Kungl. Maj:ts proposition nr 329 (Proposition 1946:329 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Nr 329.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i strafflagen m. m.; given Stockholms slott
den 20 september 1946.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed .jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i strafflagen;

2) lag örn ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av
förbrytare;

3) lag angående upphävande av 25 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) örn
ungdomsfängelse;

4) lag angående ändring i lagen den 9 april 1937 (nr 119) örn verkställighet
av bötesstraff;

5) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) örn villkorlig
dom;

6) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 315) om särskild
förundersökning i brottmål;

7) lag med vissa bestämmelser örn mål rörande brott av underårig;

8) lag angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ lagen den 18 juni 1937
(nr 461) örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt; samt

9) lag om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 329.

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 4 §, 5 kap. 14—18 §§ samt 6 kap. 8 §
strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives.

4 KAP.

4 §•

Förekommer till---av målen.

Domstolen må ej förordna om förening av straff utan att den dömde erhållit
tillfälle att yttra sig. Begär den dömde att bliva muntligen hörd, skall
tillfälle därtill beredas honom. Angående domstolens sammansättning vid
sådant förhör så ock eljest vid avgörande av fråga om förening av straff
gäde vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid
huvudförhandling. Domstolens avgörande sker genom beslut. Beslutet skall,
där ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse ändå att talan däremot
föres. Utan avbidan på beslut om förening av straff må ettdera straffet
verkställas.

5 KAP.

14 §.

Straff vare förfallet för brott, för vars beivrande åtgärd ej blivit vidtagen:

1. inom tjugufem — — — å brottet;

2. inom femton---åtta år;

3. inom tio--— åtta år;

4. inom fem--— två år;

5. inom två — — — än fängelse.

15 §.

För brott, som av ämbetsman begås i ämbetet, vare straffet förfallet om
åtgärd för brottets beivrande ej blivit vidtagen inom två år, där brottet i
lagen med endast bötesstraff belagt är, eller inom fem år, där brottet är av
den beskaffenhet, som i 25 kap. 17 § förmäles.

1 Senaste lydelse se beträffande 4 kap. 4 § SFS 1945:873, beträffande 5 kap. 14 och 15 §§
1926:70, beträffande 5 kap. 16 § 1942:378 samt beträffande 5 kap. 17 och 18 §§ 1926:70.

Kungl. Maj.ts proposition nr 329.

För andra brott, som av ämbetsman begås i ämbetet, vare, där ej annorlunda
stadgat är, straffet förfallet, om åtgärd för brottets beivrande icke
blivit vidtagen inom tio år; dock skall, där straff, som i 14 § första eller
andra punkten sägs, kan följa å brottet, gälla vad där stadgas.

16 §.

De i--— kunde ske.

Åtgärd för brottets beivrande skall anses vara vidtagen, då den misstänkte
i laga ordning erhållit del av åtal, som mot honom väckts för brottet, eller
vid förundersökning, som lett till allmänt åtal, underrättats om den mot honom
riktade misstanken.

17 §.

Avbrytes åtalet, sedan åtgärd för brottets beivrande vidtagits inom tid,
som i 14 eller 15 § bestämmes, skall för rättigheten att fullfölja beivrandet
lika tid, som finnes utsatt i samma paragrafer, räknas från den dag avbrottet
skedde.

18 §.

Har någon begått brott, som i 14 § första, andra eller tredje punkten sägs,
och har han därefter, innan tid för brottets beivrande förflutit, ånyo förövat
brott, som i lag är belagt med straffarbete över två år; då skall tid för rättigheten
att beivra det förra brottet räknas från det senare brottet. Vad sålunda
stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där den brottslige, innan
tid för beivrande är ute, begår ytterligare brott, varå straff, som nyss är
sagt, kan följa.

6 KAP.

8 §•

Målsägande är den, emot vilken brott begånget är, eller som därav förnärmad
blivit eller skada lidit.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; beträffande 4 kap. 4 §
gäde därvid i tillämpliga delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken
finnes föreskrivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av

förbrytare.

Härigenom förordnas, att 17—19 och 21 §§ lagen den 4 juni 1913 angående
utlämning av förbrytare skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande
angives.

17 §.

Vid förhöret---honom biträda.

Medgiver den---till Kungl. Majit.

Lämnar den häktade ej sådant medgivande och sådan förklaring, som nu
sagts, skall ärendet hänskjuta» till domstol; och varde förty protokollet över
förhöret samt övriga handlingar i ärendet överlämnade till allmänna underrätten
i den stad, där Konungens hefallningshavande har sitt säte. Underrättelse
om vad vid förhöret sålunda förelupit skall genast insändas till
utrikesdepartementet.

18 §.

I ärende, som jämlikt 17 § till underrätt inkommit, skall rätten verkställa
utredning, huruvida förhållande, som enligt 2—9 §§ utgör hinder mot utlämning,
föreligger. Ärendet skall anses som bevisupptagning utom huvudförhandling,
och skola i övrigt, så vitt ej nedan annorlunda sägs, bestämmelserna
om brottmål, däri den tilltalade är häktad, i tillämpliga delar gälla.

Vid ärendets---statens intresse.

Den häktade skall vid sin talans utförande åtnjuta biträde av försvarare.
Utser han ej själv försvarare, förordne rätten offentlig försvarare för honom.

Kräver i särskilt fall hänsyn till den främmande staten, att ärendet behandlas
inom stängda dörrar, förordne rätten därom.

I protokollet skall, utöver vad eljest är föreskrivet, antecknas vad åklagaren,
den häktade och hans försvarare anföra.

19 §.

Högsta domstolen---i 2—9 §§ sägs.

Det åligger förty underrätten att, sedan handläggningen där avslutats,
skyndsamt insända protokoll och övriga handlingar i ärendet till högsta
domstolen.

21 §.

Huru ersättning åt åklagare samt biträde och försvarare, varom i 17 och
18 §§ sägs, må bestämmas, därom förordne Konungen.

Denna lagskall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga
delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Förslag

till

Lag

angående upphävande av 25 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
om ungdomsfängelse.

Härigenom förordnas, att 25 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse
skall upphöra att gälla.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 9 april 1937 (nr 119) örn verkställighet

av bötesstraff.

Härigenom förordnas, att 10, 16, 19 och 21 §§ lagen den 9 april 1937 om
verkställighet av bötesstraff skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande
angives samt att 20 § nämnda lag skall upphöra att gälla.

10 §

Skall förvandling av böter äga rum, skall mål därom (mål om förvandling
av böter) upptagas av allmän underrätt i den ort där den bötfällde finnes
eller ock av allmän underrätt vid vilken förts talan örn ansvar varom
i målet är fråga.

Talan om---allmän åklagare.

16 §.

I mål om förvandling av böter skola parterna kallas till förhör inför rätten.
Målet må handläggas och avgöras utan hinder av att den bötfällde uteblivit.
Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

Rätten vare domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren
domare. Där det finnes lämpligt, bör dock i häradsrätt nämnd deltaga
och rådhusrätt äga den sammansättning, som i rättegångsbalken är i allmänhet
föreskriven för domförhet vid huvudförhandling; häradsrätt vare
domför med tre i nämnden.

I övrigt gälle i tillämpliga delar vad beträffande mål örn allmänt åtal är
stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 329.

19 §.

Klagan må ej förås mot beslut, som avses i 12 §. Ej heller må ändring
sökas i hovrätts beslut i mål om förvandling av böter.

Där först---därtill äro.

21 §.

Vad i —--gälla vitén.

I 7—19 §§ meddelade bestämmelser avse ej böter eller vitén som enligt
särskilda författningar ådömas och ej må förvandlas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom.

Härigenom förordnas, att 9, 17—19, 21, 22 och 24 §§ lagen den 22 juni
1939 om villkorlig dom skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives.

9 §.

övervakning skall---av övervakare.

Har den---allmän underrätt.

övervakare förordnas---hans ställe.

Angående övervakningsdomstols sammansättning vid behandling av ärende,
som avses i denna paragraf, gäde vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet
om domförhet vid huvudförhandling. Finnes uppskov olägligt, vare
rätten dock domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren
domare.

17 §.

Finnes i mål mot någon, som tidigare erhållit villkorlig dom, anståndet
böra förklaras förverkat, må målet ej prövas och avgöras vid häradsrätt utan
nämnd eder i rådhusrätt av allenast en lagfaren domare.

18 §.

Ärende angående---domen meddelats.

I rättens städe må sådant ärende upptagas av övervakningsnämnd, varom

Kungl. Maj.ts proposition nr 329.

i 25 § förmäles. Ärendet må, där det finnes lämpligt, hänskjutas till rätten;
och skall så alltid ske, då anstånd finnes höra förklaras förverkat.

Om rättens sammansättning vid behandling av ärende, som avses i denna
paragraf, gälle vad i 9 § sista stycket sägs; har ärendet tidigare handlagts
av övervakningsnämnd eller finnes anstånd böra förklaras förverkat, må
dock ärendet ej prövas och avgöras vid häradsrätt utan nämnd eller i rådhusrätt
av allenast en lagfaren domare.

19 §.

Framställning om--— upptaga ärendet.

I ärende, som här avses, skall tillfälle lämnas den dömde att yttra sig, där
fråga ej är allenast om upphörande av övervakning eller av skyldighet enligt
8 §, samt yttrande jämväl inhämtas från övervakaren. Begär den dömde
att bliva muntligen hörd, skall tillfälle därtill beredas honom. Innan beslut
meddelas örn förverkande av anstånd med straffs ådömande, skall tillfälle
beredas allmän åklagare eller enskild målsägande som i målet yrkat ansvar
att utföra talan om bestämmande av ansvar för det brott som avsetts med
den villkorliga domen.

21 §.

På framställning av domstol eller övervakningsnämnd skall polismyndighet
lämna handräckning för den dömdes inställande i ärende som ovan i
denna lag sägs.

22 §.

Rättens avgörande av ärende angående åtgärd jämlikt 9, 11 eller 12 § sker
genom beslut.

Beslut som meddelats jämlikt 9 § må icke överklagas. Mot rättens beslut
i ärende angående åtgärd jämlikt 11 eller 12 § må, därest beslutet icke innefattar
att anstånd förklaras förverkat, endast den villkorligt dömde föra
talan.

Den som icke åtnöjes med övervakningsnämnds beslut åge hos underrätten
påkalla prövning av beslutet.

24 §.

Vill den dömde före fullföljdstidens utgång förklara sig nöjd med rättens
avgörande i vad han erhållit villkorlig dom, må förklaringen avgivas inför
den rätt som meddelat domen eller övervakningsdomstolen. Sådan förklaring
må ock avgivas inför annan allmän underrätt eller inför styresman vid fångvårdsanstalt
eller föreståndare för allmänt häkte eller befälhavare som har
uppsikt över militärhäkte. Förklaring, vilken avgives inför annan än domstol
som meddelat domen, skall icke gälla utan att domen eller rättens bevis
örn målets utgång, såvitt den dömde rörer, finnes att tillgå för den som mottager
förklaringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Förklaring, som avgivits i överensstämmelse med vad nu sagts, må icke
återtagas. Har den dömde fullföljt talan mot domen, skall den fullföljda talan
anses återkallad genom nöjdförklaringen, såvitt angår fråga som förklaringen
avser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 315) om särskild
förundersökning i brottmål.

Härigenom förordnas, att 1, 3—5 och 7 §§ lagen den 22 juni 1939 om särskild
förundersökning i brottmål skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det
följande angives.

1 §•

I brottmål må, där det prövas erforderligt, särskild förundersökning äga
rum för vinnande av utredning rörande den misstänktes personliga förhållanden
samt angående de åtgärder som må anses lämpligast för hans rättande.

3 §•

Örn särskild förundersökning förordnar domstolen. Vill åklagaren, den
misstänkte eller hans försvarare att beslut örn sådan undersökning skall meddelas
redan före åtalet, må han hos domstolen göra framställning därom.
Häktas den misstänkte, bör beslutet meddelas sist i samband med häktningen.

