Kungl. Maj:ts proposition nr 336 (Proposition 1945:336 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

Nr 336.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet;
given Stockholms slott den 12 oktober 1945.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 19t5. 1 sami. Nr 336.

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

Förslag

till

Lag

om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Utan Konungens tillstånd må ej någon, där annat icke följer av vad i denna
lag stadgas, genom köp eller byte förvärva jordbruksfastighet, vars värde
överstiger femtusen kronor.

Bestämmande för fastighets natur av jordbruksfastighet och för fastighets
värde är den för fastigheten vid tiden för förvärvet gällande taxeringen. Egendom,
som vid denna taxering behandlats såsom en enhet, anses såsom en
fastighet.

Erfordras tillstånd för förvärv av fastighet, må ej heller del av fastigheten
eller andel däri förvärvas utan tillstånd; dock erfordras icke tillstånd, där
förvärvet avser sådan del av fastighet, som avstyckats för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbruk.

2 §•

Tillstånd skall sökas inom tre månader från det fånget skedde.

Sökes icke tillstånd inom nämnda tid eller avslås ansökningen, vare fånget
ogillt.

Har lagfart meddelats å fång, må den omständigheten att tillstånd ej sökts
eller ansökan därom ej bifallits icke inverka å fångets giltighet.

3 §.

Tillstånd må icke meddelas, örn anledning föreligger till antagande att
fastigheten skulle bliva vanskött i sökandens ägo eller att sökanden med förvärvet
huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra
sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk, eller
att bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten, del av densamma
eller andel däri eller genom bortförande av byggnader, kreatur, inventarier
eller annat som tarvas för fastighetens brukande.

Föreligger ej sådant fall som i första stycket sägs men kan det antagas, att
sökanden vill förvärva fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering eller,

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

vad angår fastighet med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta,
eller äger sökanden redan jordbruksfastighet eller avser ansökningen förvärv
från olika fångesmän av fastigheter, som förut icke utgjort en brukningsenhet,
må ansökningen icke bifallas med mindre sökandens innehav av egendomen
kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet
i orten eller egendomen för sökanden har synnerligt värde utöver det
ekonomiska eller eljest särskilt skäl därtill föreligger.

4 §■

Finnes i fall, som i 3 § andra stycket avses, ansökningen ej böra bifallas
med mindre sökanden förbinder sig att inom viss tid verkställa erforderlig
åtgärd till främjande av jordbruket eller skogsbruket å fastigheten eller att
under viss tid nyttja fastigheten för bestämt ändamål eller underlåta särskild
användning av densamma, och lämnar sökanden skriftlig utfästelse härom,
skall vid meddelande av tillstånd tillika angivas vad sålunda åligger honom
samt utsättas vite för tredska att uppfylla förbindelsen.

Den jordbrukskommission, inom vars verksamhetsområde fastigheten är
belägen, har att hålla uppsikt över att förbindelsen fullgöres samt vid tredska
härutinnan, där så erfordras för vinnande av rättelse, uppdraga åt allmän
åklagare att vid rätten i den ort, där fastigheten ligger, anhängiggöra och utföra
talan örn vitets utdömande ävensom om utsättande av nytt vite. Utan
uppdrag som nu sagts må dylik talan icke anhängiggöras av allmän åklagare.

Utdömt vite tillfaller kronan och må i händelse av bristande tillgång till
dess gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

5 §.

Från sökande av tillstånd vare kronan befriad.

Denna lag äger icke tillämpning beträffande förvärv från konkursbo eller å
exekutiv auktion eller där jämlikt annan författning Konungens tillstånd till
förvärvet skall sökas.

Tillstånd enligt denna lag vare ej erforderligt, såframt förvärvare i samband
med lagfartsansökan, som göres inom tre månader från det fånget
skedde, på sätt Konungen bestämmer visar dels att anledning till antagande
som i 3 § första stycket sägs ej föreligger dels ock att han, där förvärvet
avser fastighet med jordbruk, har för avsikt att själv ägna sig åt detta och
icke är ägare av annan dylik fastighet eller att förvärvet kommer att medföra
lämplig utvidgning av annan honom tillhörig fastighet, vars jordbruk
utgör hans enda eller huvudsakliga förvärvskälla men icke har tillräcklig
bärkraft för att bereda honom och hans familj full bärgning.

6 §•

Är fråga om rätt att förvärva fastighet enligt denna lag ännu ej avgjord,
skall beträffande lagfart anses möta sådant hinder, som avses i 10 § förordningen
den 16 juni 1875 örn lagfart å fång till fast egendom.

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

7 §■

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946 och gäller till och med den
31 december 1948.

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23
mars 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Gjöres, Rubbestad, Ohlin, Danielson, Andrén.

Ghefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga
örn lagstiftning till motverkande av spekulation med jordbruksfastighet samt
anför följande.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 november 1940 tillkallade jag
generaltulldirektören N. R. Wohlin, tillika ordförande, ledamoten i lagberedningen,
häradshövdingen H. E. Anderberg samt lantbrukaren O. S. Tornegård
att i enlighet med av mig till statsrådsprotokollet samma dag angivna
riktlinjer verkställa utredning rörande ackords- och stödlån för jordbrukare
m. m. Utredningsmännen, vilka antagit benämningen 1940 års utredning om
jordbrukets skuldsättning, ha med skrivelse den 7 augusti 1941 överlämnat
betänkande med förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(SOU 1941: 24).

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av lantmäteristvrelsen,
lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna,
hushållningssällskapens förvaltningsutskott, jordbrukskommissionerna,
egnahemsnämnderna i Stockholms län och stad samt i Södermanlands
län, fastighetsbildningssakkunniga ävensom Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
landsbygdens folk (RLF), Småbrukarnas riksförbund och Sveriges
skogsägareförbund.

Under ärendets fortsatta beredning inom jordbruksdepartementet har i
mars 1942 upprättats en promemoria angående vissa åtgärder mot spekulation
med jordbruks- och skogsfastigheter, vid vilken promemoria fogats två
lagutkast.

över promemorian ha efter remiss yttranden avgivits av ett flertal myndigheter
och sammanslutningar.

Under sommaren 1943 ha från egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnderna,
skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna, hushållningssällskapens förvaltningsutskott,
jordbrukskommissionerna, Sveriges lantbruksförbund samt
Riksförbundet landsbygdens folk infordrats yttranden rörande omfattningen

Kungl. Majlis proposition nr 336.

av handeln med jordbruks- och skogsfastigheter i den öppna marknaden under
tiden efter hösten 1941.

I detta sammanhang torde även böra anmärkas, att Svenska landsbygdens
ungdomsförbund i skrivelse i juni 1944 hemställt, bland annat, att Kungl.
Maj:t måtte efter skyndsam utredning framlägga förslag rörande lagstiftning
till förhindrande av att jord- och skogsbruk övergå i den icke jordbrukande
befolkningens ägo.

Vid ärendets slutliga beredning inom jordbruksdepartementet har enligt
särskilt uppdrag häradshövdingen Å. G. V. Braunstein biträtt; och har tillfälle
bereus honom att rådgöra med följande tillkallade sakkunniga, nämligen
ledamoten av riksdagens första kammare, egnahemsdirektören J. Hagman
samt ledamöterna av andra kammaren, andre vice talmannen, lantbrukaren
O. L. Carlström, småbrukaren J. A. Andersson, juris doktorn G. Hedlund
och skogsarbetaren J. S. Jonsson.

Historik.

Frågan om möjligheterna att förhindra, att den brukade jorden undandrages
bondebefolkningens besittning, har sedan länge varit föremål för uppmärksamhet
i vårt land. Yrkanden örn åtgärder mot dylika företeelser framkommo
med särskild styrka under slutet av 1800-talet. Framför allt riktade
man sig härvid mot att de norrländska trävarubolagen i den stora omfattning,
som då skedde, inköpte bondejordbruk. Invändningar framställdes
emellertid även mot enskildas förvärv av jord i spekulationssyfte.

Genom lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och
förening att förvärva fast egendom (den s. k. norrländska förbudslagen)
infördes förbud för bolag och föreningar att förvärva odlad och odlingsbar
mark samt stödskog. Ursprungligen avsåg lagen endast bolag och ekonomiska
föreningar men den utsträcktes sedermera till att gälla alla slag av
föreningar. Lagens tillämpningsområde utgjordes från början av de fyra
nordligaste länen jämte vissa delar av Gävleborgs och Kopparbergs län. Senare
utvidgades giltighetsområdet till andra delar av norra och mellersta
Sverige. Lagen hade icke avseende å enskilda skogsspekulanters förvärv av
fast egendom.

Enligt beslut av Kungl. Maj:t den 30 december 1911 verkställdes genom
särskild utredningsman en undersökning rörande den norrländska förbudslagens
verkningar. Utredningsmannen behandlade i sitt den 16 juni 1913
avgivna betänkande även spörsmålet om lagens utsträckning till att omfatta
jämväl enskilda skogsspekulanters förvärv men han fann sig icke kunna
förorda en sådan utsträckning.

Samtidigt med sistnämnda utredning pågick genom särskilda sakkunniga,
den s. k. jordundersökningen, utredning rörande omfattningen av bolags
jordförvärv i mellersta och södra delarna av riket samt i vad mån berörda
förvärv i olika avseenden kunde anses verka till men för jordbrukets ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

veckling. Denna utredning berörde även enskilda personers större jordinnehav.
Jordundersökningen hemställde i ett den 30 december 1915 avgivet betänkande,
att den norrländska förbudslagen måtte kompletteras med föreskrifter,
genom vilka enskilda skogsspekulanter i likhet med bolag och ekonomiska
föreningar inbegrepes under lagen. Utredningen ledde emellertid
icke till några lagstiftningsåtgärder.

I anledning av den starka stegring av handeln med jordbruksfastigheter
som inträffade under världskriget 1914—18 tillkallades i mars sistnämnda år
särskilda sakkunniga för att utreda frågan angående provisorisk lagstiftning
till stävjande av spekulation i handeln med jordbruksegendom. Dessa sakkunniga
avgåvo den 2 maj 1918 ett betänkande, innefattande bland annat
förslag till lag om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom.
Detta förslag låg till grund för en den 28 juni 1918 utfärdad lag i
ämnet (den s. k. femårslagen).

Enligt huvudstadgandet i femårslagen gällde, att den som genom köp,
skifte eller gåva åtkommit fastighet icke ägde rätt att, innan fem år förflutit
från det lagfart beviljats å hans fång, avhända sig fastigheten utan att
godkännande av överlåtelsen vunnits i angiven ordning. Därest skälig anledning
förekomme till antagande, att överlåtaren förvärvat fastigheten i
huvudsakligt syfte att bereda sig hastig vinst genom avverkning av skog, avyttrande
av gröda, fastighetens uppdelning i smärre lotter eller dylikt, finge
godkännande av överlåtelsen meddelas allenast när det med visshet kunde
antagas, att den nye ägaren komme att väl hävda fastigheten, eller eljest synnerliga
skäl för bifall funnes, överlåtelsen skulle vara ogiltig icke blott i
fall då sökt godkännande av överlåtelsen vägrades utan även örn godkännande
icke söktes inom tre månader från det överlåtelsen skedde.

Femårslagen gällde till en början t. o. m. den 30 juni 1919 och erhöll därefter
med i huvudsak oförändrat innehåll förlängd giltighet på ett år eller
t. o. m. den 30 juni 1920. Statsmakterna beslöto emellertid att lagen skulle
upphävas redan före sistnämnda dag. En särskild lag härom utfärdades den
4 juni 1920.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut överlämnades år 1918 åt den s. k. jordkommissionen
att undersöka omfattningen av bolags jordförvärv och enskilda
personers större jordinnehav särskilt i mellersta och södra delarna av riket
samt i vad mån dessa jordförvärv i olika avseenden kunde anses verka
avsevärt till men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens berättigade
intressen. Såsom ett av resultaten av sitt arbete avgav jordkommissionen
den 15 december 1921 betänkande med förslag till lag med bestämmelser
angående rätt att förvärva och besitta fast egendom. Ett av kapitlen i lagförslaget
innehöll bestämmelser örn tillstånd i vissa fall för svenska medborgare
att besitta fastighet. I huvudsak innehöllo bestämmelserna följande.

Enskild person, som genom köp, byte eller gåva förvärvade jordbruksfastighet,
skulle, bortsett från vissa undantag, inom tre månader från den
i fångeshandlingen utsatta tillträdesdagen, dock sist inom ett år från det förvärvet
skedde, på ett stadigvarande sätt bosätta sig på fastigheten ävensom
under fem år i följd, räknat från tillträdesdagen, vara där bosatt. Ville för -

Kungl. Majlis proposition nr 336.

värvare, utan att iakttaga vad sålunda stadgats, behålla förvärvad fastighet,
finge det icke ske utan tillstånd av länsstyrelsen. Sådant tillstånd skulle icke
beviljas med mindre särskilda omständigheter föranledde därtill. Vissa myndigheter
hade att anmäla hos länsstyrelsen, då anledning funnes att antaga,
att fastighetsägare eftersatte vad som ålåge honom. Funne länsstyrelsen
giltiga skäl föreligga skulle den föranstalta örn att talan mot fastighetsägaren
utfördes vid domstol. Örn domstolen funne, att fastighetsägaren eftersatte vad
som ålåge honom, skulle den förelägga honom antingen, därest han ville
behålla fastigheten och icke redan till länsstyrelsen ingivit ansökan om tillstånd
därtill, att inom tre månader från det föreläggandet vunnit laga kraft
ingiva sådan ansökan, eller ock att avyttra fastigheten. När ett år förflutit efter
det föreläggandet vunnit laga kraft, skulle överexekutor till prövning företaga
frågan om fastighetens försäljning. Befunnes då, att fastighetsägaren
icke^ inom den i föreläggandet utsatta tiden ingivit ansökan örn tillstånd att
behålla fastigheten eller, därest så skett, att ansökningen avslagits, skulle
överexekutor förordna, att fastigheten skulle säljas å offentlig auktion.

Det förslag som sålunda framlagts av jordkommissionen blev så gott som
enhälligt avstyrkt av de myndigheter och sammanslutningar, vilka avgåvo
yttrande över detsamma, och blev icke av Kungl. Majit förelagt riksdagen.

Gällande inskränkningar i rätten att förvärva och förvalta
fast egendom m. m.

I stället för den norrländska förbudslagen gäller numera lagen den 18 juni
1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom (den s. k. bolagsförbudslagen). I motsats till den norrländska
förbudslagen gäller denna lag riket i dess helhet. Lagen innebär i huvudsak
följande.

Bolag, förening och stiftelse må icke i andra än de i lagen särskilt angivna
fall förvärva fast egendom på landet eller i stad utanför det till bebyggande
planlagda området. Sålunda må bolag, förening eller stiftelse förvärva fast
egendom, som i särskild ordning prövats äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden
eller huvudsakligen vara avsedd till tomt, upplagsplats, idrottsplats
eller dylikt eller att nyttjas till stenbrott, grustag m. m. Vidare äger Kungl.
Majit giva bolag, förening eller stiftelse tillstånd i särskilda fall att förvärva
fast egendom av annan beskaffenhet än nyss sagts. Vissa förvärv äro undantagna
från lagens tillämpning, likaså vissa bolag, föreningar och stiftelser.

Samtidigt med sistnämnda lag utfärdades lag om bulvanförhållande i fråga
örn fast egendom (den s. k. bulvanlagen). Denna lag har till syfte att förhindra,
att i lag stadgat förbud att förvärva eller behålla fast egendom kringgås
därigenom, att den som har fång till viss egendom är bulvan för någon,
mot vilken dylikt förbud är gällande. Bulvanlagen innehåller stadganden av
följande innebörd.

Befinnes att i lag stadgat förbud att utan tillstånd eller särskilt godkännande
förvärva eller behålla fast egendom kringgås därigenom, att den som
har fång till viss egendom är bulvan för någon, mot vilken förbud är i fråga
om egendomen gällande, i det att egendomen huvudsakligen innehaves för

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

dennes räkning, skall domstol på talan av allmän åklagare förordna, att
sedan sex månader förflutit efter det domstolens beslut vunnit laga kraft,
överexekutor skall pröva, huruvida egendomen skall säljas å offentlig auktion.
Förordnande örn försäljning skall av överexekutor meddelas, när det ej
framgår av lagfartsprotokollet, att egendomen avyttrats. Visar det sig sedermera,
att avtal varigenom egendomen avyttrats icke blivit beståndande, har
överexekutor att ånyo pröva, huruvida förordnande om försäljning skall meddelas.

Särskilda förvärvsförbud äro upptagna i lagen den 30 maj 1916 om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag samt i förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande
trosbekännare och deras religionsövning.

I fråga om vissa brukningsdelar gälla fr. o. m. ingången av år 1944 enligt
lagen den 22 december 1943 angående ändring i vissa delar av lagen den 14
juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom särskilda bestämmelser med
avseende å utarrendering. Dessa bestämmelser (de s. k. sociala arrendebestämmelserna)
avse brukningsdel, som omfattar högst femtio hektar odlad jord,
såvida densamma tillhör bolag, förening eller stiftelse, eller utgöres av gård,
torp eller annan jordbrukslägenhet, som lyder under huvudgård och tillhör
enskild person eller fideikommiss, eller äges av enskild person, vilken icke
är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med
densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att
bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket.

Arrendator till brukningsdel som nyss sagts äger vid utgången av arrende,
som gäller för viss tid, i allmänhet rätt till nytt arrende för en tid av fem
år. Sådan rätt skall ånyo tillkomma arrendatorn vid utgången av vart femte
år (optionsrätt). Örn arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt
arrendeavtalet, eller om jordägaren avser, att han själv, hans make eller avkomling
eller ock hans adoptivbarn eller dess avkomling skall bruka fastigheten,
eller örn det på grund av särskilda förhållanden måste anses för
jordägaren medföra påtagligt men, att arrendatorn kvarsitter å fastigheten,
skall rätten till nytt arrende förfalla, så framt jordägaren senast ett år före
arrendetidens utgång på sätt örn uppsägning är stadgat lämnar meddelande
därom med uppgift tillika att arrendatorn, därest han icke åtnöjes med att
avflytta, har att inom en månad instämma talan örn bibehållande av rätten
till nytt arrende. Sker försäljning av utarrenderad fastighet, som här avses,
eller del därav, äger arrendatorn, så framt han är förvarad vid sin rätt till
nytt arrende, åtnjuta förköpsrätt.

Bestämmelserna örn förköpsrätt äro intagna i en särskild, den 22 december
1943 utfärdad lag. I denna lag stadgas att örn arrenderätt är förenad
med förköpsrätt, arrendatorn skall äga när försäljning sker av fastighet, som
sammanhänger med det arrenderade området eller vars odlade jord till .större
delen ingår i arrendet, lösa till sig fastigheten till det pris som köparen utfäst.
Förköpsrätt må dock ej utövas, där köparen är säljarens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling eller ock säljarens syskon, ej heller där

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

fastigheten säljes tillsammans med huvudgård varunder den lyder eller där
viss lott i fastigheten säljes till någon som förut var delägare i densamma.
Sker försäljning i den ordning utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt ej
utövas.

I syfte att förhindra vanhävd av jordbruksfastighet ha sedan år 1909 gällt
särskilda lagar angående uppsikt å vissa jordbruk. Dessa lagar ha intill den 30
juni 1942 haft endast begränsad räckvidd och varit knutna till de sociala
bestämmelserna i arrendelagstiftningen. Den 30 juni 1942 utfärdades emellertid
en mera generell lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk, vilken lag
betingades av den pågående kristiden och de därmed sammanhängande försörjningssvårigheterna
samt endast äger giltighet t. o. m. den 30 juni 1947.
Enligt denna lag skall, örn å brukningsdel finnes odlad jord till en vidd överstigande
ett hektar, uppsikt hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas,
vare sig därigenom att jorden så vanskötes, att dess avkastningsförmåga äventyras,
eller därigenom att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll.
Till vanhävd skall ej hänföras nedläggande av jordbruk å äga, örn med
hänsyn till dennas naturliga beskaffenhet eller belägenhet eller annan omständighet
det måste anses olämpligt att där driva jordbruk. Ej heller skall
den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan underhåll anses
såsom vanhävd, om byggnaden till följd av förändringar i driften av jordbruket
eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som medför
väsentliga fördelar för jordbruksdriften, eller ock av annan dylik anledning
blivit obehövlig.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 maj 1944 tillkallade jag särskilda
utredningsmän att verkställa utredning rörande ny lagstiftning örn uppsikt
å jordbruk. Därvid skulle övervägas, örn icke en ny uppsiktslag borde få
en mera generell giltighet än den närmast före år 1942 gällande lagen i ämnet.
Vidare skulle övervägas, om icke en viss ändring av vanhävdsbegreppet
borde komma till stånd. Utredningen är ännu icke avslutad.

Bland lagar, som kunna tjäna till hinder mot ett spekulativt utnyttjande
av jordegendom, bör även uppmärksammas lagen den 18 juni 1926 om delning
av jord å landet.

I syfte att motverka spekulation med skogsegendom infördes genom lag
den 17 juni 1938 vissa nya bestämmelser i 5 § skogsvårdslagen den 15 juni
1923. Enligt dessa gäller i fråga om fastighet, som genom köp, byte eller gåva
övergår till ny ägare, vilken icke med den föregående ägaren är gift eller i
den skyldskap att efter lag kan följa rätt till arv efter denne, att intill dess
fem år förflutit från det lagfart sökts, avverkning av äldre skog icke må
utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen ske i andra fall än för husbehov eller
då den föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en god skogsvårds fordringar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

Förslag av 1940 års utredning om jordbrukets skuldsättning.
Utredningens lagförslag.

Det av 1940 års utredning om jordbrukets skuldsättning framlagda förslaget
till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet innebär
i huvudsak följande.

En var, som genom frivilligt köpeavtal vill förvärva jordbruksfastighet,
skall söka tillstånd till förvärvet på sätt i lagförslaget närmare angives. Tillstånd
skall sökas sist inom tre månader sedan fånget skedde. Därest tillstånd
icke sökes inom föreskriven tid eller ansökningen avslås, skall fånget vara
ogiltigt. Länsstyrelsen skall vara tillståndsprövande myndighet. Lagen skall
icke äga tillämpning å fastighet, vars taxeringsvärde understiger 10 000 kronor.
Från sökande av tillstånd skall kronan samt kommun vara befriade.
Skall tillstånd sökas enligt annan författning, skall lagen ej vara tillämplig.
Såsom en fastighet skall vid lagens tillämpning anses egendom, som enligt
vad därom är stadgat skall åsättas särskilt taxeringsvärde. I fall då tillstånd
erfordras för förvärv av fastighet må ej heller del av fastigheten förvärvas
utan att tillstånd erhålles.

Rörande villkoren för erhållande av tillstånd har i lagförslaget upptagits
följande. Tillhör sökanden den jordbruksidkande befolkningen skall i regel
tillstånd meddelas. För den händelse sökanden icke tillhör den jordbruksidkande
befolkningen, skall närmare undersökning ske rörande syftet med förvärvet
och därmed sammanhängande omständigheter. Finnes härvid anledning
antaga, att sökanden med förvärvet av fastigheten huvudsakligen åsyftar
att bereda sig hastig vinst genom försäljning av fastigheten, genom avverkning
av skog, genom avyttring av husdjur, redskap, byggnader eller annan
egendom som erfordras för jordbruksdriften eller genom annan jämförlig åtgärd
skall ansökningen avslås. Likaledes skall ansökningen avslås om sökanden
tillhör den jordbruksidkande befolkningen och det är uppenbart att syftet
med förvärvet är sådant som nu nämnts. Visar undersökningen att sökande,
som icke tillhör den jordbruksidkande befolkningen, vill förvärva fastigheten
huvudsakligen för att nyttja åbyggnaderna för ändamål, som ej äger
samband med jordbruket, eller för att erhålla ränta å kapital, som nedlägges
i fastigheten, eller eljest i annat syfte än att själv driva jordbruket, må tillstånd
meddelas örn särskilda omständigheter föranleda därtill. Såsom sådan
omständighet skall anses, att sökandens innehav av fastigheten kan väntas
medföra nytta för jordbruket eller eljest för näringslivet i orten eller att fastigheten
för sökanden har ett särskilt värde utöver det ekonomiska. Finnes i
fall, som nu senast avses, bifall till ansökningen böra bero därav, att sökanden
vidtager viss åtgärd till främjande av jordbruket eller skogsbruket, nyttjar
fastigheten för visst ändamål eller underlåter viss användning, skall länsstyrelsen
meddela villkorligt tillstånd och däri utsätta vad i sådant hänseende
skall åligga köparen. Länsstyrelsen skall även utsätta vile för tredska att

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

efterkomma vad som sålunda stadgats. Dylikt vite må dock icke i händelse
av bristande tillgång förvandlas till frihetsstraff. Vid villkorligt tillstånd skall
jordbrukskommissionen hålla uppsikt över att köparen fullgör vad honom
ålagts.

Då lagfart sökes å fastighet, till vars förvärvande tillstånd fordras, skall
bevis örn tillståndet företes. Underlåtes detta och är frågan örn rätten att förvärva
fastigheten ännu icke avgjord, skall inskrivningsdomaren förelägga sökanden,
vid äventyr att ansökningen eljest avslås, att inom viss tid inkomma
med beviset.

Lagen är avsedd att gälla under tre år.

Utredningens motivering.

Utredningen har framhållit, att sedan förra århundradets sista årtionden
vissa förskjutningar ägt rum beträffande äganderätten till landets jordbruksfastigheter
och att under särskilda mera begränsade tidsperioder företeelser
av kriskaraktär visat påtagliga verkningar. Vid bedömande av den för närvarande
rådande situationen har utredningen funnit lämpligt betrakta det förevarande
spörsmålet angående behovet av åtgärder mot jordbruksfastigheters
övergång i icke jordbrukande personers ägo som såväl ett långtidsproblem
som ett av den nuvarande kristiden skapat problem av betydelse sannolikt
endast för den närmaste framtiden. Rörande det föreliggande spörsmålet, sett
ur förstberörda synvinkel, har utredningen anfört följande.

Beträffande trävarubolagens jordinnehav i Norrland har en viss stabilisering
redan åstadkommits, dock först sedan betydande arealer av inägojord
och skogsmark, som förut tillhört bondebefolkningen, övergått i bolagens ägo.
Det är ett känt förhållande, att bolagen i stort sett visat ringa benägenhet att
avhända sig mark som de en gång förvärvat. Vissa fortgående förändringar
kunna dock påvisas i fråga om jordbesittningen även i de trakter, där bolagen
dominera. Sedan åtskilliga år pågå nämligen försäljningar från bolagens
jorddomäner av sådan jord, främst inägojord, som bolagen icke finna fördelaktigt
att behålla. Dessa försäljningar omfatta i regel endast mindre arealer
men de medföra dock att gammal bondejord i viss utsträckning återgår till
den jordbruksidkande befolkningen.

När fastigheter med avsevärda skogstillgångar gå i handel, ha köpare ur
jordbruksbefolkningens krets vanligen att räkna med konkurrens från skogsspekulanler,
varmed här avses spekulanter vilka ämna på kortast möjliga tid
realisera det värde som föregående ägare hopbragt genom att spara skogen.
Då skogsspekulanterna i regel förfoga över mera eget kapital eller eljest
bättre ekonomiska resurser än jordbrukarna, avgå de i denna konkurrens
ofta med segern. Enligt en år 1938 genomförd ändring i skogsvårdslagen kan
en viss hushållning framtvingas beträffande äldre skog, sedan en fastighet
övergått till ny ägare. Detta stadgande torde, såsom avsikten med detsamma
jämväl varit, samtidigt utgöra en hämsko på spekulationen i skogsegendomar.
Förhållandena synas dock allt fortfarande vara sådana, att personer, vilkas
egentliga intresse går ut på att äga tillgång till skogsprodukter, i stor omfattning
uppträda som köpare till fastigheter, varå skog finnes.

En även under normala tider påvisad företeelse är att personer, som själva
icke äro eller vilja bliva verkliga jordbrukare, förvärva jordbruksfastigheter

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

huvudsakligen för att erhålla en säkrare placering av sina kapitaltillgångar.
En annan typ av förvärv, som till sina verkningar å bondebefolkningens förhållanden
i viss mån är likartad med placeringsköpen, utgöres av stadsbornas
inköp av jordbruksfastigheter till sommarbostäder. Utan att ingå på ett
bedömande av de fördelar sådana förvärv kunna innebära för köparna och
utan att fälla något allmänt omdöme om förvärvens för- och nackdelar för
samhället i dess helhet, vill utredningen likväl framhålla, att dessa båda slag
av fastighetsförvärv flerstädes skapa ganska bekymmersamma problem för
landsbygdens folk; ett förhållande som även understrykes i två till utredningen
överlämnade framställningar, den ena från Riksförbundet landsbygdens
folk och den andra från Stockholms läns och stads distrikt av Svenska
landsbygdens ungdomsförbund. I framställningarna har uppgivits, att dessa
förvärv från kapitalstarka köpares sida i en vid räjong kring storstäderna och
även på andra orter medfört en stegring i jordvärdena, som icke motsvarats
av någon förbättring i jordbrukens bärighet. Följden av denna stegring har
blivit, att landsbygdens egen ungdom, då den önskat ägna sig åt jordbruk,
icke kunnat förvärva lämpliga gårdar på skäliga villkor utan nödgats insätta
ett alltför stort kapital i jordbruket, med ökad skuldsättning eller annan belastning
som resultat.

De hittills berörda företeelserna äro icke av egentlig kriskaraktär, även om
kristiden i olika avseenden inverkat på dem och deras betydelse för jordbruksnäringen
synes ha ökat under krisen. Dessa företeelser utgöra det centrala
i det långtidsproblem, varom förut talats och som alltjämt torde förbliva
aktuellt, även örn den nuvarande kristiden skulle efterträdas av mera normala
förhållanden.

För att bilda sig en uppfattning om fastighets spekulationen
under början av innevarande kristid har utredningen ut
sänt frågeformulär till skogsvårdsstyrelserna, hushållningssällskapens förvaltningsutskott,
egnahemsnämnderna och jordbrukskommissionerna ävensom till
vissa enskilda sammanslutningar rörande handeln med jordbruks- och skogsfastigheter
i den öppna marknaden under tiden efter hösten 1939. En sammanfattning
av de å rundfrågan inkomna svaren har såsom bilaga fogats
till utredningens betänkande (s. 42—56). På utredningens begäran har vidare
länsstyrelsen i Jönköpings län i maj 1941 verkställt en särskild undersökning
rörande vissa försäljningar av jordbruksfastigheter inom Södra
Unnaryds socken till inom socknen icke bosatta personer. Resultatet av denna
undersökning har intagits i en till betänkandet fogad bilaga (s. 57—59).
Utredningen har själv rörande berörda handel med jordbruks- och skogsfastigheter
anfört följande.

Av den verkställda undersökningen framgår, att antalet avslutade köp av
jordbruksfastigheter i stort sett icke ökat under krisen. Från vissa trakter,
exempelvis från Värmland samt områdena kring Stockholm och Göteborg,
har dock uppgivits att handeln med jordbruksfastigheter varit väsentligt livligare
än vanligt. Svaren utvisa också, att en för den allmänna tendensen avgörande
faktor varit jordägarnas avvaktande hållning och obenägenhet att
sälja. Däremot synes efterfrågan på jordbruksfastigheter lia stegrats. Priserna
på sådana fastigheter lia under de senaste åren varit i stigande och
denna tendens Ilar fortsatt under krisen. Följden har blivit, att saluvärdena
numera i allmänhet ligga avsevärt högre än de år 1938 åsätta taxeringsvärdena.

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

Undersökningen har också givit åtskilliga upplysningar rörande konkurrensen
mellan jordbrukare samt utomstående spekulanter vid förvärv av
jordbruksegendomar. Liksom ovissheten örn krisens fortsatta utveckling hos
jordägarna medfört en obenägenhet att sälja, har det rådande läget verkat
dämpande på yrkesjordbrukarnas lust att förvärva nya jordbruk. Jordbrukarnas
återhållsamhet, när det gällt nyförvärv, bär satts i samband med
krisförhållandena, såsom militärinkallelserna och den därav följande bristen
på arbetskraft samt höga priser på jordbruksinventarier, byggnadsmaterial
och annat.

Den jordbruksidkande befolkningens visade obenägenhet att förvärva jordbruksfastigheter
har icke haft någon motsvarighet i fråga om andra kategorier
av köpare; den ökade efterfrågan på egendomar på landet synes just
ha härrört från dessa senare. Det har till och med från några håll sagts, att
en påfallande stor del av alla köpare hört till spekulanternas kategori. Det
har framhållits, att förskjutningen mellan de olika grupperna av köpare
borde ses i belysning av det förhållandet att en yrkesjordbrukare måste
fästa det största avseende vid jordbrukets bärighet och utsikterna att förränta
och amortera den skuldbörda som en nytillträdande bonde regelmässigt
åsamkar sig, under det att för spekulanterna andra intressen vore de
dominerande samt jordbruket och förräntningsmöjligheterna av underordnad
betydelse.

Av de till utredningen inkomna svaren kan inhämtas, att de utomstående
spekulanternas efterfrågan varit särskilt inriktad på skogsegendomar och
detta gäller för övrigt jämväl den grupp av köpare, för vilken huvudsyftet
varit alt erhålla en säkrare kapitalplacering. Det har i allmänhet kunnat
konstateras, att handeln med skogsfastigheter ökats och att prisstegringen
varit mera markerad i fråga örn dessa fastigheter än beträffande jordbruksfastigheter
med små eller inga skogstillgångar.

