Kungl. Maj:ts proposition nr 304 (Proposition 1942:304)

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

Nr 304.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
bestridande av kostnaderna för domsagas kansli, m. m.;
given Stockholms slott den 22 maj 1912.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om bestridande av kostnaderna för domsagas
kansli samt lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 17 juni
1932 (nr 263) om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 301.

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

Förslag

till

Lag

om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli.
Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Det åligger tingslag att bekosta erforderliga lokaler för domsagas kansli
jämte möbler och andra dylika inventarier ävensom uppvärmning, belysning
och städning av lokalerna. I kansliet eller i anslutning därtill skola finnas
anordningar för brandsäker förvaring av fastighetsböcker, arkivalier och värdehandlingar.

övriga kostnader för domsagas kansli, såsom för skrivmaskiner, skrivmaterialier
och andra dylika förbrukningsartiklar, inbindning av domböcker
och protokoll samt telefon, bestridas av statsverket.

2 §•

Består domsaga av två eller flera tingslag, skola, där ej särskilda skäl till
annat föranleda, de kostnader som avses i 1 § första stycket gäldas av tingslagen
gemensamt.

Kostnaderna skola mellan tingslagen fördelas efter de grunder varom tingslagen
överenskomna. Kan överenskommelse icke träffas, äger Konungen meddela
bestämmelser örn fördelningen.

3 §•

Åsidosätter tingslag sina skyldigheter enligt denna lag, skall länsstyrelsen
hos tingslaget göra framställning om rättelse. Vidtages ej erforderlig åtgärd,
må länsstyrelsen på tingslagets bekostnad låta verkställa vad som försummats.

4 §•

över länsstyrelsens beslut i fråga som avses i denna lag må klagan förås
hos Konungen i justitiedepartementet i den ordning, som för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

5 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Konungen äger på ansökan bevilja tingslag anstånd med fullgörandet av
den i 1 § avsedda skyldigheten att anordna brandsäker förvaring av fastighetsböcker,
arkivalier och värdehandlingar.

Kungl. Majlis proposition nr 304.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ay 3 och 5 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 263)
om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ lagen den 17 juni 1932 om stads och
landsbygds förenande i judiciellt avseende skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

3 §.

Innan förordnande meddelas enligt 2 §, skall fullständig utredning företagas
angående åtgärdens verkningar med avseende å rättsvården samt stadens
förvaltning och ekonomi. Utredningen skall särskilt avse:

1. huruvida ändring —--bör ordnas,

7. huruvida och i vad mån ersättning bör utgå till tingslag för andel i
befintligt tingshus eller annan tingslagets egendom,

8. vilka utgifter kunna uppstå för staden genom förpliktelse att bidraga
till hållande av tingshus och genom inrättande av nya tjänster vid stadens
förvaltning, samt

9. i vilken omfattning staden nödgas avstå från inkomst eller rättighet.

Om utrednings — — — av Konungen.

över utredningen---till Konungen.

5 §•

Vid förordnande om rådhusrätts upphörande skola tillika meddelas erforderliga
bestämmelser med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i
förhållande till staten och tingslaget ävensom i övrigt meddelas de särskilda
föreskrifter, till vilka stadens förening med domsaga må föranleda.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1942.

Har före lagens ikraftträdande meddelats förordnande om rådhusrätts upphörande
och har frågan huruvida och i vad mån staden skall utgiva ersättning
till tingslag för andel i befintligt tingshus eller annan egendom icke genom
avtal eller eljest reglerats, må Konungen därom meddela erforderliga
bestämmelser, därest ansökan göres inom sex månader från lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 maj 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet, fråga angående bestridande
av kostnaderna för domsagas kansli m. m.

Föredraganden anför:

Tingshusbyggnadsskyldigheten och därmed sammanhängande frågor innefatta
åtskilliga svårlösta spörsmål av ekonomisk och organisatorisk art.
Sedan särskilda sakkunniga år 1936 avgivit förslag till lagstiftning härom
och yttranden inhämtats över förslaget, äro dessa frågor föremål för fortsatt
utredning inom justitiedepartementet. Hänsyn måste härvid uppenbarligen
tagas till det förslag till rättegångsbalk, som för närvarande är underställt
riksdagen.

Ett par med tingshusbyggnadsskyldigheten sammanhängande frågor tarva
emellertid redan nu sin lösning. På sätt jag förut i dag anfört vid anmälan av
fråga rörande omorganisation av domsagoförvaltningen m. m. måste sålunda
i samband med regleringen av häradshövdingarnas löner bestämmas huru
kostnaderna för domsagas kansli skola bestridas. Vidare har behov visat sig
föreligga att reglera frågan om skyldighet för stad att vid förening i judiciellt
hänseende med domsaga erlägga ersättning till tingslag för andel i befintligt
tingshus och annan tingslagets egendom.

I anledning härav har inom justitiedepartementet upprättats en promemoria
med förslag till lagbestämmelser örn bestridande av kostnaderna för domsagas
kansli samt till vissa ändringar i lagen om stads och landsbygds förenande
i judiciellt avseende. Yttranden över denna promemoria ha, efter
remiss, inkommit från hovrätterna, samtliga länsstyrelser, föreningen Sveriges
häradshövdingar, svenska stadsförbundets styrelse och svenska landskommunernas
förbund. Några länsstyrelser ha bifogat yttranden från de tingshusbyggnadsskyldiga
i vissa domsagor m. fl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

Förslaget till lag om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli.

Nuvarande förhållanden oell förut framlagda lagförslag.

Beträffande tingshusbyggnadsskyldigheten oeji därmed sammanhängande
förhållanden finnas för närvarande endast ofullständiga bestämmelser, meddelade
i skilda sammanhang. Enligt 26 kap. 4 § byggningabalken skall varje
härad bygga och underhålla ''tingsbyggning’, vilken skall innehålla ’en stuva
så stor, som tarvas, och två kamrar’, samt vid vart tingsställe finnas ett
fängelse, ’där missgärningsmän må i förvar hållas’. I 2 kap. 7 § rättegångsbalken
stadgas, att å varje tingsställe skall finnas en ''häradskista’ för förvaring
av ''häradets insegel, riksdags beslut, allmänna stadgar, och de handlingar,
som häradet angå’ ävensom ''häradets lott i sakören’. I kostnaderna
för uppförande och underhåll av tingshus och häradsfängelse skola jämlikt
lagen den 5 juni 1909 angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad
och underhåll av tingshus och häradsfängelse deltaga alla de, vilka inom
tingslaget erlägga kommunalutskylder, efter de grunder som för sådana utskylders
utgörande i allmänhet äro stadgade. Vidare må nämnas, att enligt
lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning
av vissa mål och ärenden skall i tingslag, där Konungen med hänsyn till ortsförhållandena
så prövar nödigt, häradsrätten under eller mellan de lagtima
tingen hålla särskilda sammanträden med s. k. tremansnämnd för handläggning
av vissa mål och ärenden. Dessa särskilda sammanträden skola hållas å
den ort och å de tider Konungen bestämmer. Meddelas förordnande, att sammanträden
skola hållas å annan ort än tingsstället, ankommer det enligt 7 §
nämnda lag på Konungen att bestämma, huruvida utgifterna för sammanträdeslokalen
och övriga med dess upplåtande sammanhängande kostnader
skola gäldas av en eller flera kommuner inom tingslaget eller av tingslaget
i dess helhet samt, där flera tingslag eller kommuner skola deltaga i kostnaderna,
efter vilka grunder dessa skola fördelas dem emellan.

Tingshusbyggnadsskyldigheten är att anse som ett allmänt besvär, vilket
åvilar tingslagets menighet, de tingshusbyggnadsskyldiga. Enligt 6 § 11 punkten
i landshövdinginstruktionen den 19 november 1937 tillkommer det länsstyrelsen
att pröva och avgöra frågor om åliggande att på landet anskaffa
och underhålla allmänna byggnader med tillhörande inventarier. Det har
emellertid sedan länge ansetts, att de tingshusbyggnadsskyldiga äga en självständig
beslutanderätt i frågor som röra tingshusbyggnadsskyldigheten, och
länsstyrelsens uppgift är följaktligen i dylika frågor begränsad till att efter
besvär pröva de tingshusbyggnadsskyldigas beslut och att meddela eller
vägra fastställelse därå. Lagbestämmelser saknas rörande de former i vilka
de tingshusbyggnadsskyldiga skola handlägga sina angelägenheter. Beslutanderätten
utövas i allmänhet genom å kommunalstämma valda ombud för
de i tingslaget ingående kommunerna. Med dessa ombud hålles i regel stämma
en gång om året inför domhavanden eller häradsrätten. I flertalet tingslag
finnes såsom verkställande och förvaltande organ en av de tingshusbygg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 304.

nadsskyldiga utsedd tingshusstyrelse, vald av de tingshusbyggnadsskyldiga
på stämma eller bestående av ombud för kommunerna. Det må här nämnas,
att besvär över länsstyrelses beslut i ärende som rör tingshusbyggnadsskyldigheten
handläggas av regeringsrätten.

I fråga örn domsagas kansli stadgas i 15 § domsagostadgan den 26 maj
1933, att det åligger häradshövding att å plats som av Kungl. Majit bestämmes
hålla kansli tillgängligt för allmänheten under viss av häradshövdingen
bestämd tid, minst fyra timmar varje helgfri dag. Enligt 1 kap. 3 § förslaget
till rättegångsbalk skall för domsaga finnas kansli, som hålles öppet
för allmänheten på bestämda tider. I förslaget behandlas emellertid icke frågorna
om tingshusbyggnadsskyldigheten eller skyldigheten att bekosta domarkansli.

Genom avgöranden av Kungl. Majit har fastslagits, att tingslagen äro pliktiga
att, där så erfordras, på tingsstället låta anordna och inreda kanslilokaler.
Däremot har, enligt vad som framgår av ett antal utslag av regeringsrätten
på besvär över länsstyrelses beslut, tingslag icke mot sitt bestridande
ansetts kunna åläggas att bekosta eller utgiva bidrag till kansli å
annan ort än tingsställe.

Där kansliet är förlagt till tingsställe, vilket är fallet i 95 domsagor, tillhandahålla
tingslagen kanslilokaler i tingshuset eller på annat ställe jämte
uppvärmning och belysning. Även i de 21 domsagor som ha kansliet förlagt
till annan ort än tingsställe tillhandahålla tingslagen i regel kanslilokaler eller
utgiva kontanta bidrag till häradshövdingen för förhyrande av sådana lokaler.
Beträffande en domsaga bidrager den stad där kansliet är beläget med
1,500 kronor om året till hyran för kanslilokalerna. I ett par domsagor få häradshövdingarna
vidkännas utgifter för städning av kanslilokalerna. I några
av de fall då kontanta bidrag för förhyrande av kanslilokal utgå förslå dessa
icke helt att täcka kanslikostnaderna. Endast i tre domsagor bestridas kostnaderna
för kanslilokalerna till mera väsentlig del — mellan 1,100 och 1,500
kronor under år 1941 — av häradshövdingen. Dessa äro Orust och Tjörns
domsaga (Stenungsund), Vartofta och Frökinds domsaga (Falköping) samt
Nordals, Sundals och Valbo domsaga (Vänersborg). Där häradshövdingen
sålunda bidragit till kostnaderna för kanslilokalerna, har han emellertid helt
eller delvis erhållit gottgörelse härför genom partiell löneförbättring.

På grund av det förut omnämnda stadgandet i 2 kap. 7 § rättegångsbalken
äro tingslagen pliktiga att i tingshus eller i anslutning därtill anordna häradsarkiv.
Däremot har skyldighet icke ansetts föreligga att anordna brandfritt
arkiv i eller i anslutning till kanslilokaler som äro förlagda annorstädes än i
tingshus. I de flesta fall har emellertid arkiv inretts även där kanslilokalerna
äro belägna å ort där tingshus ej finnes. Arkivförhållandena äro genomgående
bättre ordnade i domsagor med kansli å tingsställe än i domsagor med
kansliet förlagt till annan ort, där man för kansliets inrymmande merendels
varit hänvisad till förhyrda lokaler, ofta privatvåningar, och där det vanligen
icke varit möjligt att anordna brandsäkra arkivlokaler, framför allt icke
sådana av erforderlig storlek. Brandfritt arkiv saknas i kanslilokalerna i ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 304-

tiotal domsagor. I så gott som samtliga dessa domsagor torde dock å kansliet
som ersättning för särskilt arkivrum finnas kassaskåp eller brandfritt skåp
för förvaring av ingivna värdehandlingar och i några fall jämväl av äldre
fastighetsböcker och protokoll. I en del domsagor anses arkivlokalerna vidare
för små för förvaring av de nya fastighetsböckerna. Det arbete som
under senaste år pågått med förbättring eller utvidgning av arkivlokalerna
har nu försvårats på grund av tidsläget.

Beträffande kanslilokalernas storlek och inredning äro förhållandena synnerligen
växlande. Medan särskilt i nybyggda tingshus finnas stora och ändamålsenliga
lokaler, äro lokalerna på andra håll små och obekväma.

