Kungl. Maj:ts proposition nr 312 (Proposition 1943:312)

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Nr 312.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger
m. m.; given Stockholms slott den 28 maj 19A3.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger; samt

2) lag om förlängning i särskilt fall av tiden för rätt att lyfta utdelning i
konkurs.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 312.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Förslag

till

Lag

om förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger.

Härigenom förordnas som följer.

Ränte- eller utdelningskupong som avses i 25 § lagen om skuldebrev skall,
ändå att den ej företes till inlösen inom där angiven tid, icke upphöra att
gälla före den 1 juli 1944.

Vad nu sagts äger ej tillämpning, där den i nämnda lagrum angivna tiden
gått till ända före denna lags ikraftträdande.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag

till

Lag

örn förlängning i särskilt fall av tiden för rätt att lyfta utdelning

i konkurs.

Härigenom förordnas som följer.

Där på grund av förhållanden, som föranletts av krig, svårighet föreligger
för borgenärer i konkurs att inom tid som angives i 148 a § konkurslagen
anmäla sig att lyfta utdelning i konkursen, äger Konungen meddela förordnande
om förlängning av nämnda tid för borgenärerna i konkursen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 30 juni 1944.

Förordnande som meddelats med stöd av lagen äger icke giltighet längre
än denna är gällande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 maj 1943.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Bergquist, Bagge, Domö,

Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning inom justitie-, utrikes-, finans- och handelsdepartementen
anmäler t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist,
fråga örn tillfällig förlängning av vissa preskriptionstider. Föredraganden
anför därvid följande.

Inkomna framställningar.

I 25 § lagen om skuldebrev stadgas en särskild preskriptionstid för förfallna
kuponger till vissa värdepapper. Bestämmelsen avser räntekuponger
till obligationer och andra skuldebrev, som äro utgivna i större antal och
uppenbarligen avsedda för den allmänna rörelsen, samt utdelningskuponger
till aktiebrev. Om sådan kupong ej företetts till inlösen inom tre år från förfallodagen,
skall den ej vidare vara gällande. Avtal om kortare tid är utan
verkan.

En särskild preskriptionstid gäller även beträffande utdelning i konkurs
enligt 148 a § konkurslagen. Om borgenär icke inom två år från det förslag
till slututdelning eller beslut i anledning av klander mot förslaget vunnit laga
kraft eller, om han först senare biivit berättigad att utan borgen lyfta honom
tillagda medel, inom två år därefter anmält sig att lyfta dem, går han förlustig
utdelningen. Medlen skola fördelas mellan de borgenärer, som bevarat
sin rätt, eller överlämnas till gäldenären.

Med hänsyn till att krigsförhållandena medfört särskilda svårigheter att
iakttaga de sålunda stadgade tidsfristerna ha framställningar gjorts örn förlängning
av dessa frister för vissa fall.

Sålunda har den franska sammanslutningen association nationale des porteurs
frangais de valeurs mobiliéres i en den 13 maj 1943 dagtecknad skrivelse
till chefen för justitiedepartementet framhållit, att efter krigsutbrottet
i september 1939 för många franska innehavare av värdepapper — mobiliserade,
krigsfångar, flyktingar, innevånare i kolonier m. fl. — mött de största
svårigheter att få utländska kuponger inlösta. Sedan juni månad 1940 hade

Kungl. Majlis proposition nr 312.

det för sådana franska rättsinnehavare i de allra flesta fall varit fullständigt
omöjligt att få svenska kuponger inlösta, eftersom ingen betalningsöverenskommelse
träffats mellan svenska regeringen och franska regeringen i fråga
örn transfereringen i dylika fall. Under dessa förhållanden skulle det vara
mycket önskvärt, örn den i Sverige för aktie- och obligationskuponger gällande
preskriptionstiden bleve förlängd för franska medborgare, intill dess
fredstillstånd inträtt i Europa.