Till förundersökare---villig person.

4 §.

Domstolen må, när skäl därtill äro, besluta att läkarintyg angående misstänkt
skall anskaffas. Att avgiva sådant intyg, vilket skall avfattas enligt av
Konungen meddelade anvisningar, förordnas, därest den misstänkte är häktad,
fängelseläkaren och eljest annan läkare, om möjligt en psykiater.

Där utlåtande---eller ungdomsfängelse.

Misstänkt, som ej är häktad, är pliktig att för läkarundersökningen inställa
sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den misstänkte, må polismyndighet
lämna handräckning för hans inställande.

5 §•

Förundersökaren äger taga del av anteckningar och andra handlingar från
den av åklagaren ledda förundersökningen samt närvara vid förhör, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

hålles med den misstänkte. På begäran av åklagaren eller den misstänktes
försvarare har förundersökaren att meddela de upplysningar som äro av
betydelse för nämnda förundersökning.

Barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd skola på begäran av förundersökaren,
åklagaren eller domstolen meddela upplysningar beträffande misstänkt,
med vilken nämnden har att taga befattning, och föreslå de åtgärder,
som nämnden må finna erforderliga för hans rättande.

7 §•

Förundersökare ävensom läkare, vilken förordnats jämlikt 4 §, åtnjuta
efter domstolens prövning av allmänna medel skäligt arvode för utfört arbete
samt ersättning för nödvändiga utgifter. Beslut härom skall gå i verkställighet
ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked örn beslutet skall, där
det begäres, tillhandahållas utan avgift. Ersättning som avses i denna paragraf
skall gäldas av statsverket.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser örn mål rörande brott av underårig.
Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Brottmål, vari talan föres mot någon som ej fyllt tjuguett år, skall, om å
brottet kan följa svårare straff än böter, såvitt möjligt utsättas till handläggning
i sådan ordning att målet ej tilldrager sig uppmärksamhet.

Finnes i mål mot underårig, att förhandlingens offentlighet är till uppenbar
olägenhet till följd av den uppmärksamhet för vilken den underårige
kan antagas bliva föremål, åge rätten förordna, att målet skall handläggas
inom stängda dörrar. Anses sådant förordnande böra meddelas och är jämväl
någon som ej är underårig tilltalad i målet, skall rätten, där det finnes
kunna ske utan att utredningen avsevärt försvåras, handlägga åtalet mot den
underårige såsom särskilt mål.

Utan hinder av beslut som meddelats enligt andra stycket må rätten medgiva
tilltalads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan väntas bliva till
nytta, att övervara handläggningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

2 §•

Ej må underårig dömas till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse, med
mindre den som har vårdnaden om honom, där så kunnat ske, blivit hörd i
målet.

3 §.

Förekommer i mål mot underårig anledning att döma till frihetsstraff,
tvångsuppfostran eller förvaring eller att meddela villkorligt anstånd med
straffs ådömande, skall vid målets prövning och avgörande rådhusrätt bestå
av en lagfaren domare och nämnd. Har rätten vid huvudförhandling handlagt
målet i den sammansättning som eljest är föreskriven och rör målet ej
brott varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, vare rätten dock
domför utan nämnd.

Vad nu sagts skall ej äga tillämpning i fall då rådhusrätt enligt stadgande
i lag eller författning för behandling av vissa mål skall hava särskild sammansättning.

4 §.

Vid underrätt böra i fall, som avses i 3 §, för tjänstgöring i nämnden företrädesvis
anlitas nämndemän med insikt och erfarenhet i vård och fostran
av ungdom.

5 §.

Saknar i fall, varom i 3 § förmäles, den underårige försvarare, skall offentlig
försvarare förordnas för honom, om det icke på grund av sakens beskaffenhet
eller eljest finnes uppenbart, att försvarare ej erfordras.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Genom lagen upphäves lagen den 22 juni 1939 (nr 316) med vissa bestämmelser
om mål rörande brott av underårig.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ lagen den 18 juni 1937 (nr 461)
örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas, att 6 och 17 §§ lagen den 18 juni 1937 om förvaring
och internering i säkerhetsanstalt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det
följande angives.

1 Senaste lydelse av 17 §, se SFS 1945:368.

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

6 §■

Innan, enligt---därom förfallen.

Finner fångvårdsstyrelsen---för uppfostringsanstalten.

Talan enligt andra stycket föres vid den domstol som först avgjort det
mål vari dömts till straff eller tvångsuppfostran. Vid domstolen skall den
tilltalade höras muntligen. Angående rättens sammansättning gäde vad i
rättegångsbalken är stadgat om domförhet vid huvudförhandling i mål rörande
ansvar för sådant brott som det, varför straffet eller tvångsuppfostran
ådömts. Domstolens avgörande sker genom beslut.

Beslut om---laga kraft.

17 §.

Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit
dömd till förvaring eller internering och beslut varigenom han blivit dömd
till straff, skall förvaringen eller interneringen träda i stället för straffet såframt
detta ålagts för brott begånget före förvaringens eller interneringens
början eller ock utgöres av böter, förvandlingsstraff för böter eller disciplinstraff
enligt strafflagen för krigsmakten. Finnes, med hänsyn till beskaffenheten
av det brott för vilket straff ådömts, ny minsta tid för åtgärden påkallad,
må den domstol som först avgjort det mål vari dömts till förvaring eller
internering, på framställning av allmän åklagare, bestämma sådan tid.
Angående förfarandet därvid åge vad i 4 kap. strafflagen är stadgat om förening
av straff motsvarande tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag

till

Lag

om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål.

Härigenom förordnas som följer.

I fråga om skyldighet att till statsverket återgälda kostnad för tagande av
blodprov å den som misslänkes för brott samt undersökning av sådant blodprov
skall vad i 31 kap. rättegångsbalken är sladgat om kostnad, som enligt
rättens beslut utgått av allmänna medel, äga motsvarande tillämpning.

Vad nu stadgats gälle ej blodprov, erforderligt för läkarundersökning, som
någon enligt lag eller författning är skyldig alt undergå.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948. Genom lagen upphäves
lagen den 31 maj 1934 (nr 194) örn blodundersökning i brottmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 februari 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, hemställer, att lagrådets
utlåtande måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
genom utdrag av protokollet inhämtas över de av processlagberedningen i
betänkande den 17 mars 1944 (SOU 1944: 9 och 10) framlagda förslagen till

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående
utlämning av förbrytare;

3) lag angående upphävande av 25 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) örn
ungdomsfängelse;

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937 (nr 119)
örn verkställighet av bötesstraff;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 (nr 314)
örn villkorlig dom;

6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 (nr 315)
örn särskild förundersökning i brottmål;

7) lag angående ändring av lagen den 22 juni 1939 (nr 316) med vissa bestämmelser
örn mål rörande brott av underårig;

8) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn
förvaring och internering i säkerhetsanstalt; samt

9) lag örn återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 10 april
1946.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 9 mars 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 15 februari 1946, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag arn ändring i vissa delar av lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående
utlämning av förbrytare;

3) lag angående upphävande av 25 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) örn
ungdomsfängelse;

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937 (nr 119)
örn verkställighet av bötesstraff;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 (nr 314)
arn villkorlig dom;

6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 (nr 315)
örn särskild förundersökning i brottmål;

7) lag angående ändring av lagen den 22 juni 1939 (nr 316) med vissa bestämmelser
örn mål rörande brott av underårig;

8) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn
förvaring och internering i säker hetsanstalt; samt

9) lag örn återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Sven Strömberg.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen.

5 KAP.

16 §.

Justilierådet Ekberg:

Jämlikt 5 kap. 16 § strafflagen i dess nu gällande lydelse avbrytes åtalspreskriptionen
för visst brott genom att kallelse till svaromål i laga ordning

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

kungöres den, som skall tilltalas, eller han häktas för brottet. Denna ordning
har ej bibehållits i förslaget. Då enligt nya RB allmänt åtal i regel
skall föregås av förundersökning och denna är en del av rättegången i vidsträckt
mening samt brottmålsförfarandet ur den synpunkt, som i förevarande
sammanhang är av betydelse, alltså får anses inlett redan genom förundersökningen,
har processlagberedningen ansett det, såvitt angår brott,
som höra under allmänt åtal, icke vara följdriktigt att låta preskriptionen
avbrytas först genom åtalet. Beredningen har på grund härav föreslagit, att
örn laga förundersökning ägt rum, åtalspreskriptionen skall avbrytas, då den
misstänkte vid förundersökningen erhållit underrättelse örn den mot honom
riktade misstanken. Härvid har vidare gjorts den restriktionen, att förundersökningen
skall lia lett till åtal. En förundersökning, som nedlagts eller
avslutats utan att åtal följt, har ej tillagts preskriptionsavbrytande verkan.
Vad målsägandebrott angår har däremot preskriptionen ansetts böra såsom
hittills avbrytas först då den misstänkte i laga ordning erhållit del av åtal,
som mot honom väckts för brottet.

Beträffande de principer, som sålunda kommit till uttryck i förslaget, må
anmärkas, att olika meningar kunna råda, huruvida förundersökningen, som
enligt nya RB liksom hittills skall verkställas av polismyndigheten och åklagaren,
har sådan karaktär, att densamma bör avbryta preskriptionen. Goda
skäl kunna anföras för att dylik verkan bör tilläggas först domstolsförhandlingarnas
inledande. Emellertid är förevarande spörsmål framför allt en
praktisk lämplighetsfråga. Teoretiska grunder lära därför icke böra vara utslagsgivande,
om starka praktiska skäl tala däremot.

Naturen av reglerna om åtalspreskription, vilka rätten har att självmant
beakta, kräver, att dessa regler äro klara och enkla i tillämpningen. Av vikt
är sålunda bland annat, att de omständigheter, som skola verka avbrytande
å preskriptionen, kunna på ett någorlunda tillförlitligt sätt fastslås utan
större svårighet. Den ordning, som tillämpas enligt nu gällande bestämmelser,
är i detta hänseende att föredraga framför den föreslagna. Av tillgängliga
handlingar kan rätten i allmänhet konstatera, när stämning delgivits
eller häktning skett. Däremot är det svårare för rätten att kontrollera, huruvida
och när sådan underrättelse till den misstänkte, som i förslaget fått
preskriptionsavbrytande verkan, ägt rum. Enligt 23 kap. 18 § nya RB kan
nämligen dylik underrättelse ske formlöst; ej ens närvaro av vittne är
obligatorisk (se 23 kap. 10 §). Även om det är avsett, att kompletterande föreskrifter
skola meddelas i administrativ ordning om bland annat anteckning
i undersökningsprotokollet beträffande dagen för underrättelsen, måste
det likväl tagas i beräkning, att tvister kunna uppkomma såväl angående
frågan huruvida underrättelse meddelats den misstänkte som ock angående
tidpunkten, då det skett. En annan fråga, varom tvist kan råda, är huruvida
en förundersökning, som efter någon tids vila åter tagits upp, lett till åtalet
och således avbrutit preskriptionen. Dylika tvistefrågor betunga rättsförhandlingarna
och kunna fördröja och försvåra målens avgörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Mot de föreslagna bestämmelserna örn preskriptionsavbrott, då åtalet föregåtts
av laga förundersökning, kan vidare anmärkas, att den preskriptionsavbrytande
åtgärden kan företagas på svagare grunder än enligt gällande
rätt. Vill åklagaren nu förhindra, att preskription äger ruin, måste han före
den för brottet stadgade preskriptionstidens utgång väcka åtal mot den misstänkte
för brottet. Härför fordras, att sannolika skäl, att den misstänkte begått
brottet, förefinnas; eljest utsätter sig åklagaren för risken, att rekonventionstalan
föres mot honom. Sådan underrättelse, som avses i 23 kap. 18 g
nya RB, torde däremot kunna ske, om misstanken blott ej är helt grundlös.
En annan olägenhet sammanhänger med att underrättelsens preskriptionsavbrytande
verkan gjorts beroende av att den förundersökning, vid vilken
underrättelsen skett, leder till åtal mot den misstänkte. De skäl, som anförts
för denna begränsning, äro i och för sig välgrundade. Det synes under inga
förhållanden böra ifrågakomma, att en förundersökning, som nedlägges eller
avslutas utan att åtal följer, får betydelse i preskriptionsavseende. Bestämmelsen
har emellertid en icke önskvärd följdverkan. Eftersom det ligger i
åklagarens hand att bestämma, när åtal skall väckas, öppnas nämligen en
möjlighet för denne att genom fördröjande av förundersökningens avslutande
hålla frågan om preskriptionens inträde svävande efter den lagfästa preskriptionstidens
utgång. Jämväl enligt den nuvarande ordningen kan visserligen
efter förloppet av nämnda tid råda ovisshet, huruvida preskriptionen
bestående avbrutits; nedlägges ett väckt åtal, anses avbrott i preskriptionen
ej ha skett. Olägenheten torde dock, örn förslaget upphöjes till lag, bli av
väsentligt större betydelse. Det får antagas, att sådana fall icke skulle bli
alltför sällsynta, i vilka åklagaren till förhindrande av preskription på tämligen
lösa grunder meddelar den misstänkte underrättelse om misstanken och
sedan, ehuru preskriptionstiden går till ända, förhalar förundersökningen i
förhoppning, att nya bevis skola yppa sig. Väl synes rätten, då åtal väckes
efter det att förundersökningen legat nere en mycket lång tid, böra finna
preskription ha inträtt, oaktat ett formligt beslut örn förundersökningens avslutande
ej fattats, men preskriptionstiden skulle likväl på det antydda sättet
kunna i realiteten bli förlängd i avsevärd man; och den rättsosäkerhet,
som skulle uppstå, bör ej lämnas obeaktad.

