Kungl. Maj:ts proposition nr 310 (Proposition 1937:310)

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Nr 310.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
förvaring och internering i säkerhetsanstalt, m. m.;
given Stockholms slott den 7 maj 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 109)
om verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt
av internering av återfallsförbrytare;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 110)
örn tillsyn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat
tillräkneliga förbrytare eller från interneringsanstalt för återfallsförbrytare;

4) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

5) lag om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 (nr 16
s. 1) angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga
kraft ägande utslag;

6) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående
villkorlig frigivning;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr
82 s. 1) om straffregister;

8) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 11 § giftermålsbalken;

9) lag om ändrad lydelse av 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken;
samt

10) lag om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321).

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 310.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till

Lag

om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas som följer:

Om förvaring av vissa''abnorma förbrytare.

1 §•

Prövas någon vid brotts begående hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet
varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, må domstolen i stället
för straff ådöma förvaring i säkerhetsanstalt, därest

1. den brottslige på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara
oemottaglig eller föga mottaglig för straff; och

2. han med hänsyn till den ådagalagda brottsligheten samt på grund av i
målet förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående
vandel är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom;
samt

3. å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt lag kan
följa straffarbete eller, i fråga örn sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse.

2 §.

Har någon, som genom villkorlig dom fått anstånd med straffarbete eller
med fängelse ådömt för sedlighetsbrott, efter domens meddelande men före
prövotidens slut gjort sig skyldig till nytt brott, som icke är av beskaffenhet
som i 1 § 3. sägs, eller till uppförande på grund varav anståndet må förklaras
förverkat; prövas han vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 §
strafflagen sägs, och kan det antagas att han vid begående av det brott för
vilket han erhållit villkorlig dom varit av enahanda sinnesbeskaffenhet, må
domstolen, under de förutsättningar som i 1 § 1. och 2. angivas, i stället
för att förklara anståndet förverkat och, där han begått nytt brott, jämväl
i stället för att ådöma straff härför, döma till förvaring i säkerhetsanstalt.

3 §•

Finnes någon, som undergår straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt
fängelse eller för brott som avses i 1 § 3. undergår ungdomsfängelse eller
tvångsuppfostran, vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen
sägs, och måste det på grund härav och med hänsyn till omständigheterna
i övrigt antagas att han efter frigivningen skall bliva vådlig för annans sä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

kerhet till person eller egendom, må domstol i den ordning i 6 § andra oell
tredje styckena sägs döma till förvaring i säkerhetsanstalt att träda i stället
för vad av straffet eller tvångsuppfostran återstår.

Om internering av återfallsförbrytare.

4 §•

Begår någon för brott dömd ånyo brott, må domstolen för det återfall i
stället för straff ådöma internering i säkerhetsanstalt, därest den brottslige

1. efter det han dömts till straffarbete eller förvaring, för återfall i brott
ånyo dömts till sådan påföljd genom dom som är lagakraftvunnen;

2. undergått straffarbete eller förvaring i sammanlagt minst fyra år;

3. därefter, antingen medan han undergår straffarbete eller inom fem år
från det han senast lösgavs från sådant straff eller ock, beträffande den som
varit förvarad eller internerad, inom tio år från det han utskrevs, ånyo begår
brott samt å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt
lag kan följa straffarbete; samt

4. på grund av utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och övriga i
målet upplysta förhållanden måste antagas icke komma att låta sig rätta
genom straff samt är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person
eller egendom.

Prövas tilltalad vid gärningens begående hava varit av sinnesbeskaffenhet,
varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, skall vad i denna lag om internering
stadgas icke äga tillämpning. Lag samma vare, där någon förskyller straffarbete
på livstid, och skall i sådant fall ådömd internering vara förfallen.

Gemensamma bestämmelser.

5 §•

Frågor enligt denna lag skola, i de fall nedan angivas, behandlas av en
nämnd bestående av fem ledamöter (interneringsnämnden). Chefen för
fångvårdsstyrelsen är självskriven ledamot av nämnden, övriga ledamöter
jämte en eller flera suppleanter för en var av ledamöterna utser Konungen
för en tid av fem kalenderår eller, vid komplettering av nämnden, för återstående
tid av löpande period.

Av de särskilt utsedda ledamöterna skall en vara eller hava varit inneha
vare av domarämbete samt en vara i sinnessjukvård erfaren läkare. Suppleant
för särskilt utsedd ledamot skall uppfylla för ledamoten stadgade behörighetsvillkor.
Suppleanten för chefen för fångvårdsstyrelsen skall äga erfarenhet
i fångvårdsärenden.

Till ordförande i nämnden förordnar Konungen ledamot, som är eller
varit innehavare av domarämbete. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i
hans ställe av Konungen därtill utsedd ledamot eller suppleant, som kunnat
förordnas till ordförande.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Har ledamot ej förut avlagt domared, skall han gå sådan ed innan han
tager säte i nämnden.

Beträffande beslut av nämnden skall vad angående omröstning till dom är
i lag stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Mot ledamot gälla
samma jäv som i fråga om domare.

Mot beslut som av nämnden eller dess ordförande meddelas enligt denna
lag må talan ej föras.

Närmare föreskrifter angående nämndens verksamhet utfärdar Konungen.

6 §■

Innan, enligt 1, 2 eller 4 §, till förvaring eller internering dömes, skall domstolen
inhämta yttrande från nämnden huruvida sådan åtgärd bör vidtagas.
Sedan nämnden från domstolen mottagit protokoll och övriga handlingar i
målet, åligger nämnden att, så snart ske kan, till domstolen avgiva det begärda
yttrandet. Prövar nämnden den ifrågasatta åtgärden icke böra äga rum,
vare frågan därom förfallen.

Finner fångvårdsstyrelsen anledning förekomma att enligt vad i 3 § sägs
någon som undergår straff underkastas förvaring, skall styrelsen inhämta
nämndens yttrande i frågan. Tillstyrker nämnden förvaring, skall styrelsen
hänskjuta frågan till justitiekanslern, som prövar huruvida talan örn ådömande
av förvaring skall väckas. Beträffande den som undergår tvångsuppfostran
skall vad här i fråga örn fångvårdsstyrelsen stadgats gälla styrelsen
för uppfostringsanstalten.

Talan enligt andra stycket föres vid den domstol som först avgjort det
mål vari dömts till straff eller tvångsuppfostran. Vid domstolen skall den
tilltalade muntligen höras, och gäde om hans rätt till biträde för sin talans
förberedande och utförande vad i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad är stadgat, dock att biträdet tillerkänd ersättning alltid
skall stanna å statsverket. Beträffande den tilltalade skall i tillämpliga delar
gälla vad i 27 och 30 kap. rättegångsbalken, 12 § lagen den 14 juni 1901 örn
vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar
av samma balk samt 11 och 12 kap. lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes finnes stadgat angående part som hålles häktad.

Beslut örn förvaring, som i andra och tredje styckena avses, skall verkställas
utan hinder av att det ej äger laga kraft.

7 §•

När, i annat fall än i 3 § sägs, till förvaring eller internering dömes, skall
domstolen med hänsyn till brottets beskaffenhet och omständigheterna i
övrigt bestämma viss minsta tid, före vars utgång den dömde icke må utskrivas.
Minsta tid må bestämmas för förvaring till lägst ett och högst tolv
år samt för internering till lägst fem och högst femton år.

För förvaring enligt 3 § vare minsta tid ett år. Där förvaringen trätt i
stället för straffarbete eller fängelse och mer än ett år återstår av strafftiden,
må dock utskrivning icke äga rum före nämnda tids utgång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Vid beräkning av minsta tid skola tillämpas de grunder, som gälla för beräkning
av strafftid; dock skall vid förvaring enligt 3 § denna tid räknas
från den dag, då utslaget ankommer till den myndighet som har att förordna
örn verkställigheten, och må i övriga fall tiden ej räknas från tidigare dag
än den, då beslutet örn förvaring eller internering vunnit laga kraft.

8 §■

Säkerhetsanstalt enligt denna lag är anstalt eller anstaltsavdelning, som av
Konungen anvisats för sådant ändamål.

9 §.

Utskrivning från förvaring eller internering är antingen villkorlig (utskrivning
på prov) eller slutlig.

Ej må någon utskrivas så länge han är att anse såsom vådlig för annans
säkerhet till person eller egendom. Sedan minsta tiden gått till ända, må
dock den som befinnes lida av varaktig sinnessjukdom oavsett sin vådlighet
slutligt utskrivas för att intagas å sinnessjukhus.

Örn utskrivning beslutar nämnden.

10 §.

Före utgången av den för förvaringen eller interneringen gällande minsta
tiden skall nämnden, även örn framställning ej gjorts, pröva huruvida den förvarade
eller internerade må anses kunna utan våda för annans säkerhet till
person eller egendom utskrivas. Sker ej utskrivning, skall nämnden minst
var tolvte månad ånyo företaga sådan prövning.

Nämnden är icke skyldig att mer än en gång var sjätte månad pröva framställning
om utskrivning.

11 §•

Den som utskrivits på prov skall, på sätt särskilt finnes stadgat, stå under
tillsyn och därvid vara underkastad av nämnden meddelade eller eljest för
honom gällande föreskrifter.

Tillsynen över den på prov utskrivne skall fortfara under minst tre år.
Har han under en sammanhängande tid av tre år stått under tillsyn och har
han ej därunder dömts att undergå straffarbete eller fängelse, skall nämnden
pröva huruvida tillsynen må upphöra. Finner nämnden så ej böra ske, skall
tillsynen fortfara under ytterligare ett år, och må tillsynstiden genom nya
beslut av nämnden förlängas med ett år i sänder. Har den på prov utskrivne
under en sammanhängande tid av fem år stått under tillsyn utan att dom
som ovan sagts mellankommit, skall tillsynen upphöra.

12 §.

Visar den som är utskriven på prov tredska att efterkomma de för honom
gällande föreskrifter som avses i 11 §, eller finnes han på grund av

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

sitt uppförande eller eljest vara vådlig för annans säkerhet till person eller
egendom, må nämnden besluta att han skall återhämtas till säkerhetsanstalten.
Ej må han på grund av det beslut kvarhållas i anstalten längre tid än
ett år.

Finnes skälig anledning antaga att den som återhämtats kan, därest han
ånyo utskrives, bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom,
må tiden för hans kvarhållande i anstalten kunna genom nya beslut av
nämnden förlängas med högst ett år i sänder.

Föreligger fråga örn återhämtande av den som utskrivits på prov, må
nämnden eller dess ordförande förordna, att han skall tagas i förvar till dess
nämnden meddelat beslut i ärendet.

13 §.

Ådömes någon, i annat fall än i 3 § sägs, förvaring eller internering sedan
han dömts till straff men innan han det till fullo undergått, skall domstolen
tillika förordna, att förvaringen eller interneringen skall träda i stället för
straffet eller vad därav återstår. Vad sålunda stadgats gäller ock där genom
villkorlig dom beviljats anstånd med straffet.

Vid bestämmandet av minsta tiden för förvaringen eller interneringen
skall i sådant fall hänsyn tagas jämväl till beskaffenheten av det brott för
vilket han blivit dömd till straff.

14 §.

Varder den, som dömts till förvaring eller internering, innan han utskrivits
övertygad att hava begått annat brott, skall domstolen förordna att den
ådömda förvaringen eller interneringen skall avse jämväl detta brott. Är
brottet begånget efter förvaringens eller interneringens början och av grov
beskaffenhet, må dock domstolen, om synnerliga skäl därtill äro, efter nämndens
hörande ådöma straff för brottet samt förordna, att förvaringen eller
interneringen skall avbrytas till dess straffet blivit verkställt.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla den som enligt 12 § återhämtats
eller enligt 15 § återintagits och som, innan'' han ånyo utskrivits, övertygas
att hava begått annat brott.

Vid förordnande att ådömd förvaring eller internering skall avse annat
brott må domstolen, om så med hänsyn till detta brotts beskaffenhet finnes
påkallat, bestämma ny minsta tid för den fortsatta förvaringen eller interneringen.

15 §.

Varder den som är på prov utskriven övertygad att hava begått annat brott,
må domstolen förordna att den ådömda förvaringen eller interneringen skall
träda i stället för straff jämväl för det nya brottet samt att den brottslige
skall återintagas i säkerhetsanstalten eller ock, örn brottet begåtts före utskrivningen,
allenast förordna, att den ådömda förvaringen eller interneringen
skall avse jämväl detta brott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Innan domstolen meddelar förordnande jämlikt första stycket, skall nämndens
yttrande inhämtas, och må återintagning ej beslutas, med mindre nämnden
tillstyrkt sådan åtgärd. Vid förordnande örn återintagning skall ny minsta
tid för den fortsatta åtgärden bestämmas. Minsta tiden för internering
må i sådant fall kunna bestämmas till lägst två år.

16 §.

övertygas den, som slutligt utskrivits eller för vilken efter utskrivning på
prov tillsynen upphört, att hava före utskrivningen begått annat brott, må
domstolen efter nämndens hörande förordna, att den verkställda förvaringen
eller interneringen skall avse jämväl detta brott.

17 §.

Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit
dömd till förvaring eller internering och beslut varigenom han blivit dömd till
straff för brott som begåtts före förvaringens eller interneringens början,
skall förvaringen eller interneringen träda i stället för straffet. Finnes, med
hänsyn till beskaffenheten av det brott för vilket straff ådömts, ny minsta tid
för åtgärden påkallad, må den domstol som först avgjort det mål vari dömts
till förvaring eller internering, på framställning av allmän åklagare och sedan
den dömde beretts tillfälle att inkomma med yttrande, bestämma sådan tid.

18 §.

Ådömd förvaring eller internering vare förfallen, såframt domen ej börjat
verkställas inom femton år från det den vann laga kraft.

19 §•

Vad i lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan för den
dömde eller för annan av att någon dömes till straff eller, där skilda verkningar
följa av olika straffarter, till straffarbete skall, såframt ej annorlunda
stadgas, äga motsvarande tillämpning där förvaring eller internering ådömes;
dock att vad nu sägs icke skall gälla då till förvaring dömes enligt 3 §.

I fråga om ådömande av särskilt straff för återfall i brott skall verkställighet
av förvaring eller internering som avser ett föregående brott anses lika
med undergående av straff och verkställigheten anses avslutad den dag utskrivning
ägde rum.

20 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att förvaring eller internering må användas
i stället för straff eller träda i stället för straff gäller icke förlust av
ämbete, tjänst eller annan allmän befattning och ej heller påföljd som avses
i 2 kap. 20 § strafflagen eller liknande påföljd som finnes stadgad i annan
lag eller författning.

o Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Genom lagen upphävas lagen den 22 april 1927 om förvaring av förminskat
tillräkneliga förbrytare och lagen samma dag örn internering av återfallsförbrytare.
Dock skall, i mål där fråga är örn ansvar allenast för brott
begånget före lagens ikraftträdande eller för sådant brott jämte efter lagens
ikraftträdande begånget brott för vilket den brottslige finnes ej förskylla högre
straff än böter, beträffande förordnande om förvaring eller internering
äldre lag tillämpas.

I fråga örn verkan av förordnande om förvaring eller internering som meddelats
efter äldre lag skall nya lagen äga tillämpning, dock att minsta tiden
för förvaringen eller interneringen skall beräknas enligt bestämmelserna i
äldre lag.

Förvaring varom i 3 § stadgas må beslutas utan hinder av att den brottslige
undergår straff eller tvångsuppfostran för brott begånget före nya lagens
ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 109) om
verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt
av internering av återfallsförbrytare.

Härigenom förordnas, att överskriften till lagen den 22 april 1927 om verkställighet
av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av internering
av återfallsförbrytare skall lyda som nedan sägs samt att 1, 3 och
4 §§x av lagen skola hava följande lydelse:

Lag om verkställighet av förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

1 §•

Den som undergår förvaring eller internering i säkerhetsanstalt skall sysselsättas
med arbete, som, i den mån så lämpligen kan ske, bör innefatta
övning i sådan färdighet, varigenom utsikterna underlättas för honom att,
örn han utskrives, kunna försörja sig.

3 §•

Omedelbart efter intagandet i säkerhetsanstalt skall den förvarade eller
internerade hållas i enrum under erforderlig observationstid, dock högst tre
månader. Efter utgången av denna tid må han mot sin vilja ej hållas i enrum,
där sådant ej påkallas av hänsyn till hans behandling eller fara för
ordningen eller säkerheten inom anstalten.

4 §.

Angående rätt att mottaga besök och att mottaga eller avsända meddelanden
skall i tillämpliga delar gälla vad om fängelsefånge stadgas; dock
må under den i 3 § omförmälda observationstiden göras de inskränkningar
i nämnda rätt, som påkallas av hänsyn till observationen.

Vad i lagen angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff finnes
stadgat om tillstånd för fånge att besöka närstående under dennes sjukdom
eller att bevista närståendes begravning skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om den förvarade eller internerade.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse av 4 § se SFS 1937:177.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 110) om
tillsyn över deni, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat
tillräkneliga förbrytare eller från interneringsanstalt för återfalls förbrytare.

Härigenom förordnas, att överskriften till lagen den 22 april 1927 om tillsyn
över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat tillräkneliga
förbrytare eller från interneringsanstalt för återfallsförbrytare,
skall lyda som nedan sägs samt att 1, 3 och 6 §§ av lagen skola hava följande
lydelse:

Lag om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från förvaring eller internering
i säkerhetsanstalt.

1 §•

Då någon enligt lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt utskrives
på prov, skall interneringsnämnden, med iakttagande att onödigt lidande
ej därigenom förorsakas den utskrivne, meddela sådana föreskrifter
för denne och förordna om sådan tillsyn över honom, att han såvitt möjligt
avhålles från att ånyo begå brott.

I den mån---ändrade bestämmelser.

3 §.

För en var, som vid utskrivning ställes under tillsyn, skall nämnden förordna
tillsyningsman. Finnes ej annan person vara därtill lämplig och villig,
äro på landet landsfiskal samt i stad polismästare och stadsfiskal pliktiga
att mottaga sådant förordnande.

6 §•

Uppehåller sig---äger vistas.

Visar sig---hos länsstyrelsen.

Besluter länsstyrelsen att taga den utskrivne i förvar, skall nämnden omedelbart
underrättas härom och åtgärden äga bestånd, till dess nämnden bestämt,
huruvida den utskrivne skall återhämtas till säkerhetsanstalten.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att till 4 kap. strafflagen skall fogas en ny paragraf
av nedan angiven lydelse och dels att 5 kap. 6 § och 16 kap. 3 §
strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4 KAP.

16 §.

I vissa fall, då någon för brott dömd ånyo begår brott, må i stället för
straff användas internering i säkerhetsanstalt. Därom stadgas i särskild lag.

5 KAP.

6 §•

Prövas någon, som brottslig gärning begått, därvid hava av kropps- eller
sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad förvirring
saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för strafflös anses
efter 5 §; då må, efter omständigheterna, straffet nedsättas under vad i allmänhet
å gärningen följa bort. I vissa fall må, enligt vad därom är särskilt
stadgat, i stället för straff användas förvaring i säkerhetsanstalt.

16 KAP.

3 §•

Blev den---eller böter. Blev den tilltalade dömd till förvaring eller

internering i säkerhetsanstalt, och blev förvaringen eller interneringen till
fullo eller till någon del verkställd, skall till straffarbete från och med två
till och med tio år dömas.*

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Senaste lydelse se SFS 1921: 288, jfr beträffande 16 kap. 3 § SFS 1936: 244.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 (nr 16 s. 1)
angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga

kraft ägande utslag.

Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 angående
verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag,
1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Har den---målsägandes besvär.

Är målet, i vad den dömde rörer, av domstolen underställt högre rätts
prövning eller är straffdomen villkorlig, åge vad nu är sagt ej tillämpning.
Lag samma vare, där, på sätt i lagen örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt
stadgas, yttrande i målet inhämtats från interneringsnämnden och
nämnden funnit den tilltalade böra i stället för straff ådömas förvaring eller
internering i säkerhetsanstalt.

6 §.

Varder straff---laga kraft.

Har jämlikt lagen örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt överrätt
i stället för straff ådömt förvaring eller internering i säkerhetsanstalt,
skall ock, där straffet börjat verkställas, bestraffningen fortgå enligt underrättens
utslag, till dess överrättens beslut vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse se SFS 1927:112.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående

villkorlig frigivning.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig
frigivning1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Har den---< lag sägs.

Har förvaring eller internering i säkerhetsanstalt avbrutits för verkställighet
av frihetsstraff, vare å det straff bestämmelserna i denna lag ej tilllämpliga.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)

om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 §, 2 § 3 morn., 5 och 7 §§ samt 8 § 1 mom.
lagen den 17 oktober 1900 örn straffregister2 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives:

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter
som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller
myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri
till böter eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott,

1 Senaste lydelse se SFS 1927: lil.

2 Senaste lydelse se beträffande 1 §, 2 § 3 morn., 5 och 7 §§ SFS 1937:174 samt beträffande
8 § 1 morn. SFS 1936: 248.

Kungl. Majlis proposition nr 310.

varå enligt lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma
kapitel till böter, eller

2. erhållit villkorlig straffdom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men i
anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

2 §.

3 mom. Har förordnande meddelats att ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran
eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt skall träda i stället
för annan påföljd eller avse jämväl annat brott än det för vilket till ungdomsfängelse,
tvångsuppfostran, förvaring eller internering blivit dömt, skall
uppgift därom lämnas till registret från den domstol eller myndighet som
meddelat förordnandet.

5 §•

Då någon---i registret.

Fångvårdsstyrelsen skall---strafftidens längd.

Befälhavare, som---därstädes avlidit.

Då någon---till registret.

Där någon, som intagits till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt,
därifrån slutligt eller på prov utskrives eller, där någon, som utskrivits på
prov, återhämtas till anstalten, eller där förvarad eller internerad avlider i
anstalten, skall anstaltens föreståndare därom lämna uppgift till registret. Då
för någon, som på prov utskrivits från förvaring eller internering, tillsynen
upphör, åligger det interneringsnämnden att därom göra anmälan till registret.

Har någon, om vars frigivning eller utskrivning från annan anstalt än säkerhetsanstalt
anteckning skall göras eller uppgift lämnas enligt denna paragraf,
under vistelsen å anstalten av dess läkare funnits lida av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, skall upplysning
därom meddelas i anteckningen eller uppgiften. 7

7 §•

Straffuppgift skall avskiljas ur registret,

därest den person uppgiften avser, enligt vunnen upplysning, genom högre
rätts laga kraftägande dom blivit befriad från ansvar, utan att sådant fall
är för handen, som i 1 § 5 punkten sägs, eller från tvångsarbete, eller ock
genom dylik dom, som ej är villkorlig, ansedd skyldig allenast till annat ansvar,
än i 1, 3 eller 4 punkten av samma paragraf avses;

då han avlidit medan han var intagen i allmän straffanstalt, eller ock genom
uppgift, varom förmäles i 5 § tredje, fjärde eller femte stycket, eller
annorledes vunnits tillförlitlig upplysning att han avlidit; samt

då nittio år förflutit från hans uppgivna födelseår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

8 §•

1 mom. Fullständigt utdrag av registret skall meddelas, då framställning
därom göres av domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åklagare
eller av annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna örn häktning,
eller av interneringsnämnden eller då sådan framställning göres av riksdagens
justitieombudsman eller dess militieombudsman. Till annan myndighet
än nu är sagt, så ock till enskild vars rätt må vara beroende på annan
upplysning ur registret än som framgår av i 2 mom. omförmält registerutdrag,
skall fullständigt registerutdrag lämnas, där Konungen för särskilt fall
därtill givit tillstånd.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 11 § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 11 § giftermålsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:

11 §•

Varder ena maken dömd till straffarbete i tre år eller svårare straff eller
till internering i säkerhetsanstalt, åge andra maken vinna skillnad i äktenskapet.

Dömes ena maken till straffarbete på viss tid understigande tre år, dock
minst sex månader, eller till förvaring i säkerhetsanstalt eller till fängelse
eller tvångsarbete i minst ett år, och yrkar andra maken äktenskapsskillnad,
pröve rätten, huruvida med hänsyn till vad den dömde låtit komma sig till
last och övriga omständigheter skillnad må ske. Samma lag vare, örn ena
maken varder av utländsk domstol dömd till frihetsstraff i minst ett år och
andra maken på den grund vill skiljas.

För straffdom---samtyckt därtill.

Vill make---sin talan.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 §

gångsbalken.

1 mom. rätte''

Härigenom förordnas, att 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

27 KAP.

15 §.

Finner i besvärsmål hovrätten nödigt att, till vinnande av utredning i målet,
muntligt förhör med parterna hålles, åge hovrätten anställa sådant förhör
eller, då särskilda skäl därtill föranleda, uppdraga åt underrätt att hålla
förhöret. Har klagande, som dömts till straffarbete i minst sex månader,
fängelse i minst ett år eller avsättning eller som dömts till förvaring eller internering
i säkerhetsanstalt, i besvärsskriften eller, om hovrätten förordnat
om vederpartens hörande över besvären, inom den för förklarings avgivande
föreskrivna tid begärt att bliva personligen hörd inför hovrätten, skall
ock muntligt förhör äga rum, där ej särskilda skäl däremot äro. Har klagandens
vederpart underlåtit att avgiva förklaring, varde han ändå till förhöret
kallad, där så kan ske.

Avses med---prövas nödiga.

Ej må, efter besvär av allmän åklagare eller målsägande, ändring göras i
underrättens utslag i fråga om straff, förvaring eller internering i säkerhetsanstalt
eller tvångsuppfostran utan att tilltalad, som före förklaringstidens
utgång framställt begäran att bliva personligen hörd inför hovrätten, bereus
tillfälle att komma tillstädes vid muntligt förhör. Vad nu är sagt gälle
dock ej, där hovrätten ådömer allenast böter, eller den tilltalades närvaro
vid muntligt förhör uppenbarligen är utan betydelse för målets avgörande,
ej heller där vetskap saknas var den tilltalade uppehåller sig, eller det upplyses
att han vistas å utrikes ort.

30 KAP.

6 §■

1 mom. I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning underställt,
må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas:

1 Senaste lydelse se beträffande 27 kap. 15 § SFS 1936: 219 och beträffande 30 kap. 6 § 1
morn. SFS 1933:178, jfr i fråga om sistnämnda lagrum SFS 1934:16.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

av målsägande, med mindre hans talan avsett ansvar för brott, varå straffarbete
eller avsättning efter lag kan följa;

av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld för sådant brott eller för annat
brott dömts till förvaring i säkerhetsanstalt eller till tvångsuppfostran,
ungdomsfängelse, fängelse, mistning av befattning på viss tid, dagsböter ej
under sextio eller böter omedelbart i penningar ej under ettusenfemhundra
kronor eller ock blivit fälld till vite omedelbart i penningar ej under belopp
som nu sagts, eller för honom bestämts ny minsta tid för förvaring eller
internering.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).#

Härigenom förordnas, att 18, 41, 47 och 48 §§ sinnessjuklagen den 19 september
19291 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i
lagen skall införas en ny paragraf, betecknad såsom 46 a §, av nedan angivna
innehåll:

18 §.

Kan sinnessjuk---—- utom sjukhuset.

Utskrivning enligt första stycket må ej äga rum av den,
som på grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna
fällas till ansvar för begånget brott, eller

som, enligt vad känt är, under inflytande av sinnessjukdom begått mot
annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat, eller

som enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt men
överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits från anstalten, eller
som intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning från straffarbete
eller fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt.

Har sinnessjuk, som i andra stycket sägs, utskrivits jämlikt 17 § och varder
han ånyo intagen å sinnessjukhus, skall dock brottet icke utgöra hinder för
utskrivning enligt första stycket, där ej överinspektören för sinnessjukvården
annorledes förordnat.

1 Senaste lydelse av 18 § se SFS 1937:79.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 310.

Kungl. Majlis proposition nr 310.

41 §.

Ej må domstol döma tilltalad till straffarbete i ett år eller däröver för
mord eller för mordbrand eller annat eldsåsättande, som icke förövats i uppsåt
att bedraga försäkringsgivare eller i annan sådan sviklig avsikt, eller för
försök till brott som nu är sagt, eller till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt,
med mindre läkares utlåtande blivit inhämtat angående hans sinnesbeskaffenhet
vid tiden för brottets begående och beträffande frågan huruvida
han är i behov av vård å sinnessjukhus.

Där i annat fall domstolen på grund av att den tilltalade tidigare lidit av
sinnessjukdom eller eljest finner anledning till antagande, att han vid tiden
för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 5 eller 6 §
strafflagen sägs, må han ej dömas skyldig till brottet utan att läkares utlåtande
inhämtats i enahanda hänseenden.

46 a §.

Finner fångvårdsstyrelsen, beträffande någon som undergår straffarbete
eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse eller som för brott varom förmäles i
1 § 3. lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt undergår ungdomsfängelse,
anledning förekomma därtill att han jämlikt 3 § nämnda lag
underkastas förvaring, skall styrelsen, innan den vidtager åtgärd som i 6 §
andra stycket samma lag avses, inhämta läkares utlåtande angående hans
sinnesbeskaffenhet och beträffande frågan huruvida han efter frigivningen
kan antagas bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Lag
samma vare, om styrelse för allmän uppfostringsanstalt, i fråga om någon
som för brott varom förmäles i 1 § 3. lagen örn förvaring och internering i
säkerhetsanstalt undergår tvångsuppfostran, finner anledning förekomma att
han jämlikt 3 § samma lag underkastas förvaring.

Beträffande sådant utlåtande skola bestämmelserna i 42 § i tillämpliga
delar lända till efterrättelse, med iakttagande av att vad där stadgas om domstolen
eller domaren i stället skall gälla om styrelsen; dock att, om läkare
hos styrelsen gjort framställning örn förhör, det skall ankomma på styrelsen
att föranstalta örn sådant förhör vid lämplig underrätt och på rätten eller
domaren att lämna styrelsen meddelande om förhöret och vidtaga de åtgärder
som i 42 § andra stycket omförmälas. Ersättningen till den som inkallats
till förhöret skall alltid stanna å statsverket. Prövar styrelsen erforderligt att
jämväl medicinalstyrelsens utlåtande inhämtas, skola stadgandena i 44 §
i vad de avse häktad äga motsvarande tillämpning, med enahanda avvikelser
som nyss angående läkares utlåtande sagts.

47 §.

