Kungl. Maj:ts proposition nr 303- (Proposition 1938:303)

Kungl. Maj:ts proposition nr 303-

Nr 303.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder till
stödjande av trädgårdsnäringen m. m.; given Stockholms
slott den 22 april 1938.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 22 april 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen
anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Jämlikt

bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade jag den 13 mars 1937
dåvarande t. f. expeditionschefen i finansdepartementet, numera utrikesrådet
G. Engzell, handelsträdgårdsmästaren Eg. Eriksson i Hässelby villastad,
sekreteraren i Uppsala läns hushållningssällskap H. Nystedt och handelsträdgårdsmästaren
N. Bengtsson i Kvarnby för att verkställa utredning och
avgiva förslag rörande produktions- och avsättningsförhållandena inom trädBihang
till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 303.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

gårdsnäringen saint i fråga om behovet av särskilda åtgärder för åstadkommande
av en önskvärd räntabilitet inom samma näring. Såsom ytterligare
utredningsman tillkallade jag den 21 maj 1937 ombudsmannen hos
svenska lantarbetareförbundet G. Sträng.

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min föredragning föreslagit
riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde bliva
riksdagen förelagd, till Främjande av frukt- och trädgårdsodlingen för budgetåret
1938/1939 beräkna ett reservationsanslag av 100,000 kronor (nionde
huvudtiteln, punkt 135).

Sedan berörda utredningsmän, vilka antagit benämningen frukt- och
trädgårdsutredningen, den 15 februari 1938 avgivit betänkande (stat. off.
utr. 1938:5), torde jag få anmäla frågan om avlåtande till riksdagen av
proposition i förevarande ärende.

Verkställda utredningar.

Trädgårdsnäringens utveckling under senare år. Frukt- och trädgårdsutredningen
har på grundval av tillgänglig officiell statistik samt vissa av utredningen
verkställda undersökningar lämnat ett stort antal uppgifter rörande
olika förhållanden inom trädgårdsnäringen, vilka äro ägnade att belysa
frågan örn och i vad mån särskilda åtgärder från statsmakternas sida kunna
anses påkallade till stöd för näringen. Beträffande flertalet av dessa
uppgifter torde jag få hänvisa till första avdelningen av utredningens betänkande
jämte där åberopade bilagor. Vissa särskilt betydelsefulla resultat
av utredningens undersökningar torde emellertid här böra återgivas.

Utredningen framhåller, hurusom den yrkesmässigt bedrivna trädgårdsodlingen
i Sverige under de senaste årtiondena utvecklats från en relativt
obetydlig binäring till jordbruket till en självständig näringsgren som sysselsätter
ett stort antal företagare och arbetare. Enligt folkräkningarna 1910—
1930 har antalet i näringen sysselsatta personer ökats från 9,808 år 1910 till
14,419 år 1920 och 20,309 år 1930. Dessa siffror innefatta icke jordbrukare
och sådana som bedriva trädgårdsodling i kombination med jordbruk, ej
heller jordbrukspersonal som delvis är sysselsatt i trädgårdsodling. Självständiga
trädgårdsföretagare lia redovisats under en särskild rubrik först
vid 1920 års folkräkning. Deras antal skulle under perioden 1920—1930
lia ökat från något över 2,600 till närmare 4,500 d. v. s. med omkring 70
procent. Med hänsyn till vissa bristfälligheter i yrkesredovisningen anser
utredningen, att denna ökning till viss del endast är skenbar. Den verkliga
ökningen bör dock enligt utredningens förmenande icke ha understigit 50
procent. Vidare framhålles, att enligt folkräkningarna antalet trädgårdsarbetare
under 1920-talet ökat från omkring 8,200 till omkring 13,000, d. v. s.
med ungefär 60 procent.

Några officiella uppgifter rörande trädgårdsodlingens utveckling under de

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

sistförflutna åren finnas ej. För att anskaffa material för bedömandet
härav har utredningen låtit verkställa en särskild statistisk undersökning, i
det följande benämnd lönsamhetsundersökningen. Primäruppgifter till denna
undersökning ha erhållits genom utsändande till frukt- och trädgårdsodlare
av individuella frågeformulär. Inalles lia dylika uppgifter från 4(19
egentliga trädgårdsodlare, motsvarande något mer än 10 procent av hela antalet
självständiga företagare 1930, gjorts till föremål för bearbetning. Flera
omständigheter tyda enligt utredningens mening på att de medelstora och
större trädgårdsföretagen i primärmaterialet äro företrädda i avsevärt större
utsträckning i förhållande till sitt antal än de mindre. Av undersökningen
framgår, att ifrågavarande 469 odlare under perioden 1925—1936 utökat
sin totala trädgårdsareal med nära 11 procent, ökningen av bänkgårdsresp.
trädgårdsarealen under samma tid utgör 21 resp. 58 procent. Tillväxten
har varit störst i södra Sverige, varest närmare hälften av den redovisade
växthusarealen härrör från tiden efter 1925. Undersökningen har
vidare givit vid handen att utökningen gått i mycket hastigare tempo efter
1930 än dessförinnan. Således härstamma över 20 procent av hela den redovisade
växthusarealen från perioden 1930—1936. Motsvarande siffra för
södra Sverige utgör cirka 30 procent.

De anförda siffrorna avse i första hand endast de i undersökningen redovisade
företagen. Hur stor arealökningen i verkligheten varit med avseende
på den kommersiella trädgårdsnäringen som helhet är svårt att avgöra. Utredningen
framhåller vissa omständigheter som skulle utvisa, att de framkomna
stegringstalen knappast överdriva den verkliga expansionen. Sålunda
ha hushållningssällskapens trädgårdskonsulenter och länsträdgårdsmästare
samt Sveriges handelsträdgårdsmästareförbunds lokalavdelningar i svar på
en av utredningen verkställd enquéte bekräftat, att under de sista åren en
betydande ökning av produktionsvolymen ägt rum. Ökningen uppgives ha
skett dels genom utvidgning av äldre företag och dels därigenom att ett stort
antal nya företagare tillkommit. Förbundets lokalavdelningar i Skåne göra
gällande, att under de sista fem åren en fördubbling där skett av arealen under
glas. Lokalavdelningarna inom mellersta Sverige framhålla särskilt den
stora ökningen av antalet företag. Produktionsökningen uppgives allmänt
vara mest framträdande i fråga örn grönsaksodling, främst gurk- och tomatodling.
Flera uppgiftslämnare framhålla även utvidgningen av blomsterodling
för snitt i växthus. I detta sammanhang må nämnas, att enligt vad
som framgår av enquéten en förskjutning av produktionen under senare år
ägt rum i den riktningen, att kalljordsodling i allt större utsträckning övergått
till jordbruket, under det att handelsträdgårdsmästarna specialiserat sig
på odling under glas. Det uppgives, att frilandsodlingen hos jordbrukarna
särskilt i södra Sverige ökat avsevärt.

Det föregående har huvudsakligen avseende å köksväxt- och blomsterodling.
Vad fruktodlingen beträffar anser utredningen med stöd av vissa undersökningar,
att jämväl denna gren av näringen för närvarande genomgår
en betydande expansion.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

Prisutvecklingen å grönsaker och frukt 1928—1937. I syfte att undersöka
hur priserna på färska grönsaker och frukt utvecklats under de senare
åren har frukt- och trädgårdsutredningen företagit en bearbetning av partiprisnoteringarna
i Stockholm. Därvid ha flera metoder använts, vilka samtliga
givit i stort sett samma resultat. Enligt en av utredningen beräknad, i
förhållande till omsättningen i konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd
vägd prisindex för mera betydelsefulla grönsaker skulle grönsakspriserna
under år 1934 ha nått en lägsta genomsnittlig nivå, uppgående till ej fullt
60 procent av den som bas valda prisnivån år 1928. Beträffande flertalet
produkter har efter år 1934 en återhämtning ägt rum utan att likväl 1928 års
prisnivå uppnåtts. Eftersom indextalen för skilda år kunna vara beroende
på materialets (speciellt de använda vikternas) sammansättning, anser utredningen
det vara av större intresse att notera, att under åren 1932—1935 prisnivån
på grönsaker synes ha uppgått till ej fullt 2/3 av en på motsvarande
sätt beräknad genomsnittlig prisnivå för år 1928. Den stegring av priserna,
som därefter inträtt, skulle ha bragt prisnivån upp till ungefär s/4 av 1928
års prisnivå. Det bör tilläggas, att prissänkningarna varit mest framträdande
under sommarmånaderna, då någon import av betydelse icke förekommer.

För äpplen och päron har utredningen på samma sätt låtit beräkna en
index, likaledes med år 1928 som basår. Av denna index framgår, att fruktpriserna,
tydligen till följd av olika skördeutfall, äro underkastade starka
variationer. Enligt indexen skulle åren 1934—1936 lia utmärkts av något
så när stabila priser, vilka med 25 ä 30 procent understego priserna år 1928.
År 1937 utmärktes av en ytterligare nedgång.

Importens utveckling m. m. Utredningen har verkställt en ingående undersökning
rörande importen till Sverige av utländska trädgårdsalster. I
samband därmed bär utredningen undersökt verkningarna av de tullar, som
äro åsätta dessa produkter. Det skulle föra för långt att här lämna en detaljerad
redogörelse för nämnda undersökningar utan torde jag härutinnan få
hänvisa till kapitel 3 i utredningens betänkande med därtill fogade bilagor.
Med hänsyn till den betydelse som i allmänhet tillmätes importen vid ett
bedömande av trädgårdsnäringens nuvarande läge torde dock vissa av utredningen
anförda siffror böra här återgivas.