Telefoner i kanslilokalerna tillhandahållas av tingslagen i det övervägande
antalet domsagor, i ett stort antal bekosta tingslagen även avgiftsbelagda
tjänstesamtal. Därjämte bekosta tingslagen regelmässigt inbindning av domböcker
och protokoll. Dessa kostnader för telefon och inbindning torde i en
medelstor domsaga belöpa sig till minst 500 kronor örn året. Kostnaderna
för skrivmaskiner samt skrivmaterialier och dylika förbrukningsartiklar gäldas
av häradshövdingen med inflytande sportler. Dock förekommer i några
domsagor att tingslagen bidraga därtill, särskilt genom anskaffande av för
uppläggandet av nya fastighetsböcker lämpade skrivmaskiner. Möbler och
annan inredning torde i regel tillhandahållas av tingslagen. I en del domsagor
bekosta tingslagen Nytt juridiskt arkiv och viss annan litteratur.

I de fall då domsaga består av två eller flera tingslag råder i viss mån olika
praxis i fråga örn tingslagens deltagande i kostnaderna för kansliet. Vanligen
fördelas kostnaderna mellan tingslagen efter antalet skattekronor. Är kansliet
inrymt i tingshus, pläga utgifterna bestridas av det tingslag som äger tingshuset,
men i de flesta fall utgår efter överenskommelse större eller mindre
bidrag från det eller de övriga tingslagen.

Frågan i vad mån tingshusbyggnadsskyldigheten borde omfatta jämväl
skyldighet att hålla erforderliga kanslilokaler har varit under övervägande
vid de utredningar, som verkställts angående lönereglering för häradshövdingarna
och övriga befattningshavare i domsagorna. I ett år 1921 avgivet betänkande
föreslogo 1920 års sakkunniga för utredning av frågan om avskaffande
av sportelsystemet såsom avlöningsform för domare m. m. att för de
tingshusbyggnadsskyldiga borde stadgas en allmän skyldighet att tillhandahålla
kanslilokal. I denna skyldighet borde anses inbegripet tillhandahållandet
av erforderliga kansliinventarier ävensom bekostandet av kanslilokalemas
städning, uppvärmning och belysning. De sakkunniga, vilka år 1923 avgåvo
betänkande med förslag till lönereglering för befattningshavare i domsagorna
m. m. (statens offentl. utredn. 1923: 27), föreslogo, att genom lag måtte stadgas
skyldighet för de tingshusbyggnadsskyldiga att antingen tillhandahålla
häradshövdingen fri kanslilokal jämte nödiga inventarier samt bekosta lokalens
uppvärmning, belysning och städning eller ock till häradshövdingen utgiva
ersättning för ifrågavarande kostnaders bestridande. I denna skyldighet
borde även inrymmas åliggande att bekosta telefon i kanslilokalen. Det borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

tillhöra länsstyrelsen att tillse, att de tingshusbyggnadsskyldigas åliggande i
fråga om kanslilokal vederbörligen fullgjordes samt att bestämma ersättning
till häradshövding som själv tillhandahölle kanslilokal.

Frågan om tingshusbyggnadsskyldigheten upptogs jämväl av de sakkunniga,
vilka år 1927 tillkallades för utredning angående ordnande av vissa
ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta
rättegångsreformen (ekonomisakkunniga). I sitt år 1928 avgivna betänkande
(statens offentl. utredn. 1928: 20) förordade de sakkunniga, att vad
1923 års löneregleringssakkunniga föreslagit i fråga örn tingshusbyggnadsskyldigas
åliggande att hålla kanslilokal skulle komma till genomförande.
På de håll där häradshövdingen helt och hållet eller till viss del ägde inventarierna
borde vid ikraftträdandet av de nya föreskrifterna örn tingshusbyggnadsskyldigheten
tingslaget lösa inventarierna till sig, därest överenskommelse
därom kunde träffas, samt i annat fall inköpa erforderliga inventarier.
I ett hänseende gingo ekonomisakkunniga längre än 1923 års sakkunniga, i
det att de föreslogo, att med hänsyn till att gränsen mellan vad som kunde
anses hänförligt till inventarier och till skrivmaterialier vore synnerligen
svävande, tingslaget lämpligen skulle bekosta jämväl skrivmaterialierna, liksom
dessa i allmänhet vid stadsdomstolarna bekostades av städerna. Slutligen
framhöllo ekonomisakkunniga vikten av att i domsaga bestående av flera
tingslag kostnaderna för kanslihållningen rättvist fördelas mellan tingslagen.

Den ofullständiga regleringen av skyldigheten att hålla arkiv samt de befintliga
arkivlokalernas ofta bristfälliga beskaffenhet har vid olika tillfällen
varit föremål för uppmärksamhet. Det må här blott anmärkas, att 1932
års riksdag i samband med prövningen av förslaget till lag örn uppläggande
av nya fastighetsböcker för landet i skrivelse till Kungl. Majit (nr 206), anhöll,
att Kungl. Majit måtte verkställa utredning huruvida för tingslag borde
stadgas skyldighet att hålla kanslilokal, som möjliggjorde brandsäker förvaring
av fastighetsböcker och arkivalier, ävensom för riksdagen framlägga
de förslag vartill utredningen kunde giva anledning.

År 1936 tillkallades inom justitiedepartementet särskilda sakkunniga för
att verkställa utredning angående revision av gällande bestämmelser örn
tingshusbyggnadsskyldigheten. I avgivet betänkande (statens offentl. utredn.
1936: 37) framlade de sakkunniga förslag till två lagar, den ena örn tingshusbyggnadsskyldighet
samt den andra om tingshusbyggnadsdistrikt. Enligt dessa
lagförslag skulle tingslagen organiseras såsom kommunala organ med full
självstyrelse. Beslutanderätten skulle tillkomma särskilda tingshusfullmäktige,
medan förvaltning och verkställighet skulle tillkomma en tingshusstyrelse.
Närmare bestämmelser meddelades örn skyldighet att bygga och underhålla
tingshus, om tingshusens beskaffenhet o. s. v. Beträffande domsagas
kansli föreslogs, att skyldighet skulle åligga vederbörande tingliusbyggnadsdistrikt
alt anskaffa och underhålla arbetsrum för häradshövdingen samt för
rättsbildade och icke rättsbildade biträden ävensom arkiv, som möjliggjorde
brandsäker förvaring av fastighetsböcker, arkivalier och av den rättssökande
allmänheten inlämnade handlingar. Det skulle även åligga distriktet att be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

kosta inbindning av domböcker och protokoll, att anskaffa rotlar och diarier,
vilka icke tillhandahölles av statsverket, att förse lokalerna med möbler
och övriga inventarier, att bekosta toalettanordningar ävensom uppvärmning,
belysning, städning och renhållning samt att bekosta erforderligt antal telefonförbindelser.

De sakkunniga föreslogo vidare stadganden enligt vilka, örn skyldigheten
att hålla domarkansli åvilade flera tingshusbyggnadsdistrikt gemensamt, beslutanderätten
i dithörande frågor skulle utövas av tingshusfullmäktige i det
distrikt länsstyrelsen bestämde. Även förvaltning och verkställighet skulle
tillkomma tingshusstyrelsen i samma distrikt. I sådant fall skulle tingshusstyrelsen
i det distrikt vars fullmäktige utövade beslutanderätten påföra övriga
distrikt vad på dem enligt nämnda fullmäktiges beslut belöpte av utgifterna
för kansliet. Åtnöjdes ej distrikt med beslutet, skulle frågan hänskjutas
till länsstyrelsens avgörande, över länsstyrelsens beslut skulle tingshusbyggnadsdistrikt
få föra klagan hos Konungen. I motiveringen till dessa
bestämmelser anförde de sakkunniga bl. a. följande:

Att då domarkansli är gemensamt för flera tingshusbyggnadsdistrikt, låta
dithörande frågor avgöras av tingshusfullmäktige i samtliga distrikten vid
gemensamma sammanträden möter avsevärda svårigheter. Det torde bland
annat vara vanskligt att avgöra, efter vilka grunder rösträtten vid dylika
gemensamma sammanträden borde beräknas och huru revisionen av tingshusbyggnadsdistriktens
gemensamma räkenskaper skulle anordnas. Det har därför
ansetts lämpligare att överlämna det omedelbara omhänderhavandet av
skyldigheten åt allenast ett av distrikten. Slutligen kan anmärkas, att det här
i allmänhet är fråga om årligen återkommande utgifter till icke alltför betydande
belopp. Den föreslagna ordningen överensstämmer jämväl med den
praxis, som för närvarande råder i domsagor, bestående av mera än ett tingslag.
Som regel torde uppdraget att omhänderhava angelägenheterna beträffande
gemensamt kansli komma att givas åt det distrikt, i vars tingshus
kansliet är inrett. -— -—- — Att uppställa en enhetlig regel för kostnadernas
fördelning har icke ansetts lämpligt. Även om antalet skattekronor i de olika
tingshusbyggnadsdistrikten bör vara den huvudsakliga fördelningsgrunden,
kunna även andra omständigheter vara av betydelse vid frågans avgörande.
Sålunda bör, då kansliet är inrymt i tingshuset för ett av domsagans tingslag,
det tingshusbyggnadsdistrikt detta tingslag utgör betala förhållandevis
mera av kostnaderna för kansliet, eftersom distriktet är befriat från vissa
utgifter — såsom att å tingshuset hålla särskilda arbets- och sovrum för
häradshövding och biträden — vilka det tillkommit distriktet att bestrida,
därest kansliet varit förlagt annorstädes. Enklast torde vara att tingshusbyggnadsdistrikten
överenskomma, att bidragsskyldigheten skall fullgöras
genom erläggande av antingen ett på förhand bestämt årligt belopp eller en
viss kvotdel av de årliga utgifterna.

över 1936 års betänkande avgåvos yttranden av ett stort antal myndigheter
och sammanslutningar. Någon erinran mot de föreslagna bestämmelserna
örn domarkansli framställdes ej i dessa yttranden. Dock yrkades från
ett pär håll att hela kostnaden för tingshus och domarkansli skulle övertagas
av statsverket. De föreslagna bestämmelserna om fördelningen av kostnaderna
för domarkansli mellan flera tingslag föranledde gensagor i åtskilliga ytt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 304.

randen. I ett par yttranden påyrkades, att i den mån de frågor som uppkomme,
då flera tingslag gemensamt skulle bekosta domarkansli, icke kunde
avgöras genom frivilliga överenskommelser mellan tingslagen, frågorna
skulle regleras efter mönster av vad som gäller om kommunalförbund. I
andra yttranden framhölls, att den föreslagna anordningen strede mot principerna
för den kommunala självstyrelsen. En länsstyrelse ifrågasatte gemensamma
sammanträden mellan tingslagen eller rätt att hänskjuta frågorna
till länsstyrelsens avgörande.

I sitt betänkande med förslag till omorganisation av domsagoförvaltningen
samt lönereglering för domsagopersonalen (statens offentl. utredn. 1939:29)
har 1937 års domsagoutredning berört hithörande spörsmål samt härom
anfört:

Frågan om en revision av bestämmelserna om tingshusbyggnadsskyldigheten
vore fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Vid sadant förhållande
kunde domsagoutredningen — som själv icke hade att taga ståndpunkt
till frågan om tingshusbyggnadsskyldigheten borde kvarbliva hos de
lokala menigheterna — icke vid sina beräkningar utgå från någon väsentlig
ändring i nu rådande förhållanden. Utredningen förutsatte fördenskull, att
tillsvidare tingshusbyggnadsskyldigheten kvarbleve hos tingslagen i den omfattning,
som föreslagits i 1936 års sakkunnigbetänkande, med de av domsagoutredningen
ifrågasatta modifikationerna. Tingslagen förutsattes i enlighet
härmed skola dels hålla lokaler för häradsrättens sammanträden
jämte häradsfängelse ävensom kansli- och arkivlokaler, allt med möbler och
inventarier, inbegripet erforderliga kassaskåp men icke skriv- och räknemaskiner
eller andra kontorsapparater, dels bekosta städning, renhållning,
uppvärmning och belysning beträffande samtliga lokaler, dels ock avlöna
vaktmästare. Alla andra förvaltningskostnader förutsattes däremot övertagna
av statsverket. De förvaltningskostnader — utöver avlöningar -— för vilka
statsverket skulle svara omfattade sålunda kostnaderna för all skrivmateriel,
skrivmaskiner, räknemaskiner, diktafonanläggningar och andra kontorsapparater,
fastighetsböcker, rohar, diarier, kontorsböcker och dylikt, inbindning
av protokoll och handlingar ävensom telefon. De sakkunniga anmärkte,
att fastighetsböcker redan bekostades av statsverket och att härför utginge
särskilt anslag. Utöver vad nu angivits borde statsverket även bekosta
erforderligt antal exemplar av den vanliga lageditionen samt av statskalendern,
Nytt juridiskt arkiv och annan löpande litteratur, som funnes nödig.
Riksdagstryck, kommittébetänkanden och dylikt borde i erforderlig omfattning
tillställas domsagokanslierna kostnadsfritt.

I de yttranden som avgivits över domsagoutredningens betänkande av hovrätterna,
häradshövdingar m. fl. lia uttalandena i denna del icke mött några
gensagor. Föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett den gjorda uppdelningen
av förvaltningsutgifterna mellan statsverket och tingslagen vara
praktiskt lämplig. Nedre justitierevisionen har ifrågasatt örn icke tingshusbyggnadsskyldigheten
borde slopas och statsverket övertaga kostnaden för
denna. Skulle den bibehållas, borde i lagstiftningsväg kungöras såväl örn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

fattningen av denna skyldighet som det sätt varpå kontroll skulle utövas
över att skyldigheten ordentligt fullgjordes.