1. Tilltalad, som---ansvar fri.

2. Har domstol---mom. sägs.

3. Har någon, som enligt vad ovan sagts förvaras å sinnessjukhus eller å
sinnessjukavdelning vid fångvården, genom laga kraftägande utslag förkla -

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

rats på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri, skall han, om han
är intagen å sinnessjukhus, anses vara för vård där intagen samt, om han förvaras
å sinnessjukavdelning vid fångvården, för vård där förbliva, intill dess
plats å något statens sinnessjukhus kan beredas honom. I senare fallet
ankomme det på vederbörande fångvårdsmyndighet att hos medicinalstyrelsen
göra framställning om den straffriförklarades intagande å sådant sinnessjukhus.
Vid framställningen skola, i huvudskrifter eller bestyrkta avskrifter,
fogas å fångvårdsanstalten förvarade handlingar, som angå den
sträffriförklarade och äro av betydelse för bedömande av hans sinnestillstånd.
Medicinalstyrelsen tillkommer därefter att meddela erforderliga föreskrifter
om den straffriförklarades intagande å visst sinnessjukhus.

Utan hinder — — — finnes föreskrivet.

Föreligger beträffande någon, som icke är häktad, sådant fall, som avses i
2 morn., åligge det vederbörande länsstyrelse att, om domstolens utslag vinner
laga kraft, genast förordna om den straffriförklarades intagande å sinnessjukhus
för vård. När sådant förordnande meddelats, skall intagning
utan dröjsmål ske å det statens sinnessjukhus, som medicinalstyrelsen, efter
anmälan av länsstyrelsen, bestämmer.

4. Har någon, angående vilken utlåtande infordrats jämlikt 46 § eller
46 a §, blivit för undersökning intagen å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning
vid fångvården, må han ej på grund av nämnda lagrum där kvarhållas
längre än till dess utlåtandet avgivits.

5. Vad i--— rannsakningens gång.

48 §.

1. Fånge, som---vid fångvården.

Föreligger beträffande---nyss nämnts.

Befinnes någon som är intagen i säkerhetsanstalt lida av sinnessjukdom,
eller finnes anledning att hos sådan intagen förmoda dylik sjukdom, må vederbörande
anstaltsmyndighet draga försorg om hans intagande för vård eller
observation å sinnessjukavdelning vid fångvården.

2. Kan sinnessjuk---hans sinnestillstånd.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å sinnessjuk, som
skall utskrivas från säkerhetsanstalt och kan antagas efter utskrivningen vara
i behov av vård å sinnessjukhus.

Denna lag träder i kraft, beträffande 47 § 3 mom. den 1 juli 1937 samt i
övrigt den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 16 april 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för socialdepartementet fråga angående revision
av förvarings- och interneringslagarna.

Föredraganden anför:

»Den 20 april 1934 erhöll min företrädare i ämbetet, statsrådet Schlyter,
såsom framgår av statsrådsprotokollet för nämnda dag, bemyndigande att
låta verkställa utredning angående reformer på straffsystemets, straffverkställighetens
och fångvårdens områden. Bland reformfrågor, som därvid
.skulle upptagas, nämndes frågan om en reformering av lagarna den 22
april 1927 örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och om internering
av återfallsförbrytare. Resultatet av den i anledning härav verkställda
utredningen föreligger nu i ett den 2 januari 1937 dagtecknat betänkande
med förslag till revision av förvarings- och interneringslagarna
m. m., avgivet av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga (statens
offentl. utredn. 1937: 3).1

över betänkandet ha utlåtanden infordrats från justitiekanslersämbetet,
rikets hovrätter, fångvårdsstyrelsen, intemeringsnämnden, medicinalstyrelsen,
sinnessjuknämnden, styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Värmlands, örebro samt Västerbottens län ävensom rådhusrätterna i
Stockholm, Göteborg och Malmö. Tillfälle att avgiva yttrande har beretts
styrelserna för svenska kriminalistföreningen, föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar,
Sveriges advokatsamfund och svenska diakoniss-sällskapet.

Utlåtanden ha inkommit från nämnda myndigheter och sammanslutningar
med undantag av styrelserna för svenska kriminalistföreningen och svenska

1 De sakkunniga utgjordes av advokaten Eliel Löfgren, ordf., borgmästaren Thorwald Bergguist,
överdirektören Hardy Göransson, professorn Olof Kinberg, presidenten Karl Schlyter och professorn
Folke Welter, med extra hovrättsfiskalen Kurt Holmgren såsom sekreterare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

diakoniss-sällskapet. Vissa länsstyrelser ha bifogat av dem infordrade yttranden
från landsfogdar.

Sedan ärendet varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet
anhåller jag att nu få upptaga detsamma till behandling.

Gällande rätt.

Genom lagarna den 22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga
förbrytare och om internering av återfallsförbrytare, vilka trädde i kraft
den 1 januari 1928, infördes i vår rätt regler örn skyddsåtgärder till bekämpande
av den kroniska brottsligheten. De båda lagarna lia icke efter
sin tillkomst undergått annan ändring, än att enligt lagen den 13 mars 1937
angående upphävande av 3 § förvaringslagen — enligt vilket lagrum förordnande
om förvaring i regel ej må meddelas för någon som kan insättas i allmän
uppfostringsanstalt -— nämnda paragraf skall sättas ur kraft den dag
Konungen förordnar.

Förordnande örn förvaring och om internering meddelas under i lagarna
angivna förutsättningar beträffande person, som fälles till straff av viss svårhetsgrad,
och innebär att han skall i stället för att undergå straffet intagas
till förvaring i särskild vårdanstalt, respektive interneras i interneringsanstalt
för återfallsförbrytare.

Lagen om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare har avseende å
dem, som prövas vid brotts begående hava varit och fortfarande vara av
sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, s. k. förminskad
tillräknelighet. I fråga om förutsättningarna för förordnande örn någons
intagande i vårdanstalt skiljer lagen mellan det fall att den tilltalade redan
någon gång tidigare har dömts till förvaring och det att så ej är förhållandet.
Förordnande om någons intagande i vårdanstalt första gången må
ej meddelas, med mindre den tilltalade dels på grund av sin sinnesbeskaffenhet
måste antagas vara endast i ringa mån mottaglig för den med straffet
avsedda verkan, dels med hänsyn till brottets beskaffenhet samt på grund
av i målet förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående
vandel är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller
egendom, dels ock dömes till straffarbete i minst två år eller, sedan han till
fullo undergått honom för tidigare brott ådömt straffarbete, för därefter begånget
brott dömes till straffarbete eller, där båda brotten äro sedlighetsbrott,
till straffarbete eller fängelse. I fråga om person, som tidigare varit
underkastad förvaring, gäller åter, att om han dömes till straffarbete eller
fängelse och förhållandena i övrigt äro sådana som nyss sagts, förordnande
kan meddelas örn intagning i vårdanstalt.

Enligt lagen om internering av återfallsförbrytare erfordras för förordnande
örn någons internering första gången, att han, efter det han dömts
till straffarbete, för minst tre upprepade återfall i brott ånyo dömts till sådant
straff genom domar som äro lagakraftvunna. Vidare skall den tilltalade hava
undergått straffarbete sammanlagt minst tio år, varjämte han därefter, me -

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

dan han undergår straffarbete eller inom fem år från det han för undergående
av straffarbete senast var intagen i straffanstalt, skall hava begått
brott, för vilket han dömes till straffarbete i minst två år. För förordnande
om internering kräves ytterligare, att den tilltalade på grund av utredning
angående hans sinnesbeskaffenhet och övriga i målet upplysta förhållanden
måste antagas icke komma att låta sig rätta genom undergående av straff
samt är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.
Lagen skall emellertid icke äga tillämpning å den, som prövas vid
gärningens begående hava varit av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 §
strafflagen sägs. Begår den, som en gång internerats, före eller efter utskrivningen
ånyo brott, för vilket han dömes till straffarbete i minst ett år,
äger domstolen förordna om hans internering på livstid. Har någon att
undergå straffarbete på livstid, må internering ej ifrågakomma.

Förordnande om förvaring eller internering meddelas av domstolen under
samverkan med en särskild för hela riket gemensam nämnd bestående av
fem ledamöter, den s. k. interneringsnämnden.

Förvaring skall pågå minst under så lång tid som den varunder den
dömde, såframt förordnande om förvaring ej meddelats, skolat undergå bestraffning.
Därjämte gäller, att han ej må utskrivas förr än han undergått
förvaring i minst två år. Beträffande internering har det allmänna minimum
i lagen bestämts till tio år. Där särskilda skäl äro, må dock utskrivning
äga rum efter fem år. Utskrivning må i intet fall äga rum förrän två
år utöver den bestämda strafftiden gått till ända. För internering, som icke
är livstidsinternering, har vidare uppställts en maximitid av tjugu år. Undantagsvis
må denna maximitid överskridas, nämligen därest det synes uppenbart
att den internerade fortfarande är vådlig för annans säkerhet till person
eller egendom. Även en livstidsinternerad kan utskrivas efter tio år, dock
ej förrän han i anstalten tillbragt två år utöver den tid han skolat undergå
bestraffning.

Under de första åtta åren efter förvaringslagens ikraftträdande har förordnande
om förvaring meddelats i 153 fall. Av de sålunda till förvaring dömda
hava 148 varit män och 5 kvinnor. I 83 av de nämnda fallen var förvaringsanledningen
helt eller huvudsakligen tjuvnadsbrott, i 19 sedlighetsbrott.
Antalet förvarade uppgick den 1 december 1936 till 109. Av dessa voro 93
intagna i den vid centralfängelset i Norrköping anordnade vårdanstalten för
förminskat tillräkneliga förbrytare, 9 i kronohäktet i Ystad, 2 i den vid centralfängelset
i Växjö anordnade vårdanstalten för förminskat tillräkneliga
kvinnliga förbrytare och 5 på grund av senare konstaterad sinnessjukdom i
sinnessjukavdelning vid fångvården.

Under nyssnämnda tidsperiod har intemeringsbeslut meddelats i 51 fall,
samtliga avseende män. I 44 av fallen var interneringsanledningen helt eller
huvudsakligen tjuvnadsbrott. Antalet internerade utgjorde den 1 december
1936 41. Av dessa voro 40 intagna i den vid straffängelset i Karlstad anordnade
intemeringsanstalten för manliga återfallsförbrytare och 1 i sinnessjukavdelning
vid fångvården.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.
Översikt över förslaget -

De sakkunniga ha vid utarbetandet av sitt förslag främst åsyftat en utvidgning
av förvarings- och interneringsinstitutens tillämpningsområden.
Sakkunnigförslaget innefattar emellertid revision av instituten även i andra
avseenden. Vid bearbetningen inom justitiedepartementet lia avvikelser endast
i mindre väsentliga delar gjorts från de sakkunnigas förslag.

Beträffande det klientel, för vilket förvarings- och interneringsinstituten
skola vara avsedda, ha de sakkunniga föreslagit vissa ändringar i utvidgande
riktning. Enligt sakkunnigförslaget liksom enligt gällande rätt skall ådömande
av förvaring avse personer, som vid begåendet av brott varit och fortfarande
äro av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, men
till bestämmelsen härom har fogats ett stadgande att lika med sådan sinnesbeskaffenhet
skall anses sexuell abnormitet, som icke kan hänföras under
nämnda lagrum eller under 5 § i samma kapitel, vilket sistnämnda lagrum
avser de på grund av helabnormitet strafflösa. I fråga om interneringsinstitutet
ha de sakkunniga föreslagit upphävande av förbudet att till internering
döma tilltalad, som prövas vid gärningens begående ha varit av sinnesbeskaffenhet
varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs. — I departementsförslaget ha
dessa av de sakkunniga föreslagna ändringar icke upptagits.

Förutsättningarna för ådömande av förvaring äro i sakkunnigförslaget
starkt utvidgade. Utan åtskillnad mellan det fall att den tilltalade förut undergått
förvaring och det att så icke är förhållandet, ha de sakkunniga föreslagit,
att det för ådömande av förvaring skall fordras att det brott, för
vilket lagföringen sker, är sådant att därå enligt lag kan följa straffarbete
eller, i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse. Att i förslaget
ej såsom i nuvarande lag förutsättes att straff av visst slag ådömes utan
blott att å brottet kan följa visst slags straff, sammanhänger med att enligt
de sakkunnigas förslag skyddsåtgärden skall ådömas direkt utan att först
något straff utsättes.

Tillämpningsområdet för förvaring har vidare av de sakkunniga föreslagits
utsträckt på det sätt, att förvaring i två fall skall kunna träda i stället för
annan genom tidigare dom fastställd ansvarspåföljd, ehuru lagföring icke
sker för något nytt brott som i och för sig kan föranleda förvaring.

Det ena fallet är det, att någon genom villkorlig dom fått anstånd med
straffarbete eller med fängelse ådömt för sedlighetsbrott och att anståndet
förverkas. Domstolen har i sådant fall enligt förslaget möjlighet att låta förvaring
träda i stället för det villkorligt ådömda straffet, även örn icke anledningen
till förverkandet är ett brott — eller icke är ett brott av sådan svårhet
att det enligt det föregående kunnat föranleda förordnande om förvaring.
För ådömande av förvaring i detta fall gälla de eljest för förvaring uppställda
förutsättningarna beträffande straffoemottaglighet och vådlighet, varjämte
fordras att den dömde skall vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap.
6 § strafflagen sägs och att det kan antagas att han vid begåendet av det
brott för vilket han erhållit villkorlig dom varit av enahanda sinnesbeskaffenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Det andra åsyftade fall, i vilket enligt sakkunnigförslaget förvaring kan
träda i stället för annan genom tidigare dom fastställd ansvarspåföljd, är det,
att någon som undergår straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse
eller som för brott av grov beskaffenhet undergår ungdomsfängelse eller
tvångsuppfostran, prövas vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 §
strafflagen sägs och att det på grund därav och med hänsyn til! omständigheterna
i övrigt måste antagas att han efter frigivningen skall bliva vådlig
för annans säkerhet till person eller egendom. I sådant fall må enligt förslaget
domstol ådöma förvaring att träda i stället för vad av straffet eller tvångsuppfostran
återstår. Behörig domstol för talan om ådömande av förvaring
i detta fall är hovrätt. Särskilda föreskrifter föreslås i syfte att säkerställa,
att sådan talan icke anställes med mindre den är påkallad av förhållandena.

I nu behandlade delar ansluter sig departementsförslaget till de sakkunnigas
förslag utom däruti, att en mindre jämkning gjorts vid angivandet av
brottsförutsättningen enligt den sistnämnda bestämmelsen och att talan enligt
bestämmelsen föreskrivits skola anhängiggöras vid den domstol som
först avgjort det mål vari dömts till straff eller tvångsuppfostran.

Vad härefter beträffar förutsättningarna för ådömande av internering, innebär
sakkunnigförslaget utvidgning av institutets tillämpningsområde framför
allt genom att kravet på tidigare straffbelastning föreslås nedsatt från
fyra till två tidigare domar å straffarbete och från tio till fyra års undergånget
straffarbete. Viss hänsyn har också tagits till andra ansvarspåföljder än
straffarbete. Lika med dom å straffarbete skall sålunda gälla dom å förvaring
och lika med undergånget straffarbete undergången förvaring. Vid sidan
av regeln, att det aktuella brottet skall vara förövat medan den brottslige
undergår straffarbete eller inom fem år därefter, har ock, för det fall att
han varit förvarad eller internerad, uppställts den alternativa förutsättningen
att brottet begåtts inom tio år från det han utskrevs. Beträffande det aktuella
brottets svårhet kräves enligt förslaget blott, att å detsamma kan följa
straffarbete, en ändring som sammanhänger med att enligt förslaget internering
liksom förvaring skall ådömas direkt utan att först något straff utsättes.

I fråga örn såväl förvaring som internering innehåller sakkunnigförslaget
nya bestämmelser angående minimitiden för åtgärdens varaktighet. Enligt
förslaget skall sålunda, frånsett visst undantagsfall, domstolen, när förvaring
ådömes, med hänsyn till brottets beskaffenhet och graden av den brottsliges
vådlighet bestämma viss minsta tid, lägst ett och högst tolv år, före vars utgång
den dömde icke må utskrivas. Beträffande internering gives en motsvarande
föreskrift, enligt vilken minimitiden skall bestämmas till lägst fem
och högst femton år. Internering på livstid skall ej längre ådömas. Förslaget
innehåller icke någon bestämmelse om maximitid för internering.

lnterneringsnämndens befattning med ärenden om förvaring eller internering
är bibehållen enligt förslaget.

I nu berörda avseenden överensstämmer departementsförslaget i allt väsentligt
med sakkunnigförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Med avseende å anstaltsorganisationen har sakkunnigförslaget utformats
på sådant sätt, att enligt detsamma icke i lag göres någon åtskillnad med
avseende å anstalt för det ena eller andra slaget skyddsåtgärd. Huru de förvarade
och internerade skola fördelas på olika tillgängliga anstalter, är enligt
de sakkunniga en fråga, beträffande vilken Kungl. Majit med ledning av vårdoch
andra lämplighetssynpunkter i administrativ ordning bör hava att meddela
föreskrifter. De sakkunniga ha uttryckt förmodan, att det därvidlag kunde
befinnas lämpligt att i överensstämmelse med rådande ordning hålla huvudparten
av de till förvaring dömda och flertalet av de till internering dömda
åtskilda, men de ha icke ansett lämpligt att införa föreskrift därom i lag.
I stället för de nuvarande benämningarna ''vårdanstalt för förminskat tillräkneliga
förbrytare’ och ''interneringsanstalt för återfallsförbrytare’ användes
i förslaget beteckningen ''skyddsanstalt’. — Departementsförslaget ansluter
sig i denna del i huvudsak till sakkunnigförslaget; dock har beteckningen
''skyddsanstalt’ utbytts mot ''säkerhetsanstalt’.

I formellt hänseende bibehåller sakkunnigförslaget den nuvarande anordningen
med en särskild lag för vartdera av de båda instituten, nämligen en
lag örn förvaring av vissa abnorma förbrytare, ersättande den nuvarande lagen
örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare, och en lag om internering
av återfallsförbrytare. Jämte dessa båda lagförslag ha de sakkunniga
framlagt förslag till med dem sammanhängande ändringar i andra lagar.
— I departementsförslaget ha bestämmelserna om förvaring och örn internering
sammanarbetats till en ''lag örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt’.

Förslagets allmänna grunder.

Behovetav en reform av förvarings- och interneringsinstituten,
innefattande en utvidgning av institutens tillämpningsområden, vitsordas allmänt
i yttrandena. Betänkligheter, som i ett par yttranden yppats mot att
nu skrida till en reform på grundval av sakkunnigförslaget, ha icke avseende
å behovet i och för sig av ändrad lagstiftning i ämnet. Länsstyrelsen i Malmöhus
län framhåller sålunda den förevarande lagstiftningsfrågans sammanhang
med andra lagstiftningsproblem samt ifrågasätter uppskov för frågans
lösning i större sammanhang, och en ledamot av styrelsen för föreningen
Sveriges stadsdomare giver uttryck åt tvekan huruvida revisionen av
förvarings- och interneringslagarna bör genomföras utan samband med en
omarbetning av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser. Medicinalstyrelsen
finner det väl vara tveksamt, örn en allmän revision av förvarings- och
interneringslagarna nu bör företagas utan samband med en omarbetning av
5 kap. 6 § strafflagen, men förklarar sig ändock icke hava något att erinra
mot en omedelbar utvidgning av de ifrågavarande båda lagarnas tillämpningsområden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

De sakkunnigas förslag har i stort sett vunnit anslutning i de avgivna yttrandena.
Sålunda har förslaget lämnats utan erinran eller uttryckligen tillstyrkts
i de yttranden som avgivits av länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge,
Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro och Västerbottens län samt av
landsfogdarna i Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Värmlands och Västerbottens
lån. Och i övriga yttranden har i allmänhet erinran framställts endast
mot enstaka punkter i förslaget. Vid den följande redogörelsen för yttrandenas
innehåll komma beträffande varje särskilt spörsmål endast sådana
yttranden att omnämnas, i vilka detsamma gjorts till föremål för ett uttryckligt
uttalande.

I sakkunnigförslaget angives förvaringslagens klientel i huvudsak
på samma sätt som i den nuvarande förvaringslagen. Liksom enligt
denna skall sålunda förvaring kunna ådömas, där någon prövas vid brotts
begående hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5
kap. 6 § strafflagen sägs. Emellertid skall vidare lika med sinnesbeskaffenhet,
varom i nämnda lagrum sägs, anses sexuell abnormitet, som icke kan
hänföras under lagrummet eller under 5 § i samma kapitel.

De sakkunniga ha till stöd för denna bestämmelse anfört, att sexuell abnormitet
enligt den psykiatriska vetenskapens nuvarande ståndpunkt kunde
föreligga hos en person utan att likväl hans sinnesbeskaffenhet kunde hänföras
under 5 eller 6 § i 5 kap. strafflagen. Därest i sådant fall abnormiteten
toge sig uttryck i brott, förefölle det med hänsyn till arten av de brottstyper
som närmast ifrågakomme naturligt, att den brottslige under i övrigt för
förvaring uppställda villkor skulle kunna underkastas denna skyddsåtgärd.
Det kunde dessutom förväntas, att en dylik behandling av sedlighetsförbrytarna
kunde öka dessas benägenhet att, till möjliggörande av utskrivning, frivilligt
underkasta sig kastrering och därigenom minska behovet av tvångsåtgärder
i sådant syfte. I sakkunnigbetänkandet har den föreslagna bestämmelsen
vidare belysts på följande sätt:

Med sexuell abnormitet avses här en kroppslig och själslig beskaffenhet
som framträder i yttringar av sexualdriften, vilka i ett eller annat avseende
avvika från de hos friska och normala människor förekommande. Hit höra
sålunda de fall, där sexualdriften är inriktad på ett abnormt objekt (homosexualitet,
otukt med djur, otukt med biologiskt omogna sexualobjekt), och
vidare sådana fall, där sexualobjekten utgöras av individer vilka äro ascendenter,
descendenter eller syskon till subjektet. En annan grupp av sexuellt
abnorma består av människor, hos vilka sexualdriften är förbunden antingen
med begäret att tillfoga andra lidande (sadister) eller att själv tillfogas
lidande (masochister), eller ock med tillfälliga attribut till ett normalt sexualobjekt
(fetischism). Till sexuell abnormitet räknas slutligen även den beskaffenhet
som skönjes i sådana utslag av sexualdriften, vilka visserligen
avse normala sexualobjekt men i fråga om driftens styrka, dess abnorma
lättväckbarhet eller den bio-psykologiska sexualprocessens förlopp avvika
från en normal könsdrifts yttringar.

Enligt erfarenheten förekomma yttringar av abnorm könsdrift mycket ofta
i förening med bristfälligheter i den psykiska utvecklingen eller sjukliga rubb -

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

ningar i själsverksamheten. Sålunda plägar tidelag i regel förekomma framför
allt hos mer eller mindre djupt undermåliga individer; otukt med minderåriga
vanligen i samband med imbecillitet eller semla respektive arteriosklerotiska
hjärnförändringar; exhibitionism hos sexualneurotiker, epileptikcr
samt svårt alkoholiserade eller genom hjärnsjukdomar försvagade individer.
I åtskilliga fall sammanhänga yttringar av sexuella abnormiteter med förändringar
i de endokrina organens verksamhet eller med skador eller sjukdomar
i själva könskörtlarna.

Emellertid förekomma även fall av sexuell abnormitet, särskilt homosexualitet
och benägenhet att söka biologiskt omogna sexualobjekt (pädophili), under
sådana omständigheter, att man måste tillskriva vissa yttre förhållanden
ett avgörande inflytande på den abnorma sexualdriftens uppkomst. Detta
gäller de situationer, där en individ tidigare visat normal könsdrift men,
under inflytande av särskilda förhållanden, röjt abnorma drag. Sålunda är
det känt, att en homosexuell driftriktning stundom kan komma till stånd
hos förut normala individer, när tillfällen till normal driftstillfredsställelse
saknas, till exempel under verkställighet av frihetsstraff eller då någon eljest
av en eller annan anledning under längre tid är avstängd från umgänge
med det motsatta könet. Det är vidare en känd sak, att personer, som varit
i hög grad inställda på könsnjutning, under sitt sökande efter nya retmedel
(''Reizhunger’), kunna komma in på abnorma vägar (homosexualitet, pädophili).
Det är slutligen icke ovanligt, att män och kvinnor, särskilt i pubertetsåldern
då könsdriften ännu är mera plastisk, genom förförelse inriktas
på homosexualitet utan att, så vitt man kan förstå, en abnorm läggning förefunnits.
I samtliga dessa fall plägar emellertid jämte den förvärvade abnorma
driftinriktningen även den normala finnas kvar, så att könsdriften
kan tillfredsställas än på abnormt, än på normalt sätt (s. k. bisexualitet).

I rättspsykiatrisk praxis har i vårt land sedan lång tid den regeln plägat
tillämpas, att yttringar av abnorm sexualdrift, som förefinnas ensamma utan
att andra konstitutionella eller förvärvade rubbningar i själsverksamheten
kunnat konstateras, icke ansetts böra motivera användning av 5 kap. 5 eller
6 §. Undantag har gällt blott för ''fall där den abnorma könsdriften till sin
art är i så hög grad avvikande från en normal människas själsliga beskaffenhet,
att den måste anses förutsätta djupa rubbningar i känslolivet och
höggradig moralisk okänslighet, på grund varav hela personligheten får anses
såsom abnorm (svåra former av sadism, de mycket ovanliga fallen av
necrophili).

En felaktig inställning av könsdriften är emellertid ofia svårutrotlig, även
om den i vissa fall uppkommit huvudsakligen under inflytande av yttre omständigheter.
Att söka behandla dessa fall med vanligt straff kan därför
mången gång visa sig vara ändamålslöst, medan en långvarig behandling
utan bestämt maximum sannolikt skulle visa sig mera verkningsfull. Det
är enligt de sakkunnigas mening också troligt, att utsikterna till en icke tidsbestämd
frihetsförlust å skyddsanstalt skulle även i svårpåverkade fall göra
den sexuellt abnorme benägen att underkasta sig medicinsk behandling, varigenom
han kan tänkas återfå förmågan att leva ute i samhället utan att
genom yttringar av abnorm sexualdrift bryta mot i strafflagen givna förbud.

Förslaget att i förevarande hänseende med sinnesbeskaffenhet enligt 5
kap. 6 § strafflagen jämställa sexuell abnormitet, vilken kan hänföras varken
under 5 eller G § i nämnda kapitel, tillstyrkes uttryckligen i flera yttranden.
Sålunda förordas förslaget av länsstyrelserna i Södermanlands och Malmöhus
län, Stockholms rådhusrätt, landsfogden i Blekinge län och styrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

för föreningen Sveriges stadsdomare. En stadsfiskal i Stockholm ifrågasätter,
under tillstyrkande av förslaget, huruvida icke sexuellt abnorma — åtminstone
då abnormiteten riktat sig mot ungdom under femton år — borde kunna
bliva föremål för förvaring utan att de eljest gällande förutsättningarna
vore uppfyllda.

Rådhusrätten i Göteborg, vars majoritet icke har något att erinra mot bestämmelsen,
anför, att då de sakkunniga till sexuell abnormitet hänfört fall
av otukt i förbjudna led, begreppet torde ha utsträckts till fall som i och
för sig näppeligen kunde räknas dit. Enligt hovrätten för övre Norrland bör
begreppet ’sexuell abnormitet’ i förslaget erhålla sådan begränsning mot de
minsta graderna av abnormitet, att begreppet bleve ungefär jämförbart med
begreppet ''sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs’.

Medicinalstyrelsen har icke kunnat biträda sakkunnigförslaget i förevarande
avseende och anför till stöd för sin mening:

I motiveringen förklara de sakkunniga att de med sexuell abnormitet avse
‘en kroppslig och själslig beskaffenhet, som framträder i yttringar av sexualdriften,
vilka i ett eller annat avseende avvika från de hos friska och normala
människor förekommande’. Definitionen torde i stort sett kunna sägas
motsvara vad man i medicinsk mening åsyftar med sexuell abnormitet. Dock
må erinras, dels att den ''kroppsliga beskaffenhet’, som ingår i den sexuella
abnormiteten, ofta icke kan påvisas utan endast kan på goda skäl antagas
vara förefintlig, dels att ett rent principiellt motsatsförhållande mellan normala
och abnorma yttringar av sexualdriften icke existerar. De senare utgöra
ofta endast mer eller mindre höggradiga förstoringar av tendenser, som
icke äro främmande för det normala sexuallivet, detta icke endast beträffande
sadism, masochism, fetischism m. m. utan även enligt mångas mening
beträffande en grupp inom homosexualiteten. Den normala och den abnorma
sexualdriften gå därför med flytande gränser över i varandra.

I sin exemplifiering av förekommande yttringar av sexuell abnormitet ha
de sakkunniga dock omnämnt företeelser, vilka icke ur medicinsk synpunkt
böra betecknas såsom sådana och vilka icke skäligen kunna antagas vara uttryck
för en ''kroppslig och själslig’ abnormitet hos sexualdriften. De sexualhandlingar,
som otvivelaktigt ofta förekomma mellan likkönade individer
vilka under längre tid icke ha tillfälle till förbindelse med det andra könet,
kunna således icke rimligen betecknas som uttryck för sexuell abnormitet.
Ej heller äro incestförbrytelser i regel uttryck därför; i den mån de grunda
sig på psykisk abnormitet hänför denna sig oftast till andra själsliga områden
än till sexualdriften. Då de sakkunniga vidare göra gällande att ’det alen
känd sak’, att homosexualitet och pädophili kunna uppstå hos ''personer,
som varit i hög grad inställda på könsnjutning’ under ''sökande efter nya retmedel’,
må det anföras att meningsskiljaktighet därom råder och att den
moderna sexualforskningen i regel icke ger stöd åt detta påstående. Men
även örn handlingar av homosexuell eller pädophil natur förekomma vid ett
medvetet sökande efter sensationer, böra de icke utan vidare betraktas som
uttryck för sexuell abnormitet.

Då sexuell normalitet och abnormitet med flytande gränser övergå i varandra,
är det uppenbart, att abnorma sexuella drag och straffbelagda sexualhandlingar
kunna förekomma hos en person, utan att hans sinnesbeskaffenhet
kan hänföras till 5 eller 6 § i 5 kapitlet strafflagen. Huruvida så kan ske
är emellertid icke beroende av frågan örn den abnorma sexualdriften (eller
dess yttringar) förefinnes ensam, ''utan att andra —--rubbningar i själs -

Kungl. Majlis proposition nr 310.

verksamheten kunna konstateras’. Vid den centrala betydelse som sexualiteten
har i själslivet är det tvivelaktigt huruvida en isolerad abnormitet av
densamma kan förekomma. En verklig sexuell abnormitet har alltid en betydande
inverkan på totalpersonligheten.