Vidare har aktiebolaget Kreuger & Totte konkursbo i skrivelse till chefen
för justitiedepartementet den 4 maj 1943 hemställt om förlängning av den
tid, inom vilken borgenärerna i nämnda konkurs, i vilken förslag till slututdelning
framlagts den 11 juni 1941, hade att anmäla sig för lyftande av
dem tillkommande utdelning. Som skäl för denna hemställan har i skrivelsen
anförts följande.

Bortsett från utdelning å fordringar, som grunda sig på av bolaget utgivna
obligationer, s. k. secured debentures, hava med ett oväsentligt undantag alla
borgenärerna tillagda utdelningar lyftats. Utdelningar på grund av obligationer
innestå däremot, såsom framgår av en vid skrivelsen fogad uppställning,
fortfarande i betydande utsträckning. Sådan utdelning får lyftas endast mot
att obligationerna företes för förvaltarna eller för en bank i New York, som
på förvaltarnas begäran åtagit sig att avstämpla för banken företedda obligationer
och över avstämplingen utfärda bevis, mot vilka därefter utdelningen
av förvaltarna utbetalas.

Den nyss berörda uppställningen utvisar, att ett avsevärt antal obligationer
icke blivit företedda för lyftande av slututdelningen, under det att antalet
av de obligationer, som icke företetts för lyftande av tidigare utdelningar,
som voro tillgängliga redan före krigsutbrottet i september 1939, är väsentligt
mindre. Dessa omständigheter samt det förhållandet, att obligationerna
ifråga i stor utsträckning placerades utomlands, tyda på att ett ej obetydligt
antal obligationsinnehavare i utlandet på grund av nu rådande förhållanden
icke varit i stånd att förete obligationerna för lyftande av utdelning.

Den vid skrivelsen fogade uppställningen innehöll följande uppgifter rörande
utdelning å 5 procents secured debentures från aktiebolaget Kreuger &

Toll som icke lyftats den 3 maj 1943.

Första utdelning april 1937............ 25 %

1 %

Andra utdelning april 1938............ 10 %

0,5 %

Tredje utdelning april 1939............ 4 %

Slututdelning juni 1941................ 2,305 %

Deb. å $ 1,000: —	Deb. å $ 500: —
134	237	Kr.	225,433:03
144	279	»	11,168: 46
145	282	T>	111,080:95
533	487	»	15,079: 63
533	487	5>	34,983: 76
903	1,051	> Kr.	137,193:14 534,938: 97

Skandinaviska banken aktiebolag, som medverkat vid emitteringen av
nämnda secured debentures på den svenska marknaden, har i en den 10
maj 1943 dagtecknad skrivelse tillstyrkt bifall till konkursboets hemställan.

Även från association nationale des porteurs frangais de valeurs mobiliéres
har framställning gjorts om förlängning av preskriptionstiden för lyftande av
utdelning i aktiebolaget Kreuger & Tolls konkurs. I en den 27 april 1943

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

dagtecknad skrivelse har nämnda franska sammanslutning bland annat framhållit,
att ett betydande antal utländska innehavare av secured debentures
på grund av rådande exceptionella förhållanden icke vore i stånd att förete
dessa i Stockholm för lyftande av utdelning. En framställning med samma
yrkande har den 11 maj i år gjorts av association helge pour la défense des
détenteurs de fonds publics.

Motiven till gällande bestämmelser.

flen särskilda preskriptionstiden för kuponger till aktier och
obligationer m. m. infördes genom skuldebrevslagen den 27 mars 1936. Till
motivering av stadgandet härom anfördes i förarbetena till lagstiftningen
(S. O. U. 1935: 14 s. 107) bland annat följande synpunkter.