Beredningen har ej i sitt betänkande diskuterat de olägenheter, som skulle
uppkomma, därest gällande principer för preskriptions avbrytande bibehållas.
Om dessa principer följas, kommer preskriptionen tydligen att avbrytas
på ett något senare skede av brottsutredningen än enligt förslaget; och det
far vidare tagas i betraktande, att åtal kan komma att väckas för att avbryta
preskriptionen, ehuru brottsutredningen ej är slutförd. Dessa olägenheter
torde emellertid mer än väl uppvägas av de fördelar, som i andra avseenden
vinnas.

Kungl. Majlis proposition nr 329.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 4 juni 1913
(nr 68) angående utlämning av förbrytare.

18 §.

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf skall, såvitt ej annorlunda stadgas, i fråga om
behandlingen av ärende, som här avses, i tillämpliga delar gälla vad i nya
RB är stadgat om huvudförhandling i brottmål, däri den tilltalade är häktad;
dock göres det tillägget, att rådhusrätt skall äga den sammansättning,
som i allmänhet är föreskriven för domförhet vid huvudförhandling. Den
angivna huvudregeln skulle medföra bland annat, att jämlikt 46 kap. 2 §
nya RB ärendets behandling skulle inställas, när, på grund av utevaro av
vittne eller annan, behandlingen ej kunde väntas bli slutförd i ett sammanhang,
och att jämlikt 11 och 13 §§ samma kapitel tidigare förebragt utredning
skulle i princip upptagas ånyo, när behandlingen måste uppskjutas och
ej kunde återupptagas inom två veckor. En tillämpning av dessa bestämmelser
synes icke lämplig. Det kan även ifrågasättas, huruvida tillräckliga
skäl föreligga att beträffande utlämningsärende kräva, att rådhusrätt skall
bestå av tre ledamöter och att i häradsrätt nämnd skall medverka. Dylika
ärenden ha närmast karaktär av bevisupptagning och synas liksom bevisupptagning,
då den i rättegång företages utom huvudförhandling, eller häktningsförhandling
kunna äga rum inför en ensam domare. Med hänsyn till
det anförda torde förevarande bestämmelser böra utbytas mot föreskrift, att
ärende, varom i paragrafen är fråga, skall anses som bevisupptagning utom
huvudförhandling och att i övrigt, såvitt ej annorlunda sägs, bestämmelserna
örn brottmål, däri den tilltalade är häktad, skola i tillämpliga delar gälla.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april
1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff.

16 §.

Lagrådet:

Andra stycket av denna paragraf innehåller föreskrifter i första punkten,
att rätten är domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren
domare, samt i andra punkten, att där det finnes lämpligt, i häradsrätt nämnd
bör deltaga och rådhusrätt bör äga den sammansättning, som i nya RB är i
allmänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling, varjämte det
tillägges, att häradsrätt är domför med tre i nämnden. Vad sålunda upptagits
i andra punkten följer emellertid redan av föreskriften i första punkten.
Andra punkten är därför onödig. Den kan ock vid tolkningen av annat
stadgande, vilket innehåller motsvarande föreskrift örn domförhet som första
punkten men saknar det förklarande tillägget i andra punkten — såsom
6 § första stycket i det för riksdagen framlagda förslaget till lag örn handläggning
av domstolsärenden — föranleda det missförståndet, att i sådant
fall nämnd i häradsrätt och mer än en lagfaren ledamot i rådhusrätt icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

finge deltaga i avgörandet. På grund härav synes lämpligast, att andra punkten
utgår ur lagtexten.

21 §.

Lagrådet:

Jämlikt förslaget skall 20 § upphöra att gälla. Vid sådant förhållande
bör i 21 § vidtagas den ändringen, att den hänvisning, som där gives till
20 §, borttages. Härav föranledes jämväl ändring i förslagets ingress.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni
1939 (nr 314) om villkorlig dom.

9 §.

Lagrådet:

I sista stycket av förevarande paragraf uppställes såsom huvudregel, att
angående övervakningsdomstols sammansättning vid behandling av fråga,
som avses i paragrafen, vad i allmänhet är föreskrivet om domförhet vid
huvudförhandling skall äga motsvarande tillämpning. Finnes uppskov olägligt,
skall dock rätten vara domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt
med den lagfarne ledamot i rätten, som är satt att taga befattning med
ärenden enligt ifrågavarande lag. De sålunda givna föreskrifterna innebära
i viss mån en ändring i förhållande till den gällande rätten. Enligt
denna skall nämligen övervakningsdomstolens befogenhet i förevarande hänseende
alltid utövas av en ensam domare, då domstolen ej håller sammanträde.
Tillräckliga skäl torde ej föreligga att efter rättegångsreformens genomförande
kräva, att övervakningsdomstolen i större omfattning än för
närvarande skall bestå, häradsrätt av lagfaren domare med nämnd och
rådhusrätt av tre lagfarna ledamöter. En närmare överensstämmelse med
gällande rätt skulle vinnas, därest det föreskreves, att övervakningsdomstol
är domför med en ensam domare. Detta hindrar icke, att domstolen vid
behandling av ärende, varom nu är fråga, kan ha en starkare sammansättning.
I regel torde detta komma att inträffa, när dylikt ärende förekommer
i samband med allmänt ting eller allmän rättegångsdag.

Det nyss nämnda i förslaget upptagna stadgandet, att rådhusrätt såsom
övervakningsdomstol skall vara domför med den lagfarne ledamot i rätten,
som är satt att taga befattning med ärenden enligt förevarande lag, ansluter
sig till paragrafens nuvarande lydelse. Emellertid torde det med hänsyn till
de grunder, som tillämpats vid avfattningen av nya RB och en del följdförfattningar
till samma balk, icke vara lämpligt att i förslaget uttryckligen angiva,
att ärenden, som nu avses, skola handläggas av en särskild ledamot
av rådhusrätten. Det synes vara tillräckligt, att i arbetsordningar eller annan
administrativ förordning stadgas, vilken ledamot av rådhusrätten skall taga
befattning med dylika ärenden.

På grund av det anförda hemställes, att åt sista stycket i förevarande pa Bihang

till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 329.

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

ragraf gives det innehållet, att övervakningsdomstol vid behandling av ärende,
som avses i denna paragraf, skall vara domför, häradsrätt utan nämnd
och rådhusrätt med en lagfaren domare.

18 §.

Lagrådet:

Biträdes vad lagrådet hemställt under 9 §, bör sista stycket i förevarande
paragraf omarbetas. Utöver hänvisningen till 9 § torde i nämnda stycke
böra upptagas bestämmelse, att därest ärendet tidigare handlagts av övervakningsnämnd
eller anstånd finnes böra förklaras förverkat, rätten skall vid
ärendets prövning och avgörande äga den sammansättning, som i nya RB är
i allmänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling. Principiella
skäl kunna visserligen anföras för den meningen, att rätten, när anstånd förklaras
förverkat, bör ha enahanda sammansättning som erfordrats i det mål,
däri den villkorliga domen ådömts. Detta skulle medföra bland annat, att
rådhusrätt vid prövning av ärende, varom nu är fråga, i vissa fall skulle
bestå av en lagfaren domare med nämnd. En sådan ordning skulle emellertid
icke vara till sådan nytta, att den bör införas trots de praktiska olägenheter,
som därav skulle föranledas.

21 §.

Lagrådet:

Enligt 21 § i lagen — i vilken paragraf icke föreslås någon ändring —
skall, på framställning av domstol, domare, ledamot i rådhusrätt eller övervakningsnämnd,
handräckning i vissa ärenden av polismyndighet lämnas
för den dömdes inställande. Sedan föreskriften i 18 § örn behörighet för
domare eller ledamot i rådhusrätt att upptaga dylika ärenden ersatts med
stadganden om rättens sammansättning, synes det riktigare att i förevarande
paragraf föreskriva, att handräckning skall lämnas på framställning av dom*
stol eller övervakningsnämnd.

22 §.

Lagrådet:

I andra stycket av förevarande paragraf stadgas bland annat, att mot underrätts
slutliga beslut i ärende, som där avses, talan skall förås genom besvär.
Då avsikten torde vara, att samma rättsmedel skall användas mot hovrätts
avgörande i sådant ärende, synes det lämpligare att stadga, att rättens
avgörande sker genom beslut. Härigenom vinnes, att besvärsförfarandet blir
tillämpligt i överrätterna. Den i samma stycke uppställda begränsningen i
rätten att fullfölja talan avser endast underrätts slutliga beslut. Samma begränsning
synes emellertid böra gälla även hovrätts slutliga beslut

Beaktas vad lagrådet nu anfört, böra paragrafens två första stycken omarbetas.
Sålunda bör i det första stycket stadgas, att rättens avgörande av
ärende angående åtgärd jämlikt 9, 11 eller 12 § sker genom beslut. I andra
stycket upptagas innehållet i det nuvarande första stycket samt bestämmelse,

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

att mot rättens beslut i ärende angående åtgärd jämlikt 11 eller 12 § må,
därest beslutet icke innefattar att anstånd förklaras förverkat, endast den
villkorligt dömde föra talan.

24 §.

Lagrådet:

Av skäl, som anförts vid 21 §, bör föreskriften, att nöjdförklaring må avgivas
inför domare eller viss ledamot i rådhusrätt, ersättas med bestämmelse,
att sådan förklaring kan avgivas inför allmän underrätt. Med hänsyn till den
terminologi, som användes i 8 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet
av frihetsstraff m. m., är det vidare önskvärt, att ordalagen i förevarande
paragraf i vissa hänseenden jämkas. Det bör sålunda föreskrivas, att
nöjdförklaring må avgivas, förutom inför den rätt, som meddelat domen, eller
övervakningsdomstolen, inför annan allmän underrätt eller inför styresman
vid fångvårdsanstalt eller föreståndare för allmänt häkte eller befälhavare,
som har uppsikt över militärhäkte.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni
1939 (nr 315) örn särskild förundersökning i brottmål.

