Kungl. Maj:ts proposition nr 334 (Proposition 1920:334)

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

Nr 334.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående partiell löneförbättring
för häradshövdingarna m m.; given Stockholms
slott den 5 mars 1920.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed
föreslå riksdagen att

dels för möjliggörande av delning ej mindre av Gästriklands domsaga
sålunda, att domsagans östra tingslag jämte Österfärnebo socken
av västra tingslaget bildar en domsaga, benämnd Gästriklands östra domsaga,
och västra tingslaget utom nyssnämnda socken bildar eu domsaga,
kallad Gästriklands västra domsaga, än även av Västerbottens södra domsaga
sålunda, att Umeå tingslag med undantag av den del av Hörnefors
socken, som nu hör till detta tingslag, bildar en domsaga, benämnd Umeå
domsaga, samt återstående delen av domsagan bildar en domsaga med
bibehållande av den nuvarande domsagans namn, i 1921 års riksstat
höja det under andra huvudtiteln uppförda ordinarie anslaget till Svea
hovrätt med därunder lydande justitiestat från dess nuvarande belopp
947,087 kronor med 10,100 kronor till 957,187 kronor, därav bestämt
anslag 952,187 kronor och förslagsanslag 5,000 kronor,

dels ock fastställa avlöningsförmånerna för en var av häradshövdingarna
i de föreslagna fyra nya domsagorna sålunda:

lön.....................kronor 4,500

tjänstgöringspenningar............. » 1,500 6,000,

dels bestämma, att från och med år 1921 tjänstgöringspenningarna
skola utgå i Marks domsaga med 2,500 kronor och i Borås domsaga med

1,800 kronor för år,

dels medgiva, att under tiden från och med den 1 juli 1920 till
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 283 käft. (Nr 334.) 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

och med år 1923 må från det under andra huvudtiteln uppförda ordinarie
förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter utgå till tillförordnad
brottmålsdomare i Norrbottens län ersättning för rannsakningar
med häktade i enlighet med, där särskilda omständigheter ej föranleda
annat, följande grunder, nämligen dels ett årligt arvode av 3,000 kronor,
dels 50 kronor för varje av brottmålsdomaren för sådan rannsakning
hållet urtima ting eller extra sammanträde under lagtima ting, dels resekostnads-
och traktamentsersättning enligt tredje klassen i gällande resereglemente
eller enligt den klass, som i blivande resereglemente kan
komma att bestämmas för häradshövding, dock med iakttagande att dagtraktamente
ej må beräknas för dygn, varunder förrättning ägt rum, dels
ock för varje av brottmålsdomaren handlagt rannsakningsmål traktamente
för två expeditionsdagar efter 25 kronor för varje dag.

dels bestämma, att såsom pensionsunderlag för häradshövding skall
från och med den 1 januari 1921 gälla ett belopp av 5,600 kronor,

dels ock under andra huvudtiteln bevilja

a) till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas

förvaltning, i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som finnas
upptagna i en av Kungl. Maj:t utfärdad stadga i ämnet med de ändringar
i samma stadga, som kunna föranledas av vissa av chefen för justitiedepartementet
i ärendet väckta förslag, å extra stat för år 1921 ett
förslagsanslag å..................kronor 440,000,

b) för möjliggörande av tillämpning i vissa delar redan från

och med den 1 juli 1920 av nyssnämnda ändringar i berörda stadga
på 1920 års tillägg sstat till förstärkning av det å extra stat för år 1920
beviljade förslagsanslaget till nyss omförmälda ändamål ett förslagsanslag,
högst.......................kronor 75,000,

c) till partiell löneförbättring för häradshövdingarna och bestridande

av vissa resekostnadsbidrag till sådana befattningshavare, allt i enlighet
med av departementschefen förordade grunder, på extra stat för år 1921

ett förslagsanslag, högst...............kronor 350,400

samt

d) till samma ändamål på 1920 års tilläggsstat ett förslagsanslag,

högst.......................kronor 336,100.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Kung!. Maj:ts proposition nr 334.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
5 mars 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Unijén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren, anhöll att få
underställa Kungl. Maj:ts prövning frågan om partiell löneförbättring för
häradshövdingarna m. m. Därvid anförde föredraganden:

Uti skrivelse den 31 maj 1919 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t
måtte verkställa utredning rörande lämpligheten och omfattningen av
en partiell löneförbättring för häradshövdingarna samt till riksdagen inkomma
med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Därefter
bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 21 augusti 1919 chefen
för justitiedepartementet att tillkalla högst fyra personer för att såsom
sakkunniga inom departementet biträda vid verkställande av den av
riksdagen begärda utredningen samt till behandling upptaga i samband
därmed stående frågor om säkerställande av tillgången på nödiga arbetskrafter
för rättsskipningens behöriga gång ävensom andra med utredningen
sammanhängande spörsmål angående domsagornas förvaltning. Sedan jag
med stöd av berörda bemyndigande såsom sakkunniga tillkallat häradshövdingarna
C. H. G. Cederschiöld och Carl Arhusiander ävensom ledamöterna
av riksdagens första kammare, häradshövdingen A. E. Åkerman

Inledande

anmärk ningar.

Kungl. Majits proposition nr 334.

I. Löneförbättring''
åt
häradshöv(lingfiriiii.

Riksdagens
skrivelse den
31 maj 1919.

och redaktören And. Pers, hava de sakkunniga den 9 januari 1920 i
berörda ärende avgivit betänkande.

Härjämte har riksdagens justitieombudsman uti en den 20 december
1919 till Kungl. Maj:t avlåten framställning angående åtgärder för
uppehållande av en hög nivå hos rättsskipningen vid häradsrätterna bland
annat framhållit nödvändigheten av att avsevärt förbättrade avlöningsförmåner
bereddes såväl häradshövdingarna som de i domsagorna anställda
juridiskt bildade biträdena.

Över de sakkunnigas betänkande eller delar av detsamma hava utlåtanden
infordrats från hovrätterna, processkommissionen och statskontoret
ävensom från samtliga häradshövdingar i riket. Därjämte har tillfälle
lämnats justitieombudsmannen ävensom styrelserna för föreningarna
Sveriges häradshövdingar och Extra lantdomare att avgiva utlåtande över
betänkandet. Sedan sistnämnda förening i sitt utlåtande gjort framställning
bland annat om vice häradshövdingarnas uppförande å ordinarie
stat samt tillerkännande åt dem av rätt till pension, har statskontoret
anbefallts att avgiva utlåtande jämväl över sistberörda framställning.

I sammanhang med de frågor, som innehållas i de sakkunnigas betänkande,
skall jag tillåta mig att underställa Kungl. Maj:ts prövning
en del andra spörsmål, som hava avseende å domsagornas förvaltning,
främst uppkomna frågor om delning av tvänne domsagor samt återupprättandet
av den indragna brottmålsdomarbefattningen i Norrbottens län.

Jag vill nu först till behandling upptaga frågan om löneförbättring
åt häradshövdingarna.

Enligt nu gällande, år 1874 fastställda lönereglering för häradshövdingarna
utgöras deras inkomster av lön, vilken alltid utgår med
4,500 kronor., tjänstgöringspenningar och — beträffande en del domsagor —
förvaltningsbidrag med växlande belopp ävensom sportler. Det bortses
härvid från stämpelprovision samt på sista tiden beviljade dyrtidstillägg
och tillfällig löneförbättring. A andra sidan åligger det häradshövdingarna
att själva vidkännas utgifterna för förvaltningen av dem anförtrodda domsagor.
Vid 1874 års lönereglering avsågs, att häradshövdingarnas behållna
inkomster skulle komma att växla mellan lägst 5,500 Rdr och
högst 8,000 Rdr.

Riksdagen har uti sin omförmälda skrivelse av den 31 maj 1919
anfört bland annat:

En särskild svårighet vid reglering av häradshövdingarnas löner
åge i den synnerligen störa ojämnhet i fråga om inkomster, domhavandena
i de olika domsagorna åtnjöte. Enligt en utgiven kalender över

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

rikets domsagor, innehållande uppgifter om häradshövdingarnas inkomster
för åren 1915—1917, skulle för åtskilliga häradshövdingar inkomsten,
utöver med tjänsteutövningen förbundna utgifter, årligen under nämnda
år uppgått till mellan 12,000 och (högst) 17,600 kronor — inkomster,
som torde få anses tämligen höga. För flertalet andra häradshövdingar
åter läge motsvarande inkomst mellan 9,000 och 12,000 kronor, under
det att ett icke ringa antal angåves åtnjuta ett mindre inkomstbelopp, ända
ned till 4,543 kronor. Uppenbart vore, att jämväl efter det under år 1919
beviljade provisoriska lönetillägget sistnämnda löneinkomster måste anses
för befattningshavare med en domhavandes verksamhet och ställning alltför
ringa. Ett avvaktande av den omorganisation av domstolsväsendet, som
förväntades bli ett resultat av processkommissionens arbete, syntes med
hänsyn till de svagast avlönade häradshövdingarna icke vara tillrådligt.
I betraktande av att en dylik omorganisation likväl vore under övervägande,
torde emellertid en nu ifrågasatt lönereglering böra begränsas
till en partiell sådan, så anordnad, att icke blivande bestämmelser om
vare sig löner eller jurisdiktionsområden därigenom föregrepes. Den borde
alltså, enligt riksdagens förmenande, på samma gång den lämnade häradshövdingar
i bättre löneställning oberörda, gå ut på en utjämning tillsvidare
genom en förbättring av löneförmånerna för befattningshavarna
i de ekonomiskt mindre gynnsamma domsagorna. Var gränsen för en
sådan lönereglering skäligen borde sättas och under vilken form samt
med vilka belopp löneförbättringen lämpligen borde utgå, läte sig givetvis
lättast bedömas på grundval av en därom verkställd allsidig utredning.

Av de sakkunniga hava företagits detaljerade beräkningar rörande
den behållna inkomst, som med nu gällande avlöningsbestämmelser kan
under den närmaste framtiden vara att förvänta från de särskilda domsagorna.
Enligt dessa beräkningar skulle — frånsett tillfällig löneförbättring
och dyrtidstillägg — de behållna inkomsterna komma att uppgå
i en domsaga till ett belopp under 5,000 kronor, i två domsagor
till 5,000 men icke till 6,000 kronor, i tio domsagor till 6,000 men
icke till 7,000 kronor, i sjutton domsagor till 7,000 men icke till 8,000
kronor samt i tjugutre domsagor till 8,000 men icke till 9,000 kronor.
Även om mot omförmälda beräkningar anmärkningar kunna göras, torde
dock genom desamma behovet av en lönereglering för häradshövdingarna
vara till fullo ådagalagt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

De sakkunniga.

a) Angående
den ifrågasatta
löneförbättringens

allmänna
karaktär.

(Sid. 12.) <

Anledningarna till att särskilt för häradshövdingarnas del en lönereglering
nu måste komma till stånd äro, enligt de sakkunniga, framför
allt att söka dels däri, att sportelinkomsterna utfallit i hög grad ojämnt
i de särskilda domsagorna samt dels i den av dyrtiden föranledda väsentliga
stegringen av förvaltningskostnaderna.

I fråga om det sätt, på vilket enligt de sakkunnigas förslag berörda
löneförbättring skulle åvägabringas, må framhållas, att det förutsatts, att
även efter den föreslagna löneförbättringens genomförande dyrtidstillägg
skulle komma att beredas häradshövdingarna, varemot den för år 1919
utgående tillfälliga löneförbättringen ej skulle komma att utgå för tid
efter nämnda års slut, att det ansetts för närvarande icke böra ifrågakomma
att avskaffa sportelsystemet, att såsom skälig minimiinkomst för
en häradshövding — bortsett från dyrtidstillägg och stämpelprovision —
antagits ett belopp av 11,000 kronor utom för häradshövdingarna i Västerbottens
och Norrbottens län, för vilka minimiinkomsten ansetts böra
beräknas till 11,500 kronor, att den erforderliga höjningen av häradshövdingarnas
avlöningsförmåner ansetts böra åstadkommas genom kontant
lönefyllnad av statsmedel efter en fallande skala, därvid i fråga om
domsagor, där den behållna inkomsten beräknats uppgå till eller överstiga
15,000 kronor, någon lönefyllnad icke skulle ifrågakomma, samt att
dessutom i vissa domsagor skulle utgå resekostnadsbidrag enligt närmare
angivna grunder.

Efter att hava framhållit, att verkningarna av den nuvarande dyrtiden
till viss grad äro gemensamma för de flesta befattningshavare i
statens tjänst samt att följaktligen för deras mildrande krävas generella
åtgärder, anföra de sakkunniga rörande den ifrågasatta löneförbättringens
allmänna karaktär följande:

»Vid den utredning, som de sakkunniga hava att verkställa, torde
emellertid icke böra komma i betraktande sådana verkningar av dyrtiden,
vilka icke beröra häradshövdingarna på annat sätt än andra befattningshavare
i statens tjänst. Detta gäller sålunda, såvitt den allmänna prisförhöjningen
givit sig tillkänna genom ökning av levnadskostnaderna
för häradshövdingarna och deras familjer. Åtgärderna för mildrandet
av sådana följder av dyrtiden synas nämligen fortfarande böra bliva
gemensamma för statens befattningshavare i allmänhet. De sakkunniga
hava följaktligen ansett sig hava att söka åvägabringa sådana bestämmelser
angående häradshövdingarnas löneförmåner, att dessa komma att

1 Hänvisningen här liksom motsvarande i marginalen gjorda hänvisningar i det följande
till vissa sidor avser »Betänkande med förslag till partiell löneförbättring för häradshövdingarna
m. m.s, avgivet av förut omnämnda sakkunniga.

Kungl. Majits proposition nr 334.

uppgå till skäligt belopp med hänsyn till den prisnivå, som var gällande
under tiden närmast före världskrigets utbrott. Det har sålunda förutsatts,
att även efter de nya bestämmelsernas genomförande dyrtidstillägg
kommer att beredas häradshövdingarna i likhet med övriga statens ämbetsmän.
Däremot torde den tillfälliga löneförbättringen, med vilken åsyftats
att tillförsäkra vederbörande ämbetsmän eu med hänsyn till 1914 års
prisnivå skälig inkomst, ej vidare böra utgå efter det de nya lönebestämmelserna
trätt i tillämpning.

Det är emellertid att märka, att för häradshövdingarnas del föreligger
ett särskilt förhållande beträffande verkningarna av dyrtiden. Då
nämligen de löneförmåner, som tillförsäkrats häradshövdingarna, äro avsedda
att lämna tillgång icke blott till bestridande av deras levnadskostnader
utan även till täckande av utgifterna för domsagornas förvaltning,
hava häradshövdingarna, som i fråga om sistnämnda utgifter
uppenbarligen icke kunnat undgå att drabbas av den allmänna prisstegringen,
i själva verket fått i dubbel måtto vidkännas dyrtidens tryck.
Det lärer emellertid otvivelaktigt få anses åligga staten att tillse, att
den av dyrtiden föranledda stegringen av kostnaderna för domsagornas
förvaltning icke kommer att utan vederlag drabba häradshövdingarna.
Till den del berörda stegring har sin grund i ökade arvoden till av
häradshövdingarna avlönade biträden utgör den tydligen en direkt motsvarighet
till de dyrtidstillägg, som staten beviljat befattningshavare i
dess tjänst.»

Angående frågan om sportelsystemets bibehållande hava de sakkunniga
anfört:

»Innan redogörelse lämnas för de åtgärder, som för avhjälpande av
nu rådande missförhållanden synas böra ifrågakomma, vilja de sakkunniga
anmärka, att de icke funnit lämpligt att föreslå några alltför genomgripande
förändringar av det nu tillämpade avlöningssystemet. Yäl
synas åtskilliga skäl tala för en lösning av hithörande spörsmål
genom sportelsystemets avskaffande samt övertagande från statsverkets
sida av kostnaderna för domsagornas förvaltning. En så
genomgripande reform, i samband varmed det bland annat lärer
bliva nödigt att bereda statsanställning med pensionsrätt åt för kansliarbetets
utförande erforderliga icke rättsbildade biträden, torde dock icke böra
ifrågakomma annat än i samband med den omgestaltning av vårt rättegångsväsen,
för vars genomförande förarbeten för närvarande verkställas
av processkommissionen. Man torde under sådana förhållanden för närvarande
närmast böra söka att genomföra vissa modifikationer av de
grunder, efter vilka häradshövdingarnas avlöningsförmåner nu utgå.»

b) Angående
frågan om
sportelsystemets
bibehållande.

(Sid. 15.1

o.) Angående
häradshövdingarnas

stämpel provision.

(Sid. 23.)

d) Ang. beräknandet
av
den behållna
inkomsten i
de särskilda
domsagorna.

(Sid. 16—23.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

Såsom förut antytts hava de sakkunniga ansett, att vid bestämmandet
av häradshövdingarnas avlöningsförmåner icke bör komma i betraktande
häradshövdingarna tillkommande stämpelprovision. Därom yttras
i de sakkunnigas betänkande följande:

»Emellertid bör anmärkas, att häradshövdingarna hava tillfälle till
ännu en inkomst utöver de hittills omförmälda, nämligen provision för
försålda stämplar. Även om det icke kan bortses från att för häradshövdingarna
förefinnes möjlighet till denna inkomst, torde man dock
enligt de sakkunniges förmenande vid bestämmande av de avlöningsförmåner,
som böra tillförsäkras häradshövdingarna bland annat i jämförelse
med andra statens ämbetsmän, icke böra taga stämpelprovisionen i betraktande.
Av de kommitterade, som hade att uppgöra förslag till den
år 1874 genomförda löneregleringen, uttalades också tydligen, att såsom
inkomst för häradshövdingarna icke borde räknas ''provision för sålt
stämpelpapper och inkomster av hypoteksvärderingar eller sådant, som
ej tillfaller häradshövdingen såsom sportel för honom åliggande ämbetsåtgärd
utan såsom ersättning för frivilligt åtagna bestyr’.

1 detta sammanhang kan ytterligare anföras ett uttalande i det av
1902 års löneregleringskommitté år 1917 avgivna betänkandet beträffande
reglering av löneförhållanden m. m. vid statsdepartementen. Beträffande
en ifrågasatt indragning av sportlerna för registratorerna i statsdepartementen
yttras nämligen i detta betänkande (å sid. 397) följande: ''Kommittén
vill emellertid genast i denna sak framhålla, att under sportler
torde här endast böra inbegripas sådana inkomster, som i anledning av
Kungl. Maj:ts förordning angående expeditionslösen tillkomma registratorerna,
och att härunder icke torde ingå inkomst av stämpelprovision,
vilken synes vara att betrakta såsom ersättning för ett särskilt åtagande,
som icke med nödvändighet är förenat med registratorstjänsten.’»

Under den av de sakkunniga antagna förutsättningen att sportelsystemet
komme att bibehållas har det givetvis varit nödigt att verkställa
beräkningar angående storleken av de inkomster, som därvid kunna
påräknas från de särskilda domsagorna. Till grund för dessa av de sakkunniga
utförda beräkningar hava legat de av häradshövdingarna lämnade
statistiska uppgifterna för åren 1915—18 rörande sportelinkomster
av domsagorna och utgifter för deras förvaltning. Därjämte hava från
häradshövdingarna infordrats ytterligare uppgifter angående deras utgifter
till skrivbiträden samt resekostnader. De sakkunniga hava vid sina beräkningar
tagit hänsyn till å ena sidan inverkan av de under åren 1918
och 1919 genomförda förhöjningarna av vissa i 1883 års förordning angående
expeditionslösen bestämda lösensatser samt å andra sidan den av

Kun (fl. Maj:!» proposition nr 334. 9

dyrtiden framkallade stegringen av lorvaltningsutgifterna. Vidare har
tagits i betraktande den inverkan å sportelinkomsterna, som kan föranledas
av vissa domsagors delning ävensom eljest vidtagna förändringar av
domsagors områden.

1 fråga om de beräknade sportelinkomsterna hava de sakkunniga
emellertid ansett sig höra göra eu viss reduktion. Därom yttras i betänkandet
följande:

»De vid omförmälda beräkningar av sportelinkomsterna framkomna
beloppen torde emellertid ieke böra utan vidare läggas till grund för de
följande undersökningarna angående häradshövdingarnas löneförmåner.
Man måste nämligen taga hänsyn till de växlingar, som sportelinkomsterna
äro underkastade bland annat på grund av skiftande konjunkturer.
Mj heller får det förbises, att genom åtgärder i lagstiftningsväg sportelinkomsternas
.storlek kan komma att minskas. 1 sådant avseende må
exempelvis erinras om bestämmelserna i lagen den 28 juni 1918 om inskränkning
för viss tid i rätten att överlåta fast egendom, vilka bestämmelser
givetvis medfört eu åtminstone tillfällig nedgång i antalet lagfarter.
På grund av berörda förhållanden kan det lätt komma att inträffa,
att sportelinkomsterna sjunka under de beräknade beloppen. För
vinnande av något större säkerhet för att häradshövdingarna skola komma
i åtnjutande av löneförmåner av den storlek, som man avser att tillförsäkra
dem, lärer det därför bliva nödvändigt att underkasta de beräknade
beloppen av sportelinkomsterna någon reduktion. Denna reduktion
anse de sakkunniga lämpligen kunna bestämmas till 5 procent av
de vid beräkningarna erhållna beloppen.»

Vid beräkningarna av utgifterna hava icke tagits i betraktande
kostnader för resor, föranledda av rannsakningar med häktade personer.
De sakkunniga hava nämligen utgått från att rätt till ersättning för sådana
kostnadér komme att i annan ordning beredas häradshövdingarna.

I fråga om storleken av de avlöningsförmåner, som böra tillförsäkras
häradshövdingarna, hava de sakkunniga yttrat:

»Det har synts de sakkunniga lämpligt att vid de avlöningsbestämmelser,
som nu skola genomföras, utgå från att häradshövdingarna i de ekonomiskt
svagaste domsagorna böra beredas en inkomst — bortsett från
dyrtidstillägg och stämpelprovision — av 11,000 kronor årligen. Avlöningsbestämmelserna
torde emellertid böra vara så avvägda, att i domsagor
med större arbetsbörda häradshövdingarna komma i åtnjutande av
motsvarande större inkomst. I motsatt fall komme givetvis i regel
varje motiv att saknas för att vid sökande av häradshövdingämbete
föredraga eu besvärligare domsaga framför eu mindre arbetsam. Det

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 283 höft. (Nr 334). 2

c) Ang. stor
leken av de
avlöningsför
måner, som
böra tillförsäkras
häradshövdingarna.

(Sid. 28 och
24.)

Kungi. Maj:ts proposition nr 334.

måste dock erkännas vara ett önskemål, att de arbetsammaste domsagorna
komma att tilldelas personer med den största kompetens. Därmed är
givetvis icke förnekat, att en utjämning i viss mån av inkomsterna de
särskilda domsagorna emellan bör eftersträvas. Enligt de sakkunnigas
mening böra några åtgärder icke vidtagas för att bereda en förhöjd inkomst
åt häradshövdingar i domsagor, där den behållna inkomsten lieräknats
komma att uppgå till eller överstiga 15,000 kronor.»

De sakkunniga hava påpekat, att därest dessa åsikter komme att
godtagas, häradshövdingarna skulle i avlöningshänseende komma i bättre
ställning än hovrättsråden och revisionssekreterarna. Till stöd för det
berättigade i eu sådan anordning hava de sakkunniga hänvisat till vissa
uttalanden i det till grund för nu gällande lönereglering för häradshövdingarna
liggande kommittébetänkandet, i vilka uttalanden framhålles den
synnerliga vikten och ansvarsfullheten av de häradshövdingarna åliggande
göromål. Vidare hava de sakkunniga erinrat om häradshövdingarnas
högre befordringsålder ävensom därom att häradshövdingämbetena i icke
ringa omfattning besättas med personer, vilka förut varit hovrättsråd eller
revisionssekreterare. Vid bibehållande av sportelsystemet vore tillika alt
märka den växling i inkomsternas årliga belopp med därav beroende
osäkerhet, som med nödvändighet måste bliva en följd av att inkomsterna
till stor del utgjordes av sportler.

f) Ang. sättet Den erforderliga ökningen av häradshövdingarnas avlöningsförmåner

bättringens skall enligt de sakkunnigas förslag åvägabringas genom kontant lönefvllgenomföran-
nad av statsmedel. Däremot hava de sakkunniga icke föreslagit någon
,le'' ytterligare lösenförhöjning. Beträffande de grunder, efter vilka lönefyllgrtK
naden skulle utgå, yttras i betänkandet följande:

26.) »I fråga om domsagor, där behållna inkomsten beräknats uppgå till

högst 9,000 kronor, bör lönefyllnaden utgå med det belopp, som erfordras
för att höja den beräknade inkomsten till 11,000 kronor. Beträffande domsagor,
där den behållna inkomsten beräknats överstiga 9,000 kronor, bör
lönefyllnaden utgå med successivt minskade belopp allt efter ökningen
av den beräknade inkomsten. De sakkunniga föreslå i sådant hänseende,
att i fråga om beräknade inkomster intill 13,000 kronor för varje till
400 kronor uppgående ökning i inkomsterna vidtages minskning i lönefyllnaden
med 100 kronor, samt att beträffande inkomster utöver 13,000
kronor lönefyllnaden minskas med 100 kronor för varje till 200 kronor
uppgående ökning i inkomsterna. De belopp, med vilka lönefyllnaden
sålunda skulle utgå vid inkomster av olika storlek, framgå av följande
uppställning.

Kanyl. Majds proposition nr 334.

Uträknat iukomstbelupi>.
Kronor.

it,000— 9,800 . .

9.400— 9,700 . .

9.800— 10,100 . .

10.200- 10,500 . .

10.000— 10,900 . .

11.000— 11,300 .

11.400— 11,700 .

11.800— 12,100 .

12.200- 12,500 .

12.000— 12,900 .

13.000— 13,100 .

13.200- 13,300 .

13.400— 13,500 .

13.600— 13,700 .

13.800- 13,900 .

14.000— 14,100 .

14.200- 14,300 .

14.400— 14,500 .

14.600- 14,700 .

14.800— 14,900 .

Lönefylluad.

Kronur.

. 2,000
. 1,900
. 1,800
. 1,700
. 1,000
. 1,500
. 1,400
. 1,300
. 1,200
. . 1,100
. . 1,000
. . 900

. . 800

. . 700

. . 000

. . 500

. . 400

. . 300

. . 200

. . 100»

De sakkunniga liava framhållit såsom eu fördel, förenad med den
föreslagna anordningen med lönefyllnadsbelopp efter eu fallande skala,
att eventuella fel vid beräkningen av den behållna inkomsten i domsagorna
komme att beträffande utgående lönefyllnad medföra eu verkan
motsvarande allenast en bråkdel av det begångna felets storlek. Därigenom
bleve olägenheterna av eventuella misstag vid beräkningarna i väsentlig
man reducerade.

Beträffande den gynnsammare ställning i avlöningsbänseende, som Högre miniansetts
böra tillkomma häradshövdingarna i Västerbottens och Norrbot- ^ra''h^

tens län, anföra de sakkunniga: _ f västerbX

»Enligt de sakkunniges mening föreligger emellertid i fråga om härads- teng och Norr_
hövdingarna i Västerbottens och Norrbottens län anledning att så till vida bottens län.
bereda dessa en något gynnsammare ställning, att för deras del minimi- 1 1 ''
inkomsten bör sättas till ett belopp av 11,500 kronor. Såsom skäl för
denna förmån må endast i allmänhet åberopas de olägenheter, vilka äro
förenade med en längre tids vistelse i dessa avlägsna trakter. "V idare må
framhållas, att häradshövdingarna i dessa län hava större svårighet att er -

Kesekostnadsbidrag.

(Sid. Sfi ocli
27.)

Kung!. Majits proposition nr 334.

halla biträden, varför de i allmänhet måste personligen utföra eu större
del av ämbetsgöromålen än häradshövdingar i sydligare trakter. Väl
bruka häradshövdingarna i omförmälda län efter eu tids förlopp beviljas
transport till sydligare domsagor, men denna omständighet synes icke
böra föranleda till, att de skola undandragas en gottgörelse, som eljes
finnes väl motiverad.»

De sakkunniga hava ytterligare, såsom förut nämnts, ansett bidrag
till täckande av resekostnaderna böra utgå i vissa domsagor. Därvid är
tydligen icke fråga om rannsakningsresor. Angående nu åsyftade bidragyttras
i betänkandet följande:

»Beträffande de domsagor, där häradshövdingarna hava att vidkännas
resekostnader, torde emellertid erfordras särskilda åtgärder till förebyggande
av dessa häradshövdingars oskäliga betungande i ekonomiskt
avseende. Ifrågavarande kostnader, vilka icke såsom exempelvis utskriftskostnaderna
stå i något som helst förhållande till sportelinkomsterna,
hava såsom förut nämts på senaste tiden avsevärt ökats. Visserligen
hava resekostnaderna vid de beräkningar, för vilka förut redogjorts,
tagits i betraktande såsom utgifter för domsagornas förvaltning, och de
föranleda således beträffande de domsagor, där de förekomma, en minskning
i behållningen med därav eventuellt betingad ökning av utgående
lönefyllnad. Med hänsyn till den påpekade omständigheten, att en minskning
av den behållna inkomsten föranleder ökning av lönefyllnaden med
allenast en bråkdel av minskniugens belopp, måste emellertid den nämnda
stegringen av resekostnaderna medföra, att de häradshövdingar, som
hava att vidkännas sådana kostnader, bliva missgynnade i jämförelse
med andra häradshövdingar. Detta förhållande är så mycket mera betänkligt,
som ett tämligen stort antal domsagor med höga resekostnader, företrädesvis
i Norrland, äro i ekonomiskt avseende jämförelsevis mindre givande.
I ändamål att mildra dylika verkningar av resekostnadernas stegring föreslå
de sakkunniga, att resekostnadsbidrag tilldelas de häradshövdingar, som hava
att vidkännas sådana kostnader. Dessa bidrag synas lämpligen kunna
lastställas till V3 av resekostnadernas beräknade belopp. I fråga om domsagor,
där den beräknade behållningen understiger 9,000 kronor eller i fråga
om domsagor i Norrbottens och Västerbottens län 9,500 kronor och lönefyllnaden
således skall utgå med högre belopp än 2,000 kronor, måste det emellertid
anses, att genom den del av lönefyllnaden, som överstiger 2,000 kronor, beretts
gottgörelse för de ökade förvaltningskostnaderna med motsvarande
belopp. I ör sådana domsagors del bör därför resekostnaden i nu förevarande
avseende anses minskad med det belopp, varmed lönefyllnaden
överstiger 2,000 kronor, samt bidraget sålunda endast utgå med Vs av

Kanyl. Majdi proposition nr 334.. 18

del därefter återstående beloppet av berörda kostnader. Ej heller bör i
något fall resekostnadsbidraget utgå med sådant belopp, att därigenom
behållningen i domsagan kommer att överstiga 15,000 kronor.»

Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle lönefyllnad till häradshövdingarna
komma att utgå med tillhopa 270,700 kronor samt resekostnadsbidrag
med tillhopa 12,100 kronor eller sålunda sammanlagt

291,800 kronor. Närmare upplysningar angående dessa beräkningar inhämtas
av den vid betänkandet fogade tabell III.

De sakkunniga liava föreslagit, att lönefyllnad oeh resekostnadsbidrag
skulle från och med början av år 1920 utgå med oförändrade
belopp till och med år 1923 samt att därefter periodvis, exempelvis vart
femte år, nya belopp i sådant hänseende fastställas med ledning av statistiken
över inkomster och utgifter i de särskilda domsagorna under
närmast föregående period. Särskilt hava de sakkunniga framhållit, att
vid förnyat fastställande av de belopp, som i nu nämnda ordning skulle
utgå till häradshövdingarna, kunde tagas i övervägande, huruvida möjligen,
med anledning av eventuellt inträffad nedgång av resekostnaderna,
bidrag till dessa kostnaders täckande icke vidare borde ifrågakomma.

Såsom skäl för att lönefyllnaderna och resekostnadsbidragen borde
utgå redan från början av år 1920 hava de sakkunniga särskilt anfört,
att de grunder, enligt vilka den tillfälliga löneförbättringen beräknats,
icke kunde, vad häradshövdingarnas inkomster angår, tillämpas i fråga
om annan tid än helt kalenderår. Berörda löneförbättring, vilken icke
vidare borde utgå efter de nya lönebestämmelsernas ikraftträdande, borde
sålunda lämpligen upphöra vid slutet av ett kalenderår.

Statskontoret har angående betänkandet, i vad detsamma avser
löneförbättring åt häradshövdingarna, yttrat följande:

Med hänsyn till de i handlingarna lämnade uppgifterna angående
häradshövdingarnas behållna inkomster av tjänsten samt med avseende
på vad för övrigt i ärendet blivit upplyst, torde de sakkunniga hava
förebragt goda skäl för beviljande av de i tabell III av betänkandet
föreslagna lönefyllnadsbeloppen. Mot förslaget i vad det avsåge anvisande
av statsmedel till bestridande av resekostnader för häradshövdingarna
funnes från statskontorets sida icke heller något att erinra. Genom tilllägg
till nuvarande genomsnittliga inkomster av dessa båda nu nämnda
avlöningsfyllnadsbelopp skulle var och eu av landets häradshövdingar
tillförsäkras en årlig inkomst av minst 11,000 kronor, ett belopp som i
förhållande till det ansträngande och ansvarsfulla arbete, som påvilade
domsagornas innehavare, ingalunda syntes vara för högt tilltaget. En

Kostnadsberäkning.

(Sid. 55 och
56.)

Beloppens
periodvisa
fastställande.
(Sid. 27 ock
28.)

Tiden för
löneförbättringens
genomförande.

(Sid. 57.)

Statskontoret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

Svea och Göta
hovrätter.

Vrocesskuniniiasioncn.

Juslileombuds tnannen.

sammanfattning av beloppen i kolumnen 27 av förutnämnda tabell 111
visade, att 73 av rikets 123 häradshövdingar enligt de sakkunnigas förslag
skulle erhålla eu behållen inkomst av tjänsten till lägre belopp än
12,000 kronor samt att endast 6 skulle nå eu inkomstsiffra av 15,000
kronor eller däröver.

Statskontoret har vidare anfört, att då något bestämt hinder icke
torde kunde resas mot förslaget att lönefyllnad och resekostnadsbidrag
skulle utgå redan från och med början av år 1920, statskontoret icke
velat motsätta sig detta förslag.

Både Svea hovrätt och Göta hovrätt liava i sina utlåtanden framhållit,
att det för avhjälpande av nu rådande svårigheter beträffande
rekryteringen å domarbanan måste vara av huvudsaklig betydelse, att
häradshövdingarnas avlöningsförmåner bliva tillfredsställande, så att det
kan innebära en lockelse för den unge juristen att i framtiden uppnå eu
dylik ställning. Svea hovrätt har vidare erinrat, hurusom det vore av
synnerlig betydelse, att jämväl i framtiden komme att finnas ett antal
domsagor med jämförelsevis mera rikligt tilltagna löneförmåner.

Processkommissionen bär uttalat, att det utan allt tvivel vore eu
oavvislig nödvändighet, att åtgärder snarast vidtoges för att om möjligt
avvända de allvarliga faror, som hotade rättsskipningen vid häradsrätterna
både på grund av den av liera samverkande omständigheter framkallade
försämringen av häradshövdingarnas löneförhållanden och i följd av de
under de senare åren allt mera framträdande svårigheterna för häradshövdingarna
att erhålla den för domsagornas behöriga skötsel erforderliga
arbetshjälpen av rättsbildade biträden.

I förut nämnda den 20 december 1919 till Kungl. Maj:t gjorda
framställning har justitieombudsmannen beträffande frågan om sportelsystemets
bibehållande gjort gällande eu liknande, mening som de sakkunniga.
Justitieombudsmannen yttrar nämligen där beträffande nödvändigheten
av en avsevärd löneförbättring för häradshövdingarna bl. a.
följande:

»Det gäller i förevarande fall att ingripa hastigt. Att då tänka
pa eu sä grundlig reform, som att spoitelväsendet avskaffades och att
staten helt och hållet övertoge häradshövdingars och biträdens avlöning
samt i stället uppbure inkomsten av domsagorna, synes mig fordra en
så lång förberedande utredning, att resultatet skulle komma för sent. Vad
som nu skall göras, bör väl byggas på det gamlas grund och få karaktären
av ett provisorium i avbidan på processreformens genomförande.»

I sitt över de sakkunnigas betänkande angivna utlåtande har justitieombudsmannen
ifrågasatt, huruvida de sakkunnigas förslag vore tillräck -

Kungi. Maj-Jk proposition nr 334. l-r>

list vittgående. Visserligen skulle, om förslaget vunne bifall, eu stor del
av häradshövdingarna och särskilt de svagast avlönade erhålla eu förbättrad
ekonomisk ställning. Den förslagna inkomstökningen jämte redan
genomförd provisorisk höjning av vissa lösen belopp torde dock icke motsvara
de senare årens stegring av utgifterna för domsagornas förvaltning
och levnadskostnaden — detta även under förutsättning att häradshövdingarna
erhölle dyrtidstillägg i likhet med andra statstjänare. Vidare
skulle det säkerligen vara välbetänkt, om inkomstförbättring för innehavarna
av de mera givande domsagorna genomfördes i större utsträckning
än som föreslagits. Tillgången av ett ej allt för ringa antal väl
avlönade häradshövdingämbeten vore av betydelse för eu god rekrytering
av hovrätterna och nedre justitierevisionen, varifrån häradshövdingarna
i de stora domsagorna ofta toges. Såsom det enklaste och för
staten billigaste sättet att öka häradshövdingarnas inkomster utöver vad
de sakkunniga hemställt har justitieombudsmannen föreslagit en höjning
av expeditionslösen.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har framhållit,
hurusom omständigheter, vilka tillkommit efter riksdagens skrivelse den
31 maj 1919, syntes väl motivera såväl en löneförbättring jämväl för
häradshövdingarna i de mest givande domsagorna som ock eu höjning av
den i betänkandet angivna minimiinkomsten för en häradshövding. Dessa
omständigheter voro dels den inträffade ytterligare stegringen i förvaltningsutgifterna,
vilken drabbat alla domsagor utan undantag, och dels
den på senare tid allt mera framträdande strävan tran statstjänarnas
sida att komma upp till en lönenivå, som med hänsyn till penningens
nuvarande låga köpkraft mera motsvarade de före kristiden gällande
lönerna, samt den resonans berörda strävan funnit hos allmänheten. Av
justitieombudsmannen både framhållits, att för bibehållande av rättsskipningen
vid en hög nivå blott funnes ett medel,- nämligen att domarämbetet
avlönades rikligt. Det kunde icke antagas, att de avlöningsförmåner,
som enligt betänkandet bjödes häradshövdingarna, skulle vara
ägnade att i konkurrensen med clen enskilda företagsamheten locka de
bästa krafterna till lantdomarbanan. Det allmännas intresse krävde, att
ytterligare en förbättring i häradshövdingarnas löneförmåner vidtoges utöver
den i betänkandet föreslagna. Särskilt har styrelsen anmärkt,
att den i betänkandet med hänsyn till skiftande konjunkturer verkställda,
till 5 procent bestämda reduktionen av de för åren 1915—1918 beräknade
sportelinkomsterna vore allt för obetydlig samt att reduktionen borde
bestämmas till minst 10 procent. Enligt vad många häradshövdingar
meddelat hade nämligen på grund av lagfartsförelägganden, som affär -

Föreningen

Sveriges

häradshöv dingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

dats i sammanhang med .jordregisterarbetet, ävensom till följd av andra
omständigheter sportelinkomsterna i deras domsagor under vissa av nämnda
år varit osedvanligt höga. Denna högre procentsats för reduktionen borde
enligt styrelsens mening föranleda en ökning av utgående lönefyllnad.

Däremot har styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar icke
ansett, att den begärda ytterligare ökningen i häradshövdingarnas inkomster
borde i vidare mån åvägabringas genom höjda bidrag av statsmedel,
utan har styrelsen i likhet med justitieombudsmannen i stället
ansett lämpligt, att för vinnande av ifrågavarande syfte en höjning av
vissa lösensatser bleve genomförd.

Häradshth- Ett stort antal häradshövdingar hava i sina utlåtanden hemställt

(Ungar- orn en längre gående höjning av avlöningsförmånerna. Särskilt har därvid
framhållits, att nivelleringen av inkomsterna för häradshövdingarna
i de särskilda domsagorna gjorts väl stark samt att tillbörlig hänsyn icke
tagits till den olika arbetsbördan i skilda domsagor.

Av flera häradshövdingar har anmärkts, att det särskilda avlöningstillägg,
som föreslagits för häradshövdingarna i Västerbottens och
Norrbottens län, vore för obetydligt samt att motsvarande förmån borde
beredas jämväl häradshövdingar i avsides belägna domsagor inom åtskilliga
andra delar av riket.

Dessutom hava i många fall av häradshövdingarna framställts anmärkningar
mot de i betänkandet verkställda beräkningarna angående
inkomster och förvaltningsutgifter i domsagorna. Särskilt hava anmärkningar
gjorts därom, att utgifterna för kanslilokaler, skrivbiträdens avlöning
samt skrivmaterialier blivit för lågt beräknade.

Departe- Mot de sakkunnigas ståndpunkt beträffande den nu ifrågasatta

mentschefen.]öneförbättringens allmänna karaktär torde intet vara att erinra. Innan
prisnivån hunnit bliva mera stabiliserad än för närvarande är fallet, bör
det lika litet beträffande häradshövdingarna som beträffande övriga tjänstemän
ifrågakomma att med avskaffande av dyrtidstilläggen genomföra
någon definitiv lönereglering. A andra sidan är det tydligt, att i fråga
om förvaltningsutgifterna i domsagorna måste tagas full hänsyn till den
inträdda prisstegringen.

I likhet med de sakkunniga och justitieombudsmannen är jag vidare
av den mening, att frågan om löneförbättring för häradshövdingarna
är av den trängande natur, att den icke kan anstå i avbidan på en utredning
av den omfattning, som skulle erfordras för sportelsystemets
avskaffande. Man torde alltså vara hänvisad till att genomföra vissa
modifikationer i det nu tillämpade avlöningssystemet.

Kungl. May.ta proposition nr 334.

De sakkunniga hava, på sätt förut omnämnts, vid utarbetandet
av sitt förslag icke tagit hänsyn till den inkomst, häradshövdingarna
kunna hava i dem tillkommande provision för försålda stämplar. Mot
denna ståndpunkt har jag icke anledning att göra någon erinran. Av
nu gällande förordning angående stämpelavgiften den 19 november 1914
framgår, att häradshövdingarnas befattning med stämpelförsäljningen är
att anse såsom ett frivilligt åtaget bestyr. Häradshövdingarna äro nämligen
pliktiga att försälja stämplar endast under förutsättning att de
därom gjort anmälan hos generalpoststyrelsen. Därest sådan anmälan
ej skett, åligger det generalpoststyrelsen att tillhandahålla allmänheten
stämplar. Att märka är, att denna stämpelprovisionens karaktär att utgöra
ersättning för ett särskilt åtagande utom tjänsten, på sätt de sakkunniga
påpekat, framhållits av 1902 års löneregleringskommitté i ett av
denna i annat ärende avgivet betänkande, samt att samma ståndpunkt
också intogs av de kommitterade, som uppgjorde det förslag, som låg
till grund för 1874 års lönereglering för häradshövdingarna.

Vad därefter beträffar graden av den löneförbättring, som bör tillerkännas
häradshövdingarna, måste givetvis, på sätt de sakkunniga framhållit,
vid bedömandet av detta spörsmål behörig hänsyn tagas till beskaffenheten
och omfattningen av det arbete, som häradshövdingarna hava
att utföra. I detta avseende anser jag mig kunna i huvudsak instämma
i vissa av de sakkunniga citerade uttalanden i det till grund för 1874
års lönereglering liggande kommittébetänkandet. Beträffande frågan om
beloppet av den avlöning, häradshövdingarna borde för egen räkning uppbära,
yttras i nämnda betänkande bland annat:

»Vid övervägande av denna fråga hava kommitterade bort taga
hänsyn till, ej allenast de löneförmåner som andra av staten lönade domare
åtnjuta, utan även de för vårt land egendomliga förhållanden, vilka
göra det till en viktig samhällsangelägenhet, att lantdomarna avlönas så,
att män med framstående duglighet finna sin uträkning vid att eftersträva
dessa befattningar, de mest besvärliga av alla domaresysslor.

