Kungl. Maj:ts proposition nr 324 (Proposition 1943:324)

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

Nr 324.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
tillståndstvång för byggnadsarbete; given Stockholms
slott den 4 juni 1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag om tillståndstvång för byggnadsarbete.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 324.

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

Förslag

till

Lag

om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, i den mån det finnes
erforderligt för att upprätthålla ett fast penningvärde och befrämja en
ändamålsenlig användning av förnödenheter och arbetskraft, förordna, att
2—7 §§ i denna lag skola äga tillämpning.

2 §•

Byggnadsarbete må icke bedrivas utan särskilt tillstånd (byggnadstillstånd).

Tillstånd meddelas av Konungen eller, i den mån Konungen därom förordnar,
av myndighet, åt vilken Konungen uppdrager att utöva tillsyn över tilllämpningen
av denna lag.

3 §•

Med byggnadsarbete förstås i denna lag

uppförande av hus av alla slag, rivning av hus samt schaktning för husbyggnad,

anläggande av väg, järnväg, spårväg eller annan större fast transportanordning
eller av bro, hamn, farled, flottled, kraft-, vatten- eller avloppsledning,
gata eller park, utförande av vattenbyggnads- eller torrläggningsföretag samt
annat liknande anläggningsarbete,

så ock örn- eller tillbyggnad, reparation och underhållsarbete å byggnad
eller anläggning, som nu sagts.

4 §•

I byggnadstillstånd må stadgas begränsning eller villkor för arbetets bedrivande
eller för användningen av förnödenheter eller arbetskraft.

5 §•

Tarvas till följd av inträffad skada å byggnad eller annan egendom eller
till förekommande av sådan skada eller erfordras av annan därmed jämförlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

anledning att byggnadsarbete verkställes utan dröjsmål, må arbetet utan hinder
av vad i 2 eller 4 § föreskrivits bedrivas i erforderlig omfattning under
högst åtta dagar. Den som bedriver byggnadsarbetet åligger att ofördröjligen
göra anmälan om det inträffade till tillsynsmyndigheten.

6 §.

De som hava att taga befattning med tillsyn över efterlevnaden av denna
lag skola äga tillträde till arbetsplats och rätt att där göra sig underrättade
om förhållande, som är av betydelse för tillämpningen av lagen eller med stöd
av densamma meddelade föreskrifter.

7 §•

Den som bedriver byggnadsarbete så ock hos honom anställd arbetstagare
är skyldig att lämna de upplysningar och förete de handlingar, som äro erforderliga
för tillsynens utövande.

8 §■

Den som bedriver byggnadsarbete utan byggnadstillstånd, där sådant erfordras,
eller i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av 4 §, straffes
med dagsböter eller fängelse.

Till enahanda straff dömes ock den, för vars räkning arbetet bedrives, såframt
ej omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen skett utan hans vilja
och vetskap.

9 §■

Den som underlåter att fullgöra skyldighet, som föreskrives i 5 eller 7 §,
eller vid skyldighetens fullgörande av grov vårdslöshet lämnar oriktig uppgift,
straffes med dagsböter. Lämnas därvid medvetet oriktig uppgift, vare
straffet dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

10 §.

Bedrives byggnadsarbete utan byggnadstillstånd, där sådant erfordras, eller
i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av 4 §, äger tillsynsmyndigheten
i den omfattning, som finnes erforderlig för att vinna rättelse, föreskriva
förbud vid vite att fortsätta arbetet samt förordna örn beslag på
redskap och material. Förbud eller beslag skall hävas, då tillsynsmyndigheten
finner åtgärden icke längre erforderlig. Varder ej brott, som föranlett
förbud eller beslag, åtalat inom en månad från åtgärdens verkställande, skall
förbudet eller beslaget vara förfallet.

För genomförande av beslut enligt denna lag äger tillsynsmyndigheten erhålla
handräckning av polismyndighet.

Det ankommer på länsstyrelse att på framställning av tillsynsmyndigheten
förordna örn uttagande av vite, som i denna paragraf sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

11 §•

Vad som inhämtats med stöd av bestämmelserna i 6 och 7 §§ må ej yppas
i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med bestämmelserna
avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller
fängelse.

12 §.

Brott, som avses i 8 eller 9 §, må ej åtalas av allmän åklagare, där det
ej av tillsynsmyndigheten anmäles till åtal.

Brott, som i 11 § sägs, må åtalas av allmän åklagare allenast efter angivelse
av målsägande.

13 §.

Vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas örn dem, som gå rättens eller
länsstyrelsens bud och ärende, gäde ock dem, som hava att taga befattning
med tillsyn över efterlevnaden av denna lag.

14 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

15 §.

Klagan över beslut, som tillsynsmyndigheten meddelat enligt denna lag, må
föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till socialdepartementet
före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden
erhöll del av beslutet. I beslutet skall givas anvisning om sättet för fullföljd
av talan däremot.

Tillsynsmyndighetens beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av
förd klagan, där ej annorlunda förordnas.

16 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga
för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller efter Konungens
förordnande av tillsynsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943 och gäller till och med den 30 juni
1944.

Förordnande, som meddelats med stöd av denna lag, skall ej gälla längre
än lagen äger giltighet.

Även efter det lagen i övrigt upphört att gälla, skall vad däri stadgas i fråga
om överträdelse, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas
giltighet, så ock vad ill och 13 §§ föreskrives äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 maj
1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

•

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga rörande lagstiftning om
tillståndstvång för byggnadsarbete samt anför.

Inledning.

De närmaste åren före krigsutbrottet präglades av en mycket omfattande
byggnadsverksamhet1, vilken uppnådde sin högsta nivå år 1939. Krigsutbrottet
medförde en påtaglig åtstramning av byggnadsmarknaden, och byggnadsverksamheten
gick under åren 1940 och 1941 starkt tillbaka. Den härigenom
frigjorda arbetskraften kunde dock i stor utsträckning erhålla sysselsättning
vid militära anläggningsarbeten. Sedan en viss återhämtning inom byggnadsindustrien
gjort sig gällande under år 1941, medförde de statliga och kommunala
stödåtgärder, som vidtogos i anledning av den växande bostadsbristen
under våren 1942, en betydande ökning i bostadsbyggandet under sistnämnda
år. Därjämte visade den industriella byggnadsverksamheten under
år 1942 en avsevärd ökning och det sammanlagda värdet av byggnadsverksamheten
steg åter upp mot den högsta förkrigsnivån. I stället för den arbetslöshet,
som tidigare hotat byggnadsarbetarna, uppstodo nu svårigheter
att tillgodose efterfrågan på arbetskraft, varjämte tillgången på vissa slag
av material ej motsvarade behovet. Det visade sig därför nödvändigt att
företaga vissa åtgärder för reglering av byggnadsverksamhetens omfattning.
För innevarande år torde man, under förutsättning att anspråken på byggnadsmaterial
och arbetskraft kunna tillgodoses, i jämförelse med år 1942
kunna räkna med en ökad industriell byggnadsverksamhet och ett ökat
bostadsbyggande. En fortsatt reglering av byggnadsverksamheten måste av
samma skäl som tidigare anses nödvändig.

1 I det följande avses, där ej annat angives, med byggnadsverksamhet såväl egentlig byggnadsverksamhet
som anläggningsverksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

Hittillsvarande kontroll över byggnadsverksamheten under krisen.

I propositionen nr 2 till 1941 års riksdag angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1940/41 anförde chefen för finansdepartementet,
att under då rådande förhållanden särskilda krav borde ställas på de anläggningsarbeten,
som ifrågakomma för utförande av arbetslöshetspolitiska skäl.
Intet arbete borde igångsättas med mindre det folie inom den ram, som begränsningen
av våra materiella resurser uppdroge, och därjämte i och för sig
framstode såsom nödvändigt för statsverksamheten eller eljest såsom ekonomiskt
fullt motiverat. Dessa krav hade varit vägledande vid urvalet
av de arbeten, till vilka medel äskades å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1940/41; vid den undersökning av företagens nödvändighet,
som hänsyn till växlingarna i läget på arbetsmarknaden kunde
betinga, borde företagens lämplighet ånyo prövas med beaktande av materialtillgång
och arbetenas angelägenhet ur ekonomisk synpunkt. De krav på
sträng sparsamhet i utförandet av offentliga byggnader, som det statsfinansiella
läget ställde, gällde även den byggnadsverksamhet, som igångsattes
av arbetslöshetspolitiska skäl. Önskvärt vore därför att, innan arbetena påbörjades,
deras planläggning omprövades i syfte att såvitt möjligt begränsa
kostnaderna genom förenklingar i byggnadssättet. 1940 års civila byggnadsordning
borde anlitas vid denna prövning.

I propositionen nr 30 till 1941 års riksdag angående anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1940/41 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering
m. m. anförde jag, att det vore av största vikt, att tillfredsställande
samordning mellan sysselsättningspolitikens skilda grenar komme till stånd.
Samråd borde äga rum med arbetsmarknadskommissionen, som hade att tillvarataga
de arbetsmarknadspolitiska intressena, och industrikommissionen,
som hade att svara för materialförsörjningen. Igångsättandet av större företag
med tillskott av arbetslöshetsmedel borde beredas på samma sätt som företag,
till vilka beredskapsanslag anvisades å tilläggsstat II.

I anslutning till de sålunda uppdragna riktlinjerna, vilka godtogos av riksdagen,
inleddes därefter ett kontinuerligt samarbete mellan finans- och socialdepartementen
samt arbetsmarknads- och industrikommissionerna för prövning
av frågor om igångsättande av allmänna arbeten med hänsyn till arbetenas
angelägenhet, å ena, samt arbetsmarknads- och materialförsörjningsläget,
å andra sidan. Detta samarbete gavs formen av regelbundet återkommande
sammanträden med en delegation, benämnd arbetsdelegationen, vari
ingingo statssekreterarna i nämnda departement och ordförandena i de två
kommissionerna. Vid dessa sammanträden behandlades aktuella förslag till
igångsättande av arbeten och disponerande av medel därtill — i första hand
beredskapsarbeten och flertalet av de arbeten, vartill anslag beviljats å förutnämnda
tilläggsstat II — varefter delegationens uppfattning örn lämpligheten
av företagens igångsättande delgavs det departement respektive den kommission,
som hade att avgöra föreliggande framställningar. Till denna delegation
överlämnades jämväl under hand från finansdepartementet framställ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

ningar om tillstånd att upptaga lån till utförande av kommunala arbeten även
i sådana fall, då statsbidrag av arbetslöshetsmedel icke påyrkats.

På våren 1941 undergick arbetsmarknadsläget en förändring så tillvida,
att en i många fall avsevärd brist på arbetskraft uppstod inom vissa viktiga
näringsområden, särskilt inom jordbruket. För att erhålla kännedom angående
den omfattning, vari statliga och statsunderstödda arbetsföretag påbörjades
efter den 1 maj 1941, samt för att kunna påverka urvalet av arbetskraft till
sådana företag, tillkom ett av Kungl. Majit den 18 april 1941 (nr 220) utfärdat
cirkulär till statliga myndigheter och institutioner angående nyanställning av
arbetskraft för användning vid arbeten, som bedrivas för statens räkning eller
med bidrag av statsmedel. Arbetsmarknadskommissionen sökte att med stöd
av cirkulärets föreskrifter förhindra anställande i dylika arbeten av arbetssökande,
som tillhörde sådana arbetsområden, inom vilka brist på arbetskraft
rådde. Den avsedda effekten uppnåddes emellertid icke vare sig beträffande
kännedom om företagen eller i fråga om inflytande på företagens arbetsstyrka.

Under år 1941 blev materialförsörjningsläget på flera viktiga områden avsevärt
sämre. Framförallt gjorde sig åtstramningen gällande beträffande tillgången
på cement. Det visade sig därför nödvändigt att från och med den 1
juli 1941 införa ransonering av cement, vilken anförtroddes åt industrikommissionen.
Den reglerande verksamheten, som dittills endast omfattat byggnadsarbeten,
vilka voro beroende av statsanslag, statlig utlåning eller statligt
lånemedgivande, utsträcktes genom cementransoneringen till all byggnadsverksamhet,
som krävde någon förbrukning av cement. Då detta är fallet
med flertalet byggnadsarbeten, kan byggnadsregleringen sägas hava varit
så gott som allmän, så länge cementransoneringen upprätthölls i full utsträckning.
Sedan cementindustrien på kort tid lyckats lösa frågan om ersättningsbränsle
för cementframställning, ökades snart åter tillgången på cement.
På grund därav blev det möjligt att i allt större utsträckning bifalla ansökningar
örn tilldelning av cement och från och med den 1 februari 1942
upphävdes ransoneringen beträffande all s. k. E-cement. Kvar står dock fortfarande
ransonering av s. k. A-cement, vilken ransonering endast har till
syfte att framtvinga en övergång till användning av den bränslebesparande
E-cementen. Under den tid cementransoneringen var mera allmän, låg tyngdpunkten
av regleringsverksamheten på materialsidan.

Under år 1942 blev bristen på arbetskraft allt mera kännbar inom många
viktiga arbetsområden. Detta berodde i huvudsak på att inkallelserna till
militärtjänst samt den industriella rustningsproduktionen icke uppvägdes av
en nedgång av den civila produktionen. Framställningen inom landet av ersättningsvaror,
särskilt för importerat bränsle, ställde tvärtom ökade anspråk
på arbetskraft. Då det visade sig omöjligt att skaffa arbetskraft till alla de
behov, som gjorde sig gällande, ansågs det önskvärt att erhålla möjlighet att
frigöra arbetskraft från företag, som utan avsevärd olägenhet kunde uppskjutas
eller minskas, och ställa den lill förfogande för mera angelägna arbetsuppgifter.
Att införa en lagstiftning örn tillstånd av offentlig myndighet
såsom villkor för rätt att igångsätta byggnads- och anläggningsarbeten an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 321.

sågs vara det bästa sättet att åstadkomma den erforderliga begränsningen av
den allmänna och enskilda byggnadsverksamheten. Emellertid visade det sig
icke möjligt att hinna utarbeta och till 1942 års riksdag framlägga förslag till
en sådan lagstiftning. Vid sådant förhållande genomfördes på grundval av
tjänstepliktslagens bestämmelser om arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt
reglering av byggnadsverksamheten genom den av Kungl. Majit den 19
juni 1942 utfärdade kungörelsen (nr 563) om arbetsförmedlingstvång för
byggnadsverksamhet m. m., vilken trädde i kraft den 8 juli samma år. I fråga
örn torvhanteringen hade någon tid dessförinnan genomförts en liknande
reglering genom kungörelsen den 29 maj 1942 (nr 267) om arbetsförmedlingstvång
för torvhantering m. m.

Den på arbetsförmedlingstvång grundade regleringen av byggnadsverksamheten,
vilken reglering med vissa ändringar fortfarande är gällande, innebär,
att arbetstagare ej må anställas i byggnadsarbete annorledes än enligt
anvisning av offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller eljest med dess medgivande
ävensom att vissa näringar och byggnadsföretag äga rätt att före
andra byggnadsföretag erhålla arbetskraft genom arbetsförmedlingen. Företrädesrätt
till arbetskraft tillkommer utan särskild prövning jordbruk och
skogsbruk samt vissa privilegierade byggnadsarbeten. Beträffande övriga
byggnadsarbeten utom smärre företag, vilka av organisatoriska skäl undantagits
från regleringen, äger en särskild prövning rum. Företag, som därvid
förklaras såsom företrädesberättigade (A-företag), skola få sitt behov av
arbetskraft tillgodosett före övriga byggnadsarbeten.

Beslutanderätten tillkommer enligt kungörelsen Kungl. Majit men kan
efter Kungl. Majits bemyndigande utövas av arbetsmarknadskommissionen.
Sådant bemyndigande har ock lämnats, därvid en uppdelning verkställts på
så sätt, att Kungl. Majit förbehållit sig handläggningen av ärenden angående
statliga och statsunderstödda företag — de senare dock endast när det statliga
understödet beviljas direkt av Kungl. Majit — samt företag, för vilkas
utförande förutsättes tillstånd av Kungl. Majit att upptaga lån, ävensom övriga
företag av större omfattning, vilka beräknas draga en kostnad av minst
500,000 kronor. Återstående ärenden om företrädesrätt avgöras av arbetsmarknadskommissionen.
För beredning av de ärenden, vilka skola avgöras
av Kungl. Majit, har genom Kungl. Majits beslut den 19 juni 1942 inom
socialdepartementet tillskapats ett särskilt organ, benämnt byggnadsberedningen,
med statsrådet Eriksson såsom ordförande samt statssekreterarna i
social- och finansdepartementen, ordföranden i arbetsmarknadskommissionen
och vice ordföranden i industrikommissionen samt kanslichefen i statens
byggnadslånebyrå såsom ledamöter. I samband med byggnadsberedningens
tillkomst upphörde den förutnämnda arbetsdelegationen att fungera. Genom
beslut den 22 januari 1943 har statsrådet Eriksson befriats från uppdraget
såsom ordförande i byggnadsberedningen och i hans ställe utsetts statsrådet
Rosander.

Förutnämnda två kungörelser örn arbetsförmedlingstvång för torvhantering
m. m. och för byggnadsverksamhet m. m., vilka gällde till och med den
31 december 1942, hava ersatts med en kungörelse den 11 december 1942 (nr

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

925) om arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet m. m., vilken
trädde i kraft den 1 januari 1943. De nya bestämmelserna motsvara i allt
väsentligt de förutvarande, dock hava företrädesbestämmelserna i författningstexten
givits en utformning, som skarpare markerar skogs- och jordbrukets
företrädesrätt framför byggnadsverksamhet i avseende å anvisning
av arbetskraft. Sålunda gäller alltjämt arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet
och för torvhantering samt företrädesrätt till arbetskraft dels
för jordbruk och skogsbruk framför dessa arbetsområden och dels för vissa
privilegierade byggnads- och anläggningsarbeten (A-företag) framför övriga
sådana. Syftet med bestämmelserna har, bortsett från torvhanteringen, i arbetsmarknadskommissionens
föreskrifter för tillämpning av kungörelsen angivits
vara i korthet följande:

1) Man vill främja en i nuvarande läge önskvärd överflyttning av arbetskraft
från byggnads- och anläggningsverksamhet till skogsavverkning. Särskilt
gäller detta sådana arbetstagare, som genom föregående sysselsättning
i jordbruk eller skogsbruk särskilt väl lämpa sig för sådan överflyttning, men
önskemålet gäller även andra arbetare med fysiska förutsättningar för sådant
arbete.

2) Man vill vidare tillfälligt hindra en övergång i motsatt riktning, d. v. s.
från jordbruk och skogsbruk till byggnads- och anläggningsverksamhet. Det
har nämligen visat sig, att byggnads- och i särskilt hög grad anläggningsarbeten
draga till sig såväl egentliga skogs- och jordbruksarbetare som delar av
den betydande stam diversearbetare på landsbygden, som utgör den naturliga
reserven för skogs- och jordbrukets säsongbundna behov av extra arbetskraft.

3) Beträffande byggnads- och anläggningsverksamhet eftersträvas, att tillgänglig
arbetskraft främst skall kunna utnyttjas i sådana företag, som i särskild
ordning förklarats angelägna och därför erhållit företrädesrätt till arbetskraft
(A-företag).

Från regleringen genom arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt hava,
på sätt förut antytts, gjorts en del undantag. För närvarande gälla från
arbetsförmedlingstvånget följande undantag.

A. För brådskande arbeten, som äro nödvändiga för att förhindra eller
avhjälpa skador och icke kunna uppskjutas tills medgivande hinner inhämtas,
får arbetskraft utan vidare nyanställas och sysselsättas en vecka. Däremot
fordras medgivande i vanlig ordning för arbetskraftens anlitande i
fortsättningen.

B. Manliga arbetstagare under 17 år samt kvinnor må fritt taga anställning
inom byggnadsverksamhet.

C. På grund av bestämmelserna i 11 § lagen örn tjänsteplikt gäller arbetsförmedlingstvånget
ej, där arbetstagaren före kalenderårets början fyllt
70 år eller där ena parten i anställningsförhållandet eller hans make är
den andra partens bröstarvinge eller adoptiv-, styv- eller fosterbarn eller
dess avkomling eller ock syskon, halvsyskon, adoptiv- eller fostersyskon.

D. Arbetstagare må utan medgivande nyanställas, såvida arbetsgivarens
hela i byggnads- och anläggningsarbete använda arbetsstyrka därigenom
icke kommer att överstiga tre man.

Genom sistnämnda undantag har ett mycket stort antal smärre företag undandragits
regleringen. Detta har ansetts nödvändigt för att undvika en alltför
stor belastning av den administrativa organisationen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

Vidare må här anmärkas att anställningsförhållanden, som bestodo vid
tiden för arbetsförmedlingstvångets införande, icke beröras av detsamma.
Först då anställningsförhållandet upphört och arbetstagare skall nyanställas,
vare sig detta sker genom återanställning hos den senaste arbetsgivaren
eller genom anställning hos en ny arbetsgivare, blir arbetsförmedlingstvånget
tillämpligt. Härav följer att arbetstagare, som äro fast knutna till en arbetsgivare,
utan hinder av gällande bestämmelser om arbetskraftsreglering
kunna användas av arbetsgivaren i vilka byggnads- och anläggningsarbeteten
som helst. Dessa arbetstagare äro av olika kategorier. Hit hör personal
med fast månadslön samt mera stadigvarande anställda kommunalarbetare
ävensom arbetare, som äro fast anställda vid industriföretag och
fortlöpande sysselsatta med sådana reparations- och byggnadsarbeten, som
erfordras för driftens uppehållande och anläggningarnas bestånd.

Antalet arbetare av dessa kategorier är säkerligen betydande; uppgift
å antalet saknas emellertid. Det torde därför för närvarande vara möjligt
att utan hinder av gällande bestämmelser utföra omfattande och arbetskrävande
byggnads- och anläggningsarbeten.

Vad härefter angår bestämmelserna om företrädesrätt hava dessa utformats
på så sätt, att företrädesrätten i första hand gäller arbetskraft över
50 år men för vissa företag jämväl i viss utsträckning arbetskraft under
50 år. För sistnämnda företag, vilka benämnas A 1-företag, gäller, att vid
anvisning av arbetskraft skall eftersträvas en sådan ålderssammansättning,
att minst en tredjedel av arbetsstyrkan utgöres av arbetstagare över 50 år.
Det skall därvid tillses, att en sådan ålderssammansättning örn möjligt
åstadkommes för varje särskild företagares arbetsstyrka vid varje företag.
Aven örn en tredjedel av arbetsstyrkan redan utgöres av arbetskraft över
50 år, bör arbetsförmedlingen i största möjliga utsträckning söka fylla
ytterligare behov av arbetskraft med arbetstagare över 50 år, såvida icke
arbetets art gör en sådan ålderssammansättning av arbetsstyrkan omöjlig
eller olämplig.