3 §•

Lagrådet:

De smärre ändringar, som företagits i denna paragraf, äro närmast betingade
av domförhetsreglerna i nya RB. Förslaget innefattar emellertid även
en viss jämkning i avseende å tiden för anordnande av särskild förundersökning:
beslut därom bör, örn det kan ske, meddelas redan före åtalet; häktas
den misstänkte före åtalet, bör beslut meddelas i samband med häktningen.
Frånsett det fall att förundersökningen angår häktad, upptager gällande lag
endast en allmänt hållen föreskrift, varav framgår, att förundersökning kan
beslutas före målets handläggning vid rätten. Meningen är tydligen, att förordnande
örn sådan undersökning skall beslutas, så snart det finnes lämpligen
kunna ske. Vad nu sagts bör fortfarande gälla, och ett uttryckligt stadgande
av angivna innehåll synes vara att föredraga framför den i första
styckets andra punkt föreslagna bestämmelsen, vilken — utan att lämna
mera vägledning ■— kan tänkas föranleda någon osäkerhet om den avsedda
innebörden. Vidtages denna ändring, bör även tredje punkten undergå en
mindre jämkning.

Förslaget till lag angående ändring av lagen den 22 jani 1939 (nr 316)
nied vissa bestämmelser örn mål rörande brott av underårig.

Lagrådet:

De nya föreskrifter, som ansetts erforderliga rörande handläggningen av
brottmål, i vilka talan föres mot unga personer, ha upptagits såsom tillägg
till lagen med vissa bestämmelser örn mål rörande brott av underårig. Denna

Kungl. Majlis proposition nr 329.

metod har medfört, att lagen kommit att erhålla en i visst hänseende mindre
lämplig uppställning. I 5 § första stycket har intagits ett stadgande, att rätten
skall tillse, att åtal mot underårig såvitt möjligt ej företages till förhandling
i anslutning till andra brottmål. Stadgandet avser främst att hindra, att tilltalad,
som är underårig, utsättes för olämplig uppmärksamhet. Föreskrifter
med enahanda syfte finnas emellertid redan i 1 § av lagen, och det synes
oegentligt att likartade bestämmelser sålunda upptagas i skilda delar av
lagen. Nämnda stadgande har även så till vida erhållit en olämplig placering,
att detsamma, som avser alla brottmål mot underåriga, föregås och
efterföljes av föreskrifter gällande endast vissa dylika mål. Med hänsyn till
det anförda bör omförmälda stadgande infogas i lagens 1 §.

Beaktas vad tiu anförts, synes det lämpligt, att den gällande lagen med
vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig ersättes med en ny
lag i ämnet. Härvid kunna de smärre olikheter i uttrycken, som förekomma
mellan den nuvarande lagen och de tillagda paragraferna undanröjas.

Vad angår innehållet i omförmälda stadgande i 5 § första stycket må anmärkas,
att stadgandet synes ha erhållit en alltför stor räckvidd. Detsamma
gäller, såsom redan berörts, alla mål mot underåriga. Emellertid torde anledning
saknas att göra ifrågavarande bestämmelse tillämplig å bagatellmål,
till exempel mål rörande enkla trafikförseelser. En föreskrift, att dylika mål,
därest den tilltalade är underårig, skola utsättas till förhandling i särskild
ordning, skulle i onödan tynga domstolarnas arbete. Den föreslagna regeln
bör gälla endast mål rörande brott, som icke äro alltför obetydliga, och
gränsen synes, i anslutning till föreskrifterna i 1 kap. 5 och 11 §§ nya RB,
böra sättas till brott, varå kan följa svårare straff än böter.

Med beaktande av vad sålunda anförts skulle det föreslagna stadgandet
erhålla ett lämpligare uttryck, därest såsom ett första stycke i 1 § upptoges
föreskrift, att brottmål, vari talan föres mot någon som ej fyllt tjuguett
år, skall, örn å brottet kan följa svårare straff än böter, såvitt möjligt utsättas
till handläggning i sådan ordning, att målet ej tilldrager sig uppmärksamhet.

Enligt 3 § första stycket i förslaget skall, därest mål mot underårig rör
ansvar för brott, varå kan följa svårare straff än fängelse i ett år, om rådhusrätts
domförhet i målet gälla vad i nya RB är stadgat örn mål, vari
nämnd skall deltaga. I andra stycket av samma paragraf föreskrives, att
nämnd bör deltaga även då, i annat fall än i första stycket avses, anledning
förekommer att döma den underårige till frihetsstraff eller till tvångsuppfostran
eller meddela honom villkorligt anstånd med straffs ådömande.
Den sålunda i första stycket upptagna regeln skulle, särskilt med hänsyn till
att straffskalorna för åtskilliga brott äro mycket vida, leda till att i rådhusrätt
nämnd måste medverka i ett stort antal mål, utan att detta kan anses
påkallat av något verkligt behov. Därest till exempel i ett mål om bedrägligt
beteende eller undandräkt är uppenbart, att endast bötesstraff bör ådömas,
synes det icke erforderligt, att nämnd deltager. Det bör även beaktas, att särskilt
i de större städerna anlitandet av nämnd jämväl i obetydliga mål kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

komma att göra nämndemansuppdraget alltför betungande och därigenom
minska möjligheterna att finna för uppdraget villiga och lämpliga personer.
En bättre och enklare lösning av förevarande problem skulle vinnas genom
en i anslutning till stadgandet i andra stycket avfattad föreskrift, att därest
i mål mot underårig förekommer anledning att döma till frihetstraff, tvångsuppfostran
eller förvaring eller att meddela villkorligt anstånd med straffs
ådömande, skall vid målets prövning och avgörande rådhusrätt bestå av en
lagfaren domare och nämnd, ändå att å brottet ej kan följa straffarbete i två
år eller därutöver.

Innebörden av bestämmelsen i 3 § sista stycket skulle komma till ett
tydligare uttryck, örn det stadgades, att de förut i paragrafen givna reglerna
ej skola äga tillämpning i fall då rådhusrätt enligt stadgande i lag eller författning
vid behandling av vissa mål skall ha särskild sammansättning.

Övriga lagförslag.

Lagrådet:

Förslagen lämnas utan erinran.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 september 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Quensel, Erlander, Danielson, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg anmäler lagrådets
den 10 april 1946 avgivna utlåtande över de den 15 februari 1946 till lagrådet
remitterade förslagen till

1) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående
utlämning av förbrytare;

3) lag angående upphävande av 25 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) örn
ungd omsfångelse;

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937 (nr 119)
örn verkställighet av bötesstraff;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 (nr 314)
örn villkorlig dom;

6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 (nr 315)
örn särskild förundersökning i brottmål;

7) lag angående ändring av lagen den 22 juni 1939 (nr 316) med vissa
bestämmelser örn mål rörande brott av underårig;

8) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn
förvaring och internering i säkerhetsanstalt; samt

9) lag örn återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål.

Föredraganden anför följande.

Inom strafflagstiftningen förekomma flerstädes stadganden som ha beröringspunkter
med processrätten. De föreliggande lagförslagen ha väsentligen
till syfte att bringa dessa stadganden i överensstämmelse med den nya
rättegångsordningen. Jag anhåller att nu få upptaga de särskilda förslagen
till behandling vart för sig. Därvid kommer jag att redogöra allenast för förslagens
huvudsakliga innehåll. I övrigt ber jag få hänvisa till processlagberedningens
betänkande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen.

Såsom framgår av motiven till nya RB erfordras i samband med rättegångsreformen
att vissa nya straffbestämmelser införas. Straff bör sålunda
stadgas för part som vid förhör under sanningsförsäkran avgiver osann utsaga,
för den som obehörigen utgiver sig för advokat och för den som bryter
mot offentlig myndighets föreskrift i fall som avses i 27 kap. 15 § nya RB.
Förslag till erforderliga föreskrifter i dessa avseenden ha framlagts av straffrättskommittén
i dess den 30 november 1944 avgivna betänkande med förslag
till lagstiftning örn brott mot staten och allmänheten. Då förslag på
grundval av kommitténs betänkande ej torde framläggas förrän vid 1948
års riksdag, måste förslag till provisorisk lagstiftning upprättas. Jag får
återkomma till denna fråga framdeles.

Processlagberedningens nu ifrågavarande lagförslag avser — frånsett en
mindre jämkning i 6 kap. 8 § strafflagen — dels reglerna i 4 kap 4 § om
förfarandet vid s. k. förening av straff, dels bestämmelserna i 5 kap. 14—18
§§ örn åtalspreskription.

Förening av straff innebär, att två eller flera straffdomar, som rikta sig
mot samma person och samtidigt förekomma till verkställighet, såtillvida
undanröjas som ett nytt, gemensamt straff bestämmes för hela den föreliggande
brottsligheten. Beslut om sådan förening meddelas av allmän underrätt.
Om förfarandet vid underrätten är för närvarande föreskrivet allenast,
att den dömde skall erhålla tillfälle att yttra sig. Något krav på muntlig förhandling
uppställes således icke, utan det förutsättes vara tillräckligt att den
dömde beredes möjlighet att inkomma med skriftligt yttrande. Talan mot
rättens beslut får föras i samma ordning som mot utslag i brottmål.

Beredningen framhåller, att enligt nya RB rättegången i allmänhet skall
vara byggd på muntlighet, koncentration och omedelbarhet. Beträffande frågor
örn förening av straff vore det emellertid, efter beredningens mening,
med hänsyn till prövningens karaktär icke erforderligt att i full utsträckning
tillämpa nämnda grundsatser. Med avseende å underrätts handläggning av
dylika frågor föreslås därför allenast den ändringen, att den dömde skall
höras muntligen, om han begär det eller rätten finner det erforderligt. I betänkandet
anföres, att örn förhör äger rum, detta icke bör betraktas som huvudförhandling.
Det bör i stället likställas med muntligt förhör i vissa andra
i nya RB angivna fall, såsom förhör i brottmål enligt 45 kap. 13 § eller i hovrätt
enligt 52 kap. 10 §. I övrigt har förutsatts att den dömde i processuellt
hänseende skall intaga samma ställning som tilltalad i brottmål. Föreskrift
därom har upptagits i 19 § av beredningens förslag till lag örn införande av
nya RB.

Enligt nya RB är rätten vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling
domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare. Beredningen
har emellertid ansett, att beslut örn förening av straff borde få
meddelas endast av fullsutten rätt. Å andra sidan har det icke funnits erforderlig!,
att nämnd medverkar i rådhusrätt. Det föreslås följaktligen, att rätten
skall lia den sammansättning som i nya RB är i allmänhet föreskriven
för domförhet vid huvudförhandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

I fråga om fullföljden i ärenden angående förening av straff framhåller
beredningen, att en tillämpning av de allmänna reglerna om överklagande
av utslag i brottmål skulle medföra, att huvudförhandling i regel skulle hållas
i överrättema. Detta skulle, såsom erinras i betänkandet, icke vara motiverat,
då något krav på huvudförhandling ej uppställts för underrättens del.
Beredningen föreslår därför, att rättens avgörande skall ha formen av slutligt
beslut, varav följer att rättsmedlet mot avgörandet blir besvär.

Bestämmelserna om dtalspreskription äga såtillvida samband med processrätten,
att preskription enligt gällande lag avbrytes då åtal väckes och alltså
ett rättsligt förfarande för brottets beivrande inledes. Såsom beredningen
erinrar, skall enligt nya RB allmänt åtal i regel föregås av förundersökning.
I betänkandet anföres, att denna förundersökning vore att betrakta som en
del av rättegången i vidsträckt mening och att brottmålsförfarandet alltså
från den synpunkt som i förevarande sammanhang vore av betydelse finge
anses inlett redan genom förundersökningen. Med hänsyn härtill skulle det
enligt beredningens uppfattning icke vara följdriktigt att låta preskriptionen
avbrytas först genom åtalet. Beredningen förordar därför, att redan de åtgärder
för brottets beivrande som innefattas i förundersökningen skola tillläggas
preskriptionsavbrytande verkan.

De skäl som föranlett beredningen att intaga denna ståndpunkt hänföra
sig, såsom framgår av det anförda, främst till de fall då förundersökning
leder till åtal. Huruvida även förundersökning som nedlägges eller avslutas
utan att åtal följer bör äga någon betydelse i preskriptionsavseende, har beredningen
funnit tveksamt, övervägande skäl ha dock ansetts tala för att
i dylika fall icke låta förundersökningen inverka på preskriptionsfrågan. Enligt
förslaget skall alltså förundersökning kunna avbryta preskription, allenast
om den utmynnar i åtal.