Om en sexuell abnormitet antingen i sig själv är av sådan art och grad att
vederbörande är oemottaglig eller föga mottaglig för straff samt vådlig för
annans säkerhet till person, eller den förekommer i sådan konstellation med
andra psykiska rubbningar att så blir fallet, torde alltid förutsättningar för
tillämpning av 5:5 eller 5:6 föreligga. Något behov av att för sexuellt abnorma
(i här ovan hävdad och vetenskapligt vedertagen mening) ha en undantagsbestämmelse
sådan som den föreslagna, föreligger därför icke. Vad åter
beträffar sådana sexualförbrytare, vilkas brottsliga handlingar icke grunda
sig på sexuell abnormitet, föreligga icke skäl till någon straffrättslig särbehandling
av sådan art som lagförslaget avser.

Då de sakkunniga tänkt sig att en förvaringsbehandling av sexuellt abnorma
(d. v. s. en behandling av bestraffningskaraktär) skall medföra en ökad
benägenhet hos dem att frivilligt underkasta sig kastrering, vill styrelsen uttala,
att det är föga tilltalande att en medicinsk behandling åsyftande ingrepp
kommer till för att befria vederbörande från straff. Den frivillighet, under
vilken denna operation komme att äga rum, skulle självfallet bli mycket problematisk
och i flertalet fall väl endast skenbar. Ur medicinsk synpunkt kan
den ifrågavarande operationen på grund av dess ytterst allvarliga innebörd
icke godtagas som normal behandlingsmetod förr än medicinens övriga terapeutiska
resurser blivit prövade. Det är icke uteslutet att den nutida hormonforskningen
kan komma att finna medel, som i en del fall göra kastration
onödig.

Fångvårdsstyrelsen hemställer likaledes, att den ifrågavarande bestämmelsen
måtte utgå ur förslaget. Styrelsen hyste starka betänkligheter mot
att dylik utvidgning av förvaringslagens tillämpningsområde skedde innan
strafflagens tillräknelighetsbestämmelser reviderats. De i betänkandet anförda
skälen för utvidgningen funne styrelsen icke bärande. Till vad i betänkandet
anförts om att tillämpandet av förvaringslagen mot sedlighetsförbrytare
kunde förväntas främja frivillig kastrering anmärker styrelsen, att
såvitt den hade sig bekant det ännu icke blivit klarlagt örn en sexuellt abnorm
genom kastrering skulle kunna återfå förmågan att leva ute i samhället utan
brottsliga yttringar av abnorm sexualdrift.

Två ledamöter av rådhusrätten i Göteborg hävda, att sexuellt abnorma
men i övrigt sunda personer icke borde omhändertagas genom förvaring
utan genom internering och först när oförbätterlighet ådagalagts genom
återfall i brott.

Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat betänkligheter mot den ifrågavarande
bestämmelsen med hiinsyn till att den vore avfattad i väl allmänna
ordalag. Sexuell abnormitet vore ett omfattande och i och för sig
vagt begrepp, varunder kunde hänföras åtskilliga företeelser beträffande vilka
ådömande av förvaring skulle framstå såsom en olämplig eller oskälig
åtgärd.

Vad därefter angår interneringsinstitutets klientel lia de
sakkunniga föreslagit upphävande av den begränsning, som följer av den nu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

varande föreskriften att tilltalad, vilken prövas vid gärningens begående hava
varit av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, icke må dömas
till internering.

Till motivering av sitt förslag i detta hänseende ha de sakkunniga anfört:

Vid de sakkunnigas överläggningar har den meningen företrätts, att det
bland de kroniska förbrytare, som enligt gällande lag kunna bliva föremål
för internering, icke skulle finnas många, som verkligen äro i strafflagens
mening själsligt normala. Det har framhållits, att en person, som uppfyller
interneringslagens villkor och sålunda fyra gånger dömts till straffarbete,
avtjänat dylikt straff under tio år samt därjämte är straffoemottaglig och
vådlig, i regel torde vara psykiskt abnorm. Begreppet psykisk normalitet
bör innefatta någon förmåga att anpassa sig efter inom samhället gällande
handlingsregler. Men en sådan förmåga saknas tydligen hos den som trots
en så rik erfarenhet av brottslighetens följder återfaller i brott.

Såsom illustration till detta resonemang har åberopats, att en del av det
klientel, varpå interneringsinstitutet för närvarande tager sikte, befunnits
vara själsligt abnorm. Av de internerade ha sålunda intill den 1 december
1936 två blivit benådade på grund av sinnessjukdom och överförda till sinnessjukhus
samt två efter rymning och förnyat brott såsom abnorma dömda
till förvaring, varjämte ytterligare två tidvis vårdats på sinnessjukavdelning
inom fångvården. Vidare lia av tjugofyra å rättspsykiatriska kliniken vid
centralfängelset å Långholmen undersökta fall, beträffande vilka sådan återfallsbrottslighet
varit för handen som förutsättes för internering, sex funnits
böra behandlas enligt 5 kap. 5 § strafflagen och sexton enligt 6 § av samma
kapitel. Endast i två fall ha inga påfallande själsliga rubbningar konstaterats,
men i intet av dessa funnos de övriga personliga förutsättningarna för
en tillämpning av interneringslagen.--- ■—- -— ------— ■—- -—

Om man vill bibehålla internering som skyddsåtgärd mot straffrättsligt
sett normala återfallsförbrytare, är det därmed icke givet, att åtgärdens tilllämpning
skall, på sätt som för närvarande är fallet, begränsas till dylika
förbrytare. Det är visserligen obestridligt, att i förvaringen av den abnorme
förbrytaren merendels ingår ett moment av sjukvård och att det vårdbehov,
som där gör sig gällande, kan föranleda särskilda regler både i fråga om
behandlingen och i andra avseenden. Erfarenheten från förvaringslagens tilllämpning
har emellertid klart visat, att det bland de förvarade finnas många,
vilkas sinnestillstånd icke kräver eller påverkas av egentlig vård, men vilka
icke desto mindre, just på grund av sin ådagalagda farlighet, böra hållas förvarade
under längre tid. Dessa torde till sitt allmänna skaplynne i vid utsträckning
höra samman med det klientel, för vilket interneringsinstitutet
egentligen varit avsett. Det ter sig då naturligt, att såvitt förutsättningarna
i fråga örn den tidigare straffbelastningen äro för handen, döma dylika förbrytare
till internering och ej till förvaring. Någon bestämmelse motsvarande
den i 18 § av gällande interneringslag givna har därför icke upptagits i de
sakkunnigas förslag.

Sakkunnigförslagets utformning på denna punkt har föranlett styrelsen
för Sveriges advokatsamfund att uttala, att internering väl borde bibehållas
såsom ett särskilt institut vid sidan av förvaring men att det finge anses
önskvärt att interneringen kunde användas som en påbyggnad till förvaringen
därigenom att även förminskat tillräkneliga kunde dömas till internering.

Medicinalstyrelsen däremot hemställer örn bibehållande av det nuvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

förbudet mot användning av internering för förbrytare, vilka prövas huva
vid gärningens begående varit av sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § strafflagen
sägs. Gentemot de sakkunnigas uttalande att det bland de enligt förvaringslagen
dömda funnes många vilkas sinnestillstånd ej krävde eller påverkades
av egentlig vård, framhåller styrelsen som sin mening, att detta
antagande icke kunde grundas på hittillsvarande erfarenheter under annan
förutsättning än att de medicinska vårdmöjligheterna beträffande de förvarade
till fullo utnyttjats. Styrelsen ansåge emellertid icke utrett, att denna
förutsättning förelåge. För att för framtiden bättre tillgodose dessa vårdmöjligheter
funne sig styrelsen böra påyrka, att det vid den planerade förvaringsans
tälten anställdes en läkare med samma kompetens som krävdes
för erhållande av överläkarebefattning vid statens sinnessjukhus och att denne
läkare gjordes ansvarig för de förvarades kroppsliga och psykiska sjukvård
samt försåges med därtill hörande befogenhet. Enligt styrelsens mening
funnes det så mycket större anledning att nu särskilt framhålla de medicinska
synpunkterna, som den föreslagna utvidgningen av förvaringsbestämmelsemas
tillämpningsområde skulle medföra att ökat antal fall komme att
bliva föremål för förvaring. Styrelsen ifrågasatte vidare med föranledande
av den i sakkunnigbetänkandet framförda meningen, att bland de internerade
icke skulle finnas många som verkligen vore i strafflagens mening själsligt
normala, huruvida icke den ''abnormitet’ som sålunda manifesterade sig hos
dessa återfallsförbrytare ofta till en del berodde på det förhållandet, att de
långvariga, upprepade frihetsstraffen visserligen anpassade dessa människor
efter fängelselivets krav men samtidigt nedsatte anpassningsförmågan för ett
liv ute i det fria samhället. De svårigheter, den frigivne fången vid sitt utträde
ur fängelset hade att kämpa mot, syntes många gånger i sig själva vara
förklaring nog till brottsrecidivet, vilket i flertalet fall vore ett egendomsbrott.

Jämväl interneringsnämnden vänder sig emot förslaget att borttaga den nu
ifrågavarande bestämmelsen. Därest det ansåges önskvärt att de i interneringslagen
givna strängare reglerna skulle kunna tillämpas på psykiskt abnorma,
borde stadganden därom givas i förvaringslagen. Till stöd för sin
ståndpunkt anför interneringsnämnden i huvudsak följande:

Då inom den moderna strafflagstiftningen interneringsåtgärder på relativt
obestämd tid trätt i det tidsbestämda straffets ställe, har motiveringen därför
varit, att samhällets skyddsbehov på detta sätt bättre tillgodoses. Men det
har därvid tillika starkt framhållits, att i fråga örn behandlingen av de internerade
varje av samhällets skyddsbehov icke motiverat lidande bör hållas
fjärran från densamma. Det har varit ett av de huvudargument, varigenom
man sökt förlika det allmänna rättsmedvetandet med nyssnämnda anordning.

Nämnden kan icke finna annat än att de sakkunniga gjort ett bestämt avsteg
från sistnämnda grundsats, då de —• i strid mot vad eljest inom nutida
lagstiftning är vedertaget — utgått ifrån att de psykiskt abnorma brottslingarna
icke i interneringshänseende skola hållas skarpt isär från annan återfallskriminalitet.
-----— -— — — —• —■ --- — •— —---

Det synes emellertid påtagligt, att det i fråga om en återfallskriminalitet,
som icke kännetecknas av psykisk abnormitet, mången gång måste te sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

såsom ett betydande och ur samhällets skyddssynpunkt alldeles onödigt lidande
för en brottsling, att han i en och samma anstalt eller avdelning av en
anstalt sammanföres med brottslingar av en utpräglat psykiskt abnorm karaktär.
Visserligen förefinnes inom den nuvarande anstalten för internering
av återfallsförbrytare, väl främst på grund av en viss ojämnhet i lagtillämpningen
under den första tiden efter de nuvarande interneringslagarnas tillkomst,
en del personer av en utpräglat psykiskt abnorm typ, något som även
givit anledning till klagomål från andra därstädes intagna personers
sida; men detta är en olägenhet, som i en ny lagstiftning lätteligen bör kunna
avhjälpas genom att möjlighet beredes vederbörande fångvårdsmyndighet att
med interneringsnämndens samtycke från interneringsanstalt till förvaringsanstalt
överföra personer, som befunnits vara av en psykiskt abnorm typ.
Och det kan även göras gällande, att det i fråga om de gamla vanetjuvar, som
för närvarande företrädesvis befolka den nuvarande interneringsanstalten,
är ur anstaltsbehandlingens synpunkt mindre viktigt, huruvida de rubriceras
såsom psykiskt abnorma eller icke, på sätt de sakkunniga i motiven antytt.
Men förhållandet ställer sig annorlunda i fråga om det nya, väsentligt yngre
klientel, som på grund av de i den föreslagna nya interneringslagen väsentligt
vidgade möjligheterna härför kommer att underkastas internering och som,
på sätt de sakkunniga i motiven framhållit, hittills icke kunnat åtkommas
enligt den gällande förvaringslagen. I fråga om dessa brottslingar lia de
sakkunniga, såsom särskilt framgår av den föreslagna lägre minimitiden för
internering, i avsevärd mån räknat med möjligheten av deras återbördande till
samhället; och i fråga om dem framstår ett sammanförande med psykiskt
abnorma element även med hänsyn till anstaltsbehandlingens ändamål i vida
högre grad än hittills betänkligt. De sakkunniga ha visserligen i fråga om
de mycket unga förbrytarna velat tillgodose önskemålet, att dessa icke onödigtvis
skola sammanföras med det äldre klientelet; men icke ens i fråga om dem
synas de ha velat i lag principiellt genomföra den grundsats, som numera
omsider hos oss gjort sig gällande både i fråga om tvångsuppfostran och ådömande
av ungdomsfängelse, nämligen att de psykiskt abnorma typerna icke
böra sammanföras med det övriga kriminella klientelet.

Beträffande sättet för ådömande av förvaring eller internering
ha de sakkunniga föreslagit en ändring, som övar inflytande på
angivandet av förutsättningarna för skyddsåtgärdens ådömande. Enligt de
nu gällande lagarna örn förvaring och internering förfares när förvaring eller
internering ådömes så, att i domen först straff utsättes och därefter förordnas
att den dömde skall, i stället för att undergå det sålunda ådömda
straffet, intagas till förvaring i särskild vårdanstalt, respektive intagas i interneringsanstalt
för återfallsförbrytare. Under hänvisning till att något dylikt
utsättande av tidsbestämt straff icke förekommer enligt lagen den 15 juni
1935 örn ungdomsfängelse och att denna ordning jämväl frångåtts i den numera
antagna lagen om tvångsuppfostran, lia de sakkunniga föreslagit att
förvaring och internering skola ådömas direkt utan att först något straff utsättes.

Sakkunnigförslagets ståndpunkt i detta avseende har uttryckligen tillstyrkts
av justitiekanslersämbetet, Stockholms rådhusrätt, landsfogden i Blekinge län,
styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare och styrelsen för Sveriges advokatsamfund.
Rådhusrätten i Göteborg har emellertid anfört betänkligheter.

Kungl. Majlis proposition nr 310.

Skyddsåtgärden komme att alltför mycket få karaktär av straff och å andra
sidan skulle det verka stötande på den allmänna rättskänslan att straffreaktionen
mot brotten helt utebleve. Styrelsen för föreningen Sveriges
häradshövdingar anmärker mot förslaget i denna punkt, att såväl åklagare
som tilltalad syntes äga ett berättigat intresse att domstolen genom angivande
av ett bestämt straff gåve uttryck åt sin uppfattning angående svårhetsgraden
av det ifrågavarande brottet. Liknande synpunkter anföras av en ledamot av
styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare. Denne tillägger, att i samband
med förslaget angående direkt ådömande av förvaring eller internering
även föreslagits, att domstolen skulle bestämma viss minimitid för
skyddsåtgärden. Vid tiden för domens meddelande förelåge emellertid
icke tillräcklig grund för att avgöra, huru lång tid anstaltsvistelsen behövde
fortvara för att fylla sitt ändamål. Den fastställda tiden syntes avsedd att
träda i stället för straffet eller väl i själva verket att utgöra en strafftid.
Örn domstolen icke skulle bestämma tiden godtyckligt, torde den komma att
förfara på det sätt, att tiden sattes lika med tiden för det straff brottet ansåges
förskylla. Således skulle resultatet bliva detsamma som av nu gällande
bestämmelser. Därför torde nuvarande stadganden örn straffs utmätande
och om minimitid för anstaltsvistelsen, av vilka ingen olägenhet försports,
böra bibehållas.

I fråga om förutsättningarna för ådömande av förvaring
gäller för närvarande att för dömande till förvaring kräves, att den
tilltalade på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara endast i
ringa mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan, att han med hänsyn
till brottets beskaffenhet samt på grund av i målet förebragt utredning angående
hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel är att anse såsom vådlig
för annans säkerhet till person eller egendom samt att han dömes till straff
av viss svårhetsgrad. I sistnämnda hänseende göres skillnad mellan vissa
återfallsförbrytare och andra. Beträffande tilltalad, som till fullo undergått
honom för tidigare brott ådömt straffarbete, kräves blott att han för det
aktuella brottet dömes till straffarbete; äro båda brotten sedlighetsbrott, erfordras
ej högre straff för det aktuella brottet än fängelse. Har den tilltalade
förut undergått förvaring, kräves endast, att han för det aktuella brottet
dömes till straffarbete eller fängelse. Om åter den tilltalade icke undergått
honom för tidigare brott ådömt straffarbete eller förvaring, erfordras, att
han för det aktuella brottet dömes till straffarbete i minst två år eller ock
till sådant straff på kortare tid eller fängelsestraff, där sålunda ådömt straff
jämlikt reglerna örn sammanträffande av brott i 4 kap. 9 eller 10 § strafflagen
sammanlägges med annat frihetsstraff och det sammanlagda straffet
uppgår till straffarbete i minst två år.

Beträffande förutsättningarna med avseende å straffoemottaglighet och
vådlighet göras i sakkunnigförslaget endast vissa smärre jämkningar. För
ådömande av förvaring förutsattes sålunda enligt förslaget, att den brottslige
på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara oemottaglig

Bihang till riksdagens protokoll 19.17. 1 sami. Nr Ilo.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310-

eller föga mottaglig för straff samt att han med hänsyn till den ådagalagda
brottsligheten samt på grund av i målet förebragt utredning angående hans
sinnesbeskaffenhet och föregående vandel är att anse såsom vådlig för annans
säkerhet till person eller egendom.

I yttrandena ha dessa bestämmelser icke berörts.

I fråga om förutsättningen, att viss brottslighet skall vara ådagalagd, innebär
sakkunnigförslaget däremot betydande avvikelse från vad nu gäller. Enligt
förslaget -— vilket på grund av att förvaring enligt detsamma skall ådömas
direkt ej kan anknyta förutsättningen till ett utsatt straff — förutsättes
för förvaring, att å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt
lag kan följa straffarbete eller, i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller
fängelse. Något krav på att den tilltalade tidigare skall lia undergått straff
uppställes således icke för något fall, och beträffande det aktuella brottets
svårhet fordras betydligt mindre än nu.

De sakkunniga ha beträffande förslagets ståndpunkt i detta avseende
anfört, att det icke kunde förnekas att, därest här regelmässigt fordrades
allenast att å brottet enligt lag kunde följa straffarbete, även relativt obetydliga
brott kunde föranleda förvaring, t. ex. smärre bedrägerier och förskingringsbrott.
Emellertid torde enligt de sakkunnigas mening tillräcklig
garanti mot omotiverade förvaringsdomar föreligga framför allt i det hänsynstagande
till beskaffenheten av det konkreta brottet som i olika avseenden
stadgats i förslaget. Gärningsmannens vådlighet för annans säkerhet till
person eller egendom skulle sålunda bedömas bland annat just med hänsyn
till brottets beskaffenhet. Vidare finge därav att minimitiden för förvaring av
domstolen skulle bestämmas till lägst ett år slutas, att där en förvaringstid
av nämnda minsta längd skulle komma att stå i uppenbart missförhållande
till brottet, vilket vid utmätande av straff in concreto måhända skulle föranleda
endast böter, förvaring icke borde ifrågakomma.

Förslagets innehåll i förevarande avseende har föranlett uttalanden i instämmande
riktning av justitiekanslersämbetet, Stockholms rådhusrätt och styrelsen
för föreningen Sveriges stadsdomare. Stockholms rådhusrätt yttrar, att
även örn det kunde förutsättas att domstolarna och interneringsnämnden endast
i undantagsfall skulle finna förvaring böra ådömas där brottet icke förskyllt
svårare straff än böter eller en eller annan månads fängelse, redan möjligheten
att tillgripa förvaring för dylika jämförelsevis obetydliga brott syntes
vara ägnad att väcka betänkligheter. Då det torde kunna förväntas, att domstolarna
endast med största varsamhet skulle begagna möjligheten att döma
till förvaring för ringare brott, hade rådhusrätten emellertid stannat vid
att icke framställa någon erinran i detta avseende. Styrelsen för föreningen
Sveriges stadsdomare yttrar med avseende å såväl förvaring som internering
likaledes, att det torde kunna förväntas att domstolarna skulle iakttaga den
varsamhet som onekligen vore av nöden för att instituten icke skulle komma
till användning i fall, där deras tillämpning måste te sig såsom alltför ingripande,
och tillägger, att styrelsen med detta uttalande avsett särskilt
sådana fall där brottet icke förskyllde svårare straff än böter eller ett kortare
frihetsstraff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310

Svea hovrätt anför däremot, att om den ifrågavarande bestämmelsen över
huvud skulle utgöra en garanti mot att förvaring ådömdes för mer eller mindre
bagatellartade brott, åt bestämmelsen torde böra givas sådan avfattning, att
förvaring ej skulle kunna ådömas med mindre domstolen funne brottet i det
särskilda fallet vara av beskaffenhet att förskylla frihetsstraff. Även örn
förslaget bibehölles oförändrat, skulle sannolikt knappast inträffa, att förvaring
ådömdes för brott som eljest bort föranleda bötesstraff, men med
hänsyn till påföljdens art syntes riktigast att möjlighet därtill icke lämnades
öppen. Göta hovrätt föreslår, att såsom förutsättning för ådömande av förvaring
stadgas att det förövade brottet finnes förskylla straffarbete, respektive
— vid sedlighetsbrott — straffarbete eller fängelse. Om ett dylikt stadgande
icke skulle anses lämpligt, borde i allt fall stadgas, att förvaring ej
finge ådömas där detta skulle stå i uppenbart missförhållande till det begångna
brottet. Länsstyrelsen i Stockholms län framställer samma förslag
som Göta hovrätt, lnterneringsnämnden giver, utan att framställa något förslag,
uttryck åt betänkligheter angående förutsättningarna för ådömande av
förvaring beträffande förstagångsförbrytare.

Enligt två bestämmelser i sakkunnigförslaget, vilka sakna motsvarighet i
gällande lag, skall förvaring kunna ådömas i vissa fall utöver de nyss angivna.

Enligt 3 § i de sakkunnigas förslag till ny förvaringslag gives en sådan
särbestämmelse för det fall, att någon, som genom villkorlig dom fått anstånd
med straffarbete eller med fängelse ådömt för sedlighetsbrott, efter domens
meddelande men före prövotidens slut gjort sig skyldig till nytt brott, som
icke är av sådan beskaffenhet att det i och för sig skulle kunna föranleda
ådömande av förvaring, eller till uppförande på grund varav anståndet må
förklaras förverkat. För detta fall stadgas i paragrafen, att om den villkorligt
dömde prövas vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen
sägs och det kan antagas att han vid begåendet av det brott för vilket
han erhållit villkorlig dom varit av enahanda sinnesbeskaffenhet, domstolen
må, under eljest gällande förutsättningar beträffande straffoemottaglighet
och vådlighet, i stället för att förklara anståndet förverkat och, där han
begått nytt brott, jämväl i stället för att ådöma straff härför, döma till förvaring.
Innebörden av stadgandet är, att person som villkorligt dömts till
straffarbete eller för sedlighetsbrott till fängelse kan dömas till förvaring,
ehuru han icke efter domens meddelande gjort sig skyldig till annat förfarande
än sådant, som enligt vanliga regler skulle föranlett förverkande av
anståndet. Fordran, att den tilltalade skall vara av sinnesbeskaffenhet varom
i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, hänföres dels till tiden för meddelandet av
förvaringsdomen men dels också till tiden för begåendet av det brott för vilket
villkorlig dom meddelats; i sistnämnda hänseende kräves dock endast,
att det kan antagas att den tilltalade varit av sådan sinnesbeskaffenhet.

d ill motivering av berörda bestämmelse lia de sakkunniga anfört, att vid
utarbetandet av bestämmelsen hänsyn tagits ej minst till att efter en utvidg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

ning av möjligheterna att ådöma förvaring domstolarna ej sällan torde bliva
obenägna att i första hand välja förvaring och hellre göra ett försök med
villkorlig dom. Skulle detta försök misslyckas och fråga uppkomma om förverkande
av det anstånd som beviljats med det ådömda straffet, syntes starka
skäl tala för att domstolen skulle äga upptaga frågan örn förvaring till ny
prövning med hänsyn till såväl det tidigare brottet som det nya eller det dåliga
uppförande i övrigt, vilket gjort frågan om anståndets förverkande aktuell.
Ganska vanligt torde också det fall bliva, att den brottsliges abnorma
själsbeskaffenhet icke från början skulle observeras utan upptäckas först
under prövotiden, måhända just på grund av de oregelmässigheter, vilka
skulle leda till anståndets förverkande.

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker beträffande den ifrågavarande bestämmelsen,
att ådömande av förvaring som träder i stället för det villkorligt
ådömda straffet innefattade en mycket väsentlig skärpning i förhållande
till detta straff, vilket icke kunde vara högt emedan det i så fall icke skulle
ha ådömts villkorligt. Enligt länsstyrelsen mötte det därför betänkligheter,
att en villkorligt dömd skulle kunna ådömas förvaring på grund av allenast
sådant uppförande, som utan att innefatta brott kunde medföra förverkande,
i regel sannolikt bestående av onykterhet, arbetsovillighet eller dylikt.

Den andra nyss åsyftade särregeln gives i 20 § av sakkunnigförslaget. Det
där avsedda fallet är det, att någon, som undergår straffarbete eller för sedlighetsbrott
ådömt fängelse eller som för brott av grov beskaffenhet undergår
ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, prövas vara av sinnesbeskaffenhet
varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs och att det på grund härav och med hänsyn
till omständigheterna i övrigt måste antagas, att han efter frigivningen
skall bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. För detta fall
gives i lagrummet befogenhet för domstol att ådöma förvaring, med en varaktighet
av minst ett år, att träda i stället för vad av straffet eller tvångsuppfostran
återstår. Behörig domstol är hovrätt, inom vars domvärjo första domstol
avgjort det mål vari dömts till straff eller tvångsuppfostran. Örn förfarandet
givas i paragrafen ingående bestämmelser. Fråga om ådömande av förvaring
skall enligt dessa bestämmelser väckas av fångvårdsstyrelsen eller, beträffande
den som undergår tvångsuppfostran, av styrelsen för uppfostringsanstalten.
Interneringsnämndens yttrande skall inhämtas, och om det är tillstyrkande,
skall frågan hänskjutas till justitiekanslern, vilken prövar huruvida
talan om ådömande av förvaring skall väckas och, därest så finnes böra
ske, uppdrager åt åklagare att i hovrätten utföra sådan talan. Vid hovrätten
skall den tilltalade muntligen höras. Angående hans rätt till biträde för sin
talans förberedande och utförande skall gälla vad örn rättegångsbiträde åt
häktad är stadgat, dock att biträdet tillerkänd ersättning alltid skall stanna å
statsverket.

Den ifrågavarande regeln har uttryckligen tillstyrkts av justitiekanslersämbetet,
hovrätten över Skäne och Blekinge, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Södermanlands och Malmöhus län, landsfogden i Blekinge län, styrelsen
för statens uppfostringsanstalt å Bona, styrelsen för föreningen Sven -

Kungl. Majis proposition nr 310.

ges stadsdomare och styrelsen för Sveriges advokatsamfund. I några av
dessa yttranden ha emellertid vissa erinringar framställts. Enligt justitiekansler
sämb etet kunde sålunda ifrågasättas, om icke det föreslagna förfarandet
innebure en väl tung säkerhetsapparat i jämförelse med vad som föreslagits
i den systematiskt närstående 3 § av sakkunnigförslaget. Ämbetet
ville dock icke motsätta sig förslaget örn dess medverkan i egenskap av högsta
åklagarmyndighet. Ämbetet utginge ifrån att frågor av detta slag icke
skulle uppkomma i sådant antal, att svårigheter ur arbetssynpunkt skulle
uppstå. Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona framhåller, att det
vöre önskvärt att det i lagrummet beträffande dem som underginge ungdomsfängelse
eller tvångsuppfostran brukade uttrycket ’brott av grov beskaffenhet’
bleve närmare bestämt. I varje fall ville styrelsen framhålla,
att sedlighetsbrott borde vid prövning som gällde elev vid allmän uppfostringsanstalt
intaga samma särställning som tillagts sådant brott för det fall
att prövningen anginge till fängelse dömd.

Hovrätten för övre Norrland ifrågasätter ändring av sakkunnigförslagets
20 § till viss överensstämmelse med dess 3 §, enligt vilken villkorligt
dömd under vissa förutsättningar kan göras till föremål för förvaring ehuru
han ej begått nytt brott av sådan beskaffenhet att dylik åtgärd enligt eljest
gällande regler kunnat vidtagas. Hovrätten anför:

I 20 § har föreslagits en icke obetydlig utvidgning av förvaringsinstitutets
användningsområde. Regelmässigt (1 och 2 §§) förutsättes ju för institutets
användning, att en person, som begått ett brott av viss svårhetsgrad, därvid
varit och fortfarande är av sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § sägs (eller
sexuellt abnorm) samt tillika är oemottaglig eller föga mottaglig för straff
och därtill vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Den utvidgning
av förvaringens användningsområde, som med avseende å villkorligt
dömda föreslagits i 3 §, innebär knappast att man eftergivit någon av de
för normalfallet i 1 och 2 §§ uppställda förutsättningarna. Det förutsättes
i fallet enligt 3 §, att den brottsliges onormala sinnesbeskaffenhet! abnormitet)
blir känd först på ett senare stadium; men man måste enligt 3 § kunna
antaga att lian varit av samma sinnesbeskaffenhet redan vid begåendet av
det brott, som föranledde villkorlig dom. Det är alltjämt väsentligen detta
brott, som föranleder användning av förvaring. Man förutsättes hava på
grund av ett den dömdes senare förhållande — brott eller annan oregelmässighet
i uppförandet — kommit till insikt om att han bör behandlas med förvaring
i stället för med straff.

I 20 § däremot utgår förslaget från delvis andra förutsättningar. Alltjämt
förutsättes, att personen i fråga begått brott av en viss svårhetsgrad
(för vilket han undergår straff eller viss annan behandling) samt att lian i
frihet skall bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Men
förutsättningen att den brottslige skall vara oemottaglig eller föga mottaglig
för straff har icke uppställts i 20 §, och beträffande sinnesbeskaffenheten
(abnormiteten) förutsättes endast att den onormala sinnesbeskaffenheten enligt
5 kap. 6 § strafflagen (abnormiteten) är för handen då frågan om förvaring
upptages; däremot icke att den kan antagas hava förefunnits när
brottet begicks.

I förslagets 20 § är i verkligheten icke längre fråga örn huruvida reaktionen
från samhällets sida mot en person för visst begånget brott lämpligen bör
vara förvaring i stället för annat straff. Utan förvaringsinstitutet har i 20 §

Kungl. Maj.-ts proposition nr 310.

fått en mera självständig preventiv användning. Det kan gälla en person,
om vilken man nied skäl kan antaga att han vid begående av sitt brott var av
normal sinnesbeskaffenhet och som är mottaglig för straff. Det räcker för
användande av förvaring att han nu, vid förvaringsfrågans väckande, är avonormal
sinnesbeskaffenhet (5 kap. 6 §) eller sexuellt abnorm och anses
skola i frihet bliva vådlig.