Promemorian.

I promemorian förklarades att det — då häradshövdingarnas sportler indroges
och häradshövdingarna i samband därmed måste befrias från alla
utgifter för domarkansliet — vore nödvändigt, att en klar gräns uppdroges
mellan statens och tingslagens ekonomiska skyldigheter i fråga örn domarkansliet.
Enligt promemorian borde man härvid beträffande tingslagens åligganden,
såsom även 1937 års domsagoutredning förutsatt, i huvudsak utgå
från de förhållanden som för närvarande regelmässigt vore rådande. Det
borde sålunda åligga tingslag att bekosta erforderliga lokaler för domarkansliet,
vare sig detta vore förlagt till tingsstället eller til] annan ort.

I fråga om den närmare innebörden av denna skyldighet anfördes i promemorian,
att det icke syntes vara lämpligt —- i vart fall icke i nuvarande tidsläge
— att meddela enhetliga föreskrifter örn storleken eller eljest om beskaffenheten
av kanslilokalema. Ehuru det uppenbarligen vore av stor betydelse
att anordningar vidtoges för i möjligaste mån brandsäker förvaring
inom eller i anslutning till kansliet av fastighetsböcker, värdehandlingar
o. dyl, syntes det sålunda under rådande förhållanden icke böra stadgas ovillkorlig
skyldighet för tingslag att annorstädes än i tingshus låta inreda brandfritt
arkiv. På vissa håll skulle en sådan skyldighet för närvarande svårligen
kunna fullgöras. Däremot torde i skyldigheten att hålla kansli under alla förhallanden
få anses ingå skyldighet att för brandsäker förvaring av värdehandlingar
m. m. bekosta mindre dyrbara eller utrymmeskrävande anordningar,
såsom kassaskåp eller andra brandfria skåp. Uppenbarligen borde
sådana anordningar vidtagas, att fastighetsböckema under luftskyddstillstånd
kunna vid behov snabbt föras i säkerhet.

I överensstämmelse med vad nyss sagts uttalades i promemorian, att inredning
och möblering samt uppvärmning, belysning och städning av kanslilokalerna
borde bekostas av tingslagen. Under inredning eller möblering inbegrepes
exempelvis hyllor, mattor, gardiner, anslagstavla för kungörelser, dörrskyltar
och dylikt. I dessa hänseenden skulle någon avvikelse icke ske från
den ordning som så gott som överallt för närvarande tillämpades.

I enlighet med domsagoutredningens betänkande föreslogs i promemorian,
att övriga kostnader för domarkansli skulle bestridas med statsmedel. Detta
innebure, att å statsverket överfördes de häradshövdingen för närvarande åvilande
utgifterna för skrivmateriel, skrivmaskiner och andra kontorsutensilier
samt för de fastighetsböcker, rotlar, diarier och dylikt, vilka icke redan tillhandahölles
av statsverket. Likaså skulle härigenom statsverket komma att
övertaga kostnaderna för inbindning av domböcker och protokoll samt för
telefon, vilka kostnader numera såsom nämnts i allmänhet bestredes av tingslagen.
Även lag- och författningseditioner, prejudikatsamlingar, kommittébetänkanden
och andra för domsagoarbetet erforderliga publikationer borde
tillhandahållas av statsverket i nödig omfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

I 1 § av det vid promemorian fogade lagförslaget stadgades i enlighet med
det anförda, att det ålåge tingslag att bekosta erforderliga lokaler för domsagas
kansli jämte möbler och andra dylika inventarier ävensom uppvärmning,
belysning och städning av lokalerna, samt att övriga kostnader för domsagas
kansli, såsom för skrivmaskiner, skrivmaterialier och andra dylika
förbrukningsartiklar, inbindning av domböckér och protokoll samt telefon,
bestredes av statsverket.

Det anmärktes i promemorian att den sålunda föreslagna fördelningen av
kostnaderna för domarkansli mellan statsverket och tingslagen för de flesta
tingslag syntes medföra vissa lättnader i förhållande till nuvarande ordning.

I 2 § i förslaget upptogos, för det fall att domsaga omfattade flera tingslag,
regler örn fördelning av kostnaderna för domarkansliet mellan tingslagen.
Enligt dessa bestämmelser skulle, där ej särskilda skäl till annat föranledde,
de kostnader som enligt 1 § åvilade tingslag gäldas av tingslagen gemensamt.
Mellan tingslagen skulle kostnaderna fördelas efter de grunder varom tingslagen
överenskomme. Kunde sådan överenskommelse icke träffas, skulle
ärendets avgörande ankomma på länsstyrelsen.

Beträffande dessa regler anfördes i promemorian att, såsom förut omtalats,
en i viss mån olika praxis rådde i fråga om kostnadernas fördelning mellan
tingslagen. Ofta fördelades kostnaderna mellan tingslagen efter antalet
skattekronor. Vore kansliet inrymt i tingshus, plägade utgifterna bestridas av
det tingslag som ägde tingshuset, men i de flesta fall utginge efter överenskommelse
större eller mindre bidrag från det eller de övriga tingslagen. Det
torde få förutsättas att liksom hittills i allmänhet överenskommelse härom
komme att träffas mellan tingslagen. Förhållandena vore så växlande och så
skilda synpunkter kunde läggas på hithörande spörsmål, att några allmänna
föreskrifter icke lämpligen borde meddelas beträffande frågan huruvida eller
efter vilka grunder ersättning skulle utgå eller denna fördelas mellan tingslagen.
Särskild hänsyn måste naturligen tagas till den nuvarande ordningen för
kostnadernas bestridande. Hänsyn borde även tagas till en sådan omständighet
som att i anledning av indelningsändring kansliet förflyttats från tingslagets
tingsställe till annan ort. I enstaka fall torde liksom nu ej kunna påfordras,
att något bidrag alls utginge från visst tingslag, t. ex. om detta vore
mycket avlägset beläget från kansliorten.

Enligt 3 § i förslaget skulle, om tingslag uppenbarligen åsidosatte sina skyldigheter
enligt lagen, länsstyrelsen hos tingslaget göra framställning örn rättelse.
Vidtoges ej i anledning därav erforderlig åtgärd, ägde länsstyrelsen därom
förordna.

Klagan över länsstyrelsens beslut i frågor som avsåges i lagen skulle enligt
förslagets 4 § få föras hos Kungl. Majit i justitiedepartementet i den
ordning, -sorn för (iverklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut är bestämd.

Enligt 5 § i förslaget skulle närmare bestämmelser angående lagens till -lämpning meddelas av Kungl. Majit.

I promemorian uttalades att den nya lagen borde äga tillämpning från

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

och med den dag då den nya löneregleringen för häradshövdingar beräknades
träda i kraft, och i enlighet härmed föreslogs den 1 juli 1943 såsom
dag för ikraftträdandet. I anslutning härtill anmärktes i promemorian, att
det torde kunna förutsättas, att tingslagen i god tid före ikraftträdandet
fattade de beslut och vidtoge de anordningar rörande domarkanslierna som
föranleddes av de nya bestämmelserna.

Yttrandena.

Förslaget har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga
avgivna yttranden utom ett. Undantaget utgör yttrandet av länsstyrelsen i
Kristianstads län som med anledning av erinringar, vilka omtalas i fortsättningen,
funnit sig icke kunna tillstyrka förslaget.

Grunderna för den föreslagna fördelningen av kostnaderna
mellan tingslagen och statsverket ha i allmänhet ej mött gensaga. Dock
har länsstyrelsen i Norrbottens län ansett det kunna ifrågasättas, huruvida
icke staten borde övertaga samtliga kostnader för domarkansliet. Detta
spörsmål syntes emellertid böra lösas i samband med den icke ännu slutligt
utredda frågan om tingshusbyggnadsskyldigheten. Det torde därför enligt
länsstyrelsens mening i avbidan på den slutliga prövningen av sistnämnda
fråga vara lämpligt, att staten tills vidare åtoge sig endast de kostnader för
domarkansli, som icke avsåge kanslilokalerna jämte möbler, och andra dylika
inventarier eller lokalernas uppvärmning, belysning eller städning. Vidare
bär drätselkammaren i Filipstad i ett av länsstyrelsen i Värmlands län
insänt yttrande förklarat, att statsverket borde övertaga jämväl kostnaderna
för uppvärmning, belysning och städning av kanslilokalerna.

I samband härmed må nämnas, att hovrätten över Skåne och Blekinge
uttalat angelägenheten därav, att den nu av den förestående löneregleringen
för häradshövdingarna nödvändiggjorda behandlingen av frågan om bestridande
av kostnaderna för domsagas kansli icke finge verka till uppskjutande
av den fullständiga lösningen av hela problemet om tingshusbyggnadsskyldigheten.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har yttrat, att det varit
önskligt, att sistnämnda fråga i hela dess vidd kunnat på en gång upptagas
till slutligt avgörande.

I flera yttranden ha framställts erinringar mot de bestämmelser i förslaget,
som angiva den närmare innebörden av tingslagens och statsverkets
skyldigheter.

Vad angår tingslagens förpliktelser har i vissa yttranden understrukits
lämpligheten av att förslaget ej innehölle detaljerade bestämmelser
om kanslilokalerna utan endast den allmänna föreskriften att tingslag
skulle bekosta erforderliga lokaler. I samband härmed har emellertid såsom
otillfredsställande framhållits att i förslaget ej stadgats skyldighet för
tingslag att bekosta brandfritt arkiv i samband med domarkansliet. Sistnämnda
fråga har upptagits i ett flertal yttranden, i vilka uttalats önskemål
om meddelandet av en bestämmelse därom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 304.

Svea hovrätt har erinrat, att 1936 års sakkunnigförslag innehållit tämligen
detaljerade bestämmelser angående omfattningen av skyldigheten att
bekosta tingshus och domarkansli samt att hovrätten i utlåtande över detta
förslag uttryckt den förhoppningen, att föreskrifterna i fråga icke skulle
komma att minska benägenheten att tillgodose vissa betydelsefulla ändamål,
vilka ej omfattades av vad som föreslagits beträffande normalfallen.
I anslutning härtill har hovrätten nu funnit det lämpligare, att enhetliga
föreskrifter om storleken eller eljest örn beskaffenheten av kanslilokalerna
icke meddelades. Genom en sådan anordning möjliggjordes en smidigare
anpassning. Emellertid ville hovrätten ifrågasätta, huruvida icke tingslag
under alla förhållanden borde vara skyldigt att låta inreda brandfritt arkiv.
Tidsläget nödvändiggjorde visserligen den största sparsamhet med allmänna
medel. Å andra sidan framstode dock, ej minst på grund av tidsläget, behovet
av ett effektivt brandskydd såsom mer trängande än någonsin. Hänsyn
borde även tagas till de högst betydande kostnader, som nedlagts å de nya
fastighetsböckerna. I detta sammanhang ville hovrätten erinra om den
framställning angående bevarande av fastighetsböckernas innehåll genom
fotografering, som den 28 juli 1941 gjordes av hovrättens president och sedermera
tillstyrkts i yttranden av övriga hovrätter. Den i nämnda framställning
förordade åtgärden bleve tydligen särskilt angelägen, om skyldigheten
att tillhandahålla brandfritt arkiv ställdes på framtiden.

Göta hovrätt har hemställt att bestämmelsen i 1 § erhölle sådan avfattning,
att däri komme till tydligt uttryck förpliktelsen för tingslag att anordna
brandsäker förvaring för fastighetsböcker, arkivalier och värdehandlingar.
I detta hänseende har hovrätten anfört:

I 1936 års förslag upptogs en föreskrift härom. Enligt denna skulle kansliet,
där icke förhållandena till annat föranledde, innehålla arkiv, som
möjliggjorde brandsäker förvaring av fastighetsböcker, arkivalier och av
den rättssökande allmänheten inlämnade handlingar. Ur rättssäkerhetens
synpunkt är det mycket betydelsefullt, att kansliet blir tillfredsställande inrett
i detta avseende. I den mån lagen reglerar innehållet av de tingshusbyggnadsskyldiges
förpliktelser, bör därför av densamma tydligt framgå,
att en förpliktelse i detta hänseende föreligger. Med hänsyn till de skiftande
förhållandena i de olika domsagorna kan visserligen förpliktelsen ej
för alla domsagor fastslås i den omfattning, som ur säkerhetssynpunkt vore
mest önskvärd, eller ens göras ovillkorlig, men att förpliktelsen finnes och
att endast särskilda omständigheter, t. ex. i fråga örn platsen för kansliet,
kunna föranleda undantag från densamma bör enligt hovrättens uppfattning
framgå av lagen.