De företag, för vilka företrädesrätten skall avse allenast arbetskraft över
50 år, benämnas A 2-företag. I fråga om möjligheterna att få anställa arbetstagare
under 50 år äro dessa företag helt jämställda med de icke företrädesberättigade
företagen.

Anledningen till att de äldre arbetarna i viss mån undantagits från arbetskraftsregleringen
har varit den, att sådan arbetskraft i allmänhet ej kan
överflyttas från byggnadsverksamhet till skogsarbete.

Dessutom kunna icke företrädesberättigade företag i undantagsfall anvisas
arbetskraft. Detta må dock endast ske om vederbörande länsarbetsnämnd
finner tillgången på arbetskraft i de av tvånget berörda yrkena inom
länet vara så god, att anvisning av arbetare till dessa företag icke kan beräknas
medföra brist på arbetskraft till de företrädesberättigade företagen
i länet. Av naturliga skäl kan sådan anvisning i regel endast ifrågakomma
beträffande äldre arbetare.

I fråga örn vissa grupper av byggnadsarbeten har man utgått från att

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

angelägenhetsgraden under rådande förhållanden är så stor, att en individuell
prövning beträffande de särskilda företagen endast skulle medföra
onödig tidsutdräkt. På grund härav har man lämnat en generell föreirädesförklaring
för dessa slags arbeten, vilka sålunda utan särskild ansökan
behandlas som A 1-företag. Hit höra följande arbeten:

1) anordnande av skyddsrum;

2) uppförande av byggnad, vartill statens byggnadslånebyrå beviljat bostadsanskaffningslån,
tertiärlån eller tilläggslån;

3) byggnadsarbete, till vilket den statliga egnahemsorganisationen beviljat
jordbrukslån, bostadslån, arbetarsmåbrukslån, förbättringsbidrag, nybyggnadslån,
förbättringslån eller lantarbetarbostadslån;

4) uppförande av pensionärshem, epidemisjukhus, hem för kroniskt sjuka
och vårdhem för lättskötta sinnessjuka, där Kungl. Maj:t beviljat statsbidrag
till arbetet;

5) utförande av gödselvårdsanläggning och siloanläggning för beredande
av ensilagefoder;

6) uppförande av uppsamlings- eller centrallagerhus för frukt, potatis eller
köksväxter och anläggning för artificiell torkning av vallskördar, där
Kungl. Maj:t beviljat lån eller bidrag till arbetet;

7) anläggande av lin- eller hampberedningsanstalt, vartill lantbruksstyrelsen
beviljat lån eller bidrag;

8) utförande av företag, vartill beviljats bidrag ur anslaget till främjande
av landsbygdens elektrifiering;

9) utförande av statliga oljelagringsanläggningar;

10) sådana av vattenfallsstyrelsen eller för dess räkning bedrivna arbeten,
som avse utbyggnad av kraftstationer ävensom vattenregleringar och distributionsanläggningar
med undantag av dels husbyggnader för bostäder, förråd,
garage och dylikt vid i drift varande kraftstationer och anläggningar
för vattenreglering, dels husbyggnader av nämnda slag i anslutning till distributionsanläggningar; 11)

av domänstyrelsen eller för dess räkning bedrivna arbeten av följande
slag, nämligen:

a) anläggande av väg, erforderlig för framforsling av brännved, som redan
är huggen eller är avsedd att huggas under innevarande produktionsår,

b) uppförande av förläggning för arbetare vid avverkningar, huvudsakligen
avseende vedhuggning,

c) uppförande av erforderlig ersättningsbyggnad efter brand samt^ verkställande
av arbete, vars underlåtande skulle äventyra byggnads bestånd,

d) ombyggnad eller reparation av husbyggnad, som i befintligt skick finnes
uppenbarligen icke kunna vintertid användas till bostad åt människor
eller som husdjursstall;

allt under förutsättning, att totalkostnaden för arbetet beräknas icke överstiga
10,000 kronor;

12) av järnvägsstyrelsen eller för dess räkning bedrivna arbeten, som sta
i omedelbart samband med eller eljest äro direkt påkallade av nu pågående
eller redan genomförda banelektrilieringar;

13) utförande av vägbyggnader, vartill efter den 30 juni 1942 beviljats bidrag
ur anslaget till vissa väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild

^14) uppförande av sådana brandtorn jämte tillhörande vaktkojor och telefonanläggningar,
som ingå i den av Kungl. Maj:t den 19^ juni 1942 tastställda
riksplanen för skogsbrandbevakningen eller genom Kungl. Maj:Is beslut
komma att infogas i sagda plan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

De arbeten, som i detta avseende bereus en privilegierad särställning äro
i regel sådana, som äro beroende av statens finansiella medverkan.

Generell företrädesförklaring har även lämnats för arbeten, som pågingo
vid regleringens ikraftträdande den 8 juli 1942 och som avsågo:

1) uppförande av byggnad eller anläggning för försvarsväsendets räkning;
och

2) vägarbete, vartill bidrag beviljats ur anslaget till byggande och förbättring
av vissa för riksförsvaret betydelsefulla vägar och broar.

I fråga om regleringens utformning må vidare anmärkas, att arbetsgivare
under hösten 1942 hade rätt att utan arbetsförmedlingens medverkan för
arbete på en ny byggnadsplats återanställa de arbetare, som varit anställda
hos honom minst 6 månader under vart och ett av åren 1938—42. Detta medgivande
gällde utan några restriktioner och sålunda även i fråga om sysselsättning
vid arbeten, vilka icke varit föremål för angelägenhetsprövning
eller vid sådan prövning lämnats utan företrädesrätt. Byggnadsföretagarna
fingo därigenom möjlighet att med sin fasta arbetarstam utföra mindre angelägna
byggnadsarbeten, för vilka företrädesrätt ej kunde erhållas. Då byggnadsföretagama
i förhållandevis stor utsträckning började disponera sin
fasta arbetarstam för utförande av företag, vilka icke underkastats angelägenhetsprövning
oell i många fall måste anses mindre angelägna, samt för
företag, som förklarats företrädesberättigade, använde nyanställd arbetskraft,
genomfördes från och med den 22 februari 1943 en inskränkning av medgivandets
omfattning. Rätten att utan särskild prövning återanställa tidigare
anställda arbetare är numera begränsad till sådana företag, vilka förklarats
företrädesberättigade. Denna ändring innebär en betydande utsträckning av
byggnadskontrollens räckvidd.

Byggnadsverksamhetens omfattning regleras för närvarande ej blott genom
föreskrifterna örn arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt utan även i viss
utsträckning genom vissa råvaruregleringar. Cementransoneringen har berörts
i det föregående. Den har för närvarande icke någon nämnvärd betydelse
för begränsning av byggnadsverksamhetens omfattning. Större betydelse
har den prioritetsreglering beträffande byggnadsjärn, som nu tillämpas
av industrikommissionen. I vissa fall hava särskilt jämkrävande byggnadsarbeten,
exempelvis industri- och brobyggnader, icke kommit till stånd,
därför att prioritet icke kunnat erhållas vid fördelningen av det tillgängliga
byggnadsjärnet. Prioritetssystemet utgör emellertid i sin nuvarande form endast
en partiell reglering av byggnadsverksamheten, då det icke omfattar
alla disponibla tillgångar av byggnadsjärn och dessutom många byggnadsarbeten
kunna utföras utan någon större järnåtgång.

Vid sidan av nu angivna regleringar av arbetskraft och material har staten
en vidsträckt finansiell kontroll över byggnadsverksamhetens omfattning.
Detta gäller i första hand statens egen byggnadsverksamhet men därjämte
all den byggnadsverksamhet, som är beroende av statens medverkan i form
av anslag, lån eller lånemedgivande. Enligt verkställda uppskattningar har
sådan medverkan lämnats ifråga om betydligt mer än hälften av all byggnadsverksamhet
under år 1942.

Kungl. Maj:ts proposition nr 324. 13

Det nuvarande behovet av en begränsning av byggnadsverksamheten.

I de riktlinjer för den ekonomiska politiken, som efter utredningar av direktören
Gustaf Söderlund fastställdes av Kungl. Majit den 13 november
1942, angavs en begränsning av byggnadsverksamheten som ett led i strävandena
att uppnå ekonomisk stabilitet. Såsom motiv därför anfördes framför
allt knappheten på arbetskraft samt behovet att upprätthålla balans mellan
köpkraft och varutillgång. Dessutom framhölls att vid sidan härav knappheten
på råvaror och transportmedel gjorde sig gällande som en begränsande
faktor. Sålunda gjordes vid behandlingen av arbetsmarknadsproblemen bland
annat följande uttalande:

Sådan byggnads- och anläggningsverksamhet, som icke är av vital betydelse
för försvaret eller försörjningen, samt mindre nödvändig produktion
i övrigt bör begränsas i syfte att spara råvaror och friställa arbetskraft. Angelägenhetsgraden
av bostads-, industri- och övriga byggnader bör underkastas
en strängare prövning än hittills. För en tillfredsställande reglering av byggnadsverksamheten
torde erfordras ny lagstiftning rörande byggnadstillstånd.

Liknande synpunkter kommo i riktlinjerna till uttryck vid behandlingen
av budgetbristens inflytande på köpkraftsöverflödet. I detta sammanhang betonades
sålunda behovet av att de militära anläggningsarbetena till omfattning
och standard bleve föremål för omprövning mot bakgrunden av de ökade
svårigheterna att bereda utrymme för arbeten av detta slag.

Med anledning av det i riktlinjerna uttalade behovet av en lagstiftning om
byggnadstillstånd uppdrogs den 23 december 1942 åt direktören Söderlund
att med biträde av docenten I. Svennilson och efter samråd med arbetsmarknads-
och industrikommissionerna utarbeta förslag till en allmän reglering
av byggnads- och anläggningsverksamheten genom särskild lagstiftning
om byggnadstillstånd.

Direktören Söderlund har därefter den 8 mars 1943 till chefen för finansdepartementet
överlämnat en promemoria, innefattande dels utkast till en
sådan lagstiftning jämte förslag om förvaltningsorgan för lagstiftningens
handhavande, dels en jämförelse mellan ett sådant nytt system och nuvarande
regleringssystem.

över promemorian hava efter remiss yttranden avgivits av arbetsmarknads-,
bränsle- och industrikommissionerna, statens byggnadslånebyrå, byggnadsstyrelsen,
generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Sveriges industriförbund
varjämte svenska stadsförbundet inkommit med yttrande.

I det följande kommer jag att lämna redogörelser till en början för direktören
Söderlunds promemoria jämte däröver avgivna yttranden samt därefter
för elt inom socialdepartementet på grundval av vad i ärendet förekommit
utarbetat förslag till lagstiftning om byggnadstillstånd. I

I fråga om motiven för en reglering har Söderlund anfört:

Byggnadsverksamheten konkurrerar i viss utsträckning med den produktiva
verksamheten i övrigt örn de tillgängliga produktionsmedlen. En alltför omfattande
byggnadsverksamhet kan på vissa områden och inom vissa gränser

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

draga till sig produktiva resurser, arbetskraft och material, som i nuvarande
läge skulle kunna finna en viktigare användning på något annat område av
produktionslivet. Ur allmänna försörjningssynpunkter kan det därför vara
nödvändigt att begränsa byggnadsverksamhetens sammanlagda omfattning.
Inom denna begränsade verksamhetsram är det ur liknande synpunkter önskvärt
att få till stånd en viss prioritetsordning mellan de särskilda byggnadsföretag,
som konkurrera örn de för ändamålet tillgängliga produktivkrafterna.

Med hänsyn till det nuvarande penningpolitiska läget bör emellertid en reglering
få en speciell inriktning. För det första böra anspråken på arbetskraft
och material hållas inom så snäva gränser, att konkurrensen om produktionsmedlen
icke utlöser en okontrollerad pris- och inkomststegring. För det andra
böra de tillgängliga produktionsmedlen i största möjliga utsträckning reserveras
för framställning av angelägna konsumtionsvaror. Som ett led i en sådan
politik kan det bli nödvändigt att genom en begränsning av byggnadsverksamheten
befrämja en överflyttning av produktiva resurser till produktion direkt
för konsumtion. Större krav än eljest måste därvid ställas på arbetskraftens
rörlighet.

Det grundläggande motivet för en reglering av byggnadsverksamheten är
sålunda den i nuvarande läge uppkomna knappheten på varor och tjänster.
Men detta motiv får en speciell innebörd, i den mån hänsyn tages till de penningpolitiska
målsättningar, som kommit till uttryck i de av regeringen fastställda
ekonomiska riktlinjerna. Därav föranledes dels en större allmän återhållsamhet
dels en viss förskjutning av den prioritetsordning, som kommer
till uttryck vid byggnadsregleringen.

Därefter har Söderlund lämnat en redogörelse för aktuella
tendenser på byggnadsmarknaden efter krigets utbrott. I
samband härmed har Söderlund låtit verkställa en beräkning av omfattningen
av de olika grenarna av byggnadsverksamheten under år 1942. Resultatet
av denna beräkning, som endast omfattar nya byggnader och anläggningar
men däremot ej reparations- och underhållsarbeten, framgår av följande
tabell:

	Milj. kr.	%
1. Statlig förvaltning
a. civil (ej industriell) ....................	50	4
b. militär ................................	180 230	16 20
2. Kommuner................................	125	11
3. Bostäder..................................	360	32
4. Industriella byggnadsarbeten (vid företag med
mer än 50 arb.)
a. vid statens egna företag ................	60	5
b. för produktion integrerad med den statliga
försörjningspolitiken''....................	100	9
c. övriga ................................	165 325	14 28
5. Övriga byggnadsarbeten2 ..................	(100)	9
Hela byggnadsverksamheten	1,140	100

1 Privata kraftverk, Boliden, de utpräglade rustningsföretagen (Bofors, Nohab, Landsverk
m. fl.), kolgruvor, torvindustri, spritfabriker, kolning, sprängämnen, kemisk industri (6 milj.),
järnindustri (13 milj.)

2 Beloppet uppskattat. Häri ingå byggnader vid mindre industriföretag (högst 50 arb.), jordbrukets
byggnader samt privata byggen av kommersiell natur.

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

Söderlund har framhållit, att de uppskattningar, som läge till grund för
tabellen, på flera punkter vore av mycket ungefärlig natur, samt att avsikten
med tabellen endast vore att giva en bild av storleksordningen av byggnadsverksamheten
på olika områden.

Det framgår av tabellen, att den statliga byggnadsverksamheten (1 a, 1 b
och 4 a) under år 1942 omfattade ungefär 25 % av den samlade byggnadsverksamheten.
Kommunal byggnadsverksamhet och bostadsbyggande (2 och

3) omfattade tillsammans omkring 43 % av hela byggnadsverksamheten. Ett
försök har gjorts att från den privata industriella byggnadsverksamheten avskilja
sådana byggen, som stå i ett intimt sammanhang med den statliga försörjnings-
och rustningspolitiken (grupp 4 b). Till denna grupp har utom
vissa utpräglade rustningsföretag och den statsunderstödda ersättningsproduktionen
förts hela den kemiska industrien samt järnindustrien, för vilka
båda industrigrupper det sammanlagda byggnadsvärdet uppgick till 19 milj.
kronor. Gränsen mellan denna grupp och övrig civil industriell byggnadsverksamhet
(4 c) är givetvis relativt godtycklig. Å ena sidan göras inom den
kemiska industrien och järnindustrien investeringar, som icke bilda något
nödvändigt led i den statliga försörjningspolitiken, å andra sidan ingå i grupp
4 c ett stort antal företag, vilkas nyanläggningar ofta torde stå i samband
med upprustning eller nödvändig folkförsörjning. I varje fall kan beträffande
byggnadsverksamheten inom grupp 4 b sägas, att den även vid en hårdhänt
reglering icke torde kunna nedbringas mera avsevärt. Läggas till »övriga»
industriella byggnadsarbeten (4 c), nybyggnaderna vid företag med mindre
än 50 arbetare, erhålles troligen en sammanlagd nybyggnadskostnad år 1942
av drygt 200 milj. kronor. För den privata industriens del är det väsentligen
inom denna summa, som man har att söka möjligheterna till begränsning av
nybyggnadsverksamheten.

Beträffande byggnadsverksamhetens omfattning under
innevarande år kan man, såsom inledningsvis anförts, enligt nu föreliggande
planer räkna med en ökad industriell byggnadsverksamhet och ett
ökat bostadsbyggande. Söderlund har diskuterat möjligheterna av dessa byggnadsplan^
genomförande med hänsyn till tillgången på material och arbetskraft.

I fråga örn möjligheten att anskaffa material har Söderlund framhållit, att
detta framför allt sammanhänger med importen av fossilt bränsle och järnvaror
under innevarande år. Ovissheten om möjligheterna för kolimporten
under år 1943 medför, att man icke med säkerhet kan påräkna lika stor tilldelning
av bränsle till industrien som under år 1942. Detta kan komma att
medföra avsevärda förskjutningar i produktionsprogrammet för vissa byggnadsmaterialindustrier,
särskilt cement-, tegel-, glas- och järnindustrierna.
Efter redogörelse för den beräknade tillgången på byggnadsmaterial från
dessa industrier har Söderlund sammanfattningsvis anfört, alt anspråk på
byggnadsmaterial av samma omfattning som under år 1942 bör kunna tillfredsställas
under innevarande år under förutsättning att bränsle- och järnimporten
fortgår i samma utsträckning som tidigare.

Beträffande tillgången på arbetskraft bär Söderlund framhållit, att den
ökade avverkningsplikten för innevarande avverkningsår kan beräknas medföra
en ökning av behovet av arbetskraft med 20 procent i jämförelse med

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

föregående avverkningsår. Visserligen hava särskilda åtgärder vidtagits för
att tillföra skogsbruket arbetskraft i avsevärd omfattning, men trots detta
kan man icke med visshet förutsäga, att arbetskraftbehovet skall kunna fyllas.
Det föreligger tvärtom risk för att bristen på arbetskraft skall kvarstå,
eventuellt ökas. I den mån i byggnadsverksamheten äro sysselsatta arbetare
med föregående vana vid skogsarbete, är det därför synnerligen önskvärt,
att dessa frigöras från dylik sysselsättning till förmån för skogsbruket.

Även inom övriga näringsgrenar förelåg under år 1942 en markerad brist
på arbetskraft. Svårigheten att tillgodose efterfrågan på arbetskraft i erforderlig
omfattning kan väntas bestå även under innevarande år. Huruvida
bristen på arbetskraft kommer att skärpas eller lindras, är beroende på förhållanden
— omfattningen av militärinkallelser, material- och bränsletillgång,
import- och exportmöjligheter etc. — vilka nu icke kunna förutberäknas.

Efter denna redogörelse för tendenserna på byggnadsmarknaden har Söderlund
förklarat, att dessa tendenser och det allmänna ekonomiska läget
sannolikt göra det nödvändigt att under innevarande år tillämpa en större
återhållsamhet än tidigare vid regleringen av byggnadsverksamheten.

Skälen för reglering av byggnadsverksamhetens omfattning genom en

tillståndslagstiftning.

Promemorian.

Den nuvarande regleringen av byggnadsverksamheten är icke uppbyggd på
sådant sätt, att man därmed kan åstadkomma en allsidig begränsning av
byggnadsverksamheten inom en ram, som bestämmes av växlingarna såväl
ifråga örn tillgången på arbetskraft som material samt förändringarna i det
penningpolitiska läget. Det är visserligen sant, att man vid tillämpningen av
de nuvarande bestämmelserna om företrädesrätt försökt att taga hänsyn till
samtliga dessa faktorer, men detta kan icke anses formellt tillfredsställande,
då tjänstepliktslagen icke lämnar grund härför. Dessutom må, såsom framgår
av det föregående, här framhållas, att en betydande del av byggnadsverksamheten
är undantagen från regleringen. För att åstadkomma en ur samtliga
nu nämnda synpunkter önskad allsidig begränsning av byggnadsverksamheten
har därför i de ekonomiska riktlinjerna ifrågasatts att införa en
direkt reglering av byggnadsverksamheten genom att föreskriva särskilt tillstånd
för rätt att påbörja och bedriva byggnadsarbete.

Söderlund har i enlighet med det honom meddelade uppdraget låtit upprätta
ett utkast till lag örn tiliståndstvång för byggnads- och anläggningsverksamhet.
Enligt detta skall Konungen vid krig eller krigsfara, vari riket befinner
sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
äga rätt att i den mån det finnes erforderligt för att upprätthålla ett fast
penningvärde och befrämja en ändamålsenlig användning av förnödenheter
och arbetskraft, stadga förbud att bedriva byggnadsarbete utan särskilt, av
Konungen meddelat tillstånd (byggnadstillstånd). Tillståndsprövningen an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

kommer enligt utkastet antingen på Kungl. Maj:t eller, i den omfattning
Kungl. Majit föreskriver, på den myndighet Kungl. Maj:t utser (tillsynsmyndigheten).
I utkastet finnas vidare allmänna föreskrifter om tillsynsmyndighetens
uppgifter samt straffbestämmelser m. m. Närmare föreskrifter för
tillämpning av lagen skola enligt förslaget meddelas av Konungen.

Söderlund har i promemorian diskuterat den närmare utformningen och
innebörden av det ifrågasatta regleringssystemet. Därest detta genomföres, anser
Söderlund, att man bör tillskapa en ny myndighet, benämnd statens byggkontrollnämnd,
såsom tillsynsmyndighet samt att man från regleringen måste
utesluta reparations- och underhållsarbeten samt vissa smärre andra arbeten.
För byggkontrollnämndens närmare organisation samt gränsdragningen mellan
företag, som skola omfattas av regleringen, och övriga företag skall närmare
redogöras i annat sammanhang.

Efter framläggande av förslaget till en lagstiftning om byggnadstillstånd
har Söderlund till diskussion upptagit frågan, huruvida en dylik lagstiftning
bör komma till stånd och en motsvarande administrativ apparat tillskapas
eller örn man för närvarande kan begränsa sig till att förstärka de former
och organ, som för ändamålet redan stå till buds. Söderlund har därvid framhållit,
att det för besvarande av den uppställda frågan främst är nödvändigt
att klargöra i vad mån ett tillstånds tvång på byggnadsmarknaden skulle bringa
under kontroll områden, som för närvarande icke regleras. Söderlund har
därvid, såsom förut antytts, förutsatt att den ifrågasätta lagstiftningens tilllämpningsområde
får en rimlig avgränsning samt att både underhållsarbeten
och smärre nybyggnadsarbeten i praktiken lämnas utanför en reglering.