Vad närmare angår frågan, vid vilken tidpunkt preskriptionsavbrott skall
inträda, erinras i betänkandet att åtal, såvitt angår dess preskriptionsavbrytande
betydelse, anses börjat då kallelse till svaromål i laga ordning kungjorts
den som skall tilltalas eller han blivit häktad för brottet. Beredningen
föreslår, att i överensstämmelse därmed preskriptionsavbrott genom förundersökning
skall inträda först då den misstänkte på sätt i lag föreskrives erhållit
underrättelse örn den mot honom riktade misstanken. Beträffande innebörden
härav hänvisas främst till föreskriften i 23 kap. 18 § nya RB att
när förundersökning fortskridit så långt att någon skäligen misstänkes för
brottet denne skall underrättas om misstanken då han höres.

De ändringar som sålunda föreslås med avseende å reglerna om åtalspreskription
torde under vissa omständigheter kunna medföra liknande verkningar
som en förlängning av preskriptionstiderna. Detta har dock icke ansetts
böra hindra, att de nya bestämmelserna, i enlighet med föreskriften i
13 § promulgationsförordningen till strafflagen, erhålla tillämpning å varje
brott som icke preskriberats redan före ikraftträdandet, detta oavsett vid vilken
tidpunkt brottet begåtts. Däremot har beredningen förutsatt, att preskriptionsavbrott
genom förundersökning skall kunna inträda endast då förun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

dersökningen ägt rum enligt bestämmelserna i 23 kap. nya RB. Det är således
icke avsett, att polisundersökning som hållits före nya RB:s ikraftträdande
skall kunna medföra avbrott i åtalspreskription.

Beredningens nu ifrågavarande lagförslag har av lagrådets majoritet lämnats
utan anmärkning. En ledamot av lagrådet har i så måtto varit av skiljaktig
mening, att han ansett nu gällande principer för åtalspreskriptions avbrytande
böra bibehållas. De erinringar denne ledamot framställt mot förslaget
ha emellertid ej synts mig innefatta tillräckliga skäl att frångå den
ståndpunkt beredningen intagit i nämnda fråga. Ej heller i övrigt har jag
funnit anledning till någon saklig ändring i det remitterade förslaget.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 4 juni 1913 angående

utlämning av förbrytare.

Om förfarandet i ärende angående utlämning av förbrytare stadgas i förevarande
lag bland annat, att den vars utlämnande begärts skall, sedan han
häktats, inställas till förhör inför länsstyrelsen. Medgiver han vid detta förhör
att han är den person, som avses med framställningen från den främmande
staten, och förklarar han sig tillika ej ha något att invända mot bifall
till denna framställning, skola förhörsprotokollet och övriga handlingar
insändas till Kungl. Maj:t. Om han däremot ej lämnar sådant medgivande
och sådan förklaring som nu sagts, skall ärendet hänskjutas till domstol för
avgörande av frågan, huruvida det enligt 2—9 §§ i lagen föreligger hinder
mot utlämning. Prövningen härav ankommer på högsta domstolen, men erforderlig
utredning skall verkställas vid rådhusrätten i den stad, där länsstyrelsen
har sitt säte. I överensstämmelse härmed stadgas i lagen, att i nu
åsyftade fall handlingarna i ärendet skola av länsstyrelsen överlämnas till
rådhusrätten i residensstaden. Rådhusrätten har att rannsaka, huruvida omständigheter
som hindra utlämning förefinnas, och att därefter insända utredningsmaterialet
till nedre justitierevisionen.

Som framgår av det anförda förutsättes i förevarande lag, att rådhusrätt
finnes i den stad där länsstyrelsen har sitt säte. Genom lagändring år 1945
— vilken tillkommit efter initiativ av beredningen — har numera öppnats
möjlighet för Kungl. Majit att lägga även residensstäder under landsrätt. På
grund härav förordar beredningen, att de föreskrifter i lagen om utlämning
av förbrytare som handla om vissa åligganden för rådhusrätten i den
stad där länsstyrelsen har sitt säte skola ändras så att de i stället komma
att avse allmänna underrätten för samma stad. Beredningen har alltså intagit
den ståndpunkten, att därest residensstad förenas med domsaga, utredning
i utlämningsärenden i förekommande fall bör verkställas av häradsrätten.

I fråga örn handläggningen vid underrätten föreskrives nu, att vad som
gäller örn rannsakning med häktad person skall äga motsvarande tillämpning.
Beredningen anför i denna del, att stämning och förundersökning icke
kunde anses erforderliga. Med hänsyn härtill föreslås, att det nuvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

stadgandet utbytes mot föreskrift att om ärendets behandling i tillämpliga
delar skall gälla vad i nya RB är stadgat om huvudförhandling i brottmål,
däri den tilltalade är häktad. Detta innebär bland annat ett krav på att rätten
skall vara fullsutten. Vad rådhusrätt beträffar har, till förebyggande av
tvekan huruvida nämnd skall medverka, i förslaget upptagits uttrycklig föreskrift
att rätten skall äga den sammansättning som i nya RB är i allmänhet
föreskriven för domforhet vid huvudförhandling.

Beträffande förevarande lagförslag har lagrådet erinrat, att regeln örn tilllämpning
å utlämningsärenden av bestämmelserna om huvudförhandling i
brottmål mot häktad icke syntes lämplig. Bland annat kunde ifrågasättas,
huruvida tillräckliga skäl förelåge att beträffande sådant ärende kräva att
rådhusrätt skulle bestå av tre ledamöter och att i häradsrätt nämnd skulle
medverka. Enligt lagrådets mening borde handläggningen av utlämningsärende
— som närmast hade karaktär av bevisupptagning — kunna äga rum inför
en ensam domare. I överensstämmelse härmed har lagrådet hemställt att
den ifrågavarande regeln måtte utbytas mot föreskrift att utlämningsärende
skall anses som bevisupptagning utom huvudförhandling och att i övrigt, såvitt
ej annorlunda sägs, bestämmelserna om brottmål, däri den tilltalade är
häktad, skola i tillämpliga delar gälla. Vad lagrådet sålunda hemställt har
iakttagits.

Förslaget till lag angående upphävande av 25 § lagen den 15 juni 1935

om ungdomsfängelse.

Enligt 5 § förevarande lag skall, där domstolen ej annorlunda förordnar,
beslut om ungdomsfängelse gå i verkställighet utan hinder av att det ej äger
laga kraft. I 25 § meddelas föreskrifter av innebörd att den som på grund
av icke lagakraftvunnen dom intagits i anstalt för att undergå ungdomsfängelse
eller i avbidan därå tagits i förvar skall vid fullföljd av talan i målet
likställas med häktad. En motsvarande bestämmelse har, med mera allmän
avfattning, upptagits i 19 § av beredningens förslag till lag örn införande
av nya RB. Med anledning därav föreslår beredningen, att nu ifrågavarande
paragraf skall upphöra att gälla. Mot detta förslag har lagrådet icke
framställt någon erinran.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937
om verkställighet av bötesstraff.

Enligt 10 § förevarande lag skall mål om förvandling av böter i allmänhet
upptagas av allmän underrätt eller polisdomstol. Sådant mål må dock i allmän
underrätts ställe upptagas på landet av domaren och i stad av lagfaren
ledamot i rådhusrätten vilken därtill är satt. Såsom framgår av 16 § äger
domare eller ledamot av rådhusrätt som upptagit mål om förvandling av
böter att, om det finnes lämpligt, hänskjuta målet till rätten. I förarbetena
har uttalats att sådant hänskjutande borde ske då vederbörande domare
funne målet vara tveksamt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Enligt vad beredningen erinrar skola polisdomstolarna avskaffas vid rätlegångsreformens
genomförande. Föreskriften om befogenhet för sådan domstol
att upptaga mål om förvandling av böter föreslås därför skola utgå. Därjämte
har beredningen ansett, att bestämmelsen om rätt för domare eller
ledamot i rådhusrätt att upptaga dylikt mål bör ersättas med en regel att
rätten är domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren
domare. I viss anslutning till nyssnämnda stadgande att mål som upptagits
av domare eller ledamot i rådhusrätt må av honom hänskjutås till rätten
föreskrives emellertid tillika i förslaget att, där det finnes lämpligt, bör i
häradsrätt nämnd medverka och rådhusrätt äga den sammansättning som i
nya RB är i allmänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling.
Slutligen stadgas, i överensstämmelse med gällande rätt, att häradsrätt, om
nämnd medverkar, är domför med tre i nämnden.

Beträffande förfarandet i mål örn förvandling av böter skall enligt 16 §
första stycket i dess nuvarande lydelse i tillämpliga delar gälla vad som är
stadgat örn brottmål däri ansvarstalan föres, dock med den avvikelsen att
målet må avgöras utan hinder av att den bötfällde ej kommit tillstädes. Beredningen
anför i detta avseende, att möjligheten att avgöra målet utan hinder
av den bötfälldes utevaro syntes böra bibehållas. Enligt beredningens
uppfattning borde därför ej krävas att huvudförhandling ägde rum. Muntlighetsprincipen
borde visserligen i underrätt såtillvida upprätthållas att parterna
kallades till förhör inför domstolen, men rätten borde likväl kunna
grunda sitt avgörande även på det skriftliga materialet. Med hänsyn till vad
sålunda förordats beträffande underrätt borde även prövningen i överrätt
kunna ske utan huvudförhandling. Rättsmedlet i mål om förvandling av
böter borde således vara besvär.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts ha i förslaget upptagits föreskrifter
att parterna skola kallas till förhör inför rätten, att målet emellertid
må handläggas och avgöras utan hinder av att den bötfällde uteblivit samt
att rättens avgörande av saken sker genom slutligt beslut.

Slutligen föreslår beredningen, att 20 § förevarande lag skall upphöra att
gälla. Nämnda lagrum motsvarar 25 § lagen om ungdomsfängelse och ersättes
liksom denna av allmänna föreskrifter i 19 § förslaget till lag om införande
av nya RB.

Lagrådet har vid nu ifrågavarande lagförslag anmärkt, att regeln att underrätt
i mål örn förvandling av böter skulle vara domför med en lagfaren
domare icke uteslöte att rätten, om det funnes lämpligt, erhölle en starkare
sammansättning. De föreskrifter härom som upptagits i förslaget vore följaktligen
onödiga. På grund härav och då lagrådet tillika funnit dessa föreskrifter
kunna föranleda missförstånd vid tolkningen av vissa andra stadganden
har lagrådet hemställt, att bestämmelserna i fråga måtte utgå.

Enligt min mening kan det vara av viss praktisk betydelse, att i lagen
gives en erinran att fall kunna förekomma då prövning av fullsutten rätt är
önskvärd. Den av lagrådet uttalade farhågan, att detta kunde orsaka missförstånd
vid tolkningen av andra lagrum, synes mig ej böra tillmätas avgö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

rande vikt. Jag har följaktligen icke ansett mig böra förorda någon ändring
av det remitterade förslaget på denna punkt.

I övrigt har lagrådet erinrat, att i samband med upphävandet av 20 §
i lagen en redaktionell jämkning borde vidtagas i 21 §, vilket sistnämnda lagrum
beredningen lämnat oförändrat. Denna lagrådets anmärkning har beaktats.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939

om villkorlig dom.

I 9 § förevarande lag stadgas bland annat, att örn villkorligt dömd skall
stå under övervakning, denna skall utövas av övervakare och stå under tillsyn
av viss allmän underrätt i egenskap av övervakningsdomstol. övervakare
skall, där så lämpligen kan ske, förordnas i samband med beslutet om
•övervakning. I annat fall ankommer det på övervakningsdomstolen alt snarast
möjligt förordna övervakare, övervakningsdomstol äger också entlediga
övervakare och förordna annan i hans ställe. Dessutom kan övervakningsdomstol,
om så finnes lämpligt, flytta tillsyn å övervakning till annan allmän
underrätt. De befogenheter som enligt vad nu sagts tillkomma övervakningsdomstol
skola, då domstolen ej håller sammanträde, utövas på landet av domaren
och i stad med rådhusrätt av lagfaren ledamot i rätten som är satt
att taga befattning med ärenden enligt lagen örn villkorlig dom.

