas, örn så stora avdrag ske för ovidkommande ändamål, låt
vara under rubriken omkostnader, att behållningen — i betydelsen av netto
efter avdrag för skäliga omkostnader — icke kan anses »uteslutande» användas
för ifrågavarande ändamål.

Beträffande tillvägagångssättet i dessa ärenden bör fiirst erinras, att man
i gällande liksom tidigare stadganden skiljt mellan ä ena sidan »befrielse från
nöjesskatten» och å andra sidan »skattebeloppets användande för det ändamål,
till vars främjande tillställningen anordnats». Bestämmelsen örn kom Bihang

lill riksdagens protokoll W45. 1 sami. Nr 344. K

immens rätt att efterskänka kommunandelen upptager dock endast det senare
alternativet. Med det förra alternativet har avsetts att i förväg medgiva
att nöjestillställning ägde rum utan att nöjesskatt uttoges och erlades, i vilka
fall även alla kontrollåtgärder vid tillställningen kunna underlåtas. Det senare
alternativet har avsett att restitution av redan debiterad och erlagd
skatt medgavs. I praktiken blir dock gränsen knappast klar. Om ett beslut
om befrielse kommer arrangören tillhanda först efter tillställningen kan det
i praktiken få samma verkan som ett beslut om restitution. Och om ett beslut
om restitution erhålles innan skatten för tillställningen blivit erlagd, kan
det i praktiken få den verkan att skatten icke kommer att debiteras och erläggas.
Det har synts utredningsmännen redigare att icke bibehålla denna
skillnad utan beteckna alla beslut av förevarande art som »befrielse» och
vidare uttryckligen förklara — såsom skett i 14 § — att sådant beslut kan
meddelas antingen innan tillställning ägt rum eller senare och att i det fall
att skatt redan erlagts denna skall återbetalas.

Det bör emellertid därvid framhållas att befrielse icke under alla förhållanden
bör medgivas i förväg, även om ansökan hinner behandlas och fråga
är örn sådant ändamål som anses berättiga till befrielse. Visserligen bör alltid
i beslut, som meddelas i förväg, angivas som förutsättning för befrielse att
behållningen oavkortad skall tillfalla angivet ändamål, men stundom torde
det vara försiktigast att genom att vänta med beslutet till efter tillställningen
skaffa sig garantier för att så verkligen sker. I Stockholm har, då befrielse
i förväg undantagsvis förekommit, beslutet härom endast varit preliminärt
och följts av ett definitivt beslut efter tillställningen.

Å andra sidan kan i många fall väsentliga fördelar vinnas både för uppbördsmyndigheterna
och vederbörande arrangörer om definitiva beslut om
befrielse utverkas i god tid i förväg. Utredningsmännen erinra om de anmärkningar
mot nuvarande praxis härvidlag som ungdomsvårdskommittén framställt
(avd. 4 ovan). Det bör förutsättas att kommunerna träffa sådana
anordningar att förhandsbesluten icke omöjliggöras genom dröjsmål med
yttrande eller beslut från vederbörande kommunala myndighet.

I detta sammanhang erinras att det nuvarande stadgandet om rätt för
kommun att å uppbördsmyndigheten eller annan nämnd eller styrelse överlåta
beslutanderätten vid till- eller avstyrkan hos länsstyrelsen, resp. beslut
örn efterskänkande av kommunandelen, har bibehållits i utredningsmännens
förslag, såvitt rör sistnämnda beslut (13 § i andra st.). Då yttrandena hos
länsstyrelsen framdeles icke få bindande verkan, torde det utan särskilt stadgande
vara klart att kommunen kan överlåta åt något sitt organ att å kommunens
vägnar yttra sig i dessa frågor.

För närvarande saknas föreskrift om, huru länge en nöjesarrangör kan
dröja med ansökan om efterskänkande av nöjesskatt. Det har nu ansetts
lämpligt stadga, att beslut örn befrielse icke må meddelas i anledning av ansökan
som inkommit senare än tre månader efter det nöjestillställningen ägt
rum (14 § andra st.).

13. Specialmotivering.
Förslaget till förordning om nöjesskatt.

1 §•

Denna paragraf har förenklats, så att den angiver endast grundprincipen
att för nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift, skall
erläggas nöjesskatt.

Det synes icke nödvändigt — och skulle tynga författningstexten -— att som
nu i 1 § införa hänvisning till undantagsbestämmelsen i 6 §, enligt vilken
nöjesskatt stundom skall erläggas även då allmänheten har tillträde utan avgift,
lika litet som hänvisning torde erfordras till 3 §, vilken innehåller en
utvidgning av begreppet »allmänheten», eller till 17 §, vilken stadgar undantag
från förordningens tillämpning för de kungl, teatrarna.

(Skulle hänvisning anses nödvändig, torde det bäst ske genom att till paragrafen
foga ett andra stycke av följande lydelse: »Angående nöjesskatt i vissa
andra fall stadgas i 3 och 6 §§. Om undantag för vissa nöjestillställningar
stadgas i 17 §».

2 §•

Se avd. 5 ovan.

3 §•

Se avd. 6 ovan.

4 och 5 §§.

Se avd. 7 ovan samt beträffande 4 § andra stycket avd. 11 nedan.

6 §.

Se avd. 8 ovan.

7 §•

Se avd. 9 ovan.