Söderlund har vidare anfört följande:

Området för den kontroll, som vilar på arbetsmarknadsgrunder, bestämmes
naturligen framför allt därav, att ny arbetskraft behöver anställas. Där
företagaren redan har hos sig anställd den arbetskraft, som erfordras för ett
förestående byggnadsföretag, sker från detta företags sida ingen påverkan
på arbetsmarknaden och ter sig följaktligen icke heller någon kontroll i
första hand behövlig. Med den rörlighet och de anställningsförhållanden,
som gemenligen råda inom byggnadsbranschen, höra dylika fasta anställningar
till undantagen. I de fack, som äro avgörande för ett företags genomförande,
är en arbetares anställning knuten till det särskilda byggnadsföretaget,
icke till arbetsgivarens fortbestående verksamhet inom branschen. Detta
innebär, att anställningen är att betrakta såsom ny för varje nytt byggnads-
eller anläggningsföretag, på samma plats eller på en ny, även om arbetaren
tidigare ganska kontinuerligt haft anställning hos arbetsgivaren. För
att fast och fortlöpande anställning skall vara för handen fordras, att anställningsvillkoren
markerat avvika från den inom facket vanliga tim- och
ackordsavlöningen, exempelvis så att lönen är bestämd till visst belopp per
månad. Dylika anställningsformer äro, vad kroppsarbetarna angår, mycket
ovanliga inom byggnadsindustrien och torde väsentligen vara att finna i de
byggnads-, anläggnings- och reparationsavdelningar, som vissa statliga verk,
större kommuner och vissa stora enskilda företagare hålla sig med. Den
ojämförligt största privata byggnads- och anläggningsverksamheten utföres
av entreprenörer, och där äro anställningarna att anse sorn nya för varje
nytt arbete. På grund härav är det möjligt att, örn man så vill, komma mycket
långt nied en på arbetsförmedlingstvång vilande byggnadskontroll.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 324. 2

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

Söderlund har därjämte framhållit, att omfattningen av de arbeten, som
komma under kontroll, väsentligt utvidgats genom den av arbetsmarknadskommissionen
från och med den 22 februari 1943 genomförda, förut omtalade
skärpningen av arbetskraftsregleringen på byggnadsmarknaden.

Söderlund har vidare uttalat:

De områden av byggnads- och anläggningsverksamhet, som efter den sålunda
genomförda skärpningen icke äro underkastade reglering, men som enligt
förslaget om tillståndslagstiftning skulle komma under kontroll, äro
väsentligen följande:

statliga arbeten, som utföras av affärsverk eller andra förvaltningar med
egna byggnads- och anläggningsarbetare;

kommunala arbeten, som utföras av fast anställd personal; i den mån
upplåning erfordras äro de dock redan nu underkastade finansiell kontroll;
samt

arbeten inom större industriföretag, som hava egna byggnadsavdelningar,
i den mån arbetena kunna utföras utan anställning av annan arbetskraft.

För de statliga arbetenas del möter det emellertid inga hinder att låta
dem underkastas vilken reglering som helst, om blott viljan till återhållsamhet
är för handen. Vad de kommunala arbetena beträffar synes den
finansiella kontrollen i varje fall kunna skärpas därhän, att som en ordningsföreskrift
stadgas skyldighet för kommun att innan några arbeten
vidtagas å ett företag, som i sista hand kan komma att finansieras med
lånemedel, inhämta Kungl. Maj:ts medgivande. Åsidosättes en sådan skyldighet
bör avslag lämnas å låneframställningen. Inom Kungl. Maj:ts kansli
torde det lätt låta sig göra att samordna handläggningen så, att avgörandet
i låneärenden realiter blir beroende av byggnadsberedningen. Att några mera
betydande kommunala arbeten skulle kunna utföras utan varje upplåning
är näppeligen att antaga. De nya byggnadsarbeten inom den privata
industrien, som företagen kunna utföra med egen arbetskraft, torde icke
vara av någon överväldigande omfattning. I några få fall äro visserligen byggnadsavdelningarna
mycket stora; de kunna omfatta flera hundra personer
och besitta möjligheter att utföra snart sagt vilka arbeten som helst. I allmänhet
äro de emellertid avsedda för reparation och annat underhåll samt
smärre anläggningsarbeten för företagets löpande behov. Det synes icke
uteslutet att på frivillighetens väg få en begränsning av byggnadsverksamheten
till stånd inom de områden, där industriföretag med egna byggnadsavdelningar
eljest skulle undkomma den allmänna återhållsamhet, som i
nuvarande läge bör eftersträvas. Inom samtliga områden gäller det väsentligen
att mobilisera den fria viljan till förmån för en återhållsamhet, som
samordnar de olika arbetena och underställer dem en enhetlig frågeställning,
nämligen i vad mån de äro ägnade att gagna vårt försvar och vår
försörjning på nära sikt.

Någon betydande utvidgning av det område, varinom en reglering redan
nu äger eller kan äga rum, lärer sålunda icke vara att påräkna genom
en tillståndslagstiftning av den art och omfattning,^ som i det föregående
skisserats. Det spörsmålet uppställer sig emellertid då, huruvida brister och
svagheter av annat slag i det nuvarande regleringsystemet skulle kunna avlägsnas
genom en sådan lagstiftning med därpå uppbyggd förvaltningsapparat.

Gränsen för vad som utan statlig prövning kan utföras är med nuvarande
kontrollsystem bestämd av att ny arbetskraft icke behöver anställas.
Frågan, huruvida en anställning av byggnadsarbetare är ny eller icke, ligger
ej så i öppen dag som att ett nytt byggnadsföretag kommer till stånd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 32-1.

Kontrollen skulle därför kunna antagas bli mindre effektiv enligt nuvarande
system än med en lagstiftning, som kräver tillstånd för varje nytt
företag. Ä andra sidan kan kontrollen, även som den nu är, anknyta till
det faktum, att ett nytt företag påbörjas; sammanhanget med den anställda
arbetskraften kan därefter utrönas, låt vara inte med samma lätthet som
man kan konstatera, huruvida byggnadstillstånd föreligger eller icke. Vad
som däremot skulle kunna undergräva kontrollen vore, örn entreprenörerna
ginge över till ett anställningssystem, som befriade dem från skyldigheten
att till nya företag söka arbetskraft genom arbetsförmedlingarna. Det
är icke troligt, att sä kommer att ske. Skulle någon dylik tendens uppträda,
får frågan örn tillståndslagstiftning ökad betydelse.

Den administrativa organisationen av en tillståndsreglering är i det föregående
närmare antydd. Till det yttre ansluter den sig mycket nära till
nuvarande system med arbetsmarknadskommissionen som regleringsorgan
för de mindre och Kungl. Majit för de större samt de statliga och statsunderstödda
företagen. Samarbetet och den enhetliga ledningen inom Kungl.
Majits kansli äro i båda fallen viktiga förutsättningar och i huvudsak lika
garanterade. Skillnaden är väsentligen den, att ärendenas beredning nu är
delad på samma sätt som beslutanderätten, medan en ny tillsynsmyndighet
enligt förslaget skulle svara för beredningen av samtliga ärenden, även
dem som avgöras av Kungl. Majit. Sistnämnda anordning är avsedd som
en förstärkning av effektiviteten men är givetvis i sådant hänseende, liksom
nuvarande ordning, ytterst beroende av regeringens inställning och
Kungl. Majits direktiv.

Möjligen kan det vara en svaghet i det nuvarande systemet, att det bygger
på en arbetsmarknadsreglering och därför icke lämnar tillräckligt utrymme
åt de mera allmänna synpunkter, som penningpolitiken uppställer.
Det skulle sålunda kunna inträffa, att tillstånd gives åt ett byggnadsföretag
av onödig karaktär inom en ort, där tillgången på byggnadsarbetare är
riklig, medan samma slags företag inom annan ort förhindras, emedan fri
arbetskraft där saknas. Vid en allmän byggnadsreglering enligt licenssystemet
torde en lika behandling av sådana företag falla sig naturlig oavsett
tillgången på byggnadsarbetare å respektive orter. I själva verket bör samma
resultat eftersträvas vid en prövning enligt nuvarande system. Skillnaden
är blott den att arbetsmarknadens verkliga krav på återhållsamhet
framträda tydligare och allvarligare, när man ställer dem i belysning av
penningpolitikens målsättningar. Vid en prövning enligt nuvarande system
föreligger frestelsen att acceptera den lokala arbetsmarknadssituationen och
de tröghetsfaktorer som äro för handen, medan man vid en prövning enligt
licenssystemet lättare skulle kunna se saken i stort och landets arbetsmarknad
som en helhet samt i enlighet härmed förutsätta större rörlighet
hos arbetskraften och lika behandling av samma slags byggnadsföretag.
Någon omöjlighet att inom nuvarande system för prövningen tillägna sig
samma ledande uppfattning torde icke föreligga.

En annan svaghet i det nuvarande systemet sammanhänger med den generella
företrädesrätten för vissa arbeten. Helt torde en generalisering icke
gärna kunna undvikas, men som den hittills varit genomförd har den begränsat
prövningen på ett olämpligt och besvärande sint för både arbetsmarknadskommissionen
och Kungl. Majit. Delta är emellertid en brist som
kan avhjälpas lika väl inom det nuvarande systemet som inom ett nytt.

Slutligen räknar man med att en organisation som den tänkta statens
byggnadskontrollnämnd skulle kunna skapa möjlighet för en periodvis upprepad
rambestämning för byggnadsverksamheten och dess olika delar, avsedd
atl ge stadga och effektivitet åt den individuella företagsprövningen. I den
män denna strävan överhuvud kan leda lill resultat, bör dea även kunna

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 321.

åstadkommas genom erforderlig förstärkning av statens byggnadsberedning
och dess kansli.

De överväganden som här gjorts leda närmast till den slutsatsen, att man
med god vilja kan uppnå nära nog detsamma på grundval av en arbetsmarknadsreglering
och med nuvarande regleringsorgan som med en tillståndslagstiftning
och därpå uppbyggd administrativ apparat. Vid sådant förhållande
och då en ny lagstiftning och ett nytt krisorgan skulle föra med sig olägenheter,
arbete och kostnader såväl för näringslivet som för det allmänna, är
det enligt min mening att föredraga att söka effektivisera prövningen inom
ramen för nuvarande ordning.

De önskemål, som härvid framträda, kunna i korthet angivas sålunda:

1. Bestämmelserna örn företrädesrätt utan särskild prövning för vissa slag
av byggnadsarbeten böra i vissa delar upphävas och i andra delar kompletteras
med föreskrifter och villkor i fråga örn den arbetskraft, som må för
ändamålet användas.

2. Kontrollen över den kommunala byggnads- och anläggningsverksamheten
bör i samband med låneprövningen effektiviseras. Kommunerna böra
förmås att i ett sammanhang ställa sina byggnadsplaner under prövning.

3. En frivillig överenskommelse med liknande syfte bör eventuellt sökas
med det mindre antal större industriföretag, som hålla en mera betydande
fast stam av byggnadsarbetare.

4. Ett försök bör göras att genom förhandsanmälningar även utöver vad
nyss sagts, resp. för statliga och statskontrollerade områden genom förhandsbudgetering,
få upp ett större antal byggnadsarbeten till preliminär avvägning
i ett sammanhang. I anslutning därtill bör en finansiell rambestämning
för byggnads- och anläggningsverksamheten eftersträvas.

5. Byggnadsberedningens organisation bör förstärkas i syfte att möta de
nya och vidgade uppgifterna. Eventuellt böra särskilda sakkunniga tillkallas
för att deltaga i den förberedande behandlingen av vissa slag av ärenden.

Med detta synes regleringsbehovet sådant det för närvarande ter sig kunna
i huvudsak tillgodoses. Ifrågasättas kan, huruvida detta skall bliva möjligt,
örn förhållandena väsentligt försämras och bristen på arbetskraft resp. material
blir svårare än nu. Skördeutfall och bränsleförsörjning kunna medföra
påfrestningar, som göra helt andra och längre gående ingripanden nödvändiga
än som nu diskuteras, och då även på byggnadsmarknaden. Å andra
sidan skulle en inskränkning av vedavverkningarna och ett bortfallande av
arbetskraftsregleringen till förmån för skogsarbetet beröva oss det hittillsvarande
regleringsinstrumentet för byggnadsverksamheten. I den mån andra
angelägna men starkt differentierade yrkesområden då äro i trängande behov
av arbetskraft, skulle det kunna möta svårigheter att i praktiken till förmån
för dem hålla byggnadsverksamheten tillbaka genom en arbetskraftsreglering.
Befarade förändringar i läget av nu nämnda slag skulle kunna åberopas
som skäl för genomförande av tillståndslagstiftningen som en ren beredskapslag,
vilken kunde sättas i kraft enligt i huvudsak de regler, som gälla förfogandelagen,
tjänstepliktslagen och andra liknande beredskapslagar. Det vill
dock synas, som örn behovet härav icke kan vara av mera trängande beskaffenhet
utan att man i här förutsatta fall bör kunna, åtminstone övergångsvis,
reda sig med nuvarande anordningar, förstärkta på sätt ovan antytts.

Yttranden.

I fråga örn behovet av en tillståndslagstiftning hava i de avgivna y 11-randena olika meningar kommit till uttryck.

Sålunda hava byggnadsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, industrikommissionen

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

och Sveriges industriförbund anslutit sig till den av Söderlund uttalade meningen,
att man på grundval av en arbetsmarknadsreglering och med nuvarande
regleringsorgan bör kunna uppnå samma resultat som med en tillståndslagstiftning
ävensom att en sådan lagstiftning ej för närvarande bör
komma till stånd.

Järnvägsstyrelsen har icke haft något att erinra mot de i promemorian
framförda synpunkterna eller mot innehållet i lagutkastet.

Arbetsmarknads- och bränslekommissionerna samt statens byggnadslånebyrå
hava ansett, att den under nuvarande förhållanden erforderliga regleringen
av byggnadsverksamheten bör ske genom en tillståndslagstiftning samt
att en sådan lagstiftning bör komma till stånd så snart som möjligt. Inom
arbetsmarknadskommissionen hava dock tre ledamöter i huvudsaklig anslutning
till Söderlunds slutsatser uttalat betänkligheter mot en tillståndslagstiftnings
snara ikraftträdande.

Svenska stadsförbundet har icke velat motsätta sig en lagstiftning om byggnadstillstånd
men ansett sig sakna anledning att ingå på frågan, huruvida ur
allmänt ekonomiska synpunkter en begränsning av byggnadsverksamheten
bör ske genom en utbyggnad av den nuvarande regleringen eller genom den
ifrågasatta lagstiftningen.

Av innehållet i yttrandena må i detta sammanhang återgivas följande.

Generalpoststyrelsen har anfört, att starka skäl talade för att en eventuell
skärpning av de hittills vidtagna regleringsåtgärderna lämpligast borde ske
genom en utsträckning av nu gällande arbetsförmediingstvång för byggnadsverksamheten.

Telegrafstyrelsen har framhållit att beträffande statliga myndigheter återhållsamhet
bör kunna ernås utan lagstiftning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört att, därest det av penningpolitiska
skäl ansåges nödvändigt att få till stånd en effektivare reglering av byggnadsverksamheten
än den som nu tillämpades, styrelsen icke hade något att
erinra mot att en sådan effektivisering genomfördes inom ramen för nuvarande
ordning och i huvudsaklig överensstämmelse med de av Söderlund i
promemorian uttalade önskemålen.

Industrikommissionen har lämnat en redogörelse för materialfrågans läge
samt vidare yttrat bland annat:

Liksom förskjutningar i försörjningsläget med avseende å olika råvaror tid
efter annan förekomma, kan det, förutom kravet på ett stabilt penningvärde,
ömsom vara läget på arbetsmarknaden och ömsom råvaruläget som utgör
det huvudsakliga motivet för byggnadsverksamhetens påtvungna begränsning.
Det kunde därför måhända synas tveksamt, huruvida nu rådande anordning,
som genom en reglering av arbetskrafttilldelningen söker åstadkomma
den begränsning, som eftersträvas, kan vara tillräcklig. Kommissionens
materialsynpunkter ha emellertid även vid nuvarande anordning på tillfredsställande
sätt kunnat göras gällande vid ärendenas beredning och det torde
även vara möjligt att vid nuvarande anordning låta penningpolitiska bedömanden
komma till ett motsvarande behörigt uttryck. Kommissionen vill därför,
åtminstone med avseende å landets nuvarande förhållanden, biträda den
i promemorian uttalade uppfattningen att en effektiviserad prövning inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

ramen för nu rådande arbetsmarknadsreglering är att föredraga framför en
särskild tillståndslagstiftning. Enligt kommissionens mening kan emellertid,
därest en mera väsentlig skärpning skulle inträda beträffande försörjningsläget
i stort eller i penningpolitiskt avseende, en tillståndslagstiftning med dennas
större möjligheter att täppa till eventuella luckor befinnas önskvärd. Kommissionen
har därför icke kunnat finna annat än att det måste anses fördelaktigt
att för eventuellt framtida behov redan nu utfärda vederbörlig fullmaktslag
i ämnet, vilken Kungl. Majit sedermera skulle kunna bringa i tilllämpning
jämväl vid sådan tidpunkt, då riksdagen icke är samlad.

Arbetsmarknadskommissionen har såsom skäl för sitt ställningstagande
anfört bland annat:

Man har vid tillämpningen av bestämmelserna örn arbetsförmedlingstvånget
lagt även materialfördelnings- och investeringsregleringssynpunkter
till grund för avgöranden, huruvida hinder bort uppställas mot utförande av
ett visst företag även i de fall, då arbetsmarknadssynpunkter icke i sig ansetts
tala mot företagets utförande. Detta förfaringssätt måste emellertid anses
principiellt oriktigt och kan försvaras endast därmed, att man vid förmedlingstvångets
införande utgick ifrån att förmedlingstvånget snarast skulle
ersättas av eller kompletteras med en lagstiftning om tillståndstvång för
byggnadsverksamhet. Att, såsom utredningsmannen förutsatt, även i fortsättningen
tillämpa arbetsförmedlingstvånget på sätt hittills skett, oaktat nu
möjlighet förefinnes att få till stånd en tillståndslagstiftning, finner kommissionen
för sin del oriktigt.

Företrädesbestämmelsernas tillämplighet bygger helt på efterfrågan på
arbetskraft till företrädesberättigade företag och därmed jämställda näringar.
Under överskådlig tid framåt kan skogsbruket visserligen beräknas ha behov
av avsevärt ökat antal arbetare, men det kan emellanåt inträffa att arbetsförmedlingsanstalterna
icke kunna erbjuda de arbetssökande skogsarbete,
exempelvis på grund av att för tillfället inkvarteringsmöjligheter saknas
och ej kunna ordnas under den närmaste tiden. Om under samma lid
arbetskraftsbehovet för företrädesberättigade byggnadsarbeten samt jordbruk
kan tillgodoses utan att den arbetssökande tages i anspråk därför, skall enligt
det nuvarande systemet den arbetssökande få anvisas även till andra
byggnadsföretag än företrädesberättigade. I ett sådant läge kan arbetsförmedlingstvånget
överhuvud icke förhindra igångsättande av arbeten, som
ur materialfördelnings- eller investeringsregleringssynpunkter böra anstå.
Har ett företag väl kunnat påbörjas utan hinder av gällande bestämmelser,
är det ofta ur flera synpunkter mycket svårt att stoppa dess vidare utförande
med arbetsförmedlingstvångets hjälp. Mången gång kan arbetet under tiden
ha fortskridit så långt, att det måste anses riktigast, ur de synpunkter regleringen
avser att tillgodose, att eventuellt erforderlig ytterligare arbetskraft
anvisas för företagets färdigställande.

Arbetsförmedlingstvånget är av begränsad räckvidd. Utanför regleringen
faller sålunda sysselsättning av redan anställd arbetskraft inom det område,
tvånget omfattar. Särskilt betydelsefull i detta avseende är sysselsättningen
av kommunalarbetare samt till industriföretags reparations-, underhålls- och
byggnadsavdelningar knutna arbetare. Medan egentliga byggnadsarbetare i
övrigt i regel anställas för ett bygge i taget, äro dessa arbetare anställda för
förekommande arbetens utförande på ett sådant sätt, att fortlöpande anställning
i regel måste anses föreligga, varför arbetsförmedlingstvånget för
dessa grupper blir utan effekt i andra fall, än där nyanställning av ytterligare
arbetskraft måste ske.

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

Även ur kontrollsynpunkt skulle en tillståndslag vara att föredraga framför
det nuvarande systemet. Visserligen finnas en del kontrollanter tillsatta
av kommissionen. För att åstadkomma en fullt effektiv kontroll inom ramen
för det nuvarande regleringssystemet skulle emellertid fordras skapandet av
en kontrollantkår av en sådan storleksordning, att kostnaderna därför kunde
beräknas överstiga kostnaderna för byggkontrollnämndens verksamhet.
Örn en tillståndslagstiftning genomföres, blir det däremot avsevärt lättare att
kontrollera byggnadsverksamheten.

Utredningsmannen har, enligt kommissionens förmenande, underskattat betydelsen
av det bindande i byggnads- och reparationsarbete av redan anställd
arbetskraft som föreligger för industriens del. Regleringen av kommunala
arbeten torde även kunna ske enklare och mera effektivt genom en tillståndslag
än på de av utredningsmannen utpekade vägarna.

Bränslekommissionen har i sitt utlåtande lämnat en redogörelse för bränsleförsörjningen
och därvid framhållit, att avverkningarna under avverkningsåret
1942/43 ej hittills kunnat bedrivas i den omfattning, som svarar mot det
beräknade behovet, samt att den knappa tillgången på arbetskraft starkast
bidragit till begränsningen av avverkningsresultatet. Kommissionen har vidare
yttrat bland annat:

De av arbetsmarknadskommissionen vidtagna åtgärderna i syfte att till
skogsbruket överföra ovan arbetskraft i sådan omfattning, att det utvidgade
behovet av arbetskraft inom skogsbruket kan tillgodoses, hava givit beaktansvärda
resultat. Det är möjligt att man genom sålunda vidtagna eller
ytterligare åtgärder av liknande slag skulle kunnat uppbringa arbetskraften
i skogarna till erforderlig volym, därest icke en betydande avgång av skogsarbetare
till andra yrken samtidigt ägt rum. Några närmare uppgifter om
storleken av denna åderlåtning av den skogliga arbetskraften stå icke till
buds men av verkställda utredningar framgår, att skogsarbetarnas övergång
till industri- och anläggningsarbeten spelat en framträdande roll i denna utveckling.
Anledningen till denna övergång till sistnämnda slags arbeten är ej
blott att dessa arbeten bereda skogsarbetarna en uppskattad omväxling utan
även ger tillfällen till väsentligt högre inkomster än skogsarbetet. För rekryteringen
av arbetarstammen inom skogsbruket är denna yrkesväxling icke
ändamålsenlig, då det är den yngsta och rörligaste arbetskraften, som lämnar
skogen. — I fråga om angelägenhetsgraden av det arbete, som under nuvarande
förhållanden uträttas i skogen, må till en början framhållas, att tillräcklig
tillgång till bränsle är en oundgänglig förutsättning för att landets
materiella beredskap skall kunna uppehållas. Utan tillräckliga mängder
bränsle — särskilt för krigsviktiga industrier, för transporter och för livsmedelsproduktionen
— och utan åtminstone nödtorftiga uppvärmningsmöjligheter
för bostadsbeståndet, kommer landets värnkraft självfallet att bliva
nedsatt. Med hänsyn härtill måste man enligt bränslekommissionens mening
utgå från att en efter föreliggande oundgängliga behov riktigt avvägd vedanskaffning
är av högre angelägenhetsgrad än de flesta anläggningsarbeten,
vilka för närvarande kunna ifrågakomma till utförande.

