Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310 (Proposition 1919:310)

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Nr 310.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
om ordning och villkor för ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning m. m.; given Stockholms slott den
11 mars 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning;

2) lag om kommunalförbund;

3) lag om ändrad lydelse av §§ 2, 3, 37, 74 och 79 i förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet;

4) lag om ändrad lydelse av § 2 i förordningen den 21 mars 1862
om kommunalstyrelse i stad; samt

5) lag om ändrad lydelse av 6, 7 och 13 §§ i lagen den 14 juni
1918 om fattigvården.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 274 käft. (Nr 310.) 4 0 87 18 1

Kungt. Maj:t» Proposition Nr 310.

Förslag’

till

, Lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om ändring i kommunal indelning.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Med kommun förstås i denna lag landskommun, köping med egen
kommunalförvaltning samt stad.

2 §•

Om ändring i rikets kommunala indelning förordnar Konungen.
Därvid må kommuns område ökas eller minskas, kommun upplösas,
så ock ny kommun bildas.

Om förutsättningar för indelningsändring.

o C

o §.

Kunna genom ändring i kommunal indelning vinnas fördelar för
den kommunala förvaltningen eller lättnad eller utjämning i kommunala

Kung1. Maj.ts Proposition Nr 310.

bördor eller finnes ändringen främja den ekonomiska utvecklingen inom
orten eller eljest medföra gagn, må om sådan ändring förordnas.

Motsätter sig kommun, som av ifrågasatt ändring i kommunal indelning
beröres, sådan ändring eller villkor, som med densamma förbindés,
och skulle ändringen eller villkoret finnas medföra avsevärd
olägenhet för kommunen, må därom förordnas endast då ändringen finnes
vara av betydande allmänt behov påkallad, såsom

då oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande vållar
hinder eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende
av kommunala behov,

eller viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så
att avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma,
eller samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller annat
dylikt ändamål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgodoses,

eller bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska
utvecklingen inom orten,

samt ändring i kommunal indelning prövas nödig för att undanröja
eller avsevärt minska sålunda förefintligt missförhållande.

Om ekonomisk uppgörelse mellan kommunerna vid indelningsändring.

4 §.

Vid ändring i kommunal indelning skola, där så finnes nödigt, de
av indelningsändringen berörda kommunernas inbördes ekonomiska förhållanden
ordnas genom uppgörelse, som fastställes av Konungen i sammanhang
med förordnande om ändringen; dock att uppgörelse i visst
avseende må kunna, där Konungen så bestämmer, senare verkställas i
den ordning och enligt de grunder, som i förordnandet angivas.

5 §•

Finnes inom område, som vid indelningsändring övergår från en
kommun till annan, mark, som är utlagd till väg, gata, torg eller annan
allmän plats, skall den förstnämnda kommunens rätt till sagda mark
övergå till den kommun, inom vars område marken efter indelningsändringen
kommer att ligga.

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

6 8.

Andra kommunala tillgångar, än som i 5 § sägs, ävensom kommunala
förbindelser må, där kommunen genom indelningsändringen delas,
antingen tilläggas endera av de ändrade eller nybildade kommunerna
eller mellan dem fördelas, efter ty skäligt prövas med hänsyn till förhållandet
i beskattningsföremål eller invånarantal mellan de områden, i
vilka den äldre kommunen delats, eller till annat förhållande, som må
anses bestämmande för vartdera områdets andel i den äldre kommunens
tillgångar och förbindelser.

Där särskilda omständigheter därtill föranleda, må vid uppgörelse
träffas bestämmelse, varigenom kommunal tillgång eller förbindelse tilllägges
allenast del av ändrad eller nybildad kommun.

överflyttning eller uppdelning, som här avses, av kommunal förbindelse
må ej ske med mindre vederbörande fordringsägare därtill
lämnat samtycke.

7 §•

Vid fördelning av tillgångar och förbindelser bör, så vitt lämpligen
ske kan, iakttagas:

att fast egendom, som uteslutande eller huvudsakligen är avsedd
till gagn för visst område, tillägges den kommun, som området kommer
att tillhöra;

att fordran för ogulden kommunalutskyld övertages av den kommun,
inom vilken debiteringen skulle hava skett, om indelningsändringen då
varit genomförd:

att annan i uppgörelsen ingående egendom tilldelas den kommun,
som med hänsyn till egendomens beskaffenhet eller rättvis fördelning
finnes mest berättigad att övertaga densamma;

att skuld, som vilar å eller tillkommit för egendom, som tilldelas
viss kommun, till betalning övertages av samma kommun; samt

att annan skuld fördelas till betalning, efter ty med hänsyn till
övertagna tillgångar och i övrigt rättvis fördelning finnes skäligt.

8 §■

Har vid fördelning av tillgångar eller förbindelser endera av de
ändrade eller nybildade kommunerna övertagit större andel av tillgångarna
eller förbindelserna än som med hänsyn till fördelningen i övrigt skä -

KungI. Maj:ts Proposition Nr 310 5

ligen må. anses å densamma belöpa, bör utjämning ske genom ersättning
i penningar.

9 §•

Varder genom indelningsändringen endera kommunens ekonomiska
ställning avsevärt försämrad, utan att sådant kan anses uppvägas av den
befrielse från kommunala förpliktelser, som genom indelningsändringen
vinnes, och finnes den andra kommunen skäligen böra därför giva ersättning,
må dylik ersättning stadgas att utgå på en gång eller under
viss övergångstid.

Lag samma vare, där kommun eljest till följd av indelningsändring
har att till ordnande av sin förvaltning vidkännas kostnader, till vilka
den andra kommunen skäligen finnes böra lämna bidrag.

10 §.

Där ej annat föranledes av stadgandet i 5 § eller blivit vid uppgörelse,
som i 6 § sägs, bestämt, gälle:

att, då kommuns område ökas, kommunens tillgångar och ansvarigheten
för dess förbindelser tillkomma den ökade kommunen;

att, då kommuns område minskas, kommunens tillgångar och ansvarigheten
för dess förbindelser tillkomma den minskade kommunen;
samt

att, då kommun införlivas med annan kommun eller ingår i nybildad
kommun, kommunens tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser
tillkomma den ökade eller nybildade kommunen.

Om indelningsändrings inverkan på kommunala stadgars giltighet.

11 §•

Gälla inom kommun, som beröres av ändring i kommunal indelning,
särskilda kommunala stadgar, vare dessa även efter ändringen i
tillämpliga delar gällande inom samma område som förut, där ej i sammanhang
med beslutet om ändringen eller sedermera i laga ordning
annorledes förordnas.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Om indelningsändrings ikraftträdande och åtgärder med avseende därå.

12 §.

Ändring i kommunal indelning skall träda i kraft vid det kalenderårs
början, som Konungen bestämmer, icke tidigare än fyra eller, där
kommun genom ändringen delas, nio månader efter det förordnande om
ändringen meddelats.

13 §.

Sedan förordnande meddelats om ändring i kommunal indelning,
skall under tiden innan ändringen träder i kraft den kommunala beslutanderätten
utövas enligt den nya indelningen,

dock att i fråga om angelägenhet, som avser kommun enligt den
äldre indelningen, sistnämnda indelning skall följas, intill dess den nya
indelningen trätt i kraft.

14 §.

År i kommun, vars område genom indelningsändriug ökas eller
minskas, beslutanderätten överlåten åt fullmäktige, skola dessa företräda
såväl den äldre som den ökade eller minskade kommunen.

Vidkommande sådan kommun äge Konungen, om förhållandena
därtill föranleda, förordna, att samtliga fullmäktiges uppdrag skall upphöra,
då den nya indelningen träder i kraft, samt nytt val till fullmäktige
för tiden därefter verkställas i den ordning, som är stadgad för det
fall att val sker första gången.

15 §.

De utskylder till ändrad eller nybildad kommun, vilka året innan
indelningsändringen träder i kraft beviljas att under det nästföljande
året utgå, skola till utgörande fördelas å dem, som skulle under förstnämnda
år varit till kommunen skattskyldiga, för den händelse den nya
indelningen redan då varit i kraft.

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 810.

16 §.

Då kommuns område skall genom indelningsändring delas, skall
vid upprättande av kommunal röstlängd året innan ändringen träder i
kraft iakttagas, att särskild längd upprättas för varje del.

n §•

Underlåtenhet att betala kommunal utskyld i äldre kommun medföre
i fråga om rösträtts utövning i ändrad eller nybildad kommun
samma påföljd som inom den äldre kommunen.

18 §■

År nybildad kommun landskommun eller köping, åligger det Konungens
befallningshavande att så fort ske kan under året innan indelningsändringen
träder i kraft och sist före den 1 oktober förordna
person att hålla kommunalstämma för val av kommunalstämmans ordförande
och vice ordförande ävensom kommunalnämnd.

År nybildad kommun stad, som i 54 § förordningen om kommunalstyrelse
i stad avses, skall Konungens befallningshavande inom samma
tid förordna kommunalborgmästare, vilken har att ofördröjligen hålla
allmän rådstuga för val av kommunalrådmän.

Skall i nybildad stad finnas magistrat, åligger det hovrätten alt
inom samma tid, efter anmälan av Konungens befallningshavande, förordna
borgmästare att jämte tillkallade rådmän utgöra magistrat, intill
dess sådan varder i vederbörlig ordning tillsatt.

År nybildad kommun stad, i vilken skola finnas stadsfullmäktige,
skall, intill dess fullmäktige blivit utsedda, stadens beslutanderätt utövas
vid allmän rådstuga.

I nybildad kommun må under året innan indelningsändringen träder
i kraft fullmäktige och kommunala befattningshavare utses oberoende
av eljest gällande bestämmelser om tid för dylikt val; och skall i fråga
om beräknandet av deras tjänstgöringstid så anses, som om denna börjat
först med ingången av nästföljande året.

Fullmäktige skola omedelbart efter valet övertaga handhavandet av
de dem tillkommande uppgifter; och skola jämväl magistrat, stadsstyrelse
och kommunala befattningshavare, som utses före den nya kommunindelningens
ikraftträdande, genast träda i utövning av sina befatt -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

ningar med befogenhet att vidtaga sådana åtgärder, som erfordras i anledning
av indelningsändringen.

19 §.

I landskommun eller köping, som ändras eller nybildas, må med
uppgörande av utgifts- och inkomstförslag för första året efter indelningsändringens
ikraftträdande anstå utöver den i 63 § förordningen om
kommunalstyrelse på landet stadgade tid, dock att utgifts- och inkomststatens
bestämmande skall ske inom november månads utgång.

20 §.

Då i anledning av ändring i kommunal indelning röstlängd, som
för kommun upprättats, skall användas inom annan kommun, skall röstlängden
av valnämnden eller magistraten (stadsstyrelsen) i förstnämnda
kommun för ändamålet tillhandahållas vederbörande myndighet i sistnämnda
kommun.

21 §.

Kommunalnämnden eller magistraten (stadsstyrelsen) i kommun, som
skall helt införlivas med annan kommun eller ingå i ny kommun, skall
före ingången av december månad året närmast innan ändringen träder i
kraft till motsvarande myndighet inom den ökade eller nybildade kommunen
överlämna årets taxeringslängder och hos prövningsnämnden förda längder
angående kommunen.

Skall del av kommun införlivas med annan kommun eller ingå i
eller bilda ny kommun, vare lag samma i fråga om de längder, som
angå kommundelen.

Om nybildad kommuns lånerätt.

22 §.

Konungen må efter därom gjord framställning bestämma beloppet
av den upplåning, som av nybildad kommun må beslutas utan underställning,
intill dess de i 73 § förordningen om kommunalstyrelse på
landet och 74 § förordningen om kommunalstyrelse i stad i sådant hänseende
meddelade bestämmelser kunna tillämpas.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

Om särskild besvärsrätt vid indelningsändring.

23 §.

Mot beslut, som, sedan Konungen förordnat om kommunal indelningsändring
och innan densamma trätt i kraft, fattas inom av ändringen
berörd kommun med tillämpning av den äldre indelningen, äge medlem
av kommunen att föra talan jämväl där han tilltror sig kunna visa, att
beslutet strider mot de förutsättningar, på vilka förordnandet om indelningsändringen
grundats, eller, även om så ej är förhållandet, att beslutet
dock avser angelägenhet, vars ordnande skäligen bör tillkomma
kommun enligt den nya indelningen.

Rätt till klagan, som nu är sagd, tillkomme ock annan kommun,
som av indelningsändringen beröres, så ock medlem av sådan kommun.

Om förfarandet vid indelningsändring.

24 §.

Vill kommun eller medlem av kommun väcka fråga om ändring i
kommunal indelning, som berör kommunen, ingive till kammarkollegium
ansökan i ärendet. Vid ansökningen skall fogas den förberedande utredning,
som sökanden kan vilja åberopa.

Sådan fråga kan ock väckas av kammarkollegium eller av Konungens
befallningshavande efter anmälan hos kammarkollegium.

25 §.

Har fråga om ändring i kommunal indelning blivit väckt, skall utredning
verkställas, där skäl därtill är.

Finner kammarkollegium med hänsyn till ärendets omfattning och
beskaffenheten av de frågor, som under utredningen kunna komma under
övervägande, att utredningen bör verkställas under kollegii eget inseende,
uppdrage kollegium åt särskild utredningsman att verkställa utredningen.

I annat fall överlämne kollegium åt vederbörande Konungens befallningshavande
att besörja utredningen; ägande Konungens befallningshavande
att, där så finnes erforderligt, förordna utredningsman till sitt
biträde.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 kind. 274 käft. (Nr 310.) 4037 1 8 2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

26 §.

Utredning, som i 25 § sägs, skall avse alla på frågan inverkande
omständigheter.

Därvid skall särskilt tillses, huruvida ifrågasatt ändring i kommnnal
indelning bör föranleda ändring jämväl i ecklesiastik, administrativ eller
judiciell indelning, i vilket fall utredningen må utsträckas att avse även
sådan indelning.

Vid utredningen bör kommun eller kommundel samt såvitt möjligt
i övrigt eu var, vilkens rätt kan beröras av ifrågasatt indelningsändring,
beredas tillfälle att uttala sig i ärendet.

27 §.

Utredningsman äge befogenhet att hos vederbörande begära utlysande
av stämmor ävensom utlysa andra sammanträden samt att från
offentliga och kommunala myndigheter infordra de upplysningar eller
av dem påkalla det biträde, som utan deras oskäliga betungande kan
krävas.

Vid stämma eller sammanträde, som ovan sägs, äge utredningsmannen
att deltaga i överläggning.

Förekommer under utredningens gång anledning, att åt utredningen
bör givas väsentligen annan eller större omfattning, än som i det åt
utredningsmannen givna förordnande varit avsedd, eller yppas hinder
mot ifrågasatt ändring eller annan omständighet, som skulle göra fortsatt
utredning onyttig, har utredningsmannen att därom göra anmälan
hos den myndighet, som honom förordnat.

28 §.

Föranleder utredningen, att ändring i kommunal indelning bör
komma till stånd, skall förslag till ändringen ävensom till den ekonomiska
uppgörelse och de övriga villkor, vartill ändringen kan giva
anledning, uppgöras.

Finnes ändring i kommunal indelning böra föranleda ändring även
i annan indelning, skall förslag jämväl till sådan indelning uppgöras.

29 §.

Har utredning, som verkställts genom Konungens befallningshavande,
slutförts, eller har därunder förekommit förhållande, som i 27 § sista

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

stycket omförmäles, insände befallningshavanden handlingarna i ärendet
jämte eget utlåtande till kammarkollegium.

I ärende, som utretts under kammarkollegii inseende, skall Konungens
befallningshavandes utlåtande infordras.

30 §.

I ärende angående ändring i kommunal indelning, som hänskjutes
till Konungens avgörande, skall kammarkollegium avgiva utlåtande.

31 §.

Finner Konungen skäligt anbefalla utredning angående ändring i
kommunal indelning, förordne Konungen om utredningen på sätt han
finner lämpligt.

Om kostnad för utredning.

32 §.

Kostnad för utredning, varom ovan förmäles, må, efter ty därom
förordnas av den myndighet, som besörjer utredningen, förskjutas av
sökande, som i 24 § sägs, eller av allmänna medel.

Sökande, så ock, där på utredningen följer ändring i kommunal
indelning, kommun, som av ändringen beröres, må, efter ty Konungen
prövar skäligt, förpliktas att helt eller delvis återgälda förskjuten utredningskostnad.

Om municipalsamhälle.

33 §.

Varder i sammanhang med ändring i kommunal indelning municipalsamhälle
upplöst eller till sitt område eller sina uppgifter inskränkt,
skall angående förhållandet mellan sådant samhälle och kommun, som
övertager dess uppgifter, gälla vad i 4—11 §§ är stadgat.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

2 KAP,

Om ändring i ecklesiastik indelning.

34 §.

Med församling förstås i denna lag territoriell kyrkoförsamling.

35 §.

Om ändring i rikets indelning i församlingar förordnar Konungen.

Därvid må församlings område ökas eller minskas, församling upplösas,
så ock ny församling bildas.

36 §.

Vid ändring i församlingsindelning äge stadgandena i 4 och 6—10 §§
motsvarande tillämpning.

37 §.

Ändring i församlingsindelning skall träda i kraft vid det kalenderårs
början, som Konungen bestämmer, icke tidigare än fyra månader
efter det förordnande om ändringen meddelats.

38 §.

Vid ändring i församlingsindelning äge stadgandet i 13 § motsvarande
tillämpning i fråga om utövandet av församlings beslutanderätt.

39 §.

Angående uttaxeringen av de avgifter till ändrad eller nybildad församling,
vilka året innan ändringen träder i kraft beviljas till täckande
av nästföljande årets utgifter, äge vad i 15 § är stadgat om kommun
motsvarande tillämpning.

40 §.

Skall ny församling bildas, åligge det domkapitlet att så fort ske
kan under året innan indelningsändringen träder i kraft och sist före

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

den 1 oktober förordna präst att föra ordet i församlingens kyrkostämma
samt i dess kyrko- och skolråd.

Sedan så skett, må omedelbart anställas val till under den nya församlingens
kyrkostämma börande befattningar oberoende av eljest gällande
bestämmelser om tid för dylikt val. De, som sålunda utses, skola
genast trädd i utövning av sina befattningar med befogenhet att vidtaga
sådana åtgärder, som erfordras i anledning av indelningsändringen; och
skall i fråga om beräknandet av deras tjänstgöringstid så anses, som om
denna börjat först med ingången av nästföljande året.

41 §.

Stadgandet i 19 § äge motsvarande tillämpning ifråga om anstånd
med bestämmande av utgifts- och inkomststat för församling.

42 §.

Stadgandet i 22 § skall hava motsvarande tillämpning i fråga om
församling, intill dess den i 40 § förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd meddelade bestämmelse om lån, som må beslutas
utan underställning, kan tillämpas.

43 §.

Stadgandet i 23 § äge motsvarande tillämpning angående beslut av
kyrkostämma.

44 §.

I fråga om förfarandet i ärende angående ändring i församlingsindelning
samt kostnad för utredning i sådant ärende skola stadgandena
i 24—32 §§ i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande,
att vad i nämnda paragrafer sägs om kommun och medlem av kommun
skall gälla församling och medlem av församling; att domkapitlet och,
beträffande församling i egenskap av skoldistrikt, skolöverstyrelsen
skola äga samma befogenhet att väcka fråga om ändring i församlingsindelning
som Konungens befallningshavande; samt att utredning, som
här avses, skall äga ruin under vederbörlig samverkan med domkapitlet
och skolöverstyrelsen.

Kung1. Maj;ts Proposition Nr SIO.

45 §.

Vad i denna lag är stadgat angående församling galle i tillämpliga
delar skoldistrikt, vars angelägenheter handläggas å kyrkostämma, ändå
att dess område icke sammanfaller med församlings område.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

Förslag*

till

Lag om kominunaitörbdwl.

Härigenom förordnas som följer:

Om kommunalförbunds ändamål och medlemmar.

1 §•

För handhavande av kommunal förvaltningsuppgift må städer, landskommuner,
köpingar och municipalsamhällen sammansluta sig till kommunalförbund
i den ordning, denna lag stadgar. Fattigvårdssamhälle,
som utgöres av flera kommuner, är i fråga om rätt att ingå i kommunalförbund
likställt med kommun.

Sammanslutning för ändamål, som nyss är sagt, må ock kunna ske
mellan landstingskommuner samt mellan landstingskommun och stad.

Om kommunalförbunds organisation.

2 §.

För kommunalförbund skall finnas förbuudsordning, vilken skall
innehålla bestämmelser:

om förbundets ändamål och medlemmar;

om förbundets benämning och den ort, där detsamma skall hava
sitt säte;

om sammansättningen av förbundets direktion och den tid, för
vilken ledamöter och suppleanter i densamma skola utses, om det sätt,

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

varpå ordförande och vice ordförande i direktionen skola utses, om tider
för direktionens ordinarie sammanträden och ärenden, som därvid skola
företagas, samt om kallelse till sammanträde;

om nämnd, syssloman eller annan befattningshavare, som för verkställighet
och förvaltning må utses, samt om sådan myndighets åligganden
och befogenheter;
om revision;

om ersättning åt innehavare av förtroendeuppdrag hos förbundet,
därest sådan ersättning linnes böra utgå för av uppdraget åsamkad
kostnad och tidsspillan;

om grunder för och begränsning av medlems skyldighet att tillhandahålla
medel för förbiindsverksamhetens ordnande och fortsatta bedrivande; om

den rätt att upptaga lån, som linnes böra förbundet medgivas;
om medlems andel i förbundets tillgångar, fördelning av vinst å
förbundets verksamhet samt vad i övrigt finnes erforderligt för ordnande
av de ekonomiska förhållandena mellan förbundet och dess medlemmar ;

om villkor för medlems utträde ur förbundet och uppgörelse, som i
anledning därav må erfordras;

om villkor för upplösning av förbundet;

om grunderna för skifte av förbundets behållna tillgångar, där
sådant skifte vid förbundets upplösning skall äga rum; samt

om vad i övrigt må vara nödigt för ordnande av förbundets förhållanden
i fråga om ekonomi och förvaltning.

Åro i allmän lag eller författning särskilda bestämmelser meddelade
angående liandhavandet av den uppgift, som utgör föremål för förbundets
verksamhet, skall förbundsordningen därefter lämpas.

3 §•

Ledamöter i förbundsdirektion jämte suppleanter för dem utses av
förbundets medlemmar till det antal, som för varje medlem bestämmes i
förbundsordningen; dock må i förbundsordningen kunna föreskrivas, att
ledamot och suppleant skall i annan ordning utses.

4 §•

Direktionen sammanträder, utom å de tider, som äro i förbundsordningen
bestämda, då Konungens befallningshavande, medlem av för -

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310. 17

bundet eller direktionens flesta ledamöter det äska, eller då ordföranden
sådant nödigt finner.

5 §•

Direktionen vare, där ej annat är i förbundsordningen stadgat,
beslutför, då två tredjedelar av ledamöternas hela antal äro tillstädes.

Inom direktionen äge en var i beslut deltagande en röst; och bestämmes
vid omröstning utgången genom enkel pluralitet av de avgivna
rösterna, där ej enligt stadgande i förbundsordningen för visst beslut
eller visst slag av beslut fordras annan röstövervikt.

Omröstning sker öppet, där ej vid val sluten omröstning äskas.
Åro i fråga, som avgöres genom enkel röstpluralitet, rösterna å båda
sidor lika delade, skiljer lotten vid sluten omröstning, men gäller eljest
den mening, ordföranden biträder.

6 §.

Direktionen tillkommer:

att själv eller genom den, direktionen därtill utser, inför domstol
eller annan myndighet tala och svara för förbundet;

att för avsedda ändamål förfoga över förbundets tillgångar samt att
fastställa årlig inkomst- och utgiftsstat för förbundet, därvid direktionen
äger att enligt de i förbundsordningen angivna grunderna och med där
stadgad begränsning bestämma beloppet av bidrag, som medlem har att
till förbundet utgiva;

att över förvaltningen låta föra ordentlig räkenskap;

att, där ej i förbundsordningen annorlunda bestämmes, utse nämnd,
syssloman eller annan befattningshavare, som verkställer direktionens
beslut och under dess tillsyn förvaltar förbundets angelägenheter, antaga
förbundets tjänstemän ävensom utfärda erforderliga stadgar och instruktioner;
samt

att i övrigt företräda förbundet och i enlighet med förbundsordningens
föreskrifter förvalta förbundets angelägenheter.

7 §.

Utan förbundsmedlemmarnas samtycke må icke direktionen väsentligen
ändra eller utvidga förbundets verksamhet, ej heller, där icke i
förbundsordningen annat bestämmes, avyttra förbundet tillhörig fast
egendom.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 274 käft. (Nr 310 .)

4037 18

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 310.

8 §•

Erfordras för tillgodoseende av förbund suppgift tillskott utöver vad
i förbundsordningen blivit bestämt, har direktionen att därom göra
framställning hos medlemmarna.

9 §•

Direktionens förvaltning och förbundets räkenskaper skola årligen
granskas av revisorer, utsedda av förbundsmedlemmarna.

Revisorerna skola över granskningen avgiva berättelse, vilken, efter
det direktionen lämnats tillfälle. att avgiva förklaring över anmärkning,
där sådan framställts, jämte förklaringen tillställes förbundets medlemmar,
som var för sig besluta angående ansvarsfrihet. Vägrar förbundsmedlem,
helt eller delvis, ansvarsfrihet, stånde i den del, där ansvarsfrihet ej
blivit beviljad, talan mot förvaltningen öppen jämväl såvitt de övriga
medlemmarna angår.

10 §.

Samhälle, som är anslutet till kommunalförbund, så ock medlem av
sådant samhälle, som tilltror sig kunna visa, att beslut av förbundsdirektion
kränker hans enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund,
eller att det icke i laga ordning tillkommit, eller att det står i strid med
allmän lag eller författning eller annorledes överskrider direktionens
befogenhet, äger, där ej med avseende å överklagandet av sådant beslut
i lag eller författning annorlunda är stadgat, däruti söka rättelse genom
besvär, vilka, jämte det överklagade beslutet, böra till Konungens befallningshavande
ingivas inom trettio dagar efter det klaganden av beslutet
erhöll del, dagen då det skedde likväl oräkuad; och åligger det
klaganden därjämte såväl att vid besvären foga bevis om dagen, då
beslutet delgavs, som ock att, inom fjorton dagar efter det tiden för
besvärens inlämnande utgått, till förbundsdirektionens ordförande ingiva
diarieutdrag däröver, att han sig besvärat.

I Konungens befallningshavandes utslag må, där icke annan ordning
är stadgad, ändring sökas hos Konungen senast före klockan tolv å
trettionde dagen efter delfåendet, dagen då det skedde likväl oräknad;
dock att menighet, som klagar, äger tillgodonjuta femton dagar längre
besvärstid än ovan sägs.

Kutig!. Maj:ts Proposition Nr 310.

Om kommunalförbunds bildande samt om ändring i sådant förbund.

11 §•

Om bildande av kommunalförbund förordnar Konungens befallningshavande.

12 §■

Vill samhälle, som i 1 § är sagt, väcka fråga om bildande av kommunalförbund,
ingive till Konungens befallningshavande ansökan därom.
Vid ansökningen skall fogas den förberedande utredning, som sökanden
kan vilja åberopa.

Konungens befallningshavande äge ock Titan ansökan upptaga sådan
fråga, då anledning därtill föreligger.

13 §.

Finner Konungens befallningshavande antagligt, att bildande av
kommunalförbund skulle vara gagneligt, och erfordras i ärendet utredning
utöver den, som må finnas tillgänglig, besörje Konungens befallningshavande
sådan utredning.

.14 §•

Vid utredningen skall samhälle samt, såvitt möjligt, en var annan,
vars rätt kan beröras av ifrågasatt förbundsbildning, beredas tillfälle att
uttala sig i ärendet.

15 §.

Där så finnes nödigt, må Konungens befallningshavande förordna
lämplig person att under Konungens befallningshavandes inseende verkställa
utredningen.

Sådan utredningsman äge befogenhet att hos vederbörande begära
utlysande av stämmor ävensom utlysa andra sammanträden samt att
från offentliga och kommunala myndigheter infordra de upplysningar
eller av dem påkalla det biträde, som utan deras oskäliga betungande
kan krävas.

Vid stämma eller sammanträde, som ovan sägs, äge utredningsmannen
att deltaga i överläggning.

Kungl Maj:ts Proposition Nr 310.

Förekommer under utredningens gång anledning, att åt utredningen
bör givas väsentligen annan eller större omfattning, än som i det åt
utredningsmannen givna förordnande varit avsedd, eller yppas hinder
mot ifrågasatt förbundsbildning eller annan omständighet, som skulle
göra fortsatt utredning onyttig, har utredningsmannen att därom göra
anmälan hos Konungens befallningshavande.

16 §.

Föranleder utredningen, att kommunalförbund bör komma till stånd,
skall förslag till förbundsordning upprättas.

Över sådant förslag inhämte Konungens befallningshavande vederbörande
samhällens beslut.

17 §•

Hava samhällena enats om antagande av förbundsordning,
och finner Konungens befallningshavande vid prövning av alla på
frågan inverkande omständigheter, att samhällenas sammanslutning i enlighet
med den sålunda antagna förbundsordningen skulle främja den
angelägenhet, som är avsedd att av förbundet vårdas, eller medföra lättnad
i kommunala bördor eller annat allmänt gagn,

fastställe Konungens befallningshavande förbundsordningen och bestämme
tiden, då förbundet skall träda i verksamhet.

18 §.

Vad här ovan är stadgat om kommunalförbunds bildande äge motsvarande
tillämpning, då fråga uppkommer om ny medlems inträde i
kommunalförbund eller om ändring i förbundsordningen.

Om medlems utträde ur kommunalförbund.

19 §.

Medlem av kommunalförbund äger utträda ur förbundet, då förhållande
inträffat, som enligt förbundsordningen grundlägger rätt till utträde,
eller som, efter ty nedan i 24 § sägs, kan föranleda förbundets
upplösning, så ock eljest, då förbundets övriga medlemmar samtycka till
utträdet, dock att i sistnämnda fall utträdet ej må ske förrän fem år
förflutit efter det förbundet trätt i verksamhet.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

20 §.

Vill medlem av kommunalförbund vinna utträde, göre ansökan därom
hos Konungens befallningshavande.

Över sådan ansökan skola övriga medlemmar höras.

21 §.

Finnes i anledning av ansökan om utträde ur kommunalförbund
utredning nödig, äge Konungens befallningshavande därom förordna;
och gälle om sådan utredning i tillämpliga delar vad ovan är stadgat i
avseende på utredning angående kommunalförbunds bildande.

22 §.

Föreligger till utträde ur kommunalförbund skäl, som i 19 § är
sagt, förordne Konungens befallningshavande om utträdet så ock om
tiden därför och om den uppgörelse, som i anledning därav må vara
erforderlig.

23 §.

Då medlem utträder tir kommunalförbund, upphöre hans ansvarighet
för förbundets förbindelser ett år efter utträdet, där ej Konungens
befallningshavande finner skäligt att i avseende å viss förbindelse annorlunda
förordna.

Om kommunalförbunds upplösning.

24 §.

Kommunalförbund må upplösas:

då förhållande inträffat, på grund varav enligt bestämmelse i förbundsordningen
förbundet skall upphöra med sin verksamhet;

då sådana förändrade förhållanden inträtt, att antingen förbundsverksamheten
icke kan med fördel fortsättas eller förbundsändamålet
lämpligare kan på annat sätt tillgodoses; och

då uppgift, som utgör föremål för förbundets verksamhet, uppenbarligen
försummas;

så ock eljest, då förbundsmedlemmarna äro ense om förbundets upplösning,
dock att i detta fall upplösning ej må ske förrän fem år förflutit
efter det förbundet trätt i verksamhet.

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

25 §.

Vill medlem av kommunalförbund söka förbundets upplösning, göre
framställning därom hos Konungens befallningshavande.

Konungens befallningshavande äge ock väcka fråga om förbunds
upplösning, då Konungens befallningshavande finner förbundsuppgift
uppenbarligen försummas.

Över väckt fråga om kommunalförbunds upplösning skola medlemmarna
höras.

26 §.

Angående utredning, som i anledning av ifrågasatt upplösning av
kommunalförbund må finnas nödig, gälle i tillämpliga delar vad ovan
är stadgat i avseende på utredning angående kommunalförbunds bildande.

27 §.

Prövas skäl till förbundets upplösning, som ovan är sagt, föreligga,
förordne Konungens befallningshavande, att förbundsverksamheten
skall upphöra å tid, som Konungens befallningshavande bestämmer, och
att förbundet skall träda i likvidation.

28 §.

Likvidation skall verkställas av förbundets direktion såsom likvidatorer
eller, där Konungens befallningshavande så finner nödigt, av en
eller flera likvidatorer, som av Konungens befallningshavande särskilt
förordnas.

Då förbundet trätt i likvidation, må årsstämning sökas å dess okända
borgenärer.

Under likvidationen skola förbundets tillgångar realiseras, i den mån
sådant finnes vara erforderligt, förbundets skulder gäldas samt med behållna
tillgångar så förfaras, som av förbundsordningen föranledes.

Om likvidatorers befogenhet att företräda förbundet och om deras
rättigheter i övrigt så ock om deras skyldigheter gälle i tillämpliga
delar vad angående direktion är stadgat.

29 §.

Då likvidation blivit avslutad, skall redovisning över densamma avlämnas
till förbundsmedlemmarna och anmälan göras hos Konungens
befallningshavande, som förklarar förbundet upplöst.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Åtnöjes förbundsmedlem ej med redovisning, äge han sin talan anhängiggöra
hos domstol inom ett år från den dag, då redovisningen
erhölls. Försummas det, have han förlorat sin talan.

Om medlemmarnas ansvarighet för kommunalförbunds skuld.

30 §.

Befinnes kommunalförbund sakna tillgång till gäldande av skuld,
vare förbundsmedlem marna pliktiga att fylla bristen. Om den uttaxering
på medlemmarna, som av sådan anledning må erfordras, äge Konungens
befallningshavande att på anmälan av direktion, likvidatorer
eller fordringsägare förordna efter de grunder, som må vara i förbundsordningen
angivna eller eljest prövas skäliga.

Yppar sig skuld, som kommunalförbund ådragit sig, först efter förbundets
upplösning, äge vad nu är sagt motsvarande tillämpning beträffande
de samhällen, som voro medlemmar av förbundet, då det upplöstes.

Om kostnad för utredning.

31 §,

Kostnad för utredning, varom ovan förmäles, må, efter ty Konungens
befallningshavande därom förordnar, förskjutas av sökande, som i 12,
20 och 25 §§ sägs, eller av allmänna medel.

Sökande, så ock, där på utredningen följer bildande, ändring eller
upplösning av kommunalförbund, annat samhälle, som av sådan åtgärd
beröres, må, efter ty Konungens befallningshavande prövar skäligt, förpliktas
att helt eller delvis återgälda förskjuten utredningskostnad.

Om fullföljd av talan mot Konungens befallningshavandes beslut.

32 §.

över beslut, som Konungens befallningshavande meddelat i fråga
om kommunalförbunds bildande, ändring eller upplösning eller i ärende,

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

som därmed står i sammanhang, må besvär anföras hos Konungen inom
den tid, som i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut.

Om förbund mellan skoldistrikt 33

§.

Yad i denna lag är stadgat angående kommunalförbund gälle ock
i fråga om sammanslutning av olika skoldistrikt för vårdande av angelägenhet,
som avses i folkskolestadgan eller lagen angående uppfostran
åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn; åliggande
det Konungens befallningsningshavande att i ärende, som här
avses, inhämta yttrande av skolöverstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av §§ 2, 3, 37, 74 och 79 i förordningen den 21 mars
1862 om kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas, att §§ 2, 3, 37, 74 och 79 i förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet skola erhålla följande
ändrade lydelse:

§ 2.

Där två eller flera socknar redan äro under gemensam kommunalförvaltning
förenade, må därvid förbliva, till dess efter gjord framställning
Kungl. Maj:t annorlunda förordnar.

§ 3.

Råder osäkerhet beträffande rätta sträckningen av gräns för kommuns
område, äger Kungl. Maj:t meddela beslut angående gränsens sträckning.

§ 37.

I varje kommun på landet skall finnas en kommunalnämnd.

§ 74.

Konungens befallningshavandes godkännande erfordras för att giva
gällande kraft åt beslut, vilka

a) röra kommunens indelning i valkretsar för val av kommunalfullmäktige; b)

äro ämnade att såsom kommunal stadgar tillämpas, till befrämjande
av sedlighet, hälsovård, vård om brandväsendet samt ordning och säkerhet
inom kommunen;

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 274 käft. (Nr 310.) 4037 is

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

c) röra i § 51 omförmält tilldelande av gottgörelse eller arvode åt
kommunalnämndens ordförande eller förhöjning därav; eller

d) avse påläggande av avgifter, som erfordra uttaxering för längre
tid än fem år.

Beslut, som sålunda Konungens befallningshavandes prövning underställes,
skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse,
skall skäl därför uppgivas.

Kommunalstämman må, om den därtill tror sig äga fog, hos Kungl.
Maj:t över vägrad fastställelse föra klagan.

§ 79.

Köping skall utgöra särskild kommun.

Där köping^ för närvarande utgör kommun gemensamt med den socken,
inom vars område köpingen är belägen, må därvid förbliva.

I vartdera fallet skall denna förordning tjäna till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 310.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av § 2 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse
i stad.

Härigenom förordnas, att § 2 i förordningen den 21 mars 1862 om
kommunalstyrelse i stad skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 2.

Råder osäkerhet beträffande rätta sträckningen av stadskommuns område,
äger Kungl. Maj:t meddela beslut angående gränsens sträckning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 6, 7 och 13 §§ i lagen den 14 juni 1918

om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 6, 7 och 13 §§ i lagen den 14 juni 1918
om fattigvården skola erhålla följande ändrade lydelse:

6 §.

Två eller flera kommuner å landet må förena sig att tillsammans
utgöra ett fattigvårdssamhälle. Framställning om tillstånd till sådan förening
göres hos Konungens befallningshavande, som efter det erforderlig
utredning ägt rum, överlämnar ärendet jämte eget yttrande till Kungl.
Maj:t för prövning, huruvida och under vilka villkor förening må ske.

Fråga om dylik förening må även väckas av Konungens befallningshavande,
som därom inhämtar yttrande från kommunerna och i
övrigt förfar på sätt ovan är sagt. Där kommunerna icke äro ense om
förening, som här avses, må om densamma förordnas endast såvitt fattigvården
finnes vara bristfällig och sammanslutningen prövas nödig för att
undanröja eller minska bristfälligheten.

7 §•

1 mom. Fattigårdssamhälles beslutanderätt utövas å landet vid
kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige finnas, av dessa samt
i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, å allmän rådstuga.

2 mom. Fattigvårdssamhälle, som i 6 § omförmäles, anses såsom en
kommun i fråga om vad till fattigvården hörer; och skall till följd härav
vad i fråga om fattigvårdssamhälle, bestående av en kommun, är stadgat i
tillämpliga delar lända till efterrättelse vid behandlingen av samhällets
gemensamma angelägenhetei'', dock med iakttagande därav,

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

att, i stället för kommunalstämma och kommunalfullmäktige, motsvarande
myndigheter inom samhället skola benämnas fattigvårdsstämma och
fattigvårdsfullmäktige;

att fattigvårdsstämma utlyses första gången av kommunalstämmans ordförande
i den till folkmängden största av de sammanslutna kommunerna;

att såsom röstlängd ind fattigvårdsstämma skola användas kommunernas
röstlängder; samt

att uttaxering, som fattigvårdsstämma beslutat, skall anmälas hos
de särskilda kommunernas kommunalnämnder, vilka det åligger att verkställa
debitering och uppbörd av dessa avgifter i samband med övriga kommunalutskylder
samt redovisa inflytande medel till fattigvårdsstyrelsen.

Konungen äger, där så finnes lämpligt, meddela från vad nu är
stadgat avvikande bestämmelser i fråga om sättet för ärendenas handläggning
inom samhället.

13 §.

Kyrkoherde]! eller hans ställföreträdare är berättigad att deltaga i
fattigvårdsstyrelsens förhandlingar. I annexförsamling, där komminister
finnes anställd, äger denne eller den hans tjänst förestår nämnda befogenhet,
när kyrkoherden ej själv är tillstädes. I fattigvårdssamhälle,
som avses i 6 §, tillkommer denna rätt kyrkoherde i till fattigvårdssamhället
ansluten församling eller den hans ställe företräder.

I stad äger stadsläkaren eller, om flera än en stadsläkare finnas,
förste stadsläkaren rätt att deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar.
På landet äga provinsialläkaren och extra provinsialläkaren sådan befogenhet
i de till deras distrikt hörande fattigvårdssamhällen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Vadning.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11
mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,

ScHOTTE,

Petrén,

Nilson,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Schotte anmälde efter gemensam beredning
med cheferna för justitie-, finans- och ecklesiastikdepartementen
det betänkande med förslag till lagstiftning angående kommunala nybildningar,
som den 12 december 1917 avgivits av den av Kungl. Maj:t
därtill förordnade kommitté, samt anförde därvid:

Sedan svenska stadsförbundet vid sin ordinarie kongress hösten 1911
uppdragit åt förbundets styrelse att hos Kungl. Maj:t göra hemställan
om lagstiftning angående ändring av kommuns område m. m., gjorde
styrelsen i skrivelse den 2 december samma år framställning i det syfte,
som med uppdraget avsågs.

I denna framställning, vilken åtföljdes av den på styrelsens uppdrag
av filosofie doktorn Yngve Larsson utarbetade utredning av ninkorporeringsproblemet
med särskild hänsyn till svensk förvaltningspraxis»,
anfördes, att den allmänna osäkerhet och de svårigheter, som yppat sig

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

vid behandlingen av städernas inkorporeringsfrågor, inom förbundet framkallat
ett allt starkare intresse för nämnda spörsmål. Det framhölls,
hurusom den starka tillväxten av stadsbefolkningen toge sig uttryck i
en betydande ökning av inkorporeringarnas antal och omfattning, samt
betonades, att en tillfredsställande lösning av de frågor, som vid dylika
tillfällen uppkomme, i hög grad försvårades genom den bristande utbildningen
av förvaltningrättsliga regler för inkorporeringsförfarandet
och över huvud taget för sammanslutningar mellan kommuner. I skrivelsen
belystes åtskilliga av de viktigaste anledningarna till dylika frågors
upptagande, såsom dels det allmänna kravet på en jämnare fördelning
av de kommunala skattebördorna mellan staden och dess omgivningar,
dels ock olägenheter på fattigvårdens, skolväsendets och hälsovårdens
område samt svårigheter i fråga om stadsplanens genomförande och
byggnadsväsende ordnande. Det syntes styrelsen tydligt, att dessa
olägenheter skulle komma att i hög grad förminskas, delvis undanröjas,
om de friare former för sammanslutningar mellan kommuner, rörande
vilka lagstiftningen flerstädes i utlandet meddelat bestämmelser, även
vore införda i den svenska förvaltningen. Särskilt erinrades om de tyska
Zweckverbände och den engelska kommunalförvaltningens Joint Boards.
Men även i de fall, då intressegemenskapen omfattade så stora och
viktiga delar av kommunalförvaltningen, att en verklig införlivning ansåges
böra ske, syntes det dock böra tagas i övervägande, huruvida icke
under någon form en lokal decentralisation av vissa förvaltningsgrenar
skulle kunna äga rum. I främsta rummet borde därvid utredas, i vad
mån den svenska municipalsamhällesinstitutionen även skulle kunna avpassas
för förhållandena inom stadsområdet. Åtskilliga av de svårigheter,
som mött vid behandlingen av inkorporeringsspörsmålen, berördes
emellertid icke av de vidgade möjligheter till friare sammanslutningar
mellan kommuner, som sålunda ifrågasattes. Åven i de fall, då uppenbarligen
den kommunala indelningsändringen borde erhålla innebörd av
fullständig införlivning, vore dennas genomförande ofta för vederbörande
kommun eller kommuner allt för besvärligt och betungande. Orsaken
härtill vore i icke ringa mån att tillskriva bristen på fasta former för
inkorporeringsförfarandet och den därav följande ovissheten om ordningen
för dylika ärendens behandling och om deras innebörd. Det
syntes för den skull styrelsen i hög grad önskvärt, att inkorporeringsförfarandet
gjordes till föremål för en närmare reglering, och borde gestaltandet
av lagstiftningen härom åstadkommas genom särskild utredning.

Den 5 december 1913 beslöt Kungl. Maj:t uppdraga åt en kommitté
att verkställa eu allsidig utredning angående dels behovet av

Kung1. May.ts Proposition Nr 310.

friare former än de nu tillgängliga för sammanslutning mellan olika
kommuner eller delar av kommuner för tillgodoseende av ett eller flera
gemensamma kommunala behov, dels behovet av att kunna i vidare
omfattning, än som för närvarande enligt municipallagen vore medgivet,
för viss ort inom en kommuns område träffa särskilda kommunala anordningar,
därvid jämväl borde övervägas, huruvida icke dylika kommunala
anordningar skulle kunna medgivas på för orten mindre betungande
villkor än de i municipallagen uppställda, dels det formella
förfarandet vid behandlingen av uppkommande frågor om ändringar i
den bestående administrativa, kommunala, ecklesiastika och judiciella
indelningen, dels ock de materiella grunder, efter vilka dylika frågor
borde bedömas, ävensom att uppgöra förslag till de författningsbestämmelser,
vartill den verkställda undersökningen kunde föranleda.

Sedan den sålunda tillsatta kommitténs arbeten avslutats, har kommittén
med skrivelse den 12 december 1917 till Kungl. Maj:t överlämnat
av motiv åtföljda förslag till:

1) lag om ordning och villkor för ändring i rikets kommunala och
ecklesiastika indelning;

2) lag om kommunalförbund;

3) lag om kommunal rote;

4) lag om särskild bidragsskyldighet för gatuhållning med mera i
vissa samhällen;

5) lag om ändrad lydelse av §§ 2, 3, 14, 37, 74 och 79 i förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet;

6) lag om ändrad lydelse av §§ 2 och 54 i förordningen den 21
mars 1862 om kommunalstyrelse i stad;

7) lag om ändrad lydelse av §§ 1, 6, 8, 11, 21 och 23 i förordningen
den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd;

8) kungörelse om ändrad lydelse av § 1 mom. 1, § 6 och § 36
mom. 3 och 4 i förnyade stadgan den 10 december 1897 angående
folkundervisningen i riket;

9) kungörelse om ändrad lydelse av mom. A punkt 4 i kungörelsen
den 11 september 1909 rörande tilllämpning i vissa städer av förnyade
stadgan angående folkundervisningen i riket den 10 december 1897 med
flera författningar;

10) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 9 juni 1871
angående fattigvården;

11) förordning om ändrad lydelse av § 1 mom. 1, § 6 mom. 1 och
§§ 8 mom. 1 och 2 i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning
;

Kung1. Maj ds Proposition Nr 310.

12) förordning om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 28
oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst;

13) förordning om ändrad lydelse av 3 §, 29 § 1 mom., 32 och
39 §§ samt 49 § 1 mom. i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering.

Genom remiss den 30 april 1918 har Kungl. Magt infordrat utlåtanden
över förslagen, och hava sådana utlåtanden inkommit från
överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, landsting och domkapitel,
Stockholms stads konsistorium, kammarkollegium, hovrätterna, medicinalstyrelsen,
statistiska centralbyrån, folkskolöverstyrelsen, vägkommissionen,
svenska fattigvårdsförbundet och svenska stadsförbundet. Vid länsstyrelsernas
och domkapitlens utlåtanden är fogat ett betydande antal yttranden
från magistrater, stadsstyrelser, stads-, municipal- och kommunalfullmäktige,
municipal-, kommunal- och kyrkostämmor, kommunal- och
kyrkostämmoordförande, kyrkofullmäktige i Göteborg jämte åtskilliga
kommunala tjänstemän.

Jag anhåller nu att till eu början få i korthet redogöra för en av
kommittén lämnad framställning av rikets indelning i olika hänseenden
och oregelbundenheter i denna indelning ävensom för vissa av kommittén
gjorda anmärkningar angående egendomligheter och bristfälligheter
hos den nuvarande indelningen. Därefter kommer jag att övergå
till en kort redogörelse för vissa grundläggande synpunkter och förslag
i kommitténs betänkande.

Olika indelningar av riket m. m.

Det offentliga livet i Sverige var av ålder sammanfört i landskapet,
vilket för rättsskipning och förvaltning var delat i härader. Häradets
betydelse såsom organ för kommunal verksamhet sjönk emellertid efter
kristendomens införande allt mera. Det kvarstår numera huvudsakligen
såsom en indelningsenhet för rättsskipningen och den statliga administrationen.
Bland dess återstående kommunala funktioner märkas vården
av allmänningar, hållandet av tingshus och häradsfängelso samt handhavandet
av väghållningsbesväret.

I häradets ställe framträdde ganska tidigt en ny enhet såsom bärare
av den kommunala självverksamheten, socknen. Ursprungligen betecknande
den menighet, som besökte samma kyrka, användes ordet socken
sedermera såsom benämning på dot område, till vilket den menighet
hörde, som begagnade samma kyrka. Sockenindelningen är således av
kyrkligt ursprung. Med tiden utvecklades emellertid socknens befogenhet
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 274 käft. (Nr 310.) 4087 1» 5

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

jämväl till vårdnad om ärenden av rent borgerlig natur. Därjämte blev
benämningen socken överflyttad på de hemman och lägenheter, vilka för
beskattningsändamål i jordeboken sammanfördes under en enhet. Med
socken betecknas följaktligen ett område ej endast i dess egenskap av
bärare av den folkliga självverksamheten för i första hand kyrkliga syften,
kyrkosocknen, utan jämväl såsom en för beskattningsändamål sammanförd
enhet av hemman och lägenheter, den kamerala eller jordebokssocknen.

Städerna, vilka utbrötos ur häraderna, blevo redan från början företrädesvis
borgerliga kommuner med tidigt utvecklad borgerlig självstyrelse,
ehuru de på samma gång, ensamma eller jämte den kringliggande
bygden, utgjorde socknar i detta ords ursprungliga betydelse, d. v. s.
kyrkliga församlingar. Städernas jord redovisas icke i jordeboken.

I samma mån som socknens borgerligt kommunala betydelse växte,
blev behovet av föreskrifter till närmare reglering av dess självförvaltande
verksamhet starkare. I de föreskrifter härom, som innehöllos i
1817 och 1843 års sockenförfattningar, var emellertid, oaktat de borgerliga
ärendenas överhandtagande vikt och mängd, samtliga angelägenheters
behandling alltjämt förbehållen sockenstämman med dess företrädesvis
kyrkliga organisation. Det var delvis kravet på ett åtskiljande
av den kyrkliga och den borgerliga stämman, som gav anledning till
den nya lagstiftning, vilken innefattas i 1862 års kommunalförfattningar.
Genom dem skedde en fullständig utskiftning mellan de kyrkliga och
de borgerliga intressena i såväl staden som socknen. Det avsågs emellertid
icke att för någondera av dessa tvenne intressegrupper skapa någon
ny indelningsenhet. Rikets gamla indelning i städer och socknar bibehölls.
För att skilja socknen såsom bärare av de borgerliga intressena
Irån den kyrkliga församlingen gavs åt socknen i dess förstnämnda
framträdande särnamnet kommun, medan för socknen såsom kyrklig
enhet merendels användes benämningen församling. Anmärkningsvärt
är således, att den nya kommunala lagstiftningen icke avsåg att göra
kommunen till en i förhållande till den förutvarande äldre indelningen
självständig områdesenhet. Fastmera säges det uttryckligt, att »varje
socken på landet utgör för sig en särskild kommun». Enahanda är sagt
beträffande stad.

Då nu två slag av socknar finnas, kyrkosocknen och jordebokssocknen,
och det kan inträffa, att dessa socknar till sina gränser avvika
från varandra, måste det avgöras, vilkendera av socknarna, som bör ligga
till grund för kommunindelningen. Kommittén framhåller, att såväl den
historiska utvecklingen som motiven till kommunalförordningarna angiva
kyrkosocknen såsom den, åt vilken i förevarande hänseende bör
givas företräde. A andra sidan vilar den även i rent kommunalt hän -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310. 35

seende betydelsefulla administrativa och judiciella indelningen väsentligen
på den kamerala.

Utom de verkliga oregelbundenheter i indelningsavseende, som härflyta
huvudsakligen av bristande överensstämmelse mellan kyrkosocknarna
och jordebokssocknarna (flertalet dylika oregelbundenheter hava under de
senaste årtiondena rättats efter förslag av den på 1880-talet arbetande
så kallade oregelbundenhetskommittén), äro i vissa fall avvikelser från
de normala indelningsreglerna i gällande lagstiftning förutsatta och medgivna,
särskilt beträffande den kommunala indelningen. I förordningen
om kommunalstyrelse på landet §§ 2 och 3 har således lämnats medgivande
till socknars förenande »under gemensam kommunalförvaltning».
Stadgandet i samma förordnings § 79 om köping utgör jämväl ett undantag
från grundsatsen om kommunens bundenhet vid sockenindelningen.
Och i förordningens § 80, den s. k. municipallagen, har lämnats medgivande
till bildande av specialkommuner för särskilda uppgifters vårdande.
Beträffande den kyrkliga indelningen förutsätter lagstiftningen,
att församlingar, tillhörande samma pastorat eller stad, kunna hava gemensam
förvaltning i större eller mindre omfattning. Enligt kyrkostämmoförordningen
§ 11 äga sådana församlingar sammanträda i gemensam
kyrkostämma för gemensamma angelägenheter och må enligt
§ 21 jämväl förena sig om gemensamt kyrkoråd eller skolråd. I det
sistnämnda fallet komma församlingarna enligt folkskolestadgans 6 § att
utgöra ett skoldistrikt. I kyrkostämmoförordningen § 1 stadgas ytterligare,
att kommun, som ej bildar egen kyrkoförsamling, må kunna utgöra
särskilt skoldistrikt, vilket stadgande har sin huvudsakliga tillämpning
i fråga om köping.

Eu omständighet, som av kommittén framhållits såsom särskilt beaktansvärd,
är de olika indelningarnas sammanhang med och beroende
av varandra och, i sammanhang därmed, den kommunala indelningens
brist på fasthet och självständighet.

I stället för att vara i förhållande till övrig indelning självständig
eller för den övriga indelningen grundläggande, vilket skulle med den
borgerliga kommunens nuvarande betydelse mera överensstämma, är
kommunen fast hellre vilande på och beroende av annan indelning.
Kommunen på landet skall utgöras av socknen. Såsom förut påvisats,
avses härmed närmast kyrkosocknen, av vilken enhet kommunen således
är ställd i beroende. Detta förhållande invecklas vid divergens i sockenindelningen
därav, att kyrkoförsamlingen i sin ordning är i viktiga
hänseenden beroende av kommunen, som tillhandahåller församlingen

Den kommunala
indelningens
beroende
av den
kyrkliga
indelningen.

Den kommunala
indelningens
inflytande
på
annan
indelning.

36 Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

sina röst- och taxeringslängder, vilka åter merendels torde vara upprättade
på grundval av den kamerala socknen. En följd av kommunens
beroende av sockenindelningen är, att delning av socken i kommunalt
avseende utan sammanhang med dess delning i kyrkligt avseende
icke anses lagligen kunna äga rum. Allenast i det i förordningen
om kommunalstyrelse på landet särskilt reglerade fall, att en del av
socknen skall bilda köping, kan sådan utbrytning av kommundel äga
rum utan sammanhang med delning av kyrkosocknen.

De olika indelningarnas förhållande till och beroende av varandra
hava vidare, fortsätter kommittén, till följd, att åtgärd med avseende
å den kamerala indelningen i åtminstone ett hänseende ansetts böra
eo ipso föra med sig ändring i annan indelning. Då nämligen ägoutbyte
enligt skiftesstadgan sker i olika jordebokssocknar, varigenom
dessa ägors samhörighet med viss kameral fastighet förändras, anses
därav följa de utbytta områdenas överflyttande jämväl i övriga hänseenden,
således kommunalt, kyrkligt och administrativt. Av denna
uppfattning om ägoutbytes inflytande i förevarande avseende borde väl,
säger kommittén vidare, rätteligen följa, att överhuvudtaget ändring
i administrativt, kommunalt, ecklesiastikt eller judiciellt hänseende icke
skulle vara möjlig annorledes än tillika med eller såsom följd av motsvarande
ändring i den kamerala indelningen. Redan de omnämnda
mångahanda oregelbundenheterna i rikets indelning giva emellertid vid
handen, att i praxis bedömandet av hithörande förhållanden icke är så
klart och konsekvent. Jordebokens betydelse såsom en av grundvalarna
för rikets indelning och det inflytande jordeboksindelningen utövar på
den övriga indelningen har emellertid föranlett, att vid hittills ifrågakomna
nybildningar den strävan städse gjort sig gällande, att den nya
gränsen skulle komma i överensstämmelse med den kamerala indelningen,
så att icke kamerala enheter bleve i kommunalt, kyrkligt, administrativt
eller judiciellt hänseende sönderdelade. Såväl stundom å fråga om överflyttning
av område från land till stad som framför allt beträffande
köpings utbrytning ur socken har för den skull Kungl. Maj:t, där genom
indelningsändringen jordeboksenhet skulle komma att genomskäras,
förordnat, att ändringen icke finge träda i tillämpning, förrän vederbörande
område blivit i kameralt avseende utbrutet, och således såsom
villkor för inkorporeringens ikraftträdande respektive för inträdandet i
köpingsrättigheterna stadgat, att området i fråga skulle inom viss tid
hava genom ägostyckning eller annorledes i behörig ordning utbrutits
från det eller de hemman eller lägenheter, dit det hörde. I följd av det
inflytande och den betydelse, som tilläggas de kamerala indelningsför -

Kung1. Maj.ts Proposition Nr 310.

hållandena, kunna således, framhåller kommittén, privata åtgärder och initiativ
i viktiga hänseenden bliva bestämmande för rikets indelning dels sålunda,
att därigenom åstadkommas indelningsändringar, som från offentliga synpunkter
icke varit avsedda eller önskade, och dels sålunda, att därigenom
hindras eller försvåras indelningsändringar, vilkas genomförande funnits vara
med det offentliga intresset överensstämmande. Det första har visats
vara fallet i fråga om ägoutbyten av områden, tillhörande olika jordebokssocknar
eller stad och land. Det sistnämnda förhållandet uppstår,
då enskild jordägare vägrar att medverka till åstadkommande av jorddelning,
som finnes erforderlig för förlänande av kameral självständighet
åt fastighetsdelar, avsedda att tillhöra olika indelningsområden, och
vilken är av beskaffenhet att icke lagligen kunna utan sådan medverkan
genomföras.

I sammanhang med det nu påvisade undantaget från eljest gällande
regel, att ändring i rikets indelning icke må äga rum annorledes än
efter beslut av vederbörande myndighet, erinrar kommittén om en företeelse,
som därutinnan företer likhet med den nu nämnda, att verklig
indelningsändring åstadkommes genom densamma utan myndighets medverkan.
Det åsyftade fallet föranledes av den ovan omnämnda bestämmelsen
i kyrkostämmoförordningen § 21, att inom samma pastorat
eller stad flera församlingar må kunna förena sig om gemensamt skolråd.
Av denna bestämmelse har ansetts följa, vilket jämväl är i folkskolestadgans
§ 6 uttryckligen sagt, att genom en sådan förening om
gemensamt skolråd uppkommer en ny enhet, i det att därmed församlingarna
sammansmältas till ett skoldistrikt.

Kommittén påpekar även, hurusom allenast i det nu nämnda fallet,
att församlingar, tillhörande samma pastorat eller stad, sammanslutas
till ett skoldistrikt, ävensom i det i kyrkostämmoförordningen § 1 omförmälda
fall, att del av socken, som bildar egen kommun, göres till
särskilt skoldistrikt, avvikelse från sockenindelningen må i folkskolehänseende
äga rum.

Vidare erinrar kommittén, att det i 1847 och 1853 års lattigvårdsförordningar
lämnade medgivandet för flera socknar på landet, vilka
tillhörde samma pastorat, att förena sig om gemensam fattigvård, d. v. s.
sammansluta sig att bilda ett fattigvårdssamhälle, en kommun för fattigvårdens
angelägenheter, icke erhållit plats i 1871 års fattigvårdsförordning.
(Sedan kommitténs betänkande avgivits, har emellertid genom den
nya fattigvårdslagen ett dylikt medgivande åter lämnats.)

Bildande av
skoldistrikt
utan offentlig
myndighets
medverkan.

Skoldistriktets
och fattigvår
dss amhällets
bundenhet
vid den
kyrkliga resp.
den kommunala
indelningen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Kort redogörelse för vissa grundläggande synpunkter och förslag i

kommitténs betänkande.

Kommittén framhåller i sin motivering, att det för samtliga kommitténs
nybildningsförslag och överhuvudtaget för varje lagstiftning angående
ändring i rikets offentliga indelning är av vikt, att de olika indelningarnas
beroende av varandra lindras, så att varje indelning för
sig blir i möjligaste mån fast och självständig. Kommitténs förslag går
därpå ut, att den indelning, vilken med hänsyn till det offentliga livets
utveckling numera måste anses vara den betydelsefullaste, nämligen den
kommunala, befrias från beroendet av annan indelning samt göres fast
och självständig. I stället för att nu kommunen är en av den kyrkliga
och kamerala indelningen avsevärt beroende enhet, föreslår således kommittén,
att kommunen skall utgöra ett till sina gränser bestämt område,
vilket icke må ändras annorledes än i den för dylik ändring särskilt
stadgade ordning. Enligt kommitténs förslag skall Kungl. Maj:ts rådighet
över rikets indelning i olika hänseenden bibehållas.