8 §.

Se avd. 7 ovan, slutet.

9 §■

Första stycket motsvarar en del av nuvarande 1 § och 12 § första stycket.
Det har ansetts lämpligt att uttryckligen tillägga, att kommunen genom uppbördsmyndigheten
även skall tillse att förordningen efterleves, d. v. s. tillse
att skatt verkligen utgår i vederbörlig ordning för skattepliktiga nöjestillställningar.

10 §.

Motsvarar nuvarande 10 §. Se angående detta stadgande avd. 10 ovan.

11 §•

Lika med nuvarande 13 §.

12—14 §§.

■Se avd. 12 ovan.

15 §.

Lika med nuvarande 14 §.

16 §.

Lika med nuvarande 15 §, dock med viss jämkning beträffande föreskriften
om anförande av besvär; angående denna fråga se kommentaren nedan
till 13 § i tillämpningsföreskrifterna.

17 §.

Denna paragraf motsvarar nuvarande 3 §. Paragrafen synes lämpligen ha
sin plats sist i förordningen. I sak innebär lydelsen den ändringen, att undantaget
för de kungl, teatrarna skulle gälla även föreställningar, som av
någon av dessa anordnas utanför Stockholm eller inom Stockholm å annan
lokal än den vanliga.

För närvarande gäller enligt en förordning den 14 juni 1940 (nr 479) att
för de kungl, teatrarna i stället skall uttagas en »särskild avgift», beräknad
efter samma grunder som nöjesskatten, samt att dessa avgifter skola användas
för dessa teatrars verksamhet enligt Kungl. Maj:ts bestämmande. Enligt
bestämmelser av Kungl. Majit, som gällt sedan 1923, få dessa avgifter uppbäras
av teatrarna själva och användas till upprätthållande av deras verksamhet
utan annan inskränkning än att de skola särskilt redovisas i räkenskaperna
(se s. 4 i bil. till prop. nr 271 år 1940). Särskilt såsom nöjesskatten
enligt utredningsmännens förslag skall beräknas — viss andel av sammanlagda
bruttoinkomsterna — synes numera anledning saknas att bibehålla
anordningen med en »särskild avgift». Utredningsmännens förslag innebär
alltså att de kungl, teatrarnas föreställningar helt undantagas från förevarande
lagstiftning. Någon reell skillnad mot vad nu gällt innebär detta icke.
Det bör framhållas att det framdeles skulle bli mycket lätt att — utan särskilda
bokföringsåtgärder — konstatera, vilket belopp skattebefrielsen motsvarar.
Detta utgör nämligen helt enkelt 20 procent av bruttointäkterna.

Ikraftträdandet.

Då författningarna icke torde kunna utfärdas förrän tidigast i juni 1945
och dessa innebära åtskilliga genomgripande nyheter, vilka skola tillämpas
av en mängd lokala myndigheter och enskilda, vilja utredningsmännen icke
tillråda ikraftträdande tidigare än den 1 oktober 1945.

Förslag till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen örn

nöjesskatt.

Gällande tillämpningsföreskrifter innefattas i kungörelsen den 14 juni
1940 (nr 481) med viss ändring (i 12 §) den 11 juni 1943 (nr 333). En stor
del av bestämmelserna måste jämkas, om förslaget till ny förordning genomföres.

1 och 2 §§.

Lika med de nuvarande.

3 §•

Första stycket är lika med nuvarande 3 § första stycket.

I andra stycket ha vidtagits de ändringar, som betingats av att nöjesskatten
enligt förslaget icke skall beräknas per biljett utan å avgifternas sammanlagda
belopp.

4 §.

Första stycket motsvarar hela nuvarande 4 §. Bestämmelserna i detta
stycke ha kunnat förenklas med hänsyn till att skatten enligt förslaget alltid
beräknas å avgifternas sammanlagda belopp och att skatt å fribiljetter
icke utgår. Den särskilda regeln i förslaget om skattens beräkning vid idrottstillställningar
gör det nödvändigt, att varje sådan tillställning i den till uppbördsmyndigheten
lämnade uppgiften redovisas för sig. Då ett dylikt redovisningssätt
ur kontrollsynpunkt är att föredraga även för övriga slag av
tillställningar, har generellt stadgats, att varje tillställning skall redovisas
särskilt för sig. Den av nöjesanordnarna avgivna uppgiften till ledning för

skattens beräkning har ansetts lämpligen böra betecknas som deklaration.
Ett särskilt stadgande har föreslagits för det fall att en avgift avser tillträde
(med eller utan ytterligare avgift) till flera tillställningar (abonnemang för
vissa föreställningar eller för viss tid). I sådant fall bör den erlagda avgiften
upptagas i deklarationen för den första tillställningen.

Enligt 14 § förordningen kan befrielse från nöjesskatt meddelas antingen
innan tillställning ägt rum eller senare. Avser hel befrielse, som meddelas
innan tillställning ägt rum, såväl den statliga som den kommunala delen av
nöjesskatten (12 § första stycket i förordningen), är deklaration tydligen
överflödig. För närvarande torde i dylika fall deklaration icke avgivas.
Till undvikande av missförstånd har ett uttryckligt stadgande härom upptagits
i andra stycket av förevarande paragraf.