Beredningen anför i sitt betänkande, att som nya RB:s domförhetsregler
hade avseende endast å handläggning av rättegångsmål, uttryckliga stadganden
borde meddelas örn övervakningsdomstols sammansättning i ärenden
enligt nu åsyftade paragraf. I detta avseende har beredningen, med nu
gällande ordning som utgångspunkt, ansett sig böra förorda att rätten skall
vara sammansatt såsom vid huvudförhandling i allmänhet med möjlighet
dock att låta brådskande ärenden handläggas av allenast en lagfaren domare.
I förslaget har följaktligen som huvudregel angivits, att angående
övervakningsdomstols sammansättning i nu avsedda fall skall vad i allmänhet
är föreskrivet örn domförhet vid huvudförhandling äga motsvarande tilllämpning.
Härjämte har föreskrivits, att om uppskov finnes olägligt, rätten
skall vara domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med den lagfara
ledamot i rätten som är satt att taga befattning med ärenden enligt
ifrågavarande lag.

Därest någon som erhållit villkorlig dom sedermera övertygas örn annat
brott eller ålägges förvandlingsstraff för böter, kan under vissa omständigheter
rätten i samband med det nya målets avgörande förklara anståndet
förverkat eller, om detta anses för strängt, meddela ändrade bestämmelser
med avseende å den villkorliga domen. Samma påföljd kan ifrågakomma,
om den dömde, utan att därigenom göra sig skyldig till brott, åsidosätter
något som till följd av den villkorliga domen åligger honom. I sådant fall
skall frågan om åtgärder mot den dömde upptagas av övervakningsdomstolen
eller, om den dömde ej står under övervakning, av den domstol som
först avgjort det mål vari den villkorliga domen meddelats. I rättens ställe

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

må dock ärendet upptagas på landet av domaren och i stad med rådhusrätt
av lagfaren ledamot i rätten som i 9 § sägs. Har rätten tillsatt övervakningsnämnd,
må ärendet ock upptagas av denna.

Beträffande prövningen av sådana frågor som nu avses intager lagen, på
sätt erinras i betänkandet, den ståndpunkten, att avgörandet ej annat än i
enklare fall bör träffas av en domare ensam. I 17 § stadgas sålunda, att
därest fråga örn ändrade bestämmelser med avseende å villkorlig dom uppkommer
i samband med nytt åtal vid polisdomstol eller i mål örn förvandling
av böter som anhängiggjorts vid sådan domstol eller upptagits av domare
eller ledamot i rådhusrätt, målet i sin helhet må hänskjutas till allmän
underrätt. Detta skall alltid ske, om anståndet finnes böra förklaras förverkat.
Under 18 § — som avser inskridanden utan samband med ny ansvarstalan
mot den dömde — givas motsvarande föreskrifter för det fall att sådant
ärende i rättens ställe upptagits av domaren eller vederbörande ledamot
i rådhusrätten eller övervakningsnämnd. Beredningen framhåller i fråga örn
17 §, att polisdomstolarna komme att avskaffas vid processreformens genomförande;
i stället komme rådhusrätt att vid behandling av enklare brottmål
bliva domför med en lagfaren ledamot. Härjämte erinras, att enligt nästföregående
lagförslag de nu gällande bestämmelserna örn rätt för domare eller
ledamot i rådhusrätt att upptaga mål örn förvandling av böter skulle utbytas
mot föreskrift att underrätt i sådant mål vore domför med en lagfaren domare.
Med hänsyn till nu berörda förhållanden förordar beredningen att,
för bibehållande av den grundsats varå 17 § lagen örn villkorlig dom är uppbyggd,
lagrummets nuvarande innehåll ersättes med en bestämmelse av innebörd,
att därest i mål mot någon som tidigare erhållit villkorlig dom anståndet
finnes böra förklaras förverkat, målet icke må prövas vid häradsrätt
utan nämnd eller vid rådhusrätt av en lagfaren domare. Beträffande 18 §
föreslår beredningen — med uteslutande av stadgandena om viss behörighet
för domare och ledamot i rådhusrätt — att i fråga örn rättens sammansättning
vid behandling av ärende, som avses i lagrummet, skall hänvisas
till motsvarande bestämmelser i 9 § med den reservationen att om ärendet
tidigare handlagts av övervakningsnämnd eller anstånd finnes böra förklaras
förverkat, ärendet icke må handläggas vid häradsrätt utan nämnd
eller vid rådhusrätt av en lagfaren domare.

Örn förfarandet i ärenden som avses i 18 § stadgas för närvarande i 19 §
bland annat, att sadant ärende i allmänhet icke må avgöras utan att den
dömde fått tillfälle att yttra sig. Det erfordras emellertid icke att muntligt
förhör hålles med honom. I förslaget har — i likhet med vad som skett i fråga
örn ärenden rörande förening av straff — upptagits bestämmelse all den
dömde skall höras muntligen om han begär det eller det finnes erforderligt.
Även om förhör inför rätten kommer till stånd, skall dock detta icke betraktas
som huvudförhandling, utan hänsyn skall få tagas även till material
som ej framlagts vid förhöret. På grund härav har beredningen ansett,
att även prövningen i överrätt bör kunna ske utan huvudförhandling och
att rättsmedlet följaktligen bör vara besvär. Föreskrift därom har meddelats
i 22 § i förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Slutligen har 24 §, som handlar om nöjdförklaring beträffande villkorlig
dom, underkastats sådan ändring, att om den villkorliga domen meddelats
av överrätt, nöjdförklaring skall kunna avgivas även inför överrätten. Beredningen
har nämligen ansett, att något hinder däremot ej längre borde uppställas
sedan muntlig process införts i överrätterna.

Lagrådet har i fråga örn 9 § bland annat anmärkt, att de av beredningen
föreslagna reglerna angående övervakningsdomstols sammansättning vid behandling
av fråga som avses i paragrafen innefattade krav på att övervakningsdomstolen
i större omfattning än för närvarande skulle bestå, häradsrätt
av lagfaren domare med nämnd och rådhusrätt av tre lagfarna ledamöter.
Enligt lagrådets uppfattning förelåge icke tillräckliga skäl för en sådan
skärpning. En närmare överensstämmelse med gällande rätt skulle vinnas,
därest det föreskreves att övervakningsdomstol vore domför med en lagfaren
domare.

Beredningens förslag att rätten i nu åsyftade fall i regel skall vara sammansatt
såsom vid huvudförhandling i allmänhet ansluter sig till föreskrifterna
i det för 1946 års riksdag framlagda förslaget till lag om handläggning
av domstolsärenden. Enligt sistnämnda förslag kräves nämligen fullsutten
rätt bland annat vid prövning av ärende som angår förordnande eller entledigande
av god man eller annan för särskilt uppdrag. Med hänsyn härtill
och då behovet att i viss utsträckning kunna upptaga frågor om övervakning
till behandling i enklare sammansättning synes mig behörigen tillgodosett
genom den av beredningen förordade regeln att detta må ske örn uppskov
finnes olägligt, har jag ansett övervägande skäl tala för att det remitterade
förslagets lydelse bibehålies såvitt nu är i fråga. Vad lagrådet eljest anmärkt
vid förevarande paragraf har beaktats.

Som följd av mitt ståndpunktstagande i fråga om 9 § bortfaller anledningen
till den av lagrådet föreslagna omarbetningen av 18 § sista stycket.

I 21 §, som av beredningen lämnats oförändrad, stadgas för närvarande,
att i vissa ärenden enligt lagen polismyndighet skall, på framställning av
domstol, domare, ledamot i rådhusrätt eller övervakningsnämnd, lämna handräckning
för den dömdes inställande. Lagrådet har anfört, att därest reglerna
om behörighet för domare eller ledamot i rådhusrätt att upptaga dylika
ärenden, på sätt skett i förslaget, ersattes med stadganden om rättens sammansättning,
borde i 21 § föreskrivas att handräckning skulle lämnas på
framställning av domstol eller övervakningsnämnd.

Ehuru stadganden som skilja mellan rätten och domaren förekomma även
annorstädes i lagstiftningen och det ej lämpligen låter sig göra att söka anpassa
dem alla efter den nya terminologien, lia likväl i detta fall övervägande
skäl synts mig tala för att den av lagrådet föreslagna jämkningen vidtages.
Inom departementet har därför utarbetats förslag till ändring jämväl av förevarande
paragraf i överensstämmelse med lagrådets hemställan.

Även de anmärkningar av övervägande formell natur som lagrådet framställt
vid 22 och 24 §§ ha iakttagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939
om särskild förundersökning i brottmål.

Enligt förevarande lag må i brottmål, örn det finnes erforderligt, domstolen
eller dess ordförande förordna lämplig och villig person att verkställa
särskild förundersökning för vinnande av utredning rörande den tilltalades
personliga förhållanden och de åtgärder som må anses lämpligast för hans
rättande. Beredningen har i sitt betänkande först upptagit till övervägande,
huruvida något behov av sådan särskild förundersökning kunde anses föreligga
efter rättegångsreformens genomförande. I detta sammanhang erinrar
beredningen, att vid den förundersökning som enligt nya RB skulle hållas
av polis- och åklagarmyndigheterna skulle beaktas ej blott de omständigheter
som talade mot den misstänkte utan även de som vore gynnsamma för honom.
Enligt beredningens mening vore det uppenbart, att om åtal funnes böra
ske, förundersökningen borde avse även den misstänktes personliga förhållanden
och andra omständigheter av betydelse för bedömande av hans brottslighet.
Emellertid finge, enligt vad som framhålles i betänkandet, å andra
sidan tagas i betraktande, att särskild förundersökning enligt nu ifrågavarande
lag i viss mån hade en annan uppgift än den förundersökning som
ankomme på åklagaren. Sålunda skulle den särskilda förundersökningen
främst inriktas på frågan örn lämpligaste behandlingsmetod för den misstänktes
tillrättaförande. Därest förundersökaren funne sig böra förorda villkorlig
dom, skulle han yttra sig om behovet av särskilda föreskrifter i domen
samt, om så erfordrades, föreslå övervakare och i övrigt förbereda tillämpningen
t. ex. genom att skaffa den misstänkte lämplig bostad eller anställning.
Beredningen framhåller, att uppgifter av nu angiven art ej lämpligen
kunde läggas på åklagaren. Bland annat på grund härav har beredningen
ansett övervägande skäl tala för att särskild förundersökning bibehålies vid
sidan av den allmänna förundersökningen.

I betänkandet uttalas emellertid tillika, att den särskilda förundersökningen
borde samordnas med den som leddes av åklagaren. Även den särskilda
förundersökningen borde enligt beredningens uppfattning ingå som ett led i
förberedandet av rättegången och liksom åklagarens undersökning i regel
äga rum före åtalet. Till förebyggande av onödigt dubbelarbete borde förundersökaren
äga taga del av åklagarens utredningsmaterial och i förekommande
fall samråda med åklagaren om en lämplig uppdelning av arbetsuppgifterna.
Även viss samverkan med den misstänktes försvarare kunde efter beredningens
mening ofta vara lämplig.

I överensstämmelse med det sålunda anförda har i 3 § i förslaget stadgats,
att beslut rörande särskild förundersökning, om det kan ske, bör meddelas
redan före åtalet. Under 5 § har upptagits bestämmelse att förundersökaren
äger taga del av anteckningar och andra handlingar från den av
åklagaren ledda förundersökningen samt närvara vid förhör som av åklagaren
hålles med den misstänkte. Dessutom har föreskrivits, att förundersökaren
har att på begäran av åklagaren eller den misstänktes försvarare

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

meddela de upplysningar som äro av betydelse för åklagarens förundersökning.

