Kungl. Maj:ts proposition nr 312 (Proposition 1946:312 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Nr 312.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
allmän sjukförsäkring, m. m.; given Stockholms slott
den 27 september 1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till lag om allmän sjukförsäkring,

dels ock lämna riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredragande
departementschefen angivna huvudgrunderna för tillhandahållande
av sjukhusvård och läkemedel.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1946.

1 sami. Nr 312.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 312.

Förslag

till

Lag

om allmän sjukförsäkring.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Försäkring enligt denna lag avser att, i den omfattning nedan angives,
vid sjukdom bereda sjukhjälp i form av dels ersättning för utgifter för sjukvård
(sjukvårdsförsäkring) och dels för dag beräknad ersättning i penningar
( sjukpenningförsäkring).

Försäkringen är dels obligatorisk och dels frivillig.

2 §■

Försäkring sker i allmän sjukkassa.

Allmän sjukkassa skall vara antagen såsom sådan av tillsynsmyndighet,
varom i 91 § förmäles, samt registreras enligt vad nedan sägs.

3§-

Allmän sjukkassa är centralsjukkassa eller lokalsjukkassa.

För varje landstingsområde samt varje stad, som ej deltager i landsting,
skall finnas en centralsjukkassa. Då särskilda förhållanden föranleda därtill,
må dock två landstingsområden eller sådant område och stad, som ej
deltager i landsting, förenas till ett centralsjukkasseområde. Örn skäl äro
därtill, må annan stad än nu sagts bilda eget centralsjukkasseområde. Angående
indelning i centralsjukkasseområden beslutar Konungen.

Centralsjukkasseområde, som ej utgöres enbart av stad, skall vara indelat
i lokalsjukkasseområden, omfattande en eller flera kommuner. Angående
indelning i lokalsjukkasseområden beslutar Konungen eller den myndighet
Konungen bestämmer. För varje lokalsjukkasseområde skall finnas en lokalsjukkassa.

Lokalsjukkassa skall vara ansluten till den centralsjukkassa, inom vars
verksamhetsområde lokalsjukkasseområdet är beläget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

4§-

I denna lag förstås med

läkare: den som äger behörighet att inom riket utöva läkarkonsten;

läkarvård: vård som meddelas av läkare, dock icke vård som lämnas försäkrad,
vilken är intagen å sjukvårdsanstalt;

sjukvårdsanstalt: allmänt sjukhus ävensom annan sjukvårdsinrättning, till
vars drift statsbidrag utgår;

allmänt sjukhus: sjukvårdsinrättning, där vårdavgift å allmän sal eller
darmed likställt rum icke må uttagas eller må uttagas endast för den som
icke tillhör sjukvårdsområdet, dock icke sjukvårdsinrättning som är anordnad
vid fattigvårdsanstalt;

hemortssjukhus: allmänt sjukhus, drivet av det landsting eller den kommun,
inom vars område försäkrad är bosatt.

När nedan i denna lag användes uttrycket sjukkassa, avses därmed lokalsjukkassa
eller, där sådan ej finnes inrättad, centralsjukkassa.

Om obligatorisk försäkring.

Allmänna bestämmelser.

5§.

Varje svensk medborgare som är bosatt i riket skall, där ej nedan annorlunda
stadgas, från och med ingången av kalendermånaden näst efter den,
varunder han fyllt sexton år, genom medlemskap i allmän sjukkassa vara
försäkrad enligt denna lag.

Vad nu sagts gäller ock den som utan att vara svensk medborgare är
bosatt och mantalsskriven i riket.

Annan än försäkringspliktig må ej vara medlem i allmän sjukkassa.

6§-

Försäkringsplikt åvilar ej gift kvinna, vars man är försäkringspliktig, såframt
makarna sammanleva och hennes årsinkomst av förvärvsarbete ej
uppgår till ettusen kronor.

Från försäkringsplikt undantagas vidare

a) den som vårdats å sjukvårdsanstalt under minst sjuhundratrettio dagar
i följd, så länge vården å anstalten därefter pågår;

b) den som är omhändertagen å anstalt för obildbara sinnesslöa;

c) den som är intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt för lid, som
kan antagas komma att omfatta minst två år;

d) därest Konungen eller efter Konungens bemyndigande tillsynsmyndigheten
så bestämmer, den som är sjukförsäkrad enligt utländsk lag.

Kungl. Majda proposition nr 312.

7 §•

Varje medlem i allmän sjukkassa är sjukvårdsförsäkrad. På grund av
sådan försäkring är jämväl familjemedlem sjukvårdsförsäkrad, såframt ej
beträffande denne föreligger fall, som i 6 § andra stycket avses.

Barn, som ej uppnått den ålder, varmed följer försäkringsplikt, och som
icke är att anse såsom familjemedlem, är ändock sjukvardsförsäkrat, såframt
försäkringsplikt förelegat örn barnet haft nämnda alder.

8 §•

Med familjemedlem förstås dels hustru till medlem i allmän sjukkassa,
därest hon ej själv är medlem i sådan kassa, dels ock barn till sjukkassemedlem
intill utgången av den kalendermånad, varunder barnet fyller sexton år.
Med egna barn likställas adoptivbarn och fosterbarn ävensom barn, adoptivbarn
och fosterbarn till medlemmens make. Vad nu är sagt örn barn och
adoptivbarn gäller dock ej, där vårdnaden örn barnet tillkommer annan än
sjukkassemedlemmen eller make, med vilken denne sammanlever. Fosterbarn
må icke anses såsom familjemedlem till annan än barnafostraren.

Därest enligt de i första stycket givna reglerna barn skulle bliva att anse
såsom familjemedlem till makar, skall barnet betraktas såsom familjemedlem
allenast till mannen. Sjukkassan må dock efter framställning av makarna
medgiva, att barnet i stället skall anses såsom familjemedlem till
hustrun. Sådant medgivande må lämnas allenast, såframt hustruns årsinkomst
av förvärvsarbete överstiger mannens årsinkomst av dylikt arbete,
och gäller från och med ingången av kalendermånaden näst efter den, varunder
tillståndet lämnats, intill dess kassan annorlunda bestämt.

Fosterbarn skall anses såsom familjemedlem intill utgången av den kalendermånad,
varunder det fyller sexton år.

9§-

Sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst
sexhundra kronor, skall vara sjukpenning försäkrad. Hustru, som är familjemedlem
och ej fyllt sextiosju år, är sjukpenningförsäkrad, oavsett huruvida
hennes man är sjukpenningförsäkrad eller ej, såframt icke beträffande
henne föreligger fall, som i 6 § andra stycket avses, eller till henne utgår
folkpension eller hennes make för henne uppbär hustrutillägg till folkpension.

Annan än i första stycket avses ma ej vara sjukpenningförsäkrad.

10 §.

Med årsinkomst av förvärvsarbete avses den för år beräknade inkomst i
penningar eller naturaförmåner, som någon kan antagas komma att tills
vidare åtnjuta av sådant arbete. Hushållsarbete, som make utför i hemmet,
räknas ej såsom förvärvsarbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 312. 5

Utgöres inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas
efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Inkomst av arbete för egen räkning må ej beräknas högre än som motsvarar
skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning.

Beräkning av årsinkomst av förvärvsarbete skall, där förhållandena ej
eljest äro kända för sjukkassan, grundas på de upplysningar, som kassan
kan inhämta av den försäkrade eller dennes arbetsgivare eller som må kunna
framgå av den uppskattning, som vid senaste taxering gjorts av den försäkrades
inkomst av rörelse, tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet.

11 §•

Försäkringspliktig skall för varje kalenderår vara medlem i sjukkassan
för den kommun, där han för samma år blivit mantalsskriven. Är försäkringspliktig
icke mantalsskriven inom riket, skall han vara medlem i sjukkassan
för den kommun, där han är bosatt vid ingången av kalenderåret
eller vid den senare tidpunkt, då försäkringsplikt inträder.

Medlem i lokalsjukkassa är genom dennas anslutning till centralsjukkassa
tillika medlem i den senare.

Sjukvårdsersättning till barn, som i 7 § andra stycket avses, utgives av
sjukkassan för den kommun, där barnet är bosatt.

12 §.

Inträder försäkringsplikt för barn, som dittills varit att räkna såsom
familjemedlem, skall sjukkassa inskriva den försäkringspliktige såsom medlem
i kassan.

Då försäkringsplikt eljest uppkommer, skall den försäkringspliktige senast
inom fjorton dagar därefter anmäla sig till inträde i den sjukkassa han skall
tillhöra. Göres anmälan inom tid sorn nu sagts, blir den försäkringspliktige
medlem i kassan från försäkringspliktens uppkomst.

Ändå att anmälan som i andra stycket sägs ej gjorts, skall sjukkassa så
snart ske kan såsom medlem i kassan inskriva försäkringspliktig, vilken då
räknas såsom medlem från försäkringspliktens inträde, dock tidigast från
och med tredje kalendermånaden före den, varunder inskrivning sker.

Så snart sjukkassa, genom anmälan eller eljest, erhållit kännedom örn att
medlem i kassan ej längre är försäkringspliktig, skall kassan avföra denne
såsom medlem från tidpunkten för försäkringspliktens upphörande.

13 §.

Sjukkassa skall i samband med inskrivning av medlem besluta, huruvida
denne skall vara sjukpenningförsäkrad. Kassan skall ock, när till dess
kännedom kommit, att medlems årsinkomst av förvärvsarbete undergått
ändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen, utan dröjsmål meddela
det beslut, som därav påkallas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Under tid, då sjukpenningförsäkrad medlem lider av sjukdom, som i 21 §
avses, må han icke uteslutas från sjukpenningförsäkringen, förrän hans rätt
till sjukpenning upphört till följd av vad i 27 § stadgas.

14 §.

Blir den som är medlem i en sjukkassa mantalsskriven inom annan kassas
verksamhetsområde, anses han därigenom från och med ingången av
det kalenderår mantalsskrivningen avser utträda ur den förra kassan och
ingå såsom medlem i den senare.

Vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där
medlem i sjukkassa i annat fall än där sägs till följd av ändrad bosättning
skall för visst kalenderår tillhöra annan sjukkassa än den vari han föregående
år varit medlem. I dylikt fall åligger det medlemmen att till den
nya kassan utan dröjsmål göra anmälan om flyttningen.

I fall, som i denna paragraf avses, skall vad den sjukkassa, från vilken
medlemmen utträder, bestämt angående dennes sjukpenningförsäkring gälla
intill dess annat föreskrivits.

Sjukvårdsförsäkringen.

15 §.

Envar försäkrad äger i enlighet med vad nedan sägs rätt till ersättning
för utgifter för läkarvård och i samband därmed företagna resor ävensom,
där han för sjukdom intagits å sjukvårdsanstalt, för resan dit och åter.

16 §.

Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid varje sjukdom, som enligt
läkares utsago kräver sådan vård, med tre fjärdedelar av utgifterna eller,
då dessa överstigit det belopp, vartill de enligt av Konungen fastställd taxa
skola beräknas uppgå, med tre fjärdedelar av sistnämnda belopp. I utgifter
för läkarvård skola inräknas kostnader för läkares resa och för läkarintyg,
som erfordras för utfående av sjukpenning.

Taxa, som i första stycket sägs, skall avse sådan vård — däri inbegripen
röntgen- och annan undersökning — som kan meddelas av varje läkare, så
ock röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehandling, som utföres
av därför särskilt utbildad läkare.

Är uppenbart att försäkrad vid samma sjukdomsfall utan fog sökt mer
än en läkare eller att läkare anlitats vid flera tillfällen än som varit behövligt,
utgår ersättning allenast för den vård, som lämnats av den först rådfrågade
läkaren, eller för de besök, som skäligen varit behövliga. Har försäkrad,
oaktat han uppenbarligen utan risk för försämring av hälsotillståndet
kunnat besöka läkare, påkallat besök av läkare i sin bostad eller annor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

städes, må ersättningen nedsättas till belopp, som av sjukkassan skulle hava
utgivits för läkarvård ävensom i resekostnadsersättning enligt 17 § för det
fall att den försäkrade besökt läkaren.

17 §•

Är försäkrad enligt 16 § berättigad till ersättning för utgifter för läkarvård,
skall ersättning utgå jämväl för utgifterna för resor till och från
läkaren, dock endast safrand resekostnaden överstiger tre kronor för varje
läkarbesök. Därvid ersättes hela den överskjutande kostnaden, om försäkrad
efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid närmaste allmänna sjukhus,
där vården kunnat meddelas. I annat fall utgår ersättning med tre fjärdedelar
av den överskjutande kostnaden, dock må högre belopp ej utgivas än
som skulle hava utgått vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare,
inom vars distrikt den försäkrade vistas.

Ersättning, som i första stycket avses, utgår endast där resan föranletts
huvudsakligen av behovet av läkarvård samt den försäkrade skriftligen betygar
att så är fallet. I fråga om rätten lill sådan ersättning skall vidare gälla

a) att ersättning må beräknas högst efter det billigaste, vanligen förekommande
färdsätt, som med hänsyn till den sjukes tillstånd kunnat användas;

b) att ersättning ej må utgivas, om med hänsyn till resans längd samt
den sjukes vanor och tillstånd skäligen kunnat fordras att han gått, cyklat
eller färdats på annat dylikt sätt, som icke krävt särskild kostnad;

c) att för resa med annan automobil än ambulansbil eller sådan bil, som
gar i allmän trafik, eller med hästskjuts, motorcykel eller maskindriven farkost,
som ej går i allmän trafik, ersättning skall beräknas enligt av Konungen
fastställd taxa;

d) att ersättning för återresa må utgivas högst för resa till den plats, varifrån
resan till läkaren företogs, eller till den sjukes bostad, dock att ersättning
för återresa till bostaden ej må beräknas för den del av färdsträckan,
varmed denna med mer än en mil överstiger färdsträckan vid resan till
läkaren;

e) att ersättning ej må utgivas för resa utom riket.

Örn försäkrads ålder eller tillstånd påkallar, att anhörig eller annan följer
honom till läkaren, skall jämväl följeslagarens resa ersättas enligt ovan angivna
grunder; ersättningen skall därvid beräknas å den sammanlagda resekostnaden
för den sjuke och hans följeslagare.

18 §.

Utgifter för försäkrads resa för intagning ä sjukvårdsanstalt ersättas högst
med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till närmaste allmänna sjukhus,
där erforderlig vård kunnat beredas, eller, om den sjuke intagits å hemortssjukhus
och behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom sjuk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

vårdsområdet eller därtill gränsande kommun, högst med belopp, som motsvarar
kostnaden för resa till närmaste hemortssjuklius, där erforderlig vard
kunnat beredas.

Utgifter för försäkrads återresa från sjukvårdsanstalten ersättas endast i
den mån de överstiga tre kronor. Ersättning för återresa utgår icke, om
behovet av sjukhusvård uppkommit under det försäkrad vistats utom det
län, inom vilket han är bosatt, och han i anledning därav intagits å sjukvårdsanstalt
belägen utom nämnda län. Kostnad för återresa må ej beräknas
högre än för resa från sjukvårdsanstalten till den försäkrades bostad.

Vid beräkning av ersättning, som i denna paragraf avses, skall vad i 17 §
andra stycket a), b), c) och e) är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Örn försäkrads ålder eller tillstånd påkallar, att anhörig eller annan följer
honom vid intagning å sjukvårdsanstalt eller vid återresa därifrån eller att
vårdare därvid anlitas, skall ersättning utgivas jämväl för följeslagarens resa
eller kostnaden för vårdare. Härvid skall gälla, förutom vad ovan i denna
paragraf är stadgat, att ersättning skall beräknas å den sammanlagda kostnaden
för den försäkrade och hans följeslagare eller vårdare samt att ersättning
för följeslagares resekostnad varje gång högst må utgivas efter
kostnaden för tur- och returresa.

19 §.

Har kommun genom att anställa eller eljest träffa avtal med läkare eller
på annat sätt vidtagit åtgärder för att bereda medellösa eller mindre bemedlade
personer läkarvård, må Konungen på framställning av kommunen förordna,
att den efter grunder som av Konungen fastställas skall vara berättigad
att av vederbörande allmänna sjukkassa erhålla ersättning för kostnad
för läkarvård, som sålunda bereus försäkrad. Sadan ersättning ma i
varje särskilt fall utgivas allenast i den man ersättning i anledning av vardén
ej tillkommit den försäkrade själv samt må ej överstiga vad som skolat
utgivas till denne, därest han fått vidkännas motsvarande kostnad.

Om redare för svenskt fartyg jämlikt sjömanslagen haft att vid sjömans
sjukdom vidkännas kostnad som ovan i 16—18 §§ avses, äger han hos den
sjukkassa, där sjömannen är försäkrad, erhålla gottgörelse för kostnaden
enligt bestämmelserna i denna lag; dock må ersättning utgå högst med belopp,
som skulle hava utgivits, därest kostnaden uppkommit vid den sjukes
vistelse inom sjukkassans verksamhetsområde.

20 §.

Om ersättning för sjukvård utom riket skola gälla de föreskrifter Konungen
meddelar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

S jukpenningförsäkringen.

21 §.

Sjukpenningförsäkrad medlem äger vid sjukdom, som förorsakar förlust
av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift
bör fullständigt avhålla sig från arbete, för varje dag rätt till sjukpenning
med två kronor för tiden till och med den månad, varunder han fyller aderton
år, och för tiden från och med månaden näst efter den, varunder han
fyller sextiosju år, samt med tre kronor 50 öre för annan tid.

Hustru, som är sjukpenningförsäkrad i egenskap av familjemedlem, äger
vid sjukdom som i första stycket sägs rätt till sjukpenning nied en krona
50 öre för dag.

Såsom sjukdom skall anses jämväl sådant tillstånd av arbetsoförmåga
som förorsakats av sjukdom, för vilken sjukpenning utgivits, och som alltjämt
kvarstår efter sjukdomens upphörande.

Vid bedömande huruvida förlust av arbetsförmåga föreligger skall, örn
sjukdomen kan antagas vara kortvarig, särskilt beaktas huruvida den försäkrade
på grund av sjukdomen är urståndsatt att utföra sitt vanliga eller
därmed jämförligt arbete. Kan sjukdomen antagas vara obotlig eller eljest
långvarig skall, sedan skälig tid förflutit från sjukdomens början, undersökas
huruvida den försäkrade, i förekommande fall efter särskild yrkesutbildning,
är i stånd att försörja sig genom annan sysselsättning. Om den
försäkrade enligt vad nyss sagts är i stånd därtill, må han ej vidare anses
vara arbetsoförmögen.

Sjukkassa må, då skäl äro därtill, påfordra att förlust av arbetsförmåga
styrkes genom intyg av läkare.

22 §.

Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad

a) fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig;

b) är intagen i barnhem, skola tillhörande harna- och ungdomsvården
eller allmän uppfostringsanstalt;

c) är häktad eller intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt;

d) vårdas å allmän alkoholistanstalt;

e) i annat fall än ovan sagts av annan orsak än sjukdom tagits i förvar
på det allmännas bekostnad.

23 §.

Till sjukpenningförsäkrad medlem, som är gift och sammanlever med
sin make, skall utgivas maketillägg till sjukpenningen med två kronor för
dag. Maketillägg utgår dock ej, där medlemmen uppbär huslrutillägg till
folkpension eller maken fyllt sextiosju år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Äro båda makarna sjukpenningförsäkrade medlemmar, utgår maketillägg
allenast till mannens sjukpenning, såframt ej sjukkassan efter framställning
av makarna medgivit att maketillägg i stället skall utgivas till hustruns
sjukpenning. Beträffande sådant medgivande skall vad i 8 § andra stycket
är stadgat om där omförmält medgivande äga motsvarande tillämpning.

24 §.

Har sjukpenningförsäkrad medlem ett eller flera hemmavarande barn,
vilka äro att anse såsom familjemedlemmar till den försäkrade, skall för
varje sådant barn utgivas barntillägg till sjukpenningen med 50 öre för dag.

Samma lag gäller, där sjukpenningförsäkrad medlem har annat barn, som
icke uppnått den ålder varmed följer försäkringsplikt, såframt medlemmen
är underhållsskyldig beträffande barnet och på sätt tillsynsmyndigheten
föreskrivit styrker att underhållsskyldigheten fullgöres. Barntillägg må dock
ej utgivas för barn, som är att anse som familjemedlem till make med vilken
medlemmen sammanlever. Ej heller må barntillägg utgå för tid, beträffande
vilken annan jämlikt första stycket äger uppbära barntillägg för barnet.

Till hustru, som är sjukpenningförsäkrad i egenskap av familjemedlem,
utgår barntillägg till sjukpenningen med en krona för dag, såframt i hemmet
finnes minst ett barn under tio år som också är att anse såsom familjemedlem.

25 §.

För tid, då sjukpenningförsäkrad vårdas å sjukvårdsanstalt, skall i stället
för sjukpenning utgivas hempenning.

Hempenning utgör två kronor om dagen för sjukpenningförsäkrad medlem,
vars sjukpenning är tre kronor 50 öre, samt en krona om dagen för
annan sjukpenningförsäkrad. Å hempenning skola utgivas maketillägg och
barntillägg enligt 23 och 24 §§.

I övrigt skall vad i denna lag sägs örn sjukpenning gälla även hempenning.

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna vid varje sjukdomsfall,
den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad, (karenstid) och ej heller
för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där
det ej är uppenbart att hinder mött för sådan anmälan.

Karenstid tillämpas ej när sjukdomsfall inträffar inom nittio dagar efter
den sista dag, för vilken sjukpenning utgivits.

27 §.

Sjukpenning utgår vid varje sammanhängande sjukliglietstillstånd för
högst sjuhundratrettio dagar; dock må försäkrad för tid efter utgången av
den månad, varunder han fyllt sextiosju år, vid varje sammanhängande
sjuklighetstillstånd uppbära sjukpenning för högst nittio dagar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Vid tillämpning av denna paragraf skall sjukdomsfall, som inträffar
under tid för vilken sjukpenning utgives eller inom nittio dagar efter den
sista dag för vilken sjukpenning utgivits, räknas såsom samma sjukdomsfall
som det tidigare fallet. Därest försäkrad, frånsett arbetsoförmåga på
grund av kortvarig och medicinskt sett fristående sjukdom, under mer än
två år varit fullt arbetsför, skall därefter inträffande sjukdom anses utgöra
nytt sjuklighetstillstånd, ändå att medicinskt samband kan påvisas med
sjukdom, varav den försäkrade lidit före nämnda tid.

28 §.

Vad i 21, 23 och 27 §§ är sagt om sjukpenning och maketillägg för tid
efter det någon fyllt sextiosju år skall äga motsvarande tillämpning beträffande
sådan sjukhjälp för tid efter utgången av den månad, varunder till
försäkrad utbetalas folkpension i annan form än ålderspension eller till hans
make utgår hustrutillägg till folkpension, allt så länge förmånen åtnjutes.

29 §.

Sjukpenning samt make- och barntillägg må skäligen nedsättas eller helt
indragas, såframt försäkrad

a) ådragit sig sjukdomen vid förövande av handling, för vilken straff
genom lagakraftägande dom ådömts honom;

b) vid sjukdom vägrar att underkasta sig undersökning och vård av läkare,
då sjukkassa föreskrivit det såsom villkor för sjukhjälp, eller att låta
undersöka sig av läkare, som har kassans uppdrag därtill, eller att följa
läkares föreskrifter eller att underkasta sig sjukhusvård, då läkare funnit
sådan vård vara av betydelse för sjukhjälpstidens förkortande;

c) vid sjukdom gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt;

d) vägrar att mottaga besök av befattningshavare, som sjukkassa anställt
för sjukkontroll;

e) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande
uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till sjukhjälp;

f) under sjukdom ändrar vistelseort utan att underrätta sjukkassan
därom;

g) under sjukdom avreser till utlandet, där ej sjukkassan medgivit att
sjukpenning må utgå under vistelse därstädes;

h) utan giltigt skäl underlåter att på sätt i 45 § stadgas anmäla sådan
ändring i arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen.

Vägrar försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig sådan sjukvård
eller yrkesutbildning för förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga,
vartill bidrag erbjudits honom av allmänna medel, och anses utsikt förefinnas
att genom dylik åtgärd förebygga varaktig oförmåga till arbete eller
häva redan inträdd sådan, må sjukpenning jämte make- och barntillägg helt
eller delvis tills vidare förvägras honom, under förutsättning att han erinrats
örn denna påföljd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

30 §.

Har vid arbetstagares sjukdom arbetsgivaren på grund av lag eller författning,
utfärdad av Konungen, utgivit lön till arbetstagaren, äger arbetsgivaren
i arbetstagarens ställe hos sjukkassan uppbära arbetstagaren tillkommande
sjukpenning jämte make- och barntillägg, i den mån nämnda
sjukhjälp icke överstiger den utbetalda lönen.

Utgöres lön helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas
efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Tid för ansökan om sjukhjälp samt allmänna inskränkningar i rätten till

sjukhjälp.

31 §.

Framställning örn sjukhjälp skall göras, beträffande sjukpenning inom
sex månader från den dag sjukpenningen avser samt i fråga om annan sjukhjälp
inom samma tid från det den försäkrade guldit det belopp, varför
ersättning begäres, allt vid äventyr att rätten förloras.

Underlåter någon att uppbära sjukhjälp inom sex månader efter det sjukkassan
meddelat honom att så kunnat ske, må utbetalning av sjukhjälpen
vägras.

32 §.

Sjukhjälp enligt denna lag utgives ej vid sjukdom, för vilken försäkrad är
berättigad till ersättning enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete
eller i anslutning till nämnda lag meddelade bestämmelser örn tillämpning
av densamma å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, lagen
om försäkring för vissa yrkessjukdomar, förordningen den 24 mars 1938
(nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare
m. fl., förordningen samma dag (nr 103) om sådan ersättning åt fångar
m. fl., lagen örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer,
förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel
i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd,
eller ock enligt gällande föreskrifter om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, hemvärnstjänstgöring, tjänstgöring
i civilförsvaret eller fullgörande av tjänsteplikt.

33 §.

Sjukhjälp utgår ej för sjukdom, som försäkrad avsiktligt ådragit sig.

34 §.

Familjemedlem till sådan medlem i sjukkassa, som ej är svensk medborgare,
äger rätt till sjukhjälp, allenast såframt familjemedlemmen vistas
här i riket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Sjukförsäkringsavgifter.

35 §.

Medlem i allmän sjukkassa är, där ej nedan annorlunda stadgas, pliktig
att erlägga avgift för försäkringen (sjukförsäkringsavgift). Familjemedlem
eller den som i 7 § andra stycket avses äger uppbära honom enligt denna
lag tillkommande förmåner utan att därför erlägga avgift.

Sjukförsäkringsavgift för den som är medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa
skall innefatta avgift för försäkringen i båda kassorna.

36 §.

Sjukförsäkringsavgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med
andra för vederbörande allmänna sjukkassa tillgängliga medel må antagas
förslå till infriande av kassans förfallna utfästelser, förvaltningskostnader
och övriga utgifter ävensom till erforderlig fondbildning.

Avgifterna, som beräknas för kalenderår och av vilka en tolftedel anses
belöpa å varje månad, skola inom envar av följande medlemsgrupper utgå
med samma belopp för varje medlem som tillhör gruppen, nämligen

a) medlemmar för vilka sjukpenningen enligt 21 och 28 §§ utgör tre
kronor 50 öre;

b) medlemmar för vilka sjukpenningen enligt nämnda paragrafer utgör
två kronor;

c) medlemmar som äro enbart sjukvårdsförsäkrade.

Inom grupperna b) och c) skola avgifterna vara så avvägda, att de ungefärligen
motsvara inom grupp b) två tredjedelar och inom grupp c) en
sjättedel av avgifterna inom grupp a).

Avgifterna skola beräknas och efter kassans hörande fastställas av tillsynsmyndigheten,
som ock i förekommande fall har att bestämma huru
avgiftsbeloppen skola fördelas mellan central- och lokalsjukkassa.

37 §.

Sjukförsäkringsavgift utgår från och med den kalendermånad, varunder
försäkringspliktig blivit medlem i sjukkassa. Då försäkringsplikt upphör,
utgår ej avgift för löpande kalendermånad.

Har sjukkassa beslutat örn ändring beträffande medlems sjukpenningförsäkring
eller har eljest ändring inträffat i fråga om medlems rätt till sjukpenning,
skall därav betingad ändring i sjukförsäkringsavgiftens belopp inträda
från och med den kalendermånad, då beslutet vinner tillämpning eller
beloppet av sjukpenningen ändras.

38 §.

Därest vad medlem har att erlägga i sjukförsäkringsavgift för ett kalenderår
skulle uppgå till lägre belopp än två kronor, skall avgift icke påföras
honom.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

39 §.

Om debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifterna stadgas i uppbördsförordningen.

40 §.

Allmän sjukkassa äger i den ordning Konungen bestämmer av statsverket
uppbära hela beloppet av de sjukförsäkringsavgifter, som debiterats för
kassans räkning.

I avräkning å de sjukförsäkringsavgifter, som komma att debiteras för
visst kalenderår, äger allmän sjukkassa av statsverket erhålla förskott enligt
de föreskrifter Konungen utfärdar.

Statsbidrag.

41 §.

Till de allmänna sjukkassorna utgår enligt vad nedan sägs statsbidrag i
form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag och avgiftslindringsbidrag.

Statsbidrag beräknas för kalenderår och utbetalas i den ordning Konungen
bestämmer.

42 §.

Sjukhjälpsbidrag utgår med nedan angivna procentuella andel av de utgifter
under kalenderåret, som skola stanna å den allmänna sjukkassan,
nämligen för

a) läkarvård ävensom försäkrads resa till och från läkare .. 50 procent;

b) försäkrads resa för intagning å och återresa från sjuk -

vårdsanstalt ........................................... 50 procent;

c) sjukpenning....................................... 50 procent;

d) make- och barntillägg .............................. 100 procent.

Konungen äger medgiva att till centralsjukkassa, för vilken med hänsyn
till bebyggelse och kommunikationer särskilt stora utgifter uppkomma för
ändamål, som i första stycket a) och b) sägs, bidraget för utgifter till dylika
ändamål skall utgå med mer än femtio procent av de utgifter, som skola
stanna å kassan, dock med högst sjuttio procent av desamma.

43 §.

Medlemsbidrag utgår för envar, som vid utgången av kalenderåret är sjukkassemedlem,
med följande belopp, nämligen

a) i Stockholm, Göteborg och Malmö ............ 3 kronor;

b) i övriga städer som utgöra särskilda centralsjuk kasseområden

...................................... 3 kronor 50 öre;

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 15

c) annorstädes

i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands
län ...................................... 4 kronor 50 öre;

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län . . 5 kronor;
i riket i övrigt .............................. 4 kronor.

Konungen äger medgiva att, där särskilda svårigheter med avseende å
sjukkontrollen eller förvaltningen i övrigt föreligga, medlemsbidrag avseende
medlemmar tillhörande viss eller vissa lokalsjukkassor skall utgå med högre
belopp än i första stycket angivits, dock med högst sex kronor.

Medlemsbidrag skall av tillsynsmyndigheten fördelas mellan centralsjukkassa
och till denna ansluten lokalsjukkassa efter vad med hänsyn till förhållandena
prövas skäligt.

44 §.

Avgiftslindringsbidrag utgår med sex kronor för varje medlem, som vid
kalenderårets utgång är sjukpenningförsäkrad, och med två kronor för varje
medlem, som vid nämnda tidpunkt är enbart sjukvårdsförsäkrad.

Avgiftslindringsbidrag skall av tillsynsmyndigheten fördelas mellan centralsjukkassa
och till denna ansluten lokalsjukkassa efter vad med hänsyn
till förhållandena prövas skäligt.

Anmälnings- och uppgiftsskyldighet.

45 §.

Försäkrad är skyldig alt så snart ske kan och senast inom fjorton dagar
till sjukkassan anmäla sådan stadigvarande ändring i arbetsinkomsten,
som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen.

Jämväl i övrigt åligger det försäkrad att, i enlighet med de föreskrifter
som meddelas av Konungen eller, efter Konungens bestämmande, av tillsynsmyndigheten,
till sjukkassan lämna de uppgifter, som äro av betydelse vid
tillämpningen av denna lag.

46 §.

Arbetsgivare är pliktig att på begäran av allmän sjukkassa lämna de uppgifter
angående hos honom anställdas avlönings- och andra anställningsförhållanden,
som äro av betydelse vid tillämpningen av denna lag. Den
som underlåter att fullgöra vad sålunda åligger honom straffes med böter,
högst etthundra kronor. Böterna tillfalla kronan.

Den som har att verkställa debitering av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
är skyldig att på begäran av allmän sjukkassa lämna kassan de
uPP8*fter ur inkomstlängden, vilka kunna erfordras för beräkning av försäkrads
årsinkomst av förvärvsarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Jämväl annan statlig eller kommunal myndighet än i andra stycket sägs
ävensom försäkringsbolag, understödsförening eller annan försäkringsinrättning
eller stiftelse för välgörande ändamål skall, i den mån hinder däremot
ej möter enligt lag eller författning, på begäran av allmän sjukkassa
lämna denna de upplysningar rörande viss försäkrad, vilka äro av betydelse
vid tillämpningen av denna lag och som ej kunna erhållas från socialregister.

Om frivillig försäkring.

47 §.

Medlem i allmän sjukkassa äger i enlighet med vad nedan sägs genom
frivilliga avgifter försäkra sig hos den centralsjukkassa han tillhör för erhållande
av tillägg till den sjukhjälp, som utgives på grund av den obligatoriska
sjukförsäkringen.

Sådan frivillig försäkring må meddelas endast under förutsättning att
medlemmen ej fyllt femtiofem år och har god hälsa; dock skall vad nu
sagts icke gälla där medlem, som är frivilligt försäkrad i en kassa, enligt
14 eller 104 § övergår till annan kassa.

Försäkring, som i denna paragraf sägs, må av medlemmen när som helst
uppsägas.

48 §.

Bidrag till försäkrads sjukvård utöver vad som omfattas av den obligatoriska
sjukvårdsförsäkringen må ej avse annat än sjukgymnastik eller eljest
behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed
jämförlig behandling.

Förmån, som i första stycket sägs, må beredas endast av centralsjukkassa,
som därtill erhållit medgivande av tillsynsmyndigheten, och i enlighet
med de närmare föreskrifter, som meddelas av tillsynsmyndigheten.

Försäkring, som i denna paragraf avses, må omfatta även familjemedlem
till sjukkassemedlem; och skall därvid vad i 47 § andra stycket sägs äga
motsvarande tillämpning.

49 §.

Sjukpenningförsäkrad medlem äger genom frivillig försäkring erhålla tilllägg
till sjukpenningen å en krona 50 öre, tre kronor eller fyra kronor 50
öre för dag. Ej må dock någon vara frivilligt försäkrad så, att sjukpenningtillägget
tillsammans med de förmåner den försäkrade äger uppbära enligt
den obligatoriska sjukpenningförsäkringen och den lön eller ersättning, vartill
han eljest må vara berättigad under sjukdom, för dag räknat uppgår till
högre belopp än en trehundrasextiondel av hans årsinkomst av förvärvs.
arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

50 §.

Har för sjukkassemedlem vid den frivilliga försäkringens beviljande ej
fordrats läkarintyg angående hans hälsotillstånd, må medlemmen icke på
grund av sådan försäkring tillerkännas sjukhjälp för sjukdomsfall, som inträffar
under de första tre månaderna efter det försäkringen beviljats (väntetid).
För medlem, vilken erhållit övergång från mindre till mer omfattande
sjukhjälp, skall, under samma förutsättning, sjukhjälp vid sjukdom, som inträffar
under de första tre månaderna efter övergången, utgå i den mindre
omfattningen. Vad sålunda stadgats gäller dock icke, där sjukdomen föranletts
av olycksfall, som inträffat efter den frivilliga försäkringens beviljande
eller efter övergången till den mer omfattande sjukhjälpen.

Lämnar centralsjukkassa vid sjukdom, som drabbar familjemedlem, ersättning
för sjukvård varom i 48 § sägs, skola bestämmelserna i första stycket
äga motsvarande tillämpning med avseende å familjemedlemmen.

Väntetid må icke tillämpas då medlem, som är frivilligt försäkrad i en
kassa, enligt 14 eller 104 § övergår till annan kassa eller då ny försäkring
beviljas enligt vad i 51 § andra stycket sägs.

51 §.

Häftar någon vid utgången av andra månaden efter den, varunder stadgad
avgift för den frivilliga försäkringen senast skolat betalas, fortfarande
för avgift till kassan, eller, där han enligt 14 eller 104 § övergått från en
kassa till en annan, för avgift till den förra kassan, skall hans frivilliga försäkring
anses hava upphört vid nämnda tidpunkt, där ej dessförinnan av
särskild anledning anstånd med betalningen medgivits honom.

önskar den, vars försäkring sålunda upphört, inom ett år därefter ånyo
erhålla frivillig försäkring och har hans hälsotillstånd under tiden ej försämrats,
må kassan, under förutsättning att samtliga avgifter för den förflutna
tiden erläggas, bevilja ny försäkring, även örn de i 47 § andra stycket
angivna förutsättningarna ej äro för handen.

52 §.

Avgifterna för den frivilliga försäkringen skola i fråga om såväl sjukvård
som sjukpenning var för sig vara så avvägda, att de, i förening med andra
för ifrågavarande del av sjukkasseverksamheten tillgängliga medel, må antagas
förslå lill infriande av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader och
övriga centralsjukkassan i denna del åliggande utgifter ävensom till erforderlig
fondbildning.

Avgifterna för den frivilliga försäkringen må icke utgå med olika belopp
för olika medlemmar i centralsjukkassan i vidare mån än som föranledes
av skillnad mellan medlemmarna i fråga örn deras ålder och sjukhjälpens
omfattning.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312.

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

Avgifterna skola beräknas och efter kassans hörande fastställas av tillsynsmyndigheten.

53 §.

• Till centralsjukkassa utgår statsbidrag för den frivilliga sjukpenningförsäkringen
med tjugu procent av vad kassan under kalenderåret på grund
av nämnda försäkring utgivit i sjukhjälp.

Statsbidrag utbetalas i den ordning Konungen bestämmer.

54 §.

Beträffande den frivilliga försäkringen skall i övrigt vad i 8, 10, 21, 22,
26, 27, 29, 31—33, 45 och 46 §§ stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Om allmänna sjukkassor.

Organisation och verksamhet.

55 §.

Allmän sjukkassas firma skall innehålla beteckning, som anknyter till
kassans verksamhetsområde. Centralsjukkassas firma skall därjämte innehålla
orden »allmän» och »centralsjukkassa». Lokalsjukkassas firma skall
innehålla orden »allmän» och »sjukkassa».

I allmän sjukkassas firma må ej intagas något av orden »bolag», »bank»,
»ömsesidig» eller »försäkring». Lokalsjukkassas firma må ej heller innehålla
ordet »central».

Firman skall tydligt skilja sig från annan allmän sjukkassas firma.

Ej må annan än allmän sjukkassa i sin firma eller eljest vid beteckning
av rörelsen använda ordet »sjukkassa» tillsammans med något av orden
»allmän» eller »central». Annan än allmän sjukkassa må ej heller eljest i
firman intaga något, varigenom kan givas sken av att firman innehaves av
allmän sjukkassa.

56 §.

För allmän sjukkassa skola finnas stadgar avfattade enligt formulär, fastställt
av tillsynsmyndigheten.

Stadgarna skola angiva

1) kassans firma;

2) kassans verksamhetsområde;

3) den ort, där kassans styrelse skall hava sitt säte;

4) huru kassans värde- och övriga säkerhetshandlingar skola förvaras;

5) ordningen för utbetalning av sjukhjälp;

6) antalet ombud, som i 61 § avses, samt, där så erfordras, grunderna för
utseendet av sådana ombud;

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

7) det sätt, varpa kallelse till ombuds val och ombudsmöte skall ske och
andra meddelanden skola bringas till medlemmarnas eller ombudens kännedom,
ävensom den tid före ombudsval och ombudsmöte, då föreskrivna kallelseåtgärder
senast skola vara vidtagna;

8) antalet styrelseledamöter.

I stadgar för centralsjukkassa skall härjämte angivas ordningen för inbetalning
av avgifter för den frivilliga försäkringen.

Utöver vad ovan sägs må bestämmelser ej intagas i stadgarna, såvida ej
tillsynsmyndigheten för särskilt fall så medgiver.

Allmän sjukkassas stadgar skola vara fastställda och registrerade av tillsynsmyndigheten.
Beslut om ändring av stadgarna må ej gå i verkställighet,
innan ändringen blivit fastställd och registrerad av tillsynsmyndigheten.

57 §.

För allmän sjukkassas förbindelser häfta allenast kassans tillgångar.

Utan tillsynsmyndighetens medgivande må allmän sjukkassa ej upptaga,
övertaga eller ikläda sig ansvar för lån, ej heller åtaga sig annan förpliktelse,
såvida ej denna har omedelbart sammanhang med kassans verksamhet.

58 §.

Allmän sjukkassa ma ej bedriva annan verksamhet än som föreskrives
eller medgives i denna lag.

I den mån Konungen så förordnar, är allmän sjukkassa pliktig att inom
sitt verksamhetsområde jämväl såvitt angår andra än kassans medlemmar
biträda vid handhavandet av annan statlig social försäkrings- eller understödsverksamhet
ävensom att tillställa socialregister behövliga uppgifter. För
sitt biträde vid omförmälda försäkrings- eller understödsverksamhet må
kassan, där det finnes pakallat till följd av den kassan sålunda anförtrodda
verksamhetens omfattning, erhålla ersättning enligt de grunder Konungen
bestämmer.

Allmän sjukkassa skall, i den mån så kan ske, till myndighet, som handhar
folkpensionering, olycksfallsförsäkring eller arbetslöshetsförsäkring, avgiva
de yttranden och lämna det biträde i övrigt, som påkallas av myndigheten.
I övrigt skall kassa tillhandagå statlig eller kommunal myndighet,
försäkringsinrättning samt arbetsgivare med yttranden och upplysningar, i
den mån hinder enligt lag eller författning ej möter samt mera betydande
olägenhet ej därigenom uppkommer för kassan.

59 §.

Det åligger allmän sjukkassa att enligt bestämmelser, som utfärdas av tillsynsmyndigheten,
för annan sådan kassas räkning utgiva sjukhjälp och utöva
sjukkontroll. Även i övrigt skola kassorna genom samarbete underlätta
tillämpningen av denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

60 §.

Allmän sjukkassas angelägenheter handhavas i enlighet med vad i denna
lag är stadgat av ombudsmöte och kassans styrelse.

Ombudsmöte.

61 §.

Ombud till ombudsmöte väljas i lokalsjukkassa av den eller de kommuner,
inom vilkas områden kassan har sin verksamhet, i centralsjukkassa,
vars verksamhetsområde utgöres enbart av stad, av staden samt i annan
centralsjukkassa å ombudsmöten i de till kassan anslutna lokalsjukkassorna.

Antalet ombud skall vara minst femton. Består lokalsjukkassas verksamhetsområde
av flera kommuner, skall det antal ombud, som varje kommun
har att utse, med hänsyn till kommunens invånarantal bestämmas i kassans
stadgar.

Ombud skall vara svensk medborgare och myndig samt medlem i kassan
eller familjemedlem till sådan medlem.

Val av ombud skall avse två kalenderår, räknade från och med året näst
efter det, då valet sker.

Beträffande ombudsval i centralsjukkassa, vars verksamhetsområde ej
utgöres enbart av stad, äger ombudsmöte eller efter dess bemyndigande kassans
styrelse fastställa de föreskrifter, vilka erfordras utöver bestämmelserna
i denna lag och kassans stadgar.

62 §.

Ombud må ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom
och den allmänna sjukkassan. Ej heller må han deltaga i behandling av
fråga örn avtal mellan kassan och tredje man, där han i frågan äger ett
väsentligt intresse, som kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda stadgats
skall äga motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan
talan mot honom eller tredje man. Ombud, som tillika är styrelseledamot,
må ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken
han är ansvarig, eller i val av revisor.

63 §.

Till ombud må arvode ej utgivas; men resekostnad må, där ombudsmötet
så bestämmer, ersättas efter billigaste färdsätt. I centralsjukkassa må därjämte
utgivas dagtraktamente enligt de grunder, som fastställas av ombudsmötet,
dock högst med vad som utgår till landstingsman vid tjänstgöring å
landstingsmöte.

64 §.

Före den 1 juli varje år skall hållas ordinarie ombudsmöte, vid vilket styrelsens
förvaltningsberättelse och revisorernas berättelse framläggas. Å detta
möte skola följande ärenden företagas till avgörande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 21

a) frågan om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid revisorernas
berättelse omfattar;

b) val av styrelseledamöter och revisorer samt suppleanter för dem;

c) inom lokalsjukkassa, val av ombud i centralsjukkassan.

Frågan om ansvarsfrihets beviljande må kunna uppskjutas till avgörande
vid nytt ombudsmöte.

65 §.

Styrelsen för allmän sjukkassa äger, när den finner lämpligt, kalla ombuden
till extra ombudsmöte. Enahanda rätt tillkommer tillsynsmyndigheten.

Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med
angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra ombudsmöte
att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske.
Har sådan påfordran skett, skola revisorerna ofördröjligen underrätta tillsynsmyndigheten
därom. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka revisorernas
påfordran, äga revisorerna själva utlysa ombudsmöte. Äro icke samtliga
revisorer ense örn ombudsmötes utlysande, gäller den mening, varom
de flesta förena sig, eller vid lika röstetal deras mening som anse extra
ombudsmöte ej böra hållas.

Extra ombudsmöte skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet
ändamål skriftligen påfordras av minst en tredjedel av samtliga ombud.

66 §.

Ombudsmöte tillkommer, utöver vad i 64 § sägs,

a) att fastställa den allmänna sjukkassans förvaltningsstat för nästföljande
kalenderår;

b) att besluta angående överlåtelse av fast egendom eller belastande av
sådan egendom med inteckning för gäld;

c) att besluta angående ändring av kassans stadgar;

d) att avgiva yttranden i frågor, som av kassans styrelse eller tillsynsmyndigheten
hänskjutas till ombudsmöte.

67 §.

Å ombudsmöte må ärende, som ej blivit angivet i kallelsen till mötet, icke
företagas till avgörande, örn det ej enligt 64 § skall förekomma å mötet eller
omedelbart föranledes av ärende, som där skall avgöras eller av tillsynsmyndigheten
hänskjutits till ombudsmötet.

Hava de ärenden, som skola företagas till behandling å ombudsmöte, blivit
ombuden särskilt meddelade på sätt och å tid före mötet, som i stadgarna
angives beträffande kallelse till ombudsmöte, skall anses, som örn
ärendena varit upptagna i kallelsen till mötet.

önskar lokalsjukkassa, att ärende skall upptagas till behandling å ombudsmöte
i den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan är ansluten,

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

eller önskar ombud i lokalsjukkassa eller i centralsjukkassa, vars verksamhetsområde
utgöres enbart av stad, att ärende skall upptagas till behandling
å ombudsmöte i kassan, skall lokalsjukkassan eller ombudet skriftligen anmäla
detta till styrelsens ordförande, vilken, därest anmälningen inkommit
inom erforderlig tid före mötet samt ärendet är av beskaffenhet att kunna
företagas av sådant möte, har att tillse, att detsamma i kallelsen till mötet
uppföres bland överläggningsämnena.

De ärenden, som företagas till avgörande av ombudsmöte, skola, där ej
fråga är örn val, förut vara vederbörligen beredda av den allmänna sjukkassans
styrelse. Val må beredas av därför särskilt utsedda ombud. Vad nu
sagts örn val gäller även ärende, som av tillsynsmyndigheten hänskjutits till
ombudsmötet.

68 §.

Varje ombud äger en röst. Ombud må ej låta rösträtten utövas av annan.

Ombudsmöte är beslutfört, då mer än halva antalet ombud är närvarande.
Begäres omröstning, skall sådan verkställas och utom vid val ske
öppet. Såsom mötets beslut gäller den mening, örn vilken de flesta röstande
förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.
Val avgöres dock vid lika röstetal genom lottning.

Vid ombudsmöte skall utses ordförande att leda förhandlingarna. Under
dennes överinseende skall genom styrelsens försorg föras protokoll, som
skall till riktigheten vitsordas av två i mötet deltagande ombud. Senast fyra
veckor efter mötet skall protokollet vara tillgängligt för den allmänna sjukkassans
medlemmar.

Styrelse och firmateckning.

69 §.

Styrelsen för allmän sjukkassa tillkommer att besluta i kassans angelägenheter,
i den mån de ej skola handhavas av ombudsmöte eller i särskilt
föreskriven ordning.

Styrelse för centralsjukkassa skall bestå av minst sju och högst nio ledamöter.
För ledamot skall finnas suppleant. En ledamot och suppleanten
för honom utses av tillsynsmyndigheten, en ledamot och suppleanten för
honom av medicinalstyrelsen samt en ledamot och suppleanten för honom
av landstinget eller, där fråga är om centralsjukkassa, vars verksamhetsområde
utgöres enbart av stad, av stadsfullmäktige. Hava två landstingsområden
förenats till ett centralsjukkasseomrade, skall vartdera landstinget
utse en ledamot och suppleanten för honom; utgöres centralsjukkasseomrade
av landstingsområde och stad, som ej deltager i landsting, utses en ledamot
och suppleanten för honom av landstinget samt en ledamot och suppleanten
för honom av stadsfullmäktige. Övriga styrelseledamöter och suppleanter
väljas å ombudsmöte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Styrelse för lokalsjukkassa skall bestå av minst fem och högst sju ledamöter.
För ledamot skall finnas suppleant. En ledamot och suppleanten
för honom utses av styrelsen för den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan
är ansluten. Övriga styrelseledamöter och suppleanter väljas å
ombudsmöte. i

Är styrelseledamot förhindrad att tjänstgöra, skall till tjänstgöring i första
hand inkallas den för honom utsedde suppleanten.

70 §.

De styrelseledamöter, som skola väljas å ombudsmöte, utses för tiden från
det möte, då valet äger rum, till det ordinarie ombudsmötet andra året därefter.
Av de första gången valda skall dock hälften eller, om antalet valda
ej är delbart med två, hälften av det med ett minskade antalet avgå vid det
ordinarie ombudsmötet året efter valet.

Styrelseledamot må skiljas från uppdraget genom beslut av den som utsett
honom.

Avgår styrelseledamot, som valts av ombudsmöte, innan den tid, för vilken
han blivit utsedd, gått till ända och är styrelsen ej beslutför med kvarstående
ledamöter och suppleanter, åligger det dessa att ofördröjligen föranstalta
örn fyllnadsval.

71 §.

Ledamot av styrelsen för allmän sjukkassa skall vara svensk medborgare
samt medlem i kassan eller familjemedlem till sådan medlem. Den som ej
råder över sig och sitt gods må ej vara styrelseledamot.

72 §.

Styrelsen väljer inom sig ordförande och vice ordförande. Äro både ordföranden
och vice ordföranden hindrade att inställa sig till styrelsesammanträde,
äger styrelsen utse en ledamot att för tillfället föra ordet. Vid styrelsens
sammanträden skola under ordförandens överinseende föras protokoll,
vilka skola till riktigheten bestyrkas av ordföranden och ytterligare en vid
sammanträdet närvarande.

Styrelsen är beslutför, da mer än halva antalet ledamöter är närvarande.
Till styrelsesammanträde skola dock, såvitt ske kan, samtliga ledamöter
kallas. Såsom styrelsens beslut gäller den mening, örn vilken de flesta röstande
förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.

Ledamot av styrelsen äger ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal
mellan honom och den allmänna sjukkassan eller rörande hans försäkring i
kassan. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om avtal mellan
kassan och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som
kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda är stadgat äger motsvarande

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten
eller tredje man.

Minst sex veckor före det ordinarie ombudsmötet skall styrelsen till revisorerna
avlämna en av styrelsens ledamöter underskriven förvaltningsberättelse
för det senast förflutna året.

Styrelsen skall varje kalenderår upprätta förslag till förvaltningsstat för
nästföljande år. Förslaget skall hållas tillgängligt för medlemmarna minst
två veckor före det ombudsmöte, å vilket förslaget skall behandlas.

73 §.

Styrelsen äger bemyndiga styrelseledamot eller befattningshavare hos den
allmänna sjukkassan att teckna kassans firma (firmatecknare) samt uppdraga
åt styrelseledamot eller befattningshavare hos kassan att å styrelsens
vägnar fatta beslut i de löpande förvaltningsangelägenheter, beträffande
vilka så lämpligen kan ske.

Styrelsen äger handla å kassans vägnar i förhållande till tredje man samt
företräda kassan inför domstolar och andra myndigheter. Samma behörighet
tillkommer firmatecknare. Inskränkning i befogenhet som nu sagts är,
i den mån ej annat följer av vad i denna lag stadgas, utan verkan mot tredje
man, med mindre han ägt eller bort äga kännedom örn inskränkningen. Bestämmelse,
innefattande sådan inskränkning, må ej registreras.

Har styrelsen bestämt, att rätten till firmateckning må av firmatecknare
utövas allenast i förening med annan, skall det lända till efterrättelse.

74 §.

Skriftlig handling, som utfärdas för allmän sjukkassa, bör undertecknas
med kassans firma. Vid firmateckning skola de som teckna firman även
underskriva sina namn. Har handlingen ej undertecknats med kassans
firma och framgår ej av dess innehåll, att den utfärdats å kassans vägnar,
svara de, som underskrivit handlingen, för vad genom denna må hava slutits,
en för alla och alla för en, såsom för egen skuld. Sådan ansvarighet
skall dock ej åvila undertecknarna, där av omständigheterna vid handlingens
tillkomst framgick, att den utfärdades för kassan, samt den till vilken
handlingen ställts av kassan erhåller behörigen undertecknat godkännande
av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom framställts
eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

75 §.

Angående behörighet att för allmän sjukkassas räkning mottaga delgivning
i rättegång är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant avseende
gäller äga motsvarande tillämpning, då annat meddelande skall delgivas
kassan.

Vill styrelsen väcka talan mot kassan, skall styrelsen utlysa ombudsmöte
för val av ställföreträdare att föra kassans talan i tvisten. Stämning skall
anses delgiven, då den blivit föredragen å mötet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

76 §.

Styrelsen och firmatecknare i allmän sjukkassa skola i sin förvaltning av
kassans angelägenheter ställa sig till efterrättelse denna lag och andra för
kassans verksamhet gällande författningar samt kassans stadgar, så ock de
föreskrifter, som av ombudsmöte eller, såvitt rör firmatecknare, av styrelsen
meddelas, där de ej finnas strida mot denna lag eller annan författning.

77 §.

Vad i denna lag finnes stadgat angående styrelseledamot skall i tillämpliga
delar gälla beträffande suppleant.

Har suppleant företrätt allmän sjukkassa, är den omständigheten, att
förutsättning för hans inträde i styrelseledamots ställe saknades, utan verkan
mot tredje man, där han ej insåg eller bort inse nämnda förhållande.

Räkenskaper, fonder och revision.

78 §.

I avseende å förandet av allmän sjukkassas räkenskaper må särskilda
förskrifter meddelas av tillsynsmyndigheten att gälla utöver dem, som kassan
jämlikt bokföringslagen har att iakttaga. Lokalsjukkassa har härjämte
att i fråga örn bokföring och kassarörelse följa de anvisningar, som lämnas
av centralsjukkassan.

Räkenskapsavslutning skall ske för kalenderår samt vara verkställd inom
lokalsjukkassa före utgången av nästföljande februari månad och inom
centralsjukkassa före utgången av nästföljande april månad.

Särskilda räkenskaper skola hållas för den obligatoriska försäkringen och
för den frivilliga försäkringen.

79 §.

Då bokslut är uppgjort för centralsjukkassa, skall till särskilda fonder
avsättas

a) vad av kassans inkomster från den obligatoriska försäkringen ej åtgått
för löpande utgifter under det år bokslutet avser (fonden för den obligatoriska
försäkringen );

b) vad av inkomsterna från den frivilliga försäkringen ej åtgått för löpande
utgifter under nämnda tid (fonden för den frivilliga försäkringen).

Vardera fondens kapital och avkastning må tagas i anspråk allenast i den
mån beträffande vederbörande försäkring inkomsterna ej förslå till täckande
av löpande utgifter.

Tillgångar motsvarande ifrågavarande fonder skola redovisas

1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten;

2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks eller konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer;

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, postverket, svenskt bankaktiebolag,
svensk sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit;

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit
Konungens tillstånd;

5) i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning
uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet
eller uti jordbruksfastighet å landet, allt inom sextio procent
av senast fastställda taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
icke må inräknas värdet av växande skog, dock att i varje fall
åbyggnad å egendom skall, för att inteckning i egendomen må godkännas,
vara brandförsäkrad i något med vederbörligen fastställd bolagsordning
försett brandförsäkringsbolag inom riket;

6) med tillsynsmyndighetens medgivande i fastighet, avsedd för kassans
verksamhet; och skall i fråga örn brandförsäkring av åbyggnad gälla vad
vid 5) stadgas.

Utan hinder av vad ovan föreskrivits må centralsjukkassa med tillsynsmyndighetens
medgivande såsom tillgång i fonderna redovisa lån till lokalsjukkassa,
så ock värdet av inventarier, som anskaffats för centralsjukkassans
verksamhet, under förutsättning dock att nedskrivning av sagda värde
sker med minst en tiondel varje år.

80 §.

Då bokslut är uppgjort för lokalsjukkassa, skall vad av kassans inkomster
ej åtgått för löpande utgifter under det år bokslutet avser avsättas till fond.
Beträffande denna fond skall vad i 79 § andra och tredje styckena stadgas
äga motsvarande tillämpning.

81 §.

Styrelsens förvaltning och den allmänna sjukkassans räkenskaper skola
granskas av revisorer.

Årligen skola utses inom centralsjukkassa tre och inom lokalsjukkassa
två revisorer samt lika många suppleanter för dem. Inom centralsjukkassa
utses en revisor och en suppleant av tillsynsmyndigheten samt övriga revisorer
och suppleanter av ombudsmöte. Inom lokalsjukkassa utses en revisor
och en suppleant av styrelsen för centralsjukkassan samt den andre revisorn
och suppleanten av ombudsmöte i lokalsjukkassan.

Revisors uppdrag utgår ej före det ordinarie ombudsmöte, vid vilket revisorernas
berättelse framlägges. Revisor må skiljas från uppdraget genom
beslut av den som utsett honom.

Revisor skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska
förhållanden, som med hänsyn till kassans verksamhet erfordras
för uppdraget. Till revisor må ej utses den som är i kassans eller styrelseledamots
tjänst, ej heller nära anhörig till styrelseledamot.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

82 §.

Revisor äger när som helst inventera kassans medel och övriga tillgångar
samt granska dess böcker, räkenskaper och andra handlingar. Styrelsen eller
verkställande tjänsteman, varom i 84 § sägs, må ej vägra att lämna av revisor
begärd upplysning angående förvaltningen.

Revisorerna hava att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter,
som tillsynsmyndigheten meddelar, så ock de särskilda föreskrifter, som
meddelas av ombudsmöte och ej innefatta inskränkning i revisorernas i lag
stadgade befogenhet eller eljest strida mot lag eller författning eller mot
kassans stadgar.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår över granskningen avgiva en av
dem underskriven berättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två
veckor före det ordinarie ombudsmötet.

Talan mot styrelse och revisorer.

83 §.

Varder talan å styrelsens förvaltning under den tid revisorernas berättelse
omfattar ej anställd inom ett år från det berättelsen framlades å ombudsmöte,
skall anses, som om ansvarsfrihet blivit styrelsen beviljad.

Utan hinder av att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å förvaltningen,
som grundas på att styrelseledamot begått brottslig handling, kunna mot
honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även nämnda
handling.

Talan för allmän sjukkassa örn skadestånd mot revisor på grund av hans
uppdrag må ej anställas, sedan två år förflutit från det revisorernas berättelse
framlades å ombudsmöte, såvida icke talan grundas på att revisor begått
brottslig handling.

Befattningshavare hos allmän sjukkassa.

84 §.

Hos allmän sjukkassa skall, därest tillsynsmyndigheten ej annat medgiver,
vara anställd en verkställande tjänsteman, vilken i enlighet med de anvisningar,
som lämnas av kassans styrelse, har att leda arbetet inom kassan.
Verkställande tjänsteman, som ej är styrelseledamot, äger närvara vid styrelsens
sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

Verkställande tjänsteman tillsättes och entledigas i centralsjukkassa av
tillsynsmyndigheten och i lokalsjukkassa av centralsjukkassans styrelse.
Innan verkställande tjänsteman hos allmän sjukkassa tillsältes eller entledigas,
skall yttrande inhämtas från kassans styrelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Verkställande tjänstemans avlönings- och pensionsförmåner skola på förslag
av kassans styrelse bestämmas av tillsynsmyndigheten.

85 §.

Annan befattningshavare hos allmän sjukkassa än verkställande tjänsteman
tillsättes och entledigas av kassans styrelse. Förtroendeläkare, som i
90 § sägs, skall dock efter centralsjukkassas hörande tillsättas och entledigas
av medicinalstyrelsen. Kassan är beträffande avlönings- och andra anställningsvillkor
för sådan läkare pliktig ställa sig till efterrättelse de anvisningar,
som på förslag av medicinalstyrelsen meddelas av tillsynsmyndigheten.

Förhållandet mellan centralsjukkassa och därtill ansluten lokalsjukkassa.

86 §.

Lokalsjukkassa ansvarar för utgivandet av ersättning enligt den obligatoriska
sjukvårdsförsäkringen. Av utgifterna härför äger kassan att från
vederbörande centralsjukkassa återfå tre fjärdedelar eller, i fråga om sjukvårdsersättning
till barn, som i 7 § andra stycket avses, hela beloppet.

Med avseende å sjukhjälp enligt den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
ansvarar lokalsjukkassa för de nittio första sjukhjälpsdagarna vid
varje sammanhängande sjuklighetstillstånd samt centralsjukkassa för tiden
därefter.

87 §.

Lokalsjukkassa har att på begäran av den centralsjukkassa, vartill den
är ansluten, utöva nödig sjukkontroll och att för centralsjukkassans räkning
utbetala sjukhjälp.

I fråga örn den frivilliga försäkringen har lokalsjukkassa därutöver att
enligt centralsjukkassans bestämmande för dess räkning meddela sådan försäkring
samt att handhava uppbörden av avgifterna för densamma.

88 §.

Centralsjukkassa är pliktig att enligt de närmare bestämmelser, som utfärdas
av tillsynsmyndigheten, utan ersättning biträda ansluten lokalsjukkassa
vid dennas bokförings- och statistikarbete samt jämväl i övrigt bistå
lokalsjukkassan i dennas arbete.

Utan särskilt bemyndigande äger centralsjukkassa granska ansluten lokalsjukkassas
räkenskaper och övriga handlingar samt inventera dess medel
och värdehandlingar. Sådan granskning och inventering skall verkställas
minst en gång årligen.

Representant för centralsjukkassa äger närvara vid ombudsmöten och styrelsesammanträden
i ansluten lokalsjukkassa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Sjukkontroll.

89 §.

Allmän sjukkassa skall genom anordnande av sjukkontroll tillse att missbruk
av försäkringen hindras. Lokalsjukkassa har därvid att iakttaga de
föreskrifter, som lämnas av centralsjukkassan.

Tillsynsmyndigheten äger utfärda erforderliga föreskrifter angående sjukkontrollens
anordnande.

90 §.

Hos centralsjukkassa skola förtroendeläkare till erforderligt antal vara
anställda.

Förtroendeläkare skall biträda vid sjukkontrollen inom centralsjukkassans
verksamhetsområde samt även i övrigt tillhandagå kassan i frågor, som
kräva medicinsk sakkunskap. Han skall även söka främja samarbetet mellan
allmän sjukkassa och inom dess område verksamma läkare.

Registrering och tillsyn.

91 §.

I denna lag föreskriven registrering av och tillsyn å allmänna sjukkassor
handhaves av en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet.

Hos tillsynsmyndigheten skall föras register över allmänna sjukkassor
(sjukkasseregister) för inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna lag
skola anmälas för registrering eller vilkas intagande i registret eljest är eller
varder föreskrivet.

92 §.

Anmälan till sjukkasseregistret skall göras skriftligen. Vid anmälan om
beslut angående antagande av stadgar eller ändring av stadgarna skola fogas,
där anmälningen avser antagande av stadgar, två exemplar av stadgarna
jämte avskrift av protokoll vid ombudsmöte, utvisande att stadgarna
blivit antagna, samt, där anmälningen avser ändring av stadgarna, i två
exemplar avskrift av protokoll, som förts i ärendet. Nu nämnda handlingar
skola vara till riktigheten styrkta av notarius publicus eller med styrelseledamöternas
egenhändiga bevittnade namnteckningar.

Har ej, då registrering av allmän sjukkassa sökes, varje styrelseledamot
och styrelsesuppleant så ock i övrigt envar, som ensam eller i förening med
annan är bemyndigad att teckna kassans firma, å ansökningen egenhändigt
skrivit sin av vittnen styrkta namnteckning, skall vid ansökningen fogas en
särskild bilaga, därå namnteckningen finnes och blivit styrkt av vittnen.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då anmälan sker att styrelseledamot
eller suppleant blivit utsedd eller att eljest någon, ensam eller
i förening med annan, blivit berättigad att teckna firman.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

93 §.

Vid registrering av allmän sjukkassa skall tillsynsmyndigheten låta i registret
införa

1) dagen för stadgarnas antagande;

2) kassans firma;

3) den ort, där styrelsen har sitt säte;

4) varje styrelseledamots och suppleants samt, där eljest någon, ensam
eller i förening med annan, är berättigad att teckna kassans firma, dennes
fullständiga namn och hemvist;

5) av vilka och huru kassans firma skall tecknas, där den ej tecknas allenast
av styrelsen.

Det ena av de till tillsynsmyndigheten ingivna exemplaren av stadgarna
skall förses med bevis om antagandet till allmän sjukkassa och registreringen
samt återställas till sökanden.

94 §.

Anmäles ändring i förhållande, varom inskrivning skett i registret, skall,
där registrering beviljas, vad sålunda anmälts anmärkas i registret. Samma
lag gäller, där åt administratörer på sätt i 99 § sägs uppdragits att handhava
allmän sjukkassas angelägenheter eller sådant uppdrag upphört.

Registreras ändring i allmän sjukkassas stadgar, skall ena exemplaret av
det protokoll, som innehåller beslutet om ändringen, återställas till sökanden,
försett med bevis örn registreringen.

95 §.

Anmälningsskrifter med därvid fogade handlingar skola, särskilt för varje
allmän sjukkassa, förvaras såsom bilagor till registret.

96 §.

Mot den som inhämtat kännedom örn vad registret beträffande visst förhållande
innehåller å den tid, varom fråga är, kan ändring i samma förhållande
ej åberopas med laga verkan, med mindre han visas hava ägt vetskap
örn ändringen.

97 §.

Det åligger allmän sjukkassas styrelse att varje år före utgången av juli
månad till tillsynsmyndigheten ingiva styrkt avskrift av styrelsens och revisorernas
berättelser angående föregående räkenskapsår samt av protokoll,
upptagande de beslut, som ombudsmötet fattat i anledning av nämnda berättelser.

Centralsjukkassas styrelse har att inom tid som i första stycket sägs till
tillsynsmyndigheten ingiva i enlighet med fastställt formulär upprättad sta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 31

tistisk redogörelse rörande den verksamhet, som under året drivits av kassan
och envar av de till denna anslutna lokalsjukkassorna. Redogörelsen
skall vara underskriven av styrelsens ordförande och kassans verkställande
tjänsteman.

Finner tillsynsmyndigheten nödigt att av allmän sjukkassa infordra ytterligare
upplysningar, skola sådana ofördröjligen lämnas av kassans styrelse.

Allmän sjukkassas styrelse är pliktig att när som helst bereda tillsynsmyndigheten
eller dess ombud tillfälle att inventera kassans medel samt att
granska kassans böcker, räkenskaper och andra handlingar så ock att lämna
dem tillträde till ombudsmöte.

98 §.

Tillsynsmyndigheten skall tillse, att allmän sjukkassas verksamhet står i
överensstämmelse med denna lag och andra rörande verksamheten utfärdade
författningar och föreskrifter. Tillsynsmyndigheten har vidare att övervaka
verksamhetens ekonomiska utveckling och därvid, om så finnes erforderligt,
försäkringstekniskt utreda kassans ställning. Jämväl i övrigt skall
tillsynsmyndigheten vaka över verksamheten samt tillhandagå kassan med
råd och upplysningar.

Tillsynsmyndigheten äger fastställa för kassornas verksamhet erforderliga
formulär; och kassa är pliktig att i föreskriven ordning begagna formulären.

99 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att anledning till anmärkning förekommer
mot allmän sjukkassas verksamhet, äger tillsynsmyndigheten meddela kassan
anvisning att vidtaga den åtgärd eller den förändring av verksamheten
som prövas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma viss
skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd eller förändring skall hava vidtagits.

Underlåter kassan att ställa sig sålunda meddelad anvisning till efterrättelse,
må tillsynsmyndigheten uppdraga åt två eller flera personer att i
egenskap av administratörer handhava kassans angelägenheter under viss
tid, dock längst intill dess, efter nyval av ombud som i 61 § avses, ombudsmöte
utsett styrelseledamöter och dessa trätt i tjänst. Administratörer hava
att i denna egenskap fullgöra de på ombudsmöte och styrelse enligt denna
lag ankommande åliggandena, dock ej sådana som i 64 § avses, och skall
i tillämpliga delar beträffande dem gälla vad i denna lag stadgas angående
ombudsmöte samt styrelse eller styrelseledamöter. Det åligger administratörer
att ställa sig till efterrättelse de särskilda bestämmelser angående uppdragets
fullgörande, som må utfärdas av tillsynsmyndigheten.

Uppdrag att vara administratör må när som helst återkallas av tillsynsmyndigheten.
Arvode till administratör skall utgivas av kassan efter de
grunder, som fastställas av tillsynsmyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

100 §.

Närmare föreskrifter om tillsynsmyndighetens organisation samt örn sjukkasseregistrets
förande och tillsynsmyndighetens verksamhet i övrigt meddelas
av Konungen.

Besvär m. m.

101 §.

Över allmän sjukkassas beslut i ärende angående försäkring enligt denna
lag må klagan föras hos tillsynsmyndigheten genom besvär, vilka skola inlämnas
till kassan eller dit insändas med posten. Besvären skola hava kommit
kassan tillhanda senast inom en månad efter det klaganden erhållit
kännedom örn beslutet. Kassan har att inom två veckor därefter med eget
yttrande översända besvären till tillsynsmyndigheten. Den omständigheten,
att besvären av klaganden ingivits eller insänts direkt till tillsynsmyndigheten,
utgör ej hinder för besvärens upptagande till prövning, därest de
inkommit till tillsynsmyndigheten före utgången av den stadgade besvärstiden.
I sådant fall skall tillsynsmyndigheten omedelbart överlämna besvären
till kassan för behandling som ovan sagts.

Tillsynsmyndigheten äger, ändå att klagan icke forts, till prövning upptaga
ärende som i första stycket avses.

102 §.

Uppstår tvist mellan allmänna sjukkassor angående tolkning eller tillämpning
av denna lag, skall tvisten på yrkande av någon av kassorna avgöras
av tillsynsmyndigheten.

103 §.

Mot tillsynsmyndighetens beslut i fråga, varom i 101 och 102 §§ förmäles,
må talan fullföljas allenast såframt tillsynsmyndigheten lämnat tillstånd
därtill. Sådant tillstånd skall lämnas där någon av dem som inom tillsynsmyndigheten
deltagit i behandlingen av ärendet uttalat avvikande mening,
så ock där tillsynsmyndigheten finner utgången av ärendet vara av synnerlig
betydelse för part. Klagan föres hos Konungen genom besvär, vilka skola
inlämnas eller insändas med posten till socialdepartementet. Besvären skola
hava inkommit till departementet senast inom en manad efter det klaganden
erhållit del av tillsynsmyndighetens beslut.

Utan hinder av anförda besvär skall tillsynsmyndighetens beslut i fråga,
som i 101 och 102 §§ avses, gå i verkställighet, där ej tillsynsmyndigheten
annorlunda förordnar.

Fråga, som i 101 och 102 §§ åsyftas, må ej prövas i annan ordning än
bär ovan sagts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Särskilda bestämmelser.

104 §.

Minskas allmän sjukkassas verksamhetsområde, skall till den kassa, vartill
medlemmar på grund härav överföras, av den förra kassans fondmedel
utbetalas behörig andel, beräknad efter grunder som fastställas av tillsynsmyndigheten.

Allmän sjukkassa skall, därest Konungen så förordnar, helt eller delvis
överlåta sin rörelse och sina tillgångar å annat försäkringsorgan. överlåtes
rörelsen helt, skall kassan gå i likvidation. I annan ordning må beslut om
överlåtelse av kassas rörelse eller dess trädande i likvidation ej fattas.

I fråga om allmän sjukkassas likvidation och upplösning skall i övrigt
i tillämpliga delar gälla vad i sådant avseende finnes föreskrivet i lagen om
understödsföreningar, därvid dock skall iakttagas att i nämnda lag beträffande
likvidator förekommande hänvisning till stadgande angående styrelse
eller styrelseledamot skall avse bestämmelse härom i denna lag.

105 §.

Fordran å sjukhjälp, som innestår hos allmän sjukkassa, må ej för gäld
tagas i mät.

Ej heller må rätt till sjukhjälp överlåtas, innan den försäkrade är berättigad
att lyfta sjukhjälpen.

106 §.

Har försäkrad genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att
fullgöra stadgad anmälningsskyldighet eller annorledes förorsakat, att sjukhjälp
till honom eller hans familjemedlem obehörigen utgått eller utgått
med för högt belopp, eller har någon eljest obehörigen eller med för högt
belopp uppburit sjukhjälp, och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning
ske av vad för mycket utbetalats, där ej i särskilt fall anledning
är att helt eller delvis eftergiva sådan återbetalningsskyldighet.

I fall, som i denna paragraf avses, må i avräkning å vad för mycket utgått
innehållas skäligt belopp av försäkrad tillkommande sjukhjälp, som
därefter förfaller. Har försäkrad, till vilken sjukhjälp felaktigt utbetalats,
övergått till annan sjukkassa, må sådan avräkning ske även å den sjukhjälp,
vartill han ina vara berättigad från nämnda kassa.

107 §.

Allmän sjukkassa äger ej av den som framkallat sjukdom hos annan
eller eljest i anledning av sjukdomen är pliktig att gälda skadestånd till
försäkrad återkräva sina utgifter för utgiven sjukhjälp.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Är någon på grund av vållande eller eljest pliktig att till försäkrad gälda
skadestånd i anledning av sjukdomsfall, skall från skadeståndet avräknas
vad den försäkrade på grund av den obligatoriska försäkringen uppburit
eller ägt uppbära från allmän sjukkassa.

108 §.

Styrelseledamot, verkställande tjänsteman eller revisor i allmän sjukkassa,
som vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat
kassan skada, är pliktig att till kassan utgiva ersättning för skadan.
Äro flera ersättningsskyldiga, skola de svara för ersättningen en för alla och
alla för en. Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäldande efter vad
som prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes
ligga envar av dem till last, samt till omständigheterna i övrigt.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där styrelseledamot eller
annan, som i första stycket avses, genom att överträda denna lag eller föreskrift,
som meddelats med stöd av densamma, eller kassans stadgar uppsåtligen
eller av vårdslöshet tillskyndat tredje man skada.

109 §.

Styrelseledamot, revisor och befattningshavare hos allmän sjukkassa må
ej till obehörig yppa något om enskilds personliga förhållanden, varom
han i sin nämnda egenskap erhållit kunskap, eller utlämna handling, till
vilken han i sådan egenskap erhållit tillgång.

Den som bryter mot vad i första stycket är stadgat straffes med dagsböter.
Böterna tillfalla kronan.

110 §.

Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt om tillämpning
av denna lag å andra dess medborgare som vistas här i riket än
dem å vilka lagen eljest är tillämplig.

Om lagens ikraftträdande m. m.

lil §■

Denna lag skall, i den mån ej nedan annorlunda stadgas, träda i kraft
den 1 juli 1950, vid vilken tidpunkt förordningen den 26 juni 1931 (nr 280)
om erkända sjukkassor upphör att gälla.

Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till stadgande, som
ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.

Har för understödsförening registrerats firma, som icke överensstämmer

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

med vad i 55 § sista stycket stadgas, åligger det tillsynsmyndigheten att,
därest ej före den 1 januari 1951 för registrering anmälts beslut om ändring
av firman till överensstämmelse med nämnda stadgande, anmana föreningen
att inom sex månader för registrering anmäla beslut om sådan änd
ring. Efterkommes ej anmaningen, skall tillsynsmyndigheten föreslå änd
ring av föreningens firma och, sedan föreningen erhållit tillfälle att yttre
sig över förslaget, besluta i ärendet. Om beslutad ändring skall tillsynsmyndigheten
ofördröjligen underrätta föreningen. Över beslutet må besvär anföras
i den ordning, som i 79 § lagen örn understödsföreningar sägs. Sedan
beslutet vunnit laga kraft, skall i understödsföreningsregistret införas anteckning
om ändringen samt bevis om firmans nya lydelse tillställas föreningen.

Antagande av allmänna sjukkassor m. m.

112 §.

Till allmän sjukkassa skall i första hand antagas erkänd sjukkassa, som
är verksam inom det för den allmänna sjukkassan avsedda verksamhetsområdet.

Landsting ävensom stad, som ej deltager i landsting, svarar för att allmän
centralsjukkassa finnes för landstingsområdet eller staden. Ansvar för
att allmän lokalsjukkassa finnes för lokalsjukkasseområde åvilar den eller
de inom lokalsjukkasseområdet belägna kommunerna.

113 §.

Ansökan om antagande till allmän sjukkassa skall göras av styrelsen för
den förening, som önskar bliva antagen till allmän sjukkassa. Ansökan
skall vara tillsynsmyndigheten tillhanda före den 1 januari 1949, då fråga
är örn antagande till centralsjukkassa, samt före den 1 juli 1949, såvitt angår
antagande till lokalsjukkassa. Tillsynsmyndigheten må dock med hänsyn
till särskilda omständigheter medgiva, att ansökningen ingives senare. Vid
ansökningen skola fogas de uppgifter tillsynsmyndigheten bestämmer.

Innan förening antages till allmän sjukkassa, skall den liava antagit stadgar,
avfattade på sätt i 56 § sägs, varjämte i fråga örn lokalsjukkassa
tillsynsmyndigheten skall inhämta yttrande i ärendet från styrelsen för den
centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan skall vara ansluten.

Beslut, som på grund av vad i första och andra styckena sägs eller eljest
erfordras för erkänd sjukkassas antagande till allmän sjukkassa eller för
överlåtelse varom nedan i 114 § förmäles, skall, ulan hinder av att för den
erkända sjukkassan gälla bestämmelser av annat innehåll, vara giltigt,
därest det å föreningssammanträde biträtts av de flesta röstande samt god -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

kännes av tillsynsmyndigheten. Sådant beslut må ej sedermera utan tillsynsmyndighetens
medgivande upphävas eller ändras. Ansökan om antagande
till allmän sjukkassa, som gjorts med stöd av beslutet, är för den
erkända sjukkassan bindande.

114 §.

Söker mer än en förening bliva antagen till centralsjukkassa eller lokalsjukkassa
för samma område, skall tillsynsmyndigheten, där så finnes lämpligt,
söka få till stånd överlåtelse enligt 66 § lagen om understödsföreningar
på en av föreningarna av den eller de andras rörelse eller på en för ändamålet
bildad förening av samtliga de sökandes rörelse. Kan överlåtelse som
nu sagts ej åvägabringas eller finnes sådan lämpligen ej böra ifrågakomma,
har tillsynsmyndigheten att pröva, vilken förening som ma anses lämpligast,
därvid, med beaktande jämväl av vad i 112 § första stycket sägs, hänsyn
särskilt bör tagas till föreningarnas medlemsanslutning inom verksamhetsområdet.

115 §.

Antages erkänd sjukkassa till allmän sjukkassa och skola medlemmar i
kassan enligt denna lag vara försäkrade i annan allmän sjukkassa eller sker
utsträckning av den tid, under vilken i fråga örn medlemmar i kassan annan
allmän sjukkassa skall ansvara för utgivandet av sjukpenning, är den
förra kassan pliktig att, i den omfattning och den ordning tillsynsmyndigheten
bestämmer, till den senare kassan överföra medel, som vid tidpunkten
för antagandet funnos avsatta för sjukhjälpsverksamhetens bedrivande.

Antages ej erkänd sjukkassa till allmän sjukkassa och har dess rörelse
ej överlåtits på sätt i 114 § sägs, skall kassan utan särskilt beslut den 1
juli 1950 träda i likvidation. Sådan kassa är, utan binder av vad därutmnan
må vara föreskrivet i kassans stadgar, pliktig att, enligt de föreskrifter
tillsynsmyndigheten meddelar, till den eller de allmänna sjukkassor, till
vilka medlemmarna skola höra, överföra de medel som vid utgången av
juni 1950 funnos avsatta till sjukhjälpsfond.

lie §.

För lokalsjukkassa samt centralsjukkassa, vars verksamhetsområde utgöres
enbart av stad, skola före den 1 mars 19o0 utses ombud föi 1950 och
1951 års ombudsmöten. Lokalsjukkassa skall före den 1 maj 1950 för
samma tid utse ombud i den centralsjukkassa, till vilken den är ansluten.
Vid val av ombud, som nu sagts, skall i stället för vad i 61 § tredje stycket
stadgas om medlem i kassan eller familjemedlem gälla, att ombudet skall
vara mantalsskrivet inom kassans verksamhetsområde.

Möte med ombud, som i första stycket avses, skall hållas i lokalsjukkassa

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

före den 1 maj 1950 och i centralsjukkassa före den 1 juni 1950. Å sådant
möte skola utses de styrelseledamöter, revisorer och suppleanter för dem,
vilka enligt denna lag skola väljas å ombudsmöte.

De som hava att utse övriga styrelseledamöter och revisorer jämte suppleanter
i allmänna sjukkassor skola göra detta, vad beträffar centralsjukkassa
före den 1 maj 1950 och såvitt angår lokalsjukkassa före den 1 juni
1950. Därvid skall beträffande styrelseledamot och suppleant för sådan i
stället för vad i 71 § sägs om medlem i kassan eller familjemedlem gälla,
att ledamoten eller suppleanten är mantalsskriven inom kassans verksamhetsområde.
Uppgift å de sålunda utsedda skall senast nämnda dagar tillställas
tillsynsmyndigheten och vederbörande kassa.

117 §.

Styrelse, som i 116 § avses, skall icke träda i tjänstgöring förrän den 1
juli 1950; dock tillkommer det dessförinnan sådan styrelse i centralsjukkassa
att enligt vad i 116 § tredje stycket stadgas utse de styrelseledamöter, revisorer
och suppleanter för dem i anslutna lokalsjukkassor, vilka enligt denna lag skola
utses av centralsjukkassans styrelse. I övrigt äger intill nämnda tidpunkt
den enligt äldre bestämmelser utsedda styrelsen för förening, som antagits
till allmän sjukkassa, vidtaga sådana åtgärder som erfordras i anledning av
denna lags ikraftträdande.

Övergångsbestämmelser för medlemmar i erkända sjukkassor.

118 §.

I samband med ikraftträdandet av denna lag skall envar, som vid utgången
av 1949 var medlem i erkänd sjukkassa och som är försäkringspliktig
enligt lagen eller för vilken försäkringsplikt förelegat örn han fyllt
sexton år, överföras såsom medlem till den allmänna sjukkassa han skall
tillhöra. Beträffande medlem, som sist sagts, skall ej gälla vad i lagen stadgas
angående familjemedlem.

Sådan gift kvinna, som i 6 § första stycket avses och som vid utgången
av 1949 var medlem i erkänd sjukkassa, skall vid lagens ikraftträdande
överföras till vederbörande allmänna sjukkassa såsom familjemedlem.

119 §.

Vid tillämpningen av vad i 6 § andra stycket a) stadgas skall beträffande
medlem i erkänd sjukkassa, som vid utgången av juni 1950 vårdas å sjukvårdsanstalt,
medräknas den tid sjukhusvården pågått före lagens ikraftträdande.
Den som vid utgången av juni 1950 var medlem i erkänd sjukkassa
skall i intet fall på grund av nämnda stadgande vara undantagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

från försäkringsplikt förrän rätten till sjukhjälp enligt de för den erkända
sjukkassan gällande bestämmelserna upphört.

120 §.

Är någon vid utgången av juni 1950 berättigad att uppbära sjukpenning
från erkänd sjukkassa, skall följande gälla:

a) Vid beräkning av sjukhjälpstiden skall medräknas tid före den 1 juli
1950, för vilken erkänd sjukkassa utgivit eller haft att utgiva sjukpenning
på grund av samma sjuklighetstillstånd eller tidigare sådant tillstånd,
varmed den ifrågavarande sjukdomen sammanhänger.

b) Den som enligt 9 § icke må vara sjukpenningförsäkrad äger likväl
uppbära sjukpenning enligt de vid utgången av juni 1950 å honom tillämpliga
föreskrifterna.

c) Beträffande den som enligt 9 § skall vara sjukpenningförsäkrad skola
för det sammanhängande sjuklighetstillstånd varom fråga är gälla de vid
utgången av juni 1950 å den försäkrade tillämpliga bestämmelserna örn rätt
till sjukpenning, i den mån han därigenom blir berättigad till sjukpenning
för längre tid än eljest eller till sjukpenning för viss tid med högre belopp
än som eljest skolat tillkomma honom såsom sjukpenning jämte make- och
barntillägg för den tiden.

Vad ovan under a)—c) sägs skall ock gälla, där den som vid utgången av
juni 1950 var medlem i erkänd sjukkassa och då ej ägde uppbära sjukpenning
därefter drabbas av sjukdom, som äger medicinskt samband med sjukdom,
för vilken rätt till sjukpenning från erkänd sjukkassa förelegat, dock
ej för fall att den försäkrade, frånsett arbetsoförmåga på grund av kortvarig
och medicinskt sett fristående sjukdom, under mer än två år före
sista insjuknandet varit fullt arbetsför.

Tillsynsmyndigheten äger meddela särskilda föreskrifter örn beloppet av
de avgifter som den försäkrade har att erlägga, i fall där enligt vad ovan
sägs äldre bestämmelser om sjukhjälp skola tillämpas.

121 §.

Sådan medlem i allmän sjukkassa, som vid utgången av juni 1950 var
medlem i erkänd sjukkassa, må utan hinder av att han ej uppfyller de
i 47 § andra stycket stadgade villkoren erhålla frivillig försäkring, såframt
han före den 1 oktober 1950 gör framställning därom.

Där på grund av före den 1 juli 1950 gjord ansökan frivillig försäkring
beviljas någon, som den 1 april 1950 i erkänd sjukkassa hade försäkring för
mer omfattande sjukhjälp än som tillkommer honom enligt den obligatoriska
försäkringen, skall väntetid icke tillämpas; dock skall i fall som

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

nu sagts vad i 50 § första stycket andra och tredje punkterna stadgas äga
motsvarande tillämpning.

Därest i allmän sjukkassa storleken av avgifterna för den frivilliga försäkringen
gjorts beroende av medlemmens ålder vid inträdet i den frivilliga
försäkringen, skall beträffande medlem som överförts från erkänd sjukkassa
hänsyn tagas till hans ålder vid inträdet i erkänd sjukkassa eller, om
han omedelbart före inträdet i sådan kassa tillhört annan statsunderstödd
sjukkassa, vid inträdet i kassa av sistnämnda slag.

Övergångsbestämmelser för andra än medlemmar i erkända sjukkassor.

122 §.

Det åligger envar, som före den 1 juli 1949 fyllt femton år och jämlikt
denna lag skall vara försäkringspliktig, att, därest han ej vid utgången av
1949 är medlem i erkänd sjukkassa, före den 1 februari 1950 anmäla sig
till inträde i vederbörande allmänna lokalsjukkassa eller, där sådan ej finnes,
i vederbörande allmänna centralsjukkassa. Göres anmälan som nu sagts
och finnes försäkringsplikt föreligga, skall den försäkringspliktige inskrivas
såsom medlem i kassan från och med den 1 juli 1950.

Underlåter någon att företaga anmälan som i första stycket avses, skall
han ändock inskrivas såsom medlem i kassan från och med den 1 juli
1950; och skall han i sådant fall vara skyldig att, därest ej giltigt skäl för
underlåtenheten förelegat, erlägga dubbla avgifter för juli, augusti och september
1950.

123 §.

Vårdas annan än medlem i erkänd sjukkassa vid utgången av juni 1950
å sjukvårdsanstalt, skall vid tillämpningen av 6 § andra stycket a) medräknas
den tid sjukhusvården pågått före lagens ikraftträdande.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall, som
i 6 § andra stycket c) avses.

124 §.

Där den, som den 1 juli 1950 blir försäkrad i allmän sjukkassa men som
icke omedelbart dessförinnan var medlem i erkänd sjukkassa, vid utgången
av juni 1950 lider av sjukdom som i 21 § avses, skall vid beräkning av
sjukhjälpstiden medräknas den tid, varunder sjuklighetstillståndet eller
tidigare sådant tillstånd med vilket den ifrågavarande sjukdomen sammanhänger,
varat före lagens ikraftträdande. Vid prövning, huruvida sjukdom
skall anses utgöra fortsättning av tidigare sjuklighetstillstånd, skall
vad i 27 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning, därvid vad
som sägs örn tid, för vilken sjukpenning utgivits, skall hava avseende å tid,
under vilken arbetsoförmåga på grund av sjukdom förelegat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla, om försäkrad som där avses
efter utgången av juni 1950 drabbas av sjukdom, som äger medicinskt samband
med dessförinnan inträffat sjukdomsfall, såvida den försäkrade inom
två år före insjuknandet vid något tillfälle varit arbetsoförmögen på grund
av det tidigare sjukdomsfallet.

T illämpningsf öreskrifter.

125 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för lagens tillämpning,
meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av tillsynsmyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 april
1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson,
Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående lagstiftning
om allmän sjukförsäkring m. m. samt anför.

Inledning.

I enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 december 1937 utsågs
den 3 januari 1938 en kommitté bestående av nio personer för verkställande
av utredning och avgivande av förslag rörande den svenska socialvården.
Denna kommitté, som antog benämningen socialvårdskommittén, har under
de gångna åren avgivit ett flertal betänkanden avseende skilda grenar av den
sociala hjälpverksamheten.

På hösten 1938 upptog socialvårdskommittén frågan örn en reform av sjuklcasseverksamheten
till behandling och verkställde därvid till en början —
i syfte att erhålla ett material som kunde utgöra underlag för bedömande av
den statsunderstödda sjukkasseverksamheten, särskilt dess utbredning och
utvecklingstendenser — en statistisk undersökning rörande nyanslutningen
till de erkända sjukkassorna under tiden den 1 januari 1936—30 juni 1938.
över denna undersökning avgav kommittén i september 1940 ett med nr II
betecknat betänkande (SOU 1940:31). Vidare företog kommittén en undersökning
beträffande de hjälpbehövande, som under viss tidsperiod erhållit
understöd av fattigvårdsstyrelse i hemmet eller i form av vård å länslasarett
eller därmed jämställd sjukvårdsinrättning. Resultatet av denna undersökning
finnes redovisat i kommitténs betänkande nr III (SOU 1941: 29).

I april 1944 avlämnade socialvårdskommittén dels ett med nr VII beteck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

nät betänkande (SOU 1944: 15) med förslag till lag om allmän sjukförsäkring
samt lag om införande av lagen örn allmän sjukförsäkring dels ock ett
betänkande nr VIII (SOU 1944: 16) innehållande kostnadsberäkningar till
nämnda lagförslag. Lagförslagen torde såsom bilaga (Bilaga B) fogas till
statsrådsprotokollet för denna dag. Vid avgivandet av dessa sistnämnda
båda betänkanden bestod kommittén av förre landshövdingen Bernh. Eriksson,
ordförande, byråchefen E. G. Bexelius, ledamoten av riksdagens andra
kammare, lasarettssysslomannen A. Hagård, t. f. generaldirektören K. J.
Höjer, ledamoten av riksdagens andra kammare, fru Olivia Nordgren,
stadsfullmäktiges i Malmö ordförande, direktören E. Olsson, ledamöterna
av riksdagens andra kammare J. M. Skoglund och O. A. Wallén samt
fattigvårdsdirektören i Stockholm O. R. Wangson. Vid behandlingen av förevarande
spörsmål biträddes kommittén därjämte av föl iande sakkunniga,
nämligen ordföranden i styrelsen för svenska siukkasseförbundet tjänstemannen
K. Ilj. Anderson, lasarettsläkaren i Västerås I. A. Behring, förste
byråinspektören i försäkringsinspektionen fil. doktor G. Brundin, direktören
i arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag G. Bergström, centralsjukkassedirektören
C. Brännberg, Mölndal, medicinalrådet J. T. Byttner,
byråchefen i riksförsäkringsanstalten C. H. J. von Schulzenheim, landsorganisationens
i Sverige kassör A. Strand, verkställande direktören i svenska
arbetsgivareföreningen C. F. Söderbäck, byråchefen i pensionsstyrelsen O. E.
Tegendal och byråchefen i riksförsäkringsanstalten D. O. Östrand. Såsom
den följande framställningen utvisar anmäldes på vissa punkter avvikande
meningar av kommittéledamöter eller sakkunniga.

över socialvårdskommitténs betänkanden nr VII och VIII avgåvos till följd
av remiss yttranden av statskontoret, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
försäkringsrådet, försäkringsinspektionen, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, försvarets sjukvårdsförvaltning,
samtliga landstings förvaltningsutskott utom Stockholms läns, Kalmar
läns södra, Göteborgs och Bohus läns, Örebro läns och Västernorrlands läns
landstings förvaltningsutskott, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
svenska sjukkasseförbundet, svenska arbetsgivareföreningen,
svenska lantarbetsgivareföreningen, svenska försäkringsbolags riksförbund,
de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, de fria sjukkassornas förbund,
landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation, riksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, FredrikaBremer-förbundet,
svenska kvinnoföreningars samarbetskommitté, folkpartiets
kvinnoförbund, högerns centrala kvinnoråd, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund och svenska landsbygdens kvinnoförbund.

Pensionsstyrelsen inhämtade yttranden från de erkända sjukkassorna och
fogade vid sitt utlåtande en sammanfattning av de yttranden, som avgivits
av 27 centralsjukkassor och ett 90-tal lokalsjukkassor. Medicinalstyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

hörde Sveriges läkarförbund och svenska läkaresällskapet ävensom vissa
andra läkarorganisationer. Överståthållarämbetet inhämtade yttrande från
Stockholms stad, varjämte länsstyrelserna hörde ett flertal kommuner. De
på sådant sätt framkomna uttalandena redovisades i samband med remissyttrandena.

Förutom remissvaren inkommo i ärendet skrivelser från tandläkarinstitutets
lärarråd, vissa organisationer och sjukkassor m. fl.

Vid den förberedande granskning av socialvårdskommitténs förslag angående
lag om allmän sjukförsäkring, som därefter ägde rum inom socialdepartementet,
prövades, delvis i anslutning till önskemål som framförts i remissyttrandena,
olika förslag till jämkning av kommittéförslaget. Denna prövning
resulterade i en den 31 maj 1945 dagtecknad promemoria — i det följande
kallad sjukförscikringspromemorian — angående vissa ifrågasatta jämkningar
i kommitténs förslag. Rörande de kostnader som skulle bli följden av
dessa jämkningar, verkställde förste byråinspektören Brundin en särskild beräkning.
Över sjukförsäkringspromemorian med tillhörande kostnadsberäkning
avgåvos yttranden av flertalet av de myndigheter och sammanslutningar,
som tidigare yttrat sig i ärendet, samt därutöver av socialvårdskommittén,
1944 års uppbördsberedning, Stockholms läns landstings
förvaltningsutskott, yrkeskvinnors samarbetsförbund, Skånes socialdemokratiska
kvinnodistrikt, svensk sjuksköterskeförening, Sveriges lantbrulcsförbund,
Skånes erkända sjukkassors centralförening och Gällivare sockens
erkända sjukkassa. Överståthållarämbetet fogade vid sitt utlåtande yttrande
av Stockholms stadskollegium ävensom av sjukhusdirektionen, sjukhusavgiftsdelegerade,
fattigvårdsdirektören, kammarkontoret och drätselnämnden
i Stockholm. Vissa förvaltningsutskott bifogade yttrande av vederbörande
förste provinsialläkare eller statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent.
Skrivelser i ärendet inkommo vidare från ett antal sjukkassor m. fl.

Ifrågavarande lagstiftningsärende har sedermera blivit föremål för ytterligare
behandling inom socialdepartementet. Därvid har — sedan fråga uppkommit
att ur den föreslagna sjukförsäkringen utbryta sjukhusvården —
landstingsdirektören Einar Restad såsom inom departementet tillkallad sakkunnig
upprättat en den 31 december 1945 dagtecknad promemoria angående
ifrågasatt övertagande från statens sida av patientavgifterna å allmän
sal vid sjukhus inom riket, över denna promemoria, i fortsättningen kallad
sjukhusvårdspromemorian, ha yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter
och sammanslutningar. Vidare lia apotekaren Gustaf Söderberg och
förste kanslisekreteraren Sven Sjöberg i egenskap av sakkunniga inom departementet
i en den 31 december 1945 upprättad promemoria angående tillhandahållande
av läkemedel kostnadsfritt eller lill nedsatt pris behandlat
frågan örn möjligheten att ur sjukförsäkringen utbryta även läkemedlen.
Jämväl över denna promemoria, som i det följande benämnes läkemedelspromemorian,
har ett flertal myndigheter och sammanslutningar yttrat sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Jag vill i det följande närmare redogöra för vad i detta lagstiftningsärende
förekommit och börjar därvid med den nuvarande statsunderstödda sjukförsäkringen.

Den nuvarande statsunderstödda sjukförsäkringen.

Lagstiftningen om erkända sjukkassor.

Den gällande statsunderstödda sjukförsäkringen i vårt land är helt byggd
på frivillighetens grund. Den meddelas av erkända sjukkassor — lokalsjukkassor
eller centralsjukkassor — med lokalt avgränsade verksamhetsområden.
Härjämte finnas erkända sjukkassor, vilkas verksamhetsområde är bestämt
genom anknytning till vissa företag eller yrken (fabriks- eller yrkessjukkassor).
Slutligen finnes en erkänd sjukkassa avsedd uteslutande för
dövstumma personer. Sjukkassorna äro till sin rättsliga natur understödsföreningar.
Inträde i erkänd sjukkassa må beviljas allenast den, som fyllt
15 men ej 50 år och bär god hälsa samt icke är behäftad med lyte, vilket
medför eller skäligen kan förväntas medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan
eller påkalla läkarvård i större utsträckning. Såsom understöd
från de erkända sjukkassorna lämnas dels sjukhjälp och dels moderskapshjälp.
Sjukhjälpen består av ersättning för utgifter till sjukvård (sjukvårdsersättning)
samt ett understöd i penningar för varje dag (sjukpenning).
Sjukvårdsersättning utgår med 2h av den sjukes utgifter för läkarvård, kostnaderna
för läkares — men ej för den sjukes -—- resa häri inräknade, dock
att utgifterna ej få överstiga 2/s av det belopp, som fastställts i en av Konungen
fastställd läkartaxa. Därest vård å sjukhus är erforderlig, utgår ersättning
för kostnaderna för sjukhusvård å allmän sal. Högsta sjukpenning
är i regel 6 kronor. Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna vid
varje sjukdomsfall, den dag sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid).
Sjukhjälpstiden må sammanlagt ej understiga två år för ett sammanhängande
sjuldighetstillstånd. Moderskapshjälp utgår med minst 110 kronor.
Till sjukförsäkringen utgå statsbidrag i olika former.

De närmare bestämmelserna angående erkända sjukkassor återfinnas i förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor och lagen den
24 mars 1938 (nr 96) örn understödsföreningar. Bestämmelserna angående
statsbidrag finnas meddelade i kungörelsen den 26 juni 1931 (nr 282) angående
statsbidrag åt sjukkassor. I dessa författningar ha efter deras utfärdande
ändringar vidtagits vid olika tillfällen.

I kommitténs betänkande nr VII sid. 98—105 lämnas en utförlig redogörelse
för gällande bestämmelser på detta område.

Sjukförsäkringens omfattning.

Såsom redan inledningsvis framhållits har socialvårdskommittén verkställt
en statistisk undersökning rörande anslutningen till de erkända sjukkassorna.
Beträffande denna undersökning torde få hänvisas till kommitténs betän -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312. 45

tande nr II samt det sammandrag därav, som intagits i betänkandet nr VII
sid. 105—109.

Vid utgången av år 1941 hade de erkända sjukkassorna 1 643 388 medlemmar,
utgörande 32,2 % av befolkningen över 15 år. Motsvarande tal
voro vid slutet av år 1942 1 860 277 respektive 36,1. Vid utgången av år
1943 var medlemsantalet 2 147 381, motsvarande 41,6 % av befolkningen
över 15 år. Vid 1944 års slut uppgick medlemsantalet till i runt tal 2 350 000.
Medlemsantalet vid slutet av år 1945 har beräknats till 2 550 000 och vid
slutet av år 1946 till 2 725 000. Av nuvarande medlemsantal är det allenast
en ringa bråkdel som är enbart sjukvårdsförsäkrad.

De erkända sjukkassorna voro vid 1943 års slut till antalet 1 673. Av
kassorna voro 28 centralsjukkassor och 1 645 lokalsjukkassor.

Vid 1943 års utgång vörö 48,8 % av medlemmarna män och 51,2 % kvinnor.
Antalet sjukkassemedlemmar i procent av den vuxna befolkningen var
vid slutet av år 1943 störst i städerna eller 45,4 %. För landsbygden var
motsvarande siffra 38,8 %.

I fråga om åldersfördelningen vörö vid slutet av år 1943 21,6 % av medlemmarna
under 25 år, 29,1 % mellan 25 och 35 år, 25,2 % mellan 35 och 45
år, 11,9 % mellan 45 och 55 år samt 7,2 % mellan 55 och 65 år. över 65
år gamla voro 5,0 %. Minst 95 % av de försäkrade befunno sig alltså i arbetsför
ålder. Medelåldern vid slutet av år 1943 var 37,0 år. För männen var
medelåldern icke oväsentligt högre än för kvinnorna (38,4 respektive 35,7 år).
De under tiden 1 januari 1936—30 juni 1938 nytillträdande medlemmarna i
sjukkassorna fördelade sig ganska jämnt på de olika 5-årsgruppema mellan
15 och 40 år. Nyanslutningen var dock något större i de lägre åldrarna.

Av de under tiden 1 januari 1936—30 juni 1938 nyinträdande, som lämnat
inkomstuppgift vid inträdet, hade 85,7 % en årsinkomst understigande
2 500 kronor eller ingen inkomst. Endast något mera än V2 % av motsvarande
antal hade en årsinkomst överstigande 6 000 kronor. Anslutningen
var relativt sett mest otillfredsställande inom de lägsta inkomstgrupperna
och i synnerhet, inom dessa grupper, bland jordbruksbefolkningen. Av de
nyinträdande voro 7,2 % självständiga yrkesutövare, 62,8 % anställda och
30,0 % utan förvärvsarbete. Till den senare kategorien hörde huvudsakligen
hustrur samt hemmasöner och hemmadöttrar, studerande och liknande.

Vad särskilt anslutningen till sjukpenningförsäkringen beträffar var antalet
sjukpenningförsäkrade sjukkassemedlemmar vid 1941 års utgång 1 594 869.
Enligt 1940 års folkräkning utgjorde antalet yrkesverksamma personer i
det närmaste 3 miljoner. Denna siffra lärer till 1941 års utgång ha förskjutits
endast obetydligt. Antalet gifta kvinnor, som icke voro inkomsttagare,
vid 1941 års utgång kan enligt kommittén uppskattas lill minst
1 050 000. I förhållande till summan av nämnda antal inkomsttagare och
gifta kvinnor utgjorde antalet sjukpenningförsäkrade omkring 40 %. Vid
1943 års utgång var antalet sjukpenningförsäkrade medlemmar 2 081 642.

Enligt pensionsstyrelsens statistiska redogörelse för de erkända sjukkas -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

sorna under år 1943 voro av hela antalet sjukpenningförsäkrade medlemmar
i stadskassör 55,9 % och i landsbygdskassor 77,6 % tillförsäkrade en sjukpenning
av högst 2 kronor; endast 14,8 % i städerna och 6,0 % på landsbygden
voro tillförsäkrade en sjukpenning överstigande 3 kronor. I samtliga
sjukkassor voro 66,2 % av medlemmarna tillförsäkrade en sjukpenning av
högst 2 kronor samt 11,1 % en sjukpenning överstigande 3 kronor. Den genomsnittliga
sjukpenning, som under år 1943 av de erkända sjukkassorna
utbetalades per sjukdag, uppgick till 2: 09 kronor.

Vid utgången av år 1943 utgjorde de erkända sjukkassornas tillgångar
över skulder sammanlagt 90 177 253 kronor. Av beloppet belöpte 62 905 572
kronor å centralsjukkassorna och återstoden eller 27 271 681 kronor å lokalsjukkassorna.
Under år 1943 ökades de behållna tillgångarna med 10 818 119
kronor i centralsjukkassorna och 3 285 694 kronor i lokalsjukkassorna eller
tillhopa 14 103 813 kronor.

Kostnaderna för sjukförsäkringen.

Försäkringen i de erkända sjukkassorna finansieras i stort sett genom avgifter
från kassornas medlemmar och statsbidrag. Kommunala bidrag och
bidrag från arbetsgivare förekomma dock i ej obetydlig omfattning. Under
år 1943 uppburo sålunda erkända kassor i kommunbidrag sammanlagt
3 400 566 kronor. På vissa håll erhålla härjämte sjukkassemedlemmar förmåner
i form av nedsatta legosängsavgifter å sjukhus eller bidrag till konvalescenthemsvård.

De genomsnittliga årsavgifterna i den nuvarande sjukförsäkringen framgå
av följande tabell.

				Äkta makar
				tillhopa, då
	Sjukpenning		hustrun har
				kr. 1: 50 i
				sjukpenning
1	kronor	kronor	kronor
Enbart sjukvårdsersättning....................		_	5:40	_
Sjukvårdsersättning och sjukpenning ..........	i	50	21: —	42: —
	2	—	27: 60	48: 60
	3	—	42: —	63: —
	4	—	56: 40	77: 40
	5	—	70: 80	91: 80
	6	—	85: 20	106: 20

Statsbidragen till de erkända sjukkassorna beräknades för kalenderåren
1942 och 1943 till 23,1 respektive 27,1 miljoner kronor. I dessa belopp
ingingo statsbidrag till moderskapshjälp ävensom övergångsvis utgående
särskilt statsbidrag samt kristillägg. Bortsett från nämnda bidragsposter
återstodo 18,7 respektive 20,8 miljoner kronor, motsvarande ungefär 10 kronor
per medlem och år.

För budgetåren 1943/44 och 1944/45 utgjorde statsbidragen 27,3 respektive
33,9 miljoner kronor. För budgetåren 1945/46 och 1946/47 ha statsbidragen
beräknats till 36,4 respektive 46,9 miljoner kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

Socialvårdskommitténs förslag.

Den nuvarande sjukförsäkringen och dess utvecklingsmöjligheter.

Enligt socialvårdskommitténs uppfattning är den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen
icke tillfyllest vare sig i fråga om anslutning eller effektivitet
för att i erforderlig man tillgodose de föreliggande hjälpbehoven vid sjukdom.
Anslutningen till sjukkassorna vöre — trots de senaste årens starka
medlemsökning — socialt sett otillfredsställande, och behov av en mera omfattande
anslutning förelåge inom praktiskt taget alla yrken och inkomstlägen.
Särskilt otillfredsställande vöre anslutningen från det lägsta inkomstskiktet,
vilket förhållande framför allt gjorde sig gällande i fråga om jordbruks-
och närstående yrkesgrupper. Sjukpenningen vöre i stort sett otillräcklig
särskilt då det gällde familjeförsörjarna. Vid sidan av denna otillräckliga
försäkring förekomme emellertid, att medlemmarna i ej obetydlig
utsträckning vore för högt försäkrade. Så vore fallet särskilt i fråga om åldringar,
vissa kategorier av anställda, som helt eller delvis åtnjöte lön även
under sjukdom, samt gifta kvinnor utan förvärvsarbete.

En ej obetydlig del av de sista årens nyanslutning till sjukkassorna vore
enligt socialvårdskommitténs mening att anse såsom en engångsföreteelse.
Erfarenhetsmässigt bomme nyanslutningen förr eller senare att avtaga och
medlemsökningen så småningom att helt upphöra, därvid betydande delar
av just de befolkningsskikt, vilka det vöre särskilt angeläget att få med
i försäkringen, fortfarande bomme att stå utanför densamma. Genom särskilda
åtgärder, t. ex. en höjning av åldersgränsen för inträde i sjukkassa, torde
visserligen en nyrekrytering befrämjas. Men även örn inträdesmöjlighetema
på detta sätt ökades, skulle vinsten härav uppenbarligen bli endast mera
övergångsbetonad. Och alt höja inträdesåldern så att även den del av befolkningen,
som överskridit 50-årsåldern, skulle äga nyansluta sig till försäkringen
skulle ur risksynpunkt knappast vara tillrådligt. De avgifter dessa
högre åldrar skulle betinga måste dessutom bli så stora, att de med säkerhet
skulle utgöra ett hinder för inträde, i vart fall av någon större del av
dessa grupper.

Även örn den nuvarande sjukförsäkringen skulle utveckla sig på gynnsammast
tänkbaia sätt anser sig kommittén med ganska stor visshet kunna
antaga, att densamma ej i erforderlig mån kommer att draga till sig sådana
inkomsttagare, vilkas delaktighet i sjukförsäkringen av sociala skäl är särskilt
önskvärd, nämligen de som lia de lägsta inkomsterna och sålunda i
stort sett lia den minsta ekonomiska motståndskraften vid inträffad sjukdom.
En delvis mycket betydande underrepresentation av de lägsta åldersgrupperna,
vilka ur sjuklighetssynpunkt vore särskilt gynnsamt ställda, torde icko
heller kunna undvikas inom försäkringen. Anslutningen till den frivilliga för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

säkringen kunde sålunda knappast förväntas motsvara de krav, som måste
ställas på en social sjukförsäkring, avsedd att inpassas i ett enhetligt socialvårdssystem.
Vidare skulle det möta betydande svårigheter att inom ramen
för en frivillig försäkring råda bot på svagheterna i fråga örn den nuvarande
försäkringens effektivitet och förhindra överförsäkring.

Kommittén fortsätter:

Att märka är, att det nuvarande statsbidragssystemet direkt motverkar
delaktighet för en högre sjukpenning, i det att de lägsta försäkringarna
proportionsvis åtnjuta ett så avsevärt större statsbidrag, att merkostnaden
för att ernå en effektivare försäkring ofta synes medlemmarna vara
oproportionerligt stor. Den förefintliga åldersgränsen bidrager också till att
hindra höjning av sjukpenningförsäkringen, då behov därav inträder på
grund av ökade inkomster eller förändringar i fråga örn försörjningsbördan
eller penningvärdet. Att genom partiella reformer av den frivilliga försäkringen
eller ökade statsbidrag råda bot på dessa missförhållanden synes knappast
möjligt, särskilt som statsbidragen redan nu äro relativt höga och försäkringen
i ganska betydande omfattning utnyttjas av medborgare, vilkas
ekonomiska situation är sådan, att än högre statsbidrag för deras vidkommande
knappast kunna ifrågakomma. Inom en frivillig försäkring erbjuder
det även stora svårigheter att förhindra överförsäkring. Inom de erkända
sjukkassorna ha visserligen uppställts vissa allmänna regler rörande maximistorleken
av den sjukpenning, som medlemmarna kunna tillförsäkra sig vid
inträdet i kassorna, men såsom regeln blivit utformad sakna kassorna möjlighet
att under medlemstidens gång nedsätta en sjukpenning av den anledningen,
att inkomsterna nedgått eller den ekonomiska ställningen på annat
sätt förändrats, så att sjukpenningen ej längre kan anses riktigt avvägd. För
en kvinnlig medlem, som vid inträdet kunnat tilldelas en hög sjukpenning,
emedan hon då såsom ogift hade stor arbetsinkomst, kan sålunda sjukpenningen
icke sänkas i samband med att hon gifter sig och upphör med sitt
förvärvsarbete, ehuru detta vore befogat. Ej heller kan man sänka sjukpenningen,
då en medlem på grund av ålder upphör med sitt arbete och därmed
kommer i det läget, att han under sjukdom icke längre förlorar någon arbetsinkomst.
Visserligen torde det ur författningssynpunkt icke möta något hinder
för en sjukkassa att införa bestämmelser av antytt slag i sina stadgar.
Men dylika inskränkningar torde i praktiken icke vara möjliga att genomföra,
så länge försäkringen är frivillig. I en frivillig försäkring måste man
åtminstone i en viss omfattning lämna fritt spelrum åt valfriheten beträffande
förmånernas storlek och även i övrigt tillämpa mera mjuka och smidiga
försäkringsformer. Göres icke detta, inträffar en reaktion hos allmänheten,
vilken finner försäkringen mindre tilltalande och därför vänder sig åt
annat håll för erhållande av försäkringsskydd, även örn förmånerna där äro
mindre eller dyrare, eller också helt uraktlåter att försäkra sig.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att det förelåge ett starkt behov av
den statsunderstödda sjukförsäkringens reformering eller utbytande mot
annan hjälpform såväl med hänsyn till behoven av bättre tillgång till erforderlig
sjukvård och av säkrad försörjning vid sjukdom som med hänsyn
till socialvården i övrigt.

Kungl. Majus proposition nr 312.

Sättet för förbättring av hjälpåtgärderna.

När det gäller att vid sjukdom tillförsäkra medborgarna erforderlig sjukvård
och kontant sjukhjälp, avsedd att ersätta den genom sjukdomen förlorade
arbetsinkomsten, kan man enligt socialvårdskommittén följa olika huvudvägar.
Vid den ena linjen — av kommittén betecknad såsom understödslinjen
— garanterade det allmänna, med eller utan behovsprövning,
varje medborgare dessa förmåner och bestrede kostnaderna därför
med allmänna medel. En sådan anordning skulle, om behovsprövning förelåge,
innebära en form av socialhjälp (fattigvård), samt, om sådan prövning
icke förelåge, blott ha det gemensamt med försäkring i egentlig mening, att
förmånerna utginge endast vid vissa bestämda risktillfällen. Däremot skulle
den fördelning av kostnaderna efter vars och ens beräknade risk, som inginge
såsom ett bärande moment i en egentlig försäkring, helt vara borta.
Den andra linjen, kallad socialförsäkringslinjen, innebure, att
medborgarna genom särskilda avgifter till större eller mindre del bestrede
kostnaderna för de tillförsäkrade förmånerna.

Enligt socialvårdskommitténs mening äger socialförsäkringslinjen ett bestämt
företräde framför understödslinjen. Endast örn försäkringsformen valdes
kunde den psykologiska faktor tillvaratagas, som bestode i de hjälpbehövandes
känsla av tillfredsställelse i medvetandet om att de genom egna
bidrag förskaffat sig rätt till hjälpen. Denna korrespondens mellan fullgörandet
av förpliktelser och rätt till hjälp vore även ägnad att skapa ansvarskänsla
hos medborgarna. Därjämte funnes större förutsättningar för att
kostnaderna skulle kunna begränsas, då hjälpformen ordnades enligt försäkringslinjen
än då dess finansiering helt och hållet skedde skattevägen.
Inkomstgränsen för det allmännas direkta hjälpverksamhet måste vidare av
kostnadsskäl alltid bli ganska snäv. Åtskilliga medborgare inom de grupper,
vilkas inkomster läge över denna gräns, komme i vissa situationer att bli
i behov av hjälp. Genom en försäkring, som i princip byggde på medlemmarnas
egna insatser, kunde däremot staten indirekt genom tillskott till verksamheten
även i sådana fall lämna medlemmarna värdefullt stöd. För begränsning
av utgifterna för sjukhjälpen vore det vidare av vikt med visst
lokalt självansvar och att således lokalt begränsade områden själva genom
avgifter på medborgarna inom dessa områden finge i viss utsträckning svara
för sjukhjälpen till dem. Endast genom sådant självansvar kunde sambandet
mellan en ökning av utgifterna för sjukhjälpen och en höjning av avgifterna
därför göras klar för de förmånsberättigade.

I fråga örn de skäl, som tala för att låta sjukförsäkringen få
formen av en obligatorisk försäkring, framhåller socialvårdskommilten,
att en ur social synpunkt erforderlig anslutning eller tillfredsställande
effektivitet erfarenhetsmässigt icke kunde vinnas inom ramen
av en frivillig försäkring. Utformningen och bedrivandet av en sådan försäkring
påverkades också på ett ogynnsamt sätt av hänsynen till mcd BUtäng

till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312. 4

Kungl. Majlis proposition nr 312.

lemsrekrytering och risken för avfall av redan anslutna medlemmar.
Om större delen av folket genom sjukförsäkring sörjt åtminstone delvis
för sin vård och försörjning i händelse av sjukdom samt ett väsentligt
antal av återstoden i händelse av sjukdom måste anlita det allmänna,
kunde det icke heller anses rättvist, att de, som själva sörjt för sina
behov vid sjukdom, skulle genom sina skatter sörja även för dem,
som underlåtit att försäkra sig och ej hade andra medel att tillgå vid sjukdom.
De nämnda olägenheterna med en frivillig försäkring förelåge ej hos
en försäkring, till vilken alla, som hade behov därav, måste höra. En sådan
försäkring kan dessutom lättare ledas och utnyttjas av det allmänna än en
frivillig försäkring. Någon anledning syntes icke förefinnas att antaga, att
intresset för handhavandet av sjukkassornas angelägenheter i någon mera
betydande grad bomme att slappas, om försäkringen bleve obligatorisk, särskilt
om försäkringen bleve anordnad på sådant sätt, att den nuvarande sjukförsäkringens
tillgångar i personligt avseende tillgodogjordes. Erfarenheten
från andra länder, där man sedan många år tillbaka hade obligatorisk sjukförsäkring,
visade också, att den idealitet som utmärkte en frivillig sjukkasserörelse
icke gått förlorad genom försäkringstvånget. Att risken för missbruk
av försäkringen kunde bli större, då man i densamma tvångsvis intoge
personer, vilka varit vana att vända sig till olika allmänna eller enskilda
hjälporganisationer, så snart de haft behov av hjälp i någon form, vöre visserligen
tydligt. Mot sådana medlemmar kunde sjukkassorna otvivelaktigt
uppträda med större kraft inom en obligatorisk försäkring än inom en frivillig
sådan. I och med att kassorna bleve större och erhölle mera kvalificerad
personal, ökades även möjligheterna att komma tillrätta med dylika
missförhållanden. I en frivillig försäkring inträdde i viss utsträckning sådana,
som kände sig ha behov av försäkringen på grund av svag hälsa eller ofta
inträffad sjuklighet. Örn icke en noggrann inträdesprövning förekomme,
skulle sjukkassornas medlemmar därför rimligen kunna antagas genomsnittligt
utgöra avsevärt sämre risker än de, som icke tillhörde sjukkassorna.
Trots noggrann inträdesprövning vunne säkerligen också åtskilliga
personer, som ur sjukdomssynpunkt äro att anse såsom dåliga risker, medlemskap
i sjukkassorna. Ingenting hindrade heller, att sådana, som vid inträdet
varit fullgoda risker, sedermera komme att lida av stor sjuklighet.
Härtill kommer att ökningen av antalet sjukliga personer, som bleve medlemmar
av kassorna vid obligatorisk försäkring, uppvägdes av de yngre och
i regel friska personer, som vid sådan försäkring tillfördes medlemsbeståndet
men som endast i relativt ringa omfattning inträdde i en frivillig försäkring.
I en obligatorisk försäkring kunde de på grund av ålder eller andra
orsaker arbetsoförmögna utestängas från sjukpenningförsäkringen effektivare
än i en frivillig försäkring, vilket minskade risken för missbruk och
även i övrigt sänkte försäkringens utgifter. Sannolikheten talade således för
att den genomsnittliga sjukligheten inom en obligatorisk försäkring skullevisa
sig vara mindre än inom den frivilliga försäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Kommittén anför vidare:

Farhågor ha uttalats för att, därest en obligatorisk försäkring infördes,
tillströmningen till sjukhusen skulle öka. Detta kan måhända bliva förhållandet,
men är ingalunda säkert. Därigenom att alla medborgare erhålla
tillgång till läkarvård kan förväntas, att sjukdomarna komma under behandling
på ett tidigare stadium. I den mån kostnaderna vid vård i hemmet kunna
bestridas av försäkringen, minskas de sjukas ekonomiska intresse av att bli
intagna å sjukhus. Dessa omständigheter kunna antagas komma att motverka
tillströmningen till sjukhusen. Särskilt må påpekas den inom den statsunderstödda
sjukkasserörelsen nu förefintliga tendensen att helt ersätta sjukhusvården
utan att samtidigt minska sjukpenningen. Detta premierar otvivelaktigt
dem, som låta sig intagas å sjukhus, och har måhända lett till att sjukkassemedlemmar
mera än andra utnyttja sjukhusen. I en obligatorisk försäkring,
där ackvisitionssvnpunkten kan lämnas åsido, låter det sig lättare
göra att reducera sjukpenningen under tiden för sjukhusvistelse. Kommittén
vill i detta sammanhang uttala som sin mening, att det i möjligaste mån bör
undvikas, att personer intagas eller få kvarligga på sjukhus av sociala skäl.
Den dyrbara sjukhusvården bör vara förbehållen dem, som ur vårdsynpunkt
oundgängligen behöva sådan vård. Beträffande övriga sjuka böra andra anordningar
i möjligaste mån vidtagas. Kommittén är väl medveten om, alt
detta krav kan medföra svårigheter för vederbörande läkare, men anser likväl
nödvändigt, att ett sådant krav upprätthålles.

Å läkarhåll hysas vissa farhågor för, att läkarnas ställning såsom fria och
obundna yrkesutövare samt deras auktoritet skulle rubbas, örn sjukförsäkringen
bleve allmän. Det har antytts, att erfarenheterna från utlandet skulle
peka i sådan riktning. Häremot vill kommittén invända, att resultatet i detta
avseende rimligen kan antagas bli detsamma, antingen den frivilliga sjukförsäkringen
vinner sådan utbredning, att större delen av befolkningen omfattas
av densamma, eller motsvarande medborgare tvångsvis intagas i försäkringen.
Hittills har den frivilliga försäkringen praktiskt taget endast medfört fördelar
för läkarkåren. Anordnas en obligatorisk försäkring efter de principer,
som i detta avseende tillämpats inom den frivilliga försäkringen, synas därför
de angivna farhågorna från läkarhåll fullständigt obefogade. Det bör
även erinras örn att utomlands i allmänhet tillämpas ett system med sjukkasseläkare,
vilka mot viss i allmänhet låg ersättning ombesörja medlemmarnas
läkarvård. T vårt land har däremot med goda verkningar tillämpats
ett system med fritt läkarval. Enligt kommitténs mening kunna därför icke
några som helst slutsatser dragas av de olägenheter för läkarna, som tidigare
otvivelaktigt varit förenade med sjukförsäkringen i vissa stater.

Vad angår organisationen av en obligatorisk sjukförsäkring
anför kommittén, alt vid försäkringens reformering intet finge
underlåtas, som kunde bidraga till att binda samman den nya försäkringen
med den nuvarande och att rädda över till denna så mycket som möjligt
av de traditioner och den sakkunskap, som funnes inom den senare. Psykologiska
moment borde här tillmätas en viss roll utan att man för den skull
i organisatoriskt eller annat avseende läte den nya försäkringen taga i arv
sådant, som i densamma innebure en onödig komplikation. Ur dessa synpunkter
vöre det av mycket stor betydelse att icke göra det till en i egentlig
mening kommunal uppgift alt handha sjukförsäkringsverksamheten utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

att för detta ändamål söka finna former, vilka anslöte sig till den erkända
sjukkasseverksamhetens organisation. Härvid syntes ligga närmast till
hands, att man, liksom skett så gott som överallt i utlandet, läte särskilda
sammanslutningar, sjukkassor, vara bärare av försäkringen. En förbättring
av sjukförsäkringen borde därför taga sikte på en i möjligaste mån allmän
sjukförsäkring med särskilda ekonomiskt fristående organ (sjukkassor) såsom
försäkringens bärare, vilka kassor dock organisatoriskt borde förankras
i kommunerna.

Till närmare utveckling av sin mening att sjukförsäkringen borde omhänderhavas
av särskilda sjukkassor och icke anknytas direkt till kommunerna
framhåller kommittén såsom synnerligen betydelsefullt, att gränsdragning
skedde mellan socialförsäkringen och den direkta understödsverksamhet
som kommunerna bedreve, samt anför vidare:

Den av kommittén föreslagna sjukförsäkringen utgör såväl till verksamhetens
materiella utformning som till kostnadstäckningen en verklig försäkring.
Detsamma är för närvarande fallet med arbetslöshetsförsäkringen och
olycksfallsförsäkringen. Hos folkpensioneringen är försäkringskaraktären
mindre framträdande. Huru förhållandet i detta avseende kommer att framdeles
ställa sig med avseende å folkpensioneringen kan icke nu sägas, men
i kommitténs uppdrag ingår att utreda, huruvida icke invalidernas försörjning
skall kunna ordnas genom anknytning till sjukförsäkringen. Det synes
då ligga närmast till hands, att en rationalisering genomföres på sådant sätt,
att med sjukkassan såsom grund bildas ett socialförsäkringsorgan, vilket även
omhänderhar arbetslöshetsförsäkringen och övertager vissa av olycksfallsförsäkringens
uppgifter samt eventuellt den del av folkpensioneringen, som omfattar
invalidförsäkringen. Ett sådant organs arbetsuppgifter komma att bliva
så stora, att sammankoppling med socialnämnden icke ger någon administrativ
vinst men däremot betydande nackdelar. Vad beträffar de tjänstemän, som
skola handhava de socialvårdande uppgifterna, synes en viss specialisering
på detta likaväl som på andra verksamhetsområden vara till fördel och detta
såväl för de hjälpsökande som för det allmänna. Skillnaden i fråga örn de
olika arbetsuppgifterna framgår tydligt därav, att i ena fallet behovsprövning
är regel, under det att i det andra fallet sådan icke förekommer. I fråga
om uppbörden av socialförsäkringsavgifterna skulle det säkerligen innebära
en bestämd nackdel, om denna förlädes till ett kommunalt organ, i det att
dessa avgifter därigenom skulle få karaktär av skatt på ett annat sätt än örn
de uppbäras av t. ex. en sjukkassa. Någon administrativ vinst skulle heller
icke uppkomma genom en sålunda centraliserad uppbörd, enär socialförsäkringsavgiftema,
i motsats till de allmänna skatterna, böra uppbäras i små
poster för att lättare kunna betalas av personer med små inkomster och enär
de skola betalas även av personer, som icke äro inkomsttaxerade. Det är otvivelaktigt
av vikt, att den kommunala hjälpverksamheten och sjukkassornas
på självhjälpens grund uppbyggda understödsverksamhet hållas åtskilda. I
motsatt fall föreligger fara för att självhjälpstanken i betänklig mån avtrubbas
och oberättigade anspråk på hjälp från sjukförsäkringen uppammas.
Genom en sammanslagning av den kommunala verksamheten och sjukförsäkringen
skulle utan tvivel de stora ideella värden, som nu finnas inom sjukkasserörelsen
och som man kan förvänta i väsentliga avseenden komma att

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

överföras till den nya försäkringen, helt spolieras. Enligt lagen om försäkringsrörelse
får kommun icke bedriva försäkringsrörelse. Detta förbud har
säkerligen tillkommit på goda skäl.

Den omständigheten att sjukförsäkringen meddelas av särskilda sjukkassor
behövde enligt kommittén dock icke lägga hinder i vägen för samarbete
med de kommunala hjälporganen, under förutsättning att sjukkassornas verksamhetsområden
anknötes till den kommunala indelningen.

Kommittén diskuterar ingående, huruvida det nuvarande systemet med
centralsjukkassor och lokalsjukkassor borde bibehållas och dryftar tre i och
för sig möjliga alternativ i fråga örn sjukkasseverksamhetens organisation.
Enligt det folsta av dessa skulle hela landets befolkning utgöra en gemensam
försäkringsorganisation med lokalorgan — sjukkassor — inom varje kommun
eller annat mindre geografiskt område och en hela landet omfattande kostnadsutjämning.
Sjukkasseavgiften skulle utgå med lika stort belopp inom
hela landet. I den man sjukkasseavgifterna icke försloge för sjukkassorna,
finge de hänvända sig till den gemensamma utjämningsinstitutionen, vilken
utbetalade vad som erfordrades. Detta system medförde den fördelen, att avgifterna
bleve lika för alla i hela landet. Någon lokal självrisk komme
emellertid icke att föreligga. Enligt det andra alternativet inrättades enbart
lokala sjukkassor, vilka hade att på egen risk omhänderhava försäkringen
och upptaga därför erforderliga avgifter. Även enligt detta alternativ bleve
dock en central organisation nödvändig, vilken antingen skulle understödja
respektive sjukkassor allenast under exceptionella förhållanden, såsom vid
större epidemier o. d., eller också skulle ha att, liksom de nuvarande centralsjukkassorna,
konstant svara för vissa sjukhjälpsutgifter. Det tredje alternativet
innebure bibehållande av det nuvarande systemet nied centralsjukkassor
för länen och till dessa anslutna lokalsjukkassor.

Det första alternativet avvisas av kommittén under hänvisning till nödvändigheten
ur ekonomisk synpunkt av viss lokal självrisk. Det andra alternativet
vore ur ekonomisk synpunkt avsevärt mera tillfredsställande och
överensstämde med det system, som förefunnes i Danmark och Norge. En
lösning av organisationsproblemen enligt detta alternativ kunde ske enligt i
huvudsak två olika linjer. Enligt den ena av dessa skulle den centrala
organisationen allenast ekonomiskt understödja lokalsjukkassorna under
exceptionella förhallanden, under det att enligt den andra linjen centralorganet
konstant tjänstgjorde såsom utjämningsorgan ungefär på samma
sätt som de nuvarande centralsjukkassorna.

Kommittén fortsätter:

Skall centralorganet allenast utjämna riskerna under exceptionella förhållanden,
måste uppenbarligen lokalsjukkassorna i princip svara för utgivandet
av all sjukbjälp. Någon utjämning av avgifterna mellan de olika
sjukkasseområdena vinnes i sådant fall icke annat än i den mån sådan kan
åvägabringas genom lämplig utformning av statsbidragen. I stället för av -

Kungl. Majlis proposition nr 312.

giftsutjämning resulterar ett sådant system tydligen i större avgiftsdifferenser
än för närvarande. Ur ren försäkringssynpunkt torde starkt kunna
ifrågasättas, örn lokalsjukkassor av den storlek, som kan ifrågakomma, bli
tillräckligt stora ur riskutjämningssynpunkt vid en försäkring med så lång
sjukhjälpstid och så stora sjukvårdsförmåner som den föreslagna. Sannolikt
skulle kassorna ganska ofta bli nödsakade söka hjälp hos det centrala organet.
Härigenom komme känslan av självansvar att i avsevärd mån avtrubbas,
varjämte en stark kontroll över kassornas skötsel från centralorganets
sida bleve nödvändig. Då en sådan kontroll svårligen kan på ett effektivt
sätt handhavas centralt, skulle behov av länsorgan uppkomma. Örn sådana
inrättades, skulle det säkerligen befinnas lämpligt, att dessa i likhet med
de erkända centralsjukkassorna kunde tjäna såsom rådgivande och hjälpande
organ i förhållande till lokalkassorna. Länsorganen komme därför
måhända att i vissa avseenden få samma uppgifter som de nuvarande
centralsjukkassorna. Under sådana förhållanden synes det kommittén, som
örn icke heller några mera betydande fördelar i förvaltningsmässigt hänseende
skulle vinnas, om organisationen anordnades efter denna linje.

Valde man åter den utvägen, att man i princip på centralorganet överläte
de uppgifter, som nu ankomme på centralsjukkassorna, vunne man otvivelaktigt
någon utjämning i fråga om avgifterna. Denna avgiftsutjämning
torde dock bli tämligen betydelselös. Det syntes vidare sannolikt, att ett
system av ifrågavarande slag icke skulle medföra någon minskning av de
totala förvaltningsutgifterna. Kommittén anser sig därför kunna konstatera
att övervägande skäl förelåge att icke välja det andra alternativet för anordnande
av organisationen samt anför vidare:

Härtill kommer, att man icke utan vägande skäl bör frångå en organisationsform,
som redan finnes och som visat sig vara lämplig. Den omständigheten
att vid densammas utformning avsikten varit, att den skulle utgöra
grundvalen för en obligatorisk försäkring kanske icke bör tillmätas för stor
vikt, men kan icke heller helt förbises. De erkända centralsjukkassorna ha
också varit av mycket stor betydelse såsom sammanhållande och ledande
organ för lokalsjukkassorna inom verksamhetsområdena. De ha i denna
sin egenskap bedrivit ett betydelsefullt rådgivnings- och upplysningsarbete,
som ej kunnat utföras av ett för hela landet gemensamt organ, och ha utgjort
en naturlig och värdefull förbindelselänk mellan tillsynsmyndigheten
och lokalsjukkassorna. Även inom en obligatorisk försäkring torde motsvarande
uppgifter bäst kunna handhavas, därest centralsjukkassor fortfarande
finnas. Kommittén föreslår därför, att det nuvarande systemet med
centralsjukkassor och lokalsjukkassor skall bibehållas. Genom denna lösning
underlättas också övergången från den nuvarande till den nya försäkringen
och låter det sig göra att utan allt för stora svårigheter till den nya försäkringen
överföra såväl de erkända centralsjukkassornas fondtillgångar som
de inom dessa kassor förefintliga tillgångarna i fråga örn erfarenhet och
skolad personal.

Vad ovan sagts gäller sjukkassorna inom länen. I storstäderna däremot
är systemet med lokal- och centralsjukkassor enligt vad erfarenheten utvisar
varken lämpligt eller behövligt. Sjukkontroll och annan kontroll över medlemmarna
kan i en stad minst lika väl handhavas av allenast en kassa som

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

av flera, varjämte förvaltningen blir enklare, om allenast en kassa finnes.
Utvecklingen i storstäderna har också gått därhän, att medlemmarna i allt
större utsträckning blivit direkt anslutna till centralsjukkassorna, och att
tidigare förefintliga lokalsjukkassor överlåtit sin verksamhet å centralsjukkassorna.
Förslaget innebär därför för storstädernas del att endast centralsjukkassor
skola finnas.

Vad angår statsverkets årliga utgifter vid införandet av en
obligatorisk försäkring beräknas dessa av socialvårdskommittén till omkring
80 miljoner kronor. En sådan kostnadsökning måste enligt kommitténs uppfattning
te sig relativt överkomlig och väl motiverad med hänsyn till dels att
försäkringen omfattade hela folket och sålunda även de ekonomiskt svagaste
befolkningsskikten, dels att ett gott försäkringsskydd vunnes dels ock att
stora fördelar i ekonomiskt och administrativt hänseende erhölles för socialvården
i dess helhet.

Kommittén sammanfattar sin uppfattning angående frågan om införandet
av en allmän sjukförsäkring på följande sätt:

Vid övervägande av de skäl, som tala för och emot införandet av en obligatorisk
sjukförsäkring, finner kommittén, att tvekan ej kan råda om lämpligheten
av en sådan åtgärd, vilken även mer eller mindre klart skymtat såsom
slutmålet för lagstiftningsarbetet på sjukförsäkringens område i vårt land.
Enligt kommitténs mening skulle ett socialvårdssystem, där frågan angående
bestridandet av kostnaderna för medborgarnas vård och försörjning under
sjukdom lämnats öppen, förete en fundamental brist.

Kommittén är därför övertygad om, att en allmän och obligatorisk sjukförsäkring
skulle vara till fördel för socialvården i vårt land och därmed för hela
vårt folk. Införandet av en sådan försäkring synes kommittén ligga inom det
ekonomiskt överkomligas gräns.

I utlandet har obligatorisk sjukförsäkring införts i de flesta europeiska och
många utomeuropeiska länder. Kommitténs slutsats att behovet av en förbättrad
sjukförsäkring bör lösas genom tvångsanslutning kan därför icke på
något satt anses revolutionerande — tvärtom måste det anses anmärkningsvärt
att lagstiftningen i vårt land icke tidigare tagit detta steg. I viss män
torde detta förhållande kunna förklaras med strävandena här i landet att i
möjligaste mån göra sociallagstiftningen tillämplig å alla medborgare —
härpå erbjuder folkpensioneringen ett gott exempel — och att det otvivelaktigt
både ur teknisk och ekonomisk synpunkt är svårare att genomföra en
allmän sjukförsäkring än en sjukförsäkring, som endast avser löntagare. I
utlandet är försäkringen i regel endast löntagarförsäkring, örn man också
kunnat förmärka en tendens att utsträcka försäkringen till allt flera befolkningsgrupper.
Ur denna synpunkt kan alltså göras gällande att införandet
av en allmän sjukförsäkring skulle ställa vårt land ibland föregångsländema
på området.

Huvuddragen av socialvårdskommitténs förslag.

Vid uppgörande av sitt förslag har kommittén utgått från, att en lagstiftning
av den genomgripande natur varom här vore fråga varken kunde eller
borde anpassas efter en vid förslagets tillkomst förefintlig lagstiftning inom

Kungl. Majlis proposition nr 312.

de områden som berördes av detsamma. Lagar och författningar av mera
speciell natur borde i stället anpassas efter den föreslagna lagstiftningen.
Denna borde emellertid i möjligaste mån anknytas till den nu förefintliga
statsunderstödda sjukförsäkringen och bygga på den grund, som lagts av
den nuvarande sjukkasseverksamheten.

Den av kommittén föreslagna sjukförsäkringen skall handhavas av allmänna
sjukkassor, vilka förutsättas uppkomma genom ombildning av de
nuvarande erkända sjukkassorna.

Enligt förslaget skola medborgarna i princip vara pliktiga att tillhöra en
allmän sjukkassa för att komma i åtnjutande av försäkringsförmånerna.
Försäkringsplikt skall åvila alla i Sverige bosatta svenska medborgare samt
utländska medborgare, som äro såväl bosatta som mantalsskrivna här i landet
från och med månaden efter den, under vilken vederbörande fyller 16 år.
Från försäkringsplikten undantagas emellertid dels vissa kategorier, som ej
kunna ha nytta av försäkringen, såsom »utförsäkrade» sjuka, vissa fångar
m. fl., dels ock gifta kvinnor, vilkas årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår
till minst 900 kronor, under förutsättning att de sammanleva med sina män
och dessa äro sjukförsäkrade. Dessa gifta kvinnor äro i stället, liksom även
barnen under 16 år, sjukförsäkrade i sin egenskap av familjemedlemmar.
Antalet försäkrade beräknas år 1950 uppgå till 6 570 000, varav 5 060 000
vuxna personer. Antalet sjukkassemedlemmar vid samma tidpunkt beräknas
bli 3 870 000. Skillnaden mellan antalet vuxna försäkrade och antalet sjukkassemedlemmar
utgöres av de familjeförsäkrade gifta kvinnorna.

Ur försäkringsteknisk synpunkt består försäkringen dels av en sjukvårdsförsäkring
och dels av en sjukpenningförsäkring.

Alla de försäkrade — både sjukkassemedlemmarna och familjemedlemmarna
— bli sjukvårdsförsälcrade. Sjukvårdsförsäkringen kommer sålunda
att omfatta även sådana kategorier, som på grund av sin anställning vid
sjukdom erhålla sjukvårdsförmåner såsom läkarvård, läkemedel och sjukhusvård.

Sjukpenningförsäkrade bli däremot allenast de sjukkassemedlemmar, vilkas
normala årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 600 kronor, samt
de familjeförsäkrade gifta kvinnorna. Från sjukpenningförsäkringen undantagas
dock dels ordinarie och extra ''ordinarie statstjänstemän samt vissa
andra med dem i pensionshänseende jämställda befattningshavare, dels de
som äga uppbära tilläggspension eller invalidunderstöd från folkpensioneringen,
dels ock vissa andra speciella kategorier. År 1950 beräknas sjukpenningförsäkringen
komma att omfatta 3 621 000 personer, varav 1 144 000
familjeförsäkrade gifta kvinnor.