Från olika trakter ha uppgifter lämnats örn vissa för den nuvarande krisen
typiska förvärv av fastigheter på landsbygden. Sålunda ha stadsbor köpt
sådana egendomar för att använda dem som evakueringsbostäder. I andra
fall ha förmögna personer skaffat sig egendomar för att äga tillgång till lantbruksprodukter
och bränsle.

Med utgångspunkt från det anförda har utredningen rörande behovet
av en lagstiftning på ifrågavarande område yttrat följande.

Söker man i anslutning till det nu anförda vinna en överblick av intressemotsättningarna
mellan å ena sidan jordbruket och dess utövare samt å den
andra övriga näringar och befolkningsgrupper bör man betrakta det förevarande
samhällsproblemet som såväl ett problem på längre sikt som ett av
den nuvarande kristiden aktualiserat spörsmål. Förekommande missförhållanden
av skilda slag kunna var för sig och tillsammans utgöra anledning
till ingripanden från lagstiftarens sida. Det grundläggande och väsentliga är
samhällets intresse att bondebefolkningen bevaras och stärkes samt att jordbruksnäringen
vidmakthålles och utvecklas.

På den tid behovet av åtgärder till motverkande av bondeklassens försvagande
aktualiserades av sågverksbolagens jordförvärv, lade statsmakterna
den största vikten vid att själva grundvalen för böndernas ställning som
jordägare icke finge alltför mycket kringskäras. Denna sida av utvecklingen
förtjänar alltjämt den största uppmärksamhet. De förvärv av jordbruksfastigheter,
som i våra dagar göras av personer, vilka önska placera kapital,
påminna örn trävarubolagens förvärv därutinnan, att dessa kapitalplacerare

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

äro inställda på afl behålla de inköpta fastigheterna. Varje nytt förvärv är
därför till avbräck för bondebefolkningen och ett ingrepp i dess jordinnehav.
Visserligen bibehållas brukningsdelarna i stort sett, men de komma framdeles
ofta att skötas av arrendatorer eller förvaltare med därav följande olägenheter.
Då de självägande böndernas antal minskas och arrendatorernas
antal undergår en motsvarande ökning, försvagas bondeklassens ställning
och betydelse i samhället. Jordbrukets framtida utveckling torde också bliva
lidande på dessa förändringar i jordbesittningen, enär en arrendator i allmänhet
icke hyser samma intresse sorn en självägande bonde för att förbättra
fastigheten. Det har visat sig, att de nu berörda köparna icke sällan föredraga
skogsegendomar framför rena jordbruksfastigheter, tydligen därför att
skogen ur skilda synpunkter är ett lämpligare placeringsobjekt än den odlade
jorden. En särskild fara ligger däri, att dessa ägare ej sällan visa benägenhet
att bryta det naturliga samband, som i flera trakter finnes och
måste finnas mellan skogsbruk och jordbruk. I fall då skogen är det för
köparen väsentliga, betraktar han gärna jordbruket som en börda och behandlar
detsamma därefter, .lorden utarrenderas ofta för sig, under det att
den nye ägaren själv förbehåller sig skogen och dess avkastning, varför jordbruket
icke längre erhåller stöd av skogsbruket. I stort sett torde dock vanhävd,
rovdrift eller annan allvarlig misskötsel beträffande jord och skog icke
vara oftare förekommande, då fråga är örn denna kategori av jordägare. Det
ligger i deras eget intresse, att fastigheternas värde såsom placeringsobjekt
icke förringas. Möjligen kan det sägas, att ägarna emellanåt mera tillgodose
personliga önskemål än fastighetens behov, när kapital investeras i bostadsbyggnader,
trädgårdsanläggningar och dylikt. Vidtagna anordningar kunna
därför innebära en belastning på fastigheten såsom produktionsfaktor och
försvåra dess övergång i en verklig jordbrukares hand.

De köpare, som skaffa sig jordbruksfastigheter huvudsakligen för att använda
dem som sommarbostäder eller för evakueringsändamål eller för
andra härmed jämförliga syften, göra också sina förvärv på längre sikt, i
det att de merendels ämna behålla fastigheterna för avsevärd tid. Verkningarna
av deras förvärv äro därför i förevarande avseende att likställa med
kapitalplacerarnas. Ofta äro dessa köpare främst intresserade för åbvggnaderna
samt fastigheternas värden ur rekreationssynpunkt. Det torde ej sällan
ha inträffat, att jordbruket nedlagts helt och hållet, i synnerhet när förvärvet
avsett en fastighet med ringa areal av odlad jord, enär avkastningen
av jordbruket icke ansetts motsvara*det besvär, som jordbrukets bibehållande
skulle vålla den nye ägaren. I fall då jordbruket upprätthållits torde det
mången gång ha drivits på ett sätt som lämnat rum för anmärkningar, även
örn skäl icke funnits att tala örn vanhävd.

Med avseende å många förvärv av jordbruksfastigheter från icke jordbrukande
personers sida gäller, att de icke endast minska bondeklassens jordinnehav
utan medföra ogynnsamma verkningar även i andra avseenden. Utredningen
syftar härvid på sådana personer, som äro fastighetsspekulanter i
egentlig mening. En för såväl orten som landet i dess helhet skadlig rovdrift
och förstöring av brukningsdelarnas framtida produktionsförmåga har
ofta ägt rum från sådana tillfälliga jordägares sida. Vad skogsspekulan lernas
förvärv av jordbruksfastigheter angår, har man vanligen i främsta rummet
fäst sig just vid denna sida av saken, nämligen alf jordens skötsel brukat
bliva försummad under den tid en skogsspekulant innehaft fastigheten för
skogens exploaterande. Skogsspckulanten låter icke, såsom den för jordbruket
intresserade ägaren, vinsten från avverkningarna komma jordbruket
till godo, så alt skogen blir ett stöd för den odlade jordens brukande. Man
får ej heller förbise andra skadliga verkningar av skogsspekulanternas verk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

samhet. Från skogsspekulanterna återgår jorden visserligen vanligen till
bondebefolkningen och det antal jordbruksfastigheter, som vid varje tidpunkt
befinner sig i enskilda skogsspekulanters ägo, torde icke utgöra någon större
del av landets samtliga jordbruksfastigheter. Emellertid innebär själva skogsavverkningsverksamheten,
sådan den bedrives av spekulanterna, ett skingrande
av det värde, som sparade skogstillgångar utgöra, och ett tillgodoseende
av enskild vinningslystnad på bekostnad av ortens och landets intressen.
För det uthålliga skogsbruk, som är till mest gagn för landet, har skogsspekulanten
icke något verkligt intresse. De kapitaluttag, som skogsspekulanterna
göra ur landets skogsegendomar, leda i regel till att skogsbygderna
bliva fattigare, enär kapitalet dragés till andra orter. När nytt kapital sedan
skall tillföras dessa bygder måste det ske i form av lån, och pä jordens framtida
ägare ankommer det att återställa de värden, som blivit skingrade.

Beträffande spekulanter i allmänhet och andra köpare, som icke äro yrkesjordbrukare,
kan man säga att deras möjligheter att tränga sig fram bero på
deras bättre resurser i fråga om kapital. Det vapen, som de använda sig av
i konkurrensen med yrkesjordbrukama, är överbetalning. De bjuda köpeskillingar,
som överstiga vad andra köpare anse motsvara fastigheternas normala
avkastning. Konkurrensen från denna köpstarka publik måste således
i stort sett leda till en förhöjning av saluvärdena på jordbruksfastigheter.
När saluvärdena på detta sätt avlägsna sig från de värden, som motsvara
avkastningen, ökas också jordbrukets improduktiva skuldsättning. Ehuru de
kapitalstarka köparna icke själva bruka belasta de av dem förvärvade fastigheterna
med lån, medför dock deras verksamhet en höjning av den genomsnittliga
belåningen. När en jordbruksfastighet från en sådan köpare återgår
i en yrkesjordbrukares ägo, kommer nämligen en ökad skuldbelastning vanligen
till stånd.

Om man särskilt ägnar uppmärksamhet åt den nu rådande kristiden, torde
det visserligen icke kunna konstateras, att någon spekulationsvirvel av samma
styrka och omfattning som under krisen 1914—19 hittills uppkommit.
Egendomsjobbarna, som köpa och sälja fastigheter för den tillfälliga vinstens
skull, torde icke ha varit talrika under de senare åren och någon påtaglig
ökning av deras verksamhet under tiden efter hösten 1939 har icke kunnat
påvisas. Förändringarna i priserna och penningvärdet ha knappast varit sådana,
att de starkare gynnat spekulationsaffärer på kort sikt. Däremot synas
andra kategorier av icke jordbrukande personer alltmera göra sig gällande på
fastighetsmarknaden. De nu uppträdandé utomstående köparna utgöras, såsom
redan framhållits, mestadels av personer, som köpa jordbruksfastigheter
på ganska lång sikt. Fast egendom på landet bedömes såsom ett lämpligt placeringsobjekt,
där den låga räntabiliteten uppväges av den större säkerheten.
Även andra motiv än säkerställande av kapital verka säkerligen i samma
riktning. På det hela taget synes det vara en allmän uppfattning bland de
kapitalägande att det i nuvarande oroliga tider ligger en viss trygghet i att
äga fast egendom på landsbygden. Det synes också vara anledning att antaga,
att dessa köp av jordbruksfastigheter från kapitalisters sida komma att
fortgå så länge ovissheten om den framtida utvecklingen består. Samtidigt
kan konstateras, att de ekonomiska förhållandena inom jordbruket icke äro
sådana, att bondebefolkningen utan samhällets stöd kan motstå det växande
trycket från främmande kapital. Sannolikt göra såväl säljare som köpare
jämförelser med läget under tiden för förra världskriget och räkna även med
möjligheten av en liknande utveckling som då. Huru framtiden i verkligheten
kommer att gestalta sig är givetvis icke möjligt att förutsäga. Det nuvarande
läget måste emellertid betecknas som labilt. Man måste räkna med att snabba
förändringar i de ekonomiska förhållandena kunna inträffa. Att det även

Kunni. Maj.ts proposition nr 336.

föreligger fara för alt spekulationen snabbt griper omkring sig torde icke
kunna förnekas. Vad särskilt angår förhållandena inom jordbruksnäringen
finnes risk för att de nuvarande svårigheterna ytterligare ökas och att nya
tillkomma. Att spekulations- och placeringsköpen i sin mån medverka till
svårigheterna har tidigare berörts. Även om desamma ännu icke kunna sägas
ha skapat allvarliga missförhållanden, synas statsmakterna icke kunna
underlåta att vidtaga åtgärder mot dem. Med hänsyn till försörjningsläget är
det nämligen av vikt, att alla osunda tendenser inom jordbruksnäringen i tid
motarbetas. Det är icke försvarligt att vänta med samhällsingripanden intill
dess att avsevärda skadeverkningar redan uppstått. Den lagstiftning, som
tidigare genomförts mot osund jordspekulation, har utmärkts därav, att den
kommit för sent. Erfarenheten har också visat, huru svårt det är att komma
till rätta med sådana missförhållanden som rubbningar i äganderättsförhållandena
åstadkommit. Samhället bör beredas möjlighet att övervaka och
i den mån så erfordras inskrida mot överflyttning av jord från en befolkningsgrupp
till en annan.

På de sålunda anförda skälen har utredningen kommit till den uppfattningen,
att jordbruksbefolkningen genom särskild lagstiftning borde beredas
skydd mot den från främmande kapitalintressen härrörande konkurrensen
örn jordbruksfastigheterna.

Vid övervägande av olika möjligheter att finna ett medel i syfte
att förhindra övergång av jordbruks- och skogsfastigheter
till den icke j or dbruksidkande befolkningen har utredningen
ifrågasatt skärpt lagstiftning beträffande jorddelning, vanhävd och
skogsvård. Utredningen har härom anfört i huvudsak följande.

En efter jordbrukets behov lämpad fastighetsindelning kan medverka till
begränsning av handeln med jordbruksfastigheter. Därest bondejordbruken
erhålla en väl avvägd tilldelning av olika ägoslag samt givas sådan storlek,
att brukaren och hans familj kunna finna full bärgning och sysselsättning
å fastigheten, skapas förutsättningar för ett tillfredsställande resultat av
jordbruksdriften och benägenheten hos jordbrukaren att avyttra sin jord
torde därmed i viss mån minskas. Därest genom en revision av den nu gällande
jorddelningslagstiftningen korrektiv skapades mot sådana rubbningar
i fastighetsindelningen på landet, vilka medföra ett för jordbruket skadligt
avskiljande av skogsmark från den odlade jorden eller ett söndersplittrande
av brukningsdelar, vilka lämpligen böra förbliva slutna enheter, skulle sannolikt
åtskilliga utomstående köpares och särskilt skogsspekulanters benägenhet
att förvärva jordbruksegendomar något minskas. Emellertid torde det
vara uppenbart, att jorddelningslagstiftningen, huru densamma än utformas,
icke kan lösa hela spörsmålet örn bondejordens skyddande mot dessa köpares
förvärv av jordbruksfastigheter. Många av de personer, som nu uppträda på
fastighetsmarknaden, torde nämligen vara intresserade av att förvärva och
i ostyckat skick behålla vanliga bondejordbruk, och de synas även vara i
stånd att finna villiga säljare. Därtill kommer, att ändringar i jorddelningslagstiftningen
först efter längre tids förlopp kunna medföra verkningar i berörda
avseende, varför i varje fall när det gäller en krissituation som den nu
rådande andra medel måste tillgripas.

Lagbestämmelser mot rovdrift och annan misskötsel av jordbruk kunna
jämväl bidraga till att bevara jorden i de skötsamma jordbrukarnas ägo. Örn
jordägarna tvingas att i främsta rummet taga hänsyn till vad jordbrukets

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 33S. ^

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

bästa kräver, minskas möjligheterna att vid jordbruksfastigheternas utnyttjande
tillgodose åtskilliga rent personliga syften och önskemål, vilka ofta äro
av avgörande betydelse för spekulanternas jordförvärv. Genom särskilda
strängare föreskrifter om uppsikt över sådana jordägare, som icke tillhöra
yrkesjordbrukarnas kategori, kan man förstärka vanhävdslagstiftningens
effekt i fråga om spekulationens stävjande och lagen den 27 juni 1927 angående
uppsikt å vissa jordbruk har måhända haft vissa verkningar i denna
riktning. Det verkliga positiva intresset för jordens rationella brukande kan
emellertid icke åvägabringas genom lagstiftning mot vanhävd. Det ligger nämligen
i sakens egen natur att beträffande jordbruken i allmänhet endast de
svåraste fallen av misskötsel kunna nås av en sådan lag. En vanhävdslagstiftning
skulle icke heller undanröja samtliga för samhället skadliga verkningar
av dessa förvärv, enär det här ej endast gäller jordens rätta brukande
utan jämväl det i det föregående berörda spörsmålet om jordbruksfastigheternas
bevarande i den jordbruksidkande befolkningens händer. Utredningen,
som saknar anledning att ingå på den numera under utredning i annat sammanhang
upptagna frågan örn lämpliga åtgärder mot förekommande vanhävd,
finner det därför tydligt att spörsmålet om motverkande av fastighetshandelns
skadliga inverkan på jordbrukarnas förhållanden och särskilt
örn spekulationens bekämpande för sin lösning kräver författningsbestämmelser,
vilka falla utanför ramen för en vanhävdslagstiftning. Vad nu sagts
örn vanhävdslagar torde i huvudsak gälla jämväl i fråga om skogsvårdslagstiftningen.
Även örn denna sistnämnda med den genom lagen den 17 juni
1938 genomförda skärpningen medfört goda verkningar i här omhandlade
avseende, särskilt då fråga varit om köp som gjorts av egentliga skogsspekulanter,
bör å andra sidan uppmärksammas att ej heller denna lagstiftning
lägger hinder i vägen för jordbruksfastigheters övergång till personer, vilka
icke tillhöra den jordbruksidkande befolkningen, och sålunda ej heller tillgodoser
ett av de huvudsyften, varom i förevarande utredning är fråga. Därtill
kommer att samma lagstiftning, även efter den nyssnämnda skärpningen,
enligt vad de senaste årens erfarenheter visat icke kunnat förebygga talrika
fall av fastighetsförvärv, där köparna berett sig hastiga realisationsvinster
genom skogens avverkning samt låtit inägojorden mer eller mindre förfalla.
Varken genom skärpningar i skogsvårdslagstiftningen eller genom en vanhävdslagstiftning
kan man följaktligen tillgodose de samhällsintressen, som
det här gäller.

Med hänsyn till det anförda har utredningen kommit till den slutsatsen, att
örn samhället skulle kunna effektivt ingripa mot jordbruksfastigheters övergång
till olämpliga jordägare, en särskild lagstiftning som toge direkt sikte
på de här åsyftade fastighetsförvärven icke kunde undvaras.

Utredningen har därefter upptagit till övervägande frågan, om icke en sådan
lagstiftning kunde utformas efter de linjer, som uppdragits i tidigare
lagstiftningar och förslag till sådana på ifrågavarande område, men därvid
funnit sig icke kunna förorda en dylik lösning. Utredningen har härom anfört.

Man kan tänka sig en lagstiftning av sådan innebörd, att rätten till att
förvärva och behålla jordbruksfastighet icke prövas vid förvärvet utan göres
beroende av det bruk, förvärvaren framdeles gör av fastigheten. En sådan
lösning ligger i linje med principerna för vanhävds- och skogsvårdslagstiftningen,
men utredningen har redan angivit sin ståndpunkt till svårigheterna
att på dessa vägar förebygga den utveckling, för vilken i det föregående redo -

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 336.

gjorts och vilken leder till alt bondejorden i växande omfattning övergår i
sådana personers ägo, som icke tillhöra den jordbruksidkande befolkningen.
Ej heller ett av jordkommissionen i betänkande den 15 december 1921 framlagt
förslag till lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta
fast egendom synes kunna tagas till förebild för en ny lagstiftning på
området. Kärnpunkten i detta förslag var att ägaren skulle bosätta sig å den
förvärvade fastigheten och det antogs att missbruk av jordäganderätten härigenom
skulle kunna förebyggas. Emellertid torde åtskilliga köpare av de
kategorier, som i förevarande sammanhang åsyftas, vara beredda att underkasta
sig bosättningsplikten, om de härigenom uppnå full rådighet över den
förvärvade fastigheten. Vad de egentliga spekulanterna angår, skulle dessa
kunna i snabb följd avlösa varandra å samma fastighet och en av de skadligaste
formerna av spekulationsförvärv sålunda kunna fortgå. Bosättningsplikten
är slutligen ej heller det centrala i problemet, eftersom huvudsyftet
med en lagstiftning på området är att förhindra jordbruksfastigheters övergång
till ur samhälleliga synpunkter icke lämpliga köpare.

Den i femårslagen av den 28 juni 1918 försökta lösningen enligt vilken den,
som genom köp, skifte eller gåva åtkommit fastighet, icke ägde rätt att, innan
fem år förflutit från det lagfart beviljats å hans fång, avhända sig fastigheten
utan att godkännande av överlåtelsen vunnits, synes ej heller böra
komma under övervägande.

Utredningen har framhållit, att en annan princip för en lagstiftning på
området vore att köpares lämplighet såsom jordägare kontrollerades vid förvärvet
samt att vissa kategorier av personer uteslötes från rätten att förvärva
jordbruksfastigheter. Till förmån för en lösning efter denna linje har utredningen
anfört, att man härigenom ernådde en effektiv kontroll över jordbruksfastigheternas
överlåtelse till alla kategorier av köpare och ett verksamt
medel att reglera samt i förekommande fall förhindra fastigheternas försäljning
till sådana kategorier av köpare, vilka icke tillhörde den egentliga jordbruksbefolkningen.
De rena spekulanterna, vilka under inga förhållanden vöre
önskvärda såsom köpare, borde härigenom kunna helt utestängas. Utredningen
har visserligen funnit en sådan lagstiftning komma att i viss mån betunga
fastighetshandeln men har ansett att, även om denna invändning kunde
tillerkännas ett visst berättigande, den likväl icke borde tilläggas någon
avgörande betydelse. Den föreliggande frågan vore av den största samhälleliga
vikt och den nu rådande rätten att fritt sälja och köpa jordbruksegendomar
måste vika för ett större allmänt intresse.

Genom en lämplig utformning av lagstiftningen har utredningen ansett ingreppet
i den lojala fastighetshandeln, i vilket avseende fastighetsköpen jordbrukare
emellan spelade den övervägande rollen, kunna begränsas till det
minsta möjliga.

Utredningen som förutsett den invändningen mot lagstiftningen att fastigheternas
saluvärden härigenom skulle komma att sjunka eller i varje fall
att den nuvarande stegringen i dessa värden komrne att hämmas, har framhållit,
att även om denna effekt av lagstiftningen kunde förväntas te sig skadlig
för de jordbrukare, som stöde i begrepp att sälja sin egendom, den dock
måste för jordbruket i dess helhet och på längre sikt betraktas såsom gynn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

sam. En mindre nedgång av jordbruksfastigheternas marknadsvärden innebure
ju icke någon minskning av jordbrukets avkastning och icke några olägenheter
för de jordbrukare, som behölle sin jord och ej vöre skuldsatta till
bristningsgränsen. För många jordbrukare borde det därtill vara till deras
eget bästa, att de icke genom anbud från kapitalstarka spekulanter lockades
till försäljningar, som de framdeles kunde få anledning att själva beklaga.
Vad anginge de kategorier av köpare, som icke tillhörde den jordbruksidkande
befolkningen och vilkas förvärv självfallet skulle komma att underkastas
en mera ingående prövning, har utredningen ansett dessas berättigade och
lojala intressen kunna vid lagstiftningens utformning samt vid tillämpningen
av densamma vederbörligen tillgodoses.

Av nu anförda skäl har utredningen stannat vid att föreslå en lagstiftning
innefattande viss kontroll över förvärv av jordbruksfastighet.

Det av utredningen framlagda förslaget bygger, som förut nämnts, på
principen, att tillstånd av viss myndighet skall erfordras för rätten att förvärva
jordbruksfastighet. Den första huvudfråga, som härvid uppstår, är
hur långt denna inskränkning i den fria fasti g hetshandeln
lämpligen bör sträckas. Utredningen har härom yttrat
följande.

Det kunde vid första påseende förefalla, som örn inskränkningen i fastiglietshandeln
endast borde gälla för sådana köpare, som kunna betecknas
som spekulanter. Kontrollen från det allmännas sida skulle då begränsas till
dem, som enligt vunnen erfarenhet i första rummet böra kontrolleras, och
de lojala förvärven, vilka äro de ojämförligt vanligaste, skulle icke beröras
av lagstiftningen. Vid försök att utforma lagen efter detta alternativ visar
det sig emellertid vara mycket svårt att i lagtexten uppdraga en tillräckligt
skarp gräns med avseende å de grupper av olämpliga jordägare, som kunna
betraktas som spekulanter. Inbördes förete dessa grupper mer eller mindre
stora olikheter och i förhållande till andra köpare är det ofta endast syftet
med förvärvet som karakteriserar dem. Särskilt gäller detta sådana kapitalstarka
köpare utom jordbruksbefolkningens led, om vilka i det föregående
talats, vilka vilja förvärva fastigheterna för att i dem placera kapital eller
av andra jämförliga orsaker. Den grundläggande bestämmelsen om lagens
tillämpningsområde bör vara så enkel och klar, att köpare och säljare såvitt
möjligt är icke behöva sväva i tvivel örn huruvida ett visst förvärv för sin
gillighet är beroende av tillstånd. Med hänsyn härtill synes det vara nödvändigt,
att lagstiftaren avstår från att låta bestämningen av begreppet spekulant
vara avgörande för lagens tillämpningsområde. Utredningen har av
dessa skäl ansett sig böra föreslå, att tillstånd till förvärvet skall fordras
med avseende å alla köp av jordbruksfastigheter.

Utredningen har särskilt upptagit till övervägande, huruvida icke från
huvudregeln örn skyldigheten att söka och erhålla tillstånd till fastighetsförvärvet
skulle kunna göras det mycket betydande undantaget, att sådant tillstånd
icke skulle erfordras vid köp jordbrukare emellan. Emellertid är även
spörsmålet, huruvida en köpare är att anse som jordbrukare, i viss grad en
hedömningsfråga. Det synes knappast vara lämpligt att överlåta åt parterna
att verkställa denna bedömning samt att bära riskerna av en felbedömning.
För parterna själva torde det fastmera i tveksamma fall vara en fördel att
kunna hänskjuta frågan till den tillståndsbeviljande myndigheten för att er -

Kungl. Majda proposition nr 336.

hålla elt definitivt avgörande. Det bör även bemärkas, att tillstånd i undantagsfall
bör kunna vägras även om köparen är yrkesjordbrukare, exempelvis
då fånget uppenbarligen är ett spekulationsköp eller då köparen uppträder
som bulvan för annan, som icke är lämplig som jordägare. Det förenämnda
undantaget skulle således i sin ordning behöva förses med inskränkande
bestämmelser. På grund av nu anförda skäl har utredningen funnit
sig böra avstå från att undantaga yrkesjordbrukarnas fastighetsförvärv från
lagens tillämpning.

Till stöd för den ståndpunkt utredningen intagit i de nu berörda spörsmålen
må ytterligare anföras, att inskrivningsdomarens granskningsplikt icke
bör alltför mycket utökas. Vid varje ansökan om lagfart måste inskrivningsdomaren
visserligen pröva, huruvida förvärvet är sådant att tillstånd bör sökas.
Men om man valt det första förut nämnda alternativet eller man från
huvudregeln gjort undantag för köp jordbrukare emellan, hade alla fång
måst av inskrivningsdomaren underkastas en ingående granskning i fråga
om sitt förhållande till den nya lagstiftningen. Angelägenheten av att lagens
tillämpningsområde blir klart fastställt är följaktligen av vikt även därför,
att inskrivningsdomarens prövningsplikt icke skall bliva alltför betungande
eller rent av omöjlig att på ett tillfredsställande sätt fullgöra.

Svårigheterna att klart avgränsa olika kategorier av köpare från varandra
ha alltså föranlett utredningen att låta lagförslaget omfatta köpare i allmänhet.
Enligt utredningens mening borde det emellertid vara möjligt för
den prövande myndigheten att verkställa en gallring och ett särskiljande
mellan de olika huvudkategorier av köpare, varom förut nämnts. En sådan
till myndigheten förlagd gallring av köparna vore, framhåller utredningen
vidare, något helt annat än en på allmänheten ankommande bedömning av
lagens tillämplighet. 1 överensstämmelse härmed lia i det av utredningen
framlagda lagförslaget upptagits bestämmelser av den innebörd, att olika huvudgrupper
av köpare vid tillståndsprövningen skulle falla under olika i författningen
upptagna regler. Utredningen har till utveckling av denna ståndpunkt
anfört.

Till en första huvudgrupp kunna hänföras alla de lojala köpare, beträffande
vilka i det vida övervägande antal fall någon verklig övervakning icke
är påkallad. Såsom kännetecken på de köpare, vilka enligt förslaget skola
föras till denna grupp, har upptagits att de tillhöra den jordbruksidkande
befolkningen. Förslagets innebörd är, att tillstånd till förvärvet utan ytterligare
utredning så gott som regelmässigt skall beviljas så snart det klarlagts,
att köparen tillhör den jordbruksidkande befolkningen, enstaka sådana särskilda
fall som förut antytts undantagna. I praktiken kommer sålunda förslagets
genomförande icke att innebära något hinder för de talrika köpen
jordbrukare emellan. Visserligen kan det icke undvikas, att även dessa köpare
få underkasta sig visst besvär och vissa mindre kostnader, men utredningen
utgår från att köpare, som tillhöra den jordbruksidkande befolkningen,
utan svårighet skola kunna styrka detta förhållande. Det torde också
kunna förväntas, alt ansökningarna från denna slöra grupp av köpare icke
skola vålla vederbörande myndighet nämnvärt arbete.

Utredningen har övervägt, huruvida icke för nyssnämnda huvudgrupp av
köpare skulle upptagas villkoret afl köparen hade för avsikt alt själv driva
jordbruket å den fastighet, han önskade förvärva. En sådan fordran har likväl
icke ansetts böra uppställas. Det torde ej sällan förekomma att en jordbrukare
vill anskaffa eli jordbruk åt en anhörig men i egel namn och det

-- Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

torde även finnas fall, då en jordbrukare av andra naturliga och lojala skäl
vill förvärva mera än en jordbruksfastighet.

Med avseende å de köpare, vilka icke tillhöra den jordbruksidkande befolkningen,
skall enligt lagförslaget en närmare undersökning äga rum rörande
de med det avsedda förvärvet sammanhängande omständigheterna.
För denna huvudgrupp av köpare måste i främsta rummet köparens syfte
med förvärvet utredas. Detta köparens syfte är nämligen av väsentlig för att
icke säga avgörande betydelse för utfallet av prövningen. Man torde främst
med hänsyn till dessa köparens avsikter med förvärvet kunna uppdela dem
i två kategorier. Den första av dessa utgöres av sådana spekulanter, som icke
lia för avsikt att behålla den förvärvade fastigheten utan endast att bereda
sig hastig vinst genom realisation av själva fastigheten eller å densamma
befintliga naturtillgångar, byggnader eller inventarier. Dessa spekulanter eller
s. k. fastighetsjobbare i egentlig mening böra helt utestängas från förvärv
av jordbruksfastighet och något undantag från förvärvsförbudet med avseende
å dem finnes icke intaget i lagförslaget.

Den andra kategorien av köpare, som icke tillhöra den jordbruksidkande
befolkningen, omfattar alla sådana kapitalstarkare personer från städerna
eller med dem jämförbara, vilka icke kunna betecknas som fastighetsspekulanter
eller jobbare. Denna grupp av köpare är med hänsyn till sina syften
med förvärven och även eljest ingalunda enhetlig. Dit höra köpare nied
ganska olikartade avsikter och växlande personliga kvalifikationer. Ett kännetecken
å denna grupp har ansetts vara, att dessa köpare icke lia för avsikt
att själva driva jordbruket. Någon enkel regel, huruvida en köpare av denna
kategori skall kunna erhålla tillstånd till fastighetsförvärvet eller förvägras
sådant tillstånd, har icke ansetts kunna uppställas, utan det bör ankomma
på prövningsmyndigheten att med beaktande av lagstiftningens allmänna
grunder avgöra varje ärende efter omständigheterna i det särskilda
fallet. Utredningen har utgått från att tillstånd må beviljas allenast när sökanden
kan åberopa särskilda skäl, vilka väga tyngre än det allmänna intresset
att jordbruksfastigheterna stanna i den jordbruksidkande befolkningens
händer.

Utredningen har understrukit, att prövningsmyndighetens uppgift i många
fall kunde komma att möta vissa svårigheter, när det gällde den senast berörda
kategorien av köpare. Redan köparens motiv och avsikter kunde enligt
vad utredningen framhållit icke alltid med säkerhet bedömas. Man hade
också att räkna med sådana köpare, vilka dolde och förklädde sina verkliga
planer. Även köpare, vilkens förvärv godkänts på giltiga grunder, kunde
sedermera få lust att utnyttja fastigheten på ett mot lagstiftningens principer
stridande sätt. Med hänsyn till dessa omständigheter har utredningen
i lagstiftningen lämnat viss möjlighet för det allmänna att, efter det tillstånd
till förvärvet givits, utöva kontroll över köparens sätt att sköta fastigheten.
Därest denna kontroll reserverades endast för sådana särskilda fall, där avslag
å ansökningen närmast skulle ifrågakomma men tvekan likväl rådde,
har utredningen ansett befogade invändningar mot densamma icke kunna
resas. En sådan kontrollmöjlighet påfordrade enligt utredningens mening
införandet i lagförslaget av en föreskrift örn villkorligt tillstånd,
d. v. s. att tillstånd skulle kunna beviljas allenast under förutsättning att viss
åtgärd av köparen vidtoges eller viss användning av fastigheten komme till

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

stånd. Prövningsmyndigheten skulle i enlighet därmed utsätta viss tidpunkt,
före vilken föreskriven åtgärd skulle lia vidtagits, eller viss tidrymd, under
vilken föreskrift rörande användningen skulle gälla. Utredningen har även
föreslagit, att prövningsmyndigheten skulle kunna utsätta särskilt vite för
tredska att efterkomma vad som sålunda av myndigheten föreskrivits. I anslutning
härtill har utredningen vidare anfört.

Det kan förutses att invändningar kunna komma att resas jämväl mot denna
punkt i utredningens förslag. Man kan finna föreskrifter som de angivna
innebära ett ytterligare irriterande ingrepp i den fria handeln med
jordbruksfastigheter. Det kan även tänkas, att dylika förelägganden och
vitespåföljder närmast kunna anses komma att ha sin plats i en kommande
vanhävdslagstiftning. Utredningen vill häremot åter framhålla, att ingen
lagstiftning av annan natur än den bär föreslagna kan innebära ett så effektivt
hinder mot den utveckling på fastighetshandelns område, för vilken i
det föregående redogjorts och vilken leder till den egentliga bondebefolkningens
försvagande. Vad närmast angår det villkorliga tillståndet med åtföljande
föreskrifter av prövningsmyndigheten, är den här föreslagna lösningen
i själva verket långt mindre ingripande än andra alternativ utredningen
haft under övervägande.