Då den på kupongen grundade fordringsrätten i förevarande förslag gjorts
till föremål för reglering, lärer jämväl frågan örn verkan av att kupong efter
längre tids förlopp icke blivit företedd för inlösen böra upptagas till behandling.
Härvid kommer i främsta rummet i betraktande, att varje kupong i allmänhet
avser ett ganska obetydligt belopp. Redan på grund härav bör rättsförhållandets
avveckling ej alltför länge hållas svävande. Kupongfordringen
utgör tillbehör till en oftast värdefull och för innehavaren betydelsefull huvudrättighet,
och endast ganska sällan lärer, på grund av tvist, gäldenärens
insolvens eller andra sådana omständigheter, möta hinder mot dess utkrävande
inom rimlig tid. Det torde därför kunna antagas, att anledningen till
att kupongen icke någorlunda snart företes till inlösen i allmänhet är den,
att den förkommit för innehavax-en. Dennes intresse tillgodoses i sådant fall
icke i nämnvärd mån genom att kupongen bibehålies vid gällande kraft.
Tvärtom lärer upphörande av kupongens giltighet vara en förutsättning för
att möjlighet att utan kupongens företeende erhålla likvid skall kunna på
ett praktiskt tillfredsställande sätt beredas honom. Starka skäl tala sålunda
för att kuponger skola — hos oss likasom enligt talrika främmande lagstiftningar
— förlora sin giltighet efter jämförelsevis kort tid. Jämväl i övrigt
torde beträffande kuponger i åtskilliga avseenden böra uppställas regler avvikande
från de enligt preskriptionsförordningen gällande. Kupongernas giltighetstid
synes sålunda böra räknas, icke från kupongens eller huvudförbindelsens
utgivande, eller i fråga örn utdelningskuponger från beslutet om utdelning,
utan från kupongens förfallotid. Rättighetens vidmakthållande genom
en blott bevakning bör i allmänhet icke medgivas. Och efter den föreskrivna
tidens utgång bör den som innehar kupongen ej blott förlora sin talan,
utan avskäras från alt överhuvud göra gällande någon rätt enligt densamma.

Stadgandet örn preskription av rätt till utdelning i konkurs
infördes genom en lag den 14 mars 1941. Såsom skäl för upptagandet
av denna särskilda preskriptionstid angavs i förarbetena till lagen det praktiska
behovet alt reglera frågan, huru det skulle förfaras med konkursmedel,
som icke lyftes. Det inträffade nämligen ej sällan, att konkursförvaltare
finge under lång tid omhänderhavä dylika medel. Det kunde till och med
inträffa, att så lång tid förflöte ulan att vederbörande borgenär läte sig avhöra,
att det lill slut bleve svårt för att ej säga omöjligt att avgöra, vem som
vore berättigad att lyfta utdelningen. De medel, som icke lyftes, utgjordes
vanligen allenast av småbelopp. Någon enstaka gång kunde det emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

röra sig om avsevärda summor. Såsom exempel på ett dylikt fall nämndes
särskilt aktiebolaget Kreuger & Tolls konkurs.

Vid tillkomsten av den sist behandlade preskriptionsbestämmelsen omnämndes
den möjligheten, att det kunde uppkomma behov av sådan förlängning
av stadgade frister som nu är i fråga. Föredragande departementschefen
anförde därom följande.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att det med anledning av den
avspärrning som nu råder kan bliva nödvändigt att för dem, som icke utan
avsevärd svårighet kunna komma i förbindelse med vårt land, genom särskild
lagstiftning bereda möjlighet att i vissa fall erhålla förlängda tidsfrister. Blir
avspärrningen långvarig, bör tagas under övervägande, huruvida icke jämväl
den frist som nu införts i konkurslagen för bevarande av rätt till utdelning
i konkurs bör förlängas för borgenärerna i konkursbo med ett flertal fordringsägare
i utlandet eller för sådana borgenärer som haft särskilda svårigheter
att bevaka sin rätt.

Förslag till lagstiftning.

Med anledning av de förut återgivna framställningarna har inom justitiedepartementet
upprättats en promemoria angående förlängning av vissa
preskriptionstider vid krig eller krigsfara m. m.

Efter en redogörelse för gällande rätt och de i ämnet gjorda framställningarna
har i promemorian först behandlats frågan om förlängning av
den treåriga preskriptionstiden för kuponger till aktier
och obligationer m. m.