Såsom ovan under avd. 11 framhållits, skulle den praktiska betydelsen
av den i 4 § andra stycket i förordningen stadgade befrielsen från skatt
för de smärre idrottstillställningarna bliva väsentligt mindre om ändock för
dessa tillställningar hela kontrollapparaten med deklarationsskyldighet m m.
skulle behöva träda i kraft. Ofta torde det vara möjligt att redan på förhand
med ganska stor visshet bedöma, huruvida bruttoinkomsten av en
idrottstillställning kommer att uppgå till 2 000 kronor. Om så uppenbarligen
icke kan bliva fallet, äro tydligen kontrollåtgärder ofta onödiga. I dylika
fall bör uppbördsmyndigheten på förhand kunna medge att deklaration ej
behöver avgivas eller ersättas med anmälan eller försäkran, som finnes
lämplig. Sådant medgivande bör kunna lämnas icke blott för viss tillställning
utan även för alla idrottstillställningar i viss lokal eller på viss plats
eller på mindre orter för alla där förekommnade idrottstillställningar. Ett
stadgande av denna innebörd har upptagits i tredje stycket av förevarande
paragraf.

5 §•

Enligt första och andra styckena, vilka hava samma lydelse som nuvarande
5 §, äger uppbördsmyndigheten utöva en vittgående kontroll över
nöjesanordnarna. Dylik kontroll torde understundom vara erforderlig även
i fråga om sådana i 4 § andra och tredje styckena omförmälda tillställningar,
beträffande vilka deklaration ej är erforderlig. Sålunda kan uppbördsmyndighet
finna skäl att genom granskning av räkenskaperna kontrollera
att behållningen av nöjestillställning, för vilken meddelats befrielse
från skatt enligt 12 § förordningen, verkligen användes för det uppgivna
ändamålet eller att bruttoinkomsterna av en idrottstillställning icke uppgått
till 2 000 kronor. Uppbördsmyndighetens befogenhet att utöva kontroll över
nöjesanordnaren bör givetvis gälla även dylika tillställningar. Ett uttryckligt
stadgande härom har upptagits i tredje stycket av förevarande paragraf.

6 §•

Lika med nuvarande 6 §, frånsett formell jämkning.

7 §•

En paragraf, motsvarande den nuvarande 7 §, föreslås såsom 13 §; se
nedan. Förslagets 7 § motsvarar den nuvarande 8 §. Därest, såsom utredningsmännens
majoritet föreslagit, tre procent av nöjesskatten skall avsättas
till en fond, böra kommunerna till statsverket inleverera såväl statsverkets
som fondens andel (se sista stycket).

8 och 9 §§.

Lika med nuvarande 9 §, resp. 10 § första stycket. Beträffande nuvarande
10 § andra stycket, se 13 § nedan.

10 §.

I yttrande över riksdagens år 1943 församlade revisorers utlåtande angående
nöjesskatten (berättelsen del II s. 88) har riksräkenskapsverket framhållit,
att övervakning från riksräkenskapsverkets sida torde böra åvägabringas
över länsstyrelsernas utövande av rätten att medgiva befrielse från
nöjesskatt. Riksräkenskapsverket anser sig ha konstaterat en högst ojämn
tillämpning av bestämmelserna härom. Det förekomme sålunda, att en länsstyrelse
regelmässigt lämnade medgivande till befrielse, där en annan länsstyrelse
konsekvent vägrade att göra detta. Det hade vidare iakttagits, att
medgivande lämnats även efter det regeringsrätten avslagit besvär över att
annan länsstyrelse vägrat medgiva befrielse, oaktat omständigheterna synbarligen
varit helt jämförliga. Någon kontroll från riksräkenskapsverkets
sida hade härvidlag icke förutsatts och det syntes ovisst, huruvida den vanliga
anmärkningsvägen kunde anlitas till rättelse i förekommande fall. För
att möjliggöra övervakning från riksräkenskapsverkets sida föreslogs, att
länsstyrelserna ålades att fortlöpande till riksräkenskapsverket redovisa för
samtliga godkända ansökningar.

Såsom av avd. 12 ovan framgår, ha utredningsmännen föreslagit vissa ändringar
i bestämmelserna örn befrielse från nöjesskatt i syfte bland annat att
åvägabringa en mera enhetlig behandling av dessa ärenden än den nu gällande.
Säkerligen skulle enhetligheten ytterligare befrämjas om riksräkenskapsverket
övervakade att statens bästa iakttoges vid tillämpningen av dessa
bestämmelser. Till möjliggörande av sådan övervakning böra länsstyrelserna
åläggas att till riksräkenskapsverket redovisa godkända ansökningar om befrielse
från nöjesskatt.

Enligt 1 § andra stycket kungörelsen den 23 maj 1924 (nr 178) angående
avlämnande till riksräkenskapsverket av årsräkenskaper m. m. sådant detta
stycke lyder enligt kungörelse den 14 augusti 1937 (nr 756) åligger det länsstyrelse
att för varje kalenderkvartal senast inom utgången av den efter kvartalet
närmast följande månaden till riksräkenskapsverket insända avskrifter
av inkomst- och utgiftsjournaler samt inkomst- och utgiftsböcker jämte tillhörande
verifikationer. Bland dessa verifikationer ingå de från kommunerna
insända nöjesskattedeklarationerna. Insändandet av uppgifter över godkända
ansökningar om befrielse från nöjesskatt torde lämpligen kunna ske i samma
ordning som är stadgad örn insändande av deklarationerna. En bestämmelse
härom har upptagits i nu ifrågavarande paragraf. Angående omfattningen
av länsstyrelsernas uppgiftsskyldighet torde anvisningar böra lämnas
av riksräkenskapsverket.