Av olika skäl har utredningen funnit det nödvändigt att förlägga tillståndsprövningen
till någon redan befintlig myndighet. I och för
sig kunde det, enligt vad utredningen uttalat, ha varit önskvärt och ägnat
att förenkla förfarandet, örn granskningen kunnat verkställas av inskrivningsdomaren.
Tydligt vore emellertid, att det här vöre fråga om avgöranden,
vilka icke lämpligen kunde läggas å denne. Sociala och ekonomiska
synpunkter spelade vid prövningen en så dominerande roll, att ärendena syntes
böra överlämnas åt förvaltningsmyndighet och icke åt domstol. Ehuru
vissa skäl kunde tala för att anförtro prövningen åt jordbrukskommissionerna,
har utredningen icke funnit sig böra förorda en sådan lösning. Det lämpligaste
har synts utredningen vara, att länsstyrelserna finge sig ålagt att
upptaga och avgöra ifrågavarande ärenden. Utredningen har erinrat om att
vissa jordförvärv redan nu vore beroende av länsstyrelsernas godkännande.
Enligt stadgande i 1925 års bolagsförbudslag (3 §) finge bolag, förening eller
stiftelse förvärva fast egendom, som prövades äga sitt huvudsakliga värde i
åbyggnaden eller huvudsakligen vara avsedd till tomt, upplagsplats eller dylikt
eller att nyttjas till stenbrott, grustag m. m. En motsvarande bestämmelse
inginge i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att
förvärva fast egendom m. m. (4 §). Den prövning, som i dessa båda lagrum
stadgades, ålåge länsstyrelserna. Många beröringspunkter funnes mellan den
prövning, som länsstyrelserna således redan hade sig anförtrodd, och den
granskning, som bleve en följd av det förevarande förslagets genomförande.

Påföljden av att tillstånd vägras skall enligt utredningens förslag
vara att förvärvet är ogiltigt. Denna verkan borde enligt vad utredningen
framhållit följa omedelbart av avslaget på ansökningen. Någon särskild
talan för att åvägabringa eller konstatera ogiltigheten borde således icke
krävas. Samma påföljd har utredningen ansett böra stadgas för det fall att

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

tiden för ingivande av ansökan försuttits. Sedan tidsfristen utlöpt, utan att
ansökan blivit gjord, skulle fånget således vara att anse som ogiltigt. I ett
sådant fall förelåge dock enligt utredningens mening intet hinder för att parterna
i avtalet, därest de fortfarande vöre ense, träffade ett nytt avtal om
samma fastighet samt att detta nya avtal lades till grund för en ansökan
om tillstånd till förvärvet. Den av utredningen förordade påföljden funnes
redan upptagen i 1916 och 1925 års förut nämnda lagar. Femårslagen hade
likaledes innehållit föreskrift, att överlåtelse skulle vara ogiltig, om godkännande
å densamma icke erhölles eller om tiden för sökande av godkännande
försuttes.

Utredningen har framhållit, att det kunde övervägas, huruvida den föreslagna
lagstiftningen borde erhålla definitiv natur eller huruvida densamma
borde givas formen av en provisorisk lagstiftning med begränsad giltighetstid.
Då lagstiftningen emellertid innefattade en ganska väsentlig inskränkning
i fysiska personers dittills bestående frihet att förvärva fast egendom
och densamma, även i vad det gällde de av krisförhållandena mindre påverkade
fastighetsförvärven, kunde behöva prövas till sina verkningar, innan
ståndpunkt toges till en lagstiftning av bestående karaktär, har utredningen
förordat lagen som ett provisorium.

Yttrandena.

Utredningens förslag har avstyrkts av flertalet hörda myndigheter och
sammanslutningar. Följande myndigheter och sammanslutningar ha emellertid
i princip tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma utan erinran, nämligen
lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Västerbottens och Norrbottens län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Jönköpings, Kalmar (södra delen), Gotlands, Kristianstads,
Hallands, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län,
jordbrukskommissionerna i Stockholms, Jönköpings, Kalmar (södra delen),
Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län, egnahemsnämnden i Södermanlands
län, fastighetsbildningssakkunniga samt Riksförbundet landsbygdens
folk. Inom ett flertal av de myndigheter och korporationer, som tillstyrkt
förslaget, ha emellertid förekommit reservationer, i vilka förslaget avstyrkts.
Även inom de myndigheter och korporationer, som avstyrkt förslaget,
ha anförts reservationer, i vilka förslaget tillstyrkts.

I de yttranden, i vilka förslaget avstyrkts, ha såsom skäl härför i huvudsak
framförts följande synpunkter. Något behov av den föreslagna lagstiftningen
förefunnes icke. Lagstiftningen innebure en skrålagstiftning, som förbehölle
rätten att äga jordbruksfastigheter endast åt bondeklassen. De fördelar, som
kunde vinnas med lagstiftningen, uppvägdes icke av de nackdelar, som densamma
föranledde. Såsom nackdelar med lagstiftningen har framhållits, att
den medförde ett starkt intrång i den fria handeln med fastigheter, dreve
ned värdet på fastigheterna med ty åtföljande risk för förluster för inteek -

Kunni. Maj:ts proposition nr 336.

ningshavarna, förorsakade bönderna förluster vid försäljning av deras fastigheter
för den händelse en icke-jordbrukare hjöde ett högre pris än en
jordbrukare saint vållade köpare och säljare besvär och kostnader. I flera
yttranden har framhållits, att en smidigare väg att nå fram till det åsyftade
resultatet vöre en skärpt vanhävds-, jorddelnings- eller skogslagstiftning.

Även i de yttranden, däri lagstiftningen i princip tillstyrkts, ha ett flertal
erinringar framställts mot den utformning förslaget erhållit. Framför allt
har härvid rests invändning mot att samtliga fastighetsförvärv skulle vara
underkastade tillståndsprövning. Det har i stället föreslagits, att den jordbruksidkande
befolkningens förvärv skulle vara undantagna från dylik prövning.
Vissa erinringar ha även riktats mot förslaget att prövningsrätten skulle
tillkomma länsstyrelserna. I några yttranden har sålunda förordats att prövningsrätten
anförtroddes inskrivningsdomaren. Från flera håll har påyrkats
ändring i föreskriften att förvärv av fastighet, vars taxeringsvärde understege
10 000 kronor, ej skulle vara underkastat prövning.

Ur de yttranden, i vilka ifrågavarande lagstiftningsförslag
tillstyrkts, må i övrigt återgivas följande mera allmänna
synpunkter på lagstiftningsfrågan.

Fastighetsbildningssakkunniga, i vilkas yttrande lantmäteristyreisen till
alla delar instämt, lia anfört.

I yttrande den 13 maj 1941 i en inom riksdagen väckt fråga örn åtgärder
för att hindra att allt flera självständiga jordbruk och skogsbruk förvärvades
av icke-jordbrukare i rent spekulationssyfte uttalade de sakkunniga bland
annat, att skyddsåtgärder mot s. k. spekulationsköp otvivelaktigt kunde anses
påkallade av rådande krisförhållanden. De sakkunniga hade då för ögonen
framför allt den spekulation i skog, som visserligen kan sägas vara en
konstant företeelse och alltid utgöi en fara för jordbruksnäringen men att
döma av erfarenheten kan väntas få ökad omfattning under krislägen och
måste betecknas som särskilt vådlig för samhället i en situation som den närvarande,
då vårt folk i högre grad än eljest är för sin försörjning omedelbart
hänvisat till jordbrukets produkter.

Om man reserverar beteckningen spekulation för sådana fall, då kalkylerna
till större delen bygga på utsikter till vinst, oberoende av produktivt
arbete, bör emellertid beaktas att risken för jordbruket kan vara lika stor,
där skogsköparen icke är någon spekulant i denna mening utan avser att
driva rationellt skogsbruk och kanske taga sin vinst huvudsakligen genom
att själv genom industriverksamhet förädla virket.

Nämnda fara för jordbruksnäringen framträder naturligtvis huvudsakligen
i sådana delar av landet, där jordbruket till följd av karg jordmån, ringa
åkerjord eller dylikt har att kämpa med särskilda svårigheter men där å andra
sidan skogstillgångar finnas, vilka i jordbrukarens hand utgöra ett värdefullt
stöd för jordbruket.

Att söka hindra att detta stöd undandrages jordbruket har ju länge betraktats
som en viktig uppgift för statsmakterna. Den i och för sig nyttiga
trävaruindustriens intressen ha fått hållas tillbaka, när de hotat att för mycket
utbreda sig på jordbrukets bekostnad, och så mycket mindre har det då
kunnat väcka betänklighet att därigenom även lagts band på lystnad efter
enskild vinning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

Man har med frångående av den under 1800-talet genomförda fria jorddelningens
princip sökt genom reglerna örn fastighetsbildning förekomma
att jordbruksjorden och skogsmarken komma i skilda ägares händer och
genom stark begränsning av den tid, för vilken upplåten skogsavverkningsrätt
må äga bestånd, lagt hinder mot att den, som vid viss tidpunkt äger fastigheten,
av oförstånd eller personligt vinstbegär för längre tid berövar jordbruket
dess ifrågavarande stöd.

Men med dessa metoder kan ju icke skapas skydd mot att den, som äger
både jordbruksjorden och skogen, själv utnyttjar fastigheten på sådant sätt,
att det för jordbruksnäringen nyttiga sambandet mellan inägor och skog faktiskt
upplöses och sålunda avkastningen av skogen väl kommer ägaren av
jordbruksjorden men dock icke jordbruket till godo. Detta fall bereder de
största svårigheterna, då skyddet för jordbruket här förutsätter en konstant
övervakning över jordägarens sätt att sköta sin jord och så starka indirekta
tvångsmedel som effektiva straff eller vitén samt ytterst måhända t. o. m.
det största av alla ingrepp i äganderätten, eller alltså expropriation. Även
denna väg har man dock i viss mån beträtt genom lagstiftningen om vanhävd.

Skogsvårdslagstiftningen, som ju närmast fullföljer syftet att hindra skogsskövling,
har tillika medelbart fått viss betydelse för skogens bevarande såsom
stöd åt jordbruket, då ju begränsning av avverkningsrätten hindrar den.
som för tillfället äger jorden, att disponera över skogskapitalet på sådant
sätt att det för hans efterträdare i äganderätten under lång tid blir utan avkastning.
Även mer direkt har man inom detta lagstiftningsområde sökt
främja jordbruket. Detta gäller ej blott förbehållet om husbehovsskog. Förevarande
synpunkt torde till stor del ligga till grund för det år 1938 i skogsvårdslagen
införda förbudet mot avverkning under fem år efter det fastigheten
överlåtits till ny ägare och denne sökt lagfart. Man har velat göra det
mindre frestande att inköpa en med jordbruksjord och skog försedd fastighet
i huvudsakligt syfte att driva skogsbruk.

Jämväl dessa metoder att skydda jordbruket mot förlust av stödskog äro
emellertid mer eller mindre ineffektiva. Kontrollen enligt vanhävdslagen kan
svårligen avse annat än påtaglig grov misskötsel av jordbruket, förutsätter
alltså att betydande skada redan inträtt och når alls ej likgiltighet för möjligheter
att utveckla jordbruket. Utan en alltför omfattande apparat kan ej
heller annat än vissa typfall ställas under dylik fortlöpande kontroll. Det
berörda avverkningsförbudet i skogsvårdslagen har visat sig kunna kringgås.
Man har nämligen icke under förbudet inbegripit sådana fall, då rätt till avverkning
tillkommer annan än nye ägaren på grund av upplåtelse före fastighetsförvärvet.
Med begagnande av detta förhållande ordnas saken av skogsköparen
ofta så, att säljaren förbehåller sig rätt till avverkning under de
första fem åren och samtidigt avtalas att den för hans räkning avverkade
skogen skall levereras till nye fastighetsägaren. Även om detta smyghål kunde
stoppas, kan ju dock aldrig avverkningsrätt så kringskäras att man förekommer
skogsköp, som äro lagda på något längre sikt.

Vad beträffar nu förevarande förslag att förbjuda själva fastighetsförvärvet,
där det anses innefatta risk för vad man vill motarbeta, så äger ju ett
sådant system de förebyggande medlens allmänna företräden, och det har ju
också länge tillämpats i fråga om bolag och vissa andra juridiska personer.
Men när det gällt att utvidga detsamma till att inbegripa även s. k. enskilda
skogsspekulanter, ha betänkligheterna varit stora och hittills lett till att väckta
förslag i sådan riktning avvisats. Mot systemet i allmänhet kan ju erinras
att det icke träffar dem, som redan före dess införande hunnit förvärva jord.
Och då det gäller enskilda personer gör metoden ingrepp i en sedan snart ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

och ett halvt sekel gällande medborgerlig fri- och rättighet, varje svensk
mans rätt att förvärva och besitta fast egendom av vad natur som helst.
Dessa invändningar torde dock icke väga alltför tungt. Vad den förra beträffar,
så måste systemet betraktas som ett komplement till de ingripanden
som kunna ske mot redan varande jordägare, och örn det hindrar en
fortsatt trafik av vad man funnit leda till skada, bör det ju icke underkännas
för att det ej tillika botar skada, grundad i redan uppkomna förhållanden.
Vidkommande de medborgerliga rättigheterna, så äro de icke ens under
ett och samma statsskick något i hela sin utsträckning en gång för alla givet
utan måste i viss mån rättas efter tidsförhållandena samt inskränkas, där de
visat sig brukas på sådant sätt att medborgarnas gemensamma bästa motverkas.
Rätten att förvärva och besitta jord har ju icke ansetts lägga hinder
i vägen för den ena begränsningen efter den andra i jordäganderättens innehåll,
och är man på det klara med att just det utnyttjande av fastigheten,
som med förvärvet åsyftas, måste förhindras, blir det mest en strid om ord
örn man dock förfäktar att rätten att göra förvärvet måste respekteras. År
1918 stadgades, låt vara provisoriskt, förbud mot misshagliga förvärv, ehuru
under formen förbud för jordägare att avhända sig fastighet till vem som
helst.

Den mest vägande invändningen mot det nu föreslagna systemet synes de
sakkunniga hänföra sig till svårigheten att på förhand konstatera, när ett
sådant fall föreligger att förvärvet bör hindras. Örn man uppställer ett legalt
förbud mot vissa fång, bör påföljden av dess överträdande icke inskränka
sig till att lagfart å fånget och i förekommande fall en mot detsamma svarande
ändring i fastighetsindelningen vägras. Från fastighetsbildningsväsendet
har man sorgliga erfarenheter av civilrättsligt giltiga överlåtelser, som
ej stå i överensstämmelse med vad som icke må bliva föremål för dylik statlig
sanktion. Det synes därför riktigast att, i överensstämmelse med föreliggande
förslag och gällande lagstiftning mot förvärv från bolags sida, förbudet
principiellt får innebära att förvärv i strid mot detsamma blir att anse
såsom ogiltigt. Så mycket viktigare är då att parterna och en var intressent
kan med säkerhet avgöra vad som är tillåtet och vad som hemfaller under
förbudet. Härav skulle åter bliva en följd att, om man i lagen själv direkt
utskilde de förvärv som förbjödes, man måste anknyta till vissa yttre, fölen
var lätt konstaterbara fakta, såsom ju kunnat ske, när endast förvärvarens
egenskap av juridisk person fått fälla utslaget. Men när det gäller enskilda
personer är det vida svårare att finna dylika fakta, som indicera den
fara man vill förekomma. Man skulle döma efter vederbörandes syften, men
dessa äro ju sällan för envar uppenbara. Och legala presumtioner om visst
sylte skola lätteligen i det enskilda fallet visa miste, varigenom lagstiftningen
kan förfela sitt ändamål, framför allt förlora sin effektivitet. Man kan därför
knappast välja annan utväg än att i likhet med förslaget överlåta åt
myndighet en diskretionär prövning av varje särskilt fall. Men detta i sin
ordning innebär att lagen principiellt ställer alla förvärv under myndighets
kontroll och således att systemet kräver en vidlyftig apparat med kostnader
och besvär för myndigheter och enskilda. Härtill kommer att naturligtvis
även vid en individuell prövning av fallen vederbörande myndighet har
svårt att med säkerhet bedöma den tilltänkte köparens ännu icke i handling
manifesterade syften och att det således måste föreligga risk för misstag, så
mycket mer som lagen dock alltid måste till förekommande av godtycke och
alltför ojämn lagtillämpning uppställa vissa mer eller mindre bindande regler
till ledning för prövningen.

Vore här fråga örn en vanlig lagstiftning, icke avsedd blott för viss tid,
synes det, med hänsyn till betänkligheterna mot det föreslagna systemet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

behövligt att ingå i djupare undersökning av eventuellt föreliggande möjligheter
att med andra medel nå det åsyftade målet. Bland annat torde i så
fall nu pågående revision av vanhävds- och fastighetsbildningslagstiftningarna
böra avvaktas och undersökning ske, huruvida icke skattelagstiftningen
kunde så omformas att vinsterna av skogsbruket via det allmännas mellankomst
kunde till en del återbördas till jordbruksnäringen. Men det är icke
säkert att man med någon framdeles såsom lämplig befunnen metod kan
råda bot på de skador, som under mellantiden tillfogas denna näring, och
den föreliggande krissituationen, som dels är ägnad att stimulera till spekulation,
dels måste anses ställa jordbruksnäringen mer än eljest i främsta
rummet, tillstädjer icke att man tills vidare låter saken ha sin gång och
uppskjuter till framtiden att söka rättelse. Här lärer få anses ligga fara i
dröjsmål.

De sakkunniga, bland vilka finnas flera, som med egna ögon sett, huru
mångenstädes jordbruket råkat i tillbakagång och jordbrukarna utarmats på
grund av skogsköparnas framfart, och som iakttagit omisskännliga tendenser
till en ökning av denna för landet skadliga trafik, skulle därför redan
med hänsyn till det nu anförda icke våga avstyrka förslaget att genom lag
provisoriskt ställa förvärv av jordbruksfastigheter under statlig myndighets
kontroll.

Egnahemsstyrelsen har yttrat.

Den skogsskövling och den vanhävd, som ofta blir en följd av jordbruksfastigheters
övergång i skogsspekulanters och jobbares händer, torde utgöra
de företeelser, som i första hand ansetts påkalla ingripande från det allmännas
sida. Enligt egnahemsstyrelsens mening är det angeläget, att åtgärder
från det allmännas sida vidtagas för att, vilka bevekelsegrunder en person
än haft för att förvärva en jordbruksfastighet, motverka sådan skötsel
av fastigheten, att dennas produktionskraft minskas. Det synes ligga närmast
till hands, att statens ingripanden häremot taga formen av skärpningar
i skogsvårds- och vanhävdslagstiftningen. Vad angår spekulationen med jordbruksfastigheter
synes det styrelsen, som örn denna även skulle kunna motarbetas
genom en skärpt beskattning av spekulationsvinster.

Emellertid är styrelsen ej övertygad om att statsåtgärder av nu åsyftad art
äro tillräckliga för att förhindra exploateringen i samband med spekulationen
med jordbruksfastigheter. Med hänsyn härtill anser styrelsen även statsingripanden
av andra slag böra övervägas. Härför synes även tala, att övergången
av jordbruksfastigheter i händerna på personer, som själva icke äro
eller avse att bliva verkliga jordbrukare, kan inbjuda till betänkligheter
också ur andra synpunkter än med tanke på faran för icke önskvärd exploatering
av jorden. Helt allmänt kan det ifrågasättas, örn det är önskvärt, alt
landets jordbruksjord äges av andra än dem, som bruka jorden, varvid dock
icke bör förglömmas, att förekomsten av arrendeställen kan underlätta starten
för många, som ej ha förutsättningar att redan från början förvärva
egna jordbruk. Det är ej önskvärt, att bondebefolkningens jordinnehav, inbegripet
skogstillgångar, fortgående minskas och att denna befolkningsgrupps
ställning och betydelse i samhället försvagas. Vidare torde det icke
kunna förnekas, att den omständigheten, att andra och mera kapitalstarka
personer än jordbrukarna uppträda som köpare av jordbruksfastigheter, är
ägnad att föranleda en stegring av priserna på sådana fastigheter och en
höjning av den skuldsättning, som jordbrukarna nödgas ikläda sig vid förvärv
av jord. Dessa olägenheter synas väga tyngre än det intresse som
jordbrukare, vilka redan inneha jordbruk, kunna ha av att de, örn de vilja
sälja sina fastigheter, kunna få så mycket som möjligt betalt för dessa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

Överståthållarämbetet har uttalat.

Det är för landet ett livsintresse att bevara en självständig bondeklass.
Ur denna synpunkt är frågan om jordens lämpliga och rättvisa fördelning
ett spörsmål av utomordentlig vikt. Frågan har av ålder varit föremål för
statsmakternas synnerliga uppmärksamhet. Särskilt har på senare år frågan
åter trätt allt mer i förgrunden. Angeläget har det synts vara att förhindra,
dels att äganderätten till jorden lösryckes från personlighetsförhållandet och
införlivas med korporationsintressen och därmed jämförliga syften, dels att
bärkraftiga självständiga jordbruk förintas eller att eljest till odling dugliga
jordbesittningar samlas hos ägare, vilkas intressen ej äro direkt inriktade på
drivande av jordbruk.

Som ett nytt led vid realiserandet av önskemål örn åtgärder till fromma
för den jordbrukande befolkningen är ifrågavarande lagförslag att betrakta.
Det inrymmer i sådant hänseende enligt ämbetets förmenande goda uppslag.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län har anfört.

De föreslagna lagbestämmelserna skulle komma att göra det mycket svårt
för s. k. fastighetsjobbare att använda jordbruksegendomar såsom spekulationsobjekt
även örn dylika affärer ej kunde hindras helt. Men även för
sådana kapitalstarka köpare, främst stadsbor, vilka ämnade förskaffa sig
jordbruksegendom för kapitalplacering eller för sommarbostad och rekreationstillfällen,
komme bestämmelserna att vålla så mycket besvär och ovisshet
om köpets bestånd, att många tilltänkta köp härigenom omöjliggjordes.
Genom dessa svårigheter komme konkurrensen om egendomarna troligen
att bliva mindre, varigenom det bleve lättare för den nystartande jordbrukaren
att skaffa sig en lämplig egendom. Ur ren yrkessynpunkt vunne man
även den fördelen, att den jordbrukande befolkningen kunde bibehålla en
mera självständig ställning utan att komma i beroendeställning såsom arrendatorer
under kapitalstarka personer från andra yrken.

Jordbrukskommissionen i Värmlands län har framhållit.

Kommissionen har från sitt verksamhetsområde erfarenhet av att en viss,
om än mindre förskjutning av jordbruksfastigheter äger rum från den egentliga
jordbrukarklassen till befolkningskategorier, som lia ringa eller intet
intresse av jordens skötsel utan förvärva sådan egendom i spekulationssyfte
eller såsom objekt för kapitalplacering. Särskilt sådana jordbruksfastigheter,
som lia tillgång till skog, synas begärliga som spekulationsobjekt. 1 ett
stort antal fall, som varit eller äro föremål för kommissionens handläggning,
har det visat sig, att vederbörande förvärvat egendomen i uteslutande syfte
att bereda sig vinning av skogen. Till egendomen hörande lantbruk har fått
förfalla. I en del fall har vanhävden fortskridit så långt, att egendomens
användande för jordbruksändamål, om icke omöjliggjorts, så dock i hög
grad försvårats. Genom den nu föreslagna lagen kan ett ingripande ske på ett
så tidigt stadium, att vanhävd av sådan egendom förebygges.

Med stöd av den erfarenhet kommissionen under sin verksamhet förvärvat
anser kommissionen, att en lagstiftning av nu ifrågasatt art bör på ett verksamt
sätt kunna förhindra ett, särskilt med hänsyn till rådande försörjningsläge,
icke önskvärt överförande av jordbruksfastighet från den jordbruksidkande
befolkningen lill andra befolkningsgrupper. Kommissionen får därför
tillstyrka det föreliggande förslaget.

Jordbrukskommissionen i Västernorrlands län har anfört.

Det måste enligt kommissionens mening vara ett samhällsintresse av största
vikt, att jordbruks- och skogsfastigheter bevaras i den jordbruksidkande

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

befolkningens ägo. Jordens övergång i händerna på sådana personer, som
själva icke idka jordbruk, bör därför i möjligaste mån förhindras antingen
sådant sker i rent spekulationssyfte eller för att erhålla en god placering av
tillgängligt kapital. Samtliga sådana köp torde i regel bidraga till höjandet
av fastigheternas saluvärde, vilket icke kan vara önskvärt ur deras synpunkt,
som ha för avsikt att förvärva jordbruksfastighet i syfte att bebo och bruka
densamma.

Från statsmakternas sida ha under senare år vissa åtgärder vidtagits till
förhindrande av jordbruks- och skogsfastigheters övergång till andra än verkliga
jordbrukare. Som sådan åtgärd torde få räknas den år 1938 vidtagna
ändringen i skogsvårdslagen. Enligt kommissionens mening har lagändringen
i fråga emellertid icke haft åsyftad verkan. Effektivare bestämmelser i omnämnt
syfte äro därför erforderliga. Dessa böra så avvägas, att de samtidigt
som de kunna anses motsvara avsett ändamål icke ställa fastighetsägarna
under allt för snävt förmynderskap i det fall att de av en eller annan
anledning behöva avyttra sina fastigheter.

Liknande synpunkter ha andragits av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Västernorrlands län.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har yttrat.

Det är enligt förvaltningsutskottets förmenande förvisso av mycket stort
allmänt intresse, att jorden kvarbliver i den jordbrukande befolkningens ägo.
De tendenser till jobberi med jordbruksegendomar, som framför allt under
kristider göra sig gällande, synas innebära en allvarlig fara för jordbruksnäringens
framtida bestånd. Det är nämligen ej nog med att jordbruksegendomarna
förvärvas av personer, vilkas intresse för egendomarna huvudsakligen
består i utnyttjandet av egendomarnas realiserbara tillgångar, framför
allt skogarna, utan därtill kommer, att dessa ofta kapitalstarka köpares uppträdande
på fastighetsmarknaden bidrager till att jordbruksegendomarna
komma upp i ett pris, som icke motsvarar deras värde ur ren jordbrukssynpunkt.

Oftast är det sålunda — åtminstone i övre Norrland — skogen, som är
föremål för den icke jordbrukande köparens intresse, då den beräknas att på
den längre sikten ge god avkastning på nedlagt kapital, men även andra
orsaker kunna vara anledning till att icke-jordbrukare gärna förvärva mindre
jordbruksfastigheter, t. ex. för sommarvistelse eller på senare tiden för
evakueringsändamål. Ur ren produktionssynpunkt blir verkan av dessa fastighetsförvärv
i stort sett densamma, d. v. s. sämre utnyttjande av såväl den
odlade jorden som förefintliga utvecklingsmöjligheter till förfång för produktionen,
vilket speciellt i nuvarande läge måste anses synnerligen beklagligt.

Även örn den år 1938 genomförda ändringen i skogsvårdslagen framtvingat
en viss återhållsamhet med avseende å realiseringen av äldre skog å fastighet,
som övergått till ny ägare, synes densamma icke på längre sikt vara tillfyllest
för förhindrande av spekulationsköp av skogsfastigheter.

Förvaltningsutskottet har sålunda ingenting att erinra mot principen i föreliggande
lagförslag, även om det måste anses vara ett betydande ingrepp i
den fria handeln med jordbruksfastigheter, som ofta kommer att förorsaka
även köpare tillhörande den jordbruksidkande befolkningen tillsynes ej obetydliga
besvär.

Riksförbundet landsbygdens folk har framhållit.

Då det ostridigt för landets välfärd är av största betydelse, att jorden
innehaves av den grupp medborgare, som genom utbildning och erfarenhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

bäst är i stånd att sköta densamma, bör det vara ett samhällsintresse, att
detta förhållande även upprätthålles. Då andra medborgaregrupper än den
nyssnämnda och även juridiska personer på grund av tidsutvecklingen visat
sig lia intresse av att placera kapital i jord eller använda jorden som spekulationsobjekt,
anser förbundet det fullt naturligt och riktigt, att vissa restriktiva
åtgärder i fråga om rätten att förvärva jord måste vidtagas, även om
dylika åtgärder i viss mån skulle komma att strida mot den tidigare gällande
uppfattningen rörande individens frihet. Vid tidpunkten för utredningen förmärktes
endast vissa tendenser till köplust från de medborgaregrupper, som
stå utanför det egentliga jordbruket. Dessa tendenser torde emellertid på
senaste tid lia förstärkts betydligt, och av denna anledning föreligger det
enligt förbundets uppfattning ett klart behov av att förut nämnda restriktiva
åtgärder vidtagas. Skulle så icke ske, måste den naturliga konsekvensen
bliva en snabbt fortgående, på konstgjord väg framkallad jordvärdestegring,
som givetvis för med sig en ytterligare skuldbelastning av jordbruket. Får
denna tendens fritt utveckla sig, måste jordbruket för att kunna bära den
växande räntebördan kräva ytterligare höjda priser på jordbrukets produkter.
Svårigheterna för jordbruket äro redan nu tillräckligt stora, varför varje
ökning av desamma, som icke är oundgängligen nödvändig, bör på allt sätt
motverkas. Det förslag, utredningen i detta syfte framlagt, synes enligt förbundets
uppfattning i stort sett läcka syftemålet och därtill på ett sådant
sätt, att den enskildes rätt att fritt handla i minsta möjliga grad beskäres.

Ur de yttranden, i vilka förslaget avstyrkts, må återgivas
följande av mera principiell betydelse.

Lantbruksstyrelsen har anfört bland annat.

Lantbruksstyrelsen är ense med utredningen därom att spekulation med
jordbruks- och skogsfastigheter samt till dessa hörande nyttigheter bör förhindras.
Likaså bör det förhindras att jordbruksfastigheter vanhävdas och
slutligen bör det allmänna med tjänliga medel motverka prisstegringen på
jordbruks- och skogsfastigheter. Så långt möjligt stabila jordvärden äro en
förutsättning för att jordbruksnäringen skall kunna drivas med tillfredsställande
resultat. Lantbruksstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att
även hastigt fallande jordvärden kunna åstadkomma ödeläggande rubbningar
för jordbruksnäringen.

När det gäller de medel, som böra tillgripas för att nå sagda mål, är lantbruksstyrelsen
av annan mening än utredningen. Styrelsen kan icke finna,
att läget på jordbruksfaslighetsmarknaden är sådant, att ett så kraftigt ingrepp
bör göras, som den föreslagna lagen innebär. Endast örn en ogynnsam
förändring inträder i förevarande förhållanden, synas skäl föreligga att överväga
en dylik åtgärd.

Ifråga om de s. k. skogsspekulanterna torde deras möjligheter att förvärva
fastigheter i spekulationssyfte ha starkt beskurits genom 1938 års ändring
av skogsvårdslagen. Därest erfarenheter skulle komma att giva vid handen,
att genom sagda ändring av skogsvårdslagen spekulation med skog icke kan
tillräckligt effektivt förhindras, torde i första hand böra undersökas, örn icke
genom ytterligare skärpning av skogsvårdslagstiftningen ifrågavarande syftemål
kan nås.

På motsvarande sätt synes vanhävd av jordbruksfastigheter böra förhindras
genom lämplig vanhävdslagstiftning i stället för genom köpförbud.

Vad beträffar frågan örn verkningarna utav att personer, som icke tillhöra
den jordbruksidkande befolkningen, förvärva jordbruksfastigheter i ändamål
att själva driva lanthushållning, så torde dessa icke enbart vara ogynnsam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

ma. Tvärtom är det ofta så, att ifrågavarande personer genom att förfoga
över tillräckligt kapital Ira möjlighet att, sedan de förskaffat sig erforderliga
insikter i lanthushållning, utrusta vederbörande faslighet med förstklassiga
inventarier och bedriva ett rationellt jordbruk. De kunna på så sätt ofta
bliva föregångare och mönster för sin trakt. Enligt lantbruksstyrelsens mening
skulle det icke vara till nytta vare sig för den jordbruksidkande befolkningen
eller för jordbruksnäringen att genom skråmässiga gränser skilja dem
från övriga folkgrupper och näringar. Tvärtom synes det kunna medföra fördelar,
örn kontakt dem emellan upprätthålles. Andra befolkningsgrupper
kunna därigenom få inblick i de villkor, varunder jordbruket arbetar, och
jordbruket kan tillföras lärdomar från andra näringar.

Där utanför jordbruket stående personer förvärva jordbruksfastighet för
att utarrendera densamma, kan icke heller en sådan åtgärd anses vara enbart
till nackdel. Så länge arrendegårdssystemet icke tager för stor omfattning utan
i huvudsak håller sig vid nuvarande läge, torde dylika fastighetsförvärv tvärtom
kunna vara tili fördel. Därigenom kunna duktiga jordbrukare, som sakna
tillräckligt kapital för köp av egna jordbruksfastigheter, bliva i stånd att
driva eget jordbruk. Skulle av arrendesystemet följa icke önskvärda sociala
eller andra konsekvenser med avseende å arrendatorernas ställning, synes
rättelse böra åvägabringas genom en väl avpassad arrendelagstiftning.

Vad slutligen beträffar prisutvecklingen på jordbruksfastigheter, så är det
känt — och detta har även utredningen visat — att en viss prisstegring ägt
rum sedan inträdet av nu rådande kristid. Ovisst är, örn ifrågavarande prisstegring
kunnat hindras, därest den föreslagna lagen varit i kraft. Hur utvecklingen
i detta avseende kommer att gestalta sig i framtiden torde icke
med säkerhet kunna förutses. Det förtjänar emellertid framhållas, att statsmakterna
genom nu gällande regleringar av priser och avsättning för jordbruksprodukter
lia medel i sin hand att förhindra större prisstegringar och i
varje fall ett upprepande av vad som inträffade på förevarande område under
krisen efter förra världskriget. I samma riktning verkar även krigskonjunkturbeskattningen.

Betydande osäkerhetsmoment kunna uppstå på jordbruksfastighetsmarknaden
vid förslagets genomförande. Den jordbrukare, som sålt sin jordbruksfastighet
och genom auktion avyttrat sina inventarier, kan riskera att senare
återfå fastigheten, därför afl köparen vägras tillstånd. En jordbrukare, som
säljer sin egendom för att köpa en annan, kan av samma skäl bliva ägare av
tvenne fastigheter. Möjlighet att avvakta att tillstånd beviljas köparen finnes
i här angivna fall måhända endast sällan.

