Kungl. Maj:ts proposition nr 303 (Proposition 1942:303)

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

Nr 303.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av utlänningslagen m. m.; given
Stockholms slolt den 22 maj 1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen och lag angående fortsatt
giltighet av utlänningslagen, dels ock inhämta riksdagens yttrande över bifogade
förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av stadgan den 8
juni 1917 (nr 474) angående hotell- och pensionatrörelse.

GUSTAR

K. G. Westman.

Bihang lill riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 303.

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av utlänningslagen.

Härigenom förordnas, att 8, 24, 30, 41, 43, 44, 46, 47 och 51 §§ lagen
den 11 juni 1937 (nr 344) om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag)
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

8 §■

Uppehållstillstånd meddelas av socialstyrelsen.

I ärende---meddela visering.

Uppehållstillstånd skall meddelas för viss tid samt må förbindas med de
förbehåll, som med hänsyn till vistelsens syfte och därmed sammanhängande
omständigheter finnas påkallade. Beslut örn uppehållstillstånd må tilllika
innehålla föreskrift, att utlänningen senast vid tiden för uppehållstillståndets
utgång skall utresa ur riket (utresebeslut).

Bevis örn uppehållstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen.

24 §.

Avvisad person---orsaker flytt.

Kan avvisning ej verkställas genast, må, intill dess sådant kan ske, polismyndigheten
taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt; och
skall polismyndigheten därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen. I tvivelaktiga
fall eller där svårighet möter för beslutets verkställande, skall länsstyrelsen
likaledes ofördröjligen underrättas därom, och har länsstyrelsen att,
där så finnes erforderligt, överlämna frågan om beslutets verkställande till
socialstyrelsens avgörande.

30 §.

Förpassning verkställes genom länsstyrelsens försorg.

Utlänningen bör---orsaker flytt.

Kan förpassning ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske, länsstyrelsen
förordna, att utlänningen skall tagas i förvar eller ställas under
uppsikt. I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för beslutets verkställande,
skall länsstyrelsen överlämna frågan örn beslutets verkställande till
socialstyrelsens avgörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303. 3

41 §.

Där någon förhjälper utlänning att inkomma i riket i strid mot föreskrift
som i denna lag eller med stöd därav blivit i författning eller eljest meddelad,
straffes med dagsböter.

43 §.

Begår någon förseelse, varom i 39 § första stycket eller 41 § sägs, i avsikt
att bereda utlänningen möjlighet att obehörigen vistas i riket och äro omständigheterna
försvårande, vare straffet fängelse i högst sex månader.

44 §.

Förseelse varom---allmän åklagare.

Åtal för---allmän domstol.

Åtal jämlikt 40, 42 eller 43 § anhängiggöres vid allmän domstol.

46 §.

Innan socialstyrelsen meddelar utrese-, avvisnings- eller förpassningsbesiut
eller ock beslut i ärende, som avser arbetstillstånd för ett större antal utlänningar
eller som kan antagas vara av synnerlig betydelse utöver det föreliggande
fallet, skall yttrande inhämtas från en nämnd bestående av tre ledamöter
(utlänningsnämnden).

Beträffande utlänning, för vilken utresebeslut gäller, må förpassningsbesiut
meddelas utan nämndens hörande. Utan hinder av vad i första stycket stadgas
må vidare, där ärendet är av synnerligen brådskande natur, socialstyrelsen
i ärendet meddela beslut utan att yttrande inhämtats från nämnden; dock
skall beslutet snarast möjligt anmälas för nämnden.

Socialstyrelsen må — — — nämndens yttrande.

Ledamöterna av---stadgade behörighetsvillkoren.

I socialstyrelsens---dess ledamot.

47 §.

över socialstyrelsens avvisnings- eller förpassningsbesiut, så ock över styrelsens
beslut i ärende angående uppehålls- eller arbetstillstånd, som tillika
innehåller utrese- eller förpassningsbesiut, må klagan föras, där antingen
utlänningsnämnden eller någon dess ledamot yppat avvikande mening eller
ock beslutet meddelats utan att yttrande inhämtats från nämnden. Vad sålunda
stadgats skall dock ej gälla förpassningsbesiut varom i 46 § andra
stycket första punkten sägs.

Klagan föres---till justitiedepartementet.

Besvär må---nyss stadgats.

51 §.

Har utlänning varom i 19 § sägs med fartyg eller luftfartyg ankommit till
riket och voro omständigheterna uppenbarligen sådana att befälhavaren bort
inse att utlänningen kunde komina att härifrån avvisas, är befälhavaren, om

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

sådan åtgärd vidtages, pliktig att utan ersättning från statsverkets sida återföra
honom till det land, varifrån han medtagits; dock att sådan förpliktelse
icke äger rum, med mindre fartyget eller luftfartyget omedelbart eller inom
närmaste tiden återvänder till nämnda land.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av utlänningslagen.

Härigenom förordnas, att lagen den 11 juni 1937 (nr 344) örn utlännings
rätt att här i riket vistas (utlänningslag), vilken gäller till och med den 31
december 1942, skall — i den lydelse lagen äger sistnämnda dag — äga fortsatt
giltighet till och med den 31 december 1945; dock att från och med den
1 januari 1943 andra stycket av slutbestämmelserna i lagen skall upphöra
att gälla samt tredje stycket av samma bestämmelser hava följande ändrade
lydelse.

Uppehålls- eller arbetstillstånd må meddelas även för tid efter den 31
december 1945, dock ej längre än för högst två år efter sistnämnda dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

Förslag

till

kungörelse

om ändring i vissa delar av stadgan den 8 juni 1917 (nr 474) angående

hotell- och pensionatrörelse.

Härigenom förordnas, att § 43 stadgan den 8 juni 1917 angående hotelloch
pensionatrörelse skall upphöra att gälla samt att §§ 41, 42 och 44 berörda
stadga1 skola erhålla följande ändrade lydelse.

§ 41.

Uraktlåter innehavare av eller föreståndare för hotell eller pensionat att
beträffande utlänning fullgöra sådan anmälningsskyldighet som i §§ 35 och
36 sägs, straffes med dagsböter.

Begår innehavaren eller föreståndaren förseelse som i första stycket sägs i
avsikt att bereda utlänning möjlighet att obehörigen vistas i riket och äro
omständigheterna försvårande, vare straffet fängelse i högst sex månader.

Uraktlåter innehavaren eller föreståndaren eljest att fullgöra skyldighet,
som enligt avdelning III i denna stadga åligger honom, straffes med böter
från och med fem till och med trehundra kronor.

§ 42.

Lämnar någon vid fullgörande av anmälningsskyldighet, varom i avdelning
III i denna stadga sägs, mot bättre vetande oriktig uppgift, straffes,
där ej jämlikt allmän lag eller särskild författning eljest ansvar därå följer,
med dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande, med fängelse i
högst sex månader.

§ 44.

Förseelse, som här ovan omförmäles, åtalas av allmän åklagare.

Åtal jämlikt § 41 andra stycket eller § 42 anhängiggöres vid allmän domstol.
Åtal för förseelse, varom eljest i denna stadga är fråga, anhängiggöres
vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare
eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1942.

1 Senaste lydelse, se beträffande §§ 41 och 42 1932: 177.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 24 april 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna
för social- och kommunikationsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Westman, fråga örn vissa ändringar i utlänningslagen
samt fortsatt tillämpning av samma lag m. m. samt anför:

Lagen den 11 juni 1937 (nr 344) örn utlännings rätt att här i riket vistas
trädde i kraft den 1 januari 1938 och gäller till och med den 31 december
1942. Med stöd av lagen ha tillämpningsbestämmelser meddelats genom kungörelsen
den 26 november 1937 (nr 912) med föreskrifter i anledning av utlänningslagen,
vilken kungörelse likaledes gäller till och med den 31 december
1942. Under åren 1939—1942 ha vidare med stöd av lagen utfärdats
ett flertal bestämmelser i syfte att skärpa utlänningskontrollen. De viktigaste
av dessa återfinnas i kungörelsen den 1 september 1939 (nr 599) med vissa
särskilda föreskrifter örn tillsyn över utlänningar.

Med anledning av att utlänningslagens giltighetstid utlöper med utgången
av år 1942 har jag i skrivelse den 19 september 1941 anmodat socialstyrelsen,
chefen för försvarsstaben ävensom samtliga länsstyrelser att avgiva
yttrande, huruvida med hänsyn till erfarenheterna under lagstiftningens giltighetstid
ändringar erfordrades i utlänningslagen eller författningar som äga
samband därmed.

Sedan de infordrade yttrandena inkommit, anhåller jag att få anmäla detta
ärende.

Gällande rätt.