Därvid har i promemorian framhållits, att obligationer, som utgivits av
olika svenska rättssubjekt, och aktier i svenska bolag givetvis i viss utsträckning
funnes på utländska händer. De av kriget orsakade avspärrningsåtgärderna
hade försvårat eller omöjliggjort kommunikationerna med
de flesta främmande länder, och dessutom kunde det antagas, att åtskilliga
rättsinnehavare till följd av krigsfångenskap eller andra orsaker vore förhindrade
att överhuvud taget vidtaga rättsliga dispositioner. Det skulle vara
obilligt, om den korta preskriptionstiden i sådana fall medförde förlust av
rätten till ränta eller utdelning. Enligt inhämtade upplysningar hade detta
förhållande även varit föremål för uppmärksamhet i svenska bankföreningen.
Ett flertal svenska företag hade på föreningens förfrågan frivilligt utfäst
sig att icke åberopa preskriptionsbestämmelsen, när svensk bank som
presenterade kupongen uppgåve att hinder för kupongens presenterande
mött på grund av de av kriget orsakade utomordentliga förhallandena pa
det internationella området. Det syntes emellertid påkallat, att en allmän
undantagsbestämmelse infördes genom lagstiftning för att vinna en mera betryggande
reglering.

Vidare har i promemorian erinrats därom, alt svenska värdehandlingar
på utländska händer kunde ha blivit förstörda under kriget. Billigheten syntes
kräva, att innehavarna av sådana handlingar finge rimlig tid på sig
för att låta döda dem jämte därtill hörande kuponger, innan all rätt på grund
av kupongerna upphörde. Genom att handlingarna och kupongerna dödades

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

bleve rättsinneliavarna berättigade att erhålla nya i deras ställe, och skulle
sålunda, om preskriptionstiden utsträcktes, kunna göra gällande sin rätt
till innestående ränta eller utdelning.

Därefter har i promemorian framhållits, att den undantagsregel, som av
nu angivna skäl syntes önskvärd, kunde utformas enligt olika alternativ.
Därom har vidare anförts följande.

Det för tillämpningen enklaste sättet att lösa frågan vore att generellt
utsträcka den i 25 § skuldebrevslagen angivna tiden för alla kuponger som
där avses. Härvid åsyftas dock icke kuponger, beträffande vilka preskriptionstiden
vid lagens ikraftträdande redan gått till ända. I alla andra fall
kunde tiden utsträckas förslagsvis i första hand t. o. m. den 30 juni 1944
för att i mån av behov framdeles ytterligare förlängas. En bestämmelse av
denna art skulle visserligen gå längre än som påkallades av de skäl vilka
anförts för ett ingripande genom lagstiftning, i det att även de som ej haft
giltig orsak för underlåtenhet att förete sina kuponger komme att bevaras
vid sin rätt. Å andra sidan bör framhållas, att kupongerna äro av löpande
natur och bruka företes till inlösen vid olika penninginstitut såväl här i
landet som utomlands. Därest det skall utgöra ett villkor att giltig orsak
till dröjsmål förelegat, kan det icke gärna sättas i fråga, att — frånsett domstol
—- någon annan än gäldenären (bolaget) skall äga att pröva villkorets
förhandenvaro med bindande verkan. Härav skulle möjligen kunna föranledas,
att kupongerna måste av innehavaren sändas direkt till gäldenären
(bolaget) för inlösen och att den mera praktiska utvägen att vända sig till
bank icke skulle komma att stå till buds. Om återigen gäldenären (bolaget)
vägrar att godkänna uppgiven orsak, skulle kravet prövas av domstol, vilket
självfallet innebär omgång och tidsutdräkt.

De olägenheter som skulle följa av en generell utsträckning av preskriptionstiden
synas icke vara alltför betydande. Gäldenären (bolaget) blir nödsakad
att hålla rättsförhållandet öppet under längre tid men detta måste
anses vara en lindrig pålaga. Att det skulle vara obilligt mot gäldenären
att han ej kan tillgodogöra sig ett belopp som i alla fall obestridligen intill
preskriptionstidens utgång tillkommer annan, lärer icke med fog kunna
göras gällande. En praktisk olägenhet av den utsträckta preskriptionstiden
är emellertid, att den som enligt 25 § andra stycket skuldebrevslagen inom
kupongs giltighetstid anmält att kupongen förstörts eller eljest förkommit
ej kan påräkna att få lyfta ränta eller utdelning efter tre år från förfallodagen,
örn han gör sin rätt sannolik. Han måste vänta tills den längre preskriptionstiden
gått lill ända, såvida ej gäldenären (bolaget) frivilligt utbetalar
beloppet. Även detta synes vara en sådan olägenhet som en rättsägare
linder nu rådande förhållanden får finna sig i. Dessutom må framhållas,
att även örn preskriptionstiden skulle utsträckas allenast för den som visat
giltig orsak för dröjsmål, samma påföljd sannolikt skulle inträda med avseende
å tillämpningen av 25 § andra stycket skuldebrevslagen.