Sammanfattningsvis får lantbruksstyrelsen som sin uppfattning framhålla,
dels att förhållandena på förevarande område för närvarande icke äro sådana,
att åtgärder av den art, som föreslagits, kunna anses påkallade, dels att olägenheter,
som i vissa fall kunna tänkas följa av att personer utanför jordbruket
förvärva jordbruksfastighet, böra förekommas genom andra medel,
vilka mera direkt taga sikte på ifrågavarande olägenheter, dels ock att ett genomförande
av förslaget kan väntas medföra högst betydande olägenheter
även för jordbrukarna själva.

Sveriges lantbrnksförbund har anfört bland annat följande.

Den verkställda utredningen synes icke lia givit stöd för påståendet att
den obegränsade rätten att förvärva jordbruksfastigheter för närvarande
utgör eller inom den närmaste framtiden kan förväntas utgöra någon allvarligare
fara för bondejordens decimering. I den mån en dylik fara skulle
uppstå, torde de verksammaste motåtgärderna böra sökas dels i en större
lönsamhet för vårt jordbruk, varigenom landsbygdsbefolkningens intresse av

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

att stanna kvar vid jordbruket säkerligen skulle befrämjas mera än genom
en viss sänkning av jordvärdet, dels ock genom åtgärder till nedbringande
av byggnadskostnaderna för lantbruket. Lantbruksförbundet vill genom det
nu anförda dock icke ha helt bortsett från att behov av en inskränkning i
rätten att förvärva jordln-uksfastigheter kan uppkomma. För närvarande
står emellertid behovet av en lagstiftning på detta område enligt förbundets
förmenande icke i rimlig propoi-tion till de olägenheter, som den föreslagna
lagstiftningen skulle medföra. På grund härav finner lantbruksförbundet
icke tillräckliga skäl föreligga för genomförandet av det framlagda förslaget
till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Lantbruksförbundet har icke känt sig fullt övertygat om att det ifrågasatta
förbudet för utomstående att förvärva jordbruksfastigheter skulle i annat
fall än beträffande vissa särskilda fastigheter eller grupper av fastigheter
medföra nämnvärd nedgång av fastighetsvärdena. I de fall och i den mån
följden likväl skulle bliva ett sänkt jordvärde, utgör lagstiftningen från
jordägarens synpunkt ett synnerligen allvarligt ingrepp i äganderätten, som
alltid tillmätts ett högt värde. Dylika ingrepp böra enligt lantbruksförbundets
förmenande icke företagas utan synnerligen tvingande skäl. Vidare skulle
den föreslagna lagstiftningen införa ett osäkerhetsmoment inom fastighetshandeln,
vars följder icke böra underskattas. Olägenheten av att fastighetsköpen
skulle vara villkorliga, intill dess vederbörande myndighet godkänt
desamma, äro så uppenbara, att de näppeligen torde behöva klarläggas. Man
behöver blott tänka på det fall, att köparen, efter det köpet avslutats, finner
detsamma ofördelaktigt. Genom att underlåta att söka tillstånd eller vid tillståndssökandet
låta sig mindre angeläget vara att få ansökningen bifallen,
skulle köpet kunna förfalla. Säljaren, som tidigare haft ytterligare spekulanter,
saknar kanske dessa, när det senare blir uppenbart, att den skedda
försäljningen måste återgå. Vidare skulle försäljning av jordbruksfastigheter
vid offentlig auktion knappast kunna ifrågakomma därest den föreslagna
lagstiftningen komme lill stånd. Det är nämligen av vikt för en auktionsförrättare
att omedelbart eller inom kort tid kunna avgöra, om högsta
avgivna anbudet kan antagas, enär övriga bud i allmänhet icke kunna påräknas
vara gällande under en längre tid.

Länsstyrelsen i Stockholms län har yttrat.

Såvitt framgår av betänkandet, har utredningen icke närmare klarlagt,
huruvida och i vad mån den tendens till ökad skuldsättning inom jordbruket,
för vars motverkande utredningen tillkommit, må lia framkallats av en
osund spekulation i jordbruksfastigheter. Ett dylikt klarläggande skulle lia
varit desto mera naturligt, som direktiven till utredningen otvetydigt torde
få anses innebära en anvisning att ägna uppmärksamhet åt det orsakssammanhang,
vilket kan föreligga mellan nämnda båda företeelser.

Den undersökning, som föret innes i betänkandet, har närmast bibringat
länsstyrelsen ett intryck av att något verkligt behov av en lagstiftning av det
slag, som i betänkandet föreslås, knappast kan antagas föreligga. Såsom utredningen
konstaterat, lia svaren på rundfrågan bland annat givit vid handen,
att spekulanternas efterfrågan främst varit inriktad pä skogsegendomar. Med
anledning härav anser sig länsstyrelsen böra framhålla, att den skärpning
av 5 § av skogsvårdslagen, som verkställdes så sent som år 1938, just tog
sikte på alt förhindra spekulation i skogsjordbruk. Vid sådant förhållande
och då utredningen till och nied vitsordat lagskärpningens goda verkningar i
angivna syfte, synes det böra fordras starkare skäl än utredningen lörebragt
för att införa en även för normala tider avsedd lagstiftning av den restriktiva
innebörd, som utmärker det föreliggande förslaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 saini. Nr ikle.

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

Helt naturligt ställer sig saken annorlunda, om frågan begränsas till att,
liksom skedde åren 1920—21, i ett svårartat krisläge ingripa reglerande i
förevarande hänseende. Skulle utvecklingen under rådande kristid finnas motivera
ett dylikt tillfälligt ingripande, vill länsstyrelsen givetvis icke motsätta
sig en sådan åtgärd. Emellertid anser länsstyrelsen det kunna ifrågasättas,
huruvida en för såväl myndigheter som allmänhet så betungande ordning,
som det av utredningen framlagda lagförslaget går ut på, kan vara behövlig
för sistnämnda ändamål. Då förslaget påtagligen syftar längre än till ett av
krisläget påkallat provisorium, synes det icke utan vidare klart, att det innebär
den lyckligaste lösningen, därest frågan skärskådas enbart ur synpunkten
av nämnda läge.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat bland annat följande.

Såvitt länsstyrelsen kan finna, vinner utredningens uppfattning om behövligheten
av lagstiftningsåtgärder i syfte att bevara jorden åt den jordbruksidkande
befolkningen icke stöd av den i betänkandet framlagda undersökningen.
Det av utredningen införskaffade materialet utvisar i stort sett att i
handeln med jordbruks- och skogsfastigheter i öppna marknaden under tiden
efter hösten 1939 icke kunnat påvisas någon påfallande ökning, att jobberi
och skogsspekulation väl förekommit men icke i någon mera anmärkningsvärd
omfattning, att antalet icke-jordbrukare ökats bland köparna beroende
på att kategorien kapitalplacerare gjort sig starkare gällande på fastighetsmarknaden
än tillförne, att rena jordbruksfastigheter i allmänhet icke synts
vara av större intresse för andra än jordbrukare samt att kapitalplacerarnas
köp närmast avsett egendomar med skönhetsvärden eller med läge och bebyggelse,
som lämpa sig för evakueringsändamål, eller egendomar med stora
skogsmarker. Undersökningen synes ej heller utvisa, att genom den konkurrens
mellan lantbefolkningen och kapitalplacerarna, som sålunda i vissa fall
uppkommit, den förras intresse skulle i någon nämnvärd grad ha trätts för
nära. Det vill förefalla, som om utredningen byggt sitt förslag mindre på
konstaterade olägenheter av den fria fastighetshandeln än på farhågor för
skadeverkningar i en framtid.

Vad förhållandena i Malmöhus län angår, har någon tendens till spekulationsköp
av jordbruksfastigheter under nu rådande kristid icke yppat sig.
Det torde främst vara skogsmarken, som inbjuder till spekulationsköp, och
denna tillhör huvudsakligen de stora godsen inom länet, vilka sällan gå i
handel. Något behov av åtgärder till inskränkning i rätten att handla med
jordbruksfastigheter kan därför enligt länsstyrelsens mening icke grundas å
förhållandena i detta län.

Det framlagda förslaget bör med hänsyn till motiveringen för detsamma
ses såsom ett led i lösandet av frågan om åtgärder till tryggande av den jordbrukande
befolkningens ställning och dess skyddande mot utomstående intressen.
Länsstyrelsen är icke främmande för att det kan visa sig erforderligt
att vidtaga åtgärder i sådant syfte. Frågan härom kräver emellertid enligt
länsstyrelsens mening en annan och mera uttömmande utredning än den som
i betänkandet framlagts. Tanken på att det därvid kan visa sig nödvändigt
att i någon form ingripa mot den fria handeln med jordbruksfastigheter kan
väl icke utan vidare avvisas men utan samband med en utredning av frågan
i hela dess vidd kan^ icke godtagas ett förslag som det föreliggande, vilket
innebär ett avsteg fran hävdvunna principer i fråga om fri företagarverksamhet.
Icke heller kan enligt länsstyrelsens mening med fog åberopas att
det med hänsyn till rådande förhållanden föreligger behov att införa koncessionstvång
i enlighet med förslaget. Rådande försörjningsläge gör det väl

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

angeläget att åtgärder vidtagas till förekommande av rovdrift och annan
misskötsel av jordbruksegendomar, men detta syfte tillgodoses icke genom det
föreliggande förslaget.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört.

Det torde för länets del kunna sättas i fråga, huruvida sådana missförhållanden
i avseende å handeln med jordbruksfastigheter förekommit, som
kunna utgöra tillräcklig motivering för en på den enskilda äganderättens
område så ingripande lagstiftning som den nu föreslagna. Att jobberi med
jordbruksfastigheter dock förekommer lär icke kunna bestridas och det
gäller därför att stävja och försvåra denna för jordbruket skadliga verksamhet
i den mån möjligheter därtill finnas. Man måste dock enligt länsstyrelsens
mening härvid framgå med stor försiktighet, så att legitima intressen
med avseende å jordförvärv icke skadas. Väl kan det sägas ligga vikt uppå
att bevara jorden i de skötsamma jordbrukarnas händer, men en lagstiftning
i detta syfte får icke givås sådant innehåll, att den obehörigen gynnar en viss
befolkningsgrupp. Målet bör väl i varje fall vara, att jorden skall brukas och
förkovras på bästa möjliga sätt. Ur denna synpunkt synes huvudvikten böra
läggas på att stävja jobberiet med jordbruksfastigheter och att motverka möjligheter
till rovdrift och annan misskötsel av jordbruk.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det länsstyrelsen som om befogade
invändningar kunna framställas mot förslaget. Sålunda presumeras,
att den s. k. jordbruksidkande befolkningens förvärv äro legitima. Endast
där det finnes uppenbart, att syftet med förvärvet är jobberi, skall ansökningen
avslås. Även om detta syfte är antagligt, skall ansökan bifallas. Detta
synes vara att gå för långt i omtanke örn en viss befolkningsgrupp.

För länsstyrelsernas del innebär den föreslagna lagen krävande och svårlösta
uppgifter. Länsstyrelsen tänker härvid icke i första hand på de tidsödande
utredningar, som säkerligen behöva förekomma i ett mycket stort antal
ärenden, utan fastmer på de svårigheter som möta, då det gäller att avgränsa
fastighetsjobberi från legitima förvärv. Det är sannerligen en vansklig uppgift
att med någon grad av säkerhet bilda sig en uppfattning om en för länsstyrelsen
och dess underlydande tjänstemän mången gång säkerligen helt främmande
persons avsikt med ett fastighetsförvärv. Att de uppgifter som vederbörande
lämnar örn sig själv och sina avsikter icke utan vidare få tagas för
goda, ligger i sakens natur.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har gjort följande uttalande.

De skäl, som utredningen anfört för en lagstiftning i syfte att motverka
jordbruksfastigheters övergång i icke jordbrukande personers ägo, finner
länsstyrelsen vara vägande och vill i likhet med utredningen understryka
vikten av att den självägande bondestammen bibehålies. ben utväg utredningen
valt för alt skydda jorden från spekulation av olika slag har utredningen
själv förutsett kunna bliva föremål för invändningar, ehuru den icke
ansett dessa vara av avgörande betydelse. Länsstyrelsen vill emellertid ifrågasätta
örn icke en allmän prövning vid förvärvet och den inskränkning i möjligheten
att förvärva jordbruksegendom, som föreslås, komma att medföra
icke avsedda skadliga konsekvenser. Det torde utan tvivel kunna fastslås, att
den fria konkurrensen mellan köpare av jordbruksfastigheter icke enbart
varit av ondo. De högre priserna, på jordbruksfastigheterna ha säkerligen i
manga fall framtvingat en rationalisering av driften för att göra egendomen
räntabel. Vidare måste man nog förutsätta att den fria konkurrensen redan
framskapat vissa överpris på egendomar; under nuvarande förhållanden gäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

ler detta helt naturligt skogsegendomar och sådana egendomar, som är o lämpliga
för evakueringsändamål. Även egendomar kring de större städerna ha
säkerligen även under normala förhållanden ett salupris, som avsevärt överstiger
deras rena jordbruksvärde, då det av olika skäl länge funnits en tendens
hos de mera besuttna att förvärva lämpligt belägna jordbruksegendomar.
Dessa förhållanden ha alltså redan åstadkommit överpris på vissa slag
av jordbruksegendomar och på sina håll kanske på samtliga egendomar inom
ett visst större område. Att tillskapa en hela landet omfattande lagstiftningav
ifrågavarande slag utan att först undersöka, vilka verkningar den kan
tänkas ha på fastighetsvärdena, finner länsstyrelsen betänkligt. Det kan med
säkerhet förväntas och förutsättes även av utredningen, att saluvärdena komma
att sjunka. Då jordbruksfastigheterna i allmänhet äro intecknade, torde
en sänkning av saluvärdena och därmed taxeringsvärdena kunna medföra
svårartade konsekvenser för jordbrukarna beträffande deras lånemöjligheter.
Detta så mycket mer som man nu icke kan förutse den ekonomiska bärkraft
jordbrukarna kunna äga örn några år. Länsstyrelsen anser därför att man
måste fästa större avseende vid denna sida av saken än vad utredningen
funnit sig böra göra.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har framhållit.

Mot den ifrågasatta lagstiftningens syfte att förhindra jordbruksfastigheternas
övergång till icke lämpliga köpare synes i princip icke vara något att
erinra. Då emellertid för ernående av detta syfte enligt utredningens förslag
tillstånd till förvärv skall fordras med avseende å alla köp av jordbruksfastigheter,
kan ifrågasättas, huruvida ej detta skulle innebära ett större ingrepp
i den fria försäljningsrätten än nöden kräver. Länsstyrelsen håller före, att
ett förhindrande av jobberi med jordbruksfastigheter, vilket måste anses
vara förslagets huvudsyfte, bör kunna åvägabringas på annat sätt än genom
den föreslagna anordningen.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län har
uttalat, att det av utredningen framlagda lagförslaget syntes innebära ett
djupt ingrepp i den fria, lojala handeln med jordbruksfastigheter och
en tendens till en skråbildning inom jordbrukaryrket, som icke alltid
torde vara till fördel för jordbrukets utövare, samt för övrigt medföra stora
svårigheter för den kontrollerande myndigheten. Utskottet har därför velat
ifrågasätta, örn hittillsvarande erfarenheter beträffande handeln med jordbruksfastigheter
gåve skäl för en lagstiftning av nu avsett slag. Det syntes
utskottet icke vara omöjligt att i varje fall begränsa verkningarna av en
osund spekulation på området genom bland annat beskattningsföreskrifter
samt bestämmelser i fråga om vanhävd och exploatering av skog.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län, till vars
yttrande länsstyrelsen i länet anslutit sig, har framhållit.

Utredningens uppdrag avsåg frågan om åtgärder till motverkande för
framtiden av överdriven skuldsättning inom jordbruket samt att i detta syfte
särskilt beakta förekommande osund spekulation i jordbruksfastigheter och
dess inverkan på skuldsättningen. Emellertid avser utredningens förslag icke
frågan om den överdrivna skuldsättningen i dess helhet, och endast mera i
förbigående beröres fastighetsspekulationens inverkan på skuldsättningen.
Huvuddelen av betänkandet avser i stället åtgärder för att främja vad som
av utredningen kallas »det allmänna intresset att jordbruksfastigheterna
stanna i den jordbruksidkande befolkningens händer.»

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

Mot bakgrunden härav vill förvaltningsutskottet lill en början konstatera,
att utskottet icke har sig bekant några mera markerade missförhållanden
i länet vad beträffar omsättningen av jordbruksfastigheter; i varje fall kan
icke vitsordas att genom förvärv av jordbruksfastigheter förorsakats någon
ökad skuldsättning för jordbruket i dess helhet. Visserligen kunna köp i
spekulationssyfte förekomma, men härmed förenade olägenheter synas mera
ligga i risken för mindre god hävd. Emellertid synes det ej alltid vara av
ondo, att en köpare, som icke tillhör den jordbruksidkande befolkningen,
förvärvar jordbruksfastighet. Ofta är det här fråga örn mera kapitalstarka
personer än jordbrukarkåren i genomsnitt, och ofta blir följden, att kapital
nedlägges i förbättring av jord och hus, elektrifiering o. s. v. Under stundom
kan det även vara av betydelse ur skattesynpunkt för en kommun och därmed
även för jordbruksbefolkningen inom densamma, att en dylik köpare
tager sin bostad inom kommunen. I den mån farhågorna för vanhävd skulle
visa sig befogade, torde dessa olägenheter sålunda lämpligare kunna avvärjas
genom en skärpt vanhävdslag.

Då det sålunda icke utan vidare betecknats såsom ur allmän synpunkt av
ondo, att även andra än jordbrukare förvärva jordbruksfastigheter, har därvid
hänsyn icke tagits till den omständighet, som uppenbarligen av utredningen
tillmätes stor betydelse, nämligen att bondebefolkningen minskas i
antal härigenom. Denna omständighet kan icke frånkännas betydelse. Emellertid
är att märka, att den föreslagna lagen icke skulle äga tillämpning å
fastighet, vars taxeringsvärde understiger 10 000 kronor. Härigenom minskas
lagstiftningens betydelse i detta hänseende, vartill kommer, att det ofta
torde vara, då dylika mindre fastigheter komma i andra än jordbrukarehänder,
som risk föreligger för bristande intresse för jordens rätta hävdande.
Härtill kommer, att den väg, som utredningen förordat för tryggande av
bondebefolkningens bestånd, innebär ett rätt omfattande och säkerligen även
ganska kännbart kontroll- och licenssystem. Härvid är även att märka den
minskning i jordvärdena, som måste bliva en följd av den ifrågasatta lagstiftningen
och som i sådana fall, då en jordbrukare har fullt legitima skäl
att avhända sig sin gård, måste kännas som ett ingrepp i hans förmögenhetsförhållanden.
Vid en avvägning mellan för närvarande föreliggande risker
för att jordbruksfastigheterna i större omfattning komma ur den jordbruksidkande
befolkningens händer mot de olägenheter och svårigheter, som
skulle följa med den ifrågasatta lagstiftningen, har förvaltningsutskottet för
sin del stannat vid den uppfattningen, att sistnämnda olägenheter skulle bliva
de större.

Småbrukarnas riksförbund har yttrat i huvudsak följande.

Utan tvivel är det ett samhällsintresse att vårt land har en självägande
bondeklass på en sund ekonomisk basis. Därmed är emellertid icke bevisat,
att det skulle vara någon fördel vare sig från samhällets eller från jordbrukarnas
synpunkt, örn man gör denna folkgrupp till en sluten enhet med ett
i lag skyddat jordägaremonopol. Beträffande denna grundläggande motivering
för lagförslaget har utredningen emellertid förutsatt som självklart det
som skulle bevisas. Förbundet vill i detta sammanhang blott erinra örn alt
från bondebefolkningen sedan mera än 70 är skett en stark utflyttning lill
andra sektioner inom näringslivet. En fortsatt rationalisering av jordbruket
med en strävan lill större brukningsenheter förutsätter — trots allt — en
fortgående utvandring. Icke minst måste detta bliva fallet, örn nativiteten
skall hållas uppe på en nivå, som räddar vårt folk från att dö ut. En lagligt
skyddad monopolställning åt en stor samhällsgrupp kommer emeller -

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

tid ofrånkomligt att utlösa och befrämja andra gruppers monopolsträvanden.
Man skulle därför med den föreslagna lagen främja den allmänna strävan
till yrkesisolering och monopolbildning, som redan förut gjort sig starkt
gällande i samhället. Utan tvivel skulle bondebefolkningen bliva mest lidande
härpå. Inom ett land, där folkökningen upphör, under det att en teknisk och
biologisk rationalisering gör livsmedelsproduktionen allt mera effektiv, kommer
en isolerad och avgränsad bondebefolkning att proletariseras under trycket
av en inbördes konkurrens, under det att de expansiva yrkena, som ha
nva levebröd inom egna gränser, lägga beslag på välståndsökningen. Det som
skulle vara ett privilegium blir under dessa förhållanden en börda.

Vad utredningen föreslår kan möjligen bliva en tillfällig hjälp i ett akut
krisläge. Bland de konstruktiva åtgärder, som skola säkra jordbrukets framtid,
hör förslaget icke bemma. Då emellertid den aktuella situationen icke
är sådan att den föreslagna lagen behöver genomföras, får förbundet hemställa,
att lagförslaget icke för närvarande måtte föranleda någon åtgärd.

Som förut framhållits har från vissa håll anmärkts, att den ifrågasatta
lagstiftningen icke borde avse fastighetsförvärv av den jordbr
uksid k ande befolkningen. Mot en sådan uppfattning ha fastighet
sbildnings sakkunnig a anfört i huvudsak följande.

De sakkunniga beakta visserligen till fullo intresset att göra kontrollapparaten
så litet omständlig och tyngande som möjligt men anse dock lagförslagets
lämplighet överhuvud till stor del bero av att icke det nät, man
bör draga kring vissa kategorier av förvärv are, göres så grovmaskigt att en
betydande del av dem slingrar sig igenom och får så mycket större förtjänst
på den icke önskvärda trafiken, enär en del konkurrenter fastnat i nätet.
Särskilt med den bestämning, som i betänkandet ges åt uttrycket »tillhör
den jordbruksidkande befolkningen», måste risken i nyssnämnt hänseende
anses stor, såframt ej även personer ur denna krets skulle kunna underkastas
kontroll. Finner länsstyrelsen anledning till misstanke att förvärvet är av den
typ, sorn skall förhindras, bör närmare undersökning ske, ändå att den
tilltänkte förvärvaren tillhör den jordbruksidkande befolkningen. Det bör i
alla situationer ankomma på den prövande myndigheten att avgöra hur djupt
med hänsyn till omständigheterna undersökningen bör gå, därvid naturligtvis
vad som framkommer vid en ytlig sådan kan ge anledning att vidtaga
närmare efterforskningar men också i vissa fall anses tillräckligt för att
låta eventuella misstankar fara.

De sakkunniga finna alltså att vid kontroll av förvärv alla kategorier av
medborgare måste indragas under kontrollen. Varje försök att i förenklingssyfte
eller av andra motiv särskilja någon viss grupp av personer, som ställas
utanför kontrollen, måste enligt sakens natur äventyra värdet av hela
systemet och framstå såsom godtycke eller obehörigt gynnande av den undantagna
kategorien. Man torde ha svårt att förklara varför enligt förslaget
en jordbrukare eller förutvarande jordbrukare, som förvärvar fastighet
huvudsakligen för att nyttja åbyggnaderna för ändamål, som ej äger samband
med jordbruket, eller för ren kapitalplacering eller eljest i annat syfte
än att själv driva jordbruket, skulle, oaktat han kanske öppet vidgår ändamålet
med köpet, vara berättigad att fordra den prövande myndighetens
sanktion å detsamma, medan varje annan i samma situation skulle riskera
avslag å sin ansökan. Något skäl för att den materiella rätten här skulle vara
olika för skilda kategorier medborgare synes icke föreligga.

Att undantag från kontrollen äro ägnade att uppamma bulvanförhållanden

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

är självklart. I betänkandet förutsättes, att till bulvanskap icke skulle hänföras
att personer i den gynnade särställningen köpa i eget namn men för
annans räkning. Köparen skulle likväl till och med få behålla denna särställning.
Meningen är väl att den andre i så fall skall vara någon, som själv tillhör
den privilegierade kategorien, och man torde få tillägga att köparen
måste för länsstyrelsen ange att köpet i själva verket skedde för den andres
räkning. Formellt är ju icke någon enskild enligt förslaget ställd helt utom
kontrollen.

De sakkunniga vilja vidare framhålla att, om även förvärv från jordbrukares
sida måste underkastas viss granskning med hänsyn till att syftet med
förvärvet kan vara av det slag, som ovillkorligen bör föranleda avslag, det
icke innebure något avsevärt extra besvär, örn undersökningen avsåge jämväl
sådana förvärvsmotiv, som kunde hänföra fallet under det dispensabla
förbudet. Vid en granskning i förstnämnda hänseende lärer ofta syftet med
köpet bliva klarlagt, så att svaret å den senare frågan därmed utan vidare
är givet.

Inom de sakkunniga har skiljaktig mening uttalats av ledamoten av riksdagens
andra kammare, lantbrukaren C. A. D. Jonsson, som ansett, att ett
frånskiljande av ansökningar, som skulle bifallas, borde ske vid lagfarts
sökande. Sökanden kunde exempelvis å lagfartshandlingen teckna en förklaring
att han ämnade bosätta sig å den förvärvade fastigheten och själv driva
jordbruket å densamma, eventuellt kunde länets egnahemsnämnd tillstyrka
köpet. I sådana fall borde lagfartsansökningen kunna omedelbart bifallas.
Uppfylldes icke dessa villkor, hade domaren att hänvisa den lagfartssökande
att söka länsstyrelsens tillstånd till fånget. De skäl, som utredningen anfört
emot ett sådant förfaringssätt, har Jonsson ansett icke böra tillmätas avgörande
betydelse. I varje fall borde den förenkling som på detta sätt skulle
åstadkommas uppväga de olägenheter, som de sakkunniga ansett vara förenade
med förfaringssättet.

I fråga örn villkoren i övrigt för erhållande av tillstånd ha fastig het sbildnings
sakkunnig a föreslagit följande bestämmelser.

Tillstånd till förvärvet skall meddelas, där ej annat följer av vad nedan
sägs.

Ansökningen skall avslås, örn utredningen föranleder till antagande att
fastigheten skulle bliva vanskött i sökandens ägo eller att han med förvärvet
huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra
sig skogstillgång, som är behövlig som stöd för ortens jordbruk, eller att
bereda sig vinst genom snår försäljning av fastigheten, del av densamma eller
andel däri eller genom bortförande av byggnader, kreatur, inventarier eller
annat, som iarvas för jordbruket.

Föreligger ej sådant fall som nyss sagts, men kan, vad angår fastighet där
jordbruk finnes, antagas att sökanden vill förvärva fastigheten huvudsakligen
i annat syfte än att själv driva jordbruket, eller äger han redan förut
flera, såsom skilda jordbruk förvaltade egendomar, eller avser ansökningen
förvärv från olika ägare av egendomar, som förut icke utgjort en brukningsenhet,
må ansökningen icke bifallas, med mindre sökandens innehav av
egendomen kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för
näringslivet i orten eller egendomen för sökanden har synnerligt värde utöver
det ekonomiska eller det eljest föreligger särskilt skäl att bevilja tillstånd
till förvärvet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

Fastighetsbildningssakkunniga ha anmärkt, att jämlikt utredningens förslag
ett indispensabel förbud mot skogsköp skulle föreligga även i sådana
fall, där den åstundade skogen icke vore behövlig såsom stöd för jordbruksnäringen
i orten. Om skogen utgjorde vad man plägade kalla överloppsskog
ur jordbrukets synpunkt kunde förbudet enligt de sakkunnigas mening
icke längre anses välgrundat. De sakkunniga ha vidare ifrågasatt, örn ej
med förslagets formulering det absoluta förbudet principiellt skulle drabba
även en jordbrukare, som ville med sitt jordbruk genom köp införliva ett
skogsområde för att tillföra jordbruket den vinst, han kunde draga av skogsavverkningen,
alltså en transaktion som ur jordbrukets synpunkt vore värd
uppmuntran. Det väsentliga kännetecknet å de för jordbruket skadliga markförvärven
av ifrågavarande slag har synts de sakkunniga ligga däri att förvärvaren
huvudsakligen åsyftade att på ena eller andra sättet tillgodogöra sig
skogstillgång, som vore behövlig som stöd för jordbruket i orten, och använda
vinsten på sådant sätt att skogsvärdet icke komme jordbruket till
godo. Att bedöma, huruvida i visst fall jordbruket kunde antagas få gagn
av vinsten på skogsaffären, torde, enligt vad de sakkunniga uttalat, väl ofta
nog vara ganska enkelt men . stundom möta stora svårigheter, då förvärvet
omfattade även jordbruksjord eller förvärvaren förut ägde sådan jord i orten.
Här kunde tydligen förvärvarens yrke och frågan örn han kunde väntas
komma att driva jordbruket själv eller genom arrendator bliva av indirekt
betydelse som indicium, men avgörandet kunde ej få sättas uteslutande därefter.

I likhet med utredningen ha de sakkunniga funnit att under det absoluta
förbudet borde hänföras det rena fastighetsjobberiet och rovdriften. Det har
synts de sakkunniga klart att, om sådan kontroll som nu föreslagits skulle
utövas över förvärven, tillstånd borde förvägras, där anledning vore att antaga
att jorden i förvärvarens hand skulle bliva vanskött, även om detta antagande
icke kunde grundas på att syftet med förvärvet befunnits vara av
visst angivet slag. Det kunde nämligen tänkas, att den tilltänkte köparen tidigare
ägt den ena gården efter den andra och att det vore känt att lian,
ehuru icke tillhörande någon av de förut nämnda kategorierna, städse vanskött
jordbruket å sina egendomar. Att då genom beviljande av tillstånd till
nytt förvärv från hans sida så att säga sanktionera detta förvärv skulle framstå
såsom högst inkonsekvent, därest man i andra kanske mindre klara fall
vägrade godkänna förvärv, som förmenades vara riskabla för jordbruket.

Enligt de sakkunnigas mening vore utredningens förslag att utsträcka det
absoluta förbudet till de fall, då sökanden »genom annan jämförlig åtgärd»
åsyftade att bereda sig hastig vinst, väl obestämt till sin innebörd. Exempel
å vad som därigenom skulle indragas under det absoluta förbudet hade icke
lämnats.

Örn tanken att jordägare och jordbrukare i regel borde vara samma person
vore grunden till den i utredningens förslag genomförda företrädesrätten
att förvärva jordbruksfastighet, ha de sakkunniga funnit, att frågan örn köparen
hade syfte att själv bruka jorden borde vara av huvudsaklig betydelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

i stället för spörsmålet huruvida köparen tillhörde den jordbruksidkande
befolkningen eller ej.

Därest man ville söka förekomma att de självägande böndernas antal
minskades och jordbruket i allt större omfattning koinme att bedrivas av
arrendatorer och anställda, så borde lagstiftningen enligt de sakkunnigas
uppfattning rikta sig ej blott mot icke-jordbrukares förvärv av bondejord
utan även mot s. k. latifundiebildning från jordbrukares sida och annat samlande
i en hand av fastigheter som förut tillhört skilda ägare och brukats
var för sig samt vore tillräckliga för att kunna betecknas som fullständiga
jordbruk. Något härom innehölle dock icke förslaget, såvitt fråga vore örn
förvärv från jordbrukares sida, ehuru synpunkten skymtade beträffande
andra kategorier av köpare. Faran för en ur jordbruksnäringens synpunkt
obefogad och för jordbrukarinlresset skadlig sammanslagning av olika
bondejordbruk till storbruk med arrendegårdar måste anses växa, om man i
enlighet med vad som föreslagits sökte underlätta för jordbrukare att förvärva
jord på billiga villkor. För en icke särskilt kapitalstark jordbrukare
bleve det väl dock ej ofta fråga om att skaffa sig mer än han behövde och
själv kunde bruka, men där jordbrukaren vore kapitalist, kunde det vara
en frestelse att, örn nu genom särskild lagstiftning andra spekulanter utestängdes
och jord stöde honom till buds för billigt pris, kanske samtidigt
som avkastningen stege i värde, tillhandla sig så mycket jord som möjligt
och däri placera kapital. En bestämmelse till hindrande av onödigt samlande
i en hand av olika gårdar hade alltså synts de sakkunniga vara behövlig.
En dylik bestämmelse, som tydligen borde träffa även det fall, att
ansökningen om tillstånd avsåge ett köp, som redan i sig självt, alltså oberoende
av vad köparen förut kunde äga, innebure ett dylikt samlande, utgjorde
ett nödigt komplement till stadganden, som ginge ut på att för vissa
kategorier försvåra jordförvärv och som angåve sig skola gälla blott provisoriskt.
Naturligtvis borde dock icke läggas hinder för en ur jordbrukets
synpunkt nyttig förening av förut skilda gårdar, såsom där storbruk i vissa
fall vore lämpligaste formen eller då det gällde fullständigande av otillräckliga
jordbruk eller eljest behövlig arrondering av en fastighet. Icke heller
hade det synts de sakkunniga lämpligt att inom denna lagstiftnings ram
söka verka för någon upplösning av redan befintliga storbruk.

Beträffande de regler, som avses skola uppställas till ledning för myndighetens
prövning i fall, där det absoluta förbudet icke skulle äga tillämpning,
lia de sakkunniga sammanfattningsvis yttrat följande.