Försäkringsförmånerna på grund av sjukvårdsförsäkringen utgöras av ersättning
för läkarvård, vari inräknas ersättning för resor, som företagas i
samband därmed, vissa läkemedel samt sjukhusvård, ersättning för intagning
å sjukvårdsanstalt och hemresa därifrån häri inräknad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

Ersättning för försäkrads utgifter för läkarvård — kostnaderna för läkares
resa ävensom för utfående av sjukpenning erforderliga läkarintyg häri inräknade
— skall utgivas med 3/4 av utgifterna, dock högst s/4 av det belopp,
vartill utgifterna beräknas uppgå enligt av Konungen fastställd taxa. Till
läkarvård skall hänföras röntgen- och radiumbehandling. Ersättning för resa
till och från läkare utgör i regel 3/4 av det belopp, varmed resekostnaden överstiger
3 kronor. Vissa ganska detaljerade bestämmelser ha föreslagits i syfte
att förhindra missbruk av denna förmån.

Ersättning för läkemedel avser sådana av läkare föreskrivna läkemedel,
som äro av betydelse för sjukdomens hävande eller lindrande och som upptagits
i en av Konungen fastställd förteckning. Ersättning skall utgivas med
1h av kostnaderna. Lider försäkrad av sockersjuka eller av allvarlig blodeller
hjärtsjukdom, skall dock ersättning utgå med sji av kostnaden för sådana
läkemedel, som enligt läkares utsago måste av den försäkrade nyttjas
under längre tid.

För vård å sjukhus — allmänt sjukhus eller annan sjukvårdsanstalt som
upptagits i särskild av Konungen fastställd förteckning — skall full ersättning
utgivas. Med allmänt sjukhus förstås sjukvårdsanstalt som tillhör
staten eller till vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landsting
eller kommun och ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt, vidare Konung
Oscar lits jubileumsfond tillhörigt sanatorium ävensom kuranstalt, som disponeras
för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. Ersättning beräknas
enligt för vård å allmän sal eller avdelning gällande taxa, dock under
iakttagande att, där vården kunnat meddelas å hemortssjukhus, ersättning
högst utgives enligt taxan för vård å för sjukdomens behandling lämpat sådant
sjukhus. Det förutsättes att en viss begränsning skall stadgas i fråga om
storleken av de avgifter, som kunna uttagas vid de allmänna sjukhusen, i
syfte att förhindra att kostnaderna för sjukhusvården överflyttas från landsting
och städer till sjukkassorna.

Beträffande rätten till ersättning för intagning å sjukhus gäller i stort sett,
att intagning å närmaste för vården lämpade allmänna sjukhus alltid ersättes.
Återresa från sjukhus skall ersättas med belopp, varmed kostnaden överstiger
3 kronor.

Medlem som omfattas av sjukpenningförsäkringen äger på grund därav
rätt till sjukpenning, familjetillägg och hempenning. Familjeförsäkrad gift
kvinna äger, oberoende av om mannen är sjukpenningförsäkrad eller ej, rätt
till sjukpenning och hempenning. Med hempenning avses den kontanta sjukhjälp,
som utgives i stället för sjukpenning för tid, under vilken den försäkrade
vistas å sjukvårdsanstalt och sjukförsäkringen lämnar ersättning för
vården därstädes.

Sjukpenningen är till sin storlek beroende av den sjukpenningklass, i vilken
medlemmen placerats av sjukkassan. Vid placering av medlem i sjukpenningklass
har kassan att taga hänsyn dels till medlemmens årsinkomst av

Kungl. Maj:ts proposition nr 312

förvärvsarbete och dels till hans ålder. Antalet sjukpenningklasser är tio för
personer, som ej fyllt 67 år, och tio för personer, som uppnått nämnda ålder.
Huvudregeln för inkomstbestämningen är att såsom försäkrads årliga inkomst
av förvärvsarbete skall anses den för år beräknade inkomst i penningar
eller naturaförmåner, som han kan antagas komma att tills vidare
åtnjuta av sådant arbete. Naturaförmåner skola uppskattas enligt de vid
taxering till kommunal inkomstskatt tillämpade reglerna. Konungen må
emellertid fastställda särskilda grunder, efter vilka medlemmar tillhörande
viss eller vissa yrkesgrupper skola hänföras till sjukpenningklass.

Följande tabell utvisar sjukpenningens storlek i olika fall vid förlust av
arbetsförmågan:

Årsinkomsten av förvärvs-arbete uppgår	Sjukpenningen utgör
	men ej till	för medlemmar,	för medlemmar,
till kronor	kronor	som ej fyllt	som fyllt
		67 år, kronor	67 år, kronor
600	900	1: 50	1:50
900	1200	2: —	1:75
1 200	1 600	2: 50	2: —
1 600	2 000	3: —	2: 25
2 000	2 400	3: 50	2: 50
2 400	2 800	4: —	2: 75
2 800	3 200	4: 50	3: —
3 200	3 600	5: —	3: 25
3 600	4 000	5:50	3: 50
4 000	—	6: —	3: 75

Till familjeförsäkrad hustru utgives en sjukpenning av en krona 50 öre.

Medför sjukdomen ej förlust av arbetsförmågan, i vilket fall medlemmen
ej är berättigad till hel sjukpenning, skall till honom utgivas halv sjukpenning,
såvitt sjukdomen förorsakar nedsättning av såväl arbetsförmågan som
inkomsten av förvärvsarbete med minst hälften. Rätt till halv sjukpenning
tillkommer dock ej familjeförsäkrad gift kvinna.

Familjetillägg utgöres av hustrutillägg och barntillägg samt kan endast
utgivas å sjukpenning eller hempenning till medlem. Hustrutillägg utgår till
medlem med familjeförsäkrad hustru eller med självständigt försäkrad
hustru, vars årsinkomst av förvärvsarbete understiger 1 600 kronor. Barntillägg
utgår för varje hemmavarande barn under 16 år. Äro barnets båda
föräldrar medlemmar, utgår dock i regel barntillägg allenast å faderns sjukeller
hempenning. Hustrutillägg utgör en krona samt barntillägg 50 öre för
varje barn. Utgives halv sjukpenning, utgår även familjetillägget med halvt
belopp.

Hempenning utgör hälften av den sjukpenning, som eljest skall tillkomma
försäkrad, dock lägst en krona 50 öre. Å hempenning till medlem utgives

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 59

familjetillägg med belopp, som skulle ha utgått, om medlemmen erhållit
sjukpenning.

För rätt till sjukpenning och hempenning skall liksom för närvarande
gälla tre dagars karenstid.

Till förhindrande av att försäkrads inkomster under sjukdom komma att
överstiga hans inkomster såsom frisk föreslås vissa bestämmelser. Dessa innebära
i stort sett, att summan av sjukpenning och familjetillägg ej må överstiga
90 % av den dagsinkomst, som motsvarar den till grund för medlemmens
försäkring liggande årsinkomsten av förvärvsarbete, samt att försäkringsförmånerna
tillsammans med behållen avlöning, förmåner på grund av
annan försäkring eller därmed likartade inkomster icke må överstiga nämnda
dagsinkomst.

Sjukhjälpstiden för rätten till ersättning för sjukhusvård och sjukpenning
skall för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd vara högst 730 dagar,
därvid dock skall gälla att sådan sjukhjälp må utgivas allenast för högst 365
dagar för tid efter ingången av den månad, under vilken vederbörande fyllt
67 år. I fråga örn sammanläggning av tid för olika sjukdomsfall har föreslagits
en regel som i stort sett överensstämmer med den nu gällande.

Efter medgivande av tillsynsmyndigheten — pensionsstyrelsen förutsättes
även i fortsättningen vara tillsynsmyndighet — äger sjukkassa bidraga lill de
försäkrades sjukvård i vidare omfattning än i lagen föreskrives. Reglerna för
dessa merprestationer äro mera restriktiva än de nuvarande och avse huvudsakligast
att i de kassor, där så prövas lämpligt, möjliggöra ersättning för
massage, bad och fysikalisk behandling.

Påföljdsbestämmelser ha föreslagits, vilka medföra eller kunna medföra,
att försäkringsförmånerna nedsättas eller indragas, därest den försäkrade
gjort sig skyldig till försummelse eller underlåtenhet av visst slag. Beträffande
sjukvårdsavgifterna har i detta hänseende föreslagits, att därest medlem
ej i föreskriven ordning erlägger sådan avgift och underlåtenheten kan
antagas ha berott på tredska, sjukvårdsersättning för honom må skäligen
nedsättas eller helt indragas. Påföljden av underlåtenhet att erlägga sjukpenningavgifter
är däremot icke beroende av skälighetsprövning. Häftar
medlem vid ingången av den månad, under vilken han insjuknar, för ogulden
sjukpenningavgift för tre månader eller längre tid och har han ej erhållit
anstånd med betalningen av avgiften, må sjukpenning för det sjukdomsfallet
ej utgivas till honom.

Utgifterna för försäkringen skola bestridas genom medlemmarnas avgifter
samt statsbidrag.

Särskilda avgifter skola av tillsynsmyndigheten, efter vederbörande sjukkassas
hörande, fastställas för sjukvårdsförsäkringen (sjukvårdsavgifter)
och särskilda för sjukpenningförsäkringen (sjukpenningavgifter). Sjukvårdsavgiften
skall utgå med ett enhetligt belopp för alla medlemmarna inom varje

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

sjukkasseområde. Den genomsnittliga årsavgiften beräknas till 14 kronor
65 öre. Sjukpenningavgiften skall stå i direkt proportion till den försäkrades
sjukpenning samt vara avvägd med hänsyn till sjukhjälpstidens längd. De
sammanlagda sjukvårds- och sjukpenningavgifterna beräknas bli i genomsnitt
i den lägsta sjukpenningklassen (sjukpenning 1: 50 kronor) 28 kronor
90 öre, i 2-kronorsklassen 38 kronor 65 öre, i 3-kronorsklassen 55 kronor
15 öre, i 4-kronorsklassen 68 kronor 65 öre, i 5-kronorsklassen 82 kronor
15 öre samt i högsta sjukpenningklassen 95 kronor 65 öre. De nämnda avgifterna
avse även de familjeförsäkrade gifta kvinnornas sjukförsäkring
(sjukvårdsersättning samt sjukpenning 1 krona 50 öre) och barnens sjukvårdsförsäkring.

Sjukförsäkringsavgifterna skola inbetalas direkt till vederbörande sjukkassa.
Avgifterna skola erläggas förskottsvis för månad, dock må sjukkassa
besluta att de skola erläggas kvartalsvis. Inbetalningarna skola, såvitt angår
arbetstagare, fullgöras av arbetsgivaren, som i anledning härav har att göra
avdrag med erforderligt belopp å arbetstagarens lön. Har avgift ej erlagts
inom två månader från den dag då den senast skolat inbetalas och har anstånd
ej beviljats med avgiftens erläggande, skall medlemmen anmanas erlägga
förfallna avgifter. Ha avgifterna ej erlagts inom 14 dagar, är den kommun,
inom vilken den försäkringspliktige skall vara sjukförsäkrad, skyldig
att på hemställan av kassan utan dröjsmål dels erlägga de sjukvårdsavgifter,
som anmaningen avser, och dels hos betalningsskyldig låta indriva sjukpenningavgifterna.
Kommunerna äro således ansvariga för sjukvårdsavgiftemas
erläggande men däremot icke för betalningen av sjukpenningavgifterna.

Statsbidragen — vilka avvägts på sådant sätt, att avgifterna skola bli i möjligaste
mån lika inom de olika sjukkasseområdena samt att kostnaderna för
familjetilläggen endast i relativt ringa mån skola påverka avgifterna — äro
av tre slag. Å sjukhjälpsavgifterna skall utgå ett procentuellt bidrag (sjukhjälpsbidrag).
För varje medlem skall utgå ett fixt bidrag (medlemsbidrag).
Slutligen skall ett särskilt bidrag (avgiftslindringsbidrag) utgå för att minska
de lägsta inkomsttagarnas sjukpenningavgifter. Medlemsbidraget, vilket föreslagits
skola utgå med olika belopp inom olika delar av landet, skall fördelas
av tillsynsmyndigheten mellan centralsjukkassa och till denna ansluten
lokalsjukkassa.

Sjukhjälpsbidraget föreslås utgå med följande procentuella andel av de
nettoutgifter under året, som skola stanna å sjukkassan, nämligen för

a) läkarvård ävensom försäkrads resa till och från läkare.......... 50 %

b) läkemedel ................................................. 50 %

c) försäkrads intagning å och återresa från sjukvårdsanstalt........ 50 %

d) sjukpenning ............................................... 20 %

e) familjetillägg ............................................... 75 %

f) hempenning................................................ 20 %

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Tillsynsmyndigheten äger besluta, att statsbidraget för under a) och c)
nämnda utgifter må utgå med mera än 50 % av nettoutgifterna, dock högst
70 % av desamma, till centralsjukkassa, för vilken på grund av kommunikations-
och bosättningsförhållanden särskilt stora utgifter uppkomma för
läkarvård och försäkrades resor för erhållande av läkar- eller sjukhusvård.

Medlemsbidraget varierar mellan lägst 3 kronor (i Stockholm, Göteborg
och Malmö) samt högst 5 kronor (i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län).

Avgiftslindringsbidraget utgår till centralsjukkassa med 6 kronor för varje
sjukpenningförsäkrad sjukkassemedlem, som vid årets slut är hänförd till
lägsta sjukpenningklassen, och med 3 kronor för varje sjukpenningförsäkrad
medlem, som vid årets slut är hänförd till näst lägsta sjukpenningklassen.

Enligt kommitténs beräkningar, som bygga på 1937 års inkomstläge,
komma statsbidragen att uppgå till år 1950 78,4 miljoner kronor och år 1960
82,6 miljoner kronor. De beräknade statsbidragens fördelning på sjukförsäkringens
olika grenar framgår av följande uppställning:

Å	r
1950	1960
18,3	18,9
9,0	9,3
0,9	1,0
21,7	24,4
9,4	9,3
14,9	15,4
4,2	4,3
78,4	82,6

Kostnaden avser:

Läkarvård ävensom försäkrads resa till och från läkare......

Läkemedel ..............................................

Intagning å och återresa från sjukvårdsanstalt..............

Sjuk- och hempenning ....................................

Familjetillägg ............................................

Medlemsbidrag............................................

Avgiftslindringsbidrag ....................................

Summa

De sammanlagda försäkringskostnaderna nämnda båda år beräknas till
219,7 respektive 235,9 miljoner kronor.

De besparingar, som efter försäkringens genomförande uppkomma i fattigvårdskostnader
och för tilläggspensioner, beräknas av kommittén uppgå för
kommuner och landsting till 12—15 miljoner kronor samt för folkpensioneringen,
bortsett från dyrtidstillägg, till inemot 6 miljoner kronor.

Försäkringen skall såsom tidigare nämnts handhavas av allmänna sjukkassor,
vilka skola vara självständiga juridiska personer. De allmänna sjukkassorna
skola vara dels centralsjukkassor och dels lokalsjukkassor. En
centralsjukkassa skall i regel finnas för varje landstingsområde. För vissa
större städer komma vidare att finnas särskilda centralsjukkassor. Landstingsområdena
skola uppdelas i lokalsjukkasseområden omfattande en eller
flera kommuner. Invånarantalet inom ett lokalsjukkasseområde bör i regel
uppgå till minst 3 000—4 000. Statsunderstödda yrkes- eller fabrikskassör
kunna icke finnas efter den nya lagstiftningens tillkomst. Ej heller kunna
lokalsjukkassor finnas för stad, för vilken inrättats centralsjukkassa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Försäkringsansvarigheten föreslås bli så fördelad mellan lokal- och centralsjukkassa,
att centralsjukkassan skall ansvara för ersättning för sjukhusvård,
sjukpenning, hempenning och familjetillägg med avseende å tiden efter de
första 90 sjukhjälpsdagarna vid varje sjuklighetstillstånd, under det att lokalsjukkassan
ansvarar för övrig sjukhjälp. Vidare skall centralsjukkassan ersätta
lokalsjukkassan med 3/é av det belopp, vartill dennas utgifter för annan
sjukvård än sjukhusvård uppgått under året.

De befogenheter, som vanligen tillkomma föreningssammanträde, skola i
de allmänna sjukkassorna utövas av särskilda ombud. Dessa skola i lokalsjukkassa
och för stad antagen centralsjukkassa väljas av respektive kommunala
institutioner. Ombuden i annan centralsjukkassa skola väljas av de
till denna anslutna lokalsjukkassoma. Ombudsmöte skall utse flertalet styrelseledamöter
i kassan. Återstående styrelseledamöter skola i centralsjukkassa
utses av tillsynsmyndigheten, medicinalstyrelsen och landstinget
respektive stadsfullmäktige samt i lokalsjukkassa av vederbörande centralsjukkassa.

Inom varje sjukkassa skall finnas en verkställande tjänsteman. I centralsjukkassa
utses denne av tillsynsmyndigheten och i lokalsjukkassa av vederbörande
centralsjukkassa. Varje centralsjukkassa skall hos sig ha anställd
minst en förtroendeläkare, vilken tillsättes av medicinalstyrelsen.

Över sjukkassas beslut i ärenden rörande försäkringstillhörighet, sjukhjälp
eller avgiftsindrivning må besvär anföras hos tillsynsmyndigheten, mot
vars beslut talan ej är tillåten.

De bestämmelser, som sammanhänga med den föreslagna lagstiftningens
ikraftträdande, ha sammanförts i en särskild lag. I denna promulgationslag
ha även införts bestämmelserna om antagande av allmänna sjukkassor. Den
nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1947. Med nämnda
lag skola medlemmarna av de erkända sjukkassorna och deras familjemedlemmar
upptagas i den nya försäkringen. Övriga medborgare skola före den
1 juli 1947 anmäla sig till inträde i försäkringen.

I fråga om de erkända sjukkassemedlemmarna skola, oberoende av ålder,
de nya bestämmelserna omedelbart bli gällande, i den mån annat ej framgår
av övergångsbestämmelserna. Beträffande slutregleringen av pågående sjukdomsfall
ha föreslagits regler, vilka i stort sett innebära, att de före den nya
lagstiftningens införande för den försäkrade gällande bestämmelserna skola
tillämpas. I den mån de nya bestämmelserna leda till fördelaktigare resultat,
skola dock dessa tillämpas i vissa fall. Rörande gamla sjukkassemedlemmars
samt statstjänstemäns och därmed jämställdas sjukpenningförsäkring ha vidare
föreslagits vissa uppmjukande övergångsbestämmelser, vilka skulle möjliggöra
för dessa att, därest de äro medlemmar av allmän sjukkassa och de
icke äga uppbära tilläggspension, utfå ungefärligen lika stor sjukpenning
som tidigare, trots att de enligt de nya reglerna bort ha lägre sjukpenning eller
ingen sådan. De nämnda fördelarna för de erkända sjukkassornas medlem -

Kungl. Majus proposition nr 312.

mar ha ansetts motiverade bland annat därav, att de betydande fondmedel,
som hopsamlats i dessa kassor, förutsatts komma den nya försäkringen
till godo.

De medborgare, som icke äro medlemmar av erkänd sjukkassa vid 1946
års utgång, bli sjukvårdslörsäkrade samt, om de då icke uppnått 60 års ålder,
även sjukpenningförsäkrade. Härvid gäller emellertid, att ersättning för sjukhusvård
eller sjukpenning icke utgives för sjukdomsfall, som inträffat under
tid, då den sjuke ej var försäkrad enligt den föreslagna lagstiftningen, såvida
den sjuke varit arbetsoförmögen på grund av sjukdomen någon tid av de senast
förflutna två åren. Dessa restriktioner ha gjort det möjligt att utan särskild
läkarundersökning eller annan prövning av hälsotillståndet upptaga hela
folket i försäkringen.

Särskilda bestämmelser lia vidare föreslagits angående överförande av
fondmedel, likvidation av erkända sjukkassor, som ej antagits till allmänna,
m. m.

Kommitténs förslag är enhälligt utom beträffande vissa detaljer. Sålunda
ha herrar Flogård och Skoglund uttalat, att den föreslagna försäkringen borde
införas, såvida icke en radikal försämring av de normala ekonomiska förhållandena
inträdde i vårt land. Herr Bexelius har, med instämmande av nyssnämnda
båda kommittéledamöter, ansett karenstiden för rätt till sjukpenning
böra bestämmas till sju dagar i stället för föreslagna tre dagar. Herr Bexelius
har vidare framställt visst yrkande i fråga om skyldighet för kommunerna
att ansvara för erläggandet av avgifter för sjukpenningförsäkringen. Fru
Nordgren har yrkat, att sjukhjälpstiden skulle beträffande gamla medlemmar
av statsunderstödda sjukkassor vara två år, även sedan dessa medlemmar
uppnått 67 års ålder. I ett av fru Nordgren och herr Wangson avgivet yttrande
har föreslagits, att pensionsstyrelsens beslut i fråga örn försäkringstillhörighet,
sjukhjälp m. m. skulle kunna överklagas hos försäkringsrådet.
Herr Strand har ansett, att de uppgifter, som åvilade de erkända centralsjukkassorna,
borde anförtros åt ett centralt förvaltningsorgan. Herr Söderbäck
har betonat vikten av att förtroendeläkareinstitutionen hos sjukkassorna
utvecklades och förstärktes samt framfört vissa synpunkter i fråga
om de ekonomiska möjligheterna att genomföra förslaget. Av herr Wallén
har framställts yrkande örn att även personer, som icke förut tillhört erkänd
sjukkassa och vid lagens ikraftträdande vore 60 men icke 67 år, skulle bli
sjukpenningförsäkrade.

Samordning av sjukförsäkringen med annan social försäkring.

Med hänsyn till den samordning mellan socialvårdens olika grenar, vilken
socialvårdskommittén enligt direktiven har att planlägga, har kommittén funnit
det vara av stor vikt, att lagstiftningen rörande varje särskild socialförsäkringsgren
utformades på sådant sätt, att försäkringarna erhölle den sam -

Kungl. Majlis proposition nr 312.

stämmighet, som vöre naturlig på grund av likheten i syftemål och nödvändig
för att de tillsammans skulle erhålla största möjliga effektivitet. Härjämte
borde tillses att handhavandet av socialförsäkringen underlättades genom att
de skilda socialförsäkringsgrenarnas administration i görligaste mån samordnades.

I fråga om folkpensioneringen uttalar kommittén, att den föreslagna sjukförsäkringen
borde vara en fullt tillfredsställande grund för påbyggnad av
invalidförsäkringen, huru densamma än bleve utformad. Den omständigheten,
att förslaget till allmän sjukförsäkring framlades innan förslag utarbetats
till en reformerad folkpensionering, utgjorde därför ej något hinder
för den erforderliga anknytningen mellan de båda socialförsäkringsgrenarna.
Någon lucka borde ej få uppkomma mellan förmånerna på grund av sjukförsäkringen
och förmånerna från invalidförsäkringen. Flertalet tilläggspensionärer
komme att bli sjukkassemedlemmar och i denna egenskap skyldiga
att betala avgifter. Enligt kommitténs tanke borde folkpensioneringen erlägga
avgifterna för dem utan att avdrag gjordes å pensionerna. Kostnaderna härför
beräknas till omkring 6 miljoner kronor om året.

Kommittén, som även har att verkställa en allmän översyn av den sociala
olgcks falls för säkringslag stift ningen, anser att en samordning mellan den föreslagna
sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen kunde genomföras på
sådant sätt, att avsevärda fördelar vunnes. Örn sjukkassorna finge övertaga
viss del av sjukhjälpstiden inom olycksfallsförsäkringen skulle enligt kommitténs
mening ernås snabbare utbetalning, effektivare sjukkontroll och,
åtminstone i vissa avseenden, administrativa lättnader. Rörande de härmed
förknippade frågorna, i vilka kommittén ej framlagt några mera preciserade
förslag, torde få hänvisas till kommitténs betänkande nr VII sid. 284—293.

Därest en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring genomfördes, borde enligt
kommitténs mening sjukförsäkringens lokala organisation kunna utnyttjas
även för arbetslöshetsförsäkringen. Härom må hänvisas till nämnda betänkande
sid. 293—295.

Yttranden angående kommittéförslaget.

I det alldeles övervägande antalet remissyttranden intages en positiv
ställning till frågan örn en lagstiftning på förevarande
område, och behovet av en sådan lagstiftning vitsordas så gott som allmänt.
Sålunda framhåller socialstyrelsen att förslaget, örn det genomfördes, skulle
leda till ett mycket betydelsefullt framsteg för socialförsäkringens och socialvårdens
rationalisering. Jämte den förebyggande effekt på fattigvårdsbehovet,
som särskilt sjukvårdsförsäkringen skulle få, finge erinras om den humanitära
innebörden av en allmän sjukförsäkring. Att ge alla medborgare
tillgång till den moderna medicinens sjukdomsbotande, sjukdomslindrande

Kungl. Majas proposition nr 312.

och invaliditetsförebyggande vårdresurser vöre en socialreform av verklig!
personligt värde. En tidigare genomförd läkarbehandling och i rätt tid inledd
vård ledde i de flesta fall till ett förbättrat behandlingsresultat. Ur statsfinansiell
synpunkt vore visserligen kostnaderna för förslagets genomförande betydande
men åtminstone huvuddelen av kostnadsökningen kunde sägas innebära
en akt av rättvisa mot den del av befolkningen, som ej omfattades av
den nuvarande statsunderstödda frivilliga försäkringen och därför ej bomme
i åtnjutande av de betydande statsanslagen till desamma. En sådan utjämning
vore desto mera befogad som det till övervägande del torde vara de
lägsta inkomsttagarna och deras familjer som nu stöde utanför sjukförsäkringen.
Socialstyrelsen ansåge det vara ytterst angeläget att förslaget genomfördes
snarast möjligt.

Medicinalstyrelsen betonar, att enligt modernt medicinskt betraktelsesätt
åtnjutandet av erforderlig sjukvård måste anses utgöra en rättighet som tillkomme
även de mindre bemedlade utan att densamma på något sätt finge
vara förknippad med begreppet fattigvård. Medicinalstyrelsen ansåge, att den
föreslagna allmänna sjukförsäkringen skulle bli till väsentlig fördel för sjukvården.

Enligt den mening, som uttalas av försäkringsinspektionen, torde det endast
örn försäkringen gjordes obligatorisk bli möjligt att åstadkomma en
önskvärd avgränsning i förhållande till samhällets direkta understödsverksamhet
och att finna en väg till rationell samverkan med övriga socialförsäkringsgrenar.
Även med hänsyn till det statsunderstödda sjukkasseväsendets
nuvarande omfattning och till synes alltjämt fortgående starka frammarsch
torde övergången till obligatorisk försäkring innebära ett naturligt utvecklingssteg.

Sjukkasseförbundet uttalar, att inom sjukkassekretsar sedan länge varit
icke blott ett önskemål utan även ett krav att försäkringen skulle vara allmän.
Förbundet gåve därför sin fulla anslutning till förslaget om införande
av en allmän obligatorisk sjukförsäkring.

Landsorganisationen framhåller, att den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen
icke i fråga örn medlemsanslutning och effektivitet kunde anses motsvara
de krav som borde ställas på en socialt ändamålsenlig försäkring och
att det knappast vöre möjligt att genom partiella reformer eller ökade statsbidrag
avhjälpa dessa missförhållanden. Landsorganisationen fortsätter:

Kommittén har enligt landsorganisationens mening förebragt övertygande
skäl för att sjukförsäkringens utbyggnad och effektivisering bäst sker genom
en övergång till den allmänna obligatoriska försäkringen, och i likhet med
kommittén anser landsorganisationen också att tidpunkten för en dylik omläggning
nu är inne. De betänkligheter som anförts mot en övergång — bland
annat att den skulle betyda uppgivandet av ideella, i sjukkasserörelsens frivillighet
grundade värden, försvagande av medlemmarnas ansvarskänsla och
risker för missbruk av försäkringen — äro visserligen icke helt ogrundade
men kunna icke tillmätas den styrka alt de skulle utgöra avgörande motiv

Bihang lill riksdagens protokoll 19M. 1 sand. Kr 312. 5

Kungl. Majda proposition nr 312.

mot reformen. Frivilligheten måste här dock främst värderas ur synpunkten
av dess betydelse för försäkringens effektivitet. Vad angår den ideella tillgång,
som den i och för sig innebär, och som landsorganisationen högt skattar, bör
ej bortses från att även den obligatoriska försäkringen, sådan den nu föreslagits,
betyder en sådan tillgång genom de hänsyn till samhällssolidaritet och
allmän ansvarsgemenskap som förestavat utformningen av densamma, särskilt
reglerna örn sjukvårdsförsäkring och familjeförsäkring, hänsyn vilka
detta försäkringssystem måste tillvinna ökad förståelse och respekt.

I de yttranden, i vilka man ställt sig mera kritisk mot införandet
av en lag örn allmän obligatorisk sjukförsäkring,
har i några fall hänvisats till den frivilliga sjukförsäkringens gynnsamma utveckling
och de fördelar av ideell art, som vore förenade med den nuvarande
sjukkasserörelsen. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Östergötlands län, att
man hade all anledning antaga att, örn den frivilliga verksamheten finge
fortgå i oförändrad form, medlemsantalet borde ytterligare stadigt ökas.
Man vöre därför gärna böjd att ifrågasätta huruvida icke frivilligheten i
denna verksamhet vöre av så stort ideellt värde att man borde uppskjuta
ett avgörande i ärendet ytterligare några år för att avvakta huruvida denna
viktiga fråga hade utsikt att lösas på frivillighetens väg. Liknande synpunkter
anföras av länsstyrelsen i Jönköpings län.

De fria sjukkassornas förbund ställer sig avvisande mot tanken att införa
en obligatorisk sjukpenningförsäkring. Det syntes förbundet endast vara
fråga om några få år innan det övervägande flertalet av landets befolkning
tagit en frivillig sjukpenningförsäkring. De som levde på existensminimum
och därför ej kunde ansluta sig till en frivillig sjukförsäkring finge ingen
verklig hjälp genom tvångsanslutning till den allmänna sjukförsäkringen.
En dylik hjälp erhölle de blott om deras levnadsstandard höjdes. En allmän
sjukpenningförsäkring skulle vidare medföra att en av vårt lands äldsta
folkrörelser komme i ytterligare beroende av staten med därav följande byråkrati
och minskad personlig frihet.

I andra yttranden påtalas den bristande tillgången på sjukhusplatser och
läkare.

Medicinalstyrelsen förklarar, att ehuru styrelsen icke funne det helt uteslutet
att den föreslagna sjukvårdsförsäkringen kunde genomföras ur synpunkten
av tillgång till läkare överhuvud, det å andra sidan ej heller vore
uteslutet, att ett latent läkarbehov komme att på ett akut sätt avslöjas, vilket
dock i så fall finge anses vara en fördel. Styrelsen vöre närmast benägen
att anse, att det förelåge en betydande läkarbrist och ville meddela, att enligt
av styrelsen inhämtade uppgifter en avsevärd del erkända lokalsjukkassor
holle före, att läkartillgången för den öppna sjukvården vore otillfredsställande
redan för den nuvarande sjukförsäkringen. Oaktat de krav
på utökning av läkarkrafterna i såväl den öppna som den slutna sjukvården
ävensom sjukhusplatserna, som förvisso komme att bli en följd av den

Kungl. Maj:ls proposition nr 312.

nya sjukförsäkringens genomförande, ansåge medicinalstyrelsen den föreliggande
sjukförsäkringsfrågan vara av så stor allmän betydelse, att hänsyn
till nyssnämnda omständighet icke borde lägga hinder i vägen för frågans
lösande. Med undantag för provinsialläkarinstitutionen borde man hellre
gå fram den vägen, att enligt föreliggande förslag genomföra en utsträckt
försäkring och låta täckandet av det i förevarande avseenden uppkommande
behovet successivt anpassas efter försäkringens krav, än att försäkringen
ställdes på en obestämd framtid i avvaktan på att ifrågavarande personoch
platstillgång skulle kunna komma att anses tillfyllest för läkarvårdsförsäkringen
och sjukhusvården inom en utsträckt sjukförsäkring.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter, huruvida den nuvarande
läkarkåren vore tillräcklig för att möta den starka ökning av kravet på
läkarvård som förslagets genomförande skulle aktualisera. Denna fråga
syntes böra bli föremål för närmare övervägande innan förslaget upphöjdes
till lag. Det borde även övervägas, huruvida ökningen av konsumtionen av
läkarvård kunde komma att medföra att nuvarande sjukvårdsanstalter, vilka
ofta vöre starkt överbelagda, kunde tillgodose eventuellt ökade anspråk på
anstaltsvard. Det ökade behovet av läkare påtalas även av länsstyrelsen i
Skaraborgs län och Hallands läns landstings förvaltningsutskott.

Betänkligheter av statsfinansiell art framkomma i några yttranden. Sålunda
framhåller länsstyrelsen i Gotlands län, att en allmän sjukförsäkring komme
att medföra så betydande kostnader för statsverket att det under nuvarande
labba ekonomiska läge vöre svart att bestämt avgöra örn en sådan reform
kunde genomföras utan att inkräkta på andra kanske mera nödvändiga
sociala uppgifter. All anledning förelåge för statsmakterna att taga frågan
om tidpunkten för en utvidgad sjukförsäkrings genomförande under särskilt
övervägande. Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar sig i liknande riktning.
Även svenska arbetsgivareföreningen hänvisar till det statsfinansiella läget
och uttalar, att det måhända kunde möta oöverstigliga svårigheter att inom en
nära framtid genomföra en obligatorisk sjukförsäkring.

Den av kommittén förordade försäkringslinjen har allmänt godtagits
utan någon diskussion om alternativa lösningar av sättet för tillgodoseende
av förbättrade hjälpåtgärder vid sjukdom. I några yttranden har dock ifrågasatts,
huruvida sjukvårds hjälpen eller i varje fall vissa
former därav borde ordnas annorledes än försäkring sm
ä s s i g t.

Pensionsstyreisen framhåller rörande ifrågavarande spörsmål, att även
om man utginge från den allmänna sjukförsäkringen såsom medel att
nå förbättrade möjligheter till sjukhjälp, det ingalunda vore givet att de
synpunkter och avgöranden, som legat till grund för den frivilliga försäkringen,
utan vidare ägde giltighet i en obligatorisk, hela folket omfattande
sådan. Kunde i fråga örn någon försäkringsgren syftet med försäkringen för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

verkligas genom allmänna åtgärder — vilket kunde förefalla naturligt eftersom
försäkringen skulle omfatta hela folket — borde noggrant prövas, om
anledning föreiåge att inbegripa verksamhetsgrenen i fråga i försäkringen.
Med hänsyn härtill hade pensionsstyrelsen särskilt övervägt, huruvida icke
den av kommittén föreslagna ersättningen för sjukvård, d. v. s. läkarvård,
sjukhusvård och läkemedel, kunde utbrytas ur försäkringen och förmånerna
i stället meddelas i annan ordning.

I fråga om läkarvården anför pensionsstyrelsen att en väsentlig olägenhet
med det av kommittén förordade ersättningssystemet vore det avsevärda
förvaltnings- och kontrollarbete, som vore förenat med detsamma. Enbart
för läkarvården komme i den nya försäkringen antalet verifikationer sannolikt
att uppgå till minst 4 miljoner årligen, varvid vore att märka att
verifikation måste innehålla uppgift om vården och, i förekommande fall,
specifikation av kostnaderna enligt läkarvårdstaxan. Härtill komme att,
eftersom läkarna ej vore bundna av taxan, den försäkrade kunde få vidkännas
större kostnader än hans andel i det taxeenliga arvodet, vilket förhållande
dels kunde motverka syftet med försäkringen, dels ock ge anledning
till missnöje med densamma.

Pensionsstyrelsen fortsätter:

En eventuell utbrytning av läkarvården ur försäkringen —- vilken givetvis
ej behöver innebära att läkarvården göres helt fri för den enskilde — torde
förutsätta åtskilliga organisatoriska åtgärder, bland annat en betydlig ökning
av antalet tjänsteläkare (i statens, kommuns eller landstings tjänst anställda
läkare), anordningar som måste taga åtskillig tid att genomföra. Med hänsyn
härtill torde en dylik utbrytning närmast få betraktas som en framtidstanke.
För närvarande torde man således få räkna med att läkarvården
bibehålies inom försäkringen. Men även örn man gör så, får detta icke till
en oviss framtid förskjuta åtgärder för ett effektivt utbyggande av möjligheterna
att erhålla billig men samtidigt kvalificerad läkarvård.

Däremot anser pensionsstyrelsen det i detta sammanhang böra övervägas,
huruvida icke beträffande läkemedlen ersättningssystemet med fördel kunde
frångås och läkemedelskostnaderna i stället förbilligas genom direkta åtgärder
från statens sida. Likaså skulle enligt pensionsstyrelsens mening åtskilligt
vinnas om jämväl sjukhusvården frigjordes från sjukförsäkringen,
och styrelsen föresloge därför att nämnda möjlighet övervägdes.

Försäkringsbolags riksförbund ifrågasätter, huruvida försäkringens form
vöre lämplig inom den del av socialvården, som sjukvardsförsäkringen
avsåge att tillgodose. Medlemsavgifterna för sjukvårdsförsäkringen bleve
så ringa i förhållande till det allmännas utgifter i form av bidrag till
försäkringen och direkta kostnader för sjukvården, att en frågeställning avnyssnämnt
slag kunde anses motiverad. Man bleve ytterligare betänksam
gentemot försäkringsvägen med hänsyn till de svårigheter, som yppat sig då
det gällt att anpassa prestationerna efter behoven utan att uppamma missbruk.
För att nämna ett exempel skulle den öppna sjukvården, som under
alla förhållanden ställde sig relativt billig för det allmänna, komma att för

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

de försäkrade ställa sig avgjort oförmånligare än den för det allmänna mycket
kostsamma sjukhusvården. Sjukvårdsersättningen komme vidare att mycket
ojämnt ansluta sig till de kostnader för läkarvård m. m., som de försäkrade
själva skulle få vidkännas. Det förefölle ingalunda osannolikt att sådana
bristfälligheter skulle kunna undvikas, om man släppte försäkringens form.

Kvinnoföreningars samarbetskommitté uttalar, att det funnes andra möjligheter
än försäkringsvägen att ordna en billig eller avgiftsfri sjukhusoch
läkarvård för allmänheten. En grundläggande utredning om olika alternativ
för lösning av sjukvårdsfrågan med kostnadsberäkningar och prövning
av de praktiska och psykologiska skälen för dessa alternativ vore
önskvärd.

Förslaget att göra de nuvarande erkända sjukkassorna till
bärare av försäkringen har så gott som genomgående vunnit
bifall i yttrandena.

Försäkringsinspektionen framhåller, att den i likhet med kommittén ansåge
ett vidmakthållande av den lokala självrisken vara synnerligen betydelsefullt
ur ekonomisk synpunkt. Härigenom torde det bli möjligt att begränsa
den fara för missbruk som lätt insmöge sig i en sjukförsäkring, där
försäkringsfallet i många fall icke läte sig fastställa enbart på objektiva
grunder.

Länsstyrelsen i Uppsala lån förklarar sig i den föreslagna försäkringsformen,
som byggde på erfarenheterna från de erkända sjukkassorna, se en
viss trygghet mot alltför stora överraskningar vid genomförandet av organisationen
av den obligatoriska försäkringen. Även länsstyrelsen i Jönköpings
län anser det välbetänkt att bygga vidare på det frivilliga sjukkasseväsendets
grund och söka bevara dess traditioner. Att kassorna skulle fortleva
som självständiga juridiska personer med ansvar för sin egen ekonomi
vore tilltalande och borde utgöra en viss garanti för sparsamhet i deras förvaltning.
För att den entusiasm och hängivenhet som tidigare präglat sjukkassearbetet
icke skulle förkvävas vore det emellertid av stor betydelse att
ledningen av den centrala administrativa apparaten utövades med tillbörlig
försiktighet, så att de lokala kassornas styrelser verkligen finge frihet och
självbestämmanderätt så långt som möjligt.

Landskommunernas förbund uttalar, att förbundet i stort sett kunde ansluta
sig till kommittéförslaget vad anginge det organisatoriska handhavandet
av den blivande sjukförsäkringsverksamheten. Förbundet delade de
synpunkter, som kommittén anfört både då den avvisat tanken på att anknyta
försäkringen till de tidigare i annat sammanhang föreslagna socialnämnderna
och då den ansett att sjukförsäkringsverksamheten framdeles
liksom nu borde bygga på insatser från lokala och centrala sjukkassor.
Kommitténs förslag beträffande formerna för det kommunala inflytandet
på sjukkasseverksamhetens bedrivande funne förbundet välbetänkta.

Sjukkasse förbundet anför, att under den tid under vilken den nuvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

lagstiftningen på sjukförsäkringens område varit gällande systemet med
central- och lokalsjukkassor visat sig fylla de på detsamma ställda förväntningarna.
Det vore därför i högsta grad oklokt att ersätta den organisationsform
som redan funnes med något nytt och oprövat, vilket skulle försvåra
genomförandet av en allmän sjukförsäkring.

Enligt den mening, som uttalas av statskontoret, borde det emellertid klarläggas,
huruvida det organ, som skulle handhava sjukförsäkringen och
annan socialförsäkring, skulle få formen av en fristående juridisk person
utan att därigenom de förenklingar av arbetet äventyrades, som framstode
såsom möjliga vid ett inlemmande i den kommunala förvaltningsorganisationen.
Vidare kunde ifrågasättas, huruvida de nuvarande centralsjukkassorna
borde bibehållas vid sin uppgift såsom ekonomisk utjämningsinstans.
Det syntes statskontoret icke kunna undvikas att förhandenvaron av två
utbetalningsorgan måste medföra en dubblering av vissa arbetsuppgifter.
Kommitténs förslag på denna punkt innebure därjämte, att försäkringsavgifterna
skulle kunna utgå med olika belopp inom olika delar av landet.
Enligt statskontorets mening vöre det emellertid icke tillfredsställande att
samma prestationer skulle beläggas med skiftande avgifter, beroende på var
den försäkrade vöre bosatt. Inom den frivilliga försäkringen torde en sådan
premiedifferentiering vara naturlig. Då försäkringen gjordes obligatorisk
och förmånerna uniformerades, torde emellertid anordningen icke böra
bestå. Vidare torde framhållas att kommittén syntes hysa den uppfattningen,
att ett bevarande av lokalsjukkassornas självrisk vöre möjligt, även
om centralsjukkassorna skulle upphöra såsom ekonomiska utjämningsorgan.
Anledning att med hänsyn till självriskidén bibehålla centralsjukkassorna
förelåge alltså icke.

Försäkringsbolags riksförbund anser, att ett bibehållande av de nuvarande
centralsjukkassorna icke kunde medföra någon bestående fördel,
sedan lokalsjukkassorna fått större minimiomfattning och sin ansvarighet
utsträckt till att gälla de nittio första sjukhjälpsdagarna. En differentiering
av kostnaden för långa sjuktider vore enligt förbundets mening icke önsklig.
Sedan den nya organisationen fått stadga, torde en centralisering av den
överbyggnad å organisationen, som centralsjukkassoma representerade, närmast
bli till fördel. Förbundet ville dock förorda stadganden av sådan innebörd,
att man kunde utnyttja de nu bestående erkända centralsjukkassoma
under en övergångstid för att därefter centralisera deras verksamhet.

Landsorganisationen framhåller, att ett bibehållande av det nuvarande
systemet med centralsjukkassor och lokalsjukkassor visserligen möjliggjorde
en smidig övergång till den nya försäkringen och underlättade överförandet
av de erkända kassornas fonder m. m. I princip delade landsorganisationen
dock den av herr Strand i en reservation uttalade meningen, att en mera
centraliserad ordning vore att föredraga. Att de olika grenarna av socialförsäkringen
gjordes organisatoriskt likformiga torde i vart fall vid en sam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

ordning dem emellan vara rationellt. Denna likformighet torde för de övriga
grenarnas vidkommande icke vara möjlig genom en organisationsform
efter mönster av dem, som utbildats inom den föreningsmässigt organiserade
sjukkasserörelsen.

Frågan om sjukförsäkringens samband med andra grenar
av socialförsäkringen har berörts i flera yttranden. Härutinnan
anför socialstyrelsen:

Av praktiska skäl har kommittén sett sig nödsakad att icke på en gång
utarbeta och framlägga erforderliga förslag till reformer inom socialförsäkringens
och socialvårdens alla områden i en stor, sammanhängande plan
utan i stället upptaga frågorna undan för undan i särskilda mer eller mindre
fristående förslag. Denna metod torde väl också vara den enda möjliga om
förslagen skola kunna inom rimlig tid praktiskt genomföras.

Med denna metod är det emellertid svårt att undvika att de successiva
reformerna brista exempelvis i fråga örn den hjälptekniska och organisatoriska
anknytningen mellan de olika försäkrings- och socialvårdsformerna.
Av än större betydelse är svårigheten att efter varandra anpassa storleken
av försäkrings- och understödsförmånerna i närliggande hjälpformer. Detta
kan motverka befogade — eller uppmuntra till icke önskvärda — övergångar
från en hjälpform till en annan, exempelvis från arbetslöshetsförsäkring
till sjukförsäkring. Kommittén synes emellertid i stort sett ha lyckats
att väl tillvarataga möjligheterna att förbereda en lämplig anknytning till
andra hjälpformer. Vad beträffar frågan om förmånernas storlek så är den
nu anförda synpunkten ett skäl till en viss återhållsamhet på nuvarande stadium,
då en anpassning mellan de olika hjälpformerna väl alltid kommer att
ske genom en höjning av den lägre förmånen och icke genom en sänkning
av den högre. Även denna synpunkt synes ha vunnit tillbörligt beaktande
i kommitténs förslag.

Försäkringsinspektionen uttalar, att även örn de förslag, som kunde komma
att framläggas rörande övriga socialförsäkringsgrenar skulle komma att påkalla
vissa ändringar i nu förevarande lagförslag, denna omständighet dock
icke behövde medföra betänkligheter mot ett genomförande av detta förslag.

Försvarets sjukvårdsförvaltning finner det angeläget, att en revision av
olycksfallsförsäkringslagen skedde i så god tid att största möjliga överensstämmelse
åvägabragtes mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarnas ersättningsformer.

Statskontoret uttalar, att frågan huruvida icke olycksfallsförsäkringens
förmåner helt borde anpassa sig efter sjukförsäkringens torde allvarligt
böra övervägas.

Sjukkasseförbundet anser det böra betecknas som en svaghet att kommittén
icke framlagt något förslag som kunde läggas till grund för en
önskad samordning mellan sjukförsäkringen och den sociala olycksfallsförsäkringen.
Enligt förbundets mening borde man vid delta tillfälle lia kunnat
komma fram till en sådan lösning, att sjukkassorna ålades denna nya arbets -

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

uppgift vilket skulle ha varit till fördel för den sociala försäkringen över
huvud.

Försäkringsbolags riksförbund framhåller, att en obligatorisk sjukförsäkring
med fog plägade uppfattas som själva kärnan i den sociala försäkringslagstiftningen,
kring vilken övriga grenar grupperade sig. Enligt
denna uppfattning bleve anordnandet av sjukförsäkringen i mycket hög grad
bestämmande för prestationer och bestämmelser i övriga försäkringsgrenar.
Det torde därför vara nödvändigt att klarlägga dessa konsekvenser genom
utformandet av en huvudlinje för hela socialförsäkringen, innan man kunde
göra ett definitivt uttalande om ändamålsenligheten av det framlagda förslaget.
Av denna anledning borde förslaget icke lagfästas förrän förslag rörande
alla grenarna av socialförsäkring förelåge åtminstone i sina huvudlinjer
och dessa förslag underkastats en ingående granskning.

Jämväl riksförsäkringsanstalten finner det önskvärt, att en samordning
mellan den föreslagna sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen kunde
komma till stånd. Men förutsättningen för en samordning måste naturligen
vara, att den läte sig genomföra på sådant sätt att fördelarna därav uppvägde
de nackdelar, som mer eller mindre torde bli förknippade därmed.
Enligt anstaltens mening hade kommittén ej tillräckligt beaktat de stora svårigheter
i olika hänseenden, vilka motte för en godtagbar lösning av frågan.

Försåkringsrådet anser, att fördelarna av en samordning av de sociala
sjuk- och olycksfallsförsäkringarna icke borde överdrivas. Lokalsjukkassorna
i allmänhet kunde icke tänkas förvärva personal med erforderlig
kompetens att handlägga ärenden i enlighet med bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen.
Förutsättningarna för ersättning enligt nämnda lag
vore ofta svåra att konstatera i det enskilda fallet och skulle förorsaka
lokalsjukkassornas personal avsevärt extra arbete. Spörsmålen om förutsättningarna
för ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen förelåge skulle vid
många olycksfall komma att behandlas både av sjukkassor och försäkringsinrättningar
vilket skulle komplicera administrationen. Det syntes därför
försäkringsrådet som om i den mån ersättning för olycksfall i arbete skulle
utgå från sjukkassorna detta borde ske efter samma regler som för sjukdomar
i allmänhet.

Även de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening anser det ovisst,
huruvida de med den av kommittén föreslagna samordningen mellan sjukförsäkringen
och den sociala olycksfallsförsäkringen eftersträvade fördelarna
verkligen skulle nås. Enligt föreningens mening skulle en dylik samordning
medföra risk för avsevärda nackdelar i olika hänseenden, och förslagets
genomförande skulle möta betydande svårigheter. Sjukhjälpsutbetalningarna
skulle näppeligen påskyndas i någon avsevärd mån genom en dylik
samordning. Sjukkontrollen vid olycksfallsskadorna torde med nuvarande
systern i allmänhet fungera tillfredsställande och om den kontroll av olycksfallsskadorna
som sjukkassorna kunde utöva bleve av större värde måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

enligt föreningens mening lämnas öppen, överflyttningen till sjukkassorna
av viss del av skaderegleringen vid olycksfall torde icke medföra en administrativ
förenkling av det av försäkringen betingade arbetet i dess helhet.
Föreningen hemställde, att frågan om en samordning mellan sjukförsäkringen
och den sociala olycksfallsförsäkringen i avseende å ersättningsutbetalningen
gjordes till föremål för fortsatt utredning sedan den obligatoriska
sjukförsäkringen trätt i kraft och man bättre kunde bedöma förhållandena
än som för närvarande vore möjligt. Vid en sådan utredning borde jämväl
beaktas, i vad mån eftersträvade förbättringar med fördel kunde ernås inom
ramen av nuvarande organisation.

Tjänstemännens centralorganisation hemställer, alt någon samordning
mellan sjukförsäkringen och en eventuell obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
icke komme till stånd. Artskillnaden mellan dessa båda former av socialförsäkring
vore sådan, att en samordning absolut icke vore lämplig.

Mot den föreslagna detaljutformningen av sjukförsäkringen
lia i de angivna remissyttrandena framställts åtskilliga erinringar.
Flertalet av dessa erinringar äro emellertid av den art, att de lämpligen
böra beröras i det följande vid behandlingen av de olika avsnitten i förslaget.
I detta sammanhang torde endast böra anmärkas följande.

I fråga om sjukpenningklassernas antal ifrågasättes i ett
yttrande, avgivet av Hallands läns landstings förvaltningsutskott, huruvida
klassindelning borde förekomma och om icke sjukpenningen i stället borde
utgå med ett för alla lika belopp. Placeringen i sjukpenningklass komme att
vålla många svårlösta problem och det borde övervägas om ej en enhetlig
avgift liksom enhetliga förmåner vore att föredraga. I andra yttranden,
avgivna av försäkring sinspektionen, länsstyrelsen i Jönköpings län, Uppsala
läns landstings förvaltningsutskott, stadsförbundet, sjukkasse förbundet,
försäkringsbolags riksförbund och riksförbundet landsbygdens folk, påyrkas
att sjukpenningklassernas antal måtte avsevärt reduceras. Till stöd därför
åberopas att det stora antalet sjukpenningklasser komme att medföra ett
onödigt tyngande administrativt arbete för sjukkassorna ävensom risk för
att medlemmarna bleve placerade i annan sjukpenningklass än den, till vilken
de med sina inkomstförhållanden rätteligen bort hänföras. Pensionsstyrelsen,
fattigvårds- och barnavårds förbundet, sjukkasseförbundet och
landsorganisationen förorda att sjukpenningen för personer över 67 år bleve
densamma som för övriga medlemmar.

I åtskilliga yttranden framhålles önskvärdheten av att sjukpenningbeloppen
ävensom familjetilläggen underginge en allmän
höjning. De föreslagna beloppen jämte familjetillägg ansåges icke
utgöra tillräcklig ersättning för av sjukdom förorsakat inkomstbortfall, framför
allt icke inom de lägsta sjukpenningklasserna. Yrkanden i sådan riktning
ha framförts av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, försäkringsinspek -

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

Konen, Överståthållarämbetet, stadsförbundet, fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
landsorganisationen samt riksförbundet landsbygdens folk. Å
andra sidan uttalar tjänstemännens centralorganisation att man knappast
kunde tänka sig en högre obligatorisk sjukpenning än 6 kronor om dagen,
då detta skulle medföra att många löntagare finge betala avsevärda premier
trots att deras försörjning under sjukdom kanske vore fullt tillfredsställande
ordnad genom de sjuklöneförmåner som arbetsgivarna tillämpade. Däremot
kunde övervägas införande av en frivillig påbyggnad av sjukpenningförsäkringen
med ytterligare ett par sjukklasser. Socialstyrelsen och tjänstemännens
centralorganisation framhålla härjämte, att sjukpenningen till de
familjeförsäkrade gifta kvinnorna vore för låg. Denna mening omfattas även
av sjukkasseförbundet, högerns centrala kvinnoråd och socialdemokratiska
kvinnoförbundet. Beträffande familjetilläggen påyrkas från flera håll att
barntillägg och maketillägg borde kunna anknytas
till moderns respektive hustruns sjukpenning. Därvid
framhålles, att hustrun understundom kunde vara den egentliga familjeförsörjaren
eller i allt fall i betydande omfattning bidraga till familjens uppehälle
genom eget förvärvsarbete. Denna tanke kommer till uttryck i yttrandena
av socialstyrelsen, försäkringsrådet och flertalet av de hörda kvinnoorganisationerna.

Den föreslagna karenstiden (3 dagar) har vunnit gillande av bland
andra medicinalstyrelsen, tjänstemännens centralorganisation samt ett flertal
länsstyrelser. Medicinalstyrelsen hemställer emellertid, att möjligheten
för en differentiering av karenstiden efter olika inkomst- eventuellt yrkesgrupper
prövades. Å andra sidan anses i åtskilliga yttranden den föreslagna
karenstiden alltför kort, och socialstyrelsen finner sig böra påyrka en utsträckning
av karenstiden till minst 6 dagar. I anslutning till den av herr
Bexelius framförda reservationen ha bland andra statskontoret, försåkringsinspektionen,
ett flertal länsstyrelser och läkarförbundet uttalat sig för en
höjning av karenstiden till 7 dagar.

Den till förhindrande av överförsäkring föreslagna regeln, att
sammanlagda beloppet av sjukpenning och familjetillägg ej må överstiga
90 % av den dagsinkomst, som motsvarade den för medlemmen fastställda
årsinkomsten av förvärvsarbete (90 %-regeln), föreslås av de fria sjukkassornas
förbund ersatt med en 100 %-regel. Förbundet framhåller, att inkomstbehovet
vid sjukdom ofta vöre större än under vanliga förhållanden,
och påpekar, att enligt förslaget de försäkrade själva finge vidkännas en ej
obetydlig del av kostnaderna för läkarvård och medicin. Särskilt för personer
vilka hade sin inkomst vid ett existensminimum skulle 90 %-regeln
innebära en kännbar beskärning av den ekonomiska standarden. I andra
yttranden, avgivna av statskontoret och länsstyrelserna i Jämtlands och Västernorrlands
lån, anses däremot att en kontant sjukhjälp uppgående till 90 %
av arbetsinkomsten utgjorde en för svag påtryckning på vederbörande att

Kungl. Maj.ts proposition nr 312. 75

återgå i arbete och att det därför borde övervägas att utbyta 90 %-regeln
mot en 80 %-regel.

I fråga om sjukförsäkringsavgifternas storlek uttalar pensionsstyrelsen,
att den föreslagna lägsta avgiften för de sjukpennings- och
sjukvårdsförsäkrade — enligt förslaget i genomsnitt 28: 90 kronor för år —
torde vara väl hög för ett inkomstläge av 600—900 kronor om året. Detsamma
torde sägas om de två följande sjukpenningklasserna, motsvarande
inkomstgrupperna 900—1 200 kronor och 1 200—1 600 kronor. Med hänsyn
till frågans stora sociala betydelse förutsatte pensionsstyrelsen, att avgifternas
storlek såväl för enbart de sjukvårdsförsäkrade — vilka till stor del utgjordes
av tilläggspensionärer och andra med obetydliga inkomster och utan
nämnvärd betalningsförmåga — som för de lägst sjukpenningförsäkrade
foges under förnyad prövning.

Även beträffande statsbidragens avvägning ha vissa erinringar
gjorts. Pensionsstyrelsen och sjukkasseförbundet finna en skälig höjning
av medlemsbidraget önskvärd och anse det kunna ifrågasättas, örn ej
familjetilläggen helt borde bekostas av statsmedel. En höjning av medlemsbidraget
till sjukkassorna i Norrland förordas av socialstyrelsen. Länsstyrelsen
i Jämtlands län tillstyrker en utjämning av avgifterna så att högre avgifter
icke behöva uttagas inom vissa sjukkasseområden. I liknande riktning
uttalar sig även landskommunernas förbund.

En sådan anordning av avgiftsuppbörden att avgifterna kunde
inbetalas i samband med skatteuppbörden ifrågasättes av statskontoret, pensionsstyrelsen,
Uppsala läns landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige
i Stockholm, svenska arbetsgivareföreningen, försäkringsbolags riksförbund
och trafiktjänstemännens riksförbund.

Sjukförsäkringspromemorian.

Sjukvårdsförsäkringen.

Beträffande sjukvårdsförsäkringens utformning ifrågasättes i promemorian
den förändringen, att statsverket borde övertaga ansvaret för sjukhusavgifternas
erläggande i den mån vården lämnades å allmän sal eller avdelning.
Därest ett dylikt ansvar för statsverket infördes, kunde sjukhusvården
utbrytas ur försäkringen. Enligt promemorian skulle detta för försäkringens
vidkommande medföra den beaktansvärda fördelen, att sjukvårdsavgifterna
kunde avsevärt sänkas, varjämte det administrativa arbetet kunde förenklas.
Kostnadsökningen för statsverket vid en sådan utbrytning uppskattas i promemorian
till ungefär 50 miljoner kronor örn året. Det framhålles emellertid
att icke obetydliga besparingar skulle uppkomma för landsting och i
landsting ej deltagande städer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Sjukpenningförsäkringen.

I fråga om sjukpenningförsäkringen har, vid sidan av kommitténs förslag
i denna del, i promemorian skisserats två alternativa förslag.

Enligt det ena alternativet —- betecknat såsom alternativ I — bibehålies
grundtanken i kommitténs förslag, nämligen att sjukpenningen jämte
familjetillägg skall utgöra ersättning för inkomstbortfall, som förorsakas av
sjukdom. Emellertid har sjukpenningklassernas antal väsentligen reducerats
varjämte beloppet av såväl sjukpenning som familjetillägg avsevärt höjts.
Sjukpenningklassernas antal föreslås således minskat till 6 enligt följande

skala:

Medlemmens årliga inkomst av Sjukpenning förvärvsarbete

uppgår till klass

600 kronor men ej till 1 000 kronor ............. 1

1000 » » » » 1 800 » ............. 2

1 800 » » * » 2 700 » 3

2 700 » * » » 3 600 » 4

3 600 » » » > 4 500 » 5

4 500 » eller högre belopp................... 6

Denna sjukpenningskala föreslås tillämplig å alla sjukpenningförsäkrade
medlemmar oberoende av huruvida de fyllt 67 år eller icke. Sjukpenningbeloppen
i de olika klasserna föreslås till respektive 2, 3, 4, 5, 6 och 7 kronor.
Halv sjukpenning utgår med hälften av dessa belopp.

Till sjukpenningförsäkrad medlem skall, liksom i kommittéförslaget, utgivas
familjetillägg till sjukpenningen. Familjetilläggen utgöras av maketilllägg
och barntillägg. Maketillägg, som vid hel sjukpenning utgör 2 kronor,
utgår för hustru som är familjeförsäkrad eller som är sjukpenningförsäkrad
enligt andra sjukpenningklassen. Maketillägg utgår vidare, i det fall att gift
kvinna är medlem, för hennes man, om denne på grund av hans årsinkomst
av förvärvsarbete ej uppgår till minst 600 kronor icke är sjukpenningförsäkrad
eller om han är sjukpenningförsäkrad enligt första eller andra sjukpenningklassen.

Barntillägg, som till hel sjukpenning utgör en krona, utgår för varje
hemmavarande barn under 16 år. Äro båda föräldrarna medlemmar utgår
barntillägg till varderas sjukpenning; om i dylikt fall båda samtidigt äro
sjuka utgår dock barntillägg endast till den enes sjukpenning.

Familjetillägg till halv sjukpenning skall utgå med hälften av angivna
belopp.

Enligt promemorian bli således makar helt jämställda med avseende på rätten
att uppbära barntillägg till sjukpenning, och likställigheten makarna
emellan har vidare utsträckts därhän, att självständigt försäkrad gift kvinna
äger uppbära maketillägg till egen sjukpenning, därest mannens årsinkomst
av förvärvsarbete icke uppgår till 1 800 kronor.

Kungl. Majlis proposition nr 312.

Gift kvinna, vars årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår till 1 000 kronor
och som sammanlever med sin man, blir icke självständigt försäkrad utan
endast försäkrad i egenskap av familjemedlem. I denna del intager alltså
promemorian samma principiella ståndpunkt som kommittéförslaget. För den
familjeförsäkrade kvinnan föreslås en sjukpenning av 1: 50 kronor och å
denna sjukpenning skall utgå ett barntillägg å en krona, därest makarna ha
ett eller flera barn under 10 år som vistas i hemmet.

Barn under 16 år skola, såsom enligt kommittéförslaget, icke vara sjukpenningförsäkrade
utan endast sjukvårdsförsäkrade.

I överensstämmelse med kommittéförslaget skall för tid, då sjukpenningförsäkrad
åtnjuter sjukhusvård, i stället för sjukpenning utgivas hempenning.
Hempenningen skall utgöra hälften av den sjukpenning, som eljest
tillkommer försäkrad, dock lägst 2 kronor, samt för familjeförsäkrad
hustru 1: 50 kronor. Å hempenningen skola utgå familjetillägg med samma
belopp som om vederbörande erhållit sjukpenning.

Såsom maximeringsregel föreslås gälla, att sammanlagda beloppet av
sjukpenning och familjetillägg ej må överstiga den inkomst som motsvarar
V360 av den för medlemmen fastställda årsinkomsten av förvärvsarbete eller,
där endast halv sjukpenning utgives, 50 % av denna inkomst. Vid tillämpningen
av ifrågavarande regel anses emellertid den som är försäkrad enligt
första eller andra sjukpenningklassen alltid ha en inkomst per dag av minst
2 respektive 3 kronor. I promemorian har således kommittéförslagets 90 låsregel
ersatts med en motsvarande 100 %-regel.

Karenstiden enligt detta alternativ föreslås oförändrad eller till 3 dagar.

Sjukpenningförsäkringen enligt det andra departementsalternativet — betecknat
alternativ II — innebär en principiell avvikelse från kommittéförslaget.
Detta alternativ tager således icke direkt sikte på storleken av det
av sjukdomen vållade inkomstbortfallet, utan sjukpenningens uppgift är här
att vid sjukdom garantera den försäkrade ett belopp som skall innefatta ett
rimligt skydd mot umbäranden och nöd (minimistandard). Från denna utgångspunkt
föreslås att sjukpenningen skall utgå med ett för alla lika belopp
och jämte förekommande familjetillägg motsvara vad som vid sjukdom rimligen
kräves för den försäkrades och hans familjs försörjning. Den sålunda för
alla lika sjukpenningen föreslås till 3: 50 kronor per dag, dock att för personer
under 18 år föreslås en sjukpenning av allenast 2 kronor. Halv sjukpenning
skall utgå med hälften av angivna belopp. Som komplement till en
så beskaffad obligatorisk försäkring förutsättes emellertid en frivillig statsunderstödd
försäkring avsedd att i görligaste mån garantera levnadsstandardens
upprätthållande i det särskilda fallet. Denna frivilliga försäkring
föreslås ha fyra eller tre sjukpenningklasser med sjukpenningbelopp från
1:50 till 4:50 kronor. Även enligt detta alternativ skall till sjukpenningförsäkrad
medlem utgivas familjetillägg till sjukpenningen, och familjetilllägget
utgöres jämväl här av maketillägg och barntillägg. Maketillägg utgår

Kungl. Majda proposition nr 312.

för make oberoende av hans eller hennes inkomst av förvärvsarbete och
föreslås till 2 kronor. Barntillägg utgår med en krona för varje hemmavarande
barn under 16 år. Familjetillägg till halv sjukpenning utgår med
hälften av nämnda belopp.

Äro båda makarna medlemmar av sjukkassa, skall familjetillägg utgå endast
till den av makarna, vilken är att anse såsom den huvudsakliga försörjaren
d. v. s. i regel mannen. Är i undantagsfall hustrun den huvudsakliga
försörjaren och önska makarna att familjetilläggen nied anledning härav
skola anknytas till hennes sjukpenning, skall anmälan härom göras till sjukkassan
och därvid styrkas att hustruns arbetsinkomst överstiger mannens.
Bifalles ansökningen gäller beslutet härom från och med ingången av månaden
efter den, då beslutet meddelas, till ingången av månaden efter den,
då nytt beslut meddelats.

Gift kvinna, vars årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår till 900 kronor,
skall, om hon sammanlever med mannen och denne är försäkrad enligt lagen,
omfattas av familjeförsäkringen på samma sätt som enligt alternativ I. Sjukpenningen
bestämmes även här för hennes vidkommande till 1: 50 kronor.
Å denna sjukpenning utgår ett barntillägg å en krona, därest makarna ha
ett eller flera barn under 10 år, som vistas i hemmet.

Barn under 16 år bli såsom enligt alternativ I ej sjukpenningförsäkrade.

Hempenningen föreslås bestämd till 2 kronor eller, såvitt angår familjeförsäkrad
hustru, 1: 50 kronor. Å hempenningen skall utgå familjetillägg
med samma belopp som örn vederbörande erhållit sjukpenning.

Någon begränsning av sjukpenningens och familjetilläggets sammanlagda
belopp med hänsyn till den försäkrades arbetsinkomst föreslås icke enligt
detta alternativ. Däremot införes en maximeringsregel av innebörd att ingen
må uppbära barntillägg för flera än fem barn. Den högsta kontanta sjukhjälpen
enligt alternativ II blir alltså (3:50 + 2:—+ 5:—) 10 kronor 50
öre om dagen.

Med hänsyn till karenstidens längd föreslås de sjukpenningförsäkrade indelade
i två grupper. Till den ena gruppen, för vilken skulle gälla en karenstid
av 3 dagar, skulle hänföras arbetstagare, familjeförsäkrade gifta kvinnor
samt sådana självständiga företagare, vilkas inkomst av rörelsen vore direkt
beroende av deras egen dagliga arbetsinsats. Till sistnämnda kategori bleve
att hänföra bland andra mindre hantverkare och affärsidkare samt vissa fria
yrkesutövare såsom läkare, advokater och därmed jämställda. Till den andra
gruppen, för vilken skulle gälla en karenstid av 4 veckor, skulle hänföras
övriga självständiga företagare. Hit äro att räkna bland andra industriidkare
samt sådana handlande och hantverkare, vilkas rörelser vore av
större omfattning, ävensom lantbrukare. Rörande de försäkrades hänförande
till den ena eller andra gruppen föreslås följande gälla. Året före det då den
nya lagstiftningen träder i kraft ha sjukkassorna att på eget initiativ
pröva till vilken grupp de försäkrade skola höra. Sjukkassorna skola därefter
årligen företaga en översyn av medlemsbeståndet i förevarande hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

seende. Sjukkassans beslut tillämpas från och med den 1 januari året efter
det då beslutet meddelas. Beträffande dem, som under löpande kalenderåret
bli sjukpenningförsäkrade, sker hänförandet till respektive grupp vid inskrivningen.
Beslutet härom tillämpas till utgången av följande kalenderår.

Det kan anmärkas att av de år 1950 självständigt försäkrade 2 059 500
beräknas komma att tillhöra gruppen med den kortare karenstiden och
417 400 gruppen med den längre karenstiden.

Enligt det förslag, som skisserats för den frivilliga försäkringen, skall
sjukpenningförsäkrad medlem beredas tillfälle att i den allmänna sjukkassa,
varav han är medlem, frivilligt försäkra sig för erhållande av sjukpenning
utöver den som utgives på grund av den obligatoriska försäkringen.

Sjukpenningen enligt den frivilliga försäkringen föreslås till respektive 1:50,
2. 50, 3: 50 och 4: 50 kronor per dag. Sammanlagda beloppet av sjukpenningarna
från den obligatoriska och den frivilliga försäkringen skulle alltså
utgöra respektive 5, 6, 7 och 8 kronor. Alternativt kunde sjukpenningen inom
den frivilliga försäkringen bestämmas till 1: 50, 3 respektive 4: 50 kronor per
dag. Frivillig försäkring skall ej få beviljas någon efter fyllda 55 år.
Ej heller må sådan försäkring meddelas annan än den som har god hälsa
och icke är behäftad med lyte, vilket medför eller skäligen kan förväntas
medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i
större utsträckning.

Frivilligt försäkrad må icke tillerkännas sjukpenning för sjukdomsfall,
som inträffat under de första sex månaderna efter det försäkringen beviljats.
Vad nu sagts skall dock icke gälla, där sjukdomen föranletts av olycksfall.

Till förebyggande av överförsäkring skall det åligga sjukkassorna att
tillse, att sammanlagda beloppet av den kontanta sjukhjälpen från den obligatoriska
försäkringen och sjukpenningen från den frivilliga försäkringen
icke överstiger den försäkrades normala arbetsinkomst. Den som begär frivillig
försäkring för erhållande av viss sjukpenning har därför att till kassan
lämna uppgift örn sina inkomstförhållanden i vad avser inkomst av förvärvsarbete;
och kassan får icke bevilja försäkring till högre belopp än som nyss
sagts. Vid inträffat försäkringsfall har sjukkassan att pröva huruvida det
sammanlagda beloppet av den kontanta sjukhjälpen från den obligatoriska
försäkringens och den frivilliga försäkringens sjukpenning överstiger den
normala dagsinkomsten. Befinnes detta vara fallet, sker erforderlig reduktion
å sjukhjälpen från förstnämnda försäkring.

Samma karenstid — 3 dagar respektive 4 veckor — som föreslagits för
den obligatoriska försäkringen skall gälla också för den frivilliga försäkringen.

Finansiering och avgiftsuppbörd.

Beträffande försäkringens finansiering föreslås i promemorian
ingen ändring i kommitténs förslag alt försäkringen skall finansieras

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

genom avgifter av de försäkrade samt statsbidrag. Saväl i fråga örn avgifterna
som statsbidragen föreslås emellertid betydande avvikelser från kommittéförslaget,
i det att de av kommittén föreslagna avgifterna väsentligt
sänkts.

Enligt alternativ I har eftersträvats sådan utformning av statsbidragen,
att avgifterna vid en tillfredsställande sjukkontroll icke skola i nämnvärd
mån behöva överstiga 2,5 % av lägsta inkomsten i varje sjukpenningklass,
d. v. s. i första klassen 15 kronor, i andra klassen 25 kronor etc. I genomsnitt
skulle enligt detta alternativ avgifterna kunna beräknas för enbart sjukvårdsförsäkringen
till 8 kronor samt för sjukvårds- och sjukpenningförsäkringen
till 15: 85 kronor (sjukpenning 2 kronor), 25: 10 kronor (sjukpenning 3 kronor),
44:35 kronor (sjukpenning 4 kronor), 63:60 kronor (sjukpenning 5
kronor), 72: 85 kronor (sjukpenning 6 kronor) och 82: 10 kronor (sjukpenning
7 kronor).

I det andra förslaget, alternativ II, ha statsbidragen för den obligatoriska
försäkringen konstruerats med ledning av den principen, att för sjukpenningförsäkrade
medlemmar över 18 år, som äro hänförliga till gruppen med den
kortare karenstiden, d. v. s. huvuddelen av de försäkrade, avgifterna vid en
tillfredsställande sjukkontroll borde stanna vid omkring 18 kronor per år. I
avsaknad av klassindelning kunna avgifterna ej differentieras efter den försäkrades
inkomst. I övrigt skola de sammanlagda avgifterna komma att
utgå med följande genomsnittliga belopp för nedan angivna kategorier:

Kategori	Årsavgift kr.
	3: —
j Sjukvårdsförsäkring och sjukpenning	18: —
	12: —
	12: —
» under» » » » » .........................	8: —

Enligt den frivilliga försäkringen enligt detta alternativ skulle — under
förutsättning att anslutningen till densamma bleve ungefär 75 % — avgifterna
för de försäkrade med den kortare karenstiden beräknas till följande
genomsnittliga belopp:

Sjukpenning Årsavgift kronor

1:50 ............................... 13:50

2:50 ............................... 22:50

3:50 ............................... 31:50

4:50 ............................... 40:50

För försäkrade med den längre karenstiden beräknas avgifterna till 13
av nämnda belopp.

Därest sjukpenningen, såsom alternativt ifrågasatts, bestämdes till respektive
1: 50, 3: — och 4: 50 kronor, anses detta icke medföra någon väsentlig
förändring av avgiftsnivån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

I efterföljande tabell ha sammanställts de enligt alternativ I och II beräknade
genomsnittsavgifterna. Till jämförelse lia även angivits avgifterna enligt
socialvardskommitténs förslag ävensom nu gällande avgifter (ungefärligt
genomsnitt).

i			Alt. II	Soc.-	Nu gäll. avg.
		Alf. I	3 dag. kar.-tid	28 dag. kar.-tid	vårds- komm.	Ensam- stående	Äkta makar3
: Enbart sjukvårdsersättning....... 1 Sjukvårdsers. och sjukp.:	8: —	3: —	3: —	14: 65	5:40	—
Sjukpenning 1 2	50.............	15:85	12:—1	8:—1	28: 90 38: 65	21: — 27: 60	42: — 48: 60
2	50.............	—	—	—	48: 40	34: 80	55: 90
l	..............	25:10	—	—	55: 15	42: —	63: —
3	50.............	—	18: —	12: —	61:90	49:20	70:20
4	—.............	44: 35	—	—	68:65	56: 40	77: 40
5	—.............	63: 60	31:50* *	21:—*	82: 15	70: 80	91: 80
6	—.............	72:85	40: 50	27: —	95: 65	85: 20	106: 20
7	—.............	82: 10	49: 50	33: —	—	_	__
8	.............	—	58:50	39: —	—	—	—

Statsbidragen föreslås i enlighet med kommittéförslaget skola utgå i form
av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag och avgiftslindringsbidrag. I fråga örn
statsbidragens storlek skiljer sig emellertid departementspromemorian i betydande
mån från kommittéförslaget.

Enligt alternativ I skall sjukhjälpsbidraget utgå med följande procentuella
andel av de nettoutgifter under året, som skola stanna å sjukkassan, näm -

ligen för

a) läkarvård ävensom försäkrads resa till och från läkare...... ca 50 %

b) läkemedel ................................................ 50 »

c) försäkrads intagning å och återresa från sjukvårdsanstalt .... ca 50 »

d) medlemmarnas och de familjeförsäkrade gifta kvinnornas sjuk och

hempenning........................................... 20 »

e) make- och barntillägg ...................................... 100 »

Medlemsbidrag föreslås utgå enligt kommittéförslaget.

Avgiftslindringsbidrag föreslås utgå med 20 kronor för varje sjukpenningförsäkrad
medlem, som vid årets slut tillhör första eller andra sjukpenningklassen,
samt med 10 kronor för varje sjukpenningförsäkrad medlem, som
vid årets slut tillhör tredje sjukpenningklassen.

Det föreslås alltså att kostnaderna för make- och barntillägg skola i sin
helhet bestridas av statsmedel samt att avgiftslindringsbidraget liöjes i betydande
mån.

Med tillämpning av samma antaganden i fråga örn inkomst- och familjeförhållanden,
sjuklighet m. m., som ligga till grund för socialvårdskommit 1

För försäkrade, som ej fyllt 18 år.

1 Dessa och följande avgifter avse sammanlagd avgift till obligatorisk och frivillig försäkring.

* Tillhopa då hustrun har 1: 50 kr. i sjukpenning.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312. (J

Kungl. Majlis proposition nr 312.

téns på 1937 års inkomstläge byggda beräkningar, skulle statsbidragen
komma att utgå under år 1950 med 126,4 miljoner kronor och år 1960 med
131,5 miljoner kronor.

Försäkringens årskostnader nämnda år, beräknade på grundval av socialvårdskommitténs
antagande rörande 1937 års inkomstläge, skulle utgöra
225,3 respektive 243,3 miljoner kronor.

Med hänsyn till den förskjutning av inkomstläget, som ägt rum sedan år
1937, har en särskild undersökning verkställts rörande den därav föranledda
ökningen av försäkringskostnaderna. Därvid har antagits att sedan år 1937
en inkomstökning ägt rum med 50 % i inkomstlägena upp till 1 500 kronor,
med 40 % i inkomstlägena 1 500—3 000 kronor och med 35 % i högre inkomstlägen.
Resultatet av dessa beräkningar är, att statsbidragen åren 1950
och 1960 skulle utgöra 135,3 respektive 141,4 miljoner kronor.

Försäkringens årskostnader åren 1950 och 1960 skulle enligt denna beräkning
bli 260,2 respektive 281,2 miljoner kronor.

Vid en obligatorisk försäkring enligt alternativ 11 föreslås sjukhjälpsbidrag
utgå med följande procentuella andel av de nettoutgifter under året, som
skola stanna å sjukkassan, nämligen för

a) läkarvård ävensom försäkrads resa till och från läkare...... ca

b) läkemedel ................................................

c) försäkrads intagning å och återresa från sjukvårdsanstalt .... ca

d) medlemmarnas och de familjeförsäkrade gifta kvinnornas sjuk och

hempenning...........................................

e) make- och barntillägg ......................................

Medlemsbidrag föreslås utgå enligt kommittéförslaget.

Avgiftslindringsbidrag föreslås utgå med 15 kronor för varje sjukpenningförsäkrad
medlem. För medlem, som är enbart sjukvårdsförsäkrad, skall utgå
sådant bidrag med 5 kronor.

I detta fall skall alltså avgiftslindringsbidrag utgå även för enbart sjukvårdsförsäkrade.
Därest sådant bidrag ej infördes, skulle för de enbart sjukvårdsförsäkrade
behöva uttagas en avgift av 8 kronor. Denna avgift skulle
överensstämma med den avgift, som i genomsnitt utginge för medlemmar
under 18 år med lång karenstid. Då det emellertid skulle vara stötande att
tillämpa samma avgift för två grupper med så väsentligt olika förmåner, har
ett avgiftslindringsbidrag för de enbart sjukvardsförsäkrade ansetts pa
sin plats.

Statsbidragskostnaderna åren 1950 och 1960 för den obligatoriska försäkringen
enligt alternativ II beräknas vid 1937 ars inkomstläge till 181,5 respektive
191,8 miljoner kronor och vid nuvarande inkomstläge till 190,1 respektive
200,8 miljoner kronor.

Den obligatoriska försäkringens årskostnader åren 1950 och 1960 beräknas
vid 1937 års inkomstläge till 231,7 respektive 248,7 miljoner kronor och
vid nuvarande inkomstläge till 241,8 respektive 259,5 miljoner kronor.

50 %
50 »
50 »

50 »
100 »

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Med hänsyn till önskvärdheten av att den frivilliga försäkringen vinner
största möjliga anslutning har statsbidrag om 20 % av kostnaderna ansetts
böra utgå till densamma. Med maximal anslutning beräknas årskostnaden
vid 1937 års inkomstläge till omkring 12 miljoner kronor. Därest anslutningen
komme att bli cirka 75 %, kunde årskostnaden beräknas till omkring
10 miljoner kronor. Med ett statsbidrag av 20 % bleve statsverkets
andel av årskostnaden ungefär 2 miljoner kronor. Vid nuvarande inkomstläge
kunde årskostnaden vid maximal anslutning beräknas till omkring 27
miljoner kronor. Antages att anslutningen komme att stanna vid omkring
75 %, bleve hela kostnaden ungefär 20 miljoner kronor. Med ett statsbidrag
av 20 % skulle statens kostnad då bli cirka 4 miljoner kronor.

En sammanställning av statsbidragen vid nuvarande inkomstläge enligt
alternativ I och II visar följande:

Försäkringsgren	Alt. I	Alt. II
1950	1960	1950	1960
I Läkarvård................	18 3		18,3 9.0 0,9 64,0 32,2 6.0 14,9 44,8 4,0	18,9 9,3 1,0 72,1 31,7 6,0 15.4 46.4 4,0
Läkemedel.............	q q
1 Intagning å och återresa från sjukhus..... [ Sjuk- och hempenning..............	0,9 30.9 24.1 6,0 14.9 31.2	1,0 34,8 23,7
\| Familjetillägg: ; till självständigt försäkrade...........
till familjeförsäkrade........
Medlemsbidrag..............
Avgiftslindringsbidrag........
Frivillig försäkring............

Summa	135,3	141,4	194,1	204,8

Härtill kommer den kostnadsökning, sannolikt ungefär 50 miljoner kronor
örn året, som uppstår för statsverket, därest statsverket övertager ansvaret
för sjukhusavgifternas erläggande.

I detta sammanhang må erinras örn att försäkringens sammanlagda kostnader
åren 1950 och 1960 vid nuvarande inkomstläge beräknas bli, vid alternativ
I 260,2 respektive 281,2 miljoner kronor och vid alternativ II 261,8
respektive 279,5 miljoner kronor.

I fråga örn avgiftsuppbörden förutsättes i promemorian att vid
tidpunkten för ikraftträdandet av en lag örn allmän sjukförsäkring det nuvarande
skatteuppbördssystemet är omlagt, så att utskylderna för viss inkomst
kunna erläggas i sa nära samband som möjligt med inkomstförvärvet,
och det föreslås att uppbörden av försäkringsavgifterna i den obligatoriska
försäkringen, vare sig denna anordnas enligt alternativ I eller II, anknytes
til! ett sålunda omlagt skatteuppbördssystem.

Beträffande den frivilliga försäkringen enligt alternativ II föreslås att bestämmelser
om avgiftsuppbörd upptagas i kassornas stadgar. Bestämmelserna
anses kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad nu gäller.
Även härvidlag .skulle man dock kunna tänka sig att uppbörden av avgifterna
ägde rum i samband med skatteuppbörden.

Kungl. Maj:t$ proposition nr 312.

Yttranden angående sjukförsäkringspromemorian.

Sjukvårdsförsäkringen.

Ehuru i sjukförsäkringspromemorian allenast mera i förbigående berörts
tanken, att all sjukhusvård å allmän sal eller avdelning skulle göras kostnadsfri
för vårdtagaren därigenom att statsverket övertoge ansvaret för denna
vård, har frågan om utbrytning av sjukhusvården ur försäkringen
blivit föremål för uppmärksamhet i ett flertal yttranden. Därvid
har utbrytningen av sjukhusvården principiellt tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen, pensionsstijrelsen,
försåkringsinspektionen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län, försvarets
sjukvårdsförvaltning, en ledamot av socialvardskommittén, sjukkasseförbundet,
de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, försäkringsbolags
riksförbund, de fria sjukkassornas förbund, landsorganisationen, riksförbundet
landsbygdens folk, tjänstemännens centralorganisation och yrkeskvinnors
samarbetsförbund. I vissa fall synes emellertid vederbörande remissinstans
därvid ha utgått ifrån att den skulle erhålla tillfälle att återkomma
till detta spörsmål, sedan departementsutredningen därom slutförts.

Förslaget i denna del har avstyrkts av lantarbetsgivareföreningen,
varjämte länsstyrelsen i Älvsborgs län, stadsförbundets sjukvårdsdelegation
och högerns centrala kvinnoråd uttalat vissa betänkligheter mot detsamma.

Övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha icke upptagit förevarande
spörsmål till bedömande, vissa — bland dem landstingsförbundet
— under uttalande, att det förutsattes att tillfälle skulle beredas vederbörande
att, när utredningen i denna fråga avslutats, härutinnan framföra sina
synpunkter.

I de yttranden, vari utbrytningen tillstyrkts, har i huvudsak framhållits,
att det vore rimligare att kostnaderna för sjukhusvården helt sloges ut på
medborgarna efter de för beskattningen gällande grunderna än att de lades
på individerna efter huvudtalet. Genom överflyttningen av sjukhusavgifterna
å statsverket skulle den sjuke bli befriad fran bestridandet av avgifter
för vårdtid, som sträckte sig utöver den för sjukkassorna bestämda sjukhjälpstiden.
En sådan utvidgning av samhällets bistånd beträffande sjukvården
vöre ur social synpunkt behjärtansvärd. I administrativt hänseende
innebure överflyttningen på staten stora förenklingar både för landstingen
och sjukkassorna. Att sjukkassornas kontrollverksamhet med avseende å de
försäkrades anlitande av sjukhusvård skulle komma att bortfalla vore ej
ägnat att inge större betänkligheter, då möjligheten för kassornas kontrollorgan
att påverka tillströmningen till sjukhusen vore obetydlig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

De som ställt sig avvisande till ifrågavarande förslag ha åberopat, att försäkringslinjen
borde bibehållas, enär denna skapade ansvarskänsla hos medborgarna
och ledde till större rättvisa. Om staten ställde sig såsom garant
för sjukhusavgifterna, förelåge risk för att sjukhusägarnas rätt att organisera
sjukvården skulle komma att inskränkas. Förslagets genomförande
skulle medföra en ökad belastning av sjukhusen, som endast kunde bemästras
genom utökning av såväl den slutna som den öppna vårdens resurser.
Den administrativa förenklingen torde för sjukkassornas del icke bli av
någon mera avsevärd omfattning.

I vissa yttranden, vari man uttalat sig för sjukhusvårdens utbrytande ur
sjukförsäkringen, har ifrågasatts, huruvida icke även övriga
delar av sjukvården kunde helt eller delvis lösgöras från
försäkringen. En fullständig utbrytning ifrågasättes av försäkringsbolags
riksförbund, som framhåller att — sedan sjukhusvården utbrutits
ur den allmänna försäkringen -— avgifterna för sjukvårdsförsäkringen
i övrigt skulle bli mycket låga (8 respektive 3 kronor) i förhållande
till totalkostnaden. Med hänsyn härtill och då handhavandet av ifrågavarande
uppgifter ur administrativ synpunkt hörde till de för sjukkassorna
mest kostnadskrävande, torde beaktansvärda fördelar kunna vinnas genom
en begränsning av den allmänna sjukförsäkringen till att avse endast sjukpenningförsäkring.
En närmare undersökning borde ske av möjligheterna
att bereda de försäkrade, d. v. s. hela svenska folket, de förmåner i sjukvårdshänseende,
som åsyftades såväl enligt socialvårdskommitténs förslag
som i departementspromemorian, utan att sjukkassorna belastades med
handhavandet av ifrågavarande uppgifter. Förvaltningsmässigt måste dessa
uppgifter kräva kostnader, som icke stöde i rimlig proportion till de försäkrades
egna avgifter eller till de utgående förmånerna.

Enligt de fria sjukkassornas förbund borde läkarvården och läkemedlen
helt bekostas av allmänna medel. Ett minimikrav vore att barnen erhölle
fri läkarvård och medicin. Skulle emellertid läkemedlen bekostas av staten
endast till 50 %, borde detta kunna ordnas i form av rabatt hos apoteken
utan att sjukkassorna anlitades såsom mellanled. Det statliga bidraget skulle
ju lämnas mot att läkare utskreve recept, och behovsprövning skulle härvidlag
icke göras av sjukkassorna.

Yrkeskvinnors samarbctsförbund anser, att genom sjukvårdens utbrytning
uppnåddes en principiellt betydligt klarare gränsdragning mellan den
sociala försäkringen och den offentliga hushållningen. Sjukförsäkringen
skulle då i direkt parallell med annan socialförsäkring, t. ex. ålderdomsoch
arbetslöshetsförsäkringen, avse risken för inkomstbortfall. Möjligheterna
att sammankoppla de olika socialförsäkringsformerna till ett enhetligt
system syntes därmed betydligt ökade.

Pensionsstgrelsen yttrar, alt — ehuru styrelsen närmast med tanke på
organisationssvårigheter tidigare betecknat frågan om läkarvårdens frigö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

rande från försäkringen närmast såsom en framtidstanke — styrelsen gärna
skulle se att frågan härom finge en snabbare lösning än styrelsen tidigare
ansett sig kunna räkna med. I fråga örn läkemedlen framhåller pensionsstyrelsen,
att genom en utbrytning därav skulle i administrativt avseende
uppkomma betydande fördelar för försäkringen.

Läkemedelsersättningens utbrytande förordas även av länsstyrelsen i
Jämtlands län, Sveriges yngre läkares förening samt olika myndigheter i
Stockholms stad. Sålunda framhåller t. f. inspektören hos sjukhusavgiftsdclegerade
i Stockholm, till vilkens yttrande avgiftsdelegerade ansluta sig,
att skälen att undantaga medicinen från försäkringen vöre än starkare än
beträffande sjukhusvården. I yttrandet anföres vidare:

Medan det, vad det gäller sjukhusvården, är för försäkringstagaren av
föga betydelse, om den blir fri eller om sjukkassan betalar densamma, har
han beträffande medicinen ett direkt intresse av om det ordnas på det ena
eller andra sättet. Går man försäkringsvägen enligt kommitténs och departementets
åsikter, måste var och en förskottera medicinkostnaden för att
sedan återfå viss del av eller hela kostnaden genom sjukkassan. Det är
svårt att förstå denna omständliga väg. Förutom det besvär, som åsamkas
genom att vända sig till två instanser, apoteket och sjukkassan, i stället för
enbart den förra, måste det socialt vara mer tillfredsställande, att vederbörande
själv endast behöver betala sin andel i kostnaden, vilket han i flertalet
fall kan klara. Skall däremot hela kostnaden betalas, kanske detta i
många fall måste påkalla fattigvårdsmyndighetens medverkan.^ Den vinst
man gör i administrationskostnader genom den fria sjukhusvården torde
åtminstone för sjukkassornas del till stor del bli illusorisk genom att bevara
medicinförsäkringen. Det belyses bäst av att hänvisa till vad pensionsstyrelsen,
som även påyrkat medicinens undantagande från försäkringen, anfört
i denna punkt, då styrelsen uppskattar läkemedelsköpens antal till
9 miljoner årligen. För Stockholms del torde de därför kunna uppskattas
till minst en miljon per år. Vilken oerhörd belastning det måste bli för apotek
och sjukkassa att utfärda, granska och likvidera denna miljon räkningar
ligger i öppen dag.

Sjukpenningförsäkringen.

I det stora flertalet yttranden, i vilka man tagit ställning till frågan om
sjukpenningförsäkringens utformning, har man givit sin principiella anslutning
till att en sådan försäkring genomföres i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som angivits i något av de båda departementsalternativen,
och således ansett dessa vara att föredraga framför socialvårdskommitténs
förslag. Allenast länsstyrelsen i Östergötlands län, svenska arbetsgivareföreningen,
lantarbetsgivareföreningen och Sveriges yngre läkares förening ha
förklarat sig icke kunna ge sin anslutning till någotdera av
dessa alternativ utan ansett att socialvårdskommitténs förslag —
ehuru med olika ändringar i detaljerna — borde bli normgivande för en lag
örn allmän sjukförsäkring.

Av övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha de flesta givit
alternativ I företräde framför alternativ II. Denna ståndpunkt

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

företrädes av statskontoret, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, försökringsrädet,
försäkringsinspeklionen, pensionsstyrelsen jämte 18 centralsjukkassor
och 13 lokalsjukkassor, medicinalstyrelsen, socialvårdskommittén,
Överståthållarämbetet ävensom länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands
Örebro och Jämtlands län, landstingsförbundet och samtliga de landstings
förvaltningsutskott, som yttrat sig i ärendet med undantag av Malmöhus
läns landstings förvaltningsutskott, stadsförbundet, landskommunernas förbund,
fattigvårds- och barnavårdsförbundet, sjukkasseförbundet, försäkringsbolags
riksförbund, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening,
landsorganisationen, lantbruksförbundet, Fredrika-Bremer-förbundet och
högerns centrala kvinnoråd.

Alternativ II har i princip biträtts av länsstyrelserna i Uppsala,
Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Skaraborgs, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västmanlands, Västerbottens och Norrbottens län,
Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott, 9 ccntralsjukkassor och 5
lokalsjukkassor, de fria sjukkassornas förbund, tjänstemännens centralorganisation,
riksförbundet landsbygdens folk, folkpartiets kvinnoförbund, landsbygdens
kvinnoförbund samt socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Av dem, som sålunda givit sin anslutning till någotdera av ifrågavarande
alternativ, ha emellertid flera framfört betänkligheter av principiell art och
i åtskilliga fall har i olika avseenden riktats kritik mot den föreslagna utformningen
av försäkringen enligt såväl det ena som det andra alternativet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, försvarets sjukvårdsförvaltning, 1944
års uppbördsberedning, yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund ävensom en centralsjukkassa och en lokalsjukkassa
ha icke tagit ställning till ifrågavarande principspörsmål.

De erinringar av allmän natur, som i remissyttrandena riktas gemensamt
mot promemorians båda alternativ, avse främst frågan om sjukförsäkringens
finansiering och dess samband med övrig socialförsäkring.
Socialstyrelsen uttalar sålunda, att den visserligen funne de
i promemorian redovisade jämkningsförslagen utformade som rationella
och radikala konsekvenser av en uppfattning, som i sjukförsäkringen ville
se den mest effektiva sociala metoden för att undanröja sjukdom såsom
orsak till fattigdom. I promemorian ifrågasatta förbättringar av förmånerna
och förenklingar av systemet hade emellertid kunnat utformas endast
genom bortseende från de hänsyn, som bundit socialvårdskommitténs
förslag, nämligen hänsynen till kostnadsramen och anknytningen till försäkrings-
och understödsformer i närliggande hjälpformer. I och för sig hade
socialstyrelsen icke något att erinra mot att förmånerna i sjukförsäkringen
ökades och avgifterna sänktes i den omfattning som föreslagits i promemorian.
Styrelsen ansåge sig dock böra uttala, att det syntes vara möjligt att
med en tämligen måttlig ökning av den kostnadsram, som läge lill grund

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

för kommitténs förslag, åstadkomma en allmän sjukförsäkring, som gåva ett
tillfredsställande skydd mot sjukdomarnas ekonomiska skadeverkningar,
samt att styrelsen ansåge flera av de övriga nu föreliggande stora och kostnadskrävande
sociala reformfrågorna vara av större angelägenhetsgrad än
ett ytterligare utbyggande av sjukförsäkringen.

Medicinalstyrelsen kan icke finna, att bärande skäl anförts för ett frångående
av den tidigare tillämpade principen att den allmänna sjukförsäkringen
alltfort baserades på den enskildes ekonomiska medansvar för erhållande av
försäkringens förmåner även om dessa anpassades så, att de bättre än hittills
fyllde sin uppgift inom socialvården.

För säkring srådet betonar, att det vöre av betydelse att veta hur övrig social
försäkring och allmän understödsverksamhet vore avsedd att utformas.
Kännedom härom bleve av ännu större betydelse, då man såsom i departementsförslagen,
särskilt i alternativ II, i hög grad närmade sig understödskaraktären.
Sjukhjälp från staten av så stor ekonomisk betydelse för den
enskilde som den föreslagna måste antingen anpassas efter övriga sociala
hjälpformer eller ock dessa efter sjukhjälpen. Försiktighetsskäl talade för att
staten icke för sjukhjälpen engagerade sig med så stora belopp, att genomförandet
av andra sociala reformer försvårades. Därest sjukhjälp skulle utgå
i den omfattning som föreslagits i promemorian, borde därför övervägas om
icke statsbidragsandelen i kostnaden borde minskas och de försäkrades andel
höjas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att båda alternativen innebure
en icke önskvärd överflyttning av tyngdpunkten i fråga om försäkringens
finansiering från försäkringstagarna till staten. Av såväl psykologiska som
ekonomiska skäl borde försäkringen bygga på den av kommittén förordade
självhjälpsprincipen. Även örn departementsförslagen ur rent tekniska och
administrativa synpunkter vore kommittéförslaget överlägsna, kunde dock
de fördelar, som alternativen ur nämnda synpunkter företedde, icke tillerkännas
avgörande betydelse.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att, sedan kommittén lämnat
sitt betänkande, några omständigheter icke inträffat som motiverade ett upptagande
av huvudprinciperna i sjukförsäkringen ur nya synpunkter. Föreningen
hyste de allvarligaste farhågor för att nuvarande statsfinansiella
läge icke medgåve de betydligt ökade statsbidrag för genomförande av försäkringen,
som promemorian gåve vid handen. Det vöre nödvändigt med en
fullständig sammanställning av statens utgifter för den på olika områden
planerade utvidgningen av socialvården, så att det bleve möjligt att bedöma
i vad mån och under vilka förutsättningar möjlighet förelåge för svenskt
näringsliv att bära den skattebörda, som förorsakades av den hastigt svällande
socialbudgeten. Först därefter borde de olika detaljförslagen behandlas
och genomföras under aktgivande på de ekonomiska verkningarna på
andra förslag som väntade på behandling. Grundtanken att de olika social -

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

vårdsgrenarna skulle samordnas finge icke övergivas. Föreningen ville gärna
medverka till en förbättrad socialvård, men denna förbättring finge ej ske
så brådstörtat, att näringslivet ej utan ogynnsamma konsekvenser kunde
bära kostnaderna därför. En uppläggning av sjukförsäkringen på det sätt,
som i promemorian förordades, innebure att man måste släppa den tidigare
grundtanken att de olika socialvårdsgrenarna skulle samordnas. Enligt föreningens
uppfattning borde man noga överväga innan man övergåve den
nämnda grundtanken.

Lantarbetsgivareföreningen yttrar, att det borde stå klart för statsmakterna
att ovissheten örn den närmaste framtiden på det ekonomiska området
borde mana till försiktighet i fråga örn ytterligare åtgärder på socialvårdens
område, samt betonar vikten av att de olika socialvårdsreformerna
samordnades. Föreningen hade en känsla av att utredningarna av socialvårdens
utformning i olika hänseenden påginge oberoende av varandra. Svårigheterna
att bedöma lämpligheten av en reform på ett område bleve fördenskull
mycket stora.

Riks försäkringsanstalt en anmärker, att förhållandet mellan å ena sidan
olycksfallsförsäkringen och försäkringen för vissa yrkessjukdomar samt å
andra sidan den tillämnade sjukförsäkringen icke berörts i promemorian.
Anstalten utginge från att en samordning mellan ifrågavarande försäkringsgrenar
alltjämt avsåges.

Svenska personal-pensionskassan framhåller, att i promemorian icke behandlats
de problem, som uppkomme då det gällde att till en allmän sjukförsäkring
anpassa den omfattande och ur social synpunkt betydelsefulla
försäkring åt anställda vilken tillkommit genom kassans och andra försök -ringsinrättningars verksamhet. Kassan förutsatte att frågan härom senare
toges under övervägande. En allmän plan för socialförsäkringen borde godkännas
av statsmakterna, innan sjukförsäkringen genomfördes, så att bland
annat den anpassning, som måste göras till sjukförsäkringen och som kunde
innebära djupa grepp i den privata försäkringsverksamheten, ej behövde
företagas i flera etapper.

Betänkligheter av statsfinansiell art mot ett genomförande av försäkringen
enligt de i sjukförsäkringspromemorian framlagda förslagen anföras även
av statskontoret, socialvårdskommittén, länsstyrelserna i Gotlands, Göteborgs
och Bohus samt Malmöhus län, en reservant inom landstingsförbundet, förvaltningsutskotten
i Stockholms läns landsting, Jönköpings läns landsting,
Hallands läns landsting och Jämtlands läns landsting, Sveriges yngre läkares
förening och högerns centrala kvinnoråd. Därvid framhålles att en
så betydande överflyttning av försäkringens kostnader från medlemmarna
till statsverket, som ifrågasattes i promemorian, icke kunde anses motiverad,
allra helst som försäkringsförmånerna föreslagits förbättrade. Med hänsyn
till att särskilt i de lägsta inkomstklasserna undertaxering i stor utsträckning
torde förekomma, syntes det möjligt att utan alt oskäligt belasta för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

säkringstagarna med avgifter något höja desamma och därigenom åstadkomma
en minskning av statsbidragen. Avgifterna borde avvägas så, att den
enskilde kände med sig att han själv gjorde en insats för att försäkra sig
och sin familj. De gjorda utgiftskalkylerna torde för övrigt icke komma
att visa sig hållbara, med hänsyn till att enligt promemorieförslagen förmånerna
på grund av sjukpenningförsäkringen i ett mycket stort antal fall
bleve av sådan höjd, att överförsäkring kunde anses föreligga.

Vidare erinras mot båda alternativen att en sjukförsäkring i enlighet med
något av dem förutsatte en utökning av den förebyggande hälso- och sjukvården.
Härutinnan framhåller medicinalstyrelsen, att en effektiv lösning av
föreliggande socialekonomiska problem icke vöre möjlig med mindre omförmälda
vård gåves ett ännu kraftigare stöd från det allmännas sida och
den öppna vårdens möjligheter ökades, särskilt genom en i snabbare takt
än hittills fortgående utbyggnad av tjänsteläkarorganisationen. Sveriges
yngre läkares förening anser, att ett genomförande av något av promemorieförslagen
med nödvändighet måste föregås av en inventering av vår
sjukvårdsorganisations möjligheter att möta de ökade krav på densamma,
som varje form av obligatorisk försäkring måste medföra. Särskilt borde
en sådan utredning taga sikte på ett klargörande av, vilka sjukvårdsväsendets
personella resurser stöde till buds för täckande av det starkt ökade
vårdbehov som komme att uppstå. En dylik utredning syntes särskilt
påkallad med hänsyn till vunna erfarenheter, bland annat av folktandsvårdslagstiftningen
och den i dess spår på grund av personalbrist följande tvångslagstiftningen
för tandläkare. Det bristfälliga förarbetet i nämnda fråga
visade nödvändigheten av en grundlig utredning för undvikande av vittgående
icke förutsedda konsekvenser i form av tvångsingripanden av olika
slag. Detta syntes särskilt angeläget, då redan under nuvarande av efterkrisen
betingade förhållanden tvångsmedel i viss utsträckning kommit till
användning för anskaffande av läkare till extraordinära behov.

Föreningen fortsätter:

Beträffande departementets nu framlagda P. M. så är i och för sig intet
att erinra mot att de vid sjukdom utgående förmånerna höjas. Emellertid
måste man betänka, att en ökning av förmånerna till en nivå lika med eller
över den normala arbetsinkomsten medför en kraftigt ökad risk för att de
försäkrade vilja utnyttja försäkringen för att tidvis erhålla en arbetsfri inkomst
och därigenom uppstår en synnerligen allvarlig belastning av försäkringens
kontrollorgan. Då det knappast är tänkbart att utöva en kontroll
av det berättigade i de försäkrades anspråk på sjukpenning utan den behandlande
läkarens medverkan, kommer läkaren i sin verksamhet att hårt
pressas av den intressekonflikt, som råder mellan å ena sidan den försäkrade
och å andra sidan sjukkassan. Denna svårighet för läkaren föreligger
visserligen vid varje form av sjukförsäkring men i den tidigare föreslagna
sjukförsäkringen begränsades enligt föreningens uppfattning riskerna i detta
avseende på ett någorlunda tillfredsställande sätt. I båda de nu av departementet
föreslagna alternativen finner däremot föreningen att alltför liten

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

hänsyn tagits till dessa risker. I detta sammanhang kan framhållas, att,
därest den nuvarande pressen på läkarna i deras funktion som skiljeman
mellan patient och sjukkassa skärpes eller fortsätter, så ökas svårigheterna
att halla nuvarande höga standard hos läkarkåren i etiskt och moraliskt
hänseende. Därest den allmänna försäkringsmoralen sjunker som resultat
av överförsäkring, kan pressen på läkarkåren bli för hård, i det patienterna
hellre söka upp den läkare, som faller undan för krav på ett sjukintyg än
den som verkligen gör sjukskrivningen beroende av behovet. Följden skulle
kunna bli ett premierande av de mot pressen mindre resistenta medlemmarna
av denna kår.

De yttranden, i vilka alternativ II förordats, innehålla i huvudsak
följande synpunkter. Vid anordnande av en obligatorisk sjukpenningförsäkring
vore principiellt riktigast, att sjukpenningen bestämdes till belopp
motsvarande minimistandard, och det funnes ingen anledning för det
allmänna att tillse, att de försäkrade i högre inkomstgrupper bereddes högre
sjukpenning än vad normalt kunde anses oundgängligt för att hindra
umbäranden och nöd. Den obligatoriska försäkringen skulle ju kompletteras
med en frivillig sådan, och det borde vara den enskildes sak att själv
avgöra, huruvida och i vad mån han genom ytterligare försäkring borde bereda
sig och de sina större trygghet mot de ekonomiska skadeverkningarna
av sjukdom än dem, som erbjödes därigenom att familjens uppehälle tryggades.
Härigenom tillgodosåges önskemålet, att låta den enskilde själv
känna ansvaret för att ordna sina angelägenheter och att sörja för sig och
sm familj. Därest sjukpenningen vid den obligatoriska försäkringen bestämdes
till belopp motsvarande minimistandard, kunde den försäkrade i händelse
av sjukdom under alla förhållanden tryggas för nöd. Detta vore av
största vikt, när det gällde den betydande del av befolkningen, vars inkomstläge
vore sådant att sjukdom, åtminstone av någon varaktighet, direkt förde
med sig fattigvårdsbehov. Genom en försäkring enligt alternativ II undvekes
en prövning av de försäkrades inkomstförhållanden — en prövning
som skulle medföra stora irritationsanledningar och innebära ett icke önskvärt
ingrepp i vederbörandes personliga förhållanden. Försäkringsavgifterna
kunde sättas betydligt lägre vid alternativ II, och detta alternativ hade
vidare den stora fördelen, att det medförde förenklad organisation och
minskade administrationskostnader. Ifrågavarande fördelar syntes väga
tyngre än den risk för oberättigad överförsäkring, som alternativ II otvivelaktigt
kunde medföra i högre grad än alternativ I.

Såsom redan anmärkts ha i de yttranden, i vilka vederbörande anslutit
sig till alternativ II, vissa erinringar gjorts mot den obligatoriska sjukpenningförsäkringens
utformning enligt detta alternativ. Även i några andra
yttranden har ifrågavarande alternativ blivit föremål för detaljkritik. Rörande
denna kritik må i detta sammanhang anmärkas följande.

Kungl. Majus proposition nr 312.

Det föreslagna sjukpenningbeloppet — 3:50 kronor om dagen
för alla personer, som fyllt 18 år, oavsett var de äro bosatta —• anses av
länsstyrelsen i Skaraborgs län icke täcka den för de arbetande grupperna
genomsnittliga minimistandarden, och länsstyrelsen finner sjukpenningen
böra bestämmas till 4 kronor om dagen. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings
län måste 3: 50 kronor om dagen jämte familje- och barntillägg på många
orter något överstiga existensminimum, varför det syntes riktigt att till vinnande
av en betydande kostnadsminskning och säkerhet mot missbruk försäkringsbeloppet
sänktes till förslagsvis 2:50 kronor. Försäkringsrådet anser,
att åtminstone någon hänsyn borde tagas till levnadskostnaderna å olika
orter inom landet och att det icke borde medföra några nämnvärda administrativa
olägenheter att tillämpa olika sjukpenning för olika orter. Då det
föreslagna beloppet 3: 50 kronor om dagen, som visserligen vore i underkant
å dyr ort, överstege nödtorftig försörjning å billig ort, borde i stället sjukpenningen
kunna bestämmas till 3: 50 kronor och 2: 50 kronor å respektive
dyr och billig ort. Såsom dyr ort skulle eventuellt kunna anses ort, hänförlig
till någon av grupperna IV—IX i hyresortsgrupperingen enligt kungörelsen
den 17 december 1937 (nr 984) angående fördelning av orterna i riket å de i
14 § avlöningsreglementet den 30 september 1937 för lärare vid folk- och
småskolor upptagna hyresgruppema och kungörelsen den 17 december 1943
(nr 876) angående ändrad placering i hyresgrupp av vissa orter, samt såsom
billig ort sådan, som hänförts till någon av ortsgrupperna I—III däri. Avgifterna
borde differentieras med hänsyn till de olika sjukpenningarna.

Försäkringsrådet fortsätter:

Personer, som fyllt 67 år, erfordra i allmänhet icke så mycket till sin försörjning
som vuxna yngre personer. Vidare äro sådana personer i stor utsträckning
försörjda på annat sätt än genom eget förvärvsarbete. Dessa omständigheter
tala för en lägre sjukpenning för personer över 67 år än för
yngre vuxna. Det synes därför rådet som om dessa äldre böra komma i åtnjutande
av samma sjukpenning som personer under 18 år. Möjligen skulle
någon höjning av sjukpenningen för sådana personer, bosatta å dyr ort, äga
rum med hänsyn till att dessa i större utsträckning än personer under 18 år
själva få bestrida hyreskostnaden för egen bostad.

För att vid tillämpningen av alternativ II motverka, att lägre inkomsttagare
på grund av den i förhållande till inkomsten höga sjukpenningen
lockas att söka bliva sjukskrivna i större omfattning än som kan vara motiverat
av sjukdomen, borde — ehuru det icke är i överensstämmelse med
alternativets grundläggande princip — personer med inkomst, understigande
1 000 kronor, hänföras till samma kategori som personer under 18 år.
Avgiften borde då sänkas till det belopp, som komme att gälla för personer
under 18 år. Möjligen kan även här liksom beträffande personer över 67 år
någon höjning av sjukpenningen ifrågasättas för sådana, som äro bosatta å
dyr ort.

Även länsstyrelsen i Kopparbergs län finner det böra ifrågasättas, huruvida
ej sjukpenningens storlek borde göras beroende av dyrortsgruppering.
Samma ståndpunkt intages av de fria sjukkassornas förbund, som anser en

Kungl. Majlis proposition nr 312. 93

minimistandard av 3: 50 kronor örn dagen på åtskilliga dyrorter ligga alltför
lågt.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför, att även örn man satte sjukpenningen
så högt som till 3:50 kronor per dag, man icke därmed nådde fram till
en tillfredsställande försörjning, när det gällde befolkningen på de dyraste
orterna, och likväl utbetalade man då belopp, som för stora medborgargrupper,
särskilt på landsbygden, vore onödigt höga. För att nå fram till en
fullständigt genomförd försäkring skulle det alltså vara nödvändigt att dyrortsgruppera
sjukpenningen. Om försäkringsprincipen skulle bibehållas,
följde emellertid härav, att försäkringspremierna också måste dyrortsgrupperas.
En sådan anordning syntes emellertid med hänsyn till den omständliga
apparat, som därmed skulle bli förknippad, knappast genomförbar.
Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar, att det visserligen icke kunde anses fullt
tillfredsställande att beloppet bestämts utan hänsyn till levnadskostnaderna
å olika orter men att detta likväl torde vara att föredraga framför ett invecklat
dyrortsgrupperingssystem.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet anser, att bärande skäl för en begränsning
av sjukpenningens belopp för personer under 18 år icke förelåge.
Många ungdomar vore helt självförsörjande och många bidroge därutöver
till anhörigas uppehälle. Även om ungdomarna vore hemmaboende, syntes
det icke tillfredsställande att deras inkomstbortfall under sjukdom skulle
åsamka familjen lidande.

Kvinnoförbundet framhåller vidare, att på grund av levnadskostnadens
variation alternativ II reellt innebure ett till beloppet olika stort understöd
inom olika delar av landet. Medan ersättningen på vissa billiga orter mer
än väl täckte de med sjukdomen förbundna kostnaderna, vore den ej tillräcklig
i storstäderna. Förbundet fortsätter:

Med den förenklade uppbyggnad av bidragsformen, som förslaget innebär,
och som synes förbundet ytterst eftersträvansvärd, kan givetvis ett fullständigt
undvikande av dylika sociala orättvisor ej åstadkommas. Men förbundet
anser att genom en enkel praktisk åtgärd den sålunda påtalade orättvisan
skulle i betydande utsträckning kunna undvikas. Förbundet avser
därmed att sjukersättningen borde uppdelas i två kategorier, nämligen dels
hyresersättning, varierande efter orternas levnadskostnader, dels ett för hela
riket gemensamt ersättningsbelopp, beräknat per dag. En fixerad kvalifikationstid
för rätt till hyresersättning och en maximering av denna torde
få föreskrivas.

Genom en på detta sätt nyanserad sjukhjälp skulle ett för hela landet i
det närmaste gemensamt realunderstöd införas, utan att åtgärden behövde
medföra något mer komplicerat administrativt förfarande. Förbundet hänvisar
i sammanhanget till vunna erfarenheter i samband med förordningen
om familjebidrag.

Frågan örn en hyresförsäkring bär uppmärksammats även av yrkeskvinnors
samarbetsförbund, som anser att den största praktiska skillnaden
mellan alternativ 1 och alternativ II ej vore den risk för överförsäkring av
små inkomsttagare, som alternativ II skulle kunna antagas medföra, utan

Kungl. Majlis proposition nr 312.

snarare den möjlighet till högre sjukpenning vid högre inkomster, som alternativ
I rymde. Denna fördel skulle emellertid enligt förslaget vinnas genom
en frivillig försäkring till förmåner utöver enhetsbeloppet, vilka emellertid
borde betalas fullt försäkringsmässigt och ej medföra anspråk på subvention
av statsmedel. Skulle man kunna åstadkomma, att denna individuella
toppförsäkring finge formen av en direkt hyresförsältring och familjens
hyra således för viss framtid vore garanterad, syntes invändningarna om
att hänsyn måste tagas till familjernas olika faktiska levnadsstandard, till
olika dyrorter etc. falla till marken. Att finna formerna för en hyresförsäkring
syntes förbundet vara en synnerligen angelägen utredningsuppgift.

Den detalj i alternativ II, mot vilken kritiken särskilt riktats, avser frågan
örn karenstiden. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att promemorians
gruppindelning icke kan anses tillfredsställande samt anför härom:

Bedömandet av till vilken kategori en viss företagare är att hänföra måste
bereda sjukkassorna stora svårigheter och sannolikt föranleda en betydande
ojämnhet i tillämpningen och en mångfald besvärsmål. Gruppindelningen i
sig själv kan ej heller anses lämplig och rättvis, särskilt om, såsom i motiveringen
framhålles, lantbrukare bli hänförliga till den senare gruppen.
Varje lantbrukare, som själv regelmässigt deltager i arbetet eller personligen
leder detsamma utan biträde av inspektor eller förvaltare, bör få åtnjuta
den kortare karenstiden. Detsamma torde böra gälla vissa andra grupper av
näringsidkare, såsom hantverkare och köpmän, även om deras rörelser
under någon kortare tid kan skötas av anställda eller familjemedlemmar
utan någon mera nämnvärd inkomstminskning för rörelseidkaren. Det kan
icke vara tillfredsställande att näringsidkare av nu nämnda grupper uteslutas
från sjukpenning intill fyra veckor, medan avlönade företagsledare
med betydande inkomster få uppbära sjukpenning redan efter tredje sjukdagen.
Bestämmelserna om karenstidens längd böra därför omarbetas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner förslaget i denna del i högsta grad
olyckligt. Den föreslagna uppdelningen av gruppen företagare torde vara
fullständigt ogenomförbar och måste leda till godtyckliga resultat. Det vore
av allra största betydelse att karenstiden gjordes lika för alla. Enligt länsstyrelsens
mening borde karenstidens längd bestämmas till 7 dagar. En
karenstid av dylik längd förordas även av länsstyrelsen i Kronobergs län,
som framhåller den begränsning av statens kostnader som därigenom skulle
uppstå. Länsstyrelsen i Skaraborgs län föreslår en gemensam karenstid av
3 dagar för alla försäkrade och samma ståndpunkt intages av riksförbundet
landsbygdens folk.

Erinringar rörande de föreslagna skilda karenstiderna framställas vidare
av länsstyrelsen i Västmanlands län, de fria sjukkassornas förbund, tjänstemännens
centralorganisation, lantbruksförbundet och landsbygdens kvinnoförbund.

Lantbruksförbundei anför:

Om någon företagare skulle vara beroende av den dagliga arbetsinsatsen,
så borde det väl vara jordbrukaren. Så är emellertid icke fallet enligt moti -

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

veringen. Det anses visserligen enligt promemorian tveksamt, huruvida icke
lantbrukare under de delar av året, då »det egentliga jordbruksarbetet» pågår,
borde tillhöra gruppen med den kortare karenstiden, men detta avvisas
under hänvisning till administrativa svårigheter. Detta resonemang är oförståeligt.
Det synes bottna i ett antagande, att arbetet inom jord- och skogsbruket
pågår några månader och att jordbrukaren under övrig tid av året
skördar frukterna av sitt arbete utan någon arbetsinsats. Intet kunde vara
felaktigare. Med den produktionsinriktning, som det svenska jordbruket
har, måste arbetet pågå kontinuerligt såväl vintertid i djurstallar, på loge
och i skogen som sommartid ute på fälten för att icke tala om de reparationer
och tillsynsarbeten, som ständigt måste utföras såväl vinter som sommar.
Alla dessa arbeten äro i stort sett lika nödvändiga och lika egentliga.
Om något eftersättes på grund av sjukdom, blir följden endast en fördubblad
arbetsbörda efter tillfrisknandet eller för övriga familjemedlemmar —
ofta med förnyad sjukdom, nöd och umbäranden som resultat. I många
fall kan dessutom skador och förluster i övrigt uppstå, som överhuvud taget
icke kunna ersättas. Som bekant utgöres över 90 % av landets brukningsdelar
av brukningsenheter intill 20 hektar, där ägarens och hans familjs
arbetskraft är tillräcklig för jordbrukets inklusive skogsbrukets skötsel
under större delen av året. Det kan väl näppeligen vara allvarligt menat,
att denna grupp, som utgör en betydande del av det svenska folket, väl
skulle få hjälpa till att betala de betydande kostnaderna för socialförsäkringen
men icke i tillnärmelsevis samma omfattning som övriga samhällsgrupper
få åtnjuta de förmåner, som äro förbunda därmed.

Förslaget om försäkringens finansiering enligt detta alternativ
lämnas i de remissyttranden, vari alternativ II givits företräde framför alternativ
I, allmänt utan erinran. Endast länsstyrelsen i Västmanlands län har
en anmärkning på denna punkt att göra. Länsstyrelsen anför bland annat
följande:

Med hänsyn till angelägenheten av att icke onödigtvis belasta statsverket
med för stora utgifter, måste länsstyrelsen anse det erforderligt, att statsbidraget
minskas och att i stället en högre avgift uttages av de sjukpenningförsäkrade
medlemmarna. Länsstyrelsen får i sådant avseende föreslå, att
statsbidraget bestämmes utgå med sådant belopp, att avgiften för medlem
över 18 år bleve 36 kronor i stället för alternativets 18 kronor. Denna högre
avgift kan förvisso icke anses oskäligt hög i förhållande till värdet av den
trygghet, som sjukförsäkringen ger, eller vid beaktande av det förhållandet
att i de delar av landet, där den frivilliga sjukförsäkringen är mera allmänt
omfattad, ansvarsmedvetna medborgare i en lönearbetares blygsamma inkomstläge
ofta nog betala betydligt mer än 36 kronor per år i sjukförsäkring.
Länsstyrelsen förbiser ingalunda, då den förordar en avgiftshöjning,
att vid en obligatorisk sjukförsäkring, alltså under ett försäkringstvång, avgiften
kan och måste sättas avsevärt lägre än vid frivillig försäkring.

För de i ekonomiskt avseende sämst situerade av de inkomsttagare, som
omfattades av sjukpenningförsäkringen, skulle man väl kunna tänka sig en
avgiftslindring efter prövning i varje särskilt fall. En sådan anordning
borde kunna konstrueras så att förfarandet icke skulle behöva bli alltför
administrativt betungande för sjukkassorna. I

I några av ifrågakomna remissyttranden bär ifrågasatts huruvida

Kungl. Majds proposition nr 312.

den obligatoriska försäkringen över huvud borde kompletteras
med en statsunderstödd frivillig försäkring.
Riksförbundet landsbygdens folk framhåller härutinnan, att därest en frivillig
försäkring ansåges böra finnas, den under alla förhållanden borde
bygga på fullt försäkringsmässiga grunder och icke erhålla något statsbidrag.
Genom den obligatoriska grundförsäkringen gynnades ändå de större
inkomsttagarna mera än de små inkomsttagarna, örn man såge till medlemmarnas
ekonomiska förmåga att bära avgifterna. De fria sjukkassornas
förbund ifrågasätter, huruvida det vore samhällets skyldighet eller uppgift
att upprätthålla en levnadsstandard, högre än den statligt garanterade minimistandarden,
och anser därför att samtliga sjukkassor i fortsättningen
borde arbeta utan statsbidrag.

De erinringar, som uttalats mot en sjukpenningförsäkring enligt alternativ
II och därvid även innefatta skälen för alternativ I, kunna
sammanfattas på följande sätt. Sjukpenningförsäkringens syfte borde vara
att motverka standardsänkning under sjukdom. För den enskildes trygghet
vore det viktigare, att den aktuella standarden rubbades så litet som möjligt
än att viss minimistandard garanterades. Man borde ej bortse från att levnadskostnaderna
avsevärt skilde sig åt på olika orter och ej heller därifrån, att
den försäkrades standard bunde honom vid fasta utgifter, framför allt hyreskostnader,
från vilka han ej kunde frigöra sig vid sjukdomen. Mångenstädes
— särskilt på dyrort — skulle det ej gå att existera på det generella
standardbeloppet. På grund härav och då den kompletterande frivilliga försäkringen
icke kunde förväntas få önskvärd anslutning skulle följden bli,
att brist uppstode i försäkringsskyddet, varför det allmänna skulle nödgas
träda emellan med andra hjälpformer. Därigenom skulle syftet med den obligatoriska
försäkringen — att i möjligaste mån se till att den försäkrade icke
ens till någon del behövde täcka sitt medelsbehov med fattigvårdsunderstöd
— komma att förfelas. För övrigt vöre det i och för sig inkonsekvent, att
den som vore bosatt å en billigare ort obligatoriskt skulle vara tillförsäkrad
en sjukpenning som motsvarade hans behov, medan den som vore bosatt å
dyrare ort ej skulle få sitt minimibehov täckt genom statens försorg utan
måste tillgripa den frivilliga försäkringen. Om således en försäkring enligt
alternativ II skulle lämna otillräcklig försäkring för stora grupper, skulle
å andra sidan enligt detta alternativ många få sin levnadsstandard avsevärt
höjd genom sjukpenningförmånerna, i det att sjukpenningen, eventuellt jämte
familjetillägg, komme att under sjukdom tillföra den försäkrade inkomst till
högre belopp än han som frisk skulle ha haft av förvärvsarbete. För dessa fall
vore faran av missbruk av försäkringen avsevärd genom simulation, aggravation
och försäkringsneuros. För motverkande av dessa missbruk skulle erfordras
en omfattande och dyrbar sjukkontroll, som dock aldrig kunde bli effektiv.
Alternativ II skulle alltså verka orättvist och ojämnt och leda till ej önskvärda
konsekvenser. Detta vore särskilt fallet med de föreslagna olika ka -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

rens tidsbestämmelserna. Någon väsentlig förenkling i administrationen
skulle ej föranledas av alternativ II. Det vöre ej möjligt att samordna en
sjukpenningförsäkring enligt detta alternativ med en olycksfallsförsäkring.
Svårigheterna att samordna en dylik sjukpenningförsäkring med en
arbetslöshetsförsäkring vore vidare avsevärda. Slutligen talade de statsfinansiella
skälen mot alternativ II. Av remissyttrandena må här återgivas
följande.

Socialvårdskommittén framhåller, att det vore en felaktig slutsats såväl
att en enhetlig sjukpenning skulle utgöra en följd av minimistandardsprincipen
som att sjukpenningens uppgivna syfte — att trygga mot umbäranden
och nöd — i praktiken kunde vinnas genom en sjukpenning lika för alla.
Minimistandardprincipen hade ett naturligt användningsområde i fråga om
framför allt invalider och åldringar, men den borde icke tillämpas beträffande
personer, som kunde förväntas i fortsättningen deltaga i produktionslivet.
En legalt fastställd minimistandard måste av ekonomiska skäl vara
tämligen blygsam. För ett mycket stort antal medborgare skulle ett försörjningsbidrag,
byggt på denna princip, vara otillräckligt åtminstone under en
övergångstid. Det skulle för dem icke vara möjligt att omedelbart nedbringa
vissa utgiftsposter, t. ex. hyresutgifterna, i nivå med minimistandarden.
Trygghetskravet bleve icke tillgodosett, om ej vid sjukpenningens utmätande
hänsyn foges till dyrortsförhållandena. Med den stora skillnad i fråga om
levnadskostnaderna, som vöre rådande mellan å ena sidan jordbruksbygden
och å andra sidan större industrisamhällen och städerna, särskilt storstäderna,
bomme en lika sjukpenning att bli allt för hög för de billigaste orterna,
om den skulle fylla trygghetskravet på de dyraste orterna. En utgiftspost
som hade mycket stor betydelse ur försörjningssynpunkt är hyresoch
bränsleposten. En omfattande undersökning, som företagits av socialvårdskommittén
beträffande folkpensionärernas bostadsförhållanden, visade,
att den genomsnittliga bostads- och bränslekostnaden för de folkpensionärer,
som förhyrde bostad, växlade från omkring 235 kronor för år på den rena
jordbruksbygden till 450 kronor i småstäder, 585 kronor i Malmö, 645 kronor
i Göteborg och 900 kronor i Stockholm. Folkpensionärerna vore i allmänhet
hänvisade till att förhyra de enklaste och billigaste tillgängliga bostäderna,
varför dessa siffror gåve en bild av den lägsta hyresnivån. Den i
promemorian förutsatta enhetliga sjukpenningen om 3: 50 kronor för
sjukdag gåve icke trygghet mot umbäranden och nöd för dem, som vore
bosatta pa dyrorter, men den vore å andra sidan på billigare orter så hög,
att den i många fall komme alt inbjuda till missbruk av försäkringen. Graderade
man icke en förmån av förevarande slag efter levnadskostnaderna i
olika orter, gjorde man sig skyldig till en allvarlig orättvisa. Man kunde
icke komma ifrån, alt behovet av kontant sjukhjälp i allmänhet stöde i relation
till vederbörandes normala arbetsinkomst. Många finge sin utkomst
icke blott från arbetsinkomst utan även från andra inkomstkällor eller
Bihang till riksdagens protokoll IDAG. 1 sami. Nr 312.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

understöd. Skulle sådana personer under sjukdom tilldelas en sjukpenning,
som ensam räckte till försörjningen, skulle de under sjukdomen komma i
en gynnsammare ställning än eljest.

Socialvårdskommittén yttrar vidare, att vissa svårigheter alltid uppstode
om man i en socialförsäkring skulle tillämpa fixa inkomstgränser. Kommitténs
förslag om 600 kronors årsinkomst för erhållande av sjukpenning vore
även besvärande, men denna inkomstgräns torde icke komma att väcka
missnöje hos personer med lägre inkomst, då dessa icke skulle erlägga någon
sjukpenningavgift och då sjukpenningen till dem, som hade 600 kronor
eller högre årsinkomst, stöde i direkt förhållande till inkomsten. Frågan
ställde sig helt annorlunda örn dagsersättningen vore 3: 50 kronor även till
dem som endast hade 600 kronors årsinkomst. En sådan ordning komme
att medföra berättigat missnöje och ovilja mot denna hjälpform. Personer,
som endast delvis hade sin försörjning genom lönearbete, och personer, som
tillfölje bristande arbetsförmåga eller av andra orsaker hade en mycket låg
inkomst, erhölle ett understöd som täckte deras inkomstbortfall. För jordbrukare,
vilkas inkomster utgjordes av jordbrukets avkastning, blev sjukpenningen
i regel tillfredsställande, men lönearbetarna finge i allmänhet ett
alltför otillräckligt understöd, som måste kompletteras genom andra hjälpformer.

Socialstyrelsen anser, att den föreslagna minimistandardförsäkringen med
all sannolikhet icke skulle komma att i den allmänna meningen framstå såsom
rättvis och ändamålsenlig. Sålunda skulle en ogift kvinna med egen
stuga på billigaste ort, som förtjänade 50 kronor i månaden genom arbete i
en bondgård, få 105 kronor i månaden vid sjukdom, medan en grovarbetare
i Stockholm, som vid sjukdom miste en arbetsinkomst av omkring 350 kronor
i månaden, skulle få lika stor sjukpenning, 105 kronor. Även på samina ort
kunde den generella sjukpenningen i eljest olika fall framstå såsom oriktigt
avvägd och orättvis. Särskilt vid kortvarig sjukdom vore det givetvis mycket
svårt att skruva ned utgifterna till försäkringsförmånernas nivå. Socialstyrelsen
ansåge det för visso vara mycket önskvärt, ja nödvändigt, att de
lägsta inkomsttagarna bereddes en högre levnadsstandard, en verklig hälsostandard,
särskilt under sjukdomstid, men styrelsen kunde icke fördenskull
finna rådlig! att frångå den av socialvårdskommittén intagna principiella
ståndpunkten, att sjukpenningen borde sättas i relation till den försäkrades
inkomst. Det förefölle som om ett tillgodoseende av det nämnda önskemålet
skulle fordra en speciell understödsform, inbyggd i försäkringen.

Pensionsstyrelsen anför, att mot alternativ II först och främst kunde erinras
att det gåve anledning till starka betänkligheter ur försäkringssynpunkt
med hänsyn till den påtagliga överförsäkringen av stora grupper av
försäkrade. Emot alternativet kunde vidare anmärkas att ersättningsbestämmelserna
i den obligatoriska försäkringen vore alltför schematiska och icke
anpassade sig efter de skiftande levnadskostnaderna i olika delar av landet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Om man ville åstadkomma en bättre anpassning härutinnan kunde en dyrortsgradering
tänkas, vilket emellertid skulle medföra olägenheter av annan
art. Härtill komme att om anslutningen till den frivilliga försäkringen icke
bleve av större omfattning — vilket pensionsstyrelsen i likhet med ett stort
antal centralsjukkassor ansåge sig böra befara — alternativet icke bleve tillfredsställande
ens från den uppställda förutsättningen att utesluta behov av
fattigunderstöd vid sjukdom. Med hänsyn till nu berörda omständigheter
kunde pensionsstyrelsen icke tillstyrka alternativ II.

Stadsförbundet finner det i och för sig ej vara orimligt, om personer med
ringa inkomst komme att genom det allmännas medverkan beredas hjälp
vid sjukdomsfall, som kunde något överstiga deras vanliga inkomst. Men
man måste befara, att dylik möjlighet skulle medföra stark frestelse för ve.
derbörande att söka komma i åtnjutande av hjälpen även utan giltig anledning.
En sådan anordning av försäkringen, att den kunde få denna verkan,
syntes i och för sig betänklig. Man torde icke heller kunna på förevarande
område åstadkomma ett tillräckligt effektivt kontrollsystem för att i så fall
förekomma missbruk. Ett medel att undvika eller åtminstone reducera denna
befarade konsekvens av den föreslagna enhetliga sjukpenningen vore givetvis
att sänka dennas belopp. Men därigenom skulle å andra sidan försäkringens
värde självfallet minskas.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet har verkställt en undersökning beträffande
några kommuner av skiftande storleksordning för att utröna i vad
mån behov skulle komma att föreligga av kompletterande hjälp till utgående
sjukpenning i olika inkomstlägen vid mera långvariga sjukdomsfall, därest
sjukförsäkring enligt alternativ I eller alternativ II skulle genomföras. Vid
dessa beräkningar har som lägsta inkomst upptagits det belopp, med vilket
fattigvård i kommunen i regel utgår till obemedlad ensam person, till obemedlade
makar utan barn eller till obemedlade makar med två barn. I beräkningarna
ha även upptagits utgående sjukpenning enligt socialvårdskommitténs
förslag och utgående genomsnittlig fattigvård. Resultatet av undersökningen
framgår av den å påföljande sida intagna uppställningen.

I anslutning härtill framhåller förbundet, att ifrågavarande stickprov bestyrkte
att alternativ I vore fördelaktigare än såväl alternativ II som socialvårdskommitténs
förslag, därest man ville ernå att hjälpen från sjukförsäkringen
vid mera långvariga sjukdomsfall skulle vara tillräcklig för livsuppehället
och därest man ville undvika, att hjälp samtidigt skulle behöva utgå
från två eller flera hjälpkällor.

Överståthållarämbetet yttrar, att särskilt inom Stockholm skulle beloppet
av sjukpenningen enligt alternativ II ofta bli otillräckligt för att i erforderlig
utsträckning garantera levnadsstandardens upprätthållande. Det syntes
mindre lämpligt, att när en obligatorisk sjukförsäkring infördes, välja en
försäkringsform som kunde förutses i ett stort antal fall icke bli effektiv
utan en kompletterande frivillig försäkring.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Sjukpenning per månad

Soc.-vårds-

kom.

Alt. X

Alt. II

Fattigvård
per månad

förslag

Stockholms stad.

Ensam person

(inkomst 1 680)
( » 2 700)
( » 3 600)

120

165

150

180

105

140

Makar utan barn (
» » * (

2 700)

3 600)

150

195

210

240

165

225

Makar + 2 barn (
» * » (

3 600)

4 500)

225

240

300

330

225

300

Malmö.
Ensam person

( » 1 620)

( * 2 700)

( » 3 600)

120

165

150

180

105

135

Makar utan barn ( »

» » » ( »

2 460)

3 600)

150

195

180

240

165

205

Makar + 2 barn (
» » * (

2 920)

3 600)

195

225

270

300

225

260

2C0

Bords.

Ensam person (	»	1 560)
9 9 (	»	2 700)
Makar utan barn (	»	2 100)
9 9 9 (	»	2 700)
Makar + 2 barn (	»	2 700)
9 » » (	»	3 600)

Finspångs kommun, Östergötlands län.

Ensam person

9 9

Makar utan barn

9 9 9

Makar -f 2 barn

9 9 9

(inkomst 1 140)
( 9 1800)

( 9 1 560)

( 9 2 700)

( 9 2 220)

( 9 2 700)

Fellingsbro kommun, örebro län.

Ensam person (inkomst

9 9 ( 9

Makar utan barn ( 9

9 9 9 (9

Makar + 2 barn ( 9

9 99(9

960)
1 200)
1 800)

1 380)
1 800)

1 920)

2 700)

Gudmundrå kommun, Västernorrlands län.
Ensam person (inkomst 1 020)..........

9 9(91 800)

Makar utan barn ( t 1 680)
9 99(91 800)

Makar + 2 barn (9 2 100)

120

135

150

180

225

105

150

165

180

105

120

150

180

120

165

180

150

180

210

270

300

120

150

210

240

270

120

150

180

240

270

120

150

180

240

270

105

165

225

105

165

225

105

165

225

105

165

225

130

175

225

130

185

115

160

140

175

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att grundtanken i alternativ II
innebure att man i stället för försäkring mot inkomstbortfall införde en
form av socialhjälp, till vilken den berättigade genom erläggande av avgifter
i viss ringa utsträckning bidragit. Föreningen funne det visserligen rimligt,
att medborgare, som drabbades av sjukdom, åtminstone skulle kunna upprätthålla
en ur fysiologiska synpunkter godtagbar minimistandard, men föreningen
kunde icke finna det rimligt, att frågan härom skulle sammankopplas
med utformandet av en försäkring mot inkomstbortfall på grund av
sjukdom. Åtnjöte de försäkrade redan tidigare inkomst av arbete, som läge
under minimistandarden, torde det i de allra flesta fall ha varit nödvändigt
att i någon form med privata eller allmänna medel bispringa vederbörande.
Det syntes då naturligt, att, om en dylik person drabbades av sjukdom, hjälp
utginge i samma form som tidigare. Det torde i allt fall vara klart, att
något intresse från den hjälptes sida att av ekonomiska skäl söka påskynda
sjukdomens hävande icke förelåge. Ett förnuftigt anordnande av en försäkring
av här ifrågavarande slag borde utformas på ett sådant sätt, att de
försäkrade hade ett ekonomiskt intresse att, så snart så utan våda vore möjligt,
upptaga produktiv verksamhet.

Vad särskilt angar överförsäkringsfrågan ha i olika yttranden
framställts erinringar i anledning av de beräkningar rörande den antagliga
lägsta inkomstnivån, som gjorts i sjukförsäkringspromemorian.

Riksförsäkringsanstalten — som årligen får mottaga uppgifter rörande
arbetsinkomsten dels för samtliga enligt olycksfallsförsäkringslagen försäkrade,
hos större arbetsgivare (arbetsgivare med minst 5 arbetare) anställda
arbetare och dels för ett mycket stort antal personer, som skadats genom
olycksfall i arbete (antalet till anstalten inkomna anmälningar om dylika
olycksfall uppgick år 1944 till omkring 225 000) — har för år 1942 gjort
en sammanställning avseende fördelningen på olika inkomstklasser av de
olycksfallsskadade som erhållit sjukpenning. Sammanställningen, vilken
omfattar endast övergående skador, exklusive olycksfall bland statsanställda
och krigsolycksfall, finnes intagen överst å påföljande sida.

I anslutning till sammanställningen framhåller riksförsäkringsanstalten,
att den årliga arbetsförtjänsten — med undantag för den högsta inkomstklassen
— i icke ringa utsträckning, i överensstämmelse med olycksfallsförsäkringslagens
föreskrifter, skäligen beräknades till belopp överstigande
den skadades faktiska arbetsinkomst. Vid bedömning av sammanställningen
finge å andra sidan ej förbises, att arbetsförtjänsterna sedan år 1942 i viss
omfattning höjts. Med hänsyn till riksförsäkringsanstaltens erfarenhet i
fråga örn storleken av de olycksfallsskadades arbetsinkomster vore anstalten
icke övertygad om att överförsäkring ej skulle komma att i avsevärd utsträckning
föreligga särskilt i fråga örn försäkrade, tillhörande de lägsta inkomstklasserna.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Ärlig arbetsförtjänst	Större arbetsgivare Antal olycksfall	I % av hela antalet	Mindre arbetsgivare Antal olycksfall	I % av hela antalet
— 675 ........	1 223	1-0	1 115	4-2
675— 945	2 324	1*8	1 431	5-3
945—1 215 ........	4 507	3-5	3 177	11-8
1 215—1 485 ........	6 688	5-2	4 639	17-3
1 485—1 755 ........	8 319	6-5	4 928	18-4
1 755—2 025 ........	10 360	8-1	3 872	14-4
2 025—2 295 ........	9 778	7-6	2118	7-9
2 295—2 565	10 007	7-8	1 642	6''1
2 565—2 835 ........	9 112	7-1	1 005	3-7
2 835—3105 ........	10 769	8-4	920	3-4
2 105—3 875 .	9 154	7-1	510	1-9
3 375—3 645 ........	9 049	7-0	403	1-5
3 645— ........	37 069	28-9	1 094	4-1
Summa	128 359	1000	26 854	1000

Även socialvårdskommittén hänvisar till statistiken över olycksfall i arbetet
samt anför härom:

Kommittén har låtit utföra en bearbetning av riksförsäkringsanstaltens
beräkning av de skadades inkomster för åren 1940 och 1942. Undersökningen
är representativ. För år 1940 har medtagits det första 100-talet av
varje 1 000-tal registrerade ärenden rörande olycksfall hos enskilda arbetsgivare,
och för år 1942 har medtagits det å varje sida i registret först upptagna
sjukdomsfallet. Undersökningen för år 1940 omfattar omkring Vio av
antalet skaderegleringsfall och för år 1942 något mera. Resultatet framgår
av följande tabell:

			Antal	et o	1 y c k s	fall
Arbetsförtjänst	Större arbetsgivare	Mindre arbetsgivare
Kronor	Ar 1940	Ar 1942	Ar 1940	Ar 1942
	Antal	0/ /O	Antal	%	Antal	%	Antal	%
— 674..........	98	1-7	91	1-0	181	7-7	115	3-6
675— 944..........	186	3-2	143	1-6	280	11-9	158	4-9
945—1 214..........	423	7-3	283	3-2	519	22-2	393	12-2
1 215—1 484..........	493	8-5	472	5-4	519	22-2	559	17-4
1 485—i 754..........	552	9-5	543	6-2	317	13-5	590	18-4
1 755—2 024 .	472	8-2	667	7-6	167	7-1	463	14-4
2 025—2 294..........	436	7-5	652	7-4	109	4-7	235	7-3
2 295—2 564..........	448	7-8	643	7-3	76	3-2	199	6-2
2 565—2 834..........	432	7-5	643	7-3	39	1-7	134	4-2
2 835—3 104..			732	8-6	_	—	123	3-8
3 105—3 374..........	2 247	38-8	540	6-1	135	5-8	62	1-9
3 375—3 644..........		_	524	6-0	—	—	54	1-7
3 645- ..........	—	—	2 841	32-3	—	—	128	4-0
	5 787	iooo	8 794	1000	2 342	looo	3 213	1000

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

103

Tabellen är såtillvida i viss mån missvisande, alt grupper med relativt
stor olycksfallsrisk och i allmänhet högre avlöning bli förhållandevis talrikare
representerade än andra i ett material av detta slag. De framkomna
procentsiffrorna äro sålunda för låga för de lägst betalda arbetargrupperna.
Dessa inkomstuppgifter torde emellertid vara så exakta som det är möjligt
att åstadkomma, då det ju ligger i den försäkrades intresse att arbetsförtjänsten
beräknas så högt som möjligt och korrektion skall enligt gällande
bestämmelser göras för bland annat tillfälliga inkomstbortfall till följd av
sjukdom eller arbetslöshet.