Det må anmärkas, att beredningen före förslagets framläggande inhämtat
yttrande från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar över ett utkast
med i huvudsak enahanda innehåll. Därvid har föreningen Sveriges landsfogdar
ifrågasatt om icke förundersökares rätt att taga del av åklagarens
anteckningar och närvara vid förhör av sekretesskäl borde begränsas till
anteckningar och förhör som rörde den misstänktes personliga förhållanden.
A andra sidan har Sveriges advokatsamfund uttalat farhågor, att med de
föreslagna bestämmelserna åklagaren kunde tänkas komma att erhålla större
inflytande på den särskilda förundersökningen än som vore lämpligt. För att
den särskilda förundersökningen skulle bliva så objektiv som möjligt vore det
enligt samfundets uppfattning önskvärt, att den bedreves oberoende av åklagaren
och utan samarbete med denne.

Med anledning av vad sålunda anförts erinrar beredningen, att åklagare
enligt 23 kap. 10 § nya RB ägde förordna, att vad som förekommit vid förhör
under förundersökningen icke finge uppenbaras, överträdelse av sådant
förbud straffades enligt 9 kap. 6 § samma balk med dagsböter. Även bortsett
härifrån ansåge beredningen det knappast behöva befaras, att förundersökaren
skulle missbruka sin ställning. Ej heller syntes anledning finnas att
antaga, att han skulle råka i beroende av åklagaren. Beredningen ville framhålla,
att möjligheterna att erhålla kvalificerade förundersökare torde komma
att väsentligt förbättras genom den nyligen införda anordningen med
statligt anställda skyddskonsulenter. Från detta håll hade också uttalats,
att det syntes vara till fördel för både åklagaren och förundersökaren att
ett samarbete mellan dem komme till stånd. Med hänsyn till det nu sagda
hade de framställda anmärkningarna icke ansetts böra föranleda ändring av
de i lagutkastet upptagna bestämmelserna.

Mot förevarande lagförslag har lagrådet framställt anmärkning endast såvitt
angår föreskriften i 3 §, att beslut om särskild förundersökning, om
det kan ske, bör meddelas redan före åtalet. Lagrådet har uttalat, att nämnda
föreskrift kunde tänkas föranleda någon osäkerhet om den avsedda innebörden
och borde ersättas med ett stadgande av innehåll att förordnande
om särskild förundersökning skulle beslutas så snart det funnes lämpligen
kunna ske.

Såsom beredningen framhållit är det, för åstadkommande av samordning
och undvikande av dubbelarbete, i princip önskvärt att beslut om särskild
förundersökning meddelas redan innan åklagarens utredning slutförts. Häremot
har lagrådet ej heller haft något att erinra. Å andra sidan bör tydligen
sådan undersökning icke anordnas förrän sannolika skäl förebragts att den
misstänkte är skyldig till brottet. På sätt antytts i betänkandet bör det stå
åklagaren, den misstänkte och hans försvarare fritt att redan före åtalet hos
domstolen begära förordnande om särskild förundersökning. En erinran
härom synes lämpligen böra intagas i förevarande paragraf. Att därutöver
närmare angiva i vilket skede av målet dylikt förordnande bör meddelas

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

lär -— frånsett det fall att den misstänkte häktats — icke vara erforderligt.
I fråga örn häktade torde böra stadgas, att beslutet bör meddelas sist i samband
med häktningen. Jag har låtit inom departementet omarbeta beredningens
förslag i överensstämmelse med vad sålunda anförts.

Förslaget till lag angående ändring av lagen den 22 juni 1939 med vissa
bestämmelser örn mål rörande brott av underårig.

Uti beredningens år 1938 avgivna betänkande med förslag till ny rättegångsbalk
framhölls, att beredningen icke tagit ställning till frågan örn rättegången
mot unga förbrytare men förutsatte, att särskild utredning därom
komme till stånd. I anslutning till vad beredningen sålunda yttrat anförde
första särskilda utskottet vid 1942 års riksdag i sitt utlåtande över propositionen
med förslag till ny rättegångsbalk, att inom utskottet den meningen
vunnit allmän tillslutning, att lekmän med särskild erfarenhet bland annat
i fråga om ungdomsvård borde medverka vid handläggning av mål i vilka
väckts åtal mot unga personer. Formen för denna medverkan borde enligt
utskottets mening närmare övervägas vid det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Utskottets utlåtande i denna del godkändes av riksdagen.

Till stöd för en särskild sammansättning av domstolen i mål örn åtal mot
ungdomar har, enligt vad som erinras i beredningens nu föreliggande betänkande,
brukat anföras, att domstolen borde besitta speciell sakkunskap
med avseende å valet av reaktionsmedel mot den tilltalade samt att antalet
domstolsledamöter icke borde vara större än att en nära kontakt med den
tilltalade lätt komme till stånd och förfarandet befriades från prägeln av
sensation. Beredningen framhåller, att för ett fullständigt tillgodoseende av
dessa önskemål skulle erfordras att brottmålen mot ungdom anförtroddes
åt domstolar i vilka, förutom en lagfaren domare, sutte blott några få i ungdomsvård
särskilt erfarna meddomare. Mot en sådan sammansättning av
domstolen kunde dock, enligt betänkandet, starka skäl anföras. De organisatoriska
svårigheter som i allmänhet gjorde sig gällande vid inrättande av
specialdomstolar framträdde i delta fall med särskild styrka. Det kunde efter
beredningens mening icke förväntas att mera lokalt förlagda ungdomsdomstolar
skulle annat än i de största städerna erhålla full sysselsättning, och
å andra sidan vore det av flera skäl olämpligt att i större eller mindre utsträckning
centralisera rättsskipningen på detta område. Dessutom skulle en
alltför långt gående specialisering i fråga om domstolens sammansättning
medföra hinder mot gemensam handläggning av åtal mot unga och mot
vuxna, även i fall då en sådan handläggning vore påkallad av processuella
skäl och cn uppdelning på olika rättegångar inför skilda domstolar skulle
medföra stora praktiska olägenheter.

På grund av de betänkligheter som sålunda framkommit mot inrättande
av speciella ungdomsdomstolar har beredningen ansett sig böra i första
band undersöka, huruvida ej det av riksdagen uttalade önskemålet att domstolen
skulle tillföras särskild sakkunskap i ungdomsvård kunde tillgodo Bihang

till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 329.

Kungl. Maj.ts proposition nr 329.

ses inom ramen för den nuvarande domstolsorganisationen. Det har därvid
funnits vara en naturlig utväg att upptaga det sakkunniga elementet i nämnden
och samtidigt tillse att brottmålen mot ungdom även vid rådhusrätt i
allmänhet komme att handläggas med nämnd. Den ökning av nämndens
arbetsbörda som därigenom skulle uppkomma kunde enligt beredningens mening
ej väntas bliva av sådan storleksordning att den borde tillmätas större
betydelse.

Vad närmare angår sättet för tillförande av erforderlig sakkunskap framhålles
i betänkandet, att beredningen i ett lagutkast som underställts åtskilliga
myndigheter och sammanslutningar upptagit bestämmelser, att vid
varje allmän underrätt skulle utses ett antal med fostran och handledning
av ungdom särskilt förtrogna personer, ungdomsnämndemän, av vilka för
varje gång tre skulle kallas att tillsammans med minst fyra och högst sex
ordinarie nämndemän tjänstgöra i nämnden. Den sålunda föreslagna anordningen
hade dock på flera håll väckt gensagor. Särskilt hade framhållits,
att det på landsbygden mötte stora svårigheter att erhålla tillgång till mera
speciell sakkunskap på förevarande område än som normalt vore företrädd
redan bland de ordinarie nämndemännen samt att ej heller i flertalet städer
personer med erforderliga förutsättningar för uppdraget såsom ungdomsnämndeman
stöde till buds i erforderligt antal. Vidare hade erinrats att
de särskilda ungdomsnämndemännen ej komme att erhålla den erfarenhet
i domargöromål som från rättssäkerhetssynpunkt vore önskvärd. Med hänsyn
till dessa invändningar hade beredningen funnit sig böra söka lösa den
föreliggande frågan på en annan väg. Därvid hade beredningen kommit till
den uppfattningen att ett tillfredsställande resultat borde kunna vinnas genom
en föreskrift att för tjänstgöring i nämnden vid behandling av brottmål
mot ungdomar företrädesvis skulle anlitas nämndemän med insikt och
erfarenhet i vård och fostran av ungdom. Det finge då ankomma på väljarna
att tillse, att dylik insikt och erfarenhet funnes företrädd bland nämndemännen.
Särskilt vid rådhusrätt, där alla nämndemän valdes av samma korporation,
stadsfullmäktige, kunde efter beredningens mening denna synpunkt
utan svårighet beaktas, och del syntes också kunna förväntas att så komme
att ske.

I den mån vad beredningen sålunda anfört medför behov av nya lagbestämmelser
har beredningen ansett dessa böra meddelas i form av tillägg till 1939
års lag med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig. I enlighet
härmed föreslås, att i nämnda lag skola upptagas tre nya paragrafer, betecknade
3—5 §§.

Under 3 § ha införts bestämmelser örn vidgad användning av nämnd i rådhusrätt
vid behandling av brottmål mot underåriga. I detta avseende anför
beredningen, att behovet av särskild sakkunskap inom domstolen huvudsakligen
framträdde, när fråga kunde uppstå att döma till tvångsuppfostran eller
ungdomsfängelse eller att tillämpa villkorlig dom. Då härför förutsattes att
åtalet avsåge brott varå kunde följa frihetsstraff, borde enligt beredningens
uppfattning kravet på medverkan av nämnd begränsas till mål rörande så -

Kungl. Maj.ts proposition nr 329.

dana brott. Ej heller i fråga om alla dylika brott har beredningen emellertid
ansett handläggning med nämnd böra vara obligatorisk. I betänkandet erinras,
att det särskilt inom specialstraffrättens område förekomme åtskilliga
brott vid vilka frihetsstraff inginge i straffskalan men vilka i praktiken så
gott som aldrig straffades strängare än med böter. Som exempel nämnas ovarsamhet
vid förande av motorfordon och vissa andra i 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan
angivna förseelser. I dessa fall skulle, enligt vad beredningen framhåller,
en ovillkorlig föreskrift att nämnd skulle deltaga knappast vara lämplig.
Detsamma gällde med avseende å vissa andra brott och förseelser, såsom
våldsamt motstånd vid offentlig förrättning, lindrigare misshandel och vållande
till eldskada. Beredningen framhåller, att det uppenbarligen vore förenat
med svårigheter att från nu ifrågavarande synpunkt företaga en tillfredsställande
uppdelning. I förslaget har gränsen dragits så, att medverkan av
nämnd skall vara obligatorisk endast då åtalet avser brott varå kan följa svårare
straff än fängelse i ett år. Detta medför bland annat, att åtal enligt 38 §
vägtrafikstadgan eller 14 kap. 13 § strafflagen i regel kan prövas utan nämnd.

Med den sålunda föreslagna begränsningen har, såsom framgår av det
sagda, huvudsakligen avsetts att bereda möjlighet till handläggning utan
nämnd, när straffet kan beräknas stanna vid böter. Skulle, oaktat brottet ej
är belagt med svårare straff än ett års fängelse, anledning likväl förekomma
att döma till frihetsstraff eller skyddsåtgärd eller meddela villkorligt anstånd
med straffs ådömande, förelåge enligt beredningens åsikt ej lika starka skäl
för att eftergiva kravet på medverkan av nämnd. Såsom andra stycke i förevarande
paragraf har därför upptagits föreskrift att i sådana fall nämnd bör
medverka. Därvid har dock gjorts det tillägget, att om målet vid huvudförhandling
handlagts i den sammansättning som eljest är föreskriven, rätten
skall vara domför utan nämnd. Som skäl härför anför beredningen, att frågan,
huruvida annan ansvarspåföljd än böter bör komma till användning, i flertalet
fall syntes kunna avgöras under målets beredande till huvudförhandling.
Därest emellertid tillämpning av sådan påföljd skulle ifrågasättas först sedan
målet vid huvudförhandling handlagts utan nämnd, vore det efter beredningens
mening i allmänhet lämpligast att rätten likväl behölle sin förutvarande
sammansättning.

