Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1958 (Proposition 1958:33 - a)

Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1958

Nr 33

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 11 kap. i § vattenlagen; given Stockholms
slott den 10 januari 1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

Med den i propositionen föreslagna lagändringen avses att bereda möjlighet
att vid behov öka antalet vattenrättsnämndemän. 1

1 Ilihang till riksdagens protokoll it)5H. i samt. Nr 33

Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1958

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att It kap. 4 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr
523 j1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

11 kap.

4 §.

Vattenrättsnämndemän utses--— — vattenrättsdomaren underrät -

telse.

Har vattenrättsnämndemän -Vad i rättegångsbalken — —

Erfordras för tingslag eller för stöd
flera vattenrättsnämndemän än i
första stycket angivits! bestämmer
Konungen deras antal.

----äga rum.

--som vattenrättsnämndemän.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. 1

1 Senaste lydelse se 1954 :237.

Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1958

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 december 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
fråga om ökning av antalet vattenrättsnåmndemän samt anför därvid
följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen
för justitiedepartementet den 8 mars 1956 lagmannen Nils Viklund att såsom
sakkunnig inom justitiedepartementet verkställa utredning angående vattendomstolarnas
organisation och därmed sammanhängande frågor. I direktiven
för utredningen uttalades, att särskilt förslag till förstärkning av vattendomstolsorganisationen
i Norrland borde av utredningen framläggas snarast
möjligt samt att även eljest särskilda förslag berörande skilda delar av
uppdraget borde framläggas i den mån det befunnes lämpligt.

Sedan 1957 års riksdag i huvudsaklig överensstämmelse med ett av utredningsmannen
i juni 1956 framlagt förslag beviljat medel till nya tjänster
för bl. a. vattenrättsdomare och vattenrättsingenjörer vid Norrbygdens och
Mellanbygdens vattendomstolar, har utredningsmannen upptagit frågan om
ökning av vattenrättsnämndemännens antal samt, efter verkställd utredning,
överlämnat en den 20 juni 1957 dagtecknad promemoria (stencilerad) med
förslag i ämnet. Vid promemorian fogat förslag till lag om ändrad lydelse
av 11 kap. 4 § vattenlagen torde få fogas såsom bilaga till protokollet (Bilaga
B).

över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av vattenöverdomstolen,
kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen, länsstyrelserna i Norrbottens,
Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands, Värmlands och Kopparbergs län
samt svenska vattenkraftföreningen. Vattenöverdomstolen har vid sitt yttrande
fogat utlåtanden av Norrbygdens, Mellanbygdens, österbygdens och
Västerbygdens vattendomstolar.

Jag anhåller att nu få upptaga detta ärende till behandling.

Gällande rätt

Bestämmelser om vattendomstol finns i IT kap. vattenlagen.

Enligt 2 § består vattendomstol i sin reguljära sammansättning av en vattenrättsdomare
såsom ordförande samt såsom övriga ledamöter två vatten -

Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1958

rättsingenjörer och två vattenrättsnämndemän. Beträffande vattenrättsnänmdemännen
föreskrives i samma paragraf, att de bör vara allmänt betrodda,
om sin orts förhållanden kunniga män och ej får ha uppnått 65 års ålder.
Om valbarhet till vattenrättsnämndemän skall i övrigt vad om nämndeman
vid häradsrätt är stadgat äga motsvarande tillämpning. Den som uppnått 65
års ålder får utan hinder därav tjänstgöra i mål, varmed han förut såsom
vattenrättsnämndemän tagit befattning.