Upptagandet av skyldighet för tingslag att hålla brandfritt arkiv har även
ifrågasatts av hovrätten över Skåne och Blekinge, som tillägger att i de fall,
då skyldigheten lämpligen icke kunde komma till fullgörande, det borde ankomma
å Kungl. Majit att efter ansökan medgiva anstånd med åliggandet.
Hemställan av denna innebörd har även framställts av hovrätten för övre
Norrland sorn, efter att lia återgivit promemorians innehåll i fråga härom,
anfört:

Med hänsyn till den synnerliga vikten av ett såvitt möjligt fullgott arkivskydd
är det beklagligt, örn förhållandena ej skulle tillåta ali man nu införde

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

ett lagstadgande därom, att tingslags skyldighet att hålla kansli innefattar
skyldighet att i anslutning till själva kansliet inrätta brandfritt arkiv. De anspråk
man enligt den återgivna motiveringen bör ha å tingslaget i nu ifrågavarande
avseende äro, redan de, så pass stora, att det förefaller ej vara alltför
djärvt att taga steget fullt ut på nämnt sätt. Det ifrågasatta lagstadgandet
bör emellertid, eftersom så synes nödvändigt, modifieras genom ett tillägg,
varigenom tingslag skulle på framställning kunna med hänsyn till särskilda
förhållanden av Kungl. Majit beredas nödig lättnad i skyldigheten att inrätta
arkiv. Med dylika regler skulle garanti vinnas för att på detta viktiga område
så mycket som möjligt bleve åstadkommet.

Bland de skäl, som föranlett länsstyrelsen i Kristianstads län att icke tillstyrka
förslaget, har även anförts, att detta icke innehölle någon rättslig reglering
av frågan örn brandsäker förvaring av fastighetsböcker m. m. där
dessa förvarades annorstädes än i tingshus. Detta vore enligt länsstyrelsens
mening högst betänkligt. Även örn för närvarande svårigheter mötte att inreda
tillfredsställande arkivlokaler, syntes det dock böra övervägas, huruvida
icke de tingshusbyggnadsskyldige borde åläggas att inom en lämpligt
avvägd övergångsperiod ställa brandsäkert arkiv till förfogande. Länsstyrelsen
har ytterligare anfört:

Med hänsyn till den otillfredsställande beskaffenheten — särskilt ur brandskyddssynpunkt
— av östra Göinge, Villands samt Gärds och Albo domsagors
till staden Kristianstad förlagda kanslier anbefallde Kungl. Majit genom
beslut den 14 februari 1941 länsstyrelsen att med de tingshusbyggnadsskyldige
i nämnda domsagor till behandling upptaga frågan om åtgärder
för åstadkommande av i anmärkta hänseenden tillfredsställande dylika
lokaler. Vid berörda sammanträde uttalades från flera håll nödvändigheten
av att brandsäkra arkiv anskaffades till de olika kanslilokalema men
några åtgärder hava såvitt länsstyrelsen har sig bekant icke därefter vidtagits
av vederbörande tingshusbyggnadsskyldige, varför brandskyddet för dessa
domsagors arkivalier fortfarande är att betrakta som otillfredsställande.
Det är uppenbart att så länge uttryckliga bestämmelser saknas örn vem som
bär det ekonomiska ansvaret för brandskyddet inom domarkanslien, man
icke kan vänta sig att denna fråga skall ernå en tillfredsställande lösning på
frivillighetens väg i alla de säkerligen ej sällan förekommande fall, där en
betryggande förvaring av arkivhandlingar nu icke förekommer.

Även svenska stadsförbundets styrelse har mot förslaget erinrat att fordran
på brandfritt arkiv syntes böra uppställas.

I flera yttranden har berörts frågan om skyldighet för tingslaget att bekosta
nödig vakthållning. En bestämmelse härom har påyrkats av Svea och
Göta hovrätter, av vilka den senare anfört:

I 1936 års förslag upptages avlönande av vaktmästare såsom en förpliktelse
åliggande i domsagan ingående tingshusbyggnadsdistrikt. Även enligt
det av 1937 års domsagontredning avgivna betänkandet förutsättes, att avlönande
av vaktmästare skall åvila vederbörande tingslag. I förevarande lagförslag
är kostnaden för vaktmästare ej upptagen på annat sätt än att enligt
1 § första stycket tingslaget skall bekosta uppvärmning och städning av
lokalerna. I en tingshusvaktmästares åligganden ingå emellertid — förutom
eldning och städning samt tjänstgöring vid tingssammanträdena — även
en del göromål, som sammanhänga med kansliarbetet, såsom hämtning och
avlämnande av postförsändelser samt uträttande av diverse ärenden. Bestäm -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 304.

melserna i 1 §, tolkade efter ordalagen, kunna giva anledning till den uppfattningen,
att avlöning till vaktmästare i den mån den utgör ersättning för
sistnämnda bestyr skulle åvila statsverket, vilket emellertid icke torde vara
avsett. Hovrätten hemställer, att stadgandet omredigeras, så att därav tydligt
framgår, att avlönande av vaktmästare, där sådan finnes, helt skall åvila
vederbörande tingslag.

Hovrätten över Skäne och Blekinge har uttalat att till förebyggande av
framtida tvistigheter rörande avlöning åt erforderlig vaktmästare borde åtminstone
i motiven inflyta ett bestämt uttalande angående tingslagens skyldighet
i detta hänseende. Hovrätten för övre Norrland har yttrat att, såvitt
anginge behovet av vaktmästarhjälp för kanslibestyren, syntes enligt förslaget
tingslaget och statsverket bliva skyldiga tillgodose behovet till särskilda
andelar, allteftersom vaktmästarhjälpen avsåge uppvärmning, belysning och
städning av kanslilokalerna eller biträde med det löpande kansliarbetet. Föreningen
Sveriges häradshövdingar har anfört:

I flertalet domsagor i riket finnes för närvarande tingsvaktmästare anställd,
vars avlöning bestrides av tingshusbyggnadsskyldige och som har till åliggande
—- förutom att ombesörja eldning och städning samt utöva tillsyn över
häradets tingshus — att under rättens sammanträden biträda vid ordningens
upprätthållande, att efter ordförandens anvisningar utropa målen, att gå
domstolspersonalen tillhanda i tjänsteärenden, att lämna rättssökande allmänhet
och åhörare erforderliga upplysningar, att mottaga och vidarebefordra
ankommande försändelser och telefonbud o. s. v. Mellan tingssammanträdena
ankommer på tingsvaktmästaren att ombesörja uppsättande av
kungörelser och anslag å rättens dörr, nedtaga anslag, som ej vidare erfordras,
ombesörja hämtning av arkivhandlingar från tingshusarkivet och, där
kansliet är beläget å annan ort, översända desamma till kansliet m. m. dylikt.
I de fall, där kanslilokalerna äro förlagda vid tingsstället, tjänstgör vaktmästaren
jämväl som postbud för domarkansliet. Örn denna oumbärliga
tjänsteman innehåller förslaget intet. Föreningen hemställer, att i lagen om
bestridande av kostnaderna för domsagas kansli stadgas skyldighet för
tingslag att anställa och avlöna vaktmästare med skyldighet att tillhandagå
domaren vid tingen och att på hans uppdrag å tingsstället utföra budbäring
och liknande ärenden i tjänsten.

I fråga örn statsverkets skyldigheter har i flera yttranden framhållits
önskvärdheten av uttrycklig föreskrift örn skyldigheten för statsverket
att bekosta erforderlig litteratur. Erinringar i denna riktning ha gjorts
av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge och länsstyrelsen i Östergötlands
län. Föreningen Sveriges häradshövdingar bär härom anfört:

I den uppräkning, varigenom i 1 § exemplifierats de kostnader, sorn .skulle
bestridas av statsverket, har icke medtagits de i promemorian omförmälda
kostnaderna för anskaffande av nödig litteratur, såsom »lag- och författningseditioner,
prejudikatsamlingar, kommittébetänkanden och andra för
domsagoarbetet erforderliga publikationer». Med hänsyn till den betydelse
tillgången till sådan litteratur har för domsagoarbetets behöriga skötsel, synes
även denna kostnad böra vid exemplifiering omnämnas. Då härigenom
lagtexten emellertid .skulle onödigt betungas, anser föreningen rikligare att
icke någon uppräkning av kostnaderna sker och att följaktligen i 1 § andra
stycket allenast stadgas, att »övriga kostnader för domsagas kansli bestridas
av statsverket».

bihang lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 304. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

I anledning av den föreslagna bestämmelsen i 2 §, att i domsaga som bestode
av flera tingslag kostnaderna för domarkansliet skulle fördelas mellan
tingslagen efter de grunder varom de överenskomme, har länsstyrelsen i
Västmanlands län anfört:

I fråga örn fördelning av kostnaderna för domarkansliet i sådana fall, där
domsaga omfattar flera tingslag, torde, med hänsyn till de olika förhållanden,
som kunna tänkas bliva avgörande för en sådan fördelning, några generella
regler härutinnan icke vara möjliga att uppställa. Dock synes det
vara på sin plats, att bestämmelser utfärdas om skyldighet för vederbörande
att härom träffa avgörande och om de maktmedel, som böra tillförsäkras
det allmänna att framtvinga sådant avgörande. Mot de i sådant syfte nu
föreslagna lagbestämmelserna har länsstyrelsen ingen annan erinran att
göra än att, med hänsyn till det redan nu mycket vanliga sättet att fördela
dessa kostnader efter antalet skattekronor, 2 § första stycket i lagförslaget
gives den innebörden att, därest ej annan grund av tingslagen överenskommes,
fördelningen skall ske efter antalet skattekronor.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har funnit det önskvärt att allmänna
riktlinjer till ledning för den länsstyrelserna enligt 2 § åliggande prövningen
angåves i de närmare bestämmelser angående lagens tillämpning, som enligt
5 § vore avsedda att utfärdas av Kungl. Majit.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har riktat erinran mot föreskriften att, i
händelse tingslagen ej kunde överenskomma om kostnadsfördelningen, ärendets
avgörande skulle ankomma på länsstyrelsen. Det förefölle vida lämpligare
att avgörandet centraliserades hos Kungl. Majit. Härigenom ernåddes
enhetlighet i bedömandet, vilket säkerligen icke kunde bliva fallet, därest
samtliga länsstyrelser skulle besluta.

I fråga örn de i 3 § upptagna bestämmelserna för det fall att tingslag
uppenbarligen åsidosatte sina skyldigheter enligt lagen, har i några yttranden
hemställts att närmare bestämmelser meddelades om huru länsstyrelsen
skulle förfara därest tingslaget icke åtlydde länsstyrelsens förordnande.
Länsstyrelsen i Kalmar län har ifrågasatt, örn det icke för att giva nödig
effektivitet åt länsstyrelsens förordnande vore lämpligt att i 3 § införa en
bestämmelse, motsvarande den som funnes i 14 § lagen örn polisväsendet
i riket, om rätt för länsstyrelsen att förelägga och utdöma lämpligt vite.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har beträffande vitesföreläggande framhållit
att frågan därom torde böra giva anledning till närmare övervägande
med hänsyn till det stora antalet i tingslaget ingående kommuner. Enligt
länsstyrelsens mening torde det förhålla sig så, att vitesföreläggande icke
kunde tillgripas med hänsyn till svårigheterna att utkräva vitet. Härjämte
har länsstyrelsen framställt frågan, huruvida länsstyrelsen kunde på tingslagets
bekostnad låta verkställa försummade arbeten. Jämväl länsstyrelsen
i Malmöhus län har funnit det knappast lämpligt att använda vitesföreläggande
samt härom anfört:

Endast ett synnerligen stort vitesbelopp skulle kunna, sett från ekonomisk
synpunkt, leda till målet, och proceduren med uttagande av vite genom
dess uttaxering på tingshusbyggnadsskvldige i den ordning, som stadgas
i Kungl, förordningen den 30 juni 1933 örn debitering och uppbörd av

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

tingshusmedel, verkar mindre tilltalande. Länsstyrelsen anser att det skulle
vara bättre, om i författningen klart utsädes att länsstyrelsen i händelse
av tredska skulle ombesörja vidtagande av åtgärderna och uttaxerande av
kostnaderna. Tingshusbyggnadsskyldige erhölle då av författningen tydligt
besked örn de åtgärder, som kunde väntas bliva vidtagna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten för övre Norrland ha
hemställt att ordet »uppenbarligen» måtte utgå ur 3 §, därvid sistnämnda
hovrätt yttrat att, örn tingslag på ett fullt påvisbart sätt åsidosatte sina förpliktelser,
detta syntes böra vara tillräcklig anledning till ingripande av
länsstyrelsen, även om pliktförsummelsen icke kunde anses framträda på
ett uppenbart sätt.

Med avseende å 2 och 3 §§ i förslaget har vidare länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län anfört att bestämmelserna däri vore så avfattade, att de gåve
intryck av att länsstyrelsen skulle hava att ex officio följa tingslagens åtgöranden,
med andra ord äga skyldighet ingripa även utan inkomna anmälningar
eller framställningar från tingslag eller häradshövding. Då en
dylik övervakning från länsstyrelsens sida icke kunde anses lämplig och väl
icke heller vore avsedd, borde bestämmelser örn initiativet i de i 2 och 3 §§
berörda fallen intagas antingen direkt i dessa paragrafer eller i de tillämpningsbestämmelser,
som enligt 5 § vore avsedda att meddelas av Kungl.
Maj:t.

Ändringar i lagen om stads och landsbygds förenande i judiciellt

avseende.

Tidigare utredningar.

I samband med frågan om stads förening med domsaga i judiciellt avseende
ha uppkommit vissa spörsmål rörande tingslagens egendom. Dessa lia
bl. a. gällt skyldighet för stad att utgiva ersättning till tingslag för andel i
redan befintligt tingshus eller annan tingslagets egendom.