Levande växter, blommor m. m. Importen av liljekonvaljerötter
(stat. nr 85), vilka för närvarande äro tullfria, har under perioden
1930—1937, frånsett en betydande nedgång år 1932, varit ganska konstant
och hållit sig mellan 80 och 90 ton. År 1937 importerades omkring 93 ton
till ett värde av cirka 279,000 kronor. Importen har huvudsakligen skett
från Tyskland. Införseln av andra rötter av blomsterväxter (stat. nr 87),
däribland s. k. perenna växter och rotknölar av gladiolus, har företett en
nästan kontinuerlig stegring från 144 ton år 1930 till 261 ton år 1937. Importvärdet
sistnämnda år utgjorde cirka 445,000 kronor. Det viktigaste införsellandet
är Nederländerna. Importsiffrorna för blomsterlökar (stat. nr
88) ha för de sista två decennierna stadigt stigit. År 1930 uppnåddes ett tillfälligt
maximum vid 2,122 ton. Efter en mindre nedgång under åren 1931—

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

1933 steg införseln åter, så att den år 1936 uppgick till 2,600 ton. Under år
1937 har importen till följd av en osedvanligt dålig skörd i Nederländerna
stannat vid 2,332 ton till ett värde av 5.297,000 kronor. Införseln av friska
avskurna blommor (stat. nr 89: 1 och 2) är starkt konjunkturbetonad. Den
årliga importkvantiteten utgjorde således under åren 1930 och 1931 omkring
54 ton, under åren 1932—1934 23—30 ton samt under de tre sistförflutna
åren respektive 52, 60 och 94 ton. 1937 års kvantitet, vilken i värde motsvarade
1,038,000 kronor, är den högsta som någonsin förekommit. Den egentliga
införseln äger rum under vintermånaderna. 2/3 av den totala importkvantiteten
inkommer under de fyra månaderna januari—mars samt december;
för månaderna januari—april samt oktober—december utgör motsvarande
relativtal närmare 9/10. Den övervägande delen av blomsterimporten härrör
numera från Italien, Nederländerna, Danmark och Frankrike. Införseln av
rhododendron, azaleor, kamelior, erika och sgren (stat. nr 92) har under de
senaste tio åren snarare företett en tendens till minskning än till ökning.
År 1937 infördes 454 ton mot 566 ton i medeltal för åren 1930—1932. Importvärdet
uppgick förstnämnda år till cirka 576,000 kronor. Sedan tullen å
förädlade träd av äpple, päron, plommon och körsbär (stat. nr 93) år 1927
höjts från 7 till 60 öre för kilogram, har införseln därav nedgått från 166 ton
under tiden 1 augusti—31 december 1926 till 6 ton i medeltal för kalenderåren
1933—1937. Jämväl importen av krukväxter (stat. nr 94) och andra, ej särskilt
nämnda levande växter (stat. nr 95) har nedgått. Är 1937 infördes 119 ton
krukväxter och 740 ton »andra» växter mot respektive 207 och 893 ton år
1931. Minskningen torde bero på att tullen för dessa varuslag år 1932 höjdes
från 7 till 20 öre för kilogram. I värde räknat uppgick 1937 års import av
krukväxter till 176,000 kronor och av »andra» växter till 1,113,000 kronor.
Enligt en av utredningen återgiven men okontrollerad uppgift skulle omkring
hälften av sistnämnda belopp avse huvudsakligen från Holland importerade
rosenbuskar. Vad slutligen angår till prydnad användbara kvistar och blad
(stat. nr 98) eller s. k. snittgrönt och kransgrönt infördes därav år 1937 148
ton till ett värde av cirka 224,000 kronor. Den övervägande delen av importen
av snittgrönt sker fran Danmark.

Färska köksväxter. Importen av ätbara rötter (stat. nr 103—105)
angives av utredningen icke vara av större betydelse. Pepparrot importeras
icke; rädisor, rödbetor och palsternackor endast i helt liten omfattning.
Nästan hela importkvantiteten inkommer under första halvåret. Är 1937
infördes sammanlagt 70 ton till ett värde av 29,000 kronor. Till jämförelse
kan nämnas, att enbart konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd under
första hälften av nämnda år försålde 476 ton morötter, rödbetor, palsternackor,
jordärtskockor och kålrötter. Av färsk potatis (stat. nr 106) infördes
1937 399 ton till ett värde av cirka 108,000 kronor. Dessförinnan lia importkvantiteterna
varierat under åren 1932—1936 mellan 110 och 180 ton samt
under åren 1927—1931 mellan 500 och 600 ton. Den från och med år 1932
inträdda importminskningen torde vara att tillskriva det förhållandet, att
tullbeskattningen samma år höjdes från 2.5 öre till 10 öre för kilogram. Sedan
tullen å matlök år 1936 höjts frän 5 till 20 öre för kilogram, såvitt angår tiden
1 juni—31 december, har importen under sistnämnda tid nedgått från
2,081 ton år 1935 till 923 ton år 1937. Samtidigt har emellertid importen
under återstående delar av året, då tullen utgör 5 öre för kilogram, stigit i
sådan grad. att årsimporten 1937 nästan exakt motsvarade årsimporten 1935
eller cirka 3,885 ton. Värdet av 1937 års lökimport uppgick till omkring
502,000 kronor. De viktigaste inköpsländerna i fråga örn förevarande tullposition
liro Nederländerna och Egypten. Medan importen från Nederländerna
överväger i januari -mars samt augusti—december, inkommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

största delen av importen linder april—juli från Egypten. Importen av
vitkål (stat. nr 110) och meloner (stat. nr lil) är relativt obetydlig. Av
vitkål infördes i medeltal för åren 1933—1935 cirka 18 ton. Åren 1936
och 1937 steg sistberörda införsel till 379 respektive 681 ton. Till jämförelse
anför utredningen, att konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd
under 9 månader av år 1937 försålde 570 ton vitkål. Melonimporten
har i medeltal för åren 1932—1937 understigit 3 ton. Det sammanlagda värdet
av 1937 års import av vitkål och meloner utgjorde cirka 48,000 kronor. I
fråga om gurkor (stat. nr 112) förekommer import av någon större betydelse
endast under månaderna mars, april och maj. År 1937 importerades i mars
57 ton, i april 71 ton och i maj 13 ton. Hela importkvantiteten utgjorde
nämnda år 172 ton med ett värde av 209,000 kronor. Så gott som all införsel
sker från Nederländerna. Någon import av färsk sparris (stat. nr 113) förekommer
praktiskt taget icke under den inhemska sparrissäsongen. Hela
årsimporten utgjorde år 1937 omkring 5 ton med ett värde av 17,000 kronor.
Införseln av blomkål (stat. nr 114) har till följd av tullhöjning år 1932 (från
15 till 25 öre för kilogram) nedgått från 1,135 ton år 1931 till 519 ton år 1937.
Värdet av sistnämnda importkvantitet uppgick till cirka 409,000 kronor. Under
den egentliga säsongen för svensk blomkål, juli—oktober, förekommer
numera ingen import. Däremot införas under maj och juni, d. v. s. de månader
då den tidiga svenska blomkålen föres i marknaden, ej obetydliga
mängder. År 1937 importerades under sistnämnda månader, huvudsakligen
från Nederländerna, 113 respektive 56 ton. Importen av tomater (stat. nr 115)
har mångdubblats sedan tiden före kriget. År 1937 uppgick den till 1,114 ton
med ett värde av 924,000 kronor. Sedan den för tiden 1 maj—30 november
utgående tullen år 1934 höjts från 25 till 50 öre för kilogram, har importen
under juli—september praktiskt taget upphört. Under den inhemska tomatsäsongen
förekommer numera import av färska tomater endast i maj och
juni samt oktober och november. År 1937 infördes, huvudsakligen från
Nederländerna, i maj 141 ton, i juni 72 ton, i oktober 27 ton och i november
62 ton. Sedan tullen å andra, ej särskilt nämnda köksväxter (stat. nr 116)
år 1932 höjts från 15 till 40 öre för kilogram, har importen därav nedgått från
213 ton år 1931 med ett värde av 247,000 kronor till 99 ton år 1937 med ett
värde av 136,000 kronor. Vissa år 1933 genomförda tullättnader i fråga örn
harieot-verts, sallad och kronärtskockor synas ej lia haft någon större inverkan
på införseln.

Saltade eller torkade samt syltade eller konserverade
köksväxter. Den totala införseln har minskat från 1,646 ton år
1931 till 530 ton år 1937. Värdet av importen har sjunkit i motsvarande
grad eller från 1,404,000 kronor år 1931 till 524,000 kronor år 1937. Nedgången
hänför sig huvudsakligen till saltade gurkor, varav 897 ton infördes
år 1931 mot 5 ton år 1937. Även införseln av konserver har starkt nedgått.
I detta sammanhang må nämnas, att år 1932 tullen å saltade gurkor höjdes
från 25 till 35 öre för kilogram och tullen å konserverade köksväxter från
50 till 75 öre för kilogram.