Enligt utlänningslagen och 1937 års utlänningskungörelse har handläggningen
av ärenden rörande utlänningar, som här vistas, från och med år 1938
i huvudsak centraliserats till socialstyrelsen, där för sådant ändamål inrättats
en särskild utlänningsbyrå. Ärenden rörande inresevisering handläggas emellertid
av utrikesdepartementet samt beskickningar och konsulat. Vid utlänningskontrollen
biträda polismyndigheterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

Några ändringar i utlänningslagen ha icke vidtagits. Däremot ha en del av
dess bestämmelser helt eller delvis satts ur tillämpning genom kungörelser,
som under de senaste åren av Kungl. Majit utfärdats med stöd av 54 § utlänningslagen,
bl. a. genom kungörelsen den 1 september 1939. Enligt nämnda
lagrum äger Kungl. Majit att i händelse av krig eller fara för krig eller där
sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter
prövas erforderligt, meddela de särskilda bestämmelser som må finnas nödiga
med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket eller
att vistas å viss ort inom riket.

Därjämte har allmänt viseringstvång införts med stöd av 1 § utlänningslagen,
vari stadgas, att utlänning som ankommer till riket skall vara försedd
med pass eller annan legitimationshandling som enligt Kungl. Majits förordnande
må gälla såsom pass samt att i de fall Kungl. Majit bestämmer
handlingen skall vara viserad för inresa i och vistelse i riket.

För utlännings avlägsnande ur riket stadgar utlänningslagen tre former:
avvisning, förpassning och utvisning. Avvisning innebär, att utlänning avlägsnas
vid gränsen eller i varje fall omedelbart efter det han inkommit på
svenskt område. Befogenhet att avvisa utlänning tillkommer polismyndighet,
varmed i detta sammanhang i allmänhet förstås vederbörande polischef. Om
polismyndighet finner anledning till avvisning föreligga men utlänningen påstår
att han av politiska orsaker flytt från annat land och att han ankommit
därifrån eller från land, varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot
att bliva återsänd till förstnämnda land, skall polismyndigheten enligt 20 §
hänskjuta frågan om avvisning till socialstyrelsens avgörande. Sådant hänskjutande
skall dock ej ske örn det med skäl kan antagas att påståendet är
oriktigt. Den andra formen för utlännings avlägsnande ur riket, förpassning,
är avsedd för sådana fall då utlänning inkommit i riket men hans avlägsnande
icke kräver någon mera ingående undersökning av de föreliggande
omständigheterna, t. ex. örn han saknar pass eller uppehållstillstånd. Den
är att betrakta såsom en mera summarisk form av utvisning och skall, när
anledning därtill föreligger, innehålla förbud för utlänningen att återvända
till riket utan att han i förväg erhållit uppehållstillstånd. Beslut om förpassning
meddelas av socialstyrelsen. Styrelsens beslut om avslag å ansökan om
uppehållstillstånd skall enligt 25 § alltid innehålla föreläggande för utlänningen
att ofördröjligen eller inom viss tid avresa från riket vid äventyr av
förpassning. Utvisning användes företrädesvis mot lösdrivare och för brott
straffade personer samt beslutas av länsstyrelse med besvärsrätt till högsta
domstolen. Där utvisning är påkallad av hänsyn till rikets säkerhet eller
eljest i statens intresse, kan emellertid Kungl. Majit enligt 37 § direkt besluta
om utvisning. Den som utvisats får enligt 42 § vid äventyr av fängelsestraff
icke återvända till riket utan Kungl. Majits tillstånd.

Till trygghet för de politiska flyktingarna har i lagen föreskrivits, att
utlänning som avlägsnas ur riket icke må befordras till land varifrån han
av politiska orsaker flytt eller till land varest han kan antagas icke åtnjuta
trygghet mot att bliva återsänd lill förstnämnda land.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

I vissa hithörande ärenden skall socialstyrelsen enligt 46 § inhämta yttrande
av en nämnd (utlänningsnämnden), nämligen i ärende som avser avvisning
eller förpassning eller ock arbetstillstånd för ett större antal utlänningar
ävensom i ärende som kan antagas vara av synnerlig betydelse utöver
det föreliggande fallet. Om ärendet är av synnerligen brådskande natur, må
dock socialstyrelsen i ärendet meddela beslut utan att yttrande inhämtats
från nämnden. Styrelsen äger, om den anser erforderligt, även i andra ärenden
inhämta nämndens yttrande. Nämnden äger icke rätt att deltaga i styrelsens
beslut, men nämndens yttrande är i stället avgörande för frågan örn besvär
få föras över besluten hos Kungl. Maj:t. Sådan klagorätt är nämligen
enligt 47 § tillåten över styrelsens avvisnings- eller förpassningsbeslut samt
i samband därmed meddelade beslut örn avslag å ansökningar om uppehållseller
arbetstillstånd, därest antingen nämnden eller någon dess ledamot i sitt
yttrande yppat avvikande mening mot socialstyrelsens beslut eller ock beslutet
meddelats utan att yttrande inhämtats från nämnden. Styrelsen kan,
örn den finner särskilda skäl därtill föreligga, enligt 48 § överlämna ärende
till Kungl. Maj:ts avgörande. Sådant överlämnande skall enligt samma lagrum
alltid ske, såframt nämnden hemställt därom i sitt yttrande. Med anledning
av krigsförhållandena ha emellertid bestämmelserna om skyldighet för socialstyrelsen
att inhämta utlänningsnämndens yttrande innan styrelsen meddelar
avvisningsbeslut och om klagan över sådant beslut satts ur tillämpning. Avvisnings-
och förpassningsgrunderna ha även skärpts.

Utlänningslagen innehåller därjämte bestämmelser om att utlänning i vissa
fall må tagas i förvar eller ställas under uppsikt ävensom bestämmelser om
straff för överträdelse av lagen eller med stöd därav utfärdade författningar
m. m.

Enligt 13 § i 1937 års utlänningskungörelse ankommer det på vederbörande
tjänsteman i utrikesdepartementet eller vid beskickning eller konsulat att
meddela visering för inresa i riket och första uppehåll härstädes i samband
med inresan (inresevisering). Visering åt den som vistas i riket för fortsatt
uppehåll härstädes (uppehållsvisering) meddelas av socialstyrelsen. Visering
meddelas med eller utan rätt att taga arbete. Utlänningslagens regler örn
uppehålls- och arbetstillstånd äro normgivande för reglerna om uppehållsvisering.
Enligt stadgande i 23 § av kungörelsen skall nämligen vad enligt
utlänningslagen eller kungörelsen gäller om uppehålls- och arbetstillstånd äga
motsvarande tillämpning med avseende å uppehållsvisering.

I 1937 års kungörelse föreskrives en vidsträckt anmälningsskyldighet rörande
utlänningar från enskild bostadsupplåtares och arbetsgivares sida. Beträffande
hotell och pensionat finnas bestämmelser om sådan anmälningsskyldighet
i hotell- och pensionatstadgan den 8 juni 1917. Vidare innehåller 1937
års kungörelse bl. a. bestämmelser om pass och andra legitimationshandlingar.
De lättnader i fråga om skyldighet att inneha sådan handling, som
enligt kungörelsen skulle gälla särskilt för medborgare i de övriga nordiska
länderna, ha emellertid efter krigsutbrottet i stor utsträckning satts ur tilllämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

Genom kungörelsen den 1 september 1939 har införts möjlighet att omhändertaga
utlänning i förläggning. Härom stadgas i berörda kungörelse,
11 §, att där beslut örn avvisning, förpassning eller utvisning ej kunnat verkställas
eller eljest särskild anledning föreligger, utlänning må omhändertagas
i förläggning; innan sådant beslut meddelas, skall i regel utlänningsnämnden
höras. Inom socialdepartementet har nyligen av särskilda sakkunniga
upprättats förslag till nya bestämmelser om behandlingen av sålunda
omhändertagna utlänningar.

I 1939 års kungörelse upptagas även de förut nämnda utvidgade grunderna
för avvisning och förpassning. Sålunda kan enligt 5 § i denna kungörelse
utlänning avvisas, där skälig anledning finnes antaga, att han lämnat
sitt hemland för att icke återvända dit eller det med hänsyn till rikets säkerhet
eller eljest i statens intresse icke kan anses önskvärt att han inkommer
i riket. Enligt 7 § må förpassning av utlänning ske, där det med hänsyn till
rikets säkerhet eller eljest i statens intresse icke kan anses önskvärt att han
vistas i riket.

Beträffande övriga under de senaste åren vidtagna åtgärder på utlänningslagstiftningens
område må nämnas, att genom särskilda kungörelser utlännings
rätt att vistas inom vissa områden av riket väsentligt beskurits och att
gränskontrollen skärpts. I händelse ett ytterligare skärpt läge skulle inträda
eller landet råka i krig är avsett att utlänningars och särskilt fientligt lands
medborgares rörelsefrihet än mer skall begränsas.

Slutligen må här anmärkas att genom lag den 17 juni 1938 (nr 322)
angående vissa förmåner åt statslösa möjlighet beretts att låta statslösa personer
komma i åtnjutande av sådana sociala förmåner som eljest endast i
händelse av ömsesidighet tillkomma utländska medborgare här i riket. Med
hänsyn till tidsläget har emellertid denna lagstiftning ej ansetts böra sättas
i tillämpning.

Utlänningrar i Sverige m. in.

