Kungl. Maj:ts proposition nr 335 (Proposition 1946:335 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

Nr 335.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i giftermålsbalken m. m.; given Stockholms
slott den 20 september 1946.

Under åberopande av Julaida, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härigenom jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i giftermålsbalken;

2) lag angående ändring i lagen den 1 juli 1898 (nr 64 s. 10) om boskillnad; 3)

lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 4 § och 7 kap. 1 § lagen den 25
april 1930 (nr 104) örn testamente;

4) lag angående ändring i lagen den 9 juni 1933 (nr 314) om boutredning
och arvskifte; samt

5) förordning angående ändrad lydelse av 17, 60 och 73 §§ förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 335.

Kungl. Majlis proposition nr 335.

Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, dels att 8 kap. 12 § och 14 kap. 3 § samt 15 kap. 5,
7—9, 11, 13—15, 18, 19 och 23—29 §§ giftermålsbalken1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives och dels att 15 kap. 30—33 §§ nämnda
balk skola upphöra att gälla.

8 KAP.

12 §.

Är äktenskapsförord slutet mellan trolovade, vare det gällande från äktenskapets
ingående, om det ingives till rätten inom en månad, sedan äktenskapet
ingicks. Eljest vare förord ej gällande, förrän det ingivits till rätten.

14 KAP.

3 §.

Medlare äger---förlika makarna.

Om vad makarna vid medlingen i förtroende meddelat har medlaren att
iakttaga tystnad och han må ej höras som vittne därom.

15 KAP.

5 §.

Är ansökning örn hemskillnad gjord av bägge makarna och möter ej hinder
för dess upptagande, åge rätten utan huvudförhandling omedelbart företaga
målet till avgörande. Vad nu sagts skall ock gälla, såvida ansökning örn
äktenskapsskillnad gjorts av bägge makarna och parternas inställelse ej finnes
vara behövlig för målets utredning.

7 §■

Mål örn hemskillnad enligt 11 kap. 1 § varde ej till prövning upptaget, såframt
det ej visas, att medling ägt rum, efter vad i 14 kap. sägs.

1 Senaste lydelse av 15 kap. 24 och 25 §§ se SFS 1944: 267.

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

8 §.

Mål om hemskillnad enligt 11 kap. 2 § må ej upptagas, med mindre det
visas, att medling ägt rum, eller att svaranden underlåtit att på kallelse infinna
sig till medling eller ej kunnat anträffas med kallelse.

9 §•

Skall mål, som avses i 8 §, upptagas, ehuru medling ej föregått, och finner
rätten, att tillfälle till medling bör beredas, skall lämplig person av rätten
utses till medlare; och gäde om sådan medlare vad i 14 kap. 3 § sägs. Hörsammar
make ej kallelse att infinna sig inför medlaren, eller bär av annan
orsak medling ej skett före utsatt tid, äge vidare anstånd för medling ej rum,
med mindre båda makarna det äska.

11 §•

I mål---besöka varandra.

Vid förordnande---5 kap. 8 § sägs.

Förordnande, varom nu är sagt, må meddelas utan huvudförhandling. Innan
förordnande meddelas, skall tillfälle att yttra sig över yrkandet beredas
andra maken. Har förordnande meddelats, pröve rätten, när målet avgöres,
om åtgärden skall bestå.

Beslut, varom---rätten återkallas.

13 §.

Vid allmän underrätt skall föras förteckning över alla där anhängiggjorda
hemskillnadsmål, utvisande för varje mål alla sådana åtgärder och av rätten
eljest meddelade beslut, som angå boet.

14 §.

När hemskillnad blivit beviljad, skall underrättelse därom insändas till
äktenskapsregistret.

15 §.

Boskillnad sökes skriftligen hos den rätt, där mannen bör svara i tvistemål
i allmänhet eller, om mannen ej är skyldig att i mål, som nyss sagts, svara
vid svensk domstol, bos den rätt, där hustrun bör svara i sådana mål. Finnes
ej behörig domstol, enligt vad nu är sagt, varde målet upptaget av Stockholms
rådstuvurätt.

18 §.

Är ansökning om boskillnad gjord allenast av endera maken, skall föreläggande
meddelas andra maken att inom viss tid inkomma med skriftligt
svaromål. Föreläggandet skall jämte ansökningen delgivas andra maken på
sätt om stämning är stadgat.

Medgiver andra maken ansökningen eller är bans bo avträtt till konkurs,

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

skall, såvida ej anstånd enligt 20 § skall äga rum, beslut genast meddelas örn
boskillnaden. I annat fall skall förberedelsen fortsättas eller, örn fortsatt
förberedelse ej erfordras, målet omedelbart utsättas till huvudförhandling.

19 §.

Angående föreläggande för part och parts utevaro i boskilinadsmål åge vad

1 rättegångsbalken är stadgat örn mål, vari förlikning ej är tillåten, motsvarande
tillämpning.

23 §.

Vad i 8 och 9 §§ är stadgat om mål angående hemskillnad enligt 11 kap.

2 § skall äga tillämpning jämväl beträffande mål emellan makar angående
underhållsskyldigheten, såvida de ej på grund av söndring leva åtskilda, så
ock beträffande mål dem emellan angående fråga, som avses i 8 kap. 6 eller
7 §.

24 §.

Har make -— — ■— skäligt finnes.

25 §.

Har make — ---dom föreligger.

26 §.

Förordnande, varom i 24 eller 25 § sägs, må meddelas utan huvudförhandling.

Innan förordnande---över ansökningen.

Har förordnande meddelats, pröve rätten, när målet avgöres, örn åtgärden
skall bestå.

27 §.

Förordnande, varom i 24 eller 25 § sägs, gånge i verkställighet lika med laga
kraft ägande dom meli kan när som helst av rätten återkallas.

28 §.

Vill make eller hans arvinge, att egendom skall sättas under särskild vård
och förvaltning, efter vad som stadgas i 9 kap. 6 §, 11 kap. 17 eller 23 §
eller 12 kap. 5 §, söke han hos rätten förordnande därom. Sådant förordnande
må, om sökanden det äskar, meddelas att gälla till dess ärendet av
rätten avgöres. Det kan även dessförinnan när som helst återkallas.

Innan förordnande, varom nu är sagt, meddelas, skall tillfälle beredas andra
maken att yttra sig över ansökningen.

Förordnande gånge---från hovrätten.

Kunni. Maj:ts proposition nr 335. 5

29 §.

Mot beslut, som av underrätt meddelats under rättegången i fråga, varom
förmäles i 9 kap. 6 eller 9 §, 11 kap. 20 eller 23 § eller detta kap. 11, 24 eller
25 §, skall talan förås .särskilt.

Mot hovrättens beslut i fråga, som nu nämnts, må talan ej föras.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid galle i tillämpliga
delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag’

till

Lag

angående ändring i lagen den 1 juli 1898 (nr 64 s. 10) örn boskillnad.

Härigenom förordnas, att 4—8, 25, 26 och 28 §§ lagen den 1 juli 1898 örn
boskillnad1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §•

Ansökning om--- — i allmänhet.

. Ansökning, som göres allenast av endera maken, skall med därvid fogade
handlingar ingivas i två exemplar. Är endast ett exemplar ingivet, besörje
konkursdomaren mot stadgad avgift erforderlig avskrift.

5 §•

Finner konkursdomaren, att han enligt 4 § icke är behörig att taga befattning
med ansökning om boskillnad, eller att sådan ansökning av annan orsak
icke kan upptagas, meddele konkursdomaren beslut i överensstämmelse därmed
och teckne det å ena exemplaret av ansökningen.

Upptages ansökningen---inom orten.

6 §■

Har ej---redligen uppgiva.

Sedan boet blivit i laga ordning upptecknat, meddele konkursdomaren
genast beslut örn boskillnaden.

7 §•

Är ansökning örn boskillnad gjord allenast av endera maken, teckne konkursdomaren
å ena exemplaret av ansökningen föreläggande för andra maken
att inom viss tid inkomma med skriftligt svaromål. Det exemplar av ansökningshandlingarna,
varå föreläggandet tecknats, skall delgivas andra maken.

'' Senaste lydelse av 4-7, 26 och 28 §§ se SFS 1921:233 samt av 25 § se 1901:38 s. 30,11 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 335.

I fråga om delgivning åge vad om delgivning av stämning i tvistemål är
stadgat motsvarande tillämpning.

Medgives ansökningen, gäde vad i 6 § är stadgat.

8 §•

Varder ansökning, som gjorts allenast av endera maken, ej av andra maken
medgiven, skall förberedelse i målet äga rum eller, om förberedelse ej erfordras,
målet omedelbart utsättas till huvudförhandling. Angående föreläggande
för part och parts utevaro åge vad i rättegångsbalken är stadgat om
mål, vari förlikning ej är tillåten, motsvarande tillämpning.