Av tabellen framgår att av det totala antalet skaderegleringsfall under
angivna år det procentuella antalet regleringsfall, där inkomsten uppgick till
högst 1 214 kronor, var under år 1940 för anställda hos mindre arbetsgivare
41,8 % och år 1942 20,7 % samt hos större arbetsgivare respektive 12,2 %
och 5,8 %.

Socialvårdskommittén framhåller vidare, att de anförda siffrorna visserligen
blott gåve belysning av arbetsinkomsten för sådana inkomsttagare, som
folie under olycksfallsförsäkringslagen. Talrika personer, som utförde förvärvsarbete
under sådana förhållanden att de icke omfattades av olycksfallsförsäkringslagen,
hade emellertid utan tvivel lika små inkomster. Antalet
lågt avlönade personer vöre så stort, att socialförsäkringen borde beakta
detta förhållande.

Statskontoret hänvisar till att enligt sjukförsäkringspromemorians kostnadsberäkningar
avseende inkomstfördelningen per 1946 års ingång av männen
38 % beräknades lia mindre än 1 800 kronor i årlig arbetsinkomst och
59,5 % mindre än 2 700 kronor. För kvinnorna vore motsvarande procenttal
64,6 respektive 86,9. Statskontoret vore av den uppfattningen, att, med
hänsyn till faran för missbruk av försäkringsförmånerna, dessa — även om
utgifterna för den försäkrade skulle komma att något ökas i anledning av
sjukdomsfallet — borde hållas lägre än den normala arbetsinkomsten. Så
mycket större betänkligheter måste ämbetsverket hysa gentemot ett förslag,
som för ett stort antal försäkringstagare skulle medföra en avsevärd överförsäkring.

Beträffande frågan örn otillräcklig försäkring (underförsäkrin
g) förmenas i ett stort antal yttranden, att den föreslagna frivilliga
försäkringen sannolikt icke komme att vinna någon större anslutning.
Denna ståndpunkt intages av, bland andra, socialstyrelsen, pensionsstyrelscn,
försäkringsinspektionen, socialvårdskommittén, stadsförbundet, sjukkasscförbundet
och landsorganisationen.

Socialvårdskommittén framhåller, att vid slutet av år 1942 antalet medlemmar
i de erkända sjukkassorna uppgick till 1 802 692, varav 25 % vörö
försäkrade för endast en kronas sjukpenning, 88,8 % hade en sjukpenning
örn högst 3 kronor och endast 48 935 eller 2,7 % hade tillförsäkrat sig en
sjukpenning överstigande 4 kronor. Ännu mer betecknande vore sjukpenningförsäkringen
i Stockholm, där centralsjukkassan den 31 december 1944

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

hade 94 632 manliga och 153 706 kvinnliga sjukpenningförsäkrade medlemmar.
Av männen hade icke mindre än 48 % en sjukpenning örn högst
2 kronor och endast 2 589 voro tillförsäkrade över 4 kronor i sjukpenning.
Den sammanlagda avgiften för den nu föreslagna obligatoriska och frivilliga
försäkringen skulle visserligen bli mycket låg, men det stora flertalet
komme säkerligen ändå att uraktlåta att skaffa sig det vidsträcktare försäkringsskyddet.
När sedan en längre sjukdomsperiod inträdde, stöde nöden
för dörren och samhället måste ingripa med hjälp efter individuell hehovsprövning.
Det syntes kommittén för övrigt innebära ett betydande komplicerande
av en obligatorisk försäkring, om den för sin effektivitet förutsatte
en frivillig försäkring, vilken med nödvändighet komme att bereda betydande
administrativa svårigheter, särskilt om den mot förmodan skulle nå
den erforderliga effektiviteten.

Stadsförbundet framhåller, att man icke torde få överskatta betydelsen
av att den obligatoriska försäkringen enligt alternativ II skulle kompletteras
av en frivillig försäkring, även örn denna skulle bekostas av
staten i den utsträckning detta alternativ innebure. Fördelen med en obligatorisk
försäkring framför en frivillig måste väl anses vara just, att man
genom den förra garanterade hjälp åt dem som av olika anledningar icke
kunde påräknas ansluta sig till en frivillig försäkring. Förefmtligheten av
en obligatorisk försäkring, låt vara med knappa förmåner, kunde svårligen
tänkas medföra att dessa personers antal minskades, utan borde fastmera
ha motsatt verkan.

Landsorganisationen yttrar, att effektiviteten av ett system enligt alternativ
II — och därmed dettas företräde framför alternativ I — vore beroende
av om den frivilliga försäkringen vunne anslutning från deras —
särskilt icke familjeförsörjares — sida, för vilka enbart den obligatoriska,
icke dyrortsgraderade försäkringen skulle betyda underförsäkring i förhållande
till den normala individuella inkomstställningen. Med ledning av erfarenheterna
från den nuvarande försäkringen bedömde landsorganisationen
utsikterna för den nu föreslagna frivilliga försäkringen såsom skäligen små.
Trots principiella sympatier för enhetlighetssystemet ansåge sig landsorganisationen
av hänsyn härtill icke kunna tillstyrka sjukpenningförsäkringens
utformning enligt alternativ II. I

I fråga om den föreslagna uppdelningen av de försäkrade i
två grupper med hänsyn till karenstidens längd framhålles
allmänt, att utomordentligt stora svårigheter skulle vara förknippade med
en dylik gränsdragning, som vid tillämpningen skulle lämna utrymme åt
olika tolkningar. Det vore knappast att förvänta, att sjukkassorna skulle
på ett tillfredsställande sätt kunna handha denna uppdelning.

Försåkringsrådet yttrar, att risken för missbruk av försäkringen torde
vara lika stor för exempelvis säsongarbetare som för de företagare, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

105

föreslagits skola få en karenstid av 4 veckor. Förslaget, att lantbrukare, som
endast eller huvudsakligen arbetade i jordbruket, skulle hänföras till kategorien
med den längre karenstiden, stöde då det gällde lantbrukare, vilka
ensamma eller med ringa hjälp utförde allt arbetet i sitt jordbruk, icke i
överensstämmelse med motiven till uppdelningen. Rådet ansåge att en karenstid
av 3 dagar borde tillämpas även vid en försäkring enligt alternativ II.

Länsstyrelsen i Gotlands län förordar en gemensam karenstid av 7 dagar.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att vid uppdelningen av försäkringstagare
med längre och kortare karenstid, hänsyn icke tagits till de löntagare,
som på grund av tjänsteavtal vore berättigade att under längre eller
kortare tid uppbära full eller viss del av lönen. Dessa försäkringstagare
kunde säkerligen bättre än många försäkrade med lång karenstid draga sig
fram nödtorftigt under den tid, de på grund av sjukdom uppbure full eller
reducerad lön utan sjukpenning.

Svenska arbetsgivareföreningen anser, att det föreslagna systemet sannolikt
komme att ge utrymme för ett hittills i svenskt statsliv exempellöst
administrativt godtycke.

Landsorganisationen yttrar:

En differentiering av karenstiden i alternativ II kan visserligen anses motiverad
till undvikande av missbruk av försäkringen. Å andra sidan är den
uppdelning av de sjukpenningförsäkrade, som differentieringen förutsätter,
i många fall förenad med utomordentliga svårigheter. Den kräver dels en
gränsdragning mellan arbetstagare och företagare — en uppgift som ofta
ter sig vansklig även för domstolarna — dels, inom gruppen företagare, en
prövning i vad mån den särskilde företagarens inkomst av rörelsen är
»direkt beroende» av hans egen dagliga arbetsinsats, ett förvisso ej mindre
svårbedömligt förhållande. Det kan betvivlas huruvida sjukkassorna besitta
den erforderliga kompetensen att avgöra sådana frågor. Bortsett från risken
för godtyckliga avgöranden skulle för övrigt inordningen i de olika kategorierna
och den förutsatta årliga översynen av medlemsbeståndet betyda
en arbetsbelastning, som tyngde försäkringens administration.

Kritik av liknande innehåll mot den föreslagna uppdelningen av de försäkrade
i två grupper med hänsyn till karenstidens längd förekommer i
åtskilliga andra yttranden. Allenast försäkringsbolags riksförbund anser
ifrågavarande uppdelning fördelaktig.

Rörande frågan örn samordning av sjukförsäkringen och
olycksfallsförsäkringen yttrar socialvårdskommittén, att kommittén
utgått från att en sådan samordning i viss omfattning borde genomföras
och att kommittén haft detta förhållande såsom ögonmärke vid utformningen
av förmånerna inom sjukförsäkringen. En förutsättning för att sjukkassorna
skulle kunna omhänderha olycksfallsförsäkringen vore, att sjukpenningen
bleve lika vid sjukdom och olycksfall. Det förelåge emellertid
den principiella skillnaden mellan dessa båda socialförsäkringsgrenar, att
kostnaden för olycksfallsförsäkringen bures av arbetsgivarna, och kommit -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

tén hade icke tänkt sig någon ändring däri. En ganska betydande procent
av de skadade hade en väsentligen lägre årsinkomst än som motiverade en
sjukpenning örn 3: 50 kronor. Det stora flertalet skadade hade emellertid
betydligt mycket större inkomster än som motsvarade en sjukpenning av
3: 50 kronor. Enligt olycksfallsförsäkringslagen vöre den högsta sjukpenningen
7 kronor, vilket för de gifta arbetarna med hustrutillägg bleve lika
med kommitténs förslag örn 6 kronor. Det vore otänkbart att för de olycksfallsförsäkrade
stanna vid en sjukpenning örn 3: 50 kronor, och att införa
en frivillig försäkring för en högre sjukpenning, strede mot olycksfallsförsäkringens
princip. Att vid sidan av den obligatoriska sjukförsäkringen införa
en särskild för de olycksfallsförsäkrade avsedd obligatorisk sjukpenningförsäkring
för ett högre understöd torde icke böra komma i fråga. Liknande
synpunkter framföras av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.

Landsorganisationen uttalar, att ett motiv av självständig betydelse mot
alternativ II vöre att principen örn obligatorisk försäkring med enheisunderstöd
icke läte sig genomföra inom olycksfallsförsäkringen. Ur synpunkten
av socialförsäkringsgrenarnas samordning eller likformighet vore därför ett
system med efter inkomsten grundad sjukpenning att föredraga.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening anför bland annat
följande:

Det kan icke vara rimligt att en genom olycksfall skadad, örn olycksfall
i arbete befinnes icke föreligga, skulle få vida större förmåner under sjukdomstiden
än om olycksfallet ansåges hava inträffat i arbete. Ett genomförande
av något av de båda departementsalternativen skulle emellertid i
motsats till kommittéförslaget innebära ett uppgivande av de principer, som
äro grundläggande och ansetts böra vara grundläggande för ersättningsutmätningen
vid olycksfall i arbete. Man har inom den sociala olycksfallsförsäkringen
haft anledning att med uppmärksamhet följa förekomsten av
överförsäkring, och åtgärder hava även vidtagits till förhindrande av dylik.
Föreningen är av den uppfattningen, att ersättningen icke får uppgå till, än
mindre överstiga den arbetsinkomst, som den skadade går förlustig genom
olycksfallet, örn missbruk av försäkringen med framgång skall kunna förebyggas
och menliga sjukdomsyttringar i form av traumatisk neuros och
andra nervösa pålagringar av oiycksfallets påföljder förekommas. De läkare,
som hava stor erfarenhet örn olycksfallsklientelet, torde allmänt dela denna
uppfattning. Det har nämligen visat sig, att det i ett utomordentligt stort
antal fall är mycket svårt eller omöjligt för den behandlande läkaren att
objektivt bedöma en skadas inverkan å arbetsförmågan. Utan stöd av en i
angiven riktning avvägd lagstiftning torde läkarens möjligheter för ett dylikt
bedömande så försvåras och bli så krävande, att uppgiften icke torde
av läkaren kunna något så när tillfredsställande lösas vid sidan av hans viktigaste
uppgift, den sjukvårdande. Man frågar sig då, om den sjukkontroll,
som skall utövas av sjukkassorna, kan innebära någon garanti mot missbruk.
Så är enligt föreningens uppfattning icke förhållande!. Denna kontroll
torde i huvudsak endast kunna avse att konstatera, att den skadade faktiskt
icke arbetar och i övrigt så förhåller sig, att han kan vara arbetsoförmögen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

107

Om han verkligen är det eller eljest bör avhålla sig från arbete, kan lekmannakontrollen
som regel ej avgöra. Detta torde gälla olycksfallsskador
i ännu högre grad än andra sjukdomar. Mot en frestelse för den skadade
att genom att stanna hemma från arbetet skaffa sig ekonomiska fördelar
kan denna kontroll ej skydda. Att märka är att detta kan vara en svår frestelse
även för den arbetsvillige. Och mot den fara för nervösa pålagringar
av sjukdomstillstånden, som en överförsäkring innebär, kanske främst för
de ekonomiskt svagare, torde intet annat skydd finnas än ett undvikande av
överförsäkring och även av en försäkring, motsvarande hela den förlorade
inkomsten.

Socialvårdskommittén har i sitt yttrande även upptagit frågan om förhållandet
mellan sjukförsäkringen och en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring. Härom anför kommittén bland annat
följande:

Skulle alternativ II med dess enhetsunderstöd örn 3: 50 kronor per dag
väljas beträffande sjukförsäkringen, blir det nödvändigt att även inom arbetslöshetsförsäkringen
använda ett enhetligt understödsbelopp. Detta bör i
så fall sättas till 4 kronor, vilket närmast motsvarar ett understöd av 3:50
kronor vid 7 dagars understödsvecka. Då kommittén övervägt detta alternativ
med avseende på arbetslöshetsförsäkringen har den funnit i stort sett
samma skäl äga giltighet som ovan anförts gentemot en enhetlig sjukpenning.
Det kan diskuteras för vilken av dessa båda försäkringsgrenar vådan
av överförsäkring är störst. Kommittén finner sig sålunda böra även ur
arbetslöshetsförsäkringens synpunkt avstyrka införandet av ett enhetsunderstöd.
Vad speciellt arbetslöshetsförsäkringen beträffar torde dessutom följande
särskilt böra nämnas.

Vid övervägandet av frågan örn införandet av ett enhetligt understöd inom
den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen, måste hänsyn tagas till storleken
av de inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen redan utgående
förmånerna. Enligt per den 31 december 1944 föreliggande uppgifter voro
50,1 % av de 752 000 medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna tillförsäkrade
ett understöd överstigande 4 kronor. Tager man hänsyn till de
i början av innevarande år genomförda höjningarna av daghjälpsbeloppen
ävensom till det den 1 mars 1945 införda kristillägget, voro 70.5 % av de då
försäkrade 761 000 medlemmarna i kassorna tillförsäkrade högre understöd
än 4 kronor per dag. Nämnas må att 37,2 %, d. v. s. mer än Vs av samtliga
försäkrade, hade en daghjälp (inkl. kristillägg) om 5: 75—6 kronor, medan
9 % hade ett tillförsäkrat understöd överstigande 6 kronor.

Införandet av ett enhetsunderstöd inom den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen
skulle sålunda komma att medföra mycket betydande sänkningar
av de tillförsäkrade förmånerna. Emellertid skulle även risk för
överförsäkring uppkomma i ett icke obetydligt antal fall. Inom en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring komma tillfällighets- och deltidsarbetare att
ingå i mycket större utsträckning än vad fallet är med den frivilliga försäkringen.
De nuvarande kassamedlemmarna utgöras nämligen nästan helt
av organiserade arbetstagare med normalt förhållandevis jämn och fullständig
sysselsättning. För dessa tillfällighets- och deltidsarbetare skulle ett
understöd av 4 kronor per dag ofta komma att ligga väsentligt högre än
arbetsförtjänsten, med därav följande risk för missbruk av försäkringen.

Den omständigheten att ett enhetsunderstöd för mycket stora arbets -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

tagaregrupper kommer att vara otillräckligt aktualiserar frågan, huruvida
den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen borde kompletteras med en frivillig
arbetslöshetsförsäkring på analogt sätt som föreslagits i fråga om sjukförsäkringen.
Att inom arbetslöshetsförsäkringen införa en fullt frivillig
försäkring enligt likartade grunder som den föreslagna sjukförsäkringen
finner kommittén emellertid otänkbart. Erfarenheterna från den tid då
medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna hade full frihet att välja
daghjälpsklass visa, att medlemmar med höga arbetslöshetsrisker i stor utsträckning
sökt sig till daghjälpsklasser med höga inkomstbelopp. Det förhåller
sig nämligen så, att den individuella arbetslöshetsrisken i sannolikt
större mån än sjukdomsrisken kan av den enskilde överblickas. Med hänsyn
till de olämpliga klassurval, som på detta sätt uppkommo inom den frivilliga
försäkringen, bleve statsmakterna tvungna att föreskriva att erkänd
arbetslöshetskassa i sina stadgar skall intaga erforderliga bestämmelser till
förhindrande av ett ur ekonomiska synpunkter olämpligt klassval. Detta
innebär, att medlemmarnas klasstillhörighet bestämmes av i stadgarna angivna
regler.

Med de nämnda erfarenheterna från den frivilliga försäkringen har man
anledning vänta, att de personer, som företrädesvis skulle komma att begagna
sig av möjligheterna till ökade understödsförmåner, komme att utgöras
av sådana försäkrade, som veta med sig att de ha höga individuella
arbetslöshetsrisker. Däremot komme personer, som enligt deras eget förmenande
hade något så när fasta anställningar, sannolikt att dra sig för de
extra utgifter, som en frivillig försäkring skulle innebära. Särskilt under
tider av lågkonjunktur måste man emellertid räkna med att dylika försäkrade
i stort antal komma att bli arbetslösa. Då de i många fall rimligen icke
kunde erhålla sin försörjning genom det låga understöd, som en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring med endast 4 kronors daghjälp skulle ge, måste
samhället komplettera de försäkringsmässiga understöden med bidrag efter
individuell behovsprövning.

Kommittén framhåller vidare att det finge anses osannolikt, att de erkända
arbetslöshetskassorna skulle kunna fortbestå vid ett realiserande av
alternativ II. Infördes obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med enhetsunderstöd
och funnes härjämte rätt till understöd vid arbetslöshet från socialhjälpen,
torde förutsättningarna för de erkända arbetslöshetskassornas fortsatta
bestånd komma att saknas. De enskilda medlemmarna komme nämligen
att från dessa båda hjälpformer vara tillförsäkrade erforderlig hjälp
vid arbetslöshet. De erkända kassorna skulle icke kunna räkna med den
tvångsanslutning via fackorganisationerna, vilken utgjorde den nuvarande
försäkringens grundval.

Argiftsuppbörd och organisation.

I fråga om avgiftsuppbördens anknytning till skatteuppbörden
äro meningarna i viss mån delade. Promemorieförslaget i
denna del har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av pensionssty reisen,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands,

Kungl. Majds proposition nr 312.

109

Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, 19AA års uppbär
dsberedving, Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott, stadsförbundet,
landsorganisationen och riksförbundet landsbygdens folk. I yttrandena
framhålles i allmänhet, att genom den föreslagna anordningen
arbetet med avgiftsuppbörden skulle i hög grad förenklas och avgiftsindrivningen
effektiviseras. Samtidigt påpekas emellertid, att arbetsbördan för
debiteringsmyndigheter och länsstyrelser uppenbarligen bomme att i icke
ringa mån ökas och att åtgärder för en utökning av arbetskraften kunde bli
nödvändiga. Stadsförbundet finner det ur kommunernas synpunkt tacknämligt
om dessa såsom en följd av avgiftsuppbördens ordnande på det
föreslagna sättet kunde befrias från ansvaret för sjukvårdsavgifterna.

Erinringar av olika slag mot sammankoppling av uppbörden av försäkringsavgifterna
med skatteuppbörden ha framställts av socialstyrelsen, länsstyrelserna
i Södermanlands och Blekinge län, Överståthållarämbetet, socialvårdskommittén,
landskommunernas förbund, sjukkasseförbundet och
svenska arbetsgivareföreningen.

övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha icke yttrat sig på
denna punkt.

Socialstyrelsen — som finner att promemorieförslagets genomförande
skulle innebära förenklingar — yttrar, att frågan borde prövas i samband
med uppbördsfrågorna för andra försäkringsformer, särskilt arbetslöshetsförsäkringen.
Sjukkasseförbundet anser det välbetänkt att låta frågan om
det föreslagna uppbördssystemet vila tills såväl skatteuppbördsreformen som
sjukförsäkringen arbetat någon tid efter de nya linjerna.

Enligt den mening, som uttalas av socialvårdskommittén (majoriteten),
vore det tvivelaktigt om de fördelar, som skulle vinnas genom sjukkasseavgifternas
uppbörd tillsammans med de allmänna skatterna, skulle visa sig
uppväga nackdelarna med systemet. Särskilt gällde detta om en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring funnes böra utformas på sådant sätt, att avgifter
icke kunde upptagas i samma ordning. Kommittén ifrågasätter om icke
med lösande av frågan om avgiftsuppbördens omläggning kunde anstå i avbidan
på att eli slutligt avgörande i fråga örn arbetslöshetsförsäkringens utformning
träffats samt att uppbörds- och sjukförsäkringsreformerna blivit
i andra avseenden helt genomförda. Till utveckling av sin mening anför
socialvårdskommittén bland annat följande:

Enligt uppbördsbcredningens förslag skola samtliga skatter och avgifter,
som skola uppbäras, på debetsedeln sammanslås till ett gemensamt belopp.
För den skattskyldige kommer därigenom medlemsavgiften till sjukkassan
att framstå mera som en skatt än som en socialförsäkringsavgift. Känslan
för att avgiften utgör en prestation från hans sida för delaktighet i försäkringen
och att han genom sitt bidrag skaffat sig rätt till hjälp avtrubbas.
Denna korrespondens mellan fullgörandet av förpliktelser och rätt till hjälp,
som är en av socialförsäkringens bärande grundsatser och som är ägnad

Ilo

Kungl. Majrts proposition nr 312.

att skapa ansvarskänsla hos medborgaren, kan därigenom komma att försvinna.
Dessa psykologiska faktorer äro av den betydelse, att de icke böra
underskattas.

Ofrånkomligt är, att arbetet för uppbördsmyndigheterna kommer att avsevärt
ökas, örn även sjukkasseavgifterna skola uttagas i samband med skatten,
och fråga är om det administrativa arbetet för sjukkassorna därigenom
lättas i avsedd omfattning. Bland annat komma medlemmarnas flyttningar
från ett sjukkasseområde till ett annat att vålla kassorna mera arbete än
med nuvarande uppbördssystem, och dessa flyttningar komma även att bereda
uppbördsmyndigheterna ett betydande arbete. En företagen undersökning
visar, att under år 1944 i runt tal 80 000 medlemmar överflyttades från
en sjukkassa till en annan. Då medlemsförteckningen för det kommande
året skall vara färdig den 1 oktober, kan man med nuvarande medlemsantal
beräkna att omkring 100 000 medlemmar komma att överflyttas till en
annan kassa efter det förteckningen uppgjorts, och detta antal torde komma
att i det närmaste fördubblas efter införande av obligatorisk försäkring. Av
promemorian framgår icke tydligt, huru man skall förfara med avgifterna
i de fall, då nedsättning av sjukpenningförsäkringen finnes påkallad innan
ny skattsedel utfärdas. Enligt kommitténs mening skulle det vara en mycket
betänklig konsekvens av förslaget, om avgiftsuppbördens anordning
skulle försvåra sjukpenningförsäkringens smidiga anpassning efter de föreliggande
förhållandena. Sammankopplingen med den enligt sakens natur
komplicerade beskattningsapparaten måste på flera sätt komma att för sjukkassorna
medföra en omfattande skriftväxling mellan dem och uppbördsmyndigheterna,
vilken kommer att medföra ökat arbete för sjukkassorna.

Kommittén fortsätter:

I promemorian antages, att fallen av försummad avgiftsbetalning torde
bliva relativt fåtaliga örn avgiftsuppbördssystemet utformas på föreslaget
sätt. Såvitt kommittén kan bedöma, är detta ett allt för optimistiskt antagande.
Alla sjukkassemedlemmar med fast anställning eller ordnad egen
verksamhet kan man nå lika effektivt med kommitténs förslag. Medlemmar
med tillfällig arbetsanställning och sådana som icke ha något ordnat arbete
eller någon verksamhet, varigenom skatten kan uttagas av arbetsgivarna,
torde icke bli mera villiga att betala skatt än vad nu är förhållandet. Åtminstone
för de mindre sjukkassorna kan det därför befaras, att uppbördsresultatet
blir sämre. Om de medlemmar som äro slarviga skattebetalare
skola erlägga försäkringsavgift direkt till kassan, lia de en välgörande personlig
press på sig som frammanar betalningsvillighet. I detta sammanhang
må påpekas, att den lindring i fråga om påföljden av underlåtenhet att erlägga
sjukpenningavgifter, som i departementspromemorian föreslås, också
kan tänkas leda till en försämrad avgiftsbetalning beträffande vissa kategorier
försäkrade.

Kommittén upptar härefter till behandling frågan om uppbördssättet för
avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen och uttalar efter omfattande argumentering
som sin mening, att det syntes kommittén vara förenat med betydande
olägenhet att för arbetslöshetsförsäkringen tillämpa ett annat uppbördssystem
än det'' varigenom avgifterna direkt inbetalades till det lokala
försäkringsorganet. Örn uppbörden av avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen
skulle ske på delta sätt, funnes ingen anledning att låta avgifterna till sjuk -

lil

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

försäkringen erläggas på annat sätt. För arbetslöshetsförsäkringen vore det
av betydelse att avgifterna till sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen
erlades samtidigt och till en och samma myndighet. Enär sjukförsäkringsavgift
skulle erläggas för all försäkringstid, komme kontrollen över
avgiftsbetalningen till arbetslöshetsförsäkringen att underlättas. Underlåtenhet
från en arbetsgivares sida att insända försäkringsavgifter komme nämligen
automatiskt till försäkringsorganens kännedom genom att sjukförsäkringsavgift
saknades.

En ledamot av socialvårdskommittén (herr Höjer) förklarar sig icke
kunna finna att vad av majoriteten anförts om menlig inverkan på avgiftsbetalningen
av gemensam debitering av avgifter och skatter hade större bärkraft.
Vidare anser denne ledamot det — efter genomförande av skatteuppbörasförslaget
— vara synnerligen tveksamt, om staten verkligen kunde
begära av arbetsgivarna att de skulle månad för månad göra avdrag för
tvenne skilda debiteringar och redovisa åt två håll.

Landskommunernas förbund ansluter sig till vad socialvårdskommittén
anfört örn de psykologiska skälen för att försäkringsavgifterna icke borde
sammankopplas med avgiftsuppbörden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län avstyrker bestämt promemorieförslaget
i denna del, enär den nya uppbördsorganisationen icke borde belastas med
det både besvärliga och tidsödande arbetet med debitering, uppbörd och
redovisning av sjukvårdsavgifterna. Även länsstyrelsen i Blekinge län ställer
sig avvisande mot förslaget. Det allmänna uppbördsförfarandet medförde
redan i dess nuvarande utformning ett omständligt indrivnings-, bokföringsoch
redovisningsförfarande, som enligt länsstyrelsens mening icke utan
tvingande skäl borde tagas i anspråk för nu ifrågavarande uppgifter, vilka
torde få anses såsom för länsstyrelsernas och övriga därav berörda myndigheters
egentliga verksamhet främmande. Vid sådant förhållande skulle en
sådan utökning av antalet titlar i uppbördsboken, varom nu är fråga, uppenbarligen
medföra en avsevärd merbelastning samt försvåra genomförandet
av det av 1944 års uppbördsberedning förordade systemet.

Överståthållarämbetet framhåller, att avgifternas uttagande å debetsedlarna
skulle komma att strida mot principerna för uttagningen av skatt vid
källan. För skatteuppbördsreformens genomförande förutsattes nämligen,
att debetsedlarna skulle befrias från de övriga avgifter som enligt gällande
författningar finge uttagas genom desamma.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att det föreslagna systemet innebure
en avvikelse från försäkringstanken därigenom att försummad inbetalning
först på ett sent stadium komme till sjukkassans kännedom.

Beträffande den organisatoriska formen för förvaltningen
av en allmän sjukförsäkring framhåller socialvårdskommittén
betydelsen av att självförvaltande sjukkassor intoge en central plats inom

112

Kungl. Majds proposition nr 312.

socialvårdens organisation. Kommittén hade tänkt sig att ett och samma
organ skulle handha sjukförsäkringen och även övertaga viss del av sjukhjälpstiden
inom olycksfallsförsäkringen, vara lokalt förvaltande organ för
en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, biträda vid administrationen av
folkpensioneringen samt ombesörja hjälpen vid moderskap. En ledamot av
kommittén (herr Höjer) har på denna punkt ett särskilt uttalande. Även
enligt denne ledamots mening borde man — åtminstone tills vidare — bygga
den obligatoriska sjukförsäkringen på lokala enheter med visst ekonomiskt
självansvar; och detta ansvar borde uttagas i form av personliga avgifter
från försäkringstagarna inom den lokala enhetens område. Man kunde ju
tänka sig att till lokal enhet välja själva kommunen eller sammanslutningar
av kommuner. Då emellertid det ekonomiska ansvaret icke finge uttagas i
form av kommunalskatt, skulle i dylikt fall erfordras ganska djupgående
ändringar i kommunallagarna. Det vöre därför av praktiska skäl påkallat
att ge den offentliga samfällighet som en eller flera kommuners medlemmar
bildade för skötseln av sjukförsäkringen en särskild benämning, och biand
annat av psykologiska skäl vore därvid benämningen sjukkassa den enda
som kunde ifrågakomma. Dessa nya hela befolkningen omfattande sjukkassor
vöre emellertid endast en särskild manifestation av kommunerna,
och faran för att administrationen skulle bli mindre tungrodd bleve därigenom
icke mindre än örn man lagt sjukförsäkringens förvaltning direkt på
kommunerna.

Försäkringsrådet framhåller, att enligt promemorieförslagen sjukhjälpens
karaktär av försäkringsprestation undanträngdes och att sjukhjälpen finge
övervägande karaktär av statligt understöd. Detta förhållande ledde in på
frågan, örn sjukhjälpen borde omhändertagas av statliga och kommunala
organ på ungefär samma sätt som vid folkpensioneringen.

Landskommunernas förbund finner det böra undersökas, huruvida
icke det lokala handhavandet av den obligatoriska sjukförsäkringen lämpligen
kunde anförtros åt kommunerna. Den radikala förenklingen i avgiftsuppbörden,
som skulle möjliggöras genom en ändrad skatteuppbördsreform,
finge till följd att sjukkassemedlemmarnas kontakt med kassan icke kunde
upprätthållas på samma sätt som i det frivilliga sjukkasseväsendet. Lokalsjukkassan
skulle mycket snart i folks medvetande komma att framstå som
ett rent statligt organ. En fastare anknytning av försäkringen till kommunerna
vöre motiverad ur olika synpunkter. Samtidigt som energiska försök
gjordes att få bort den nuvarande splittringen i socialvårdens organisation
torde man icke utan starkt vägande skäl böra tillskapa en organisationsform
som innebure en ytterligare splittring. Förbundet vore väl medvetet om att
det komme att bjuda åtskilliga svårigheter att utan vidare frångå de organisationsformer,
som framvuxit inom den frivilliga sjukkasserörelsen. Men
då det vid genomförandet av den obligatoriska sjukförsäkringen ändå bleve
nödvändigt att radikalt bryta med traditionen, torde det kunna ifrågasättas,

Kungl. Majda proposition nr 312.

113

om det vöre lämpligt att bibehålla en organisationsram, som vore framvuxen
och prövad enbart för en sjukförsäkring av helt annat slag än den varom här
vore fråga.

Förbundet fortsätter:

Vid en blivande kommunindelningsreform borde vid en kommunalisering
av sjukkasseväsendet behörig hänsyn också kunna tagas till sjukförsäkringens
behov, så att kommunerna göras lämpligt stora som lokalsjukkasseområden.
Socialvårdskommittén har ansett, att invånarantalet inom lokalsjukkasseområde
i regel bör uppgå till 3 000 å 4 000 för att möjlighet skall
uppstå att bekosta utgifterna för särskild expedition och en där anställd befattningshavare.
Det är givetvis att förvänta, att starkt motstånd skall resas
mot det väntade förslaget om sammanslagning av småkommuner. Det är väl
troligt, att sammanslagningen skall komma att ske i kompromissens tecken,
och det är då också troligt, att man kommer att stanna vid en betydligt lägre
s?0^.maJstor*ekä ^en, som skulle passa enbart för den obligatoriska sjukförsäkringen.
Men detta skulle då samtidigt innebära, att normalstorleken
komme att understiga vad socialvårdskommittén ansett vara idealiskt även
för socialvården i övrigt. Om nu kommuner på omkring 4 000 invånare anses
vara lämpliga storleksområden för handhavandet av såväl sjukförsäkringen
som socialvården i övrigt, kan man tänka sig, att det är möjligt att gå
ned till väsentligt mindre kommunstorlekar, om sjukförsäkringen och övrig
socialvård sammanföras till gemensam administration.

Ett sådant sammanförande skulle i det stora flertalet landskommuner innebära
avsevärda fördelar. Kostnaderna för kontorslokaler och kontorsutrustning
kunna nedbringas. I de minsta kommunerna skulle en enda befattningshavare
kunna sköta det hela. Möjligheterna att genomföra en rationell arbetsfördelning
uppstår i kommuner av något större storleksordning; både för
sjukförsäkringen som för övrig socialvård förekommer såväl rutinarbete som
mera kvalificerade arbetsuppgifter. Man kan då nöja sig med en kvalificerad
befattningshavare och anlita billigare arbetskraft för rutinarbetet. Registreringsarbetet
förenklas. Noteringen av sjukkassehjälp i socialregistret blir helt
överflödig, örn man har gemensamma lokaler och gemensam personal. I de
största landskommunerna liksom i de medelstora och större städerna skulle
fördelarna av den gemensamma administrationen givetvis icke bliva lika
framträdande som i landskommunerna i allmänhet. Men i samtliga kommuner
torde man kunna tänka sig visst sambruk av personalen; sjukbesökama
kunna ju utnyttjas även för socialvården i övrigt, för bostadsinspektion etc.
Lokalsjukkassornas för närvarande heltidsanställda personal bör kulma beredas
kommunal anställning.

Kommunens beslutande organ borde direkt utse det kommunala förvaltningsorgan,
som skall handhava sjukförsäkringen. Eventuellt kunde förvaltningen
läggas direkt på den av socialvårdskommittén på sin tid föreslagna
socialnämnden. Huruvida en kommunalisering av lokalsjukkassorna behövde
föranleda någon genomgripande ändring i den föreslagna centralsjukkasseorganisationen
undandrager sig helt styrelsens bedömande. I varje fall
bleve det väl onödigt och otänkbart att låta centralsjukkassorna tillsätta rent
kommunala befattningshavare. Kostnaderna för den lokala administrationen
skulle sannolikt komma att till väsentlig del täckas av medlemsbidrag av den
storlek, som socialvårdskommittén föreslagit, därest icke centralsjukkassornas
andel i delta medlemsbidrag behöver sättas alltför högt.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 saini. Nr 312.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Fattigvårds- och barnavårds förbundet ifrågasätter, om icke principen
med försäkringsavgifternas upptagande på debetsedlarna egentligen borde
leda till att sjukförsäkringen och i sinom tid all annan socialförsäkring
förlädes till ett kommunalt organ. Förbundet holle före, att de kommunala
insatserna på det sociala området vöre av största betydelse icke minst därigenom
att socialvården då finge den behövliga förankringen hos medborgarna.
En utveckling, som i alltför hög grad minskade den kommunala verksamheten
på detta område, vöre icke till gagn. I varje fall torde ett ställningstagande
i organisationsfrågan ej böra ske, innan det blivit klarlagt, vilket
organ som i det nya socialvårdssystemet borde omhänderha arbetslöshetsförsäkringen.

De fria sjukkassornas förbund uttalar, att en allmän sjukförsäkring endast
kunde undanröja en del av understödsbehovet. Det tarvades därför ett socialt
skydd varigenom varje individ garanterades en minimistandard, vilken
skulle kunna hållas oberoende av om han drabbades av arbetslöshet, sjukdom,
olycksfall eller partiell arbetsoförmåga. Detta skydd borde förmedlas
av sociala nämnder i kommunerna. Härigenom skulle man vinna en enhetlig
behandling av klientelet samtidigt som administrationskostnaderna tack vare
centraliseringen bleve lägsta möjliga.

Sjukhusvårdspromemorian och yttranden angående

densamma.

Sjukhusvårdspromemorian.

Det i promemorian framlagda förslaget innebär i princip, att sjukhusvårdsförmånen
skall utbrytas ur den allmänna sjukförsäkringen och fri
sjukhusvård i stället beredas den enskilde pa sa sätt, att staten inträder
som betalande part i förhållande till sjukhusens huvudmän, vilka således
komma att erhålla gottgörelse direkt av staten i stället för av sjukkassorna.
Det föreslås med andra ord att staten skall övertaga ansvaret för patientavgifternas
erläggande. Statens övertagande av detta ansvar skall förbindas
med förbud för sjukhusens huvudmän att uttaga avgift av patienterna.
Av praktiska skäl anses statens gottgörelse till huvudmännen för indragna
patientavgifter böra bestämmas till ett visst begränsat belopp per vårddag
för alla sjukhus av samma kategori. Det förutsättes, att landstingens och
övriga kommuners fria rätt att själva på bästa sätt ordna sjukhusvården
icke skall påverkas av den föreslagna anordningen.

Till frågan i vilken omfattning sjukhusvården bör göras kostnadsfri för
den enskilde intages i promemorian den ståndpunkten, att vården i princip
skall vara fri å allmän sal eller avdelning vid sadan sjukvårdsanstalt,
som omfattas av socialvårdskommitténs i ett tidigare sammanhang (sid. 57)
återgivna definition å allmänt sjukhus. Vården anses böra vara kostnadsfri
oberoende av vårdtidens längd. Förmånen av kostnadsfri vård skall

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

erhållas icke endast, såsom enligt kommitténs förslag, vid sjukdom utan
även vid barnsbörd. I syfte att förhindra en ökad tillströmning av patienter
till vissa sjukhus, främst storstädernas specialavdelningar, föreslås den inskränkningen
i rätten till kostnadsfri vård, att vård å annat sjukhus än
hemortssjukhus skall vara fri för den enskilde, endast örn behovet av sjukhusvård
uppkommit vid vistelse inom det främmande sjukvårdsområdet
eller den sjuke från hemortssjukhus remitterats till det främmande sjukhuset.
Vid vård å de allmänna sjukhusens hel- eller halvenskilda rum
anses gottgörelse av statsmedel böra utgå till sjukhusets huvudman med
samma belopp som vid vard a allmän sal, men med rätt för huvudmannen
att därutöver uttaga viss ersättning av patienten.

Enligt promemorian skall härjämte staten under vissa strängt begränsade
förutsättningar kunna övertaga ansvaret för patientavgifterna och vården
därigenom bli fri för den enskilde jämväl å sjukvårdsanstalt, som är anordnad
vid fattigvardsanstalt. Denna kategori faller icke in under begreppet
allmänt sjukhus, men enligt socialvårdskommitténs förslag skulle vård å
sådan sjukvårdsanstalt ersättas därest anstalten efter prövning i det särskilda
fallet upptagits i en av Konungen fastställd förteckning. Därjämte
föreslås, att — för åstadkommande av en sänkning av avgifterna å vissa
enskilda sjukhus och sjukhem — statsbidrag under särskilda villkor skall
kunna tilldelas sådant sjukhus eller sjukhem med samma belopp, som fastställts
i fråga om gottgörelsen för indragna patientavgifter vid kommunala
sjukhus av motsvarande kategori. Enligt kommittéförslaget skulle ersättning
för konvalescentvård kunna utgå i vissa fall, nämligen vid vård å
sådant konvalescenthem som upptagits i nyssnämnda förteckning. Den i
promemorian föreslagna anordningen omfattar däremot ej konvalescenthemmen.
Frågan om patientavgifternas avlyftande vid dessa anstalter anses
nämligen med hänsyn till den ringa omfattning, i vilken konvalescentvården
blivit organiserad — kunna anstå tills vidare.

Promemorian innehåller vidare preliminära förslag beträffande grunderna
för beräkningen av statens gottgörelse för indragna patientavgifter vid
dika kategorier av sjukhus och rörande vissa därmed sammanhängande
frågor.

Beträffande lasarett och sjukstugor, som drivas av landsting
eller kommun, framläggas tva alternativa förslag. Det alternativ, som
förordas av den sakkunnige, innebär i huvudsak följande. Gottgörelse av
statsmedel utgår till sjukhusens huvudmän med ett fast belopp för vårddag,
lika för hela riket, oberoende av huruvida vården lämnas å allmän sal eller
å hel- eller halvenskilt rum. Beloppet bestämmes av Kungl. Majit för
löpande tidsperioder av förslagsvis fem år, sedan tillfälle bereus sjukhusägarnas
huvudorganisationer att avge yttrande och förslag. I promemorian
erinras örn alt socialvårdskonunittén (betänkandet nr VII, sid. 180) förutsatt,
att patientavgifterna vid sjukhusen skulle begränsas, och uttalat, att den
högsta gränsen för avgifterna vid ifrågavarande slag av sjukhus förslagsvis

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

borde dragas vid en fjärdedel av driftkostnaderna. Den sakkunnige anser,
att i nuvarande läge den sålunda angivna normen för begränsningen av
patientavgifternas storlek torde vara användbar även för beräkning av
storleken av gottgörelsen för indragna patientavgifter, därvid beräkningen
borde ske på grundval av de ifrågavarande sjukhusens sammanlagda driftkostnader.
Beträffande sådana avdelningar vid lasarett och sjukstugor, som
redan nu understödjas med statligt driftbidrag (tuberkulosavdelningar, förlossningsavdelningar
och medicinska barnavdelningar) föreslås dock, att
gottgörelsen för indragna patientavgifter begränsas till det belopp, varmed
enligt vederbörande statsbidragskungörelse patientavgiften högst må utgå.
Vid uppskattningen av statsverkets kostnader för den ifrågasatta anordningen
har den sakkunnige räknat med ett genomsnittligt belopp per vårddag
av 2: 50 kronor. I promemorian förutsättes, att förbud införes mot
uttagande av avgift av inomlänspatienter för vård å allmän sal. Beträffande
utomlänspatienter å allmän sal må däremot avgift utgå, som skall gäldas,
då fråga är örn remitterade eller utom det egna sjukvårdsområdet insjuknade
patienter, av det sjukvårdsområde patienten tillhör och i andra fall av
patienten själv. Såväl avgifterna för utomlänspatienter a allmän sal som
för patienter å hel- eller halvenskilda rum föreslås skola maximeras enligt
särskilda regler. — I de fall där landsting eller i landsting ej deltagande
stad på grund av avtal disponerar platser a sjukhus, som tillhör staten,
anses landstingets eller stadens bidragsskyldighet till vårdkostnaden böra
minskas med det belopp, som motsvarar statens gottgörelse för indragna
patientavgifter å sjukhus tillhörande landsting och städer.

I fråga örn sådana sjukhus till vilkas drift statligt driftbidrag
nu utgår under villkor, att avgift för salspatienter icke uttages
med högre belopp än som angives i vederbörande författning om statsbidrag,
föreslås i promemorian, att gottgörelsen för indragna patientavgifter i princip
skall bestämmas till det belopp, som motsvarar den högsta tillåtna
patientavgiften.

Beträffande bestämmandet av gottgörelsens storlek i fråga om övriga
kategorier av sjukhus, vilka omfattas av förslaget, torde fa hänvisas
till promemorian.

Statsverkets årliga utgifter i händelse av förslagets genomförande
ha i promemorian, på grundval av nuvarande platsantal och beläggningssiffror,
beräknats till följande belopp:

Lasarett och sjukstugor

kronor 21 660 000: —

Tuberkulosanstalter:	... »	3 350 000
	..... »	490 000
	.... »	680 000
	..... »	575 000
	»	80 000
	... »	425 000
	....... »	320 000
	»	185 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

117

Barnsjukhus .................................................... kronor 150 000: —

Barnbördshus.................................................... , jqq ooO:_

Hem för kroniskt sjuka:

statsbidragsunderstödda ........................................ „ 2 800 000:_

stiftelsers hem ................................................ , 275 000:_

Epidemisjukhus..................................... » 300 000: —

Jubileumsfondens sanatorier...................................... » 510 000:_

Pensionsstyrelsens kuranstalter.................................... „ 950 000:_

Enskilda sjukhus och sjukhem.................................... » 450 000:_

Kroppssjukhus vid försörjningsanstalter............................. 1 900 000:_

De statliga sinnessjukhusen ...................................... „ 13 050 000:_

Sinnessjukhusen i Stockholm, Göteborg och Malmö ................ » 2 950 000:_

Kommunala sinnessjukhus i övrigt................................ » 1 400 000:_

Enskilda sinnessjukhus .......................................... „ 35 000:_

Kommunala vårdhem............................................ , 1 200 000:_

Enskilda vårdhem .............................................. » 325 000:_

Summa kronor 54 160 000: —

I promemorian framhålles, att utgifterna givetvis stegras i och med sjukhusvårdens
fortsatta utbyggnad. Sålunda torde, sedan redan beslutade utökningar
av platsantalet vid landstingens och städernas sjukhus kommit
till stånd, sistnämnda utgiftssumma komma att ökas med omkring 6 miljoner
kronor. I detta sammanhang framhålles i promemorian, att det föreslagna
systemet med fri sjukhusvård på statens bekostnad medför en minskning
av landstingens kostnader för ersättningar jämlikt 40—42 §§ fattigvårdslagen.
För de städer, som icke deltaga i landsting, komma motsvarande
besparingar dessa städer till godo. Till upplysning om den ungefärliga
storleken av ifrågavarande besparingar innehåller promemorian denna
tablå:

A. Besparingar för landstingen.

1938 uppgingo landstingens ersättningar till primärkommuner för vård å

1. lasarett och sjukstugor ........................ till 2 230 652

2. tuberkulosanstalter ............................ till 1 534 018

3. sinnessjukhus ................................ till 3 510 994

7 275 664

B. Besparingar för i landsting ej deltagande städer utom Slockholm.
1938 uppgingo dessa städers kostnader för vård å

1. lasarett och sjukstugor ........................ till 336 867

2. tuberkulosanstalter ............................ till 49 945

3. sinnessjukhus ................................ till 1 765 173

2 151 905

C. Besparingar för Stockholms stad.
1938 uppgingo stadens kostnader för vård å

1. lasarett ...................................... till 500 000

2. tuberkulosanstalter ............................ till 100 000

3. sinnessjukhus ................................ till 2 000 000

Summa besparingar: 12 027 649 kronor.

2 600 000

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Yttrandena.

Yttranden över sjukhusvårdspromemorian ha efter remiss avgivits av
statskontoret, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, försäkringsinspektionen,
pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, försvarets sjukvårdsförvaltning,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, örebro, Kopparbergs, Gävleborgs
och Norrbottens län, socialvårdskommittén, Malmöhus läns landstings
hälso- och sjukvårdsberedning, övriga landstings förvaltningsutskott utom
Kalmar läns norra och Gotlands läns, stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Norrköping, drätselkamrarna i Hälsingborg och Gävle,
landstingsförbundet, landskommunernas förbund, fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
sjukkasseförbundet, de fria sjukkassornas förbund, försäkringsbolags
riksförbund, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening,
svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation,
direktionen för karolinska sjukhuset, direktionen över allmänna
barnbördshuset, direktionerna för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund och för akademiska sjukhuset i Uppsala, överstyrelsen för
Konung Oscar Ilis jubileumsfond, svenska kustsanatoriernas samorganisation,
svenska vanföreanstalternas centralkommitté, läkaresällskapet, läkarförbundet,
svenska lasarettsläkarföreningen, svenska sanatorieläkarföreningen
och Sveriges yngre läkares förening. I en del fall ha vid yttrandena
fogats från underlydande organ infordrade utlåtanden.

I det alldeles övervägande flertalet yttranden har sjukhusvårdens utbrytning
ur sjukförsäkringen och statens övertagande av ansvaret för patientavgifterna
principiellt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I
nästan alla yttranden uttalas visserligen, att införandet av fri sjukhusvård
otvivelaktigt bomme att medföra allvarliga svårigheter under en avsevärd
övergångstid innan sjukhusorganisationen hunnit utbyggas i den omfattning,
som erfordrades för att de krav som reformen komme att ställa på
densamma helt skulle kunna tillgodoses; samtidigt påpekas, att en sådan
utbyggnad i hög grad försvårades av bristen på kvinnlig sjukhuspersonal.
Emellertid anses allmänt, att dessa svårigheter icke borde avskräcka från
förslagets genomförande, därvid dock förutsättes, att kraftiga åtgärder omedelbart
vidtagas till utbyggnad av sjukhusen och framför allt till tryggande
av tillgången på utbildad personal. Det framhalles, att samma eller
åtminstone i det närmaste lika stora svårigheter skulle uppkomma vid ett
genomförande av socialvårdskommitténs förslag örn tillhandahallande av
fri sjukhusvård försäkringsvägen, varför det ur denna synpunkt vore i stort
sett likgiltigt, vilkendera linjen för beredande av fri sjukhusvård som valdes.
Ur andra synpunkter anses emellertid den föreslagna utbrytningen av
sjukhusvården avgjort vara att föredraga framför kommitténs försäkringslinje.
De skäl, vilka anföras till stöd för denna uppfattning, äro i huvudsak
desamma som i yttrandena angående sjukförsäkringspromemorian abero -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

119

pats till förmån för en sådan utbrytning. I åtskilliga yttranden framhålles,
att förslaget tillstyrktes allenast under den förutsättningen, att detsamma
varken nu eller senare toges till intäkt för statliga ingripanden i landstingens
och städernas rätt att själva ordna sin sjukhusvård.

I flera principiellt tillstyrkande yttranden uttalas emellertid, att ikraftträdandet
av den föreslagna anordningen borde uppskjutas.
Medicinalstyrelsen föreslår sålunda — med hänsyn till nödvändigheten av
att en reglering av den öppna vården vid och utom sjukhus först komme
till stånd — att dagen för ikraftträdandet måtte bestämmas till den 1 januari
1949. Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Gävleborgs län, stadsfullmäktige
i Stockholm och Norrköping, drätselkammaren i Gävle, Malmöhus
läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning samt Skaraborgs läns landstings
förvaltningsutskott anse, att reformen icke borde träda i kraft förrän
erforderlig utbyggnad av sjukhusorganisationen kommit till stånd. Nyssnämnda
drätselkammare anser, att övergångstiden icke borde sättas kortare
än fem år från det erforderligt byggnadsmaterial funnes tillgängligt i
marknaden. Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att man med hänsyn
till bristen på sjukhusplatser och personal borde gå fram i långsammare
takt, så att kraven på nya sjukhusplatser inställde sig först efter hand och
under en icke alltför kort övergångstid. Stadsförbundet föreslår, att fri sjukhusvård
i princip beslutas nu, men att samtidigt införes en övergångsregel
av innebörd, att den fria vården icke obligatoriskt behövde tillämpas förrän
förslagsvis om minst fem år. Under denna tid kunde sjukhusens huvudmän
få tid att realisera sina nybyggnadsplaner och lösa frågan om den öppna
vårdens avgiftsförhållanden och organisation. Särskilt angeläget vore, att en
åbyggnad av kroniker- och konvalescentvården stimulerades; kvotreglerna
för statsbidrag till kronikerhem borde omedelbart hävas. — I ett pär av de
nu nämnda yttrandena ifrågasättes, örn icke under övergångstiden åtminstone
vissa av de nuvarande patientavgifterna borde successivt nedsättas
mot att sjukhusens huvudmän erhölle gottgörelse av staten.

Landstingsförbundet uttalar — utan att framställa yrkande om uppskov
med förslagets genomförande — att det ur synpunkten att för sjukhusens
del minska övergångssvårigheterna varit önskvärt, örn reformen kunnat uppskjutas
tills tillgången på vårdplatser och personal blivit mera tillfredsställande.
I landstingsförbundets yttrande instämma de flesta landstingens förvaltningsutskott.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet — som anser att den i promemorian
föreslagna linjen komme att medföra ännu större tillströmning lill
sjukhusen än som skulle följa vid ett genomförande av socialvårdskommitténs
förslag — förordar, oaktat förbundet i princip anser promeinorieförslaget
vara att föredraga, att sjukkassorna skola bestrida avgifterna för
sjukhusvården i överensstämmelse med kommittéförslaget under viss övergångstid
till dess erforderliga sjukhusplatser blivit utbyggda och erforderlig
personal kunde påräknas i full omfattning.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Stadsfullmäktige i Malmö uttala, att ett omedelbart frångående av kommitténs
förslag icke minst ur synpunkten att ordna lokal- och personalfrågorna
skulle bereda vissa svårigheter.

Några remissinstanser, som antingen icke tagit uttrycklig ståndpunkt
till valet mellan socialvårdskommitténs förslag och promemorieförslaget eller
förordat kommittéförslaget, avstyrka med hänsyn till personal- och
platsbristen på sjukhusen att några som helst åtgärder vidtagas
för skapande av fri sjukhusvård innan sjukvårdsorganisationen
blivit väsentligt utbyggd. Denna uppfattning uttalas av
länsstyrelsen i örebro län, örebro läns landstings förvaltningsutskott, läkarförbundet,
lasarettsläkarföreningen och Sveriges yngre läkares förening.
Sistnämnda tre sammanslutningar göra gällande, att vårt sjukhusväsen
ingalunda vore rustat att möta den ökning av det verkliga och förmenta
sjukvårdsbehovet, som måste följa av ett tillhandahållande av fri sjukhusvård
enligt kommitténs förslag, samt hävda, att ett genomförande av promemorieförslaget
ytterligare skulle öka anspråken på sjukhusväsendet. Personalproblemet
vore av den dominerande betydelsen, att alla åtgärder, som
krävde ökning av ungdomlig personal, borde uppskjutas 10 å 15 år, tills
nativitetsstegringen åter kunde tillåta en expansion. Eftersom alla dylika
förutsägelser måste vara mer eller mindre hypotetiska, skulle det vara klokt
att försöksvis införa det föreslagna systemet inom ett mindre område, ett
län och eventuellt en storstad, innan så vittgående förändringar i hela vårt
sjukhusväsen lagfästes.

I några yttranden har tvekan yppats örn lämpligheten av den
i promemorian föreslagna linjen. Sålunda anför länsstyrelsen
i Södermanlands län, att denna linje i princip kunde accepteras för den
händelse den fria sjukhusvården kunde förbehållas dem som vore i verkligt
behov av anstaltsvård. Emellertid befarade länsstyrelsen, att införandet
av fri sjukhusvård skulle komma att medföra att resurserna ansträngdes
till den grad att vårdens standard sjönke. Risken härför ökades givetvis
genom den ifrågasatta övergången från försäkringslinjen till skattelinjen.
Med socialvårdskommitténs förslag skulle man nämligen haft rätt att räkna
med att läkarna skulle fått sjukkassornas stöd, då de sökt hålla emot
mindre angelägna önskemål om sjukhusvård. Man borde ej heller bortse
från att i händelse av promemorieförslagets genomförande utvecklingen
kunde komma att medföra krav på ingrepp från statens sida i sjukvårdens
handhavande, en utveckling som ingåve betänkligheter. Länsstyrelsen funne
det därför tveksamt, om det kunde vara tillrådligt att för närvarande acceptera
den fria sjukhusvården i dess nu föreslagna utformning. Det syntes
ha varit försiktigare och för de mest vårdbehövande fördelaktigare att tills
vidare stanna vid en förbättrad frivillig sjukvårdsförsäkring eller i varje
fall vid kommitténs förslag.

Socialvårdskommittén framhåller, att det redan enligt nu gällande ord -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 312.

121

ning förekomma, att centralsjukkassa lämnade sjukhusen generella ansvarsförbindelser
och att sjukhusen sedan kvartalsvis utfärdade räkning till
sjukkassan på förfallna patientavgifter. Detta visade, att det redan nu och
ännu mera vid genomförandet av en obligatorisk sjukförsäkring ginge att
ordna inbetalningen av avgifterna för sjukhusvård på ett enkelt sätt. De
sjuka medborgare, som enligt kommitténs förslag på grund av sjukhjälpstidens
utgång ej vidare vöre berättigade till fri sjukhusvård, komme, örn
icke deras ekonomiska förhållanden uteslöte dem från folkpension, att från
folkpensioneringen erhålla invalidpension, sjukbidrag eller ålderspension.
För patientavgifterna komme alltså att svara pensionsstyrelsen eller patienterna
själva med sin folkpension. Enligt promemorian skulle även denna
kategori få fri sjukhusvård, men i gengäld torde det vara meningen att
helt eller till väsentlig del indraga folkpensionen för folkpensionär som
längre tid vore intagen på sjukhus. Kommitténs förslag syftade icke till
någon begränsning av folkpensionärernas sjukhusvård i och för sig utan
innebure endast en avgränsning mellan sjukförsäkringen och folkpensioneringen.
Den lättnad i de ekonomiskt svaga sjukkassemedlemmarnas sjukvårdskostnader,
som promemorieförslaget innebure, kunde erhållas till
samma kostnad för statsverket, om staten i stället för att betala patientavgifterna
ökade bidraget till sjukvårdsförsäkringen. En annan och välmotiverad
lösning av denna fråga vore, att statsbidraget till sjukkassorna ökades
för sjukhusvården och minskades för sjukpenningförsäkringen. Kommittén
vore, såsom av det anförda franninge, icke övertygad örn att den i
promemorian förordade utbrytningen innebure några fördelar ur administrativa
eller ekonomiska synpunkter, vilka icke kunde vinnas genom
en praktisk tillämpning av kommitténs förslag. En reservant inom socialvårdskommittén
(herr Bexelius) tillstyrker emellertid promemorieförslaget.
Reservanten anser det självfallet, att det innebure en administrativ förenkling,
om betalningen för sjukhusvården skedde direkt från staten och icke
via sjukkassorna, även örn det såsom majoriteten anfört numera genomförts
stora förenklingar i en del sjukkassor.

Även Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott har anmält starka
betänkligheter mot promemorieförslaget särskilt med hänsyn till det ingripande
i den kommunala självbestämmanderätten, som läge däri att Kungl.
Maj:t eller annan myndighet skulle fastställa vårdavgiften på landstingens
sjukvårdsinrättningar.

I ett fåtal yttranden har förslaget om utbrytning av sjukhusvården
ur försäkringen avstyrkts och i stället socialvårdskommitténs
försäkringslinje förordats. Sålunda uttalar
Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott, att det syntes utskottet
klart att försäkringslinjen vöre ägnad att stimulera till självansvar, något
som icke kunde sägas örn promemorians understödslinje. Utskottet befarade
vidare, att djupa ingrepp i landstingens självbestämmanderätt skulle komma

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

att bli följden av statens övertagande av vårdavgifterna. En lagfäst skyldighet
för sjukhusägarna att tillhandahålla fri sjukhusvård utgjorde därjämte
en helt annan grund för individen att kräva att bli intagen på sjukhus än
en skyldighet för sjukkassan att erlägga vårdavgiften för en på sjukhus intagen
person. Med den rådande bristen på sjukvårdspersonal och sjukhusplatser
vore därför försäkringslinjen att föredraga även ur denna synpunkt.
örebro läns landstings förvaltningsutskott och arbetsgivareföreningen ha
givit uttryck åt samma uppfattning, därvid arbetsgivareföreningen som ytterligare
skäl åberopat, att promemorieförslagets genomförande skulle draga
avsevärda kostnader.

I ett par yttranden ifrågasättes en från promemorieförslaget helt avvikande
lösning av frågan om sättet för genomförande av fri sjukhusvård vid
sidan av försäkringen. Sålunda uttalar Stockholms stads sjukhusdirektion,
att statsbidragslinjen visserligen vöre att föredraga framför försäkringslinjen,
men att direktionen med hänsyn till vikten av att i görligaste mån bevara
ledningen och ansvaret för lasarettsväsendet åt landstingen och städerna
utom landsting förordade, att dessa själva skulle påtaga sig kostnaderna
för den fria sjukhusvården utan ersättning av vare sig staten eller
sjukkassorna. Även sjukhusdirektionerna i Malmö och Hälsingborg — vilka
i första hand avstyrka utbrytning av sjukhusvården — ifrågasätta, för den
händelse fri sjukhusvård på det allmännas bekostnad likväl skulle genomföras,
om icke landstingen och städerna själva borde svara för den utgiftsökning,
som skulle uppkomma genom patientavgifternas slopande.

Beträffande särskilda frågor i förslaget må nämnas att promemorians
ståndpunkt till frågan, å vilka sjukvårdsanstalter fri vård borde
genomföras, i allmänhet godtagits utom i vad angår konvalescenthemmen.
I ett stort antal yttranden uttalas, att den fria sjukhusvården borde omfatta
även vård å vissa konvalescenthem. Landstingsförbundet anför härom:

Med den brist på sjukhusplatser, som är att vänta, är det nödvändigt, att
patienterna skrivas ut från sjukhusen, så snart omständigheterna det tillåta,
varvid de för fortsatt vård och vila måste hänvisas till efterbehandlingsavdelningar
och konvalescenthem. Därest icke statlig gottgörelse för avgiften
å dessa anstalter lämnas, torde det ur ekonomisk synpunkt mången
gång bliva svårt att överföra patienter till dylik vård. Självfallet kan emellertid
statlig gottgörelse icke utgå för vård å alla konvalescent- och vilohem,
utan för att så skall kunna ske, bör enligt styrelsens mening hemmet hava
godkänts av Kungl. Majit.

Den i promemorian uttalade principen att gottgörelse för indragna patientavgifter
bör utgå med ett fast belopp för vårddag har i yttrandena
rönt allmänt gillande. En reservant inom socialvårdskommittén (herr Bexelius)
anser dock, att en stor ytterligare förenkling i förhållande till promemorians
förslag borde kunna vinnas, om statsbidraget bestämdes icke med
hänsyn till antalet vårddagar utan helt enkelt till ett visst belopp per år

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

123

för varje vårdplats. Beräknat för en längre tid borde resultatet bli
ungefär detsamma vid de båda metoderna.

I ett stort antal yttranden uttalas, att den statliga gottgörelsen borde utgå
med samma belopp för alla slag av sjukhus. Förslaget motiveras med att
man därigenom skulle ernå enkelhet och reda i systemet. Samtidigt framhålles,
att mot detta system givetvis kunde invändas, att de i gällande statsbidragsförfattningar
bestämda maximiavgifterna vore lägre än den tilltänkta
generella gottgörelsen och att därigenom en överflyttning av kostnader
från sjukhusägarna till staten komme att ske. I allmänhet förutsättes
emellertid samtidigt, att en allmän översyn och förenkling av de nuvarande
grunderna för de statliga driftbidragen skulle komma till stånd.

Från landstingens och storstädernas sida påyrkas allmänt höjning av den
statliga gottgörelsens belopp vid lasarett och sjukstugor till 30 % av driftkostnaderna
eller att beloppet i varje fall bestämmes till åtminstone 3
kronor.

Slutligen må nämnas att sjukhusdirektören i Göteborg gör gällande, att
de i promemorian angivna siffrorna för landstingens och storstädernas besparingar
i händelse av förslagets genomförande, vilka siffror grundades
på förhållandena 1938, vore för höga i dagens situation. Folkpensionerna
vore nämligen numera så höga, att de i regel försloge att täcka primärkommunens
utgifter för sjukhusvård, varför kommunerna icke krävde landstingen
på så stora belopp som tidigare. Motsvarande förhållanden rådde för
storstäderna, där de medellösa vårdades avgiftsfritt å sjukhusen, därvid
folkpensionen tillfölle sjukhuset.

Läkemedelspromemorian och yttranden angående

densamma.

Läkemedelspromemorian.

Enligt direktiven för de sakkunniga skulle utredningen avse frågan om
möjligheten att utbryta läkemedelsförmånen ur den allmänna sjukförsäkringen
och i stället införa något annat system, varigenom läkemedelskostnaderna
i motsvarande mån förbilligades för den enskilde. Såsom riktlinje för
utredningen borde gälla, att de kroniskt sjukas läkemedelskostnader skulle
helt gäldas av statsmedel och att i övriga fall av sjukdom hälften av läkemedelskostnaderna
skulle bestridas av statsmedel.

De sakkunnigas förslag bygger på den principen, att den enskilde under
vissa villkor skall få rätt att å apotek erhålla läkemedel kostnadsfritt respektive
till ett till hälften nedsatt pris samt att apoteken direkt från statsverket
skola utfå ersättning motsvarande de belopp, med vilka de enskildas kostnader
för läkemedel sålunda nedbringas. Förslaget avser endast läkemedel,

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

som utlämnas från apotek till enskild person, som ej vårdas å sjukvårdsinrättning.
Utanför skulle alltså falla läkemedel, som inköpas annorstädes än
å apotek, ävensom utlämnande av läkemedel från apotek till sjukvårdsinrättning
eller å sjukvårdsinrättning till där intagen patient. Som villkor för att
läkemedel skall erhållas kostnadsfritt eller till nedsatt pris skall gälla dels
att läkemedlet finnes upptaget i en av medicinalstyrelsen fastställd läkemedelsförteckning
och dels att läkemedlet ordinerats av läkare genom recept.
Helt kostnadsfritt skola utlämnas läkemedel, som ordinerats för vissa angivna
sjukdomar, nämligen sockersjuka eller allvarlig blod- eller hjärtsjukdom,
och som enligt läkemedelsförteckningen må utlämnas kostnadsfritt. I
övriga fall skola i förteckningen upptagna läkemedel tillhandahållas mot erläggande
av halva kostnaden. Inlämnade recept skola behållas på apoteket.
Med ledning av recepten skall apotekaren högst en gång i månaden upprätta
en räkning å sådana från apoteket utlämnade läkemedel, vilka helt eller
delvis skola betalas av statsmedel. Räkningen jämte tillhörande verifikationer
—- i regel originalrecepten — skall insändas till medicinalstyrelsen. Sedan
räkningen där granskats, skall styrelsen till apoteket av statsmedel utbetala
det belopp, varmed räkningen blivit av styrelsen godkänd till betalning.

De sakkunniga förutsätta, att vid sidan av den sålunda föreslagna anordningen
fortfarande skola gälla de nuvarande bestämmelserna örn kostnadsfritt
tillhandahållande av läkemedel mot könssjukdomar, skyddsläkemedel åt
vissa kvinnor och barn ävensom läkemedel åt vissa kvinnor, lidande av havandeskapssjukdomar.

Beträffande verkan i kostnadshänseende av förslagets genomförande hänvisa
de sakkunniga till en vid promemorian fogad, av förste byråinspektören
Brundin verkställd utredning. I denna framhålles, att statens kostnader för
läkemedlen skulle komma att uppgå till två gånger det belopp, som enligt
sjukförsäkringspromemorian skulle ha utgått i statsbidrag till sjukkassorna
för läkemedelsförsäkringen. Om man utginge från att avgifterna till sjukkassorna
trots utbrytningen av läkemedelsersättningen skulle hållas vid samma
nivå som antagits i sistnämnda promemoria, kunde emellertid statsbidraget
till sjukkassorna nedsättas med det belopp, som svarade mot den kostnad som
genom utbrytningen av läkemedlen kornme att överflyttas från sjukkassorna
till statsverket. I sjukförsäkringspromemorian hade sjukkassornas utgifter för
läkemedelsförsäkringen beräknats till 2:60 kronor per medlem och år.
Nedsättningen kunde lämpligen hänföras antingen till läkarvårdsbidraget
eller till avgiftslindringsbidraget. Statsverkets direkta kostnader för tillhandahållandet
av läkemedel beräknades för år 1947 till 17,6, för år 1950 till 18,0
och för år 1960 till 18,6 miljoner kronor.

I anslutning till ifrågavarande kostnadsutredning framhålla de sakkunniga,
att det i förhållande till socialvårdskommitténs förslag ändrade sättet att för
allmänheten förbilliga läkemedlen icke torde behöva föranleda vare sig ökat
läkemedelsbruk eller ökade utgifter för statsverket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

125

Yttrandena.

Över läkemedelspromemorian ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,
socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, riksräkenskapsverket, pensionsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Stockholms, Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Kopparbergs,
Gävleborgs och Norrbottens län, socialvårdskommittén, landstingsförbundet,
stadsförbundet, sjukkasseförbundet, de fria sjukkassornas förbund,
de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation, apotekarsocietetens
direktion, centralstyrelserna för Sveriges apotekareförbund och
Sveriges farmacevtförbund, läkaresällskapet och läkarförbundet. Medicinalstyrelsen
har bifogat yttranden från föreståndaren för statens farmacevtiska
laboratorium och från styrelsens apoteksräkningsgranskare, Överståthållarämbetet
från vissa kommunala organ i Stockholm, samt ett par länsstyrelser
från förste provinsialläkaren i länet m. fl. Yttrande över promemorian har
dessutom inkommit från direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala.

Det av de sakkunniga föreslagna systemet har principiellt tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i det stora flertalet yttranden.

Endast länsstyrelsen i Malmöhus län, stadsförbundet, arbetsgivareföreningen,
läkarförbundet, Stockholms stads sjukhusdirektion, direktionen för
akademiska sjukhuset och förste provinsialläkaren i örebro län ha a vstyrkt
förslaget i dess helhet. Därjämte ha emellertid statskontoret och
läkaresällskapet gjort principiella invändningar mot detsamma. I åtskilliga
av yttrandena lia erinringar och önskemål framställts beträffande vissa detaljfrågor
i förslaget.

I den mån de som tillstyrkt förslaget anfört skäl för sin ståndpunkt åberopas
i allmänhet, att det av de sakkunniga förordade systemet i jämförelse
med socialvårdskommitténs förslag innebure en betydande förenkling av det
administrativa förfarandet och dessutom vore bekvämare för den enskilde.

Pensionsstyrelsen, som icke har något att erinra mot principen i promemorieförslaget,
uttalar emellertid att det varit önskvärt att även andra vägar
för läkemedelsprisernas förbilligande undersöktes.

Sjukliusavgiftsdelegerade i Stockholm, vilka i princip tillstyrkt förslaget,
ifrågasätta samtidigt, huruvida icke frågan örn möjligheterna att förbilliga
läkemedelskostnaderna genom subvention redan vid tillverkningen borde
utredas.

Några av de myndigheter och organisationer, som ställt sig mera tveksamma
till förslaget, dock utan att avstyrka detsamma, lia givit uttryck åt
farhågor för alt läkemedelsförmånerna skulle komma att missbrukas. Sålunda
uttalar socialvårdskommittén, att det icke borde förbises att man
genom den ifrågasatta anordningen ginge miste örn den överblick över den
enskildes läkemedelsförbrukning, som skolat erhållas, därest inköpen regist -

128

Kungl. Majus proposition nr 312.

rerades och utbetalningarna verkställdes av sjukkassorna, vilka i sådant fall
skulle haft möjlighet att ingripa, om det konstaterades, att en sjukkassemedlems
läkemedelskostnader stege till oproportionerligt stora belopp. Samma
synpunkt framhålles av länsstyrelsen i Södermanlands län och landstingsförbundet.

De som helt avstyrkt förslaget ha allmänt åberopat den otillfredsställande
kontrollen över läkemedelsförbrukningen, som bleve följden av förslagets
genomförande, samt den därmed förenade risken av läkemedelsmissbruk.
Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att det föreslagna systemet vore behäftat
med den betydande svagheten, att varje möjlighet saknades till individuell
kontroll över att läkemedelsförmånerna icke missbrukades. Ordnades
däremot läkemedelsförmånen försäkringsvägen såsom socialvårdskommittén
förordat, kunde sjukkassorna verkställa dylik individuell kontroll och vidtaga
åtgärder i fall av missbruk. Länsstyrelsen förmenade, att denna fördel
av kommitténs förslag väl uppvägde de administrativa svagheter, som vore
förenade med detsamma. Därtill komme, att ett bidrag till läkemedelskostnaden
med allenast 50 °/o måste anses knappt tilltaget. Med hänsyn till risken
för läkemedelsmissbruk torde emellertid en höjning av läkemedelsbidraget
icke kunna äga rum, utan att möjligheter till en individuell kontroll å läkemedelskonsumtionen
förelåge. Det i promemorian föreslagna systemet innebure
sålunda ett hinder för tillgodoseende av önskemålet örn förbättring av
läkemedelsförmånen. Stadsförbundet betonar angelägenheten av att onödig
läkemedelskonsumtion på allt sätt förhindras och att missbruk stävjas. Möjligheterna
därför syntes betydligt större, därest läkemedelsförmånerna bibehölles
inom sjukförsäkringen. Örn så skedde, kunde den i promemorian
åsyftade administrativa förenklingen i huvudsak ernås genom att apoteket
i stället för den enskilde finge vända sig till sjukkassan för att utfå resterande
belopp. Arbetsgivareföreningen, som anser läkemedelsersättningen
böra begränsas till att avse medicin vid vissa kroniska sjukdomar, uttalar
att de administrativa olägenheterna av att låta denna ersättning ingå i sjukförsäkringen
icke torde bli stora. Läkarförbundet hävdar att, i den mån det
allmänna överhuvudtaget skulle bidraga till den enskildes kostnader för
läkemedel, detta borde ske försäkringsvägen. Skäl talade för att sådant bidrag
utginge vid vissa sjukdomar, där ett varaktigt behov av substitutionsterapi
förelåge. Om bidrag skulle erhållas i andra fall, befarade förbundet
att sådant kunde uppmuntra till en ganska onödig eller i vart fall icke helt
nödvändig förbrukning av läkemedel.

En begränsning av rätten till läkemedelsersättning till läkemedel allenast
för vissa sjukdomar förordas av statskontoret och läkaresällskapet. Sålunda
anser statskontoret ersättningsrätten böra begränsas till insulin, lever- och
ventrikelpreparat samt digitalis och därmed jämförliga läkemedel. Skulle
emellertid ersättning för läkemedelskostnad utgå i den i direktiven för de sakkunniga
angivna omfattningen, syntes läkemedelsförmånen lämpligen böra
utbrytas ur sjukförsäkringen och i stället beredas vederbörande i huvudsak -

127

Kungl. Majus proposition nr 312.

lig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Läkaresällskapet åberopar,
att det ur medicinsk synpunkt vore olämpligt att man genom en förteckning
för läkarkåren föreskreve, vilka läkemedel som skulle användas, och
att läkarna skulle komma i en ömtålig ställning som kontrollanter att förmånen
ej missbrukades.

Såsom redan nämnts lia i åtskilliga yttranden erinringar och önskemål
framställts beträffande särskilda frågor i förslaget. I detta sammanhang torde
beträffande denna kritik endast följande böra framhållas.

Medicinalstyrelsen och landsorganisationen ifrågasätta, att läkemedel till
barn under 16 år skulle bli helt kostnadsfria. De fria sjukkassornas förbund
uttalar, att alla läkemedel helt borde bekostas av det allmänna; ett minimikrav
vore i varje fall att barn erhölle fria läkemedel.

Landsorganisationen och tjänstemännens centralorganisation anse ersättningsandelen
beträffande de läkemedel, som icke skola utlämnas kostnadsfritt,
böra höjas, förslagsvis till 75 %.

Förslag örn utvidgning eller inskränkning av den grupp sjukdomar, som
skall berättiga till fria läkemedel, ha framställts i några yttranden.

Slutligen må nämnas, att medicinalstyrelsen och läkaresällskapet föreslagit,
att den som lider av sjukdom, som berättigar till fria läkemedel, i kontrollsyfte
skulle förses med ett särskilt läkemedelskort, varå apoteken skulle
ange utlämnade kvantiteter läkemedel.

Departementschefen.

Sjukvården i vårt land får i stort sett anses ligga på ett förhållandevis
högt plan. För icke obetydliga delar av befolkningen torde dock möjligheten
att få erforderlig vård vid sjukdom begränsas av den enskildes ekonomiska
förmåga. Vård å sjukhus lämnas visserligen som regel till låg kostnad,
men vid längre tids sjukhusvistelse bli utgifterna ofta av den storlek,
att den enskilde icke själv kan bära dem; samhället får då träda hjälpande
emellan. Kostnaderna för läkarvård uppgå mången gång till sådana belopp,
att de utgöra ett direkt hinder för sökande av läkare, och även utgifterna
för medicin kunna stundom överstiga den enskildes resurser. Hur allvarlig
den ekonomiska följden av sjukdom ofta blir för den enskilde framgår
klart om man betänker, att hans utgifter ökas samtidigt som hans arbetsinkomst
minskas eller helt bortfaller.

Erfarenheten visar också att sjukdom är en av huvudorsakerna till att
enskilda få sin ekonomi undergrävd. Jag vill endast nämna att enligt vad
som framgår av undersökningar, som socialvårdskommittcn låtit företaga
beträffande understödstagare med hemunderstöd av fattigvården, sjukdom
uppgivits vara anledning till understödet i cirka 35 % av antalet understödsfall
i städerna och cirka 30 % av fallen på landsbygden. Dessa siffror torde
emellertid få betraktas såsom minimisiffror; läkarundersökningar av fattigvårdsldientelet
i Slockholm ge vida högre procenttal.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Såväl då fråga är om sjukdom som vid andra tillfällen, då en medborgare
kan vara i behov av samhällets bistånd, följer man inom socialvården
sedan länge den linjen att hjälpbehovet om möjligt täckes i annan form än
fattigvårdens. Med hänsyn såväl härtill som till den utveckling socialförsäkringen
fått i vårt land ter det sig naturligt att tryggheten vid sjukdom
för den stora gruppen av förvärvsarbetande medborgare skapas genom ett
allmänt, av staten understött sjukförsäkringssystem. Redan nu ha vi i vårt
land en frivillig sjukförsäkringsrörelse av imponerande omfattning. Detta
hindrar icke att tid efter annan förslag framkommit om att göra sjukförsäkringen
obligatorisk. I utlandet finnes obligatorisk sjukförsäkring, omfattande
större befolkningsgrupper (löntagare m. fl.), i de flesta europeiska
och i många utomeuropeiska länder. Obligatorisk sjukförsäkring, omfattande
hela befolkningen, har emellertid hittills införts endast i något enstaka
land.

Socialvårdskommittén har i april 1944 framlagt förslag om tillskapande
i Sverige av en allmän och obligatorisk sjukförsäkring. Förslaget är i allt
väsentligt konstruerat efter de principer, som gälla för den nuvarande frivilliga
sjukkasserörelsen. Försäkringen skall enligt förslaget uppbäras av
allmänna sjukkassor — centrala och lokala — uppkomna genom ombildning
av de hittillsvarande erkända sjukkassorna. Den sjukhjälp, som
avses med försäkringen, skall bestå av sjukvårdsersättning och sjukpenning,
den senare graderad efter den försäkrades vanliga inkomst ehuru avsevärt
lägre än denna. Liksom den nuvarande försäkringen grundar sig förslaget i
fråga om sjukvårdsförsäkringen på den principen, att kassorna icke skola
direkt tillhandahålla sjukvård utan endast ersätta den försäkrades utgifter
därför. Förmånerna på grund av sjukvårdsförsäkringen utgöras av ersättning
för läkarvård, vari inräknas ersättning för i samband därmed företagna resor,
vidare vissa läkemedel samt slutligen sjukhusvård, häri inräknad ersättning
för resa till och från sjukvårdsanstalten. Medan i stort sett samtliga
medborgare i landet skola vara sjukvårdsförsäkrade, omfattar sjukpenningförsäkringen
i princip endast förvärvsarbetande personer — deras årliga inkomst
av sådant arbete förutsättes uppgå till minst 600 kronor — samt hustrur,
även om dessa endast arbeta i hemmet. Sjukpenningens storlek skall enligt
kommittéförslaget vara beroende, förutom av den försäkrades årsinkomst
av förvärvsarbete, av hans ålder; och det skall åligga sjukkassorna
att årligen placera in varje medlem i den sjukpenningklass som svarar mot
hans inkomst. Antalet sjukpenningklasser föreslås skola vara tio för personer,
som ej fyllt 67 år, och tio för personer, som uppnått nämnda ålder.
Den lägsta sjukpenningen skall enligt kommittéförslaget vara 1: 50 och den
högsta 6 kronor för dag; å sjukpenningen utgå hustru tillägg med en krona
för dag och barntillägg med 50 öre för barn och dag. Sjukförsäkringens
årskostnader 1950 beräknas — med utgångspunkt från 1937 års inkomstläge
— till i runt tal 220 miljoner kronor, varav cirka 78 miljoner kronor

129

Kungl. Maj:ta proposition nr 312.

täckas av statsbidrag och återstoden av försäkringsavgifter. De årliga utgifterna
för fattigvård anses genom försäkringen komma att minskas med
omkring 15 miljoner kronor, varjämte kostnaderna för folkpensioneringen
kunna nedbringas med omkring 6 miljoner kronor.

I de yttranden, som avgivits över kommittéförslaget, har behovet av en
obligatorisk sjukförsäkring allmänt vitsordats, och genomförandet av en
lagstiftning härom betecknas genomgående såsom ett synnerligen betydelsefullt
led i reformsträvandena på socialvårdens område. Emellertid har också
i några av yttrandena ifrågasatts, huruvida icke sjukförsäkringen skulle
kunna ordnas genom att den frivilliga försäkringsverksamhet, som nu
utövas av de erkända sjukkassorna, utbyggdes och effektiviserades. För
egen del måste jag uttala tvivel om att det åsyftade resultatet skulle kunna
uppnås på sistnämnda väg. Visserligen synes den frivilliga sjukförsäkringen
alltjämt vara på kraftig frammarsch. Man kan emellertid icke räkna med
att en sjukförsäkringsverksamhet, som vilar på frivillighetens grund, inom
överskådlig tid eller ens någonsin skall kunna vinna en ur social synpunkt
fullt tillfredsställande anslutning. Härtill kommer att den bristande anslutningen
främst gör sig gällande inom de befolkningsgrupper, som i ekononomiskt
hänseende äro sämst ställda och därigenom mest i behov av försäkringen.
Även mot effektiviteten av den nuvarande försäkringen kunna vägande
erinringar göras; framför allt märkes att den sjukpenning, för vilken
sjukkassemedlemmarna försäkrat sig, i stor utsträckning är otillräcklig, särskilt
vad angar familjeförsörjare. Härutinnan vill jag erinra örn att en undersökning
som härom året verkställdes angående storleken av den sjukpenning,
som av de erkända sjukkassorna utbetalades per sjukdag, utvisar att
sjukpenningen genomsnittligt uppgick till endast omkring 2 kronor; i städer
med över 20 000 invånare var sjukpenningen för vuxna manliga sjukkassemedlemmar
i medeltal 3 kronor.

I likhet med socialvardskommittén anser jag alltså nödvändigt att sjukförsäkringen
gives obligatorisk karaktär.

I detta sammanhang vill jag beröra en invändning av allvarlig art som
i fida yttranden anförts mot att en lagstiftning örn obligatorisk sjukförsäkring
nu genomföres. Jag syftar på de farhågor, som yppats för att särskilt
den slutna sjukvårdens resurser skulle vara otillräckliga för att bära upp
reformen. Jag är ingalunda främmande för att en utsträckning av sjukförsäkringen
till att omfatta hela folket kan komma att ställa ökade anspråk
på såväl läkarvården som sjukvården i övrigt och att vissa svårigheter
härutinnan kunna uppstå åtminstone under en övergångstid. Dessa svårigheter
kunna dessutom komma att skärpas därest, såsom jag i det följande
vill förorda, sjukhusvården lösgöres från försäkringen och rätt till
fri sådan vård under obegränsad tid tillerkännes alla medborgare. Jag har
förvissat mig örn alt de flesta av landstingen — dessa lia som bekant ansvaret
för tillgodoseendet av kroppssjukvården i landet — utarbetat omBihang
till riksdagens protokoll IDAG. 1 senni. Nr 312.

130

KuntjI. Maj:ts proposition nr 312.

fattande planer för utbyggnad av sjukhusens kapacitet. Dessa planer, vilkas
realiserande fördröjts på grund av materialbrist och andra med kristiden
sammanhängande förhållanden, innebära i regel att en väsentlig utvidgning
av tillgången på sjukhusplatser skall vara färdigställd inom 4 å 5 år. Erfarna
och på delta område särskilt ansvariga landstingsman ha förklarat
sig anse att, sedan dessa utbyggnadsplaner blivit genomförda, man med
hänsyn till platsbehovet bör kunna möta de anspråk på sjukhusvård som
en för patienten helt kostnadsfri vård kan väntas ställa. Med nuvarande
tillgång på vårdplatser skulle däremot påfrestningarna pa sjukhusen bli alltför
stora, om en dylik helt kostnadsfri vård genomfördes redan från och
med år 1948. Jag anser icke hinder föreligga mot att sjukförsäkringsreformen
redan nu lagfästes; däremot bör tiden för lagstiftningens ikraftträdande
bestämmas under skäligt hänsynstagande till de berörda vanskligheterna.
Med hänsyn till det sagda och under beaktande av vissa mera tekniska omständigheter,
bland annat fördelen av att konturerna till den nya kommunindelningen
kunna skönjas innan indelningen i lokalsjukkasseområden verkställes,
förordar jag att den nya sjukförsäkringslagstiftningen sättes i kraft
den 1 juli 1950. Jag räknar med att intill dess såväl antalet sjukhusplatser
kunnat betydligt utökas som ock de personella resurserna avsevärt stärkas.

Det synes välbetänkt att, såsom kommittén föreslagit, i fråga om försäkringens
organisation bygga vidare på den grund som det frivilliga sjukkasseväsendet
lagt. Den nuvarande på grundval av solidaritet och idealitet
framvuxna organisationen har omfattats av allmänt förtroende. Det är vidare
önskvärt, att den fond av erfarenhet, som sjukkassorna representera,
tillvaratages för den nya verksamheten. Förslaget att, efter ombildning av
de erkända sjukkassorna till allmänna sjukkassor, göra dessa till bärare av
den nya försäkringen har också så gott som undantagslöst tillstyrkts i yttrandena
över kommittéförslaget.

Jag övergår härefter till frågan huru den obligatoriska sjukförsäkringen
bör i sina huvuddrag utformas. I första hand bör gälla att försäkringen
skall dels verka så, att den sjuke i tid får nödig vård och medicin, och dels
ge en rimlig försörjning under sjukdom. Den ekonomiska hjälpen från försäkringen
får icke vara alltför knapp; endast i undantagsfall bör fa förekomma,
att den försäkrade skall behöva utfylla sitt medelsbehov med
fattigvårds- eller annat understöd. Samtidigt måste emellertid tillses att försäkringen
icke utformas så att den, utöver vad som är ofrånkomligt, för
med sig icke önskvärda biverkningar. Jag tänker därvid särskilt på de olägenheter
av olika slag som kunna följa av överförsäkring. Försäkringsavgifterna
få icke göras så stora att de tillsammans med andra sannolika socialvårdsavgifter
och skatter komma att innebära en tryckande belastning på
försäkringstagarna. Därvid måste i främsta rummet hänsyn tagas till betalningsförmågan
hos de ekonomiskt svagaste bland försäkringstagarna. Da
sjukförsäkringen vidgas från att vara frivillig till att omfatta hela folket,

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

böi vidare den allra största vikt läggas vid att försäkringssystemet göres så
enkelt som möjligt. Ett invecklat system för med nödvändighet med sig
relativt stora förvaltningskostnader. Härtill kommer risken att allmänheten
icke utan dröjsmål utfår sina försäkringsförmåner samt svårigheten för
medborgarna i gemen alt orientera sig i fråga om de dem tillkommande
rättigheterna.

Med denna målsättning för sjukförsäkringen synes det som om fog skulle
finnas för vissa anmärkningar mot socialvårdskommitténs förslag. De av
kommittén förordade ersättningsbeloppen måste i vissa hänseenden betecknas
såsom alltför låga. Det torde jämväl vara tveksamt huruvida avgifterna
— särskilt för de lägsta inkomsttagarna — blivit i allo väl avvägda. Vidare
vill det synas som om förslaget omsatt i praktiken på åtskilliga punkter
skulle bliva ganska svårhanterligt. Härvid syftar jag närmast på det stora
antalet sjukpenningklasser vari befolkningen skulle indelas alltefter de skiftande
inkomsterna. I åtskilliga av yttrandena över kommittéförslaget har
också anmärkts, att den föreslagna sjukpenningförsäkringen jämväl i andra
avseenden skulle vara alltför invecklad, och påkallats administrativa förenklingar
härutinnan. I anledning härav har jag låtit inom socialdepartementet
utarbeta vissa alternativa förslag till lösning av frågan örn sjukpenningförsäkringen.
Jag återkommer senare till dessa förslag.

I några yttranden över kommittéförslaget, bland annat det av pensionsstyrelsen
avgivna, ifrågasattes även om icke — i syfte att vinna största möjliga
administrativa enkelhet — sjukhusvården och läkemedlen kunde utbrytas
från försäkringen och i stället gäldas respektive förbilligas genom
direkta åtgärder fran statens sida. Da denna tanke syntes böra uppmärksammas,
har jag latit föranstalta örn särskilda utredningar rörande möjligheten
att lösgöra sjukhusvården och läkemedlen från sjukkassornas verksamhet.
Resultatet av dessa utredningar framgår av de tidigare omnämnda
sjukhusvårds- och läkemedelspromemoriorna.

Vad sjukhusvården beträffar föreslås saken löst på det sättet, att sjukhusens
huvudmän åläggas att lämna fri vård å allmän sal eller avdelning
samtidigt med att staten lämnar huvudmännen en, schematiskt beräknad,
goltgörelse för de uteblivna patientavgifterna. Vården å de statliga sjukhusen
skulle givetvis utan vidare bli fri. Fri sjukhusvård får anses innebära,
att samhället erkänner att det ligger i dess eget intresse i lika hög
grad som i den sjukes att bästa möjliga vård beredes denne och att hans
tillfrisknande påskyndas. Anordningen medför vidare ur social synpunkt
den fördelen, att den begränsning av sjukhjälpstiden i förevarande avseende,
som skulle följa av reglerna för en sjukförsäkring enligt kommittéförslaget,
bortfaller. Den förnämsta vinsten med förslaget är emellertid den
betydande förenkling det skulle medföra för den administrativa apparaten.
Sjukkassorna komme att befrias från den dem eljest åvilande uppgiften att
årligen bokföra, granska och betala hundratusentals räkningar. Även för

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

sjukhusägarna måste anordningen komma att innebära en avsevärd administrativ
lättnad.

Förslaget att införa fri sjukhusvård på det skisserade sättet har i det övervägande
antalet remissyttranden mötts med gillande. Emellertid ha även
åtskilliga remissinstanser, däribland flera av dem som i princip icke haft
något att erinra mot förslaget, ansett att de nuvarande resurserna i fråga
örn sjukvårdspersonal, särskilt sjuksköterskor, samt vårdplatser icke tilläte
förslagets genomförande. Såsom jag tidigare anmärkt är jag väl medveten
om de föreliggande bristerna i nyssnämnda avseende och förordar av denna
anledning att med ikraftträdandet av sjukförsäkringsreformen skall anstå
till år 1950. Sjukförsäkringsreformen och förevarande förslag örn fri sjukhusvård
måste genomföras i ett sammanhang; utan en rationellt ordnad
sjukhusvård skulle nämligen en väsentlig förutsättning för den obligatoriska
sjukförsäkringen komma att saknas. Att förslaget om fri sjukhusvård
skulle medföra en avsevärt större tillströmning till sjukhusen än örn försäkringslinjen
väljes synes mig icke troligt. Väl kan den till tiden obegränsade
fria sjukhusvården medföra viss ökning av beläggningssiffrorna. Däremot
kan jag icke godtaga det i flera remissyttranden gjorda påståendet
att kravet från de vårdsökandes sida örn intagning på sjukhus skulle bli
större om rätten därtill är grundad på fullgjord skattebetalning än örn den
tillkommer vederbörande på grund av avgiftsbetalning till sjukkassan. Snarare
synes det mig förhålla sig tvärtom.

En annan invändning som anförts mot förslaget att staten skulle övertaga
ansvaret för gäldandet av patientavgifterna är, att de kommunala
huvudmännens nuvarande rätt att bestämma i sjukhusfrågorna därigenom
skulle lida intrång. Såsom redan i sjukhusvårdspromemorian med styrka
understrukits föreligger emellertid icke någon avsikt att förbinda de ifrågasatta
statliga avlösningsbeloppen med några villkor, varigenom huvudmännens
nyssnämnda rätt skulle komma att begränsas.

I fråga om kostnaderna för den fria sjukhusvården må här erinras om
att denna beräknats medföra en utgiftsökning för statsverket på omkring
54 miljoner kronor årligen. Genom sjukhusvårdens fortgående utbyggande
kommer emellertid nämnda summa givetvis att ökas. Inrättandet av redan
beslutade nya vårdplatser torde således komma att medföra en ytterligare
årlig utgift för statsverket å omkring 6 miljoner kronor. Å andra sidan bör
beaktas att det föreslagna systemet med fri sjukhusvård på statens bekostnad
kommer att medföra en avsevärd besparing dels för folkpensioneringen
och dels i fråga örn fattigvårdskostnaderna.

Förslaget att utbryta läkemedlen ur försäkringen innebär att apoteken
skulle expediera recept, avseende läkemedel för vissa kvalificerade sjukdomar,
gratis och recept å andra läkemedel mot halva kostnaden. Apoteken
skulle därefter äga att av statsmedel återfå sina ifrågavarande utlägg. Jämväl
detta förslag erbjuder betydande administrativa fördelar. De enskilda

Kungl. Muj:ts proposition nr 312. 133

skulle icke behöva förskottera kostnaden respektive rabatten och sluppe
alltså besväret att återkräva dessa utlägg av sjukkassan. Och sjukkassorna
befriades från bestyret att taga befattning med sammanlagt omkring 10 miljoner
recept om året. I stället skulle utbetalningen till apoteken handhavas
centralt, därvid granskningen av apotekens räkningar kunde verkställas med
anlitande av erforderlig sakkunskap på ett i allo rationellt och arbetsbesparande
sätt. Detta förslag har hälsats med tillfredsställelse i så gott som
samtliga däröver avgivna remissyttranden. Endast ett par remissinstanser
ha rest invändningar av principiell natur emot förslaget, i det de anmärkt
att man, om det genomfördes, skulle förlora den överblick över den enskildes
läkemedelskonsumtion som erhölles hos sjukkassan och varigenom denna
sattes i stånd att ingripa i sådana fall då uppenbart läkemedelsmissbruk
förelåge. Gentemot det sålunda anförda vill jag allenast anmärka att läkemedelsmissbruk,
som skulle kunna föranleda ingripande från sjukkassornas
sida, torde vara relativt sällsynta. Då avsikten är att rabattering respektive
kostnadsfrihet skall medgivas endast om recept företes, måste uppenbarligen
missbruk i allmänhet förutsätta att vederbörande uppsöker två eller
flera läkare; även häri ligger en begränsning av risken. Det synes med fog
kunna antagas att de kostnader, som kunna åsamkas statsverket genom
missbruk av fria eller rabatterade läkemedel, komma att väsentligen understiga
de utgifter, som skulle krävas för en någorlunda effektiv sjukkassekontroll
i förevarande avseende.

Statens direkta kostnader för den ur försäkringen utbrutna läkemedelsersättningen
beräknas till omkring 18 miljoner kronor, d. v. s. en ökning i
förhållande till kommittéförslaget med 9 miljoner kronor. Denna kostnadsökning
elimineras emellertid genom att, med oförminskad avgiftsnivå, statens
bidrag till sjukförsäkringen i motsvarande mån reduceras.

Vad som sålunda anförts synes mig böra föranleda att sjukhusvården
och läkemedlen utbrytas ur sjukförsäkringen samt att frågan om kostnaderna
därför löses i huvudsaklig överensstämmelse med de förslag, som
framlagts i sjukhusvårds- och läkemedelspromemoriorna, d. v. s. genom direkta
avräkningar mellan i det förra fallet staten och sjukhusägarna och i
det senare fallet staten och apoteksinnehavarna. De närmare detaljerna för
lösningen torde böra i sinom tid underställas riksdagens prövning i särskild
ordning. Därvid bör upptagas bland annat frågan örn metoden för statens
avlösning av patientavgifterna och örn avlösningsbeloppens beräkning ävensom
spörsmålet om storleken av läkemedelsrabaHerna.

1 rån några hall har ifragasatts huruvida icke även läkarvårdsersättningen
kunde utbrytas ur ramen för den föreslagna sjukförsäkringen. Vissa
skal tala onekligen därför. Lösningen av denna fråga synes mig dock böra
tdls vidare anstå. 1 detta sammanhang vill jag erinra om att inom medicinalstyrelsen
för närvarande pågår en utredning rörande den öppna läkarvården
och vissa därmed sammanhängande spörsmål. Först när resultatet

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

av denna utredning föreligger torde möjlighet finnas att bedöma huruvida
nyssnämnda tanke kan realiseras. Läkarvardsersättningen torde alitsa
tills vidare böra omfattas av försäkringen.

Sedan sjukhusvården och läkemedlen lösgjorts från sjukvårdsförsäkringen,
kommer alltså denna att omfatta endast ersättning för läkarvård och
i samband därmed företagna resor ävensom, där försäkrad intagits å sjukvårdsanstalt,
ersättning för resor till och från anstalten. I fråga om försäkringens
utformning i dessa delar ha några större meningsskiljaktigheter icke
yppats, och jag finner mig kunna biträda kommittéförslaget härutinnan, örn
än med vissa smärre jämkningar. Härtill återkommer jag i samband med
motiveringen till de särskilda lagbestämmelserna.

Hur de närmare reglerna för sjukpenningförsäkringen böra utformas har
däremot varit föremål för delade meningar. Såsom den tidigare redogörelsen
ger vid handen, framkommo i remissyttrandena över socialvårdskommitténs
förslag i denna del yrkanden om ändringar i olika hänseenden. I anledning
därav verkställdes inom socialdepartementet den i det föregående omnämnda
överarbetningen av kommittéförslaget, och denna resulterade i två andra,
såsom alternativ I och alternativ II betecknade förslag till frågans lösning.

I fråga örn kretsen av dem, som skola omfattas av sjukpenningförsäkringen,
intaga båda alternativen i stort sett samma ståndpunkt som kommittéförslaget.
I alternativ I bibehålies vidare den grundtanke i kommittéförslaget,
som innebär att den ersättning, som lämnas genom sjukpenningen jämte
familjetillägg, sättes i viss relation till det inkomstbortfall, som vållas av
sjukdomen. Antalet sjukpenningklasser minskas i detta alternativ från 20
till 6, varjämte höjning föreslås av såväl minimisjukpenning som familjetillägg.
Samtidigt ifrågasättes höjning av statsbidraget till försäkringen och
en minskning av avgifterna. Sjukförsäkringens enligt detta alternativ med
hänsyn till nuvarande inkomstläge till 260 miljoner kronor beräknade totalkostnader
skulle till 135 miljoner kronor komma att täckas av statsbidrag.
Vad särskilt sjukpenningförsäkringen angår skulle av dess kostnader, 204
miljoner kronor, omkring hälften eller 107 miljoner kronor ersättas genom
bidrag från staten.

Det andra alternativet innebär däremot en principiell avvikelse från kommittéförslaget.
I detta alternativ utformas sjukpenningförsäkringen efter den
grundsatsen, att sjukpenningen skall garantera den försäkrade en rimlig
minimistandard under sjukdom. I enlighet härmed anses sjukpenningen i
princip böra utgå med ett för alla lika belopp. Då det belopp, som under
nyssangivna förutsättning erfordras i kontant sjukhjälp för en ensamstående
vuxen person, på i promemorian närmare angivna skäl uppskattas till 3: 50
kronor om dagen, föreslås sjukpenningen skola utgå med nämnda dagsbelopp,
dock att för inkomsttagare under 18 år en sjukpenning av 2 kronor
anses tillräcklig. Vad beträffar familjeförsörjare föreslås att sjukpenningen
kompletteras med familjetillägg, uppgående till 2 kronor örn dagen för

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

hustru och 1 krona om dagen för varje hemmavarande barn, därvid dock
barntillägg icke utgår för fler barn än fem. Förmånerna på grund av sjukpenningförsäkringen
enligt detta alternativ skulle alltså maximalt kunna
uppgå till 10:50 kronor örn dagen. Det torde vara uppenbart att en sjukpenning
om 3: 50 kronor per dag icke under en längre sjukdomsperiod kommer
att motsvara behovet av försörjningsmedel i andra orter än de billigaste.
Den tvångsmässiga försäkringen måste avpassas efter behovet hos
dem som ha låga penninginkomster och följaktligen icke heller kunna åläggas
att betala annat än mycket måttliga avgifter. De medborgare, för vilka
den efter nyssnämnda samhällsmedlemmars behov avpassade sjukpenningen
blir för låg, åtnjuta regelmässigt högre penninginkomster och äga därmed
möjlighet att betala högre avgifter. Därför föreslås att den obligatoriska försäkringen
kompletteras med en statsunderstödd frivillig försäkring, avsedd
att ge envar tillfälle att fullt ut trygga sin egen och sin familjs försörjning
under sjukdom. Även enligt det nu behandlade alternativet föreslås avgifterna
för den obligatoriska försäkringen nedsatta och statsbidragen höjda.
Sjukförsäkringens totala årskostnader enligt detta alternativ beräknas till
261 miljoner kronor, varav 194 miljoner kronor skulle täckas av statsbidrag.
Av ifrågavarande båda belopp avse 206 respektive 165 miljoner kronor sjukpenningförsäkringen.

Av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över de båda
ifrågavarande alternativen, har ett överväldigande antal givit sin anslutning
till något av dem framför socialvårdskommitténs förslag. För egen del
anser jag även att vid sjukpenningförsäkringens utformning valet bör stå
mellan dessa alternativ. Ehuru det stora flertalet av remissinstanserna anser
att alternativet I bör följas, har jag stannat för att förorda alternativet II.
Innan jag närmare klargör skälen för detta mitt ståndpunkttagande, vill
jag i korthet angiva den motivering som i sjukförsäkringspromemorian anförts
för ett sjukpenningbelopp av den enligt alternativ II föreslagna storleken.

Fastställandet av ett enhetligt sjukpenningbelopp är naturligen förenat
med betydande svårigheter. Någon särskild utredning örn vad som kan anses
behövligt för upprätthållande av en skälig levnadsstandard finnes icke. Vid
uppställandet av sjukförsäkringspromemorian har en viss ledning erhållits
av socialstyrelsens undersökningar angående levnadsförhållandena under år
1943 bland folkpensionärer med tilläggspension. De årsbudgeter, som
konstruerats på grundval av de i undersökningen redovisade utgiftsbeloppen,
sluta för en ogift pensionärs vidkommande på en kontant utgiftssumma
av 893 kronor på landsbygden och 1 210 kronor i städerna. För makar, av
vilka en eller båda åtnjuta tilläggspension, äro motsvarande belopp 1 474
kronor respektive 1 972 kronor. Då nu angivna belopp få anses närma sig
bottennivån för levnadskostnaderna i vårt land borde — framhålles i promemorian
— en sjukpenning som skall tillgodose kravet på en rimlig för -

136

Kungl. Majus proposition nr 312.

sörjning näppeligen sättas lägre än 3: 50 kronor per dag. Å andra sidan kan
sjukpenningen ej bestämmas till högre belopp, med hänsyn till de relativt
låga levnadskostnaderna i stora delar av landet. För personer under 18 år
bör sjukpenningen ej utgöra mer än 2 kronor om dagen. I promemorian påpekas
i sistnämnda hänseende att yngre personer i stor utsträckning åtnjuta
mat och husrum i föräldrahemmet mot ringa ersättning eller kostnadsfritt.
Sjukdomen behöver därför ej för dem medföra samma ekonomiska konsekvenser
som för de äldre; det synes därför rimligt, att deras sjukpenning
utgår med ett i förhållande till den normala sjukpenningen något reducerat
belopp. Jag vill tillägga att den kollektivavtalsanställda befolkningen i allmänhet
ej uppnår den fulla lönen förrän tidigast vid 18 års ålder.

Då jag härefter närmare ingår på frågan om sjukpenningförsäkringens
utformning, vill jag till en början tillkännagiva att jag finner det principiellt
riktigast att — när staten med sin tvångsmakt och med stora kostnader
inför en allmän sjukförsäkring — den endast skall svara för att alla
garanteras en viss minimistandard vid sjukdom, men överlämna åt den enskilde
att själv ombesörja vad som kräves därutöver. Redan ur denna synpunkt
anser jag därför att en sjukpenningförsäkring enligt alternativet II
har företräde framför en försäkring enligt alternativet I. Genom den obligatoriska
försäkringen tillförsäkras medborgaren en dylik minimistandard. Är
sjukpenningen enligt den obligatoriska försäkringen lägre än som svarar
mot medborgarens behov eller önskemål, bör han av egen ansvarskänsla
genom den frivilliga försäkringen skaffa sig det tillskott, varav han kan
vara i behov. Hänsynen till de lägre inkomsttagarna talar även för alternativet
II. Av dessa stå för närvarande stora grupper utanför de existerande erkända
sjukkassorna. Genom ett system enligt alternativet II komme dessa att
vid sjukdom beredas erforderligt socialt skydd utan fattigvårdskaraktär.
Ytterligare vill jag peka på den administrativa förenkling som följer med
en obligatorisk sjukpenningförsäkring, utformad enligt alternativet II. Jag
behöver härvidlag blott hänvisa till den arbetsbesparing, som följer av att
sjukkassorna befrias från den grannlaga uppgiften att årligen fastställa varje
medlems inkomst av förvärvsarbete och placera honom i den sjukpenningklass,
till vilken han rätteligen skall hänföras. Vidare kunna invecklade
överförsäkringsregler helt undvaras. Den administrativa förenklingen medför
naturligen i sin ordning avsevärda besparingar i fråga om förvaltningskostnaderna.

Det övervägande antalet av de myndigheter och sammanslutningar, som
hörts i ärendet, ha dock, såsom förut nämnts, vid valet mellan en sjukpenningförsäkring
enligt alternativ I och alternativ II stannat för det förra. Mot
en sjukpenningförsäkring enligt det mönster, som angivits i alternativet II,
har från dessa remissinstansers sida framförts en delvis häftig kritik av
skiftande innehåll. Flertalet av de argument, som inrymmas i denna kritik,
skjuta enligt min mening betydligt över målet. Huvudkritiken avser å ena
sidan, att en enligt alternativ II utformad försäkring skulle medföra över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

137

försäkring för stora befolkningsgrupper, d. v. s. leda till att dessa under
sjukdom finge en inkomst, som vore för hög i förhållande till deras arbetsinkomst,
med därav följande olägenheter av olika slag, samt å andra sidan
att försäkringen, främst å dyrorter, skulle leda till underförsäkring, d. v. s.
lämna otillräckligt ekonomiskt stöd. Jag vill ingalunda förneka, att båda
dessa risker finnas, men anser farhågorna för konsekvenserna härutinnan
betydligt överdrivna.

Vad angår överförsäkringsfrågan har till stöd för påståendet, att den
verkliga inkomstnivån i stor omfattning skulle vara lägre än den ersättning
som avsåges skola utgå enligt alternativet II, i första hand hänvisats till
skattestatistiken. Enligt skattestatistiken befinna sig nämligen ett stort antal
personer i ett inkomstläge avsevärt understigande det som svarar mot sjukpenningbeloppet
3: 50 kronor. Nyligen publicerade, på taxeringsmyndigheternas
material grundade siffror rörande inkomstfördelningen år 1944 utvisa,
att av landets omkring 3 miljoner inkomsttagare, äkta makar härvid räknade
gemensamt, vilka taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, 8,6 %
hade en inkomst av 600—1 000 kronor, 12,4 % en inkomst av 1 000—1 500
kronor och 11,1% en inkomst av 1 500—2 000 kronor. Om dessa siffror
godtagas såsom rättvisande för nivån på de lägre inkomsterna, kunde man
av dem draga slutsatsen att med det nyssnämnda sjukpenningbeloppet en
ganska omfattande överförsäkring skulle uppkomma. En sjukpenning om
3: 50 kronor per dag svarar mot en årsersättning av 1 275 kronor; av de
över 1A miljon inkomsttagarna med en beräknad årsinkomst av upp till
1 000 kronor, måste ett icke ringa antal antagas få denna sjukpenning och
alltså bli överförsäkrade. Och för gifta överstiger sjukpenningen med maketillägg
2 000 kronor om året; eftersom enligt nyssberörda vid taxeringarna
framkomna siffror omkring en miljon förvärvsarbetande personer skulle ha
en årsinkomst av högst 2 000 kronor, borde man även utifrån denna beräkningsgrund
komma fram till en betydande överförsäkring, ytterligare markerad
örn hänsyn även tages till barntilläggen. Dessa årsinkomster förefalla
emellertid, såsom jag nyligen framhållit i samband med framläggandet för
riksdagen av propositionen med förslag till ny folkpensioneringslagstiftning,
alltför låga om de ställas i relation till vad man vet örn befolkningens levnadsförhållanden.
I ett jämförelsevis stort antal fall måste inkomstuppgifterna,
vilka grunda sig på allmänhetens deklarationer, antagas icke riktigt
återgiva det faktiska inkomstläget. Detta bestyrkes även av föreliggande
skattetrycksutredningar. Vad överförsäkringsfrågan beträffar måste även
beaktas alt en stor del av de mycket låga inkomsterna kunna antagas falla
på ungdomar (lärlingar, bud m. 11.), åldringar och partiellt arbetsföra. För
de yngsta inkomsttagarna föreslås emellertid i promemoriealternativet II en
sjukpenning av allenast 2 kronor per dag; detta sjukpenningbelopp kommer
i det följande att av mig förordas för dessa inkomstgrupper liksom även för
inkomsttagarna bland ålders- och invalidpensionärerna. Genom en sådan

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

anordning kommer uppenbarligen möjligheten av överförsäkring att i väsentlig
mån reduceras.

Till ytterligare belysning av överförsäkringsrisken har i ett par yttranden
hänvisats till vissa siffror som framkommit vid en undersökning av riksförsäkringsanstaltens
ersättningsfall för år 1942 på grund av olycksfall i arbete
hos enskilda arbetsgivare. Denna undersökning skulle äga sin särskilda
betydelse i nu förevarande avseende därigenom att det här ligger i arbetstagarens
intresse att högsta möjliga inkomstsiffra uppgives. Enligt undersökningen
skulle vederbörandes arbetsinkomst ha utgjort högst 1 215 kronor
i 6,3 % av ersättningsfallen berörande arbetare, anställda hos större arbetsgivare,
och i 21,3 % av fallen angående arbetare hos mindre arbetsgivare.
Motsvarande procenttal för anställda med en arbetsinkomst av högst 2 025
kronor var 26,1 respektive 71,4. I anledning av dessa uppgifter har jag låtit
verkställa en närmare analys av omförmälda material, såvitt det avser de
större arbetsgivarna, för att utröna hur de olycksfallsskadade procentuellt
fördelade sig på olika yrkesgrupper och åldrar. Därvid har framkommit att
de procentuellt sett mest omfattande grupperna hänförde sig till arbete inom
metallindustri, jordbruk med skogsbruk och boskapsskötsel samt handel
jämte varulager och kontor. En närmare undersökning av de två förstnämnda
yrkesområdena visade, att inom yrkesgruppen metallindustri omkring
80 procent av antalet arbetare med en inkomst av högst 1 215 kronor
voro under 18 år. Även inom yrkesgruppen jordbruk, skogsbruk och boskapsskötsel
var en avsevärd, örn ock icke lika stor del av de skadade, som
hade en inkomst av högst 1 215 kronor, under 18 år. Den ifrågavarande
specialundersökningen bestyrker alltså i viss mån riktigheten av antagandet
att en betydande del av de låga inkomsterna faller på den unga arbetskraften.

I det följande kommer jag att på angivna skäl förorda att barntilläggen
bestämmas, i stället för till en krona som föreslagits i departementspromemorian,
till 50 öre per barn och dag. Även härigenom kommer givetvis överförsäkringsrisken
att i hög grad minskas. Jag vill slutligen tillägga att berörda
risk aldrig helt kan elimineras i en sjukförsäkring som är avsedd att
vara effektiv. Sålunda kommer exempelvis för säsongarbetare alltid att
föreligga total överförsäkring under den tid då arbetssäsongen icke är inne;
detta gäller vilket alternativ som än väljes. Genom den sjukkontroll, som
kommer att stå till försäkringens förfogande, bör emellertid möjlighet finnas
att väsentligen begränsa missbruk.

Mer vägande än invändningen om överförsäkringsrisken synes argumentet
om underförsäkring vara. Obestridligt är att levnadskostnaderna — framför
allt hyreskostnaderna — variera avsevärt i olika delar av landet. Särskilt
i de större städerna leva stora delar av befolkningen på inkomster, som
ligga betydligt högre än vad som svarar mot de föreslagna förmånerna från

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

139

den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Särskilt som dessa inkomsttagare
måste antagas i stor utsträckning lia bundit sig för utgifter vid en
högre nivå, kan den obligatoriska sjukförsäkringen i många fall väntas
bli otillräcklig för dem. Enligt den tanke varå alternativförslaget II vilar
skulle, såsom förut nämnts, dessa personer hänvisas till den frivilliga försäkringen
— även till denna skulle utgå statsbidrag — för att få sin försörjning
garanterad. I flera remissyttranden har emellertid gjorts gällande, att den
frivilliga försäkringen i praktiken icke skulle vinna sådan anslutning att
det behov fylldes, som den obligatoriska försäkringen lämnade obeaktat. Väl
torde vara att mången har benägenhet att blunda för eller förminska framtida
sjukdomsrisker. Erfarenheterna härutinnan från den nuvarande frivilliga
försäkringen synas mig dock icke avgörande. Avgifterna inom denna
försäkring äro avsevärt högre än de avgifter som äro avsedda att utgå inom
den nya, kombinerade obligatoriska och frivilliga försäkringen. Såsom exempel
kan nämnas att en sjukpenningförsäkring för äkta makar med en dagspenning
av 5 kronor för mannen och 1: 50 kronor för hustrun nu genomsnittligen
betingar en avgift av omkring 92 kronor om året. Enligt den nya
försäkringen kommer avgiften för en sjukpenning för mannen å det dubbla
beloppet — 10 kronor, därav maketillägg 2 kronor — jämte därå eventuellt
utgående barntillägg icke att uppgå till mer än omkring 69 kronor om året.
Denna avgift medför då också rätt för maken till en sjukpenning av 1: 50
kronor jämte eventuellt barntillägg. Jag har svårt att inse, att en frivillig
försäkring med så låga avgifter — rätt bedriven och understödd av erforderlig
upplysningsverksamhet — icke skulle kunna vinna önskvärd anslutning.

Med hänsyn till de skiftande levnadskostnaderna på olika orter kunde det
ligga nära till hands att, såsom ock från några håll ifrågasatts, göra sjukpenningens
storlek beroende av någon slags dyrortsgruppering. Jag har
även varit inne på denna tanke och övervägt att låta sjukpenningen utgå
i form av ett visst grundbelopp jämte bostadstillägg av olika storlek, därvid
exempelvis den för folkpensioneringen föreslagna indelningen av landet i
bostadskostnadsgrupper skulle kunna tillämpas även för sjukförsäkringens
del. En sådan anordning skulle emellertid å ena sidan medföra ökad risk
för överförsäkring i dyrorterna samt å den andra sidan komplicera försäkringen
för de kassor som finge tillämpa skilda grundbelopp för sjukpenningen
för olika grupper av medlemmar. Jag har därför ansett att denna
väg icke för närvarande bör beträdas.

Mot en försäkring med en enhetlig sjukpenning har vidare invänts, att en
sådan försäkring ej går att samordna med annan socialförsäkring, därvid
särskilt hänvisats till olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringarna. Bakom
denna invändning ligger uppenbarligen den uppfattningen att all socialförsäkring
skall giva samma dagunderstöd. Vare sig en person blir sjuk, rakar
ut för olycksfall eller blir arbetslös borde enligt denna mening ersättningen

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

bli lika slör. Gentemot invändningen må framhållas att en samordning icke
bör eftersträvas för dess egen skull utan endast örn man därigenom vinner
några mer avsevärda fördelar utan motsvarande nackdelar. Förhållandena
på olika områden kunna emellertid enligt min åsikt vara så skiftande, att de
icke lämpligen kunna inpassas inom precis samma ram. Mellan sjukförsäkringen
och olycksfallsförsäkringen — vilken senare helt bekostas av arbetsgivarna
— råder en verklig artskillnad, som motiverar att sjukpenningen
vid olycksfall i arbetet närmare anslutes till arbetsinkomsten, även där
denna uppgår till ett relativt högt belopp, och att alltså i dessa fall enligt
olycksfallsförsäkringen utgår en väsentligt större ersättning än den som lämnas
enligt den obligatoriska sjukförsäkringen.

Även mellan sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen råder en
väsensskillnad, som kan motivera att ersättningsreglerna icke bli helt likartade.
Ett högre dagsbelopp kan sålunda vara motiverat för arbetslöshetsförsäkringens
del även oavsett örn härvidlag beloppet utgår allenast för förlorade
arbetsdagar och alltså ej för kalenderveckans samtliga dagar. Risken
att den sjukskrivne då skulle söka sig över till arbetslöshetsförsäkringen
torde icke böra överdrivas; ersättning enligt sistnämnda försäkring förutsättes
för övrigt regelmässigt icke skola utgå i deli mån av arbetsförmedling
erbjudet arbete ej antages. Är vederbörande sjuk, kan han icke antaga
arbete. Åtager han sig å andra sidan arbete, är han uppenbarligen icke sjuk.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då därtill kommer, att såväl
olycksfallsförsäkringen som arbetslöshetsförsäkringen för närvarande äro
föremål för överarbetning inom socialvårdskommittén, torde det icke vara
möjligt att i detta sammanhang taga någon definitiv ståndpunkt till önskemålet
om samordning på förevarande områden. Emellertid synes mig förefintligheten
av problemet icke böra stå i vägen för genomförandet av en
sjukförsäkring som eljest väl tillgodoser det med densamma avsedda ändamålet.
Icke heller kan jag se att en samordning av bottenorganisationen för
de skilda socialförsäkringsgrenarna möter avgörande hinder däri att ersättningsreglerna
bli olika.

I anslutning till det anförda förordar jag alltså, i enlighet med alternativ
II, att i den obligatoriska försäkringen sjukpenningen för den vuxna förvärvsarbetande
befolkningen utgår med ett enhetligt belopp av som regel
3: 50 kronor örn dagen. För personer i åldern 16—18 år bör sjukpenningen
dock endast vara 2 kronor örn dagen. Sistnämnda sjukpenningbelopp anser
jag böra gälla även för folkpensionärerna, därvid jag utgår från att det
för riksdagen framlagda förslaget till folkpensionering i stort sett vinner
riksdagens bifall. Till de härmed förknippade spörsmålen återkommer jag
närmare i ett senare sammanhang.

Jag finner ej skäl att frångå den familjeförsäkringsprincip, som uppbär
socialvårdskommitténs förslag. Jag tillstyrker sålunda att sjukpenningen för
den i hemmet arbetande gifta kvinnan, i överensstämmelse med förslaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

141

enligt alternativ II, bestämmes till 1: 50 kronor om dagen. I fråga om de
föreslagna make- och barntilläggen har jag — såsom jag vill närmare utveckla
i samband med detaljbehandlingen av sjukpenningförsäkringen —
ansett mig böra vidtaga vissa jämkningar. I detta sammanhang vill jag
endast nämna, att ett införande av allmänna barnbidrag med 200 kronor
för barn och år enligt det förslag härom, som den 19 januari 1946 avgivits
av 1941 års befolkningsutredning,1 synes böra medföra en begränsning av
barntillägget enligt sjukförsäkringen till 50 öre per barn och dag. Sistnämnda
tilläggsbelopp torde kunna utgå utan maximering med hänsyn till
antalet barn. Införandet av varaktigt utgående allmänna barnbidrag samt
den därav föranledda nedsättningen av sjukpenningförsäkringens barntillägg
medför, såsom förut antytts, att faran för överförsäkring i hög grad minskas.

Sjukpenning enligt den frivilliga försäkringen anser jag, i enlighet med
vad i sjukförsäkringspromemorian alternativt ifrågasatts, böra bestämmas
till respektive 1:50, 3 och 4: 50 kronor om dagen. I överensstämmelse härmed
kommer den sammanlagda sjukpenningen att kunna uppgå till högst
8 kronor om dagen för en ensamstående person och 10 kronor om dagen för
en gift man utan barn. För en gift man med barn tillkommer barntillägg
med 50 öre örn dagen för varje barn.

I sjukförsäkringspromemorian föreslogs beträffande alternativet II att de
försäkrade med hänsyn till karenstidens längd skulle uppdelas i två grupper
med en karenstid av respektive tre dagar och fyra veckor. Till den förra
gruppen skulle hänföras i första hand anställda och vissa självständiga företagare,
nämligen sådana vilkas inkomst av rörelsen vore direkt beroende
av deras egen dagliga arbetsinsats. Den andra gruppen skulle omfatta övriga
fria företagare. Motivet till den föreslagna uppdelningen angavs vara följande.
De anställda vore i allmänhet direkt beroende av sin dagliga arbetsförtjänst,
och en längre karenstid än den i den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen
gängse eller tre dagar skulle därför icke vara lämplig. En del
av den icke löneanställda, förvärvsarbetande befolkningen levde emellertid
under ekonomiska förhållanden, som i stort sett överensstämde med löntagarnas,
och beträffande denna del kunde icke åberopas några sakliga skäl
för att den i förevarande hänseende skulle få sämre ställning än löntagarna.
I fråga örn andra företagare gällde åter, att deras rörelse, även om de vore
sjuka under avsevärd tid, lämnade praktiskt taget oförändrad inkomst, och
att sjukdomen därför icke behövde medföra några allvarligare ekonomiska
konsekvenser för dem. En kort karenstid kunde i fråga om dessa lätt föranleda
risk för missbruk av försäkringen. Enligt promemorian skulle jordbrukare
i regel hänföras till gruppen med den längre karenstiden.

Mot denna uppdelning har emellertid framförts en kraftig kritik i remissyttrandena,
därvid främst gjorts gällande att den skulle verka orättvist —

1 SOU 1946 : 5.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

särskilt ansågs stötande att jordbrukarna över lag skulle få den långa karenstiden
— och föranleda avsevärda administrativa svårigheter. Den sålunda
framförda kritiken kan enligt min mening icke avvisas. Därest en
uppdelning av ifrågavarande slag skulle göras, synas till gruppen med den
längre karenstiden icke rimligen kunna hänföras sådana jordbrukare, som
ej regelbundet ha annan arbetskraft anställd. Detta betyder emellertid att
det alldeles övervägande antalet jordbrukare skulle få den kortare karenstiden.
Jag vill härvid erinra örn att enligt uppgifter, som insamlats för 1938
års jordbruksutredning och som omfatta produktionsåret 1937/38, icke
mindre än 310 000 av landets 420 000 brukningsdelar sakna främmande
fast arbetskraft. Med min utgångspunkt torde även inom andra näringsgrenar
en stor del av de fria yrkesutövarna bli att hänföra till gruppen med
den kortare karenstiden. Den återstående delen av företagarna blir relativt
liten och torde i allmänhet ha en sådan ekonomisk ställning att missbruk av
försäkringen från deras sida endast undantagsvis är att befara. Med hänsyn
härtill och då mycket talar för riktigheten av uppfattningen att en uppdelning
av förevarande slag i tillämpningen skulle vålla stort besvär för sjukkassorna,
har jag funnit mig böra förorda en enhetlig karenstid av tre dagar
för alla sjukpenningförsäkrade.

Vad härefter angår sjukförsäkringens finansiering ligger det i sakens natur
att avgifterna i en försäkring av den av mig förordade typen måste ligga
på en förhållandevis låg nivå. Såsom förut nämnts få nämligen avgifterna
icke göras alltför tyngande för de i ekonomiskt hänseende sämre ställda befolkningsgrupperna;
vid avgiftsbestämningen böra, förutom skatterna, även
andra socialförsäkringsavgifter beaktas. I det enligt alternativet II uppgjorda
förslaget hade statsbidragen konstruerats med ledning av den principen,
att för sjukpenningförsäkrade medlemmar över 18 år, som voro hänförliga
till gruppen med den kortare karenstiden, d. v. s. huvuddelen av de
försäkrade, avgifterna vid tillfredsställande sjukkontroll borde stanna vid
omkring 18 kronor för år, motsvarande 2 % av en årsinkomst på 900 kronor.
För övriga försäkrade skulle avgifterna utgå med lägre belopp. Vid
närmare övervägande av denna fråga har jag ansett mig böra förorda någon
höjning av omförmälda avgift. En lämplig avvägning synes vara 2 % av
en inkomst om 1 200 kronor, d. v. s. en inkomst som ungefärligen svarar
mot ett dagsbelopp av 3: 50 kronor. I enlighet härmed torde avgiften för
alla medlemmar som bli berättigade till en sjukpenning av denna storlek
böra utgå med omkring 24 kronor för år. För medlemmar med en sjukpenning
av 2 kronor torde avgiften böra motsvara ungefär 2/3 av nyssnämnda
avgift och alltså utgöra cirka 16 kronor om året. För de enbart sjukvårdsförsäkrade
synes avgiften böra stanna vid ungefär 4 kronor om året.
Den sålunda föreslagna höjningen av avgifterna medför naturligen en motsvarande
minskning av statsbidragens belopp.

I fråga om uppbörden av försäkringsavgifterna förutsattes i sjukförsäk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

143

ringspromemorian att densamma skulle kunna anknytas lill den förändrade
skatteuppbörd, som förväntades komma till stånd. Ifrågavarande omläggning
av skatteuppbördsväsendet har numera beslutats, och det nya uppbördssystemet
träder i kraft den 1 januari 1947. Stora fördelar torde stå
att vinna, om uppbörden av försäkringsavgifterna kan ske i samband med
skatteuppbörden. Arbetsgivarna — som enligt socialvårdskommitténs förslag
skulle till sjukkassorna inleverera avgifterna för de anställda och göra
motsvarande avdrag å deras avlöning — befrias från besväret att redovisa
både till sjukkassa och till skattemyndighet. Arbetsbesparingen för sjukkassorna
måste bli betydande. Med anledning av vad som anförts därom
att psykologiska skäl skulle tala mot en sammankoppling av uppbörd av
skatt med uppbörd av försäkringsavgift, vill jag framhålla, att det för den
stora mängden arbetstagare näppeligen kommer att innebära någon skillnad
om försäkringsavgiften av arbetsgivarna betalas direkt till sjukkassorna eller
dit via skattemyndigheterna. Vad socialvårdskommittén framhållit rörande
svårigheten att låta även avgifterna till en blivande obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
uppbäras i samband med skatten kan jag icke tillmäta någon
avgörande betydelse.

Jag vill alltså förorda att försäkringsavgifterna upptagas i samband med
skatteuppbörden. En anknytning av avgiftsuppbörden till skatteuppbörden
medför verkningar för sjukförsäkringen i olika avseenden. Dessa spörsmål
röra emellertid närmast lagstiftningens tekniska utformning, och de torde
därför få behandlas i specialmotiveringen.

Med hänsyn till de i det föregående förordade ändringarna i förslaget
ävensom till de övriga jämkningar i förslaget, som funnits befogade och för
vilka redogörelse lämnas i det följande, har det blivit erforderligt att verkställa
nya beräkningar angående försäkringens kostnader. Resultatet av
dessa beräkningar torde få såsom en särskild bilaga (Bilaga C) fogas till
statsrådsprotokollet för denna dag. Av bilagan framgår att, med bortseende
från tänkbar »översjuklighet», vid nuvarande inkomstläge statsbidragskostnaderna
till den obligatoriska försäkringen för budgetåret 1950/51 kunna
beräknas till 165 miljoner kronor — därav 20 miljoner kronor för sjukvårdsförsäkringen
och 145 miljoner kronor för sjukpenningförsäkringen
och till den frivilliga försäkringen till 6 miljoner kronor. Försäkringens sammanlagda
årskostnader nämnda budgetår beräknas till 266 miljoner kronor,
av vilket belopp 38 miljoner kronor falla på sjukvårdsförsäkringen och återstoden
på sjukpenningförsäkringen.

Den årliga kostnadsökningen för statsverket i anledning av sjukförsäkringsreformens
genomförande uppgår, under antagande av att statens kostnader
för sjukförsäkring under budgetåret 1949/50 komma alt utgöra cirka
50 miljoner kronor, till (165 + 6 — 50) 121 mil joner kronor. Då kostnadsökningen
för statsverket i anledning av de båda övriga reformerna, avseende
sjukhusvården och läkemedlen, för budgetåret 1950/51 överslagsvis

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

kail beräknas till 60 respektive 18 miljoner kronor, skulle den årliga kostnadsökningen
för statsverket till följd av genomförandet av det här ifrågavarande
reformkomplexet komma att från och med budgetåret 1950/51
uppgå till sammanlagt (121 + 60 + 18) 199 miljoner kronor eller i runt tal
200 miljoner kronor.

De föreslagna reformernas genomförande är förknippat med lösandet av
ett flertal administrativa och organisatoriska problem. Jag vill härvidlag
erinra om att sjukkasseområden skola fastställas, att allmänna sjukkassor
skola antagas för att träda i de nuvarande erkända sjukkassornas ställe och
att så gott som hela befolkningen skall registreras i de nya kassorna. Det är
därför erforderligt att en jämförelsevis lång tid förflyter från det lagen antagits
till dess den skall träda i tillämpning. Även om lagstiftningen — i enlighet
med mitt förslag — kommer att träda i kraft först den 1 juli 1950,
synes det med hänsyn till det förut sagda önskvärt att lagförslaget snarast
förelägges riksdagen för antagande. Angelägenheten av att så sker framträder
även därav, att det fortsatta utredningsarbetet inom socialförsäkringens
område i viss mån är beroende av statsmakternas ståndpunktstagande
till frågan örn sjukförsäkringens utformning i såväl princip som
detalj.

Införandet av en lag om allmän sjukförsäkring synes böra medföra att
åtskilliga författningar, som beröras därav, underkastas en översyn i syfte
att bringa dem i närmare överensstämmelse med ifrågavarande lagstiftning;
med nämnda översyn kan emellertid lämpligen anstå till dess sjukförsäkringsreformen
lagfästs.

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom
socialdepartementet upprättats förslag till lag om allmän sjukförsäkring
(Bilaga A). Jag övergår nu till behandling i detalj av detta förslag i anslutning
till de särskilda paragraferna i förslaget. Därvid vill jag anmärka, att
remissyttrandena återgivas vid de olika paragraferna allenast i de fall då
uttalande rörande desamma uttryckligen gjorts i yttrandena.

Departementsförslaget.

I likhet med socialvårdskommittén anser jag lämpligt, att — då verksamheten
i de sjukkassor, som skola uppbära den nya sjukförsäkringen, inom
hela landet bör vara anordnad efter likformiga grunder —- de bestämmelser,
vilka äro erforderliga för att reglera denna verksamhet, sammanföras i en
lag, vilken i överensstämmelse med vad kommittén föreslagit bör erhålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

145

rubriken »Lag om allmän sjukförsäkring». Någon anledning torde icke föreligga
att sammanfatta reglerna om lagstiftningens ikraftträdande och i samband
därmed behövliga övergångsbestämmelser i en särskild lag. De stadgande^
som ingå i den av kommittén föreslagna promulgationslagen, synas
med fördel kunna inrymmas i den allmänna sjukförsäkringslagen.

Såsom en följd av det förändrade materiellträttsliga innehåll, som lagen
enligt departementsförslaget skall erhålla, synes i formellt hänseende en något
ändrad uppställning påkallad. Efter »Inledande bestämmelser» örn försäkringens
allmänna natur samt grundreglerna för sjukkasseverksamhetens
administrativa handhavande ävensom vissa begreppsbestämningar torde lagen
böra uppdelas i olika huvudavdelningar. Den första av dessa bör under
särskilda underrubriker upptaga de bestämmelser, som avse innehållet i den
obligatoriska sjukförsäkringen. I en ny avdelning synas därefter kunna upptagas
regler örn den frivilliga försäkringen. Under rubriken »Om allmänna
sjukkassor» torde sedan under särskilda underrubriker kunna sammanföras
de närmare reglerna om sjukkassornas verksamhet. Slutligen torde i
lagen under rubriken »Särskilda bestämmelser» böra upptagas vissa föreskrifter,
som ej lämpligen synts böra ingå i de tidigare avsnitten, samt
under rubriken »Om lagens ikraftträdande m. m.» erforderliga övergångsbestämmelser.

Inledande bestämmelser.

1 §•

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i socialvårdskommitténs förslag,
ha upptagits vissa regler rörande den föreslagna försäkringens
allmänna innebörd.

Socialvårdskommittén.

Förutsättning för att den föreslagna försäkringen, såväl sjukvårds- som
sjukpenningförsäkringen, skall träda i tillämpning har kommittén ansett
böra vara, att sjukdom inträffat. Kommittén har dock inte funnit möjligt
eller lämpligt att i lagtexten ge en definition å sjukdomsbegreppet. I
samband med frågan om sjukvårdsförsäkringens utformning har kommittén
dock gjort vissa uttalanden angående detta begrepp. För dessa redogöres
närmare under 15 § i departementsförslaget.

Enligt kommittéförslaget omfattar således försäkringen endast sjukvård
men icke hälsovård. Skälet härtill har kommittén angivit vara, att
kommittén ansett klokt att icke från första början belasta den nya organisationen
med uppgifter, som alltför mycket sträckte sig utöver dem, vilka
nu åvilade de erkända sjukkassorna. Emellertid borde enligt kommitténs

Bihang till riksdagens protokoll IDAG. 1 sami. Nr 312. 10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

uppfattning frågan om en utvidgning av sjukkassornas uppgifter att omfatta
vissa delar av hälsovården upptagas till prövning utan alltför långt
dröjsmål.

Liksom den nuvarande frivilliga försäkringen grundar sig kommitténs
förslag i fråga om sjukvårdsförsäkringen på principen, att försäkringen ej
direkt tillhandahåller sjukvård utan endast lämnar ersättning för
utgifter härför. Kommittén framhåller, att ersättningssystemet visserligen
för den enskilde medlemmen innebure, att han bleve nödsakad att
förskottera hela kostnaden för sin vård. Ur olika synpunkter hade emellertid
detta system sådana fördelar, att kommittén ansåge sig böra förorda
detsamma.

Kommitténs förslag innefattar icke bestämmelser om moderskap shjälp
eller annan särskild förmån i anledning av
barnsbörd. Härutinnan anför kommittén, att den till särskild utredning
upptagit frågan huruvida den samhälleliga hjälpen vid barnsbörd även
i fortsättningen borde åvila sjukkassorna eller ordnas på annat sätt. Skulle
vid denna utredning visa sig, att sådan hjälp borde lämnas av sjukkassorna,
beredde det relativt ringa svårighet att vidtaga erforderliga ändringar i
den nu föreslagna lagstiftningen. Om åter ny lagstiftning i berörda avseenden
icke vore genomförd vid den tidpunkt, då den nu föreslagna sjukförsäkringen
kunde komma att bli gällande, borde provisoriska bestämmelser
utfärdas, vilka lämpligen kunde anknyta till de nuvarande bestämmelserna
om moderskapshjälp.

Beträffande kommitténs uttalanden i övrigt rörande ifrågavarande spörsmål
hänvisas till betänkandet nr VII sid. 129 och 160—163.

Yttrandena över kommiltéförslaget.

Vad i yttrandena anförts rörande sjukdo rasbegreppet återgives
under 15 § här nedan.

Med anledning av att enligt kommitténs förslag försäkringen ej skall omfatta
hälsovårdande uppgifter uttalar medicinalstyrelsen, att den
biträder kommitténs åsikt att frågan om en framtida utvidgning av sjukkassornas
uppgifter till att omfatta vissa delar av hälsovården bör upptagas
till ny prövning utan alltför långt dröjsmål. Enahanda ståndpunkt intages
av länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län, Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott
och stadsförbundets sjukvårdsdelegation, vilka understryka
önskemålet att sjukförsäkringen utbygges med den form av förebyggande
vård, som utgjordes av återkommande läkarundersökningar i syfte att i tid
upptäcka spirande sjukdomar. De profylaktiska åtgärderna borde sjukförsäkringsvägen
premieras och icke motarbetas.

I vissa yttranden lia invändningar framställts mot förslaget att moderskapshj
älpen skulle uteslutas från de nya sjukkassornas verksamhet.
Socialstyrelsen framhåller, att frågan om moderskapsförsäkringens ordnande

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

147

icke alls blivit berörd i förslaget. Då moderskapshjälp för närvarande inginge
bland de förmåner, som de erkända sjukkassorna obligatoriskt beredde
sina medlemmar, syntes det vara uteslutet att den föreslagna lagstiftningen
skulle kunna träda i kraft utan alt moderskapsförsäkringen samtidigt
ordnades. Försvarets sjukvårdsförvaltning uttalar, att ehuru härvidlag
icke vore fråga om sjukvård i ordets egentliga bemärkelse, skäl talade för
att ersättning genom den obligatoriska sjukförsäkringen bereddes mödrar
under viss tid efter förlossning, förslagsvis tre veckor. Kvinnoföreningars
samarbetskommitté jämte andra kvinnoorganisationer anse att sambandet
mellan moderskapsförsäkringen och den obligatoriska sjukförsäkringen vöre
så starkt, att moderskapsförsäkringen bort medtagas. Det vore därför önskvärt
att nya bestämmelser om en effektivare moderskapsförsäkring inarbetades
i förslaget.

Departementschefen.

Socialvårdskommittén har funnit den föreslagna försäkringen böra begränsas
till att avse ersättning allenast när försäkrad drabbas av sjukdom.
Kostnader, som icke ha sin grund i sjukdom, skola sålunda icke ersättas
enligt förslaget. Jag anser det välbetänkt, att den här förevarande försäkringen
till en början begränsas till att i stort sett avse allenast de områden
och prestationer, som av kommittén föreslagits. Sedan någon erfarenhet vunnits
om lagens verkningar, torde spörsmålet om utökande av hjälpformerna
få upptagas till omprövning. Detta gäller bland annat de hälsovårdande åtgärderna.
Att den förebyggande hälsovården är av särskilt intresse för försäkringen
behöver knappast understrykas.