Då den som innehar värdepapper givetvis är angelägen att lyfta sin utdelning
när den är tillgänglig, är det sannolikt alt de olika alternativen ekonomiskt
skulle bliva av ungefär samma verkan för gäldenären (bolaget).
I nästan alla fall, då en kupong företes efter treårstidens utgång, .skulle säkerligen
någon orsak kunna påvisas som bar samband med kriget.

Därest en generell utsträckning av tiden i 25 tj första stycket skuldebrevslagen
skulle anses alltför vittomfattande, kunde del tänkas ali Kungl. Majit
tillerkännes befogenhet att bestämma, för vilka gäldenärer (bolag) den utsträckta
preskriptionstiden skulle gälla. Härvid skulle nilses, ali förordnan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

de om en sådan utsträckning skulle komma att gälla i fråga om sådana obligationer
eller aktier som vunnit internationell spridning. Det är dock svårt
att med säkerhet bedöma denna fråga och förordnande skulle antagligen
behövas i ett stort antal fall.

Om en mera restriktiv väg anses böra väljas, skulle den ifrågasatta undantagsregeln
förslagsvis kunna gälla i sådana fall, då en kuponginnehavare på
grund av förhållanden som föranletts av krig haft skälig ursäkt för underlåtenhet
att förete kupongen inom den stadgade tiden. Då verklig bevisning
härom icke alltid kan förebringas, bör det vara tillräckligt med att förhållandet
göres sannolikt, något som ofta torde ligga i öppen dag. Väljes
detta alternativ, torde det vara nödvändigt att även stadga viss frist från
det hindret upphört. En sådan regel skulle emellertid ytterligare försvåra
tillämpningen, eftersom fristen bleve olika för olika rättsägare.

I promemorian uttalas, att vid övervägande av de olika möjligheterna
förefölle de bästa skälen tala för det alternativ som innebure en generell
utsträckning av preskriptionstiden.

I fråga om behovet av en förlängning av den tvååriga preskriptionstiden
för rätt att lyfta utdelning i konkurs
har i promemorian framhållits, att denna preskriptionstid i allmänhet icke
medförde några risker för rättsförluster till följd av krigsförhållandena.
Emellertid förelåge speciella omständigheter i aktiebolaget Kreuger & Tolls
konkurs. En avsevärd del av fordringarna i konkursen funnes på utländska
händer. Ehuru snart två år förflutit efter slututdelningen, funnes alltjämt
ett icke obetydligt belopp, som tilldelats innehavare av s. k. secured debentures
men icke lyfts. Det vore troligt, att en del av dessa rättsinnehavare på
grund av krigsförhållandena blivit hindrade från att iakttaga anmälningsskyldigheten.
Med hänsyn till vad sålunda anförts syntes det önskvärt, att
det öppnades en möjlighet att medgiva förlängning även av denna preskriptionstid,
då behov härav förelåge. Det borde lämpligen ankomma på Kungl.
Majit att meddela föreskrift härom.

Slutligen har i promemorian anförts, att det i övrigt icke gjorts gällande
något praktiskt behov av utsträckta preskriptionstider.

Vid promemorian hade fogats två i enlighet med nu angivna riktlinjer
utarbetade förslag till lag om förlängning ao preskriptionstid för ränte- och
utdelningslcuponger samt till lag om förlängning för särskilda fall av
preskriptionstid för rätt till utdelning i konkurs.