Antalet utlänningar i Sverige beräknades i början av år 1937 utgöra högst
20,000. I februari 1939 verkställdes en särskild utlänningsräkning, varvid
antalet — nu med inräknande av även turister och andra tillfälliga besökande
— uppskattades till omkring 24,000. Den 1 oktober 1940 beräknades
antalet till mellan 24,000 och 25,000. Antalet flyktingar uppskattades i november
1938 till mellan 2,700 och 3,200, i januari 1939 till mellan 3,900 och
4,400, i juli 1939 till mellan 4,300 och 4,800 samt den 1 januari 1940 till
omkring 4,200.

Enligt den i sociala meddelanden intagna redogörelsen för utlänningar i
Sverige den 1 januari 1942 utgjorde antalet utlänningar med av socialstyrelsen
beviljat vistelsetillstånd 18,020, därav 9,585 män och 8,435 kvinnor. Av
dessa innehade 11,642 personer arbetstillstånd. Därjämte funnos 1,807 utlänningar,
som erhållit inresevisering av utrikesdepartementet; i 102 fall avsåg
sådan visering även tillstånd till arbetsanställning. Totala antalet utlänningar
med vistelsetillstånd uppgick sålunda till 19,827. I denna senare sum -

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

ma äro ej inräknade finska barn under 16 år, vilka äro befriade från visering,
samt omkring 1,300 utlänningar med uppehållsböcker, vilka icke behöva
särskilt vistelsetillstånd. Hela antalet utlänningar i riket beräknades
till omkring 30,000. Enligt socialstyrelsens beräkningar funnos i riket vid
nämnda tidpunkt 3,533 politiska flyktingar, varunder inbegrepos dels flyktingar,
som varit aktivt politiskt verksamma i sitt hemland, dels rasflyktingar.
Räknade man till politiska flyktingar även sådana utlänningar, som
av mera allmänna politiska skäl lämnat sitt hemland, t. ex. norrmännen,
uppgick siffran till minst 7,000. Av de 3,533 egentliga flyktingarna hade
2,004 arbetstillstånd. Av norrmännen arbetade omkring 2,000 i skogs- och
jordbruksarbete.

Antalet i förläggning omhändertagna utlänningar utgjorde omkring årsskiftet
1941—1942 81. Av dessa hade 33 omhändertagits för att de bedrivit eller
misstänkts bedriva för rikets säkerhet farlig verksamhet, 35 hade omhändertagits
i avbidan på lämplig placering och 13 utgjorde observationsfall.

Antalet utlänningar i riket har sedermera stigit genom att omkring 17,000
finska barn nu vistas här.

I detta sammanhang må även lämnas följande upplysningar rörande utlänningsnämndens
verksamhet.

Under år 1941 underställdes 368 ärenden utlänningsnämndens prövning.
Härav gällde 157 förpassning, 16 återbrytande av förpassningsbeslut och 180
omhändertagande i särskilt anordnad förläggning. Beträffande de 157 förpassningsärendena
blev utgången, att i 139 fall förpassningsbeslut utan och
i 9 fall förpassningsbeslut med besvärshänvisning meddelades; i övriga 9 fall
meddelade socialstyrelsen uppehållsrätt åt utlänningen. Ärendena om omhändertagande
avsågo i 61 fall förlängd vistelse i förläggning (årlig omprövning),
i 88 fall omhändertagande efter nämndens hörande och i 31 fall underställande
sedan socialstyrelsen redan meddelat omhändertagandebeslut.
Härvid har i sammanlagt 4 fall skiljaktig mening yppats mellan styrelsen
och nämnden.

Framställda förslag till ändringar i utlänningslagen.

I skrivelsen den 19 september 1941 till myndigheterna med begäran om
yttrande huruvida ändringar erfordrades i utlänningslagstiftningen framhöll
jag, att rådände förhållanden syntes utgöra skäl mot att för närvarande
företaga en mera genomgripande lagrevision, som avsåge att åstadkomma
en utlänningslagstiftning av varaktig karaktär, men att det syntes vara önskvärt,
att vid en förlängning av utlänningslagen de jämkningar företogos,
som vore påkallade.

I flera yttranden ha dessa synpunkter understrukits.

Socialstyrelsen har anfört:

Den nu gällande utlänningslagen har hittills fungerat under en tid, som i
avseende på utlänningskontrollen ställt mycket stora krav med snabba och i
vissa avseenden genomgripande situationsväxlingar. Redan vid lagens tillkomst
rådde en utpräglad'' politisk oro i världen, vilken satte betydande spår
i fråga örn invandringen till vårt land. Vårt lands förbindelser med utlandet

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

lia försvårats och i vissa fall praktiskt taget spärrats. Allt detta har verkat
därhän, att utlänningskontrollen i snabb följd konfronterats nied nya eller
avsevärt förändrade problem. Enligt 54 § utlänningslagen äger Kungl. Maj:t
i händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller
eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt meddela de
särskilda bestämmelser, som må finnas nödiga med avseende å utlännings
rätt att inkomma i eller uppehålla sig i riket eller att vistas å viss ort inom
riket. Denna paragraf giver utomordentliga befogenheter, intill snart sagt
gränsen för ett suspenderande av lagens övriga bestämmelser. Dessa befogenheter
måste emellertid anses nödvändiga, om sådana situationer skola kunna
mötas, när rikets direkta intressen måste givas ett klart företräde framför
de synpunkter, som bestämma det huvudsakliga innehållet i en invandringslag.
Det har ock varit nödvändigt att i betydande utsträckning betjäna sig av
utlänningslagens 54 §. På grund av ovan relaterade omständigheter erbjuder
det stora svårigheter att med stöd av gjorda erfarenheter bilda sig en uppfattning,
huruvida och i vad mån en prolongation av 1937 års utlänningslag
bör förbindas med jämkningar av bestämmelserna i vissa avseenden. Ingen
utlänningslag, som utgör mera än en ren ramförfattning, torde kunna uppbyggas
så, att bestämmelserna passa för varje tänkbar situation. Såsom situationerna
växlat under den nu gällande lagens tillämpningstid föreligger
fara, att slutsatser dragas, vilka icke äga den grad av allmängiltighet, som
bör vara avgörande för en lagändring. Enligt socialstyrelsens mening bör
därför stor återhållsamhet göra sig gällande i fråga om jämkningar såväl i
lagen som i kungörelsen den 26 november 1937 med föreskrifter i anledning
av utlänningslagen. Beträffande de bestämmelser, som utfärdats med stöd av
54 § utlänningslagen, gäller åter, att dessa icke böra fastlåsas. Lättnader eller
skärpningar kunna påkallas tid efter annan. Men just denna omständighet
talar för, att även dessa bestämmelser böra lämnas orubbade i förevarande
sammanhang, där ej synnerliga skäl till ändring föreligga eller ock rent praktiska
syften kunna nås genom en justering av närmast redaktionell natur.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att det icke torde vara möjligt
att under nu rådande förhållanden verkställa en revision av utlänningslagstiftningen
med hänsyn till de befolkningspolitiska och arbetsmarknadssynpunkter,
som i huvudsak läge till grund för 1939 års riksdagsskrivelse. Granskningen
torde få inskränka sig till sådana jämkningar, som påkallades av
nuvarande läge, framför allt för att göra kontrollen tillräckligt effektiv. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län har icke funnit anledning till någon generell vare
sig skärpning eller uppmjukning av bestämmelserna på detta område, där
det väsentligen ändå komme an på deras diskretionära tillämpning. Länsstyrelsen
i Värmlands län har funnit gällande bestämmelser örn utlännings vistelse
i samt inresa i och utresa ur riket i stort sett fylla sina uppgifter. Då
det vore synnerligen vanskligt att nu revidera lagstiftningen med hänsyn
såväl till rådande förhållanden som därtill, att lagstiftningen så nyss trätt
i kraft att dess tillämpning först nu började bli utformad, har länsstyrelsen
ej funnit sig för närvarande böra påyrka några jämkningar i lagstiftningen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har ej heller ansett lämpligt att under nu
rådande förhållanden vidtoges någon genomgripande revision av utlänningslagstiftningen
avsedd att få varaktig karaktär. De nu gällande bestämmelserna
hade i stort sett haft goda verkningar även örn i enstaka detaljer kompletteringar
kunde befinnas erforderliga. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har väl

Kungl. Majlis proposition nr 303.

funnit, att den nuvarande splittringen av utlänningsärendena på flera myndigheter
icke vore till båtnad och mången gång medförde tidsutdräkt men
har ansett det icke kunna komma i fråga att i detta sammanhang upptaga
frågan örn en revision av utlänningslagstiftningen i denna del. Länsstyrelsen
i Gävleborgs län har med stöd av hittills gjorda erfarenheter funnit, att lagstiftningen
på hithörande område, med hänsyn tagen till vad rikets säkerhet,
allmän ordning och säkerhet samt utlänningarnas berättigade intressen krävde,
finge anses i stöld sett väl avpassad.