Det kommunala livets rika utveckling har för kommunens del medfört
ett avsevärt större behov av möjligheter till ändring i indelningsavseende,
genom införlivningar, kommunklyvningar och kommunutbrytningar,
än vad förhållandet är i fråga om den kyrkliga indelningen.
G-enom nu nämnda förslag komma de hinder för dylika omgestaltningar,
vilka för närvarande är o för handen, att bortfalla.''

Av kommunens fixerande att utgöra ett geografiskt bestämt område,
oberoende ej endast av kyrkosocknen utan ock av den kamerala sockenindelningen,
följer vidare, att ändring av områdets samhörighet med viss
kameral enhet icke kommer att inverka på dess kommunala beskaffenhet.
Om genom ägoutbyte enligt skiftesstadgan tvenne områden utbytas mellan
fastigheter, tillhörande olika jordebokssocknar, eller en sådan socken och
stad, kommer således efter kommitténs förslag denna åtgärd icke att
medföra överflyttning i kommunalt hänseende. Ej heller lärer efter
ifrågavarande förslags genomförande sådant ägoutbyte kunna åberopas
såsom grund för överflyttning i andra indelningshänseenden. Genom
kommitténs förslag, ehuru direkt avseende allenast den kommunala indelningen,
torde nämligen den kamerala indelningens band på indelningen
även i andra avseenden hava lossats. Vad den kyrkliga indelningen
angår, bör enligt kommitténs mening, sedan grundsatsen om en
gemensam enhet för kyrklig, kameral och kommunal indelning icke

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 310. 39

vidare kan och skall uppehållas, anses, att ingen anledning är att låta
den kyrkliga indelningen röna inflytande av en kameral förändring, som
lämnar den kommunala indelningen oberörd. Enahanda torde, framhåller
kommittén, vara förhållandet beträffande de administrativa och
judiciella indelningarna, så mycket hellre som faktiskt uppfattningen om
dessas beroende härutinnan torde såväl i det allmänna livet som i rättstillämpningen
vara ganska svävande. Såsom en omständighet, ägnad
att yttermera minska möjligheten att antaga en av kamerala förhållanden
härflytande överflyttning i den administrativa och judiciella indelningen,
hänvisar kommittén därtill, att kommittén föreslagit uttrycklig bestämmelse
därom, att den för den offentliga förvaltningen och jurisdiktionen
i viktiga avseenden grundläggande mantalsskrivningen skall följa den
kommunala indelningen.

Syftet med kommitténs förslag om lossande av de band, som nu
förena de olika indelningarna med varandra, är naturligtvis, framhåller
kommittén, att för varje särskild förvaltningsenhet skall kunna utläggas
just det område, som för densamma är det lämpligaste. Skall detta
syfte kunna uppnås, blir det understundom nödvändigt att uppdraga
gränsen för ett visst förvaltningsområde så, att samma gräns framgår
över ägorna till en odelad fastighet (hemman, hemmansdel eller lägenhet)
eller från varandra skiljer ägor, tillhörande samma fastighet. Visserligen
är det uppenbart, att en dylik klyvning av en i övrigt samhörig fastighet
bör, så långt utan verklig olägenhet ske kan, undvikas, men när
omständigheterna kräva denna anordning, bör dock möjligheten därtill
hållas öppen. Det har därför för kommittén framstått som synnerligen
angeläget att söka en utväg för fastighets uppdelning på olika förvaltningsområden
utan den omgång och de svårigheter, som hittills visat
sig vara förbundna med en fullständig klyvning av densamma.

Därvid måste emellertid, säger kommittén, särskild uppmärksamhet
ägnas det fall, att en viss administrativ indelning bör föranleda en
ändring även i den judiciella indelningen. Skall en del av en landskommun
införlivas med stad, gäller det nämligen ej endast åstadkommandet
av en ny kommunal gräns utan även — frånsett de åtminstone
ännu relativt fåtaliga fall, då staden tyder under landsrätt — det med
införlivningen avsedda områdets ändrande i judiciellt hänseende. Stadens
kommunala gräns bör och skall sammanfalla med dess judiciella. Jämte
det inkorporeringsområdet överflyttas i kommunalt avseende, flyttas det
från häradsrättens till rådhusrättens domsaga. I dylika fall lärer ett
fullständigt särskiljande av olika delar av den nya gränslinjen genom -

Fastighets
uppdelning
på olika förvaltningsområden.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310,

skuren fastighet icke kunna undvikas. Enahanda är förhållandet vid
varje ändring av judiciell indelning, således även då ändringen avser
ny gräns mellan tvenne domsagor på landet, vare sig såsom följd av
kommunal ändring eller där förutan.

Såsom förut nämnts, torde man hittills i allmänhet hava utgått
därifrån, att vid administrativ indelningsändring, vare sig den stått i
sammanhang med ändring i den judiciella indelningen eller icke, en av
den nya gränsen genomskuren fastighet även borde uppdelas i särskilda
fastigheter, och vid förordnande om indelningsändring även meddelat
föreskrifter i detta syfte. För att bereda hittills saknad möjlighet att
även mot vederbörande jordägares bestridande genomföra en dylik uppdelning
hava även förslag till särskilda lagbestämmelser därom blivit
ifrågasatta.

Skiftes kommitténs
och
1914 års
fastighetsregisterkommissions

förslag.
Lagstiftning
angående
fastighetsbildning
i stad.

Sådana förslag hava framställts av de kommitterade, som år 1911
avlämnat förslag till ny skifteslagstiftning, ävensom av 1911 års fastighetsregisterkommitté
och 1914 års kommission för granskning av sistnämnda
kommittés förslag. Genom den under år 1917 genomförda lagstiftningen
angående fastighetsregister i stad har frågan blivit i viss
omfattning löst. Enligt densamma skall fastighet uteslutas ur jordeboken
ej endast då fastigheten införlivas med stad — stads jord redovisas
nämligen icke i jordeboken — utan ock då Kungl. Maj:t förordnat,
att fastighetsregister enligt de för stad gällande bestämmelser skall föras
för det samhälle å landet, som fastigheten tillhör. Om i anledning av
ändring i administrativ indelning område skall ur jordeboken uteslutas
och den beslutade administrativa gränsen från varandra skiljer
områden, som höra till samma jordeboksenhet, skall ofördröjligen anmälan
om förhållandet göras hos Kungl. Maj:ts befallningshavande, som
det åligger att, därest bestämmande av mantal eller däremot svarande
andelstal för de särskilda delar, i vilka jordeboksenbeten således kommer
att klyvas, ej redan skett, för sådan åtgärd förordna lantmätare. Denne
skall därefter upprätta beskrivning, huru enhetens ägor fördelats mellan
de olika förvaltningsområdena, ävensom uträkna mantal eller andelstal
för de olika delarna (kungörelsen den 13 juli 1917).

Vad angår övriga fall, då eu fastighet till följd av ändring i indelningen
kommer att genomskäras av administrativ gräns, kan givetvis,
framhåller kommittén, liknande anordning ifrågasättas. Kommittén är
emellertid av den mening, att sådant icke är nödigt, då fråga är
om annan indelning än judiciell. Att kräva en kameral uppdelning av
fastighet, som genom ändring i den kommunala eller ecklesiastika in -

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 310.

delningen kommer att tillhöra delvis en och delvis en annan kommun
eller församling eller olika skoldistrikt, är enligt kommitténs mening att
gå längre än som strängt taget är nödigt. I och för sig fordrar en
kommunal eller ecklesiastik indelningsändring för sitt praktiska genomförande
ej annan åtgärd än att mantalsskrivning och beskattning så
ordnas, att fastighetsdelarna och därå befintliga beskattningsobjekt kunna
vederbörligen särskiljas och uppföras en var i det förvaltningsområde,
dit den hör. Redan nu har man på detta enkla sätt löst frågan, då
det gäller att särskilja ett municipalsamhälle och inom detsamma boende
skattskyldiga från den kommun, som samhället tillhör. Kommittén anser
samma förfarande kunna tillämpas även i fråga om andra primära förvaltningsenheter
och har i mantalsskrivnings- och beskattningsförordningarna
föreslagit ändringar, vilka gå därpå ut, att då gräns för kommun,
församling eller skoldistrikt går genom en fastighets ägovälde, de
på vardera sidan om gränsen belägna fastighetsdelarna skola åsättas
särskilda taxeringsvärden samt de å varje fastighetsdel boende personer
särskilt för sig upptagas i längderna.

Som förut nämnts, är emellertid denna lösning icke tillräcklig, då
en administrativ indelningsändring skall följas av en motsvarande judiciell.
Då måste en kameral uppdelning ske av fastighet, som genomskäres
av den nya indelningsgränsen. Vad angår gräns mellan stad
och land, är förhållandet redan ordnat genom lagstiftningen angående
fastighetsbildning i stad. Återstår alltså det fall, där gränsen mellan
olika domsagor å landet ändras så, att fastighet, som förut tillhört endast
den ena domsagan, därefter skall till en del av sitt område tillhöra den
andra. Enligt vad nyare praxis giver vid handen, synes man ansett
sig oförhindrad att utan vidare lagstiftning lösa svårigheterna genom ett
förfarande av samma art som det i fastighetsregisterlagstiftningen angivna.

Kommittén har alltså icke funnit anledning att utöver vad gällande
lag redan innehåller föreslå nya bestämmelser om fastighets uppdelning
i anledning av indelningsändring, men däremot inriktat sig på att genom
ändrade bestämmelser i mantalsskrivnings- och beskattningsförordningarna
så ordna mantalsskrivningen och beskattningen, att de till varje olika
förvaltningsområde hörande medlemmar och beskattningsföremål varda
i vederbörande längder tydligt angivna.

Med iakttagande av nu angivna synpunkter har kommittén utarbetat
ett förslag till »lag om ordning och villkor för ändring i rikets kommunala
och ecklesiastika indelning». Den föreslagna lagen avser således
icke att fastställa regler angående ändring i rikets indelning i annat
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 274 käft. (Nr 310.) 4037 18 6

Lagstiftning
angående
ändring
i rikets
indelning.

Ökad frihet
med avseende
å indelningen
i skoldistrikt.

42 Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

hänseende än komrannalt och ecklesiastikt. Ej heller hänföra sig de
föreslagna reglerna omedelbart till andra kommuner än primärkommuner
(landskommuner, städer och köpingar med egen kommunalförvaltning)
eller till annan ecklesiastik indelning än indelningen i territoriella kyrkoförsamlingar
och skoldistrikt. Särskild lagstiftning angående ordning
eller villkor för ändring av annan kommunal eller ecklesiastik indelning
än vad nu nämnts eller för ändring av administrativ eller judiciell indelning
finner kommittén ej erforderlig. Kommittén har emellertid i
förslaget till lag angående ändringar i kommunal och ecklesi astik indelning
träffat föranstaltning med ändamål att vid utredningen och uppgörandet
av förslag angående de i lagen närmast avsedda indelningsändringar
de övriga indelningar, vilka kunna antagas böra med dem
hava sammanhang, jämväl skola bliva föremål för vederbörligt beaktande.

Jämte det kommittén genom sina förslag möjliggjort kommunens
fullständiga frigörande från beroendet av andra indelningar, har kommittén
tagit under övervägande, huruvida jämväl beträffande andra indelningsenheter
än kommunerna behov förelåge av vidsträcktare frihet
och självständighet i indelningsavseende.

Kommittén har därvid funnit sådant behov vara för handen beträffande
skoldistrikten. Dessa, vilka ju äro att anse såsom kommuner
för tillgodoseende av folkskolans och därmed sammanhängande angelägenheter,
skola, såsom ovan påpekats, enligt gällande lagstiftning
sammanfalla med sockenindelningen. Allenast i två fall medgives, att
avvikelse från sockenindelningen må äga rum i folkskoleavseende.

Kommittén har funnit detta förhållande icke vara tillfredsställande.
De medgivanden, vilka lämnats till undantag från regeln om skoldistriktets
bundenhet vid församlingsindelningen, göra icke tillfyllest. Med
hänsyn till skoldistriktets uppgifter böra ofta nog för bestämmande av
dess område helt andra synpunkter vara ledande än de, som träda i
förgrunden vid bedömandet av vare sig kyrkoförsamlingens eller den
borgerliga kommunens lämpliga omfattning. Ofta kan det ej undgås,
att barnen i en del av en församling hava vida längre och obekvämare
väg till församlingens närmaste skola än till skola i grannförsamlingen.
Stundom nödvändiggöra dessa förhållanden synnerligen oekonomiska
anordningar, såsom underhållande för endast några få lärjungar av en
skola i en församlingsdel, som är skild från återstoden av församlingen
genom exempelvis ett vattendrag eller är enklaverad i annan församling.

I gränstrakt mellan olika församlingar, särskilt där denna är någorlunda

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

tätt befolkad, uppstå ofta betydande besvärligheter i folkskoleavseende
i följd av befolkningens flyttningar fram och åter. Där olika områden
av en församling hava helt olika utveckling (en del är rent agrar, en
annan del utgöres av ett bruks- eller stationssamhälle med sammanträngd
befolkning), äro ofta nog de olika församlingsdelarnas intressen och behov
med avseende å folkskoleundervisningens ordnande helt olika, utan
att jämkning kan eller ens bör åstadkommas. I vissa av nu antydda
fall skulle visserligen ett bättre sakernas skick kunna ernås genom
ändrande av församlings- eller kommunindelningen, men i andra fall
skulle så icke kunna ske.

Vid övervägande av de utvägar, som kunna ifrågakomma för avhjälpande
av nu antydda olägenheter, har kommittén funnit sig böra —
i överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande den borgerliga
kommunen — förorda den radikala åtgärd, att skoldistriktet göres, i
princip, helt oberoende av församlings-(socken-)indelningen. Enligt
kommitténs uppfattning följa i organisatoriskt avseende icke några svårigheter
av sådan anordning. Redan enligt gällande lag är skoldistriktet
en i fråga om förvaltning såväl som ekonomi fristående enhet vid sidan
av kyrkoförsamlingen i trängre mening, med vilken det visserligen i
allmänhet skall sammanfalla.

Enligt kommitténs förslag kommer således skoldistriktet, i den mån
vården av dess angelägenheter icke, såsom i vissa städer, är överflyttad
på den borgerliga kommunen, att bliva en självständig indelningsenhet
vid sidan av församlingen och kommunen, med vilka det dock förutsättes
skola under vanliga förhållanden sammanfalla. Varje ändring av
skoldistriktsindelningen skall för sin giltighet kräva Kung! Maj:ts godkännande.

Kommittén har slutligen framlagt förslag angående beredande av
möjlighet för två eller flera kommuners på landet i samma län sammanslutande
att utgöra ett fattigvårdssamhälle. I fråga om den kommunala
innebörden av dylik sammanslutning bör, framhåller kommittén, uppmärksammas,
att densamma innebär något annat och mera än blott
ett förbund mellan kommuner för handhavande av viss eller vissa fattigvårdsangelägenheter.
Genom sammanslutningen skapas en ny kommun,
en specialkommun för fattigvård, vars område utgöres av primärkommunernas
sammanlagda områden. Primärkommunernas samtliga såväl
förpliktelser som befogenheter i fattigvårdsavseende bliva genom sammanslutningen
i allo överflyttade till det nya fattigvårdssamhället, som ensamt
blir ansvarigt för fattigvårdens tillgodoseende inom området.

Kommuners
sammanslutning
till ett
fattigvårdssamhälle.

Lagstiftning

angående

kommunal förbund.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Kommitténs förslag härutinnan skiljer sig i vissa delar från bestämmelserna
i den efter förslagets avgivande tillkomna lagen om fattigvården
den 14 juni 1918, förnämligast därutinnan, att kommittén föreslagit, dels
att dylik sammanslutning bör medgivas allenast i fråga om kommuner på
landet tillhörande samma län, dels att Kungl. Maj:t bör äga att under vissa
förhållanden förordna om sammanslutning av ifrågavarande art även om
kommunerna icke äro därom ense, dels ock att det sammanslutna fattigvårdssamhället
bör i fråga om behandlingen av samhällets gemensamma
angelägenheter likställas med annat fattigvårdssamhälle, dock med rätt
för Kungl. Maj:t att, där så finnes lämpligt, i berörda hänseende meddela
avvikande bestämmelser. Åven har kommittén i fråga om bestämmandet
av området för sammanslutet fattigvårdssamhälle funnit betänklighet
mota mot att medgiva samma frihet som beträffande övriga
indelningar. Kommitténs förslag innebär alltså, att ett sammanslutet
fattigvårdssamhälle alltid skall bestå av två eller flera hela kommuner.

Jämte de sålunda föreslagna specialkommunerna för vissa uppgifters
haudhavande hava emellertid även andra anordningar befunnits
erforderliga för tillgodoseende av kommuners gemensamma behov.
Något förbud för kommuner att förena sig om gemensamma åtgärder
för tillgodoseende av gemensamma intressen finnes visserligen icke i nuvarande
lagstiftning, men de organisatoriska bestämmelserna angående
kommunalförvaltningen äro i många avseenden sådana, att de utesluta
möjligheterna av dylik gemensamhet. I åtskilliga specialförfattningar
förutsättes visserligen, att föreningar kommuner emellan för angivna
uppgifters handhavande böra under vissa omständigheter komma till
stånd, men några regler för ordnandet av dessa föreningar hava icke i
författningarna meddelats. Såsom följd härav hava kommunerna ofta
föredragit att, för åvägabringande av önskad gemenskap, använda sig
av rent privaträttsliga rättsformer, såsom aktiebolag eller ekonomiska
föreningar eller, i mera enkla fall, endast kontrakt. Tydligtvis bör det
icke, framhåller kommittén, ifrågakomma att hindra kommunerna från
användande av dylika former för gemensamma uppgifters tillgodoseende,
men då deras användande är förenat med åtskilliga svårigheter och
olägenheter, för vilka kommittén redogör, finner kommittén behov föreligga
av en lagstiftning, varigenom befogenheten för kommunerna att i
kommunal ordning sluta föreningar för gemensamma uppgifters handhavande
samt de kommunala formerna för och följderna av sådan förening
varda reglerade. Det av kommittén utarbetade förslaget till lag
om kommunalförbund avser att söka fylla detta behov. Enligt detta för -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

slag medgives, att för vårdande av kommunal förvaltningsuppgift sammanslutning
må ske mellan dels städer, landskommuner, köpingar, fattigvårdssamhällen
samt municipalsamhällen, dels ock landstingskommuner
samt sådan kommun och stad. Aven innefattas i förslaget rätt för skoldistrikt
att sammansluta sig till förbund för vårdande av gemensam angelägenhet
rörande folkskolan och vad därmed har sammanhang.

I enlighet med sitt uppdrag har kommittén till behandling upptagit
frågan, huruvida kommunala anordningar enligt de i lagstiftningen angående
municipalsamhällen fastslagna grunder skulle kunna medgivas på
för orten mindre betungande villkor än de i municipallagen uppställda.
Kommittén har funnit sig icke böra framlägga förslag till lagstiftning
i sådant hänseende, men har, efter en utförlig motivering jämte
granskning av gällande praxis (sid. 361—392), gjort vissa uttalanden i
ämnet, vilka kunna sammanfattas sålunda:

att enligt kommitténs mening den vissa municipalsamhällen påvilande
dubbelbeskattning i fråga om vägunderhåll bör undanröjas medelst
ändring av väglagstiftningen;

att önskligt synes vara, att stadsplane- och byggnadslagstiftningen
revideras med hänsyn till landsbygdeus behov av lättnad i gällande föreskrifter
angående stadsplan och dess genomförande;

att behövlig och skälig lättnad i municipala bördor i flertalet fall
torde kunna beredas genom anlitande av den utväg till ett lämpligt ordnande
av förhållandet mellan municipalsamhället och moderkommunen,
som anvisas i municipallagens 4 inom.;

att den befogenhet för municipalsamhälle att vårda i stadsstadgorna
ej avsedd angelägenhet, som tilläventyrs må finnas önskvärd, lärer, om
så skulle befinnas oundgängligen behövligt, kunna regleras oberoende av
de förslag, som kommittén framlägger;

att dylikt behov av trängande beskaffenhet emellertid synes, under
förutsättning att de av kommittén framlagda förslag, vilka avse den
kommunala och den ecklesiastika indelningen på landsbygden, vinna godkännande,
komma att i ännu mindre mån än hittills göra sig gällande;

samt att kommittén av dessa skäl icke funnit anledning att framlägga
något förslag till ändring i nuvarande municipallag.

I kommitténs uppdrag ingick jämväl att taga under övervägande, i
vad mån tillämpning inom stads område av de i municipallagen fastslagna
grunder vore önskvärd.

Kommitténs
uttalanden
angående mu~
nicipal lag -stiftningen
för landsbygden.

Enhetlighetsoch
likställighet
sprincip en
i det nuvarande
stadssamhället.

Skalf som tala
för rotebildning
i stad.

Kungl. 31aj:ts Proposition Nr 310.

1 den utredning, som kommittén i anledning härav företagit, konstateras
en bestämd åtskillnad mellan den nuvarande staden och stadssamhället,
sådant det befanns före genomförandet av 1862 års kommunallagstiftning.
Tidigare vilade stadsförvaltningen på en genomförd klassindelning.
Borgerskapet ensamt hade besittningsrätten till stadens jord
men var å andra sidan skyldigt att i huvudsak ensamt bestrida kostnaden
för styrelse och förvaltning. I den mån kommunal beskattning
fanns erforderlig, utlades de för särskilda ändamål beslutade skatterna
på de särskilda samhällsklasserna i överensstämmelse med intresseprincipen.
Den nya kommunallagstiftningen bröt med dessa grundsatser.
Staden blev i finansiellt avseende konsoliderad. De olika klassernas samhälle
avskaffades och den princip genomfördes, att staden skall utgöra
en finansiell enhet. Dess tillgångar äro samhällets gemensamma egendom
och, i den mån tillgångarna ej förslå, äro stadens samtliga invånare
underkastade allmän beskattning enligt lika grunder. Från denna princip
om enhetlighet och likställighet hava emellertid i kommunallagen
gjorts vissa undantag. Angående dylika hava stadgan den intagits i
kommunalförordningens §§ 4 och 5 samt även dess § 58 mom. 2 och
§ 59. Genom de under årens lopp i städerna träffade likställighetsöverenskommelserna
hava berörda undantag från likställighetsprincipen, vilka
huvudsakligen avsett fastighetsägarnas rättigheter och skyldigheter i avseende
å gatuväsendet, i stor utsträckning bragts ur giltighet.

Oavsett anordningar, som direkt följa av sådana alltjämt existerande
avvikelser från likställighetsprincipen, i den mån de hänföra sig
till det lokala området, synes det, framhåller kommittén, under nuvarande
förhållanden icke vara möjligt att åvägabringa eu differentiering
av stadsområdet av ekonomisk innebörd. Och vad styrelsen och förvaltningen
angår äro ävenledes sådana möjligheter i det närmaste uteslutna.

(Se vidare betänkandet sid. 394 — 400).

Framför allt de nuvarande större städernas struktur har emellertid
enligt kommitténs åsikt under senare tiden gjort frågan om åstadkommande
av laglig möjlighet till effektiv differentiering av stadsområdet aktuell.
Inom en sådan stad finnas ofta områden, vilka hava kommunala intressen,
som äro i vissa avseenden skiljaktiga från det övriga stadsområdets.
Vanligen kan och bör ett dylikt område nöja sig med mindre
omfattande och mindre dyrbara kommunala anordningar i vissa hänseenden
— särskilt beträffande anläggande och underhåll av gata, renhållning,
vatten och avlopp samt offentlig belysning — än det egentliga

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 310.

stadsområdet. Åven kan en förstads avlägsna belägenhet och särskilda
natur stundom göra det mera lämpligt, att vissa kommunala anordningar
vidtagas enbart för förstadens räkning, än att samma behov fyllas i anslutning
till den egentliga stadens motvarande anläggningar. Kommittén
finner det icke kunna bestridas, att under nuvarande förhållanden,
då de kommunala utgifterna i allmänhet utläggas på stadens samtliga
niedlemmar efter enhetliga grunder, intresset för beaktande av dylika
av områdets säregenheter beroende omständigheter icke äro tillräckligt
framträdande. Fastmera måste helt naturligt tendensen snarast gå i motsatt
riktning. De, som bo inom områden, vilka naturligen tillgodoses
på ett enklare sätt, känna det som en orättvisa att nödgas i lika mån
som de övriga invånarna bidraga till de kostsamma anordningar inom
den egentliga staden, varav de hava föga gagn. De sträva att även
för sin stadsdel erhålla del av sådana eller snarlika anordningar och
tänka därvid föga på kostnaden, eftersom denna ju skall efter lika grund
fördelas på hela stadens invånare.

Genom att ett område av ovan antydd beskaffenhet i viss mån avskiljes
från staden i övrigt, i det att åt detsamma överlämnas att helt
och hållet eller väsentligen på egen bekostnad självt draga försorg om
de kommunala uppgifter inom området, som därtill lämpa sig, anser
kommittén fördelar vara att vinna såväl för staden i dess helhet som
för området självt och dess invånare. Framför allt synes såsom följd
därav kunna väntas en sänkning av de kommunala kostnaderna, dels
därigenom att den kommunala standarden, i stället för att hållas på en
för hela samhället ganska lika och för den skull rätt hög nivå, jämkas
efter det särskilda områdets eller, såsom det av kommittén benämnes,
rotens speciella förhållanden och behov, dels ock genom åstadkommande
inom en dylik rote av ett mera omedelbart och personligt intresse för
utgifternas begränsning och för erhållande av största möjliga valuta för
kostnaderna.

(Se vidare betänkandet sid. 400—402.)

En omständighet, som i betydande mån motväger dessa fördelar, är, svårigheter
säger kommittén, den ojämna fördelningen inom stadsområdet av skatte- med avseende
objekten. De mest betydande av dem äro merendels samlade i den ningt^anoldegentliga
staden, medan ytterområdets eller förstadens skatteobjekt äro nande.
förhållandevis mycket fåtaligare och svagare. Det centrala områdets
skatteobjekt äro därför ofta nog mera än tillräckliga för bestridande av
därvarande kostsamma anordningar, medan ytterområdets skatteobjekt
icke förslå att bekosta ens de ganska enkla anordningar för motsvarande

Vissa grunddrag
i den
föreslagna
rotelag stiftningen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

ändamål, som där finnas erforderliga. Den säkerligen ganska vanliga
uppfattningen, att under nuvarande förhållanden ytterområdenas eller
förstädernas skatteobjekt betungas av bidrag till i den inre staden anordnade
bekvämligheter, av vilka de hava föga gagn, torde merendels
vara så oriktig, att förhållandet fastmera är det motsatta eller således
att skaf teobjekten i den inre staden icke blott ensamma bestrida kostnaden
för de där förekommande lokala anordningarna utan ock lämna
bidrag till bekostande av de motsvarande anordningar, som i de yttre
områdena förekomma. Vid undersökning,. som kommittén låtit företaga,
har riktigheten av det nu sagda synts till fullo bekräftad.

Det nu påpekade förhållandet kan, fortsätter kommittén, synas vara
av beskaffenhet att i avsevärd mån reducera värdet och användbarheten
av roteanordning av här ifrågasatt innebörd. Obestridligt torde ock vara,
att detsamma giver anledning till så betydande svårigheter vid tillämpandet
av sådan anordning, att rotebildning, därest den medgives, icke
kan väntas bliva annat än en förhållandevis sällan förekommande företeelse.
Emellertid kunna de lokala förhållandena inom en stad för
visso understundom vara sådana, att rotebildningen icke blir besvärad
av olägenhet av här berörd grund. Och denna olägenhet kan
neutraliseras därigenom att antingen den ekonomiskt svaga roten erhåller
bidrag av stadskassan till bestridande av kostnaden för roteuppgiften
eller ock rotens skatteobjekt beviljas viss lindring i de allmänna
stadsutskylderna. Nu antydda utvägar torde, anser kommittén, under
förutsättning att det icke finnes nödvändigt anlita dem i mycket hög
grad, icke behöva inverka förringande på det intresse för sparsamhet,
som rotebildningen avser att befordra.

(Betänkandet sid. 402—404.)

Såsom av det sagda torde framgå, är det viktigaste hos roten, sådan
kommittén tänkt sig densamma, dess separata ekonomi. Denna bör
dock, framhåller kommittén, icke få sträckas så långt, att roten kommer
att utgöra en från staden helt och hållet skild ekonomisk enhet. Rotebildningen
bör icke få innebära skapandet av en specialkommun av enahanda
självständiga natur som exempelvis municipalsamhället på landsbygden.
Det bör fasthållas vid, att rotens samhörighet med staden i
förhållandet utåt blir bibehållen orubbad. Rotebildningen är avsedd att
vara endast en inre anordning, en uppgörelse mellan roten och staden
om visst sätt att besörja en kommunal angelägenhet. Enhetligheten
utåt i stadens ekonomi må icke sönderbrytas, och nödvändigt är för den
skull, att sådana anordningar vidtagas, att i sista hand staden kommer
att vara ansvarig för rotens förbindelser.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

För att de fördelar i ekonomiskt hänseende, som åsyftas med rotebildning,
skola kunna göra sig fullt gällande, bör enligt kommitténs
mening den fordran uppställas på organisationen av roten, att alltid särskilda,
anordningar vidtagas med uppgift att bereda tillfälle för det lokala
intresset att positivt påverka den ekonomiska vårdnaden. För förvaltningen
av rotens angelägenheter bör för den skull, anser kommittén,
alltid finnas eit särskilt för ändamålet lämpat organ. Frågan, huruvida
eller i vilken mån beslutanderätten i rotes angelägenheter bör anförtros
åt roten själv, ävensom, därest dylik beslutanderätt lämnas roten, frågan
huru stadens anspråk på kontroll bör tillgodoses, finner kommittén däremot
icke vara av beskaffenhet att böra av lagstiftningen generellt avgöras.
Såvitt möjligt böra olika möjligheter hållas öppna för städerna
att, under offentlig myndighets tillsyn, anpassa roteorganisationen efter
sina speciella förhållanden, önskningar och ändamål.

(Betänkandet sid. 404, 405.)

I enlighet med sålunda angivna grunder har kommittén utarbetat
förslag angående rotebildning i stad, vilket förslag avser att, där så
finnes erforderligt eller lämpligt, åstadkomma en lokal åtskillnad i ekonomiskt
och förvaltningsavseende av särskilda delar av stads område
med ändamål att möjliggöra dels rättvisare fördelning av kostnaderna
för stadens förvaltningsuppgifter och dels i allmänhet besparing eller
åtminstone ökat intresse för besparing av sagda utgifter. Möjlighet till
dylik anordning föreslår kommittén även för köping.

Redan vid kommunalförvaltning i vanlig ordning förekommer, erinrar
kommittén, synnerligen ofta, att för bestridande av åtskilliga av de förvaltningsuppgifter,
som i särskild mån synas lämpade för rotes verksamhet,
nämligen dem, ''som avse gatas anläggning och underhåll -samt
offentlig belysning och renhållning, upptagas bidrag efter andra grunder
än de allmänna, varom i § 57 och första stycket av § 58 i förordningen
om kommunalstyrelse i stad stadgas. Den eller de särskilda grunder
för skattens fördelande, som sålunda pläga användas, avse att i större
omfattning, än den allmänna grunden för kommunalbeskattningen medgiver,
lägga skatten på de samhällets medlemmar, som av anordningen
hava särskild fördel. I och för sig synes ock, säger kommittén, en beskattning
enligt nämnda princip för omförmälda ändamål erbjuda betydande
fördelar samt motsvara rättvisans och billighetens krav. Innerst
är det ett och samma syftemål, nämligen de kommunala bördornas fördelande
efter intresseprincipen, som tager sig uttryck å ena sidan i den
särbeskattning, varom nu nämnts, och å den andra i rotebildning. Dessa
Bihang till riksdagens protokoll 1911). 1 sand. 147 haft. (Nr 310.) 4087 18 7

Lagstiftning
angående
särskild
bidragsskyldighet

inom vissa
samhällen.

KungL Maj:ts Proposition Nr 310.

båda slag av anordningar komplettera varandra på ett naturligt sätt.
Åtminstone under vissa omständigheter synes i själva verket roteanordningen
med tämlig nödvändighet förutsätta användande jämväl av en
efter roteändamålet avpassad intressebeskattning. Framför allt då fråga
uppkommer om bildande av rote med det enda eller huvudsakliga syftet
att besörja förvaltningsuppgift av ovan nämnt slag, torde, enligt kommitténs
mening, behovet av den för uppgiftens tillgodoseende erforderliga
beskattningens ordnande efter nu berörda princip kunna visa sig
så trängande, att därförutan rotebildningen knappast kan med fördel
ifrågasättas. Kommittén har av denna anledning funnit nödvändigt att
tillika med förslaget till lag om kommunal rote framlägga ett förslag
angående sådan särskild beskattning, som nu omförmälts.

Fn ytterligare anledning till framläggande av dylik lagstiftning har
kommittén funnit i den omständigheten, att medan behovet av särskilda
regler härutinnan — alldeles oavsett frågan om rotebildnmg — uppenbarligen
är stort i våra städer och stadsliknande samhällen, rättsgrunden
för dylika regler för närvarande ofta är dunkel och tvivelaktig. De
grunder, som åberopas, äro mycket växlande: byggnadsordningar och
andra kommunala stadgar, likställighetsöverenskommelser, inkorporeringsbrev,
beslut av allmänna rådstugor eller stadsfullmäktige, understundom
allenast gammal hävd.

Med hänsyn härtill har kommittén funnit synnerligen önskvärt, att
genom positiv lagstiftning öppnas utväg till eu reglering av ifrågavarande
angelägenheter, där sådan finnes behövlig.

Kommittén har ansett den nya lagen böra gälla för samhälle, där
1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad (och därmed även byggnadsstadgan
för rikets städer) ävensom ordningsstadgan och brandstadgan
för rikets städer samt vad i hälsovårdsstadgan för riket föreskrives om
stad eller endera av dessa författningar är gällande. Lagen blir alltså
tillämplig i stad, köping och municipalsamhälle ävensom i sådan landskommun,
där endera av nämnda författningar skall tillämpas, även om
kommunen i övrigt ej organiserats som köping.

Skall det stadgas en särskild bidragsskyldighet till vissa kommunala
ändamål utöver den, som åligger den skattskyldige enligt den allmänna
kommunala beskattningsgrunden, bör, framhåller kommittén, denna bidragsskyldighet
givetvis ha karaktären av en intressebeskattning i eminent
mening. Den bör alltså grundas därpå, att en viss kommunal anordning
för vissa skattskyldiga medför särskild fördel utöver den, som
samhällets medlemmar i allmänhet därav draga. Det lärer icke kunna
bestridas, att den kommunala verksamheten i avseende på gator, vägar
och allmänna platser, vattentillförsel, renhållning och vattenavlopp

Kungl. Maj.is Proposition Nr 310.

ÖL

även om den givetvis alltid är till gagn för samhället i dess helhet —
dock understundom kan vara av större bestående intresse och nytta förvissa
av samhällets invånare, såsom fastighetsägare och idkare av industri
eller näring, än för de övriga.

En bidragsskyldighet sådan som den nu ifrågasatta bör, anser kommittén,
gälla gatu-, renhållnings- och vattenväsendet, sådant det med
nyare tiders anordningar på dessa områden faktiskt förefinnes, d. v. s.
bidragsskyldigheten bör kunna avse bidrag till anläggning, underhåll
och belysning av gator, vägar och andra allmänna platser, tillhandahållande
av vatten samt avledande av vatten (kloaker) och annan allmän
renhållning. Kommittén anmärker, att där fråga är om ett rent affärsföretag,
exempelvis ett kraftverk, detta uppenbarligen bör finansieras
efter affärsmässiga grunder och att särskild bidragsskyldighet till detsamma
i här ifrågavarande bemärkelse i allmänhet ej bör ifrågakomma.

Givet är, yttrar kommittén, att den föreslagna lagstiftningen bör kunna
komma till användning ej allenast, då det gäller att från början ordna
ifrågavarande angelägenheter inom nybildat samhälle, utan även då fråga
uppkommer om omreglering av förhållandena inom et,t redan bestående.

Grunden för den särskilda bidragsskyldighet, varom här är fråga,
skall, såsom förut nämnts, vara den särskilda fördel, som en viss kommunal
anordning beträffande gatu-, renhållnings- och vattenväsendet inom
ett samhälle kan bereda vissa samhällsmedlemmar framför andra. Bidraget
skall alltså vara i viss män ett vederlag för denna fördel. Därvid
få, säger kommittén, komma i betraktande allenast påvisbara, reella fördelar
av mera avsevärd och bestående art. Endast för beskattningsobjekten
fastighet eller rörelse (industri) kunna sådana fördelar uppstå.
Befogenhet bör ej föreligga att av en eller annan enstaka fastighet eller
rörelse uttaga särskilt bidrag. Bidragets karaktär av supplement till den
vanliga kommunala beskattningen innebär, att detsamma skall träffa viss
eller vissa kategorier beskattuingsföremål efter en för samhället eller del
därav fastslagen allmän grund. Denna beskattningsform kan icke användas
till en rent lokal extra beskattning efter den vanliga allmänna kommunala
skattegrunden, så att t. ex. ett visst geografiskt område av ett
samhälle skulle kunna påläggas ett tillägg till den vanliga kommunala
beskattningen. Göra förhållandena en differentiering av sistnämnda art
önskvärd, innebär detta, att anledning till konmiunbildning är för handen,
och saken bör då ordnas genom anlitande av municipal- eller rotebildningsinstitutet.
Att annorlunda än i sammanhang med sådan kommunbildning
tillåta en skattedifferentiering av rent lokal art inom ett samhälle
anser kommittén icke böra ifrågakomma. (Beträffande kommitténs
allmänna motivering i övrigt hänvisas till betänkandet sid. 429—447.)

Tillstyrkande

uttalanden.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

Sedan jag nu i korthet redogjort för de grundläggande principerna
i kommitténs förslag, skall jag tillåta mig att lämna en sammanfattning
av de avgivna yttrandena, i vad de avse dessa principer. För de uttalanden,
som gjorts i anledning av de särskilda lagförslagens bestämmelser,
redogöres i en bilaga till detta protokoll.

Redogörelse för yttrandena om förslagens principer.

Det övervägande flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna har
iittalat sin anslutning till de grundprinciper, varpå kommitténs förslag
är byggt, eller ock lämnat dessa principer utan erinran. Med styrka
framhålles behovet av lagbestämmelser på förevarande område och
vikten av att bringa ordning och reda företrädesvis i avseende å inkorporeringsarbetet.
Det betonas, särskilt beträffande den föreslagna
lagstiftningen om ändring i rikets indelning, att densamma i stor omfattning
utgör ett lagfästande av den praxis,’ som mer och mer vunnit
stadga, samt att den kommer att borttaga mycken ovisshet och
även olikhet i myndigheternas åsikter om rätta förfaringssättet vid beslutade
inkorporeringars genomförande. Lagstiftningen kan, framhålles
det vidare, befordra gagnelig nybildning eller sammanslutning samt förebygga
menliga tvistigheter. De nya kommunala organisationer, som
avses med åtskilliga av förslagen, anses ägnade att fylla behov, vilka icke
kunna med gällande lagstiftning tillfredsställas. Erkännande lämnas åt
det i huvudsak synnerligen tillfredsställande sätt, varpå kommittén löst sin
uppgift. Såsom beaktansvärda nya uppslag framhållas (länsstyrelsen i
Hallands län) särskilt den Kungl. Maj:t tillagda befogenheten att ålägga
en kommun, trots dess protest, att med sig inkorporera annan kommun
eller del av kommun samt att förordna, att församlingar eller delar av
dem skola vara förenade i ett skoldistrikt och att särskilda kommuner
skola sammanslutas att utgöra ett fattigvårdssamhälle. I sistnämnda
hänseende uttalar även bl. a. svenska fattigvårdsförbundet sin anslutning
till förslaget. Dess bestämmelser böra, säger domkapitlet i Uppsala,
hälsas med tillfredsställelse såsom ägnade att avhjälpa en hel del nu
rådande missförhållanden. I samma riktning uttalar sig folkskolöverstyrelsen,
som jämväl i övrigt betonar sin synnerliga tillfredsställelse över
utsikten till en ordnad lagstiftning till undanröjande av de olägenheter,
som enligt styrelsens erfarenhet följa av olämpligt uppdragna gränser
och brister i övrigt beträffande indelningen. Svenska stadsförbundets
styrelse framhåller, att kommittén i sitt förslag i huvudsak beaktat do
synpunkter och önskemål, vilka av förbundet framförts i dess förutnämnda
framställning till Kungl. Maj:t, samt förklarar, att styrelsen ej

Kungl. May.ts ''Proposition Nr 310.

har några väsentliga erinringar att framställa mot kommitténs grundligt
genomarbetade lagförslag, vilkas snara genomförande helt visst skulle
lända vårt lands kommunalförvaltning till största gagn.

Liksom förslaget om ändringar i rikets indelning har förslaget om
kommunalförbund i allmänhet mottagits med erkännande, och behövligheten
av en lagstiftning i ämnet har betonats särskilt för hälsovårdens
och fattigvårdens del, i sistnämnda hänseende framförallt för åstadkommande
av gemensamma ålderdoms- och arbetshem.

Beträffande förslagen till lagar om kommunal rote och om särskild
bidragsskyldighet hava meningarna varit mera delade, men även dessa
förslag hava i flertalet yttranden i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan
erinran. Av stadsfullmäktige i Karlskrona har framhållits, hurusom inkorporering
med staden av två närbelägna öar gått om intet just av
den anledningen, att det ej förefanns någun möjlighet att åstadkomma
en utbrytning av vissa förvaltningsområden, särskilt i fråga om gator
och avlopp, som med hänsyn till omständigheterna ansågos som nämnda
öars speciella angelägenhet. Med antagande av förslaget om rotebildning
skulle möjlighet öppnas att ordna dylika förhållanden. Länsstyrelsen i
Västernorrlands län anser lagen om kommunal rote tillgodose ett jämväl
inom nämnda län förefintligt behov. Särskilt för städerna Härnösand
och Sundsvall med deras rätt betydande områden utanför stadsplanen
synes den föreslagna lagstiftningen vara av betydelse.

Vad angår den föreslagna lagen om särskild bidragsskyldighet, understryker
styrelsen för svenska stadsförbundet det trängande behovet av nämnda
lag samt anför: »1 motsats till vad fallet är i de flesta andra länder saknas
hos oss — om man frånser stadsplanelagens stadganden om viss skyldighet
för fastighetsägare att ersätta värdet av gatumark — generella bestämmelser
om sådan bidragsskyldighet för de samhällsmedlemmar, som för
fastighet eller rörelse hava särskild fördel av anordningen i fråga. Det nuvarande
kommunalskattesystemets erkänt ensidiga belastning av inkomstskatteobjekten
blir härigenom ytterligare förstärkt. På grund av hävd
och delvis till sin laglighet mer eller mindre tvivelaktiga bestämmelser i
lokala stadgar gälla visserligen särskilt i mindre stadssamhällen föreskrifter
om skyldighet för fastighetsägare att i större eller mindre omfattning
bidraga till anläggning, underhåll, renhållning eller belysning av gata,
vatten- och avloppsanläggning och dylikt. Dessa föreskrifter äro emellertid
i stor utsträckning föråldrade och otillräckliga, och för deras revision
enligt nutida behov eller för utfärdande av nya föreskrifter saknas,
såsom liera fall i administrativ rättspraxis visa, erforderlig laga grundval.
Vad angår kostnaderna för belysnings-, vatten- och avloppslednings -

Allmänna erinringar
mot
förslagen.

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 310.

nät, så kunna ju dessa genom avtal med vederbörande intressenter i viss
omfattning överflyttas å dessa. De egentliga gatuhållningskostnaderna
måste däremot i de flesta städer i huvudsak bestridas av stadskassan.
I några städer har kommunen visserligen begagnat sin rådighet över
ledningsnätens utsträckning för att framtvinga önskat bidrag till gatukostnaderna
från fastighetsägarna. Denna utväg torde emellertid ej längre
kunna anlitas, sedan regeringsrätten i ett nyligen avkunnat utslag (den
20 augusti 1918) uttalat, att det »jämlikt grunderna för gällande kommunalförordningar»
måste anses åligga kommun, som anordnat ledning
för samhällets förseende med vatten, gas eller elektrisk energi, att, där
ej överenskommelse eller annat särskilt förhållande lagligen borde föranleda
avvikelse därifrån, för fastigheterna inom kommunen medgiva
anslutning till ledningen utan att fordra högre avgift för densamma, än
som av kostnaden för- ledningens anläggning och underhåll kunde anses
med hänsyn tagen jämväl till de övriga ändamål, ledningen vore avsedd
att tjäna, å varje fastighet skäligen belöpa (se Svenska stadsförbundets
tidskrift 1918 nr 6). Genom detta prejudikat har behovet av en sådan
lagstiftning som den här av kommittén föreslagna ytterligare skärpts.»

På grund av vad sålunda anförts hemställer styrelsen, att nödiga
åtgärder måtte vidtagas i sylte att förevarande lagförslag, som ju bildar
en fristående del av den av kommunala nybildningskommittén föreslagna
lagstiftningen, så snart som möjligt och, om så kräves, redan före kommitténs
övriga lagförslag måtte upphöjas till lag.

Vägkommissionen uttalar sin anslutning till den intresseprincip, som
ligger till grund för förslaget om ifrågavarande särskilda bidragsskyldighet
till väghållningen. I sitt förslag om allmänna vägar på landet
har kommissionen intagit bestämmelser, avsedda att i visst avseende
lagfästa en dylik på intresseprincipen grundad särskild bidragsskyldighet.
Enligt nämnda lagförslag skall det nämligen åligga vissa fastigheter att,
då en väg anlägges eller förutvarande enskild väg övertages till
allmänt underhåll, till distriktet utgiva särskilda bidrag i penningar (särbidrag)
såsom gottgörelse för distriktets kostnad för förvärvande av mark
till vägen.

Emellertid förekomma i myndigheternas utlåtanden även åtskilliga
anmärkningar mot den föreslagna lagstiftningens principer och det sätt,
varpå desamma tillämpats vid förslagets utformande. I det följande skall
i ett sammanhang lämnas en kortfattad redogörelse för de sålunda framställda
mera allmänna erinringarna mot lagförslagens grunder. För de
mera speciella anmärkningarna mot de särskilda lagbestämmelserna lämnas
ett referat i en bilaga till detta protokoll.

Kung!,. Maj:ts Proposition Nr 310.

Länsstyrelsen i Uppsala län vitsordar behovet av en lagstiftning om
kommunala indelningar, men finner, att kommittén gått alltför långt i
upplösandet av sambandet mellan olika indelningar. De oregelbundenheter
i rikets indelning, som förslagets antagande skulle medföra, komme
att förorsaka synnerligen stora svårigheter och vidlyftigheter samt föranleda
talrika misstag vid beskattningens genomförande och röstlängders
upprättande. Tvivel skulle i talrika fall uppstå om rätta gränsen mellan
olika kommunala samfälligheters kompetensområden.

Luleå domkapitel: Rikets administrativa indelning har, vad primärkommunerna
angår, av ålder bestämts av kyrkosocknen, och vägande
skäl tala fortfarande för ett bibehållande i största möjliga utsträckning
av den kyrkliga och den borgerliga socknens gemensamhet beträffande
det geografiska området. Önskvärdheten härav betingas i främsta rummet
av hänsyn till ett folkpsykologiskt och särskilt hos vår allmoge
framträdande drag, som åt »socknen» av gammalt förlänar inbegreppet
av alla de lokalt samhälleliga intressena, såväl de ekonomiska som de
kulturella, vilka ju även inbördes äga det närmaste samband och äro för
sitt tillgodoseende av varandra beroende. Rent praktiskt sett 1 ramstår
det också såsom synnerligen angeläget, att de samhälleliga utgifterna,
avseende såväl kyrka och skola som den borgerliga kommunens uppgifter,
kunna fastställas i en ordning, som för de beslutande myndigheterna,
kyrkostämma och kommunalstämma, möjliggör ett avvägande
av utgifterna för de särskilda ändamålen ej blott i deras förhållande till
varandra utan även såsom samfällda grundade på de skattskyldiges bärkraft.
Detta åter låter sig göra endast på det sätt, att de särskilda utgiftsstaterna
behandlas, så vitt sig göra låter, i ett överskådligt sammanhang
och att de å kyrkostämma och kommunalstämma beslutande äro
väsentligen samma personer, bundna av intresset för den gemensamma
socknens harmoniska utveckling på olika områden. Det måste också
anses såsom en särskild styrka hos de svenska primärkommunerna, att
de i regel handhava uttaxeringen och förvaltningen för både de kyrkliga
och de borgerligt kommunala ändamålen. I själva verket synes här
vara att finna en hörnsten för en ändamålsenlig och betryggande skötsel
av de svenska kommunernas ekonomi och samhälleliga angelägenheter
i allmänhet. Härmed är givetvis icke sagt, att det icke i särskilda fall
kan befinnas lämpligt att upplösa den kyrkliga och borgerliga gemensamlieten.

Utan att förringa de praktiska skäl, som föranlett kommitterade att,
på sätt som skett, uppdela sitt lagförslag i två avdelningar, kan domkapitlet
förty icke undertrycka den mening, att en uppställning av lagen,

Förslaget om
kommunala
indelningsändringar.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

som klart givit vid handen, att, åtminstone vad landsbygden angår, frågan
om förändring av borgerlig kommuns område eller bildande av ny
borgerlig kommun alltid bör innebära jämväl ett upptagande och utredande
av den ecklesiastika organisationsfrågan och vice versa. Såsom
lagen nu är formulerad, kan fråga av ettdera slaget framföras till avgörande
utan minsta sammanhang med fråga av det andra slaget.

Under sin närmare granskning av betänkandet har domkapitlet av
lätt insedda skäl företrädesvis haft i sikte de särskilda förhållanden, som
prägla domkapitlets verksamhetsområde, omfattande Västerbottens och
Norrbottens län. Icke inom någon annan del av vårt land torde behovet
av omfattande administrativa nybildningar vara så starkt framträdande
som inom denna nordliga landsända. De allra flesta socknarna
härstädes äro, såsom eu första blick på kartan visar, till ytvidden utomordentligt
vidsträckta, endels omättligt stora. Men även invånarantalet
är gemenligen allt för stort i förhållande till den folkgrupp., som i sydligare
delar av landet anses böra utgöra socken. Till uppvisande härav
behöver i detta sammanhang endast nämnas, att av stiftets socknar icke
mindre än 40 av inalles 59 inrymma, om medeltalet uttages, 39,5 kvadratmil
samt 6,900 invånare.

En snar uppdelning av dessa socknar kräves såväl i det allmännas
intresse som i sockeninvånarnas, och man kan otvivelaktigt påstå, att,
lika visst som den allmänna utvecklingen i hög grad beror av kommunernas
förmåga att medverka i densamma, lika säkert är, att framåtskridandet
här uppe mera än man vanligen synes benägen att föreställa
sig hämmas av den oformliga administrativa indelning, som ännu kännetecknar
landsändan och bör anses såsom en relikt från längesedan gångna
tiders samhällsordning.

I överensstämmelse med denna sin uppfattning och då ett tillfredsställande
ordnande av församlingsvården endast kan komma till stånd
genom en utan statens ingripande icke genomförbar administrativ omreglering,
har domkapitlet även ansett sig böra i framställning till Kungl.
Maj:t den 8 maj 1918 anhålla om förebringande av utredning, huruvida
och i vilken omfattning staten kan anses böra bidraga till åvägabringande
av en mera tidsenlig kyrklig och kommunal administrativ indelning inom
Norrbottens och Västerbottens län. Denna framställning har synts med
nu föreliggande ärende äga det samband, att en avskrift därav bilagts
förevarande utlåtande.

Jämtlands läns landsting: Lossandet av bandet mellan den kom munala

indelningen, å ena, samt den kamerala och ecklesiastika, å andra
sidan, kan i många fall medföra olägenhet och oreda.

Kungl. Maj:ts ''Proposition Nr 310.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Den av de sakkunniga, enligt vad

motiven utvisa, omfattade grundsatsen, att den kommunala indelningen
skall befrias från beroendet av såväl den kyrkliga som den kamerala
indelningen, bör komma till tydligare uttryck i själva lagen. — I avseende
å det fall, att genom ägoutbyte enligt skiftesstadgan två områden
utbytas mellan fastigheter, som tillhöra olika jordebokssocknar, eller en
sådan socken och stad, bör genom särskild lagstiftning fastslås, att, då
fråga är om ägoutbyte enligt 56 § skiftesstadgan, de utbytta områdena
i alla avseenden följa den fastighet, till vilken de läggas, samt att vid
andra ägoutbyten saken får bero av åtgärd från vederbörlig myndighet.

Kammarkollegium kan icke helt ansluta sig till kommitténs ståndpunkt
beträffande sammanhanget mellan de olika indelningarna. De
av kommittén anförda olägenheterna av ett fortsatt upprätthållande av
sammanhanget mellan den kamerala indelningen, å ena, samt den kommunala
och ecklesiastika indelningen, å andra sidan, torde vara överdrivna.
Att den privata rådigheten över den kamerala jorddelningen
skulle kunna, såsom kommittén gör gällande, alldeles förhindra eller åtminstone
avsevärt försvåra eller fördröja genomförandet av önskad förändring
i offentlig indelning är svårt att inse, sedan kungörelsen den
13 juli 1917 med bestämmelser för vissa fall angående mantalssättning
eller därmed jämförlig åtgärd i anledning av ändring i administrativ
indelning i praxis utsträckts att gälla jämväl sådan administrativ indelningsändring,
där fråga icke varit om fastighets uteslutande ur jordeboken.
Kollegium redogör för omständigheterna vid tillkomsten av nyssnämnda
kungörelse och kungörelsen den 26 juli 1918, innefattande tilllägg
till densamma, samt uttalar, att de ifrågavarande kungörelserna,
såsom berörande jorddelningen, böra erhålla lags natur och göras tilllämpliga
i alla de fall, då område överflyttas från ett förvaltningsområde
till ett annat.

Icke heller det andra av kommittén anförda skäl mot den kamerala
indelningens bibehållande såsom grund för den kommunala och ecklesiastika,
nämligen att genom privata åtgärder förändringar i sistberörda
indelningar skulle kunna åvägabringas, finner kollegium kunna tillmätas
avgörande betydelse. Kollegium hänvisar till skiftesstadgekommitténs
år 1911 avgivna förslag till lag om skifte av jord 86 § och motiven
därtill samt uttalar, att nämnda stadgande synes kunna utbrytas ur förslaget
om skifte av jord och genomföras såsom en särskild lag redan i
sammanhang med lagstiftningen om kommunala nybildningar. Detta är
nödvändigt jämväl av den anledningen, att i allt fall oregelbundenheter
mellan den judiciella indelningen å ena, samt den kamerala, å andra
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 smal. 274 höft. (Nr 310.) 4037 in 8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

sidan, jämväl enligt nu föreliggande förslag icke höra få uppstå. Dock
synes föreskriften om Kung]. Maj:ts tillstånd till ägoutbytet böra begränsas
till allenast sådana fall, då någon av de i bytet ingående ägorna
är bebyggd eller bytet avser en fastighets hela ägo välde, varjämte uttryckligen
bör stadgas, att i andra fall, varom nu är fråga, jordäga
anses överflyttad från det ena förvaltningsområdet till det andra.

Av det anförda finner kollegium framgå, att de angivna olägenheterna
av den kamerala indelningens grundläggande sammanhang med den
kommunala och ecklesiastika icke längre torde förefinnas eller i allt fall
lagstiftningsvis lätt kunna undanröjas samt att det å andra sidan måste
anses vara från synpunkten av att största möjliga reda i den offentliga
indelningen vidmakthålles av stor betydelse, att berörda sammanhang
fortfarande består. Kollegium kan därför icke biträda kommitténs uppfattning
i denna del.

Beträffande frågan om den kommunala och ecklesiastika indelningens
inbördes sammanhang biträder kollegium vad kommittén i detta hänseende
anfört och finner lika med kommittén, att den i gällande kommunallagstiftning
föreskrivna ovillkorliga kongruensen mellan dessa indelningar
bör upphöra. Då emellertid, för undvikande av oregelbundenhet
och oreda i indelningsavseende, sammanhanget mellan ifrågavarande
båda indelningar endast undantagsvis och på särskilt starka skäl
bör lossas, bör denna möjlighet till inkongruens mellan indelningarna
uppfattas såsom allenast en undantagsbestämmelse från den allmänna
regeln, sådan densamma finnes angiven i § 1 i kommunalförordningen
för landet, vilket ock överensstämmer med kommitténs mening å sid.
451 i betänkandet. Då det emellertid synes betänkligt, att denna mening
icke fått uttryck i lagstiftningen, hemställes, att nämnda § 1 måtte
erhålla den lydelse, att varje socken på landet utgör för sig en särskild
kommun, därest icke på grund av synnerliga skäl Kungl. Maj:t förordnat,
att socken skall vara delad i skilda kommuner eller att socknar eller
delar därav skola vara förenade i en kommun.

Statistiska centralbyrån: Lagstiftning i det föreliggande ämnet är

önskvärd. Emellertid komma icke blott från statistikens utan även från
förvaltningens synpunkt över huvud de genom förslagets antagande
ökade oregelbundenheterna i rikets indelning att vålla olägenhet. Alltsedan
den s. k. oregelbundenhetskommittén avgav sitt förslag har genom
ett omfattande, under årtionden fortsatt arbete antalet oregelbundenheter
väsentligen minskats. Då enligt förevarande förslag ändringar i den
kommunala indelningen lösgöras från förändringar i den övriga indelningen,
är det att befara, att rikets indelning åter blir i hög grad till -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

trasslad. Byrån förordar därför bestämt, att ett områdes överflyttningfrän
en kommun till en annan skall, där ej alldeles särskilda, tungt vägande-
skäl tala däremot, jämväl medföra områdets överflyttning i administrativt,
judiciellt och ecklesiastikt hänseende. — Särskilt förslaget
till lag om indelningsändringar är väl omständligt, allra helst beslutanderätten
ju skall tillkomma Kungl. Maj:t och en någorlunda fast praxis
förefinnes. Vid förening till skoldistrikt skulle enligt förslaget de redan
förut talrika administrativa ärenden av huvudsakligen lokal betydelse
ökas, som måste hänskjutas till Kungl. Maj:t. Därest sammanslagning
till skoldistrikt anses böra medgivas oberoende av stads- eller pastoratsgränsen,
kan tänkas, att hittills gällande frihet till ändring inom nämnda
gräns bibehålies men att för ytterligare ändringar i skoldistriktens omfattning
erfordras Kungl. Maj:ts tillstånd.

Ystads församling, med vilken domkapitlet i Lund instämmer: Uppdelning
på det kommunala området medför, att ett ökat antal kommunala
förtroendeposter och förvaltningsorgan blir av nöden, vilket
föranleder ökade utlägg för de skattdragande i form av ersättning eller
arvode. Svårighet kan uppstå att erhålla kvalificerade krafter för dessa
uppdrag. Känslan av kommunal samhörighet blir svår att upprätthålla
inom ett samhälle, som i viktiga intressen har att söka anslutning åt
skilda håll hos utomstående. Solidariteten utbytes mot en mer eller
mindre tillfällig intressegemenskap. Församlingsarbetet underlättas ej
genom en ytterligare splittring av de kommunala områdena och intressena.
Den av kommittén åsyftade formen av det kommunala skolväsendet
kunde utan antydda olägenheter vinnas, om de kommunala skoldistrikten
utbyttes mot större enheter, såsom läns- eller landstingsområden
eller lämpliga kretsar inom dessa områden, därvid dock skolans lokalstyrelse
alltjämt kunde vila hos den kyrkliga eller borgerliga kommunen,
som ägde att handhava tillsynen över skolan. Med dessa synpunkter
vill församlingen dock ej uttala sig avstyrkande mot föreliggande förslag.

Domkapitlet i Härnösand: I stort sett erbjuder betänkandet en till fredsställande

lösning av indelningsfrågan, men kommittén synes i sin
iver att frigöra kommunen från den kyrkliga indelningen hava gått väl
hänsynslöst tillväga, och förslaget torde komma att medföra upplösningen
av den gamla historiska förvaltningsenheten socknen. Sammanslås
församlingar eller delar av församlingar till ett skoldistrikt, berövas
pastorn i en lantförsamling sin självskrivna rätt att som ordförande i
skolrådet övervaka religionsundervisningen bland de barn, han sedan
skall konfirmera. Förslaget innebär ett lösgörande av folkskolorna
från den kyrkliga enheten, och nästa steg blir givetvis skol -

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 310.

väsendets läggande helt i den borgerliga kommunens händer. Domkapitlet
kan följaktligen ej tillstyrka förslaget på denna punkt, utan
anser, att de av kommittén angivna olägenheterna av skoldistriktens beroende
utav kyrkoförsamlingarna mycket väl kunna avlägsnas genom
enskilda överenskommelser församlingarna emellan.

Även i andra utlåtanden, bland andra från Härnösands stift och
Västernorrlands län, framhålles, att genom de föreslagna bestämmelserna
om skoldistrikt skulle uppstå svårigheter utan att något effektivt avhjälpande
av nuvarande missförhållanden åstadkommes. Överenskommelser
mellan kommunerna vore tillfyllest.