Slutligen har såsom tredje stycke upptagits en bestämmelse att vad i lag
eller författning är stadgat örn särskild sammansättning av rådhusrätt i vissa
mål skall gälla, även om målet är sådant som i första eller andra stycket
sägs. Som grund härför framhålles, att det icke vore lämpligt att t. ex. i
tryckfrihetsmål mot underåriga låta både nämnd och jury medverka.

I 4 § i förslaget har på förut angivna skäl upptagits föreskrift, att då vid
underrätt förekommer mål som avses i 3 §, för tjänstgöring i nämnden företrädesvis
böra anlitas nämndemän med insikt och erfarenhet i vård och fostran
av ungdom.

Under 5 § slutligen stadgas i första hand, att åtal mot underårig såvitt möjligt
ej skall företagas till förhandling i anslutning till andra brottmål. Syftet
härmed angives i betänkandet vara att förekomma olämplig uppmärksamhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

kring den tilltalade. Dessutom meddelas vissa bestämmelser om vidgad rätt
för underårig att i fall som avses i 3 § erhålla biträde av offentlig försvarare.

Beredningens förslag har vunnit tillslutning av flertalet bland ledamöterna
i beredningens rådgivande nämnd. Två av dessa ledamöter ha emellertid i särskilt
yttrande avstyrkt förslagets genomförande. I yttrandet framhålles, att
ändringen skulle få ganska stor praktisk betydelse, särskilt i följd av att alla
mål mot underåriga angående snatteri komme att förås in under nämndens
användningsområde. Antalet mål som vid rådhusrätt skola handläggas med
nämnd skulle uppskattningsvis komma att ökas med 30 procent. Härjämte
framhålles, att redan enligt nya RB nämnd komme att tjänstgöra i en mängd
mål mot underåriga, bland annat i alla mål som gällde ansvar för stöld. Åtskilliga
av de ytterligare mål för vilka beredningen föresloge nämnd kunde
gälla så ringa brott att uppenbarligen endast ett bötesstraff kunde ifrågakomma.
På grund av vad sålunda anförts ha nu ifrågavarande båda ledamöter i
den rådgivande nämnden ansett, att en så avsevärd utvidgning av nämndens
en gång beslutade användningsområde i varje fall icke borde genomföras
förrän anordningen med nämnd i rådhusrätt prövats någon tid och erfarenheterna
av nämnden i såväl ungdomsmål som andra mål givit stöd för en
sådan utvidgning.

Mot de allmänna grunderna för beredningens nu föreliggande förslag har
vid lagrådets granskning icke framställts någon anmärkning. För egen del har
jag ej heller något att erinra mot att frågan om särskild sammansättning av
domstolen i brottmål mot ungdom löses efter dessa riktlinjer.

Beträffande den närmare utformningen av förslaget har lagrådet bland annat
anmärkt, att regeln att nämnd skall medverka i rådhusrätt, så snart underårig
åtalats för brott varå kan följa svårare straff än fängelse i ett år,
skulle leda till att nämnd måste anlitas i ett stort antal mål utan att detta
kunde anses påkallat av något verkligt behov. Därest till exempel i ett mål
örn bedrägligt beteende eller undandräkt vore uppenbart att endast bötesstraff
borde ådömas, vöre det efter lagrådets mening icke erforderligt att
nämnd deltoge. En bättre och enklare lösning av det föreliggande problemet
skulle enligt lagrådet vinnas genom en föreskrift, att därest i mål mot underårig
anledning förekommer att döma till frihetsstraff, tvångsuppfostran eller
förvaring eller att meddela villkorligt anstånd med straffs ådömande, rådhusrätt
skall vid målets prövning och avgörande bestå av en lagfaren domare
och nämnd, ändå att å brottet ej kan följa straffarbete i två år eller därutöver.

Den ståndpunkt lagrådet sålunda intagit har jag ansett mig böra biträda.
Såsom lagrådet framhållit måste det beaktas, att särskilt i de större städerna
anlitande av nämnd även i obetydliga mål kan komma att göra nämndemansuppdraget
alltför betungande och därigenom minska möjligheterna att finna
för uppdraget lämpliga och villiga personer. Jag vill också erinra, att de invändningar
mot förslaget, som gjorts i nyssnämnda särskilda yttrande av två
ledamöter i beredningens rådgivande nämnd, främst ha avseende därå att

Kungl. Maj.ts proposition nr 329.

ökningen av nämndens arbetsbörda skulle bli för stor och att nämnd skulle
behöva medverka i åtskilliga fall då uppenbarligen endast ett bötesstraff
kunde ifrågakomma.

Även vad lagrådet eljest anmärkt i fråga om de särskilda bestämmelsernas
avfattning och placering har synts mig böra beaktas. Jag har därför i enlighet
med lagrådets hemställan låtit inom departementet utarbeta förslag till helt
ny lag i förevarande ämne.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 18 juni 1937
om förvaring och internering i säkcrhetsanstalt.

Enligt 3 § förevarande lag må under vissa förhållanden den som undergår
frihetsstraff eller tvångsuppfostran dömas till förvaring i säkerhetsanstalt
att träda i stället för vad av straffet eller tvångsuppfostran återstår. Talan
därom skall enligt 6 § väckas av åklagare vid den domstol som först avgjort
det mål vari dömts till straff eller tvångsuppfostran. Vid domstolen skall
den tilltalade höras muntligen. I fråga om hans rätt till biträde samt förfarandet
vid fullföljd av talan i målet skall vad i äldre RB och vissa till denna
anknytande lagar är stadgat om häktad äga motsvarande tillämpning. I
övrigt förutsättes, att de allmänna reglerna örn rättegång i brottmål skola
iakttagas.

I beredningens betänkande anföres, att med hänsyn till karaktären av
den prövning rätten hade att verkställa i nu avsedda fall någon förundersökning
uppenbarligen icke vöre erforderlig. Ej heller kunde det anses påkallat
att stämning utfärdades eller huvudförhandling ägde rum. I överensstämmelse
med vad sålunda yttrats förordar beredningen, att angående förfarandet
vid rätten skall gälla detsamma som föreslagits beträffande frågor
örn förening av straff, dock med den avvikelsen att den tilltalade, liksom nu,
alltid skall höras muntligen. I övrigt innebär förslaget, att stadgandena om
tillämpning av vissa föreskrifter angående häktad skola utgå. Motsvarande
bestämmelser ha nämligen, såsom redan antytts, upptagits i 19 § av beredningens
förslag till lag örn införande av nya RB.

Beredningens nu ifrågavarande förslag har icke föranlett någon erinran
från lagrådet. För egen del förordar jag emellertid en jämkning i visst avseende.
Därest den ursprungliga domen meddelats av rådhusrätt och denna
därvid skolat bestå av lagfaren domare och nämnd, tala enligt min uppfattning
övervägande skäl för att nämnd bör medverka även vid prövningen av
frågan, huruvida den dömde skall underkastas förvaring. Jag har låtit inom
departementet omarbeta förslaget i överensstämmelse med vad sålunda anförts.

I övrigt bör beaktas att även 17 § förevarande lag innehåller bestämmelser
örn rätt för domstol att i särskilt ärende meddela ändrade bestämmelser
med avseende å en redan lagakraftvunnen brottmålsdom. Därest till
verkställighet samtidigt förekomma beslut varigenom någon blivit dömd till
förvaring eller internering och beslut varigenom han blivit dömd till straff,

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

skall enligt nämnda paragraf förvaringen eller interneringen i vissa fall
träda i stället för straffet. Finnes därvid, med hänsyn till beskaffenheten
av det brott för vilket straff ådömts, ny minsta tid för åtgärden påkallad,
må den domstol som först avgjort det mål vari dömts till förvaring eller
internering, på framställning av allmän åklagare och sedan den dömde
beretts tillfälle att inkomma med yttrande, bestämma sådan tid. I nu åsyftade
fall synes det mig lämpligt att beträffande förfarandet i framtiden hänvisa
till vad som är stadgat om förening av straff. Förslag till därav betingad
ändring av lagrummet har utarbetats inom departementet.

Förslaget till lag om återgäldande av kostnad för blodundersökning i

brottmål.

Den föreslagna lagen är avsedd att ersätta vissa bestämmelser i lagen den
31 maj 1934 om blodundersökning i brottmål.

I 1 och 2 §§ sistnämnda lag meddelas föreskrifter om villkoren för att
blodundersökning må verkställas, om vem som har att förordna örn dylik
undersökning samt om tillvägagångssättet vid tagande av blodprov. Dessa
föreskrifter bliva, såsom framgår av beredningens betänkande, överflödiga
genom nya RB och föreslås därför skola upphävas.

Under 3 § 1934 års lag stadgas, att om åtal väckts, domstolen i det slutliga
utslaget skall pröva, huruvida ersättning som utgått för tagande av
blodprov och undersökning därav skall gäldas av den tilltalade. Enligt 31
kap. nya RB skall i mål om allmänt åtal den tilltalade, örn han fälles till
ansvar, i regel även förpliktas att till statsverket återgälda vad enligt rättens
beslut av allmänna medel utgått för bevisning under förundersökningen
eller i rättegången. Kostnad i samband med förundersökningen som icke
utgått enligt rättens beslut skall däremot gäldas av statsverket. Har annat
föreskrivits i särskild lag eller författning, skall dock, som framgår av
31 kap. 12 § nya RB, denna föreskrift lända till efterrättelse. En tillämpning
i förevarande fall av de allmänna reglerna om rättegångskostnad i brottmål
skulle, på sätt framhålles i beredningens betänkande, medföra, att ersättningsskyldighet
i allmänhet icke kunde åläggas den misstänkte. Förordnande
örn blodundersökning lär nämligen i det övervägande antalet fall komma
att meddelas utan rättens hörande. Med hänsyn härtill och då beredningen
funnit anledning saknas att eftergiva den rätt statsverket nu äger mot den
misstänkte föreslår beredningen att i en ny lag angives, att å kostnad som
här avses skall tillämpas vad i 31 kap. nya RB är stadgat örn kostnad som
enligt rättens beslut utgått av allmänna medel. Detta innebär, som framgår
av det nyss sagda, att misstänkt som fälles till ansvar i regel även blir
ersättningsskyldig för blodundersökningskostnaden.

Den nuvarande lagen om blodundersökning i brottmål skall enligt 4 §
icke äga tillämpning å blodprov, erforderligt för läkarundersökning som
någon enligt lag eller författning är skyldig att undergå. Detta stadgande,
som bland annat avser blodprov taget under sinnesundersökning, skall enligt
förslaget oförändrat överflyttas till den nya lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Lagrådet har vid sin granskning av förslaget icke funnit anledning till
erinran mot detsamma.

Departementschefens hemställan.

Som framgår av det förut anförda ha de till lagrådet remitterade förslagen
i viss utsträckning underkastats omarbetning inom departementet med anledning
av de erinringar lagrådet framställt. I samband därmed ha även
vissa andra redaktionella jämkningar vidtagits, varjämte tidpunkten för de
föreslagna lagarnas ikraftträdande framflyttats till den 1 januari 1948. Efter
behandlingen i departementet föreligga nu förslag till

1) lag om ändring i strafflagen;

2) lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning
av förbrytare;

3) lag angående upphävande av 25 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) örn
ungdomsfängelse;

4) lag angående ändring i lagen den 9 april 1937 (nr 119) örn verkställighet
av bötesstraff;

5) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) örn villkorlig
dom;

6) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 315) örn särskild
förundersökning i brottmål;

7) lag med vissa bestämmelser örn mål rörande brott av underårig;

8) lag angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ lagen den 18 juni 1937
(nr 461) örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt; samt

9) lag örn återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål.

Jag hemställer, att dessa lagförslag måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Thore Wisén.