Beträffande försörjningsläget med avseende å bränsle har bränslekommissionen
gjort följande sammanfattning:

Ehuru läget för dagen ej ger särskild anledning till oro, kan landets beredskap
på ifrågavarande område icke anses tillfredsställande med hänsyn
till de synnerligen ovissa utsikterna för ostörd import under nästa bränsleår.
Avverkningarna måste därför under återstoden av innevarande säsong be -

Kungl. Majlis proposition nr 324.

drivas med uppbjudande av alla till buds stående resurser och även därefter
kontinuerligt fortsätta med stor intensitet i närmaste syfte att så stor kvantitet
som möjligt av nästföljande års avverkningar skall bliva tillgänglig för
förbrukning redan under året 1h 1943—3% 1944. Den viktigaste förutsättningen
för att så skall kunna ske är att arbetskraft i fortsättningen kan tillhandahållas
skogsbruket i tillräcklig omfattning.

Efter diskussion av olika åtgärder för kvarhållande av den vana arbetskraften
i skogsbruket eller återförande till skogsbruket av sådan arbetskraft
från mer eller mindre tillfällig anställning utom yrket har kommissionen
anfört:

Kommissionen är av den uppfattningen, att alla utvägar böra sökas för att
med minsta möjliga ingrepp i den personliga friheten i så stor utsträckning
som möjligt begränsa sysselsättningen av skogsvan arbetskraft eller närstående
arbetare i sådana arbeten, som för närvarande äro mindre angelägna
än avverkningsarbetet.

Bränslekommissionen har vidare under framhållande att kommissionen
icke varit i direkt kontakt med tillämpningen av arbetsmarknadsregleringen
genom arbetsförmedlingstvånget ej ansett sig äga möjligheter att avgiva något
sammanfattande omdöme örn den nuvarande regleringens verkningar och
effektivitet. Kommissionen har emellertid i denna fråga uttalat bland annat:

Det förefaller emellertid kommissionen klart att regleringen icke kunnat
effektivt förhindra övergången av skogsarbetare och arbetare tillhörande närstående
grupper till sådana byggnadsarbeten, som i nuvarande läge icke bort
komma till utförande. Säkerligen är detta till stor del beroende på att regleringen
redan från början försvagats genom ett stort antal undantag i tilllämpningsbestämmelserna.
Även örn dessa bestämmelser numera skärpts,
ifrågasätter kommissionen likväl, huruvida icke regleringen som sådan lider
av brister, vilka man icke kan komma till rätta med genom skärpt tillämpning.
Genom den ifrågasatta byggnadsregleringen skulle kontrollen av byggnadsverksamheten
bliva utsträckt till vissa nya områden, nämligen sådana
statliga, kommunala och enskilda företag, vilka utföra arbeten med fast
anställda arbetare. Byggnadsregleringen har ett påtagligt företräde framför
arbetsförmedlingstvånget i det förhållandet att det såsom regleringsinstrument
är avsevärt effektivare. Kontrollen att föreskrifterna efterföljas erbjuder
inga större problem vid en byggnadsreglering, som kräver särskilt tillstånd
för varje byggnadsföretag. Enligt kommissionens mening måste detta
tillmätas stor betydelse vid bedömandet av förslaget. Bränslesituationen kräver
att man snabbt kommer fram till en sådan reglering av arbetsmarknaden,
som kan trygga skogsbrukets behov av arbetskraft. Man kan icke längre
dröja med tillskapandet av en ordning, som effektivt förhindrar att den arbetskraft,
som är sysselsatt med viktiga försörjningsuppgifter och icke kan
undvaras där, uppsuges i företag, som under rådande förhållanden icke bör
komma till stånd.

Ett betydelsefullt motiv för reglering av byggnadsverksamheten utgör den
särskilt i vissa avseenden mycket påtagliga bristen på råvaror. Bränslekommissionen
har beröring med denna fråga endast i vad avser tilldelning av
bränsle för framställning av byggnadsmaterial. Framför allt tillverkningen
av cement, tegel och glas är mycket bränslekrävande. Bestämningen av den
omfattning, i vilken byggnadsföretagen böra underkastas reglering, synes
böra ske med hänsyn även till de bränsleresurser, som kunna ställas till för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

fogande för ändamålet. Tänkbart är också att ifrågavarande storleksgräns
för de företag, som icke underkastas reglering, sedermera kan behöva jämkas
efter de ändringar av försörjningsläget i fråga örn bränslen, som kunna
inträffa. En särskild betydelse för bränslekommissionens planläggning av
byggnadsämnesindustriens bränsleförsörjning skulle den i promemorian föreslagna
rambestämningen av byggnadsarbetena kunna få. De planer för byggnadsverksamheten,
som därvid upprättas och som böra avse minst ett kvartal
framåt, böra grundas bland annat på för ändamålet disponibla bränsletillgångar.
Därest så skett och planerna sedermera strängt följas, bör hinder
icke möta mot att med byggnadstillståndet förena rätt att erhålla tilldelning
av för företaget erforderliga byggnadsämnen.

Den föreslagna byggnadsregleringen synes kunna bliva ett sådant instrument,
vilket ger möjlighet till anpassning av regleringen till de krav, som i
alla olika skeden kunna ställas på densamma. Kommissionen vill vidare understryka,
att byggnadsregleringen skulle betydligt förbättra möjligheterna
att begränsa transporterna av byggnadsämnen till vad som är oundgängligen
nödvändigt.

Statens byggnadslånebyrå har i sitt utlåtande förklarat, att behovet av
en reglering av byggnadsverksamheten under nuvarande förhållanden icke
torde kunna ifrågasättas. Efter en redogörelse för den försämring i bostadsmarknadsläget,
som uppstått efter krigsutbrottet, har byggnadslånebyrån
framhållit, att en rätt avvägning mellan olika grenar av byggnadsverksamheten
ur samhällelig angelägenhetssynpunkt ligger i bostadsbyggandets intresse.
Ur de synpunkter byggnadslånebyrån har att anlägga, påkallas en
reglering främst av önskemålet, att den begränsade byggnadsvolym, som nu
kan komma ifråga för hela landet, fördelas på ett med hänsyn till de lokala
bostadsbyggnadsbelioven riktigt sätt och vidare av önskemålet, att säsongväxlingar
så långt möjligt utjämnas. — Beträffande sättet för regleringen av
byggnadsverksamheten har byggnadslånebyrån anfört, att då frågan örn reglering
under våren 1942 blev aktuell, var problemet med hänsyn till dåvarande
säsongläge på arbetsmarknaden i första hand en arbetsmarknadsfråga. På
grund härav var det då naturligt att tillgripa arbetsförmedlingstvånget. Erfarenheterna
av detta kunna emellertid enligt byggnadslånebyråns uppfattning
icke anses odelat goda. Byggnadslånebyrån har härom yttrat följande:

Ä ena sidan har detta, som lill sin motivering har karaktär av en arbetsmarknadsregleringsåtgärd,
enligt lägets krav kommit att delvis användas
som ett instrument för en reglering av byggnadsverksamheten, för vilken
icke alltid i det aktuella fallet arbetsmarknadsläget kunnat anföras såsom
argument. Det är förklarligt, att dylikt kan väcka irritation såväl hos
de arbetargrupper, som beröras av regleringen, som hos de myndigheter
och organ, som ha att handhava förmedlingstvånget. Självfallet måste under
nuvarande förutsättningar en reglering av byggnads- och anläggningsverksamheten
ske under beaktande av såväl tillgången på arbetskraft, material
och transportmedel som penningpolitikens krav. Det synes på allmänna
grunder naturligt, att det adekvata medlet härför är en reglering direkt
av byggnadsverksamheten genom byggnadstillstånd och icke en reglering
av en av dess faktorer.

Å andra sidan har arbetsförmedlingstvånget otvivelaktigt i vissa hänseenden
brustit i effektivitet, och det förefaller tvivelaktigt, örn en effektivisering

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

med bevarande av det nuvarande regleringssystemets grunddrag är möjlig.
Självfallet kräver en effektiv reglering, att prövningen av byggnadsföretagets
angelägenhet sätter in på ett så tidigt stadium som möjligt, helst innan mera
omfattande och kostsamma planerings- och förberedelsearbeten ha nedlagts.
Med nuvarande ordning föreligga i många fall inga oöverstigliga svårigheter
att sätta igång och ganska långt framföra ett byggnadsföretag utan förklaring
om företrädesberättigande. Tidvis kan läget på arbetsmarknaden på en ort
vara sådant, att arbetsförmedlingen ej har möjligheter att anvisa arbetssökande
arbete i skogsbruket eller vid företrädesberättigade byggnadsföretag.
För den prövande myndigheten ställer det sig helt naturligt svårt att
icke taga någon hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna av ett avbrott
i ett redan pågående byggnadsföretag. En effektivisering av arbetsförmedlingstvånget
i dessa hänseenden synes i själva verket kräva åtgärder, som
skulle göra arbetsförmedlingstvånget liktydigt med ett allmänt tillståndstvång.

En ordning med byggnadstillstånd förefaller även på ett mera naturligt
sätt än för närvarande möjliggöra en enhetlig prövning av ärendena ur
samtliga de synpunkter, som äro att beakta vid byggnadsregleringen. Icke
minst gäller detta beträffande byggnadernas konstruktioner och utförande
med hänsyn till hushållningen med knappa material. För närvarande sker
prövningen i dessa hänseenden mycket ojämnt.

Sveriges industriförbund har anfört bland annat:

En reglering av byggnadsverksamheten som åsyftar en anpassning efter de
knappa tillgångarna på arbetskraft och råvaror för sådan verksamhet är i
nuvarande läge sannolikt ofrånkomlig. Däremot ställer sig saken helt annorlunda,
när det ifrågasattes att utöver de nödvändiga inskränkningar, som betingas
av knapphet på arbetskraft och material, begränsa byggnadsverksamheten
ur penningpolitisk synpunkt. I varje fall gäller detta den byggnadsverksamhet,
som utföres inom industrien. Här måste självfallet en avvägning
göras mellan fördelarna ur penningpolitisk synpunkt av en utsträckt reglering,
å ena, samt de därmed förenade olägenheterna, å andra sidan. Vad
fördelarna angår torde det icke vara möjligt att åstadkomma någon ytterligare
mera betydande begränsning av byggnadsverksamheten. Såvitt industrien angår,
angives i direktören Söderlunds promemoria, att den byggnadskostnad,
inom vilken en begränsning av nybyggnadsverksamheten är att söka, uppgår
till omkring 200 miljoner kronor om året. Icke ens på lagstiftningsvägen
torde det vara möjligt att åstadkomma en begränsning, som omfattar mer
än en relativt liten del av denna summa. Olägenheterna av en ytterligare beskärning
av byggnadsverksamheten utöver den, som med hänsyn till bristen
på arbetskraft och råvaror redan äger rum, äro för industriens del uppenbara.
En dylik beskärning skulle kunna leda till att industrien finge eftersätta
åtgärder för sådana nybyggnader och utvidgningar, som äro alldeles
nödvändiga för att industrien skall kunna vidmakthålla och förbättra sin
produktionsapparat på ett sätt, som möjliggör för industrien att med bibehållen
och helst ökad konkurrenskraft möta efterkrigstidens påkänningar.
För den svenska industrien, som under kriget i stor utsträckning förlorat
gamla marknader i utlandet, är en tidsenlig utrustning ett livsvillkor, då det
måhända inom en nära framtid gäller att söka återerövra de förlorade marknaderna.
Vad som från industriens sida nu tilläventyrs underlåtes för att
skapa och bibehålla en effektiv produktionsapparat kan få sina menliga verkningar
i konkurrenshänseende lång tid härefter, verkningar som gå ut icke
blott över företagen såsom sådana utan även över deras anställda och samhället.
Det är därför med största oro industrien erfar att en skärpt och ur

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

nya synpunkter utövad byggnadskonst! ifrågasattes. Om denna kontroll
icke skulle få allt för ogynnsamma följder för industrien, måste den tillämpas
med sådan varsamhet, att den genom kontrollen åstadkomna begränsningen
i byggnadsverksamheten sannolikt skulle få ytterligt ringa betydelse
ur penningpolitisk synpunkt. Redan på denna grund måste starkt ifrågasättas,
huruvida en lagstiftning om byggnadstillstånd i varje fall ifråga örn
industriens byggnadsverksamhet har någon egentlig uppgift att fylla.

Härtill kommer att tillämpningen av en lag örn byggnadstillstånd tvivelsutan
skulle erbjuda betydande praktiska svårigheter i skilda avseenden,
svårigheter, som visserligen göra sig gällande även vid tillämpningen av nuvarande
system men som kunna väntas bli högst avsevärt ökade vid den tilltänkta
tillståndsprövningen. Framför allt måste starkt betvivlas möjligheten
att tillskapa ett organ, som kan på ett nöjaktigt sätt fullgöra den ytterligt
svåra och grannlaga prövningen, huruvida ett tillämnat byggnadsföretag ur
penningpolitiska och andra allmänna synpunkter bör få utföras. För ett
industriföretag, som söker byggnadstillstånd, kan beslutet i .ärendet bli helt
avgörande för företagets möjligheter att på ett rationellt sätt bedriva sin verksamhet.
Ett bedömande av hithörande, synnerligen skiftande ärenden efter
mera objektiva normer synes enligt sakens natur nästan uteslutet, utan stort
utrymme komme säkerligen att finnas för bedömarnas rent subjektiva uppfattning.
Och erforderlig sakkunskap synes svårligen kunna tillföras den
prövande instansen utan att i prövningen deltager någon, som är verksam
inom samma bransch som sökanden och därigenom på ett icke önskvärt sätt
erhåller kännedom om sökandens investeringsplaner. Under nu angivna förhållanden
kan det knappast väntas, att tillståndssökande, som fått sin ansökning
avslagen av det prövande organet, skulle känna sig övertygad örn att
avslagsbeslutet varit uteslutande sakligt grundat. Känslan av rättsosäkerhet
skulle icke minskas därav att tillståndsprövningen beträffande rent statliga
arbeten enligt förslaget i allmänhet skulle förbehållas Kungl. Majit, under
det att övriga, alltså även industriens arbeten, skulle prövas i annan ordning,
nämligen av statens byggkontrollnämnd. Denna olikhet i behandlingssättet
kan vidare befaras leda till att de statliga arbetena i praktiken komma
att prövas efter andra och mindre stränga grunder än övriga arbeten. Inom
industrien torde emellertid den uppfattningen vara ganska allmän, att jusi
statliga byggnadsarbeten, civila som militära, i rådande läge mången gång
skulle kunna utan större olägenhet uppskjutas.

Örn den ifrågasatta tillståndsprövningen i varje fall för industriens del
skulle medföra högst betydande olägenheter och därtill även kostnader för
industrien och det allmänna, kan den å andra sidan, såsom direktören Söderlund
visar, icke förväntas medföra någon större utvidgning av det område
inom vilket en reglering av byggnadsverksamheten redan nu äger rum eller
kan äga rum. Industriförbundet ansluter sig därför obetingat till uppfattningen,
att en lagstiftning av ifrågasatta typ icke bör genomföras.

Huruvida andra åtgärder än lagstiftning i nuvarande läge liro erforderliga
för begränsande av byggnadsverksamheten anser sig industriförbundet icke
kunna närmare bedöma. Om en ytterligare eftektivisering av det nu tillämpade
systemet utöver den i februari 1943 företagna skulle befinnas omedelbart
erforderlig, vill industriförbundet icke motsätta sig åtgärder i sadan riktning
som i promemorian föreslås.

Under de senaste åren har det av olika skill ansetts nödvändigt ali åstadkomma
en viss begränsning av byggnadsverksamheten i vårt land och särskilda
åtgärder hörlur hava, pa sätt tömt antoris, tid ettel annan vidtagits

Departements -chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

beträffande såväl allmänna som enskilda företag. Materialförsörjningsläget
har nödvändiggjort vissa råvaruregleringar, av vilka för närvarande den
prioritetsreglering för byggnadsjärn. som nu tillämpas, är den betydelsefullaste.
Denna reglering är dock ofullständig, framför allt därigenom att importjärnet
till stor del ligger utanför regleringen och hinder därför icke möter
att inköpa järn i fria marknaden. Vidare har den allt mera tilltagande bristen
på arbetskraft framtvingat, att tjänstepliktslagens bestämmelser om arbetsförmedlingstvång
och företrädesrätt till arbetskraft satts i kraft för
byggnadsverksamhet. Den reglering av nämnda verksamhet, som härigenom
skett, har för närvarande den största betydelsen såsom begränsande
faktor för byggnadsverksamhetens omfattning men innebär icke ens en
ur arbetskraftssynpunkt fullständig reglering av verksamheten. Slutligen
har beträffande företag, som äro beroende av statens medverkan i form
av anslag, bidrag eller län, samt företag, för vars finansierande medelst
lån erfordras Kungl. Maj:ts medgivande, verkställts en särskild prövning av
företagens angelägenhetsgrad för att förhindra eller uppskjuta under nuvarande
förhållanden mindre angelägna företag. Av den tidigare lämnade närmare
redogörelsen för regleringsåtgärdernas omfattning och tillämpningsområde
framgår, att de nuvarande åtgärderna i åtskilliga hänseenden äro
ofullständiga och ej heller ägnade att åstadkomma den begränsning och reglering
av byggnadsverksamheten, som för närvarande betingas såväl av bristen
på material och arbetskraft som av det allmänna ekonomiska läget. De
skäl, som nu föreligga för en reglering av byggnadsverksamhetens omfattning,
kunna komma att bestå en längre tid. Det finns icke för närvarande
någon anledning alt räkna med att materialförsörjningsläget i vårt
land under närmaste tiden skall undergå någon avsevärd förbättring, snarare
torde skäl för en motsatt uppfattning kunna anföras. Ej heller torde det
bliva möjligt att med de tendenser till ökad omfattning av verksamheten,
som göra sig gällande, tillgodose efterfrågan på arbetskraft i erforderlig omfattning.
Dessutom torde det allmänna ekonomiska läget sannolikt göra det
nödvändigt att åtminstone under innevarande år tillämpa en större återhållsamhet
än tidigare vid regleringen av byggnadsverksamheten. För att åstadkomma
den sålunda erforderliga begränsningen av byggnadsverksamhetens
omfattning måste antingen de nuvarande regleringsåtgärderna kompletteras
och göras mera effektiva eller ett nytt regleringssystem tillskapas. Den mest
framträdande bristen i den nuvarande regleringen genom arbetsförmedlingstvånget
är enligt min mening, att, då denna reglering bygger på tjänstepliktslagen,
vid regleringen beträffande enskilda företag endast borde beaktas
tillgången på arbetskraft samt att grund för ett bedömande med hänsyn
till tillgången på material samt ur allmänna ekonomiska synpunkter följaktligen
saknas. Även dessa faktorer hava emellertid, såsom arbetsmarknadskommissionen
framhållit i sitt utlåtande, i viss utsträckning beaktats
vid tillämpningen av gällande regleringsbestämmelser. Sålunda hava i en
del fall ansökningar om företrädesrätt för byggnadsföretag avslagits även då
hinder mot företagen ej mött ur arbetsmarknadssynpunkt men företagen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

andra skäl ansetts mindre angelägna och därför under rådande förhållanden
funnits ej böra komma till utförande. Detta förfaringssätt har självfallet varit
fullt motiverat ur rent sakliga synpunkter, då ändamålet med regleringen
varit att åstadkomma en begränsning av byggnadsverksamheten med hänsyn
till tillgången på arbetskraft och material samt förändringarna i det penningpolitiska
läget. Vid den nuvarande regleringsanordningens genomförande
stodo ej andra vägar till buds för att tillgodose det föreliggande behovet
än genom införande av arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet.
Man hade även då för avsikt att så snart som möjligt komplettera
arbetsförmedlingstvånget med en lagstiftning om byggnadstillstånd, vilken
uttryckligen skulle tillgodose alla regleringssynpunkter. Även om det
hittills visat sig i viss utsträckning möjligt att inom ramen av nuvarande
regleringsbestämmelser åstadkomma en jämväl ur allmänna ekonomiska
synpunkter önskvärd begränsning av byggnadsverksamheten, är det nuvarande
regleringssystemet ej i längden hållbart och ej heller tillräckligt
effektivt. Det kan sålunda ej vara riktigt eller lämpligt att under åberopande
av arbetsmarknadsskäl förhindra igångsättandet av ett företag inom en ort,
där tillgång på arbetskraft räder. Då arbetsförmedlingstvånget för sin tilllämpning
förutsätter nyanställning av arbetskraft, falla alla företag, som bedrivas
med fast anställda arbetare, utanför regleringen. Härigenom har en
betydande byggnadsverksamhet lämnats utanför angelägenhetsprövningen.
Slutligen lämna de nuvarande bestämmelserna ej möjlighet att stoppa
ett byggnadsföretag, som påbörjats i strid mot bestämmelserna örn arbetsförmedlingstvång,
och införandet av sådan möjlighet på tjänstepliktslagens
grund torde ej låta sig göra. Bristerna i den nuvarande regleringsanordningen
äro under nuvarande förhållanden så framträdande, att de ej
torde kunna avhjälpas genom på tjänstepliktslagens grund vidtagna effektiviseringsåtgärder.
— Däremot synes det vara möjligt att genom en lagstiftning
om byggnadstillstånd åstadkomma en begränsning av byggnadsverksamheten
inom en ram, som bestämmes av växlingarna i fråga om tillgången
på arbetskraft och material samt förändringarna i det penningpolitiska läget.
De av direktören Söderlund uttalade betänkligheterna mot en tillståndslagstiftning
kan jag icke dela. Det torde, på skäl jag i det följande
vill anföra, vara möjligt att genomföra ett på tillståndstvång grundat regleringssystem
med nuvarande regleringsorgan utan att tillskapa en ny administrativ
apparat. Gränsdragningen för regleringsåtgärdernas tillämpningsområde
bereder, såsom Söderlund framhållit, slöra svårigheter, men jag
kan ej finna, alt dessa svårigheter, som i betydande utsträckning redan nu
föreligga, äro av den beskaffenhet att de böra utgöra hinder för genomförandet
av en tillståndslagstiftning. På grund av vad sålunda blivit anfört
anser jag, alt ett på tillståndslagstiftning grundat regleringssystem är att
föredraga framför nuvarande regleringsåtgärder.