Färska bär och frukter. Någon import av färska jordgubbar
(stat. nr 128 och 129) förekommer icke under den svenska jordgubbsäsongen.
Av körsbär (stat. nr 129: 3 och 4) införas ganska betydande kvantiteter under
maj, juni och juli (år 1937 resp. 163, 170 och 70 ton). Importen av
andra bär (stat. nr 134) är mycket obetydlig. Under svenska bärsäsongen,
juni—augusti, infördes år 1937 sammanlagt omkring 12 ton. För äpplen
(stat. nr 130) och päron (stat. nr 131) höjdes tullarna år 1932 från 10 till
20 öre för kilogram. I samband med handelsöverenskommelser ha de lägre
tullsatserna återinförts för vissa månader av året, så att 20-örestullen nu -

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

mera endast gäller i fråga om äpplen under tiden 1 juli—1 januari och beträffande
päron under tiden 1 juli—1 december. Året närmast före tullhöjningen
infördes 18,044 ton äpplen till ett värde av 9,701,000 kronor och 12,444 ton
päron till ett värde av 5,561,000 kronor. Motsvarande siffror för år 1937
utgjorde för äpplen 13,268 ton och 6,424,000 kronor samt för päron 6,823
ton och 3,826,000 kronor. Det bör anmärkas, att 1931 års import av päron
var osedvanligt hög; året dessförinnan importerades endast 5,104 ton. Importen
av äpplen är störst under månaderna november—januari samt maj—
juni. Från och med år 1933 har den nästan helt upphört i september och
oktober; även novemberimporten företer nedgång. Den högre tullen synes
däremot icke märkbart ha påverkat decemberimporten. Januariimporten
var under åren 1934 och 1935 underkastad den högre tullsatsen och visade
då en avsevärd nedgång gentemot de närmast föregående åren. Med återinförande
från och med år 1936 av den lägre tullen för januari steg införseln
under denna månad till samma nivå som före 1934. Importen av päron
företer en något annan fördelning på de olika årstiderna; den är störst
under mars—maj, i augusti samt december. Före 1932 dominerade importen
under augusti—oktober men redan sistnämnda år och år 1933 inträdde
till följd av tullhöjningen en högst betydande minskning av importen under
dessa månader och nedgången synes med undantag för tillfälliga variationer
ha fortsatt även därefter. Införseln av apelsiner (stat. nr 124) har stigit från
28,214 ton år 1931 till 38,291 ton år 1937 eller, i värde räknat, från 10,310,000
till 13,316,000 kronor. Motsvarande årssiffror för bananer (stat. nr 125)
voro 12,887 och 11,816 ton samt 8,367,000 och 6,344,000 kronor. Importen
av citroner (stat. nr 126) har sedan år 1930 ej företett några nämnvärda förändringar.
År 1937 infördes därav 2,216 ton till ett värde av 1,019,000 kronor.
Utav plommon (stat. nr 129: 1 och 2) importerades år 1937 369 ton,
därav 127 ton under juli och 95 ton under augusti. Värdet av hela årsimporten
uppgick till 309,000 kronor. Samma år infördes 1,578 ton cedrat- och
grapefrukter (stat. nr 126: 1) till ett värde av 521,000 kronor. Importen av
vindruvor (stat. nr 127) har efter den 1 september 1935, då dessa frukter
blevo tullfria, företett en kraftig stegring, vilken fortsatt ända till den 1 juli
1937, då den tidigare tullsatsen, 35 öre för kilogram återinfördes för druvor
som inkomma under senare halvåret. Till följd av sistnämnda åtgärd har
införseln under juli—december nedgått från 5,305 ton år 1936 till 2,382 ton
år 1937. Importen under januari—juni har däremot stigit från 1,809 ton
år 1936 till 2,386 ton år 1937. Värdet av hela vindruvsimporten uppgick
sistnämnda år till 3,816,000 kronor. Av andra, förut ej särskilt nämnda
frukter (stat. nr 132) infördes år 1937 435 ton till ett värde av 433,000 kronor.

Torkad frukt. Importen av torkad frukt (stat. nr 135—140) har
nedgått från 12,634 ton år 1931 med ett värde av 8,134,000 kronor till 9,469
ton år 1937 med ett värde av 5,997,000 kronor.

Syltade och konserverade frukter och bär. Av syltade
och konserverade frukter och bär (stat. nr 310—311, 315: 1 och 318) infördes
år 1937 2,025 ton till ett värde av 1,306,000 kronor. Motsvarande siffror år
1931 utgjorde 2,029 ton och 1,509,000 kronor.

Till belysning av importens utveckling sedan tiden före världskriget må
slutligen anföras följande sammanställning av handelsstatistikens uppgifter
rörande importen av förutnämnda produkter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

Import i 1,000 kronor av	Årsmedeltal 1912/14	1931
Levande växter m. m...........	........ 2,318	8,034
Färska köksväxter..............	........ 561	3,140
Andra » ..............	........ 190	1,404
Färska bär och frukter ........	........ 4,433	38,283
Andra » » » ........	........ 2,763	9,643
Bär- och fruktsaft..............	........ 31	59
	Summa 10,296	60,563

1937

prel. siffror

9,153

2,382

524

36,477

7,302

190

56,028

Undersökningar rörande frukt- och trädgårdsodlingens lönsamhet. Som
förut nämnts har frukt- och trädgårdsutredningen låtit verkställa en
undersökning av bl. a. lönsamheten av 1936 års odling. På grund av primärmaterialets
i vissa hänseenden bristfälliga beskaffenhet har bearbetningen av
detsamma i denna del endast haft till syfte att fastställa det kontanta överskott
av verksamheten, varöver odlaren och hans familj kan disponera sedan samtliga
utgifter inklusive avskrivningar, räntor och arrenden blivit erlagda. Resultaten
av bearbetningen ha sammanställts i två tabeller, som återfinnas å sid.
298 och 300 i utredningens betänkande. Ett studium av dessa giver vid
handen, att verksamheten för J/7 av de 453 odlare, som här redovisas, icke
givit något som helst överskott. Sätter man gränsen för den kontanta inkomst,
som kan beräknas ha givit odlarna en rimlig försörjning, så lågt som
vid 2,000 kronor — vartill i flertalet fall komma naturaförmåner i form av
trädgårdsprodukter och bostad —- finner man att 1/2 av nämnda odlare komma
under denna gräns. Räknar man däremot med den genomsnittliga nettoinkomsten
för samtliga odlare blir denna cirka 2,900 kronor. Av undersökningen
framgår vidare, att inkomsterna variera starkt för olika slag av odlingar
och för odlingar av olika storlek. I runt tal utgör den redovisade
genomsnittliga nettoinkomsten för odlare med enbart eller huvudsakligen
a) plantskolerörelse (23 st.) 7,100 kronor, b) blomsterodling (100 st.) 4,700
kronor, c) köksväxtodling (42 st.) 2,500 kronor, d) kombinerad blomster- och
köksväxtodling (131 st.) 2,400 kronor samt e) fruktodling (46 st.) 1,900 kronor.
För odlare med allsidig trädgårdsrörelse (75 st.) utgör samma inkomst
1,800 kronor. Förenämnda siffror böra användas med stor försiktighet. Då
de medelstora och större företagen äro överrepresenterade i undersökningen,
måste det antagas, att sifforna ge en alltför gynnsam bild av odlingens ekonomiska
betingelser, i varje fall då det gäller att bedöma i vad mån den kan
skänka sina utövare rimlig försörjning. En föreställning örn den kontanta
nettoinkomstens beroende av företagets storlek lämna följande av utredningen
återgivna siffror, vilka avse 238 odlare av köksväxter och (eller) blommor,
utvalda i syfte att erhålla en så homogen grupp som möjligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

Frilandsareal (har)	Antal odlare	Kontant netto-inkomst per odlare (kr.)	Växthusareal (ar)	Antal odlare	Kontant netto-inkomst per odlare (kr.)
Mindre än 1	102	2,372	Mindre än 4	lil	1,479
1-2	84	2,932	1 CO	55	2,150
2-3	25	2,524	8—12	21	3,427
3-4	12	2,743	12—16	21	5,354
4-5	8	3,014	16 o. däröver	30	6,403
\| 5 o. däröver	7	3,197

Det framgår härav att det framför allt är växthusodlingens omfattning som
är bestämmande för den kontanta nettoinkomstens storlek bland de här
redovisade odlarna.

Av intresse i detta sammanhang är en å sid. 291 i betänkandet gjord sammanställning
av bruttoinkomsten av olika växtslag bland odlare med huvudsakligen
köksväxt- resp. blomsterodling samt kombinerad köksväxt- och blomsterodling.
Därest denna sammanställning, som avser 211 odlare, kunde anses
representativ, varom man saknar tillräcklig kännedom, skulle man därur
kunna draga följande slutsatser.

Köksväxtodling under glas är åtminstone bland de på grönsaksodling
specialiserade företagarna i södra Sverige (liksom bland blomsterodlare,
i den mån dessa utnyttja sina växthus även för drivning av grönsaker)
i största omfattning inriktad på tomater av tidig odling, d. v. s. för försäljning
huvudsakligen under månaderna maj och juni. Denna odling synes
lämna ifrågavarande odlare ej mindre än 2/3 av de inkomster, som de överhuvud
erhålla genom köksväxtodling under glas. I mellersta Sverige är
köksväxtodlingen under glas på det hela taget mindre specialiserad. Tomatodlingen
(särskilt den tidiga) tycks här spela en relativt obetydlig roll, medan
däremot den tidiga produktionen av gurkor är ganska betydande;
därifrån härstammar över 1/3 av de mellansvenska köksväxtodlarnas inkomster
från grönsaksodling under glas. För odlare med kombinerad köksväxt- och
blomsterodling synes tomatodlingen vara den ur inkomstsynpunkt mest betydande,
men vid sidan därav intar i mellersta Sverige gurkodlingen en framträdande
plats.

Bland bio raster odlarna i sydligare delar av landet dominerar nejlikproduktionen,
medan mellersta Sveriges blomsterodlare få en väsentligt
större del av sina inkomster från drivning av blomsterlökar, azaleor, liljekonvaljerötter
o. dyl. Sistnämnda produktion tycks vara av stor betydelse
även för odlare med kombinerad köksväxt- och blomsterodling, vilka dessutom
erhålla betydande bidrag till sina bruttoinkomster från odling av krukväxter
och chrysanthemum. I den mån de på köksväxtodling specialiserade
företagarna även bedriva blomsterodling under glas, synas de i rätt hög grad
hålla sig till chrysanthemum.

Av den av utredningen företagna enquétcn framgår, att betydande olikheter
i fråga om lönsamhet föreligger mellan olika delar av landet. Det stora
flertalet uppgiftslämnare i södra Sverige uppgiva således, att lönsamheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

där under de sista åren (till och med år 1936) varit relativt tillfredsställande.
Uppgiftslämnarna i mellersta Sverige anse däremot — med få undantag —
att lönsamheten varit otillfredsställande. I flera av enquétesvaren framhålles,
att räntabiliteten för de större företagarna varit relativt bra eller medelmåttig
men för de mindre dålig.