11 och 12 §§.

Lika med nuvarande 11 §, frånsett formella jämkningar.

13 §.

Jämlikt bemyndigande i 15 § av den nuvarande förordningen har nu i 7 §
första stycket av tillämpningsföreskrifterna meddelats föreskrift om besvär
hos länsstyrelsen över »uppbördsmyndighetens beslut rörande nöjesskatt»
samt i 7 § andra stycket om besvär över »länsstyrelsens utslag». Sistnämnda
bestämmelse gäller enligt 10 § andra stycket även örn fullföljd av talan mot
beslut, varigenom länsstyrelsen ålagt någon att utgiva nöjesskatt.

Besvär kunna ifrågakomma även mot länsstyrelsens beslut örn befrielse
från nöjesskatt — välgörande och allmännyttigt ändamål — eller av länsstyrelsen
enligt 9 § utfärdade kontrollföreskrifter.

En ny paragraf, som täcker alla dessa fall, har i förslaget upptagits senare
i kungörelsen, under 13 §. Stadgandet om tolvslagets iakttagande har borttagits
och stadgandet om besvärs insändande med posten har såsom onödigt
även uteslutits (jfr KF den 8 april 1925, nr 84).

Utredningsmännen ha ägnat uppmärksamhet åt frågan om vem som är
besvärsberättigad, då länsstyrelse befriar från nöjesskatt eller på grund av
besvär nedsätter eller upphäver debiterad skatt. Självfallet ha kommunerna
rätt att överklaga sådana beslut. I praktiken utövas denna besvärsrätt som
regel av samma myndighet som uppbördsmyndigheten, d. v. s. drätselkammaren
eller kommunalnämnden. Då de kommunala och statliga intressena
i stor utsträckning sammanfalla, blir statens intresse av att tvivelaktiga beslut
av detta slag bli omprövade i viss mån tillgodosett genom att besvär i
denna ordning anföras. Vidare utövar riksräkenskapsverket i samband med
granskning av kronoräkenskaperna en viss kontroll, men ändring kan mot
vederbörandes bestridande åvägabringas endast anmärkningsvägen, vilken är
mycket omständlig (utslag av riksräkenskapsverket något år efter tillställningen,
ev. besvär hos kammarrätten och regeringsrätten). Det har framträtt
som en olägenhet och är enligt utredningsmännens mening otillfredsställande,
att det för närvarande är oklart vilken myndighet som är berättigad
att genom besvär direkt bevaka kronans rätt i fråga örn länsstyrelsebeslut
av detta slag; i regel föres ju nämligen kronans talan i liknande fall just av
länsstyrelserna. Rätteligen borde besvärsrätt i dessa fall tillkomma kronans
ombudsmän i orterna. I frågan vem som bör betraktas som kronans ombudsman
råder emellertid också en viss oklarhet. Då frågan har en allmännare
räckvidd, kunna utredningsmännen icke i detta sammanhang framlägga
något förslag till densammas lösning. Utredningsmännen anse det emellertid
angeläget att den snarast löses.

14 och 15 §§.

14 § första stycket motsvarar nuvarande 13 §. Syftet med stadgandet är
att ge en exekutionstitel för ej betald nöjesskatt. Därvid bör begränsning ej
ske till att skatten kan »utmätningsvis» uttagas, vilket för närvarande torde
innebära att den ej kan uttagas genom införsel, såsom kan ske med icke blott
direkta krono- och kommunalutskylder utan även exempelvis med omsättningsskatt,
olika varuskatter, automobilskatt m. m. Beträffande indrivningssättet
bör därför endast givas den allmänna hänvisning till andra författningar,
som nu ges i 14 § (nya 15 §). Då därvid, exempelvis i fråga om avkortning,
kan ifrågakomma tillämpning även av författningar om kommunalutskylder,
bör hänvisningen något jämkas.

I detta sammanhang har upptagits frågan örn indrivningsavgift vid indrivning
av nöjesskatt. I den av undertecknad Laurin den 15 november 1942
avgivna promemorian angående vissa ändringar i bestämmelserna örn nöjesskatt
upptogs jämväl denna fråga. Det framhölls, att indrivning av nöjesskatt
genom utmätningsman visserligen mycket sällan torde förekomma men
att då det förekomme skäl saknades varför indrivningsavgift icke även därvid
skulle utgå. Sedan i promemorian redogjorts för då gällande bestämmelser
örn indrivningsavgift vid indrivning av kronoutskylder, omsättningsskatt
samt accis eller skatt, sorn skall inbetalas till kontrollstyrelsen, föreslogs i
överensstämmelse med reglerna för omsättningsskatt, att till 13 § tillämpningskungörelscn
skulle fogas ett andra stycke av följande lydelse:

Vid indrivning enligt första .stycket åligger det den betalningsskyldige
alt erlägga indrivningsavgift med sex öre för varje full krona av den

oguldna nöjesskattens belopp. 1 den mån indrivningsavgiften överstiger
etthundra kronor, skall den tillfalla statsverket. I övrigt länder till efterrättelse
vad särskilt finnes föreskrivet rörande dispositionen av stadgad
indrivningsavgift.