Enligt 4 § första stycket utses vattenrättsnämndemän för sex år, två för
varje tingslag, som ensamt utgör en domsaga, samt en för varje annat tingslag.
En i samma stycke intagen föreskrift om sättet för utseende av vattenrättsnämndeman
innebär i sak, att på landet och i stad som lyder under
landsrätt val skall verkställas genom valmän, som på föranstaltande av
domhavanden utses av kommunalfullmäktige. I stad, som ej lyder under
landsrätt, skall för tid som nyss sagts av stadsfullmäktige väljas en vattenrättsnämndeman.
Om valets utgång skall enligt sista punkten i första stycket
på landet domhavanden och i stad stadsfullmäktiges ordförande så snart
ske kan meddela vattenrättsdomaren underrättelse. Om vattenrättsnämndeman
upphört att vara valbar eller hos vattenrättsdomaren lagligen avsagt
sig uppdraget, skall enligt 4 § andra stycket nytt val äga rum. Enligt tredje
stycket i 4 § äger rättegångsbalkens bestämmelser om skyldighet att åtaga
sig uppdrag som nämndeman och att kvarstå i uppdraget så ock att efter
avgång fortfarande tjänstgöra motsvarande tillämpning beträffande uppdrag
som vattenrättsnämndemän.

Av vattenrättsnämndemännen skall enligt 5 § i vattendomstolen tjänstgöra
de två, som av vattenrättsdomaren för varje mål kallas därtill. Till tjänstgöring
bör kallas nämndemän från det län, som berörs av det mål varom är
fråga. Om målet avser företag som berör mer än ett län, ankommer det på
vattenrättsdomaren att avgöra, om vattenrättsnämndemännen skall tagas
från olika län eller från ett av dem. Hålles vattendomstolens sammanträde
vid syn på stället, bör företrädesvis de närmast boende nämndemännen kallas
att tjänstgöra.

Om vattenrättsnämndemän av jäv eller annat förfall är hindrad att deltaga
i visst måls handläggning eller i visst vattendomstolens sammanträde,
skall vattenrättsdomaren enligt 6 § kalla annan vattenrättsnämndemän eller,
där tillkallande av sådan skulle medföra avsevärd tidsutdräkt, annan ojävig,
till befattning som vattenrättsnämndemän valbar man att i stället tjänstgöra
i domstolen.

Utredningsmannens förslag

Utredningsmannen erinrar i sin promemoria om att under senare år vattendomstolarna
vid flera tillfällen förstärkts. Senast har detta skett genom
att 1957 års riksdag beviljat medel till nya tjänster för bl. a. vattenrättsdomare
och vattenrättsingenjörer vid Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar.
För utredningsmannen har emellertid anmälts, att antalet vattenrättsnämndemän
i vissa delar av Norrland redan enligt den äldre ordningen
visat sig knappt och att denna knapphet kunde väntas öka, sedan

Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1958

de beslutade tjänsterna blivit besatta. Utredningsmannen har därför ansett
sig böra upptaga frågan om ökning av vattenrättsnämndemännens antal.