Är bouppteckning ej ingiven och visas skälig anledning till boskillnaden,
meddele rätten förordnande för lämplig person att uppteckningen förrätta,
såsom i 6 § sägs. Ej må till boskillnad dömas, innan boet blivit i laga ordning
upptecknat.

Rätten äge under förberedelsen meddela beslut i fråga, som avses i 12 §
andra stycket eller 14 eller 20 §. Meddelas sådant förordnande, pröve rätten,
när målet avgöres, om åtgärden skall bestå. Förordnandet kan även eljest när
som helst återkallas.

25 §.

I fråga om fullföljd av talan mot rättens avgörande i mål angående boskillnad
gäde, där ej nedan i denna lag annat föreskrives, vad i rättegångsbalken
är stadgat om fullföljd i tvistemål, som väckts vid underrätt.

Har underrätt annorledes än i sammanhang med prövning av boskillnadsansökning
meddelat beslut angående fråga, som omförmäles i 12 § andra
stycket eller 14 eller 20 §, skall, i händelse av missnöje med det beslut, särskild
talan däremot föras.

Beslut i fråga, som i 10, 12, 14 eller 20 § avses, gånge utan hinder av förd
klagan i verkställighet, där ej förbud däremot från hovrätten kommer.

26 §.

I fråga örn inlaga eller annan handling, som på grund av stadgande i denna
lag sihäll ingivas till konkursdomaren, äge vad i 33 kap. 3 § rättegångsbalken
är stadgat motsvarande tillämpning.

Konkursdomaren skall föra förteckning, däri för varje boskillnadsärende
antecknas dagen, då ansökning gjord är, så ock alla av rätten eller konkursdomaren
i ärendet vidtagna åtgärder.

28 §.

Ansökning, som---är gjort.

Göres jäv---omförmälda borgenärssammanträde.

Örn handläggning vid rätten av mål, som i denna paragraf avses, och talans
fullföljande i högre rätt gäde i tillämpliga delar vad i 211 § konkurslagen
är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 335.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 kap. 4 § och 7 kap. 1 § lagen den 25 april

1930 (nr 104) om testamente.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 4 § och 7 kap. 1 § lagen den 25 april 1930
örn testamente1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 KAP.

4 §•

Till testamentsvittne må ej tagas den, som är under femton år eller på
grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten
saknar insikt om betydelsen av vittnesbekräftelsen, ej heller testators
make eller den, som med honom är i rätt upp- eller nedstigande skyldskap
eller svågerlag, eller hans syskon.

Ej må---vara vittne.

Åberopas testamentsvittne till bevis i rättegång, gäde vad i rättegångsbalken
är stadgat örn sådant bevis.

7 KAP.

1 §•

Testamente skall vid domstol bevakas inom sex månader från det testamentstagaren
fått kännedom örn testators död och det till hans förmån gjorda
förordnandet.

Skall någon---rätt upphört.

Bevakning gäde---tid ända.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

1 Senaste lydelse av 2 kap. 4 § se SFS 1933 : 319.

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 9 juni 1933 (nr 314) om boutredning

och arvskifte.

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 2 §, 2 kap. 9 och 10 §§ samt 3 kap.
1 och 8 §§ lagen den 9 juni 1933 örn boutredning och arvskifte1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives och dels att 2 kap. 21 § nämnda lag
skall upphöra att gälla.

1 KAP.

2 §.

Till dess--— i boet.

Är ej någon, som sålunda tager vård om den dödes egendom, skall husfolk,
husvärd eller annan, som är därtill närmast, omhändertaga egendomen samt
tillkalla delägare eller hos rätten göra anmälan om dödsfallet. Polismyndigheten
vare ock pliktig att utföra vad nu sagts, där dess biträde äskas eller
eljest finnes erforderligt. Då anmälan skett, förordne rätten, där det tarvas,
god man att fullgöra vad enligt första stycket åligger delägare.

2 KAP.

9 §.

Har den, som gjort ansökan enligt 1 §, ej fullgjort vad i 2 § är stadgat, skall
rätten förelägga honom viss tid därtill, vid äventyr att, där det felande ej är
tillgängligt, då ärendet upptages till vidare behandling, ansökningen skall
vara förfallen.

Innan rätten meddelar beslut, som avses i 1 eller 5 §, skola dödsbodelägarna
genom särskilda meddelanden av rätten erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt
det utan märklig tidsutdräkt kan ske. Där det prövas erforderligt, skall
delägare jämte sökanden på sätt nyss är sagt kallas att inställa sig inför
rätten.

Ej må---yttra sig.

10 §.

Kan i ärende, som avses i 1 eller 5 §, slutligt beslut ej omedelbart meddelas,
åge rätten, där det erfordras, meddela beslut att gälla intill dess att slutligt
beslut föreligger; och skall vad i 9 § tredje stycket sägs vinna tillämpning, i

1 Senaste lydelse av 1 kap. 2 § se SFS 1937: 82.

Kungl. Maj.ts proposition nr 335. 9

fråga om entledigande av boutredningsman dock endast där så utan märklig
tidsutdräkt kan ske.

Mot rättens beslut skall i händelse av missnöje talan föras särskilt. Mot
hovrättens beslut må talan ej föras.

3 KAP.

1 §•

Bouppteckning skall förrättas sist tre månader från dödsfallet, såframt ej,
på ansökan inom samma tid, rätten med hänsyn till boets beskaffenhet eller
av annan särskild orsak förlänger tiden.

8§.

Bouppteckning skall inom en månad efter upprättandet jämte bestyrkt avskrift
för registrering ingivas till rätten i den ort, där den döde skolat svara
i tvistemål i allmänhet, eller, örn behörig domstol ej sålunda finnes, till Stockholms
rådstuvurätt. Äro flera bouppteckningar, skola de samtidigt ingivas;
och varde tiden härför räknad från det den sista bouppteckningen upprättades.

Bestyrkt avskrift —--bekostnad tagas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga
delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag till Förordning angående

ändrad lydelse av 17, 60 och 73 §§ förordningen den 6 juni
1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Härigenom förordnas, att 17, (50 och 73 §§ förordningen den 6 juni 1941
om arvsskatt och gåvoskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

17 §.

För företeende — — — för inregistrering.

Anstånd skall bestämmas till högst fyra månader från det bouppteckningen
senast skolat vara ingiven. Ställes omedelbart eller, örn anstånd
redan beviljats, före anståndstidens utgång nöjaktig säkerhet för det belopp,
vartill skatten uppgår vid lotternas beräkning enligt lag och testamente,

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 335.

må anstånd medgivas högst ett år från det bouppteckningen senast skolat
vara ingiven.

Anstånd som---bouppteckningens registrering.

På framställning---motsvarande tillämpning.

Ställd säkerhet---vidare gälla.

Om skyldighet —--i 52 §.

60 §.

Vill någon föra talan mot beslut i skatteärende, har han att till beskattningsmyndigheten
inkomma med sina till hovrätten ställda besvär; besvär
må anföras, förutom av enskild part, av advokatfiskalen vid hovrätten.

Innefattar beslut av underrätt eller länsstyrelse prövning av fråga om
fastställande, eftergift eller återvinning av skatt, må talan fullföljas inom
tre år från beslutets dag. Har part anfört besvär och vill jämväl hans vederpart
söka ändring i beslutet, skall denne dock inkomma med sina besvär
inom två månader från det delgivning som avses i 52 kap. 7 § rättegångsbalken
ägt rum. I sistnämnda fall må vederparten inkomma med besvärsinlaga
till hovrätten; prövningen huruvida hans besvärstalan fullföljts
på föreskrivet sätt och inom rätt tid skall alltid tillkomma hovrätten.

Då besvär behörigen anförts över beslut, som avses i nästföregående
stycke, skall hovrätten städse höra klagandens vederpart över besvären.

över beslut--— vitets utdömande.

73 §.

Angående skyldighet för beskattningsmyndighet att i vissa fall lämna meddelande
om fastställande av skatt gäller vad Konungen förordnat.