Chefen för försvarsstaben har däremot påyrkat en mera genomgripande
omorganisation av utlänningskontrollen och härom anfört:

Enligt gällande bestämmelser är utrikesdepartementet beslutande myndighet
beträffande utlänningars resor till och genom landet. Den centrala kontrollen
över utlänningar, som vistas i Sverige, tillkommer socialstyrelsen. Såsom
kontrollerande myndighet står socialstyrelsen i direkt förbindelse med
de lokala polismyndigheterna, vilka äro skyldiga att till socialstyrelsen insända
vissa uppgifter angående utlänningarna. Även passkontrollörerna äro i vissa
hänseenden underordnade socialstyrelsen.

Det nära samband, som på detta område föreligger mellan utrikesdepartementets
och socialstyrelsens verksamhet, gör det önskvärt, att verksamheten
ställes under en gemensam ledning. Örn utrikesdepartementets passbyrå och
socialstyrelsens utlänningsbyrå sammanfördes till en institution under gemensam
ledning, skulle detta ur försvarsväsendets synpunkt innebära en rationellare
ordning, ägnad att befordra kontrollen över utlänningarna. Denna
institution bör inordnas under en högre central polismyndighet som ansvarar
för den allmänna övervakningen inom riket och till vilken de lokala polismyndigheterna
stå i ett mera organiskt samband än med socialstyrelsen. En
utlänningskontroll ligger tämligen på sidan av socialstyrelsens egentliga arbetsuppgifter.
Fastmer torde kunna sägas att en sådan uppgift, därest man
lägger huvudvikten på kontroll och övervakning, vilket i nuvarande läge är
naturligt, i viss mån står i ett motsatsförhållande till den sociala verksamhet,
som väl får anses vara en av socialstyrelsens huvuduppgifter. Under i utrikespolitiskt
hänseende normala förhållanden torde icke lika starka invändningar
kunna riktas mot att socialstyrelsen utgör den centrala myndigheten för utlänningskontrollen.
Under rådande förhållanden, då utlänningsproblemet har
fått en helt annan och icke minst för riksförsvaret betydligt ökad betydelse,
synes socialstyrelsen icke längre böra besluta i utlänningsärenden. Dock
böra med hänsyn till socialstyrelsens övriga uppgifter ärenden angående arbetsviseringar
för utlänningar fortfarande handläggas inom styrelsen.

I övrigt framställas i yttrandena ändringsförslag endast beträffande två
spörsmål av större räckvidd. Dessa avse förpassningsbestämmelserna och ansvar
sreglerna.

Beträffande förpassningsbestämmelserna ha påyrkats vissa
jämkningar i förfarandet i avsikt att lämna socialstyrelsen större frihet.

Socialstyrelsen har anfört:

Enligt gällande bestämmelser äger socialstyrelsen icke meddela förpassningsbeslut
med mindre utlänningsnämndens yttrande inhämtats i ärendet.
Ett undantag finnes, nämligen beträffande ärende av synnerligen brådskande
natur. Emellertid äger i detta fall utlänningen alltid anföra besvär över beslutet.
Enär beslut örn förpassning icke går i verkställighet så länge besvär
kunna anföras eller dessa ej äro prövade, är ett beslut med besvärshänvisning

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

emellertid snarast ägnat att fördröja vad som i brådskande fall eftersträvas,
nämligen utlänningens snara avlägsnande från riket. Denna undantagsbestämmelse
har därför visat sig i stort sett sakna praktisk betydelse och kan
sålunda i sammanhanget lämnas därhän. Utlänningsnämndens befattning med
förpassningsärendena har visat sig vara en allmänt sett värdefull anordning.
Den inger utlänningarna och deras ombud en fullt berättigad känsla av att deras
fall grundligt övcrväges ur olika synpunkter. Den innebär för styrelsen av
detta skäl ett starkt stöd och skänker samtidigt även styrelsen en trygghetskänsla.
Anordningen bör därför icke i princip rubbas. Emellertid kan icke bortses
från att förpassningsinstitutet, sådant det nu är utformat, i viss utsträckning
utgör ett hinder för styrelsen att lämna sådana auktoritativa besked, som i
vissa fall påkallas, eller att handla med den snabbhet, som omständigheterna
då och då fordra. Enligt styrelsens mening böra bestämmelserna därför kompletteras
i två avseenden.

Det första gäller fall, då alla indikationer tala för meddelande »på stående
fot» av ett förpassningsbeslut. Här kan vara fråga om att ett tillfälle att ur
riket avlägsna en icke önskvärd utlänning försittes — för att icke återkomma
inom närmare eller kanske ens överskådlig tid — därest ej beslut genast meddelas.
Såsom exempel kan nämnas, att utlänningen innehar en till annat land
gällande visering, vilken just håller på att förfalla, eller att en båtlägenhet
till utlänningens avlägsna hemland för tillfället är förhanden och erbjuder
den enda möjligheten för hans avlägsnande härifrån. Hithörande fall äro
ingalunda ovanliga under nuvarande krigsförhållanden. Beträffande särskilt
så kallade statslösa förekomma de emellertid även annars. Men det kan även
vara fråga om en åtgärd, som starkt påkallas ur synpunkten av de villkor,
under vilka en utlänning beviljats inresevisering. Det har ej sällan förekommit,
att en utlänning, som beviljats inresevisering för att i enlighet med egna
uppgifter kunna för visst ändamål vistas härstädes någon vecka eller för att
allenast direkt genomresa riket, efter hitkomsten söker uppehålls visering. I
vissa fall låter sig detta väl förklara och försvara. I andra åter är det uppenbart,
att utlänningen från början haft för avsikt att kvarstanna härstädes
en kortare eller längre tid utöver den uppgivna. Även detta må kunna tolereras
vid speciella förhållanden, men i allmänhet torde ett snabbt förpassningsbeslut
vara på sin plats.

Det är icke ovanligt, att en utlänning ganska väl vet eller ock gör sig underkunnig
örn hur det svenska förpassningsinstitutet i praktiken fungerar. Han
vet sålunda ofta, att han utan större risk kan avbryta en genomresa av riket
för att vistas här en tid. Det lönar sig i regel icke för socialstyrelsen att åvägabringa
ett förpassningsbeslut i anledning av en ansökan örn en eller annan
veckas uppeliållsvisering. Innan beslutet är fattat och delgivet honom, har
han vanligen vunnit sitt syfte med ansökningen. Den utlänning, som erhållit
visering för icke blott direkt genomresa, kan förfara på samma sätt, det
vill säga ingiva en ansökan örn uppeliållsvisering, och med utsikter alt vinna
än mera. Det förefaller honom — på goda skäl — icke antagligt, att socialstyrelsen
skall överhuvud taget sätta förpassningsinstitutet i funktion beträffande
honom, därest han med angivande av mellankommande hinder för
omedelbar avresa härifrån söker någon veckas uppeliållsvisering. Erhåller
han en sådan visering, såsom han förmodar, kan det vara frestande att försöka
saken omigen. Det torde vara uppenbart, att för sådana fall, som
här relaterats, det är ett behov att socialstyrelsen tillerkännes rätt att
med förbigående av utlänningsnämnden fatta förpassningsbeslut, vilka icke
må överklagas. En dylik rätt bör dock begränsas lill de fall, där utlänningen
hitkommit med stöd av inresevisering i och flir genomresa eller kortare uppehåll
samt vistats här i riket högst tre manader och vidare icke kan antagas

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

vara politisk flykting. Med dylika förbehåll lärer denna rätt icke träda de
synpunkter för nära, vilka dikterat förpassningsinstitutets nuvarande utformning.

Även i ett annat avseende förtjänar en jämkning att övervägas beträffande
förpassningsinstitutet. Fall förekomma ej sällan, då styrelsen finner omständigheterna
tala för att tillgripa ett förpassningsbeslut endast örn så finnes
ofrånkomligt, och detta trots att utlänningens avlägsnande härifrån är klart
motiverat. Förhållandet är nämligen, att såväl utlänningarna som utländska
myndigheter ofta uppfatta ett förpassningsbeslut såsom liktydigt med ett
utvisningsbeslut. I sådana fall då ett avslag på en ansökan örn förlängd uppehållsrätt
härstädes icke kan återföras på något, som kan läggas utlänningen
till last, utan beror på rent invandringspolitiska överväganden, anses därför
det automatiskt åtföljande förpassningsförordnandet vanligen innebära en
slags oberättigad diskriminering av utlänningen. Denna syn på saken är förklarlig
och icke utan betydelse för vårt lands anseende utomlands.