Förenämnda undersökningar rörande lönsamheten avse i huvudsak förhållandena
före 1937 års ingång. Sedan dess ha produktionskostnaderna i
flera avseenden förändrats.

Genom den vid 1936 års riksdag antagna lantarbetstidslagen jämte de ändringar
i samma lag, som beslutats vid 1937 års riksdag, lia kostnaderna för
arbetskraft undergått stegring. Enligt beräkningar som utredningen låtit
verkställa på grundval av det från odlarna insamlade primärmaterialet skulle
den i nämnda lag stadgade arbetstidsregleringen medföra en genomsnittlig
ökning av det totala antalet dagsverken med ungefär 13 procent. Man har
därvid utgått från, att reformen i praktiken kommer att innebära en daglig
arbetstid av i genomsnitt cirka 8.8 timmar (106 timmar för två veckor i följd)
under sommarhalvåret och cirka 7.2 timmar (86 timmar för två veckor i
följd) under vinterhalvåret. Berörda ökning motsvarar en genomsnittlig stegring
av de löpande utgifterna för näringen, i förhållande till 1936 års utgifter,
med cirka 4 procent. Kostnadsökningen drabbar emellertid skilda slag
av odlingar ganska olika, beroende på att mer eller mindre arbetskraft användes.
Om man sätter den i relation till de genomsnittliga inkomstsiffror,
som beräknats för den tidigare omförmälda gruppen av 453 odlare, finner
man, att utgiftsökningen i genomsnitt för samtliga dessa odlare betyder en
minskning av nettoinkomsten av 19 procent. Motsvarande procenttal utgöra
för plantskoleägarna 8, för blomsterodlarna 23, för köksväxtodlarna 13 och
för fruktodlarna 8. Vid dessa beräkningar har hänsyn ej tagits till möjligheten
att genom arbetsbesparande åtgärder neutralisera arbetstidsbegränsningen
eller till nödvändigheten att i vissa fall anställa mera arbetskraft än
som direkt erfordras för att kompensera den kortare arbetstiden. Det har
vidare antagits, att den sammanlagda lönen för årsanställd arbetare är densamma
som år 1936. Utredningen framhåller, att beräkningarna äro att anse
som ytterst approximativa och endast kunna belysa storleksordningen av den
kostnadsökning som odlingen i sin helhet kan komma att vidkännas på
grund av arbetstidsbegränsningen. Vidare framhålles, att enligt vad lantarbetareförbundets
trädgårdsavdelningar erfarit företagens arbetarstam hitintills
icke utökats i förhållande till arbetstidens förkortning. Orsaken därtill
skulle vara att söka däri, att lagen i viss utsträckning framtvingat rationellare
odlingsmetoder med bättre utnyttjande av arbetskraften.

Enligt vad som från lantarbetareförbundet meddelats utredningen har
genom kollektivavtal, som trätt i tillämpning efter 1936 års utgång, timlönen
för yrkesarbetare i Stockholms- och Göteborgstrakten höjts med 22.5 procent
och för grovarbetare i samma trakt med 40 procent. Motsvarande stegringstal
utgöra för landet i övrigt — utom Malmö, Ystad och Landskrona —
20 och 40 procent. För nämnda tre Skånestäder har lönen för grovarbetare

Kungl. Maj:ts proposition nr 303-

höjts med 22 procent. Av förhöjningarna ha 16 procent beräknats utgöra
kompensation för arbetstidsminskningen.

Slutligen bör nämnas, att enligt vad utredningen anfört väsentliga prisförhöjningar
under de sista åren ägt rum å för trädgårdsnäringen viktiga
förnödenheter såsom bränsle, byggnadsmaterial, maskiner och redskap.
Bränslekostnaderna utgöra för flertalet odlingar en betydande del av de löpande
utgifterna (jämför tabell å sid. 292 i betänkandet). För de odlare,
som redovisats i lönsamhetsundersökningen, utgöra nämnda kostnader i genomsnitt
13.3 procent av berörda utgifter. För den rena köksväxtodlingen
är andelen 20.9 procent, för blomsterodling 14.1 procent och för kombinerad
köksväxt- och blomsterodling 18 procent. Det bör anmärkas, att bränslekostnaderna
vid blomsterodling spela en avgjort större roll än vid köksväxtodling.
Att det förenämnda procenttalet för blomsterodling är lägre än
för köksväxtodling beror därpå, att de löpande utgifterna i förhållande till
inkomstöverskottet äro avsevärt mindre vid sistnämnda odling än vid
blomsterodling. Som bränsle användes i allmänhet koks men även ved.
De genomsnittliga kolpriserna ha för ton stigit från 19.71 kronor år 1936
lill 26.90 kronor år 1937. Kommerskollegii index för vedbränsle var i januari
och december 1936 123 respektive 118 samt i juni och december 1937
122 respektive 142.

Frukt- och trädgårdsutredningens förslag.

Med utgångspunkt från de av frukt- och trädgårdsutredningen verkställda
undersökningarna och efter att ha övervägt frågan örn statens bistånd åt näringen
(kap. 4) har utredningen i sitt betänkande framlagt ett flertal förslag
till stödjande av densamma, främst genom finansiell hjälp. Således har
föreslagits, bl. a.,

dels vissa åtgärder för främjande av standardiseringsverksamheten inom
trädgårdsnäringen, för vilket ändamål beräknats ett årligt anslag å 5,500
kronor (kap. 5);

dels bistånd från statens sida för bildandet inom trädgårdsnäringen av
en riksorganisation för handel med trädgårdsprodukter genom anvisande av
ett organisationsbidrag å 50,000 kronor ävensom beviljande av en garanti
för kapitalanskaffning intill 300,000 kronor, dels i samband med sistnämnda
förslag viss ändring av bestämmelserna för erhållande av lån ur statens
fruktodlingslånefond (kap. 6);

dels viss reglering av kringföringshandeln med frö, träd och buskar
(kap. 7);

dels justering av tullarna å rotknölar av gladiolus, s. k. perenna växter,
friska avskurna blommor, rosenbuskar, s. k. snittgrönt, matlök, gurkor och
tomater (kap. 8);

dels reglering av blomsterlökimporten (kap. 8);

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

dels vissa särskilda åtgärder till fruktodlingens stödjande, däribland anvisande
av ett årligt förslagsanslag å 15,000 kronor för fraktlindring vid
transport av inhemsk frukt till Norrland, ett årligt reservationsanslag å
7,500 kronor under förslagsvis fem år för premiering av omförädling av
fruktodlingar (omympning) samt ett reservationsanslag å 6,000 kronor för
anskaffande av apparatur för s. k. musterier (kap. 10);

dels anvisande av ett x-eservationsanslag å 40,000 kronor för pxxxpagandaoch
upplysningsverksamhet (kap. 11);

dels ock anvisande till Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund av ett
årligt anslag å 6,500 kronor såsom bidrag för anställande av två konsulenter
(kap. 12).

Slutligen bär utredningen förordat eller framlagt formliga förslag till vissa
andra åtgärder, vilka antingen först vid en senare tidpunkt eller i annat
sammanhang böra upptagas till behandling eller ock äro av sådan beskaffenhet
att riksdagens medverkan för deras genomförande ej erfordras. Av
sistnämnda art är, bland andra, ett av utredningen framfört förslag till förhindrande
av okontrollerad försäljning av trädgårdsprodukter direkt från
järnvägsvagn.

Yttranden över utredningens betänkande ha efter remisser avgivits av statskontoret,
lantbruksstyrelsen, traktatberedningen, kommerskollegium, generaltullstyrelsen
i vad angår föreslagna tulländringar och importreglering,
medicinalstyrelsen beträffande kap. 11, järnvägsstyrelsen såvitt angår kap.
7 och 10, fullmäktige i riksbanken och iäksgäldskontoret i fråga om den
föreslagna lånegarantien, Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län beträffande kap. 6 och 7, övriga länsstyrelser utom länsstyrelsen
i Jönköpings län samt statens centrala frökontrollanstalt i fråga
örn kap. 7, statens växtskyddsanstalt beträffande reglering av blomsterlökimporten,
samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott utom Västernorrlands
läns, lantbruksakademien och Sveriges standardiseringskommission
beträffande kap. 5, Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, Sveriges
allmänna lantbrukssällskap, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund, Sveriges
pomologiska förening, riksförbundet svensk frukt, Sveriges konditionerande
trädgårdsmästares förbund, svenska trädskoleägareföreningen, skånska
plantskoleförbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,
kooperativa förbundet och Sveriges fröhandlareförening, sistnämnda
förening beträffande kap. 7. Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat
yttranden till kollegiet från handelskamrarna i Stockholm, Norrköping,
Visby, Jönköping, Malmö, Göteborg, Karlstad, Örebi''o och Luleå ävensom
från Sveriges kemiska industrikontor och svenska engrossistföreningen i
frukt och grönsaker. Stockholms läns och stads samt Kristianstads läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott ha bifogat av sällskapen infordrade
yttranden från vissa lokala organisationer, nämligen Stockholms läns och
stads trädgårdsråd, Kristianstads läns fruktodlareförbunds arbetsutskott och
andelsföreningen fruktcentralen i Kristianstad. I anledning av utredningens
betänkande ha vidare skrifter inkommit från bl. a. Sveriges konservindustri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

förbund, styrelsen för Stockholms läns och stads trädgårdscentral, Mälaröarnas
trädgårdsodlareförening och sydsvenska frukt aktiebolaget.

En närmare redogörelse för utredningens förslag och däröver avgivna yttranden
kommer att lämnas i det följande. Redan nu anser jag mig emellertid
böra nämna, att statskontoret ifrågasatt lämpligheten av att det bidrag
till stödjande av näringen, som kunde finnas påkallat från statens sida,
splittrades sönder på sätt som skulle bliva följden av utredningens förslag.
Statskontoret har härom anfört följande.