Några bestämmelser till ledning för avgörandet av dylika frågor finnas ej
i lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.
I 1 § av denna lag stadgas, att Konungen, på framställning av stadsfullmäktige
eller eljest med deras samtycke, äger förordna att rådhusrätt i
stad skall upphöra och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga.
Beträffande stad, i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot
eller jämte borgmästaren endast en ledamot finnes, som skall vara
lagfaren, må enligt 2 § Konungen, när borgmästartjänsten är ledig, även
utan stadsfullmäktiges samtycke meddela förordnande som nyss nämnts, under
förutsättning bland. annat att ändringen icke medför ökad ekonomisk
börda eller annan avsevärd olägenhet för staden. I 3 § stadgas, att innan
förordnande meddelas enligt 2 § fullständig utredning skall företagas angående
åtgärdens verkningar med avseende å rättsvården samt stadens förvaltning
och ekonomi, varvid särskilt skall utredas vilka utgifter kunna
uppstå för staden genom förpliktelse att bidraga till hållande av tingshus.

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

Utredningen skall verkställas av länsstyrelsen, som, där det finnes erforderligt,
äger förordna utredningsman till sitt biträde. Särskild utredningsman
har regelmässigt brukat utses i dessa ärenden. Vid förordnande örn rådhusrätts
upphörande skola enligt 5 § meddelas erforderliga bestämmelser med
avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten ävensom
de särskilda föreskrifter, till vilka stadens förening med domsaga må
föranleda.

I den proposition (nr 206) som ligger till grund för 1932 års lag anförde
chefen för justitiedepartementet bland annat, att vid den utredning som
skulle föregå förordnandet om rådhusrätts indragning borde särskilt beaktas
de utgifter som kunde bliva erforderliga för staden, därest denna
bleve nödsakad att taga del i kostnaderna för byggande och underhåll av
tingshus. Första lagutskottet upprepade detta uttalande i sitt av riksdagen
godkända utlåtande över propositionen.

Vid utredningar som verkställts örn stads läggande under landsrätt har
i regel fråga uppkommit örn skyldighet för staden att erlägga lösen för
andel i tingshus eller andra för rättsvården avsedda tillgångar i det tingslag
med vilket staden skolat förenas. Det förekommer emellertid även exempel
på att sådan inlösningsskyldighet icke blivit från tingslagets sida ifrågasatt.
Någon gång ha de tingshusbyggnadsskyldiga yrkat, att staden skulle
ersätta tingslaget kostnaderna för viss ombyggnad av kansli- och arkivlokaler,
vilken föranletts av sammanslagningen. I de flesta fall synas utredningsmännen
hava utgått från att skyldighet för staden att lösa in sig i tingslagets
behållna förmögenhet skulle föreligga. Vid försök att beräkna lösenbeloppets
storlek ha utredningsmännen i allmänhet utgått från att det skall
bestämmas med ledning av förhållandet mellan skattekronornas antal i staden
och tingslaget. I vissa fall har dock en för staden fördelaktigare fördelningsgrund
förordats.

Av de städer med egen jurisdiktion, som hittills i judiciellt hänseende
förenats med domsaga, ha Eksjö, Gränna, Kungälv, Lysekil och Örnsköldsvik
icke erlagt lösenbelopp eller annan ersättning av nu ifrågavarande slag. I
Skövde och Östhammar byggdes i samband med regleringen ett nytt tingshus,
vartill respektive städer bidrogo med vissa andelar. Beträffande Arboga
framställdes krav på ersättning från ett av domsagans tingslag, men dessa
krav avvisades av staden och någon överenskommelse har ej träffats. Städerna
Hedemora och Säter ha erlagt vissa belopp till utvidgning av arkivutrymmena
i tingshuset. Städerna Falkenberg, Kungsbacka, Marstrand, Skänninge
och Öregrund ha erlagt vissa belopp såsom lösen för tingslagens egendom.

Det må här anmärkas, att beträffande ekonomiska frågor som uppkomma
vid kommunal indelriingsändring särskilda bestämmelser givas i lagen den
13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning. De av en indelningsändring berörda kommunernas inbördes
ekonomiska förhållanden skola enligt lagens 4 § ordnas genom uppgörelse,
som fastställes av Konungen i sammanhang med förordnande örn

Kungl. Maj.ts proposition nr 304.

ändringen; dock må uppgörelse i visst avseende kunna, där Konungen så
bestämmer, senare verkställas i den ordning och enligt de grunder som i
förordnandet angivas. I 5 § meddelas särskilda bestämmelser hur det vid
en indelningsändring skall gå med rätten till mark som är utlagd till allmänna
vägar, gator och torg. Därefter föreskrives i 6 § att andra kommunala
tillgångar ävensom kommunala förbindelser må, där kommunen genom
indelningsändringen delas, antingen tilläggas endera av de ändrade
eller nybildade kommunerna eller mellan dem fördelas, efter ty skäligt prövas
med hänsyn till förhållandet i beskattningsföremål eller invånarantal
mellan de områden, i vilka den äldre kommunen delats, eller lill annat
förhållande, som må anses bestämmande för vartdera områdets andel i den
äldre kommunens tillgångar och förbindelser. Där särskilda omständigheter
därtill föranleda, må vid uppgörelse träffas bestämmelse, varigenom
kommunal tillgång eller förbindelse tillägges allenast del av ändrad eller
nybildad kommun. Har vid fördelning av tillgångar eller förbindelser endera
av de ändrade eller nybildade kommunerna övertagit större andel av tillgångarna
eller förbindelserna än som med hänsyn till fördelningen i övrigt
skäligen må anses belöpa å densamma, bör enligt 8 § utjämning ske genom
ersättning i penningar. Där ej annat föranledes av stadgandet i 5 § eller
blivit vid uppgörelse som i 6 § sägs bestämt, gäller enligt 10 §: att då kommuns
område ökas kommunens tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser
tillkomma den ökade kommunen; att då kommuns område minskas
kommunens tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser tillkomma
den minskade kommunen; samt att då kommun införlivas med annan kommun
eller ingår i nybildad kommun kommunens tillgångar och ansvarigheten
för dess förbindelser tillkomma den ökade eller nybildade kommunen.
Med kommun förstås i 1919 års lag landskommun, köping med egen kommunalförvaltning
samt stad.

Hithörande frågor lia upptagits till behandling vid 1936 års utredning om
tingshusbyggnadsskyldigheten. Det av de sakkunniga framlagda förslaget till
lag örn tingshusbyggnadsskyldighet innehåller sålunda en föreskrift av innebörd,
att örn vid förändring av häradsrätts domsområde uppgörelse mellan
de tingshusbvggnadsdistrikt eller särskilda kommuner, som beröras av förändringen,
icke kan träffas angående lösen av andel i redan befintligt tingshus
eller i annan tingshusbyggnadsdistrikt tillhörig egendom, frågan skall
hänskjutas till Konungens avgörande. I motiveringen anfördes därom, att i
samband med stads förenande med domsaga i judiciellt hänseende fråga kunde
uppkomma angående eventuell inlösningsskyldighet från stadens sida i
tingshus eller tingshusfond, som ägdes av det tingshusbyggnadsdistrikt, vari
staden skulle uppgå. Då stadgandet i 5 § lagen den 17 juni 1932 örn stads och
landsbygds förenande i judiciellt hänseende icke torde ha avseende å dylika
ekonomiska frågor, hade det ansetts nödigt alt införa särskild bestämmelse i
ämnet. Fråga örn inlösningsskyldighet kunde även uppkomma vid sammanslagning
av tingslag eller delar av tingslag. Hithörande frågor vore av den
beskaffenhet, att de borde omedelbart avgöras av Kungl. Majit.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 3dl.

I yttrande över de sakkunnigas förslag i denna del anförde svenska stadsförbundet
bl. a., att då avgörandet icke skulle behöva föreligga innan beslutet
om landsrättsförläggningen avgjorts, förslaget icke lämnade någon garanti för
tingshusbesvärets behöriga beaktande, när det gällde bedömandet av landsrättsförläggningens
ekonomiska innebörd. Vidare anmärktes att regler saknades
för de uppkommande tvistefrågornas lösning.

Frågan har sedermera upptagits av 1940 års lagtima riksdag, som i skrivelse
till Kungl. Majit (nr 317) begärt utredning av frågan om det ekonomiska
mellanhavandet mellan stad som förenades med tingslag och de tingshusbyggnadsskyldiga
i tingslaget.

Skrivelsen var föranledd av motioner, i vilka bl. a. anfördes, att mot en
skyldighet för staden att utge ersättning till tingslaget för andel i tingshus
m. m. talade det faktum, att övriga tingshusbyggnadsskyldiga en dylik ersättning
förutan inhöstade enbart fördelar av att stadens skatteunderlag tillkommit,
varigenom ofta en betydande nedsättning av utdebiteringen av tingshusmedel
möjliggjordes. En jämförelse med en vanlig kommunal indelningsändring
gåve samma resultat. När en landskommun inkorporerades med en
stad och sålunda utbrötes ur ett tingshusbyggnadsdistrikt, behövde den på
grund av stadgande i 10 § indelningslagen icke erlägga någon ersättning för
att dess invånare utan vidare bleve delaktiga i t. ex. stadens rådhus, och detta
fastän landskommunen icke tillförde staden några tillgångar från tingshusbyggnadsdistriktet.
När en stad förenades med domsaga, borde huvudregeln
vara, att varken staden eller dess invånare eller övriga tingshusbyggnadsskyldiga
skulle behöva erlägga någon ersättning därför att stadens invånare bleve
tingshusbyggnadsskyldiga och därmed delaktiga i övriga tingshusbyggnadsskyldigas
behållna tillgångar. Det vore likväl tänkbart, att undantag från huvudregeln
i vissa fall kunde behöva göras. Så t. ex. kunde det vara skäligt,
att tingshusbyggnadsskyldiga, som i avvaktan på att stad skulle förenas med
domsagan uppskjutit sedvanlig amortering av skulder, utdebiterat oskäligt
låga belopp och därigenom ådragit sig skulder e. d., ålades utge ersättning
till staden. Under här antydda förutsättningar torde det kunna uppdragas åt
Kungl. Majit att fatta beslut rörande det ekonomiska mellanhavandet mellan
stad som förenades nied domsaga och domsagans tingshusbyggnadsskyldiga.

över motionerna inhämtade första lagutskottet utlåtande från Svea hovrätt
samt styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund.

Svea hovrätt tillstyrkte att i lag föreskreves, att inlösningsfrågan skulle regleras
genom Kungl. Majits beslut och anförde bland annat:

Så föga utvecklade som reglerna i detta ämne överhuvud vore, kunde det
knappast väcka förvåning, att bestämmelser saknades angående verkningarna
av ändringarna i denna art av kommunal indelning. Ehuru 1919 års lag örn
ändring i kommunal och ecklesiastik indelning ej hade avseende på dessa
fall, läge det nära till hands att här tillämpa lagens i 10 § uttalade ledande
principer: att då kommuns område ökades, kommunens tillgångar och ansvarigheten
för dess förbindelser tillkomme den ökade kommunen; att då kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 304.

muns område minskades, kommunens tillgångar och ansvarigheten för dess
förbindelser tillkomme den minskade kommunen; samt att, då kommun införlivades
med annan kommun eller inginge i nybildad kommun, kommunens
tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser tillkomme den ökade eller
nybildade kommunen. Såvitt anginge stads förenande med tingslag, skulle
detta innebära, att staden bleve utan lösen delaktig i tingshus och övriga tillgångar,
men också medansvarig för tingslagets förbindelser; utskylderna skulle
efter föreningen drabba alla kommunalskattepliktiga i det utvidgade tingslaget
efter samma grund. En sådan ordning kunde också i det enskilda fallet
framstå såsom naturlig och billig. I ett betydelsefullt hänseende skilde sig
emellertid den indelningsändring varom här vore fråga från normalfallen. Då
en primärkommun förenades med en annan, förde båda regelmässigt med sig
ett överskott av tillgångar. Vid inkorporering av ett mindre område kunde väl
händelsen vara en annan, men då förhölle det sig i stället så, att vad som
vunnes genom delaktigheten i den kommuns tillgångar, med vilken området
inkorporerades, hade sin motsvarighet i vad som förlorades genom utbrytningen
ur det tidigare sammanhanget. På motsvarande sätt förhölle det sig i regel
också, då två tingslag förenades till ett eller då en del av ett tingslag överflyttades
till ett annat eller inkorporerades med en stad som hade egen jurisdiktion;
de sammanslagna tingslagen tillförde i regel den nya enheten var sitt tingshus,
låt vara att oftast blott det ena skulle användas för rättsskipningen, och det
inkorporerade området förlorade sin delaktighet i en byggnad och finge i
stället del i en annan. Då en stad förenades med ett tingslag, komme däremot
rådhuset ej att tillhöra det utvidgade tingslaget, utan rådhusrättens lokaler
frigjordes i regel för andra uppgifter, vilket kunde innebära en icke
obetydlig fördel för staden.