Domkapitlet i Visby och vissa under detsamma lydande myndigheter
resa bestämda invändningar mot förslaget om kommunala indelningsändringar
i dess föreliggande form. Domkapitlet anför bl. a.: Den

ifrågasatta lagstiftnmgen skulle framkalla ett stort antal onödiga och
skadliga indelningsändringar. Befogenheten att mot en kommuns önskan
t. o. m. upplösa densamma är begränsad på ett alltför svävande sätt.
Upplösning bör ej kunna ske mot kommuns vilja. På denna punkt
innebär förslaget kommunernas utlämnande åt det rena administrativa
godtycket. Särskilt i fråga om territoriell kyrkoförsamling är det av
största betydelse, att de historiskt bestående förhållandena icke alltför
våldsamt eller mot vederbörande menighets önskan rubbas. Domkapitlet
åberopar uttalanden av vice pastorn och kyrkostämman i Visby av innehåll,
att upplösning av kyrkoförsamlingar är av beskaffenhet att allvarligt
rubba grundvalarna för svenska kyrkans bestånd samt att ödesdigra
följder skulle uppkomma, därest gottländska församlingar bleve''
upplösta och deras kyrkor stängda. — En ledamot av domkapitlet framhåller
däremot nödvändigheten av en långt gående sammanslagning av
pastoraten i stiftet, men finner en sådan sammanslagning kunna uppnås
genom att låta församlingarna fullt ut av egna medel bestrida de
för dem oöverkomliga kostnader, som ett bibehållande av nuvarande
pastoratsindelning skulle medföra. Länsstyrelsen i Gottlands län framhåller
även, att ändring av den ecklesiastika indelningen i syfte att väsentligen
minska de talrika pastoraten inom stiftet är en fråga, som särskilt på
senaste tiden trätt starkt i förgrunden.

Magistraten i Malmö: Då varje inkorporering av landsbygdsområde
med stad föranleder ändring i judiciell indelning och då sådan inkorporering
på senaste tiden varit det vanligaste slaget av indelningsändringar, hemställer
magistraten, huruvida det icke är lämpligt, att allmänna föreskrifter
givas rörande verkställigheten av beslut, varigenom gränsen mellan

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 310.

allmänna underdomstolars områden ändras, och rörande fördelningen av
de utav sådan verkställighet härflytande kostnader.

Magistraten i Uppsala: Det skulle vara av stort gagn, om lagen
fullständigades med bestämmelser om ändring i administrativ och judiciell
indelning.

Väg kommissionen: Kommissionens blivande förslag rörande väg väsendet

i städerna är avsett att omfatta jämväl köpingar och sådana
municipalsamhällen, där den för städernas bebyggande gällande ordning
skall iakttagas, enär dessa båda grupper av stadsliknande samhällen
enligt kommissionens förslag icke skola i väghållningsavseende räknas
till landsbygden utan likställas med städerna sålunda att varje dylikt
samhälle skall utgöra eget väghållningsdistrikt. Huruvida och i vad
mån särskilda bestämmelser bliva erforderliga angående ordning och villkor
för ändringar mellan väghållningens indelningsenheter enligt det nya
system för vägväsendets ordnande, som kan komma att framgå såsom
resultat av revisionen av lagstiftningen om städernas väghållning, kan
icke nu bedömas. Frågan härom blir uppenbarligen väsentligen beroende
av, huru själva distriktssystemet kommer att utgestaltas. Uteslutet
är därvid icke, att hela väghållningen överflyttas på statsverket eller
att städerna få ingå i distrikt gemensamt med landsbygden. Enligt
kommissionens redan avgivna förslag angående vägväsendet på landet
bliva primärkommunerna direkt infogade att utgöra organiska enheter
under de egentliga, större väghållningsenheterna, landstingsdistrikten.
Detta system kan, jämfört med den nuvarande ordningen, sägas innebära
en starkare fordran på, att landskommun icke må vara delad på
två väghållningsdistrikt, på annat sätt nämligen, än att del av kommun
kan och skall såsom byggnadsmunicipium utgöra sitt eget vägdistrikt.
I förekommande fall, vilket här egentligen vill säga då det gäller landstingsområdes
yttergränser och primärkommuns gränser mot kommun,
tillhörande annat landstingsområde, bör följaktligen för tillämpning av
kommissionens system ordnas så, att landstingsområdets och kommunens
gränser icke komma att divergera. Kommittéförslagets princip om de
olika indelningarnas oberoende av varandra bör alltså enligt kommissionens
tanke åtminstone på denna punkt offras, även om den i övrigt
bör gillas, något varom man dock synes hava skäl att ställa sig ganska
tveksam. — Vägkommissionens förslag är i vissa avseenden ägnat att
underlätta sådana allt talrikare indelningsändringar, som gälla landsområdes
införlivande med eller nybildande till stad. Genom avskaffandet
av vägdelning och därpå grundad naturaväghållning undanröjas nämligen
åtskilliga svårigheter för den ekonomiska regleringen vid lands -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

områdes införlivande med eller utbrytande till stad. Åven har den av
kommittén uttalade mening, att den vissa municipalsamhällen påvilande
dubbelbeskattning i fråga om vägunderhåll borde undanröjas medelst
ändring av väglagstiftningen, kommit till fullt beaktande i vägkommissionens
förslag.

Beträffande municipallagstiftningen se vidare yttranden sid. 180.

Några kommuner avstyrka förslaget eller finna lagstiftning i ämnet
obehövlig.

För de olika meningar, som gjorts gällande i den viktiga frågan,
huruvida och i vad mån indelningsändring må komma till stånd mot
kommuns bestridande, redogöres i bihang till detta protokoll.

Förslaget om Landstinget i Jämtlands län befarar, att oreda kan uppkomma genom
kförbundaI" mångfalden av olika föreslagna nybildningar, genom vilkas inrättande
möjliggjorts för en kommun att i olika avseenden sammansluta sig med
flera olika kommuner eller delar av sådana. Befolkningen torde ställa
sig tämligen främmande för kommunalförbund, rotebildning, specialkommuner
för tillgodoseende av gemensamma fattigvårds- och skolintressen
m. m. Det synes därför förenat med olägenhet att på en gång
i lagstiftningen införa bestämmelser om så många sådana nybildningar,
som enligt förslagen skulle bliva fallet.

Ett fåtal kommuner avstyrker förslaget om kommunalförbund, därvid
i ett fall uttalas, att privaträttsliga rättsformer, såsom aktiebolag, ekonomiska
föreningar, kontrakt o. s. v. vore lättare att åstadkomma och
förenade med mindre olägenheter än kommunalförbund med åtföljande
offer av den kommunala självständigheten.

Landstinget i Uppsala län samt stadsfullmäktige i Uppsala uttala
tvekan beträffande lämpligheten av att så utförligt som i förslaget skett
genom uttrycklig lag reglera kommunalförbund och kommunala rotar
samt framhålla såsom måhända tills vidare tillräckligt och lämpligast
att allenast giva några korta allmänna regler om rätten att besluta åtgärder
för sådana nybildningars åstadkommande utan att binda ordningen
och sättet därför vid en och samma form.

Länsstyrelsen i Örebro län: Möjligheten till kommunalt samarbete
under form av kommunalförbund kan väl under vissa förhållanden tänkas
vara till gagn. De allra flesta hittills föreliggande fall av dylikt samarbete
hava dock avsett allenast något visst speciellt ändamål, och för
sådana fall föreligger knappast behov av så omfattande och i offentligrättslig
väg reglerade bestämmelser för verksamheten i fråga.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Kommittén synes allt för snävt hava
begränsat möjligheten för kyrkliga kommuner att sammansluta sig i

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

kommunalförbund. 1918 års kyrkomöte har i skrivelse nr 12 framhållit,
att även andra till den kyrkliga kommunens förvaltning hörande uppgifter
än sådana, som beröra skolväsendet, kunna vara av den natur,
att de betinga ett samarbete mellan angränsande församlingar. De nu
föreslagna formerna för kommunalt samarbete torde kunna komma till
användning även beträffande dylika. Kommunalförbund mellan församlingar
synes därför böra medgivas för tillgodoseende av rent kyrkliga
uppgifter.

Magistraten i Lysekil; Bestämmelser erfordras om kontroll över
kommunalförbund av samma slag som magistrats tillsyn över stadens
samtliga styrelsers förvaltning.

Vägkommissionen har intet att erinra mot att kommittén icke föreslagit
de nuvarande väghållningsdistriktens inrymmande under kommun
alförbundslagstiftnin gen. Då vägkommissionens system innebär, att
varje köping och municipalsamhälle skall liksom stad utgöra sitt eget
väghållningsdistrikt, att landskommunerna bliva i visst avseende underdistrikt
för. väghållningen samt att landstingsområdena med frånräknande
av städer och stadsliknande samhällen skola bilda de större
enheterna för väghållningen på landet, bör förbundsinstitutet, sådant det
regleras genom lagen om kommunalförbund, i vidsträckt omfattning tillgodogöras
även för vägväsendets ändamål. — Under det kommittén
såsom part i kommunalförbund angiver »landstingskommun», skola de
väghållningsdistrikt, som avses med vägkommissionens förslag, utgöras
av landstingsområdena med undantag av dithörande städer, köpingar
och municipalsamhällen. Ehuru sålunda väghållningsdistriktet till sitt
område icke fullt sammanfaller med landstingskommun, synes tvekan
icke böra kunna uppstå därom, att vad i lagen om kommunalförbund
stadgats om landstingskommun skall utan vidare vinna tillämpning
jämväl å den del av landstingsområdet, som utgör väghållningsdistrikt
enligt kommissionens system.

Förslaget om kommunal rote avstyrkes av en del myndigheter;
andra uttala tvivel om lämpligheten och behövligheten av en dylik lagstiftning.

öv er ståthällar ämbetet anser, att rotebildningen icke kan väntas bliva
annat än en förhållandevis sällan förekommande företeelse, samt ifrågasätter,
om ej i själva verket med ro tebildning förenade olägenheter äro
så stora, att anordningen så gott som aldrig torde komma till någon
verklig betydelse. Ämbetet syftar härvid på den omgång och det arbete,
som är förenat med bildandet av kommunal rote, på svårigheten att på

Förslaget om
kommunal
rote.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

ett rättvist och ändamålsenligt sätt ordna de ekonomiska förhållandena
mellan roten och den övriga staden, på den misstämning, föreställningen
om att i detta hänseende vara illa behandlad lätt kan framkalla å den
ena eller andra eller å båda sidorna, på det besvär och de kostnader,
den för roten inrättade särskilda administrationen, handhavandet av
rotens förvaltningsbestyr samt uttaxering och uppbörd av roteskatten
måste medföra, och på de slitningar mellan stadens olika områden och
dessas invånare, som lätteligen kunna uppstå, om eller rättare sagt när
den uppfattningen börjar göra sig gällande, att roteanordningen icke
längre motsvarar vad därmed åsyftats.

Uppsala läns landsting och stadsfullmäktige i Uppsala: se ovan
sid. 62.

Magistraten i Linköping: Då det endast under extrema förhållanden
kan tänkas lända till allmänt gagn, att visst område av stad avsöndras
som rote, synes behövligheten av lagstiftning i detta hänseende tämligen
tvivelaktig.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter även behövligheten av
denna lagstiftning, men då den, enligt vad som framgår av kommitténs
utredning, skulle medföra vissa fördelar, torde ett antagande av densamma
enligt styrelsens uppfattning vara lämpligt.

I olikhet mot stadsfullmäktige i Karlskrona (se ovan) ställa sig
stadsfullmäktige i Karlshamn mycket tveksamma mot lagen om rotebildning
samt anse, att den kan medföra stora orättvisor för delar av
stadens befolkning, och betona riktigheten av den nuvarande principen,
att alla delar av staden skola vara likställda i fråga om rättigheter och
skyldigheter.

Aven länsstyrelsen i Blekinge län anser detta förslag så tillvida ägnat
att väcka betänkligheter, som det står i strid med de principer om likställighet
mellan kommunens medlemmar, vilka ligga till grund för
gällande kommunalförfattningar. Länsstyrelsen betonar de stora svårigheterna
att rättvist ordna de ekonomiska förhållandena mellan rote och
kommun och framhåller, att rotebildning icke bör tvångsvis kunna upprätthållas
mot intressenternas bestridande.

Magistraten i Alingsås ifrågasätter den praktiska genomförbarheten
och vinsten för de delar, som avskiljas, av denna lag, samt betonar
de stora olägenheterna av densamma för den ekonomiska förvaltningen
och att den icke gärna kan tänkas vinna tillämpning annat än i storstäderna.

Stadsfullmäktige i Borås anse ifrågavarande lag kunna medföra
verkligt gagn, särskilt i sammanhang med införlivandet av visst område

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

samt beträffande områden belägna på längre avstånd från den egentliga
staden. Däremot betvivlas lämpligheten att generellt medgiva lagens
tillämplighet på andra stadsområden, enär detta kunde medföra splittring
av de kommunala intressena och arbetskrafterna. Då emellertid lagens
tillämplighet skulle prövas i varje särskilt fall, vilja fullmäktige ej föreslå
någon inskränkning i lagens användande.

Stadsfullmäktige i Trollhättan erkänna, att rotebildning i vissa fall
skulle kunna medföra fördel, men befara, att den även skulle föranleda
stridigheter mellan skilda intressen.

Magistraten i Lysekil tror, att lagarna om rotebildning och särskild
bidragsskyldighet skulle i mindre städer verka söndrande utan att medföra
någon egentlig fördel. Rotebildning i sådana städer skulle göra
förvaltningen mera invecklad än nu.

Magistraten i Strömstad avstyrker lagen om rotebildning med hänsyn
till olägenheterna av en uppdelning av de kommunala ärendena på rotar
med särskilda skatter.

Länsstyrelsen i Örebro län betvivlar, att lagen om kommunal rote
skulle bliva till gagn. Särskilt skulle den motverka att — något som
vore av särskild vikt — de kommunala angelägenheterna och icke minst
de, som enligt förslaget närmast skulle överlämnas till rote, bleve planmässigt
och enhetligt förberedda och handlagda. Den skulle vidare giva
anledning till tvister mellan staden och roten. Förslaget kunde icke
förordas.

Municipalfullmäktige i Karlskoga: Rotebildning kan möjliggöra utveckling
i olika riktningar inom skilda delar av samma kommun och
därigenom äventyra enhetligheten i kommunens utveckling.

Stadsfullmäktige i Örnsköldsvik anse rotebildning behövlig endast för
de större städerna och därför böra bliva föremål för reglering i speciallagstiftning
för dylika städer. För övrigt innebär rotebildning en lära
för kommunens enhet och solidaritet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Det kan starkt ifrågasättas, om lagen
om kommunal rote är ägnad att på ett tillfredsställande sätt tillgodose
utvecklingen i de samhällen, för vilka lagen är avsedd. Det kan icke
vara lämpligt att genom lagstiftningen befrämja de skadliga partikularistiska
strävandena inom det kommunala livet. Innan rote, som
bildats på tilläventyrs oriktiga förutsättningar och uppfattningar hos de
intresserade, hunnit upplösas, kunde skadliga eller mindre framtidsmässiga
åtgärder hava vidtagits, vilka icke kunna genom en senare kommande
upplösning repareras. De av kommittén anlörda exempel på förhållanden,
som genom roteindclning kunna främjas, verka snarast skrämmande
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 274 käft. (Nr 310.) 4037 is 9

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

mot en dylik anordning. Sålunda torde det i de allra flesta fall vara
till avsevärd skada för framtiden, att t. ex. en vatten- eller kloakledning
inom en del av ett samhälle göres mindre fullständig eller tidsenlig för
åstadkommande av en tillfällig besparing. Snart nog kräver utvecklingen
ett bättrande eller fullständigande av den, för så vitt icke den mera
bristfälliga anordningen rent av lägger ett band på utvecklingen. Likaså
är en partikularisering eller differentiering inom ett samhälle alls icke
ägnad att medverka till en rättvisare fördelning av de kommunala bördorna,
för så vitt man eljest anser rättvisan kräva att därvid hänsyn
tages till de skattdragandes bärkraft, ej blott därtill att de kommunala
bördorna bliva »noggrannare avpassade efter de förmåner, som till gengäld
för dem omedelbart tillhandahållas». Let kan starkt ifrågasättas,
huruvida de yttringar, som framkommit rörande behovet av differentiering
av en stads område med hänsyn till ekonomi och förvaltning grunda sig
på ett verkligt genomträngande av frågan. Åven utan den föreslagna
lagen torde en viss uppdelning kunna äga rum inom den nuvarande
lagstiftningens ram. Förslaget avstyrkes.

Stadsfullmäktige i Luleå: Det kan ifrågasättas, huruvida något verkligt
behov föreligger av lagstiftning om rotebildning. Den skattelindring,
som uppstår genom enklare gator m. m. inom rotens område, uppväges
i allmänhet av att, då roten mestadels ligger i utkanten av samhället,
gator och vägar bli långa samt av att skattebördan för gator och vägar
per skatteobjekt blir avsevärd, på grund av det i allmänhet ringa invånarantalet
per ytenhet. Liknande invändningar kunna göras med avseende
på utgifterna för belysning, vatten, gas och elektrisk kraft m. m. I
varje fall torde den föreslagna reformen komma till användning endast
i ett mycket ringa antal fall.

På delvis enahanda skäl avstyrkes förslaget om kommunal rote av
municip alstämman i Nya Huvud sta.

Municipal fullmäktige i Boden: Lagen om kommunal rote kan befaras
komma att hindra en önskvärd utveckling av städernas gatuväsende.
En med avseende på gator, belysning m. m. mera välförsedd enklav av
ett stadssamhälle skulle kunna utbrytas till förfång för ordnandet av
gatuväsendet i den övriga delen och medföra hårdare beskattning för
dess invånare. Det synes olämpligt, att, medan rotens medlemmar äro
berättigade att i stadsfullmäktige deltaga i avgörandet av frågor, som
beröra gatuväsendet m. m. inom den större kommundelen, dess medlemmar
icke hava rätt att besluta om motsvarande angelägenheter inom
roten. I varje fall bör för att förhindra ett förhastat rotebildande fordras,
att stadsfullmäktige med 2/s majoritet godkänt förslaget härom.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Magistraten i Uppsala framhåller önskvärdheten av att ordet rote,
med hänsyn till det sammanhang, vari detsamma förekommer i allmänna
språkbruket, utbytes mot annan mera tilltalande benämning.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Då de för närvarande under prövning
varande förslagen till kommunalskatteväsendets omläggning innebära, att
fastigheter och närings företag skulle starkare beskattas på grund av
särskilt intresse av vissa kommunala anordningar, hemställes, att det nu
föreliggande förslaget till lag om särskild bidragsskyldighet icke måtte
prövas för sig utan i sammanhang med de övriga förslagen.

Länsstyrelsen i Hallands län: Fog finnes för den bärande tanken i
förslaget till lag om särskild bidragsskyldighet. Men ifrågavarande
bidrag är en skatt, och en lag härom tillhör skattelagstiftningens område
samt bör icke utryckas ur sitt sammanhang utan ses mot bakgrunden
av övrig skattelagstiftning på samma område. Beslut om förevarande
förslag bör därför icke fattas förrän samtidigt med beslut om
övriga på dagordningen stående kommunala skattelagstiftningsfrågor.
Vidare bör i lagen bestämmas, efter vilka grunder fördelningen av
skatten skall äga rum mellan fastighetsägarna och idkarna av rörelse, å
ena, samt andra samhällsmedlemmar, å andra sidan, ty även dessa få
väl anses hava fördel av anordningar utav ifrågavarande slag. Så som
förslaget nu är avfattat, bör det icke läggas till grund för bestämmelser
i ämnet.

Municipal''fullmäktige i Karlskoga: Åtminstone för mindre, i kraftig
utveckling varande samhällen skulle denna lag icke vara till gagn.
Beskattningen, som skulle avse ofta synnerligen dyrbara arbeten, skulle
bliva så betungande för fastighetsägare och näringsidkare, att från deras
sida alltid kunde förväntas motstånd mot för samhällets utveckling önskvärda
åtgärder. Lagförslagets bestämmelser om kontroll över beskattningsbesluten^
skulle medföra en långsam och försenande behandling. Lagen
skulle därför verka hämmande på samhällenas utveckling. Det vore
orättvist och för samhällets sunda utveckling menligt, att eu minoritet
samhällsmedlemmar -— de mera bofasta — av den ofta inom samhället
mera tillfälligt boende majoriteten skulle åläggas eu särskild endast för
minoriteten gällande beskattning. Fullmäktige uttala sitt bestämda
ogillande av den princip, som ligger till grund för lagförslaget.

Länsstyrelsen i Örebro län: De av Karlskoga municipalfullmäktige
framställda betänkligheterna torde vara grundade på giltiga skäl. Särskilda
svårigheter föreligga för att avgöra, om och i vad mån fastighet
eller rörelse skall hava särskild förmån av anordning av ifrågavarande

Förslaget om
särskild
bidragsskyldighet;.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

slag. Den särskilda skattebörda, som lägges å en till uthyrning av bostäder
avsedd fastighet, kommer att av fastighetsägaren tagas i beräkning
vid bestämmande av hyrorna och får sålunda i sista hand betalas
av vederbörande hyresgäster. Liknaude blir förhållandet med avseende
å särskild skatt å rörelse. Med hänsyn till betydelsen av tillräcklig
bostadstillgång samt näringslivets och produktionens uppmuntrande bör
icke ifrågasättas att lägga särskilda bördor på dessa skatteobjekt. Lagförslaget
avstyrkes.

Stadsfullmäktige i Borås framhålla även, att lagen skulle medföra
stegrade hyror, samt erinra beträffande särbeskattning av industrifastighet
och rörelse, att åtskilliga städer tvärtom genom vidtagande av särskilda
åtgärder, såsom tillhandahållande av billiga tomter, upplåtande av billig
elektrisk kraft m. m., sökt draga till sig industri.

Jämväl Krokslätts municip alstämma framhåller, att den föreslagna
lagen skulle vålla höjning av hyror, samt anser, att endast löpande utgifter
för underhåll och drift böra bekostas av fastighetsägare och rörelseinnehavare,
varemot utgifter för gators iordningställande och förseende
med ledningar böra bestridas av alla skattdragande.

Stadsfullmäktige i Karlshamn och municipalstämman i Sunne anse de
angelägenheter, som med lagförslaget avses, vara av beskaffenhet att
kostnaderna för desamma böra bestridas efter samma grunder av samhällets
alla skattskyldiga medlemmar.

Magistraten i Lysekil: se ovan sid. 65.

Stadsfullmäktige i Uppsala uttala sig beträffande förevarande lagförslag
på enahanda sätt som i fråga om förslagen om kommunalförbund
och kommunal rote (se ovan sid. 62).

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller nödvändigheten av, att
genom ändring i väglagstiftningen den municipalsamhällena påvilande
dubbelbeskattningen undanröjes, samt anser, att innan så skett såväl för
municipalsamhällen som för köpingar den föreslagna lagen om särskild
bidragsskyldighet ej bör ifrågakomma för samhälle på landet, då det
eljest kan befaras, att bidragsskyldigheten för vissa av samhällets medlemmar
kommer att medföra större börda än som överensstämmer med
billighet och rättvisa.

1 liknande riktning uttala sig municipalstämmorna i Oskarsström och
Nyhem.

Stadsfullmäktige i Halmstad erinra om kommitténs uttalande i motiven,
att lagen icke kan användas till rent lokal extrabeskattning, så
att t. ex. ett visst geografiskt område av ett samhälle skulle kunna påläggas
ett tillägg till den vanliga beskattningen. För städer i utveck -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Ting, där nya stadsdelar uppkomma, för vilka kräves anläggning av
gator, anordnande av vattenledning och avlopp m. m., har lagen ingen
betydelse. Ehuru ett samhälle har stora kostnader för dessa anläggningar,
varigenom fastighetsvärdena i stadsdelen i hög grad ökas, lämnar
förslaget icke samhället någon möjlighet att av fastigheterna eller industrin
i stadsdelen uttaga någon särskatt för täckande av dessa kostnader.
Lagen synes böra kompletteras med ett stadgande i angiven
riktning. Förslaget synes vidare förutsätta, att lagen skulle bereda möjlighet
att ändra s. k. likställighetsöverenskommelser, varigenom fastighetsägarna
befriats från vissa onera mot erläggande av en särskild fastighetsskatt.
Man måste emellertid betvivla rättmätigheten av en dylik lagstiftning,
då dessa överenskommelser torde vara av privaträttslig natur.

I detta sammanhang kan nämnas, att Sveriges fastighetsägarförbund
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 november'' 1918 hemställt om utfärdande
av allmängiltiga bestämmelser rörande frågan, vem gaturenhållningsskyldigheten
i städer och därmed likställda samhällen skall
åligga.

Behovet av lagstiftning på förevarande område torde vara oom- Departetvistligt.
I detta hänseende kan jag inskränka mig till en hänvisning ™^sc^c"
till innuehållet i den skrivelse från svenska stadsförbundet, som föranlett rande ankommitténs
tillsättande, i vilken skrivelse jämväl angivas de huvudsak- ^*n£®g {örliga
omständigheter, som föranlett detta behov, ävensom till mitt ytt- S ‘minna1
rande i statsrådet den 5 december 1913 vid anmälan av förbundets be- ffnin(lerrörda
skrivelse. Genom den av kommittén förebragta utredningen och
de i denna del tämligen enhälliga yttrandena från i ärendet hörda myndigheter
och organisationer hava behövligheten och lämpligheten av
lagstiftningsåtgärder i förevarande ämnen blivit ytterligare vitsordade.

Vad härefter angår de förslag, som av kommittén framlagts till förbättrande
av de i åtskilliga hänseenden mindre gynnsamma förhållandena
å området i fråga, torde jag först böra uppehålla mig vid den
centrala och grundläggande delen i det komplex av lagar, kommittén
utarbetat, nämligen förslaget till lag om ordning och villkor för ändring
i rikets kommunala och ecklesiastika indelning. Till en början bör jag
lämpligen för vinnande av överskådlighet framhålla några av grundtankarna
i kommitténs förslag:.

Fn genomgående princip för kommitténs lagförslag har varit, att Förslag till
de olika indelningarnas beroende av varandra skulle lindras, så att varj

indelning.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

indelning för sig bleve i möjligaste mån självständig. Kommittén har
påvisat, hurusom den kommunala indelningen vilar på den kyrkliga och
kamerala. Enligt kommitténs mening kunde den kommunala indelningens
beroende av den kyrkliga indelningen å ena sidan åstadkomma
hinder för kommunal förändring, som ansåges önskvärd, och å andra
sidan föranleda ändring i den kommunala indelningen, vartill verkliganledning
ej förelåge. Den kamerala indelningens inflytande på ej blott
kyrklig och kommunal utan jämväl övrig indelning förde enligt kommitténs
åsikt med sig, att genom privata åtgärder förändringar i sistberörda
indelningar bleve åvägabragta liksom även att den privata
rådigheten över den kamerala jorddelningen kunde alldeles förhindra
eller avsevärt försvåra eller fördröja genomförandet av önskad förändring
i offentlig indelning.

Kommitténs förslag går nu ut på att den kommunala indelningen
befrias från beroendet av annan indelning samt göres fast och självständig.
Kommittén har i sina motiv (sid. 93) upptagit till bemötande
den tänkta invändningen, att därigenom möjligheten till oregelbundenhet
och oreda i indelningsavseende bleve ökad. Kommittén har nämligen
ansett, att, då Kungl. Maj:ts rådighet över rikets indelning i olika hänseenden
enligt de föreliggande förslagen skulle bibehållas, bleve härav
en följd, att för den händelse eu viss indelningsändring, som befunnes
nödig, skulle vålla hinderlig oregelbundenhet, det komme att stå Kungl..
Maj:t öppet att genom lämplig jämkning i annan indelning återställa
den önskade redan. I stället för att, såsom nu vore förhållandet, kommunen
är en av den kyrkliga och kamerala indelningen avsevärt beroende
enhet, har kommittén föreslagit, att kommunen skall utgöra ett
till sina gränser bestämt område, vilket icke må förändras annorledes
än i den för dylik förändring särskilt stadgade ordning. I överensstämmelse
härmed har kommittén, som ansett, att nuvarande innehållet
i § 3 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse å landet
borde utgå, föreslagit, att i paragrafen i stället skulle inrymmas uttrycklig
bestämmelse, att kommuns område icke finge förändras annorledes
än i den för sådan ändring särskilt stadgade ordning. Angående
nämnda ordning hänvisade kommittén till sitt upprättade lagförslagom
kommunal indelningsändring. Ehuru genom nu angivna stadganden
kommunens egenskap att vara en områdesenhet med bestämda gränser
blivit angiven, komme enligt kommitténs mening det oaktat alltjämt
åtskilliga landskommuner att finnas, vilkas gränser icke vore fullt bestämda.
Åven kunde det antagas komma att inträffa, att mellan intill
varandra liggande kommuner uppstode oenighet om var gränsen rätte -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

ligen borde gå. Då i fall som nn nämnda en utväg syntes böra vara
anvisad till åstadkommande av en bestämd och ostridig gräns, har kommittén
ansett ett stadgande i detta ämne lämpligt och alltså såsom en
andra punkt i förevarande paragraf intagit den bestämmelse, att, därest
gräns för kommuns område vore obestämd eller tvistig, det skulle ankomma
på Konungen att bestämma gränsen. Åt § 2 i förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad har kommittén föreslagit
en motsvarande lydelse.

Av kommunens fixerande att utgöra ett geografiskt bestämt område
oberoende ej endast av kyrkosocknen utan ock av den kamerala
sockenindelningen följde enligt kommitténs åsikt vidare, att ändring av
områdes samhörighet med viss kameral enhet icke komme att inverka
på dess kommunala beskaffenhet. Om genom ägoutbyte enligt skiftesstadgan
tvänne områden bleve utbytta mellan fastigheter, tillhörande olika
jordebokssocknar eller en sådan socken och stad, komme således efter
kommitténs förslag denna åtgärd icke att medföra överflyttning i kommunalt
hänseende. Ej heller kunde, enligt kommitténs mening, efter
ifrågavarande förslags genomförande sådant ägoutbyte åberopas såsom
grund för överflyttning i andra indelningshänseenden. Genom kommitténs
förslag, ehuru direkt avseende allenast den kommunala indelningen,
torde nämligen den kamerala indelningens band på indelningen
även i övriga avseenden hava lossats. Vad den kyrkliga indelningen
anginge, torde, sedan grundsatsen om en gemensam enhet för
kyrklig, kameral och kommunal indelning icke vidare kunde och skulle
uppehållas, det få anses, att ingen anledning vore att låta den kyrkliga
indelningen röna inflytande av en kameral förändring, som lämnade den
kommunala indelningen oberörd. Enahanda vore förhållandet beträffande
de administrativa och judiciella indelningarna, så mycket hellre som
faktiskt uppfattningen om dessas beroende härutinnan såväl i det allmänna
livet som i rättstillämpningen vore ganska svävande. Såsom en
omständighet, ägnad att yttermera minska möjligheten att antaga en
av kamerala förhållanden härflytande överflyttning i den administrativa
och judiciella indelningen, ville kommittén även hänvisa därtill, att av
kommittén föreslagits uttrycklig bestämmelse därom, att den för den
offentliga förvaltningen och jurisdiktionen i viktiga hänseenden grundläggande
mantalsskrivningen skall följa den kommunala indelningen.
Syftet med kommitténs förslag om lossande av de band, som nu förenade*
de olika indelningarna med varandra, vore naturligtvis, att för
varje särskild förvaltningsenhet skulle kunna utläggas just det område,
som för densamma är det lämpligaste. Skulle detta syfte kunna upp -

Kung}. Maj. ts Proposition Ur 310.

nås, bleve det understundom nödvändigt att uppdraga gränsen för ett
visst förvaltningsområde så, att samma gräns framginge över ägorna till
en odelad fastighet (hemman, hemmansdel eller lägenhet) eller från varandra
skilda ägor, tillhörande samma fastighet. Visserligen vore det
uppenbart, att en dylik klyvning av en i övrigt samhörig fastighet
borde, så långt utan verklig olägenhet kunde ske, undvikas, men när
omständigheterna krävde denna anordning, borde dock möjligheten därtill
hållas öppen.

Särskild uppmärksamhet har kommittén emellertid ägnat det fall,
att en viss administrativ indelning borde föranleda en ändring även i
den judiciella indelningen. Skulle en del av en landskommun införlivas
med stad, gällde det nämligen ej endast åstadkommandet av en ny
kommunal gräns utan även — frånsett de åtminstone ännu re ativt låtaliga
fall, då staden lyder under landsrätt — det med inlörlivningen avsedda
områdets ändrande i judiciellt hänseende. Stadens kommunala
gräns måste sammanfalla med dess judiciella. Jämte det inkorporeringsömrådet
överflyttades i kommunalt avseende, flyttades det från häradsrättens
till rådhusrättens domsaga. Och vid införlivning av jordområde
med fögderistad, där judiciell reglering ej vore ifråga, borde uppmärksammas,
att området såsom stadsjord alltid skall uteslutas ur landets
jordebok. I dessa fall kunde ett fullständigt särskiljande av olika delar
av en av den nya gränslinjen genomskuren fastighet icke undvikas.
Enahanda vore förhållandet vid varje ändring av judiciell indelning, således
även då ändringen avsåge en gräns mellan tvänne domsagor på
landet, vare sig såsom följd av kommunal ändring eller därförutan. Intill
dess de områden av fastigheten, som sålunda komrne att ligga inom
olika domsområden, blivit från varandra i behörig ordning skilda, kunde
det av områdena, som till ny domsaga överflyttats, icke över 1 öras från
den ena domstolens fastighetsböcker till den andras. Ävenledes vore
det tvivelaktigt, huruvida under sådant tillstånd lagfart å eller inteckning
i fastigheten i fråga kunde meddelas vid någondera av domstolarna.
Och såsom följd av den dunkelhet i fråga om fastighetens judiciella
tillhörighet, som på grund därav förefunnes, komme säkerligen
tveksamhet att göra sig gällande beträffande varjehanda jurisdiktionsspörsmål,
som hänförde sig till berörda fastighet.

Efter att hava erinrat om innehållet i 7 kap. 17 § i lagen om
fastighetsbildning i stad den 12 maj 1917 samt kungörelsen den 13
juli 1917 med bestämmelser för vissa fall angående mantalssättning
eller därmed jämförlig åtgärd i anledning av ändring i administrativ
indelning, anför kommittén vidare: Del av jordeboksenhet skulle alltså

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

uteslutas ur jordeboken, då Konungen förordnat, antingen att samma
del skulle införlivas med stad, vare sig staden hade egen jurisdiktion
eller lydde under landsrätt, eller att fastighetsregister enligt de för stad
gällande bestämmelser skulle föras för samhälle å landet, som samma
del tillhörde. I följd härav komme en av stads eller dylikt samhälles
gräns genomskuren fastighet att varda uppdelad i särskilt redovisade
fastigheter på ömse sidor om gränsen. Vid indelningsändring, varigenom
del av j ordboksenhet tillagts stad eller samhälle, där fastighetsregister
föres enligt de för stad gällande bestämmelser, komme alltså
en uppdelning av fastigheten efter den nya gränsen att enligt numera
gällande lagstiftning äga rum. För det fall att gränsen mellan olika
domsagor å landet ändrades, så att fastighet, som förut tillhört endast
den ena domsagan, därefter till en del av sitt område komme att tillhöra
den andra, erinrar kommittén, att man i praxis ansett sig oförhindrad
att utan vidare lagstiftning lösa svårigheterna. Genom brev
den 3 augusti 1917 hade nämligen Kungl. Maj:t förordnat, att vissa
fastigheter upptagna å en i ärendet åberopad karta skulle från och med
år 1918 i judiciellt, administrativt, kameralt och ecklesiastikt avseende
avskiljas från Mörlunda socken och Aspelands härad samt förenas med
Döderhults socken och Stranda härad, och föreskrevs därvid bland annat,
att för överflyttningens genomförande i jordebokshänseende finge sådan
förrättning äga ruin, som omförmäldes i ovannämnda kungörelse den 13
juli 1917.

Vad anginge övriga fall, då en fastighet till följd av ändring i
indelning komme att genomskäras av administrativ gräns, ansåge kommittén,
att en liknande anordning icke vore nödig.

Mot kommittéförslagets princip, att de olika indelningarnas beroende
av varandra bör lindras, så att varje indelning blir såvitt möjligt självständig,
hava betänkligheter framförts av åtskilliga myndigheter; man
har befarat, att förslagets genomförande skulle medföra oregelbundenheter
i rikets indelning av beskaffenhet att vålla oreda och svårigheter
av olika slag; en bristande överensstämmelse mellan indelningarna skulle
omöjliggöra ett lämpligt övervägande i ett sammanhang av utgifterna för
de olika enheterna; den kommunala samhörigheten skulle bliva svår att *
upprätthålla, i det intressen och arbetskrafter skulle splittras och församlingsarbetet
försvåras.

De framställda anmärkningarna mot kommitténs förslag på denna
punkt torde i viss mån bero på en missuppfattning av innebörden i
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 274 haft. (Nr 310.) mst i« 10

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

berörda förslag. Kommittén delar uppenbarligen den uppfattning, som i
vissa av de avgivna yttrandena kommit tillsynes, om önskvärdheten av att
de olika indelningarna i regel sammanfalla och har givit uttryck häråt
såväl i motiveringen (t. ex. sid. 93, 236, 451, 471) som i lagtexten
(26 § i lagen om indelningsändring). Men å andra sidan vill kommittén
göra gällande, att möjligheten till en inkongruens måste hållas
öppen, så att ej en ur allmän synpunkt önskvärd ändring i en viss
indelning skall stranda därpå, att motsvarande ändring i annan indelning
av en eller annan anledning ej kan genomföras. Att i lag angiva,
när en inkongruens bör tålas, är givetvis ej möjligt; den måste tålas,
när så kräves av det allmänna intresset. Allt beror på tillämpningen,
och då denna är lagd i Kungl. Maj:ts hand, får väl antagas, att Kungl.
Maj:t ej tillskapar inkongruenser i annat fall, än då giltigt skäl föreligger.
Med den rådighet, som Kungl. Maj:t enligt förslaget skall äga
över de olika administrativa indelningarna, synes uppenbart, att Kungl.
Maj:t vid prövning av en viss ifrågasatt dylik indelningsändring även
upptager till undersökning frågan om de andra indelningsändringar, som
i enhetlighetens intresse böra därav föranledas, och tillser, att de genomföras,
i den mån så utan olägenhet i annat hänseende kan ske. Därest,
såsom jag kommer att vid 26 § föreslå, vid utredning om kommunal
indelningsändring regelmässigt skall tillses, huruvida densamma bör föranleda
ändring jämväl i ecklesiastik, administrativ eller judiciell indelning,
i vilket fall utredningen må utsträckas att avse även sådan indelning,
blir det ytterligare sörjt för, att inga onödiga inkongruenser uppkomma.

Vid nu angivna förhållanden och då de farhågor, som yppats angående
konsekvenserna av den utav kommittén i denna del förordade principen,
synas betydligt överdrivna, har jag ansett mig böra i huvudsak
ansluta mig till berörda princip och sålunda förorda, att densamma bör,
så långt ske kan, komma till tillämpning. I ett hänseende har jag dock
en från kommitténs förslag något avvikande mening, vartill jag i det
följande återkommer.

Vad nu först angår denna princips tillämpniug i avseende å det inbördes
sammanhanget mellan de kommunala och ecklesiastika indelning ärna,
ansluter jag mig till kommitténs uppfattning. Fördelarna av ett upphävande
av berörda ovillkorliga sammanhang synas uppenbara och de
''däremot framförda betänkligheterna böra enligt min mening icke tillmätas
avgörande betydelse. Väl är det sant, att, såsom från ett håll
påpekats, förslagets ståndpunkt i avseende å de kommunala och ecklesiastika
indelningarnas principiella oberoende av varandra icke kommit
till direkt uttryck i lagtexten. Kommittén anser emellertid denna princips
genomförande mera vara beroende av ändring i uppfattningen av

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 310.

hithörande förhållandens beskaffenhet och innebörd än av uttryckliga
lagbestämmelser; då vidare divergens mellan indelningarna är avsedd att
utgöra allenast undantag samt enligt kommitténs mening kommunalförordningarnas
hävdvunna grundstadganden endast böra ändras, då så
är oundgängligt, har kommittén icke föreslagit någon ändring i § 1 av
kommunalförordningen för landet, som innehåller den allmänna regeln
om socken- och kommunindelningarnas inbördes överensstämmelse.
Ehuru något tveksam, huruvida det icke skulle vara med fördel förenat
om ifrågavarande viktiga princip komme till direkt uttryck i lagen, har jagdock,
med hänsyn jämväl till vanskligheten av att finna en fullt tillfredsställande
form härför, anslutit mig till kommitténs uppfattning; då de
särskilda lagbestämmelserna ses i sitt sammanhang, lärer grundsatsen
i fråga i ''allt fall med tillräcklig tydlighet framstå. Något uttryckligt
stadgande, utmärkande, att divergens mellan den kommunala och den
ocklesiastika indelningen endast undantagsvis bör förekomma, synes icke
vara erforderlig; särskilt med den förändrade avfattning av 26 § i lagen
om indelningsändringar, som jag, på sätt nyss anförts, kommer att förorda,
lärer hava med önskvärd tydlighet givits uttryck åt den uppfattningen,
att överensstämmelse mellan indelningarna är eftersträvansvärd
och såvitt möjligt bör komma till stånd.

Vad härefter angår frågan om sammanhanget mellan den kamerala
indelningen — varmed här menas uppdelningen i ägovälden i anslutning
till jordeboksförhållandena — å ena, samt den kommunala och ecklesiastika,
å andra sidan, torde de uttalanden, som förekomma å ena sidan i kommitténs
betänkande och å andra sidan i kammarkollegii utlåtande över
detsamma, endast delvis vara med varandra oförenliga; i allt fall synes
en tillämpning i praktiken av de till synes skilda uppfattningarna allenast
till en del leda till olika resultat.

Då sålunda kammarkollegium påpekar, att — i enlighet med redan
nu tillämpad praxis — de i kungörelsen den 3 augusti 1917 meddelade
bestämmelser för vissa fall angående mantalssättning eller därmed jämförlig
åtgärd i anledning av ändring i administrativ indelning böra göras
tillämpliga jämväl å det fall, då i följd av ändring i administrativ indelningjord
avskiljes från en socken till en annan, står detta icke i strid mot
kommitténs uppfattning angående önskvärdheten av de olika indelningarnas
principiella oberoende av varandra, allenast förrättning, som avses i
nämnda kungörelse, icke göres till villkor för och måste föregå beslutet
om indelningsändring. Något sådant torde emellertid kammarkollegium
icke hava avsett: kollegii förslag lärer icke innebära annat än att, i
likhet med vad i senare tid beträffande köpingutbrytning praktiserats,

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

i sammanhang med förordnandet om indelningsändringen skall föreskrivas,
att de fastighetsdelar, som skola övergå från det ena förvaltningsområdet
till det andra, skola kameralt avskiljas från de hemman,
dit de höra. Den tidsutdräkt och de svårigheter, som voro förenade
med den tidigare praxis i avseende å köpingutbrytning, skulle sålunda
förebyggas med ett allmänt tillämpande av det i kungörelsen den 3
september 1917 föreskrivna förfarandet.

I detta hänseende må anmärkas, att skifteslagstiftningskommissionen
i sitt den 25 oktober 1918 avgivna förslag till lag om delning av jord
å landet m. m., i likhet med kammarkollegium i dess yttrande över förevarande
betänkande, föreslagit, att bestämmelserna i nyssnämnda kungörelse
och kungörelsen den 26 juli 1918, innefattande tillägg till densamma,
skola erhålla lags natur och göras tillämpliga i alla de fall, då
område överflyttas från ett förvaltningsområde till ett annat. Kommissionen
har i 23 kap. 10 § av sitt förslag till lag om delning av
jord intagit stadgande i sådan riktning, vilket stadgande är avsett att
ersätta bestämmelserna i förenämnda båda kungörelser.

Därest ett stadgande av antydd innebörd inflyter i skifteslagstiftningen,
kommer den av kommittén framhållna olägenheten, att behövliga
indelningsändringar skulle hindras eller försvåras genom enskild jordägares
vägran att medverka till åstadkommande av i och för indelningsändringen
erforderlig jorddelning, att bliva i sin helhet undanröjd; och
intill dess dylikt stadgande antagits, torde med hänsyn till att praxis står
i överensstämmelse med vad sålunda av kommissionen föreslagits svårigheter
av avgörande betydelse i angivna hänseende icke komma att uppstå.

Åtskilliga andra omständigheter tala även för att förrättning, som
i omförmälda kungörelse avses, bör äga rum, åtminstone då judiciell,
administrativ, kommunal och ecklesiastik gräns framgår över fastighets
område — däremot torde det knappast föreligga skäl att meddela motsvarande
föreskrift beträffande skoldistrikt.

Sålunda har behövligheten av ett kameralt avskiljande redan blivit
i civillagstiftningen fastslagen beträffande viss jord, i det genom lagen
om fastighetsbildning i stad föreskrift meddelats, att, då fastighetsregister
upplagts för samhälle å landet, område, som ingår i samhället, skall uteslutas
ur jordeboken.

Konsekvensen synes fordra, att vad sålunda stadgats vinner ytterligare
tilllämpning i ovan angiven utsträckning, helst behovet av dylik åtgärd
i varje fall torde vara lika stor. I samma riktning talar även hänsynen
till jordregistret, som grundar sig på jordeboken och däri jord redovisas
under enheten ända tills den omföres från en socken till en annan.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Genom att i sammanhang med indelningsändring ett kameralt avskiljande
sker av fastighet, som genomskäres av den nya gränsen, undvikas
även åtskilliga svårigheter i avseende å jorddelningen.

Nu anförda omständigheter synas mig med stor tydlighet tala för
att, då i följd av indelningsändring en administrativ gräns kommer att
genomskära fastighet, ett avskiljande i kameralt avseende bör äga rum.

Vad angår den andra omständigheten, som föranlett kommittén att
föreslå upphävande av sammanhanget mellan den kamerala indelningen,
å ena, samt den kommunala och ecklesiastika, å andra sidan, nämligen
att genom ägoutbyte ändringar i sistnämnda båda indelningar skulle
utan vederbörlig myndighets medverkan komma till stånd, hade
skifteskommittén i sitt år 1911 avgivna förslag till lag om skifte av
jord § 86 föreslagit, att, då fråga uppstode om utbyte av ägor, lydande
under fastigheter, som hörde till skilda socknar eller andra förvaltningsområden,
det skulle åligga lantmätaren att därom göra anmälan hos
Konungens befallningshavande, som skulle hava att underställa Kungl.
Maj:ts prövning, huruvida och under vilka villkor utbytet finge äga rum,
och skulle frågan om ägoutbytet vila, till dess Kungl. Maj:t meddelat
beslut i ärendet. I motiven till detta stadgande anförde skifteskommittén
efter en redogörelse för den praxis, som tagit sig uttryck i avseende
å frågan, om genom ägoutbyte ändring kunde ske i den administrativa
och judiciella indelningen, bl. a. följande: Funnes ej bestämd
sockengräns, finge ägoutbyte med hemman i annan socken anses medföra
den utbytta ägans överflyttande i administrativt hänseende. Funnes
åter för socknen bestämd gräns, torde denna ej genom ägoutbyte utan
vidare rubbas, utan uppstode genom sådant utbyte med fastighet i
annan socken oregelbundenheter i indelningen sålunda, att de två fastigheterna
vardera finge ägor i två socknar. Såväl av det ena som av det
andra kunde stora olägenheter följa. Särskilt betänkligt syntes det vara,
att sålunda genom enskilda emellan överenskommet ägoutbyte ägor och
å dem bosatta personer kunde utan vidare flyttas från ett förvaltningsområde
till ett annat, men även uppkomsten av oregelbundenheter i indelningen
medförde sådan olägenhet, att den ej utan särskilt stor anledning
borde tillstädjas. Allenast genom att överlämna åt Kungl. Maj:t
att avgöra, huruvida sådant utbyte, som nu vore i fråga, finge äga rum
eller icke, kunde frågan vinna allsidig behandling och vunnes ock därmed,
att åtgärder till undanröjande av olägenheter genom bytet kunde
av Kungl. Maj:t i sammanhang med tillståndets meddelande föreskrivas.

Med anledning av erinringar, som i avgivna yttranden gjorts mot
1911 års förslag, har skifteslagstiftningskommissioncn i sistnämnda för -

Kung!. Maj. ts Proposition Nr 310.

slag företagit sådan ändring, att fråga om ägoutbyte icke skall underställas
Kungl. Maj:ts prövning i andra fall, än där bebyggd del av
fastighet eller hel fastighet genom bytet skulle komma att överföras
från ett förvaltningsområde till annat sådant område. I dessa fall, framhåller
kommissionen i motiven, synes särskild prövning erforderlig, då
genom överföringen en person kan komma att böra mantalsskrivas och
bliva skattskyldig inom annat förvaltningsområde än före utbytet. I
andra fall av ägoutbyte, varom nu vore fråga, syntes icke någon olägenhet
kunna vara att befara av att utan vidare låta ägoutbytet få den
verkan, att områden, som utbyttes, i judiciellt och administrativt hänseende
följde den fastighet, till vilken de lades. Regeln finge betj^delse
allenast i de fall, där fastighetsgränserna vore bestämmande för förvaltningsområdets
gräns. Vore sistnämnda gräns gällande oberoende av
fastighetsindelningen, syntes ett ägoutbyte icke böra öva inflytande på
sträckningen av förvaltningsområdets gräns.

Därest en lagbestämmelse av det utav kommissionen sålunda föreslagna
innehåll antages, torde det icke vara att befara, att genom ägoutbyten
några egentliga olägenheter skola komma att i förevarande hänseende
uppstå, och ett upphävande av sambandet mellan den kamerala
samt de kommunala och ecklesiastika indelningarna synes därför ej bliva
nödvändig av sådan anledning.

Kungl. Maj:ts tillstånd till ägoutbyte, i de fall där sådant tillstånd
skulle krävas, torde icke behöva meddelas i den jämförelsevis omständliga
ordning, som föreskrives beträffande indelningsändring i nu förevarande
lagstiftning i ämnet. Då det vid ägoutbyte i allmänhet är
fråga om relativt obetydliga områden, kan ej så vidlyftig utredning erfordras
som i mera omfattande ärenden. Genom anmälan från lantmätarens
sida bringas förhållandet till Kungl. Maj:ts kännedom, och det
torde kunna antagas, att uppskovet med ägoutbytets avslutande icke behöver
bliva särdeles avsevärt.

Att, såsom av kammarkollegium föreslagits, utbryta det föreslagna
stadgandet ur dess sammanhang och nu genomföra detsamma såsom en
särskild lag, synes icke vara lämpligt eller erforderligt. Ågoutbyte av
sådan beskaffenhet, att därigenom en fastighets hela ägovälde genom
bytet omflyttas, anses nämligen ej förenligt med gällande skiftesstadgas
bestämmelser, och ägoutbyte, avseende bebyggd del av fastighet, torde
vara så sällsynt, att med införande av särskild bestämmelse för sådant
fall utan egentlig olägenhet torde kunna anstå till dess frågan om
skifteslagstiftningens revision upptages till avgörande. För övriga fall
torde enligt en numera tämligen fast praxis få anses gälla detsamma
som enligt det av kommissionen föreslagna stadgandet eller att genom

Klintit. Maj.ts Proposition Nr 310.

ägoutbyte mellan hemman i olika socknar äga, som går i byte, kommer
att i administrativt hänseende följa den fastighet, till vilken den blivit
lagd. Såsom kommissionen framhållit, kommer emellertid en dylik överflyttning
till stånd endast där fastighetsgränserna äro bestämmande för
förvaltningsområdes gräns. År denna gällande oberoende av fastighetsindelningen,
övar ägoutbytet intet inflytande på sträckningen av förvaltningsområdets
gräns.

Av i det föregående anförda skäl anser jag principen om de olika
indelningarnas oberoende av varandra icke kunna för alla fall upprätthållas.
I avseende å sambandet mellan den kamerala indelningen, å
ena, samt den kommunala och ecklesiastika indelningen, å andra sidan,
bör sålunda ett ägoutbyte i vissa fall eo ipso anses medföra de utbytta
områdenas överflyttning i administrativt hänseende; i andra fall kan så
visserligen icke anses vara händelsen, men det lärer då stundom vara
av nöden, att genom indelningsändring rättelse i uppkommande oregelbundenhet
sker. För möjliggörande av att detta äger rum, där så finnes
erforderligt, torde det böra i administrativ väg åläggas lantmätare, att
då vid av honom verkställd förrättning ägoutbyte sker av jord inom
olika förvaltningsområden, mellan vilka bestämd, av fastighetgränserna
oberoende gräns finnes, därom göra anmälan hos Kungl. Majrts befallningshavande,
vilken myndighet det skall åligga att, utan ägoutbytets
uppehållande, vidtaga åtgärd, som för undanröjande av genom ägoutbytet
uppkommande hinderlig oregelbundhet må finnas erforderlig.

Då kommitténs uppfattning i avseende å sambandet mellan den
kamerala samt de kommunala och ecklesiastika indelningarna icke kommit
till uttryck i den föreslagna texten till lagen om indelningsändring
samt de kamerala åtgärder, som må föranledas av indelningsändring, i
allt fall, på sätt förut anförts, lämpligen kunna och böra äga rum efter
det beslut om indelningsändringen meddelats, föranleder den av mig omfattade,
från kommittéförslaget i viss mån avvikande ståndpunkten härutinnan
ej någon ändring i nämnda lagtext. De av kommittén föreslagna
nya bestämmelserna i kommunalförordningarna, att kommuns område
icke må förändras annorledes än i den för sådan ändring särskilt
stadgade ordning, böra däremot, med godtagande av nyssnämnda ståndpunkt,
utgå.

På sätt kommittén framhållit, måste, då en administrativ indelningsändring
skall följas av en motsvarande judiciell, en kameral uppdelning
ske av fastighet, som genom skäres av den nya indelningsgränsen. Lagstiftningen
angående fastighetsbildning i stad reglerar i dylikt fall förhållandet
mellan land och stad, och då enligt nyare praxis jämväl ifråga
om gräns mellan domsagor samma förfarande som det i nyssnämnda

Frihet med
avseende å
indelningen
i skoldistrikt.

Specialkommuner
för
fattigvård.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

lagstiftning stadgade ansetts kunna tillämpas, har kommittén icke funnit
sig behöva föreslå några lagbestämmelser för detta fall. Kommitténs
uppfattning på denna punkt synes mig böra godtagas.

Från några håll har föreslagits, att lagen borde meddela bestämmelser
även angående ändring i administrativ och judiciell indelning
samt att reglerna om ändring i ecklesiastik indelning borde gälla även
pastoratsindelningen. Då, såsom kommittén betonat, vid utredning om
ändring i kommunal och ecklesiastik indelning jämväl de övriga indelningar
skola beaktas, som kunna med de förra hava samband, finner
jag ej skäl att frångå förslaget i denna del.

Fn av förslagets mest betydelsefulla nyheter utgör utan tvivel skoldistriktets
frigörande från församlingsindelningen. I stort sett har detta
reformförslag mottagits med gillande, ehuru enstaka röster höjts mot
detsamma och vissa andra förslag framkastats för uppnående av samma
syfte. Emellertid torde ett radikalt undanröjande av de missförhållanden,
som, på sätt av kommitténs betänkande med stor tydlighet framgår,
föreligga på detta område och vilkas svårartade beskaffenhet understrykes
genom uttalanden från åtskilliga kommunala och andra myndigheter,
knappast kunna uppnås på annat sätt än av kommittén förordats. Jag
finner mig därför böra biträda den uppfattning, som ligger till grund
för förslaget i denna fråga.

Slutligen hava röster höjts mot företagande av indelningsändringar
och särskilt mot sådana, som gå ut på sammanslagning eller upplösningav
kommuner och församlingar. Med allt beaktande av de känslor av
pietet mot de historiskt bestående förhållandena och den betydelse, deBsa
kunna hava för församlingslivet, lärer det icke kunna undgås att särskilt
i vissa delar av landet vidtaga omfattande omregleringar av kommun-
och församlingsindelningen, bland annat i riktning av sammanslagning
av alltför små och ekonomiskt svaga kommuner och församlingar.
Det är att hoppas, att följderna härav icke skola visa sig på
långt när så svårartade, som särskilt i en del kyrkliga myndigheters uttalanden
befarats och att åtminstone efter någon tid det skall visa sig, att
fördelarna av de vidtagna regleringarna vida överväga nackdelarna.

Kommitténs förslag om åtgärder för befordrande av uppkomsten
utav specialkommuner för fattigvård, bestående av två eller flera kommuner,
har i de avgivna yttrandena i allmänhet vitsordats såsom ägnat
att befrämja fattigvårdens utveckling. Åven jag ansluter mig i huvudsak
till de synpunkter, som ligga till grund för detta förslag. Till dess
närmare bestämmelser återkommer jag i det följande.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

I svenska stadsförbundets förutnämnda skrivelse den 2 december
1911 framhölls vikten av att skapa former för sammanslutningar mellan
kommuner för tillgodoseende av ett eller annat kommunalt behov. Det
förslag om kommunalförbund, som kommittén utarbetat till realiserande
av detta önskemål, har i allmänhet vunnit erkännande såsom ägnat att
skapa förutsättningar för framsteg och ändamålsenlighet på de kommunala
områden, å vilka ett samarbete mellan kommuner är särskilt lämpligt.
Från vissa håll har emellertid anmärkts, att en så detaljerad lagstiftning
i ämnet icke skulle vara behövlig eller lämplig. Denna
anmärkning synes mig icke förtjäna avseende, då det tvärtom enligt
min uppfattning måste vara av stor betydelse, att bestämda rättsregler
givas för ordnande av de sammanslutna kommunernas mellanhavanden;
bristen på dylika regler torde i sin mån hava bidragit till
att sammanslutningar av ifrågavarande slag hittills jämförelsevis sällan
kommit till stånd. Det är att förvänta, att en lag i huvudsaklig överensstämmelse
med kommitténs förslag i ämnet skall lända den kommunala
utvecklingen till verkligt gagn.

Kommittén har efter en ingående utredning av de förhållanden, som
äro förenade med den nuvarande municipallagstiftningen för landsbygden,
kommit till det resultat, att anledning icke föreligger att i sammanhang
med kommitténs övriga lagförslag föreslå ändringar i municipallagstiftniugen.
I anslutning härtill har kommittén gjort en del beaktansvärda
uttalanden i denna fråga, av vilka här ovan en sammanfattning återgivits.
*

I likhet med kommittén anser jag anledning saknas att i nu förevarande
sammanhang upptaga frågan om förändringar i den lagstiftning,
som reglerar municipalsamhällenas förhållanden; vissa av de utav kommittén
i detta hänseende framförda önskemålen torde komma att realiseras
i samband med lagstiftning på andra områden. Sålunda är det att
förvänta, att den rådande dubbelbeskattning i fråga om vägunderhåll av
vissa municipalsamhällen, mot vilken av kommittén och vissa myndigheter
i förevarande sammanhang skarpa erinringar framställts, skall komma
att försvinna genom antagande av ny väglagstiftning, något varom vägkommissionen
hemställt, på sätt framgår av dess i det föregående refererade
yttrande. Likaledes är det att hoppas, att vid den pågående revisionen
av stadsplanelagstiftningen de av kommittén uttalade önskemål
om lättnad för municipalsamhällena i avseende å föreskrifterna om stadsplan
må kunna beaktas. Åven do övriga synpunkter, som av kommittén
i denna fråga framförts, synas vara förtjänta att taga under övervägande.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 274 höft. (Nr 310.) 403718 11

Förslaget tilllag
om kommunalförbund.

MunicipaUag stiftningenför landsbygden.

Förslaget till
lag om kommunal
rote.

Kungh Maj:t Proposition Nr 310.

I den skrivelse från svenska stadsförbundet, som föranledde kommitténs
tillsättande, hemställdes bland annat om övervägande därav,,
huruvida icke under någon form en lokal decentralisation av vissa förvaltningsgrenar
inom stadskommunerna skulle kunna äga rum, och förordades
därvid i främsta rummet utredning, i vad män municipalsamhällesinstitutionen
skulle kunna lämpa sig för förhållandena inom stadsområdet.

Under den utredning, som kommittén i enlighet med sitt uppdrag
verkställt i denna fråga, har kommittén kommit till den uppfattning, att
åtskilliga skäl tala för viss differentiering av stads område med hänsyn
till ekonomi och förvaltning, och för den skull i sådant syfte framlagt
sitt förslag om kommunal rotebildning. Emellertid har kommittén även
påpekat ett förhållande, som, enligt vad kommittén framhåller, syne»
vara av beskaffenhet att i avsevärd mån reducera värdet och användbarheten
av roteanordning av ifrågasatt innebörd och som kommittén finner
obestridligen giva anledning till så betydande svårigheter vid tillämpande
av roteanordning, att rotebildning, därest den medgives, icke kan
väntas bliva annat än en förhållandevis sällan förekommande företeelse.
Kommittén syftar därvid på den ojämna fördelningen inom stadsområdet
av de särskilda skatteobjekten, vilken föranleder, att det centrala stadsområdets
skatteobjekt mera än väl förslå till bekostande av de för detta
område behövliga, dyrbara anordningar, medan skatteobjekten inom förstäder
eller ytterområdet icke förmå bestrida ens de jämförelsevis enkla
anordningar för motsvarande ändamål, som erfordras inom detta område.
Och kommittén meddelar, att densamma vid verkställda undersökningar
funnit, att i allmänhet skatteobjekten i den inre staden icke
blott ensamma bestrida kostnaden för där förekommande lokala anordningar
utan ock lämna bidrag till bekostande av de motsvarande anordningar,
som förekomma i de yttre områdena. Emellertid föreslår kommittén,
i syfte att neutralisera verkningarna av berörda förhållander
antingen bidrag från stadens kassa till bestridande av de uppgifter, som
åvila den ekonomiskt svaga roten, eller ock lindring för roten i de allmänna
utskylderna.