De nuvarande erkända sjukkassorna lämna vid barnsbörd moderskapshjälp
till sina medlemmar; genom sjukkassornas förmedling utbetalas även
moderskapspenning åt behövande barnaföderskor, som icke äro sjukkassemedlemmar.
Kommitténs förevarande förslag innefattar icke några bestämmelser
om hjälp vid havandeskap och barnsbörd. I detta hänseende torde
dock böra märkas alt kommittén i ett i februari 1946 avgivet betänkande
nr XII1 framlagt förslag rörande olika ekonomiska stödåtgärder vid havandeskap
och barnsbörd. Vidare har 1941 års befolkningsutredning den 22
november 1945 avlämnat ett betänkande1 2 om förlossningsvården med förslag
även till ekonomiska hjälpåtgärder av olika slag för barnaföderskor i
anledning av barnsbörden. Ifrågavarande förslag bygga i fråga örn hjälpverksamhetens
anordnande på sjukkasserörelsen. Båda förslagen äro för
närvarande föremål för prövning. I detta läge torde det därför icke vara
möjligt alt taga ställning till frågan i vad mån den samhälleliga hjälpen vid
havandeskap och barnsbörd bär sammankopplas med sjukförsäkringen.
Nämnda spörsmål torde få prövas i ett senare sammanhang.

1 SOU 1946: 23.

2 SOU 1945: 50.

148

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

Det synes lämpligt att lagen inledes med en direkt bestämmelse, att försäkringen
avser hjälp vid sjukdom samt att försäkringen omfattar två olika
grenar, sjukvårds- och sjukpenningförsäkring. Likaså torde redan i lagens
första paragraf böra komma till uttryck, att försäkringen har karaktär av
dels en obligatorisk försäkring, d. v. s. en försäkring varav medborgarna
tvångsvis bli omfattade, och dels en på frivilligt erlagda avgifter grundad
försäkring.

Att i lagen införa någon bestämning av begreppet sjukdom torde, såsom
kommittén funnit, icke vara möjligt med hänsyn till detta begrepps relativa
innebörd. Till frågan om sjukdomsbegreppet torde jag få närmare återkomma
i samband med spörsmålet om förmånerna på grund av sjultvårdsförsäkringen.

2 §•

I första stycket av denna paragraf, vartill motsvarighet saknas i socialvårdskommitténs
förslag, har fastslagits att den i lagen avsedda försäkringen
skall omhänderhavas av självständiga juridiska personer, benämnda
allmänna sjukkassor. Beträffande skälen till att särskilda sjukkassor
— i första hand de nuvarande erkända sjukkassorna — ansetts böra
göras till bärare av försäkringen hänvisas till den tidigare redogörelsen.

De föreslagna nya sjukkassorna torde i likhet med de erkända sjukkassorna
rättsligt sett bli att anse såsom understödsföreningar. De skola dock
icke bli underkastade bestämmelserna i lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar
eller motsvarande äldre lag; den allmänna sjukförsäkringen
skall regleras enbart genom den nya lagen. I detta hänseende torde
därför lagen om understödsföreningar böra så ändras, att den ej blir gällande
å de allmänna sjukkassorna. Ifrågavarande ändring torde i sin tur
böra medföra sådan ändring av lagen den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse,
att ej heller bestämmelserna i nämnda lag bli tillämpliga å de allmänna
sjukkassorna.

Sjukförsäkringsverksamhet bedrives för närvarande ej blott av de erkända
sjukkassorna utan även av andra understödsföreningar — fria sjukkassor
— samt försäkringsbolag. Den nya lagen medför icke något förbud
mot ett fortsättande av den sålunda bedrivna verksamheten. I sakens natur
ligger dock att förutsättningarna för denna verksamhet måste komma att
i hög grad påverkas av den allmänna sjukförsäkringen.

Andra stycket av paragrafen återgiver med en mindre redaktionell jämkning
vad som upptagits under 39 § i kommitténs förslag. Antagandet av allmänna
sjukkassor torde, såsom kommittén framhållit, främst bli en engångsföreteelse
i samband med omorganisationen av de erkända sjukkassorna och
den nya försäkringens införande. De närmare bestämmelserna härutinnan ha
därför ansetts böra ha sin plats i samband med övergångsbestämmelserna.
Om behov av en ny allmän sjukkassa skulle uppstå vid en senare tidpunkt,

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

torde Kungl. Maj:t få utfärda erforderliga föreskrifter. Det torde i detta
sammanhang böra framhallas, att det ej blir fråga om antagande av ny sjukkassa
vare sig för fall att sjukkassors verksamhetsområden ändras i samband
med ändring av den administrativa indelningen eller då en i landsting
ingående stad får förefintlig lokalsjukkassa ersatt av en centralsjukkassa.
Härvidlag finnes 104 § att tillgå.

Beträffande denna paragraf i övrigt hänvisas till betänkandet nr VII sid.
127, 258, 263—264, 268 och 328.

3 §•

Denna paragraf, som motsvarar 40 § i kommittéförslaget, innehåller h uvudprinciperna
för sjukförsäkringens organisatoriska
handhavand e.

Socialvårdskommittén.

Såsom i annat sammanhang framhållits har kommittén funnit det nuvarande
systemet med central- och lokalsjukkassor böra bibehållas.

Den nuvarande sjukkasseorganisationen i länen karakteriseras enligt kommittén
av ett system med lokalsjukkassor, vilkas verksamhetsområde vore
begränsat till en eller flera kommuner och vilka vore anslutna till centralsjukkassor
med ett eller flera län såsom verksamhetsområde. Dessa centralsjukkassor
vore utjämningsorgan för försäkringsrisken och hade dessutom
en mycket stor uppgift såsom ledande, sammanhållande och rådgivande organ
för lokalsjukkassorna inom sitt område. Centralsjukkassorna biträdde
även lokalsjukkassorna i fråga örn verksamhetens bedrivande samt ombesörjde
anskaffning av blanketter, kontorsmateriel m. m. I storstäderna hade
sjukkasseorganisationen emellertid en annan prägel. Centralsjukkassorna
vore där i stort sett de egentliga bärarna av försäkringen och de ännu förefintliga
lokalsjukkassorna vore mera att betrakta såsom en kvarleva från
tiden före den nuvarande sjukkasseorganisationens tillkomst.

Med hänsyn till att medlemsanslutningen inom den obligatoriska försäkringen
blir väsentligt större än inom de erkända sjukkassorna anser kommittén
centralsjukkasseområdena böra göras mindre än vad nu är fallet,
och kommittén har därför föreslagit, att en centralsjukkassa skall finnas
inom varje landstingsområde. Undantagsvis borde dock två landstingsområden
kunna hänföras till samma centralsjukkasseområde. Kommittén hade
härvid närmast haft tanke på Kalmar län. De städer, som icke deltaga i
landsting, borde liksom nu utgöra särskilda centralsjukkasseområden. Det
borde dock icke möta hinder att anordna en gemensam centralsjukkassa
för sådan stad och ett angränsande landstingsområde. I dylikt fall måste
för staden finnas en lokalsjukkassa. Under erinran örn att för närvarande
ytterligare några städer, nämligen Eskilstuna, Landskrona och Trelleborg,
utgjorde egna centralsjukkasseområden anför kommittén vidare:

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

Otvivelaktigt kunna vissa skäl anföras för att de största städerna skola utgöra
särskilda centralsjukkasseområden, antingen de ingå i landsting eller
icke. Verksamheten inom sådana städer blir av naturliga skäl i åtskilliga avseenden
beskaffad på annat sätt än inom de mindre städerna och landskommunerna.
Ifrågavarande städer komma även att uppvisa ett ur riskfördelningssynpunkt
erforderligt försäkringsbestånd. Å andra sidan kunna organisatoriska
skäl tala för att dessa städer ej erhålla särskilda centralsjukkassor.
Kommittén har ansett riktigast, att lagtexten i detta avseende icke lägger
hinder i vägen för begagnande av den organisationsform, som i det särskilda
fallet kan anses lämpligast, och har därför föreslagit, att även för
annan stad än sådan, som icke deltager i landsting, må inrättas särskild
centralsjukkassa, därest Kungl. Majit så beslutar. Kommittén har dock förutsatt,
att särskild centralsjukkassa för i landsting deltagande stad allenast
skall bliva inrättad, då så finnes lämpligt för sjukförsäkringen inom området
i dess helhet. I fråga om städer, för vilka erkända central sjukkassor
finnas antagna, kan dock en mindre restriktiv tillämpning vara motiverad.

Lokalsjukkassorna borde enligt kommitténs åsikt vara så stora, att dels
en tillräcklig riskfördelning vunnes och dels möjlighet funnes att bekosta
utgifterna för särskild expedition och en därstädes anställd befattningshavare.
Invånarantalet inom ett lokalsjukkasseområde borde därför i regel
minst uppgå till 3 000 å 4 000. Därest en ny kommunindelning genomfördes,
hade kommittén tänkt sig, att en lokalsjukkassa skulle finnas inom
varje kommun. Emellertid skulle, örn kommunerna vöre små, sammanslagning
kunna ske av flera kommuner till ett lokalsjukkasseområde. Då kommittén
ej kunde bygga på en nyordning beträffande den kommunala indelningen,
hade förslaget i denna del utformats så, att det skulle kunna
tillämpas, även om någon sådan ej komme till stand. Landstingsområdena
skulle sålunda enligt förslaget indelas i sjukkasseområden av lämplig storlek.
Sjukkasseområde skulle bestå av en eller flera kommuner. Kommittén
hade förutsatt, att vid uppgörandet av nämnda indelning skulle iakttagas
vad nyss sagts angående det behövliga invånarantalet inom områdena. Med
hänsyn till den betydelse indelningen i lokalsjukkasseområden kunde få för
annan framtida administrativ indelning hade föreslagits, att Kungl. Majit
skulle besluta om indelningen i fråga. Endast en lokalsjukkassa skulle kunna
finnas inom ett lokalsjukkasseområde. I stad, som utgjorde särskilt centralsjukkasseområde,
skulle ej kunna finnas lokalsjukkassor. Att inom den föreslagna
organisationen bibehålla de nu förefintliga yrkes- och fabrikssjukkassorna
läte sig av praktiska skäl icke göra.

Beträffande den närmare motiveringen för kommittéförslaget i denna del
hänvisas till betänkandet nr VII sid. 245—256 och 328 329.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Beträffande vad i yttrandena anförts om att göra de nuvarande
erkända sjukkassorna till bärare av försäkringen
hänvisas till den tidigare redogörelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

151

Vad angår indelningen i sjukkasseområden uttalar försäkringsinspektionen,
att i fråga om lokalsjukkasseområdena anledning till
erinran icke syntes föreligga mot den föreslagna avvägningen mellan försäkringsbestånd
och försäkringsprestationer. Ej heller beträffande de föreslagna
centralsjukkasseområdena syntes anledning förefinnas till principiell
invändning. Inspektionen ställde sig dock tveksam till medgivandet av särskilda
centralsjukkassor för Landskrona och Trelleborg; i varje fall borde
sådant medgivande enligt inspektionens mening förutsätta relativt långtgående
krav i fråga om bildandet av riskutjämningsfond.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att indelningen av nämnda
län i lokalsjukkasseområden möjligen kunde komma att bjuda svårigheter
med hänsyn till det stora antalet småkommuner i länet. Frågan om en rationell
kommunindelning torde i och med förslagets genomförande även
komma att aktualiseras bland annat i följd av de nya uppgifter, som en
obligatorisk allmän sjukförsäkring skulle pålägga de kommunala organen.
Vid en blivande indelning borde självfallet hänsyn tagas till tjänsteläkardistriktens
omfattning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar, att arbetet med planeringen av
den kommunala nyindelningen för närvarande påginge och torde kunna
leda till resultat inom icke alltför lång tid. Genom att avvakta den nya kommunindelningen
kunde man vinna den beaktansvärda fördelen, att icke för
sjukvårdsförsäkringen behöva tillskapa särskilda administrativa gränser,
som icke sammanfölle med kommungränserna.

Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott (majoriteten) uttalar,
att hittills föreliggande erfarenheter av samarbetet i Norra Smålands centralsjukkassa
och tendensen att skapa större administrativa enheter talade
för lämpligheten av en hela länet omfattande centralsjukkassa.

Landskommunernas förbund anser, att det visserligen varit önskvärt om
verksamhetsområdena för lokalsjukkassorna kunnat anslutas till den bestående
kommunala indelningen. De skäl, som kommittén anfört för större
lokalsjukkasseområden, måste dock anses övertygande. Den nuvarande
kommunala indelningen visade sig sålunda olämplig också för denna viktiga
gren av den samhälleliga verksamheten.

De erkända lokalsjukkassorna i Borås, Jönköping, Linköping, Uppsala,
Västerås och örebro framhålla, att mycket vore att vinna ur besparingsoch
administrationsynpunkt därest de medelstora — i landsting ingående
— städerna finge bilda egna centralsjukkasseområden. Erfarenheterna från
Eskilstuna, Landskrona och Trelleborg gåve icke stöd för den uppfattningen,
att några olägenheter skulle uppkomma därav. Det hemställdes därför,
att lagstiftningen erhölle sådan utformning, att då invånarantalet i stad
uppginge till 30 000 och antalet medlemmar i den erkända sjukkassan utgjorde
minst 10 000, särskild centralsjukkassa skulle finnas för sådan stad.

Aseapersonalens erkända centralsjukkassa jämte ytterligare tre yrkes- och

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

fabrikssjukkassor ävensom de dövstummas erkända centralsjukkassa hemställa,
att nu förefintliga yrkes- och fabrikssjukkassor bibehållas. Dessa
sjukkassor hade väl fyllt sin uppgift inom den frivilliga sjukförsäkringen,
och anledning funnes att antaga de skulle så göra även inom en obligatorisk
sjukförsäkring. Svårigheterna att bemästra de administrativa uppgifterna
vore icke större för dessa än för övriga erkända sjukkassor, och ett
bibehållande av yrkes- och fabrikssjukkassorna skulle icke medföra några
särskilda olägenheter utan tvärtom betydande fördelar. På grund av sin
struktur och sina verksamhetsområden hade dessa kassor intimare kontakt
med sina medlemmar och hade därigenom större möjligheter att utöva sjukkontroll
än de föreslagna allmänna sjukkassorna.

Departementschefen.

Redan i ett föregående sammanhang har jag tillkännagivit att jag anslutit
mig till tanken, att den nya sjukförsäkringen i organisatoriskt avseende
bör bygga på den grund, som lagts av den nuvarande statsunderstödda
sjukförsäkringen. Anledning att frångå rådande system med central- och
lokalsjukkassor torde icke föreligga.

Vad angår indelningen i sjulckasseområden synes det mig riktigt, att varje
landstingsområde samt varje stad, som ej ingår i landsting, i princip skall
utgöra ett centralsjukkasseområde men att lagen jämväl lämnar den utvägen
öppen att — örn förhållandena i något undantagsfall så skulle påkalla
— sammanföra två landstingsområden eller ock ett sådant område och en
i landsting ej deltagande stad till ett centralsjukkasseområde. Huruvida ett
sådant sammanförande bör ske är en fråga, som torde få bli föremål för
särskilt övervägande i samband med att lagstiftningen skall föras ut i livet.
Då torde också få prövas, i vad mån även andra städer än de största
skola utgöra särskilda centralsjukkasseområden. I sistnämnda hänseende
vill jag framhålla, att jag icke ser någon anledning till att tillämpningen
av lagen blir alltför restriktiv. I flera av de medelstora städerna ha nu befintliga
lokalsjukkassor ett betydande medlemsantal och en fast organisation.
Därest dessa städer skulle utbrytas ur den nuvarande organisationen
och bilda särskilda centralsjukkasseområden, torde landstingsområdena i
övrigt i allmänhet vara så folkrika, att en fristående centralsjukkassa för
återstoden av landstingsområdet erhåller tillräcklig styrka.

Någon anledning torde icke föreligga att avvika från kommitténs förslag
angående lokalsjukkasseområdenas storlek. Jag vill erinra om att genom
proposition (nr 236) till årets riksdag framlagts förslag om verkställandet
av en allmän översyn av rikets kommunala indelning. Enligt nämnda förslag
skall invånarantalet i varje kommun uppgå till minst 2 000; i praktiken
torde medelantalet komma att uppgå till det av kommittén för lokalsjukkassornas
del såsom lämpligt ansedda invånarantalet. Ett genomförande
av berörda förslag lärer därför medföra, att varje kommun i regel kommer

Kungl. Majlis proposition nr 312.

153

att utgöra ett lokalsjukkasseområde. Därest någon eller några kommuner
icke skulle erhålla ur sjukförsäkringssynpunkt tillräcklig storleksordning,
torde, såsom kommittén förutsatt, sammanslagning få ske av flera kommuner
till ett lokalsjukkasseområde. Jag har tidigare anfört att jag ansett
sjukförsäkringens ikraftträdande böra anstå till den 1 juli 1950. Konturerna
till den nya kommunindelningen torde komma att bli skönjbara i så god
tid före nämnda tidpunkt att en anpassning till densamma av sjukförsäkringens
lokala organisation kan ske.

Från visst sjukkassehåll har yrkats att nu förefintliga yrkes- och fabrikssjukkassor
måtte få bibehållas inom ramen för den nya sjukförsäkringen.
Med hänsyn till de komplikationer av olika slag, som skulle vara förenade
med en dylik anordning, torde emellertid en sådan lösning icke vara lämplig.
Jag tillstyrker därför kommitténs förslag i denna del.

4 §•

Under denna paragraf, som saknar motsvarighet i kommittéförslaget, ha
vissa begreppsbestämningar ansetts böra upptagas.

I överensstämmelse med vad socialvårdskommittén föreslagit torde icke
till läkarvård böra hänföras annan vård än sådan, som lämnas av legitimerad
läkare, d. v. s. av den som enligt vad därom finnes särskilt stadgat
äger behörighet att här i riket utöva läkarkonsten. I begreppet läkare ligger
icke med nödvändighet, att vederbörande är svensk legitimerad läkare; även
en utländsk läkare, som härstädes i vederbörlig ordning erhållit legitimation,
innefattas därunder.

Sjukhusvårdens utbrytning från sjukförsäkringen och införandet av fri
sjukhusvård utom försäkringens ram på sätt, som i det föregående skisserats,
torde nödvändiggöra en ytterligare begränsning av begreppet läkarvård.
Därest försäkrad intagits för vård å allmän sal eller därmed likställt
rum å sjukvårdsinrättning, beträffande vilken staten skulle övertaga ansvaret
för gäldandet av avgifterna för sådan vård, kommer den försäkrade — även
om han såsom tillhörande annat sjukhusområde än det varom fråga är
(»utomlänspatient») skulle ha att erlägga viss avgift för sjukhusvården —
icke att drabbas av några särskilda utgifter för läkarvården. Om försäkrad
däremot intagits å enskilt eller halvenskilt rum å sjukvårdsinrättning som
nyss nämnts skulle han visserligen åsamkas kostnader för läkarvården. Då
emellertid staten även i dylika fall skall lämna samma tillskott till bestridande
av vårdkostnaderna, torde försäkringen ej heller böra omfatta sådan
läkarvård.

Till läkarvård torde i enlighet med det anförda icke böra hänföras sådan
läkarvård som meddelas i .samband med att försäkrad intagits för vård å
sjukvårdsanstalt, som skulle bli omfattad av det i del föregående berörda
förslaget om fri sjukhusvård, men däremot väl läkarvård som meddelas
försäkrad som intagits å annan sjukvårdsinrättning. Härutinnan intager de -

154

Kungl. Majlis proposition nr 312.

partementsförslaget samma principiella ståndpunkt som kommittéförslaget,
i det att enligt detta (12 § 1 mom.) ersättning för läkarvård icke skulle utgivas
när försäkrad bereus vård å sådant sjukhus, där sjukhusvården ersättes
av sjukkassan.

I detta sammanhang bör uppmärksammas att enligt kommittéförslaget (12 §
3 moni.) — på sätt närmare utvecklas å sid. 178—179 i betänkandet VII —
vård å sådant enskilt sjukhem, som omfattades av sjukhusvårdsförsäkringen,
stundom skulle kunna likställas med läkarvård. Därest motsvarande möjlighet
skulle beredas enligt departementsförslaget, innebure detta, att försäkrad,
som intagits för vård å sådant enskilt sjukhem, i fråga om vilket staten
skulle bidraga till vårdavgiftens gäldande, kunde få ersättning för läkarvården
därstädes. För att icke ställa en dylik person i bättre ställning än
övriga försäkrade torde dock i dylikt fall från läkarvårdsersättningen bli
nödvändigt att avräkna den del av vårdavgiften, som gäldas av allmänna
medel. En sådan anordning skulle emellertid så komplicera försäkringen, att
det icke torde vara möjligt att söka sig fram efter denna linje. Det torde
i stället få överlämnas till de enskilda sjukhemmen att avgöra huruvida
de vilja bereda sina patienter den ena eller andra förmånen, d. v. s. antingen
nedsatt vårdavgift eller möjlighet till läkarvårdsersättning enligt sjukförsäkringens
regler.

Det synes ej vara erforderligt att här närmare ingå på de föreslagna
definitionerna på begreppen sjukvårdsanstalt och allmänt sjukhus.
Frågan om vilka sjukvårdsinrättningar, som komma att inrymmas under
det ena eller andra begreppet, är direkt avhängig av hur spörsmålet
örn statens övertagande av vårdavgifterna på sjukhusen kommer att lösas.
Det bör emellertid framhållas, att uttrycket allmänt sjukhus torde få samma
innebörd som motsvarande uttryck i kommittéförslaget (12 § 5 mom.) samt
att begreppet sjukvårdsanstalt i huvudsak kommer att omfatta de sjukvårdsinrättningar,
som kommittén avsett med uttrycket »allmänt sjukhus eller
annan sjukvårdsanstalt, som upptagits i särskild av Konungen fastställd förteckning».

Begreppet sjukvårdsanstalt i departementsförslaget har betydelse ej blott
för frågan om rätt till sjukvårdsersättning utan även för försäkringspliktens
omfattning och rätten till hempenning.

Begreppen allmänt sjukhus och hemortssjukhus påverka endast rätten
till sjukvårdsersättning.

Om obligatorisk försäkring.

Reglerna rörande innehållet i den föreslagna obligatoriska försäkringen
ha ansetts böra uppdelas i olika avsnitt med underrubrikerna »Allmänna
bestämmelser», »Sjukvårdsförsäkringen», »Sjukpenningförsäkringen», »Allmänna
inskränkningar i rätten till sjukhjälp», »Sjukförsäkringsavgifter»,

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

155

»Statsbidrag», samt »Anmälnings- och uppgiftsskyldighet». Under den förstnämnda
av dessa rubriker ha sammanförts bestämmelser om tillhörighet till
försäkringen samt om medlemskap i sjukkassa m. m.

Allmänna bestämmelser.

5 och 6 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara 1 och 2 §§ i socialvårdskommitténs förslag,
avse försäkringspliktens allmänna omfattning.

Socialvårdskommittén.

I anslutning till det betraktelsesätt, som ligger till grund för den nuvarande
frivilliga sjukförsäkringen, har kommittén funnit det psykologiskt
betydelsefullt, att medborgarnas skyldighet att sörja för sig själva även under
sjukdom utgjorde utgångspunkten för en lagstiftning om obligatorisk
sjukförsäkring. Lagstiftningen borde vidare vara i möjligaste mån allmän,
och anledning funnes ej att ordna densamma såsom en försäkring avseende
enbart löntagare. Att göra åtskillnad mellan olika samhällsgrupper i fråga
om sociala rättigheter och skyldigheter vore föga tilltalande. Redan den
omständigheten att i Sverige funnes en kraftig statsunderstödd frivillig försäkring,
till vilken i princip alla medborgare ägde tillträde, utgjorde ett
starkt skäl att ej begränsa den sociala försäkringen till endast löntagare. En
stor del av den icke löneanställda befolkningen levde för övrigt under ekonomiska
omständigheter, som i stort sett överensstämde med löntagarnas
och ej så sällan till och med vöre betydligt osäkrare än dessas. Gränsen mellan
lönearbetare och självständiga företagare vore många gånger svävande.
Den i Sverige hävdvunna relativt långa sjukhjälpstiden vore slutligen ägnad
att vid inträffade sjukdomsfall förstora skillnaden i försörjningshänseende
mellan dem, som åtnjöto försäkringsskyddet och dem som ej gjorde
det, varför växlingar i fråga om tillhörigheten till försäkringen med nödvändighet
i många fall komme att medföra konsekvenser för den enskilde
av så vittgående natur, att ensamt detta förhållande syntes föranleda krav
å försäkringens utsträckning till så många medborgargrupper som möjligt.

Enligt kommittéförslaget (1 §) skola alla i Sverige bosatta svenska medborgare
principiellt vara försäkringspliktiga. Med dessa jämställas svenskar,
som äro anställda å svenska fartyg, även om de ej äro bosatta i Sverige.
Andra svenska sjömän bli försäkrade endast örn de ha bostad i Sverige, vilket
enligt kommittén i regel torde vara fallet, då de hade sin familj boende
här. Av praktiska skäl har kommittén funnit det ogörligt att låta även å
utländska fartyg anställda svenska sjömän samt svenska statstjänstemän,
som för sin tjänst äro bosatta utomlands, bli omfattade av försäkringen.

I fråga örn de i Sverige bosatta utländska medborgarna innebär kommitténs
förslag, att dessa skola vara försäkringspliktiga allenast om de äro här

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

mantalsskrivna. Kungl. Maj:t har dock enligt förslaget (81 §) möjlighet att
genom avtal med främmande stat utsträcka tillträdet till försäkringen med
avseende å medborgare i denna.

Bosättningen blir således enligt kommittéförslaget den avgörande faktorn
för försäkringsplikten. Vid tolkningen av begreppet bosättning bör man
enligt kommittén följa samma praxis som vid tillämpningen av andra författningar,
där bosättningsbegreppet är av betydelse, t. ex. mantalsskrivningsförordningen.

Skyldigheten att vara försäkrad motsvaras av en rättighet att vara försäkrad.
Enligt förslaget markeras detta därigenom att inga andra än de
försäkringspliktiga må vara medlemmar i de allmänna sjukkassorna. Begreppen
försäkringspliktig och sjukkassemedlem äro i enlighet härmed liktydiga
begrepp.

Den tidpunkt, då försäkringsplikten normalt inträder, är i förslaget bestämd
till ingången av månaden efter den då vederbörande fyllt 16 år. I
övrigt har försäkringsplikt förutsatts skola inträda från och med den dag,
då omständighet inträffat, som medför sådan plikt. I analogi härmed förutsättes
försäkringsplikten skola upphöra med den dag, då förutsättningarna
för densamma upphört, t. ex. genom dödsfall eller utflyttning ur riket. Särskilda
bestämmelser härom ha ej ansetts behövliga.

Enligt förslaget (2 §) äro vissa kategorier undantagna från
försäkringsplikten. Av vad nyss anförts om tidpunkten för försäkringspliktens
inträdande framgår, att barn under 16 år icke äro försäkringspliktiga.
Dessa barn, som således ej äro sjukkassemedlemmar, bli emellertid
likväl omfattade av försäkringen i det att de bli försäkrade i egenskap av
familjemedlemmar till dem, som äro sjukkassemedlemmar, och i denna egenskap
äro de själva berättigade till försäkringsförmånerna. Med barn skola
jämställas adoptiv- och fosterbarn samt i vissa fall styvbarn. Även barn,
som ej äro att anse såsom familjemedlemmar — d. v. s. föräldralösa och
därmed jämställda barn — bli försäkrade.

Från skyldigheten att vara försäkrad har vidare undantagits gift kvinna,
som sammanbor med sin man och som ej har 900 kronor i årsinkomst av
förvärvsarbete. Sådan gift kvinna är emellertid liksom barn under 16 år
försäkrad i egenskap av familjemedlem och får såsom sådan åtnjuta försäkringsförmånerna.
De icke försäkringspliktiga gifta kvinnorna beräknas
av kommittén till antalet utgöra 1,2 miljoner.

Till utveckling av sin mening att från försäkringsplikten undantaga gifta
kvinnor utan eget förvärvsarbete eller med allenast ringa sådant arbete
framhåller kommittén, att spörsmålet örn sjukpenningförsäkring av dylika
kvinnor erbjöde stora svårigheter, samt anför vidare:

De svårigheter, som föreligga i förevarande avseende, äro av olika slag.
Redan den omständigheten, att sjukpenningen i princip avser att ersätta ge -

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

157

nom sjukdom förlorad arbetsinkomst, kan anses vara ett skäl att ej sjultpenninglörsäkra
kvinnor, vilka helt eller praktiskt taget helt äro sysselsatta med
skötseln av det egna hemmet. Uet är i fråga örn dessa kvinnor även mycket
svårt att vid lindrigare sjukdomar konstatera, huruvida arbetsoförmåga föreligger,
särskilt örn sängläge ej är erforderligt. Det är vidare nästan omöjligt
att i en lagstiftning fixera den sjukpenning, som i olika fall kan anses vara
behövlig för att täcka under en hustrus sjukdom uppkommande utgifter för
hemhjälp m. m. Detta belyses därav, att man icke utan fog kan förfäkta såväl
den meningen, att hustrur till män med relativt hög inkomst böra vara
högre försäkrade än hustrur till män med lägre inkomst, som den meningen,
att hustrurna till små inkomsttagare bäst behöva vara sjukpenningförsäkrade.
Ett skäl att icke sjukpenning!örsäkra ifrågavarande kvinnor är också
den betydande kostnad detta medför. För en familjeförsörjare med liten inkomst
blir det tydligen ganska betungande att betala avgift både för sig och
sin hustru.

Vad nu sagts äger uppenbarligen allenast begränsad tillämpning med avseende
å hustrur, vilka genom sitt arbete i eller i anslutning till det egna
hemmet direkt medverka till familjens försörjning. Detta är fallet med det
övervägande flertalet jordbrukarhustrur. En jordbrukarhustrus sjukdom påverkar
ofta i mycket hög grad familjens utkomstmöjligheter. Å andra sidan
är även en jordbrukarhustrus arbete ofta i betydande grad, liksom andra
gifta kvinnors, knutet till skötseln av hem och barn. Även andra hustrur
än jordbrukarhustrur deltaga icke sällan i mannens förvärvsarbete vid sidan
av hemmets skötsel, exempelvis inom småhandeln och fisket. Att i förevarande
avseende särskilja gifta kvinnor tillhörande olika samhällsgrupper
torde sålunda icke vara möjligt. Det skulle säkerligen icke verka tilltalande,
om en självägande jordbrukares hustru finge omfattas av sjukpenningförsäkringen
men ej hustrun till en arbetare.

o Med hänsyn till vad nu anförts hade det legat nära till hands att icke
låta den nu föreslagna sjukförsäkringen omfatta sjukpenning åt de icke förvärvsarbetande
hustrurna. Kommittén har emellertid funnit en sådan lösning
föga tilltalande. I första hand måste beaktas att ett mycket stort antal
sådana hustrur äro medlemmar av de erkända sjukkassorna. För dem skulle
alltså en betydande försämring inträda, om de utestängdes från sjukpenningförsäkringen.
Därtill kommer emellertid alt beträffande största delen av
dessa kvinnor behov torde föreligga av sådan försäkring. Särskilt gäller detta
kvinnor, som lia småbarn, vilka ha behov av bidrag till hemhjälp under den
tid, de äro urståndsätta att sköta hemmet. Även om hemhjälpsfrågan ordnas
genom det allmännas försorg, torde i regel en viss del av kostnaden för
hemhjälpen komma att stanna å den, som anlitar densamma.

Kommittén anser därför, att sjukpenningförsäkringen skall stå öppen för
alla gifta kvinnor. En lösning av frågan har övervägts, innebärande att de
förvärvsarbetande gifta kvinnorna tvångsvis tillfördes sjukpenningförsäkringen,
under det att de övriga erhålla möjlighet att frivilligt försäkra sig.
Denna lösning har dock ej synts tillfredsställande, enär den med all sannolikhet
skulle resultera i att den frivilliga försäkringen icke komme att omfatta
hustrur hörande till de lägsta inkomstskikten samt att riskurvalet bleve
mindre gott, varigenom kostnaderna och följaktligen även avgifterna bleve
onormalt stora. Det skulle icke heller kunna undvikas, alt familjeförsörjarnas
försäkringsavgifter bleve slörre än de ogiftas.

Vid beaktande av särskilt de synpunkter, som ovan i korthet angivits, har

158

Kungl. Majlis proposition nr S12.

kommittén funnit riktigast, att samtliga gifta kvinnor utan förvärvsarbete
eller med ringa sådant arbete försäkras för ett enhetligt belopp samt att
kostnaden för denna försäkring utslås på alla sjukpenningförsäkrade sjukkassemedlemmar.
Denna lösning är förvisso ej helt invändningsfri men enligt
kommitténs mening den mest tilltalande av dem, som övervägts. Den
erbjuder fördelen av administrativ enkelhet och tillgodoser önskemålet att
familjeförsörjarna ej betungas mer än andra. Sjukförsäkringen, både den
nuvarande och den föreslagna, karakteriseras även i andra avseenden av
solidaritet medlemmarna emellan, då det gäller att bära kostnaderna. Avgifterna
äro sålunda i regel ej graderade efter ålder eller hälsotillstånd och
barnförsäkringen bäres av alla. Den nu föreslagna anordningen står därför
i samklang med den uppfattning, som ligger till grund för all social sjukförsäkring.

I fråga om sjukvårdsförsäkringen inkluderas på många håll i utlandet
hustrurna under försäkringsskyddet i egenskap av familjemedlemmar till
sina män. Så är t. ex. fallet i Norge och Tyskland. Det föreliggande lagförslaget
innebär såsom nyss sagts att sjukpenningförsäkringen skall ordnas
genom familjeförsäkring för de icke förvärvsarbetande gifta kvinnorna.
Flera av de skäl, som motiverat detta, motivera med minst samma styrka
att även sjukvårdsförsäkringen ordnas för dem i familjeförsäkringens form.
Det är dessutom naturligt att samma anordning gäller i fråga om de båda
delarna av sjukförsäkringen. Det måste å andra sidan anses rimligt, att
kvinnor, vilka på grund av relativt stora inkomster av eget förvärvsarbete
bli självständigt sjukpenningförsäkrade, också få själva bekosta sin sjukvår
dslörsäkring. I

I fråga om den föreslagna inkomstgränsen — 900 kronor — som skall
avgöra huruvida en hustru skall vara självständigt försäkrad eller försäkrad
som familjemedlem framhåller kommittén, att enligt förslaget den lägsta
sjukpenningen för medlemmar vore 1:50 kronor, som skulle utgivas till
medlemmar med årsinkomst mellan 600 och 900 kronor. De familjeförsäkrade
kvinnorna skulle enligt förslaget erhålla samma sjukpenning, 1:50
kronor. Då de gifta kvinnor, som på grund av arbetsinkomst skulle vara
självständigt försäkrade, måste erlägga avgifter såsom andra sjukkassemedlemmar,
vore det mindre tillfredsställande, örn en gift kvinna, som ej alls
eller endast i ringa mån ägnade sig åt förvärvsarbete och på grund härav
vore familjeförsäkrad, utan särskild avgift erhölle samma sjukpenning som
den, för vilken en måhända ekonomiskt sämre lottad gift kvinna med förvärvsarbete
måste betala avgift. Droges emellertid gränsen för familjeförsäkringen
vid 900 kronor, ernåddes att familjeförsäkrade gifta kvinnor erhölle
1:50 kronor i sjukpenning, under det att de självständigt försäkrade
gifta kvinnorna erhölle lägst 2 kronor. Gränsen vid 900 kronor syntes även
ur andra synpunkter lämplig, i det att sådant tillfälligt arbete, som i praktiken
ofta utfördes av gifta kvinnor, t. ex. tvätt- och städningsarbete för
andra, sömnadsarbete i mindre omfattning eller tillfälligt arbete vid helger
eller under skördetiden, i regel komme att falla under denna gräns, under
det att stadigvarande arbete av annan natur än bisyssla så gott som alltid

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

159

folie över gränsen. Hade en hustru inkomster överstigande 900 kronor, torde
för övrigt familjens ekonomi kunna anses vara i så väsentlig mån stärkt
därigenom, att det vore skäligt att hustrun erlade avgift för sin försäkring.

Kommittén fortsätter:

Den av kommittén sålunda föreslagna befrielsen från försäkringsplikten
skall blott gälla gifta kvinnor, som sammanleva med sina män. Att låta en
hustru, som på grund av söndring lever åtskild från sin man, vara beroende
av dennes sjukförsäkring synes föga tilltalande och skulle, om makarna vore
bosatta å olika orter, föranleda betydande praktiska svårigheter. Motiveringen
för den sjukpenning, som familjeförsäkrad gift kvinna skall vara
tillförsäkrad utan särskild avgift, nämligen att hon utför ett försäkringsbart
arbete i det gemensamma hemmet, äger icke heller samma bärighet, då
makarna ej sammanleva. Sammanlevnad förutsättes föreligga, då makarna
ha gemensam bostad eller eljest gemensam ekonomi. Vistas en av makarna
å annan ort på grund av sitt arbete eller hälsotillstånd eller annan liknande
orsak, bör sammanlevnaden därför ej anses ha upphört, om antagas kan
att makarnas avsikt är att sammanflytta, när möjlighet därtill erbjuder sig.
Fullgörande av värnplikt, sjukhusvistelse eller avtjänande av icke alltför
långvarigt frihetsstraff eller tvångsarbete bör i princip ej medföra alt sammanlevnaden
anses hävd. Vid prövningen av frågor huruvida makar sammanleva
eller ej bör vägledning kunna erhållas genom makarnas kyrko- och
mantalsskrivning. I tveksamma fall bör anses att makarna sammanleva,
såvida de ej själva yrkat på att bli försäkrade var för sig.

Från försäkringsplikten har ytterligare undantagits vissa personer, vilka
under avsevärd tid icke kunna ha nytta av försäkringen. Härutinnan gäller
enligt förslaget, att den som på grund av sjukdom — däri inbegripet sinnessjukdom
—- eller av sjukdom föranlett stadigvarande men eller på grund
av vanförhet under 730 dagar i följd vårdats å sjukvårdsanstalt, är befriad
från försäkringsplikt, så länge vården å anstalten därefter pågår. Den angivna
tiden av 730 dagar motsvarar den längsta tid, under vilken sjukhjälp
enligt förslaget kan utgivas i form av sjukhusvård och sjukpenning. Med
sjukvårdsanstalt avser kommittén sådan anstalt, å vilken vården ersättes
enligt förslaget. Från försäkringsplikten äro vidare undantagna obildbara
sinnesslöa, som äro intagna å vårdanstalt, straffångar eller personer som
ådömts tvångsarbete, där straff- eller tvångsarbetstiden överstiger två år,
samt de vilka undergå förvaring eller internering i säkerhetsanstalt. Ytterligare
föreslås, att Konungen äger befria från försäkringsplikt i fråga om
den som är sjukförsäkrad enligt utländsk lag.

Enligt förslaget (26 §) skall sjukförsäkringen i fråga om ersättning för
sjukhusvård eller sjukpenning icke vara gällande beträffande sjukdom, som
försäkrad ådragit sig före inträdet i försäkringen, eller därmed sammanhängande
sjukdom, såvida ej vederbörande varit arbetsför under minst två
år i följd. Till följd härav kan försäkringspliktig stundom ej få någon eller
allenast ringa nytta av försäkringen. För dylika fall har föreslagits (2 §
andra stycket) ali tillsynsmyndigheten äger befria från försäkringsplikt.

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

Beträffande den närmare motiveringen för kommitténs förslag i nu angivna
delar hänvisas till betänkandet nr VII sid. 134—149, 150 och 302.

Enligt kommitténs förslag suspenderas i vissa fall rättigheterna och, såvitt
angår sjukkassemedlemmarna, delvis även avgiftsskyldigheten till försäkringen,
utan att tillhörigheten till densamma upphör. Försäkringen är
då vilande. Kommittén har föreslagit (5 §), att försäkringen skall vara
vilande dels för den som fullgör värnpliktstjänstgöring och dels då någon
omhändertagits av det allmänna å vissa anstalter utan att detta medfört
undantagande från försäkringsplikten.

Kommittén framhåller, att i nu berörda fall erforderlig läkar- och sjukhusvård
regelmässigt kostnadsfritt stöde till de försäkrades förfogande, varjämte
dessas förvärvsmöjligheter icke förändrades genom inträffad sjukdom.
Behov av försäkringen kunde alltså icke sägas föreligga. Detta gällde dock
icke familjemedlemmar till sådan medlem, vilkens försäkring blivit vilande,
och i fråga örn dem borde därför försäkringen vara i kraft oberoende av
att den vore vilande i avseende å medlemmen själv. Med hänsyn därtill och
till det solidariska ansvaret för familjeförsäkringen borde de försäkringspliktiga
medlemmarna vara skyldiga att även under tid då deras försäkring
vore vilande erlägga dels sjukvårdsavgift och dels, beträffande sjukpenningförsäkrade,
den särskilda avgift till sjukpenningförsäkringen, som vore erforderlig
för beredande av sjukpenning åt familjeförsäkrad hustru. Hel befrielse
från avgiftsplikten borde dock gälla beträffande den, vars försäkring
vöre vilande på grund av värnplikt.

Bortsett från värnpliktstjänstgöringen innebär kommitténs förslag i denna
del, att försäkringen skall vara vilande då försäkrad intagits i annan barnavårdsanstalt
än barnkoloni eller i skyddshem, allmän uppfostringsanstalt
eller därmed jämförlig anstalt ävensom då någon undergår frihetsstraff eller
tvångsarbete och den ådömda strafftiden uppgår till högst två år. Försäkringen
skall dock vara vilande, endast för såvitt strafftiden överstiger tre
månader. Vidare skall försäkringen vara vilande för den som är intagen
å allmän (statlig eller erkänd) alkoholistanstalt samt för den som eljest
tvångsvis tagits i förvar på det allmännas bekostnad av annan orsak än
sjukdom, därest det kan antagas att förvaringen kommer att överstiga en
tid av tre månader.

I fråga om de värnpliktiga har kommittén föreslagit ett undantag från
regeln att försäkringsförmåner ej kunna utgivas för tid då försäkringen är
vilande. Sjukvårdsersättning skall sålunda utgivas till värnpliktiga, i den
mån de ej åtnjuta sjukvård på statens bekostnad.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet
nr VII sid. 144-—145, 154—156 och 302—304.

161

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

Yttrandena över kommittéförslaget.

I fråga om förslaget att vissa utländska medborgare skola
omfattas av försäkringen anse statskontoret samt fattigvårdsoch
barnavårdsförbundet, att delaktigheten i försäkringen borde begränsas
till medborgare i sådana stater, som tillförsäkrat svenska medborgare motsvarande
förmån. Eljest skulle en i Sverige bosatt utlänning kunna bli delaktig
av sjukförsäkringens förmåner medan en svensk, bosatt i denna utlännings
hemland, skulle kunna ställas utanför en liknande socialförsäkring
i nämnda land.

Förslaget örn familjeförsäkringen av barn under 16 år har
allmänt lämnats utan erinran.

Däremot har, såsom redan tidigare antytts, det föreslagna sättet för
de i hemmet arbetande gifta kvinnornas anslutning till
sjukförsäkringen rönt kritik i flera yttranden. Statskontoret finner
vad kommittén i fråga om familjeförsäkringen anfört till stöd för avvikelsen
från principen, att försäkringen utformades enligt försäkringstekniska grunder,
icke vara övertygande. Enligt ämbetsverkets mening kunde det för avgörandet
av frågan om familjeförsäkringens finansiering knappast vara bindande,
att avsteg från försäkringstanken befunnits motiverade i vissa andra
hänseenden. Ämbetsverket ville självfallet icke bestrida, att åtgärder från
statsmakternas sida i syfte att lätta de bördor, som åvilade familjeförsörjare
i lägre inkomstlägen, kunde vara befogade. Däremot ville ämbetsverket
ifrågasätta lämpligheten av att åstadkomma en sådan lättnad genom lindring
i avgifter, som principiellt vore av försäkringsmässig karaktär. Om
sjukpenningen till familjeförsäkrad hustru belädes med en lämpligt avvägd
premie, skulle en icke obetydlig minskning av statsbidraget kunna genomföras
utan att likväl familjeförsörjarna drabbades av några kostnader för
den uppkomna förbättringen av sjukhjälpsförmånerna. Något merarbete av
betydenhet skulle knappast asamkas sjukhjälpsorganen genom den ifrågasatta
premiedebiteringen.

Kvinnoföreningars samarbetskommitté anför bland annat följande:

Att gifta kvinnor med hemarbete icke skola vara försäkringspliktiga medlemmar
utan endast familjebihang till vissa medlemmar, att de icke skola
betala någon egen avgift och att kostnaderna för deras försäkring skola slås
ut på alla sjukkassemedlemmar, män såväl som kvinnor, gifta såväl som
ogifta, finner samarbetskommittén varken följdriktigt eller rättvist. Det ligger
en uppenbar inkonsekvens i detta, att samtidigt som man erkänner, att
det oavlönade husmodersarbetet i hemmet vid sjukdom bör ersättas med
sjukpenning, även örn sjukpenningen är för liten som avlöning för en husmodersersättning,
så utgår man ifrån, att husmodern ej är i stånd att betala
en egen avgift till sjukförsäkringen eller att hennes man icke av den del av
familjeinkomsten, som belöper sig på hustrun, kan bestrida den kostnad,
som varje annan yrkesutövare får betala för sin anslutning till sjukförsäkringen.
Samarbetskommittén vill erinra örn att i giftermålsbalken är fastslaget,
att hustruns arbete i hemmet utgör ett bidrag till familjeinkomsten.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312. |]

162

Kungl. Majus proposition nr 312.

Genom detta uttalande har samarbetskommittén dock icke tagit ställning
till frågan om de lägsta inkomsttagarnas möjligheter att bestrida kostnaderna
för en dylik familjeförsäkring.

Genom socialvårdskommitténs förslag, att alla sjukkassemedlemmar skola
vara solidariskt betalningsansvariga för de hemarbetande hustrurna, kommer
den nya försäkringen att för »ensamstående» gifta och ogifta sjukkassemedlemmar
bli 138—112 procent högre än den nuvarande frivilliga försäkringen,
under det att för äkta makar, där hustrun är hemarbetande, en reducering
av avgiften uppstår med 60—90 procent, jämfört med den avgift som
samma makar nu få betala till den frivilliga försäkringen. Förslaget innebär
alltså, att endast de äktenskap, där hustrun arbetar i hemmet, bli subventionerade
genom den föreslagna avvägningen av sjukkasseavgifterna, och
att de förut i skattehänseende missgynnade äktenskap, där hustrun har förvärvsarbete,
skola vara med och dela de »ensamståendes» betalningsansvar.

Enligt samarbetskommitténs mening borde lösningen av de gifta hemarbetande
kvinnornas sjukhjälpsproblem lösas efter helt andra linjer. Om
man i likhet med socialvårdskommittén erkände, att husmödrarna i hemmen
uträttade ett yrkesarbete av ekonomiskt värde, borde de också som
andra yrkesutövare vara försäkringspliktiga och själva eller genom sina
män betala en egen avgift till sjukförsäkringen. För de lägre inkomsttagare,
för vilka avgifterna vid ett dylikt system skulle bli alltför betungande, borde
dessa kunna ytterligare sänkas genom en höjning av statsbidraget. I stället
för att slå ut kostnaderna för försäkringen av de små inkomsttagarnas hemarbetande
hustrur på samtliga andra sjukkassemedlemmar skulle dessa kostnader
härigenom till större delen komma att bestridas av statsmedel, som
uttoges skattevägen. För rättskänslan vöre det förvisso mera tilltalande,
att varje medborgare finge alltefter sin ekonomiska bärkraft genom därefter
avpassade skatter bidraga till de mindre bemedlades sjukhjälp. Den
sänkning av de på varje medlem fallande kostnaderna, som på detta sätt
skulle ernås, skulle vad de högre inkomsttagarna beträffar kunna användas
för en reduktion av statsbidraget i stället för av medlemmarnas avgifter. På
så sätt skulle statsverkets merkostnader för den ökade subventionen i viss
mån kompenseras. Mot detta förslag skulle kunna invändas, att staten
skulle komma att starkt subventionera sjukpenningen även för hustrur till
större inkomsttagare. Men då det antagligen skulle erbjuda stora administrativa
svårigheter att variera avgiften för den hemarbetande hustrun
efter mannens inkomst, finge man bortse från denna olägenhet liksom från
att statsbidrag även utginge till övriga försäkringspliktiga med höga inkomster.

Liknande synpunkter framföras av husmodersföreningars riksförbund,
Fredrika-Bremerförbundet och högerns centrala kvinnoråd.

Förslaget i fråga om sättet för de hemarbetande gifta kvinnornas anslutning
till sjukförsäkringen accepteras däremot av folkpartiets kvinnoförbund.
Förbundet ställde sig emellertid tvekande till den konsekvensen av förslaget,
att en ensamstående kvinna med kanske liten inkomst och försörjningsskyl -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 312.

163

dighet gentemot barn skulle erlägga avgift för försäkringen, medan samtidigt
en förmögen mans hustru kunde gå fri. Därest någon ändring på
denna punkt kunde vidtagas, vore det av utomordentligt värde.

Vad angår övriga undantag från försäkringsplikten
ifrågasätter försvarets sjukvårdsförvaltning, huruvida icke det föreslagna
stadgandet om befrielse från försäkringsplikt för utförsäkrade sjuka borde
kompletteras därhän, att den, som på grund av sjukdom i mera än 730 dagar
i följd varit oförmögen till arbete, skulle, så länge arbetsoförmågan varade,
vara undantagen från försäkringsplikten, oavsett örn han därvid vårdades
å sjukvårdsanstalt eller icke.

Beträffande förslaget att sjukförsäkring i vissa fall skall
vara vilande anför försvarets sjukvårdsförvaltning, att till de sjukpenningförsäkrade
skulle komma att räknas militär och civilmilitär reservpersonal,
bataljonsläkare vid fältläkarkåren, marinläkare av 2. graden,
flygläkare av 2. graden, bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren m. fl.
Beträffande dessa befattningshavare borde framhållas, att de under fullgörande
av dem åliggande tjänstgöring enligt gällande bestämmelser vore
tillförsäkrade förmåner, som i allmänhet vore gynnsammare än lagförslaget
erbjöde. Då behov av försäkring sålunda därunder icke förelåge,
borde i nu avsedda fall — i likhet med vad som föreslagits beträffande
värnpliktig — försäkring enligt lagen vara vilande under tiden för tjänstgöringen.
I förevarande hänseende torde med värnpliktig även böra jämställas
krigsfrivillig samt personal, tagen i anspråk jämlikt gällande bestämmelser
om tjänsteplikt.

Tjänstemännens centralorganisation anser, att därest även den militära
personalen i någon form skulle sjukförsäkras, försäkringen för det fast anställda
manskapet i varje fall borde göras vilande, så länge den fasta anställningen
varade.

Socialstgrelsen yrkar, att bestämmelsen örn att försäkringen skall vila, då
försäkringspliktig vårdas å allmän alkoholistanstalt, måtte utgå. För den,
som vårdades å alkoholistanstalt, förelåge behov av såväl sjukvårdsförsäkringen
som sjukpenningförsäkringen. I fråga om den förstnämnda kunde
vissa kostnader, som vore av beskaffenhet att kunna ersättas av sjukkassa,
eljest komma att drabba den intagne själv. Även i de fall, då vårdkostnaden
i första hand bestredes av vederbörande nykterhetsnämnd, kunde den
enligt 54 § alkoholistlagen återkrävas av den vårdade. Med hänsyn härtill
hade han ett klart intresse av att försäkringen skulle vara gällande, i varje
fall örn han vore i en sådan ekonomisk situation att vårdkostnaden kunde
utkrävas av honom. Den föreslagna undantagsbestämmelsen skulle vidare
komma att gälla även den, som frivilligt ingått på anstalten och själv svarade
för vårdkostnaden. Starka skäl torde i själva verket tala för att anstaltsvistelsen
regelmässigt ansåges vara förorsakad av sjukdom och att den
medförde arbetsoförmåga, eftersom den intagne i varje fall vore urstånd -

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

satt att genom arbete bidraga till sin och sin familjs försörjning. Det visade
sig nämligen att en mycket stor del av alkoholistanstalternas klientel lede
av svåra fel eller rubbningar, vilka tidigare nödvändiggjort olika slags vård,
däribland vård å sinnessjukhus. Ofta utgjorde vården på alkoholistanstalt
för detta klientel endast ett av flera möjliga vårdalternativ. Att i sjukförsäkringsavseende
draga en skarp gräns mellan dessa alternativ vore icke påkallat
av de verkliga förhållandena. Mången gång minskades möjligheterna
att vinna åsyftat resultat av anstaltsvården genom den intagnes bekymmer
för de hemmavarandes försörjning. Att en sådan för familjen ömmande
familjefader under anstaltsvistelsen skulle kunna bidraga till de hemmavarandes
försörjning genom sjukpenningen vöre önskvärt från alkoholistvårdens
synpunkt.

Det synes försvarets sjukvårdsförvaltning som om bestämmelsen, att
till den, som på grund av värnplikt fullgör tjänstgöring vid försvarsväsendet,
sjukvårdsersättning skall, ändå att hans försäkring är vilande, utgivas
i den mån sjukvård ej åtnjutes på statens bekostnad, borde utgå. Till
stöd härför anföres att permitterad värnpliktig såväl jämlikt kungl, brev
den 19 december 1941 med bestämmelser om sjukvård åt värnpliktig under
militärtjänstgöring i fredstid m. m. som enligt gällande krigssjukvårdsbestämmelser
ägde åtnjuta erforderlig sjukvård på kronans bekostnad.

Sjukförsäkringspromemorian.

I fråga om försäkringsplikten intager promemorian samma ståndpunkt
som kommittéförslaget.

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian.

Även i yttrandena över sjukförsäkringspromemorian resas invändningar
mot den föreslagna huvudregeln för de hemarbetande gifta kvinnornas
anslutning till försäkringen. Därvid framhållas synpunkter
av i huvudsak samma innehåll som vid det tidigare remissförfarandet.
Sålunda anför yrkeskvinnors samarbetsförbund bland annat följande:

Dessa gifta kvinnor komma att hänföras till en kategori »familjemedlemmar».
Oavsett det för de gifta, hemarbetande kvinnorna nedsättande i detta
— den psykologiska verkan härav bör icke underskattas — kommer det i
längden visa sig vara en opraktisk anordning. Med den starka rörlighet,
som arbetsmarknaden numera företer, kommer det att bli allt vanligare
att kvinnor under skilda perioder av sitt liv komma att tillhöra än den
yrkesverksamma, till självständig försäkring berättigade kategorien, än den
hemarbetande, vilket skulle medföra överflyttning till kategorien familjeförsäkrade.
Det kan icke vara rimligt, att kvinnorna skola på detta sätt växlas
in och ut i sjukförsäkringen och hela den administrativa apparat, som därmed
sammanhänger.

Mot en självständig försäkring även av de hemarbetande kvinnorna har
i allmänhet anförts, att en sådan skulle medföra en besvärande förmering
av administrationsarbetet: »1,2 miljoner nya försäkringsböcker.» Detta argu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

1G5

merit röjer emellertid endast språkets makt över tanken. Det administrativa
besväret blir naturligtvis icke nämnvärt större av att det är i olika böcker
uppgifter skola föras in, utan av att dessa uppgifter komma att avse ett
större antal personer. Då anteckningar ändå måste föras även om dessa
kvinnor, deras namn, deras ålder, deras sjukdagar, om utbetalningar till
dem etc. kan det knappt vålla mer arbete, att dessa anteckningar göras i
särskilda böcker och icke, på ett måhända förvillande sätt, föres in i makens
med liknande kolumner försedda böcker. Därtill kommer, att utställandet
av nya böcker endast kommer i fråga som en engångssak för de nu
gifta kvinnorna, medan i framtiden de, som gifta sig, redan ha en bok. Kvinnorna
ingå ju icke giftermål vid 16 års ålder! Svårigheterna med gemensam
bok, då makarna vistas å olika ort etc., böra ej heller förbises.

Samarbetsförbundet ser emellertid i familjeförsäkringen icke endast en
praktisk fråga utan även en principiell. Ett krav på större likställighet mellan
män och kvinnor, i den anda, som kommit till uttryck i vår äktenskapslagstiftning,
reser nämligen hela frågan om det berättigade i att några kvinnor
i sin blotta egenskap av gifta, alltså oavsett sitt moderskap, skola till
den grad subventioneras av staten och övriga försäkringstagare, att de skola
åtnjuta sjukpenning utan att inbetala några egna avgifter. Samarbetsförbundet
kan icke finna detta rimligt.

Samarbetsförbundet framhåller vidare, att den enda verkliga hjälpen till
de hemarbetande kvinnorna vore en sådan utbyggnad av den sociala hemhjälpen,
att denna hjälp kunde påräknas vid husmödrarnas, i första hand
mödrarnas, sjukdomstillfällen. En sådan hemhjälp borde då ställas till förfogande
efter prövning av de individuella behoven, varvid dock icke huvudsakligen
ekonomiska synpunkter skulle få ge utslaget utan det praktiska
behovet av hjälp för barnens tillsyn.

Liknande synpunkter anföras av socialdemokratiska kvinnoförbundet,
Fredrika-Bremerförbundet och husmodersföreningars riksförbund.

Departementschefen.

Vid en lagstiftning om obligatorisk sjukförsäkring är huvudsyftet att
skapa trygghet mot följderna av sjukdom. Med utgångspunkt härifrån
bör lagstiftningen ges sådan utformning att så stora delar som möjligt av
landets befolkning komma i åtnjutande av det skydd lagen avser att skänka.
Det föreliggande förslaget innebär i enlighet härmed att i princip hela
svenska folket — såväl vuxna som minderåriga, löntagare som självständiga
företagare, förvärvsarbetande som icke förvärvsarbetande — bli omfattade
av försäkringen. I förevarande hänseende överensstämmer departementsförslaget
helt med socialvårdskommitténs förslag.

Jag ansluter mig jämväl till kommitténs uppfattning, att i lagen bör fastslås
alt varje inom riket bosatt svensk medborgare har skyldighet att vara
sjukförsäkrad. Av praktiska skiil torde det icke vara möjligt att utsträcka
försäkringen även till sådana svenska medborgare, som äro bosatta i utlandet.
Vad kommittén anfört rörande bosältningsbegreppet synes böra vinna
beaktande vid försäkringens tillämpning.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Emellertid har kommittén ansett försäkringsplikt böra åvila även andra
svenska medborgare än dem, som äro bosatta här i riket, nämligen sådana
som äro anställda å svenska fartyg. 1 denna del har jag icke kunnat biträda
kommittéförslaget. Jag anser nämligen att även för sjömännens vidkommande
bosättningen bör vara den avgörande faktorn och att endast
svenska sjömän, som ha sin bostad här i riket, skola omfattas av försäkringsplikten.
Därvid torde sjömän, som äro inskrivna å sjömanshus här i riket
eller som lia sin familj härstädes, böra anses vara bosatta här i riket. Andra
svenska sjömän torde ha så svag anknytning till sitt hemland, att det redan
av denna anledning knappast finnes skäl att låta försäkringen avse även
dem. Härtill kommer att det skulle möta stora praktiska svårigheter att inordna
dem under försäkringen.

I fråga om de utländska medborgarna har från några håll påyrkats, att
deras delaktighet i försäkringen skulle göras beroende av att socialförsäkringslagstiftningen
i vederbörandes hemland beviljade svenska medborgare
motsvarande förmån. Väl torde inom den svenska sociallagstiftningen ömsesidighet
stundom ha uppställts såsom förutsättning för lagstiftningens tilllämpning
även å utländsk medborgare. Redan de nuvarande erkända sjukkassorna
stå emellertid öppna även för andra än svenska medborgare. Sjukhjälpens
allmänna karaktär av en för mera kortvariga perioder avsedd
hjälpform gör vidare, att mindre stränga villkor än eljest torde böra uppställas
för utlänningars delaktighet i densamma. Dessutom torde det inom
främmande sjukförsäkringslagstiftning vara en tendens att utsträcka densamma
även till andra än landets egna medborgare. Det synes därför
rimligt, att utländska medborgare, som vunnit sådan fast förankring
härstädes, att de blivit här mantalsskrivna, bli delaktiga i försäkringen. Jag
har därför icke ansett mig böra frångå kommitténs förslag i denna del.

Enligt kommitténs förslag skulle från försäkringsplikten undantagas dels
vissa personer, vilka skulle räknas såsom familjemedlemmar, dels ock vissa
grupper, som icke kunde antagas ha någon verklig nytta av försäkringen.
Till den förra kategorien skulle höra —- förutom barn, som icke uppnått
den ålder, varmed följer försäkringsplikt — de gifta, i hemmet arbetande
kvinnorna. Såsom familjemedlem skulle sålunda anses gift kvinna, som sammanlevde
med sin man, om denne vöre sjukförsäkrad och hennes årsinkomst
av förvärvsarbete ej uppginge till 900 kronor. Dessa familjemedlemmar skulle
emellertid — trots att de icke bleve försäkringspliktiga — ej bli ställda utanför
försäkringen utan vara försäkrade i sin egenskap av familjemedlemmar,
därvid den del av kostnaden för deras försäkring, som ej skulle täckas av
statsbidrag, skulle slås ut på samtliga sjukkassemedlemmar.

Sättet för barnens sjukförsäkring har i yttrandena över kommittéförslaget
vunnit allmänt gillande. Däremot bär kritik riktats mot förslaget i fråga
örn de gifta, i hemmet arbetande kvinnornas inordnande under försäkringen.
Vad som framkommit i denna kritik har dock icke synts veder -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

167

lägga de synpunkter, som kommittén förebragt till stöd för det föreslagna
systemet med familjeförsäkring. Ifrågavarande system — som ingalunda
bottnar i någon undervärdering av husmodersarbetet — har obestridliga fördelar.
Det undanröjer de olägenheter, som skulle uppkomma för de mindre
inkomsttagarna, därest dessa skulle nödgas erlägga avgifter för såväl sig
själva som sina hustrur. Det är vidare med hänsyn till arbetsbördan för
sjukkassorna av betydelse att antalet sjukkassemedlemmar icke göres större
än som är nödvändigt; sedan uppbörden av avgifterna anknutits till skatteuppbörden
underlättas också uppbördsmyndigheternas arbete i hög grad
genom familjeförsäkringssystemet. Rörligheten på arbetsmarknaden torde
för de gifta kvinnornas vidkommande ej vara så stor, att ett godtagande av
förevarande system kan komma att medföra mera betydande nackdelar. Den
omständigheten att familjeförsäkringssystemet i viss mån kan sägas innebära
en subventionering av äktenskapen torde icke kunna sägas vara något
avgörande skäl mot systemet i fråga. Den framförda kritiken har därför
icke ansetts böra föranleda principiell avvikelse från kommitténs förslag
i denna punkt. De skäl, som närmast föranlett kommittén att bestämma
inkomstgränsen till 900 kronor, torde emellertid icke äga samma giltighet
med den utformning, som sjukpenningförsäkringen erhållit enligt departementsförslaget.
Gränsen torde i stället böra fastställas till 1 000 kronor. Till
frågan om årsinkomstens beräkning återkommer jag vid behandlingen av
10 § i departementsförslaget.

För att en gift kvinna skall undantagas från försäkringsplikt bör gälla,
icke blott att hennes årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår till 1 000 kronor
utan även att hon sammanlever med sin make och att denne är försäkrad
enligt lagen. Gift kvinna, som icke sammanlever med sin make, bör således
vara försäkringspliktig under samma förutsättningar som övriga medborgare.
Samma bör förhållandet vara med kvinna, vars make icke omfattas
av försäkringsplikten. Vad kommittén anfört rörande förutsättningarna för
att sammanlevnad må anses föreligga föranleder ingen erinran från min sida.
Villkoret att kvinnans make skall vara försäkrad innebär icke ett krav på att
mannen skall vara sjukpenningförsäkrad enligt 9 § i departementsförslaget.
Även örn mannen allenast är sjukvårdsförsäkrad enligt 7 §, undantages hans
hustru från försäkringsplikt.

Vad angår den andra kategorien som skulle befrias från försäkringsplikten
— de som icke skulle ha någon nytta av försäkringen — har i fråga om
dem som vårdats å sjukvårdsanstalt under den längsta tid, varunder sjukhjälp
i form av hempenning föreslagits utgå, yrkats att undantaget skulle utsträckas
alt gälla, oavsett huruvida vederbörande i fortsättningen vårdades
å anstalten eller ej. 1 anledning härav må erinras, att det endast är under
tid, då en enligt sjukpenningförsäkringen »utförsäkrad» åtnjuter anstaltsvård
— och då han således icke behöver lia några särskilda utgifter för läkarvård
— som han icke har något behov av sjukförsäkringen. Skulle veder -

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

börande, trots att sjuklighetstillståndet ej upphört, bli utskriven från sjukvårdsanstalten,
kan han ånyo få nytta och behov av försäkringen, och då bör
befrielse från försäkringsplikten ej längre vara för handen. Anledning till
ändring i denna punkt saknas därför. Det torde böra märkas, att undantaget
endast gäller den som vårdas å sjukvårdsanstalt, som avses i § 4 av
departementsförslaget.

De av kommittén föreslagna undantagsbestämmelserna för personer, som
intagits i fångvårds- och liknande anstalter, ha ansetts böra göras till föremål
för viss omarbetning. Enligt 1945 års lag om verkställighet av frihetsstraff
m. m. verkställas såväl straffarbete, fängelse och ungdomsfängelse
som förvaring och internering i fångvårdsanstalt, och ifrågavarande undantag
från försäkringsplikten torde därför böra gälla den som är intagen i
ångvårds- eller tvångsarbetsanstalt. Såsom kommittén anfört lärer befrielse
från försäkringsplikten endast böra förekomma vid mera långvariga
frihetsberövanden. Gränsdragningen härvidlag torde böra ske med utgångspunkt
från den tid, varunder vederbörande i det särskilda fallet kan antagas
komma att vara intagen å anstalten. En tid av två år torde i sådant
hänseende vara väl avvägd. Denna princip synes böra gälla enhetligt för samtliga
fall varom nu är fråga. För underlättande av tillämpningen av den nu
föreslagna regeln — liksom av undantagsbestämmelserna över huvud —
torde i administrativ ordning få utfärdas bestämmelser angående skyldighet
för vederbörande anstalt att lämna sjukkassorna erforderliga uppgifter.
Det må påpekas, att, då fråga uppkommer om undantagande från försäkringsplikt
på grund av frihetsstraff, hänsyn bör tagas till den obligatoriska
villkorliga frigivningen.

I anslutning till vad sålunda anförts må anmärkas, att även kortare tids
anstaltsvistelse bör inverka på vederbörandes rätt på grund av försäkringen.
Härtill återkommer jag i det följande.

Såsom en följd av att i departementsförslaget icke synts böra upptagas
några bestämmelser motsvarande de under 26 § i kommittéförslaget angivna
har stadgandet i andra stycket av 2 § i kommittéförslaget ej någon
motsvarighet i departementsförslaget.

Det kan framhållas, att när en man undantages från försäkringen på
grund av att beträffande honom föreligger förhållande, som avses i 6 §
andra stycket av departementsförslaget, försäkringsplikt inträder för hans
hustru, oavsett om hon har inkomst av förvärvsarbete eller ej; givetvis under
förutsättning dock att ej situationen för hennes del är densamma som i
fråga örn mannen. Ha makarna barn, som tidigare omfattats av försäkringen
i egenskap av familjemedlemmar till fadern, bli dessa i stället försäkrade
i egenskap av familjemedlemmar till modern. För hustruns del betyder
mannens uteslutande från försäkringen, att hon förlorar den rätt till
sjukpenning, som tillkommer henne enligt 21 § andra stycket i departementsförslaget.
Nackdelen härav torde dock bli mera skenbar, enär hustrun
i förevarande fall regelmässigt måste förskaffa sig egen arbetsinkomst över -

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

stigande 600 kronor om aret; därigenom blir hon enligt 9 § i departementsförslaget
självständigt sjukpenningförsäkrad.

Enligt 5 § i kommittéförslaget skulle försäkringen i vissa fall vara vilande!
nämligen dels för den som fullgjorde värnpliktstjänstgöring och dels för
den som omhändertagits av det allmänna å vissa anstalter utan att han därigenom
blivit undantagen från försäkringsplikten. Innebörden av förslaget
i denna del var, att medlemmen under den tid försäkringen vore vilande visserligen
tillhörde densamma men att han själv — med visst undantag dock
för värnpliktig — icke ägde rätt till sjukhjälp. Sådan rätt skulle däremot i
full utsträckning tillkomma hans familjemedlemmar. I fråga örn avgiftsplikten
skulle gälla att försäkringspliktig, även under tid då försäkringen var
vilande, skulle ha att erlägga sjukvårdsavgift för sig själv — innefattande
avgift för familjemedlemmarnas sjukvårdsförsäkring — samt, beträffande
sjukpenningförsäkrade, jämväl den särskilda avgift till sjukpenningförsäkringen,
som vore erforderlig för beredande av sjukpenning åt familjeförsäkrad
hustru. Värnpliktig skulle dock helt befrias från avgiftsplikt.

Med den utformning i övrigt, som försäkringen erhållit enligt departementsförslaget,
lärer det knappast finnas skäl att bibehålla begreppet vilande
försäkring. Även örn kostnadsfri läkarvård regelmässigt torde stå till förfogande
för de kategorier, varom här är fråga, synes dock — såsom även
socialstyrelsen ansett — visst utrymme för sjukvårdsförsäkringen i allt fall
finnas. Att generellt undantaga dessa kategorier från de förmåner, som
nämnda försäkring erbjuder övriga försäkrade, bör därför ej förekomma.
Däremot torde sjukpenning icke böra utgå i förevarande fall. Till detta resultat
synes man emellertid enklast kunna komma genom en direkt regel
härom. En sådan regel har ock ansetts böra upptagas under 22 § i departementsförslaget.
Följden härav blir visserligen, att även dessa försäkrade ha
att erlägga avgift till försäkringen. Detta torde dock ej kunna sägas innebära
någon obillighet med hänsyn till den tämligen låga avgiftsnivån och
till de förmåner, som tillkomma dem och deras familjer. Härvid må särskilt
framhållas, att därest tiden för anstaltsvistelsen skulle bli av längre varaktighet,
vederbörandes inkomster torde nedgå i sådan grad att han ej längre
kommer att tillhöra sjukpenningförsäkringen; och för enbart sjukvårdsförsäkrad
har normalavgiften icke synts böra bestämmas till högre belopp än
fyra kronor örn året.

7 §•

Denna paragraf avser tillhörigheten till sjukvårdsförsäkringen.
Paragrafen motsvaras av 3 § och 9 § 2 mom. första punkten i
kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag (3 §) skola alla försäkringspliktiga (sjukkassemedlemmar)
vara sjukvårdsförsäkrade; och kommittén har — såsom å sid.

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

142—-147 i betänkandet nr VII närmare utvecklas — icke funnit sig böra föreslå
några av vederbörandes inkomstförhållanden betingade undantag från
tillhörigheten till sjukvårdsförsäkringen.

Även statstjänstemän och andra befattningshavargrupper, vilka på grund
av sin anställning äro under sjukdom tillförsäkrade sjukvårdsförmåner av
olika slag, skola således vara sjukvårdsförsäkrade. Kommittén framhåller,
att om hela folket i övrigt skulle tillhöra sjukvårdsförsäkringen, något reellt
skäl ej torde finnas, varför statsanställda och därmed jämställda grupper
skulle ha sin sjukvårdsersättning ordnad på annat sätt än andra medborgare.
Ur det allmännas synpunkt vore det ett betydande intresse att sjukförsäkringen
bleve i möjligaste mån allmän. Den föreslagna sjukförsäkringen
hade vidare en kollektiv karaktär i så måtto, att utgifterna för
familjeförsäkringen utsloges på alla oberoende av örn de hade familj eller
icke. Att befria nu ifrågavarande i ekonomiskt avseende relativt gynnsamt
ställda medborgargrupp från det sålunda föreliggande solidariska ansvaret
skulle enligt kommitténs uppfattning vara föga tilltalande.

Kommittén fortsätter:

Vad särskilt beträffar de befattningshavare, som avlönas enligt av statsmakterna
antagna avlöningsreglementen, torde böra framhållas att hinder
icke synes föreligga att vidtaga ändring av dessa reglementen i fråga om
sjukvårdsförmånerna. Då detta emellertid skulle innebära en minskning i de
utgående avlöningsförmånerna, böra befattningshavarna i annan form erhålla
skälig kompensation härför. Enligt vad kommittén trott sig finna,
torde för övrigt den till de statsanställda enligt nuvarande bestämmelser utgående
sjukhjälpen ställa sig relativt dyrbar för statsverket och icke heller
vara helt fri från kritik från de anställdas sida. Även dessa omständigheter
tala för att sjukvårdsförsäkringen omfattar statstjänstemännen.

Beträffande andra statsanställda än de nu nämnda samt kommunala och
privata arbetstagare, vilka nu åtnjuta sjukvårdsförmåner, torde frågan om
den kompensation, som skulle föranledas av dessa förmåners bortfallande
helt eller delvis, utan allt för stora svårigheter kunna lösas avtalsvägen.

Kommittén har sålunda icke funnit skäl att i fråga om sjukvårdsförsäkringen
föreslå något undantag från försäkringsplikten beträffande dem, som
på grund av sin arbetsanställning åtnjuta sjukvårds- och andra förmåner
under sjukdom.

Till följd av sjuklcassemedlemmarnas sjukvårdsförsäkring bli — såsom
redan framgår av det förut anförda -—- även deras familjemedlemmar sjukvårdsförsäkrade.
Familjemedlemmarna föreslås skola äga samma rätt på
grund av sjukvårdsförsäkringen som sjukkassemedlemmarna.

Kommittén framhåller, att sjukvårdsförsäkringen sålunda komme att omfatta
alla barn till sjukkassemedlemmar. Emellertid funnes vissa mindre
grupper barn, vilkas försörjare antingen icke vore i livet eller också icke
omfattades av försäkringen, t. ex. på grund av vistelse i utlandet eller avtjänande
av långvariga frihetsstraff. Det syntes skäligt att dylika barn
i fråga om sjukvården icke försattes i sämre läge än övriga barn. Kommit -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

171

tén föreslår därför (9 § 2 mom.) att dessa barn skola ha rätt till samma
sjukvårdsförmåner som andra barn. Jfr betänkandet nr VII sid. 165—166
och 306.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Frågan huruvida det lägsta inkomstskiktet, och då
speciellt fattigvårdsklientelet, bör omfattas av sju kvårdsförsäkringen
har berörts av fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
som framhåller att ur såväl psykologiska som praktiska synpunkter
det säkerligen icke vore önskvärt, att ifrågavarande medborgarkategori försattes
i undantagsställning. Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott
uttalar däremot, att en viss tveksamhet kunde göra sig gällande, örn det
verkligen vore lämpligt att i försäkringen inbegripa dem, som redan genom
att de stadigvarande omhändertagits av fattigvården åtnjöte det allmännas
stöd. Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner det beträffande fattigvårds- och
anstaltklientelet vara ganska likgiltigt i vilken form det allmänna sörjde för
deras behov.

Vad angår statstjänstemännens ställning har medicinalstyrelsen
i sitt yttrande närmare ingått på vissa av de skäl, som enligt kommitténs
mening skulle tala för att låta sjukvårdsförsäkringen omfatta även
statstjänstemännen, nämligen att den till de statsanställda enligt nuvarande
bestämmelser utgående sjukhjälpen skulle ställa sig relativt dyrbar för statsverket
och att densamma ej heller skulle vara helt fri från kritik från de
anställdas sida.

Härom anför medicinalstyrelsen:

Vad angår det förstnämnda skälet må till en början erinras, att de läkare,
som lämna den i ifrågavarande sjukhjälp ingående läkarvården (verksläkarna),
betalas huvudsakligen per prestation efter viss taxa. I den mån
verksläkare alltför tillmötesgående tillfredsställer patienternas önskan om
remiss till specialist kan nog sjukhjälpen sägas ställa sig relativt dyrbar för
statsverket. Restriktiva föreskrifter äro visserligen här utfärdade, men självfallet
måste det understundom på läkaren ha någon inverkan, när patienten
betraktar det som en honom tillkommande löneförmån att bli remitterad
till specialist. Å andra sidan är att märka, att verksläkaren genom en alltmera
ingående inblick över ett avgränsat klientel får större möjlighet än vid
fritt läkarval att vid behandling av framför allt neurosfallen tillförsäkra
staten ett stort antal arbetsdagar, som eljest skulle gå till spillo.

Uttalandet, att den nu till de statsanställda utgående sjukhjälpen ej skulle
vara helt fri från kritik från de anställdas sida, torde syfta på att den anställde
mången gång skulle önska, att han kunde vända sig till läkare, som
han ägde att själv utvälja, och att vid remiss till specialist verksläkaren har
att oberoende av patientens eventuellt uttalade önskemål bestämma vilken
specialist som skall anlitas.

Medicinalstyrelsen har sig bekant, att inom socialvårdskommittén diskussionen
rörande verksläkarinstitutionen rört sig bland annat örn behovet av
kontroll. Detta behov hade man ansett kunna tillgodoses därigenom, att

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

centralsjukkassorna ålades att ha kontrolläkare anställda. Enligt styrelsens
förmenande är detta emellertid icke till fyllest, ty även vid den av socialvårdskommittén
föreslagna ordningen måste ett verk anses vara i behov av
egen förtroendeläkare för bedömande av såväl sjukdoms- som pensioneringsfall.
Ej heller större företag torde utan svårighet kunna undvara egen förtroendeläkare.
Medicinalstyrelsen, som icke vill bestämt motsätta sig verksläkarinstitutionens
slopande, ifrågasätter därför en närmare prövning av
denna fråga vid den överarbetning av det föreliggande lagförslaget, som
torde komma att verkställas efter remissbehandlingen.

Statskontoret framhåller, att det fria läkarvalet visserligen vore en fördel
för statstjänstemännen. Å andra sidan skulle gottgörelsen för läkarvård,
läkarintyg och läkemedel bli mindre, varjämte bad och massage m. m. icke
alls skulle ersättas. Statskontoret funne det skäligt, att, i den mån en mera
avsevärd försämring av de totala sjukvårdsförmånerna skulle inträda genom
statstjänstemännens anslutning till försäkringen, kompensation härför finge
utgå. Frågan härom torde böra göras till föremål för överläggningar mellan
tjänstemannaorganisationerna och representanter för statsmakterna.

Försvarets sjukvårdsförvaltning yttrar, att kommittén helt bortsett från
de särskilda förhållanden, som måste vara rådande inom försvarsväsendet.
Ett genomförande av kommittéförslaget skulle innebära, att volontärer,
korpraler och övrigt fast anställt manskap skulle för bedömande av tjänsteduglighet
kunna besöka vilken praktiserande läkare som helst och ha att
ställa sig till efterrättelse av denne givna föreskrifter. En dylik anordning
skulle bli disciplinupplösande och till ett oöverskådligt hinder för den militära
organisationen. För bibehållande av ordningen inom krigsmakten
måste det anses oeftergivligt, att frågor rörande nu avsedda personals tjänstbarhet
och vad därmed ägde samband prövades av den med de speciella
militära tjänstgöringsförhållandena förtrogne förbandsläkaren å därför bestämda
sjuk visita tionsti der. För sjökommenderad personal ävensom för
dem som vore i fälttjänst funnes för övrigt i regel ingen annan form för
erhållande av läkarvård än hänvändelse till vederbörande vid förbandet
tjänstgörande läkare.

Sjukvårdsförvaltningen fortsätter:

Ej heller vad angår de statsanställdas i övrigt införande under lagen örn
allmän sjukförsäkring synes kommitténs motivering härför bärande. Avsikten
med genomförandet av en allmän obligatorisk sjukförsäkring har
givetvis varit att åt samhällsmedlemmar, som i händelse av sjukdom ställas
i en ekonomiskt pressande situation, garantera ett för deras vederfående och
existens nödvändigt minimum av sjukvård och ekonomiskt stöd. Att under
den tilltänkta lagen inrymma även de statsanställda, vilkas intressen härvidlag
redan äro tillgodosedda, måste betraktas såsom en eftergift åt likformigheten.
Det kan ej anses riktigt att med föranledande av en lag örn allmän
sjukförsäkring försämra ifrågavarande personals anställningsförmåner.
Därest det skulle visa sig ofrånkomligt, att de statsanställda inordnas i sjukvårdsförsäkringen,
bör detta i varje fall ej ske förrän i samband med en
allmän lönereglering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

173

Ett undantagande av nu avsedda medborgargrupper från försäkringsplikt
beträffande dem personligen synes dock varken böra utgöra hinder för eller
föranleda, att vederbörandes familjemedlemmar uteslutas från föreslagna
försäkringsförmåner. I samhällssolidaritetens intresse torde ock ifrågavarande
personal böra bidraga till den kollektiva finansieringen av familjesjukförsäkringen.

Försvarets underbefälsförbund anser det av praktiska skäl uteslutet, att
ordnandet av sjukvården för det fast anställda manskapet vid försvaret skall
kunna ske via den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen, samt framhåller, att
konsultation av läkare för militär personal påfordrades i många sammanhang,
då andra personer icke behövde söka läkare. Vid smärre åkommor
och besvär måste stundom en militär beställningshavare — liksom den värnpliktige
— vända sig till militärläkaren för att bli befriad från deltagande
i vissa slag av övningar eller dylikt. Läkarbesök bleve stundom nödvändiga
för att fastställa olämpligheten av att en beställningshavare kommenderades
till viss tjänstgöring. Det vore lika mycket ett tjänstens som ett
individens intresse, att läkarens utlåtande inhämtades i här avsedda sammanhang.
Följakligen kunde det icke vara rimligt, att »patienten» ens till
någon del skulle bestrida kostnaden för ifrågavarande läkarkonsultationer.
Härav uppkomme vid tillämpning av sjukvårdsförsäkringens princip för de
fast anställda en särskild komplikation. Det skulle tydligen vara nödvändigt
att åstadkomma en gränsdragning mellan de fall, då beställningshavaren
borde utge ersättning till läkare, och de fall, då detta icke rimligtvis
borde ifrågasättas.

Tjänstemännens centralorganisation anför bland annat följande:

Statstjänstemännens medtagande i sjukvårdsförsäkringen skulle leda till
att de nu i avlöningsreglementena intagna bestämmelserna angående sjukvård
till allra största delen måste borttagas. Den minskning i utgående avlöningsförmåner,
som härigenom inträder, bör enligt kommitténs uppfattning
kompenseras. Uttalandet är emellertid på denna punkt vagt formulerat
och det angives icke på vad sätt och när dylik kompensation skulle
lämnas.

Med stöd av vad som anförts rörande statstjänstemännens förhållande till
en eventuell obligatorisk sjukvårdsförsäkring vill centralorganisationen föreslå,
att denna grupp befattningshavare liksom därmed jämställda grupper
åtminstone tills vidare belt undantagas även från sjukvårdsförsäkringen.
Den omständigheten, att enligt förslaget icke endast sjukkassemedlemmarna
själva utan även de som betraktas såsom familjemedlemmar skola erhålla
samma rätt till sjukvårdsersättning och att varje medlem skall erlägga
samma avgift, oberoende av örn han har familj eller icke, bör ej medföra
oöverstigliga hinder för att statstjänstemännen själva undantagas från sjukvårdsförsäkringen.
En särskild avgift kunde i stället uttagas, vilken vore
avsedd att täcka genomsnittskostnaderna för familjemedlemmarnas sjukvårdsförsäkring.
Härigenom åtoge sig även statstjänstemännen solidariskt
med övriga medborgargrupper ett visst ansvar för sjukförsäkringens genomförande.

I den mån frågan örn statstjänstemännens eventuella inordnande under

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

den allmänna sjukvårdsförsäkringen upptages till behandling, bör detta ske
i samband med en allmän lönerevision. Därvid löses nämligen lättast frågan
örn kompensation för de genom försäkringen förlorade avlöningsförmånerna.
Däremot torde stora svårigheter uppstå om man nu omedelbart
skulle söka lösa kompensationsfrågan.

Sveriges statstjånstemannanämnd anser, att statstjänstemännen helt borde
undantagas från den föreslagna lagstiftningen. Något hinder att ha sjukvårdsersättningen
för de statsanställda reglerad på annat sätt än för övriga
medborgare torde icke kunna påvisas. Förslagets genomförande skulle medföra
att statstjänstemännen skulle få vidkännas icke obetydliga försämringar
i nu utgående avlöningsförmåner. Detta kunde icke anses överensstämmande
med rättvisa och billighet.

Trafiktjänstemännens riksförbund hemställer, att i tjänst varande statstjänstemän,
med bibehållande av dem nu tillförsäkrade sjukvårdsförmåner,
måtte befrias från skyldigheten att vara sjukvårdsförsäkrade. Anordningen
med av staten kostnadsfritt tillhandahållen läkarvård och medicin tjänade
ett dubbelt statsintresse, nämligen att ha tillgång till frisk och tjänsteduglig
personal samt att hålla nere kostnaderna för sjukavlöning och ersättning åt
vikarier. Bibehållandet av de nuvarande sjukvårdsförmånerna för statstjänstemännen
torde därför vara att anse såsom ett betydande statsintresse,
varför desamma icke utan tvingande skäl borde borttagas. Särskilt i fråga
om specialistvården skulle förslaget, därest det genomfördes, medföra stora
nackdelar såväl för statsverket som för den enskilde statstjänstemannen.

Departementschefen.

Jag delar kommitténs uppfattning, att inkomst- och förmögenhetsgränser
icke skola vare sig uppåt eller nedåt spärra tillhörigheten till sjukvårdsförsäkringen.

Spörsmålet örn skyldigheten att vara sjukvårdsförsäkrad torde därför
kunna begränsas till frågan, huruvida även den, som på grund av sin arbetsanställning
åtnjuter sjukvårdsförmåner av olika slag, skall vara omfattad
av nämnda skyldighet. Kommittén har härvidlag icke velat medgiva något
undantag utan intagit den ståndpunkten att alla, som över huvud skola bli
försäkringspliktiga enligt den föreslagna lagstiftningen, skola vara sjukvårdsförsäkrade.

Förslaget att inordna de i enskild tjänst anställda och de kommunanställda
under sjukvårdsförsäkringen har icke mötts av någon gensaga. Däremot
har förslaget att även de statliga befattningshavarna skulle bli sjukvårdsförsäkrade
rönt kritik från flera håll. Det har därvid gjorts gällande, att
förslagets genomförande skulle för statstjänstemännens del innebära en betydande
försämring av deras nu utgående avlöningsförmåner samtidigt som
det skulle, bland annat inom försvarsväsendet, medföra åtskilliga nack -

Kunell. Alcij:ts proposition nr 312.

175

delar även för de statliga myndigheterna. Då samtliga övriga medborgargrupper
skola vara skyldiga att tillhöra sjukvårdsförsäkringen och att därigenom
— kollektivt — sörja även för familjemedlemmarnas sjukvård, torde
emellertid tillräckliga skäl icke föreligga att i detta hänseende låta statstjänstemännen
intaga en särställning. I den mån sjukvårdsersättning sålunda
kommer att utgå från sjukkassan i stället för från vederbörande statsmyndighet,
synas statstjänstemännen kunna framställa krav på kompensation
lönevägen för den avgiftsplikt, som följer av tillhörigheten till försäkringen.

Såsom nyss nämnts svara de förmåner, som skola tillkomma statstjänstemännen
enligt föreliggande förslag, icke helt mot de förmåner, som utgå
enligt gällande avlöningsreglementen. Sjukförsäkringens genomförande bör
dock naturligen icke tagas till intäkt för en försämring av sistnämnda förmåner,
lika litet som lagstiftningen bör ha såsom följd, att de i privat tjänst
anställda skulle komma i sämre ställning i fråga om sjukvårdsförmåner
som nu tillkomma dem på grund av anställningsavtal. Fråga uppkommer
därför, huruvida dessa merprestationer i sjukvårdshänseende från statens
sida som komma att gå utöver ramen för den allmänna sjukförsäkringen
böra lämnas statstjänstemännen i särskild ordning — hinder av teknisk art
lärer knappast möta däremot — eller om dessa jämväl härvidlag skola erhålla
kompensation lönevägen. Denna fråga torde icke kunna komma under
bedömande i detta sammanhang utan synes böra prövas i samband med den
översyn av de statliga avlöningsreglementena, som nu verkställes av 1945
års lönekommitté. Vid denna översyn torde jämväl få övervägas om och i
vad mån den nuvarande verks- och tjänsteläkarinstitutionen bör bibehållas;
härvid torde även de från militärt håll framförda synpunkterna kunna vinna
tillbörligt beaktande. Jag vill i detta sammanhang endast erinra om att hänsyn
till tjänstens behöriga fortgång torde kunna kräva tillgång till särskilda
verks- eller tjänsteläkare med andra än rent sjukvårdande uppgifter.

Beträffande utformningen av denna paragraf i övrigt må följande nämnas.
I första stycket har den familjeförsäkringsprincip, som uppbär lagstiftningen,
ansetts böra komma till direkt uttryck i lagtexten. Däremot har i
detta sammanhang icke synts böra upptagas en särskild föreskrift örn skyldighet
för sjukvårdsförsäkrad sjukkassemedlem att erlägga avgift för försäkringen.
Samtliga regler angående sjukförsäkringsavgifter ha nämligen
ansetts böra sammanföras i ett avsnitt.

Såsom ett andra stycke av ifrågavarande paragraf har med redaktionell
jämkning upptagits 9 § 2 mom. första punkten i kommittéförslaget. Sjukvårdsersättning
till barn, varom här är fråga, bör kunna utgå till såväl
svenska som utländska medborgare. Såsom villkor för rätt till sådan ersättning
gäller, att barnet skall vistas i riket under sådana förhållanden, att
barnet, örn det fyllt 16 år, skolat vara försäkringspliktigt.

176

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

8 §■

I denna paragraf, som motsvaras av 6 § i kommittéförslaget, bestämmes
begreppet familjemedlem.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag skall såsom familjemedlem anses dels hustru,
som ej är försäkrad genom medlemskap i sjukkassa, och dels sjukkassemedlems
barn till och med den månad varunder det fyllt 16 år. Kommittén
framhåller, att definitionen anslöte sig till de föreslagna bestämmelserna
om försäkringsplikt på sådant sätt, att den som ej skulle vara försäkrad i
egenskap av sjukkassemedlem bleve försäkrad i egenskap av familjemedlem.
Av definitionen följde vidare, att den, som själv vöre sjukkassemedlem,
icke samtidigt kunde anses såsom familjemedlem.

Rörande innehållet i 6 § av kommittéförslaget anför kommittén vidare:

Med medlems egna barn skola jämställas medlemmens adoptiv- och fosterbarn
samt barn, adoptivbarn och fosterbarn till medlemmens make. I
fråga om makes barn, adoptiv- eller fosterbarn (styvbarn) skall vad nu sagts
dock endast gälla dem, som äro bosatta i Sverige. Därest en kvinna varit
gift i utlandet och där har barn, finnes uppenbarligen icke någon anledning
att försäkra dessa barn i Sverige endast därför att kvinnan gift sig med en
i Sverige bosatt man. Enligt lagen den 11 juni 1920 örn makes underhållsskyldighet
mot andra makens barn gäller, att underhållsskyldighet föreligger,
så länge äktenskapet består. Kommitténs uppfattning är, att det föreslagna
stadgandet skall tolkas i analogi härmed. Barn till avliden make bör
alltså ej anses såsom familjemedlem till den efterlevande maken.

Med fosterbarn avses sådant barn, vilket enligt gällande barnavårdslagstiftning
är att anse såsom fosterbarn.

Den i förevarande paragrafs tredje stycke givna regeln avser att förhindra
att barn bli dubbelförsäkrade. Barnet bör i princip vara familjemedlem till
den, som försörjer familjen, d. v. s. i regel fadern (adoptivfadern, fosterfadern
eller styvfadern). Utomäktenskapligt barn till ogift kvinna blir, om
kvinnan har vårdnaden om barnet, att anse såsom familjemedlem till henne.
Gifter sig kvinnan sedan med en sjukförsäkrad man, blir barnet i stället
familjemedlem till den mannen. Har kvinnan vid upplösning av äktenskap
tilldelats vårdnaden om något makarnas barn, blir barnet att anse såsom
familjemedlem till henne, intill dess hon ingår nytt äktenskap, då barnet blir
att anse såsom familjemedlem till den nye mannen.

Departementschefen.

Innebörden av begreppet familjemedlem, som har betydelse för såväl
sjukvårdsförsäkringen som rätten till sjukpenning (familjetillägg), torde
till stor del ha erhållit sin belysning genom vad i det föregående anförts.
Såsom familjemedlem till försäkringspliktig (sjukkassemedlem) bör i första
hand räknas hans hustru, om hon ej är självständigt försäkrad genom medlemskap
i sjukkassa. Förutsättning för att hustru skall anses såsom familjemedlem
enligt föreliggande förslag är alltså att hon sammanlever med sin

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

make. Leva makarna åtskilda, räknas hustrun icke såsom familjemedlem.
Föreligger sammanlevnad mellan makarna, blir frågan om storleken av
hustruns årsinkomst av förvärvsarbete avgörande för frågan örn hon skall
räknas såsom familjemedlem eller ej. I detta hänseende har, såsom anförts
i ett tidigare sammanhang, gränsen ansetts böra bestämmas till 1 000 kronor.
I dessa delar innebär departementsförslaget ingen principiell avvikelse från
vad kommittén föreslagit.

Vad åter angår frågan, vilka barn som skola anses såsom familjemedlemmar
till en sjukkassemedlem, ha vissa jämkningar vidtagits i kommitténs
förslag. Utgångspunkten härvidlag synes nämligen böra vara att barn
— varmed bör likställas adoptivbarn, styvbarn eller fosterbarn — skall räknas
såsom familjemedlem till den sjukkassemedlem, under vars rättsliga
vårdnad barnet står. Från denna huvudregel torde emellertid böra göras
vissa undantag i såväl utvidgande som inskränkande riktning. I förra
hänseendet torde böra gälla att, såvitt nu är i fråga, styvbarn i vårdnadshänseende
helt likställes med makarnas gemensamma barn. I det andra
hänseendet synes lämpligt att, därest vårdnaden om barn icke .skulle tillkomma
någon av föräldrarna utan anförtrotts åt en särskilt förordnad förmyndare
för barnet, barnet icke bör räknas såsom familjemedlem till denne.
För sådant barn torde i stället reglerna i 7 § andra stycket bli tillämpliga.
Vidare torde fosterbarn, som står under sina riktiga föräldrars vårdnad, icke
böra anses såsom familjemedlem till sin fader eller moder utan i stället till
barnafostraren. Med fosterbarn förstås i detta sammanhang barn, som avses
i 49 § 1 mom. lagen om samhällets barnavård. Enligt nämnda lagrum
anses barn under 16 år, som fostras i annat enskilt hem än hos föräldrarna
eller särskilt förordnad förmyndare vilken har vårdnaden om barnet, såsom
fosterbarn.

Under bestående äktenskap tillkommer emellertid vårdnaden örn barn
regelmässigt båda föräldrarna, och därest icke nyssnämnda regler kompletterades
med andra, skulle följden bli, att barn komme att räknas som
familjemedlem till båda makarna. För att undvika därmed förbundna olägenheter
har i andra stycket av paragrafen upptagits en bestämmelse, att i
dylikt fall barnet skall räknas såsom familjemedlem till den av makarna,
sorn är all anse såsom den huvudsakliga försörjaren, d. v. s. i regel mannen.
Örn hustrun i det särskilda fallet i realiteten skulle vara den huvudsakliga
försörjaren, har dock möjlighet ansetts böra finnas för makarna att få barn.
sorn eljest skulle räknas såsom familjemedlem till mannen, överfört såsom
familjemedlem till hustrun för att därigenom få barntillägget till sjukpenningen
anknutet till hustruns sjukpenning.

Med hänsyn till att enligt barnavårdslagen barn i regel upphör att räknas
såsom fosterbarn när det fyllt 16 år men försäkringsplikt för barnet inträder
först i och med utgången av den månad varunder så sker, bar i tredje styc -

IIÖlång till riksdagens protokoll 1940. 1 sund. Nr 312.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

ket av paragrafen upptagits ett stadgande att barnet i dylikt fall skall räknas
såsom familjemedlem intill månadens utgång.

9 §•

I denna paragraf behandlas frågan om tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen.
Paragrafen har sin motsvarighet i 4 § och
13 § andra stycket i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Sjukpenningförsäkringen är enligt kommittéförslaget icke lika allmän
som sjukvårdsförsäkringen. I fråga örn tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen
har nämligen kommittén ansett en nedre inkomstgräns
oundgänglig, och gränsen har föreslagits dragen vid en årsinkomst av förvärvsarbete
av 600 kronor eller det inkomstbelopp, vid vilket enligt skattelagstiftningen
deklarationsskyldighet i regel inträder. Kommittén motiverar
sitt förslag i denna del därmed, att behov av sjukpenningförsäkring principiellt
icke föreligger, därest ingen arbetsinkomst eller allenast ringa sådan
finnes. Därtill komme att de, som saknade arbetsinkomst eller hade ringa
sådan, oftast saknade möjlighet att erlägga de med sjukpenningförsäkringen
förenade avgifterna. Beträffande dessa personer förefunnes dessutom stora
svårigheter att genom sjukkontroll förebygga missbruk av försäkringen.
Ifrågavarande personer måste för övrigt åtminstone delvis erhålla sin försörjning
genom bidrag från anhöriga eller det allmänna, genom avkastning
av förmögenhet eller på annat sätt, varför deras försörjningsläge icke mera
avsevärt påverkades av sjukdom.

I fråga om studerande och andra, som genomgå yrkesutbildning utan avlöning,
framhåller kommittén, att dessa visserligen kunde lida stort ekonomiskt
avbräck genom inträffad sjukdom. Med hänsyn såväl till avgiftsfrågan
som svårigheten att uppställa tillfredsställande regler för försäkringen
hade kommittén dock avstått från att föreslå sjukpenningförsäkring för
dessa personer. Därest spörsmålet visade sig tarva lösning inom den obligatoriska
sjukförsäkringens ram, kunde detsamma upptagas till förnyad
prövning sedan försäkringen varit i kraft någon tid och ytterligare erfarenheter
vunnits.

Från sjukpenningförsäkringen har kommittén ansett vissa kategorier böra
undantagas. Detta gäller främst statstjänstemän och vissa med
dem jämställda befattningshavare. Kommittén framhåller, att
det vore föga rimligt att den, som redan i annan ordning fatt sina löneförmåner
under sjukdom bestämda till högre belopp än det han kunde uppbära
på grund av sjukpenningförsäkringen, skulle tvingas att tillhöra densamma.
Härigenom komme han antingen att erhålla större förmåner under
sjukdom än dem, varav han i annan ordning prövats vara i behov, eller
också att tvingas att erlägga avgifter utan möjlighet att få motsvarande

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

valuta. Särskilt i fråga om befattningshavare, som enligt av statsmakterna
fastställda avlöningsreglementen vore berättigade till sjuklön, skulle det
verka direkt stötande, örn den i reglementena gjorda avvägningen mellan
vederbörandes löneförmåner såsom frisk och hans sjuklön skulle tvångsvis
rubbas genom lagstiftning. Möjlighet att minska sjuklönerna med belopp
motsvarande sjukpenningen syntes icke föreligga beträffande dessa befattningshavare.
Enligt kommitténs mening borde därför ifrågavarande statliga
befattningshavare undantagas från sjukpenningförsäkringen. Med hänsyn
till det statliga avlöningssystemets utformning syntes samma regler böra
gälla för de extra ordinarie befattningshavarna som för de ordinarie. Med
statstjänstemän borde jämställas sådana präster och lärare, vilkas löner bestämdes
av statsmakterna. Vid utformningen av bestämmelserna angående
vilka med statsmedel helt eller delvis avlönade befattningshavare, som
skulle befrias fran plikten att vara sjukpenningförsäkrade, hade kommittén
funnit det enklast att bygga på vederbörande pensionsreglementen. Beträffande
sådant fast anställt manskap vid försvarsväsendet, som icke ägde
pensionsrätt, vunnes anknytning till manskapsavlöningsreglementet. De sålunda
angivna befattningshavarna föresloges redan på grund av bestämmelse
i lagen (4 § 2 mom. a) vara uteslutna från sjukpenningförsäkringen.
Härutöver skulle emellertid pa grund av särskilda beslut ytterligare grupper
av anställda kunna befrias (4 § 3 mom. första stycket a och b).

Kommittén fortsätter:

Sådan befrielse från plikten att vara sjukpenningförsäkrad, som nyss
sagts, synes böra kunna ske beträffande sådana stats- och kommunalanställda,
som icke genom lagbestämmelse uttryckligen befriats från nämnda
plikt. Såsom ovillkorlig förutsättning för att sådan befrielse skall kunna ske
bör uppenbarligen gälla, att de vid sjukdom garanterade kontanta förmånerna
från arbetsgivaren ej understiga den .sjukpenning, som skulle tillkomma
vederbörande från försäkringen. Detta behöver dock icke innebära
att de utfästa kontanta förmånerna för varje sjukdag uppgå till sjukpenningens
belopp. Dock kan det icke anses tillfyllest att summan av de förmåner,
som utfästs under sjukdom, uppgår till eller överstiger vad som
skulle kunna utgå i form av sjukpenning. Det synes åtminstone böra fordras,
att det utfästa beloppet under varje sjukmånad uppgår till minst vad
som skulle utgivas i sjukpenning. Lämpligast torde vara att detta bedömes
för varje gång fråga om undantagande blir aktuell. Befrielse från plikten
att vara sjukpenningförsäkrad skulle, då fråga är om kommunalanställda,
begäras av kommunen. Tydligt är nämligen att förutsättning för att befrielsen
skall kunna medgivas måste vara att kommunen ikläder sig garanti
för att förmånerna vid sjukdom skola utgå. Vid prövningen av kommuns
framställning av ifrågavarande slag bör avgörande betydelse tillmätas fråsan,
huruvida befrielse från sjukpenningförsäkringen kan anses vara till
fördel tor de anställda eller åtminstone för det övervägande flertalet av
dem. De anställda eller deras organisationer förutsättas därför erhålla tillfälle
alt yttra sig, innan fråga örn befrielse avgöres. I praktiken torde väl
bli regel alt överenskommelse träffas mellan kommunen och de anställda,
innan framställning göres, t. ex. i samband med löneavtalsförbandlingar.

ISO

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Beträffande anställda hos privata arbetsgivare har kommittén icke funnit
någon befrielse från skyldigheten att tillhöra sjukpenningförsäkringen kunna
komma i fråga.

Från sjukpenningförsäkringen har emellertid ansetts böra undantagas dem
som tillerkänts tilläggspension enligt lagen om folkpensionering eller
invalid understöd enligt förordningen därom (4 § 2 mom. b). Den
föreslagna bestämmelsen härom hade föranletts huvudsakligen av önskemålet
att det droges en tydlig gränslinje mellan folkpensioneringen och
sjukpenningförsäkringen. Gränsdragningen medförde även den fördelen,
att sjukkassorna beträffande ifrågavarande grupp försäkrade i regel icke
behövde verkställa någon inkomstuppskattning. Ej heller vore det tilltalande
att ålägga dem, som på grund av arbetsoförmåga i folkpensioneringslagens
mening beviljats understöd av allmänna medel, skyldighet att
erlägga avgifter för att försäkra sin arbetsinkomst.

Vidare innehåller förslaget att den, som uppburit sjukpenning
under den längsta tid han ägde erhålla sadan, blir befriad
från sjukpenningförsäkringen, så länge han fortfarande är arbetsoförmögen
(4 § 2 mom. c). Åldringarnas sjukhjälpstid skall enligt förslaget begränsas
till sammanlagt 365 dagar efter ingången av den månad vederbörande uppnår
67 års ålder. De bli alltså för alltid utestängda från sjukpenningförsäkringen,
sedan de uppburit sjukpenning under nämnda tid (4 § 2 moni. d).
Möjlighet har dessutom ansetts böra föreligga för den, som uppnått nämnda
ålder och som endast har kort sjukhjälpstid kvar, att bli befriad från försäkringsplikten.
Kommittén har därför föreslagit, att försäkrad, som uppnått
67 års ålder och endast har rätt erhålla sjukpenning för ytterligare
högst 90 dagar, skall kunna utträda ur sjukpenningförsäkringen, örn han
så önskar (4 § 3 morn.).

För frågan örn tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen redogöres närmare
i betänkandet nr VII sid. 138—140, 150—154 och 229.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Beträffande de föreslagna reglerna örn en nedre inkomstgräns
som villkor för tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen framhåller Västerbottens
läns landstings förvaltningsutskott, att någon dylik inkomstgräns
icke borde fastställas. Det förhållandet att de lägsta inkomsttagarna i allmänhet
vore sådana, som åtr.jöte bidrag till sin försörjning av anhöriga
eller det allmänna, vore icke någon anledning till att dessa sattes i särklass.
Behovet av bidrag till hemhjälp vore större, ju lägre familjens inkomst vore.

Socialstyrelsen förordar en undersökning av frågan, huruvida studerande
och andra, som genomginge yrkesutbildning utan avlöning, skulle omfattas
av sjukpenningförsäkringen. Läkarförbundet och sanatorieläkareföreningen
beteckna det såsom en brist i kommittéförslaget, att studerande regelmässigt
ställdes utanför sjukpenningförsäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

181

Statstjänstemännens ställning i förevarande hänseende beröres
i några yttranden. Enligt den mening, som uttalas av statskontoret,
borde sjukpenningförsäkringen omfatta även siatstjänstemännen. Kommitténs
förslag i fråga örn sjukpenningförsäkringen förefölle statskontoret särskilt
otillfredsställande, som genom anknytningen till pensionslagstiftningen
endast vissa tjänstemän — ordinarie och extra ordinarie — skulle uteslutas
från försäkringen, medan däremot extra befattningshavare, arvodister och
enligt kollektivavtal avlönad personal skulle komma i åtnjutande av försäkringsförmånerna.

Pensionssty reisen anmärker, att kommittén vid utformningen av bestämmelserna
på detta område byggt på vederbörandes pensionsreglementen.
Enligt förslaget skulle frän sjukpenningförsäkringen undantagas även personer,
som åtnjöte i reglementena angivna förmåner. Detta syntes icke tillfredsställande
bland annat med tanke på föreskrifterna örn tjänstelivräntor.
Bestämmelserna kunde möjligen utformas så, att de endast komme att avse
dem som innehade befattning, förenad med pensionsrätt enligt något av de
angivna reglementena.

Trafiktjänstemännens riksförbund yrkar, att de statstjänstemän, som redan
vore medlemmar i de nuvarande erkända sjukkassorna, måtte erhålla
vidgade möjligheter att bli sjukpenningförsäkrade i de allmänna sjukkassorna.

I fråga örn de kommunala befattningshavarna yttrar
stadsförbundet, att förslagets antagande måste åtföljas av en rad anpassningar
i tjänste- och lönevillkor. Det borde emellertid erinras därom,
att för redan anställda gällande villkor i de flesta fall icke torde kunna
ändras mot ena partens bestridande, i vart fall icke utan tillämpning av
förefintliga bestämmelser om uppsägningsrätt för kommunen. Då enligt ett
tjänstereglemente befattningshavare i en stad tillförsäkrats förmånen av bibehållen
avlöning och denna således utmätts utan hänsyn till en obligatorisk
sjukförsäkrings prestanda, vore staden i dylika fall reellt sett bunden att
alltjämt låta samma förmåner utgå.

Landstingsförbundet och flera läns landstings förvaltningsutskott förklara
sig icke ha något att erinra mot förslaget i denna del.

Beträffande de hos privata arbetsgivare anställda framhåller
svenska arbetsgivareföreningen, att det syntes föreningen vara förenat
med betydande svårigheter alt genomföra sådana förändringar i avtal och
kontrakt rörande förmåner under sjukdom, att sjukpenningförsäkringen kunde
till fullo utnyttjas av de anställda. I vissa avseenden innefattade reglerna för
privatanställda bättre förmåner än för stats- och kommunalanställda i så
måtto, att sjukavdrag från avlöning normalt brukade verkställas från de
stats- och kommunalanställdas löner redan efter några dagars bortovaro
från arbetet på grund av sjukdom, medan de privatanställda under viss tid.
stundom uppgående till tre månader oräknat den månad då sjukdomen in -

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

träffat, åtnjöte oavkortad lön. Med allt beaktande av de administrativa svårigheter,
som skulle inträda, om även privatans tällda i viss utsträckning befriades
från tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen, ville föreningen
framhålla, att den ansåge det orimligt att obligatoriskt kräva anslutning till
en sjukpenningförsäkring, för vilken avgifter vore beräknade med hänsyn
till helt andra risker än de som den privatanställde själv representerade.
Den privatanställde bidroge ofta i väsentlig grad själv till avgifterna för sin
försäkring. Då bland annat alla, som försäkrats i svenska personalpensionskassan,
erhölle, sedan sjukdomen varat tre månader, från kassan ett belopp
motsvarande 60 % av den för den försäkrade angivna lönen såsom
sjuk- eller invalidpension, vore det uppenbart, att sådana privatanställda
icke hade nämnvärt behov av att vara sjukpenningförsäkrade enligt det nu
föreliggande lagförslaget. Föreningen förordade därför, att sådana privatanställda,
vilka vore direkt eller indirekt anslutna till företag, som meddelat
pensionsförsäkring förenad med sjuk- och invalidpension, på ansökan finge
erhålla befrielse från skyldigheten att vara sjukpenningförsäkrade under
förutsättning, att sjuk- och invalidpensionen innefattade sådana förmåner,
eventuellt tillsammans med av arbetsgivare i bindande form utfästa förmåner,
som minst motsvarade de förmåner, vartill de på grund av sjukpenningförsäkringen
skulle vara berättigade.

Försäkringsbolags riksförbund framhåller, att förslaget i fråga örn personer
i privat tjänst ingrepe i bestående förhållanden. Att detta måste vålla
avsevärda olägenheter såväl för arbetsgivare, vilka hade att anpassa sina
anställdas sjukförmåner, som för enskilda försäkringsgivare, vilka hade att
anpassa redan gällande sjukförsäkringar efter den föreslagna lagstiftningen,
torde vara uppenbart. Det torde därför vara nödvändigt att genom lagbestämmelser
underlätta en sådan anpassning.

Tjänstemännens centralorganisation anför:

Genom den obligatoriska sjukförsäkringens införande kan man befara,
att arbetsgivarens intresse för utbetalande av lön under sjukdom lätt skulle
minskas. Tjänstemännens centralorganisation skulle i detta sammanhang
önska, att från statsmakternas sida underströkes att införandet av den obligatoriska
sjukförsäkringen självfallet icke bör tagas till intäkt för att på
löntagarna övervältra kostnader, som tidigare bekostats av arbetsgivarna.
För statstjänstemännens del har kommittén fastslagit, att kompensation
skall lämnas för i samband med sjukvårdsförsäkringens genomförande förlorade
avlöningsförmåner. Beträffande de i kommunal och privat tjänst anställda
bör skyldighet för arbetsgivaren att utgiva motsvarande kompensation
föreligga. Sedan ankommer det på vederbörande organisation att efter
förhandlingar med respektive arbetsgivare träffa överenskommelse om
denna kompensations storlek.

Sjukförsäkringspromemorian.

Kommitténs förslag, att alla försäkringspliktiga vilkas årsinkomst av förvärvsarbete
uppgår till minst 600 kronor skola omfattas av sjukpenningför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

183

säkringen, har icke frångåtts i promemorian. I motsats till kommittéförslaget
har emellertid i promemorian ifrågasatts, huruvida icke även personer,
som ägde uppbära tilläggspension eller invalidunderstöd, skulle bli
sjukpenningförsäkrade.

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian.

Rörande den föreslagna nedre inkomstgränsen av 600 kronor
ifrågasätter socialdemokratiska kvinnoförbundet, örn det vore lämpligt att
fordra att en person skulle ha en årsinkomst av nämnda storlek för att få del
av försäkringsförmånerna. En dylik gräns skulle medföra orättvisor och
många gånger utesluta de mest hjälpbehövande. Å andra sidan framhåller
Sveriges yngre läkares förening, att det skulle ha varit logiskt om sjukpenningens
enhetliga fixerande till 3: 50 kronor per dag fått verka bestämmande
även beträffande fixerandet av fordringen för tillhörighet till sjukpenningförsäkringen.
I så fall skulle lägsta inkomstnivån kunnat sättas
avsevärt högre än 600 kronor. Man hade även kunnat fixera avgifterna till
en annan och högre nivå, vilket givetvis hade varit önskvärt i detta för
statsverket synnerligen dyrbara projekt.

Från några håll har erinran framställts mot att statstjänstemän
skola undantagas från försäkringen. Statskontoret vidhåller sin tidigare
framförda mening att sjukpenningförsäkringen bör omfatta samtliga statstjänstemän.
Samma ståndpunkt intages av Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott.

Även socialstyrelsen anser skäl tala för att, om en sjukförsäkring i enlighet
med promemorian genomföres, jämväl statstjänstemännen inbegripas
under sjukpenningförsäkringen. Förslagets genomförande skulle medföra,
att vissa lägre statstjänstemän skulle få sämre förmåner än arbetare
i enskild tjänst och extra statstjänstemän, vilka icke omfattades av den
föreslagna undantagsbestämmelsen. Vad beträffade högre tjänstemän kunde
en motsvarande jämförelse göras med tjänstemän i kommunal eller enskild
tjänst, vilka i stor utsträckning ägde rätt till viss avlöning från arbetsgivaren
under sjukdom och som därutöver skulle uppbära sjukpenning, så att
de ofta skulle erhålla en sammanlagd inkomst, som motsvarade vad de uppbud
medan de vore i tjänst. Statstjänstemännen däremot finge alltid vidkännas
avdrag. Dessa spörsmål kunde emellertid även tänkas lösta genom
en revision av avlöningsförfattningarna.

Socialvårdskommittén anför i förevarande hänseende:

Vid behandlingen av förslaget till arbetslöshetsförsäkring har kommittén
kommit till den uppfattningen, att det möter principiella betänkligheter och
även vissa administrativa svårigheter att utesluta de statsanställda från en
allmän arbetslöshetsförsäkring. I det av kommittén utarbetade, preliminära
förslaget til! lag örn allmän arbetslöshetsförsäkring omfattas sålunda även
de statsanställda, liksom i det engelska socialförsäkringsförslaget, av försäkringen.
Kommittén har vid behandling av frågan örn de statsanställdas ställ -

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

liing inom arbetslöshetsförsäkringen ifrågasatt huruvida icke de statsanställda
även böra tillhöra sjukpenningförsäkringen. Kommittén bär för avsikt
att upptaga denna fråga till förnyat övervägande och i samband med
överlämnande av arbetslöshetsförsäkringsförslaget eventuellt föreslå ändringar
i detta avseende i kommitténs förslag till allmän sjukförsäkring.

Förslaget, att personer vilka uppbära tilläggspension eller invalidunderstöd
icke skulle på denna grund vara uteslutna från sjukpenningförsäkringen
har — närmast med utgångspunkt från att försäkringen
anordnades enligt alternativet I -— behandlats i en del yttranden. Statskontoret
har i princip icke något att erinra mot detta förslag. Statskontoret ansåge
dock att frågan örn dessa personers tillhörighet till försäkringen icke
borde slutligt bedömas innan kännedom vunnits om de förmåner, som en
reviderad folkpensionering komme att erbjuda.

Ej heller pensionsstyrelscn har något att invända mot att tilläggspensionärer
bli delaktiga av sjukpenningförsäkringen. Det borde emellertid tillses,
att de sammanlagda förmånerna från folkpensioneringen och sjukförsäkringen
under en folkpensionärs sjukdom icke bleve större än vad han, när
han vore i stånd att arbeta, erhölle i folkpension och genom eget arbete.
Vidare måste ett intimt samarbete komma till stånd mellan folkpensioneringens
och sjukförsäkringens organ bland annat för att förhindra att arbetsinkomsten
uppskattades på ett sätt enligt sjukförsäkringen och på ett
annat enligt folkpensioneringen. Enligt pensionsstyrelsens mening syntes, då
en sjukpenningförsäkrad pensionstagare utöver pensionen måste ha minst
(500 kronors årsinkomst av förvärvsarbete, sjukpenningavgiften böra erläggas
av pensionstagaren själv.

Socialvårdskommittén framhåller i fråga om tilläggspensionärerna, att
kommitténs förslag i förevarande hänseende huvudsakligen föranletts av
önskemålet om en tydlig gränslinje mellan sjukpenningförsäkringen och
folkpensioneringen. Kommittén fortsätter:

Frågan kommer, såsom kommittén förutskickade, i ett annat läge efter
den förestående revisionen av folkpensioneringen. De i folkpensioneringslagen
nu stadgade avdragsfria beloppen torde liksom själva pensionsbeloppen
i kommitténs förslag till ny folkpensioneringslag komma att höjas avsevärt,
varigenom tilläggspension i större utsträckning än nu kan utgå till personer
med högre årsinkomst av förvärvsarbete än 600 kronor. Ett tillfälligt
bortfall av arbetsinkomsten kan lämpligare kompenseras genom att sjukpenning
utgår än att tilläggspensionen tillfälligt jämkas. På grund härav
torde efter folkpensioneringslagens revision tillräckliga skäl icke längre föreligga
för att utestänga tilläggspensionärerna från sjukpenningförsäkringen.
En reglering av förhållandet mellan de båda hjälpformerna är emellertid
behövlig, därvid särskilt bör iakttagas att arbetsinkomsten upptages till
samma belopp inom de båda socialförsäkringsgrenarna.

Socialstyrelsen anser frågan, huruvida tilläggspensionärer som åtnjuta
minst 600 kronors årlig arbetsinkomst skola vara sjukpenningförsäkrade,

Kungl. Majus proposition nr 312.

185

icke vara av någon större räckvidd och finner det vara svårt att fatta någon
definitiv ståndpunkt till frågan utan kännedom om vilken utformning folkpensionslagens
regler örn tilläggspension, avdragsfri inkomst m. m. kunde
komma att erhålla. Styrelsen framhåller emellertid följande principiella
synpunkter:

Såväl folkpension som sjukpenning utgör kompensation för utebliven arbetsinkomst
och utgör till väsentlig del ett av statsmedel bekostat understöd.
Det synes vid sådant förhållande knappast rimligt, att någon skall
vara berättigad att utöver full folkpension även uppbära sjukpenning. Den
som på grund av ålderdom eller invaliditet är helt arbetsoförmögen skulle
då komma i ett sämre läge än den som är till största delen arbetsoförmögen
av dylik orsak och därjämte genom sjukdom berövats återstoden av arbetsförmågan.
Principiellt borde av denna anledning sjukpenningen begränsas
till ett belopp, motsvarande skillnaden mellan utgående folkpension och full
dylik. Huruvida frågan kan praktiskt lösas efter denna linje är emellertid
svårt att bedöma.

De ömsesidiga socialtörsåkringsbolagens förening finner ur olycksfallsförsäkringens
synpunkt intet vara att i princip erinra mot att tilläggspensionärer
medgåves tillträde till sjukpenningförsäkringen vid en årsinkomst av
minst 600 kronor. I så fall borde emellertid inkomsten bestämmas till det
belopp, varefter tilläggspension utginge. För flertalet av de tilläggspensionärer,
som skadades genom olycksfall i arbete, torde nämligen för närvarande
redovisas en faktisk arbetsinkomst under ett år före olycksfallet överstigande
600 kronor, trots att de i allmänhet åtnjöte högsta tilläggspension.

Departementschefen.

I yttrandena ha framställts olika yrkanden angående sjukpenningförsäkringens
omfattning. Det har sålunda ifrågasatts, å ena sidan, huruvida icke
alla medborgare oberoende av deras inkomst eller ekonomiska ställning i
övrigt borde komma i åtnjutande av sjukpenning samt, å andra sidan, om
ej den av socialvårdskommittén föreslagna inkomstgränsen för deltagande
i sjukpenningförsäkringen — minst 600 kronor örn året — borde höjas. Vidare
ha skilda meningar gjort sig gällande rörande frågan, huruvida några
särskilda kategorier böra undantagas från sjukpenningförsäkringen eller örn
denna skall göras lika allmän som sjukvårdsförsäkringen.

Därest den obligatoriska sjukpenningförsäkringen skulle omfatta även
den del av befolkningen, som helt saknar arbetsinkomst eller har endast
obetydlig sådan, bleve följden alt — bortsett från dem som leva av kapitalinkomst
och som över huvud ej lia behov av någon sjukpenningförsäkring
—- även sådana personer, vilka lia sin försörjning antingen genom det allmänna
eller genom anhöriga, skulle bli sjukpenningförsäkrade. I fråga örn
dessa grupper torde dock såsom kommittén framhållit gälla, att deras ekonomiska
ställning allmänt sett ej avsevärt påverkas av sjukdom. Deras inrymmande
under försäkringen skulle medföra uppenbara risker för missbruk

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

av denna. Det skulle även kunna vålla svårigheter för dem att erlägga försäkringsavgifterna.
Beträffande dessa kategorier synes behovet av kontant
understöd böra tillgodoses på samma sätt vid sjukdom som vid full hälsa.
Den omständigheten att sjukpenningen enligt min mening bör bestämmas
enhetligt i anknytning till en rimlig minimistandard under sjukdom medför
ingen ändring härvidlag. Sjukpenningen är nämligen i princip avsedd att
trygga försörjningen för dem, som måste ägna sig åt förvärvsarbete för sitt
uppehälle.

Var gränsen bör dragas för den arbetsinkomst, som skall medföra skyldighet
att tillhöra sjukpenningförsäkringen, kan givetvis vara föremål för
delade meningar. För egen del har jag ansett den av kommittén föreslagna
gränsen godtagbar, även när försäkringen konstrueras på sätt i det föregående
angivits. Jag vill härvid särskilt framhålla lämpligheten av att
inkomstgränsen får sammanfalla med den gräns, vid vilken deklarationsskyldighet
enligt skattelagstiftningen i allmänhet föreligger.

Om jag således finner, att endast den som har en arbetsinkomst av minst
600 kronor om året bör ingå såsom sjukpenningförsäkrad medlem av sjukkassa,
är därmed icke avgjort, att alla de, vilka ha en dylik arbetsinkomst,
skola omfattas av sjukpenningförsäkringen. Många ha redan för närvarande
vid sjukdom sin försörjning tryggad, och frågan är örn även dessa skola
inordnas under sjukpenningförsäkringen. Jag syftar därvid närmast på
sådana anställda, som även under sjukdom äga, helt eller delvis, utfå den
vanliga arbetslönen.

Statstjänstemännens ställning i förevarande hänseende skulle enligt kommittéförslaget
regleras så, att vissa befattningshavare skulle vara uteslutna
från sjukpenningförsäkringen på grund av en direkt lagbestämmelse därom,
medan andra befattningshavare genom särskilt beslut skulle kunna ställas
utanför denna gren av sjukförsäkringen. I olika yttranden har ifrågasatts,
huruvida icke sjukpenningförsäkringen generellt borde omfatta även statstjänstemännen.
Till denna ståndpunkt synes jämväl socialvårdskommittén
numera ha anslutit sig. Åtskilliga omständigheter tala för denna mening. De
skäl, som föranlett mig att förorda statstjänstemännens inrymmande under
sjukvårdsförsäkringen, lära sålunda äga motsvarande giltighet för sjukpenningförsäkringens
del. Den av kommittén gjorda gränsdragningen skulle
verka tämligen ojämnt, och ett utestängande av statstjänstemännen kunde
— med de förmåner som utgå på grund av sjukpenningförsäkringen enligt
departementsförslaget — för lägre befattningshavare betyda, att dessa
komme i sämre ställning än örn de omfattades av sjukpenningförsäkringen.

På grund härav vill jag förorda, att även statstjänstemännen skola vara
obligatoriskt sjukpenningförsäkrade. Därav följer icke att sådana anordningar
böra eftersträvas, att de statliga befattningshavarna — som för närvarande
vid sjukdom äga uppbära hel eller reducerad lön — i fortsättningen
skulle lia att vid sjukdom lita sig enbart till de förmåner, som utgå på grund

Kungl. Mcij:ts proposition nr 312.

187

av försäkringen. Såsom jag tidigare framhållit, bör sjukförsäkringens införande
icke leda till försämring i nu utgående löneförmåner vid sjukdom. Vid
den förestående omprövningen av de statliga avlöningsbestämmelserna torde
därför få övervägas på vad sätt sjukpenningförsäkringens genomförande
kan samordnas med rådande avlöningssystem vid sjukdom. En utväg härvid
torde vara, att befattningshavaren får i sedvanlig ordning uppbära sin sjukavlöning,
men att vederbörande myndighet inträder i befattningshavarens
rätt gentemot sjukkassan såvitt angår de förmåner som utgå på grund av
den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Bland annat för möjliggörande
av en sådan lösning har i 30 § av departementsförslaget upptagits ett särskilt
stadgande, enligt vilket arbetsgivaren i fall, som här avses, skall äga
att i arbetstagarens ställe hos sjukkassan uppbära arbetstagaren tillkommande
sjukpenning jämte familjetillägg, i den mån dessa förmåner icke
överstiga den utbetalda lönen. Ett arrangemang av antydd art förutsätter
att statstjänstemännen lönevägen erhålla kompensation för den sjukförsäkringsavgift,
som hänför sig till sjukpenningförsäkringen.

Med den ståndpunkt, jag intagit till frågan om de statliga befattningshavarnas
sjukpenningförsäkring, torde anledning saknas att medgiva kommun-
eller privatanställda befrielse från plikten att vara sjukpenningförsäkrade.
Det torde få ankomma på parterna eller deras organisationer att avtalsvägen
åstadkomma en samordning mellan sjukpenningförsäkringsförmånerna
och de nu vid sjukdom utgående avlöningsförmånerna. Att sjukförsäkringens
införande ej heller i detta fall bör få verka försämrande synes
knappast behöva understrykas.

Mera tveksamt synes mig spörsmålet om folkpensionärernas sjukpenningförsäkring
vara. Kommitténs förslag i denna del innebar, att personer, som
ägde uppbära tilläggspension eller invalidunderstöd enligt hittillsvarande lagstiftning,
icke skulle vara sjukpenningförsäkrade. I sjukförsäkringspromemorian
uttalades emellertid, att tillräckligt bärande skäl saknades att från
sjukpenningförsäkringen undantaga personer, vilkas årsinkomst av förvärvsarbete
uppginge till 600 kronor, enbart på grund av att de tillerkänts
tilläggspension eller invalidunderstöd. Promemorians ståndpunkt i detta
hänseende har allmänt vunnit principiell anslutning.

Ifrågavarande spörsmål torde emellertid komma i eif något annat läge för
den händelse det förslag till ny folkpensioneringslagstiftning, vilket förelagts
årets riksdag genom proposition nr 220. blir genomfört. Nämnda förslag
bygger i stort sett på samma försörjningsprincip som den, vilken ligger
till grund för bär förevarande förslag till sjukpenningförsäkring. Folkpensionerna
lia föreslagits höjda i betydande grad; den allmänna ålderspensionen,
som i princip skall tillkomma varje medborgare vid fyllda 67 år, skall utgå
ulan hänsyn tagen till vederbörandes inkomst, medan däremot övriga former
av folkpension belt eller delvis bli beroende av vederbörandes inkomstförhållanden.
Alt bell utestänga dem, som uppbära en inkomstprövad form

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

av folkpension, från sjukpenningförsäkringen synes icke böra ifrågakomma.
Visst utrymme för denna försäkring torde även finnas för dem som icke
åtnjuta annan folkpensionsförmån än den allmänna ålderspensionen. Jag
anser därför, att den omständigheten, att någon får rätt till folkpension enligt
den nya lagstiftningen därom, icke bör utesluta honom från tillhörigheten
till sjukpenningförsäkringen.

Emellertid torde det, om folkpensionärerna skola omfattas av sjukpennin
gförsäkringen, vara erforderligt med vissa särbestämmelser för dem för
att vinna erforderlig samordning mellan ifrågavarande båda grenar av socialförsäkringen.
Socialvårdskommittén har i sitt i november 1945 avgivna betänkande
nr XI angående lag om allmän folkpensionering1 framhållit, att
det härvidlag vore lämpligt, att sjukpenningförsäkringen — som i princip
avser att ge skydd vid mera tillfällig arbetsoförmåga — anpassade sig efter
folkpensioneringen. I propositionen nr 220 har jag uttalat, att jag delar
denna åsikt. Anpassningen torde, i överensstämmelse med vad i nämnda
betänkande ifrågasatts, böra ske på så sätt, att sjukpenningen för de sjukpenningförsäkrade
folkpensionärerna begränsas till 2 kronor örn dagen och
att sjukhjälpstiden bestämmes till 90 dagar vid varje sjuklighetstillstånd.
Ett högre dagsbelopp torde i regel ej vara behövligt; och under den angivna
tidrymden lärer den pensionär, vars pensionsförmåner varit reducerade
med hänsyn till förefintligheten av egen inkomst, kunna erhålla den förhöjning
av pensionen som betingas av att inkomsten bortfaller till följd av
sjukdomen. Viss begränsning i fråga örn rätten till familjetillägg torde även
böra ske med hänsyn till att folkpensionsförmåner utgå. Till dessa frågor
återkommer jag vid behandlingen av de paragrafer, som avse de på grund
av sjukpenningförsäkringen utgående förmånerna. Här torde endast böra
tilläggas, att folkpensionär, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till
minst 600 kronor, givetvis själv bör svara för kostnaderna för sin sjukpenningförsäkring,
likaväl som han själv har att gälda avgiften för sjukvårdsförsäkringen.

I några yttranden har framhållits angelägenheten av att folkpensionärernas
arbetsinkomst beräknas på samma sätt inom folkpensioneringen och
sjukförsäkringen. Därmed torde närmast ha avsetts, att vid bestämmande
inom sjukförsäkringen av folkpensionärens årsinkomst av förvärvsarbete
denna ej får sättas högre än den inkomst av arbete, som ingår i den uppskattade
årsinkomst vilken ligger till grund för beräkningen av inkomstprövade
folkpensionsförmåner. Vad sålunda anförts torde främst taga sikte på
en enligt alternativ I utformad sjukpenningförsäkring, och ifrågavarande
spörsmål torde icke äga någon större betydelse vid en sjukpenningförsäkring
i överensstämmelse med departementsförslaget.

Enligt socialvårdskommitténs förslag .skulle vidare från skyldigheten att
vara sjukpenningförsäkrad undantagas dels den som för ett sammanhäng -

1 SOU 1945: 64.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

189

ande sjuklighetstillstånd uppburit sjukpenning under 730 dagar, i vad avser
tiden intill dess han återvunnit arbetsförmågan, dels ock den som fyllt
67 år och därefter uppburit sjukpenning under tillhopa 365 dagar. Ej heller
dessa undantag lia ansetts böra upptagas i departementsförslaget. Meningen
med det förra stadgandet torde ha varit, att plikten att vara sjukpenningförsäkrad
åter skulle inträda, när den sjuke återvunnit sådan grad av arbetsförmåga
att han åter uppnått årlig arbetsinkomst av förvärvsarbete om
minst 600 kronor. Stadgandet torde emellertid vara överflödigt, i det att en
person, som varit sjuk under en sammanhängande period av minst 730 dagar
och därigenom -— enligt 27 § i departementsförslaget — blivit utförsäkrad,
näppeligen torde lia någon inkomst av förvärvsarbete så länge sjuklighetstillståndet
varar. Redan på grund av huvudregeln för tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen
synes alltså en sådan person bli utesluten från försäkringsplikten.
Det bör åligga sjukkassorna att, när någon blir utförsäkrad
men alltjämt lider av arbetsoförmåga, omedelbart undersöka huruvida
vederbörande skall uteslutas från sjukpenningförsäkringen. Denna kassornas
skyldighet torde framgå av stadgandet i 13 § första stycket andra punkten
av departementsförslaget.

Det andra av de ifrågavarande båda undantagen från försäkringsplikten
har föranletts av att enligt kommittéförslaget den som fyllt 67 år skulle äga
uppbära sjukpenning under sammanlagt högst 365 dagar. Då sistnämnda
regel slopats i departementsförslaget, följer därav att även förevarande
undantagsbestämmelse bör utgå.

I enlighet med det anförda har i första punkten av första stycket av 9 § i
departementsförslaget upptagits en undantagslös regel att varje sjukkassemedlem,
vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 600 kronor,
skall vara sjukpenningförsäkrad.

Såsom en andra punkt av samma stycke har synts böra intagas en föreskrift
motsvarande den, som kommit till uttryck i 13 § andra stycket av kommittéförslaget.
Väl kan det förefalla mindre tillfredsställande, att en gift
kvinna, som icke är självständigt försäkrad, skall bli berättigad till sjukpenning,
även för det fall att hennes make på grund av sin ringa inkomst
är utesluten från sjukpenningförsäkringen och följaktligen ej heller betalar
någon avgift för denna gren av försäkringen. Sjukpenningen till den familjeförsäkrade
gifta kvinnan är emellertid i princip avsedd alt utgöra ersättning
för det arbete, som hustrun utför i hemmet och vilket under hennes
sjukdom måste utföras av annan. Med hänsyn härtill synes mannens tillhörighet
till sjukpenningförsäkringen icke böra vara avgörande för frågan
om hustruns rätt till sjukpenningen. Någon anledning att frångå kommitténs
förslag på denna punkt torde därför icke föreligga. Beträffande spörsmålet
örn den familjeförsäkrade gifta kvinnans rätt till sjukpenning åter
kommer jag vid behandlingen av 21 § i departementsförslaget.

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

10 §.

I denna paragraf lämnas en bestämning av begreppet årsinkomst
av förvärvsarbete.

Paragrafen återgiver i huvudsak vad som upptagits under 16 och 17 §§ i
socialvårdskommitténs lagförslag. Innehållet i sistnämnda båda paragrafer
behandlas i betänkandet nr VII sid. 210—218.

Departementschefen.

De jämkningar, som ansetts böra vidtagas i kommitténs förslag, ha närmast
föranletts av den ändrade struktur som sjukpenningförsäkringen
erhållit i departementsförslaget. Genom att systemet med olika sjukpenningklasser
frångåtts blir det i allmänhet icke erforderligt med någon precisering
av de försäkrades årliga inkomst av förvärvsarbete. Nämnda inkomst
får betydelse främst för spörsmålet, om en sjukkassemedlem skall vara sjukpenningförsäkrad
eller ej samt om en gift kvinna skall vara självständigt
försäkrad eller försäkrad i egenskap av familjemedlem; i övrigt blir årsinkomsten
av förvärvsarbete av betydelse endast för det fall att av två äkta
makar hustrun är den huvudsakliga försörjaren och makarna av denna anledning
önska att familjetilläggen anknytas till hennes sjukpenning (jfr
8 § andra stycket, 23 § andra stycket och 24 § i departementsförslaget).
Sjukkassorna behöva därför regelmässigt blott taga ställning till frågan örn
årsinkomsten av förvärvsarbete uppgår till minst 600 kronor respektive
1 000 kronor. I det stora flertalet fall torde det utan vidare efterforskningar
stå klart för sjukkassorna huru härmed förhåller sig. I tveksamma
fall böra sjukkassorna i första hand söka vinna upplysning hos den försäkrade
själv samt, om denne innehar arbetsanställning, hos hans arbetsgivare.
Vederbörande inkomstlängd torde även kunna vara vägledande i viss utsträckning.
Det må dock framhållas, att vid taxering uppskattad »inkomst
av tjänst» ej alltid avser inkomst av förvärvsarbete, enär enligt skatteförfattningarna
inkomst i form av pension, livränta, undantagsförmåner
m. m. hänföres till inkomst av tjänst. 11

11 §•

Denna paragraf, som avser frågan örn vilken sjukkassa forså kringspliktig
skall tillhöra, motsvaras av 7 § 2 morn., 9 § 2
mom. sista punkten och 40 § sjätte stycket sista punkten i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommittéförslaget (7 § 2 mom.) skall försäkringspliktig vara medlem
av den allmänna sjukkassan för den kommun där han har fast bostad.
Saknar vederbörande fast bostad, skall han tillhöra sjukkassan i
mantalsskrivningsorten eller, örn han ej är mantalsskriven, den ort där
han senast varit mantalsskriven i riket. Försäkringspliktig sjöman, som sak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 191

nar såväl fast bostad som mantalsskrivningsort inom riket, skall vara försäkrad
i den kommun, där fartyget har sin hemort.

Kommittén framhåller — betänkandet nr VII sid. 156 — att anknytningen
till bostadsorten innebär avsevärda fördelar, bland annat i fråga om sjukkontroll
och avgiftsbetalning. Genom anknytningen till bostadsorten frånsade
man sig ej heller den möjlighet till kontroll, att alla försäkringspliktiga bleve
försäkrade, som mantalsskrivningen innebure. Kommittén hade därför icke
funnit skäl att frångå den princip, som i detta avseende gällde enligt nuvarande
sjukkasseförordning, eller att bosättningen skulle vara den avgörande
faktorn.

I fråga örn den under 40 § sjätte stycket sista punkten i kommittéförslaget
upptagna regeln att medlem av lokalsjukkassa alltid skall vara medlem av
den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan är ansluten, och på grund
härav försäkrad i båda kassorna anmärker kommittén, att dess förslag i
denna del överensstämmer med vad nu gäller.

Sjukvårdsersättning till sådana barn, som ej bli att anse såsom familjemedlemmar
men likväl anses böra omfattas av försäkringen, skall enligt
kommitténs förslag utbetalas av sjukkassan för den kommun, där barnet är
bosatt, då rätten till sjukhjälp uppkommer.

Yttrandena över kommittéförslaget.

I ett par yttranden ifrågasättes, huruvida icke tillhörigheten till sjukkassa
alltid borde bedömas med hänsyn till mantalsskrivningsorten. Sålunda framhåller
länsstyrelsen i Malmöhus län, att en sådan omläggning skulle innebära
en betydande förenkling. Fall kunde förekomma, då begreppet »fast
bostad» i ett givet fall kunde komma att prövas av två olika myndigheter,
nämligen dels av tillsynsmyndigheten för sjukkassorna och dels i mantalsskrivningsmål
av länsstyrelse och kammarrätt, måhända med olika resultat.
Därest såsom grund för tillhörigheten till sjukkassa lades mantalsskrivningen,
syntes konsekvensen fordra, att medlem icke efter egen anmälan
finge flytta över från en sjukkassa till annan. Ett dylikt medgivande skulle
nämligen medföra samma olägenheter som bestämmelsen, att bosättningen
vore avgörande. Bestämmelserna om överflyttning bleve sålunda, örn den
av länsstyrelsen intagna ståndpunkten godkändes, överflödiga.

Även lantarbetsgivaref öreningen anser, att mantalsskrivningsorten borde
vara utslagsgivande i stället för bostadsorten. Det vore en stor fördel för
sjukkassorna att för medlemsregistreringen kunna bygga på mantalslängderna.
Så utbyggt som samhället ur olika synpunkter nu vore, borde det
icke ställa sig svårt för sjukkassorna att ordna sjukkontrollen, även örn
medlemmarna tillfälligtvis skulle bo utanför mantalsskrivningsorten. Genom
det föreslagna arrangemanget vunnes även att medlemsregistreringen bleve
fullständig.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del anmärker försäkrings -

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

rådet, att förslaget saknade regel om medlemskap i sjukkassa för det fall
att annan försäkringspliktig än svensk sjöman saknade fast bostad här i
riket och därjämte varken vore eller hade varit bär mantalsskriven.

Departementschefen.

Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen, har jag funnit mig böx-a
förorda sådan ändring av kommitténs förslag att de avgifter, som de försäkringspliktiga
ha att erlägga till sjukkassorna, upptagas på vederbörandes
debetsedel och uppbäras i samband med skatteuppbörden. Avgiftsuppbördens
anknytning till skatteuppbörden synes nödvändiggöra ett frångående
av kommitténs förslag även i andra punkter. Det lärer sålunda bland
annat icke vara möjligt att låta bosättningen bli avgörande vid bestämmandet
av den sjukkassa, i vilken försäkring skall ske. I likhet med skattskyldigheten
bör försäkringen i stället anknytas till mantalsskrivningsorten.
Vidare torde därav följa att, då mantalsskrivningen sker kalenderårsvis,
tillhörigheten till viss sjukkassa bindes för kalenderår; den som för
visst kalenderår blivit mantalsskriven inom viss kommun kommer att tillhöra
sjukkassan för nämnda kommun, även örn han under året skulle avflytta
till ort utom kassans verksamhetsområde.

Sjukförsäkringens anpassning till mantalsskrivningen torde böra föranleda,
att sjukkassorna få tillgång till de mantalslängden som årligen upprättas.
Överhuvud torde det bli nödvändigt att viss kontakt skapas mellan
sjukkassorna och folkregistreringen. Frågan härom torde lämpligen kunna
lösas i administrativ ordning, sedan folkbokföringens omorganisation blivit
genomförd.