Om ordföranden i underdomstolen på landet gäller ej blott vad
som gäller om domare i allmänhet, eller att man fåfängt söker bygga land
med lag, om icke de, som äro satta att tillämpa lagen, äro självständiga
och oberoende även i ekonomiskt hänseende. Den okontrollerade ställning
lantdomaren intager, ej endast såsom den ende lagfarne i rätten och
således så gott som ensam beslutande, utan även såsom protokollsförande
och expeditionshavande, gör det av ytterligare vikt, att hans ekonomiska
villkor så tillgodoses, att han ej utsättes för frestelsen att, genom lycksökeri
eller ännu sämre medel, söka förbättra sin ställning. Även den
Bihang till riksdagens protokoll 11)20. 1 samt 283 höft. (Nr 334.) 3

Kur/t/l. Maj:ts proposition nr 334.

omständighet, att den första praktiska övning, som den nyblivne juristen
skall förvärva sig, nästan uteslutande står att vinna vid häradsrätterna,
gör det angeläget, att dessas ordförande icke, i följd av alltför knapp
avlöning, nödgas stänga sin skola för de juridiska lärjungarna, vilka
under början av sin bana sällan kunna göra något gagn, motsvarande
kostnaden för deras underhåll.

Men även om man lämnar utan avseende denna sida av saken,
fordrar den regel, att ämbetsmannens lön bör stå i förhållande till hans
ansvar och möda, att ifrågavarande ämbetsmän väl avlönas. Det ansvar,
ledamoten av den kollegiala domstolen delar med flera kamrater, får
häradsrättens ordförande ensam uppbära. Detta ansvar är desto tyngre,
som göromålen även i de minsta domsagor äro så många och mångartade,
att häradshövdingen själv ej medhinner dem alla. Han måste således
använda oansvariga biträden, av vilkas noggrannhet och ordentlighet
hela hans välfärd kan bero, enär det är för honom hart när omöjligt
att kontrollera allt. Den omständigheten att han dömer i första instans
minskar ej det anspråk på lagkunskap och skarpsinne, som man äger
att ställa på alla domare utan undantag. Snarare är anspråket på honom
större, eftersom det åligger honom att avgöra sakerna i första hand,
utan ledning av föregående domslut och utan tillfälle att samråda med
insiktsfulla ämbetsbröder. Han har därjämte ett åliggande, varifrån ej
blott ledamöterna i överrätterna utan även de flesta ledamöter av underdomstolarna
i städerna äro befriade och på vars samvetsgranna fullgörande
ofta nog målens utgång beror, nämligen desammas utredande
från början till slut; vartill kommer den särskilta förpliktelsen att själv
vara protokollsförande och expeditionshavande, i sistnämda egenskap även
i viss mån statens uppbördsman, enär det åligger honom, vid ämbetsmannaansvar,
att kontrollera, det statens inkomst av stämpelpapper ej
olagligen förringas eller undansnillas. Utöver sina ämbetsplikter är
häradshövdingen därjämte mångenstädes, där tillfälle att rådfråga andra
jurister saknas, ofta nödsakad att gå allmänheten tillhanda med råd och
dåd, ett lika lönlöst som tidsödande besvär, vilket dock en välvillig man
ej gärna undandrager sig.»

De sålunda framhållna synpunkterna, vilka i huvudsak fortfarande
äga sin giltighet, ävensom häradshövdingarnas höga befordringsålder motivera
enligt mitt förmenande, att åt häradshövdingarna tillerkännas
löneförmåner något överstigande hovrättsrådens och revisionssekreterarnas.
En viss hänsyn torde härvid även böra tagas till att största delen av de nuvarande
häradshövdingarna under tiden före sin befordran fått åtnöja sig
med synnerligen obetydliga avlöningsförmåner. Statskontorets yttrande, att
den av de sakkunniga föreslagna minimiinkomsten för häradshövdingarna

Kungl. Maj:ta proposition nr 334.

av 11,()()() kronor ingalunda syntes vara för högt tilltagen, måste givetvis
tillmätas stor betydelse. På grund av vad sålunda anförts finner jag
mig böra i huvudsak biträda de sakkunnigas förslag beträffande storleken av
de avlöningsförmåner, som böra tillförsäkras häradshövdingarna. Lj heller
finner jag något att erinra mot det föreslagna sättet för löneförbättringens
genomförande medelst kontant lönefyllnad samt resekostnadsbidrag
av statsmedel. Likaså är jag ense med de sakkunniga därutinnan, att
lönefyllnader och resekostnadsbidrag böra utgå från och med början
av innevarande år samt för de särskilda domsagornas del till beloppet
fastställas vart femte år. Med hänsyn till den osäkerhet, som givetvis
måste prägla ett första försök till löneförbättring efter de i det föregående
uppdragna linjerna, torde dock första perioden bestämmas till allenast
tre år och således komma att omfatta åren 1920 1922.

Att häradshövdingarna i Västerbottens och Norrbottens län, såsom de
sakkunniga föreslagit, tillförsäkras en minimiinkomst av 11,500 kronor,
anser jag vara skäligt, och enligt mitt förmenande böra samma synpunkter,
som därvid anförts, föranleda till att nämnda förmån beredes även häradshövdingen
i Härjedalens domsaga. Till att, på sätt från vissa håll påyrkats,
tillförsäkra berörda förmån åt innehavarna av’ jämväl andra mera
avsides belägna domsagor anser jag däremot icke föreligga tillräckliga skäl.

Med anledning av anmärkningar från åtskilliga häradshövdingar
beträffande de sakkunnigas beräkningar angående inkomster och utgifter
i domsagorna har det befunnits nödigt att vidtaga vissa jämkningar i
de belopp, med vilka lönefyllnad och resekostnadsbidrag av de sakkunniga
föreslagits skola utgå. Dessutom påkallas eu del jämkningar i berörda
belopp av ändringar, som jag ärnar föreslå i de sakkunnigas betänkande
av den innebörd, att häradshövdingarnas bidrag till rättsbildade
biträden kommer att i alla domsagor utgå med lika stort belopp. I
fråga om samtliga nu nämnda jämkningar hänvisar jag till en inom
justitiedepartementet upprättad tabell, som torde få såsom bilaga (A)
fogas vid protokollet i detta ärende.1 Medan enligt de sakkunnigas förslag
lönefyllnadsbeloppen till häradshövdingarna skulle utgöra tillhopa
279,700 kronor och resekostnadsbidragen tillhopa 12,100 kronor, skola
efter de vidtagna jämkningarna lönefyllnadsbeloppen uppgå till sammanlagt
342,100 kronor och resekostnadsbidragen till sammanlagt 8,300 kronor.
Hänsyn är emellertid då tagen jämväl till den inverkan å lönefyllnadernas
och resekostnadsbidragens belopp, som föranledes av förslag, vilka jag
ämnar i det följande framställa rörande delning av två domsagor.

Av häradshövdingarnas utlåtanden över de sakkunnigas betänkan 1

I tabellen hava med kursiverad stil utmärkts de siffror, som undergått ändring i
förhållande till motsvarande siffror i tabell III vid de sakkunnigas betänkande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

den synes framgå, att en avsevärd stegring av förvaltningsutgifterna,
särskilt avlöningen åt skrivbiträden, inträtt, sedan häradshövdingarna avlämnade
de uppgifter i nämnda hänseende, som legat till grund för de sakkunnigas
beräkningar, och från åtskilliga häradshövdingar har därjämte
framhållits såsom sannolikt, att eu ytterligare stegring vore att motse
inom den närmaste framtiden. Till den sålunda redan inträdda kostnadsökningen
har väl en viss hänsyn tagits vid den jämkning i lönefyllnadernas
och resekostnadsbidragens belopp, som jag nyss omnämnt.
Möjligt är dock, att denna jämkning ej varit tillfyllest för att helt neutralisera
denna stegring. Därest det skulle visa sig, att förvaltningsutgifterna
i domsagorna skulle komma att i mera avsevärd mån
överstiga vad vid nu ifrågavarande beräkningar antagits, synes gottgörelse
lämpligen kunna utan statsverkets betungande beredas häradshövdingarna
genom beträdandet av den utav bl. a. justitieombudsmannen
och styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar förordade
utvägen av en förhöjning av nu stadgad lösen. Ett ytterligare
motiv för en sådan lösenförhöjning kan anses ligga däri, att den förut
omförmälda av de sakkunniga vidtagna reduktionen av sportelinkomsterna
i domsagorna med 5 procent möjligen, på sätt styrelsen för föreningen
Sveriges häradshövdingar anmärkt, är väl knappt tilltagen. Om en lösenförhöjning
genomföres beträffande domboksexpeditioner och gravationsbevis,
skulle därmed även i viss mån förtagas den mot de sakkunnigas
förslag framställda anmärkningen, att tillbörlig hänsyn icke tagits till den
olika arbetsbördan i skilda domsagor.

''It luirads? Oe sakkunniga hava vidare föreslagit en höjning av den härads liövdiiigar-

hövdingarna tillkommande pensionen, vilken för närvarande enligt kunmspension.
göreigen (jen 7 juni 137g Uppgår till 5,000 kronor. De sakkunniga hava
''"sa Sr härvid framhållit, att nämnda belopp efter förhållandena vid tiden för
dess fastställande utan tvivel var ganska betydande. Emellertid torde
det ligga i sakens natur, att med hänsyn till penningvärdets fall pensionsbeloppet
numera icke kunde anses tillfredsställande. I betraktande
komme därvid särskilt häradshövdingarnas höga befordringsålder, vilken
både till följd, att dessa ämbetsmän under jämförelsevis kort tid av sitt
liv komme i åtnjutande av en betryggande inkomst. De sakkunniga
föresloge därför, att pensionen måtte höjas till 6,000 kronor eller det belopp,
vartill pensionsunderlaget enligt lagen den 11 oktober 1907 angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension finge högst beräknas.

Statskontoret har beträffande denna fråga yttrat följande:

Statskontoret ansåge visserligen icke, att det föreslagna pensionsbeloppet i
och för sig vore för högt, men det torde knappast med skäl kunna göras gällande,

Kungl. Maj:ts proposition nr

att häradshövdingarna i tjänstehänseende intoge en ställning fullt jämförlig med
dem, för vilka den högsta pensionen vore i pensionslagen bestämd, vadan, intill
dess en allmän pensionsreglering kunde komma till stånd, häradshövdingarnas
pension syntes böra något understiga det nuvarande maximibeloppet. Dessutom
torde böra tagas i betraktande, att den av de sakkunniga föreslagna löneförbättringen
icke i någon mån vore avsedd att höja den till häradshövdingarna utgående
egentliga lönen. Då statskontoret emellertid, i likhet med de sakkunniga,
icke funne det nuvarande pensionsbeloppet tillfredsställande, ifrågasatte statskontoret,
huruvida icke ett särskilt pensionsunderlag för häradshövdingar å 5,600
kronor, motsvarande vad som i pension högst tillkom me revisionssekreterare, skulle
kunna anses vara tills vidare lämpligen avvägt.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har framhållit, Föreningen
att det i betänkandet angivna pensionsbeloppet 6,000 kronor stode i tyd- hämdsligt
missförhållande till vad som från början ansetts utgöra eu tillräcklig hövdingar.
pension för häradshövding samt uppenbarligen vore allt för ringa för att
med nuvarande höga levnadskostnader bereda häradshövdingarna en bekymmerfri
ålderdom. Styrelsen funne sig likväl icke kunna ifrågasätta
en ytterligare höjning av pensionen annat än i samband med höjning av
pensionerna för andra likställda ämbetsmän.

Jag finner mig böra biträda vad statskontoret anfört i denna fråga
och anser förty, att för häradshövdingarna bör fastställas ett pensionsunderlag
av 5,600 kronor.

Departe mentschefen.

Jag övergår härefter till den jämväl till de sakkunnigas behandling
överlämnade frågan om säkerställande av nödiga arbetskrafter för
rättsskipningens behöriga gång.

Till utredning angående den omfattning, vari sådana arbetskrafter
på sista tiden stått till buds, hava de sakkunniga infordrat vissa uppgifter
från hovrätterna och häradshövdingarna.

Såsom sammanfattning av de sakkunnigas redogörelse för de sålunda
infordrade uppgifternas innehåll må anföras, att i hovrätterna på
grund av bristande arbetskrafter det i flera fall inträffat, att vissa befattningar
under längre tider fått stå obesatta samt att det måst uppdragas
åt samma person att samtidigt förvalta två tjänstebefattningar, att
ansökningar om tjänstledighet från underdomare i upprepade fall måst
avslås på grund av bristande tillgång å vikarier, varjämte i åtskilliga
domsagor icke kunnat anställas förste notarier i anledning av brist på
kompetenta aspiranter, att i ett synnerligen stort antal domsagor antalet
rättsbildade biträden understiger vad för normala fall anses erforderligt, att
i många, däribland ett flertal tämligen svårskötta domsagor, häradshövdingarna
äro helt och hållet i saknad av sådana biträden samt att av de i
domsagorna tjänstgörande rättsbildade biträdena endast jämförelsevis få
synas vara betänkta på att fortsätta på domarbanan, under det däremot

III. Säkerställande
ar
tillgängen
på nödiga
arbetskrafter.

De sakkunnigas
utredning
angående
den nuvarande

bruten på
arbetskrafter.

(Sid. 29—33.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

ett jämförelsevis betydande antal uppgives hava för avsikt att ägna sig
åt advokatyrket eller annan enskild verksamhet.

De sakkunniga hava vidare anmärkt, att de yngre årsklasserna av
de lantdomaraspiranter, som vunnit sin huvudsakliga utbildning genom
tjänstgöring i domsagorna, på senare tiden utvisa en synnerligen stark
nedgång i antal.

I detta sammanhang anföra de sakkunniga vidare:

»Resultatet av den sålunda verkställda utredningen i fråga om rekryteringsförhållandena
på domarbauan är förvisso ägnat att väcka allvarliga
farhågor. Redan tidigare hava yppats klagomål över att mera
framstående förmågor, särskilt bland de yngre juristerna, i allt för stor
utsträckning föredragit privat verksamhet framför arbete i det allmännas
tjänst. Denna tendens till statstjänstens övergivande har under de senaste
åren fortgått i allt mer ökad utsträckning. Uppenbart är emellertid,
att olägenheterna av ett sådant förhållande, vilka redan nu i hög
grad framträtt, komma att visa sig synnerligen allvarliga, om förhållandet
får fortfara under någon längre tid. Hittills har väl domstolarnas
verksamhet, trots den betydande bristen på arbetskrafter, kunnat i det
stora hela vederbörligen upprätthållas. Givet är dock, att den avtagande
tillströmningen av unga jurister till domstolarna i längden måste leda
till hinder och uppehåll i arbetet. Framför allt äger emellertid det påtalade
missförhållandet betydelse från den synpunkten, att under angivna
omstäiidigheter något urval av de bättre arbetskrafterna svårligen kan
ske i önskvärd utsträckning, i det att även de aspiranter, som endast
med tvekan anses fylla måttet, i brist på tävlan med dem överlägsna
kandidater måste tagas för goda. Olägenheten härav visar sig icke blott
i fråga om tillsättande av underdomare utan kommer säkerligen att i
lika eller ännu högre grad göra sig gällande jämväl i fråga om besättande
av hovrättsråds- och revisionssekreterarämbetena, bland vilkas
innehavare högsta instansens domare med få undantag hämtas.

En fara för nedgång av kvaliteten hos rikets domarekår måste givetvis
under alla förhållanden framkalla allvarliga bekymmer. Emellertid
måste det ligga särskild vikt på att vid övergången till en ny rättegångsordning
goda krafter äro att finna inom domarekåren med hänsyn
till de stora krav, som därvid komma att ställas på densamma. Vidare
må erinras om det arbete med uppläggande av nya fastighetsböcker, som
snart lär förestå, och det behov av ökade arbetskrafter, som därvid
kommer att göra sig gällande.

Redan förut är antytt, hurusom i vårt land någon tids tjänstgöring
å lantdomarekansli ofta fått tjäna som förberedelse för annat ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

bete i statens tjänst samt även för enskild juridisk verksamhet. Nyttan
av eu sådan förberedelse synes icke kunna ifrågasättas. Den inblick i
det praktiska rättslivet, som därvid vinnes under handlande på eget ansvar,
torde svårligen kunna till fullo ersättas vare sig genom de numera
vid universiteten införda praktiska kurserna eller genom praktisk verksamhet
inom andra områden av rättstillämpningen. De sakkunniga vilja
emellertid särskilt framhålla, att tjänstgöringen å domarekansli för de
jurister, som sedan övergå till annan statstjänst, ofta representerar så
gott som den enda tid, under vilken de genom sitt arbete komma i beröring
med personer av de mest skilda samhällsklasser. Och betydelsen
även därav torde svårligen kunna överskattas.»

Enligt de sakkunnigas förmenande har man att i ekonomiska för- De saJckunhållanden
söka huvudorsaken till den minskade tillströmningen av unga ”slag till
jurister till lantdomstolarna och hovrätterna. För avhjälpande av omförmälda
missförhållande hava de sakkunniga i huvudsak föreslagit dels på arbetsanställande
i domsagorna av statsavlönade andre notarier, dels vissa för- krafter.
höjningar av de för närvarande enligt domsagostadgan utgående arvodena
till förste notarier, till vikarier för häradshövdingar samt till vice
häradshövdingar. Förhöjningarna av berörda enligt domsagostadgan utgående
arvoden hava emellertid av de sakkunniga motiverats huvudsakligen
därmed, att den tillfälliga löneförbättringen icke vidare borde uppbäras
särskilt, utan i stället ingå i själva arvodesbeloppen.

Jag vill först till behandling upptaga frågorna rörande de egentliga
domsagobiträdenä, förste och andre notarierna.

Såsom skäl för anställande av statsavlönade andre notarier hava
de sakkunniga huvudsakligen anfört följande:

Befattning som förste notarie kunde ernås först efter minst ett års
tjänstgöring i domsaga, och ofta kom me ännu längre tid från tjänstgöringens
början att förflyta, innan anställning som förste notarie vunnes.
Under tiden före sådan anställning vore domsagobiträdet icke i lag tillförsäkrad
någon som helst avlöning. Det torde icke heller kunna förutsättas,
att häradshövdingarna annat än i undantagsfall skulle komma att
bereda yngre biträden ersättning till något avsevärt belopp. Med hänsyn
till den senaste tidens starka stegring av levnadskostnaderna med därav
följande ökning av studieutgifterna måste emellertid saknaden av inkomster
under tiden före anställningen som förste notarie verka i hög grad
avskräckande för andra än sådana, för vilka ekonomiska hänsyn icke
spelade någon större roll. Detta gällde i så mycket högre grad som de
unga juristerna vid val av annan verksamhet vore i tillfälle att så gott

A. Förste
och andre
notarier.

a. Behovet
av statsavlönade

andre
notarier
m. m.

De sakkunniga.

(Sid. 34—37.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

som omedelbart efter avlagd akademisk examen erhålla avlöningsförmåner
av jämförelsevis betydande storlek. I betraktande av dessa omständigheter
hade de sakkunniga trott ett huvudsakligt medel för avhjälpande
av de trängande svårigheterna beträffande rekryteringen böra sökas i
anställande uti domsagorna av andre notarier med bestämd, av statsmedel
utgående avlöning.

De sakkunniga hava i denna fråga vidare yttrat:

»Givet är emellertid, att andre notarier icke böra anställas i större
omfattning än som betingas av behovet av dylik arbetskraft. Man bör
sålunda icke göra anställandet av andre notarie beroende enbart på anmälan
av vederbörande häradshövding, på sätt i domsagostadgan föreskrivits
beträffande förste notarie. Sådan anmälan bör dock utgöra en
förutsättning även för förordnande av andre notarie. I fråga om domsagor
av viss storlek kan det utan vidare antagas, att konstant behov
av andre notarie skall föreligga. För sådana domsagors del synes det
därför icke möta betänkligheter att meddela föreskrift därom, att under
ovan angivna förutsättning andre notarie skall finnas anställd. Beträffande
mindre domsagor, där det icke utan vidare kan förutsättas, att behov
av andre notarie ständigt skall förefinnas, torde det böra ankomma
på vederbörande hovrätt att efter anmälan av häradshövdingen, därest
behov kan anses föreligga, meddela föreskrift om anställande av andre
notarie antingen för viss tid eller tills vidare. För att undvika allt för
stora avbrott beträffande rekryteringen av rättsbildade biträden synes det
emellertid i allmänhet vara lämpligt, att i dylika mindre domsagor andre
notarie förordnas i så god tid före förste notaries förmodade avgång, att
biträde med behörighet att erhålla förordnande som förste notarie såvitt
möjligt alltid må finnas att tillgå. Därest hovrätterna erhålla prövningsrätt
beträffande andre notaries anställande i de mindre domsagorna, ligger
det tydligen icke allt för stor vikt på, hur gränsen i detta fall dragés
mellan de större domsagorna, där konstant behov av andre notarie skall
anses föreligga, samt de övriga domsagorna. De sakkunniga hava vid
sådant förhållande ansett sig kunna föreslå, att vid bestämmandet av
denna gräns folkmängdens storlek i de särskilda domsagorna tages till
ledning, så att i domsagor med ett invånareantal uppgående till eller
överstigande 30,000 andre notarie bör finnas anställd, såvida framställning
därom gjorts av häradshövdingen. Emellertid torde för anställande
av andre notarie i domsaga böra uppställas ytterligare det villkor, att
från domsagan gjorts föreskriven anmälan om anställande av förste notarie.
Därest sådan anmälan skett, torde dock hinder icke böra möta
för anställande av andre notarie för tid, under vilken medgivits anstånd

Kungl. Maj:ts proposition nr it! 14.

med förordnande av förste notarie. Genom en bestämmelse av sist angivna
innehåll beredes möjlighet att under tid, då förste notarie ej kan
erhållas eller måhända icke kan anses erforderlig, anställa andre notarie
i syfte att denne sedermera må kunna förordnas till förste notarie i
domsagan.»

För erhållande av förordnande som andre notarie skulle enligt de
sakkunnigas förslag icke erfordras andra kvalifikationer än att hava avlagt
för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

De sakkunniga hava beräknat, att enligt de sålunda angivna grunderna
andre notarier koinme att samtidigt vara förordnade i omkring
100 av rikets 123 domsagor.

Statskontoret har icke haft något att erinra mot inrättande av
statsavlönade andre notarier.

Svea hovrätt har i denna fråga huvudsakligen anfört:

Hovrätten ansåge, att avlöning av statsmedel borde utgå till andre notarie
lika väl som till förste notarie. Att så icke skett hittills liksom att staten först
för helt kort tid sedan börjat lämna bidrag till förste notaries avlöning hade berott
på att häradshövdingarnas löneförmåner enligt 1874 års reglering beräknats
med hänsyn därtill, att samtliga förvaltningskostnader i domsagorna skulle bäras
av deras innehavare. Enligt den av de sakkunniga föreslagna regleringen av
häradshövdingarnas löneförmåner hade ställningen, frånsett några få domsagor,
blivit den helt motsatta. Vid beräknandet av lönefyllnaden hade nämligen de
sakkunniga utgått från, att domsagornas innehavare icke skulle hava att vidkännas
andra utgifter för juridiskt bildade biträden än de stadgade bidragen till
förste notaries avlöning. Det kunde icke antagas annat, än att den föreslagna
statsavlöningen till andre notarie skulle bereda möjlighet för många häradshövdingar
att anställa yngre biträden. Icke minst för häradshövdingar i sådana
domsagor, i vilka det visat sig omöjligt att erhålla förste notarie, torde frågan
vara av betydelse. I allmänhet hade väl städse rått det förhållandet, att den,
som efter avlagd examen erhållit anställning i viss domsaga, fortsatt att tjänstgöra
i samma domsaga, intill dess han vunnit meriter i den omfattning, som han
eftersträvat. Givetvis borde staten icke avlöna andre notarier i vidare mån än
som visade sig behövligt med hänsyn till arbetsförhållandena i de olika domsagorna.
Mot de sakkunnigas antagande att ständigt behov av andre notarie förelåge
i domsaga med minst 30,000 invånare hade hovrätten intet att erinra. Beträffande
övriga domsagor torde nog i många fall uppstå svårighet för hovrätterna
att avgöra, om och när andre notarie erfordrades för en domsagas behöriga
skötsel, men det syntes icke lämpligen kunna uppdragas åt annan myndighet än
hovrätterna att träffa avgörande härutinnan. I fråga om de av de sakkunniga för
andre notaries anställande i övrigt föreslagna villknr och bestämmelser ävensom
de angående andre notaries åligganden av de sakkunniga gjorda uttalanden hade
hovrätten intet att invända. Hovrätten ville dessutom framhålla, att de principer,
som av de sakkunniga följts vid förslaget till reglering av häradshövdingarnas
löner, rätteligen krävde, att staten beredde avlöning åt icke blott ett utan

Bihang till riksdagens protokoll 11)20. 1 saml. 283 käft. {Nr 334.) 4

(Std. 56.)

Statskontoret

Svea hovrätt.

Kung}. May.ts proposition nr 334.

jämväl det ytterligare antal yngre biträden, som i varje domsaga erfordrades för
domsagans behöriga skötsel.

Oota hovrätt. Göta hovrätt bär ansett förslaget att i domsagorna anställa avlö nade

andre notarier vara ägnat att underlätta rekryteringen å domarbanan.
Ej heller syntes något vara att erinra mot vad de sakkunniga
föreslagit i fråga om den utsträckning, i vilken andre notarier skulle
förordnas, eller beträffande andre notariers kvalifikationer, skyldigheter
och befogenheter.

IhvrätteHäver Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat, att förslaget att

Blekinge, genom anställande av statsavlönade andre notarier redan på ett tidigt
stadium bereda de unga juristerna vissa löneförmåner otvivelaktigt verkade
i riktning att undanröja svårigheterna med avseende å rekryteringen
av landets domarekår.

1’roctukom- Processkommissionen har funnit förslaget om inrättande av stats mtsnonen.

av]öna(ie andrenotarietjänster väl motiverat med hänsyn såväl till behovet
av ökade arbetskrafter å domsagokanslierna som till vikten av rekryteringens
främjande.

justitieom- Justitieombudsmannen har ansett förslaget om anställande av stats bndsmanneu.

aviönacle andre notarier riktigt, men emellertid framhållit, att rätt borde
stadgas för häradshövdingarna i samtliga domsagor att efter framställning
få andre notarie anställd.

tövmingen Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar, som delar denna

häradÅZ- justieombudsmannens uppfattning, anför till stöd härför följande:

''hngar. Förslaget om anställande av statsavlönade andre notarier i domsagorna

vore värt synnerligt beaktande. Det vore emellertid ett särdeles viktigt önskemål,
att rätt stadgades för häradshövdingarna i samtliga rikets domsagor att få
stat-avlönad andre notarie hos sig anställd. För rekryteringens behöriga upprätthållande
vore detta ett oavvisligt behov. Det kunde icke anses rättvist, att häradshövdingarna
i de minsta domsagorna skulle nödgas att med egna medel avlöna
sina andre notarier. Om ej både förste och andre notarie funnes anslälid i
en domsaga, kunde häradshövdingen bliva tvungen att under ett par år själv
hålla alla allmänna tingssam man träden, något som uppenbarligen, särskilt för
häradshövdingar i högre levnadsålder, bleve allt för betungande. Det vore att
märka, att arbetet i domsagorna till följd av nytillkomna göromål vore i ständigt
stigande, vadan det icke kunde betvivlas, att två juridiskt bildade biträden
även i mindre domsagor erhölle full sysselsättning.

Föreningen Slutligen har föreningen Extra lantdomare gjort gällande, att hov eXZmlrT

ratterna borde utan någon inskränkning erhålla frihet att bestämma, i
vilka domsagor andre notarie skulle anställas, samt att följaktligen den
föreslagna åtskillnaden mellan domsagorna efter invånarantalet borde
bortfalla.

Kungl. Maj:tx proposition nr

Avlöningsbeloppet för andre notarierna har av de sakkunniga före- b. Andre
slagits att utgå lika för alla domsagor med 1,200 kronor årligen, vartill
ytterligare skulle komma dyrtidstillägg. De sakkunniga hava därvid an-^mkkunnirj(f
märkt, hurusom det tydligen icke kunde ifrågakomma att bestämma av- (Sid ;5(i 0 ;17 )
löningsförmånerna för andre notarierna till belopp motsvarande vad som
i allmänhet erbjudes de unga juristerna inom advokatyrket eller annan
enskild verksamhet. Det vore emellertid att antaga, att fördelarna av
någon tids tjänstgöring å domarkansli efter fullbordade universitetsstudier
skulle visa sig så påtagliga, att ett avsevärt antal unga jurister
komme att ägna sig åt sådan tjänstgöring, om man blott tillsåge, att de
därunder erhölle en lön tillräcklig för levnadskostnadernas täckande.

De sakkunniga hava vidare rörande detta ämne anfört:

»Det skulle kunna invändas, att genom anställande av statsavlönade
andre notarier även i de största domsagorna man komme att bereda
häradshövdingarna i sådana domsagor en ekonomisk förmån, som icke
kan anses påkallad och jämväl skulle stå i strid med vad riksdagen uti
sin förut omnämnda skrivelse av den 31 maj 1919 uttalat. Därvid bör
emellertid erinras, att i händelse de största domsagorna undantagas från
nu ifrågavarande bestämmelser, man tydligen riskerar, att dessa domsagor
bliva ogynnsammare ställda i fråga om tillgång på arbetskrafter,
ehuru de framför andra äro därav i behov. De från häradshövdingarna
infordrade uppgifterna synas därjämte giva vid handen, att just i några
av de största domsagorna behållningen kommit att uppgå till jämförelsevis
betydande belopp till stor del i följd därav, att det hittills varit möjligt
att erhålla juridiskt bildade biträden för ganska ringa kostnad. Det
lärer emellertid knappast kunna förväntas, att ett sådant förhållande
jämväl i framtiden kommer att bestå.»

Hovrätterna samt processkommissionen hava anmärkt, att det för Hovrätte™«
andre notariernas del föreslagna arvodet 1,200 kronor, även med därå
belöpande dyrtidstillägg, vore för lågt. Det har sålunda framhållits, att
ett så ringa arvode uppenbarligen icke, på sätt de sakkunniga synas
hava förutsatt, vore tillräckligt för levnadskostnadernas täckande samt i
varje fall icke kunde verka lockande under nu rådande konkurrens om
de ungas arbetskraft. Svea hovrätt har föreslagit en höjning av arvodet
till 1,800 kronor och Göta hovrätt har ansett 2,0o0 kronor vara
det minsta årliga arvode, som kunde komma i fråga. Vidare har Svea
hovrätt ansett det böra tagas i övervägande, huruvida icke, då andre
notarie vunnit behörighet att mottaga förordnande som förste notarie,
arvodet borde ytterligare höjas till det belopp, som uppbures av förste
notarie.

Kuvgl. Maj:ts proposition nr 334.

c. Förste
notariernas
avlöning.

Nu gällande
bestämmelser.

lie sakkunniga

statskontoret.

Svea hovrätt.

Beträffande de avlöningsförmåner, som för närvarande tillkomma
förste notarierna, är att märka följande. Enligt domsagostadgan äro
domsagorna indelade i tre klasser allt efter storleken av den behållna
inkomst, varav häradshövdingarna beräknas komma i åtnjutande. Vid
behållningens uppskattande har emellertid icke tagits hänsyn till häradshövdingarnas
utgifter till vikarier och rättsbildade biträden. Till första
klassen hava hänförts domsagor, där den årliga inkomsten, efter avdrag
av andra utgifter än arvoden till vikarier och rättsbildade biträden, beräknats
skola understiga 9,81)0 kronor, till andra klassen domsagor, där den
årliga inkomsten beräknats skola uppgå till 9,800 kronor men ej till 13,200
kronor, samt till tredje klassen övriga domsagor. Förste notariernas arvoden
utgöra i domsagor av första klassen 1,800 kronor, därav 400 kronor
bestridas av häradshövdingen och 1,400 kronor av statsmedel, i domsagor
av andra klassen 2,000 kronor, därav 800 kronor bestridas av häradshövdingen
och 1,200 kronor av statsmedel samt i domsagor av tredje
klassen 2,200 kronor, därav 1,200 kronor bestridas av häradshövdingen
och 1,000 kronor av statsmedel. Vidare har under år 1919 av statsmedel
till förste notarierna utgått tillfällig löneförbättring i domsagor av
första klassen med 350 kronor, i domsagor av andra klassen med 300
kronor och i domsagor av tredje klassen med 250 kronor.

De sakkunniga hava föreslagit, att i stället för den tillfälliga löneförbättringen
arvodena till förste notarierna skulle höjas i domsagorna
av första klassen med 200 kronor, i domsagor av andra klassen med 300
kronor och i domsagor av tredje klassen med 400 kronor, så att arvodena
till förste notarier i domsagor av de särskilda klasserna skulle
komma att utgöra respektive 2,000 kronor, 2,300 kronor och 2,600 kronor.
Höjningen av arvodena borde statsverket vidkännas.

Statskontoret har icke haft något att erinra mot beloppen av de
föreslagna tillskotten till förste notariernas arvoden samt har ansett riktigt,
att dessa tillskott utginge av statmedel.

Svea hovrätt har i fråga om avlöningsförmånerna för första notarierna
huvudsakligen anfört följande:

Det måste leda till orättvisa, att förste notariernas arvoden bestämdes till
olika belopp beroende på inkomsternas storlek i de olika domsagorna. De sakkunnigas
förslag, enligt vilket skillnaden mellan de i de olika klasserna av dom
sagor till förste notarier utgående arvoden skulle ytterligare ökas, funne hovrätten
olämpligt; och detta desto mera som under år 1919 försiggått en utjämning
mellan de olika klasserna beroende på de grunder, efter vilka den tillfälliga löneförbättringen
bestämts skola utgå. Med det av de sakkunniga för förste notarie
i domsaga av första klassen föreslagna arvodet skulle dessa förste notarier till
och med få vidkännas minskning i nu utgående löneförmåner. Hovrätten före

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

sloge, att arvodet bestämdes lika för förste notarierna i alla domsagor. Arvodet
borde lämpligen sättas till 2,500 kronor för år oavsett dyrtidstillägg eller samma
belopp, som med inräknande av extra lönetillägg utginge till de i hovrätten
tjänstgörande fiskalsaspiranterna. Att ökningen av arvodesbeloppen borde utgå
av statsmedel följde av de av de sakkunniga vid regleringen av häradshövdingarnas
löner följda principerna.

Ett särskilt lönetillägg borde utfästas att utgå till domsagobiträdena i
Västerbottens och Norrbottens län ävensom i avsides belägna domsagor i Västernorrlands,
Jämtlands och Kopparbergs län. Häradshövdingarna i de nordliga
delarna av landet hade nämligen redan innan biträdesbristen antagit sin nuvarande
omfattning haft en viss svårighet att erhålla dugliga biträden, och numera
lyckades häradshövdingarna därstädes nära nog endast undantagsvis att an
ställa biträden.

Göta hovrätt har i denna del yttrat:

Den av de sakkunniga föreslagna höjningen av arvodet till förste notarierna
syntes vara för tåg. Skillnaden mellan förste notariernas arvoden i de olika
klasserna av domsagor borde icke överstiga 200 kronor. Hovrätten hemställde på
grund därav, att arvodet till förste notarie sattes till åtminstone 2,600 kronor i
domsaga av första klassen, 2,800 kronor i domsaga av andra klassen och 6,000
kronor i domsaga av tredje klassen. Vidnre ansåge hovrätten, att förste notarie,
som uppnått kompetens att hålla allmänt tingssammanträde eller hållit ett visst
mindre antal dylika sammanträden, borde erhålla någon förhöjning av sitt arvode,
förslagsvis med 400 kronor om året.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett en löneförbättringför
förste notarierna vara nödvändig. Det vore därvid ett önskemål, att
förste notariernas avlöning i dess helhet komme att bestridas av statsmedel
och utgå med samma belopp i alla domsagor Titan åtskillnad av
klasser.

Justitieombudsmannen har framhållit såsom önskvärt, att förste
notariernas arvoden sattes lika i alla domsagor. Olika avlöningsförhållanden
i olika domsagor försatte häradshövdingarna i de mindre domsagorna
i en sämre ställning i konkurrensen om arbetskrafter och en
mindre domsaga hade icke alltid mindre arbetsbörda än en större. Ett
arvode av 2,800 kronor till alla förste notarier borde icke anses för högt.
Principiellt borde emellertid avlöningen till såväl förste som andre notarier
helt och hållet bestridas av statsmedel. Den dubbelställning biträdena
erhölle såsom dels statsavlönade och dels betalda ur häradshövdingens
kassa vore icke lycklig.

Även föreningen'' Extra lantdomare har ansett, att arvodena till
förste notarier borde fastställas till samma belopp i alla domsagor utan
avseende på den beträffande domsagorna gällande klassindelningen, samt

Gitta hovrätt.

Hovrätten över
Skåne och
Blekinge.

Justitieom budsmannen.

Fören ing ev
extra låntdomare -

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

bär därjämte gjort gällande, att en något gynnsammare ställning i ekonomiskt
avseende borde beredas domsagobiträdena i Västerbottens och Norrbottens
län.

I likhet med justitieombudsmannen och styrelsen för föreningen
'' Sveriges häradshövdingar finner jag önskvärt, att rätt stadgas för häradshövdingarna
i alla domsagor att efter framställning få anställd jämväl
andre notarie. I de allra flesta domsagor torde, enligt vad som framgår
av inkomna yttranden, ett mera stadigvarande anställande av andre
notarie vara en nödvändig förutsättning för arbetets jämna gång. Utsikten
för en häradshövding att erhålla stadigvarande hjälp av förste
notarie minskas givetvis i hög grad, därest ej tillfälle beredes häradshövdingen
att genom anställande i domsagan av andre notarie få sig tillförsäkrad
tillgång i behörig tid av en för förstenotariebefattning kompetent
person. För vederbörande hovrätt skulle det ock, på sätt framhållits,
bliva synnerligen vanskligt att avgöra, om och när andre notarie erfordrades
för en domsagas behöriga skötsel. Även om således de domsagor torde
vara rätt få, där ett mera permanent behov av andre notarie icke kan anses
föreligga, synes det emellertid icke böra ifrågakomma att medgiva rätt
till andre notaries anställande i alla domsagor utan att — i stället för
vederbörande hovrätts prövningsrätt — annan garanti skapas för att
andre notarie ej kommer att anställas i andra fall än då sådant erfordras.
En sådan garanti torde kunna vinnas, därest häradshövdingarna
förpliktas att själva bestrida viss del av andre notariernas avlöning. Att
ålägga häradshövdingarna en dylik bidragsskyldighet jämsides med den dem
nu åliggande förpliktelsen att delvis bestrida förste notariernas avlöning torde
emellertid icke kunna komma i fråga. Det synes därför lämpligt, att i domsagostadgans
bestämmelser vidtages den förändring, att förste notarierna
koinme att avlönas helt av statsmedel och att häradshövdingarnas bidragsskyldighet
sålunda bestämmes att gälla endast andre notarierna.
Då behovet av förste notarier i domsagorna uppenbarligen är det, som
främst bör tillfredsställas, torde det även ur principiell'' synpunkt vara
riktigast, att dessa i första hand göras till helt statsavlönade.

På skäl, som jag får tillfälle närmare utveckla längre fram, kommer
jag att förorda ett upphävande av nu gällande bestämmelser om
domsagornas indelning i klasser alltefter den behållna inkomsten. Men
även frånsett detta spörsmål finner jag, i likhet med vad som framhållits
i flera av utlåtandena, det riktigast, att arvodena till förste notarierna
bestämmas till lika belopp alldeles oavsett till vilken klass domsagorna
skulle komma att hänföras. Därest nämligen en skillnad i be -

Ktingl. Maj:ts proposition nr 334.

rörda hänseende skulle anses motiverad, skulle densamma väl hava sin
grund i olikheten av den arbetsbörda, som åvilar förste notarierna i
skilda domsagor. Emellertid kan det icke med skäl påstås, att den omständigheten
att en domsaga lämnar större behållen inkomst i och för
sig utvisar, att jämväl arbetsbördan i domsagan är av större omfattning.
Och därav att arbetsbördan i en domsaga är tyngre följer vidare icke,
att arbetsbördan kommer att i större utsträckning åvila förste notarien.
I allmänhet måste nämligen häradshövdingarna i mera arbetstyngda
domsagor tillse, att annan arbetshjälp i större utsträckning står till förfogande,
och såsom regel gäller otvivelaktigt, att, vare sig förste notarierna
tjänstgöra i större eller mindre domsagor, deras arbetskraft fullt
tages i anspråk.

Enligt min mening bör alltså förste notariernas arvode i regel sättas till
samma belopp i alla domsagor. Storleken av detta enhetliga arvode synes
mig lämpligen kunna bestämmas till 2,400 kronor förutom dyrtidstillägg.
Härigenom skulle visserligen — frånsett dyrtidstillägget — förste
notarierna i de nuvarande relativt fåtaliga tredje klassens domsagor (21 domsagor)
få något mindre avlöning än såväl den, som de, inberäknat tillfällig
löneförbättring, uppburit under år 1919, eller 2,450 kronor, som den de sakkunniga
föreslagit eller 2,600 kronor, men å andra sidan skulle förste notarierna
i de till antalet alldeles övervägande första och andra klassernas
domsagor (för närvarande resp. 56 och 46 domsagor) få sina avlöningar förbättrade
såväl i förhållande till vad de uppburit under år 1919, resp. 2,150
och 2,300 kronor, som i förhållande till vad de sakkunniga föreslagit, resp.
2,000 och 2,300 kronor. Att en dylik förbättring kommer till stånd har
ju, med hänsyn till rekryteringssvårigheterna och förste notariernas krävande
arbete, med styrka påfordrats i flera av de avgivna utlåtandena.

Mot den av mig sålunda förordade anordningen torde icke kunna
med fog anmärkas, att därigenom skulle uppstå fara för att häradshövdingarna
i de större domsagorna, som få antagas vara mest i behov av
juridiskt utbildad arbetshjälp, skulle få svårare att erhålla detta behov
fyllt. Det torde nämligen, alldeles frånsett den omständigheten att i
nu förevarande avseende domsagokansliernas belägenhet ävensom mera
personliga förhållanden torde spela en betydelsefull roll, icke vara underkastat
något tvivel att, under i övrigt likartade förhållanden, dessa större
domsagor allt framgent såsom hittills skola verka mest lockande på de
unga juristerna på grund av den mera allsidiga utbildning och den utsikt
till hastigare meritförvärv de hava att erbjuda.

Jämväl i fråga om arvodena till andre notarierna torde, om utsikt
skall förefinnas för domsagokanslierna att erhålla nödiga arbetskrafter,

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

erfordras en höjning utöver vad de sakkunniga föreslagit. Dessa arvoden
synas mig icke kunna sättas under 1,800 — mot det av de sakkunniga
föreslagna 1,200 kronor — förutom dyrtidstillägg. Den del av
andrenotariearvodet, som i enlighet med vad förut sagts häradshövdingarna
skulle förpliktas att bestrida, torde skäligen kunna bestämmas till
800 kronor. Återstoden 1,000 kronor ävensom dyrtidstillägget — beräknat,
såsom nu är fallet med förstenotariearvodena, på hela arvodet —
skulle åter gäldas av statsmedel.

Nu föreslagna anordning bör givetvis föranleda, att i den vid de
sakkunnigas betänkande fogade tabell III vidtages den ändring, att såsom
utgift för häradshövdingarna, i stället för de stadgade bidragen till
arvode åt förste notarie, upptagas de föreslagna årliga bidragen till avlönande
av andre notarier eller sålunda 800 kronor för alla domsagor.
(Se bil. A).

I likhet med vad som föreslagits beträffande häradshövdingarna i
domsagorna inom Västerbottens och Norrbottens län samt i Härjedalens
domsaga torde, i nära överensstämmelse med vad Svea hovrätt och föreningen
Extra lantdomare hemställt, även åt de i nämnda domsagor anställda
biträden böra beredas en något förmånligare ställning i ekonomiskt
avseende. Jag anser sålunda, att i fråga om dessa domsagor arvodena
böra — bortsett från dyrtidstillägg — bestämmas för förste notarier till
2,700 kronor och för andre notarier till 2,000 kronor. Den sålunda
föreslagna höjningen torde böra helt bestridas av statsmedel.

Att på sätt från hovrättshåll ifrågasatts medgiva särskild arvodesförhöjning
åt förste notarie, som vunnit kompetens att förrätta allmänt
tingssammanträde eller hållit visst antal dylika sammanträden, eller åt
andre notarie, som vunnit kompetens att mottaga förordnande som förste
notarie, synes mig icke påkallat. Under förutsättning, att det förslag om
anställande i de mest arbetstyngda domsagorna av, förutom förste och
andre notarie, även ett mera kvalificerat, statsavlönat biträde (biträdande
domare), som jag i det följande kommer att förorda, vinner gillande,
torde man ej heller, på sätt som Svea hovrätt ifrågasatt, behöva bereda
möjlighet för anställande i dylika domsagor av mera än en andre notarie.