Enligt ämbetsverkets mening borde strävandena i första hand inriktas
på att få till stånd en representativ central sammanslutning av trädgårdsodlare,
vilken kunde på ett effektivt sätt tillvarataga och verka för näringens
intressen i olika avseenden och inom dess skilda grenar. De statsmedel, som
för näringens stödjande kunde komma i fråga, skulle — såvitt statskontoret
kunde finna — komma till den mest ändamålsenliga användningen
genom att överlämnas till ett dylikt gemensamt organ.

Under angivna förutsättning vore det således enligt statskontorets __ mening
att förorda att lämpligt belopp — förslagsvis 30,000 kronor - såsom
ett engångsanslag ställdes till förfogande antingen för en för ändamålet tillskapad
ny riksorganisation eller ock -— för den händelse förutsättningarna
därför ansåges föreligga — för någon redan förefintlig organisation inom
näringen för utbyggande av organisationen till en näringens skilda grenai
omfattande sammanslutning, lämpad såväl att tjäna sorn försäljningsförening
som att verka för standardisering av produkter och förpackningar samt
för ändamålsenligare odlingsmetoder ävensom att utöva propaganda för
ökad konsumtion av trädgårdsalster. Huruvida och i vilken utsträckning
det i fortsättningen kunde bliva pakallat att statsmakterna lämnade bidrag
till uppehållande av verksamheten eller på annat sätt stödde organisationen
syntes böra bliva föremål för framtida bedömande.

Av den ståndpunkt statskontoret sålunda intoge till förevarande spörsmål
följde, att ämbetsverket icke kunde tillstyrka att — utöver vad som förordats
— medel nu anvisades för de olika åtgärder, som av utredningen föreslagits.
Härvid syntes dock undantag böra göras för det ifrågasatta förslagsanslaget
till fraktlindring vid transport av inhemsk frukt till Norrland.
Mot anvisande av medel för detta ändamål i enlighet med vad utredningen
föreslagit ville statskontoret icke göra erinran.

Mot statskontorets yttrande i nämnda delar har reservation avgivits av
statskommissarierna 5. T. Örtengren och N. G. Spilhammar, vilka ansett att,
därest vissa angivna synpunkter vunne beaktande, någon reducering icke
borde ifrågasättas av det föreslagna organisationsbidraget. Reservanterna
funné likaledes att utredningen förebragt goda skäl för anvisandet av anslag
till främjandet av standardiseringsverksamheten inom trädgårdsnäringen,
till fraktlindring vid vissa frukttransporter, till premiering av omförädling
av fruktodlingar, till anskaffande av apparatur för s. k. musterier samt lill
propaganda och upplysningsverksamhet.

Jag vill vidare förutskicka, att i den mån annat ej särskilt angives vid behandlingen
av de olika förslagen dessa i yttrandena tillstyrkts eller lämnats
utan erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

Behovet av stöd åt näringen.

Frukt- och trädgårdsutredningen bär i ett särskilt kapitel (kap. 4) anfört
vissa allmänna synpunkter på frågan om och i vad mån förhållandena inom
trädgårdsnäringen kunna anses påkalla stöd från statens sida. Till en början
har utredningen framhållit hurusom numera ett ganska avsevärt antal
samhällsmedlemmar funne sin bärgning inom trädgårdsyrket och hurusom
denna näringsgren på en relativt kort tidrymd nått en utveckling som, mätt
i omsättningen av näringens produkter, måste ur samhällsekonomisk synpunkt
anses vara betydande. Denna utveckling sammanhängde i hög grad,
i synnerhet under de senare åren, med den ökade betydelse som användningen
av grönsaker, frukt och bär fått för folkförsörjningen. Under påverkan av
näringsfysiologiska forskningsresultat hade sammansättningen av kosten alltmera
omlagts därhän, att man i högre grad än förr sökte draga nytta av de
mineralämnen och vitaminer, som innehöllos i dessa produkter. I anslutning
härtill har utredningen anfört bl. a. följande.

Ben omläggning i födosammansättningen som sålunda försiggått hade haft
till följd en i starkt tempo stegrad konsumtion av grönsaker, frukt och bär.
Bäst bomme denna konsumtionsökning till synes i den sedan tiden före
världskriget oerhörda stegringen av importen av dessa varor. Men ökningen
av konsumtionen hade jämväl medfört en alltjämt pågående utvidgning av
den inhemska produktionen. Dels hade den areal, varå trädgårdsalster
odlades, utökats och dels hade antalet yrkesutövare vuxit. I det förra avseendet
vöre särskilt anmärkningsvärt att köksväxtodling på fritt land i stor
utsträckning ingått i det egentliga jordbrukets växelcirkulation medan liandelsträdgårdsmästarna
tydligen mera koncentrerade sin verksamhet till växtodling
under glas. Nyetableringen inom yrket hade till stor del skett därigenom
att personer, anställda hos trädgårdsmästare, ofta efter relativt kort
lärotid, bildat egna företag, men därjämte hade mångå småbrukare, lägenhetsägare
och arbetare —■ med hjälp av förefintliga möjligheter till erhållande
av kredit och lån — övergått till odling av trädgårdsalster för avsalu.

Otvivelaktigt hade den svenska trädgårdsnäringen tidigare i det stora hela
varit lönsam och givit sina utövare en — relativt sett — god bärgning, ja i
åtskilliga fall mycket goda inkomster. Därpå tydde bl. a. den ökade omfattningen
av produktionen och det stegrade antalet yrkesutövare. Men oaktat
konsumtionen av trädgårdsprodukter stigit väsentligt hade dock denna ökade
produktionsvolym tillsammans med den stora importen åstadkommit en
konkurrens som icke kunnat undgå att medföra kännbara verkningar för
näringens utövare. Det hade visat sig mycket vanskligt för utredningen att
med den förefintliga bristen på officiella uppgifter beträffande ifrågavarande
näringsgren kunna på ett tillfredsställande sätt giva belägg på den utveckling
som sålunda syntes hava försiggått. Utredningen hade dock med stöd
av åtskilliga omständigheter funnit sig kunna konstatera en sjunkande
räntabilitet för trädgårdsodlingen i allmänhet.

De undersökningar som verkställts beträffande prisutvecklingen å näringens
produkter gåve vid handen att i stort sett en ganska väsentlig sänkning
av prisnivån å dessa produkter ägt rum under de senaste tio åren. Den återhämtning
som beträffande vissa produkter förekommit under de sistförflutna
åren hade icke varit tillräcklig för att utjämna denna sänkning av prisnivån.
Samtidigt som prisutvecklingen varit ogynnsam för trädgårdsnäringen hade

Kungl. Alaj:ts proposition nr 303-

produktionskostnaderna i flera hänseenden stigit. Trädgårdsnäringen hade
tidigare arbetat nied relativt billig arbetskraft men den allmänna utvecklingen
på arbetsmarknaden hade härutinnan medfört väsentliga förändringar.
Härtill bidroge naturligtvis den genom lantarbetstidslagen genomförda
begränsningen av arbetstiden inom trädgårdsskötseln. Slutligen hade
åtskilliga av de förnödenheter som inginge i produktionskostnaderna under
den senaste tiden varit föremål för stora prisstegringar.

Den av utredningen verkställda lönsamhetsundersökningen hade icke
kunnat få den omfattning att man därav utan vidare kunde draga slutsatser
för hela näringens vidkommande. Undersökningen mäste dock anses tyda på
att flertalet av de många små företagarna inom branschen haft svårt att försörja
sig på sin verksamhet. Genom överläggningar med olika representanter
för näringsutövarna och genom den förut berörda enquéten till trädgårdskonsulenter
m. fl. hade utredningen fått ytterligare material för bedömning
av det ekonomiska läget inom näringen. Härvid hade till en början framgått
att det vore mycket svårt att fälla generella omdömen rörande hela näringen.
Betingelserna för en god lönsamhet vore icke desamma för skilda slag av
odlingar. De naturliga förutsättningarna vore olika i olika delar av landet.
Vidare hade den personliga insatsen inom yrket stor betydelse för resultaten.
Under senare år hade många odlingar utvecklats till storföretag, vilka genom
en långt driven specialisering av de odlade växtslagen nått goda resultat. Dessa
företag representerade dock en relativt liten del av näringen, medan den
största delen av odlarna måste räknas till småföretagare, för vilka, särskilt
i vissa delar av landet, stora svårigheter för närvarande uppenbarligen förelåge
att av näringen vinna utkomst. Inom odlarkretsar hyste man den bestämda
uppfattningen att förutsättningarna för en ekonomiskt lönande trädgårdsskötsel
avsevärt försämrats och man såge med allvarlig oro på den närmaste
framtiden, därest ej läget för näringens vidkommande förbättrades.

De försämrade ekonomiska förhållandena för flertalet odlare i samband
med de ökade krav som, delvis från statsmakternas sida, kommit att ställas
på näringen hade medfört att man alltmera funnit sig nödsakad att lita till
statsmakternas hjälp. Under hänvisning till det vittomfattande stöd som
kommit det svenska jordbruket till del hade man förmenat att jämväl trädgårdsnäringen,
vars betingelser i många hänseenden vore likartade med jordbrukets,
borde komma i åtnjutande av erforderligt stöd. Framställningar
härom hade gjorts vid upprepade tillfällen såväl i riksdagen som hos Kungl.
Maj :t.

Med hänsyn till den stora betydelse trädgårdsnäringen ur social, ekonomisk
och näringsfysiologisk synpunkt numera måste anses äga för samhället har
utredningen funnit det motiverat att, därest så erfordras, staten lämnar sitt
stöd åt näringen. De av utredningen vidtagna undersökningarna hava bibragt
utredningen den uppfattningen att förhållandena inom näringen i vissa
avseenden påkalla ett sådant stöd. Det intresse som enligt utredningens
åsikt bör förefinnas för ett utnyttjande av möjligheterna till en inhemsk produktion
av trädgårdsalster har synts utredningen jämväl böra innefatta att
näringens utövare tillförsäkras en skälig utkomst av sin näring. Det vore
även av vikt att tillse att nämnda möjligheter tillvaratoges på det för samhället
mest rationella sättet.