Den omständigheten att mantalsskrivningen och icke bosättningen blir
avgörande i förevarande hänseende torde icke vara förenad med några
nackdelar. Tvärtom synes det vara till stor fördel för sjukkasseadministrationen
att tillhörigheten till viss sjukkassa blir beroende av en sådan faktisk
omständighet som mantalsskrivningen och icke på ett begrepp, angående
vars innebörd tveksamhet kan råda. Möjligheterna att tillse att alla
försäkringspliktiga verkligen bli inskrivna såsom sjukkassemedlemmar
måste ökas. Några särskilda svårigheter vid sjukkontroll och vid utgivande
av sjukhjälp lära icke behöva uppkomma. För närvarande torde samarbetet
mellan de erkända sjukkassorna gå friktionsfritt, och anledning saknas
att antaga att så ej skulle bli förhållandet mellan de allmänna sjukkassorna,
även om omfattningen av de uppgifter en kassa har att fullgöra för en annans
räkning kommer att öka. I anslutning härtill må framhållas, att i departementsförslaget
— liksom även i kommitténs förslag — upptagits ett
direkt stadgande (59 §) att sjukkassorna genom samarbete i möjligaste mån
skola underlätta lagens tillämpning samt att sjukkassa har skyldighet att
för annan sjukkassas räkning utgiva sjukhjälp och utöva sjukkontroll.

Såsom mantalsskrivningsort torde böra anses den ort, där någon för visst

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

193

år slutgiltigt blivit mantalsskriven. Om mantalsskrivningsförrättarens beslut
härutinnan efter besvär blivit ändrat genom beslut av högre instans,
bör alltså det senare beslutet vara avgörande. Mantalsskrivningsförrättarens
beslut bör dock interimistiskt vara bestämmande. Skulle i fall som här avses
sjukkassa ha uppburit försäkringsavgift från försäkrad, som rätteligen skolat
vara medlem av annan sjukassa, eller utgivit sjukhjälp till sådan försäkrad,
torde kassorna utan svårighet kunna reglera de mellanhavanden, som därigenom
uppkomma.

Eftersom även andra svenska medborgare än de, som blivit här mantalsskrivna,
ansetts böra vara försäkringspiiktiga, har huvudregeln örn tillhörigheten
till sjukkassa kompletterats med en bestämmelse avseende försäkringspliktig,
som icke här är mantalsskriven. Även för detta fall torde det
bli nödvändigt att binda medlemskapet för kalenderår. I stället för den
mantalsskrivningsort, som gäller vid årets ingång, synes bosättningen vid
nämnda tidpunkt böra bli avgörande. Därest vederbörande icke varit försältringspliktig
redan från årsskiftet, skall han tillhöra sjukkassan för den
kommun, där han är bosatt då försäkringsplikt inträder. Vad senast sagts
torde bli tillämpligt exempelvis för det fall att en svensk medborgare, som
varit bosatt i utlandet, flyttar åter till Sverige. Till spörsmålet om försäkringspliktens
inträde återkommer jag under påföljande paragraf.

Den bestämmelse, som av kommittén upptagits såsom en sista punkt av
40 §, synes böra intagas såsom ett andra stycke av förevarande paragraf.

Såsom ett sista stycke av denna paragraf har intagits en regel motsvarande
9 § 2 mom. sista punkten i kommittéförslaget. Genom denna regel
avgöres vilken sjukkassa som har att utbetala sjukvårdsersättning till sådana
barn, vilka enligt förslaget icke räknas såsom familjemedlemmar. Enligt kommitténs
förslag skulle ersättningen utgivas av sjukkassan för den kommun,
där barnet var bosatt när rätten till sjukhjälp uppkom. Rätten till sjukvårdsersättning
torde ej aktualiseras förrän den sjuke fått vidkännas den kostnad,
som skall ersättas, d. v. s. i och med att läkarvården eller sjukhusresan
betalas. Med hänsyn härtill synes meningen »när rätten till sjukhjälp uppkom»
böra utgå ur lagen.

12 §.

I denna paragraf behandlas frågan om intagningen i försäkringen
och upphörande av medlemskapet i sjukkassa.

Paragrafens första, andra och tredje stycken motsvaras av bestämmelserna
under 7 § 3 och 4 mom. i kommitléförslaget, vilka bestämmelser behandlas
i betänkandet nr VII sid. 156—158 och 305. Jfr även sid. 138. Fjärde
stycket av förevarande paragraf saknar motsvarighet i kommitténs förslag.

Departementschefen.

Emot kommitténs förslag att sjukkassa skall utan särskild anmälan såsom
medlem i kassan inskriva barn, som fyllt sexton år och som dessför Bihang

till riksdagens protokoll IDAG. 1 sami. Nr 312. 13

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

innan varit försäkrat såsom familjemedlem, synes icke vara något att erinra.
Däremot torde det ej vara erforderligt, att sjukkassan tillställer barnet särskilt
meddelande örn inskrivningen och örn de skyldigheter som följa därav.
Det synes vara tillräckligt, att den nyinskrivne medlemmen får sådan underrättelse
genom den medlemsbok eller det medlemsbevis, som tillställes
honom i samband med inskrivningen. I departementsförslaget har visserligen
icke ansetts böra upptagas något stadgande om medlemsbok och medlemsbevis.
Anledningen härtill är emellertid uteslutande den, att en dylik
bestämmelse — liksom en del andra i kommittéförslaget upptagna regler —
närmast torde ha karaktär av tillämpningsföreskrift och fördenskull icke bör
tynga lagtexten.

Andra försäkringspliktiga än nyssnämnda barn torde såsom kommittén
föreslagit böra åläggas skyldighet att inom fjorton dagar från försäkringspliktens
uppkomst anmäla sig till inträde i vederbörande sjukkassa. Någon
särskild bestämmelse om tidpunkten för försäkringspliktens inträde synes
icke vara behövlig. I överensstämmelse med vad kommittén anfört lärer
sådan plikt inträda i och med att omständighet inträffat, som medför försäkringsplikt,
exempelvis bosättning eller mantalsskrivning i Sverige samt,
i fråga om kvinna som tidigare varit familjeförsäkrad, ökning av hennes
egen arbetsinkomst till 1 000 kronor eller därutöver, upphörande av sammanlevnaden
med mannen eller dennes död.

Kommittén har föreslagit, att för det fall alt försäkringspliktig underlåter
att fullgöra honom i förevarande hänseende åliggande anmälningsskyldighet,
sjukkassan skulle, när förhållandet upptäcktes, inskriva vederbörande
såsom medlem med retroaktiv verkan. Sådan inskrivning skulle medföra
skyldighet för den inskrivne att med viss tidsbegränsning erlägga förfallna
avgifter men icke berättiga tili sjukhjälp för tiden före inskrivningen. Kassan
skulle dock ha möjlighet att utgiva sjukhjälp, därest uraktlåtenheten
att göra anmälan icke skäligen borde läggas den försäkringspliktige till last.
Jag ansluter mig till kommitténs förslag i denna del utom såtillvida, att jag
ej anser att det i detta sammanhang bör upptagas någon bestämmelse om
förbud för utgivande av sjukhjälp avseende tid före inskrivningen. Örn sjukpenning
synes härvidlag näppeligen kunna bli fråga, med hänsyn till att
sådan enligt 26 § i departementsförslaget regelmässigt ej får utgivas för tid,
innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts till sjukkassan. Och några befogade
invändningar torde icke kunna resas mot att försäkringspliktig, som
inskrives retroaktivt, erhåller sjukvårdsersättning för den tid, för vilken han
har att erlägga försäkringsavgift. Det må framhållas, att avvikelsen från
kommittéförslaget på denna punkt icke i sak torde vara av någon större
betydelse, enär kommittén tydligen avsett att sjukkassorna icke skulle vara
alltför stränga vid bedömandet av örn underlåtenheten att iakttaga föreskriven
anmälningsskyldighet varit ursäktlig eller ej.

Det torde vara lämpligt, att i denna paragraf intages en erinran örn skyl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

195

digheten för sjukkassa att, så snart den erhåller kännedom om att en person
som är inskriven såsom medlem i kassan ej längre är försäkringspliktig,
avföra denne såsom medlem.

Tillämpningen av denna paragraf synes böra underlättas för sjukkassorna
genom att dessa erhålla erforderliga uppgifter från vederbörande
myndigheter. Såsom jag i annat sammanhang framhållit, torde denna fråga
få lösas sedan omorganisationen av folkbokföringen blivit genomförd.

13 §.

Denna paragraf avser sjukkassas beslut angående tillhö;
righeten till sjukpenningförsäkringen.

Paragrafen motsvaras av 15 § i kommittéförslaget.

Soelalvårdskommittén.

Enligt kommittéförslaget — som bygger på systemet med olika sjukpenningsklasser
-—- skall sjukkassa i samband med inskrivning av försäkringspliktig
såsom medlem i kassan fastställa hans årliga inkomst av förvärvsarbete
samt besluta huruvida han skall vara sjukpenningförsäkrad och till
vilken klass han i så fall skall höra. Kassan skall därefter dels årligen
verkställa en genomgång av medlemsbeståndet och dels, så snart kassan har
skäl antaga att viss medlems sjukpenningförsäkring behöver ändras, vidtaga
erforderliga åtgärder härför. Ändring av sjukpenningförsäkringen får
ske blott vid månadsskifte men ej retroaktivt. Har någon börjat uppbära
sjukpenning eller förvärvat rätt därtill, får enligt förslaget ändring icke
ske i någons tillhörighet till sjukpenningförsäkringen förrän från och med
det första månadsskifte vid vilket rätt till sjukpenning ej föreligger. Sedan
sjukkassa fattat beslut i förevarande avseende, skall kassan underrätta
medlemmen därom.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet
nr VII sid. 208—210.

Yttrandena över kommittéförslaget.

I flera yttranden ifrågasättes, huruvida icke årsinkomsten av förvärvsarbete
kunde fastställas på ett enklare och mera oomtvistligt säll än enligt
kommiltéförslaget samt huruvida icke en direkt anknytning av årsinkomstens
storlek kunde ske till den för taxering uppgivna inkomsten av förvärvsarbete.
Uttalanden i sådan riktning framkomma i de yttranden, som avgivits av statskontoret,
pensionsstyreIsen, länsstyrelsen i Jönköpings län, Uppsala läns
landstings förvaltningsutskott, stadsförbundet och Iantarbetsgivareföreningen.

Enligt den mening, som uttalas av pensionsstyrelsen och försäkringsbolags
riksförbund, syntes det vara tillräckligt örn medlemsbeståndet för fastställande
av årsinkomstens storlek genomginges med längre mellanrum.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar sig för att kortvariga förändringar

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

i medlems inkomstförhållanden, icke borde medföra ändringar i avseende å
hans beräknade årsinkomst.

Departementschefen.

Sjukpenningklassystemets slopande medför att de regler, som av kommittén
föreslagits i fråga örn beslut rörande medlems sjukpenningförsäkring,
kunna i betydande mån förenklas. En mera ingående undersökning av storleken
av vederbörandes årsinkomst av förvärvsarbete torde endast undantagsvis
— vid gränsfall — behöva förekomma. I regel torde prövningen kunna
inskränkas till ett enkelt konstaterande att den försäkringspliktige har respektive
saknar en sådan årsinkomst av förvärvsarbete som medför skyldighet att
vara sjukpenningförsäkrad.

Eftersom icke alla försäkringspliktiga skola vara sjukpenningförsäkrade,
synes det riktigt att, såsom kommittén föreslagit, medlems sjukpenningförsäkring
alltid grundas på ett särskilt beslut av sjukkassan. För nyinträdande
medlem bör beslutet om hans sjukpenningförsäkring fattas i samband
med inskrivningen såsom medlem i kassan. Vad nu anförts gäller naturligen
även sådana gifta kvinnor, som icke sammanleva med sina män. Andra gifta
kvinnor upptagas automatiskt i sjukpenningförsäkringen så snart de befinnas
vara försäkringspliktiga.

Däremot synes det, med den utformning sjukförsäkringen erhållit enligt
departementsförslaget, icke lämpligt att lagfästa en skyldighet för kassorna
att årligen genomgå medlemsbeståndet för att pröva huruvida medlemmar,
som redan äro sjukpenningförsäkrade, skola uteslutas från denna försäkring,
eller huruvida enbart sjukvårdsförsäkrade medlemmar skola upptagas
i sjukpenningförsäkringen. Härvidlag bör en anpassning till de i varje särskilt
fall föreliggande ändrade förhållandena snarast möjligt ske; det torde
få överlämnas åt sjukkassorna att efter de anvisningar, som tillsynsmyndigheten
må utfärda, avgöra vilken metod som kan vara mest ändamålsenlig
för prövningen i förevarande avseende. Det lärer därför vara tillräckligt
att lagen tillföres en allmän föreskrift örn skyldighet för sjukkassa, som
erhållit kännedom örn att sådan ändring inträtt i medlems inkomst- eller
andra förhållanden, som inverkar på tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen,
att verkställa därav påkallad åtgärd.

När fråga är om frivillig sjukförsäkring, synes det naturligt, att en person,
som lider av sjukdom vid inträdet i försäkringen, icke omedelbart kan erhålla
rätt till sjukpenning för den sjukdomen. I enlighet härmed gälla
i allmänhet inom den frivilliga sjukförsäkringen vissa väntetidsbestämmelser.
Vidare torde, där ett försäkringsfall inträffat, enligt gängse regler gälla att
försäkringsförmånerna ej få ändras, så länge rätten till deras utfående varar.

Vad nu anförts torde allenast delvis äga giltighet inom en obligatorisk
sjukförsäkring. Såsom framhållits i sjukförsäkringspromemorian, skulle det
sociala syftet med en obligatorisk försäkring i viss mån förfelas, därest väntetidsbestämmelser
infördes. Inom en sådan försäkring föreligger ej heller möj -

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

lighet för den enskilde att välja tidpunkt för inträdet i försäkringen. En opåräknad
försäkringsrisk kan därför knappast anses inträda om någon — visserligen
vid en senare tidpunkt än då försäkringsplikt uppkommit för honom
— erhåller medlemskap först då för honom inträtt behov av sjukhjälp.
Med hänsyn härtill har jag, såsom jag redan tillkännagivit, funnit att några
väntetidsbestämmelser icke böra upptagas i lagen. Därav torde även böra
följa att den omständigheten, att en icke sjukpenningförsäkrad medlem på
grund av sjukdom är oförmögen till arbete, ej bör hindra hans intagande i
sjukpenningförsäkringen. I sammanhang härmed må nämnas, att motsvarande
naturligen bör gälla, när en familjeförsäkrad gift kvinna övergår till
att bli självständigt försäkrad. En familjeförsäkrad hustru, vars årsinkomst
av förvärvsarbete uppgår till exempelvis 700 kronor och som under sjukdom
för egen del uppbär en sjukpenning av 1: 50 kronor för dag, bör således, om
hon under sin sjukdom skulle bli änka, omedelbart kunna bli självständigt
försäkrad och därigenom berättigad till en sjukpenning av 3:50 kronor örn
dagen.

Uppenbart är, att en sjukpenningförsäkrad medlem, vilken drabbats av
sjukdom som för honom medför rätt till sjukpenning, icke bör få uteslutas
från sjukpenningförsäkringen, förrän hans rätt till sjukpenning upphör enligt
27 § departementsförslaget, d. v. s. när den längsta tiden för uppbärande
av sjukpenning utgår. Den omständigheten, att en medlems inkomster under
hans sjukdom nedgår, får .således icke tagas till intäkt för ett beslut, varigenom
medlemmens tillhörighet till sjukpenningförsäkringen upphör. Har en
medlem blivit utförsäkrad bör det emellertid, såsom i ett tidigare sammanhang
berörts, åligga sjukkassorna att taga medlemmens tillhörighet till sjukpenningförsäkringen
under omprövning. Örn därvid befinnes att vederbörandes
årsinkomst av förvärvsarbete ej längre kan antagas uppgå till minst 600
kronor, bör han avföras från sjukpenningförsäkringen.

Såsom jag tidigare anfört, har sjukpenningen ansetts böra bestämmas till
lägre belopp för folkpensionärer än för övriga vuxna sjukkassemedlemmar.
Från och med månaden efter den, varunder en medlem fyllt 67 år, reduceras
således sjukpenningen från 3: 50 kronor till 2 kronor om dagen. Enär
minskningen av försäkringsförmånerna för folkpensionär utgör en del av de
för försäkringen gällande villkoren, bör denna reduktion givetvis inträda
utan hinder av alt rätten till sjukhjälp på grund av inträffat försäkringsfall
är aktuell vid nämnda tidpunkt. På motsvarande sätt bör även under pågående
sjukdomsfall sjukpenningen för en person under 18 år höjas från 2
kronor till 3: 50 kronor från och med månaden näst efter den, varunder han
uppnått nämnda ålder.

I detta sammanhang bör uppmärksammas, att sjukkassemedlems rätt
till sjukpenning är avhängig av medlemskapet i sjukkassa. Av försäkringens
allmänna konstruktion synes följa, att när någon avföres såsom medlem
på grund av att han ej längre är försäkringspliktig, rätten till sjukpenning
därmed upphör. Därest omständighet inträffat, som medför att en kvinna

198

Kungl. Majus proposition nr 312.

övergår från att vara självständigt försäkrad till att vara försäkrad i egenskap
av familjemedlem, bör hennes rätt till sjukpenning omedelbart påverkas
därav. Örn en gift kvinna, som ej sammanlever med sin make och som
har en årsinkomst av förvärvsarbete om exempelvis 700 kronor, skulle under
pågående sjukdom sammanflytta med maken, torde sålunda hennes rätt
till en sjukpenning av 3: 50 kronor om dagen upphöra i och med att makarna
återupptagit sammanlevnaden. Såsom familjeförsäkrad hustru blir
hon i stället berättigad till en sjukpenning av 1: 50 kronor om dagen.

14 §.

Denna paragraf avser frågan örn överflyttning av medlems
k a p.

Paragrafen motsvaras i kommittéförslaget av 8 §, vilken behandlas i betänkandet
nr VII å sid. 158—159 och 306.

Departementschefen.

Bestämmelser om överflyttning av medlemskap från en sjukkassa till en
annan torde icke helt kunna avvaras, även om, såsom jag förordat, försäkringen
anknytes till mantalsskrivningen. Huvudregeln i förevarande hänseende
torde emellertid kunna inskränkas till en föreskrift, att försäkringen
skall följa mantalsskrivningen, så att en sjukkassemedlem, som blir mantalsskriven
inom annan sjukkassas verksamhetsområde, därigenom från och
med ingången av det kalenderår mantalsskrivningen avser utträder ur sin
förutvarande kassa och ingår som medlem i den nya kassan. En bestämmelse
härom synes böra upptagas såsom ett första stycke av denna paragraf.
Med bestämmelsen åsyftas naturligen främst dem, som redan äro här
i riket mantalsskrivna men få mantalsskrivningsorten ändrad. Bestämmelsen
träffar emellertid även exempelvis det fallet, att en svensk medborgare,
som varit bosatt i utlandet, återflyttar till Sverige och därvid blir mantalsskriven
å annan ort än den första bosättningsorten efter återkomsten.

Någon anmälningsskyldighet synes i förevarande fall icke behöva åläggas
sjukkassemedlemmarna. Ej heller torde det vara erforderligt med några
särskilda bestämmelser för reglerandet av de olika sjukkassornas ansvar
för sjukhjälpens ersättande. Den förutvarande kassan bör svara för sjukhjälp,
som utgått före årsskiftet, medan den nya kassan bör ha att svara
för sjukhjälpen för tiden därefter.

Andra stycket av denna paragraf har avseende å sådana sjukkassemedlemmar,
som varken det ena eller andra året äro här mantalsskrivna. I detta
fall synes det böra föreskrivas, att vederbörande skall utan dröjsmål anmäla
flyttningen till den kassa, i vilken han skall inträda.

Viss uppgiftsskyldighet de olika sjukkassorna emellan torde även böra
införas. Sålunda torde exempelvis med hänsyn till innehållet i 27 § av de -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

199

partementsförslaget den kassa, från vilken medlemmen flyttar, ha att lämna
uppgift rörande den sjukhjälp som utgått till överflyttande medlem. I förevarande
hänseende erforderliga bestämmelser kunna lämpligen utfärdas i
administrativ ordning.

Sjukvårdsförsåkringen.

15 §.

I denna paragraf fastslås vilken sjukhjälp, som utgives på
grund av den obligatoriska sjukvårdsförsåkringen.

Paragrafen motsvaras av 9 § 1 mom. i kommitténs förslag.

Socialvårdskommittén.

Såsom redan tidigare framhållits har kommittén ansett, att för sjukvårdsförsäkringen
— i likhet med vad som är fallet med den nuvarande frivilliga
försäkringen — borde gälla de bägge grundprinciperna, att försäkringen ej
direkt tillhandahåller sjukvård utan endast lämnar ersättning för utgifter
därför och att utgifterna endast ersättas vid försäkrads sjukdom.

För bedömande av huruvida sjukdom föreligger eller ej bör man
enligt kommittén i första hand hålla sig till vad som enligt vanligt språkbruk
och gängse läkarvetenskaplig uppfattning är att anse såsom sjukdom.
Med denna utgångspunkt torde såsom sjukdom kunna betecknas
varje onormalt kropps- eller själstillstånd, vilket icke sammanhängde med
den normala livsprocessen. Efter en sjukdomsprocess kvarblivande missbildningar
eller stympningar utan samband med sjukliga symptom borde
dock icke räknas såsom sjukdom. Ett kroppslyte borde alltså ej anses såsom
sjukdom. Å andra sidan borde icke endast själva sjukdomsprocessen
såsom sådan ulan även en efter sjukdomsprocessen kvarstående nedsättning
eller rubbning av det fysiska eller psykiska tillståndet kunna räknas såsom
sjukdom. De störningar och fysiologiska förändringar, som sammanhängde
nied det naturliga åldrandet eller med havandeskap och barnsbörd, vore tydligen
icke att betrakta såsom sjukdomar, enär de stöde i samband med den
normala livsprocessen.

Kommittén fortsätter:

Om också det nu sagda torde kunna tjäna såsom ledning vid lagtillämpningen,
har kommittén icke därmed avsett att binda densamma. Det synes
tvärtom angeläget att i tillämpningen även skälighetssynpunkter beaktas.
Söker en person läkare och har han med hänsyn till föreliggande omständigheter
skäl antaga att han är sjuk, bör sålunda ersättning för läkarvården
kunna utgivas även om läkaren icke kan konstatera förefintligheten av någon
viss sjukdom. Kommittén förutsätter, att läkarvård liksom för närvarande i
sig även skall inbegripa undersökning verkställd av läkare. Enligt nu tilllämpad
praxis ersätta de erkända sjukkassorna i vissa fall sådan läkar- och
sjukhusvård, som föranledes av medfödda kroppsfel och genom vilken ar -

200

Kungl. Majrts proposition nr 312.

betsförmågan hos den vårdade kan höjas, dock icke då fråga är om åtgärder,
vilka helt eller huvudsakligen äro betingade av önskan att förbättra
utseendet. Kommittén har utgått ifrån att angivna praxis skall tillämpas
även efter den nya lagstiftningens införande. Operation för t. ex. harmynthet
eller skelögdhet bör sålunda medföra rätt till ersättning, överhuvud
taget torde, med nyss angivet förbehåll, i tveksamma fall ersättning böra
utgivas, då den lämnade vården enligt läkares utsago är att betrakta såsom
sjukvård.

Vid bedömandet av hithörande frågor bör vidare — påpekar kommittén —
hållas i minnet den inskränkning av sjukdomsbegreppet, som ligger däri,
att sjukvårdsersättning endast utgives, då vård lämnats eller föreskrivits av
legitimerad läkare.

I fråga om tandvården anför kommittén, att de erkända sjukkassorna
för närvarande ersatte sådan vård endast om den meddelades av legitimerad
läkare och föranletts av sjukdom i tänderna och deras omgivningar.
Enligt kommitténs mening vore de nuvarande principerna för ersättning av
tandvård grundade på goda skäl, även om de vid flyktigt påseende kunde
förefalla otillfredsställande. Kommittén hade därför icke funnit anledning
föreslå ändring i fråga örn vad nu gällde i detta avseende. Enligt förslaget
omfattas således icke tandvård, som meddelas av tandläkare, av försäkringen.

Vad angår frågan om ersättning för särskilda hjälpmedel
anser kommittén tänkbart att de statsbidrag med två tredjedelar av kostnaden
för stödjebandage och proteser, vilka nu utan behovsprövning tillkomma
den som behandlas för vanförhet å vanföreanstalt eller ortopedisk
lasarettsavdelning, lämnades genom sjukkassorna ävensom att vid
olycksfall i arbete försäkringsinrättningarna finge bära hela kostnaden. Det
syntes dock mest praktiskt, att den nuvarande ordningen åtminstone tills
vidare bibehölles och att sjukkassorna icke belastades med kostnader för
stödjebandage och proteser. Härtill bomme att, sedan sjukdom övergått till
invaliditet, hjälp från sjukkassa principiellt ej syntes böra utgå. Kommittén
hade därför icke föreslagit någon bestämmelse om rätt till ersättning för
särskilda hjälpmedel.

Kommittén diskuterar även — under erinran att för närvarande inom ett
fåtal erkända sjukkassor såsom merprestationer ersättning utgives för
massage, medicinska bad eller fysikalisk behandling —
huruvida försäkringen borde omfatta dessa behandlingsformer. Härom anför
kommittén:

Otvivelaktigt ha de nämnda behandlingsformerna, rätt använda, en betydelsefull
uppgift att fylla ur folkhälsans synpunkt. Särskilt gäller detta massagen.
Inför man förmåner av nu ifrågavarande slag, torde också lättare
kunna genomföras en minskning av intagningstiderna å sjukhusen i fråga
örn vissa åkommor. Kommittén har med hänsyn till dessa skäl ingående
övervägt möjligheterna att såsom obligatorisk försäkringsförmån införa de
angivna behandlingsformerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

201

Emellertid äro erfarenheterna rörande verkningarna av vissa av dessa behandlingsformer
och sättet för deras lämpligaste användning icke ännu tillräckliga
för att värdet av dem skall kunna säkert bedömas och missbruk
förhindras. Behandlingarna ställa sig vidare ofta ganska dyrbara. Redan
dessa omständigheter mana till iakttagande av den största försiktighet i förevarande
avseende. Härtill kommer i fråga örn samtliga nu ifrågavarande
behandlingsformer att de, örn de infördes såsom försäkringsförmåner, i stort
sett kunde utnyttjas av dem, som äro avlägset boende, allenast, därest utgifterna
för de för behandlingens erhållande nödvändiga resorna ävenledes
ersattes av sjukförsäkringen. Då medborgarna böra i möjligaste mån beredas
lika tillfällen att utnyttja förmånerna från en obligatorisk försäkring,
skulle det med hänsyn härtill vara ofrånkomligt, att en förmån av förevarande
slag kompletteras med bestämmelser om rätt till reseersättning. Detta
skulle emellertid medföra oberäkneliga men sannolikt oproportionerligt
stora kostnader och ett betydande administrativt besvär.

Med hänsyn till det anförda har kommittén avstått från att framlägga
förslag örn obligatoriska försäkringsförmåner av ifrågavarande slag. Kommittén
har emellertid funnit övervägande skäl tala för att de allmänna
sjukkassorna skola ha möjlighet att med tillsynsmyndighetens medgivande
införa dessa behandlingsformer såsom merprestationer. Förslaget i denna
del (21 §) innebär, att tillsynsmyndigheten skall äga lämna dylikt tillstånd,
där så med hänsyn till förhållandena inom visst sjukkasseområde prövas
lämpligt. Härvid borde beaktas, icke blott den nytta de försäkrade kunde
antagas lia av prestationerna, utan även storleken av avgifterna till kassan
och den avgiftshöjning som merprestationens införande skulle medföra.

Beträffande ifrågavarande spörsmål i övrigt hänvisas till betänkandet nr
VII sid. 160—166, 175—177, 220—222 och 306.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Kommitténs uttalande rörande sjukdomsbegreppet bär lämnats
utan erinran av medicinalstyrelsen, som dock förklarar sig vilja tillägga
följande:

Sjukdomstillstånd såsom följd av vaccinering torde vid tillämpningen av
sjukförsäkringslagen inrymmas under begreppet sjukdom. Lindrigare fall,
där särskilda symtom ej kunna iakttagas, äro i allmänhet av så kort varaktighet,
att frågan örn ersättning icke blir aktuell. — I de visserligen sällsynta
fall, då en person gång på gång mäste giva blod till annan, faller han
under sjukförsäkringslagen, därest sjukdomstillstånd kan anses lia inträtt.
Är detta icke förhållandet, bör likväl ersättning utgå för utgifter för sådana
resor till och från läkare eller sjukvårdsanstalt, som ägt rum i och för blodgivningen.
Även i övrigt böra sjukvårdsförsäkringens liksom också sjukpenningförsäkringens
förmåner tillkomma blodgivaren, därest läkare linner
dennes hälsotillstånd eller grad av arbetsförmåga det påkalla. Reseersättning
bör likaledes tillkomma moder, som medföljer sitt sjuka barn till sjukhus
för att giva modersmjölk. — Beträffande den, som underkastats isolering
jämlikt 3 § 3 mom. första stycket epidemilagen, finner medicinalstyrelsen
det lämpligt och rimligt, alt från sjukkassa i sjukpenningsavseende ut -

202

Kungl. May.ts proposition nr 312.

gives ersättning såsom om vederbörande vore sjuk och att endast de fall,
där ersättning för större ekonomisk förlust, såsom föranledd av driftsavbrott
eller dylikt, påkallas, bli föremål för Kungl. Majlis prövning. De förra
fallen skulle därmed bli prövade på orten med hänsynstagande till rimlig
uppehällesstandard.

Medicinalstyrelsen framhåller vidare, att havandeskapssjukdomarna icke
vore särskilt nämnda i kommitténs förslag och att de alltså skulle falla
under lagens bestämmelser. Läkarna vid mödravårdscentralerna och mödravårdsstationerna
åtnjöte emellertid för vård av dylika sjukdomar ersättning
efter vissa i författning angivna regler. Med hänsyn härtill torde bestämmelse
böra meddelas, som begränsade sjukkassas skyldighet att ersätta del
av försäkrads utgifter för sjukdom på grund av havandeskap till endast
sådana hithörande sjukdomsfall, som icke kunnat erhålla vård å mödravårdscentral
eller mödravårdsstation. Vad anginge frågan, huruvida graviditets-
och blodundersökningar obligatoriskt borde ingå i mödravården eller
falla utanför denna, ville medicinalstyrelsen framhålla, att möjligheten att
förebygga aborter ökades genom att dylika undersökningar inginge i mödravården.
Vidare måste det anses psykologiskt riktigt, att de blivande mödrarna
så snart som möjligt bomme i kontakt med den form av socialvård,
som lämnades på mödravårdsmottagningarna. Medicinalstyrelsen ansåge
därför, att övervägande skäl talade för att havandeskapsdiagnos inginge i de
mödravårdande organens uppgifter.

Lantarbetsgivarejöreningen anser, att en restriktiv tolkning av sjukvårdsbestämmelserna
borde tillämpas i fall då den enskilde själv ansåge sig sjuk
men vederbörande läkare ej kunde konstatera någon sjukdom. Härvidlag
borde icke varje påstående från den enskildes sida att han haft skäl antaga
förefintligheten av en sjukdom godtagas, utan man finge fordra att den sjuke
även ur objektiv synpunkt haft skäl för sitt antagande.

Rörande tandvårdsfrågan finner medicinalstyrelsen i motsats till
kommittén, att de nuvarande reglerna för ersättning av tandvård måste betecknas
såsom otillfredsställande. Tandvård borde i princip lika väl som
egentlig sjukvård ingå som en gren inom den obligatoriska sjukförsäkringen.
Frågan om nämnda försäkrings relation till tandvården måste dock enligt
styrelsens uppfattning lösas under speciellt hänsynstagande till den allmänna
folktandvårdens utbyggnadsproblem, däri inbegripet frågan om erforderlig
tillgång till tandläkare. Styrelsen hade i olika sammanhang hos
Kungl. Maj:t hemställt örn företagande av en på hittills vunna erfarenheter
grundad allmän översyn av gällande bestämmelser rörande folktandvården.
Spörsmålet om tandvård som en inom den allmänna sjukförsäkringen fallande
obligatorisk försäkringsgren, avseende samtliga medborgare från och
med det kalenderår under vilket de uppnådde 16 levnadsår, syntes lämpligen
böra bli föremål för närmare övervägande vid denna översyn. Härvid
borde särskilt undersökas vilka årgångar, som borde få utgifter för tand -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

293

vård till en del ersatta av sjukförsäkringen. Visserligen borde ifrågavarande
tandvård helst sträcka sig åtminstone fram till 30-årsåldern men eftersom
den årliga kostnaden för en obligatorisk tandvårdsförsäkring kunde förväntas
komma att uppgå till mycket stora belopp, torde måhända denna ifrågasatta
del av sjukförsäkringen till att börja med kunna begränsas till att avse
exempelvis allenast dem i åldrarna 16—20 år, som undergått fullständig
munsanering. Då rätten att erhålla tandvård mot de i 5 § 3 mom. kungörelsen
den 3 juni 1938 angående statsbidrag till folktandvård stadgade låga
årsavgifterna upphörde i och med utgången av det kalenderår, varunder
patient fyllde 15 år, framstode det nämligen, icke minst med hänsyn till
mödrahjälpsbidragen till tandvård och militärtandvården, såsom ett viktigt
problem inom folktandvården, huru man skulle kunna åstadkomma ett ökat
deltagande i tandvården av just ungdom i dessa åldrar.

Tandläkcirinstitutets lärarråd anser det olyckligt, om sjukförsäkringslagstiftningen
skulle genomföras utan att tandvården erkändes såsom en del
av den allmänna sjukvården och däri bereddes den plats, som borde tillkomma
vården av tandsjukdomarna — de mest omfattande och icke minst
betydelsefulla folksjukdomarna. Villkor för försäkring av tandvård borde
vara, att bevis framlades över fullständigt genomförd sanering och restitution
av bettet. För fortsatt utnyttjande av tandvårdsförsäkringen borde enligt
lärarrådet gälla, att bettet varje halvår genomginge nödvändig revidering.

Statskontoret delar kommitténs uppfattning att, då folktandvården ännu
befunne sig under uppbyggande, obligatoriskt försäkringsskydd beträffande
tandvården icke borde för närvarande införas. Ämbetsverket ansåge emellertid,
att frågan örn tandvårdens inbegripande under sjukvårdsförsäkringen
i sinom tid borde upptagas till förnyat övervägande.

Försvarets sjukvårdsförvaltning anför:

Med hänsyn till tandvårdens stora betydelse för folkhälsan får sjukvårdsförvaltningen
under beklagande av att nämnda vård icke redan nu ansetts
kunna inkluderas i de obligatoriska försäkringsförmånerna, framhålla nödvändigheten
av att denna fråga måtte tagas under förnyad omprövning snarast
möjligt. Sjukvårdsförvaltningen vill vidare erinra om de svårigheter,
som förelegat att tolka nu gällande avlöningsreglementens föreskrifter angående
statliga beställningshavares rätt till för vederbörande fri tandvård.
Att i föreliggande betänkande ifrågasatts, att tandvård skall omfattas av
försäkringen, endast därest den utförts av läkare och föranletts av sjukdom
i tänderna eller dessas omgivning, är ett förslag, vars konsekvenser till alla
delar icke synas vara beaktade.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet uttalar att, även om en utbyggd
folktandvård skulle bereda ökade möjligheter för stora delar av vårt folk
alt erhålla tandvård till låg taxa, den socialt viktiga tandvårdsfrågan därmed
ingalunda vore löst. Då kostnaderna för tandvård för stora delar av
vårt folk otvivelaktigt i de flesta fall vöre mera kännbara än exempelvis
medicinkostnaderna, syntes det knappast riktigt att låta sistnämnda kosina -

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

der ingå i försäkringsersättningen men samtidigt utan ingående prövning
ställa tandvårdsfrågan på framtiden. I författningen borde redan nu intagas
bestämmelser, som beredde de försäkrade ersättning för av tandläkare meddelad
tandvård i den mån densamma föreskrivits av läkare, varjämte utredning
skyndsamt borde verkställas örn beredande av skydd genom försäkringen
för all tandvård.

Frågan huruvida i försäkringsförmånerna bör ingå jämväl ersättning för
sådana särskilda hjälpmedel som proteser o. dyl. har berörts av
landsorganisationen, som uttalar att de skäl, som kommittén åberopat mot
att redan från början inbegripa ifrågavarande förmån i försäkringen, icke
syntes helt övertygande.

I några yttranden har spörsmålet örn ersättning för massage, bad
och fysikalisk behandling upptagits till behandling. Socialstyrelsen
förordar att möjligheter öppnades till ersättning för dessa behandlingsformer,
särskilt massage och bad, som vore värdefulla i många fall till förkortande
av sjukdomstiden och förebyggande av mera kostnadskrävande
sjukhusvård. Styrelsen ansåge, att massage och bad borde göras till obligatoriska
försäkringsförmåner, i likhet med röntgen- och radiumterapi, vilket
skulle vara ägnat att främja sjukdomslindrandet och invaliditetsförebyggandet.
Farhågorna för att en sådan förmån skulle leda till missbruk
torde icke behöva besannas, därest såsom förutsättning för ersättning i dylika
fall stadgades dels läkarordination och dels att behandlingen skulle äga
rum på institutioner, som särskilt godkänts av medicinalstyrelsen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att det möjligen skulle kunna
ifrågasättas örn icke kostnaden för massage, som under senare år alltmera
kommit till användning vid behandling av vissa sjukdomar, skulle i någon
mån trots därmed förenade olägenheter kunna ersättas av sjukkassa. Länsstyrelsen
förutsatte att frågan härom, sedan erfarenheter av försäkringen
vunnits, upptoges till förnyad behandling.

Sjukkasseförbundet konstaterar med tillfredsställelse att kommittén förutsatt
att frågan örn ersättning för massage, bad och fysikalisk behandling
ånyo skall prövas, sedan erfarenheter rörande den föreslagna försäkringen
och ytterligare kunskaper örn de förevarande behandlingsformernas värde
vunnits.

Tjänstemännens centralorganisation finner det angeläget, att ersättning
för ifrågavarande behandlingsformer lämnades över lag och att det sålunda
exempelvis stipulerades, att massagekostnader etc. skulle ersättas med halva
beloppet. Även om för vissa grupper svårigheter förelåge att helt utnyttja
dessa förmåner, måste ersättningsskyldigheten dock betraktas som ett led
i strävandena att göra sjukförsäkringen fullt effektiv. Örn det sedan visade
sig nödvändigt, kunde en utbyggnad av bestämmelserna ske genom regler
om viss ersättning för resor i samband med dylik behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

205

De föreslagna bestämmelserna örn sjukkassas rätt att — inom ramen för
en obligatorisk försäkring — med tillsynsmyndighetens medgivande lämna
ersättning för vissa behandlingsformer såsom massage och fysikalisk behandling
(s. k. lii e r p r e s t a t i o n e r) har föranlett kritik i vissa remissyttranden.

Statskontoret samt fattigvårds- och barnavårdsförbundet förklara
sig icke kunna tillstyrka förslaget i denna del samt framhålla, att en allmän
och obligatorisk sjukförsäkring borde lämna samma förmåner inom alla
delar av landet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner av flera skäl införandet av en
obligatorisk sjukförsäkring böra medföra helt likartade förmåner för de försäkrade.
Man hade eljest bland annat anledning befara att en avvikelse från
de allmänna bestämmelserna snart kunde komma att åtföljas av flera liknande.
Därmed skulle den princip, som läge till grund för hela denna lagstiftning,
nämligen allas likartade förmåner, lätt undergrävas.

Rörande yttrandena må slutligen nämnas, att Överståthållarämbetet förordar
en utsträckning av försäkringens förmåner att innefatta även ersättning
för begravningskostnader.

Departementschefen.

Spörsmålet om sjukvårdsförsäkringens omfattning har från min sida till
stor del besvarats genom vad jag anfört i det föregående. Av skäl, som jag
tidigare närmare utvecklat, har jag funnit, att förmånerna av fri sjukhusvård
och kostnadsfria eller rabatterade läkemedel icke böra tillhandahållas
inom försäkringens ram utan i stället lämnas i annan ordning. Jag har
vidare tillkännagivit, att jag anser att försäkringen bör vara en försäkring
för sjukdom och att utgifter, som icke ha sin grund i sjukdom, ej böra —
åtminstone ej förrän större erfarenhet vunnits — vara ersättningsgilla enligt
föreliggande lagstiftning. Ej heller bör frågan örn ersättning för begravningskostnader
upptagas till prövning i detta sammanhang.

Jag ansluter mig till den tolkning av begreppet sjukdom, varåt kommittén
givit uttryck. Ej heller har jag något att i princip erinra mot vad medicinalstyrelsen
anfört rörande innebörden av nämnda begrepp. Dock delar jag
icke medicinalstyrelsens uppfattning, att den, som utan att vara sjuk isoleras
jämlikt epidemilagen, skall ur försäkringssynpunkt anses såsom sjuk samt
att så skall anses vara fallet även med blodgivare utan att blodgivningen
medfört att sjukdomstillstånd inträtt. Frågan örn sådan persons rätt till ersättning
torde få bli föremål för övervägande i annat sammanhang.

Anledning synes icke föreligga att, såsom medicinalstyrelsen ifrågasatt,
låta havandeskapssjukdomarna bli föremål för särbehandling. De blivande
mödrarna torde sålunda böra äga själva avgöra huruvida de skola anlita
mödravårdens organ eller om de skola utnyttja försäkringens möjlighet alt
fritt välja läkare.

206

Kungl. Maj:ls proposition nr 312.

Enligt kommitténs förslag skulle till läkarvård räknas endast sådan vård
som meddelades av legitimerad läkare; tandbehandling utförd av tandläkare
omfattades i enlighet härmed icke av försäkringen. Förslaget har i denna
del rönt kritik från flera håll, därvid yrkats att även tandvården borde inbegripas
under försäkringen. Denna kritik förtjänar enligt min mening uppmärksamhet.
Jag är dock icke beredd att i detta sammanhang taga definitiv
ståndpunkt till nämnda spörsmål. Härvid vill jag bland annat erinra om
den undersökning, som för närvarande ombesörjes av 1944 års utredning
rörande tandläkarutbildningen, och att jag har för avsikt att utverka Kungl.
Majlis medgivande att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa översyn
av folktandvårdsorganisationen. När resultat av dessa undersökningar
föreligga, torde frågan om tandvårdens ställning i sjukförsäkringen få upptagas
till förnyad prövning.

Kommitténs ståndpunkt att ersättning för särskilda hjälpmedel — såsom
stödjebandage och proteser — icke bör lämnas av sjukförsäkringen anser
jag godtagbar.

I likhet med kommittén finner jag, att ersättning för massage, bad och
fysikalisk behandling icke bör göras till obligatorisk försäkringsförmån. Jag
anser emellertid att dessa behandlingsformer ej heller böra — såsom kommittén
föreslagit — tillhandahållas såsom s. k. merprestationer inom sådana
sjukkassor, som erhållit tillsynsmyndighetens medgivande därtill. Inom en
obligatorisk försäkring bör enhetlighet råda i fråga örn vilka förmåner, som
skola lämnas av försäkringen. Däremot torde förmåner av ifrågavarande
slag väl försvara sin plats inom den frivilliga sjukförsäkringen. Bestämmelser
härom ha därför upptagits i det avsnitt, som rör den av mig förordade
kompletterande frivilliga sjukförsäkringen (48 §).

I enlighet med det anförda omfattar den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen
ersättning för läkarvård -—• vartill bör höra ersättning för läkares
resa samt den försäkrades resa till och från läkaren — ävensom ersättning
för försäkrads resa till och från sjukhus.

16 §.

I denna paragraf bestämmes omfattningen av försäkrads rätt till e rsättning
för läkarvård.

Paragrafen motsvaras av 10 § 1 mom. i kommittéförslaget.

Social vårdskommiltén.

Kommittén föreslår, att ersättning för försäkrads utgifter för läkarvård
— vari skola inräknas kostnaderna för läkares resa ävensom för läkarintyg
som äro erforderliga för utfående av sjukpenning — skall utgivas vid
varje sjukdom, som enligt utsago av legitimerad läkare kräver vård av
läkare, med 3/i av utgifterna; dock att där utgifterna överstigit det belopp,
vartill desamma enligt av Konungen fastställd taxa skola beräknas uppgå,

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

207

ersättningen skall motsvara 3/i av sistnämnda belopp. Till läkarvård skall
härvid hänföras jämväl röntgen- och radiumbehandling. Nämnda taxa skall
avse vård, som kan meddelas av envar legitimerad läkare, ävensom röntgenundersökning
samt röntgen- och radiumbehandling, som utföres av därför
särskilt utbildad läkare.

Till förhindrande av att sjukkassornas utgifter för läkarvården skola
stiga till onödigt höga belopp ha föreslagits vissa bestämmelser. Sålunda
skall gälla att, där det är uppenbart att den sjuke utan fog sökt mer än en
läkare vid samma sjukdomsfall eller att läkare anlitats vid fler tillfällen
än som varit behövligt, sjukkassan är pliktig att utgiva ersättning enligt vad
nyss sagts allenast med avseende å utgifterna för den vård, som lämnats av
den först rådfrågade läkaren, eller för de besök, som skäligen kunna anses
ha varit behövliga. Har sjuk, som påkallat besök av läkare i sin bostad
eller annorstädes, uppenbarligen kunnat utan risk för försämring av hälsotillståndet
besöka läkaren, äger kassan minska ersättningen till det belopp,
som skulle ha utgivits för läkarvård och den sjukes resor, om den sjuke
besökt läkaren.

Beträffande den närmare motiveringen för förslaget i dessa delar hänvisas
till betänkandet nr VII sid. 166—170 och 306—307.

Yttrandena över kommittéförslaget.

I fråga om utformningen av bestämmelserna rörande läkarvårdsförsäkringen
påyrkas i flera yttranden, att försäkringen skall omfatta även
specialistvård eller att frågan härom i vart fall göres till föremål för
förnyad prövning.

Medicinalstyrelsen framhåller, att det borde undersökas, örn för dylik
vård skulle upprättas en särskild taxa, sträckande sig utöver den specialistvård,
som kommittén avsett skola ingå i den angivna taxan, nämligen röntgenundersökning
samt röntgen- och radiumbehandling. Denna utredning
borde lämpligen omfatta jämväl frågan, huruvida försäkrads utgifter för
röntgenundersökning, utförd av läkare, vilken ej hade specialistkompetens
som röntgenolog, skulle få ersättas och i sådant fall vilka kompetensvillkor,
som likväl kunde anses ofrånkomliga. Såvitt möjligt borde också till sitt
innehåll bestämmas begreppen rådfrågning, behandling och undersökning.
Att en klarläggning här vore av nöden torde framgå redan därav, att i förslaget
bristande kongruens syntes föreligga i så mån, att vad anginge rönlgenvård
å ena sidan utsädes, att röntgenbehandling skulle hänföras till
läkarvård, medan å andra sidan stadgades, att taxan skulle avse icke blott
röntgenbehandling utan även röntgenundersökning.

Läkarförbundet pekar på den utomordentligt stora betydelsen av att frågan
örn specialistvården löstes innan den obligatoriska sjukförsäkringen
genomfördes. Under den tid, den nuvarande läkarvårdsförsäkringen varit gällande,
hade denna fråga varit oklar och varierat i tillämpningen. Kommitténs

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

definition av specialist vöre riktig, men borde kompletteras med att sådan
läkare helt eller till större delen ägnade sig åt sjukdomsfall fallande inom specialitetens
område och avvisade sjukdomsfall utom denna. De anspråk på
högre ersättning för sitt arbete, som dessa läkare finge anses berättigade till,
vore motiverade ej blott av lång och tidskrävande utbildning i underordnad
ställning och krav på deltagande i kongresser och utländska studieresor, allsidig
litteratur inom fackområdet och för de privatpraktiserande dyrbar
specialutrustning, utan även däri, att de i stor utsträckning måste handlägga
mera komplicerade och tidskrävande sjukdomsfall.

Läkaresällskapet uttalar, att ersättning för specialistvård borde utgå i
större utsträckning än de sakkunniga föreslagit. Genom att bereda de icke
särskilt ekonomiskt välsituerade en sådan förmån skulle icke blott vården
bli bättre och arbetsförmågan snabbare återvinnas utan även anspråken på
sluten vård avsevärt minskas, varigenom högst betydande ekonomiska fördelar
skulle vinnas för det allmänna. Härigenom utökades även möjligheten
till fritt val av läkare och minskades tillströmningen till poliklinikerna.

Lasarettsläkare öreningen anför bland annat följande:

Förutsättningen för specialiseringens värde är ej blott att vederbörande
förvärvat nödiga insikter och erfarenheter inom ett visst område av medicinen,
utan också att han har möjlighet att följa utvecklingen inom detta.
I fråga om privatpraktiserande läkare kunna dessa fordringar anses uppfyllda,
medan de vid sjukhusen verksamma läkarna, som genom behörighetsförklaring
från medicinalstyrelsen fått sin kompetens erkänd, i viss utsträckning
måste behandla patienter även utanför specialiteten. Detta gäller
i första hand läkarna vid de odelade lasaretten, vilka i regel innehava hög
kompetens inom kirurgins område och vidare utbildat sig även i närliggande
discipliner utan att få full kompetens inom dessa. Vid centrallasaretten
åter tenderar utvecklingen därhän, att ingen ansvarig läkare behandlar
fall utom den fastställda specialiteten, kirurgi, invärtes medicin, ögonsjukdomar,
öron-, näs- och halssjukdomar, kvinnosjukdomar, barnsjukdomar
m. m., varjämte röntgen- och laboratorieläkare handhava speciella undersöknings-
och behandlingsuppgifter till tjänst för de övriga disciplinerna.

Mellan dessa ytterligheter, det odelade lasarettet och det fullt utbyggda
centrallasarettet, finnas alla övergångar, där en läkare jämte sin egen specialitet
även behandlar fall tillhörande närliggande områden, kirurgen öronoch
ögonfall samt kvinnosjukdomar, internen barn- och lungfält o. s. v.

I dessa fall torde vederbörande läkare få betraktas som specialist inom
sitt huvudområde, men som »envar legitimerad läkare» inom de övriga. På
kort tid torde full specialisering å sjukhusen ej kunna genomföras och är
knappast ens behövlig, såvitt remissmöjlighet finnes.

Lasarettsläkarföreningen framhåller i anslutning härtill att en omformulering
av bestämmelserna på detta område torde vara nödvändig. Taxan
borde uppdelas i 1) taxa som avsåge vård av envar legitimerad läkare, 2)
taxa som avsåge vård av inom ett visst område av läkekonsten särskilt utbildad
läkare jämte röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehandling
bedriven vid av stat eller kommun anordnat sjukhus eller av därför

209

Kungl. Majas proposition nr 312.

särskilt utbildad läkare. Den minskning i utgifterna för sjukkassorna, som
skulle erhållas, om återbäringen utginge med 2/s i stället för 3A av taxebeloppet,
skulle göra det ekonomiskt lättare för sjukkassorna att lösa frågan
örn ersättning för specialistvård, en åtgärd som säkerligen skulle hälsas
med större glädje av de försäkrade än den föreslagna generella högre återbäringen.

Försvarets sjukvårdsförvaltning yttrar, att den medicinska vetenskapens
snabba utveckling och läkarutbildningens därav betingade uppdelning på
specialiteter medförde, att det område, som behärskades av envar legitimerad
läkare, bleve allt mindre i förhållande till dem, där särskild utbildning
och särskilda tekniska resurser krävdes. Ett avvisande av möjligheter
till högre ersättning av kostnaden för specialistvård komme att medföra en
alltmera ökad tillströmning till polikliniker och liknande subventionerade
specialistmottagningar, eftersom den enskildes andel av läkarvårdskostnaden
härigenom starkt begränsades. En dylik utveckling vöre varken ur
samhällets eller den enskildes synpunkt förmånlig. Härvid torde vidare böra
beaktas den ogynnsamma ställning landsortens befolkning skulle komma
att intaga i jämförelse med storstädernas med deras rikare möjligheter till
mindre kostsam specialistvård. Det vöre önskvärt, att en högre ersättning
för specialistvårdkostnaden skulle kunna medgivas i sådana fall, där remiss
till specialist befunnits erforderlig av den först uppsökte läkaren.

Provinsialläkarföreningen finner förslaget örn ersättning för röntgen- och
radiumbehandling lämpligt. Att sadan behandling endast borde utföras av
specialutbildade läkare vore redan nu en fastslagen praxis. Annorlunda
ställde det sig med bestämmelsen om att endast röntgenundersökning, som
utfördes av specialutbildade läkare, skulle ersättas. Många väl utbildade
läkare, ehuru icke röntgenläkare, använde sig sedan lång tid och i relativt
stor utsträckning av röntgenundersökningar, företrädesvis inom lilla kirurgin
och vid behandling av olycksfall. Dessa perifert utförda röntgenundersökningar
hade varit till stor nytta för klientelet och till ovärderlig hjälp
för dessa läkare. Det skulle därför vara till stor skada för de sjuka och
olycksfallsvården örn icke enkla röntgenundersökningar skulle få utföras av
och ersättas till de nämnda kategorierna av icke specialutbildade läkare. Det
kunde kanske anföras skäl mot ett perifert bedrivet röntgenarbete men i så
fall kunde skäl anföras mot praktiskt taget varje undersöknings- och behandlingsmetod.
Olägenheter kunde säkerligen i vissa enstaka fall påvisas
av periferi röntgenarbete utfört av icke specialister. Men i motsats härtill
kunde utan tvekan påstås, att om en undersökning gjordes beträffande omfattningen
av dessa röntgenundersökningar och de fördelar och stora värde
de hade för klientelet, det skulle visa sig, att det perifera röntgenarbetet
med nuvarande tillgång pa specialister helt enkelt vore nödvändigt och icke
inom rimlig tid kunde undvaras. I övertygelse härom ville föreningen föreslå,
att örn ersättning för röntgenundersökningar utförda av icke specialutBilning
till riksdagens protokoll 19A6. 1 sami. Nr 312. 14

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

bildade läkare icke kunde generellt beviljas, det finge stå vederbörande
central- eller lokalsjukkassa fritt att från fall till fall bevilja ersättning till
vissa av sjukkassorna väl kända läkare.

Sveriges yngre läkares förening uttalar, att då enligt förslaget endast sådan
röntgenundersökning skulle ersättas som utfördes av därför särskilt
utbildad läkare — varmed avsåges läkare med lasarettsläkarkompetens i
röntgenologi — patienter som lungröntgats av en sanatorie- och centraldispensärläkare
ej kunde erhålla ersättning för dessa kostnader från sjukkassan.
En ändring på denna punkt torde vara ofrånkomlig.

Beträffande spörsmålet i vad mån den försäkrade själv bör få
vidkännas kostnaderna för läkarvården ha skilda ståndpunkter
intagits i remissyttrandena.

Pensionsstyreisen framhåller, att stora kostnader torde komma att falla
på de försäkrade och att dessa kostnader kunde träffa personer, som redan
på grund av sitt hälsotillstånd och dettas ekonomiska verkningar kunde
behöva skonas från större utgifter. Pensionsstyrelsen hade med hänsyn härtill
övervägt huruvida man icke beträffande läkarvardsersättningen borde
göra en sådan kategoriklyvning av medlemmarna i sjukkassorna, att kassorna
för de sämst ställda skulle utge större ersättning än för de andra. Med hänsyn
till att varje kategoriklyvning bleve orättvis och till det administrativa
besvär som vore förenat med en sådan hade pensionsstyrelsen avstått från
att framlägga något förslag i denna riktning. Sjukkassemedlemmarna i
gemen skulle säkert bli bättre betjänta av att de hade avsevärt större möjligheter
än nu att anlita läkare och kliniker, där både en billig och kvalificerad
vård kunde beredas dem.

Medicinalstyrelsen uttalar, att det vore vanskligt att förutsäga i vad mån
den föreslagna försäkringen kunde komma att inverka på frekvensen av
missbruk av försäkringsförmånerna. Styrelsen ansåge dock att höjningen
av den restituerade delen av sjukkassetaxans belopp fran tva tredjedelar till
tre fjärdedelar vore försvarlig med hänsyn till att de vårdbehövande sjuka
kunde förväntas komma att i ökad utsträckning söka läkare i rätt tid.

Läkarförbundet framhåller däremot, att återbäringen av sjukkassetaxans
belopp borde bibehållas vid den frivilliga försäkringens två tredjedelar. En
höjning till tre fjärdedelar skulle sannolikt bidraga till en betydlig ökning
av sådana läkarkonsultationer, som kunde rubriceras som mer eller mindre
onödiga och därmed öka kassornas utgifter högst väsentligt. Erfarenheten
från Göteborg, där hela läkarvårdsavgiften enligt taxan återbures, visade,
att utgifterna för läkarvården där vore förhållandevis fyra gånger så stora
som i landet i övrigt, vilket icke gärna kunde bero på större sjuklighet.

Lasarettsläkarföreningen och provinsialläkarföreningen uttala, att ett ersättande
av tre fjärdedelar av utgifterna för läkarvård skulle föranleda sjuk -

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

kassemedlemmarna att söka läkarvård i större utsträckning än som vore
nödvändigt.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner förslaget att höja ersättningen för
läkarvård från två tredjedelar till tre fjärdedelar av de taxeenliga kostnaderna
icke tillräckligt starkt motiverat. För att motverka tendensen till onödiga
läkarbesök torde det vara nödvändigt att vederbörande själv finge vidkännas
mer än en fjärdedel av kostnaden. Betydande besparingar kunde göras
genom att bibehålla nuvarande regler.

De fria sjukkassornas förbund framhåller, att det vore önskvärt att hela
läkararvodet ersattes enligt en av Kungl. Maj:t fastställd taxa. I varje fall
borde full ersättning utgivas då fråga vore om läkarvård åt barn.

I fråga om läkarvårdstaxan anser medicinalstyrelsen att en svaghet
med den nuvarande ordningen för ersättningslämnandet vore, att läkaren
därest han ej vore bunden av provinsialläkartaxan — vöre oförhindrad
att av patienten uttaga ett efter hans eget bedömande bestämt arvode,
medan sjukkassan blott ersatte sin medlem i förhållande till de i sjukkassetaxan
angivna maximerade beloppen. Denna svaghet skulle icke bli undanröjd
genom den nya lagstiftningen. Härtill komme, att föreskrifter borde
meddelas, som klarlade den svävande frågan, huru ersättning skulle få uttagas
av provinsialläkare, när sjukkassetaxan men ej provinsialläkartaxan
upptoge ersättning för visst slags behandling. Medicinalstyrelsen vore av
den åsikten, att det vöre nödvändigt, att en maximitaxa tillämpades för ersättning
till läkare av vården, men styrelsen menade, att denna sannolikt
icke lättlösta fråga kunde upptagas till behandling så snart föreliggande
förslag upphöjts till lag. Däremot ville styrelsen uttryckligen framhålla, att
den betydelsefulla frågan om relationen mellan provinsialläkartaxan och
lagförslagets taxa måste få sin lösning, innan lagen trädde i kraft.

Lasarettslåkarföreningen framhåller, att det syntes angeläget att läkarvårdstaxan
gjordes till föremål för justeringar i fråga om såväl form som
storlek redan före förslagets slutgiltiga framläggande, då en på nuvarande
taxa beräknad kostnad ej kunde anses hållbar om, såsom föresloges, penningvärdets
fluktuationer skulle följas vid dess fastställande. Förhandlingar
angående taxan borde kunna upptagas redan på ett förberedande stadium
och preliminärt underställas medicinalstyrelsen såsom förslagsgivande myndighet.
Detta vöre av särskild vikt med tanke på det förslag som föreningen
framställt i sitt yttrande angående specialistvården.

Landstingsförbundet anför:

Av stort intresse ur landstingssynpunkt är utformningen av den taxa för
läkarvard, som avses skola fastställas. Vid reglering av de mottagningar
för öppen sjukvård, som sjukhusläkarna jämlikt 15 § sjukhuslagen hålla å
sjukhusen, har det nämligen varit en strävan att få sjukkassetaxan tillämpad.
Stora svårigheter hava emellertid härvid mött att få den nuvarande

212

Kungl. Majus proposition nr 312.

sjukkassetaxan godkänd av vederbörande läkarorganisationer. Framhållits
har sålunda, dels att taxan vore för låg, dels att den i tekniskt avseende
vore behäftad med vissa brister och borde kompletteras och justeras. Det
är därför önskvärt att, när en ny taxa uppgöres, denna erhåller en sådan
utformning, att den kan användas även vid sjukhusens öppna vård. Taxan
bör i huvudsak ansluta till gängse läkarhonorar, i den mån de kunna anses
skäliga, då en för låg taxa endast medför, att den försäkrade får svara för
en större del av läkarkostnaderna än avsett är. Angeläget är, att förarbetena
för en ny taxa vidtagas i så god tid, att den kan föreligga färdig samtidigt
som sjukförsäkringsreformen förelägges riksdagen. Upprättandet av en dylik
taxa bör, som kommittén föreslagit, ske genom medicinalstyrelsens försorg
och i samråd med samtliga berörda parter. Önskvärt är, att man därvid
kan nå fram till en sådan taxa, att vederbörande läkare kunna förbinda
sig att följa densamma.

Stadsförbundet anser, att läkarvårdstaxan borde utformas så att sjukkassemedlemmarnas
ersättning för sjukvård i praktiken bleve lika över hela
landet. Det borde sålunda undersökas huruvida icke läkarvårdsersättningarna
kunde dyrortsgrupperas.

Tjänstemännens centralorganisation uttalar, att det borde tillses att de i
läkarvårdstaxan upptagna beloppen någorlunda motsvarade de i verkligheten
utgående arvodena. Samtidigt borde emellertid taxan avvägas sa, att
den icke ledde till en allmän höjning av läkararvodena. Skulle detta dock
i verkligheten visa sig bli förhållandet borde man upptaga dessa frågor
till förnyad prövning. Det torde emellertid vara önskvärt att man sökte
undvika att införa särskilda sjukkasseläkare.

Rörande den föreslagna bestämmelsen om ersättning för läkarintyg,
som äro erforderliga för utfående av sjukpenning, framhåller statskontoret
att utfärdandet av sådant intyg, vilken åtgärd torde begränsa sig
till ifyllandet av en för ändamålet avsedd blankett, över huvud icke borde
särskilt honoreras. Föreskrift, innefattande förbud mot debitering av arvode
för intyg, borde intagas i den läkarvårdstaxa, vilken komme att utarbetas
i samband med sjukförsäkringslagstiftningens införande.

Försvarets sjukvårdsförvaltning framhåller, att en av förutsättningarna
för att försäkringen skulle kunna funktionera tillfredsställande vöre, att
likformiga bestämmelser gällde för alla de fall, som sjukkassorna hade att
pröva, och att därvid läkares intyg mäste, där icke särskilda skäl omöjliggjorde
detta, erfordras för att sjukdomsfall skulle anses vederbörligen
styrkta. Sjukvårdsförvaltningen ansåge sig dock icke böra ingå på frågan
i vad mån kostnaden för intygets utfärdande skulle ersättas av sjukkassan
eller ej, då ämbetsverket icke kunde överblicka de ekonomiska konsekvenserna
av beslut i ena eller andra riktningen.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller i detta sammanhang, att
i de fall arbetsgivare krävde intyg vid arbetstagares frånvaro på grund av

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 213

sjukdom, härmed förenade kostnader borde ersättas. Detta framginge dock
icke klart vare sig av lagtexten eller av betänkandet.

Beträffande de föreslagna bestämmelsernas utformning i övrigt ingår
försäkringsrådet i sitt yttrande särskilt på frågan, huruvida sjukkassa
vid bedömande av frågan om rätt till läkarvårdsersättning
föreligger skall vara bunden av läkares ut1.
åtande''0 Försäkringsrådet framhåller, att enligt förslaget förutsättning
för läkarvård skall vara att sjukdomen enligt läkares utsago krävde vård av
läkaie. Motsvarande skulle gälla för rätten till sjukpenning. Enligt förslaget
skulle sjukpenning nämligen bland annat utgivas vid sjukdom, för vars
botande den sjuke enligt läkares föreskrift borde fullständigt avhålla sig
från arbete.

Försäkringsrådet fortsätter:

Avfattningen av nämnda förutsättningar synes giva vid handen, att sjukkassan
är skyldig utgiva ersättning, så snart dessa förutsättningar, vilka i
regel utgöra den undersökande läkarens omdömen, föreligga och förutsättningarna
i övriga hänseenden för ersättning konstaterats. Kassan skulle
salunda icke äga någon egen prövningsrätt utan vara bunden av läkarens
utsagor. Detta torde också stämma överens med principen om det fria
lakarvalet samt vara betingat av svårigheten för lokalsjukkassorna i allmänhet
att få tillgång till annan medicinsk sakkunskap än den undersökande
läkarens omdöme. Konsekvensen blir emellertid, att sjukkassorna
kunna komma att få betala överbehandling eller utgiva sjukpenning trots
misstanke eller vetskap om att överbehandling föreligger eller att en given
föreskrift att avhalla sig från arbete tillkommit genom överdriven försikForrektiv
mot överbehandling finnas visserligen i bestämmelserna i
10 g 1 mom. andra stycket, men detta synes icke vara tillräckligt. Vid tilllampningen
av olycksfallsförsäkringslagen föreligger för försäkringsinrättningarna
och försäkringsrådet prövningsrätt i dylika hänseenden. Då det
enligt rådets erfarenhet förekommit, att läkare ordinerat uppenbar överbehandling
eller varit alltför frikostiga vid bedömandet av nedsättningen i
arbetsförmågan, föreligger behov av att i vissa fall göra avsteg från den
undersökande läkarens ordinationer. Det synes därför försäkringsrådet,
som om sjukkassorna borde äga viss prövningsrätt, åtminstone då det gäller
ersättning för läkemedel och sjukpenning.

Med hänsyn till att det som regel är angeläget, att den sjuke följer läkarens
anvisningar, bör han dock icke därigenom lida någon förlust, såvida
han är i god tro i fråga om föreskriftens befogenhet. Sjukkassan bör därför
i sadant fall vara skyldig utgiva ersättning för utgift, som den sjuke till fullföljande
av läkares ordination redan haft, respektive sjukpenning för den
tid, den sjuke redan i enlighet med föreskrift av läkare avhållit sig från
arbete. Prövningsrätt bör emellertid föreligga i fråga om ersättning för
läkemedel, som den sjuke ännu icke inköpt, ehuru läkares ordination föreligger,
respektive i fråga örn sjukpenning för kommande tid, varunder den
sjuke enligt läkares föreskrift skall avhålla sig från arbete. Likaså bör
Prövningsrätt föreligga, om den sjuke, ehuru sjukkassan i förväg meddelat
honom, att lian trots föreskrift av läkare icke kunde påräkna ersättning,

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

inköpt läkemedel eller börjat avhålla sig från arbete. Motsvarande regler
böra gälla för sådana fall, som avses i 10 § 1 mom. andra stycket.

Departementschefen.

Läkarvårdens anordning är naturligen av allra största betydelse för hela
sjukförsäkringen. Ersättningen av de försäkrades utgifter för läkarvård
torde bli den sjukhjälp, som i de flesta fall kommer att tagas i anspråk;
och graden av försäkringens bistånd i förevarande hänseende torde ofta bli
avgörande för huruvida den sjuke har ekonomisk möjlighet att vända sig
till läkare och därigenom måhända förebygga allvarliga följder av olika
slag, som eljest kunna inträda.

Kommitténs förslag i fråga om läkarvårdsförsäkringen ansluter sig nära
till nu gällande lagstiftning. Såsom för närvarande gäller skall den försäkrade
efter fritt val äga vända sig till den läkare, för vilken han har förtroende.
Han skall emellertid liksom nu själv vidkännas viss andel av vårdkostnaden,
och denna kostnad beräknas med hänsyn till arvodena i en av
Kungl. Majit fastställd läkarvårdstaxa, vars bestämmelser dock — i motsats
till den för provinsialläkarna gällande taxan — icke skola vara för
läkarna bindande. Taxan skall enligt kommitténs förslag endast avse vård
som kan meddelas av icke-specialutbildad läkare. Da vard meddelas av specialist,
kommer den eventuella skillnaden mellan det av honom debiterade
arvodet och det arvode, som i taxan upptagits för en icke-specialutbildad
läkare, att stanna å den försäkrade.

Därest försäkringen, såsom jag förordar, grundar sig på den principen,
att försäkringen icke själv skall tillhandahålla läkarvård utan i stället ersätta
de försäkrades utgifter härför, torde det särskilt av kostnadsskäl vara
ofrånkomligt, att de försäkrade själva få vidkännas en del av kostnaden för
läkarvården samt att ersättningen från försäkringen baseras på en maximitaxa.
Under rådande förhållanden torde sjukkassetaxan icke böra givas
sådan innebörd, att den kommer att reglera ersättningen icke blott mellan
sjukkassan och den försäkrade utan även mellan denne och läkaren eller,
med andra ord, att taxan blir för läkaren bindande. Det är emellertid
uppenbart, att sjukkassehjälpen icke fyller sitt syfte, om de försäkrades
faktiska utgifter för läkarvård skulle komma att väsentligt överstiga vad de
enligt taxan kunna påräkna i ersättning från sjukkassorna. För närvarande
torde det mångenstädes, särskilt i storstäderna, förhålla sig så, att de av
läkarna tillämpade taxorna ligga på betydligt högre nivå än den nu gällande
läkartaxan. Förevarande spörsmål torde emellertid icke böra slutgiltigt
prövas förrän resultatet föreligger av den inom medicinalstyrelsen
pågående utredningen om den öppna läkarvården. Vid denna prövning torde
de olika synpunkter, som framkommit i detta hänseende, närmare få övervägas.
Därvid blir även tillfälle att taga ställning till spörsmålet örn samordning
av provinsialläkartaxan och läkartaxan för sjukförsäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

215

I fråga om specialistvårdens ersättande ha olika meningar kommit till
uttryck. För egen del är jag ense med kommittén örn att en viss försiktighet
måste iakttagas härvidlag. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag,
att läkarvårdstaxan liksom för närvarande i princip bör avse endast
sådan vård, som kan meddelas av varje legitimerad läkare. Såsom kommittén
funnit bör emellertid röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehandling
ersättas efter särskilda regler. Med hänsyn till de från läkarhåll
gjorda erinringarna anser jag dock att i läkarvårdstaxan bör upptagas en
bestämmelse om rätt till ersättning även för sådan röntgenundersökning,
som kan utföras av annan än specialist på detta område.

Den av kommittén föreslagna höjningen av den andel av läkarkostnaderna,
som ersättes av försäkringen, från två tredjedelar till tre fjärdedelar
synes böra godtagas.

Försäkringen bör vidare i motsvarande mån ersätta även kostnaden för
sådana läkarintyg, som erfordras för att den försäkrade skall äga utfå honom
tillkommande sjukpenning. Att därutöver utsträcka ersättningsrätten
i förevarande hänseende torde ej böra ske.

Beträffande utformningen av denna paragraf i övrigt må nämnas, att
redan gällande sjukkasseförordning stadgar, att sjukvårdsersättning skall
utgivas vid varje sjukdom, som enligt läkares utsago kräver
läkarvård. Bestämmelsen härom torde i praktiken icke ha medfört någon
svårighet eller på ej önskvärt sätt inskränkt sjukkassans prövningsrätt. De
i paragrafens tredje stycke upptagna reglerna bidraga ock till att förhindra
missbruk av försäkringen; anledning att i detta hänseende frångå kommitténs
förslag torde icke föreligga.

17 §•

Denna paragraf avser försäkrads rätt till reseersättning vid besök
hos läkare.

Paragrafen motsvaras av 10 § 2 mom. i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag skall försäkrad, som äger rätt till ersättning
för läkarvård, också vara tillförsäkrad ersättning för utgifter för resa till
och från läkaren. Ersättning föreslås dock icke skola utgå vid resa utom
Sverige.

I fråga om ersättningens storlek föreslår kommittén, att i den mån resekostnaden
överstiger 3 kronor, ersättning skall utgå med 3U av det överskjutande
beloppet, dock må reseersättning ej utgivas med högre belopp än som
skulle lia utgått vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare inom
vars distrikt den sjuke vistas. För fall att den sjuke av läkare hänvisats för

216

Kungl. Marits proposition nr 312.

läkarvård vid närmaste allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas,
skall dock enligt förslaget hela resekostnaden ersättas i vad den överstiger
3 kronor. Reseersättning föreslås skola beräknas högst efter det billigaste,
vanligen förekommande färdsätt, som under hänsynstagande till den sjukes
tillstånd kunnat komma till användning; ersättning skall ej ifrågakomma,
då den sjuke färdats eller kunnat färdas till fots. Begagnar den sjuke egen
bil, hästskjuts eller motorbåt bör enligt kommitténs mening ersättning kunna
utgå, åtminstone då fråga är om längre sträckor. Kommittén har förutsatt
att Kungl. Maj:t för dylika och andra fall, då fordon eller farkost begagnas
som ej går i allmän trafik, skall fastställa särskild taxa. Ersättning för återresa
från läkaren anses ej böra ersättas i vad färdvägen med mera än en mil
överstiger färdvägen vid resan till läkaren.

Påkallas av den sjukes ålder eller tillstånd att den sjuke till läkaren åtföljes
av annan person, skall enligt förslaget ersättning utgå även för följeslagarens
resa.

Såsom allmän förutsättning för utgivande av reseersättning skall gälla, att
den försäkrade skriftligen betygar alt resan föranletts uteslutande av behovet
av läkarvård.

Beträffande denna fråga i övrigt hänvisas till betänkandet nr VII sid. 170
—171 och 307—309.

Yttrandena över kommittéförslaget.

De i förevarande hänseende föreslagna bestämmelserna ha rönt kritik i
en del yttranden.

I fråga om gottgörelsen för resa till och från läkare framhåller statskontoret,
att det grundbelopp å 3 kronor, som enligt förslaget slutligt skulle
stanna å den försäkrade, syntes väl lågt. Till förekommande av missbruk
och jämväl för ernående av besparingar i administrationskostnaderna borde
beloppet icke sättas lägre än förslagsvis 5 kronor. Å andra sidan uttalar riksförbundet
landsbygdens folk, att åtminstone såvitt gällde försäkringstagare
i de lägre sjukpenningklasserna ersättning för resor till och från läkare
borde utgå så fort kostnaden överstiger 2 kronor.

Medicinalstyrelsen anför:

Såsom förutsättning för utgivande av ersättning för utgifterna för den
sjukes resor till och från läkaren skall enligt förslaget gälla, att den försäkrade
skriftligen betygar, att resan föranletts uteslutande av behovet av läkarvård.
Detta krav finner medicinalstyrelsen vara väl strängt i så mån, att det
icke torde böra förmenas den, som är i behov av läkarvård, att i samband
med resan till läkare tillgodose andra legitima behov. Det primära skall dock
vara läkarvårdsbehovet. Styrelsen vill därför förorda, att ordet »uteslutande»
utbytes mot orden »uteslutande eller i första hand». Beträffande såväl ifrågavarande
utgifter som kostnader för följeslagares resa vill medicinalstyrelsen
framhålla, att en fortgående prövning och kontroll får avgöra, örn här ytter -

Kungl. Majlis proposition nr 312.

217

ligare försiktighetsåtgärder för styrkande av den sjukes eller behövligt sällskaps
resor äro nödvändiga. I första hand bör sådan prövning och kontroll
läggas på andra än läkarna. Styrelsen kan icke annat än gilla, att nian icke
nu lägger ett ytterligare intygsskrivande och därtill ett sådant som det ifrågavarande
på de strängt upptagna läkarna, om detta på något sätt kan undvikas.
Skulle icke desto mindre läkarna inkopplas i denna kontroll, torde
det endast böra ske på sådant sätt, att beträffande fall, som ur medicinsk
synpunkt synas klart berättigade till reseersättning, läkaren tecknar »ja» för
å kvittensblankett tryckt fråga angående förhållandet, medan beträffande
fall, där reseersättning är klart oberättigad, tecknas »nej»; återstoden bör
betecknas som oviss och föranleda närmare kontroll genom vederbörande
sjukkassa.

Beträffande reseersättningen anser socialvårdskommittén, att det bör övervägas,
huruvida till undvikande av för höga kostnader ambulanstaxorna
(automobiler, flygplan) kunna maximeras i lagstiftningsväg. Medicinalstyrelsen
vill tillägga, att om dylik maximering befinnes kunna och böra genomföras,
styrelsen bör höras vid utformandet av bestämmelser i ämnet.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott yttrar, att det vore troligt,
att bestämmelserna om resekostnadernas ersättande komme att föranleda
både tveksamhet och svårigheter i många fall med hänsyn till den kontroll,
som nödvändigtvis måste fordras. Ej minst vore tveksamt om den försäkrades
eget intyg att resan föranletts uteslutande av behovet av läkarvård
skulle kunna godtagas.

Departementschefen.

Vad medicinalstyrelsen anfört synes mig böra beaktas. Väl torde det vara
nödvändigt, att bestämmelserna örn rätt till reseersättning utformas restriktivt,
då eljest missbruk skulle lätt kunna uppkomma. Emellertid torde den av
kommittén föreslagna bestämmelsen, alt reseersättning skulle utgå endast
där försäkrad skriftligen betygar, att resan föranletts uteslutande av behovet
av läkarvård, vara onödigt snäv. Rätten till reseersättning synes således
icke böra betagas den, som i samband med läkarbesöket passar på
att tillgodose ett annat behov. Besöket hos läkaren måste dock vara den
egentliga anledningen till den företagna resan. Med hänsyn härtill synes
ordet »uteslutande» böra utbytas mot »huvudsakligen».

Vad i övrigt invänts mot kommitténs förslag i denna del torde icke böra
föranleda till ett frångående av kommittéförslaget. Vissa redaktionella jämkningar
böra dock ske i de av kommittén föreslagna bestämmelserna.

18 §.

Denna paragraf avser försäkrads rätt till reseersättning vid intagning
å sjukvårdsanstalt.

Paragrafen motsvarar 10 § 2 mom. i kommittéförslaget.

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag skall försäkrad, som intagits å sjukvårdsanstalt
och som är berättigad att från försäkringen erhålla ersättning för sjukhusvården,
även äga rätt till ersättning för utgifter för hans intagning å
sjukvårdsanstalten samt för återresa från denna. För intagningen föreslås
ersättning skola utgå högst med det belopp, vartill kostnaden skulle ha uppgått
vid intagning å närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig vård kunnat
beredas. Till komplettering härav har föreslagits en särskild regel i syfte att
tillgodose önskemålet att, även då en person insjuknar i en kommun, som
gränsar till hemortsområdet, ersättning för intagning å närmaste hemortssjukhus
skall kunna utgå. Ersättning för återresa skall utgå allenast i den
mån resekostnaden överstiger 3 kronor. Återresa ersättes icke för det fall
att någon insjuknar utom hemorten och i anledning därav intagits å annat
sjukhus än hemortssjukhus.

Kostnaderna för intagning å sjukhus och återresa därifrån föreslås skola
beräknas efter i huvudsak samma grunder som kostnaderna för resa till
och från läkare.

Beträffande motiveringen för kommitténs förslag i denna del hänvisas till
betänkandet nr VII sid. 181—182 och 309—310.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Pensionsstyrelsen utgår från att då vård beredes genom pensionsstyrelsens
försorg å kuranstalt, som disponeras för styrelsens sjukvårdande verksamhet,
kostnaderna för sökandens intagning å sådan anstalt ersättas, även om
sökanden icke skulle kunna hänvisas till närmaste kuranstalt. För att någon
tvekan härom vid tillämpningen ej skall behöva uppstå borde enligt styrelsens
mening ifrågavarande bestämmelse förses med ett tillägg av förslagsvis
följande innehåll: »Beredes den sjuke vård genom pensionsstyrelsens för^
sorg å anstalt, som disponeras för styrelsens sjukvårdande verksamhet, skall
såsom närmaste allmänna sjukhus anses den anstalt pensionsstyrelsen anvisar
den sjuke.»

Pensionsstyrelsen framhåller vidare att Stockholms stad borde jämställas
med »län» och att således i Stockholm bosatt försäkrad icke skall erhålla
ersättning för återresa från sjukvårdsanstalt, där behovet av sjukhusvård
uppkommit under den försäkrades vistelse utom Stockholm och han i anledning
därav intagits å sjukvårdsanstalt, belägen utom Stockholm.

I fråga om storleken av ersättningen för den sjukes återresa från sjukhus
anser statskontoret, att det grundbelopp, för vilket den sjuke själv skulle
svara, bör bestämmas till 5 kronor. Riksförbundet landsbygdens folk däremot
finner 2 kronor vara en lämplig gräns härutinnan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

219

Departementschefen.

Syftet nied den av pensionsstyrelsen ifrågasatta ändringen synes vara tillgodosett
med den avfattning, som denna paragraf erhållit i departementsförslaget.
Därest pensionsstyrelsen skulle anvisa en försäkrad plats å någon
av de kuranstalter, som disponeras för styrelsens sjukvårdande verksamhet,
torde denna få räknas såsom det närmaste sjukhus, där erforderlig vård
kunnat beredas. Uppenbart är vidare, att i det hänseende, som berörts i pensionsstyrelsens
yttrande, Stockholms stad är att jämställa med län.

I övrigt synas endast vissa redaktionella jämkningar böra vidtagas i kommitténs
förslag i förevarande hänseende.

19 §.

Under denna paragraf ha upptagits vissa regler om rätt för kommun
och redare, vilka till försäkrad utgivit sjukvårdsersättning,
att av sjukkassan få desa utgifter ersatta.

Paragrafen motsvaras av 23 § 1 mom. samt 3 mom. första stycket i
kommitténs förslag.

Socialvårdskommittén.

Kommittén framhåller, att därest en kommun lämnade sjukhjälp i form
av fattigvård, sjukvårdsersättning borde utgå till kommunen i stället för till
den försäkrade. Det borde ankomma på de kommunala myndigheterna att
tillse att den försäkrade i dylikt fall överläte den uppkomna sjukhjälpsrätten
å kommunen. I klara fall torde krav å sådan överlåtelse kunna eftergivas
av kassan och utbetalning sålunda ske till den kommunala myndigheten,
trots att överlåtelse ej förelåge.

Annorlunda ställde sig saken, då kommunen själv tillhandahölle läkarvård
genom en av kommunen anlitad tjänsteläkare. För dylika fall — där
kommunens kostnader för den i det särskilda fallet meddelade vården i regel
icke kunde fastställas — föresloge kommittén, att Konungen efter framställning
av kommun skulle kunna förordna, att kommunen efter av Konungen
fastställda grunder skulle vara berättigad att av vederbörande sjukkassa
erhålla ersättning för kostnad för läkarvård, som genom kommunens
försorg bereus medellös eller mindre bemedlad försäkrad. Sådan ersättning
skall i varje särskilt fall endast få utgivas i den mån ersättning i anledning
av vården ej tillkomme den försäkrade själv samt ej överstiga vad som
skolat utgivas till denne, därest han fått vidkännas motsvarande kostnad.

Någon anledning att på grund av ifrågavarande lagstiftning vidtaga ändring
i redarens enligt sjömanslagen åvilande skyldighet att ge sjuka sjömän
vård och underhåll anser kommittén icke föreligga. I den mån redaren fullgjorde
denna skyldighet uppkomme emellertid icke någon kostnad för sjömannen.
Det vore därför skäligt, att redaren ägde inträde i den försäkrades

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

rätt. Kommittén föresloge därför, att redarens kostnader för sjömans sjukvård
skulle ersättas enligt lagens bestämmelser, dock högst med belopp som
skulle ha utgivits vid den sjukes vistelse inom sjukkassans verksamhetsområde.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet
nr VII sid. 314—316.

Yttrandena över kommittéförslaget.

I fråga om den föreslagna ersättningsrätten för kommunerna
uttalar landskommunernas förbund, att förbundet hyste någon
tveksamhet i fråga om lämpligheten att inrymma även de av fattigvården
omhändertagna och anstaltsvårdade i den allmänna sjukförsäkringen. Praktiska
och psykologiska skäl talade dock för att även denna kategori skulle
omfattas av försäkringen. Kommun, som berett medellös eller mindre bemedlad
person läkarvård, borde likväl kunna erhålla ersättning från sjukkassa
utan den stora omgång, som föreslagits.

Stadsförbundet finner det naturligt och rimligt, att kostnad varom här
vore fråga ersattes i förhållande till läkartaxan, vars belopp ju även vore
maximum.

Angående den föreslagna regressrätten för redare anför pensionsstyrelsen: Enligt

bestämmelserna i förevarande paragraf skulle avgifter i viss utsträckning
komma att erläggas till sjukförsäkringen även för sjukhjälpsförmån,
som sjöman jämlikt gällande sjömanslag redan är tillförsäkrad avgiftsfritt
av redaren. Det synes, även i betraktande av vad i betänkandets
kommentar till paragrafen sägs, böra tagas under omprövning, huruvida icke
bestämmelsen sedd ur den försäkrades synpunkt ger anledning till berättigad
erinran och i vad mån en ändring i sjömanslagen eller i det föreliggande
förslaget bör komma till stånd.

Departementschefen.

Vad sålunda framhållits har icke synts böra föranleda avvikelse från kommitténs
förslag.

20 §.

Enligt denna paragraf skola i fråga om ersättning för sjukvård
utom riket gälla de föreskrifter Konungen meddelar.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad kommittén föreslagit (10 §
3 morn.), hänvisas till betänkandet nr VII sid. 309.

Sjukpenning försäkringen.

21 §.

Denna paragraf innehåller huvudreglerna angående rätten till sjukpenning.

Kungl. Majus proposition nr 312. 221

Paragrafen motsvaras av 13 och 14 §§ samt 18 § 1 mom. i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Vid varje sjukdom, som förorsakar förlust av arbetsförmågan eller för
vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig
från arbete, föreslås skola till sjuklcassemedlem utbetalas hel sjukpenning
med belopp varierande mellan 1: 50 kronor till 6 kronor för dag, allt efter
den sjukpenningklass till vilken vederbörande hänförts. Familjeförsäkrad
hustru skall äga rätt till hel sjukpenning om 1: 50 kronor. Vid annan sjukdom
skall utgå halv sjukpenning, för såvitt sjukdomen förorsakar nedsättning
av såväl arbetsförmågan som inkomsten av förvärvsarbete med minst
hälften. Rätt till halv sjukpenning skall dock ej tillkomma familjeförsäkrad
hustru. Vid tillämpningen av vad nu sagts skall såsom sjukdom jämväl
anses sådant tillstånd av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga, som
efter upphörande av sjukdom, för vilken sjukpenning utgivits, alltjämt kvarstår
och som förorsakats av sjukdomen.

Vid bedömande huruvida förlust av arbetsförmåga föreligger skall, då
sjukdomen kan antagas vara av mera kortvarig natur, särskilt beaktas,
huruvida den sjuke på grund av sjukdomen är urståndsatt att utföra sitt
vanliga eller därmed jämförligt arbete. Kan det antagas att sjukdomen är
obotlig eller av långvarig natur skall, sedan skälig tid förflutit efter sjukdomens
början, undersökas huruvida den sjuke, eventuellt efter särskild
yrkesutbildning, är i stånd att försörja sig genom annan sysselsättning. Är
så fallet, skall han ej vidare anses arbetsoförmögen.

Enligt förslaget må sjukkassa, då skäl därtill föreligga, påfordra att förlust
eller nedsättning av arbetsförmåga styrkes genom intyg av läkare.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i dessa delar hänvisas till betänkandet
nr VII sid. 182—196 och 311—312.

Yttrandena över kommittéförslaget.

I den allmänna sammanfattningen av yttrandena angående kommittéförslaget,
har redogjorts för vad i yttrandena anförts rörande sjukpenningens
bestämmande för de olika sjukkassemedlemmarna.

Försäkringsskyddet för familjeförsäkrad hustru betecknas såsom
otillfredsställande i de yttranden, vilka avgivits av Överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Kopparbergs län, tjänstemännens centralorganisation,
folkpartiets kvinnoförbund och socialdemokratiska kvinnoförbundet. En
sjukpenning å 1: 50 kronor om dagen med därå utgående barntillägg om
en krona vöre icke tillräcklig för att täcka kostnaderna för hjälp i hemmet
under hustruns sjukdom.

Vad angår övriga i detta sammanhang uppkommande frågor har försäkringsrådet,
såsom tidigare berörts, anmärkt på att enligt de föreslagna be -

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

stämmelsernas avfattning sjukkassa skulle i fråga om skyldigheten att
utgiva sjukpenning vara bunden av läkares utsago. I denna del
torde få hänvisas till yttrandena under 16 § här ovan.

I fråga om den föreslagna bestämmelsen om halv sjukpenning
framhåller pensionsstyrelsen, att förslaget härutinnan otvivelaktigt komme
att befordra uppkomsten av fall, som det bleve förenat med betydande besvär
och extraordinära kostnader att reglera, vilket skulle motväga den
minskning av sjukpenningutgifterna, som sjukpenningens nedsättning till
hälften i förekommande fall kunde tänkas medföra. Flera av de av pensionsstyrelsen
i ärendet hörda sjukkassorna önskade, att bestämmelsen
skulle utgå. Vid övervägande av de skäl som talade för och emot bestämmelsen
i fråga hade pensionsstyrelsen ansett sig böra biträda denna mening.
Skulle det i framtiden visa sig nödvändigt med nedsatt sjukpenning för anpassning
av sjukförsäkringen till annan socialförsäkring, finge väl frågan
då ånyo prövas. Även länsstyrelserna i Kronobergs och Västmanlands län
ifrågasätta, huruvida icke bestämmelsen borde utgå, enär densamma lätt
syntes kunna leda till missbruk samtidigt som sjukkassans arbetsbörda betydligt
ökades. Därest bestämmelsen skulle bibehållas funne den förra länsstyrelsen
det dock icke tillräckligt motiverat att från halv sjukpenning utesluta
familjeförsäkrade hustrur.

Försåkringsrådet framhåller, att den föreslagna bestämmelsen att med
sjukdom skall jämställas vissa tillstånd av arbetsoförmåga
eller nedsatt arbetsförmåga måste anses innebära att även sådana
efter en sjukdomsprocess kvarblivande missbildningar eller stympningar
utan samband med sjukliga symptom, som icke borde räknas såsom sjukdom,
omfattades av bestämmelsen. Rådet hade ej något att erinra mot ett
dylikt stadgande. Skulle emellertid något annat vara åsyftat, borde bestämmelsen
omarbetas. Enligt kommitténs uttalanden rörande sjukdomsbegreppet
skulle försäkringen ersätta sådan läkarvård, som föranleddes av medfödda
kroppsfel och genom vilken arbetsförmågan hos den vårdade kunde
höjas, dock icke åtgärder, vilka helt eller huvudsakligen vore betingade av
önskan att förbättra utseendet. Då en dylik gränsdragning för vad som
borde ersättas och icke ersättas ej läge i sakens natur eller framginge av
sjukdomsbegreppet, syntes i detta hänseende uttryckliga bestämmelser i lagtexten
erforderliga.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet finner formuleringen av bestämmelsen
om skyldighet för försäkrad att, eventuellt efter yrkesutbildning,
söka sig annan sysselsättning icke tillfredsställande. Den sjuke borde ej
anses arbetsförmögen bara därigenom att det vid undersökningstillfället
konstaterats att han, om han genomginge särskild yrkesutbildning, skulle
vara i stånd att försörja sig genom annan sysselsättning.

Sjukförsäkringspromemorian.

I fråga om promemorians innehåll hänvisas till den tidigare redogörelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

223

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian.

Utöver vad som framgår av det tidigare anförda må nämnas, att pensionsstyrelsen
upprepar sitt tidigare framförda yrkande att bestämmelsen om halv
sjukpenning måtte utgå samt att Överståthållarämbetet, tjänstemännens
centralorganisation och socialdemokratiska kvinnoförbundet ånyo understryka,
att sjukpenningen till familjeförsäkrad hustru vore för låg.

Departementschefen.

Beträffande sjukpenningen för de familjeförsäkrade gifta kvinnorna, vilken
i sjukförsäkringspromemorian bestämts till ett så pass lågt belopp som
1: 50 kronor för dag, har i promemorian anförts, att det visserligen kunde
ifrågasättas, huruvida icke någon höjning av detta belopp vore tänkbar. Att
generellt fastställa beloppet till exempelvis 2 kronor torde — framhölls det -—•
dock icke vara lämpligt, då nämnda belopp å ena sidan kunde bli onödigt
högt i sådana fall, då makarna vore barnlösa, och å andra sidan väl lågt i fall,
då makarna hade minderåriga barn som vistades i hemmet. Med anledning
härav bibehölls i promemorian sjukpenningen vid det av kommittén föreslagna
beloppet, 1: 50 kronor, men kompletterades det med ett barntillägg
å en krona, om makarna hade minderåriga, hemmavarande barn. Jag vill
endast tillägga, att det enligt erfarenheten inom sjukförsäkringsverksamheten
visat sig möta stora svårigheter att åstadkomma tillräcklig sjukkontroll
för gifta kvinnor, som icke ha förvärvsarbete. Härtill kommer att den lägsta
sjukpenningen för de försäkrade, som ha att erlägga avgift för försäkringen
— de familjeförsäkrade kvinnorna betala ingen försäkringsavgift — ansetts
böra bestämmas till 2 kronor. Under dessa förhållanden synes det mindre
lämpligt att bestämma sjukpenningen för de gifta, ej självständigt försäkrade
kvinnorna till högre belopp än 1:50 kronor.

Sjukpenning enligt reglerna för de familjeförsäkrade hustrurna torde icke
böra utgå för fall att hustrun äger uppbära folkpension eller hennes make
för henne uppbär hustrutillägg till folkpension.

Särskilt från sjukkassehåll har framförts önskan att systemet med halv
sjukpenning måtte övergivas. Jag ansluter mig till den uppfattningen att
så bör ske. Ur kontrollsynpunkt medför rätten till halv sjukpenning vid
nedsatt arbetsförmåga stora svårigheter. Med hänsyn härtill har också kommittén
ansett sig icke kunna förorda, att familjeförsäkrad hustru skall vid
nedsatt arbetsförmåga erhålla halv sjukpenning. För löntagarna torde vidare
ifrågavarande rätt i praktiken icke bli av större värde. Icke heller anser jag
tillvaron av halv sjukpenning vara ägnad att i någon mera betydande mån
påskynda vederbörandes återgång till arbete. I departementsförslaget lia
därför icke upptagits bestämmelser om halv sjukpenning.

Redan i gällande sjukkasseförordning stadgas att sjukpenning utgår vid
sjukdom, för vars botande den sjuke »enligt läkares föreskrift» bör fullständigt
avhålla sig från arbete. Nämnda bestämmelse har icke givits sådan

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

tolkning, att sjukkassan skulle vara betagen all prövningsrätt, endast därför
att en försäkrad företer ett läkarintyg vari fullständig avhållsamhet från
arbete rekommenderas. Genom de under 29 § i departementsförslaget upptagna
reglerna ha sjukkassorna vidare möjligheter att stävja missbruk. Anledning
till avvikelse från kommittéförslaget på denna punkt synes därför
ej föreligga.

I anledning av vad försäkringsrådet anfört, torde böra erinras att enligt
de under tredje stycket av 21 § i departementsförslaget upptagna stadgandena
sådan efter sjukdom kvarstående arbetsoförmåga, som föranledes av
missbildningar och stympningar, i förevarande hänseende bör jämställas
med sjukdomstillstånd. Beträffande vad försäkringsrådet i övrigt anmärkt
torde praxis på området helt överensstämma med kommitténs uttalanden i
denna sak och någon uttrycklig bestämmelse härutinnan torde därför icke
vara påkallad.

Fjärde stycket av denna paragraf har omformulerats i anslutning till vad
fattigvårds- och barnavårdsförbundet framhållit.

22 §.

I denna paragraf föreskrivas vissa undantag från rätten till
sjukpenning.

Ifrågavarande paragraf motsvaras i viss mån av 5 § samt 24 § 2 mom.
i kommittéförslaget. Beträffande kommitténs förslag i denna del hänvisas
till betänkandet nr VII sid. 144—145, 148—149, 154—156 och 302—304.

Departementschefen.

Vad angår innehållet i denna paragraf torde jag kunna inskränka mig till
att hänvisa till vad som anförts vid behandlingen av 6 § i departementsförslaget.
Till den, som fullgör värnpliktstjänstgöring eller omhändertagits i
den slutna harna- och ungdomsvården eller intagits å fångvårds- eller annan
liknande anstalt, bör, såsom kommittén ock funnit, icke utgå sjukpenning.

Kommitténs bestämmelser i förevarande hänseende synas emellertid böra
bli föremål för vissa jämkningar med hänsyn till 1945 års lag örn verkställighet
av frihetsstraff varjämte häktad torde böra jämställas med den som
avtjänar straff. Uttrycket »annan barnavårdsanstalt än barnkoloni» synes
— till följd av den ändring som år 1945 skett i barnavårdslagen — böra
ersättas av uttrycket »barnhem». I överensstämmelse med vad som föreslagits
i propositionen nr 186 till detta års riksdag torde i stället för benämningen
skyddshem böra användas uttrycket »skola tillhörande harna- och
ungdomsvården».

Jag anser mig icke böra här ingå på frågan, huruvida den, som är intagen
på alkoholistanstalt, enbart till följd av sin alkoholism kan anses vara på
grund av sjukdom oförmögen till arbete. Spörsmålet härom torde få prövas
i ett vidare sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

225

23 och 24 §§.

Dessa paragrafer reglera frågan om rätt till maketillägg och barntillägg
till sjukpenningen.

Paragraferna motsvaras av 18 § 2 mom. i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag skall till sjukpenningförsäkrad medlem utgå
hustrutillägg örn en krona för hustru, som är försäkrad i egenskap av familjemedlem,
ävensom för hustru, vars årsinkomst av förvärvsarbete ej
uppgår till 1 600 kronor och som sammanlever med mannen. Hustrutillägg
skall dock ej utgivas beträffande tid, för vilken hustrun själv äger uppbära
sjukpenning.

Barntillägg om 50 öre föreslås utgå till sjukpenningförsäkrad medlem för
varje hemmavarande barn under 16 år. Skulle båda föräldrarna vara sjukpenningförsäkrade
medlemmar, utgår barntillägg allenast till enderas sjukpenning,
i regel till faderns. Med barn som nyss sagts skall enligt förslaget
jämställas medlems barn under 16 år, som stadigvarande vistas hos annan,
därest medlemmen i väsentlig mån bidrager till barnets försörjning; dock
skall i dylikt fall barntillägg ej utgivas för tid, för vilken barnafostrare äger
uppbära barntillägg för barnet.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet
nr VII sid. 184—188 och 197—198.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Härutinnan torde få hänvisas till den allmänna sammanfattningen av yttrandena
angående kommittéförslaget.

Sjukförsäkringspromemorian.

Enligt promemorian skall till sjukpenningförsäkrad medlem utgå familjetiHägg
i form av maketillägg och barntillägg. Maketillägg om 2 kronor för
dag föreslås utgå för make oberoende av storleken av hans eller hennes inkomst
av förvärvsarbete. Barntillägg skall utgå med en krona för varje
hemmavarande barn, dock att barntillägg må utgivas för högst fem barn.

Om båda makarna äro medlemmar av sjukkassa, skall enligt promemorian
utgå familjetillägg endast till den av makarna, som är den huvudsakliga
försörjaren, d. v. s. i regel mannen. Är emellertid hustrun den huvudsakliga
försörjaren och önska makarna att familjetilläggen i anledning därav
skola anknytas till hennes sjukpenning, föreslås makarna kunna göra
ansökan därom hos sjukkassan, som då äger medgiva att familjetillägg i
stället skall utgivas till hustruns sjukpenning.

Å den sjukpenning, som tillkommer familjeförsäkrad hustru, föreslås utgå
ett barntillägg å en krona, därest makarna ha ett eller flera barn under tio
år, som vistas i hemmet.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312.

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian,.

Den föreslagna likställigheten mellan makarna i fråga om
rätten till familjetillägg har allmänt tillstyrkts. Svenska arbetsgivareföreningen
finner dock förslaget härutinnan knappast befogat. I de fall behov
skulle föreligga att, i samband med hustruns sjukdom, lämna hjälp utöver
hustruns sjukpenning borde andra hjälpformer anlitas.

I fråga om förslaget att barntillägg till sjukpenningen ej
skall utgå för fler än 5 barn påpekar försäkringsrådet, att familjens behov
ökades ju flera minderåriga barn som funnes i familjen. Det vore troligt,
att en person med många barn, även med relativt hög inkomst som frisk,
icke hade råd att gardera sig och sin familj genom frivillig försäkring. Kostnaden
per barn bleve däremot lägre i en större än i en mindre familj. Man
kunde därför överväga barntillägg med en krona för varje barn intill det
fjärde och 50 öre från och med det fjärde barnet utan maximering. Även
länsstyrelserna i örebro län och Jämtlands län ifrågasätta lämpligheten av
ifrågavarande bestämmelse och anse att densamma kommer att verka
orättvist.

I flera yttranden riktas kritik mot att familjeförsäkrad hustru skall äga
rätt till barntillägg endast för barn under 10 år. En höjning av åldern till
12 år påyrkas av folkpartiets kvinnoförbund. En åldersgräns av 15 år förordas
av socialdemokratiska kvinnoförbundet, medan tjänstemännens centralorganisation
anser en åldersgräns av 16 år lämplig.

Departementschefen.

Vad angår frågan om sjukkassemedlems rätt till maketillägg till sjukpenningen
har jag redan tillkännagivit, att jag anser nämnda tillägg böra
bestämmas till 2 kronor örn dagen. Anledning att härutinnan göra skillnad
makarna emellan torde icke föreligga. Har mannen så obetydlig inkomst, att
han icke är sjukpenningförsäkrad, bör således hustrun, om hon är självständigt
försäkrad — och alltså icke försäkrad blott i sin egenskap av
familjemedlem — äga rätt till samma tillägg som eljest kommer mannen
till del, då han är den huvudsakliga försörjaren. De skäl, som föranlett mig
att förorda en begränsning av sjukpenningens belopp för folkpensionär,
torde äga motsvarande giltighet i fråga örn rätten till maketillägg. Om en
familjeförsäkrad make fyllt 67 år eller uppbär folkpension i annan form än
ålderspension, synes den andre maken icke böra ha anspråk på att utfå
maketillägg från sjukförsäkringen, enär det behov som maketillägget avser
att täcka torde få anses fyllt genom folkpensionen. Samma princip bör råda,
därest den sjukpenningförsäkrade medlemmen själv är gift folkpensionär
och uppbär hustrutillägg till sin folkpension.

Örn två makar samtidigt äro sjuka, bör vardera maken äga rätt till sjukpenning
enligt vanliga grunder. Men om i dylikt fall bada äro självständigt
försäkrade såsom medlemmar i sjukkassa, torde med hänsyn till den

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

risk för överförsäkring, som eljest skulle uppkomma, maketillägg böra utgå
allenast till den av makarna, som bär den huvudsakliga försörjningsbördan,
alltså i vanliga fall till mannen. Å andra sidan synes det riktigt, att hustrun
i de fall där hon är den huvudsakliga försörjaren, bör kunna få maketilllägget
anknutet till sin sjukpenning.

I överensstämmelse med vad kommittén föreslagit synes såsom villkor
för rätt till maketillägg böra gälla att makarna sammanleva.

Enligt sjukförsäkringspromemorian skulle sjukkassemedlem äga uppbära
barntillägg med en krona för varje hemmavarande barn, dock högst för fem
barn. Anledningen till nämnda begränsning var att, då den av kommittén
upptagna maximeringsregeln — enligt vilken det sammanlagda beloppet av
sjukpenning och familjetillägg begränsades med hänsyn till den försäkrades
normala årsinkomst av förvärvsarbete — icke ansågs förenlig med den
princip efter vilken sjukpenningförsäkringen utformats enligt alternativet
II, en annan maximeringsregel måste tillgripas. Såsom redan anförts synes
emellertid införandet av allmänna barnbidrag enligt det av 1941 års befolkningsutredning
avgivna förslag, som för närvarande är föremål för
prövning, böra medföra att sjukförsäkringens barntillägg nedsättes till 50
öre per barn. Efter en dylik reducering torde hinder icke möta att låta barntillägget
utgå för varje barn utan begränsning av antalet. Jag vill emellertid
tillägga att departementsförslaget i denna del icke får betraktas som
någon slutgiltig lösning. I samband med prövningen av förslaget örn införande
av allmänna barnbidrag kan detta spörsmål komma att behöva upptagas
till förnyat övervägande.

Barntilläggets syfte synes böra föranleda att sådant tillägg i vissa fall
utgår även för annat än hemmavarande barn. Därest en sjukkassemedlem
är underhållsskyldig exempelvis mot barn efter hem- eller äktenskapsskillnad
eller mot barn utom äktenskap eller mot barn som han utackorderat i
fosterhem, torde barntillägg även böra utgå. Naturligen bör dock vederbörande
icke vara berättigad till barntillägg i annat fall än då underhållsskyldigheten
fullgöres; och barntillägg bör icke samtidigt kunna utgå åt två håll.
Med hänsyn härtill har — efter mönster av motsvarande bestämmelser i
gällande förordning om erkända arbetslöshetskassor — i andra stycket av
24 § upptagits särskilda regler i detta hänseende. I detta fall är icke anledning
att med egna barn likställa adoptiv-, styv- och fosterbarn.

Skäl till avvikelse från sjukförsäkringspromemorian i vad angår familjeförsäkrad
hustrus rätt till barntillägg synes icke föreligga.

25 §.

I denna paragraf givas regler om hempenning.

Paragrafen motsvaras av 18 § 3 mom. i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag skall för tid, för vilken sjukkassa utgiver ersättning
för försäkrads vård å sjukhus, i stället för sjukpenning utgå hem -

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

penning med hälften av sjukpenningens belopp, dock lägst 1: 50 kronor för
dag. Å hempenningen föreslås utgå familjetillägg i vanlig ordning.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet
nr VII sid. 198—199 och 312.

Sjukförsäkringspromemorian.

I överensstämmelse med kommittéförslaget skall för tid, då sjukpenningförsäkrad
åtnjuter sjukhusvård, i stället för sjukpenning utgivas hempenning.
Beloppet av hempenningen föreslås till hälften av den sjukpenning,
som eljest tillkommer försäkrad, dock lägst 2 kronor. Beträffande de
familjeförsäkrade kvinnorna föreslås hempenningen utgöra samma belopp
som sjukpenningen eller 1: 50 kronor. Å hempenningen skall utgå
familjetillägg med belopp som skulle ha utgått om vederbörande erhållit
sjukpenning.

Departementschefen.

Jag anser mig i förevarande hänseende böra frångå promemorians förslag
såtillvida som hempenningen för andra försäkrade än dem, som äro
berättigade till en sjukpenning av 3: 50 kronor örn dagen, bör bestämmas
till en krona om dagen. Nämnda hempenning bör således tillkomma bland
annat de familjeförsäkrade kvinnorna.

Hempenning utgör ersättning för sjukpenning och utgår alltså endast i
de fall, då sjukpenning skulle ha utgivits, örn den försäkrade ej blivit intagen
å sjukvårdsanstalt. Till sjukvårdsanstalt hänföres sådan anstalt som
avses i 4 § av departementsförslaget. Vid vård å annat sjukhus utgår sjukpenning
i vanlig ordning.

26 §.

Denna paragraf reglerar frågan om karenstidens längd.

Paragrafen motsvaras i kommittéförslaget av 19 § 2 morn., som behandlas
å sid. 188—189 i betänkandet nr VII. Jfr även herrar Bexelius, Hagaris
och Skoglunds reservationer å sid. 351—352 och 353.

Beträffande denna paragraf hänvisas till det tidigare anförda.

27 §.

I denna paragraf bestämmes sjukhjälpstidens längd.

Paragrafen motsvaras av 20 § i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Sjukhjälpstiden för rätten till ersättning för sjukhusvård och sjukpenning
skall enligt kommittéförslaget för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd
vara högst 730 dagar, dock föreslås att sadan sjukhjälp icke skall
utgivas för mer än sammanlagt högst 365 dagar för tid efter ingången av

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

229

den månad, varunder den försäkrade fyller 67 år. I övrigt skall rätten till
sjukvårdsersättning icke vara tidsbegränsad.

Vid beräkning av sjukhjälpstidens längd skall sjukdomsfall, som inträffar
under tid för vilken sjukhjälp utgår eller inom 90 dagar efter den sista
dag för vilken sjukhjälp utgivits, räknas såsom samma sjukdomsfall som
det tidigare fallet. Om försäkrad, bortsett från kortvarig och medicinskt sett
fristående sjukdom, under mer än två år varit fullt arbetsför, skall därefter
inträffande sjukdom anses utgöra nytt sjuklighetstillstånd, ändå att medicinskt
samband kan påvisas med sjukdom, varav den försäkrade lidit före
nämnda tid.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet
nr VII sid. 188—189, 192 och 312—313.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Sjukhjälpstidens bestämmande till maximalt 730 dagar har rönt kritik i
det yttrande, som avgivits av de lungsjukas riksförbund. Nämnda förbund
påyrkar att sjukhjälpstiden utsträckes till tre år. Däremot framhåller lantarbetsgivareföreningen,
att det vid företagna undersökningar visat sig att
en lång sjukhustid i viss mån verkade konserverande på sjukligheten särskilt
i fråga örn åkommor med nervöst inslag. Med hänsyn härtill ville föreningen
föreslå att sjukhjälpsförmånerna sattes lägre, sedan ett och ett halvt
år gått från det sjukdomen börjat. Det skulle därvid få ankomma på sjukkassorna,
därest skäl därtill förelåge, att efter ansökan besluta örn den högre
sjukhjälpen fortfarande skulle utgå. Även örn kostnadsbesparingen härigenom
skulle bli tämligen obetydlig vore det dock av vikt att motarbeta alla
tendenser till att medborgarna skulle — med hänsyn till förefintligheten av
sjukförsäkringen — hellre vilja åtnjuta försäkringens förmåner in i det
längsta än att, då så kunde ske, åter infoga sig i förvärvsarbetet.

Socialstyrelsen har intet att invända mot förslaget om en tvåårig sjukhjälpstid,
under förutsättning dock av anordningar för att sjukförsäkringen
efter tvåårstiden smidigt anknytes till invaliditetsförsäkringen. Någon
lucka i hjälpförmånerna borde icke få uppstå.

Landsorganisationen och ett flertal sjukkassor anse någon minskning av
sjukhjälpstiden för personer, som fyllt 67 år, icke motiverad.

Beträffande utformningen i övrigt av de föreslagna bestämmelserna anför
pensionsstgrelsen:

I motiveringen saknas uttalande om den ungefärliga övre gränsen för att
en sjukdom skall kunna anses som kortvarig. Klart torde emellertid vara
att berörda kortvariga sjukdomsfall — ett eller flera — icke mera påtagligt
böra få inkräkta på den tvååriga arbetsförhetstiden. Vidare torde vara
klart att varaktigheten bör ligga under genomsnittet för sjukdomsfallen,
som vid tvåårig sjukhjälpstid torde ligga vid 40 å 50 dagar. Enligt sjukkassestatistiken,
där endast under redogörelseåret infallande sjukhjälpstid
tages i betraktande, är genomsnittliga antalet sjukhjälpsdagar per sjuk -

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

domsfall och år något under 40. Sjukdomsfallen med varaktighet omkring
samt inom vissa intervaller över och under detta dagantal få tydligen betecknas
såsom medellånga fall. Den övre gränsen för ett kortvarigt fall skulle
enligt detta resonemang kunna angivas ligga vid omkring tre veckor.

Departementschefen.

Sedan sjukhusvården utbrutits ur försäkringen, har spörsmålet om sjukhjälpstiden
endast avseende å sjukpenningförsäkringen. En sjukhjälpstid av
två år torde härvidlag vara så väl tilltagen att rimliga anspråk måste anses
tillgodosedda. Därmed är naturligen icke sagt att icke skydd bör lämnas
även vid sjukdomar av längre varaktighet. Detta skydd torde dock icke böra
givas inom ramen för sjukförsäkringen utan i annan ordning.

Vid behandlingen av frågan om folkpensionärernas sjukpenningförsäkring
har jag angivit skälen för att sjukhjälpstiden för deras vidkommande bestämmes
till 90 dagar vid varje sammanhängande sjukläghetstillstånd. Med
en dylik begränsning torde det icke föreligga skäl att bibehålla den av kommittén
föreslagna särskilda sjukhjälpstiden för åldringarna.

I övrigt synas de föreslagna reglerna endast böra bli föremål för redaktionell
jämkning.

28 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad anförts under 21, 23 och
27 §§ här ovan.

29 §.

Denna avser frågan örn rätt för sjukkassa att nedsätta eller helt
indraga sjukpenning.

Paragrafen motsvaras av 24 § 4 och 5 mom. i kommitténs förslag.
Beträffande kommitténs förslag i denna del hänvisas till betänkandet
nr VII sid. 222—223 och 317—319.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Pensionsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke den föreslagna bestämmelsen
om rätt för sjukkassa att nedsätta eller indraga sjukpenning för sådan
försäkrad, som i syfte att utfå sjukhjälp medvetet lämnar oriktiga eller
vilseledande uppgifter, borde gälla även då oriktiga eller vilseledande uppgifter
lämnats av grov vårdslöshet.

Medicinalstyrelsen förordar, att ifrågavarande påföljd måtte kunna inträda
jämväl för försäkrad, som under sjukdom gör sig skyldig till grov
ovarsamhet ur smittsynpunkt, ävensom för försäkrad, som vägrar att mottaga
besök av i tjänsteärende stadd distrikts- eller dispensärsköterska.

Angående skyldighet för försäkrad att underkasta sig sjukvårdande åtgärder
anmärker de fria sjukkassornas förbund, att bestämmelsen om skyl -

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

231

dighet att underkasta sig sjukhusvård syntes betänklig. Då det gällde operation,
borde medlem av allmän sjukkassa kunna vägra att underkasta sig
sådan och ändå äga rätt till sjukpenning. Vad nu sagts örn sjukvård ägde
även tillämpning å yrkesutbildning.

Departementschefen,

Första stycket av ifrågavarande paragraf i departementsförslaget torde
icke tarva någon närmare motivering. De jämkningar, som synts böra vidtagas
i kommittéförslaget, äro huvudsakligen av redaktionell art. Kommittén
har funnit, att den nuvarande sjukkasseförordningens regel, att sjukpenning
ej må utgivas för sjukdomsfall, som den sjuke ådragit sig vid förövande
av handling för vilken straff ådömts honom, väl sträng och ansett att det
för sådan påföljd bör fordras att vederbörande ådömts fängelse eller straffarbete.
Därest, på sätt föreslås, påföljden icke göres ovillkorlig utan beroende
på skälighetsprövning, synes emellertid den nuvarande förutsättningen
— att vederbörande ådömts straff — kunna bibehållas. Enligt bestämmelser
i vederbörande lagar skall med ådömande av straff i förevarande hänseende
jämställas förordnande om villkorligt anstånd med straffs ådömande samt
dom å förvaring eller internering. Att vidga antalet fall, som berättiga sjukkassa
att nedsätta eller indraga sjukpenning, synes icke böra ifrågakomma i
annan mån än att, i anslutning till vad pensionsstyrelsen föreslagit, även av
grov vårdslöshet lämnade felaktiga uppgifter böra kunna medföra sådan påföljd.
Den av kommittén föreslagna bestämmelsen angående onykterhet eller
eljest förargelseväckande levnadssätt såsom grund för minskning av sjukhjälpsförmånen
torde icke böra upptagas i lagen.

Vad de fria sjukkassornas förbund anfört synes icke böra föranleda avvikelse
från kommitténs förslag i det hänseende varom är fråga. Bestämmelsen
angående skyldighet för den försäkrade att underkasta sig sjukvårdande
åtgärder måste självfallet tillämpas med försiktighet, då fråga är örn större
operationer eller andra mera allvarliga ingrepp.

Andra stycket av denna paragraf har utformats i överensstämmelse med
motsvarande stadgande i förslaget till ny folkpensioneringslag.

30 §.

Under denna paragraf upptagas regler om regressrätt för arbetsgivare,
som till arbetstagare utgivit lön under dennes sjukdom.

Paragrafen motsvaras i viss mån av 23 § 3 mom. andra punkten i kommitténs
förslag.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag skall — såsom närmare utvecklas å sid. 316 i
betänkandet nr VII — redare för svenskt fartyg, vilken jämlikt lag är skyldig
att under sjömans sjukdom till honom utgiva hyra, vara berättigad att

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

hos sjukkassan utbekomma ersättning härför intill belopp, motsvarande vad
av den sjömannen för den tiden tillförsäkrade sjukpenningen återstår, sedan
avdrag skett med vad sjömannen må äga uppbära av denna.

Departementschefen.

Den princip, som kommit till uttryck i de av kommittén i förevarande
hänseende föreslagna reglerna, synes mig böra utsträckas att avse alla de
fall, där arbetsgivare på grund av lag eller eljest av Kungl. Maj:t utfärdad
författning har att utgiva lön till arbetstagare under hans sjukdom. Arbetsgivaren
bör således äga inträda i den försäkrades rätt gentemot sjukkassan
och äga hos denna utfå belopp motsvarande högst vad till arbetstagaren utgivits
i lön under sjukdomen. I detta sammanhang torde jag få erinra om
vad jag anfört vid behandlingen av 9 § i departementsförslaget.

Enligt hembiträdeslagen äger hembiträde, som är i arbetsgivarens hus
och kost, under sjukdom erhålla bostad och kost av arbetsgivaren. Genom
stadgandet i andra stycket av ifrågavarande paragraf beredes arbetsgivaren
möjlighet att ur sjukpenningen få gottgörelse för sina utgifter i detta hänseende.

Allmänna inskränkningar i rätten till sjukhjälp.

31 §.

Denna paragraf avser verkan av förmåner enligt olycksf
a 11 s f ö r s ä k r i n g s 1 a g en och vissa andra författningar.

Paragrafen motsvaras av 19 § 1 mom. i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Kommitténs förslag på denna punkt innebär att sjukpenning ej skall utgivas
vid sjukdom, på grund av vilken den försäkrade är berättigad erhålla
ersättning jämlikt olycksfallsförsäkringslagen, lagen örn försäkring för vissa
yrkessjukdomar, lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
personer eller enligt gällande bestämmelser om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (hemvärnstjänstgöring),
tjänstgöring vid luftskyddet, luftskyddsövning eller fullgörande av tjänsteplikt.

Däremot innehåller kommitténs förslag inga regler i fråga örn förhållandet
mellan olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen, såvitt avser sjukvår
dsersättningen.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet
nr VII sid. 205—207.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Försåkringsrådet framhåller, att kommitténs förslag leder till att den som
vore försäkrad i sjukkassa för högre sjukpenning (inklusive familjetillägg)

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

än den han skulle erhålla nied tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen,
erhölle lägre sjukpenning vid olycksfall i arbete eller yrkessjukdom än vid
annan sjukdom. Försäkringsrådet, som icke funne detta resultat tilltalande,
förordade därför en bestämmelse, motsvarande 31 § andra stycket i gällande
förordning om erkända sjukkassor. Härutöver ifrågasatte emellertid försäkringsradet,
att genom olycksfall i arbete skadade, därest de så önskade finge
vända sig till sjukkassorna, som därvid borde utgiva ersättning med tilllämpning
av sjukförsäkringslagen. Om sådan möjlighet funnes för de skadade,
skulle olycksfallsförsäkringsinrättningen, då olycksfallsanmälan inkommit
och inrättningen ansåge ersättningsrätt enligt olycksfallsförsäkringslagen
föreligga, alltid efterhöra hos sjukkassan, huruvida sjukkassan
utgivit ersättning. I så fall skulle inrättningen ersätta kassan dess utgifter
i den mån ersättningsrätt förelåge enligt olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser
ävensom övertaga utgivandet av vidare ersättning enligt denna
lag. Genom denna anordning förorsakades visserligen sjukkassorna större
utgifter för sin administration än vid tillämpning av en bestämmelse sådan
som den kommittén föreslagit. Emellertid vunnes, att den skadade snabbare
finge ersättning i anledning av olycksfallet. Beträffande de ökade utgifterna
för administrationen i vad gällde olycksfallsersättningen borde
övervägas, huruvida gottgörelse härför borde lämnas genom ökning i statsbidraget
eller örn kassorna själva skulle stå för ifrågavarande kostnad.

Försäkringsrådet anmärker vidare att, därest den av kommittén föreslagna
regeln borde gälla jämväl ersättningar enligt förordningarna den 24
mars 1938 om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare
och fångar m. fl., detta borde angivas i lagtexten.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening hemställer att sådan
ändring vidtages i kommitténs förslag, att ersättning icke i någon form skall
utgivas vid sjukdom, som medför rätt till ersättning enligt de angivna författningarna.
Föreningen erinrar att kommitténs förslag innebure att vid
olycksfall i arbete -— i motsats till vad som för närvarande gällde — den
som vore berättigad till ersättning på grund av olycksfall i arbete hade möjlighet
att från sjukförsäkringen uttaga ersättning för sjukhusvård, läkarvård
och andra behandlingskostnader, i den mån ersättning för desamma
kunde utgå enligt den föreslagna lagstiftningen och ersättning ej redan utgivits
enligt olycksfallsförsäkringslagen. Föreningen fortsätter:

I motiveringen medgives, att det med visst fog kan göras gällande, att det
är olämpligt, att den försäkrade har möjlighet att välja, från vilken socialförsäkringsgrcn
han skall åtnjuta hjälp. Kommittén anser emellertid starka
skäl tala mot förbud för arbetare, som träffats av olycksfall i arbete, att
vända sig till sjukkassan för erhållande av sjukvårdsersättning. Det inom
sjukförsäkringen helt fria läkarvalet utgjorde sålunda en fördel, vilken,
förutom den direkta fördelen av att kunna välja läkare, kunde medföra, att
ersättningen bleve högre från sjukförsäkringen än från olycksfallsförsäkringen.
Skulle rätt till ersättning från sjukförsäkringen ej föreligga i dylika

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

fall, komme alltså de, vilka vore anställda hos andra, att i viss mån vara
ställda i sämre läge än de självständiga företagarna. Härtill komme, att det
ofta beredde större omgång och tidsspillan att utfå ersättning från olycksfallsförsäkringen
än från sjukförsäkringen samt att sjukförsäkringen i tveksamma
fall icke gärna kunde undgå att utgiva ersättning. Risken, att sjukvårdsersättning
uttoges från båda försäkringarna torde enligt kommitténs
mening utan svårighet kunna elimineras genom att ersättning endast utbetalades
mot avlämnande av räkning eller kvitto i original. Kommittén hade
därför helt underlåtit att föreslå provisoriska bestämmelser i fråga örn sjukvårdsersättningen.

De skäl kommittén anför för sin ståndpunkt äro enligt föreningens mening
icke övertygande. I varje fall kan föreningen icke finna, att dessa skäl
äro så tungt vägande, att de skulle böra föranleda ett upprivande av gränserna
mellan olycksfalls- och sjukförsäkringen, redan innan förutsättningarna
för en samordning av de båda försäkringsformerna varit föremål för
vidare utredning.

Ur principiell synpunkt måste framhållas, att förslaget faktiskt innebär,
att kostnader, som enligt gällande bestämmelser skola bestridas av arbetsgivaren,
överföras å de sjukförsäkrade och — genom statsbidraget — å
staten. Detta kan enligt föreningens mening knappast vara riktigt.

De praktiska olägenheterna av den föreslagna anordningen äro vidare
mycket betydande. Risken för dubbelbetalning är, som ock erkännes av
kommittén, ej ringa. Det är en utbredd uppfattning bland allmänheten, att
om premie för samma risk erlagts till två försäkringsinrättningar, full ersättning
bör utgå från båda, även om resultatet blir dubbelersättning. Det
är bär alltså ej" endast fråga örn att skydda sig mot bedrägeriförsök. Man
måste därför också räkna med att originalräkningar komma att i god tro
utlärdas i dubbletter, då flera försäkringar finnas. Detta torde för närvarande
vara ytterst vanligt. Vad särskilt räkningar å sjukhusvård beträffar
utställas dylika ej sällan å olika adressater — å patienten, å hans arbetsgivare,
å försäkringsinrättning, å kommun — då betalning inom avsedd tid
ej erhållits. För övrigt lär kravet å företeende av originalräkningar icke
kunna strängt upprätthållas inom en socialförsäkring, på vilken man ständigt
ställer kravet att onödig formalism skall undvikas.

Föreningen framhåller härjämte att de tekniska svårigheterna bleve avsevärda
för den sociala olycksfallsförsäkringen. Enligt 10 § olycksfallsförsäkringslagen
skulle vid sjukhusvistelse i allmänhet avdrag verkställas å
sjukpenningen till täckande av kostnaden för vården. Örn vårdkostnaden
uttoges av sjukkassan, skulle oavkortad sjukpenning utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Utredning måste alltså i varje särskilt fall verkställas härutinnan,
örn räkning ej inkommit. Många arbetsgivare åtnjöte i enlighet
med lagens bestämmelser lindring i försäkringsavgiften, mot att de själva
svarade för läkarvårdskostnaderna. Storleken av denna lindring läte sig
svårligen beräknas med den föreslagna anordningen. Arbetsgivaren vore ju
i sin rätt att låta den skadade från sjukkassan uttaga all ersättning, som
kunde utgå enligt sjukförsäkringslagen, och därefter endast utgiva fyllnadsersättning.
Även bestämmelsens inverkan å premieberäkningen över huvud
kunde först efter längre tids erfarenhet något så när om ock ofullständigt
bedömas.

235

Kungl. Maj;ts proposition nr 312.

Föreningen anför ytterligare:

Det fria läkarvalet, som vid sjukdom i allmänhet otvivelaktigt är en fördel,
har vid olycksfallsskador ej samma betydelse och kan även vara en
nackdel. I mycket stor utsträckning böra dessa komma under kirurgisk
behandling å lasarett. Om det fria läkarvalet skulle medföra, att läkare utan
särskild kirurgisk utbildning i ökad utsträckning komme att behandla
olycksfallsskadorna — något som säkerligen icke kan anses uteslutet —
måste detta betecknas som en icke önskvärd utveckling. Att möjlighet i vissa
fall finnes att utfå högre läkarvårdsersättning enligt sjukförsäkringslagen
är därför enligt föreningens mening ett förhållande, som när det gäller
olycksfallsskador snarast talar emot kommitténs förslag.

Försäkringsbolags riksförbund anser det angeläget, att gränserna mellan
den sociala olycksfalls- och sjukförsäkringen ej onödigtvis utsuddades, eftersom
kostnaderna för dessa försäkringsgrenar bestredes på skilda sätt. Det
kunde knappast vara lämpligt, att den försäkrade efter behag skulle kunna
belasta den ena eller andra försäkringsgrenen med kostnaden för läkarvård
och därmed jämförliga kostnader. De svårigheter, som en dylik valfrihet
måste bereda den sociala olycksfallsförsäkringen, vore uppenbara, liksom
ock risken för missbruk genom dubbelersättning syntes påtaglig.

Departementschefen.

Kommittén har, såsom i det föregående angivits, framlagt vissa synpunkter
på frågan hur samordningen mellan sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen
lämpligen bör vara beskaffad. I avvaktan på härutinnan erforderlig
lagstiftning har kommittén föreslagit vissa provisoriska regler angående
förhållandet mellan ifrågavarande båda grenar av socialförsäkringen.
Kommitténs förslag innebär, att vid olycksfall i arbete den försäkrade
skall äga rätt att vända sig till sjukkassan för utfående av sjukvårdsersättning
medan däremot sjukpenning icke skall utgivas av sjukkassan
utan i stället utgå enligt bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen.

Samordningen mellan sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen innebär
otvivelaktigt vissa problem, som kunna vara svåra att bemästra. Med
hänsyn till att olycksfallsförsäkringslagen för närvarande är föremål för
översyn torde det icke vara möjligt att i detta sammanhang taga bestämd
ståndpunkt till hithörande spörsmål. I avbidan på att den pågående omarbetningen
av olycksfallsförsäkringslagen blir genomförd synes emellertid
ur olika synpunkter en sådan gränsdragning vara att föredraga att ersättning
för sjukdom, som har sin grund i olycksfall i arbete, får falla helt
utom sjukkassornas ersättningsskyldighet. I departementsförslaget har i enlighet
härmed upptagits den regeln, att sjukhjälp icke skall utgivas vid sjukdom,
för vilken försäkrad är berättigad till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
och med denna jämförliga författningar.

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

32 §.

Denna paragraf återgiver vad kommittén föreslagit (24 § 1 mom.) och
överensstämmer med vad som gäller enligt nuvarande sjukkasseförordning.

33 §.

Beträffande denna paragraf, som motsvarar 24 § 3 mom. första punkten i
kommittéförslaget, hänvisas till betänkandet nr VII sid. 317. Andra punkten
av nyssnämnda moment har icke befunnits böra upptagas i lagförslaget.

34 §.

I denna paragraf upptagas regler örn preskriptionstid i fråga örn
rätten till sjukhjälp.

Paragrafen återgiver med vissa formella ändringar vad kommittén föreslagit
(22 §).

Beträffande kommitténs förslag i denna del hänvisas till betänkandet nr
VII sid. 313—314.

Yttrandena över konunittéförslaget.

Försäkring srådet framhåller, att enligt den föreslagna lydelsen den sjuke
förlorade all ersättningsrätt, örn han gjorde framställning om sjukhjälp först
senare än sex månader efter det rätten till sjukpenning uppkommit. En preskriptionsbestämmelse
av denna innebörd syntes försäkringsrådet väl hård.
Den sjuke borde icke förlora sjukpenning enligt denna preskriptionsbestämmelse
och ej heller annan sjukvårdsersättning än sådan, som den sjuke
själv ersatt tidigare än sex månader före framställningen.

Departementschefen.

Rätten till sjukpenning torde, såvitt nu är i fråga, få anses uppkomma
dag för dag under den tid sjukdomen varar. I preskriptionshänseende bör
alltså icke räknas som örn rätten därtill uppkommer i och med själva sjukdomsfallet
och avser hela den därav föranledda sjukdomstiden. I fråga örn
rätten till sjukvårdsersättning bör preskriptionstiden räknas från det betalning
erlägges för sjukvården. Vad sålunda anförts synes böra komma till
direkt uttryck i lagtexten.

Sjukförsäkringsavgifter.

35—40 §§.

Dessa paragrafer motsvara 25 och 29 §§ samt 32—36 §§ i kommitténs
förslag.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag skola avgifterna beräknas särskilt för sjukvårdsförsäkringen
(sjukvårdsavgifter) och särskilt för sjukpenningförsäkringen
(sjukpenningavgifter).

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

237

Såsom allmän norm för avgiftsberäkningen föreslås i anslutning
till vad som nu gäller enligt lagen örn understödsföreningar, att avgifterna
skola vara så avvägda att de, i förening med andra för verksamheten
avsedda inkomster (främst statsbidrag), må antagas förslå till infriande
av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader och övriga kassan
åliggande utgifter ävensom till erforderlig fondbildning (29 §). Kommittén
framhåller, att det bör ankomma på tillsynsmyndigheten att i varje särskilt
fall pröva vad som kan antagas utgöra erforderlig fondbildning.

Enligt kommitténs förslag skola alla försäkringspliktiga, d. v. s. alla sjukkassemedlemmar,
erlägga sjukvårdsavgift. Denna skall utgå med samma
belopp för varje medlem av viss sjukkassa. Kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen
av familjemedlemmar och av barn, som icke äro familjemedlemmar
till någon medlem, skola slås ut på alla sjukkassemedlemmarna. Sjukpenningavgiften
skall vara lika för de medlemmar av en sjukkassa, som
tillhöra samma sjukpenningklass, oberoende av örn de äro gifta eller icke
eller om de ha minderåriga barn eller icke. Kostnaderna för familjeförsäkringen
skola alltså även i detta fall slås ut jämväl på de ogifta och barnlösa.
Avgifterna inom olika sjukpenningklasser skola vara avvägda dels i förhållande
till sjukpenningens storlek och dels under hänsynstagande till sjukhjälpstiden.
Medlem av lokalsjukkassa har att erlägga avgift såväl till lokalsjukkassan
som till centralsjukkassan; avgiften till centralsjukkassan skall
dock regelmässigt uppbäras av lokalsjukkassan.

Kommittén föreslår, att avgifterna skola beräknas och efter kassans hörande
fastställas av tillsynsmyndigheten; i motsats till vad nu är fallet skola
alltså kassornas stadgar icke innehålla några bestämmelser örn avgifternas
storlek. Kommittén har, såsom tidigare berörts, uppskattat de genomsnittliga
årsavgifterna för enbart sjukvårdsförsäkrade till 14: 65 kronor samt för
sjukpenningförsäkrade till sammanlagt 28:90 kronor i lägsta och 95:65
kronor i högsta sjukpenningklassen.

Kommittén föreslår, att avgifterna i regel skola beräknas för månad och
erläggas förskottsvis från och med den månad, under vilken medlemskapet
uppkommit (32 §). Enligt kommitténs uppfattning föreligger ej skäl att
frångå nu gällande princip att arbetsoförmåga på grund av sjukdom icke
medför avgiftsbefrielse.

Enligt 33 § i förslaget skall äkta make svara för andra maken påförd
avgift, som förfaller till betalning under tid då makarna sammanleva.

Kommittén föreslår, att avgiftsuppbörden beträffande sådana
medlemmar, som äro arbetstagare, i regel skall ske genom förmedling av
arbetsgivaren, vilken skall avdraga avgifterna å arbetstagarens lön (34 §).
Andra medlemmar skola själva till sjukkassan inbetala sina avgifter (35 §).
För det fall att avgifterna icke erläggas, skall vederbörande kommun vara
skyldig att dels erlägga sjukvårdsavgifterna, vilka kommunen därefter äger
låta indriva, och dels ombesörja indrivning av sjukpenningavgifterna. In -

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

drivning skall ske i den ordning, som är stadgad för indrivning av kommunalutskylder
(36 §).

Beträffande den närmare innebörden av kommitténs förslag i nu berörda
delar hänvisas till betänkandet nr VII sid. 226—232, 240—244, 257 samt
323—327.

Enligt kommittéförslaget inträder därjämte i vissa fall som en särskild
påföljd av försummad avgiftsbetalning att försäkringsförmånerna
nedsättas eller helt indragas (25 §). Beträffande sjukvårdsavgifterna
innebär förslaget att, örn medlem vid upprepade tillfällen underlåtit
att i föreskriven ordning erlägga sådan avgift och underlåtenheten kan antagas
ha berott på tredska, sjukvårdsersättning för honom må skäligen nedsättas
eller helt indragas. Påföljden av underlåtenhet att erlägga sjukpenningavgifter
är däremot icke beroende av skälighetsprövning. I detta hänseende
föreslås att medlem, som vid ingången av den månad, under vilken
han insjuknar, häftar för ogulden sjukpenningavgift för tre månader eller
längre tid, icke äger erhålla sjukpenning för det sjukdomsfallet såvida han
ej erhållit anstånd med betalning av avgiften. Uraktlåten betalning av sjukpenningavgift
skall jämväl beröva medlemmens hustru rätten till sjukpenning
i egenskap av familjemedlem.

Beträffande motiveringen till kommitténs förslag i denna del hänvisas till
betänkandet nr VII sid. 223—225 och 319—320.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Kommitténs förslag har allmänt lämnats utan erinran utom beträffande
avgiftsuppbörden och kommunernas ansvar för försäkringsavgifter, i vilka
delar förslaget rönt kritik i åtskilliga yttranden. I flera av dessa yttranden
har — såsom framgår av den tidigare lämnade sammanfattande redogörelsen
över yttrandena angående kommittéförslaget — ifrågasatts, huruvida
icke försäkringsavgifterna kunde inbetalas i samband med skatteuppbörden.
Därjämte må nämnas att sjukkasseförbundet ansett den föreslagna påföljden
av underlåtenhet att erlägga sjukpenningavgift vara väl hård och förordat,
att förlusten av rätten till sjukhjälp skulle begränsas till viss del av sjukdomstiden.

Sjukförsäkringspromemorian.

Såsom tidigare nämnts föreslås i promemorian en anknytning av
uppbörden av sjukförsäkringsavgifterna till skatteuppbörden.
På grundval av från 1944 års uppbördsberedning inhämtade
upplysningar om huvuddragen av beredningens då ännu ej framlagda förslag
till omläggning av skatteuppbördsväsendet uppdragas i promemorian
följande huvudsakliga riktlinjer för en sådan anknytning.

Sjukkassa skall årligen före den 1 september — första gången året före
det då lagen träder i kraft — lämna debiteringsmyndigheterna förteckning

239

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

å de personer, som under påföljande år skola erlägga sjukförsäkringsavgifter
till kassan, med angivande av sjukpenningklass respektive karensgrupp
för varje person, ävensom uppgift om storleken av avgifterna inom respektive
klass eller grupp. Beträffande medlemmar, som tillkomma under tiden
den 1 september—den 31 december, skola uppgifterna lämnas omedelbart
efter inskrivningen.

Med ledning av de erhållna uppgifterna antecknas avgifterna av debiteringsmyndigheterna
å debetsedlarna. I sådana fall, då uppgifterna inkommit
så sent, att debetsedlarna redan utsänts, utfärdas särskilda debetsedlar
å sjukförsäkringsavgifterna.

Avgifterna skola inbetalas under det år, till vilket de hänföra sig. För
arbetstagare skall arbetsgivaren verkställa avdrag å lönen i samband nied
avdraget för den kvarstående skatten. Medlem, som icke är arbetstagare,
har att själv inbetala avgiften vid uppbördsterminerna under året enligt
samma regler, som skola gälla i fråga om skatten.

De inbetalda avgiftsbeloppen skola av postverket inlevereras till länsstyrelsen,
som därefter har att redovisa beloppen till vederbörande sjukkassa.
Redovisningen föreslås skola äga rum kvartalsvis inom en månad efter utgången
av varje kvartal och ske med en förteckning, upptagande namnen å
dem, som fullgjort inbetalningen, ävensom de inbetalda beloppen. Indrivning
av oguldna avgifter anses böra ombesörjas av länsstyrelsen. Kassorna
skulle alltså bli befriade från all befattning med avgiftsindrivningen.

I promemorian framhålles vidare, att vid avgiftsuppbördens anknytning
till skatteuppbörden enligt de antydda riktlinjerna särskilda regler erfordras
angående avgifterna för dem som under löpande kalenderår bli medlemmar
av sjukkassa. För undvikande av administrativa svårigheter ifrågasättes,
om icke skyldigheten för nytillträdande medlemmar att erlägga avgift under
det år, då medlemskapet inträder, borde eftergivas. Beträffande den största
gruppen av sådana medlemmar, nämligen personer som under inskrivningsåret
hvila 16 år, anvisar promemorian såsom en annan tänkbar lösning att
låta försäkringsplikten inträda redan vid ingången av kalenderåret efter det,
under vilket vederbörande fyllt 15 år.

Det av socialvårdskommittén föreslagna kommunala ansvaret för
sjukvårdsavgifterna anses enligt promemorian kunna undvaras,
örn avgiftsuppbörden ordnas enligt det föreslagna systemet.

Promemorian avvisar vidare socialvårdskommitténs förslag att såsom
påföljd av försummelse att verkställa avgiftsbetalning
i vissa fall skulle inträda förlust av rätten till sjukhjälp. Det framhålles, att
tillämpandet av en dylik påföljd inom en obligatorisk försäkring av detta
slag skulle medföra att försäkringens sociala syfte i viss mån förfelades.
Örn sådana bestämmelser ändock skulle upptagas, syntes detta böra motiveras
med hänsyn till sjukkassornas ekonomi. Då emellertid med det i promemorian
föreslagna avgiftsuppbördssyslemet fallen av försummad avgifts -

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

betalning torde bli relativt få, syntes dylika bestämmelser ej vara nödvändiga
ur denna synpunkt. Om sjukkassemedlem vid iråkad sjukdom häftade
i skuld för oguldna avgifter, borde dock kassan få avdraga sin avgiftsfordran
å den sjukhjälp, som eljest skolat tillkomma medlemmen eller hans
familjemedlemmar.

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian.