Beträffande härefter frågan örn utformningen av en lag örn byggnadstillstånd
anser jag, att lagen bör givas karaktären av en s. k. fullmaktslag med
befogenhet för Kungl. Majit att sätta lagen i tillämpning i fall av krig eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga av krig
föranledda förhållanden. Lagens huvudsyfte skall vara att möjliggöra den reglering
och begränsning av byggnadsverksamheten, som under angivna förhållanden
finnes erforderlig för att upprätthålla ett fast penningvärde samt befrämja
en ändamålsenlig användning av förnödenheter och arbetskraft. Lagen
bör därför endast innehålla allmänna bestämmelser om lagstiftningens innebörd
och tillämpningsområde samt straffbestämmelser. Under lagstiftningens
tillämpningsområde bör principiellt falla ali byggnads- och anläggningsverksamhet.
Visserligen torde det av praktiska skäl och andra orsaker ej vara möjligt
att åstadkomma en fullständig reglering, men det bör ankomma på Kungl.
Majit att med hänsyn till det aktuella regleringsbehovet bestämma regleringens
omfattning. Erforderliga tillämpningsföreskrifter böra sålunda meddelas
av Kungl. Majit eller efter Kungl. Majits bemyndigande av arbetsmarknadskommissionen
eller av annan därtill utsedd myndighet. Jag vill i detta
sammanhang framhålla vikten av att regleringssystemet erhåller en sådan
utformning, att det snabbt kan anpassas efter det från tid till annan växlande
regleringsbehovet.

Tillämpningsområdet för en lagstiftning om byggnadstillstånd.

Promemorian.

I fråga om lagstiftningens tillämpningsområde har Söderlund anfört:

Tillämpningsområdet för den genom arbetsförmedlingstvånget gällande
regleringen av byggnads- och anläggningsverksamheten har bestämts genom
den för all sådan verksamhet valda lagtekniska termen »byggnadsarbete»,
vartill räknas följande slag av arbeten:

a) allt slags husbyggnad, vare sig ny-, om- eller tillbyggnad'', ävensom
schaktning för sådan byggnad;

b) rivning av hus;

c) utförande av s. k. anläggningsarbeten, vilket begrepp exemplifieras genom
en uppräkning, som, utan att vara uttömmande, upptager väg, järnväg,
spårväg eller annan större fast transportanordning, vidare bro, hamn, farled,
flottled, kraft-, vatten- eller avloppsledning, gata eller park ävensom vattenbyggnads-
eller torrläggningsföretag;

d) reparation och annat underhållsarbete på byggnad eller anläggning som
nu sagts.

I fråga om de olägenheter, som följa av en allmän byggnadsreglering, och
de svårigheter, som möta densamma, föreligger en avgjord skillnad mellan å
ena sidan nya byggnader och anläggningar, å andra sidan reparationer och
annat underhållsarbete å redan existerande byggnader och anläggningar. I
det förra fallet sker en i viss mån ny inriktning eller bestämd förändring,
resp. utökning av verksamheten, vars nödvändighet i nuvarande läge kan behöva
granskas, i det senare fallet avses huvudsakligen att bibehålla det en
gång skapade realkapitalet vid dess tidigare användningsvärde eller produktionsförmåga.
Det som göres nytt är lättare att precisera och avskilja, därmed
också lättare att kontrollera; reparations- och underhållsarbeten flyta ofta
över i driften och tillhöra mer eller mindre den dagliga gärningen utan att
kunna avskiljas och konkretiseras. Nya anläggningar av någon storleksordning
kräva som regel anställning av åtminstone någon ny arbetskraft, medan
även mycket omfattande underhåll skötes av företagets eget folk, ofta örn -

Kungl. Maj :ts proposition nr 324.

växlande med arbete i själva driften. En kontroll, som sträcker sig till reparationer
och underhåll, blir mycket besvärande för företagen samt synnerligen
tunghanterlig och otillfredsställande för kontrollorganet. Och en gränsdragning
mellan större och mindre företag i syfte att från regleringen avskilja
de senare får för dylika fall en högst opraktisk karaktär.

Emellertid utföras för närvarande arbeten av reparations- och underliållskaraktär
i större utsträckning och av annat slag än som kan anses vara sakligt
motiverat. I nuvarande skattebestämmelser, främst krigskonjunklurbeskattningen,
föreligga otvivelaktigt särskilda motiv för investering av driftsöverskott
i allehanda förbättringsarbeten av beskaffenhet att kunna i räkenskaperna
avföras som utgifter och därmed undgå beskattning. Det är av stort
värde, örn man kan åstadkomma en automatisk inskränkning av den verksamhet,
som avser reparationer och underhåll och som lättast kan uppskjutas.
Detta torde låta sig göra genom att giva rörelseidkare rätt att av vinstmedel
fritt från krigskonjunkturbeskattning avsätta reparations- och byggnadsfonder,
vilka han sedermera har att disponera inom tid som Kungl.
Maj:t bestämmer vid äventyr att, om så ej sker, odisponerade medel efterbeskattas.
En sådan anordning innebär en konjunkturutjämnande åtgärd och
är gynnsam icke bara nu, när det gäller att inskränka efterfrågan på produktionsmedel,
utan även i en kommande lågkonjunktur, när investeringsverksamheten
bör få så stor omfattning som möjligt. Om nu anförda önskemål
i fråga om skattelagstiftningen genomföras, torde reparationsarbetena
kunna åtminstone till en början läggas utanför tillståndstvånget. Med den
individuella angelägenhetsprövning, som den ifrågasatta regleringen förutsätter,
blir det vidare i praktiken nödvändigt att från regleringen undantaga
smärre arbetsföretag. Att medtaga alla småföretag av olika slag under regleringen
skulle åsamka företagare i alla läger ett i det stora hela ganska meningslöst
bekymmer för tillståndsfrågans avgörande och medföra en olidlig
arbetsbörda för tillsynsmyndigheten. Någon ur penningpolitisk synpunkt
större vinst torde icke vara att hämta ur det otal ansöknings- och utredningshandlingar,
som för alla småföretagens del skulle samlas.

I fråga om sältet att bestämma eli företags storlek har man att välja huvudsakligen
mellan två utgångspunkter: den beräknade kostnaden eller den
kvantitet arbete som beräknas åtgå, den .senare mätt antingen i antal dagsverken
eller i arbetskostnad. Båda metoderna äro förenade med stora svårigheter
och ingendera metoden är avgjort att föredraga. I flertalet fall torde
dock den enskilde företagaren finna det enklare och mest naturligt att utgå
från den beräknade totalkostnaden. Gemensam för de här antydda metoderna
är en annan svårighet, nämligen att subjektiva olikheter i sättet att räkna
få bli avgörande för frågan örn företaget faller under regleringen eller ej.
Om en undervärdering är alltför påtaglig, bör visserligen fallet kunna påtalas
som ett uppenbart kringgående av bestämmelserna, men i åtskilliga fall kan
en invändning örn att felbedömningen varit oavsiktlig icke utan vidare avvisas.
Denna svårighet synes emellertid icke kunna undgås i vidare mån än att
man såsom undre gräns för de företag, som äro underkastade tillståndstvång,
sätter en jämförelsevis låg kostnadssumma och därefter i tillämpningen i regel
lämnar tillstånd till sådana företag, vilkas kostnadssumma med en försiktig
beräkning stannat obetydligt över denna gräns, detta med hänsyn till att
dessa fall kunna anses motsvara andra, där man genom att räkna kostnaden
snävt hållit sig tätt under gränsen.

Den gränsdragning, varom nu är fråga, ställer sig något olika för olika
slag av arbeten, detta både med hänsyn till möjligheterna i olika fall att
precisera vad som är ett enhetligt arbetsföretag, på vilket kostnadsgränsen
skall tillämpas, och att till beloppet bestämma denna gräns. Ifråga örn hus -

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

byggnader är enheten i regel lätt att angiva och kostnadsgränsen bör dragas
så, att ordinära enfamiljshus innefattas i regleringen. Erfordras schaktning
för husbyggnad, bör kostnadsgränsen tillämpas på den sammanlagda kostnaden
av schaktning och byggnadens uppförande. Rivningsarbeten utan samband
med ett bygge böra icke i något fall få förekomma utan tillstånd. Beträffande
anläggningsarbeten är det icke alltid lätt att avgöra vad som är ett
enhetligt företag. I regel bör dock kunna enligt allmänt språkbruk urskiljas
vad som är ett företag och, om ett sammanhängande arbetsprogram formellt
delas upp i flera smärre etapper i tydligt syfte att envar av dem skall
falla under kostnadsgränsen, detta kunna påtalas som elt försök att
kringgå bestämmelserna. I de fall, där enligt sakens natur några företagsenheter
icke kunna urskiljas, utan en anläggning successivt utbygges eller ombygges
i olika delar, bör kostnadsgränsen utformas så, att den gäller allt arbete,
som på denna anläggning utföres under ett kalenderår. Detta skulle innebära,
att om ett års arbetsprogram överskrede gränsen, detsamma finge
underställas tillsynsmyndigheten för prövning.

Ett försök att närmare precisera gränsdragningen mellan små och stora
företag blottlägger de svårigheter, som en lagstiftning örn byggnadstillstånd
i praktiken skulle möta, och de olägenheter den skulle föra med sig. De omständigheter,
som gjort det nödvändigt att från regleringen utesluta reparationer
och underhåll, äro i viss mån också för handen beträffande nya anläggningsarbeten
av de slag, som nyss berörts. Sålunda bedriva de större
kommunerna inom exempelvis gatu-, avlopps- och parkavdelningarna samt
gas-, elektricitets- och vattenförsörjningen fortlöpande investeringsverksamhet
av allehanda slag med därför avsedda och fast anställda arbetarstyrkor
utan att man med några anspråk på otvetydighet kan urskilja de särskilda
företagen inom ramen för en sådan verksamhet. Samma är förhållandet med
statliga affärsverk och större industriföretag. Vad som enligt allmänt språkbruk
är att betrakta som särskilda förelag inom anläggningsverksamheten
torde uppfattas olika av olika uttolkare. Den enskilde torde, allt efter sin
läggning, vara benägen att antingen underställa tillsynsmyndigheten sina anläggningsarbeten,
även om de falla nedanför en bestämd minimigräns, eller
också söka motiv för uppdelning av investeringsarbetena i småföretag för att
därmed slippa underställning. Det ena som det andra innebär olägenheter.
Särskilt ter det sig motbjudande att till så tänjbara och svårkontrollerade bestämningar
knyta reaktioner av nog så ingripande natur.

Likvisst måste någon rimlig avgränsningsform finnas. I främsta rummet
är det de medelstora och större anläggningsföretagen som behöva underkastas
prövning. Riktigt synes därför vara att fastställa en viss penning- eller
dagsverksgräns, ovan vilken tillståndstvånget skall gälla, och av praktiska
skäl nöja sig med en icke alltför låg gräns, exempelvis 25,000 kronor. Denna
gränsbestämning synes emellertid behöva kompletteras med en föreskrift, att
anläggningsarbeten kunna i ett sammanhang för någon längre tidsperiod,
exempelvis ett år, prövas på grund av i förväg uppgjorda planer. En dylik
anordning synes väl lämpa sig för statlig och kommunal verksamhet samt
för större enskilda företagare. Tillsynsmyndigheten bör äga att direkt föreskriva
sådan förhandsprövning, i fall den finner anledning därtill. På så sätt
synes man kunna minska olägenheterna av en stel penninggräns och bättre
anpassa regleringen till företeelserna på marknaden.

Kostnadsgränsen för husbyggnad, eventuellt i förening med schaktning, synes
kunna sättas vid 10—15,000 kronor. För större företagare, allmänna
och enskilda, torde systemet med prövning av hela byggnadsplaner vara det
lämpligaste även när det gäller husbyggnad.

De sålunda antydda reglerna komma belt säkert att i tillämpningen verka

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

mycket godtyckligt. Detta framträder närmast i trakterna av en kostnadsgräns
men gör sig i olika former gällande även i andra fall. Endast där det är
fråga om enstaka större företag kan avgränsningen göras och ändamålsprövningen
äga rum på ett nöjaktigt sätt. Där arbeten sammanhänga och på grund
av sin natur svårligen kunna särskiljas, torde byggnads- och anläggningsplaner
komma att underställas tillsynsmyndigheten för prövning. I sådana fall
kan myndighetens uppgift jämställas med de finansiella organens samlade
prövning av fackorganens utgiftsförslag inom stat, kommun och större enskilda
företag. Den individuella ändamålsprövningen övergår mer eller mindre
till en allmän finansiell rambegränsning, inom vilken vederbörande själva
må i huvudsak välja de särskilda investeringsobjekten. En detaljprövning från
tillsynsmyndighetens sida är i sådana fall mindre lämplig eller rent av
omöjlig.

Yttranden.

Frågan om en tillståndslagstiftnings tillämpningsområde har behandlats i
några av de avgivna yttrandena.

Byggnadsstyrelsen har uttalat, att en begränsning av byggkontrollnämndens
arbetsbörda är synnerligen önskvärd samt på grund härav föreslagit, att
kostnadsgränsen för husbyggnad måtte höjas till 20,000 kronor. Styrelsen har
härom anfört:

Enskilda byggnadsarbeten av ringa omfattning böra ställas utanför regleringen,
därvid i första hand böra nämnas de mindre enfamiljshusen om
högst två rum och kök. Kostnaderna för dessa torde, utvändiga lednings- och
planeringsarbeten inräknade, stiga till omkring 20,000 kronor. Byggnadsföretag
av denna art, vid vilka fabrikstillverkade byggnadsstommar i stor utsträckning
användas och arbetet å byggnadsplatsen väsentligt inskränkes,
har sin stora betydelse vid avhjälpandet av den bostadsbrist, som förekommer
inom stora delar av landet. För byggnadsföretag av denna art synes sålunda
önskvärt, att några hinder icke uppställas.

Beträffande tilldelning av arbetskraft för reparationsarbeten synes böra
bland annat beaktas, att dessa i varje fall hänskjutas till den tid av året, då
tillgången av härför lämpade byggnadsarbetare, huvudsakligen snickare
och målare är störst, d. v. s. vintermånaderna.

Generalpoststyrelsen har framhållit, att de statliga företagen för närvarande
underkastas en synnerligen ingående prövning av ett flertal myndigheter,
samt på grund därav hemställt, att de rent statliga företagen måtte
undantagas från en lagstiftning om tillståndstvång för byggnads- och anläggningsverksamhet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört, att utförande av statliga
oljelagringsanläggningar även fortsättningsvis automatiskt böra behandlas
som A 1-företag. Därjämte har styrelsen framhållit, att arbetskraft fortfarande
utan vidare bör få nyanställas och sysselsättas en vecka eller helst
något längre för brådskande arbeten, som äro nödvändiga för att förhindra
eller avhjälpa skador och skäligen icke kunna uppskjutas tills medgivande
hinner inhämtas.

Sveriges industriförbund har i denna fråga anfört bland annat:

Förbundet vitsordar för industriens del nödvändigheten av att reparationsarbeten
samt smärre byggnadsföretag lämnas utanför en blivande reglering.
I fråga örn reparationer är förbundet av den uppfattningen, att näringsföre Bihang

tilt riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 324. 3

Kungl. Majlis proposition nr 324.

Departementschefen.

tagen böra beredas möjlighet till sparande genom utsträckt rätt att verkställa
viel all beskattning avdragsgilla avsättningar till investeringsfonder för framtida
behov. Härigenom skulle sannolikt kunna ernås en viss effekt i penningpolitiskt
hänseende. Vad åter angår smärre byggnadsföretag synes förbundet
uppenbart att för byggnadsarbeten inom industrien måste fastställas en avsevärt
högre gräns än den som ifrågasatts för husbyggnader, nämligen 10,000
—15,000 kronor.

För att vid en av nuvarande förhållanden framtvungen begränsning av
byggnadsverksamheten låta angelägna byggnadsföretag i första hand komma
till utförande är det nödvändigt att låta regleringsåtgärderna omfatta så stor
del av byggnadsverksamheten som möjligt. Av praktiska skäl är det dock
omöjligt att låta regleringen omfatta all byggnadsverksamhet. Sålunda har
man vid tillämpningen av arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt sett sig
föranlåten att från regleringen undantaga de allra minsta företagen. Dessa
utgöra ett mycket stort antal och äro i regel varken särskilt material- eller
arbetskrävande. En individuell angelägenhetsprövning av alla dessa företag
medför dessutom betydande besvär för de särskilda företagarna samt blir
mycket betungande och tidsödande för prövningsorganen. Vidare möter det
stora svårigheter att för rimlig kostnad få till stånd en effektiv kontroll av
småföretagen. Slutligen torde den begränsning i den sammanlagda byggnadsverksamhetens
omfattning; som är möjlig att uppnå genom att småföretagen
underkastas angelägenhetsprövning, ej bliva av någon nämnvärd ekonomisk
betydelse. Alla dessa skäl tala enligt min mening för att småföretagen
böra undantagas från tillståndsprövning. — Vad härefter angår gränsdragningen
mellan de företag, som skola omfattas av tillståndsprövningen,
och dem som skola lämnas utanför, bereder densamma, såsom direktören
Söderlund framhållit, betydande svårigheter. Söderlund har efter diskussion
av möjliga grunder för gränsdragningen stannat för en kostnadsgräns, som
han ansett böra sättas till 10,000—15,000 kronor beträffande husbyggnad
och 25,000 kronor för anläggningsarbeten. De skäl som Söderlund anfört
för denna gränsdragning synas mig emellertid icke fullt övertygande. En
ekonomisk gräns är svår och vansklig att bestämma. Byggnadskostnaderna äro
mycket varierande i olika delar av vårt land och en enhetlig ekonomisk
gräns för hela landet skulle därför bliva orättvis. Det är visserligen tänkbart
att efter byggnadskostnadernas storlek bestämma kostnadsgränsen till olika
belopp för skilda delar av landet, men det är icke praktiskt möjligt att på
så sätt åstadkomma en för alla orter tillfredsställande ekonomisk gräns.
Redan av denna anledning anser jag en ekonomisk gräns utesluten. Härtill
kommer att det med en sådan gräns bleve synnerligen svårt att kontrollera
örn ett företag är av den storleksordning, att det skulle vara underkastat angelägenhetsprövning.
En beräkning av byggnadskostnaderna måste alltid vara
mer eller mindre subjektiv och det kan lätt inträffa att ett företag enligt en
beräkningsgrund faller innanför och enligt ett annat sätt att räkna faller utanför
regleringen. Det kan ej vara tillfredsställande att låta företagarens kostnadsberäkning
bliva avgörande. Om en påtaglig undervärdering visas föreligga,
kan detta väl i många fall föranleda ansvar för företagaren för kring -

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

gående av regleringsbestämmelserna men lika ofta torde företagaren med
framgång kunna invända att han felbedömt kostnaderna och därför ej rimligen
kan fällas till ansvar för överträdelse av bestämmelserna. Vidare må
framhållas, att en företagare genom att uppdela ett företag i två eller flera
etapper med någon tids mellanrum torde äga möjlighet att utan angelägenhetsprövning
utföra även relativt stora företag. Slutligen må beträffande de
av Söderlund föreslagna kostnadsgränserna anmärkas, att de angivna beloppen
synas alltför höga under nu rådande förhållanden och att en sådan
gränsdragning innebär, att många företag, som enligt nuvarande bestämmelser
äro underkastade reglering, ej skulle bliva föremål för tillståndsprövning.
Någon anledning att på detta sätt begränsa regleringsåtgärdernas
omfattning föreligger emellertid icke åtminstone för närvarande.

Då avskiljandet av smärre byggnadsföretag från tillståndsprövning sålunda
ej lämpligen kan ske genom uppdragandet av en ekonomisk gräns,
måste man vid gränsdragningen låta den för företaget erforderliga arbetskvantiteten
eller arbetsstyrkan bliva avgörande. Att före ett företags igångsättande
beräkna arbetskvantiteten i dagsverken möter samma svårigheter
som att beräkna kostnaden för företagets utförande. Att taga det sammanlagda
dagsverksanstalet såsom utgångspunkt för en gränsdragning måste därför,
av skäl som nyss anförts mot en ekonomisk gräns, anses mindre lämpligt.

Härefter återstår såsom gränsreglerande faktor endast arbetsstyrkans storlek,
vilken är avgörande för arbetsförmedlings t vängets tillämpningsområde
i förevarande hänseende. Såsom förut angivits må arbetstagare utan
medgivande nyanställas, såvida arbetsgivarens hela i byggnads- och anläggningsarbete
använda arbetsstyrka därigenom icke kommer att överstiga 3
man. Härigenom faller utom regleringen företag, som bedrivas av enskilda
personer eller mycket små firmor med en arbetsstyrka av högst 3 man, men
däremot icke företag, som bedrivas av medelstora och större firmor, även
om arbetsstyrkan vid det särskilda företaget ej uppgår till mer än 3 man.
Även denna gränsdragning måste medföra godtyckliga resultat och är därför
ej heller fullt tillfredsställande. Den tanke, som legat bakom denna bestämmelse,
är att man från regleringen velat undantaga smärre arbeten, reparationer
och liknande, vilka utföras av enskilda företagare själva eller med biträde
av en eller ett pär man. De flesta arbeten, som på detta sätt komma till utförande,
äro nödvändiga underhålls- och reparationsarbeten men givetvis förekomma
även såväl mindre nybyggnadsarbeten som mindre angelägna arbeten.
Någon större inverkan på arbetsmarknaden torde dessa arbeten normalt icke
hava. Emellertid lär under senaste tiden byggnadsarbetare i en ej obetydlig
utsträckning hava bildat arbetslag örn tre man för att utföra lämpliga byggnadsarbeten.
Härigenom får det medgivna undantaget en utvidgad, icke avsedd
räckvidd och blir av större betydelse för arbetsmarknaden. Vidare har
undantagsbestämmelsen medfört, att byggmästare och andra företagare i
byggnads- och anläggningsbranschen, vilka tidigare sysselsatt omkring 4—
10 man huvudsakligen vid smärre företag med några man vid varje företag,

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

ej vidare anlitas för sådana företag. Det är fullt naturligt att den som vill
liava ett mindre arbete utfört hellre vänder sig till en mindre firma, som kan
utföra arbetet utan en föregående, mer eller mindre tidsödande och kanske
till resultatet oviss angelägenhetsprövning. Av det anförda framgår, att ej
heller den nuvarande gränsdragningen fungerar tillfredsställande. Med ledning
av de vunna erfarenheterna torde det emellertid vara möjligt att genom
någon jämkning av nuvarande bestämmelser åstadkomma en mera
ändamålsenlig och enhetlig gränsdragning. Det kan måhända vara lämpligt
att medgiva något större företagare rätt att utan tillståndsprövning utföra
företag, som kräva en arbetsstyrka av högst 3 man och kunna slutföras inom
en relativt kort tid. Därest det under arbetets gång visar sig omöjligt att
slutföra ett företag med den utan tillståndsprövning högsta tillåtna arbetsstyrkan
eller inom den utan sådan prövning medgivna längsta arbetstiden,
måste tillstånd till företaget sökas i vanlig ordning. Gränsdragningen synes
böra bliva föremål för närmare övervägande.