Yttranden.

över promemorian och därvid fogade lagförslag ha yttranden avgivits av
fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen, Sveriges industriförbund
och svenska bankföreningen.

I samtliga yttranden ha de föreslagna lagstiftningsåtgärderna i princip tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Fullmäktige i riksgäldskontoret ha emellertid
begränsat sitt utlåtande att avse allenast den ifrågasatta förlängningen
av preskriptionstid för räntekuponger.

I det yttrande som avgivits av bank- och fondinspektionen har framhållits,

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

alt det nied största sannolikhet kunde förutses, att den i de båda lagförslagen
angivna tidrymden till och med den 30 juni 1944 komme att visa sig
för snävt tilltagen. Det kunde ifrågasättas, örn det icke vore lämpligare att
redan nu förlänga tiden med ytterligare ett år, varigenom man skulle undvika
att redan nästa år behöva förnya lagstiftningen.

Sveriges industriförbund har uttalat, att de skäl som anförts för en förlängning
av preskriptionstiden för ränte- och utdelningskuponger syntes
övertygande. Att på sätt i promemorian diskuterats göra preskriptionstiden
beroende av vissa villkor måste befaras föranleda tvister och betydande svårigheter
vid tillämpningen. Förbundet ansåge sig därför böra tillstyrka en
generell utsträckning av preskriptionstiden i enlighet med vad i promemorian
föreslagits. Beträffande den föreslagna lagen om förlängning i särskilda
fall av preskriptionstid för rätt till utdelning i konkurs syntes jämväl
behov av en dylik lagstiftning ha ådagalagts och förbundet hade intet
att erinra mot förslaget i denna del.

Svenska bankföreningen har beträffande förslaget örn förlängning av
preskriptionstid för ränte- och utdelningskuponger framhållit, att detta förslag
berörde ett problem, på vilket föreningen redan tidigare haft sin uppmärksamhet
riktad. Föreningen har därom vidare anfört följande.

Såsom i promemorian omnämnes, lät bankföreningen den 14 januari 1943
utsända en skrivelse till 170 svenska aktiebolag, huvudsakligen industribolag,
med hemställan att bolagen, därest de, såsom bankföreningen antagit, icke
önskade begagna sig av den i 25 § skuldebrevslagen stadgade begränsningen
av kupongers giltighetstid, ville underteckna och till bankföreningen insända
en skriftlig förklaring av följande lydelse:

Undertecknat aktiebolag förklarar härigenom följande:

Blir kupong till aktie i vårt bolag eller till obligation eller förlagsbevis, som av oss utfärdats,
av svensk bank presenterad hos oss för inlösen efter det tre år förflutit från kupongens
förfallodag,

och uppgiver banken därvid, att hinder på grund av de av kriget orsakade utomordentliga
förhållandena på det internationella området mött för kupongens presenterande före
utgången av nämnda tre år,

komma vi icke att göra gällande kupongens ogiltighet, försåvitt presenterandet äger
rum inom tre år efter sagda hinders upphörande.

De aktiebolag, till vilka den nyssnämnda hänvändelsen gjordes, hade utvalts
med ledning av uppgifter som för ändamålet inhämtats från ett stort
antal till hankföreningen anslutna banker. Av de tillsporda bolagen bava
hittills 103 undertecknat och till bankföreningen insänt den ifrågavarande förbindelsen.
Bankföreningen har i sin tur efter hand till sina medlemmar översänt
förteckningar å de bolag som sålunda biträtt förslaget. Av de övriga bolagen
hava 22 avböjt att underteckna förbindelsen i fråga; dessa bolag hava
så gott som genomgående motiverat detta med att de önskade förbehålla sig
rätten att själva pröva frågan från fall till fall. Återstoden har ännu icke
besvarat bankföreningens framställning, något som i vissa fall torde sammanhänga
med att frågan ansetts böra underställas bolagsstämmans prövning
och sådan stämma ännu icke hållits.

Då det ifrågavarande lagförslaget syftar till atl genom lagstiftning fastställa
ett sakläge, som bankföreningen genom sin nyssnämnda åtgärd sökt
att främja, finner sig bankföreningen för sin del böra utan tvekan i princip
tillstyrka förslaget i fråga.