1 samband med en allmän diskussion av de utvägar, som borde anlitas för
åstadkommande av förbättrade förhållanden inom näringen, har utredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

avvisat vissa framkomna förslag om vidtagande av produktionsbegränsande
åtgärder samt om införande av bestämmelser rörande kompetensvillkor för
nyetablering inom yrket. I förevarande sammanhang har utredningen anfört
följande.

Det förekomme i stor omfattning att företagare inom trädgårdsyrket utbytte
utbildade och därför dyrare arbetare mot yngre sådana, vilka ginge i
arbetet som lärlingar. De till mera mogen ålder komna arbetarna, vilka
därigenom bleve arbetslösa, sökte i regel sin utkomst genom att etablera sig
såsom företagare i det yrke däri de erhållit sin utbildning. Uppenbarligen
vore denna utveckling icke lycklig och det borde vara ett intresse av största
vikt för såväl företagarna som de anställda att söka vinna en tillfredsställande
lösning på detta problem. Strävandena att förhindra en alltför stark tillväxt
av antalet företagare samt önskvärdheten att inom näringen bibehålla en
yrkeskunnig fast arbetarstam syntes skapa förutsättningar för en sådan lösning.
Det borde enligt utredningens åsikt närmast ankomma på de fackliga
organisationerna att med insikt om problemets betydelse för de gemensamma
intressena hos arbetsgivare och arbetare finna utvägar till denna lösning.

Utredningen har vidare anfört, att en varaktig förbättring av näringens
ekonomiska läge i främsta rummet vore beroende på vidtagande av åtgärder
för höjande av produkternas kvalitet och befrämjande av deras marknadsförande
genom bättre behandling, sortering och förpackning ävensom för
ett rationellare ordnande av avsättningsförhållandena. Den inhemska odlingen
hade i fråga om standardisering icke kunnat hålla jämna steg med utvecklingen
på förevarande område och stöde i detta hänseende i allmänhet
efter de utländska produkterna. Det kunde vidare konstateras, att distributionsförhållandena
lede av åtskilliga svåra brister vilka, ofta grundade på
en osund konkurrens mellan olika odlare eller mellan odlare i skilda delar
av landet, med all säkerhet vore till svårt men för näringen i dess helhet.
Uppenbarligen hade berörda brister haft en oförmånlig inverkan på de inhemska
produkternas prissättning och förmåga att hävda sig i konkurrensen
med de utländska varorna.

I detta sammanhang har utredningen framhållit, att det hos trädgårdsnäringens
representanter förelåge en viss benägenhet att överskatta importens
betydelse för försämringen i det ekonomiska läget. Under erinran att frågan
om ett ökat tullskydd eller reglering av importen ofta skjutits i förgrunden
vid diskussionerna om näringens produktions- och avsättningsförhållanden
har utredningen anfört, bl. a., följande.

Vid bedömande av den starka ökning importen av trädgårdsalster undergått
under de senaste decennierna måste man erinra sig att konsumtionen av
dessa alster under motsvarande tidsperiod även vuxit i mycket hög grad.
Den inhemska produktionen hade ju också trots importökningen stigit avsevärt.
Med all säkerhet hade importen haft stor betydelse för stimulerandet av
konsumtionen, därvid man särskilt borde beakta att en stor del av importen
försiggått under tider då den inhemska produktionen icke kunnat tillgodose
konsumtionsbehovet. Importen måste också anses fylla en viss uppgift genom
att påverka den svenska produktionens inriktning till frambringande
av bättre kvaliteter samt för genomförande av ordnade förhållanden i fråga
örn sortering, förpackning o. dyl. I den mån de svenska producenterna mera

Kungl. Majlis proposition nr 303.

beaktade dessa synpunkter och lämpade sina förhållanden därefter syntes
det sannolikt bli lättare att möta konkurrensen med de importerade produkterna.
Det funnes nämligen icke anledning förutsätta att dessa av den konsumerande
allmänheten utan vidare föredroges framför de ofta bättre svenska
varorna.

Såsom franninge av den lämnade importstatistiken hade den egentliga
ökningen av införseln ägt rum under tiden före år 1932, medan för tiden
därefter en viss stagnation ägt rum, delvis beroende på de samma år genomförda
tullhöjningarna. Vissa för näringen viktiga produkter hade dock jämväl
efter nämnda år varit föremål för en ökad import. Beträffande flertalet
av dessa alster syntes ökningen emellertid bero på en väsentligt stegrad konsumtion
därav. I fråga om åtskilliga grönsaker syntes införseln i huvudsak
upphöra när de svenska produkterna mera allmänt komme i marknaden,
varför konkurrens med utländska alster i någon större omfattning under
sådan tid icke förekomme. Däremot syntes undersökningarna bekräfta att
konkurrensen i betydande utsträckning gjorde sig gällande under tider då
de första svenska produkterna började saluföras. Då spelade vanligtvis priserna
å de importerade produkterna en avgörande roll för prissättningen å de
inhemska varorna. I och med att skördesäsongerna för den svenska produktionen
av olika trädgårdsalster under inverkan av moderna odlingsmetoder
och andra dylika faktorer alltmera utsträcktes växte betydelsen härav.

I yttrandena har behovet av stöd åt näringen så gott som allmänt
vitsordats. Kooperativa förbundet har anfört, att ehuru utredningen på ett
mönstergillt sätt samlat och bearbetat tillgängligt statistiskt material syntes
det stå fullständigt klart att de insamlade statistiska uppgifterna varken i
fråga om lönsamhetens utveckling eller prisförändringarna vore av sådan
representativitet, som vore erforderlig för att mera bindande slutsatser örn
frukt- och trädgårdsodlingens ekonomiska läge skulle kunna vinnas. Sålunda
förelåge i det räntabilitetsstatistiska materialet den systematiska felkällan,
att de större företagen vore överrepresenterade. Det syntes därför vara
nödvändigt att från statsmakternas sida ytterligare undersökningar företoges
om det faktiska läget, innan mer genomgripande nya stödanordningar skapades
för näringen.

De av utredningen anförda allmänna synpunkterna ha endast i ett mindre
antal fall föranlett särskilda uttalanden. En del myndigheter och organisationer
förmena, att utredningen underskattat importens betydelse för försämringen
i det ekonomiska läget. Man har också understrukit vikten av den
egna produktionens utveckling ur försvarsberedskaps- och folkförsörjningssynpunkter.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört, att
de av utredningen i olika hänseenden verkställda undersökningarna klart
visade, huru svårt det vore att komma till rätta med trädgårdsodlingens ekonomiska
problem. De snart sagt obegränsade naturliga utvecklingsmöjligheterna,
den jämförelsevis stora snabbhet, varmed odlingen kunde anpassas
efter vidtagna stödåtgärder samt möjligheterna för snart sagt vem som helst
att ägna sig åt yrket medförde, att statsmakternas åtgärder här mindre än
inom andra näringar kunde avhjälpa näringens svårigheter, därest ej nä Bihang

till riksdagens protokoll 19118. 1 sami. Ar 303.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

ringsutövarna själva toge hand om näringens ekonomiska problem. Därtill
komme, att förhållandena inom vårt land vore så olikartade för trädgårdsodlingen,
att dess ekonomiska problem syntes bliva olösliga, om ej utövarna
själva samverkade för deras lösning. — Liknande synpunkter ha jämväl
framkommit i andra yttranden.

Departements- Framför allt med hänsyn till den stora betydelse, trädgårdsnäringen ur
c efolkförsörjningssynpunkt måste anses äga, samt de ökade krav, som genom
lantarbetstidslagen från statsmakternas sida kommit att ställas på densamma,
finner jag i likhet med frukt- och trädgårdsutredningen angeläget, att näringen
i den mån behov därav föreligger beredes stöd från statens sida. Såsom
utredningen anfört bör ett sådant stöd inriktas på att tillförsäkra näringens
utövare en skälig utkomst. Det är även av vikt att tillse, att de naturliga
förutsättningar, som förefinnas för en inhemsk trädgårdsodling, tillvaratagas
på det mest rationella sättet.

De av utredningen verkställda undersökningarna giva vid handen, att
trädgårdsnäringen sedan något decennium tillbaka befinner sig i en stark
utveckling. Såsom utredningen framhållit är detta i och för sig glädjande
förhållande till väsentlig del att tillskriva en ökad användning inom folkhushållet
av grönsaker, frukt och bär. Flera omständigheter synas tyda på att
den omläggning av konsumtionsvanorna som sålunda ägt rum alltjämt fortgår.

Det synes mig uppenbart, att berörda utveckling av den inhemska odlingen
icke skulle lia kommit till stånd, om näringen ansetts icke giva sina utövare
en någorlunda tillfredsställande bärgning. Frukt- och trädgårdsutredningens
undersökningar synas också bekräfta att odlingens lönsamhet tidigare
varit relativt god. Särskilt i vissa landsdelar synes dock under senare år
en försämring i detta hänseende ha inträtt, vilken i första hand gått ut över
de många små företagarna i branschen. Orsaken till denna försämring torde
få sökas på flera områden. I likhet med utredningen anser jag att importens
andel däri är mindre än man på många håll är benägen antaga. Det
synes sannolikt att de svårigheter, varmed näringen för närvarande har att
brottas, till betydande del äro en följd av den inbördes konkurrens emellan
yrkesutövarna, som påtalats av utredningen och även omvittnats i
ett flertal yttranden. I detta sammanhang torde böra bringas i erinran att
på senare tid ett stort antal mer eller mindre industriellt betonade storodlingar
växt fram, vilka genom god ekonomisk ställning och rationellare odlingsmetoder
kunna erbjuda bättre villkor än småodlarna både i fråga örn
kvalitet och priser. Därtill kommer att enligt vad utredningen anfört många
av de nya företagarna ägnat sig åt yrket utan att äga den nödvändiga
kompetensen eller de ekonomiska förutsättningarna härför.