För egen del vill utredningsmannen fastslå, att behovet av ökat antal vattenrättsnämndemän
framstår såsom fullt naturligt på grund av den intensifiering
av arbetet vid vattendomstolarna som ägt rum under det senaste
decenniet. De nuvarande bestämmelserna tillkom sålunda till sitt huvudsakliga
innehåll vid en tid, då man räknade med fem vattenrättsdomare för hela
landet, under det att motsvarande antal fr. o. m. den 1 juli 1957 uppgår till
sexton. Utredningsmannen erinrar om att processlagberedningen i förslaget
till rättegångsbalk (II s. 80) anförde rörande nämndemännens antal vid
allmän underrätt, att det å ena sidan har gjorts gällande, att antalet bör
vara så stort, att tjänstgöringen för varje nämndeman icke bleve alltför betungande,
samt att det å andra sidan har hävdats, att en höjning av antalet
lätt ledde till försvagande av nämndemännens ställning, i det att nämndemansuppdraget
förlorade i anseende och den enskilde nämndemannen komme
att sakna den insikt och erfarenhet i domarvärv, som endast vinnes genom
en mera trägen tjänstgöring. För processlagberedningen var det tydligt,
att båda dessa synpunkter förtjänade beaktande. Utredningsmannen framhåller
att vad processlagberedningen sålunda uttalade naturligtvis gäller även
beträffande vattenrättsnämndemännen. För dessas del tillkommer emellertid,
enligt vad utredningsmannen anför, även andra omständigheter. Med hänsyn
till arbetsformerna vid vattendomstolarna kan det sålunda inträffa att behandlingen
av ett mål blir fördröjd om de nämndemän, som bör komma i fråga
till tjänstgöring i målet, är betungade med tjänstgöring i andra mål. Det är
sålunda ett oeftergivligt krav, att vattenrättsnämndemännens antal icke är
så ringa, att vattenmålens handläggning därigenom försenas eller vattendomstolens
arbete på grund därav onödigtvis tynges. Antalet vattenrättsnämndemän
bör icke heller vara så lågt, att till tjänstgöring måste kallas
vattenrättsnämndemän, som är avlägset boende från platsen för den anläggning
eller det företag, varom i målet är fråga, och som till följd därav icke
äger den ortskännedom, som är önskvärd särskilt vid behandling av ersättningsfrågor.
Även ur ekonomiska synpunkter är det ett önskemål, att tillgång
finnes till vattenrättsnämndemän med bostadsort nära sammanträdesplatsen.
Härigenom kan nämligen statsverkets utgifter för rese- och traktamentsersättningar
till vattenrättsnämndemännen nedbringas.

För att få en uppfattning om i vilken utsträckning vattenrättsnämndemännen
tagits i anspråk vid vattendomstolarna under senare år har utredningsmannen
från samtliga vattendomstolar i riket inhämtat uppgifter om
det antal dagar, varunder vattenrättsnämndemännen tjänstgjort under år
1955 och första halvåret 1956. I en vid promemorian fogad tabell har utredningsmannen
redovisat det genomsnittliga antalet tjänstgöringsdagar per
vattenrättsnämndemän och län under uppgiftsperioden. Vid beräkningen
härav har utredningsmannen utgått från det antal nämndemän som enligt
bestämmelserna i 11 kaj». 4 § vattenlagen skall finnas i varje tingslag. Eftersom
antalet faktiskt tjänstgörande vattenrättsnämndemän varit icke obetydligt
större, beroende på att vissa f. d. nämndemän efter sin avgång ansetts

Knngl. Maj.ts proposition nr 33 år 1958

lämpligen böra fortsätta tjänstgöringen i större mål, varmed de tidigare tagit
befattning, är emellertid det i tabellen redovisade antalet tjänstgöringsdagar
i vissa fall för stort. Av tabellen framgår att antalet tjänstgöringsdagar i vissa
norrländska län under uppgiftsperioden var högre än i något av de andra
länen. Det genomsnittliga antalet tjänstgöringsdagar var sålunda under år
1955 för ettvart av Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län 25,0, 23,9, 12,8 respektive 6,5 och för vart och ett av övriga län högst
5,0 samt under första halvåret 1956 för ettvart av nämnda fyra län 15,1, 14,8,
6,4 respektive 2,9 och för vart och ett av övriga län högst 2,1. Medeltalet
tjänstgöringsdagar för hela riket var under år 1955 4,6 och under första
halvåret 1956 2,2.