De sakkunniga förmena att, örn en svensk medborgare — han må nu lia vilken
samhällsställning som helst — med förvärv av fastighet med jordbruk huvudsakligen
åsyftar att i egen person driva jordbruket och intet sådant fall är
förhanden, sorn de sakkunniga enligt vad förut yttrats vilja hänföra under det
absoluta förbudet, samt icke heller är fråga om latifundiebildning eller dylikt,
något skäl att motsätta sig förvärvet icke föreligger från de synpunkter, som
böra läggas till grund för en lagstiftning av förevarande slag, nämligen omvårdnaden
om jordbruksnäringen överhuvud och då bland annat önskemålet att
hindra att arrende- och förvaltaresystemet utvidgas på bondejordbrukets be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

kostnad. Någon prövning av vederbörandes yrkesskicklighet kan ju knappast
ifrågakomma. En sak för sig är att hans uppgift om sådant syfte, som
nyss nämnts, icke kan tågås på allvar, om han uppenbarligen saknar varje
förutsättning att själv leda jordbruket. Framgår det att köparens huvudsakliga
intresse av förvärvet icke är att driva jordbruket eller att meningen är,
att jordbruket skall utarrenderas eller i realiteten drivas blott genom anställd
personal, eller skulle, vare sig fråga är om fastighet med jordbruk eller blott
skog, förvärvet innebära bildande av storbruk eller utgöra ett led i en sådan
bildning, då bör tillstånd meddelas endast örn särskilt skäl härför kan åberopas.
Dylikt skäl föreligger naturligtvis främst, då förvärvet likväl snarare
är till gagn än till skada för jordbruk å fastigheten och således själva grunden
för ett avslag å ansökningen undanryckts, men även då ur andra synpunkter
ett tillräckligt starkt intresse talar för bifall. Detta intresse kan vara
allmänt eller enskilt ekonomiskt eller icke-ekonomiskt. En avvägning mellan
skäl för och emot bör .således kunna ske. I förslaget nämnes bland annat
förvärvarens speciella icke-ekonomiska intresse för fastigheten. Det kan anses
lämpligt att utmärka att icke blott ekonomiska hänsyn skola tagas. Affektionsvärden
synas dock icke böra medföra bifall till ansökningen,
med mindre de äro av synnerlig styrka. I det i betänkandet särskilt nämnda
exemplet att någon vill till sin släkt återförvärva en gård, som tidigare varit
i dess ägo, skall väl ofta finnas tillräcklig anledning att bifalla ansökningen,
men det synes angeläget att förekomma att tillstånd meddelas på grund av
diverse av sökanden mer eller mindre uppkonstruerade skäl av personlig och
svårkontrollerad beskaffenhet.

Egnahemsstyrelsen har i nu förevarande hänseenden anfört.

Det hade varit önskvärt, om förhindrandet av sådana jordförvärv, som
åsyftats med den föreslagna lagstiftningen, kunde ernås utan att detta medförde
ett betungande av dem, som förvärva jord i vällovligt syfte. Man frågar
sig sålunda, om icke personer, som tillhöra den jordbrukande befolkningen,
kunde få förvärva jordbruk utan att, såsom föreslagits, behöva söka länsstyrelsens
tillstånd härtill. Örn undantag gjordes för personer av sistnämnda
kategori, skulle detta emellertid innebära, att vederbörande inskrivningsdomare
i samband med sökandet av lagfart måste pröva, om den sökande tillhörde
jordbrukarbefolkningen. Om en sådan prövning i varje fall skall komma
till stånd, synes det vara att föredraga, att den enhetligt förlägges till
länsstyrelsen. Ur en annan synpunkt sett skulle ett undantagande av jordbrukarbefolkningen
från skyldigheten att söka tillstånd till jordförvärv skärpa
det intrycket — vilket under inga förhållanden helt kan undvikas ■— att
det här på visst sätt är fråga om en klasslagstiftning. Ytterligare bör uppmärksammas,
att en sådan undantagsbestämmelse, som här åsyftats, skulle
vara mindre lämplig såtillvida som det kan förekomma, att även jordbrukare,
som äro ägare till jord, förvärva ytterligare jord i spekulationssyfte
eller eljest utan att det erfordras för en förstärkning av det redan innehavda
jordbruket.

Även om den jordbrukande befolkningen på grund av vad nu anförts icke
bör undantagas från skyldigheten att söka tillstånd till förvärv av jord,
hindrar detta icke, att åtgärder böra övervägas i syfte alt legitima förvärv
av jordbruksfastigheter skola kunna komma till stånd utan att mer än nödvändigt
tyngas av den föreslagna lagstiftningen. Med hänsyn härtill vill styrelsen
för sin del ifrågasätta, om icke den, som tillhör den jordbrukande befolkningen
och som icke redan äger jordbruksfastighet, bör kunna erhålla
tillstånd att förvärva dylik fastighet, utan att tillståndet bindes vid viss an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

given fastighet. Tillståndet skulle kunna lämnas i form av bevis, som under
viss tid legitimerade till förvärv av en jordbruksfastighet. Vidare synes det
styrelsen önskvärt, att tillstånd till fastighetsförvärv kan erhållas utan erläggande
av kommissionärsavgift och stämpel. Slutligen bör vid prövningen av
tillståndsansökningar iakttagas, att klara fall behandlas med förtur.

Skiljaktig mening har inom styrelsen uttalats av ledamoten av riksdagens
andra kammare, lantbrukaren E. A. Gustafson, som ej kunnat ansluta sig
till utredningens förslag i vad detta avsåge att även personer som tillhörde
den jordbruksidkande befolkningen skulle vara skyldiga ansöka hos länsstyrelsen
om rätt att förvärva jordbruksfastighet. I fråga örn denna del av
den jordbruksköpande allmänheten har det synts Gustafson vara tillräckligt,
att då lagfart söktes å förvärvad fastighet, hos inskrivningsdomaren företeddes
intyg, utvisande dels att köparen tillhörde den jordbruksidkande befolkningen
och dels att köparen icke redan förut ägde jordbruk. Sådant intyg
kunde utfärdas av hushållningssällskaps tjänsteman eller av kommunala förtroendemän
och gode män m. fl. Härigenom skulle den tillståndsprövande
myndighetens arbete i hög grad begränsas utan att syftet med den föreslagna
lagstiftningen äventyrades. Men framför allt skulle genom detta förfaringssätt
kunna vinnas att den jordbruksidkande befolkningen sluppe ifrån de
kostnader och olägenheter som vore förbundna med det mera omständliga
ansökningsförfarandet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt, huruvida icke de föreslagna
föreskrifterna för myndighets prövning i fall, där det absoluta förbudet icke
skulle äga tillämpning, vöre alltför inskränkande. Prövningen måste också
bliva i hög grad vansklig. Även örn den största omsorg nedlades på utredningen,
läge det i sakens natur att ett bedömande huruvida ett förvärv kunde
väntas medföra nytta för jordbruket eller eljest för näringslivet i orten, alltid
måste få något subjektivt över sig. Det vore därför också anledning antaga,
att klagomål över avgöranden av länsstyrelsen bomme att bliva mycket
vanliga.

Enligt vad länsstyrelsen i Jämtlands län framhållit borde mera fasta riktlinjer
utformas, vilka kunde garantera en i möjligaste mån enhetlig tillämpning
från de tillståndsgivande myndigheternas sida. Detta syntes så mycket
mera påkallat, som förslaget innebure en stark begränsning av den enskildes
rätt att förfoga över sin egendom samt en olikartad tillämpning inom
olika län därför måste bliva till allvarlig olägenhet.

Egnahemsnämnden i Södermanlands län har funnit de föreslagna reglerna
för att hindra kapitalplacering i jordbruksegendom för restriktiva. Beträffande
sådana köp syntes tvärtom tillstånd böra meddelas, örn särskilda
omständigheter icke föranledde till motsatsen.

Beträffande de av utredningen föreslagna reglerna i fråga örn s. k. villkorligt
tillstånd lia i vissa yttranden uttalats tvekan.

Sålunda har länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasatt, huruvida en köpare,
som underlåtit att fullgöra vad som ålagts honom vid meddelande av vill -

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

korligt tillstånd, skulle få behålla fastigheten. Om köparen — trots ett upprepat
vitesföreläggande — skulle tredskas, syntes andra åtgärder mot honom
bliva erforderliga. Vilka åtgärder som i sådant hänseende kunde vara lämpliga
ansåge sig länsstyrelsen på frågans nuvarande ståndpunkt icke böra uttala
sig örn. Länsstyrelsen ville endast betona angelägenheten av att förslaget
fullständigades med föreskrifter i sådant hänseende.

Enligt länsstyrelsens i Kristianstads län uppfattning kunde förslaget i fråga
om meddelande av villkorligt tillstånd med tämligen stor sannolikhet väntas
giva upphov till tvister mellan säljare och köpare särskilt i alla de fall,
där i köpeavhandlingen icke uttryckligen stipulerats hur med köpet i ty fall
skulle förfaras. Funnes inga sådana föreskrifter vore det väl antagligt, att
en köpare, som ansåge sig ha gjort en dålig affär, framställde anspråk på
köpets återgång. Under tiden kunde köparen ha ett vitesföreläggande hängande
över sig, som ytterligare tillkrånglade situationen. Det förefölle länsstyrelsen
som om förslaget i denna del icke vore till sina konsekvenser fullt
genomtänkt.

Länsstyrelsen i Hallands län har föreslagit, att bestämmelser skulle meddelas
därom, att villkorligt tillstånd i vissa fall skulle kunna återkallas samt,
om fastigheten därvid behölles av köparen, beslut skulle kunna meddelas om
försäljning av fastigheten å exekutiv auktion.

Fastighetsbildningssakkunniga ha anfört.

I utredningens lagförslag har uttrycket »villkorligt tillstånd» kommit till
användning. Beteckningen synes oegentlig såtillvida som fångets giltighet
icke blir villkorad av att vad som stadgats efterkommes. Det är betydelsefullt
att icke ett uttryck användes som kan missförstås härutinnan. Tillståndet
skulle i själva verket vara definitivt och icke längre bero på något villkor,
när beslut med utsättande av det särskilda åläggandet meddelades. Detta
åläggande får grundas på ett åtagande från sökandens sida av en rent personlig
skyldighet, som på intet vis berör fastighetsförvärvet eller utan vidare
överflyttas på ny ägare.

Det vite, som länsstyrelsen skulle utsätta, har kanske närmast karaktär
av avtalsvite men det torde dock, på sätt förslaget synes avse, böra kunna utdömas
blott i fall av tredska. Möjligen kunde vara lämpligt att i stället för
att utsätta vite avfordra sökanden säkerhet för förbindelsens uppfyllande,
men som det kan tänkas möta svårighet i vissa fall att åstadkomma dylik
säkerhet, lia de sakkunniga icke trott sig böra förorda att man här frångår
förslaget.

I fråga om den myndighet, som bör handhava beviljandet
av tillstånd, ha delade meningar i yttrandena förekommit. I
vissa yttranden har yrkats att uppgiften skulle anförtros inskrivningsdomaren,
medan i något yttrande häradsrätten eller ägodelningsrätten föreslagits
såsom tillståndsmeddelande myndighet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har förordat, att uppgiften lämnades jordbrukskommissionen,
enär länsstyrelsen torde sakna förutsättningar att
kunna självständigt bedöma de spörsmål, varom här vore fråga. Vid bestämmandet
av en köpares skyldigheter med avseende å en egendoms skötsel

Kunni. Maj.ts proposition nr 336.

nödgades länsstyrelsen självfallet att helt få följa av på området sakkunnig
myndighet avgivna förslag. Vid sådant förhållande syntes jordbrukskommissionen,
som redan förut handhade tillsynen över fastigheter enligt
vanhävdslagen, vara lämpligare myndighet att pröva och avgöra frågor av
ifrågavarande art.

Fastighetsbildning ssak kunniga lia anfört.

Vidkommande spörsmålet vilken institution tillståndsprövningen bör anförtros,
så synes uppenbart att icke annat än statligt organ här kan ifrågakomma.
Statliga eller icke statliga institutioner av sådan karaktär som egnahemsnämnder,
skogsvårdsmyndigheter samt hushållningssällskap kunna sitta
inne med förutsättningar att bedöma frågorna ur vissa synpunkter och böra
därför kunna höras i ärendena, men vad beslutanderätten angår torde valet
knappast kunna stå mellan andra än rätten eller inskrivningsdomaren å
ena samt länsstyrelsen å andra sidan. Den beslutande myndigheten måste —
då saken här ju icke egentligen gäller beviljande av en förmån utan snarare
inskränkning i en rättighet — äga hög auktoritet och framstå som utövare
av statens dömande eller administrativa makt på ett helt annat sätt än för
speciella ändamål inrättade nämnder och kommissioner, särskilt som avgörandena
vanligen icke kunna grundas på skäl, örn vilkas riktighet envar
intresserad kan övertyga sig, utan till stor del få bero på mer subjektiva
uppskattningar, den tilltro man bör sätta till sökandenas uppgifter om sina
syften, till åberopade intyg o. d. För att lägga prövningen hos domaren talar
starkt att prövningen i så fall kunde ske på ett för allmänheten bekvämt sätt
i lagfartsärendena, utan särskild skriftlig ansökning och hos den institution,
till vilken allmogen av ålder haft att vända sig för att få beståndet av sina
fastighetsköp betryggat, vanill kommer att domaren i varje fall måste i dessa
ärenden se till, huruvida sådant fall är för handen alt tillstånd erfordras.
De sakkunniga ha emellertid stannat för alt anse de mot en sådan lösning
talande skälen vara starkast. Härutinnan märkes alt frågorna icke äro
av utpräglad rättslig utan mera av administrativrättslig natur och att inskrivningsärendena
numera till största delen handläggas av unga notarier,
som knappast kunna väntas äga någon kännedom örn ortens förhållanden
eller erfarenhet i jordpolitiska frågor. Lagfartsärendena skulle svälla ut och
deras avgörande ofta kräva lång tid och en diskretionär prövning av helt
annan art än vad som eljest är för dem typisk. Vad som sålunda gäller
inskrivningsdomaren såsom prövande myndighet Iean i vissa hänseenden tilllämpas
även beträffande ordinarie domaren och rätten, låt vara att erfarenhet
i jordfrågor m. m. här kunde vara tillfinnandes. Men betänkligt vore
om inskrivningsärendena, vilka på grund av sin beskaffenhet alt vanligen
fordra blott formell granskning och dock vara tidsödande länge i praktiken
och nyligen även legalt skilts från rättssessionerna och de egentliga domargöromålen,
nu pä denna väg åter skulle komma att taga domstolarnas och
häradshövdingarnas lid i anspråk och detta kanske i väsentligt större omfattning
än någonsin förr samt därigenom försvåra för dem alt ägna de
egentliga målen vederbörlig handläggning. Även ägodelningsrätten har varit
på tal, men frågan örn en sådan lösning synes förfalla redan på grund av
ärendenas löpande natur.

För att ernå en så vitt möjligt jämn och enhetlig lagtillämpning torde ock
vara angeläget att icke antalet prövande myndigheter blir alltför stort.

Hos länsstyrelsen bör finnas förmåga att överblicka de för ärendenas avgörande
betydelsefulla förhållandena i vederbörande del av landet, och hos
denna myndighet hör prövningen kunna anordnas så, att den icke alltför
mycket förrycker ämbetsgöromålen i övrigt.

Kungl. Majlis proposition nr 336.

Nära till hands ligger emellertid att, om man också tillmäter dessa skäl
avgörande betydelse beträffande de fall, då någon mer ingående utredning
tarvas eller frågan är av ömtålig beskaffenhet, med andra ord där avslag å
ansökningen överhuvud kan ifrågasättas, förmena att man dock borde kunna
utskilja de övriga fallen och för deras del göra förfarandet även i yttre
hänseende enklare, Det har gjorts gällande att saken kunde ordnas så, att
inskrivningsdomaren verkställde gallringen, eventuellt med stöd av intyg
från egnahemsnämnden, och alltså själv beviljade tillstånd i de klara fallen
men remitterade övriga fall till länsstyrelsens prövning.

Häremot må till en början anmärkas att, örn inskrivningsdomaren skulle
rätta sig helt efter intyg, det i realiteten vore intygsgivaren och icke domaren
som komme att verkställa gallringen och att ett dylikt system synes
olämpligt även ur den synpunkten att ingen skulle känna sig bära det
egentliga ansvaret för beslutet. I övrigt vöre väl mindre att erinra, därest
metoden praktiserades så, att endast fall, där uppenbarligen ingen tvekan
kunde föreligga, hänfördes till den salunda från länsstyrelsens prövning undantagna
kategorien. Men i lagen kunna dessa fall icke utskiljas. Här möter
samma svårighet som förut berörts, då det gällt frågan örn undantag för
någon viss grupp av personer. Gallringen skulle sålunda komma att bero
på omdömet hos den, som verkställde densamma, och som någon garanti
icke förelåge för att ej kraven på skäl till remiss till länsstyrelsen komme att
ställas lägre än vad som avsetts, skulle systemet lätt komma att innebära att
en väsentlig del av den prövning, man velat förbehålla länsstyrelsen, faktiskt
överflyttades på andra, inskrivningsdomaren eller, örn han skulle rätta
sig efter intyg, den som avgåve detta.

Härtill kommer att den lättnad i besväret för sökanden, man velat vinna
med förenklingen, knappast skulle i nämnvärd mån inträda, om han hade
att för anskaffande av intyg vända sig till egnahemsnämnden eller eljest
annan än någon i orten. Att erhålla länsstyrelsens tillstånd skulle i de klara
fall, varom här är fråga, bliva en ungefär lika enkel sak som att skaffa sådant
intyg.

Den tunga, det skulle för allmogen innebära att behöva söka länsstyrelsens
tillstånd, torde därför, liksom förhållandet att alla måste underkastas
kontrollen, kunna anses vara en sådan följd av lagstiftningen, som icke kan
undgås utan bör vägas mot ett avslag å hela lagförslaget. De sakkunniga hålla
före att det under sådana förhållanden icke är för mycket begärt att även
de verkliga jordbrukarna underkasta sig besväret, så mycket hellre som de
i första hand skulle få gagn av lagen.

Inom jordbruksdepartementet verkställd beredning m. m.
Departementspromemorian.

I den inom jordbruksdepartementet upprättade promemorian har upptagits
till övervägande, örn icke syftet med det av 1940 års utredning om jordbrukets
skuldsättning framlagda lagförslaget i huvudsak skulle kunna uppnås
genom andra åtgärder. Såsom resultat av dessa överväganden ha framlagts
utkast till dels lag om inskränkning i rätten att upplåta jord till brukande
mot lega, dels ock lag angående ändring av vissa delar i skogsvårdslagen
den 15 juni 1923 (nr 212).

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

Utkastet till lag om inskränkning i rätten att upplåta jord till brukande
mot lega innehåller i huvudsak följande bestämmelser.

Envar som till annan vill upplåta fastighet eller del därav till brukande
mot lega skall, där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av minst två
hektar, söka tillstånd till upplåtelsen i enlighet med vad i lagen stadgas.
Från sökande av tillstånd äro kronan så ock landsting, kommun och annan
menighet befriade. Tillstånd är ej heller erforderligt i fråga om fastighet,
som brukats av ägaren under minst tio år efter det lagfart sökts å dennes
fång eller som i sådant fall övergått till ny ägare, vilken med den föregående
ägaren är gift eller i den skyldskap att efter lag kan följa rätt till arv efter
denne. Tillstånd skall sökas hos länsstyrelsen i det län, där fastigheten är
belägen.

Tillstånd skall lämnas under förutsättning antingen att fastigheten kan
antagas giva arrendatorn och hans familj full bärgning, eller att fastigheten
skall sambrukas med annan fastighet av den storlek, att fastigheternas samlade
jordbruk kan antagas giva arrendatorn och hans familj sådan bärgning,
eller att fastigheten utan att vara avsedd att utgöra arrendatorns huvudsakliga
förvärvskälla bereder honom och hans familj sysselsättning och tillskott
till försörjningen vid sidan av annat mera stadigvarande förvärvsarbete. I
andra fall än som nyss sagts må tillstånd endast lämnas, när särskilda omständigheter
föranleda därtill. Såsom sådan omständighet skall anses, att
fastighetens ägare under arrendetiden bereder arrendatorn inkomst i erforderlig
omfattning vid sidan av jordbruket genom skogsarbete eller annat
arbete.

Där upplåtelse på arrende skett utan tillstånd, skall länsstyrelsen förelägga
fastighetens ägare att sist inom sex månader styrka att han själv
övertagit fastighetens brukande. Bryter jordägaren häremot, skall länsstyrelsen
förordna, att egendomen skall säljas å offentlig auktion.

Utkastet till lag angående ändring av vissa delar i skogsvårdslagen innehåller
följande.

I fråga om fastighet, som genom köp, byte eller gåva övergår till ny
ägare, vilken icke med den föregående ägaren är gift eller i den skyldskap
att efter lag kan följa rätt till arv efter denne, skall gälla att intill dess tio år
förflutit från det lagfart sökts å fånget avverkning av äldre skog för annat
ändamål än husbehov må äga rum allenast med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.

Upplåtelse att å fastighet avverka skog skall ej få ske annorledes än i enlighet
med utstämpling, som verkställts av för ändamålet av skogsvårdsstyrelsen
godkänd förrältningsman. Sker upplåtelse av avverkningsrätt på
annat sätt, skall skogsvårdsstyrelsen kunna meddela avverkningsförbud.

De båda lagutkasten lia avstyrkts av flertalet hörda myndigheter och
sammanslutningar. I ett stort antal remissvar, där man ställt sig bestämt
avvisande gentemot utkastet till lag örn inskränkning i rätten att upplåta
jord till brukande mot lega, ha emellertid de ifrågasatta ändringarna i skogs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

vårdslagen blivit tillstyrkta. Några av de myndigheter och sammanslutningar,
som avstyrkt de i promemorian framlagda förslagen, ha uttryckligen
givit företräde åt det av 1940 års utredning om jordbrukets skuldsättning
framlagda lagförslaget. Som skäl för avslagsyrkandena har i allmänhet åberopats
att behov av lagstiftningsåtgärder i förevarande syfte icke skulle förefinnas.
Det har också framhållits, att de i promemorian ifrågasatta åtgärderna
ej vore fullt effektiva för att nå det därmed avsedda syftet. Beträffande
de föreslagna ändringarna i skogsvårdslagen har, särskilt av ett flertal
skogsvårdsstyrelser, uttalats, att behov förelåge av en allmän översyn av
bestämmelserna i denna lag, varför partiella ändringar icke lämpligen nu
borde genomföras.

Utredning rörande handeln nied jordbruks- och skogsfastigheter under tiden
efter hösten 1941 m. m.

Flertalet tillsporda myndigheter och sammanslutningar lia uppgivit, att
någon påfallande ökning av handeln med jordbruks- och skogsfastigheter
ej syntes ha ägt rum efter hösten 1941. Fyra skogsvårdsstyrelser, tre hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, sex jordbrukskommissioner och tre
egnahemsnämnder ha dock funnit, att ökning i fastighetshandeln inträtt. Enligt
vad egnahemsstyrelsen uttalat kunde konstateras ökning i handeln inom
vissa delar av landet, särskilt skogsbygderna. I allmänhet hänför sig den
iakttagna ökade försäljningen till skogsfastigheter. Jordbrukskommissionen i
Norrbottens län har konstaterat en fördubbling i fastighetshandeln. Några
av Riksförbundet landsbygdens folks länsorganisationer ha framhållit att, om
också antalet fastigheter som blivit sålda icke vore avsevärt större än normalt,
en bestämd förskjutning dock så till vida inträtt, att antalet fastigheter
som försålts jordbrukare emellan minskat, medan antalet till icke-jordbrukare
försålda fastigheter ökat. Några myndigheter ha ansett, att fastighetshandeln
efter år 1941 snarare minskat än ökat i omfattning.

Åtskilliga myndigheter och sammanslutningar lia uppgivit, att fastighetsförsäljningarna
efter hösten 1941 i ungefärligen samma proportion som tidigare
omfattat herrgårdar och bondgårdar. I flertalet svar har dock uttalats,
att försäljningarna till största delen avsett mindre jordbruksfastigheter och
särskilt sådana med relativt stor skogsareal eller med strandrätt. Endast
hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län har
funnit, att den ökning i försäljningarna, som kunde ha inträffat, berört de
större storleksgrupperna.

Jordbrukskommissionen i Stockholms län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Västerbottens län, skogsvårdsstyrelsen och egnahemsnämnden
i Norrbottens län samt Riksförbundet landsbygdens folk ha uppgivit sig ha
iakttagit, att jobbare under de senare åren i ökad omfattning förvärvat jordbruks-
och skogsfastigheter. I ett stort antal svar, däribland det från egnahemsstyrelsen,
har angivits, att försäljning under senaste tid i större utsträckning
skett till sådana enskilda personer, som önskade förvärva egen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

domar för kapitalplacering eller för skogsspekuialion. Endast i ett fåtal yttranden
har framhållits, att någon mera påfallande ökning av dylika förvärv
inträtt. Försäljningarna till icke-jordbrukare skulle, enligt vad som uttalats
i vissa yttranden, i södra och mellersta Sverige lia skett i syfte att placera
tillgängliga kapitaltillgångar eller att anskaffa evakueringsbostad. Beträffande
de egentliga skogsområdena har anledningen till förevarande inköp uppgivits
vara skogsspekulation. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och
egnahemsnämnden i Jönköpings län lia anmält, att av 215 jordbruksegendomar,
som under åren 1939—43 inom länet försålts till icke-jordbrukare,
105 torde ha förvärvats såsom kapitalplacering.

Sex skogsvårdsstyrelser, åtta hushållningssällskaps förvaltningsutskott, elva
jordbrukskommissioner, åtta egnahemsnämnder och Riksförbundet landsbygdens
folk ha i sina svar förklarat, att jordvärdena genom handeln med
jordbruks- och skogsfastigheter drivits upp så att bondebefolkningen fått
konkurrera med en köpstark publik, som icke hade för avsikt att driva jordbruket
såsom näring och därpå försörja sig. I flera yttranden har understrukits,
att den stegring i jordvärdena, som under senare år onekligen inträtt,
främst torde få tillskrivas den allmänna prisstegringen och ej minst
den väsentliga ökningen i byggnadskostnaderna. Egnahemsnämnderna i Kalmar
läns norra område och i Kristianstads län lia framhållit, att personer,
som förvärvade jordbruksfastigheter för kapitalplacering och ej för att driva
jordbruk såsom näring, i allmänhet ej vore beroende av inkomsten från sålunda
inköpt fastighet och på den grund kunde betala ett högre pris än jordbrukare,
som för sin utkomst måste räkna med att fastigheten skulle lämna
skälig förräntning. Detta förhållande hade bidragit till att driva upp jordvärdena.
Sveriges lantbruksförbund har förklarat sig ha fått det intrycket, att
jordvärdena i allmänhet stegrats, ehuru stegringen i regel ej skett i raskare
takt än den allmänna prisnivån. Då de flesta överlåtelser torde ske i samband
med dödsfall eller eljest inom familjen, hade stegringen i jordvärdena medfört
svårigheter, när en delägare måst lösa ut övriga delägare. Då en på
grundval av onormalt höga kristidsvärden beräknad löseskilling ej kunde
presteras, vore naturligtvis risken stor, att gården komme att försäljas till
kapitalstarkare icke-jordbrukare, som därpå utarrenderade jordbruket.

I ett flertal avgivna svar har påpekats, att i de fall, då egendomar överginge
i händerna på jobbare och skogsspekulanter, förvärven ofta ledde till en
försämrad skötsel. Om åter en jordbruksfastighet förvärvades av annan ickejordbrukare
än jobbare eller skogsspekulant, hade erfarenheten visat, att
ombytet av ägare i många fall medförde förbättring av såväl jordbruk som
byggnader. Denna uppfattning har uttalats av egnahemsstyrelsen, Sveriges
lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk samt ett flertal
skogsvårdsstyrelser, hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnder.
I ett par yttranden har dock framhållits, att jordförvärv
av icke-jordbrukare medförde ökat antal arrendatorer med åtföljande olägenheter
i form av mindre planmässig och på kortare sikt bedriven skötsel.
Riksförbundet landsbygdens folk har påpekat, att i en del fall, där förbätt Bihang

till riksdagens protokoll 1945. 1 samt. Nr 336. 4

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

ringar vidtagits, dessa blivit så omfattande och dyrbara, att varje förutsättning
för att gården skulle kunna förränta det nedlagda kapitalet bortfölle
samt att, även örn man bortsåge från förräntningskravet, byggnadernas storlek
och belägenhet bleve av den art, att de komme att tynga jordbruket i
framtiden.

I flera svar har understrukits, att under senaste år förekommit många fall,
där en hushållningsform av jord- och skogsbruk, vilken varit ägnad att giva
en självägande bonde hans bärgning, genom försäljning till icke-jordbrukare
sprängts sönder på ett sätt som måste sägas vara för jordbruket mindre
lyckligt. Jordbruk, som tillsammans med tillräcklig skogsmark kunnat utgöra
lämpliga familjejordbruk, hade till följd härav måst nedläggas. Å andra
sidan har i vissa yttranden framhållits, att berörda olägenhet ej sällan eliminerats
genom att arrendatorn av jordägaren bereddes tillfälle till extraförtjänster.
Arrendatorn tillförsäkrades sålunda regelmässigt vedbrand och
husbehovsvirke samt ofta företräde till förekommande avverknings- och
skogsvårdsarbeten å fastighetens skogsmark.

Departementschefen.

Att betydande olägenheter i skilda hänseenden komma att uppstå, därest
landets jordbruksfastigheter i alltför stor utsträckning övergå till bolag eller
sådana personer, vilka icke idka jordbruket som huvudsaklig näring, torde
vara höjt över varje tvivel. Det är uppenbarligen av största betydelse för
landets framtida utveckling att inom detsamma finnes ett starkt och bärkraftigt
jordbruk som handhaves av en självägande och självständig jordbruksbefolkning.
Detta har sedan lång tid stått klart för statsmakterna, vilka även
genom olika åtgärder sökt stävja och hejda en utveckling, som leder till att
jorden i stor omfattning övergår till spekulations- eller placeringsobjekt. Tidigast
framträdde denna tendens till jordbrukets överförande till andra rättssubjekt
än den jordbrukande befolkningen i de avsevärda förvärv av jord
och skog, som under slutet av förra århundradet och början av det nuvarande
gjordes av de stora trävarubolagen i Norrland. Genom dessa förvärv försvagades
den jordbrukande befolkningens ställning i Norrland, såväl socialt
som ekonomiskt, till följd av att det samband mellan jordbruk och skog,
som är en förutsättning för att kunna driva ett jordbruk i denna landsända,
bröts då bolagen endast utarrenderade jordbruket och behöllo skogen i egen
hand för tillgodoseende av sina behov av råvara för industrien. För att råda
bot för denna utveckling, vilken innebar ett allvarligt hot mot samhällsutvecklingen
i de trakter av landet, där den uppträdde, tillkommo först den
norrländska förbudslagen och senare 1925 års bolagsförbudslag, vilka lagar
möjliggjorde för samhället att kontrollera bolagens jordförvärv samt begränsa
dem i den mån så befanns behövligt för det allmännas bästa. Såsom
ett stöd åt sistnämnda lag tillkom bulvanlagstiftningen. Den sociala arrendelagstiftningen
liksom vanhävdslagstiftningen är likaledes ett uttryck för

Kungl. Maj.ts proposition nr 336. 51

samhällets strävan att begränsa skadeverkningarna av dessa fastighetsförvärv.

Men även andra former av olämpliga fastighetsförvärv framträdde vid
angivna tidpunkt och ha sedan ehuru under olika tidsperioder beroende på
konjunkturerna mer eller mindre stegrats. Jag syftar här närmast på spekulationsköpen.
Dessa förvärv lia ur samhällets synpunkt en annan skadeverkan
än bolagsförvärven. Under det att bolagen i allmänhet avse att
behålla de förvärvade fastigheterna för framtiden såsom underlag för sin
verksamhet och faran i dessa förvärv såsom jag nyss berört ligger i skiljandet
av skogen från jordbruket samt möjligen även däri att en stark kumulation
på en hand av fastigheter kan komma till stånd med åtföljande
övermäktigt inflytande i orten, ligger i regel vid spekulationsköpen den största
faran däri, att jorden och skogen utsättas för en hänsynslös rovdrift så
att fastigheterna, då de från spekulanterna övergå till jordbrukarna, befinna
sig i ett vanhävdat skick. När en jordbruks- eller skogsfastighet, vilken
varit utsatt för dylik vanhävd, återkommer i jordbrukarnas händer,
kan det draga årtionden örn innan densamma åter kan sättas i fullgott
skick och det kan dröja än längre innan skog ens för husbehov finnes på
fastigheten. Även en annan form av spekulation i jordbruksfastigheter har
under senare tid framträtt. Jag tänker här på det förhållandet, att det har
börjat förekomma i icke ringa utsträckning att fastigheter med bristfälliga
byggnader förvärvats uppenbarligen i syfte att senare kunna försäljas till
statlig myndighet vilken avser att begagna fastigheterna för komplettering av
ofullständiga jordbruk. Ett dylikt spekulationsförfarande kan komma att försvåra
den rationalisering av jordbruket som kan befinnas nödvändig och
önskvärd. Mot nu nämnda former av fastighetsspekulation ha statsmakterna
sökt ingripa dels genom lagstiftning angående vanhävd av jordbruksfastighet
och dels genom skärpta bestämmelser rörande skogsavverkning. Även arrendelagens
sociala bestämmelser ingripa i viss mån i fall som här avses.