Styrelsen har därför i avsevärd omfattning ansett sig böra i vissa fall i
stället för att meddela avslag å ansökan örn uppehållsrätt bifalla ansökningen
i vad avser en kortare tids uppehåll härstädes och samtidigt tillkännagiva,
att den sålunda medgivna tiden borde anses såsom sluttermin för
vistelse i Sverige. Förfarandet har bland annat den fördelen, att det i många
fall leder till att utlänningen utvecklar skälen för fortsatt vistelse härstädes.
Härvid kunna synpunkter framkomma, som måste godtagas. En förlängning
av uppehållsrätten kan då beviljas utan att den situationen uppstår,
att ett förpassningsbeslut måste återbrytas. Men erfarenheten har till fullo
visat, att beslutet örn sluttermin måste äga en klart auktoritativ innebörd,
därest det mera allmänt skall kunna uppfylla sitt syfte att föranleda antingen
utlänningens avresa eller ock framläggandet av slutpåminnelser. Ur
denna synpunkt vore det av betydelse att utlänningsnämnden i de fall. då styrelsen
så funne påkallat, biträdde beslut örn sluttermin. En sådan anordning,
som väl skulle kunna införas utan ändring av gällande bestämmelser, bleve
emellertid tyngande och otymplig, därest den icke förbundes med rätt för
socialstyrelsen att sedermera fatta förpassningsbeslut utan nämndens hörande
i de hithörande fall, då utlänningen, utan att ha kunnat förebringa
något väsentligt nytt i ärendet, kvarbleve här i riket utöver den sålunda
medgivna uppehållstiden. Styrelsen vill förorda en författningsändring av
denna innebörd.

Chefen för försvarsstaben har ansett, att socialstyrelsen borde äga besluta
örn förpassning utan hörande av utlänningsnämnden samt att beslutet icke
borde få överklagas. Till stöd härför har anförts att genom bestämmelserna
örn nämndens hörande och om klagorätt förpassningsbeslutets verkställande
avsevärt droge ut på tiden och utlänningen bereddes tid för fortsatt
vistelse i riket.

I flera yttranden ha framställts krav på skärpning av an sv ars regler
na. Bland de häröver gjorda uttalandena må följande här återgivas.

Socialstyrelsen: De i lagen innehållna ansvarsbestämmelserna torde böra
i visst avseende skärpas. Ej sällan ha fall iakttagits då sådan bostadsanmälan,
varom sägs i 41 § kungörelsen den 26 november 1937, underlåtits i uppenbart
syfte att bistå utlänning att undgå myndigheternas uppmärksamhet.
I dylika fall bör enligt styrelsens uppfattning bostadsupplåtaren kunna
ådömas fängelsestraff, en straffsats, som icke är upptagen i 39 § utlänningslagen.
Beträffande 41 § utlänningslagen torde även böra övervägas att tillfoga
alternativet fängelsestraff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

Chefen för försvarsstaben: Straffpåföljd för uraktlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet
utgör f. n. endast böter. Saknar utlänning legitimationshandling
eller kvarstannar han efter viseringstidens utgång, äger socialstyrelsen
förordna om ofördröjlig eller till viss tidpunkt fastställd avresa ur
riket, som vid underlåtenhet kan följas av förpassningsbeslut. Brott i övrigt
mot givna bestämmelser enligt utlänningslagen eller med stöd av denna
utfärdade författningar m. m. kan vid försvårande omständigheter bestraffas
med fängelse i högst sex månader. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida
icke dessa ansvarsbestämmelser äro för lindriga. Utlänningskontrollen
är av den största betydelse för rikets säkerhet. För upprätthållande av
en effektiv kontroll kräves, att givna bestämmelser noggrant efterföljas.
Detta kan endast ske, därest straffsatserna så tilltagas, att de verka avskräckande
på den som bryter mot utfärdade bestämmelser. Urbota straff
synes därför i större utsträckning än nu böra ingå i strafflatituden. Det
torde även kunna ifrågasättas, huruvida icke vid uraktlåten bostadsanmälan
även utlänningen, därest han medverkat till förseelsen, bör ställas till ansvar
och kunna ådömas straff härför.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Enligt 41 § utlänningslagen straffas den
som förhjälper utlänning att inkomma i riket, ehuru denne ej innehar legitimationshandling.
Dylik hjälp kan hava bestått i exempelvis anskaffande
av transportmedel, penningar, klädespersedlar eller falsk handling, lämnande
av anvisningar eller döljande å transportmedel eller — ifråga om
befattningshavare vid gränsen — underlåtenhet att hindra inresan. Utlänningslagen
eller med stöd därav utfärdade författningar innehålla icke någon
motsvarande allmän straffbestämmelse för lämnande av sådan hjälp
åt utlänning som sätter honom i stånd att kvarstanna i riket utan tillstånd.
Däremot äro bestämmelser meddelade för särskilda fall, nämligen ifråga
om underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet och anställande i arbete
utan tillstånd samt lämnande av oriktiga uppgifter vid fullgörande av
anmälningsskyldighet eller i ansökningsärende. Vidare uppkommer ekonomisk
förpliktelse i vissa fall. Det får betecknas som en brist, att straff följer
allenast i angivna specialfall. Enär anmälningsskyldighet åvilar (förutom
arbetsgivare) endast den som upplåter bostad eller för övernattning tillhandahåller
annat utrymme, kan den som förser utlänning med föda, kläder
o. dyl. icke åtkommas. Det torde nämligen vara tvivel underkastat huruvida
strafflagens bestämmelser om delaktighet äro tillämpliga i dylika fall.
Länsstyrelsen har visserligen inhämtat, att en underrätt vid utdömande av
straff enligt utlänningslagen för lämnande av oriktiga uppgifter vid anmälan
jämväl åberopat 3 kap. 1 § i strafflagen, men länsstyrelsen är icke
övertygad örn att förfaringssättet är allmänt praktiserat. Under nuvarande
förhållanden synes den påtalade bristen i lagstiftningen kunna få allvarliga
följder.

Polismästaren i Stockholm har i utlåtande som åberopats av Överståthållarämbetet
yttrat följande:

Det har vid upprepade tillfällen under de senaste två krigsåren visat sig
att utlänningar inkommit hit och vistats här utan att föreskriven anmälningsskyldighet
fullgjorts, varigenom polismyndigheten saknat kännedom
om utlänningarnas visielseort. Flera av dessa utlänningar ha varit kända
för att bedriva brottslig verksamhet eller eljest en verksamhet, som stått i
strid med statens intressen. Det finnes skill antaga att även för närvarande
sådana utlänningar till följd av underlåten anmälningsskyldighet illegalt
vistas här i landet. De straff, som i 39 och 41 utlänningslagen och 41 §
hotell- och pensionatstadgan stadgas för den som underlåter fullgöra stad -

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

gad anmälningsskyldighet eller förhjälper utlänning att utan vederbörlig
legitimationshandling inkomma i riket, äro för ringa för att i önskad utsträckning
avskräcka från att tillmötesgå därav beroende utlännings begäran
örn hjälp för illegal vistelse i landet. Bostadsupplåtare eller arbetsgivare,
som uraktlåter fullgöra anmälningsskyldighet beträffande utlänning, som
själv eller genom annan uttryckt önskan att vara okänd, för att polismyndigheten
därigenom icke skall få kännedom om utlänningen, bör underkastas
frihetsstraff. Motsvarande straffskärpning bör även göras i 41 § utlänningslagen.
För att straffskärpningen skall få avsedd verkan bör vid dess
ikraftträdande möjlighet lämnas för bostadsupplåtare och arbetsgivare att
inom viss kortare tid fullgöra tidigare uraktlåten anmälningsskyldighet vid
äventyr, att de vid fortsatt uraktlåtenhet drabbas av det strängare straffet.

Landsfogden i Örebro län, vars yttrande åberopats av länsstyrelsen i länet,
har anfört, att föreskrifterna örn bostadsupplåtares och arbetsgivares anmälningsskyldighet
rörande utlänning åsidosattes i ganska stor utsträckning
och att skärpta straffbestämmelser för uraktlåtenhet att fullgöra stadgad anmälningsplikt
torde vara ett ofrånkomligt krav.

Till vissa andra i yttrandena gjorda anmärkningar mot stadgandena i utlänningslagen
återkommer jag vid behandlingen av de särskilda bestämmelserna
i förslaget.

I yttrandena ha därjämte framställts åtskilliga anmärkningar eller önskemål,
som beröra de med stöd av utlänningslagen i administrativ ordning
utfärdade föreskrifterna. Bland annat ha dessa erinringar gällt gränskontrollen
vid riksgränsen mot Finland och Norge. I detta hänseende ha genom
gränskontrollkungörelsen den 13 februari 1942 utfärdats skärpta bestämmelser.
I övrigt komma dessa spörsmål att upptagas i samband med frågan
om förlängning av 1937 års utlänningskungörelse.

Departementschefen.

Den efter tillkomsten av 1937 års utlänningslag inträdda skärpningen av
det internationella läget har naturligen i hög grad satt sin prägel på utlänningskontrollen
och därmed sammanhängande förhållanden. Med stöd av de
fullmakter som lämnats i utlänningslagen har Kungl. Maj:t efter krigsutbrottet
i administrativ ordning utfärdat åtskilliga bestämmelser, vilka — utan
att väsentligen rubba de principer varå gällande utlänningslagstiftning bygger
— möjliggjort en anpassning av utlänningskontrollen efter tidslägets
krav. De år 1937 införda bestämmelserna ha i stort sett visat sig väl avvägda
och tack vare den möjlighet till hänsynstagande till skiftande förhållanden,
som lagstiftningen medger, ha några ändringar i utlänningslagen ej tidigare
visat sig erforderliga.