Konungen äger ock utfärda de föreskrifter, som eljest furnäs erforderliga
för tillämpning av denna förordning.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle
i tillämpliga delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes
föreskrivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 april 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
hemställer chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
att lagrådets utlåtande måtte genom utdrag av protokollet inhämtas över de
i processlagberedningens betänkande den 17 mars 1944 (SOU 1944: 9 och 10)
framlagda förslagen till

1) lag om ändring i vissa delar av giftermålsbalken;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 (nr 64 s. 10)
örn boskillnad;

3) lag örn barnmorskas hörande vid domstol;

4) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 4 § och 7 kap. 1 § lagen den 25
april 1930 (nr 104) örn testamente;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 juni 1933 (nr 314)
om boutredning och arvskifte; samt

6) förordning angående ändrad lydelse av 17 och 60 §§ förordningen den
6 juni 1941 (nr 416) örn arvsskatt och gåvoskatt.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Sven Leffler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 juni
1946.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 4 maj 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 26 april 1946, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av gijtermålsbalken;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 (nr 64 s.
10) om boskillnad;

3) lag örn barnmorskas hörande vid domstol;

4) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 4 § och 7 kap. 1 § lagen den
25 april 1930 (nr 104) örn testamente;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 juni 1933 (nr 314)
örn boutredning och arvskifte; samt

6) förordning angående ändrad lydelse av 17 och 60 §§ förordningen den
6 juni 1941 (nr 416) örn arvsskatt och gåvoskatt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Sven Strömberg.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av giftermålsbalken.

15 KAP.

5 §.

I första stycket av förevarande paragraf enligt dess nuvarande lydelse
upptages föreskrift, att därest i äktenskapsmål svaranden ej äger känt hemvist
inom riket och upplysning ej kunnat vinnas, var han uppehåller sig,
stämningen må delgivas genom kungörelse, även om övriga i äldre kil angivna
förutsättningar för dylik delgivning ej föreligga. Förslaget innehåller
ej någon motsvarande föreskrift. Beträffande delgivning i äktenskapsmål

Kungl. Maj.ts proposition nr 335.

skola således de i nya RB givna bestämmelserna tillämpas utan avvikelser.
Detta kommer att för äktenskapsmålen medföra minskad möjlighet att anlita
kungörelseförfarande. Enligt 33 kap. 12 § nya RB må nämligen detta
delgivningssätt — i motsats till vad nu gäller i äktenskapsmål — icke användas,
när den sökte har känt hemvist utom riket. Även i dylikt fall torde
emellertid ej sällan, när upplysning icke kan erhållas rörande den söktes
uppehållsort, svårigheter möta att verkställa delgivning i vanlig ordning. På
grund härav och nied hänsyn till vikten av att svarandens bortovaro icke får
hindra, att äktenskapsmål upptages till prövning, torde den nuvarande möjligheten
till delgivning genom kungörelse böra bibehållas. I förevarande paragraf
synes därför böra upptagas bestämmelse, att därest svaranden ej äger
känt hemvist inom riket och upplysning ej kan vinnas, var han uppehåller
sig, delgivning må ske på sätt i 33 kap. 12 § RB är föreskrivet, även örn
han äger känt hemvist utom riket.

Det remitterade förslaget innehåller i denna paragraf stadgande, att angående
rättegången i äktenskapsmål skall, om ej i förevarande kapitel annorledes
stadgas, gälla vad i nya RB är föreskrivet örn mål, vari saken är sådan,
att förlikning därom ej är tillåten. Därjämte föreskrives, att ifall målet
tillika rör särskild fråga, varom parterna kunna träffa avtal, vad om behandlingen
av sådan fråga är stadgat skall äga tillämpning. Nämnda bestämmelser
torde icke vara erforderliga. Det är uppenbart, att i äktenskapsmål
huvudfrågan är av den natur, att parterna icke äga förfoga däröver. Och
de i nya RB givna bestämmelserna rörande indispositiva mål måste tolkas
så, att örn i dylikt mål förekommer fråga, varom parterna kunna träffa avtal,
i denna del regierna om dispositiva mål skola tillämpas. Härtill kommer,
att det icke torde vara möjligt att i alla de fall, då i lag förekomma regler
om fråga, som är undandragen parternas förfoganderätt, upptaga stadgande^
som motsvara de nu föreslagna. Dessa bestämmelser kunna därför föranleda
missförstånd vid tillämpning av andra lagar. Med hänsyn till det
anförda böra bestämmelserna utgå.

7 §•

Beträffande äktenskapsmål skola, i den mån ej annat stadgas i förevarande
kapitel, x-eglerna i nya RB lända till efterrättelse. Äktenskapsmål skall
alltså i allmänhet utsättas till förberedelse och huvudförhandling, varvid
parterna skola kallas att komma tillstädes. I vissa fall kan huvudförhandlingen
hållas i omedelbart samband med förberedelsen. Vad nu sagts
skall enligt förslaget gälla även då mål örn hemskillnad eller äktenskapsskillnad
anhängiggöres genom ansökan av hägge makarna. Enligt 11 kap.
I § GB äga makar rätt att på grund av söndring erhålla hemskillnad, när de
äro ense därom. Göres gemensam ansökan, kan således rätten icke ingå i
prövning av de materiella förutsättningarna för hemskillnad. Även i åtskilliga
fall, då enligt 11 kap. 3 eller 4 § GB äktenskapsskillnad gemensamt påkallas
av makarna, blir rättens prövning av övervägande formell natur. Del
synes icke lämpligt att beträffande dessa mål följa den ordning, som är före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

skriven för de tvistiga målen. För närvarande handläggas mål, varom nu är
fråga, ofta i parternas frånvaro, och det lärer icke vara erforderligt att
införa en omständligare ordning. På grund av vad sålunda anförts synes i
förslaget böra upptagas föreskrift, att därest ansökning om hemskillnad är
gjord av båda makarna och hinder ej möter för dess upptagande, rätten
äger utan huvudförhandling omedelbart företaga målet till avgörande samt
att vad nu sagts skall gälla även då ansökning örn äktenskapsskillnad gjorts
av båda makarna och parternas närvaro ej finnes erforderlig för utredningen.

De av lagrådet förordade bestämmelserna kunna lämpligen intagas i 7 §.
Härvid bör förslagets 7 § erhålla beteckningen 8 § samt innehållet i 8 och
9 §§ i förslaget sammanföras såsom en 9 §.

11 §•

Har förordnande, som åsyftas i denna paragraf, meddelats, skall enligt
andra punkten i tredje stycket rätten, när målet förekommer till huvudförhandling,
taga under omprövning, huruvida förordnandet skall äga bestånd.
I likhet med vad i 15 kap. 6 § nya RB föreskrives beträffande där avsedda
åtgärder synes böra gälla, att rättens prövning skall företagas, när målet avgöres.

13 §.

Enligt förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse äger rätten, därest i
mål om äktenskaps återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad finnes,
att prövning av särskild i sammanhang med huvudsaken förekommande
fråga föranleder tidsutdräkt, och det å någondera sidan yrkas, särskilt företaga
målet i övrigt till slutligt avgörande. I denna bestämmelse har icke föreslagits
någon ändring. Emellertid har rätten enligt 17 kap. 4 och 5 §§ nya
RB en mera omfattande befogenhet att genom särskild dom avgöra del av
målet, beträffande vilken handläggningen slutförts, och därefter fortsätta
behandlingen av målet i övrigt. Ett bibehållande av förevarande paragraf
skulle därför kunna föranleda den missuppfattningen, att i äktenskapsmål
rättens befogenhet i nämnda hänseende vore mera begränsad än i andra
mål. Paragrafen synes därför böra utgå. Vid bifall till vad nu hemställts tarvas
ändring i lagförslagets ingress.

« 23 §.

Beaktas vad lagrådet anfört vid 7 § i detta kapitel, bör i förevarande paragraf
hänvisning icke göras till 8 §.

26 §.

Av skäl, som anförts vid 11 §, bör ändring vidtagas i tredje stycket första
punkten av denna paragraf.

Eftersom i 24 och 25 §§ stadgas, att förordnanden, som där avses, kunna
när som helst av rätten återkallas, bör den i tredje stycket andra punkten

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

av förevarande paragraf givna regeln härom uteslutas, eller ock — vilket
synes systematiskt lämpligare — nämnda bestämmelser i 24 och 25 §§ utgå.

27 §.

I denna paragraf — som enligt förslaget icke skulle ändras — bör efter
den vidtagna ändringen i 26 § hänvisningen till sistnämnda paragraf uteslutas.
Härav föranledes ändring i lagens ingress.

28 §.

De i förevarande paragraf avsedda frågorna kunna väckas och behandlas
såsom ärenden. Enligt del förslag till lag om handläggning av domstolsärenden,
som genom proposition den 12 januari 1946, nr 28, förelagts riksdagen
och vunnit dess godkännande, är vid dylik handläggning huvudförhandling
icke föreskriven. Med hänsyn härtill bör avfattningen av första stycket andra
punkten av denna paragraf jämkas.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli
1898 (nr 64 s. 10) om boskillnad.

8 §.

I förevarande paragraf bör av skäl, som lagrådet angivit vid 15 kap. 11 §
GB, ändring vidtagas i sista stycket.