Härjämte har utredningsmannen hos vattenrättsdomarna förhört sig om
det inom de olika vattendomstolarnas verksamhetsområden föreliggande behovet
av ökat antal vattenrättsnämndemän. Därvid har utredningsmannen
inhämtat i huvudsak följande. Norrbygdens vattendomstol: Inom Norrbottens,
Västerbottens och Västernorrlands län bör antalet vattenrättsnämndemän
ökas till fyra för varje tingslag, som ensamt utgör en domsaga, samt
två för varje annat tingslag. Mellanbygdens vattendomstol: Behovet av en
ökning utav vattenrättsnämndemännens antal är icke så framträdande vid
denna domstol som det stigande antalet tjänstgöringsdagar kan synas ge
vid handen. Det övervägande antalet tjänstgöringsdagar faller på ett relativt
litet antal mål, vilket gör att det icke är möjligt att jämnt fördela tjänstgöringen
i domstolen på samtliga vattenrättsnämndemän. Tendensen under
senare år att koncentrera domstolens arbete till ett fåtal mål av vart för sig
mycket stor omfattning torde fortsätta. En ökning av vattenrättsnämndemännens
antal i takt med förstärkningen av övrig domspersonal är därför
icke påkallad för Mellanbygdens vattendomstols del. Det sagda bör emellertid
icke tolkas så som om behov av ytterligare nämndemän ej alls föreligger
vid domstolen. En viss förstärkning synes vara motiverad, men denna
bör icke komma till stånd genom att direkt i vattenlagen generellt angives
ett ökat antal vattenrättsnämndemän för varje domsaga eller tingslag. Såvitt
för närvarande kan bedömas konnner nämligen — åtminstone under
de närmaste åren framåt — behov av ytterligare vattenrättsnämndemän att
förefinnas endast i de domsagor, där någon av de nuvarande aktiva nämndemännen
är så starkt engagerade i större vattenmål, att han icke lämpligen
bör anlitas för nya mål utan samband med de pågående. Sådana domsagor
är inom domsområdet endast Medelpads västra samt Ångermanlands mellersta
och norra domsagor. För envar av nämnda tre domsagor, i vilka vardera
för närvarande är utsedda två vattenrättsnämndemän, bör antalet bestämmas
till tre. österbygdens vattendomstol: Vid denna domstol kan behov
av ökat antal vattenrättsnämndemän anses föreligga för Härjedalens
och Ovansiljans domsagor. Med hänsyn till den återhållsamhet, som torde
böra iakttagas beträffande antalet vattenrättsnämndemän, kan en ökning
för vardera domsagan från två till tre anses vara tillräcklig. Vid Söderbygdens
vattendomstol har något behov av ökat antal vattenrättsnämndemän

Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1958 7

ej gjort sig gällande. Detta är ganska naturligt, eftersom antalet domsagor
och städer utanför landsrätt är — i förhållande till ytvidden — avsevärt
större i de län, som helt eller delvis faller inom domsområdet, än i övriga
delar av riket. Västerbygdens vattendomstol: För denna vattendomstols del
är någon ökning av vattenrättsnämndemännens antal icke aktuell, bortsett
möjligen från Värmlands län, där en ökning med några nämndemän
kan anses bli till fördel. En sådan ökning skulle komma till stånd om
det föreskreves, att vattenrättsnämndemän skulle utses, två för varje tingslag
samt en för stad, som ej lyder under landsrätt.

De sålunda lämnade meddelandena ger enligt utredningsmannen vid handen,
att en ökning av antalet vattenrättsnämndemän är påkallad i Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län. Bland annat på grund av förestående
utbyggnad av vattenkraften i Lule älv med därav betingad ökning
av vattenmålens antal och omfattning i Norrbottens län kommer med visshet
ett större antal nämndemän än det nuvarande att visa sig erforderligt
jämväl i detta län. I övriga delar av landet torde flera vattenrättsnämndemän
än som för närvarande finnes icke erfordras med undantag möjligen
för Värmlands och Kopparbergs län, där en mindre ökning av nämndemansantalet
synes vara önskvärd.