De nya bestämmelserna om förste och andre notarier torde, i enlighet
med vad de sakkunniga hemställt, böra träda i kraft den 1 juli 1920.

B. Belöp- Jag övergår härefter till frågan angående beloppet av t. f. dom pet

av t f. havande till kommande vikariatsersättning.

''de^illkoni ^ sådant avseende gäller för närvarande, att vikariatsersättning

mande utgår, då förste notarie förordnas att med bibehållande av egen be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

fattning helt eller delvis förvalta häradshövdingeämbetet i domsagan. Då kariatserannan
än förste notarie förordnas att förvalta häradshövdingeämbete, sättning:
skall i allmänhet enligt 29 § domsagostadgan utgå vikariatsarvode i dom- a) enligt
sagor av första klassen med 2,800 kronor, i domsagor av andra klassen JtZigan.
med 3,200 kronor och i domsagor av tredje klassen med 3,600 kronor Nu gäuande
om året. Dessa arvoden bestridas i regel av vederbörande häradshöv- bestämmelser.
dingar. Till dessa arvoden har enligt kungörelsen den 21 november 1919
(nr 847) under nämnda är kommit en tillfällig löneförbättring efter 300
kronor för år. — Vikarie, som förvaltar ledig domsaga eller förestår
domsaga under ledighet för häradshövding, vilken på grund av gällande
bestämmelser under ledigheten ej äger uppbära någon del av till tjänsten
hörande avlöningsförmåner, äger emellertid, där ej för särskilt fall av
Kungl. Maj:t annorlunda förordnas, enligt föreskrift i 34 § domsagostadgan
att, intill dess ämbetet bliver tillsatt eller häradshövdingen återinträder
i tjänstgöring, uppbära tjänstgöringspenningar, förvaltningskostnadsbidrag,
sportler och stämpelprovision ävensom arvode med belopp,
motsvarande hälften av häradshövdinglönen, eller 2,250 kronor efter år
räknat.

De sakkunniga hava föreslagit en förhöjning av de enligt 29 § av De sakkunniga.
omförmälda stadga utgående vikariatsarvoden i domsagor av första klassen
med 200 kronor, i domsagor av andra klassen med 300 kronor och
i domsagor av tredje klassen med 400 kronor. Arvodena skulle sålunda
i domsagor av de olika klasserna komma att utgöra respektive 3,000
kronor, 3,500 kronor och 4,000 kronor, allt för år räknat. De sakkunniga
hava därvid framhållit, att det med hänsyn till de föreslagna förbättringarna
av häradshövdingarnas löneförmåner icke kunde anses obilligt,
att häradshövdingarna finge vidkännas något högre ersättning till
sina vikarier. Även med avseende på ifrågavarande vikariatsarvoden
hava de sakkunniga uppenbarligen förutsatt, att den tillfälliga löneförbättringen
skulle komma att upphöra.

Statskontoret har funnit riktigt, att häradshövdingarna under tjänst- statskontoret.
ledighet finge vidkännas något högre ersättning åt sina vikarier än för
närvarande vore fallet, och har statskontoret icke haft något att erinra
mot den föreslagna höjningen av vikariatsarvodena.

Svea hovrätt har i denna del anfört:

Beträffande enligt 29 § domsagostadgan utgående arvode till vikarie för Svea hovrätt.
häradshövding torde väl icke kunna ifrågakomma att verkställa utjämning i överensstämmelse
med vad av hovrätten föreslagits med avseende å förste notaries
arvode, även om en utjämning givetvis vore från vikariernas sida mycket eftersträvansvärd.
Det vore ju dock i främsta rummet häradshövdingarna, som skulle
utbetala dessa arvoden, och domsagorna inbringade även efter den nu föreslagna

Bihang till riksdagms protokoll 1320. 1 saml. 283 käft. (JVr 334.) 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

iiöta hovrätt.

Föreningen
Extra lantdomare.

regleringen avsevärt olika belopp. Att staten skulle åtaga sig de kostnader, som
en utjämning av arvodena måste medföra, syntes icke heller kunna ifrågasättas.
Hovrätten funne däremot mindre lämpligt, att skillnaden mellan de för de olika
klasserna av domsagor utgående arvodena, såsom de sakkunniga föreslagit, ytterligare
ökades. Genom den föreslagna regleringen av häradshövdingarnas inkomster
hade de mindre domsagorna gynnats avsevärt mera än de större, och ansåge
hovrätten därför, att häradshövdingarna i de mindre domsagorna skulle
kunna bära samma förhöjning av vikariatsarvodena som häradshövdingarna i domsagor
av tredje klassen. Med hänsyn därtill ville hovrätten föreslå, att samtliga
ifrågavarande vikariatsarvoden höjdes med 400 kronor för år, oberäknat dyrtidstillägg.
— Hovrätten har vidare anmärkt, hurusom de sakkunniga icke gjort
något uttalande beträffande frågan, om de vikarier, till vilka utginge arvode
jämlikt 34 § domsagostadgan, skulle helt eller delvis äga uppbära de lönefyllnadsbelopp,
varmed häradshövdingarnas löneförmåner enligt den föreslagna regleringen
skulle ökas. Med hänsyn till lönefyllnadens karaktär hade hovrätten emellertid
antagit, att de sakkunniga avsett, att lönefyllnadsbeloppen skulle oavkortade
tillfalla vikarierna.

Göta hovrätt bär yttrat följande:

De av de sakkundiga föreslagna vikariatsarvodena syntes tillräckliga,. såvitt
de skulle uppbäras av vice häradshövdingar och av sådana vikarier, som icke
innehaft förordnande såsom ledamot eller fiskal i hovrätt. Däremot syntes vikariatsarvodena,
såvitt de skulle uppbäras av personer, som innehaft sådant förordnande
men ännu icke vunnit utnämning till vice häradshövdingar, vara väl
knappt tilltagna. Da dessa personer under sin hovrättstjänstgöring uppburfi avlöning
överstigande de föreslagna vikariatsarvodena och därtill icke kunde, då de
återvände till domsagotjänstgöring, beräkna att erhålla förordnanden, under alla
tider av året, skulle enligt de sakkunnigas förslag dessa domsagoaspiranters inkomster
åtminstone i många fall i avsevärd grad nedbringas. Dessa aspiranter
kunde därför väl tänkas bliva benägna att övergiva domarbanan för att ägna sig
åt annan verksamhet, där de med de meriter, som de förvärvat, utan större svårighet
skulle kunna erhålla avsevärt högre inkomster. Hovrätten ifrågasatte
därför, huruvida icke åt vikarier av nu berörda kategori borde av statsmedel beredas
någon höjning av vikariatsarvodet.

Föreningen Extra lantdomare har ansett skäl icke föreligga för
bibehållande av den skillnad i vikariatsarvodenas belopp, vilken för närvarande
förefunnes, beroende på den beräknade större eller mindre behållningen
i de domsagor, som vikarien hade att förestå. Förutom den
omständigheten, att i eu domsaga med större behållning arbetsbördan för
vikarien icke alltid behövde vara mera tyngande än i en mindre givande
domsaga, har föreningen därvid åberopat, att för vikariens del endast
sällan förefunnes frihet att välja, om han ville tjänstgöra i eu besvärligare
domsaga eller i en mindre arbetsam. Han finge i regel finna sig i
att mottaga de förordnanden, som yppade sig. Om än detta förhållande
stundom kunde medföra någon växling i den honom åvilande arbetsbördan,
syntes det dock oegentligt, att hans inkomster skulle vara beroende

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

därav. Föreningen har därför ifrågasatt, att därest de vikariatsarvoden,
som av häradshövdingarna skalle gäldas, bestämdes till olika belopp
med hänsyn till domsagornas ekonomiska bärkraft, staten borde i fråga
om de mindre givande domsagorna bidraga med så stort belopp, att
skillnaden mellan berörda arvoden utjämnades.

Såsom jag redan förut nämnt, ämnar jag på skäl, som jag får De/af^%n
tillfälle att närmare utveckla i annat sammanhang, förorda ett upphä-men 8C * ”
vande av den nu gällande klassindelningen av domsagorna. Sker detta,
måste givetvis de enligt 29 § domsagostadgan utgående vikariatsarvodena
bestämmas till lika belopp i alla domsagor. Att en sådan anordning
måste anses för vikarierna fördelaktig, har med styrka framhållits av
föreningen Extra lantdomare och även påpekats från hovrättshåll. Härutöver
vill jag endast tillägga, att fastställandet av ett enhetligt vikariatsarvode
komme att medföra en mycket beaktansvärd fördel även såtillvida,
att efter denna anordnings genomförande komme att saknas skäl
för en vikarie att söka förordnande i en annan domsaga i syfte att erhålla
högre vikariatsarvode samt följaktligen i många fall skulle kunna
undvikas de nu ofta förekommande, för rättsskipningen synnerligen menliga
ombytena av vikarier.

Med hänsyn till de svagast avlönade häradshövdingarna torde det
av mig sålunda förordade enhetliga vikariatsarvodet icke höra sättas
högre än det, som de sakkunniga föreslagit beträffande domsagor av
första klassen eller 3,000 kronor. Det torde måhända invändas, att med
ett enhetligt vikariatsarvode av detta belopp häradshövdingarna i de
mera givande domsagorna komme att bliva otillbörligt gynnade. Gentemot
ett sådant förhållande vill jag emellertid erinra, att häradshövdingarna
i de större domsagorna givetvis på grund av den drygare arbetsbördan
oftare bliva i behov av ledighet och därigenom även kunna
bliva nödsakade att utgiva vikariatsersättning i större utsträckning än
häradshövdingarna i mera lättskötta domsagor.

Emellertid är det tydligt att, om det av häradshövdingarna bestridda
vikariatsarvodet bestämmes till nu angivna belopp, det måste
tillses, att vikarierna på annat sätt beredas tillräckliga löneförmåner.

Detta bör enligt min mening i främsta rummet ske därigenom att vicehäradshövdingarvodena
höjas. Till denna fråga får jag tillfälle att återkomma
längre fram. En höjning av vice häradshövdingarvodena är
dock ej tillfyllest för nu ifrågavarande syfte. Av de skäl, som Göta hovrätt
anfört, synes det nämligen erforderligt att tillförsäkra ökade avlöningsförmåner
jämväl åt sådana vikarier, vilka innehaft förordnande så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

som ledamot eller fiskal i hovrätt, men ännu icke vunnit utnämning till
vice häradshövding. Det kunde möjligen ifrågasättas att tilldela sådana
personer något fast årligt arvode i likhet med vad som skett beträffande
vice häradshövdingarna. Då det emellertid synes möta stora
svårigheter att på ett tillfredsställande sätt bestämma de grunder, efter
vilka ett sådant arvode skulle tilldelas de i domsagorna tjänstgörande
juristerna, lärer denna anordning icke vara att förorda. Det torde då
endast återstå att bereda sådana vikarier, om vilka nu är fråga, ett avlöningstillägg
att gäldas av statsmedel. Detta tillägg, som sålunda
skulle utgå allenast under de tider vederbörande innehade vikariatsförordnande,
anser jag böra bestämmas till 1,500 kronor för år räknat.
Vikariens sammanlagda vikariatsavlöning skulle alltså — frånsett dyrtidstillägg
— uppgå till 4,500 kronor per år. Med tanke därpå, att det
här är fråga om personer med så långvarig tjänstgöring på domarbanan,
att de innehaft förordnande såsom ledamot eller fiskal i hovrätt,
torde en dylik ersättning ingalunda kunna anses för hög. Till jämförelse
må nämnas, att en t. f. fiskal i hovrätt enligt nu gällande bestämmelser
uppbär — oberäknat dyrtidstillägg, men inberäknat tillfällig löneförbättring
— en årlig avlöning av 5,300 kronor.

Beträffande sådana vikariatsarvoden, som utgå jämlikt 34 § domsagostadgan,
delar jag den av Svea hovrätt uttalade mening att de såsom
ökning av häradshövdingarnas löneförmåner föreslagna lönefyllnader
och resekostnadsbidrag i dessa fall böra oavkortade tillfalla vikarierna.

Även de nya stadgandena om vikariatsersättning torde i enlighet
med de sakkunnigas förslag böra tillämpas från och med den 1 juli 1920.

b) vid vik ariat
för hd
■radshöv ding
som åtnjuter
långvarig ledighet
för
fullgörande
av offentligt
uppdrag.

De sakkunnig a.

(Sid. 51—53.)

De sakkunniga hava vidare tagit i övervägande vissa spörsmål beträffande
uppehållandet av häradshövdingämbetet i domsagor, där häradshövdingarna
på grund av offentliga uppdrag åtnjuta långvarig ledighet
från sina ämbeten. Därvid hava de sakkunniga omnämnt en hos
Kungl. Maj:t gjord framställning, berörande förhållandena i en domsaga
under Svea hovrätt, där häradshövdingen för fullgörande av allmänt
uppdrag åtnjutit flerårig ledighet från häradshövdingämbetet, ävensom
ett med anledning av ifrågavarande framställning av Svea hovrätt avgivet
underdånigt utlåtande. I berörda framställning hade särskilt framhållits
de olägenheter för rättsskipningen, som varit en följd därav, att
vikarier för häradshövdingen ofta ombytts. Hovrätten hade i sitt utlåtanke
gjort gällande, att för vinnande av stadga i förhållandena bättre
avlöningsförmåner borde tillförsäkras vikarien. I sådant hänseende hade
hovrätten hemställt, att Kungl. Maj:t måtte förordna, att under den tid

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

sagde häradshövding vore av offentligt uppdrag hindrad att utöva sitt
häradshövdingämbete, vikarien skulle äga uppbära samtliga med häradshövdingämbetet
förenade avlöningsförmåner med undantag av halva lönen,
varemot, om vikarien vore vice häradshövding, honom tillkommande
arvode såsom vice häradshövding skulle innehållas.

De sakkunniga hava, under framhållande att Kungl. Maj:t med avseende
på häradshövding, som åtnjuter ledighet på grund av offentligt
uppdrag, torde vara oförhindrad att föreskriva, att han skall avsta från
de med ämbetet förenade inkomsterna i sin helhet eller till större eller
mindre del, förklarat sig anse någon ändring i domsagostadgan icke
vara påkallad med hänsyn till förevarande fall. Däremot vore det enligt
de sakkunnigas förmenande lämpligt, att Kungl. Maj:t i varje särskilt
fall, då häradshövding av Kungl. Maj:t förordnades att fullgöra
offentligt uppdrag, som kunde förväntas under längre tid förhindra honom
från utövningen av sitt ämbete, toge i övervägande, huruvida anledning
till avvikelse från domsagostadgans bestämmelser rörande vikariatsarvode
kunde anses föreligga, samt i sådant fall meddelade de föreskrifter
i berörda hänseende, vilka syntes påkallade.

Svea hovrätt har med hänvisning till nyss omförmälda av hovrätten
avgivna utlåtande uttalat, att i huvudsaklig överensstämmelse med
vad de sakkunniga anfört det syntes hovrätten lämpligt, att i de fall,
då häradshövding förordnats att fullgöra offentligt uppdrag, som kunde
förväntas under längre tid förhindra honom från utövningen av häradshövdingämbetet,
vikarien finge uppbära arvode enligt bestämmelserna i
34 § domsagostadgan.

Föreningen Extra lantdomare ställer sig pa en liknande ståndpunkt
samt framhåller vikten av att vid nu åsyftade ledigheter för häradshövding
tillräckliga förmåner i ekonomiskt avseende beredas vikarien.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att, då Kungl. Maj:t meddelar
häradshövding uppdrag, som kan förväntas under någon längre
tid förhindra honom från utövningen av hans ämbete, det bör ankomma
på Kungl. Maj:t att bestämma, huruvida och i vilken utsträckning^ häradshövdingens
vikarie skall komma i åtnjutande av avlöningsförmåner enligt
andra grunder än de i 29 § domsagostadgan angivna. Vid sådant
förhållande finner jag icke anledning att nu vidare ingå på denna fråga.

Enligt domsagostadgan skola vid varje hovrätt finnas av Kungl.
Maj:t förordnade vice häradshövdingar till så stort antal, som erfordras
för att hovrätten må äga tillgång till lämpliga personer att, när häradshövdingämbete
är obesatt eller häradshövding åtnjuter långvarig tjänst -

Svea hovrätt.

Föreningen
Extra lantdomare.

Departe mentschefen,

G. Vice
häradshövdingar.

Nuvarande

avlönings förmåner.

Kungl. Maj :ts proposition nr 334.

ledighet, mottaga förordnande att förvalta ämbetet. Till vice häradshövding
förordnas ej annan än den, som hållit ting eller allmänna tingssammanträden
med sammanlagt minst tjugu rättegångsdagar samt tjänstgjort
såsom ledamot eller fiskal i hovrätt under sammanlagt minst ett
år eller såsom revisionssekreterare.

Vice häradshövding äger enligt föreskrift i domsagostadgan, så
länge han vid förordnandet bibehålies, att av statsmedel uppbära ett
fast arvode efter 2,400 kronor om året. För tid, under vilken vice häradshövding
uppehåller revisionssekreterarämbete eller är förordnad att
under minst en månad tjänstgöra såsom adjungerad ledamot i hovrätt
eller förvaltar ledig domsaga av tredje klassen, innehålles hela arvodet.
Då vice häradshövding förvaltar ledig domsaga av första eller andra
klassen, innehålles halva arvodet. Då vice häradshövding förestår domsaga
såsom vikarie för häradshövding, som på grund av gällande bestämmelser
under ledighet ej äger uppbära någon del av de till tjänsten
hörande avlöningsförmåner, skall i fråga om vikariens rätt till arvode
såsom vice häradshövding gälla vad som är stadgat om sådant arvode
till vice häradshövding, vilken förvaltar ledig domsaga.

Under år 1919 har till vice häradshövdingarna utgått tillfällig löneförbättring
med 600 kronor.

Desaicknnniga De sakkunniga hava föreslagit dels en höjning av vice häradshöv 1

• • dingarvodet, dels att vice häradshövdingarna måtte berättigas att erhålla

semester, en förmån som för närvarande icke tillkommer dem.

I båda nu nämnda avseenden har föreningen Extra lantdomare
tidigare till Kungl. Maj:t ingivit framställningar, vilka varit överlämnade
till de sakkunniga. I fråga om semesterledighetens längd hade föreningen
hemställt, att denna måtte bestämmas till IV2 månad årligen,
vicehärlds- . ^ fr%a om höjningen av vice häradshövdingarvodet hava de sak hövdingarvo-

kunniga ansett densamma böra ske med ett belopp motsvarande den till—
det- fälliga löneförbättringen, vilken även för vice häradshövdingarnas del förutsatts
skola upphöra. Berörda arvode skulle sålunda enligt de sakkunnigas
förslag uppgå till 3,000 kronor.

Semester. Semestertiden för vice häradshövding har av de sakkunniga före slagits

till en månad årligen. I betänkandet yttras i denna del, att
det icke syntes påkallat, att vice häradshövdings semester utsträcktes till
IV2 månad eller samma tid, varunder enligt domsagostadgans bestämmelser
semester finge ordinarie häradshövding högst beviljas. En semester
av en månad syntes skälig jämväl med hänsyn till den semesterledighet,
som tillförsäkrats åtskilliga andra med vice häradshövdingar någorlunda
jämförliga icke ordinarie befattningshavare i statens tjänst. Att särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr ■''t-14.

assessorer och extra ordinarie assessorer i hovrätt åtnjöte längre semester
vore tydligen med nödvändighet betingat av själva hovrättsarbetets organisation.

De sakkunniga hava vidare i fråga om semesterledigheten gjort
gällande, att vice häradshövdings rätt till semesterledighet icke borde
vara ovillkorlig utan beroende därav, huruvida tillgång funnes å vikarier
för häradshövdingar, som önskade åtnjuta semester eller eljest vore i
behov av ledighet. De ordinarie befattningshavarnes intressen därutinnan
borde i främsta rummet tillgodoses. Hovrätten borde ock äga bestämma
tiden, då vice häradshövding skulle åtnjuta ledighet. Ersättning till vice
häradshövding för mistning av löneinkomster under semesterledigheten
borde utgå av statsmedel, och semesterarvodet syntes lämpligen kunna
bestämmas till ett generellt belopp motsvarande det i domsaga av andra
klassen bestämda vikariatsarvodet. I de fall, då vice häradshövding icke
åtnjöte vikariatsarvode utan i stället ägde uppbära sporti erna i den domsaga,
som av honom förvaltades, borde det icke ifrågasättas, att särskilt
semesterarvode skulle utgå. Däremot borde vidkommande själva rätten
till arbetsvila vice häradshövding, som ägde uppbära sportlerna i domsagan,
vara likställd med annan vice häradshövding.

Beträffande vice häradshövdingarna hava de sakkunniga slutligen Pensiousratt.
anfört följande:

»De sakkunniga hava vidare ansett sig böra i detta sammanhang
framhålla önskvärdheten av att vice häradshövdingarna i någon form
beredas pensionsrätt. Det behjärtansvärda häri framträder i särskilt hög
grad i betraktande av den exceptionellt höga ålder, vid vilken vice häradshövding
i allmänhet tidigast kan påräkna befordran till ordinarie
anställning. Då emellertid för närvarande inom finansdepartementet pågår
utredning om en allmän omläggning av pensionsväsendet samt därvid
enligt vad de sakkunniga inhämtat även lärer komma att upptagas
frågan om pensionsrätt för extra ordinarie personal, hava de sakkunniga
icke ansett sig böra framlägga något förslag i omförmälda hänseende.»

Föreningen Extra lantdomare har i sitt utlåtande över de sakkun- Förmögen
nigas betänkande hemställt, att avlöningsförmånerna för vice häradshöv- ExZmlr?
dingarna icke måtte sättas till lägre belopp än 8,000 kronor årligen, bortsett
från dyrtidstillägg. För den händelse vikariatsarvodet bestämdes till
det högsta belopp, som av de sakkunniga i sådant hänseende föreslagits
eller 4,000 kronor, borde sålunda det fasta vicehäradshövdingarvodet sättas
till likaledes 4,000 kronor. Emellertid borde ytterligare någon förbättring
i avlöningsförmånerna beredas de äldre vice häradshövdingarna.

Detta syntes kunna ske antingen genom införande av ett ålderstillägg

Kungl. Maj ds proposition nr 334.

Statskontoret.

eller därigenom, att ett högre arvode tillförsäkrades åt ett visst bestämt
antal av vice häradshövdingarna. Omförmälda förhöjning i avlöningen
borde icke sättas lägre än till 1,000 kronor. Föreningen har särskilt fäst
uppmärksamheten på vice häradshövdingarnas i allmänhet jämförelsevis
höga ålder ävensom påpekat, att vice häradshövdingarna hade att vidkännas
de betydande kostnader och andra olägenheter, som särskilt under
nu rådande förhållanden vore förenade med upprepade förflyttningar från
en ort till en annan. — Semesterledigheten för vice häradshövding borde
enligt föreningens mening icke sättas kortare än IV2 månad. I berörda
hänseende har föreningen framhållit, att särskilt i betraktande av nu rådande
brist på arbetskrafter det måhända icke sällan komme att inträffa,
att vice häradshövding finge ställa sig till förfogande även under tid, då
han eljest bort komma i åtnjutande av semester. Vid sådant förhållande
vore det så mycket mindre påkallat att i fall, då semester utan men för
rättsskipningens uppehållande kunde beviljas vice häradshövding, inskränka
ledigheten på sätt de sakkunniga föreslagit. Enligt föreningens åsikt
borde vidare de vice häradshövdingar, som vid förvaltning av domsaga
ägde uppbäi’a inflytande sportler, vara likställda med ordinarie häradshövdingar
i fråga om rätten att utan kostnad komma i åtnjutande av
semester. — Slutligen har föreningen förklarat sig understryka de sakkunnigas
uttalande rörande önskvärdheten av att pensionsrätt i någon form
bereddes vice häradshövdingarna. Då det naturligaste sättet för beredande
av pensionsrätt syntes vara att vice häradshövdingarna gjordes till ordinarie
ämbetsmän, hemställde föreningen, att bestämmelse därom måtte
meddelas. Om det icke ansåges böra ifrågakomma att göra samtliga
vice häradshövdingar till ordinarie ämbetsmän, syntes dock så böra ske
med något visst antal av dem.

Statskontoret har icke haft något att erinra mot den av de sakkunniga
föreslagna höjningen av vice häradshövdingarnas arvoden. Vidare
har statskontoret anslutit sig till de sakkunnigas mening att semesterledighet
åt vice häradshövdingarna under en månad torde vara tillfyllest.
— Beträffande den av föreningen Extra lantdomare gjorda framställningen
om vice häradshövdingarnas uppförande å ordinarie stat samt
tillerkännande åt dem av rätt till pension har statskontoret gjort gällande,
att med hänsyn till vice häradshövdingarnas anställning och tjänstgöring,
sådan den i allmänhet med nödvändighet måste ordnas, det knappast
kunde ifrågakomma att bereda ordinarie tjänstinnehavares ställning åt
dem alla. I likhet med de sakkunniga hölle statskontoret före, att pensionsrätten
för vice häradshövdingarna borde ordnas i sammanhang med
anordnande av dylik rätt för övrig i statens tjänst anställd extra ordi -

Kung!. Majits proposition nr 334.

narie personal. Emellertid ansåge statskontoret, att om möjligt någon
åtgärd borde vidtagas för minskande av den uppenbara olägenheten av
den i regel mycket sena åldern för tillträde av tjänst såsom ordinarie
häradshövding. Statskontoret har därför ifrågasatt, att de biträdande
domare, vilka, såsom längre fram kommer att vidare omnämnas, enligt de
sakkunnigas förslag skulle anställas i de mest arbetstyngda domsagorna,
borde uppföras på ordinarie stat.

Svea hovrätt har huvudsakligen anfört följande. svea hovrätt.

Med de av de sakkunniga föreslagna arvodesbeloppen skulle vice häradshövding,
vilken såsom vikarie förestode domsaga av tredje klassen, icke kunna
uppnå högre avlöningsförmåner än 7,000 kronor om året, förutom dyrtid stil lägg,
och den som förestode en mindre domsaga ännu lägre belopp. Vad de sakkunniga
sålunda föreslagit syntes alldeles otillräckligt, särskilt i fråga om de äldre vice
häradshövdingarna. Hovrätten ville erinra om att vice häradshövding i regeln
först vid omkring 45 års ålder kunde påräkna befordran till ordinarie häradshövding.
Med hänsyn därtill ville hovrätten ifrågasätta, huruvida icke arvodet till
vice häradshövdingarna borde utgå med olika belopp, ett högre till dem, som
under förslagsvis fem år tjänstgjort som vice häradshövdingar. Såsom lämpliga
arvodesbelopp ville hovrätten föreslå för de yngre vice häradshövdingarna 4,000
kronor och för de äldre 4,500 kronor, allt för år, oavsett dyrtidstillägg. Hovrätten
ansåge, att semestertidens längd för vice häradshövding borde bestämmas till
H/a månad. Ett särskilt skäl därför vore, att det med de uppställda inskränkningarna
i vice häradshövdingens rätt att uttaga semestern syntes skäligen ovisst,
om vice häradshövdingen varje år skulle komma i åtnjutande av någon arbetsvila.
Hovrätten kunde icke gilla de sakkunnigas förslag att ersättning för under
semestertiden mistade löneförmåner icke skulle lämnas vice häradshövding, som
förestode domsaga, i vilken vikariatsarvode utginge enligt andra grunder än jämlikt
29 § domsagostadgan. Genom en dylik bestämmelse skulle vice häradshövding
i sådana fall berövas möjligheten att bliva delaktig av den utlovade arbetsvilan.
Och dock vore det i förevarande fall fråga om de mest meriterade och
sålunda också i regeln till levnadsåren äldste vice häradshövdingarna. Hovrätten
ville för sin del föreslå, att vid semester för vice häradshövding med vikariat av
ifrågavarande art skulle utgå ersättning av statsmedel till vice häradshövdingens
vikarie enligt samma grunder, som funnes stadgade i fråga om statsavlöning till
vikarie för häradshövding. — Av större vikt än pensionsrätt för vice häradshövdingen
själv vore enligt hovrättens mening att möjlighet bereddes honom att
bliva delägare i civilstatens änke- och pupillkassa, då ju vice häradshövding först
jämförelsevis sent kunde erhålla befordran till ordinarie häradshövding.

Göta -hovrätt har ansett de av de sakkunniga föreslagna vicehä- osta hovrätt.
radshövdingarvodena vara tillräckliga. Hovrätten, som avgivit utlåtande
med anledning av förut omförmälda framställning från föreningen
Extra lantdomare om rätt för vice häradshövding till semester och därvid
tillstyrkt, att vice häradshövding berättigades att, därest förhållandena
sådant medgåve, årligen åtnjuta kostnadsfri ledighet under högst IV2

Bihang till riksdagens ‘protokoll 1920. 1 sand. 283 höft. (Nr 334.) G

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

månad, har åberopat vad av hovrätten i nämnda utlåtande yttrats. Mot
vad de sakkunniga i övrigt därutinnan anfört hade hovrätten icke något
att erinra.

Hovrätten över Hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållit, att det syntes
*mekinge. billigt, att avlöningsförmånerna åtminstone för de äldre vice häradshövdingarna
bringades i närmare överensstämmelse med samma förmåner
för äldre assessor i hovrätt. Anledning syntes hovrätten icke föreligga
att bestämma den tid, under vilken vice häradshövding skulle kunna
beredas semesterledighet, till mindre än sex veckor, där förhållandena
sådant medgåve.

justitieom- Justitieombudsmannen har ansett den föreslagna höjningen av vice

“ annen'' häradshövdingarnas arvoden vara allt för ringa. Ett arvode till vice häradshövding
av 3,600 kronor för år vore icke för högt.

mentschefen Beträffande det vice häradshövdingarna tillkommande arvode er fordras

enligt min mening otvivelaktigt en höjning utöver vad de sakkunniga
föreslagit. Det synes mig icke böra ifrågakomma att bestämma
avlöningsförmånerna för de äldre vice häradshövdingar, som äro tillförordnade
domhavande, till lägre belopp än för de äldre assessorerna i
hovrätterna, vilka från och med innevarande år torde komma att, den
tillfälliga löneförbättringen inberäknad, uppbära en avlöning av 8,000
kronor jämte dyrtidstillägg. Jag vill erinra om, att de äldre vice häradshövdingarna
i allmänhet innehava en ålder icke obetydligt överstigande
de äldre hovrättsassessorernas, ävensom därom, att vice häradshövdingarna
hava att vidkännas betydande kostnader och olägenheter beroende
på de ofta ganska täta förflyttningar från en ort till en annan, som de
måste underkasta sig. För de yngre vice häradshövdingarna, som äro
tillförordnade domhavande, torde emellertid avlöningsförmånerna kunna
sättas något lägre än för de äldre hovrättsassessorerna, och synes mig
därvid ett belopp av 7,500 kronor kunna anses såsom skäligt. Då det
till vice häradshövding enligt 29 § domsagostadgan utgående vikariatsarvode
av mig föreslagits skola för alla domsagor uppgå till 3,000 kronor,
bör sålunda med hänsyn till vad jag nu anfört vicehäradshövdingarvodet
bestämmas till 4,500 kronor samt därjämte stadgas ett ålderstillägg
av 500 kronor. Ålderstillägget torde böra utgå till vice häradshövding
efter det fem år förflutit från det han erhållit förordnande till
nämnda befattning. I övrigt lära i fråga om rätten till berörda ålderstilllägg
höra föreskrivas i huvudsak enahanda villkor, som i allmänhet gälla
för åtnjutande av sådan förmån. Beträffande de vice häradshövdingar,
som utnämndes under år 1918, då domsagostadgan i denna del trädde
i kraft, torde dessutom böra meddelas särskilda bestämmelser för rätten

Kungl. Maj:ts proposition nr 43

till ålderstillägg. Då det nämligen kan förutsättas, att eu stoj- de! av dessa
befattningshavare redan tidigare skulle blivit utnämnda till vice häradshövdingar,
diirest vicehäradsinstitutionen förut funnits inrättad, vore
det obilligt om för deras del ålderstil lägget icke skulle kunna utgå
tidigare än fem år efter utnämningen. Det synes mig därför, som
om beträffande dem skäligen skulle kunna som villkor för att de
skola komma i åtnjutande av denna förmån stadgas, att de tjänstgjort
såsom domhavande, fiskal eller ledamot i hovrätt eller revisionssekreterare
i sammanlagt minst åtta år. Emellertid torde i fråga om rätten
att uppbära vicehäradshövdingarvode böra vidtagas den ändring i domsagostadgan,
att nämnda arvode ävensom eventuellt tillkommande ålderstillägg
i sin helhet innehålles, då vice häradshövding förvaltar ledig domsaga
eller förestår domsaga såsom vikarie för häradshövding, som under
ledighet ej äger uppbära någon del av de till tjänsten hörande avlöningsförmåner.
Då den, som under nu avsedda förhållanden såsom vikarie
förestår domsaga, skall äga uppbära i fråga om domsagan utgående lönefyllnad
samt resekostnadsbidrag, kan det nämligen icke vidare anses påkallat,
att, på sätt för närvarande i ''domsagostadgan föreskrives, vice
häradshövding vid vikariat i domsaga av första eller andra klassen skall
äga uppbära halva viceliäradshövdingarvodet.

Att vice häradshövdingarna tillerkännes rätt att, då förhållandena
sådant medgiva, erhålla semester, anser jag icke vara annat än i överensstämmelse
med billighet, och ansluter jag mig till de sakkunnigas av
statskontoret biträdda mening, att semesterledigheten bör få åtnjutas
under eu månad årligen å tid, som av vederbörande hovrätt bestämmes.
Då enligt vad jag förut anfört vikariatsarvode, som utgår till vice häradshövding
enligt 29 § domsagostadgan, bör sättas till samma belopp i alla
domsagor eller till 3,000 kronor ärligen, bör följaktligen vice häradshövding,
vilken äger uppbära sålunda föreskrivet arvode, för att under semester
undgå minskning i sina inkomster, av statsmedel tillerkännas vad å semestertiden
belöper av omförmälda arvodesbelopp. Enligt min mening böra
emellertid, på sätt framhållits av Svea hovrätt samt föreningen Extra
lantdomare, även sådana vice häradshövdingar, till vilka vikariatsarvode
utgår enligt andra grunder än jämlikt 29 § domsagostadgan, komma i
åtnjutande av kostnadsfri semester. Det kan ej anses skäligt, att dessa
vice häradshövdingar, som kunna antagas i regel vai-a de mest meriterade,
i detta avseende tillerkännes en sämre ställning än sina yngre
kamrater. I sådana fall, då vice häradshövding under olika tider av
samma år innehar vikariatsförordnanden, med vilka följer rätt till arvode
dels enligt 29 § domsagostadgan och dels efter andra grunder, skulle det

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

dessutom med de sakkunnigas ståndpunkt möta svårigheter att avgöra, i
vad mån semesterarvode rätteligen borde utgå. Vid semester för vice
häradshövding med vikariat, för vilket uppbäres arvode enligt andra
grunder än de i 29 § domsagostadgan angivna, bör därför enligt min
mening vice häradshövdingen sitta med orubbade avlöningsförmåner och
ersättning av statsmedel utgå till vice häradshövdingens vikarie som
t. f. domhavande.

Såsom jag redan förut antytt, kommer jag att i annat sammanhang
föreslå upphävandet av den nuvarande klassindelningen av domsagor.
En av följderna härav blir den, att ordinarie häradshövding
även i domsaga av tredje klassen kommer att berättigas att erhålla kostnadsfri
semester. Vid sådant förhållande föreligger tydligen icke heller
något skäl att i fråga om vice häradshövdingarna göra någon skillnad i
fråga om rätten till kostnadsfri semester allt efter de olika domsagor, i
vilka de tjänstgöra.

Med statskontoret är jag ense såväl därutinnan, att åt vice häradshövdingarna
ej kan givas ordinarie tjänstinnehavares ställning, som ock
därutinnan, att pensionsrätt för dem bör beredas först i sammanhang med
anordnande av dylik rätt för annan extra ordinarie personal i statens
tjänst. Vad särskilt beträffar den av statskontoret ifrågasatta åtgärden
att uppföra vissa av vice häradshövdingarna, nämligen dem, som vunnit
anställning som biträdande domare, på ordinarie stat sammanhänger
denna fråga tydligen på det närmaste med vad de sakkunniga föreslagit
rörande anställande av sådana domare i vissa domsagor, till vilken fråga
jag strax skall övergå.

Mot att de nya stadgandena rörande vice häradshövdingarna, på
sätt de sakkunniga föreslagit, träda i kraft den 1 juli 1920 har jag intet
att erinra.

D. Ord- De sakkunniga hava ansett det vara av största betydelse, att gynn ande

av sammare betingelser skapades för handhavandet av rättskipningen i de
ämbetsgö- mest svår skötta domsagorna. Häradshövdingarna i sådana domsagor vore
särskilPar- otvivelak%t icke i stånd att själva förvalta sina ämbeten i en utsträckbetstyngda
11''nS någorlunda motsvarande vad som enligt föreskrift i domsagostadgan
domsagor, för normala fall borde ske. De sakkunniga hava antytt möjligheten att avDe
sakkunniga, kjälpa omförmälda missförhållanden genom en delning av vissa av de
sid. 53—55. största domsagorna. Emellertid hava de sakkunniga ansett sig icke böra
framställa något förslag i sådan riktning. En delning kunde enligt
de sakkunnigas mening icke lämpligen genomföras beträffande alla domsagor,
där göromålen vore för omfattande, då nämligen dels de domsagor,

Kungl. Maj.ts proposition nr 334.

som i så fall skulle uppkomma, kunde bliva för små, dels svårigheter
kunde föreligga att finna eu lämplig gräns att följa vid delningen. Vidare
syntes eu nu företagen delning av vissa domsagor kunna komma i
strid med de principer, som komme att göra sig gällande vid eu blivande
reform av vårt rättegångsväsen. Det kunde icke anses lämpligt att genomföra
eu sådan delning utan säkerhet för att densamma komme att
för framtiden upprätthållas. I synnerhet gjorde sig olämpligheten därav
gällande i sådana fall, där av delningen komme att föranledas särskilda
kostnader, exempelvis för uppförande av nya tingshus.

De sakkunniga hava i denna fråga vidare anfört följande:

»Man synes då vara hänvisad till att söka bereda bättre tillgång på
arbetskrafter i de mest svårskötta domsagorna. Med hänsyn till de bestämmelser,
som nu gälla bland annat angående ersättning till vikarie
för häradshövding, måste det tydligen möta stora svårigheter att i sådana
domsagor erhålla mera erfarna domsagoaspiranter till vikarier för
den ordinarie häradshövdingen under de jämförelsevis kortvariga förordnanden,
som i allmänhet komma i fråga. På grund av göromålens beskaffenhet
och omfattning är det emellertid i hög grad önskligt, att i nu
ifrågavarande domsagor i allmänhet tjänstgör någon äldre domsagoaspirant.
För att detta önskemål må kunna vinnas, anse sig de sakkunniga
böra föreslå, att i åtskilliga av de största domsagorna inrättas befattningar,
vilkas innehavare skola hava att på ett mera självständigt sätt
deltaga i domargöromålens handläggning. Dessa personer synas lämpligen
kunna benämnas biträdande domare. Med hänsyn därtill, att inrättandet
av dylika befattningar till väsentlig del är betingat av det allmännas
intresse av rättsskipningens behöriga handhavande, lärer det icke
böra göras beroende på vederbörande häradshövding, huruvida i viss
domsaga biträdande domare skall finnas anställd. Det torde böra ankomma
på Kungl. Maj:t att efter vederbörande hovrätts och häradshövdings
hörande meddela föreskrift i nämnda avseende. Detta förhållande
lärer emellertid medföra, att vederbörande häradshövdingar icke kunna
förpliktas att vidkännas någon ersättning till följd av anställandet av biträdande
domare. Till biträdande domare torde endast vice häradshövding
böra förordnas. För erhållande av förordnande som vikarie för
biträdande domare torde dock ej böra fordras andra kvalifikationer än
behörighet att förrätta allmänt tingssammanträde. I övrigt lärer vad i
domsagostadgan finnes föreskrivet rörande förordnande av förste notarie
kunna i tillämpliga delar utsträckas att gälla även beträffande biträdande
domare. Vid valet av person torde dock hovrätten böra erhålla en något
större frihet att avvika från häradshövdingens förslag. Det synes icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

Statskontoret.

Svea hovrätt.

höra ifrågakomma att meddela allmänna föreskrifter angående arbetsfördelningen
mellan häradshövdingen och den biträdande domaren. Det
lämpligaste torde vara, att hovrätten efter vederbörande häradshövdings
hörande meddelar erforderliga bestämmelser i berörda hänseende särskilt
för varje domsaga. I de fall, då en domsaga består av flera tingslag,
lärer en uppdelning av göromålen efter de särskilda tingslagen ofta visa
sig ändamålsenlig. Med hänsyn till det uppenbarligen mycket krävande
arbete, som kommer att åligga de biträdande domarne, anse sig de sakkunniga
böra föreslå arvodet för ifrågavarande befattning till ett belopp
av 5 000 kronor årligen, därtill vidare bliver att lägga arvodet såsom
vice häradshövding. En förutsättning för att den nu ifrågasatta anordningen
skall kunna genomföras är tydligen, att tjänstgöring såsom biträdande
domare i merithänseende tillbörligen värdesättes. Det synes lämpligt,
att av hovrätterna därutinnan göras tydliga uttalanden.»

Längre fram yttra de sakkunniga vidare:

»Anordningen med biträdande domare förutsätter enligt de sakkunnigas
förslag dels beslut av Kungl. Maj:t i fråga om de domsagor, där
sådan domare skall finnas anställd, dels vederbörande hovrätts bestämmande
av arbetsfördelningen mellan häradshövdingar och den biträdande
domaren. Med hänsyn härtill synas de blivande bestämmelserna angående
biträdande domare icke böra träda i tillämpning tidigare än den 1 januari
1921.»

Statskontoret, som icke framställt någon erinran mot de sakkunnigas
förslag om anställande av biträdande domare i de mest arbetstyngda
domsagorna, har, på sätt jag redan omnämnt, i anledning av förut omförmälda,
av föreningen Extra lantdomare uttalade önskemål om vice
häradshövdingebefattningarnas förvandlande till ordinarie tjänster, ifrågasatt,
att de biträdande domarne skulle uppföras på ordinarie stat.
Statskontoret ansåge i så fall skäligt, att de biträdande domarne tillförsäkrades
lön med 5,000 kronor och tjänstgöringspenningar med 2,000
kronor med rätt för dem att efter fem år åtnjuta ålderstillägg till lönen
med 500 kronor. Såsom särskilt pensionsunderlag syntes för deras del i
den blivande staten böra fastställas ett belopp av 5,000 kronor. De biträdande
domarne torde, även om de bleve ordinarie befattningshavare,
böra vara underkastade flyttningsskyldighet till annan domsaga.

Svea hovrätt har i nu förevarande del yttrat följande:

Ifrågavarande av de sakkunnniga till behandling upptagna spörsmål vore
otvivelaktigt mycket viktigt. Med nu gällande bestämmelser och meritberäkning
vore det givetvis uteslutet för en häradshövding, som själv förestode sin domsaga,
att till hjälp vid skötseln av denna kunna anställa något av de mera erfarna

Kungl. Maj:ts proposition nr

domsagobiträdena. Vall de sakkunniga därutinnan anfört hade emellertid icke
övertygat hovrätten om lämpligheten av den föreslagna åtgärden. Hovrätten
trodde fastmera, att rättsskipningens krav bleve bättre tillgodosedda därigenom,
att uppdelning skedde av sådan domsaga, i vilken häradshövdingen icke förmådde
att med hjälp av tillgängliga arbetskrafter nöjaktigt utföra arbetet inom domsagan.
Icke heller tillbörlig hänsyn till den blivande processlagstiftningen ansåge
hovrätten giva stöd åt förslaget. Jämlikt kungl. kungörelsen den 20 juni
1919 vore häradshövding, som numera utnämndes, skyldig att vid allmän omorganisation
av underrätterna övergå till annan tjänst vid sådan domstol; och torde antalet
domsagor, som under den närmaste framtiden kunde komma att uppdelas,
icke bliva sa stort, att det kunde medföra nämnvärd svårighet att efter omorganisationen
bereda lämplig verksamhet åt det ökade antal häradshövdingar, som
på grund av domsagors delning bleve utnämnda. Yad beträffade de ifrågasatta
kostnaderna för uppförande av nya tingshus torde dylika kostnader kunna undvikas
därigenom, att de uppdelade domsagorna tillsvidare finge begagna sig av
samma tingshus. Ett särskilt skäl, som ytterligare talade mot införande av biträdande
domare, ansåge hovrätten ligga däri, att det säkerligen skulle bliva för
hovrätterna så gott som omöjligt att verkställa sådan uppdelning av arbetsbördan
inom domsagorna, att därigenom förebyggdes slitningar mellan häradshövdingen
och den biträdande domaren.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har hovrätten avstyrkt de
sakkunnigas förslag i förevarande del.