Det är naturligt om en så vid utsträckning av förvaringsinstitutets användning,
som här föreslagits, väcker någon betänksamhet. Man får åtminstone
göra klart för sig, att från förslagets ståndpunkt steget icke är långt
till att så snart en person vilken som helst — alltså även en icke för brott
dömd person — finnes vara av ifrågavarande sinnesbeskaffenhet och tillika
anses ''vådlig’, låta efter betryggande prövning personen undergå förvaring.
Det måste dock medgivas, att man enligt förslagets 20 § har ett visst indicium
på personens samhällsfarlighet i det tidigare begångna brottet. Men det
är att märka att detta icke behöver hava stått i orsakssammanhang till sinnesbeskaffenheten,
vilket 20 § enligt sin lydelse eljest fordrar.

Även örn man emellertid bör godkänna den bakom 20 § i förslaget liggande
tanken att en person av sådan sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § sägs,
bör, om han tillika måste med största sannolikhet antagas vara ''vådlig'', kunna
under vissa förutsättningar, efter en mycket omsorgsfull prövning och
under betryggande garantier mot obehörig frihetsinskränkning, tagas under
förvaring, lärer den föreslagna 20 § icke kunna godtagas sådan den utformats.
Tanken som uppbär paragrafen leder måhända till att den person
det gäller tages under förvaring såsom vådlig, men ej att förvaring bör
ådömas ''att träda i stället för vad av straffet eller tvångsuppfostran återstår’.
En sådan anordning innebär otvivelaktigt något av konstruktion. Ty
såsom förutsättningarna i 20 § äro angivna kan tillämpning av förvaring i
detta fall knappast sägas stå i logiskt sammanhang med det begångna brottet.
För detta har ådömts straff etc., som eventuellt befunnits vara en fullt effektiv
reaktionsform. Utan till förvaringsåtgärden har man väsentligen andra,
senare i tiden liggande anledningar än brottet, nämligen den befunna sinnesbeskaffenheten
och åtminstone delvis därav följande vådlighet.

Emellertid leder innehållet i 20 § tanken på en möjlighet att vidare utbygga
den i 3 § föreslagna anordningen. Även beträffande den ''sorn undergår
straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse eller som för brott
av grov beskaffenhet undergår ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran’
(20 §) torde — liksom beträffande villkorligt dömda (3 §) — kunna förekomma,
att den först valda reaktionsformen finnes vara mindre lämplig
och att man i stället borde övergå till att använda förvaring. Vill man möjliggöra
detta, torde böra uppställas väsentligen motsvarande förutsättningar
sorn de i 3 § angivna. Personens aktuella förseelse måste dock tydligen beskrivas
på något annorlunda sätt än i 3 § skett. I

I fortsättningen av sitt yttrande uttalar hovrätten bland annat, att domstolens
avgörande i mål av ifrågavarande slag icke kunde anses innebära
ändring av lagakraftvunnen dom.

En ledamot av Svea hovrätt förklarar sig icke kunna tillstyrka den ifrågavarande
bestämmelsen. I sitt från hovrättens utlåtande avvikande yttrande
anför han om det föreslagna överförandet av person från verkställighet av
straff eller tvångsuppfostran till förvaring:

Om t. ex. någon blivit av högsta domstolen dömd för misshandel till ett
års straffarbete och avtjänat tio månader därav, skulle enligt förslaget hov -

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

rätt kunna för samma misshandel utbyta återstående två månaders straffarbete
mot förvaring på obestämd lid, minst ett år. Förutsättningarna för
en dylik, för fången ytterst kännbar förändring skulle vara två. Den ena
att fången prövas vara sjuk på närmare angivet sätt, likgiltigt om sjukdomen
till äventyrs är en följd av det straffarbete, han undergår, eller örn
till äventyrs sjukdomsfrågan varit uppe redan i det av högsta domstolen
avgjorda målet men av högsta domstolen ansetts icke böra föranleda annan
kriminalpolitisk behandling än straffarbete på viss tid. Den andra förutsättningen
skulle vara ett antagande att fången, i händelse av frigivning,
skulle bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, ett antagande,
som de sakkunniga givetvis tänkt fotat på objektiva grunder, men
som dock måste lida av den osäkerhet, som vidlåder varje mänskligt antagande.
Och enligt förslaget skulle fångens förutsatta allmänfarlighet icke
heller behöva ligga så att säga på samma plan som det tidigare brottet; den,
som undergår straffarbete för misshandel, skulle kunna ådömas förvaring
för t. ex. befarad mordbrand. Ett dylikt uppbrytande av laga kraft ägande
utslag kan jag för min del icke tillstyrka. Och det torde för övrigt kunna
ifrågasättas, om ifrågavarande förslag star i god överensstämmelse med de
principer, som kommit till uttryck i § 18 regeringsformen.

Vad härefter angår förutsättningarna för intern erin g, äro
även de enligt sakkunnigförslaget ändrade, så att institutets tillämpningsområde
betydligt utvidgats.

Enligt den nu gällande interneringslagen må förordnande örn någons internering
första gången ej meddelas med mindre lian dels, efter det han
dömts till straffarbete, för minst tre upprepade återfall i brott ånyo
dömts till sådant straff genom domar, som äro lagakraftvunna, dels undergått
straffarbete i sammanlagt minst tio år, dels därefter, medan han undergår
straffarbete eller inom fem år från det han för undergående av straffarbete
senast var intagen i straffanstalt, ånyo begår brott, för vilket han
dömes till straffarbete i minst två år, samt dels på grund av utredning angående
hans sinnesbeskaffenhet och övriga i målet upplysta förhållanden
måste antagas icke komma att lata sig rätta genom undergående av straff
samt är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.
Begår den, som internerats, före eller efter utskrivningen ånyo brott och
dömes han till straffarbete i minst ett år, kan förordnas om internering på
livstid.

I sakkunnigförslaget har kravet på tidigare straffbelastning minskats fran
fyra till två tidigare domar å straffarbete och från tio till fyra års undergånget
straffarbete. Beträffande det aktuella brottet fordras enligt förslaget
blott, att å detsamma kan följa straffarbete. Därvid göres ej skillnad mellan
internering första gången och senare; internering pa livstid, som enligt gällande
lag ådömes vid förnyad internering, skall ej vidare förekomma enligt
förslaget. Med att tilltalad tidigare ådömts straffarbete har likställts, alt
han tidigare dömts till förvaring, och med att han undergått straffarbete,
att han undergått förvaring. Ilar den tilltalade tidigare varit förvarad eller
internerad, är det med avseende a tiden för det aktuella biottet tillräckligt,
att detta förövas inom tio år från det han utskrevs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

I några yttranden ha vissa erinringar framställts i anledning av de föreslagna
förutsättningarna för internering. Tredje polisintendenten i Stockholm
förordar sålunda, att avtjänat tvångsarbete jämställes med undergånget
straffarbete såsom förutsättning för internering. Svea hovrätt och länsstyrelsen
i Stockholms län föreslå, att samma krav i fråga örn det aktuella
brottet uppställas i interneringslagen som enligt deras i det föregående omtalade
åsikter borde stadgas i förvaringslagen.

Att de sakkunniga ej beträffande internering föreslagit en liknande möjlighet
att till sådan behandlingsform överföra personer från verkställighet av
straff eller tvångsuppfostran, som föreslagits i 20 § av förslaget till ny förvaringslag,
har föranlett Överståthållarämbetet att uttala, att ehuru en situation,
motsvarande den i nyssnämnda lagrum avsedda, på grund av sakens
natur mera sällan torde inträda på interneringslagstiftningens område, det
icke torde vara uteslutet, att analoga bestämmelser på detta område i vissa
fall kunde visa sig önskvärda. De åsyftade fallen vore sådana, då antingen
den domstol som dömt till straff förbisett, att förutsättningarna för ådömande
av internering förefunnits, eller ock den dömdes asociala läggning
först under strafftiden givit sig tillkänna på sådant sätt att samhällsvådlighet
kunde anses föreligga. Länsstyrelsen i Södermanlands län giver uttryck åt
liknande åsikt.

Beträffande förvaring s- och interneringstidens längd
innebär sakkunnigförslaget vissa ändringar.

Enligt den nuvarande förvaringslagen må ingen utskrivas förr än han undergått
förvaring i minst två år eller, där han skolat undergå bestraffning
under längre tid än två år, under tid minst motsvarande strafftiden. För internering
gäller enligt den nuvarande interneringslagen en minimitid av tio
år eller, där särskilda skäl äro, fem år, dock må den internerade ej i något
fall utskrivas förr än han varit internerad i två år utöver den tid varunder
han skolat undergå bestraffning. Da den tid, varunder han varit intagen i anstalten,
uppgår till tjugu år, skall han frigivas, så framt det ej synes uppenbart
att han fortfarande är vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.
För den som även tidigare varit internerad förekommer förordnande
om internering på livstid, men jämväl livstidsinternerad kan, med vissa begränsningar,
utskrivas efter tio år.

I sakkunnigförslaget, enligt vilket förvaring och internering skola ådömas
direkt utan att något straff först utsättes, föreslås beträffande båda dessa
skyddsåtgärder, att domstolen när sådan åtgärd ådömes skall med hänsyn
till brottets beskaffenhet och graden av den brottsliges vådlighet bestämma
viss minsta tid före vars utgång han icke må utskrivas. Denna minsta tid
skall vid förvaring bestämmas till lägst ett och högst tolv år samt vid internering
till lägst fem och högst femton år. Ådömes förvaring enligt 20 § sakkunnigförslaget
skall dock minsta tid vara ett år; där förvaringen trätt i stället
för straffarbete eller fängelse och mer än ett år återstår av strafftiden, må
emellertid utskrivning icke äga rum före nämnda tids slut. Någon maximi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

tid är icke föreslagen vare sig för förvaring eller för internering. Internering
skall ej längre kunna ådömas på livstid.

De föreslagna bestämmelserna i nu förevarande hänseende ha endast i få
yttranden uttryckligen berörts.

Sinnessjuknämnden ifrågasätter emellertid, huruvida icke möjlighet borde
beredas domstolarna att, åtminstone såvitt anginge de homosexuella, bestämma
en kortare minsta förvaringstid än ett år, och anför till stöd härför:

Beträffande 6 § i förslaget till lagen om förvaring av vissa abnorma förbrytare
vill nämnden utan att göra något uttalande beträffande lämpligheten
av den i andra stycket av förslagets 1 § intagna bestämmelsen — anmärka,
att enligt nämnda 6 § förvaringstiden icke får av domstolen bestämmas
till kortare tid än ett år.---Vid behandlingen av de otillräkneliga

homosexuella har nämnden funnit, att de icke äro lämpliga för anstaltsvård,
dels av hänsyn till medpatienterna och dels därför att någon förbättring i deras
eget tillstånd icke kan vinnas genom deras vård å sinnessjukhus. Nämnden
har därför i allmänhet, där icke särskilda omständigheter ansetts vara
till hinder, redan efter ganska kort tid utskrivit dem på försök, varvid dock
naturligtvis tillsetts, att en effektiv övervakning kunnat ordnas. Den tid, under
vilken de varit utskrivna på försök och sålunda stått under övervakning,
har däremot i allmänhet blivit av betydande längd. Definitiv utskrivning
har sålunda vanligen icke medgivits förrän efter en långvarig och anmärkningsfri
försöksutskrivningstid. Nämnden vill ifrågasätta, huruvida icke de
homosexuella, som skulle falla under förvaringslagen, borde behandlas på
enahanda sätt. Nämnden anser, att icke heller ur allmänpreventionssynpunkt
någon invändning mot en dylik behandling av de homosexuella kan
göras. Den övervakning, som de under den långa försöksutskrivningstiden
äro underkastade, och den risk de löpa att, därest de bryta mot givna föreskrifter,
återintagas i anstalten, torde, åtminstone om man ser saken djupare,
innebära en så väsentlig reaktion från samhällets sida, att man ej heller ur
ovannämnda synpunkt torde kunna komma med någon berättigad invändning
mot behandlingen.

En ledamot av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare ifrågasätter,
huruvida det icke vore lämpligt att interneringsnämnden till domstolens tjänst
avgåve förslag angående minsta tid. I

I fråga om den behandling, som genom de ifrågavarande skyddsåtgärderna
gives den dömde, stadgas i den nuvarande förvaringslagen, att
denne skall intagas till förvaring i särskild vårdanstalt, och i den nuvarande
interneringslagen, att han skall intagas i interneringsanstalt för återfallsförbrytare.

I de av de sakkunniga föreslagna lagarna användes den enhetliga beteckningen
skyddsanstalt för anstalt där förvarade eller internerade skola intagas.
De sakkunniga ha utvecklat sin ståndpunkt på följande sätt:

Bland de förvarade finnas många vilkas sinnestillstånd ej kräver eller påverkas
av egentlig vård men vilka icke desto mindre på grund av sin ådagalagda
farlighet måste berövas friheten för avsevärd tid. Vad de internerade
angår, kan det visserligen vara föremål för olika meningar, huruvida detta
klientel i större utsträckning bör hänföras till de i strafflagens mening abnorma,
men otvivelaktigt finnas bland de internerade en del element, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

med hänsyn till sin sinnesbeskaffenhet stå de förvarade nära. Under sådana
omständigheter tvingas man, även om man vill behålla förvaring och internering
såsom skilda skyddsåtgärder, att överväga, huruvida icke möjlighet
bör öppnas att på verkställighetsstadiet gruppera förvarade och internerade
utan bundenhet av domstolens rubricering och med ledning främst av
behandlingssynpunkter. En sådan frihet får antagas medföra större möjligheter
både att individualisera behandlingen för olika kategorier inom det
samlade förvarings- och interneringsklientelet och att praktiskt utnyttja utrymmet
å de olika anstalterna. Den sistnämnda omständigheten blir naturligen
särskilt aktuell, örn institutens tillämpningsområden avsevärt vidgas
och därigenom platsbehovet för samtliga ökas. För att tillgodose nu angivna
syftemål har förslaget så utformats, att de båda lagarna förutsätta en — för
förvarings- och interneringsinstituten gemensam — huvudtyp av anstalter
samt att de nuvarande benämningarna ''vårdanstalt för förminskat tillräkneliga
förbrytare’ och ''interneringsanstalt för återfallsförbrytare’ ersättas
med den enhetliga beteckningen skyddsanstalt. Huru de förvarade och internerade
skola fördelas på olika tillgängliga anstalter, bör sedan bliva en
fråga, beträffande vilken Kungl. Maj:t med ledning av vård- och andra lämplighetssynpunkter
i administrativ ordning meddelar föreskrifter. De sakkunniga
förmoda, att det härvidlag kan befinnas lämpligt att i överensstämmelse
med rådande ordning hålla huvudparten av de till förvaring dömda
och flertalet av de till internering dömda åtskilda, men hava icke ansett
lämpligt att genom uttrycklig föreskrift i lagtexten lämna bindande direktiv
i sådan riktning.

I sakkunnigbetänkandet förutsättes, att åtminstone de flesta av det yngre
klientelet hållas avskilda från de äldre, helst på en särskild anstalt.

Beträffande anstaltsbehovet och dess tillgodoseende lia de sakkunniga
efter en utredning angående de nuvarande förvarings- och interneringsanstalternas
beläggning och de omständigheter som äro ägnade att, om förslaget
genomföres, öka antalet förvarade och internerade anfört följande:

Vad först angår manliga förvarade och internerade över 21 år, har det
befunnits tillräckligt att tills vidare räkna med sammanlagt 300 platser. Inom
en skyddsanstaltsorganisation av denna omfattning böra inrymmas följande
avdelningar: mottagnings- och sorteringsavdelning, fast avdelning (för de
farliga), sluten avdelning, halvöppen avdelning samt utgångskoloni. Därjämte
beliöves en sjukavdelning.

Till nedbringande av kostnaden för anstaltsbyggande torde anstalten i
Norrköping böra tills vidare bibehållas; här skulle inrymmas mottagningsocli
sorteringsavdelning, fast avdelning och sjukavdelning.

Eftersom platsantalet på Norrköpingsanstalten uppgår till 100, äro ytterligare
200 platser behövliga. Då anstalterna i Karlstad och Ystad både på
grund av sitt föråldrade skick och sin i förhållande till Norrköpingsanstalten
avlägsna belägenhet icke längre böra användas för sitt nuvarande syfte, torde
det återstående platsbehovet böra täckas genom nybyggnad.

Härvid har övervägts, huruvida de behövliga platserna böra fördelas på
en eller två anstalter. Eftersom de utpräglat farliga alltjämt skola förvaras
i Norrköping, blir det återstående klientelet mera enhetligt och mindre svårhanterligt
än klientelet på nuvarande förvarings- och interneringsanstalter.
Med hänsyn till erfarenheterna från anstalter av liknande art —- tvångsarbetsanstalten
å Svartsjö med 300 platser och anstalten Söndre Omme i
Danmark med omkring 250 platser -— föreslås, att de behövliga 200 platser -

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

na förläggas till en enda anstalt med utvidgningsmöjlighet för ytterligare ett
hundratal platser.

Den nya anstalten bör vara så belägen, att den bar goda förbindelser med
Norrköpingsanstalten; förflyttningar mellan anstalterna kunna då ske utan
alltför stor tidsutdräkt.

Anstalten bör förläggas till en lantegendom, så att vissa av de intagna
kunna sysselsättas med jordbruksarbete, trädgårdsarbete och vintertiden
skogsbruk.

Utearbete under friare former kan emellertid ifrågakomma endast för ett
begränsat antal. För övriga bör anordnas yrkesdrift enligt de i fångvården
redan praktiserade formerna. Denna yrkesdrift, som till en början bör
omfatta skrädderi och snickeri, nödvändiggör en särskild verkstadsbyggnad.

De intagna böra, som redan nämnts, å den nya anstalten uppdelas på en
sluten avdelning, en halvöppen avdelning och en utgångskoloni. Den slutna
avdelningen kan förslagsvis omfatta tre paviljonger om vardera 50 platser,
den halvöppna avdelningen en paviljong med 30 platser och utgångskolonien
en paviljong med 20 platser. Härtill komma så administrationsbyggnad,
kök, ekonomiavdelning m. m. samt personalbostäder.

Skyddsanstalterna för äldre manliga förvarade och internerade skulle allt -

så utgöras av

skyddsanstalten i Norrköping med mottagnings- och sor teringsavdelning,

fast avdelning samt sjukavdelning ......= 100 platser,

den nya skyddsanstalten med tre slutna paviljonger (150
platser), en halvöppen paviljong (30 platser) samt en utgångskoloni
(20 platser) ........................... ■ • • = 200 platser.

Tillhopa 300 platser.

Under en första utbyggnadsperiod skulle blott en sluten paviljong samt
den halvöppna paviljongen och utgångskolonien behöva uppföras.

Vad angår sådana manliga förvarade och internerade, vilka vid intagningen
ej fyllt 21 år, lia de sakkunniga ansett att dessa borde intagas å skyddshemmet
åkerbrukskolonien Hall, vilken skulle övertagas av staten.

Beträffande slutligen de kvinnliga förvarade och internerade anmärka de
sakkunniga, att antalet kvinnor, som efter en revision av förvarings- och
interneringslagarna komme att intagas å skyddsanstalt, sannolikt icke bleve
större än att erforderligt antal platser kunde beredas vid centralfängelset i
Växjö. Skulle det visa sig erforderligt att omhändertaga de yngre å annan
anstalt, torde detta kunna ordnas genom att för ändamålet utnyttja något
av de specialhem, som redan inrättats eller enligt den nya skyddshemsorganisationen
komme att inrättas för vissa psykopatiska eller imbecilla kvinnliga
skyddshemselever.

Intcrneringsnämnden hävdar gentemot de sakkunniga, att i lag borde såsom
principiell regel fastslås, att de till förvaring och de till internering dömda
.skulle intagas i skilda anstalter eller skilda avdelningar av samma anstalt.
Tillika borde givas föreskrift om att internerad som prövades vara psykiskt
abnorm skulle kunna med interneringsnämndens medgivande överföras till
förvaringsanstalt. Jämväl fångvårdsstyrelsen anser, att den nuvarande anordningen
att de lill förvaring och de till internering dömda hållas åtskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 310

Departe ments chefen.

''bör bibehållas. Internerad borde dock kunna överflyttas till förvaringsanstalt
och ställas under förvaringslagens tillämpning, om han befunnes vara
av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs. Jämväl medicinalstyrelsen
gör gällande, att anstalterna böra liksom hittills hållas isär och
att lagtexten borde ge uttryck härför.

Mot själva ordet skyddsanstalt erinrar Svea hovrätt, att beteckningen
skyddshem tagits i anspråk för anstalter av väsentligt annan art. Den föreslagna
terminologien kunde giva anledning till oriktiga slutsatser från allmänhetens
sida angående skyddshemmens karaktär och syfte till men för
deras verksamhet. Ordet skyddsanstalt gåve ock, särskilt vid jämförelse
med benämningen skyddshem, en falsk bild av skyddsanstaltens uppgift;
man finge nämligen det intryck, att anstalten skulle bereda den förvarade
eller internerade skydd, medan meningen tvärtom vore att skydda samhället
mot ogärningar från hans sida. Jämväl Göta hovrätt ifrågasätter med
hänsyn till skyddshemmen, huruvida benämningen skyddsanstalt är lämplig.

Den nuvarande benämningen å förvaringslagen, nämligen
lag om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare, har i sakkunnigförslaget
utbytts mot lag om förvaring av vissa abnorma förbrytare. Någon
erinran däremot har icke framställts i yttrandena.

I åtskilliga yttranden ifrågasättes emellertid, huruvida icke lagarna om
förvaring och om internering lämpligen borde sam man arbetas till
en lag.

Under den tid, som förflutit sedan de nu gällande lagarna örn förvaring och
om internering med 1928 års ingång trädde i kraft, ha dessa lagar visat sig
utgöra värdefulla medel i kampen mot brottsligheten. Förordnande om förvaring
eller internering har, såsom av det förut sagda framgår, meddelats i
över 200 fall, vilket innebär att ett i förhållande till storleken av brottslingsklientelet
i vårt land avsevärt antal brottslingar kunnat omhändertagas på
ett mera effektivt sätt än genom vanligt tidsbegränsat frihetsstraff.

Redan under förarbetena till lagarna ifrågasattes, huruvida icke deras
räckvidd bleve alltför begränsad. Att de då icke erhöllo ett mera vidsträckt
tillämpningsområde hade, såsom första lagutskottet uttalade i sitt utlåtande
i anledning av propositionen i ämnet, tydligen sin väsentliga grund
i den försiktighet man ville iakttaga vid införande i vår lagstiftning av dessa
nya straffrättsliga institut. Sedan lagarna nu varit i tillämpning nästan ett
årtionde, torde tidpunkten vara inne att överväga, huruvida icke den ifrågavarande
lagstiftningen kan erhålla större räckvidd. De erfarenheter, som
vunnits under nämnda tid, ha bekräftat, att det skulle vara av värde att
kunna använda skyddsåtgärderna i större utsträckning än nu är möjligt. I
yttrandena har ock önskvärdheten härav allmänt vitsordats.

Vad i ett par yttranden anförts om sambandet mellan förevarande och
vissa andra lagstiftningsfrågor synes icke innefatta tillräckliga skäl för att
uppskjuta den i och för sig önskvärda reformen av förvarings- och inter -

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

neringslagstiftningen. Berörda samband torde nämligen ej vara av sådan
betydelse, att reformen icke skulle kunna utan olägenhet genomföras för sig.
Vidkommande särskilt frågan angående omarbetning av 5 kap. 6 § strafflagen
torde, såsom de sakkunniga — vilka förehaft jämväl denna fråga till behandling
— anfört, en utvidgning av tillämpningsområdet för förvaringsoch
interneringslagstiftningen i syfte att bättre fylla praktiska behov icke
vara beroende av en i och för sig högst önskvärd reform av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser.

Av det sagda torde framgå, att enligt min mening en revision av förvaringsoch
interneringsinstituten i syfte att giva desamma en vidsträcktare tilllämpning
nu bör komma till stånd. Samma mening har, beträffande det
ena av dem, uttalats av första lagutskottet vid innevarande års riksdag.
Sålunda har utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 11) i anledning
av propositionen med förslag till lag om tvångsuppfostran m. m.
givit uttryck åt den förhoppningen att, såvitt ske kunde, redan till innevarande
års riksdag måtte framläggas förslag till en reviderad förvaringslagstiftning.

I fråga örn det klientel, för vilket förvaringsinstitutet
skall vara avsett, innehåller sakkunnigförslaget en nyhet. Bestämmelserna
om förvaring ha enligt de sakkunnigas förslag, liksom enligt gällande rätt,
avseende å person, som prövas vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap.
6 § strafflagen sägs. Enligt förslaget skall emellertid lika med sådan sinnesbeskaffenhet
anses sexuell abnormitet, som icke kan hänföras under nämnda
lagrum eller under 5 § i samma kapitel. Till stöd för bestämmelsen härom
ha de sakkunniga anfört, att sexuell abnormitet kunde föreligga hos en person
utan att hans sinnesbeskaffenhet vore att hänföra under 5 eller 6 § i
5 kap. strafflagen samt att, därest i sådant fall abnormiteten toge sig uttryck
i brott, det med hänsyn till arten av de brottstyper som här närmast
ifrågakomme förefölle naturligt att den brottslige under i övrigt för förvaring
uppställda villkor skulle kunna underkastas sådan skyddsåtgärd. I yttrandena
ha olika uppfattningar framträtt rörande denna bestämmelse. Sålunda
har i vissa yttranden det föreslagna tillägget tillstyrkts, under det att i andra
yttranden, däribland de av medicinalstyrelsen och fångvårdsstyrelsen avgivna,
gjorts gällande, att tillägget borde utgå.

Medicinalstyrelsen har i denna fråga anfört, att det visserligen vore uppenbart
att abnorma sexuella drag och straffbelagda sexualhandlingar kunde
förekomma hos en person utan att hans sinnesbeskaffenhet vöre hänförlig
under 5 eller 6 § i 5 kap. strafflagen. Örn en sexuell abnormitet antingen i
sig själv vore av sådan art och grad, att brottslingen vore oemottaglig eller
föga mottaglig för straff samt vådlig för annans säkerhet till person, eller
den förekomme i sådant samband med andra psykiska rubbningar att nämnda
förhållande förelåge, torde emellertid enligt styrelsens mening förutsättningar
för tillämpning av någotdera av dessa lagrum städse föreligga. Då
sexuell abnormitet enligt sakkunnigförslaget icke skall föranleda förvaring,
med mindre de angivna förutsättningarna beträffande straffoemottaglighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

och vådlighet äro för handen, kommer alltså enligt medicinalstyrelsens mening
något behov icke att förefinnas av en särbestämmelse beträffande sexuellt
abnorma.

Med hänsyn till vad medicinalstyrelsen sålunda anfört finner jag, att en
särskild bestämmelse icke är erforderlig för att ingripande med förvaring
skall kunna äga rum mot sexuellt abnorma i de fall, där sådan skyddsåtgärd
är påkallad. Därtill kommer, att det icke är uteslutet, att den ifrågasatta
bestämmelsen skulle bliva föremål för växlande tolkning och komma att
tillämpas i fall för vilka den icke vore avsedd. Jag har därför icke ansett
mig böra upptaga den föreslagna särbestämmelsen.

Vad därefter beträffar interneringsinstitutets klientel är
institutets tillämplighet för närvarande begränsad genom ett stadgande, att
tilltalad som prövas vid gärningens begående hava varit av sinnesbeskaffenhet
varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs icke skall kunna dömas till internering.
Sakkunnigförslaget upptager icke någon sådan inskränkande regel. Internering
skulle sålunda enligt förslaget kunna ifrågakomma även beträffande
sådana abnorma förbrytare som avses i nämnda lagrum. Detta har föranlett
erinringar i vissa yttranden.

Genom det stadgande gällande rätt innehåller i förevarande avseende
sker en fördelning av klientelet mellan förvarings- och interneringsinstituten
på det sätt, att liksom förvaring skall förekomma endast för abnorma brottslingar,
internering är förbehållen för sådana förbrytare vilka vid undersökning
befunnits normala. När de sakkunniga underlåtit att i sitt förslag upptaga
ett motsvarande stadgande, synes syftet därmed icke ha varit att åstadkomma
en mera avsevärd förskjutning av gränsen mellan instituten. I betänkandet
har sålunda icke föreslagits, att sådana abnorma brottslingar beträffande
vilka förutsättningarna för internering äro för handen städse skola
dömas till internering. De sakkunniga ha endast velat öppna möjlighet att
döma sådana brottslingar till internering, och till motivering av sitt förslag
på denna punkt anfört, att det bland de abnorma brottslingarna skulle finnas
sådana som till sitt allmänna skaplynne hörde samman med det klientel
för vilket interneringsinstitutet vore avsett. Såsom jag i det följande
skall närmare utveckla, skall det emellertid ej heller enligt det förslag som
jag förordar möta något hinder att överflytta en person, som dömts till förvaring,
till anstalt eller anstaltsavdelning avsedd för internerade, om så i något
fall skulle befinnas lämpligt. Vid sådant förhållande synas mig tillräckliga
skäl icke föreligga för att frångå gällande rätts ståndpunkt i förevarande
avseende. I departementsförslaget har därför bibehållits den nuvarande föreskriften,
att tilltalad som prövas vid gärningens begående hava varit av
sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs icke skall kunna dömas
till internering. Att personer vilka jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats
strafflösa, liksom enligt gällande rätt, icke kunna ådömas internering
är uppenbart.

Förvaring oell internering skola i motsats till vad föibullandet är enligt
gällande rätt enligt sakkunnigförslaget adonius direkt utan att något

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

straff först utsättes. Förslaget står härvid på samma ståndpunkt som den,
vilken intagits i 1935 års lag örn ungdomsfängelse och i den vid innevarande
års riksdag antagna lagen om tvångsuppfostran. Ett skäl för att man
i förslaget liksom i de nämnda lagarna övergått till en sådan ordning är,
att det för den dömde, efter vad erfarenheten givit vid handen, ofta ter sig
som en orättvisa, att han kvarhålles i anstalt längre tid än ett i domen utsatt
straff skulle ha varat. Men framför allt bör beaktas, att de nu ifrågavarande
skyddsåtgärderna rent principiellt böra sidoställas med de vanliga straffen
såsom samhälleliga reaktionsformer mot brottsligheten och att de alltså icke
böra betraktas såsom ersättning för dessa.