Utredningsmannen erinrar om att eu ökning av antalet vattenrättsnämndemän
förutsätter att ändring sker i It kap. 4 § vattenlagen. För frågans
lösning har utredningsmannen uppställt tre olika alternativ. Enligt det
första alternativet anges — liksom enligt gällande rätt — antalet vattenrättsnämndemän
för varje domsaga eller tingslag direkt i vattenlagen. Innehållet
i lagrummet i dess nya lydelse måste vid detta alternativ bero av
huru många vattenrättsnämndemän som numera bedömes vara erforderliga
på olika håll. Enligt det andra alternativet skulle till Konungen överlämnas
att bestämma det antal vattenrättsnämndemän, som skall finnas för varje
tingslag eller domsaga samt stad. Bestämmelser av liknande innehåll har
i 1 kap. 12 § rättegångsbalken meddelats beträffande nämndemän i stad
med rådhusrätt. Det tredje alternativet slutligen ansluter sig till den i 1
kap. 5 § rättegångsbalken meddelade bestämmelsen om antalet nämndemän
i häradsrätt och innebär att antalet vattenrättsnämndemän för varje
tingslag eller domsaga samt stad direkt angives i vattenlagen, varjämte i
samma lag föreskrives, att Konungen, om flera nämndemän erfordras, bestämmer
deras antal.

Utredningsmannen har efter samråd med vattenrättsdomarna stannat för
att förorda en ordning enligt det tredje alternativet, innebärande att antalet
vattenrättsnämndemän för varje tingslag och stad, som ej lyder under
landsrätt, direkt angives ill kap. 4 § vattenlagen samt att i samma paragraf
intages eu föreskrift om att Konungen, därest flera vattenrättsnämndemän
erfordras, bestämmer deras antal. Utredningsmannen framhåller att
härvid väl förutsättes en särskild författning vid sidan om vattenlagen,
men att å andra sidan genom den föreslagna ordningen vinnes dels att en
huvudregel om vattenrättsnämndemännens antal återfinnes i själva vatten -

Kungl. Maj. ts proposition nr 33 år 1958

lagen utan att lagtexten behöver tyngas med olika föreskrifter för skilda
delar av landet, dels att de ändringar i bestämmelserna om nämndemännens
antal, som framdeles kan visa sig erforderliga, kan genomföras snabbt och
smidigt.

Beträffande det antal vattenrättsnämndemän som bör angivas i vattenlagen
torde, enligt utredningsmannen, nuvarande bestämmelser om nämndemansantalet
i 11 kap. 4 § första stycket vattenlagen böra behållas oförändrade.

Det av utredningsmannen på grundval av anförda synpunkter framlagda
förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen innebär, att
paragrafen förses med ett nytt, andra stycke. I detta stycke föreskrives, att
Konungen, om flera vattenrättsnämndemän erfordras utöver dem som skall
utses enligt första stycket, skall bestämma deras antal. Vidare bör däri intagas
bestämmelser om val av sådana nämndemän och om tid för vilken de
skall utses. Härutöver föreslås att paragrafen, i samband med införandet
av det föreslagna nya stycket, underkastas en redaktionell jämkning. Sista
punkten i paragrafens törsta stycke om skyldighet för domhavanden respektive
stadsfullmäktiges ordförande att lämna vattenrättsdomaren underrättelse
om valets utgång föreslås sålunda efter en mindre omarbetning bli
placerad såsom ett särskilt stycke närmast efter det nya andra stycket.

Utredningsmannen har även framlagt förslag till kungörelse om antalet
vattenrättsnämndemän. Kungörelsen är avsedd att utfärdas med stöd av 11
kap. 4 § andra stycket vattenlagen i dess föreslagna nya lydelse. Förslaget
har avfattats med ledning av kungörelsen den 10 juli 1947 om antalet nämndemän
i tingslag. Beträffande antalet vattenrättsnämndemän som skall utses
för de tingslag, där antalet skall överstiga det i vattenlagen angivna,
har i förslaget hänvisats till en särskild bilaga, vari tingslagen och nämndemansantalet
förtecknats. I förslaget har härjämte intagits en erinran
om att domhavande i tingslag, för vilket flera vattenrättsnämndemän än
tidigare skall finnas utsedda, skall förordna om erforderliga fyllnadsval.
Förslaget innebär att antalet nämndemän, som med gällande bestämmelser
skall uppgå till 282 för hela riket, ökas med 21 till 303 för hela riket.
Ökningen beror på att flera nämndemän utses för vissa i bilagan angivna
tingslag inom Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län. Sålunda ökas antalet inom Värmlands län
från 17 till 18, inom Kopparbergs län från 13 till 14, inom Västernorrlands
län från 14 till 19, inom Jämtlands län från 9 till 10, inom Västerbottens
län från 12 till 18 och inom Norrbottens län från 11 till 18.