I de remissyttranden som avgavs över promemorian framställdes erinringar
mot förslaget endast av Överståthållarämbetet, som i denna fråga hänvisade
till ett yttrande av vederbörande uppbördsintendent. Däri framhölls,
att mot förslaget i princip intet syntes vara att erinra. För Stockholms vidkommande,
där uppbördsmyndigheten även vore utmätningsman, kunde dock
någon tvekan råda om tidpunkten då nöjesskatten skulle anses restförd och
indrivningsavgift förty utgå. Ej sällan inträffade att en förskjutning på några
dagar ägde rum i fråga om betalningen från såväl fasta som tillfälliga
nöjesanordnare. Enligt vanliga regler vore vederbörande skyldig erlägga indrivningsavgift
så fort den för uppbördsterminen fastställda tiden gått till
ända, oavsett om frivillig likvid mellankomme eller ej. Att i här avsedda
fall, innan egentliga indrivningsåtgärder ännu hunnit vidtagas, uttaga indrivningsavgift
kunde synas onödigt hårt. Till undvikande av missförstånd föreslogs,
att bestämmelsen skulle formuleras ungefär sålunda: »Har utmätningsman
måst anlitas för indrivning etc.».

Det i promemorian framlagda förslaget har hittills icke föranlett någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.

Numera gälla ändrade bestämmelser om indrivningsavgiften såväl för kronoutskylder
som för omsättningsskatt. Sålunda utgår enligt kungörelse den
30 april 1943 (nr 213) om ändring i uppbördsreglementet vid indrivning av
kronoutskylder en avgift av 4 öre för varje full krona, dock ej mindre än
25 öre. I tillämpningsföreskrifterna till förordningen örn allmän omsättningsskatt
(nr 32/1944) stadgas, att vid betalning av skattebelopp, som överlämnats
till indrivning eller uppförts i restlängd, skall tillika erläggas indrivningsavgift
med 4 öre för varje full krona, dock ej mindre än 25 öre. Vidare
föreskrives, att »i den mån indrivningsavgiften överstiger etthundra kronor,
tillfaller avgiften statsverket», samt att »i övrigt länder till efterrättelse vad
särskilt finnes föreskrivet rörande disposition av stadgad indrivningsavgift».

Utredningsmännen anse, att indrivningsavgift för nöjesskatt bör utgå i
överensstämmelse med vad som nu gäller i fråga örn omsättningsskatt. Bestämmelser
härom ha upptagits i 14 § andra stycket. Av uttrycket »skattebelopp,
som överlämnats till utmätningsman för indrivning» torde klart
framgå, att indrivningsavgift icke skall erläggas vid frivillig betalning till
uppbördsmyndighet, även örn betalningen sker efter utgången av den stadgade
betalningsterminen. Givetvis bör uppbördsmyndigheten genom krav söka
ernå frivillig betalning innan utmätningsman anlitas. Även för Stockholms
vidkommade, där uppbördsmyndigheten även är utmätningsman, torde den
föreslagna bestämmelsens avfattning medge en tillämpning i enlighet med
vad ovan angivits.

16 §.

Motsvarar nuvarande 15 § med formell jämkning.

17 §.

Av 8 § i förordningen framgår att skyldighet att erlägga nöjesskatt som
regel åvilar nöjestillställningens anordnare men att sådan skyldighet ibland
kan åvila den som helt eller delvis abonnerat en föreställning. Vad i denna

kungörelse stadgats om anordnare av nöjestin ställning måste i dylika fall
vara tillämpligt å abonnenten. Ett stadgande härom har upptagits i denna
paragraf.

Stockholm den 10 februari 1945.

JOEL LAURIN.

(Skiljaktighet se under avd. 10 ovan.)

ALARIK LUNDBERG. SVEN D’AILLY.

Nils Rappe.

Bilaga A.

Förslag

till

förordning om nöjesskatt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift, skall
erläggas nöjesskatt.

2 §•

Med nöjestillställning avses i denna förordning:

a) scenisk, deklamatorisk, musikalisk, koreografisk eller annan konstnärlig
underhållning;

b) biografföreställning;

c) uppvisning eller tävling i sport, idrott eller gymnastik;

d) annan uppvisning, förevisning eller tävling, vare sig den avser människor,
djur eller föremål;

e) danstillställning;

f) marknads- och tivolinöjen; samt

g) annan tillställning, som till sin art och sitt syfte är jämförlig med de
ovan angivna.

Till nöjestillställning hänföres dock icke utställning, ej heller museum och
liknande inrättning samt ej heller annan tillställning, om den tjänar vetenskapligt
ändamål eller anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte.

3 §.

... Såsom nöjestillställning, till vilken allmänheten äger tillträde, skall anses
jämväl nöjestillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss
förening eller av inbjudning, därest tillställningen uppenbarligen utgör del av
rörelse, som föreningen eller inbjudaren driver uteslutande eller väsentligen
för anordnande av dylika tillställningar, eller tillställningen ingår i ett offentligt
nöjesföretags rörelse och äger rum i offentlig lokal (abonnerad föreställning),
eller ock tillställningen eljest, såsom med avseende å omfattningen
av den krets som äger tillträde eller de villkor varunder tillträde lämnas, är
att jämställa med tillställning, till vilken allmänheten har tillträde.