I ett tidigare sammanhang har redogjorts för de ståndpunkter som i yttrandena
över sjukförsäkringspromemorian intagits till frågan, huruvida uppbörden
av sjukförsäkringsavgifterna i princip borde anknytas till skatteuppbörden.

Beträffande den närmare utformningen av a v g if t s up p b ö rdens
anknytning till skatteuppbörden ha i några yttranden
erinringar framställts mot promemorieförslaget. Sålunda anför uppbördsberedningen: Då

sjukförsäkringsavgifterna böra debiteras i samband med den slutliga
skatten och debiteringen härav påbörjas efter den 15 juli, bör sjukkassa
redan i slutet av samma månad eller senast i början av augusti till vederbörande
debiteringsförrättare insända förteckning, upptagande beloppet av
de avgifter, som skola påföras.

En individuell redovisning av avgifter till sjukkassorna synes, så som beredningens
förslag utformats, svårligen kunna ske förrän viss tid efter utgången
av vederbörligt uppbördsår (februari—januari), d. v. s. efter januari
månad året näst efter det, som avgifterna avse. Därest, såsom i promemorian
förutsättes, försäkringsprestationen icke skall vara beroende av fullgjord
avgiftsbetalning på annat sätt än att ogulden avgift skall avdragas å
utgående sjukhjälp, torde nyss omförmälda anordning för redovisningen
icke komma att för sjukkassorna medföra större olägenheter. I avvaktan på
slutlig redovisning bör sjukkassan vid uppbördsårets utgång, eventuellt
under uppbördsåret, kunna erhålla förskott å debiterat belopp.

Pensionsstyreisen uttalar:

Pensionsstyrelsen ifrågasätter örn icke medlemskapen i kassorna böra bindas
för år. I samband därmed böra givetvis avgifterna bestämmas att utgå
för helt år. Särskilda bestämmelser torde härvid erfordras för det fall att
tillhörigheten till försäkringen upphör under loppet av året. Enklast torde
vara att låta avgift utgå för hela detta år (avgångsåret) men att som kompensation
medgiva att, vid inträde i försäkringen under loppet av ett år,
avgift för detta år icke uttages utan utgår först från och med påföljande år.
De administrativa fördelarna med ett sådant förfaringssätt torde vara betydande.

Pensionsstyrelsen framhåller vidare, att vid frågans behandling inom styrelsen
framförts vissa uppslag, som torde böra prövas närmare innan slutlig
ståndpunkt foges till avgiftsuppbördens anordnande, och yttrar i anslutning
härtill bland annat följande:

Sålunda har ifrågasatts, huruvida icke avgiftspåföringen hos debiteringsmyndigheten
kunde ske med ledning av en allmän icke nominativ uppgift

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

241

om storleken av de sjukkasseavgifter som under påföljande år skola gälla
inom respektive klasser, kompletterad med uppgift om vilka personer, som
icke skola erlägga sjukvårdsavgifter till kassan, eller vilka endast skola erlägga
sjukvårdsavgift.

För undvikande av i promemorian berörda omständliga redovisningar har
vidare ifrågasatts, huruvida icke till sjukkassorna borde av inflytande
skattemedel inlevereras det debiterade beloppet, oberoende av i vad mån den
skattskyldige erlägger beloppet eller icke. Detta bleve givetvis liktydigt med
ett särskilt bidrag till kassorna av statsmedel. Vinsten i form av minskat
arbete synes bli avsevärd såväl för länsstyrelserna som för sjukkassorna. I
stället för den redovisning av inbetalda avgiftsbelopp via postverket, som
länsstyrelsen skulle fullgöra till vederbörande sjukkassa, torde under sådana
omständigheter ett betydligt enklare redovisningsförfarande bli möjligt.

I detta sammanhang må nämnas, att särskilda regler i fråga om avgifterna
för dem som under löpande kalenderår bli medlemmar av sjukkassa
undgås örn, såsom pensionsstyrelsen ifrågasatt, medlemskapet inom kassorna
bindes för år.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att föreskrift borde meddelas örn
skyldighet för sjukkassa att, då avdrag av ogulden avgift från utgående
sjukhjälp skett, omedelbart underrätta länsstyrelsen örn verkställt avdrag,
som förutom ogulden försäkringsavgift även borde omfatta därå belöpande
restavgift.

Statskontoret anser det icke tillfredsställande att, såsom i promemorian
ifrågasatts, medlemsavgiften för det år, då medlemskap inträdde, skulle
kunna efterskänkas. Lämplig utväg borde sökas för uppbörd även av inskrivningsårets
avgifter. Försäkringsinspektionen har däremot ingen erinran
mot förslaget härutinnan och framhåller, att den ifrågasatta eftergiften endast
obetydligt komme att påverka sjukkassornas avgiftsbehov.

Mot förslaget örn slopande av de i kommittéförslaget upptagna bestämmelserna
örn kommuns ansvar för sju k vårds avgifterna har
endast statskontoret framställt erinran och uttalat sig för bibehållande av
sådant ansvar.

Den i promemorian intagna ståndpunkten till frågan om särskilda påföljder
av underlåten avgiftsbetalning har i flera yttranden
gjorts till föremål för kritik. Sålunda finner sig statskontoret icke kunna
biträda promemorians förslag, att avgiftsbetalningen skulle kunna försummas
utan att någon påföljd inträdde för försäkringstagaren. I varje fall
syntes sådan påföljd — i form av försäkringsprestationens uteblivande -—
böra drabba den försäkrade, örn han underläte att betala sjukpenningavgiften.
Pensionsstyrelsen framhåller att — om uppbördsförfarandet så medgåve
—- sjukkassa borde beredas rätt att vid försummad avgiftsbetalning,
som kunde antagas lia berott på tredska, nedsätta eller helt indraga medlem
eljest tillkommande sjukhjälp. Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter
riktigheten av den ståndpunkt promemorian intager i förevarande
hänseende. Såväl principiella som psykologiska skäl syntes tala för att på Bilmng

till riksdagens protokoll 1!HG. 1 sami. Nr 312. \ (''>

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

följdsbestämmelser i viss begränsad omfattning borde finnas. Såsom socialvårdskommittén
framhållit borde den som trots att han hade förmåga därtill
underläte att erlägga sina avgifter icke rimligen kunna fordra att i händelse
av sjukdom komma i åtnjutande av de förmåner, som vore förenade
med sjukförsäkringen. Vidare borde även den obligatoriska försäkringen
präglas av självhjälpstanken. Av vikt vore emellertid att påföljdsbestämmelserna
utformades på sådant sätt, att icke försäkringens sociala syfte förfelades.
Svenska arbetsgivareföreningen anför:

Åtminstone i de fall, då uppenbar tredska förekommer, synes det böra
föreligga en möjlighet att vägra utbetala försäkringsprestation. I detta hänseende
synes socialvårdskommittén hava på ett riktigare sätt fattat den
föreslagna ordningen såsom en art av försäkring och i följd därav föreslagit,
att prestation endast skall utgå, om avgift erlagts. Det synes föreningen
uppenbart, att andra hjälpformer än sjukpenning böra anlitas för
sådana medborgare, som på grund av ekonomiska svårigheter eller tredska
icke fullgjort föreskrivna avgiftsförpliktelser.

Vissa uppgifter om det nya skatteuppbördssystemet.

I proposition (nr 370) till 1945 års riksdag framlades förslag till omläggning
av skatteuppbördsväsendet. Förslagen antogos med vissa ändringar av
riksdagen. Kungl. Majit har därefter den 31 december 1945 utfärdat uppbördsförordning1
och åtskilliga därmed sammanhängande författningar. Det
nya uppbördssystemet skall träda i kraft den 1 januari 1947. Innan frågan
örn den närmare utformningen av uppbördssystemet för sjukförsäkringsavgifterna
upptages till prövning, torde det vara lämpligt att lämna en redogörelse
för vissa huvuddrag av det nya skatteuppbördssystemet.

Under det år, då inkomst förvärvas eller förmögenhet äges (inkomståret),
skall utgå preliminär skatt. Taxering skall i vanlig ordning ske följande år
(taxeringsåret). På grundval av taxeringen påföres den skattskyldige
slutlig skatt. Den preliminärt erlagda skatten avräknas från den slutliga
skatten. Det belopp, som därefter återstår att erlägga, benämnes kvarstående
skatt.

Debitering av skatt och utfärdande av debetsedel verkställas av vederbörande
lokala skattemyndighet (på landet, vartill även räknas städer som
tillhöra fögderi, häradsskrivare och i övriga städer kronokamrerare).

Den preliminära skatten, som är avsedd att så nära som möjligt täcka
den slutliga skatten beräknas efter olika metoder för skilda förvärvskällor.
Vissa slag av skatter uttagas emellertid icke preliminärt, t. ex. fastighetsskatt.

För inkomst av tjänst skall preliminärskatten i regel utgå enligt
skattetabell. Dessa tabeller skola för olika lönebelopp, beräknade för vecka,
månad eller annan tid, samt för skilda civilstånd och barnantal angiva det
skattebelopp, som belöper å lönen. För varje ortsgrupp enligt kommunalskattelagen
upprättas särskilda tabeller för olika kommunala debiteringar i
hela krontal. Arbetstagaren erhåller i början av varje år från den lokala
skattemyndigheten en särskild debetsedel med uppgift om vilken skattetabell
som skall tillämpas; vid debetsedeln fogas ett exemplar av tabellen i fråga.

‘ SFS 1945:896.

243

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Arbetstagaren skall omedelbart överlämna debetsedeln med tillhörande tabell
till arbetsgivaren, vilken det åligger att verkställa löneavdrag enligt tabellen
vid varje avlöningstillfälle. I vissa undantagsfall skall avdraget emellertid
icke göras efter tabell utan med viss procentsats av inkomsten.

Innehållna belopp inbetalas av arbetsgivaren till postverket eller penninginrättning
under uppbördsterminer, vilka hållas sex gånger under varje
uppbördsår (mars ett år — februari nästa år).

I‘ör andra förvärvskällor än inkomst av tjänst utgår preliminärskatten
efter debitering. Undantagsvis tillämpas denna metod även
i fråga om preliminärskatt lör inkomst av tjänst. Beloppet av preliminärskatten
upptages å särskild debetsedel, som den skattskyldige erhåller i
början av inkomståret. Detta belopp skall den skattskyldige inbetala till
postverket elier penninginrättning under den eller de uppbördsterminer som
angivas å debetsedeln.

Året efter inkomstaret har den skattskyldige att i vanlig ordning avge
självdeklaration till ledning för taxeringen. På grundval av taxeringen sker
debitering av den slutliga skatten. Debiteringen av den slutliga
skatten (bortsett från kommunalskatt i annan kommun än hemortskommunen)
verkställes av den lokala skattemyndigheten för den kommun, där
den skattskyldige var mantalsskriven året före taxeringsåret. Den efter avdrag
för preliminärskatt kvarstående skatten upptages å särskild
debetsedel, som senast den 10 december under taxeringsåret tillställes den
skattskyldige. Kvarstående skatt, som icke uppgår till 5 kronor, efterskänkes.
Om det belopp, som erlagts i preliminärskatt, överstiger den slutliga
skatten, skall den skattskyldige få tillbaka det överskjutande beloppet, dock
ej örn detta understiger 5 kronor. Kvarstående skatt förfaller till betalning
under en eller två uppbördsterminer i början av uppbördsåret efter taxeringsåret.
Arbetstagare skall överlämna sin debetsedel å den kvarstående
skatten till arbetsgivaren. Denne har därefter att vid avlöningstillfällena
anpassa löneavdragen så att de innehållna beloppen förslå till såväl den
kvarstående skatten som den preliminära skatt, vilken skall erläggas under
dessa uppbördsterminer. Andra skattskyldiga än arbetstagare skola själva
inbetala den kvarstående skatten till postverket eller penninginrättning
under den eller de uppbördsterminer, som angivas å debetsedeln.

De till postverket eller penninginrättning inbetalda skattebeloppen redovisas
genom iörmedling av skatteavdelningen vid postkontor i residensstaden
till vederbörande länsstyrelse eller den lokala skattemyndigheten i stad
med egen uppbördsförval Oling. Efter utgången av varje uppbördstermin
upprättas förteckning över debiterad skatt (alltså ej preliminärskatt enligt
tabell eller efter viss procentsats), som förfallit till betalning under terminen
men icke erlagts (restlängd). Det oguldna beloppet för värjo skattskyldig
upptages i restlängden som en klumpsumma utan fördelning på olika skattetitlar.
Indrivning av skatt skall i huvudsak äga rum på samma sätt som
hittills.

I propositionen föreslogs, alt kommun under visst år skxdle av statsverket
erhålla det belopp, som kommunen på grundval av det under nästföregående
år föreliggande skatteunderlaget beslutat till utdebitering. Därvid skulle avdrag
icke göras för restantier utan skulle statsverket svara för dessa.

Bevillningsutskottet föreslog i stället, alt kommun under inkomståret skulle
erhålla förskott å de kommunalutskylder, vilka komme alt debiteras efter
det taxering under nästföljande ar verkställts, sand att sedan taxeringen skett
kommunen skulle erhålla de slutliga kommunalutskylder, sorn efie! den för

244

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

inkomståret fastställda utdebiteringen debiterats på grund av nämnda taxering,
med avdrag för utbetalta förskott. Däremot fann utskottet icke anledning
föreslå ändring i förslaget att vid redovisningen av kommun tillkommande
skattemedel avdrag icke skulle göras för restantier.

Riksdagen avslog Kungl. Maj:ts förslag i ifrågavarande del och hemställde
i skrivelse den 20 december 1945 (nr 610), att Kungl. Majit måtte, med beaktande
av de synpunkter som anförts av bevillningsutskottet, för 1946 års
riksdag framlägga nytt förslag i denna del.

Departementschefen.

De av socialvårdskommittén föreslagna reglerna för avgifternas beräknande
torde, med den utformning i övrigt som försäkringen erhållit i departementsförslaget,
böra underkastas vissa ändringar. Såsom tidigare framhållits
har jag ansett, att statsbidragen till sjukkassorna böra avvägas så,
att de genomsnittliga årliga avgifterna komma att utgöra 24 kronor för
medlemmar med en sjukpenning av 3: 50 kronor, 16 kronor för medlemmar
med en sjukpenning av 2 kronor somt 4 kronor för enbart sjukvårdsförsäkrade
medlemmar. Det förhållandet att sjukpenningförsäkrade folkpensionärer
skola åtnjuta kortare sjukhjälpstid än andra synes icke böra inverka på
avgifternas storlek för denna kategori, bland annat med hänsyn till den högre
sjukligheten inom denna grupp, avgifternas relativt låga belopp samt önskvärdheten
av att i möjligaste mån förenkla avgiftsberäkningen. Enligt min
mening bör den förut angivna relationen mellan avgifterna inom de olika
grupperna i huvudsak bibehållas i sådana fall där avgifternas belopp avvika
från de nämnda normalbeloppen. Denna princip bör komma till uttryck i
lagtexten. Enligt departementsförslaget skola alltså avgifterna icke, såsom
kommittén föreslagit, beräknas särskilt för sjukvårdsförsäkringen och särskilt
för sjukpenningförsäkringen, utan skall avgiftsberäkningen ske gemensamt
för de båda försäkringsgrenama, därvid de totala försäkringskostnader
inom sjukkassan, vilka återstå sedan statsbidragen avräknats, slås ut på de
olika medlemsgrupperna i den förut angivna proportionen.

Såsom av det förut anförda framgår, innefattar departementsförslaget icke
någon ändring i kommitténs förslag att en medlems civilstånd eller barnantal
icke skall inverka på avgiftens storlek. Liksom enligt kommittéförslaget
skola alltså kostnaderna för familjeförsäkringen, till den del de icke
täckas av statsbidrag, bäras av alla sjukkassemedlemmarna.

Redan i ett tidigare sammanhang har jag tillkännagivit, att jag funnit
uppbörden av sjukförsäkringsavgifterna böra anknytas till skatteuppbörden.
Det i sjukförsäkringspromemorian föreslagna sättet för genomförandet av en
sådan samordning bygger, såsom tidigare nämnts, på uppbördsberedningens
förslag till skatteuppbördssystem. Det nu antagna uppbördssystemet avviker
emellertid från beredningens förslag i vissa punkter, som äro av betydelse i
detta sammanhang. Till följd av de ändrade reglerna om beskattningsort för
den slutliga skatten skulle sålunda den i promemorian ifrågasatta ordningen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

245

att avgifterna för ett visst år skulle debiteras i samband med den slutliga
skatten för inkomsterna under det år, som läge två år längre tillbaka i tiden,
medföra stora administrativa svårigheter i alla de fall, där den försäkringspliktige
under dessa år bytt mantalsskrivningsort och därmed även sjukkassa.
Med hänsyn härtill och på grund av vissa erinringar, som under remissbehandlingen
framställts mot den i promemorian skisserade utformningen av
uppbördssystemet, har inom socialdepartementet upprättats en särskild promemoria
angående avgiftsuppbörden, vilken promemoria i fortsättningen
benämnes uppbördspromemorian.

I betraktande av att eljest allvarliga olägenheter skulle uppkomma för uppbördsmyndighetema
utgår uppbördspromemorian från att debiteringen av
sjukförsäkringsavgifterna för ett visst år måste ske i samband med debiteringen
av den slutliga skatten för samma års inkomster. Eftersom denna verkställes
i slutet av året efter inkomståret, skulle alltså den slutliga debiteringen
av sjukförsäkringsavgifterna icke äga rum förrän i det närmaste ett
år efter utgången av det år avgifterna avse. Det förutsättes emellertid, att
den preliminära skatten även skulle omfatta sjukförsäkringsavgifter. Under
det år, till vilket avgifterna hänföra sig, skulle alltså sjukkassemedlemmama
betala preliminära sjukförsäkringsavgifter. Det framhålles, att de preliminära
sjukförsäkringsavgifterna måste utgå efter schematiska regler, vilket medförde
vissa olägenheter med hänsyn till att avgiftsbeloppen kunde variera
sjukkassorna emellan och för olika medlemsgrupper inom samma kassa. I
promemorian utvecklas närmare hur en anknytning av avgifterna till preliminärskatten
kunde tänkas ske. I syfte att förenkla redovisningsförfarandet
föreslås, att vederbörande sjukkassa av statsverket skulle erhålla hela det
slutligt debiterade beloppet, oberoende av hur mycket som inflöte. Då detta
belopp icke torde kunna utbetalas förrän i början av året näst efter taxeringsåret,
anses statsverket böra lämna sjukkassorna förskott under det år
avgifterna avse. Slutligen framhålles i promemorian, att det ur uppbördssynpunkt
måhända kunde vara önskvärt att det av socialvårdskommittén
föreslagna makeansvaret för avgifterna slopades.

över uppbördspromemorian ha efter remiss yttranden avgivits av riksräkenskapsverket,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms samt
Göteborgs och Bohus län, föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän
och Sveriges häradsskrivarförening. Principerna i förslaget ha i allmänhet
godtagits. I ett par av yttrandena ifrågasättes dock lämpligheten av att
avgifterna uttagas preliminärt. Från några håll anföras betänkligheter med
hänsyn till den arbetsbelastning för uppbördsmyndighetema, som anordningen
skulle medföra. I detaljspörsmål rörande avgifternas anknytning till
preliminärskatten framställas vissa erinringar och önskemål. Allmänt framhålles,
att det ur restlängds- och redovisningssynpunkt vore önskvärt att
bestämmelserna örn makeansvar slopades.

Efter att lia samråd med chefen för finansdepartementet har jag funnit,

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

att de i uppbördspromemorian framlagda principerna för avgiftsuppbördens
anknytning till skatteuppbörden synas innefatta en godtagbar lösning av
denna fråga. Jag anser sålunda övervägande skäl tala för att avgifterna
uttagas preliminärt under det år de avse och slutligt debiteras i samband med
den slutliga skatten för samma års inkomster. Spörsmålet om den närmare
utformningen av avgifternas anknytning till preliminärskatten torde -—- liksom
frågan örn de övriga ändringar i uppbördsförordningen, som påkallas
av att sjukförsäkringsavgifterna skola uttagas i samband med skatten —
komma att anmälas av chefen för finansdepartementet i annat sammanhang.

Såsom pensionsstyrelsen framhållit skulle redovisningen av avgifterna i
hög grad förenklas, därest sjukkassa alltid av statsverket erhölle hela det belopp
som debiterades. För en sådan anordning talar även den omständigheten
att man därigenom skulle uppnå överensstämmelse med de av riksdagen
förordade principerna för redovisningen av kommunalutskylder enligt
det nya skatteuppbördssystemet. Jag vill även peka på den fördel det skulle
innebära för sjukkassorna att icke behöva räkna med några avgiftsrestantier.
För .statens del medför den ifrågasatta ordningen att staten har att erlägga
de avgifter, som icke inflyta. Med hänsyn till den förbättring av uppbördsresultatet,
som kan förväntas följa av det nya skatteuppbördssystemet,
torde man emellertid knappast behöva räkna med att avgiftsrestantierna
skola komma att uppgå till mera betydande belopp. Av nu anförda skäl har
jag anslutit mig till förslaget att hela det debiterade avgiftsbeloppet skall av
statsverket redovisas till vederbörande sjukkassa. Därmed förfaller spörsmålet
om kommunalt ansvar för oguldna avgifter. Liksom statsverket under
varje inkomstår skall lämna kommun förskott å de kommunalutskylder,
som sedermera komma att debiteras på grund av nästföljande års taxering
— d. v. s. för löntagare samma års inkomster —■ böra sjukkassorna givetvis
erhålla förskott å de avgifter, som komma att debiteras för ett visst inkomstår.
Förskottets storlek synes böra sättas i viss relation till det senast
debiterade sammanlagda avgiftsbeloppet, förslagsvis till 90 procent av detta.
Särskilda regler om förskottets storlek erfordras uppenbarligen för tiden
innan slutlig debitering av sjukförsäkringsavgifter första gången ägt rum.
De närmare föreskrifterna örn förskottets storlek och örn ordningen för utbetalningen
av detsamma torde icke böra inflyta i själva lagen utan synas
lämpligen kunna upptagas bland tillämpningsföreskrifterna.

Kommittéförslaget innehöll en bestämmelse enligt vilken make pålades
ansvar för den andra maken påförd sjukförsäkringsavgift. Ett sådant ansvar
skulle förmodligen bli av ringa ekonomisk betydelse för statsverket.
Däremot skulle det komma att i avsevärd mån försvåra uppbörds- och indrivningsmyndigheternas
arbete, särskilt beträffande upprättandet av restlängd.
Med hänsyn härtill har bestämmelsen synts böra utgå.

Med frågan om sättet för avgiftsuppbördens ordnande sammanhänger i
viss mån spörsmålet huruvida underlåten avgiftsbetalning skall utöva inver -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

247

kan på rätten till sjukhjälp. Enligt komxnittéförslaget skulle försummelse
att erlägga avgift i vissa fall kunna föranleda nedsättning eller indragning av
försäkringsförmånerna. Såsom förut nämnts föreslås i sjukförsäkringspromemorian
slopande av de av kommittén sålunda föreslagna påföljdsbestämmelserna.
Denna promemorians ståndpunkt har i det stora flertalet av yttrandena
lämnats utan erinran. I några yttranden lia emellertid röster höjts
för bibehållande av sådana påföljder. Därvid har huvudsakligen åberopats,
att i försäkringsbegreppet läge att försummelse av avgiftsbetalning borde leda
till att försäkringsprestationen utebleve. Visserligen kan denna invändning
ur principiell synpunkt icke frånkännas berättigande, men enligt min mening
böra dylika betänkligheter få vika med hänsyn till att det sociala syftet
med den obligatoriska försäkringen i viss mån skulle förfelas om sådana påföljdsbestämmelser
uppställdes. För övrigt har det av kommittén anförda
huvudskälet för de föreslagna påföljdsbestämmelserna, nämligen hänsynen
till sjukkassornas ekonomi, bortfallit genom att statsverket enligt departementsförslaget
skall svara för avgiftsrestantierna. Mot påföljdsbestämmelser
av ifrågavarande slag talar även det förhållandet, att de skulle medföra ett
betydande merarbete för såväl uppbördsmyndigheterna som sjukkassorna.
Av sistnämnda skäl har i departementsförslaget icke heller upptagits någon
motsvarighet till sjukförsäkringspromemorians förslag att sjukkassa skulle
äga avdraga oguldna avgifter från sjukhjälpen.

Beträffande de särskilda paragraferna under detta avsnitt torde endast
följande behöva framhållas.

I 35 § första stycket stadgas, att varje medlem i allmän sjukkassa i princip
skall erlägga avgift för försäkringen. I kommittéförslaget återfinnas motsvarande
föreskrift i 3 § och 4 § 1 mom. Det har synts lämpligt att uttryckligen
angiva, att familjemedlemmar ävensom sådana barn, som avses i 7 §
andra stycket, äga uppbära dem tillkommande försäkringsförmåner utan att
erlägga någon avgift därför. Enligt kommittén skulle den som var medlem
i såväl lokal- som centralsjukkassa erlägga särskild avgift till vardera kassan.
I 35 § andra .stycket i departementsförslaget stadgas däremot, att en gemensam
avgift skall utgå. Avvikelsen från kommittéförslaget, vilken endast
är av formell art, har skett för att den i 36 § tredje stycket fastslagna proportionen
mellan olika avgifter skall kunna uppnås.

I 36 § första stycket, som i sak överensstämmer med 29 § första stycket i
kommittéförslaget, har upptagits den allmänna normen för avgiftsberäkningen.

De principer, som kommit till uttryck i 36 § andra och tredje styckena,
har jag tidigare redogjort för. Bestämmelserna torde icke fordra ytterligare
kommentar.

Sista stycket i 36 § innehåller den i 29 § sista stycket i kommittéförslaget
upptagna bestämmelsen att avgifterna skola beräknas och efter kassans hörande
fastställas av tillsynsmyndigheten. Som en följd av stadgandet i 35 §

248

Kungl. Mcij:ts proposition nr 312.

andra stycket har härjämte föreskrivits, att tillsynsmyndigheten i förekommande
fall har att bestämma, hur avgiftsbeloppen skola fördelas mellan
central- och lokalsjukkassa.

I fråga om tidpunkten för avgiftspliktens inträde föreskrives i 37 § första
stycket, att avgift utgår från och med den kalendermånad, varunder den
försäkringspliktige blivit medlem av sjukkassa. I denna del överensstämmer
departementsförslaget med 32 § 1 mom. i kommittéförslaget. Enligt 12 §
tredje stycket anses i visst fall medlemskap i sjukkassa uppkomma, innan
inskrivning i sjukkassan skett. I dylikt fall har den försäkringspliktige att
erlägga avgift från och med den månad då han skall räknas som medlem.
Blir någon medlem i sjukkassa vid annan tidpunkt än vid ingången av en
månad, utgår avgift för hela den månad, under vilken medlemskapet uppkommit.
I konsekvens härmed Ilar det ansetts böra föreskrivas att, örn försäkringsplikt
upphör vid annan tidpunkt än vid ett månadsskifte, avgift icke
skall erläggas för deli sista månaden.

Andra stycket i 37 §, vilket saknar direkt motsvarighet i kommittéförslaget,
reglerar det fall att sjukkassemedlem övergår från en av de i 36 § andra
stycket omförmälda medlemsgrupperna till en annan. I vissa fall förutsätter
sådan övergång ett särskilt beslut av sjukkassan, nämligen för att enbart
sjukvårdsförsäkrad skall bli sjukpenningförsäkrad och i det omvända fallet.
Skyldighet att erlägga den högre respektive lägre avgiften har ansetts böra
inträda från och med den månad, då beslutet vinner tillämpning. Övergång
från endera av grupperna a) och b) till den andra sker enligt 21 § första stycket
och 28 § utan särskilt beslut från sjukkassans sida och alltid vid ett månadsskifte.
Därav betingad ändring i avgiftens belopp skall inträda med den
månad, från och med vilken beloppet av sjukpenningen ändras, d. v. s. månaden
näst efter den, varunder medlemmen fyllt 18 respektive 67 år eller
folkpension i annan form än ålderspension börjat utbetalas respektive sista
gången utgått till honom.

I 38 § har upptagits en bestämmelse, att årsavgift under 2 kronor icke
skall uttagas, vilken föranletts av avgiftsuppbördens anknytning till skatteuppbörden.
Det har nämligen ansetts olämpligt att belasta vederbörande
myndigheter med att debitera och uppbära rena bagatellbelopp. Funnes ingen
dylik regel skulle det inträffa, att man nödgades debitera så ringa avgiftsbelopp
som 30 å 40 öre, nämligen för enbart sjukvårdsförsäkrad, som varit
medlem av sjukkassan under endast en månad av året. Gränsen har lämpligen
synts böra dragas vid två kronor. Detta innebär, att med de i förslaget
förutsatta normalavgifterna avgiften skulle efterskänkas för medlem med en
sjukpenning av 2 kronor, om han icke varit medlem mer än en månad, och
för enbart sjukvårdsförsäkrad, örn han varit medlem kortare tid än ett halvt
år. Den ökning av avgifterna för övriga medlemmar, som uppkommer genom
den föreslagna bestämmelsen, lär sakna praktisk betydelse.

Beträffande sättet för avgiftsuppbörden hänvisar 39 § till uppbördsår -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

249

ordningen. Såsom tidigare anförts torde frågan om de ändringar i uppbördsförordningen,
vilka erfordras för anknytningen av avgiftsuppbörden till
skatteuppbörden, komma att upptagas i annat sammanhang. I samband därmed
synes även böra övervägas, örn icke bestämmelsen i 36 § första stycket
uppbördsförordningen, att kvarstående skatt som ej uppgår till 5 kronor
icke påföres, bör ändras. Eljest skulle nämligen sådana enbart sjukvårdsförsäkrade,
som bortsett från sjukförsäkringsavgiften icke ha att erlägga
någon skatt eller med skatt likställd avgift, t. ex. pensionsavgift, bli befriade
även från sjukförsäkringsavgiften. Hit höra bland andra alla enbart sjukvårdsförsäkrade
under 18 år, som icke ha inkomst av kapital eller dylikt.

I tillämpningsföreskrifterna till lagen böra meddelas bestämmelser om
skyldighet för sjukkassa att årligen lämna debiteringsmyndigheterna förteckning
å vilka personer, som skola erlägga avgift för föregående år, med
uppgift om avgiftens belopp för varje i förteckningen upptagen person. Beträffande
medlemmar i lokalsjukkassa torde förteckningen böra vara gemensam
för lokal- och centralsjukkassa.

Hänvisningen till uppbördsförordningen angående avgifternas debitering
medför att denna förordnings bestämmelser örn rättelse i oriktig debitering
bli tillämpliga.

I 40 § stadgas i enlighet med vad jag tidigare utvecklat, att sjukkassa av
statsverket äger uppbära hela det belopp, som debiterats, utan avdrag för
restantier samt att kassan av statsverket äger erhålla förskott å beloppet.
Närmare föreskrifter i dessa hänseenden torde böra upptagas i tillämpningsföreskrifterna.

Statsbidrag.

41—44 §§.

Dessa paragrafer motsvara 31 § i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Kommittén har ansett, att lagen bör innehålla regler om de grunder, efter
vilka sjukkassorna skola erhålla statsbidrag. Såsom redan framgår av den
tidigare lämnade redogörelsen för huvuddragen av kommitténs förslag har
kommittén föreslagit tre slag av statsbidrag, nämligen ett, som beräknas
procentuellt å sjukhjälpsutgifterna (sjukhjälpsbidrag), ett, som utgår med
fast belopp per medlem (medlemsbidrag), och ett, som avser att minska avgifterna
för medlemmarna inom de lägsta sjukpenningklasserna (avgiftslindringsbidrag).

Sjuklijälpsbidraget — som är avsett att ersätta enligt gällande statsbidragskungörelse
utgående sjukdagsbidrag oell sjukvårdsbidrag — skall
beräknas såsom procentuell andel av varje sjukkassas nettoutgifter under
året för utgiven sjukhjälp av visst slag. I fråga örn sjukvårdsersättningen
föreslås sjukhjälpsbidraget utgöra 50 %, dock att statsbidrag ej skall utgå

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

för ersättningen för sjukhusvård. Med hänsyn till att kostnaderna för läkarvård
och de försäkrades resor kunna förväntas bli avsevärt mycket högre
inom sjukkasseområden, där avstånden äro större än inom andra områden,
och då de på grund härav uppkommande merutgifterna till följd av de
föreslagna kostnadsfördelningsreglerna komma att till större delen stanna
å vederbörande centralsjukkassa, föreslår kommittén, att tillsynsmyndigheten
i dylika fall skall kunna besluta, att statsbidraget i förevarande hänseenden
skall beträffande viss centralsjukkassa höjas till högst 70 % av
nettoutgifterna.

Sjukhjälpsbidraget till sjukpenning och hempenning föreslås till 20 % av
nettoutgifterna och statsbidraget till familjetilläggen till 75 %.

Det föreslagna medlemsbidraget motsvarar det enligt nuvarande statsbidragskungörelse
utgående medlemsbidraget, vilket betraktas såsom ett bidrag
till förvaltningskostnaderna. Med hänsyn till att dessa kostnader kunna beräknas
bli mycket olika inom olika områden, har kommittén ansett bidraget
böra graderas. Graderingen föreslås ske sålunda att medlemsbidraget utgör
i Stockholm, Göteborg och Malmö 3 kronor, i övriga städer som utgöra
särskilda centralsjukkasseområden 3: 50 kronor, i Värmlands, Kopparbergs,
Gävleborgs och Västernorrlands län 4: 50 kronor, i Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län 5 kronor samt i riket i övrigt 4 kronor. Medlemsbidraget
föreslås skola av tillsynsmyndigheten fördelas mellan centralsjukkassa
och till denna ansluten lokalsjukkassa efter vad med hänsyn till förhållandena
prövas skäligt. Där särskilda svårigheter med avseende å sjukkontrollen
och förvaltningen i övrigt föreligga föreslås tillsynsmyndigheten äga
medgiva, att medlemsbidraget avseende medlemmar tillhörande viss eller
vissa lokalsjukkassor utgår med högre belopp än som blir möjligt enligt de
angivna grunderna.

Sjukkassornas förvaltningskostnader beräknas av kommittén till i runt
tal 20 miljoner kronor.

Avgiftslindringsbidraget föreslås till 6 kronor för varje medlem inom den
lägsta sjukpenningklassen och 3 kronor för varje medlem inom den näst
lägsta sjukpenningklassen.

Kommittén har ansett riktigt att en tydlig gräns dragés mellan sjukförsäkringen
och kommunernas uppgifter. En kommun borde icke ha möjlighet
att genom anslag till den inom kommunen verksamma sjukkassan förrycka
de föreslagna grunderna för sjukförsäkringens finansiering. Med hänsyn
härtill föreslår kommittén, att i kommunallagarna införas bestämmelser,
vilka förhindra kommunerna att anslå medel till sjukförsäkringsverksamheten
i vidare mån än som följer av det av kommittén föreslagna kommunala
ansvaret för sjukvårdsavgifternas erläggande.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i dessa delar hänvisas till betänkandet
nr VII sid. 227 och 232—238 samt betänkandet nr VIII.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

251

Yttrandena över kommittéförslaget.

Rörande sjuk hjälps bidraget ifrågasätter pensionsstyrelsen, om
icke familjetilläggen med hänsyn till deras karaktär av understöd borde helt
bekostas av statsmedel. Härför talade också den omständigheten att bestämmelsen
om 75 % statsbidrag skulle ur befolkningspolitisk synpunkt medföra
den nackdelen att medlemsavgifterna — som enligt kommitténs förslag
skulle fastställas för varje sjukkasseområde för sig —■ måste bli högre inom
områden (företrädesvis Norrland), där nativiteten vore hög och familjetillläggen
på grund av större barnantal således bleve högre.

Sjukkasseförbundet uttalar, att förbundet icke hade någon erinran att
göra rörande grunderna och storleken av de statsbidrag, som föreslagits
skola utgå. I fråga om familjetilläggen ansåge dock förbundet, att dessa
borde helt utgå av statsmedel. Härigenom komme en utjämning att äga rum
i de områden, där nativiteten vore särskilt markant. En viss motsvarighet
till de föreslagna familjetilläggen funnes också redan i nu utgående kristilllägg,
vilka helt utginge av statsmedel och som faktiskt hade karaktär av
familjetillägg.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar, att statsbidraget till läkarvårdsersättningen
borde kunna bestämmas till mer än 70 %. En sådan
bidragsprocent vore för låg med hänsyn till de långa resorna och de dåliga
kommunikationerna mångenstädes i de glest bebyggda delarna av Norrland.

I fråga om medlemsbidraget framhåller pensionsstyrelsen, att förvaltningskostnaderna
sannolikt bleve högre än vad kommittén antagit. En
ökning av förvaltningskostnaderna kunde täckas antingen genom höjda
medlemsavgifter eller höjt statsbidrag. Med hänsyn till angelägenheten av
att hålla medlemsavgifterna nere, ansåge pensionsstyrelsen att en skälig
höjning — förslagsvis 50 öre per försäkrad medlem — av det av kommittén
föreslagna medlemsbidraget vore önskvärd. Socialstyrelsen anser det böra
övervägas, om icke medlemsbidraget till sjukkassorna i Norrland borde
höjas. Samma ståndpunkt intages av länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands
och Västerbottens län.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att statsbidraget
borde så avvägas att en utjämning av medlemsavgifterna åstadkommes
och medlemmarna av sjukkassorna i Norrland icke erliölle högre avgifter
än i övriga delar av landet.

Landskommunernas förbund anför, att det framstode såsom ett rättvisekrav
att avgifterna icke skiftade i olika delar av riket. Med de befogenheter
och det ansvar, som de särskilda kassorna i förslaget erhållit i fråga örn
avgiftsbestämningen, torde mindre variationer i avgifternas höjd dock bli
oundvikliga. Det vore emellertid av stor vikt, att dessa åtskillnader icke
skärptes på grund av omständigheter, som läge utanför sjukkassornas kontroll.
Skulle det av kommittén framlagda förslaget till viss gradering av

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

statsbidragen icke visa sig tillfredsställande, borde justeringar vidtagas, så
snart erfarenheterna gåve anledning därtill.

Vad angår det föreslagna förbudet för ikommunerna att
anslå medel till sjukförsäkringsverksamheten anser landskommunernas
förbund — som dock förklarar sig dela kommitténs uppfattning
att ett kommunalt understödjande av sjukförsäkringen i fortsättningen
icke borde förekomma i annan ordning än den av kommittén föreslagna —
att något generellt förbud häremot ej borde införas i kommunallagarna.
Enligt förbundets mening kunde det över huvud ifrågasättas, om icke kommunallagarna
redan i sin nuvarande avfattning reste hinder för direkta
kommunala anslag till sjukförsäkringen, sedan denna blivit obligatorisk
och därmed gjorts till en väsentligen statlig angelägenhet. Men även örn så
icke vore fallet, borde förbudet mot dylika anslags beviljande icke ha sin
plats i kommunallagarna, utan i sjukförsäkringslagen eller annan i samband
med denna genomförd speciallagstiftning. I detta sammanhang ville styrelsen
erinra om att exempelvis förbudet för kommun att driva försäkringsrörelse
ansetts böra intagas i lagen om försäkringsrörelse och icke i kommunallagarna.

De fria sjukkassornas förbund framhåller, att förbudet för kommunerna
att anslå medel till sjukkassor syntes vara ett omotiverat ingrepp i den kommunala
självstyrelsen. Det borde liksom hittills ligga i kommunernas eget
skön att bevilja dylika anslag eller ej.

Sjukförsäkringspromemorian.

Enligt alternativet II har i fråga om sjukhjälpsbidraget i promemorian
upptagits, att kostnaderna för make- och barntillägg skola helt bestridas
av statsmedel. Bidragsprocenten har således höjts från 75 till 100. Vidare har
statsbidraget till sjuk- och hempenningen föreslagits höjt från 20 % till 50 %.

Medlemsbidraget förutsättes i promemorian utgå i enlighet med kommitténs
förslag.

Avgiftslindringsbidrag föreslås utgå med 15 kronor för varje sjukpenningförsäkrad
medlem och med 5 kronor för enbart sjukvårdsförsäkrad medlem.

Beträffande innehållet i promemorian i övrigt hänvisas till den tidigare
redogörelsen.

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian.

Av dem, som ansett sjukpenningförsäkringen böra utformas enligt alternativet
II, har endast länsstyrelsen i Västmanlands län haft erinran mot
statsbidragens avvägning. Enligt nämnda länsstyrelses mening borde statsbidraget
till försäkringen sättas lägre än som föreslagits i promemorian.

I de remissyttranden, i vilka man uttalat sig mot en sjukpenningförsäk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

253

ring enligt alternativet II, har såsom framgår av vad tidigare anförts på
flera håll uttalats, att statsbidragen till försäkringen borde göras lägre än
vad i promemorian ansetts lämpligt.

Departementschefen.

I fråga örn den närmare motiveringen för statsbidragens avvägning i departementsförslaget
torde jag få hänvisa till vad jag tidigare anfört och till
den särskilda kostnadsberäkning, som fogats till statsrådsprotokollet för
denna dag. Jag finner ej anledning frångå vad i promemorian föreslagits
beträffande sjukhjälpsbidraget. Med den utformning, som sjukförsäkringen
erhållit enligt departementsförslaget, kunna åtskilliga besparingar i de av
kommittén uppskattade förvaltningskostnaderna förväntas uppkomma. Anledning
synes dock för närvarande icke föreligga att fördenskull frångå vad
kommittén föreslagit i fråga om beloppen av medlemsbidragen. En gradering
av dessa bidrag synes nödvändig och en sådan måste alltid bli i viss
mån schematisk. Jag saknar anledning antaga att en annan gradering än
den av kommittén föreslagna skulle verka mera rättvis. Avgiftslindringsbidraget
har av skäl som framgår av nyssnämnda kostnadsberäkning ansetts
böra bestämmas till 6 kronor för sjukpenningförsäkrad och 2 kronor för
enbart sjukvårdsförsäkrad medlem.

Jag delar kommitténs uppfattning att grunderna för statsbidragen böra
angivas i lagen. De närmare bestämmelserna angående utbetalning av statsbidrag
böra däremot, såsom även kommittén förutsatt, utfärdas i form av
en särskild kungörelse.

Det synes lämpligt, att benämningarna på de olika statsbidragsformerna
införas i lagtexten. Den rätt att höja sjukhjälpsbidraget utöver 50 %, som
kommittén föreslagit skola ges åt tillsynsmyndigheten, synes böra göras beroende
av Kungl. Maj:ts prövning. Likaså lärer beslut om höjning av medlemsbidraget
böra meddelas av Kungl. Majit. En absolut gräns i förevarande
hänseende synes böra bestämmas i lagen.

Kommittén har för enkelhetens skull föreslagit att avgiftslindringsbidraget
i sin helhet skall avse avgift till centralsjukkassa. Skäl synas emellertid
föreligga att här tillämpa samma princip som i fråga om medlemsbidraget,
eller att tillsynsmyndigheten skall ha frihet att efter skälighetsprövning fördela
bidraget mellan centralsjukkassa och till denna ansluten lokalsjukkassa.

Frågan örn förbud för kommun att anslå medel till sjukförsäkringen torde
få bli föremål för närmare prövning av de särskilda sakkunniga, som i dagarna
tillkallats för en allmän översyn av kommunallagstiftningen.

Anmälnings- och uppgiftsskyldighet.

45 och 46 §§.

Dessa paragrafer motsvara 37 och 38 §§ i kommittéförslaget.

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommittéförslaget skall försäkrad vara skyldig att så snart ske kan
och senast inom 14 dagar till sjukkassa anmäla ändring av bostadsadress,
barns födelse, adoption, mottagande av fosterbarn, makes död, barns, adoptiv-
eller fosterbarns död, mera stadigvarande inkomstförändring samt början
och avslutande av militärtjänstgöring.

Arbetsgivare föreslås vara pliktig att på begäran av sjukkassa lämna
sådana uppgifter angående arbetstagares avlönings- och andra anställningsförhållanden
som äro av betydelse vid lagens tillämpning.

Den som har att verkställa debitering av kommunal inkomstskatt skall
vara skyldig att på begäran av sjukkassa tillställa denna erforderliga uppgifter
ur inkomstlängden.

Ytterligare föreslås att statliga och kommunala myndigheter, försäkringsbolag,
understödsföreningar, andra försäkringsinrättningar och stiftelser
skola vara skyldiga att, i den mån hinder ej möter enligt lag eller författning,
på begäran av sjukkassa lämna kassan de upplysningar, som äro av
betydelse vid lagens tillämpning och som ej kunna erhållas från socialregister.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet
nr VII sid. 327—328.

Yttrandena över konunittéförslaget.

Medicinalstyrelsen föreslår, att sjukkassa, som mottagit anmälan från försäkrad
om ändrad bostadsadress, barns födelse, adoption av barn och mottagande
av fosterbarn, skall, där den försäkrade är behäftad med tuberkulos,
vara skyldig att vidarebefordra anmälan till vederbörande dispensär.

De fria sjukkassornas förbund motsätter sig skyldighet för de fria sjukkassorna
att lämna upplysningar beträffande medlemmarna och storleken
av deras försäkring. När stat och kommun kunde godtaga medlemmarnas
självdeklaration som underlag för beskattning, borde medlemmarnas egna
uppgifter tillmätas vitsord. Förevarande bestämmelse vore ägnad att inge
förvåning icke minst därför att enligt förslaget styrelseledamot, revisor och
befattningshavare hos sjukkassa uttryckligen förbjödes att yppa förhållande,
varom han i nämnda egenskap erhållit kunskap. En sådan upplysningsskyldighet
skulle dessutom medföra en väsentlig utökning av expeditionsarbetet
i de fria sjukkassorna.

Departementschefen.

Sedan folkbokföringens omorganisation genomförts, torde det bli möjligt
att i stor utsträckning anlita folkregistreringens organ för att sjukkassorna
skola få tillgång till de uppgifter, som äro erforderliga för tillämpningen av
ifrågavarande lagstiftning. Därigenom vinnes den stora fördelen, att allmänheten
icke behöver besväras med en omfattande anmälningsskyldighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

255

i förhållande till sjukkassorna. I den mån folkbokföringen icke är i stånd
tillhandahålla nödiga uppgifter, torde emellertid viss uppgiftsskyldighet för
de försäkrade böra införas. De närmare bestämmelserna härom böra utfärdas
i administrativ ordning. Det synes dock med hänsyn till de föreslagna
bestämmelserna om inträde och upphörande av plikten att vara sjukpenningförsäkrad
lämpligt, att i lagen intages ett direkt stadgande om skyldighet
för försäkrad att anmäla sådan mera stadigvarande ändring i arbetsinkomsten,
som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen. I fråga om
omyndig torde skyldigheten härutinnan i regel böra åvila den omyndige
själv.

Jag biträder kommitténs förslag, att arbetsgivare och andra skola vara
skyldiga att på begäran av sjukkassa lämna kassan vissa uppgifter. Så som
den obligatoriska sjukpenningförsäkringen utformats, torde emellertid sjukkassornas
behov av att från utomstående erhålla upplysningar angående de
försäkrade och deras inkomstförhållanden icke behöva bli särskilt stort.

Vissa jämkningar torde böra vidtagas i kommitténs förslag i denna del,
närmast såsom följd av att departementsförslaget i andra avseenden avviker
från kommitténs förslag.

Att föreskriva uppgiftsskyldighet för sjukkassa utöver vad som framgår av
58 § i departementsförslaget synes icke böra ske.

Om frivillig försäkring.

47—54 §§.

S jukt orsa krin gspr omemor ian.

I sjukförsäkringspromemorian föreslås, att sjukpenningförsäkrad medlem
skall beredas tillfälle att i den allmänna sjukkassa, vari han är medlem,
frivilligt försäkra sig för erhållande av sjukpenning utöver den, som utgives
på grund av den obligatoriska försäkringen enligt alternativet II. Den frivilliga
försäkringen skulle avse en sjukpenning å 1:50, 2:50, 3:50 eller
4:50 kronor för dag; alternativt kunde dock sjukpenningen bestämmas till
1: 50, 3 eller 4: 50 kronor för dag. I fall, då halv sjukpenning lämnades från
den obligatoriska försäkringen, skulle sjukpenningen från den frivilliga försäkringen
nedsättas till hälften av det belopp som motsvarade hel sjukpenning.

Enligt promemorian skulle frivillig försäkring ej få beviljas någon efter
fyllda 55 år. Ej heller skulle sådan försäkring meddelas annan än den,
som hade god hälsa och icke vore behäftad med lyte vilket medförde eller
skäligen kunde förväntas medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan
eller påkalla läkarvård i större utsträckning.

Frivilligt försäkrad skulle icke tillerkännas sjukpenning för sjukdomsfall,
som inträffat under de första sex månaderna efter det försäkringen bevil -

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

jäts. Dylik väntetid skulle dock ej gälla om sjukdomen föranletts av
olycksfall.

Till förebyggande av överförsäkring skulle det åligga sjukkassorna att
tillse att sammanlagda beloppet av den kontanta sjukhjälpen från den obligatoriska
försäkringen och sjukpenningen från den frivilliga försäkringen
icke överstege den försäkrades normala arbetsinkomst. Högre frivillig försäkring
skulle icke få beviljas; och vid inträffat försäkringsfall skulle sjukkassan
pröva, huruvida det sammanlagda beloppet av den kontanta sjukhjälpen
från den obligatoriska försäkringen och den frivilliga försäkringens
sjukpenning överstege den normala dagsinkomsten. Örn så vore fallet, skulle
erforderlig reduktion ske å sjukhjälpen från den obligatoriska försäkringen.

Samma karenstid -—- tre dagar respektive fyra veckor — som föreslagits
för den obligatoriska försäkringen skulle gälla för den frivilliga försäkringen.

Även den frivilliga försäkringen skulle finansieras genom statsbidrag och
avgifter. Statsbidraget skulle bestämmas till förslagsvis 20 % av kostnaderna.
Under förutsättning att anslutningen till den frivilliga försäkringen
komme att bli ungefär 75 %, skulle avgifterna för de försäkrade med den
kortare karenstiden komma att variera mellan 13:50 kronor och 40: 50
kronor.

Bestämmelser örn avgiftsuppbörd och påföljd av försummad avgiftsbetalning
förutsattes böra upptagas i kassornas stadgar och utformas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad nu gäller. Det ifrågasattes emellertid,
huruvida icke uppbörden av avgifterna kunde äga rum i samband med
skatteuppbörden.

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian.

I fråga örn beviljandet av frivillig försäkring anser länsstyrelsen
i Västerbottens län det böra tagas under övervägande, huruvida
icke under lämplig övergångstid person över 55 år skulle kunna erhålla
sådan försäkring mot en på försäkringstekniska grunder beräknad förhöjd
avgift.

Tjänstemännens centralorganisation och landsbygdens kvinnoförbund äro
av den meningen, att en hemmavarande gift kvinna med minderåriga barn
borde ha möjlighet till en frivillig påbyggnad av den obligatoriska försäkringen.

Beträffande överförsäkringsfrågan framhåller tjänstemännens
centralorganisation, att någon särskild regel härom icke vöre erforderlig, då
den anpassning som vöre nödvändig säkerligen komme att ske genom att
försäkringsinrättningarna tillsåge, att sådan försäkring icke meddelades,
som kolliderade med den statliga obligatoriska och frivilliga försäkringen.
Från arbetsgivarnas sida komme man även att söka tillse, att sjuklöneförmånerna
anpassades efter den statliga försäkringen.

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Länsstyrelsen i Gävleborgs lån anser det självfallet, att bestämmelser rörande
påföljd av uraktlåten avgiftsbetalning borde finnas i
den frivilliga försäkringen. För vinnande av erforderlig uniformitet borde
dessa upptagas i lagen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån yttrar, att även avgifterna för den frivilliga
försäkringen borde uppbäras i samband med skatteuppb
orden.

Departementschefen.

Åtskilliga frågor rörande den frivilliga försäkringen ha berörts redan i
den föregående framställningen. Nämnda försäkring är främst avsedd att
utgöra en påbyggnad till den obligatoriska sjukpenningförsäkringen, vars sjukpenning
— för flertalet 3: 50 kronor om dagen — icke alltid torde vara tillräcklig
för befolkningen på dyrorter. Huvudsyftemålet med den frivilliga
försäkringen är således att ifrågavarande befolkningsgrupp, genom att anlita
denna försäkringsform, för en relativt låg avgift skall kunna försäkra
sig för erhållande av en sjukpenning, som tillsammans med den kontanta
sjukhjälpen från den obligatoriska sjukpenningförsäkringen bör vara tillräcklig
för tillgodoseende av dess särskilt i följd av de högre bostadskostnaderna
ökade behov av ekonomisk hjälp vid sjukdom. Redan av den frivilliga
försäkringens ändamål torde alltså följa att inga andra än de, som
äro sjukpenningförsäkrade medlemmar av sjukkassa, böra äga rätt att i
sjukkassan genom frivillig försäkring förskaffa sig en högre sjukpenning
än den som utgår enligt den obligatoriska försäkringen.

Såsom framhållits i sjukförsäkringspromemorian är den frivilliga försäki
ingen avsedd att vinna allmän anslutning bland de befolkningskategorier,
vilkas behov av kontant sjukhjälp icke blir i erforderlig utsträckning tillgodosett
genom den obligatoriska försäkringen. Emellertid kan man icke
förbise möjligheten av att den frivilliga försäkringen, i allt fall intill dess
msikten om värdet av ett ökat försäkringsskydd blivit mera allmänt spridd,
i främsta rummet kommer att anlitas av personer i högre ålder och med
vacklande hälsa, medan de yngre årsklasserna och övriga personer med god
hälsa nöja sig med de förmåner som den obligatoriska försäkringen erbjuder.
Örn så skulle bli fallet, måste detta medföra en förhöjning av avgifterna
som, därest icke ökade tillskott lämnades från det allmänna, skulle
kunna försvåra en utveckling av försäkringen till att omfatta även övriga
befolkningsgrupper. Till förhindrande av att den frivilliga försäkringen
kommer att i huvudsak omfatta ett ur försäkringsteknisk synpunkt mindre
gott klientel, synes det därför nödvändigt att i viss omfattning begränsa tillträdet
till ilrågavarande försäkring. En lämplig sådan begränsning synes
vara, att frivillig försäkring ej må beviljas den som uppnått 55 års ålder
eller den som vid tiden för ansökningen ej har god hälsa.

Enligt kommitténs förslag — 21 § i kommittéförslaget — skulle de all Bihang

till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312.

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

manna sjukkassorna med tillsynsmyndighetens medgivande äga bidraga till
de försäkrades sjukvård i vidare mån än som avsåges med sjukvårdsförsäkringen
i allmänhet. Sjukkassornas rätt att utgiva dylika s. k. merprestationer
skulle icke få avse större andel av utgifterna för läkarvård eller
läkemedel än som angavs i kommitténs förslag utan skulle huvudsakligen
gälla rätten att utgiva ersättning för massage, bad och fysikalisk behandling.
Enligt kommittéförslaget skulle däremot alla medlemmar inom den sjukkassa,
som erhållit tillstånd att utgiva merprestationer, bli omfattade härav
samt erhålla därav föranledd förhöjning av avgiften. Sedan den obligatoriska
försäkringen kompletterats med en frivillig försäkring torde, såsom
jag i annat sammanhang antytt, de av kommittén härutinnan föreslagna bestämmelserna
böra överflyttas till de föreskrifter, som avse den frivilliga
försäkringen. Därigenom vinnes, att det blir beroende på den enskildes fria
val om han vill skaffa sig ett ytterligare försäkringsskydd i detta hänseende.

Jag har redan tillkännagivit att jag ansluter mig till förslaget att bestämma
sjukpenningen enligt den frivilliga försäkringen till 1: 50, 3 eller
4: 50 kronor för dag. Av skäl som anförts i fråga om den obligatoriska försäkringen
synes halv sjukpenning ej heller böra finnas inom den frivilliga
försäkringen.

Regler till förhindrande av överförsäkring torde icke kunna helt avvaras
inom den frivilliga försäkringen. Det synes dock vara tillräckligt att sjukkassorna
ägna uppmärksamhet åt detta spörsmål då ansökan örn frivillig
försäkring göres men därefter blott då särskild anledning därtill förekommer.
Den i promemorian föreslagna prövningen av den försäkrades inkomstförhållanden
vid varje inträffat försäkringsfall torde ur olika synpunkter icke
vara att förorda.

Det synes lämpligt att i själva lagen upptagas regler örn väntetid och påföljd
av försummad avgiftsbetalning. Däremot torde det fa överlämnas åt
kassorna att i sina stadgar reglera frågan hur avgifterna skola inbetalas.
En anknytning av avgiftsuppbörden till skatteuppbörden lärer nämligen
icke kunna komma i fråga.

Beträffande utformningen i övrigt av ifrågavarande paragrafer må anföras
följande.

Av den lydelse, som första stycket av 47 § erhållit, framgår att den frivilliga
försäkringen är avsedd endast såsom ett komplement till den obligatoriska
försäkringen. Den frivilliga försäkringen bör — såsom närmare utvecklas
i samband med behandlingen av 86 § — meddelas i vederbörande
centralsjukkassa. Den omedelbara kontakten med den försäkrade förutsättes
dock, för fall att denne är medlem i både central- och lokalsjukkassa,
skola omhänderhas av lokalsjukkassan.

Vid prövning av ansökan örn frivillig försäkring bör sjukkassan fordra
att sökanden förebringar viss utredning angående sitt hälsotillstånd. Denna
utredning torde i allmänhet kunna inskränka sig till av sökanden själv lärn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

259

nade uppgifter. Därest anledning därtill föreligger, bör dock kassan äga
påfordra företeende av läkarintyg.

Bland de föreslagna övergångsbestämmelserna (121 §) ha ansetts böra
upptagas särskilda regler för underlättande av inträde i den frivilliga försäkringen
för dem som äro medlemmar i de erkända sjukkassorna.

I 48 § synes böra positivt utsägas vilka förmåner, som må omfattas av
den frivilliga sjukvårdsförsäkringen. Nämnda försäkring bör kunna avse
antingen enbart sjukkassemedlemmar eller ock — såsom den obligatoriska
sjukvårdsförsäkringen — sådana medlemmar och deras familjemedlemmar.
Det torde få ankomma på tillsynsmyndigheten att närmare angiva grunderna
för här ifrågavarande försäkringsprestationer. Ifrågasättas bör, örn icke alltid
såsom villkor för ersättning härvidlag bör uppställas, att behandlingen
ordinerats av läkare.

Den prövning av vederbörandes inkomstförhållanden, som föranledes av
49 §, torde ej behöva bli alltför betungande för kassorna. Beträffande arbetstagarna
torde deras egna uppgifter angående löneinkomstens storlek —
i förekommande fall kompletterade med de upplysningar kassan kan erhålla
av deras arbetsgivare eller eventuellt av kollektivavtalen — i regel
erbjuda tillräckligt material för frågans bedömande. Även i fråga om de
självständiga företagarna torde sjukkassorna i allmänhet kunna hämta ledning
av de försäkrades egna uppgifter. Anses dessa uppgifter icke tillförlitliga,
kunna kassorna verkställa uppskattning med ledning av senaste taxering
eller eljest för kassan kända förhållanden.

Bestämmelserna i 50 § örn väntetid ha utformats i nära anslutning till
den nuvarande sjukkasseförordningens motsvarande regler (30 §). Väntetiden
har ansetts böra bestämmas till tre månader.

Vad som upptagits under 51 § svarar mot 18 § i sjukkasseförordningen.

Det torde få överlåtas åt tillsynsmyndigheten att bestämma avgifterna för
den frivilliga försäkringen. I fråga om sjukpenningförsäkringen torde avgifterna
icke med nödvändighet böra göras lika för varje medlem, som tillförsäkrats
sjukpenning av samma belopp. Tvärtom förefaller det lämpligt
att avgifterna graderas i olika grupper efter de försäkrades ålder vid inträdet
i försäkringen, då i annat fall avgifterna för de yngre medlemmarna
kunde befaras bli så höga att de motverkade en önskvärd anslutning till
försäkringen.

De frivilliga försäkringsförmånernas natur av tilläggsprestationer innebär
att den obligatoriska försäkringens bestämmelser bland annat om karenstid,
sjukhjälpstid, inskränkningar i rätten till sjukhjälp samt anmälnings- och
uppgiftsskyldighet skola tillämpas även inom den frivilliga försäkringen. En
erinran härom har upptagits i 54 §.

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Om allmänna sjukkassor.

Organisation och verksamhet.

55—60 §§.

Dessa paragrafer motsvaras i kommittéförslaget av 41—47 §§, vilka behandlas
å sid. 258—259 samt 324—331 i betänkandet nr VII.

Beträffande kommitténs förslag i denna del hänvisas till betänkandet.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Mot det av kommittén föreslagna förbudet för annan än allmän sjukkassa
att i sin firma använda ordet »sjukkassa» tillsammans med något av orden
»allmän» eller »central» (41 § 2 mom.) förklarar sig de fria sjukkassornas
förbund vilja göra en allvarlig erinran. Ett mycket stort antal av de fria
sjukkassorna hade redan nu ordet »allmän» i sitt firmanamn. Dessa sjukkassor
voro registrerade och hade därigenom fått ett enligt förbundets uppfattning
skyddat firmanamn. Därest kassorna skulle tvingas att ändra firmanamnen
komme detta att medföra stora kostnader i synnerhet för rikskassorna.
Förbundet funne det därför lämpligt att ordet »allmän» utbyttes mot
ordet »obligatorisk».

Länsstyrelsen i Jämtlands lån uttalar, att ifrågavarande bestämmelse torde
böra föranleda sådan ändring i 8 § sista stycket lagen den 22 juni 1911 om
ekonomiska föreningar att med »bank» eller »bostadsrätt» i sistnämnda bestämmelse
likställdes »sjukkassa» tillsammans med något av orden »allmän»
eller »central».

Rörande det föreslagna stadgandet om skyldighet för styrelse i allmän sjukkassa
att föra medlemsförteckning (46 §) framhåller sanatorielåkarföreningen
med instämmande av medicinalstyrelsen, att i lagen eller de
i anslutning till denna utfärdade tillämpningsföreskrifterna borde tydligt angivas
sättet för medlemmarnas registrering. Detta borde ske enligt samma
principer, som vanligen tillämpades i socialvårdens register, nämligen i bokstavsordning
i första hand efter efternamnet och därefter efter de fullständiga
förnamnen i rätt ordning oberoende av tilltalsnamnet.

Statskontoret framhåller, att det syntes böra undersökas om icke inom sjukkassorna
upprättade medlemsförteckningar kunde undvaras. Da lokalsjukkassas
verksamhetsområde skulle utgöras av en eller flera kommuner, ville
det förefalla som om det vore tillräckligt att kassan hade tillgång till mantalslängden.
Sådana kompletterande uppgifter rörande personförhållanden,
vilka kunde vara erforderliga, torde kunna införas a en särskild förteckning
eller i härför avsedd kolumn i avskrift av mantalslängden.

Departementschefen.

De av kommittén i förevarande hänseende föreslagna bestämmelserna synas
böra godtagas, om än vissa redaktionella jämkningar böra vidtagas. Re -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

261

geln om förandet av medlemsförteckning lärer dock närmast ha karaktär av
tillämpningsföreskrift, varför densamma icke torde böra upptagas i själva
lagen. Vad länsstyrelsen i Jämtlands län anfört torde få övervägas i samband
med nu pågående översyn av lagstiftningen örn ekonomiska föreningar.

Ombudsmöte.

61—68 §§.

Dessa paragrafer återgiva med redaktionella jämkningar vad som upptagits
under 48—50 §§ i kommittéförslaget.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till betänkandet nr VII sid. 259—260
och 331—333.

Styrelse och firmateckning.

69—77 §§.

Dessa paragrafer motsvara 51—54 §§ i kommittéförslaget, vilka sistnämnda
paragrafer behandlas i betänkandet nr VII sid. 260—261 och 333—336.

Departementschefen.

Sedan i 66 § utsagts, att det tillkommer ombudsmöte att besluta bland annat
örn försäljning och inteckning av fast egendom samt i 69 § angivits att
styrelsen har att besluta i kassans angelägenheter i den mån de ej skola handhavas
av ombudsmöte, torde det icke uttryckligen behöva omnämnas, att
den som äger företräda kassan ej utan ombudsmötets bemyndigande må föryttra
eller med inteckning för gäld belasta kassans fasta egendom. Den av
kommittén härutinnan föreslagna bestämmelsen har därför uteslutits i departementsförslaget.
Samtliga skadeståndsregler ha ansetts böra upptagas i
ett sammanhang under rubriken »Särskilda bestämmelser», varför några
dylika regler ej upptagits i detta avsnitt.

Anledning synes icke föreligga att — som medicinalstyrelsen i sitt yttrande
över kommittéförslaget ifrågasatt — föreskriva, att en av de styrelseledamöter,
vilka skola väljas å ombudsmöte, skall vara en efter förslag av vederbörande
läkarförening utsedd praktiserande läkare.

Sedan nya rättegångsbalken trätt i kraft — vilket förutsättes skola ske
före denna lags ikraftträdande — bli reglerna i 33 kap. 17 § nya rättegångsbalken
tillämpliga i fråga örn behörighet att för allmän sjukkassas räkning
mottaga delgivning i rättegång.

Räkenskaper, fonder och revision.

78—82 §§.

Dessa paragrafer motsvara 30, 55 och 56 §§ i kommittéförslaget, vilka
behandlas i betänkandet nr VII å sid. 321—322 och 336.

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Departementschefen.

Räkenskapsbestämmelserna synas böra upptagas före stadgandena om
revision.

Kommittén har icke föreslagit andra kvalifikationsbestämmelser angående
revisor än att till revisor ej må utses den, som är i kassans eller styrelseledamots
tjänst, ej heller nära anhörig till styrelseledamot. Det synes dock vara
lämpligt, att kravet på kunnighet hos revisor kommer till uttryck i lagtexten,
och i likhet med vad i nya aktiebolagslagen stadgas torde böra föreskrivas, att
revisor skall ha den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska
förhållanden som med hänsyn till kassans verksamhet erfordras för uppdraget.
Åtminstone inom centralsjukkassa synes minst en av revisorerna
böra vara auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman. Med nära anhörig
torde i detta sammanhang böra anses den som med styrelseledamot är
i rätt upp- eller nedstigande skyldskap eller svågerlag eller är syskon med
styrelseledamot eller med styrelseledamot är i sådant svågerlag, att den ene
är gift med den andres syskon.

Skadeståndsregeln har — såsom beträffande motsvarande regel för styrelseledamot
— upptagits bland lagens särskilda bestämmelser.

Bestämmelserna om sjukhjälpsfond torde böra upptagas i detta avsnitt.
Dessa bestämmelser ha jämkats med hänsyn till att den obligatoriska försäkringen
kompletterats med en frivillig försäkring. Jämväl i övrigt ha vissa
ändringar av huvudsakligen formell natur vidtagits.

Ett från sjukkassehåll framfört önskemål om höjning av den övre gränsen
för lån mot inteckningssäkerhet från av kommittén föreslagna 60 % till
662/3 % av vederbörande fastighets taxeringsvärde har icke ansetts böra
vinna bifall.

Talan mot styrelse och revisorer.

83 §.

Beträffande denna paragraf, som med redaktionell jämkning återgiver vad
som upptagits under 57 § i kommittéförslaget, hänvisas till betänkandet nr
VII sid. 336.

Befattningshavare hos allmän sjukkassa.

84 och 85 §§.

Dessa paragrafer motsvaras av 58 § i kommitténs förslag.

Socialvårdskommittén.

Hos varje allmän sjukkassa skall enligt kommitténs förslag finnas en verkställande
tjänsteman, som tillsättes och entledigas inom centralsjukkassa av
tillsynsmyndigheten och inom lokalsjukkassa av styrelsen för vederbörande
centralsjukkassa. Verkställande tjänstemannens avlönings- och pensionsför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 263

måner skola på förslag av kassans styrelse bestämmas av tillsynsmyndigheten.

Ledighet för verkställande tjänsteman av längre tid än tre månader skall
beviljas av tillsynsmyndigheten då fråga är om sådan tjänsteman hos centralsjukkassa
och eljest av centralsjukkassans styrelse. Kortare tids ledighet föreslås
skola beviljas av vederbörande kassas styrelse.

Annan befattninghavare än verkställande tjänsteman skall enligt förslaget
tillsättas och entledigas av kassans styrelse, dock skall förtroendeläkare efter
kassans hörande tillsättas och entledigas av medicinalstyrelsen.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet
nr VII sid. 261—263.

Yttrandena över kommittéförslaget.

I fråga örn tillsättandet av verkställande tjänstemän
anmärker länsstyrelsen i Jönköpings län, att det för att den entusiasm och
hängivenhet, som tidigare präglat sjukkassearbetet, icke skulle förkvävas
vore av stor betydelse, att ledningen av den centrala administrativa apparaten
utövades med tillbörlig försiktighet så att de lokala kassornas styrelser
verkligen finge frihet och självbestämmanderätt så långt som möjligt. Ur
denna synpunkt kunde regeln, att tillsyningsmyndigheten skulle tillsätta
centralsjukkassomas och dessa lokalkassornas verkställande tjänstemän, måhända
diskuteras. Försåkringsrådet anser att genom de befogenheter, centralsjukkassorna
enligt förslaget skulle erhålla, deras ställning gentemot lokalsjukkassorna
torde bli allt för stark. De lokala kassorna finge icke någon
större självständighet utan komme att sjunka ned till lokalavdelningar av
centralsjukkassorna. Detta bleve följden bland annat därav, att centralsjukkassorna
skulle utse verkställande tjänstemän i lokalsjukkassorna. Dessa
tjänstemän komme faktiskt att fatta de flesta av lokalsjukkassornas beslut.
Försäkringsrådet ansåge, att lokalsjukkassornas verkställande tjänstemän
borde utses av tillsynsmyndigheten. Därigenom erhölles även den största
garantin för att kvalificerade personer bleve utsedda. Flera av de hörda erkända
sjukkassorna uttala sig däremot för att central- och lokalsjukkassorna
skulle själva få utse sina verkställande tjänstemän.

Statskontoret ifrågasätter, huruvida icke Kungl. Maj:t borde utfärda vissa
normerande föreskrifter för sjukkassepersonalens löneförmåner.

Lantarbetsgivareföreningen uttalar, att det vore av vikt att såväl sjukkassornas
tjänstemän som deras beslutande organ utsåges på sådant sätt att
effektivitetssynpunkten på bästa sätt tillgodosåges. Hänsyn till existerande
sjukkassor och deras befattningshavare finge i jämförelse härmed väga lätt.

Departementschefen.

Det är naturligen av största vikt att sjukkassorna organiseras och administreras
på det mest ändamålsenliga-sättet. Av särskilt intresse är därvid, att

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

sjukkassornas personal innehar erforderliga kvalifikationer. Med hänsyn
bland annat till de stora statsbidragen till försäkringen måste garantier skapas
för att verksamheten bedrives på behörigt sätt. Ur denna synpunkt synes det
välbetänkt, att verkställande tjänsteman i centralsjukkassa utses av tillsynsmyndigheten.
Motsvarande torde böra gälla om förtroendeläkare i centralsjukkassa.
Det torde icke med fog kunna göras gällande att centralsjukkassestyrelsens
ansvar för förvaltningen skulle minskas därför att den fråntages
rätten att själv tillsätta befattningshavare å dessa poster. Att, såsom
ifrågasatts, åt tillsynsmyndigheten anförtro även tillsättandet av verkställande
tjänsteman i lokalsjukkassa svnes däremot ej böra ske. Denna uppgift
torde, såsom kommittén föreslagit, böra ankomma på vederbörande centralsjukkassas
styrelse. Genom att lokal sjukkassan före ärendets avgörande beredes
tillfälle att yttra sig i ärendet och inkomma med förslag å lämpliga
kandidater till befattningen torde lokalsjukkassans intressen bli behörigen
tillgodosedda.

Emellertid torde kunna föreligga fall, då för lokalsjukkassa icke erfordras
verkställande tjänsteman. Möjlighet har därför ansetts böra finnas för tillsynsmyndigheten
att dispensera från skyldigheten för kassa att ha sådan
tjänsteman anställd. För övrigt må framhållas, att verkställande tjänstemannen
icke i alla lokalsjukkassor torde behöva vara heltidsanställd.

Av kommittén föreslagna bestämmelser om beviljandet av ledighet för verkställande
tjänsteman synas böra utfärdas i administrativ ordning. Ifrågavarande
bestämmelser ha därför icke upptagits i departementsförslaget.

Förhållandet mellan centralsjukkassa och därtill ansluten lokalsjukkassa.

86—88 §§.

Dessa paragrafer motsvaras i kommittéförslaget av 59—60 §§, vilka behandlas
i betänkandet nr VII å sid. 222 samt 256—258.

Beträffande kommitténs förslag i denna del hänvisas till betänkandet.

Departementschefen.

I fråga om riskfördelningen mellan centralsjukkassa och till denna ansluten
lokalsjukkassa gäller enligt kommitténs förslag -—- som avser en till
alla delar obligatorisk sjukförsäkring — att centralsjukkassa skall svara dels
för 3U av den ersättning, som utgår på grund av sjukvårdsförsäkringen, med
undantag dock för sjukvårdsersättningen till föräldralösa och med dem jämställda
barn, vilken ersättning föreslagits helt skola falla å centralsjukkassan,
dels ock för sjukhjälp enligt sjukpenningförsäkringen för tid efter de 90 första
sjukhjälpsdagarna vid varje sammanhängande sjuklighetstillstånd. Jag saknar
anledning antaga att denna fördelningsgrund i fråga om sjukvårdsersättningen
skulle, såsom från visst sjukkassehåll befarats, bli alltför betungande
för centralsjukkassorna, och jag biträder kommitténs förslag i detta hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

265

seende både i fråga om den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen och beträffande
den obligatoriska sjukpenningförsäkringen.

Enligt kommittéförslaget skulle vidare sjukkassa -—- centralsjukkassa eller
lokalsjukkassa — som erhållit tillsynsmyndighetens medgivande att bidraga
till försäkrads sjukvård i vidare mån än som regelmässigt omfattades av sjukvårdsförsäkringen
själv vidkännas hela kostnaden därför. Rätten att lämna
dylik utsträckt ersättning har, såsom framgår av det tidigare anförda, i departementsförslaget
ansetts böra överföras till den frivilliga försäkringen.
Det kunde då synas naturligt, att nämnda förändring icke i och för sig skulle
behöva påverka ansvarigheten i förevarande hänseende och att den centraleller
lokalsjukkassa, som bidrager till försäkrads sjukvård i vidare omfattning
än som avses med den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen, ensam skall
svara för härigenom uppkommande kostnad.

Ifrågavarande spörsmål torde emellertid böra ses i samband med frågan
örn ansvaret för sjukhjälpen enligt den frivilliga sjukpenningförsäkringen.
Denna försäkring — som skall stå öppen för varje sjukpenningförsäkrad
kassemedlem — blir till stor del beroende på anslutningen till densamma
Det torde icke vara möjligt, att låta lokalsjukkassas riskandel bli av någon
mera betydande omfattning. Då vederbörande centralsjukkassa alltså i varje
fall måste övertaga ansvaret för den övervägande huvudparten av lokalsjukkassans
utgifter för sjukpenningen enligt den frivilliga försäkringen, synes
det mest rationellt att låta nämnda försäkring gå helt på centralsjukkassans
ansvar. I andra fall än då fråga är om stad för vilken finnes särskild
centralsjukkassa bör emellertid försäkringen — efter centralsjukkassans
direktiv — omhänderhavas av lokalsjukkassorna. Dessa böra alltså lia att
för centralsjukkassans räkning bevilja försäkring, utöva nödig sjukkontroll
och utbetala sjukhjälp. Dessutom bör det åligga lokalsjukkassorna att ombestyra
uppbörden av avgifterna för den frivilliga försäkringen. Den som
är försäkrad i en lokalsjukkassa bör alltså praktiskt taget endast ha med
denna att göra. Denna lösning har stora administrativa fördelar för sjukkassorna.
Bland annat behöva lokalsjukkassorna icke röra sig med två
olika sjukhjälpsfonder och en uppdelning mellan central- och lokalsjukkassa
av avgifter och statsbidrag avseende den frivilliga försäkringen undvikes.
Några egentliga nackdelar synas ej heller vara förenade med ett dylikt
arrangemang. Sjukpenningen enligt den frivilliga försäkringen utgår alltid
såsom ett tillägg till den sjukpenning, som utgår på grund av den obligatoriska
försäkringen, varför man ej torde behöva befara alt frånvaron av
självrisk skall medföra alt lokalsjukkassans intresse av kontroll kommer att
slappas. De risker, som äro förenade med överförsäkring, torde även leda
till att lokalsjukkassorna icke komma att medgiva frivillig försäkring till
högre belopp än som bör ske.

Örn således den frivilliga sjukpenningförsäkringen i enlighet med vad nu
angivits synes böra anförtros åt centralsjukkassorna, torde konsekvensen

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

fordra att dessa även få hand om den frivilliga sjukvårdsförsäkringen. Av
det anförda följer att 86 § i departementsförslaget ej behöver innehålla
några regler om den frivilliga försäkringen.

I 87 § synes böra direkt utsägas att lokalsjukkassa har skyldighet att för
centralsjukkassans räkning meddela frivillig försäkring och att handhava avgiftsuppbörden
för densamma. Med hänsyn till att enligt departementsförslaget
med »sjukkassa» avses lokalsjukkassa eller, där sådan ej finnes inrättad,
centralsjukkassa synes det icke vara erforderligt att i denna paragraf angiva,
att lokalsjukkassa har att besluta örn försäkringsplikt och tillhörighet till
den obligatoriska sjukpenningförsäkringen, enär detta följer redan av berörda
begreppsbestämning.

Kommittén har funnit, att fördelningen av bokföringsarbetet mellan central-
och lokalsjukkassorna och andra därmed sammanhängande spörsmål
böra bli föremål för särskild sakkunnig prövning, innan ifrågavarande lagstiftning
träder i kraft. Häremot torde icke vara något att erinra.

Sjukkontroll.

89 och 90 §§.

Dessa paragrafer motsvara 62 och 63 §§ i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Kommittén framhåller, att sjukkontrollens betydelse kommer att bli avsevärt
större vid en obligatorisk försäkring än vad den vore inom den frivilliga
försäkringen, samt anför vidare:

Sjukkontrollen synes icke endast böra avse kontroll av de försäkrade utan
även en viss kontroll av läkarna inom sjukkasseområdet. Å orter, där flera
privatpraktiserande läkare äro bosatta, inträffar icke sällan, såsom erfarenheten
utvisat, att någon läkare i syfte att värva patienter visar alltför stor
frikostighet, då det gäller att utfärda intyg om arbetsoförmåga. Sådana företeelser
äro lika skadliga för de lojala läkarna som för försäkringens ekonomi
och för den allmänna moralen. En viss kontroll torde även vara erforderlig
till förhindrande av att läkare verkställer onödiga behandlingar eller besök
eller låter patienterna alltför ofta inställa sig för undersökning. Den delen
av sjukkontrollen, som avser kontroll av läkarna, torde i huvudsak endast
kunna utövas av särskilt anställda läkare. Kommittén har därför (63 §) föreslagit,
att hos centralsjukkassorna skola vara anställda förtroendeläkare till
erforderligt antal. Förtroendeläkare skall även i andra avseenden biträda
kassan. I tveksamma fall bör han själv undersöka de hjälpsökande. Kommittén
har förutsatt, att instruktion för förtroendeläkarnas arbete skall utfärdas
av medicinalstyrelsen i samråd med tillsynsmyndigheten. Sjukkontrollen i
övrigt synes såsom för närvarande böra ordnas med hjälp av sjukbesökare,
vilka gärna böra ha viss sjukvårdsutbildning.

önskvärt synes vara att särskilt å landsbygden sjukkontrollen handhaves
efter viss plan. Kommittén har därför (62 §) föreslagit, att tillsynsmyndigheten
skall äga utfärda erforderliga föreskrifter angående sättet för sjuk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

267

kontrollens anordnande inom de särskilda sjukkasseområdena. Lokalsjukkassa
skall vidare ha att iakttaga de föreskrifter i fråga om sjukkontrollen,
som lämnas av centralsjukkassan. Centralsjukkassoma böra dock icke uteslutande
lita till den sjukkontroll, som utövas av lokalsjukkassorna, utan
även själva verkställa kontroll. Härigenom underlättas även lokalsjukkassornas
arbete.

Av kommitténs ledamöter har herr Söderbäck gjort ett särskilt uttalande
och betonat vikten av att förtroendeläkarinstitutionen utvecklas och förstärkes.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Medicinalstyrelsen framhåller — närmast i anslutning till ett av Sveriges
yngre läkares förening uttalat önskemål om en överordnad instans, som i
tveksamma fall kunde bedöma frågor, huruvida sjuk borde fullständigt avhålla
sig från arbete och därmed ägde utfå sjukpenning — att dylika tveksamma
fall borde av vederbörande läkare underställas förtroendeläkaren och
att sistnämnde läkare jämväl på eget initiativ borde upptaga hithörande frågor,
så snart han funne skäl därtill föreligga. I den instruktion för förtroendeläkarnas
arbete, som kommittén förutsatt skola utfärdas av medicinalstyrelsen
i samråd med tillsynsmyndigheten, borde lämpligen ingå en föreskrift,
att fall av ifrågavarande art, som syntes förtroendeläkare vara i hög grad
tveksamma, liksom även andra viktigare frågor skulle underställas medicinalstyrelsens
prövning. Föreskrift borde utfärdas därom, att tillsynsmyndigheten
över huvud skulle samråda med medicinalstyrelsen, innan slutlig ställning
toges till viktigare konflikt rörande tillämpningen av bestämmelserna örn ersättning
åt sjuk på grund av försäkringen. Ett dylikt förfarande praktiserades
redan nu ehuru utan direkt stöd i författning.

Försvarets sjukvårdsförvaltning föreslår, att frågan om inrättandet av ett
förtroendeläkarråd — antingen vid varje centralsjukkassa eller gemensamt
för alla dylika kassor — måtte upptagas till närmare prövning. Rådets uppgifter
skulle bland annat vara, att på framställning av förtroendeläkare avgiva
yttrande i ärenden av principiell innebörd, möjliggörande mer enhetligt
bedömande än vad som för närvarande vore möjligt, samt i frågor angående
tillämpning av eventuell bestämmelse örn »tilläggsarvoden» i blivande av
Kungl. Majit fastställd läkarvårdstaxa ävensom beträffande arbetsförmåga
och ersättningsanspråk i sådana mera invecklade fall, där av vederbörande
läkare lämnade uppgifter icke överensstämde med allmän praxis eller vetenskaplig
erfarenhet och där behandlande läkare och förtroendeläkaren icke
kunde komma till samstämmig uppfattning.

Länsstyrelsen i Örebro län förklarar sig i fråga om förtroendeläkarinstitutionen
biträda det av herr Söderbäck avgivna särskilda yttrandet. Vikten
av en effektiv sjukkontroll understrykes även av länsstyrelserna i Gotlands
och Skaraborgs län.

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att det vore särskilt angeläget
att kontrollen från sjukkassornas sida bleve så effektiv som möjligt och framför
allt att läkarna beredvilligt lämnade sin medverkan därtill. Föreningen
fortsätter:

Föreningen vill i detta hänseende peka på skrämmande erfarenheter från
andra länder, där läkarkontrollen tidvis varit slapp. I medvetande härom har
man på vissa håll verkställt kontrollundersökningar, varvid stundom rent
häpnadsväckande resultat nåtts. Så t. ex. hänvisades åren 1924-—-1927 omkring
1 100 000 sjukanmälda inom den engelska sjukförsäkringen till kontrollundersökning.
Av dessa inställde sig icke omkring 500 000, vilka alltså
icke fingo någon sjukersättning. Omkring 170 000 friskskrevos av kontrollläkaren.
Från Norge har erfarits, att av 12 154 sjukanmälda personer tillhörande
Oslo trygdekassa, vilka under åren 1932—-1937 inkallats för kontrollundersökning,
för varje år lägst 68,5 procent och högst 75,6 procent förklarades
omedelbart arbetsföra. Hur stor slappheten stundom kan vara, framgår
av en inom riksförsäkringsanstalten under några veckor år 1940 verkställd
undersökning rörande 27 fall, där läkarintyget utvisat, att den skadade
»beräknats bliva» eller »varit fullständigt oförmögen att utföra sitt vanliga
eller annat verkligt arbete» i lägst 3, högst 47 dagar, ehuru arbetsgivaren det
oaktat kunnat meddela, att den skadade under den i intyget sålunda angivna
tiden gått i sitt arbete. Nämnda undersökningar ligga samtliga relativt
långt tillbaka i tiden, men det finns tyvärr ingen anledning antaga, att förnyade
undersökningar skulle giva mindre nedslående resultat.

Dessa erfarenheter från andra länder och föreningens uppfattning, att även
i Sverige omfattande missbruk av sjukförsäkringen förekommer delvis med
hjälp av alltför släpphänta läkare, kräva en stark utbyggnad av förtroendeläkareinstitutionen.
Försäkringens ekonomi torde i hög grad bliva beroende
av läkarnas fasthet, över huvud taget är det en ofrånkomlig förutsättning för
en obligatorisk sjukförsäkring, att personalen vid sjukkassorna ej är släpphänt
vid utövandet av förelagda uppgifter.

Fredrika Bremer-förbundet uttalar, att det med hänsyn till de många för
sjukkassorna svårlösta frågor, som otvivelaktigt komme att uppstå, kunde
ifrågasättas om icke något organ borde skapas, till vilket de särskilda kassorna
kunde hänvända sig för erhållande dels av råd och anvisningar i fall,
då detta kunde vara erforderligt, och dels av principuttalanden i fall, i vilka
sådant bleve nödvändigt.

I fråga om den av kommittén ifrågasatta dubbelkontrollen genom såväl
central- som lokalsjukkassorna framhålla länsstyrelsen i Östergötlands län
och Hallands läns landstings förvaltningsutskott, att en sådan kontroll torde
vara överflödig, då lokalsjukkassornas kontroll givetvis komme att anförtros
åt vederhäftiga och pålitliga personer.

Departementschefen.

Farhågorna att en obligatorisk sjukförsäkring kommer att bli utsatt för
försök till missbruk i större omfattning än som för närvarande må vara
fallet inom den frivilliga försäkringen torde icke vara utan fog. Det är därför

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

269

angeläget, att sjukkontrollen erhåller erforderlig fasthet och skärpa samt att
den personal, som skall handhava den direkta kontrollen, är därför väl
lämpad. Såsom i olika yttranden framhållits torde det vara av alldeles särskild
betydelse att missbruk av försäkringen icke möjliggöres genom slapphet
från läkarnas sida vid sjukintygs utfärdande. Att redan på detta stadium
utbygga förtroendeläkarinstitutionen utöver vad som avses i kommittéförslaget,
anser jag dock icke böra ske. Enligt min mening synes det lämpligast
att något avvakta utvecklingen innan vidare åtgärder vidtagas på detta område.
Skulle det, sedan lagstiftningen trätt i kraft, visa sig att sjukkontrollen
icke fungerar på ett tillfredsställande sätt, torde detta spörsmål få bli
föremål för ny granskning.

I anledning av vad Fredrika Bremer-förbundet anfört må erinras örn att
enligt 98 § i departementsförslaget tillsynsmyndigheten skall tillhandagå
sjukkassorna med råd och upplysningar.

Registrering och tillsyn.

91—100 §§.

Dessa paragrafer motsvaras i kommittéförslaget av 64—70 §§, vilka behandlas
i betänkandet nr VII å sid. 265—266 och 337—339.

Beträffande kommitténs förslag i dessa delar hänvisas till betänkandet.

Yttrandena över kommittéförslaget.

De förhållanden som avses med ifrågavarande paragrafer ha blott berörts
i ett par yttranden. Beträffande frågan huruvida pensionsstyrelsen framdeles
som hittills skall vara sjukförsäkringens tillsynsmyndighet uttalar försvarets
sjukvårdsförvaltning. att det med hänsyn till den av kommittén förberedda,
örn än icke till omedelbart genomförande föreslagna samordningen av sjukoch
olycksfallsförsäkringarna syntes böra ytterligare övervägas huruvida
sjukförsäkringen borde anslutas till pensionsstyrelsen eller riksförsäkringsanstalten
eller huruvida återigen ett annat centralt verk borde omhänderha
ifrågavarande tillsyn.

I anledning av de av kommittén föreslagna bestämmelserna om rätt för
tillsynsmyndigheten att meddela sjukkassa anvisning att vidtaga viss åtgärd
i fråga örn verksamheten framhåller försäkringsrådet, att tillsynsmyndigheten
borde vara befogad att påkalla medverkan av polismyndighet samt
vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga i motsvarande mån som
dylik befogenhet tillkomme försäkringsrådet enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Departementschefen.

Jag delar kommitténs uppfattning att sjukförsäkringen och folkpensioneringen
med hänsyn till det samband som råder dem emellan även i fortsätt -

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

ningen böra höra under samma centrala förvaltningsmyndighet, nämligen
pensionsstyrelsen. Närmare föreskrifter om tillsynsmyndighetens verksamhet
torde, såsom kommittén föreslagit, få utfärdas av Kungl. Majit.

Tillräcklig anledning synes icke föreligga att, såsom försäkringsrådet
ifrågasatt, tillföra ifrågavarande lagstiftning särskilda regler om rätt för
tillsynsmyndigheten att påkalla polisutredning om sjukdomsfall samt att vid
domstol höra vittnen eller sakkunniga.

Vissa jämkningar, huvudsakligast av redaktionell natur, ha synts böra
vidtagas i kommitténs förslag i dessa delar.

Besvär m. m.

101—103 §§.

Dessa paragrafer motsvaras av 71 § i kommittéförslaget, vilken paragraf
behandlas i betänkandet nr VII å sid. 266—267.

Socialvårdskommittén.

Kommittén föreslår, att besvärsrätt över sjukkassas beslut skall finnas,
då det gäller plikt att tillhöra försäkringen, tillhörighet till sjukpenningklass,
utgivande av sjukhjälp eller avgiftsindrivning. Besvären skola enligt
förslaget anföras hos tillsynsmyndigheten. Denna skall även ha att avgöra
tvister mellan sjukkassor, där tvisterna avse tolkningen eller tillämpningen
av den föreslagna lagstiftningen.

Kommittén framhåller, att pensionsstyrelsens beslut i frågor angående
sjukkasseverksamheten för närvarande kunna överklagas hos Kungl. Majit
i regeringsrätten, samt fortsätter:

Enligt vad kommittén inhämtat förekomma dock dylika besvär ganska
sällan och ha endast ett fåtal gånger föranlett ändring i tillsynsmyndighetens
beslut. Funnes besvärsrätt även sedan den föreslagna lagstiftningen
trätt i kraft, är dock sannolikt, att antalet besvär över tillsynsmyndighetens
beslut skulle bli större än hittills. Dessa tämligen speciella ärenden kunde
måhända i så fall bli relativt betungande för regeringsrätten. Samordnas den
obligatoriska olycksfallsförsäkringen med sjukförsäkringen, är det också
olämpligt med två högsta instanser i ärenden, som beröra olycksfallsförsäkringen.
Högsta instans enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete är
försäkringsrådet. Kommittén har med hänsyn härtill övervägt, huruvida
icke försäkringsrådet borde vara högsta instans jämväl i frågor avseende
sjukförsäkringen, men har med hänsyn till den tidsspillan i fråga om ärendenas
avgörande och de utgifter för försäkringsrådets utbyggnad, som skulle
uppkomma i sådant fall, funnit mest tilltalande, att tillsynsmyndigheten i
dylika frågor blir sista instans. Förslaget har utformats i överensstämmelse
härmed. Någon risk för rättssäkerheten torde icke uppkomma genom en
sådan anordning under förutsättning, att erforderliga kompetenskrav äro
tillgodosedda vid besvärsärendenas avgörande inom tillsynsmyndigheten. I
detta avseende torde föreskrifter böra inflyta i tillsynsmyndighetens instruktion.
Det vill synas, som örn härvid krav borde uppställas på att i besvärs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

271

ärendenas avgörande deltaga minst två tjänstemän i högre grad, av vilka
åtminstone den ena fullgjort sedvanlig domsagetjänstgöring. Från förbudet
att överklaga tillsynsmyndighetens beslut kunna möjligen vissa undantag
bli behövliga, därest den av kommittén förutsatta samordningen mellan
sjukförsäkringen och den sociala olycksfallsförsäkringen blir genomförd. I
samband med översynen av folkpensioneringen kommer kommittén att överväga,
huruvida den nu förefintliga besvärsrätten över pensionsstyrelsens beslut
i ärenden rörande folkpension och därmed likartade förmåner kan borttagas.

Då kommittén ansett nödvändigt, att tillsynsmyndighetens beslut i besvärsärenden
skulle kunna tvångsvis verkställas, har den vidare föreslagit, att
dessa beslut skola kunna verkställas på samma sätt som domstols laga kraftägande
dom i tvistemål.

Kommitténs förslag är icke enhälligt på denna punkt. Sålunda anse fru
Olivia Nordgren och herr Wangson möjlighet böra föreligga att överklaga
även tillsynsmyndighetens (pensionsstyrelsens) beslut. Enligt dessa ledamöters
mening borde sådana besvär få anföras hos försäkringsrådet, dock
skulle tillsynsmyndigheten vid avgöranden av besvär i ärenden, där fråga
vore om angelägenhet av allenast ringa ekonomisk betydelse eller eljest av
mindre vikt, förordna att dess beslut ej finge överklagas.

Yttrandena över kommittéförslaget.

I fråga om rätten för tillsynsmyndigheten att pröva
sjukkassas beslut framhåller försäkringsrådet att sådan rätt borde
finnas oberoende av om besvär anförts i rätt tid eller örn besvär över huvud
förts. Härom yttrar försäkringsrådet följande:

Försäkringsrådets erfarenhet vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen,
där en dylik rätt jämlikt 33 § tredje stycket tillkommer rådet, har
nämligen visat nyttan av en dylik bestämmelse för åstadkommande av en
enhetlig tillämpning av nämnda lag ävensom behövligheten därav i flera
fall, då det skulle vara obilligt att icke upptaga för sent inkomna besvär till
prövning. Detta gäller bland annat sjömän, som många gånger, allrahelst
under krigstid, icke hava tillgång till lämplig postförbindelse och därför ofta
icke få tillfälle att insända besvär i rätt tid. I detta sammanhang må vidare
nämnas, att det i fråga örn olycksfallsförsäkringen icke sällan förekommer,
att den skadade, i stället för att anföra besvär, vänder sig till försäkringsinrättningen
med framställning örn alt inrättningen själv skall vidtaga rättelse
i ett, enligt den skadades mening, felaktigt beslut. Härigenom kan den
skadade lätt komma att försitta besvärstiden. Därest försäkringsinrättningen
ej bifaller den skadades framställning eller endast tillmötesgår densamma
i begränsad omfattning, har besvärsinstansen, därest den skadade
slutligen anför besvär hos denna, jämlikt nämnda lagrum möjlighet att
pröva ersättningsfrågan, oaktat besvärstiden må hava försuttits.

Försäkringsrådet framhåller vidare angelägenheten av, att tillsynsmyndigheten
försåges med erforderlig kvalificerad personal för behandling av
besvärsärendena. Såsom kompetenskrav borde gälla att vederbörande ut -

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

gjordes av »lagkunniga män, vilka fullgjort vad författningarna föreskriva
dem, som må nyttjas uti domarämbeten», vilken formulering förekomme
i lagen om försäkringsrådet.

Det föreslagna förbudet att föra talan mot tillsynsmyndighetens
beslut har berörts i flera yttranden.

Pensionsstyrelsen anser det vara mindre välbetänkt att helt borttaga rätten
att anföra besvär över tillsynsmyndighetens beslut. Besvärsrätten borde
emellertid kunna begränsas på liknande sätt som i folkpensioneringslagen
och sålunda tillerkännas justitiekanslern eller efter dennes medgivande kommun
och sjukkassestyrelse. Justitiekanslerns besvärsrätt skulle bland annat
medföra att enskild klagande, som liänvänt sig till denne, finge sin fråga
prövad av högre instans, därest justitiekanslern ansåge frågan vara av sådan
vikt att han själv droge den under besvärsinstansens prövning. Begränsades
besvärsrätten på detta sätt, torde antalet besvär icke bliva större än att bibehållandet
av regeringsrätten som besvärsinstans icke skulle medföra
nämnvärd ökning i dess arbetsbörda. Såsom besvärsinstans för sjukkasseärenden
vöre försäkringsrådet icke lämpligt.

Socialstyrelsen uttalar, att förslaget örn besvärsrättens upphävande syntes
alltför radikalt. Den omständigheten, att försäkringen ändrades från frivillig
till obligatorisk, syntes i och för sig medföra att behovet av besvärsrätt
gjorde sig starkare gällande än hittills. Rätten till sjukhjälp kunde även ofta
vara av så stor betydelse för vederbörande att det vore väl befogat att möjlighet
öppnades till prövning i två instanser utom sjukkassan. Därjämte
syntes förefintligheten av en överinstans utgöra en garanti för att de principiella
spörsmål, som uppkomme särskilt under de första åren av lagens
tillämpning, ägnades en ingående och allsidig prövning. Styrelsen förordade
därför att tillsynsmyndighetens beslut, bortsett från bagatellfall, skulle
kunna överklagas antingen såsom hittills hos Kungl. Maj:t eller ock hos
försäkringsrådet. Samma ståndpunkt intages av länsstyrelserna i Jönköpings
och Västmanlands län.

Försäkringsrådet anför:

Enär försäkringsrådet är inrättat såsom specialdomstol för vissa socialförsäkringsmål,
ligger det nära till hands, att rådet blir högsta instans även
i sjukkassemål. Detta allrahelst som rådet för närvarande handlägger mål,
likartade flertalet av dem, som skulle uppkomma vid tillämpningen av den
föreslagna lagen, nämligen ersättningsmål mellan de försäkrade och sjukkassorna,
mål angående försäkringsplikt m. m. Försäkringsrådets befattning
med sjukkassemålen skulle icke medföra några större organisatoriska
förändringar hos rådet. Tillgång till sakkunskap, erforderlig för avgörandet
av de frågor, rådet skulle komma att befatta sig med, torde i flertalet hänseenden
redan förefinnas hos rådet. Kostnadsökningen för rådets verksamhet
torde icke bliva väsentlig, om besvärsrätten på lämpligt sätt begränsades.

Behovet av försäkringsrådet såsom högsta instans i sjukkassemål blir
ännu större, därest sjukförsäkringen samordnas med olycksfallsförsäkringen.
Skall rådet då utgöra högsta instans, bör emellertid så lämpligen

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

273

ske redan från sjukförsäkringslagens ikraftträdande. Om pensionsstyrelsen
blir tillsynsmyndighet och rådet högsta instans i sjukkassemål, borde även
pensionsstyrelsens beslut i pensionsärenden få överklagas hos rådet i stället
för hos regeringsrätten. Sjukförsäkringen och pensionsförsäkringen äga
nämligen i sakligt hänseende sådant samband, att sista instans lämpligen
bör vara gemensam. Vidare torde det ur administrativ synpunkt vara olämpligt,
att samma ämbetsverks beslut i olika hänseenden få överklagas hos
olika myndigheter. Genomförandet av en dylik omläggning av klagorätten
över pensionsstyrelsens beslut i pensionsärenden kan övervägas redan i samband
med att den obligatoriska sjukförsäkringen genomföres och utan att
revisionen av folkpensioneringen avvaktas.

Örn besvär skola få anföras över tillsynsmyndighetens beslut, böra om
möjligt regler givas till förebyggande av att ifrågavarande besvärsinstans
belastas med bagatellmål. Tillsynsmyndigheten bör emellertid icke, såsom
fru Nordgren och herr Wangson i sin reservation ifrågasatt, få avgöra i
vilka fall besvärsrätt skall finnas, överinstansen bör vidare vara en egentlig
besvärsinstans och icke fullgöra andra göromål av den art, som tillkommer
tillsynsmyndigheten.

Även länsstyrelsen i Stockholms län, tjänstemännens centralorganisation
och sjukkasseförbundet anse att försäkringsrådet bör vara sista besvärsinstans.

För besvärsrätt över tillsynsmyndighetens beslut uttala sig även försvarets
sjukvårdsförvaltning, länsstyrelsen i Västerbottens län, Norrbottens läns
landstings förvaltningsutskott, fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt
de fria sjukkassornas förbund.

Departementschefen.

Såsom försäkringsrådet framhållit, torde det för undvikande av rättsförlust
vara lämpligt att tillsynsmyndigheten äger pröva sjukkassas beslut,
ändå att besvär däröver icke förts i behörig ordning. I departementsförslaget
har därför upptagits en särskild bestämmelse härom. Vad försäkringsrådet
i övrigt anfört i fråga om tillsynsmyndighetens prövning av sjukkassas
beslut torde få övervägas i samband med de närmare föreskrifter rörande
tillsynsmyndigheten, som Kungl. Maj:t må komma att utfärda.

Mot kommitténs förslag att göra tillsynsmyndigheten till sista instans för
prövning av frågor av förevarande art har i yttrandena framkommit åtskillig
kritik. På sätt i yttrandena anförts torde rätten till sjukhjälp ofta vara
av stor ekonomisk betydelse för den enskilde. Vidare är att märka, att enligt
förslaget tillsynsmyndigheten skall ha att genom råd och anvisningar
dirigera sjukkassornas verksamhet. Det ligger då nära till hands att antaga
att tillsynsmyndigheten vid besvärsprövningen kan känna viss bundenhet.
Tillvaron av en överinstans torde ock medföra större garantier att spörsmål
av mera principiell art ägnas en noggrann prövning. Den i förevarande
hänseende framkomna kritiken finner jag fördenskull böra beaktas; och

bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr lil2. 18

274

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

jag finner alltså att möjlighet bör tillskapas för vederbörande att få frågor
av förevarande art prövade av en högre instans.

Vad beträffar spörsmålet, hos vem klagan över tillsynsmyndighetens
beslut bör förås, synes det särskilt under de första åren efter lagens ikraftträdande
vara av vikt att chefen för socialdepartementet blir i tillfälle
att följa tillämpningen av lagen. Jag förordar därför, att besvär över tillsynsmyndighetens
beslut skola, efter föredragning av nämnda departementschef,
avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Det torde emellertid ej vara lämpligt eller påkallat med en obegränsad
besvärsrätt över tillsynsmyndighetens beslut. Endast fråga, där utgången
av ärendet kan antagas vara av synnerlig betydelse för parten eller där skiljaktiga
meningar yppats hos tillsynsmyndigheten, bör få dragas under Kungl.
Maj:ts prövning. Därvid torde det få överlämnas till tillsynsmyndigheten
att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet avgöra huruvida
den förra betingelsen för överklagande föreligger eller ej.

Vad angår utformningen av ifrågavarande paragrafer i övrigt synes rätten
att föra talan mot tillsynsmyndighetens beslut böra få som följd att tillsynsmyndigheten
— och även Kungl. Maj:t — bör äga förordna att tillsynsmyndighetens
beslut ej skall gå i verkställighet. Dessutom synas vissa redaktionella
jämkningar påkallade.

Särskilda bestämmelser.

104 §.

I denna paragraf behandlas frågan om verkan av ändring i dea
administrativa indelningen samt sjukkassas trädande i likvidation.

Beträffande denna paragraf, som med vissa jämkningar återgiver vad som
upptagits under 72 § i kommitténs förslag, hänvisas till betänkandet nr VII
å sid. 268 samt 339—340.

105 §.

Genom denna paragraf regleras frågan om utmätning och överlåtelse
av sjukhjälp.

Beträffande denna paragraf, som med ändring av formell natur återgiver
vad som upptagits under 73 § i kommitténs förslag, hänvisas till betänkandet
nr VII sid. 340.

106 §.

I denna paragraf fastslås i vilka fall återbetalningsskyldighet
åligger den, som uppburit för stor sjukhjälp. I paragrafen har ock upptagits
en bestämmelse örn kvittningsrätt.

Paragrafens första stycke motsvaras av 27 § i kommittéförslaget. Andra
stycket har i viss mån sin motsvarighet i 23 § 4 mom. av kommittéförslaget.

Beträffande kommitténs förslag i dessa delar hänvisas till betänkandet
nr VII sid 317 och 320—321.

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 ‘2.

275

Yttrandena över koinniittéförslaget.

Pensionsstyrelsen framhåller, att skyldigheten att återbetala felaktigt uppburen
sjukhjälp borde föreligga icke blott — såsom enligt 27 § i kommitténs
förslag — när försäkrad medvetet lämnat oriktig uppgift utan även när
oriktiga eller vilseledande uppgifter lämnats av grov vårdslöshet.

I fråga om den i 23 § av kommittéförslaget medgivna rätten för sjukkassa
att vid utbetalning till medlem eller dennes familjemedlem tillgodogöra
sig vad som motsvarar kassans fordran hos den försäkrade enligt den
föreslagna lagstiftningen anmärker försäkringsrådet, att spörsmålet om
åläggande att återbetala belopp i fall som avsåges i paragrafen, därest återbetalning
icke skedde frivilligt vid anfordran från sjukkassan, syntes falla
under allmän domstols och icke tillsynsmyndighetens prövning. På grund
av de föreslagna bestämmelserna om utmätningsfrihet och förbud mot överlåtelse
syntes återbetalning mot den sjukes vilja icke kunna äga rum genom
avdrag å .senare ersättning, exempelvis sjukpenning för en senare period.

Departementschefen.

Kommittén har ansett, alt i lagen bör upptagas ett särskilt stadgande örn
skyldighet att återbetala felaktigt uppburen sjukhjälp, vilket stadgande i de
fall, som omfattades av detsamma, skulle ersätta de allmänna rättsregler,
som eljest gällde i förevarande avseende. Vissa skäl av praktisk art synas
tala för kommitténs förslag i denna del, och jag anser mig därför böra i
stort sett biträda detsamma. Stadgandet härutinnan har emellertid ansetts
böra avfattas i nära anslutning till motsvarande bestämmelse i förslaget
till ny folkpensioneringslag. Ifrågavarande regel — som av kommittén
upptagits bland bestämmelser örn förlust av rätt till sjukhjälp — torde böra
intagas bland de olika stadganden, som sammanförts under rubriken »Särskilda
bestämmelser».

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen örn kvittningsrätt för sjukkassa
torde närmast avse fall av underlåten avgiftsbetalning. Med hänsyn
till den omläggning av ordningen för avgiftsuppbörden, som jag förordat,
förlorar dock bestämmelsen väsentligen sin betydelse för nämnda fall. En
kvittningsregel av förevarande slag lärer likväl försvara sin plats i lagen,
.särskilt med tanke på sådana fall som avses i första stycket av paragrafen
eller att sjukhjälp oriktigt utgivits till försäkrad. I dylika fall synes det
rimligt, att sjukkassan vid utbetalning av senare förfallande sjukhjälp äger
avräkna sin fordran på grund av den tidigare felaktigt lämnade sjukhjälpen.
Visst utrymme för skälighetsprövning bör finnas härvidlag. Det synes därför
böra stadgas att sjukkassa i fall som här avses må i avräkning å vad
tidigare för mycket utbetalats innehålla skäligt belopp av den försäkrade
tillkommande sjukhjälp. Sjukkassa bör även, örn den försäkrade blivit
medlem av annan sjukkassa, vara berättigad att få avräkning verkställd å
sjukhjälp, som må komma att utgå till den försäkrade från den nya kassan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

276

Det må anmärkas, att en liknande rätt att avdraga tidigare felaktigt uppburet
belopp å senare ersättning tillkommer familjebidragsnämnderna enligt
den vid årets riksdag antagna familjebidragsförordningen.1

Enligt 105 § av departementsförslaget må fordran å sjukhjälp, som innestår
hos allmän sjukkassa, ej tagas i mät för gäld. Enligt nämnda bestämmelse
skyddas således fordran, som innestår hos sjukkassa, även sedan den
förfallit till betalning. Den nu föreslagna kvittningsrätten innebär ett undantag
i visst hänseende från den princip, varå berörda bestämmelse vilar.

107 §.

I denna paragraf behandlas frågan om regressrätt för sjukkassa
mot den, som framkallat sjukdom hos annan.

Paragrafen motsvaras av 74 § i kommitténs förslag.

Socialvårdskommittén.

Kommittén erinrar örn att enligt lagen örn försäkringsavtal (25 § andra
stycket) försäkringsgivare ej ägde återkräva belopp, som utgivits i anledning
av liv-, olycksfalls- eller sjukförsäkring av den, som framkallat försäkringsfallet
eller eljest i anledning därav vöre pliktig att gälda skadestånd,
dock att, där i avtal örn olycksfalls- eller sjukförsäkring försäkringsgivaren
förbundit sig att för sjukvårdskostnader eller andra utgifter och förluster,
som olycksfallet eller sjukdomen medfört, utgiva ersättning med verkliga
beloppet av utgifterna eller förlusterna, vad sålunda av försäkringsgivaren
utgivits, finge återkrävas. Sådant återkrävande kunde dock endast ske för
det fall att försäkringshavaren ägt rätt att såsom skadestånd utkräva visst
belopp hos alman, där denne uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat
försäkringsfallet eller ock enligt lag vore skyldig att utgiva skadestånd,
evad han vore till skadan vållande eller icke.

Kommittén fortsätter:

Lagen örn försäkringsavtal är icke gällande med avseende å försäkring,
som meddelas av erkänd sjukkassa. De erkända sjukkassornas regressrätt
regleras därför av bestämmelser i respektive kassors stadgar. I så gott som
alla erkända sjukkassor gäller i detta avseende en bestämmelse av följande
lydelse: »Är tredje man på grund av vållande eller eljest enligt lag pliktig
att utgiva skadestånd i anledning av sjukdom, för vilken sjukhjälp utgivits
av kassan, vare medlem, som uppburit sjukhjälp, skyldig att, i den mån laga
hinder häremot ej möter, å kassan överlåta sin rätt till skadestånd intill belopp,
som utgivits av kassan.»

Det har i praktiken visat sig ogörligt för kassorna att annat än undantagsvis
utnyttja nyssnämnda bestämmelse. Det skulle t. ex. innebära, att sjukkassorna
komme att inträda såsom part i alla de trafikmål, där någon sjukkassemedlem
lidit skada. Begagnar sig kassa icke av en sådan bestämmelse
i alla fall utan endast i vissa, uppstår en viss godtycklighet, vilken måhända
kan vara försvarbar inom en vanlig understödsförening men knappast inom

1 SFS 1946:99.

Kungl. Muj:ts proposition nr 312.

277

en kassa, som handhar en obligatorisk social försäkringsverksamhet. Kommittén
har därför funnit den i försäkringsavtalslagen förefintliga ovan angivna
huvudregeln böra gälla för de allmänna sjukkassorna utan inskränkning
och föreslår därför, att regressrätt ej skall föreligga.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Spörsmålet om sjukkassas regressrätt har berörts endast av försäkringsrådet,
som ifrågasätter, om anledning funnes att i föreslagen utsträckning
låta skadevållande och trafikförsäkringsbolag befrias från utgivande av
skadestånd. Kostnaden för dylika skador komme då att i stor utsträckning
drabba sjukförsäkringen och därigenom inverka förhöjande på de sjukförsäkrades
avgifter i stället för att bäras av de skadevållande och trafikförsäkringsbolagen,
ehuru det måste anses ligga närmare till hands att låta
dessa få vidkännas kostnaderna. Att denna fråga hade ekonomisk betydelse
framginge därav, att enligt riksförsäkringsanstaltens verksamhetsberättelse
för år 1942 nämnda år till anstalten influtit 222 623 kronor 24 öre i skadestånd
enligt 12 § i olycksfallsförsäkringslagen. Det syntes rådet, som om
den av kommittén föreslagna bestämmelsen borde ersättas med en bestämmelse
örn regressrätt, motsvarande den, som enligt 25 § andra stycket i
lagen om försäkringsavtal tillkomme försäkringsgivaren. Det borde emellertid
få ankomma på vederbörande sjukkassa att själv avgöra, örn i det
särskilda fallet regresskrav skulle framställas.

Försäkringsrådet framhåller vidare att följden av den av kommittén föreslagna
bestämmelsen skulle bli, att ersättning i samma hänseende kunde
erhållas från såväl den skadevållande eller trafikförsäkringsbolaget som
från sjukkassan, i den mån icke kommitténs överförsäkringsregler (19 §
4 mom. i kommittéförslaget) kunde hindra dylik dubbelersättning.

Departementschefen.

1 fråga om rätten för försäkringsgivare, som utgivit ersättning lill försäkrad,
alt söka åter denna ersättning hos den som framkallat försäkringsfallet
gälla för närvarande olika regler enligt olycksfallsförsäkringslagen
och lagen örn försäkringsavtal. Enligt den förra lagen (12 §) äger riksförsäkringsanstalten
eller motsvarande försäkringsbolag regressrätt mot skadevållaren,
dock med bland annat det undantaget att regressrätt ej finnes
mot arbetsgivaren själv annat än vid uppsåtlig! skadevållande. Försäkringsgivaren
— vars rätt i förevarande hänseende torde få anses härledd
från den skadelidande — äger emellertid allenast återkräva vad den försäkrade
varit berättigad utfå av den skadeståndspliktige. Den skadelidande
är skyldig att vid krav mot skadevållaren avräkna ersätlning från riksförsäkringsanstalten
och må alltså utkräva endast det skadestånd, som tillkommer
honom utöver erhållet försäkringsbelopp.

Enligt försäkringsavtalslagen (25 §) gäller däremot i fråga örn .sjukförsäkring
och annan summaförsäkring, d. v. s. försäkring där överenskommet

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

försäkringsbelopp utbetalas utan hänsyn till storleken av den i det särskilda
fallet uppkomna skadan, att regressrätt icke föreligger för försäkringsgivaren.
Den skadelidande äger oberoende av den ersättning han kan påräkna
från försäkringsgivaren kräva fullt skadestånd. Vid skadeförsäkring
d. v. s. försäkring där omfattningen av försäkringsgivarens förpliktelse
bestämmes av den inträffade skadan, föreligger ej heller regressrätt annat
än i vissa fall, såsom när någon uppsåtligen eller av grov vårdslöshet framkallat
försäkringsfallet eller ock enligt lag är skadeståndsskyldig, evad han
är till skadan vållande eller ej.

Kommittén har föreslagit, att sjukkassa över huvud icke skall äga regressrätt
mot den som framkallat sjukdomsfall eller eljest i anledning av sjukdomen
är pliktig att gälda skadestånd till försäkrad. Häremot har försäkringsrådet
invänt att regressrätt för sjukkassa borde finnas enligt försäkringsavtalslagens
normer. En dylik regressrätt skulle emellertid innebära
att sjukkassorna icke skulle äga regressrätt för utgiven sjukpenning och endast
i vissa fall för utbetalad sjukvårdsersättning. En dylik regressrätt synes
vara av ringa värde. Skall regressrätt medgivas, synes i stället denna böra
få sitt innehåll enligt olycksfallsförsäkringslagens regler.

Även om vissa skäl tala för att en sådan regressrätt för sjukkassorna tillskapas,
delar jag dock kommitténs uppfattning att en regel härom i tilllämpningen
skall komma att vålla besvärligheter. Kassorna skulle måhända
komma att invecklas i åtskilliga rättegångar. Inflytande skadeståndsbelopp
skulle behöva fördelas mellan central- och lokalsjukkassorna. Även staten
skulle genom statsbidragen till försäkringen kunna ha anspråk på del av
skadeståndet. Skulle det överlämnas åt vederbörande sjukkassa att själv
avgöra, huruvida regressrätt skulle göras gällande eller ej, torde otvivelaktigt
viss godtycklighet lätt uppkomma. Med hänsyn härtill ansluter jag mig
till kommitténs förslag i denna del.

Vid en försäkring, som till sin karaktär är obligatorisk, torde det dock
vara naturligt att försäkrad, som uppburit ersättning från sin sjukkassa,
icke skall äga att därjämte till fullo utkräva skadestånd av skadevållaren
och därigenom erhålla ersättning två gånger. Jag anser därför att huvudregeln
örn förbud mot regressrätt bör kompletteras med ett stadgande att,
där någon på grund av vållande eller eljest är pliktig att till försäkrad gälda
skadestånd i anledning av sjukdomsfall, den försäkrade skall av denne blott
äga utkräva det skadestånd, som må tillkomma honom utöver vad han äger
uppbära enligt den obligatoriska försäkringen. Att härvidlag göra skillnad
på sjukpenning- och sjukvårdsförsäkringen torde ej böra ifrågakomma.

108 §.

I denna paragraf, som motsvaras av 54 § 2 morn., 55 § 4 mom. och 75 §
i kommittéförslaget, upptagas regler örn skadeståndsskyldig het.

Beträffande kommitténs förslag i denna del hänvisas till betänkandet nr
VII sid. 335, 336 och 341.

Kungl. Majis proposition nr $12.

279

Departementschefen.

Såsom jag förut framhållit, synes det mig lämpligt att de bestämmelser,
som äro avsedda att reglera skadeståndsskyldigheten — i förhållande till
såväl sjukkassan som tredje man — upptagas i ett sammanhang. I första
stycket av denna paragraf ha sammanförts de av kommittén föreslagna
reglerna om styrelseledamots och revisors skadeståndsskyldighet mot sjukkassan.
Enahanda skadeståndsskyldighet torde böra åvila verkställande
tjänsteman. Skadeståndsbestämmelserna i denna paragraf synas däremot
icke böra omfatta särskild firmatecknare; härutinnan böra gälla allmänna
regler för sysslomans skadeståndsskyldighet. Något behov av särskilda
bestämmelser i förevarande hänseende för sjukkassemedlem och ombud
torde knappast förefinnas. Administratör och likvidator böra i fråga om
skadeståndsskyldighet vara fullt jämställda med styrelseledamot. Med hänsyn
till innehållet i 99 och 104 §§ i departementsförslaget vinnes sådan jämställdhet
utan att administratör och likvidator behöva särskilt omnämnas
under ifrågavarande paragraf, vilken utformats efter förebild av motsvarande
bestämmelse i nya aktiebolagslagen.

Vad sålunda anförts om första stycket av denna paragraf har motsvarande
tillämpning å paragrafens andra stycke, som avser skadeståndsskyldighet i
förhållande till tredje man.

109 §.

I denna paragraf givas regler om tystnadsplikt.

Beträffande denna paragraf, som med vissa jämkningar motsvarar 79 § i
kommitténs förslag, hänvisas till betänkandet nr VII sid. 342.

110 §.

Denna paragraf, som avser lagens tillämpning å vissa utländska
medborgare, motsvaras av 81 § i kommittéförslaget.

Beträffande kommitténs förslag i denna del hänvisas till betänkandet
nr VII sid. 137 och 158—159.

Departementschefen.

Den Konungen tillerkända rätten att träffa sådan överenskommelse med
främmande makt, att ifrågavarande lagstiftning blir tillämplig även å andra
utländska medborgare än dem som äro här mantalsskrivna, torde icke böra
göras beroende av ömsesidighet i detta hänseende. Berörda villkor synes
därför böra utgå.

Bland de särskilda bestämmelserna i kommitténs förslag
funnos — utöver dem som ovan berörts — vissa regler om ämbetsmannaskydd
och sådant ansvar för styrelseledamot, revisor och befattningshavare
hos allmän sjukkassa ävensom administratör för sådan kassa (70 §),

280

Kung!. Metias proposition nr 312.

om lörum (77 §), om giltighet av rättshandling mellan allmän sjukkassa och
underårig försäkrad (78 §), örn medlemsbok eller medlemsbevis (80 §) samt
örn tillämpningsföreskrifters utfärdande (82 §).

Beträffande kommittéförslaget i dessa delar hänvisas till betänkandet nr
VII sid. 261 samt 341—342.

Av ifrågavarande bestämmelser har i yttrandena över kommittéförslaget
endast det under 78 § i förslaget upptagna blivit berört. Rörande
nämnda stadgande — enligt vilket rättshandling, som ingåtts mellan sjukkassa
och medlem eller gift kvinna vilken vöre försäkrad i egenskap av familjemedlem,
ej skulle vara ogiltig på grund av att kvinnan eller medlemmen
vore underårig — framhåller länsstyrelsen i Malmöhus län, att stadgandet
torde ha tillkommit av praktiska skäl för underlättande av sjukkassornas
arbete. Däremot syntes avsikten icke hava varit att inskränka de
befogenheter, som tillkomme en förmyndare enligt förmynderskapslagen.
Örn en förmyndare hos sjukkassan gjorde anspråk på att ersättning, som
utfallit på grund av myndlings sjukförsäkring, skulle utbetalas till honom,
borde sjukkassan därför ej kunna med åberopande av förevarande bestämmelse
till myndlingen utbetala beloppet innan det utretts att beloppet verkligen
tillkomme denne. Länsstyrelsen ifrågasatte om ej paragrafen borde
givas sådan lydelse, att detta klart framginge.

Departementschefen.

Några särskilda regler i de hänseenden, varom här är fråga, ha icke synts
böra upptagas i departementsförslaget till lag om allmän sjukförsäkring.
Mot den princip, som kommit till uttryck i det av kommittén föreslagna
stadgandet, att vissa funktionärer hos sjukkassa skola åtnjuta det skydd
och vara underkastade det ansvar, som i lag stadgas beträffande ämbetsmän,
torde visserligen icke vara något att i och för sig erinra. Hur en bestämmelse
härom bör utformas, är emellertid beroende på allmänna strafflagens
regler om ämbetsskydd och ämbetsansvar. Dessa regler lia berörts
i straffrättskommitténs förslag till lagstiftning örn brott mot staten och allmänheten,
1 varefter problemet torde bli föremål för ytterligare utredning.
I avbidan härå torde införandet av sådant skydd och ansvar för funktionärer
hos sjukkassa böra anstå.

Sedan den nya rättegångsbalken trätt i kraft, synes nu ifrågavarande lagstiftning
icke behöva upptaga någon föreskrift angående den domstol, under
vilken sjukkassa skall höra.

Syftet med det av kommittén föreslagna stadgandet om giltighet av rättshandling
mellan sjukkassa och underårig försäkrad torde främst ha varit,
att sjukkassorna ej skola behöva pröva huruvida en omyndig försäkrad,
som själv önskar lyfta sin sjukhjälp, enligt reglerna i förmynderskapslagen
är berättigad därtill. Även om en bestämmelse av förevarande art kan vara
av viss praktisk betydelse, synes det dock knappast lämpligt att i sjukför -

1 SOU 1944:96.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

281

säkringslagen införa en speciell föreskrift härom. Ifrågavarande spörsmål
torde i stället böra bedömas efter allmänna rättsregler. Vad särskilt angar
frågan örn rätten för underårig att själv lyfta honom tillkommande sjukpenning
torde förhållandet oftast vara sådant, att hinder ej möter för den
omyndige att uppbära denna, såsom ett substitut för arbetslönen utgående,
förmån.

Erforderliga föreskrifter örn medlemsbok eller medlemsbevis torde få utfärdas
i administrativ ordning.

Bemyndigandet för Kungl. Majit att utfärda tillämpningsföreskrifter har
överförts till 125 §.

Om lagens ikraftträdande m. m.

lil §.

Denna paragraf, som motsvarar 1 och 16 §§ i kommitténs förslag till
promulgationslag, innehåller bestämmelse om tidpunkten för den
nya lagstiftningens ikraftträdande. Angående kommittéförslaget
hänvisas till betänkandet nr VII sid. 269—270 och 350.

Departementschefen.

Med hänsyn till nödvändigheten av att de allmänna sjukkassorna vid inskrivningen
av medlemmarna äga tillgång till mantalslängden för det löpande
året, synes lagen böra träda i kraft icke vid ett årsskifte utan den
1 juli. Av skäl, för vilka jag tidigare redogjort, bör lagens ikraftträdande anstå
till år 1950. Jag förordar därför, att lagen skall träda i kraft den 1 juli 1950.

Kommittéförslaget upptog i 1 § andra stycket promulgationslagen en bestämmelse
av innehåll, att beträffande understödsförening, som antagits till
allmän sjukkassa, lagen örn understödsföreningar eller å föreningen tilllämplig
äldre lag efter ikraftträdandet av lagen om allmän sjukförsäkring
icke längre skulle vara gällande. Departementsförslaget innehåller icke
någon motsvarighet till detta stadgande, enär det ansetts böra inflyta i
understödsföreningslagen. Frågan örn sagda ändring i sistnämnda lag torde
få upptagas i annat sammanhang.

Antagande av allmänna sjukkassor lii. lii.

112—117 §§.

Dessa paragrafer motsvara 2—8 §§ i socialvårdskommitténs förslag till
promulgationslag.

Socialvårdskominittén.

Såsom i tidigare sammanhang nämnts har kommittén utgått från att de
nuvarande erkända sjukkassorna i största möjliga utsträckning böra örn -

382

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

bildas till allmänna sjukkassor. Enligt kommittén skall därför till allmän
sjukkassa i första hand antagas erkänd sjukkassa inom sjukkasseområdet,
under förutsättning att den erkända kassan eller, där flera sådana kassor
finnas, någon av dem önskar bli allmän sjukkassa (2 §). Om flera sjukkassor
ansöka om att bli antagna till allmän sjukkassa för samma område,
bör sammanslagning av kassorna äga rum eller överlåtelse ske på en av kassorna
av de andras rörelse. Är detta ej möjligt, har tillsynsmyndigheten att
pröva vilken kassa som är lämpligast (4 §). Erforderliga nya centralsjukkassor
förutsättas i regel skola komma till stånd genom delning av de erkända
centralsjukkassorna. Som en säkerhetsåtgärd föreslås att, om allmän
sjukkassa ej på annat sätt upprättas, ansvar för att så sker skall åvila
beträffande lokalsjukkassa vederbörande kommun eller kommuner samt i
fråga örn centralsjukkassa vederbörande landsting eller stad (2 §). Kommittén
föreslår ett förenklat beslutförfarande inom erkänd sjukkassa beträffande
beslut, som erfordras för kassans antagande till allmän sjukkassa,
t. ex. antagande av nya stadgar, eller för överlåtelse av rörelsen på annan
erkänd sjukkassa, vilken avses skola bli allmän sjukkassa. Sådana frågor
skola utan hinder av för kassan gällande bestämmelser kunna avgöras genom
enkelt majoritetsbeslut på föreningssammanträde under förutsättning
att tillsynsmyndigheten gillar beslutet; dock skall i stadgarna för beslutets
giltighet uppställt villkor utöver vad i nu gällande lag föreskrives lända till
efterrättelse. Ett en gång fattat beslut av detta slag skall ej sedermera kunna
upphävas eller ändras utan tillsynsmyndighetens medgivande (3 § 3 morn.).

Enligt kommittéförslaget skola de allmänna sjukkassorna övertaga de erkända
sjukkassornas förpliktelser mot medlemmarna. I gengäld skola tillgångarna
i de sjukkassor, som vid den nya lagens ikraftträdande äro erkända
sjukkassor, i princip överföras till den allmänna sjukförsäkringen; i samband
därmed skall erkänd sjukkassa, som icke antagits till allmän sjukkassa,
träda i likvidation. Kommittén framhåller, att förslaget kunde anses innebära
konfiskation av privat egendom, örn icke kassorna själva finge välja,
huruvida de önska att medlemmarna skola åtnjuta övergångsbestämmelsernas
fördelar mot att sjukhjälpsfonderna överlämnas eller ej. Sådan valfrihet
måste emellertid anses föreligga, i det att varje erkänd sjukkassa äger
möjlighet att före den nya lagens ikraftträdande bli befriad från erkännandet.
Från principen att de erkända kassornas tillgångar skola överföras
föreslår kommittén det undantaget, att beträffande erkänd sjukkassa, som
ej antagits till allmän sjukkassa, överförandet icke skall omfatta sådana
medel, vilka enligt tillsynsmyndighetens beprövande äro hänförliga till av
kassan utfäst sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning
för tid utöver tre år vid varje sammanhängande sjuklighets tillstånd och
som ej beräknas åtgå för slutreglering av pågående sjukdomsfall (5 §
2 morn.). Erkänd sjukkassa, som antagits till allmän sjukkassa, skall vara
skyldig att enligt tillsynsmyndighetens bestämmande till annan allmän sjuk -

Kungl. Maj:ln proposition nr 312.

28.1

kassa överlämna viss del av sina fonder, bland annat därest medlemmar i
den förra kassan enligt den nya lagen skola vara medlemmar i den senare;
bestämmelsen avser främst det fallet att erkänd sjukkassas område delas i
två eller flera allmänna sjukkasseområden (5 § 1 mom.).

Kommittén föreslår vidare vissa särskilda bestämmelser angående utseende
av styrelse och ombud första gången (6 och 7 §§).

Beträffande den närmare innebörden av kommitténs förslag i berörda
delar hänvisas till betänkandet nr VII sid. 268—273 samt 343—345.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Mot de föreslagna bestämmelserna örn förenklat beslutförfarande i fråga
om erkänd sjukkassas övergång till allmän sjukkassa har de fria sjukkassornas
förbund anmält betänkligheter. Förbundet anser, att man därigenom
komme att skapa ett prejudikat, som kunde medföra icke önskvärda
konsekvenser på andra områden. Vidare borde inga oöverkomliga
hinder resas för att rätta till ett beslut, som medlemmarna sedermera efter
moget övervägande funne mindre välbetänkt.

Lantarbetsgivareföreningen säger sig, ehuru med tvekan, kunna tillstyrka
förslaget om de erkända sjukkassornas uppgående i allmänna sjukkassor.
Föreningen vill dock bestämt understryka, att den förutsätter att framställning
av erkänd sjukkassa örn befrielse från erkännandet alltid måste beviljas.

I fråga om överförandet av medel från erkänd sjukkassa till den allmänna
sjukförsäkringen uttalar pensionsstyrelsen, att det av kommittén föreslagna
undantaget torde böra gälla även för erkänd sjukkassa, som antagits till
allmän sjukkassa.

Departementschefen.

De av kommittén i förevarande hänseende föreslagna bestämmelserna
synas böra i huvudsak godtagas. På några punkter har dock avvikelse från
kommittéförslaget ansetts böra göras.

Beträffande de anförda betänkligheterna mot förslaget örn förenklat beslutförfarande
må framhållas, att dessa bestämmelser icke innebära någon
principiell nyhet utan att liknande, ehuru mindre ingripande föreskrifter finnas
i övergångsbestämmelserna till 1938 års lag örn understödsföreningar.
Enligt min mening bör man gå ett steg längre än kommittén föreslagit. Det
förenklade förfarandet skulle enligt kommittén tillämpas endast då den erkända
sjukkassans stadgar icke innehålla strängare regler för beslutets giltighet
än vad nu gällande lag föreskriver. De av kommittén anförda skälen för
förenklat förfarande torde emellertid äga samma giltighet även i det fallet, att
i stadgarna uppställts särskilda villkor utöver lagens regler. Den omständigheten
att tillsynsmyndigheten skall gilla beslutet synes utgöra tillräcklig garanti
för att de enskilda medlemmarnas berättigade intressen tillgodoses.
Med hänsyn härtill har den av kommittén föreslagna inskränkningen ute -

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

slutits. I likhet med kommittén anser jag det nödvändigt begränsa möjligheten
för en kassa, som sökt antagande till allmän sjukkassa, att sedermera
fatta beslut i annan riktning. Eljest skulle det måhända kunna inträffa, att
erforderlig tid att organisera en ny kassa för området i fråga icke stöde till
buds före lagens ikraftträdande.

I anledning av vad ^^arbetsgivareföreningen anfört vill jag framhålla,
att jag i likhet med kommittén anser att, om erkänd sjukkassa före den nya
lagens ikraftträdande i vederbörlig ordning beslutar att den ej längre skall
vara erkänd, tillsynsmyndigheten givetvis är skyldig att registrera detta
beslut.

Med hänsyn till den ändrade utformning som försäkringen erhållit enligt
departementsförslaget ha tillräckliga skäl icke ansetts föreligga att bibehålla
den av kommittén föreslagna inskränkningen i fråga om överförande av
fondmedel från erkänd sjukkassa med längre sjukhjälpstid än tre år till
allmän sjukkassa.

Erkänd sjukkassa eller annan understödsförening, som ansöker örn antagande
till allmän sjukkassa eller som antagits till sådan, bör på grund
av legaldefinitionen i 4 § sista stycket icke benämnas »sjukkassa» i stadganden
som avse förhållanden eller åtgärder före lagens ikraftträdande.
Kommittéförslagets beteckning »sjukkassa» å sådan förening har därför utbytts
mot »förening». Jämväl i övrigt ha vissa smärre jämkningar vidtagits,
varjämte till följd av det föreslagna uppskjutandet av den nya lagens ikraftträdande
samtliga tidsbestämmelser ändrats. Enär indelningen i lokalsjukkasseområden
torde böra ske under hänsynstagande till den nya kommunindelningen,
har den tidpunkt, då ansökan örn antagande till allmän lokalsjukkassa
senast skall ha inkommit, icke ansetts kunna sättas tidigare än till den
1 juli 1949.

övergångsbestämmelser för medlemmar i erkända sjukkassor.

118 §.

Denna paragraf, som reglerar överförandet av medlemmar i
erkända sjukkassor till allmänna sjukkassor, motsvaras i
kommittéförslaget av 9 § promulgationslagen.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommittéförslaget skall i samband med lagens ikraftträdande medlem
i erkänd sjukkassa automatiskt överföras till vederbörande allmänna
sjukkassa som medlem, under förutsättning att han enligt 1 § i kommitténs
förslag till lag om allmän sjukförsäkring skall vara sjukförsäkrad. Den omständigheten,
att medlem av erkänd sjukkassa ej fyllt 16 år och alltså icke
är försäkringspliktig, skall emellertid ej utgöra hinder för att han överföres
som medlem. Sådan gift kvinna, som är medlem i erkänd sjukkassa

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

285

men som enligt den nya lagen skall betraktas som familjemedlem, skall
överföras såsom försäkrad i egenskap av familjemedlem.

I 9 § andra stycket 2. upptar förslaget en bestämmelse, att den som före
lagens ikraftträdande fyllt 60 år och som ej är medlem i erkänd sjukkassa
icke blir sjukpenningförsäkrad. Denna föreskrift avser hustru till medlem
i erkänd sjukkassa. Emellertid skall enligt 15 § i förslaget samma regel
gälla beträffande alla andra, som icke omedelbart före den nya lagens ikraftträdande
äro medlemmar i erkända sjukkassor. Kommittén har främst
motiverat denna inskränkning i rätten att tillhöra sjukpenningförsäkringen
med att en betydande kostnadsökning skulle uppkomma örn dessa personer
medtoges i sjukpenningförsäkringen, vilken kostnadsökning delvis skulle få
bäras av de förutvarande medlemmarna av erkända sjukkassor (betänkandet
nr VII sid. 277). Kommittén är emellertid icke enig i denna del, utan
herr Wallén har reserverat sig under yrkande, att sjukpenningförsäkringen
skulle omfatta även sådana personer i åldern 60—67 år, vilka icke tillhört
erkänd sjukkassa (sid. 359—360).

Då enligt kommittén andra än medlemmar i erkända sjukkassor skola
upptagas i den allmänna sjukförsäkringen först ett år efter lagens ikraftträdande,
föreslås särskilda bestämmelser för det fallet, att hustru men icke
hennes man är medlem i erkänd sjukkassa.

I övrigt hänvisas till betänkandet nr VII sid. 273, 276 samt 345—346.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Kommitténs förslag att från sjukpenningförsäkringen utestänga alla över
60 år, som icke intill lagens ikraftträdande äro medlemmar i erkända sjukkassor,
har rönt kritik i yttranden av socialstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala
och Västerbottens lån, Hallands läns landstings förvaltningsutskott, landsorganisationen,
de fria sjukkassornas förbund, riksförbundet landsbygdens folk,
socialdemokratiska kvinnoförbundet och landsbygdens kvinnoförbund. I
vissa av dessa yttranden yrkas slopande av varje åldersgräns, i andra åter förordas
herr Walléns reservation. Det framhålles, att åldersgränsen 60 år vore
godtyckligt vald och att det måste anses socialt otillfredsställande att på detta
sätt ställa en stor kategori medborgare utanför en lagstiftning, som toge
sikte på att skänka socialt skydd åt alla. I några av yttrandena ifrågasättes,
örn icke den ökning av sjukkassornas utgifter, som skulle följa av åldersgränsens
slopande, borde kompenseras genom högre statsbidrag till kassorna.

Departementschefen.

Genom alt i departementsförslaget sjukpenningklasserna slopats och medlemskapet
anknutits till sjukkassan i mantalsskrivningsorten torde arbetet
med inskrivningen av de försäkringspliktiga bli avsevärt enklare än enligt
kommittéförslaget. Det synes därför icke vara nödvändigt att, såsom kommittén
föreslagit, låta försäkringsplikten för andra äti medlemmar i er -

286 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

kända sjukkassor inträda först ett år efter lagens ikraftträdande. Enligt min
mening bör sålunda försäkringsplikten även för sådana, som icke äro medlemmar
i erkända sjukkassor, inträda omedelbart vid lagens ikraftträdande.

I likhet med kommittén anser jag, att medlemmarna i de erkända sjukkassorna
i princip böra överföras till de allmänna sjukkassorna utan särskild
anmälan. Av praktiska skäl finner jag emellertid, att det automatiska
överförandet bör avse dem, som voro medlemmar i erkända sjukkassor ett
halvt år före den nya lagens ikraftträdande. Första stycket i departementsförslaget
företer även den avvikelsen från kommittéförslaget, att den som
jämlikt 6 § andra stycket a)—c) är undantagen från försäkringsplikt icke
skall överföras till allmän sjukkassa. Ändringen, varmed icke någon saklig
skillnad åsyftas, är närmast en följd av vissa andra jämkningar i kommittéförslaget.
I detta sammanhang må framhållas, att allmän sjukkassa vid prövning
av frågan, huruvida försäkringsplikt föreligger, har att beakta stadgandet
il 19 §.

Kommitténs förslag, att andra än medlemmar i erkända sjukkassor icke
skulle bli sjukpenningförsäkrade, om de före den nya lagens ikraftträdande
fyllt 60 år, har från åtskilliga håll mött kritik. Enligt min mening kan det
i princip icke anses förenligt med den obligatoriska försäkringens syfte att
uppställa en viss åldersgräns för rätten att inträda i sjukpenningförsäkringen.
En sådan åldersgräns skulle nämligen under ett avsevärt antal år
efter lagens ikraftträdande beröva en stor grupp medborgare, vilka gjorde
sin insats i produktionsprocessen i samhället, det skydd vid inkomstbortfall
på grund av sjukdom, som försäkringen avser att skänka; i stället skulle
dessa medborgare vara hänvisade till fattigvården. De av kommittén anförda
skälen kunna enligt min mening icke motivera ett avsteg från principen
att sjukpenningförsäkringen bör skydda alla förvärvsarbetande medborgare.
För övrigt må framhållas, att kommitténs huvudskäl förfallit enär,
även om åldersgränsen slopas, avgifterna till följd av de väsentligt ökade
statsbidragen komma att bli betydligt lägre än avgifterna för motsvarande
förmåner i de erkända sjukkassorna. Av nu anförda skäl har den av kommittén
föreslagna begränsningen uteslutits.

119 och 120 §§.

Dessa paragrafer, som reglera det fallet att ett sjuklighetstillstånd
sträcker sig på ömse sidor örn tidpunkten för den
nya lagens ikraftträdande, motsvara 10 § i kommitténs förslag
till promulgationslag.

Socialvårdskommittén.

Kommittén framhåller att, sedan medlem i erkänd sjukkassa överförts till
allmän sjukkassa, den nya lagstiftningen i princip skall gälla beträffande
honom. Kommittén föreslår dock vissa avvikelser från denna princip. Med -

Kungl. Maj.-ts proposition nr 312.