De av kommittén själv framhållna olägenheterna av ett rotesystem
hava starkt understrukits i åtskilliga av de över förslaget angivna yttrandena,
och utöver de omständigheter, som av kommittén framhållits
såsom talande mot systemet i fråga, hava andra beaktansvärda invändningar
mot detsamma framförts. I detta hänseende kan jag inskränka
mig till en hänvisning till det här ovan intagna referatet av myndigheternas
principiella erinringar mot förslaget och särskilt till vad som
anförts av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Jämtland län.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Vid övervägande av de skäl, som tala för och mot införande av en
roteanordning av föreslagen beskaffenhet bär jag icke kunnat annat
än finna, att de av kommittén och myndigheterna framhållna, med rotesystemet
förenade olägenheterna äro betydande. Då härtill kommer, att,
på sätt kommittén och åtskilliga myndigheter betona, rotebildning på
grund av de med densamma förenade svårigheter endast sällan skulle
ifrågakomma, finner jag mig för närvarande böra avstyrka framläggande
av förslaget i dess föreliggande form.

Innan jag till granskning upptager den i ett par yttranden berörda
frågan, huruvida förslag om särskild bidragsskyldighet för gatuhållning
m. m. i vissa samhällen lämpligen bör i förevarande sammanhang föreläggas
riksdagen eller huruvida med lagstiftning i detta ämne bör anstå,
till dess det av kommunalskattesakkunniga år 1917 avgivna, till myndigheterna
remitterade förslaget angående kommunal taxering och skattskyldighet
hunnit bliva föremål för bearbetning inom vederbörande
departement, så att denna fråga kan samtidigt bliva föremål för riksdagens
prövning, torde det vara erforderligt att i korthet redogöra för
ett par tidigare uttalanden i avseende å särskild bidragsskyldighet av
ifrågavarande slag.

I det betänkande av den 19 mars 1904, som låg till grund för
stadsplanelagen av den 31 augusti 1907, ifrågasattes lagbestämmelser i
syfte att kommun skall äga att, där stadsplans utsträckning till eller
genomförande för ett visst område medförde särskild kostnad, såsom för
dränering, för förbindelseled med samhället i övrigt eller dylikt, uttaga
en mot denna kostnad svarande särskild skatt av fastigheterna inom
området. En dylik särskild skattepålaga skulle, yttrades det i betäm
kandet, vara lika och i vissa fall mer befogad än tomtägares skyldighet
att ersätta kostnad för gallmark utanför hans tomt. Bestämmelserna
em en sådan särskild skatt ansågos emellertid hava sin rätta plats i
kommunallagarna, och skattens lämplighet borde prövas i sammanhang
med frågan om kommunalbeskattningen i dess helhet. 1 betänkandet
framlades därför icke något förslag i ämnet.

I kommunalskattesakkunnigas betänkande av år 1917 upptagas till
granskning de båda beskattningsprinciper, vilka gå under beteckningarna
skatt efter förmåga och skatt efter intresse. De sakkunniga framhålla därvid, att

Särskild bidrag
s skyldighet
för gatuhållning
m. m.

Stadsplane kommitténs betänkande 1904.

Kommunalskat
tesak
kunnig as
betänkande
av År 1917

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

det icke kan ifrågasättas att lägga den allmänna kommunala beskattningen
enbart eller ens huvudsakligen efter linjer, som utstakats med hänsyn till dem
samfällda personliga skatteförmågan, ehuru även denna beskattningsprincip
bör supplememtärt, i ändamål av utjämning, komma till användning.
Intresseprincipens tillämpning vid beskattning bygger, fortsätta de sakkunniga,
på det förhållandet, att kommunernas medlemmar äro i mycket
olika grad med sina intressen förbundna med kommunen. Under det
den ene är huvudsakligen med sin person bunden vid kommunen och,
när det honom lyster, kan utan större svårighet byta bostadskommun,
är den andre bunden vid kommunen genom egendomsbesittning eller
förvärvsverksamhet. Särskilt är den fasta egendomens intressegemenskap
med kommunen av stadigvarande art, vilket även, ehuru i mindre grad,
kan sägas om näringsverksamhet, även då dess drivande icke kräver
fast egendom. Kommunmedlemmarna bliva sålunda i synnerligen olika
mån i tillfälle att draga nytta av sådana kommunala uppoffringar, som
göras för angelägenheter, vilka kunna anses mera direkt beröra vissa
gruppers intressen än andras. Aven utan att mera direkt beröra någon
viss grupps intressen kunna många kommunens uppoffringar likväl
komma medlemmarna till godo i olika utsträckning. Fastighetsägarna
kunna t. ex. genom ökade arrenden eller hyror eller genom möjligheten
att utan ökade produktionskostnader få bättre betalt för avkastningen
av sin egendom eller för denna själv tillgodogöra sig inträdd oförtjänt
värdestegring, liksom näringsidkarna kunna påräkna ökat varuutbyte,
medan däremot för andra intet gagn uppstår utan t. o. m. olägenheter
kunna framväxa under form av höjda hyror, ökade livsmedelspris och
dylikt. Slutligen kan visst slag av näringsverksamhet förorsaka kommunen
kännbara olägenheter och direkta kostnader, som eljest kunnat
undvikas. Ett skäligt beaktande av dessa olika grader av intressegemenskap
är uteslutet vid en tillämpning av beskattning enbart efter
skatteförmåga. I avseende exempelvis å kostnader för kyrko- eller
skolhusbyggnader eller andra anläggningar, beräknade för längre tids
varaktighet, vilka kostnader uttaxeras i raskare tempo än som på värjo
år faller efter anläggningarnas varaktighet, skulle det vara oriktigt att
skattlägga en fastighetsägare och en under året tillfälligtvis inom kommunen
bosatt lönearbetare alldeles lika, allenast därför, att deras årsinkomst
varit lika. Såsom sammanfattande omdöme om de båda beskattningsprincipernas
inbördes valör anföra de sakkunniga, att den
allmänna kommunala beskattningen bör anordnas huvudsakligen såsom
en intressebeskattning, men att tillika, såväl med hänsyn till kommu -

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 310.

nernas verksamhet för främjande av statsändamål som ock i ändamål
av utjämning och för att förekomma olämplig hårdhet i beskattningen
i det hela, visst utrymme bör beredas för en supplerande skatt efter
personlig skatteförmåga.

Såsom den mest framträdande bristen hos den nuvarande kommunala
beskattningen framhålla de sakkunniga, att fast egendom och näring
icke i förhållande till andra beskattningsföremål ålagts en bidragsskyldighet,
som motsvarar nämnda beskattningsföremåls oförnekliga
starkare intressegemenskap med kommunen. Efter en redogörelse för
intresseprincipens tidigare tillämpning vid den kommunala beskattningen
i landet och de former, i vilka denna princip ännu kvarstår i lagstiftningen
(på landet: vägväsendet; i städerna: personliga tjänstbarheter
såsom vakthållning, skyldighet att biträda vid eldsläckning, gaturenhållning
och dylikt, att anlägga och underhålla gator och vägar m. in.,
samt skyldighet för tomtägare att ersätta staden värdet av viss gatumark;
ävensom de enligt den gamla ordningen för prästerskapets avlöning
utgående bidragen därtill) framhålla de sakkunniga, att anmärkta
brister i den nuvarande kommunala beskattningen synas böra undanröjas
genom användande av en kombination av flera beskattningsformer, var
för sig gestaltade efter vad deras egenart kräver, men ägnade att samverka
i en efter den kommunala beskattningens krav lämpad riktning.
De sakkunniga föreslå sålunda dels en fristående fastighetsskatt att utgå
efter taxeringsvärde, i regel åsatt på grundval av allmänna saluvärdet,
dels en allmän avkastningsskatt, avsedd att träffa nettoavkastuingen av
varje förvärvskälla för sig, dels ock, vad angår enskilda skattskyldiga
(fysiska personer), en allmän och ren personlig inkomst- och förmögenhetsskatt
efter skatteförmåga, avsedd att tjäna till utjämning av skattetrycket
å fast egendom samt avkastning och därigenom lindra den
hårdhet i beskattningen, vartill ett objekt- och avkastningssystem, enbart
tillämpade, skulle föranleda. Ur utjämningssynpunkt är slutligen en
särskild skatt å oförtjänt värdestegring av jord avsedd att tillfogas såsom
ett fjärde, dock mera fristående led i det ifrågasatta systemet.

De sakkunniga utgå i sitt förslag från att den kommunala skattelagen
bör innehålla de konstitutiva bestämmelserna om kommunal skattskyldighet,
med angivande av de beskattningsföremål och beskattningsformer,
som få komma till användning av kommunerna vid utkrävande
av kommunmedlemmarnas allmänna bidragsskyldighet till fyllande av
det kommunala skattebehovet, varemot det bör förbehållas åt de egentliga
kommunallagarna att reglera de mått, efter vilka de särskilda beekattningsföremålen
skulle i förhållande till varandra deltaga i reparti -

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

tionen till skattebehovets fyllande, ävensom den ordning, i vilken do
särskilda beskattningsformerna därvid få tagas i anspråk. En sådan
uppdelning på olika lagar av bestämmelserna rörande kommunalbeskattningen
har synts lämplig av den anledningen, att nyss antydda
konstitutiva bestämmelser enligt förslaget äro avsedda att bliva i huvudsak
gemensamma för kommuner av skilda slag, medan repartitionsgrnnderna
däremot kunna ifrågasättas bliva något olika inom olika kommuner.

De sakkunniga framhålla, att, såsom förut antytts, skatteregleringen
enligt deras förslag syftar till åstadkommande av eu skälig förskjutning
av den kommunala skattebördan, så att den mera än hittills kommer
att påvila sådana beskattnings föremål, som kunna anses stå i en närmare
och mera varaktig intressegemenskap med kommunen, nämligen
den fasta egendomen ävensom sådan näring, som inom kommunen bedrives
med tillhjälp av kapital och i allmänhet även med avlönad arbetskraft.
Detta syfte har varit ledande vid nu ifrågavarande beskattningsföremåls
utformande på sådant sätt, att å dem belöpande skatter få
karaktären av objekt- eller realskatter.

För fullföljande av detta syfte vid repartitionens avvägning skulle,
fortsätta de sakkunniga, kunna ifrågasättas att differentiera de kommunala
utgifterna och anordna olika reparation allt eftersom skattemedel
erfordras för bestridande av olika slag av kommunala utgifter. Fast
egendom samt avkastning av fast egendom och rörelse skulle sålunda
kunna åläggas en kraftigare repartition än andra beskattningsföremål för
uppbringande av skattemedel till bestridande av kostnader för ändamål
av mera bestående art, såsom uppförande av allmänna byggnader eller
anläggande av kommunikationsleder m. m., eller årskostnader för ändamål
av större gagn för fastighetsägare och rörelseidkare än för andra
kommunmedlemmar, såsom underhåll av gator och vägar in. m. En dylik
anordning, som tidigare använts och ännu förekommer i fråga om vissa
slag av kommunala utgifter, kan emellertid ej av de sakkunniga förordas,
utan anse de repartitionen böra i regel vara alltigenom likformig utan avseende
på arten av de kommunala utgifter, som skola med skattemedel bestridas.
De sakkunniga anse det nämligen omöjligt att på grundval av exakt
beräkning anordna beskattningsföremålens repartition i enlighet med de
synpunkter, som därvid borde vara bestämmande, såsom den längre eller
kortare varaktighetstiden för anläggningar, som de ifrågavarande kostnaderna
avse, den större eller mindre fördelen för beskattningsföremålen
av anläggningarna samt de olägenheter och kostnader, som beskattningsföremålen
förorsaka kommunen. Åt dessa synpunkter måste dock vid

Kungl. Maj ds Proposition Nr 310. 87

repartitionsgrundernas bestämmande skänkas allt beaktande, om man än
härvid får åtnöja sig med att lägga repartitionsgrunderna på sådant sätt,
att synpunkterna i stort sett bliva tillgodosedda. Närmare kan man icke
heller komma, även om utvägen tillgripes att differentiera de kommunala
kostnaderna och lägga repartitionen olika efter deras art. Under sådana
förhållanden synes en sådan differentiering, mot vilken de sakkunniga
anföra även andra betänkligheter, icke böra ifrågasättas.

Från repartition vid uppbringande av medel till kommunala utgifters
bestridande måste emellertid, betona de sakkunniga, skiljas sådan
speciell bidragsskyldighet, som ålagts vissa beskattningsföremål under
annan form än repartition. Sålunda kunna exempelvis de fastighetsägarna
i vissa städer åliggande skyldigheterna med avseende å anläggning,
underhåll eller renhållning av gator och vägar, vilka skyldigheter
för varje fastighetsägare hänföra sig till ett visst bestämt stycke gata
eller väg eller ock efter avlösning bestämts att fullgöras med visst fixerat
kontant belopp, icke anses innefatta repartitionsbeskattning och beröra
således icke frågan om repartitionsgrunder för den allmänna kommunala
bidragsskyldigheten. Skulle några av dessa beskattningsföremål bortfalla,
medför detta ingen ökad skatt för de kvarstående, likasom icke heller
tillkomsten av nya beskattningsföremål medför minskad skatt för de
förutvarande. Speciell bidragsskyldighet, där sådan anses böra ifrågakomma,
bör enligt de sakkunnigas mening regleras genom särskild lagstiftning,
medan deras förslag uteslutande avsett att ordna underlagen
för den allmänna bidragsskyldigheten till fyllande av kommunens skattebehov.

Av det föregående framgår, att en av de viktigaste synpunkter,
som ligga till grund för kommunalskattesakkunnigas till myndigheterna
remitterade förslag, är önskvärdheten av en förskjutning av den kommunala
skattebördan, så att den i högre grad än för närvarande kommer
att bäras av sådana skatteföremål, som stå i en viss nära
och varaktig intressegemenskap med kommunen, särskilt fast egendom
och rörelse. Visserligen avvisa de sakkunniga tanken att vid
repartitionens avvägning differentiera de kommunala utgifterna, så att
repartitionen blir olika allt eftersom skattemedel erfordras för olika
slag av kommunala utgifter, liksom de sakkunniga anse speciell bidragsskyldighet,
såsom exempelvis de fastighetsägarna åliggande skyldigheter
med avseende å anläggning, underhåll och renhållning av gator
m. m., böra regleras genom särskild lagstiftning, men det är dock så,
att samma tanke, intressegemenskapens betydelse särskilt för fastighets -

Bär förtlag
om särskild
bidragsskyldighet
framläggas
i nu
förevarande
sammanhang?

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 310.

Lagstiftningens
omfattning.

ägarnas och rörelseidkarnas skattskyldighet, ligger till grund för kommunalskattesakkunnigas
förslag och det nu föreliggande förslaget till lag
om särskild bidragsskyldighet. Vid sådant förhållande kan det icke förnekas,
att det är ägnat att ingiva allvarlig betänklighet att framlägga
sistnämnda förslag för sig utan kännedom om de förslag, som må
kunna bliva resultatet av bearbetningen av förslaget till kommunalskattelag.
Visserligen är vad kommittén och svenska stadsförbundet
anfört om vikten av att genom positiva regler bringa ordning och reda
i de nuvarande tämligen dunkla och ovissa förhållanden i avseende å
skyldigheten att hålla gator m. m., värt allt beaktande, men då det är
att hoppas, att den allmänna kommunalskattefrågan må kunna redan till
nästkommande års riksdag upptagas till slutlig prövning, kan det icke
vara lämpligt att nu reglera frågan om fastighetsägares och näringsidkares
ifrågavarande speciella skyldigheter, vilka ju även de utgöra ett
led i den kommunala skattskyldigheten i vidsträckt mening. Jag finner
mig därför icke kunna för närvarande förorda framläggande för riksdagen
av förslaget ifråga.

Jag övergår nu till de lagförslag, vilkas framläggande för riksdagen
av mig förordas.

Förslaget till lag om ordning och villkor för ändring i
kommunal och ecklesiastik indelning.

De få bestämmelser i gällande lagstiftning, vilka antyda, att behov
av ändring i rikets indelning varit förutsatt och som anvisa ordning för
sådan ändrings åstadkommande, utgå alla, framhåller kommittén, från
att dylik ändring skall vara en rent administrativ åtgärd. Den lagstiftning,
till vilken kommittén framlägger förslag, avser icke att bryta med
denna grundsats. Lagstiftningens uppgift skall vara att åt de administrativa
förfogandena med avseende å rikets indelning i vissa hänseenden
giva grund i beskriven lag.

Kommittén har icke ansett, åtminstone för närvarande, nödigt, att
den avsedda lagstiftningen utsträckes att omedelbart omfatta annat eller
mera än den kommunala och den ecklesiastika indelningen. Då det
emellertid måste vara av vikt, att, då fråga uppkommer om ändrande
av viss indelning, dennas förhållande till andra indelningar icke lämnas

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

utan beaktande, bar kommittén i sitt lagförslag intagit uttryckliga bestämmelser
till betryggande att den utredning, som skall föregå ändring
i med förslaget närmast avsedd kommunal indelning, kommer att taga
hänsyn jämväl till samtliga övriga indelningar, vilka kunna anses böra i
något hänseende hava sammanhang med den förstnämnda.

I likhet med kommittén finner jag den föreslagna lagen icke böra
åtminstone tills vidare avse annat än kommunal och ecklesiastik indelning.

Med hänsyn till vad kommittén i motiveringen anfört (sid. 110 f.,
247 f.) och av skäl, som närmare utvecklas vid början av 2 kap., torde
lagen ej heller böra direkt avse ändring i pastoratsindelning.

I anledning av framställda anmärkningar mot lagens rubrik synes
denna lämpligen böra ändras till »lag om ordning och villkor för ändring
i kommunal och ecklesiastik indelning».

1 kap. Om ändring i kommunal indelning.

Den föreslagna lagstiftningen avser endast kommunerna i egentlig
mening, d. v. s. primärkommunerna. Övriga förekommande formationer
av mera eller mindre utpräglat kommunal karaktär (exempelvis landstingsområden,
väghållningsdistrikt) äro, anser kommittén, i allmänhet
icke av den beskaffenhet, att en generell lagstiftning med förevarande
syfte skulle kunna för dem avpassas. I den mån laga bestämmelser
med avseende å dem vidkommande indelningsändringar skulle finnas av
nöden, torde desamma böra infogas i de förefintliga speciallagarna. I
överensstämmelse härmed har jämväl beträffande den kyrkliga indelningen
förslaget till lagstiftning icke ansetts böra omfatta annat än de indelningsenheter,
vilka till sin hela karaktär äro med primärkommunerna
jämförliga, nämligen de territoriella kyrkoförsamlingarna (och skoldistrikten).
Angående andra kommunala eller ecklesiastika enheter än de
nu sagda inskränker sig således lagförslaget till den förut nämnda anvisningen
om deras beaktande vid den utredning, som skall föregå den
kommunala indelningen.

För att särskilja den kommunala enheten på landet från övriga indelningsenheter
har kommittén i de förslag till helt nya lagar, som
kommittén framlagt, för densamma använt den här och var i gällande
författningar brukade benämningen landskommun, dock med iakttagande
att kommittén icke under denna benämning inrymmer det särskilda slag
av kommun på landsbygden, som utgöres av köping. PrimärkommuBihang
till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 274 käft. (Nr 310.) 4037 in 12

Departe ments chefen.

Om kommunal
indelningsändrings

åstadkommande
och
innebörd.

2 §■

Departe ments chefen.

Förutsättningarna
för
kommunal
indelningsändring.

3 §.

90 Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.''

nernas benämningar äro således enligt kommitténs förslag landskommun,
köping och stad.

Skäl synes mig icke föreligga att frångå kommitténs förslag i denna
del, varför den föreslagna 1 § tillstyrkes oförändrad. Åven om lagen
icke är, såsom från ett par håll påyrkats, direkt tillämplig på till exempel
landstingsområde, lära dock, på sätt kommittén framhållit, åtskilliga
av dess ledande grundsatser, vilka ju i väsentlig mån ansluta sig till
praxis och rådande rättsuppfattning,'' komma till användning vid uppgörelse
mellan landstingsområde och stad liksom i andra icke direkt av
lagen omfattade fall.

Enligt förslaget skall endast Kungl. Maj:t äga förordna om ändring
i den kommunala indelningen. För de anordningar och förslag, vilka
kommittén uppgjort till förebyggande, att kommunal indelningsäudring
skall kunna komma till stånd annorledes än i den därför stadgade ordning,
kommer redogörelse att lämnas dels av mig vid 35 § och dels av
chefen för ecklesiastikdepartementet i samband med förslag om ändringar
i kyrkostämmoförordningen; och skall jag i det följande redogöra för
kommitténs förslag till ändring av §§ 2 och 3 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet, genom vilken ändring Kungl. Maj:ts befallningshavandes
befogenhet i där avsedda hänseenden skulle upphöra och
Kungl. Maj:ts rådighet över indelningen i stället erhålla uttryck.

Vid ändringens genomförande förekomma ett flertal olika detaljfrågor,
för vilkas ordnande och behandling det är av vikt, att olika
meningar om indelningsändringens innebörd icke kunna göras gällande.
Kommittén har av sådan anledning velat genom stadgandet i 2 §, att
vid indelningsändring »må kommuns område ökas eller minskas, kommun
upplösas, så ock ny kommun bildas», giva en erinran om, att det bör i
varje särskilt fall klargöras, av vilken beskaffenhet den föreskrivna indelningsändringen
skall anses vara.

Kommitténs förslag, som i denna del lämnats utan erinran, torde
böra godtagas.

Syftet med 3 § i förslaget är, framhåller kommittén, att genom lag
giva oomtvistlig auktoritet åt de administrativa förfogandena och fastställa
närmare regler angående dem och deras följder. Att i lag uttömmande
angiva de skäl, som motivera en indelningsändring, är uppenbarligen
icke möjligt. Det måste åt Kungl. Maj:t överlämnas att pröva,

Kungi. Maj.is Proposition Nr 310.

om och när ett offentligt intresse kräver, att en åtgärd av ifrågavarande
art vidtages. I lagtexten hava såsom skäl för ändring i kommunal indelning
anförts, att fördelar för den kommunala förvaltningen eller lättnad eller
utjämning av kommunala bördor kunna genom ändringen vinnas eller att
ändringen finnes främja den ekonomiska utvecklingen inom orten eller
slutligen att den eljest medför .gagn, med vilket sista stadgande de övrigas
karaktär av endast belysande exempel framträder.

Av mera svårlöst beskaffenhet är, yttrar kommittén, frågan om den
ställning vid indelningsändringen, som bör tillerkännas olika av densamma
berörda sakägare. Den fråga uppstår härvid, huruvida någon intressents
krav på att erhålla beaktande för sina synpunkter bör under vissa omständigheter
anses vara av den vägande beskaffenhet, att ändringen bör
göras beroende av formligt medgivande till densamma från hans sida. Vid
övervägande av denna fråga, som givetvis i främsta rummet avser de
av en ifrågasatt indelningsändring berörda kommunerna, bar kommittén,
särskilt med hänsyn till den praxis, som genom omständigheternas makt
utbildats, funnit sig böra besvara densamma nekande. Erkännas må,
säger kommittén, att, vad kommunerna angår, avsevärda skäl kunna
anföras för eu motsatt ståndpunkt. Men å andra sidan måste beaktas,
att en dylik medbestämmanderätt kan fullt upprätthållas endast i jämförelsevis
ringa mån. Varje indelningsändring måste enligt kommitténs
mening bedömas ur synpunkten av det allmännas intresse, och så snart
detta intresse är av mera betydande art, måste den kommunala bestämmanderätten
vika och ändringen kunna genomföras även mot kommunens
bestridande. Den ståndpunkt kommittén sålunda intager utesluter
emellertid ej, att kommunens vilja vid indelningsändringen i överensstämmelse
med nuvarande praxis betraktas som en faktor av synnerlig
betydelse, till vilken särskild hänsyn bör tagas. I sådant syfte har kommittén
i sitt förslag upptagit det stadgande, att därest kommun, som
beröres av ifrågasatt indelningsändring, motsätter sig densamma, därom
må förordnas endast då ändringen finnes vara av betydande allmänt
behov påkallad. Såsom de ur allmän synpunkt viktigaste förutsättningarna
för en tvångsändring i den kommunala indelningen hava exempelvis
angivits, att oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande
vållar hinder eller olägenhet i allmänna ärendens behandling
eller i tillgodoseende av kommunala behov eller att viss kommunal
uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så att avsevärd olägenhet
därav uppkommit eller kan väntas uppkomma eller att bestående indelning
lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen inom orten.

Beträffande kommitténs utförliga motivering till de sålunda föreslagna
bestämmelserna hänvisas till betänkandet (sid. 128—140).

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Vad angår den av en myndighet mot första stycket av 3 § framställda
anmärkning, bör erinras, att förslaget ej avser en sammanslutning mellan
kommuner eller kommundelar inom olika läu eller stift utan att den
överflyttade kommunen eller kommundelen samtidigt överföres från det
ena länet eller stiftet till det andra. Stadgandet i fråga torde därför
böra bibehållas oförändrat.

Icke heller i övrigt föreligger enligt min mening skäl till ändring
i det av kommittén föreslagna stadgandet i 3 §:ns första stycke.

Såsom kommittén framhållit är det förenat med betydande svårigheter
att finna tillfredsställande regler för det fall, att av indelningsändring
berörd kommun- motsätter sig ändringen.

Å ena sidan kan icke en indelningsändring, som ur allmän synpunkt
prövas nödig och nyttig, få stranda på en kommuns understundom.
ganska omotiverade motstånd. En kommunal vetorätt kan
således icke uppställas, icke ens som principiell regel med angivna
undantag. Dylika'' kunna svårligen med erforderlig tydlighet angivas
och skulle dessutom bliva så omfattande, att de komme att väsentligen
upphäva regeln.

Men å andra sidan synas kommunerna med skäl kunna göra anspråk
på skydd för sin självständighet, då fråga är om indelningsändring,
som icke är grundad i ett betydande allmänt behov. Detta gäller, såsom
de avgivna yttrandena på denna punkt visa, ej blott landskommunerna
utan även städerna. De förra känna sig naturligt nog ofta -hotade
av städernas önskan att få utsträcka sin myndighet över så stor
del av kringliggande landsbygd som möjligt för att i tid kunna planera
stadens utveckling. Och det kan ej förnekas, att den drivande
kraften till de omfattande »kolonisatoriska inkorporeringar», som på senare
tid ägt rum, understundom mera synes hava varit allmänna föreställningar
om inkorporeringens betydelse för stadens framtid än verkliga
behov. Hittills hava sådana stora utvidgningar alltid ägt rum med
den inkorporerarade landskommunens goda minne och efter en fullständig
uppgörelse mellan de båda parterna, men skulle landskommunen
vilja motsätta sig en snarlik »kolonisatorisk» utvidgning och icke något
annat skäl för densamma kunna förebringas än sannolika framtida behov
av området för stadens utveckling, så bör staden uppenbarligen ej kunna
framtvinga indelningsändringen.

Städerna böra å sin sida, såsom i flera yttranden framhålles, kunna
hava vissa anspråk på att icke av landskommun bliva påtvingade områden,
vilkas förvaltning av landskommunen blivit försummad, men som

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

i verkligheten kunna av densamma sättas i stånd och förvaltas, utan att
någon områdesändring behöver äga rum.

Det beaktande, som, i överensstämmelse med vad jag här ovan anfört,
enligt hittills följd praxis lämnats kommuns bestridande av indelningsändring
berörande dess område, bör följaktligen i lagstiftningen
taga sig uttryck i en effektiv begränsning av rätten att mot kommuns
vilja införliva den eller del därav med annan kommun.

Enligt min mening är det därför nödigt att i lag giva någon slags
effektiv begränsning i rätten att mot kommuns vilja införliva den eller
del därav med annan kommun. Det hade otvivelaktigt varit önskvärt,
att kommittén givit mera konkreta och bestämda regler härför än förslaget
innehåller, men antagligen har diet mött svårigheter att utforma
sådana, och kommitténs tanke har uppenbarligen varit, att en indelningsändring
mot kommuns bestridande bör ske, allenast då synnerligen starka
och ur allmän synpunkt tungt vägande aktuella skäl föreligga. Uttrycket
»av betydande allmänt behov påkallad» i andra stycket av 3 § har
kommittén velat fullständiga med några exempel. Det har uttalats farhåga
för att detta skulle föranleda eu för snäv tillämpning, men detta
synes mig knappast antagligt.

De i svenska stadsförbundets yttrande exempelvis angivna fallen, att
en stad behöver utrymme för bostäder eller förvärvat mark till industriområden,
bebyggande el. dyl., äro otvivelaktigt sådana, att de enligt
förslaget kunna motivera inkorporering. Det synes mig ej vara ur vägen
att komplettera exemplen just med dessa båda fall.

Däremot hyser jag betänkligheter mot att upptaga det tredje anförda
fallet, att området »redan är stadslikt bebyggt och i socialt och ekonomiskt
hänseende redan utgör en del av staden». Att upphöja detta till
inkorporeringsskäl vore nämligen att gå längre än som under alla förhållanden
kan vara befogat och skulle kunna föranleda exempelvis inkorporering
av kommuner, som äga alla betingelser för en fortfarande självständig
existens. Sådana kommuner, som utan någon som helst anmärkning
väl sköta sina kommunala uppgifter, böra hava skyddad rätt att
fortfarande leva sitt eget kommunala liv intill dess att verkligt stats(ej
städs-) intresse kräver ändring.

Jag finner alltså ett borttagande ur lagrummet av samtliga exemplen
knappast tillrådligt. Det torde vara bättre att tillägga de av stadsförbundet
angivna två första fallen. I enlighet härmed har dylikt tillägg gjorts
till 3 §.

Aven i ett annat hänseende synes mig ett tillägg böra göras till
förevarande lagrum. Tydligheten torde nämligen fordra, att i lagtexten
uttryckligen augives, att kommuns befogenhet att genom sin vägran

Kunrjl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Ordnandet av
kommunernas
inbördes ekonomiska
förhållanden
vid
kommunala
indelning sändringar.

4-10 §§.

förhindra indelningsändring avser ej endast själva indelningsändringen
utan ock villkor, som med ändringen förbindes.

Slutligen torde i lagen böra uttryckligen angivas, att kommuns
motstånd mot ifrågasatt indelningsändring bör tillmätas betydelse endast
i det fall, att ändringen tinnes medföra avsevärd olägenhet för kommunen.
Det bör givetvis ej stå kommun fritt att utan objektiva skäl förhindra
obetydligare regleringar, vilka, utan att kunna sägas vara påkallade
av ett betydande allmänt behov, ändock medföra fördelar och
därför kunna anses ur allmän synpunkt önskvärda.

I övrigt finner jag varken på grund av de framställda erinringarna eller
eljest skäl att vidtaga ändring i kommitténs förslag i förevarande avseende.

I fråga om ordnandet av kommunernas inbördes ekonomiska förhållanden
vid kommunala indelningsändringar är behovet av lagstiftning
uppenbarligen synnerligen trängande. De administrativa förfogandena
på detta område, där offentligrättsliga och privaträttsliga synpunkter
sammanträffa, äro icke tillfyllest, med mindre desamma hava stöd av
skriven lag. Denna lagstiftning bör, framhåller kommittén, vara grundad
på ett fullt tillgodoseende av de offentligrättsliga intressenas krav, men
tillika så avvägd, att de privata intressen, som äro av beskaffenhet att
böra skyddas, icke genom densamma komma att lida någon kränkning.
Det av kommittén från dessa synpunkter uppgjorda förslaget följer väsentligen
den för närvarande tillämpade praxis, därvid dock vissa utbyggnader
funnits nödvändiga av hänsyn till såväl det offentliga som
det enskilda intresset.

Beträffande förmögen!)etsspörsmålens ordnande vid hel kommuns
införlivande med annan kommun eller kommuners förenande att bilda ny
kommun föreslår således kommittén lagfästande av universalsuccessionens
princip: de kommunala tillgångarna och förbindelserna övergå av sig
själva till den ökade eller nya kommunen, där ej särskilt annorlunda
förordnas. Vidkommande avskiljande från kommun av del av dess område
föreslår kommittén stadgande, att, där annorlunda icke bestämmes,
de kommunala tillgångarna och förbindelserna skola utan ändring förbliva
hos den minskade kommunen, liksom tillgångar och skulder, tillhörande
kommun, vars område ökas, skola efter indelningsändringen
tillkomma den ökade kommunen. Undantag göres dock här i fråga om
ett särskilt slag av kommunala tillgångar, nämligen mark, som är utlagd
till väg, gata, torg eller annan allmän plats. Den kommunala rätten
till sådan mark skall alltid övergå till den kommun, inom vars område
marken efter indelningsändringen kommer att ligga.

Kung!. Maj:ts Proposition. Nr 310.

I varje fall, där så finne» nödigt, skall emellertid uppgörelse ske
mellan kommuner, som av indelningsändring beröras, till reglerande av
deras inbördes ekonomiska förhållanden. Sådan uppgörelse skall fastställas
av Kungl. Maj:t, i allmänhet i sammanhang med förordnande om
ändringen. Med hänsyn till nödvändigheten under vissa omständigheter
av fullständigt skifte av en kommuns alla aktiva och passiva ävensom
till önskvärdheten, att uppgörelsen i varje särskilt fall må kunna ordnas
på det mest praktiska sätt, har föreslagits befogenhet för Kungl. Maj:t
att fastställa uppgörelse, varigenom ej endast kommunala tillgångar överflyttas
från en kommun till annan utan jämväl sådan överflyttning sker
av kommuns skuld. Såsom förutsättning för sistnämnda förslag, enligt
vilket fordringsägare kan utan sitt medgivande underkastas utbyte av
sin ursprunglige gäldenär mot annan, har kommittén emellertid funnit
oundgängligen nödvändigt, att anordning vidtages, varigenom åt fordringsägarna
i det väsentliga bevaras rätt att fortfarande vända sig mot
den ursprunglige gäldenären. Denna anordning går därpå ut, att därest
kommun, till vilken skuld sålunda blivit till betalning överförd från
annan kommun, skulle brista i sin betalningsskyldighet, fordringsägaren
må äga att för bristen hålla sig jämväl till den äldre kommunen. Med
hänsyn till den minskning i säkerhet, som en kommuns fordringsägare,
vilkens fordringsanspråk icke indrages i uppgörelse, kan komma att lida
genom minskning av kommunens område, föreslås även för detta fall en
anordning av enahanda innebörd.

Slutligen bör nämnas, att enligt kommitténs förslag lagfästats ej
endast regler för uppgörelse mellan kommuner angående förefintliga
tillgångar och skulder utan ock Kungl. Maj:ts befogenhet att, där genom
indelningsändringen endera kommunens ekonomiska ställning avsevärt
försämras, ålägga den andra kommunen att, om skäl därtill äro, utgiva
ersättning därför.

Kommitténs motivering till dessa stadganden återfinnes i betänkandet
å sid. 146—171.

I anledning av erinringar från ett par myndigheter beträffande 4 §
bör anmärkas, att såsom kommittén (sid. 147) framhållit, Kungl. Maj: t
givetvis bör vara berättigad att vidtaga ändringar i det underställda
förslaget till uppgörelse, med undantag för sådana fall, där indelningsändring
mot kommuns bestridande icke må ske. Att i dylika fall ändring
i villkoren ej må företagas utan kommuns samtycke, torde med önskvärd
tydlighet framgå vid jämförelse med 3 §, däri, på sätt förut nämnts, av
mig föreslagits uttryckligt stadgande av innehåll, att därest kommun mot -

Departe ments cliefen.

96 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

sätter sig villkor, som förbundits med indelningsändring, därom ej må
förordnas annat än i vissa i sistnämnda lagrum närmare angivna fall.

Mot 5 § har erinrats, att stadgandet borde omfatta även mark, som
i fastställd stadsplan upptagits som allmän plats, även om den ännu ej
därtill utlagts. Kommittén har emellertid enligt min mening anfört
vägande skäl för sin ståndpunkt till denna fråga, och torde jag kunna inskränka
mig till en hänvisning till vad kommittén härom yttrat (betänkandet
sid. 153).

Såsom framgår av bifogade referat av myndigheternas utlåtanden
hava mot 6 och 10 §§ i kommitténs förslag riktats åtskilliga anmärkningar
särskilt mot bestämmelserna om överflyttning eller fördelning av
skuld. Då dessa anmärkningar enligt min mening i viss mån äga berättigande,
har jag tagit i övervägande, huruvida icke på annat än av
kommittén föreslaget sätt det av densamma åsyftade resultatet skulle
kunna uppnås utan de med kommitténs förslag förbunda olägenheter.
Jag har därvid funnit det lämpligaste ''sättet vara, att såsom villkor för
skulds överflyttning eller fördelning stadga, att fordringsägaren därtill
lämnar sitt medgivande. Antagligen skall sådant i flertalet fall lämnas,
och där så ej sker, får saken ordnas på annat sätt. I allmänhet kommer
väl därvid, i enlighet med den av kommittén (sid. 144) omförmälda
praxis, den nybildade eller ökade kommunen att tillförbindas att till den
minskade kommunen lämna bidrag till fullgörande av dess betaluingsskyldighet.
I enlighet med vad jag nu anfört har ett tillägg gjorts till
6 §, varjämte den av kommittén föreslagna 10 § uteslutits.

Att, såsom kommittén föreslagit, kommunal tillgång eller förbindelse
må kunna tilläggas del av kommun, kan visserligen synas något oegentligt,
men med hänsyn till vad kommittén (sid. 158 f.) anfört torde en dylik
utväg böra lämnas öppen. Hur kommundelens beslutanderätt i avseende
å sådan tillgång eller förbindelse skall utövas, synes i allmänhet
böra bestämmas i sammanhang med beslutet om indelningsändringen. Några
föreskrifter i lagen i detta hänseende torde ej vara behövliga.

De i kommittéförslagets 7 och 8 §§ uppställda regler för ordnande
av kommunernas mellanhavanden synas mig vara grundade på riktiga
principer och så avpassade, att de lämpa sig för alla möjliga olika fall.
Att, såsom från några håll föreslagits, införa mera detaljerade bestämmelser,
synes mig icke vara att tillråda; de detalj föreskrifter, som förordats,
lämpa sig uppenbarligen ej för intagande i lag men rymmas alla
inom förslagets ram och kunna komma till tillämpning i de speciella
fallen, i den mån de lämpa sig för den ekonomiska uppgörelse, varom
fråga är. Emellertid synes, i anslutning till vad i ett par av de av -

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

givna yttrandena förordats, 8 § i kommitténs förslag böra utökas med ett
stadgande av innebörd, att där kommun till följd av indelningsändring
har att för ordnande av sin förvaltning vidkännas kostnader, till vilka
annan kommun skäligen bör lämna bidrag, föreskrift skall meddelas, att
sådant skall utgå på en gång eller under viss övergångstid.

I anledning av kammarkollegii anmärkning mot avfattningen av 7
§ i kommitténs förslag har sista stycket av densamma ansetts böra utbrytas
till en särskild paragraf. Däremet torde de i 8 § av kommitténs
förslag förekommande orden »utan att sådant — — — indelningsändringen
vinnes» böra i tydlighetens intresse kvarstå.

Utöver de av mig i det föregående förordade ändringar i kommittéförslagets
4—10 §§ och därav betingade ändringar i vissa paragrafers
numrering finner jag ej anledning att tillstyrka avvikelse från kommitténs
förslag i dessa delar.

Vid ändringar i rikets indelning uppstår ofta nog fråga, huruvida
eller i vad mån den skedda ändringen bör anses utöva inverkan på
giltighetsområdet för lagar, stadgar eller andra författningar, vilka icke
äro avsedda för riket i dess helhet, men gälla inom område, som av
ändringen beröres. Hithörande spörsmål kunna, yttrar kommittén, icke
lösas medelst en allmängiltig formel. Många olika omständigheter, såsom
syftet och ändamålet med författningen, ordningen, vari den tillkommit,
beskaffenheten av och kompetensen hos den myndighet, som utfärdat
densamma, göra sig här gällande och kräva beaktande.

Vissa av dessa författningar och stadgar äro sådana, som utfärdats
av statsmakterna att gälla för särskilda slag av kommunala bildningar
eller för orter av viss struktur. Andra äro av offentlig myndighet utfärdade
stadganden, vilka äro avsedda för en speciellt angiven kommun
eller annan ort. Andra för viss kommun eller område av densamma
gällande stadgar äro åter sådana i eminent mening kommunala stadgar,
som utgått från den kommunala myndigheten.

Kommittén framhåller, att en allmän föreskrift, varigenom de svårigheter
och anledningar till tveksamhet, som i förevarande hänseenden
framträda, skulle varda helt undanröjda, ej är möjlig att giva.

Vad angår de stadgar eller andra föreskrifter med lokal giltighet,
vilka icke äro av i egentlig mening kommunal natur, anser kommittén
det icke vara nödigt eller ens möjligt att meddela särskilda bestämmelser
angående de kommunala indelningsändringarnas inflytande på dem. Stadgandenas
tillämplighet regleras av deras eget innehåll eller eventuellt genom
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 274 käft. (Nr 310.) 4087 18 13

Indelning sändrings
inverkan
i fråga
om lokala
stadgars giltighetsområde.

11 §•

Kungl. J\Iaj:ts Proposition Nr 310.

Kungl. Maj:ts förordnande. I sista hand måste det överlåtas åt rättsskipningen
att, där tvist uppstår av här ifrågavarande art, slita densamma.

Vidkommande ett slag av författningar nämligen de i egentlig mening
kommunala stadgarna har emellertid kommittén ansett möjlighet
vara för handen att genom generellt stadgande anvisa en lösning av de
uppkommande frågorna. I fråga om dessa stadgar föreslås föreskrift,
att de skola även efter indelningsändringen gälla inom samma område
som förut, där ej i sammanhang med beslutet om ändringen eller sedermera
i laga ordning annorledes förordnas. (Beträffande motiveringen, se
betänkandet sid. 171—182.)

Departe- För sitt förslag i 11 § synes kommittén hava anfört särdeles vä cbefen.

gande skal, och avvikelse från förslaget kan icke av mig tillstyrkas.

Tiden för Kommittén framhåller betydelsen av att förordnande om kommunal

indelnings- indelningsändring icke meddelas alltför kort tid före ändringens ikraftändrings
trådande och erinrar om att praxis härutinnan varit växlande. Såsom
daniToéh huvudregel föreslås, att en minimitid av fyra månader skall förflyta
åtgärder för mellan förordnandet och ikraftträdandet. Där indelningsändringen inne,
nfndrings~ bär, att en kommuns område skall delas, har kommittén emellertid funnit
genomförande det nödvändigt, att den bevillningstaxering, som äger rum året innan
'' ”ordning1.19 ändringen träder i kraft, sker med tillämpning av den nya kommuni2~2i
§§. indelningen. Enligt 30 § taxeringsförordningen skola taxeringsnämndernas
12 §. arbeten vara avslutade i länen senast den 15 maj och i Stockholm senast
den 15 juni. Om för här ifrågavarande fall angivna minimitid utsträckes
till nio månader, bör således vinnas full trygghet för att vederbörande
taxeringsnämnd skall erhålla tillfälle att vid taxeringsförrättningen
beakta den nya indelningen.

Med tillämpning av de grunder, kommittén sålunda angivit, föreslår
kommittén alltså i 12 § det stadgandet, att ändring i kommunal indelning
skall träda i kraft vid det kalenderårs början, som Kungl. Maj:t
bestämmer, icke tidigare än fyra eller, där kommun genom ändringen
delas, nio månader efter det förordnande om ändringen meddelats. (Kommitténs
motivering återfinnes i betänkandet å sid. 182—185.)

is §• Kommitténs förslag avser att meddela bestämmelser, enligt vilka

den nya indelningen skall under den närmaste tiden före densammas
ikraftträdande förberedas och till och med, där så finnes erforderligt,
tillämpas. Enligt förslaget skall, sedan röstlängd upprättats året innan
den nya indelningens ikraftträdande, sagda indelning följas vid utövandet
av den kommunala beslutanderätten, undantagandes då fråga är om an -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

gelägenhet, som avser den äldre kommunen, i vilket fall den äldre indelningen
skall följas intill dess den nya trätt i kraft. Att särskilja de
olika kommunala angelägenheterna på sätt här avses, torde, framhåller
kommittén, i allmänhet icke erbjuda svårighet. Alla ärenden, vilka
hava avseende å den nya indelningen, böra avgöras enligt densamma,
således först och främst alla angelägenheter, vilkas ekonomiska verkningar
komma att följa denna indelning, ävensom ärenden, som
avse ordnandet av den kommunala organisationen enligt den nya indelningen.

I sådana fall, där de kommunala angelägenheterna handläggas och u §.
avgöras vid kommunalstämma eller allmän rådstuga, är det, framhåller
kommittén, utan vidare klart, att det är de i den enligt den nya indelningen
uppgjorda röstlängden såsom röstberättigade upptagna, som äga
att gemensamt överlägga och besluta, i fall av behov med begagnande
av nämnda längd för omröstning. År beslutanderätten överlåten åt
fullmäktige, föreslår kommittén, att de förefintliga fullmäktige skola, intill
dess nya val av fullmäktige ägt rum, representera såväl den äldre kommunen,
tills denna vid den nya indelningens ikraftträdande upphör, som
ock kommunen enligt den nya indelningen, dock att Kungl. Maj:t skall
äga att, om förhållandena därtill föranleda, förordna, att samtliga fullmäktiges
uppdrag skall upphöra, då den nya indelningen träder i kraft,
samt nytt val till fullmäktige för tiden därefter verkställas i den ordning,
som är stadgad för det fall, att val sker första gången.

Kommittén har föreslagit uttryckligt lagfästande av den grundsats 15 §•
i fråga om kommunalskattens fördelning, som, enligt vad kommittén
erinrar, redan allmänt tillämpas, nämligen att de utskylder till ändrad
eller nybildad kommun, vilka året innan indelningsändring träder i kraft
beviljas att under det nästföljande året utgå, skola till utgivande fördelas
å dem, som skulle under det löpande året varit till kommunen skattskyldiga,
för den händelse den nya indelningen redan då varit i kraft.

För att den kommunala röstlängd, som skall upprättas enligt den 16 §
nya indelningen året innan denna träder i kraft, skall kunna utan svårigheter
åstadkommas och bliva färdig i tillräckligt god tid, krävas,
framhåller kommittén, särskilda föreskrifter, vilkas syfte måste vara
åstadkommande av ett reglerat samarbete mellan myndigheter i olika
kommuner. Kommitténs förslag till dylika föreskrifter utgår från att det
grundläggande arbetet med röstlängdens upprättande skall utföras av

100

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

vederbörande myndighet i kommunen enligt den äldre indelningen samt
att slutförandet av arbetet skall verkställas av vederbörande myndighet
enligt den nya indelningen.

Med hänsyn till önskvärdheten av att den tid, varunder beslutanderätten,
innan ny indelning träder i kraft, skall utövas enligt denna sistnämnda,
erhåller så stor utsträckning som möjligt, har kommittén ansett
det böra stadgas, att överlämnandet av längd från myndighet i en kommun
till myndighet i annan kommun skall ske senast den 1 oktober. Därjämte
hava vissa andra bestämmelser föreslagits i syfte, att kommunalstämma
respektive allmän rådstuga enligt den nya indelningen alltid
bör kunna medhinnas under oktober månad.

17 §. Kommittén har ansett det vara med rättvisa mest överensstämmande,

att kommunalt skattskyldig, som häftar för ogulden utskyld, icke i följd
av ändring i den kommunala indelningen blir befriad från den lagstadgade
påföljden av sin underlåtenhet att fullgöra sin skattskyldighet.
Kommittén har därför föreslagit, att underlåtenhet att betala kommunal
utskyld i äldre kommun skall i fråga om rösträtts utövning i ändrad
eller nybildad kommun medföra samma påföljd som inom den äldre
kommunen. Därjämte har viss föreskrift meddelats i syfte att, då område
överflyttas till annan kommun eller utbrytes att bilda egen kommun,
vederbörande myndighet i den ökade eller nybildade kommunen
skall erhålla underrättelse om de på det utbrutna" området belöpande
oguldna utskylderna.

1 18 § föreslår kommittén, att vid behandling av kommunal angelägenhet,
i fråga om vilken, efter ty i 13 § är sagt, den äldre indelningen
skall följas, den förut under året inom kommunen gällande röstlängden
skall användas.

is §. Ehuru i följd av de bestämmelser angående den kommunala beslu m9itténakf°b“-

tanderätteni vilka av kommittén föreslås, särskilda föreskrifter till åstadsiag.
) kommande av den kommunala förvaltningens organiserande efter den nya
indelningen icke i allmänhet bliva erforderliga, måste, för det.fall att
fråga är om bildande av helt ny kommun, stadganden givas med ändamål
att säkerställa den nya kommunala organisationens konstituerande. För
sådant ändamål föreslår kommittén bestämmelser, varigenom trygghet vinnes
för att senast den 1 oktober året innan den nya indelningen träder
i kraft skola finnas i landskommun och köping person med befogenhet
och skyldighet att hålla kommunalstämma för röstlängdens justering samt
val av kommunalstämmans ordförande och vice ordförande ävensom kommunalnämnd,
i fögderistad ordförande i stadsstyrelsen samt i annan stad
tillförordnad magistrat.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

101

Om den nybildade kommunen är stad med över 3,000 invånare,
vars beslutanderätt således skall handhavas av stadsfullmäktige, kan det
finnas nödigt, att kommunala beslut fattas, redan innan stadsfullmäktige
hunnit bliva utsedda. Kommittén föreslår därför, att i sådant fall, intill
dess fullmäktige blivit utsedda, stadens beslutanderätt skall utövas vid
allmän rådstuga.

I anledning av kommunalförordningarnas föreskrift, att val av fullmäktige
ävensom av de kommunala befattningshavarna, såsom drätselkammare
och kommunalnämnd, skola ske i december och att tiden för
uppdragens utövande skall räknas från och med den 1 januari året näst
efter det, då valet skett, har kommittén ansett nödigt, att det beträffande
nybildad kommun stadgas, att, sedan den nya röstlängden blivit upprättad,
fullmäktige och kommunala befattningshavare må omedelbart
utses oberoende av eljest gällande bestämmelser om tid för dylika val
samt med iakttagande att den tid, för vilken de böra anses vara valda,
skall räknas från och med ingången av nästföljande året.

Ehuru det med hänsyn till innebörden av samtliga de av kommittén
föreslagna anordningar torde böra anses såsom ganska klart, att de kommunala
myndigheter, som under den här avsedda övergångstiden bliva
utsedda, skola äga att genast träda i utövning a v sina uppdrag, har
kommittén dock ansett lämpligt, att i detta sammanhang uttrycklig föreskrift
därom gives. Vidkommande magistraten, stadsstyrelsen och de
kommunala befattningshavarna har därvid beskaffenheten av de åtgärder,
varmed de under tiden, innan den nya kommunen börjat sin existens,
må äga att taga befattning, erhållit uttryck genom stadgande, att deras
befogenhet skall under nämnda tid vara inskränkt till sådana åtgärder,
som erfordras i anledning av indelningsändringen. En motsvarande
föreskrift synes obehövlig i fråga om fullmäktige, vilkas verksamhet icke
må utsträckas utöver fattande av beslut, medan magistratens (stadsstyrelsens)
och de kommunala nämndernas verksamhet innefattar administrativ
och kommunal förvaltning samt verkställighet.

Enligt §§17 och 63 i förordningen om kommunalstyrelse på landet
skola på landsbygden utgifts- och inkomstförslagen uppgöras före den
1 oktober samt bestämmandet av utgifts- och inkomststaten äga rum
under oktober. I nybildad kommun, där val av kommunalnämnd, som
skall uppgöra förslaget till staten, svårligen kan äga rum tidigare än
under senare delen av oktober, låter det sig tydligtvis icke göra att
iakttaga nämnda tidsbestämmelser, och även för kommun, som undergått
ändring, kan ofta nog under övergångsåret den sålunda tillmätta tiden

19 §.

(20 § i kom
mittén» för
slag.)

102

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

21 §.

Departe ments chefen.

vara alltför kort. Kommittén har för den skull föreslagit den föreskrift,
att i landskommun eller köping, som skall ändras eller nybildas, må
med uppgörande av utgifts- och inkomstförslag för första året efter
indelningändringens ikraftträdande anstå utöver den i § 63 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet stadgade tid, dock att utgiftsoch
inkomststatens bestämmande skall ske inom november månads utgång.

För att skaffa säkerhet för, att de av kommunal indelningsändring
berörda kommunernas behov av årets taxerings- och hos prövningsnämnden
förda längder skall bliva utan slitningar behörigen tillgodosett,
har kommittén föreslagit, att kommunalnämnden eller magistraten (stadsstyrelsen)
i kommun, som skall helt införlivas med annan kommun eller
ingå i ny kommun, skall före ingången av december året närmast innan
ändringen träder i kraft till motsvarande myndighet inom den ökade
eller nybildade kommunen överlämna nämnda längder angående kommunen,
ävensom att enahanda föreskrifter skola, där del av kommun
skall införlivas med annan kommun eller ingå i eller bilda ny kommun,
gälla i fråga om de längder, som angå kommundelen.

Beträffande kommitténs utförliga motivering till de nu refererade
bestämmelserna om åtgärder med avseende å indelningsändrings ikraftträdande
(13—21 §§) hänvisas till betänkandet sid. 185—217.

De förändringar, som vid 1918 års urtima riksdag genomfördes i
kommunalförordningarna i avseende å den kommunala rösträtten och
röstlängds upprättande, föranleda, att åtskilliga förenklingar kunna göras
beträffande bestämmelserna om indelningsändrings genomförande. De
stadganden i kommitténs förslag, vilka härav beröras, äro 13, 16, 17
och 19 §§, varjämte 18 § bör utgå; däremot bör en ny bestämmelse,
här betecknad med 20 §, införas. Det torde icke vara erforderligt att
i vidare mån än som skett motivera de sålunda gjorda ändringarna och
tilläggen.

Omförmälda förändringar i kommunalförordningarna medföra även,
att sådana olägenheter, som av svenska stadsförbundet och kammarkollegium
ansetts vara förenade med kommitténs förslag om tiden för meddelande
av beslut om indelningsändring, knappast komma att uppstå.
Den lika rösträtten och de nya bestämmelserna om röstlängds upprättande
föranleda nämligen, att beslut enligt den nya ordningen kunna fattas
omedelbart efter det förordnande om indelningsändringen meddelats.
Något sådant stillestånd inom kommunalförvaltningen, som stadsförbundet
befarat, torde sålunda icke behöva uppstå. De av kommittén före -

103

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

slagna tiderna för indelningsändrings ikraftträdande, vilka äro betingade
av gällande bestämmelser i avseende å taxeringen, torde därför kunna
utan men bibehållas. Någon anledning att, såsom av vissa myndigheter
föreslagits, förlänga tiden mellan förordnandet om indelningsändring
och dess ikraftträdande, synes mig icke heller föreligga liksom de
övriga ändringsförslag, som i vissa utlåtanden framställts i avseende å
förevarande paragrafer, enligt min uppfattning icke böra föranleda ändring
i desamma.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna om konstituerande av
stadsstyrelse i stad, där magistrat ej tinnes, hava jämkats med hänsyn
till de ändringar, som i en till innevarande års riksdag avlåten proposition
föreslagits i avseende å organisationen av stadsstyrelsen i sådan stad.

Enligt § 73 i förordningen om kommunalstyrelse på landet och ^JärsA-iM^
§ 74 i förordningen om kommunalstyrelse i stad skall kommuns beslut angående*
om upptagande av lån underställas Kungl. Maj:ts prövning, dock att
underställning icke erfordras, där genom sådant beslut sammanlagda beloppet
av kommunens utan underställning skedda upplåning icke över- 22 §.
stiger skillnaden mellan, å ena sidan, en tiondel av den sammanlagda
inkomst, för vilken kommunalutskylder skolat för sistförflutna året utgöras,
och, å andra sidan, den summa, som för nämnda år beslutits
skola i kommunen anskaffas genom uttaxering (beträffande stad med
iakttagande att i sistnämnda summa icke inräknas de belopp, som avse
folkskoleväsendet och uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende
försummade barn).

I fråga om nybildad kommun kan, intill dess första året av dess
existens förflutit, den nämnda lagbestämmelsen icke alls tillämpas. Kommunen
har till utgången av sagda år att välja mellan att icke upptaga
något lån eller att underställa varje sitt lånebeslut Kungl. Mapts prövning.
Uppenbart är emellertid, framhåller kommittén, att nybildad kommun
i allmänhet har omedelbart behov att göra tillfällig upplåning,
särskilt innan de för första årets utgifter avsedda utskylderna börjat
inflyta. Kommittén föreslår för den skull, att Kungl. Maj:t må efter
därom gjord framställning bestämma beloppet av den upplåning, som
av nybildad kommun må beslutas utan underställning, intill dess de i
§ 73 i förordningen om kommunalstyrelse på landet och § 74 i förordningen
om kommunalstyrelse i stad i sådant hänseende meddelade bestämmelser
kunna tillämpas. (Se vidare betänkandet s. 218.)

Stad tran det i 22 8, varemot erinran ej framställts, torde böra oför- Departe ö

0 7 •'' mentschefen.

ändrat godtagas.

104

Kungl. Maj.is Proposition Nr 310.

Åtgärder för Under den tid, som förflyter mellan förordnande om kommunal inkontJoUå
delningsändring och dennas ikraftträdande, äro under nuvarande förhålkommunaia
landen de kommuner, som av ändringen beröras, icke mera än eljest
btiden tl" inskränkta i sin befogenhet att fatta beslut, även för det fall att beslutet
indelnings- uppenbarligen kommer att till sina verkningar drabba icke endast den
ikruftträ- kommun, som fattar beslutet, utan i stället eller huvudsakligen en genom
dande. indelningsändringen åstadkommen kommun, vare sig denna är att anse
såsom helt ny kommun eller såsom en förutvarande kommun, vilken
ökats eller minskats. Till förekommande av dylika missbruk av den
kommunala beslutanderätten föreslås en särskild rätt till besvär över

beslut, fattade under nämnda tid med tillämpning av den äldre indelningen.
Enligt densamma må dylikt beslut överklagas, utom på de i
kommunalförordningen angivna grunder, jämväl där det strider mot de
förutsättningar, på vilka förordnandet om indelningsändringen grundats
eller, även om så ej är förhål]andet, att beslutet dock avser angelägenhet,
vars ordnande skäligen bör tillkomma kommun enligt den nya indelningen.
(Beträffande motiveringen, se betänkandet sid. 219—222).

Departe- Stadgandet i 23 § är blott avsett att utgöra ett komplement till de

“hefen. allmänna bestämmelserna om klagorätt i kommunala ärenden. Någon
anledning att, såsom av vissa myndigheter ifrågasatts, här meddela
särskilda bestämmelser angående delgivning av beslut av förevarande
slag torde icke förefinnas.

Om utredning Saknaden av enhetliga och bestämda föreskrifter angående åvägaandring
i bringandet av den utredning, vilken bör föregå avgörandet av frågor
^inddnin1 °m k°mmunal indelningsändring, har, såsom av kommittén påvisats, med34—31
§§. fort ganska stora olägenheter. Dessa olägenheter påkalla enligt kommitténs
mening en sådan omläggning av förfarandet, att säkerhet vinnes
för att dylika ärenden alltid komma att underkastas enhetlig och systematisk
utredning under objektiv och sakkunnig ledning. Det förslag
härutinnan, som kommittén framlägger och vilket i väsentliga stycken
ansluter sig till rådande praxis, är fotat på följande grunder. Det åligger
både kommunala och andra myndigheter såsom en förpliktelse att medverka
vid dylik utredning. Utredningen skall ske under inseende och
ledning av offentlig myndighet, i den mån icke myndigheten själv verkställer
densamma. Som offentlig myndighet, lämplig att i nu nämnda
hänseende tagas i anspråk, ifrågasätter kommittén kammarkollegium
eller Kungl. Maj:ts befallningshavande, vilka båda myndigheter intaga
sådan ställning i statsförvaltningen, att åt dem under alla omständigheter
bör inrymmas ett väsentligt inflytande å ifrågavarande ärenden.

Kung!. Maj ds Proposition Nr 310.

105

Enligt kommitténs förslag skall ledningen i fråga om handläggningen
av samtliga dessa ärenden åvila kammarkollegium. Den, som vill väcka
fråga Om kommunal indelningsändring, bör således till denna myndighet
ingiva ansökan i ärendet. Av praktiska skäl föreslås beträffande den
närmare utredningen en viss uppdelning, så att kammarkollegium övertager
utredningen i de mera omfattande och krävande ärendena, medan
åt Kungl. Maj:ts befallningshavande överlämnas utredningsbestyret med
de mindre och enklare. Då omständigheterna så föranleda, bör utredningens
omedelbara verkställande överlämnas åt särskild utredningsman.
I vissa utredningen rörande frågor av mera väsentlig betydelse skall
bestämmanderätten tillkomma kammarkollegium.