4 §•

Nöjesskatten utgår med tjugu procent av de för tillträde till nöjestillställningen
erlanda avgifternas sammanlagda belopp. ,

. För uppvisning eller tävling i icflce professionell idrott eller gymnastik eller
i hästsport skall dock nöjesskatten utgå endast å det belopp, varmed summan
av de erlagda avgifterna överstiger tvåtusen kronor.

5 §.

Till avgift för nöjestillställning hänföres jämväl förköpsavgift samt sådan
program- eller garderobsavgift eller därmed jämförlig avgift, vars erläggande
utgör villkor för tillträde.

I fråga örn marknads- och tivolinöjen, som avses i 1 § andra stycket lotteriförordningen
den 19 maj 1939, skall avgiften anses utgöra bruttoinkomsten
med avdrag av värdet av de vinster, som utlämnats till deltagarna, dock
med iakttagande av att nämnda avdrag må utgöra högst en tredjedel av
bruttoinkomsten.

6 §•

Anordnas danstillställning, till vilken allmänheten äger tillträde, i lokal
eller å plats, där utskänkning av spritdrycker, vin, pilsnerdricka eller alkoholfria
drycker samtidigt må äga rum, eller i annan därmed i obehindrad inre
förbindelse stående lokal, skall, ändock att särskild avgift för tillträde till
danstillställningen icke uppbäres eller avgift uppbäres med lägre belopp än
nedan sägs, nöjesskatt utgå som om avgift för varje person, vilken äger rätt
att deltaga i dansen, erlagts med

a) fem kronor, där utskänkning av spritdrycker må äga rum,

b) tre kronor, där utskänkning av vin men ej spritdrycker må äga rum,
samt

c) två kronor, där utskänkning av endast pilsnerdricka eller alkoholfria
drycker må äga rum.

Uttages vid sådan tillställning avgift för varje dans, skall dock i stället
nöjesskatt utgå såsom om avgift för varje dansande par erlagts med minst
50, 30 eller 15 öre för de under a)—c) angivna olika slagen av utskänkningsställen.

7 §■

Är tillställning sammansatt av skilda delar eller eljest av blandad natur
och uppkommer på grund därav fråga huruvida nöjesskatt för densamma
skall utgå eller fråga huruvida 4 § andra stycket skall äga tillämpning, skall
bedömandet bero av tillställningens huvudsakliga innehåll och syfte.

Uttages särskild inträdesavgift för tillträde till lokal eller område, inom
vilket de besökande erhålla tillgång till skilda nöjestillställningar,.skall, oavsett
örn avgift för de särskilda nöjestillställningama uttages eller icke, nöjesskatt
utgå jämväl å inträdesavgiften, såvida denna ej kan anses huvudsakligen
avse tillgång till själva lokalen eller området och till anordningar,
vilka ej enligt denna förordning äro att anse som nöjestillställningar.

8 §■

Nöjesskatten skall erläggas av den som anordnar nöjestillställningen.

Har någon abonnerat en föreställning helt eller delvis samt för tillträde
till densamma uttagit avgifter av deltagarna, skall föreställningens anordnare
erlägga skatt å den till honom erlagda betalningen samt abonnenten,
därest de till honom erlagda avgifternas sammanlagda belopp överstiger
nämnda betalning, skatt å det överskjutande beloppet.

9 §.

Det åligger kommun, inom vars område nöjestillställning äger rum, att genom
den myndighet, som har att verkställa uppbörd av kommunalutskylder,
tillse att denna förordning eflerleves, fastställa nöjesskattens belopp samt
uppbära densamma.

10 §.

Av nöjesskattens belopp skall nittiosju procent lika fördelas mellan statsverket
och kommunen samt tre procent avsättas till en fond, som enligt
Kungl. Maj:ts bestämmande skall användas till främjande av teater- och
musiklivet.1

'' Rörande denna paragraf är utredningsmannen Laurin skiljaktig och föreslår följande lydelse:
»Nöjesskatten skall lika fördelas mellan statsverket och kommunen».

n §.

Äger nöjestillställning ruin inom två eller flera kommuner och kunna uppbördsmyndighetema
i dessa kommuner ej överenskomma örn nöjesskattens
uttagande och fördelning, har vederbörande länsstyrelse att på framställning
förordna därom. Höra kommunerna under olika länsstyrelser, bestämma
dessa gemensamt.

12 §.

Skall behållningen användas till viss del för sådant ändamål och till viss
del för annat, må befrielse av motsvarande del av nöjesskatten medgivas.

13 §.

Kommunen må, när skäl därtill äro, medgiva befrielse från den kommunen
tillkommande andelen av nöjesskatten.

De som utöva kommunens beslutanderätt må överlåta åt den i 9 § avsedda
myndigheten eller åt annan nämnd eller styrelse att å kommunens vägnar besluta
i frågor om sådan befrielse.

14 §.

Befrielse enligt 12 eller 13 § må meddelas antingen innan tillställning ägt
rum eller senare. Medgives befrielse sedan nöjesskatten redan erlagts, skall
den återbetalas.

Befrielse må dock icke meddelas i anledning av ansökan som inkommit
senare än tre månader efter det nöjestillställning ägt rum.

15 §.