Förslaget till lag om barnmorslias hörande vid domstol.

Då det ej torde vara förslagets mening, att barnmorskas upplysningsplikt
skall vara betingad av särskilt beslut av domstol, bör lagens avfattning jämkas.

I lagen har bland aimat intagits stadgande, att upplysning, som meddelas
av barnmorska, må lämnas i skrift, samt att, om barnmorska höres muntligen,
i övrigt skall tillämpas vad om vittne är föreskrivet, med tillägg att
om domstolen finner det lämpligt, skriftligt utlåtande helt eller delvis må
uppläsas. Tillräcklig anledning torde ej föreligga att beträffande barnmorskas
utsaga tillämpa andra regler än i fråga örn t. ex. läkares. Av bestämmelserna
i nya RB följer, att rätten, när särskilda omständigheter föranleda
därtill, kan tillåta att skriftligt intyg åberopas såsom bevis. Med hänsyn härtill
böra ifrågavarande stadgande!! utgå.

Förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 17 oell 60 §§ förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Enligt 60 § fjärde stycket i det remitterade förslaget skall i annat fall än i
andra stycket sägs tid för klagan över beslut av underrätt eller länsstyrelse
räknas från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Denna föreskrift
är avfattad i anslutning till 9 § i processlagberedningens förslag till lag om

Kungl. Maj.ts proposition nr 335.

handläggning av ärenden; där återfinnes enahanda beräkning av tiden för anförande
av besvär mot underrätts beslut. I det av riksdagen numera godkända
förslaget till lag örn handläggning av domstolsärenden har däremot icke
upptagits någon motsvarande bestämmelse om besvärstidens beräkning. Detta
medför, att besvärstiden jämlikt 52 kap. 1 § nya RB i allmänhet skall
räknas från dagen för beslutets meddelande; endast om beslut under rättegången
meddelats annorledes än vid sammanträde för förhandling, skall tiden
räknas från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Det finnes icke
någon anledning att frångå dessa principer för besvärstidens beräkning, såvitt
angår de underrättsbeslut, som avses i 60 § fjärde stycket i förevarande förslag.
I fråga om dessa beslut äro särskilda bestämmelser följaktligen icke påkallade
i arvsskatteförordningen. Det föreslagna stadgandet bör ej heller bibehållas
av hänsyn till regleringen av klagan över länsstyrelses beslut. Örn
bestämmelsen utgår, komma — såsom uppenbarligen är önskvärt— samma
fullföljdsregler att gälla såväl för beslut av domstol som för länsstyrelses beslut;
reglerna i 52 kap. 1 § nya RB bli nämligen tillämpliga icke blott i fråga
örn underrätts beslut i arvsskatteärenden utan även — enligt 21 § i förslaget
till lag örn införande av samma balk — beträffande länsstyrelses beslut i
gåvoskatteärenden.

I förslaget till lag om handläggning av domstolsärenden stadgas, till förebyggande
av rättsförluster genom att klagotid försittes, skyldighet för rätten
att under vissa förutsättningar avsända underrättelse örn tiden för besluts
meddelande till den, som beslutet gått emot. Vad beträffar nu ifrågavarande
förordning äro föreskrifter i sådant hänseende för närvarande givna genom
kungörelsen den 7 november 1941 angående skyldighet för domstolar och
länsstyrelser att i vissa fall lämna meddelande om fastställd arvsskatt eller
gåvoskatt. Den underrättelseplikt, som här stadgas, överensstämmer visserligen
icke helt med den, som skulle följa av huvudregeln för ärenden i allmänhet,
men de ärenden, som röra fastställande av arvsskatt eller gåvoskatt,
intaga — såsom lagrådet antydde vid sin granskning av förslaget till lag om
handläggning av ärenden — en särställning, som kan motivera undantag från
huvudregeln. Möjlighet till dylikt undantag är öppnad genom 12 § i förslaget
lill ärendeslag. Emellertid synes det lämpligt, att i själva arvsskatteförordningen
upptages föreskrift, enligt vilken skall gälla vad Konungen förordnat
örn skyldighet för beskattningsmyndighet att i vissa fall lämna meddelande
angående beslut i ärenden rörande fastställande av skatt. En sådan bestämmelse
torde kunna införas i 73 § arvsskatteförordningen. Vid bifall till vad
nu förordats bör ändring vidtagas i rubriken och ingressen till förevarande
förslag.

övriga folkslag.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Majlis proposition nr 335.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 september 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Quensel, Erlander, Danielson, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson.

Efter gemensam beredning med tillförordnade cheferna för social- och
finansdepartementen, statsråden Danielson och Ericsson, anmäler chefen för
justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 19 juni 1946 avgivna
utlåtande över de den 26 april 1946 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag örn ändring i vissa delar av giftermålsbalken;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 (nr 64 s. 10)
örn boskillnad;

3) lag örn barnmorskas hörande vid domstol;

4) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 4 § och 7 kap. 1 § lagen den 25
april 1930 (nr 104) om testamente;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 juni 1933 (nr 314)
örn boutredning och arvskifte; samt

6) förordning angående ändrad lydelse av 17 och 60 §§ förordningen den
6 juni 1941 (nr 416) örn arvsskatt och gåvoskatt.

Föredraganden anför följande.

Lagförslagen äro alla av processuell karaktär. De ha utarbetats av processlagberedningen
och upptagits i dess betänkande den 17 mars 1944 med förslag
till lag om införande av nya RB m. m. (SOU 1944: 9 och 10).

Jag vill först anmäla, att jag icke finner mig böra förorda genomförande
av förslaget till lag örn barnmorskas hörande vid domstol. Detta förslag innebär,
att såvitt barnmorska angår en begränsning skulle ske i den tystnadsplikt
som enligt 36 kap. 5 § nya RB åvilar advokat, läkare, barnmorska och
deras biträden. Häremot har lagrådet ej framställt någon erinran. För egen
del anser jag emellertid tillräckliga skäl icke föreligga att göra barnmorskas
tystnadsplikt mindre omfattande än läkares.

övriga lagförslag anhåller jag att få upptaga till behandling vart för sig.
Därvid kommer jag att redogöra för de allmänna grunderna för förslagen
och de bestämmelser i dessa som äga större vikt eller eljest beröras i lagrådets
utlåtande. I övrigt ber jag få hänvisa till processlagberedningens betänkande.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 335. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av giftermålsbalken.

Detta förslag har huvudsakligen till syfte att anpassa de i 15 kap. giftermålsbalken
upptagna bestämmelserna om rättegången i äktenskapsrättsliga
mål efter föreskrifterna i nya RB. Dessutom innefattar förslaget vissa ändringar
i 8 kap. 12 § och 14 kap. 3 § giftermålsbalken. Även dessa ändringar
ha betingats av processreformen.

Enligt 8 kap. 12 § giftermålsbalken blir äktenskapsförord i allmänhet icke
gällande förrän det ingivits till rätten. Har förordet slutits mellan trolovade,
skall det dock vara gällande från äktenskapets ingående, örn det ingives till
rätten i stad inom en månad och på landet senast å det ting som infaller
näst efter en månad sedan äktenskapet ingicks. Att fristen för ingivandet bestämts
på detta sätt sammanhänger därmed, att enligt äldre RB inprotokollering
av äktenskapsförord vid häradsrätt icke kan företagas annat än å tingssammanträde.
Med hänsyn därtill har på landet äktenskapsförord ej kunnat
anses ingivet förrän det företetts vid sådant sammanträde. Enligt nya RB
är rättens funktion ej inskränkt till vissa sammanträden. En handling skall
därför, såsom framgår av 33 kap. 3 § nämnda balk, anses ingiven till rätten
så snart den inkommit till rättens kansli. I beredningens betänkande framhålles,
att intresset av publicitet i vissa fall syntes böra föranleda, alt avsteg
gjordes från denna allmänna regel, men att vad äktenskapsförord anginge
nämnda synpunkt vore utan betydelse, då behovet av publicitet tillgodosåges
genom äktenskapsregistret. Något skäl förelåge således ej längre
att i fråga örn tidsfristen för äktenskapsförords ingivande till häradsrätt anknyta
till tingsordningen. På grund härav och då beredningen ej heller av
annan orsak funnit påkallat att tiden sattes längre på landet än i stad föreslår
beredningen, att de nuvarande bestämmelserna på denna punkt ersättas
med föreskrift att fristen både vid häradsrätt och rådhusrätt skall vara en
månad sedan äktenskapet ingicks. Av övergångsbestämmelserna till förevarande
lagförslag jämförda med 14 § i det av 1946 års riksdag antagna förslaget
till lag örn nya RB:s införande framgår, att om äktenskapet ingåtts
före nya RB:s ikraftträdande, fristen skall beräknas enligt äldre bestämmelser.