Vad därefter angår förutsättningarna för ådömande av
förvaring innebär sakkunnigförslaget en betydande utvidgning av förvaringsinstitutets
tillämpningsområde, i det alt kravet på den brottslighet
som den tilltalade skall ha låtit komma sig till last väsentligt nedsatts. En
reform i denna riktning har, såsom förut nämnts, allmänt betecknats såsom
önskvärd. I några yttranden har emellertid erinrats, alt den i förslaget uppställda
förutsättningen, att å brottet enligt lag kan följa straffarbete eller, i
fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse, kan föreligga, ehuru i det
särskilda fallet det brott den tilltalade förövat är ganska obetydligt. För
att full säkerhet skulle vinnas att ett sådant brott icke skulle kunna leda
till ådömande av förvaring har föreslagits, att i lagen skulle stadgas att förvaring
ej skulle kunna ådömas med mindre brottet i det särskilda fallet
prövades förskylla straff av viss svårhetsgrad.

Uppenbarligen bör förvaring icke ådömas i de fall, då brottet är av så
ringa beskaffenhet att frihetsförlust på obestämd tid skulle framstå såsom
en icke rimlig påföljd av brottet. Även med bibehållande av den av de sakkunniga
föreslagna regeln torde man emellertid kunna utgå från att lagen
icke kommer att tillämpas på annat sätt. Det må erinras om att bland förutsättningarna
för förvaring ingår, att den tilltalade befinnes vara vådlig för
annans säkerhet till person eller egendom och att frågan örn hans vådlighet
skall bedömas under hänsynstagande bland annat till den ådagalagda brottsligheten.
En stark garanti för omsorgsfull prövning av dessa frågor ligger
däri, att förvaring ej kommer till stånd med mindre icke endast domstolen
utan jämväl den för hela riket gemensamma interneringsnämnden funnit
skyddsåtgärden böra ådömas. Den av de sakkunniga föreslagna regeln torde
därför kunna bibehållas.

Enligt de sakkunnigas förslag skall, i motsats till vad nu gäller, i två fall
förvaring kunna träda i stället för annan genom tidigare dom fastställd ansvarspåföljd.

I sakkunnigförslaget har sålunda, efter mönster från lagarna örn ungdomsfängelse
och örn tvångsuppfostran, öppnats möjlighet för domstol att, då
fråga uppkommer örn förverkande av anstånd som genom villkorlig dom
meddelats med straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse, i stället
döma lill förvaring, ändå att den villkorligt dömde icke begått något nytt
brott eller allenast förövat brott som i och för sig icke kan föranleda ådö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

mande av sådan åtgärd. Mot denna bestämmelse har i ett yttrande erinrats,
att ådömande av förvaring för en person som fått villkorlig dom vore en så
väsentlig skärpning av behandlingen av honom, att det väckte betänkligheter
att låta förvaring inträda även i sådant fall då den villkorligt dömde
under prövotiden ej gjort sig skyldig till nytt brott utan blott brustit i det
uppförande han vore skyldig att iakttaga. Emellertid är att märka, att förvaring
icke skall ådömas med mindre omständigheterna äro sådana, att det
villkorligt ådömda straffet eljest skulle gå i verkställighet. Med hänsyn
härtill och till det uppställda kravet på viss svårhetsgrad hos det ådömda
straffet, har jag icke funnit hinder möta mot att upptaga ifrågavarande
bestämmelse.

Den andra bestämmelsen avser det fall att den, som undergår straffarbete
eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse eller som för brott av grov beskaffenhet
undergår ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, prövas vara av sinnesbeskaffenhet
varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs och det på grund härav
och med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan antagas, att han efter
frigivningen skall bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.
Även i detta fall skall den ådömda ansvarspåföljden kunna utbytas mot förvaring.
Denna bestämmelse har i allmänhet vunnit gillande i de yttranden
däri densamma berörts. I ett par yttranden ha dock principiella erinringar
framställts. Sålunda har i ett avstyrkande yttrande bestämmelsen karakteriserats
såsom ett uppbrytande av lagakraftägande dom och med hänsyn
därtill ifrågasatts, huruvida förslaget på denna punkt stöde i god överensstämmelse
med gällande rättsprinciper om doms rättskraft. I ett annat yttrande
har framhållits, att det i fall av nu ifrågavarande slag i verkligheten
icke längre vore fråga örn huruvida reaktionen från samhällets sida mot
en person för visst begånget brott lämpligen borde vara förvaring i stället för
straff utan förvaringsinstitutet hade här fått en mera självständig preventiv
användning. Förvaring kunde nämligen ådömas, ehuru förutsättningarna
härför icke behövde ha förelegat vid tiden för brottet. 1 yttrandet har med
hänsyn härtill ifrågasatts, huruvida icke förutsättningarna för tillämpning
av bestämmelsen kunde angivas på ett sätt liknande det som användes vid
den förut behandlade bestämmelsen i sakkunnigförslaget örn förvaring i
stället för straff, ådömt genom villkorlig dom. För regelns tillämplighet
skulle sålunda erfordras, ej blott att den dömde vore av sinnesbeskaffenhet
varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs vid ådömandet av förvaring utan även
att han vid tidpunkten för brottets begående varit av sådan sinnesbeskaffenhet
samt vidare att straffoemottaglighet förelåge.

Redan under förarbetena till den nuvarande förvaringslagen uppkom fråga
örn att införa en bestämmelse av ifrågavarande slag. I sitt utlåtande
över förslaget till lagen ifrågasatte sålunda första lagutskottet vid 1927
års riksdag, huruvida icke en utvidgning av förvaringsinstitutet vore befogad
med avseende å sådana fall som att en straffånge under straffverkställigheten
i förbindelse med halvabnormitet visade en sinnesbeskaffenhet
av den art, att han måste anses synnerligen samhällsvådlig och att det

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

med ganska stor sannolikhet kunde förutses att lian inom kort tid efter
frigivningen komme att begå svåra brott. I sådant fall vore önskvärt, att
man kunde undgå frigivningen genom att avbryta straffverkställigheten
och i stället övergå till förvaring. Den erfarenhet, som vunnits sedan första
lagutskottet gjorde detta uttalande, lärer bestyrka, att ett behov föreligger
att kunna i nu avsedda fall på verkställighetsstadiet övergå till förvaring.
Detta har ock vitsordats i ett flertal av yttrandena.

Från principiell synpunkt får en bestämmelse av nu ifrågavarande slag
anses innefatta en nyhet i svensk rätt. Bestämmelsen innebär nämligen, att
viss ansvarspåföljd på verkställighetsstadiet kan utbytas mot en annan av
samhällets reaktionsformer mot brottsligheten. Att företaga sådant utbyte
torde dock, då fråga är om abnorma förbrytare, under de uppställda förutsättningarna,
varken ur rättssäkerhetssynpunkt eller eljest möta avgörande
betänkligheter, därest prövningsförfarandet omgärdas med tillräckliga garantier.

De sakkunniga lia i detta hänseende föreslagit, att talan vid domstol örn
ådömande av förvaring i nu avsedda fall ej skall kunna väckas, med mindre
såväl fångvårdsstyrelsen — beträffande tvångsuppfostringselev styrelsen för
den allmänna uppfostringsanstalten — som ock interneringsnämnden och
justitiekanslern prövat frågan och alla dessa äro ense om åtgärdens lämplighet.
Genom hithörande föreskrifter, beträffande vilka justitiekanslersämbetet
för övrigt ifrågasatt huruvida de icke innebure en väl tung säkerhetsapparat,
torde vara väl sörjt för att överförande till förvaring kommer att
ske endast då omständigheterna kräva ett sådant ingripande. Till frågan
om det närmare anordnandet av förfarandet återkommer jag vid behandlingen
av de särskilda bestämmelserna i förslaget.

Beträffande de särskilda förutsättningarna för en överflyttning till förvaring
har, såsom nyss omnämnts, i ett yttrande anmärkts att bestämmelsen
icke borde bliva tillämplig med mindre den abnorma sinnesbeskaffenheten
kunde antagas hava förelegat redan vid tiden för förövandet av det brott som
föranlett straffet eller tvångsuppfostran. För min del finner jag, att bestämmelsens
tillämpningsområde därigenom skulle bliva alltför begränsat. Behovet
av en bestämmelse, som öppnar möjlighet att omhändertaga en i straffanstalt
eller allmän uppfostringsanstalt intagen person genom förvaring i stället
för att i vanlig ordning frigiva honom, kan nämligen göra sig gällande icke
blott örn personen vid brottets begående var abnorm, men detta icke uppmärksammats
under rannsakningen, utan även örn abnormiteten uppstått
under anstaltsvistelsen. Det avgörande för ådömande av förvaring enligt
bestämmelsen synes alltså böra vara, att det under verkställigheten av visst
slags straff eller av tvångsuppfostran befinnes, att den dömde är av sinnesbeskaffenhet
varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs och att det måste antagas
att han efter frigivning skulle bliva vådlig för annans säkerhet till person
eller egendom.

För ådömande av förvaring i vanliga fall fordras ytterligare, att den brottslige
på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara oemottaglig eller

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 310.

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

föga mottaglig för straff. Någon motsvarande förutsättning har icke uppställts
för nu ifrågavarande fall. Denna olikhet torde emellertid icke innefatta någon
skillnad i sak. Den uppställda förutsättningen att den abnorme förbrytaren
trots straffet måste antagas efter frigivningen skola bliva vådlig för annans
säkerhet till person eller egendom, lärer nämligen innebära att straffoemottaglighet
föreligger.

Enligt de sakkunnigas förslag skall nu ifrågavarande bestämmelse icke ha
avseende å andra än dem som äro dömda till straffarbete eller för sedlighetsbrott
till fängelse eller för brott av grov beskaffenhet till ungdomsfängelse
eller tvångsuppfostran. Mot uttrycket ’grov beskaffenhet’ bar i ett yttrande
anmärkts att uttrycket vore alltför obestämt. Vad sålunda anmärkts har
föranlett mig att föreslå, att uttrycket utbytes mot en hänvisning, som angiver
att brottet skall vara sådant, att det enligt de för ådömande av förvaring
eljest gällande reglerna skulle kunna föranleda sådan påföljd.

I fråga örn förutsättningarna för internering innebär
sakkunnigförslaget liksom beträffande förvaring en betydlig utvidgning av
institutets tillämpningsområde; kravet på ådagalagd brottslighet har här
starkt nedsatts. I yttrandena har icke på annat sätt framställts erinran
häremot, än att i vissa yttranden uttalats betänkligheter mot att för dom å
internering i lagen icke skulle beträffande brottets svårhet uppställas större
krav än att å brottet kan följa straffarbete. I ett yttrande har vidare föreslagits,
att avtjänat tvångsarbete jämställes med undergånget straffarbete.

Till den utvidgning av interneringsinstitutets tillämplighet, som de sakkunniga
föreslagit, kan jag ansluta mig. Vad särskilt beträffar förslaget
att undergången förvaring skall räknas lika med undergånget straffarbete,
må nämnas, att de sakkunniga till stöd för denna nyhet i förhållande till
gällande rätt hänvisat till att enligt deras förslag även personer, vilka
äro av sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, skulle
kunna dömas till internering. Ehuru jag, såsom av det föregående framgår,
icke ansett mig böra upptaga denna regel, finner jag det likväl kunna
vara av värde att äga möjlighet att medräkna förvaringstid vid bedömande
av förutsättningarna för internering. Det kan nämligen ej anses uteslutet
att vid förnyad lagföring av en person, som tidigare undergått förvaring,
en undersökning av hans sinnesbeskaffenhet giver sådant resultat
att förutsättningarna för ådömande av denna skyddsåtgärd icke längre äro
för handen men att ett omhändertagande på relativt obestämd tid dock framstår
såsom påkallat. Vad vidare angår frågan huruvida avtjänat tvångsarbete
bör likställas med undergånget straffarbete, är jag med hänsyn till att
tvångsarbete ej är en ansvarspåföljd oell icke heller ådömes av domstol ej beredd
att förorda en sådan regel.

I ett par av yttrandena har ifrågasatts att möjlighet skulle öppnas att låta
frihetsstraff eller tvångsuppfostran övergå i internering. Såsom av det förut
anförda framgår har jag förordat en bestämmelse angående överförande
av förbrytare från verkställighet av straff eller tvångsuppfostran till förvaring,
då abnormitet konstaterats under verkställigheten. Då fråga är om

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

normala förbrytare, synes det mig emellertid icke tillrådligt att medgiva ett
dylikt utbyte av en reaktionsform mot en annan.

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna örn förvarings- och
interneringstidens längd ha föranlett erinringar i yttrandena endast
beträffande minsta tiden för skyddsåtgärdens varaktighet.

I ett yttrande har ifrågasatts, att interneringsnämnden skulle i samband
med att den avgåve yttrande, huruvida förvaring eller internering borde
ådömas, även föreslå minsta tid för åtgärdens varaktighet. Uppenbarligen
skulle en sådan medverkan av interneringsnämnden vara värdefull, örn, såsom
i sakkunnigförslaget angives, vid minsta tidens bestämmande hänsyn skulle
tagas icke blott till brottets beskaffenhet utan därutöver särskilt till graden av
den brottsliges vådlighet. Enligt min mening bör emellertid den brottsliges vådlighet,
sådan den kan bedömas vid tiden för domen, icke i och för sig utöva
ett avgörande inflytande på minsta tidens bestämmande. När den dömde kan
utan våda utskrivas, bör nämligen icke vara föremål för en förhandsprövning
av domstolen -— en sådan prövning är för övrigt uppenbarligen vansklig att
genomföra — utan helt tillkomma interneringsnämnden att avgöra under förvaringens
eller interneringens förlopp och med hänsynstagande till erfarenheterna
under denna. Vad domstolen bör ha att överväga vid bestämmandet
av minsta tid är, jämte brottets beskaffenhet, alla de övriga omständigheter
som må föranleda att frihetsförlusten icke kan understiga visst mått utan
att skada allmänpreventionen eller stöta rättskänslan. Jag föreslår därför
att föreskriften om hänsynstagande till graden av den brottsliges vådlighet
utbytes mot en hänvisning till de föreliggande omständigheterna. Efter en
sådan ändring torde tanken, att interneringsnämnden skulle avgiva förslag
angående minsta tid, icke längre äga tillräckligt fog.

I yttrande av sinnessjuknämnden har ifrågasatts, huruvida icke, åtminstone
såvitt anginge de homosexuella, förvaringstiden borde kunna göras
kortare än ett år. För tillrättaförande av kriminella tillhörande den nämnda
kategorien vore nämligen en ganska kort anstaltsvistelse åtföljd av långvarig
tillsyn enligt sinnessjuknämndens erfarenhet en lämplig behandlingsform.
I betraktande av alt kortaste tiden för förvaring för närvarande är två
år innebär emellertid redan sakkunnigförslagets stadgande, att minsta tiden
kan bestämmas till ett år, en betydande uppmjukning av reglerna i detta avseende.
Att såsom allmän regel stadga att minsta tiden skulle kunna bestämmas
ännu kortare, torde på grund härav möta betänkligheter, och tillräckliga
skäl synas icke heller lia förebragts för att i detta hänseende införa en undantagsbestämmelse
för en viss kategori brottslingar.

Beträffande den behandling, som de för förvaring och internering
omhändertagna skola erhålla, innehåller sakkunnigförslaget den nyheten, att
någon åtskillnad med avseende å anstalt för det ena eller andra slaget av
dessa båda skyddsåtgärder icke göres i lagtexten. För såväl förvaring som
internering gäller, att verkställigheten skall ske i anstalt benämnd skyddsanstalt.
De sakkunniga lia dock förmodat, alt det skulle befinnas lämpligt
att i överensstämmelse med rådande ordning bålla huvudparten av de till

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

förvaring dömda och flertalet av de till internering dömda åtskilda. Möjlighet
skulle emellertid stå öppen att på verkställighetsstadiet gruppera förvarade
och internerade utan bundenhet av domstolens rubricering och med
ledning främst av behandlingssynpunkter.

I vissa yttranden har emot de sakkunnigas ståndpunkt hävdats, att de
båda institutens klientel liksom hittills borde hållas åtskilda och att denna
regel borde komma till uttryck i lagtexten. Särskiljandet skulle enligt ett av
dessa yttranden kunna äga rum genom att de förvarade och de internerade
intoges i skilda avdelningar av samma anstalt. I två av de ifrågavarande yttrandena
har emellertid även anförts, att överflyttning från internering till
förvaring i visst fall borde kunna äga rum.

Enligt min mening bör vid fördelningen av de till förvaring och internering
dömda i princip fasthållas, att förvarade och internerade skola hållas
åtskilda genom att intagas i skilda anstalter eller anstaltsavdelningar.
Självfallet bör dessutom det yngre klientelet hållas skilt från det äldre. Om
så med hänsyn till vård- och behandlingssynpunkter anses ändamålsenligt,
bör emellertid finnas möjlighet att beträffande det äldre klientelet i särskilda
fall göra undantag från vad som enligt det sagda eljest bör utgöra regel.
Att i lag närmare reglera dessa frågor synes icke behövligt. De bestämmelser,
som härutinnan må finnas erforderliga, torde lämpligen kunna utfärdas
i administrativ ordning, sedan statsmakterna tagit ställning till frågan huru
det genom utvidgningen av den ifrågavarande lagstiftningens tillämpningsområde
ökade platsbehovet skall tillgodoses genom nybyggnad. Såsom förut
omtalats ha de sakkunniga uppdragit vissa riktlinjer för en ny anstaltsorganisation
och därvid bland annat tänkt sig uppförande av en ny anstalt för
en del av klientelet. Utredning angående dessa organisations- och ^''byggnadsfrågor
kräver ytterligare tid, men deras lösning lärer icke böra fördröja
lagförslagens antagande.

Mot de sakkunnigas förslag att anstalt av ifrågavarande slag skall benämnas
skyddsanstalt har i ett par yttranden riktats anmärkning, därvid
särskilt gjorts gällande, att uttrycket kunde föra tanken på skyddshemsverksamheten.
Vad sålunda anmärkts är enligt min åsikt befogat. Efter
övervägande av olika beteckningar har jag därför stannat vid att föreslå, att
anstalt varom nu är fråga skall benämnas säkerhetsanstalt.

Beträffande den föreslagna nya lagstiftningen örn förvaring och internering
har i åtskilliga yttranden framförts tanken, att de båda lagarna lämpligen
borde sammanarbetas till en lag. Jag delar denna mening,
och i enlighet därmed lia vid ärendets behandling inom justitiedepartementet
de av de sakkunniga framlagda förslagen till lag om förvaring av vissa
abnorma förbrytare och lag om internering av återfallsförbrytare sammanförts
till ett förslag till lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. I

I överensstämmelse med nu angivna grunder bör enligt min mening en
reviderad lagstiftning om förvaring och internering komma till stånd. Huvuddelen
av de nya bestämmelserna upptages i det nyss omnämnda för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

slaget till lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Såsom framgår
av sakkunnigbetänkandet äro dessutom ändringar erforderliga i ett flertal
andra lagar.

Emedan den föreslagna nya lagstiftningen örn förvaring och internering,
såsom redan i det föregående framhållits, för sin tillämpning kräver ökat
anstaltsutrymme, och då det icke nu kan överblickas när behovet därav kan
bliva tillgodosett, torde tiden för lagstiftningens ikraftträdande, såsom ock
i ett yttrande hemställts, böra göras beroende av Konungens förordnande.

Jag övergår nu till att närmare behandla de särskilda bestämmelserna i
de inom departementet upprättade lagförslagen. Därvid tillåter jag mig
att beträffande de sakkunnigas motivering hänvisa till betänkandet.

De särskilda bestämmelserna i förslaget.

Förslaget till lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Inledningsvis må anmärkas, att sammanarbetningen av de sakkunnigas
tvenne lagförslag till en gemensam lag har föranlett vissa formella avvikelser
från sakkunnigförslaget, varjämte även eljest jämkningar av formell natur
vidtagits.

1—4 §§■

Av dessa paragrafer motsvaras 1 och 2 §§ av 1—3 §§ i de sakkunnigas
förslag till förvaringslag, 3 § motsvarar 20 § första stycket första punkten
samma lagförslag och 4 § motsvarar 1, 2 och 16 §§ i de sakkunnigas förslag
till interneringslag.

Rörande innehållet i förevarande paragrafer torde få hänvisas till den föregående
redogörelsen för förslagets allmänna grunder. 5

5 §•

Paragrafen motsvarar 4 § förslaget till förvaringslag och 3 § förslaget till
interneringslag.

Medicinalstyrelsen har föreslagit, att den tid för vilken Konungen skall
utse ledamöter och suppleanter i interneringsnämnden bestämmes icke, såsom
i sakkunnigförslaget skett, till fem kalenderår utan till viss tid, dock
högst fem kalenderår.

Enligt interneringsnämnden bör valet av ordförande bland ledamöterna i
nämnden ej, såsom de sakkunniga föreslagit, vara begränsat till ledamot som
är eller varit innehavare av domarämbete. Nämnden har ock ansett det
mindre lämpligt, att suppleanten för den ledamot som är ordförande skall,
när han tjänstgör, fungera såsom ordförande.

Med avseende å bestämmelsen i sista stycket av paragrafen har en ledamot
av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare ifrågasatt, huruvida
icke interncringsnämndens beslut örn kvarhållande av en förvarad sedan

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

minsta tiden för förvaringen gått till ända ävensom örn återhämtande av på
prov utskriven borde kunna åtminstone i vissa fall och inom snäva gränser
överklagas.

Departements■ De uppgifter, som tillkomma interneringsnämnden, äro till stor del såchefen.
(jana, att nämndens verksamhet kan jämföras med en domstols. I betraktade
därav synes det vara av viss betydelse, att åt ledamöterna av nämnden
skänkes den tryggade ställning som förordnande på fem år innebär.
Någon ändring i sakkunnigförslaget har därför icke ansetts böra vidtagas på
denna punkt.

Med hänsyn till beskaffenheten av interneringsnämndens verksamhet torde
de sakkunnigas förslag, att ordföranden städse skall vara person vilken
är eller varit domare, böra anses ändamålsenligt. Det må erinras om att ordföranden
tillagts befogenhet att under vissa förhållanden förordna om provisoriskt
frihetsberövande. En jämkning åter har vidtagits för att möjliggöra
att till vice ordförande utse ledamot av nämnden.

I överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit har jag funnit mig
böra bibehålla den för närvarande gällande regeln, att interneringsnämndens
beslut skola hava slutgiltig karaktär.

6 §.

Paragrafens första stycke motsvarar 5 § förslaget till förvaringslag och
4 § förslaget till interneringslag; dess andra, tredje och fjärde stycken motsvaras
i det förstnämnda förslaget av 20 § första stycket sista punkten samt
andra, tredje och fjärde styckena.

Överståthållarämbetet har under åberopande av vad som anförts av en
stadsfiskal i Stockholm yttrat, att det enligt ämbetets mening ofta framstode
såsom önskvärt att brottslingar, å vilka förvarings- eller interneringsbestämmelserna
kunde komma att tillämpas, redan före eller under målets handläggning
omhändertoges på sådant sätt, att de icke ägde tillfälle att föröva
ytterligare brott. Med den utvidgning av möjligheterna för förvarings ådömande,
som sakkunnigförslaget innefattade, kunde fall uppkomma, då
nämnda bestämmelser bomme att tillämpas utan att likväl häktningsskäl
enligt gällande rätt förelåge. Även i dylika fall syntes förhållandena kunna
påkalla, att brottslingen berövades friheten genom att tagas i häkte.

Av länsstyrelsen i Uppsala lån och rådhusrätten i Malmö ävensom en ledamot
av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare har ifrågasatts en
föreskrift angående särskild förundersökning av tilltalade, som kunna bliva
föremål för förvaring eller internering. Därvid har framhållits, att det för
tillämpningen av bestämmelserna om dessa skyddsåtgärder vore av stor betydelse
att erhålla kännedom om den tilltalades föregående vandel och levnadsförhållanden
i övrigt.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har hemställt, att på fri fot varande
tilltalad, örn vilkens dömande till förvaring eller internering eller till
återintagning i anstalt fråga uppstode, måtte tillerkännas samma möjligheter

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

som häktad att erhålla juridiskt biträde. En sådan reform vore påkallad,
emedan förslaget innebure att förvaring eller internering skulle kunna ådömas
i ett stort antal fall i vilka den tilltalade icke vore häktad.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har med avseende å bestämmelserna i andra
stycket av förevarande paragraf ifrågasatt, huruvida det vore nödvändigt att
låta det ankomma på justitiekanslern att besluta angående anställande av
talan om ådömande av förvaring enligt 3 §. Det förefölle, som örn denna
uppgift skulle kunna anförtros åt landsfogdarna. En ytterligare garanti
skulle kunna skapas genom införande av skyldighet för landsfogden att anmäla
beslutet till justitiekanslern. Enligt länsstyrelsen kunde vidare ifrågasättas,
huruvida icke medicinalstyrelsen obligatoriskt borde avgiva yttrande
angående den brottsliges sinnesbeskaffenhet.

I flera yttranden har frågan örn forum för mål enligt 3 § berörts. De sakkunnigas
förslag, att sådant mål i första instans skulle upptagas av hovrätt,
har sålunda avstyrkts av hovrätten för övre Norrland. Enligt hovrättens
mening hade övertygande skäl för den föreslagna anordningen icke förebragts.
Domstolens avgörande i mål om ådömande av förvaring i dessa fall
innebure sålunda icke någon ändring av förut meddelad dom, och önskemålet
örn skyndsamhet behövde icke tillgodoses mera i dessa mål än i många
andra. Mål av ifrågavarande slag kunde dessutom, om de förekomma mer
än undantagsvis, verka tyngande på hovrättsarbetet sådant detta för närvarande
vore organiserat och därigenom ur skyndsamhetens synpunkt inverka
menligt på andra rättssökandes intressen. Det syntes däremot knappast böra
väcka betänkligheter att, därest strafftiden kunde väntas gå till ända innan
såväl underrätt som hovrätt träffat sitt avgörande, justitiekanslern tillätes
förordna, att den dömde skulle såsom häktad förbliva i straffanstalten eller
uppfostringsanstalten till dess andra instansens avgörande fallit. Länsstyrelsen
i Uppsala län har funnit bestämmelsen örn hovrätt som första instans
betänklig, emedan den skulle beröva den brottslige en instans. Dessutom
kunde, på grund av långtidsfångarnas koncentrering till ett fåtal anstalter,
lätt inträffa, att fången finge höras vid en avlägset belägen hovrätt. Då
man, såsom i förslaget förutsattes, torde kunna släppa önskemålet om behandling
av samma domstol som dömt i det tidigare målet, syntes det vara
mest ändamålsenligt att till laga domstol välja den underrätt inom vars domvärjo
anstalten vore belägen. Jämväl länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat
tvekan om lämpligheten av att låta hovrätt döma i första instans; underdomstolarna
torde kunna fylla rimliga krav på skyndsam handläggning.
Av justitiekanslersämbetet har vidare anmärkts, att det syntes tveksamt huruvida
med hovrätt åsyftades jämväl krigshovrätt. Praktiska skäl talade för
att endast de allmänna hovrätterna l>orde komma i fråga. Svea hovrätt har
hemställt, alt åt stadgandet måtte givas en avfattning varav klart framginge
att mål enligt detsamma ej i något fall skulle upptagas av krigshovrätt. Hovrätten
har ock hemställt, att vederbörande myndigheter måtte göras uppmärsamma
på angelägenheten av att talan enligt lagrummet anhängiggjordes i
tillräckligt god tid för att hovrätten skulle erhålla nödigt rådrum för prövning
av målet.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 310.

DeparUnienis- I fråga om häktning gäller enligt 19 § promulgationslagen till strafflac
''en■ gen, bortsett från det fall då häktning är obligatorisk, alt häktning må ske
av den som misstänkes hava begått brott varå straffarbete efter lag kan
följa; under vissa förutsättningar må häktning dock icke ske med mindre det
skäligen kan befaras att den misstänkte avviker eller genom undanröjande
av bevis eller egendom hindrar sakens tillbörliga utredning. Även mindre
svåra brott kunna föranleda häktning i vissa fall. Gällande Jag öppnar alltså
vidsträckt möjlighet att tillgripa häktning, och jag har icke ansett tillräckliga
skäl föreligga att med hänsyn till reformen av förvarings- och interneringslagstiftningen
ändra häktningsbestämmelserna.

Med anledning av det i några yttranden framställda förslaget om särskild
förundersökning i hithörande mål må erinras om att enligt 41 § sinnessjuklagen
förvaring eller internering ej må ådömas med mindre läkarutlåtande
blivit inhämtat enligt nämnda lag. Sådant utlåtande torde i väsentliga delar
innefatta utredning angående samma förhållanden som en förundersökning
skulle avse. Därtill kommer att frågan om anordnande av förundersökning!
brottmål i dess helhet är föremal för utredning. På grund härav finner jag
mig icke för närvarande böra upptaga ifrågavarande förslag.

Beträffande förmånen att erhålla rättegångsbiträde, bekostat av allmänna
medel, gäller för närvarande, att en tilltalad kan komma i åtnjutande av sådan
förmån antingen enligt lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång eller enligt
lagen samma dag angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad.
Fri rättegång enligt den förra lagen ma vid allmän underrätt beviljas den,
som icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången därstädes förenade
kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget
uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.
Finnes part som beviljats fri rättegång icke kunna själv eller genom någon,
som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga
sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande, må lämplig
person förordnas att därvid biträda honom. Enligt lagen angående förordnande
av rättegångsbiträde at häktad åter erfordras ingen prövning av behovet
i det särskilda fallet för den tilltalade att på bekostnad av allmänna medel
erhålla bistånd i målet. I denna lag stadgas nämligen, beträffande person som
hålles häktad såsom misstänkt för brott, att örn han önskar hjälp vid sin
talans förberedande och utförande och säger sig ej själv kunna anskaffa biträde,
sadant skall förordnas at honom. Enligt håda lagarna utgår ersättning
åt rättegångsbiträde av allmänna medel; denna ersättning kan den tilltalade
under vissa förutsättningar bliva skyldig återgälda statsverket.

Att åt häktade enligt gällande lagstiftning gives en vidsträcktare rätt att
erhålla rättegångsbiträde på allmän bekostnad än den som följer av lagen
om fri rättegång, sammanhänger uppenbarligen med att den häktade är berövad
friheten och därför kan antagas ha svårighet att själv tillvarataga sina
intressen. Den omständigheten i och för sig, att ett åtal avser ådömande av
viss ansvarspåföljd, har alltså icke ansetts böra föranleda, att den tilltalade
skall äga den vidsträcktare rätten att erhålla biträde. Att tillerkänna icke

Kungl. Majlis proposition nr 310.

häktad, mot vilken föres talan om ådömande av förvaring eller internering,
samma rätt som häktad att erhålla rättegångsbiträde skulle därför innebära
ett avsteg från hittills gällande principer på området.

De i andra, tredje och fjärde styckena meddelade bestämmelserna med avseende
å förfarandet vid ådömande av förvaring enligt 3 § ha delvis berörts
i den föregående redogörelsen för förslagets allmänna grunder, till vilken här
må hänvisas. I övrigt må därom här anföras följande.