Ytterligare en form av fastighetsförvärv, som ur den jordbrukande befolkningens
synpunkter måste anses otillfredsställande, är den, då fastigheterna
utnyttjas som kapitalplaceringsobjekt eller för sommarnöjes- eller evakueringsändamål.
Visserligen kan i dylika fall i regel någon anmärkning icke
riktas mot fastigheternas skötsel. Tvärtom lägga ägarna merendels ned betydande
kapital på fastigheternas upprustning och förbättring. Dessa förvärv
syfta emellertid ofta liksom bolagsförvärven till att för längre tid undandraga
fastigheterna från den jordbrukande befolkningen. Icke sällan påkostas bostadshus,
parkanläggningar och dylikt sådana belopp, att när fastigheterna
slutligen säljas, personer, som äro hänvisade att uteslutande leva på fastigheternas
jordbruk, icke kunna vidmakthålla byggnader och andra anläggningar.
Ifrågavarande fastighetsförvärv bliva ur nu anförda synpunkter alltså
även till skada för den jordbrukande befolkningen, vars möjligheter att förvärva
lämpliga jordbruk bliva än mera kringskurna.

Den fråga, som i första hand uppställer sig vid övervägande av en lagstiftning
till förhindrande av spekulations- och kapitalplaceringsköp av fastigheter,
är den, huruvida dessa fastighetsförvärv äro av den omfattning, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

det kan anses påkallat att genomföra en dylik lagstiftning, vilken utan tvivel
kommer att medföra vissa olägenheter även för den fullt lojala fastighetshandeln.
Vid bedömandet av detta spörsmål torde det vara lämpligt att
såsom utredningen gjort betrakta detsamma såsom såväl ett långtidsproblem
som ett av den nuvarande krissituationen skapat problem av betydelse sannolikt
endast för den närmaste framtiden. Det torde vara uppenbart att i
det långa loppet nu ifrågavarande fastighetsförvärv måste vara till skada för
den jordbrukande befolkningen med hänsyn till att allt flera fastigheter så
småningom undandragas nyssnämnda befolkningsgrupp eller ock utsättas
för rovdrift och vanskötsel, och detta även örn någon större stegring av dylika
fastighetsförvärv icke kunnat påvisas under vanliga förhållanden. Under svårare
krissituationer, såsom exempelvis under det förra världskriget liksom
ock under nuvarande krig, torde en mera tillfällig ökning av fastighetsförvärv
av nu ifrågavarande art förekomma. Den av utredningen företagna undersökningen
ävensom de framställningar, som från skilda håll inkommit,
synas också giva vid handen, att omfattningen av berörda fastighetsförvärv
icke varit obetydlig och att den inom vissa trakter i landet t. o. m. varit
avsevärd. Jag kan under sådana förhållanden icke finna annat än att sett på
längre sikt fastighetsförvärv av den typ som nu är i fråga få så allvarliga
skadeverkningar för samhället, att desamma böra i möjligaste mån motarbetas.
Med hänsyn härtill anser jag mig böra förorda, att frågan örn åtgärder
i dylikt syfte nu upptages till övervägande.

Såsom framgår av vad tidigare anförts torde nu gällande lagbestämmelser
icke lämna möjlighet att på ett verkligt effektivt sätt komma till rätta
med de olägenheter, som för den jordbrukande befolkningen otvivelaktigt
vållas genom förutberörda spekulations- och kapitalplaceringsköp av jordbruks-
och skogsfastigheter. Varken genom vanhävdslagstiftning eller genom
skärpning av skogsvårdslagstiftningen torde nu ifrågavarande fastighetsförvärv
kunna effektivt kontrolleras eller förhindras. Ej heller synes man genom
en jorddelningslagstiftning kunna nå det eftersträvade målet.

1 likhet med utredningen har jag därför kommit till den slutsatsen, att om
statsmakterna skola kunna effektivt ingripa mot jordbruks- och skogsfastigheters
övergång till köpare, som åsyfta spekulations- eller placeringsförvärv,
en lagstiftning som tager direkt sikte på de här avsedda förvärven icke
kan undvaras. En dylik lagstiftning skulle även lämna ett ytterligare stöd åt
bolagsförbudslagen, då försök till ett kringgående av denna lag medelst bulvanköp
lättare skulle stävjas genom en lagstiftning av nu ifrågasatt art.
Med avseende å de linjer, efter vilka en sådan lagstiftning kan utformas,
finnes givetvis såsom ock utredningen påpekat ett flertal möjligheter. Utredningen
har framhållit, att man kan tänka sig en lagstiftning av den innebörden,
att rätten att förvärva och behålla jordbruksfastighet icke prövas
vid förvärvet utan göres beroende av det bruk förvärvaren framdeles gör
av fastigheten. En dylik lagstiftning ansluter sig nära till vanhävds- och
skogslagstiftningarna och torde vara behäftad med samma svagheter som
dessa lagstiftningar, nämligen att icke kunna förebygga, att jordbruks- och
skogsfastigheter övergå till den icke jordbrukande befolkningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

Det av jordkommissionen i betänkande den 15 december 1921 framlagda
förslaget till lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta
fast egendom finner jag, liksom utredningen, icke lämpligen kunna tagas till
förebild för en ny lagstiftning i ämnet. Såsom utredningen påpekat är kärnpunkten
i detta förslag, att ägaren skulle bosätta sig å den förvärvade fastigheten,
och det antogs att missbruk av jordäganderätten härigenom skulle kunna
förebyggas. Det torde emellertid förhålla sig så som utredningen framhållit,
nämligen att åtskilliga köpare av de kategorier, som i förevarande sammanhang
åsyftas, skulle vara beredda att underkasta sig bosättningsplikten,
örn de härigenom kunde uppnå full rådighet över den förvärvade fastigheten.
De egentliga spekulanterna skulle sålunda kunna avlösa varandra å samma
fastighet och en av de skadligaste formerna för spekulationsförvärv kunna
obehindrat fortgå.

Vid övervägande av det föreliggande spörsmålet har jag kommit till den
uppfattningen att, därest en effektiv lagstiftning skall uppnås till förhindrande
av att jordbruks- och skogsfastigheter undandragas den jordbrukande
befolkningen, det torde vara nödvändigt att ansluta sig till utredningens förslag
att tillstånd skall lämnas till förvärv av sådana fastigheter. Beträffande
lagstiftningens närmare utformning har såsom framgår av det förut anförda
från skilda håll gjorts ett flertal invändningar. Särskilt finner jag vad fastighetsbildningssakkunniga
i olika hänseenden anfört förtjänt av beaktande.

Efter denna redogörelse för min principiella uppfattning av förevarande
lagstiftningsfråga torde jag få närmare ingå på innehållet i de viktigare bestämmelserna
i lagförslaget.

I yttrandena ha meningarna varit delade därom huruvida kontrollen över
fastighetsförvärv bör omfatta även förvärv som göras av personer tillhörande
den jordbruksidkande befolkningen. I likhet med fastighetsbildningssakkunniga
anser jag att vid kontroll av förvärv alla kategorier av köpare måste
indragas under kontrollen. Att därvid, som utredningen förutsatt, regelmässigt
utan närmare undersökning lämna tillstånd åt sökande som tillhör den
jordbruksidkande befolkningen kan jag icke förorda. Jämväl enligt min
uppfattning bör nämligen en jordbrukare eller förutvarande jordbrukare, som
förvärvar fastighet huvudsakligen för att nyttja åbyggnaderna för ändamål,
som ej äger samband med jordbruket, eller för ren kapitalplacering
eller eljest i annat syfte än att själv driva jordbruket, icke ha en mera gynnad
ställning än andra medborgare. Därest man, som jag anser riktigt, härvid
i princip jämställer alla kategorier köpare, torde också den erinran mot förslaget,
att det innebure en skrålagstiftning, bortfalla.

Om således kontrollen bör vara generell, synes dock av hänsyn till de lojala
förvärvarna önskvärt, att i sådana fall, då en närmare undersökning
kan antagas vara onödig, ett mindre betungande kontrollförfarande än det
som eljest kan vara erforderligt kommer till användning åtminstone beträffande
vissa förvärv av mera vanlig beskaffenhet. Till frågan örn möjligheterna
att anordna ett dylikt förenklat förfarande återkommer jag i annat
sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

Beträffande villkoren för tillstånd att förvärva fastighet finner jag de
bestämmelser, som föreslagits av fastighetsbildningssakkunniga, i stort sett
ändamålsenliga. Ansökan örn tillstånd till fastighetsförvärv synes sålunda
böra avslås, örn utredningen föranleder till antagande att fastigheten skulle
bliva vanskött i sökandens ägo. Ett absolut förbud torde vidare böra gälla
mot skogsköp i sådana fall då sökanden med förvärvet huvudsakligen åsyftar
att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång,
som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk. Tillstånd till förvärv av
skogsmark, som icke anses erforderlig såsom stödskog, synes däremot under
vissa omständigheter böra kunna meddelas. Under det absoluta förbudet böra
vidare hänföras det rena fastighetsjobberiet och rovdriften, d. v. s. sådana
fall där sökanden med förvärvet huvudsakligen åsyftar att bereda sig vinst
genom snar avyttring av fastigheten, del av densamma eller andel däri eller
genom bortförande av byggnader, kreatur, inventarier eller annat som tarvas
för fastighetens brukande.

Därest ett absolut förbud mot förvärv icke föreligger, bör enligt min mening
tillstånd utan vidare undersökning meddelas utom i två undantagsfall.
Det ena undantaget synes böra gälla då det kan antagas att sökanden vill
förvärva fastigheten huvudsakligen för säkerställande av kapitaltillgångar
eller, vad angår fastighet därå jordbruk finnes, eljest i annat syfte än att
själv driva jordbruket. Det andra undantaget avser sådana fall, då sökanden
redan förut äger jordbruks- eller skogsegendom eller då ansökningen
avser förvärv från olika fångesmän av egendomar, som förut icke utgjort en
brukningsenhet. Med detta undantag åsyftas att hindra s. k. latifundiebildning.
I likhet med fastighetsbildningssakkunniga vill jag understryka, att
genom ifrågavarande stadgande hinder icke bör läggas för en ur jordbrukets
synpunkt nyttig förening av förut skilda gårdar, såsom där storbruk
kan vara den lämpligaste formen eller då det gäller fullständigande av otillräckligt
jordbruk eller eljest behövlig arrondering av en fastighet. Ej heller
synes man inom denna lagstiftnings ram böra söka verka för någon upplösning
av redan befintliga storbruk. I båda de nämnda undantagsfallen
torde tillstånd böra meddelas endast örn sökandens innehav av egendomen
kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet
i orten eller egendomen för sökanden har synnerligt värde utöver det ekonomiska
eller eljest särskilt skäl därtill föreligger. Särskilt skäl till fastighetsförvärv
synes enligt min uppfattning böra föreligga exempelvis i sådant fall,
då en person önskar inköpa ett jordbruk avsett att framdeles drivas av något
av köparens barn, vilket vid förvärvet ännu är omyndigt.

Vid prövning av ansökan i något av de båda undantagsfallen synes tillståndsmeddelande
kunna bero av att sökanden förbinder sig att inom angiven
tid verkställa viss åtgärd till främjande av jordbruket eller skogsbruket å
fastigheten eller att under någon tid nyttja fastigheten för bestämt ändamål.
Enligt utredningens förslag skall i dylikt fall villkorligt tillstånd meddelas
och därvid föreskrivas vad i sådant hänseende skall åligga köparen. För detta
fall har utredningen vidare föreslagit att i samband med tillståndsmeddelan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

det skall bestämmas viss tidpunkt, före vilken föreskriven åtgärd skall ha
vidtagits, eller viss tidrymd, under vilken föreskrift rörande användningen
skall gälla, samt att särskilt vite skall utsättas för tredska att efterkomma
vad som stadgats. I likhet med fastighetsbildningssakkunniga vill jag understryka,
att fångets giltighet icke torde böra bliva villkorad av att vad som
stadgas efterkommes. Tillståndet synes i själva verket böra vara definitivt
och icke bero på något villkor, när beslut med särskilt åläggande meddelas.
Detta åläggande bör grundas på ett åtagande från sökandens sida av
en rent personlig skyldighet, som icke berör fastighetsförvärvet eller utan
vidare överflyttas på ny ägare. De erinringar mot förslaget i denna del som
framkommit i vissa yttranden torde alltså delvis vara föranledda av missuppfattning
rörande förslagets verkliga innebörd. Emellertid synes som förutsättning
för meddelande av s. k. villkorligt tillstånd böra gälla, att sökanden
lämnar skriftlig utfästelse örn åtagande i de hänseenden som anses böra
föreskrivas.

Vid övervägande av frågan, till vilken myndighet tillståndsprövningen bör
förläggas, har jag kommit till den uppfattningen, att varje förvärv, om vars
tillåtlighet tvekan kan råda, bör bliva föremål för prövning av Kungl. Majit
i statsrådet. Härigenom kommer den med utredningens förslag förbundna
risken för olikartat bedömande av likartade fall att undgås, varjämte en viss
överensstämmelse med bolagsförbudslagens prövningsförfarande vinnes.

För att tillståndsprövningen skall kunna verkställas av Kungl. Majit är
emellertid en förutsättning, att vissa slag av förvärv, beträffande vilka en
mera ingående undersökning ej kan anses påkallad, undantagas från den
regelmässiga granskningen och i stället underkastas en kontroll av mindre
omständlig beskaffenhet. Såsom jag förut anmärkt är i fråga örn dylika förvärv
en förenkling av det ordinära kontrollförfarandet önskvärd jämväl med
hänsyn därtill, att den lojale förvärvaren icke bör onödigtvis betungas. En
undantagsställning av nu antydd art synes kunna beredas dels sådant fång,
där förvärvaren, då fråga är örn fastighet med jordbruk, har för avsikt att
personligen eller med biträde av anställda bruka egendomen och icke är ägare
av annan dylik fastighet, och dels fång, som är ägnat att komplettera ett förvärvaren
tillhörigt ofullständigt jordbruk. Vid bedömande av spörsmålet, på
vilket sätt en kontroll av dessa förvärv skall, utan att effektiviteten av lagstiftningen
eftersättes, kunna åvägabringas, har jag kommit till den slutsatsen,
att förvärvaren bär i samband med ansökan om lagfart å sitt fång på visst
i lag bestämt sätt visa att fånget är av angiven art och att anledning saknas
antaga, att sådant förhållande föreligger, som medför absolut förvärvsförbud.
Därest utredning som nu sagts förebringas vid lagfartsansökan, som
göres inom den för ansökan örn tillstånd bestämda tiden, bör förvärvaren
vara befriad från att söka tillstånd till förvärvet. Frågan om den närmare
beskaffenheten av berörda utredning kommer att i det följande av mig
behandlas.

Kungl Maj.ts proposition nr 336.

Enligt vad utredningen framhållit bör påföljden av att tillstånd vägras vara
att förvärvet blir ogiltigt. Denna påföljd synes böra följa omedelbart av avslaget
på ansökningen. Samma påföljd måste stadgas för det fall att tiden
för ingivande av ansökan försuttits. Sedan tidsfristen utlöpt, utan att ansökan
blivit gjord, torde fånget således vara att anse som ogiltigt. Av det sålunda
anförda lärer framgå, att lagfart å fång som för sin giltighet kräver
tillstånd icke må meddelas med mindre i lagfartsärendet visats att tillstånd
meddelats. Inskrivningsdomaren, bksom andra myndigheter, torde av eget
initiativ böra beakta ogiltigheten.

Utredningen har föreslagit att ifrågavarande lagstiftning skulle givas formen
av provisorisk lagstiftning med begränsad giltighetstid. Med hänsyn till
önskvärdheten av att under någon tid pröva verkningarna av lagstiftningen
torde vara ändamålsenligt att densamma gives en sådan temporär giltighet.

I överensstämmelse med det anförda har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.
Jag övergår nu till behandling av de särskilda bestämmelserna i
detta lagförslag.

Specialm otiverin g.

1 §•

Utredningens förslag.

Utredningen har föreslagit, att lagen i första hand skulle avse förvärv genom
köp. Enligt särskild bestämmelse (16 §) i lagförslaget skulle emellertid
liknande regler gälla för byte.

Beträffande lagens tillämpning har utredningen ansett, att de minsta fastigheterna
borde undantagas. Utredningen har därför föreslagit, att jordbruksfastighet,
vars taxeringsvärde understege 10 000 kronor, icke skulle falla
under lagens regler (2 § första stycket). Beträffande utredningens motivering
i detta hänseende hänvisas till betänkandet s. 28—29.

Utredningen har förutsatt, att frågan huruvida den fastighet förvärvet gällde
vore att anse såsom jordbruksfastighet skulle bedömas enligt samma grunder
som tillämpades vid fastighetstaxeringen. Vidare har utredningen föreslagit,
att egendom, som enligt vad därom vore stadgat skulle åsättas särskilt
taxeringsvärde, vid lagens tillämpning skulle anses såsom en fastighet (2 §
andra stycket). I fall då tillstånd erfordrades för förvärv av fastighet skulle
ej heller del av fastigheten få förvärvas utan att tillstånd erhölles (2 § tredje
stycket). I fråga örn motiveringen till utredningens förslag i dessa delar hänvisas
till betänkandet s. 27 och 29.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Kalmar län har anmärkt, att med köpeavtal och byte borde
likställas varje annat fång, som innebure att vederlag lämnades, enär författ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

ningen eljest alltför lätt kunde kringgås och därigenom göras ineffektiv. Vidare
borde uppmärksamhet ägnas åt möjligheten att efter bolagsbildning för
förvärv och drivande av jordbruk aktierna i bolaget kunde överlåtas till ickejordbrukare
utan att någon prövning av aktieförvärvet ägde rum.

I flera yttranden har påyrkats en sänkning av den av utredningen föreslagna
värdegränsen i fråga om fastighetsförvärv, som skulle falla under lagen. I
vissa yttranden har föreslagits en sänkning till 5 000 kronor och i andra till
7 000 kronor. Enligt länsstyrelsens i Örebro län uppfattning syntes det överhuvud
taget olämpligt att utgå från taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, då
däri kunde ingå byggnadsvärde till huvudsaklig del. Om en gräns skulle uppställas
borde den utgå från viss areal i jord eller skog. Liknande synpunkter
lia framförts av jordbrukskommissionen i Jämtlands län. Egnahemsnämnden
i Stockholms län har föreslagit, att gränsen skulle bestämmas vid en viss åkerareal,
t. ex. sex hektar. Enligt jordbrukskommissionen i Hallands län borde
gränsen sättas vid fem hektar och enligt jordbrukskommissionen i Stockholms
län vid fyra hektar. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands län
har föreslagit, att lagen skulle äga tillämplighet å samtliga jordbruksfastigheter.

Egnahemsstyrelsen har anfört följande.

Förslaget att lagen örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
icke skall äga tillämpning å fastighet, vars taxeringsvärde understiger
10 000 kronor, synes i hög grad förringa lagens effektivitet. Ofantligt mångå
jordbruksfastigheter, särskilt i Norrland, vilka med hänsyn till förefintlig
skogstillgång äro eftertraktade spekulationsobjekt, ha ett lägre taxeringsvärde
än det nyss nämnda. Enligt styrelsens mening bör ifrågavarande belopp antingen
helt borttagas eller sänkas till 5 000 kronor, varvid i sistnämnda fall
Kungl. Maj:t torde böra äga rätt att för visst område fastställa lägre belopp.
Givetvis kommer härav att för de tillståndsprövande myndigheterna föranledas
en ökad börda, vilken emellertid ej synes oöverkomlig. Enligt en av statistiska
centralbyrån den 4 oktober 1941 avgiven utredning uppgick antalet
köp av jordbruksfastigheter, för vilka lagfart sökts under tiden 1 juli 1939—
30 juni 1941 på grund av köp vid frivillig försäljning efter år 1937, till 6 391
för fastigheter med värde av 2 000—10 000 kronor och till 4 314 för fastigheter
med högre värde. Dessa siffror äro emellertid, såsom bland annat framgår
av utredningen, lågt räknade.

Fastighetsbildningssakkunniga lia funnit det angeläget, att den tilltänkta
lagen icke under sin tillämplighet inbegrepe fastigheter, beträffande vilka
kontrollen vore onödig. Del av utredningen föreslagna undantaget syntes emellertid
alltför omfattande. Därigenom skulle en betydande del av landets jordbruksfastigheter,
särskilt norrländska, falla utanför kontrollen och åtskillig
stödskog kunna undandragas jordbruksnäringen. Risk vore att skogsköpen,
motade beträffande större fastigheter, så mycket svårare skulle drabba de
smärre. De sakkunniga, som för frågans bedömande haft åtskilligt material
att tillgå, ha förordat, att gränsen i stället sattes vid 5 000 kronor. Därigenom
skulle likväl fastigheter av typen arbetarsmåbruk, smärre områden, som inköptes
för komplettering av jordbruk, samt torp och andra dylika mindre
lägenheter, som utan skada för jordbruksnäringen kunde av stadsbor inköpas
för rekreationsändamål o. d., falla utanför tillämplighetsområdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

I fråga om begreppet jordbruksfastighet har länsstyrelsen i Malmöhus län
anmärkt, att detta begrepp icke vore bestämt i lagtexten.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har funnit det önskvärt, att i lagen eller
särskild följdförfattning inflöte närmare föreskrifter om vad som menades
med jordbruksfastighet och hur det skulle avgöras att en fastighet vore av
detta slag.

Fastighetsbildningssakkunniga ha anfört följande.

Spörsmålen vad som skall betraktas som en fastighet och vad som skall
anses äga jordbruksfastighets natur måste vara fullkomligt odisputabla i varje
särskilt fall, så att även enskilda personer utan svårighet kunna konstatera,
huruvida de vid sina fastighetsköp ha att söka tillstånd eller ej. Meningen
är ju att taxeringen skall vara avgörande för ifrågavarande spörsmål, så
att vad som taxerats som en enhet skall räknas som en fastighet och att vad
som vid taxeringen rubricerats som jordbruksfastighet också skall så anses
vid lagens tillämpning samt att, där tillstånd fordras för förvärv av viss fastighet,
detsamma skall gälla förvärv av en del av densamma. Förhållandet
synes böra i alla avseenden komma till klart uttryck i själva lagtexten. I
förslaget användes emellertid begreppet jordbruksfastighet utan närmare förklaring
och kunde möjligen föranleda till antagande att man haft blott fastigheter
med jordbruk i sikte. Formuleringen av förslaget giver vid handen att
som fastighetsenhet skall betraktas vad som enligt kommunalskattelagen är
att taxera som en enhet, alltså ej nödvändigtvis vad som verkligen taxerats
så. Visserligen lärer ej risken vara stor att man av denna anledning skulle
ingå i kritik av taxeringsmyndigheternas sätt att fullgöra sin skyldighet, men
det kan ifrågasättas, om icke hänsyn skall tagas till sådana ändringar i fastighetsindelningen
eller fastigheternas uppdelning i brukningslotter, som inträffat
efter senaste taxeringen. Därmed skulle också kunna uppkomma fråga,
om man vore bunden av denna taxering beträffande begreppet jordbruksfastighet
i motsats till annan fastighet. I betänkandet synes förutsättas att hänsyn
skall få tagas till ändringar, som inträtt efter taxeringen.

De sakkunniga anse emellertid alltför vådligt för rättssäkerheten att i regel
tillåta dylika uppskattningar utan stöd i taxeringsförhållandena. Sämjedelningar
och annan uppdelning i brukningsenheter skulle för övrigt kunna
tänkas komma att ske strax före köpet i syfte att kringgå lagen. Endast när
avstyckning för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk skett, torde finnas
tillräckligt fasta hållpunkter att anknyta till, så att förvärv av ett sålunda
avstyckat område må anses icke kräva tillstånd. Det torde ock egentligen
vara i detta fall som något större behov föreligger att göra undantag
från regeln att förvärv av del av taxeringsenhet skall likställas med förvärv
av hela denna enhet.

Den taxering, som eljest skulle vara avgörande, lärer få vara den, som vid
tiden för köpet är gällande för fastigheten.

Det i lagförslaget använda uttrycket »särskilt taxeringsvärde» synes mindre
val lämpat för del fall att flera registerfastigheter sammanförts till en
taxeringsenhet.

Då i förslaget talas om »del av fastigheten», lärer därmed åsyftas även
ideell andel. Till undvikande av tvekan och för att ernå överensstämmelse
med jorddelningslagstiftningens terminologi, torde vara lämpligt att tillägga
»eller andel däri».

Egnahemsstyrelsen har ansett, att det borde sörjas för att, örn från jordbruksfastighet
avstyckades fastighet avsedd för sommarnöje — det vore här

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

fråga om »annan fastighet» i skatteförfattningamas mening —- sådan fastighet
kunde förvärvas utan tillstånd. Givet vore, att förvärv av bostadsfastighet,
som avstyckats från ett jordbruk, borde komma utanför de föreslagna
bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att en lagstiftning
å förevarande område i varje fall icke borde vara till hinder för den fria
handeln med fastigheter i orter, där samhällsbildning skett eller påginge.
Sålunda borde från lagens tillämpning undantagas jordbruksfastigheter, belägna
inom områden för vilka stadsplan, stomplan eller byggnadsplan antagits.
Likaså borde en motsvarande regel övervägas för område, för vilket
utomplansbestämmelser blivit fastställda.

Departementschefen.

I likhet med utredningen anser jag att lagen bör avse såväl köp som byte.
Därmed torde vara utsagt, att varje fång, vid vilket vederlag i någon form
lämnas, skall falla under lagen. Gentemot vad länsstyrelsen i Kalmar län
anfört om förvärv av aktier i bolag, som äger jordbruksfastighet, vill jag
erinra att bolags förvärv av sådan fastighet är underkastat kontroll genom
särskild lag. Enligt den praxis som numera gäller vid tillämpningen av nämnda
lag torde något kringgående av den nu ifrågasatta lagstiftningen genom bolagsbildning
för förvärv och drivande av jordbruk knappast kunna ifrågakomma.

Såsom av utredningen framhållits äro smärre fastigheter i regel ej lämpliga
spekulationsobjekt. Med hänsyn härtill synas förvärv av dylika fastigheter
icke behöva bliva underkastade sådan kontroll, som med lagen avses. Då det
gäller att från övriga fastigheter avskilja de nu ifrågavarande, kunna två olika
metoder komma till användning. Enligt den ena metoden anknytes gränsdragningen
lill fastighetens areal, enligt den andra till dess värde. Vilken av metoderna
som bör föredragas kan, såsom av yttrandena framgår, vara föremål
för tvekan. För min del har jag — med särskilt beaktande av att en gränsdragning
efter arealen säkerligen skulle komma att vid lagens tillämpning
vålla vissa lätt insedda olägenheter — funnit företräde böra givas åt den andra
av metoderna. Värdegränsen synes dock icke böra förläggas vid ett så högt
belopp som det av utredningen föreslagna eller 10 000 kronor. Härigenom
skulle nämligen, på sätt i flera yttranden anmärkts, allt för många fastigheter,
särskilt i de norra delarna av landet, komma att undandragas kontrollen;
och risk skulle följaktligen föreligga att åtskilliga skogsfastigheter bleve
föremål för spekulation. Örn däremot, såsom i vissa yttranden förordats, gränsen
sättes vid ett värde av 5 000 kronor, torde någon fara i angivet avseende
icke föreligga. Jag finner alltså lämpligt ansluta mig till den åsikt som framkommit
i sist omnämnda yttranden.

Ifrågavarande paragrafs andra och tredje stycken lia erhållit sin utformning
i anslutning till vad fastighetsbildningssakkunniga i förevarande hän
seenden föreslagit.

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

Sålunda ha i lagtexten intagits regler till besvarande av spörsmålen, när
en fastighet skall anses ha natur av jordbruksfastighet och efter vilken grund
en sådan fastighets värde skall bedömas. Beträffande båda spörsmålen gäller
att avgörandet skall ske i enlighet med den taxering, som vid tiden för
förvärvet gällde för fastigheten. Av den bestämning som i lagen givits åt begreppet
jordbruksfastighet följer, att såsom dylik fastighet skall betraktas ej
endast fastighet, som användes enbart för jordbruk, utan även fastighet, som
nyttjas antingen för såväl jordbruk som skogsbruk eller för endast skogsbruk.

Föreskriften därom, att egendom som vid den gällande taxeringen behandlats
såsom en enhet skall anses som en fastighet, innebär bland annat, att
där flera jordregisterfastigheter sammanförts till en taxeringsenhet, desamma
jämväl vid tillämpningen av förevarande lag skola betraktas såsom en fastighet.

Med förvärv av hel fastighet har likställts förvärv som avser del av eller
andel i fastighet. Vidkommande förvärv av fastighetsdel har dock gjorts det
praktiskt synnerligen betydelsefulla undantaget, att förvärv av område, som
avstyckats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, icke för sin tilllåtlighet
kräver tillstånd. Frågan, huruvida förutsättningen för undantagsbestämmelsens
tillämplighet är för handen, får avgöras med ledning av de
rörande avstyckningsförrättningen upprättade handlingarna.

2 §•

Utredningens förslag.

Av utredningen har föreslagits att tillstånd till fastighetsförvärv skulle sökas
sist inom tre månader sedan fånget skedde; försummelse härutinnan
skulle, liksom avslag å ansökan, medföra fångets ogiltighet (4 och 5 §§ i lagförslaget)
.

I lagförslaget har utredningen under 11 § upptagit bestämmelse örn skyldighet
att vid sökande av lagfart å fång, som avsåges med lagen, förete bevis
om tillstånd till förvärvet. Därest sökanden underläte att förete sådant bevis
och frågan om hans rätt att förvärva fastigheten ännu icke vore avgjord,
skulle inskrivningsdomaren förelägga honom, vid äventyr att ansökningen
eljest avsloges, att inom viss tid inkomma med beviset.

Utredningen har i 6 § av lagförslaget närmare angivit vilka handlingar
som skulle åtfölja ansökan om tillstånd att förvärva jordbruksfastighet.

Beträffande motiveringen till nu omnämnda delar av utredningens lagförslag
hänvisas till betänkandet resp. s. 31—32, 38—39 och 32-—33.

Yttrandena.

Fastighetsbildning ssakkunniga ha anfört.

Den i förslaget angivna påföljden av underlätet fullgörande av skyldigheten
att söka länsstyrelsens tillstånd, eller alltså fångets ogiltighet, skulle vara
oberoende av frågan örn lagfart beviljats eller ej. Detta står i överensstäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

melse med vad i vissa liknande fall gäller. De sakkunniga måste emellertid
livligt förorda att, örn lagfart beviljats, frågan om tillstånd erfordrats icke
längre blir av betydelse för fångets giltighet. Ett måhända fullkomligt ursäktligt
misstag från kontrahenters och inskrivningsdomares sida eller ett
förbiseende skulle eljest kunna vålla de största rättsförluster. Frågan skulle
kunna efter decennier, då lagen kanske för länge sedan trätt ur kraft, rivas
upp av en kontrahent, som önskade komma ifrån köpet. Befunnes då i en
process att fastigheten varit av den beskaffenhet och det värde att tillstånd
skolat sökas, måste fånget förklaras vara ogiltigt och därmed kunde också
en mängd senare fång, inteckningar m. m. förfalla. Saken kan ej avhjälpas
genom att tillstånd sökes, när förhållandet upptäckes, ty tillstånd kan ej beviljas
på ansökan, som skett senare än tre månader från fångets dag. Skulle
länsstyrelsen, av förbiseende eller på grund av att köpehandling postdaterats
eller att endast ett senare än köpekontraktet utfärdat köpebrev företetts, bevilja
tillstånd på ansökning, som inkommit för sent, kan ifrågasättas huruvida
man kan anse ett dylikt tillståndsbeslut reparera bristen. Denna fråga
skulle bliva av mindre vikt, örn lagfarten hade sådan lidande verkan.

Man lärer kunna antaga att en bestämmelse av detta innehåll, ehuru av
stort praktiskt värde, icke skulle komma att från tillståndsprövning undandraga
många fall av betydenhet utan huvudsakligen vara ägnad att bota rent
formella brister. Skulle anses att konsekvensen fordrade att lagfartens verkan
vore densamma i detta och härmed jämförliga fall enligt andra lagar,
som för fångs civilrättsliga giltighet kräva att myndighets tillstånd inhämtats,
bör hellre ändring ske där, så att lagfarten får avskära möjlighet att riva upp
fången. Det är dock icke så som örn det skulle vara för svensk rätt främmande
att låta lagfarten medföra sakrättsliga verkningar eller att med hänsyn till
lagfart begränsa möjligheterna att göra gällande anledning till fångs ogiltighet.
Känt är ju också hurusom nian nödgats av praktiska skäl godkänna lagfarten
såsom fastighetsbildande i vissa fall, där något sådant principiellt icke
bort äga rum.

De sakkunniga anse att lagfart i förevarande fall bör sälta ogiltighetsbestämmelsen
ur kraft, även om tillstånd sökts men ansökningen avslagits.

De sakkunniga ha vidare anfört följande.

I den i 11 § andra stycket utredningens lagförslag avsedda situationen synes
den föreslagna utvägen att lagfartsärendets handläggning uppskjutes i
stället för att ansökningen förklaras vilande främmande för inskrivningsväsendet,
sådant det i lag reglerats, och av föga praktiskt värde, då ju ett dylikt
uppskovsbc-slut lärer behöva, liksom vilandeförklaring, antecknas i fastighetsboken
och kan föranleda att inteckningsansökningar förklaras vilande (12 §
inteckningsförordningen). Vilandeförklaring är den form av uppskov med beslut
som lagfarts- och inteckningsförordningarna känna, och reglerna härom
äro avpassade därefter. Tillräcklig anledning att göra avvikelse från detta
system i här förevarande speciella fall torde icke föreligga. Skulle så dock ske,
tarvades måhända ändring i 10 § lagfartsförordningen. Det föreläggande, som
inskrivningsdomaren enligt förslagets 11 § i visst fall skulle meddela, kan
icke gärna avse viss tid att inkomma med »beviset», d. v. s. bevis örn tillstånd,
utan det skulle väl få räcka med bevis att tillstånd sökts. Hela 11 § synes
lämpligen böra utgå. Den har ej heller annan motsvarighet i 1916 års lag örn
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. och i 1925 års
bolagsförbudslag än en hänvisning till 10 § lagfartsförordningen.