Under 14 kap. giftermålsbalken meddelas bestämmelser om medling i äktenskapstvister.
I lagrådets utlåtande över förslaget till ny rättegångsbalk
erinrades vid 36 kap. 5 § — som avhandlar frågan om tystnadsplikt för vissa
vittnen — att i fråga om allmän befattningshavare blott meddelats en generell
regel att han ej finge höras som vittne angående något, varom han på
grund av sin ställning hade att iakttaga tystnad. Frågan, i vilka avseenden
en sådan skyldighet att iakttaga tystnad förelåge, komme alltså att bero av
de särskilda författningar som reglerade befattningshavarens ställning eller
de normer sorn eljest kunde anses gälla därom. Lagrådet funne det önskvärt
att dessa normer bleve föremål för översyn vid det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Starka skäl kunde exempelvis åberopas för att stadga viss tystnadsplikt
för medlare i tvister mellan makar.

Även beredningen har funnit sådan tystnadsplikt böra införas. Med hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

syn till vikten av att medlare i vissa fall kan höras som vittne — t. ex. örn
innehållet i ekonomiska uppgörelser som makarna kunna lia träffat inför
honom — föreslås emellertid, att tystnadsplikten ej skall omfatta allt som
förekommit vid medlingen utan endast sådant som meddelats i förtroende.
Rörande innebörden härav anföres i betänkandet, att som villkor för tystnadsplikt
icke borde krävas att makarna gjort uttryckligt förbehåll att deras
uppgifter lämnades under tysthetslöfte. Det borde vara tillräckligt alt det
med hänsyn till uppgifternas natur skäligen kunde antagas att de lämnats i
förtroende.

Enligt 36 kap. 5 § nya RB må i vissa fall, då tystnadsplikt föreskrivits
av hänsyn till enskilda intressen, vittnesförhör likväl äga rum, därest detta
medgives av den till vars förmån tystnadsplikten gäller. Beredningen har
övervägt, huruvida ej i överensstämmelse därmed medlares tystnadsplikt
borde kunna eftergivas, örn båda makarna.samtyckte därtill. Bland annat av
idet skäl att tystnadsplikten i förevarande fall ej blott hade betydelse för makarna
utan även tjänade ett offentligt intresse genom att underlätta medlarens
förlikningsarbete har beredningen emellertid icke ansett lämpligt att
eftergift av medlares tystnadsplikt tillätes.

De bestämmelser om rättegången i äktenskapsräftsliga mål och ärenden
vilka meddelas i 15 kap. giftermålisbalken avse icke att uttömmande reglera
detta spörsmål. De innefatta endast vissa tillägg till och undantag från den
allmänna processordningen.

I första hand ha sådana specialbestämmelser givits i fråga örn s. k. äktenskapsmål,
med vilken beteckning enligt 1 § avses mål däri tvisten är, huruvida
man och kvinna äro i äktenskap förenade med varandra, så ock mål
örn återgång av äktenskap, hemskillnad och äktenskapsskillnad. Beträffande
dylika mål stadgas sålunda bland annat, att rätten har att sörja för fullständig
utredning och för detta ändamål äger att självmant införskaffa erforderlig
bevisning. Även eljest har genom särskilda stadganden parternas dispositionsfrihet
i fråga om bevisning och annan utredning starkt begränsats. I
beredningens betänkande erinras, att nya RB innehåller motsvarande föreskrifter
för indispositiva tvistemål över huvud. Med anledning härav föreslås,
att nyssnämnda specialbestämmelser i förevarande kapitel skola utgå och
ersättas med en allmän regel att angående rättegången i äktenskapsmål skall,
om ej i kapitlet annorledes stadgas, gälla vad i nya RB är föreskrivet örn mål
vari saken är sådan att förlikning därom ej är tillåten. Därvid har dock gjorts
den inskränkningen, att örn målet tillika rör särskild fråga varom parterna
kunna träffa avtal, vad om behandlingen av sådan fråga är stadgat skall
äga tillämpning.

Nämnda allmänna regler skola enligt förslaget upptagas i 5 §. I detta lagrum
stadgas nu, att därest i äktenskapsmål svaranden ej äger känt hemvist
inom riket och upplysning ej kunnat vinnas var han uppehåller sig, stämningen
må delgivas genom kungörelse, även om övriga i äldre RB angivna
förutsättningar för dylik delgivning ej äro för handen. Beredningen har med
avseende å denna föreskrift anfört, alt med hänsyn till den lindring i de

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

allmänna villkoren för kungöra sedelgivning som införts genom nya RB något
behov av särskilda regler om delgivning av stämning i äktenskapsmål ej
längre syntes föreligga. På grund härav har någon motsvarighet till föreskriften
i fråga ej upptagits i förslaget.

Genom den föreslagna allmänna hänvisningen till nya RB ersättas samtliga
de bestämmelser som nu meddelas i 7 och 9 §§. Dessa bestämmelser föreslås
därför skola utgå. I samband därmed förordar beredningen emellertid, att
till undvikande av avbrott i paragrafföljden nuvarande 8 § skall uppdelas, så
att första stycket erhåller beteckningen 7 §, medan första punkten av andra
stycket ensam kvarstår som 8 § och övriga bestämmelser upptagas i 9 §.
Härav har föranletts en mindre jämkning även i 23 §.

Enligt 11 § äger rätten i mål örn återgång av äktenskap, hemskillnad eller
äktenskapsskillnad att, på yrkande av endera maken, för tiden till dess lagakraftägande
dom föreligger förordna om sammanlevnadens hävande och om
bidrag av ena maken till den andres underhåll så ock förbjuda makarna att
besöka varandra. Vid förordnande örn sammanlevnadens hävande kan rätten
tillika bestämma vilken av makarna som må sitta kvar i hemmet. Slutligen
föreskrives, att förordnande, som nu sagts, på landet må meddelas även av
domaren, dock blott på begäran av käranden och endast under tiden mellan
stämningens uttagande och målets första handläggning vid rätten. Sistnämnda
föreskrift låter sig ej lämpligen förena med nya RB:s domförhetsregler. Beredningen
förordar därför att den ersättes med ett stadgande att här avsett förordnande
må meddelas utan huvudförhandling. Därmed bortfaller den nuvarande
olikheten i fråga om parternas rätt att påkalla provisoriskt förordnande.
Befogenhet därtill skall alltså enligt förslaget tillkomma båda makarna,
oavsett hur långt rättegången fortskridit. Meddelas förordnande utan huvudförhandling,
skall rätten, när målet förekommer till sådan förhandling, taga
under omprövning, huruvida förordnandet skall bestå.

Under 15—22 §§ givas föreskrifter örn förfarandet i boskillnadsmål. Beredningen
föreslår — frånsett ett pär jämkningar i 15 § — ändring i 18 och
19 §§, vilka båda behandla det fall att boskillnad sökts allenast av ena maken.
I detta fall skola enligt den nuvarande lydelsen av 18 § båda makarna kallas
till rätten. Kallelsen skall genom sökandens försorg delgivas andra maken.
Vistas denne å okänd ort, må delgivningen ske genom kungörelse i allmänna
tidningarna. Vid rätten må målet företagas till avgörande, även om sökandens
motpart uteblivit. Stundom kan handläggning vid rätten helt och hållet underlåtas.
Som framgår av 19 § kan nämligen på landet sökandens motpart ingiva
skriftligt medgivande av ansökningen till domaren, vilken då har att omedelbart
besluta om boskillnad och inställa målets behandling vid rätten.

I betänkandet framhålles, att efter upptagandet i nya RB av bestämmelser
om skriftlig förberedelse anledning saknades att i här ifrågavarande fall omedelbart
kalla parterna till inställelse vid rätten. I stället borde sökandens motpart
föreläggas att inom viss tid inkomma med skriftligt svaromål. Föreläggandet
jämte ansökningen borde enligt beredningens uppfattning delgivas
motparten på sätt om stämning är stadgat. Att medgiva vidsträcktare rätt till

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

kungörelsedelgivning än som förelåge i fråga om stämning syntes ej längre påkallat.
Om ansökningen medgåves, borde beslut om boskillnad omedelbart
meddelas. Så borde ske även i det fall att andra maken vore försatt i konkurs.
I sådant fall skulle nämligen enligt 9 kap. 1 § ansökan örn boskillnad alltid
bifallas. Därest ansökningen bestredes eller andra maken ej inkomme med
svaromål och ansökningen icke på grund av inträffad konkurs kunde omedelbart
bifallas, vore det sannolikt i allmänhet lämpligast att förberedelsen
fortsattes. Skulle bestridandet vara uppenbart obefogat, borde dock huvudförhandling
genast kunna utsättas.