Förutom i det fall att stadens förenande med tingslaget föranledde ett behov
av ny- eller tillbyggnad av tingshus, kunde en från den ledande grundsatsen
i 1919 års lag avvikande reglering vara påkallad exempelvis därav,
att tingslaget samlat en nybyggnadsfond, i vilken staden ej skäligen borde
bliva delaktig. Såsom motionärerna framhållit vöre det å andra sidan tänkbart,
att tingslagets byggnadsskyldiga i avvaktan på föreningen uppskjutit
sedvanlig amortering av skulder, utdebiterat alltför låga belopp och därigenom
ådragit sig skulder och att på den grund staden kunde hava skäligt anspråk
på kompensation. Något sådant fall hade hovrätten sig emellertid ej
bekant.

Örn en förening komme till stånd utan att frågor av denna art vunnit sin
lösning, torde en sådan knappast stå att vinna genom en vädjan till domstol.
Frånsett spörsmålet vilken rättsgrund skulle kunna anföras till stöd
för en talan örn utjämning, torde hinder ur processuell synpunkt möta mot
en rättegång mellan de båda intressentgrupper, om vilka här vöre fråga, sedan
vardera gruppen förlorat egen organisation genom att uppgå i det nybildade
tingslaget. Kunde ej godvillig uppgörelse träffas, torde sålunda följden
bliva att någon utjämning ej komme till -stånd.

Hovrätten funne det vara önskligt att nu berörda frågor löstes genom ut -

Kungl. Majlis proposition nr 304.

tryckliga lagbestämmelser. Spörsmål om inlösen väcktes snart sagt i varje
ärende beträffande stads förenande med domsaga och hade sålunda stor
praktisk betydelse.

Hovrätten hyste tvivel beträffande lämpligheten att i lag fixera allmänna
riktlinjer för prövningen av frågor om inlösen i tingslagets egendom och
om indelningsändringens ekonomiska verkningar i det hela. Så växlande som
förhållandena bär kunde vara, skulle sådana bestämmelser knappast erbjuda
någon verklig vägledning, men väl kunde de lägga ur skilda synpunkter besvärande
band på Kungl. Maj:ts prövning och avgörande. Något behov av
regler härutinnan syntes icke vara ådagalagt.

Svenska stadsförbundets styrelse tillstyrkte bifall till motionerna och underströk
särskilt, att i regel varken staden eller dess invånare eller övriga
tingshusbyggnadsskvldiga borde behöva erlägga någon ersättning därför att
stadens invånare bleve tingshusbyggnadsskyldiga och därmed delaktiga i övriga
tingshusbyggnadsskyldigas behållna tillgångar. Styrelsen för svenska
landskommunernas förbund tillstyrkte en utredning under åberopande att
åtgärder borde vidtagas till förekommande av nu rådande osäkerhet på området.

I det utlåtande av första lagutskottet (nr 41) som åberopades i riksdagens
skrivelse anfördes bl. a. följande:

Enligt gällande lag skulle, innan förordnande meddelades om stads förening
med domsaga utan att samtycke från stadens sida förelåge, fullständig
utredning ha verkställts, bland annat angående åtgärdens verkningar
med avseende å stadens ekonomi. Denna utredning skulle, enligt uttryckligt
lagstadgande, särskilt avse bland annat vilka utgifter som kunde uppstå för
staden genom förpliktelse att bidraga till hållande av tingshus. Detta uttryck
torde syfta på de framtida årliga utgifter för rättsvården som kunde komma
att falla på det tingslag, med vilket staden införlivades, eller på staden själv,
om den skulle bilda eget tingslag. Vid utredningarna hade regelmässigt jämväl
uppkommit ett annat spörsmål av ekonomisk natur som hänförde sig
till förhållandet mellan staden och vederbörande tingslag, nämligen huruvida
staden vore skyldig att till tingslaget utgiva ersättning med ett engångsbelopp
för att vinna delaktighet i tingshus eller andra tingslagets tillgångar. Säkra
hållpunkter saknades för avgörande av frågan huruvida sådan skyldighet i
princip kunde anses föreligga. Till stöd för ståndpunkten att staden utan
erläggande av något engångsbelopp ägde vinna delaktighet i tingslagets tillgångar
kunde åberopas den huvudregel, som funnes fastslagen *i 10 § lagen
örn ändring i kommunal och ecklesiastik indelning, att då kommun införlivades
med annan kommun eller inginge i nybildad kommun, kommunens
tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser tillkomme den ökade eller
nybildade kommunen. Enligt det lagförslag som framlagts av sakkunniga
angående revision av bestämmelserna örn tingshusbyggnadsskyldigheten skulle
emellertid, därest vid förändring av häradsrätts domsområde uppgörelse icke
kunde träffas angående lösen av andel i tingshus eller annan egendom, frågan
hänskjutas till Konungens avgörande. Denna bestämmelse syntes snarast

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

vara byggd på den uppfattningen, att skyldighet förelåge för staden att
lösa in sig. Vid en närmare utredning av nyssnämnda principfråga komme
det sannolikt att visa sig, att någon allmängiltig regel icke kunde uppställas,
utan torde avgörandet få träffas med hänsyn till omständigheterna i varje
särskilt fall. Sådana särskilda omständigheter kunde vara, att tingslaget samlat
nybyggnadsfond eller med tanke på en kommande sammanslagning nedlagt
kostnader på kansli- och arkivlokalernas utökning, eller ock i avvaktan
på beslut örn införlivning använt upplånade medel för ändamål som bort
täckas genom utdebitering. Den nu rådande oklarheten i principfrågan försvårade
givetvis möjligheterna till en frivillig uppgörelse mellan de berörda
intressentgruppema. Därest enighet mellan dessa skulle råda därom, att en
engångsersättning skulle erläggas, visade sig nya svårigheter när det gällde
att finna en norm för bestämmande av ersättningens storlek. Vid den utredning
som städse föreginge en judiciell förändring av ifrågavarande slag vore
det en uppgift för utredningsmannen att vid sin undersökning av de ekonomiska
verkningarna av en ifrågasatt sammanslagning söka komma fram till
en lösning. Vanligen hade han därvid till grund för sina beräkningar lagt det
antagandet, att inlösningsskyldighet förelåge för staden. Vid bedömandet av
frågan vilka ekonomiska bördor införlivning kunde medföra för staden hade
han icke någon fast grund i denna del utan måste röra sig med osäkra faktorer.
Att märka vore att det härvidlag kunde gälla belopp av den storleksordning
att de kunde äga avgörande inflytande på ärendets slutliga prövning.
I vissa fall träffades uppgörelse mellan intressenterna på grundvalen av den
förebragta utredningen. Där så ej skedde kunde, sedan Konungen meddelat
beslut örn stadens förenande med tingslaget, osäkerhet rörande det ekonomiska
mellanhavandet kvarstå och vålla stridigheter. Konungen plägade nämligen
icke i sitt beslut meddela föreskrifter angående ekonomiska spörsmål av
denna art. Huru den erforderliga regleringen vid bristande enighet skulle åvägabringas
under nu gällande ordning hade varit föremål för delade meningar.
Enligt utskottets uppfattning förelåge ett klart behov av lagbestämmelser på
förevarande område och utskottet tillstyrkte för den skull utredning i saken.
Utskottet funne ej anledning att nu taga ståndpunkt i frågan om det närmare
innehållet i dessa bestämmelser. Av vad utskottet redan anfört torde
emellertid framgå lämpligheten av att det ekonomiska mellanhavandet mellan
staden och domsagan reglerades i samband med beslutet om stadens införlivning
med domsagan.

Promemorian.

Beträffande spörsmålet örn skyldighet för stad att vid förening i judiciellt
avseende med domsaga erlägga ersättning till tingslag för andel i befintligt
tingshus och annan tingslagets egendom uttalades i promemorian, att erfarenheten
visat att frånvaron av bestämmelser härom vållat vissa svårigheter. I
de flesta fall då förening av stad med domsaga ägt rum hade krav framställts
från tingslag örn ersättning av staden i nämnda hänseende. Frågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

hade regelmässigt upptagits till behandling vid den utredning rörande de
ekonomiska verkningarna för staden, som föregått förordnandet om förläggande
av staden under landsrätt. Uppgörelse hade träffats i alla fall utom ett,
delvis efter olika grunder. I flera fall hade tingslagen avstått från ersättning.

Det syntes lämpligt att hithörande frågor reglerades i samband med beslutet
om stadens införlivande med domsagan. Beträffande det sätt på vilket
frågor av denna art borde lösas torde enligt promemorian de synpunkter böra
godkännas, som Svea hovrätt framfört i sitt yttrande till 1940 års lagtima riksdag.
Då tingslag icke bleve delaktigt i någon stadens egendom, torde 1919 års
lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning
icke vara ägnad att tjäna till ledning. Några allmängiltiga regler i ämnet
syntes med hänsyn till de skiftande förhållandena icke kunna uppställas,
utan avgörandet borde träffas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt
fall. Det måste därvid mer eller mindre bliva fråga om en skälighetsbedömning.
Hänsyn borde tagas exempelvis till om staden hade fullt lämpliga
domstolslokaler i rådhuset samt till de förmåner tingslaget i ekonomiskt
hänseende komme att åtnjuta genom att tingshuset för framtiden underhölles
jämväl av stadens tingshusbyggnadsskyldiga. Det syntes ej lämpligt att
låta dessa frågor prövas av domstol, utan prövningen borde i stället, på sätt
även 1936 års utredning om tingshusbyggnadsskyldigheten föreslagit, överlämnas
till Kungl. Maj:t. En garanti mot att städerna härigenom komme att
bliva oskäligt betungade läge däri, att enligt 1932 års lag om stads och landsbygds
förenande i judiciellt avseende landsrättsförläggning icke kunde ske
utan samtycke av stadsfullmäktige, därest åtgärden medförde ökad ekonomisk
börda eller annan avsevärd olägenhet för staden.

Bestämmelser i nu angivet syfte föreslogos skola införas i 1932 års lag. I
3 § skulle enligt förslaget under punkt 8 stadgas, att utredningen rörande
kostnaderna för landsrättsförläggningen även skulle omfatta, huruvida och
i vad mån staden skulle utgiva ersättning till tingslag för andel i befintligt
tingshus eller annan tingslagets egendom. I 5 § föreskrevs, att vid Kungl.
Maj:ts förordnande om rådhusrätts upphörande tillika skulle meddelas erforderliga
bestämmelser rörande frågan huruvida och i vad mån dylik ersättning
skulle utgå. I promemorian anmärktes, att det vöre uppenbart, att om
stad och tingslag träffat överenskommelse i sådan fråga, denna borde fastställas
av Kungl. Majit.

Med hänsyn till att i ett fall, då förordnande örn rådhusrätts upphörande
redan meddelats, frågan huruvida och i vad mån ersättning av nämnda slag
skulle utgå icke genom avtal eller eljest reglerats, föreslogs en övergångsbestämmelse
av innehåll att erforderliga bestämmelser härom finge meddelas
av Kungl. Majit, därest ansökan gjordes hos Kungl. Majit inom sex månader
efter den nya lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

Yttrandena.

Med endast få undantag har förevarande förslag i yttrandena lämnats helt
utan erinran. Göta hovrätt har vitsordat, att frånvaron av varje lagbestämmelse
beträffande frågan huruvida och i vad mån stad, som i judiciellt avseende
förenas med domsaga, skulle utgiva ersättning för andel i befintligt
tingshus eller annan tingslagets egendom, i flera fall förorsakat olägenheter.
Dessa olägenheter skulle i viss mån undanröjas genom de i lagförslaget upptagna
stadgandena. Även enligt hovrättens uppfattning vore det icke möjligt
att i lag uttömmande angiva de grunder, efter vilka dessa frågor borde
bedömas. Vid sådant förhållande torde det vara lämpligast, att de reglerades
på det sätt, som i promemorian föresloges; och hovrätten finge därför tillstyrka
de föreslagna ändringarna i 1932 års lag.

Rörande behovet av bestämmelser i ämnet har vidare länsstyrelsen i Västmanlands
län anfört:

Länsstyrelsen hade egen erfarenhet av, vilka svårigheter som uppstått genom
avsaknaden av bestämmelser i ämnet, enär den i promemorian omförmälda
frågans upptagande vid 1940 års lagtima riksdag föranletts av ett
aktuellt fall i länet. I detta fall har vederbörande tingshusstyrelse hos länsstyrelsen
yrkat åläggande för den landsrättsförlagda staden att till de tingshusbyggnadsskyldige
utgiva visst engångsbelopp för inträde i tingshuset, vartill
skulle komma skyldighet för staden att för framtiden deltaga i de årliga
kostnaderna för tingshuset. I frånvaron av någon laglig grund, varå ett sådant
åläggande skolat grundas, har framställningen av länsstyrelsen avslagits,
men är frågan fortfarande på grund av besvär föremål för Kungl. Maj:ts
avgörande. Vid detta ärendes behandling har länsstyrelsen fått klart belägg
för de svårigheter, som kunna uppstå för en stad, som får å sig riktat krav
örn utgivande av lösen för andel i tingshus först sedan beslutet med däri inbegripna
ekonomiska villkor om landsrättsförläggningen meddelats. Med
hänsyn till önskvärdheten av, att hithörande frågor regleras i samband med
beslutet om stadens införlivande med domsagan, torde därför nu föreliggande
förslag till lagbestämmelser vara välmotiverat, varför länsstyrelsen vill för
sin del tillstyrka detsamma.