Även om i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit en bestämmelse införes
att beviljad lagfart avklipper möjligheterna alt ifrågasätta fångets giltighet
på grund av att tillstånd ej erhållits, lärer vara tydligt nog att inskriv -

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

ningsdomaren ej får bevilja lagfart, där fånget är av den beskaffenhet att tillstånd
erfordras men icke visats att sådant erhållits. Förutsatt att stadgandet
i förslagets 11 § utgår, följer av 5 och 10 §§ lagfartsförordningen att inskrivningsdomaren
skall genast avslå lagfartsansökningen, örn det är känt att tiden
för sökande av tillstånd till förvärvet försuttits eller att ansökning om sådant
tillstånd blivit genom lagakraftägande beslut avslagen, och att eljest lagfartsansökningen
skall förklaras vilande, örn ej bevis om tillstånd företes.

Departementschefen.

Som jag förut uttalat bör beviljandet av tillstånd ankomma å Kungl. Maj:t.

I likhet med utredningen anser jag, att den, som är intresserad av att förvärva
viss fastighet, bör äga möjlighet att redan innan något fång skett få
klarhet i frågan örn han må förvärva fastigheten.

Utredningens förslag rörande påföljd, där tillstånd icke sökes inom föreskriven
tid eller då ansökningen avslås, har förut behandlats av mig. Enligt
fastighetsbildningssakkunniga anses den omständigheten att lagfart åkommit
fång böra verka därhän, att frågan huruvida tillstånd varit erforderligt eller
sökts inom rätt tid eller meddelats icke vidare skulle inverka å fångets giltighet.
De skäl, som de sakkunniga anfört för införandet av en sådan bestämmelse
i förevarande lag, synas mig bärande. Jag kan därför ansluta mig till de
sakkunnigas förslag härutinnan. Att av en dylik bestämmelse icke följer att
ett med lagstiftningen avsett fång som skett i strid med t. ex. bulvanlagens
stadganden ej skulle på grund av åkommen lagfart kunna bliva föremål för
åtgärder enligt nämnda lag, torde vara tydligt.

I likhet med fastighetsbildningssakkunniga anser jag, att uttrycklig lagbestämmelse,
på sätt utredningen föreslagit, icke behöver upptagas beträffande
skyldigheten att vid sökande av lagfart å fång, som avses med lagstiftningen,
förete bevis om tillstånd till förvärvet. Ej heller anser jag, såsom utredningen
ifrågasatt, nödigt att införa en regel om uppskov i visst fall med lagfartsärendes
handläggning.

Enligt min mening torde föreskrifter beträffande den utredning, som av sökande
skall hos Konungen företes i tillståndsärende, lämpligen böra utfärdas
av Kungl. Majit i administrativ väg. Särskild erinran härom torde icke behöva
intagas i lagen.

3 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser rörande tillståndsprövningen. Beträffande
motiveringen hänvisas till det förut anförda.

4 §■

Utredningens förslag.

Reglerna om meddelande av s. k. villkorligt tillstånd ha i utredningens lagförslag
upptagits under 10 och 12—14 §§. Beträffande motiveringen till utredningens
förslag hänvisas till betänkandet s. 37—38 och 39—40.

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anmärkt, att den av utredningen föreslagna
lagtexten icke gåve stöd för utsättande av nytt vite. En komplettering i
denna del syntes länsstyrelsen erforderlig.

Departementschefen.

Av det förut anförda framgår, att vid meddelande av tillstånd till fastighetsförvärv
i vissa fall i beslutet tillika skall angivas att sökanden har att i
enlighet med avgiven skriftlig utfästelse inom viss tid verkställa erforderlig
åtgärd till främjande av jordbruket eller skogsbruket å fastigheten eller under
viss tid nyttja fastigheten för bestämt ändamål eller underlåta särskild
användning av densamma.

Jag kan icke dela länsstyrelsens i Jämtlands län framställda anmärkning
att nytt vite ej skulle kunna utsättas utan uttryckligt stadgande därom i lagtexten.

5 §•

Utredningens förslag.

Utredningen har föreslagit att kronan ävensom kommun skulle vara befriade
från att söka tillstånd till fastighetsförvärv samt att lagen ej heller
skulle äga tillämpning, där tillstånd att förvärva fastighet erfordrades enligt
annan författning (3 § i utredningens lagförslag).

Enligt utredningens förslag skulle lagen vidare begränsas så att exekutiva
förvärv folie utanför densamma. Detta har av utredningen utmärkts genom att
i lagtexten angivits, att köpeavtalet skulle vara frivilligt (1 § i lagförslaget).

I fråga örn motiveringen lill utredningens förslag i nu angivna delar hänvisas
till betänkandet s. 29—30 resp. 27—-28.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att ett förtydligande
i fråga om vad som i 3 § av utredningens lagförslag åsyftades med kommun
syntes önskvärt.

Egnahemsstyrelsen har funnit det lämpligt, att även den som från egnahemsorgan
förvärvade fastighet.undantoges från lagens tillämpning. Detsamma
syntes böra gälla den som, även örn han icke förvärvade fastigheten från
egnahemsorgan, likväl erhölle statligt lån (egnahemslån eller arbetarsmåbrukslån)
till underlättande av förvärvet. Man borde kunna utgå från att de
lånebeviljande myndigheterna ej lämnade lån till annan än den som ansåges
lämplig att inneha den ifrågavarande fastigheten.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands
län ha föreslagit, att fastigheter, som bestode av enbart skogsmark, skulle undantagas
från det ifrågasatta förbudet. Som skäl för detta yrkande har framhållits
följande. Inom länet funnes många fastigheter, tillhörande såväl
enskilda som bolag, med enbart skogsmark. I regel omfattade dessa fastig -

Kunell. Maj:ts proposition nr 336.

heter avsevärda arealer jord. På grund av sin skogrikedoni representerade
de ofta stora värden. Det vore knappast troligt, att jordbrukaresöner, som
själva innehade jordbruk eller ämnade skaffa sig sådant, skulle vilja eller
ha möjlighet att utöka sitt jordbruk genom inköp av salubjudna skogsmarksarealer.
En del hemman med omfattande areal skogsmark, som tidigare ägts
av jordbrukare med många barn, hade sedermera styckats på sådant sätt, att
ett av barnen fått inägojorden och ett ganska stort skogsanslag därtill, medan
de övriga fått återstående delen av skogsmarken på sin lott. Örn nu
dessa sedan ville försälja sin skogsfastighet för att få medel att på annat håll
köpa sig en fastighet, där jordbruk kunde idkas, kunde inga andra spekulanter
uppträda än kronan eller eventuellt en kommun. Fastigheten måste
då säljas till undei-pris i brist på spekulanter. Detta syntes vara ett alltför
stort ingrepp i den fria handeln med fastigheter.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kopparbergs län har funnit
det angeläget att det bleve tydligt utsagt, att hushållningssällskap i varje fall
vid förvärv av jordbruksfastighet, avsedd för sådan skola som omförmäldes
i stadgan för statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter, försöksgård
eller annat allmännyttigt ändamål, skulle vara befriat från att söka tillstånd.

Fastighetsbildningssakkunniga ha yttrat.

Enligt 3 § i utredningens förslag skulle lagen icke tillämpas, där tillstånd
att förvärva fastighet skall sökas enligt annan författning. Liknande bestämmelse
förekom i 1918 och 1919 års lagar örn inskränkning för viss tid i rätten
att överlåta fast egendom. Bestämmelsens lämplighet synes bero av vilken
myndighet, som har prövningen enligt den andra författningen, och hur pass
fri denna prövning är. Det kan ju tänkas att där tages sikte på andra förhållanden
än dem, som skulle vara utslagsgivande enligt förevarande lag.
Man har ju att räkna med icke blott nu gällande författningar utan även vad
i framtiden kan komma att stadgas, låt vara att denna synpunkt har mindre
att betyda, örn förevarande lag till sin giltighet begränsas till några få år.
Emellertid synes det de sakkunniga lämpligt att undantag göres blott för fall,
då den andra författningen lägger prövningen i Kungl. Majds händer. Måhända
kan den i lagförslaget valda formuleringen icke anses för de enskilda
personer, som vilja ingå köpeavtal, tillräckligt klart framhålla att här icke
är fråga örn sådana fall, då tillstånd till försäljning av en fastighet erfordras,
t. ex. domstols tillstånd att sälja omyndigs egendom.

Beträffande den av utredningen föreslagna föreskriften att lagen skulle ha
avseende endast å frivilliga köpeavtal ha nämnda sakkunniga anfört följande.

Bortsett från att man väl brukar tala om frivilliga överlåtelser men knappast
om frivilliga avtal, så synes böra erinras att det icke tydligt framgår,
huruvida meningen är att sådana försäljningar under hand, som omförmälas
i 70 § konkurslagen och 7 § i 1916 års samt 8 § i 1925 års förutnämnda lagar,
skola inbegripas i det gjorda undantaget. De kunna ju icke sägas vara
fullt frivilliga, eftersom de måhända ske alldeles emot ägarens önskan att
behålla fastigheten, men de synas dock böra indragas under förevarande
lags giltighet, utom såvitt angår konkursförvaltares försäljning av egendom
under hand eller å vanlig auktion; här synes nämligen intresset alt söka i
möjligaste mån förbättra den i konkurs varandes underminerade ekonomi
och minska borgenärernas förluster förtjänt av särskilt beaktande. De auk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

tioner, som efter länsstyrelsens respektive överexekutors förordnande hållas
för att tvångsvis sälja fastighet jämlikt berörda lagar av år 1916 och 1925
samt jämlikt 1925 års bulvanlag, torde kunna betecknas såsom exekutiva.
Att fång, grundade på lösningsrätt, icke skola inbegripas under uttrycket köp
torde kunna anses klart. Sålunda skulle enligt de sakkunnigas mening ordet
»frivilligt» i 1 § lämpligen kunna utbytas mot en bestämmelse att lagen ej
är att tillämpa å förvärv från konkursbo eller å exekutiv auktion.

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Kopparbergs och Västernorrlands län, jordbrukskommissionen
i Stockholms län samt Riksförbundet landsbygdens folk ha funnit det föreslagna
undantaget för förvärv å exekutiv auktion olämpligt. Överståthållarämbetet
har härvid förklarat sig icke kunna dela utredningens åsikt, att det
ej vore anledning frukta för användning av metoden med arrangerande av exekutiv
försäljning såsom en utväg att kringgå lagen. Så mycket besvär och så
stor risk innebure ej ett sådant förfaringssätt, att däri läge något verkligt hinder.
Det behövdes ju ej mer än att fastighetsägaren läte i fastigheten inteckna
skuldebrev, som utfärdades av spekulanten och ställdes å nog högt belopp för
att till spekulantens trygghet avskräcka eventuella andra spekulanter vid den
tillärnade exekutiva försäljningen, att de med fastighetsägarens inteckningsmedgivande
försedda skuldebreven överlätes till spekulanten mot ett belopp,
som vid direkt överlåtelse av fastigheten skulle motsvara köpesumman med
avdrag för beloppet av den fastigheten belastande gälden, och att spekulanten
med stöd av de sålunda förvärvade inteckningarna läte fastigheten dömas
i mät och exekutivt försäljas, därvid då inropet vore för honom tryggat
och säljaren icke löpte någon risk.

Departementschefen.

Syftet med ifrågavarande lagstiftning torde bäst tillgodoses om det övervägande
antalet förvärv inpassas under kontrollförfarandet. Med hänsyn
härtill synes det böra åligga även kommun att underställa sina förvärv föreskriven
prövning. Vid detta ståndpunktstagande har jag — bortsett från det
av fastighetsbildningssakkunniga framhållna fallet att förvärv sker från konkursbo
-— icke ansett mig böra biträda de i olika remissyttranden framställda
yrkandena örn undantag från lagstiftningen. Vid prövning av förekommande
ansökningar om tillstånd att förvärva jordbruksfastighet måste
emellertid vederbörlig hänsyn tagas till syftet med förvärvet. I sådana fall,
där den egendom som avses med ansökningen skall användas för ett allmännyttigt
ändamål, bör själva prövningen regelmässigt kunna göras tämligen
summarisk. Gentemot vad länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Jämtlands län anfört vill jag framhålla, att tillstånd till inköp
av salubjuden skogsfastighet enligt de bestämmelser jag nu tillstyrker bör
meddelas person som själv brukar sådan jordbruksfastighet, som har behov
av ytterligare stödskog.

Det torde icke kunna förnekas, alt fog finnes för de farhågor, som i vissa
yttranden uttalats rörande möjligheterna att genom det ifrågasatta undanta Bihang

till riksdagens protokoll 1945. 1 saini. Nr 330.

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

get för förvärv å exekutiv auktion kringgå lagen. Emellertid synas även
starka skäl tala för att uppställa ett sådant undantag. Då jag nu beslutat föreslå
att lagen icke skall ha avseende å exekutiva förvärv, vill jag framhålla,
att därest vid lagens tillämpning skulle visa sig, att undantagsbestämmelsen
föranleder sådana missförhållanden, som på en del håll befarats, frågan om
de exekutiva förvärvens behandling bör upptagas till förnyat övervägande.

Där jämlikt stadgande i annan författning Kungl. Maj:ts tillstånd till förvärv
skall sökas, bör såsom fastighetsbildningssakkunniga framhållit förevarande
lag ej äga tillämpning.

Såsom framgår av vad jag förut anfört bör i fråga örn tvenne slag av förvärv,
under förutsättning att vid lagfartsansökan, som göres inom tre månader
från det fånget skedde, viss i lag bestämd utredning förebringas, befrielse
från att söka tillstånd få åtnjutas av förvärvaren. De närmare bestämmelserna
om beskaffenheten av berörda utredning synas — bland annat
med hänsyn därtill, att bestämmelsernas avfattning kräva utförlighet för
att tydligt framhäva att icke andra förvärv än sådana, vilkas tillåtlighet
kan anses uppenbar, få undandragas den ordinära kontrollen — lämpligen
böra intagas i de föreskrifter rörande lagens tillämpning som av skilda orsaker
bliva erforderliga. Vad angår det fall, att förvärvaren har för avsikt att
själv driva den förvärvade fastighetens jordbruk och icke är ägare av annan
fastighet med jordbruk, torde böra fordras att han för inskrivningsdomaren
företer en av honom själv på heder och samvete utfärdad skriftlig försäkran
angående nämnda förhållanden ävensom förklaring från en för allmänheten
lätt tillgänglig myndighetsperson i orten att anledning ej finnes
antaga att egendomen skall bliva vanskött i förvärvarens ägo eller att förvärvet
skett i sådant syfte, som medför ovillkorligt förvärvsförbud. Vidkommande
åter det fall, att förvärvet är ägnat att komplettera ett förvärvaren redan
tillhörigt ofullständigt jordbruk, lärer böra fordras intyg härom av vederbörande
egnahemsnämnd jämte sådan förklaring som nyss angivits.

Slutbestämmelsen.

Utredningens förslag.

Utredningen har föreslagit, att lagens giltighetstid skulle bestämmas till
tre år (jfr betänkandet s. 40).

Yttrandena.

Enligt jordbrukskommissionen i Södermanlands län borde en lagstiftning
av ifrågavarande natur få gälla under högst två år.

Jordbrukskommissionen i Värmlands län har föreslagit en giltighetstid av
fem år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

Departementschefen.

Som jag förut framhållit är lagen avsedd att gälla allenast för viss tid. I
likhet med utredningen anser jag dock att det bör tillses, att giltighetstiden
icke göres alltför kort. Jag vill härutinnan ansluta mig till vad utredningen
föreslagit.

Lagen torde böra träda i kraft den 1 juli 1945 och alltså äga giltighet till
och med den 30 juni 1948.

Enligt mitt förmenande bör lagen icke gälla andra fång än dem som ske
efter lagens ikraftträdande.

Ifrågavarande lagförslag ävensom ett inom jordbruksdepartementet upprättat
förslag till föreskrifter rörande lagens tillämpning torde böra fogas
såsom bilagor (1 och 2) till detta protokoll.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att lagrådets utlåtande
över nämnda lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Statsråden Domö, Ohlin och Andrén anförde:

I likhet med föredragande departementschefen finna vi det betydelsefullt
att den jordbrukande befolkningens möjligheter att förvärva lämpliga jordbruksfastigheter
icke begränsas genom köp, som göras av personer, vilka
i spekulativt syfte förvärva dylika fastigheter eller utan hänsyn till en sund
jordbruksdrift utnyttja dem. Särskilt under de senaste åren ha vissa missförhållanden
i dessa avseenden förekommit. Vi anse emellertid, att de haft
en begränsad omfattning och att de till väsentlig del varit betingade av mera
tillfälliga tidsomständigheter. Enligt vår mening bör man i första hand söka
komma till rätta med dessa missförhållanden genom en utvidgning av skyddsbestämmelserna
i vanhävds-, skogsvårds- och jorddelningslagstiftningen. Det
rådande läget kan därför enligt vår mening icke motivera ett så hårt och
ur principiella lika väl som praktiska synpunkter betänkligt ingrepp i äganderätten
och handeln med jordbruksfastigheter, som det föreliggande förslaget
innebär. Dessutom föreligger, på grund av den föreslagna lagstiftningens
konstruktion, risk för att inkonsekvens och godtycke ej skulle
kunna undvikas vid tillämpningen. Med hänsyn till det anförda kunna vi
icke biträda föredragande departementschefens hemställan om inhämtande
av lagrådets utlåtande över lagförslaget.

Statsrådets övriga ledamöter biträdde föredragande departementschefens
ifrågavarande hemställan.

Till denna hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna
bifall.

Ur protokollet:

C. W. Rhedin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

Bilaga 1.

Förslag

till

Lag

om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som vill genom köp eller byte förvärva jordbruksfastighet, vars värde
överstiger femtusen kronor, skall där ej annat följer av vad i denna lag
stadgas söka Konungens tillstånd till förvärvet.

Vid lagens tillämpning skola frågorna örn fastighets natur av jordbruksfastighet
och örn fastighets värde bedömas efter den för fastigheten vid tiden
för förvärvet gällande taxeringen samt egendom, som vid denna taxering
behandlats som en enhet, anses som en fastighet.

I fall, då tillstånd erfordras för förvärv av fastighet, må ej heller del av
fastigheten eller andel däri förvärvas utan tillstånd; dock att där förvärvet
avser sådan del av fastighet, som avstyckats för annat ändamål än jordbruk
eller skogsbruk, tillstånd icke erfordras.

2 §.

Tillstånd skall sökas inom tre månader från det fånget skedde.

Sökes icke tillstånd inom nämnda tid eller avslås ansökningen, vare fånget
ogillt.

Har lagfart åkommit fång, må den omständigheten att ansökan örn tillstånd
ej blivit gjord eller blivit för sent framställd eller blivit avslagen icke
inverka å frågan örn fångets giltighet.

3 §.

Tillstånd må icke meddelas, om anledning föreligger till antagande att
fastigheten skulle bliva vanskött i sökandens ägo eller att sökanden med förvärvet
huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra
sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk, eller
att bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten, del av densamma
eller andel däri eller genom bortförande av byggnader, kreatur, inventarier
eller annat som tarvas för fastighetens brukande.

Föreligger ej sådant fall som i första stycket sägs men kan det antagas,
att sökanden vill förvärva fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

eller, vad angår fastighet därå jordbruk finnes, eljest i annat syfte än att
själv driva jordbruket, eller äger sökanden redan jordbruksfastighet eller avser
ansökningen förvärv från olika fångesmän av fastigheter, som förut icke
utgjort en brukningsenhet, må ansökningen icke bifallas med mindre sökandens
innehav av egendomen kan väntas .medföra övervägande nytta för jordbruket
eller för näringslivet i orten eller egendomen för sökanden har synnerligt
värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt skäl därtill föreligger.

4 §.

Finnes i fall, som i 3 § andra stycket avses, bifall till ansökningen böra
bero därav, att sökanden förbinder sig att inom viss tid verkställa erforderlig
åtgärd till främjande av jordbruket eller skogsbruket å fastigheten eller
att under viss tid nyttja fastigheten för bestämt ändamål eller underlåta
särskild användning av densamma, och lämnar sökanden skriftlig utfästelse
härom, skall vid meddelande av tillstånd tillika angivas vad sålunda åligger
honom samt utsättas vite för tredska att uppfylla förbindelsen. »

Jordbrukskommissionen har att hålla uppsikt över att förbindelsen fullgöres
samt vid tredska härutinnan, där så erfordras för vinnande av rättelse,
uppdraga åt allmän åklagare att vid rätten i den ort, där fastigheten ligger,
anhängiggöra och utföra talan om vitets utdömande. Utan uppdrag som nu
sagts må dylik talan icke anhängiggöras av allmän åklagare.

Utdömt vite tillfaller kronan och må i händelse av bristande tillgång till
dess gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

5 §.

Från sökande av tillstånd vare kronan befriad.

Denna lag äger icke tillämpning beträffande förvärv från konkursbo eller
å exekutiv auktion eller där jämlikt annan författning Konungens tillstånd
till förvärvet skall sökas.

Tillstånd enligt denna lag vare ej erforderligt, såframt förvärvare i samband
med lagfartsansökan, som göres inom tre månader från det fånget
skedde, på sätt Konungen bestämmer visar dels att anledning till antagande
som i 3 § första stycket sägs ej föreligger dels ock att han, där förvärvet av- .
ser fastighet med jordbruk, har för avsikt att själv driva detta och icke är
ägare av annan dylik fastighet eller att förvärvet är ägnat att medföra lämplig
utvidgning av annan honom tillhörig fastighet, vars jordbruk utgör hans
enda eller huvudsakliga förvärvskälla men icke har tillräcklig bärkraft för
att detsamma skall kunna bereda honom och hans familj deras fulla bärgning.

6 §-

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945 och gäller till och med den 30
juni 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

Bilaga 2.

Förslag

till

Kungörelse

rörande tillämpning av lagen den 1945 (nr ) om in skränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Kungl. Maj:t har funnit gott att, med stöd av 5 och 6 §§ lagen den
1945 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, förordna
t som följer.

1 §•

Ansökan om tillstånd att förvärva jordbruksfastighet, som med nämnda
lag avses, skall ingivas till jordbruksdepartementet.

I ansökningen skola intagas uppgifter om fastighetens ägovidd och dennas
fördelning å särskilda ägoslag samt rörande sökandens ålder och yrke, det
ändamål för vilket fastigheten skall användas så ock huruvida sökanden
äger eller brukar eller tidigare ägt eller brukat jordbruksfastighet.

Vid ansökningen skall fogas taxeringsbevis eller annat bevis örn fastighetens
taxeringsvärde eller, där ansökningen avser del av fastighet, intyg av
trovärdiga män angående det värde, vartill fastighetsdelen kan uppskattas;
och skall i sistnämnda fall ansökningen åtföljas även av bevis eller intyg
som nu sagts rörande värdet av den fastighet eller fastighetsdel, varifrån förvärvet
skett.

Har fångeshandling upprättats, skall densamma i huvudskrift eller bestyrkt
avskrift biläggas ansökningen.

2 §•

För åtnjutande av sådan befrielse från att söka tillstånd till förvärv av
jordbruksfastighet som i 5 § tredje stycket förutnämnda lag sägs erfordras,
att förvärvaren i lagfartsärendet företer

antingen, då fråga är om förvärv av fastighet med jordbruk, en av förvärvaren
på heder och samvete avgiven skriftlig försäkran att han har för avsikt
att själv driva jordbruket och icke är ägare av annan dylik fastighet, ävensom,
där fastigheten är belägen på landet, av landsfiskalen i orten och, där
fastigheten ligger i stad, av ledamot av magistraten eller, beträffande stad
utan magistrat, av kommunalborgmästaren utfärdat intyg att anledning ej
föreligger till antagande att fastigheten skall bliva vanskött i förvärvarens ägo
eller att denne med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst
jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten,
del av densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader,
kreatur, inventarier eller annat som tarvas för fastighetens brukande;

eller intyg av vederbörande egnahemsnämnd att förvärvet är ägnat att medföra
lämplig utvidgning av annan förvärvaren tillhörig fastighet, vars jordbruk
utgör hans enda eller huvudsakliga förvärvskälla men icke har tillräcklig
bärkraft för att detsamma skall kunna bereda honom och hans familj
deras fulla bärgning, ävensom av landsfiskal, magistratsledamot eller
kommunalborgmästare utfärdat intyg av innehåll som nyss nämnts.

Förklaring och intyg, som i första stycket omförmälas, skola avfattas
enligt bifogade formulär.

3 §•

Det åligger den, på vilken det ankommer att utfärda intyg som i 2 § sägs,
att innan intyg utfärdas verkställa noggrann undersökning rörande de förhållanden,
som med intyget avses.

Intyg skall utfärdas utan ersättning.

4 §■

Blanketter för förklaring och intyg enligt 2 § skola kostnadsfritt tillhandahållas
hos inskrivningsdomare ävensom hos landsfiskaler, magistrater, kommunalborgmästare
och egnahemsnämnder.

Blanketter erhållas efter rekvisition från lantbruksstyrelsen.

5 §■

Över sådana tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet, örn vilka i 4 § berörda
lag är fråga, skall jordbrukskommissionen hålla särskild förteckning,
upptagande för varje fastighet dennas beteckning, ägarens namn och yrke,
de föreskrifter som i samband med tillståndets meddelande givits samt av
kommissionen vidtagna åtgärder.

Har vite blivit genom laga kraftvunnet beslut utdömt, har kommissionen
att därom ofördröjligen underrätta jordbruksdepartementet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1945 och gäller till och med
den 30 juni 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

Formulär A.

Undertecknad, som enligt fångeshandling den..........av............

förvärvat fastigheten..............i ............socken (som ämnar av

............ förvärva fastigheten .......... i ............ socken), å

vilken fastighet jordbruk finnes, försäkrar på heder och samvete, att jag har
för avsikt att själv driva jordbruket och att jag icke är ägare av annan fastighet
med jordbruk.

(Ort och dag.)

(Namn.)

(Yrke.)

Rörande ovan omförmälda fastighetsförvärv intygas, att anledning ej föreligger
till antagande att fastigheten skall bliva vanskött i förvärvarens ägo
eller att denne med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst
jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för
ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten,
del av densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader,
kreatur, inventarier eller annat som tarvas för fastighetens brukande.

(Ort och dag.)

(Namn.)

(Titel.)

Utan avgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

Formulär B.

Sedan................enligt fångeshandling den..........av ......

........ förvärvat fastigheten .............. i .. ............. socken,

(Sedan..............anmält sig ämna av..............förvärva fastigheten
..............i..........socken), intygas, att förvärvet är ägnat

att medföra lämplig utvidgning av förvärvaren tillhöriga fastigheten........

........, vars jordbruk utgör hans enda eller huvudsakliga förvärvskälla

men icke har tillräcklig bärkraft för att detsamma skall kunna bereda honom
och hans familj deras fulla bärgning.

(Ort och dag.)

För egnahemsnämnden:

(Namn.)

Utan avgift.

Rörande ovan omförmälda fastighetsförvärv intygas, att anledning ej föreligger
till antagande att fastigheten skall bliva vanskött i förvärvarens ägo
eller att denne med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst
jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för
ortens jordbruk, eller alt bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten,
del av densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader,
kreatur, inventarier eller annat som tarvas för fastighetens brukande.

(Ort och dag.)

(Namn.)

(Titel.)

Utan avgift.

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 28 april
1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 17 april 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den
23 mars 1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av häradshövdingen Åke Braunstein.

Lagrådet yttrade:

Såsom föredragande departementschefen framhållit, är det uppenbarligen
av största vikt, att inom landet finnes ett starkt och bärkraftigt jordbruk,
som handhaves av en självägande jordbruksbefolkning. Sedan länge har det
också varit statsmakternas strävan att genom olika åtgärder stärka den jordbrukande
befolkningens ställning. Sålunda har man genom lagstiftningsåtgärder
sökt hindra, att jordbruksfastigheter i större omfattning förvärvas av
bolag och liknande sammanslutningar. Härvid har även på ett tidigt skede
av den sociala jordlagstiftningen uppmärksamheten riktats å vissa jordförvärv
av enskilda personer utom den jordbrukande befolkningens krets. Redan
Norrlandskommittén beaktade skogsspekulantemas förvärv av jordbruksfastigheter.
Emellertid ansåg kommittén dessa förvärv, med hänsyn till
att jorden icke därigenom undandroges bondeklassen på samma definitiva
sätt som genom bolagens förvärv, ej böra inrymmas under den av kommittén
föreslagna förbuds!agstiftningen. Frågan örn inskränkning i enskilda personers
rätt att förvärva jordbruksfastigheter upptogs sedermera åter av
jordkommissionen, som i sitt den 15 december 1921 avgivna betänkande
framlade förslag till lag i ämnet. Detta förslag innebar i nu ifrågavarande
hänseende, att enskild person, som genom köp, byte eller gåva förvärvat
jordbruksfastighet, skulle i allmänhet vara pliktig att inom viss tid efter
förvärvet på ett stadigvarande sätt bosätta sig på fastigheten och framdeles
under fem år vara bosatt därstädes samt att, om förvärvaren ville utan
iakttagande av vad sålunda stadgats behålla förvärvad fastighet, tillstånd
därtill måste utverkas. I avgivna yttranden riktades skarp kritik mot förslaget.
Det anmärktes främst, att förslaget i alltför hög grad bar prägel

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

av den då rådande kristidens abnorma förhållanden å fastighetsmarknaden
och att intet behov av en i den enskildes handlingsfrihet så djupt ingripande
lagstiftning som den föreslagna förelåg under normala förhållanden. Vidare
framhölls bland annat, att lagförslagets antagande kunde förväntas
medföra skadliga verkningar i olika avseenden för jordbruksnäringen, såsom
sjunkande salu- och belåningsvärden. Det allmänna omdömet var, att den
föreslagna lagen innebure ett alltför stort ingrepp i den ekonomiska rörelsefrihet,
som vöre ett grundvillkor för jordbruksnäringens förkovran. Förslaget
föranledde ej proposition till riksdagen, och motioner, i vilka hemställdes
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande av förslag
till lag i ämnet, vunno icke riksdagens bifall.

Det till lagrådet remitterade förslaget torde, trots den ändrade uppläggning
frågan däri erhållit, få i huvudsak samma verkningar, som skulle ha
varit förenade med ett genomförande av jordkommissionens förslag. De anmärkningar,
som riktats mot sistnämnda förslag, gälla i allt väsentligt jämväl
det föreliggande. Den föreslagna lagen komrne i själva verket att innebära ett
ännu större ingrepp i den ekonomiska rörelsefriheten än jordkommissionens
förslag. Enligt det remitterade förslaget skall nämligen varje förvärv genom
köp eller byte av jordbruksfastighet, vars värde överstiger 5 000 kronor, vara
underkastat statlig kontroll, låt vara att i vissa fall ett förenklat förfarande
skall tillämpas. De verkningar, som ett sådant ingrepp kan antagas i olika
avseenden föranleda, äro svåra att överblicka. Departementschefen har medgivit,
att lagstiftningen utan tvivel komme att medföra vissa olägenheter för
den fullt lojala fastighetshandeln. Emellertid synes frågan om de ekonomiska
verkningarna lia ägnats alltför liten uppmärksamhet under förarbetena. En
i jordbruksnäringen så djupt ingripande lagstiftning som den föreslagna torde
icke böra genomföras utan att en närmare undersökning verkställts angående
dess inflytande på fastighetsvärdena. Förslaget synes bland annat
åsyfta att genom nedbringande av konkurrensen å fastighetsmarknaden förhindra
en sådan stegring av jordvärdena, som icke motsvaras av någon förbättring
i jordbrukarnas händer, och att möjliggöra för landsbygdens befolkning
att förvärva jordbruk utan att nödgas insätta ett alltför stort kapital
med därav följande ökad skuldsättning. Att underlätta dylika förvärv är väl
i och för sig önskvärt. Det kan dock, såsom i flera yttranden framhållits,
befaras, att den föreslagna lagen komme att medföra en allmän sänkning
av saluvärdena. Delta skulle visserligen lända lill gagn för den, som enligt
lagen tillätes köpa jordbruksfastighet, men ha en motsatt verkan för den
jordägare, som vill sälja sin gård. Ett prisfall skulle särskilt träffa den jordägare,
som av en eller annan anledning nödgas avyttra sin faslighet. Att
kretsen av köpare beskäres och förvärvet av jordbruksfastigheter göres beroende
av ett invecklat och tidsödande koncessionssystem skulle vara särskilt
menligt under sjunkande konjunktur inom jordbruksnäringen. En allmän
sänkning av saluvärdena å jordbruksfastigheter skulle tydligen också leda
till en sänkning av belåningsvärdena å dessa fastigheter, ett förhållande
som komme att mer eller mindre hårt drabba alla jordägare. Det ma vidare

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

framhållas, att genom koncessionssystemet införes i fastighetshandeln ett
osäkerhetsmoment med ogynnsamma följder. Sålunda är det mången gång
olägligt, att svårigheter möta mot försäljning genom auktion. Det måste även
tagas i beräkning, att en ordning, som går ut på att åt en avgränsad befolkningsgrupp
tillförsäkra fortsatt innehav av vissa naturtillgångar, kan återverka
ofördelaktigt på landets näringsliv i dess helhet samt att dessa skadeverkningar
på lång sikt måhända bli särskilt framträdande för den befolkningsgrupp,
som ursprungligen skulle tillgodoses. Såsom i ett av de avgivna
yttrandena påpekats, kan vad som skulle vara ett privilegium bli en framtida
börda.