Göta hovrätt har tillstyrkt de sakkunnigas förslag om förordnande
av biträdande domare i mera svårskötta domsagor.

Hovrätten över Skåne och Blekinge säger sig behjärta önskemålet
att kunna underlätta arbetet i de mera svårskötta domsagorna, men förklarar
sig dock icke kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag att i vissa
domsagor anställdes biträdande domare. Detta förslag skulle bland annat
medföra, att vården om domsaga med förste notarie kunde komma att
påvila tre skilda personer. I de fall, där omständigheterna sådant påkallade,
torde en häradshövding tack vare bestämmelserna i 19 § domsagostadgan
kunna påräkna erforderlig lindring i sin arbetsbörda, exempelvis
genom förordnande av vikarie för längre tid i ena tingslaget i
domsagor med två tingslag.

Processkommissionen har yttrat:

Med fullt fog hade de sakkunniga avvisat den utväg för lättande av arbetsbördan
i de mest svårskötta domsagorna, som skulle ligga i en delning av dylika
domsagor, en åtgärd som ju för övrigt allenast kunde vidtagas, när häradshövdingeämbete
vore vakant. Den blivande rättegångsreformen komme med stor
sannolikhet att i väsentlig omfattning sträva efter en sådan ordning vid underdomstolarna,
att i spetsen för varje underrätt ställdes en högt kvalificerad domare,
som allenast hade de viktigaste domaruppgifterna, samt att vid sidan av honom
anställdes en eller flera biträdande domare för handhavande av inskrivningsväsendet

Göta hovrätt.

Hovrätten över
Skåne och
Blekinge.

Processkom missionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

och andra mindre krävande domstolsgöromål. För en sådan anordning förutsattes
emellertid uppenbarligen, att domsagorna erhölle en viss mera betydande omfattning
ungefär i överensstämmelse med våra nuvarande största domsagor. Varje
delning av de större domsagorna skulle därför komma att försvåra genomförandet
av en dylik ordning. Men även bortsett från vad som kunde te sig önskvärt ur rättegångsreformens
synpunkt förefölle det kommissionen, som om det redan med hänsyn
till nu rådande förhållanden måste vara mest rationellt att bygga vidare på
den i 1918 års domsagostadga genomförda principen, enligt vilken häradshövdingarnas
allt för stora arbetsbörda skulle lättas genom en arbetsfördelning mellan
dem och av staten väsentligen bekostade biträden. Medan de egentliga notariegöromålen
vore till sin natur sådana, att de lämpligen kunde handhavas av yngre
arbetskrafter, som för sin utbildning tjänstgjorde å domsagokanslierna, borde däremot
såsom biträdande domare allenast anstäLlas domsagoaspiranter med långvarig
erfarenhet på domarbanan. De sakkunniga hade också föreslagit, att endast vice
häradshövdingar skulle kunna erhålla dylikt förordnande. Enligt kommissionens
mening måste förr eller senare det spörsmålet uppkomma, huruvida ej åt dessa
ständigt behövliga biträden borde beredas en fastare ställning än nu vore ifrågasatt
och tjänsterna i viss omfattning göras ordinarie. Dock ansåge kommissionen
den nu ifrågasatta mera provisoriska anordningen först böra på försök användas,
innan fråga väcktes om inrättande av ordinarie biträdestjänster. Emellertid ville
kommissionen mot de sakkunnigas förslag att hovrätten skulle meddela föreskrifter
för varje särskild domsaga angående arbetsfördelningen mellan häradshövdingen
och den biträdande domaren erinra, att dylika föreskrifter, i analogi med de för de
särskilda rådhusrätterna fastställda arbetsordningarna, syntes böra meddelas av
Kungl. Maj:t.

StfZe.Z {T Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har gjort gäl Sver?g9e7

lande, att de sakkunnigas förslag om anställande av biträdande domare
hädiZZ?V~ 1 nflgra av de mest arbetstyngda domsagorna möjligen kunde giva antaga?*.
ledning till vissa betänkligheter, i det svårighet torde kunna uppstå att
uppdela göromålen mellan häradshövdingen och den biträdande domaren
på ett tillfredsställande sätt, samt det kunde synas mindre tilltalande,
att biträdande domare skulle kunna anställas emot häradshövdingens
önskan. För det allmänna intresse, som fordrade ett bättre ordnande
av arbetet i de mest arbetstyngda domsagorna, anser dock föreningen,
att berörda betänkligheter borde ge vika.

Föreningen Föreningen Extra lantdomare har icke haft något att erinra mot de

domare, sakkunnigas förslag rörande anställandet av biträdande domare i vissa domsagor.
Emellertid har föreningen framhållit vikten av att vid meddelandet
av de bestämmelser, som av hovrätterna komme att stadgas angående fördelningen
av arbetet mellan den ordinarie häradshövdingen och den biträdande
domaren, det tillsåges, att den senare erhölle en tillräckligt självständig
ställning samt icke finge sig ålagt att utföra företrädesvis sådana
göromål, som vore av särskilt tyngande beskaffenhet. Vidare har föreningen
gjort gällande, att inrättandet av befattningar som biträdande

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

domare i vissa domsagor icke borde föranleda till ett undanskjutande
av domsagors delning i fall, då sådan åtgärd eljest tunnes lämpligen
böra rum.

Av de häradshövdingar, som yttrat sig angående de sakkunnigas förslag
om anställande av biträdande domare, hava fem tillstyrkt detsamma, under
det tre avstyrkt förslaget eller däremot framställt en del erinringar. Särskilt
har det anmärkts, att biträdande domare icke borde kunna förordnas
mot vederbörande häradshövdings önskan.

Det torde få betraktas som ett ostridigt förhållande, att i åtskilliga
domsagor arbetsmängden är långt större än vad som kan anses skäligt
och lämpligt. De missförhållanden, som därav föranledas, äro för visso
betydande. I sådant avseende må särskilt erinras om, att i dylika domsagor
göromålen i stor utsträckning måste handhavas av yngre biträden
samt att det ofta nog är så gott som omöjligt att inom föreskriven tid
tillhandahålla de rättssökande dem tillkommande expeditioner i handlagda
mål och ärenden. Behovet av åtgärder för avhjälpande av omförmälda
missförhållanden har icke heller från något håll förnekats.

Redan den omständigheten, att i de avgivna utlåtandena uttalats
så olika meningar rörande de sakkunnigas förslag i denna del, måste
emellertid giva anledning till tvekan, huruvida samma förslag är lämpligt
för det åsyftade ändamålets vinnande. Tanken att i en domsaga vid
sidan av häradshövdingen anställa en äldre häradshövdingaspirant, som
skulle hava att »på ett mera självständigt sätt deltaga i domargöromålens
handläggning», innebär ett stort avsteg från den för lantdomstolarna
sedan gammalt gällande organisationen, enligt vilken det är häradshövdingen,
som leder och i främsta rummet bär ansvaret för domsagans
förvaltning. Med den av de sakkunniga föreslagna anordningen skulle för
domsagans skötsel menliga slitningar lätt kunna uppkomma mellan häradshövdingen
och den biträdande domaren. Alldeles bortsett från mera
personliga anledningar skulle det nämligen, på sätt från hovrättshåll
anförts, komma att möta stora svårigheter att verkställa uppdelning av
domsagoarbetet mellan häradshövdingen och den biträdande domaren så,
att en var av dem finge sitt lämpligen avgränsade, självständiga arbetsområde.
Även frågan om rätten att taga i anspråk å domsagokansliet
anställda notarier samt av häradshövdingen avlönade skrivbiträden kan
tänkas giva anledning till konflikter. Givet är, att nu påvisade olägenheter
skulle än mera skärpas, om, såsom de sakkunniga föreslagit, biträdande
domare skulle kunna förordnas i domsaga även mot vederbörande
häradshövdings vilja.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 283 höft. (Ar 331.)

Häradshöv dingar.

Departe ments chefen.

Kung!,. Maj:ts proposition nr 334.

Mot en anordning, sådan som de sakkunniga föreslagit, talar ännu
en omständighet. Även om man fullt ut erkänner vikten av att tillräckliga
arbetskrafter stå till förfogande i de mest svårskötta domsagorna,
måste dock ur rättsskipningens synpunkt anses mest rationellt, att åt de
äldre och mera erfarna domsagoaspiranterna i främsta rummet anförtros
att i förekommande fall på egen hand självständigt förvalta häradshövdingeämbete
i dess helhet. Det skulle därför icke vara riktigt att, såsom
de sakkunniga föreslagit, låta avlöningen till biträdande domare
utgå med väsentligt högre belopp än som tillkomme vice häradshövding,
som förestode domsaga med rätt till arvode jämlikt 29 § domsagostadgan.
Anmärkas kan därjämte att, även om befattningarna som biträdande domare
ordnas i enlighet med de sakkunnigas förslag, någon större utsikt
likväl ej torde förefinnas att dessa tjänstemän skola under någon längre
tid kvarstå i sina befattningar. De torde nämligen ej komma att draga
i betänkande att mottaga fördelaktigare förordnanden, så snart tillfälle
därtill yppades.

På grund av de avsevärda olägenheter, med vilka den av de sakkunniga
i nu förevarande avseende föreslagna anordningen således är
förbunden, bör, enligt min mening, denna anordning icke tillgripas under
annan förutsättning än att syftemålet med densamma icke kan uppnås
på andra lämpligare sätt. I detta avseende vill jag nämna följande.

Med förut angivna princip, att ledningen av och ansvaret för en
domsagas förvaltning bör ligga hos häradshövdingen, kunde det synas
mest överensstämmande att söka åvägabringa delning eller — genom
omreglering av två eller flera till varandra gränsande domsagor — i allt
fall minskning av sådana domsagor, där göromålen äro för omfattande
att kunna ombesörjas av en person med sedvanligt biträde av notarier.
Emellertid bava särskilt från processkommissionens sida vissa invändningar
anförts mot domsagors delning, och även om jag icke kan tillerkänna
dessa skäl avgörande giltighet i särskilda fall — en fråga till vilken jag
senare återkommer — synes det mig icke lämpligt att under nuvarande
förhållanden föreslå sådan delning i någon större utsträckning. Härvid
bör jämväl bemärkas, en delning i allmänhet icke lämpligen kan genomföras
annat än då domsaga är vakant, vilket är händelsen med de
två domsagor, om vilkas delning jag, som nämnt, senare kommer att
väcka förslag.

I de fall, då delning av dylika arbetstyngda domsagor icke genomföres,
måste annat medel anlitas för avhjälpande av de nuvarande svåra
förhållandena. Därvid torde man — frånsett den hjälp, som kan erhållas
genom ett återupprättande av viss brottmålsdomarbefattning, vilket

Kanyl. Maj.ts proposition nr 334.

spörsmål jag i annat samband vill beröra — vara hänvisad till att beträda
en utväg i den huvudsakliga riktning de sakkunniga förordat: förstärkning
av de för domsagornas skötsel avsedda arbetskrafterna. Med avseende
å det närmare sättet för denna förstärknings genomförande hyser jag
dock en i förhållande till de sakkunniga avvikande mening.

Enligt min åsikt bör den eftersträvade bättre tillgången på arbetskrafter
för skötandet av nu ifrågavarande domsagor skapas på det
sätt, att å dessa domsagors kanslier anställes ytterligare ett juridiskt
bildat biträde med högre kompetens än de i domsagorna tjänstgörande
förste och andre notarierna. Åt dessa nya biträden torde visserligen
lämpligen kunna givas den av de sakkunniga föreslagna benämningen
biträdande domare, men de ifrågavarande befattningarnas karaktär torde
böra bliva väsentligen en annan än den av de sakkunniga tillämnade. Det
synes mig nämligen, som om man skulle kunna undgå de olägenheter,
som blivit anmärkta beträffande de sakkunnigas förslag i detta ämne,
och ändock i huvudsak vinna de med samma förslag åsyftade fördelar,
om man undveke att giva de biträdande domarna den av de sakkunniga
förordade självständiga ställningen. De skulle i stället även de bliva
verkliga biträden åt häradshövdingen, ehuru med större kvalifikationer
och bättre förmåner än förste och andre notarierna. Att beträffande
dessa biträdande domare uppställa så höga krav, som de sakkunniga
funnit påkallade, skulle,- om man ger dessa befattningshavare den av
mig förordade mera underordnade ställningen, dock icke vara erforderligt
eller ens tillrådligt. Under förutsättning att avlöningsförmånerna
bliva lämpligen avvägda torde anledning föreligga att antaga,
att befattningarna som biträdande domare av den av mig föreslagna
typen skulle komma att företrädesvis besättas med personer, som efter
fullgjord första tingstjänstgöring vunnit ytterligare utbildning som domare
genom att uppehålla befattning såsom ledamot eller fiskal i
hovrätt, men som ännu icke förvärvat meriter av den omfattning,
att de kunna påräkna mera stadigvarande förordnanden såsom vikarier
för häradshövdingar. Med den sålunda av mig föreslagna anordningen
torde faran för slitningar mellan häradshövdingen och den biträdande
domaren bliva i väsentlig mån reducerad, helst som det bör falla sig
lättare för ett yngre biti''äde än för en mera erfaren domsagoaspirant att
i förekommande fall rätta sig efter häradshövdingens önskningar. Processkommissionen
har såsom förut nämnts, gjort gällande, att det vid
val av medel till avhjälpande av de ifrågavarande missförhållandena
vore mest rationellt att bygga vidare på den i 1918 års domsagostadga
genomförda principen, enligt vilken häradshövdingarnas allt för stora ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

betsbörda skulle lättas genom en arbetsfördelning mellan dem och av
staten väsentligen bekostade biträden. Det förefaller mig, som om detta
skulle ske i högre grad, om åt de ifrågasatta biträdande domarne gåves
den karaktär jag föreslagit, än om åt dem tillerkändes den gentemot
häradshövdingen självständiga ställning de sakkunniga tänkt sig.

I likhet med de sakkunniga håller jag före, att det bör ankomma på
Kungl. Maj:t att efter vederbörande hovrätts och häradshövdings hörande
bestämma, i vilka domsagor biträdande domare skall finnas anställd.
Därvid torde även böra tagas i betraktande den omständigheten, att "wederbörande
häradshövdings arbetsförmåga kan vara nedsatt på grund av
högre ålder eller av annan orsak. Innan förordnande meddelas om anställande
av biträdande domare i viss domsaga, bör givetvis föreligga utredning
angående arbetsmängdens storlek, så att därav kan bedömas, huruvida
göromålen kunna förväntas lämna full sysselsättning åt häradshövdingen,
den biträdande domaren och yngre rättsbildade biträden. Vidare
bör Kungl. Maj:t äga att vid inträdd ändring i förhållandena förordna,
att i domsaga, där biträdande domare finnes anställd, denna befattning
skall indragas. Förordnande för biträdande domare torde däremot böra
meddelas av vederbörande hovrätt, och synes mot vad de sakkunniga
därutinnan anfört icke något vara att erinra.

Några särskilda bestämmelser angående fördelningen av arbetet
mellan häradshövdingen och den biträdande domaren torde icke böra
meddelas vare sig av hovrätten eller av Kungl. Maj:t. Det bör givetvis
utan särskilt förordnande tillkomma den biträdande domaren att vidtaga
vissa enklare på domhavanden ankommande åtgärder i överensstämmelse
med vad som för närvarande gäller beträffande förste notarie och böra
bestämmelser därom införas i domsagostadgan. I övrigt synes det böra
ankomma på hovrätten att med anledning av vederbörande häradshövdings
ansökning om tjänstledighet för varje särskilt fall uppdraga utövningen
av häradshövdingämbetet i större eller mindre omfattning åt
den biträdande domaren, åt förste notarien eller eventuellt åt annan person.
Skyldighet att mottaga sådant förordnande i domsagan bör givetvis
åligga biträdande domaren. Det torde ligga i öppen dag, att, om åt befattningarna
som biträdande domare gives den karaktär, som av mig nu
skisserats, och man sålunda undviker att på förhand i detalj reglera dessa
befattningshavares åligganden, större möjlighet vinnes för vederbörande
att ordna arbetsfördelningen inom domsagan på det sätt, som med hänsyn
till de vid varje tillfälle föreliggande omständigheterna kan befinnas
lämpligast.

För att kunna erhålla förordnande såsom biträdande domare bör

Kvngl. Maj.ts proposition nr 334.

enligt vad jag förut antytt fordras att hava uppehållit tjänst såsom ledamot
eller fiskal i hovrätt. Av mina förut gjorda uttalanden följer vidare,
att arvodet till de biträdande domarne bör bestämmas till något lägre
belopp än det vikariatsarvode, som föreslagits skola i regel utgå till vikarier,
vilka icke vunnit utnämning till vice häradshövdingar, eller 4,500
kronor. Arvodet till de biträdande domarne torde skäligen kunna sättas
till 4,000 kronor årligen. Därest det i något fall skulle inträffa, att vice
häradshövding bliver förordnad till biträdande domare, torde dock
endast hälften av det för sistnämnda befattning bestämda arvodet
böra utgå. Det synes nämligen tillbörligt, att vice häradshövding under
tjänstgöring som biträdande domare får åtnöja sig med något lägre avlöningsförmåner,
än då han självständigt förvaltar häradshövdingämbete.
I likhet med vad som för närvarande gäller beträffande förste notarie
torde icke heller biträdande domare böra erhålla särskild ersättning, då
han såsom vikarie förestår domsagan.

Då, såsom de sakkunniga framhållit, anställandet av biträdande
domare väsentligen är betingat av ett allmänt intresse, och biträdande
domare sålunda böra förordnas i varje fall, då på grund av göromålens
omfattning i någon domsaga behov därav föreligger, synes för vederbörande
häradshövding icke böra stadgas förpliktelse att med något belopp
bidraga till den biträdande domarens avlöning. Arvodet till den senare
bör sålunda i sin helhet utgå av statsmedel. Jag vill i detta sammanhang
framhålla att, då den biträdande domarens årsarvode som nämnt i
regel skulle komma att bliva allenast 4,000 kronor mot av de sakkunniga
föreslagna 8,000 kronor, den av mig förordade anordningen är att
föredraga jämväl från ekonomisk synpunkt.

I likhet med de sakkunniga finner jag det önskvärt, att av hovrätterna
göras uttalanden rörande den grund, efter vilken tjänstgöring
som biträdande domare kommer att i merithänseende värdesättas. Dä
det med hänsyn till det omfattande arbetet i de domsagor, varom här
är fråga, torde kunna förutsättas, att en biträdande domare komme att
i huvudsak bliva stadigvarande sysselsatt med mera självständigt domararbete
— förvaltandet av domarämbetet i domsagan samt hållandet av
ting eller tingsammanträden med allt därav följande arbete — torde den
unga juristens anställning som biträdande domare kunna åtminstone i det
närmaste likställas i merithänseende med förvaltandet av domarämbete.

Med den ställning de biträdande domarne, enligt vad jag nu föreslagit,
skulle komma att erhålla, är det tydligt, att jag icke kan förorda
deras uppförande å ordinarie stat. Att sålunda icke, såsom fallet skulle
bliva enligt statskontorets förutnämnda förslag i detta avseende, en del äldre

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

vice häradshövdingar förvandlas till ordinarie tjänstemän, torde ej få betraktas
som någon större olägenhet. Den, praktiskt taget, enda fördel,
som skulle vara förenad med en sådan åtgärd, skulle väl vara den, att
därigenom skulle beredas möjlighet för vederbörande att bliva delägare i
civilstatens änke- och pupillkassa. Stor sannolikhet torde emellertid förefinnas
för att den utredning, som, på sätt de sakkunniga omnämnt, redan
är igångsatt för beredandet av pension åt extra ordinarie personal i allmänhet,
kommer att utmynna i förslag, varigenom möjlighet skapas även
för nu ifrågavarande personal att erhålla delägarskap i nyssnämnda kassa.

I likhet med de sakkunniga finner jag det lämpligast, att bestämmelserna
angående biträdande domare träda i kraft först den 1 januari 1921.

IV. Delning
av domsagor
ni. in.

På sätt jag redan förut nämnt vill jag i detta ärende underställa
Kungl. Maj:ts prövning frågan om delning av tvenne nu vakanta domsagor.
Dessa äro Gästriklands domsaga och Västerbottens södra domsaga.

A) Delning Gästriklands domsaga omfattar Gästrikland samt består av två
Tiklands tin&slag> Gästriklands västra tingslag och Gästriklands östra tingslag.
domsaga. Domsagan är med avseende å folkmängden rikets största. Den

hade vid 1919 års ingång 70,581 invånare. Det västra tingslaget, med
tingsställe i Storvik, består av Ockelbo, Järbo, Ovansjö, Torsåkers och
Österfärnebo socknar och hade vid nyssnämnda tidpunkt 33,515 invånare;
det östra tingslaget, med tingsställe i Gävle, där ock domhavanden
bor och har kansli, innefattar Hedesunda, Årsunda, Högbo, Valbo, Hille
och Hamrånge socknar och hade vid samma tidpunkt 37,066 invånare.

Västra tingslaget genomlöpes av norra stambanan samt östra tingslaget
av Uppsala—Gävle järnväg, Ockelbo—Gävle järnväg och Sala—
Gysinge—Gävle järnväg.

På grund av stadgandet i 3 § i förordningen den 17 maj 1872
angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting
hållas årligen fem allmänna tingssammanträden i vartdera tingslaget.
Därjämte hållas i östra tingslaget fem tingssammanträden med tremansnämnd.

Kbe7i!a fett Gå häradshövdingämbetet i domsagan blev vakant, bestämde
juli i9i9. Kungl. Maj:t genom beslut den 4 juli 1919, att med åtgärder för återbesättande
av häradshövdingämbetet i domsagan skulle anstå tillsvidare
och intill dess Kungl. Maj:t annorledes förordnade, varjämte Kungl. Maj:t
anbefallde Svea hovrätt att efter verkställd utredning till Kungl. Maj:t
inkomma med förslag angående domsagans omreglering.

I anledning härav har hovrätten låtit höra vederbörande tingslags -

Kun/jl. Maj:ts proposition nr .‘1.14.

bor och häradsrätter, t. f. domhavanden i domsagan, landsfogden i Gävleborgs
län och länsstyrelsen i samma län.

De flesta ombuden för tingslagsborna i västra tingslaget förenade Tingsiagssig
om ett uttalande, däri tillstyrktes domsagans delning, så att varje häraZrättL i
tingslag skulle bilda en domsaga, den domsaga, som utgjordes av västra Gästrikland>
tingslaget, med bibehållet tingsställe i Storvik. Emellertid borde i sam- ™"r“ ting‘''
manhang med domsagans delning Österfärnebo socken, som hade 3,110
invånare, överflyttas från västra tingslaget till det östra. Större delen
av berörda socken hade nämligen bättre kommunikationer med Gävle än
med Storvik, varjämte socknen tillsammans med den till östra tingslaget
hörande Hedesunda socken utgjorde ett landsfiskalsdistrikt. Ombudet för
Ockelbo socken förmenade, att en delning av domsagan på föreslaget
sätt skulle komma att medföra skyldighet för västra tingslaget att bygga
expeditionslokaler och häradshäkte i Storvik och höll på grund härav
före, att någon delning ej borde komma till stånd.

Västra tingslagets häradsrätt instämde med de flesta ombuden för
tingslagsborna såväl i fråga om domsagans delning som om Österfärnebo
sockens samtidiga överförande till den domsaga, som skulle bildas av
östra tingslaget, samt uttalade lämpligheten av, att häradshövdingen i
den domsaga, som skulle utgöras av västra tingslaget utom Österfärnebo
socken, skulle åläggas att hålla expedition samt vara bosatt å tingsstället
i Storvik.

Tingslagsborna och häradsrätten i östra tingslaget yrkade sam- i ».Sammanstämmande,
att med hänsyn såväl till kommunikationsförhållandena häradsrätt en ,•
som till en jämn fördelning av folkmängden domsagan måtte delas i Gästriklands ''
två domsagor på det sätt, att vartdera tingslaget bildade en domsaga.öatra tinf>slanDäremot
bestreds det väckta förslaget att samtidigt överföra Österfärnebo
socken till östra tingslaget, därvid särskilt framhölls, att som socknen
för närvarande tillhörde Gästriklands västra tingslags väghållningsdistrikt,
ett överförande av socknen till det östra tingslagets väghållningsdistrikt
skulle för sistnämnda distrikt, som redan vore hårt betungat med kostnader
för underhåll av färja vid Dalälven, medföra ökade kostnader för
underhåll av vägar samt landsvägsbroarna över Dalälven.

Landsfogden i Gävleborgs län tillstyrkte delning av domsagan i Landsfogden i
två domsagor, innefattande den ena nuvarande östra tingslaget jämte G^irb°rgs
Österfärnebo socken av nuvarande västra tingslaget och den andra nuvarande
västra tingslaget utom Österfärnebo socken.

T. f. domhavanden i domsagan anförde: t. j. domha Under

en följd av år hade det visat sig, att ordinarie innehavaren av häradshövdingämbetet
uti Gästriklands domsaga på grund av de omfattande göro -

Kungl. Matris proposition nr 334.

målen endast i undantagsfall varit i tillfälle att själv hålla tingen mer än i ett
av de båda tingslagen. Med hänsyn härtill syntes en omreglering av domsagan
till två domsagor vara att förorda. Enär den nuvarande tingslagsindelningen
skett med hänsyn till de rättssökandes bekvämaste förbindelser med sina lingsställen,
föresloge t. f. domhavanden en delning av domsagan efter nuvarande
tingslag med bibehållande av tingsställena i Gävle och Storvik. En sådan delning
skulle även vara ändamålsenlig i fråga om ett praktiskt ordnande av arkivhandlingarna
för de nya domsagorna. Erån Österfärnebo socken onh västra
tingslaget i övrigt hade framställts krav pa nämnda sockens förläggande till den
domsaga, som skulle få sitt tingsställe i Gävle. Efter tingslagsregleringen hade
nämligen största delen av befolkningen uti österfärnebo socken i och med Sala —
Gysinge—Gävle järnvägs tillkomst otvivelaktigt erhållit bättre förbindelse med
Gävle än med Storvik, varför det kunde ifrågasättas, om icke vid en blivande
omreglering av domsagan Österfärnebo socken borde förläggas till den domsaga,
som skulle få sitt tingsställe i Gävle.

Länsstyrelsen i I utlåtande, som länsstyrelsen i Gävleborgs län avgivit över försla Gavj?or9''

get om domsagans delning, yttrar länsstyrelsen följande:

Länsstyrelsen förordade en uppdelning av domsagan i tvenne domsagor i
huvudsaklig övereusstämmelse med de nuvarande tingslagen men med den ändringen,
att österfärnebo socken, som nu tillhörde det västra tingslaget, i enlighet
med en allmän önskan inom kommunen borde överföras till den domsaga, som
komme att utgöras av det nuvarande östra tingslaget, och att från detta Högbo
socken överfördes till det nuvarande västra tingslaget. För denna senare överföring
hade länsstyrelsen det särskilda skäl, att under behandlingen av Sandvikens,
på länsstyrelsens prövning beroende samhällsfråga, gjorts framställning om
att, förutom själva brukssamhället, hela Högbo socken eller delar av densamma
tillhopa med delar av den till västra tingslaget hörande Ovansjö socken skulle få
bilda stad under landsrätt, samt proceduren för detta stadsblivande, som otvivelaktigt,
om även med municipalsamhällsformen som övergång, inom en ej avlägsen
framtid måste bliva verklighet, komme att väsentligt underlättas och förenklas,
därest Högbo och Ovansjö socknar tillhörde samma domsaga. Hen olägenhet av
en dylik överföring, som kunde anses uppkomma därigenom, att Högbo landsfiskalsdistrikt,
som bestode av Högbo och Arsunda socknar, bleve delat på två
domsagor, torde icke böra tillmätas så synnerlig stor betydelse och komme att
alldeles försvinna, därest Högbo socken med Sandviken på sätt ovan angivits
bleve stad. Den inverkan, som en omreglering av nu förordat slag komme att fä för
de olika väghållningsdistriktens ekonomi, måste tydligen bliva föremål för särskild
utredning och likvidation dem emellan, men torde även härvidlag eventuella olägenheter
bliva av endast övergående art, då väl inom kort vore att förvänta en
lagstiftning, varigenom landstingsområdena gjordes till vägbållningsdistrikt.

Svea hovrätt. Svea hovrätt har i avgivet utlåtande anfört:

Ifrågavarande domsaga vore den till folkmängden största i riket. Göromålen
vore ock av den omfattning, att de skäligen icke kunde besörjas av en
person, även om han erhölle sedvanligt biträde. På grund härav ansåge hovrätten
en delning av domsagan vara i hög grad av omständigheterna påkallad.

Yad anginge sättet för verkställande av en sådan delning, läge närmast
till hands, att de två tingslag, av vilka domsagan nu bestode, komme att bilda

Hungl. Maj ds proposition nr 2U4.

f>7

var sill domsaga, den östra och den västra. Hovrätten anslöte sig härjämte till
den under ärendets utredning framställda åsikten, att österfärnebo socken måtte
överflyttas till den blivande östra domsagan. Genom en sådan omreglering skulle
emellertid den ojämnhet emellan invånarantalet i de bägge domsagorna, som skulle
förefinnas redan vid en delning efter de nuvarande tingslagen, ytterligare ökas,
så att den västra domsagan, efter ställningen vid slutet av år 1918 räknat,
komme att få 80,405 invånare och den östra 40,176. Skillnaden vore dock icke
alltför betydande. Enligt den senaste tillgängliga rättsstatistiken hade antalet
avgjorda mål och ärenden i västra tingslaget är 1913 endast obetydligt understigit
och år 1914 överstigit antalet sådana mål och ärenden i östra tingslaget.
Vad som mot den ifrågasatta jämkningen anförts med hänsyn till väghållningen,
funne hovrätten icke böra utgöra hinder däremot. Vid dessa förhållanden
ansåge hovrätten, att jämkningen i indelningen kunde förordas. ^ Att, såsom
länsstyrelsen hemställt, tillika överflytta Högbo socken med ett invanarantal
vid 1918 års slut av ej mindre än 9,708 till västra domsagan, funne hovrätten
däremot icke lämpligt.

Hovrätten avslutar sitt utlåtande med att på grund av vad sålunda
anförts tillstyrka, att åtgärder måtte vidtagas för delning av ifrågavarande
domsaga i två domsagor, innefattande den ena nuvarande östra tingslaget
jämte Österfärnebo socken av nuvarande västra tingslaget och den
andra nuvarande västra tingslaget utom Österfärnebo socken.

Framställningen liar härefter remitterats till förutnämnda häradshövdingsavlöningssakkunniga.
Dessa yttra:

Såsom Svea hovrätt uti ett i ärendet avgivet utlåtande anfört, vore göromålen
i ovannämnda domsaga av den omfattning, att de skäligen ej kunde besörjas
av en person, även om han erhölle sedvanligt biträde. För den händelse
domsagans delning innebure den enda utvägen för avhjälpande av de allvarliga
olägenheter, som därav måste uppstå, vore det utan tvivel nödvändigt att dela
domsagan. Emellertid hade de sakkunniga — i vilkas uppdrag jämväl inginge
att verkställa utredning rörande åtgärder för säkerställande av tillgången på nödiga
arbetskrafter för rättsskipningens behöriga gång inom domsagorna — vid
utxörande av denna del av sitt uppdrag haft anledning att rikta sin uppmärksamhet
därå, att även i åtskilliga andra domsagor den å häradshövdingarna vilande
arbetsbördan vore så betydande, att göromåien icke kunde inom behörig tid
medhinnas. Beträffande en del av ifrågavarande domsagor kunde en delning icke
tillgripas såsom en utväg att lindra häradshövdingens arbetsbörda, av den anledning
att de nya domsagor, som genom delningen skulle bildas, bleve för små att
utgöra självständiga domskretsar eller en lämplig skillnadslinje, efter vilken delningen
skulle genomföras, vore svår att finna. Dylika skäl kunde ej åberopas
såsom hinder för en delning av Gästriklands domsaga, men även en annan viktig
omständighet förelåge, som borde tagas i betraktande vid bedömande av frågan
om domsagors delning och som ägde giltighet jämväl beträffande nämnda domsaga.
Med hänsyn till det pågående arbetet för rättegångsväsendets ombildning
borde det nämligen iakttagas, att icke sådana förändringar i bestående förhållanden
genomfördes, som kunde komma att verka i motsatt riktning mot de vån 11

Utäng till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 28-3 käft. {Nr 2-14.) 8

]färadshövdingavlöning
ss
a J: kunnig a,

Kung!. Maj:ts proposition nr

tade reformerna. Det syntes icke osannolikt, att den nya processlagstiftningen
komme att förutsätta anordnande av jämförelsevis stora domskretsar. Utan att
nu ingå på frågan, huruvida en utvidgning av gränserna för underrätternas domvärjo
utöver den nu för landet gällande indelningen i allmänhet kunde vara lämplig,
hölle därför de sakkunniga före, att det icke borde ifrågasättas, att, innan
processkommissionens förslag framlagts och blivit föremål för vederbörlig prövning,
stycka domsagor, som måhända sedermera befunnes höra utgöra eu domskrets.
Olämpligheten av en dylik åtgärd trädde särskilt i dagen i sådana fall,
där delningen skulle medföra påföljder av ekonomisk art, vilka ägde berättigande
allenast under den förutsättninger, att de genom delningen inträffade förhållandena
komme att bestå för en längre tid framåt, såsom uppförande av nya tingshus.
De nu anlagda synpunkterna ha fe föranlett de sakkunniga att för minskande av
häradshövdingarnas arbetsbörda i de största domsagorna söka en annan utväg än
klyvning av domsagorna, och eu sådan hade de sakkunniga trott sig finna i
förutnämnda, av dem förordade anordning, enligt vilken uti ifrågavarande domsagor
finge anställas en biträdande domare med avlöning av statsmedel.

Processkom missionen.

Under förutsättning att de sakkunnigas förslag om biträdande vunne
vederbörligt beaktande hava de sakkunniga funnit sig böra avstyrka den
ifrågasatta delningen av domsagan. Skulle i allt fall en delning av
domsagan anses böra äga rum, syntes delningen böra genomföras på sätt
Svea hovrätt i sitt utlåtande förordat.

Processkommissionen, vars utlåtande i ärendet jämväl infordrats,

anför:

I det av nyssnämnda sakkunniga avgivna betänkandet hade de sakkunniga,
enär häradshövdingarna i de mest svårskötta domsagorna icke vore i stånd
att själva förvalta sina, ämbeten i en utsträckning någorlunda motsvarande vad
enligt 1918 års domsagestadga för normala fall föreskrivits, föreslagit, att i åtskilliga
av de största domsagorna inrättades befattningar, vilkas innehavare —
av de sakkunniga kallade biträdande domare — skulle hava att på ett mera självständigt
sätt deltaga i domargöromålens handläggning. Detta förslag hade av
processkommissionen i särskilt avgivet utlåtande i huvudsak tillstyrkts. I likhet
med de sakkunniga ansåge kommissionen en dylik förstärkning av arbetskrafterna
i de mest svårskötta domsagorna principiellt vara att föredraga framför en
delning av dem. Emellertid torde införandet av biträdande domartjänster i vår
underrättsorganisation på landet icke behöva medföra, att varje tanke på delningav
domsagor hädanefter skulle vara utesluten. En förutsättning för att domsagas
delning skulle vara att föredraga framför tillsättandet av en biträdande domare
torde emellertid vara, att på grund av domsagans stora omfång det befunnes vara
av trängande behov påkallat, att ett särskilt domsagekansli upprättades i den
del av domsagan, som ifrågasatts för utbrytning. Såvitt av handlingarna kunnat
inhämtas, förelåge icke nämnda förutsättning beträffande Gästriklands domsaga.
Icke blott de sydligaste delarna utan även norra delen av domsagans västra
tingslag hade lika bra järnvägsförbindelse med Gävle som med Storvik eller
t. o. m. bättre; och även mellan Storvik och Gävle vore kommunikationerna så
goda, att tingslagets i Storvik bosatta invånare icke kunde anses hava något
trängande behov av att erhålla domsagekansliet flyttat från Gävle till Storvik.

Kungl. Maj:ls proposition nr 3H4,

Under sådana förhållanden torde det såväl nr kostnadssynpunkt som med hänsyn
till rådande svårighet att anskaffa erforderlig biträdeshjälp vara att föredraga,
att i Gävle behölles ett för båda tingslagen gemensamt kansli.

På grund av det anförda har processkommissionen avstyrkt den
ifrågasatta delningen av domsagan och hemställt att, sedan hos riksdagen
äskats anslag till arvoden åt biträdande domare i rikets större domsagor,
eu dylik domare måtte anställas i domsagan med de arbetsuppgifter Kungl.
Majt finner skäligt föreskriva.

Dessutom hava de sakkunniga, som tillkallats för fortsatt utredning
av frågan om ny lagstiftning beträffande de nuvarande iigostyckningsoch
jordavsöndringsinstituten och vad därmed äger samband, anmodats
avgiva yttrande rörande den betydelse de ifrågasatta delningarna av
Gästriklands domsaga samt Västerbottens södra domsaga kunde hava för
spörsmålet om organisationen av ägodelningsrätterna.

Med anledning därav hava de sakkunniga i avgivet utlåtande anfört
huvudsakligen följande:

Det uppdrag, som anförtrotts de sakkunniga, avsåge i främsta rummet utarbetandet
av bestämmelser till förekommande av planlös och eljest olämplig
delning av jord. Den erforderliga kontrollen å jorddelningen borde enligt de
sakkunnigas åsikt överlämnas åt skiftesdomstolarna. Därvid hade det synts de
sakkunniga angeläget att tillse, dels att dessa domstolar i första instans erhölle
en för ändamålet mera lämpad sammansättning än de nuvarande ägodelningsrätterna
dels ock att varje sådan domstol erhölle större jurisdiktionsområde än
ett tingslag, så att ej blott mera erfarenhet i hithörande ärenden kunde vinnas
hos domstolen än även och framför allt rättstillämpningen bleve enhetlig för
större områden. Ur dessa synpunkter ämnade de sakkunniga föreslå, att en ägodelningsrätt
tillsattes för varje län; att i regel en av häradshövdingarna i länet
förordnades till rättens ordförande; att förste lantmätaren i länet skulle vara
självskriven ledamot; samt att i rätten i övrigt skulle såsom ledamöter sitta tre
därtill valda, i lanthushållning kunniga män. En sådan organisation kunde vad
särskilt beträffande ordföranden, emellertid icke bliva annat ä" ett provisorium i
avbidan på genomförandet av eu allmän omorganisation av nnderdomstoWoa och
då vidare icke synts lämpligt att rättens ordförande uteslutande sys-d ide med
mål, som anginge delning av jord, hade de sakkunniga trott det böra bliva re^el,
att häradshövding, som förordnades till ordförande i ägodelningsrätt, kvarstode
såsom domhavande i den honom anförtrodda domsagan samt begagnade sig av
ledighet från de vanliga domargöromålen, när sådant påkallades av förekommande
skiftesärenden. Ett dylikt sambruk vore givetvis uteslutet, om redan de vanliga
domargöromålen vore av sådan omfattning, att på grund därav en delning av
vederbörande domsaga kunde ifrågakomma.

De sakkunniga hölle fördenskull före, att en delning av förutnämnda
två domsagor skulle underlätta genomförandet av den organisation av
ägodelningsrätterna, som de sakkunniga hade för avsikt att föreslå.

Jordstyck nings kommissioiien.

Kungl. Maj:Is proposition nr 334.

Av de i ärendet hörda har enstämmigt vitsordats, att göromålen
uti ifrågavarande domsaga, den till invånarantalet största i riket, äro
för omfattande att kunna nöjaktigt ombesörjas av en person med sedvanligt
biträde. Att med anledning härav särskilda åtgärder nu måste
vidtagas har också allmänt erkänts. Angående beskaffenheten av dessa
åtgärder hava emellertid olika åsikter gjorts gällande. Sålunda hava
Svea hovrätt, de lokala myndigheterna och ortsin vån ärna förordat eu
delning av domsagan, då däremot omförmälda inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga ävensom processkommissionen ansett, att domsagan
borde bibehållas odelad och lättnad i domhavandens arbetsbörda beredas
genom den av de sakkunniga föreslagna anordningen med anställande
av biträdande domare.

Om till en början alldeles bortses från de inom nu ifrågavarande
domsaga rådande särskilda förhållanden och de sålunda ifrågasatta olika
alternativen bedömas efter de möjligheter, som de var för sig erbjuda för
ett tillfredsställande ordnande av rättsskipningen i särskilt arbetstyngda
domsagor överhuvudtaget, synes det mig uppenbart, att det alternativ,
som går ut på delning av en dylik domsaga, förtjänar företräde. Def
innebär i och för sig en mycket beaktansvärd fördel, att domargöromålei.
i största möjliga utsträckning komma att handhavas av en ordinarie
häradshövding. I dennes större erfarenhet ligger tydligen en stark
garanti för att rättsskipningens krav bliva väl tillgodosedda. Särskilt
torde kontinuiteten i arbetet icke kunna tillbörligen upprätthållas, såvida
icke häradshövdingen är i tillfälle att personligen utföra eu mera betydande
del av göromålen inom domsagan. Om däremot domsagoarbetet
i för stor utsträckning skall ombesörjas av biträden, som i allmänhet
icke länge kvarstanna i samma domsaga, måste arbetets jämna gång
bliva lidande. I synnerhet beträffande handläggningen av rättegångsmålen
kunna täta ombyten av ordförande i samma häradsrätt inverka
i hög grad meidigt. Det är även uppenbart, att en såsom nödvändig
erkänd lindring i häradshövdingens arbetsbörda vinnes i högre
grad, om åt honom anförtros eu mindre domsaga, än om han, låt vara
med hjälp av biträdande domare och övriga biträden, dock skall i sista
hand själv bära ansvaret för eu större domsagas förvaltning. Att denna
lättnad i de häradshövdingen åliggande göromålen kommer att inverka
förmånligt även på beskaffenheten av det utav honom utförda arbetet,
bör tydligen kunna förväntas. Genom en delning av domsagor, bestående
av flera tingslag, vinnes därjämte den fördelen, att på grund av minskning
i tingslagens antal i de nya domsagorna rättegångstillfällena inom
varje tingslag bliva talrikare och därigenom rättsskipningen snabbare.

Kungl. Maj:ta proposition nr 3.14.

fil

.Tåg vill vidare erinra om, att de sakkunniga för utredning om
ny lagstiftning beträffande ägostyekning och jordavsöndringsinstituten
uttalat, att eu delning'' av de större domsagorna, bland annat den nu
ifrågavarande, skulle underlätta genomförandet av den organisation av
ägodelningsrätterna, som de sakkunniga funnit lämplig.

Mot eu delning av domsagor bär av de för den partiella löneregleringen
tillkallade sakkunniga samt processkommissionen framställts
den principiella anmärkningen, att nämnda åtgärd kunde tänkas komma
i strid med grunderna för den blivande rättegängsreformen. Det
vore nämligen sannolikt, att berörda reform komme att förutsätta
domskretsar ungefär av den storlek som våra nuvarande största domsagor,
och varje delning av domsagor skulle därför vara ägnad att
försvåra reformens genomförande. Gentemot denna anmärkning vill
jag erinra, att den närmare karaktären av ifrågavarande reform ännu
icke med någon grad av visshet kan förutses samt att det än mindre
kan bedömas, när reformen kan komma i tillämpning. Vid sådant
förhållande synes det mig icke böra ifrågakomma att för närvarande
i avbidan på rättegångsreformen underlåta att för rättsskipningens
ordnande vidtaga de åtgärder, som befinnas mest lämpliga med hänsyn
till nu föreliggande omständigheter. Såsom justitieombudsmannen
framhållit i förutnämnda den 20 december 1919 till Kungl. Maj:t avlåtna
framställning, bleve processreformen ej till sin rätta nytta, om
den kastade en skugga framför sig, som förlamade viljan till under
väntetiden nödvändiga förändringar. Processkommissionen har ansett eu
delning av domsagor berättigad endast under den förutsättningen, att
med hänsyn till viss domsagas stora omfång ett särskilt domsagokansli
behövde upprättas för en del av domsagan. Med nuvarande kommunikationer
torde detta skäl för’ en domsagas delning äga sin tillämplighet
endast i ett ringa antal fall. Av större vikt vid avgörande av spörsmål
av nu förevarande art måste i allmänhet den synpunkten vara, att göromålen
i vederbörande domsaga bliva, där så erfordras, nedbringade till
den omfattning, som med hänsyn till rättsskipningens behöriga handhavande
kan anses lämplig.