Svea hovrätt har framhållit att förslaget stöde i principiell överensstämmelse
med de synpunkter, hovrätten framfört i sitt förut omtalade yttrande
till första lagutskottet vid 1940 års lagtima riksdag. Härtill har hovrätten knutit
en erinran mot bestämmelserna i 3 § 8. i förslaget, enligt vilken utredningen
vid stads förläggande under landsrätt skulle avse, huruvida och i vad mån ersättning
skulle utgå till tingslaget för andel i dess egendom. Hovrätten har
anmärkt, att i bestämmelsen möjligen borde uppmärksammas även sådant
i nämnda yttrande diskuterat fall, då med hänsyn till det sätt, varpå de
tingshusbyggnadsskyldiga kunde ha handhaft tingslagets angelägenheter, en
kompensation till stadens förmån undantagsvis vore påkallad.

I några yttranden har frågan om skyldigheten för stad att i åsyftade fall
utgiva ersättning upptagits till utförligare behandling. Hovrätten över Skåne
och Blekinge har uttalat, alt någon principiell skyldighet för stad att lösa
sig in i tingslags egendom icke förelåge, och har därför förordat, att 3 § 8. er -

Kungl. Maj.ts proposition nr 304.

holle den lydelse, att utredningen skulle avse »huruvida och i vad man på
grund av särskilda omständigheter ersättning bör utgå till tingslag för andel
i befintligt tingshus eller annan tingslagets egendom». Hovrätten har anfört:

I första lagutskottets utlåtande 1940 förutsattes att en närmare utredning
skulle komma till stånd rörande frågan, huruvida i princip kan anses föreligga
skyldighet för stad som förenas med tingslag att lösa in sig i tingslagets
tingshus och övriga egendom. Utskottet omnämnde att det lagförslag som
framlagts av sakkunniga angående revision av bestämmelserna örn tingshusbyggnadsskyldigheten
snarast syntes bygga på den uppfattning, att en dylik
skyldighet förelåge, och att vid de utredningar som städse löreginge en judiciell
förändring av ifrågavarande slag utredningsmännen vanligen till grund
för sina beräkningar lagt det antagandet, att staden vöre inlösningsskyldig.

I remitterade promemorian har icke någon utredning i nämnda principfråga
förebragts utöver de yttranden som voro fogade vid utskottets utlåtande.
Det upplyses blott att uppgörelse träffats i alla utom ett läll, efter delvis
olika grunder, och att i flera fäll tingslagen avstått från ersättning.

Hovrätten har endast haft att handlägga några få ärenden angående förening
i judiciellt hänseende av stad och tingslag. Ett av dessa, vilket alltjämt
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, var särskilt belysande för frågan om
betydelsen av en eventuell inlösningsskyldighet. I detta fall skulle, därest en
principiell sådan skyldighet för staden förelegat, med hänsyn till storleken av
det belopp det bär gällde, en sammanslagning av staden och tingslaget hava
medfört ökad ekonomisk börda för staden i förhållande till kostnaderna för
bibehållande av egen jurisdiktion, medan sammanslagningen ej skulle hava
medfört dylik olägenhet, om staden ej varit inlösningsskyldig. A andra sidan
skulle den ifrågasatta sammanslagningen icke i någon mån hava medfört
ökad ekonomisk börda för tingslaget. Tvärtom skulle detta efter en sammanslagning
hava kommit att åtnjuta förmånen av alt för framtiden jämväl de
tingshusbyggnadsskyldige i staden konnne att deltaga i underhållet av tingshuset
ävensom i amortering och räntebetalning a skuld, sorn kunde åvila
tingslagets tingshusbyggnadsskyldige. Några billighetsskäl syntes icke föreligga
att tillerkänna tingslagets tingshusbyggnadsskyldige ersättning från stadens
sida. Avgörande var alltså huruvida de hade ett rättsligen grundat anspråk
på sådan ersättning. Under åberopande bl. a. av den av 1940 års riksdag
begärda utredningen i ämnet anhöll hovrätten i utlåtande den 4 november
1941 att tills vidare måtte anstå med beslut i fråga örn den judiciella
föreningen av staden och tingslaget. Om denna hemställan ej bifölies förordade
hovrätten att principiellt beslut fattades örn stadens förenande med
tingslaget. Denna senare hemställan utgick ifrån att någon inlösningsskyldighet
för staden ej vore för handen.

Redan den omständigheten att Kungl. Majit enligt lag äger besluta örn en
förening i judiciellt hänseende av en stad med ett tingslag ulan att såsom
villkor härlör uppställts att staden och tingslaget blivit överens i ersättningsfrågan,
talar för att rättslig grund saknas för elt dylikt ersättningsanspråk
från tingslagets sida. Det förhållandet att skattebetalarna i en sådan samfällighet
som ett tingslag medverkat till åstadkommandet av ett tingshus synes
icke heller i och för sig utgöra tillräcklig grund för att de utan vidare
skulle erhålla ett ersättningsanspråk gentemot nya skattskyldiga, som tillkomma
genom samfällighetens utvidgning. Vid inkorporering av en landskommun
med en stad torde det icke ifrågakomma att landskommunen får
lösa in sig i stadens rådhus. Analogier kunna däremot säkerligen hämtas från
tidigare regleringar genom sammanslagning av flera tingslag till ett, men hovrätten
har icke haft tillfälle att verkställa efterforskningar härutinnan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

Särskilt vid sammanslagning av olika tingslag, av vilka det ena löst sin tingshusbyggnadsfråga
medan det andra försummat sin, måste en viss ekonomisk
utjämning mellan de olika tingslagen mer än en gång hava funnits påkallad.
På samma sätt kunna otvivelaktigt i särskilda fall omständigheterna vara sådana,
att det framstår som rimligt att i samband med stads och tingslags judiciella
förenande en dylik ekonomisk utjämning mellan de tidigare kommunala
enheterna kommer till stånd. Hovrätten har därför intet att erinra
mot uttalandet i promemorian att, utan uppställande av några allmängiltiga
regler i ämnet, avgörandet bör träffas med hänsyn till omständigheterna i varje
särskilt fall. Hovrätten vill blott hava understrukit att till grund för detta
avgörande icke bör läggas någon principiell skyldighet för staden att lösa sig
in i tingslagets egendom. I motsats till vad som uttalats i promemorian finner
hovrätten fastmera, att de regler som finnas i 9 och 10 §§ lagen om ordning
och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning är o —
ehuru icke tillämpliga -— dock väl ägnade att tjäna till ledning vid ställningstagandet
till de ersättningsanspråk som kunna framkomma. Synnerlig vikt
bör också fästas vid det allmännas intresse av att främja sammanslagningar
av småstäder och angränsande tingslag, varav följer att dylika sammanslagningar
böra på allt sätt underlättas. Med hänsyn till vad nu anförts synes det
hovrätten uppenbart, att prövningen av ersättningsfrågan icke bör hänskjutas
till domstol utan, såsom i promemorian föreslås, bör överlämnas till Kungl.
Majit. Någon särskild garanti mot att städerna härigenom komma att bliva
oskäligt betungade torde ej vara erforderlig.

Magistraten i Filipstad har i ett av länsstyrelsen i Värmlands län insänt yttrande
ifrågasatt sådan ändring i förslaget, att däri direkt uttalades den huvudregel
som skulle gälla, nämligen att varken staden eller dess invånare eller
andra tingshusbyggadsskyldiga skulle behöva erlägga någon ersättning för
att stadens invånare bleve tingshusbyggnadsskvldiga. Härvid skulle stadgas
rätt för Kungl. Majit att göra avvikelse från huvudregeln då omständigheterna
därtill kunde giva anledning.

I ett av länsstyrelsen i Gävleborgs län insänt yttrande av borgmästaren i
Söderhamn har denne hemställt, att 3 § 8. borde givas en sådan utformning,
att den i första hand hänvisade länsstyrelsen och utredningsmannen till försök
att ena parterna om en överenskommelse, som Kungl. Majit sedermera
endast skulle lia att fastställa. Därest sådan överenskommelse icke kunde
träffas men krav på ersättning förelåge, borde utredningen avse, huruvida
omständigheterna föranledde till att ersättning borde utgå och i vad mån den
borde utgå. Till stöd för denna hemställan, som tillstyrkts av länsstyrelsen,
har i yttrandet erinrats, att förslagets utformning vore ägnad att i .särskild
grad stimulera de tingshusbyggnadsskyldigas intresse av att ersättning skulle
utgå. Av utredningen syntes emellertid framgå, att ersättningsfrågan hittills
praktiskt taget regelmässigt lösts genom överenskommelser, vilka likaledes
så gott som undantagslöst innefattat, att ersättning icke skulle utgå. En
sådan lösning syntes också, därest särskilda omständigheter icke borde föranleda
annat, vara den rimligaste.

Svenska stadsförbundets styrelse har inledningsvis anfört:

Frågan örn landsrättsförlagd stads ersättningsskyldighet till tingslag vöre
ett spörsmål, som styrelsen vid olika tillfällen hatt anledning taga ställning

Kungl. Maj.ts proposition nr 304.

till- Redan i silf yttrande över förslaget till 1932 års lag om stads och landsbygds
förenande i judiciellt avseende framhöll styrelsen, att en fullt klart utformad
lagstiftning örn tingshusbyggnadsskyldigheten borde föregå den då
ifrågavarande lagen. Också i sitt yttrande över 1936 års förslag till lag örn
tingshusbyggnadsskyldighet framhöll styrelsen, att de ekonomiska konsekvenserna
av en landsrättsförläggning kunde bedömas först sedan i det aktuella
fallet frågan örn stadens skyldigheter gent emot tingslaget vore fullt fixerade.
Det då föreliggande förslaget, som för övrigt i sin helhet avstyrktes av styrelsen,
skulle icke möjliggöra ett sådant bedömande. De i promemorian omnämnda
motionerna vid 1940 års riksdag gåvo däremot uttryck för synpunkter
på ärendet, som nära överensstämde med dem, som framförts av styrelsen
och i förbundets tidskrift (se t. ex. årg. 1935 sid. 357) och motionerna tillstyrktes
också av styrelsen.

Det är därför med tillfredsställelse styrelsen nu finner, att denna för ett
stort antal städer betydelsefulla fråga, tio år efter tillkomsten av 1932 års lag,
synes komma att bli föremål för statsmakternas slutliga ståndpunktstagande.
Den redogörelse, promemorian ger för de redan föreliggande fallen, visar att
behov av mera utformade föreskrifter föreligger.

Styrelsen har härefter framhållit, att mellan dess uppfattning och promemorian
förelåge full överensstämmelse i två huvudpunkter, nämligen dels
därom att, i fall ersättning skulle utgå till tingslaget, denna måste vara fixerad
i samband med beslutet om den egna jurisdiktionens upphörande, och
dels därom att avgörandet med hänsyn till de skiftande förutsättningarna
måste förbehållas Kungl. Maj:t.

Däremot har styrelsen förklarat sig icke kulma biträda de anvisningar, som
gåves i promemorian om sättet för hithörande frågas bedömande. Erfarenheten
från de ärenden som hittills förekommit styrkte icke promemorians uttalande
angående den garanti mot oskäligt betungande, som skulle följa av bestämmelserna
i 1932 års lag. Styrelsen har därför påyrkat, att i lagen infördes
en huvudregel, enligt vilken ersättning icke skulle erläggas. Till stöd härför
har styrelsen framhållit:

I promemorian anföres i anslutning till ett yttrande av Svea hovrätt, att
indelningslagen av 1919 icke är ägnad att tjäna till ledning vid lösningen av
detta problem. Man skulle sålunda icke enligt 10 § i denna lag få utgå ifrån
att stadens invånare utan vidare bli delaktiga i tingslagets tillgångar och
skulder. Hovrätten har framhållit, att en vanlig inkorporering skiljer sig
från en landsrättsförläggning i ett betydelsefullt hänseende. Örn den inkorporerade
delen icke medfört någon egendom eller andra tillgångar i den
nya gemenskapen, motsvaras dess vunna delaktighet i tillgångar nämligen
av en förlorad andel i tillgångar, medan den landsrättsförlagda staden icke
behöver avstå från rådhusrättens lokaler, fast den blir delaktig i tingshus
m. m.

Detta resonemang, som alltså helt ser frågan ur den införlivade delens
synpunkt, förtjänar emellertid att något granskas. Först bör mot detsamma
erinras, att hovrätten torde ha väsentligt överskattat den fördel staden har
av att kunna disponera rådhusrättens lokaler för annat ändamål. Hittills
verkställda utredningar örn städers förening med domsaga visa också, att
städerna i ytterst ringa utsträckning fått något utrymme i rådhuset över för
andra ändamål, sedan kommunalborgmästarens behov tillgodosetls. Då denne
skall ersätta magistraten, måste tydligen hans lokalbehov frånräknas, innan
det kan bli tal örn någon vinst för staden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 304.

Denna i regel ytterst obetydliga fördel, som staden bär av att kunna disponera
rådhusrättens lokaler för andra ändamål, skulle alltså motivera, att
principerna i 10 § indelningslagen icke skulle få utan vidare tillämpas och
att staden skulle kunna riskera att få erlägga lösen för att dess invånare
hli tingshusbyggnadsskyldiga. Mot detta resonemang måste städerna inlägga
en bestämd gensaga.