Initiativet till en ändring i kommunal indelning kan enligt förslaget
tagas av kommun eller medlem av kommun, som av ändringen beröres.
Om sättet härför gives i 24 § den anvisning, att ansökning om den
ifrågasatta ändringen skall göras hos kammarkollegium och att därvid
skall fogas den förberedande utredning, som sökanden kan vilja åberopa.
Givetvis skall det ock vara kammarkollegium obetaget att självt väcka
fråga om dylik ändring. Kungl. Maj:ts befallningskavandes skyldighet
och befogenhet att taga initiativ i dylika frågor har kommittén icke
velat beskära, dock att kommittén ansett det böra föreskrivas, att, då
Kungl. Maj:ts befallningshavande finner sig böra väcka sådan fråga,
anmälan därom skall göras hos kammarkollegium. Skulle någon utom
kommunen stående eller annan myndighet än kammarkollegium eller
Kungl. Maj:ts befallningshavande vilja väcka fråga om kommunal indelningsändring,
bör, säger kommittén, sådan person eller myndighet
hänvända sig till kammarkollegium eller Kungl. Maj:ts befallningshavande
med begäran, att denna myndighet ville med begagnande av sin initiativrätt
upptaga frågan.

Att kommitténs förslag i nu ifrågavarande del icke på något sätt
berör Kungl. Maj:ts rätt att taga initiativ i indelningsfrågan har Tittalats
i en senare paragraf av förslaget.

Vid fastställandet av normerna för utredningsförfarandet bör, framhåller
kommittén, uppenbarligen tillses, att å ena sidan utredningen icke
tvingas in i former, som äro besvärligare, dyrbarare och mera tidsödande
än saken själv fordrar, men att å andra sidan säkerhet finnes för att
invecklade och omfattande indelningsändringar alltid erhålla verkligt
planmässig och fullständig utredning. Till vinnande av detta syftemål
har kommittén tänkt sig, att ett ärende, allt eftersom det ur ovan anBihang
till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. X74 höft. (Nr 3it).) 4087 18 14

24 ?.

106

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

givna synpunkter är att anse som mera omfattande och krävande eller
mindre betydande, bör upptagas till utredning av kammarkollegium eller
Kungl. Maj:ts befallningshavande. Huruvida den ena eller andra formen
för utredningen bör väljas, skall enligt förslaget anförtros åt kammarkollegium
att bestämma. För att sätta kammarkollegium i tillfälle att
i alla förekommande fall träffa avgörande härom har, såsom förut nämnts,
Kungl. Maj ds befallningshavande ansetts böra göra anmälan hos kammarkollegium,
då befallningshavanden finner sig höra väcka förslag om indelningsändring
av ifrågavarande slag.

Vidkommande de utredningar, vilka äga rum under kammarkollegii
eget inseende, föreslås, att för utredningens omedelbara handhavande
skall av kollegium förordnas särskild utredningsman. Vad angår de utredningar,
vilkas besörjande överlämnas åt Kungl. Maj ds befallningshavande,
anser kommittén, att behov av särskild utredningsman icke i
allmänhet skall förefinnas. Emellertid torde stundom förhållandena kunna
vara sådana, att även för Kungl. Maj ds befallningshavandes del biträde
av särskild utredningsman kan finnas av nöden. Kommittén har härtill
tagit hänsyn i sitt förslag.

26 §• I lagförslaget har upptagits en erinran därom, att utredningen skall

avse alla på frågan inverkande omständigheter. Finnes ändring i kommunal
indelning böra föranleda ändring jämväl i ecklesiastik, administrativ
eller judiciell indelning, bör utredningen, i den mån lämpligen kan
ske, utsträckas att avse även indelning av sist omförmälda slag.

Vid utredningen bör enligt förslaget varje kommun och kommundel
samt, såvitt. möjligt, en var, vilkens rätt kan beröras av ifrågasatt indelningsändring,
beredas tillfälle att uttala sig i ärendet.

27 § Utredningsmannens skyldighet gentemot intressenterna i den ifråga satta

indelningsändringen bör, framhåller kommittén, motsvaras av förpliktelse
för de offentliga och kommunala myndigheter, vilkas medverkan
utredningsmannen finner behövlig, att lämna densamma. Utredningsmannen
har för den skull i förslaget tillerkänts befogenhet att utlysa
eller hos vederbörande begära utlysande av stämmor eller andra sammanträden
samt att irån offentliga och kommunala myndigheter infordra de
upplysningar eller av dem påkalla det biträde, som utan deras oskäliga
betungande kali krävas.

För att utredningsmannens sakkunskap och initiativ skola komma
till bästa användning, har föreslagits, att vid varje stämma eller sammanträde,
således även sådana av sluten karaktär, såsom sammanträden

107

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

av stadsfullmäktige ocli kommunalfullmäktige, utredningsmannen skall
äga rätt att i överläggningarna deltaga.

Åven om goda skäl synas föreligga till den indelningsändring, angående
vilken fråga blivit väckt, samt det för den skull icke finnes anledning
att genast avböja därom gjord framställning, kunna tydligtvis
under utredningens gång omständigheter''träda i dagen, som med styrka
tala mot ändringen. Jämväl kan det visa sig, att ändringen icke kan
eller bör genomföras i sådant omfång, som vid förordnandet om utredningen
var ifrågasatt. Åven kan det inträffa, att utredningsmannen
finner omständigheterna vara sådana, att fortsatt utredning skulle vara
onyttig. Han kan nämligen finna å ena sidan, att förhållanden, som
utgöra förutsättning för ändringens genomförande mot kommunens bestridande,
icke äro för handen, och å andra sidan, att den kommunala
obenägenheten för ändringsförslaget är så rotfästad, att medgivande till
ändringsförslaget från vederbörande kommuns sida icke kan förväntas.

I sådana och andra fall, där utredningen får anses hava blivit igångsatt
under oriktiga förutsättningar, bör enligt förslaget utredningsmannen,
sedan klarhet härom vunnits, icke fortsätta sitt arbete, utan att anmälan
om förhållandet gjorts hos den myndighet, som förordnat honom.

Finnes ändring i kommunal indelning böra komma till stånd, skall
fullständigt förslag till densamma ävensom till den ekonomiska uppgörelse
och de övriga villkor, vartill ändringen kan giva anledning,
uppgöras.

Om det befinnes, att den kommunala indelningsändringen bör åtföljas
av ändring i jämväl annan indelning, bör, i den mån så finnes
lämpligt, förslag uppgöras jämväl härom.

Sedan utredning, som verkställts genom Kungl. Maj:ts befallningshavande,
fullbordats, åligger det enligt förslaget befallningshavanden att
insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till kammarkollegium.
1 ärende, som utretts under kammarkollegii inseende, skall befallningshavandens
utlåtande infordras.

Kammarkollegii ställning till de ifrågavarande ärendena har yttermera
betonats genom den i lagförslaget intagna föreskrift, att det skall
åligga kollegium att avgiva utlåtande i varje dylikt ärende, som hänskjutes
till Kungl. Maj:ts avgörande.

Med tanke särskilt på ändringar av synnerligen omfattande och
betydelsefull beskaffenhet, exempelvis stadsutvidgningar av sådan karak -

28 §.

29 §.

30 §.

31 §.

108

Departe mentschefen.

Kimgl. Maj ds Proposition Nr 310.

tär som huvudstadens senaste inkorporeringar, framhåller kommittén
såsom lämpligt, att utredningsförfarandet ordnas efter mera ovanliga
linjer, t. ex. sålunda att Kungl. Maj:t förordnar en eller flera utredningsmän
att enligt av Kungl. Maj:t meddelade anvisningar verkställa utredningen.
I lagförslaget har för den skull intagits en bestämmelse, enligt
vilken, där Kungl. Maj:t finner skäligt anbefalla utredning angående
ändring i kommunal indelning, Kungl. Maj:t må om utredningen förordna
pa sätt han finner lämpligt. (1 fråga om kommitténs motivering
till bestämmelserna om förfarandet vid indelningsändring [SS 24—31]
se betänkandet sid. 222—242).

hörslagets bestämmelser om förfarandet vid indelningsändring synas
mig vara i huvudsak ändamålsenliga och väl avvägda. Med hänsyn till
den stora olikheten i vikt och omfattning av ärenden utav förevarande
slag torde kommittén hava träffat en lämplig medelväg, då den hänvisar
de mindre omfattande och betydande ärendena åt vederbörande länsstyrelse,
under det att utredning i övriga ärenden ansetts böra handhavas
under kaminarkollegii ledning. Då utredningen och de principer, som
tillämpas vid uppgörelser i sammanhang med indelningsändringar, givetvis
äro av stor betydelse för frågans slutliga avgörande, samt praxis i
dessa hänseenden hittills lärer hava på olika orter varit ganska växlande,
är det utan tvivel av nöden, att en viss enhetlighet vid frågornas avgörande
åstadkommes. Det förefaller också, som om det sätt, varpå förslagets
bestämmelser avfattats, skall vara ägnat att befordra sådan enhetlighet.

Mot förslaget har anmärkts, att vissa av hithörande bestämmelser
lämpligen borde utgå ur förslaget och i stället inflyta i en i administrativ7
ordning utfärdad instruktion i ämnet. Denna uppfattning kan jag
icke dela. Förslaget synes mig icke innehålla annat än den erforderliga
ramen, som lämnar möjligheter öppna för utfärdande av alla de instruktionella
föreskrifter, som kunna finnas behövliga. Förslagets stadganden
synas mig vara så allmänt hållna, att de icke komma att förlora sin
giltighet. I antydda hänseende synes därför icke någon ändring böra
komma till stånd.

I avseende å frågan, vem som skall äga att hos kammarkollegium
väcka fråga om indelningsändring, biträder jag kommitténs förslag.

Såsom jag i det föregående (sid. 74) antytt, torde i 26 § böra vidtagas
viss ändring i syfte att än mera än genom förslagets bestämmelser
skett sörja för, att inga onödiga inkongruenser mellan olika indelningar
uppstå. Det synes mig nämligen böra föreskrivas, att i samman -

109

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 310.

hang med utredning om kommunal indelningsändring regelmässigt skall
tillses, huruvida nämnda ändring bör föranleda ändring jämväl i indelning
av annat slag, i vilket fall utredningen må utsträckas att avse även
sådan indelning. Härav föranledes även viss ändring i 28 §, som jämväl
i övrigt ansetts böra för vinnande av större tydlighet erhålla en något
förändrad avfattning.

Enligt förslaget är avsett, att kammarkollegium skall äga att utan
utredning avvisa ansökan om indelningsändring; endast »där skäl därtill
är», skall utredning verkställas (25 §). Ej heller eljest bör kollegium
hava skyldighet att underställa Kungl. Maj:t beslut, varigenom förklaras,
att indelningsändring ej bör komma till stånd. Den, som är missnöjd
med dylikt beslut, äger givetvis vända sig till Kungl. Maj:t, som då inhämtar
kollegii yttrande och eventuellt förordnar om utredning. Någon
bestämmelse av den innebörd, som kammarkollegium vid 30 § förordat,
synes därför icke böra inflyta i lagen. Ej heller synes det påkallat att,
såsom folkskolöverstyrelsen hemställt, i 30 § införa någon hänvisningför
kollegium att inhämta yttrande från styrelsen eller folkskolinspektör.
Såsom kommittén (s. 241) framhållit, är det givet, att kollegium i mån
av behov fullständigar utredningen genom inhämtande av yttranden från
andra centrala ämbetsverk, vilkas verksamhetsområden beröras av den
ifrågasatta ändringen, såsom vederbörande hovrätt, kommerskollegium,
skolöverstyrelsen, lantmäteristyrelsen.

Då fråga är om en omfattande indelniugsändring, torde, framhåller
kommittén, kostnaden för utredningen kunna antagas komma att uppgå
till avsevärt belopp, så mycket hellre som utredningsmannen i sådant
fall ofta nog måste anlita biträde samt låta genom särskilda sakkunniga
verkställa specialundersökningar. Det synes därför kommittén nödigt
så ordna, att för undersökningen erforderliga medel finnas förskottsvis
tillgängliga.

1 fråga om tillhandahållande av sådant förskott anser kommittén
skillnad böra göras mellan det fall, att utredningen igångsatts på grund
av ansökan av kommun eller medlem av kommun, och det, då kammarkollegium
eller Kungl. Maj:ts befallningshavande väckt fråga om indelningsändringen.
I senare fallet lärer det få antagas, att indelningsändringen
väsentligen syftar att tillgodose ett offentligt intresse av den
betydenhet, att utredningskostnaden bör förskjutas av allmänna medel.
Där åter initiativet till indelningsändringen utgått från kommun eller
medlem av kommun, som av indelningsändringen beröres, kan det kommunala
eller enskilda intresset av indolningsändringens genomförande

Kostnaden
för utredning.
32 §.

Kung!. Maj. ts Proposition Nr 310.

Departe mentschefen.

vara så stort, att det må vara rimligt och. skäligt, att sökanden tillförbindes
att tillhandahålla för utredningen nödiga medel. Huruvida detta
må vara fallet eller icke, överlämnas enligt förslaget till den myndighets
bedömande, som har att leda och övervaka utredningen. Finner emellertid
denna myndighet, att den sålunda ifrågasatta indelningsändringens
genomförande är av övervägande allmänt intresse, kan även i detta fall
förskottsplikten tillförbindas statsverket.

Kommer indeluingsändring till stånd, må enligt förslaget nybildad
eller ändrad kommun, för vilken indelningsändringen kan antagas medföra
avsevärd fördel, av Kungl. Maj:t kunna förpliktas att helt eller
delvis återgälda utredningskostnaden, vare sig den förskjutits av sökande
eller av allmänna medel. Skulle åter utredningen icke föranleda ändring
i indelningen, bör sökande, om och i den mån Kungl. Maj:t så prövar
skäligt, förpliktas att till statsverket återgälda uudersökningskostnad,
som förskjutits av allmänna medel. I den mån icke vid ärendets avgörande
annorlunda bestämmes, kommer kostnad, som förskjutits vare
sig av statsverket eller av sökande, att stanna å förskottsgivaren.

Den av kommittén sålunda föreslagna anordningen förutsätter, framhåller
kommittén, att medel, som kunna varda för nu ifrågavarande
undersökningskostnader erforderliga, finnas anvisade å lämplig titel å
riksstaten.

De föreslagna bestämmelserna om kostnaden för utredning torde
böra godtagas. De synas mig innebära en viss garanti mot omogna
förslag om indelningsändring utan att dock lägga olämpliga hinder i
vägen för initiativ i hithörande frågor av intresserade personer. Genom
att hos exempelvis kommun eller skolöverstyrelsen förslag väckes om
indelningsändring kan uppmärksamheten fästas| vid saken och denna
bliva föremål för framställning från kommunen respektive styrelsen utan
att den enskilde initiativtagaren behöver utsätta sig för risken att
vidkännas kostnader för utredningen. Förslaget lämnar vidare möjlighet
öppen att i avseende å utredningskostnaden förordna med hänsyn tagen
till förhållandena i varje särskilt fäll. Att i lagen närmare angiva grunder
för avgörande, vem som skall förskjuta eller vidkännas kostnaden,
synes mig icke vara att förorda.

Bestämmelser om ersättning åt utredningsman synas böra meddelas
i administrativ ordning, ehuru knappast i allmän författning, innan erfarenhet
i avseende å hithörande förhållanden vunnits.

Förslagets bestämmelser om utredning torde sannolikt nödvändiggöra,
att kammarkollegii arbetskrafter för ändamålet förstärkas; men

Kimgl. Majds Proposition Nr 310. 111

lärer för sådant ändamål till äventyrs erforderligt anslag efter närmare
utredning av kollegium kunna äskas å tilläggsstat för år 1920.

Kommittén anser icke erforderligt, att i förevarande lagstiftning givas
föreskrifter till reglerande av förfarandet vid ändring eller upplösning
av municipalsamhälle, där sådant sker utan sammanhang med ändring
i kommunal indelning. Däremot håller kommittén före, att, då ändring
eller upplösning av municipalsamhälle äger rum såsom följd av eller i
varje fall i sammanhang med kommunal indelningsändring, det i fullständighetens
och tydlighetens intresse kräves, att uttryckligt lagstadgande
finnes därom, att vad angående kommunernas ekonomiska mellanhavanden
och giltigheten av deras kommunala stadgar är föreskrivet
skall hava motsvarande tillämpning beträffande municipalsamhälle. Kommittén
föreslår således den föreskrift, att, där i sammanhang med ändring
i kommunal indelning municipalsamhälle varder upplöst eller till
sitt område eller sina uppgifter inskränkt, skall angående förhållandet
mellan sådant samhälle och kommun, som övertager dess uppgifter,
gälla vad i 4—11 §§ är stadgat.

Den föreslagna bestämmelsen i 33 §, mot vilken erinran ej framställts,
torde böra godtagas.

2 kap. Om ändring i ecklesiastik indelning.

Jämte den grundläggande ecklesiastika indelningen i församlingar
förefinnas andra primärindelningar i kyrkligt avseende, vilka stundom
äro i förvaltningshänseende av lika betydelsefull beskaffenhet som församlingsindelningen.
Detta gäller om dels pastoratet dels staden. Församlingar,
vilka tillhöra antingen samma pastorat eller samma stad,
kunna i större eller mindre mån förenas om gemensam förvaltning.
Vidare må i visst fall skoldistrikt utbrytas ur församling att utgöra en
självständig förvaltningsenhet, nämligen i det fall att kyrkoförsamlingen
innehåller liera än en kommun.

Medan församlingarna och skoldistrikten, där dessa sistnämnda
självständigt framträda, i förvaltningsavseende förete enahanda typ som
primärkommunerna, med vilka de merendels sammanfalla, hava de andra
här anmärkta indelningarna föranlett uppkomsten av samfälligheter av
enahanda karaktär, som, da det gäller de borgerliga kommunerna, avses
med beteckningen specialkommuner.

Den

föreslagna

lagens

tillämplighet
på municipal -samhällen.
33 §.

Departe ments chefen.

34 §.

112

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Departe ments chefen.

De gemensamma intressen och uppgifter, som sammanhålla sistnämnda
slag av ecklesiastika samfälligheter, pastorat och städer med
flera församlingar, äro, framhåller kommittén, till sin omfattning och
betydelse så pass skiftande, att det icke synes vara lämpligt att söka
genom enhetliga föreskrifter reglera bildandet av dylika samfälligheter.
Svårigheterna härvid ökas därigenom att grunderna, enligt vilka de
sammanslutningar, varom här är fråga, bildas, ändras och upplösas, delvis
äro att hänföra till kyrkolagstiftningen. Och slutligen föreligger
den principiella skillnad mellan dessa sammanslutningar och församlingarna,
att de förstnämnda, delvis omedelbart i följd av de grunder,
på vilka de vila, icke äga den permanenta prägel, som utmärker den
egentliga primärindelningen ej mindre i ecklesiastikt än i kommunalt
avseende.

Kommittén har för den skull i sitt här ifrågavarande förslag till
lagstiftning icke inrymt av den kyrkliga indelningen mera än den egentliga
primärindelningen d. v. s. de territoriella kyrkoförsamlingarna inklusive
skoldistrikten (för så vitt dessas angelägenheter handläggas å
kyrkostämma). Emellertid förutsätter kommittén, att de för församlingarna
avsedda föreskrifterna skola, i den mån de visa sig lämpade
även för de övriga indelningsenheterna, erhålla analogisk användning
jämväl i fråga om dem.

Kommittén synes mig hava anfört goda skäl för att, på sätt som
skett, begränsa tillämplighetsområdet för lagens bestämmelser om ändring
i ecklesiastik indelning. Vad angår pastoratsindelningen, är pastoratet i
viss män att anse såsom ett löneregleringsdistrikt, som ej lämpligen bör
göras till föremål för ändring i den omständliga ordning, som anvisas
av förevarande förslag. Men då ändring i församlingsindelning ifrågasattes,
skall enligt 26 § tillses, huruvida ändringen bör föranleda ändring
jämväl i pastoratsindelningen, i vilket fall utredningen må utsträckas att
avse även sådan indelning. Därvid komma givetvis lagens bestämmelser
ex analogia till tillämpning.

I detta sammanhang må beröras ett av folkskolöverstyrelsen väckt
förslag, som, med utgångspunkt från den av kommittén omfattade grundsatsen
om skoldistriktets oberoende av församlingsindelningen, utmynnar
i ett yrkande på fullständigt åtskiljande av de kyrkliga ärendena och
skolärendena.

Med allt erkännande av betydelsen och vikten av den stora och
omfattande fråga, som sålunda i anledning av förevarande lagförslag
upptagits till diskussion, måste framhållas, att den av folkskolöversty -

KungL Majts Proposition Nr 310.

113

relsen påyrkade boskillnaden mellan församling och skoldistrikt ej tillhör
nu ifrågavarande lagstiftningsärende. I detta sammanhang är visserligen
ifrågasatt, att göra skoldistriktet till en självständig indelningsenhet vid
sidan av församlingen och kommunen, med vilka det dock förutsättes
skola under vanliga förhållanden sammanfalla. Men härifrån är steget
långt till ett genomförande av en omreglering av förhållandet mellan
kyrko- och skolärendena. Skall en dylik omreglering ske, bör frågan
därom upptagas särskilt för sig. Den torde erbjuda rätt avsevärda
svårigheter av olika slag och tarva grundlig utredning samt föranleda
icke obetydliga ändringar i gällande författningar, ändringar som i förevarande
ärendes nuvarande läge icke kunna bliva föremål för vederbörligt
övervägande. Det är därför otvivelaktigt bäst att vid lagstiftningen
om kommunala nybildningar utgå från det nuvarande förhållandet mellan
skol- och kyrkliga ärenden och deras behandling, och allenast genomföra
det med frågan om övriga indelningsändringar sammanhängande
förslaget att göra skoldistriktets område i princip oberoende av församlingens.

Åven med den begränsning av förevarande lagstiftningsuppgift,
som sålunda i detta sammanhang enligt min mening måste iakttagas,
skulle det kunna tänkas att för stämma, som har att handlägga skolärenden,
upptaga benämningen »skolstämma» antingen endast i det fall
att divergens föreligger mellan församlings- och skoldistriktsindelningen,
eller jämväl eljest, då skolärenden förekomma till behandling. Oavsett
att en dylik namnändring skulle föranleda en avsevärd mängd ändringar
i gällande författningar, vilket knappast skulle kunna anses motiverat
av sakliga skäl, skulle stämmans tudelning i kyrko- och skolstämma —
särskilt i det övervägande antalet fall, då församling och skoldistrikt
sammanfalla — vålla onödigt besvär och synas menigheten såsom en
omotiverad nyhet utan nämnvärd praktisk betydelse.

Av nu anförda skäl har jag efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet
funnit det av folkskolöverstyrelsen framförda, i det
föregående antydda reformförslaget icke i förevarande sammanhang böra
upptagas till avgörande.

I stadsfullmäktiges i Eslöv och länsstyrelsens i Gottlands län yttranden
har till behandling upptagits spörsmålet om möjliggörande av gemensamt
handhavande av folkskoleväsendet i stad, där detta lyder under
stadsfullmäktige, och del av annat skoldistrikt eller i del av sådan stad
och annat skoldistrikt eller del därav. Enligt vad jag inhämtat har
denna fråga varit föremål för grundligt övervägande inom kommittén,
som dock, med hänsyn till att skolan numera i städerna i allmänhet är
Bihang till riksdagens protokoll 1019. 1 sand. 274 höft. (Nr 310.) 4087 18 1 5

114

Kung!. Maj. ts Proposition Nr 310.

36 §.

Departe ments chefen.

36 §.

den borgerliga kommunens angelägenhet, icke funnit sig kunna föreslå
skoldistrikt, bestående av delvis sådan stad, där skolväsendet handhaves
av den borgerliga kommunen, och delvis land. Då de administrativa
olägenheterna av dylik oregelbundenhet i indelningen skulle bliva alltför
stora, torde en sådan icke kunna möjliggöras utan att skolväsendet
helt sekulariseras. Och frågan om sådan sekularisering tillhör, såsom
jag i det föregående antytt, icke förevarande lagstiftning. Emellertid
har kommittén, bl. a. just med tanke på behov av samverkan mellan
stad, där skolärendena handhavas av stadsfullmäktige, och skoldistrikt
på landsbygden, i 33 § av sitt förslag till lag om kommunalförbund
upptagit bestämmelse, varigenom sammanslutning till kommunalförbund
medgives mellan olika skoldistrikt. Deu sålunda föreslagna bestämmelsen
har folkskolöverstyrelsen av anförda skäl ansett böra utgå ur förslaget,
men med hänsyn bland annat till dess betydelse i ovan angivna
hänseende torde de framförda betänkligheterna mot densamma icke böra
föranleda dylik åtgärd.

I överensstämmelse med vad som föreslagits i fråga om kommunal
indelningsändring föreslår kommittén det uttryckliga stadgande, att om
ändring i församlingsindelningen skall förordnas av Kungl. Maj:t. I
sammanhang härmed föreslår kommittén åtgärder till förekommande av
att ändring i skoldistriktsindelningen sker, utan myndighets förordnande,
endast därigenom att församlingar i samma stad eller pastorat förena
sig om gemensamt skolråd. Genom det av kommittén i denna lags
35 § föreslagna stadgandet, vilket, på sätt sägs i 45 §, är avsett att gälla
skoldistrikt (vars angelägenheter handläggas å kyrkostämma) i lika mån
som församling, torde, yttrar kommittén, vara med tydlighet fastslaget,
att dylik förening icke må föranleda ändring i skoldistriktsindelningen,
med mindre dessutom Kungl. Maj:t särskilt förordnar om ändringen. I
analogi med stadgandet i 2 § har jämväl i 35 § föreskrivits, att vid
indelningsändring »må församlings område ökas eller minskas, församling
upplösas, så ock ny församling bildas».

Mot den av kommittén föreslagna 35 § synes mig anledning till
erinran ej föreligga.

Lika litet som i fråga om kommunal indelning har beträffande
ändring i församlingsindelning medbestämmanderätt givits åt församlingarna.
I betraktande av de vitt skilda slag av faktorer (såsom dels
förvaltningshänsyn och dels religiösa intressen), vilka vid fråga om ändring
i församlingsindelningen böra beaktas, har kommittén funnit det

115

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

icke vara lämpligt att här ens exempelvis söka angiva de förutsättningar,
som böra föreligga för dylik ändring.

De bestämmelser angående den ekonomiska uppgörelsen vid kommunal
indelningsändring, vilka kommittén föreslagit i 4 samt 6 10 §§,

böra enligt förslaget äga motsvarande tillämpning vid ändring i församlingsindelningen.

De i 3 § av förslaget givna reglerna för kommunal indelningsändring
hava icke gjorts tillämpliga å den ecklesiastika indelningen. Detta
synes lämpligt bland annat ur den synpunkten, att överensstämmelse
mellan de olika indelningarna bör så långt möjligt är åstadkommas.
Det ligger därvid nära till hands att i fall av behov jämka den ecklesiastika
indelningen efter den kommunala. En önskvärd kommunal indelningsändring
bör i och för sig vara skäl till en motsvarande ecklesiastik,
även om denna senare ej är av särskilda ecklesiastika skäl motiverad,
naturligtvis dock under förutsättning, att viktiga skäl av sistnämnda slag ej
tala däremot. Med hänsyn härtill synes det vara riktigt att icke göra
ändring i ecklesiastik indelning beroende av församlings medgivande eller
förekomsten av sådana omständigheter, som finnas upptagna i 3 §. Uppkommer
åter fråga om ecklesiastik indelningsändring utan samband med
fråga om ändring i kommunal indelning, lärer det vara att antaga, att
Kungl. Maj:t icke utan tvingande skäl förordnar om ändringen, därest
församlingen motsätter sig densamma. De mot 36 § i ovan angivna
hänseende framställda erinringarna synas mig icke böra föranleda ändring
i densamma. Icke heller eljest finner jag anledning föreligga att frångå
kommitténs förslag i denna del.

Någon bestämmelse, motsvarande den föreslagna 11 § angående
indelningsändrings inverkan i fråga om stadgars giltighetsområde, har
kommittén icke föreslagit. Inom de förvaltningsområden, varom här är
fråga, förekomma, framhåller kommittén, i endast ringa män stadgar
av med kommunala stadgar jämförlig beskaffenhet och betydelse. Vidkommande
skoldistriktet torde den särskilda ordningsstadga, varom i
10 § folkskolestadgan förmäles, närmast kunna jämföras med kommunala
stadgar. Emellertid synes det kommittén antagligt, att en föreskrift,
vilken skulle, på sätt i fråga om sistnämnda stadgar föreslagits,
såsom det normala fastställa, att skolväsendets ordningsstadgar skulle
jämväl efter ändring i skoldistriktsindelningen gälla inom samma områden
som tillförene, intill dess annorledes bleve förordnat, icke skulle
visa sig lämplig. Kommittén har för den skull ansett det riktigast, att
någon bestämmelse i lag därom icke meddelas.

Departe

ments chefen.

Uladgare

giltighet.

Departe ments chefen.

37—43 §§.
37 §.

38 §.

89 §.

(40 § i kommitténs
förslag.
)

116

Kungl. Maj ds Proposition Nr 310.

Kommitténs uppfattning i detta hänseende synes mig böra godtagas.

Kommittén föreslår, att ecklesiastik indelningsändring i likhet med
kommunal sådan skall träda i kraft vid kalenderårs början. För att
tillfälle må erhållas till den nya indelningens förberedande och till
kyrkoböckernas lämpande efter den nya indelningen, skulle, framhåller
kommittén, ett stadgande om att fyra månader skulle förflyta mellan
förordnandet och ikraftträdandet vara tillräckligt. Då emellertid i förordningen
om kyrkostämma m. m. i Stockholm är föreskrivet, att i
församling i Stockholm ordinarie kyrkostämma för bestämmande av
utgifts- och inkomststaten skall hållas redan före maj månads utgång,
befinnes sagda tidrymd för Stockholms del vara otillräcklig. Kommittén
har för den skull i fråga om ändring i församlingsindelning
valt den utväg att icke föreslå viss till sin längd bestämd övergångstid
utan i stället det stadgande, att förordnandet om indelningsändringen
skall meddelas så tidigt, att »föreskrifterna i 38 och 41 §§» (att den
nya indelningen skall året innan ändringen träder i kraft följas vid
ordinarie kyrkostämman för bestämmande av utgifts- och inkomststaterna
ävensom vid stämma, som därefter äger rum, samt att i god tid före
nämnda ordinarie stämma ordförande skall vara förordnad i församlingens
kyrkostämma samt kyrko- och skolråd) kunna iakttagas.

Liksom beträffande kommunala indelningsändringar föreslår kommittén
det stadgande, att året innan ändring i församlingsindelning
träder i kraft den nya indelningen skall följas vid ordinarie kyrkostämman
för bestämmande av utgifts- och inkomststaterna så ock vid stämma,
som därefter äger rum, dock att i fråga om angelägenhet, som avser
församling enligt den äldre indelningen, sistnämnda indelning skall följas.

Kommittén har i 39 § föreslagit, att före den i 38 § omförmälta
ordinarie kyrkostämma skola i vederbörande kommuns röstländ, i den
män ske kan, införas sådana anteckningar, som enligt § 6 kyrkostämmoförordningen
erfordras för längdens användande å kyrkostämma, samt
att den sålunda fullständigade röstlängden bör på landet lika väl som i
stad före stämman framläggas till granskning.

Vidare har kommittén föreslagit uttryckligt stadgande, att bestämmelsen
i 15 § skall äga motsvarande tillämpning i fråga om utskylder
till ändrad eller nybildad församling.

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

117

I 41 § föreslår kommittén, att, då ny församling skall bildas, det
skall åligga domkapitlet att i god tid före den ordinarie kyrkostämma,
som skall hållas för budgetens fastställande året innan indelningsändringen
träder i kraft, förordna präst att föra ordet i församlingens kyrkostämma
samt i dess kyrko- och skolråd. Vidare och i överensstämmelse
med vad som föreslagits angående ny kommun föreslås, att, sedan sådant
förordnande meddelats, val till befattningar hörande under den nya församlingens
kyrkostämma må omedelbart anställas, oberoende av eljest
gällande bestämmelser om tid för dylikt val, ävensom att de, som sålunda
utses, skola genast träda i utövning av sina befattningar med befogenhet
att vidtaga sådana åtgärder, som erfordras i anledning av indelningsäudringen,
och med iakttagande att i fråga om beräknandet av
deras tjänstgöringstid skall så anses som om denna börjat först med ingången
av nästföljande året.

I 42 § föreslås, att stadgandet i 22 § angående ordnandet av nybildad
kommuns lånerätt skall hava motsvarande tillämpning i fråga om
församling, intill dess den i § 40 i kyrkostämmoförordningen meddelade
bestämmelse om lån, som må beslutas utan underställning, kan tillämpas.

Kommittén föreslår, att det i 23 § meddelade stadgandet om utvidgning
av rätten till besvär mot beslut, som, innan kommunal indelningsändring
trätt i kraft, fattas enligt den äldre indelningen, skall äga motsvarande
tillämpning angående beslut av kyrkostämma.

Kommittén har i sin motivering (sid. 250 ff.) enligt min mening
anfört så vägande skäl för sitt förslag i 37 § om tiden för ecklesiastik
indelningsändrings ikraftträdande, att förslaget i denna del icke torde
böra frångås.

De vid 1918 års urtima riksdag vidtagna ändringarna i kommunalförordningarna
medföra, att vissa förenklingar och ändringar böra vidtagas
i 37, 38 och 41 §§, varjämte 39 § i kommitténs förslag bör utgå.
De omförmälda ändringarna framgå av lagtexten och torde icke vara av
beskaffenhet, att för desamma behöver närmare redogöras.

I enlighet med hemställan av kammarkollegium har i förslaget införts
en ny paragraf (41) av innehåll att stadgandet i 19 § (20 § i kommitténs
förslag) skall äga motsvarande tillämpning i fråga om utgiftsoch
inkomststat för församling.

Vad angår framställd anmärkning, att vid förslagets utarbetande
hänsyn ej tagits till den omständigheten, att Göteborgs församlingars

40 §.

(41 § i kommitténs
förslag.
)

42 §.

43 §.

Departe ments chefen.

118

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

44 §.

Departe ments chefen.

46 §.

Departe ments chefen.

beslutanderätt i flera hänseenden är överlämnad åt fullmäktige, synes
det riktigast, att denna omständighet icke bör föranleda bestämmelser i
den allmänna lagen, utan torde, då förordnande meddelas om indelningsändring,
som berör någon av Göteborgs församlingar, böra föreskrivas, att
beslutanderätten skall infall av antydd beskaffenhet tillkomma fullmäktige.

I anledning av vissa gjorda erinringar må framhållas, att, då beslut
om indelningsändring meddelas, bland villkoren för densamma lämpligen
böra upptagas föreskrifter om tillhandahållande av längder över befolkningen
från överflyttade områden samt i övrigt behövliga uppgifter ävensom
om pastoralområden i de förändrade församlingarna.

Utöver vad i det föregående omnämnts synes mig ej skäl föreligga
att avvika från kommitténs förslag i nu förevarande delar.

Beträffande förfarandet i ärende angående ändring i ecklesiastik indelning,
hänvisas till stadgandena i 24—32 §§ med tillägg, att domkapitlet
skall äga samma befogenhet att väcka fråga om ändring i församlingsindelning
som Kungl. Maj:ts befallningshavande, ävensom att utredningen
skall äga rum under vederbörlig samverkan med domkapitlet.

Det av folkskolöverstyrelsen vid 44 § framställda önskemål beträffande
styrelsens befattning med ärenden av förevarande slag torde
böra på det sätt tillmötesgås, att det uttryckligen stadgas, att styrelsen
skall äga befogenhet att väcka fråga om ändring i skoldistriktsindelning
och att utredning i dylik fråga skall äga rum under samverkan med styrelsen.
I sammanhang med den ändring, som härav påkallas i 44 §T
torde densamma böra jämväl i övrigt underkastas viss jämkning.

Av mitt yttrande vid 32 § framgår, att något sådant tillägg till
44 § angående kostnad för utredning, som av folkskolöverstyrelsen
föreslagits, icke kan av mig tillstyrkas.

Slutligen innehåller lagförslaget den bestämmelse, att vad i lagen
är stadgat angående församling skall i tillämpliga delar gälla skoldistrikt,
vars angelägenheter handläggas å kyrkostämma, ändå att dess
område icke sammanfaller med församlings område.

Motiveringen till stadgandena om ändring i ecklesiastik indelning
återfinnes i betänkandet å sid. 247—258.

Beträffande den fråga, som avses med bestämmelsen i 45 §, har jag
avgivit min uppfattning vid början av 2 kap. Det föreslagna stadgan-,
det synes mig böra oförändrat godtagas.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 310.

119

Förslaget till lag om kommunalförbund.

Kommittén har icke avsett, att den föreslagna lagstiftningen skulle
giva anledning till rubbning av gällande stadganden, som reglera kommunernas
förpliktelser och befogenheter gentemot det allmänna såväl
som mot kommunmedlemmarna. Härav följer en betydelsefull begränsning
av kommunernas befogenhet att åt kommunalförbund överlåta samhälleliga
uppgifters handhavande. Först och främst kan det uppenbarligen
icke ifrågakomma, att samtliga en kommuns uppgifter må åt kommunalförbund
överlåtas. Att så icke bör ske anser kommittén även av
andra skäl riktigt. Det rätta tillvägagåendet för sådant syfte bör tydligtvis
vara, att kommunerna förenas att bilda en enda kommun. Den
av kommittén avsedda begränsningen innebär emellertid, att befogenheten
att överlåta till kommunalförbund vårdnaden om samhälleliga uppgifter
blir över huvud taget inskränkt till att omfatta endast förvaltningsuppgifter
i detta ords trängre mening. Åt denna princip bar givits
uttryck, då i den föreslagna lagen såsom kommunalförbunds ändamål
angivits icke »vårdande av gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter»,
såsom i kommunalförordningarna kommunens ändamål blivit
uttryckt, utan endast »handhavande av kommunal förvaltningsuppgift».
Sådan lagstiftningen föreslås, kan således icke kommun genom att ansluta
sig till kommunalförbund befria sig från någon av de offentliga
förpliktelser, som åligga kommunen enligt lag eller allmänna författningar.
Ej heller kan genom sådan anordning någon av de befogenheter
gentemot kommunens medlemmar och även i vissa fall mot kommunen
själv, vilka lagligen icke tillkomma annan än vissa kommunala
organ, betagas dessa organ, vare sig helt och hållet eller delvis eller i
visst avseende, liksom icke heller sådana befogenheter kunna tilläggas
kommunalförbund eller något dess organ. Då eu kommun för tillgodoseende
av viss uppgift ansluter sig till kommunalförbund, överflyttas
följaktligen icke någon av dess berörda förpliktelser och befogenheter
från kommunen till förbundet. Kommunen behåller fortfarande dessa
kvar Titan ändring och använder sig genom förbundsbildningen endast
av en särskild utväg att på lämpligt sätt handhava uppgiften, vare sig
kommunen är förpliktad att om densamma hava vårdnad eller icke.
Skulle kommunalförbundet finnas icke motsvara sitt syfte, är kommunen

Kommunalförbunds

ändamål och
medlemmar.

i §■

120

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Departe ments chefen.

Kommunalförbunds

organisation.
2-10 §§.

nödsakad anlita annan utväg, i stället för eller tillika med förbundet,
för att tillgodose uppgift, till vars vårdnad kommunen är lagligen förpliktad.
Enligt kommitténs förslag till lagstiftning må således genom
komnrunalförbund tillgodoses dels sådana uppgifter, vilka kommun, som
ansluter sig till förbundet, icke kan anses vara lagligen skyldig att vårda,
samt dels sådana uppgifter, som kommun visserligen är lagligen pliktig
att tillgodose men med rätt att för ändamålet välja det slag av anordning,
som anses bäst föra till målet.

Enligt förslaget må till förbund sammansluta sig städer, landskommuner,
köpingar och munieipalsamhällen ävensom fattigvårdssamhällen,
som utgöras av flera kommuner. Vidare har enahanda medgivande ansetts
böra lämnas åt skoldistrikt. Och slutligen föreslås, att dylik sammanslutning
må kunna ske mellan landstingskommuner samt mellan
landstingskommun och stad.

(Beträffande motiveringen, se betänkandet sid. 318—326.)

Kommittén synes mig hava anfört vägande skäl för bestämmelserna
angående kommunalförbunds ändamål och medlemmar. Vad särskilt
angår det från ett håll framförda förslaget att utsträcka den föreslagna
lagens tillämplighetsområde till att avse även andra kyrkliga
enheter än skoldistrikten, torde det vara svårt att tänka sig behov, som
lämpligen skulle kunna på detta sätt tillgodoses. De ändringsförslag,
som i detta hänseende framställts, kan jag icke biträda. Ej heller
synes mig förbud böra meddelas mot kommunalförbund mellan kommuner
i olika län eller stift.

Kommunalförbundet, sådant kommittén avsett detsamma, är att anse
såsom en specialkommun, således såsom en kommunal enhet med självständig
ställning gentemot såväl de till förbundet hörande kommunerna
som tredje man. Juridiskt sett är förbundet ett självständigt rättssubjekt,
en juridisk person. En följd härav är, att kommunalförbund bör hava
egen, från de till detsamma anslutna kommunerna skild ekonomi och
förvaltning. Det har synts kommittén riktigt att i fråga om förbundets
organiserande bereda största möjliga frihet. Allenast de allmänna grunderna
för organisationen böra upptagas i själva lagen; organisationens
närmare utformande bör i varje särskilt fall ske genom eu för förbundet
antagen statut, en förbundsordning.

Att kommunalförbund bör äga att förvärva tillgångar och ådraga .
sig förpliktelser, är, säger kommittén, uppenbart. Vad angår medel,
som under forbundsverksamhetens fortgång erfordras till bestridande av

121

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

uppkommande utgifter, finner kommittén annat icke böra ifrågasättas
än att kommunalförbund bör, liksom andra kommunala enheter, vara behörigt
att medelst uttaxering anskaffa erforderliga medel. Denna uttaxering
bör enligt kommitténs mening ske icke på medlemmarna av de
till förbundet anslutna kommunerna, utan på förbundets medlemmar,
de till förbundet hörande kommunerna. Det blir sedan dessas egen sak
att var för sig anskaffa det på vederbörande kommun debiterade bidraget,
vare sig genom dettas upptagande i den kommunala utgiftsstaten eller
på annat lämpligt befunnet sätt.

En annan fråga är, huruvida kommunalförbund bör medgivas
obegränsad befogenhet att av medlemmarna uttaga bidrag eller om
denna befogenhet alltid bör genom i förbundsavtalet upptaget stadgande
begränsas. Därest åt lagstiftningen gåves den utsträckning, att
kommun kunde äga att befria sig från kommunen lagligen åliggande
förpliktelser genom dessas överflyttande till kommunalförbund, skulle det,
yttrar kommittén, näppeligen kunna undgås att medgiva kommunalförbund
uttaxeringsbefogenhet utan begränsning. Då emellertid kommitténs förslag,
såsom ovan nämnts, icke har så vidsträckt innebörd, har kommittén
föreslagit den föreskrift, att förbunds befogenhet att av förbundsmedlemmarna
uttaga bidrag till sin verksamhets bedrivande alltid skall vara
genom bestämmelse i förbundsordningen begränsad. Följden av dylik
begränsning blir således, att förbundet blir beroende av vederbörande
kommuns särskilda medgivande för erhållande av bidrag, som överskrider
den fastställda gränsen.

I förbundsordningen skola enligt kommitténs förslag intagas bestämmelser
angående grunder för och begränsning av medlems skyldighet
att tillhandahålla medel för förbundsverksamhetens ordnande och
fortsatta bedrivande. Att ens exempelvis angiva sådana grunder har
kommittén icke funnit nödigt.

Härjämte föreslår kommittén, att förbundsordningen skall innehålla
enahanda slags restriktion i fråga om lånerätten, där sådan skall vara förbundet
medgiven, samt bestämmelser om medlemmarnas andelar i förbundets
tillgångar och fördelningen mellan dem av vinst å förbundets verksamhet.
I den mån bestämmelser i andra avseenden finnas erforderliga för
ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan förbundet och dess medlemmar
under förbundets verksamhetstid, böra enligt förslaget jämväl
dessa bestämmelser intagas i förbundsordningen. Denna skall vidare
innehålla bestämmelser om uppgörelse, som må erfordras i anledning av
medlems utträde ur förbundet, om villkor för upplösning av förbundet samt

Bihang till riksdagens protokoll 1919. I sand. >174 höft. (Nr 310.) 4037 is 1G

122

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

om skifte av förbundets behållna tillgångar, där sådant skifte vid förbundets
upplösning skall äga rum. I förbundsordningen skola ytterligare
upptagas stadganden om förbundets ändamål och medlemmar, om förbundets
benämning och den ort, där detsamma skall hava sitt säte, om
sammansättningen av förbundets direktion och den tid, för vilken ledamöter
och suppleanter i densamma skola utses, om det sätt, varpå ordförande
och vice ordförande i direktionen skola utses, om tider för direktionens
ordinarie sammanträden och ärenden, som därvid skola företagas,
samt om kallelse till sammanträde, om nämnd, syssloman eller
annan befattningshavare, som för verkställighet och förvaltning må utses,
samt om sådan myndighets åligganden och befogenheter, om revision,
om ersättning åt innehavare av förtroendeuppdrag hos förbundet, därest
sådan ersättning finnes böra utgå för av uppdraget åsamkad kostnad
och tidsspillan. Där i allmän lag eller författning särskilda bestämmelser
meddelats angående handhavandet av den uppgift, som utgör föremål
för förbundets verksamhet, skall förbundsordningen därefter lämpas.

För förvaltningen av kommunalförbund måste finnas ett särskilt
organ med uppgift att handhava vårdnaden av förbundets angelägenheter
och företräda förbundet gentemot såväl de till förbundet anslutna
kommunerna som tredje man. Detta organ bör enligt kommitténs mening,
åtminstone till väsentlig del, utgöras av en vald representation,
däri de de särskilda förbundsmedlemmarna var för sig insätta sina representanter.
Vid utformandet av denna representations ställning i förhållande
till förbundsmedlemmarna kunna, framhåller kommittén, tvenne
linjer följas, linjer, vilka hänföra sig till den i kommunallagstiftningen
framhållna skillnaden mellan å ena sidan kommunens beslutande myndighet
samt å den andra de inför denna ansvariga förvaltningsorganen.
Åt förbundsrepresentationen kan förlänas en fullt självständig ställning
i förhållande till förbundsmedlemmarna. Den erhåller då karaktär av
förbundsfullmäktige, vilka med avseende å förbundsangelägenheternas
vårdande icke äro ansvariga gentemot de till förbundet anslutna kommunerna
utan själva låta revidera förbundets räkenskaper och förvaltning
samt bevilja eller vägra ansvarsfrihet. Men för förbundsrepresentationen
kan även tänkas en annan ställning, som principiellt är mindre självständig,
så att representationen är ansvarig för sin förvaltning gentemot
förbundsmedlemmarna. Förbundsrepresentationen får därmed mera karaktär
av en förvaltande styrelse. Denna styrelses beslutanderätt måste
dock vara ganska vidsträckt och praktiskt taget omfatta allt, som rör
förbundets löpande förvaltning, således även fastställande av förbundets

123

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

utgifts- och inkomststat. Redan den omständigheten, att den åtskillnad
mellan beslut och förvaltning, som innerst utgör förutsättningen för representationens
ordnande såsom en fullmäktiginstitution, icke torde kunna
eller böra upprätthållas, har föranlett kommittén att förorda, att förbundsrepresentationen
anordnas närmast såsom en styrelse.

Åt den styrelse, vilken föreslås att leda förvaltningen av kommunalförbundet,
har kommittén givit benämningen förbundsdirektion. Ehuru
direktionens ledamöter jämte suppleanter för dem i allmänhet böra utses
av förbundets medlemmar, har kommittén dock ansett den möjlighet
icke böra vara utesluten, att, enligt föreskrift i förbundsordningen, ledamot
jämte suppleant utses i annan ordning.

I fråga om tillgodoseendet av de särskilda förbundsinedlemmarnas
anspråk att bliva representerade i direktionen föreslår kommittén endast
den bestämmelse, att direktionens ledamöter och suppleanter skola av
förbundsmedlemmarna utses till det antal, som för varje medlem bestämmes
i förbundsförordningen.

I 4 § upptagas bestämmelser om skyldighet för direktionen att 4 §.
sammanträda.

I fråga om beslutanderättens utövande inom direktionen upptager 5 §.
förslaget föreskrift, att en var direktionsmedlem skall hava en röst, varjämte,
närmast till hindrande att smärre förbundsmedlemmar må varda
undertryckta, upptagits det stadgande, att för visst beslut eller visst
slag av beslut må i förbundsordningen bestämmas annan röstövervikt
än enkel pluralitet. 5 § innehåller vidare bestämmelser om beslutförhet
och omröstning.

Allmänna bestämmelser angående direktionens åligganden och befo- 6 §•
genheter har kommittén sammanfört i 6 §. Enligt denna tillkommer det
direktionen att företräda förbundet och i enlighet med förbundsordningens
föreskrifter förvalta förbundets angelägenheter. Av de direktionen i följd
härav tillkommande funktioner har dessutom ansetts böra nämnas, att
direktionen äger att själv eller genom den, direktionen därtill utser, inför
domstol eller annan myndighet tala och svara för förbundet; att för avsedda
ändamålet förfoga över förbundets tillgångar samt att fastställa årlig inkomst-
och utgiftsstat för förbundet, därvid direktionen må enligt de i
förbundsordningen angivna grunderna och med där stadgad begränsning
bestämma beloppet av bidrag, som medlem bär att till förbundet utgiv^;
att över förvaltningen låta föra ordentlig räkenskap; samt a,tt^ där ej i för

124

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

bundsordningen annorlunda bestämmes, utse nämnd, syssloman eller annan
befattningshavare, som verkställer direktionens beslut och under dess tillsyn
förvaltar förbundets angelägenheter, antaga förbundets tjänstemän
ävensom utfärda erforderliga stadgar och instruktioner.

Kommittén föreslår uttryckligt stadgande, att direktionen ej må utan
förbundsmedlemmarnas samtycke väsentligen ändra eller utvidga förbundets
verksamhet. Vidare har lagen ansetts böra innehålla stadgande
angående begränsning i fråga om direktionens rätt att föryttra förbundet
tillhörig fast egendom. Då emellertid dylik föreskrift skulle under
särskilda omständigheter kunna vara hinderlig (exempelvis därest i förbundets
normala uppgifter ingår försäljning av fast egendom), har föreskriftens
tillämplighet ansetts böra vara beroende av att annan bestämmelse
härutinnan icke blivit i förbundsordningen intagen.

Kommittén har vidare i 8 § upptagit bestämmelse om direktionens
skyldighet att, då tillskott utöver vad i förbundsordningen bestämts erfordras,
därom göra framställning hos medlemmarna.

Såsom ovan framhållits, utgår kommitténs förslag angående kommunalförbundets
organisation från att förbundets direktion skall för sin förvaltning
vara ansvarig inför förbundsmedlemmarna. Kommittén har i
enlighet härmed i 9 § upptagit stadgande, att direktionens förvaltning
och förbundets räkenskaper skola årligen granskas av revisorer, utsedda
av förbundsmedlemmarna. Enligt stadgandet skola revisorerna över
granskningen avgiva berättelse, vilken, efter det direktionen lämnats tillfälle
att avgiva förklaring över anmärkning, där sådan framställts, jämte
förklaringen tillställes förbundsmedlemmarna, som var för sig besluta
angående ansvarsfrihet. För den händelse förbundsmedlem, helt eller
delvis, vägrar ansvarsfrihet, skall i den del, där ansvarsfrihet ej blivit
beviljad, talan mot förvaltningen stå öppen jämväl såvitt de övriga medlemmarna
angår.

Det i 10 § inrymda stadgandet om besvärsrätt innehåller följande:
Samhälle, som är anslutet till kommunalförbund, så ock medlem av
sådant samhälle, som tilltror sig kunna visa, att beslut av förbundsdirektion
kränker hans enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund, eller
att det icke i laga ordning tillkommit, eller att det står i strid med
allmän lag eller författning eller annorledes överskrider direktionens befogenhet,
äger, där ej med avseende å överklagandet av sådant beslut i

125

Kung!. May.ts Proposition Nr 310.

lag eller författning annorlunda är stadgat, däruti söka rättelse genom
besvär, vilka, jämte det överklagade beslutet, böra till Kungl. Maj:ts befallningshavande
ingivas inom trettio dagar efter det klaganden av beslutet
erhöll del, dagen då det skedde likväl oräknad; och åligger det
klaganden därjämte såväl att vid besvären foga bevis om dagen, då beslutet
delgavs, som ock att, inom fjorton dagar efter det tiden för
besvärens inlämnande utgått, till förbundsdirektionens ordförande ingiva
diarieutdrag däröver, att han besvärat sig. I Kungl. Maj:ts befallningshavandes
utslag må, där icke annan ordning är stadgad, ändring sökas
hos Kungl. Maj:t senast före klockan tolv å trettionde dagen efter delfåendet,
dagen då det skedde likväl oräknad; dock att menighet, som
klagar, äger tillgodonjuta femton dagar längre besvärstid än ovan sägs.

Motiveringen till de nu refererade bestämmelserna om kommunalförbunds
organisation (2—10 §§) återfinnes i betänkandet å sid. 326—343.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna om kommunalförbunds
organisation synas mig i allt väsentligt vara lämpliga och väl avvägda.
Allenast i 2 § lärer en mindre ändring böra vidtagas. Det torde nämligen,
såsom av en länsstyrelse framhållits, vara lämpligt att lämna möjlighet
öppen att i förbundsordningen intaga bestämmelser även i andra
hänseenden än de, som i lagrummet uppräknats. I detta syfte har ett
tillägg gjorts till lagrummet i fråga.

Sådan anordning med delegerade för överläggning om gemensamma
angelägenheter, som av en länsstyrelse förordats, skulle knappast medföra
någon nytta, såvida icke beslutanderätt tillerkändes de delegerade,
vilket jag icke anser kunna ifrågakomma. Emellertid förefinnes ej hinder
för förbundsmedlemmarna att för angivet ändamål tillsätta delegerade;
stadgande härom i lagen lärer ej erfordras.

I avseende å frågan, om och i vad mån förbundsdirektionen skall äga
omlägga eller utvidga verksamheten, föreligga uttalanden i motsatt
riktning, under det flertalet myndigheter lämnat stadgandet härutinnan
utan erinran. Kommittén torde i denna fråga hava funnit eu lämplig
medelväg.

Ett antal myndigheter har framhållit, att föreskrift saknas därom,
huru de med förbundsdirektions beslut missnöjda skola erhålla del av
beslutet och när delgivning skall anses hava skett. Men detsamma
gäller beslut av t. ex. byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse.
Särskild bestämmelse synes därför ej heller nödig beträffande
förbundsdirektions beslut. Frågan om sätt för delgivning torde

Departe ments chefen.

Ifrågasatt
kontroll över
kommunalförbund.

Departe ments chefen.

Kommunalförbunds
bil
dande samt
lindring i
sådant förbund.

11-18 §§.
11 §•

12 §.

126 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

höra lösas i ett sammanhang, om behov av bestämmelser i ämnet skulle
uppstå.

Övriga framställda erinringar mot förslaget synas mig icke böra
föranleda ändring i detsamma.

Genom den ställning i avseende å kommunalförbund, som enligt
förslaget tillerkännes Kungl. Maj:ts befallningshavande, åstadkommes i
viss män tillsyn över förbundet; även andra stadganden i förslaget, såsom
om granskning av förvaltningen genom revisorer, medföra, att behov
icke torde föreligga av att, såsom en myndighet föreslagit, tillskapa särskild
kontroll över kommunalförbund av samma slag som magistratens
tillsyn över stads styrelsers förvaltning.

Kommunalförbundets karaktär av specialkommun föranleder i överensstämmelse
med de grundsatser, som kommittén i fråga om den kommunala
indelningen gjort gällande, att för bildande av kommunalförbund
såväl som för ändring eller upplösning därav bör fordras fastställelse
av offentlig myndighet. Kommittén föreslår, att denna fastställande
myndighet skall vara Kungl. Maj:ts befallningshavande eller, beträffande
förbund av skoldistrikt, Kungl. Maj:ts befallningshavande och domkapitlet
gemensamt.

Angående den utredning, som bör föregå bildande av kommunalförbund,
samt vederbörande samhällens förhållande till utredningen föreslår
kommittén föreskrifter, som väsentligen ansluta sig till motsvarande
stadganden i förslaget till lag om ordning och villkor för ändring i rikets
kommunala och ecklesiastika indelning. Kommittén har dock utgått från,
att kommunalförbund för vissa ändamål torde påkalla en så pass enkel
organisation, att någon mera avsevärd utredning icke behöver företagas
före förbundets bildande; jämväl har kommittén antagit, att tillfredsställande
utredning ofta nog kommer att vara åvägabragt redan innan ärendet
hänskjutes till vederbörande myndighet. De föreslagna föreskrifterna
hava lämpats med hänsyn härtill.

Då kommittén föreslår, att Kungl. Maj:ts befallningshavande skall besluta
angående kommunalförbunds bildande, kan naturligtvis något kammarkollegii
inflytande på ärendets utredning icke ifrågasättas.

Enligt kommitténs förslag har samhälle, som må ingå i kommunalförbund
och vill väcka fråga om bildande av sådant förbund, att
till Kungl. Maj:ts befallningshavande ingiva ansökan därom, vid vilken
bör vara fogad den förberedande utredning, som sökanden kan vilja

127

Kung!. Maj:ts ''Proposition Nr 310.

åberopa; dock må Kungl. Maj:ts befallningshavande även utan ansökan
upptaga sådan fråga, då anledning därtill föreligger.

Finner Kungl. Maj:ts befallningshavande antagligt, att bildande av i.s §.
kommunalförbund skulle vara gagneligt och i ärendet erfordras utredning
utöver den, som må finnas tillgänglig, har Kungl. Maj:ts befallningshavande
att besörja sådan utredning.

Angående utredningen ävensom de befogenheter och skyldigheter, 14 och 15 §§.
som tillkomma utredningsman, där sådan förordnats, överensstämma de
av kommittén föreslagna stadgandena med motsvarande stadganden i
förslaget till lag om ordning och villkor för ändring i rikets kommunala
och ecklesiastika indelning.

Finnes kommunalförbund böra komma till stånd, skall förslag till ig §.
förbundsordning upprättas, och över detta förslag skall Kungl. Maj:ts
befallningshavande inhämta vederbörande samhällens beslut.

Vidkommande frågan, huruvida samhälle bör kunna även mot sin 17 §.
vilja anslutas till kommunalförbund, förklarar kommittén, att den icke
anser, att det saknas behov av stadgande med dylikt innehåll. Särskilt
på fattigvårdens och skolväsendets område finner kommittén en dylik
tvångsrätt kunna vara önskvärd. Kommittén har emellertid kommit till
den uppfattning, att de lagstadganden, varom fråga är, åtminstone tills
vidare icke böra inrymma befogenhet för offentlig myndighet att utan
vederbörande samhällens medgivande sammansluta dem till kommunalförbund.
Att sådan befogenhet för offentlig myndighet icke av kommittén
föreslås, är en konsekvens av den av kommittén förordade princip,
att kommunalförbund icke må vara berättigat att ålägga sina medlemmar
bidrag utöver viss i förbund sordningen angiven gräns. Kommittén har
ansett, att genom de av kommittén föreslagna lättnader med avseende å
åstadkommande av ändringar i den kommunala indelningen och möjligheter
att för vissa ändamål, nämligen skolväsen och fattigvård, skapa
specialkommuner, utvägarna att, i fall av behov även mot kommunernas
bestridande, vidtaga anordningar för de kommunala uppgifternas tillgodoseende
på lämpligaste sätt blivit så väsentligt ökade, att redan därigenom
behovet av tillgång på tvångsåtgärder för kommuners sammanförande i
förbund för tillgodoseende av gemensamma uppgifter blivit i någon mån
reducerat. Åven har kommittén, med hänsyn till önskvärdheten av att
förbundslagstiftningen redan från början må bliva omfattad med förtroende,
ansett det vara klokt, att frågan om befogenhet att tvångsvis sammansluta

18 §.

Depai^te monts ohefen.

128 Kung1, Maj:ts Proposition Kr 310.

kommuner i varje fall icke upptages, förrän den nya lagstiftningen blivit
under någon tid försökt och lämnat tillfälle till erfarenhetsiön. Och
slutligen är kommittén av den mening, att, därest lagbestämmelser skola
åvägabringas, varigenom kommunerna skola kunna åläggas att ansluta sig
till förbund, sådana stadganden böra hava avseende endast å vissa slag
av kommunala uppgifter (såsom skolväsen, fattigvård, hälsovård) och inrymmas
icke i den här föreslagna lagen utan i de special författningar,
som reglera de kommunala uppgifter, varom fråga är. Kommittén har
således underlåtit att föreslå stadganden om tvångssammanslutning väsentligen
på den grund, att kommittén anser, att dylika bestämmelser
icke böra hava sin plats i här ifrågavarande lag och att i allt fall frågan
om deras upptagande i lagstiftningen lämpligen bör ännu någon tid
anstå.

Om vederbörande samhällen enats om förbundsordningen, följer dock
enligt förslaget icke därav med nödvändighet, att förbundet kommer till
stånd. Det åligger Kungl. Maj:ts befallningskavande att pröva samtliga
omständigheter och fastställa förbundsordningen endast för den händelse
sammanslutningen finnes skola främja den angelägenhet, som är avsedd
att av förbundet vårdas, eller medföra lättnad i kommunala bördor eller
annat allmänt gagn.

I förslaget till 18 § har upptagits bestämmelse därom, att de stadganden,
som avse kommunalförbunds bildande, skola äga motsvarande
tillämpning jämväl i fråga om ny medlems inträde i kommunalförbund
eller om ändring i förbundsordningen.