Det må emellertid vidare betonas — och detta är för mig av avgörande
betydelse —, att på grund av eu den 20 juni 1919 utfärdad förordning
(nr 355) eu delning av domsagor i allmänhet icke kan antagas komma
att medföra några nämnvärda olägenheter med avseende på genomförandet
av rättegångsreformen, även om denna komme att förutsätta domskretsar
av den omfattning, som processkommissionen angivit. Såsom
Svea hovrätt i sitt utlåtande över de sakkunnigas betänkande framhållit,

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

är nämligen häradshövding, som numera utnämnes, skyldig att vid allmän
omorganisation av underrätterna övergå till annan tjänst vid sådan
domstol. Framhållas må därjämte, att det i allmänhet torde vara möjligt
att genom lämpliga anordningar undvika större kostnader i följd av
domsagodelningar, främst då uppförande av nya tingshus.

Av vad jag sålunda yttrat torde framstå såsom klart, att jag vid
valet av medel till lättande av den arbetsbörda, som för närvarande
åvilar domhavanden i Gästriklands domsaga, ej tvekar att förorda det
alternativ, som går ut på denna domsagas uppdelning i två domsagor.
Förhållandena inom domsagan äro sådana, att en delning av densamma
synes kunna lämpligen och med lätthet genomföras, och även olägenheterna
därav vid eu framtida övergång till större domskretsar torde bliva
mycket obetydliga. Den sedan gammalt bestående tingslagsindelningen
kan i huvudsak följas vid en delning av domsagan. De nya domsagor,
som därvid skulle uppkomma, bliva med hänsyn till folkmängden jämförliga
med våra nuvarande medelstora domsagor och även göromålen
torde i båda domsagorna bliva av en lämplig omfattning. Då var och
en av de nya domsagorna skulle komma att bestå av ett tingslag, komme
därigenom de allmänna tingssammanträdenas antal vid häradsrätterna
att ökas från fem till tio årligen. Inom båda tingslagen äro tingshus
uppförda, för östra tingslaget i Gävle och för västra tingslaget i Storvik.
Den omständigheten, att de hörda ombuden för tingslagsborna i båda
tingslagen på ett undantag när uttalat sig för en delning av domsagan,
torde ytterligare giva vid handen, att några nämnvärda olägenheter i
följd av delningen icke äro att förvänta. Av det ombud, som ansett eu
delning av domsagan icke böra komma till stånd, har såsom skäl mot
nämnda åtgärd anförts, att därigenom skulle nödvändiggöras anskaffande
av expeditionslokaler och häradshäkte i Storvik, men även om så skulle
vara fallet, torde denna omständighet givetvis icke böra tillmätas någon
avgörande betydelse.

Beträffande sättet för delningens genomförande bör, såsom redan
antytts, den nu bestående tingslagsindelningen i huvudsak läggas till
grund. Med hänsyn till i ärendet upplysta förhållanden, särskilt i fråga
om kommunikationernas beskaffenhet, torde emellertid den för närvarande
till västra tingslaget hörande Österfärnebo socken böra överflyttas till
den blivande östra domsagan. Fn sådan överflyttning har förordats bland
annat av ombudet för nämnda socken samt av länsstyrelsen och hovrätten,
och vad däremot anförts med hänsyn till väghållningen bör, såsom
hovrätten framhållit, icke utgöra hinder för ifrågavarande jämkning.
Det av länsstyrelsen väckta förslaget om överförande av Högbo socken

Kung!. Maj:is proposition nr (13

från östra tingslaget till den blivande västra domsagan kan jag däremot
icke biträda.

Den domsaga, som komme att bildas av det nuvarande östra tingslaget
jämte Österfärnebo socken, torde lämpligen kunna benämnas Gästriklands
östra domsaga, och den domsaga, som komme att utgöras av det
nuvarande västra tingslaget utom nyssnämnda socken, kan lämpligen
benämnas Gästriklands västra domsaga.

Med ledning av tillgängligt statistiskt material samt särskilt infordrad
uppgift från t. f. dom havanden i domsagan synas de årliga
sportelinkomsterna från Gästriklands östra domsaga kunna beräknas till
7,100 kronor samt de årliga förvaltningsutgifterna därstädes till ett belopp
av 5,800 kronor och skulle sålunda sportelinkomsterna utvisa ett
överskott över berörda utgifter av 1,300 kronor. För Gästriklands västra
domsaga torde sportelinkomsterna kunna beräknas till likaledes 7,100 kronor
och förvaltningsutgifterna till 6,600 kronor, vadan sportelinkomsterna
skulle överstiga nämnda utgifter med 500 kronor. De häradshövdingen i
Gästriklands domsaga för närvarande tillkommande tjänstgöringspenningar,
3,000 kronor årligen, torde skäligen kunna fördelas sålunda att 1,500
kronor tillfalla häradshövdingarna i en var av de blivande domsagorna.
Med inberäknande av den kontanta häradshövdinglönen 4,500 kronor
skulle sålunda den beräknade behållna inkomsten utgöra för häradshövdingen
i den östra domsagan 7,300 kronor och för häradshövdingen i den
västra domsagan 6,500 kronor. Enligt av mig förut angivna grunder
skulle följaktligen lönefyllnaden för närvarande bestämmas för häradshövdingen
i Gästriklands östra domsaga till 3,700 kronor och för häradshövdingen
i Gästriklands västra domsaga till 4,500 kronor.

Jag övergår härefter till frågan om delning av den andra av nu
ifrågavarande domsagor, Västerbottens södra domsaga.

Västerbottens södra domsaga omfattar tre tingslag, nämligen Nordmalings
och Bjurholms tingslag med tingsställe i Nyåker, Umeå tingslag
med tingsställe i Umeå och Degerfors tingslag med tingsställe i Degerfors.
I vartdera av Nordmalings och Bjurholms tingslag samt Degerfors
tingslag hållas årligen tre lagtima ting enligt 1734 års tingsordning. I
Umeå tingslag hållas enligt Kungl. Maj:ts beslut den 25 oktober 1918,
med tillämpning av Kungl. förordningen den 17 maj 1872 angående
ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting, årligen från
och med 1919 fem allmänna tingssammanträden, därav tre under vårtinget
och två under hösttinget.

Västerbottens västra domsaga, som genom Kungl. Maj:ts beslut

B) Delning
av Västerbottens

södra
domsaga.

Historik in. m.

It ungt. Maj: is proposition nr 3M,

f>4

den 29 juni 1883 utbröts ur Västerbottens södra domsaga, består för
närvarande av två tingslag, Lycksele lappmarks tingslag med tingsställe
i Lycksele och Åsele lappmarks tingslag med tingsställe i Åsele. I vartdera
tingslaget hållas årligen tre lagtima ting enligt 1734 års tingsordning.

De inom nu nämnda domsagor varande långa avstånden till vederbörande
tingsställen, långsamheten i rättsskipningen samt den under årens
lopp allt mer ökade arbetsbördan för vederbörande domhavande hava
vid upj. repade tillfällen föranlett framställningar till Kungl. Maj:t om
omreglering av domsagorna eller ändring av där tillämpad tingsordning.

I en den 17 maj 1902 avlåten framställning hemställde dåvarande
justitieombudsmannen Berger, att Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande,
huruvida åtgärder borde vidtagas för åstadkommande av en delningav
Västerbottens södra, domsaga,vilken delning syntes lämpligast kunna
verkställas på det sätt, att den ena domsagan komme att omfatta Umeå
tingslag, vars folkmängd den 31 december 1900 utgjorde 25,034 personer,
samt den andra domsagan komme att bestå av Degerfors samt
Nordmalings och Bjurholms tingslag, vilka två tingslag den 31 december
1900 hade eu folkmängd, det förra av 7,392 samt det senare av 13,955
personer.

Genom beslut den 6 mars 1903 fann Kungl. Maj:t ej skäl bifalla
framställningen om delning av domsagan, men förordnade, att i vart och
ett av domsagans tre tingslag skulle från och med år 1904 årligen hållas
tre lagtima ting.

I en den 31 december 1917 avlåten framställning väckte dåvarande
justitieombudsmannen Petrén, med framhållande av bland annat, att frågan
om södra domsagans samt västra domsagans uppdelning i tre domsagor
vore förtjänt av att framdeles komma under omprövning och bliva föremål
för närmare utredning, förslag, att med tillämpning av stadgandet i 11 §
i 1872 års förordning i Umeå tingslag skulle införas tingsordning med
fem allmänna tingssammanträden om året. Genom Kungl. Maj:ts beslut
den 25 oktober 1918 blev, på sätt förut angivits, framställningen bifallen.

Beträffande Västerbottens västra domsaga föreslogs i en den 6 december
1912 avlåten framställning av då vande justitieombudsmannen Berger
att åtgärder borde vidtagas för åstadkommande av en delning av domsagan
i två domsagor, därav den ena domsagan skulle bestå av två tingslag,
omfattande det ena Vilhelmina och Dorotea socknar och det andra
Åsele och Fredrika socknar, samt den andra domsagan skulle utgöras av
tre tingslag, omfattande ett Lycksele och Örträsks socknar, ett Stensele
och Tärna socknar samt det tredje Sorsele socken. Alternativt hemställ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3,14.

de justitieombudsmannen, att Kungl. Maj:t måtte upphäva vad den 29
juni 1883 blivit bestämt därom, att med tillämpning av 1872 ärs förordning
skulle i Västerbottens västra domsaga tills vidare anstå.

I avgivet utlåtande framhöll Svea hovrätt, att, i avvaktan på avgörande
i frågan, huruvida och i vilken utsträckning inlandsbanan komme
att fortsättas, omregleringen av domsagan för det dåvarande borde
inskränkas till den del av domsagan, för vilken nämnda järnvägs sträckning
redan vore bestämd, samt att förty tills vidare borde anstå med
delningen, men hemställde hovrätten, att Kungl. Maj:t matte besluta, att
Åsele lappmarks tingslag skulle uppdelas i två tingslag och att i vart
och ett av domsagans tre tingslag skulle årligen hållas tre lagtima ting.

Genom beslut den 9 september 1915 fann Kungl. Maj:t åtgärd för
delning av domsagan icke böra för det dåvarande vidtagas men förordnade,
att i vartdera av de båda tingslag, av vilka domsagan bestode,
skulle från och med år 1916 tillsvidare årligen hållas tre lagtima ting.
Härjämte anbefalldes länstyrelsen i Västerbottens län att över hovrättens
förslag om domsagans indelning i tre tingslag inhämta yttranden. I
häröver avgivet utlåtande förnyade länsstyrelsen sin i tidigare avgivet
yttrande gjorda hemställan om bifall till justitieombudsmannens framställning
om delning av domsagan'' samt hemställde, att regleringen skulle
träda i tillämpning samtidigt med att inlandsbanan färdigbyggts till Sorsele.
Uti därefter avgivet utlåtande erinrade Svea hovrätt, att, da inlandsbanan
icke beräknades kunna öppnas för trafik förrän år 1922, lösningen
av frågan om delning av domsagan borde anstå. I avvaktan å frågans
avgörande borde emellertid Åsele lappmarks tingslag uppdelas i två
tingslag i enlighet med vad hovrätten förut föreslagit och i vartdera
tingslaget årligen hållas tre ting.

I en den 7 december 1916 avlåten skrivelse förklarade sig justitieombudsmannen
ansluta sig till hovrättens sålunda gjorda hemställan samt
föreslog, att, då avgörande i frågan om domsagans delning skullé träffas,
de nya domsagorna måtte uppdelas vardera i två tingslag, därav Lyckseledomsagans
ena tingslag borde omfatta Stensele, Tärna och Sorsele socknar.

Kungl. Maj:t meddelade därefter den 2 mars 1917 det beslut i
frågan, att västra domsagan skulle indelas i tre tingslag sålunda, att
Lycksele lappmarks tingslag skulle bibehållas såsom särskilt tingslag under
benämningen Lycksele tingslag med tingsställe i Lycksele kyrkby och
Åsele lappmarks tingslag skulle uppdelas i två tingslag, nämligen Asele
tingslag, bestående av Åsele och Fredrika socknar, med tingsställe i Asele
kyrkby, samt Vilhelmina tingslag, omfattande Vilhelmina och Dorotea
socknar, med tingsställe i Vilhelmina kyrkby.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 283 käft. (År 334.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

Västerbottens södra domsaga gränsar i norr till Bygdeå och Burträsks
socknar, vilka jämte Nysätra och Lövångers socknar bilda Västerbottens
mellersta domsaga. Sistnämnda domsaga består av två tingslag,
Nysätra tingslag, omfattande Bygdeå, Nysätra och Lövångers socknar
med tingsställe i Nysätra, samt Burträsks tingslag, omfattande Burträsks
socken, med tingsställe i Burträsk. I vartdera tingslaget hållas tingsammanträden
i enlighet med 1872 års förordning.

Av den av statistiska centralbyrån utgivna årsboken för Sveriges
kommuner första årgången 1918 inhämtas, att folkmängden den 1 januari
1918 utgjorde: i Nordmalings och Bjurholms tingslag 13,135, i Umeå
tingslag 30,740, i Degerfors tingslag 8,442, i Åsele lappmarks tingslag
20,072, i Lycksele lappmarks tingslag 19,346, i Burträsks tingslag 9,444
och i Nysätra tingslag 15,611 personer. Folkmängden uppgick sålunda
till: i Västerbottens södra domsaga 52,317, i Västerbottens västra domsaga
39,418 och i Västerbottens mellersta domsaga 25,055 personer.

I de särskilda domsagorna utgjorde det sammanlagda antalet mål,
konkurser och ärenden under 1918: i Västerbottens södra domsaga 3,418,
i Västerbottens västra domsaga 2,376 och i Västerbottens mellersta domsaga
1,750.

I sin förutberörda framställning den 17 maj 1902 om delning av
Västerbottens södra domsaga framhöll dåvarande justitieombudsmannen, att
det i följd av Norrlands starka utveckling med hänsyn till folkmängd, industri,
handel och annan affärsverksamhet skulle med all sannolikhet framdeles
såsom dittills befinnas nödigt, att domsagor därstädes bleve delade.
Därigenom skulle med tillämpning av 1872 års förordning en snabbare
rättskipning kunna införas. Såsom särskilda skäl för en delning av
Västerbottens södra domsaga anförde justitieombudsmannen, att den
vidsträckta bygd, som Västerbottens södra domsaga omfattade, vore stadd
i en kraftig ekonomisk utveckling. Folkmängden tillväxte årligen i betydlig
grad och utgjorde den 31 december 1900 46,381 personer. Domargöromålen
inom domsagan vore synnerligen betydliga och måste anses
vara vidlyftigare, än att de fortfarande lämpligen borde av eu enda domare
besörjas.

justieombuds- CJti underdånig skrivelse den 4 oktober 1919 har nuvarande ju shdveise

den stitieombudsmannen, efter att hava redogjort för föreliggande frågas för4
oktober 1919. historia samt under åberopande av att Västerbottens södra domsaga vore
vakant, anfört:

Sedan justitieombudsmannens förutnämnda framställning gjordes den 17
maj 1902, hade någon minskning i domsagans omfattning ej ägt rum, och hade
till förbättring av rättsskipningen i domsagan ej annan förändring införts, än att

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

(»7

i Umeå tingslag skulle hållas tingssammanträden enligt 1872 års förordning och
i vartdera av Nordmalings och Bjurholms tingslag samt Degerfors tingslag skulle
årligen hallas tre lagtima ting. Kravet på snabbare rättsskipning hade därmed
blivit tillgodosett i domsagans folkrikaste tingslag. I återstående tingslag, vilka
såsom framginge av förutberörda uppgifter inneslöte en icke obetydlig folkmängd,
måste tingsordningen allt fortfarande anses otillfredsställande.

Någon åtgärd för avhjälpande av det av justitieombudsmannen framhållna
missförhållandet ifråga om domargöromålens omfattning hade däremot icke blivit
vidtagen. De norrländska bygden.a hade, såsom förutsetts, genomgått en rik utveckling,
och antalet invånare hade betydligt ökats. Från det att folkmängden
i Västerbottens södra domsaga den 81 december 1900 utgjort 40,381 personer,
hade den till den 1 januari 1918 stigit till 52,317 personer. Arbetsbördan för
domhavanden hade till följd härav högst väsentligt ökats. De siffror, som kunde
hämtas ur arbetsredogörelserna från domsagan, ådagalade till fullo, vilken omfattning
domargöromålen nått. Redan i framställningen 1902 hade framhållits, att dessa
vore vidlyftigare, än att de fortfarande lämpligen borde av en enda domare besörjas.
I så mycket högre glad måste detta omdöme nu anses äga giltighet.
Åtgärder för denna arbetsbördas lindrande torde icke utan men för rättsskipningen
längre kunna uppskjutas.

Angående ifrågasatt uppdelning av de södra och västra domsagorna
i tre domsagor samt överflyttning av Degerfors tingslag till den mellersta
domsagan anför justitieombudsmannen:

Då, såsom framginge av förutnämnda redogörelse, vid upprepande tillfällen
gjorts gällande, att Västerbottens västra domsaga lämpligen borde uppdelas, läge
den tanken nära, att lösningen av föreliggande frågor vore att finna i en uppdelning
av den södra och den västra domsagan i tre domsagor. Denna uppdelning
skulle kunna genomföras sålunda, att Degerfors tingslag och Lycksele lappmarks
tingslag förenades till en domsaga, be-tående av antingen två eller tre
tingslag. Väster-bottens södra domsaga skulle därefter utgöras av återstående
två tingslag, i vilka 1872 års förordning kunde komma till tillämpning, och
Västerbottens västra domsaga bestå av de två tingslag, vari Åsele lappmarks
tingslag enligt beslutet den 2 mars 1917 skulle uppdelas.

Emot föreningen av Degerfors tingslag och Lycksele lappmarks tingslag
syntes emellertid erinringar kunna göras. Då frågan om delning av Västerbottens
västra domsaga tidigare varit under prövning, hade den synpunkten gjort
sig gällande, att med delningen lämpligen borde anstå, till dess att inlandsbanan
blivit färdigbyggd och öppnad för trafik till Sorsele, vilket beräknades kunna ske
tidigast under ar 1922. Det hade framhållits, att inlandsbanans framdragning kunde
föranleda en fullständig omläggning av de stora trafiklederna inom domsagan och
därmed bliva av stor betydelse för tingslagsindelningen. Det torde ock för närvarande
vara omöjligt att överskåda, vilken inverkan inlandsbanans tillkomst
kunde hava å utvecklingen inom Västerbottens västra domsaga samt ökningen
av domsagans folkmängd, varmed måste beräknas följa förändrade krav å rättsordningens
handhavande. Då bärande skäl ansetts föreligga för domsagans delning
i två domsagor, utan att något område från en annan domsaga tillädes,
kunde det med skäl ifrågasättas, huruvida, sedan sådana förutsättningar för en

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

rik utveckling, som en järnvägslinjes framdragande innefattade, tillkommit, eu tredelning
av Västerbottens södra och västra domsagor kunde anses till fyllest.

Det syntes även som om en av de erinringar, som blivit gjorda mot rättsordningen
i Västerbottens västra domsaga, med fullt fog kunde göras mot en förening
av Lycksele lappmarks tingslag och Degerfors tingslag till en domsaga.
Denna domsaga skulle komma att omfatta en areal av icke mindre än 2,497,185 hektar.
Skulle denna areal uppdelas i allenast två tingslag, hade detta till följd, att
någon minskning i de långa avstånden till vederbörande tingsställe, vilka för
närvarande förefunnes inom stora delar av Lycksele lappmarks tingslag, icke
skulle vinnas. Om till avhjälpande härav domsagan skulle indelas i tre tingslag,
skulle åtminstone i ett eller två av tingslagen icke kunna hällas mer än tre
ting enligt 1734 års tingsordning. Rättsskipningen i vissa delar av domsagan
skulle härigenom bliva långsam.

Lösningen av den flaga, som vore föremål för denna framställning, kunde
måhända vara att finna i en överföring av Degerfors tingslag till den andra
domsaga, till vilken tingslaget gränsade, Västerbottens mellersta domsaga. I och
för sig borde folkmängden och arbetsbördan i nämnda domsaga icke lägga hinder i
vägen för en sådan anordning. Folkmängden utgjorde den 1 januari 1918 25,055
personer och skulle med tillägg av invånarantalet i Degerfors tingslag hava uppgått
till 33,497 personer. Antalet mål, konkurser och konkursäienden ävensom
slutligt handlagda andra ärenden utgjorde under 1918 1,750. Motsvarande summa
för Degerfors tingslag utgjorde 707. Domargöromålen borde sålunda icke bliva
av sådan omfattning, att de icke lämpligen kunde besörjas av en enda domare.

Angående tingslagsindelningen i sålunda utökade mellersta domsagan torde
emellertid svårigheter uppstå. A ena sidan borde rättsskipningen i de nuvarande
tingslagen i domsagan genom dess utökning icke bliva sämre än vad förhållandet
för närvarande vore, men å andra sidan vore det angeläget att inom
Degerfors tingslag ordna rättsskipningen på bästa möjliga sätt. Skulle en sammanslagning
av detta tingslag med Burträsks tingslag äga rum, vilket med hänsyn
till folkmängden icke borde möta hinder, skulle 1872 års tingsordning kunna
komma att tillämpas i hela domsagan. Därvid bleve likväl svårt att utvälja
lämplig plats för ett tingsställe. Med den stora areal, tingslagen innehölle, syntes
hinder härutinnan möta, särskilt då avseende måste fästas vid, att vartdera
tingslaget hitintills haft ett centralt beläget tingsställe, till vilket avståndet från
yttersta delarna av tingslagen icke varit alltför avsevärt. Det skulle vid sådant
förhållande vara lämpligast, att tingslagen bibehölles i sin nuvarande omfattning.
Som 1872 års tingsordning för närvarande tillämpades i Nysätra tingslag och Burträsks
tingslag, borde någon förändiing härutinnan icke äga rum. Däremot skulle
i Degerfors tingslag allt fortfarande hållas tre lagtima ting enligt 1734 års tingsordning.
Men detta komme att innebära, att inom den sålunda utvidgade domsagan
skulle under året hållas ej mindre än tio allmänna sammanträden och tre
ting förutom slutsammanträdena. Med hänsyn till de dåliga kommunikationerna
i denna del av länet bleve detta, såvitt justitieombudsmannen kunnat finna,
ogörligt. Dessutom skulle de ofta förekommande tingsresorna, som till allra största
delen måste företagas å landsvägen, för domhavanden medföra en så väsentlig
ökning af kostnaderna, att densamma säkerligen överstege den höjning av inkomsterna,
som det nytillkomna tingslaget skulle kunna innebära. Västerbottens mellersta
domsaga vore redan en av de svagaste vad den behållna inkomsten beträffade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 334.

Under framhållande av att de möjligheter, som synts kunna ifrågakomma
att överflytta eu del av Västerbottens södra domsaga till någondera
av granndomsagorna, befunnits medföra svårigheter, uttalar justitieombudsmannen
i sin skrivelse, att den mest framkomliga vägen vore en uppdelning
av domsagan i tvenne, varav den ena skulle bestå av Umea
tingslag och den andra av Nordmalings och Bjurholms tingslag samt
Degerfors tingslag. Härom heter det i skrivelsen:

Emot en tudelning av domsagan skulle kunna erinras, att delningen komme
att i visst avseende föregripa den omdelning av domsagan, som vid genomförande
av den nya rättegångsreformen kunde komma att äga rum, I sin den
31 december 1917 avlåtna framställning hade nämligen justitieombudsmannen
framhållit såsom lämpligt, att vid en dylik omdelning en del av Umeå tingslag,
nämligen Vännäs socken, skulle sammanföras med domsagans två andra tingslag
till en domsaga med gemensamt tingsställe i Vännäs och att den övriga delen av
Umeå tingslag skulle jämte Umeå stad, som skulle komma att förläggas under
landsrätt, bilda en domsaga. Som ett lättande av arbetsbördan inom domsagan
snabbt måste företagas, funne justitieombudsmannen vad hans företrädare sålunda
anfört icke behöva lägga hinder i vägen för en delning av domsagan redan nu.
Innan en ny rättegångs reform blivit genomförd, torde ännu en avsevärd tid hava
förgått, och intet syntes hindra, att, om till följd av Umeå städs införlivande
med Umeå tingslag en mindre reglering av en Umeådomsagas jurisdiktionsområde
bleve önskvärd, en sådan framdeles kunde företagas.

En delning av Västerbottens södra domsaga på det föreslagna sättet skulle
enligt justitieombudsmannens förmenande kunna genomföras. Umeådomsagan skulle
enligt de ovan åberopade statistiska uppgiiterna komma att äga omkring 31.000
invånare med under 1918 1/88 mål och ärenden, och den andra domsagan, inom
vilken Nordmalings och Bjurholms tingslag samt Degerfors tingslag borde bibehållas
vartdera för sig, skulle omfatta omkring 21,500 personer och hade utvisat
för år 1918 1,530 mål och ärenden. Med den hastiga utvecklingen i de nu ifrågavarande
trakterna komine säkerligen såväl invånarnas antal som arbetet inom
domsagan att snart nog ökas. Ehuru de båda tingslagen tillsammans icke bildade
ett geografiskt slutet område, vore de dock förenade genom norra stambanan,
så att man lätt kunde förflytta sig från tingsstället i Nyåker till tingsstället i
Degerfors. Vare sig domhavanden bleve bosatt i Degel fors, Nyåker eller eljest
exempelvis i Nordmalings socken, bleve han relativt lätt tillgänglig-för den rättsökande
allmänheten och kunde själv utan alltför stora kostnader resa från det
ena tingslaget till det andra. I '' båda tingslagen skulle en tingsordning enligt
1X72 års förordning kunna genomföras. Då Umeå tingslag komme att ensaint
bilda eu domsaga, borde de allmänna sammanträdenas antal därstädes ökas till
sex under vårtinget och fyra under hösttinget.

Emellertid syntes den tanken icke böra vara främmande, att en sådan tudelning
av Västerbottens södra domsaga, som nu satts i fråga, skulle med hänsyn
till grunderna för den blivande processreformen befinnas oläglig. Komme
framdeles de principer att följas, som varit ledande vid utarbetandet av kungl.
stadgan den 20 juni 1918 med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning,
borde någon minskning av de nuvarande domsagornas omfattning icke vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

ensidigt. Snarare skulle tendensen då gå i motsatt riktning. Under sådana förhållanden
vore det måhända opraktiskt och förenat med alltför mycken omgång
utan motsvarande nytta att företaga en delning av den ifrågavarande domsagan,
om dess tingslag framdeles skulle finnas åter böra sammanslås med varandra eller
sammanslutas med andra områden. Då behovet av arbetsbördans lättande för
domhavanden likväl icke torde längre kunna lämnas utan beaktande, syntes åtminstone
möjlighet böra beredas till anställande i Västerbottens södra domsaga
— efter anmälan av häradshövdingen i Svea hnvrätt — av två förste not rier,
mellan vilka på lämpligt sätt fördelades de uppgifter, som enligt domsagestadgan
kunde dem anförtros.

Efter denna utredning av de huvudsakliga fakta, som inverkade
på frågans lösning, har justitieombudsmannen hemställt, att Kungl. Maj:t
täcktes taga under övervägande, huruvida åtgärder borde vidtagas för
åstadkommande av en delning av Västerbottens södra domsaga, på sätt
förut utvecklats, i två domsagor, eller, därest en delning av Västerbottens
södra domsaga skulle befinnas för närvarande ej böra äga rum,
huruvida möjlighet borde beredas till anställande i domsagan av två
förste notarier.

Över justitieombudsmannens framställning hava blivit hörda tingslagsborna
i Västerbottens södra och Västerbottens västra domsagor samt
häradsrätter och domhavanden i samma domsagor, länsstyrelsen i Västerbottens
län, Svea hovrätt och processkommissionen.
borna^och Tingslagsborna och häradsrätterna i Lycksele och Åsele tingslag

häradsrätterna hava sammanstämmande uttalat, att de i likhet med justitieombudsrAmannen
funne det mindre välbetänkt, att Degerfors socken förenades med
. « c tm<jS äg. Lycksele tingslag. Tillika gjordes gällande, att, sedan den s. k. Inlandsbanan
blivit färdigbyggd till Sorsele, Västerbottens västra domsaga
borde delas i två domsagor, en utgörande Lycksele tingslag och en
Äsele och Vilhelmina tingslag.

Domhavanden Domhavanden i Västerbottens västra domsaga har instämt med

västra dom- tingslagsborna och häradsrätterna.

saga- . Vid sammanträde inför domhavanden förklarade samtliga tillstädesbJ«a3fumeå
varancle ombud för tingslagsborna i Umeå, Nordmaling och Bjurholms
XordmaUngg1 samt Degerfors tingslag, att de ej hade något att erinra emot den föreTanuDegerfmls^aSna
delningen av Västerbottens södra domsaga.

tingslag?™ Ombudet för Hörnefors socken, vilken delvis hör till Umeå tingslag
och delvis till Nordmalings och Bjurholms tingslag och har 3700
invånare, framställde dock det yrkande, att socknen i sin helhet måtte
läggas till endera av de blivande domsagorna.

Vid sistberörda sammanträde företeddes därjämte utdrag av protokoll
vid kommunalstämma med Bjurholms kommun, utvisande att stäm -

Kungl. Maj:ts proposition ni 334.

man beslutat uttala sig emot delningen, enär en dylik skulle komma
att åsamka det allmänna ytterligare utgifter samt arbetsmängden visat
tendens att gä ned.

En var av häradsrätterna i Umeå, Nordmalings och Bjurholms
samt Degerfors tingslag bär förklarat sig sakna anledning motsätta sig
den föreslagna delningen av domsagan.

T. f. domhavanden i Västerbottens södra domsaga har i avgivet T. f. domyttrande
anfört: havanden.

I likhet med justitieombudsmannen funne t. f. domhavanden väl, att domsagogöromålen
inom domsagan vore vidlyftigare än att de lämpligen kunde av
en enda domare ombesörjas, men ställde sig dock med hänseende till den ringa behållna
inkomsten, som kunde beräknas av den domsaga, som skulle bildas av Degerfors
tingslag samt Nordmalings och Bjurholms tingslag, tveksam till lämpligheten
av den föivslagna delningen. Skulle den ekonomiska sidan av saken kunna på
tillfredsställande sätt lösas, ansåge t. f. domhavanden sig däremot böra på det livligaste
tillstyrka bifall till justitieombudsmannens förslag om delning, så mycket
mer som tingslagsborna icke torde genom delningen förorsakas några nämnvärda
kostnader, då såväl inom Degerfors tingslag som inom Nordmalings och Bjurholms
tingslag funnes tidsenliga tingshus. Önskligt vore dock, att HörneVors
socken, av vilken för närvarande en del tillhörde Umeå tingslag samt eu annan
del Nordmalings och Bjurholms tingslag, i- sin helhet tillfördes sistnämnda tingslag.
Tingslagsbornas gemensamma intresse krävde förläggning av bägge domsagornas
kansli till Umeå stad.

Vidkommande justitieombudsmannens förslag, att, därest en delning av
domsagan skul e befinnas för närvarande ej böra äga rum, möjlighet, borde beredas
till anställande i domsagan av två förste notarier, syntes visserligen i
någon mån arbetsbördan för domhavanden härigenom kunna lättas, men med
hänseende till den ringa tillgängen på arbetskrafter förefunnes sannolikt ingen
möjlighet för planens realiserande. Förutvarande häradshövdingen inom domsagan
hade under ett hälft ärs tid trots energiska ansträngningar icke lyckats erhålla
en förste notarie. Denna syssla vore inom domsagan alltjämt obesatt.

I det utlåtande, som länsstyrelsen i Västerbottens län avgivit över Länsstyrelsen

justitieombudsmannens framställning, anför länsstyrelsen:

Enligt länsstyrelsens mening förelåge i av justitieombudsmannen anförda
omständigheter fullgiltiga skäl för en delning snarast möjligt av Västerbottens
södra domsaga. Alla de kommuner, varav domsagan bestode, befunne sig i kraftig
tillväxt i av eende å folkmängd och utveckling i övrigt. Jordbruket och industrien
hade under senare åren gått mycket framåt och allt varslade om, att denna
utveckling ännu blott befunne sig vid början. Några speciella siffror i detta avseende
för nu ifrågavarande del av länet vore länsstyrelsen ej i tillfälle meddela,
men ett par uppgifter rörande näringarnas utveckling under de senare åren
i hela Västerbottens län torde vara i någon mån belysande för bedömande av
de spörsmål, som i nu förevarande ärend ■ förelåge, enär utvecklingen i länet
icke n eslutande eller ens företrädesvis varit inskränkt till vissa delar, utan över
allt gjort sig gällande. Den odlade jorden i Västerbottens län hade från 1882,

Västerbottens
län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

då den utgjorde 31,700 hektar, stigit till 90,500 hektar år 1915, kreatursstocken
hade ökats från 75,000 kreatursenheter år 1885 till 137,400 sådana enheter år 1915.
Industriens tillverkningsvärde hade från är 1896, d.i den utgjorde 11,600,000 kronor,
stigit till 31,500,000 ar 1915. Importen till Västerbottens län hade är 1915 ett
värde av sammanlagt 3,857,000 kronor samt exporten samma år ett värde av
26,767,000 kronor. Då länets folkmängd frän 106,400 invånare år 1880 stigit till
177,049 år 1918, framginge av dessa uppgifter, att utvecklingen inom länei vore i
rask tillväxt och att denna utveckling också krävde, att rättsskipningen inom
länet ordnades med hänsyn till denna utveckling och de förändrade krav på rättsordningens
handhavande, som därav följde. Fn tillfredss ällande domsagoindelning
i de södra och västra delarna av länet kunde enligt länsstyrelsens mening icke
vinnas, utan att det redan längesedan framlagda förslaget om delning av Västerbottens
västra domsaga i tvänne domsagor och nu ifragasatt delning av Västerbottens
södra domsaga i likaledes tvänne domsagor snarast möjligt komme till
stånd. Länsstyrelsen avstyrkte sålunda bestämt tanken på att uppdela nu berörda
tvänne domsagor i trenne. Vad justitieombudsmannen härutinnan anfört
syntes länsstyrelsen utgöra fullgiltiga skäl mot denna tankes förverkligande.
Särskilt olämpligt vore utan tvivel att av riegerfors och Lycksele lappmarks
tingslag skapa eu domsaga. Belägenheten och storleken av en sålunda bildad domsaga
talade häremot, liksom också svårigheterna ait vinna en lämplig tingslagsindelning.
Finge Lycksele lappmarks tingslag däremot, såsom tidigare ifrågasatts,
bilda en egen domsaga, befunnes det sannolikt efter inlandsbanans och tvärbanans
Hällnäs-Stensele tillkomst möjligt att låta hela denna domsaga utgöra
ett enda tingslag med tingsställe i Lycksele. Jämväl ett förläggande av Degerfors
tingslag till »västra» domsagan skulle medföra svårigheter och olägenheter av
den art, att en sådan anordning icke borde ifrågasättas.

Mot en delning av Västerbottens södra domsaga i två domsagor hade t. f.
domhavanden uttalat vissa betänkligheter med hänsyn till den ringa behållna inkomst,
som kunde påräknas inom den nya domsagan, som skulle bildas av Degerfors
tingslag samt Nordmalings och Bjurholms tingslag. Denna synpunkt torde emellertid
icke kunna tillerkän as någon avgörande betydelse och bleve i allt fall
väsentligen förringad i och med en förväntad reglering av bäradshövdingelönerna.

T. f. domhavanden hade vitsordat, att domargöromälen i den nuvarande
södra domsagan vore vidlyftigare än att de lämpligen kunna av en enda domare
ombesörjas; och då någon uppdelning av domsagan icke lämpligen kunde ske på
annat sätt än genom dess klyvning i två domsagor, borde en sådan åtgärd också
vara den enda rationella. Med avseende å sättet för denna klyvning syntes den
enda möjliga och lämpliga anordningen vara, att en domsaga bildades av Degerfors
tingslag samt Nordmalings och Bjurholms tingslag och en domsaga av Umeå
tingslag.

Det skulle enligt länsstyrelsens mening vara att beklaga, om hänsynen
till grunderna för den blivande processreformen skulle anses förhindra den delning
av Västerbottens södra domsaga, varom här vore fråga. Den av justitieombudsmannen
alterna ivt föreslagna anordningen att i domsagan anställa tva förste
notarier kunde så mvcket mindre anses innebära en tillfredsställande lösning, som,
på sätt också t. f. domhavanden erinrat, tillgången på arbetskrafter inom domsagorna
vore så knapp, att möjlighet näppeligen förefunnes till anställande i domsagan
av två förste notarier.

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

Länsstyrelsen vidi öl le därför sin vid föregående tillfälle uttalade mening,
att Västerbottens västra domsaga borde i sammanhang med inlandsbanans framdragande
Till Sorsele delas i två domsagor, den ena omfattande Äsele och Vilhelmina
tingslag och den andra Lycksele lappmarks tingslag.

Länstyrelsen avslutar sitt utlåtande med att hemställa, att Västerbottens
södra domsaga måtte uppdelas i tvä domsager, omfattande den
ena Nordmalings och Bjurholms tingslag samt Degerfors tingslag och den
andra Umeå tingslag.

Svea hovrätt yttrar i ärendet:

Av vad i ärendet förekommit Iramginge, att göromålen uti ifrågavarande
domsaga vore av den omfattning, att de icke lämpligen kunde av en domare ombesörjas.
Och då tillika blivit upplyst, att de kommuner, av vilka domsagan bestode,
befunne sig i kraftig tillväxt i avseende å folkmängd och utveckling i övrigt,
läge häri en ytterligare maning att vidtaga åtgärd för avhjälpande av de
olägenheter, som måste följa av den nu gällande "indelningen. Den i sådant hänseende
av justitieombudsmannen alternativt föreslagna utvägen att bereda anställande
i domsagan av två förste notarier syntes så mycket mindre böra tillgripas,
som tillgången^ på aspiranter till sådana platser, särskilt i de norrländska domsagorna,
vore sa begränsad, att de flesta häradshövdingarna i dessa domsagor mäste
undvara biträde av förste notarie. Den förutvarande häradshövdingen i förevarande
domsaga hade i ett till justitieombudsmannen avgivet yttrande, som återf
un nes i dennes ämbetsberättelse till innevarande års riksdag, givit eu bjärt skildring
av svårigheterna härutinnan. I det av särskilda sakkunniga den 9 januari
1920 avgivna betänkandet angående partiell löneförbättring för häradshövdinoarna
töresloges, att i de mera arbetstyngda domsagorna skulle anställas biträdande
domare, vaka skulle hava att på ett mera självständigt sätt deltaga i domargöromålens
handläggning. Under nuvarande förhållanden vore det synnerligen
0V1S?m, °-mj tillräckilSt ant:al aspiranter till sådana befattningar skulle förefinnas
särskilt i de norrländska domsagorna. Och i allt fäll måste vid valet emellan en
sådan anordning och delning av en domsaga, som vore för stor att skötas av en
person, den senare utvägen uppenbarligen anses hava ett bestämt företräde.
Att uppskjuta en såsom nödig befunnen delning i avvaktan på en ny rättegångsoi
aning, om vars blivande innehåll man intet visste och som icke ännu på länge
kunde förväntas bliva verklighet, syntes alldeles olämpligt. Den vidlyftiga utredning,
som i ärendet förebragts angående sättet för en förändrad indelning, gåve
vid handen, att en sådan lämpligast verkställdes så som justitieombudsmannen
föreslagit, d. v. s. att domsagan delades i två, den ena bestående av Umeå tingslag
och den andra innefattande Nordmalings och Bjurholms tingslag samt Degeriors
tingslag; dock att Hörnefors socken, som vore delad mellan Umeå tingslag
samt Nordmalings och Bjurholms tingslag, syntes böra i sin helhet tilläggas sist
namnda tingslag. Den tillförordnade domhavanden i domsagan hade med hänsyn
till den ringa behållna inkomst, som kunde beräknas av den domsaga, som skulle
bildas av Nordmalings och Bjurholms tingslag samt Degerfors tingslag, ställt si jr
tveksam till delmngsförslaget. En förutsättning för eu delning av domsagan
maste emellertid vara. att åt häradshövdingarna i de nya domsagorna anvisades
sadana inkomster att de kunde få en god bärgning. I annat fall kunde dugliga
sökande till beställningarna icke förväntas anmäla sig.

Bihang till riksdagens protokoll 11)20. 1 samt. 283 käft. {Nr 334.) 10

Svea hovrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

På grund av vad sålunda anförts har hovrätten tillstyrkt, att åtgärd
måtte av Kungl. Maj:t vidtagas för delning av ifrågavarande domsaga
i två domsagor enligt det därom av justitieombudsmannen framställda
förslaget med förut nämnda jämkning.

Processkom- Processkommissionen, som jämväl yttrat sig i ärendet, har därvid

mtswnen. med avseetlt}e ^ frågan om delning av ifrågavarande domsaga gjort gällande
samma synpunkter som dem kommissionen framfört i sitt utlåtande
över förslaget om Gästriklands domsagas delning (se sid. 58). Såvitt av
handlingarna kunnat inhämtas, förelåge icke beträffande Västebotteus
södra domsaga vad i nämnda utlåtande angivits såsom förutsättning för
att eu domsaga lämpligen borde delas: att på grund av domsagans stora
omfång det befunnes vara av trängande behov påkallat, att ett särskilt
domarkansli upprättades i den del av domsagan, som ifrågasatts för utbrytning.
Tvärtom hade t. f. domhavanden i avgivet utlåtande uttalat,
att tingslagsbornas gemensamma intresse krävde förläggning av båda de
ifrågasatta domsagornas kanslier till Umeå stad. Under sådana förhållanden
torde det såväl ur kostnadssynpunkt som med hänsyn till rådande
svårighet att anskaffa erforderlig biträdeshjälp vara att föredraga, att i
Umeå behölles ett för alla de tre nuvarande tingslagen gemensamt kansli.

På grund av vad sålunda anförts har processkommissionen avstyrkt
den ifrågasatta delningen av Västerbottens södra domsaga och hemställt
att, sedan hos riksdagen äskats anslag till arvoden åt biträdande domare
i rikets större domsagor, en dylik domare måtte anställas i Västerbottens
södra domsaga med de arbetsuppgifter Kungl. Maj:t funne skäligt föreskriva.

Departe- Västerbottens södra domsaga är visserligen i anseende till sin folk mentschefen.

marigd _ för närvarande något över 52,000 personer — avsevärt mindre
än Gästriklands domsaga, men den överträffas dock i berörda hänseende
endast av sju domsagor i riket. Att Västerbottens södra domsaga är eu
av de mest svårskötta är känt. Jämväl av utredningen i förevarande
ärende framstår enligt min mening som otvivelaktigt, att göromålen i domsagan
äro av den omfattning, att de icke lämpligen kunna besörjas av en
domare. Detta förhållande har allmänt vitsordats av de i ärendet hörda.
Även beträffande nu ifrågavavarande domsaga hava för avhjälpande av
de olägenheter, som äro eu följd av den alltför stora arbetsbördan, framställts
olika förslag, vilka avse dels en delning av domsagan eller på
annat sätt åvägahragt minskning i dess område, dels att, med bibehållande
av domsagans nuvarande omfattning, i domsagan skulle anställas
en biträdande domare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

Att man, då de praktiska skälen i särskilda fall synas tala för eu
delning, icke av principiella betänkligheter med hänsyn till framtiden bör
avhålla sig från utvägen att genom en delning bereda häradshövdingarna
lättnad i arbetet och därmed även tillgodose rättsskipningen, framgår av
vad jag tidigare yttrat. Sådana skäl för delning anser jag föreligga jämväl
i nu ifrågavarande fall. Vad jag härutinnan antört i fråga om
Gästrikslands domsaga synes mig här hava motsvarande tillämpning,
och vill jag endast påpeka en ytterligare omständighet. Såsom jag förut
framhållit, har under de senare åren rått en kännbar brist på rättsbildade
biträden i domsagorna, och denna brist har i särskilt hög grad gjort
sig gällande i de nordligare delarna av riket. Det torde också knappast
kunna förväntas, att det under den närmaste tiden kommer att förefinnas
någon större tillgång på personer, som lämpligen kunna ifrågakomma
att erhålla förordnande som biträdande domare. Vid sådant
förhållande kan det emellertid medföra uppenbara vådor att särskilt i
fråga om de nordligare domsagorna för rättsskipningens handhavande
i alltför hög grad lita till biträdande domare eller andra biträden. I
allt fall måste det med hänsyn till möjligheten att behörigen upprätthålla
rättsskipningen innebära en mycket avsevärd fördel, att domsagorna
icke bliva större, än att den ordinarie häradshövdingen personligen kan
utföra en betydande del av de förefallande göromålen.