Vid inkorporeringar med städer är det ofta så att städerna förorsakas
extra kostnader för de inkorporerade områdena, vilka områden alltså draga
fördel av inkorporeringen. Denna omständighet föranleder emellertid icke
något avsteg från reglerna i 10 § indelningslagen. En landsrättsförläggning
lär tvärtemot nyssnämnda fall utan undantag erbjuda den inkorporerande
enbart fördelar genom att stadens skattekraft tillföres tingslaget. De tingshusbyggnadsskvldige
behöva icke därför lämna någon ersättning till den inkorporerade,
även örn denne drabbas av olägenheter genom indelningsändringen.
Om nu inte bara den inkorporerande utan även den inkorporerade
skulle få fördel av åtgärden, vill man att den senare — men ej den förre
-— skall betala härför och — bäst av allt — han skall t. o. m. betala till
den förre, vars vinst på så sätt blir ännu större.

Det anförda synes ge vid handen att stadens fördel såsom motivering
för inlösen i tingshusgemenskapen knappast är ett hållbart argument. Då ej
heller något annat hållbart argument synes ha framförts, synes man här
böra godtaga indelningslagens huvudregel. Emellertid är det möjligt att fall
kunna framkomma, där en lösen likväl kan framstå som befogad, och då,
som i 1940 års motioner anförts, det kan tänkas att de tingshusbyggnadsskyldiga
under vissa förutsättningar böra utge ersättning till staden, torde
man böra hålla öppen möjligheten till undantag från den angivna principen.

I undantagsfall böra visserligen ersättningar kunna förekomma — för
den ena parten såväl som för den andra. Men i likhet med motionärerna
vid 1940 års riksdag anser styrelsen det böra i lagen inskrivas såsom en
huvudregel, att ingendera parten skall erlägga ersättning.

Ur mera formella synpunkter må framhållas, att i promemorians lagförslag
på flera punkter talas örn stadens rättigheter och skyldigheter men att
det väl icke är meningen, att staden skall bli delägare i tingshuset m. m.
Det är icke staden utan dess invånare, tingshusbyggnadsskyldigheten kommer
att åvila.

Beträffande den föreslagna övergångsbestämmelsen, avseende fall då förordnande
redan meddelats örn rådhusrätts upphörande men ersättningsfrågan
icke reglerats, har hovrätten över Skåne och Blekinge anfört:

Enligt uppgift i promemorian har hittills uppgörelse mellan vederbörande
stad och tingslag träffats i alla fall utom ett. För detta enda fall synes den
föreslagna övergångsbestämmelsen vara avsedd. Redan med hänsyn till bestämmelsens
begränsade tillämpningsområde ifrågasätter hovrätten dess
lämplighet. Härtill kommer att sedan av Kungl. Maj:t meddelat förordnande
örn rådhusrätts upphörande trätt i tillämpning, de härmed sammanhängande
frågorna rörande förhållandet mellan det nya tingslagets tingshusbyggnadsskyldiga
inbördes torde få anses definitivt lösta, så att de ej vidare kunna
upptagas till ny prövning i vare sig judiciell eller administrativ ordning. Anser
man sålunda alt staden och det förutvarande tingslaget efter sammanslagningen
ej kunna vid domstol föra talan mot varandra såsom skilda intressentgrupper
i det nybildade tingslaget, torde icke heller lämpligen rätt
böra tillerkännas dem att göra ersättningsanspråk gällande mot varandra
hos Kungl. Majit, sedan det förutvarande tingslaget upphört alt beslå såsom
självständigt rättssubjekt Hovrätten får därför hemställa att ifrågavarande
övergångsbestämmelse måtte utgå.

Kungl. Majlis proposition nr 304.

Departementschefen.

På sätt jag förut nämnt står det nu föreliggande spörsmålet angående bestridande
av kostnaderna för domsagas kansli i samband med förslaget om domsagoförvaltningens
omorganisation och reglering av häradshövdingarnas löner.
Detta senare förslag avser bland annat, att häradshövdingarnas sportler
skola indragas och att häradshövdingarna i stället skola befrias från utgifter
för kanslierna. Förslaget nödvändiggör därför, att bestämmelser meddelas om
huru kanslikostnaderna skola bestridas.

Den promemoria med förslag till lagstiftning i ämnet, som utarbetats inom
justititedepartementet, innebär att kostnaderna skola fördelas mellan de
tingshusbyggnadsskyldiga och statsverket, därvid å de förra komma att vila
de kostnader som ha närmast samband med tillhandahållande av lokaler med
inredning. Såvitt angår tingslagens förpliktelser torde detta i stort sett nära
överensstämma med nu rådande förhållanden.

I de avgivna yttrandena har förslaget vunnit en så gott som enhällig anslutning,
och även jag tillstyrker att förslaget lägges till grund för lagstiftning.

Beträffande några särskilda frågor ha i yttrandena framställts vissa erinringar.
Sålunda har från flera håll uttalats önskemål, att i lagen uttryckligen
skulle angivas att bland tingslagens förpliktelser ingår skyldighet att bekosta
anordning för brandsäker förvaring av fastighetsböcker, värdehandlingar
m. m.

Av vad jag förut sagt framgår, att en föreskrift redan finnes, på grund av
vilken tingslag är pliktigt alt anordna arkiv i tingshus eller i anslutning därtill.
Beträffande domarkanslier, som äro belägna annorstädes än å tingsställe,
finnes för närvarande ej någon bestämmelse i detta hänseende. Enligt uttalande
i promemorian torde i skyldigheten att hålla kansli ingå skyldighet att
bekosta kassaskåp eller andra brandfria skåp för förvaring av värdehandlingar
m. m. I fråga om fastighetsböcker anföres i promemorian, att sådana
anordningar borde vidtagas att böckerna under luftskyddstillstånd vid behov
snabbt kunde föras i säkerhet. Däremot borde under rådande förhållanden
icke stadgas ovillkorlig skyldighet för tingslagen att annorstädes än i tingshus
låta inreda brandfritt arkiv; en sådan skyldighet skulle på vissa håll för
närvarande svårligen kunna fullgöras.

Med hänsyn till den stora betydelsen av att erhålla så tillfredsställande anordningar
för brandskydd som möjligt synes i anslutning till de därom framställda
önskemålen en uttrycklig bestämmelse böra meddelas örn skyldighet
för tingslag att anordna brandsäker förvaring av såväl värdehandlingar som
arkivalier och fastighetsböcker. En bestämmelse av denna innebörd har intagits
i 1 § av förslaget. Såsom i vissa yttranden förordats synes emellertid
Kungl. Maj:t böra under en övergångstid äga befogenhet att på ansökan bevilja
tingslag anstånd med fullgörandet av ifrågavarande skyldighet. Föreskrift
härom har därför knutits till lagförslaget. Vid prövning av fråga om anstånd
bör hänsyn särskilt tagas till huruvida det är lämpligt att anordningar

Kungl. Majlis proposition nr 304.

för brandskydd vidtagas annorledes än i samband med nybyggnad eller väsentlig
ombyggnad. Beaktas bör givetvis även tingslagets ekonomiska förhållanden,
liksom tillgången på byggnadsmaterial.

Vad i yttrandena anförts rörande bekostande av vaktmästarhjälp finner jag
ej böra föranleda någon ändring i förslaget.

Den i yttrandena jämväl upptagna frågan om tillhandahållande av lagböcker,
prejudikatsamlingar och andra dylika för kansliarbetet erforderliga
publikationer har behandlats i samband med förslaget rörande domsagoförvaltningens
organisation därvid medel för ändamålet beräknats. Någon uttrycklig
bestämmelse härom synes icke erforderlig i förevarande lag.

Beträffande de i 2 § av förslaget upptagna föreskrifterna örn kostnadsfördelningen
i fall då domsaga består av flera tingslag har i två yttranden uttalats
önskemål om närmare bestämmelser, huru länsstyrelsen skall fördela
kostnaderna därest tingslagen ej bliva ense. Såsom förut omtalats sker fördelningen
för närvarande vanligen efter antalet skattekronor. Detta synes också
böra förbliva den sedvanliga fördelningsgrunden. På sätt anmärkts i 1936
års sakkunnigbetänkande kunna emellertid understundom även andra omständigheter
vara av betydelse. Med hänsyn härtill synes det icke vara lämpligt
att i lagtexten uppställa regler för kostnadsfördelningen. Av sådan anledning
har emellertid beslutanderätten ansetts böra ankomma å Kungl. Maj :t i
stället för länsstyrelserna.

Bestämmelserna i 3 § om länsstyrelsens ingripande för det fall att tingslag
uppenbarligen åsidosätter sina skyldigheter ha, i anledning av erinringar i
yttrandena, ansetts böra undergå vissa jämkningar. Ordet uppenbarligen har
sålunda fått utgå, och vidare har ett förtydligande skett av stadgandet att
länsstyrelsen äger förordna örn vidtagandet av erforderlig åtgärd, örn rättelse
ej sker. I detta hänseende har föreskrivits att länsstyrelsen må på tingslagets
bekostnad låta verkställa vad som försummats. Att länsstyrelsen varken
enligt ifrågavarande paragraf eller 2 § kan vara pliktig att utöva någon
fortlöpande tillsyn över tingslagens åtgöranden torde vara uppenbart.

Den nu föreslagna lagen om bestridande av kostnaderna för domsagas
kansli bör träda i kraft samtidigt med den nya organisationen av domsagoförvaltningen,
eller således den 1 juli 1943. Såsom i promemorian anmärkts
torde det kunna förutsättas, att tingslagen i god tid före ikraftträdandet fatta
de beslut och vidtaga de anordningar rörande domarkanslierna som föranledas
av de nya stadgandena.

Vad härefter angår förslaget angående ändringar i lagen örn stads och
landsbygds förenande i judiciellt avseende, har även detta förslag vunnit
gillande i flertalet yttranden. Med anledning av att de föreslagna bestämmelserna
endast avse huruvida tingslag skall erhålla ersättning av staden har
Svea hovrätt erinrat, att undantagsvis fall kunde tänkas förekomma då en
kompensation till stadens förmån vore påkallad. I några yttranden, däribland
det som avgivits av svenska stadsförbundets styrelse, har hemställts alt i
lagen måtte givas uttryck åt den huvudregel som enligt ifrågavarande yttranden
borde gälla, eller att stad som förenas med domsaga icke skall vara skyl Biliang

till riksdagens protokoll 19i2. 1 sond. Nr 304. •''

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

dig utgiva ersättning till tingslag för andel i befintligt tingshus eller annan
tingslagets egendom.

Det synes icke vara lämpligt att i lagen uppställa någon huvudregel för lösningen
av de angivna ersättningsfrågorna. Såsom torde framgå av den lämnade
redogörelsen kunna förhållandena vara mycket skiftande, och många
omständigheter av olika slag kunna inverka på bedömandet. Av denna anledning
har prövningen ansetts böra ankomma på Kungl. Maj:t, och det torde
även framstå såsom mest tillfredsställande att Kungl. Majit härvid skall äga
fritt avgöra ärendena efter vad som i det särskilda fallet finnes överensstämma
med rättvisa och billighet. Kungl. Majits rätt att bestämma angående ersättningsfrågorna
uttalas i förslagets 5 §, enligt vilken erforderliga bestämmelser
skola meddelas rörande frågan huruvida och i vad mån staden skall utgiva
ersättning till tingslag för andel i befintligt tingshus eller annan tingslagets
egendom. Med hänsyn lill de nämnda erinringarna i yttrandena har det
funnits lämpligast att giva stadgandet en allmännare avfattning. Föremålet
för Kungl. Majits prövningsrätt har angivits skola vara stadens rättigheter
och skyldigheter i förhållande till domsagans tingslag. Någon motsvarande
ändring har ej ansetts påkallad beträffande 3 §, vari allenast angives vad utredningen
särskilt skall avse. Den föreslagna nya bestämmelsen i 3 § har intagits
under punkt 7 i stället för punkt 8.

Den i förslaget intagna övergångsbestämmelsen för fall då förordnande redan
meddelats om rådhusrätts upphörande har bibehållits. Då någon laglig
möjlighet för närvarande icke torde föreligga att slita i sådant sammanhang
uppkommen tvist om ersättning åt tingslaget, synes det vara erforderligt att
Kungl. Majit tillerkännes rätt att bestämma härom.

Ikraftträdandet av ändringarna i lagen om stads och landsbygds förenande
i judiciellt avseende har synts böra bestämmas till den 1 augusti 1942.

I enlighet med vad sålunda anförts ha upprättats förslag till
lag om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli; och
lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 263)
örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Sigrid Linders.

1 Denna bilaga, som är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här
uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 21 maj
1942.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Nissen.

Enligt lagrådet den 18 maj 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 8 maj 1942, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till lag om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli
och lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr
263) örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Förslagen, sorn* finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av
t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Nils
Regner.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Kungl. Majlis proposition nr 304.

Utdrag av protokollet över justitiedepartcmentsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 22 maj 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 21 maj
1942 avgivna utlåtande över de den 8 i samma månad till lagrådet remitterade
förslagen till

lag örn bestridande av kostnaderna för domsagas kansli; och
lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 263)
örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Med förmälan att förslagen av lagrådet lämnats utan erinran hemställer
föredraganden, att förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

T. Eliaeson.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.-

421606