(Beträffande motiveringen, se betänkandet sid. 343—348.)

Mot bestämmelserna om kommunalförbunds bildande och om ändring
i sådant förbund har endast ett fåtal erinringar framställts.

Beträffande frågan, vilken myndighet som skall förordna om kommunalförbunds
bildande i det fall, att kommunerna tillhöra olika län,
hänvisar kommittén i motiven till landshövdinginstruktionens bestämmelse
härutinnan. Föreskrift i detta hänseende torde ej vara behövlig
i förevarande lag. — För ifrågavarande uppdrags överlämnande åt
Konungens befallningshavande har kommittén i motiveringen (sid. 344)
enligt min mening anfört giltiga skäl.

Av 16 §, däri av mig föreslås viss mindre jämkning, och föregående
bestämmelser torde utan vidare framgå, att det skall åligga vederbörande
länsstyrelse eller utredningsman att tillse, att förslag till förbundsordning
varder upprättat.

129

Kung]. Maj:ts Proposition Kr 310.

Att, på sätt i ett par yttranden framhållits, medgiva offentlig myndighet
rätt att förordna om kommunalförbund utan kommunernas medgivande,
finner jag, på de av kommittén (sid. 345 tf.) anförda skäl, icke
böra ifrågakomma. Ej heller synes det vara lämpligt att ovillkorligen
binda kommunalförbunds trädande i verksamhet, dess upplösning samt
utträde därur vid kalenderårets början.

Ett par av förevarande §§ hava funnits böra underkastas viss mindre,
huvudsakligen formell jämkning. I övrigt finner jag ej skäl att i följd
av framställda erinringar eller eljest göra ändring i kommittéförslaget.

Medlem av kommunalförbund äger enligt förslaget utträda ur förbundet,
då förhållande inträffat, som enligt förbundsordningen grundlägger
rätt till utträde eller som lagligen kan föranleda förbundets upplösning,
ävensom eljest då förbundets övriga medlemmar samtycka till
utträdet. Vidkommande sistnämnda fall bär dock, med hänsyn till
betydelsen av stadga och varaktighet för förbunden själva och erforderlig
prövotid för de anslutna kommunerna, den bestämmelse ansetts
erforderlig, att utträde ej må ske lörrän fem år förflutit efter det förbundet
trätt i verksamhet.

Förbundsmedlem må enligt förslaget icke utträda ur förbundet annorledes
än efter därom hos Kungl. Maj:ts befallningshavande gjord framställning.
Då sådan framställning skett, skola de övriga förbundsmedlemmarna
däröver höras.

Där i anledning av ansökan om utträde ur förbund särskild utredning
finnes nödig, skall därom i tillämpliga delar gälla vad som stadgats
om utredning: vid kommunalförbunds bildande.

Föreligger till utträde ur förbund skäl, som ovan sagts, har enhgt
förslaget Kungl. Maj:ts befallningshavande att förordna om utträdet och
tiden därför, liksom även om den uppgörelse, som i anledning därav må
vara erforderlig.

Kommittén föreslår, att, då medlem utträder ur kommunalförbund,
hans ansvarighet för förbundets förbindelser skall upphöra ett år efter
utträdet, där ej Kungl. Maj:ts befallningshavande i avseende å viss förbindelse
annorlunda förordnar.

(Motiveringen till 19—23 §§, se betänkandet sid. 348—350.)

Bihang till riksdagens protokoll 1 sand. 274 h/tft. (Nr 310. 4037 ib 17

Om medlems
utträde ur
kommunalförbund.

19-23 §§.
19 §.

20 §.

21 5-

22 i

28 §.

130

Departe

ments chefen.

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 310.

Kommittén synes mig hava anfört goda skäl för förslagets bestämmelser
om utträde ur kommunalförbund. Stadgandet, att utträde, där
ej särskilt angivna skäl föreligga, ej får ske iörrän fem år efter det
förbundet trätt i verksamhet, lärer, såsom kommittén betonat, vara påkallat
med hänsyn till vikten av att kommunalförbund erhålla en viss
stadga och varaktighet; då efter sorgfällig undersökning förbundsbildning
ansetts lämplig och gagnande, kan det ej vara på sin plats, att
etter allt för kort erfarenhet om förbundets verkningar utträde skall
kunna ske, därest ej alldeles särskilda omständigheter påkalla sådant.
Den föreslagna tiden av lem år synes mig vara avpassad efter vad som
i förevai ande hänseende kan anses skäligt. Av det anförda framgår,
att jag ej anser mig kunna biträda de på denna punkt framställda ändnngsförslagen.
Ej heller kan jag tillstyrka det från ett håll framförda
kravet på rätt till ensidigt utträde, då sådant utan oersättlig skada för
Övriga medlemmar kan ske. Genom stadgandet, att de i 24 § upptagna
omständigheter, som kunna föranleda förbunds upplösning, även utgöra
skäl till utträde ur förbundet, synes behörig hänsyn vara tagen till sådana
omstäudigheter, som vid förbundsbildningen icke skäligen varit att
förutse och som därför böra medföra rätt till utträde.

Något stadgande om att förbundets fordringsägare skola höras över
ansökan om utträde synes knappast motiverat, då fordringsägarnas intresse
t oi de vara tryggat bl. a. genom de föreslagna bestämmelserna i
23 §. De kvarvarande medlemmarna bliva alltjämt ansvariga för förbundets
förbindelser, varför risken för fordringsägarna far anses praktiskt
taget obetydligt ökad. Dessutom är det att antaga, att Konungens befall
ningshavande esomoftast kommer att begagna sig av sin i 23 §
stadgade rätt att i avseende å ansvarigheten meddela från huvudregeln
avvikande bestämmelser. Beträffande åter den omständigheten, att de
kvarstående medlemmarna kunna bliva berövade sin regress! ätt mot
avgående medlem, är att märka, att i förbuudsordningen skall finnas
föreskrift om villkor för medlems utträde ur förbundet och uppgörelse,
som i anledning därav må erfordras. Det ligger nära till hands att
antaga, att genom dylik föreskrift regressrätt mot avgående medlem i
allmänhet kommer att förbehållas de kvarstående medlemmarna, och där
så ej skett, torde den uppgörelse, som enligt 22 § skall äga rum i
sammanhang med utträdet, kunna innehålla villkor härom. I fråga om
den tid, då utträde ur förbund bör äga rum, hänvisas till vad jag aufört
i sammanhang med stadgandet om tid för förbunds trädande i verksamhet.

Kung!. Maj:fn Proposition Nr 310.

131

Kommunalförbund må enligt förslaget upplösas, då förhållande inträffat,
på grund varav enligt bestämmelse i för blind sord ningen förbundet
skall upphöra med sin verksamhet; då sådana förändrade förhållanden
inträtt, att antingen förbundsverksamheten icke kan med fördel fortsättas
eller förbundsändamalet lämpligare kan på annat sätt tillgodoses; då
uppgift, som utgör föremål för förbundets verksamhet, uppenbarligen
försummas; så ock eljest, då förbundsmedlemmarna äro ense om förbundets
upplösning. I sistnämnda fall må upplösning dock ej ske förrän
fem år förflutit efter det förbundet trätt i verksamhet.

I allmänhet förutsättes för upplösning av förbund, att medlem av
förbundet gjort framställning därom hos Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Skulle det befinnas, att förbundsuppgifr uppenbarligen försummas,
må emellertid Kung!. Maj:ts befallningshavande självmant upptaga fråga
om förbundets upplösning. Over väckt fråga om kommunalförbunds upplösning
skola medlemmarna höras.

Angående utredning, som i anledning av ifrågasatt upplösning av
kommunalförbund må finnas nödig, skall enligt förslaget i tillämpliga
delar gälla vad som stadgats i avseende på utredning angående kommunaltörbunds
bildande.

Prövas skäl förehgga till förbundets upplösning, har Kungl. Maj:ts
befallningshavande att förordna, att förbundsverksamheten skall upphöra
å tid, som befallningshavanden bestämmer, och att förbundet skall träda
i likvidation.

Likvidation skall verkställas av förbundets direktion såsom Jikvidatorer
eller, där Kungl. Maj:ts befallningshavande så finner nödigt, av
en eller flera likvidatorer, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande
särskilt förordnas. Då förbundet trätt i likvidation, må årsstämuing
sökas å dess okända borgenärer. Under likvidationen skola förbundets
tillgångar realiseras, i den män sådant finnes vara erforderligt, förbundets
skulder gäldas samt med behållna tillgångar så förfaras, som av förbundsordningen
föranledes. Om likvidatorers befogenhet att företräda
förbundet och om deras rättigheter i övrigt så ock om deras skyldigheter
gäller i tillämpliga delar vad angående direktion är stadgat.

Sedan likvidationen avslutats, skall redovisning över densamma
lämnas till förbundsmedlemmarna och anmälan göras hos Kungl. Maj:ts
befallningshavande, som förklarar förbundet upp''öst.

(Beträffande motiveringen till 24—2''J §§, so betänkandet sid. 351—353.)

Om kommunal/
örbunds
upplösning.
34—30 §§.

24 §•

25 §.

26 §.

27 $.

28 §

29 §.

132

Departe ments chefen.

Om medlemmarnas
ansvarighet
för
kommunalförbunds
-skuld.

30 §.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Aven stadgandena om förbunds upplösning'' synas mig vara grundade
på riktiga principer. Vad särskilt angår föreskriften, att upplösning
i regel ej får ske förrän fem år efter det förbundet trätt i verksamhet,
hava mot densamma riktats enahanda anmärkningar som mot
motsvarande bestämmelse rörande utträde ur förbund, och kan jag inskränka
mig till att i huvudsak hänvisa till vad jag anfört beträdande
sistnämnda bestämmelse. Någon rätt för Kungl. Maj:ts befallningshavande
att taga initiativ till upplösning jämväl då sådana iorändrade
förhållanden inträit, att förbundsverksamheien icke kan med fördel fortsättas,
torde icke vara på sin plats; det lärer böra ankomma på medlemmarna
att, därest verksamheten icke är ur ekonomisk eller annan
synpunkt fördelaktig, begära upplösning. Kungl. Mnjtts befall ningshavande
synes däiemot böra bevaka mera allmänna intressen, och det
torde därför vara riktigt, att denna myndighets ingripande inskränkts
till det fall, att förbundsnppgift uppenbarligen försummas. Rörande
tiden för upplösning kan jag hänvisa till mitt yttrande beträffande tidpunkten,
då förbunds verksamhet bör begynna. I anledning av en avlänsstyrelsen
i Stockholms län framförd anmärkning torde, i anslutning
till motsvarande bestämmelser i åtskilliga gällande författningar, böra
till 2t> § göras tillägg av innehåll, att där förbundsmedlem ej åtnöjes
med redovisning över likvidation, äger han anhängiggöra sin talau vid
domstol inom ett år från den dag, då redovisningen erhölls, samt att,
där sådant försummas, han skall hava förlorat sin talan.

Kommittén har även upptagit frågan, huru bör förfäras, därest det
vid likvidation eller eljest skulle visa sig, att kommunalförbunds tillgångar
icke förslå till gäldande av skuld, som förbundet ådragit sig.
Visserligen håller kommittén före, att denna fråga icke bör bedömas
uteslutande efter privaträttsliga regler utan ses mera från kommunala
synpunkter, i vilket avseende erinras, att särskilda regler för uttagande
av fordran hos kommun hittills icke visat sig behövliga i svensk lagstiftning.
Med hänsyn till kommunalförbundets karaktär av mera temporär
sammanslutning har det emellertid synts kommittén nödvändigt, att
särskilt stadgande meddelas till skyddande av fordringsägarnas rättsanspråk.
Detta stadgande innebär, att, om förbundet saknar tillgång
till gäldande av skuld, medlemmarna av förbundet skola vara pliktiga
fylla bristen, samt att, därest medlemmarna icke fullgöra denna sin
förpliktelse, Kungl. Maj:ts befällningshavande skall äga befogenhet att
förordna om uttaxering på medlemmarna. Skulle först efter det förbund
blivit upplöst skuld yppa sig, tillkommer Kungl. Maj:ts befallnings -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310

133

havande dylik befogenhet beträffande de samhällen, som vid upplösningen
tillhörde förbundet.

(Motiveringen, se betänkandet sid. 353—355).

Mot det till tryggande av fordringsägarnas rätt i 30 § upptagna
stadgandet har erinran icke gjorts annat än från ett enstaka håll. Någon
befogad gensaga mot stadgandet i fråga synes mig icke kunna göras,
varför detsamma enligt min åsikt bör olörändrat godtagas.

Angående förskjutande av utrednings!:ostnad och återgäldande av
förskjuten kostnad föreslår kommittén bestämmelser av enahanda innebörd
som motsvarande bestämmelser i förslaget till lag om ordning och
villkor för ändring i rikets kommunala och ecklesiastika indelning.

1 fråga om kostnaderna för utredning vid kommunalförbunds bildande
kan jag i huvudsak hänvisa till mitt yttrande beträffande motsvarande
stadgande i lagen om kommunala indelningsändringar. Vad
kommittén föreslagit tillstyrkes.

Kommittén föreslår, att i lagen intages föreskrift därom, att besvär
över beslut, som Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelat i fråga om
kommunalförbunds bildande, ändring eller upplösning eller i ärende, som
därmed står i sammanhang'', må anlöras hos Kungl. Maj:t inom den tid,
som i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut.

Detta stadgande, som ej föranlett erinran, torde böra utan ändring
godkännas.

Kommittén har funnit, att även skoldistrikt, å vilka kyrkostämmoförordningen
äger tillämplighet, böra äga befogenhet att ingå i förbund,
som i här föreslagna lag avses. Enligt kommitténs mening bör medgivande
av sådan befogenhet kunna bliva skolväsendet till mycken båtnad.
Särskilt anordnandet av skolor av högre typ eller special anstalter torde
komma att främjas genom denna möjlighet till sammanslutning. Därvid
bör tydligtvis hinder icke resas mot förbund av skoldistrikt, av vilka
ett utgöres av stad i dess egenskap av borgerlig kommun, medan de
övriga äro kyrkolörsamlingar eller andra skoldistrikt på landsbj^gden.

Kommittén föreslår därför, att i fråga om sammanslutning av olika
skoldistrikt för vårdande av folkskolans och därmed sammanhängande

Dep arte
mentschelen.

Om kostnad
för utredning.
81 §.

Dep arte -mentscliefen.

Om fullföljd
av talan mot
Kungl• Maj:ts
befallnings•
hacandes
beslut.

32 §.

Departe ments chefen.

Om förbund
mellan skoldistrikt.

33 §.

134

Departe ments chefen.

Kung!. May.ts Proposition Nr 310.

angelägenheter skall gälla vad angående kommunalförbund är stadgat,
dock med iakttagande att åtgärd, som, enligt vad förut i lagen är stadgat,
ankommer på Kungl. Maj:ts be fal 1 n i n gs 11 avande, skall vidtagas av befallningshavanden
och domkapitlet gemensamt.

(Motiveringen, se betänkandet sid. 356—358).

Vid 34 § i lagen om kommunala indelningsändringar har jag framhållit,
hurusom den föreslagna 33 § i lagen om kommunalförbund kan
vara ägnad att i viss mån tillgodose eit behov, som i ett par avgivna
yttranden angivits såsom beaktansvärt, nämligen av gemensamt handhavande
av folkskoleväsendet i stad, där detta lyder under stadsfullmäktige,
och annat skoldistrikt. Såsom jag vid för-tnämnda lagrum
anförde, kan med hänsyn till svårigheter i administrativt hänseende, en
fullständig sammanslutning till ett skoldistrikt av dylik stad och annat
skoldistrikt icke anses möjlig att genomföra, men i ett eller annat hänseende
kan, med tillämpande av förbundsformen, ett samarbete åstadkommas,
därest, såsom i nu förevarande § skett, bestämmelserna om
kommunalförbund utsträckas att avse även skoldistrikt. Åven i övrigt
torde sammanslutning mellan skoldistrikt kunna bliva 1 ill nytta, och de
betänkligheter, folkskolöverslyrelsen hyser mot en dylik anordning, böra
enligt min mening icke tillmätas avgörande betydelse. Jag biträder
därlör i huvudsak kommitténs förslag på denna punkt. Emellertid torde
den föreslagna föreskriften om samarbete mellan Kuugl. Maj:ts befallnin^shavande
och domkapitlet lämpligen böra utbytas mot en bestämmelse
om att förstnämnda myndighet skall hava att i ärende av förevarande
slag inhämta yttrande från folkskolöverstyrelsen.

Jag övergår nu till vissa av förestående lagförslag föranledda förslag
om ändringar i en del gällande författningar.

Kungi. Maj.is Proposition Nr 310.

135

Förslaget till lag om ändrad lydelse av §§ 2, 3, 14, 37, 74
och 79 i förordningen den 21 mars 1862 om
kommunalstyrelse på landet.

De ändringar i förordningen om kommunalstyrelse på landet, som
av kommittén föreslås, gå närmast ut på att i nödig mån giva uttryck
åt den av kommittén förordade principen om den kommunala indelningens
frigörande från beroende av annan indelning. Då det vidare synes kommittén
av flera skäl lämpligt, åt t kommunalförordningarnas hävdvunna
grundstadganden endast såvitt oundgängligt är bliva ändrade, har kommittén
ansett sig böra i möjligaste mån inskränka sina förslag till ändringar
i förordningen om kommunalstyrelse på landet, liksom även i
förordningen om kommunalstyrelse i stad.

Aven därest kommitténs förslag vinner godkännande, bör det. framhåller
kommittén, endast undantagsvis förekomma, att sockenindelningen
och kommunindelningen icke överensstämma. Såsom ett uttryck härför
och såsom en erinran om landskommunens historiska grund anser kommittén
stadgandet i § 1 fortfarande vara på sin plats.

Få sätt av mig i mitt allmänna yttrande rörande de föreliggande
lagförslagens allmänna grunder anförts (sid. 75), torde det icke
vara behövligt att i kommunalförordningens § 1 införa något stadgande,
utmärkande, att divergens mellan socken- och kommunindeluingen endast
är avsedd att utgöra undantag; detta torde i allt fall med önskvärd tydlighet
framgå av den föreslagna lagstiftningen.

Då enligt de stadganden om ordning och villkor för ändring i den
kommunala indelningen, vartill kommittén uppgjort förslag, om dylik
ändring må förordnas endast av Kungl. Maj:t och endast efter utredning,
varom i särskild lag givas föreskrifter, har kommittén föreslagit, att
orden i § 2 »till dess. efter gjord framställning och vederbörandes hörande,
Kungl. Maj :ts befallningshavande annorlunda förordnar» utbytas mot
»till dess efter gjord framställning Konungen annorlunda förordnar».

Vad kommittén sålunda föreslagit synes mig böra godtagas.

Den förening, varom i första stycket av nuvarande § 3 talas, är,
framhåller kommittén, att anse såsom en ändring i den kommunala iu -

§ i.

Departe ments chefen.

§ 2.

Departe mtntB chefen.

§ «

Departe ments chefen.

136 Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 310.

delningen, och angående densamma skola de för dylik ändring givna
lagstadganden lända till efterrättelse. Kommittén föreslår förty, att första
stycket av § 3 skall utgå.

Enahanda förslag framställer kommittén beträffande andra stycket
av samma paragraf. En förening av här avsedd beskaffenhet finner
kommittén, efter tillkomsten av gällande kommunallagstiftning, ganska
litet rimlig. Sedan denna kommunallagstiftning kommit till stånd, kan
uppenbarligen eu förening i kommunalt avseende mellan stad och landsbygd
icke tänkas utan avsevärda avsteg från såväl grundprinciperna
som detaljbestämmelserna i samma lagstiftning.

På samma gång kommittén anser, att nuvarande innehållet i § 3
bör utgå, föreslår kommittén, att under samma paragraf skola i stället
iurjnnmas andra stadganden, vilka synts kommittén erforderliga.

Komittéu föreslår således, att uttrycklig bestämmelse, att kommuns
område icke må förändras annorledes än i den för sådan ändring särskilt
stadgade ordning, skall erhålla sin plats under denna paragraf.

Såsom en andra punkt i förevarande paragraf har kommittén intagit
den bestämmelse, att, därest gräns för kommuns område är obestämd
eller tvistig, det skall ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa gränsen.

Kommitténs förslag, i vad det avser upphävande av de nuvarande
stadgandena i § 3, tillstyrkes.

Det föreslagna njm första st}7cket av § 3 bör, av skäl som av mig
angivits i mitt yttrande över förslagens grunder, utgå ur förslaget.

Vad angår det föreslagna andra stycket i denna paragraf, redogör
skifteslagstifiningskommissionen i sitt år 1918 avgivna betänkande med
förslag till lag om delning av jord å landet m. m. för innehållet i berörda
stycke och motiven därtill (se ovan sid. 70 f. samt kommitténs betänkande
sid. 454 f.) samt instämmer i allt väsentligt i vad kommittén anfört.
Dock anser kommissionen, att i varje fall, då oklarhet råder om administrativ
gräns och således även där fråga är om t. ex. härads- eller
läusgräns, avgörandet bör läggas i Kungl. Maj:ts hand. Skall stadgandet,
fortsätter kommissionen, kunna erhålla en sådan räckvidd, synes
dess plats ej vara i kommunallagarna, varför kommissionen i 23 kap.
9 § av sitt förslag upptagit förslag till bestämmelser i ämnet. Möjligen
skulle invändas, att då t. ex. länsgräns oftast sammanfaller med kommunsgräns
och tvist om länsgränsen vunne sin lösning genom att gränsen
för kommunen bestämdes, en föreskrift om bestämmande av gränsen för
kommun vore tillfyllest. Oavsett att det ej torde vara utan vidare klart,
att länsgränsen vinner fastställelse i och med det gränsen för kommunen

Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 310.

137

fastställes, anser kommissionen föreskriftens mera generella av fatt ning vara
betingad av det förhållande, att länsgräns förekommer, som går fram
inom en kommun. I enlighet härmed innehåller 23 kap 9 § i kommissionens
förslag, att, där osäkerhet råder beträlfande rätta sträckningen
av gräns för förvaltningsområde, Kungl. Maj:t äger meddela beslut angående
gränsens sträckning. Därjämte meddelas bestämmelse angående
sättet för utstakning och utmärkande av gräns för förvaltningsområde.

I likhet med kommittén anser jag det vara lämpligt att i kommunalförordningen
finnes en bestämmelse, som anvisar en utväg för åstadkommande
av en bestämd gräns. Detta hindrar ej att, såsom skifteslagstiftningskommissionen
föreslagit, i den blivande skifteslagen införes
ett stadgande av större räckvidd, avseende administrativ gräns av varje
slag, således även härads- eller länsgräns. Utom i avseende å stadgandenas
omfattning synas desamma böra så nära som möjligt ansluta sig
till varandra, och har jag, delvis i anslutning till en av kammarkollegium
framställd anmärkning, låtit underkasta det nu ifrågavarande stadgandet
en mindre jämkning, varigenom detsamma kommer att, med nyss
nämnt undantag, överensstämma med den av kommissionen föreslagna
bestämmelsen. Föreskrift angående sättet för gränsens utmärkande äger,
såsom kommittén yttrat, sin plats i skifteslagen och bör därför ej inflyta
i nu förevarande förordning.

Till § 14 har kommittén föreslagit ett tillägg innefattande bestämmelser
om införande i röstlängd av vissa anteckningar för det fall, att
områden inom kommun tillhöra olika församlingar eller skoldistrikt.

Efter de förändringar, som vidtagits i kommunalförordningarna vid
1918 års urtima riksdag, åligger det på landet häradsskrivaren att upprätta
kommunal röstlängd. I sammanhang härmed har det uppdragits
åt Kungl. Maj:t att meddela närmare föreskrifter såväl angående röstlängdens
upprättande och skyldighet för vederbörande myndigheter att
lämna erforderliga uppgifter till införande i längden som ock att i fråga
om längden meddela de särskilda föreskrifter, som erfordras för iakttagande
av vad som i § 4 kyrkostämmoförordningen stadgats om vissa
personers undantagande från rösträtt å kyrkostämma. Med införande av
den lika rösträtten har vidare behovet av uppgifter i vissa av de hänseenden,
som avses med kommitténs förslag till tillägg till förevarande
paragraf, bortfallit. Vid nu angivna förhållanden torde det icke erfordras
att i förevarande sammanhang vidtaga någon ändring i § 14.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 274 höft. (Nr 310.) M87 is 18

§ 14.

Departe ments chefen.

138

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

§§ 37 och 74. Ändringarna i §§ 37 och 74 äro av uteslutande formell natur och
föranledda av kommitténs förslag beträffande §§ 2 och 3.

Departe ments chefen.

§ 79.

De föreslagna formella ändringarna tillstyrkas.

Kommittén meddelar i sin motivering en historisk översikt av köpingsinstitutets
utveckling och konstaterar därvid, att före 1864 års näringsfrihetsförordning
det karakteristiska för köpingen var, att den utgjorde
en handelsprivilegierad ort på landsbygden men att numera köpingens
betydelse ligger i dess ställning såsom ett särskilt led i den kommunala
indelningen. Kommittén erinrar vidare om att samtliga de tjugusju
köpingar, som bildats under tiden efter nämnda förordnings tillkomst, äro
självständiga kommuner, att endast sex av de äldre köpingarna (år 191 7
tolv) sakna kommunal självständighet samt att enligt stadgandet
i § 80 kommunalförordningen för landet vad där stadgats om municipalsamhälle
skulle gälla även om köping, som icke utgjorde egen kommun.
I anslutning härtill anför kommittén bland annat följande:

»De köpingar, vilka icke utgöra egna kommuner, äro således numera,
praktiskt taget, icke något annat än municipalsamhällen. Det enda, som
skiljer dem från övriga municipalsamhällen, är, att några författningar,
vilka i sistnämnda samhällen träda i tillämpning först efter särskilt förordnande,
äro utan sådant förordnande gällande i köpingarna ävensom att
några andra författningar gälla i köpingarna utan att kunna bringas i
tillämpning i de egentliga municipalsamhällena. Sådana förhållandena utvecklats,
torde angående de ifrågavarande s. k. municipalköpingarna kunna
med fog uttalas det omdöme, att de, såsom köpingar betraktade, numera
närmast äro att anse såsom en historisk relikt utan nämnvärd praktisk
betydelse. Att denna uppfattning är erkänd, torde få anses framgå därav,
att, såsom redan nämnts, efter tillkomsten av nu gällande näringsfrihetsoch
kommunallagstiftning någon köping av denna typ icke blivit bildad.

Emellertid har kommittén icke ansett anledning för dess del föreligga
att göra något förslag om avförande ur köpingsklassen av de nuvarande
municipalköpingarna. Däremot har det synts kommittén lämpligt
och riktigt, att genom ändring av köpingsstadgandet i förordningen om
kommunalstyrelse på landet den fortfarande möjligheten till bildande av
köping, som icke utgör egen kommun, varder utesluten.

Vad angår den andra typen av köpingar, köpingskommunerna, ligger
numera, såsom ‘ovan framhållits, deras huvudsakliga och enda avsevärda
betydelse däri, att bildande av köping är det enda av lag erkända sätt,
varå område på landsbygden, som utgör endast del av en socken, kan,

139

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 310.

utan ändring i sockenindelningen, varda utbrutet att utgöra särskild kommun
och särskilt skoldistrikt. — — — -— — — — — — — — —
Då nu genom de anordningar, vilka kommittén förordar, såväl landskommunen
som skoldistriktet skulle bliva av sockenindelningen principiellt
oberoende indelningsenheter, förefaller det, som om under sådana omständigheter
något egentligt skäl för bibehållande av fortsatt möjlighet till
köpingsbildande icke vidare skulle vara för handen. Som likväl köpingens
behållande såsom ett led i de kommunala administrationstyperna mellan
landskommunen och staden fortfarande, jämväl i någon mån med hänsyn
till de politiföreskrifter, som på sätt visats eo ipso träda i tillämpning
inom köping, torde kunna anses icke sakna betydelse, har kommittén
funnit sig ej böra göra något förslag i nyss antydd riktning. — — —
Kommitténs förslag till ändring i § 79 förordningen om kommunalstyrelse
på landet går således endast därpå ut, att köping alltid skall
utgöra särskild kommun, dock att, där köping för närvarande utgör
kommun gemensamt med den socken, inom vars område köpingen är
belägen, därvid må förbliva.»

(Se vidare betänkandet sid. 455—462.)

Vad kommittén i avseende å denna paragraf föreslagit torde böra
godtagas.

Departe ments chefen.

140

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

§ 2.

Departe ments chefen.

§ 64.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av §§ 2 och 54 i förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad.

Nuvarande § 2 i förordningen om kommunalstyrelse i stad motsvarar
nuvarande § 3 i förordningen om kommunalstyrelse på landet.
I överensstämmelse med vad kommittén föreslagit beträffande sistberörda
lagrum och på skäl, som i fråga därom förut anförts, föreslår kommittén,
att stadgandet under förstnämnda paragraf skall utgå och att i dess ställe
skall intagas bestämmelse därom, att stadskommuns område icke må
förändras annorledes än i den för sådan ändring särskilt stadgade ordning,
ävensom att, därest gräns för stadskommuns område är obestämd
eller tvistig, å Kungl. Maj:t skall ankomma att fastställa gränsen.

Under hänvisning till vad av mig anförts vid § 3 av kommunalförordningen
för landet tillstyrker jag, att förevarande paragraf måtte
erhålla en motsvarande lydelse.

I § 54 lämnas bestämmelse angående handhavandet i stad, där
magistrat ej linnes, av de eljest magistraten enligt förevarande förordning
tillkommande bestyr och åligganden. Bestämmelsen innehåller, att berörda
funktioner skola tillhöra den för sådan stad särskilt tillsatta styrelse.

Angående organisationen av den stad sstyrelse, vilken har att i de
magistratslösa städerna fylla magistratens uppgifter, finnas icke föreskrifter
i lag. Organisationen är bestämd för varje särskild stad genom ett av
Kungl. Maj:t utfärdat reglemente. För samtliga reglementen gemensamt
är, att stadsstyrelsen utgöres av en kollegial institution, bestående av en
ordförande och visst antal ledamöter.

Sedan i följd av förberedelserna till domstolsreformen det allmännas
intresse av en form för stadsadministrationen utan samband med domstol
ökats, har 1915 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt, att
Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, på vad sätt i städer under
landsrätt de kommunala och administrativa uppgifter, som eljest åligga
magistrat, lämpligen böra tillgodoses. Efter det svenska stadsförbundet
häröver avgivit infordrat yttrande, hava inom civildepartementet tillkallats
sakkunniga att biträda med frågans behandling. Dessa sakkunniga hava
först under tryckningen av kommitténs betänkande avgivit sitt förslag.

141

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Kommittén framhåller, att bedömande av nu nämnda fråga icke
torde ingå i kommitténs uppdrag, men att kommittén det oaktat icke
kunnat underlåta att taga under övervägande och - framlägga förslag till
reglering i lag av stadsstyrelsens organisation i de magistratslösa städerna.
På samma gång det måste anses i och för sig ganska oegentlig!,
att för närvarande icke ens grunddragen av nämnda organisation
äro i lag angivna, har detta förhållande, säger kommittén, visat sig medföra
avsevärda olägenheter, då ny stad skall inträda i utövning av stadsrättigheterna.
Till berörda olägenheters undgående har fördenskull
kommittén vid uppgörande av sitt förslag till lag om ordning och villkor
för ändring i rikets kommunala och ecklesiastika indelning funnit det
nödvändigt att utgå från att dylika grunddrag av organisationen äro i
lag bestämda (se 19 § i berörda lagförslag).

Det förslag till bestämmelser, som kommittén således ansett erforderligt
uppgöra, avser allenast att avhjälpa de olägenheter, som äro följd
av saknad av lagliga bestämmelser i ämnet. Däremot har med förslaget
icke avsetts att i någon mån föregripa den pågående utredningen i ämnet.
Kommittén har därför i förslaget upptagit de nödvändigaste huvuddragen
av den organisation, som av Kungl. Maj:t redan är prövad och
godkänd genom dess upptagande i samtliga de reglementen, som fastställts
för de tio under senaste årtiondet bildade magistratslösa städerna.
Tillika hava de föreslagna bestämmelserna så affattats, att under dem
inrymmas jämväl de från de nyare reglementena något avvikande föreskrifter,
söm gälla i de äldre städerna Borgholm och Haparanda. I
enlighet härmed innehåller kommitténs förslag till tillägg till § 54 i
förordningen om kommunalstyrelse i stad föreskrift därom, att stadsstyrelse
skall utgöras av en av Kungl. Maj:ts befallningshafvande för
viss tid förordnad ordförande samt ledamöter, vilka, jämte suppleanter
för dem, väljas för viss tid av stadsfullmäktige eller, där sådana ej
finnas, av allmänna rådstugan och förordnas av Kungl. Maj:ts befallningshavande,
ävensom att ledamöterna i stadsstyrelsen skola vara två
jämte lika många suppleanter, där icke ledamöternas och suppleanternas
antal bestämmes annorlunda i det reglemente för stadsstyrelsen, vilket
av Kung]. Maj:t utfärdas.

Genom särskild proposition till årets riksdag har Kungl. Maj:t i
sammanhang med förslag om ordnande av magistratsförvaltningen i
städer under landsrätt framlagt förslag om viss, härav påkallad ändring
i förevarande paragraf. Vid sådant förhållande lärer i nu förevarande
sammanhang ej böra framläggas något förslag om ändring av samma
paragraf i enahanda syfte.

Departe ments chefen.

142

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Tvångssammanslutning

av kommuner
till ett fattigvårdssamhälle.

Förslaget till ändringar i fattigvårdslagstiftningen.

Såsom förut nämnts, har kommittén jämväl framlagt förslag till
vissa ändringar i fattigvårdslagstiftningen. Detta förslag avser den vid
tiden för förslagets avgivande gällande fattigvårdsförordningen den 9
juni 1871, vilken emellertid numera blivit upphävd genom lagen om
fattigvården den 14 juni 1918. Härmed hava vissa av de av kommittén
omfattade reformförslagen i avseende å fattigvårdslagstiftningen vunnit
beaktande. Emellertid företer förslaget vissa skiljaktigheter från motsvarande
stadganden i den nya fattigvårdslagen; och torde jag nu kunna
inskränka mig till en redogörelse för de delar av förslaget, som skilja
sig från bestämmelserna i fattigvårdslagen.

Kommittén framhåller, att kommuner å landet böra kunna sammanslutas
till ett fattigvård ssamhälle, men anmärker i fråga om den kommunala
innebörden av en dylik sammanslutning, att densamma innebär
något annat och mera än blott ett förbund mellan kommuner för handhavande
av viss eller vissa fattigvårdsangelägenheter. År fråga om gemensam
verksamhet av sistberörda art, skall densamma regleras enligt
de i kommitténs förslag till lag om kommunalförbund upptagna normer.
Två eller flera kommuners sammanslutning till ett fattigvårdssamhälle
innebär däremot bildande av en ny kommun, en specialkommun för
fattigvård, vars område utgöres av primärkommunernas sammanlagda
områden. Primärkommunernas såväl förpliktelser som befogenheter i
fattigvårdshänseende bliva genom sammanslutningen i allo överflyttade
till det nya fattigvårdssamhället, som ensamt blir ansvarigt för fattigvårdens
tillgodoseende inom området.

Med hänsyn till denna sammanslutningens karaktär av kommunbildning
har kommittén tagit i övervägande, huruvida icke, i enlighet
med de principer, som kommittén förordar i fråga om ändringar i den
kommunala indelningen (3 § i förslaget till lag om ordning och villkor
för ändring i rikets kommunala och ecklesiastika indelning), sammanslutning
av kommuner att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle
borde kunna åstadkommas, även för den händelse enighet mellan kommunerna
om sammanslutningen och villkoren därför icke kunde uppnås.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

143

Enligt kommitténs mening bör i överensstämmelse med de ovanberörda
principer, som kommittén förordat, och med hänsyn till den stora betydelse,
sammanslutningar av förevarande slag stundom kunna hava,
möjligheten att jämväl utan vederbörande kommuns medgivande åstadkomma
dylika sammanslutningar icke vara helt avstängd. Särskilt liar
kommittén därvid tänkt på, att i små kommuner fattigvården understundom
till följd av kommunens ringa ekonomiska bärkraft befinner
sig i ett efterblivet och bristfälligt skick och att det kan vara möjligt,
att genom angränsande dylika kommuners sammanslutning till ett fattigvårdssamhälle
fattigvården kan väsentligen förbättras, utan att detta
ovilkorligen behöver medföra ökad tunga för de särskilda kommunerna.
Kommittén har fördenskull föreslagit, att visserligen enighet mellan
kommunerna om sammanslutningen och villkoren därför i allmänhet bör
fordras, men att likväl även därförutan om sådan sammanslutning må
av Kungl. Majt förordnas, för den händelse fattigvården finnes i betydande
grad bristfällig och missförhållandet väntas varda undanröjt eller
avsevärt minskat genom sammanslutningen.

Med hänsyn till den övervakande befogenhet i fråga om fattigvårdens
handhavande, som tillkommer Kungl. Maj:ts befallpingshavande,
kan enligt kommitténs mening en sammanslutning till ett fattigvårdssamhälle
av kommuner tillhörande olika län icke vara lämplig. Kommittén
har därför såsom villkor för dylik sammanslutning uppställt, att
kommunerna skola tillhöra samma län. Av sammanslutningens art och
natur följer även, fortsätter kommittén, att en dylik förening mellan
kommuner av så olika struktur som landskommun och stad icke bör
ifrågakomma. Då behov av sammanslutning för fattigvårdsändamål
mellan sådana kommuner framträder, torde detsamma i allmänhet kunna
tillgodoses genom bildande på frivillighetens väg av kommunalförbund
för särskild fattigvårdsåtgärd i den av kommittén därom föreslagna
ordning. (Jfr fattigvårdslagen 5 och 6 §§.)

Av anförda skäl föreslår kommittén, att två eller flera kommuner
å landet må, där de tillhöra samma län, kunna sammanslutas att utgöra
ett fattigvårdssamhälle samt att Kungl. Maj:t skall hava att förordna om
sådan sammanslutning, sedan genom försorg av Kungl. Maj:ts befallningshavande
kommunernas yttrande inhämtats och erforderlig utredning i
övrigt ägt rum, dock att, där kommunerna icke äro ense om dylik sammanslutning,
om densamma må förordnas endast såvitt fattigvården finnes
i betydande grad bristfällig och sammanslutningen prövas nödig för att
undanröja eller avsevärt minska sådant missförhållande (se vidare betänkandet
sid. 487 ff.).

144

Departe

ments cbefen.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

Vid framläggande i statsrådet den 8 februari 1918 av förslaget till
ny fattigvårdslag framhöll jag, att genom sammanslutningar på frivilligbetens
väg skapande av större fattigvårdssambällen väl icke skulle i
någon mera avsevärd omfattning komma till stånd men att åvägabringande
av tvångssammanslutningar för enbart fattigvårdsändamål så
mycket mindre borde för det dåvarande ifrågasättas, som spörsmålet om
former för sammanslutningar mellan kommuner för tillgodoseende av
ett eller flera gemensamma behov vore föremål för utredning av kommunala
nybildningskommittén.

Mot det av denna kommitté framlagda, nu föreliggande förslaget
hava några principiella erinringar ej framställts, i vad det avser rätt för
Kungl. Maj:t att förordna om tvångssammanslutning av två eller liera
kommuner till ett fattigvårdssamhälle. Tvärt om har förslaget i denna
del hälsats såsom ett beaktansvärt uppslag. Då även jag är övertygad
om nyttan och lämpligheten av ett stadgande av angiven iunebörd, har
jag låtit inom civildepartementet utarbeta förslag till ändring i sådant
sylte av 6 § i lagen om fattigvården. Då emellertid, enligt vad erfarenheten
på sakkunnigt håll torde giva vid handen, behovet av sammanslutning
på många orter inom landet är betydande, samt det av
kommittén föreslagna stadgandet synes något väl snävt begränsa möjligheten
att åstadkomma tvångssammanslutning, har i kommitténs förslag
vidtagits den ändring, att om sådan sammanslutning må förordnas,
när fattigvården linnes vara bristfällig och sammanslutningen prövas nödig
för att undanröja eller minska bristfälligheten. Med den grundliga
utredning i hithörande frågor, som numera kan åstadkommas genom
fattigvårdsinspektionen, lärer det icke vara att befara, att Kungl. Maj:ts
befallningshavande annat än i fall av verkligt behov tager initiativ till
och förordar tvångssammanslutning; och då avgörandet är lagt i Kungl.
Maj:ts hand, torde det få anses, att garanti förefinnes för att rätten till
tvångssammanslutning icke kommer att onödigtvis tillämpas.

Sammanslutning mellan stads- och landskommuner i fattigvårdsavseende
skulle säkerligen stöta på vissa organisatoriska svårigheter, bland
annat i fråga om de fattigvårdsfullmäktige, beträffande vilka kommittén
även föreslagit ett stadgande. Då fullmäktiginstitution beträffande de
kyrkliga ärendena i allmänhet ej förefinnes, äro svårigheterna i organisatoriskt
hänseende tydligen mindre i fråga om sammanslutning mellan
stads- och landsförsamlingar, varför den av en myndighet härutinnan
framställda jämförelse synes mindre vägande. Jag ansluter mig därför
till kommitténs uppfattning, att sammanslutning bör kunna äga rum
allenast mellan kommuner å landet. Mellan två eller flera stadskom -

Kungl. Maj ds Proposition Nr 310.

145

mnner torde behov av sammanslutning till ett fattigvårdssamhälle knappast
föreligga. Däremot kan i detta fall liksom i fråga om lands- och stadskominun
kommunalförbund för tillgodoseende av fattigvårdsändamål vara
på sin plats.

Att i lagen uppställa hinder mot förening i fattigvårdsändamål av
kommuner i olika län synes mig icke vara lämpligt, ehuru sådan förening
givetvis kommer att tillhöra sällsyntheterna. Då frågan om sammanslutning
är underkastad Kungl. Maj:ts prövning och dessförinnan
skall göras till föremål för utredning, lärer det kunna antagas, att förening
mellan kommuner i olika län kommer till stånd endast där särskilda
skäl därtill föreligga och sådan förening utan olägenhet prövas kunna
äga rum.

Om organisationen av och förvaltningen inom fattigvårdssamhälle,
som består av två eller flera kommuner, bör enligt kommitténs mening
gälla vad om fattigvårdssamhälle i allmänhet är stadgat. Endast i den
mån sådant föranledes av samhällets säregna beskaffenhet att bestå av
två eller flera i övrigt av varandra oberoende kommuner böra särskilda
bestämmelser meddelas. Kommittén, som ansett sig böra sammanföra
de konstitutiva bestämmelserna för nu ifrågavarande fattigvårdssamhällen
i en ny paragraf i fattigvårdsförordningen, har däri till en
början uttalat, att samhället är att anse som en kommun i fråga om
vad till fattigvården hörer. Samhällets gemensamma angelägenheter
skola alltså behandlas i den ordning förordningen om kommunalstyrelse
på landet föreskriver, d. v. s. beslutanderätten tillkommer samfälld för
de sammanslutna kommunerna gemensam stämma (fattigvårdsstämma)
eller fullmäktige (fattigvårdsfullmäktige), om samhället, i den ordning
kommunalförordningen föreskriver, beslutar, att sådana skola finnas. Om
fattigvårdsstämmas befogenheter, rätten att deltaga i dess överläggningar
och beslut, röstvärde, rösträtt och överlåtelse därav, ordförandeskap,
sammankallande och ordning vid förhandlingarna, underställning och
besvär o. s. v. skall med nedan angivna modifikationer för fattigvårdsstämma
gälla detsamma som för kommunalstämma. Likaså skall i fråga
om fullmäktiges antal, val av dem, deras befogenheter och sammanträden
m. m. gälla vad om kommunalfullmäktige är stadgat. Endast i
nedannämnda hänseenden har kommittén funnit särskilda bestämmelser
nödiga.

Då samhället träder i funktion och stämma första gången skall
hållas, bör föreskrift finnas om vem, som äger befogenhet och skyldighet
att sammankalla den. Kommittén har ansett detta lämpligen kunna
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 271 höft. (Nr 310.) 4037 18 19

Förvaltningsformer
för
fattigvårdssamhälle,

bestående av
två eller flera
kommuner.

146

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

tilläggas kommunalstämmans ordförande i den till invånarantalet största
av de sammanslutna kommunerna. Såsom röstlängd vid stämma anser
kommittén de särskilda kommunernas röstlängder kunna och böra komma
till användning.

Enligt kommunalförordningen för landet har kommunalnämnden i
fråga om kommunens allmänna angelägenheter åtskilliga skyldigheter
och befogenheter, vilka i ett av flera kommuner bestående fattigvårdssamhälle
måste anförtros åt annan myndighet. Så har exempelvis kommunalnämnden
rätt att äska sammankallande av stämma, den skall hava
överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr utsedda styrelsers
och personers förvaltning, den skall uppgöra årligt utgifts- och inkomstförslag
för kommunen o. s. v. I dessa och liknande fall bör, framhåller
kommittén, samhällets fattigvårdsstyrelse träda i kommunalnämndens
ställe för såvitt angår fattigvårdssamhällets gemensamma angelägenheter.

Sedan fattigvårdsstämma eller fullmäktige med iakttagande av därför
stadgade grunder fastställt årets utgifts- och inkomststat och den uttaxering,
som på grund därav bör ske å samhällets skattskyldiga medlemmar,
skola dessa medel utdebiteras och uppbäras. Kommittén har ansett
lämpligt, att denna debitering och uppbörd verkställas inom de särskilda
kommunerna av dessas kommunalnämnder och i sammanhang med debitering
och uppbörd av övriga kommunalutskylder på sätt för närvarande
är fallet med uttaxering, som beslutats av gemensam kyrkostämma.
De uppburna medlen böra redovisas till samhällets fattigvårdsstyrelse.

Ehuruväl kommittén ansett sig böra uppställa som regel, att ett av
flera kommuner bestående fattigvårdssamhälle skall organiseras och förvaltas
på samma sätt som ett med kommun sammanfallande fattigvårdssamhälle,
förutser dock kommittén, att i många fall det skall finnas
både önskvärt och lämpligt att använda en i flera eller färre stycken
avvikande organisationsform. Särskilt finner kommittén det kunna antagas,
att kommuner, som förenas till ett fattigvårdssamhälle, önska
överlämna beslutanderätten i samhällets angelägenheter åt fullmäktige,
utsedda särskilt för varje kommun till visst för den kommunen bestämt
antal. Åven i fråga om fattigvårdsstyrelses utväljande och sammansättning
liksom i vissa andra organisativa frågor kunna önskningar om
särskilda anordningar framträda. Att motsätta sig dylika speciella avvikelser
från vad som uppställts såsom regel anser kommittén ej vara
nödigt, om blott fattigvårdens behöriga tillgodoseende därigenom ej
äventyras. Kommittén har velat öppna möjligheter till anordningar av
ifrågavarande art genom stadgandet, att Kungl. Maj:t äger att, där så
finnes lämpligt, meddela avvikande bestämmelser ifråga om sättet för

147

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

ärendenas handläggning inom samhället. Däremot bör det, säger kommittén,
icke kunna ifrågakomma, att avvikelse sker från själva den bärande
grunden för sammanslutningen, nämligen att de sammanslutna
kommunerna skola i allt vad fattigvården angår utgöra en kommun,
varav följer bland annat, att beskattningen inom samhället alltid skall
vara enhetlig och utgå efter samma grunder.

Då två eller flera kommuner sammanslutas till ett fattigvårdssamhälle,
bör, framhåller kommittén, förekomma en uppgörelse angående de
särskilda primärkommunernas för fattigvården avsedda tillgångar och
om utgörandet av den vid tiden för föreningen de särskilda kommunerna
påvilande fattigvårdstungan m. m., och torde i detta hänseende de i
kommitténs förslag till lag om ordning och villkor för ändring i rikets
kommunala och ecklesiastika indelning i motsvarande fall stadgade
grunder utan vidare komma till tillämpning. (Betänkandet sid. 491 ff.).

Det torde vara lämpligt att, såsom kommittén föreslagit, i lagen in- Departe föra

bestämmelser om förvaltningsformer för fattigvårdssamhälle, som
består av två eller flera kommuner. Dessa bestämmelser torde böra
erhålla sin plats i 7 § fattigvårdslagen och i huvudsak avfattas i enlighet
med kommitténs förslag. De under 1918 genomförda förändringarna
i kommunalförordningarna föranleda dock viss ändring i stadgandet om
röstlängd vid fattigvårdsstämma. Och då enligt den nya fattigvårdslagen
särskild fångvårdsstyrelse skall finnas i varje fattigvårdssamhälle,
bör hänvisningen till kommunalförordningens stadganden om kommunalnämnd
iftgå. Genom den enligt förslaget Kungl. Maj:t medgivna rätten
att meddela avvikande bestämmelser i fråga om sättet för ärendenas
handläggning torde kunna tillgodoses bland annat det av en myndighet
framhållna önskemålet om möjlighet att minska fattigvårdsstämmornas
antal. Utöver i nyss omförmälda hänseenden finner jag ej skäl att i
sak frångå kommitténs förslag.

Kommittén har slutligen ansett nödigt, att i lagen uttalas, att den Kyrkoherdes
kyrkoherde eller hans ställföreträdare tillagda rätt att deltaga i de inom de^g^rdspastoratet
för fattigvårds handhavande utsedda styrelsers överläggningar styrelses föröda.
beslut i fattigvårdssamhälle, som består av flera kommuner, tillkommer handlm9arkyrkoherde
i varje till fattigvårdssamhället ansluten församling eller den
hans plats företräder.

1 anslutning till kommitténs förslag torde böra i 13 § fattigvårdslagen
införas bestämmelse om att i fattigvårdssamhälle, som avses i 6 §

Departe ments chefen.

148

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

samma lag, kyrkoherde i till fattigvårdssamhället ansluten församling
eller den hans ställe företräder skall äga rätt att deltaga i fattigvårdsstyrelsens
förhandlingar. Rätt för kyrkoherde att deltaga i fattigvårdsstyrelses
beslut föreligger som bekant ej enligt nya fattigvårdslagen.

Utöver de ändringar i förevarande lagförslag, för vilka här redogjorts,
hava i desamma vidtagits åtskilliga jämkningar av väsentligen
allenast redaktionell natur, vilka icke synas vara av den betydelse, att
för dem behöver särskilt redogöras.

Slutligen får jag nämna, att det torde ankomma på cheferna för
finans- och ecklesiastikdepartementen att framlägga förslag till vissa författningsändringar,
som påkallas av och äga samband med den av mig
förordade lagstiftningen.

Antagligen torde det visa sig erforderligt att i anledning av densamma
i ytterligare några författningar vidtaga vissa smärre ändringar,
men torde med framläggande av förslag härom kunna utan olägenhet
anstå.

Departementschefen uppläste härefter i enlighet med av honom angivna
grunder avfattade förslag till

1) lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning;

2) lag om kommunalförbund;

3) lag om ändrad lydelse av §§ 2, 3, 37, 74 och 79 i förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet;

4) lag om ändrad lydelse av § 2 i förordningen den 21 mars 1862
om kommunalstyrelse i stad; samt

5) lag om ändrad lydelse av 6, 7 och 13 §§ i lagen den 14 juni
1918 om fattigvården,

samt hemställde, att desamma måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Ädelgren.

Kungl. Maj ds Proposition Nr 310.

149

Bilaga.

Sammandrag av yttrandena över de särskilda
bestämmelserna i kommitténs lagförslag.

Förslaget till lag om ordning och villkor för ändring i rikets kommunala

och ecklesiastika indelning.

Såsom förut (sid. 61) nämnts har från ett par håll uttalats önskemål om
utsträckande av lagens tillämplighetsområde att avse ändring även i administrativ
och judiciell indelning.

I sammanhang härmed bör omnämnas, att folkskoleöverstyrelsen föreslagit, att
då det vore önskvärt, att det redan i den föreslagna lagens överskrift måtte bliva
tydligt, att lagen avser även skoldistrikt, överskriften måtte ändras till »Lag om
ordning och villkor för rikets indelning i kommuner, församlingar och skoldistrikt».
Detta förslag sammanhänger med vissa av styrelsen framlagda, i det
följande (sid. 168 ff.) refererade önskemål.

Kammarkollegium anser av anförda skäl (se nedan sid. 168), att bestämmelserna
i 2 kap. böra gälla även ändring i pastoratsindelningen. Då lagen emellertid
av ecklesiastik indelning blott skulle avse pastorats-, församlings- och
skoldistriktsindelning (ej till exempel stifts- och kontraktsindelning), hemställer
kollegium om ändring av lagens rubrik i överensstämmelse härmed.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Lagen synes icke avse kommun, bestående
av landstingsområde. Vid en ändring i kommunal indelning, som berör
jämväl landstingsområde, synas lagens bestämmelser om ekonomisk uppgörelse
mellan de av indelningsändringen berörda kommunerna icke komma att äga tilllämpning.
Sådan uppgörelse mellan landstingsområde och stad, som icke deltager
i landsting, kan emellertid bliva påkallad och har jämväl vid åtskilliga tillfällen
ägt rum. Någon anledning att undantaga lagens tillämplighetsområde från
den av landstingsområdet bestående kommunen synes icke föreligga.

I liknande riktning uttalar sig landstinget i Göteborgs och Bohus län.

Mot första stycket av 3 § erinrar länsstyrelsen i Jönköpings län, att sammanslutning
ej bör få ske av två eller flera kommuner eller kommundelar i olika län
eller olika'' stift. Härför torde tala samma skäl, som föranlett kommittén att för
sammanslutning till ett fattigvårdssamhälle fordra, att kommunerna tillhöra
samma län.

Bestämmelserna i senare delen av 3 § om rätt för Kungl. Magt att i vissa
fall mot kommunens vilja förordna om indelningsändring hava i de avgivna
yttrandena gjorts till föremål för talrika anmärkningar. Därvid har å ena sidan
gjorts gällande, att dylik rätt för Kungl. Maj:t icke eller åtminstone endast i
mindre män än kommittén föreslagit borde medgivas, och å andra sidan hävdats,
att någon inskränkning i samma rätt icke borde göras i lagen.

150

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

I förstnämnda riktning uttala sig åtskilliga landskommuner, vilka förmena,
att kommunal indelningsändring icke i något fall bör kunna genomföras utan
samtycke av de kommuner, som därav beröras. I vissa av dessa yttranden förordas
även, att vederbörande kommuns vilja skall bava tagit sig uttryck i viss
kvalificerad majoritet. I yttranden från kommunalt håll understrykes önskvärdheten
av att Kungl. Maj:t dock icke utan synnerligen tvingande skäl skall begagna
sig av denna rätt och att detta bör tydligare än som skett komma till uttryck
i lagtexten. Ett landsting (Hallands län) anser, att i förevarande hänseende
tvång bör ifrågakomma endast då tvingande omständigheter eller orimlig
tredska därtill föranleda, samt förmenar, att förslagets bestämmelser härom äro
något svagt och allmänt avfattade.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Kommittén har uppmärksammat, att
Kungl. Maj:t i hithörande ärenden synnerligen ofta vad landsbygden angår förordnat
i strid mot landskommunernas uttalade önskan, under det mera hänsyn
visats städerna. Kommittén har nu funnit anledning ej föreligga att upprätthålla
den skillnad, som praxis sålunda för närvarande uppdrager. Det synes som om
kommittén, vad nya stadsbildningar beträffar, för litet beaktat de privaträttsliga
intressen, som äro i kommunen sammanförda. De olika kommundelarnas särskilda
ekonomiska intressen måste i främsta rummet vara avgörande för deras
hållning till frågan om genomförande av en kommunal nybildning. Det gives
fall, då en utbrytning till stad eller köping av ett stort industriellt samhälle
skulle kunna ekonomiskt lamslå den återstående delen, åtminstone därest icke
särskilda ekonomiskt reglerande bestämmelser meddelades. Den ekonomiska
sidan är av den konstitutiva betydelse, att densamma bör komma till uttryck
vid bestämmelserna om förutsättningarna för indelningsändring. I dessa bör
alltså uttalas, att en av huvudförutsättningarna för en kommunal ändring i indelningen
bör vara, att efter densammas genomförande de nya kommunalområdena
skola kunna bestå och fortleva utan ekonomisk överbelastning.

För länsstyrelsens uppfattning om s. k. kolonisatorisk inkorporering redogöres
i det följande (sid. 152).

Av stadsfullmäktige i eu stad (Karlshamn) påyrkas en bestämmelse, att mot
kommuns vilja något område icke må med densamma införlivas. Magistraten
i Halmstad har intet att erinra mot grundsatsen, att kommunal indelning i
vissa fall må kunna ändras mot vederbörande kommuns bestridande, men påyrkar,
att, då inkorporering mot bestridande sker, enär viss kommunal uppgift
av större vikt finnes vara eftersatt, staten skall hava skyldighet att träda emellan,
så att den inkorporerande kommunen erhåller, åtminstone delvis, ersättning för
de kostnader, som av inkorporeringen föranledas. Yad beträffar det av magistraten
berörda fall av tvångsinkorporering framhålla stadsfullmäktige i Halmstad,
att lagförslaget synes rent av inbjuda ett till stad gränsande samhälle, som
önskar införlivas med staden, att försumma någon av sina viktigare kommunala
uppgifter för att därigenom vinna sitt syftemål. I sådant fall borde dock ej
staden kunna tvingas till inkorporering; snarare borde staten bispringa samhället
för missförhållandenas avhjälpande. Däremot vore grundsatsen om tvångsändring
i vissa andra fall både försvarlig och nödvändig, t. ex. för att bereda kommun
ökat utrymme. Anmärkningsvärt vore, att kommittén icke velat medgiva kolonisatorisk
tvångsinkorporering. En stad skulle sålunda icke kunna tilltvinga sig
ökat utrymme för sin tillväxt under ordnade förhållanden och ej heller freda sig
för uppkomsten av förstadssamhällen omedelbart utanför sina gränser, men likväl

151

Kungi. Maj ds Proposition Nr 310.

kunna tvingas att med sig införliva dessa sistnämnda samhällen, när dessa själva
icke hade råd att vidtaga de åtgärder, som motsvarade deras behov.

Stadsfullmäktige i Falköping finna stadgandet om tvång för stad att med
sig inkorporera område, vars kommunala uppgifter blivit eftersatta, innebära en
uppenbar orättvisa.

Stadsfullmäktige i Uppsala förorda eu närmare begränsning av de fall, då
indelningsändring må genomföras i strid mot stads uttalade mening.

Av vissa, framförallt kyrkliga, myndigheter framföras betänkligheter mot att
utan kommuners och församlingars samtycke förordna om ändring eller rent av
upplösning av desamma; och åberopas i sådant hänseende den misstämning, som
särskilt dylik upplösning skulle vålla hos befolkningen, samt de ödesdigra följder
för det kyrkliga livet, som därav skulle förorsakas. (Yttrandena om förslagets
bestämmelser om ecklesiastik indelningsändring, i vad de skilja sig från stadgande^
om kommunal sådan ändring, komma att bliva föremål för redogörelse
vid 36 §.) Av Skara stads för samling och domkapitel ifrågasättes, huruvida icke
vissa frågor om indelningsändring äro av den art att icke böra avgöras i administrativ
ordning utan göras till föremål för de lagstiftande och lagskipande myndigheternas
bedömande.

Såsom förut nämnts påyrkas å andra sidan i åtskilliga yttranden, att Kung!
Maj:ts rätt till tvångsändring skall vara mera obegränsad än kommittén föreslagit.

Sålunda anser länsstyrelsen i Kristianstads län det icke vara möjligt att förutse
alla de skiftande behov, som kunna påkalla en ändring i den kommunala
indelningen. Understundom torde exempelvis även en s. k. kolonisatorisk inkorporering
tvångsvis kunna vara försvarad. Länsstyrelsen finner det för den
skull lämpligare, om det för varje fall överlåtes åt Kungl. Maj:t att avgöra, när
ändring i den kommunala indelningen även mot vederbörande kommuns önskan
bör medgivas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner likaledes, att då enligt förslaget
möjligheterna till indelningsändringar skulle mer än skäligt minskas, sådan ändring
obetingat bör komma till stånd när helst sådan kan anses från allmän synpunkt
erforderlig eller lämplig. .

I samma riktning uttala sig magistraten i Alingsås och stadsfullmäktige
i Umeå.

Länsstyrelsen i Hallands län understryker det trängande behovet av bestämmelse
om rätt för Kungl. Maj:t att besluta om inkorporering av område med
kommun trots bestämt motstånd från denna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför ett exempel från länet, där inom en
socken äro belägna smärre områden, tillhörande icke mindre än fem socknar,
belägna på icke obetydligt avstånd från den förstnämnda. Da lagförslaget icke
torde lämna stöd för indelningsändring i dylikt fall mot kommuns bestridande,
hemställes om tillägg till förslaget i sådant syfte.

I liknande riktning uttalar sig ordföranden i Vällufs sockens kommunalstämma.

Landstinget i Örebro län anser att, då stad är ägare till en inom grannkommun
belägen, till stadens område gränsande egendom, tvångsinförlivning bör
kunna ifrågasättas, även om syftet närmast är kolonisatoriskt.

Stadsfullmäktige och kyrkostämman i Trollhättan uttala sig även för kolonisatorisk
tvångsinkorporering samt för tvångsinkorporering icke blott för att åstadkomma,
att industrier samt deras arbetare och tjänstemän komma att höra till

152

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

samma kommun, utan även av villastäder med kommun, där huvudparten av
villaägarna hava sin utkomst.