I detta sammanhang må erinras, att 1939 års riksdag i skrivelse till Kungl.
Majit anhållit örn utredning angående de ändrade anordningar för utlänningsärendenas
behandling och utlänningskontrollen samt de ändringar i utlänningslagen,
som gjorda erfarenheter under lagens tillämpning visat vara
påkallade. För verkställande av denna utredning tillkallades i juni 1939 särskilda
sakkunniga. Deras arbete har emellertid vilat sedan slutet av år 1940.

I organisatoriskt hänseende innebar 1937 års lagstiftning, att handlägg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

ningen av utlänningsärendena i huvudsak centraliserades till socialstyrelsen,
där en särskild utlänningsbyrå för ändamålet inrättats. Denna organisation
har visserligen tillkommit under särskilt beaktande av utlänningsfrågornas
betydelse för arbetsmarknaden och av befolkningspolitiska skäl. Emellertid
har den visat sig i stort sett möjliggöra en tillfredsställande kontroll över utlänningarna.
Det torde ej nu böra komma ifråga att, såsom chefen för försvarsstaben
yrkat, vidtaga en så ingripande organisationsförändring som att
överflytta utlänningskontrollen till polismyndighet eller särskild myndighet.
Vissa rationaliseringsåtgärder i fråga örn ärendenas handläggning inom socialstyrelsen
ha emellertid nyligen vidtagits.

Liksom hittills böra av krisläget påkallade skärpningar i utlänningskontrollen
vidtagas genom Kungl. Maj:ts försorg enligt de i utlänningslagen
meddelade fullmakterna. Utlänningslagen bör bibehållas såsom den grundval
till vilken återgång kan ske när mera normala tider en gång inträda. Det må
anmärkas, att detta system tillämpas även i andra länder, t. ex. i Schweiz.
Endast de jämkningar i lagen, som äga sitt berättigande jämväl sedan krisläget
upphört, böra nu göras. Lagen synes böra erhålla förlängd giltighet, förslagsvis
under tre år, eller således till och med den 31 december 1945.

I de inkomna yttrandena ha såsom tidigaré nämnts framställts vissa erinringar
mot de nuvarande förpassnings- och ansvarsbestämmelserna i utlänningslagen.

Beträffande förpassning stadgas i 25 § första stycket, att förpassningsbeslut,
som meddelas av socialstyrelsen, skall innehålla förordnande, att utlänningen
ofördröjligen eller inom viss tid skall avresa från riket vid äventyr
att han, därest han ej avreser, skall förpassas ur riket. I 25 § andra stycket
stadgas, att av socialstyrelsen meddelat beslut, varigenom utlännings ansökan
om rätt att vistas här i riket avslagits, tillika skall, där utlänningen befinner
sig här i riket, innehålla förpassningsbeslut. Innan socialstyrelsen meddelar
förpassningsbeslut, skall enligt 46 § yttrande inhämtas från utlänningsnämnden.
Där ärendet är av synnerligen brådskande natur, må dock beslutet
meddelas utan att sådant yttrande inhämtats, men beslutet skall då snarast
möjligt anmälas för nämnden. Över förpassningsbeslut samt över beslut i
ärende angående uppehålls- eller arbetstillstånd, som tillika innehåller förpassningsbeslut,
må enligt 47 § klagan föras hos Kungl. Majit, därest antingen
utlänningsnämnden eller någon dess ledamot mot beslutet yppat avvikande
mening eller ock beslutet meddelats utan att yttrande inhämtats från nämnden.
På grund av stadgande i 23 § av 1937 års utlänningskungörelse skall vad
sålunda gäller beträffande uppehållstillstånd äga motsvarande tillämpning å
uppehållsvisering.

Såsom i vissa yttranden framhållits synes det stundom föreligga behov att
kunna meddela förpassningsbeslut utan den omgång som ligger i utlänningsnämndens
medverkan. Med hänsyn till den garanti för en behörig prövning
av ärendena som nämndens medverkan utgör, möter det emellertid vissa betänkligheter
att rubba det nuvarande systemet med hörande av nämnden och
den därav beroende besvärsrätten.

Diliang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 303. ‘3

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

Mot de nuvarande bestämmelserna torde vidare kunna anmärkas, att regeln
örn att avslag å ansökan örn vistelsetillstånd alltid skall förenas med förpassningsbeslut
ibland verkat stötande. En fri prövningsrätt i detta hänseende
synes dock mindre lämplig, eftersom meddelandet av förpassningsbeslut i
så fall otvivelaktigt skulle innebära en prickning av den som drabbades därav.

De angivna ändringsbehoven synas emellertid kunna tillgodoses genom att
socialstyrelsen beredes möjlighet att förse uppehållstillstånd och uppehållsvisering
med föreskrift att utlänningen senast vid tiden för tillståndets utgång
skall utresa ur riket. Sådan föreskrift, som förslagsvis kan benämnas utresebeslut,
bör ha den verkan att, örn utlänningen icke avreser i rätt tid, förpassningsbeslut
skall kunna meddelas av socialstyrelsen utan nämndens hörande
och utan klagorätt för utlänningen. I stället böra bestämmelserna om nämndens
hörande och om besvärsrätten göras tillämpliga å utresebeslutet.

Vad angår innehållet i utlänningslagens straffbestämmelser må
följande här nämnas.

I 39 § stadgas, att den som uraktlåter att fullgöra anmälningsskyldighet,
som är stadgad i utlänningslagen eller i författning som med stöd därav
utfärdats, skall straffas med dagsböter, överträder utlänning vad i lagen
är stadgat om skyldighet att hava arbetstillstånd, straffas han likaledes
med dagsböter, och till enahanda straff är den förfallen som anställer utlänning
i sin tjänst utan att denne har arbetstillstånd, där sådant erfordras.
Enligt 40 § skall utlänning, som i annat avseende än varom i 25 och 39 §§
är fråga uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad i lagen stadgas eller
med stöd därav blivit i författning eller eljest föreskrivet, eller söker hindra
verkställighet av beslut angående hans avvisning, förpassning eller utvisning,
straffas med dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande,
med fängelse i högst sex månader. Samma straff drabbar den som mot
bättre vetande lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet
eller eljest i ansökningsärende varom är stadgat i lagen eller i författning
som med stöd därav utfärdats. Anmärkas må att i 25 §, som upptager
bestämmelser om förpassning, såsom förpassningsgrunder angivas
bl. a. de fall att utlänning saknar behörig legitimationshandling, viserad
där så erfordras, eller kvarbliver efter utgången av den tid under vilken
han äger rätt att vistas härstädes utan att ha sökt förlängning av rätten
att vistas i landet. Att dessa fall undantagits från straff motiverades (se
prop. 1927 nr 198 sid. 59) med att det i förevarande fall läge i sakens natur,
att i regel intet stöde att vinna genom ådömande av straff. Därest t. ex. en utlänning
icke kunde erhålla pass eller hans ansökan örn visering eller
uppehållstillstånd avslagits, ansågs det meningslöst att av honom utkräva
straffansvar för hans underlåtenhet att avresa. I 41 § stadgas, att den som
förhjälper utlänning att inkomma i riket, ehuru denne ej innehar legitimationshandling,
viserad där så erfordras, skall straffas med dagsböter. Slutligen
föreskrives i 42 §, att om utlänning som blivit härifrån utvisad återvänt utan
att han därtill erhållit Kungl. Maj :ts tillstånd, där sådant erfordras, han skall
straffas med fängelse i högst sex månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

I de med stöd av utlänningslagen i administrativ väg utfärdade bestämmelserna
örn utlänningskontrollen finnas i regel inga straffbestämmelser. Ett
undantag utgör kungörelsen den 12 januari 1939 angående särskilda villkor
för utlännings vistelse inom skyddsområde för fästning eller motsvarande
försvarsanläggning samt för utlännings tillträde till etablissement vid försvarsväsendet
m. m. I denna kungörelse finnas särskilda straffbestämmelser,
bl. a. stadgas där straff, dagsböter eller där omständigheterna äro försvårande
fängelse i högst sex månader, för den som förhjälper utlänning att obehörigen
inkomma i eller vistas inom befästningsområde m. m.

Enligt 1937 års utlänningskungörelse stadgas en vidsträckt anmälningsskyldighet
rörande utlänningar för bostadsupplåtare eller arbetsgivare. Förseelser
häremot bestraffas enligt de nämnda bestämmelserna i utlänningslagen.
Motsvarande anmälningsskyldighet är, såvitt angår utlänningars vistelse
å hotell eller pensionat, föreskriven i avdelning III av stadgan den 8 juni
1917 angående hotell- och pensionatrörelse. De härtill knutna straffbestämmelserna,
som dock även avse svenska resande, avvika något från motsvarande
stadganden i utlänningslagen. I § 41 föreskrives sålunda, att innehavare
av eller föreståndare för hotell eller pensionat, vilken uraktlåter att
fullgöra skyldighet, som enligt avdelning III i stadgan åligger honom, skall
straffas med 5—300 kronors böter. Enligt § 42 av stadgan skall resande, som
vid meddelande av uppgift, varom i avdelning III sägs, mot bättre vetande
lämnar oriktig sådan uppgift, där ej jämlikt allmän lag eller särskild författning
eljest ansvar därå följer, straffas med dagsböter. Vidare finnas i stadgan
bestämmelser enligt vilka innehavare av eller föreståndare för hotell
eller pensionat, där rörelsen drives på grund av särskilt tillstånd, må, om
han upprepade gånger dömts till ansvar för förseelse mot de i stadgan meddelade
bestämmelserna, av länsstyrelsen kunna skiljas från rörelsens fortsatta
utövande.