Söderlund har vidare föreslagit, att reparations- och underhållsarbeten åtminstone
till en början skulle läggas utanför tillståndstvånget, men samtidigt
framhållit, att den gällande aibetsmarknadsregleringen i viss mån kunde bibehållas
beträffande dessa arbeten. Såsom jag tidigare anfört, anser jag det
under nu rådande förhållanden vara av stor vikt att byggnadsverksamheten
i erforderlig utsträckning är underkastad tillståndsprövning. Jag kan därför
ej ansluta mig till Söderlunds uppfattning att nu lämna dessa arbeten utanför.
En kontroll, som sträcker sig till reparationer och underhåll, torde för
övrigt ej bliva alltför mycket besvärande för företagen eller för betungande
för kontrollorganet. I detta sammanhang må framhållas, att reparationsoch
underhållsarbeten omfattas av nuvarande regleringsåtgärder i den mån
de ej utföras av fast anställda arbetare. Det kan ej anses lämpligt i nuvarande
läge, att större industriföretag och kommuner, som hava ekonomiska
möjligheter att för byggnads- och anläggningsarbeten hålla sig med en fast
arbetarstam, på grund härav skola äga möjlighet att utan andra begränsningar
än dem, som arbetsstyrkans storlek och tillgången på byggnadsmaterial
medföra, verkställa reparations- och underhållsarbeten. Det är vidare
svårt att göra en tillfredsställande gränsdragning mellan reparations- och
underhållsarbeten, å ena, samt, en hel del andra arbeten, å andra sidan. Slutligen
förekomma reparations- och underhållsarbeten i så betydande omfattning,
att deras undantagande från tillståndsprövning skulle innebära en väsentlig
inskränkning i regleringsmöjligheterna, varjämte en del av dessa
arbeten säkerligen utan större svårigheter kunna anstå till dess mera normala
förhållanden inträtt. I fråga om tillståndsprövningens verkställande
synes det lämpligt att företagen och kommunerna i förväg för längre eller
kortare tider upprätta planer på tillämnade arbeten — såväl nya arbeten som
underhålls- och reparationsarbeten — för prövning i ett sammanhang. Ett
sådant förfaringssätt förekommer för närvarande beträffande en hel del
företag, som icke hava ett tillräckligt antal fast anställda arbetare, och synes
varken bereda företagen eller de prövande myndigheterna några särskilda svå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

righeter. På grund av vad sålunda blivit anfört anser jag ej skäl föreligga
att från tillståndsprövning undantaga reparations- och underhållsarbeten. Ej
heller anser jag nödvändigt eller lämpligt att utan tillståndsprövning medgiva
utförande av reparations- och underhållsarbeten med fast anställda arbetare
intill ett visst årligt belopp. Detta skulle med all säkerhet medföra,
att det belopp, som utan tillståndsprövning finge användas för underhållsoch
reparationsarbeten, i stor utsträckning komme att disponeras för mindre
angelägna arbeten, vilka företagaren önskade utföra utan angelägenhetsprövning,
samt att tillstånd komme att begäras för samtliga mera angelägna
arbeten.

Fråga om bibehållande av arbetsförmedlingstvång och företrädes bestämmelser.

Härefter övergår jag till att behandla frågan, huruvida efter tillkomsten
av en lagstiftning örn tillståndstvång de nuvarande anordningarna för en
reglering av arbetsmarknaden, arbetsförmedlingstvång och företrädesbestämmelser,
böra bibehållas.

Söderlund har i denna fråga anfört:

Örn tillståndstvånget genomfördes beträffande alla slags arbeten, således
även reparationer, skulle en sådan kompletterande arbetsmarknadsreglering
måhända kunna undvaras. Genom licensvillkor skulle kunna genomföras
alla de restriktioner beträffande arbetskraftens användning i byggnadsarbete,
som man önskar tillämpa: förbud mot användning av skogsarbetare, viss
ålderssammansättning av arbetsstyrkan, hänsyn till säsongväxlingarna på
andra arbetsområden o. s. v. Örn emellertid en företagare anställt folk i strid
mot dylika bestämmelser —- måhända oavsiktligt — och detta upptäckes
vid en senare företagen kontroll, skulle det erbjuda svårigheter att framtvinga
avskedanden för att rätta till felet. Det är då bättre att förebygga
detta genom att lägga in en kontroll redan vid nyanställandet, och en sådan
kontroll genomföres enklast genom att bibehålla det nuvarande arbetsförmedlingstvånget.
Däremot skulle det icke vara erforderligt att bibehålla några
företrädesbestämmelser. Visserligen är arbetsförmedlingstvånget ursprungligen
tillkommet som en kontrollapparat för genomförande av företrädesbestämmelser,
och det uttalas i förarbetena till tjänstepliktslagen, att detsamma
icke bör användas för ett ringare syfte än detta; det måste dock anses vara
fullt i överensstämmelse med lagstiftarens mening att använda denna kontrollapparat
för ett likartat och minst lika betydelsefullt syfte som det ursprungliga,
nämligen för att genomföra ett tillståndsförfarande som bl. a.
tillgodoser samma ändamål som det vartill förelrädesbestämmelserna syfta.

Som förut antytts, gäller detta resonemang en tillståndsreglering som omfattar
även reparationsarbeten. Om, såsom det föreliggande förslaget avser,
dessa arbeten icke inbegripas under regleringen, kompliceras något frågan
om de arbetsmarknadsreglerande åtgärderna. I annat sammanhang har framhållits,
att reparationsarbetena likväl icke böra lämnas helt ur sikte vid regleringens
utformande, och att åtminstone för deras del borde bibehållas i
huvudsak de nuvarande restriktionerna. Detta torde enklast kunna genomföras
på följande sätt. För all byggnads- och anläggningsverksamliet bibehålies
arbetsförmedlingstvånget enligt i huvudsak nuvarande regler, d. v. s.

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

Departements chefen.

beträffande nyanställning som medför att arbetsgivarens totala i byggnadsarbete
sysselsatta arbetsstyrka stiger över tre man. Företrädesrätt stadgas för
jordbruk, skogsbruk och byggnadsarbete med licens framför övriga byggnadsarbeten,
d. v. s. mindre nybyggnader, för vilka licens icke fordras, och
reparationsarbeten. Eftersom de förstnämnda arbetskraftsbehoven äro mycket
stora, skulle denna företrädesordning i allmänhet innebära, att ingen
arbetskraft alls finge tillföras de sistnämnda arbetena. Emellertid är det
givet, att de flesta arbeten inom de senare grupperna icke äro större än att
de enligt den nyssnämnda tremannaregeln falla helt utanför regleringen. I
den mån så icke är fallet öppnas vissa möjligheter att erhålla arbetskraft
om, såsom nu är fallet, en viss frihet att använda äldre arbetskraft medgives
även för icke företrädesberättigade arbeten. Därjämte bör undantag kunna
medges i särskilda fall.

I de avgivna yttrandena har denna fråga berörts endast av bränslekommissionen,
som förklarat sig dela Söderlunds uppfattning, att gällande
bestämmelser örn arbetsförmedlingstvång böra förlänas fortsatt giltighet även
efter genomförandet av en byggnadsreglering.

Tjänstepliktslagens bestämmelser om arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt
hava satts i tillämpning huvudsakligen i syfte att hindra en övergång
av arbetskraft från jordbruk och skogsbruk till byggnadsverksamhet
samt för att främja en i nuvarande läge önskvärd överflyttning av arbetskraft
i motsatt riktning d. v. s. till jordbnik och skogsbruk, särskilt skogsavverkning.
Vidare avses beträffande byggnadsverksamheten att i första
hand tillgodose behovet av arbetskraft för angelägna företag. Företrädesrätt
till arbetskraft gäller sålunda dels för jordbruk och skogsbruk framför byggnadsverksamhet
samt dels för angelägna byggnads- och anläggningsarbeten
framför övriga sådana arbeten. Företrädesrätten innebär, att, så länge behov
av arbetskraft av viss omfattning inom företrädesberättigat område kvarstår
ofyllt, manlig arbetssökande, som äger fysiska förutsättningar för detta arbete,
icke må taga anställning inom de områden, framför vilka företrädet gäller.
En nödvändig förutsättning för genomförande av företrädesbestämmelser är,
att nya avtal örn arbetsanställning icke må slutas utan att man kan kontrollera,
att anställningen icke strider mot företrädesbestämmelserna. Denna kontroll
sker enligt tjänstepliktslagen genom arbetsförmedlingstvång, vilket innebär
förbud för arbetsgivare att anställa arbetstagare annorledes än enligt
anvisning av offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller med dess medgivande.
Manlig arbetstagare, som äger fysiska förutsättningar för företrädesberättigat
arbete, må icke av arbetsförmedlingsanstalt anvisas eller medgivas taga
anställning inom de områden, framför vilka företrädet gäller, så länge behov
av arbetskraft av viss omfattning inom företrädesberättigat område kvarstår
ofyllt.

Arbetsförmedlingstvånget riktar sig formellt mot arbetsgivaren men utgör
självfallet också ett ingrepp mot arbetstagaren. Visserligen är arbetstagaren
icke skyldig att vända sig till arbetsförmedlingen för att erhålla anställning
vid ett byggnadsarbete, ty han kan liksom tidigare söka anställning hos vilken
arbetsgivare som helst, men arbetsförmedlingen skall pröva, att hinder

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

för hans anställande icke möter med hänsyn till bestämmelserna örn företrädesrätt.
Är arbetstagaren en byggnadsarbetare under 50 år och Ilar det
företag, vid vilket han söker anställning, förklarats företrädesberättigat såsom
A 1-företag, skall medgivande till den sökta anställningen regelmässigt lämnas,
såvida icke behovet av arbetskraft under 50 år med hänsyn till meddelade
bestämmelser om arbetsstyrkans sammansättning är fyllt. Om arbetstagaren
däremot är jordbruksarbetare, skogsarbetare eller på landsbygden
bosatt diversearbetare, må sådant medgivande ej lämnas. Ej heller må
medgivande till anställning lämnas, om företaget förklarats företrädesberättigat
som A 2-företag, vid vilka i regel endast arbetstagare över 50 år må
anställas, eller om företaget icke är företrädesberättigat. Arbetsförmedlingstvånget
som sådant innebär alltså icke någon inskränkning i en arbetstagares
rätt att fritt söka anställning vid byggnadsarbete, utan det är bestämmelserna
om företrädesrätt, som medföra att han utestänges från vissa byggnadsföretag.
Det missnöje, som från arbetarhåll framträtt mot arbetsförmedlingstvånget,
borde därför i själva verket huvudsakligen rikta sig mot företrädesbestämmelserna.
Det är dessa och ej arbetsförmedlingstvånget, som
åstadkomma en minskning av antalet arbetstillfällen. Missnöjet med arbetsförmedlingstvånget
bottnar väl framför allt däri, att byggnadsarbetarna sedan
gammalt varit vana att utan något ingrepp från myndigheternas sida sköta
sina anställningsförhållanden. Varje kontroll, av vad slag den vara må, kännes
därför såsom ett obehörigt ingrepp i arbetstagarens fria rättigheter. Det
har emellertid gjorts gällande, att arbetsförmedlingstvånget även inneburit
vissa fördelar för byggnadsarbetarna. Bland annat har framhållits, att detsamma
borde ha försvårat tillströmningen till byggnadsfacket av jordbruksoch
skogsarbetare. Härigenom skulle byggnadsarbetarna hava erhållit tillgång
till arbetstillfällen, om vilka de eljest hade måst konkurrera med jordbruks-
och skogsarbetarna.

Härefter övergår jag till att behandla frågan, huru bestämmelserna om
arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt hittills fyllt avsedda uppgifter.
Därvid må till en början konstateras, att någon mera avsevärd överflyttning
av byggnadsarbetare till skogsavverkning icke ägt rum. Under de
tider, då sysselsättningen inom byggnadsverksamheten varit mindre god, d. v. s.
under de senast förflutna vintermånaderna, hava visserligen ett relativt stort
antal byggnadsarbetare varit sysselsatta med skogsavverkning, men denna
sysselsättning har så gott som uteslutande varit av kortvarig karaktär. I
viss mån hava väl företrädesbestämmelserna medfört, att äldre arbetskraft
i förhållandevis större utsträckning än tidigare erhållit anställning vid byggnadsarbeten
men den yngre arbetskraft, som på grund härav eller av annan
anledning ej kunnat erhålla sysselsättning i byggnadsarbete, har ej annat än
i undantagsfall övergått till företrädesberättigade näringar.

Vid diskussionen örn arbetsförmedlingstvångets för- och nackdelar må erinras
örn att kontrollen över anställningsförhållandena inom byggnadsverksamheten
genom detsamma kan göras särskilt effektiv därigenom att kontrollåtgärder
vidtagas, innan en anställning vid ett företag äger rum. Det är

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

givetvis lättare att konstatera om erforderliga förutsättningar för tillstånd
till en anställning föreligga än att under arbetets gång kontrollera, huruvida
meddelade föreskrifter om arbetsstyrkans storlek och ålderssammansättning
blivit följda. Genom arbetsförmedlingstvånget erhålla vidare arbetsförmedlingsorganen
en kontakt med arbetsmarknaden, som i nuvarande läge måste
anses vara av betydande värde.

Efter denna redogörelse för bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång och
företrädesrätt vill jag till diskussion upptaga frågan, huruvida dessa bestämmelser
böra bibehållas vid sidan av en tillståndslagstiftning och som komplettering
till densamma.

Genom den föreslagna tillståndslagstiftningen avses, såsom jag tidigare anfört,
bland annat att åstadkomma den begränsning av byggnadsverksamhetens
omfattning, som vid varje tidpunkt kan anses oundgängligen erforderlig.
Därvid måste självfallet hänsyn tagas till tillgången på arbetskraft inom
alla för samhället nödvändiga arbetsområden. I den mån brist på arbetskraft
råder inom ett eller flera sådana arbetsområden, måste regleringen hava till
syfte att främja en överflyttning av den genom regleringen frigjorda arbetskraften
till dessa arbetsområden samt att förhindra avgång av arbetskraft
därifrån till mindre angelägna arbetsområden. I nuvarande läge innebär
detta, att skogs- och jordbruksarbetare ej böra tillåtas övergå till byggnadsarbete.
Skulle förhållandena framtvinga en sådan begränsning av byggnadsverksamheten,
att arbetskraft därigenom frigöres, borde man vidare eftersträva,
att denna arbetskraft överflyttas till de bristområden, där bristen
vore av särskilt allvarlig karaktär. Då dessa områden äro jordbruket och
skogsbruket, bör friställningen av arbetskraft avse yngre arbetare, vilka
kunna sysselsättas i skogen och vid jordbruket. Härav följer, att man även
i fortsättningen har behov av föreskrifter örn viss ålderssammansättning för
arbetsstyrkan vid byggnadsarbetena. Vidare är det nödvändigt att åstadkomma
effektiva åtgärder för kontroll av bestämmelsernas efterlevnad.

Av den förut lämnade redogörelsen för bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång
och företrädesrätt framgår, att dessa bestämmelser mycket väl
kunna bibehållas vid sidan av den föreslagna tillståndslagstiftningen samt att
de äro ägnade att fylla en viktig uppgift vid tillämpningen av lagstiftningen.
Härvid må särskilt framhållas, att genom bestämmelsernas bibehållande en
effektiv kontroll av lagstiftningens efterlevnad genom arbetsförmedlingsorganen
och till deras förfogande ställda kontrollanter erhålles.

Emellertid hava såväl från arbetsgivar- som från arbetarhåll framställts
krav på borttagande av arbetsförmedlingstvånget. Det är givet, att de restriktioner
ifråga om arbetskraftens användning i byggnadsarbete, som man
anser erforderliga, lika väl kunna genomföras i samband med tillståndsgivningen
såsom villkor för byggnadstillstånd som genom arbetsförmedlingstvång
och företrädesrätt. Det möter sålunda ej något hinder att i tillståndet
meddela förbud mot användning av skogs- och jordbruksarbetare eller att
lämna föreskrifter om viss ålderssammansättning av arbetsstyrkan, om viss
tid för arbetets bedrivande o. s. v. Härav följer, att det icke kan anses nödvän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

digt att formellt bibehålla vare sig bestämmelserna örn arbetsförmedlingstvång
eller om företrädesrätt. Dock synes det ofrånkomligt, att tillsynsmyndigheten
äger möjlighet att kontrollera, att de villkor, som uppställas i beslut
om byggnadstillstånd, efterföljas.

Att uppbygga en särskild kontrollantkår, som under den nya tillsynsmyndigheten
skulle utöva denna kontroll, förefaller icke ändamålsenligt. Däremot
torde inga hinder i och för sig kunna resas mot att man uppdrager åt
arbetsförmedlingsorganen att utöva den erforderliga kontrollen över tillståndslagstiftningens
efterlevnad även örn arbetsförmedlingstvånget formellt
upphäves. Det torde vidare böra undersökas, huruvida icke genom överenskommelser
med arbetsgivar- och arbetarorganisationerna inom byggnadsverksamheten
garantier kunna erhållas för att villkor i byggnadstillstånd om
arbetsstyrkans storlek och ålderssammansättning m. m. efterföljas. Underhandlingar
härom äro avsedda att upptagas inom närmaste tiden. Måhända
kunna även andra möjligheter till lösning av den föreliggande frågan erbjuda
sig. På grund av vad sålunda blivit anfört anser jag mig ej för närvarande
böra taga ståndpunkt till frågan om bibehållande av arbetsförmedlingstvång
och företrädesrätt.

Organisationen av tillståndsprövningen.

Jag övergår nu till att behandla frågan om tillståndsprövningens organisation.
Det upprättade lagförslaget innehåller visserligen icke några bestämmelser
härom, men då denna fråga är av väsentlig betydelse för lagstiftningens
tillämpning, anser jag mig böra delgiva riksdagen min uppfattning
i frågan.

Nuvarande organisation.

Beslut örn företrädesrätt meddelas för närvarande, såsom tidigare antytts,
av Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadskommissionen. Uppdelningen har skett
på sådant sätt, att Kungl. Majit förbehållit sig avgörandet i ärenden angående

a) arbete å staten tillhörig byggnad eller anläggning;

b) arbete, vars kostnader avsetts skola täckas med lån, som kommun med
Kungl. Majits tillstånd upptager eller för vilket kommun med sådant tillstånd
ingår borgen; samt

c) arbete, för vars utförande ansökan hos Kungl. Majit om bidrag eller
lån gjorts eller är avsedd att göras.

Arbetsmarknadskommissionen tillkommer att avgöra övriga ärenden om
företrädesrätt, med rätt för kommissionen att underställa ärende Kungl.
Majits prövning, örn den finner beslut om företrädesrätt för visst arbete med
hänsyn till arbetets omfattning eller andra särskilda omständigheter böra
meddelas av Kungl. Majit.

Med stöd av sistnämnda bestämmelse bar kommissionen underställt
Kungl. Majit samtliga ärenden, vilka avsett arbeten med en beräknad total -

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

kostnad av minst 500,000 kronor samt därjämte en del andra ärenden av
större principiell betydelse. — Den som vill hava föresträdesrätt till den
arbetskraft, som erfordras för visst byggnads- eller anläggningsarbete, har
att enligt särskilt formulär begära prövning av arbetets angelägenhet ur allmän
synpunkt. Ansökan insändes beträffande statliga arbeten samt kommunala
och enskilda arbeten i Stockholm till arbetsmarknadskommissionen.
I fråga om kommunala och enskilda arbeten utom Stockholm insändes ansökan
till länsarbetsnämnden i det län, inom vilket arbetsplatsen är belägen,
eller, därest arbetet sträcker sig inom mer än ett län, till nämnden i det län,
vari den huvudsakliga delen av arbetet skall utföras. Länsarbetsnämnderna
kontrollera riktigheten av sökandenas uppgifter, verkställa utredning örn
arbetenas angelägenhetsgrad och tillgången på arbetskraft av olika slag samt
översända ansökningarna med eget yttrande till arbetsmarknadskommissionen.
Länsarbetsnämnderna hava till sitt förfogande särskilda byggnadskontrollanter,
vilka skola övervaka att bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång
efterlevas samt verkställa utredningar i ärenden angående angelägenhetsprövning.
Arbetsmarknadskommissionen infordrar före ärendenas avgörande,
därest så anses påkallat, yttranden från industri-, livsmedels- och
bränslekommissionerna samt byggnadslånebyrån och andra statliga myndigheter
angående ärendenas angelägenhetsgrad ur de synpunkter vederbörande
myndighet företräder. Kommissionens beslut expedieras till sökanden samt
avskrift därav till vederbörande länsarbetsnämnd. I fråga om ärenden, som
skola avgöras av Kungl. Maj:t, översänder arbetsmarknadskommissionen
handlingarna utan eget yttrande till byggnadsberedningen. Jag vill erinra örn
att arbetsmarknadskommissionens synpunkter bliva tillgodosedda därigenom
att kommissionens ordförande är ledamot av byggnadsberedningen. I fråga
örn byggnadsberedningens sammansättning och arbetsuppgifter hänvisas till
det föregående.

Direktören Söderlunds förslag till ny organisation.

Söderlund har anfört i sin promemoria:

Det gäller att finna ett organ, som oberoende av tidigare åtgöranden och
obundet av speciella intressen, i möjligaste mån fritt och enhetligt kan bedöma
olika arbetens angelägenhetsgrad. Det krav på återhållsamhet i fråga
om byggnads- och anläggningsarbeten, som det nuvarande läget uppställer,
måste under alla omständigheter hava sin förankring och finna sin slutliga
utformning hos Kungl. Majit, som svarar för den ekonomiska politiken i
stort. Direktiven för tillståndslagstiftningens tillämpning och den från tid till
annan växlande rambestämningen för byggnadsverksamhetens omfattning
böra sålunda självfallet ankomma på Kungl. Majit. Däremot kan det icke
vara lämpligt, att de särskilda framställningarna om byggnadstillstånd alltid
prövas av Kungl. Majit. Mot en sådan anordning talar redan den omständigheten,
att antalet ärenden sannolikt blir mycket betydande. Bäst överensstämmer
det med svensk administrativ praxis, att Kungl. Majit uppdrager avgörandet
åt en särskild fristående myndighet (tillsynsmyndighet), låt vara med
vissa undantag för statliga arbeten.