Även i fråga om Västerbottens södra domsaga hava de sakkunniga
för utredning om ny lagstiftning beträffande ägostycknings- och
jordavsöndringsinstituten förordat en delning med hänsyn till den lättnad,
som därigenom skulle vinnas vid genomförandet av en ny organisation
av ägodelningsrätterna (se sid. 59).

På sätt jag förut antytt har, förutom en delning av Västerbottens
södra domsaga i två nya domsagor, det även blivit ifrågasatt att företaga
en minskning av dess område. Denna minskning har tänkts genomförd
sålunda, att det till domsagan nu hörande Degerfors tingslag avskildes
från densamma och förenades med någon angränsande domsaga.
Huru man än i sistnämnda fall gånge till väga — vare sig Degerfors
tingslag överfördes till Västerbottens mellersta domsaga eller i samband
med delning av Västerbottens västra domsaga förenades med Lycksele
lappmarks tingslag till en domsaga — synes det emellertid av utredningen
framgå, att åtskilliga olägenheter icke skulle kunna undvikas. Och
särskilt skulle därvid den fördel, som vid delning av domsagor står att
vinna genom tätare tingssammanträden och snabbare rättsskipning, i
väsentlig mån gå förlorad. Det är därför enligt min mening tydligt, att
den enda lämpliga lösningen av förevarande fråga vinnes genom en del -

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

ning av domsagan i två domsagor. Denna ståndpunkt har även intagits
av samtliga i ärendet hörda med undantag av processbommissionen ävensom
en i Bjurholms kommun hållen kommunalstämma, vilken avstyrkt
en delning av domsagan huvudsakligen med hänsyn till de utgifter, som
därigenom skulle åsamkas det allmänna.

Såsom i ärendet föreslagits, torde en delning av domsagan lämpligast
böra verkställas på sådant sätt, att Umeå tingslag kommer att bilda
en domsaga samt Nordmalings och Bjurholms tingslag ävensom Degerfors
tingslag en domsaga med iakttagande därav, att den för närvarande
till Umeå tingslag hörande delen av Hörnefors socken överföres till
Nordmalings och Bjurholms tingslag.

Den domsaga, som kommer att utgöras av Umeå tingslag, skulle
komma att omfatta eu folkmängd av omkring 27,000 invånare och den
domsaga, som kommer att bestå av de båda övriga tingslagen, skulle
komma att rymma en folkmängd av omkring 25,000 invånare. Det lär
med hänsyn härtill ävensom till det kända förhållandet, att domsagan i
sin nuvarande storlek är eu av de mest arbetstyngda i riket, kunna med
säkerhet antagas, att en var av de nybildade domsagorna kommer att erbjuda
göromål fullt ut av den omfattning, som kan anses lämplig. Jag vill
i detta sammanhang jämväl erinra om den hastiga utveckling i olika hänseenden,
som, enligt vad länstyrelsen framhållit; försiggår i dessa trakter.

I fråga om delningens betydelse för befrämjandet av rättsskipningens
snabbhet är att märka, att därigenom i Umeå tingslag antalet
allmänna tingssammanträden komme att ökas från fem till tio årligen
ävensom att i vart och ett av Nordmalings och Bjurholms tingslag samt
Degerfors tingslag i stället för tre lagtima ting komme att hållas fem
allmänna tingssammanträden årligen.

Då vart och ett av tingslagen även efter delningens genomförande
kan begagna sitt nuvarande tingshus, torde några särskilda kostnader
icke komma att förorsakas tingslagen genom delningen.

Den domsaga, som komme att bestå av det nuvarande Umea
tingslag utom den nu dit hörande delen av Hörnefors socken, synes
lämpligen kunna benämnas Umeå domsaga. För den domsaga, som
komme att bildas av Nordmalings och Bjurholms tingslag jämte nyss
nämnda del av Hörnefors socken samt av Degerfors tingslag, torde
kunna bibehållas benämningen Västerbottens södra domsaga.

Med ledning av tillgängliga uppgifter hava ifråga om Umeå domsaga
sportelinkomsterna beräknats till 8,100 kronor och förvaltningsutgifterna
till 6,300 kronor årligen. Omförmälda inkomster skulle således
överstiga förvaltningsutgifterna med 1,800 kronor. Med avseende på

Kungl. Maj:ts proposition nr

deri blivande Västerbottens södra domsaga hava sportelinkomsterna uppskattats
till 5,100 kronor och förvaltningskostnaderna till 5,700 kronor,
vadan sportelinkomsterna kunna beräknas komma att i domsagan understiga
kostnaderna med 600 kronor. Tjänstgöringspenningarna i en var
av de blivande domsagorna synas kunna bestämmas till ett belopp av
1,500 kronor årligen. Då för närvarande tjänstgöringspenningarna i
Västerbottens södra domsaga uppgå till 1,900 kronor, skulle sålunda till
tjänstgöringspenningar erfordras ett förhöjt anslag av 1,100 kronor. Med
inberäknande av den kontanta häradshövdinglönen 4,500 kronor skulle
den beräknade behållna inkomsten utgöra för häradshövdingen i Västerbottens
södra domsaga 5,400 kronor och för häradshövdingen i Umeå
domsaga 7,800 kronor årligen. På grund därav skulle lönefyllnad utgå
till häradshövdingen i Västerbottens södra domsaga med 6,100 kronor
och för häradshövdingen i Umeå domsaga med 3,700 kronor.

1 samband med av mig nu föreslagna domsagodelningar vill jag C) Fördelberöra
ett särskilt spörsmål, som föranledes av en nyligen verkställd om- a?

reglering av Marks, Vedens och Bollebygds domsaga samt Ås och Gäsene ^^nsi9öhärads
domsaga, nämligen bestämmandet av tjänstgöringspenningarna i de ningarna i
därigenom uppkomna nya domsagorna, Marks och Borås domsagor. denybilda Kungl.

Maj:t har genom beslut den 20 juni 1919 förordnat, att de Marks
förstnämnda två domsagor skulle från och med år 1920 vara indelade00^ Borås
sålunda, att Vedens och Bollebygds härad överfördes till Ås och Gäsene d°msa90rhärads
domsaga, ävensom att efter den beslutade regleringens genomförande
sistnämnda domsaga skulle benämnas Borås domsaga och Marks
härads tingslag benämnas Marks domsaga.

I berörda ärende har utlåtande avgivits bland annat av Göta hov- Gåta hovrätt.
rätt, som därvid föreslagit en omreglering av de till häradshövdingarna
i de båda gamla domsagorna utgående tjänstgöringspenningarna utgörande
i Marks, Vedens och Bollebygds härads domsaga 3,500 kronor om året
samt i Ås och Gäsene härads domsaga 800 kronor om året. Med hänsyn
till att behållna sportelinkomsten i den nybildade Borås domsaga
syntes komma att avsevärt överstiga den i Marks domsaga funne hovrätten
tjänstgöringspenningarna lämpligen kunna bestämmas i Borås
domsaga till 1,800 kronor och i Marks domsaga till 2,500 kronor.

I följd av nådig remiss hava förutnämnda sakkunniga avgivit särskilt Bäradshövyttrande
angående fördelningen av tjänstgöringspenningarna i de båda nybil- ning’iakLndade
domsagorna. De sakkunniga hava därvid beräknat beloppen av netto- nisainkomsterna
i de båda nybildade domsagorna något annorlunda än hovrätten,
men emellertid ansett med billighet överensstämmande att för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

delningen av tjänstgöringspenningarna verkställdes i enlighet med hovrättens
förslag. De sakkunniga hava även vid sina bei’äkningar av lönefyllnad
och resekostnadsbidrag utgått från, att tjänstgöringspenningarna
till häradshövdingarna i nu ifrågavarande domsagor komme att bestämmas
till av hovrätten föreslagna belopp.

Departe- Mot Göta hovrätts av de sakkunniga biträdda förslag till fördel J

ning av tjänstgöringspenningarna i omtormalda domsagor synes mig icke
något vara att erinra. Jag anser sålunda, att tjänstgöringspenningarna
böra fastställas för häradshövdingen i Marks domsaga till 2,500 kronor
och för häradshövdingen i Borås domsaga till 1,800 kronor. Då emellertid
tjänstgöringspenningarna för närvarande utgå i Marks domsaga med
3,500 kronor och i Borås domsaga med 800 kronor, torde de av mig i
sådant hänseende föreslagna beloppen böra utgå först från och med år
1921. Vid sådant förhållande synes emellertid för undvikande av oegentlighet
den av mig beträffande Marks domsaga föreslagna lönefyllnaden
3,400 kronor böra under innevarande år minskas med 1,000 kronor och
detta belopp i stället tilläggas den för Borås domsaga föreslagna lönefyllnaden
1,800 kronor. Lönefyllnadsbeloppen skulle sålunda under år
1920 utgöra för Marks domsaga 2,400 kronor och för Borås domsaga

2,800 kronor.

V. Åter- i detta sammanhang vill jag till behandling upptaga ett väckt förde
av brott 0111 fjevii.lanGe av ett särskilt anslag till en tillförordnad brottmåls mftlsdomar-

domare i Norrbottens län. Beträffande detta spörsmål vill jag inledningsbefattnin-
vis nämna följande.

gen i Norrbottens
län.

K\i Friidmw ° Genom kungl. förordningen den 10 april 1810 bemyndigades Svea
"p,> '' hovrätt samt Göta hovrätt att i vissa domsagor förordna särskilda per soner

att, när ordinarie domaren vore hindrad, hålla urtima ting i brottmål,
om den anklagade vore häktad. Detta gällde bland annat de norra
domsagorna i dåvarande Västerbotten, Ångermanland och Jämtland.

Angående brottmålsdomarnas avlöningsförhållanden hava tid efter
annan utfärdats särskilda författningar, på vilka det emellertid icke torde
vara nödigt att i detta sammanhang närmare ingå.
marbejattnin I enlighet med 1810 års förordning hava alltintill senaste tid brott garnas

in* målsdomare varit förordnade i Jämtlands och Norrbottens län. Båda
dragning, befattningarna äro emellertid numera indragna, den i Norrbottens län
från och med år 1916. Omförmälda förordning har emellertid ej blivit

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

■70

upphävd och i § 50 av domsago,stadgan förutsattes dess fortfarande giltighet.

Redan under åren 1907 och 1912 hade justitieombudsmannen uti två
särskilda framställningar till Kungl. Maj:t ifrågasatt indragning av brottmålsdomarbefattningen
i Norrbottens län. Dessa framställningar ledde
emellertid icke till någon åtgärd i angivna riktning.

Då omförmälda befattning sedermera indrogs, vilket skedde genom
Kungl. Maj:ts beslut den 27 november 1915, hade Svea hovrätt, länsstyrelsen
samt häradshövdingarna i Piteå och Kalix domsagor ansett hinder
icke möta mot indragningen. Däremot hade häradshövdingarna i Luleå,

Torneå och Gällivare domsagor ansett befattningen böra bibehållas.

Såsom skäl för befattningens indragning anfördes i senast omnämnda
ärende huvudsakligen följande:

Den egentliga anledningen till att brottmålsdomarbefattningen i Norrbottens
län på sin tid inrättats hade säkerligen icke varit att domhavandena därstädes
varit mera överhopade av brottmål än andra lantdomare. Huvudorsaken
till åtgärden hade säkerligen vant att söka i de långa avstånden och de dåliga
kommunikationerna, som medfört, att ofta för en enda rannsaknings skull många
dagar behövt sättas bort på långa och tröttande resor. I detta avseende både
emellertid på senare tid inträtt väsentliga förändringar särskilt genom de fullbordade
järnvägsanläggningarna mellan Piteå och Alvsbyn samt mellan Haparanda
och ''Matarengi. Med hänsyn därtill kunde en icke obetydlig del av det arbete,
som förut måst överlämnas åt brottmålsdomaren, numera förväntas bliva utfört av
domhavanden själv. Emellertid kunde domhavanden tydligen icke i större utsträckning
förrätta de mer tidsödande rannsakningarna å de från järnväg avlägset
liggande tingsställena, utan måste sådana rannsakningar alltjämt överlämnas till
ställföreträdare för honom. Under senare tid hade dock brottmålsdomarens biträde
för sådana mera tidsödande rannsakningar anlitats i jämförelsevis få fall. Att
för dessas besörjande bibehålla en särskild tjänsteman vore icke behövligt eller
lämpligt. Frågan om de rättsbildade domarbiträdenas ställning hade visserligen
ännu icke så ordnats, att tillgången till vikarier för häradshövdingarna på denna
väg blivit säkerställd. Emellertid kunde tillfälliga vikarier säkerligen erhållas
frän annat håll, särskilt från länsstyrelsen, där ju alltid tjänstgjorde åtskilliga
unga män med domarkompetens.

A andra sidan åberopades såsom skäl för brottmålsdomarbefattningens
bibehållande huvudsakligen de långa och besvärliga resorna till
åtskilliga tingsställen, där .rannsakningar ifrågakomme, ävensom svårigheten
för häradshövdingarna att erhålla rättsbildade biträden.

Uti sitt utlåtande över förutnämnda sakkunnigas betänkande har Svea hovrätt.
Svea hovrätt framställt förslag om medels beviljande till återupplivande
av brottmålsdomarbefattningen i Norrbottens län. Till stöd härför har
hovrätten anfört, att det visat sig, att domhavandena i nämnda län under
nu rådande förhållanden icke kunde medhinna rannsakningarna med häktade

Justitieom budsmannen.

Häradshöv dingar.

Departe mentschefen.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

personel-, vilka rannsakningar ofta krävde resor av avsevärd omfattning.
Därest icke en vid statens järnvägar anställd, juridiskt utbildad tjänsteman
och jämväl annan på lantdomarbanan eljest icke verksam person ställt
sig till disposition, skulle ställningen vid många tillfällen varit synnerligen
brydsam.

Jämväl justitieombudsmannen har i sin förut nämnda den 20 december
1919 till Kungl. Maj:t avlåtna framställning ifrågasatt ett särskilt
anslag till eu t. f. brottmålsdomare i omförmälda län.

Av de fyra häradshövdingar i länet, som yttrat sig över de sakkunnigas
betänkande, hava två ansett nödigt, att eu särskild brottmålsdomare
förordnades, nämligen häradshövdingarna i Kalix oeh Gällivare
domsagor. Av dessa häradshövdingar har särskilt framhållits, att den i
nämnda län särskilt svåra bristen på rättsbildade biträden icke kunde
förväntas bliva omedelbart avhjälpt samt att särskilt de långa och tidsödande
resor, som för rannsakningarna måste företagas, vållade domhavandena
synnerligen stora svårigheter.

Beträffande nu föreliggande fråga anser jag mig till eu början böra
lämna upplysning angående avstånden från vederbörande domhavandes
bostadsort till de tingsställen, för vilkas uppnående måste anlitas annat
fortskaffningsmedel än järnväg. Inom Piteå domsaga måste resor med
landsväg företagas till tingsställena i Arvidsjaur och Arjeplog och utgör
landsvägsresans längd till Arvidsjaur 6,8 nymil samt till Arjeplog 15,6
nymil. Därtill kommer ytterligare i båda fallen färd med järnväg mellan
Piteå och Långträsk. Sommartid kan emellertid landsvägsresan till
Arjeplog förkortas med 5,7 nymil genom ångbåtsfärd över sjöarna Uppjaur
och Hornavan. Inom Luleå domsaga förekommer landsvägsresa
till tingsstället i Jockmock, som ligger 6,3 nymil från Murjeks järnvägsstation.
Inom Kalix domsaga förekomma landsvägsresor till tingsstället
i Råneå, dit avståndet från domhavandens bostad i Nederkalix utgör
5 nymil, samt till tingsstället i Överkalix, dit avståndet är 7,5 nymil.
Genom kungl. brevet den 12 mars 1915 har emellertid förordnats, att
Kalix domsaga skall utgöra ett tingslag med tingsställe i eller invid
Morjärv. I fråga om den tid, då den sålunda beslutade regleringen
skall träda i tillämpning, har någon bestämmelse ännu icke meddelats.
Inom Torneå domsaga förekomma landsvägsresor till tingsställena i
Korpilombolo och Paj ala till en längd av respektive 6,3 nymil och 10,9
nymil. Härjämte tillkommer i båda fallen färd med järnväg mellan Haparanda
och Matarengi, ett avstånd av 7,4 nymil. Inom Gällivare domsaga
förekomma resor för rannsakningar annorledes än med järnväg till

Kuncjl. Maj;ts proposition nr 334.

tingsstället i Karesuando, dit avståndet från domhavandens bostad i
Gällivare utgör 21,5 nymil.

De resor, som i domsagorna inom Norrbottens län föranledas av
rannsakningar med häktade personer, äro sålunda delvis mycket långa
och tidsödande. Denna omständighet torde väl icke i och för sig nödvändiggöra
anställandet av en särskild brottmålsdomare, såvida häradshövdingarna
i erforderlig utsträckning hade tillgång till rättsbildade biträden.
Vid brotttmålsdomarbefattningens indragning utgick man tydligen
från att, om i något fall sådant biträde icke stode häradshövding
till buds, det likväl icke skulle möta svårighet att från annat håll, särskilt
från länsstyrelsen, anskaffa vikarie för hållande av rannsakning. Med
den numera inträdda bristen på arbetskrafter inom statstjänsten i allmänhet
samt särskilt på rättsbildade biträden i domsagorna har emellertid
frågan om brottmålsdomarbefattningens behövlighet kommit i ett nytt
läge. Väl har det under de senast gångna åren lyckats att upprätthålla
rättsskipningen i domsagorna inom länet, men enligt vad i ärendet blivit
upplyst har detta kunnat ske till stor del tack vare den omständigheten
att vederbörande domhavande lyckats förmå vissa personer, som icke
tjänstgjorde i domsagorna, att tillfälligtvis vid förefallande behov biträda
med hållande av rannsakningar. Enligt vad från Svea hovrätt meddelats
hava sålunda under tiden från och med 1916 års början till och med
februari 1920 av personer, som icke ägna sig åt lantdomarbanan, förrättats
inom Piteå domsaga 29 rannsakningar, inom Luleå domsaga 24
rannsakningar, inom Kalix domsaga 18 rannsakningar, inom Torneå domsaga
24 rannsakningar och inom Gällivare domsaga 21 rannsakningar.
Sammanlagda antalet av dessa under berörda tid inför häradsrätterna i
Norrbottens län förrättade rannsakningar uppgår alltså till 116 eller i
medeltal inemot 30 årligen. Emellertid lärer det kunna antagas, att
därest särskild brottmålsdomare varit förordnad, åt honom skulle till
vinnande av välbehövlig lättnad i vederbörande domhavandes arbetsbörda
hava överlämnats ett ännu större antal rannsakningar.

Med åtskilliga av de åtgärder, som förut i detta ärende av mig
föreslagits, har åsyftats att bereda bättre tillgång på arbetskrafter vid
lantdomstolarna. Tydligt är emellertid, att dessa åtgärder icke kunna
verka omedelbart. Även för framtiden torde man dessutom — oavsett
den i viss mån förmånligare ställning i ekonomiskt avseende som skulle
beredas domsagobiträdena i de nordligaste delarna av riket — hava att
räkna med att för häradshövdingarna i Norrbottens län skola uppstå
särskilda svårigheter att erhålla juridiskt bildade biträden till erforderligt
antal. Enligt min mening är det därför av verkligt behov påkallat, att

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 283 käft. (Nr 334.) 11

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

dessa häradshövdingar erhålla tillfälle att komma i åtnjutande av en
särskild lättnad i ämbetsgöromålen. En sådan synes lämpligen kunna
vinnas därigenom, att de i största möjliga omfattning befrias från de
med hänsyn till de långa avstånden och besvärliga kommunikationerna
i denna del av riket särskilt tidsödande rannsakningarna. Även under
de år, som förflutit efter indragningen av brottmålsdomarbefattningen i
Norrbottens län, hava ju häradshövdingarna i detta län vunnit lindring
i sina göromål till stor del därigenom, att förrättandet av rannsakningar
uppdragits åt andra personer. Rannsakningarna stå icke heller i sådant
samband med domsagoarbetet i övrigt, att det ur denna synpunkt kan
anses olämpligt, att de ombesörjas av person, som icke tjänstgör i domsagan.
Emellertid torde vara uppenbart att, om man utgår från att förrättandet
av rannsakningar måste i avsevärd utsträckning av domhavande
överlämnas till annan person, biträde därmed säkrast och lämpligast
erhålles genom återinförande av brottmålsdomarbefattningen. Under nu
rådande förhållanden synes man nämligen icke kunna med någon säkerhet
påräkna, att utan en sådan anordning personer, åt vilka förrättandet
av rannsakningar lämpligen kan anförtros, skola vid tillfälle, då
sådant erfordras, vara tillgängliga samt befinnas villiga att åtaga sig
ifrågavarande uppdrag. Och det bör icke rimligtvis ifrågakomma att
göra rättsskipningens uppehållande i nämnvärd grad beroende på en
tillfällig medverkan av personer, som icke i sådant hänseende hava någon
som helst förpliktelse. Emellertid bör enligt min mening brottmålsdomare
varje gång förordnas allenast på viss kortare tid, exempelvis ett
år, varigenom det bliver möjligt att åter indraga befattningen, därest det
sedermera skulle visa sig att behov av densamma icke vidare föreligger.
Riksdagens medgivande till erforderliga medels utbetalande torde dock
lämpligen utverkas för tiden intill 1923 års utgång.

Under de senaste åren före indragningen av brottmålsdomarbefattningen
i Norrbottens län ägde dess innehavare enligt kungl. brevet
den 30 juni 1913 uppbära dels ett fast årligt arvode av 1,200 kronor,
dels 25 kronor för varje av honom för sådan rannsakning hållet urtima
ting eller extra sammanträde under lagtima ting, dels resekostnads- och
traktamentsersättning enligt tredje klassen i gällande resereglemente, dock
med iakttagande att dagtraktamente ej finge beräknas för dygn, varunder
förrättning ägt rum, dels ock traktamente av 16 kronor för var och en av
två expeditionsdagar för varje hållet urtima ting eller extra sammanträde
under lagtima ting. Denna ersättning utgick från det under andra huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och
parter. I fråga om det brottmålsdom aren tillkommande fasta arvodet

Kung!,. Maj:ts proposition nr 334.

har vid tidigare behandling av denna fråga särskilt framhållits, att detta
vore att anse såsom gottgörelse för det brottmål sdomaren ständigt måste
hålla sig beredd att mottaga uppdrag alt hålla rannsakningar och för
sålunda förorsakad inskränkning i möjligheterna till förvärv.

Det synes mig lämpligt att ersättningen till brottmålsdomaren nu,
i likhet med vad därutinnan senast varit gällande, fastställes att utgå
dels med ett fast arvode och dels i form av gottgörelse för av honom
verkställda förrättningar. En höjning av de i nyss nämnda kungl. brev
bestämda avlöningsförmånerna är emellertid uppenbarligen nödvändig.
Enligt min mening bör det brottmålsdomaren tillkommande fasta arvodet
bestämmas till 3,000 kronor årligen förutom dyrtidstilläg. I övrigt torde
brottmålsdomare böra erhålla ersättning med dels 50 kronor för varje
av honom för rannsakning med häktad person hållet urtima ting eller
extra sammanträde under lagtima ting, dels resekostnads- och traktamentsersättning
enligt tredje klassen i gällande resereglemente eller enligt
den klass, som i blivande resereglemente kan komma att bestämmas
för häradshövding, dels ock för varje av honom handlagt rannsakningsmål
traktamente för två expeditionsdagar efter 25 kronor för varje
dag. I likhet med vad som föreskrivits i kungl. brevet den 30 juni 1913
torde emellertid dagtraktamente icke få beräknas för dygn, varunder
förrättning ägt rum. Vidare torde, i överensstämmelse med vad som
för närvarande beträffande ett motsvarande fall gäller enligt. 30 § domsagostadgan,
hovrätten böra äga att, där i något fall ett rannsakningsmål
varit av särskilt vidlyftig beskaffenhet, bestämma annan grund än
som nu angivits beträffande den brottmålsdomaren tillkommande ersättning
för expeditionsgöromål.

Förordnande å nu ifrågavarande brottmålsdomarbefattning torde
böra meddelas redan från och med den 1 juli 1920, och torde den till
honom utgående ersättningen böra bestridas från förutnämnda förslagsanslag
till ersättning åt domare, vittnen och parter. Någon höjning av
ifrågavarande anslag synes emellertid icke i följd härav vara erforderlig.

I syfte att avhjälpa rekryteringssvårigheterna hava såväl i de sakkunnigas
betänkande som i de över samma betänkande avgivna utlåtanden
föreslagits vissa ändringar i de bestämmelser, som i domsag o stadgan
meddelats rörande tjänstgöringsförhållandena vid lantdomstolarna. De
bestämmelser, som därvid komma i fråga, äro i huvudsak av följande
innebörd.

Enligt domsagostadgan må tjänstledighet årligen beviljas häradshövding
för åtnjutande av semester och för enskilda angelägenheter under

VI. Ändringar
i domsagostadgan.

För avhjälpande
av rekryteringssvårigheterna.

Nu gällande
bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

De sakkunniga.

sammanlagt högst tre månader, dock ej å sådan tid, att häradshövdingen
därigenom vinner befrielse från mera än högst tre allmänna tingssammanträden
om året. Häradshövding må vidare befrias från att å sammanlagt
högst halva antalet allmänna tingssammanträden i domsagan handlägga
sådana mål och ärenden, som enligt lagen den 7 maj 1918 må
förekomma å tingssammanträden med tremansnämnd, ävensom från att
å andra sammanträden än allmänna tingssammanträden handlägga sådana
mål och ärenden. Den som uppnått 25 års ålder samt efter avlagd juridisk
examen under V/2 år tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding,
ävensom den, som uppnått 24 års ålder och efter avlagd juridisk examen
tjänstgjort såsom sådant biträde två år, må enligt 20 § domsagostadgan
förordnas att förvalta häradshövdingämbete, dock med den begränsning
att den förordnade icke äger att vare sig såsom ordförande i häradsrätt
handlägga andra mål och ärenden än sådana, som få förekomma å tingssammanträde
med tremansnämnd, eller tjänstgöra såsom ordförande i
synerätt eller vid sammanträde med ägodelningsrätt. Förordnande att
med vidsträcktare befogenhet förvalta häradshövdingämbete kan enligt
21 § av nämnda stadga meddelas den unge juristen, sedan han fyllt 25
år och antingen IV2 år efter avlagd juridisk examen tjänstgjort såsom
biträde åt häradshövding och under sex månader uppehållit befattning
såsom ledamot i rådhusrätt med viss sammansättning eller två år efter
examen tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding och under åtta rättegångsdagar
eller fyra allmänna tingssammanträden handlagt mål och
ärenden, som få förekomma å tingssammanträde med tremansnämnd.
Den, som icke tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt, må emellertid,
bortsett från vissa undantag, icke, innan han fullgjort sådan tjänstgöring,
förordnas att hålla flera än tre allmänna tingssammanträden.
Utan hinder av nu nämnda villkor för erhållande av förordnande att
förvalta häradshövdingämbete må emellertid jämlikt 47 § domsagostadgan
den, som antingen före den 1 januari 1919 förestått sådant ämbete eller
ock före den 1 januari 1920 fyllt 25 år och minst U/2 år tjänstgjort
såsom biträde åt häradshövding, förordnas att förvalta häradshövdingämbete,
dock icke för tid efter 1921 års utgång.

Tillika må nämnas, att enligt föreskrift i nu gällande arbetsordningar
för de särskilda hovrätterna till assessor i hovrätt må, där ej särskilda
förhållanden annat föranleda, föreslås allenast den, som tjänstgjort
såsom ledamot i hovrätten och tillika hållit minst fem allmänna tingssammanträden
eller, såvitt angår tingslag, där ting ej hållas enligt förordningen
den 17 maj 1872, motsvarande antal lagtima ting.

De sakkunniga hava i detta sammanhang allenast berört den i

Kungl. May.ts proposition nr 334.

domsagostadgan givna bestämmelsen därom, att förordnande att hålla
flera än tre allmänna tingssammanträden i allmänhet icke må meddelas
annan än den, som tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt. De
hava erinrat om, att denna bestämmelse, jämförd med nyss nämnda föreskrift
i arbetsordningarna för hovrätterna, måste medföra, att personer,
som ämna gå den så kallade hovrättsvägen, hava att efter en första
tjänstgöring å domarkansli arbeta i hovrätt, till dess de komma i tillfälle
att fullgöra fiskalstjänstgöring, samt därefter skola hålla minst två
allmänna tingssammanträden eller lagtima ting, innan de vidare fortsätta
h ovrätt st j än stgörin gen.

De sakkunniga hava vidare anfört:

»Med ifrågavarande bestämmelse i domsagostadgan torde huvudsakligen
hava åsyftats, att de unga juristerna på ett tidigt stadium av sin utbildning
skola få en inblick jämväl i hovrättsarbetet samt att de med de
vidgade synpunkter, som därigenom erhållits, skola bliva bättre i tillfälle
att tillgodogöra sig de lärdomar, som genom dom sago tjänstgöringen äro
att inhämta. Då av nämnda bestämmelse i allmänhet torde bliva en
följd, att de unga juristernas tingstjänstgöring kommer att bliva förlagd
till flera domsagor, böra de härigenom vinna ökad erfarenhet i fråga om
rättstillämpningen i underinstansen. Vidare komma hovrätterna med
ifrågavarande anordning givetvis i tillfälle att bland de unga juristerna
tidigt verkställa en gallring och från vidare förordnande utesluta dem,
som finnas därtill olämpliga.

Emellertid synas med omförmälda bestämmelse i domsagostadgan
vissa betydande olägenheter vara förbundna. För rättsskipningens behöriga
handhavande vid häradsrätterna kunna givetvis svårigheter uppkomma
därigenom, att domsagobiträdena tvingas lämna sina befattningar
just när de börjat vinna erforderlig mognad för att kunna mera självständigt
utföra de med domarämbetet förenade göromålen och tillika
erhållit en viss förtrogenhet med de lokala förhållandena i den domsaga,
där de tjänstgöra. Också hava åtskilliga häradshövdingar vid meddelandet
av de utav de sakkunniga infordrade uppgifterna beträffande biträdesförhållandena
i domsagorna tillika såsom sin mening uttalat, att ifrågavarande
bestämmelse lade hinder i vägen för rekryteringen av rättsbildade
biträden. Vidare har styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
i sitt förut omförmälda yttrande över vissa av föreningen
Extra lantdomare gjorda framställningar anfört, hurusom ej få häradshövdingar
vore av den mening, att tilloppet av tingsbiträden skulle ökas,
därest biträdena bleve i tillfälle att utan föregående tjänstgöring i hov -

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

rätt hålla flera allmänna tingssammanträden än vad från ingången av år
1919 vore medgivet.

Jämväl för hovrättsarbetets vidkommande torde vissa nackdelar
vara förknippade med omförmälda bestämmelse i domsagostadgan. Det
måste sålunda för hovrätterna vara mindre förmånligt, att de nödgas
meddela fiskalsförordnande åt personer med avsevärt kortare tjänstgöring
såsom domhavande än förut varit fallet. Att därigenom arbetet för
hovrätternas ledamöter kommer att ej obetydligt förtyngas torde ligga
i sakens natur.

Slutligen har det beträffande Svea hovrätt meddelats, att de yngre
juristerna skulle hysa motvilja mot att underkasta sig den i domsagostadgan
föreskrivna nya ordningen, särskilt den upprepade förflyttningen
mellan underrätt och hovrätt. En dylik obenägenhet från de yngre juristernas
sida får, särskilt med hänsyn till den nu rådande bristen på
arbetskrafter vid domstolarna, anses icke sakna betydelse.

Det kan måhända förefalla i viss mån olämpligt att vidtaga ändring
i domsagostadgans bestämmelser om de unga juristernas utbildning
så kort tid efter det samma stadga trätt i tillämpning. De skäl, som
kunna anföras mot berörda bestämmelse angående inskränkning av den
första tingstjänstgöringen, äro emellertid enligt de sakkunniges förmenande
så talande, att nämnda bestämmelse bör upphävas. Då härmed
bland annat åsyftas att undvika den förut omnämnda tvångsvis fram
kallade förflyttningen av de unga juristerna mellan underrätt och hovrätt,
bör vid en ny bestämmelse i ämnet tydligen medgivas, att den
första tingstjänstgöringen får omfatta åtminstone det antal ting eller
tingssammanträden, som förutsättes för erhållande av assessorsförordnande,
eller sålunda fem ting eller tingssammanträden. Emellertid torde
det ofta vara förmånligt, att de unga juristernas tjänstgöring i
hovrätten tager sin början vid någon viss tidpunkt exempelvis vid
början av ny hovrättssession, och ur domsagoarbetets synpunkt kan
det vara olämpligt, att ett biträde avbryter sin tingstjänstgöring under
pågående tingsperiod. För att lämna de unga juristerna tillfälle att i
någon mån anpassa sig efter vad i det särskilda fallet kan visa sig lämpligt,
torde det därför böra medgivas, att den första tingstjänstgöringen
får utsträckas något utöver vad som erfordras för erhållande av
assessorsförordnande. Med hänsyn härtill anse de sakkunnige, att den
första tingstjänstgöringen lämpligen kan begränsas till hållande av
högst sex ting eller allmänna tingssammanträden. Emellertid vilja
de sakkunnige i detta sammanhang framhålla, att enligt deras mening
en tingstjänstgöring av den längd, som förutsättes för erhållande

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

av förordnande såsom assessor i hovrätt, icke alltid bör anses erforderlig
såsom förberedelse för verksamhet inom andra områden av rättslivet än
domarbanan. Såsom förberedelse för annan sådan verksamhet torde en
tingstjänstgöring, därunder tre å fyra ting eller tingssammanträden förrättas,
i många fall vara tillräcklig.»

De sakkunnigas ordförande häradshövdingen Cederschiöld har i
denna del avgivit följande särskilda yttrande.

»Beträffande den av de sakkunnige behandlade frågan om lämpligheten
av den genom domsagostadgan verkställda regleringen av tjänstgöringsförhållandena
vid domstolarna anser jag i motsats mot övriga sakkunnige,
att de i betänkandet omförmäla fördelar, som vinnas genom
ifrågakomna bestämmelser, åsyftande växelverkan mellan arbetet i de båda
underinstanserna, mer än uppväga de i betänkandet jämväl berörda olägenheterna.
För min del anser jag sålunda bestämmelserna böra i princip
bibehållas. För bestämmelsernas genomförande i åsyftad utsträckning
förutsättes emellertid, att god tillgång på arbetskrafter förefinnes såväl
vid häradsrätterna som hos hovrätterna. Då den nu föreliggande utredningen
giver vid handen, att nämnda förutsättning för närvarande saknas
och att bristen på arbetskrafter icke kan antagas bliva avhjälpt inom
de närmaste åren, anser jag mig böra förorda, att de i betänkandet föreslagna
bestämmelserna i ämnet antagas att gälla till och med år 1923.»

Svea hovrätt har tillstyrkt omförmälda av de sakkunniga föreslagna
ändring i domsagostadgan. Till stöd härför anför hovrätten i huvudsak
följande:

Den erfarenhet, som vunnfis efter det stadgan tillkommit, både ådagalagt,
att ifrågavarande. nu gällande föreskrift, ehuru den ännu i.-ke kunnat komma i
full tillämpning, inverkat menligt på rekryteringen av biträdena. Stadgandet
komme även att inverka synnerligen ofördelaktigt på hovrättens eget arbete.
Jämväl uti andra hänseenden borde domsagostadgan emellertid enligt hovrättens
förmenande underkastas ändringar. De i siadgan uppställda fordringarna för erhållande
av förordnande att med vidsträcktare befogenhet förvalta häradshövdingämbete
medförde, att andre nolarien i en domsaga först avsevärd tid — ett till
ett och ett halvt år — efter det ett äldre biträde med fulla tingsineriter avgätt
från domsagan kunde ha vunnit behörighet att mottaga förordnande med vidsträcktare
befogenhet, något som i regeln hade till följd, att häradshövdingen under i
gynnsammaste fall vartannat år måste själv halla samtliga allmänna tingssammanträden
i domsagan. Stadganden, som medförde dylik verkan, vore uppenbarligen
mindre lämpliga. Med den ifrågasatta ändringen av det antal allmänna tingssammanträden,
som skulle få hållas av ett biträde under den första tingstjänstgöringen,
skulle visserligen komma till stånd en utjämning i nyssberörda hänseende,
i det att för hållande av sex allmänna tingssammanträden med nuvarande
bestämmelser i övrigt i allmänhet torde komma att åtgå en tid av omkring två

Särskilt yttrande
ao häradshövdingen

Cederschiöld.

Svea hovrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

Gåta hovrätt.

år. Tingstiden i dess helhet skulle emellertid därmed utsträckas till minst fyra
år, ej minst därför att densamma torde verka avskräckande för det stora flertalet
yngre jurister, som icke på förhand bestämt sig för domarbanan. Enligt hovrättens
förmenande skulle det lämpligaste vara. om tingstiden kunde nedbringas
till tre år eller samma tid, som före domsagostadgans utfärdande i allmänhet
torde hava tagits i anspråk för erhållande av tingsmeriter i önskad omfattning.
Hovrätten hölle också före, att å ena sidan en av häradshövding väl vitsordad
tjänstgöring i domsaga under en tid av l1/2 år kunde anses tillfyllest för erhållande
av oinskränkt förordnande att upprätthålla häradshövdingämbete och
att å andra sidan häradshövding kunde utan olägenhet befrias från högst fyra
allmänna tingssammanträden årligen, varigenom vunnes, att ett biträde kunde
under en tid av likaledes l1/2 år medhinna förordnande å sex allmänna tingssammanträden.
De föreslagna åtgärderna måste tydligen hava till följd, att stadgan
ändrades jämväl i andra delar, såsom att de åligganden, som i 2 § stadgades
för förste notarie, komme att åvila jämväl andre notarie med viss tids, exempelvis
ett halvt års, domsagotjänstgöring, att förordnanden enligt 20 § Ange meddelas
förste notarie utan annan inskränkning än i fråga om viss uppnådd ålder och att
den för behörighet att mottaga oinskränkt förordnande stadgade skyldigheten att
under angivet antal rättegångsdagar eller tingssammanträden hava handlagt vissa
mål och ärenden måste inskränkas. En inskränkning i sistnämnda hänseende
torde för övrigt vara av nöden jämväl med nuvarande bestämmelse i ämnet, dä
tiden för erhållande i föreskriven omfattning av förordnanden av ifrågavarande
art visat sig uppgå till mellan tre fjärdedels och ett helt år, under det att stadgan
uppenbarligen förutsatte, att en tid av endast ett halvt år skulle vara erforderlig
i förevarande hänseende.

Göta hovrätt har likaledes tillstyrkt de sakkunnigas förslag till
ändring i domsagostadgan. Härom yttrar hovrätten:

Ifrågavarande bestämmelse i stadgan medförde olägenheter, särskilt vad
anginge hovrättsarbetet. Samma bestämmelse syntes vidare, såsom de sakkunniga
jämväl anfört, vara motbjudande för de unga juristerna och således direkt medverka
till brist på arbetskrafter i hovrätterna och i domsagorna. Genom den föreslagna
ändringen i domsagostadgan skulle dessutom kunna avhjälpas en olägenhet,
som säkerligen bleve ytterst kännbar för häradshövdingarna i de domsagor, som
erfordrade minst två biträden, nämligen, att häradshövdingarna i dessa domsagor,
i följd av domsagostadgans bestämmelser, under vissa perioder komme att sakna
domsagobiträden med den utbildning, att de kunde hålla allmänna tingssammanträden.
Den tid, som åtginge för denna utbildning, torde nämligen med nu gällande
bestämmelser i allmänhet bliva två och ett halvt år. Sedan förste notarien
under det därpå följande året hållit sina tre allmänna tingssaonmanträden, lämnade
han givetvis domsagan, då domsagostadga i lade hinder i vägen för honom
att där förvärva ytterligare meriter. Förste-notarie-befattningen övertoges då av
det domsagobiträde, som förut i ett års tid tjänstgjort såsom andre notarie. Men
denne nye förste notarie hade då ännu kvar ett och ett halvt år. innan han hunnit
den utbildning, som erfordrades för att få hålla allmänt tingssammanträde.
Häradshövdingen måste således under denna tid själv halla alla allmänna tingssammanträden,
såvida vikarie ej kunde erhållas från annat håll. Genom att ut -

Kung1. Maj:ts proposition nr 334.

öka antalet av de allmänna sammanträden, domsagobiträdet kunde få hålla före
hovrättstjänstgöring, från tre till sex, skulle den tid, häradshövdingen vore utan
tingsmyndigt biträde inskränkas till ett halvt år vart tredje år. Den längre tid
av omkring ett år, som den unge juristen sålunda linge tillbringa i domsaga före
hovrättstjänstgöringen, bleve honom till fullo ersatt därigenom, att han ej behövde
återvända till domsagotjänstgöringen för att kunna erhålla assessorsförordnande i
hovrätt. Genom att inskränka antalet av de sammanträden respektive rättegångsdagar
med tremansnäinnd, som biträde skulle hava hållit, innan han kunde få
förordnande att hålla allmänt tingssammanträde, till tre respektive sex torde vidare
den möjligheten kunna vinnas, att en andre notarie förvärvade befogenhet att
hålla allmänt tingssammanträde så tidigt, att han vid förste notariens avgång
kunde i allo ersätta denne. På grund därav hemställde hovrätten om ändring i
domsagostadgan i sistberörda avseende.

Hovrätten över Skåne och Blekinge hyser i nu förevarande del en Hovrätten över
från de övriga hovrätterna väsentligen avvikande uppfattning. Hovrätten
yttrar:

Det vore enligt hovrättens mening, icke motiverat att redan nu, innan
domsagostadgans verkningar — med hänsyn till gällande övergångsbestämmelse
i denna del — kunde hava hunnit visa sig, företaga en så genomgripande ändring
i stadgans bestämmelser som den av de sakkunniga föreslagna. Hovrätten kunde
så mycket mindre tillstyrka denna ändring, som densamma enligt hovrättens
mening ej syntes ägnad att medföra ökad tillströmning av unga jurister till domsagorna
utan fastmera måste väntas verka i motsatt riktning. Att vissa jämkningar
i de i 21 § domsagostadgan uppställda kompetenskrav vore med hänsyn
till arbetets jämna gång i domsagorna önskliga, syntes emellertid hovrätten
otvivelaktigt.

Processkommissionen har anfört: Processkom missionen.

I Kungl. Maj:ts till 1918 års riksdag avlatna proposition rörande domsagoförvaltningen
avvisades de farhågor, som blivit framställda mot förslaget till domsagostadga
beträffande verkningarna av de föreslagna bestämmelserna angående
regleringen av tjänstgöringsförhållandena vid häradsrätterna. Därjämte framhölls
emellertid, att det för att minska nämnda farhågor läge synnerlig vikt uppå,
att frågan om avlöningsförhållandena för biträdena komine att ordnas på ett för
dem tillfredsställande sätt. Då andra av de sakkunniga föreslagna åtgärder
åsyftade en betydande förbättring därutinnan och de kritiserade bestämmelserna
i domsagostadgan eftersträvade en för domarutbildningen synnerligen värdefull
växelverkan mellan underrätterna och hovrätterna, hemställde kommissionen i
anslutning till det av häradshövdingen Cederschiöld avgivna särskilda yttrandet
att, för vinnande av erfarenhet rörande verkan av de sålunda föreslagna åtgärderna
utan ändring av domsagostadgan på ifrågavarande punkter, sagda bestämmelsers
tillämpande för viss tid suspenderades. Under samma tid torde ock på
försök kunna jämkas något på bestämmelserna om den tidslängd, varunder en
ung jurist skulle hava tjänstgjort hos häradshövding för att kunna erhålla vikariatsförordnande.
Sålunda borde exempelvis förordnande, som avsåges i 20 §,
kunna meddelas den, som uppnått 24 års ålder samt under ett år efter avlagd

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 283 käft. (Nr 334.) 12

Kungl. Maj :ts proposition nr 334.

Justitieom budsmannen.

Styrelsen för
föreningen
Sveriges
häradshövdingar.

Föreningen
Extra lantdomare.

examen tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding, och förordnande, som avsåges
i 21 §, kunna meddelas den, som fyllt 25 år och 1 V* år efter examen tjänstgjort
såsom biträde hos häradshövding samt därunder på föreskrivet sätt handlagt mål
och ärenden som avsåges i lagen den 7 maj 1918.