Yttrandena

Under remissbehandlingen har utredningsmannens förslag till ändring av
11 kap. 4 § vattenlagen i sak genomgående tillstyrkts eller lämnats utan
erinran. Enligt vattenöverdomstolen har övertygande skäl andragits för genomförande
av förslaget. Vattenfallsstyrelsen finner att förslaget är ägnat

Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1958

att undanröja risken för knapphet å vattenrätt snämndemän, utan att dock
därigenom utökningen göres så kraftig att deras ställning försvagas. Möjligheten
att vid behov utan större tidsutdräkt ytterligare utöka antalet
nämndemän anser styrelsen vara särskilt värdefull. På liknande sätt uttalar
sig kammarkollegiet, som jämväl erinrar om att de speciella förhållandena
på vattenrättsskipningens område — främst målens omfattning —
medför att jäv mot nämndeman med ortskännedom föreligger oftare vid
vattendomstol än vad fallet är vid de allmänna underrätterna. Vattenrättsnämndemännen
är nämligen ej sällan såsom strandägare eller på annat
sätt intressenter i förekommande mål. Kunskap om ortens förhållanden är
emellertid av stor vikt för det rätta bedömandet av vattenmål. Härvidlag vill
kammarkollegiet endast peka på de omfattande och betydelsefulla värderingsfrågorna,
vid vilkas prövning nämndemännens praktiska erfarenhet är
en stor tillgång för domstolen. Det är därför betydelsefullt att antalet vattenrättsnämndemän
ej är så ringa att svårigheter möter när det gäller att
tillföra domstolen ortskunniga, ojäviga nämndemän.

Länsstgrelsen i Norrbottens län framhåller att den inom länet redan påbörjade
och planerade utbyggnaden av vattenkraften är synnerligen omfattande.
Det för varje år alltmer stegrade elkraftsbehovet har medfört att
flera företag aktualiserats tidigare än vad man från början räknat med.
Med hänsyn härtill bör tillåtlighetsprövningen av företagen ske med så ringa
tidsutdräkt som möjligt. Även för länsstyrelsen framstår därför behovet av
ökat antal vattenrättsnämndeinän såsom fullt naturligt.

Beträffande den av utredningsmannen föreslagna ökningen av antalet vattenrättsnämndemän
i vissa län har under remissbehandlingen icke heller
framförts någon erinran utom från Norrbggdens vattendomstol. Denna vattendomstol
anför att behovet av vattenrättsnämndemän icke hör beräknas
enbart med ledning av nämndemännens tjänstgöring under förfluten tid.
Ökningen av antalet vattenrättsdomare vid Norrbygdens vattendomstol och
den omständigheten, att avvecklingen av vissa arbetsuppgifter i Indalsälvens
vattensystem numera i det närmaste slutförts, kommer att medföra en stark
stegring av kravet på nämndemännens tjänstgöring inom domstolen. Enligt
gällande bestämmelser finns i Västerbottens län 12 vattenrättsnämndemän
och i Norrbottens län 11. Om antalet nämndemän i dessa län skulle ökas till
22 respektive 21 i stället för, såsom av utredningsmannen föreslagits, till
18 i vartdera länet, skulle detta enligt vattendomstolens mening ingalunda
komma att försvaga nämndemännens ställning. Så länge antalet vattenrättsnämndemän
per län vida understiger antalet nämndemän inom varje domsaga
inom länen, synes farhågorna för försvagning av vattenrättsnämndemännens
ställning ogrundade. Vattendomstolen menar att det väl i och för
sig icke har så stor betydelse om man på en gång bestämmer dessas antal till
det som på längre sikt bedömes erforderligt eller nöjer sig med att under en
övergångstid genomföra en mindre ökning, därvid man likväl öppnar möjlighet
att utan tidsutdräkt genomföra den ytterligare ökning som senare
kan visa sig påkallad. Även om man vid Norrbygdens vattendomstol åtmins -

Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1958

tone tills vidare skulle kunna nöja sig med det förslag, som framlagts av
utredningsmannen, synes det vattendomstolen likväl vara att föredraga att
förstärkningen av vattenrättsnämndemännens antal nu göres något större.

Departementschefen

Sedan mitten av 1930-talet har arbetsbelastningen vid vattendomstolarna
oavlåtligen ökats. Denna utveckling beror främst på den forcerade utbyggnad
av landets vattenkrafttillgångar, som började under dessa år och som
till följd av det successivt stegrade kraftbehovet alltjämt fortgår utan avmattning.
Med anledning härav har vattendomstolsorganisationen tid efter
annan förstärkts. Senast vid 1957 års riksdag har nya tjänster för bl. a.
vattenrättsdomare och vattenrättsingenjörer inrättats vid Norrbygdens och
Mellanbygdens vattendomstolar.

De berörda förstärkningarna av vattendomstolsorganisationen har emellertid
icke inneburit att vattendomstolarna tillförts ett ökat antal vattenrättsnämndemän.
Deras antal är i stort sett oförändrat sedan mitten av 1930-talet, då de nuvarande bestämmelserna därom i 11 kap. 4 § vattenlagen till
sitt huvudsakliga innehåll tillkom. Bestämmelserna innebär att vattenrättsnämndemän
skall väljas, två för varje tingslag som utgör en domsaga och en
för varje annat tingslag. I valet deltager även stad som lyder under landsrätt.
För stad med egen jurisdiktion väljes en vattenrättsnämndeman. Av den
utredning som nu verkställts framgår, att det sålunda fastställda antalet
vattenrättsnämndemän icke är fullt tillräckligt. Särskilt i vissa delar av
Norrland har bristen på vattenrättsnämndemän givit sig till känna. Jag anser
därför att en ökning av antalet vattenrättsnämndemän bör komma
till stånd.

Det förslag till ändrade bestämmelser om antalet vattenrättsnämndemän
för vilket utredningsmannen stannat är utformat efter mönster av de i 1
kap. 5 § rättegångsbalken meddelade bestämmelserna om antalet nämndemän
i häradsrätt. Det nuvarande, i 11 kap. 4 § första stycket vattenlagen
angivna antalet vattenrättsnämndemän för varje tingslag eller domsaga
samt stad med egen jurisdiktion lämnas sålunda oförändrat. I anslutning
därtill föreskrives enligt förslaget i lagen att, om flera nämndemän erfordras,
Konungen bestämmer deras antal. Förslaget, som under remissbehandlingen
lämnats utan erinran, innebär även enligt min mening eu lämplig
lösning. Det tillgodoser de olika behov av ökat antal vattenrättsnämndemän
som föreligger i skilda delar av landet utan att fördenskull lagtexten behöver
tyngas med detaljregler. Det ytterligare antal vattenrättsnämndemän,
som skall finnas enligt föreskrift i särskild administrativ författning, torde
lämpligen böra fastställas i enlighet med utredningsmannens förslag därtill
med den avvikelsen, att Norrbygdens vattendomstol tillföres något flera vattenrättsnämndemän
än vad utredningsmannen förutsatt.