Vad angår valet av tillsynsmyndighet, skulle det kunna ifrågasättas,

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

att något av de nu existerande krisorganen skulle fungera. Vid en reglering,
som bygger på tilldelning av knappa material eller anvisande av knapp arbetskraft,
låter sig detta göra, men vid en allmän reglering av det slag, som
här är i fråga, synes det lämpligare att för ändamålet skapa en ny myndighet,
i det följande benämnd statens byggkontrollnämnd. Uppenbarligen är det
nödvändigt, att nämnden intimt samarbetar med andra statliga organ och
då främst arbetsmarknads- och industrikommissionerna.

I olika sammanhang har kravet på enhetlighet och effektivitet vid den avsedda
prövningen av frågor om byggnadstillstånd betonats. Vad organisationen
angår betyder detta, dels att ärendenas beredning och föredragning
inför Kungl. Majit måste anförtros åt en särskild regeringsledamot — med
hänsyn till den dominerande regleringssynpunkten lämpligast inom finansdepartementet
—, dels att ett intimt samarbete måste äga ruin mellan denna
beredning och byggkontrollnämnden.

I fråga om byggkontrollnämndens uppgifter har Söderlund anfört:

På nämnden bör ankomma

att följa utvecklingen på byggnadsmarknaden såväl vad gäller byggnadsverksamhetens
omfattning och inriktning, som vad gäller tillgång på material,
transportmedel och arbetskraft samt byggnadsarbetets ställning inom
ramen för hela samhällsekonomien;

att på basis av sådana fortlöpande undersökningar samt under anpassning
till det förändrade läget inför Kungl. Majit framlägga förslag till riktlinjer
för reglering av byggnadsarbetet;

att inom ramen av de riktlinjer, som fastställas av Kungl. Majit, fatta beslut
om byggnadstillstånd för sådana byggnadsarbeten, som nämnden erhåller
Kungl. Majits uppdrag att pröva;

att avgiva yttrande rörande byggnadstillstånd för sådana statliga byggnadsarbeten,
som prövas av Kungl. Majit.

Av dessa uppgifter följer, att inom nämnden bör vara företrädd — respektive
att nämnden bör stå i intim kontakt med — sakkunskap dels beträffande
de faktorer, som nödvändiggöra en begränsning av byggnadsverksamheten,
dels beträffande alla de växlande behov av byggnader och anläggningar,
som kunna ifrågakomma.

Självfallet synes sålunda vara, att som medlemmar i nämnden ingå representanter
för arbetsmarknads- och industrikommissionerna, vilka inom nämnden
kunna företräda de arbetskrafts- och materialsynpunkter, som från fall
till fall komma att bli bestämmande för regleringens tillämpning. I nämnden
synes även böra vara representerad sakkunskap rörande åtminstone de båda
viktigaste civila behovsområdena, nämligen bostäder och industribyggnader.

Man måste utgå från att ärendenas antal blir mycket betydande och att
nämndens verksamhet kommer att omfatta byggnadsarbeten av mycket skiftande
slag. Ärendenas beredning inom nämnden synes därför kräva en
ganska långt driven arbetsfördelning. Enklast torde denna arbetsfördelning
förverkligas genom att man vid sidan av representanterna för kommissionerna
har ett antal arbetande ledamöter, vilka i väsentlig utsträckning kunna
ägna sig åt arbetet inom nämnden och under vilkas ledning olika slag av
ärenden beredas. Varje arbetande ledamot skulle med biträde av nämndens
tjänstemän ägna sig åt en viss grupp av frågor. De arbetande ledamöterna
skulle på ett auktoritativt sätt å byggkontrollnämndens vägnar kunna överlägga
med vederbörande myndigheter, organisationer eller enskilda rörande
olika byggnadsarbeten. Rätten att fatta beslut rörande frågor av mindre
räckvidd skulle kunna delegeras åt de arbetande ledamöterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

Åtminstone två slag av byggnadsarbeten, nämligen bostäder och industribyggnader,
äro av en sådan omfattning och erbjuda så speciella problem, att
de var för sig böra bliva föremål för en mera enhetlig beredning under ledning
av en särskild arbetande ledamot, övriga ärenden, d. v. s. främst statliga
och kommunala arbeten, skulle möjligen kunna hållas samman av en
ledamot inom en beredningsgrupp, även om arbetsbördan för ett så stort
område måste bli mycket betungande. En tillfredsställande arbetsfördelning
inom nämnden torde sålunda kräva minst tre arbetande ledamöter. Tillsammans
med de båda kommissionsrepresentanterna blir då antalet ledamöter i
nämnden minst fem. önskvärt vöre, att detta antal icke behövde överskridas.

Vad gäller handläggningen av frågor rörande bostadsbyggen, synes ett
lämpligt arrangemang vara, att till arbetande ledamot för denna grupp av
ärenden utses en representant för statens byggnadslånebyrå. Något hinder
torde icke möta, att ärenden rörande bostadshus beredas inom byggnadslånebyrån.

Vad gäller den tekniska sidan av byggnadsårendena bör byggkontrollnämnden
samverka med andra redan existerande organ. Sålunda torde en
granskning i besparingssyfte av de ifrågasatta statliga byggnadsarbetena
kunna hänskjutas till den civila resp. den militära byggnadsberedningen. Bostadsbyggen
kunna ur tekniska synpunkter granskas inom byggnadslånebyrån.
En granskning i syfte att finna möjligheter till materialbesparingar bör liksom
tidigare kunna utföras av industrikommissionens byggnadsavdelning.
Nämnden torde därför icke behöva utrustas med något permanent organ för
byggnadstekniska frågor. Den bör dock äga möjlighet att för speciella sakkunniguppdrag
anlita särskild teknisk expertis.

Yttrandena.

Frågan om organisationen av tillståndsprövningen har berörts i några av
de avgivna yttrandena.

Sålunda har arbetsmarknadskommissionen anfört:

Det synes kommissionen synnerligen angeläget, att beredningen för beslut
om byggnadstillstånd sker efter enhetliga riktlinjer och att alla beslut grundas
på en överblick över hela det reglerade området ifråga om såväl summan
av aktuella anspråk på byggnadstillstånd som tillgången på arbetskraft,
material och kapital. På grund härav torde det vara lämpligast att beredningen
av samtliga beslut ombesörjes av en och samma institution. Mot
utredningsmannens förslag att vissa statliga arbeten skulle, efter beredning
av byggkontrollnämnden, avgöras av Kungl. Majit har kommissionen intet
att erinra.

Industrikommissionen har icke funnit anledning till erinran mot den utformning
i sak, som bestämmelserna om tillståndstvång erhållit i det vid
promemorian fogade lagutkastet.

Statens byggnadslånebgrå har anfört:

Ett system med byggnadstillståndstvång behöver i och för sig icke kräva
mera vidlyftiga administrativa anordningar än ett system med angelägenhetsprövning,
vilket som medel använder arbetsförmedlingstvång. Förutsatt
samma ändamål och samma effektivitet blir prövningsuppgiften i huvudsak
densamma under de båda systemen. Då utredningsmannen förutsatt, att byggnadsberedningens
organisation i vart fall förstärkes för att nå den önskvärda
effektiviseringen, kan det ifrågasättas, om icke den diskuterade ordningen
med en mera enhetlig prövning genom ett tillsynsorgan skulle kunna innebära

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

en i förhållande till ändamålet mera effektiv reglering utan nämnvärt större
administrativ apparat.

Byggnadsstyrelsen har i fråga örn organisationen yttrat:

Det av Söderlund framlagda förslaget för att giva större effekt åt den
enligt nuvarande ordningen verkställda prövningen av företrädesrätt för
vissa byggnadsarbeten synes välbetänkt och ändamålsenligt. Den erfarenhet
styrelsen hittills vunnit med avseende på den nuvarande regleringen giver
vid handen, att detta system åtminstone vad gäller de statliga byggnadsföretagen,
som handhavas av styrelsen, med noggrann prövning av olika
förhållanden beträffande företagen följer de riktlinjer, som i vart fall kunna
anses berättigade för ett tillgodoseende av arbetsmarknadens skilda krav.
Skulle det förslag, som framlagts i avsikt att effektivisera denna prövning,
vinna gillande, synes ytterligare möjlighet förefinnas i sådant avseende och
tillfälle givas att eftersträva en önskvärd finansiell rambestämning för byggnadsverksamheten.

I fråga om byggkontrollnämndens uppgifter, organisation och arbetsformer,
därest en sådan tillsynsmyndighet skall komma till stånd, har byggnadsstyrelsen
anfört:

Inom nämnden bör beredas plats för representanter för de statsorgan, som
intaga en ledande ställning inom byggnads- och anläggningsbranscherna,
d. v. s. byggnadsstyrelsen samt väg- och valtenbyggnadsstyrelsen, vilka ämbetsverk
i regel hava ingående kännedom örn en mångfald'' byggnadsföretag
på dessa områden, icke blott statliga utan även i viss omfattning kommunala
byggnadsföretag. Härigenom skulle nämnden även tillföras ett visst mått av
teknisk expertis, vilket torde vara till fördel vid ärendenas handläggning. Antalet
ledamöter i nämnden skulle på detta sätt utökas till sju, vilket knappast
torde kunna anses betungande för nämndens arbete.

Generalpoststyrelsen har anfört att den granskning, som de statliga byggnadsplanerna
särskilt under nu rådande förhållanden äro underkastade, synes
utgöra en fullt tillräcklig garanti för att endast sådana byggnadsföretag, som
icke utan allvarlig skada kunna uppskjutas, komma till stånd, ävensom att
vid byggnadernas uppförande all tänkbar sparsamhet med såväl material
som arbetskraft iakttages. Någon ytterligare prövning kan därför näppeligen
anses erforderlig beträffande statliga arbeten. Generalpoststyrelsen anser otroligt,
att något skulle vinnas genom att låta de statliga byggnadsföretagen genomgå
ännu en granskningsprocedur hos den tilltänkta byggkontrollnämnden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört bland annat:

En avvägning mellan olika delar av byggnadsverksamheten och olika byggnadsföretag
torde förutsätta att, åtminstone vad beträffar avvägningen mellan
olika byggnadsföretag inom en och samma verksamhetsgren, alla sådana
företag såvitt möjligt prövas i ett sammanhang. Det är då av vikt att granskningen
icke drager alltför långt ut på tiden så att en allmän försening blir
följden. Den slutliga prövningen skulle säkerligen underlättas, om myndigheter,
som skola ombesörja flera företag, begärde tillstånd för så många som
möjligt på en gång och samtidigt angåve den inbördes ordning, i vilken tillstånd
önskades. En dylik gradering efter angelägenhetsgrad torde emellertid
kunna göras lika väl till arbetsmarknadskommissionen i samband med begäran
om tilldelning av arbetskraft och lill induslrikommissionen i samband

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

Departements

chefen.

med begäran om tilldelning av material, som till ett särskilt organ, som meddelade
arbetstillstånd, och en finansiell rambestämning för byggnads- och anläggningsverksamheten
bör kunna uppgöras och tillämpas även inom byggnadsberedningen
och arbetsmarknadskommissionen.

Av byggkontrollnämndens tre arbetande ledamöter skulle en ägna sig åt
bostäder, en åt industribyggnader och en åt övriga byggnadsföretag. Då till
övriga byggnadsföretag komme att hänföras andra husbyggnader än dem som
kunde hänföras till bostäder och industribyggnader samt alla anläggningsarbeten
såsom vägar, gator, broar, hamnbyggnader, vatten- och avloppsledningar,
kraftverksbyggnader m. m. måste arbetsbördan för den ledamot, som
skulle ägna sig åt beredningen av dessa ärenden, bliva orimligt stor. För ett
rätt bedömande av sådana företag ur de synpunkter, som skulle ankomma
på nämnden, fordras tillgång till speciell sakkunskap, som icke gärna kan
vara samlad hos en och samma person. Det torde därför snart bliva nödvändigt
att för ifrågavarande ärenden anlita särskilda experter, då i dylika
ärenden icke lärer ifrågakomma samverkan med något av de i promemorian
omnämnda organen, med vilka samverkan eljest förutsättes skola ske. Däremot
kunde samverkan med fördel äga rum med de ansvariga statliga myndigheter,
som instruktionsmässigt skola ombesörja arbetena ifråga eller eljest
företräda statens tekniska och ekonomiska intressen med avseende på sådana
arbeten. Om emellertid nämnden vid sin prövning av ärendena på antytt sätt
gjordes i viss mån beroende av andra organ torde dess existensberättigande
kunna ifrågasättas. Nämnden skulle lätt framstå som en mellanhand mellan
företagaren och arbetsmarknads- och industrikommissionerna, vilken onödigt
skulle försena viktiga arbetens utförande.

Såväl direktören Söderlund som åtskilliga av de hörda myndigheterna hava
uttalat starka betänkligheter mot att tillskapa ett nytt krisorgan, då en sådan
anordning skulle föra med sig olägenheter, arbete och kostnader såväl för
näringslivet som för det allmänna. Jag delar dessa betänkligheter samt anser
det möjligt att för prövning av ärenden angående byggnadstillstånd åtminstone
tillsvidare i huvudsak tillämpa den ordning, som nu gäller för prövning av
ärenden angående företrädesrätt till arbetskraft. Detta förutsätter dock att
kontroll över sysselsättningen inom byggnadsverksamheten utövas av den
offentliga arbetsförmedlingen. Den nuvarande anordningen med en uppdelning
av ärendena mellan Kungl. Majit och arbetsmarknadskommissionen
har i stort sett fungerat väl. På grund av det goda samarbete, som etablerats
mellan byggnadsberedningen och arbetsmarknadskommissionen, har
icke uppkommit någon olägenhet av beslutanderättens uppdelning. Ärenden
av större principiell vikt hava alltid av kommissionen överlämnats till byggnadsberedningen
för avgörande. En styrka i den nuvarande organisationen
är att en ledamot av statsrådet såsom ordförande i byggnadsberedningen
på nära håll kan följa utvecklingen på byggnadsmarknaden och giva statsrådets
övriga ledamöter informationer härom. Vidare äger arbetsmarknadskommissionen
genom sina lokalorgan, länsarbetsnämnderna, kännedom om
läget på arbetsmarknaden på alla ox-ter inom landet. Den av Söderlund ifrågasatta
byggkonti-ollnämnden saknar däremot direkt kontakt såväl med regeringen
som med lokalorgan, vilket måste anses vara betydelsefulla organisatoriska
svagheler. Dessutom medför byggkontrollnämndens inrättande betydligt
större kostnader för det allmänna än den nuvarande organisationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

Den mest påfallande bristen i det nuvarande systemet är, att industrikommissionen
ej har något direkt inflytande på avgörandet av de ärenden som
handläggas av arbetsmarknadskommissionen. Denna brist torde lättast kunna
avhjälpas därigenom att en representant för industrikommissionen deltager
i arbetsmarknadskommissionen vid prövning av ärenden angående byggnadstillstånd.
Därjämte bör samarbetet mellan byggnadsberedningen och
industrikommissionen effektiviseras. Besked örn materialtilldelning bör efter
tillståndslagstiftningens genomförande meddelas av industrikommissionen
först efter det byggnadstillstånd beviljats. Med dessa förbättringar av den
nuvarande organisationen torde det vara möjligt att åstadkomma en ändamålsenlig
och allsidig prövning av ärenden angående byggnadstillstånd. På
grund av vad sålunda blivit anfört anser jag, att nuvarande organisation med
i det föregående omnämnda förbättringar åtminstone tills vidare bör kunna
bibehållas. Därest kontrollen över tillståndslagstiftningens tillämpning ej skall
utövas av arbetsförmedlingsorganen bortfalla de skäl, som förut anförts för
arbetsmarknadskommissionen såsom tillsynsmyndighet. Skulle så bliva fallet
måste organisationsfrågan upptagas från andra än här förut angivna utgångspunkter.
Därvid bör självfallet den av Söderlund ifrågasatta byggkontrollnämnden
närmare övervägas. På grund härav bör lagen om tillståndstvång
vara utformad på sådant sätt att man utan någon ändring av
densamma kan tillskapa en särskild myndighet för tillsyn av lagens tillämpning
m. m. Detta synes lämpligen kunna ske därigenom att Konungen i lagen
erhåller bemyndigande att utse tillsynsmyndighet. Därest det vid tillämpning
av lagen örn tillståndstvång skulle visa sig erforderligt att ytterligare förstärka
den nuvarande organisationen, ämnar jag upptaga organisationsfråan
till förnyad behandling.

Övergångsbestämmelser till lagstiftningen.

Direktören Söderlund har framhållit, att det måste anses nödvändigt att
fastställa vissa övergångsbestämmelser i avseende å företag, som påbörjats
innan regleringen trätt i kraft. I samband härmed har Söderlund bland annat
anfört:

Med hänsyn till svårigheterna att avgöra, när ett förelag påbörjats eller
örn det utgör fortsättning på ett tidigare, torde det vara lämpligt att efter en
övergångstid låta regleringen omfatta alla pågående arbeten, som falla under
regleringen, oavsett när de satts i gång. Tillstånd skulle således under övergångstiden
krävas för nya arbeten samt efter övergångstidens slut för alla
arbeten, övergångstiden bör utmätas så att flertalet vid ikraftträdandet pågående
arbeten hinna fullbordas inom densamma, framför allt vanliga bostadsbyggen
samt anläggningsarbeten av därmed jämförlig storlek. Tillståndsprövning
beträffande förut igångsatta arbeten skulle då huvudsakligen komma
i fråga beträffande större företag och serier av arbeten, som ingå i ett
större arbetsprogram. Beträffande ett dylikt projekt bör det överensstämma
med lagstiftningens syfte, att det vid en tillståndsprövning tages i övervägande,
örn icke detsamma skulle kunna uppdelas i etapper och en del av programmet
uppskjutas en tid eller ock vissa restriktioner beträffande material
och arbetskraft införas för återstående delar av arbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

I fråga om arbeten, som enligt gällande bestämmelser beviljats företrädesrätt
lill arbetskraft, har Söderlund framhållit, att dessa varit föremål för en
angelägenhetsprövning av väsentligen samma karaktär som den nu föreslagna.
På grund därav borde det övervägas, om även dessa arbeten skulle
behöva underkastas tillståndsprövning.

I fråga om de arbeten, för vilka företrädesrätt särskilt beviljats, har Söderlund
anfört:

Det torde vara påkallat att dessa få bedrivas utan särskilt tillstånd även
efter övergångstiden. Emellertid synes det kunna krävas härför, att arbetet
är igångsatt då övergångstiden utgår; om ett arbete fått företrädesrätt enligt
äldre bestämmelser men ännu vid övergångstidens slut icke påbörjats, torde
detta i regel bero på förändringar i läget eller mellankommande omständigheter
som göra en omprövning av dess angelägenhetsgrad motiverad. Vidare
bör kunna föreskrivas särskilda begränsningar och villkor för arbetets bedrivande
i fortsättningen, av samma slag som kunna fogas till ett nytt tillstånd.
Vid sådant förhållande begränsas den förut antydda olägenheten, att
det kan vara svårt att avgöra, vad som är ett nytt arbete, och vad som är
fortsättning på ett äldre, företrädesberättigat.

Beträffande de automatiskt företrädesberättigade företagen, vilka icke
skulle erhålla någon motsvarighet enligt det nya regleringssystemet, har Söderlund
däremot ansett, att de arbeten, som äro påbörjade vid den nya regleringens
ikraftträdande, ej må fortsättas efter övergångstiden, annat än efter
tillståndsprövning såsom för nya arbeten.

Bränslekommissionen har i sitt yttrande framhållit, att man bör räkna med
att vid den tidpunkt, då förslaget är färdigt att sättas i kraft, läget på arbetsmarknaden
är sådant, att ett starkt behov av en snabb effekt av regleringen
föreligger. All tillbörlig hänsyn bör visserligen tagas till företagarnas intresse
att få fullfölja påbörjade arbeten, men kommissionen ifrågasätter, huruvida
icke detta hänsynstagande i förslaget drivits så långt, att effekten av regleringen
äventyras. Betydligt strängare övergångsbestämmelser torde vara av
behovet påkallade.

Departements- Under nu rådande förhållanden i fråga örn tillgången på arbetskraft och
chefen, material torde det vara nödvändigt att låta det nya regleringssystemet träda
i tillämpning så snart som möjligt. Särskilt är detta önskvärt beträffande
vissa av de byggnadsarbeten, som nu äro undantagna från reglering men
som komma att omfattas av de nya regleringsåtgärderna. De arbeten av
denna kategori, som planlagts men ej hunnit påbörjas före den nya regleringens
ikraftträdande, böra utan vidare falla under lagens tillämpning.
Beträffande åter de arbeten, som utan hinder av gällande regleringsbestämmelser
påbörjats då den nya regleringen träder i kraft, torde det vara nödvändigt
att låta dessa arbeten fortgå åtminstone någon tid efter regleringens
ikraftträdande till dess att prövning av deras angelägenhetsgrad hunnit
verkställas. Vid denna prövning bör självfallet beaktas, att vederbörande företagare
satt i gång ett lovligt företag och därför måste anses hava ett berättigat
intresse att slutföra företaget eller åtminstone fortsätta dess bedrivande

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

så långt, att de nedlagda kostnaderna icke onödigtvis äventyras. Detta måste
emellertid vägas mot samhällets intresse att under nu rådande förhållanden
förhindra utförandet av mindre angelägna arbeten. På grund härav anser
jag, att företag av ifrågavarande slag efter lagens ikraftträdande skola få fortgå
i samma utsträckning som dessförinnan intill dess tillståndsprövning verkställts
av Kungl. Majit eller tillsynsmyndigheten. Vid denna tillståndsprövning
kan ett beaktande av företagarens intresse leda till att företaget får utan
dröjsmål slutföras även om företaget under rådande förhållanden måste anses
mindre angeläget. I andra fall däremot torde företaget utan olägenhet
kunna avbrytas eller inskränkas eller i vart fall inskränkande föreskrifter
meddelas i fråga om användning av material eller arbetskraft för arbetets
fortsatta bedrivande. För att möjliggöra den prövning, som sålunda bör ske,
bör därför företagaren åläggas skyldighet att inom en viss kortare tid, förslagsvis
15 dagar efter lagens ikraftträdande, ingiva ansökan örn företagets
fortsatta bedrivande.

Vad härefter angår de företag, som efter särskild ansökan underkastats
angelägenhetsprövning enligt gällande bestämmelser och därvid förklarats
företrädesberättigade, torde det ej föreligga någon anledning att verkställa
omprövning av företagens angelägenhetsgrad. En sådan omprövning komme
nämligen med all säkerhet utom i något enstaka undantagsfall att giva samma
resultat som den tidigare prövningen. Det måste därför anses onödigt att
underkasta en företagare de besvär och olägenheter, som äro förenade med
en omprövning. Om företaget ej är påbörjat vid den nya regleringens ikraftträdande,
kan det visserligen vara möjligt att förhållandena ändrats efter det
beslut om företrädesrätt meddelats, men jag finner ej detta utgöra tillräckligt
skäl för en omprövning.