Bestämmelser i enlighet med det sålunda anförda ha upptagits i 18 § i
förslaget. Med anledning därav ha de nuvarande stadgandena i 19 § fått utgå.
I stället har i paragrafen intagits föreskrift att i fråga om föreläggande för
part och parts utevaro i boskillnadsmål skall tillämpas vad i nya RB är stadgat
örn indispositiva tvistemål. Som skäl härför anför beredningen, att oaktat
boskillnadsmål vore av dispositiv karaktär, tredskodom ej lämpligen syntes
böra komma till användning i dylika mål.

Enligt 24 och 25 §§ äger rätten i vissa mål om underhållsbidrag och utbekommande
av lösören att för tiden till dess lagakraftägande dom föreligger
provisoriskt förordna efter vad som finnes skäligt. I anslutning därtill givas i
26 § motsvarande regler som i 11 § om befogenhet för domaren på landet att
före första rättegångstillfället meddela dylikt förordnande. Liknande bestämmelser
förekomma också i 28 §, som avser vissa frågor om egendoms sättande
under särskild förvaltning. Beredningen föreslår att 26 och 28 §§, av skäl som
angivits vid 11 §, ändras på motsvarande sätt som denna.

Under 29 § äro för närvarande upptagna vissa stadganden om verkan av
domarjäv. De följande paragraferna i kapitlet innehålla regler örn fullföljd av
talan. I 30 § stadgas sålunda, att talan mot rättens slutliga utslag alltid skall
förås genom besvär. I 31 § föreskrives, att part, som är missnöjd med rättens
under rättegång meddelade beslut, i vissa fall må föra särskild talan mot beslutet.
I 32 § givas regler om klagan över beslut som meddelats av domaren,
och 33 § innehåller föreskrift att hovrättens beslut i fråga som fullföljts enligt
31 eller 32 § ej må överklagas.

Med avseende å de bestämmelser för vilka sålunda redogjorts framhåller
beredningen till en början, att det nied hänsyn till innehållet i 4 kap. 15 §
nya RB ej funnes anledning att bibehålla stadgandena i 29 §. Vidare anföres,
att skäl ej heller syntes föreligga för bibehållande av föreskriften i 30 § att
talan mot rättens slutliga utslag skall föras genom besvär. I stället borde allmänna
fullföljdsregler tillämpas. Slutligen erinras, att bestämmelserna i 32 §
ej längre vore behövliga. Även beslut av domaren på landet skulle nämligen i
framtiden anses såsom rättens beslut. På grund av vad sålunda anförts föreslås,
alt nuvarande 31 och 33 §§ skola sammanföras under beteckningen 29 §
samt att övriga nu ifrågavarande lagrum skola upphävas.

Lagrådet har vid 15 kap. 5 § anmärkt, att den av beredningen föreslagnahänvisningen
lill nya RB:s regler örn indispositiva tvistemål icke vore behövlig.
Det vore nämligen uppenbart, att i äktenskapsmål huvudfrågan vore

Kungl. Maj.ts proposition nr 335.

av den natur att parterna icke ägde förfoga däröver. Eftersom nya RB:s bestämmelser
måste tolkas så, att om i indispositivt mål förekomme fråga
varom parterna kunde träffa avtal, reglerna om dispositiva mål skulle tilllämpas
i denna del, vore det ej heller erforderligt att i förevarande sammanhang
meddela särskilt stadgande därom. Lagrådet ansåge därför, att
samtliga de föreskrifter som i det remitterade förslaget upptagits under nu
ifrågavarande paragraf borde utgå.

Å andra sidan har lagrådet ansett det vara en brist, att förslaget ej upptoge
någon motsvarighet till de nuvarande bestämmelserna i paragrafen.
Detta medförde, att delgivning genom kungörelse —- i motsats till vad nu
vore fallet — icke kunde äga rum, när den sökte hade känt hemvist utom
riket. Även i dylikt fall kunde emellertid, om upplysning icke kunde vinnas
rörande den söktes uppehållsort, svårigheter möta att verkställa delgivning
i vanlig ordning. På grund därav och med hänsyn till vikten av att svarandens
bortovaro icke finge hindra att äktenskapsmål upptoges till prövning,
borde enligt lagrådets uppfattning den nuvarande möjligheten till kungörelsedelgivning
bibehållas. I överensstämmelse med vad sålunda anförts
har lagrådet hemställt, att på förevarande punkt i förslaget måtte meddelas
bestämmelse, att därest svaranden ej ägde känt hemvist inom riket och upplysning
ej kunde vinnas var han uppehölle sig, delgivning finge ske på sätt i
33 kap. 12 § nya RB är föreskrivet, även om fall ej vore för handen som där
avses.

För egen del anser jag i likhet med lagrådet övervägande skäl tala för
att de stadganden beredningen upptagit i nu åsyftade paragraf böra utgå.

Vad beträffar frågan, huruvida i äktenskapsmål kungörelsedelgivning bör
tillåtas även när svaranden har känt hemvist utom riket men upplysning
det oaktat ej kunnat vinnas om hans vistelseort, torde detta spörsmål icke
äga större praktisk betydelse. Därest uppgift föreligger, att den sökte skall
vara bosatt å viss plats, men det vid delgivningsförsök befinnes att han avflyttat
därifrån, torde det få anses att han ej längre äger känt hemvist, och
delgivning genom kungörelse kan alltså äga rum redan med stöd av 33 kap.
12 § nya RB. Är han endast tillfälligt bortrest, torde ofta surrogatdelgivning
i en eller annan form kunna ske i hemvistet, t. ex. med någon medlem av
hans hushåll eller med hans hyresvärd. Det är nämligen att märka, att enligt
33 kap. 11 § nya RB delgivning med den som har känt hemvist i utlandet
må verkställas i enlighet med där gällande lag samt att flertalet utländska
lagar giva stojare möjligheter till surrogatdelgivning än nya RB. Med
hänsyn till vad sålunda anförts och då det enligt min mening i sistnämnda
fall skulle innebära en obillighet mot svaranden att tillåta delgivning genom
kungörelse, har jag icke ansett mig böra föreslå att någon regel av det innehåll
lagrådet förordat upptages i förslaget.

Lagrådet har vidare erinrat, att den i nya RB föreskrivna ordningen för
handläggning av tvistemål ej lämpade sig för de fall, då mål om hemskillnad
eller äktenskapsskillnad anhängiggjordes genom gemensam ansökan. För
närvarande behandlades dylika mål ofta i parternas frånvaro, och möjlig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

heten därtill borde enligt lagrådets mening bibehållas. Jag delar denna lagrådets
uppfattning. På sätt lagrådet hemställt förordar jag därför, att i förslaget
intages föreskrift att därest ansökning om hemskillnad är gjord av
bägge makarna och hinder ej möter för dess upptagande, rätten äger utan
huvudförhandling omedelbart företaga målet till avgörande samt att vad nu
sagts skall gälla även då ansökning om äktenskapsskillnad gjorts av bägge
makarna och parternas närvaro ej finnes vara behövlig för målets utredning.

Sistnämnda föreskrift har vid departementsbehandlingen fått sin plats i
15 kap. 5 §. Härigenom ha skälen för de av lagrådet föreslagna ändringarna
i 15 kap. 7—9 och 23 §§ i det remitterade förslaget bortfallit.

Däremot lia, i enlighet med vad lagrådet förordat, vissa jämkningar vidtagits
i 15 kap. 11 samt 24—28 §§, varjämte de bestämmelser som nu äro
meddelade i 15 kap. 13 § fått utgå. I stället har, för undvikande av avbrott
i paragrafföljden, till sistnämnda paragraf överflyttats nuvarande första stycket
i 14 § samma kapitel.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898
om boskillnad.

Enligt förevarande lag — som äger tillämpning i äktenskap, ingångna före
den 1 januari 1921 — skall boskillnad sökas hos konkursdomaren. Den slutliga
prövningen verkställes dock av rätten. Om boskillnadsansökning gjorts
av endast den ena av makarna, skall konkursdomaren därför utfärda kallelse
å dem att inställa sig vid rätten. Kallelsen skall genom sökandens försorg
delgivas andra maken. Särskilda bestämmelser äro meddelade för det
fall att hinder mött för delgivning i vanlig ordning. Vid rätten må målet
företagas till avgörande utan hinder av att sökandens motpart uteblivit.

Beredningen har ansett, att i samband med rättegångsreformen officialdelgivning
bör införas även i mål av nu ifrågavarande beskaffenhet. Med anledning
därav föreslås, efter mönster av 33 kap. 2 § nya RB, att i 4 § i lagen
skall intagas en föreskrift att boskillnadsansökning som göres allenast
av ena maken skall ingivas i två exemplar. Härav har påkallats en redaktionell
jämkning i 5 §.