Justitieombudsmannen har ansett de sakkunnigas förslag i fråga
om en lättnad av bestämmelserna i domsagostadgan vara ägnat att vinna
bifall. Åtminstone för den närmaste framtiden syntes emellertid ytterligare
lättnader vara nödvändiga. Erforderliga föreskrifter i denna del
torde måhända med hänsyn till rådande förhållanden böra utfärdas omedelbart,
därest sådant befunnes möjligt.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har i sitt i
ärendet avgivna yttrande förklarat sig skänka sitt livligaste gillande åt
de sakkunnigas förslag om utsträckning av antalet allmänna tingssammanträden,
som de unga juristerna ägde hålla före tjänstgöring i hovrätt.
Härom liksom om några andra enligt styrelsens mening erforderliga jämkningar
i domsagostadgan anför styrelsen bl. a.:

Helt visst hade domsagostadgans nuvarande bestämmelser i förevarande
ämne varit en av de viktigaste anledningarna till den nu rådande svårigheten för
häradshövdingarna att erhålla biträden. Emellertid vore det högeligen önskligt,
att i samband därmed vidtoges den ytterligare ändring i domsagostadgan, att
biträdena berättigades att efter 1 V2 års väl vitsordad domsagotjänstgöring hålla
allmänna tingssammanträden och förvalta häradshövdingeämbete utan inskränkning.
Därigenom skulle eu häradshövding, som hos sig hade anställda två juridiskt
bildade biträden, erhålla utsikt att alltid vid behov hava tillgång till
vikarie. Någon våda för rättsskipningen av en nedsättning i utbildningstiden till
vad före domsagostadgans tillkomst varit gällande torde icke vara att förutsätta.
Därjämte borde biträde efter ett års tjänstgöring hos häradshövding erhållaosådan
kompetens, som enligt domsagostadgan förutsatte 1 V2 års tjänstgöring. Åtskilliga
häradshövdingar, som nyligen fått hos sig förordnad förste notarie, vilken
enligt nu gällande bestämmelser ännu ej på ett år erhölle kompetens att hålla
allmänt tingssammanträde, hade klagat över att de icke ägde utsikt att under
det närmaste året erhålla vikarie att förrätta dylikt sammanträde och därför
torde nödgas själva hålla årets alla allmänna sammanträden jämte en mängd syner
och andra extra förrättningar, som kunde ifrågakomma. Det vore fördenskull
särdeles önskvärt, att en ändring i domsagostadgan, varigenom kompetens att hålla
allmänt tingssammanträde vunnes efter endast 1 Va års tjänstgöring, komme till
stånd omedelbart och utan avvaktande av den prövning från riksdagens sida,
som erfordrades i fråga om vissa delar av de sakkunnigas förslag. Av liknande
skäl vore ett omedelbart genomförande av den av de sakkunniga föreslagna utsträckningen
av antalet tingssammanträden, som finge hållas före tjänstgöring i
hovrätt, synnerligen påkallat.

Föreningen Extra lantdomare har anmärkt, att det syntes oegentligt
att i fråga om den första tingstjänstgöringens största tillåtna längd
uteslutande taga hänsyn till antalet ting eller tingssammanträden utan

Kung!.. Maj.t.s proposition nr .3,34.

Öl

avseende å det större eller mindre arbete, som varit förenat med deras
hållande. Det syntes då riktigare att låta det bestämmande vara antalet
av de rättegångsdagar, som tingen eller tingssammanträdena tagit i anspråk.
Föreningen bar vidare i allmänhet framhållit önskvärdheten av
att domsagostadgans strängt genomförda reglementerande av tjänstgöringsförhållandena
i någon mån mildrades. Särskilt finge det anses
olämpligt att under nu rådande brist på arbetskrafter för behörighet att
förrätta allmänt tingssammanträde uppställa fordran på tjänstgöring som
biträde hos häradshövding under så läng tid som två år.

Den genom domsagostadgan införda skärpningen av kompetensvillkoren
för erhållande av förordnande att förvalta häradshövdingämbete
ävensom bestämmelsen om begränsning av den första tingstjänstgöringens
längd äro tydligen byggda på den förutsättningen, att tämligen god tillgång
förefinnes på arbetskrafter såväl vid häradsrätterna som i hovrätterna.
Om denna förutsättning brister, måste ifrågavarande bestämmelser
väsentligen förfela sitt ändamål. Att bestämmelserna i och för sig
skulle vara olämpliga, föreligger emellertid enligt min mening icke tillräcklig
anledning att antaga. Jag anser mig därför icke böra föreslå
någon definitiv ändring i domsagostadgan i nu förevarande hänseenden.
En sådan ändring torde dessutom vara opåkallad jämväl av den anledningen,
att berörda bestämmelser ännu icke i sin helhet trätt i tillämpning,
och man sålunda icke varit i tillfälle att i erforderlig mån
pröva deras verkningar. Av de sakkunnigas utredning samt i övrigt
vunna upplysningar framgår emellertid, att tillgången på arbetskrafter
vid häradsrätterna och i hovrätterna för närvarande långt ifrån motsvarar
behovet. Det torde icke heller med någon säkerhet kunna förväntas,
att tillräckliga arbetskrafter skola stå till buds under de närmaste
åren. Med hänsyn härtill och då från flera håll betonats angelägenheten
av en omedelbar lättnad i domsagostadgans berörda föreskrifter, kommer
jag senare denna dag att föreslå Kungl. Maj:t att i anslutning till de i
47 § av nämnda stadga intagna övergångsbestämmelser förordna om förlängd
övergångstid för ikraftträdandet av nu åsyftade föreskrifter angående
inskränkningar i fråga om meddelande av förordnande att förvalta
häradshövdingämbete.

Jag upptager härefter till behandling den av mig redan förut berörda
frågan om upphävande av den i domsagostadgan genomförda klassindelningen
av domsagorna. Vid bedömande av denna fråga är att märka, att
genom den nu föreslagna löneregleringen för häradshövdingarna grunderna
för samma indelning komma att undergå väsentliga modifikationer. Det visar

Departe ments chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 334.

sig sålunda, att i åtskilliga domsagor, vilka för närvarande hänföras till
första klassen, behållningen efter den föreslagna löneförbättringen beräknats
komina att överstiga behållningen i flera domsagor av andra klassen,
samt att likaledes åtskilliga domsagor av andra klassen beräknats lämna
större behållning än vissa domsagor av tredje klassen. Det bör sålunda
icke kunna ifrågakomma att bibehålla klassindelningen utan åtskilliga
förändringar. Emellertid torde det vara tydligt, att ett upphävande av
klassindelningen ur åtskilliga synpunkter vore att föredraga framför genomförandet
av vissa förändringar i densamma. Särskilt förtjänar det framhållas,
att det givetvis måste medföra eu avsevärd förenkling i domsagostadgans
bestämmelser, om enhetliga föreskrifter komme att gälla för alla domsagor
utan avseende på den större eller mindre behållning, som de beräknas
lämna. Syftet med den nu gällande klassindelningen av domsagorna
har ju till stor de! varit att ålägga häradshövdingarna i de mera givande
domsagorna vissa längre gående förpliktelser i ekonomiskt avseende än
häradshövdingarna i domsagor med mindre behållning. Med den nu
föreslagna löneförbättringen, vilken företrädesvis kommer häradshövdingarna
i de mindre givande domsagorna till del, har emellertid denna synpunkt
förlorat en stor del av sitt berättigande. Då mot ifrågavarande lönereglering
måhända icke utan ett visst fog blivit anmärkt, att mellan de
olika domsagorna ägt rum en väl stark nivelering i ekonomiskt avseende,
måste ett upphävande av klassindelningen fastmera anses befogat såsom
ägnat att i någon mån mildra denna nivelering.

I de av mig här förut berörda frågor, angående vilka domsagostadgan
innehåller särskilda föreskrifter beträffande domsagor av de olika
klasserna, har jag föreslagit enhetliga bestämmelser för domsagorna utan
avseende å den beräknade behållningens storlek. Härutöver återfinnas
bestämmelser, för vilka klassindelningen är av betydelse, allenast i 30
och 32 §§ av domsagostadgan.

Enligt förstnämnda bestämmelse gäller, att då i domsaga av första eller
andra klassen annan än förste notarien förordnas att såsom extra domare
hålla rannsakning med häktad person under häradshövdingen beviljad
semester eller då rannsakningen ej kan utan häradshövdingens oskäliga
betungande utföras samtidigt med övriga ämbetsåligganden, skall av statsmedel
utgå resekostnadsersättning och dagtraktamente till lika belopp,
som i gällande resereglemente är stadgat för häradshövding. Därvid skall
iakttagas, att för varje handlagt mål traktamente beräknas för två expeditionsdagar,
där ej hovrätten med hänsyn till målets vidlyftighet bestämmer
annan beräkningsgrund. De beträffande vikariatsarvode i 29 §
domsagostadgan meddelade föreskrifterna skola sålunda i nu åsyftade fall

Kungl. Maj.ts proposition nr

icke tillämpas. Enligt vad tillika stadgats, ankommer det emellertid på
Kungl. Maj:t att förordna, huruvida och i vad mån i andra fall än sålunda
angivits ersättning av statsmedel skall utgå till vikarie, som förordnats
att utföra tillfälligt göromål av vidlyftig eller tidsödande beskaffenhet,
vilket ej kan utan häradshövdingens oskäliga betungande utföras
samtidigt med övriga ämbetsäligganden.

Den sålunda i fråga om domsagor av första och andra klasserna
medgivna förmånen att ersättning av statsmedel utgår, då annan än
förste notarien förordnas att såsom extra domare hålla rannsakning med
häktad person, finner jag icke böra bibehållas. Förutom det påpekade
förhållandet, att den föreslagna löneförbättringen företrädesvis kommer
häradshövdingarna i de ekonomiskt svagaste domsagorna till godo, vill
jag tillika erinra om, att med de arbetskrafter, som avses bliva tillförda
domsagokanslierna, det endast i undantagsfall torde komma att inträffa,
att hållandet av rannsakning behöver uppdragas åt person, som ej är
anställd såsom biträde å domsagokansliet. Och om i något fall särskilda
skäl tala för att ersättning av statsmedel bör utgå, då annan än i domsagan
tjänstgörande person förordnas att hålla rannsakning, kan Kungl. Maj:t
meddela beslut i sådant hänseende på grund av förut anförda för alla
domsagor gällande föreskrift angående beviljande av ersättning för utförande
av tillfälligt göromål av vidlyftig eller tidsödande beskaffenhet.
Beträffande de nordligaste domsagorna är dessutom att märka den lättnad
på nu ifrågavarande område, som skulle bli en följd av det av mig
förut i dag föreslagna återupprättandet av en brottmålsdomarbefattning
för Norrbottens län.

I § 32 av domsagostadgan föreskrives, att, då arvode åt vikarie
under semester för häradshövding i domsaga av första eller andra klassen
bestämmes enligt 29 §, arvodet skall utgå av statsmedel intill ett belopp,
för varje kalenderår motsvarande IV2 månads vikariatsarvode i domsagan.
Motsvarande förmån tillkommer däremot icke häradshövding i domsaga
av tredje klassen, vilken sålunda har att själv betala arvode, där sådant
enligt 29 § domsagostadgan bör utgå, till den, som under hans semester
förordnas till vikarie.

Av vissa häradshövdingar har anmärkts, att förmånen av kostnadsfri
semester rättvisligen borde tillkomma även häradshövdingar i domsagor
av tredje klassen. Därvid har särskilt framhållits, att, om häradshövding
i sådan domsaga bliver nödsakad att utgiva arvode till vikarie
under sin semester, behållningen i domsagan kan komma att nedbringas
under vad som vid klassindelningens genomförande varit förutsatt.

På grund av de nu föreslagna åtgärderna i syfte att åstadkomma

Eungl. Maj:ts proposition nr 334.

Kostnads beräkning.

bättre tillgång på arbetskrafter vid lantdomstolarna — därvid särskilt
för de största domsagornas del anställandet av biträdande domare kommer
i betraktande — torde man kunna utgå från, att det jämförelsevis
sällan skall bliva nödigt att till vikarie under häradshövdingens semester
förordna någon i domsagan icke anställd person. Särskilt vikariatsarvode
vid semester för häradshövdingen bör därför endast i undantagsfall ifrågakomma.
Men då i något fall sådant arvode skall utgå, synes det mig
riktigt att staten ikläder sig kostnaden därför, även då det gäller häradshövdingar
i domsagor av tredje klassen. Jag vill därutinnan framhålla,
att rätt till semesterledighet i domsagostadgan tillförsäkrats samtliga
häradshövdingar, att vid de till grund för den föreslagna löneregleringen
verkställda beräkningarna angående behållningen i de särskilda domsagorna
icke medtagits några utgifter för vikarier åt häradshövdingarna samt att
löneförbättringen i betydligt mindre mån kommit häradshövdingarna i de
mest givande domsagorna till del.

Därest de av mig nu föreslagna åtgärderna komma att genomföras,
blir därav givetvis en följd, att domsagostadgan måste i åtskilliga delar
underkastas omarbetning. I samband därmed torde lämpligen kunna
tagas i övervägande, huruvida mindre ändringar i nämnda stadga kunna
anses påkallade även i andra avseenden än de hittills av mig berörda.
Härpå behöver jag dock ej närmare ingå i detta sammanhang.

Jag har slutligen att lämna redogörelse för de kostnader, som de
nu föreslagna åtgärderna enligt min mening kunna beräknas medföra.
Därvid bortser jag emellertid — utom vad angår erforderlig lönefyllnad
— från de kostnader, som följa av de föreslagna delningarna av Gästriklands
och Västerbottens södra domsagor ävensom från kostnaderna
för förordnandet av brottmålsdomare i Norrbottens län. Beträffande berörda
kostnader har jag nämligen i det föregående gjort erforderliga
uttalanden.

Av förenämnda inom justitiedepartementet upprättade, såsom bilaga
A till protokollet i detta ärende fogade tabell framgår, att för förbättring
av häradshövdingarnas avlöningsförmåner skulle — under förutsättning
att delning av Gästriklands och Västerbottens södra domsagor kommer
till stånd från och med den 1 januari 1921 — för nämnda år erfordras
såsom lönefyllnad tillhopa 342,100 kronor och såsom resekostnadsbidrag
tillhopa 8,300 kronor eller sammanlagt 350,400 kronor. För innevararande
år, under vilket nyssnämnda domsagor skulle förbli odelade, skulle
för ändamålet erfordras ett något mindre belopp eller tillhopa 336,100

Kungl. Maj.ts proposition nr

kronor. 1 statsverksproportionen till årets riksdag hava ifrågavarande
anslag beräknats ett vart till 290,000 kronor. Den ökning, som sålunda
skett, motväges dock i viss mån därav att, på sätt jag strax får tillfälle
att närmare omnämna, anslaget till bidrag till domsagornas förvaltning,
enligt min mening, kan för år 1921 äskas med ett belopp, som med

10.000 kronor understiger vad i statsverkspropositionen därför beräknats.

Det torde kunna anses föreligga behov av förste notarier i rikets

samtliga domsagor, uppgående efter de av mig föreslagna delningarna
till ett antal av 125. Då arvodet till förste notarie föreslagits till 2,400
kronor årligen, skulle följaktligen kostnaderna för förste notariernas avlöning
uppgå till 300,000 kronor. Därtill kommer ytterligare det för
förste notarierna i de tio domsagorna inom Västerbottens och Norrbottens
län ävensom i Härjedalens domsaga föreslagna tillägget av 300 kronor
för varje förste notarie eller tillhopa 3,300 kronor.

För normala fall synes kunna förutsättas, att andre notarier komma
att vara anställda i omkring 110 domsagor samtidigt. Då arvodet till
andre notarie föreslagits, i den mån detsamma skall utgå av statsmedel,
till 1,000 kronor, skulle sålunda statsverkets utgifter för andre notariernas
avlöning uppgå till 110,000 kronor årligen. Under antagande, att andre
notarier bleve i medeltal året om anställda i åtta av de elva domsagor,
i vilka, på sätt förut nämnts, särskilt tillägg till arvodet föreslagits skola
utgå, koinme nämnda tillägg, som beträffande andre notarie blivit satt
till 200 kronor, att medföra en utgift för statsverket av 1,600 kronor.

De sålunda i fråga om förste och andre notarier upptagna beloppen
torde emellertid få betraktas såsom maximisiffror.

De kostnader, som för statsverket uppkomma därigenom, att det
vikarie för häradshövding tillkommande arvode till ett årligt belopp av

3.000 kronor i vissa fall skall utgå av statsmedel, anser jag kunna beräknas
till sammanlagt 10,000 kronor för år. Jag vill erinra om, att
det härvid huvudsakligen är fråga om arvode till vikarier under semester
för häradshövding samt att särskilt vikariatsarvode icke skall ifrågakomma,
då i domsagan anställd förste notarie eller biträdande domare
förordnas att förvalta häradshövdingämbetet. Det särskilda till 1,500
kronor uppgående årliga tillägget till vikariatsarvodet, vilket skulle utgå,
då till vikarie förordnas någon, som tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal
i hovrätt men icke vunnit utnämning till vice häradshövding, synes
kunna beräknas komma att för statsverket medföra en sammanlagd årlig
utgift av 6,000 kronor.

Med ledning ar vice häradshövdingarnas nuvarande tjänstgöringsförhållanden
anser jag det kunna antagas, att årligen komme att utgå

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

15 vicehäradshövdingarvoden till det av mig föreslagna beloppet 4,500
kronor. Sammanlagda årliga kostnaden skulle härför sålunda utgöra
67,500 kronor. Det är att märka, att med de av mig föreslagna ändringarna
i domsagostadgan det icke vidare i något fall skulle förekomma,
att arvode till vice häradshövding komme att utgå med halva beolppet.
Det föreslagna ålderstillägget av 500 kronor synes kunna antagas komma
att utgå till 6 vice häradshövdingar, och utgifterna därför skulle således
belöpa sig till 3,000 kronor. Beredandet av semester åt vice häradshövdingarna
torde kunna beräknas medföra en utgift för staten av 5,000
kronor.

Med anledning av den föreslagna delningen av två utav de mest
svårskötta domsagorna anser jag det kunna antagas, att antalet av de
domsagor, där biträdande domare komma att förordnas, skall uppgå till
omkring 8 i stället för 10, såsom av de sakkunniga beräknats. Då arvodet
till biträdande domare av mig föreslagits till 4,000 kronor årligen,
skulle statsverkets utgifter för de biträdande domarnas avlöning komma
att uppgå till omkring 32,000 kronor årligen.

Statsverkets sammanlagda årliga utgifter till förut nämnda extra
ordinarie befattningshavare skulle sålunda kunna beräknas till omkring
538,400 kronor.

Med anledning av den nuvarande bristen på rättsbildade biträden
i domsagorna torde det emellertid kunna förutsättas, att förste och andre
notarier under de år, varom nu närmast är fråga, eller 1920 (senare
hälvten) och 1921 icke komma att vara förordnade i fullt så stor omfattning,
som här förut angivits. Kostnaderna för förste och andre
notariernas avlöning synas därför kunna för dessa år beräknas till något
lägre belopp än här förut skett. Jag anser mig därvid kunna utgå från,
att förste notarier komma att vara samtidigt förordnade i medeltal i omkring
100 domsagor och andre notarier i omkring 80 domsagor. Under
denna förutsättning skulle arvodena till förste notarier uppgå till sammanlagt
240,000 kronor och arvodena till andre notarier till sammanlagt

80,000 kronor årligen. Därtill komma ytterligare de i de nordligaste domsagorna
utgående särskilda tilläggen till arvodena, vilka tillägg må beräknas
för förste notariernas vidkommande till 2,100 kronor och beträfande
andre notarierna till 1,000 kronor. Statsverkets utgifter till förste
och andre notarier skulle enligt nu senast angivna grunder uppgå till
sammanlagt 323,100 kronor och sålunda komma att med 91,800 kronor
understiga de utgifter, som här förut för normala fall beräknats ifrågakomma.

För den närmaste tiden skulle följaktligen efter den nu omförmäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 334. 97

da reduktionen statsverkets utgifter till samtliga ifrågavarande extra ordinarie
befattningshavare kunna beräknas uppgå till 440,(100 kronor årligen.
Då emellertid, iiven med iakttagande av nämnda reduktion, berörda
kostnader torde få anses vara upptagna snarare för högt än för
lågt, lärer sistnämnda belopp skäligen kunna minskas till i runt tal

440.000 kronor. Nu ifrågavarande utgifter till de extra ordinarie befattningshavarna
torde böra utgå från det under riksstatens andra huvudtitel
uppförda förslagsanslaget till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna
för domsagornas förvaltning, vilket anslag sålunda bör för år
1921 äskas med ett belopp av 440,000 kronor. I statsverkspropositionen
till innevarande års riksdag är ifrågavarande anslag beräknat till
något högre belopp eller 450,000 kronor.

De av mig för de extra ordinarie befattningshavarnas del föreslagna
åtgärderna skulle emellertid, enligt vad jag i det föregående förordat,
träda i kraft redan den 1 juli 1920, dock med det undantag, att
biträdande domare icke skulle förordnas tidigare än från och med början
av år 1921. De under senare hälften av år 1920 uppkommande
utgifterna för ifrågavarande ändamål torde med ledning av förut angivna
grunder kunna beräknas till 207,300 kronor. Med hänsyn till att nyss
nämnda förslagsanslag, som för närvarande är i riksstaten uppfört med

200.000 kronor, torde vara satt något högre än som är behövligt för de
ändamål, för vilka det hittills varit avsett, lärer dock, på sätt jag framhållit
redan vid avlåtandet av innevarande års statsverksproposition, det
anslag, som erfordras till förstärkning av berörda i 1920 års stat upptagna
förslagsanslag, kunna begränsas till 75,000 kronor.

Under åberopande av vad jag sålunda i detta ärende anfört, tilllåter
jag mig hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 283 höft. (Nr 334.) 13

Departementschefens
statliga
hemställan.

Kungl. Maj :ts proposition ar 334.

den nuvarande domsagans namn, i 1921 års riksstat
höja det under andra huvudtiteln uppförda ordinarie
anslaget till Svea hovrätt med därunder lydande justitiestat
från dess nuvarande belopp 947,087 kronor
med 10,100 kronor till 957,187 kronor, därav bestämt
anslag 952,187 kronor och förslagsanslag 5,000 kronor,
dels och fastställa avlöningsförmånerna för en var
av häradshövdingarna i de föreslagna fyra nya domsagorna
sålunda:

lön.............kronor 4,500

tjänstgöringspenningar..... » 1,500 6,000,

dels bestämma, att från och med år 1921 tjänstgöringspenningama
skola utgå i Marks domsaga med
2,500 kronor och i Borås domsaga med 1,800 kronor
för år,

dels medgiva, att under tiden från och med
den 1 juli 1920 till och med år 1923 må från det
under andra huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget
till ersättning åt domare, vittnen och parter
utgå till tillförordnad brottmålsdomare i Norrbottens
län ersätta ig för rannsakningar med häktade i enlighet
med, där särskilda omständigheter ej föranleda
annat, följande grunder, nämligen dels ett årligt arvode
av 3,000 kronor, dels 50 kronor för varje av brottmålsdomaren
för sådan rannsakning hållet urtima ting
eller extra sammanträde under lagtima ting, dels resekostnads-
och traktamentsersättning enligt tredje klassen
i gällande resereglemente eller enligt den klass, som i
blivande resereglemente kan komma att bestämmas för
häradshövding, dock med iakttagande att dagtraktamente
ej må beräknas för dygn, varunder förrättning
ägt rum, dels ock för varje av brottmålsdomaren handlagt
rannsakningsmål traktamente för två expeditionsdagar
efter 25 kronor för varje dag,

dels bestämma, att såsom pensionsunderlag för
häradshövding skall från och med den 1 januari 1921
gälla ett belopp av 5,600 kronor,

dels och under andra huvudtiteln bevilja

a) till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna

Kungt. Maj:ts proposition nr

för domsagornas förvaltning, i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som finnas upptagna i en
av Knngl. Maj:t utfärdad stadga i ämnet med de ändringar
i samma stadga, som kunna föranledas av vissa
av mig i detta ärende väckta förslag, å extra stat för
år 1921 ett förslagsanslag å . . . . kronor 440,000,

b) för möjliggörande av tillämpning i vissa delar

redan från och med den 1 juli 1920 av nyssnämnda
ändringar i berörda stadga på 1920 års tilläggsstat till
förstärkning av det å extra stat för ar 1920 beviljade
förslagsanslaget till nyss omförmälda ändamål ett förslagsanslag,
högst.........kronor 75,000

c) till partiell löneförbättring för häradshöv dingarna

och bestridande av vissa resekostnadsbidrag
till sådana befattningshavare, allt i enlighet med av
mig förordade grunder, på extra stat för år 1921 ett

förslagsanslag, högst........kronor 350,400

samt

d) till samma ändamål på 1920 års tilläggsstat

ett förslagsanslag, högst......kronor 336,100.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtasproposition i
ämnet av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Stenlund.

100

Kung!. Maj:ts proposition nr 334.

1	1 2	1 3	4	! 3	1 6	7	1 8	1 9	1 io	1 11 1
	1		Kontant avlöning	Beräkning av expeditionslösen
N:r	Domsaga och antal invånare den 31 d“ ember 1918	Klass	O: B	Tjänstgöringspenningar och förvaltningsbidrag	Summa	Medeltal för 1915—1918 med den i betänkandet angivna reduktionen be-träffande 1918	Medeltal för 1915—1917	Beräknade årliga mer-sportler av domboksexpedi- tioner i anledning av lösen- förhöjningen 1918 = medel-tal av sportler av dylika expeditioner 1915—1918	Medeltal av antalet §§ i lagfarts- och intecknings-j protokollen 1915—1918	Beräknade årliga mer-sportler av lagfarts- och inteckningsexpeditioner i anledning av lösenförhöj-ningarna 1918 och 1919
1	Norra Koslags domsaga..... 31,827 inv.	1	4,500	1,600	6,100	4,343	4,323	558	805	1,610
2	Mellersta Roslags domsaga . . . 22,802 inv.	1	4,500	700	5.200	4,129	4,220	569	871	1,742
3	Stockholms läns västra domsaga 21,379 inv.	1	4,500	1,400	5,900	4,741	4,587	472	1,041	2,082
4	Södra Roslags domsaga..... 55,351 inv.	3	4,500	1,400	5,900	22,186	21,625	1,683	6,037	12,074
5	Sollentuna och Färentuna härads domsaga......... 28,418 inv.	2	4,500	1,000	5,500	8,291	7,341	807	1,713	3,426
6	Södertörns domsaga...... 47,261 inv.	3	4,500	1.400	5,900	14,556	14,147	1,681	3,385	6,770
7	Uppsala läns norra domsaga . . 54,202 inv.	2	4,500	2,300	6,800	6,354	5,795	861	1,093	2,186
8	Uppsala läns mellersta domsaga . 25,585 inv.	1	4,500	1,400	5,900	5,265	4,934	443	1,111	2,222
9	Uppsala läns södra domsaga . . 21,296 inv.	1	4,500	1,200	5,700	4,412	4,363	370	816	1,632
10	Nyköpings domsaga...... 47,941 inv.	2	4.500	1,400	5,900	6,257	5,817	693	1,226	2,452
11	Oppnnda och Villåttinge härads domsaga.......... 54,040 inv.	2	4,500	1,500	6,000	8,797	8,041	846	1,755	3,510
12	Livgedingets domsaga..... 37,179 inv.	2	4,500	1,200	5,700	7,016	6,725	435	1,194	2,388

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 334.

101

Bilaga A.

12 1	18	14	16	16 \| 17 och 18 *)	19	20	21	22	23	24	26	26	27
	Summa inkom-ster	Beräknade utgifter	Inkomster efter avdrag av utgifter	Föreslagen lönefyllnad	Föreslaget resekostnadsbidrag av statsmedel	Behållen inkomst	Efter tabellen upptagna an-märkningar under n:r
j Summa beräknade årliga mersportler; kol. 9 + kol. 11	j Summa beräknad årlig expeditionslösen; kol. 7 + kol. 12	Kol. 6 + kol. 13	Efter avdrag av 5 % å be- loppet i kol. 13 och utjäm-ning till närmaste 100-tal kronor	Bidrag till arvode åt andre notarie	Skriv- biträdens avlöning	Beräknade kansli- kostnader	Beräknade kostnader för skrivmaterialier	Uppgivna resekostnader, för vilka ersättning ej utgår	Summa utgifter
2,168	6,911	13,011	12,700	800	2,700	200	500	600	4,800	7,900	3,100	—	11,000	'')
2,311	5,940	11,140	10,800	800	2,500		500 .	—	3,800	7,000	4,000	—	11,000	a)
2,554	7,295	13,195	12,800	800	; 2,900		500	—	4,200	8,600	2,400	—	11,000	s)
13,757	35,943	41,843	39,900	800	16,000	—	1,900	—	18,700	21^00	—	—	21,200	4)
4,233	12,524	18,024	17,400	800	4,600	—	700		6,100	11,300	1,500	—	12,800	6)
8,451	23,007	28,907	27,800	800	9,700	—	1,200	—	11,700	16,100	—	—	16,100
3,047	9,401	16,201	15,700	800	5,800	1,600	600	1,200	10,000	5,700	5,300	—	11,000
2,665	7,930	13,830	13,400	800	2,700	200	500	200	4,400	9,000	2,000	100	11,100	6)
2,002	6,414	12,114	11,800	800	2,000	—	500	—	3,300	8,500	2,500	—	11,000	7)
3,145	9,402	15,302	14,800	800	4,800	—	600	600	6,800	8,000	3,000	—	11,000
4,356	13,153	19,153	18,500	800	8,000	1,100	800	1,500	12^00	6,300	4,700	—	11,000
2,823	9,839	15,539	15,000	800	4,600	—	600	800	6,800	8M)	2,800	—	11,000

*) Denna kolnmn motsvarar kolumnerna 17 och 18 i betänkandet.

Knngl. Maj:ts proposition nr 334.

1Ö2

1		2	3	4	5	6	7	8	9	10	11 1
	-Hhr-			Kontant avlöning			Beräkning av	expeditionslösen
,		a ^ 0 ft [fGp^jJGXi IDJtOIWBt	«£ I 1-sT j 82 V 22 '' ! t* JO : r-i 1 saga och antal invånare en 31 decémber 1918 ~ 0 £ ; 2 _ ; c % S i = s V4 « ; - s? S S ’5 ^ S « jl> i å <3 " 1 s i £'' I 1 ■
♦—> C5 v. « ''Cl t jr. "? p c t t 5 . \|l 9t r	1	Klass	^ t"1 O! B	Tj änstgö ringspenni ngar och förvaltningsbidrng j	Summa	Medeltal för 1915—1918 med den i betänkandet angivna reduktionen be- träffande 1918	Medeltal för 1915—1917	Beräknade årliga mer-sportler av domboksexpedi-tioner i anledning av lösen-förhöjningen 1918 = medel-tal av sportler av dylika expeditioner 1915—1918	Medeltal av antalet §§ i lagfarts- och intecknings-protokollen 1915—1918	Beräknade årliga mer-sportler av lagfarts- och inteckningsexpeditioner i anledning av lösenförhöj-ningarna 1918 och 1919

13		Gottlands norra domsaga .... 23,313 inv.	1	4,500	200	4,700	5,627	5,440	461	1,284	2,568
14		Gottlands södra domsaga .... '' ''22,934 inv. *’’	1	4,500	600	5,100	6,083	6,124	542	1,420	2,840
15		Ostersysslets domsaga..... 1,1 38,638 Inv.""" ! ,v	1	4,500	2,600	7,100	5,142	5,041	433	1,014	2,028
16		Mellansysslets domsaga..... ‘41,126 inv.	1	4,500	1,200	5,700	6,724	6,306	848	1,229	2,458
17		Södersysslets domsaga..... * 26,455 inv.	1	4,500	1,900	6,400	4,577	4,314	454	934	1,868
18		Nordmarks liärads domsaga . . . 18,416 inv. 008,Si 1 . v	1	4,500	2,300	6,800	4,939	4,473	560	1,16b	2,336
19		Jösse härads domsaga..... 34,028 inv. (»O!	2	4,500	1,300	5,800	7,545	7,063	771	1,309	2,618
20		Fryksdals domsaga ...... 34,146 inv. OOTtrr	2	4,500	2,500	7,000	6,923	6,571	991	1,187	2,374
21 (»		Älvdals och Nyeds härads domsaga w37,°07 inv.	2	4,500	4.400	8,900	3,667	3,593	551	524	1,048
22		Östernärkes domsaga...... 44,298 inv.	3	4,500	1,500	6,000	9,724	9,342	616	1,929	3,858
23		Västernärkes domsaga..... 51,556 inv. IXXv	2	4,500	2,500	7,000	7,979	7,620	793	1,574	3,148
24		Nora domsaga......... 40,162 inv.	2	4,500	1,800	6,300	7,884	7,528	530	1,206	2,412
25		Lindes domsaga........ 37,513 inv.	2	4,500	1,500	6,000	8,435	8,940	567	1,252	2,504
26	Västmanlands södra domsaga . . 29,642 inv.	1	4,500	1,000	5,500	4,968	4,714	365	1,053	2,106

Kumjl. Alaj:ts proposition'', mr 114- \

loa

3 | 14 | 16 1 16 | 17 och 18 1 19 | 20 ] 21 )

		Summa inkom-
		ster
Ul	ro		5.0 w p UJ 12
B SBi g* in 2 +*g &		Kol. 6 + ki	cn *0 cd
mina beräkn expeditionsl kol. 7 + ko	r avdrag av et i kol. 13 0 till närmas kronor
	H- Öl P ce pj		Sr O ® erm
i— foa	® p°	03	sa* ov®*
cn"	oT		B cd*

Beräknade utgifter

CD JU

P ^
2. O

CD P -

Skriv biträdens avlöning -

tö

VT VT
O C3
in p

S-w

® pr
Ef B
12. p
-3 ^

B °

p pr

-''g
;• p -

^ cl

2.5

pt?.

jo: N
<-*- CD ''

cn
P CD
M **

P o
Cn W

<2.P

<n 2,
5 CD
^ p

-i
p -

2-«
w pr

B °

5 £.

cd'' p
^ Cb

e 5

Eg:

p. p p‘

JU
oq cd
P C3
►4 /

P- r-K

O p

** cn

« I

3,029	8,656	13,356	12,900	800
3,382	9,465	14,565	14,100	800
2,461	7,603	14,703	14,300	800
3,306	10,030	15,730	15,200	800
2.322	6,899	13,299	13,000	800
2,896	7,135	13,935	13,600	800
3,389	10,934	16,734	16,200	800
3,365	10,288	17,288	16,800	800
1,599	5,266	14,166	13,900	800
4,474	14,198	20,198	19,500	800
3,941	11,920	18,920	118,300	: 800
2,942	10,826	17,126	16,600	800
3,071	11,506	17,506	16,900	800
2,471	6,739	12,239	11,900	800

3.500 no,
4,000 joll,

3,800 jod

5.500 <kh
M00 0O
2,700 (K/

1.3,200
4,600 00
3,400 till
3,900 («>.
t 4,800 U
1 3,400 .o
r 3£00 ;,X
4,000 joo

700
800
,i 800

It 100
3001,
.it 700

:<< w,

,9 500
. 1,400

jeeo,

900

,9 Hrt ,

.9 200

500
600
500
.1 600
rI 300,
500.
t 600,
600
500.:
vs m.

700

i 600

.1 700
500

1,500
.4. 800
16 100
;1,000
,1,400
l i-sr
,4 200

3,200

'' |

6,000 6,900

7.700

6.700

7.100
5,300

6.100

6,400

7,600

8,100

7,700

7,500

4,600 11,600

U 500
4 900
t 900

,1 I*

t 300

6.700

9.300
6,000
8,100

5.700

5.300

10,100

4,600

13,500

10,300

10,900

11,600

1,700,

i. 1,600

1,400
5,800 6,100 4*900

4,100

4,600

3.400
2,900
3*300
3,500

1.400
,1,800

6,m

loft TT(»
/ni

.Vill

Vill t

munn.
vill I

^InuTtn

.va i (''

§ii«Tn
7(11 rl

11,000

;''d,a|

11,000

it.Ct

11,000

»9,36

11,000

i 6,00

11,000

''.(!,! 6

11.000

19,93

13.000

1Ö.88

100,

I öfT7T|

VIII I

.200

.Vill l

300

.7111

,UiflOO

.nir.iJTI
.Vill C.

Vill i

12,000

)18,14

i 02
j 03
j 13

| ?):

45)

i 13,

11,000

.''1,33

14,500

*1,0T

12H00

B,13

,12,800

It Kl,

13.000

:ti,u:

11.000

4! ()(

i ar,

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

1	2	3	4	5	6	7	1 8	9	1 10	! n
			Kontant avlöning			Beräkning av expeditionslösen
N:r	Domsaga och antal invånare den 31 december 1918	5 p* ce ÖB	t"* O! P	Tj änstgöringspenningar och förvaltningsbidrag	Samma	Medeltal för 1915—1918 med den i betänkandet angivna reduktionen be- träffande 1918	Medeltal för 1915—1917	Beräknade årliga mer-sportler av domboksexpedi-tioner i anledning av lösen-förhöjningen 1918 = medel-tal av sportler av dylika expeditioner 1915—1918	Medeltal av antalet §§ i lagfarts- och intecknings-protokollen 1915—1918	Beräknade årliga mer-sportler av lagfarts- och inteckningsexpeditioner i anledning av lösenförhöj-ningarna 1918 och 1919
27	Västmanlands västra domsaga . . 26,231 inv.	1	4,500	1,000	5,500	3,733	3,706	336	1,045	2,090
28	Västmanlands norra domsaga . . 29,128 inv.	1	4,500	1,000	5,500	4,291	3,943	374	857	1.714
29	Västmanlands östra domsaga . . 33,605 inv.	2	4,500	1,500	6,000	6,482	6,508	551	1,290	2,580
30	Falu domsaga......... 50,456 inv.	2	4,500	1,500	6,000	9,659	9,705	687	1,858	3,466
31	Hedemora domsaga....... 41,982 inv.	2	4,500	1,600	6,100	11,025	8,900	807	1,587	3,174
32	Västerbergslags domsaga .... 36,632 inv.	1	4,500	1,600	6,100	6,516	5,878	637	1,017	2,034
33	Nås och Malungs härads domsaga 28,553 inv.	2	4,500	1,800	6.300	9,154	9,105	948	1,266	2,532
34	Nedansiljans domsaga..... 41,890 inv.	3	4,500	2,200	6,700	10,342	10,699	821	1,638	3,276
35	Ovansiljans domsaga...... 33,491 inv.	2	4,500	2,200	6,700	6,425	6,335	1,162	1,104	2,208
36	Gästriklands domsaga..... 70,581 inv.	3	4,500	3,000	7,500	9,162	8,442	1,091	1,985	3,970
37	Bollnäs domsaga........ 34,458 inv.	2	4,500	1,500	6,000	7,242	7,014	894	1,243	2,486
38	Sydöstra Hälsinglands domsaga . 31,001 inv.	1	4,500	1,600	6,100	3,714	3,936	522	709	1,418.
39	Norra Hälsinglands domsaga . . 37,038 inv.	2	4,500	1,800	6,300	8,068	7,591	1,085	1,450	2,900
40	Västra Hälsinglands domsaga . . 36,642 inv.	3	4,500	1,700	6,200	10,658	10,379	1,025	1,656	3,312

Kungl. May.ts proposition nr 331)..

105

12 1	18 1	1“ 1	15 \|	k» T	17 \| 18 \|	19 1	20 \|	21	22	23	24 \|	25	26	"27
	Summa inkom-ster		Beräknade utgifter			1—1 b ur	hd	o« 3		Efter tabellen upptagna an-märkningar under n:r
! Summa beräknade årliga mersp -rtler; kol. 9 + kol. 11	\| Summa beräknad årlig expeditionslösen; kol. 7 + kol. 12	Kol. 6 + kol. 13	I Efter avdrag av 5 tå be- ! loppet i kol. 13 o«''h utjäm- ning till närmaste 100-tal kronor	- Bidrag till arvode åt andre notarie	Skriv- biträdens avlöning	Beräknade kansli- kostnader	Beräknade kostnader för skrivmaterialier i	Uppgivna resekostnader, för vilka ersättning ej utgår	Summa utgifter	omster efter avdrag av utgifter	''öreslagen lönefyllnad	laget resekostnadsbidrag av statsmedel	Behållen inkomst
2,426	5,559	11,059	10,800	800	2,300	100	500	—	3,700	7,100	3,900	—	11,000	io) j
2,088	6,279	11,779	11,500	800	2,100	—	500	1,300	4,700	6,800	4200	—	11,000	u) \
3,131	9,613	15,613	15,100	800	3,600	500	600	1,000	6,500	8,600	2,400	200	11,200
4,153	13,812	19,812	19,100	800	7,200	300	800	600	9,700	9,400	1,900	200	11,500
3,981	13,506	19,606	18,900	800	6,000	400	900	700	8,800	10,100	1,800	200	12200	45)
2,671	9,187	15,287	14,800	800	5,500	500	600	800	8,200	6,600	4,400	—	11,000	47)
3,478	12,632	18,932	18,300	800	3,800	1,000	700	900	7,200	11,100	1,500	300	12,900
4.097	13,439	20,139	19,500	800	4,400	400	800	400	6,800	12,700	1,100	100	13,900	45)
3,370	9,795	16,495	16,000	800	5,600 -	500	600	1,700	9200	6,800	4,200	—	11,000	l8)
5,061	14,223	21,723	21,000	800	6,000	—	800	1,400	9,000	12,000	1,300	500	13,800	ID V5)
3,380	10,622	16,622	16,100	800	4,300	100	600	—	5,800	10,300	1,700	—	12,000
1,940	5,654	11,754	11,500	800	‘ 2,100 I	1,200	500	900	5,500	6,000	5,000	—	11,000
3,985	12,053	18,353	17,800	800	3,600	300	70C	500	5,900	11,900	1,300	200	13,400
4,337	14,995	21,195	20.400	800	4,500	100	80C	40C	6,600	13,800	600	10C	14,500

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 283 höft. (Nr 334.) 14

106

Kung!. Majds proposition nr 334.

1	2	1 3	1 4	1 5	I 6	i 7	8	9	1 10	i n
		1 ;	Kontant avlöning	Beräkning av expeditionslösen
N:r \|	Domsaga och antal invånare den 31 december 1918	Klass	O: •	Tjänstgöri respenningar och förvaltningsbidrag	Samma	Medeltal lör iyi5—1SI18 med den i betänkandet angivna reduktionen be- träffande 1918	Medeltal för 1915—1917	\| JtSeraknade ärliga mer-jsportler avdomboksexpedi- \|tioner i anledning av lösen- jförhöjningen 1918 = medel- tal av sportler av dylika ! expcditionor 1915—1918	Medeltal av antalet §§ l lagfarts- och intecknings- protokollen 1915—1918	■ Beräknade årliga mer'' 1 sportler av lagfarts- och j inteckningsexpeditioneri anledning av löseniörhöj-[ ningarna 1918 och 1919
I41	Medelpads västra domsaga . . . 38,204 inv.	2	4,500	! 1,500 I	6,000 7,980	\| 7,724	1,685	1,448	\| 2,896 :
42	Medelpads östra domsaga .... 49,742 inv.	1	4,500	1,600	6,100! 7,687 1	7,056	1,059	1,423	1 2,846
; 43	Ångermanlands södra domsaga 36,330 inv.	2	4,500	1,500	6,000	6,457	6,258	1,387	1,200	2,400 ;
44	Ångermanlands mellersta domsaga 27,241 inv.	1	4,500	1,400	5,900	6,295	6,249	1,319	1,009	2,018
i 45	Ångermanlands västra domsaga . 26,340 inv.	1	4,500	1,900	6,400	4,285	4,236	691	758	1,516 \|
1 46	Nätra och Nordingrå domsaga . . 25,984 inv.	1	4,500	1,100	5,600	3,773	3,683	508	706	1,412
47	Själevads och Arnäs domsaga . . 26,798 inv.	2	4,500	1,300	5,800	6,084	6,014	905	1,140	2,280
48	Jämtlands östra domsaga .... 32,484 inv.	1	4,500	1,500	6,000	6,845	6,664	1,155	1,251	2,502
49	Jämtlands norra domsaga .... 35,546 inv.	2	4,500	1,000	5,500	9,021	9,176	1,916	1,452	2,904
50	Jämtlands västra domsaga . . . 27,426 inv.	2	4,500	1,000	5,500	6,568	6,592	855	1,200	2,400
51	Härjedalens domsaga...... 21,676 inv.	1	4,500	1,200	5,700	5,121	5,337	620	773	1,546
52	Västerbottens södra domsaga . . 52,625 inv.	2	4,500	1,900	6,400	8,505	8,613	897	1,901	3,802
53	Västerbottens västra domsaga . . 40,139 inv.	1	4,500	1,600	6,100	4,320	4,560	778	921	1,842
54	Västerbottens mellersta domsaga 25,243 inv.	1	4,500	1,200	5,700	4,575	4,344	430	882	1,764 1

Kung!. Mai:tk proposition nr 33-i.