Den omfattning, vari utlänningslagens straffbestämmelser tillämpats framgår
av följande tabell.

År Antal sakfällda Böter ^ mål" 2—6 r

1938 ........................ 1,104 1,094 5 5

1939 ........................ 1,673 1,658 9 6

1940 ........................ 1,185 1,178 5 2

Domstolarna synas i regel för underlåten anmälningsskyldighet utdöma
2—5 dagsböter. Nyligen dömdes emellertid av Stockholms rådhusrätt ett
par personer som inhyst utlänningar, vilka idkat mot landet skadlig verksamhet,
för sådan förseelse till 40 dagsböter.

Vad i yttrandena anförts beträffande straffbestämmelserna i utlänningslagen
torde ådagalägga behovet att företaga vissa straffskärpningar. Uppenbart
synes emellertid vara, att den förseelse som består i underlåtenhet att
anmäla utlännings vistelse i regel är av ringa beskaffenhet. Förseelsen beror
ej sällan på bristande kännedom örn gällande bestämmelser eller på förbiseende
och är ofta att betrakta som en ren ordningsförseelse. Att gene -

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

rellt införa fängelsestraff i straffskalan för sådana förseelser torde därför
vara att gå för långt. Understundom kan emellertid en förseelse av detta
slag vara så allvarlig att bötesstraff icke är tillfyllest. Så torde ofta vara händelsen,
om förseelsen skett i syfte att bereda utlänningen möjlighet att obehörigen
vistas i riket. Örn i dylikt fall omständigheterna äro försvårande,
synes förseelsen böra kunna bestraffas med fängelse i högst sex månader.
Ett stadgande härom föreslås intaget i 43 § utlänningslagen. I denna paragraf
nu intagna bestämmelser om upprepade brott böra nämligen utgå med
hänsyn till den nya lagstiftningen om sammanträffande av brott.

Stadgandet i 41 § utlänningslagen om dagsböter för den som förhjälper utlänning
att inkomma i riket, ehuru denne ej innehar behörig legitimationshandling,
synes likaledes vara alltför lindrigt. Den föreslagna skärpta straffbestämmelsen
i 43 § torde därför böra gälla även i fråga örn brott mot 41 §.
I samband härmed synes 41 § böra utvidgas så att den kommer att omfatta
alla fall, då någon förhjälper utlänning att inkomma i riket i strid mot föreskrift
som i utlänningslagen eller med stöd därav blivit i författning eller
eljest meddelad.

I övrigt torde de framställda yrkandena om utvidgning av straffbestämmelserna
i utlänningslagen icke böra föranleda någon åtgärd i detta sammanhang.

I anslutning till de nu föreslagna ändringarna i utlänningslagen böra motsvarande
straffskärpningar vidtagas i hotell- och pensionatstadgan. Denna
stadga har utfärdats efter riksdagens hörande, och även ändringsförslaget
bör därför underställas riksdagen.

De föreslagna ändringarna torde böra träda i kraft utan dröjsmål, förslagsvis
den 1 juli 1942.

Jag övergår nu till de särskilda bestämmelserna i förslagen.

Förslaget till lag om ändring 1 vissa delar av utlänningslagen.

8 §.

I denna paragraf har intagits den förut omnämnda bestämmelsen om utresebeslut
i samband med uppehållstillstånd. På grund av stadgande i 23 §
i 1937 års utlänningskungörelse blir bestämmelsen tillämplig även i fråga örn
uppehållsvisering.

24 §.

I fråga örn utlännings avvisning från riket stadgas i 24 § andra stycket
första punkten, att om avvisning ej kan verkställas genast, må, intill dess
sådant kan ske, polismyndigheten taga utlänningen i förvar eller ställa honom
under uppsikt; polismyndigheten skall därom ofördröjligen underrätta
länsstyrelsen. I sista punkten stadgas, att i tvivelaktiga fall eller där svårighet
möter för beslutets verkställande, skall underrättelse därom likaledes
ofördröjligen meddelas länsstyrelsen, som har att, där så finnes erforder -

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

ligt, överlämna ärendet till socialstyrelsens avgörande. En motsvarande bestämmelse
finnes i tredje stycket sista punkten av 30 §, som handlar om
verkställighet av förpassning.

Socialstyrelsen har meddelat, att sista punkten i 24 § andra stycket ofta
givit anledning till missuppfattning, i det att lokala myndigheter ansett stadgandet
innebära att socialstyrelsen äger besluta rörande utlännings hållande
i förvar.

I anledning härav har i stadgandet gjorts den jämkningen att uttrycket
»överlämna ärendet» utbytts mot uttrycket »överlämna frågan örn beslutets
verkställande».

30 §.

Sista punkten i paragrafens andra stycke har med anledning av erinran
från socialstyrelsen underkastats samma jämkning som 24 § andra stycket
sista punkten.

Med anledning av att i vissa yttranden bestämmelserna om förpassning
tolkats så, att utlänning, som hålles i förvar, först måste försättas på fri fot
och beredas tillfälle att frivilligt avresa, må här påpekas, att en sådan tolkning
ej varit avsedd. I motiven (se prop. 1937 nr 269 sid. 52) uttalas, att
socialstyrelsen bör ha möjlighet att i särskilda fall, såsom da utlänningen är
tagen i förvar, bestämma att avresan skall ske ofördröjligen. I sådant fall bör
utlänningen genom polismyndighetens försorg kunna direkt från förvaringslokalen
föras ur riket.

41 och 43 §§.

För dessa ändringar, som röra straffbestämmelserna, har redogörelse lämnats
i den allmänna motiveringen.

44 §.

Ändringen innebär att brott mot 43 §, där fängelse förekommer i straffskalan,
skall åtalas vid allmän domstol.

46 och 47 §§.

Häri ha vidtagits vissa ändringar, som sammanhänga med de föreslagna
reglerna om utlänningsnämndens hörande över utresebeslut, om klagorätt
över sådant beslut samt om möjlighet att när utresebeslut gäller meddela förpassningsbeslut
utan klagorätt.

Bestämmelserna i dessa paragrafer örn skyldighet för socialstyrelsen att inhämta
utlänningsnämndens yttrande, innan styrelsen meddelar avvisningsbeslut,
och örn klagan över sådant beslut ha såsom förut nämnts genom kungörelsen
den 1 september 1939 med vissa särskilda föreskrifter örn tillsyn över
utlänningar förklarats skola icke äga tillämpning. Dessa föreskrifter mäste
dock anses vara av tillfällig beskaffenhet. Bestämmelserna örn avvisning i 46
och 47 §§ böra därför bibehållas oförändrade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

51 §.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna örn skyldighet för befälhavare
å fartyg att från riket återföra avvisad utlänning, som ankommit med
fartyget, ha ansetts böra erhålla motsvarande tillämpning å luftfartyg.

Förslaget till lag angående fortsatt giltighet av utlänningslagen.

I den allmänna motiveringen har jag uttalat, att tiden för utlänningslagens
giltighet bör förlängas till och med den 31 december 1945.1 lagförslaget härom
har även upptagits förslag örn vissa ändringar i lagens slutbestämmelser.

Enligt de under åren 1918—1927 gällande bestämmelserna angående övervakning
av utlänningarna i riket skulle viseringspliktig utlänning, som ville
uppehålla sig här, vara försedd med viserat pass eller, om han ej kunde förskaffa
sig dylikt, med s. k. uppehållsbok innefattande tillstånd att vistas i riket.
Uppehållsbok utfärdades av polismyndigheten, i regel utan någon grundligare
förprövning, och gällde i allmänhet tills vidare. Innehavare av gällande
uppehållsbok fritogs vid 1927 års utlänningslags tillkomst från skyldighet
att söka uppehållstillstånd. Denna undantagsbestämmelse har bibehållits i
slutbestämmelserna till 1937 års lag. Däri stadgas i andra stycket, att uppehallsbok
och arbetstillstånd som meddelats med stöd av före den 1 januari
1928 gällande författning skola vara gällande under den tid för vilken de utfärdats.
Därjämte stadgas att om utlänning hit inkommit före utgången av
februari månad 1927 och enligt äldre författning för hans rätt att vistas härstädes
icke erfordrades visering eller uppehållsbok, skall vad i lagen stadgas
om skyldighet att vara försedd med uppehållstillstånd icke äga tillämpning i
fråga örn sådan utlänning. Slutligen föreskrives i samma stycke att utlänning,
som den 1 januari 1928 innehade arbetsanställning utan att enligt
äldre författning visering eller arbetstillstånd erfordrades, skall anses hava
erhållit arbetstillstånd gällande tills vidare.