I ett yttrande har ifrågasatts, att den slutliga prövningen av frågan, huruvida
talan om ådömande av förvaring enligt nämnda paragraf skall anställas,
skulle överlämnas åt landsfogdarna i stället för åt justitiekanslern. Genom
att prövningen uppdrages åt den senare vinnes emellertid bättre garanti för
en enhetlig tillämpning, något som är av betydelse med hänsyn till dessa
ärendens särskilda natur. I departementsförslaget har därför den av de sakkunniga
föreslagna regeln bibehållits. I samma yttrande har ifrågasatts,
huruvida det icke borde föreskrivas att medicinalstyrelsen obligatoriskt skulle
höras i dessa mål. Med hänsyn till att förvaring icke kommer till stånd, med
mindre läkarutlåtande enligt sinnessjuklagen inhämtats och förvaringsfrågan
prövats av ett flertal myndigheter, nämligen förutom domstolen fångvårdsstyrelsen
— respektive styrelsen för allmän uppfostringsanstalt — interneringsnämnden
och justitiekanslern, finner jag den ifrågasatta föreskriften
ej erforderlig. Det må för övrigt erinras om att avskrift av läkarutlåtandet
skall av den läkare, som verkställer undersökningen, genast insändas till
medicinalstyrelsen, vilken om den finner anledning föreligga att frågan om
den tilltalades sinnesbeskaffenhet underkastas ytterligare psykiatrisk granskning,
har att ofördröjligen underrätta domstolen därom.

I fråga örn den av de sakkunniga föreslagna regeln att talan om ådömande
av förvaring enligt 3 § skulle i första instans upptagas av hovrätt, finner jag
icke vad till stöd härför anförts innefatta tillräckliga skäl för att med
avseende å detta fall stadga avvikelse från den vanliga instansordningen. Det
torde ock kunna vara lämpligt, att mål av ifrågavarande slag i första instans
handlägges vid den domstol som först avgjort det mål vari dömts till straffarbete
eller tvångsuppfostran och som i regel torde äga bäst kännedom örn
den dömdes förhållanden. I departementsförslaget har bestämmelsen omarbetats
i nu angivna riktning. 7

7 §•

Paragrafens första stycke motsvarar G § första stycket förslaget till förvaringslag
och 5 § första stycket förslaget till interneringslag. Dess andra
stycke motsvarar 20 § näst sista stycket i det förstnämnda förslaget. I paragrafens
tredje stycke lia upptagits bestämmelser, som hämtats från 6 § andra
.stycket och 20 § näst sista stycket förslaget till förvaringslag samt 5 § andra
stycket förslaget till interneringslag.

I fråga örn innehållet i paragrafen må hänvisas till redogörelsen för förslagets
allmänna grunder.

Departements chefen.

Kungl. Maj.-ts proposition nr 310.

8 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag.

I 7 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse och 5 § lagen den 13
mars 1937 om tvångsuppfostran finnas bestämmelser av innebörd, att ungdomsfängelse,
respektive tvångsuppfostran, må kunna verkställas i avdelning
av anstalt som i övrigt nyttjas för annat ändamål. Vid verkställighet av förvaring
och internering förekomma redan för närvarande liknande anordningar
och, såsom av de sakkunnigas betänkande framgår, förutsättas sådana
även framdeles i viss omfattning skola förekomma. Då det med hänsyn särskilt
till de berörda stadgandena i ungdomsfängelselagen och tvångsuppfostringslagen
torde vara lämpligt att en regel av nämnda innehåll intages även
i denna lag, har i förevarande lagrum säkerhetsanstalt angivits vara anstalt
eller anstaltsavdelning, som av Konungen anvisats för sådant ändamål.

9 §■

Paragrafens första stycke motsvarar 7 § andra stycket förslaget till förvaringslag
och 6 § andra stycket förslaget till interneringslag; dess andra
stycke motsvarar 8 §, respektive 7 § i de nämnda lagförslagen och dess
tredje stycke 7 § första stycket, respektive 6 § första stycket däri.

Mot bestämmelsen i andra stycket andra punkten har en ledamot av styrelsen
för föreningen Sveriges stadsdomare anmärkt, att det knappast förefölle
tilltalande att sinnessjuk först efter det minsta tiden gått till ända skulle
kunna utskrivas för att intagas å sinnessjukhus.

Medicinalstyrelsen har anfört, att frågan om ett rationellt ordnande
av fångvårdens sinnessjukvård borde upptagas till allsidig utredning. Enligt
styrelsens mening försvårade den nuvarande strikta gränsdragningen mellan
fångvårdens och övrig statlig sinnessjukvård ett rationellt medicinskt handlande.

Bestämmelsen i andra stycket första punkten av förevarande paragraf har
underkastats en redaktionell ändring med föranledande av ett påpekande i
ett yttrande, att det redan av 7 § första stycket framginge att utskrivning ej
finge ske före utgången av minsta tiden.

Stadgandet i andra stycket andra punkten står i överensstämmelse med
den i 48 § sinnessjuklagen uttryckta regeln, att sinnessjuka fångar ävensom
sinnessjuka förvarade och internerade skola erhålla vård inom fångvården.
Att i detta sammanhang överväga en jämkning av denna princip torde icke
kunna ske. Icke heller finner jag skäl att här ingå på den av medicinalstyrelsen
berörda frågan, huru fångvårdens sinnessjukvård bäst bör anordnas.
Detta svårlösta spörsmål kommer i annat sammanhang att upptagas till
övervägande. I ett visst ur praktisk synpunkt betydelsefullt avseende är jag
emellertid beredd att nu föreslå en reform. Härtill återkommer jag vid behandlingen
av frågan örn ändringar i sinnessjuklagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

10—12 §§.

Dessa bestämmelser lia motsvarighet i följande lagrum i sakkunnigförslaget,
nämligen 10 § i 14 § förslaget till förvaringslag och 13 § förslaget till
interneringslag, 11 § första stycket i 7 § tredje stycket respektive 6 § tredje
stycket, 11 § andra stycket i 16 § första stycket respektive 15 § första stycket,
samt 12 § i 15 § respektive 14 §.

Bestämmelserna i 16 § andra stycket förslaget till förvaringslag och 15 §
andra stycket förslaget till interneringslag ha icke upptagits i departementsförslaget,
enär åt 12 § givits sådan avfattning att därav framgår, att bestämmelserna
i paragrafen icke bliva tillämpliga sedan tillsynstiden utgått.

13 §.

Paragrafen motsvarar 9 § förslaget till förvaringslag och 8 § förslaget till
interneringslag.

14 §.

Paragrafen motsvarar 10 § förslaget till förvaringslag och 9 § förslaget
till interneringslag.

Rådhusrätten i Göteborg har ifrågasatt, huruvida det är behövligt att person
som undergår förvaring eller internering alltid skall av domstol rannsakas
för nytt eller nyupptäckt brott eller om det icke skulle kunna överlämnas
åt landsfogde att avgöra huruvida åtal skall anställas.

Med anledning av regeln i förevarande paragrafs första stycke andra punkten,
att en person som är intagen till förvaring eller internering under vissa
förutsättningar kan dömas till straff för brott begånget efter förvaringens eller
interneringens början, har medicinalstyrelsen ifrågasatt, huruvida icke
det med straffet avsedda disciplinära syftet i stället skulle kunna vinnas genom
utnyttjande av vissa tekniska anordningar av samma karaktär som de
s. k. fasta paviljongerna inom sinnessjukvården. I

I lagarna om ungdomsfängelse oell om tvångsuppfostran finnas bestäm- DeparUmenismelser
om att landsfogden, i Stockholm Överståthållarämbetet, äger pröva, c e
huruvida åtal skall anställas mot person som adömts ungdomsfängelse, respektive
tvångsuppfostran. Att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, införa en
motsvarande bestämmelse i nu förevarande lagstiftning, vilken i motsats till de
nämnda lagarna till huvudsaklig del avser brottslingar i vuxen ålder, synes
icke böra ske utan samband med övervägande av behovet och genomförbarheten
av liknande bestämmelser på andra områden. Som ett dylikt övervägande
icke lämpligen kan äga rum i detta sammanhang, har någon bestämmelse
av angivna innebörd icke upptagits i förslaget.

Beträffande behovet av den i förevarande paragraf öppnade möjligheten
att döma förvarad eller internerad till straff för brott begånget efter intagningen
torde få anses, att med vilka anordningar anstalterna än utrustas det
kan tänkas inträffa fall, då synnerliga skäl tala för att avbryta skyddsåtgärden
för att låta den förvarade eller internerade undergå straff. Den av

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

Departements chefen.

de sakkunniga föreslagna bestämmelsen i nu ifrågavarande hänseende, vartill
motsvarighet finnes i nu gällande lag, har därför bibehållits.

15 och 16 §§.

15 § motsvarar 11 § förslaget till förvaringslag och 10 § förslaget till interneringslag.
16 § motsvarar 12 § i det förra lagförslaget och 11 § i det senare.

17 §•

Paragrafen motsvarar 13 § förslaget till förvaringslag och 12 § förslaget
till interneringslag.

Svea hovrätt har beträffande stadgandet i första punkten anmärkt, att detta
enligt sin ordalydelse icke vore tillämpligt i det fall att någon efter utskrivning
på prov begått brott och för detta blivit dömd till straff, som förekomme
till verkställighet samtidigt med beslut om hans återhämtande eller återintagning.
Det finge antagas vara förslagets mening, att även i detta fall förvaringen
skulle träda i stället för straffet. Då frågan särskilt beträffande bötesförseelser
ej saknade praktisk betydelse, syntes det önskvärt, att lagtexten till
vinnande av klarhet underginge någon jämkning. Jämväl hovrätten över
Skåne och Blekinge har ansett, att straffet i ett fall sådant som det av Svea
hovrätt åsyftade borde konsumeras av skyddsåtgärden.

Beträffande andra punkten i paragrafen ha i vissa yttranden yppats tvivelsmål,
vilken allmän åklagare som skall göra framställning örn bestämmande
av ny minsta tid. Överståthållarämbetet har sålunda funnit det icke fullt
klart framgå, huruvida framställningen skall göras av åklagaren i det mål,
vari förvaring eller internering ådömts, eller av åklagaren i det mål, vari
dömts till straff. Överståthållarämbetet har ansett det naturligast, att den
senare gör framställningen, bland annat därför att denne redan är insatt i
målet. Av föreningen Sveriges landsfogdar ävensom av t. f. landsfogden i
Stockholms län har ifrågasatts, huruvida icke ifrågavarande uppgift borde
anförtros åt landsfogde.

Svea hovrätt har hemställt örn sådan jämkning av den av de sakkunniga
föreslagna lagtexten, att därav tydligt framginge att framställning om förlängning
av minsta tiden kunde bifallas utan personlig inställelse av den
dömde.

Länsstyrelsen i Gotlands lån har funnit bestämmelserna icke vara fullt klart
avfattade beträffande förfarandet hos länsstyrelse eller annan verkställighetsmyndighet.

Det stadgande i sakkunnigförslaget, mot vilket de först berörda anmärkningarna
riktats, avser endast brott, som begåtts före skyddsåtgärdens början.
För sådana fall då brottet är begånget vid en senare tidpunkt, nämligen
efter skyddsåtgärdens början men före utskrivningen eller under utskrivning
på prov, är bestämmelsen därför icke tillämplig. Att dess räckvidd på detta
sätt begränsats, sammanhänger med att det i dessa fall enligt de i 14 och 15 §§

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

angivna principerna bör i viss utsträckning vara beroende på domstols prövning,
huruvida förvaringen skall konsumera straff för brottet, och att i bestämmelsen
icke upptagits någon föreskrift om anordnande av sådan domstolsprövning.
Med hänsyn till att de motsvarande bestämmelserna i lagarna
örn ungdomsfängelse och om tvångsuppfostran innehålla enahanda begränsning,
synes det icke lämpligt att i detta sammanhang utsträcka bestämmelsens
tillämplighet.

Vad beträffar frågan vilken åklagare som har att göra framställning örn
ny minsta tid, synes denna uppgift böra ankomma på åklagare vid den domstol,
som skall besluta i ärendet, d. v. s. den domstol som först avgjort det
mål vari dömts till förvaring eller internering. Lämpligen torde uppgiften,
såsom i ett pär yttranden ifrågasatts, anförtros åt vederbörande landsfogde.
Bestämmelse därom torde få utfärdas i administrativ ordning. I sådan ordning
torde ock kunna lämnas de anvisningar beträffande förfarandet hos
länsstyrelse eller annan verkställighetsmyndighet, som må befinnas erforderliga.

En jämkning i paragrafens lydelse har företagits för att utmärka, att det
i ärende om bestämmande av ny minsta tid är tillräckligt om tillfälle beredes
den dömde att inkomma med skriftligt yttrande.

18 §.

Paragrafen motsvarar 17 § förslaget till förvaringslag och paragrafen med
samma nummer i förslaget till interneringslag.

Beträffande sakkunnigförslagets preskriptionsregel, innebärande att ådömd
förvaring eller internering skall vara förfallen såframt domen ej börjat
verkställas inom femton år från det den vann laga kraft, har hovrätten över
Skåne och Blekinge anmärkt, att preskriptionstiden beträffande de lindrigare
brotten vore för lång och i fråga om de svårare för kort. Hovrätten har
ifrågasatt, huruvida icke olika preskriptionstider borde införas, vilka skulle
sättas i relation till den i varje särskilt fall för skyddsåtgärden bestämda
minsta tiden. T. f. presidenten har emellertid anfört, att då längden av
skyddsåtgärden kunde komma att bero på huru förhållandena i det särskilda
fallet gestaltade sig under förvarings- eller interneringstiden, preskriptionstiden
ej borde bestämmas i form av en skala. Med hänsyn till att de ifrågavarande
skyddsåtgärderna närmast vöre att likställa med straffarbete och då
i fråga om särskilt grova brott, för vilka brottslingen alltid hölles häktad,
preskriptionstiden vore av endast ringa betydelse, syntes den av de sakkunniga
föreslagna preskriptionstiden femton år vara lämpligt avvägd. En ledamot
av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare har ansett preskriptionstiden
åtminstone för enklare förvarings- och interneringsfall alltför
sträng. Länsstyrelsen i Östergötlands län har ifrågasatt, om ett förvaringsbeslut,
vilket icke kunnat befordras till verkställighet förrän lång tid förflutit
från heslutets meddelande, borde tillämpas utan förnyad prövning huruvida
stadgade förutsättningar för förvaring fortfarande vore för handen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Departements chefen.

De nuvarande förvarings- och interneringslagarna upptaga inga särskilda
regler om preskription av ådömd förvaring eller internering. Då ett straff
alltid utsättes i domen, blir emellertid stadgandet i 5 kap. 20 § strafflagen om
preskription av ådömt straff tillämpligt även i detta hänseende, och skyddsåtgärden
kommer att preskriberas tidigare eller senare allt efter arten och
längden av det ådömda frihetsstraffet.

Eftersom förvaring eller internering enligt förslaget skall ådömas direkt
och 5 kap. 20 § strafflagen således icke blir tillämplig å sådan skyddsåtgärd,
blir det erforderligt att införa en särskild bestämmelse örn preskription av
ådömd förvaring, respektive internering, som icke börjat verkställas inom viss
tid. Under åberopande av att preskriptionstiden för ådömt straffarbete på
längre tid än två men icke över åtta år enligt 5 kap. 20 § strafflagen är femton
år från det domen vann laga kraft, ha de sakkunniga föreslagit, att
ådömd förvaring eller internering skall vara förfallen såframt domen ej
börjat verkställas inom femton år från det den vann laga kraft.

Beträffande den sålunda föreslagna preskriptionsregeln har i ett yttrande
gjorts gällande, att olika preskriptionstider borde stadgas med hänsyn till
svårhetsgraden hos det brott som föranlett domen å förvaring eller internering.
När de sakkunniga föreslagit en för alla fall av förvaring och internering
gemensam preskriptionsbestämmelse, ha de emellertid följt den metod,
som kommit till användning i lagen den 15 juni 1935 örn ungdomsfängelse.
Det torde ock möta svårigheter att finna en i alla avseenden tillfredsställande
regel, enligt vilken skilda preskriptionstider skulle komma att gälla
i olika fall. Då det därför synes böra godtagas, att för alla fall gives samma
bestämmelse om oreskription, torde det få anses, att den av de sakkunniga
föreslagna tiden femton år är väl avvägd. Att bestämma tiden kortare
synes sålunda, i betraktande av arten av de brottslingskategorier för
vilka den ifrågavarande lagstiftningen är avsedd, icke vara påkallat. För
den händelse det i något fall skulle inträffa att en till förvaring eller internering
dömd person skulle bliva intagen i säkerhetsanstalt först sedan lång
tid förflutit efter domen och det med hänsyn till hans uppförande under den
förflutna tiden kan antagas att förutsättningar för skyddsåtgärden icke längre
äro för handen, torde myndigheterna tillse att han, eventuellt genom anlitande
av nådevägen, blir tidigt utskriven. Att åter bestämma en längre preskriptionstid
än femton år torde, med hänsyn till att bestämmelsen skall vara
tillämplig även beträffande sådana brottslingar vilka dömts till förvaring eller
internering för ett jämförelsevis mindre grovt brott, icke böra ske.

19—21 §§.

19 och 20 §§ motsvara 18 och 19 §§ i förslaget till förvaringslag och paragraferna
med samma nummer i förslaget till interneringslag. 21 § motsvarar
21 § i det förra förslaget och 20 § i det senare.

övergångsbestämmelserna.

Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna skall, i mål där fråga är
om ansvar allenast för brott begånget före lagens ikraftträdande eller för så -

Kungl. Majlis proposition nr 310.

dant brott jämte efter lagens ikraftträdande begånget brott för vilket den
brottslige finnes ej förskylla högre straff än böter, beträffande förordnande
om förvaring eller internering äldre lag fortfarande tillämpas. Innebörden
härav är följande. Om lagföring sker allenast för brott begånget före den
nya lagens ikraftträdande, skola förutsättningarna för förvaring eller internering
städse bedömas enligt äldre rätt. Är åter fråga endast örn brott förövat
efter nämnda tidpunkt, skall naturligen den nya lagen tillämpas. Beträffande
det fall, att en person samtidigt lagföres dels för ett brott, som begåtts
före den nya lagens ikraftträdande, dels ock för ett brott, som han förövat
under nya lagens giltighetstid, skall det senare brottets svårhetsgrad
vara avgörande för frågan, efter vilkendera lagstiftningen förutsättningarna
för ådömande av förvaring eller internering skola bedömas. Finnes den tilltalade
för det senare av de båda brotten ej förskylla högre straff än böter,
skall nämligen äldre lag tillämpas. På grund av denna regel kommer nya
lagens fordran med avseende å svårhetsgraden av det brott, den tilltalade
skall ha förövat för att kunna dömas till förvaring eller internering — vilken
fordran innebär en väsentlig utvidgning av de ifrågavarande skyddsåtgärdernas
tillämplighet i jämförelse med gällande rätt —- icke att kunna anses uppfylld
genom brottslighet som till tiden ligger före ikraftträdandet, med mindre
den tilltalade efter lagens ikraftträdande begått ett brott som finnes förskylla
högre straff än böter. Denna lösning av frågan överensstämmer i princip
med den reglering, som motsvarande spörsmål erhöll vid genomförandet av
nu gällande lagstiftning i ämnet.

För det specialfall, som behandlas i 3 §, har emellertid stadgats, att nya
lagen skall vara tillämplig även örn något brott icke förövats efter ikraftträdandet.
De betänkligheter, som i ett yttrande uttalats med anledning av detta
stadgande, synas med hänsyn till den särställning, regeln i 3 § intager, icke
böra tillerkännas avgörande betydelse. Det må ock framhållas, att värdet av
3 § skulle bliva väsentligt förringat, örn under dess tillämpningsområde icke
komme att ingå fångar som vid lagens ikraftträdande finnas i straffanstalterna.

Övriga lagförslag.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget till lag angående ändring i vissa
delar av lagen den 17 oktober 1900 om straffregister är upprättat med
utgångspunkt från den avfattning sistnämnda lag skall äga enligt lagen den
5 juni 1936 om ändrad lydelse av 1, 7 och 8 §§ i lagen. 1936 års lag, vilken
tillkommit i samband med avskaffandet av vissa straffpåföljder, skall ej träda
i kraft förrän den dag Konungen förordnar, men sakkunnigförslaget utgår
från att 1936 års lag sättes i kraft före det nu ifrågavarande förslaget. För
innevarande års riksdag har, med föranledande bland annat av de nya lagarna
örn ungdomsfängelse och örn tvångsuppfostran, genom proposition (nr
127) framlagts förslag till lag angående ändring i vissa delar av straffregisterlagen,
vilken lag liksom 1936 års lag skall träda i kraft den dag Konungen
förordnar. Vid bearbetningen av sakkunnigförslaget inom departementet
har förutsatts, att den nämnda nya ändringslagen likaledes skall hinna sät -

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

Departements

chefen.

tas i kraft tidigare än det förevarande lagförslaget, och detta utgår därför
från den lydelse straffregisterlagen enligt 1936 års lag och den sistnämnda
ändringslagen skall erhålla. Däremot har hänsyn icke behövt tagas till den

1 samband med ändrad lagstiftning rörande verkställighet av bötesstraff
den 9 april 1937 utfärdade lagen angående ändrad lydelse av 2 § 1 och

2 mom. samt 8 § 2 mom. straffregisterlagen. 1937 års ändringslag berör
nämligen icke de lagrum, som nu föreslås skola undergå ändring. Förutom
de avvikelser, som föranletts av det nyss anförda, lia på några punkter smärre
ändringar måst företagas i sakkunnigförslaget.

Beträffande förslaget till lag örn ändrad lydelse av 27 kap. 15 § och 30 kap.
6 § 1 mom. rättegångsbalken har Svea hovrätt anfört, att det sistnämnda
lagrummet i sakkunnigförslaget erhållit en mindre lycklig avfattning.
Sålunda innebure det tillägg angående förvaring och internering, som
gjorts i slutet av momentet, till väsentlig del allenast en upprepning av vad
som följde av det föregående. Justitiekanslersämbetet har funnit det från
tydlighetens synpunkt önskvärt, att bland de ansvarspåföljder, beträffande
vilka i lagrummet stadgas att de skola för den dömde medföra rätt att överklaga
hovrätts utslag, upptagas även ungdomsfängelse och tvångsuppfostran.

• Vidkommande först 27 kap. 15 § lia de sakkunniga föreslagit sådan ändring
i avfattningen av tredje stycket, att därav kommer att framgå att förvaring
och internering skola vara likställda med straff med avseende å hovrätts skyldighet
att innan på besvär av allmän åklagare eller målsägande ändring göres
i underrätts utslag personligen höra tilltalad som därom framställt begäran.
Att de ifrågavarande skyddsåtgärderna bliva uttryckligen nämnda i lagrummet,
lärer vara erforderligt för att icke den i förslaget genomförda ändringen
beträffande sättet för åtgärdernas ådömande — enligt förslaget ådömas förvaring
och internering direkt utan att något straff först utsättes — skall medföra
ändring i det hänseende som avses i lagrummet. Enahanda skäl torde
emellertid kunna anföras för att jämväl tvångsuppfostran, vilken åtgärd enligt
lagen därom den 13 mars 1937 likaledes skall ådömas direkt, genom ett
stadgande i paragrafen likställes med straff. I departementsförslaget har därför
den av de sakkunniga föreslagna ändringen utvidgats till att omfatta även
tvångsuppfostran.

Det av Svea hovrätt åsyftade tillägget i 30 kap. 6 § 1 mom. angiver, dels
att tilltalad äger föra talan mot hovrätts utslag varigenom angående honom
antingen förordnats att förvaring eller internering skall avse annat brott
eller träda i stället för straff för annat brott, om å detta brott kan följa
straffarbete, avsättning eller fängelse, dels ock att tilltalad äger föra sådan
talan då ny minsta tid bestämts för förvaring eller internering. Emellertid
synes kunna ifrågasättas, huruvida någon särskild bestämmelse är erforderlig
beträffande den första gruppens fall. Att märka är nämligen, att enligt
lagrummets nuvarande lydelse tilltalad alltid är berättigad föra talan mot
hovrätts utslag genom vilket han blivit sakfälld för brott varå straffarbete

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

eller avsättning efter lag kan följa. Om det icke föreligger sådant fall och
ej heller ny minsta tid bestämts, synes utslaget icke beröra hans intressen i
sådan grad, att det är behövligt att låta honom fullfölja talan till högsta instans.
I departementsförslaget ha därför tilläggsbestämmelserna begränsats
till att avse de fall, då ny minsta tid bestämts.

Det av justitiekanslersämbetet uttalade önskemålet, att i 30 kap. 6 § 1 mom.
måtte omnämnas även ungdomsfängelse och tvångsuppfostran, har i vad angår
den senare åtgärden understrukits av första lagutskottet vid innevarande
års riksdag i dess av riksdagen godkända utlåtande i anledning av förslaget
till lag om tvångsuppfostran (nr 11). Med hänsyn till bestämmelserna i
26 § lagen om ungdomsfängelse och 20 § lagen örn tvångsuppfostran skulle
ett sådant tillägg till lagrummet visserligen icke medföra någon ändring i sak.
Då det emellertid ur praktisk synpunkt onekligen innebär en fördel, att i lagrummet
direkt angivas samtliga de fall då klagan får föras över hovrätts utslag,
har enligt departementsförslaget i lagrummet omnämnts såväl ungdomsfängelse
och tvångsuppfostran som förvaring.

Vid förslaget till lag om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen
är att nämna, att den ändrade lydelsen av 18 §, innebärande utvidgning av
sinnessjuknämndens befattning i vissa fall med ärenden rörande utskrivning
från sinnessjukhus, uttryckligen tillstyrkts av sinnessjuknämnden. Vid avfattningen
av lagförslaget har förutsatts, att den i samband med tvångsuppfostringsreformen
utfärdade lagen den 13 mars 1937 om ändrad lydelse
av 18 § sinnessjuklagen skall sättas i kraft före den nu ifrågavarande lagändringen.
I

I samband med de nu föreslagna ändringarna i sinnessjuklagen synes
böra upptagas en fråga om jämkning av bestämmelserna i nämnda lag rörande
straffriförklarades behandling, vilken flaga erhållit särskild
aktualitet genom den platsbrist å fångvårdens sinnessjukavdelningar,
som i synnerhet under det senaste året varit starkt framträdande.

Enligt sinnessjuklagen skall för brott häktad person, vilkens sinnesbeskaffenhet
jämlikt domstols förordnande skall undersökas, intagas å sinnessjukavdelning
vid fångvården för undersökningens verkställande av sjukvårdsläkaren
vid avdelningen. Blir häktad, som sålunda är intagen å någon
fångvårdens sinnessjukavdelning, förklarad fri från ansvar på grund av sin
sinnesbeskaffenhet och förklaras han i behov av vård å sinnessjukhus, skall
han förbliva å avdelningen intill dess plats å något statens sinnessjukhus
kan beredas honom. I sådant fall ankommer det enligt 47 § 3 mom. första
stycket sinnessjuklagen på vederbörande fångvårdsmyndigliet att hos medicinalstyrelsen,
som har att i ämnet förordna, göra framställning om den
straffriförklarades intagande för vård å dylikt sjukhus.

Förordnar domstol örn undersökning av sinnesbeskaffenheten hos tilltalad,
som ej är häktad, skall undersökningen verkställas av läkare som
medicinalstyrelsen förordnar. Förklarar läkaren eller, örn medicinalstyrelsens
utlåtande inhämtas, medicinalstyrelsen den tilltalande vara i behov av

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sand. Nr 310.

Kungl Maj:ts proposition nr 310.

vård å sinnessjukhus, och blir den tilltalade av domstol förklarad straffri på
grund av sin sinnesbeskaffenhet, åligger det, enligt tredje stycket i 47 § 3
inom. sinnessjuklagen, vederbörande länsstyrelse att, örn domstolens utslag
vinner laga kraft, genast förordna om den straffriförklarades intagande å
sinnessjukhus för vård, därvid det ankommer på medicinalstyrelsen att, efter
anmälan av länsstyrelsen, bestämma å vilket sinnessjukhus intagningen skall
ske. Kan plats å sådant ej omedelbart erhållas, skall enligt samma lagrum
den straffriförklarade i avbidan på dylik plats genom länsstyrelsens försorg
intagas å sinnessjukavdelning vid fångvården.

Medicinalstyrelsens förordnande beträffande straffriförklarades intagning
å sinnessjukhus avser i nu berörda fall endast att bestämma å vilket sinnessjukhus
intagningen skall ske. I vilken ordning de straffriförklarade skola
intagas i händelse av platsbrist bestämmes nämligen av vederbörande sjukvårdsläkare
enligt de allmänna grunder för intagningsordningen som angivas
i stadgan angående sinnessjukvården i riket. I 72 g av denna stadga
föreskrives i sådant hänseende, att hänsyn skall tagas till utsikterna till
tillfrisknande eller förbättring vid omedelbar sjukhusvård, till patientens farlighet
för person eller egendom och i övrigt förekommande omständigheter,
som påkalla skyndsam intagning; dock att företräde alltid skall lämnas åt
den, av vars uppträdande uppenbarligen framgår, att han är farlig för eget
eller annans liv, och som icke är intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården, så ock åt person, som tjänstgör vid mobiliserad
del av krigsmakten.

Vid tillkomsten av sinnessjuklagen år 1929 framhölls, att det uppenbarligen
vöre av vikt, att tilltalade som straffriförklarats och vore i behov av
vård å sinnessjukhus, så snart lämpligen kunde ske genom det allmännas
försorg omhändertoges. Sinnessjuklagen avser att detta omhändertagande
skall ske å statens sinnessjukhus. Endast i avbidan på plats å sådant sjukhus
skulle vård beredas å sinnessjukavdelning vid fångvården. Ä dessa avdelningar
skola däremot i princip alla anbefallda undersökningar av häktades
sinnesbeskaffenhet verkställas, och där skola också fångar, som blivit sinnessjuka,
förvaras.