28?

lemmarna i de erkända sjukkassorna böra enligt kommitténs åsikt i den
mån så är möjligt icke komma i sämre läge än de skolat vara, därest de
erkända sjukkassorna fortsatt sin verksamhet på oförändrat sätt. Denna
princip måste emellertid modifieras i vissa avseenden till förhindrande av
alltför omfattande och tidsvariga övergångsbestämmelser. Det kunde sålunda
icke ifrågakomma att medlemmar i erkänd sjukkassa med längre
sjukhjälpstid än två år för all framtid skulle åtnjuta denna sjukhjälpstid.
Då den erkända kassans stadgar när som helst kunnat ändras i detta avseende,
hade medlemmarna icke heller någon vare sig juridisk eller moralisk
rätt därtill. Beträffande pågående sjukdomsfall torde dock medlemmarna
enligt de principer som fastslagits i understödsföreningslagen äga rätt att
behålla de tidigare förmånerna. Kommittén framhåller vidare, att medlemmarna
i de erkända sjukkassorna icke genom medlemskapet vore tillförsäkrade
rätt att för all framtid vara försäkrade för viss sjukpenning. Den nya
lagens regler om sjukpenningens storlek borde därför gälla även beträffande
sådan medlem i erkänd sjukkassa, som komme att erhålla lägre sjukpenning
än tidigare. Även här måste dock undantag göras för pågående sjukdomsfall.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna beträffande sjuklighetstillstånd,
som sträcker sig på båda sidor örn tidpunkten för den nya lagens
ikraftträdande, bygga i stort sett på den principen, att den försäkrade genom
ikraftträdandet icke skall komma vare sig i ett bättre eller i ett sämre läge än
örn de gamla bestämmelserna fortfarande gällt. Beträffande den närmare
innebörden av förslaget torde få hänvisas till betänkandet nr VII sid. 273—
275 och 346—347.

Departementschefen.

I likhet med kommittén anser jag det icke kunna ifrågakomma att låta
sådana medlemmar i erkända sjukkassor, för vilka den nya lagens bestämmelser
skulle medföra minskning av sjukhjälpstidens längd eller sjukpenningens
storlek, för framtiden behålla sina tidigare förmåner. Dock bör,
såsom kommittén framhållit, undantag givetvis göras beträffande sjuklighetstillstånd
som pågår vid tiden för lagens ikraftträdande; den sjuke bör
alitsa i dylikt fall erhålla minst de förmåner, som tillkommo honom i den
erkända sjukkassan. Enligt kommitténs uppfattning borde emellertid sjukhjälpen
för detta sjuklighetstillstånd i princip utgå efter de äldre bestämmelserna,
även örn dessa vore oförmånligare än den nya lagens. Såsom jag
i annat sammanhang framhållit har i departementsförslaget icke upptagits
någon motsvarighet till de av kommittén föreslagna väntetidsbestämmelsema.
Då departementsförslaget ej heller innehåller någon övergångsbestämmelse
av dylikt slag, kommer alltså den som icke varit medlem i erkänd
sjukkassa att bli berättigad till sjukpenning enligt den nya lagens
bestämmelser även för sådan sjukdom, varav han lider vid tidpunkten för

2gg Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

lagens ikraftträdande, självfallet dock endast under förutsättning att han
blir sjukpenningförsäkrad. Det kan givetvis icke ifrågakomma, att medlemmarna
i de erkända sjukkassorna i detta hänseende skulle erhålla sämre
ställning än de personer, som icke varit medlemmar i sådan kassa. Jag anser
därför, att den nya lagens bestämmelser örn sjnkhjälpstidens längd och
sjukpenningens storlek i princip böra gälla jämväl beträffande sådan medlem
av erkänd sjukkassa, som är sjuk vid tiden för lagens ikraftträdande
eller som därefter drabbas av sjukdom, vilken utgör fortsättning av tidigare
sjuklighetstillstånd. Emellertid torde, såsom jag redan framhållit, i dylika
fall de äldre bestämmelserna böra tillämpas i den mån de äro förmånligare
för den försäkrade.

Vad angår sjukvårdsersättningen torde den nya lagens bestämmelser böra
tillämpas beträffande all vård, som lämnas efter lagens ikraftträdande. Däremot
bör vård, som hänför sig till tid före lagens ikraftträdande, ersättas enligt
de för vederbörande erkända sjukkassa gällande reglerna.

Angående den närmare innebörden av bestämmelserna i 119 och 120 §§

i förslaget vill jag framhålla följande.

Enligt 119 § skall vid tillämpningen av stadgandet i 6 § andra stycket a)

_ att den som vårdats på sjukvårdsanstalt minst 730 dagar i följd skall

vara undantagen från försäkringsplikt, så länge vården därefter pågår —
beträffande sådan medlem i erkänd sjukkassa, som vid utgången av juni
1950 vårdas å sjukvårdsanstalt, medräknas den tid sjukhusvården pågått
före lagens ikraftträdande. Med hänsyn till att några erkända sjukkassor
tillämpa längre sjukhjälpstid än två år har det emellertid ansetts böra föreskrivas,
att den som vid utgången av juni 1950 var medlem i erkand sjukkassa
aldrig skall vara undantagen från försäkringsplikt förrän rätten till
sjukhjälp upphört. Örn en medlem i erkänd sjukkassa med treårig sjukhjälpstid
vid utgången av juni 1950 vårdats på sjukhus sedan två år tillbaka,
blir han alltså »utförsäkrad» vid utgången av juni 1951, under förutsättning

att sjukhusvården då fortfarande pågår.

I 120 § regleras rätten till sjukpenning, då ett sjuklighetstillstånd i tiden
sträcker sig på båda sidor örn dagen för den nya lagstiftningens ikraftträdande.
Bestämmelserna avse icke endast det fallet, att den försäkrade är
sjuk vid tiden för lagens ikraftträdande, utan även det fallet, att han därefter
drabbas av sjukdom, som utgör fortsättning av tidigare sjuklighetstillstånd,
för vilket han ägt erhålla sjukpenning i erkänd sjukkassa. Vid
bedömandet av huruvida en sjukdom utgör fortsättning av tidigare sjuklighetstillstånd
skola reglerna i 27 § andra stycket komma till användning.
I överensstämmelse med kommittéförslaget har dock gjorts det undantaget
härifrån, att där någon insjuknar efter lagens ikraftträdande den omständigheten,
att han inom nittio dagar före insjuknandet lidit av sjukdom,
som ej har medicinskt samband med den nya sjukdomen, och i anledning

Kungl. Majds proposition nr 312.

289

därav uppburit sjukpenning från erkänd sjukkassa, icke skall medföra, att
fortsättning av det tidigare sjuklighetstillståndet anses föreligga. Av hänvisningen
till 27 § andra stycket följer, att sjukdom som inträffar efter
lagens ikraftträdande alltid skall räknas som nytt sjuklighetstillstånd, om
den försäkrade, bortsett från kortvarig och medicinskt sett fristående sjukdom,
under mer än två år varit fullt arbetsför, även örn medicinskt samband
kan påvisas med sjukdom, varav han dessförinnan lidit.

Vid beräkning av sjukhjälpstiden skall enligt första stycket punkt a)
medräknas tid före den 1 juli 1950 för vilken den försäkrade ägt erhålla
sjukpenning i erkänd sjukkassa på grund av det sammanhängande sjuklighetstillståndet.
Har den försäkrade uppburit sjukpenning under ett halvt
år före lagens ikraftträdande, skall han alltså, om han tillhört en erkänd
sjukkassa med tvåårig sjukhjälpstid, vara berättigad till sjukpenning under
ett och ett halvt år efter ikraftträdandet.

Till följd av föreskrifterna i 9 § kan det inträffa, att medlem i erkänd
sjukkassa efter överflyttningen till allmän sjukkassa icke vidare äger vara
sjukpenningförsäkrad. Så blir fallet för den som vid tiden för insjuknandet
icke hade minst 600 kronors årsinkomst av förvärvsarbete samt för familjeförsäkrad
hustru, som fyllt 67 år eller uppbär folkpension i annan form än
ålderspension. Om en sådan person är sjuk vid tiden för lagens ikraftträdande
eller därefter drabbas av sjukdom, som utgör fortsättning av tidigare
sjuklighetstillstånd, synes sjukpenning böra utgå enligt de äldre bestämmelserna.
Föreskrift härom Ilar upptagits i första stycket under b).

Beträffande sådana förutvarande medlemmar i erkända sjukkassor, som
enligt den nya lagen skola vara sjukpenningförsäkrade, bli, såsom jag redan
framhållit, denna lags regler i princip tillämpliga i fråga örn rätten till sjukhjälp.
Äldre bestämmelser om rätten till sjukpenning skola dock enligt första
stycket punkt c) gälla i den mån de äro förmånligare för den försäkrade. Vid
denna jämförelse har man att beträffande varje sjukhjälpsdag undersöka,
vilka bestämmelser som ge den högsta sjukhjälpen. Örn sjukhjälpen enligt
de äldre bestämmelserna under endast en del av sjukhjälpstiden, t. ex. de
första nittio dagarna, överstiger sjukhjälpen enligt den nya försäkringen,
skall sålunda den högre sjukhjälpen utgå under den tid, som vid lagens
ikraftträdande återstår av tiden för den högre sjukhjälpen. Är sjukhjälpens
dagbelopp högre enligt den nya försäkringen, äger den försäkrade åtnjuta del
högre beloppet under den tid, som vid ikraftträdandet återstår av sjukhjälpstiden
enligt 27 §; för den tid varmed sjukhjälpstiden i den erkända sjukkassan
må överskjuta nyssnämnda sjukhjälpstid skola däremot de äldre bestämmelserna
örn sjukhjälpens storlek gälla. Stadgandet i punkt c) kail i
vissa fall medföra att partiellt arbetsför person får uppbära nedsatt sjukpenning.

Hihang till riksdagens protokoll 1946. I sami. ,Vr 312.

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

I sista stycket har upptagits ett stadgande om rätt för tillsynsmyndigheten
att meddela särskilda föreskrifter om avgiftens belopp för den som uppbär
sjukhjälp enligt äldre bestämmelser. Det synes nämligen icke rimligt,
att exempelvis den som på grund av bestämmelserna i denna paragraf erhåller
en sjukpenning av en krona skall erlägga samma avgift som medlemmar
av den grupp, för vilken sjukpenningen utgör två kronor. Vidare torde
den som uppbär högre sjukhjälp än enligt de vanliga reglerna i lagen icke
böra undgå att betala däremot svarande högre avgift.

Socialvårdskommittén framhåller — sid. 275 i betänkandet nr VII — att
dess förslag i vissa fall kommer att medföra, att medlemmar i de erkända
sjukkassorna, som nu vore sjukpenningförsäkrade, bleve försäkrade för lägre
belopp eller ej alls sjukpenningförsäkrade. Enligt kommitténs mening synes
det vara skäligt att i fråga om gamla sjukkassemedlemmar uppmjuka övergången.
Kommittén föreslog därför en särskild regel (11 § 1 mom.) beträffande
medlemmar, som vid den nya lagens ikraftträdande uppnått 60 års
ålder, varigenom dessa, örn de icke vöre tilläggspensionärer, skulle kunna
behålla ungefärligen samma sjukpenning som förut, under förutsättning att
denna icke varit högre än vad som varit normalt beträffande medlemmar
av kassan i sextioårsåldern tillhörande vederbörandes yrke eller förutvarande
yrke. Bestämmelsen avsåg icke familjeförsäkrad hustru.

Med den utformning sjukpenningförsäkringen erhållit i departementsförslaget
torde ifrågavarande spörsmål praktiskt taget äga aktualitet endast i
fråga om sådana medlemmar i erkända sjukkassor, som enligt den nya
lagen icke äga vara sjukpenningförsäkrade, enär de icke ha minst 600 kronors
årsinkomst av förvärvsarbete. Enligt min mening synas tillräckliga
skäl icke föreligga att beträffande medlemmar i erkända sjukkassor frångå
principen, att en viss minimiarbetsinkomst förutsättes för rätt att tillhöra
sjukpenningförsäkringen.

Till följd av att sjukpenningförsäkringen enligt departementsförslaget omfattar
även statstjänstemän och vissa därmed likställda personer, som enligt
kommittén icke skulle vara sjukpenningförsäkrade, innehåller förslaget icke
någon motsvarighet till 11 § 2 mom. promulgationslagen.

121 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i kommittéförslaget, innehåller
övergångsbestämmelser rörande den frivilliga försäkringen.
Dessa innebära i stort sett, att beträffande inträde i den frivilliga
försäkringen av medlem, vilken överförts från erkänd sjukkassa, samma regler
skola tillämpas som då frivilligt försäkrad övergår från en allmän sjukkassa
till en annan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 291

övergångsbestämmelser för andra ån medlemmar i erkända sjukkassor.

122 §.

Denna paragraf, vari viss skyldighet föreskrives alt göra
anmälan till inträde i allmän sjukkassa, motsvarar 12—15 §§
i kommitténs förslag till promulgationslag, men avviker i vissa hänseenden
från vad kommittén föreslagit. Beträffande innebörden av kommittéförslaget
torde få hänvisas till betänkandet nr VII sid. 276—278 samt 348—350.

Departementschefen.

Såsom jag i motiveringen till 118 § tillkännagivit, bär jag i motsats till
kommittén ansett, att andra än medlemmar i erkända sjukkassor böra upptagas
i den allmänna sjukförsäkringen vid samma tidpunkt som medlemmarna
i sådana kassor.

Även med den utformning som departementsförslaget erhållit synes den
av kommittén föreslagna skyldigheten för andra än medlemmar i erkända
sjukkassor att anmäla sig till inträde i allmän sjukkassa böra bibehållas.
Vissa omständigheter, som äro av betydelse för försäkringen, framgå
nämligen ej av mantalslängden. I 122 § har därför upptagits en bestämmelse
om skyldighet för envar, som före den 1 juli 1949 fyllt 15 år och som
blir försäkringspliktig, att före den 1 februari 1950 anmäla sig till inträde
i vederbörande allmänna sjukkassa, såframt han ej vid 1949 års utgång var
medlem i erkänd sjukkassa. Närmare föreskrifter om sådan anmälan torde
böra utfärdas enligt 125 §. Ansökan örn inträde i den frivilliga försäkringen
synes böra samordnas med denna anmälan. Försäkringspliktig, som underlåter
att anmäla sig, skall likväl inskrivas såsom medlem. I likhet med kommittén
anser jag viss ekonomisk påföljd böra stadgas i händelse av att anmälningsskyldigheten
försummas, utan att giltigt skäl därtill förelegat. Påföljden
har i överensstämmelse med kommittéförslaget bestämts till skyldighet
att betala dubbel sjukförsäkringsavgift för ett kvartal.

Enligt 15 § 1 mom. i kommitténs förslag till promulgationslag, jämfört
med 9 § andra stycket 2., skulle annan än medlem i erkänd sjukkassa icke
bli sjukpenningförsäkrad, om han fyllt 60 år före lagens ikraftträdande. Av
skäl som anförts under 118 § har denna begränsning uteslutits i departementsförslaget.

123 och 124 §§.

Dessa paragrafer, som beträffande andra än medlemmar i erkända sjukkassor
reglera det fallet, att ett sjuklighetstillstånd i tiden
sträcker sig på båda sidor om dagen för lagens
ikraftträdande, sakna direkt motsvarighet i kommittéförslaget.

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 3i''2.

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian.

Enligt sjukförsäkringspromemorian skulle de av kommittén föreslagna
väntetidsbestämmelserna (26 §) slopas. I ett flertal av de remissyttranden
som avgåvos över denna promemoria påpekas, att vid försäkringens genomförande
vissa övergångsbestämmelser beträffande väntetid torde vara
ofrånkomliga. I detta hänseende anför pensionsstyrelsen:

Borttages bestämmelsen helt, torde man få räkna med att försäkringen
vid lagstiftningens ikraftträdande komme att få vidkännas icke obetydliga
sjukhjälpsutbetalningar till personer, som tillförts försäkringen i annan
ordning än genom de erkända sjukkassorna och vilka lida av sjukdom,
när de upptagas i försäkringen. Dessa utbetalningar under övergångstiden
böra enligt pensionsstyrelsens mening icke belasta försäkringen utan helt
bestridas av statsmedel. Det bör emellertid uppmärksammas, huruvida
man icke, med hänsyn till bestämmelserna i 10 § socialvardskommitténs
förslag till promulgationslag, kan befara att medlemmar, som i de erkända
kassorna utnyttjat en del av sjukhjälpstiden före den nya lagens ikraftträdande,
lämna kassorna för att i de nya allmänna kassorna erhålla den
där medgivna sjukhjälpstiden obeskuren.

Även socialvårdskommittén anser, att staten borde påtaga sig kostnaden
för utgivande av understöd till sådana vid inträdet i försäkringen sjuka
personer, vilka icke varit medlemmar i erkänd sjukkassa.

Departementschefen.

Såsom jag tidigare nämnt ha i departementsförslaget icke upptagits några
väntetidsbestämmelser, då det gäller den obligatoriska försäkringen. Den
omständigheten att försäkringspliktig vid tiden för inträdet i försäkrihgen
är arbetsoförmögen på grund av sjukdom synes icke i och för sig böra
hindra att han blir sjukpenningförsäkrad, under förutsättning att han vid
tiden för insjuknandet hade minst 600 kronors årsinkomst av förvärvsarbete.
Har arbetsoförmågan varat mycket lång tid före försäkringspliktens
inträde, lärer emellertid hans behov av hjälp böra tillgodoses i annan
ordning, i regel genom invalidpension. Av grunderna för lagens bestämmelser
om sjukhjälpstid torde sålunda få anses följa, att den som vid inträdet
i sjukförsäkringen varit arbetsoförmögen sedan två år tillbaka icke
bör upptagas i sjukpenningförsäkringen. Såsom framgår av de föreslagna
övergångsbestämmelserna rörande medlemmar i erkända sjukkassor har jag
i likhet med kommittén funnit, att dessa medlemmar icke böra få börja
räkna ny sjukhjälpstid från lagens ikraftträdande, utan att sammanläggning
skall ske av sjukhjälpstiden före och efter ikraftträdandet.

Därest andra än medlemmar i sådana kassor skulle äga åtnjuta obeskuren
sjukhjälpstid, även om de vore sjuka vid tiden för lagens ikraftträdande,
kunde övergångsbestämmelserna för medlemmar i erkända sjukkassor
med lätthet kringgås genom att en medlem utträdde ur den erkända
kassan kort tid före ikraftträdandet. Det synes därför vara nödvändigt att

Kungl. Maj:ts proposition nr .312.

293

likställa dessa båda kategorier i fråga om avräkning för tidigare sjuktid.
Visserligen torde föreskrifter om sådan avräkning i fråga om andra än
tidigare sjukkassemedlemmar komma att medföra vissa tillämpningssvåriglieter,
men bestämmelser härom synas icke kunna undvaras. Sådana ha
upptagits i 124 §. Dessa motsvara i princip stadgandena i 120 § första
stycket punkt a) och andra stycket. I första hand torde sjukkassan kunna
bygga på den försäkrades egna uppgifter örn tidigare sjuktid, dock bör
kassan, örn anledning därtill synes föreligga, söka kontrollera desamma
genom inhämtande av upplysningar från sjukhus, arbetsgivare, försäkringsinrättning
eller annan som kan antagas äga kännedom örn förhållandena.
Enär förevarande bestämmelser närmast föranletts av övergångsbestämmelserna
rörande medlemmar i erkända sjukkassor, lia de ansetts böra begränsas
till att gälla beträffande dem som inträda i försäkringen i samband
med lagens ikraftträdande. I fråga örn sådana som sedermera bli försäkringspliktiga
skulle för övrigt dylika föreskrifter sannolikt få ringa praktisk
betydelse. Även ur synpunkten att icke i onödan komplicera arbetet
inom sjukkassorna torde det vara önskvärt, att bestämmelserna icke erhålla
större räckvidd än som är ofrånkomligt. Att de, som inträda i försäkringen
senare än i samband med lagens ikraftträdande, i förevarande
hänseende bli gynnsammare ställda, synes med hänsyn härtill icke böra
väcka betänkligheter.

Det torde icke vara erforderligt att, på sätt i vissa remissyttranden ifrågasatts,
staten lämnar särskilt bidrag till kostnaderna för sjukhjälpen till
sådana försäkrade, som äro sjuka vid inträdet i försäkringen.

Vid tillämpningen av 6 § andra stycket a) och c) bör uppenbarligen medräknas
den tid sjukhusvården respektive anstaltsvistelsen pågått före lagens
ikraftträdande. Erinran härom har upptagits i 123 §.

, Tillämpningsföreskrifter.

125 §.

Denna paragraf motsvaras i kommitténs förslag av 82 § i lagen örn allmän
sjukförsäkring samt 8 och 17 §§ i promulgationslagen, vilka behandlas
å sid. 278, 342, 345 och 350 i betänkandet nr VII.

Departementschefen.

I det föregående lia angivits åtskilliga fall, där särskilda tillämpningsföreskrifter
anses erforderliga. Även i andra hänseenden torde kompletterande
bestämmelser komma att tarvas, särskilt beträffande övergångstiden.
Förevarande paragraf innehåller bemyndigande för Kungl. Majit afl utlärda
erforderliga föreskrifter eller att uppdraga åt tillsynsmyndigheten att
meddela sådana.

294

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

I fråga om vissa vid övergången till den nya lagen
uppkommande ekonomiska frågor har kommittén anfört
följande:

I samband med organiserandet av de allmänna sjukkassorna och intagandet
av medlemmarna i desamma uppkomma vissa utgifter, vilka icke
gärna kunna bestridas av kassorna själva. Kommittén har därför förutsatt,
att ett särskilt statsbidrag skall utgå härför. Att fastställa någon viss norm
i detta avseende är på nuvarande stadium ej möjligt och i varje fall torde,
med hänsyn till de skiftande förhållandena inom sjukkasseområdena, tillsynsmyndigheten
böra äga en viss prövningsrätt i fråga om bidragens beräkning.
Beräknar man helt schematiskt bidraget till i genomsnitt en krona
per medlem, skulle detsamma belöpa sig till omkring 3% miljon kronob
Erforderlig utredning i detta avseende synes lämpligen kunna verkställas
genom tillsynsmyndighetens försorg, då frågan om sådant statsbidrag blir
aktuell.

Skulle inom de erkända sjukkassorna uppkomma behov att i samband
med övergången upplåna rörelsekapital, vill det synas som om sådan upplåning
lämpligen skulle kunna utan särskild säkerhet verkställas i folkpensioneringsfonden,
särskilt som folkpensioneringen kommer att draga
betydande fördelar av den föreslagna lagstiftningen.

Departementschefen.

I likhet med kommittén anser jag det nödvändigt att särskilt statsbidrag
utgår till sjukkassorna för organiserandet och för intagandet av medlemmarna.
Till denna fråga torde jag emellertid få tillfälle att återkomma i
ett senare sammanhang.

Departementschefens hemställan.

Departementschefen hemställer härefter att lagrådets utlåtande över inom
socialdepartementet upprättat förslag till lag om allmän sjukförsäkring, av
den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet:

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Stig Hammar.

Kil ngl. Majli* proposition ur Ht2.

295

Bilaga A.

Förslag

! tiu ■ >j

Lag

om allman sjukförsäkring.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Försäkring enligt denna lag avser att, i den omfattning nedan närmare
angives, vid sjukdom bereda sjukhjälp i form av dels ersättning för utgifter
för sjukvård (sjukvdrdsförsäkring) och dels ett för dag beräknat ersätt
ningsbelopp i penningar (sjukpenningförsäkring).

Försäkringen är dels obligatorisk och dels frivillig.

2 §•

Försäkring sker i allmän sjukkassa.

Allmän sjukkassa skall vara antagen såsom sådan av tillsynsmyndighet
varom i 91 § förmäles, samt registreras enligt vad nedan sågs.

3 §•

Allmän sjukkassa är centralsjukkassa eller lokalsjukkassa.

Varje landstingsområde samt varje stad, som ej deltager i landsting, skall
vara ett centralsjukkasseområde. Då särskilda förhållanden därtill föranleda,
må dock två landstingsområden eller sådant område och stad, som ej
deltager i landsting, förenas till ett centralsjukkasseområde. Örn skäl därför
åro, må annan stad än nu sagts bilda eget centralsjukkasseområde. Angående
indelning i centralsjukkasseområden beslutar Konungen. För varje centralsjukkasseområde
skall finnas en centralsjukkassa.

Lokalsjukkassa skall vara ansluten till den centralsjukkassa, inom vars
verksamhetsområde lokalsjukkasseområdet är beläget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

296

4§-

I denna lag förslås nied

läkare: den som äger behörighet att inom riket utöva läkarkonsten;

läkarvård: vård som meddelas av läkare, dock icke vård som lämnas försäkrad,
vilken är intagen å sjukvårdsanstalt;

sjukvårdsanstalt: allmänt sjukhus ävensom annan sjukvårdsinrättning,
till vars drift statsbidrag utgår;

allmänt sjukhus: sjukvårdsinrättning, där vårdavgift å allmän sal eller
därmed likställt rum icke må uttagas eller må uttagas endast för den som
icke tillhör sjukvårdsområdet, dock icke sjukvårdsinrättning som är anordnad
vid fattigvårdsanstalt;

hemortssjukhus: allmänt sjukhus, drivet av det landsting eller den kommun,
inom vars område försäkrad är bosatt.

När nedan i denna lag talas endast om sjukkassa, avses därmed lokalsjukkassa
eller, där sådan ej finnes inrättad, centralsjukkassa.

Om obligatorisk försäkring.

Allmänna bestämmelser.

5§.

Varje svensk medborgare som är bosatt i riket är, där ej nedan annorlunda
stadgas, pliktig att från och med ingången av kalendermånaden näst
efter den, varunder han fyllt sexton år, genom medlemskap i allmän sjukkassa
vara försäkrad enligt denna lag.

Samma lag gäller örn den som utan att vara svensk medborgare är bosatt
och mantalsskriven i riket.

Annan än försäkringspliktig må ej vara medlem i allmän sjukkassa.

6 §■

'' Försäkringsplikt åvilar ej gift kvinna, vars man är försäkringspliktig, såframt
makarna sammanleva och hennes årsinkomst av förvärvsarbete ej
uppgår till ettusen kronor.

Från försäkringsplikt undantages härjämte

a) den som vårdats å sjukvårdsanstalt under minst sjuhundratrettio dagar
i följd, så länge vården å anstalten därefter pågår;

b) den som är omhändertagen å anstalt för obildbara sinnesslöa;

c) den som är intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt för tid, som
kan antagas komma att ej understiga två år;

d) därest Konungen eller efter Konungens bemyndigande tillsynsmyndigheten
så bestämmer, den som är sjukförsäkrad enligt utländsk lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

297

7 §•

Barn, som ej uppnått den ålder, varmed följer försäkringsplikt, och som
ej heller är att anse såsom familjemedlem, är ändock sjukvårdsförsäkrat,
såframt barnet därest det haft nämnda ålder skolat vara försäkringspliktigt.

8 §•

Med familjemedlem förstås dels hustru till medlem i allmän sjukkassa,
därest hon ej själv är medlem i sådan kassa, dels ock barn till sjukkassemedlem
intill utgången av den kalendermånad, varunder barnet fyller sexton år.
Med egna barn likställas adoptivbarn och fosterbarn ävensom barn, adoptivbarn
och fosterbarn till medlemmens make. Vad nu är sagt om barn och
adoptivbarn gäller dock ej, där vårdnaden örn barnet tillkommer annan än
sjukkassemedlemmen eller make, med vilken denne sammanlever. Fosterbarn
må icke anses såsom familjemedlem till annan än bamafostraren.

Därest enligt de i första stycket givna reglerna barn skulle bliva att anse
såsom familjemedlem till makar, skall barnet betraktas såsom familjemedlem
allenast till mannen. Barn är dock i stället att anse såsom familjemedlem
till hustrun, örn sjukkassan efter framställning av makarna lämnat tillstånd
därtill. Sådant tillstånd må givas allenast, såframt hustruns årsinkomst av
förvärvsarbete överstiger mannens årsinkomst av dylikt arbete, och gäller
från och med ingången av kalendermånaden näst efter den, varunder tillståndet
lämnats, intill dess kassan annorlunda bestämt.

Fosterbarn skall anses såsom familjemedlem intill utgången av den kalendermånad,
varunder det fyller sexton år.

9§.

Sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst
sexhundra kronor, skall vara sjukpenningförsäkrad. Hustru, som är familjemedlem
och ej fyllt sextiosju år, är likaledes sjukpenningförsäkrad evad
hennes man är det eller ej, såframt icke beträffande hustrun föreligger
fall, som i 6 § andra stycket avses, eller till henne utgår folkpension eller
hennes make för henne uppbär hustrutillägg till folkpension.

Annan än i första stycket avses må ej vara sjukpenningförsäkrad.

10 §.

Med årsinkomst av förvärvsarbete avses den för år beräknade inkomst i
penningar eller naturaförmåner, sorn någon kan antagas komma att tills
vidare åtnjuta av sådant arbete. Hushållsarbete, som make utför i hemmet,
räknas ej såsom förvärvsarbete.

Kungl. Maj:t$ proposition nr 3t±,

298

Utgöres inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas
efter de regler, söm tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Inkomst av arbete för egen räkning må ej beräknas högre än som motsvarar
skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning.

11 §•

Försäkringspliktig skall för varje kalenderår vara medlem i sjukkassan
för den kommun, där han för samma år blivit mantalsskriven. Är försåkringspliktig
icke mantalsskriven inom riket, skall han vara medlem i
sjukkassan för den kommun, där han är bosatt vid ingången av kalenderåret
eller vid den senare tidpunkt, då försäkringsplikt inträder.

Medlem i lokalsjukkassa är genom dennas anslutning till centralsjukkassa
tillika medlem i den senare.

Sjukvårdsersättning till barn, som i 7 § andra stycket avses, utgives av
sjukkassan för den kommun, där barnet är bosatt.

12 §.

Sjukkassa skall, när försäkringsplikt inträder för barn, som dittills varit
att räkna såsom familjemedlem, inskriva den försäkringspliktige såsom medlem
i kassan.

Då försäkringsplikt eljest uppkommer, skall den försäkringspliktige senast
inom fjorton dagar därefter anmäla sig till inträde i den sjukkassa han
skall tillhöra. På grund av sådan anmälan blir den försäkringspliktige
medlem i kassan från försäkringspliktens uppkomst.

Ändå att anmälan som i andra stycket sägs ej gjorts, skall sjukkassa så
snart ske kan såsom medlem i kassan inskriva försäkringspliktig, vilken
då räknas såsom medlem från försäkringspliktens inträde, dock tidigast från
och med tredje kalendermånaden före den, varunder inskrivning sker.

Så snart sjukkassa, genom anmälan eller eljest, erhållit kännedom om att
medlem i kassan ej längre är försäkringspliktig, skall kassan avföra denne
såsom medlem från tidpunkten för försäkringspliktens upphörande.

13 §•

Sjukkassa skall i samband med inskrivning av medlem besluta, huruvida
denne skall vara sjukpenningförsäkrad. Kassan skall ock, när till dess
kännedom kommit, att medlems årsinkomst av förvärvsarbete ändrats så att
detta inverkar på tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen, utan dröjsmål
meddela det beslut, som därav påkallas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

299

Under tid, då sjukpenningförsäkrad medlem lider ar sjukdom, som i 21 §
avses, må han icke uteslutas från sjukpenningförsäkringen, förrän hans rätt
till sjukpenning upphört till följd av vad i 27 § stadgas.

14 §•

Blir den som är medlem i en sjukkassa mantalsskriven inom annan
kassas verksamhetsområde, anses han därigenom från och med ingången
av det kalenderår mantalsskrivningen avser utträda ur den förra kassan
och ingå såsom medlem i den senare.

I fall, som i denna paragraf avses, skall vad den sjukkassa, från vilken
medlemmen utträder, bestämt angående dennes tillhörighet till sjukpenning -försäkringen gälla intill dess annat föreskrivits.

Sjukvdrdsförsäkringen.

15 §.

Envar försäkrad äger i enlighet med vad nedan sägs rätt till ersättning
för utgifter för läkarvård och i samband därmed företagna resor ävensom,
■där han för sjukdom intagits å sjukvårdsanstalt, för resan dit och hemresan
därifrån.

16 §.

Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid varje sjukdom, som enligt
läkares utsago kräver sådan vård, med tre fjärdedelar av utgifterna eller,
då dessa överstigit det belopp, vartill de enligt av Konungen fastställd
taxa skola beräknas uppgå, till tre fjärdedelar av sistnämnda belopp. I utgifter
för läkarvård skola inräknas kostnader för läkares resa och för läkarintyg,
som erfordras för utfående av sjukpenning.

Taxa, som i första stycket sågs, skall avse sådan vård, däri inbegripen röntgen-
och annan undersökning, som kan meddelas av varje läkare, så ock
röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehandling, som utföres av
därför särskilt utbildad läkare.

Är uppenbart att försäkrad vid samma sjukdomsfall utan fog sökt mer
än en läkare eller att läkare anlitats vid flera tillfällen än som varit behövligt,
utgår ersättning allenast för den vård, som lämnats av den först
rådfrågade läkaren, eller för de besök, som skäligen varit behövliga. Ilar
försäkrad, oaktat hail uppenbarligen utan risk för försämring av hälsotill -

300

Kungl. Majis proposition nr 312.

ståndet kunnat besöka läkare, påkallat besök av läkare i sin bostad eller
annorstädes, må ersättningen nedsättas till belopp, som av sjukkassan skulle
hava utgivits för läkarvård ävensom i resekostnadsersättning enligt 17 § för
det fall att den försäkrade besökt läkaren.

17 §•

Försäkrad, som enligt 16 § är berättigad till ersättning för utgifter för
läkarvård, skall erhålla ersättning jämväl för utgifterna för resor till och
från läkaren, dock endast såframt resekostnaden överstiger tre kronor för
varje läkarbesök. Därvid ersättes hela den överskjutande kostnaden, örn
försäkrad efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid närmaste allmänna
sjukhus, där vården kunnat meddelas. I annat fall utgår ersättning med tre
fjärdedelar av den överskjutande kostnaden, dock må högre belopp ej utgivas
än som skulle hava utgått vid besök hos den provinsialläkare eller
stadsläkare, inom vilkens distrikt den försäkrade vistas.

Ersättning, som i första stycket avses, utgår endast där resan föranletts
huvudsakligen av behovet av läkarvård samt den försäkrade skriftligen betygar
att så är fället. I fråga örn rätten till sådan ersättning skall vidare gälla

a) att ersättning må beräknas högst efter det billigaste, vanligen förekommande
färdsätt, som under hänsynstagande till den sjukes tillstånd kunnat
användas;

b) att ersättning ej må utgivas, örn med hänsyn till resans längd samt
den sjukes vanor och tillstånd skäligen kunnat fordras att han gått, cyklat
eller färdats på annat dylikt sätt som icke krävt särskild kostnad;

c) att för resa med annan automobil än ambulansbil eller sådan bil, som
går i allmän trafik, eller med hästskjuts, motorcykel eller maskindriven farkost,
som ej går i allmän trafik, ersättning skall beräknas enligt av Konungen
fastställd taxa;

e) att ersättning ej må utgivas för resa utom riket.

Om försäkrads ålder eller tillstånd påkallar att anhörig eller annan följer
honom till läkaren, skall jämväl följeslagarens resa ersättas enligt ovan
angivna grunder; ersättningen skall därvid beräknas å den sammanlagda
resekostnaden för den sjuke och hans följeslagare.

18 §.

Utgifter för försäkrads intagning å sjukvårdsanstalt ersättas högst med
belopp sorn motsvarar kostnaden för intagning å närmaste allmänna sjukhus,
där erforderlig vård kunnat beredas, eller, örn den sjuke intagits å hem -

Kungl. Maj.tx proposition nr 312.

301

ortssjukhus och behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom sjukvårdsområdet
eller därtill gränsande kommun, å närmaste hemortssjukhus,
där erforderlig vård kunnat beredas.

Utgifter för försäkrads återresa från sjukvårdsanstalten ersättas endast i
den mån de överstiga tre kronor. Ersättning för återresa utgår icke, örn
behovet av sjukhusvård uppkommit under det försäkrad vistats utom det
län, inom vilket han är bosatt, och han i anledning därav intagits å sjukvårdsanstalt
belägen utom nämnda län. Kostnad för återresa må ej beräknas
högre än för resa från sjukvårdsanstalten till den försäkrades bostad.
Vid beräkning av ersättning, som i denna paragraf avses, skall i övrigt vad
i 17 § andra stycket a), b), c) och e) är stadgat äga motsvarande tilllämpning.

19 §.

Har kommun genom att anställa eller eljest träffa avtal med läkare eller
på annat sätt vidtagit åtgärder för att bereda medellösa eller mindre bemedlade
personer läkarvård, må Konungen på framställning av kommunen
förordna, att den efter grunder som av Konungen fastställas skall vara
berättigad att av vederbörande allmänna sjukkassa erhålla ersättning för
kostnad för läkarvård, som sålunda beretts försäkrad. Sådan ersättning må
i varje särskilt fall utgivas allenast i den mån ersättning i anledning av vården
ej tillkommit den försäkrade själv samt må ej överstiga vad som skolat
utgivas till denne, därest han fått vidkännas motsvarande kostnad.

Har redare för svenskt fartyg jämlikt sjömanslagen haft att vid sjömans
sjukdom vidkännas kostnad, som ovan i 16—18 §§ avses, äger han hos den
sjukkassa, där sjömannen är försäkrad, erhålla gottgörelse för kostnaden enligt
bestämmelserna i denna lag; dock må ersättning utgå högst med belopp,
som skulle hava utgivits, därest kostnaden uppkommit vid den sjukes vistelse
inom sjukkassans verksamhetsområde.

20 §.

Örn ersättning för sjukvård utom riket skola gälla de föreskrifter Konungen
meddelar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31S.

302

Sjuk penning försäkringen.

21 §.

Sjukpenningförsäkrad medlem äger vid sjukdom, som förorsakar förlust av
arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör
fullständigt avhålla sig från arbete, för varje dag rätt till sjukpenning med
två kronor för tiden till och med den månad, varunder han fyller aderton
år, och för tiden från och med månaden näst efter den, varunder han fyller
sextiosju år, samt med tre kronor 50 öre för annan tid.

Hustru, som är sjukpenningförsäkrad i egenskap av familjemedlem, äger
vid sjukdom som i första stycket sägs rätt till sjukpenning med en krona
50 öre för dag.

Vid tillämpning av vad i första och andra styckena stadgas skall såsom
sjukdom anses jämväl sådant tillstånd av arbetsoförmåga som förorsakats
av sjukdom, för vilken sjukpenning utgivits, och som alltjämt kvarstår efter
sjukdomens upphörande.

Vid bedömande huruvida förlust av arbetsförmåga föreligger skall, om
sjukdomen kan antagas vara kortvarig, särskilt beaktas huruvida den försäkrade
på grund av sjukdomen är urståndsatt att utföra sitt vanliga eller
därmed jämförligt arbete. Kan sjukdomen antagas vara obotlig eller eljest
långvarig skall, sedan skälig tid förflutit från sjukdomens början, undersökas
huruvida den försäkrade, i förekommande fall efter särskild yrkesutbildning,
är i stånd att försörja sig genom annan sysselsättning. Om den
försäkrade, i förekommande fall efter utbildning som nyss sagts, är i stånd
därtill, må han ej vidare anses vara arbetsoförmögen.

Sjukkassa må, då skäl därför äro, påfordra att förlust av arbetsförmåga
styrkes genom intyg av läkare.

22 §.

Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad

a) fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig;

b) är intagen i barnhem, skola tillhörande harna- och ungdomsvården
eller allmän uppfostringsanstalt;

c) är häktad eller intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt;

d) vårdas å allmän alkoholistanstalt;

e) i annat fall än ovan sagts av annan orsak än sjukdom tagits i förvar
på det allmännas bekostnad.

23 §.

Till sjukpenningförsäkrad medlem, som är gift och sammanlever med
sin make, skall utgivas maketillägg till sjukpenningen med två kronor för
dag. Maketillägg utgår dock ej, där medlemmen uppbär hustrutillägg till
folkpension eller maken fyllt sextiosju år.

Kungl. Ma):ts proposition nr 312.

SOS

Åro båda makarna sjukpenningförsäkrade medlemmar, utgår maketilllägg
allenast till mannens sjukpenning, såframt ej sjukkassan efter framställning
av makarna medgivit att maketillägg i stället skall utgivas till
hustruns sjukpenning. Beträffande sådant medgivande skall vad i 8 § andra
stycket är stadgat om där omförmält tillstånd äga motsvarande tillämpning.

24 §.

Till sjukpenningförsäkrad medlem, som har ett eller flera hemmavarande
barn vilka äro att anse såsom familjemedlemmar till den försäkrade, skall
för varje sådant barn utgivas barntillägg till sjukpenningen med 50 öre
för dag.

Samma iag gäller, där sjukpenningförsäkrad medlem har annat barn,
som icke uppnått den ålder varmed följer försäkringsplikt, såframt medlemmen
är underhållsskyldig beträffande barnet och på sätt tillsynsmyndigheten
föreskrivit styrker att underhållsskyldigheten fullgöres. Barntillägg
må dock ej utgivas för barn som är att anse som familjemedlem till make
med vilken medlemmen sammanlever. Ej heller må barntillägg utgå för tid,
beträffande vilken annan jämlikt första stycket äger uppbära barntillägg
för barnet.

25 §.

För tid, då sjukpenningförsäkrad vårdas å sjukvårdsanstalt, skall i stället
för sjukpenning utgivas hempenning.

I övrigt skall, då i denna lag talas om sjukpenning, därmed avses även
hempenning.

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna vid varje sjukdomsfall,
den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad, (karenstid) och ej
heller för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan,
där det ej är uppenbart att hinder mött för sådan anmälan.

Karenstid tillämpas ej vid sjukdomsfall, sorn inträffar inom nittio dagar
efter den sista dag, för vilken sjukpenning utgivits.

304

Kungl. Maj:ts proportion nr 312.

27 §.

Sjukpenning utgår vid varje sammanhängande sjuklighetstillstånd för
högst sjuhundratrettio dagar; dock må försäkrad för tid efter utgången av
den månad, varunder han fyllt sextiosju ar, vid varje sammanhängande
sjuklighetstillstånd uppbära sjukpenning för högst nittio dagar.

Vid tillämpning av denna paragraf skall sjukdomsfall, som inträffar
under tid för vilken sjukpenning utgives eller inom nittio dagar efter den
sista dag för vilken sjukpenning utgivits, räknas såsom samma sjukdomsfall
som det tidigare fallet. Därest försäkrad, bortsett från kortvarig och
medicinskt sett fristående sjukdom, under mer än två år varit fullt arbetsför,
skall därefter inträffande sjukdom anses utgöra nytt sjuklighetstillstånd,
ändå att medicinskt samband kan påvisas med sjukdom, varav den
försäkrade lidit före nämnda tid.

28 §•

Vad i 21, 23 och 27 §§ är sagt om tid efter det någon fyllt sextiosju år
skall äga motsvarande tillämpning beträffande tid efter utgången av den
månad, varunder till vederbörande utbetalas folkpension i annan form än
ålderspension eller till vederbörandes make utgår hustrutillägg till folkpension,
allt så länge ifrågavarande förmån åtnjutes.

29 §.

Sjukpenning samt make- och barntillägg må skäligen nedsättas eller helt
indragas, såframt försäkrad

a) ådragit sig sjukdomen vid förövande av handling, för vilken straff
genom lagakraftägande utslag ådömts honom;

b) vid sjukdom vägrar att underkasta sig undersökning och vård av läkare,
då sjukkassa föreskrivit det såsom villkor för sjukhjälp, eller att låta
undersöka sig av läkare, som därtill har kassans uppdrag, eller att följa
läkares föreskrifter eller att underkasta sig sjukhusvård, då läkare funnit
sådan vård vara av betydelse för sjukhjälpstidens förkortande,

c) vid sjukdom gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt;

d) vägrar att mottaga besök av befattningshavare, som sjukkassa anställt
för sjukkontroll;

e) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande
uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till sjukhjälp,

f) under sjukdom ändrar vistelseort utan att underrätta sjukkassan
därom;

g) under sjukdom avreser till utlandet, där ej sjukkassan medgivit att
sjukpenning må utgå under vistelse därstädes;

h) utan giltigt skäl underlåter att på sätt i 45 § stadgas anmäla sådan
åndring i arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

305

Vägrar försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig sådan sjukvård
eller yrkesutbildning för förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga,
vartill bidrag erbjudits honom av allmänna medel, och anses utsikter förefinnas
att genom dylik åtgärd förebygga varaktig oförmåga till arbete eller
häva redan inträdd sådan, må sjukpenning jämte make- och barntillägg
helt eller delvis tills vidare förvägras honom, under förutsättning att han
gjorts uppmärksam på denna påföljd.

30 §.

Utgöres lön helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas
efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Allmänna inskränkningar i rätten till sjukhjälp.

31 §.

Sjukhjälp enligt denna lag utgives ej vid sjukdom, för vilken försäkrad är
berättigad till ersättning enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete
eller i anslutning till nämnda lag meddelade bestämmelser om tillämpning
av densamma å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, lagen
om försäkring för vissa yrkessjukdomar, förordningen den 24 mars 1938
(nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare
m. fl., förordningen samma dag (nr 103) örn sådan ersättning åt fångar
m. fl., lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer,
förordningen den 13 april 1940 (nr 213) örn ersättning av statsmedel
i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd,
eller ock enligt gällande föreskrifter örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, hemvärnstjänstgöring, tjänstgöring
i civilförsvaret eller fullgörande av tjänsteplikt.

32 §.

Sjukhjälp utgår ej för sjukdomsfall, som försäkrad avsiktligt ådragit sig.

33 §.

kamiljemedlem till sådan medlem i sjukkassa, som ej är svensk medborgare,
äger rätt lill sjukhjälp, allenast såframt familjemedlemmen vistas
här i riket.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 312.

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

34 §.

Framställning om sjukhjälp skall göras, beträffande sjukpenning inom
sex månader från den dag sjukpenningen avser samt i fråga örn annan
sjukhjälp inom samma tid från det den försäkrade guldit det belopp, varför
ersättning begäres, allt vid äventyr att rätten förloras.

Underlåter någon att uppbära sjukhjälp inom sex månader efter det
sjukkassan meddelat att så kunnat ske, må utbetalning av sjukhjälpen
vägras.

Sjukförsäkringsavgifter.

35 §.

Varje medlem i allmän sjukkassa är, där ej nedan annorlunda stadgas,
pliktig att erlägga avgift för försäkringen (sjukförsäkringsavgift). Annan än
medlem äger uppbära honom enligt denna lag tillkommande förmåner utan
att därför erlägga avgift.

Sjukförsäkringsavgift för den, som är medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa,
skall innefatta avgift för försäkringen i båda kassorna.

36 §.

a) medlemmar för vilka sjukpenningen enligt 21 och 28 §§ utgör tre
kronor 50 öre;

b) medlemmar för vilka sjukpenningen enligt nämnda paragrafer utgör
två kronor;

c) medlemmar som äro enbart sjukvårdsförsäkrade.

Inom grupperna b) och c) skola avgifterna vara så avvägda, att de ungefärligen
motsvara inom grupp b) två tredjedelar och inom grupp c) en
sjättedel av avgifterna inom grupp a).

37 §.

Sjukförsäkringsavgift utgår från och med den kalendermånad, varunder
försäkringspliktig blivit medlem i sjukkassa. Då försäkringsplikt upphör,
utgår ej avgift för löpande kalendermånad.

Kungl. Majlis proposition nr 312.

307

Har sjukkassa beslutat om ändring beträffande medlems tillhörighet till
sjukpenningförsäkringen eller har eljest ändring inträffat i fråga om medlems
rätt till sjukpenning, skall därav betingad ändring i sjukförsäkringsavgiftens
belopp inträda från och med den kalendermånad, då beslutet vinner
tillämpning eller från och med vilken beloppet av sjukpenningen ändras.

38 §.

Därest vad medlem har att erlägga i sjukförsäkringsavgift för ett kalenderår
skulle uppgå till lägre belopp än två kronor, skall avgift icke påföras
honom.

39 §.

Örn debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifterna stadgas i uppbördsförordningen.

40 §.

Allmän sjukkassa äger i den ordning Konungen bestämmer av statsverket
uppbära hela beloppet av de sjukförsäkringsavgifter, som av vederbörande
myndighet debiterats för kassans räkning.

I avräkning å de sjukförsäkringsavgifter, som komma att debiteras för
visst kalenderår, äger allmän sjukkassa av statsverket erhålla förskott enligt
de föreskrifter Konungen utfärdar.

Statsbidrag.

41 §.

Till de allmänna sjukkassorna utgår enligt vad nedan sägs statsbidrag i
form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag och avgiftslindringsbidrag.

Statsbidrag beräknas för kalenderår och utbetalas i den ordning Konungen
bestämmer.

42 §.

Sjukhjälpsbidrag utgår med nedan angivna procentuella andel av de nettoutgifter
under kalenderåret, som skola stanna å den allmänna sjukkassan,
nämligen för

a) läkarvård ävensom försäkrads resa till och från läkare 50 procent;

b) försäkrads intagning å och återresa från sjukvårdsanstalt 50 procent;

c) sjukpenning ...................................... 50 procent;

d) make- och barntillägg .............................. 100 procent.

Konungen äger medgiva, att till centralsjukkassa, för vilken på grund av
kommunikations- och bosättningsförhållanden särskilt stora utgifter upp -

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

komma för ändamål, som i första stycket a) och b) sägs, bidraget för utgifter
till dylika ändamål utgår med mer än femtio procent av de nettoutgifter,
som skola stanna å kassan, dock med högst sjuttio procent av desamma.

43 §.

Medlemsbidrag utgår för envar, som vid utgången av kalenderåret är sjuk -

kassemedlem, med följande belopp, nämligen

i Stockholm, Göteborg och Malmö.................. 3 kronor;

i övriga städer som utgöra särskilda centralsjukkasse områden.

.......................................... 3 kronor oO öre,

annorstädes i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och

Västernorrlands län................................. 4 kronor 50 öre;

annorstädes i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

]än ............................................... 5 kronor;

i riket i övrigt................................... 4 kronor.

Konungen äger medgiva att, där särskilda svårigheter med avseende å
sjukkontrollen eller förvaltningen i övrigt föreligga, medlemsbidrag avseende
medlemmar tillhörande viss eller vissa lokalsjukkassor utgår med högre belopp
än i första stycket angivits, dock med högst sex kronor.

Medlemsbidrag skall av tillsynsmyndigheten fördelas mellan centralsjukkassa
och till denna ansluten lokalsjukkassa efter vad med hänsyn till
förhållandena prövas skäligt.

44 §.

Avgiftslindringsbidrag utgår med sex kronor för varje medlem, som vid
kalenderårets utgång är sjukpenningförsäkrad, och med två kronor för
varje medlem, som vid nämnda tidpunkt är enbart sjukvårdsförsäkrad.

Avgiftslindringsbidrag skall av tillsynsmyndigheten fördelas mellan centralsjukkassa
och till denna ansluten lokalsjukkassa efter vad med hänsyn
till förhållandena prövas skäligt.

Anmälnings- och uppgiftsskyldighet.

45 §.

Försäkrad är skyldig att så snart ske kan och senast inom fjorton dagar
till sjukkassan anmäla sådan mera stadigvarande ändring i arbetsinkomsten,
som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

309

40 §.

Den som har att verkställa debitering av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
är skyldig att på begäran av allmän sjukkassa lämna kassan de
uppgifter ur inkomstlängden, vilka kunna erfordras för beräkning av försäkrads
årsinkomst av förvärvsarbete.

Jämväl annan statlig eller kommunal myndighet än i andra stycket sägs
ävensom försäkringsbolag, understödsförening, annan försäkringsinrättning
eller stiftelse skall, i den mån hinder däremot ej möter enligt lag eller författning,
på begäran av allmän sjukkassa lämna denna de upplysningar rörande
viss försäkrad, vilka äro av betydelse vid tillämpningen av denna lag
och som ej kunna erhållas från socialregister.

Om frivillig försäkring.

47 §.

Medlem i allmän sjukkassa äger i enlighet med vad nedan sägs genom
frivilliga avgifter försäkra sig hos vederbörande centralsjukkassa för erhållande
av tillägg till den sjukhjälp, som utgives på grund av den obligatoriska
sjukförsäkringen.

48 §.

Försäkring, som i denna paragraf avses, må omfatta även familjemedlem
till sjukkassemedlem.

49 §.

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

villiga försäkringen tillhöra högre sjukpenningklass än att sjukpenningtillägget
tillsammans med de förmåner den försäkrade äger uppbära enligt
den obligatoriska sjukpenningförsäkringen och den lön eller ersättning,
vartill han eljest må vara berättigad under sjukdom, för dag räknat uppgår
till högst en trehundrasextiondel av hans årsinkomst av förvärvsarbete.

50 §.

Har sjukkassemedlem vid den frivilliga försäkringens beviljande ej avfordrats
läkarintyg angående sitt hälsotillstånd, må medlemmen icke på
grund av sådan försäkring tillerkännas sjukhjälp för sjukdomsfall, som inträffar
under de första tre månaderna efter det försäkringen beviljats (väntetid).
För medlem, vilken erhållit övergång från mindre till mer omfattande
sjukhjälp, skall, under samma förutsättning, sjukhjälp vid sjukdom, som inträffar
under de första tre månaderna efter övergången, utgå i den mindre
omfattningen. Vad sålunda stadgats gäller dock icke, där sjukdomen föranletts
av olycksfall, som inträffat efter den frivilliga försäkringens beviljande
eller efter övergången till den mer omfattande sjukhjälpen.

51 §.

Häftar någon vid utgången av andra månaden efter den, varunder stadgad
avgift för den frivilliga försäkringen senast skolat betalas, fortfarande
för avgift till kassan, eller, där han enligt 14 eller 104 § övergått
från en kassa till en annan, för avgift till den förra kassan, skall hans
frivilliga försäkring anses hava upphört vid nämnda tidpunkt, där ej vederbörande
kassas styrelse dessförinnan av särskild anledning medgivit
honom anstånd med betalningen.

önskar den, vars försäkring sålunda upphört, inom ett år därefter ånyo
erhålla frivillig försäkring och har hans hälsotillstånd under tiden ej försämrats,
må kassan, under förutsättning att samtliga avgifter för den förflutna
tiden erläggas, bevilja ny försäkring, även om de i 47 § andra stycket
angivna förutsättningarna ej äro för handen.

52 §.

Avgifterna för den frivilliga försäkringen skola i fråga om såväl sjukvård
som sjukpenning var för sig vara så avvägda, att de, i förening med andra
för ifrågavarande del av sjukkasseverksamheten tillgängliga medel, må antagas
förslå till infriande av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader och
övriga centralsjukkassan åliggande utgifter ävensom till erforderlig fondbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

311

Avgifterna för den frivilliga försäkringen må icke vara olika stora för
olika medlemmar i centralsjukkassan i vidare mån än som föranledes av
skillnad mellan medlemmarna i fråga om sjukhjälpens omfattning och deras
ålder.

Avgifterna skola beräknas och efter kassans hörande fastställas av tillsynsmyndigheten.

53 §.

Till centralsjukkassa utgår statsbidrag för den frivilliga sjukpenningförsäkringen
med tjugu procent av kassans nettoutgifter under kalenderåret
för nämnda försäkring.

Statsbidrag utbetalas i den ordning Konungen bestämmer.

54 §.

Beträffande den frivilliga försäkringen skall i övrigt vad i 8, 10, 21, 22,
26, 27, 29, 31, 32, 34, 45 och 46 §§ stadgas i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

Om allmänna sjukkassor.

Organisation och verksamhet.

55 §.

I allmän sjukkassas firma må ej intagas något av orden »bolag», »bank»,
»ömsesidig» eller »försäkring». Lokalsjukkassas firma må ej heller innehålla
ordet »central».

Firman skall tydligt skilja sig från annan allmän sjukkassas firma.

56 §.

För allmän sjukkassa skola finnas stadgar avfattade enligt formulär, fastställt
av tillsynsmyndigheten.

Stadgarna skola angiva:

1) kassans firma;

2) kassans verksamhetsområde;

3) den orl, där kassans styrelse skall hava sitt säte;

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

4) huru kassans värde- och övriga säkerhetshandiingar skola förvaras;

5) ordningen för utbetalning av sjukhjälp;

6) antalet ombud, som i 61 § avses, samt, där så erfordras, grunderna för
utseendet av sådana ombud;

7) det sätt, varpå kallelse till ombudsval och ombudsmöte skall ske och
andra meddelanden bringas till medlemmarnas eller ombudens kännedom,
ävensom den tid före ombudsval och ombudsmöte, då föreskrivna kallelseåtgärder
senast skola vara vidtagna; samt

8) antalet styrelseledamöter.

I stadgar för centralsjukkassa skall härjämte angivas ordningen för inbetalning
av avgifter för den frivilliga försäkringen.

Utöver vad ovan sägs må bestämmelser ej intagas i stadgarna, såvida ej
annat framgår av denna lag eller tillsynsmyndigheten för särskilt fall så
medgiver.

Allmän sjukkassas stadgar skola vara fastställda och registrerade av tillsynsmyndigheten.
Beslut om ändring må ej gå i verkställighet, innan ändringen
blivit fastställd och registrerad av tillsynsmyndigheten.

Anmälan örn beslut angående antagande av stadgar eller ändring av stadgarna
skall så snart ske kan av kassans styrelse göras hos tillsynsmyndigheten.
Vid sådan anmälan skola fogas, där anmälningen avser antagande
av stadgar, två exemplar av stadgarna jämte avskrift av protokoll vid ombudsmöte,
utvisande alt stadgarna blivit antagna, samt, där anmälningen
avser ändring av stadgarna, i två exemplar avskrift av protokoll, som förts
i ärendet. Nu nämnda handlingar skola vara till riktigheten styrkta av notarius
publicus eller med styrelseledamöternas egenhändäga bevittnade
namnteckningar.

57 §.

För allmän sjukkassas förbindelser häfta allenast kassans tillgångar.

58 §.

Allmän sjukkassa må ej bedriva annan verksamhet än som föreskrives
eller medgives i denna lag.

I den mån Konungen så förordnar, är allmän sjukkassa pliktig att inom
sitt verksamhetsområde jämväl såvitt angår andra än kassans medlemmar
biträda vid handhavandet av annan statlig social försäkrings- eller understödsverksamhet
ävensom att tillställa socialregister behövliga uppgifter. För
sitt biträde vid omförmälda försäkrings- eller understödsverksamhet må
kassan, där så finnes påkallat till följd av den kassan sålunda anförtrodda
verksamhetens omfattning, erhålla ersättning enligt de grunder Konungen
bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

313

59 §.

60 §.

Allmän sjukkassas angelägenheter handhavas i enlighet med vad i denna
lag är stadgat av ombudsmöte och kassans styrelse.

Ombudsmöte.

61 §.

Ombud lill ombudsmöte väljas i lokalsjukkassa av den eller de kommuner,
inom vilkas områden kassan har sin verksamhet, i centralsjukkassa,
vars verksamhetsområde utgöres enbart av stad, av staden samt i annan
centralsjukkassa å ombudsmöten i de till kassan anslutna lokalsjukkassorna.

Antalet ombud skall vara minst femton. Består lokalsjukkassas verksamhetsområde
av flera kommuner, skall det antal ombud, som varje kommun
har att utse, under hänsynstagande till kommunens invånarantal bestämmas
i kassans stadgar.

Ombud skall vara svensk medborgare och myndig samt medlem i kassan
eller familjemedlem till sådan medlem.

Val av ombud skall avse två kalenderår, räknade från och med året näst
efter det, då valet sker.

Beträffande ombudsval i centralsjukkassa, vars verksamhetsområde ej
utgöres enbart av stad, äger ombudsmöte eller efter dess bemyndigande kassans
.styrelse fastställa de föreskrifter, vilka erfordras utöver bestämmelserna
i denna lag och kassans stadgar.

62 §.

Ombud må ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom
och den allmänna sjukkassan. Ej heller må han deltaga i behandling av
fråga om avtal mellan kassan och tredje man, där han i frågan äger ett

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

väsentligt intresse, som kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda stadgats
skall äga motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan
talan mot honom eller tredje man. Ombud, som tillika är styrelseledamot,
må ej deltaga i beslut örn ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken
han är ansvarig, eller i val av revisor.

63 §.

64 §.

Före den 1 juli varje år skall hållas ordinarie ombudsmöte, vid vilket styrelsens
förvaltningsberättelse och revisorernas berättelse framläggas. Å
detta möte skola följande ärenden företagas till avgörande:

a) frågan om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid revisorernas
berättelse omfattar;

b) val av styrelseledamöter och revisorer samt suppleanter för dem;

c) inom lokalsjukkassa, val av ombud i centralsjukkassan.

Frågan om ansvarsfrihets beviljande må kunna uppskjutas till avgörande
vid nytt ombudsmöte.

65 §.

Styrelsen för allmän sjukkassa äger, när den finner lämpligt, kalla ombuden
till extra ombudsmöte. Enahanda rätt tillkommer tillsynsmyndigheten.

Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med
angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra ombudsmöte
att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske.
Har sådan påfordran skett, skola revisorerna ofördröjligen underrätta tillsynsmyndigheten
därom. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka revisorernas
påfordran, äga revisorerna själva utlysa ombudsmöte. Äro icke
samtliga revisorer ense om ombudsmötes utlysande, gäller den mening,
varom de flesta förena sig, eller vid lika röstetal deras mening som anse
extra ombudsmöte ej böra hållas.

Extra ombudsmöte skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet
ändamål skriftligen påfordras av minst en tredjedel av samtliga ombud.

66 §.

Omlmdsmöte tillkommer, utöver vad i 64 § sägs,

a) att fastställa den allmänna sjukkassans förvaltningsstat för nästföljande
kalenderår;

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

315

b) att besluta angående föryttrande av fast egendom eller belastande av
sådan egendom med inteckning för gäld;

c) att besluta angående ändring av kassans stadgar;

d) att avgiva yttranden i frågor, som av kassans styrelse eller tillsynsmyndigheten
hänskjutas till ombudsmöte.

67 §.

Å ombudsmöte må ärende, som ej blivit angivet i kallelsen till mötet, icke
företagas till avgörande, om det ej enligt 64 § skall förekomma å mötet eller
omedelbart föranledes av ärende, som där skall avgöras eller av tillsynsmyndigheten
hänskjutits till ombudsmötet.

Hava de ärenden, som skola företagas till behandling å ombudsmöte, blivit
ombuden särskilt meddelade på sätt och å tid före mötet, som i stadgarna
angives beträffande kallelse till ombudsmöte, skall anses, som om
ärendena varit upptagna i kallelsen till mötet.

önskar lokalsjukkassa, att ärende skall upptagas till behandling å ombudsmöte
i den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan är ansluten,
eller önskar ombud i lokalsjukkassa eller i centralsjukkassa, vars verksamhetsområde
utgöres enbart av stad, att ärende skall upptagas till behandling
å ombudsmöte i kassan, skall lokalsjukkassan eller ombudet skriftligen
anmäla detta till styrelsens ordförande eller, vid förfall för honom, vice
ordförande, vilken, därest anmälningen inkommit inom erforderlig tid före
mötet samt ärendet är av beskaffenhet att kunna företagas av sådant möte,
har att tillse, att detsamma i kallelsen till mötet uppföres bland överläggningsämnena.

De ärenden, som företagas till avgörande av ombudsmöte, skola, där ej
fråga är om val, förut vara vederbörligen beredda av den allmänna sjukkassans
styrelse. Val må beredas av därför särskilt utsedda ombud. Vad
nu sagts om val gäller även ärende, som av tillsynsmyndigheten hänskjutits
till ombudsmötet.

68 §.

Varje ombud äger en röst. Ombud må ej låta rösträtten utövas av annan.

Ombudsmöte är beslutfört, då mer än halva antalet ombud är närvarande.
Begäres omröstning, skall sådan verkställas och utom vid val ske
öppet. Såsom mötets beslut gäller den mening, om vilken de flesta röstande
förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.
Val avgöres dock vid lika röstetal genom lottning.

Vid ombudsmöte skall utses ordförande att leda förhandlingarna. Under
dennes överinseende skall genom styrelsens försorg förås protokoll, som
skall till riktigheten vitsordas av två i mötet deltagande ombud. Senast fyra
veckor efter mötet skall protokollet vara tillgängligt för den allmänna sjukkassans
medlemmar.

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Styrelse och firmateckning.

69 §.

Styrelsen för allmän sjukkassa tillkommer att besluta i kassans angelägenheter,
i den mån de ej skola handhavas av ombudsmöte eller i särskilt
föreskriven ordning.

Styrelse för centralsjukkassa skall bestå av minst sju och högst nio ledamöter.
För ledamot skall finnas suppleant. En ledamot och suppleanten
för honom utses av tillsynsmyndigheten, en ledamot och suppleanten för
honom av medicinalstyrelsen samt en ledamot och suppleanten för honom
av landstinget eller, där fråga är om centralsjukkassa, vars verksamhetsområde
utgöres enbart av stad, av stadsfullmäktige. Hava två landstingsområden
förenats till ett centralsjukkasseområde skall vartdera landstinget
utse en ledamot och suppleanten för honom; utgöres centralsjukkasseområde
av landstingsområde och stad, som ej deltager i landsting, utses en ledamot
och suppleanten för honom av landstinget samt en ledamot och suppleanten
för honom av stadsfullmäktige, övriga styrelseledamöter och suppleanter
väljas å ombudsmöte.

Styrelse för lokalsjukkassa skall bestå av minst fem och högst sju ledamöter.
För ledamot skall finnas suppleant. En ledamot och suppleanten
för honom utses av styrelsen för den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan
är ansluten, övriga styrelseledamöter och suppleanter väljas å
ombudsmöte.

Är styrelseledamot förhindrad tjänstgöra, skall till tjänstgöring i första
hand inkallas den för honom utsedde suppleanten.

70 §.

De styrelseledamöter, som skola väljas å ombudsmöte, utses för tiden
från det möte, då valet äger rum, till det ordinarie ombudsmötet andra
året därefter. Av de första gången valda skall dock hälften eller, om antalet
valda ej är delbart med två, hälften av det med ett minskade antalet
avgå vid det ordinarie ombudsmötet året efter valet.

Styrelseledamot må skiljas från uppdraget genom beslut av den som utsett
honom.

71 §•

317

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

72 §.

Styrelsen väljer inom sig ordförande och vice ordförande. Äro både ordföranden
och vice ordföranden hindrade att inställa sig till styrelsesammanträde,
äger styrelsen utse en ledamot att för tillfället föra ordet. Vid
styrelsens sammanträden skola under ordförandens överinseende föras protokoll,
vilka skola till riktigheten bestyrkas av ordföranden och ytterligare
en vid sammanträdet närvarande.

Styrelsen är beslutför, då mer än halva antalet ledamöter är närvarande.
Till styrelsesammanträde skola dock, såvitt ske kan, samtliga ledamöter
kallas. Såsom styrelsens beslut gäller den mening, örn vilken de flesta röstande
förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.

Ledamot av styrelsen äger ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal
mellan honom och den allmänna sjukkassan eller rörande hans försäkring i
kassan. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga örn avtal mellan
kassan och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som
kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda är stadgat äger motsvarande
tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten
eller tredje man.

Minst sex veckor före det ordinarie ombudsmötet skall styrelsen till revisorerna
avlämna en av styrelsens ledamöter underskriven förvaltningsberättelse
för det senast förflutna året.

Styrelsen skall varje år upprätta förslag till förvaltningsstat för nästföljande
år. Förslaget skall hållas tillgängligt för medlemmarna minst två veckor
före det ombudsmöte, å vilket förslaget skall behandlas.

73 §.

Styrelsen äger handla å kassans vägnar i förhållande till tredje man samt
företräda kassan inför domstolar och andra myndigheter. Samma behörighet
tillkommer firmatecknare. Inskränkning i den befogenhet, som sålunda
tillkommer styrelsen eller firmatecknare, är, i den mån ej annat följer av
vad i denna lag stadgas, utan verkan mot tredje man, med mindre han ägt
eller bort äga kännedom om inskränkningen. Bestämmelse, innefattande sådan
inskränkning, må ej registreras.

Ilar styrelsen bestämt, alt rätten till firmateckning må av firmatecknare
utövas allenast i förening med annan, skall det lända till efterrättelse.

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

74 §.

Skriftlig handling, som utfärdas för allmän sjukkassa, bör undertecknas
med kassans firma. Vid firmateckning skola de, som teckna firman, även
underskriva sina namn. Har handlingen ej undertecknats med kassans
firma och framgår ej av dess innehåll, att den utfärdats å kassans vägnar,
svara de, som underskrivit handlingen, för vad genom denna må hava slutits,
en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

75 §.

Vad enligt rättegångsbalken gäller i fråga om behörighet att för allmän
sjukkassas räkning mottaga delgivning i rättegång skall äga motsvarande
tillämpning då annat meddelande skall delgivas sådan kassa.

76 §.

77 §.

Vad i denna lag finnes stadgat angående styrelseledamot skall i tillämpliga
delar gälla beträffande suppleant.

Har suppleant utövat styrelseledamots befogenhet, är den omständigheten,
att förutsättning för hans inträde i styrelsen saknades, utan verkan
mot envar, som ej visas hava insett eller bort inse nämnda förhållande.

Räkenskaper, fonder och revision.

78 §.

I avseende å förandet av allmän sjukkassas räkenskaper må särskilda
föreskrifter meddelas av tillsynsmyndigheten att gälla utöver dem, som kassan
jämlikt bokföringslagen har att iakttaga. Lokalsjukkassa har härjämte
att i fråga om bokföring och kassarörelse följa de anvisningar, som lämnas
av centralsjukkassan.

Räkenskapsavslutning skall ske för kalenderår samt vara verkställd inom
lokalsjukkassa före utgången av nästföljande februari månad och inom centralsjukkassa
före utgången av nästföljande april månad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

319

Särskilda räkenskaper skola hållas för den obligatoriska försäkringen och
särskilda för den frivilliga försäkringen.

79 §.

Då bokslut är uppgjort för centralsjukkassa, skall till särskilda fonder
avsättas

a) vad av kassans inkomster från den obligatoriska försäkringen ej åtgått
för löpande utgifter under det år bokslutet avser (fonden för den obligatoriska
försäkringen);

b) vad av inkomsterna från den frivilliga försäkringen ej åtgått för löpande
utgifter under nämnda tid (fonden för den frivilliga försäkringen).

Vardera fondens kapital och avkastning må tagas i anspråk allenast i den
mån beträffande vederbörande försäkring kassans inkomster ej förslå till
täckande av dess löpande utgifter.

Tillgångar motsvarande ifrågavarande fonder skola redovisas

1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten;

2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks eller konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer;

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, postverket, svenskt bankaktiebolag.
svensk sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit;

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit
Konungens tillstånd;

5) i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning
uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet
eller uti jordbruksfastighet å landet inom sextio procent av
senast fastställda taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
icke må inräknas värdet av växande skog, dock att i varje fall åbyggnad
å egendom skall, för att inteckning i egendomen må godkännas, vara
brandförsäkrad i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett
brandförsäkringsbolag inom riket;

6) med tillsynsmyndighetens medgivande i fastighet, avsedd för kassans
verksamhet; och skall i fråga örn brandförsäkring av åbyggnad gälla vad
vid 5) stadgas.

Utan hinder av vad ovan föreskrivits må centralsjukkassa med tillsynsmyndighetens
medgivande såsom tillgång i förevarande fonder redovisa lån
till lokalsjukkassa så ock värdet av inventarier, som anskaffats för centralsjukkassans
verksamhet, under förutsättning dock att nedskrivning av sagda
värde sker med minst en tiondel varje år.

80 §.

Då bokslut är uppgjort för lokalsjukkassa, skall vad av kassans inkomster
ej åtgått för löpande utgifter under det år bokslutet avser avsättas till fond.

320

Kungl. Mcij:ts proposition nr 312.

Beträffande denna fond skall vad i 79 § andra och tredje styckena stadgas
äga motsvarande tillämpning.

81 §.

Styrelsens förvaltning och den allmänna sjukkassans räkenskaper skola
granskas av revisorer.

Revisors uppdrag utgår ej före det ordinarie ombudsmöte, vid vilket revisorernas
berättelse framlägges. Revisor må skiljas från uppdraget genom
beslut av den som utsett honom.

Revisor skall hava den erfarenhet beträffande och insikt i ekonomiska
förhållanden, som med hänsyn till kassans verksamhet erfordras för uppdraget.
Till revisor må ej utses den, som är i kassans eller styrelseledamots
tjänst, ej heller nära anhörig till styrelseledamot.

82 §.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår över granskningen avgiva en av
dem underskriven berättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två
veckor före det ordinarie ombudsmötet.

Talan mot styrelse och revisorer.

83 §.

Varder talan å styrelsens förvaltning för den tid, revisorernas berättelse
omfattar, ej anställd inom ett år från det berättelsen framlades å ombudsmöte,
skall så anses, som örn ansvarsfrihet blivit styrelsen beviljad.

Utan hinder av att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å förvaltningen,
som grundas på att styrelseledamot begått brottslig handling, kunna mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 321

honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även nämnda
handling.

Befattningshavare hos allmän sjukkassa.

84 §.

Verkställande tjänsteman tillsättes och entledigas i centralsjukkassa av
tillsynsmyndigheten och i lokalsjukkassa av centralsjukkassans styrelse.
Innan verkställande tjänsteman hos allmän sjukkassa tillsättes eller entledigas,
skall yttrande inhämtas från kassans styrelse.

Verkställande tjänstemans avlönings- och pensionsförmåner skola på förslag
av kassans styrelse bestämmas av tillsynsmyndigheten.

85 §.

Annan befattningshavare hos allmän sjukkassa än verkställande tjänsteman
tillsättes och entledigas av kassans styrelse. Inom centralsjukkassa skall
dock förtroendeläkare, som i 90 § sägs, efter kassans hörande tillsättas
och entledigas av medicinalstyrelsen. Kassan är beträffande avlönings- och
andra anställningsvillkor för sådan läkare pliktig ställa sig till efterrättelse
de anvisningar, som på förslag av medicinalstyrelsen meddelas av tillsynsmyndigheten.

Förhållandet mellan centralsjukkassa och därtill ansluten lokalsjukkassa.

86 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312.

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

87 §.

Lokalsjukkassa har att på begäran av den centralsjukkassa, vartill
den är ansluten, utöva nödig sjukkontroll och att för centralsjukkassans
räkning utbetala sjukhjälp.

I fråga om den frivilliga försäkringen har lokalsjukkassa därutöver att
enligt centralsjukkassans bestämmande för dess räkning meddela sådan försäkring
samt att handhava uppbörden av avgifterna för densamma.

88 §.

Centralsjukkassa är pliktig att enligt de närmare bestämmelser, som utfärdas
av tillsynsmyndigheten, utan ersättning biträda ansluten lokalsjukkassa
vid dennas bokförings- och statistikarbete.

Representant för centralsjukkassa äger närvara vid ombudsmöten och styrelsesammanträden
i ansluten lokalsjukkassa.

Sjukkontroll.

89 §.

Allmän sjukkassa skall genom anordnande av sjukkontroll tillse att missbruk
av försäkringen hindras. Lokalsjukkassa har därvid att iakttaga de
föreskrifter, som lämnas av centralsjukkassan.

Tillsynsmyndigheten äger utfärda erforderliga föreskrifter angående sjukkontrollens
anordnande inom de särskilda sjukkasseområdena.

90 §.

Hos centralsjukkassa skola förtroendeläkare till erforderligt antal vara
anställda.

Registrering och tillsyn.

91 §■

I denna lag föreskriven registrering av och tillsyn å allmänna sjukkassor
handhaves av en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet.

Hos tillsynsmyndigheten skall föras ett register över allmänna sjukkassor
(sjukkasseregister) för inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna lag

Kungl. Maj.ts proposition nr 312. 323

skola anmälas för registrering eller vilkas intagande i registret eljest är eller
varder föreskrivet.

92 §.

Anmälan till sjukkasseregistret skall ingivas eller med posten insändas
till tillsynsmyndigheten.

Har ej, då registrering av allmän sjukkassa sökes, varje styrelseledamot
och styrelsesuppleant så ock i övrigt envar, som ensam eller i förening med
annan är bemyndigad att teckna kassans firma, å ansökningen egenhändigt
skrivit sin av vittnen styrkta namnteckning, skall vid ansökningen
fogas en särskild bilaga, därå namnteckningen finnes och blivit styrkt av
vittnen. På samma sätt skall förfaras, då anmälan sker därom, att styrelseledamot
eller suppleant blivit utsedd eller att eljest någon, ensam eller i förening
med annan, blivit berättigad att teckna firman.

93 §.

Beviljas registrering av allmän sjukkassa, skall tillsynsmyndigheten låta
i registret införa

1) dagen för stadgarnas antagande;

2) kassans firma;

3) den ort, där styrelsen har sitt säte;

4) varje styrelseledamots och suppleants samt, där eljest någon, ensam
eller i förening med annan, är berättigad att teckna kassans firma, dennes
fullständiga namn och hemvist;

5) av vilka och huru kassans firma skall tecknas, där den ej tecknas allenast
av styrelsen.

Det ena av de till tillsynsmyndigheten ingivna exemplaren av stadgarna
skall förses med bevis örn antagandet till allmän sjukkassa och registreringen
samt återställas till sökanden.

94 §.

Anmäles ändring i förhållande, varom inskrivning i registret skett, skall,
där registrering beviljas, vad sålunda anmälts anmärkas i registret. Samma
lag gäller, där åt administratörer på sätt i 99 § sägs uppdragits att handhava
allmän sjukkassas angelägenheter eller sådant uppdrag upphört.

Registreras ändring i allmän sjukkassas stadgar, skall ena exemplaret av
det protokoll, som innehåller beslutet om ändringen, återställas till sökanden,
försett med bevis om registreringen.

95 §.

Anmälningsskrifter med därvid fogade handlingar skola, särskilt för varje
allmän sjukkassa, förvaras såsom bilagor till registret.

324

Kungl. Majus proposition nr 312.

96 §.

Mot den, som inhämtat kännedom om vad registret beträffande visst förhållande
innehåller å den tid, varom fråga är, kan ändring i samma förhållande
ej åberopas med laga verkan, med mindre han visas hava ägt vetskap
örn ändringen.

97 §.

Centralsjukkassas styrelse har att inom tid som i första stycket sägs till
tillsynsmyndigheten ingiva i enlighet med fastställt formulär upprättad statistisk
redogörelse rörande kassans och envar av de till denna anslutna
lokalsjukkassornas verksamhet under året. Redogörelsen skall vara underskriven
av styrelsens ordförande och kassans verkställande tjänsteman.

Finner tillsynsmyndigheten nödigt att av allmän sjukkassa infordra ytterligare
upplysningar, skola sådana ofördröjligen lämnas av kassans styrelse.

98 §.

Tillsynsmyndigheten äger fastställa för kassornas verksamhet erforderliga
formulär; och kassa skall vara pliktig att i föreskriven ordning begagna
formulären.

99 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att anledning till anmärkning förekommer
mot allmän sjukkassas verksamhet, äger tillsynsmyndigheten meddela kassan
anvisning att vidtaga den åtgärd eller den förändring av verksamheten,
som prövas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma viss skälig
tid, inom vilken anvisad åtgärd eller förändring skall hava vidtagits.

Underlåter kassan att ställa sig sålunda meddelad anvisning till efterrättelse,
må tillsynsmyndigheten uppdraga åt två eller flera personer att i

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

325

egehskap av administratörer handhava kassans angelägenheter under viss tid,
dock längst intill dess, efter nyval av ombud, som i 61 § avses, ombudsmöte
utsett styrelseledamöter och dessa trätt i tjänst. Administratörer hava att i
denna egenskap fullgöra de på ombudsmöte och styrelse enligt denna lag
ankommande åliggandena, dock ej sådana, som i 64 § avses, och skall i tilllämpliga
delar beträffande dem gälla vad i denna lag stadgas angående
ombudsmöte samt styrelse eller styrelseledamöter. Det åligger administratörer
att ställa sig till efterrättelse de särskilda bestämmelser angående uppdragets
fullgörande, som må utfärdas av tillsynsmyndigheten.

Uppdrag att vara administratör må när som helst återkallas av tillsynsmyndigheten.
Arvode till administratör skall utgivas av kassan efter de
grunder, som fastställas av tillsynsmyndigheten.

100 §.

Närmare föreskrifter örn tillsynsmyndighetens organisation samt om sjukkasseregistrets
förande och tillsynsmyndighetens verksamhet i övrigt meddelas
av Konungen.

Besvär m. m.

101 §.

över allmän sjukkassas beslut i ärende angående försäkring enligt denna
lag må klagan föras hos tillsynsmyndigheten genom besvär, vilka skola inlämnas
till kassan eller dit insändas med posten. Besvären skola hava kommit
kassan tillhanda senast inom en månad efter det klaganden erhållit kännedom
örn beslutet. Kassan har att inom två veckor därefter med eget yttrande
översända besvären till tillsynsmyndigheten. Den omständigheten, att besvären
av klaganden ingivits eller insänts direkt till tillsynsmyndigheten,
utgör ej hinder för besvärens upptagande till prövning, därest de inkommit
till tillsynsmyndigheten före utgången av den stadgade besvärstiden. I sådant
fall skall tillsynsmyndigheten omedelbart överlämna besvären till vederbörande
kassa för behandling som ovan sagts.

Tillsynsmyndigheten äger, ändå att klagan icke förts, till prövning upptaga
ärende som i första stycket avses.

102 §.

Uppstår tvist mellan allmänna sjukkassor, skall tvisten, där den avser
tolkningen eller tillämpningen av denna lag och ej kan biläggas i godo, på
yrkande av någon av kassorna avgöras av tillsynsmyndigheten.

103 §.

Mot tillsynsmyndighetens beslut i fråga, varom i 101 och 102 §§ förmäles,
må talan ej fullföljas med mindre tillsynsmyndigheten meddelat tillstånd
därtill. Sådant tillstånd skall lämnas, där utgången av ärendet kan

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

antagas vara av synnerlig betydelse för part eller där någon av dem, som
inom tillsynsmyndigheten deltagit i behandlingen av ärendet, yppat avvikande
mening. Klagan föres hos Konungen genom besvär, vilka skola inlämnas
eller insändas med posten till socialdepartementet. Besvären skola
hava inkommit till departementet senast inom en månad efter det klaganden
erhållit del av tillsynsmyndighetens beslut.

Tillsynsmyndighetens beslut i fråga, som i 101 och 102 §§ avses, går i
verkställighet på sätt om domstols lagakraftägande dom är stadgat; dock
äger tillsynsmyndigheten, där talan mot dess beslut må föras, eller, om talan
fullföljts, Konungen bestämma, att beslutet ej må verkställas förrän det vunnit
laga kraft eller annorlunda förordnats.

Fråga, som i 101 och 102 §§ åsyftas, må ej prövas i annan ordning än
här ovan sagts.

Särskilda bestämmelser.

104 §.

Allmän sjukkassa skall, därest Konungen så förordnar, helt eller delvis
överlåta sin rörelse och sina tillgångar å annat försäkringsorgan. överlåtes
rörelsen helt, skall kassan gå i likvidation. I annan ordning må beslut örn
överlåtelse av kassas rörelse eller dess trädande i likvidation ej fattas.

I fråga om allmän sjukkassas likvidation samt upplösning skall i övrigt
i tillämpliga delar gälla vad i sådant avseende finnes föreskrivet i lagen om
understödsföreningar, därvid dock skall iakttagas att i nämnda lag beträffande
likvidator förekommande hänvisning till stadgande angående styrelse
eller styrelseledamot skall avse bestämmelse härom i denna lag.

105 §.

Fordran å sjukhjälp, som innestår hos allmän sjukkassa, må ej för gäld
tagas i mät.

Ej heller må rätt till sjukhjälp överlåtas, innan den försäkrade är berättigad
att lyfta sjukhjälpen.

106 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

327

skäligen bort inse detta, är han pliktig återbetala vad för mycket utbetalats,
där ej den allmänna sjukkassan i särskilt fall finner anledning att helt eller
delvis eftergiva sådan återbetalningsskyldighet.

I fall som i denna paragraf avses må i avräkning å vad för mycket utgått
innehållas skäligt belopp av försäkrad tillkommande sjukhjälp, som
därefter förfaller. Har försäkrad, till vilken sjukhjälp felaktigt utbetalats,
övergått till annan sjukkassa, må sådan avräkning ske även å den sjukhjälp,
vartill han må vara berättigad från nämnda kassa.

107 §.

Allmän sjukkassa äger ej av den, som framkallat sjukdom hos annan
eller eljest i anledning av sjukdomen är pliktig att gälda skadestånd till
försäkrad, återkräva sina utgifter för utgiven sjukhjälp.

108 §.

Samma lag gäller, där styrelseledamot eller annan, som i första stycket
avses, genom att överträda denna lag eller föreskrift, som meddelats med
stöd av densamma, eller kassans stadgar uppsåtligen eller av vårdslöshet
tillskyndat tredje man skada.

109 §.

Styrelseledamot, revisor och befattningshavare hos allmän sjukkassa
må ej till obehörig yppa förhållande, om vilket han i sin nämnda egenskap
erhållit kunskap och vilket avser enskilds personliga förhållanden, samt ej
heller till obehörig utlämna handling, till vilken han i sin nämnda egenskap
erhållit tillgång.

Den som bryter mot vad i första stycket är stadgat straffes med dagsböter,
där ej brottet är att anse såsom tjänstefel. Böterna tillfalla kronan.

HO §.

Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt om tilllämpning
av denna lag å andra dess medborgare som vistas bär i riket än
dem å vilka lagen eljest är tillämplig.

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Om lagens ikraftträdande m. m.

111 §.

Denna lag skall, i den mån ej nedan annorlunda stadgas, träda i kraft
den 1 juli 1950, vid vilken tidpunkt förordningen den 26 juni 1931 (nr 280)
om erkända sjukkassor upphör att gälla.

Vad i lag eller särskild författning må vara föreskrivet med avseende å
erkända sjukkassor samt avgifter till och sjukhjälp från dessa skall efter
utgången av juni 1950 i stället gälla allmänna sjukkassor samt avgifter till
och sjukhjälp från dessa.

Antagande av allmänna sjukkassor m. m.

112 §.

Till allmän sjukkassa skall i första hand antagas erkänd sjukkassa, som
är verksam inom det för den allmänna sjukkassan avsedda verksamhetsområdet.

Landsting ävensom stad, som ej deltager i landsting, bär att, därest allmän
centralsjukkassa ej på annat sätt upprättas för landstingsområdet eller
staden, svara för att sådan kassa upprättas. Om allmän lokalsjukkassa ej
på annat sätt upprättas för lokalsjukkasseområde, åvilar ansvaret för att
så sker den eller de inom lokalsjukkasseområdet belägna kommunerna.

113 §.

Ansökan örn antagande till allmän sjukkassa skall göras av styrelsen för
den förening, som önskar bliva antagen till allmän sjukkassa. Ansökan
skall vara tillsynsmyndigheten tillhanda före den 1 januari 1949, då fråga
är om antagande till centralsjukkassa, samt före den 1 juli 1949, såvitt angår
antagande till lokalsjukkassa. Tillsynsmyndigheten må dock med hänsyn
till särskilda omständigheter medgiva, att ansökningen ingives senare. Vid
ansökningen skola fogas de uppgifter tillsynsmyndigheten bestämmer.

Innan förening antages till allmän sjukkassa, skall den hava antagit stadgar,
avfattade på sätt i 56 § sägs, varjämte i fråga örn allmän lokalsjukkassa
tillsynsmyndigheten skall inhämta yttrande i ärendet från styrelsen för den
centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan skall vara ansluten.

Beslut, som på grund av vad i första och andra styckena sägs eller eljest
erfordras för erkänd sjukkassas antagande till allmän sjukkassa eller för
överlåtelse, varom nedan i 114 § förmäles, skall, utan hinder av att för den
erkända sjukkassan gälla bestämmelser av annat innehåll, vara giltigt,
därest det å föreningssammanträde biträtts av de flesta röstande samt godkännes
av tillsynsmyndigheten. Sålunda fattat beslut må ej sedermera utan
tillsynsmyndighetens medgivande upphävas eller ändras. Ansökan om antagande
till allmän sjukkassa, som gjorts med stöd av beslutet, är för den
erkända sjukkassan bindande.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

329

114 §.

Söker mer än en förening bliva antagen till centralsjukkassa eller lokal sjukkassa
för samma område, skall tillsynsmyndigheten, där så finnes lämpligt,
söka få till stånd överlåtelse enligt 66 § lagen om understödsföreningar
på en av föreningarna av den eller de andras rörelse eller på en för
ändamålet bildad förening av samtliga de sökandes rörelse. Kan överlåtelse
som nu sagts ej åvägabringas eller finnes sådan lämpligen ej böra ifrågakomma,
har tillsynsmyndigheten att pröva, vilken förening som må anses lämpligast,
därvid, med beaktande jämväl av vad i 112 § första stycket sägs, hänsyn
särskilt bör tagas till föreningarnas medlemsanslutning inom verksamhetsområdet.

115 §.

Blir erkänd sjukkassa ej antagen till allmän sjukkassa och har dess rörelse
ej överlåtits på sätt i 114 § sägs, skall kassan utan särskilt beslut den
1 juli 1950 träda i likvidation. Sådan kassa är, utan hinder av vad därutinnan
må vara föreskrivet i kassans stadgar, pliktig att, enligt de föreskrifter
tillsynsmyndigheten meddelar, till den eller de allmänna sjukkassor,
till vilka medlemmarna skola höra, överföra de medel som vid utgången
av juni 1950 funnos avsatta till sjukhjälpsfond.

116 §.

Har förening antagits till allmän centralsjukkassa, skola före den 1
juli 1949 styrelseledamöter och suppleanter för deni väljas till det antal,
som enligt denna lag och de för kassan antagna stadgarna skall utses
å ombudsmöte, att tjänstgöra till dess ombudsmöte utsett styrelseledamöter
och suppleanter i enlighet med vad i lagen sägs. Vid valet skola
tillämpas de för föreningen då gällande bestämmelserna angående val av
styrelseledamöter och suppleanter. Motsvarande skall gälla där förening
antagits till allmän lokalsjukkassa; dock skall valet i detta fall ske före
den 1 januari 1950.

De som enligt vad i 69 § stadgas hava att utse övriga styrelseledamöter
och suppleanter i allmänna sjukkassor skola göra detta, vad beträffar
centralsjukkassa före den 1 juli 1949 och såvitt angår lokalsjukkassa före
den 1 januari 1950. Därvid skall i stället för vad i 71 § sägs om medlem
i kassan eller familjemedlem gälla att ledamoten eller suppleanten är man -

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

talsskriven inom kassans verksamhetsområde. Uppgift å de sålunda utsedda
skall senast nämnda dagar tillställas tillsynsmyndigheten och vederbörande
kassa.

Styrelse som i första och andra styckena avses skall, därest annan styrelse
finnes för kassan, icke träda i tjänstgöring förrän den 1 juli 1950
men i annat fall så snart den blivit fulltalig. Uppdrag för styrelseledamot,
som utsetts i annan ordning, skall upphöra med utgången av juni 1950,
ändå att den tid, för vilken ledamoten utsetts, ej gått till ända.

Styrelsen för samt befattningshavare hos förening, som antagits till allmän
sjukkassa, äga vidtaga sådana åtgärder, som erfordras i anledning av
denna lags ikraftträdande.

117 §.

Före den 1 april 1950 skola, såvitt angår lokalsjukkassa samt centralsjukkassa,
vilkens verksamhetsområde utgöres enbart av stad, utses ombud
för 1950 och 1951 års ombudsmöten. Lokalsjukkassa skall före den 1 juli
1950 för tid, som nu sagts, utse ombud i den centralsjukkassa, till vilken
den är ansluten, och skall, där så finnes erforderligt, särskilt ombudsmöte
utlysas för valets förrättande.

Beträffande sådant ombud skall i stället för vad i 61 § tredje stycket stadgas
om medlem i kassan eller familjemedlem gälla att ombudet skall vara
mantalsskrivet inom kassans verksamhetsområde.

övergångsbestämmelser för medlemmar i erkända sjukkassor.

118 §.

I samband med ikraftträdandet av denna lag skall envar, som vid utgången
av 1949 var medlem i erkänd sjukkassa och som är försäkringspliktig
enligt lagen, så ock sådan gift kvinna, som i 6 § första stycket
avses, överföras till vederbörande allmänna sjukkassa, den försäkringspliktige
såsom medlem och kvinnan såsom familjemedlem.

Den omständigheten, att medlem i erkänd sjukkassa ej fyllt sexton år,
skall ej utgöra hinder för hans överförande såsom medlem. Beträffande
sådan medlem skall ej gälla vad i denna lag stadgas angående familjemedlem.

119 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

331

120 §.

Är någon vid utgången av juni 1950 berättigad att uppbära sjukpenning
från erkänd sjukkassa, skall följande gälla:

b) Den som enligt 9 § icke må vara sjukpenningförsäkrad äger likväl
uppbära sjukpenning enligt de vid utgången av juni 1950 å honom tillämpliga
föreskrifterna.

c) Beträffande den som enligt 9 § skall vara sjukpenningförsäkrad skola
för det sammanhängande sjuklighetstillstånd varom fråga är gälla de vid
utgången av juni 1950 å den försäkrade tillämpliga bestämmelserna om rätt
till sjukpenning, i den mån han därigenom blir berättigad till sjukpenning
för längre tid än eljest eller till sjukpenning för viss tid med högre belopp
än som eljest skolat tillkomma honom såsom sjukpenning jämte make- och
barntillägg för den tiden.

Vad ovan under a)-—c) sägs skall ock gälla, där den som vid utgången
av juni 1950 var medlem i erkänd sjukkassa och då ej ägde uppbära sjukpenning
därefter drabbas av sjukdom, som utgör fortsättning av ett tidigare
sjuklighetstillstånd, för vilket han ägt erhålla sjukpenning i sådan kassa.

Vid prövning, huruvida sjukdom skall anses utgöra fortsättning av tidigare
sjuklighetstillstånd, skall vad i 27 § andra stycket är stadgat äga
motsvarande tillämpning, därvid dock beträffande annan än den som vid
utgången av juni 1950 äger uppbära sjukpenning skall iakttagas, att fortsättning
av det tidigare sjuklighetstillståndet ej skall anses föreligga av
allenast den anledningen, att sjukdomsfallet inträffat inom nittio dagar
efter den sista dag, för vilken sjukpenning utgivits av erkänd sjukkassa.

121 §.

Där på grund av före den 1 juli 1950 gjord ansökan frivillig försäkring
beviljas någon, som den 1 april 1950 i erkänd sjukkassa var tillförsäkrad
mer omfattande sjukhjälp än som tillkommer honom enligt den obligatoriska
försäkringen, skall väntetid icke tillämpas; dock skall i fall som
nu sagts vad i 50 § första stycket andra och tredje punkterna stadgas äga
motsvarande tillämpning.

332

Kungl. Majas proposition nr 312.

Därest i allmän sjukkassa storleken av avgifterna för den frivilliga försäkringen
gjorts beroende av medlemmens ålder vid inträdet i den frivilliga
försäkringen, skall beträffande medlem som överförts från erkänd sjukkassa
hänsyn tagas till hans ålder vid inträdet i erkänd sjukkassa eller, örn
han omedelbart före inträdet i sådan kassa tillhört annan statsunderstödd
sjukkassa, vid inträdet i kassa av sistnämnda slag.

Övergångsbestämmelser för andra än medlemmar i erkända sjukkassor.

122 §.

Det åligger envar, som före den 1 juli 1949 fyllt femton år och blir försäkringspliktig
jämlikt denna lag, att, därest han ej vid utgången av 1949
är medlem i erkänd sjukkassa, före den 1 februari 1950 anmäla sig till inträde
i vederbörande allmänna lokalsjukkassa eller, där sådan ej finnes, i
vederbörande allmänna centralsjukkassa. På grund av sådan anmälan skall
den som finnes vara försäkringspliktig inskrivas såsom medlem i kassan
från och med den 1 juli 1950.

123 §.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall som
i 6 § andra stycket c) avses.

124 §.

Där den, som den 1 juli 1950 blir försäkrad i allmän sjukkassa men som
icke omedelbart dessförinnan var medlem i erkänd sjukkassa, vid utgången
av juni 1950 lider av sjukdom som i 21 § avses skall vid beräkning av
sjukhjälpstiden medräknas den tid, varunder sjuklighetstillståndet eller
tidigare sådant tillstånd med vilket den ifrågavarande sjukdomen sammanhänger,
varat före lagens ikraftträdande. Vid prövning, huruvida sjukdom
skall anses utgöra fortsättning av tidigare sjuklighetstillstånd, skall
vad i 27 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning, därvid vad
som sägs om tid, för vilken sjukpenning utgivits, skall hava avseende å tid,
under vilken arbetsoförmåga på grund av sjukdom förelegat.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla, om försäkrad som där avses

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

333

efter utgången av juni 1950 drabbas av sjukdom, som äger medicinskt samband
med dessförinnan inträffat sjukdomsfall, såvida den försäkrade inom
två år före insjuknandet vid något tillfälle varit arbetsoförmögen på grund
av det tidigare sjukdomsfallet.

T illämpnings föreskrifter.

125 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för lagens tillämpning,
meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av tillsynsmyndigheten.

334

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Bilaga B.

S o c i a I v å r d s k o m m i 11 c n s förslag
till

Lag

om allmän sjukförsäkring.

Allmänna bestämmelser örn försäkringsplikt m. m.

1 §•

1 mom. Envar i Sverige bosatt svensk medborgare är, där ej nedan annorlunda
stadgas, pliktig att från och med ingången av kalendermånaden
efter den, under vilken han fyllt sexton år, vara försäkrad i enlighet med
denna lag för erhållande av sjukhjälp (sjukförsäkrad). På grund av sådan
försäkring skall i fall, som nedan sägs, sjukhjälp jämväl utgivas till försäkringspliktigs
familjemedlemmar.

Försäkringsplikt, som nu sagts, åvilar jämväl å svenskt fartyg anställd
svensk medborgare, som ej är bosatt i Sverige, ävensom i Sverige bosatt
och mantalsskriven icke svensk medborgare.

2 mom. I denna lag föreskriven försäkringsplikt fullgöres genom medlemskap
i allmän sjukkassa. Annan än försäkringspliktig må ej vara medlem
av sådan kassa.

2 §•

Försäkringspliktig är ej:

a) gift kvinna, som sammanlever med sin man, om denne är försäkrad
jämlikt denna lag och hennes årsinkomst av förvärvsarbete, beräknad enligt
de i 15—17 §§ angivna grunder, ej uppgår till minst 900 kronor;

b) den som på grund av sjukdom eller av sjukdom föranlett stadigvarande
men eller på grund av vanförhet under sjuhundratrettio dagar i följd
vårdats å sjukvårdsanstalt, så länge vården därefter pågår;

c) den som är omhändertagen å anstalt för obildbara sinnesslöa;

d) den som undergår frihetsstraff eller tvångsarbete, då den ådömda
straff- eller tvångsarbetstiden överstiger två år;

e) den som undergår förvaring eller internering i säkerhetsanstalt; samt

f) därest Konungen så förordnar, den som är sjukförsäkrad enligt utländsk
lag.

Finnes sannolikt, att försäkringspliktig på grund av vad i 26 § sägs ej
kan komma att bliva berättigad till sjukhjälp eller allenast bliva berättigad
till sådan i ringa mån, må han på därom gjord framställning tills vidare
av tillsynsmyndigheten befrias från försäkringsplikten.

3§.

Envar försäkringspliktig skall vara sjukvårdsförsåkrad samt erlägga avgift
därför ävensom för sjukvårdsförsäkring av familjemedlemmar och i
9 § 2 mom. omförmälda barn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

335

4§-

1 mom. Försäkringspliktig, vilkens årsinkomst av förvärvsarbete, beräknad
enligt de i 15—17 §§ angivna grunder, uppgår till minst 600 kronor,
skall vara försäkrad för erhållande av kontant sjukhjälp (sjukpenningförsäkrad)
samt erlägga avgift därför och för den i 13 § andra stycket omförmälda
sjukpenningförsäkringen av vissa gifta kvinnor.

2 mom. Sjukpenningförsäkrad må dock ej vara:

a) den å vilken allmänna tjänstepensionsreglementet, tjänstepensionsreglementet
för de högre kommunala skolorna, folkskolans tjänstepensionsreglemente
eller familjepensionsreglementet för prästerskapet äger tillämpning
eller den som är fast anställd i manskapsgrad vid försvarsväsendet,
även därest förstnämnda reglemente ej är tillämpligt å honom;

b) den som tillerkänts tilläggspension enligt lagen om folkpensionering
eller invalidunderstöd enligt förordningen om invalidunderstöd, i vad avser
tiden från och med månaden efter den, under vilken den första utbetalningen
av tilläggspensionen eller invalidunderstödet kan ske, och därefter
så länge rätt till sådan förmån föreligger;

c) den som för ett sammanhängande sjuklighetstillstånd ej vidare är berättigad
till sjukpenning, i vad avser tiden intill dess han återvunnit arbetsförmåga;
samt

d) den som fyllt 67 år och därefter uppburit sjukpenning för den längsta
tid han äger uppbära sådan.

3 mom. Befrielse från skyldigheten att vara sjukpenningförsäkrad må
medgivas:

a) annan befattningshavare i statens tjänst än i 2 mom. a) avses;

b) annan befattningshavare i kommuns tjänst än i 2 morn. a) avses,
därest han vid sjukdom tillförsäkrats kontanta löneförmåner, som minst
motsvara de förmåner, vartill han på grund av sjukpenningförsäkringen
skulle vara berättigad; samt

c) den som fyllt 67 år och uppburit sjukpenning för så lång tid, att han
må uppbära sådan för ytterligare högst nittio dagar.

Befrielse som här sägs meddelas i fall, som i a) avses, av Konungen och
eljest av tillsynsmyndigheten. Framställning om befrielse skall i fall, som
i b) sägs, göras av kommunen samt i fall, som i c) sägs, av den försäkringspliktige.

4 mom. Ändock att försäkringspliktig jämlikt 2 mom. a) eller 3 mom.
första stycket a) eller b) är befriad från skyldigheten att vara sjukpenningförsäkrad,
vare han pliktig att för beredande av sjukpenningförsäkring
jämlikt 13 § andra stycket erlägga därför erforderlig avgift.

5 §■

1 mom. Försäkring enligt denna lag är vilande under tid

a) då försäkringspliktig på grund av värnplikt fullgör tjänstgöring vid
försvarsväsendet;

b) då försäkringspliktig för erhållande av vård eller uppfostran är intagen
i annan barnavårdsanstalt än barnkoloni eller i skyddshem, allmän
uppfostringsanstalt eller därmed jämförlig anstalt;

c) då försäkringspliktig undergår frihetsstraff eller tvångsarbete överstigande
tre månader;

d) då försäkringspliktig vårdas å allmän alkoholistanstalt;

e) då försäkringspliktig i annat fall än ovan sagts tvångsvis tagits i för -

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

var på det allmännas bekostnad av annan orsak än sjukdom, därest antagas
kan att förvaringen kommer att överstiga en tid av tre månader;
samt

f) då för den, som är försäkrad i egenskap av familjemedlem eller jämlikt
9 § 2 morn., föreligger i 2 § första stycket b)—f) eller ovan under b)—e)
omförmäld omständighet.

2 mom. För tid, då försäkring är vilande, må sjukhjälp ej utgivas, dock
skall, om försäkringspliktigs försäkring är vilande, sjukhjälp utan hinder
härav utgivas till hans familjemedlemmar. Till den, som på grund av värnplikt
fullgör tjänstgöring vid försvarsväsendet, skall, ändå att hans försäkring
är vilande, sjukvårdsersättning utgivas i den mån sjukvård ej åtnjutes
på statens bekostnad. Är försäkrad intagen i barnavårdsanstalt, som i 1
mom. b) avses, skall, utan hinder av att försäkringen är vilande på grund
därav, för den försäkrade utgivas i denna lag föreskriven ersättning för
sjukhusvård.

3 mom. Ändock att försäkringspliktigs försäkring är vilande, vare han
pliktig erlägga avgift för sjukvårdsförsäkring ävensom, i stället för eljest
under den tiden till betalning förfallande avgift för sjukpenningförsäkring,
avgift, varom förmäles i 4 § 4 morn.; dock vare försäkringspliktig, som på
grund av värnplikt fullgör tjänstgöring vid försvarsväsendet, befriad från
varje avgift, som förfaller till betalning under tjänstgöringstiden.

6§-

Familjemedlem till medlem av allmän sjukkassa anses vid tillämpningen
av denna lag vara

hustru som ej är försäkrad genom medlemskap i sjukkassa; samt

barn till och med den månad, under vilken det fyller sexton år.

Såsom barn till medlem skola även anses dennes adoptiv- och fosterbarn
ävensom i Sverige bosatta barn, adoptivbarn och fosterbarn till medlemmens
make.

Äro båda föräldrarna medlemmar, anses barn vara familjemedlem till
fadern. Tillkommer barnets vårdnad enligt lag eller domstols beslut modern
ensam, skall barnet dock anses såsom familjemedlem till henne eller, örn
hon är gift och hennes man är medlem, till honom.

Såsom föräldrar skola, då fråga är örn adoptiv- eller fosterbarn, anses
allenast adoptiv- eller fosterföräldrarna.

Om medlemskap i sjukkassa m. m.

?§•

1 mom. När i denna lag talas om sjukkassa, avses därmed allmän sjukkassa.

2 mom. Försäkringspliktig skall vara medlem av sjukkassan för den kommun
inom riket, där han har fast bostad. Saknar han fast bostad inom riket,
skall han vara medlem av sjukkassan för den kommun inom riket, där han
är eller senast varit mantalsskriven.

Försäkringspliktig sjöman, som varken har fast bostad eller är mantalsskriven
inom riket, skall vara medlem av sjukkassan för den kommun inom
riket, där fartyget har sin hemort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

337

3 mom. Då försäkringsplikt enligt 1 § inträder för den, som redan är försäkrad
i egenskap av barn till medlem av sjukkassa, skall sjukkassan inskriva
den försäkringspliktige såsom medlem av kassan samt tillställa honom
meddelande därom och angående vad på grund av medlemskapet åligger
honom.

4 mom. Annan försäkringspliktig än i 3 morn. avses skall inom fjorton
dagar från den dag, då försäkringsplikten inträtt, anmäla sig till inträde i
den sjukkassa, i vilken han enligt 2 morn. skall vara försäkrad. Sålunda
gjord anmälan skall medföra medlemskap i sjukkassan från och med den
dag, då försäkringsplikten inträtt.

Ändå att anmälan, som i första stycket sägs, ej inkommit, skall sjukkassan
så snart ske kan inskriva den försäkringspliktige såsom medlem av
kassan. På grund av sådan inskrivning skall han anses såsom medlem från
och med den dag försäkringsplikten inträtt, dock tidigast från och med
tredje kalendermånaden före den, under vilken inskrivningen sker. I fall,
som här avses, må sjukhjälp ej utgivas för tid före inskrivningen, där ej
sjukkassan finner, att den försummade anmälningsskyldigheten skäligen
ej bör läggas den försäkringspliktige till last.

8§.

Flyttar medlem från sjukkassas verksamhetsområde till ort inom verksamhetsområde
för annan sjukkassa, skall han därmed anses utträda ur
den förra sjukkassan samt ingå såsom medlem i den senare (överflyttning).
Var medlem eller familjemedlem till honom vid flyttningen på grund av
redan inträffad sjukdom berättigad till sjukhjälp i form av ersättning för
sjukhusvård eller sjukpenning, skall dock, där ej annat överenskommits
mellan kassorna, överflyttningen anses ske först med utgången av den
månad, under vilken den sjukes rätt till sådan sjukhjälp från sjukkassa för
den tidigare bosättningsorten upphört.

För månad, under vilken överflyttning sker, erlägger medlemmen hel
månadsavgift till den av kassorna, inom vars verksamhetsområde han är
bosatt den dag avgiften förfaller till betalning, men vare han befriad från
avgift till den andra kassan. Tillkommer avgift annan kassa än den, till
vilken den erlagts, vare sistnämnda kassa pliktig översända avgiften till
den kassa, som är berättigad till densamma.

Innan flyttning, som ovan sägs, företages, skall medlemmen göra anmälan
härom till den kassa, från vars verksamhetsområde flyttningen skall
ske. Göres anmälan senare än nu sagts, må sjukhjälp, som belöper på tid
före anmälan, ej utgivas av den kassa, till vars verksamhetsområde flyttningen
skett.

Om sjukhjälp på grund av sjukvårdsförsäkringcn (sjukvårdsersättning).

9§.

1 mom. Till medlem av sjukkassa ävensom till medlems familjemedlemmar
utgives på villkor och i den omfattning, som i denna lag närmare stadgas,
sjukvårdsersättning i form av ersättning för

a) läkarvård, ersättning för i samband härmed företagna resor häri inräknad; b)

vissa läkemedel; samt

Bihang till riksdagens protokoll MAC). 1 sami. Nr 312.

338

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

c) sjukhusvård, ersättning för intagning å sjukvårdsanstalten och hemresa
därifrån häri inräknad.

2 mom. Till barn, som ej är att anse såsom familjemedlem till medlem
och som vistas i Sverige under sådana förhållanden, att barnet, om det
fyllt sexton år, skolat vara försäkringspliktigt, utgives sjukvårdsersättning,
som i 1 mom. sägs, för tid till och med den månad, under vilken barnet
uppnår nämnda ålder. Ersättningen utgives av sjukkassan för den kommun,
där barnet är bosatt, då rätten till sjukhjälp uppkommer.

10 §.

1 mom. Ersättning för försäkrads utgifter för läkarvård, kostnaderna för
läkares resa ävensom för utfående av sjukpenning erforderliga läkarintyg
häri inräknade, skall utgivas vid varje sjukdom, som enligt läkares utsaga
kräver vård av läkare, med tre fjärdedelar av utgifterna; dock att där utgifterna
överstigit det belopp, vartill desamma enligt av Konungen fastställd
taxa skola beräknas uppgå, ersättningen skall motsvara tre fjärdedelar
av sistnämnda belopp. Till läkarvård skall härvid hänföras jämväl
röntgen- och radiumbehandling. Nämnda taxa skall avse vård, som kan
meddelas av envar legitimerad läkare, ävensom röntgenundersökning samt
röntgen- och radiumbehandling, som utföres av därför särskilt utbildad
läkare.

Är uppenbart, att den sjuke utan fog sökt mer än en läkare vid samma
sjukdomsfall eller att läkare anlitats vid flera tillfällen än som varit behövligt,
vare sjukkassan pliktig utgiva ersättning enligt vad nu sagts allenast
med avseende å utgifterna för den vård, som lämnats av den först rådfrågade
läkaren, eller för de besök, som skäligen kunna anses hava varit behövliga.
Har sjuk, som påkallat besök av läkare i sin bostad eller annorstädes,
uppenbarligen kunnat utan risk för försämring av hälsotillståndet
besöka läkaren, må kassan minska ersättningen till det belopp, som skulle
hava utgivits för läkarvård och den sjukes resor, örn den sjuke besökt,
läkaren.

2 mom. Ersättes den sjukes utgifter för läkarvård enligt 1 morn., utgives
jämväl ersättning för utgifterna för hans resor till och från läkaren.

I den mån resekostnaden överstiger tre kronor för varje besök ersättes

hela den överskjutande kostnaden, därest den sjuke av läkare hänvisats
för läkarvård vid närmaste allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas,
samt

eljest tre fjärdedelar av den överskjutande kostnaden, dock att ersättning
ej må utgivas med högre belopp än som skulle hava utgått vid besök hos
den provinsialläkare eller stadsläkare, inom vilkens distrikt den sjuke
vistas.

I fråga om rätten till ersättning, som i detta morn. avses, skall dock gälla
följande:

a) ersättning beräknas högst efter det billigaste, vanligen förekommande
färdsätt, som under hänsynstagande till den sjukes tillstånd kunnat komma
till användning;

b) ersättning för återresa utgives högst för resa antingen till den plats,
varifrån resan till läkaren företogs, eller till den sjukes bostad, dock må
ersättning för återresa till bostaden ej beräknas för den del av färdsträckan,
varmed denna med mera än en mil överstiger färdsträckan vid resan tili
läkaren;

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

339

c) ersättning må ej utgivas, om med hänsyn till resans längd samt den
sjukes vanor och tillstånd skäligen kunnat fordras att han färdats till fots
eller å cykel;

d) för resa med annan automobil än ambulans- eller taxeautomobil,
ävensom med hästskjuts, motorcykel eller maskindriven farkost, vilken ej
går i allmän trafik, skall vid ersättningens beräknande lända till efterrättelse
av Konungen fastställd taxa; samt

e) ersättning må ej utgivas för resa utom Sverige.

Såsom förutsättning för utgivande av ersättning jämlikt detta mom. skall
vidare gälla, att den försäkrade skriftligen betygar, att resan föranletts uteslutande
av behovet av läkarvård.

Påkallas av den sjukes ålder eller tillstånd att anhörig eller annan åtföljer
honom till läkaren, må jämväl kostnaderna för följeslagarens resa
ersättas efter i detta mom. stadgade grunder, och skall ersättningen därvid
beräknas å sammanlagda resekostnaden för den sjuke och följeslagaren.

3 mom. För utgivande av ersättning för läkarvård, som lämnats utom
riket, skola gälla de föreskrifter Konungen meddelar.

11 §•

Lider försäkrad av sockersjuka eller av allvarlig blod- eller hjärtsjukdom,
skall ersättning utgivas med tre fjärdedelar av kostnaden för sådana läkemedel,
som enligt läkares utsago måste av den försäkrade nyttjas under
längre tid för sjukdomens hävande eller lindrande och upptagits i en av
Konungen fastställd förteckning.

I andra fall än i första stycket sägs skall vid försäkrads sjukdom utgivas
ersättning med hälften av kostnaden för sådana av läkare föreskrivna läkemedel,
som äro av betydelse för sjukdomens hävande eller lindrande och
upptagits i en av Konungen fastställd förteckning.

12 §.

1 mom. Har sjuk bereus vård å allmänt sjukhus eller å annan sjukvårdsanstalt,
som upptagits i särskild av Konungen fastställd förteckning, (sjukhusvård)
och styrkes med läkarintyg, att vården varit erforderlig, skall i
stället för ersättning, som i 10 och 11 §§ sägs, utgivas ersättning för sjukhusvården,
dock högst med belopp, som skulle hava utgått för vård å allmän
sal eller avdelning vid för sjukdomens behandling lämpat allmänt
sjukhus, drivet av det landsting eller den i landsting ej deltagande stad,
inom vars område den sjuke är bosatt, (hemortssjukhus) eller, där den
sjuke beredes vård genom pensionsstyrelsens försorg, med belopp motsvarande
den lägsta avgiften för den vården. Har erforderlig vård ej kunnat
beredas den sjuke å hemortssjukhus eller har behov av sjukhusvård uppkommit
vid vistelse utanför sagda område och har den sjuke med anledning
därav måst intagas för vård å annan sjukvårdsanstalt, som i första
punkten sägs, än hemortssjukhus, utgives likväl ersättning för vården å den
sjukvårdsanstalten enligt den för vård å anstalten gällande taxan, dock
högst med belopp, som skulle hava utgått för vård å allmän sal eller
avdelning å det närmast belägna allmänna sjukhus, där erforderlig vård
kunnat beredas den sjuke.

2 mom. Ersättas försäkrads ulgiftcr för sjukhusvård enligt 1 morn., skola
tillika utgifterna för hans intagning å sjukvårdsanstalten ersättas, dock
högst med belopp, vartill kostnaden skulle hava uppgått vid intagning å
närmaste allmänna sjukhus, diir erforderlig vård kunnat beredas.

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Har behovet av sjukhusvården uppkommit vid vistelse inom det landstingsområde
eller den i landsting ej deltagande stad, inom vars område den
sjuke är bosatt, eller vid vistelse inom kommun, som gränsar till landstingsområdet
eller staden, och har den sjuke intagits å hemortssjukhus,
skall, ändå att kostnaden härför är högre än den som enligt första stycket
må ersättas, ersättning utgivas för den kostnaden, dock högst nied belopp,
vartill kostnaden skolat uppgå vid intagning å närmaste hemortssjukhus,
där erforderlig vård kunnat beredas.

I fall, som ovan sägs, skall jämväl den försäkrades utgifter för återresa
från sjukvårdsanstalten ersättas i den mån utgifterna överstiga tre kronor.
Återresa må dock ej ersättas, där behovet av sjukhusvård uppkommit under
den försäkrades vistelse utom det län, där han är bosatt, och han i anledning
därav intagits å sjukvårdsanstalt belägen utom det länet.

Vid beräkning av kostnad för intagning å sjukvårdsanstalt eller återresa
från sådan skola bestämmelserna i 10 § 2 mom. tredje stycket a), c), d)
och e) äga motsvarande tillämpning. Kostnad för återresa må ej beräknas
högre än för resa från sjukvårdsanstalten till den försäkrades bostad.

Påkallas av den försäkrades ålder eller tillstånd, att anhörig eller annan
åtföljer honom vid intagning å sjukvårdsanstalt eller vid återresa från
sådan, eller att en eller flera vårdare anlitas, skall ersättning utgivas jämväl
för följeslagarens resa eller kostnaden för vårdare. Därvid skall iakttagas,
förutom vad ovan sagts, dels att ersättningen skall beräknas å den
sammanlagda kostnaden för den försäkrade och följeslagare eller vårdare,
dels ock att ersättning för följeslagares resekostnad varje gång högst må
utgivas efter kostnaden för tur- och returresa mellan den försäkrades bostad
och sjukvårdsanstalten.

3 mom. Vid vård å enskilt sjukhem, som upptagits i den i 1 mom. omförmälda
förteckningen, må i stället för ersättning, som i 1 och 2 mom.
sägs, utgivas ersättning jämlikt bestämmelserna i 10 och 11 §§, därest framställning
därom göres.

A mom. För utgivande av ersättning för vård å sjukvårdsanstalt utom
riket skola gälla de föreskrifter Konungen meddelar.

5 mom. Med allmänt sjukhus förstås vid tillämpningen av denna lag
sjukvårdsanstalt, som tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår
eller som drives av landsting eller kommun och ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt,
Konung Oscar lits jubileumsfond tillhörigt sanatorium ävensom
kuranstalt, som disponeras för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet.

Om sjukhjälp på grund av sjukpenningförsäkringen.

13 §.

Till sjukpenningförsäkrad medlem av sjukkassa utgives på grund av sjukpenningförsäkringen
på villkor och i den omfattning, som i denna lag närmare
stadgas,

a) sjukpenning,

b) familjetillägg samt

c) hempenning.

Sjukpenning och hempenning skola jämväl tillkomma medlems hustru,
som jämlikt 2 § första stycket a) ej är försäkringspliktig, för såvitt ej med
avseende å henne föreligger omständigheter, varom förmäles i 4 § 2 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

341

14 §.

Sjukpennings och hempennings belopp äro beroende av den sjukpenningklass,
medlemmen tillhör. Medlemmen skall av sjukkassan hänföras till
sjukpenningklass allt efter sin årliga inkomst av förvärvsarbete och ålder
på sätt av efterföljande tabell framgår.

Sj ukpenningklass

Medlemmens årliga inkomst förvärvsarbete uppgår till	av	för tiden in-till den må-nad med-lemmen upp-når 67 års ålder	för tiden fr. o. m. den månad med-lemmen upp-nått 67 års ålder
600	kronor	men ei till	900 kronor	1	11
900	»		» »	1 200	»	2	12
1200	»	»	» »	1 600	»	3	13
1 600	»	»	» »	2 000	»	4	14
2 000		»	» »	2 400	»	5	15
2 400	*		» »	2 800	»	6	16
2 800	»	»	» »	3 200	»	7	17
3 200	»		» »	3 600		8	18
3 600	»	»	» »	4 000		9	19
4 000	>	eller högre belopp		10	20

Kvinna, som är sjukpenningförsäkrad jämlikt 13 § andra stycket, skall,
där ej nedan annorlunda stadgas, åtnjuta sjukpenning och hempenning
med belopp och under villkor i övrigt, som gälla med avseende å medlem,
tillhörande första eller, där kvinnan uppnått eller under månaden uppnår
67 års ålder, elfte sjukpenningklassen.

15 §.

1 mom. I samband med inskrivning av försäkringspliktig såsom medlem
skall sjukkassa fastställa hans årliga inkomst av förvärvsarbete samt
på grundval härav besluta, huruvida han skall vara sjukpenningförsäkrad
och till vilken sjukpenningklass han i sådant fall skall höra. Sker inträde
i sjukkassa på grund av överflyttning från annan sjukkassa, skall medlemmen,
intill dess annorlunda beslutas, tillhöra den sjukpenningklass han tillhörde
i sistnämnda kassa.

2 mom. Beträffande varje medlem av sjukkassa skall kassan årligen
undersöka, huruvida omständighet föreligger, som bör föranleda ändring
av den för honom fastställda årsinkomsten av förvärvsarbete, samt, därest
så är fallet, fastställa ny årsinkomst och meddela det beslut angående
medlemmens sjukpenningförsäkring, som härav föranledes.

Kassan skall vidare, då eljest till dess kännedom kommit, att sådan ändring
inträtt i fråga örn medlems inkomstförhållanden, som kan antagas
vara av betydelse för medlemmens sjukpenningförsäkring, utan dröjsmål
besluta angående de ändringar med avseende å årsinkomsten av förvärvsarbete
och nämnda försäkring, som finnas påkallade.

Ändring i fråga örn medlems tillhörighet till sjukpenningklass må, såvida
den ej föranledes av att han uppnår 67 års ålder, ske allenast från och
med månadsskifte, som inträffar efter den tidpunkt, då beslutet om ändringen
fattades.

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Under tid, för vilken försäkrad äger uppbära sjukpenning, må dock
ändring i fråga om hans tillhörighet till sjukpenningklass vidtagas allenast,
då så föranledes av att han uppnår 67 års ålder.

3 mom. Om sjukkassas beslut angående medlems tillhörighet till sjukpenningklass
skall kassan utan dröjsmål tillställa medlemmen underrättelse
med angivande av det belopp, till vilket årsinkomsten av förvärvsarbete
fastställts.

16 §.

1 mom. Såsom försäkrads årliga inkomst av förvärvsarbete skall vid
tillämpningen av denna lag anses den för år beräknade inkomst i penningar
eller naturaförmåner, som han kan antagas komma att tillsvidare åtnjuta
av sådant arbete.

Utgöres inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas
enligt de vid taxering till kommunal inkomstskatt tillämpade reglerna.

Inkomst av arbete för egen räkning må ej beräknas högre än som motsvarar
skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning.

Inkomstförändring av ringa storlek må ej föranleda ändring av för medlem
fastställd årsinkomst, med mindre medlemmen gjort framställning om
ändringen eller denna bör vidtagas för ernående av överensstämmelse med
den sjukpenningförsäkring, som i regel gäller för andra kassans medlemmar
med jämförliga förvärvsförhållanden.

2 mom. Sjukkassas beslut angående fastställande av årsinkomst, som i
1 mom. sägs, skall grundas på de upplysningar angående medlemmens inkomst
av förvärvsarbete, som kassan kan inhämta av medlemmen själv
eller hans arbetsgivare. Kan erforderlig kännedom om medlemmens årsinkomst
ej erhållas på detta sätt, skall, där så lämpligen kan ske, beslutet
grundas å senaste taxering till kommunal inkomstskatt för inkomst av
rörelse samt av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet men i annat fall
på eljest för kassan kända förhållanden.

3 mom. Konungen må utan hinder av vad i 1 och 2 mom. sägs fastställa
särskilda grunder, efter vilka medlemmar tillhörande viss eller vissa
yrkesgrupper skola hänföras till sjukpenningklass.

17 §.

Såsom förvärvsarbete skall vid tillämpningen av denna lag ej anses hushållsarbete,
som hustru utför i hemmet.

18 §.

1 mom. Vid sjukdom, som förorsakar förlust av arbetsförmågan eller för
vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig
från arbete, skall, med i denna lag angivna begränsningar, till sjukpenningförsäkrad
för varje dag utgivas sjukpenning (hel sjukpenning) med

följande belopp: Sjukpenningklass 1 .....	. 1	Sjukpenning Sjukpenningklass krona 50 öre 6 . .. .	. . 4	Sjukpenning kronor — öre
2 .....	. 2	kronor — »	7 ____	. . 4	» 50 »
3 .....	. 2	» 50 »	8	. . 5	» - »
4 .....	. 3	» - »	9 ____	.. 5	» 50 »
5 .....	. 3	» 50 »	10	. . 6	) - 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

343

Sjukpenningklass		Sjukpenning	S j ukp enningklass		Sjukpenning
11 ____	. . 1	krona 50	öre	16	. . 2	kronor	75 öre
12	. . 1	» 75	>	17	. . 3		- »
13	. . 2	kronor —	>	18	. . 3		25 »
14 ____	. . 2	> 25	»	19	. . 3		50 >
15 ____	. . 2	» 50	>	20	. . 3		75 »

Vid annan sjukdom än som i första stycket avses skall utgivas sjukpenning
med hälften av belopp, som ovan sägs, (halv sjukpenning),
för såvitt sjukdomen förorsakar nedsättning av såväl arbetsförmågan som
inkomsten av förvärvsarbete med minst hälften. Rätt till halv sjukpenning
tillkommer dock ej kvinna, som är sjukpenningförsäkrad jämlikt 13 §
andra stycket.

Vid tillämpningen av detta mom. skall såsom sjukdom jämväl anses sådant
tillstånd av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga, som efter
upphörande av sjukdom, för vilken sjukpenning utgivits, alltjämt kvarstår
och som förorsakats av den sjukdomen.

Vid bedömande, huruvida förlust av arbetsförmåga föreligger, skall, då
sjukdomen kan antagas vara av mera kortvarig natur, särskilt beaktas,
huruvida den sjuke på grund av sjukdomen är urståndssatt att utföra sitt
vanliga eller därmed jämförligt arbete. Kan åter antagas, att sjukdomen är
obotlig eller av långvarig natur, skall, sedan skälig tid förflutit efter sjukdomens
början, undersökas, huruvida den sjuke, eventuellt efter särskild
yrkesutbildning, är i stånd att försörja sig genom annan sysselsättning.
Är så fallet, må han ej vidare anses vara arbetsoförmögen.

Sjukkassa må, då skäl därtill föreligga, påfordra, att förlust eller nedsättning
av arbetsförmåga styrkes genom intyg av läkare.

2 mom. Till sjukpenningförsäkrad medlem skall enligt vad nedan sägs
utgivas familjetillägg till sjukpenningen. Familjetillägg utgöres av
hustrutillägg och barntillägg.

Hustrutillägg utgår för hustru, som är sjukpenningförsäkrad jämlikt 13 §
andra stycket, ävensom för hustru, som är sjukpenningförsäkrad enligt
andra, tredje, tolfte eller trettonde sjukpenningklassen och sammanlever
med sin man. Hustrutillägg må ej utgivas beträffande tid, för vilken hustrun
själv äger uppbära sjukpenning.

Barntillägg utgår för varje hemmavarande barn, som jämlikt 6 § är att
anse såsom familjemedlem till medlemmen. Med barn, som nyss sagts,
skall i förevarande avseende jämställas medlems barn under 16 år, som
stadigvarande vistas hos annan, därest medlemmen i väsentlig mån bidrager
till barnets försörjning; dock må i dylikt fall barntillägg ej utgivas för tid,
för vilken barnafostrare äger uppbära barntillägg för barnet.

Hustrutillägg till liel sjukpenning utgör en krona samt barntillägg till
sådan sjukpenning 50 öre. Familjetillägg till halv sjukpenning utgör hälften
av vad nu sagts.

3 mom. För tid, för vilken sjukkassa enligt 12 § utgiver ersättning för
sjukpenningförsäkrads sjukhusvård, skall i stället för sjukpenning utgivas
h cmpennin g.

Hempenningen skall utgöra hälften av den sjukpenning, som eljest tillkommer
försäkrad, dock lägst en krona 50 öre. Å hempenning till medlem
skall utgivas familjetillägg med belopp, som skulle hava utgått, om medlemmen
erhållit sjukpenning.

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

I övrigt skall, då i denna lag talas om sjukpenning, därmed även avses
hempenning, såvida ej annat särskilt angives.

19 §.

.. ^ mom- Sjukpenning må ej utgivas vid sjukdom, på grund av vilken den
försäkrade är berättigad erhålla ersättning jämlikt lagen örn försäkring för
Ölyckan i arbete på grund av i arbetet inträffat olycksfall eller lagen om
försäkring för vissa yrkessjukdomar eller lagen om krigsförsäkring för ombord
å fartyg tjänstgörande personer eller enligt gällande bestämmelser om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
(hemvärnstjänstgöring), tjänstgöring vid luftskyddet, luftskyddsövning eller
fullgörande av tjänsteplikt.

_ 2 morn. Sjukpenning ma ej utgivas för de tre första dagarna vid varje
sjukdomsfall, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad, (karenstid),
och ej heller för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos
kassan, där det ej är uppenbart, att hinder mött för anmälans verkställande.
Inträffar sjukdomsfall inom nittio dagar efter den sista dag, för vilken ersättning
för sjukhusvård eller sjukpenning utgivits av sjukkassa, skall dock
karenstid ej tillämpas.

3 morn. Sammanlagda beloppet av sjukpenning och familjetillägg må ej
överstiga nittio procent, eller, där allenast halv sjukpenning utgives, fyrtiofem
procent av den inkomst, som motsvarar en trehundrasextiondel av den
för medlemmen fastställda årsinkomsten av förvärvsarbete. Minskning på
grund av denna bestämmelse skall göras å familjetillägget.

4 morn. Äger sjukpenningförsäkrad medlem vid sjukdom jämlikt lag
eller författning i annat fall än i 1 mom. sägs, på grund av annan försäkring
eller eljest på grund av avtal eller utfästelse av annan erhålla avlöning
eller annan kontant ersättning, må sjukpenning enligt denna lag jämte
familjetillägg ej utgivas med högre belopp än att sagda sjukhjälp för dag
räknat tillsammans med värdet av sådan förmån som nyss sagts, likaledes
för dag räknat, högst uppgår till en trehundrasextiondel av den för medlemmen
fastställda årsinkomsten av förvärvsarbete eller, då fråga är
örn gift kvinna, som tillhör andra, tredje eller tolfte sjukpenningklassen
och som sammanlever med sin man, nämnda inkomst ökad med 180 kronor.

Utgives allenast halv sjukpenning, skall densamma jämte familjetillägg
på grund av av vad ovan sagts minskas till hälften av det belopp, vilket
skolat utgivas, därest den försäkrade varit berättigad till hel sjukpenning.

Äger gift kvinna, vilken är sjukpenningförsäkrad jämlikt 13 § andra
stycket,^ vid sjukdom jämlikt lag eller författning i annat fall än i 1 mom.
sägs, på grund av annan försäkring eller eljest på grund av avtal eller utfästelse
av annan erhålla avlöning eller annan kontant ersättning, uppgående
till mer än en krona om dagen, skall den till henne jämlikt denna
lag utgående sjukpenningen minskas med det belopp, varmed nämnda förmån
överstiger en krona.

Utgår hempenning i stället för sjukpenning, skall minskning av hempenningen
jämte familjetillägg ske med samma belopp som örn sjukpenning
utginge.

Minskning av sjukhjälp enligt vad i detta mom. sägs skall göras i första
hand å familjetillägg och i andra hand å sjukpenning eller hempenning.

Sjukpenningförsäkrad vare pliktig att, då sjukkassan så påfordrar, vid
framställning om utbetalning av sjukpenning eller hempenning lämna en

Kungl. Mctj:ts proposition nr 312.

345

på heder och samvete avgiven uppgift angående sina inkomster av ovan
angivet slag under sjukdomstiden.

Vad ovan sagts må ej utgöra hinder för utgivande till redare av sjukpenning
i fall, som avses i 23 § 3 mom.

Om sjukhjälpstid.

20 §.

Sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning utgives
sammanlagt för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd för högst sjuhundratrettio
dagar, dock må för tid efter ingången av den månad, under
vilken försäkrad uppnår sextiosju års ålder, sådan sjukhjälp till honom utgivas
allenast för högst trehundrasextiofem dagar.

Vid tillämpningen av vad nu sagts skall gälla d ena sidan att sjukdomsfall,
som inträffar under tid, för vilken utgives sjukhjälp, som nyss sagts,
eller inom nittio dagar efter den sista dag, för vilken sådan sjukhjälp utgivits,
räknas såsom samma sjukdomsfall som det tidigare samt d andra
sidan att, därest mera än två år förflutit, under vilken försäkrad varit, bortsett
från kortvarig och medicinskt sett fristående sjukdom, fullt arbetsför,
därefter inträffande sjukdom skall anses utgöra nytt sjuklighetstillstånd
ändå att medicinskt samband kan påvisas med sjukdom, varav den försäkrade
lidit före nämnda tid.

Utöver vad ovan sägs vare tiden för utgivande av i denna lag föreskriven
sjukvårdsersättning ej begränsad.

Om sjukkassas rätt att lämna större eller flera sjukhjälpsförmåner.

21 §.

Där så med hänsyn till förhållandena inom visst sjukkasseområde prövas
lämpligt, må tillsynsmyndigheten giva den för området antagna sjukkassan
tillstånd att bidraga till de försäkrades sjukvård i vidare omfattning än i
9—12 §§ sägs. Tillstånd att ersätta större andel av utgiften för läkarvård
eller läkemedel än i 10 och 11 §§ sägs må dock ej lämnas.

Sjukkassa må i intet fall utgiva sjukpenning, familjetillägg eller hempenning
med större belopp eller för längre tid än i denna lag sägs.

Örn förlust av rätt till sjukhjälp m. m.

22 §.

Göres ej framställning om sjukhjälp inom sex månader efter det rätten
till densamma uppkom, upphör nämnda rätt.

Underlåter någon att uppbära sjukhjälp inom sex månader efter det
sjukkassan meddelat honom, att så kunde ske, må utbetalning av densamma
ej vidare påfordras.

23 §.

1 mom. Har kommun genom anställandet av läkare, avtal med sådan
eller på annat sätt vidtagit åtgärder för att bereda medellösa eller mindre

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

bemedlade personer läkarvård, äger Konungen på framställning av kommunen
förordna, att den efter grunder, som av Konungen fastställas, skall
vara berättigad att av vederbörande sjukkassa erhålla ersättning för kostnad
för läkarvård, som sålunda bereus försäkrad. Sådan ersättning må i
varje särskilt fall utgivas allenast i den mån ersättning i anledning av vården
ej tillkommer den försäkrade själv samt må ej överstiga vad som skolat
utgivas till denne, därest han fått vidkännas motsvarande kostnad.

2 mom. För sjukhusvård, som skall ersättas enligt vad i 12 § 1 mom.
sägs, vare den som driver sjukvårdsanstalten berättigad att, därest vårdkostnaden
ej gäldats av den försäkrade eller annan, utfå ersättning av sjukkassan,
dock högst med belopp, som skolat tillkomma den försäkrade, örn
denne gäldat vården.

3 mom. Har redare för svenskt fartyg jämlikt sjömanslagen haft att vid
sjömans sjukdom vidkännas kostnad för läkarvård, läkemedel eller sjukhusvård,
äger han hos den sjukkassa, i vilken sjömannen är försäkrad erhålla
gottgörelse för kostnaden enligt bestämmelserna i denna lag, dock
högst med belopp, som skulle hava utgivits, därest kostnaden uppkommit
vid den sjukes vistelse inom sjukkassans verksamhetsområde. Har sådan
redare jämlikt lag att under sjömans sjukdom till honom utgiva hyra, åge
redaren hos sjukkassan utbekomma ersättning härför intill belopp, motsvarande
vad av den sjömannen för den tiden tillförsäkrade sjukpenningen
återstår, sedan avdrag skett med vad sjömannen må äga uppbära av denna.

A mom. Sjukkassa äger vid utbetalning till medlem eller dennes familjemedlem
tillgodogöra sig vad som motsvarar kassans fordran jämlikt denna
lag hos den försäkrade. Sjukkassa äger även på begäran av annan sjukkassa
vid utbetalning avdraga belopp, varmed försäkrad på grund av denna lag
häftar hos den kassan.

24 §.

1 mom. Sjukhjälp utgår ej för sjukdomsfall, som den försäkrade ådragit
sig avsiktligt.

2 mom. Sjukhjälp utgår ej till försäkrad för tid, under vilken han avtjänar
frihetsstraff eller undergår tvångsarbete.

3 mom. Sjukhjälp utgår ej till i utlandet vistande familjemedlem till medlem,
som ej är svensk medborgare. Ej heller må sådan familjemedlem medräknas
vid bestämmande av familjetilläggs storlek.

A mom. Sjukpenning må skäligen nedsättas eller helt indragas för försäkrad,
som: .. .

a) ådragit sig sjukdomen vid förövande av handling, för vilken han adomts
fängelse eller straffarbete;

b) under sjukdom underlåter att underkasta sig undersökning och vård
av läkare, då sjukkassa så föreskrivit såsom villkor för sjukhjälps utbekommande,
eller vägrar att låta sig undersökas av läkare, som därtill har sjukkassans
uppdrag;

c) under sjukdom underlåter att följa läkares föreskrifter;

d) vägrar att underkasta sig sjukhusvård, då läkare funnit sådan vara
av betydelse för sjukhjälpstidens förkortande;

e) under sjukdom gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt;

f) vägrar att mottaga besök av hos sjukkassa för sjukkontroll anställd befattningshavare; -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 347

g) i syfte att utfå sjukhjälp medvetet lämnar oriktiga eller vilseledande
uppgifter;

h) under sjukdom ändrar vistelseort utan att därom underrätta sjukkassan; i)

under sjukdom avreser till utlandet, där ej sjukkassan medgivit att
sjukhjälp må utgå under vistelsen därstädes;

j) utan godtagbart skäl underlåtit att fullgöra i 37 § första stycket g)
stadgad anmälningsskyldighet; eller

k) fört ett onyktert eller eljest förargelseväckande levnadssätt under den
tid, för vilken sjukpenning begäres.

5 mom. Vägrar sjukpenningförsäkrad utan giltig anledning att underkasta
sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning för förebyggande eller hävande
av arbetsoförmåga, vartill bidrag erbjudits honom av allmänna medel,
och anses goda utsikter förefinnas att genom dylik åtgärd förebygga
inträdandet av varaktig eller långvarig oförmåga till arbete eller häva redan
inträdd sådan, må sjukpenning helt eller delvis tills vidare förvägras honom,
under förutsättning att han gjorts uppmärksam på denna påföljd.

25 §.

1 mom. Har medlem vid upprepade tillfällen underlåtit att i föreskriven
ordning erlägga sjukvårdsavgift och kan underlåtenheten antagas hava berott
på tredska, må sjukvårdsersättning för honom skäligen nedsättas eller
helt indragas.

2 mom. Häftar medlem av sjukkassa vid ingången av den månad, under
vilken han på grund av sjukdom iråkar sjukdomstillstånd, som jämlikt 18 §
1 mom. medför rätt till sjukpenning, för ogulden sjukpenningavgift för tre
månader eller längre tid, och har han ej jämlikt 35 § 5 mom. erhållit anstånd
med betalningen av avgiften, må sjukpenning för det sjukdomsfallet
ej utgivas till honom. Lag samma vare beträffande hans hustru, därest hon
är sjukpenningförsäkrad som familjemedlem. Vid tillämpningen av detta
mom. skall såsom ogulden allenast anses avgift, vilken omfattats av anmaning,
som i 36 § 1 mom. sägs, och ej erlagts inom fjorton dagar efter
det sådan anmaning avsänts.

26 §.

För sjukdomsfall, som inträffat under tid, då den sjuke ej var försäkrad
enligt denna lag vare sig i egenskap av medlem eller familjemedlem eller
jämlikt 9 § 2 mom. eller då hans försäkring var vilande på grund av att
med avseende å honom förelegat i 2 § första stycket b)—f) omförmäld omständighet,
ävensom för sjukdomsfall, som därmed äger medicinskt samband,
utgives ej sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning,
såvida den sjuke någon tid av de senast förflutna två åren före
den dag, då behovet av sjukhusvården uppkommit eller förlusten eller nedsättningen
av arbetsförmågan inträtt, varit arbetsoförmögen på grund av
sjukdomfall, som ovan sagts.

27 §.

Har försäkrad genom medvetet oriktiga uppgifter om sjukdom, inkomster
eller personliga förhållanden eller genom uraktlåten anmälan om tillfrisknande
förskaffat sig eller familjemedlem sjukhjälp, som ej borde hava ut -

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

gått, vare han pliktig att vid anfordran till sjukkassan återbetala sålunda
uppburet belopp. Lag samma vare, där i annat fall än nu sagts sjukhjälp
felaktigt utbetalats till försäkrad samt denne skäligen bort inse detta.

28 §.

Har sjukkassa helt eller delvis avslagit framställning örn sjukhjälp eller
har kassan beslutat verkställa utbetalning av sjukhjälp i annan ordning än
den i vilken sådan enligt kassans stadgar vanligen skall ske, skall kassan
ofördröjligen överlämna eller med posten försända underrättelse härom till
den sjukhjälpssökande.