Nu nämnda förhållanden böra enligt mitt förmenande tillmätas särskild
vikt då det gäller att finna utvägar till åstadkommande av en förbättring av
det nuvarande läget. Det föreligger stor fara för att stödåtgärder, som utformas
utan behörig hänsyn till de skiftande förhållandena inom företag av

Kungl. Maj:ts proposition nr 303. ly

olika storlek och med olika naturliga betingelser, skulle komma att leda till
en ytterligare skärpning av den inbördes konkurrensen. Man måste taga
med i beräkningen att möjligheterna till produktionsutvidgning på ifrågavarande
område äro praktiskt taget obegränsade och att särskilt de större odlingarna
på mycket kort tid kunna anpassas efter en verklig eller förmodad
höjning av räntabiliteten. Då jag i det följande går att taga ställning
till utredningens särskilda förslag komma berörda synpunkter att bli föremål
för beaktande.

Standardisering och kvalitetsmärkning.

Frukt- och trädgårdsutredningen har hemställt, att — under förutsättning
att Sveriges standardiseringskommission övertoge de uppgifter i avseende
å standardiseringen av trädgårdsprodukter samt vidtoge de utvidgningar
och ändringar i kommissionens organisation m. m., som i betänkandet
förutsattes — för budgetåret 1938/1939 måtte beviljas ett anslag av 5.500 kronor
för standardiseringsverksamhet å trädgårdsnäringens område.

Innan jag närmare ingår på utredningens framställning i ifrågavarande ämne,
torde jag få lämna en kortfattad redogörelse för motsvarande verksamhet
på det industriella området.

I spetsen för den industriella standardiseringsverksamheten står en central
institution. Sveriges standardiseringskommission.

Kommissionens stadgar äro fastställda av Kungl. Maj:t. Enligt dessa har
kommissionen till uppgift, bland annat, att väcka intresse för och befordra en
riktigt avvägd standardisering inom industriell produktion och teknisk verksamhet
samt medverka till att erforderliga undersökningar och arbeten härför
utföras, att utgöra centralorganisation för standardiseringsarbetena inom landet
samt uppdela och avgränsa verksamhetsområdet mellan de olika kommittéer
och andra organisationer som ombesörja utförandet av hithörande arbeten
ävensom att efter behörig prövning såsom »svensk standard» fastställa
av nämnda organisationer utarbetade förslag. Kommissionen skall utgöras av
en ordförande, utsedd av Kungl. Majit, en verkställande ledamot, utsedd av
kommissionen, samt i övrigt av minst 20 och högst 30 ledamöter. Av dessa
senare utse för en tid av 3 år cheferna för försvars-, kommunikations- och
handelsdepartementen samt styrelsen för statens provningsanstalt vardera en
ledamot. Sveriges industriförbund tillsätter 4 ledamöter samt ingenjörsvetenskapsakademien,
svenska teknologföreningen och jernkontoret var för sig
högst 2 ledamöter. Vidare må envar annan sammanslutning eller institution,
som på inbjudan anslutit sig till kommissionen, utse 1 eller örn kommissionen
så medgiver 2 ledamöter. Kommissionen kan därjämte utse ytterligare ledamöter,
representerande sådana intressen, som anses höra vara företrädda inom
kommissionen. Anslutna organisationer och institutioner (dock ej statliga)
erlägga för bestridande av kommissionens löpande utgifter ett årligt bidrag,
utgående med minst 500 kronor för varje av respektive organisation etc. utsedd
ledamot.

Kommissionen, som har sitt säte i Stockholm, sammanträder å tider som
ordföranden bestämmer, dock minst två gånger årligen. För fattande av giltigt
beslut måste minst 8 ledamöter vara närvarande. Vid fastställande av

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

standard skall, därest de närvarande icke äro om beslutet ense, för dettas
giltighet minst hälften av kommissionens samtliga ledamöter hava godkänt
förslaget. Mellan sammanträdena handläggas löpande ärenden av ett arbetsutskott.
Föredragande i kommissionen och arbetsutskottet är verkställande
ledamoten. Kommissionens ledamöter åtnjuta icke någon ersättning för deltagande
i kommissionens eller arbetsutskottets sammanträden.

Det ankommer på industriens skilda fackorganisationer att i egen regi eller
genom särskilda för ändamålet tillsatta kommittéer ombesörja de olika med
standardförslags förberedande och uppgörande förenade arbetena. I fall att
för visst standardiseringsarbete lämplig eller intresserad fackorganisation saknas
eller arbete av särskilda skäl icke omhändertages av någon viss organisation,
förekommer det emellertid att arbetet förläggas till standardiseringskommissionen.
För bl. a. arbeten av ifrågavarande slag har inom kommissionens
kansli inrättats en särskild teknisk avdelning. Sedan förslag till standard upprättats,
förelägges det kommissionen för prövning och fastställelse. Förslaget
skall därvid vara åtföljt av bl. a. en redogörelse för dess uppkomst och successiva
utarbetande samt uppgift örn de grupper oell intressenter, vilka varit
tillfrågade angående detsamma, ävensom redogörelse för deras uppfattning
rörande förslagets slutliga utformning. För att ett förslag skall kunna fastställas
som »svensk standard» fordras bl. a., att det granskats av kommissionens
arbetsutskott, att standardiseringen anses komma att bliva till allmänt
gagn och ekonomisk nytta samt att de ifrågasatta bestämmelserna anses kunna
oförändrade äga bestånd under en avsevärd tid framåt, då hänsyn tages till
utvecklingen på området. Örn kommissionen icke finner det möjligt att
komma till en bestämd uppfattning, huruvida en föreslagen standard till alla
delar uppfyller de föreskrivna villkoren, kan kommissionen fastställa förslaget
såsom »provisorisk standard» i syfte att sedermera vinna den erfarenhet,
som erfordras för dess eventuella upphöjande till »svensk standard». Därest
på visst område förhållandena ej äro så stabiliserade, att svensk standard kan
beräknas bliva inom ej alltför avlägsen framtid fastställd men det likväl befinnes
synnerligen önskvärt att enhetlighet på området åstadkommes, kan
kommissionen medgiva, att i sådant syfte utarbetat förslag publiceras med
kommissionens rekommendation av detsamma till praktisk användning. Förutnämnda
bestämmelser återfinnas i kommissionens arbetsordning. För att
känneteckna varor, vilka uppfylla fordringarna för »svensk standard», har
kommissionen antagit ett å dess sekreterare inregistrerat varumärke. Tillåtelse
att använda detta märke å viss eller vissa varor kan av kommissionen
lämnas envar tillverkare eller försäljare, som därom ansöker oell vid ansökningen
fogar en avgift av 25 kronor. Märket får blott användas i kombination
med sökandens eget varumärke. Över de firmor och företag, vilka erhållit
dylikt medgivande, föres hos kommissionen en förteckning, vilken tid
efter annan offentliggöres.

För stödjande av standardiseringskommissionens och till densamma anslutna
kommittéers och organisationers verksamhet utgår anslag av statsmedel.
Som villkor för bidragets åtnjutande gäller, att från enskilt håll till verksamhetens
befrämjande lämnats bidrag i penningar, utfört arbete eller annan antaglig
form eller ock utfästelser om dylikt bidrag till belopp eller värde, motsvarande
sammanlagt minst 150 procent av statsanslaget, minskat med ett belopp
av högst 3.500 kronor, motsvarande avgifter till vissa internationella
standardiseringsorganisationer. Statsanslagets fördelning mellan kommissionen
och de olika kommittéerna respektive organisationerna sker genom kommissionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

Frukt- och trädgårdsutredningens förevarande förslag om standardiseringsåtgärder
å trädgårdsnäringens område grundar sig närmast å ett av särskilda,
efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
tillkallade utredningsmän den 22 september 1933 avgivet betänkande.
vilket utmynnade i ett förslag örn igångsättande av en med statsmedel bedriven
standardiseringsverksamhet beträffande jordbruksprodukter samt
frukt och andra trädgårdsalster.

Ur 1933 års utredningsmäns betänkande må sammanfattningsvis följande
bär återgivas:

Utredningsmännen funne, att standardiseringen bade stora uppgifter att
fylla på den inhemska marknaden. Enligt utredningsmännens uppfattnig
vore det klart att den enda väg, som i ett normalt läge och på längre sikt kunde
säkerställa den inhemska marknadens bevarande åt den egna produktionen,
bestode i marknadsförandet av varor som i fråga om kvalitet, ensartad
beskaffenhet, förpackning m. m. uppfyllde konsumenternas krav i minst lika
hög grad som importerade varor. Efter en undersökning av de i nämnda avseende
rådande förhållandena funne utredningsmännen ådagalagt, att de .svenska
produkterna ej sällan stöde tillbaka för de utländska och att detta som
regel finge tillskrivas bristande standardisering och anpassning efter marknadens
krav. Beträffande frukt befunne sig standardiseringsarbetet visserligen
i ett jämförelsevis framskridet skede, men ännu återstode åtskilligt att göra
innan den svenska frukten kunde anses skickad att framgångsrikt konkurrera
med den utländska eller tillförsäkra sig den uppskattning å marknaden, som
dess kvalitet i och för sig kunde motivera. I fråga örn andra trädgårdsprodukter
hade visserligen ansatser till standardisering förekommit men i stort sett
läge arbetsfältet jämförelsevis obearbetat trots att behovet av standardiseringsåtgärder
vore påtagligt. Med hänsyn till standardiseringens stora betydelse
icke blott för producenterna utan även för handeln och konsumtionen ansåge
utredningsmännen, att det allmänna borde lämna sin medverkan till åstadkommande
av en mera målmedveten och på saken mera direkt inriktad standardiseringsverksamhet.