Även till 6 §, som behandlar det fall att makarna gjort gemensam ansökning
örn boskillnad, föreslår beredningen ett tillägg. Enligt detta skall i dylikt
fall konkursdomaren äga rätt att själv avgöra målet. Att befogenhet
därtill bör tillkomma honom har ansetts följa av nya RB:s domförhetsregler.
Det framhålles också, att enligt nya giftermålsbalken dom i motsvarande
fall redan nu kan meddelas av domaren på landet.

Vad beträffar förfarandet då boskillnadsansökning gjorts allenast av ena
maken förordar beredningen, att detta skall regleras på samma sätt som
skett i förslaget till lag örn ändring i nya giftermålsbalken. I överensstämmelse
därmed stadgas i 7 § av förevarande lagförslag, att konkursdomaren
i nu avsedda fall skall förelägga sökandens motpart att inkomma med skriftligt
svaromål samt att delgivning av föreläggandet skall ske på sätt örn stämning
är stadgat. Medgives ansökningen, skall det enligt förslaget tillkomma
konkursdomaren att besluta örn boskillnad. I annat fall skall förberedelse

Kungl. Maj.ts proposition nr 335.

vid rätten äga rum eller, om förberedelse ej erfordras, målet omedelbart utsättas
till huvudförhandling. Bestämmelser därom ha upptagits i 8 § i förslaget.
I denna paragraf föreslås också —- liksom beträffande boskillnad
enligt nya giftermålsbalken — att angående föreläggande för part och parts
utevaro skall gälla vad i nya RB är stadgat om indispositiva tvistemål. Dessutom
har föreskrift meddelats att sådant provisoriskt beslut angående egendoms
förvaltning som avses i 12 § andra stycket eller 14 eller 20 § må meddelas
under förberedelsen, med skyldighet dock för rätten att vid huvudförhandlingen
taga beslutet under omprövning. Denna regel överensstämmer
med vad för liknande fall föreslagits vid 15 kap. 28 § nya giftermålsbalken.

Talan mot slutligt avgörande i mål om boskillnad enligt 1898 års lag skall,
jämlikt 25 kap. 2 § äldre RB, för närvarande föras genom besvär. I betänkandet
anföres, att allmänna fullföljdsregler syntes böra tillämpas även i
sådana mål. Ett stadgande därom har upptagits i 25 § i förslaget. Detta medför
att rättsmedlet i allmänhet skall vara vad. För det fall att boskillnad
sökts i samband med konkurs föreslås emellertid en avvikande regel. I dylikt
fall skall, enligt 28 § i förslaget, om målets handläggning vid rätten och
talans fullföljande gälla detsamma som i konkursmål. Såsom framgår av
211 § i ett av beredningen upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar
av konkurslagen innebär detta, att talan i fall varom nu är fråga skall fullföljas
genom besvär.

Utöver de ändringar för vilka sålunda redogjorts föreslår beredningen slutligen
att till 26 § skola fogas vissa stadganden enligt vilka handlingar må
till konkursdomaren inlämnas genom bud eller insändas med posten. Stadgandena
i fråga ha avfattats i överensstämmelse med 204 § i nyssnämnda förslag
till lag örn ändring i konkurslagen.

Lagrådet har i fråga om förevarande lagförslag allenast erinrat, att omprövning
av provisoriskt förordnande, som enligt 8 § meddelats under förberedelse,
borde företagas först när målet avgjordes. Denna lagrådets anmärkning
har beaktats.

Dessutom har i 26 § vidtagits motsvarande ändring som 1946 års riksdag
beslutat med avseende å 204 § i förslaget till lag örn ändring i konkurslagen.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 4 § och 7 kap. 1 §
lagen den 25 april 1930 om testamente.

I första stycket av 2 kap. 4 § förevarande lag stadgas för närvarande bland
annat, att till testamentsvittne icke må tagas någon som på grund av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten är ur
stånd att vittna. Detta stadgande hänför sig till föreskriften i 17 kap. 7 §
äldre RB att vettlös ej må vittna. Enligt nya RB föreligger, såsom framhålles
i betänkandet, ej hinder att sinnesrubbad höres som vittne, och omförmälda
bestämmelse i testamentslagen kan följaktligen ej bibehållas oförändrad.
Emellertid må enligt 36 kap. 13 § nya RB den som lider av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten ej avlägga vittnes -

Kungl. Maj.ts proposition nr 335.

ed, därest rätten finner honom sakna erforderlig insikt om betydelsen av
dylik ed. Beredningen har övervägt att beträffande behörigheten att vara
testamentsvittne hänvisa till sistnämnda stadgande. Emellertid har beredningen
ansett det vara att föredraga att ställa behörigheten i relation till insikten
örn betydelsen av själva den handling som är i fråga, bevittnandet av
testamentet. I förevarande förslag föreskrives därför, att sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan rubbning av själsverksamheten skall medföra obehörighet
att vara testamentsvittne, därest rubbningen föranleder bristande insikt
örn betydelsen av sådan vittnesbekräftelse. Jag vill erinra, att en motsvarande
regel upptagits i det av 1946 års riksdag antagna förslaget till lag
med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar.

Tredje stycket av nu ifrågavarande paragraf innehåller en hänvisning till
äldre RB:s stadganden örn vittnesjäv. Denna föreslås skola ersättas med en
föreskrift örn tillämpning av vad nya RB innehåller angående hörande av
vittnen.

I 7 kap. 1 § föreskrives för närvarande, att testamente skall vid domstol
bevakas i stad inom sex månader och på landet sist å det ting som infaller
näst efter sex månader från det testamentstagaren fått kännedom om lestators
död och det till hans förmån gjorda förordnandet. Av skäl som anförts
vid förslaget till ändring av 8 kap. 12 § giftermålsbalken förordar beredningen,
att bevakningsfristen både på landet och i stad sättes till sex månader.

Lagrådet har vid sin granskning av förslaget icke funnit anledning till
erinran mot detsamma.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 juni 1933
om boutredning oell arvskifte.

I 1 kap. 2 § samt 2 kap. 9 och 10 §§ lagen den 9 juni 1933 om boutredning
och arvskifte meddelas bestämmelser om rätt i vissa fall för domaren på
landet eller befattningshavare vid rådhusrätt att vidtaga förberedande eller
provisoriska åtgärder i fråga om dödsbos vård eller förvaltning. Enligt ett av
beredningen utarbetat lagförslag angående handläggning av domstolsärenden,
vilket numera med vissa jämkningar antagits av riksdagen, skall rätten alltid
vara domför med en lagfaren domare då fråga är om åtgärd som icke innefattar
slutligt avgörande. Med hänsyn därtill föreslår beredningen, att nyssnämnda
bestämmelser i förevarande lag skola utgå. Detta har föranlett, att
även första stycket i 2 kap. 21 § uteslutits, i samband varmed andra stycket
av samma paragraf flyttas till 10 §.

Jämväl vid meddelande av anstånd enligt 3 kap. 1 § boutredningslagen
blir rätten enligt omförmälda lagförslag angående handläggning av domstolsärenden
domför med en lagfaren domare. Även de i detta lagrum upptagna
bestämmelserna örn rätt för domaren på landet att meddela beslut och om
fullföljd av talan mot sådant beslut föreslås därför skola utgå.

Slutligen förordas vid 3 kap. 8 § att tidsfristen för ingivande av bouppteckning
efter rättegångsreformens genomförande skall vara densamma på
landet som i stad. Angående skälen härför hänvisas i betänkandet till vad
som anförts beträffande 8 kap. 12 § giftermålsbalken.

Även detta förslag har av lagrådet lämnats utan erinran.

Kungl. Maj.ts proposition nr 335.

Förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 17 och 60 §§ förordningen
den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt.

Enligt den nuvarande rättegångsordningen kan fastställande av arvsskatt
vid häradsrätt icke äga ruin annat än å tingssammanträde. Med hänsyn härtill
föreskrives i 17 § arvsskatteförordningen, att om anstånd med sådan åtgärd
finnes böra medgivas, anståndet på landet alltid skall avse tiden till ett
framdeles infallande tingssammanträde. I stad äger rätten däremot att inom
vissa angivna gränser fritt bestämma anståndstidens längd. Enligt förenämnda
lagförslag angående handläggning av domstolsärenden skall häradsrätt
vid behandlingen av ärenden angående arvsskatt alltid vara domför med
en ensam domare, i regel den som tjänstgör såsom inskrivningsdomare.
Något skäl föreligger således ej längre att vid bestämmande av anstånd, som
här avses, anknyta till tingsordningen. På grund härav föreslår beredningen,
att de regler i förevarande hänseende, som nu gälla för rådhusrätt, göras
tillämpliga även å häradsrätt.