Har framställning om sjukhjälp helt eller delvis avslagits, skola i underrättelsen
örn sjukkassans beslut skälen därför angivas.

Om försäkringens finansiering.

29 §.

Avgifterna till sjukkassa skola vara så avvägda, att de, i förening med
andra för verksamheten avsedda inkomster, må antagas förslå till infriande
av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader och övriga kassan åliggande
utgifter ävensom till erforderlig fondbildning.

Avgift för sjukvårdsförsäkringen (sjukvårdsavgift) skall utgå med
samma belopp för varje medlem av kassan. Avgift för sjukpenningförsäkringen
(sjukpenningavgift) skall vara lika för de medlemmar av
kassan, som tillhöra samma sjukpenningklass, samt skall, där ej annat föranledes
av det i 31 § 4 mom. omförmälda statsbidraget, vara avvägd i förhållande
till storleken av medlemmen tillförsäkrad sjukpenning och under
hänsynstagande till den för sjukpenningklassen gällande sjukhjälpstiden.

Avgifterna skola beräknas och efter kassans hörande fastställas av tillsynsmyndigheten.

30 §.

1 mom. Då bokslut är uppgjort för sjukkassa, skall vad av kassans inkomster
ej åtgått för löpande utgifter under det år, bokslutet avser, avsättas
till fond (sjukhjålpsfond). Fondens kapital och avkastning må tagas i anspråk
allenast i den mån kassans inkomster ej förslå till täckande av kassans
löpande utgifter.

2 mom. Tillgångar motsvarande sjukhjälpsfonden skola redovisas:

1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av svenska staten;

2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks eller konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer;

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, postverket, bankaktiebolag,
sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit;

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit
Konungens tillstånd;

5) i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning
uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än inindustrifastighet
eller uti jordbruksfastighet å landet inom sextio procent
av senast fastställda taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
icke må inräknas värdet av växande skog, dock att i varje fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

349

åbyggnad å egendom skall, för att inteckning i egendomen må godkännas,
vara brandförsäkrad i något med vederbörligen fastställd bolagsordning
försett brandförsäkringsbolag inom riket.

6) med tillsynsmyndighetens medgivande i för kassans verksamhet avsedd
fastighet; skolande i fråga om brandförsäkring av åbyggnad gälla
vad vid 5) stadgas.

Utan hinder av vad nu sagts må centralsjukkassa, som i 40 § sägs, kunna
med tillsynsmyndighetens medgivande såsom tillgång i sin sjukhjälpsfond
redovisa lån till lokalsjukkassa, varom i samma paragraf förmäles, ävensom
värdet av för kassans verksamhet anskaffade inventarier, under förutsättning
att nedskrivning av sagda värde sker med minst en tiondel varje år.

31 §.

1 mom. Till sjukkassa utgår statsbidrag i enlighet med de grunder, som
i 2—4 mom. sägs. Statsbidrag beräknas för kalenderår och utbetalas i den
ordning Konungen bestämmer.

2 mom. Statsbidrag utgår med den procentuella andel, som nedan angles,
av de nettoutgifter under året, som skola stanna å sjukkassan, nämligen
för

a) läkarvård ävensom försäkrads resa till och ifrån läkare, enligt
10 § ............................................ 50 procent

b) läkemedel, enligt 11 § ................................ 50 »

c) försäkrads intagning å och återresa från sjukvårdsanstalt,

enligt 12 § 2 mom..................................... 50 »

d) sjukpenning, enligt 18 § 1 mom.......................20 »

e) familjetillägg, enligt 18 § 2 mom. och 3 mom. andra stycket 75 »

f) hempenning, enligt 18 § 3 mom......................... 20 »

Tillsynsmyndigheten äger besluta, att statsbidraget för under a) och c)
nämnda utgifter må utgå med mera än 50 procent av nettoutgifterna, dock
högst 70 procent av desamma, till centralsjukkassa, för vilken på grund av
kommunikations- och bosättningsförhållanden särskilt stora utgifter uppkomma
för läkarvård och försäkrades resor för erhållande av läkar- eller
sjukhusvård.

3 mom. Statsbidrag utgår med följande belopp för varje sjukkassemed -

lem vid årets slut, nämligen

i Stockholm, Göteborg och Malmö.................... 3 kronor — öre

i övriga städer, som utgöra särskilda centralsjukkasse områden

...................................... 3 » 50 »

i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands
län ...................................... 4 » 50 »

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län........ 5 » — »

i landet i övrigt .................................... 4 » — »

Tillsynsmyndigheten äger, där särskilda svårigheter med avseende å sjukkontrollen
eller förvaltningen i övrigt finnas föreligga, medgiva, att statsbidrag,
som i detta mom. sägs, med avseende å medlemmar tillhörande viss
eller vissa lokalsjukkassor må utgå med högre belopp för medlem än enligt
nu angivna grunder.

Statsbidrag, som i detta mom. sägs, skall av tillsynsmyndigheten fördelas

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

mellan centralsjukkassa och till denna ansluten lokalsjukkassa efter vad
med hänsyn till förhållandena prövas skäligt.

A morn. Statsbidrag utgår till centralsjukkassa med sex kronor för varje
sjukpenningförsäkrad sjukkassemedlem, som vid årets slut tillhör första
eller elfte sjukpenningklassen, och med tre kronor för varje sjukpenningförsäkrad
medlem, som vid årets slut tillhör andra eller tolfte sjukpenningklassen.

Om avgifternas erläggande.

32 §.

1 mom. Avgift till sjukkassa beräknas per månad och skall erläggas förskottsvis
från och med den månad, under vilken medlemskapet uppkommit.
Sjukkassa må dock i sina stadgar föreskriva att avgift, för vars erläggande
arbetsgivare ej svarar, eller sjukvårdsavgift, vilken åvilar medlem,
som är enbart sjukvårdsförsäkrad, skall erläggas förskottsvis för kvartal.

2 mom. Vid medlems inträde i sjukkassa är förfallodagen för den första
avgiften den dag, från och med vilken han skall anses såsom medlem av
kassan, eller, om den dagen är helgdag, nästföljande helgfria dag. I övrigt
är förfallodagen den första helgfria dagen i månaden eller i fall, som i 1
mom. andra punkten sägs, i kvartalet.

3 mom. Ändå att försäkringsplikt upphör under tid, för vilken förfallen
avgift erlagts, må återbetalning ej ske av avgiften eller del därav.

Har förfallen avgift ej erlagts, då försäkringsplikten upphör, ankommer
på sjukkassan, eller, om avgiften erlagts av kommun, på kommunen att
avgöra, huruvida avgiften skall indrivas.

Erlagd avgift, som ej förfallit till betalning, då försäkringsplikten upphör,
skall utan särskild ansökan återbetalas.

A mom. Äro flera avgifter förfallna till betalning men erlägges endast
del av dem, skall det erlagda beloppet, där ej annat framgår av vad i 34 §
sägs, anses avse de tidigast förfallna avgifterna samt, såvitt angår avgifter
som förfallit samtidigt, i första hand avgift för sjukvårdsförsäkringen.

33 §.

Äkta make svarar jämväl för andra maken påförd avgift, som förfaller
till betalning under tid, då makarna sammanleva.

34 §.

1 mom. Arbetsgivare är gentemot sjukkassa ansvarig för att avgift enligt
denna lag för hos honom vid kalendermånads utgång anställd arbetstagare
erlägges för månaden. Vad nu sagts gäller dock endast i den mån arbetsgivaren
haft möjlighet att på sätt i tredje stycket sägs avdraga avgiften å
arbetstagarens lön.

Arbetstagare är skyldig att vid tillträdet av arbetsanställningen hos arbetsgivaren
uppvisa senaste för honom av sjukkassa utfärdade medlemsbok
eller medlemsbevis. Arbetsgivaren åligger att med angivande av arbetstagarens
namn och medlemsnummer till sjukkassan inbetala den för arbetstagaren
gällande månadsavgiften, i den mån ansvar för avgiftens erläggande
enligt första stycket åvilar honom och inbetalning ej verkställts i
annan ordning, senast inom en vecka efter utgången av den månad, för
vilken avgiften gäller. Sker ändring i fråga om avgiftens storlek eller upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

351

hör arbetstagarens medlemskap i sjukkassan, skall kassan ofördröjligen
därom underrätta arbetsgivaren.

Arbetsgivare äger avdraga avgift, för vars erläggande han är ansvarig,
å arbetstagarens kontanta lön i samband med lönens utbetalande. Har avdrag
ej verkställts inom tre månader från avgiftens förfallodag, må arbetsgivaren
ej vidare utan arbetstagarens medgivande uttaga avgiften av arbetstagaren
genom löneavdrag. Avdraget belopp skall hållas avskilt från
andra medel.

Är någon samtidigt anställd hos två eller flera arbetsgivare, skall sjukkassan
bestämma, vilken av arbetsgivarna som skall ansvara för avgifternas
erläggande, där ej överenskommelse därom träffats mellan dem.

Ankommer på annan än arbetsgivaren att till arbetstagare utgiva dennes
avlöning, skall vad i denna paragraf sägs örn arbetsgivare i stället gälla den,
som har att utgiva lönen.

2 mom. Belopp, som avdragits enligt 1 morn., må ej, där ej annat föranledes
av vad i 4 mom. sägs, för gäld tagas i mät, ej heller må införsel
däri meddelas.

3 mom. Har arbetsgivaren, på grund av vad i denna paragraf föreskrivits,
avdragit avgift eller del därav å arbetstagarens lön, vare så ansett som om
beloppet erlagts å avgiftens förfallodag, och vare arbetstagaren ej pliktig
att erlägga det avdragna beloppet till kassan, ändå att denna ej kunnat
utfå detsamma hos arbetsgivaren.

4 mom. Har arbetsgivare ej inom föreskriven tid till sjukkassan inbetalat
avgift, för vars erläggande han är ansvarig, skall kassan förelägga honom
att inom viss tid verkställa sådan inbetalning. Därest inbetalning ändock
underlåtes, vare arbetsgivaren pliktig att erlägga, förutom avgiften, ränta
å densamma efter sex procent för år räknat från den dag, inbetalning enligt
1 mom. senast skolat ske, till och med dagen för avgiftens inbetalning.
För vad arbetsgivaren sålunda har att erlägga må utmätning ske utan föregående
dom eller utslag.

5 mom. Vad i denna paragraf stadgats angående arbetsgivares ansvarighet
för erläggande av avgifter för hos honom anställd arbetstagare skall, i
den mån Konungen så förordnar, äga motsvarande tillämplighet med avseende
å den, som utbetalar pension eller annat regelbundet utgående understöd
till försäkringspliktig på grund av dennes arbetsanställning.

35 §.

1 mom. Annan försäkringspliktig än sådan, för vilken avgifterna skola
inbetalas av arbetsgivare eller annan på sätt i 34 § sägs, har att hos sjukkassan
inbetala eller till kassan på egen bekostnad insända för honom
fastställd avgift.

Vad nu sagts skall jämväl gälla försäkringspliktig, som i 34 § avses,
såvitt angår dels avgift, beträffande vilken arbetsgivaren saknat möjlighet
att verkställa löneavdrag på sätt i 1 mom. tredje stycket nämnda paragraf
sägs, och dels, i den mån ej annat föranledes av vad i 34 § 3 mom. sägs,
avgift, för vars erläggande arbetsgivare är ansvarig men som ej kan indrivas
hos honom.

2 mom. Finner sjukkassa arbetsgivare vara olämplig att omhänderhava
vad enligt 34 § åligger honom, må kassan besluta, att hos arbetsgivaren
anställd arbetstagare skall inbetala honom åliggande avgifter på sätt i 1
mom. sägs. Meddelande örn sådant beslut skall lämnas skriftligen och till -

352

Kungl. Majlis proposition nr 312.

ställas såväl arbetstagaren som arbetsgivaren antingen i rekommenderat
brev med posten eller på annat bevisligt sätt.

3 mom. Inbetalning enligt denna paragraf skall ske före utgången av
den månad, under vilken avgiften förfaller till betalning. Har försäkringspliktig
att jämlikt 1 mom. andra stycket själv erlägga avgift, för vars erläggande
arbetsgivare är ansvarig, må dock avgiften inbetalas inom en
månad efter det densamma avkrävts den försäkringspliktige.

A morn. Skola avgifterna för försäkringspliktig, som avses i 1 mom. första
stycket, enligt särskilt meddelade bestämmelser erläggas av annan än den
försäkringspliktige, skall beträffande tid och sätt för avgifternas erläggande
gälla vad Konungen därom förordnar.

5 mom. Sjukkassa må på framställning bevilja medlem, som saknar
medel för erläggande av avgift, anstånd med avgiftens erläggande under
viss tid, dock högst sex månader.

36 §.

1 mom. Har avgift, vilken skolat erläggas i den ordning som stadgas i
35 § 1 morn., ej erlagts inom två månader efter den dag, då den jämlikt
35 § 3 mom. senast skolat inbetalas, och har anstånd ej beviljats med avgiftens
erläggande, skall sjukkassan för den kommun, inom vilken den
försäkringspliktige skall vara försäkrad, till honom under hans senaste för
kassan uppgivna eller eljest kända bostadsadress avlåta anmaning att erlägga
avgifter, vilka förfallit till betalning före ingången av den månad, varunder
anmaning sker. Där så prövas lämpligt, skall sådan anmaning jämväl tillställas
make, som jämlikt 33 § svarar för avgift. Hava avgifterna ej erlagts
inom fjorton dagar efter det sådan anmaning avsänts, är den kommun,
inom vilken den försäkringspliktige skall vara sjukförsäkrad, skyldig att
på hemställan av kassan utan dröjsmål ej mindre erlägga de sjukvårdsavgifter,
som anmaningen avser, än även hos betalningsskyldig låta indriva
de sjukpenningavgifter, som avses med anmaningen. Vad sålunda indrivits
skall utan dröjsmål tillställas kassan.

Kommun, som i enlighet med vad ovan sagts erlagt sjukvårdsavgift, äger
att hos betalningsskyldig låta indriva densamma.

2 mom. I sjukkassas stadgar må föreskrivas, att straffavgift skall utgå,
därest sjukpenningavgift ej erlägges inom föreskriven tid. Sådan avgift
må ej bestämmas högre än som enligt tillsynsmyndighetens prövning kan
anses skäligt. Angående indrivning av straffavgift gäller vad i 1 mom. föreskrivits
angående indrivning av sjukpenningavgift.

3 mom. Indrivning av avgift, som ovan sägs, skall ske i den ordning, som
för indrivning av resterande kommunalutskylder ,är stadgad. Indrivning
må ej ske, sedan mera än två år förflutit efter det kalenderår, under vilket
avgiften förfallit till betalning, och skall avgift, som på grund härav ej vidare
må indrivas, vid tillämpningen av vad i 23 § 4 mom. och 25 § 2 mom.
sägs anses såsom om den vore gulden.

Indrivning av avgift på framställning av sjukkassa skall ske utan kostnad
för denna.

Om anmälnings- och uppgiftsskyldighet.

37 §.

Till sjukkassan skall så snart ske kan och senast inom fjorton dagar anmälas: -

Kungl. Majis proposition nr 312.

353

a) medlems ävensom, om han är gift och maken ej är medlem, makens
avflyttning till annan bostadsadress; anmälningsskyldighet åligger medlemmen
och, i fall som nyss sagts, hans make;

b) barns födelse; anmälningsskyldighet åligger modern, om hon är ogift
eller ej sammanlever med barnets fader, samt eljest fadern;

c) adoption av barn; anmälningsskyldighet åligger adoptanten;

d) mottagande av fosterbarn; anmälningsskyldighet åligger envar av fosterföräldrarna; e)

makes död; anmälningsskyldighet åligger den efterlevande maken, om
makarna sammanlevde;

f) barns, adoptivbarns eller fosterbarns under 16 år död; anmälningsskyldighet
åligger den, till vilken barnet jämlikt 6 § varit familjemedlem;

g) mera avsevärd och stadigvarande ändring av medlems eller, om han
sammanlever med hustru, dennas arbetsinkomst; anmälningsskyldighet
åligger medlemmen och hustrun; samt

h) början och avslutande av tjänstgöring på grund av värnplikt; anmälningsskyldighet
åligger den värnpliktige.

Förmyndare är ansvarig för att på omyndig ankommande anmälan verkställes.

38 §.

1 morn. Arbetsgivare vare pliktig att på begäran av sjukkassa lämna de
uppgifter angående hos honom anställdas avlönings- och andra anställningsförhållanden,
som äro av betydelse vid tillämpningen av denna lag.

När arbetstagare, som på grund av bestämmelserna i 4 § 2 mom. a) eller
3 mom. första stycket a) eller b) skall vara befriad från plikten att vara
sjukpenningförsäkrad, tillträtt arbetsanställning, skall arbetsgivaren inom
sju dagar efter anställningens början underrätta sjukkassan därom, såvida
ej arbetstagaren på grund av nämnda lagrum redan förut är befriad från
sådan försäkringsplikt. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning,
när anställningen upphör för arbetstagare, som här avses.

Den som underlåter att behörigen fullgöra anmälningsskyldighet, som i
detta mom. sägs, straffes med böter högst etthundra kronor. Ej må dock
till straff dömas, därest omständigheterna giva vid handen, att underlåtenheten
haft sin grund i ett tillfälligt förbiseende eller att anmälningsskyldigheten
ej kunnat fullgöras inom stadgad tid. Åtal för förseelse, som nu
sagts, anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest
vid allmän domstol. Böter, som ådömas enligt detta morn., tillfalla kronan.

2 mom. Den som har att verkställa debitering av kommunal inkomstskatt
skall angående i inkomstlängdcn upptagna personer i enlighet med
bestämmelser, som utfärdas av Konungen, efter av sjukkassa gjord framställning
tillställa kassan de uppgifter, vilka erfordras vid den kassan enligt
15 § 2 mom. första stycket åliggande undersökningen.

3 mom. Statliga och kommunala myndigheter, försäkringsbolag, understödsföreningar,
andra försäkringsinrättningar samt stiftelser skola, i den
män hinder häremot ej möter enligt annan lag eller författning, på begäran
av sjukkassa lämna denna de upplysningar rörande viss försäkringspliktig
eller försäkrad, som äro av betydelse vid tillämpningen av denna lag
och ej kunna erhållas från socialregister.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312.

354

Kungl. Majus proposition nr 312.

Om sjukkassornas organisation och verksamhet.

39 §.

Allmän sjukkassa skall av tillsynsmyndigheten vara antagen såsom sådan
samt registreras i enlighet med vad i denna lag sägs.

40 §.

Allmän sjukkassa skall vara centralsjukkassa eller lokalsjukkassa.

För varje landstingsområde ävensom för varje stad, som ej deltager i
landsting, skall finnas en centralsjukkassa. Då särskilda förhållanden därtill
föranleda må dock en centralsjukkassa vara gemensam för två landstingsområden
eller för ett landstingsområde och en stad, som ej deltager i
landsting. Efter medgivande av Konungen må ock, där skäl därför föreligga,
för annan stad än ovan sagts finnas särskild centralsjukkassa.

Varje centralsjukkasseområde, som ej utgöres av stad, skall vara indelat
i lokalsjukkasseområden. Lokalsjukkasseområde skall omfatta en eller
flera kommuner. Angående indelning i lokalsjukkasseområden beslutar
Konungen.

För varje lokalsjukkasseområde skall finnas en lokalsjukkassa.

Endast en centralsjukkassa må antagas för varje centralsjukkasseområde
och endast en lokalsjukkassa för varje lokalsjukkasseområde. Ej må lokalsjukkassa
antagas för stad, för vilken finnes särskild centralsjukkassa.

Lokalssjukkassa skall vara ansluten till den centralsjukkassa, inom vars
verksamhetsområde lokalsjukkasseområdet är beläget. Lokalsjukkassans
medlemmar äro genom anslutningen jämväl medlemmar av centralsjukkassan.

41 §•

1 morn. Centralsjukkassas firma skall innehålla orden sallman» och
»centralsjukkassa». Lokalsjukkassas firma skall innehålla orden »allmän»
och »sjukkassa». Sådan sjukkassas firma må ej innehålla ordet »central».
Sjukkassas firma bör innehålla beteckning, som anknyter till kassans verksamhetsområde.

Sjukkassas firma må ej innehålla något av orden »bolag», »bank», »ömsesidig»
eller »försäkring».

Firman skall tydligt skilja sig från annan allmän sjukkassas firma.

2 mom. Annan förenings firma må ej innehålla ordet »sjukkassa» tillsammans
med något av orden »allmän» eller »central» och ej heller i övrigt
vara så beskaffad, att föreningen därigenom kan givas sken av att vara
allmän sjukkassa.

Lag samme vare beträffande bolag eller stiftelse, som i Sverige bedriver
verksamhet.

42 §.

För sjukkassa skola finnas stadgar avfattade i enlighet med av tillsynsmyndigheten
fastställt formulär.

I stadgarna skall angivas:

1) kassans firma;

2) vilket område kassans verksamhet skall omfatta;

3) den ort, där kassans styrelse skall hava sitt säte;

4) sättet för förvaring av kassans värde- och övriga säkerhetshandlingar;

5) ordningen för inbetalning av avgifter och utbetalning av sjukhjälp;

355

Kungl. Marits proposition nr 312.

6) antalet ombud, som i 48 § sägs, samt, där så erfordras, grunderna för
utseendet av sådana ombud;

7) sättet, varpå kallelse till ombudsval och ombudsmöte skall ske och
andra meddelanden bringas till medlemmarnas eller ombudens kännedom,
ävensom tid före ombudsval och ombudsmöte, då föreskrivna kallelseåtgärder
senast skola vara vidtagna; samt

8) antalet styrelseledamöter.

Utöver vad ovan sägs må bestämmelser ej intagas i stadgarna, såvida
ej annat framgår av denna lag eller tillsynsmyndigheten för särskilt fall
så medgiver.

Sjukkassas stadgar skola vara fastställda och registrerade av tillsynsmyndigheten.
Beslut örn ändring må ej gå i verkställighet innan ändringen
blivit fastställd och registrerad av tillsynsmyndigheten.

Anmälan örn beslut angående antagande av stadgar eller ändring av
stadgarna skall så snart ske kan av kassans styrelse göras hos tillsynsmyndigheten.
Vid sådan anmälan skola fogas, där anmälningen avser antagande
av stadgar, två exemplar av stadgarna jämte avskrift av protokoll
vid ombudsmöte, utvisande att stadgarna blivit antagna, samt, där anmälningen
avser ändring av stadgarna, i två exemplar avskrift av protokoll,
som förts i ärendet. Nu nämnda handlingar skola vara till riktigheten bestyrkta
av notarius publicus eller med styrelseledamöternas egenhändiga
bevittnade namnteckningar.

43 §.

För sjukkassas förbindelser häfta allenast kassans tillgångar, förfallna
men ej guldna avgifter inräknade.

Sjukkassa må ej utan tillsynsmyndighetens medgivande upptaga, övertaga
eller ikläda sig ansvar för lån eller ikläda sig annan förpliktelse, såvida
ej förpliktelsen har omedelbart sammanhang med kassans verksamhet.

44 §.

1 mom. Sjukkassa må ej bedriva annan verksamhet än som föreskrives
eller medgives i denna lag.

Sjukkassa vare dock pliktig att inom sitt verksamhetsområde, jämväl
såvitt angår andra än kassans medlemmar, i den mån Konungen så förordnar,
biträda vid handhavandet av annan statlig social försäkrings- eller
understödsverksamhet. För sitt biträde skall kassan, när så finnes påkallat
till följd av den kassan sålunda anförtrodda verksamhetens omfattning,
erhålla skäligt vederlag, vilket skall utgå med belopp eller efter grunder,
som Konungen bestämmer. Sjukkassa vare vidare pliktig att utan ersättning
tillställa socialregister behövliga uppgifter på sätt och i den omfattning
Konungen bestämmer.

2 mom. Sjukkassa skall, i den mån så kan ske, till de myndigheter, som
handhava folkpensionering, olycksfallsförsäkring och arbetslöshetsförsäkring,
avgiva de yttranden och lämna det biträde i övrigt, som påkallas av
dessa myndigheter.

I övrigt skall sjukkassa tillhandagå statliga och kommunala myndigheter,
försäkringsinrättningar samt arbetsgivare med yttranden och upplysningar,
i den mån hinder enligt lag eller författning ej möter samt mera betydande
olägenhet ej därigenom uppkommer för kassan.

356

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

45 §.

Sjukkassorna skola genom samarbete i möjligaste mån söka underlätta
tillämpningen av denna lag.

Sjukkassa åligger att enligt de närmare bestämmelser, som utfärdas av
tillsynsmyndigheten, för annan sjukkassas räkning uppbära avgifter, utgiva
sjukhjälp och utöva sjukkontroll.

46 §.

över sjukkassas medlemmar skall genom styrelsens försorg föras förteckning
enligt de bestämmelser, som utfärdas av tillsynsmyndigheten.

47 §.

Beslutanderätten i sjukkassas angelägenheter utövas i enlighet med vad
i denna lag är stadgat av ombudsmöte och kassans styrelse.

Om ombudsmöte.

48 §.

1 mom. Ombudsmöte är sammanträde med ombud, valda av den eller
de kommuner, om utgöra sjukkassans verksamhetsområde, eller, där fråga
är örn centralsjukkassa, vilkens verksamhetsområde ej utgöres av stad, med
ombud valda av de till centralsjukkassan anslutna lokalsjukkassorna.

Antalet ombud skall vara minst 15. Består lokalsjukkassas verksamhetsområde
av flera kommuner, skall det antal ombud, som skall utses av varje
kommun, under hänsynstagande till kommunens invånarantal bestämmas
i kassans stadgar.

2 mom. Ombud skall vara svensk medborgare och myndig samt medlem
av sjukkassan eller gift med medlem av kassan.

3 mom. Val av ombud skall avse två kalenderår, räknat från och med
året näst efter det, då valet skedde.

De föreskrifter angående ombudsval i centralsjukkassa, som i 1 mom.
sägs, vilka erfordras utöver bestämmelserna i denna lag och sjukkassans
stadgar, fastställas av ombudsmöte eller efter dess bemyndigande av kassans
styrelse.

4 mom. Ej må ombud deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan
honom och kassan. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga
örn avtal mellan kassan och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt
intresse, som kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda stadgats
åge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot
honom eller tredje man. Ombud, som tillika är styrelseledamot, må ej
deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken han är
ansvarig, eller i val av revisor.

5 mom. Till ombud må arvode ej utgivas. Dagtraktamente må utgå i
centralsjukkassa enligt av ombudsmötet fastställda grunder med högst vad
som på grund av gällande bestämmelser utgår till landstingsman vid tjänstgöring
å landstingsmöte. Resekostnad må, där ombudsmötet så bestämmer,
ersättas efter billigaste färdsätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

357

49 §.

1 mom. Före den 1 juli varje år skall hållas ordinarie ombudsmöte, vid
vilket styrelsens förvaltningsberättelse oell revisorernas berättelse framläggas.

Å detta ombudsmöte skola följande ärenden företagas till avgörande:

a) fråsan örn beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid, revisorernas
berättelse omfattar;

b) val av styrelseledamöter och revisorer samt suppleanter för dem; samt

c) inom lokalsjukkassa, val av ombud i centralsjukkassan.

Frågan örn ansvarsfrihets beviljande må kunna uppskjutas till avgörande
vid nytt ombudsmöte.

2 mom. Styrelsen äge, när den finner lämoligt, kalla ombuden till extra
ombudsmöte. Fnabanda rätt tillkommer tillsvnsmvndi"heten.

Revisorerna må. örn deras granskning föranleder därtill, skriftligen med
angivande av skälet påfordra, att styrelsen utlvser extra ombudsmöte att
hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske. Har
sådan påfordran skett, skola revisorerna ofördröjligen giva tillsynsmyndigheten
underrättelse därom. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka revisorernas
påfordran, äge de själva utlysa ombudsmöte. Äro ej samtliga revisorer
ense örn ombudsmötets utlysande, gäller den mening varom de flesta
förena sig, eller, vid lika röstetal, deras mening, som anse att extra ombudsmöte
ej bör hållas.

Extra ombudsmöte skall ock av styrelsen utlvsas, då det för uppgivet
ändamål skriftligen påfordras av minst en tredjedel av samtliga ombud.

3 mom. Ombudsmöte tillkommer, utöver de åligganden varom förmäles
i 1 morn.,

a) att fastställa kassans förvaltningsstat för nästföljande kalenderår;

b) att besluta angående föryttrande av fast egendom eller belastande av
sådan egendom med inteckning för gäld;

c) att besluta angående ändring av kassans stadgar; samt

d) att avgiva yttranden i frågor, som av kassans styrelse eller tillsynsmyndigheten
hänskjutas till ombudsmöte.

50 §.

/ mom. Å ombudsmöte må ärende, som ej blivit angivet i kallelsen till
mötet, ej till avgörande företagas, där det ej enligt 49 § 1 mom. skall förekomma
å mötet eller omedelbart föranledes av ärende, som där skall avgöras
eller av tillsynsmyndigheten hänskjutits till ombudsmötet.

Hava de ärenden, som skola företagas lill behandling å ombudsmöte,
blivit ombuden särskilt meddelade på sätt och å tid före sammanträdet,
som i stadgarna angivas beträffande kallelse till ombudsmöte, vare så gillt,
som örn ärendena varit upptagna i kallelsen till sammanträdet.

2 mom. önskar lokalsjukkassa, att ärende skall upptagas till behandling
å ombudsmöte i den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan är ansluten,
eller önskar ombud inom lokalsjukkassa eller för stad antagen
centralsjukkassa, att ärende skall upptagas till behandling å ombudsmöte
i kassan, anmäle lokalsjukkassan eller ombudet detta skriftligen till styrelsens
ordförande eller, vid förfall för honom, vice ordförande, vilken, därest
anmälningen inkommit inom erforderlig tid före ombudsmötet samt ärendet
är av beskaffenhet att kunna företagas av sådant möte, har att tillse.

358 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

att detsamma i kallelsen till ombudsmötet uppföres bland överläggningsämnena.

3 morn. De ärenden, som företagas till avgörande av ombudsmöte, skola,
där ej fråga är om val, förut vara vederbörligen beredda av kassans styrelse.
Val må beredas av därför särskilt utsedda ombud. Vad nu sagts
örn val gäller jämväl ärende, som av tillsynsmyndigheten hänskjutits till
ombudsmöte för avgörande eller yttrande.

A mom. Varje ombud åge en röst. Rösträtt må ej överlåtas å annan.

5 morn. Ombudsmöte vare beslutfört, då mer än halva antalet ombud äro
närvarande, och gäde såsom ombudsmötets beslut den mening, om vilken
de flesta röstande förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes
av ombudsmötets ordförande, där ej fråga är örn val, i vilket fall
lotten skilje mellan lika röstetal. Begäres omröstning, skall sådan verkställas
och utom vid val ske öppet.

6 mom. Vid ombudsmöte skall utses ordförande att leda förhandlingarna.
Under dennes överinseende skall genom styrelsens försorg föras protokoll,
å vilket minst två i mötet deltagande ombud skola verkställa anteckning
om skedd justering. Senast fyra veckor från dagen för ombudsmötet skall
det justerade protokollet vara tillgängligt för kassans medlemmar.

Om styrelse och firmateckning.

51 §.

1 mom. Styrelsen tillkommer att besluta i kassans angelägenheter, i den
mån de ej skola handhavas av ombudsmöte eller i särskilt föreskriven
ordning.

2 mom. Styrelse för centralsjukkassa skall bestå av minst sju och högst
nio ledamöter. För ledamot skall finnas suppleant.

En styrelseledamot och suppleanten för honom utses av tillsynsmyndigheten,
en ledamot och suppleanten för honom av medicinalstyrelsen samt
en ledamot och suppleanten för honom av landstinget respektive stadsfullmäktige.
övriga styrelseledamöter och suppleanter väljas å ombudsmöte.

3 morn. Styrelse för lokalsjukkassa skall bestå av minst fem och högst
sju ledamöter. För ledamot skall finnas suppleant.

En styrelseledamot och suppleanten för honom utses av styrelsen för
den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan är ansluten, övriga styrelseledamöter
och suppleanter väljas å ombudsmöte.

A mom. Är styrelseledamot förhindrad tjänstgöra, skall till tjänstgöring i
första hand inkallas den för honom utsedde suppleanten.

5 mom. De styrelseledamöter och suppleanter, som skola väljas å ombudsmöte,
utses för två år, räknat från det ombudsmöte, då valet äger
rum, till ordinarie ombudsmötet andra året därefter. Av de första gången
valda skola dock hälften, eller om antalet valda ej är delbart med två,
hälften av det med ett minskade antalet avgå efter ett års förlopp.

Ändå att den tid, för vilken styrelseledamot eller suppleant blivit utsedd,
ej gått tillända, må han skiljas från uppdraget genom beslut av den
som utsett honom.

Avgår av ombudsmöte vald styrelseledamot innan den tid, för vilken han
blivit utsedd, gått till ända och är styrelsen ej beslutför med kvarstående
ledamöter och suppleanter, åligger det dessa att ofördröjligen föranstalta
pm fyllnadsval.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

359

6 mom. Styrelseledamot skall vara svensk medborgare samt medlem av
kassan eller gift med medlem.

Styrelseledamot kan ej den vara, som:

a) är omyndig;

b) är i konkurstillstånd; eller

c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning.

52 §.

1 mom. Styrelsen väljer för varje år inom sig ordförande och vice ordförande.
Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att inställa
sig till styrelsesammanträde, äger styrelsen att utse en ledamot att för tillfället
föra ordet.

2 mom. Styrelsen vare beslutför, då mer än halva antalet ledamöter är
närvarande, och gäde såsom styrelsens beslut den mening, örn vilken de
flesta röstande förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes
av ordföranden vid sammanträdet. Till styrelsesammanträde skola dock,
såvitt ske kan, samtliga ledamöter kallas.

Ledamot av styrelsen åge ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal
mellan honom och sjukkassan eller rörande hans försäkring i kassan. Ej
heller må han deltaga i behandling av fråga om avtal mellan kassan och
tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara
stridande mot kassans. Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning
beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten eller
tredje man.

3 mom. Vid styrelsens sammanträden skola under ordförandens överinseende
föras protokoll.

A mom. Minst sex veckor före det ordinarie ombudsmötet skall styrelsen
till revisorerna avlämna en av styrelsens ledamöter underskriven förvaltningsberättelse
för det senast förflutna året.

5 morn. Styrelsen skall varje år upprätta förslag till förvaltningsstat för
nästföljande kalenderår. Förslaget skall hållas tillgängligt för medlemmarna
minst fjorton dagar före det ombudsmöte, å vilket förslaget skall
behandlas.

53 §.

1 mom. Styrelsen äge bemyndiga styrelseledamot eller befattningshavare
hos sjukkassan att teckna kassans firma (firmatecknare) samt uppdraga
åt styrelseledamot eller befattningshavare hos kassan att å stvrelsens vägnar
fatta beslut i de löpande förvaltningsangelägenheter, beträffande vilka så
lämpligen kan ske. Sådant bemyndigande eller uppdrag skall antecknas till
styrelsens protokoll.

2 morn. Styrelsen ävensom firmatecknare äge att själva eller genom
ombud ej mindre i förhållande till tredje man handla å sjukkassans vägnar
än även inför domstolar och andra myndigheter företräda kassan. Inskränkning
i den befogenhet, som sålunda tillkommer styrelsen eller firmatecknare,
vare, i den mån ej annat följer av vad i denna lag stadgas, utan
verkan mot tredje man, med mindre han ägt eller bort äga kännedom örn
inskränkningen. Bestämmelse, innefattande sådan inskränkning, må ej
registreras.

Har av styrelsen blivit bestämt, att rätten till firmateckning må av firmatecknare
utövas allenast gemensamt med annan, lände det till efterrättelse.

360

Kungl. Majlis proposition nr 312.

3 mom. Utan ombudsmötes bemyndigande må den, som äger företräda
sjukkassan, ej föryttra eller med inteckning för gäld belasta kassans fasta
egendom.

A mom. Skriftlig handling, som utfärdas för sjukkassa, bör undertecknas
med kassans firma. Vid firmateckning skola de, som teckna firman,
även underskriva sina namn.

Har handlingen ej undertecknats med kassans firma och framgår ej av
dess innehåll, att den utfärdats å kassans vägnar, vare de, som underskrivit
handlingen, evad den prövas vara för kassan bindande eller ej, ansvariga
för vad genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsåsom
för egen skuld.

5 mom. Angående befogenhet för styrelseledamot och firmatecknare att
för sjukkassan mottaga stämning är stadgat i 11 kap. 15 § rättegångsbalken;
och skall vad i sådant avseende gäller äga tillämpning jämväl, då annat
meddelande skall delgivas kassan.

Vill stvrelsen kära till kassan, utlyse styrelsen ombudsmöte för val av
en eller flera personer att i den tvist föra kassans talan. Stämning skall
anses delgiven, då den blivit föredragen å mötet.

54 §.

1 mom. Stvrelsen och firmatecknare skola i sin förvaltning av sjukkassans
angelägenheter ställa sig till efterrättelse denna lag och andra för
kassans verksamhet gällande författningar samt kassans stadgar, så ock
de föreskrifter, som av ombudsmöte eller, såvitt rör firmatecknare, av
stvrelsen meddelas, där de ej finnas strida mot denna lag eller annan författning.

2 mom. Stvrelseledamöter och firmatecknare, som genom att överträda
denna lag eller annan författning eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet
tillskynda sjukkassan skada, svare för skadan, en för alla och alla
för en.

3 mom. Vad i denna lag finnes stadgat angående styrelseledamot åge
motsvarande tillämpning å suppleant i styrelsen.

Har suppleant utövat styrelseledamots befogenhet, vare den omständighet,
att förutsättningen för hans inträde i styrelsen saknats, utan verkan
mot envar, som ej visas hava ägt kännedom därom.

Om revision och räkenskaper.

55 §.

1 mom. Styrelsens förvaltning och sjukkassans räkenskaper skola granskas
av revisorer.

Årligen skola inom lokalsjukkassa utses två och inom centralssjukkassa
tre sådana revisorer samt lika många suppleanter för dem. Revisors uppdrag
utgår ej före det ordinarie ombudsmöte, vid vilket revisorernas berättelse
framlägges. Revisor må, ändå att den tid, för vilken han blivit
utsedd, ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den sora
utsett honom.

Till revisor må ej utses den, som är i kassans eller styrelseledamots tjänst,
ej heller nära anhörig till styrelseledamot.

2 mom. Revisorer och revisorssuppleanter skola utses:

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

361

a) inom centralsjukkassa, en revisor och en suppleant av tillsynsmyndigheten
samt övriga revisorer och suppleanter av ombudsmöte; samt

b) inom lokalsjukkassa, en revisor och en suppleant av centralsjukkassan
samt den andre revisorn och suppleanten av ombudsmöte.

3 mom. Revisor åge när som helst inventera sjukkassans kassa och
övriga tillgångar samt granska sjukkassans alla böcker, räkenskaper och
andra handlingar. Av revisor begärd upplysning angående förvaltningen
må ej av styrelsen eller befattningshavare hos kassan förvägras.

Vid fullgörande av sitt uppdrag skola revisorerna ställa sig till efterrättelse
de särskilda föreskrifter, som må av tillsynsmyndigheten meddelas,
så ock de särskilda föreskrifter, som må av ombudsmöte meddelas och
ej avse inskränkning av revisorernas i lag stadgade befogenhet eller eljest
strida mot lag eller författning eller sjukkassans stadgar.

Revisorerna skola över granskningen avgiva en av dem underskriven
berättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst fjorton dagar före det
ordinarie ombudsmötet och framläggas å detsamma.

4 mom. Hava revisorer i sin berättelse eller annan handling, som framlänges
å ombudsmöte, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller uppsåtligen
underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling, som
av dem granskats, vare de, som låtit sådant komma sig till last, kassan ansvariga
för all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.

56 §.

I avseende å förandet av sjukkassas räkenskaper må särskilda föreskrifter
meddelas av tillsynsmyndigheten att nälla utöver dem, som kassan jämlikt
bokföringslagen har att iakttaga. Räkenskapsavslutning skall ske för
kalenderår samt vara verkställd inom lokalsjukkassa före utgången av
nästföljande februari månad och inom centralsjukkassa före utgången av
nästföljande april månad.

Lokalsjukkassa har att ifråga om bokförings- och kassarörelse därjämte
följa de anvisningar, som lämnas av centralsjukkassan.

Om talan mot styrelse och revisorer.

57 §.

Varder talan å styrelsens förvaltning under den tid, revisorernas berättelse
omfattar, ej anställd inom ett år från det berättelsen framlades å ombudsmöte,
vare så ansett, som örn ansvarsfrihet blivit styrelsen beviljad.

Utan hinder därav, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å förvaltningen,
som grundas därpå, att styrelseledamot begått brottslig handling,
kunna mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen även
avsett den handling.

Talan mot revisorer enligt 55 § 4 mom. må ej anställas, sedan två år
förflutit från det revisorernas berättelse framlades å ombudsmöte, utan
så är, att talan grundas därpå, att brottslig handling blivit begången.

Örn befattningshavare hos sjukkassa.

58 §.

1 mom. Hos sjukkassa skall vara anställd en verkställande tjänsteman,
vilken i enlighet med de anvisningar, som lämnas av kassans styrelse, har

362

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

att leda arbetet inom kassan. Verkställande tjänsteman, som ej är styrelseledamot,
äger närvara vid styrelsens förhandlingar och därvid deltaga i
överläggningarna men ej i besluten.

2 morn. Verkställande tjänsteman tillsättes och entledigas i centralsjukkassa
av tillsynsmyndigheten och i lokalsjukkassa av centralsjukkassans
styrelse. Innan verkställande tjänsteman tillsättes eller entledigas, skall
yttrande inhämtas från kassans styrelse.

Verkställande tjänstemans avlönings- och pensionsförmåner skola på
förslag av sjukkassans styrelse bestämmas av tillsynsmyndigheten.

3 mom. Ledighet för verkställande tjänsteman må, då ledighetens tillsammans
med tidigare beviljad ledighet högst uppgår till tre månader i
följd, meddelas av kassans styrelse. Längre tids ledighet meddelas av tillsynsmyndigheten,
då fråga är om verkställande tjänsteman i centralsjukkassa,
och eljest av centralsjukkassans styrelse. Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning med avseende å förordnande av vikarie för verkställande
tjänsteman.

U mom. Annan befattningshavare hos sjukkassa än verkställande tjänsteman
tillsättes och entledigas av sjukkassans styrelse. Inom centralsjukkassa
skall dock förtroendeläkare, som i 63 § sägs, efter kassans hörande tillsättas
och entledigas av medicinalstyrelsen. Kassan är beträffande avlönings-
och andra anställningsvillkor för sådan läkare pliktig ställa sig
till efterrättelse de anvisningar, som på förslag av medicinalstyrelsen meddelas
av tillsynsmyndigheten.

Om fördelningen av åligganden mellan centralsjukkassa och till denna

ansluten lokalsjukkassa.

59 §.

1 mom. Lokalsjukkassa ansvarar för utgivandet av sjukvårdsersättning,
dock i fråga örn ersättning för sjukhusvård allenast för de nittio första
sjukhjälpsdagarna vid varje sammanhängande sjuklighetstillstånd. Av lokalsjukkassas
utgifter för sjukvårdsersättning, som ej avse sjukhusvård, skall
kassan äga att av centralsjukkassan utbekomma tre fjärdedelar.

Centralsjukkassa ansvarar för utgivandet av ersättning för sjukhusvård
för tid efter de nittio första sjukhjälpsdagarna vid varje sammanhängande
sjuklighetstillstånd.

2 mom. Lokalsjukkassa ansvarar för utgivandet av sjukpenning, familjetillägg
och hempenning för de nittio första sjukhjälpsdagarna vid varje
sammanhängande sjuklighetstillstånd samt centralsjukkassa för utgivandet
av sådan sjukhjälp för tiden därefter.

3 mom. Utan hinder av vad i 1 och 2 mom. sägs skall centralsjukkassa
ensam ansvara för utgivandet av sjukhjälp, vartill rätt föreligger enligt 5 §
2 mom. andra punkten eller 9 § 2 mom. eller som skall utgivas till familjemedlem
till den, vilkens försäkring är vilande jämlikt 5 § 1 mom. a).

4 mom. Har sjukkassa erhållit tillsynsmyndighetens tillstånd att bidraga
till de i kassan försäkrades sjukvård i vidare omfattning än i 9—12 §§
sägs, skall kassan ensam ansvara för de härigenom uppkommande kostnaderna.

60 §.

Lokalsjukkassa tillkommer att besluta angående försäkringsplikt och hänförande
till sjukpenningsklass, att handhava uppbörden av i denna lag stad -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

363

gade avgifter, därest tillsynsmyndigheten ej för visst fall eller för vissa medlemsgrupper
annorlunda bestämmer, samt att, på begäran av centralsjukkassan,
utöva nödig sjukkontroll och handhava sjukhjälpsutbetalningar jämväl
för centralsjukkassans räkning.

61 §.

1 mom. Centralsjukkassa är pliktig att enligt de närmare bestämmelser,
som utfärdas av tillsynsmyndigheten, utan särskild kostnad biträda ansluten
lokalsjukkassa vid dennas bokförings- och statistikarbete samt att,
i den mån tillsynsmyndigheten så bestämmer, handhava avgiftsuppbörd.

2 mom. Centralsjukkassa äger utan särskilt bemyndigande granska ansluten
lokalssjukkassas räkenskaper och övriga handlingar samt inventera
dess kassa och värdehandlingar. Sådan granskning och inventering skall
verkställas minst en gång årligen.

Representant för centralsjukkassa äger närvara vid ombudsmöten och
styrelsesammanträden i ansluten lokalsjukkassa.

Om sjukkontroll.

62 §.

Sjukkassa skall genom anordnande av sjukkontroll tillse att missbruk av
försäkringen förhindras. Lokalsjukkassa skall därvid iakttaga de föreskrifter.
som lämnas av centralsjukkassan.

Tillsynsmyndigheten äger utfärda erforderliga föreskrifter angående sättet
för sjukkontrollens anordnande inom de särskilda sjukkasseområdena.

63 §.

Hos centralsjukkassa skola vara anställda förtroendeläkare till erforderligt
antal.

Förtroendeläkare skall biträda med sjukkontrollen inom centralsjukkassans
område samt även i övrigt tillhandagå kassan i frågor, där medicinsk
sakkunskap erfordras. Han skall även söka främja samarbetet mellan sjukkassorna
och de inom centralsjukkassans verksamhetsområde verksamma
läkarna.

Om tillsyn.

64 §.

1 mom. I denna lag föreskriven registrering och tillsyn å sjukkassor
handhaves av en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet.

2 mom. Hos tillsynsmyndigheten skall föras ett register över allmänna
sjukkassor för inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna lag skola
anmälas för registrering eller vilkas intagande i registret eljest är eller
varder föreskrivet.

3 mom. Anmälan till registret skall göras skriftligen. Avlämnas anmälan
genom ombud eller insändes den med posten, skall underskriften vara
styrkt av vitlnen.

Då sjukkassas registrering sökes, skall varje styrelseledamot och suppleant,
sål ock i övrigt envar, som, ensam eller gemensamt med annan, är

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

berättigad att teckna kassans firma, på samma gång egenhändigt inskriva
sin namnteckning i registret eller i särskilt bihang till detta, såframt ej
namnteckningen förefinnes å anmälningsskriften och blivit av vittnen
styrkt. På enahanda sätt skall förfaras, då anmälan sedermera sker därom,
att styrelseledamot eller suppleant blivit utsedd eller att eljest någon, ensam
eller gemensamt med annan, blivit berättigad att teckna firman.

65 §.

1 mom. Beviljas sjukkassas registrering, läte tillsynsmyndigheten i registret
införa:

1) dagen för stadgarnas antagande;

2) kassans firma;

3) den ort, där styrelsen har sitt säte;

4) varje styrelseledamots och suppleants samt, där eljest någon, ensam
eller gemensamt med annan, är berättigad att teckna kassans firma, dennes
fullständiga namn och hemvist;

51 där befogenhet att teckna firman ej skall utövas allenast av stvrelsen,
vilken eller vilka, var för sig eller gemensamt, sådan befogenhet tillkommer.

Det ena exemplaret av stadgarna skall förses med bevis örn antagandet
till allmän sjukkassa och registreringen samt återställas till sökanden.

2 mom. Anmäles ändring i förhållande, varom inskrivning i registret
skett, skall den ändring, där registrering bevilias. anmärkas i registret. Lag
samma vare, där åt administratörer på sätt i 68 § sägs uppdragits att handhava
kassans angelägenheter eller sådant uppdrag upphört.

Registreras ändring i sjukkassas stadgar, skall ena exemplaret av det protokoll,
sorn innehåller beslutet om ändringen, till sökanden återställas, försett
med bevis örn registreringen.

Sker ändring i kassas firma, skall ny fullständig inskrivning i registret
göras.

3 mom. Anmälningsskrifter med därvid fogade handlingar skola, särskilt
för varje sjukkassa, förvaras såsom bilagor till registret.

4 mom. Mot den, som inhämtat kännedom örn vad registret beträffande
visst förhållande innehåller å den tid, varom fråga är, kan ändring i
samma förhållande ej åberopas med laga verkan, med mindre han visas
hava ägt vetskap om ändringen.

66 §.

Det åligger sjukkassas styrelse att varje år före utgången av juli månad
till tillsynsmyndigheten ingiva styrkta avskrifter av styrelsens och revisorernas
berättelser angående föregående räkenskapsår samt av protokoll,
upptagande de å ombudsmöte i anledning av nämnda berättelser fattade
beslut.

Centralsjukkassas styrelse åligger att inom nyss sagda tid till tillsynsmyndigheten
ingiva i enlighet med fastställt formulär upprättade statistiska
redogörelser för kassan och en var av de till kassan anslutna lokalsjukkassorna
rörande verksamheten under året. Redogörelse skall vara underskriven
av styrelsens ordförande och kassans verkställande tjänsteman.

Finner tillsynsmyndigheten nödigt att hos sjukkassa infordra ytterligare
upplysningar, skola sådana ofördröjligen lämnas av kassans styrelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

365

Sjukkassas styrelse vare pliktig ej mindre att när som helst bereda tillsynsmyndigheten
eiler dess ombud tillfälle att inventera kassans medel samt
att granska kassans räkenskaper och övriga handlingar än även att lämna
dem tillträde till ombudsmöte.

67 §.

Det tillkommer tillsynsmyndigheten att övervaka, att sjukkassas verksamhet
står i överensstämmelse med denna lag och andra rörande verksamheten
utfärdade författningar och föreskrifter. Tillsynsmyndigheten har
vidare att övervaka verksamhetens ekonomiska utveckling och i sådant avseende,
då den så finner erforderligt, försäkringstekniskt utreda kassans
ställning. Tillsynsmyndigheten skall jämväl i övrigt utöva erforderlig övervakning
av sjukkassas verksamhet samt tillhandagå kassan med råd och
upplysningar i ändamål att verksamheten må bedrivas på lämpligt sätt.

Tillsynsmyndigheten äger fastställa för sjukkassornas verksamhet erforderliga
formulär, och vare sjukkassa pliktig att i föreskriven ordning begagna
formulären.

68 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att anledning till anmärkning förekommer
mot bedrivandet av sjukkassas verksamhet, äger tillsynsmyndigheten meddela
kassan anvisning att vidtaga den åtgärd elier den förändring av verksamheten,
som prövas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma
viss skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd elier förändring skall
hava vidtagits.

Underläter sjukkassan att ställa sig sålunda meddelad anvisning till
efterrättelse, må tillsynsmyndigheten uppdraga åt två eiler flera personer
att i egenskap av administratörer handhava kassans angelägenheter under
viss tid, dock längst intill dess, efter nyval av i 48 § omförmälda ombud,
ombudsmöte utsett styrelseledamöter och dessa trätt i tjänst. Administratörer
hava att i denna egenskap fullgöra de på ombudsmöte och styrelse
enligt denna lag ankommande åligganden, dock ej sådana, som i 41) § 1
mom. sägs, och skall i tillämpliga delar beträffande dem gälla vad i denna
lag stadgas om ombudsmöte och styrelse. Det åligger dock administratörer
att ställa sig till efterrättelse de särskilda bestämmelser angående uppdragets
fullgörande, som må utfärdas av tillsynsmyndigheten.

Uppdrag att vara administratör må när som helst återkallas av tillsynsmyndigheten.
Arvode till administratör skall efter av tillsynsmyndigheten
fastställd grund utgivas av kassan.

69 §.

Om tillsynsmyndighetens beslut i ärende, som ej avser registrering, så
ock örn beslut, varigenom registrering vägrats, skall skriftlig underrättelse
ofördröjligen överlämnas eller med posten försändas lill någon, vilken äger
företräda kassan.

Innefattar beslutet anvisning enligt 68 § eller har genom beslutet av sjukkassa
gjord ansökning avslagits eller fastställande av beslut eller medgivande,
då fastställande eller medgivande erfordras jämlikt bestämmelse i
denna lag, eller registrering av anmält förhållande vägrats, skola i underrättelsen
om beslutet skälen härför angivas.

366

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

70 §.

Närmare föreskrifter om tillsynsmyndighetens organisation samt om
sjukkasseregistrets förande och tillsynsmyndighetens verksamhet i övrigt
meddelas av Konungen.

Om tvister och besvär.

71 §.

1 mom. Över sjukkassas beslut angående plikten att tillhöra försäkringen,
tillhörighet till sjukpenningklass, utgivande av sjukhjälp eller avgiftsindrivning
må talan föras hos tillsynsmyndigheten av den, vilken beslutet
rörer, genom skriftligen avfattade besvär, vilka inom trettio dagar
från den dag klaganden erhållit kännedom om beslutet skola ingivas till
kassan, som har att inom fjorton dagar därefter med eget yttrande översända
desamma till tillsynsmyndigheten. Den omständigheten, att besvären
i stället för till sjukkassan ingivits eller insänts direkt till tillsynsmyndigheten,
må ej utgöra hinder för besvärens upptagande till prövning, därest
besvären inkommit till tillsynsmyndigheten före utgången av den stadgade
besvärstiden. I sådant fall skall tillsynsmyndigheten omedelbart överlämna
besvären till vederbörande sjukkassa för behandling som ovan sagts.

2 mom. Uppstår tvist mellan sjukkassor, skall tvisten, där den avser tolkningen
eller tillämpningen av denna lag och ej kan i godo biläggas, på yrkande
av någon av kassorna avgöras av tillsynsmyndigheten.

3 mom. Mot tillsynsmyndighetens beslut i fråga, varom i 1 och 2 mom.
förmäles, må klagan ej föras. Sådant beslut må verkställas på sätt i utsökningslagen
stadgas angående verkställighet av domstols lagakraftägande dom
i tvistemål.

Fråga, som nyss sagts, må ej göras till föremål för rättegång.

Särskilda bestämmelser.

72 §.

1 mom. Minskas sjukkassas verksamhetsområde, skall till den sjukkassa,
till vilken medlemmar på grund härav överföras, av kassans sjukhjälpsfond
utbetalas behörig andel, beräknad efter grunder, som fastställas av tillsynsmyndigheten.

2 mom. Sjukkassa skall helt eller delvis överlåta sin rörelse och sina tillgångar
å annat försäkringsorgan, därest Konungen så förordnar, överlåtes
rörelsen helt, skall kassan gå i likvidation. I annan ordning må beslut örn
överlåtelse av kassans rörelse eller dess trädande i likvidation ej fattas.

Vid verkställandet av sjukkassas likvidation samt upplösning skall i tilllämpliga
delar gälla vad i sådant avseende finnes föreskrivet i lagen örn
understödsföreningar.

73 §.

Fordran å sjukhjälp enligt denna lag, som innestår hos sjukkassa, må ej
för gäld tagas i mät. Rätt till ej förfallen sjukhjälp må ej överlåtas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

367

74 §.

Sjukkassa åge ej av den, som framkallat sjukdom hos annan eller eljest i
anledning av sjukdomen är pliktig att gälda skadestånd till försäkrad, återkräva
sina utgifter för utgiven sjukhjälp.

75 §.

Medlemmar, som genom att överträda denna lag eller sjukkassans stadgar
tillskynda kassan skada, svare för skadan, en för alla och alla för en. Vad
nu sagts gäde jämväl i 48 § omförmälda ombud, ändå att ombuden ej äro
medlemmar av kassan.

Överträda styrelseledamöter, firmatecknare, likvidatorer, ombud, administratörer
eller medlemmar denna lag eller kassans stadgar och tillskyndas
tredje man därigenom skada, vare de, som låtit sådant komma sig till last,
ansvariga för skadan, en för alla och alla för en.

76 §.

Styrelseledamot, revisor och befattningshavare hos sjukkassa ävensom
administratör för kassa vare i denna sin egenskap tillförsäkrad det skydd,
som enligt lag tillkommer ämbetsman, samt underkastad det ansvar, som
enligt lag åvilar sådan.

77 §.

Sjukkassa vare uti de mål, för vilka ej annorlunda genom lag stadgas,
lydande under allmän underrätt i den ort, där styrelsen enligt stadgarna har
sitt säte.

78 §.

Rättshandling, som ingåtts mellan sjukkassa och medlem eller gift kvinna,
vilken är försäkrad i egenskap av familjemedlem, vare ej ogiltig av den
grund att medlemmen eller kvinnan är underårig.

79 §.

Styrelseledamot, revisor och befattningshavare hos sjukkassa ävensom
administratör för kassa må ej till obehörig yppa förhållande, örn vilket han
i sin nämnda egenskap erhållit kunskap och vilket avser enskild person eller
eljest ej bör komma till allmän kännedom, samt ej heller till obehörig utlämna
handling, till vilken han i sin nämnda egenskap erhållit tillgång.

80 §.

Då avgift första gången erlägges för försäkringspliktig, skall sjukkassan
tillställa honom medlemsbok eller medlemsbevis enligt av tillsynsmyndigheten
fastställt formulär. Försäkrad är skyldig att, då kassan så påfordrar,
till kassan ingiva medlemsboken eller medlemsbeviset för verkställande av
erforderliga anteckningar eller utbyte mot ny bok eller nytt bevis.

I medlemsbok eller medlemsbevis skola antecknas i 6 § omförmälda familjemedlemmar.

81 §•

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse
med främmande makt i fråga örn tillämpning av denna lag å sådana
dess i Sverige vistande medborgare, å vilka den ej eljest är tillämplig.

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

82 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga
för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

Socialvårdkom mittens förslag
till

Lag

om införande av lagen om allmän sjukförsäkring.

1 §•

Lagen örn allmän sjukförsäkring skall, i den mån ej annorlunda stadgas i
denna lag, träda i kraft den 1 januari 1947, och upphör vid samma tidpunkt
förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor att gälla.

Beträffande understödsförening, som på sätt nedan sägs antagits till allmän
sjukkassa, skall efter utgången av år 1946 lagen den 24 mars 1938 om
understödsföreningar eller å föreningen tillämplig äldre lag ej längre vara
gällande.

Örn antagande av allmänna sjukkassor m. m.

2 §•

Till allmän sjukkassa skall i första hand antagas erkänd sjukkassa, vilken
är verksam inom det för den allmänna sjukkassan avsedda verksamhetsområdet.

Landsting ävensom stad, som ej deltager i landsting, är, därest allmän
centralsjukkassa ej på annat sätt upprättas för landstingsområdet eller staden,
ansvarigt för att sådan kassa upprättas. Därest allmän lokalsjukkassa ej på
annat sätt upprättas för lokalsjukkasseområde, är den eller de inom lokalsjukkasseområdet
belägna kommunerna ansvariga för att sådan sjukkassa
upprättas.

3 §•

1 mom. Ansökan örn antagande till allmän sjukkassa skall göras av sjukkassans
styrelse. Sådan ansökan skall vara tillsynsmyndigheten tillhanda före
den 1 januari 1946, därest ej tillsynsmyndigheten med hänsyn till särskilda
omständigheter medgiver, att ansökning må ingivas vid senare tidpunkt.

Vid ansökningen skola fogas de uppgifter tillsynsmyndigheten bestämmer.

Innan kassa antages till allmän lokalsjukkassa, skall tillsynsmyndigheten
inhämta yttrande i ärendet från styrelsen för den centralsjukkassa, till vilken
lokalsjukkassan skall vara ansluten.

2 mom. Innan kassa antages till allmän sjukkassa, skall den hava antagit
stadgar avfattade på sätt i 42 § lagen om allmän sjukförsäkring sägs.

3 mom. Utan hinder av för erkänd sjukkassa gällande bestämmelser av
annat innehåll skall beslut, som på grund av vad i 1 och 2 mom. sägs eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

369

eljest erfordras för kassans antagande till allmän sjukkassa eller för överlåtelse,
varom i 4 § förmäles, anses gillt, därest det å föreningssammanträde
biträtts av de flesta röstande samt varder gillat av tillsynsmyndigheten; dock
att, där för beslutets giltighet är i stadgarna uppställt villkor utöver vad enligt
äldre lag är bestämt, sådant villkor skall lända till efterrättelse. Sålunda
fattat beslut må ej sedermera utan tillsynsmyndighetens medgivande upphävas
eller ändras, och vare ansökan om antagande till allmän sjukkassa, som
gjorts med stöd av beslutet, för kassan bindande.

4 §■

Sökes antagande till centralsjukkassa eller lokalsjukkassa för ett och
samma område av mera än en sjukkassa, skall tillsynsmyndigheten, där så
finnes lämpligt, söka åvägabringa överlåtelse enligt 66 § lagen om understödsföreningar
på en av kassorna av den eller de andras rörelse eller på en
för ändamålet bildad kassa av samtliga de sökandes rörelse. Kan överlåtelse
som nu sagts ej åvägabringas eller finnes sådan lämpligen ej böra ifrågakomma,
har tillsynsmyndigheten att pröva, vilken kassa må anses lämpligast,
därvid, med beaktande jämväl av vad i 2 § första stycket sägs, hänsyn
särskilt bör tagas till kassornas medlemsanslutning inom verksamhetsområdet.

5 §•

1 morn. Antages erkänd sjukkassa till allmän sjukkassa och skola medlemmar
av kassan enligt lagen om allmän sjukförsäkring vara försäkrade i
annan allmän sjukkassa eller sker utsträckning av den tid, under vilken i
fråga om medlemmar av kassan annan allmän sjukkassa skall ansvara för
utgivandet av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning, vare förstnämnda
kassa pliktig att, i den omfattning och enligt de föreskrifter tillsynsmyndigheten
meddelar, överföra medel, som vid tidpunkten för antagandet funnos
avsatta för sjukhjälpsverksamhetens bedrivande, till sistnämnda kassa.

2 mom. Blir erkänd sjukkassa ej antagen lill allmän sjukkassa och har
dess rörelse ej överlåtits på sätt i 4 § sägs, skall kassan utan särskilt beslut
den 1 januari 1947 träda i likvidation, och vare den, utan hinder av vad därutinnan
må vara föreskrivet i kassans stadgar, pliktig att enligt de föreskrifter
tillsynsmyndigheten meddelar överföra de medel, som vid utgången av år
1946 funnos avsatta till sjukhjälpsfond, till den eller de allmänna sjukkassor,
till vilka medlemmarna jämlikt 9 § skola höra. Vad nu sagts åge ej tilllämpning
beträffande medel, vilka enligt tillsynsmyndighetens beprövande
äro hänförliga till av kassan utfäst sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård
eller sjukpenning för tid utöver tre år för varje sammanhängande
sjuklighetstillstånd och vilka ej beräknas åtgå för slutreglering av pågående
sjukdomsfall.

§•

1 mom. Har sjukkassa antagits till allmän sjukkassa, skola, där sjukkassan
antagits till centralsjukkassa, före den 1 april 1946 och eljest före
den 1 juli 1946 väljas styrelseledamöter och suppleanter för dem till det antal,
som enligt lagen örn allmän sjukförsäkring och de för kassan antagna
stadgarna skall utses å ombudsmöte, att tjänstgöra till den tidpunkt under år
1947, då ombudsmöte utsett styrelseledamöter och suppleanter i enlighet nied
nämnda lag; och skola vid valet tillämpas de för kassan vid tidpunkten för
detsamma gällande bestämmelserna angående val av styrelseledamöter och
suppleanter.

Iiilumg till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312.

370

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

2 mom. Före den 1 april 1946 eller, såvitt angår lokalsjukkassa, före den
1 juli 1946 skola de statliga myndigheter, landsting, kommuner och centralsjukkassor,
som enligt 51 § lagen om allmän sjukförsäkring skola utse styrelseledamöter
och suppleanter inom allmänna sjukkassor, utse sådana. Uppgifter
å de sålunda utsedda skola senast nämnda dagar tillställas tillsynsmyndigheten
och vederbörande sjukkassa.

3 mom. Den enligt 1 och 2 mom. utsedda styrelsen skall, därest styrelse
eljest ej finnes för kassan, träda i tjänstgöring, så snart den blivit fulltalig,
samt i annat fall den 1 januari 1947. Vid sistnämnda tidpunkt skall uppdrag
för i annan ordning utsedd styrelseledamot upphöra, ändå att den tid, för
vilken ledamoten utsetts, ej gått till ända.

Styrelsen samt befattningshavare hos sjukkassa äga befogenhet att under
år 1946 vidtaga sådana åtgärder, som erfordras i anledning av ikraftträdandet
av lagen om allmän sjukförsäkring.

7 §•

Före den 15 februari 1947 skola, såvitt angår lokalsjukkassa samt centralsjukkassa,
vilkens verksamhetsområde utgöres av stad, utses ombud, som i
48 § lagen om allmän sjukförsäkring sägs, för åren 1947 och 1948. Lokalsjukkassa
skall före den 1 april 1947 för tid, som nu sagts, utse ombud i den
centralsjukkassa, till vilken den är ansluten, och skall, där så finnes erforderligt,
särskilt ombudsmöte utlysas för valets förrättande.

8 §•

De närmare föreskrifter, som må vara erforderliga för tillämpningen av
vad i 2—7 §§ sägs, utfärdas av tillsynsmyndigheten.

Om överförande av medlemskap till allmän sjukkassa och verkan

därav m. m.

9 §•

I samband med ikraftträdandet av lagen om allmän sjukförsäkring skall
envar, som vid utgången av år 1946 var medlem av erkänd sjukkassa och
som enligt 1 § nämnda lag är pliktig att vara sjukförsäkrad, överföras såsom
medlem till vederbörande allmänna sjukkassa eller, där fråga är om gift
kvinna, som avses i 2 § första stycket a) samma lag, såsom familjemedlem
till sådan medlem. Från och med den 1 januari 1947 skola i följd härav
bestämmelserna i nyssnämnda lag gälla beträffande honom och hans familjemedlemmar.

Vid tillämpningen av vad i första stycket sägs skola gälla de inskränkningar
och särskilda bestämmelser i övrigt, som nedan under 1—3 samt i 10
och 11 §§ sägs.

1. Den omständigheten, att medlem av erkänd sjukkassa ej fyllt sexton år,
skall ej utgöra hinder för överförande. Beträffande sådan medlem skall
ej gälla vad i lagen om allmän sjukförsäkring stadgas angående familjemedlem.

2. Den som vid utgången av år 1946 fyllt 60 år och då ej var medlem av
erkänd sjukkassa skall ej omfattas av den i lagen om allmän sjukförsäkring
omförmälda sjukpenningförsäkringen.

3. Utan hinder av att gift kvinnas årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

371

till 600 kronor, skall hon vara sjukpenningförsäkrad i allmän sjukkassa,
där hon vid utgången av år 1946 var sjukpenningförsäkrad i erkänd
sjukkassa samt hennes man ej i samband med ikraftträdandet av lagen
om allmän sjukförsäkring överförts till allmän sjukkassa. Vad nu sagts
skall gälla intill dess mannen enligt bestämmelserna i 12—14 §§ här nedan
vunnit medlemskap i sådan sjukkassa, dock allenast för tid, under
vilken makarna sammanleva och ej längre än till och med 1947 års utgång.
Härvid skall kvinnan tillhöra den lägsta vid hennes ålder tillämpliga
sjukpenningklassen. Å sjukpenning eller hempenning, som på grund
av vad nu sagts utgives till henne, skall familjetillägg ej utgå.

10 §.

1 mom. Beträffande medlem och familjemedlem, som i 9 § första stycket
avses, skall, utan hinder av vad i 26 § lagen om allmän sjukförsäkring sägs,
gälla följande:

a) Till den, som vid utgången av år 1946 från erkänd sjukkassa uppbär
sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning, skall den
sjukhjälpen fortfarande efter 1947 års ingång utgivas enligt de före denna
tidpunkt för honom gällande bestämmelserna rörande sjukhjälpstid och
storleken av sådan sjukhjälp i vad avser tid, under vilken den sjuke är utan
avbrott intagen å sjukvårdsanstalt, å vilken vård må ersättas av allmän
sjukkassa, eller under vilken han på grund av förlust eller nedsättning av
arbetsförmågan är berättigad till sjukpenning jämlikt nyssnämnda bestämmelser.
För tid, som nu sagts, skall den sjuke erlägga avgift för sjukpenningförsäkring
med belopp, som motsvarar vad han hade att vid utgången
av år 1946 erlägga till erkänd sjukkassa för sådan försäkring, och skall till
sjukkassan, i stället för statsbidrag jämlikt 31 § 2 och 4 mom. lagen om
allmän sjukförsäkring, utgå sjukdagsbidrag enligt i 4 § kungörelsen den
26 januari 1931 angående statsbidrag åt sjukkassor angivna grunder.

b) Vid sjukdom, som inträffar sedan i a) omförmäld rätt till sjukhjälp
upphört, skall den försäkrade, ändå att sjukdomen utgör fortsättning av det
tidigare sjuklighetstillståndet eller av annat sjuklighetstillstånd, för vilket
han ägt att i erkänd sjukkassa erhålla sjukhjälp, äga uppbära ersättning för
sjukhusvård och sjukpenning enligt bestämmelserna i lagen om allmän sjukförsäkring,
där de i samma lag stadgade förutsättningarna därför föreligga
och annat ej följer av vad i 2 och 3 mom. sägs.

c) Där, utan att fall som i b) sägs är för handen, den försäkrade efter ingången
av år 1947 träffas av sjukdom, skall han, ändå att sjukdomen utgör
fortsättning av ett tidigare sjuklighetstillstånd, för vilket han ägt att i erkänd
sjukkassa erhålla sjukhjälp, äga uppbära ersättning för sjukhusvård
och sjukpenning enligt bestämmelserna i lagen om allmän sjukförsäkring,
där de i samma lag stadgade förutsättningarna därför föreligga och annat
ej följer av vad i 2 och 3 mom. sägs.

2 mom. I fall, som i 1 mom. sägs, skall vid beräkning av sjukhjälpstid
jämväl medräknas tid före den 1 januari 1947, för vilken erkänd sjukkassa
utgivit sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning på
grund av det sammanhängande sjuklighetstillståndet, och skola vid prövning,
huruvida sjukdom skall anses utgöra fortsättning av tidigare sjuklighetstillstånd,
de i 20 § andra stycket lagen örn allmän sjukförsäkring meddelade
bestämmelserna äga motsvarande tillämpning, därvid dock skall iakttagas,
att i fall, som i 1 mom. c) avses, fortsättning av det tidigare sjuklig -

372

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

hetstillståndet ej skall anses föreligga av allenast den grund, att sjukdomsfallet
inträffat inom nittio dagar efter den sista dag, för vilken utgivits sådan
sjukhjälp som ovan sagts.

3 mom. I fall, som avses i 1 mom. b) och c), skola, utan hinder av vad
där sagts, för det sammanhängande sjuklighetstillstånd, varom fråga är,
gälla de vid utgången av år 1946 å den försäkrade tillämpliga bestämmelserna
rörande sjukhjälpstid och sjukpenningens storlek, i den mån han därigenom
blir berättigad till ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning för
längre tid än eljest eller till sjukpenning för viss tid med högre belopp än
som eljest skolat tillkomma honom i form av sjukpenning (hempenning)
jämte familjetillägg för den tiden.

11 §•

1 mom. Medlem av erkänd sjukkassa, som jämlikt 9 § första stycket överförts
till allmän sjukkassa såsom medlem i denna och som före den 1 januari
1947 fyllt sextio år, skall, därest han vid utgången av år 1946 varit i
den erkända sjukkassan tillförsäkrad högre sjukpenning än den, för vilken
han skall vara försäkrad jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring, efter
framställning härom hänföras högst till den sjukpenningklass, som i fråga
om sjukpenningens storlek närmast motsvarar hans försäkring i den erkända
kassan, dock ej till lägre sjukpenningklass än som enligt 14 § nämnda
lag skall gälla för honom. På grund av vad nu sagts må medlemmen dock
ej vara försäkrad för högre sjukpenning än den, för vilken medlemmar i
sextioårsåldern tillhörande hans yrke eller förutvarande yrke i allmänhet
äro försäkrade i kassan.

Framställning, som ovan sägs, skall göras hos sjukkassan före den 1 april
1947.

Vad i första stycket stadgas skall ej gälla beträffande den, som uppbär
tilläggspension enligt lagen om folkpensionering eller invalidunderstöd enligt
förordningen om invalidunderstöd.

1 fråga om sjukpenning eller hempenning till medlem, som med tillämpning
av första stycket hänförts till viss sjukpenningklass, skola de i 19 §
4 mom. lagen örn allmän sjukförsäkring meddelade bestämmelserna ej äga
tillämpning. Familjetillägg må ej utgivas till sådan medlem, i den mån medlemmen
därigenom skulle erhålla sjukpenning (hempenning) och familjetillägg
med högre sammanlagt belopp än som skolat tillkomma honom,
därest han ej blivit sjukpenningförsäkrad jämlikt bestämmelserna i första
stycket.

Utan hinder av att medlem jämlikt första stycket hänförts till viss sjukpenningklass
skall, därest han därom gör framställning, beträffande hans
sjukpenningförsäkring från och med månaden därefter gälla vad i lagen om
allmän sjukförsäkring stadgas. Vad nu sägs skall äga motsvarande tillämpning,
där sådan medlem vid utgången av kalendermånad häftar för mera än
tre månaders avgifter.

2 mom. Har någon, som avses i 4 § 2 mom. a) eller 3 mom. första stycket
a) eller b) lagen om allmän sjukförsäkring, jämlikt 9 § överförts att vara
medlem i allmän sjukkassa, och har han utan avbrott tillhört erkänd sjukkassa
från och med den 1 januari 1944, skall han, därest han hos förstnämnda
kassa inom tre månader efter den dag, då bestämmelse i 4 § lagen
om allmän sjukförsäkring, som ovan sagts, blev tillämplig å honom, gör
framställning härom, utan hinder av bestämmelsen vara sjukpenningförsäk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

373

rad jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring; dock må han härvid ej hänföras
till högre sjukpenningklass än den, som i fråga om sjukpenningens
storlek närmast motsvarar hans sjukpenningförsäkring vid ingången av år
1944, och må å sjukpenning (hempenning), som utgives till medlemmen, ej
utgå familjetillägg.

Beträffande medlem, som nu avses, skall vad i 1 mom. femte stycket föreskrivits
äga motsvarande tillämpning.

Statsbidrag, som i 31 § 2 och 4 mom. lagen örn allmän sjukförsäkring
sägs, utgår ej för sjukpenning (hempenning) jämlikt detta morn., och skall
den för vederbörande sjukpenningklass eljest fastställda avgiften för försäkrad,
som i detta mom. avses, höjas i motsvarande mån.

Om upptagande i försäkringen av dem, som vid utgången av år 1946 ej
voro medlemmar av erkänd sjukkassa.

12 §.

Det åligger envar, som före den 1 januari 1947 fyllt 15 år och jämlikt bestämmelserna
i 1 och 2 §§ lagen om allmän sjukförsäkring är försäkringspliktig
efter fyllda 16 år, att, därest han ej jämlikt 9 § denna lag överförts
till allmän sjukkassa, före den 1 juli 1947 anmäla sig till inträde i den allmänna
sjukkassa, av vilken han enligt lagen örn allmän sjukförsäkring skall
vara medlem. Beträffande sådan anmälan skola gälla de närmare bestämmelser
Konungen meddelar.

13 §.

På grund av anmälan, som i 12 § sägs, skall, därest anmälaren finnes vara
försäkringspliktig jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring, inskrivning av
honom såsom medlem i allmän sjukkassa ske från och med den 1 januari
1948 eller, därest framställning därom göres och anmälaren fyllt 16 år, från
och med den månad under år 1947, som följer närmast efter den, under
vilken framställningen av kassan slutbehandlats.

14 §.

Underlåter någon att verkställa vad som på grund av 12 § åligger honom,
skall han ändock inskrivas såsom medlem i sjukkassan från och med den
1 januari 1948, och vare han i sådant fall skyldig att, därest ej giltigt skäl
för underlåtenheten förelegat, erlägga dubbla avgifter för januari, februari
och mars månader 1948. I fall, som här avses, skall vad i 36 § 1 mom. lagen
om allmän sjukförsäkring stadgas angående kommuns skyldighet att erlägga
sjukvårdsavgift allenast avse enkel sådan, och skall i fråga om indrivningen
av återstoden av den dubbla sjukvårdsavgiften gälla vad i sistnämnda paragraf
sägs om indrivning av sjukpenningavgift.

15 §.

1 mom. Den som jämlikt 12—14 §§ inskrivits såsom medlem i allmän
sjukkassa ävensom den som jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring skall
anses såsom familjemedlem till honom, skall vara försäkrad jämlikt nämnda
lag från och med den månad medlemskapet förvärvats, därvid dock vad i
9 § andra stycket 2. sägs skall äga motsvarande tillämpning.

374

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

2 mom. Vad i 9 § 2 mom. lagen om allmän sjukförsäkring stadgas skall
gälla från och med den 1 januari 1948. Ersättning för sjukhusvård åt i
nämnda lagrum avsedda barn skall utgivas allenast för sjukdom, som inträffat
efter ingången av år 1948.

Allmänna bestämmelser.

16 §.

Vad i lag eller särskild författning må vara föreskrivet med avseende å
erkända sjukkassor samt avgifter till och sjukhjälp från dessa, skall efter
utgången av år 1946 i stället gälla allmänna sjukkassor samt avgifter till
och sjukhjälp från dessa.

17 §•

De ytterligare föreskrifter, som må vara erforderliga i samband med införandet
av lagen örn allmän sjukförsäkring, meddelas av Konungen eller
efter Konungens bemyndigande av tillsynsmyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

375

Bilaga C.

Kostnadsberäkning för allmän sjukförsäkring.

I. Försäkringsbeståndets omfattning.

Försäkringsbeståndets storlek är underkastad fortgående förändringar,
sammanhängande med befolkningsutvecklingen. Tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen
är därjämte beroende av den omfattning, i vilken befolkningen
är engagerad i förvärvslivet, och påverkas till följd härav i viss utsträckning
av näringslivets utveckling och även inträdande konjunkturväxlingar.
Vid en förutberäkning av antalet försäkrade vid skilda tidpunkter
och dessas fördelning på olika kategorier — sjukpenningförsäkrade och enbart
sjukvårdsförsäkrade, självständigt försäkrade och familjeförsäkrade
— torde man vara nödsakad att bortse från sådana utvecklings- och konjunkturbetonade
faktorer, som icke låta sig på förhand överblicka, och i
berörda avseenden anknyta till nu rådande förhållanden.

I fråga om befolkningsutvecklingen bygga de följande beräkningarna på
de av professor Sten Wahlund uppställda antaganden rörande den sannolika
framtida befolkningsutvecklingen, för vilka denne redogjort i en uppsats,
vilken som bilaga B fogats till socialvårdskommitténs betänkande nr XI.

Försäkringsbeståndets storlek och sammansättning har beräknats för tidpunkterna
31/12 1950 och 31/12 1960.

Sjukpenningförsäkringen. De sjukpenningförsäkrades antal och fördelning
på åldersgrupper beräknas med utgångspunkt från en i 1940 års folkräkning
(del III, tab. 23 A) intagen redovisning över den yrkesverksamma
befolkningens fördelning efter kön, ålder och civilstånd den 31 december
1940. Enligt nämnda redovisning uppgick den yrkesverksamma befolkningen
vid angivna tidpunkt till 2 189 744 män och 809 782 kvinnor eller
tillhopa omkring 3 miljoner. I detta antal ingå förvärvsarbetande gifta kvinnor
med omkring 125 000. I en uppsats av överdirektör E. Höijer, publicerad
i Ekonomisk revy nr 1, 1946, meddelas som resultat av en på grundval
av 1945 års taxeringsuppgifter verkställd undersökning bland annat, att
antalet personer med minst 600 kronors årlig inkomst år 1944 uppgick till
3 003 973, därav 2 802 081 yrkesverksamma. I nämnda uppgift ha emellertid
gifta kvinnor sammanförts med sina män och deras inkomst sammanräknats.
Det visar sig sålunda att folkräkningens uppgift över antalet yrkesverksamma
personer år 1940, exklusive gifta kvinnor omkring 2 875 000,
endast föga överstiger det på grundval av taxeringsuppgifterna beräknade
antalet yrkesverksamma personer med minst 600 kronors årlig inkomst år
1944, 2 802 000. I anslutning härtill har folkräkningens uppgift över antalet
yrkesverksamma personer och deras fördelning på kön, ålder och civilstånd
antagits representativ för antalet personer, som skola omfattas av sjukpenningförsäkringen.

Försäkringsbeståndets sammansättning ultimo 1950 och 1960 beräknas
under antagande, att antalet sjukpenningförsäkrade män i olika åldersgrupper
står i konstant relation till den manliga befolkningen i respektive ålders -

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

grupper. För kvinnornas vidkommande antages en motsvarande konstant
relation för gifta och ogifta, behandlade var för sig; äktenskapsfrekvensen
i respektive åldersgrupper antages därvid jämväl oförändrad, i överensstämmelse
med förhållandet vid 1940 års utgång. Av de förvärvsarbetande gifta
kvinnorna antages, lika för alla åldersgrupper, omkring en tredjedel ha en
inkomst mellan 600 och 1 000 kronor och återstående två tredjedelar inkomst
uppgående till minst 1 000 kronor. Det relativa antalet folkpensionärer
bland de gifta kvinnorna beräknas i enlighet med av socialvårdskommittén
uppställda antaganden (kommitténs betänkande nr XI, tab. 14, s. 204).

I tab. 1 redovisas det procentuella antal män och kvinnor av befolkningen,
de senare fördelade på gifta och ogifta, som enligt 1940 års folkräkning äro
yrkesverksamma och enligt ovan antagits åtnjuta förvärvsinkomst å minst
600 kronor. Kvinnornas procentuella fördelning efter civilstånd redovisas i
tab. 2. Med utgångspunkt från de i tab. 1 och 2 anförda relativtalen samt
ovan berörda, av professor Wahlund uppställda, befolkningsprognos beräknas
antalet män och kvinnor, de senare fördelade på gifta och ogifta, i
olika åldersgrupper med inkomst av förvärvsarbete å minst 600 kronor
ultimo 1950 och 1960 till i tab. 3 angivna tal. De förvärvsarbetande gifta
kvinnornas fördelning efter inkomst understigande 1 000 kronor och uppgående
till minst nämnda belopp redovisas slutligen i tab. 4.

Vid beräkningen av antalet familjeförsäkrade gifta kvinnor i olika åldersgrupper
skall från hela antalet gifta kvinnor i respektive åldersgrupper avdragas
antalet förvärvsarbetande med årlig inkomst av minst 1 000 kronor.
I fråga örn sjukpenningförsäkringen skall därjämte avdragas folkpensionärerna.
I tab. 5 redovisas hela antalet gifta kvinnor i olika åldersgrupper
ultimo 1950 och 1960, ävensom antalet förvärvsarbetande med minst 1 000
kronors inkomst och antalet folkpensionärer.

Med ledning av de anförda tabellerna sammanställes omedelbart antalet
sjukpenningförsäkrade i olika åldersgrupper, i fråga om de kvinnliga försäkrade
med fördelning på självständigt försäkrade och familjeförsäkrade
ultimo 1950 och 1960. Den funna fördelningen redovisas i tab. T 1.

Tab. T1. Beräknat antal sjukpenningförsäkrade personer i olika åldersgrupper
ultimo 1950 oell 1960 (1 000-tal).

Ålder	31/12 1950	31/12 1960
Män	Kvinnor	Män	K vi	n n o r
Självständigt försäkrade	Familje- försäkrade	Självständigt försäkrade	Familje- försäkrade
16—18 ............	66	42		102	65
18—20 ............	70	44	2	84	52	3
20—25 ............	206	122	55	203	120	54
25—30 ............	248	93	132	194	72	103
30—40 ............	522	138	336	455	120	295
40—50 ............	486	123	321	497	123	321
50—60 ............	364	92	231	433	105	266
60—65 ............	123	28	75	145	32	86
65—66 ............	17	4	10	20	5	12
66—67 ............	16	3	10	18	4	12
67—70 ............	43	11	—	50	12	—
70— ............	63	18	—	74	21	—
Summa	2 224	718	1 172	2 275	731	1 152

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

377

Sjukvårdsförsäkringen. Enligt tidigare berörda, av professor Wahlund
uppställda, befolkningsprognos beräknas befolkningens storlek, med fördelning
på vuxna (över 16 år) män och kvinnor samt barn, vid utgången av
år 1950 till 2 553 000 vuxna män, 2 608 000 vuxna kvinnor och 1 707 000
barn samt vid utgången av år 1960 till 2 654 000, 2 689 000 respektive
1 826 000.

Från ovan angivna antal skall avdragas personer, som enligt 6 § andra
stycket i departementsförslaget skola vara undantagna från försäkringsplikt.
Det härav betingade avdraget har uppskattats till 33 000, därav 16 000
vuxna män, 16 000 vuxna kvinnor samt 1 000 barn. Efter nämnda avdrag
beräknas antalet personer, som skola åtnjuta sjukvårdsförsäkring, till i
tab. T 2 angivna tal.

Tab. T 2. Beräknat antal personer, som komma att omfattas av sjukvårdsförsäkringen,
ultimo 1950 och 1960 (1 000-tal).

	31/12 1950	31/12 1960
Män över 16 år................	2 537	2 638
Kvinnor * 16 * ................	2 592	2 673
Barn under 16 * ................	1 706	1 825

Sjukkassemedlemmarna sammansättas av samtliga vuxna män, vuxna
ogifta kvinnor samt gifta kvinnor med årlig inkomst av förvärvsarbete uppuppgående
till minst 1 000 kronor. Antalet gifta kvinnor beräknas enligt
tab. 5 till 1 419 000 respektive 1 414 000 ultimo 1950 och 1960. Av dessa
åtnjuta 88 000 respektive 80 000 inkomst av förvärvsarbete uppgående till
minst 1 000 kronor. Antalet sjukkassemedlemmar beräknas med ledning
härav till 3 798 000 (2 537 000 män och 1 261 000 kvinnor) respektive
3 977 000 (2 638 000 män och 1 339 000 kvinnor) ultimo 1950 och 1960. I
tab. T 3 redovisas samtliga sjukkassemedlemmar, fördelade på sjukpenningförsäkrade
och enbart sjukvårdsförsäkrade medlemmar.

Tab. T 3. Beräknat antal sjukkassemedlemmar, fördelade på sjukpenningförsäkrade
och enbart sjukvårdsförsäkrade (1 000-tal).

Tidpunkt	Sjukpenning- försäkrade	Enbart sjukvårds-försäkrade	Samtliga
män	kvin- nor	Sum- ma	män	kvin- nor	Sum- ma	män	kvin- nor	Sum- ma
31/12 1950 ............	2 224	718	2 942	313	543	856	2 537	1 261	3 798
31/12 1960 ............	2 275	731	3 006	363	608	971	2 638	1 339	3 977

II. Försäkringens kostnader.

A. Sjukpenning och hempenning.

Inledningsvis torde böra bemärkas, att man i sjuklighetsavseende icke utan
vidare kan utgå från, att de nuvarande erkända sjukkassornas erfarenheter
—■ på vilka socialvårdskommittén byggt sina sjuklighetsantaganden — äro
tillämpliga vid ett genomförande av det föreliggande förslaget. Till följd

378

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

av den överförsäkring, som förslaget kan komma att medföra för vissa grupper
försäkrade, kan det befaras att sjukhjälpsanspråken komma att icke
oväsentligt öka. Särskilt under de första åren, innan de ökade svårigheter,
som detta medför beträffande sjukkassornas kontroll, kunnat på ett tillfredsställande
sätt bemästras, bör man räkna med en betydande »översjuklighet».
Då en sådan ökad sjuklighet emellertid icke kan på förhand mätas,
ha — med anförd reservation — de av kommittén tillämpade sjuklighetsantagandena
lagts till grund för de följande beräkningarna. För åldrar över
67 år ha kommitténs sjuktal ersatts med motsvarande sjuktal för 90 dagars
sjukhjälpstid för varje sjukdomsfall. De tillämpade sjuktalen, fördelade på
full och nedsatt sjukpenning, återgivas i tab. 6. Av sjuktalen beräknas —
i likhet med vad som skett i socialvårdskommitténs kostnadsberäkningar —
86 % motsvara sjukpenning och 14 % hempenning.

Med ledning av de i tab. 6 angivna sjuktalen och ovan i tab. T 1 redovisade
försäkringsbestånd beräknas de försäkringskostnader, som svara mot
antalet sjukpenningförsäkrade personer ultimo 1950 och 1960. Kostnaderna
för de olika åren beräknas sedan genom interpolation. I tab. T 4 redovisas
kostnaderna för budgetåret 1950/51 samt kalenderåret 1960.

Tab. T 4. Kostnader för sjukpenningförsäkringen (milj. kronor).

	1950/51	1960
Självständigt försäkrade ..........	108,3	112,9
Familjeförsäkrade ................	27,8	28,3
Summa	136,1	141,2

B. Make- och barntillägg.

a) Självständigt försäkrade. De av socialvårdskommittén uppställda antagandena
rörande antalet inkomsttagare och dessas fördelning efter antalet
barn under 16 år (kommitténs betänkande nr VIII, tab. 30, s. 62) konstruerades
med utgångspunkt från uppgifter i 1935/36 års folkräkning rörande
bestående äktenskap och andra familjer, fördelade efter familjeinkomst och
barnantal, varvid endast de familjer medtogos, där familjeinkomsten upptagits
till minst 600 kr. Reduktion ägde därjämte rum i anslutning till den av
kommittén förordade övergångsbestämmelsen, innebärande att de personer,
som vid försäkringens ikraftträdande fyllt 60 år och ej vore medlemmar av
erkända sjukkassor, skulle ställas utanför sjukpenningförsäkringen. Med
hänsyn till dels den förskjutning av inkomstnivån, som under senare år ägt
rum, dels till att berörda övergångsbestämmelse enligt det föreliggande förslaget
skall bortfalla, utvidgas kretsen av dem, som skola komma i åtnjutande
av make- och barntillägg.

Kostnaderna för maketillägg beräknas med utgångspunkt från antalet
gifta sjukpenningförsäkrade män i olika åldersgrupper. Hänsyn till de fall,
då maketillägg i stället skall utgå till hustruns sjukpenning, har tagits genom
förhöjning av det för de gifta sjukpenningförsäkrade männen beräknade
genomsnittssjuktalet. Antalet gifta sjukpenningförsäkrade män i olika
åldersgrupper har beräknats med tillämpning av den för hela den manliga
befolkningen i respektive åldersgrupper gällande äktenskapsfrekvensen, varvid
de i 1940 års folkräkning per den 31/12 1940 konstaterade frekvenstalen

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

379

lagts till grund. I tab. 7 redovisas det i enlighet härmed beräknade antalet
gifta sjukpenningförsäkrade män i olika åldersgrupper ultimo 1950 och 1960.

Enligt de av socialvårdskommittén uppställda antagandena rörande antalet
inkomsttagare fördelade efter barn under 16 år beräknas omkring
84 % av samtliga barn komma att omfattas av barntilläggen. Detta procenttal
förhöjes med 10 % till 92,4 %. Med utgångspunkt från hela antalet barn
under 16 år (tab. T 2) beräknas antalet barn, som komma att omfattas av
barntilläggen till, avrundat, 1,6 respektive 1,7 miljoner ultimo 1950 och 1960.

För maketilläggen beräknas ett genomsnittssjuktal med ledning av det
beräknade antalet gifta sjukpenningförsäkrade män i olika åldersgrupper
enligt tab. 7, med undantag av dem, som överskridit 67 års ålder, och de i
tab. 6 redovisade sjuktalen. Genomsnittssjuktalet uppgår till 11,03 respektive
11,54 ultimo 1950 och 1960. De sålunda beräknade genomsnittsjuktalen
höjas till respektive 11,50 och 12,0. För barntilläggen räknas — i likhet med
vad som skett i socialvårdskommitténs kostnadsberäkningar — med ett
genomsnittssjuktal av 9,50.

Kostnaderna för maketillägg beräknas härefter på grundval av hela antalet
gifta män med undantag av dem, som överskridit 67 års ålder, enligt
tab. 7 uppgående till 1 250 000 respektive 1 264 000 ultimo 1950 och 1960,
och ovan angivna genomsnittssjuktal. Kostnaderna för barntilläggen beräknas
på motsvarande sätt med utgångspunkt från det beräknade antalet barn,
som skall omfattas av barntillägg, enligt ovan 1 600 000 och 1 700 000
respektive, och det för barntilläggen antagna genomsnittssjuktalet. I tab. T 5
redovisas de för budgetåret 1950/51 och kalenderåret 1960 beräknade kostnaderna.

Tab. T 5. Kostnader för make- och barntillägg till självständigt försäkrade

(milj. kronor).

	1950/51	1960
Maketillägg......................	28,7	30,4
Barntillägg ......................	7,5	8,1
Summa	36,2	38,5

b) Familjeförsäkrade gifta kvinnor. Kostnaden beräknas med utgångspunkt
från uppgifter i 1935/36 års folkräkning rörande förekomsten av barn.
Enligt tab. 1 i del VII av nämnda publikation hade 54,3 % av alla gifta
kvinnor barn under 15 år. Antalet gifta kvinnor med barn under 10 år uppskattas
i anslutning härtill till 40 å 50 %. Hela antalet familjeförsäkrade
gifta kvinnor har tidigare (tab. T 1) beräknats till 1 172 000 respektive
1 152 000 ultimo 1950 och 1960. Med ledning härav uppskattas antalet
familjeförsäkrade gifta kvinnor med barn under 10 år till i runt tal 500 000,
lika för ovan angivna två tidpunkter. Med antagande av ett genomsnittssjuktal
å 12,0 kommer man till en årskostnad av 6 miljoner kronor.

C. Sjukvårdsersättning.

a) Läkarvård. Sjukkassornas kostnader för läkarvårdsersättning lia av
socialvårdskommittén beräknats till i genomsnitt 6 kronor per år för vuxen
försäkrad samt 3:50 kronor för barn. Beloppen innefatta jämväl ersätt -

380

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

ning för resor till och ifrån läkaren. Med utgångspunkt från dessa kostnadsbelopp
och tidigare beräknade beståndssiffror (tab. T 2) beräknas hela kostnaden
för läkarvårdsersättningen till 36,7 miljoner kronor för budgetåret
1950/51 samt 38,2 miljoner kronor för kalenderåret 1960.

b) Intagning å och återresa från sjukvårdsanstalt. Kostnaderna upptagas
till de av socialvårdskommittén beräknade beloppen, 1,8 miljoner kronor
för budgetåret 1950/51 samt 1,9 miljoner kronor för kalenderåret 1960.

D. Förvaltningskostnader.

Sjukkassornas förvaltningskostnader torde ställa sig något lägre än vid
ett genomförande av socialvårdskommitténs förslag. Det kunde därför ha
varit motiverat att något sänka de av kommittén beräknade kostnaderna.
Med hänsyn till vanskligheten att göra en tillförlitlig uppskattning av kostnaderna
i fråga, har emellertid det av kommittén beräknade beloppet, 20
miljoner kronor, bibehållits oförändrat.

E. Sammandrag av kostnaderna.

De sammanlagda kostnaderna för den obligatoriska försäkringen ha sammanställts
i tab. T 6.

Tab. T 6. Sen obligatoriska försäkringens kostnader (milj. kr.).

Försäkringsgren	1950/51	1960
Läkarvård ävensom försäkrads resa till och ifrån läkare ....	36,7	38,2
Intagning å och återresa från sjukhus......................	1,8	1,9
Sjuk- och hempenning
Självständigt försäkrade ................................	108,3	112,9
Familj ef örsäkrade gifta kvinnor..........................	27,8	28,3
Maketillägg ..............................................	28,7	30,1
Barntillägg
Självständigt försäkrade ................................	7,5	8,1
Familjeförsäkrade gifta kvinnor..........................	6,0	6,0
Förvaltningskostnader ....................................	20,0	20,0
Summa	236,8	245,8

lil. Finansiering.

Försäkringen har avsetts skola finansieras dels genom statsbidrag, dels
genom avgifter av de försäkrade. Statsbidrag skall utgå i form av sjukhjälpsbidrag,
medlemsbidrag och avgiftslindringsbidrag. Avgiftslindringsbidraget
skall avvägas så, att årsavgifterna kunna beräknas i genomsnitt
komma att uppgå till 24 kronor per år för fullständigt försäkrad medlem,
för vilken sjukpenningen utgör 3: 50 kronor, och motsvarande lägre belopp
för övriga grupper försäkrade. I anslutning härtill beräknas i första hand
statsbidragskostnaderna för sjukhjälps- och medlemsbidraget.

a) Sjukhjälpsbidraget. Statsbidragskostnaderna för läkarvårdsförsäkringen
beräknas, med hänsyn till den högre statsbidragsprocent, utöver 50 %,
som kan komma i fråga inom vissa centralsjukkasseområden, till i genomsnitt
51 % av sjukkassornas enligt ovan beräknade utgifter. Statsbidragskost -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

381

naderna för försäkrads intagning å och återresa från sjukhus ävensom för
sjuk- och hempenning beräknas till 50 % och för make- och barntillägg till
100 % av ovan i tab. T 6 upptagna belopp.

b) Medlemsbidraget. Antalet sjukkassemedlemmar inom olika områden
beräknas med ledning av den vuxna befolkningens geografiska fördelning,
enligt 1940 års folkräkning. Vad beträffar gifta kvinnor med inkomst av
förvärvsarbete å minst 1 000 kronor uppskattas den geografiska fördelningen
med ledning av i 1935/36 års folkräkning ingående uppgifter rörande
kvinnornas yrkesverksamhet. I tab. 8 redovisas det beräknade antalet sjukkassemedlemmar
den 31/12 1950 inom de olika mot medlemsbidragets gradering
svarande landsdelarna. Motsvarande statsbidragskostnad beräknas
till 15,0 miljoner kronor. Statsbidragskostnaden år 1960 beräknas, med utgångspunkt
från angivna belopp, i relation till antalet sjukkassemedlemmar,
enligt tab. T 3. Man kommer fram till en kostnad av 15,7 miljoner kronor för
sistnämnda år.

Statsbidragskostnadema för sjukhjälps- och medlemsbidraget beräknas,
enligt ovanstående grunder, för budgetåret 1950/51 till sammanlagt 144,9
miljoner kronor (jfr efterföljande sammanställning, tab. T 7). Av försäkringskostnaderna
nämnda år återstå, efter avdrag av anförda statsbidragsbelopp,
91,9 miljoner kronor, som skola täckas av avgifter och avgiftslindringsbidrag.
Med utgångspunkt från en avgift av 24 kronor för fullständigt försäkrade
med sjukpenning å 3: 50 kronor och motsvarande lägre belopp för övriga
kategorier samt tidigare (tab. T 1 och T 3) angivna beståndssiffror beräknas
den sammanlagda avgiftsintäkten samma år till 72,1 miljoner kronor. Vid de
av socialvårdskommittén verkställda avgiftsberäkningarna inräknades i avgifterna
ett risk- och fonderingstillägg å 10 %. Detta tillägg påkallades till
väsentlig del av den svaga besättning av de högsta åldersgrupperna, som
föranleddes av att personer, som vid lagens ikraftträdande fyllt 60 år och
ej tillhörde erkänd sjukkassa, enligt den av kommittén förordade övergångsbestämmelsen
skulle ställas utanför sjukpenningförsäkringen. Denna övergångsbestämmelse
skall enligt departementsförslaget bortfalla, vilket innebär
att man redan från början får alla åldersgrupper fullt besatta. Till följd
härav uppkommer icke samma fonderingsbehov som enligt kommitténs förslag.
Man torde i stort sett kunna nöja sig med en riskfond. Behovet av
risktillägg till avgifterna för uppbyggande av denna riskfond växlar emellertid
från fall till fall beroende på hur stort kapital, som kan komma att
överföras från nuvarande erkända sjukkassor. I detta sammanhang bör
även beaktas, att de enligt ovan beräknade förvaltningskostnaderna torde
innehålla en viss marginal. Med hänsyn till vad sålunda framhållits har
ovan angivna avgiftssumma helt utnyttjats vid bestämmandet av avgiftslindringsbidragets
storlek. Avgiftslindringsbidraget avväges sålunda så, att
det motsvarar skillnaden mellan förut angivna 91,9 miljoner kronor och avgiftssumman,
72,l miljoner kronor, eller 19,8 miljoner kronor. Bidraget bestämmes
förslagsvis till 6 kronor för sjukpenningförsäkrad medlem samt 2
kronor för enbart sjukvårdsförsäkrad medlem, vilket ger en summa av 19,4
miljoner kronor.

Statsbidragskostnadema ha sammanförts i tab. T 7, varvid för budgetåret
1950/51 tillagts ett uppskattat belopp av 1 miljoner kronor för statsbidrag
till den förhöjning av sjukpenningen eller utsträckning av sjukbjälpstiden,
som enligt 120 § vid c) förslaget till lag om allmän sjukförsäkring skall tilllämpas
beträffade vissa vid lagens ikraftträdande pågående sjukdomsfall.

382 Kungl. Majlis proposition nr 312.

Tab. T 7. Statsbidrag (milj. kr.).

F örsäkringsgren	1950/51	1960
Läkarvård.........................................	18,7	19 5
Intagning å och återresa från sjukhus......................	0,9	1,0
Sjuk- och hempenning....................................	68,1	70,6
Make- och barntillägg ..................................	42,2	44,5
Kostnader enligt 120 § lagförslaget ........................	1,0	—
Bidrag per medlem ....................................	15,0	15,7
Avgiftslindringsbidrag ....................................	19,4	20,0
Summa	165,3	171,3

Genomsnittsavgifterna beräknas enligt ovan till, för år räknat:

a) medlemmar för vilka sjukpenningen utgör 3: 50 kronor . . kronor 24: —

b) medlemmar för vilka sjukpenningen utgör 2:—kronor.. » 16: —

c) medlemmar som äro enbart sjukvårdsförsäkrade ...... » 4: —

IV. Den frivilliga försäkringen.

Endast en mycket grov uppskattning är möjlig. Den obligatoriska sjukpenningen,
3: 50 kronor per dag, motsvarar en årlig inkomst av 1 278 kronor.
I de fall, då hustrutillägg utgår, stiger beloppet till 2 007 kronor, och
utgår därjämte barntillägg för exempelvis 2 barn uppgår motsvarande årliga
inkomstbelopp till 2 372 kronor. Det är givetvis mycket svårt att på grundval
av dessa siffror bedöma från vilket inkomstläge intresse för frivillig försäkring
kan påräknas, särskilt som detta inkomstläge måste bli olika för
gifta och ogifta och beroende på barnantal. Som beräkningshypotes antages,
att ifrågavarande inkomstgräns ligger omkring 3 000 kronor, i genomsnitt
för alla.

Det relativa antalet män och kvinnor med förvärvsinkomst å minst 3 000
kronor uppskattas med ledning av den av socialvårdskommittén i kostnadsberäkningen
för allmän sjukförsäkring antagna inkomstfördelningen (kommitténs
betänkande nr VIII, tab. 24, s. 56). Med hänsyn till inkomstlägets förskjutning
räknas med, att 2 000-kronorsgränsen i kommitténs fördelningsschema
ungefärligen motsvarar 3 000 kronor vid nuvarande inkomstläge. I
enlighet härmed beräknas 42 % av de manliga och 15 % av de kvinnliga
försäkrade ha en förvärvsinkomst av minst 3 000 kronor.

Om man antager, att samtliga försäkrade med minst 3 000 kronors inkomst
komma att begagna sig av den frivilliga försäkringen (maximal anslutning)
och att dessa komma att fördela sig med ungefär lika stort antal
på vardera av försäkringens tre klasser, beräknas — på grundval av antalet
sjukförsäkrade personer den 31/12 1950, tab. TI — varje klass komma att
omfatta omkring 310 000 män och 36 000 kvinnor. Under antagande av ett
genomsnittssjuktal av 12,0 för män och 16,0 för kvinnor (omkring 10 %
högre än de genomsnittssjuktal, som svara mot åldersfördelningen bland de
obligatoriskt försäkrade) beräknas motsvarande kostnad till cirka 39 miljoner
kronor. Till detta kostnadsbelopp skall läggas kostnad för frivilliga
sjukvårdsförmåner enligt 48 § förslaget till lag om allmän sjukförsäkring,
som dock torde bli av förhållandevis mindre storleksordning.

En uppskattning av hur stor den verkliga anslutningen till den frivilliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

383

försäkringen kommer att bli i förhållande till den »maximala» torde ställa
sig ytterligt vansklig. Räknar man förslagsvis med 75 % anslutning kommer
man till en kostnad av omkring 30 miljoner kronor. Motsvarande statsbidragskostnad,
20 %, uppgår till 6 miljoner kronor.

Avgifterna till den frivilliga försäkringen beräknas till ungefär följande.

Sjukpenning 1:50 kronor Årsavgift 15:— kronor

3:— » 30:— »

4:50 » 45: — »

För frivillig sjukvårdsförsäkring kunna avgifter icke anges, då dessa bero
på vilka förmåner, som ingripas i försäkringen, och i viss mån även tillgången
på motsvarande vårdmöjligheter inom vederbörande sjukkasseområde.

Stockholm den 23 mars 1946.

Gerdt Brundin.

Tab. 1. Antal personer i olika åldersgrupper med inkomst av förvärvsarbete å
minst 600 kronor, i relation till motsvarande folkmängd (%).

Alder	Män	K vi Gifta	nnor Ogifta
15—20..............	82,3	12,8	54,3
20—25 ..............	92,5	15,5	74,8
25—30 ..............	96,4	15,1	76,3
30—35 ..............	97,5	12,6	73,1
35—40 ..............	97,3	11,1	72,2
40—45 ..............	96,9	9,7	69,4
45—50 ..............	96,4	8,2	66,7
50—55 ..............	94,9	6,5	59,8
55—60 ..............	91,5	4,7	49,1
60—65 ..............	79,7	3,2	33,9
65—70 ..............	60,5	2,0	22,4
70— ..............	31,5	1,1	10,5

Tab. 2. Kvinnor i olika åldersgrupper, fördelade efter civilstånd (%).

Ålder	Gifta	Ogifta
16—18 ..........................	0,2	99,8
18—20 ..........................	4,2	95,8
20—25 ..........................	28,2	71,8
25—30 ..........................	59,6	40,4
30—35 .........................	70,7	29,3
35—40 ..........................	72*0	28,0
40—45 ..........................	7l’2	28,8
45—50 ..........................	69,3	30,7
50—55 ..........................	65,2	34,8
55—60 ...............	60,8	39,2
60—65 ..........................	54,6	45,4
65—66 ..........................	50,1	49,9
66—67 ..........................	48,3	51,7
67—70 ..........................	44,6	55,4
70— ..........................	26,8	73,2

384

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Tab. 3. Antalet personer med inkomst av förvärvsarbete å minst 600 kronor
vid utgången av år 1950 och 1960 (1 000-tal).

Ålder	31/12 1950	31/12 1960
Män	Kvinnor	Män	Kvinnor
Gifta	Ogifta	Gifta	Ogifta
16—18 ..................	66		42	102		65
18—20 ..................	70	1	43	84	1	51
20—25 ..................	206	10	116	203	9	114
25—30 ..................	248	23	77	194	18	60
30—40 ..................	522	44	108	455	39	94
40—50 ..................	486	32	102	497	31	102
50—60 ..................	364	15	82	433	16	95
60—65 ..................	123	3	26	145	3	30
65—66 ..................	17	1	3	20	1	4
66—67 ..................	16		3	18		4
67—70 ..................	43	1	10	50	1	11
70— ..................	63	1	18	74	1	21
Summa	2 224	131	630	2 275	120	651

Tab. 4. Antal gifta kvinnor med förvärvsinkomst mellan 600 och 1 000 kronor
samt minst 1 000 kronor, fördelade efter åldrar; ultimo 1950 och 1960

(1 000-tal).

Alder	31/12 1950	31/12 1960
Med inkomst	Med inkomst
under 1 000 kr.	minst 1 000 kr.	under 1 000 kr.	minst 1 000 kr.
16—18..........................
18—20..........................	—	i	—	i
20—25..........................	4	6	3	6
25—30..........................	7	16	6	12
30—40..........................	14	30	13	26
40—50..........................	11	21	10	21
50—60..........................	5	10	6	10
60—65..........................	1	2	1	2
65—66..........................	—	1	—	1
66—67..........................	—	—	—	—
67—70..........................	—	1	—	1
70— ..........................	1	—	1	—
Summa	43	88	40	80

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

385

Tab. 5. Antal gifta kvinnor i olika åldersgrupper och däri ingående antal med
förvärvsinkomst å minst 1 000 kronor samt folkpensionärer (1 000-tal).

Ålder	31/12 1950	31/12 1960
Hela an-talet	Förvärvs-inkomst minst 1 000 kr.	Folk- pensionä- rer	Hela an-talet	Förvärvs-inkomst minst 1 000 kr.	Folk- pensionä- rer
16—18 ............
18—20 ............	3	i	—	4	i	___
20—25 ............	61	6	—	60	6	_
25—30 ............	149	16	i	116	12	i
30—40 ............	372	30	6	326	26	5
40—50 ............	354	21	12	354	21	12
50—60 ............	260	10	19	298	10	22
60—65 ............	93	2	16	106	2	18
65—66 ............	15	1	4	18	1	5
66—67 ............	14	—	4	17	—	5
67—70 ............	35	1	34	41	1	40
70— ............	63	—	63	74	—	74
Summa	1 419	88	159	1414	80	182

Tab. G. Sjuktal.

Ålder	Män	K vi	n n o r
Full sjuk-penning	Nedsatt sjuk-penning	Full sjuk-penning	Nedsatt sjuk-penning
16—18..........................		8,42		10,30
18—20..........................	8,42	—	10.30	_
20—25..........................	8,24	—	11,43	_
25—30..........................	7,81	—	11,80	_
30—40..........................	7,54	—	12,39
40—50..........................	9,14	—	15,54	_
50—60..........................	14,86	—	22,82	_
60—65..........................	22,70	—	30,79	_
65—66..........................	24,62	1,10	31,41	1,20
66—67..........................	15,29	4,70	19,44	5,50
67—70..........................	—	12,90	—	16,40
70— ..........................	—	15,10	—	17,30

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312.

386

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Tab. 7. Beräknat antal gifta sjukpenningförsäkrade män i olika åldersgrupper.

Ålder	Relativt antal (%>	1 00 31/12 1950	0-tal 31/12 1960
20—25 ..............	8,4	17	17
25—30 ..............	40,5	100	79
30—40 ..............	68,3	357	311
40—50 ..............	78,3	381	389
50—60 ..............	77,6	282	336
60—65 ..............	72,8	90	106
65—66 ..............	70,3	12	14
66—67 ..............	69,1	11	12
67—70 ..............	65,8	28	33
70— ..............	50,0	32	37
Summa	—	1 310	1 334

Tab. 8. Beräknat antal sjukkassemedlemmar i olika landsdelar
den 31/12 1950 (1 000-tal).

Område	Män	K Ogifta	v i n n o r Gifta med för-värvsinkomst minst 1 000 kr.	Summa
Stockholm, Göteborg, Malmö ..........	398	244	32	674
Övriga städer, som kunna väntas utgöra
egna centralsjukkasseområden ........	179	98	11	288
Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och
Västernorrlands län..................	422	192	9	623
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län ................................	218	89	4	311
Riket i övrigt ........................	1 311	560	31	1 902
Summa	2 528	1 183	87	3 788

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

387

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 juni 1946.

Närvarande:
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 30 april 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 12
april 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om allmän sjukförsäkring.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn G. Y. Samuelsson.

Lagrådet yttrade:

Det föreliggande förslaget innebär en genomgripande omläggning av den
nuvarande sjukförsäkringen. Försäkringen skall bli obligatorisk, och de förmåner,
som komma att utgå på grund av densamma, skola avsevärt överstiga
den sjukhjälp, som erhålles inom den nuvarande statsunderstödda frivilliga
sjukförsäkringen. Reformen medför en betydande ökning av det allmännas
kostnader för denna gren av socialvården. Den obligatoriska försäkringen
skall enligt förslaget uppbäras av den organisation, som skapats
av det frivilliga sjukkasseväsendet. Sjukkassorna komma härigenom att bli
såväl privata rättssubjekt som offentliga förvaltningsorgan, vilket i viss mån
försvårar en följdriktig reglering av deras uppbyggnad och verksamhetsformer.
Då lagrådet ansett sig ej ha att bedöma, huruvida den föreslagna
försäkringen är lämpligt anordnad från ekonomisk synpunkt eller i vad
mån organisationen kan tillfredsställande fullgöra densamma åvilande uppgifter,
har beträffande åtskilliga stadganden lagrådets granskning blivit av
väsentligen formell natur. De erinringar, vartill granskningen föranlett, upptagas
här nedan under särskilda lagrum i förslaget.

18 §.

Med paragrafens första stycke bär uppenbarligen avsetts att stadga, att
utgifter för försäkrads resa för intagning å sjukvårdsanstalt skall ersättas
högst med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till närmaste allmänna
sjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas, eller, örn den sjuke intagits

388

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

å hemortssjukhus och behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom
sjukvårdsområdet eller därtill gränsande kommun, högst med belopp, som
motsvarar kostnaden för resa till närmaste hemortssjukhus, där erforderlig
vård kunnat beredas. Det i förslaget använda uttryckssättet är emellertid
så förkortat, att meningen förryckes. Ordalagen hofa därför jämkas.

Enligt sista stycket kan under vissa förutsättningar ersättning utgå till
den, som följer försäkrad vid intagning å sjukvårdsanstalt eller vid återresa
därifrån; härvid skall bland annat gälla, att ersättning för följeslagares
resekostnad varje gång högst må utgivas efter kostnaden för tur- och returresa
mellan den försäkrades bostad och sjukvårdsanstalten. Eftersom den
försäkrades bostad icke alltid är utgångspunkt för den åsyftade resan, kan
den angivna normen för kostnadsberäkningen ifrågasättas. Stadgandet synes
lämpligen kunna inskränkas till att utan närmare bestämning angående resvägen
avse kostnaden för tur- och returresa.

34 §.

Denna paragraf, som upptagits under rubriken »Allmänna inskränkningar
i rätten till sjukhjälp», innehåller bestämmelser angående tid för framställning
om sjukhjälp och angående äventyr för den, som försummar att inom föreskriven
tid göra sådan ansökan. Eftersom paragrafen lämnar viktiga anvisningar
åt envar, som gör anspråk på sjukhjälp, kan det ifrågasättas, huruvida
icke paragrafen bort erhålla en mera framträdande placering, exempelvis under
rubriken »Allmänna bestämmelser» efter 14 §. En annan lösning synes vara
att låta paragrafen inleda den avdelning, som börjar med 31 §. Därvid bör
rubriken före sistnämnda paragraf kompletteras till att omfatta »Tid för
ansökan om sjukhjälp och allmänna inskränkningar i rätten till sjukhjälp».

Vid bifall till vad nu förordats måste förslaget i övrigt undergå däremot
svarande jämkningar.

46 §.

Enligt sista stycket i denna paragraf skall viss upplysningsplikt åvila
åtskilliga juridiska personer, däribland stiftelser. Emellertid torde allenast
stiftelser för välgörande ändamål kunna lämna de upplysningar, som äro
av betydelse i förevarande hänseende, och det synes därför lämpligt att begränsa
stadgandet till att avse sådana stiftelser.

47 §.

Beträffande frivillig försäkring bör gälla, att den må av medlem när som
helst uppsägas. För tydlighets skull synes det lämpligt, att uttryckligt stadgande
härom upptages i förevarande paragraf.

48 §.

Försäkring, som här avses, må omfatta även familjemedlem till sjukkassemedlem.
Eftersom meningen torde vara, att vad i 47 § andra stycket sägs

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

389

skall äga motsvarande tillämpning å sådan försäkring, bör föreskrift härom
meddelas i förevarande paragrafs sista stycke.

51 §.

Vid underlåtenhet att betala stadgad avgift för den frivilliga försäkringen
skall enligt paragrafens första stycke sådan försäkring under vissa förutsättningar
anses ha upphört vid närmare angiven tidpunkt, där ej vederbörande
kassas styrelse dessförinnan av särskild anledning medgivit anstånd med betalningen.
Emellertid äger styrelsen enligt 73 § uppdraga åt styrelseledamot
eller befattningshavare hos kassan att å styrelsens vägnar fatta beslut i de
löpande förvaltningsangelägenheter, beträffande vilka så lämpligen kan ske.
Till angelägenheter av denna art torde kunna hänföras fråga om sådant betalningsanstånd,
som nyss nämnts, och förevarande stadgande bör därför
lämpligen omformuleras så, att beslut i ärendet icke förbehålles kassans
styrelse.

55 §.

Sista stycket av denna paragraf innehåller förbud för annan än allmän
sjukkassa att i sin firma eller vid beteckning av rörelsen använda ordet
»sjukkassa» tillsammans med något av orden »allmän» eller »central»
eller att eljest i firman intaga något, varigenom kan givas sken av att firman
innehaves av allmän sjukkassa. Därest efter lagens ikraftträdande registrering
sökes av ny understödsförening, kan tillsynsmyndigheten genom
att vägra registrering framtvinga ett iakttagande av nämnda förbud. Tillsynsmyndigheten
saknar däremot medel att beträffande redan registrerad
förening genomdriva ändring av sådan firma, som icke överensstämmer med
förevarande stadgande. Befogenhet synes böra skapas för tillsynsmyndigheten
att åstadkomma dylik ändring. Om vid den blivande översynen av
lagen om understödsföreningar i denna införes förbud motsvarande det,
som upptagits i nu ifrågavarande stycke, torde i samband därmed böra givas
föreskrift om sådan befogenhet för tillsynsmyndigheten. I annat fall synes
stadgande i ämnet böra meddelas bland övergångsbestämmelserna i förevarande
lag.

56 §.

I sista stycket av denna paragraf, som upptager grundläggande föreskrifter
rörande stadgar för allmän sjukkassa, lämnas vissa bestämmelser beträffande
anmälan om beslut, som angår antagande av stadgar eller ändring av
stadgarna. Dessa bestämmelser, vilka äro av formell art, skulle erhålla en
lämpligare placering, därest de sammanfördes med de föreskrifter av liknande
natur, som återfinnas senare i förslaget under rubriken »Registrering
och tillsyn». Därvid kan lämpligen innehållet i paragrafens sista slycke
med jämkad avfattning anslutas till stadgandet i 92 § första stycket.

390

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

‘ 73 §.

Enligt första punkten i förevarande paragrafs första stycke äger styrelsen
för allmän sjukkassa bemyndiga styrelseledamot eller befattningshavare hos
kassan att teckna kassans firma samt uppdraga åt styrelseledamot eller sådan
befattningshavare, som nu nämnts, att å styrelsens vägnar fatta beslut
i de löpande förvaltningsangelägenheter, beträffande vilka så lämpligen kan
ske. I andra punkten stadgas, att sådant bemyndigande eller uppdrag skall
antecknas till styrelsens protokoll. Emellertid upptager 72 § en allmän föreskrift,
att vid styrelsens sammanträden skola förås protokoll. Detta innebär,
att samtliga styrelsebeslut skola protokollföras. Särskilt stadgande i 73 § erfordras
alltså ej örn anteckning i protokollet av där avsedda beslut. Då ett
dylikt stadgande dessutom kan föranleda missförstånd beträffande innebörden
av omförmälda bestämmelse i 72 §, bör ifrågavarande punkt utgå.

74 §.

Under vissa förutsättningar kan enligt denna paragraf personlig ansvarighet
uppkomma för dem, som utfärdat skriftlig handling för allmän sjukkassas
räkning. I nya aktiebolagslagen, som innehåller motsvarighet till
detta stadgande, upptagas kompletterande föreskrifter, vilka under angivna
omständigheter begränsa ansvarigheten för undertecknarna av den utfärdade
handlingen. Då de principer, som kommit till uttryck i dessa föreskrifter,
böra vinna tillämpning även i föreliggande fall, hemställes, att i
denna paragraf införas bestämmelser, som. motsvara 94 § andra stycket
andra punkten nya aktiebolagslagen.

75 och 77 §§.

De i dessa paragrafer behandlade spörsmålen motsvara dem, som den nya
aktiebolagslagen reglerar i 95 § och 93 § sista stycket. För vinnande av
överensstämmelse med nämnda föreskrifter synes det önskvärt, att jämkning
företages i avfattningen av 75 § första stycket och 77 § andra stycket
i förslaget.

88 §.

Då avsikten torde vara, att centralsjukkassa skall vara pliktig att enligt
de närmare bestämmelser, som utfärdas av tillsynsmyndigheten, utan ersättning
icke blott — såsom stadgas i förevarande paragrafs första stycke
— biträda ansluten lokalsjukkassa vid dennas bokförings- och statistikarbete
utan jämväl i övrigt lämna lokalsjukkassan biträde i dess verksamhet, bör
stadgandet kompletteras i sistnämnda hänseende.

92 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts under 56 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.
103 §.

391

Enligt första stycket i paragrafen skall tillstånd till fullföljd lämnas, där
utgången av ärende kan antagas vara av synnerlig betydelse för part eller
där någon av dem, som inom tillsynsmyndigheten deltagit i behandlingen
av ärendet, yppat avvikande mening. I det senare fallet synes part ha en
ovillkorlig rätt att erhålla fullföljdstillstånd, under det att i förra fallet
skall bero av tillsynsmyndighetens prövning, huruvida talan får fullföljas.
Tillsynsmyndighetens beslut att vägra fullföljdstillstånd torde icke böra få
överklagas. Då omförmälda olikhet icke tydligt framgår av lagtexten, synes
en jämkning av ordalagen önskvärd.

I andra stycket av denna paragraf har upptagits föreskrift, att tillsynsmyndighetens
beslut i fråga, som avses i 101 och 102 §§, går i verkställighet
på sätt om domstols lagakraftägande dom är stadgat, med tillägg att i
vissa fall verkställighet må inhiberas. Denna bestämmelse synes icke böra
bibehållas; några fall torde näppeligen förekomma, då tillsynsmyndighetens
beslut är av sådan natur, att det skall verkställas i exekutiv ordning. Däremot
är det lämpligt, att i lagen meddelas föreskrift att tillsynsmyndighetens
beslut i fråga, som här åsyftas, skall utan hinder av anförda besvär
gå i verkställighet, där ej tillsynsmyndigheten annorlunda förordnar.

106 §.

1 denna paragraf, som stadgar återbetalningsskyldighet beträffande oriktigt
utbetalad sjukhjälp, skiljes mellan det fall, då försäkrad genom oriktiga
uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra stadgad anmälningsskyldighet
eller annorledes förorsakat den obehöriga utbetalningen, och
det fall, då sjukhjälp eljest oriktigt utgått. Beträffande förstnämnda fall
föreskrives, att återbetalning skall ske icke blott då sjukhjälp utgått till
någon, som ej varit berättigad till dylik hjälp, utan även då sjukhjälp uppburits
med för högt belopp. Vad angår sistnämnda fall synas de använda
ordalagen giva vid handen, att återbetalningsskyldighet under närmare
angivna omständigheter föreligger endast då sjukhjälp uppburits av någon,
som över huvud icke ägt rätt till dylik hjälp. Avsikten torde emellertid
vara, att vid angivna omständigheter återbetalning skall ske även när sjukhjälp
utgått med för högt belopp. Stadgandets avfattning synes därför
böra jämkas.

108 och 109 §§.

Socialvårdskommitténs förslag innehåller vissa bestämmelser om skydd såsom
för ämbetsman och ämbetsansvar för styrelseledamot, revisor och befattningshavare
hos allmän sjukkassa ävensom för administratör av sådan kassa.
Föredragande departementschefen har funnit några särskilda regler i detta
hänseende ej böra upptagas i det förevarande förslaget. Departementschefen

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

har framhållit, att i princip intet vore att erinra mot att vissa funktionärer hos
sjukkassa åtnjöte det skydd och vore underkastade det ansvar, som i lag
stadgas beträffande ämbetsmän. Hur en bestämmelse därom borde utformas,
vore emellertid beroende på allmänna strafflagens regler om ämbetsskydd
och ämbetsansvar. Dessa regler hade berörts i straffrättskommitténs
förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, varefter problemet
skulle bli föremål för ytterligare utredning; i avbidan därå borde införande
av sådant skydd och ansvar för funktionärer hos sjukkassa anstå.

Det är tydligt, att om ämbetsansvar stadgas för styrelseledamot, verkställande
tjänsteman och revisor i allmän sjukkassa, bestämmelserna i förevarande
paragrafer icke kunna oförändrade bibehållas. Från den ståndpunkt, som
förslaget intagit i omförmälda ämne, är intet annat att erinra mot innehållet
av dessa bestämmelser än att följdriktigheten fordrar, att i första punkten
av sista stycket i 109 § satsen »där ej brottet är att anse såsom tjänstefel>
utgår.

lil §.

Stadgandet i paragrafens andra stycke synes — därest det överhuvud är
behövligt — lämpligen böra avfattas på sätt som eljest är brukligt i liknande
fall, d. v. s. genom angivande, att om i lag eller särskild författning
förekommer hänvisning till stadgande, som ersatts genom bestämmelse i nya
lagen, den bestämmelsen i stället skall tillämpas.

116 och 117 §§.

Beträffande övergången till den nya ordningen stadgas i 116 § bland annat,
att sedan förening antagits till allmän sjukkassa, styrelseledamöter och
suppleanter för dem skola — i centralsjukkassa före den 1 juli 1949 och i
lokalsjukkassa före den 1 januari 1950 — väljas till det antal, som enligt
den nya lagen och de för kassan antagna stadgarna skall utses å ombudsmöte.
Vid valet skola de för föreningen då gällande bestämmelserna angående
val av styrelseledamöter och suppleanter tillämpas. De sålunda utsedda
skola tjänstgöra endast lill dess ombudsmöte utsett styrelseledamöter
och suppleanter i enlighet med vad i den nya lagen sägs. I 117 § givas bestämmelser
om hur ombud i sjukkassa skola enligt den nya lagen väljas före
lagens ikraftträdande. Sådant val skall, såvitt angår ombud i lokalsjukkassa
och centralsjukkassa, som omfattar enbart stad, förrättas före den 1 april
1950 och beträffande ombud i annan centralsjukkassa ske före den 1 juli
1950. Den sålunda i 116 § föreslagna ordningen för tillsättande av styrelse
synes mindre ändamålsenlig. Det torde icke vara erforderligt att på detta
sätt utse en interimsstyrelse att fungera till dess styrelse valts helt enligt
den nya lagen. Då enligt 117 § ombud skola utses enligt den nya lagen
redan innan denna trätt i kraft, torde — i varje fall därest tiden för ombuds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

393

val flyttas något tillbaka — åt dessa ombud kunna uppdragas att utse styrelseledamöter
och suppleanter med tillämpning av den nya lagen. Härigenom
skulle vinnas en förenkling av förfarandet och en snabbare övergång
till den nya ordningen.

118 §.

Den i förevarande paragrafs första stycke upptagna bestämmelsen har,
såvitt angår gift kvinna som där åsyftas, erhållit en mindre lämplig avfattning.
Formuleringen av andra stycket kan ej heller anses tillfredsställande.
En omarbetning av paragrafen är fördenskull önskvärd. Därvid torde i
första stycket böra utsägas, att i samband med lagens ikraftträdande envar,
som vid utgången av 1949 var medlem i erkänd sjukkassa och som är försäkringspliktig
enligt lagen eller för vilken försäkringsplikt förelegat, om
han fyllt 16 år, skall överföras såsom medlem till den allmänna sjukkassa,
som han skall tillhöra, samt att beträffande medlem, som sist sagts, ej skall
gälla vad i lagen stadgas angående familjemedlem. Härefter bör i andra
stycket stadgas, att sådan gift kvinna, som avses i 6 § första stycket och som
vid utgången av 1949 var medlem i erkänd sjukkassa, vid lagens ikraftträdande
skall överföras till vederbörande allmänna sjukkassa såsom familjemedlem.

120 §.

Bestämmelsen i tredje stycket av förevarande paragraf torde kunna förenklas.
Stadgandets första del synes icke vara erforderlig. Redan av 118 §
följer, att vid prövning i de fall, som avses i 120 §, huruvida sjukdom skall
anses utgöra fortsättning av tidigare sjuklighetstillstånd, bestämmelserna
i 27 § andra stycket skola äga motsvarande tillämpning. Och den i senare
delen givna bestämmelsen skulle kunna utgå, därest andra stycket av förevarande
paragraf erhåller sådan avfattning, att därav direkt framgår, i
vilka fall ett efter lagens ikraftträdande inträffat sjukdomsfall skall anses
utgöra fortsättning av tidigare sjuklighetstillstånd.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

394

Kungl. Majlis proposition nr 312.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 27 september
1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson,

Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 5 juni 1946
avgivna utlåtande över det den 12 april 1946 till lagrådet remitterade förslaget
till lag örn allmän sjukförsäkring.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:

Lagrådets granskning av det remitterade förslaget har resulterat i vissa
erinringar, vilka dock, i den mån de icke äro av uteslutande formell art, i
stort sett angå endast detaljfrågor. Vad lagrådet anfört har jag funnit böra
godtagas, varjämte även i övrigt smärre redaktionella jämkningar gjorts i
förslaget. Beträffande skälen för och innebörden i de ändringar, som vidtagits
i det remitterade förslaget, får jag, i den mån ändringarna icke närmare
beröras i det följande, hänvisa till lagrådets utlåtande.

Vid 34 § har lagrådet ifrågasatt en omplacering av vissa stadganden. Den
av lagrådet alternativt föreslagna lösningen torde vara att föredraga framför
en placering av paragrafen bland de regler, vilka sammanförts under
rubriken »Allmänna bestämmelser». Paragrafen har i enlighet härmed fått
inleda den avdelning, som börjar med 31 §, därvid rubriken före sistnämnda
paragraf kompletterats till att omfatta »Tid för ansökan om sjukhjälp och
allmänna inskränkningar i rätten till sjukhjälp». I anslutning härtill ha förslagets
31—33 §§ omnumrerats och motsvarande jämkning vidtagits i 54 §.

Såsom lagrådet anfört vid 55 § synes tillsynsmyndigheten behöva medel
att beträffande understödsförening, som registrerats före ifrågavarande
lagstiftnings ikraftträdande, genomdriva ändring av föreningens firma,
därest denna icke skulle överensstämma med nämnda stadgande. Bestämmelserna
härom kunna givas i huvudsak det innehållet, att det skall åligga
tillsynsmyndigheten att, såframt ej före den 1 januari 1951 för registrering
anmälts beslut örn ändring av firman till överensstämmelse med 55 § sista
stycket, anmana föreningen att inom sex månader för registrering anmäla
beslut örn sådan ändring. Efterkommes ej anmaningen, skall tillsynsmyndig -

395

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

heten föreslå ändring av föreningens firma och, sedan föreningen erhållit
tillfälle att yttra sig över förslaget, besluta i ärendet. Om beslutad ändring
skall tillsynsmyndigheten ofördröjligen underrätta föreningen, som i vanlig
ordning må anföra besvär över beslutet. Sedan detta vunnit laga kraft, skall
i understödsföreningsregistret införas anteckning om ändringen samt bevis
örn firmans nya lydelse tillställas föreningen.

Huruvida dylika bestämmelser skola upptagas bland övergångsbestämmelserna
i förevarande lag eller i lagen örn understödsföreningar synes, såsom
lagrådet ock framhållit, närmast vara beroende på om i sistnämnda lag
införes förbud motsvarande det som upptagits i sista stycket av 55 §. Denna
fråga torde bli föremål för närmare prövning i samband med en blivande
översyn av lagen örn understödsföreningar. I avbidan på nämnda översyn
synes denna fråga preliminärt böra lösas så, att tillsyningsmyndighetens
ifrågavarande befogenhet kommer till uttryck i sjukförsäkringslagen. Bestämmelserna
torde lämpligen kunna upptagas i lil § såsom ett tredje
stycke.

Med hänsyn till vad lagrådet anfört vid 116 och 117 §§ ha bestämmelserna
under dessa paragrafer omarbetats i syfte att vinna en förenkling av
förfarandet och en snabbare övergång till den nya ordningen. Därvid ha de
regler, som i det remitterade förslaget upptagits under 117 §, överförts till
första stycket av 116 §, samtidigt som tiden för ombudsval — avseende
1950 och 1951 års ombudsmöten — i lokalsjukkassa och centralsjukkassa,
vars verksamhetsområde utgöres enbart av stad, framflyttats till den 1 mars
1950. I anslutning härtill har den tid, inom vilken lokalsjukkassa skall utse
ombud i centralsjukkassa, flyttats fram till den 1 maj 1950. Genom att ombud,
som nu avses, redan före den 1 juli 1950 få utse sådana styrelseledamöter,
revisorer och suppleanter för dem, vilka enligt lagen skola väljas å
ombudsmöte, vinnes den fördelen, att redan omedelbart vid lagens ikraftträdande
finnas dylika funktionärer, utsedda med tillämpning av den nya
lagen. Bestämmelser härom ha upptagits under andra stycket av 116 §. Till
ett tredje stycke av denna paragraf ha, med vissa jämkningar, överflyttats
de regler, som återfinnas i andra stycket av 116 § i det remitterade förslaget.

Styrelse, som utsetts enligt reglerna i den nya lagen, bör icke träda i
tjänstgöring förrän den 1 juli 1950; intill nämnda tidpunkt fungerar alltså
den styrelse, som utsetts enligt den tidigare gällande ordningen. Med hänsyn
till reglerna för utseende av styrelseledamöter, revisorer och suppleanter för
dem i lokalsjukkassa — jfr 69 § tredje stycket och 81 § andra stycket —
torde dock böra uppdragas åt den nya styrelsen i centralsjukkassa att redan
före lagens ikraftträdande utse dylika funktionärer i de anslutna lokalsjukkassorna.
Bestämmelser i förevarande hänseende lia upptagits under 117 §,
vilken alltså motsvarar 116 § tredje och fjärde styckena i det till lagrådet
remitterade förslaget.

396

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Såsom framgår av statsrådsprotokollet för den 12 april 1946 har jag funnit,
att sjukförsäkringen icke bör omfatta ersättning för de försäkrades utgifter
för sjukhusvård eller för anskaffande av läkemedel, utan att de förmåner
som härvid kunna ifrågakomma i stället böra tillhandahållas utom
ramen för försäkringen. I fråga örn sjukhusvården har jag, på sätt i nämnda
protokoll närmare utvecklats, ansett saken böra lösas i huvudsak så, att vården
å allmän sal eller avdelning å de statliga sjukhusen göres helt avgiftsfri
och att sjukhusens huvudmän i övrigt ålägges lämna fri vård å allmän
sal eller avdelning samtidigt med att staten lämnar huvudmännen en, schematiskt
beräknad, gottgörelse för uteblivna patientavgifter. I fråga om läkemedlen
föreslås att den enskilde får rätt att å apotek erhålla vissa läkemedel
gratis eller till nedsatt pris samt att apoteken därefter äga direkt från
statsverket utfå ersättning för sina utlägg.

De närmare detaljerna för lösningen av ifrågavarande spörsmål komma
att i sinom tid i särskild ordning underställas riksdagens prövning. Det synes
emellertid lämpligt, att riksdagen redan i detta sammanhang sättes i
tillfälle att yttra sig över de tillämnade huvudgrunderna för tillhandahållande
av sjukhusvård och läkemedel. Att i ett sådant yttrande ej må inläggas
den innebörden, att riksdagen därmed tagit slutlig ståndpunkt till de
olika spörsmål, som äro förknippade med dessa reformer på sjukvårdens
område, ligger i öppen dag.

Föredraganden hemställer härefter

dels att det sålunda ändrade förslaget till lag om allmän
sjukförsäkring måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande,

dels ock att Kungl. Majit måtte lämna riksdagen tillfälle
att avgiva yttrande angående de huvudgrunder för tillhandahållande
av sjukhusvård och läkemedel, som angivits i statsrådsprotokollet
för den 12 april 1946.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lennart Sundkler.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen .................................................... 1

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 april 1946 41

Inledning...................................................... 41

Den nuvarande statsunderstödda sjukförsäkringen.................... 44

Lagstiftningen om erkända sjukkassor sid. 44. — Sjukförsäkringens omfattning
sid. 44. — Kostnaderna för sjukförsäkringen sid. 46.

Socialvårdskommitténs förslag.................................... 47

Den nuvarande sjukförsäkringen och dess utvecklingsmöjligheter sid. 47. —-Sättet för förbättring av hjälpåtgärderna sid. 49. — Huvuddragen av socialvårdskommitténs
förslag sid. 55. — Samordning av sjukförsäkringen med annan
social försäkring sid. 63.

Yttranden angående kommittéförslaget ............................ 64

Sjukförsäkringspromemorian...................................... 75

Sjukvårdsförsäkringen sid. 75. — Sjukpenningförsäkringen sid. 76. — Finansiering
och avgiftsuppbörd sid. 79.

Yttranden angående sjukförsäkringspromemorian..................... 84

Sjukvårdsförsäkringen sid. 84. — Sjukpenningförsäkringen sid. 86. —- Avgiftsuppbörd
och organisation sid. 108.

Sjukhusvårdspromemorian och yttranden angående densamma ........ 114

Sjukhusvårdspromemorian sid. 114. — Yttrandena sid. 118.

Läkemedelspromemorian och yttranden angående densamma .......... 123

Läkemedelspromemorian sid. 123. — Yttrandena sid. 125.

Departementschefen ............................................ 127

Departementsförslaget .......................................... 144

Inledande bestämmelser (1—4 §§)................................ 145

Örn obligatorisk försäkring (5—46 §§)............................ 154

Allmänna bestämmelser sid. 155. — Sjukvårdsförsäkringen sid. 199. — Sjukpenningförsäkringen
sid. 220. — Allmänna inskränkningar i rätten till sjukhjälp
sid. 232. — Sjukförsäkringsavgifter sid. 236. — Statsbidrag sid. 249. — Anmälnings-
och uppgiftsskyldighet sid. 253.

Örn frivillig försäkring (47—54 §§) .............................. 255

Örn allmänna sjukkassor (55—103 §§)............................ 260

398 Kungl. Majus proposition nr 312.

Sid.

Organisation och verksamhet sid. 260. — Ombudsmöte sid. 261. — Styrelse och
firmateckning sid. 261. — Räkenskaper, fonder och revision sid. 261. — Talan
mot styrelse och revisorer sid. 262. —• Befattningshavare hos allmän sjukkassa
sid. 262. —- Förhållandet mellan centralsjukkassa och därtill ansluten lokalsjukkassa
sid. 264. — Sjukkontroll sid. 266. — Registrering och tillsyn sid. 269. —

Besvär m. m. sid. 270.

Särskilda bestämmelser (104—110 §§)............................ 274

Om lagens ikraftträdande m. m. (lil—125 §§)..................... 281

Antagande av allmänna sjukkassor m. m. sid. 281. — Övergångsbestämmelser
för medlemmar i erkända sjukkassor sid. 284. — övergångsbestämmelser för
andra än medlemmar i erkända sjukkassor sid. 291. — Tillämpningsföreskrifter
sid. 293.

Departementschefens hemställan .................................. 294

Bilaga A. Det till lagrådet remitterade förslaget till lag om allmän sjukförsäkring
.................................................... 295

Bilaga B. Socialvårdskommitténs förslag till lag om allmän sjukförsäkring
.................................................... 334

Bilaga C. Kostnadsberäkning för allmän sjukförsäkring .............. 375

Utdrag av lagrådsprotokollet den 5 juni 1946 .......................... 387

Utdrag av statsrådsprotokollet den 27 september 1946..............•...... 394

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1946
616288