Vad beträffar formen för genomförandet av den avsedda utsträckningen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

preskriptionstiden ansluter sig bankföreningen till förslaget om en generell
utsträckning av den i 25 § skuldebrevslagen angivna tid, inom vilken där
avsedda kuponger skola vara företedda för inlösen för att ej förlora sin giltighet.
De olägenheter av en dylik generell bestämmelse som i särskilda fall
kunna uppkomma synas, på sätt i promemorian anförts, icke vara av sådan
betydenhet, att man på den grund bör tillgripa det måhända principiellt riktigare
men ur tillämpningssynpunkt väsentligt vanskligare alternativet med
en anordning, som förutsätter utredning för varje särskilt fall örn att dröjsmålet
med kupongernas presenterande berott av de rådande utomordentliga
förhållandena. Än mindre synes det lämpligt att låta den utsträckta
preskriptionstiden gälla allenast vissa av Kungl. Majit bestämda bolag; svårigheter
skulle säkerligen föreligga att med sådana förordnanden träffa alla
de bolag, beträffande vilka åtgärden vore påkallad, och de ovan antydda
olägenheterna skulle ändå alltid kvarstå beträffande de bolag, för vilka förordnande
meddelats.

Bankföreningen har vidare uttalat, att föreningen starkt ifrågasatte lämpligheten
av att i enlighet med förslaget låta den tilltänkta lagstiftningen gälla
allenast för sådana kuponger, beträffande vilka den för närvarande stadgade
giltighetstiden icke utgått vid lagens ikraftträdande. Härom anför föreningen: Detta

skulle medföra, att en del av de år 1940 till betalning förfallna kupongerna
skulle falla utom lagens tillämplighet, medan andra skulle komma
i åtnjutande av den längre giltighetstiden, beroende på huruvida utdelningen
för år 1939 varit tillgänglig till lyftande före den dag år 1940 som motsvarar
dagen för lagens ikraftträdande eller icke. Utdelningen tillhandahålles så gott
som regelmässigt omedelbart efter ordinarie bolagsstämman i vederbörande
bolag. Då tiden för bolagsstämman varierar högst väsentligt olika bolag emellan
och helt naturligt bestämmes på grundval av mycket växlande omständigheter,
synes det icke vara tillfredsställande, att denna tidpunkt, varöver
aktieägarna icke hava någon rådighet, skall få vara utslagsgivande för lagens
tillämplighetsområde. Det anförda leder till att till en början samtliga
under år 1940 till betalning förfallna kuponger böra falla under den
nya lagen. Som det emellertid synes vara riktigast, att lagen får omfatta hela
den tid, under vilken av krigsförhållandena härledda svårigheter kunnat stå
hindrande i vägen för kupongernas presenterande, synas samtliga kuponger
som förfallit efter krigsutbrottet böra omfattas av lagens tillämplighetsområde.
Den förbindelse, som de förenämnda aktiebolagen på bankföreningens
initiativ underskrivit, omfattar också samtliga kuponger, som på grund av
krigsförhållandena icke kunnat presenteras före giltighetstidens utgång, oavsett
om denna inträffat före eller efter förbindelsens underskrivande.

Ehuru en bestämmelse av nyssnämnda innehåll i viss mån skulle innebära
en retroaktivitet, som rent allmänt sett framstår såsom betänklig, får
bankföreningen dock, med hänsyn till här föreliggande speciella förhållanden,
hemställa, att sista stycket i promulgationsbestämmelsen erhåller sådan avfattning,
att lagen icke äger tillämpning, där tid som stadgas i 25 § lagen örn
skuldebrev gått till ända före den 1 september 1942. Därjämte synes tilllämpning
av lagen böra uteslutas i fråga om kupong, beträffande vilken anmälan
enligt 25 § andra stycket skuldebrevslagen gjorts före ikraftträdandet
av den nya lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

Departementschefen.