I 60 § första stycket stadgas för närvarande bland annat, att besvär över
beslut i skatteärende skola anföras hos hovrätten även om beslutet meddelats
av länsstyrelse. Såvitt detta innebär att hovrätten skall vara fullföljdsinstans
har någon ändring icke ansetts påkallad. Då den nya rättegångsordningen
medför, att fullföljdsinlaga skall avlämnas till underrätten eller länsstyrelsen
i stället för som nu till hovrätten, föreslås emellertid, att nu ifrågavarande
stadgande, till förebyggande av missförstånd, underkastas en redaktionell
jämkning.

Andra och tredje styckena av 60 § upptaga bestämmelser för det fall att
någon vill överklaga underrätts eller länsstyrelses beslut som innefattar
prövning av fråga örn fastställande, eftergift eller återvinning av arvs- eller
gåvoskatt. I sådant fall gäller nu enligt andra stycket som allmän regel att
besvärstiden är tre år, räknat från beslutets meddelande. Har ena parten anfört
besvär, är dock motpartens rätt att för sin del söka ändring underkastad
särskild tidsbegränsning i anslutning till det förfarande som inletts genom
de först inkomna besvären. Fristen för ingivande av ytterligare besvär utgör
två månader och skall vanligen räknas från det delgivning som avses i 27
kap. 6 § äldre RB ägt rum eller, i fall varom förmäles i 7 § samma kapitel,
från det kungörelse sista gången införts i allmänna tidningarna. Har förklaring
avgivits utan att sådan delgivning eller kungörelse skett, skall dock
fristen räknas från det förklaringen inkom. Sistnämnda föreskrift står i samband
med bestämmelserna i tredje stycket. Enligt dessa skall hovrätten, då
besvär anförts över beslut som nyss sagts, alltid höra motparten över besvären.
Därvid skola delgivnings- och förklaringstider bestämmas av hovrätten.
Är fråga om besvär av advokatfiskal, skola vanliga regler om sättet
för delgivning av besvärshandlingar tillämpas. Beträffande besvär av enskild
part skall däremot ett förenklat förfarande komma till användning; besvärshandlingarna
skola överlämnas till advokatfiskalen genom hovrättens
försorg.

Nya RB:s regler om kommunikation av besvär skilja sig, såsom framhålles

Kungl. Maj.ts proposition nr 335.

i betänkandet, i flera avseenden från de nuvarande bestämmelserna i samma
ämne. Enligt 52 kap. 7 § nya RB skall, om hovrätt finner motpart böra höras
över besvär, besvärsinlagan med därvid fogade handlingar delgivas motparten
och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftlig förklaring. I
fråga om delgivnings- och förklaringstider skall därvid tillämpas vad i 32
kap. 1 och 2 §§ samma balk finnes stadgat. Delgivningen skall, såsom framgår
av 33 kap. 4 §, i regel ske genom hovrättens försorg.

Beredningen uttalar, att med hänsyn till omförmälda föreskrifter i nya
RB de stadganden i tredje stycket av förevarande paragraf som avsåge
sättet för infordrande av förklaring syntes kunna uteslutas. Även då advokatfiskal
skulle höras över besvär, borde vanliga delgivningsregler utan olägenhet
kunna tillämpas. En konsekvens därav vore, att regeln i andra stycket om
beräkning av besvärstid för motpart i fall då delgivning eller kungörelse icke
ägt rum förlorade sin betydelse. Även föreskriften hur sådan tid skulle beräknas
då förklaring infordrats genom kungörelse bleve, såsom franninge
av 33 kap. 12 § nya RB, överflödig.

I överensstämmelse med dessa uttalanden föreslås, att de nuvarande bestämmelserna
på nu ifrågavarande punkt ersättas med en föreskrift att
besvärstiden för motpart alltid skall räknas från det delgivning som avses
i 52 kap. 7 § nya RB ägt rum.

Såsom förut anmärkts följer av nya RB:s fullföljdsregler, att klagande i
ärende angående arvsskatt eller gåvoskatt skall inkomma med besvärsinlaga
till underrätten eller länsstyrelsen i stället för som nu till hovrätten.
Beredningen framhåller emellertid, att om talan fullföljdes i anslutning till
besvär som tidigare anförts av motparten, särskilda skäl talade för att besvärsinlagan
borde kunna få avlämnas direkt till hovrätten. I sådant fall
hade beskattningsfrågan redan dragits under hovrättens prövning, och klaganden
önskade sannolikt ofta anföra besvär i samband med avgivandet av
förklaring. Vidare kunde framhållas, att besvärstid skulle räknas från det
klaganden erhållit del av motpartens förut anförda besvär samt att upplysning
om den tidpunkt då så skett funnes tillgänglig i hovrätten men icke
hos beskattningsmyndigheten. Ur verkställighetssynpunkt vore det enligt beredningens
uppfattning icke av någon egentlig betydelse, till vilken myndighet
besvären inkomme. Beskattningsmyndighetens beslut ginge nämligen i verkställighet
utan hinder av förd klagan.

På grund av vad sålunda anförts har beredningen övervägt att för nu avsedda
fall föreskriva skyldighet att inkomma med besvärsinlaga till hovrätten.
Emellertid har beredningen ansett lämpligare att, till förebyggande av
rättsförluster för enskilda parter på grund av misstag angående fullföljdsreglerna,
valfrihet mellan hovrätten och beskattningsmyndigheten medgåves.
Med hänsyn till den förut berörda svårigheten att hos beskattningsmyndigheten
fastställa när besvärstiden börjat löpa har emellertid frågan, huruvida
talan fullföljts på föreskrivet sätt och inom rätt tid, ansetts alltid böra prövas
av hovrätten. Bestämmelser av nu angiven innebörd lia upptagits i 60 §
andra stycket i förslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 335.

Slutligen har i ett nytt fjärde stycke föreskrivits, att tid för fullföljd av
talan mot beslut som ej innefattar prövning av fråga örn fastställande,
eftergift eller återvinning av skatt skall räknas från det klaganden erhöll
del av beslutet. För närvarande löper i dylika fall klagotiden från dagen för
beslutets meddelande.

Beträffande förevarande förslag har lagrådet vid 60 § av anförda skäl
hemställt om uteslutande av det i fjärde stycket upptagna stadgandet att
besvärstid i vissa fall skall räknas från erhållen del av beslutet. Denna lagrådets
hemställan har beaktats.

Därjämte har lagrådet — under erinran att det av riksdagen antagna förslaget
till lag örn handläggning av domstolsärenden innehölle föreskrift om
skyldighet för rätten att under vissa förutsättningar avsända underrättelse,
om tiden för besluts meddelande till den som beslutet gått emot —- framhållit,
att i ärende rörande fastställande av arvsskatt eller gåvoskatt i sådant
hänseende i stället borde tillämpas vad som stadgats i kungörelsen den 7
november 1941 angående skyldighet för domstolar och länsstyrelser att i
vissa fall lämna meddelande om fastställd arvsskatt eller gåvoskatt. På
grund därav borde enligt lagrådets mening i 73 § arvsskatteförordningen införas
en föreskrift att i fråga om skyldighet för beskattningsmyndighet att i
vissa fall lämna meddelande angående beslut i ärenden rörande fastställande
av skatt skall gälla vad Konungen förordnat.

Även vad lagrådet sålunda föreslagit har jag ansett mig böra biträda.

Departementschefens hemställan.

På sätt framgår av vad jag förut anfört föreligga enligt min uppfattning
ej tillräckliga skäl för genomförande av förslaget till lag om barnmorskas
hörande vid domstol, övriga till lagrådet remitterade förslag ha på vissa
punkter underkastats omarbetning inom departementet med anledning av de
anmärkningar lagrådet framställt. Samtidigt ha också vissa andra redaktionella
jämkningar ägt rum, varjämte tidpunkten för de föreslagna lagarnas
ikraftträdande angivits till den 1 januari 1948. De författningsförslag
som föreligga efter behandlingen i departementet äro förslag till

1) lag om ändring i giftermålsbalken;

2) lag angående ändring i lagen den 1 juli 1898 (nr 64 s. 10) om boskillnad;

3) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 4 § och 7 kap. 1 § lagen den
25 april 1930 (nr 104) örn testamente;

4) lag angående ändring i lagen den 9 juni 1933 (nr 314) örn boutredning
och arvskifte; samt

5) förordning angående ändrad lydelse av 17, 60 och 73 §§ förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) örn arvsskatt och gåvoskatt.

Jag hemställer, att dessa förslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 335.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Thore Wisén.