Enligt socialstyrelsens beräkning finnas i riket omkring 1,300 personer, som
inneha uppehållsbok.

Socialstyrelsen har hemställt, att systemet med uppehållsbok skall borttagas
med en tidsfrist på ett år samt härom anfört:

Det har i olika sammanhang visat sig, att innehavarna av uppehållsbok bilda
ett för utlänningskontrollen svåråtkomligt klientel. Uppehållsboken betraktas
synbarligen gärna av innehavaren såsom ett slags fribrev beträffande alla föreskrifter
rörande utlänningar. Ett indragande av uppehållsböckerna kan icke
anses vara en oskälig åtgärd. Erfarenheten har visat, att innehavare av uppehållsbok
ej sällan kan erhålla hemlandspass, örn han bemödar sig därom. Vidare
torde kunna sägas, att särskild hänsyn ej påkallas i de säkerligen
många fall, då innehavare av uppehållsbok ägt alla förutsättningar för att genom
ansökan förvärva svenskt medborgarskap men avstått från denna möjlighet.
Slutligen må framhållas, att i den mån utlänningar, som i ett par decennier
vistats här i riket, icke kunnat eller önskat inpassa sig i svenska förhållanden,
anledning ej sällan föreligger att ha dem inordnade under den
relativt skarpare kontroll, som följer av innehav av hemlandspass eller främlingspass.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

Med anledning av socialstyrelsens yrkande torde undantagsbestämmelserna
i andra stycket av övergångsbestämmelserna för innehavare av uppehållsbok
böra upphävas. Dessa utlänningar skola sålunda lösa främlingspass, örn de ej
kunna erhålla hemlandspass från det egna landet, övriga undantagsstadganden
i nämnda stycke sakna numera praktisk betydelse och kunna även upphävas.

I överensstämmelse med yrkande av socialstyrelsen torde vidare tredje stycket
av slutbestämmelserna böra erhålla ny lydelse, innebärande att uppehållsoch
arbetstillstånd få meddelas för en tid av högst två år efter den 31 december
1945. Detta stadgande bör få tillämpning även på uppehålls- och arbetsvisering.

De nämnda undantagsstadgandena i andra stycket torde böra upphöra att
gälla från och med den 1 januari 1943, då även den nya lydelsen av tredje
stycket bör träda i kraft.

Förslaget till kungörelse om ändring i vissa delar av stadgan den 8 juni 1917
angående hotell- och pensionatrörelse.

Såsom i den allmänna motiveringen anförts böra straffbestämmelserna i hotell-
och pensionatstadgan för underlåten eller oriktig anmälan av resande
bringas i överensstämmelse med de föreslagna straffbestämmelserna i utlänningslagen.
I enlighet härmed föreslås vissa ändringar i § 41, som stadgar
straff för innehavare av eller föreståndare för hotell eller pensionat, vilken
uraktlåter att fullgöra skyldighet att föra förteckning över eller anmäla resande.
Förslaget innebär att straffet för underlåten anmälningsskyldighet beträffande
utlänning skall utgöras av dagsböter i stället för böter å 5—300
kronor omedelbart i penningar samt att för fall, då någon begår sådan förseelse
i avsikt att bereda utlänning möjlighet att obehörigen vistas i riket samt
omständigheterna äro försvårande, straffet skall vara fängelse i högst sex
månader.

I § 42 hotell- och pensionatstadgan stadgas straff för resande som mot bättre
vetande lämnar oriktiga uppgifter vid fullgörande av anmälningsskyldighet.
Straffet är dagsböter. I överensstämmelse med stadgandet i 40 § utlänningslagen
föreslås, att denna straffbestämmelse skall avse var och en som vid
fullgörande av anmälningsskyldighet enligt stadgan mot bättre vetande lämnar
oriktig uppgift och att där omständigheterna äro försvårande skall kunna
dömas till fängelse i högst sex månader.

Liksom i utlänningslagen finnes i § 43 hotell- och pensionatstadgan en bestämmelse
örn straff för upprepade förseelser mot stadgan. Denna bestämmelse
bör, liksom motsvarande bestämmelse i utlänningslagen, med hänsyn
till den nya lagstiftningen om sammanträffande av brott upphävas.

I § 44 ha gjorts vissa ändringar i forumreglerna, föranledda av att fängelse
införts i straffskalorna.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

I enlighet med vad i det föregående angivits ha inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen, lag angående
fortsatt giltighet av utlänningslagen samt kungörelse om ändring i vissa
delar av stadgan den 8 juni 1917 (nr 47i) angående hotell- och pensionatrörelse,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till lag
örn ändring i vissa delar av utlänningslagen samt lag angående fortsatt giltighet
av samma lag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

T. Eliesson.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade förslagen, har här
uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 18 maj
1942.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 16 maj 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementetsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 24 april 1942, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen och till
lag angående fortsatt giltighet av utlänningslagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av
häradshövdingen O. Thulin.

Lagrådet yttrade:

Uti 43 § förslaget till ändring i vissa delar av utlänningslagen har upptagits
ett stadgande av innehåll att, örn någon begår förseelse, varom i 39 §
första stycket eller 41 § sägs, i avsikt att bereda utlänningen möjlighet att
obehörigen vistas i riket och omständigheterna äro försvårande, straffet skall
vara fängelse i högst sex månader. Det synes som örn vid brott av denna
art fängelse bör vara normalstraff och ej blott tillämpas vid försvårande
omständigheter; endast för de lindriga fallen av brottslighet bör bötesstraff
ifrågakomma. Lagrådet hemställer därför, att straffet för de i paragrafen angivna
brotten sättes till fängelse i högst sex månader eller dagsböter. Härigenom
skulle ock vinnas, att frågan huruvida åtal för dessa förfaranden
skall anhängiggöras vid allmän domstol icke bleve såsom enligt förslaget beroende
av förhandenvaron av försvårande omständigheter, något som ofta
kan vara vanskligt att bedöma på det stadium då åtal beslutes.

Det fall att någon bryter mot 40 § andra stycket i avsikt att bereda utlänning
möjlighet att obehörigen vistas här i riket synes i straffhänseende
böra likställas med motsvarande förfarande enligt 39 § första stycket. Ett
bifall till lagrådets nyss gjorda hemställan torde därför böra föranleda, att
i 43 § intages hänvisning jämväl till 40 § andra stycket.

Förslagen i övrigt lämnar lagrådet utan erinran.

Bihang lill riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 303.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 22 maj 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt chefen
för socialdepartementet och t. f. chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Rosander, anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Westman, lagrådets den 18 maj 1942 avgivna utlåtande över de den 24 april
1942 till lagrådet remitterade förslagen till lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen
och lag angående fortsatt giltighet av utlänningslagen.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:

Lagrådets erinran mot den föreslagna straffbestämmelsen i 43 § utlänningslagen
avser det förhållandet, att fängelsestraff enligt förslaget skall inträda
allenast vid försvårande omständigheter. Enligt lagrådets mening bör fängelse
vara normalstraff vid lagöverträdelser av ifrågavarande art, då syftet varit
att bereda utlänning möjlighet att obehörigen vistas i riket. Om än vissa skäl
för en dylik ytterligare straffskärpning otvivelaktigt föreligga, anser jag dock
icke nödvändigt att förorda en ändring av det remitterade förslaget på denna
punkt. Under normala tidsförhållanden torde en sådan förseelse som uraktlåtenhet
att göra föreskriven anmälan beträffande utlänning icke som regel
böra förskylla fängelsestraff, även om avsikten varit den nyss angivna. Sådana
brott böra emellertid i nuvarande läge bedömas strängare, och med den
avfattning straffstadgandet erhållit i det remitterade förslaget synes även
finnas möjlighet att utmäta ett efter omständigheterna lämpligt straff.

För det fall som avses i 40 § andra stycket utlänningslagen, nämligen att
någon mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet
eller eljest i ansökningsärende, varom är stadgat i utlänningslagen
eller i författning som med stöd därav utfärdats, stadgas redan i gällande
lag fängelsestraff vid försvårande omständigheter. Med hänsyn härtill och till
vad jag nyss anfört rörande den föreslagna straffbestämmelsen i 43 § finner
jag mig icke heller beträffande sådant ''brott böra biträda lagrådets hemställan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

I det förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av stadgan den 8 juni
1917 angående hotell- och pensionatrörelse, vilket fogats vid statsrådsprotokollet
för den 24 april 1942, synes på grund av vad jag förut anfört rörande
straffbestämmelserna i utlänningslagen någon ändring icke böra vidtagas.
Såsom jag framhöll vid förslagets framläggande bör riksdagen beredas tillfälle
att $rttra sig däröver.

Föredraganden hemställer härefter, dels att ifrågavarande förslag till lag
om ändring i vissa delar av utlänningslagen och till lag angående fortsatt
giltighet av utlänningslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande, dels ock att riksdagens yttrande
måtte inhämtas över det av föredraganden omförmälda förslaget till kungörelse
örn ändring i vissa delar av stadgan den 8 juni 1917 (nr 474) angående
hotell- och pensionatrörelse.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
T. Eliceson.