Även före sinnessjuklagens tillkomst företogos de rättspsykiatriska undersökningarna
vid fångvårdens sinnessjukavdelningar, där också i regel sinnessjuka
fångar vårdades. Beträffande straffriförklarade funnos inga författningsbestämmelser,
enligt vilka de skulle kvarhållas därstädes. Då på
grund av den stora platsbristen vid hospitalen dessa endast i begränsad utsträckning
och i regel först efter långt dröjsmål kunde mottaga straffriförklarade,
hade emellertid — till undvikande av att sinnessjuka brottslingar,
såsom tidigare ofta förekommit, överlämnades till fattigvården för omhändertagande
eller helt enkelt sändes till sina hem för vård — i praxis blivit
allt vanligare, att straffriförklarade som varit häktade kvarhöllos å fångvårdens
sinnessjukavdelningar till dess plats å hospitalen kunde beredas dem.
Vid tiden för sinnessjuklagens tillkomst vårdades sålunda å dessa avdelningar
omkring 130 straffriförklarade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

Vid sinnessjuklagens framläggande för riksdagen framhöll departementschefen,
att man dittills räknat med att sinnessjukhusen skulle vara i stånd
att upptaga inom fångvården förvarade straffriförklarade först då det nybyggnadsprogram,
som uppställts för den statliga sinnessjukvården, blivit
förverkligat eller omkring utgången av år 1937. Då det emellertid visat sig,
att det ökade utrymme, som under sådan förutsättning erfordrades vid ett
genomförande av det i förslaget till sinnessjuklag upptagna förfarandet rörande
undersökning av häktade, icke kunde beredas annorledes än genom
nybyggnader, fann departementschefen, att frågan om de straffriförklarades
överflyttning till sinnessjukhusen kommit i ett förändrat läge. Det kunde
uppenbarligen icke komma i fråga att verkställa nybyggnader för fångvårdens
sinnessjukavdelningar samtidigt med att de straffriförklarade, vilkas
omhändertagande för vård ju icke tillhörde fångvårdens egentliga uppgift,
å dessa avdelningar provisoriskt upptoge mer än det utrymme, som
för fångvårdens egna behov ytterligare vore av nöden. Den enda tillfredsställande
lösningen syntes därför departementschefen vara, att straffriförklarade
redan under de närmaste åren efter 1929 överflyttades till sinnessjukhusen
i den omfattning, som erfordrades för att utan ytterligare utvidgningar
av fångvårdens sinnessjukavdelningar å dessa bereda efter den nya
lagstiftningens genomförande behövligt utrymme för fångar och häktade.

I överensstämmelse med detta departementschefsuttalande påbörjades en
överflyttning av klientelet å fångvårdens sinnessjukavdelningar till statens
sinnessjukhus. I statsverkspropositionen till 1931 års riksdag omnämnde
dåvarande chefen för justitiedepartementet den sålunda pågående överflyttningen
och ställde sig med hänsyn härtill avvisande till en hemställan av
fångvårdsstyrelsen om ökning av bevakningspersonalen vid fångvården, enär
man borde avvakta verkningarna av överflyttningen. Med anledning av
detta departementschefens uttalande framhöll emellertid riksdagen på statsutskottets
hemställan i skrivelse till Kungl. Maj:t, att sinnessjuka av ifrågavarande
kategori icke borde vid uppkommande platsledigheter å sinnessjukhusen
äga företräde framför andra dit anmälda, vilka vore i behov av anstaltsvård.

På grund av riksdagens nämnda ståndpunktstagande och då antalet strafffriförklarade
ävensom antalet undersökningsfall befinner sig i oavbruten ökning
samtidigt som en betydande platsbrist vid statens sinnessjukhus fortfarande
gör sig gällande ha fångvårdens sinnessjukavdelningar blivit starkt
överbelagda, varjämte det blivit nödvändigt att där kvarhålla straffriförklarade,
som enligt lagens syfte skolat långt tidigare överflyttas till vanligt
sinnessjukhus. Efter tillkomsten av en ny sinnessjukavdelning vid centralfängelset
å Långholmen år 1932 och vissa andra förändringar med avseende å
fångvårdens sinnessjukavdelningar uppgår antalet platser vid dessa numera
till 231. Den 1 mars i år vårdades emellertid på dessa avdelningar icke mindre
än 337 personer, därav 207 straffriförklarade. Riksdagen har i år bifallit
Kungl. Maj:ts proposition (nr 70) om inrättande av en ny sinnessjukavdelning
på centralfängelset i Malmö, varigenom 26 nya platser erhållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

I skrivelse till medicinalstyrelsen den 5 april i år framhöll jag, att den rådande
starka överbeläggningen å fångvårdens sinnessjukavdelningar utan
dröjsmål måste nedbringas och att i sådant syfte i första hand borde undersökas,
huruvida möjlighet funnes att å sinnessjukhusen bereda plats för ett
antal av de å fångvårdens sinnessjukavdelningar intagna straffriförklarade,
samt anmodade medicinalstyrelsen att skyndsammast härutinnan avgiva yttrande
och framlägga det förslag vartill styrelsen kunde finna anledning. I
följd härav har medicinalstyrelsen i skrivelse den 12 april 1937 framhållit
i huvudsak följande:

Ehuru den 1 april i år å statens sinnessjukhus funnes 16,584 vårdplatser, å
vilka med en överbeläggning av omkring 12.4 °/o vårdades 18,650 patienter,
därav 1,170 straffriförklarade, vore likväl samtidigt 2,915 sjuka antecknade
som exspektanter, vilka icke kunnat mottagas. En väsentlig ökning av intagningen
av straffriförklarade vid de statliga sinnessjukhusen syntes sålunda
styrelsen omöjlig under annan förutsättning än att styrelsen finge tillfälle genomföra
åtgärder för ett temporärt beredande av provisoriska statliga sinnessjukvårdsplatser.
Styrelsen förberedde ett förslag till Kungl. Maj:t om inrättande
av provisoriska sekundärsjukhus, till vilka utan olägenhet kunde överflyttas
ett avsevärt antal å statens sinnessjukhus nu vårdade lugna patienter,
varigenom ökad intagning av straffriförklarade skulle möjliggöras. För att
säkerställa denna ökade intagning behövde styrelsen emellertid viss ökad befogenhet.
Då styrelsen icke kunde ålägga en sjukvårdsläkare att intaga en till
honom underställd sjukvårdsavdelning hänvisad straffriförklarad, hade från
styrelsens sida endast underhandsframställningar om önskvärdheten om sådan
intagning kunnat riktas till vederbörande sjukvårdsläkare, vilket i stor
utsträckning skett. I syfte att erhålla ökad befogenhet att reglera intagningen
av straffriförklarade hemställde styrelsen örn ändring av sinnessjukvårdsstadgan
71 § 2 mom. 4). Detta lagrum, i vilket stadgas att medicinalstyrelsen må
i fråga örn viss person, för vilken intagning sökes, meddela särskild föreskrift
om var sådan må ske, borde enligt styrelsens mening ändras därhän, att medicinalstyrelsen
även ägde föreskriva när intagningen skulle ske. Härigenom
skulle styrelsen erhålla möjlighet att reglerande ingripa med avseende å intagning
av straffriförklarade, så att, därest antalet statliga platser för vård av
sinnessjuka provisoriskt ökades, olägenheterna inom fångvårdens sinnessjukavdelningar
skulle kunna avsevärt minskas.

Medicinalstyrelsen har vidare i sin nämnda skrivelse föreslagit upphävande
av bestämmelsen i sista punkten i 47 § 3 mom. tredje stycket sinnessjuklagen,
enligt vilken straffriförklarad, som icke varit häktad, skall i avbidan på
plats å något statens sinnessjukhus för vård intagas å sinnessjukavdelning vid
fångvården. Till stöd för denna hemställan har medicinalstyrelsen anfört
följande:

Enligt uppgift från fångvårdsstyrelsen vore för närvarande 11 straffriförklarade
män och 16 kvinnor av denna kategori intagna å fångvårdens sinnessjukavdelningar
och från vederbörande länsstyrelser hade framställningar ingivits
om emottagande av ytterligare 11 män. Det måste emellertid anses synnerligen
otillfredsställande att straffriförklarade, som under den domen föregående
rättsproceduren tillåtits vistas på fri fot, för att vänta på intagning
för vård å statligt sinnessjukhus måste intagas å till fångvårdsanstalt ansluten
sinnessjukavdelning. Då flertalet av dessa straffriförklarade måste betecknas

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

såsom endast i mycket ringa mån farliga för annans säkerhet till person eller
egendom, syntes det medicinalstyrelsen, som örn nyssnämnda bestämmelse
örn deras intagning å fångvårdsanstalt skulle kunna utgå ur sinnessjuklagens
47 §. Omhändertagandet av det fåtal av denna kategori, som på grund av visad
eller latent farlighet för den allmänna säkerheten icke borde tillåtas under
väntetiden vistas i frihet, syntes styrelsen böra kunna tillfredsställande ordnas
genom ingripande av i 6 § sinnessjuklagen angivna personer och myndigheter.

I 6 § sinnessjuklagen stadgas, att örn icke förmyndare, god man, make eller
annan vidtager åtgärd för beredande av erforderlig vård åt sinnessjuk, skall
ordföranden i hälsovårdsnämnden eller i fattigvårdsstyrelsen i den ort, där
den sjuke vistas, eller polismyndigheten därstädes eller, vad angår sinnessjuk
som är i militärtjänst, vederbörande befälhavare vara pliktig att föranstalta
därom.

Vid behandlingen av förevarande ärende har medicinalstyrelsen under
hand haft överläggning med fångvårdsstyrelsen, som därvid tillstyrkt de föreslagna
författningsändringarna.

Av den föregående redogörelsen framgår att i strid med sinnessjuklagens Departement*
syfte, enligt vilket de straffriförklarade i princip skola intagas för vård å c e,en''
de vanliga sinnessjukhusen, straffriförklarade på grund av platsbristen på
dessa i stor utsträckning och ofta under lång tid måste kvarstanna på
fångvårdens starkt överbelagda sinnessjukavdelningar. Olägenheterna av
nämnda förhållande framträda så mycket starkare, som dessa avdelningar,
vilka i allmänhet äro inredda i vanliga fångvårdsanstalter, icke äro lämpade
för beredande av verklig sinnessjukvård. Att nu berörda ogynnsamma förhållanden
uppstått har, såsom av det föregående framgår, sin grund i att vårdbehovet
för sinnessjuka, såväl straffriförklarade som andra, visat sig större
än som förutsetts. Det enda rationella botemedlet mot förenämnda olägenheter
är uppenbarligen att så många nya vårdplatser skapas, att alla vårdbehövande
sinnessjuka, oberoende av vilken kategori de tillhöra, kunna erhålla
tillfredsställande vård. Huruvida de straffriförklarade sinnessjuka därvid
böra erhålla vård å statens sinnessjukhus eller å nya sinnessjukavdelningar
inom fångvården är en fråga som jag i detta sammanhang icke kan taga
ståndpunkt till.

För att emellertid snarast möjligt å sinnessjukhusen bereda plats för ett
antal av de å fångvårdens sinnessjukavdelningar intagna straffriförklarade
har chefen för socialdepartementet för avsikt att inom den närmaste tiden
framlägga förslag örn inrättande provisoriskt av ett antal statliga vårdplatser
avsedda för å statens sinnessjukhus nu vårdade lugna patienter. Därigenom
skulle ett motsvarande antal straffriförklarade kunna överföras till
sinnessjukhusen. Jämsides med inrättandet av nya vårdplatser synes man
böra företaga sådana ändringar i lagstiftningen, som medgiva att de
straffriförklarade i större utsträckning än hittills komma ali erhålla vård
å statens sinnessjukhus i stället för att kvarhållas å fångvårdens sinnessjukavdelningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

I första hand komma därvid i betraktande sådana straffriförklarade
som icke varit häktade. Beträffande dem har medicinalstyrelsen föreslagit
att de överhuvud icke skulle tagas i provisoriskt förvar å fångvårdens sinnessjukavdelningar
utan att de skulle vistas i frihet till dess att plats kunde
beredas dem å sinnessjukanstalt. Onekligen är det föga tillfredsställande
alt en straffriförklarad, då brottet är så ringa och omständigheterna i övrigt
sådana att han icke är häktad, kan komma att intagas å sinnessjukavdelning
vid fångvården. Det kan vara fråga exempelvis om en person, som
begått ett icke alltför allvarligt brott och knappast i större mån kan
anses farlig för person eller egendom och som under en, på grund av sinnesundersökning
och fullföljd av talan till högre rätt, tämligen långvarig
rättegång vistats på fri fot. Det synes knappast rimligt, att en sådan person,
vilken måhända aldrig förut varit i beröring med någon fångvårdsanstalt,
skall, sedan han av läkare förklarats i behov av vård å sinnessjukhus
och av domstol genom laga kraftvunnet utslag förklarats straffri, insättas
i en under fångvården lydande anstalt, som åtminstone för närvarande i
regel har fängelsekaraktär och där klientelet i huvudsak består av straffriförklarade
som varit häktade. A andra sidan måste beaktas att även bland
nu ifrågavarande sinnessjuka finnas sådana som äro av mera farlig beskaffenhet.
Då därtill kommer att det ofta skulle kunna verka stötande om en
person, som blivit övertygad om ett tämligen grovt brott men som blivit strafffriförklarad,
efter domstolens utslag komme att vistas å fri fot, har jag icke
ansett mig kunna godtaga förslaget om en sådan bestämmelse att de icke
häktade straffria skola vistas på fri fot i avbidan på att plats kan beredas
dem å sinnessjukhus. En lämplig lösning synes däremot vara att föreskriva,
att en icke häktad straffriförklarad skall utan dröjsmål intagas å sinnessjukanstalt.
Med hänsyn till det förhållandevis ringa antalet av de personer varom
här är fråga skulle en sådan bestämmelse ej medföra någon väsentlig inskränkning
i de icke kriminella sinnessjukas möjligheter att erhålla vård å
statens sinnessjukhus. I enlighet med vad sålunda anförts bör 47 § 3 mom.
tredje stycket sinnessjuklagen undergå ändring.

Vad därefter angår frågan om sådana straffriförklarade, som varit häktade,
må framhållas, att orsaken till att de i så stor utsträckning kommit att kvarstanna
på fångvårdens sinnessjukavdelningar sammanhänger med de regler,
som givas i 72 § sinnessjukvårdsstadgan rörande den ordning i vilken
exspektanter skola intagas å sinnessjukhusen, samt med riksdagens år
1931 gjorda uttalande, att de straffriförklarade icke syntes böra hava företräde
framför andra exspektanter vid intagning å sinnessjukhusen; därtill
kommer, att tillämpningen av dessa regler helt ligger i den enskilde sjukhusläkarens
hand såvitt angår hans sjukhus.

För min del anser jag, i huvudsaklig överensstämmelse med vad medicinalstyrelsen
föreslagit, att de nuvarande olägenheterna skulle kunna begränsas
genom att det överlämnas åt en central myndighet — medicinalstyrelsen
— att vid konkurrens mellan straffriförklarade och övriga sinnessjuka
avgöra i vilken ordning intagning å sinnessjukhus skall ske, därvid hänsyn

Kungl. Majlis proposition nr 310.

bör tagas till, förutom andra föreliggande omständigheter, den vårdnadsskyldighet
för det allmänna som uppkommit genom att den straffriförklarade
berövats friheten. Jag föreslår därför att 47 § 3 mom. första stycket sinnessjuklagen
ändras så, att åt lagrummet gives den innebörd att medicinalstyrelsen
skall äga bestämma icke blott, som för närvarande, å vilket sinnessjukhus
den straffriförklarade skall intagas utan även i vilken ordning i förhållande
till andra exspektanter intagningen skall ske. Härjämte bör i 72 § sinnessjukvårdsstadgan
införas en hänvisning till lagens bestämmelser. Den senare
ändringen lärer kunna vidtagas i administrativ ordning.

Nu ifrågavarande ändringar synas böra träda i kraft den 1 juli 1937.

I enlighet med vad i det föregående anförts lia inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag om förvaring och internering i såkerhetsanstalt;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 109)
om verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrgtare samt
av internering av återfaUsförbrgtare;

4) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

5) lag örn ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 (nr lös.
1) angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga
kraft ägande utslag;

6) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående
villkorlig frigivning;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr
82 s. 1) örn straffregister;

8) lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 11 § giftermålsbalken;

9) lag örn ändrad lydelse av 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken;
samt

10) lag örn ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321).»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till delta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till

Lag

om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas som följer:

Om förvaring av vissa abnorma förbrytare.

1 §•

1. den brottslige på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara
oemottaglig eller föga mottaglig för straff; och

2. han med hänsyn till den ådagalagda brottsligheten samt på grund av i målet
förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående
vandel är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom;
samt

3. å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt lag kan
följa straffarbete eller, i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse. 2 3

2 §■

3 §•

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

kerhet till person eller egendom, må domstol i den ordning i 6 § andra och
tredje styckena sägs döma till förvaring i säkerhetsanstalt att träda i stället
för vad av straffet eller tvångsuppfostran återstår.

Om internering av återfallsförbrytare.

4 §•

Begår någon för brott dömd ånyo brott, må domstolen för det återfall i
stället för straff ådöma internering i säkerhetsanstalt, därest den brottslige 1.

efter det han dömts till straffarbete eller förvaring, för återfall i brott
ånyo dömts till sådan påföljd genom dom som är lagakraftvunnen;

2. undergått straffarbete eller förvaring i sammanlagt minst fyra år;

Prövas tilltalad vid gärningens begående hava varit av sinnesbeskaffenhet,
varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, skall vad i denna lag örn internering
stadgas icke äga tillämpning. Lag samma vare, där någon förskyller straffarbete
på livstid, och skall i sådant fall ådömd internering vara förfallen.

Gemensamma bestämmelser.

5 §.

Av de särskilt utsedda ledamöterna skall en vara eller hava varit innehavare
av domarämbete samt en vara i sinnessjukvård erfaren läkare. Suppleant
för särskilt utsedd ledamot skall uppfylla för ledamoten stadgade behörighetsvillkor.
Suppleanten för chefen för fångvårdsstyrelsen skall äga erfarenhet
i fångvårdsärcnden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

Har ledamot ej förut avlagt domared, skall han gå sådan ed innan han
tager säte i nämnden.

Beträffande beslut av nämnden skall vad angående omröstning till dom
är i lag stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Mot ledamot gälla
samma jäv som i fråga om domare.

Mot beslut som av nämnden eller dess ordförande meddelas enligt denna
lag må talan ej föras.

6 §•

Finner fångvårdsstyrelsen anledning förekomma att enligt vad i 3 § sägs
någon som undergår straff underkastas förvaring, skall styrelsen inhämta
nämndens yttrande i frågan. Tillstyrker nämnden förvaring, skall styrelsen
hänskjuta frågan till justitiekanslern, som prövar huruvida talan om ådömande
av förvaring skall väckas. Beträffande den som undergår tvångsuppfostran
skall vad här i fråga om fångvårdsstyrelsen stadgats gälla styrelsen
för uppfostringsanstalten.

Talan enligt andra stycket föres vid den domstol som först avgjort det
mål vari dömts till straff eller tvångsuppfostran. Vid domstolen skall den
tilltalade muntligen höras, och gäde om hans rätt till biträde för sin talans
förberedande och utförande vad i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad är stadgat, dock att biträdet tillerkänd ersättning alltid
skall stanna å statsverket. Beträffande den tilltalade skall i tillämpliga delar
gälla vad i 27 och 30 kap. rättegångsbalken, 12 § lagen den 14 juni 1901 om
vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar
av samma balk samt 11 och 12 kap. lagen örn krigsdomstolar och rättegången
därstädes finnes stadgat angående part som hålles häktad.

Beslut örn förvaring, som i andra och tredje styckena avses, skall verkställas
utan hinder av att det ej äger laga kraft.

7§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Vid beräkning av minsta tid skola tillämpas de grunder som gälla för beräkning
av strafftid, dock skall vid förvaring enligt 3 § denna tid räknas
från den dag då utslaget ankommer till den myndighet som har att förordna
örn verkställigheten.

8 §•

Säkerhetsanstalt enligt denna lag är anstalt eller anstaltsavdelning, som av
Konungen anvisats för sådant ändamål.

9 §•

Utskrivning från förvaring eller internering är antingen villkorlig (utskrivning
på prov) eller slutlig.

Örn utskrivning beslutar nämnden.

10 §.

Före utgången av den för förvaringen eller interneringen gällande minsta tiden
skall nämnden, även om framställning ej gjorts, pröva huruvida den förvarade
eller internerade må anses kunna utan våda för annans säkerhet till
person eller egendom utskrivas. Sker ej utskrivning, skall nämnden minst
var tolvte månad ånyo företaga sådan prövning.

Nämnden är icke skyldig att mer än en gång var sjätte månad pröva framställning
örn utskrivning.

11 §•

Den som utskrivits på prov skall, på sätt särskilt finnes stadgat, stå under
tillsyn och därvid vara underkastad av nämnden meddelade eller eljest för
honom gällande föreskrifter.

Tillsynen över den på prov utskrivne skall fortfara under minst tre år.
Har han under en sammanhängande tid av tre år stått under tillsyn och har
han ej därunder dömts att undergå straffarbete eller fängelse, skall nämnden
pröva huruvida tillsynen må upphöra. Finner nämnden så ej böra ske, skall
tillsynen fortfara under ytterligare ett år, och må tillsynstiden genom nya
beslut av nämnden förlängas nied ett år i sänder. Har den på prov utskrivne
under en sammanhängande tid av fem år stått under tillsyn utan att dom
som ovan sagts mellankommit, skall tillsynen upphöra.

12 §.

Visar den som är utskriven på prov tredska att efterkomma de för honom
gällande föreskrifter som avses i 11 §, eller finnes han på grund av
sitt uppförande eller eljest vara vådlig för annans säkerhet till person eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

egendom, må nämnden besluta att han skall återhämtas till säkerhetsanstalten.
Ej må han på grund av det beslut kvarhållas i anstalten längre tid än
ett år.

Föreligger fråga om återhämtande av den som utskrivits på prov, må
nämnden eller dess ordförande förordna, att han skall tagas i förvar till dess
nämnden meddelat beslut i ärendet.

13 §.

Ädömes någon, i annat fall än i 3 § sägs, förvaring eller internering sedan
han dömts till straff men innan han det till fullo undergått, skall domstolen
tillika förordna, att förvaringen eller interneringen skall träda i stället för
straffet eller vad därav återstår. Vad sålunda stadgats gäller ock där genom
villkorlig dom beviljats anstånd med straffet.

Vid bestämmandet av minsta tiden för förvaringen eller interneringen
skall i sådant fall hänsyn tagas jämväl till beskaffenheten av det brott för
vilket han blivit dömd till straff.

14 §.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla den som enligt 12 § återhämtats
eller enligt 15 § återintagits och som, innan han ånyo utskrivits, övertygas
att hava begått annat brott.

15 §.

Varder den som är på prov utskriven övertygad att hava begått annat brott,
må domstolen, om brottet begåtts efter utskrivningen, förordna att den ådömda
förvaringen eller interneringen skall träda i stället för straff jämväl för
det nya brottet samt att den brottslige skall återintagas i säkerhetsanstalten.
Är brottet begånget före utskrivningen, skall domstolen antingen meddela
förordnande som nu sagts eller ock allenast förordna, att den ådömda förvaringen
eller interneringen skall avse jämväl detta brott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

16 §.

17 §.

Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit
dömd till förvaring eller internering och beslut varigenom han blivit dömd till
straff för brott som begåtts före förvaringens eller interneringens början,
skall förvaringen eller interneringen träda i stället för straffet. Finnes, med
hänsyn till beskaffenheten av det brott för vilket straff ådömts, ny minsta tid
för åtgärden påkallad, må den domstol som först avgjort det mål vari dömts
till förvaring eller internering på framställning av allmän åklagare och sedan
den dömde beretts tillfälle att inkomma med yttrande, bestämma sådan tid.

18 §.

Ådömd förvaring eller internering vare förfallen, såframt domen ej börjat
verkställas inom femton år från det den vann laga kraft.

19 §.

20 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att förvaring eller internering må användas
i stället för straff eller träda i stället för straff gäller icke förlust av
ämbete, tjänst eller annan allmän befattning och ej heller påföljd som avses
i 2 kaj). 20 § strafflagen eller liknande påföljd som finnes stadgad i annan
lag eller författning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

21 §.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Genom lagen upphävas lagen den 22 april 1927 om förvaring av förminskat
tillräkneliga förbrytare och lagen samma dag om internering av återfallsförbrytare.
Dock skall, i mål där fråga är örn ansvar allenast för brott
begånget före lagens ikraftträdande eller för sådant brott jämte efter lagens
ikraftträdande begånget brott för vilket den brottslige finnes ej förskylla högre
straff än böter, beträffande förordnande örn förvaring eller internering
äldre lag tillämpas.

I fråga om verkan av förordnande om förvaring eller internering som meddelats
efter äldre lag skall nya lagen äga tillämpning, dock att minsta tiden
för förvaringen eller interneringen skall beräknas enligt bestämmelserna i
äldre lag.

Förvaring varom i 3 § stadgas må beslutas utan hinder av att den brottslige
undergår straff eller tvångsuppfostran för brott begånget före nya lagens
ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa, delar av lagen den 22 april 1927 (nr 109) om
verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt
av internering av återfallsförbrytare.

Lag om verkställighet av förvaring och internering i säkerhetsanstalt;

1 §•

3 §.

4 §•

Angående rätt att mottaga besök och att mottaga eller avsända meddelanden
skall i tillämpliga delar gälla vad örn fängelsefånge stadgas; dock
må under den i 3 § omlörmälda observationstiden göras de inskränkningar
i nämnda rätt, som påkallas av hänsyn till observationen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Prop. med förslag till lag innefattande införande av ett andra stycke i 4 § framlagd för
1937 års riksdag (nr 209).

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till

Lag

angående .ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 110) om
tillsyn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat
tillräkneliga förbrytare eller från interneringsanstalt för återfalls förbrytare.

Lag om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från förvaring eller internering
i säkerhetsanstalt.

1 §•

I den mån---ändrade bestämmelser.

3 §•

6 §•

Uppehåller sig--— äger vistas.

Visar sig---hos länsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar ar strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att till 4 kap. strafflagen skall fogas en ny paragraf
av nedan angiven lydelse och dels att 5 kap. 6 § och 16 kap. 3 § strafflagen1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4 KAP.

16 §.

I vissa fall, då någon för brott dömd ånyo begår brott, må i stället för
straff användas internering i säkerhetsanstalt. Därom stadgas i särskild lag.

5 KAP.

6 §.

16 KAP.

3 §■

Blev den---eller böter. Blev den tilltalade dömd till förvaring eller

internering i säkerhetsanstalt, och blev förvaringen eller interneringen till fullo
eller till någon del verkställd, skall till straffarbete från och med två till och
med tio år dömas.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse se SFS 1921: 288, jfr beträffande 16 kap. 3 § SFS 1936:244.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 310.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 (nr 16 s. 1)
angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga

kraft ägande utslag.

Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 angående
verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag1,
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Har den---målsägandes besvär.

Är målet, i vad den dömde rörer, av domstolen underställt högre rätts
prövning eller är straffdomen villkorlig, äge vad nu är sagt ej tillämpning.
Lag samma vare, där, på sätt i lagen örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt
stadgas, yttrande i målet inhämtats från interneringsnämnden och
nämnden funnit den tilltalade böra i stället för straff ådömas förvaring eller
internering i säkerhetsanstalt.

6 §•

Varder straff---laga kraft.

Har jämlikt lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt överrätt
i stället för straff ådömt förvaring eller internering i säkerhetsanstalt,
skall ock, där straffet börjat verkställas, bestraffningen fortgå enligt underrättens
utslag, till dess överrättens beslut vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse se SFS 1927: 112.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1906 (nr 61 s. 9) angående

villkorlig frigivning.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig
frigivning1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Har den---lag sägs.

Har förvaring eller internering i säkerhetsanstalt avbrutits för verkställighet
av frihetsstraff, vare å det straff bestämmelserna i denna lag ej tilllämpliga.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)

om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 §, 2 § 3 morn., 5 och 7 §§ samt 8 § 1 mom.
lagen den 17 oktober 1900 om straffregister2 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives:

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter
som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller
myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri
till böter eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott,

1 Senaste lydelse se SFS 1927:111.

2 Senaste lydelse av 8 § 1 mom. se SFS 1936:248. Prop. med förslag till ändrad lydelse av
1 §, 2 § 3 morn., 5 och 7 §§ framlagd för 1937 års riksdag (nr 127).

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

varå enligt lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma
kapitel till böter, eller

2. erhållit villkorlig straffdom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade örn någon med straff belagd gärning, men i
anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

2 §•

5 §•

Då någon---i registret.

Fångvårdsstyrelsen skall--— strafftidens längd.

Befälhavare, som — —- — därstädes avlidit.

Då någon---till registret.

Har någon, örn vars frigivning eller utskrivning från annan anstalt än säkerhetsanstalt
anteckning skall göras eller uppgift lämnas enligt denna paragraf,
under vistelsen å anstalten av dess läkare funnits lida av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, skall upplysning
därom meddelas i anteckningen eller uppgiften. 7

7 §•

Straffuppgift skall avskiljas ur registret,

då nittio år förflutit från hans uppgivna födelseår.

Kungl. Majlis proposition nr 310.

8 §.

1 mom. Fullständigt utdrag av registret skall meddelas, då framställning
därom göres av domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åklagare
eller av annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna om häktning,
eller av interneringsnämnden eller då sådan framställning göres av riksdagens
justitieombudsman eller dess militieombudsman. Till annan myndighet
än nu är sagt, så ock till enskild vars rätt må vara beroende på annan
upplysning ur registret än som framgår av i 2 mom. omförmält registerutdrag,
skall fullständigt registerutdrag lämnas, där Konungen för särskilt fall
därtill givit tillstånd.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 11 § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 11 § giftermålsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:

11 §•

Varder ena maken dömd till straffarbete i tre år eller svårare straff eller
till internering i säkerhetsanstalt, åge andra maken vinna skillnad i äktenskapet.

Dömes ena maken till straffarbete på viss tid understigande tre år, dock
minst sex månader, eller till förvaring i säkerhetsanstalt eller till fängelse
eller tvångsarbete i minst ett år, och yrkar andra maken äktenskapsskillnad,
pröve rätten, huruvida med hänsyn till vad den dömde låtit komma sig till
last och övriga omständigheter skillnad må ske. Samma lag vare, om ena
maken varder av utländsk domstol dömd till frihetsstraff i minst ett år och
andra maken på den grund vill skiljas.

För straffdom---samtyckt därtill.

Vill make---sin talan.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 27 kap. 15 § oell 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

27 KAP.

15 §.

Finner i besvärsmål hovrätten nödigt att, till vinnande av utredning i målet,
muntligt förhör med parterna hålles, åge hovrätten anställa sådant förhör
eller, då särskilda skäl därtill föranleda, uppdraga åt underrätt att hålla
förhöret. Har klagande, som dömts till straffarbete i minst sex månader,
fängelse i minst ett år eller avsättning eller som dömts till förvaring eller internering
i säkerhetsanstalt, i besvärsskriften eller, örn hovrätten förordnat
om vederpartens hörande över besvären, inom den för förklarings avgivande
föreskrivna tid begärt att bliva personligen hörd inför hovrätten, skall
ock muntligt förhör äga rum, där ej särskilda skäl däremot äro. Har klagandens
vederpart underlåtit att avgiva förklaring, varde han ändå till förhöret
kallad, där så kan ske.