Även frånsett det principiellt betänkliga i att den enskilda medborgarens
handlande ställes under uppsikt på sätt nu föreslås, måste såsom en svaghet
i förslaget betecknas, att kontrollen över den normala omsättningen av
fastigheter till betydande del gjorts beroende av polismyndighetens prövning.
Det får ej heller förbises, att den föreslagna lagens handhavande
kräver en vidlyftig apparat, som medför icke blott ökat arbete för myndigheterna
utan även kostnader och besvär för enskilda. Jämväl är att märka,
att ojämnhet vid lagens tillämpning icke kan undvikas. Den olikartade behandlingen
av jämförliga fall uppfattas såsom orättvisa och kan åt förfarandet
giva sken av godtycke.

Trots att förslagets antagande sålunda skulle vålla den legitima fastighetshandeln
avsevärda svårigheter, bomme lagen likväl ej att bjuda ett effektivt
hinder mot icke önskvärda förvärv. Förefintliga möjligheter att kringgå
lagens syfte kunna svårligen avlägsnas utan att ännu tyngre band läggas
på den handel med jordbruksfastigheter, som anses böra tillåtas.

På grund av det anförda finner lagrådet så stora betänkligheter möta mot
den föreslagna lagstiftningen, att den ej bör genomföras, med mindre den
uppbäres av ett starkt behov, som ej kan tillgodoses på annat sätt. Flertalet
av de myndigheter och sammanslutningar, som hörts i lagstiftningsfrågan,
har emellertid ansett, att dylikt behov ej föreligger. Exempelvis har, enligt
vad skogsstyrelsen framhållit, övervägande antalet skogsvårdsstyrelser som
sin mening uttalat, att handeln med jordbruks- och skogsfastigheter knappast
ökat eller i varje fall icke väsentligt ökat sedan hösten 1941, att »jobbare»
och skogsspekulanter i regel icke i större utsträckning uppträtt som fastighetsförvärvare,
att personer med avsikt att placera pengar i icke oväsentlig
utsträckning förvärvat fastigheter, att bondebefolkningens möjligheter att
förvärva fastigheter näppeligen i allvarligare grad påverkats av övermäktig
konkurrens av »jobbare», skogsspekulanter eller penningplacerande personer
samt att i fall, då fastigheter förvärvats av till sistnämnda kategorier hänförliga
personer, skötseln av fastigheterna vanligen icke i påtaglig grad eftersatts
och i viss utsträckning rent av förbättrats. I de få yttranden, i vilka
lagstiftning tillstyrkts, synas omdömena merendels ha i hög grad påverkats
av de särskilda förhållanden, som rått under krisåren.

Av den föreliggande utredningen har ej heller lagrådet övertygats om förefintligheten
av så allvarlig fara för mindre önskvärda fastighetsförvärv, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

den föreslagna lagen är motiverad. De fastighetslån®, som lagen skulle förhindra,
utgöras av dels vissa utpräglade kristidsfenomen och dels vissa såsom
mera konstanta betecknade företeelser, företrädesvis spekulations- och
kapitalplaceringsköp. Grundad anledning föreligger till antagande, att den
ökning av sist omförmälda köp, som under senare år kunnat skönjas, i viss
omfattning är att tillskriva kristidens säregna förhållanden, såsom brist på
kapitalplaceringsmöjligheter, knapphet på livsförnödenheter eller behov av
tillgång till evakueringsställen. I den mån fastighetsförvärven bero av dylika
förhållanden, torde man ha att göra med övergående företeelser, som
ej påkalla lagstiftarens ingripande. Vad åter angår de fastighetsförvärv av
ifrågavarande slag, som kunna förväntas förekomma även under normala
tider, synes en skärpt vanhävds- och skogsvårdslagstiftning, eventuellt i förening
med beskattningsåtgärder, vara det riktiga medlet mot spekulationsaffärer
med därtill hörande rovdrift. Att äganderätten till jordbruksfastigheter
eljest skulle komma att undandragas den jordbrukande befolkningen
i en omfattning, som kräver särskilda skyddsåtgärder, synes av tidigare
erfarenheter att döma knappast vara att befara. I varje fall har icke sådant
behov visats föreligga, som kan utgöra försvar för en så genomgripande och
till sina verkningar så svårbedömd lagstiftning som den nu föreslagna. Lagrådet
anser sig fördenskull böra avstyrka förslaget.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget är följande att erinra.

2 §•

Det torde icke vara erforderligt att i paragrafens tredje stycke beröra det
fall, att ansökan om tillstånd blivit för sent framställd. Örn i dylikt fall tillstånd
skulle beviljas, är uppenbarligen den omständigheten att ansökan inkommit
för sent utan betydelse för frågan om fångets giltighet. Innebörden
av förevarande bestämmelse skulle komma till riktigt uttryck, därest stycket
erhölle det innehållet, att örn lagfart meddelats å fång, den omständigheten
att tillstånd ej sökts eller ansökan därom ej bifallits icke må inverka
å fångets giltighet.

3 §.

Enligt andra stycket i denna paragraf må tillstånd att förvärva fastighet,
därå jordbruk finnes, meddelas allenast under närmare angivna förutsättningar,
därest det kan antagas, att sökanden vill förvärva fastigheten i annat
syfte än att själv driva jordbruket. Betydelsen av uttrycket »själv driva
jordbruket» är icke klar. Uttrycket kan tolkas såsom innebärande krav på,
alt ägaren skall personligen utföra jordbruksarbete eller i allt fall lia den
verkliga ledningen av jordbruket å fastigheten. Enligt en annan tolkning
utesluter nämnda uttryck allenast de fall, då fastigheten är utarrenderad.
En ägare, som icke befattar sig med jordbruket utan låter detta skötas av
förvaltare, skulle således, därest sistnämnda tolkning godtages, anses själv
driva jordbruket. Av de uttalanden, som förekommit i lagstiftningsärendet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

framgår icke vad på denna punkt avsetts med det remitterade förslaget.
Fastighetsbildningssakkunniga, vilkas yttrande i huvudsak ligger till grund
för förslaget, synas närmast ha menat, att en fastighetsägare själv driver
jordbruket allenast då han personligen åtminstone har ledningen av arbetet.
Sålunda ha de sakkunniga anfört bland annat, att de strängare villkoren för
erhållande av tillstånd till förvärv av fastighet med jordbruk borde gälla,
därest meningen vore, att jordbruket skulle utarrenderas eller »i realiteten
drivas blott genom anställd personal». Departementschefen har i fråga om
förutsättningarna för erhållande av tillstånd till förvärv anslutit sig till
fastighetsbildningssakkunnigas förslag. Samtidigt har departementschefen
emellertid uttalat, att det enklare kontrollförfarandet borde tillämpas, när
förvärvare av fastighet med jordbruk har för avsikt att »personligen eller
med biträde av anställda bruka egendomen». Det använda uttryckssättet kan
uppfattas så, att förvärv är tillåtet, om fastigheten icke utarrenderas. Någon
bestämd slutsats i denna riktning kan dock icke dragas. Att märka är, att
tolkningen av den nu ifrågavarande föreskriften i ett viktigt hänseende blir
avgörande vid den föreslagna lagens tillämpning. På denna tolkning kommer
nämligen vid åtskilliga fastighetsförvärv att bero, huruvida tillstånd till förvärvet
erfordras. Med hänsyn härtill synes det nödvändigt, att förslagets innebörd
i denna del klargöres.

Den i andra stycket upptagna bestämmelsen, att om sökanden redan äger
jordbruksfastighet eller ansökningen avser förvärv från olika fångesmän av
fastigheter, som förut icke utgjort en brukningsenhet, ansökningen allenast
under vissa förutsättningar må vinna bifall, har ansetts erforderlig för att
hindra s. k. latifundiebildning. Bortsett från att utredningen knappast giver
vid handen, att missbruk härutinnan förekommit eller är att befara i någon
nämnvärd omfattning, kan mot ifrågavarande bestämmelse anmärkas, att
densamma måste anses alltför restriktiv. Den omständigheten att förvärvaren
av en jordbruksfastighet redan är ägare av en sådan fastighet, stor eller liten,
torde icke i och för sig böra utgöra hinder för tillstånd till förvärvet. Endast
örn det må antagas, att därigenom skulle åvägabringas ett icke önskvärt
samlande i en hand av fastigheter, som förut tillhört skilda ägare och brukats
var för sig, kan ur den synpunkt, varom nu är fråga, sådant fall anses föreligga
att tillstånd tilf förvärvet i regel bör vägras. Framhållas må, att bestämmelsen
i denna del, sådan den föreslagits av fastighetsbildningssakkunniga,
avsåg allenast sökande, som redan förut äger flera såsom skilda jordbruk
förvaltade egendomar. Anledningen till avvikelsen från de sakkunnigas förslag
framgår icke av remissprotokollet. Lagrådet förordar, att bestämmelsen
i förevarande avseende bringas i överensstämmelse med sistnämnda förslag,
vilket synes innefatta en bättre lösning av frågan än det nu framlagda. Därest
stadgandet anses böra bibehållas oförändrat, måste förutsättas, att vid
tillämpningen tillstånd ej vägras i andra fall än då verklig fara föreligger
för ett obehörigt sammanförande av fastigheter på en hand.

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

4 §•

Har Kungl. Maj:t vid meddelande av tillstånd till fastighetsförvärv tilllika
föreskrivit, att sökanden skall enligt avgiven skriftlig utfästelse fullgöra
visst åtagande, samt utsatt vite för tredska att uppfylla förbindelsen, åligger
det enligt paragrafens andra stycke jordbrukskommissionen att hålla uppsikt
över att förbindelsen fullgöres samt vid tredska, där så erfordras för vinnande
av rättelse, uppdraga åt allmän åklagare att vid domstol anhängiggöra och
utföra talan om vitets utdömande. Den avsedda övervakningen skall uppenbarligen
utövas av jordbrukskommissionen i den ort, där fastigheten är belägen.
Uttrycklig föreskrift härom bör införas i lagen.

Av departementschefens uttalande vid lagrådsremissen framgår, att förslagets
mening är att, sedan av Kungl. Maj :t utsatt vite blivit i anledning av
tredska utdömt, det skall vid nytt vite föreläggas den tredskande att uppfylla
den åtagna förbindelsen. Departementschefen har ansett, att särskilt stadgande
i detta avseende ej erfordras. Av departementschefens anförande kan
ej utläsas, huruvida avsikten är, att det nya vitesföreläggandet skall meddelas
av Kungl. Maj:t eller av domstol, som utdömer det i tillståndsresolutionen
utsatta vitet. Vad än må vara avsett, kan den föreslagna lagtexten icke grunda
någon befogenhet att giva dylikt föreläggande. Skall en sådan befogenhet
tillskapas, bör förslaget fullständigas i detta hänseende. Då det synes lämpligast,
att domstolen äger samtidigt med det första vitets utdömande meddela
nytt vitesföreläggande, kan kompletteringen enklast åvägabringas genom
en sådan jämkning av andra stycket, att förutnämnda uppdrag åt allmänna
åklagaren kommer att avse jämväl anhängiggörande och utförande av talan
om utsättande av nytt vite.

5 §•

Såväl i lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag,
förening och stiftelse att förvärva fast egendom som i lagen den 30 maj
1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag stadgas, att örn i enlighet med vad där sagts fråga
om rätt att förvärva egendom ännu ej är avgjord, skall beträffande lagfart
sådant hinder anses möta, som avses i 10 § förordningen den 16 juni 1875
örn lagfart å fång till fast egendom. Till vinnande av överensstämmelse med
dessa lagar bör även i förevarande lag införas en liknande föreskrift. Denna
kan lämpligen få sin plats i 6 §. Vidtages denna ändring av förslaget, bör
det stadgande, som sistnämnda paragraf nu innehåller, i stället upptagas
som 7 §.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Kungl. Majds proposition nr 336.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
12 oktober 1945.

N ärvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Möller, Sköld,

Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Zetterberg, Sträng, Erigsson,

Mossberg.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 28 april
1945 avgivna utlåtande över det den 23 mars 1945 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen
följande.

I sitt betänkande framhöll 1940 års utredning örn jordbrukets skuldsättning,
att en huvudinvändning mot en lagstiftning, som uteslöte vissa kapitalstarkare
köpare från förvärv av jordbruksfastigheter, kunde väntas bliva att
fastigheternas saluvärden härigenom skulle komma att sjunka eller i varje
fall att den nuvarande stegringen i dessa värden komme att hämmas. Den av
utredningen förutsedda invändningen har senare framställts såväl av vissa
myndigheter och sammanslutningar i deras yttranden över det av utredningen
framlagda lagförslaget som ock av lagrådet i dess utlåtande över det lagförslag,
som upprättats inom jordbruksdepartementet. Lagrådet har i detta
sammanhang jämväl anmärkt, att en i jordbruksnäringen så djupt ingripande
lagstiftning som den föreslagna icke syntes böra genomföras utan att
en närmare undersökning verkställdes angående dess inflytande på fastighetsvärdena.
Emellertid förefaller det mig uppenbart, att genom en sådan
undersökning icke skulle kunna erhållas något säkert svar på frågan, örn
eller i vad mån ett genomförande av lagstiftningen komme att föranleda en
sänkning av jordbruksfastigheternas salu- och belåningsvärden. För egen
del hyser jag den uppfattningen, att någon sänkning av fastighetsvärdena
såsom följd av lagstiftningen i regel icke kommer att ske. Endast beträffande
ett fåtal fastigheter, vilka ur vissa synpunkter, såsom synnerligen fördelaktigt
läge eller dylikt, äro särskilt eftersökta av kapitalstarka personer, torde en
sänkning av fastighetsvärdena i mindre utsträckning kunna ifrågakomma.
Däremot torde lagstiftningen måhända komma att i någon mån verka återhållande
på en fortsatt prisstegring, något som icke synes vara att beklaga.

I en del av de yttranden, som avgåvos över utredningens lagförslag, framställdes
den anmärkningen, att örn förslaget genomfördes kunde på fastig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 536''.

hetsmarknaden, särskilt då fråga vore om fastighetsförsäljning å auktion,
uppstå betydande osäkerhetsmoment. En liknande erinran har av lagrådet
gjorts med avseende å det remitterade lagförslaget. Härvidlag synes dock ha
förbisetts den enligt båda lagförslagen föreliggande möjligheten för person,
som önskar förvärva viss fastighet, att redan på förhand — eller således innan
något fång skett — söka tillstånd till förvärvet. Denna möjlighet bör
lämpligen kunna begagnas just beträffande inrop av fastighet å auktion.
Även i åtskilliga andra fall, t. ex. då en person i samband med försäljning
av honom tillhörig fastighet vill förvärva annan sådan, bör angivna förfaringssätt
med fördel kunna komma till användning.

Mot utredningens lagförslag gjordes från åtskilliga håll den invändningen,
att förslaget innebure en skrålagstiflning, som förbehölle rätten att äga jordbruksfastigheter
endast åt bondeklassen. Denna invändning grundades därpå,
att förslaget i fråga om tillståndsprövningen uppställde andra och lindrigare
bestämmelser för en förvärvare, som tillhörde den jordbruksidkande befolkningen,
än för en förvärvare, som icke vore att hänföra till nämnda befolkningsgrupp.
1 det inom jordbruksdepartementet utarbetade lagförslaget ha
emellertid i princip alla kategorier av förvärvare likställts. Den som tillhör
den jordbruksidkande befolkningen har alltså icke erhållit en mera gynnad
ställning än envar annan. Det kan därför, enligt min mening, icke anses
berättigat att göra gällande, att den föreslagna ordningen skulle ga ut pa
att åt en avgränsad befolkningsgrupp tillförsäkra fortsatt innehav av vissa
naturtillgångar.

Utredningen föreslog, att tillstånd till varje med lagstiftningen avsett fastighetsförvärv
skulle sökas hos länsstyrelsen i det län, där fastigheten vore
belägen. Under ärendets beredning inom jordbruksdepartementet har härutinnan
vidtagits den ändringen, att ansökan örn tillstånd principiellt skall
göras hos Kungl. Maj :t men att i fråga om vissa slag av förvärv ett förenklat
kontrollförfarande skall kunna komma till användning. Det torde med visshet
kunna antagas, att örn lagförslaget genomföres sistnämnda förfarande
kommer att tillämpas i så stor utsträckning, att endast en synnerligen ringa
del av de under lagen fallande fastighetsförvärven behöva underställas Kungl.
Maj :ts prövning. Det förenklade förfarandet har i lagförslaget och i det i
anslutning till detta upprättade förslaget till föreskrifter rörande lagens tilllämpning
erhållit en utformning, som medför att några nämnvärda kostnader
eller olägenheter icke tillskyndas en fastighetsförvärvare. Då berörda
förfarande har avseende å sådana förvärv, om vilkas tillåtlighet tvekan icke
råder, och prövningen av övriga förvärv förlagts till en och samma myndighet,
lärer någon ojämnhet vid lagens tillämpning ej vara att befara. I detta
sammanhang må framhållas, att anledningen till att kontrollen vid det enklare
förfarandet, så vitt angår fastigheter å landet, avses alt i första hand
uppdragas åt landsfiskalen i orien varit den, att det synts önskvärt att prövningen
lägges i händerna på en person i tjänstemans ställning.

Vid lagförslagets överlämnande till lagrådet framhöll min företrädare i
ämbetet, att beträffande ett visst slag av fastighetsförvärv fog kunde finnas

Bihang tilt riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 336.

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

för uttalade farhågor, att lagen komme att kringgås. Han betonade dock
samtidigt, att därest vid lagens tillämpning skulle visa sig, att dylikt missförhållande
uppkomme, frågan om möjligheterna att förhindra detsamma
borde upptagas till förnyad undersökning. För min del vill jag i detta sammanhang
uttala, att jag icke håller före, att det nu förevarande lagförslaget
utgör en helt tillfredsställande lösning av föreliggande lagstiftningsfråga.
Lagförslaget avser — såsom min företrädare jämväl framhållit — bland
annat att förhindra att fastighetsförvärv komma till stånd, vilka skaffa förvärvarna
spekulationsvinster vid en blivande rationalisering av landets jordbruk.
Givetvis vore önskvärt att lagstiftningen, vilken som den nu utformats
i detta hänseende endast har ett negativt ändamål, skulle kunna givas
en mera positiv verkan med avseende å rationaliseringen. Emellertid är det
av vikt att nyss berörda förhållande i fråga om spekulationsköp av jordbruksfastighet
snarast kontrolleras i avvaktan på det tilltänkta rationaliseringsarbetets
igångsättande. Måhända kan det framdeles, i anslutning till
den lagstiftning som kan komma till stånd vid lösandet av frågan örn jordbrukets
rationalisering, visa sig möjligt att på annat sätt än det nu föreslagna
påverka utvecklingen i fråga örn fastighetsförvärv. Då lagen är avsedd
att ha endast temporär giltighet, kan vid utgången av dess giltighetstid
detta spörsmål upptagas till vidare övervägande.

Rörande frågan örn behovet av en lagstiftning på förevarande område kan
jag i huvudsak hänvisa till vad min företrädare härom tidigare uttalat. Jag
kan således icke ansluta mig till lagrådets åsikt, att spekulations- och kapitalplaceringsförvärven
av jordbruksfastigheter i den mån de bero av kristidsförhållandena
ej påkalla något ingripande från lagstiftarens sida. Såsom redan av
utredningen understrukits är det av vikt att osunda tendenser inom jordbruksnäringen
motarbetas, även örn desamma ännu icke skapat allvarliga
missförhållanden. Hastiga förändringar på det ekonomiska området kunna
inträffa, och härav kan föranledas, att förvärv av angivna slag tilltaga i omfattning.
Vad angår de oberoende av kristiden förekommande spekulationsoch
kapitalplaceringsförvärven kan jag ej heller dela lagrådets uppfattning,
att spekulationsaffärer med därtill hörande rovdrift lämpligen böra motverkas
genom skärpning av vanhävds- och skogsvårdslagstiftningen jämte beskattningsåtgärder
samt att mot förvärv, som göras för kapitalplacering eller
i annan liknande avsikt, särskilda skyddsåtgärder ej kunna anses påkallade.
En strängare vanhävds- och skogsvårdslagstiftning skulle förutsätta en fortlöpande
kontroll, som för det allmänna komme att föranleda avsevärda kostnader
och som för den enskilde skulle medföra betydande obehag; och hur
denna kontroll än anordnades, skulle säkerligen icke andra missförhållanden
än sådana, som vore särskilt påtagliga, kunna åtkommas. Beträffande de förvärv,
som ske för kapitalplacering eller för sommarnöjesändamål, ha redan
tidigare i övrigt utförligt angivits de skäl, som föreligga för att statsmakterna
böra ingripa mot desamma.

I likhet med min företrädare i ämbetet finner jag i beaktande av det
anförda, att en lagstiftning av det slag, som det till lagrådet remitterade
förslaget innebär, bör komma till stånd.

Kanal. Maj.ts proposition nr 336.

Vid den av lagrådet företagna granskningen av de särskilda bestämmelserna
i det remitterade lagförslaget lia endast ett fåtal erinringar, delvis av
formell natur, framställts. I anledning av dessa erinringar har lagförslaget
överarbetats inom jordbruksdepartementet. Överarbetningen har föranlett
vissa ändringar jämväl i förslaget till föreskrifter rörande lagens tillämpning.
Sistnämnda förslag torde såsom bilaga få fogas till detta protokoll.

Jag torde nu få övergå till att lämna en närmare redogörelse för det överarbetade
lagförslaget. Utöver de ändringar, vilka i det följande omförmälas,
ha vidtagits vissa jämkningar av rent formell art.

Vad lagrådet angående 2 § tredje stycket påpekat rörande det fall, att ansökan
örn tillstånd till fastighetsförvärv blivit för sent framställd, har jag
funnit böra beaktas. Stycket har därför erhållit det av lagrådet föreslagna
innehållet.

Lagrådet har funnit viss tvekan kunna råda om innebörden av det i 3 §
andra stycket förekommande stadgandet, att allenast under närmare angivna
förutsättningar tillstånd att förvärva fastighet, därå jordbruk finnes, må
meddelas, därest det kan antagas, att sökanden vill förvärva fastigheten i annat
syfte än att själv driva jordbruket. Betydelsen av uttrycket »själv driva
jordbruket» har synts lagrådet böra närmare klargöras med avseende å andra
fall än det, då fastigheten är utarrenderad. I anledning härav vill jag framhålla,
att enligt min mening ägaren av en fastighet icke kan anses själv driva
jordbruket å denna, örn jordbruksdriften helt omhänderhaves av anställd
personal, medan ägaren själv ägnar sig åt och har sin huvudsakliga utkomst
av annan verksamhet. Med uttrycket »själv driva jordbruket» har således
avsetts ett krav på att — även om ägaren icke personligen deltager i jordbruksarbetet
eller, såsom fallet ofta är särskilt beträffande större egendomar,
icke i allo utövar den direkta ledningen av jordbrukets skötsel — han
dock har ifrågavarade jordbruk till sin egentliga förvärvskälla eller arbetsuppgift.
Emellertid finner jag mig böra förorda, att detta uttryck i förtydligande
syfte utbytes mot uttrycket »själv ägna sig åt jordbruket».

I fråga om den likaledes i 3 § andra stycket upptagna bestämmelsen att
sökande, som redan äger jordbruksfastighet, endast örn särskilt skäl därtill
föreligger må erhålla bifall till ansökan örn tillstånd att förvärva fastighet,
har lagrådet anmärkt, att bestämmelsen måste anses alltför restriktiv. Enligt
lagrådets mening borde den omständigheten, att förvärvaren av en jordbruksfastighet
redan vore ägare av en sådan fastighet, stor eller liten, icke i och
för sig utgöra hinder för tillstånd till förvärvet. Lagrådet har förordat, att
bestämmelsen bringades i överensstämmelse med vad i förevarande avseende
föreslagits av fastighetsbildningssakkunniga eller således att bestämmelsen
finge avse allenast sökande, som redan förut ägde flera såsom skilda jordbruk
förvaltade egendomar. Emellertid anser jag fastighetsbildningssakkunnigas
berörda förslag vara på grund av sin obestämda avfattning mindre
lämpligt. Det torde även böra beaktas, att genom ett godtagande av de sakkunnigas
förslag någon mera väsentlig saklig ändring av det med lagrådets
anmärkning avsedda stadgandet ej skulle åvägabringas; eftersom enligt de

Kungl. Majlis proposition nr 336.

sakkunnigas förslag de av sökanden redan ägda fastigheternas storleksordning
skulle vara utan betydelse, komma även sökandens innehav av tvenne
smärre fastigheter att principiellt utgöra hinder för nyförvärv. Stadgandet
bör därför, enligt mitt förmenande, bibehållas oförändrat. Givetvis måste vid
lagens tillämpning iakttagas, att tillstånd ej vägras i annat fall än då det
förvärv, varom fråga är, skulle föranleda ett olämpligt sammanförande av
fastigheter på en hand. Varje förvärv av jordbruksfastighet, som är ägnat
att medföra en verklig rationalisering av jordbruksdriften, bör däremot, även
om förvärvaren redan äger dylik fastighet, vid tillståndsprövningen vinna
godkännande. Vidare synes en alltför rigorös tillämpning av tillståndsbestämmelserna
icke böra ifrågakomma då det gäller förvärv av ofullständiga
jordbruk, vilka genom belägenhet eller andra omständigheter uppenbarligen
icke kunna vare sig själva utökas eller användas för tillökning av andra
jordbruk.

Ehuru det rörande den i 4 § andra stycket avsedda övervakningen torde
vara uppenbart, att densamma skall utövas av jordbrukskommissionen i den
ort, där fastigheten är belägen, har jag icke velat motsätta mig lagrådets
önskan örn införande av uttrycklig föreskrift härom i lagen.

Beträffande utsättande av nytt vite för uraktlåtenhet att fullgöra åtagen
förbindelse rörande förvärvad fastighets skötsel har lagrådets härutinnan
gjorda anmärkning beaktats och dess anvisning örn komplettering av 4 §
andra stycket följts.

I enlighet med lagrådets hemställan har, i förtydligande syfte och för att
vinna överensstämmelse med övriga lagar angående förbud mot fastighetsförvärv,
under 6 § införts bestämmelse av innehåll, att då fråga om rätt att
enligt lagen förvärva fastighet ännu ej är avgjord, beträffande lagfart skall
anses möta sådant hinder, som avses i 10 § lagfartsförordningen.

Bestämmelserna i 7 § överensstämma med de i 6 § upptagna föreskrifterna
i det till lagrådet remitterade lagförslaget.

Slutbestämmelsen har ändrats sålunda, att lagen avses skola träda i kraft
den 1 januari 1946 och äga giltighet till och med den 31 december 1948.

Föredraganden hemställer att det sålunda ändrade lagförslaget måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bengt Holmgren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

Bilaga.

Förslag

till

Kungörelse

rörande tillämpning av lagen den 1945 (nr ) om

inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Kungl. Maj:t har funnit gott att, med stöd av 5 och 7 §§ lagen den

1945 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, förordna
som följer.

1 §•

Ansökan om tillstånd att förvärva jordbruksfastighet, som med nämnda
lag avses, skall ingivas till jordbruksdepartementet.

I ansökningen skola lämnas uppgifter om fastighetens ägovidd och dennas
fördelning å särskilda ägoslag samt rörande sökandens ålder och yrke,
det ändamål för vilket fastigheten skall användas så ock huruvida sökanden
äger eller brukar eller tidigare ägt eller brukat jordbruksfastighet.

Vid ansökningen skall fogas taxeringsbevis eller annat bevis om fastighetens
taxeringsvärde eller, där ansökningen avser del av fastighet, intyg av
trovärdiga män angående det värde, vartill fastighetsdelen kan uppskattas;
och skall i sistnämnda fall ansökningen åtföljas även av bevis eller intyg
som nu sagts rörande värdet av den fastighet eller fastighetsdel, varifrån
förvärvet skett.

Har fångeshandling upprättats, skall densamma i huvudskrift eller bestyrkt
avskrift biläggas ansökningen.

2 §•

För åtnjutande av sådan befrielse från att söka tillstånd till förvärv av
jordbruksfastighet som i 5 § tredje stycket förutnämnda lag avses erfordras,
att förvärvaren i lagfartsärendet företer

antingen en av förvärvaren på heder och samvete avgiven skriftlig försäkran
att han, där förvärvet avser fastighet med jordbruk, har för avsikt att
själv ägna sig åt detta så att det kommer att utgöra hans egentliga förvärvskälla
eller arbetsuppgift samt att han icke är ägare av annan dylik fastighet,
ävensom, därest fastigheten är belägen på landet, av landsfiskalen i orten
och, örn fastigheten ligger i stad, av ledamot av magistraten eller, beträffande

Kunql. Maj:ts proposition nr 336.

stad utan magistrat, av kommunalborgmästaren utfärdat intyg 1) att förvärvarens
försäkran i förstnämnda hänseende förtjänar tilltro och 2) att anledning
ej föreligger till antagande att fastigheten skall bliva vanskött i förvärvarens
ägo eller att denne med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för
visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom
stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av
fastigheten, del av densamma eller andel däri eller genom bortförande av
byggnader, kreatur, inventarier eller annat som tarvas för fastighetens brukande; eller

intyg av vederbörande egnahemsnämnd att förvärvet kommer att
medföra lämplig utvidgning av annan förvärvaren tillhörig fastighet, vars
jordbruk utgör hans enda eller huvudsakliga förvärvskälla men icke har
tillräcklig bärkraft för att bereda honom och hans familj full bärgning, ävensom
av landsfiskal, magistratsledamot eller kommunalborgmästare utfärdat
intyg av innehåll ovan under 2) angivits.

Förklaring och intyg, som i första stycket omförmälas, skola avfattas enligt
bifogade formulär.

3 §.

Det åligger den, på vilken det ankommer att utfärda intyg som i 2 § sägs,
att innan intyg utfärdas verkställa noggrann undersökning rörande de förhållanden,
som med intyget avses. Där så finnes erforderligt, skall yttrande
från sakkunnig myndighet inhämtas.

Intyg skall utfärdas utan ersättning.

4 §•

Blanketter för förklaring och intyg enligt 2 § skola kostnadsfritt tillhandahållas
hos inskrivningsdomare ävensom hos landsfiskaler, magistrater, kommunalborgmästare
och egnahemsnämnder.

Blanketter erhållas efter rekvisition från lantbruksstyrelsen.

5 §•

Över sådana tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet, om vilka i 4 §
berörda lag är fråga, har jordbrukskommissionen att hålla särskild förteckning,
upptagande för varje fastighet dennas beteckning, ägarens namn,
yrke och hemvist, de föreskrifter som i samband med tillståndets meddelande
givits, av kommissionen vidtagna åtgärder samt domstols slutliga beslut
i mål, som blivit på kommissionens uppdrag anhängiggjort.

Har genom laga kraftvunnet beslut vite utdömts eller nytt vite utsatts,
skall kommissionen därom ofördröjligen underrätta jordbruksdepartementet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1946 och gäller till och
med den 31 december 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

Formulär A.

Undertecknad, som enligt fångeshandling den .................... av

.................. förvärvat fastigheten .................... i ....

.............. socken,

(Undertecknad, som ämnar av .................... förvärva fastighe -

ten .................. i .................. socken,)

försäkrar på heder och samvete, att jag har för avsikt att själv ägna mig
åt jordbruket å fastigheten så att detta kommer att utgöra min egentliga förvärvskälla
eller arbetsuppgift och att jag icke är ägare av annan fastighet
med jordbruk.

(Ort och dag.)

(Namn.)

(Yrke.)

Kunni. Maj:ts proposition nr 336.

Formulär B.

Sedan....................enligt fångeshandling den................

av .................... förvärvat fastigheten ...................... i

.................... socken,

(Sedan....................anmält sig ämna av....................

förvärva fastigheten....................i....................socken,)

intygas, dels att förvärvarens försäkran, att han har för avsikt att själv ägna
sig åt jordbruket å fastigheten, förtjänar tilltro, dels ock att anledning ej
föreligger till antagande att fastigheten skall bliva vanskött i förvärvarens
ägo eller att denne med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för
visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom
stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av
fastigheten, del av densamma eller andel däri eller genom bortförande av
byggnader, kreatur, inventarier eller annat som tarvas för fastighetens brukande.

(Ort och dag.)

(Namn.)

(Titel.)

Utan avgift.

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

Formulär C.

Sedan....................enligt fångeshandling den................

av .................... förvärvat fastigheten ...................... i

.................... socken,

(Sedan....................anmält sig ämna av....................

förvärva fastigheten ................... i ................... socken,)

intygas, att förvärvet kommer att medföra lämplig utvidgning av förvärvaren
tillhöriga fastigheten..................... vars jordbruk utgör hans

enda eller huvudsakliga förvärvskälla men icke har tillräcklig bärkraft för
att bereda honom och hans familj full bärgning.

(Ort och dag.)

För egnahemsnämnden:

(Namn.)

Utan avgift.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 336.

£0

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

Formulär D.

Sedan .................. enligt fångeshandling den ................

av .................. förvärvat fastigheten ........................ i

...................... socken,

(Sedan ..................anmält sig ämna av......................

förvärva fastigheten..................i......................socken,)

intygas, att anledning ej föreligger till antagande att fastigheten skall
bliva vanskött i förvärvarens ägo eller att denne med förvärvet huvudsakligen
åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång,
som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig
vinst genom snar avyttring av fastigheten, del av densamma eller andel däri
eller genom bortförande av byggnader, kreatur, inventarier eller annat som
tarvas för fastighetens brukande.

(Ort och dag.)

(Namn.)

(Titel.)

Utan avgift.

457465. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945.