Enligt 25 § skuldebrevslagen skola kuponger till aktier och obligationer
m. m. företes till inlösen inom tre år från förfallodagen. Därefter förlora
de sin giltighet. I 148 a § konkurslagen stadgas en tvåårig frist, inom vilken
borgenärer i konkurs måste anmäla sig för att få lyfta utdelning i konkursen.
Dessa korta frister kunna under nuvarande onormala förhållanden medföra
vissa särskilda risker för rättsförlust. Såsom påpekats i de förut återgivna
framställningarna från vissa utländska sammanslutningar, torde det i
många fall vara omöjligt för utomlands bosatta rättsägare att här i landet
vidtaga föreskrivna åtgärder inom stadgad tid. Kommunikationerna med flertalet
länder äro avbrutna eller försvårade, och åtskilliga rättsägare kunna
antagas vara urståndsätta att bevaka sina intressen. Under sådana förhållanden
synes billigheten tala för att en tillfällig förlängning sker av sagda tider.

Vad först angår den i 25 § skuldebrevslagen stadgade giltighetstiden för
kuponger kan en utsträckning av denna tid göras mer eller mindre generell,
såsom framhållits i den inom departementet upprättade promemorian.
Den där förordade utvägen att stadga en allmän förlängning av tiden har
godtagits i de avgivna yttrandena. Detta är självfallet också den enklaste metoden
och några mera beaktansvärdä olägenheter torde den icke medföra. I
anslutning till vad som föreslagits i promemorian vill jag alltså förorda en
bestämmelse, enligt vilken giltigheten av ränte- eller utdelningskupong som
avses i 25 § lagen örn skuldebrev, ändå att kupongen ej företes till inlösen
inom där stadgad tid, icke skall upphöra före den 1 juli 1944. I den mån
så visar sig erforderligt, bör denna slutdag sedermera framflyttas. Däremot
kan jag av principiella skäl icke förorda det av svenska bankföreningen
framförda förslaget att återuppliva en rättighet som redan utslocknat genom
att giltighetstiden gått till ända före den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Den i 148 a § konkurslagen bestämda preskriptionstiden för rätt att lyfta
utdelning i konkurs kan, såsom framhållits i promemorian, i allmänhet icke
antagas medföra någon särskild risk för rättsförluster under nuvarande förhållanden.
En generell regel om utsträckning av denna preskriptionstid är
alltså icke påkallad. Med hänsyn särskilt till det mycket stora antalet utländska
borgenärer i aktiebolaget Kreuger & Tolls konkurs synes emellertid
behov föreligga av en möjlighet att utsträcka den stadgade fristen. Enligt
vad i promemorian föreslagits skall därför Kungl. Maj:t erhålla bemyndigande
att, då så erfordras på grund av krigsförhållandena, för särskilt fall
förordna om utsträckning av denna frist. Detta förslag, som ävenledes tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i remissyttrandena, torde böra genomföras.
1

1 enlighet med det anförda lia inom justitiedepartementet upprättats förslag
till

1) lag om förlängd giltighetstid för ränte- och utdclningskuponger samt

2) lag om förlängning i särskilt fall av tiden för rätt att lufta utdelning i
konkurs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen, av den
lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Sigrid Linders. 1

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här
uteslutits.

Kungl. Ma]:ts proposition nr 312.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 28 maj
1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Erigsson.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den
28 maj 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag om förlängd giltighetstid för ränte- och utdelning skuponger samt

2) lag örn förlängning i särskilt fall av tiden för rått att lyfta utdelning i
konkurs.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av hovrättsassessorn Sven Romanus.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Mufti Konungen i statsrådet d Stockholms
slott den 28 maj 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Bergquist, Bagge,
Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning inom justitie-, utrikes-, finans- och handelsdepartementen
anmäler t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist,
lagrådets utlåtande över de förut denna dag till lagrådet remitterade
förslagen till lag örn förlängd giltighetstid för ränte- och utdelning skupong er
samt lag örn förlängning i särskilt fall av tiden för rätt att lyfta utdelning i
konkurs; därvid föredraganden hemställer, att förslagen, som av lagrådet
lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sigrid Linders.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

431987