Om en omprövning sålunda ej kan anses erforderlig beträffande de företag,
som efter särskild ansökan förklarats företrädesberättigade, är förhållandet
något annorlunda beträffande de automatiskt företrädesberättigade företagen.
Dessa företag måste visserligen anses vara angelägna, men därför är det ej
säkert att de behöva komma till utförande utan dröjsmål. Ej heller är det
säkert att dessa företag behöva all den arbetskraft eller arbetskraft av det
slag som företagaren anser. En särskild prövning av företagens angelägenhetsgrad
och tiden för deras utförande samt behov av arbetskraft måste därför
anses påkallad. Beträffande de företag, som äro påbörjade, då regleringen
träder i tillämpning, torde prövningen allenast böra avse fastställande av
villkor för företagens fortsatta bedrivande.

Specialmotivering till förslag till lag om tillståndstvång för byggnadsarbete.

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har på grundval
av det av direktören Söderlund framlagda lagutkastet inom socialdepartementet
utarbetats ett förslag till lag örn tillståndstvång för byggnadsarbete.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 324. 4

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

Rörande den närmare innebörden i detta förslag må anföras följande i anslutning
till de särskilda paragraferna i förslaget.

1 §■

Lagen har liksom ett flertal under de senaste åren antagna, för krisförhållanden
avsedda författningar utformats som en s. k. fullmaktslag, enligt vilken
åt Kungl. Majit uppdrages att, då vissa utomordentliga förhållanden inträda
eller råda förordna om ikraftträdandet av lagens centrala delar.

I 1 § angivas förutsättningarna för beslut om ikraftträdandet av därefter följande
paragrafer i lagen. Huvudförutsättningen för en sådan åtgärd är förhandenvaron
av krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden. Denna förutsättning är angiven
på samma sätt, som genomgående skett i övriga krisförfattningar av samma
natur. Men därjämte skall läget vara sådant, att åtgärden finnes erforderlig för
att upprätthålla ett fast penningvärde och befrämja en ändamålsenlig användning
av förnödenheter och arbetskraft. Vad denna förutsättning innebär,
framgår tydligt av de förut lämnade redogörelserna angående det nuvarande
behovet av en begränsning av byggnadsverksamheten samt skälen för reglering
av byggnadsverksamhetens omfattning genom en tillståndslagstiftning.
Av dessa redogörelser framgår, att det för närvarande med hänsyn till brist på
material och arbetskraft är nödvändigt att åstadkomma en rätt väsentlig begränsning
av byggnadsverksamheten samt att en sådan begränsning jämväl är
påkallad ur allmän ekonomisk synpunkt. Det är naturligtvis mycket vanskligt
att avgöra, hur länge erforderliga förutsättningar för lagens tillämpning
komma att föreligga, men då lagen är avsedd att göras tidsbegränsad, kan
frågan om lagens fortsatta tillämpning bliva föremål för omprövning efter en
relativt kort tid. I detta sammanhang må vidare framhållas, att lagen visserligen
möjliggör en fullständig reglering av byggnadsverksamheten men att det
icke är meningen att låta regleringen bliva mera omfattande än vad som
vid varje tidpunkt kan anses oundgängligen nödvändigt. Detta kan ske genom
en smidig anpassning av tillämpningsföreskrifterna efter lägets krav.

2 §.

Denna paragraf stadgar, att särskilt tillstånd erfordras för att bedriva
byggnadsarbete. Tillstånd skall meddelas av Kungl. Majit eller, i den mån
Kungl. Majit därom förordnar, av myndighet, åt vilken Kungl. Majit uppdrager
att utöva tillsyn över tillämpningen av lagen. Såsom hittills skett vid
den nuvarande, på arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt grundade regleringen
av byggnads- och anläggningsverksamheten, avses att vid tillämpningen
av lagen åtminstone tills vidare verkställa en uppdelning av tillståndsprövningen
mellan Kungl. Majit och arbetsmarknadskommissionen. Denna
uppdelning torde till en början kunna ske i stort sett efter samma grunder
som för närvarande, men det är möjligt, att en annan uppdelning i
framtiden kan visa sig mera lämplig. Vidare är det tänkbart, att man vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

lagens tillämpning kan finna det nödvändigt eller mera ändamålsenligt att
överlåta tillståndsprövningen till annan härför inrättad myndighet. Det är,
såsom förut anförts, ej meningen att utnyttja lagens möjlighet att verkställa
särskild tillståndsprövning beträffande samtliga byggnadsarbeten. I varje
fall måste de allra minsta företagen av praktiska skäl undantagas från prövning.
Det skall ankomma på Kungl. Maj:t eller av Kungl. Maj:t förordnad
myndighet att efter regleringsbehovet bestämma undantagens omfattning.

3 §.

I 3 § lämnas en definition på begreppet byggnadsarbete. Denna är densamma,
som återfinnes i kungörelsen örn arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet
m. m. den 11 december 1942 (nr 925).

* §■

Att tillstånd kan förbindas med begränsning eller villkor ligger måhända
i sakens natur men bestämmelser härom, vilka upptagits i denna paragraf,
äro likväl ägnade att bättre klargöra regleringens innebörd. Det kan anses
erforderligt att föreskriva, att ett byggnadsarbete endast må utföras under
viss tid av året, att arbetsstyrkan skall hava en viss ålderssammansättning
och ej må överstiga ett visst angivet antal samt att viss begränsning skall
gälla i fråga om användningen av material o. s. v. Genom att på detta sätt
knyta villkor av olika slag till byggnadstillstånden kan kontroll utövas över
användningen av material och arbetskraft, i den mån samma syfte icke kan
uppnås genom reglering av annat slag.

5 §.

Till följd av inträffad skada å byggnad eller annan egendom eller till
förekommande av sådan skada eller av annan därmed jämförlig anledning
kan det visa sig nödvändigt att utan dröjsmål verkställa byggnadsarbete utan
hinder av vad i 2 eller 4 § föreskrivits. Sådant arbete må enligt bestämmelmelser
i 5 § bedrivas i erforderlig omfattning under högst åtta dagar. Det
skall härvid åligga den som bedriver arbetet att ofördröjligen göra anmälan
därom till tillsynsmyndigheten. Den i 5 § angivna undantagsbestämmelsen
avser dels det fall att ett till följd av skada eller av annan i paragrafen angiven
anledning brådskande byggnadsarbete måste igångsättas utan att byggnadstillstånd
hinner inhämtas samt dels det fall att ett redan med byggnadstillstånd
igångsatt arbete till följd av nyss angiven anledning utan dröjsmål
måste bedrivas på annat sätt än som föreskrivits i byggnadstillståndet. På
grund av denna undantagsbestämmelse medgivet byggnadsarbete må dock
endast bedrivas i den omfattning, som är erforderlig för att undanröja verkningarna
av inträffad skada eller förebygga skada eller vad därmed kan
jämställas. Den i 5 § föreskrivna anmälningsskyldigheten skall fullgöras även
örn det medgivna arbetet hinner slutföras inom 8 dagar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

6 §.

Enligt 6 § skola vissa bestämmelser i lagen om arbetarskydd, vilka avse
tillsyn enligt nämnda lag, äga tillämpning beträffande tillsynen över byggnadsarbeten.
Detta gäller dels 29 § med bestämmelser om tillsyningsmans
rätt att få tillträde till arbetsplats, att där företaga undersökningar samt att
erhålla upplysningar ävensom tillgång till böcker och dylikt, och dels 47—
50 §§ med regler om tystnadsplikt för tillsyningsman i fråga örn yrkeshemligheter,
åtalsrätt m. m. Vissa tvistefrågor om undantagande från tillsyn av
viss del av arbetsplats skola enligt 29 § arbetarskyddslagen avgöras av yrkesinspektionens
chefsmyndighet. Vid bestämmelsernas tillämpning på förevarande
område skall motsvarande uppgift tillkomma tillsynsmyndigheten.

7 §■

Lagen ger i 7 § Kungl. Majit behörighet att föreskriva viss upplysningsskyldighet
av betydelse för lagens tillämpning. Sådan upplysningsskyldighet
åligger såväl den som bedriver byggnadsarbete som hos honom anställd
arbetstagare. Upplysningsskyldigheten kan avse arbetsstyrkans storlek eller
ålderssammansättning, den enskilde arbetstagarens ålder och föregående sysselsättning,
materialåtgång vid byggnadsföretaget o. s. v.

8 och 9 §§.

Dessa båda paragrafer innehålla ansvarsbestämmelser för förseelser mot
lagens föreskrifter. Enligt 8 § skall straff ådömas, örn byggnadsarbete bedrives
utan byggnadstillstånd, där sådant erfordras, eller i strid mot föreskrift,
som meddelats med stöd av 4 § i lagen. Straffbestämmelserna rikta sig mot
både byggherre och entreprenör. Innan ett byggnadsarbete sättes i gång,
måste det åligga såväl byggherren som entreprenören att förvissa sig örn, att
arbetet är lagligt. Ingen av dem bör kunna fritaga sig från ansvar härför.
Däremot torde det vara obilligt att alltid utkräva ansvar av byggherren, då
villkor, som knutits till ett byggnadstillstånd, blivit åsidosatta. Byggherren
har ofta varken förutsättningar eller möjligheter att kontrollera, att en entreprenör
följer de föreskrifter, som meddelats i ett byggnadstillstånd. På grund
härav har beträffande byggherren straffbestämmelsen erhållit den utformningen,
att straff må ådömas, så framt ej omständigheterna göra sannolikt,
att förseelsen skett utan hans vilja och vetskap. Huruvida ansvar alltid bör
utkrävas av underentreprenörer och entreprenörer för specialarbeten, såsom
rörledningar och elektrisk installation, kan måhända vara mera tveksamt
men det torde vara av vikt att även dessa entreprenörer skaffa sig kännedom
om villkoren för byggnadsarbetets bedrivande och göras ansvariga för överträdelser
av meddelade föreskrifter. Straffbestämmelsen i 8 § första stycket
riktar sig därför även mot dessa entreprenörer.

Däremot torde ej ansvar enligt 8 § böra utkrävas av den som i egenskap
av arbetstagare utför byggnadsarbete åt annan. En sådan person har ej nå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

gon anledning att undersöka om arbetet är lagligt eller om det finnes några
inskränkande villkor i meddelat byggnadstillstånd.

Straffsatsen är i 8 § dagsböter eller fängelse.

9 § innehåller straffbestämmelser för förseelser mot de i 5 och 7 §§ meddelade
föreskrifterna örn viss anmälnings- och upplysningsskyldighet. Straffsatsen
är dagsböter för den som icke fullgör sådan skyldighet eller vid fullgörande
därav av grov vårdslöshet lämnar oriktig uppgift. Lämnas medvetet
oriktiga uppgifter är straffet dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

10 §.

Under den tid nuvarande regleringsbestämmelser tillämpats har det visat
sig, att enbart hotet om straffpåföljd ej alltid är tillräckligt för att avhålla
byggherrar och entreprenörer från att bedriva otillåtna byggnadsarbeten.
Särskilt när det gäller för den enskilde ekonomiskt betydelsefulla företag kan
det för honom te sig mera fördelaktigt att taga de eventuella följderna av en
lagöverträdelse — i regel ett ej alltför kännbart bötesstraff — än att avstå
från företagets utförande. I tjänstepliktslagen kompletteras straffbestämmelsen
i 44 § första stycket a) med föreskrift i 10 § om skyldighet för arbetstagare
att efter särskilt föreläggande frånträda anställning, vilken tillkommit i strid
mot förbud för arbetsgivare att anställa arbetstagare utan anvisning eller
medgivande av offentlig arbetsförmedlingsanstalt. Erfarenheterna från tilllämpningen
av arbetsförmedlingstvånget ha visat, att då överträdelse av bestämmelserna
i 8 § tjänstepliktslagen ägt rum, rättelse i många fall endast
kunnat åstadkommas genom tillämpning av föreskriften i 10 §. Härjämte må
anmärkas, att domstolarna i regel utdömt mycket lindriga bötesstraff för
arbetsgivares överträdelse av förbud enligt 8 § tjänstepliktslagen.

Enligt 10 § förevarande lag har tillsynsmyndigheten tillerkänts rätt att
då byggnadsarbete utföres utan byggnadstillstånd, där sådant erfordras, eller
i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av 4 §, vidtaga vissa tvångsåtgärder
för att vinna rättelse. Sålunda äger tillsynsmyndigheten föreskriva
förbud vid vite att beträda arbetsplats samt förordna om beslag på redskap
och material, vilket torde giva tillsynsmyndigheten möjlighet att effektivt
förhindra fortsättandet av lagstridiga företag. Tillsynsmyndigheten
kan sålunda förhindra ej blott att viss arbetare får tillträde till arbetsplatsen
utan även meddela allmänt förbud mot arbetsplatsens beträdande. Tillståndsmyndighetens
beslagsrätt omfattar såväl redskap, som erfordras för arbetets
bedrivande, som nödvändig material för arbetets fortsättande.

För att tvångsåtgärderna skola erhålla avsedd verkan är det nödvändigt
att beslut om uttagande av vite fattas utan dröjsmål. På grund härav har det
ansetts lämpligt att föreskriva, att det skall ankomma på länsstyrelse och ej
på domstol att förordna örn uttagande av vite.

U §■

I denna paragraf stadgas, att böter och vitén, som ådömas enligt lagen,
skola tillfalla Kronan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

12 §.

Med hänsyn till lagens extraordinära karaktär torde åtal icke böra tillgripas
i fall, då andra åtgärder befinnas vara mera ägnade att befordra effektiviteten
av lagens tillämpning. Det synes därför lämpligt att anförtro åt tillsynsmyndigheten
att avgöra, örn åtal skall ske. Åtal skall anställas av allmän
åklagare inför allmän domstol.

13 §.

I denna paragraf givas föreskrifter om rätt till klagan över beslut av tillsynsmyndigheten
enligt denna lag. Klagan skall föras genom besvär hos
Kungl. Majit i socialdepartementet inom 30 dagar efter den, då klaganden
erhöll del av beslutet. Det föreskrives vidare, att beslutet skall innehålla anvisning
om det sätt, varpå klagan mot detsamma må föras.

Tillika stadgas, att överklagat beslut i regel går i verkställighet utan hinder
av förd klagan. Inhiberande av verkställigheten kan dock föreskrivas.

U §.

Enligt 14 § äger Kungl. Majit befogenhet att meddela de närmare föreskrifter,
som utöver vad lagen innehåller äro erforderliga för dess tillämpning.
Efter förordnande av Kungl. Majit äger även tillsynsmyndigheten utfärda
sådana föreskrifter.

Giltighetstid och övergångsbestämmelser.

Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1943 och gälla till och med
den 30 juni 1944. Förordnande enligt lagen skall ej gälla längre än densamma
äger giltighet.

Vad i lagen stadgas i fråga om förseelse, som begåtts under tiden för de i
lagen meddelade bestämmelsernas giltighet skall gälla även efter det lagens
bestämmelser i övrigt upphört att gälla. Likaledes skall fortfarande gälla
tystnadsplikt enligt 47 § arbetarskyddslagen för den som befattat sig med
tillsyn enligt lagen, så ock bestämmelserna i de med nyssnämnda 47 § i arbetarskyddslagen
sammanhörande 48—50 §§ i samma lag äga tillämpning.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över nu ifrågavarande förslag till lag örn tillståndstvång för byggnadsarbete,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

N. O. Aurelius.

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

Förslag

till

Lag

om tillståndstrång för byggnadsarbete.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

2 §•

Byggnadsarbete må icke bedrivas utan särskilt tillstånd (byggnadstillstånd).

Tillstånd meddelas av Konungen eller, i den mån Konungen därom förordnar,
av myndighet, åt vilken Konungen uppdrager att utöva tillsyn över tilllämpningen
av denna lag.

3§.

Med byggnadsarbete förstås i denna lag

uppförande av hus av alla slag, rivning av hus samt schaktning för husbyggnad,

så ock örn- eller tillbyggnad, reparation och underhållsarbete å byggnad
eller anläggning, som nu sagts.

4 §■

I byggnadstillstånd må stadgas begränsning eller villkor för arbetets bedrivande
eller för användningen av förnödenheter eller arbetskraft.

5 §•

Tarvas till följd av inträffad skada å byggnad eller annan egendom eller
till förekommande av sådan skada eller erfordras av annan därmed jämförlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

6 §•

Beträffande tillsyn över byggnadsarbeten, som avses i denna lag, skall vad
i 29 samt 47—50 §§ lagen om arbetarskydd stadgas äga motsvarande tillämpning;
dock att vad där sägs om yrkesinspektionens chefsmyndighet skall avse
tillsynsmyndigheten.

7 §■

Konungen äger föreskriva skyldighet för den som bedriver byggnadsarbete
så ock för hos honom anställd arbetstagare att lämna upplysning om förhållande
av betydelse för tillämpningen av denna lag.

8 §■

Den som bedriver byggnadsarbete utan byggnadstillstånd, där sådant erfordras,
eller i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av 4 §, straffes
med dagsböter eller fängelse.

Till enahanda straff dömes ock den, för vars räkning arbetet bedrives, såframt
ej omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen skett utan hans vilja
och vetskap.

9 §•

Den som underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives i
5 §, eller upplysningsskyldighet, varom förmäles i 7 §, eller vid fullgörande
därav av grov vårdslöshet lämnar oriktig uppgift, straffes med dagsböter.
T.ämnas därvid medvetet oriktig uppgift, vare straffet dagsböter eller fängelse
i högst sex månader.

10 §.

Bedrives byggnadsarbete utan byggnadstillstånd, där sådant erfordras, eller
i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av 4 §, äger tillsynsmyndigheten
i den omfattning, som finnes erforderlig för att vinna rättelse, föreskriva
förbud vid vite att beträda arbetsplats samt förordna örn beslag på
redskap och material. Förbud eller beslag skall hävas, då tillsynsmyndigheten
finner åtgärden icke längre erforderlig.

För genomförande av beslut enligt denna lag äger tillsynsmyndigheten erhålla
handräckning av polismyndighet.

Det ankommer på länsstyrelse att på framställning av tillsynsmyndigheten
förordna om uttagande av vite, som i denna paragraf sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

11 §■

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

12 §.

Förseelse, som avses i 8 eller 9 §, må ej åtalas av allmän åklagare, där den
ej av tillsynsmyndigheten anmäles till åtal.

13 §.

Tillsynsmyndighetens beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av
förd klagan, där ej annorlunda förordnas.

14 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga
för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller efter Konungens
förordnande av tillsynsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943 och gäller till och med den 30 juni
1944.

Förordnande, som meddelats med stöd av denna lag, skall ej gälla längre
än lagen äger giltighet.

Även efter det lagen i övrigt upphört att gälla, skall vad däri stadgas i fråga
örn förseelse, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas
giltighet, äga tillämpning. Efter sistnämnda tid skall jämväl vad i
47—50 §§ lagen om arbetarskydd föreskrives gälla i fråga om den som tagit
befattning med tillsyn enligt denna lag.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 324.

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 2 juni
1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 31 maj 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över
socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 21 maj 1943,
hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag
om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Å. V. Lundgren.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

1 §•

I anslutning till vad tidigare skett i lagar av motsvarande natur torde det
i förevarande paragraf avsedda förordnandet lämpligen böra begränsas till
att avse lagens huvudbestämmelser.

6 och 7 §§.

I 6 § hänvisas beträffande den i lagen förutsatta tillsynen över byggnadsarbeten
till vissa bestämmelser i lagen örn arbetarskydd. Vad som avses med
hänvisningen synes — särskilt vid jämförelse med innehållet i 7 § — icke
vara fullt klart. Oavsett detta torde det vara lämpligt att, i stället för hänvisningen,
i lagen direkt upptagas de bestämmelser som erfordras i ämnet.
I enlighet härmed förordar lagrådet, dels att åt 6 och 7 §§ gives det huvudsakliga
innehåll att de som hava att taga befattning med tillsyn över efterlevnaden
av denna lag skola äga tillträde till arbetsplats och rätt att där göra
sig underrättade örn förhållande, som är av betydelse för tillämpningen av
lagen eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter (6 §), samt att den
som bedriver byggnadsarbete så ock hos honom anställd arbetstagare är
skyldig att lämna de upplysningar och förete de handlingar, som äro erforderliga
för tillsynens utövande (7 §), dels ock att i särskilda paragrafer —

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

förslagsvis betecknade 11 och 13 §§ — införas bestämmelser, i 11 § att vad
som inhämtats med stöd av bestämmelserna i 6 och 7 §§ ej må yppas i vidare
mån än som erfordras för vinnande av det med bestämmelserna avsedda
ändamålet och att om någon bryter däremot han skall straffas med
dagsböter eller fängelse samt i 13 § att vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken
förordnas örn dem, som gå rättens eller länsstyrelsens bud och ärende, ock
skall gälla dem som hava att taga befattning med tillsyn över efterlevnaden
av denna lag. Härjämte torde i anslutning till det föreslagna stadgandet i
11 § böra såsom ett andra stycke i 12 § upptagas föreskrift, att brott som
i 11 § sägs må åtalas av allmän åklagare allenast efter angivelse av målsägande.

Bifall till vad lagrådet sålunda föreslagit föranleder — förutom härav betingad
omparagrafering, i samband varmed förslagets 11 § torde böra få
sin plats närmast efter den föreslagna 13 § — jämkning av 9 § och övergångsbestämmelserna.

, 10 §.

Förbudet i förevarande paragraf att beträda arbetsplats synes med fördel
i stället böra avse arbetets fortsättande.

Vissa betänkligheter synas möta mot att befogenhet att företaga så långt
gående ingripanden som avses i förevarande paragraf lägges i tillsynsmyndighetens
hand. I viss anslutning till vad som skett i 1933 års lag örn tvångsmedel
i brottmål (8 §) torde därför lämpligen böra upptagas ett kompletterande
stadgande av innebörd att, där ej brott som föranlett förbud eller beslag
blivit åtalat inom en månad från åtgärdens verkställande, förbudet eller
beslaget skall vara förfallet.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Kungl. Majda proposition nr 324.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 juni

1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge,

Andersson, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler t. f.
chefen för socialdepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets den 2 juni
1943 avgivna utlåtande över det den 21 sistlidna maj till lagrådet remitterade
förslaget till lag om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden.

De ändringar i förslaget, om vilka lagrådet hemställt, äro väsentligen av
formell natur. Jag anser mig böra biträda ändringsförslagen.

Föredraganden hemställer härefter, att det i enlighet med vad lagrådet
föreslagit jämkade förslaget till lag om tillståndstvång för byggnadsarbete
måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Sten-Eric Heinrici.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

431870