I fråga om nöjestillställning, som hålles inom municipalsamhälle eller
inom köping som ej utgör egen kommun, skall vad i denna förordning sägs
om kommun äga motsvarande tillämpning å municipalsamhället eller köpingen.

16 §.

Erforderliga föreskrifter om inbetalning och indrivning av nöjesskatt, om
kontroll över nöjesskattens utgörande samt örn ordningen för anförande av
besvär över uppbördsmyndighets eller länsstyrelses beslut i ärende rörande
nöjesskatt meddelas av Kungl. Maj:t.

17 §.

Denna förordning äger icke tillämpning å nöjestillställning, anordnad av
kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern. l

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1945, från och med vilken
dag förordningen den 14 juni 1940 (nr 478) örn nöjesskatt skall upphöra att
gälla.

Sistnämnda förordning skall dock gälla i fråga om nöjestillställning, som
tagit sin början före den 1 oktober 1945.

Bilaga B.

Förslag

till

kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen örn

nöjesskatt.

Kungl. Majit, som denna dag utfärdat förordning om nöjesskatt, har beträffande
tillämpningen av sagda förordning funnit gott förordna som följer.

1 §•

Myndighet, hos vilken enligt gällande bestämmelser anmälan om nöjestillställning,
som avses i förordningen om nöjesskatt, skall göras eller tillstånd
därtill sökas, är skyldig att ofördröjligen underrätta vederbörande uppbördsmyndighet
om skedd anmälan eller lämnat tillstånd ävensom att, i den
utsträckning länsstyrelsen bestämmer, inom åtta dagar efter varje månads
utgång till länsstyrelsen inkomma med uppgift å nöjestillställningar, som ägt
rum under månaden.

2 §.

Nöjesskatten skall inbetalas

a) för tillställningar vid fasta nöjesetablissement för varje vecka inom nästpåföljande
veckas utgång;

b) för andra tillställningar, som givas under minst åtta dagar i följd, för
varje vecka senast å första söckendagen i nästpåföljande vecka; och

c) för övriga tillställningar å första söckendagen efter det desamma ägt
rum.

Uppbördsmyndigheten äger, när den finner skäl därtill, påfordra, att godkänd
säkerhet ställes för skattens behöriga inbetalande eller att skatten erlägges,
innan tillställningen äger rum, ävensom medgiva uppskov med skattens
gäldande under viss kortare tid.

3 §•

Då nöjesskatten enligt bestämmelse av uppbördsmyndigheten skall erläggas
förskottsvis, skall densamma beräknas till ett belopp motsvarande den
vid utsålt hus utgående skatten eller, där sådan beräkning ej kan äga rum,
efter annan lämplig, av uppbördsmyndigheten bestämd grund.

Visar sig sedermera, att förskottsvis erlagd skatt över- eller understiger vad
som rätteligen skall utgå, återställes vad för mycket erlagts eller fylles bristen
i samband med avgivande av den i 4 § omförmälda deklarationen.

4 §•

Anordnare av nöjestillställning åligger att, då nöjesskatt blivit förskottsvis
erlagd eller godkänd säkerhet för skattens behöriga inbetalande ställts, å
första söckendagen efter den eller de tillställningar, som förskottet eller säkerheten
avser, och eljest å den i varje fall för skattens inbetalande stadgade
tiden till uppbördsmyndigheten i två exemplar överlämna på heder och samvete
avgiven deklaration, vilken särskilt för varje tillställning skall upptaga

antalet erlagda avgifter i olika prislägen ävensom avgifternas sammanlagda
belopp. Avser erlagd avgift flera tillställningar, skall den upptagas
i deklarationen för den första av dem. Avser deklarationen nöjestillställning,
varom i 5 § andra stycket förordningen stadgas, skall tillika angivas
värdet av de vinster som utlämnats till deltagare.

Har befrielse från nöjesskatt enligt 12 § första stycket i förordningen lämnats
innan tillställning ägt rum, vare deklaration ej erforderlig.

Finnes på förhand uppenbart att avgifterna för tillställning, som avses i
4 § andra stycket i förordningen, icke komma att uppgå till sammanlagt tvåtusen
kronor, må uppbördsmyndigheten medgiva att deklaration ej avlämnas
eller ersättes med anmälan eller försäkran, som myndigheten finnér
lämplig.

5 §•

Uppbördsmyndigheten äger att för fastställande av nöjesskattens belopp
taga del av de räkenskaper, som nöjestillställningens anordnare fört, ävensom
att vidtaga eller föreskriva för kontrollen å skattens riktiga utgörande i varje
särskilt fall behövliga åtgärder.

Uppbördsmyndigheten eller av denna tillsatt kontrollant skall när som
helst äga fritt tillträde till lokal, som begagnas för nöjestillställning, och
har rätt att, när så i förväg påfordras, där erhålla lämplig sittplats.

Vad i denna paragraf sägs skall gälla jämväl i de fall som i 4 § andra
och tredje styckena avses.

6 §•

Har vid skattens fastställande avvikelse skett från deklaration eller har
deklaration ej avgivits, skall uppbördsmyndigheten vid meddelande av kvitto
å erlagd nöjesskatt angiva efter vilka grunder skatten för varje särskild
tillställning fastställts.