I avseende å kolonisatorisk inkorporering bör även beaktas stadsfullmäktiges
i Halmstad här ovan (sid. 150) refererade yttrande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, som i visst hänseende (se ovan sid. 150)
påyrkar begränsning i rätten till tvångsinkorporering, anför beträffande förstadsoch
kolonisatoriska inkorporeringar:

»Vad den förra av dessa huvudgrupper beträffar, anse de kommitterade, att
det bör tillkomma Kung! Maj:t att oavsett en städs vägran ålägga staden att
med sig införliva en densamma angränsande förstad med ändamål att dymedels
vissa i förstaden rådande brister uti uppfyllandet av kommunala uppgifter måtte
varda avhjälpta.

Den kolonisatoriska införlivningen åter anse de kommitterade ej böra komma
till genomförande mot bestridande av landskommun. Det framhålles (sid. 139 i
motiven), att, då fråga är om rent kolonisatorisk införlivning, något aktuellt behov
av åtgärden ännu icke föreligger och att prövningen av de skäl, som för densamma
åberopas, i sista hand icke kan vara beroende av annat än det subjektiva
omdömet om stadens förmåga av och utsikter till framåtskridande och tillväxt.

Det vill synas, som om vad de kommitterade här anfört i viss mån stode
i strid emot deras å annat ställe (sid. 121 i motiven) gjorda uttalande om vad
som är utmärkande för »kolonisatorisk inkorporering». »Avsikten med densamma
är», säges det a detta ställe, »att bereda en framåtskridande stad nödigt utrymme
för den väntade framtida utvecklingen genom att redan innan stadsbildningen
överskridit stadens gränser införliva stora områden av den angränsande landsbygden,
medan dessa ännu icke hunnit bliva stadslikt bebyggda.» Dylik inkorporering
avser således att förekomma skapandet av förstäder utan stadens kontroll
och övervakning genom att i god tid under stadens myndighet förlägga de tills
vidare lantliga områden, till vilka stadsbildningen kan antagas skola i framtiden
utsträckas.

Yad de kommitterade åberopat till stöd för den av dem uppdragna skillnaden
i förevarande hänseende mellan förstadsinkorporering och s. k. kolonisatorisk
inkorporering synes länsstyrelsen icke särdeles vägande. Deras sist anförda
utlåtande synes däremot innehålla synpunkter av den vikt, att någon prim.
cipiell skillnad mellan s. k. kolonisatorisk införlivning och förstadsinkorporering
icke torde böra uppställas. Den förra arten av införlivning bör därför i likhet
med den senare kunna åstadkommas trots bestridande av eu av ändringen berörd
kommun. Möjligen erfordras härför någon ändrad formulering av stadgande^
i förevarande lagförslags 1 kap. 3 §, så att orden »förefintligt missförhållande»
utbytas mot »förefintligt eller väntat missförhållande».

Stadsfullmäktige i Borås anse, att paragrafens avfattning kan läggas till
grund för motstånd mot även verkligt behövliga indelningsändringar, särskilt inkorporeringar.
Det synes önskvärt, att exemplen på förhållanden, under vilka
tvångsändnng må ske, något utvidgas, särskilt beträffande de fall, då byggnadsverksamheten
inom en stad kräver ökat utrymme, ävensom då stad inom lantkommuns
område äger mera betydande fast egendom, gränsande intill stadsområdet.

Magistraten i Uppsala finner Kungl. Maj ds rätt till tvångsändring väl snävt
begränsad. De i paragrafen uppräknade exemplen på »betydande allmänt behov»
äro knappast tillräckligt uttömmande och belysande. Det torde vara mera lämp -

153

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 310.

ligt att helt och hållet utesluta dessa exempel. Kommitténs motivering synes
"vara väl ägnad att ersätta desamma.

Ordföranden i Torrskogs kyrkostämma föreslår i stället för uttrycket »eller
viss kommunal uppgift av större vikt finnes varar eftersatt» etc. formuleringen
»då det för ett fullt tidsenligt och rationellt handhavande av viktigare kommunala
uppgifter prövas gagneligt» samt anser, att hinder icke blott för den ekonomiska
utan även för den kulturella utvecklingen skall medföra rätt till tvångsändring.

I svenska stadsförbundets yttrande i denna fråga, vilket i huvudsak åberopas
av kammarkollegium, anföres, sedan redogörelse lämnats för innehållet av senare
delen av 3 8:

»Att detta angivande i detalj av förutsättningarna för en tvångsändring i
den kommunala indelningen kan skänka kommunerna större trygghet och jämväl
giva de administrativa myndigheterna en viss ledning vid hithörande ärendens
behandling, skall ej förnekas, men det kan också befaras, att en sådan uppräkning,
låt vara att den blott avser att exemplifiera de viktigaste fallen av ett betydande
allmänt behov’, i praxis leder till en alltför snäv begränsning av Kungl.
Maj:ts rådighet över den kommunala indelningen, då vederbörande myndigheter
givetvis komma att vara föga benägna att såsom skäl för tvångsförändring av
kommuns område godkänna något annat förhållande, än som i lagen angivits
eller i dess motivering närmare beskrivits.

Med hänsyn härtill har även det sista av de ifrågavarande stadgandena erhållit
en så allmän avfattning, att det kunde synas inbegripa alla verkliga skäl
för en tvångsändring, som icke innefattas i någon av de föregående, mera speciella
bestämmelserna. Det heter nämligen här, att den bestående indelningen må
ändras mot kommuns bestridande, där den ''lägger hinder i vägen för den ekonomiska
utvecklingen i orten.’ Detta stadgande är emellertid i och för sig så
obestämt, att dess tolkning i praxis antagligen kommer att bestämmas av den
motivering, som kommittén givit detsamma (sid. 136). I denna motivering hava
emellertid flera omständigheter, som torde böra anses såsom tillräckliga skäl för
en tvångsändring av den kommunala indelningen och även i praxis hittills så
ansetts, ej blivit omnämnda. Med den ekonomiska utvecklingen synes kommittén
allenast åsyfta industriell och kommersiell utveckling. Tillgodoseendet av
•ett stadssamhälles behov av lämpliga bostadsområden torde dock i lika hög grad
kunna vara till gagn för den ekonomiska utvecklingen. Allt oftare förekommer
som bekant, att städerna förvärva stora egendomar utanför sina gränser såväl för
att kunna tillhandahålla den vanliga byggnadsverksamheten och industrien erforderlig,
planmässigt reglerad mark som för att tillgodose egna förvaltningsändamål
(vattenverk o. dyl.). Skola dessa uppoffringar lända till avsett gagn, är förutsättningen
i regeln, att dessa områden även läggas under stadens kommunala,
administrativa och judiciella myndighet. Det torde vara uppenbart, att en sådan
indelningsändring även bör få äga rum emot den berörda landskommunens bestridande.
Likaså torde förutsättningar för en tvångsändring kunna föreligga,
då det angränsande området redan är stadslikt bebyggt och i socialt och ekonomiskt
hänseende utgör en del av staden, även om icke ’en kommunal uppgift
av större vikt'' därstädes är så eftersatt, ’att avsevärd olägenhet därav uppkommit
eller kan väntas uppkomma’ (3 §, fjärde stycket). Jämväl i sådana fall
som de här angivna kunna indelningsändringarna komma att avsevärt befrämja
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 271 höft. (Nr .310.) <037 m 20

154

Kungl. Maj ds Proposition Nr 310.

den ekonomiska utvecklingen i vidsträckt bemärkelse, fastän denna impuls icke
omedelbart behöver taga sig uttryck i ett industriellt eller kommersiellt uppsving.

Av kommitténs motivering att döma synes det emellertid ovisst, huruvida
sådana omständigheter som här ovan omförmälts, enligt de föreslagna lagstadgandena
skola anses innebära tillräckliga skäl för eu tvångsändring av kommunala
områden. Förutsättningarna för en sådan åtgärd äro överhuvudtaget så
mångskiftande och växla efter förhållandena i varje särskilt fall och kommunalförvaltningens
utveckling vid olika tidpunkter, att det icke torde vara möjligt att
uttömmande angiva desamma. Och även den exemplifiering av dessa förutsättningar,
som av kommittén försökts, leder lätt — såsom nyss påpekats — antingen
till en alltför snäv begränsning av statens tvångsmakt i förevarande hänseende
eller ock till så allmänt formulerade stadgande^ att de praktiskt äro av
föga värde. På grund härav håller styrelsen före, att såsom förutsättning förändring
i den kommunala indelningen emot av ändringen berörd kommuns vilja
i lagen endast bör angivas, att ändringen skall vara påkallad av ett betydande
allmänt behov, och att senare delen av 3 § sålunda bör utgå. Dess innehåll
jämte motiveringen härför synes hellre böra meddelas i form av inslruktionsbestämmelser
för de myndigheter, å vilka hithörande ärendens handläggning ankommer.
»

Stadsfullmäktige och kyrkostämman i Trollhättan understryka nödvändigheten
av, att uppgörelsen fastställes av Kungl. Maj:t i samband med förordnande om
ändringen. Skall sådan uppgörelse kunna ske efteråt, böra grunderna vara klart
angivna, så att endast tillämpningen av dessa återstår. Med exempel från Trollhättans
egna inkorporeringar belysas olägenheterna av att så ej skett.

Stadsfullmäktige i Falköping: Bestämmelse saknas, hur uppgörelse skall

bringas till stånd, när ena parten motsatt sig ändringen. Ett sätt vore användningen
av gode män.

Stadsfullmäktige i Gävle erinra, att den ekonomiska uppgörelsen, i den mån
överenskommelse ej kunnat träffas, enligt de senare årens inkorporeringsresolutioner
överlämnats till skiljedom, men att kommittén ej anfört något skäl, varför
denna praxis ej upptagits i förslaget.

Överståthallar ämbetet: Uttrycket »fastställes» synes icke lämna Kungl. Maj:t
rätt att vidtaga andra än möjligen formella ändringar i uppgörelsen. Kungl.
Maj :ts befogenhet härtill torde icke heller under alla förhållanden böra vara obegränsad,
då uppgörelsen kan för kommun vara av den vikt, att den skulle motsatt
sig indelningsändringen, om ej genom uppgörelsen tillförsäkrade förmåner
kunnat utverkas. Där så kan antagas vara förhållandet, bör för förordnande om
indelningsändring fordras, att de i 3 § angivna förutsättningar för dylik ändring
föreligga. Detta torde även vara förslagets mening, men någon antydan härom
saknas i lagtexten.

Kammarkollegium anser, att Kungl. Maj:t bör vara berättigad att för indelningsändringen
fastställa villkor, varom uppgörelse ej träffats eller som avvika
från dem, varom enighet må hava uppnåtts. En jämkning av 4 § för undvikande
av möjlighet till missförstånd i detta hänseende synes kollegium lämplig.

Av kommunala myndigheter i Stockholm föreslås, att vad i 5 § stadgas i fråga
om mark, som redan är utlagd till allmän plats, bör gälla även mark, som i fastställd
stadsplan är upptagen såsom sådan plats, även om den vid indelningsänd -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310. 155

ringen ännu ej därtill utlagts. Övcrståithåtl ar ämbetet finner det sålunda anförda
förtjänt av beaktande.

Kammar kollegium: Kommittén har ansett, att i förevarande lag borde givas
bestämmelse om, att vid indelningsändring skuld, som åvilar kommun, vilken
minskas eller delas, skulle till betalning kunna överföras till den samtidigt förstorade
kommunen, resp. den eller de nya kommunerna. Till stöd för meddelandet
av bestämmelser om ett dylikt förfarande i stället för det vid hittillsvarande
indelningsändringar använda — av kommittén angivet å sid. 144 — har
kommittén (sid. 157) åberopat dels önskvärdheten att vid det kommunala förmögenlietsskiftets
förrättande hava största möjliga frihet att laga efter lägligheten,
dels att utan rätt till verklig överflyttning av betalningsskyldighet skifte stundom,
nämligen vid kommuns fullständiga delning mellan andra kommuner, skulle vara
omöjligt, och dels slutligen vissa av kommittén föreslagna åtgärder till fordringsägarnas
skyddande.

Kollegium finner icke den anförda motiveringen tillräcklig för vidtagande
av en i fordringsägarnas rätt så ingripande åtgärd som den föreslagna. Ej heller
anser kollegium det nödvändigt, att en verklig d. v. s. även i förhållande till
fordringsägaren gällande reglering av skulderna sker ens i det fall, då en kommun
helt försvinner genom ett uppgående i olika kommuner. I dylikt fall torde,
föreställer sig kollegium, domstol, därest fråga uppstår om betalning av den försvunna
kommunens skulder, icke tveka att ådöma de kommuner, vari förstnämnda
kommun uppgått, solidariskt ansvar för skulderna. Denna solidariska ansvarsskyldighet
"utesluter naturligen ej, att vid fördelning av skulderna enligt 6 § de
olika kommunerna åläggas bidraga till ränta och amortering å skulderna med
olika belopp.

Kollegium anser för sin del det hittills tillämpade sättet med avseende å
fördelning av skulderna vara tillfredsställande.

I allt fall torde en bestämmelse om sådan verklig delning eller överflyttning
av skuld, som kommittén avsett och som. berör fordringsägarens rätt, vara av
.civillags natur och förty icke hava sin plats i förevarande lag.

Stadsfullmäktige och kyrkostämman i Trollhättan: I lagen bör intagas stad fande

om, att värdet av de i 6 § omnämnda tillgångarna och förbindelserna bör
eräknas vid den tid, då Kungl. Maj:t bestämde förändringen, samt att kommun,
varifrån område skall tagas, ej under utredningstiden må ingå nya förbindelser,
som skulle falla på den nya kommunen, utan medgivande från denna kommun.

Ordföranden i Sanne sockens kommunalstämma: Vid beräknande av beskattningsföremål
och invånarantal bör ett medeltal för fem eller tio år ligga till
grund.

Kommunala myndigheter i Stockholm framhålla, att kommundel, som ej är
municipalsamhälle, knappast kan betraktas såsom rättssubjekt och att därför, om
tillgång bör komma kommundel tillgodo eller om förbindelse bör utgöras av
kommundel, tillgången respektive förbindelsen bör tilläggas den kommun, vilken
kommundelen skall tillhöra, tillgången med skyldighet att använda den för
kommundelens räkning och förbindelsen med rätt att, i den mån dess fullgörande
för kommunen medför kostnad, därför bereda sig gottgörelse genom särskild
utdebitering inom kommundelen. Överståthållarämbetet anser det anförda beaktansvärt.

156

Kungl, Maj ds Proposition Nr 310.

Domkapitlet i Luleå: Det bör precioeras, vad som vid uppgörelsen är att;
hänföra till gemensam egendom, vilket är tveksamt särskilt beträffande kyrkorna.
Såvitt för domkapitlet är känt, har hittills rått den uppfattning, att moderkyrka
tillhör den ort, där den är liggande, vadan avsöndrad församling har att, så framt
ej annorlunda överenskommits, utan vederlag själv vidkännas hela kostnaden för
nybyggande av kyrka. Liknande mening har gjorts gällande beträffande prästgårdarna.
Kostnaderna för nybyggande av kyrka och prästgård framstå oftast,
vid sidan av utgifterna för skolhus, såsom de största hindren vid församlingsoch
sockenbildningar.

7 oot 8 §§. Beträffande bestämmelsen i 7 § om att fordran för ogulden kommunal utskyld

tillägges den kommun, inom vilken utdebiteringen skulle hava skett, om
indelningsändringen då varit genomförd, erinra:

Länsstyrelsen i Malmöhus län: En dylik mer eller mindre osäker fordran,,
vilken vid uppgörelsen ej låter sig till beloppet beräkna, lämpar sig ej till föremål
för överlåtelse. Bestämmelsen synes föreslagen med hänsyn till ordnandet
av reglerna för rösträttens utövning vid kommuns delning, men denna frågatorde
kunna ordnas genom ett förtydligande tillägg till 17 §, oberoende av att
de oguldna utskylderna ej övertagas av inkorporeringskommunen.

Norrbottens läns landsting: Dylik fordran bör tillfalla den kommun, för
vilken utdebiteringen skett, på grund av att denna kommun redan måst förskjuta
motsvarande belopp för kommunens allmänna utgifter, till dess vederbörande indrivningsmyndighet
inkasserat de resterande utskyldsbeloppen.

Stadsfullmäktige och kyrkostämman i Lysekil: Känt är, hurusom obetalta utskylder
år från år, för att giva budgeten ett bättre utseende, uppföras i densamma
som tillgångar, ehuru säkerhet för att de icke komma att betalas förefinnes
hos myndigheterna själva. Bestämmelsen måste därför begränsas till att
avse allra högst tre års oguldna utskylder.

Beträffande avfattningen av sista stycket av 7 § erinrar kammarkollegiumr
att tillgångar, som avses i 5 §, skola fördelas på visst sätt, under det att enligt
(5 § och förra delen av 7 § eu diskretionär prövning stadgas, något som kan
föranleda till antagande, att detsamma skulle gälla jämväl beträffande sista stycket
av 7 §, vilket följaktligen ej skulle omfatta de i 5 § upptagna tillgångar. Av
motiven framgår dock, att vid prövning enligt 7 § sista stycket hänsyn skall
tagas även till tillgångar, som avses i 5 §. Omredigering av ifrågavarande paragrafer
erfordras därför. (Se vidare kollegii uttalande vid bestämmelserna om förfarandet
vid indelningsändring [sid. 165]).

Luleå domkapitel yttrar, särskilt syftande på förhållandena inom Luleå
stift, bl. a. följande: Angelägenheten av att få till stånd kommunala nybildningar
möter stora, oftast oöverstigliga hinder i svårigheten att betrygga de nytillkom,
mande socknarnas ekonomi. Det är givetvis de periferiskt belägna sockendelarnaför
närvarande vanligen helt urståndsätta att göra sig gällande i det kommunala
livet, vilka böra bilda nya kommuner. Men befolkningen här är gemenligen
mindre väl situerad och de samhälleliga behoven, särskilt de sociala, därför också
mera omfattande. Kommunernas större inkomsttagare och alla industriella skatteobjekt
äro gemenligen samlade i kyrkobyn, vilken även har fördelen av att redan
äga de byggnader — kyrka, prästgård, kommunalhus, fattiggård m. m., som erfordras
för självständig kyrklig och kommunal tillvaro. Den avlägsna sockendelens
avskiljande till egen kommun medför mistning av de gemensamma största
skatteobjekten och tvingar det fattiga området att själv sörja för nybyggnader

Kungl. May.ts Proposition Nr. 310.

157

och kommunala anordningar. Moderkommunen åter skulle behålla sina mera
givande skatteobjekt samt undslippa de i förhållande till inkomsterna därifrån
betungande utgifterna för utbyarna. Medan sålunda moderkommunen gör ren
förtjänst på skilsmässan, komme denna att över den nya kommunen bringa ekonomiskt
betryck, för att icke säga misär redan från starten.

Så framt frågan om en förbättrad administrativ indelning här skall kunna
bringas till någon lösning, har det fördenskull framstått för domkapitlet såsom
nödvändigt att utfinna en norm för den ekonomiska uppgörelsen de genom
sockendelningar uppkommande kommunerna emellan, vilken möjliggör för de
svagare sockendelarna att organisera sig och existera. Det har därvid synts
domkapitlet kunna rättvisligen ordnas så, att moderkommunen förpliktas att till
dotterkommun utgiva vederlag, motsvarande den vinst, som moderkommunen
skulle göra på delningen i form av utskyldernas minskning, eller med andra ord
så, att kommunerna förpliktas att fortfarande för en längre tid framåt och intill
ett visst skäligt utskyldsbelopp per bevillningskrona solidariskt bära sina utgifter
såsom en enhet betraktade. Sedan den av nybildningen föranledda nyanskaffningen
av byggnader m. m. i dotterkommunen verkställts, kan den ekonomiska
solidariteten avvecklas. Vederlaget kan givetvis uträknas att utgå antingen en
gång för alla eller såsom årliga bidrag från moderförsamlingen till dotterförsamlingens
utskylder. Huru domkapitlet vidare tänkt sig detta kunna ske, framgår
av en domkapitlets yttrande bilagd avskrift av utlåtande, som domkapitlet gemensamt
med länsstyrelsen i Norrbottens län avgivit rörande ifrågasatt delning av Nederluleå
socken och pastorat, till vilket utlåtandes innehåll domkapitlet hänvisar. Att
emellertid i vissa fall dotterkommunen kan bliva den ekonomiskt starkare och vederlagsskyldiga,
ligger i öppen dag. Kommitterade hava framkommit till ett förslag,
som principiellt överensstämmer med det slut, vartill domkapitlet på experimentell
väg kommit. Det synes domkapitlet emellertid, att den av kommittén sålunda
hyllade princip må kunna på ett mera tydligt sätt i lagen utformas och
att därvid särskilt grundsatsen om ömsesidig solidaritet med avseende å kommunala
utgifter för viss avsevärd tidsperiod, exempelvis 40 år, och intill visst
skäligt utskyldsbelopp per bevillningskrona, bör kunna komma till uttryck.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: De av kommittén föreslagna bestämmelser
till ordnande av de ekonomiska förhållandena vid kommunal indelningsändring
kunna i flera avseenden ej anses vara fullt tillfredsställande. Huvudfelet
hos berörda bestämmelser synes vara, att de lämna för mycket utrymme för
hänsynstagande till de offentligt rättsliga synpunkterna. Kommittén vill meddela
stadganden, som helt avlägsna alla hinder för genomförandet av en kommunal
indelningsändring, vars åstadkommande anses nödig. För ernående av detta
mål vill den lämna vederbörande myndigheter största möjliga frihet att »laga
efter lägligheten».

Beaktandet av de privaträttsliga intressena kommer enligt lagförslaget i
andra rummet, vilket även torde vara av kommittén i själva verket erkänt, då
den förklarar (sid. 145 i motiven), att eu lagstiftning av nu ifrågavarande art bör
vara grundad på den principen, att de offentligträttsliga intressena böra fullt tillgodoses.
Den praktiska innebörden härav torde bliva, att de senare intressena
skola vinna fullt beaktande, under det att hänsyn till de privatsrättsliga intressena
kommer att tagas så att säga mera sekundärt. Detta blir givetvis en följd
av det obestämda innehållet i stadgandena i 7 § 1 mom. 3 och 5 punkterna
med dess svävande uttryck sådana som »rättvis fördelning», »finnes mest be -

158

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310

rättigad», »finnes skäligt», allt uttryck, som låta fira, men givaytterst ringa vägledning
vid det praktiska avgörandet av den oändligt viktiga frågan om de nya
kommunområdenas ekonomiska ställning.

Det förefaller alltså, som om den beslutande myndigheten lämnats väl fria
händer ifråga om den ekonomiska uppgörelsen vid indelningsändring. Om också
icke lagbestämmelser i ämnet kunna lämna en fullt uttömmande redogörelse för
en dylik uppgörelse, så bör dock ifrågavarande slag av uppgörelser med hänsyn
till de ekonomiska intressenas stora betydelse regleras av lagstiftningen väsentligt
mera ingående än som blivit fallet uti nu föreliggande lagförslag.

Vid kommundelning må man icke släppa ur sikte det faktum, att kommundelarna
före indelningsändringen äro solidariskt ansvariga för den odelade
kommunens utgifter, liksom att de äro delägare i kommunens samtliga tillgångar.
Till denna solidaritet synes vid den ekonomiska uppgörelsen i möjligaste män
böra tagas hänsyn.

Man bör alltså söka utreda, huru mycket de skilda kommuner, som genom
delningen uppstå, skulle vinna eller förlora genom delningen. Den del, som får
sina skatter väsentligt minskade, d. v. s. befrias från bördor, som förut påvilat
densamma, bör giva vederlag härför till den eller de delar, vilkas skatter ökas,
så att utskyldema såvitt möjligt även efter delningen förbliva ungefär lika stora
per skatteenhet. Den kommun (kommundel), som inom sitt område har de starkaste
skatteobjekten, bör ej få avskiljas utan att ersätta den förlust, som den
eller de övriga kommunerna (kommundelarna) tillskyndas genom delningen i
skattehänseende, d. v. s. genom att mista sin andel i dessa skatteobjekt. Till
grund vid bedömandet av de nya kommunernas relativa bärkraft bör läggas medeltalet
förslagsvis av de fem eller tio sista årens taxering.

Tillgångar och skulder skola tillhöra varje kommun eller församlingsdel i
förhållande till den andel, varmed den genom sitt antal bevillningskronor ingår
såsom meddelägare i den odelade kommunen. Principiellt bör vid en skilsmässa
varje genom delningen nyskapad kommun genom lösen övertaga de fasta tillgångar,
som äro belägna inom dess område. Härför förutsättes en värdering av
dessa tillgångar i och för beräkning av kommunernas inbördes fordrings- och
skuldförhållanden. På grundval av en dylik beräkning kan man sedan erhålla
de lösesummor, som kommunerna hava att inbördes gälda varandra med hänsyn
till å ena sidan värdet av den egendom, som verkligen övertages, och å andra
sidan den andel, vartill respektive kommuner äro berättigade på grund av sina
respektive bevillningskronor. Kontanta och andra lätt delbara tillgångar böra
fördelas mellan kommunerna i förhållande till varje sockens bevillningskronetal.
Jämväl skulderna böra i princip uppdelas på kommunerna efter bevillningskronetalet.

Med blott ett dylikt boskifte bör man emellertid ej låta sig nöja. Under
den odelade kommunens tillvaro hava i regel icke alla kommundelarna blivit
i samma grad tillgodosedda. Särskilt plägar detta vara förhållandet med skolväsendet,
då ju detsamma ofta nog är otillfredsställande tillgodosett i de mera
perifera delarna av den odelade kommunen. Åven andra avsevärda krav på
nyanskaffningar uppkomma genom kommundelning, särskilt för uppbyggande
av kyrka och prästgård. (Rimligt är ju icke, att den del av den odelade
kommunen, som hittills fått stå tillbaka, men ändock måst bidraga till åstadkommandet
av bättre anordningar annorstädes uti kommunen, skall vara hänvisad
att efter delningen med uteslutande egna medel ersätta vad som under gångna
tider försummats. Det synes höra åligga den odelade kommunen att gottgöra

159

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 310.

dessa försummelser. En utredning av anskaffningsbeliovet bör sålunda avse alla
krav, som efter den skedda delningen göra sig gällande för kommunernas utrustande
med tillfredsställande anordningar för deras samhälleliga tillvaro. Detta
totalanskaffningsbehov bör räknas såsom en skuld, för vars gäldande de genom
delningen uppkomna kommunerna äro att betrakta såsom gäldenärer i förhållande
till sitt bevillningskronetal, vilket åter innebär, att den förut mindre tillgodosedda
kommunen bör bliva berättigad till vederlag som gör den jämställd med
den bättre tillgodosedda delen.

Vid beräkningen av detta vederlag bör man taga hänsyn till dels det nyanskaffningsbehov
i penningar, som förefinnes för varje socken för egen del, och
dels den andel i det totala anskaffningsbeliovet — angiven såsom en gemensam
skuld -— varje kommun har i förhållande till sitt bevillningskronetal. Den summa
varmed det förra beloppet överstiger, alternativt understiger, det senare, utgör
det nyanskaffningsbehov, som kommunen har att beräkna hjälp till att fylla
(vederlag), alternativt utgiva vederlag för.

Det totala anskaffningsbeliovet har betecknats såsom en kommunernas gemensamma
skuld. Denna skuld bör ej tynga dem för all framtid utan omvandlas
till ett högst 40-årigt amorteringslån, med avseende å vilket vederlagsgivaren
är låntagare och vederlagstagaren långivare, varigenom upptagandet av lån hos
kreditinrättningar i väsentlig grad undvikes. Ett motsvarande betraktelsesätt
synes böra tillämpas även vidkommande vederlag för skatteökning och lösen av
tillgångar. Samtliga vederlag böra sålunda kapitaliseras till det skuldvärde, som
de erhålla såsom förräntade och amorterade under loppet av högst 40 år. Den
årliga annuiteten bör givetvis utgå för bevillningskrona och ett för hela amorteringstiden
beräknat, d. v. s. med bevillningskronornas sannolika normala tillväxt
räknat antal bevillningskronor. Den socken, som övertager mera egendom än
dessa bevillningskronetal berättigar den till, får givetvis den härigenom uppkommande
skulden motvägd av motsvarande minskning i nyanskaffningsmaterial.

Om det betraktelsesätt, som länsstyrelsen sålunda anlagt på frågan om
ekonomisk uppgörelse vid kommundelning är riktigt, bör tydligen 8 § genomgå
en väsentlig omarbetning.

Stads fullmäktige och kyrkostämman i Trollhättan påyrka bestämdare lagbestämmelser
om skadeersättning än i 8 § föreslagits. Sålunda bör föreskrivas,
att sådan ersättning ej skall utgå, om skatteöverskottet för exkorporeringskommunen
uppkommit genom att nödvändiga förvaltningsuppgifter å inkorporeringsområdet
bevisligen eftersatts, att beräkningen bör grunda sig på medeltalet förvissa
år före ändringens beslutande samt att den skall utgå 20 år eller en gång
för alla.

Kammarkollegium: Orden i 8 § »utan att sådant--indelningsändringen

vinnes» kunna såsom onödiga utgå.

Stadgandena i 10 § om rätt för fordringsägare att i visst fall göra sin rätt jo §.
gällande jämväl mot den del av äldre kommun, vilken genom uppgörelse vid
kommunal nybildning befriats från betalningsskyldighet för förbindelse, som blivit
överförd eller fördelad, samt om befogenhet för Konungens befallningsliavande
att förordna om uttaxering, hava stött på bestämt motstånd från ett flertal myndigheter.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Såsom kommittén å sid. 170 anfört kan
knappast något behov förekomma av ett stadgande om rätt för fordringsägaren

160

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

att i angivet fall vända sig mot den kommundel, som befriats från betalningsskyldighet,
varför detsamma bör utgå. Bibehålies stadgandet, bör det ändras så,
att betalningsskyldighet ålägges den befriade kommundelen endast för den händelse,
att den nya kommunen befinnes sakna tillgång till skuldens gäldande.

Länsstyrelsen i Gottlands län: stadgandet om kommuns subsidiära ansvar
för en annan kommuns skuld kan ej tillstyrkas, då ovisshet under kanske lång
tid skulle råda om kommunens verkliga skuldbörda. I stället bör vederbörande
fordringsägare få välja mellan omedelbar likvid för sin fordran eller att låta den
kvarstå i den eller de kommuner, skulden enligt regleringen skall åvila, utan
rätt för fordringsägaren att vid brist hos en kommun hålla sig till en annan. —
Bestämmelsen om det subsidiära ansvaret omfattar icke jämväl det fall, då en
kommun genom uppdelning i andra kommuner upphört att existera. — I lagen
bör angivas, såväl vilken egendom, som skall undantagas från försäljning, som
ock de grunder och den ordning, varefter utdebitering av brist må äga rum. —
Länsstyrelsen förutsätter, att själva fordringsanspråket förut varit föremål för
prövning i vanlig ordning.

Överståthållarämbetet åberopar ett uttalande av kammarkontoret i Stockholm
och stadens ombudsman (se bihang nr 194 till beredningsutskottets utlåtanden
och memorial för år 1918, s. 4) angående vissa svårigheter, som ej lösas
genom de i 10 § uppställda rättsreglerna, samt anför vidare bl. a.: Dessa rättsregler
skydda väl litet den kommundel, som befriats från betalningsskyldighet.
Hos denna skall den äldre kommunens skuld kunna uttagas allenast den betalningsskyldiga
kommunen brister i fullgörandet av sin betalningsskyldighet och
således även om han, vilket för övrigt nästan undantagslöst måste antagas vara
fallet, icke saknar förmåga att betala. Bristens uttagande hos den från skulden
befriade kommundelen underlättas genom åläggandet för Konungens befallningshavande
att till skuldens gäldande försälja denna kommundel tillfallen egendom
eller verkställa utdebitering inom kommundelen, medan ett sådant förfaringssätt
icke kan av Konungens befallningshavande vidtagas mot den enligt uppgörelsen
betalningsskyldiga kommunen, Från kommundelen skulle även kunna uttagas
större del av skulden än som från början belöpt å densamma. — Upplysning
saknas å vilka uttaxering skall ske, å dem, som voro skattskyldiga vid tiden för
indelningsändringens ikraftträdande, eller å de vid tiden för uttaxeringen skattskyldiga.
Överklagas Konungens befallningshavandes beslut, kan det icke gå i
verkställighet förr än Kungl. Maj:t prövat detsamma, vilket kan innebära, att
andra skattskyldiga få svara för skulden än om Konungens befallningshavandes
beslut kunnat omedelbart tillämpas. Bestämmelser saknas om ordningen för
försäljning av egendom eller om grunderna för utdebitering. Aven om stadgandet
ifråga endast kommer att undantagsvis tillämpas, synes önskvärt att fullständigare
direktiv lämnas.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Det synes oegentligt att såsom i 10 § skett
hänvisa fordringsägaren att hålla sig till del av kommun. I förhållandet utåt
bör varje kommun behandlas såsom ett enhetligt rättsobjekt. Fn annan sak är,
att vid repartition inom kommun det för betalning erforderliga beloppet kan
böra uttagas endast från viss del av kommunen. I andra stycket synes hänsyn
icke tagen till den möjligheten, att fordran är tvistig och bör av domstol
prövas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Bätt för fordringsägaren att vid bristande betalning
hålla sig jämväl till den del av den äldre kommunen, som genom uppgörelsen

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

161

befriats från betalningsskyldighet, torde redan nn tillkomma fordringsägaren,
ehuru bestämmelse därom saknas. Någon tillämpning av en sådan rättighet lärer
dock hittills ej hava kommit i fråga och torde knappast heller behöva befaras
komma i fråga. Hela bestämmelsen synes saklöst kunna och böra utgå. I alla
händelser är det olämpligt och oriktigt att stadga rätt för Konungens befallningshavande
att förordna om bristens uttagande eventuellt genom utdebitering,
så länge dylik rätt icke linnes stadgad i avseende å uttagande av fordran hos eu
kommun i andra fall.

Stadsfullmäktige i Uppsala: Antingen bör det formella förfarandet noggrant
regleras eller än hällre hela bestämmelsen om länsstyrelsens särskilda befogenhet,
vilken bestämmelse torde sakna praktisk betydelse, bortfalla.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Om, såsom möjligen är lämpligt, ett

stadgande om tvångsåtgärder för realiserande av fordringsrätt hos kommun eller
kommundel bör införas, bör detsamma erhålla den omfattning och den plats i
lagstiftningen, att det kommer att omfatta alla fall, då fordringar skola tvångsvis
göras gällande mot kommun.

Kammarkollegium: Därest, på sätt kollegium förut anfört (se ovan sid. 155),
bestämmelserna om delning eller överföring av skuld (6 § och 10 § första stycket)
komma att utgå, böra jämväl föreskrifterna i 10 § andra och tredje styckena
uteslutas. I sak har kollegium emellertid intet att erinra mot de i 10 § givna föreskrifterna
angående tvångsuttagning av fordran. Då emellertid dessa föreskrifter,
som knappast tillgodose något trängande praktiskt behov, lämpligen böra inryckas
i en större lagstiftning, nämligen om åtgärder mot kommun för fullgörande
av förpliktelser i allmänhet, samt desamma jämväl synas vara av civillags natur,
böra ifrågavarande bestämmelser för allt fall utgå ur förslaget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Befogenheten att uttaga fordran av ifrågavarande
slag bör beträffande förfaringssättet närmare bestämmas. Föreskrifter
erfordras beträffande utdebiteringsgrunden, gäldandet av kostnaderna därför samt
det organ, som skall verkställa utdebiteringen. — Fordran av detta slag torde
vara av civilrättslig natur, varför vissa betänkligheter möta mot att för dess uttagande
använda den procedur, som föreslagits.

Länsstyrelsen i Hallands län: Bestämmelsen att länsstyrelsen skall kunna
förordna om utdebitering i en kommundel utan att denna beslutat en dylik utdebitering
är en nyhet i lagstiftningen. Det kommer att erbjuda svårighet att
få något yttrande från den frånskilda kommundelen, då denna ju icke har någon
representation. Det torde bliva nödvändigt att hålla en särskild kommunalstämma
med denna kommundel. Då enligt motiven utdebiteringen skall ske genom
vederbörande ortsmyndigliet, vilken väl icke kan bliva någon annan än
häradsskrivaren, kommer denne att få utdebitera kommunalutskylder, varmed han
ju eljest ej har att taga någon befattning. Kommittén finner specialföreskrifter
i detta fall icke erforderliga med hänsyn till stadgandets ringa praktiska betydelse.
Med avseende såväl härå som å institutets nyhet i vår rätt ifrågasättes,
om ej hela bestämmelsen om länsstyrelsens befogenhet att förordna om utdebitering
borde kunna utgå, särskilt som fordringsägarens intresse borde vara fullt
tillgodosett genom rätten att taga ut fordringen i dess helhet hos den kommun,
som är betalningsskyldig, med regressrätt för denna emot dem, som bo å den
utbrutna kommundelen, för å dem belöpande belopp, därest de icke vid skilsmässan
blivit därifrån befriade.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. I sand. 274 höjt. (Nr 310.)

4037 18 21

162

11 8.

12 §.

Kungl. Moj.ts Proposition Nr 310.

Overståthållarämbetet: Enligt motiven har Kungl. Maj:t hittills tillämpat eu
motsatt princip än kommittén nu föreslagit, i det Kungl. Maj:t utgått ifrån att,
där ej annorledes förordnats, för staden gällande stadgar utan vidare skulle i
tillämpliga delar gälla för det införlivade området. En sådan anordning synes
naturlig. Såväl inom det äldre som det nytillkomna området finnas i allmänhet
både tätare bebyggda och mera lantliga områden. Samma bestämmelser böra
därför i största möjliga utsträckning i och med inkorporeringen gälla inom stadens
hela område, där ej alldeles särskilda förhållanden härutinnan påkalla modifikationer,
vilka i så fall böra framkomma i undantagets form. En särskild
prövning av alla hithörande olikartade bestämmelsers tillämplighet å det nya
området skulle även vålla så mycket besvär och tidsutdräkt, att det näppeligen
kunde undgås att i inkorporeringsbeslutet giva föreskrift om deras giltighet för
hela stadsområdet med mer eller mindre omfattande förbehåll, där sådana prövas
nödiga. Finnas sedan ytterligare modifikationer erforderliga, kunna dessa genomföras
i den mån behovet därav framträder.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Stadgandet i 11 § kan föranleda svårigheter t. ex.
när de kommunala stadgarna utgöras av brandstadgar med föreskrifter om roteindelning
m. m. Det är önskvärt, att vid varje ändring i kommunal indelning
särskilt prövas och uttryckligen bestämmes, i vad män kommunala stadgar fortfarande
skola gälla.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser den i 12 § angivna tid, inom vilken beslut
om nybildning skall vara meddelat före beslutets ikraftträdande, alltför kort tilltagen
med hänsyn till vad av länsstyrelsen (se nedan sid. 185) anföres i yttrande
över förslagen till ändringar i mantalsskrivningsförordningen m. fl. författningar.

Stadsfullmäktige i Göteborg och Uddevalla finna även nämdna tid för kort,
särskilt då två eller flera kommuner i sin helhet förenas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län instämmer i nyssnämnda uttalande,
i vad det avser det fall, då kommun icke delats, samt anser att, där kommun
delats, tiden bör bestämmas till tio i stället för till nio månader med hänsyn
till att taxeringsarbetet, för att kunna bliva färdigt till den 15 maj, i allmänhet
torde påbörjas redan före den 1 april.

Stadsfullmäktige i Gävle betona, med åberopande av vissa stadens egna erfarenheter,
vikten av att tiden icke bestämmes för kort samt ifrågasätta, huruvida
ej stadgande bör meddelas, att eu judiciell överflyttning ej följer den kommunala,
förr än de nödvändiga förutsättningarna härför föreligga.

Svenska stadsförbundets styrelse: Intet synes vara att från kommunal synpunkt
erinra mot huvudregeln, att förordnande om indelningsändring skall meddelas
senast den 1 september. Men den tid av nio månader, som stadgats
vid ändring, varigenom kommun delas — d. v. s. det stora flertalet fall — kan
på grund av sin längd komma att förorsaka allvarliga praktiska olägenheter. I
regel kommer den icke att inskränka sig till de nio månaderna april — december,
då förordnanden om indelningsändringar givetvis komma att meddelas ej blott
under mars månad. För alla partiella indelningsändringar, som förordnas efter
den 1 april, innebär det anförda stadgandet en förlängning av övergångstiden
med ytterligare ett helt år. Den tidsbesparing, som genom det av kommittén
föreslagna förfarandet vid indelningsändring i jämförelse med nuvarande förhållanden
kan vinnas, torde härmed alldeles gå förlorad. Under den långa övergångstiden
kommer kommunalförvaltningen i den kommun, som genom indel -

163

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

ningsändringen delas, att befinna sig i osäkerhetstillstånd, och antagligt är, att
den i regeln kommer att så långt möjligt inskränkas. Beslut enligt den nya
indelningen kunna ju först fattas under det sista kvartalet före dess ikraftträdande,
och intill dess måste alla större ärenden rörande det område, som genom
ändringen utbrytes, naturligen vila. Att märka är ju även, att beslutanderätten
i den odelade kommunen ofta, ja troligen i regeln, ligger i händerna på en majoritet,
som står i motsättning till den utbrutna delen och till den grannkommun,
till vilken denna del eventuellt skall överflyttas. Det stillestånd inom kommunalförvaltningen,
som sålunda uppkommer, är desto olämpligare som utbrytningsområdet
vanligen tvärtom är i behov av en verksammare och mera effektiv kommunalförvaltning
än den föregående; detta behov är ju i regeln huvudorsaken
till indelningsändringen. Med hänsyn till dessa allvarliga olägenheter synes en
så lång övergångstid som den av kommittén föreslagna endast böra ifrågakomma,
om tvingande praktiska skäl därtill föreligga. De skäl, som av kommittén anförts
för dess förslag, synas emellertid övervägande vara av teoretisk art. Att
en indelningsändring sker på sådant sätt, att en taxeringsenhet kommer att klyvas,
förekommer enligt vad erfarenheten visar blott i sällsynta undantagsfall. Det
antagligaste av dessa fall, nämligen att den nya gränsen skär en såsom en enhet
taxerad fastighet, kan ju vid gränsens bestämmande lätt undvikas. Då enligt
den föreslagna lagstiftningen den nya indelningen skall följas vid upprättande
av röstlängd samt debiterings- och uppbördslängd, bör det ankomma å vederbörande
ämbetsmyndigheter att tillse, att gränsen också uppdrages på sådant
sätt, att dessa stadganden kunna iakttagas. Med avseende å sådana skatteföremål
som fastighet torde det alltså vara onödigt, att den nya indelningen iakttages
redan vid taxeringsförfarandet.

Svårare ställer sig saken, åtminstone teoretiskt sett, i fråga om inkomsttagare.
Härvid är emellertid att märka, vad redan nyss betonats, att fall av
uppdelning av sådana skatteföremål genom indelningsändring måste bliva ytterligt
sällsynta. Redan av denna anledning synes det onödigt att genom stadganden
om en lång övergångstid skapa allvarligare olägenheter för det stora
flertalet indelningsändringar.

Kommittén anför emellertid två fall, då indelningsändringen kan medföra
ovisshet, huruvida och i vad mån en viss rörelse skall beskattas i den ena eller
den andra kommunen. I första rummet nämnes det förhållande, att rörelse,
taxerad inom kommun där näringsidkaren ej är mantalsskriven, icke vid taxeringen
knutits till viss fastighet. Till vilken kommun skall detta skatteföremål
föras, om indelningsändringen delar den ursprungliga kommunen? Ett sådant
fall torde dock vara till den grad ovanligt, att man icke borde behöva räkna
därmed. Vidare kan förekomma, att näringsidkare idkar rörelse på mera självständigt
sätt å olika orter eller är bosatt å en ort och idkar rörelse a annan
inom samma kommun, och att genom indelningsändringen dessa orter komma
att tillhöra olika kommuner. Den praktiska möjligheten härav kan ej förnekas,
ej heller att det i sådant fall är omöjligt att på grundval av den enhetliga taxenngslängden
uppgöra röst- och skattelängder enligt den nya indelningen.

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida den av kommittén föreslagna
utvägen är den enda, som undviker dessa svårigheter, och om icke andra
och mindre omständliga kunna finnas. Enligt styrelsens mening undvikas
alla svårigheter enklast därigenom, att före förordnandet om indelningsändringen
undersökes, huruvida anledning finnes att antaga, att den för den kommun, som

164

14 g.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

genom indelningsändringen delas, gällande taxeringslängden icke kan läggas till
grund för den röstlängd samt de debiterings- och uppbördslängder, som enligt
lagens stadgande!! skola uppgöras med iakttagande av den nya indelningen året
innan denna träder i kraft. År detta fallet, bör indelningsändringen förordnas
att tråda i kraft först så sent, att den taxering, som skall följas vid sagda
kommunala längders uppgörande, kan äga rum enligt den nja indelningen. Har
förordnande om ändring i den kommunala indelningen meddelats före den 1 april
året innan ändringen träder i kraft, skall således i kommun, som genom ändringen
delas, upprättas särskilda taxeringslängder för varje del av kommunen samt
taxeringen ske med tillämpning av den nya kommunindelningen. Föreskrift av
sådant innehåll torde böra intagas i taxeringsförordningen och i lagen om ordning
och villkor för indelningsändring allenast bibehållas huvudregeln, att indelningsändring
skall förordnas åtminstone fyra månader före dess ikraftträdande.

I praktiken torde taxeringsförhållandena i förevarande hänseenden ofta nog
redan nu bliva vederbörligen undersökta före indelningsändringens förordnande.
Svårigheter att utreda, huruvida något sådant, ovan omförmält förhållande föreligger,
som kan omöjliggöra taxeringslängdens uppdelning enligt den nya indelningen,
kunna i intet fall föreligga, och det torde kunna antagas, att de fall,
då tidpunkten för ikraftträdandet kommer att framflyttas, icke bliva talrika. Med
detta förfaringssätt vunnes under alla förhållanden, att övergångstiden icke behövde
bliva längre än av förhållandena i varje särskilt fall verkligen betingades.
Härmed skulle man ock kunna undvika det egendomliga förhållande, som är en
följd av kommitténs förslag, att de största områdesförändringarna, nämligen de
totala inkorporeringarna, trädde i kraft efter en övergångstid av fyra månader,
medan denna tid för de partiella förändringarna, vilka merendels äro av mindre
omfattning och betydenhet, utsträckts till mer än dubbla antalet månader.

Kammarkollegium: Det synes knappast erforderligt, att beslut om indelningsändring
av mindre omfattning ovillkorligen skall meddelas fyra, respektive
nio månader innan ändringen träder i kraft, utan böra dessa tider gälla endast
i den mån Kungl. Maj:t ej på grund av särskilda omständigheter finner skäl
annorlunda förordna. För undanröjande av de olägenheter, som kunna tänkas
uppstå genom ett för tidigt ikraftträdande av indelningsändring kunna ifrågasättas
bestämmelser i taxeringsförordningen, varigenom möjlighet beredes Konungens
befallningshavande att förordna om omtaxering på vederbörande kommuns
bekostnad av fastighet, som genom indelningsändringen komme att uppdelas.

Magistraten i Uppsala: Ifrågasättas kan, huruvida icke ett tillägg bör göras
i syfte att bereda möjlighet för den minskade kommunen att, utan att samtliga
fullmäktiges uppdrag upphörde och nytt val till fullmäktige förrättades, vid sammanslagningen
själv utse visst antal fullmäktige för tiden till därpå följande allmänna
val av fullmäktige. En dylik bestämmelse skulle måhända i vissa fall
underlätta förverkligandet av en uppkommen inkorporeringsfråga.

Kammarkollegium föreslår, att samma bestämmelser, som i 14 § givas angående
fullmäktige, göras tillämpliga även beträffande kommunens dittillsvarande
nämnder och styrelser.

Över ståthåll ar ämbetet: Möjlighet att i Stockholm tillämpa andra stycket av
44 § torde ej föreligga, då, efter det beslut om inkorporering meddelats, stadsfullmäktigval,
i vilket kommunalmedlemmar från det inkorporerade området få
deltaga, ej kan företagas tidigare än i mars månad efter det indelningen trätt i
kraft och staden icke under ett fjärdedels år kan vara utan fullmäktige.

165

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Skäl saknas, varför länsstyrelsen skall påminna
hovrätten om dess åliggande att förordna borgmästare i nybildad stad,
där magistrat skall finnas, eftersom hovrätten givetvis därom får direkt meddelande
från Kungl. Maj:t.

Mantalsdirektören i Göteborg: För mantalsskrivningens behöriga verkställande
och upprättande av mantalslängd för den inkorporerade kommunen eller
kommundelen är det av synnerlig vikt att kommunalnämnden eller magistraten
(stadsstyrelsen) i den inkorporerade kommunen eller kommundelen samtidigt
med årets taxeringslängder m. m. till motsvarande myndigheter i den ökade
kommunen jämväl avlämnar avskrift av man talslängden för året närmast före
indelningsändringens ikraftträdande.

Kammarkontoret i Stockholm och stadens ombudsman: Bestämmelser erfordras
därom, huruvida den i § 75 i kommunalförordningen för landet och § 76 i kommunalförordningen
för stad stadgade besvärstid skall gälla jämväl förevarande
fall. Då besluts delgivning med annan kommun torde böra ske genom överlämnande
av bestyrkt avskrift av protokollet, bör stadgas skyldighet för kommun,
att till övriga av indelningsändringen berörda kommuner överlämna avskrifter
av sitt protokoll över alla beslut, som av kommunen fattas efter det förordnandet
om indelningsändringen meddelats. Vidare bör meddelas stadgande angående
tiden, då sådant beslut skall anses delgivet medlem av annan av indelningsändringen
berörd kommun, enär beslutet .annars aldrig skulle kunna vinna
laga kraft.

Kammarkollegium har icke några principiella invändningar att göra mot det
av kommittén föreslagna sättet för anordnandet av den utredning, som bör äga
rum i ärende angående ändring i kommunal indelning. Den centralisering i ledandet
av ifrågavarande ärenden, som förslaget innebär, torde vara synnerligen
önskvärd för samtliga såväl av en ifrågasatt indelningsändring berörda kommuner
som de myndigheter och enskilda, vilka kunna hava att yttra sig i ämnet.
Endast genom en dylik centralisering lärer också erfarenheten från dylika ärendens
handläggning kunna fullt tillgodogöras. Lämpligheten av att särskild utredningsman
förordnas för utredning av större indelningsärenden har kollegium
redan i tidigare underdåniga utlåtanden påpekat. Den utvidgning i kollegii befattning
med ifrågavarande ärenden, som förslaget innebär, ävensom den ökning
i antalet dylika ärenden, som på senare år inträtt och, därest förslaget kommer
att vinna statsmakternas godkännande, kan väntas ytterligare uppkomma, föranleder
emellertid kollegium att förbehålla sig att göra de framställningar angående
sådan ökning av kollegii arbetskrafter, som erfarenheten kan komma att
visa erforderlig.

Större delen av bestämmelserna i den avdelning av lagförslaget, som återfinnes
under rubriken »Om förfarandet vid indelningsändring», utgör en instruktion,
hur utredningen i indelningsärendet bör bedrivas1 och vilken ställning som
skall tillkomma en eventuellt förordnad särskild utredningsman. Dessa stadgan
den kunna knappast sägas hava samma konstitutiva betydelse som övriga delar
av lagförslaget. De böra ansluta sig till vad man efter vunnen erfarenhet finner
vara lämpligt. Härav uppstår återigen ett behov att kunna oftare och utan hänvändelse
till riksdagen genomföra ändringar i och tillägg till ifrågavarande in -

19 §•

21 §•

23 $.

Bestämmelserna
om förfarandet
vid
indelningsiindring.

166

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

struktiva bestämmelser. Kollegium håller alltså före, att samma bestämmelser
borde utbrytas ur lagförslaget för att intagas i en i administrativ ordning utfärdad
kungörelse med närmare föreskrifter i ämnet. De delar av förslaget, som
kollegium närmast anser böra överföras till en dylik kungörelse, äro: 26 § andra
stycket, 27, 28, 29 och 30 §§. Till en dylik kungörelse synas av nu angivna
skäl lämpligen böra överflyttas jämväl bestämmelserna i 7 § med undantag av
sista stycket.

Svenska stadsförbundets styrelse finner de föreslagna reglerna för förfarandet
vid indelningsändring väl avvägda och ägnade att medföra en mera planmässig
och snabb utredning än det nu i regeln .följda tillvägagångssättet, men framhåller,
att en huvudförutsättning för att lagen skall medföra avsett gagn måste
anses vara, att kammarkollegium till sitt förfogande erhåller nödiga arbetskrafter
för de väsentligt vidgade uppgifter med avseende å utredningen av ifrågasatt
indelningsändring, som enligt lagen åläggas kollegium.

Länsstyrelsen i Uppsala län.: Det synes tvivelaktigt, om rätt att hos kammarkollegium
väcka fråga om ändring i kommunal indelning bör tillkomma enskild
kommunmedlem, då korrektivet, att yrkandet avslås utan utredning, knappast
kan väntas bliva i tillräcklig mån använt.

I liknande riktning uttala sig länsstyrelsen i Malmöhus län, magistraterna i
Uppsala och Trälleborg samt stadsfullmäktige i Halmstad.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Vid lagens avfattning bör hänsyn tagas
till kungörelsen om bifogande av karta vid framställning om ändring i administrativ
indelning m. m. den 22 mars 1918.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Enligt motiven skall utredningsbestyret överlämnas
åt länsstyrelserna, när ärendena äro små och enkla. Kommittén synes
därvid hava förbisett länsstyrelsernas nära kännedom om de lokala förhållandena.
Det bör stadgas — i överensstämmelse med vad som nu gäller — att utredning
verkställes av länsstyrelsen, gärna med biträde av särskilda utredningsmän, och
att granskningen av denna utredning förbehålles åt kammarkollegium.

I samma riktning uttalar sig överståthallar ämbetet, som tillägger, att det synes
böra anförtros åt kollegium att meddela mera allmänna direktiv för utredningsarbetets
utförande och bestämma den omfattning, i vilken utredning bör företagas,
samt avgöra de i 27 § berörda frågorna om utvidgning eller avbrytande
av redan påbörjad utvidgning.

I huvudsak samma ståndpunkt intages av länsstyrelsen i Västmanlands län,
som anser att Konungens befallningshafvande med hänsyn till sin lokalkännedom
är i högre grad än kammarkollegium skickad att utse utredningsman; att svårighet
ofta föreligger att på förhand eller innan utredningsarbetet längre fortskridit
avgöra, om ett ärende är av mera enkel eller mera omfattande och invecklad
beskaffenhet, varför kommitténs förslag i många fall skulle leda till att i samma
ärende det lokala utredningsförfarandet ombesörjdes dels av Konungens befallningskavande
och dels av kollegium (jfr 29 §); samt att ansökan om inledningsändring
därför synes böra ingivas icke till kollegium utan till Konungens befallningshavande.

Västerbottens läns landsting finner skäl ej föreligga att vid utredningen tilllita
annan myndighet än Konungens befallningssavande eller, där det gäller
ecklesiastik indelning, domkapitlet.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

167

Stadsfullmäktge och kyrkostämman i Trollhättan: Utredning bör ej få beslutas
av kammarkollegium, innan med de lokala förhållandena närmare förtrogna
myndigheter blivit hörda.

Magistraten i Uppsala: Vederbörande kommun bör äga att själv utse utredningsman
eller åtminstone få till kollegium eller Konungens befallningshavande
ingiva förslag å utredningsman.

Landstinget i Örebro län påyrkar stadgande, att vid förordnande av utredningsman
bör tillses, att anledning ej förefinnes att ifrågasätta dennes opartiskhet.

Kammarkollegium: I enlighet med kollega i det föregående angivna upp- 26 §.
fattning, att ändring i kommunal indelning regelmässigt bör förenas med motsvarande
ändring i den ecklesiastika, administrativa och judiciella indelningen
och endast i undantagsfall avvikelse från denna princip ske, hemställes om den
ändring i 26 § första stycket, att, där icke särskilda omständigheter annorlunda
föranleda, utredning angående kommunal indelningsändring bör åtföljas av utredning
jämväl i övriga angivna hänseenden.

Magistraten i Uppsala anser det böra i 28 § angivas, vem det tillkommer 28 §.
att avgöra, huruvida ändring i kommunal indelning bör komma till stånd eller
icke. Magistraten anser avgörandet böra tillkomma kammarkollegium och Konungens
befallningshavande, men finner det dock kunna ifrågasättas, huruvida
nämnda myndigheter, vilka hava att slutligen behandla hithörande frågor, lämpligen
böra på detta ärendets förberedande stadium taga den bestämda ståndpunkt,
som ett sådant besluts fattande onekligen innebär. Jfr kammarkollegium
nedan vid 30 §.

Kammarkollegium: Därest den av kollegium i 26 § föreslagna ändring vidtages,
bör andra stycket av 28 § undergå motsvarande omarbetning.

Kammarkollegium finner 30 § i och för sig onödig. Då däremot avgörande, 30 §.
huruvida väckt förslag om indelningsändring bör leda till positivt eller negativt
beslut, alltid bör underställas Kungl. Maj:ts prövning, torde en uttrycklig bestämmelse
härom böra meddelas.

Folkskolöverstyrelsen: Då i varje ärende om ändring i kommunal indelning
kan ligga en fråga, som angår skolväsendet, enär kommunal indelning givetvis i
regel har sammanhang med indelning i skoldistrikt och församlingar, föreslås
ett tillägg till 30 § i syfte att överstyrelsen och statens folkskoleinspektör bliva
satta i tillfälle att yttra sig i sådana fall.

Örebro läns landsting: I lagen böra angivas grunder, efter vilka skall av- 32 §.
göras, huruvida utredningskostnaden bör förskjutas av sökande eller av allmänna
medel.

Av ett par kommuner påyrkas, att kostnaden skall bestridas av allmänna
medel utan återbetalningsskyldighet. En av dessa kommuner (Fröskog) anför
bland annat: Redan före utredningen företages genom statens organ en viss

prövning av den föreslagna ändrade indelningen. Det förefaller därför egendomligt,
att kostnaden för en utredning, tillkommen ur den allmänna nyttans
synpunkt och anbefalld av en statens myndighet, skall förskjutas och eventuellt
också bekostas av enskild sökande. Stadgandet kan medföra, att enskilt initiativ

2 kap.
Om ändring
i ecklesiastik
• indelning.

168 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 810.

alldeles bortfaller. Bestämmelsen i 25 § ger skydd för staten mot faran att
alltför mycket betungas av utredningar, tillkomma på enskilt initiativ.

Folkskolöverstyrelsen har även uttalat sig i denna fråga men dess yttrande
berör närmast ecklesiastik indelningsändring. Styrelsen anför bland annat:
Skulle förslagets bestämmelse i 32 § om återgäldande av kostnad för utredning
bliva godkänt torde det vara ägnat att hindra initiativ av samhällsintresserade
personer. Att förlita sig på, att initiativet i varje fall och i rätt tid skall tagas
av de centrala och provinsiella myndigheterna, synes vara att tilltro dem större
kännedom om de enskilda fallen än de kunna sitta inne med. Då erforderlig
trygghet för att onödig utredning icke sättes i gång ligger däri, att utredning
skall beslutas och ledas av myndighet, och då ett arbete av detta slag måste
anses vara av den art, att det bör bekostas av statsverket, hemställes, att nu berörda
bestämmelse helt måtte utgå, i alla händelser i vad det avser skoldistrikten
och deras befattningshavare, alldenstund det här gäller en verksamhet, som staten
direkt anbefallt och som den till stor del bekostar.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Kommitténs uttalande å sid. 235 i motiveveringen,
att kommun icke bör utan sitt medgivande åsamkas kostnad för utredning
genom särskild utredningsman hos Konungens befallningshavande, synes
icke hava kommit till uttryck i 32 §.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Bestämmelser rörande ersättning åt utredningsman
saknas i förslaget, men torde erfordras, möjligen i särskild författning.

Kammarkollegium anser, att vad som gäller om indelning i församlingar
även bör i tillänjpliga delar gälla angående indelning i pastorat. Pastoraten kunna
icke sägas vara sekundära kommunalbildningar på samma sätt som exempelvis
väghållningsdistrikt eller landsting, utan hava övervägande primärkommunal
karaktär. Eu ändring i församlingsindelningen måste ock automatiskt medföra
ändring i pastoratsindelningen, därest de av indelningen berörda kommunerna
tillhöra olika pastorat, och avses med indelningsändringen nybildning av församling,
måste tillika avgöras, huruvida denna nya församling skall tillhöra
samma pastorat, av vilket den förut utgjort del, eller bilda eget pastorat. Särskilt
med hänsyn till den ställning pastoraten givits i 1910 års lagar angående
lönereglering för prästerskapet m. m. synes också önskvärt, att bestämmelserna
i 2 kap. i tillämpliga delar komma att gälla även med avseende å ändring i pastoratsindelningen.
Bestämmelse av sålunda antytt innehåll torde lämpligen intagas
såsom ett första stycke i 45 §. Samtidigt torde såväl lagens som 2 kapitlets
rubrik ändras, då med bestämmelserna sålunda komme att avses ändring i pastorats-,
församlings- och skoldistriktsindelning. I allt fall överensstämmer den
av kommittén föreslagna rubriken på 2 kapitlet ej med innehållet i de följande
bestämmelserna, vilka avse endast indelningen i församlingar och skoldistrikt.
(Se i övrigt kollega uttalande, återgivet vid erinringarna mot förslaget om ändring
i kyrkostämmoförordningen.)