Utredningsmannens förslag till ändrad lydelse av It kap. 4 § vattenlagen
torde få något jämkas i redaktionellt avseende. I första stycket av paragrafen
i dess gällande lydelse torde sålunda ändring icke vara erforderlig. I ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år 1958

nytt andra stycke bör föreskrivas att, om för tingslag eller för stad erfordras
flera vattenrättsnämndemän än i första stycket angivits, Konungen bestämmer
deras antal. Beträffande sådana vattenrättsnämndemän blir föreskrifterna
i första stycket om val av nämndeman, om valperioden och om
skyldighet att lämna underrättelse om valets utgång tillämpliga utan att
detta torde behöva särskilt angivas i lagen.

Lagändringen bör träda i kraft den 1 juli 1958.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den
lydelse bilaga (Bilaga A)1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifalles av Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Olle Hellberg

1 Denna bilaga, som frånsett bestämmelsen om ikraftträdandet är likalydande med det vid
propositionen fogade lagförslaget, har här utelämnats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1958

Bilaga B

Vid den remitterade promemorian fogat förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 11 kap. 4 § vattenlagen skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 kap.

4 §.

Vattenrättsnämndemän utses för
sex år, två för varje tingslag, som ensamt
utgör en domsaga, samt en för
varje annat tingslag. Därvid skall
vad om sättet för utseende av ägodelningsnämndeman
och om gottgörelse
åt valman för inställelse vid val
av sådan nämndeman är stadgat äga
motsvarande tillämpning, dock att
domhavanden föranstaltar om utseende
av valmännen. I stad, som ej lyder
under landsrätt, skall ock för tid,
som nyss sagts, av stadsfullmäktige
väljas en vattenrättsnämndemän.

Erfordras flera vattenrättsnämndemän
än ovan sagts, bestämmer
Konungen deras antal. Om val av
sådana nämndemän samt om tid för
vilken de skola utses gälle vad i första
stycket finnes stadgat.

Sedan val av vattenrättsnämndeman
förrättats, skall så snart ske kan
på landet domhavanden och i stad
stadsfullmäktiges ordförande meddela
vattenrättsdomaren underrättelse
om valets utgång.

Har vattenrättsnämndemän----äga rum.

Vad i rättegångsbalken----som vattenrättsnämndemän.

Vattenrättsnämndemän utses för
sex år, två för varje tingslag, som
ensamt utgör en domsaga, samt en
för varje annat tingslag. Därvid skall
vad om sättet för utseende av ägodelningsnämndeman
och om gottgörelse
åt valman för inställelse vid
val av sådan nämndeman är stadgat
äga motsvarande tillämpning, dock
att domhavanden föranstaltar om utseende
av valmännen. I stad, som ej
lyder under landsrätt, skall ock för
tid, som nyss sagts, av stadsfullmäktige
väljas en vattenrättsnämndeman.
Om valets utgång skall på landet
domhavanden och i stad stadsfullmäktiges
ordförande så snart ske kan
meddela vattenrättsdomaren underrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

Kungl. Maj.ts proposition nr 33 år i958

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 30 december
1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 28 december 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 13 december 1957, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsrådet Sara Falk.

Lagrådet yttrade:

Då val av vattenrättsnämndemän lämpligen torde böra äga rum före sommaren
1958 och de nya nämndemännen måhända kunna behöva anlitas redan
före den 1 juli, förordar lagrådet, att den föreslagna lagändringen får
träda i kraft omedelbart efter utfärdandet.

Ur protokollet:
Clas Amilon

Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1958

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 januari 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell,
Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén,
Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Lindell, lagrådets den 30 december 1957 avgivna utlåtande över det till lagrådet
den 13 december 1957 remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse
av 11 kap. 4 § vattenlagen.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande hemställer föredraganden, att
lagförslaget med den av lagrådet förordade ändringen beträffande ikraftträdandet
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Chr. af Winklerfelt

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

571971