107

12 \| ia	14	15	16	17 \| 18	19	20	21	22	28	24	25	2 tf	27
	Samma inkom-ster		Beräknade utgifter			Inkomster efter avdrag av utgifter	Föreslagen lönefyllnad	Föreslaget resekostnadsbidrag av statsmedel	Behållen inkomst	Efter tabellen upptaga an-märkningar under n:r
Summa beräknade årliga mers portier; kol. 9 + kol. 11	1 Summa beräknad årlig expeditionslösen; kol. 7 + kol. 12	Kol. 6 + kol. 13	Efter avdrag av 5 % å be- loppet i kol. 13 och utjäm-ning till närmaste 100-tal kronor	Bidrag till arvode åt andre notarie	Skriv- biträdens avlöning ,	Beräknade kansli- kostnader	Beräknade kostnader för skrivmaterialier	Uppsrivna resekostnader, för vilka ersättning ej utgår	Summa utgifter
4,581	12,061	18,061	17,500	800	7,700		700	—	.9,500	8,300	2,700		11,000	46)
3,905	11,192	17.292	16,700	800	6,500	100	700	'' 1,800	9,900 ‘	6,800	4JOO		11,000	46)
3,787	10,244	16,244	15,700	800	4,300		600	—	5,700 10,000	1,800	—	11,800
3,337	9,632	15,532	15,000	800	4,400	100	600 :	700	6,600	8,400	2,600	—	11,000
3,207	6,492	12,892	12,600	800	4,000	900	500	1,700	7,900	4,700	6,300	—	11,000
1,920	5,693	11,293	11,000	800	3,400	800	500	1,200	6,700	4,300	6,700	-	11,000
3,185	9,269	15.069	14,600	800	3,300	100	600	—	4,800	9,800	1,800	_	11,600
3,657	9,502	15,502	15,000	800	3,700	1,000	600	1,000	7,100	7,900	3,100	•	11,000	s
4,820	13,841	19,341	18,600	800	4,000		800	1,300	6,900\ 11,700	1,400	400	13,500
3,255	9,823	15 323	14,800	800	3,200	—	600	400	5,000\ 9.800	1,800	100	11,700	15)
2,166	7,287	12,987	12,600	800	3,500	400	500	1,500	6,9m 5,900 . .	5,600	—	11,500	,
4,699	13,204	19,604	18,900	800 ■<	5,500	200	800	1,000	8,300	10,600	1,600	300	12,500	ID
; 2,620	6,940	13,040	12,700	. 800	3,600		500	800	5,700	7,000	4,500	—	11,500	16\ /
2,194	6,769	12,469	12,100	800	3,800 ,	200	500	600	5,900	6^00	5,300	—	11,500

108

Kungl. Maj:is proposition nr 384.

\ 1	2	3	4	\| 5 i 6	7	1 8	9	t 10	i ll
			Kontant avlöning	Beräkning av expeditionslösen
;N:r	Domsaga och antal invånare den 31 december 1918	5 e DO ce	f O! P	Tjänstgöringspenningar och förvaltningsbidrag j	Samma	Medeltal för 1915—1918 med den i betänkandet angivna reduktionen be- träffande 1918	Medeltal för 1915—1917	Beräknade årliga mer-sportler av domboksexpedi- tioner i anledning av lösen- förhöjningen 1918 = medel- tal av Bportler av dylika expeditioner 1915—1918	Medeltal av antalet §§ i lagfarts- och intecknings-protokollen 1915—1918	Beräknade årliga mer-sportler av lagfarts- och inteekningsexpeditioneri anledning av lösen förhöj-j ningarna 1918 och 1919
55	Västerbottens norra domsaga . . 49,178 inv.	3	4,500	1,800	6,300	10,344	10,670	874	2,281	4,562
56	Piteå domsaga......... 37,816 inv.	i	4,500	1,500	6,000	6,081	6,029	489	1,368	2,736
57	Lnleå domsaga........ 38,502 inv.	i	4,500	2,000	6,500	4,775	4,702	526	1,138	2,276
58	Kalix domsaga........ 31,112 inv.	i	4,500	2,200	6,700	—	4,527	358	958	1,916
59	Torneå domsaga........ 24,904 inv.	i	4,500	2,900	7,400	—	3,488	743	582	1,164
60	Gällivare domsaga....... 33,324 inv.	i	4,500	2,300	6,800	3,912	4,069	856	483	966
61	Kinda och Vdre härads domsaga 26,130 inv.	i	4,500	1,100	5,600	4,169	4,191	376	803	1,606
62	Vifolka, Valkebo och Gullbergs härad9 domsaga....... 26,829 inv.	i	4,500	1,200	5,700	5,957	5,988	808	1,140	2,280
63	Lysings och Göstrings härads domsaga......... 24,700 inv.	i	4,500	1,300	5,800	4,473	4,443	442	877	1,754
64	Aska, Dals och Bobergs härads domsaga.......... 27,555 inv.	2	4,500	1,500	6,000	—	6,300	500	1,085	2,170
65	Finspånga läns härads domsaga 26,494 inv.	1	4,500	1,300	5,800	3,592	3,841	237	546	1,092
66	Björkekinds, Östkinds, Lösings, Bråbo och Memmings härads domsaga.......... 28,409 inv.	1	4,500	1,400	5,900	5,749	5,837	704	1,023	2,046

Kvngl. Maj:ts proposition nr 33h. 109

12 1	13 1	14 \|	15	16 \|	17 och 18 \|	19 \|	20 \|	21	22 \|	28	24	25 \|	26 \|	27
	Samma inkom-ster	Beräknade utgifter	HH B	Hd	Ot T» fn	\|	m fn
Samma beräknade årliga mersportler; kol. 9 + kol. 11	Summa beräknad årlig ''expeditionslösen; kol. 7 + kol. 12	Kol. 6 + kol. 13	Efter avdrag av 5 % å be- loppet i kol. 13 och utjäm-ning till närmaste 100-tal kronor	Bidrag till arvode åt andre notarie	Skriv- biträdens avlöning	Beräknade kansli- kostnader	Beräknade kostnader för skrivmaterialier	Uppgivna resekostnader, för vilka ersättning ej utgår	Summa utgifter	omster efter avdrag av utgifter	''öreslagen lönefyllnad	slaget resekostnadsbidrag av statsmedel	Behållen inkomst	r tabellen upptagna an- • närkningar under n:r
5,436	15,480	21,780	21,000	800	6,100	400	900	800	9,000	12,000	1,300	300	13,600	")
3,325	9,306	15,306	14,800	SOO	3,400	—	600	2,400	7,300	7,600	3,900	200	11,700	18\ /
2,802	7,577	14,077	13,700	800	4,000	600	500	700	6,600	7,100	4,400	—	11,500	.9)
2,274	6,758	13,458	13,100	800	3,600	300	500	900	6,100	7,000	4,500	—	11,500	20% /
1,907	5,395	12,795	12,500	800	3,500	1,400	500	900	7,100	5,400	6,100	—	11,500	“)
i 1,822	5,734	12,534	12,200	800	2,500	—	500	700	4,500	7,700	3,800	—	11,500
; 1,982	6,051	11,651	11,300	800	2,100	100	500	500	4,000	7,300	3,700	-	11,000	*2)
3,088	9,045	14,745	14,300	800	2,500	700	600	600	5,200	9,100	2,000	200	11,300	j
2,196	6,769	12,569	12,200	800	2,500	200	500	900	4,900	,7,300	3,700		11,000	ss>
2,670	7,970	13,970	13,600	800	4,000	—	500	—	5,300	8,300	2,700	__	11,000	**)
\| 1,329	4,921	10,721	10,500	800 I	1,500	1,200	500	400	4,400	6,100	4,900	_	11,000	1
! 2,750	6,999	12,899	12,500	800	3,000	—	500	_	4,300	\| s,m 1	2,800	—	11,000	i *5) ! i

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 384.

1 1	2	1 3	4	1 &	1 6	7	1 8	9	I 10	i ii
1			Kontant avlöning	Beräkning av expeditionslösen
1 N:i	Domsaga och antal invånare den 31 december 1918 t	Klass	C: C3 j	Tjänstgöringspenningar och förvaltningsbidrag	Summa	Medeltal för 1915—191Ö med den i betänkandet angivna reduktionen be- träffande 1918	: Medeltal för 1915—1917	j Beräknade årliga mer-jsportler av domboksexpedi- itioner i anledning av lösen - förhöjningen 1918 = medel- tal av sportler av dylika ! expeditioner 1915—1918	j Medeltal av antalet ij§ i j lagfarts- och intecknings-\| protokollen 1915—1918	j Beräknade årliga mer-j sportler av lagfarts- och ] inteckningsexpeditioner i j anledning av lösenförhöj-\| ningnrna 1918 och 19IV*
67	Hammarkinds härads med Stege-borgs skärgård och Skärkinds härads domsaga....... 23,111 inv.	1	4,500	1,800	6,300	3,241	; 3,288	335	694	1,388
68	Åkerbo, Bankekinds och Hane-kinds häiads domsaga ... . 23,110 inv.	1	4,500	1,100	5,600	4,394	4,378	485	771	1,542
69	T veta, Vista och Mo härads dom-saga ............ 49,322 inv.	2	4,500	1,200	5,700	8,623	• 8,390	1,187	1,658	3,316 \|
70	Norra och Södra Yedbo härads domsaga.......... 34,735 inv.	2	4,500	1,400	5,900	6,250	6,069	792	1,205	2,410
71	Ostra härads domsaga (Jöuköpings län).......... 23,208 inv.	1	4,500	1,200	5,700	4,525	i— O CO T*	662	883	1,766
72	Västra härads domsaga..... 26,501 iav.	1	4,500	700	5,200	4,263	4,204	485	911	1,822
73 \|	Östbo och Västbo härads domsaga 54,527 inv.	3	4,500	2,100	6,600	9,367	9,215	1,139	1,984	3,968
74	Östra Värends domsaga . . . 57,441 inv.	3	4,500	3,000	7,500	12,638	12,610!	2,422	1,959	3,918
75	Mellersta Värends domsaga . . . 24,135 inv.	1	4,500 !	1,200	5,700	1	—	j	937	1,874
76	Västra Värends domsaga .... 28,352 inv.	1	4,500	1,400	5,900	5,895	5,556	1,061	1,080! 1	! 2,160 1
77	Sunnerbo härads domsaga .... 38,947 inv.	, 3;	4,500;	1,100	5,60oi	11,550	11,249	1,257	2,222	4,444 \|
73	Tjusts härads domsaga . . 37,510 inv.	2	4,500\|	2,800	7,300	4,982	4,910	751 1	912!	1,824 \| I

Kungl. Maj ds pvoposition nr 33h.

111

\| 12 \| 18	14	lft	16	17 och 18	19	20	21	22	23	24	25	26	27 i ” 1
	Summa inkom-ster		Beräknade utgifter		b-i ö		O: "i
Summa beräknade årliga mersportler; kol. 9 + kol. 11	Summa beräknad årlig expeditionslösen; kol. 7 + kol. 12	Kol. 6 + kol. 1§	Efter avdrag av 5 % å be- loppet i kol. 13 och utjäm-ning till närmaste 100-tal kronor	Bidrag till arvode åt andre notarie	Skriv- biträdens avlöning	Beräknade kansli- kostnader.	Beräknade kostnader för skrivmaterialier	Uppgivna resekostnader, för vilka ersättning ej utgår	Summa utgifter	:omster efter avdrag av utgifter	röreslagen lönefyllnad	slaget resekostnadsbidrag av statsmedel	Behållen inkomst	er tabellen upptagna an-märkningar under u:r
1,723	4,764	11,064	10,800	800	2,300	600	500	600	4,800	6,000	5,000	—	11,000	2G)
2,027	6,421	12,021	11,700	800	1,700	—	-500		3,000	8,700	2,300		11,000 ■
4,503	13,126	18,826	18,200	800	5,300	200 ''	800	100	7,200	11,000	1,500		12,500
3,202	9,452	15,352	14,900	800	3,800		600	900	6,100	8,800	2,200 .	200	11,200
2,428	6,953	12,653	12,300	800	2,000	300	500	—	3,600	8,700	2,300	—	11,000	27)
2,307	6,570	11,770	11,400	800	2,300	600	500	200	4,400	7,000	4,000	—	11,000
5,107	14,474	21,074	20,400	800	3,400	—	800	400	5,400	15,000	—	—	15,000
\| 6,340	18,978	26,478	25,500	800	5,000	1,100	1,000	900	8,800	16,700	—	—	16,700
—	—	—	—	800	—	—	—	—	—	8,000	3,000	—	11,000	28)
3,221	9,116	15,016	14,600	800	4,000	—	600	—	5,400	9,200	2,000	—	11,200
I 5,701	17,251	22,851	22,000	800	3,200	—	1,000	—	7,000	15,000	—	—	15,000
2,575	7,557	14,857	14,500	800	3,500	700	500	—	5,500	9,000	2,000	—	11,000

112

Kungl. Majrts proposition nr 88b.

1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	il i
			Kontant avlöning			Beräkning av	expeditionslösen
N:r	Domsaga och antal invånare den 31 december 1918.	Klass	f O: B	Cii Öl c+- ►t er? < O: gL 2. E.1 B bO (Jq Ct> 05 b B. g- S'' 2 crq « 3	Samma	Medeltal för 1915—1318 med den i betänkandet angivna reduktionen be- träffande 1918	Medeltal för 1915—1917	Beräknade årliga /fler-sportler av domboksexpedi-tioner i anledning av lösen-förhöjningen 1918 = medel-tal av sportler av dylika expeditioner 1915—1918	Medeltal av antalet §§ i lagfarts- och intecknings-protnkollen 1915—1918	Beräknade årliga mer-sportler av lagfarts- och inteckningsexpeditioner i anledning av lösenförhöj-ningarna 1918 och 1919
79	Sevede o. Tunaläns härads domsaga 26,393 inv.	1	4,500	1,600	6,100	3,791	3,705	492	743	1,486
80	Aspelands och Handbörds härads domsaga....... 30,595 inv.	2	4,500	2.400	6,900	6,155	6,098	904	1,101	2,202
.SI	Norra Möre och Stranda härads domsaga......... 26,469 inv.	1	4,500	1,200	5,700	5,099	4,913 *	604	1,000	2,000
82	Södra Möre härads domsaga . . 40,242 inv.	3	4.500	2,700	7,200	8,435	8,417	1,067	1,659	3,318
89	Ölands domsaga........ 27,924 inv.	2	4,500	2,400	6,900	6,705	6,757	922	1,414	2,828
'' 81	Hallands läns södra domsaga . . 49,186 inv.	3	4,500	1,100	5,600	10,902	10,002	1,140	1,996	3,992
85	Hallands läns mellersta domsaga 40,089 inv.	3	4,500	2,000	6,500	• 9,353	9,144	715	1,964	3,928
86	Hallands läns norra domsaga . . 24,115 inv.	1	4,500	1,800	6,300	5,603	5,324	485	1,106	2,212
87	Åskhus, Västra och Östra Hisings samt Sävedals härads domsaga 64,583 inv.	3	4,500	1,800	6,300	—	12,673	976	2,782	5,564
88	Inlands domsaga........ 21,408 inv.	2	4,500	2,300	6,800	5,104	5 205	411	1,141	2,282
89	Orusts och Tjörns härads domsaga 28,537 inv.	1	4,500	200	4,700	3,753	3,766	484	693	1,386
90	Sunnervikens domsaga..... 42,671 inv.	2	4,500	1,700	6,200	6,986	7,101	739	1,418	2,836
91	Norrvikens domsaga...... 31,508 inv.	1	4,500	1,70Ö	6,200	5,017	5,022	480	1,040	2,080

KungI. May.U proposition nr 334.

113

12	18	.....M	in	i<;	17 och 18	19	'' 20"	21	22	23	24	25	26	27
		Summa inkom-ster	Beräknade utgifter	Inkomster efter avdrag av utgifter	Föreslagen lönefyllnad i__	Föreslaget resekostnadsbidrag av statsmedel	Behållen inkomst	Efter tabellen upptagna an-märkningar under n:r
Summa beräknade årliga mersportler; kol. 9 + kol. 11.	Summa beräknad årlig exped itionslösen; kol. 7 + kol. 12	Kol. 6 + kol. 13.	Efter avdrag av 5 % å be- loppet i kol. 13 och utjäm-ning till närmaste 100-tal kronor	Bidrag till arvode åt andre notarie	Skriv- biträdens avlöning	Beräknade kansli- kostnader	Beräknade kostnader för skrivmaterialier	Uppgivna resekostnader, för vilka ersättning ej utgår	Summa utgifter
1.978	5,769	11.869	10,600	.900	1,800	KW	300	700	3,900	6,700	4,300	—	11,000
3.106	9.261	16,161	15,700	800	3,500	—	600	—	4,900	10,800.	1,600		12,400
2,604	7.403	13,103	12,700	.900	3,400	1,000	500	800	6,500	6,300	4,800	—	11,000	29)
4.385	12,820	20.020	19.400	900	5,000	1,200	700	1,100	8,800	10.600	1.600	400j 12,600
3,750	9.(100	16,500	16,000	800	3,000	600	600	400	5,400	10,600	1,600	100	12,300	46)
5,132	16,034	21,634	20,800	800	6,400	—	900	500	8,600	12,300	1,200	20®	13,600
4,643	13,996	20,496	19,800	800	5.500	—	800	600	7,700	12,100	1,300	200	13,600
2,697	8.300	14.600	14,200	800	4.000	100	500	300	5.700	8,500	2,500	_	11,000
6.540	19,213	25,513	24.600	800	9,000	—	1.100	—	10.900 13.700	700	—	14,400	SO)
2,693	7.797	14,597	14,200	800	3,000	300	500	500	5,100	9,100	2.000	200	11,300	ai)
1,870	5,623	10,323	10,IKK)	800	2.000	800	500	400	4,500	5,500	5,500	—	11,000
3,5/o	10,561	16,761	16.200	800	3,400	1.400	600	1.300	7,500	8,700	2,300	.300! 11,300	**)
2,560	7,577	13,777	13,400	900	2,500	200	500	—	4,000	9,400	1.900 ''	-	11,300	")

Bihang till riksdagens protokoll 1320. 1 sand. 283 käft. (Nr 334). .15

114

Kungl. Maj:t.s proposition nr 334.

1	2	3	4		6	7	8	9	10	11
			Kontant avlöning			Beräkning av	expeditionslösen
N:r	Domsaga och antal invånare			C p- B: B H*} CC O» . ''		\|\|? ‘s-s-s- p: B CD	Cfc P- Cfc B*	et- i-t» et- CD Cfc P C: g-vp •3 31 S » ® 2 <2 5 ss 8 P- 3 Cfc B= g: 2. — - ?r	^ B K C? eu? cfc ® r?» p- O 2 ® g"®?	3 P M- OD 5'' 5. S-^ sila!
den 31 december 1918.				ce B S 3 B			Svaj c < p	►—; ''	^ OQ B a- P
	t» CD	t”1 O: B	- B B Cg b’b (jq O CD B 2. 5. pL 5*	g-P c- h- £ % S g. ^ ce» SS B o il.	O? >-i CD 1—l O*	C O Cfc —- P- H. s S 5. B CD h- 3 CJ- - ^jo cca<j ©<£• II 5T » _ — ^ Cfc	cfc ® p ° S-< 53''g c?” » .Ljf«	►7 S8 cn ^ cfc >D1 cfc . ce o; 3 (jo 12. ^ CD Cfc i-*, —. o 2 p- b er? ® b e-• 2. B H. ^ g " B
				3 IS		Pj CD ST ct> r- ? ^ ce	CD 1—1	CD ZL B 2:-C Cfc ►S i: p- “ o *i ce pr ® § &	tD p tOfc »32!	5=2:1 \| 7
92	Marks domsaga........	1	4.500	2,500	7,000	4,938	4,555	450	932	1,864
	33,486 inv.
93	Kinds och Eedvägs härads domsaga	3	4,500	2,900	7,400	8,827	8,698	1,157	1,516	3.032
	39,441 inv.
94	Borås domsaga........	2	4,500	1,800	6,300	7.408	6,899	729	1,628	3,256
	33,131 inv.
95	Vättle, Åle och Knllings härads domsaga..........	2	4,500	1,400	5,900	6,725	6.711	615	1,358	2.716
	39,673 inv.
: 96	Flundra, Vane och Bjärke härads
	domsaga.......... 39,056 inv.	2	4,500	1,400	5,900	7,013	6,769	948	1,200	2,400
97	Nordals, ‘Sundals och Valbo hä-
	rads domsaga........ 33,233 inv.	2	4,500	2,600	7,100	7,664	7,497	850	1,615	3,230
98	Tössbo och Vedbo härads domsaga	1	4,500	1,300	5,800	6,008	5,866	593	1,151	2,302
	29,829 inv.
99	Vadsbo norra domsaga.....	1	4,500	1,400	5,900	4,324	4,069	512	916	1,832
	25,448 inv.
100	Vadsbo södra domsaga.....	1	4,500	1,200	5,700	4,556	4,468	457	862	1,724
	27,987 inv.
101	Gudhems och Kåkinds härads dom-
	saga............ 26,241 inv.	2	4,500	1,500	6,000	6,952	7,077	662	1,346	2,692
102	Vartofta och Frökinds härads dom-
	saga............ 35,246 inv.	2	4,500	1.900	6,400	5,868	5,838	573	1,247	2,494
103	Skånings, Valle och Vilske härads
	domsaga.......... 25,164 inv.	1	4 500	1,800	6,300		3,233	400	890	1,780

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

115

12	18	14	16	16	17 och 18	19	20	21	22	23	24	25	26	27
	Summa inkom-ster	Beräknade utgifter	Inkomster efter avdrag av utgifter	Föreslagen lönefyllnad	Föreslaget resekostnad sbidrag av statsmedel	Behållen inkomst	Efter tabellen upptagna an-märkningar under n:r
! Summa beräknade årliga mersportlcr; kol. 9 + kol. 11	Summa beräknad årlig expeditionslösen; kol. 7 + kol. 12	Kol. 6 + kol. 13	Efter avdrag av 5 % å be- j loppet i kol. 13 och ntjäm- \| ning till närmaste lOÖ-tal kronor	Bidrag till arvode åt andre notarie	Skriv- biträdens avlöning	Beräknade kansli- kostnader	Beräknade kostnader för skrivmaterialier	Uppgivna resekostnader, för vilka ersättning ej utgår	Summa utgifter
2,314 i	7,252	14,252	13,900	800	3,(300	1,000	500	1,000	6,300	7,600	3,400	—	11,000	s4)
00 to	13,016	20,416	19,800	800	3,500	300	800	800	6,300	13,600	700	300	14,600
3,985	9,893	16,193	15,700	800	3,500	500	600	300	5,700	10,000	1,800	100	11,900	35)
3,331	10,056	15,956	15,500	800	4,500	400	600	500	6,800	8,700	2,300	100	11,100
3,348	10,361	16,261	15,700	800	3,800	100	600	—	5,300	10,400	1,700	—	12,100
4,080	11,744	18,844	18,300	800	4,000	1,800	700	1,600	8,900	9,400	1,900	500	11,800
2,895	8,403	14,303	13,800	800	2,700	900	500	1,000	5,900	7,900	3,100	—	11,000	4Ö)
2,344	6,668	12,568	12,200	800	2,400	900	500	500	5,100	7,100	3,900	—	11,000
2,181	6,737	12,437	12,100	800	2,400	400	500	800	4,900	7^00	3,800	—	11,000
3,354	9,306	15,306	14,800	800	2,800	1,100	600	800	6,100	8,700	2,300	200	11,200	45)
3,087	8,935	15,335	14,900	800	4,000	700	500	700	6,700	8,200	2,800		11,000
2,180	5,413	11,713	11,400	800	3,100	—	500	800	5,200	6,200	4,800		11,000	36)

Kungl. Maj;ls proposition nr 334.

,116

1	2	i 3	4	5	6	1 7	8	‘)	1 10	I IT
	I I	1	Kontant avlöning	1 ----“ Beräkning av expeditionslösen
N:r	Domsaga och antal invånare den 31 december 1918.	Klass	Lön	Tjänstgöringspenningar och förvaltningsbidrag	Summa	Medeltal för 191a—1918 med den i betänkandet angivna reduktionen be- träffande 1918	Medeltal för 1915—1917	\| Beräknade årliga mer-jsportler av domboksexpedi- tioner i anledning av lösen- förhöjningen 1918 = medel-tal av sportler av dylika expeditioner 1915—1918	Medeltal av antalet §§ i lagfarts- och intecknings- protokollen 1915—1918	j Beräknade årliga mer-1 sportler av lagfarts- och inteckningsexpeditioner i anledning av lösenförhöj- ningarna 1918 oeh 1919
104	Ase, Viste, Barne och buske härads domsaga...... 33,947 inv.	2	4,500	\| 1,500	I 6,000	7,067	7,138	1,034	1,321	\| • 2,642 j
105	Kiunefjärdings, Kinne och Kållands härads domsaga .... 31,418 inv.	i	4,500 ''	1,500	6,000	4,613	4,569	332	904	1,808 !
106	Ostra härads domsaga i Blekinge län 25,086 inv.	i	4,500	1,700	6,200	4,923	5,017	523	913	1,826
107	Medelsta härads domsaga .... 32,866 inv.	2	4,500	2,500	7,000	4,958	4,877	416	957	1,914
108	Bräkne härads domsaga .... 23,292 inv.	1	4,500	1,300	5,800	—	3,966	637	768	1,536
109	Listers härads domsaga . . 25,109 inv.	1	4,500	1,500	6,000	4,524	4,477	582	853	.1,706 \|
no	lngelstads och Järrestads härads domsaga...... 34,717 inv.	3	4,500	1,300	5,800	8,597	8,675	901	1,761	3,522
in	Gärds och Albo härads domsaga . 33,998 inv.	2	4,500	1,600	6,100	8,805	8,772	760	1,640	3,280
112	Villands härads domsaga . .... i 24,306 inv.	i	4,500	1,100	5,600	O)0i)0	4,941	900	1,003:	2.006
113	Ostra Göinge härads domsaga . 28,481 inv.	i	4,500	1,000	5,500	6,566	5,765j	963	1.114:	2,228
114	Västra Göinge härads domsaga . i 38.830 inv.	3	4,500	2,100	6,600	10,391	9,7331 j	1,355	2,270j	4,540
115	Norra Asbo härads domsaga 28,825 inv.	2 *	4,500	1,000	5,500	8,011 ■	7,131	658	1,593	3,136
116	Södra Åsbo och Bi äre härads domsaga! 30,060 inv.	2 \|	4,500; \|	1,400	5,900	8,478	8,286	816	1,717	3,434

Kungl. Mujd.i proposition nr ''f ''14. 117

12	1»	14	15	16	17 och 18	1!»	•20	•21	22 23	•2+	•2Ö	•20 I 27 \|
	Summa inkom-ster		Beräknade utgifter		t-H B		O: CD		w
Summa beräknade årliga mersportler; kol. 9 + kol. 11	Summa beräknad årlig expeditionslösen; kol. 7 + kol: 12	Kol. G + kol. 13	Efter avdrag nv 5 be- loppet i kol. 13 och utjäm-ning till närmaste 100-tal kronor	Bidrag till arvode åt andre notarie	Skriv- biträdens avlöning	Beräknade kansli- kostnader	Beräknade kostnader för skrivmaterialier	Uppgivna resekostnader, för vilka ersättning ej utgår	comster efter avdrag av utgifter Summa utgifter	C: O DO P cw CD B C: CD 3* s.	slaget resekostnadsbidrag av statsmedel	Behållen inkomst	:r tabellen upptagna an-märkningar under n:r
i 3,676	10,743	16,743	16,200	800	8,800	200	600		5,400\ 10,800	1,600		12,400
u> o	6,753	12,753	12,400	800	8,800	—	500		5,1001 7,300	3,700	—	11,000
\| 3,349	0,772 12,972	12,600	800	8,000	-	500	--	4,300\ 8,800	2,700		11,000	45)
i 2,330	7,288 14,288	13,900	800	2,500	—	500	—	3,800\ 10,100	1,800	''	11,900	;
! 2,173	6,139	11,939	11,600	800	1,600	100	500	—	3,000\ 8,600	2,400	—	11,000	87) :
3,283	6,812 12,812	12,500	800	1,800	800	500	—	3,900 8,600	■ 2,400		11.000
‘ 4,423 13,020 18,820	18,200	800	8,500	400	800	—	5,500 12,700	1,100	—	13,8IX)
4,040	12,845i 18,945	18,300	800	4,200	1,200	700	1,000	7,900 10,400	1,700	300	12,400
2,906	7,959	13,559	13,200	800	2,500	1,200	500	700	5,700 7,500	3,500		11,000	38 j
3,191	9,057	14,557	14,100	800	2,500	1,200	600	800	5,900\ 8^00	2,800		11,000	45) 39) ! j
5,895	16,286	22,886	22,100	800	6,200	300	900	*	8M>\ 13,900	600		14,500
3,844	11,855	17,355	16,800	800	3,200	—	700	—	4,700 12,100	1,300		13,400	«) \|
4,250	12,728	18,628	18,000 ''	800	5,000		700	—	6,500 11,500 '' '' 1	1,400		12,900

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

1	2	! 3	4	1 5	1 6	7	8	i 9	10	n
		1	Kontant avlöning	Beräkning av expeditionslösen
N:r	Domsaga och antal invånare den 31 december 1918.	Klass	O: 3	Tjänstgöringspenningar och förvaltningsbidrag	Summa	Medeltal för 1915—1918 med den i betänkandet angivna reduktionen be- träffande 1918	Medeltal för 1915-1917	Beräknade årliga mer-sportler av domboksexpedi- tioner i anledning av lösen- förhöjningen 1918 = medel-tal av sportler av dylika expeditioner 1915—1918	J Medeltal av antalet tj§ i j lagfarts- och intecknings-\| protokollen 1915—1918	Beräknade årliga mer-sportler av lagfarts- och inteckningsexpeditioner i anledning av lösenförhöj-ningarna 1918 och 1919
117	Oxie och Skytts härads domsaga 34,289 inv.	3	4,500	1,500	6,000	10,229	9,537	1,000	2,156	4,312
118	Torna och Bara härads domsaga . 42,882 inv.	3	4,500	1,200	5,700	9,965	9,500	1,126	1,875	3,750
119	Vemmenhögs, Ljunits och Herre-stads härads domsaga .... 35,279 inv.	2	4,500	800	5,300	7,868	7,686	790	1,466	2,932
120	Färs härads domsaga...... 23,386 inv.	2	4,500	800	5,300	6,156	6,007	698	1,165	2,330
121	Frost?, härads och Eslövs domsaga 32,057 inv.	2	4,500	900	5,400	—	10,074	1,200	1,891	3,782
122	Bönnebergs, (Insjö och Harjagers Jiärads domsaga....... 42,993 inv.	3	4,500	2,000	6,500	11,459	11,407	1,152	2,496	4,992
123	Luggude härads domsaga .... 47,559 inv.	3	4,500	1,200	5,700	13.325	13,293	1,468	2,521	5,042

I) I händelse av Gästriklands domsagas delning i enlighet med
propositionen beräknas inkomster, utgifter och lönefyllnad i de särskilda
domsagorna sålunda:

Gästriklands östra domsaga.

Inkomster: lön 4,500 kronor, tjänstgöringspenningar 1,500 kronor,
beräknad expeditionslösen 7,100 kronor. Summa 13,100 kronor.

Utgifter: bidrag till arvode åt andre notarie 800 kronor, skrivbiträdens
avlöning 4,500 kronor, skrivmaterialier 500 kronor. Summa

5,800 kronor.

Inkomster efter avdrag av utgifter 7,300 kronor.

Lönefyllnad 3,700 kronor, behållen inkomst 11,000 kronor.

Kungl. Maj-.tx proposition nr 334

119

'' 12	13	14	15	Ti; *	17 och 18	1»	20	21	22	28 24	26	I 20	27 \|
	Summa inkom-ster		Beräknade utgifter			t—( O trr	hrj	Föreslaget resekostnadsbidrag av statsmedel	Behållen inkomst	Efter tabellen upptagna an-märkningar under n:r
i Summa beräknade årliga mersportler; kol. 9 + kol. 11.	Summa beräknad årlig expeditionslösen; kol. 7 + kol 12 N	Kol. 6 + kol. 13	Efter avdrag av 5 % å be- loppet i kol. 13 och utjäm-ning till närmaste 100-tal kronor	Bidrag till arvode åt andre notarie	Skriv- biträdens aylöning	Beräknade kansli- kostnader	Beräknade kostnader för skrivmaterialer	Uppgivna resekostnader, för vilka ersättning ej utgår	Summa utgifter	omster efter avdrag av utgifter	o Öl « P re p c: re B* P
5,312	15,541 •	21,541	20,800	SOO	5,600 •	_	900	—	7,3m	13,500	sm	—	14,3m
4,876	14,841	20,541	19,800	800	5,600	3,000	sm	1,800	11,000	8,800	3300	500	11,500	4,)
3,722	11,590	16,890	16.300	800	3,400	—	rm	_	4,900	11,400	1,400	—	13.800
3,028	9,184	14,484	14,000	800	3,000	—	600		3,400	10,600	1,600	—	13:100
(N ce 05	15,856	21,256	20,500	800	5,100	—	900	2,000	8,8m	11,700	1,4m	700	13.800	«)
6,144	16,803	23,303	22,500	800	6,700	1,500	900	1,500	11,400	11,100	1,500	500	13,m	4»)
6,510	15,135	30,835	30,100	800	6.7(X)		900		8,400	11,7m	1,400		13,100	“)
														«>

Gästriklands västra domsaga.

Inkomster: lön 4,500 kronor, tjänstgöringspenningar 1,500 kronor,
beräknad expeditionslösen 7,100 kronor. Summa 13,100 kronor.

Utgifter: bidrag till arvode åt andre notarie 800 kronor, skrivbiträdens
avlöning 4,500 kronor, kanslikostnad 800 kronor, skrivmaterialier
500 kronor. Summa 6,600 kronor.

Inkomster efter avdrag av utgifter 6,500 kronor.

Lönefyllnad 4,500 kronor, behållen inkomst 11,000 kronor.

Omregleringen medför således en ökning av lönefyllnaden med
6,900 kronor, varemot resekostnadsbidraget 500 kronor bortfaller.

120

Kungl. Mdj:ts proposition nr 334.

II) I händelse av Västerbottens södra domsagas delning i enlighet
med propositionen beräknas inkomster, utgifter och lönefyllnad i de särskilda
domsagorna sålunda:

Umeå domsaga.

Inkomster: lön 4,500 kronor, tjänstgöringspenningar 1,500 kronor,
beräknad expeditionslösen 8,100 kronor. Summa 14,100 kronor.

Utgifter: bidrag till arvode åt andre notarie 800 kronor, skrivbiträdens
avlöning 4,800 kronor, kanslikostnad 200 kronor och skrivmaterialier
500 kronor. Summa 6,300 kronor.

Inkomster efter avdrag av utgifter 7,800 kronor.

Lönefyllnad 3,700 kronor, behållen inkomst 11,500 kronor.

Västerbottens södra domsaga.

Inkomster: lön 4,500 kronor, tj änstgöringspenningar 1,500 kronor,
beräknad expeditionslösen 5,100 kronor. Summa 11,100 kronor.

Utgifter: bidrag till arvode åt andre notarie 800 kronor, skrivbiträdens
avlöning 2,400 kronor, kanslikostnad 1,000 kronor, skrivmaterialier
500 kronor, resekostnader 1,000 kronor. Summa 5,700 kronor.

Inkomster efter avdrag av utgifter 5,400 kronor.

Lönefyllnad 6,100 kronor, behållen inkomst 11,500 kronor.

Omregleringen medför således en ökning av lönefvllnaden med
8,200 kronor, varemot resekostnadsbidraget 300 kronor bortfaller.

Anmärkningar.

’) I anledning av städerna Östhammars och Öregrnnds införlivning med domsagan fr. o. m. 1920
har sportelbiuttot ansetts böra ökas med 400 kronor.

2) I anledning av visst områdes införlivning med staden Norrtälje fr. o. m. 1918 har sportelbrnttot
minskats med 500 kronor.

3) Uppgift från häradshövdingen ang. beräknad avlöning till skrivbiträden saknas.

4) Före år 1916 hava jämväl Sollentuna och Färentnna härad tillhört domsagan, vadan år 1915
lämnats å sido vid beräkningarna enligt kol. 7—10.

") Som domsagan är nybildad fr. o. m. 1916, grunda sig beräkningarna enligt kol. 7-—10 endast
på tiden därefter. — Uppgift från häradshövdingen ang. beräknad avlöning till skrivbiträden saknas

^ “) På grund av ofullständig uppgift bär år 1915 ieke kunnat medtagas vid beräkningen enligt

k 1 9 ^ ^rnn^ av "“dig uppgift har år 1915 icke kunnat medtagas vid beräkningen enligt

s) På grund av ofullständig uppgift har år 1917 icke kunnat medtagas vid beräkningen enligt

®) 1 anledning av införlivning med staden Västerås fr. o. m. 1918 av Lnndby socken jämte visst
område av St. Ilians socken har sportelbruttot ansetts böra minskas med 700 kronor.

10) I anledning av införlivning med Köpings stad fr. o. m. 1919 av Köpings socken jämte visst
område av Kungs Barkarö socken har sportelbruttot ansetts böra minskas med 600 kronor.

”) I anledning av införlivning med staden Västerås fr. o. m. 1918 av visst område av St Bians
socken har sportelbruttot ansetts böra minskas med 100 kronor.

12) På grund av ofullständig uppgift har år 1915 icke knnnat medtagas vid beräkningen enligt -

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 004.

’*) 1 anledning av ofullständiga uppgifter bär vid beräkningarna enligt kol. 7 och 3 år 1915 icke
kunnat medtagas samt beräkningen i kol. 9 hänfört sig endast till åren 1917 och 1918.

''*) Uppgift å sportelinkoinster för 1915 saknas, vadan nämnda år icke kunnat vid beräkningen
medtagas. — I anledning av införlivning med staden Östersund fr. o. m. 1918 av vissa områden av
Brunflo socken har sportelbruttot ansetts böra minskas med 1,000 kronor.

16) Som uppgift saknas för år 1915 har nämnda år icke kunnat vid beräkningarna medtagas.

l6) På grund av ofullständig uppgift har år 1915 icke kunnat vid beräkningen enligt kol. 9 medtagas.

*7) I anledning av införlivning med Skellefteå stad dels fr. o. m. 1916 av vissa områden från
Skellefteå socken och dels fr. o. m. 1917 av Ytterursviks by har sportelbruttot ansetts böra minskas
med 300 kronor.

''») I anledning av ofullständig uppgift har år 1915 icke kunnat vid beräkning enligt kol. 9 medtagas

">) I anledning av ofullständig uppgift har år 1915 icke kunnat vid beräkningen enligt kol. 9 medtagas.

2(l) I anledning av ofullständiga uppgifter har år 1917 icke kunnat vid beräkningarna medtagas.

21) I anledning av ofullständiga uppgifter har år 1918 icke kunnat vid beräkningarna medtagas.

22) 1 anledning av överflyttande fr. o. in. 1920 till Lysings och Göstrings domsaga av den till
Ydre härad hörande delen av Malexanders socken har sportelbruttot ansetts böra minskas med 100 kronor.

23) I anledning av den under 22) omförmälda överflyttningen har sportelbruttot ansetts böra ökas
med 100 kronor.

24) På grund av ofullständiga uppgifter hava beräkningarna enligt kol. 7 och 9 skett approximativt.
— I anledning av införlivning med Motala stad fr. o. m. 1917 av vissa områden från Motala socken
har sportelbruttot ansetts böra minskas med 500 kronor.

25) I anledning av införlivning med staden Norrköping dels fr. o. m. 1916 av Östra Eneby socken

och dels fr. o. m. 1918 av St. Johannes kommun har sportelbruttot ansetts böra minskas med 1,500

kronor.

26) 1 anledning av ofullständig uppgift har år 1915 icke kunnat vid beräkningen enligt kol. 9
medtagas. — På grund av införlivning med staden Söderköping dels fr. o. m. 1918 av visst område från
Drothems socken och dels fr. o. m. 1920 av visst område från Skönberga socken har sportelbruttot ansetts
böra minskas med 200 kronor.

27) I anledning av ofullständig uppgift har år 1915 icke kunnat vid b räkningen enligt kol. 9
medtagas.

28) På grund av ofullständiga uppgifter hava beräkningarna skett approximativt.

29) I anledning av införlivning med staden Oskarshamn fr. o. m. 1919 av visst område från
Döderhnlts socken har sportelbruttot ansetts böra minskas med 300 kronor.

30) På grund av ofullständiga uppgifter har år 1918 icke kunnat vid beräkningarna medtagas.

31) Uppgift å extra inkomster för år 1918 saknas,

32) Som fullständiga uppgifter saknas för år 1916 har nämnda år icke kunnat vid beräkningarna
medtagas.

35) På grund av ofullständig uppgift har år 1915 icke kunnat vid beräkningen enligt kol. 9 medtagas.

S4) Sportelbruttot i Marks m. fl. härads domsaga har fördelats emellan Marks härad å ena samt

Vedens och Bollebvgds härad å andra sidan med ledning av uppgifter från t. f. domhavanden. Dombokslösen
har fördelats efter samma grund. Tjänstgöringspengarna hava upptagits enligt Göta hovrätts förslag
i ämnet.

36) På grund av ofullständiga uppgifter har beträffande As och Gäsene härad år 1915 icke kunnat
medtagas. Sportelbruttot från Vedens och Bollebygds härad jämte dombokslösen för dessa härad har
upptagits i enlighet med vad under 31) angivits. I anledning av införlivning av Torpa socken med
staden Borås fr. o. m. 1920 har det beräknade sportelbruttot ansetts böra minskas med 1,500 kronor.
Tjänstgöringspengarna hava upptagits enligt Göta hovrätts förslag i ämnet.

S6) På grund av ofullständiga uppgifter har beräkningen av dombokslösen skett approximativt.

37) Som vederbörliga uppgifter för år 1918 saknas, har nämnda år icke kunnat vid beräkningarna
medtagas.

38) För åren 1915—1917 har fördelningen av sportlerna emellan Villands och Östra Göinge nybildade
domsagor skett efter folkmängden.

39) Se ant. under 88).

*°) På grund av ofullständiga uppgifter har år 1918 icke kunnat vid beräkningen enligt kol. 9
medtagas.

41) Som vederbörliga uppgifter saknas för år 1915, har nämnda år icke kunnat vid beräkningarna
medtagas.

42) Dombokslösen har vid saknad av vederbörliga uppgifter beräknats approximativt. — I anledning
av Eslövs stads överflyttning till domsagan fr. o. m. 1916 har sportelbruttot ansetts böra höjas
med 800 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1.920. 1 samt. 280 höft. (Nr 004).

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 334.

1S) I anledning av Eslövs stads överflyttning till annan domsaga fr. o. m. 1916 har sportelhinttot
ansetts böra minskas med 800 kronor.

44) I anledning av införlivning med staden Hälsingborg dels fr. o. m. 1918 av Haas kommun
samt vissa områden från Hälsingborgs och Allerums socknar och dels fr. o. m. 1919 av återstoden av
Hälsingborgs landskommun, har sportelbruttot ansetts böra minskas mad 4,300 kronor.

“) I anledning av anmärkning från domhavandcn har jämkning vidtagits i fråga om beräkningen
av expeditionslösen.

4li) I betänkandet, tab. II, har stämpelprovisionen för 1918 upptagits till 1,784 kr. i stället för 683 kr.

47) I betänkandet, tab. I, hava inkomsterna av expeditionslösen och behållen inkomst unntaeits
till 18,978 kr. och 15,023 kr. i st. för 8,978 kr. och 5,023 kr.

Kungl. Matris proposition nr 334.

12.H

INNEHÅLLSREGISTER.

Sid.

Inledande anmärkningar .

I. Löneförbättring åt häradshövdingarna................... 4

11. Höjning av häradshövdingarnas pension...................20

III. Säkerställande av tillgången på nödiga arbetskrafter.............21

A. Förste och andre notarier......................23

B. Beloppet av t. f. domhavande tillkommande vikariatsersättning......32

C. Vice häradshövdingar.......................37

D. Ordnande av ämbetsgöromålen i särskilt arbetstyngda domsagor (biträdande

domare).............. 44

IV. Delning av domsagor rn. m.......................54

A. Delning av Gästriklands domsaga.......... 54

B. Delning av Västerbottens södra domsaga...............63

C. Tjänstgöringspenningama i Marks och Borås domsagor.........77

V. Brottmålsdomarbefattning i Norrbottens län............... 78

VI. Ändringar i domsagostadgan......................83

Kostnadsberäkning.............................94

Departementschefens slutliga hemställan