Folkskolöverstyrelsen framhåller nödvändigheten av att rubriken ändras så
att, av skoldistrikt framträder vid sidan av församlingen, exempelvis till »Om
ändring i församlings- och skoldistriktsindelning». Styrelsen anför vidare angående
skoldistriktets ställning i förhållande till kyrkoförsamlingen huvudsakligen
följande:

Kommittén uppvisar i sin motivering, avdelning Y, att redan nu gällande
författningar om rikets församlingar göra eu bestämd skillnad i organisatoriskt

169

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

hänseende mellan församlingen såsom vårdare av kyrkans intressen och församlingen
såsom liandhavare av folkundervisningen och att med hänsyn till den
senare uppgiften benämningen skoldistrikt är använd. Med hänsyn härtill erinrar
ock kommittén därom, att denna tudelning är genomförd även i ekonomiskt
hänseende, så att kyrkoförsamlingens organ, kyrkorådet, och skoldistriktets organ,
skolrådet, hava att uppgöra olika utgifts- och inkomsstat, det förra för kyrkoförsamlingen,
det senare för skoldistriktet.

Med vitsordande av nämnda förhållande vill överstyrelsen tillfoga, att tudelningen
i verkligheten sträcker sig i regel vida längre, nämligen därhän, att
den kyrkliga församlingen har sin egen fasta och lösa egendom och skoldistriktet
sin, ehuru detta förhållande icke alltid är formellt fastställt, men sakförhållandet
är väl känt, ty som bekant sätter ingen gärna i fråga, att skoldistriktet skulle
utan vidare äga använda för sina ändamål församlingens kyrka och kassor eller
tvärtom kyrkoförsamlingen skoldistriktets skolhus och kassor. Församlingen och
skoldistriktet hava ock helt olika ställning i statligt hänseende, i det att församlingen
har sin ordning i betydelsefulla avseenden bestämd genom lag, som
stiftas under medverkan av kyrkomötet, under det att för skoldistriktet lagstiftas
utan sådan medverkan. Skoldistriktets verksamhet regleras därtill av statsmaktérna
i långt större utsträckning än som sker i fråga om den kyrkliga försarnsamlingen.
Likaså får skoldistriktet större delen av sina inkomster genom anslag
av riksdagen. I själva verket utgör skoldistriktet, ehuru det har samma beslutande
korporation som församlingen, en kommunal enhet till sin egenart och sitt
verksamhetsområde fullt lika mycket skild från den kyrkliga församlingen som
från den borgerliga kommunen eller som de båda sistnämnda äro sinsemellan skilda.

Kommitténs förslag beträffande skoldistriktet kan i korthet uttryckas så,
att gränserna för skoldistriktet skola kunna, då så erfordras, uppdragas oberoende
av gränserna för församlingen. Kommittén vill sålunda, att skoldistriktet
vid behov skall kunna lösgöras från den kyrkliga församlingen. Genom församlingsindelningens
nära beroende av indelningen i kommuner skulle på angivet
sätt skoldistriktsindelningen även lösgöras från sistnämnda indelning.

En olämplig begränsning av skoldistrikten omöjliggör i mycket talrika fall
en ändamålsenlig organisation av skolväsendet. Detta åter medför, att barnen
och ungdomen i sådana områden icke kunna erhålla så beskaffad undervisning
och uppfostran, som avsetts skola lämnas, men som med en annan skoldistriktsinclelning
utan ökad kostnad kunde meddelas. Sagda förhållande blir tydligen
så mycket betänkligare, ju större krav som ställas på folkundervisningen. De
stora anslag, som 1918 års lagtima riksdag beviljat för landets folkskolor och
ungdomsskolor, kunna mångenstädes icke bliva till åsyftat gagn, därför att indelningen
i skoldistrikt är bunden av förhållanden, som äro skolundervisningen
ovidkommande, och i icke få fall kan den för anslagens åtnjutande bestämda
organisationen av samma skäl icke alls åstadkommas. Under sådana förhållanden
bör största uppmärksamhet i förevarande sammanhang ägnas åt frågan om utvägarna
för åstadkommande av en lämplig indelning i skoldistrikt. Det ligger
nära till hands att sätta i fråga, om icke de anförda svårigheterna skulle lösas
genom ett överförande av skolärendena till den borgerliga kommunen. Som bekant
har detta i någon utsträckning skett beträffande vissa av städerna. Det är
dock att märka, att berörda förening mellan skoldistrikt och kommun framkallats
av strävandet att centralisera den kommunala rätten att fatta beslut i ekonomiska
kommunala angelägenheter, eu strävan som inom vissa gränser givetvis är beBihaug
till riksdagens protokoll 1919. I smil!. 274 käft. (Nr 310.) <1037 18 22

170

Kungl. Mcij:ts Proposition Nr Bio.

rättigad, men dock icke i och för sig alltid är ägnad att befordra folkundervisningsväsendets
utveckling, liksom ej heller att framkalla förutsättningar för en
avsedd skolorganisation genom en lämplig skoldistriktsindelning. Det är ock
alldeles uppenbart, att i fråga om flertalet skoldistrikt, som lida av olämplig begränsning,
denna väg icke är framkomlig. Gränserna mellan kommunerna äro
nämligen ofta lika olämpliga till skoldistriktsgränser som gränserna mellan församlingarna.
Folkundervisningens förhållanden skilja sig också därtill så väsentligt
från den borgerliga kommunens, att eu ovillkorligt territoriell bundenhet
vid denna skulle i lika hög grad vara ägnad att hindra utvecklingen av folkskoleväsendet
som ett beroende av församlingsgränserna. Överstyrelsen finner av nu
anförda skäl, att den väg, kommittén beträtt, är den riktiga, nämligen, att skoldistriktet,
i den utsträckning som erfordras, lösgöres från den kyrkliga.församlingen
utan att därför göras beroende av indelningen i kommuner. Aven de
lagstiftningsåtgärder som kommittén föreslagit för frigörande av skoldistriktsindelningen,
synas gå i rätt riktning, men det torde vara oundgängligt, att författningsändringen
ännu närmare än kommittén föreslagit ansluter sig till de förut
berörda sakförhållandena.

Kommittén har föreslagit, att även den stämma, vilken skulle komma att
besluta för skoldistrikt, som omfattar annat territorium än en kyrklig församling,
skulle benämnas kyrkostämma. Uppenbarligen är denna benämning missvisande,
alldenstund ett sådant skoldistrikt icke har något att skaffa med den kyrkliga
organisationen. Benämningen kyrkostämma maste därför redan av denna anledning
här anses olämplig. Kommittén har uppvisat, att skoldistriktet är något
helt annat än en kyrkoförsamling. Tages därtill i betraktande, att församlingens
och skoldistriktets uppgifter och därav beroende lagstiftning såväl beträffande
verksamhet som ekonomi äro olikartade och åtskilda, sa synas tillräckliga skäl
vara anförda för att låta stämman, da den behandlar skolangelägenheter, framträda
som en korporation för sig. Den benämning, som då osökt giver sig själv, är
tydligen sJcolstämma. Denna kan lika lätt ställas bredvid kyrkostämma som skolråd
sedan länge stått bredvid kyrkoråd. Eu motsvarighet finnes ju ock i väghållningsdistrikt
och vägstämma. Tydligen borde samma benämning användas
antingen stämman avser skoldistrikt, som territoriellt sammanfaller med en församling,
eller skoldistrikt med annat territorium är en församling. Att här använda
olika benämningar på samma sak synes sakna berättigande.

Ett särskiljande av skolstämman från kyrkostämman skulle visserligen föranleda
en del ändringar i nu gällande författningar utöver de av kommittén föreslagna.
Men detta torde icke böra utgöra hinder för, att den ändring, kommittén
i sak föreslagit, konsekvent genomföres, helst dessa sedan länge behövliga ändringar
icke skulle bliva av någon mera genomgripande beskaffenhet. Överstyrelsen har
därför bifogat förslag till nämnda ändringar utan att dock i detalj motivera desamma.

Några praktiska olägenheter av den sålunda föreslagna förändringen torde
icke behöva befaras. Givetvis böra stämmorna, kyrkostämma och skolstämma,
hållas omedelbart den ena efter den andra och, där de omfatta samma territoriella
område, bilda i vissa yttre avseenden en enhet, ehuru det ej synes höra vara
förment, att, om särskilda omständigheter påfordra det, hålla särskild kyrkostämma
och särskild skolstämma. Genom en ändring av berörd art skulle vinnas betydande
fördelar utöver den, som ligger däri, att en sådan ordning motsvarar de
sakliga förhållanden, som avses. Överstyrelsen erinrar i detta sammanhang om

171

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

några av de viktigaste bland dessa fördelar. Kyrkoförsamlingens och skoldistriktets
inbördes ekonomiskt rättsliga ställning skulle erhålla eu mot verkligheten
svarande gestaltning, varigenom varjehanda missförhållanden och därav följande
stridigheter av skilda slag komme att undvikas. Ty visserligen är medvetandet
om den nuvarande tillvaron av tvenne bredvid varandra verkande skilda organ
vaket bland de kommunalt erfarna och intresserade, men detta kan givetvis icke
hindra, att sammanblandningar och förvecklingar vippstå till följd därav, att författningsbestämmelserna
icke äro anpassade efter de nutida förhållandena. Den
nuvarande ordningen har nämligen som bekant uppstått på en tid, då folkundervisningen
var i sin börjande utveckling. Så småningom har skolväsendet så väl
i fråga om själva verksamheten som beträffande dess ekonomi fått allt större
omfattning och betydelse. Mätt med dess ekonomi har det numera i regel en
omfattning, som icke överträffas av någon annan av kommunens verksamhetsgrenar.
Sällan utgör skolbudgeten ensamt mindre än en tredjedel av det hela,
ofta mera än hälften. Ingen av de övriga grenarna ingriper så intimt i de flesta
medborgarnas dagliga förhållanden som skolverksamheten. Uppenbart synes vara,
att utvecklingen under den närmaste tiden kommer att än mera öka betydelsen
av den kommunala undervisnings- och uppfostringsverksamlieten. Nu inbegripes
denna emellertid under de vad saken angår missvisande uttrycken »kyrkoförsamling»
och »kyrkostämma». Detta för med sig stora olägenheter i de flesta fall,
då det gäller viktigare frågor rörande kommunala ärendens behandling av myndigheterna.
Överstyrelsen har ständig erfarenhet om, att skolangelägenheterna
härvid bliva mera eller mindre, stundom fullständigt, bortglömda. Yad nu sagts
gäller alldeles särskilt, överstyrelsen vill uttryckligen betona detta, vid frågor,
som avse ny kommunal indelning, såsom inkorporeringar med städer och köpingar,
avsöndringar från samt delningar och sammanslagningar av kommuner och församlingar.
De flesta nybildningar av skoldistrikt hava hittills skett i samband
nied omreglering av församlingar, utan att vare sig provinsiella eller centrala
myndigheter ens omnämnt skoldistriktets angelägenheter. Bestämmelser till
skyddande av kyrkobetjanings och kommunala befattningshavares rätt hava intagits
bland villkoren och bestämmelserna, men i fråga om den stundom mycket
talrika lärarpersonalen har icke sällan inträffat, att ej ens dess tillvaro omnämnts.
Bent orimliga rättsförhållanden mellan lärare och skoldistrikt hava i vissa fall
härigenom uppstått. Givetvis skulle sådant icke kunna äga rum, om skoldistriktet
liade, såsom förhållandet ju är i verkligheten, eu med de båda andra kommunala
verksamhetsgrenarna i författningarna sidoordnad ställning. I särdeles skarp belysning
kommer oegentliglieten i den nuvarande ordningen, att kyrkoförsamling
och kyrkostämma stå som målsägare för folkundervisningen, genom det förhållandet,
att statens anslag till denna verksamhet — i riksstaten för år 1919 upptagna
till omkring 43,500,000 kronor — icke äro ställda till kyrkostämmans eller
kyrkoförsamlingens förfogande utan äro anslagna åt skoldistrikten och att lån,
upptagna för skolbyggnader, äro i vissa fall av Kungl. Maj:t medgivna och av
långivarna lämnade åt skoldistrikt, icke till kyrkostämma eller kyrkoförsamling.
Konung och riksdag hava sålunda sedan lång tid tillbaka vid sina åtgärder för
folkundervisningen begagnat sig av skoldistriktet såsom eu rättslig kommunal
enhet. Det synes då böra vara självfallet, att detta får framträda i författningarna,
då detsamma nu för att på lämpligt sätt underlätta oundgängliga nybildningar
av skoldistrikt erfordras. Att i stället utvidga den förutvarande omotsvarigheten
mellan de verkliga förhållandena och författningarna synes icke kunna försvaras.

172

Kungl May.ts Proposition Nr 310.

34 §.

I huru hög grad de nuvarande författningarna undanskymma den kommunala
skolverksamheten, framträder kanske allra bäst genom det föreliggande betänkandet.
Fastän de flesta delnings- och inkorporeringsmål, som dragas inför
myndigheterna och sålunda givit upphov åt kommittén, i väsentligt avseende
innerst framkallats av svårigheter att på ett tillfredsställande sätt ordna det kommunala
skolväsendet och ehuru kommittén tydligen bemödat sig om att göra
nämnda verksamhet all rättvisa, i det att den på detta område föreslagit långt
mera genomgripande förändring än på något annat, ägnas i själva det 45 paragrafer
omfattande lagförslaget om ändring i indelning endast följande rader åt
skolväsendet: »Yad i denna lag är stadgat angående församling gälle i tillämpliga
delar skoldistrikt, vars angelägenheter handläggas å kyrkostämma, ändå att dess
område icke sammanfaller med församlings område». Om förslaget blir lag, ger
det sålunda ingen direkt anledning till att frågan om skoldistriktens intressen
för framtiden bliva i vidare mån än hittills beaktade. Rörande de vanliga fallen,
då församling och skoldistrikt hava samma omfattning, är intet nämnt. Yad
undantagen beträffar, användes det mångtydiga uttrycket »i tillämpliga delar»,
vars innebörd endast efter ingående undersökningar kan utfinnas.

Den nuvarande oklarheten i förhållandet mellan församling och skoldistrikt
föranleder i vissa fall stora olägenheter vid frågor om äganderätt till fastighet.
Skoldistrikten hava som bekant så småningom blivit bland kommunernas största
fastighetsägare. De upptaga härför, såsom förut påvisats, lån och inköpa tomter,
men fråga är, om skoldistriktet som sådant författningsenligt med rättslig verkan
kan intaga denna ställning. Vederbörande myndigheter och befattningshavare,
som hava att tillämpa gällande författningar, äro ej sällan, såsom överstyrelsen
funnit, i ovisshet härom.

Beträffande skoldistrikt, som ej sammanfaller med församling, måste denna
fråga klarläggas i samband med föreliggande lagförslags antagande. Lämnades
den nu öppen rörande övriga, bleve i många fall förhållandena än mera olidliga
än förut, alldenstund det skulle komma att finnas skoldistrikt av olika rättslig
ställning, och denna olikhet skrdle kunna inträda utan att de, vilka de angå,
vore av förhållandena tillräckligt uppfordrade att överväga deras innebörd.

Det bör i detta sammanhang tagas i betraktande, att skoldistrikt med annat
territorium än kyrkoförsamling snart skulle bliva mycket talrika, enär behovet
av en sådan ordning på många håll gjort sig mycket kännbart. En förstahandsundersökning,
som under år 1918 utförts inom Sveriges allmänna folkskollärareförening,
har uppvisat flera hundra fall. Oftast föranleder varje enskilt fall
två eller flera skoldistrikt, som territoriellt skilja sig från vederbörande församlingar.

Överstyrelsen hemställer med hänsyn till det anförda att de föreliggande
författningsförslagen omarbetas i huvudsaklig överensstämmelse med de i det
föregående angivna riktlinjer, vilka ytterligare framgå av förutnämnda bilagda
förslag, samt sålunde erhålla en avfattning, som i tillbörlig grad tillgodoser folkundervisningens
intressen vid de omregleringar, som äro i fråga.

Domkapitlet i Luleå: Vidkommande ecklesiastika nybildningar synas kommitterade
hava väl knapphändigt behandlat de olika former, som dylika nybildningar
kunna taga. Om eu an nexför sandig med egen präst tillära as full självständighet
såsom förvaltningsenhet, båtar det föga och kan vålla olägenheter att
låta församlingen bibehålla något administrativt samband med moderförsamlingen,

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

173

utan bör annexet, åtminstone i regel, bilda pastorat. Det måste även framstå
såsom en orättvisa att i realiteten pålägga komministern en kyrkoherdes åligganden
beträffande kyrkobokföring samt ordförandeskap i kyrko- och skolråd ävensom
kyrkostämmä ni. in., men låta honom stanna i den underordnade prästmannens
tjänsteställning och lön. Domkapitlet vill tillika fästa uppmärksamhet på en
form av församlingar, som först under de senaste åren börjat uppkomma genom
avsöndrande av till gränserna bestämda så kallade kapellförsamlingar, vilka i
ekonomiskt och förvaltningshänseende fortleva i gemenskap med moderförsamlingen,
men erhålla rätt till egen kyrkobokföring. I själva verket äro dessa »församlingar»
endast att anse såsom kyrkobokföringsområden och intet därutöver.
Såsom formellt varande församlingar hava de visserligen att utse sina särskilda
organ, såsom kyrko- och skolråd, och att sammanträda till kyrkostämma, men
dessa organ kunna icke fungera i överensstämmelse med kyrkostämmoförordningen.
I ett fall inom stiftet, nämligen beträffande Yittangi kapellförsamling
under Jukkasjärvi pastorat, hava svårigheter och slitningar framträtt såsom följder
av en dylik anordning.

Yad kommitterade anfört och föreslagit beträffande förändring av skoldistrikt
föranleder domkapitlet ej till annan erinran än en hänvisning till önskvärdheten
av att den administrativa indelningen bör i största möjliga utsträckning
så ordnas, att ett och samma förvaltningsområde får i sin hand vården om
så många samhällsuppgifter som möjligt.

Stadsfullmäktige i Eslöv: Lagförslaget saknar föreskrift för möjliggörande av
gemensamt handhavande av folkskoleväsendet i stad, där detta lyder under stadsfullmäktige,
och del av annat skoldistrikt eller i del av sådan stad och annat
skoldistrikt eller del därav, utan att antingen kommunal indelningsändring genomföres
eller staden återgår till att handlägga folkskoleangelägenheterna å kyrkostämma.
I de fall, då indelningsändring skulle vara önskvärd med hänsyn till
folkskoleväsendet, torde den förstnämnda utvägen väl i allmänhet vara påkallad
av jämväl andra allmänna behov, men en så fast intressegemenskap behöver enligt
stadsfullmäktiges mening troligtvis icke särskilt i sådana fall förefinnas och
en ändring i den kommunala indelningen alltså ej heller alltid kunna sättas i
fråga. Det senare alternativet har givetvis icke tagits i betraktande av kommittén,
som synes utgå från att en kommunal indelningsändring ovillkorligen måste
vara föranledd av andra giltiga skäl, för den händelse behov av sammanslutning
i och för skolförvaltningen förefinnes i stad och del av landskommun, och icke
synes förutsätta behov av sammanslutning emellan del av stad samt annat angränsande
skoldistrikt eller del därav — något som val icke kan sägas vara alldeles
uteslutet. Berörda alternativ torde icke heller rimligen böra ifrågasättas,
åtminstone icke beträffande stad med flera kyrkoförsamlingar.

I detta sammanhang må redogöras för ett uttalande i samma fråga
av länsstyrelsen i Gottlands län. Däri erinras till en början om att enligt lagen
angående folkskoleväsendet i vissa städer den 25 juni 1909 bl. a. folkskoleväsendet
må enligt Kuugl. Maj ds förordnande utgöra eu för hela staden gemensam
angelägenhet. Vidare anför länsstyrelsen bl. a.: En dylik anordning förhindras
därest eu stad är förenad med en landsförsamling till eu församling, vilket är
fallet med Visby stad och Visby landsförsamling. För reglering av berörda förhållande
i syfte att överföra stadens ifrågavarande uppgifter till en kommunal
angelägenhet skulle visserligen kunna anlitas antingen fullständig inkorporeringav
församlingen med staden eller upplösande av den bestående föreningen.

174

Kungl, Maj:ts Proposition Nr 310.

Ingendera av dessa utvägar torde dock lämpa sig för Visby stads- och landsförsamling.
Det synes därför böra övervägas, huruvida en lagändring kunde
vidtagas i syfte att med bibehållande av föreningen mellan församlingarna möjliggöra,
att ifrågavarande uppgifter göras till en gemensam kommunal angelägenhet
att handläggas av stadsfullmäktige, förstärkta med ett lämpligt antal fullmäktige
från landsförsamlingen.

86 §• Förslagets ståndpunkt till frågan om ändring i församlingsindelningen mot

vederbörande församlings bestridande har föranlett en del uttalanden särskilt
från kyrkliga myndigheter.

Uppsala domkapitel: Vid dylik indelningsändring, särskilt om den rent av
skulle innebära församlingens upplösning, bör den allra största varsamhet iakttagas.
En omstörtning i en församlings kyrkliga och andliga liv av så djupgående
betydelse torde nämligen icke böra vidtagas utan alldeles tvingande skäl.

För domkapitlets i Visby stift uttalande i denna fråga har redogörelse lämnats
i det föregående (sid. 60).

Växjö stadsförsamling, med vilken Växjö domkapitel instämmer, anser, att
rörande ecklesiastik indelningsändring må, därest församling motsätter sig densamma,
kunna förordnas endast om ändringen finnes vara av betydande allmänt
behov påkallad, såsom i det fallet blivit föreslaget beträffande borgerlig kommun.

I samma riktning uttala sig Skara stadsförsamling, med instämmande av
Skara domkapitel, samt folkskolöverstyrelsen, vilken tillika föreslår intagande i 36 §
av en motsvarighet till första stycket av 3 §, nämligen av den innebörd, att med
ändring i församlings- eller skoldistriktsindelning icke avses ekonomisk utveckling
utan en utveckling, som står att vinna genom arbetet i kyrka och skola.

Malmö stadsför samling ar och domkapitlet i Lund: Arten av de förutsättningar,
som kunna eller böra föranleda en ecklesiastik indelningsändring, böra i lagen
angivas. I städer förekommer tid efter annan behov av nybildning av församlingar
på den grund, att någon församlings invånarantal vuxit till sådan höjd,
att en uppdelning bör äga rum. Det vore önskligt, om i lagen kunde fastställas
åtminstone någon norm för sådan uppdelning genom stadgande, att så snart en
församlings folkmängd stigit över ett visst tal, uppdelning bör ske.

8? §. Malmö stadsför samling av, med vilka Lunds domkapitel instämmer: Det kan

starkt ifrågasättas, huruvida den föreslagna tidpunkten för indelningsändrings
ikraftträdande är lämplig med hänsyn till de kyrkliga förhållandena. Budgeten
göres visserligen upp för kalenderår, men det möter inga större svårigheter att
under övergångsåret uppgöra den för annan tid. Däremot möta avsevärda svårigheter
i andra avseenden, om tiden för ändringens ikraftträdande sättes till den
1 januari. Sålunda plägar konfirmationsundervisningen åtminstone i Skåne att
taga sin början på hösten och därpå fortgå till någon tidpunkt på våren. Skulle
nu indelningsändringen träda i kraft den 1 januari, finge konfirmanderna ombyte
på lärare mitt under lästiden, och att detta är olämpligt torde utan vidare förklaringar
kunna inses. Då det gäller utbrytning av en ny församling, uppstå
även andra svåra olägenheter, om utbrytningen skall träda i verkställighet den
1 januari. Till den tiden böra avskrifter av församlingsböckerna i för den nya
församlingen erforderliga delar vara färdiga att avlämnas från den gamla församlingen.
Detta kan emellertid svårligen medhinnas, då det är fråga om bildandet
av en ny församling, av något avsevärd storlek, ty arbetet med mantalsskrivnings -

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 310.

175

förrättningarna och därmed sammanhängande inskrivningar och ändring i församlingsböckerna
är färdigt först fram emot jultiden, och innan detta arbete
verkställts, kan avskrivningen av böckerna icke påbörjas. Ej heller därefter
kunna böckerna uteslutande stå till förfogande för avskrivning, enär böckerna
dagligen få vara i bruk å pastorsexpeditionen. De nja församlingar, som bildats
i Malmö, hava redan vid bildandet fått en folkmängd av över 10,000 personer.
Därtill kommer, att pastor i församlingen under årets första månader har sig
ålagt att avgiva flera slag av statistiska uppgifter, vilka det kan vara förenat med
avsevärda svårigheter för eu med förhållandena i församlingen fullkomligt obekant
präst att avgiva. Det synes därför, som om den 1 maj skulle vara en lämpligare
tidpunkt för indelningsändringens ikraftträdande än den 1 januari.

Växjö stads för samling och Växjö domkapitel uttala, att det icke torde vara
av någon avgörande betydelse, att en fix tidpunkt för ecklesiastik indelningsändrings
ikraftträdande i lagen bestämmes.

Pastorsämbetet i Enköping anser det vara lämpligast att ifrågavarande tidpunkt
bestämmes alternativt till den 1 januari eller den 1 maj.

Kammarkollegium: Bestämmelserna i 20 § om uppskov med uppgörande av
utgifts- och inkomststat böra göras tillämpliga jämväl vid ändring i församlingsindelning,
då den kyrkliga kommunens budget ofta är betydligt mera omfattande
än den borgerliga kommunens.

Kyrkofullmäktige i Göteborg, med vilka domkapitlet därstädes instämmer:
Yid förslagets utarbetande har hänsyn icke blivit tagen till den omständigheten,
att Göteborgs församlingars beslutanderätt i flera viktiga hänseenden överlämnats
åt kyrkofullmäktige enligt förordningen angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd
i Göteborg den 5 maj 1882 med däri senare skedda ändringar. Så t. ex.
skall stat, som avses i förslagets 38 § första stycket, för Göteborgs del bestämmas
av kyrkofullmäktige, varför dylikt bestämmande givetvis icke kan ske i den av
kommittén föreslagna ordning.

Trollhättans församling hemställer, med åberopande av erfarenheter från
Trollhättans inkorporeringar, att, då församling eller del därav övergår till annat
pastorat genom förändrad indelning, pastor skall vara skyldig vid förändringens
ikraftträdande lämna fullständiga längder över befolkningen på de överflyttade
områdena och alla uppgifter, som äro behövliga för kyrkobokföringen.

Trollhättans församling. Alla föreskrifter saknas, hur det skall ordnas med
pastoralvården i de förändrade församlingarna. Några vägledande föreskrifter
erfordras. Ännu länge komma pastorat att finnas med löneregleringar enligt förordningen
av år 1862. Områdesändring berör tjänsteinnehavarna i lönehänseende.

I fråga om rätten att taga initiativ till och leda utredningen av indelningsändringar,
som beröra skoldistrikten, anför folkskolöverstyrelsen: Ett av översty relsens

mest krävande åligganden är att omedelbart eller genom statens folkskolinspektör
befordra, att på varje ort anordnas den med hänsyn till rådande förhållanden
lämpligaste formen av skola. Ej sällan innebär detta att söka få till
stånd viss omreglering av skoldistrikten. Kungl. Maj:t har i samma syfte ofta
genom remisser föranlett överstyrelsen att utreda hithörande slag av spörsmål
och till och med anbefallt överstyrelsen att verkställa utredning om sammanslag -

38 §.

39 §.

40 §.

-14 §

176

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 310.

45 §.

1 §•

ning av församlingar i ändamål att därigenom vinna möjlighet för ett ändamålsenligt
ordnat skolväsen. Överstyrelsen bär också ständigt liknande ärenden under
behandling. Gång på gång hava dess medlemmar måst företaga resor till
skoldistrikt för att på ort och ställe samråda med de lokala organen. En betydande
del av de tjänsteresor, som statens folkskolinspektörer företaga, äro föranledda
av samma behov.

Nu berörda arbete kan enligt överstyrelsens mening icke till fromma för
folkskoleväsendet väsentligen överflyttas till kammarkollegiet, länsstyrelserna och
domkapitlen, enär enligt sakens natur hos dessa myndigheter icke kan väntas
den förtrogenhet med skoläreDdena, som är en förutsättning för ett lyckligt handhavande
av omregleringsärenden beträffande skoldistrikten. Då lagförslaget bland
annat avser formerna för omreglering i fall av olämplig indelning beträffande
skoldistrikten, synes det nödigt, att överstyrelsen och dess organ erhålla den
ställning vid berörda arbete, som av rådande förhållanden påkallas. Detta synes
lämpligen kunna ske därigenom, att överstyrelsen i fråga om skoldistrikten erhåller
rätt att taga initiativ till och leda utredning antingen omedelbart eller genom
utredningsman, vartill då i regel torde befinnas lämpligt att utse statens vederbörande
folkskolinspektör. Givet är, att samarbete behöver i skolfrågor äga rum
mellan skolmyndigheterna och övriga myndigheter, som av här avsett ärende beröras,
och utvägar härtill torde icke saknas.

För tillgodoseendet av en för skolväsendet lämplig ordning har överstyrelsen
till § 44 fogat bestämmelse om, att överstyrelsen i fråga om indelning i församlingar
och skoldistrikt skall hava samma befogenhet och åligganden, som föreslagits
beträffande kammarkollegium.

Styrelsen har vidare uttalat sig i frågan om återgäldande av kostnad för utredning
vid indelningsändring (se ovan sid. 168) samt i.denna del föreslagit ett
tillägg till 44 §.

För de yttranden, berörande stadgandet i 45 §, vilka avgivits av kammarkollegium,
folkskolöverstyrelsen och domkapitlet i Luleå, har redogörelse lämnats
vid början av 2 kap.

Förslaget till lag om kommunalförbund.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Av lagtexten framgår ej, att sammanslutning
om gemensam fattigvård icke anses såsom sammanslutning »för handha vande av
kommunal förvaltningsuppgift» utan såsom kommunal nybildning. Även andra
motsvarande fall torde finnas, där ett förtydligande vore önskvärt. —- Behov av
förbund mellan kyrklig församling (skoldistrikt) och borgerlig kommun kan förefinnas
i avseende å folkbibliotek (K. K. 16 juni 1905) och väl även beträffande
högre folkskola samt kombination av fortsättningsskola och yrkesskola.

Västerbottens läns landsting anser det tveksamt, om icke sådana kommuner
som å ena sidan landstingskommun samt å den andra landskommun eller municipalsamhälle
borde få sammanslutas till kommunalförbund. (Se även uttalanden, återgivna
bland de refererade yttrandena över förevarande lagförslags allmänna grunder.)

Medicinalstyrelsen: I fråga om anordnande av bostad i provinsialläkardistrikt
föreslog 1916 års provinsialläkardistriktskommitté viss intressegemenskap mellan
landstingskommun och en eller flera landskommuner, men härav torde något sammanförande
av landstinget och landskommunen i förbund icke nödvändiggöras. —

177

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Beträffande frågan, om delar av kommun må ingå i kommunalförbund, erinras,
att exempel finnas på att i extra provinsialläkardistrikt ingå delar av en kommun.
Jämlikt § 36 i det år 1915 avgivna förslaget till hälsovårdsstadga för
riket skall varje provinsialläkar- och extra provinsialläkardistrikt med undantag
av till distriktet hörande stad ävensom av köping eller annat samhälle, där särskild
hälsovårdsstyrelse finnes, utgöra ett hälsovårdsområde med särskild hälsovårdsnämnd.
Kommunalförbund torde sålunda komma att finnas, i vilka ingå
även delar av en kommun. I dessa fall torde icke den av kommittén anvisade
utvägen att bilda ett municipalsamhälle lämpligen kunna komma till användning.
Kommundelarna kunna ej heller alltid bilda särskild kommun. Kommunalförbund
enligt kommittéförslaget skulle därför i dessa undantagsfall ej kunna komma
till stånd. Man skall således alltjämt hava att räkna med kommunala sammanslutningar
av annan art än kommunalförbund. Någon större praktisk svårighet
torde dock icke komma att uppstå härav, även om det varit önskvärt, att
alla dylika sammanslutningar blivit enhetligt ordnade.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Kommunalförbund bör tillhöra samma län
och, om det bildats i ecklesiastikt ändamål, samma stift.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län anse i förbundsordningen
böra intagas bestämmelse om medlemmarnas andel i förbundets skuld. Sistnämnda
länsstyrelse framhåller, att även bestämmelser i andra avseenden, än
som i lagrummet omförmälas, stundom kunna vara erforderliga, varför det synes
lämpligt att i första stycket efter ordet »bestämmelser» inskjutas orden »biand
annat».

Magistraten i Linköping ifrågasätter, att då stad är medlem av kommunalförbund,
direktionen bör sammanträda jämväl då magistraten i staden det äskar.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Vid val genom öppen omröstning bör, i enlighet
med vad vanligen stadgas, lotten och icke ordförandens mening bliva avgörande,
då rösterna å ömse sidor äro lika.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Lagen synes böra anvisa möjlighet för förbundsmedlemmarna
att sammanträda genom delegerade för överläggning om
gemensamma angelägenheter. Härigenom skulle beredas tillfälle till översikt och
tillsyn över förvaltningen.

Överståthållarämbetet: Direktionen bör vara berättigad att omlägga verksamheten,
och utvidgning av densamma erfordras i regel som en naturlig följd
av utvecklingen i andra avseenden. Även frånsett svårigheten att avgöra, när
»väsentlig» ändring eller utvidgning av verksamheten är för handen, torde således
icke finnas skäl för någon så allmänt hållen inskränkning i direktionens bestämmanderätt,
som i 7 § föreslås. Önskas begränsningar i direktionens handlingsfrihet
inom den av förbundsändamålet angivna ramen, böra de inryckas i förbundsordningen.

I motsatt riktning uttala sig länsstyrelsen i Uppsala län och Nya Huvudsta
municipalsamhälle, vilka anse, att direktionen icke bör hava befogenhet att ens i
mindre mån lindra eller utvidga verksamheten, samt Västerbottens läns landsting,
som finner gränsen för direktionens befogenhet böra dragas snävare än kommittén
föreslagit.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 274 käft. (Nr 310.)

4037 18 23

178

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

10 §• Overståthållarämbetet anser besvär böra få föras lika väl om beslutet står i

strid med förbundsordningen som om det ej överensstämmer med allmän lag
och författning.

Ett flertal länsstyrelser och kommunala myndigheter erinrar, att föreskrift erfordras
därom, huru de klagoberättigade skola erhålla del av förbundsdirektions
beslut och när delgivning skall anses hava skett. I ett par utlåtanden uttalas
att, där många kommuner äro medlemmar i förbundet, en enklare form för delgivning
av kungörelser i alla dessa kommuners kyrkor borde kunna stadgas, och
i ett annat yttrande framhålles, att i fråga om medlem av till förbundet anslutet
samhälle viss dag borde bestämmas, då delgivning skall anses hava skett. En
länsstyrelse anser, att menighet bör, i likhet med vad som eljest plägar vara
kommun medgivet, tillerkännas 15 dagars längre besvärstid än den vanliga av
30 dagar.

11 s. Av åtskilliga länsstyrelser och andra myndigheter uttalas, att bestämmelser

böra i lagen inflyta angående vilken myndighet som skall förordna om kommunalförbunds
bildande i det fall, att kommuner tillhöra olika län, och framhålles
i ett par utlåtanden, att särskilt med hänsyn till detta spörsmål det måhända
vore lämpligast, att beslut av ifrågavarande slag alltid meddelas av Kungl. Maj:t.

12 5- Magistraten i Uppsala anser det böra stadgas att Konungens befallningshavande

icke skall äga utan ansökan upptaga fråga om förbunds bildande innan vederbörande
samhälle blivit i ärendet hört.

13 §. Stadsfullmäktige i Falköping: Kommun bör berättigas att själv ombestyra

utredning, vilket torde bliva billigare än om den verkställts genom Konungens befallningshavande.

16 §■ Länsstyrelsen i Stockholms län: Det bör angivas, på vem det ankommer att

upprätta förslag till förbundsordning.

17 §. Magistraten i Vimmerhy och kyrkostämman därstädes: I förevarande lag bör

offentlig myndighet medgivas rätt att efter verkställd utredning och vederbörande
kommuners hörande förordna om sammanslutning även utan medgivande
från kommunerna. En nödvändig konsekvens härav blir emellertid, att särskilda
bestämmelser måste meddelas för säkerställande av förbundets ekonomiska
underlag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: För vinnande av ordning och reda i de med
förbundsbildningen förenade ekonomiska förhållandena bör kommunalförbund
träda i verksamhet vid kalenderårets början, då även utträde ur förbund samt
upplösning av dylikt böra äga rum.

19 §• Mot bestämmelsen i 19 §, att utträde ur förbundet i allmänhet icke får ske

förrän 5 år efter det förbundet trätt i verksamhet, hava erinringar framställts av
några myndigheter, vilka ansett berörda bestämmelse allt för sträng och kunna utgå.

Overståthållar ämbetet anser även så kunna äga rum, särskilt om, såsom ämbetet
föreslår, utträde bör, i likhet med vad som i 18 § stadgats om ny medlems
inträde, göras beroende av Konungens befallningshavandes samtycke, så
framt ej i förbundsordningen annan bestämmelse härom intagits.

179

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Länsstyrelsen i Stockholms län hemställer om sådan ändring av 19 § eller
någon av de efterföljande, att ensidigt utträde nr förbundet må kunna möjliggöras,
då sådant utan oersättlig skada för övriga förbundsmedlemmar kan ske.

Örebro läns landsting: Då medlem av förbund vill utträda ur detsamma, so §.
torde även möjligen varande fordringsägare böra höras över ansökningen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Se dess yttrande vid 17 §. 22 §.

Länsstyrelsen i Hallands län anser, att genom stadgandet i 23 § den, som 23 §.
äger fordran hos ett kommunalförbund, icke fått sin rätt behörigen iakttagen.
Årsstäinning erfordras icke, innan utträde ur förbundet får äga rum. En fordringsägare
kan sålunda utan att hava blivit hörd berövas den ena gäldenären
efter den andra, till dess kanske endast två kommuner återstå. Visserligen har
han dessa att hålla sig till och detta bör ju vara för honom tillräckligt. Men
genom stadgandets avfattning bliva dessa återstående medlemmar berövade
varje regressrätt mot de forna medlemmarna, om de icke gjort något förbehåll
härom vid dessas utträde ur förbundet och Konungens befallningshavande bifallit
ett dylikt anspråk. Detta kan vara hårt mot dessa återstående medlemmar,
och den ifrågavarande bestämmelsen synes icke vara av behovet påkallad.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Det kan antagas, att Konungens befallningshavande
vid sitt avgörande enligt detta lagrum i de flesta fall kommer att förordna,
att avgående medlem fortfarande skall vara ansvarig för återbetalning av
lån, som förbundet upptagit under den tid, den avgående medlemmen tillhörde
förbundet. Såsom kommittén yttrar, kan det visserligen vara för fordringsägaren
betydelselöst, att och när en avgående medlem frigöres från delaktighet i förbundets
skulder, eftersom de kvarvarande medlemmarna av förbundet i sista
hand skola vara ansvariga för förbindelserna. Däremot är saken icke utan vikt
för de kvarstående medlemmarna, och fråga kan vara, huruvida icke med hänsyn
till att skuld kan yppa sig, efter det medlem utträtt, den föreslagna tiden, efter
vilken avgången medlem skall vara fri från ansvarighet för förbundets förbindelser,
är för kort och bör utsträckas till två år.

Mot stadgandet i 24 §, att upplösning i allmänhet ej får äga rum förrän 24 §.
fem år efter det förbundet trätt i verksamhet hava riktats samma erinringar som
mot motsvarande stadgande i 19 §.

Över ståthällar ämbetet: Konungens befallningshavande bör kunna väcka fråga 25 §.
om förbunds upplösning jämväl då sådana förändrade förhållanden inträtt, att
förbundsverksamheten icke kan med fördel fortsättas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Se dess yttrande vid 17 §. 27 §.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Bestämmelse bör meddelas rörande tid till 29 §.
klander av den utav likvidatorerna avlämnade redovisning. Av det sätt, varpå
denna fråga ordnats, torde bliva beroende, huruvida länsstyrelsen bör förklara
förbundet upplöst, innan tid för klandertalan utlupit eller eventuell klandertalan
av domstol slutligen avgjorts.

180

30 §.

31 §.

33 §.

Kommitténs
uttalanden
angående
municipallagstiftningen

för landsbygden.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Länsstyrelsen i Gottlcmds län: Beträffande 30 § gäller i tillämpliga delar

samma anmärkning som av länsstyrelsen framställts mot 10 § i lagen om kommunal
indelningsändring.

Länsstyrelsen i Kristianstads län riktar vid denna § samma erinran som vid
32 § i lagen om kommunal indelningsändring.

Av en kommun påyrkas, att kostnaden för utredning alltid bör förskjutas
och gäldas av allmänna medel.

Folkslcolöverstyr elsen: Det kan ej vara lämpligt, att även skoldistrikt skall

kunna ingå i kommunalförbund. Anordnandet av folkskolor kan uppenbarligen
ej ske genom en sammanslutning av den tillfälliga art som det föreslagna förbundet.
För denna verksamhet måste nämligen fastigheter med speciell utrustning
anskaffas och ordinarie lärare anställas. De fall, kommittén avsett, tillgodoses
lättare genom ändringar och tillägg i folkskolestadgan. Folkskolans
överbyggnaders behov äro så egenartade, att deras rättsliga. ställning måste ordnas
i för dem gällande författningar, något som också skett i de senast tillkomna.
Överstyrelsen hemställer, att 33 § utgår ur förslaget.

Uppsala domkapitel: För den händelse, i fall som avses i 33 §, Konungens
befallningshavande och domkapitlet äro av olika mening, torde höra stadgas,
att frågan skall underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Förslaget till lag om kommunal rote.

I anledning av kommitténs uttalanden angående municipallagstiftningen för
landsbygden hava vissa municipalsamhällen framhållit det trängande behovet av
att den nuvarande dubbelbeskattningen av municipalsamhällena i fråga om vägunderhåll
måtte avskaffas.

Vägkommissionen: Se ovan sid. 61 f.

Även i ett par av länsstyrelsernas utlåtanden beröres municipallagstiftningen.
Sålunda anser länsstyrelsen i Jönköpings län åtgärder böra vidtagas för att
underlätta municipalbildning i de fall, då samhällen icke hava tillräckligt stark
ekonomisk ställning att ensamma draga kostnaderna härför. I främsta rummet
borde staten lämna bidrag till upprättande av stadsplaner, vilka torde draga
den drygaste kostnaden vid bildande av municipalsamhällen. Vidare borde särskilda
normalstadgar upprättas för ordnande av hälsovård samt byggnads-,
brand- och polisväsende i dylika samhällen med mindre betungande bestämmelser
än som gälla för städerna. Därigenom skulle även samhällenas invånare
vid inrättande av municipalsamhällen äga klarare kännedom om innebörden av
de förpliktelser, som de åtaga sig. Även länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller
den synnerliga angelägenheten av, att stadsplane- och byggnadslagstiftningen
jämkas efter municipalsamhällenas behov av föreskrifter av mindre betungande
beskaffenhet än de i allmänhet gällande ävensom att genom ändring i väglagstiftningen
den dessa samhällen påvilande dubbelbeskattningen undanröjes.

Se redogörelsen för de principiella erinringarna mot förslaget.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

181

Krokslätts municipalstämma anser, att endast löpande utgifter för underhåll 2 §.
och drift böra gäldas av rote, varemot alla utgifter för gatas iordningställande
och förseende med erforderliga ledningar böra bekostas av stad eller samhälle.

Stadsfullmäktige i Falköping: Roten bör vara befriad från deltagande i förräntning
och amortering av skulder, vari den gemensamma kommunen före
rotebildningen kommit för sådan lösning av kommunala förvaltningsuppgifter,
vilken väsentligen eller uteslutande kommit den andra kommundelen till godo.

Länsstyrelsen i Malmöhus län; Av lagtexten bör framgå att, såsom kommit- 5 §.
tén i motiven uttala, staden i dess helhet är ansvarig utåt för de kommunala
förbindelser, vilka ådragas för roteändamål.

Nacka sockens kommunalstämma ifrågasätter, om det icke skulle vara till för- 6 §•
del såväl för det ursprungliga stadssamhället som särskilt för inkorporerat område,
om det sistnämnda efter inkorporeringen finge behålla kommunal självstyrelse
i vidare omfattning än som i förslaget om kommunal rote avses Aven
med bibehållande av rotens samhörighet med staden utåt synes det ej otänkbart
att finna lämpliga former för beredande av dylik utvidgad självstyrelse.

Av ett par länsstyrelser (Blekinge samt Göteborgs och Bohus län) framhålles 8 §•
att bestämmelser erfordras i lagen angående antalet rotefvdlmäktige samt sättet
för deras utseende ävensom deras tjänstgöringstid.

Över ståthallar ämbetet: De magistraten i 9 och 12 §§ lämnade uppdrag synas 9 §.
i Stockholm med större fog böra tilläggas överståthållarämbetet.

Bodens municipalfullmäktige föreslå för förhindrande av förhastat beslut om 11 §•
rotebildning, att förslag härom skall hava godkänts av stadsfullmäktige eller rådstuga
med 2/ä majoritet.

Stadsfullmäktige i Gävle: Då förslagets värde just ligger i lindrandet av de 12 §.
med eu fullständig inkorporering förbundna olägenheterna, synes staden, som
dock kan för en sådan påtvingas rätt avsevärda uppoffringar, böra tillerkännas
möjlighet att med offentlig myndighets hjälp få genomförd den differentiering
av området, som förslaget vill möjliggöra, även om den blivande rotens egna medlemmar
motsätta sig detta.

Länsstyrelsen i Stockholms län: I lagtexten bör beredas plats åt stadgande,
att för rotes tillkomst krävas sammanstämmande beslut av staden och av invånarna
inom det tillämnade roteområdet.

Överståthållarämbetet: Se dess anmärkning vid 9 §.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Med nutidens decentralisationssträvanden 13 §.

skulle överensstämma, om fastställande av rotestadga anförtroddes åt Konungens
befallningshavande. Vid rotebildning i sammanhang med inkorporering (20 §) borde
dock givetvis Kungl. Maj:t fastställa även rotestadgan. Yiktigare än den av kommittén
åsyftade enhetligheten vore, att stadgan i varje särskilt fall anslöte sig till
de varierande lokala förhållanden. Enhetligheten kunde lätteligen vinnas genom
utgivande av normalstadgar. Varje mera avsevärd saklig ändring i stadgeförslag,
även i enhetlighetens intresse, bleve lätt ett ingripande i parternas i lagen av -

182

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

sedda rätt att ganska fritt överenskomma om rotestadgans innehåll. I verkligheten
bleve det knappast fråga om annat än att antingen fastställa stadgan oförändrad
i sak eller ock avslå densamma. Detta borde kunna anförtros åt Konungens
befallningskavande. Länsstyrelsen hemställer att det måtte lämnas åt Konungens
befallningshavande att fastställa rotestadgor och ändringar däri. Däremot
syntes ändring ej böra ske i stadgandet i 16 § om rätt för Kungl. Maj:t
att upplösa rote utan att parterna äro med därom eller i 20 §:s bestämmelser
för det fall, ett rotebildning förekommer tillsammans med införlivning.

Även stadsfullmäktige i Falköping anse, att rotestadga och beslut om ändring
däri böra fastställas av Konungens befallningshavande. Jämväl beslut om upplösning,
som avses i 16 § borde fastställas av Konungens befallningshavande.

Överståthållarämbetet: 13 § upplyser ej om, huruvida, då rotestadga under ställes

Kungl. Maj:ts prövning, i densamma må utan intressenternas medgivande
företagas någon ändring.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Bestämmelse saknas om förfa ringssättet

för den händelse fastställelse å rotestadgan icke skulle kunna ske.
Det kan ifrågasättas, huruvida icke, i händelse av vägrad fastställelse, beslutet
om rotebildningen bör helt och hållet förfalla och i följd härav, därest rotebildning
fortfarande anses böra ifrågakomma, förslaget härom ånyo bör behandlas
i den i 11 § stadgade ordning. I varje fall erfordras uttrycklig bestämmelse
härom.

Länsstyrelsen i Stockholms län och stadsfullmäktige i Fallcöping: Se deras

erinringar vid 13 §.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Gottlands och Malmöhus län anse, att Kungl.
Maj:t, som enligt förslaget skall fastställa rotestadgan, bör förordna om upplösning
av roten, även i det fall, som avses i 15 §. Sistnämnda myndighet anför
till stöd för denna sin åsikt, att den ekonomiska utjämning, som vid upplösningen
ifrågakommer, är av grannlaga natur och bör äga rum efter enhetliga grunder,
vilka kunna äventyras, därest förordnande därom skall meddelas av de olika
länsstyrelserna.

Överståthållarämbetet anmärker, att för upplösning av kommunalförbund enligt
förslaget erfordras framställning av förbundsmedlem, under det att, av innehållet
av nu förevarande 15 § att döma, Konungens befallningshavande må
kunna i angivna fall till behandling upptaga frågan om rotes upplösning utan att
framställning därom gjorts från vareo sig staden eller roten.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Åt såväl rote som stad bör inrymmas befogenhet
att, med iakttagande av viss övergångstid, ensidigt häva rotebildning.

Överståthållarämbetet ifrågasätter, om icke, i överensstämmelse med motiven,
i lagen bör utsägas att, då sådan anledning föreligger till upplösning, som i 16
§ avses, magistraten, och möjligen även Konungens befallningshavande, bör vara
pliktig att taga initiativ till åtgärden.

Stadsfullmäktige i Falköping: se anmärkning vid 13 §.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: se anmärkning vid 15 §.

18 g. Överståthållarämbetet ifrågasätter, om för reglerandet av rätten till talan mot

i rote fattade beslut hänvisningen i 18 § till föreskrifterna i förordningen om
kommunalstyrelse i stad och stadgandet i 21 § äro tillräckliga.

14 §.

15 §.

183

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Länsstyrelsen i Stockholms län: I enlighet med vad som skett i 12 § torde 20 §.
vara skäl att i 20 § utsätta, efter vilka grunder omröstning skall ske vid däri omförmälda
stämma med invånarna i det tillämnade roteområdet.

Överståthållarämbetet: Å rotestämma eller av rotefullmäktige torde kunna 21 §.
komma att fattas beslut, som, därest det meddelats av Stockholms stadsfullmäktige,
bort underställas överståthållarämbetets prövning. Någon motsvarande skyldighet
i avseende å rotebeslutet förefinnes icke.

Förslaget till lag om särskild bidragsskyldighet för gatuhållning m. m.

i vissa samhällen.

De principiella invändningarna, se sammanfattningen sid. 67 ff. 1 §.

Nya Huvudsta municipalstämma: Utöver i 1 § angivna kommunala ändamål
böra jämväl andra dylika kunna bliva föremål för särskild bidragsskyldighet, exempelvis
ordnandet av brandväsendet.

Stockholms stads kammarkontor och stadens ombudsman: För vinnande av 4 och 5 §§.
ökad trygghet, att särskild bidragsskyldighet icke kommer till användning i annat
fall än då den överensstämmer med rättvisa och billighet, bör för beslut härom
fordras kvalificerad majoritet. Enahanda bör förhållandet vara i avseende å beslut
om ändring i dylik bidragsskyldighet.

Stadsfullmäktige i Lideå: Kungl. Maj:t bör icke äga rätt att förordna om 6 §.

bidragsskyldighetens upphörande utan att samhället därom beslutat.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen om kommunalstyrelse
på landet.

Kammarkollegium hemställer på grunder, som angivits i sammanfattningen 1 §■
av de principiella erinringarna mot den föreslagna lagstiftningen (sid. 58), att
1 § av denna förordning måtte erhålla den lydelse, att varje socken på landet
utgör för sig en särskild kommun, därest icke på grund av synnerliga skäl Kungl.

Maj:t förordnat, att socken skall vara delad i skilda kommuner eller att socknar
eller delar därav skola vara förenade i en kommun.

Kammarkollegium anför beträffande de föreslagna andra styckena av kom- 3 §.
munalförordningen för landet § 3 och kommunalförordningen för stad § 2, att
kollegium ställer sig tveksamt, huruvida stadganden av dylikt innehåll böra inflyta
i kommunallagarna, samt hemställer, att för undvikande av missuppfattning
stadgandena givas den formulering, att Kungl. Maj:t skall meddela beslut angående
sättet för gränsens bestämmande.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Den nya bestämmelsen i § 14 om anteckning, 14 §.
som erfordras för röstberäkning vid längdens användande å kyrkostämma, är

184

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

tydligen alltför vidsträckt; vissa hithörande anteckningar skola enligt kyrkostämmoförordningen
såväl i dess föreslagna som i dess nuvarande lydelse göras av kyrkostämmans
ordförande. Behovet av den nya bestämmelsen är näppeligen större
på landet iin i stad.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen om kommunalstyrelse
i stad.

Kammarkollegium: Se anmärkning vid kommunalförordningen för landet § 3.

Av åtskilliga myndigheter åberopas den inverkan, som § 54 kan komma att
röna av bifall till det av särskilda sakkunniga upprättade förslaget till magistratsförvaltningens
ordnande i städer under landsrätt.

Förslag till lag om ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen om kyrkostämma
m. m.

Västerbottens läns landsting ifrågasätter, utan att vilja framställa något yrkande,
huruvida ej beslut om förening eller klyvning av skoldistrikt borde kunna
få giltighet efter medgivande av lägre myndighet än Kungl. Maj:t.

Kammarkollegium: I fall av bristande överensstämmelse särskilt mellan

kommuns och skoldistrikts områden erfordras särskilda bestämmelser i syfte att,
där område inom en kommun tillhör olika församlingar eller skoldistrikt, stämmor
ej samtidigt må hållas inom kommunen och församlingarna. I annat fall skulle
den person, som är röstberättigad vid två olika stämmor, vilka hållas å kanske
vitt skilda platser, icke kunna utöva sin rösträtt annat än genom fullmakt. Då
brist på överenstämmelse föreligger mellan församlingarna och skoldistrikten,
måste särskilda kyrkostämmor hållas för kyrkliga angelägenheter och särskilda
»kyrkostämmor» angående skolangelägenheterna. Av denna åtskillnad i kyrKOstämmornas
karaktär kunna lätt uppstå misstag och olägenheter för vederbörande
röstberättigade samt skolråd etc. Liksom skoldistrikt skulle komma att bliva i
dylika fall en faktisk primärkommun, skulle också »skolkyrkostämman» komma
att få fastställa särskild stat för skolan och besluta särskild utdebitering för densamma.
Både teoretiska och praktiska skäl synas da tala för, att skoldistrikten
givas en särskild, från församlingarna helt skild representation i form av »skolstämma»,
som övertager kyrkostämmans handläggning av skolangelägenheter och
dylikt. Bestämmelserna om sådan skolstämma torde kunna i huvudsak hämtas
från kyrkostämmoförordningen.

Folkskolöverstyrelsen har i sitt utlåtande (se ovan sid. 168 ff.) berört denna fråga.
Överstyrelsen har, såsom där omnämnts, uppgjort ett detaljerat förslag till ändringar
i kyrkostämmoförordningen, vilka ändringar sammanhänga med den av
överstyrelsen i dess utlåtande omfattade mening.

Vissa församlingar i Lunds stift uttala, med instämmande av domkapitlet
därstädes, att i kyrkostämmoförordningen bör intagas stadgande om församlings
rätt att åt fullmäktige överlåta sin beslutanderätt. Behovet härav blir särskilt
framträdande, då flera församlingar sammanslutas, enär en mindre eller avlägset
belägen församling eljest har svårt att vederbörligen bevaka sina intressen.

Kung!. Mag-.ts Proposition Nr 310. ]85

Se i övrigt sammanfattningen av de principiella erinringarna mot den före
slagna lagstiftningen.

Ett antal kyrkliga myndigheter anmärka mot § 6, att kyrkostämmas ordfö- » 6.
rändes skyldigheter med avseende å röstlängden bör som hittills endast avse reiigiosa
diskvalifikationer, varemot Övriga anteckningar böra verkställas av borgerliga
förvaltningsorgan. °

Länsstyrelsen i Malmöhus län: I det fall, att församlings område ej sammanlaner
med kommuns, kan det vålla svårigheter, därest två eller möjligen flera
rostlängder anyandas vid kyrkostämma. Upprättande av en enda röstlängd för
forsamlingen blir därför utan tvivel en nödvändighet.

Från prästerligt håll ifrågasättes att förordnande, som avses i andra stycket § 8.
av § 8, begransas till viss tid, exempelvis två år.

-Folksko lövers tyr elsen föreslår, att i §§ 17 och 32 införas stadganden om i vilken

fl C! ro TV» 1Y1 rvbeoln i- J 1 i. 1 1 lo 1 IT» . • t . . . _ ^

kyrka stämmobeslut och skolrådsbesliit skola,
manfaller med församlingens, uppläsas för att

då skoldistriktets område
vinna laga kraft.

17 och 32.

ej sam -

Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av vissa §§ i stadgan angående

folkundervisningen i riket.

_ Västerbottens läns landsting: se dess anmärkning vid 8 1 kvrkostämmoförordmngen.

••i Pastor sannhet et i Enköping: Skolrådet bör åläggas att göra anteckning järn- § 36

val efter utflyttnmgsboken beträffande de skolbarn, som utflyttat. Tidpunkten
f?}'' anteckning, slutet av oktober, är olämplig, enär den stora höstflyttningen då
först begynner, före början av var- och höstterminerna vore ändamålsenligare.

mom.

k olkskolörerstyrelsen föreslår ändring i denna paragraf, avseende vilken
pastor och vilket kyrkoråd som, för det fall att skoldistrikt har annat territorium
än församling, hava att varna föräldrar, vilka tredskas i fråga om barns
skolgång.

Förslaget till förordning om ändrad lydelse i mantalsskrivningsförordningen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Särskilda taxeriugslängder kunna ej upprättas
utan att motsvarande särskilda mantalslängder föreligga. För att den föreslagna
bestämmelsen i 29 § taxeringsförordningen skall kunna tillämpas erfordras nämligen
med nödvändighet, att tillägget till 1 § i mantalsskrivningsförordningen
ytterligare kompletteras med eu bestämmelse, att redan vid den mantalsskrivnmgsföi
rättning, som hålles andra aret innan den nya indelningen träder i kraft,
särskilda mantalslängder skola upprättas för varje del av sådan kommun, om
vars delning beslut fattats. Detta förutsätter i sin ordning, att berörda beslut
måste föreligga minst V/2 år före ikraftträdandet. Härav föranledes ändring i
12 § av förslaget till lag om kommunal indelningsändring.

Bihang till riksdagens prål okoll 191!). / sand. 274 höft. (Nr 310.)

4037 it* 24

186

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

Stadsfullmäktige i Göteborg erinra, att då förordningen den 6 augusti 1894
angående mantalsskrivning ej gäller i Stockholm och Goteborg erfordras andringar
i de för dessa städer gällande mantalsskrivnmgsforfattningar.

Förslaget till ändringar i taxeringsförordningen.

Svenska stadsförbundet: se dess yttrande vid 12 § i förslaget till lag om kom
munala indelningsändringar.

Förslaget till ändringar i fattigvärdslagstiftningen.

I åtskilliga yttranden erinras, att med anledning av att ny lag om fattigvården
utfärdats den 14 juni 1918 flertalet av kommitténs förslag till andringar
i fattigvärdslagstiftningen bör anses hava förfallit. Dock forordas av vassa myn
dieheter bifall till en del av kommitténs reformförslag på detta område och införande
i fattigvårdslagen av bestämmelser i dessa avseenden.

Tvångssammanslutning

av fattigvårdssamhällen.

Sammanslutning
mellan
stads- och
landskommun.

Sammanslutning
mellan
kommuner
inom olika
län.

Förvaltningsformer
för
fattigvårdssamhälle,
som
består av två
eller flera
kommuner.

Kommitténs förslag beträffande tvångssammanslutning av fattigvårdsamliallen
tillstyrkes uttryckligen av länsstyrelserna i Stockholms, Gottlands och Vastmanlands
län samt Svenska fattigvår ds förbundet.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Anledning saknas att utesluta förening till ett
fatti-vårdssamhälle av stadskommun och landskommun. Behov av sådan före

ning kan lätteligen föreligga och de organisatoriska svangheterna aro icke oover

vinnerliga, såsom framgår redan av den omständigheten, att städs- och lands
församlingar kunna vara i kyrkligt avseende förenade. Den nya fattigvaidslag
innefattar ej heller något hinder i nämnda hänseende.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Att — mot vad fattigvårdslagen medgiver —

kommunerna böra såsom kommittén föreslår, tillhöra samma lan, har praktiska
skål för sig, sammanhängande med dels länsstyrelses dels landstings befattning

med ^venska^fattigvårdsförbundet tillstyrker kommitténs förslag på denna punkt.

Kommitténs förslag (§ 7 a) rörande förvaltningsformer för fattigvårdssamliälle
som består av två eller flera kommuner, tillstyrkes av }anfsid)r,els^rt^J
Stockholms Malmöhus och Västmanlands län samt Svenska fattigvar dsför bun .
LänsTelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrker även detta förslag med tillägg,
St detsamma bör, liksom stadgandet om rotefullmaktige^ ^mpletter:^n^deras
stämmelser angående sättet för utseende av fattigvardsfullmaktige samt deras

^^fäSwdsen i Uppsala län: Det torde böra i lag medgivas att inskränka

fattigSrdsstämmorna till mindre antal än det för kommunalstämmor föreskrivna.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1919.