Avses med---prövas nödiga.

Ej må, efter besvär av allmän åklagare eller målsägande, ändring göras i
underrättens utslag i fråga om straff, förvaring eller internering i säkerhetsanstalt
eller tvångsuppfostran utan att tilltalad, som före förklaringstidens
utgång framställt begäran att bliva personligen hörd inför hovrätten, bereus
tillfälle att komma tillstädes vid muntligt förhör. Vad nu är sagt gäfle
dock ej, där hovrätten ådömer allenast böter, eller den tilltalades närvaro
vid muntligt förhör uppenbarligen är utan betydelse för målets avgörande,
ej heller där vetskap saknas var den tilltalade uppehåller sig, eller det upplyses
att han vistas å utrikes ort.

30 KAP.

6 §.

1 mom. I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning underställt,
må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas:

1 Senaste lydelse se beträffande 27 kap. 15 § SFS 1936: 219 och beträffande 30 kap. 6 §
1 mom. SFS 1933:178, jfr i fråga om sistnämnda lagrum SFS 1934:16.

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

av målsägande, med mindre hans talan avsett ansvar för brott, varå straffarbete
eller avsättning efter lag kan följa;

av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld för sådant brott eller för annat
brott dömts till förvaring i säkerhetsanstalt eller till tvångsuppfostran,
ungdomsfängelse, fängelse, mistning av befattning på viss tid, dagsböter ej under
sextio eller böter omedelbart i penningar ej under ettusenfemhundra
kronor eller ock blivit fälld till vite omedelbart i penningar ej under belopp
som nu sagts, eller för honom bestämts ny minsta tid för förvaring eller
internering.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av siunessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).

18 §.

Kan sinnessjuk---utom sjukhuset.

Utskrivning enligt första stycket må ej äga rum av den,
som på grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna
fällas till ansvar för begånget brott, eller

som, enligt vad känt är, under inflytande av sinnessjukdom begått mot
annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat, eller
som enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt men
överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits från anstalten, eller

som intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning från straffarbete
eller fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering.

1 Senaste lydelse av 18 § se SFS 1937:79.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

41 &

Ej må domstol döma tilltalad till straffarbete i ett år eller däröver för
mord eller för mordbrand eller annat eldsåsättande, som icke förövats i uppsåt
att bedraga försäkringsgivare eller i annan sådan sviklig avsikt, eller för försök
till brott som nu är sagt, eller till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt,
med mindre läkares utlåtande blivit inhämtat angående hans sinnesbeskaffenhet
vid tiden för brottets begående och beträffande frågan huruvida
han är i behov av vård å sinnessjukhus.

46 a §.

Finner fångvårdsstyrelsen, beträffande någon som undergår straffarbete
eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse eller som för brott varom förmäles i
1 § 3. lagen örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt undergår ungdomsfängelse,
anledning förekomma därtill att han jämlikt 3 § nämnda lag
underkastas förvaring, skall styrelsen, innan den vidtager åtgärd som i 6 §
andra stycket samma lag avses, inhämta läkares utlåtande angående hans
sinnesbeskaffenhet och beträffande frågan huruvida han efter frigivningen
kan antagas bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Lag
samma vare, örn styrelse för allmän uppfostringsanstalt, i fråga om någon
som för brott varom förmäles i 1 § 3. lagen örn förvaring och internering i
säkerhetsanstalt undergår tvångsuppfostran, finner anledning förekomma att
han jämlikt 3 § samma lag underkastas förvaring.

Beträffande sådant utlåtande skola bestämmelserna i 42 § i tillämpliga
delar lända till efterrättelse, med iakttagande av att vad där stadgas om domstolen
eller domaren i stället skall gälla örn styrelsen; dock att, örn läkare
hos styrelsen gjort framställning örn förhör, det skall ankomma på styrelsen
att föranstalta örn sådant förhör vid lämplig underrätt och på rätten eller
domaren att lämna styrelsen meddelande örn förhöret och vidtaga de åtgärder
som i 42 § andra stycket omförmälas. Ersättningen till den som inkallats
till förhöret skall alltid stanna å statsverket. Prövar styrelsen erforderligt att
jämväl medicinalstyrelsens utlåtande inhämtas, skola stadgandena i 44 §
i vad de avse häktad äga motsvarande tillämpning, med enahanda avvikelser
som nyss angående läkares utlåtande sagts.

47 §.

1. Tilltalad, som---ansvar fri.

2. Har domstol---mom. sägs.

3. Har någon, som enligt vad ovan sagts förvaras å sinnessjukhus eller å
sinnessjukavdelning vid fångvården, genom laga kraftägande utslag förkla -

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

rats på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri, skall han, om han
är intagen å sinnessjukhus, anses vara för vård där intagen samt, om han förvaras
å sinnessjukavdelning vid fångvården, för vård där förbliva, intill dess
plats å något statens sinnessjukhus kan beredas honom. I senare fallet
ankomme det på vederbörande fångvårdsmyndighet att hos medicinalstyrelsen
göra framställning om den straffriförklarades intagande å sådant sinnessjukhus.
Vid framställningen skola, i huvudskrifter eller bestyrkta avskrifter,
fogas å fångvårdsanstalten förvarade handlingar, som angå den
straffriförklarade och äro av betydelse för bedömande av hans sinnestillstånd.
Medicinalstyrelsen tillkommer därefter att meddela erforderliga föreskrifter
om den straffriförklarades intagande å visst sinnessjukhus.

Utan hinder---finnes föreskrivet.

Föreligger beträffande någon, som icke är häktad, sådant fall, som avses i
2 morn., åligge det vederbörande länsstyrelse att, om domstolens utslag vinner
laga kraft, genast förordna örn den straffriförklarades intagande å sinnessjukhus
för vård. När sådant förordnande meddelats, skall intagning
utan dröjsmål ske å det statens sinnessjukhus, som medicinalstyrelsen, efter
anmälan av länsstyrelsen, bestämmer.

5. Vad i--— rannsakningens gång.

48 §.

1. Fånge, som----vid fångvården.

Föreligger beträffande---nyss nämnts.

Befinnes någon som är intagen i säkerhetsanstalt lida av sinnessjukdom,
eller finnes anledning att hos sådan intagen förmoda dylik sjukdom, må vederbörande
anstaltsmyndighet draga försorg om hans intagande för vård
eller observation å sinnessjukavdelning vid fångvården.

2. Kan sinnessjuk---hans sinnestillstånd.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å sinnessjuk,
som skall utskrivas från säkerhetsanstalt och kan antagas efter utskrivningen
vara i behov av vård å sinnessjukhus.

Denna lag träder i kraft, beträffande 47 § 3 mom. den 1 juli 1937 samt i
övrigt den dag Konungen förordnar.

Kungl. Majis proposition nr 310.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majis lagråd den 5 maj
1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 23 april 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justititiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 16 april 1937, hade Kungl. Maj:t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om förvaring och internering i säker hetsanstalt;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 109)
örn verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt
av internering av återfallsförbrytare;

4) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

5) lag örn ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 (nr 16 s.

1) angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga
kraft ägande utslag;

6) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående
villkorlig frigivning;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr
82 s. 1) örn straffregister;

8) lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 11 § giftermålsbalkcn;

9) lag örn ändrad lydelse av 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken;
samt

10) lag örn ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Ivar Strahl.

Förslagen föranledde ej andra erinringar än som framgå av följande uttalanden,
avgivna vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslaget till lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Lagrådet:

Ställes på en lagrubrik det anspråk att den skall, så långt i stark sammanfattning
kan ske, utgöra kännemärke å lagens väsentliga innehåll, lärer i förevarande
fall icke böra saknas ett klart angivande av att här åsyftas behandling
av förbrytare — och endast förbrytare. Så sker tydligen ej,
när i förslagets rubrik behandlingsformerna förvaring och internering lämnas
utan annan bestämning än som ligger i förbindelsen med det nyskapade
ordet »säkerhetsanstalt». Varken i och för sig eller i dylik sammanställning
kan denna benämning anses motsvara det slag av ingripande emot brottsligheten,
vilket skall vara det för denna lagstiftning karakteristiska; snarare
ledes tanken på omhändertagande av andra för samhället farliga eller skadliga
personer än just de för brott sakfällda. Lämpligast synes nämnda rubrik
kunna avfattas i anslutning till vad de sakkunniga föreslagit med allenast
den avvikelse som föranledes av att två lagar nu sammanföras till en.
I enlighet härmed skulle rubriken erhålla lydelsen »lag örn förvaring och internering
av vissa förbrytare».

Med en sådan lydelse av lagens rubrik som nu förordats föreligger näppeligen
anledning att för upptagande i lagtexten söka utfinna en gemensam benämning
å de här avsedda anstalterna. En dylik beteckning har då ej längre
till uppgift att utmärka de i lagen behandlade bestraffningsformernas särskilda
karaktär, och i själva verket blir den föga upplysande, i det att därunder
kunna vara inbegripna anstalter av helt skilda och i lagen ej angivna
slag. Naturligare och riktigare synes vara att av lagtexten allenast framgår,
att ifrågavarande förbrytare skola förvaras resp. interneras i »särskild anstalt».
En sådan terminologi lärer bättre förenas med förslagets ståndpunkt
att icke i förevarande lag giva närmare regler örn verkställigheten och att
till avgörande i administrativ ordning överlåta frågan örn de erforderliga anstalternas
inrättande. Med den särskilda innebörd, uttrycken »förvaring» och
»internering» av förbrytare redan äga och alltjämt skola bibehålla i denna
under åtskilliga år tillämpade lagstiftning, ligger måhända närmast att använda
beteckningarna förvaringsanstalt resp. interneringsanstalt och, där behandling
av båda slagen förekommer inom samma anstalt, förvarings- och
interneringsanstalt. Huruvida dessa eller möjligen andra benämningar skola
begagnas, torde emellertid lämpligare komma under bedömande i sammanhang
med de organisatoriska spörsmål, som framkallas av den nya lagstiftningen.

Skulle vad nu anförts vinna beaktande, torde härav ej påkallas andra ändringar
i de remitterade förslagen än att i följdförslagen förekommande
hänvisningar till huvudförslaget lämpas efter dess omformulerade rubrik,
samt att, där i övrigt lagtexterna använda sig av uttrycket säkerhetsanstalt,
detta utbytes mot »särskild anstalt» eller, när sammanhanget det tilllåter,
»anstalten».

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

1 och 4 §§.

Justitierådet Afzelius:

Enligt de nuvarande förvarings- och interneringslagarna sker ådömande
av dessa påföljder så, att i domen först fastställes det straff, som finnes böra
följa på den åtalade förbrytelsen, varefter förordnas att den sålunda dömde
skall, i stället för att undergå detta straff, intagas till förvaring eller internering
i därtill avsedd anstalt. I anslutning till vad de sakkunniga tillstyrkt
föreslås nu, att ådömande av förvaring eller internering skall ske direkt utan
att i domen först utmätes ett straff.

I förhållande till gällande rätt innebär förslaget en högst avsevärd utvidgning
av förutsättningarna för ådömande av förvaring och internering, bland
annat i fråga om svårhetsgraden av brott, å vilket skall kunna följa endera
av dessa påföljder. Härutinnan uppställes nämligen blott det villkor, att å
brottet enligt lag kan följa straffarbete eller — så vitt angår förvaring i anledning
av sedlighetsbrott — straffarbete eller fängelse. Detta medför på
grund av straffskalornas rymlighet att i tämligen stor utsträckning ej kommer
att föreligga hinder av lag emot att döma till förvaring eller internering
även i sådana fall, då det åtalade brottet icke skulle hava bedömts strängare
än med ett lågt frihetsstraff eller rent av endast med böter. Med hänsyn till
påföljdernas synnerliga stränghet kan ett sådant resultat knappast vara åsyftat,
åtminstone icke för andra än sällsynta undantagsfall. Å de erinringar,
som i detta avseende framställts emot förslagets ståndpunkt, har genmälts,
att övriga förutsättningar för påföljdernas ådömande, domstolsbehandlingen
och det eljest stadgade förfarandet i dessa mål erbjöde säkerhet emot en alltför
vidsträckt tillämpning av lagen. Även örn ett sådant antagande skulle
visa sig i det hela riktigt, synes dock vara att betrakta såsom en brist att icke
på denna viktiga punkt tillämpningsområdet erhåller fastare begränsning
genom stadganden i lagen, vilka klart utesluta de lindrigare brottsfallen. Är
den brottslighet, som givit anledning till lagföringen, ej svårare än att straffet
stannar vid böter •—- och detta även när straffnedsättningsregeln i 5 kap.
6 § strafflagen vunnit tillämpning — lärer det behov av skyddsåtgärder, vilket
tilläventyrs kan vara för handen, böra tillgodoses på annan väg än den,
som anvisas i förevarande lagstiftning.

Även från en annan synpunkt är straffets utsättande i domen att förorda.
För att rätt tillämpa lagens grunder måste jämväl efter förslagets förutsättningar
domaren för sig själv klargöra svårhetsgraden av det föreliggande
brottet, och för tanken kommer därmed en straffmätning att äga rum. Endast
genom att denna kommer till uttryck i domen kan göras åskådligt hur lagen
i verkligheten blivit tillämpad. Betydelsen härav torde icke böra skattas
alltför ringa. Med ett system, vilket, under bibehållande av påföljdens samband
med en aktuell brottslighet, icke medgiver någon omedelbar jämförelse
mellan påföljden och det bedömande som ägnats brottet, lämnas utrymme
för åtskillig missuppfattning rörande beskaffenheten av den prövning, som
förekommer i dylika mål. Både för den dömde och för andra kan stundom

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

framstå såsom tvivelsamt, om icke påföljd ådömts utan tillbörligt beaktande
av omständigheter, som hänföra sig till det aktuella brottet, och om icke
lämplighetsskäl erhållit ett större inflytande än som instämmer med lagens
grunder. En föreställning om godtycklighet vid avgörandet synes då kunna
ligga nära.

De skäl, vilka ansetts ådagalägga den föreslagna ordningens företräde
framför den nuvarande, hava icke synts mig övertygande. Den allmänpreventiva
verkan påföljderna kunna utöva torde vara beroende av deras eget
innehåll och kan näppeligen röna inflytande av den lösning, som gives åt det
här behandlade spörsmålet. Ej heller lärer jämförelsen med de nya lagarna
örn ungdomsfängelse och om tvångsuppfostran kunna betraktas såsom hållbar
i annat än vad den avser vissa rent yttre beröringspunkter. De unga
lagöverträdarna utgöra en grupp för sig med väsentligen andra kännetecken
än som återfinnas hos de förminskat tillräkneliga brottslingarna och de kroniska
återfallsförbrytarna. I fråga om de förstnämnda måste behandlingen
— vilken har sin yttersta tidsgräns i ungdomsårens utgång — bliva vida mer
skild från vanliga former av straff och straffverkställighet än vad som blir
fallet med åtgärderna emot de senare. Endast med stor varsamhet synes
därför lagstiftningen rörande ungdomsbrottsligheten kunna tagas till förebild,
när det gäller att ställa andra grupper av förbrytare under en straffrättslig
behandling som avviker från den ordinära.

I enlighet med vad här anförts tillstyrker jag sådan omarbetning av förevarande
paragrafer, att nuvarande ordning för ådömande av förvaring och
internering kommer att bibehållas. Om därvid inom det i förslaget angivna
brottsområdet minsta straff, som skall kunna ersättas med dylik påföljd, bestämmes
till fängelse, lärer i realiteten den ökade frihet, vilken förslaget avser
att bereda domstol i fråga om val mellan vanligt straff och påföljd, icke genom
ändringen i någon avsevärd mån inskränkas. I samband härmed bortfaller
den i 18 § upptagna preskriptionsregeln, emot vilken på grund av dess
för vissa fall alltför stränga eller eljest mindre lämpliga verkan erinringar
blivit framställda — såsom det vill synas icke utan fog. Även i övrigt bliva
åtskilliga ändringar erforderliga såväl i huvudförslaget som i vissa andra av
de remitterade förslagen; några av följdförslagen komma att förfalla. En ,
detaljerad undersökning i detta hänseende kan emellertid under närvarande
omständigheter icke här företagas.

Justitierådet Sandström vid 1 §:

Ehuru i allmänhet medförande en utvidgning i förhållande lill nu gällande
lag av de fall där förvaring kan ådömas inskränker förevarande paragraf
möjligheterna därtill såtillvida att, då den brottslige redan förut undergått
förvaring, han ej skall kunna ånyo ådömas sådan påföljd för brott
varå — bortsett från sedlighetsbrott — ej enligt lag kan följa högre straff än
fängelse. Denna inskränkning kan ej anses motiverad. Den tidigare förvaringen
och de slutsatser vartill denna kan föranleda i avseende å brottslingens
samhällsvådlighet och mottaglighet för straff påverkan berättiga till

Kungl. Maj:ts. proposition nr 310.

en eftergift i fråga om brottsartens svårhetsgrad. Därest efter slutlig utskrivning
en person, som förut undergått förvaring, förövar t. ex. sådan misshandel
som avses i 14 kap. 13 § strafflagen, synes det lämpligt att såsom
nu kan ske förvaring skall kunna ådömas, oaktat å brottet ej kan följa
straffarbete. Jag hemställer därför, att till tredje punkten göres sådant tilllägg
att, då den som utskrivits från förvaring begår annat brott än sedlighetsbrott
och å brottet enligt lag kan följa fängelse, han må oavsett vad i
samma punkt stadgas kunna dömas till förvaring.

7 §■

Lagrådet:

Enligt tredje stycket i förevarande paragraf skola vid beräkning av minsta
tid — bortsett från det fall som avses i 3 § — tillämpas de grunder som
gälla för beräkning av strafftid. Nu gällande lag angående förvaring av förminskat
tillräkneliga förbrytare, 7 § andra stycket, innehåller angående
minsta tidens beräkning ett stadgande av samma lydelse, därvid emellertid
är tillagt, att tiden för förvaringen ej i något fall må räknas från tidigare
dag än den, då beslutet örn förvaringen vunnit laga kraft. På sätt de sakkunniga
erinrat, intogs detta tillägg på hemställan av lagrådet i syfte att
förekomma det misstag att vad i lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa
bestämmelser om beräkning av strafftid stadgas angående verkan av nöjdförklarings
avgivande vid ådömande av frihetsstraff jämväl skulle äga tilllämpning
beträffande förvaringstid. De sakkunniga hava emellertid i likhet
med departementschefen ansett ett tillägg av omförmälda innehåll ej
vara erforderligt vid förevarande stadgande. Såsom skäl härför har i huvudsak
anförts, att då enligt 1898 års lag förutsättes att någon ådömes straffarbete
eller fängelse och enligt gällande förvaringslag sådant straff alltid
skall utsättas i samband med förvaringens ådömande det varit med hänsyn
härtill som ett misstag i förstnämnda avseende ansetts icke vara uteslutet,
men att sådant misstag ej kunde befaras inträffa enligt den föreslagna lagstiftningen,
vilken innebure att förvaring ådömdes direkt utan utsättande av
straff. Vad sålunda framhållits kan emellertid enligt lagrådets uppfattning
, ej inverka på nämnda fråga. Bestämmelserna i 1898 års lag förutsätta nämligen
i alla avseenden för sin tillämplighet ett ådömande av frihetsstraff, och
då därför i det nu ifrågavarande stadgandet hänvisas till de grunder, som
gälla för beräkning av strafftid, kan den av de sakkunniga åberopade omständigheten
ej i och för sig utgöra något hinder för det antagandet att stadgandet,
likaväl som det har avseende å bestämmelserna i 1898 års lag örn
begynnelse- och sluttid för straffarbete och fängelsestraff ävensom om verkan
av visst avbrott i straffverkställigheten, jämväl åsyftar vad i samma lag
stadgas angående verkan av nöjdförklaring. En annan sak är att av vissa
andra omständigheter kan dragas den slutsatsen, att bestämmelserna om
nöjdförklaring ej skola gälla beträffande förvaring och internering. Dessa
omständigheter berördes också i förenämnda lagrådsyttrande; men det hemställdes
likväl att till undanröjande av all tvekan omförmälda tilläggsbe -

Kungl. Majlis proposition nr 310.

stämmelse skulle göras. Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställer nu
lagrådet, att i tredje stycket av förevarande paragraf intages en tilläggsbestämmelse
av förut angivna innehåll. Att så sker anser lagrådet vara så
mycket mer erforderligt som eljest den omständigheten att en sådan bestämmelse
finnes i nuvarande förvaringslag men i den föreslagna lagen uteslutits
skulle kunna vara ägnad att giva ytterligare stöd åt en oriktig tolkning
av stadgandets innebörd.

15 §.

Lagrådet:

I det fall att den som är utskriven på prov därunder övertygas om brott,
som begåtts före utskrivningen, skall domstolen enligt förevarande paragraf
antingen meddela förordnande, att den ådömda förvaringen eller interneringen
skall träda i stället för straff för det nya brottet samt att den brottslige
skall återintagas i anstalten, eller ock allenast förordna, att förvaringen
eller interneringen skall avse jämväl detta brott. Emellertid får återintagning
ej beslutas med mindre sådan åtgärd tillstyrkts av interneringsnämnden. I
händelse nämnden ej lämnar sådan tillstyrkan, återstår således för domstolen
endast att tillämpa det andra av de båda alternativen. Att på detta sätt
domstolen, sedan talan om ansvar för brott anhängiggjorts, skall genom
nämndens ställningstagande kunna bindas i sitt avgörande, huruvida det åtalade
brottet må bliva föremål för någon reaktion från samhällets sida eller ej,
måste ur olika synpunkter väcka betänklighet av den art att förslagets ståndpunkt
härutinnan icke synes böra godtagas. Enligt lagrådets mening bör den
föreliggande frågan lösas på det sätt att möjlighet kommer att stå domstolen
till buds att ådöma straff. Att medgiva domstolen rätt att utan tillstyrkan av
nämnden förordna om den brottsliges återintagande i anstalten lärer nämligen
ej böra ifrågakomma. De sakkunniga, vilka i förevarande hänseende intagit
samma ståndpunkt som innefattas i det remitterade förslaget, hava
anfört att med den föreslagna lösningen bomme — örn man bortsåge från
den begränsade möjlighet att i visst fall, som upptages i 14 § i remitterade
förslaget, ådöma straff — i fråga örn brott begångna före utskrivning på
prov principiellt samma reaktion att tillämpas antingen den brottslige övertygades
om brottet före nämnda tidpunkt (14 § i förslaget) eller under tillsynstid,
samt att det förefallit de sakkunniga bäst överensstämma med de
principer, som läge till grund för denna lagstiftning, att i det ifrågavarande
fallet, där disciplinära hänsyn knappast motiverade ådömande av straff,
utesluta denna reaktionsform. Mot vad sålunda uttalats vill lagrådet emellertid
erinra, att i det angivna hänseendet den olikheten föreligger mellan
14 § och 15 § att domstolen vid tillämpningen av den förra paragrafen är
helt obunden av interneringsnämnden. För övrigt synes enligt förslaget den
omständigheten att reaktionen mot ett brott begånget före utskrivningen på
prov kan bliva olika för det fall att lagföringen sker före utskrivningen och
i den händelse att beivran iiger rum under tillsynstiden ej i allo ansetts böra
beaktas. Sålunda är att märka, hurusom enligt 16 §, där den, som slutligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

utskrivits eller för vilken efter utskrivning på prov tillsynen upphört, övertygas
att före utskrivningen hava begått brott, det står domstolen öppet att
därför ådöma straff.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställer lagrådet örn sådan ändring
av förevarande paragraf att möjlighet beredes domstol att i nu åsyftade fall
döma till straff.

18 §.

Justitierådet Sandström:

Den i förevarande paragraf meddelade preskriptionsregeln utgår från att
ådömande av förvaring eller internering är likställt med straff. Från en sådan
utgångspunkt kan med fog göras gällande att den föreslagna preskriptionstiden
av femton år är för lång i fråga om lindrigare och för kort i fråga
om svårare brott. Emellertid måste ock beaktas att dessa påföljder hava
karaktär av speciella reaktionsformer mot vissa slag av brottslighet och att
för deras användande gälla särskilda förutsättningar med avseende å brottslingens
person. Om dessa förutsättningar icke längre förefinnas, kan det icke
anses lämpligt att åtgärderna bringas till verkställighet. Då ett längre uppskov
med verkställigheten måste göra det osäkert örn berörda förutsättningar
alltjämt äro för handen, synes för sådant fall från det ändamålsenligas synpunkt
önskvärt att förordnandet får anses förfallet och att förnyad prövning
får äga rum av frågan om den påföljd som brottet bör föranleda. En
sådan anordning står väl tillsammans med de principer som kommit till uttryck
i 2 och 3 §§, och från den dömdes synpunkt kan så mycket mindre
invändning resas däremot som, för den händelse straff skulle komma att
ådömas, detta — till sin tidslängd enligt allmänna rättsgrundsatser naturligtvis
begränsat inom tidrymden för den minsta tiden — torde uppfattas såsom
en lindrigare påföljd.

På grund av det anförda hemställer jag att paragrafen måtte omarbetas så.
att därest förordnande angående förvaring eller internering ej börjat verkställas
inom fem år, förordnandet skall anses förfallet och att allmän åklagare
i ty fall skall vid den i 17 § angivna domstolen föra talan mot den dömde
örn hans fällande till enahanda eller annan ansvarspåföljd. Bestämmelser
av detta innehåll torde påkalla en föreskrift om viss tid inom vilken sådan
talan kan anhängiggöras, förslagsvis fem år utöver den tid som finnes stadgad
för anställande av åtal för brottet.

Justitierådet Afzelius:

Under hänvisning till mitt yttrande vid 1 och 4 §§ instämmer jag, därest
förslagets ståndpunkt i fråga om sättet för påföljds ådömande skall bibehållas,
i justitierådet Sandströms uttalande örn önskligheten av att förevarande
paragraf underkastas omarbetning. I fråga om det innehåll, som bör
givas åt preskriptionsregeln och med denna sammanhängande bestämmelser,
erfordras emellertid enligt min mening ett närmare övervägande än som
här för närvarande kan äga rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Regeringsrådet Aschan och justitierådet Forsberg förenade sig med justitierådet
Afzelius i vad hans yttrande avsåge omarbetning av förevarande paragraf.

21 §.

Lagrådet:

Det i förevarande paragraf upptagna bemyndigandet för Kungl. Maj:t att
meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen av lagen kan oell
bör ej avse verkställigheten av förvaring eller internering och ej heller tillsynen
över de på prov utskrivna, i vilka hänseenden föreskrifter meddelas i
särskilda lagar. Om Kungl. Maj:ts befattning med anstalternas inrättande
stadgas i 8 §. Det föreslagna stadgandet lärer i verkligheten icke äga avseende
å annat än de närmare föreskrifter, som kunna erfordras rörande intemeringsnämndens
verksamhet. Vid detta förhållande torde stadgandet,
efter förebild av gällande lag örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare,
böra överflyttas till 5 §.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami.

Nr 310.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 7 maj 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 5 maj
1937 avgivna utlåtande över de den 16 april 1937 till lagrådet remitterade förslagen
till

1) lag örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 109)
örn verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt
av internering av återfallsförbrytare;

4) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

5) lag örn ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 (nr 16 s. 1)
angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft
ägande utslag;

6) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående
villkorlig frigivning;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr
82 s. 1) örn straffregister;

8) lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 11 § giftermålsbalken;

9) lag örn ändrad lydelse av 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken;
samt

10) lag örn ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»I förslaget till lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt ha de
ändringar vidtagits, om vilka lagrådet hemställt vid 7, 15 och 21 §§ av detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

lagförslag. I enlighet med lagrådets hemställan ha sålunda dels ändringar
företagits i 7 § sista stycket och 15 § första stycket, dels ock 21 § uteslutits
och med anledning därav ett nytt sista stycke tillagts i 5 §.

Däremot har någon ändring i det remitterade förslaget icke ansetts böra
vidtagas med anledning av vad lagrådet anfört därom, att rubriken borde erhålla
sådan avfattning, att av densamma framginge, att lagen åsyftade behandlingen
av förbrytare, ävensom därom att någon särskild benämning å
den anstalt vari förvaring och internering skall verkställas icke borde i lagen
upptagas. Enligt min mening är det ur vissa synpunkter lämpligt, att de
ifrågavarande skyddsåtgärderna icke betecknas allenast med termerna förvaring
och internering utan att åt dem givas benämningar, som mera tydligt
angiva att de innebära särskilda former av omhändertagande. Med hänsyn
därtill har jag funnit mig böra i lagen bibehålla de i det remitterade förslaget
upptagna benämningarna förvaring och internering i säkerhetsanstalt.
Vid sådant förhållande torde dessa beteckningar lämpligen böra upptagas
jämväl i lagens rubrik. Att därutöver i denna utmärka, att lagen har avseende
å förbrytare, synes mig icke vara behövligt.

Beträffande den i 18 § av samma lagförslag upptagna preskriptionsregeln
lia inom lagrådet avgivits skilda yttranden, vilka samtliga innebära önskemål
om en omarbetning av ifrågavarande preskriptionsbestämmelse. Redan
vid bearbetningen inom justitiedepartementet av de sakkunnigas förslag voro
olika sätt att lösa föreliggande fråga, däribland det som angivits av en ledamot
inom lagrådet, föremål för övervägande. Då det därvid icke lyckades
att finna en ur alla synpunkter fullt tillfredsställande lösning och då förevarande
spörsmål uppenbarligen är av synnerligen ringa praktisk betydelse,
stannade jag vid att upptaga den av de sakkunniga i förevarande hänseende
föreslagna enkla och överskådliga bestämmelsen, vilken i princip överensstämmer
med motsvarande regel i lagen örn ungdomsfängelse. Vad inom
lagrådet i denna fråga anförts har icke föranlett mig att frånträda min härutinnan
tidigare intagna ståndpunkt.

Vad enskilda ledamöter av lagrådet i övrigt anfört beträffande samma lagförslag
har icke ansetts böra föranleda ändring i förslaget.

Viss redaktionell jämkning har vidtagits i ingresserna till lagen angående
ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 örn verkställighet av
förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare
och till lagen angående ändring i vissa delar av lagen samma
dag örn tillsyn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat
tillräkneliga förbrytare eller från interneringsanstalt för återfallsförbrytare.
En sådan jämkning har även företagits i 18 § andra stycket lagen
om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen.»

Föredraganden hemställer — under framhållande av alt proposition i ärendet
jämlikt § 54 riksdagsordningen syntes kunna avlåtas utan hinder av att
den för propositioners avlämnande i allmänhet stadgade tid gått lill ända —

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

att de i enlighet med vad nu angivits ändrade lagförslagen måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

3716i7