7 §•

Det åligger uppbördsmyndigheten att föra liggare över debiterad skatt
samt att inom atta dagar efter varje månads utgång till länsstyrelsen avgiva
redovisning för under månaden debiterad skatt. För kommun, där nöjesskatt
kan beräknas förekomma endast i ringa omfattning, må dock länsstyrelsen
medgiva lättnad i denna redovisningsskyldighet.

Vid redovisningen skall fogas det ena exemplaret av deklarationerna.

Den andel av skatten, som tillkommer statsverket och den i 10 § i förordningen
omförmälda fonden, skall samtidigt med redovisningens avgivande
insättas å länsstyrelsens postgirokonto eller å statsverkets checkräkning
i riksbanken för länsstyrelsens räkning.

8 §.

Det åligger länsstyrelsen att utöva kontroll därå, att uppbördsmyndighet
uttagit nöjesskatt i fall, då sådan skatt författningsenligt skolat uttagas, samt
iakttagit gällande bestämmelser örn skattens fastställande och redovisning.

Länsstyrelsen äger för utövandet av denna kontroll enahanda befogenhet,
som enligt 5 § tillkommer uppbördsmyndigheten i orten.

9 §-

Befinnes vid länsstyrelsens granskning av uppbördsmyndighets redovisning,
att myndigheten underlåtit att utkräva nöjesskatt eller att skatt uttagit
med för lågt belopp, må länsstyrelsen ålägga anordnaren av nöjestillställmngen
att inom tio dagar från det han erhållit del av länsstyrelsens beslut
inbetala felande belopp till länsstyrelsen.

10 §.

Det åligger länsstyrelsen att i enahanda ordning, som i kungörelsen den
23 maj 1924 (nr 178) angående avlämnande till riksräkenskapsverket av
årsräkenskaper m. m. är stadgat om insändande av avskrifter av inkomstoch
utgiftsjournaler samt inkomst- och utgiftsböcker jämte tillhörande verifikationer,
till riksräkenskapsverket insända uppgift å medgivna befrielser
från nöjesskatt enligt 12 § i förordningen.

11 §•

Underlåter någon utan giltigt skäl att inom föreskriven tid avgiva deklaration
eller, då deklaration befunnits ofullständig, att på anmodan av uppbördsmyndigheten
inom förelagd tid fullständiga densamma, vare förlustig
rätten att överklaga uppbördsmyndighetens beslut rörande det skattebelopp,
för vars fastställande deklarationen skolat ligga till grund.

12 §.

Om ansvar i vissa fall för den som i deklaration lämnat oriktig uppgift
stadgas i skattestrafflagen.

Underlåter anordnare av nöjestillställning att fullgöra vad uppbördsmyndighet
enligt 5 § eller länsstyrelse enligt 8 § påfordrar eller föreskriver, bote
högst 300 kronor.

Böter tillfalla kronan.

13 §.

Den som icke åtnöjes med uppbördsmyndighets beslut rörande nöjesskatt
och som ej till följd av stadgandet i 11 § förlorat sin rätt till talan, äger i
beslutet söka rättelse genom besvär hos länsstyrelsen senast å trettionde dagen
från det han av beslutet erhållit del.

I länsstyrelsens utslag i anledning av besvär enligt första stycket, så ock i
länsstyrelses beslut i annat ärende rörande nöjesskatt, må ändring sökas
hos Konungen senast å trettionde dagen från det klaganden av beslutet erhållit
del; dock åge menighet, som klagar, tillgodonjuta femton dagar längre
besvärstid än nu sagts.

14 §.

Erlägges icke fastställd nöjesskatt inom den för varje fall stadgade tiden,
må indrivning av skatten genast äga rum.

Vid betalning av skattebelopp, som överlämnats till utmätningsman för
indrivning, skall tillika erläggas indrivningsavgift med fyra öre för varje
full krona av beloppet, dock ej mindre än tjugufem öre. I den mån indrivningsavgiften
överstiger etthundra kronor, tillfaller avgiften statsverket. I
övrigt länder till efterrättelse vad särskilt finnes föreskrivet rörande disposition
av stadgad indrivningsavgift.

15 §.

I fråga om debitering, uppbörd, indrivning, redovisning, restitution, avkortning
och avskrivning samt efterkrav av nöjesskatt skall, i den mån särskilda
bestämmelser icke meddelats, vad i gällande författningar rörande
krono- och kommunalutskylder i sådant avseende föreskrivits i tillämpliga
delar gälla.

16 §.

Formulär till deklarationer samt till liggare och redovisning, varom i 7 §
sägs, fastställas av riksräkenskapsverket.

Blanketter enligt nämnda formulär skola tryckas genom blankettkommissionens
försorg och efter rekvisition tillhandahållas uppbördsmyndigheterna
på statsverkets bekostnad.

17 §.

Vad i denna kungörelse stadgas örn anordnare av nöjestillställning skall
äga motsvarande tillämpning å sådan abonnent av nöjestillställning, som
omförmäles i 8 § andra stycket i förordningen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 oktober 1945, från och med vilken
dag kungörelsen den 14 juni 1940 (nr 481) med tillämpningsföreskrifter till
förordningen den 14 juni 1940 (nr 478) örn nöjesskatt skall upphöra att
gälla.

Sistnämnda kungörelse skall dock alltjämt gälla i fråga örn nöjestillställning,
som tagit sin början före den 1 oktober 1945.

457125. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945.