Standardiserad produkt måste vara av bestämd, till sina egenskaper oföränderlig
typ. Härvid syftades på de egenskaper, som vore konstituerande för
varans kvalitet, klass, sortering o. s. v. vid dess marknadsförande, men givetvis
icke på varans kondition, vilken ju kunde undergå förändringar, särskilt
örn längre tid förflöte innan varan nådde konsumenten. För att standardvaran
skulle igenkännas av köparna samt erhålla det företräde å marknaden,
vartill dess kvalitet m. m. borde berättiga densamma, erfordrades jämväl att
varan eller dess emballage åsattes standardbeteckning (kvalitetsmärke) enligt
särskilt fastställt och för allmänheten kungjort system. Huru ifrågavarande
system lämpligen borde vara beskaffat finge närmare prövas i samband med
standardiseringsarbetet. Olika metoder vore här tänkbara såsom t. ex.
märkning med beteckningen S. S. (Svensk standard) eller ett s. k. nationalmärke
av det slag, sorn användes i England, eller ock individuella märken
för olika varuslag. Märkningen borde naturligtvis dessutom avse varans benämning
samt standardklass eller sortering, där olika sådana fastställts, varjämte
olika andra uppgifter för vissa varuslag kunde tänkas lämpliga såsom
exempelvis namn och adress å producenten, varans packningsdatum, varukvantiteten
i viss förpackning m. m.

Vad anginge standardiseringsverksamhetens organisation, bolde det arbete,
sorn vore förenat med normers fastställande och härför behövliga undersökningar
och utredningar, utföras av producenternas olika facksammanslutnin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30S.

gar i elen mån för uppgiften lämpliga sådana vore för handen eller upprättades,
samtidigt som det borde överlämnas åt Sveriges standardiseringskommission
att leda, fördela, övervaka och sammanhålla arbetet samt vid detsamma
tillhandagå med råd. upplysningar och medverkan i andra hänseenden.
Sålunda syntes standardiseringsarbetet exempelvis för frukt och bär
närmast böra omhänderhavas av pomologiska föreningen samt för rotfrukter
och grönsaker av samma förening eller annan riksorganisation av trädgårdsodlare.
Arbetet borde avse icke blott ifi ägakommande produkters standardisering
utan jämväl i tillämpliga fall produkternas förpackning och emballering
samt såvitt möjligt deras distribution och allmänna marknadsförande.
Vidare skulle den för normernas omsättning i det praktiska livet erforderliga
upplysnings-, instruktions- och organisationsverksamheten i huvudsak åvila
organisationerna. För organisationernas arbete med utarbetande av normer
föreslogs statsbidrag skola utgå med intill hälften av den sammanlagda kostnaden.
Utredningsmännen förordade därjämte, att organisationerna efter
prövning i varje särskilt fall skulle erhålla statsbidrag till sådan upplysningsoch
organisationsverksamhet, som stöde i samband med standardiseringens
genomförande. Utredningsmännen förutsatte, att det centrala handliavandet
av standardiseringsarbetet skulle överlämnas till Sveriges standardiseringskommission,
vilken jämväl skulle hava att pröva och fastställa utarbetade
förslag till standard. För övertagandet av dessa arbetsuppgifter borde kommissionen
utbyggas bl. a. härutinnan, att en särskild teknisk avdelning komme
till stånd med uppgift att biträda kommissionen vid handläggningen av
standardiseringsfrågor berörande jordbruket och trädgårdsodlingen. Denna
avdelning skulle bl. a. ha till åliggande att tillhandagå kommissionen med
erforderliga utredningar i samband med prövningen av från olika organisationer
inlämnade förslag till standard, att hålla kommissionen underrättad
örn standardiseringsarbetet inom organisationerna samt medverka vid sagda
arbetes allmänna ledning, fördelning och övervakande, att representera kommissionen
inom de kommittéer, utskott eller dylikt, som av skilda organisationer
tillsattes för standardiseringsarbetet, att i mån av behov ställa hos
kommissionen tillgängligt upplysningsmaterial till organisationernas förfogande.
att medverka vid dessas standardiseringsutredningar och lämna de råd
och anvisningar i avseende å arbetet, som kunde befinnas behövliga, samt att
undersöka och följa de förhållanden inom organisationerna som vore av betydelse
för utdelningen av statsbidrag till desamma. Kommissionens utbyggande
på sätt ovan antytts beräknades medföra en årlig ökning av kommissionens
utgiftsstat med 14,000 kronor. Av detta belopp beräknades 2,000
kronor kunna täckas genom medlemsavgifter från organisationerna. Till
bestridande av återstoden, 12,000 kronor, föresloges statsanslag skola utgå.

Frukt- och trädgård saf red ni ogen har — efter att bland annat hava redogjort
för de åtgärder, som i vissa andra länder vidtagits på förevarande område
— anfört i huvudsak följande:

Vad i 1933 års utredningsmäns betänkande anförts rörande betydelsen av
standardisering syntes i särskilt hög grad äga tillämpning å frukt och andra
trädgårdsalster. Såvitt utredningen kunde bedöma, gjorde sig också behovet
av standardiseringsåtgärder starkare gällande i fråga om dessa varor än
beträffande jordbruksprodukter. Det vöre därvid tillräckligt att erinra
örn. att jordbruket till följd av de statliga ingripandena på detta område numera
ej hade att räkna med någon mera betydande konkurrens från utlandets
sida. Redan den omständigheten att i åtskilliga främmande länder under
trycket av de försvårade avsättningsförhållandena för trädgårdsalster allt
längre gående åtgärder vidtagits för att begränsa tillförseln till exportmark -

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

naderna till endast högklassiga produkter av standardtyp gjorde det för
trädgårdsnäringens del angeläget, att arbetet för hithörande produkters kvalitativa
förbättring och standardisering här i landet bedreves med kraft och
målmedvetenhet. Utredningsmännen hade emellertid på ett övertygande
sätt visat, att jämväl i fråga örn avsättningen å den inhemska marknaden
standardisering skulle vara till stor nytta. Vad utredningsmännen anfört
härom syntes i ännu högre grad gälla de nuvarande förhållandena än vid tiden
för avgivandet av utredningsmännens betänkande. Som utredningen i annat
sammanhang framhållit hade den svenska trädgårdsnäringens produktionsvolym
under de sista fem åren starkt utökats samtidigt som konsumtionen
av trädgårdsalster och då i främsta rummet vissa grönsaker stigit. Jämsides
därmed hade distributionen av produkterna tagit andra former än förut.
Medan producenterna tidigare i stor utsträckning för försäljning av sina varor
trädde i direkt kontakt med konsumenterna vore detta numera allt sällsyntare.
De större odlarna nödgades för avsättningen av sina produkter uppsöka
allt avliigsnare marknader, vilket i sin ordning lett till en utökning av
mellanhändernas antal. Självfallet hade denna utveckling medfört en stark
aktualisering av standardiseringsfrågan. Behovet av enhetliga varutyper, som
lämnade säkerhet för viss bestämd kvalitet samt gjorde individuell värdesättning
och behandling av de särskilda varupartierna överflödiga, gjorde
sig särskilt starkt påmint vid en övergång från lokal till interlokal handel.
Att de nuvarande förhållandena vore allt annat än tillfredsställande belystes
därav att, enligt vad utredningen inhämtat, den största distributören inom
landet av trädgårdsproduker nödgades i 25 å 30 °/o av samtliga inköp verkställa
prisreduktioner på grund av bristande behandling och förpackning av
varan. Utredningen funne det därför synnerligen angeläget, att det initiativ
till frågans lösning, som tagits genom förut omförmälda utredning, fullföljdes
i vad frukt och trädgårdsprodukter anginge. Utredningen ville i detta sammanhang
framhålla, att utredningen vid överläggningar med åtskilliga representanter
för såväl produktionen av som handeln med dessa produkter
kommit till den uppfattningen att ett betydande intresse för saken förelåge.
Från producenternas sida betonades särskilt, att en genomförd standardisering
vore ett oeftergivligt villkor för att en central försäljningsorganisation skulle
kunna utvecklas och vinna framgång. Även om vissa spörsmål i fråga om
standardiseringen vore gemensamma för såväl jordbruks- som trädgårdsprodukter
torde enligt utredningens förmenande hinder ur principiell synpunkt
icke möta mot att frågan örn trädgårdsprodukternas standardisering nu fördes
fram till en lösning oberoende av spörsmålet om standardisering av lantmannaprodukter
i allmänhet.

Beträffande de allmänna principer, som borde tillämpas vid standardiseringens
genomförande, har det synts utredningen varken erforderligt eller
lämpligt att för närvarande uppdraga några närmare riktlinjer för arbetets
bedrivande. Utredningen har emellertid betonat angelägenheten av att standardiseringen
loreginges av noggranna marknadsundersökningar och att normer
fastställdes uteslutande för varor, beträffande vilka ej endast behovet
av större enhetlighet blivit lill fullo ådagalagt ulan även utsikterna för reglernas
tillämpning i praktiken befunnits goda. Utredningen har i detta
ämne vidare anfört bland annat följande:

Det borde stå öppet för envar att begagna sig av utarbetade normer. Detta
borde även gälla ''de beteckningar och märken, sorn vore avsedda alt känneteckna
olika sol ler, kvalitets- och storleksklasser lii. lii. Att införa något särskilt
skydd för eller straff lill förekommande av missbruk av dylika sort -

Kungl. Maj.ts proposition nr 303-

och gradbeteckningar syntes ej böra komma i fråga. Enligt utredningens
mening skulle en sådan åtgärd lätt kunna komma att motverka standardiseringens
syfte. Reglernas strikta tillämpning borde i stället främjas genom
en målmedveten propaganda- och upplysningsverksamhet. Sedan reglerna
nått en mera allmän spridning syntes de för övrigt komma i åtnjutande
av det civila rättsskydd, som enligt rättsordningen tillkomme handelsbruk
och andra sedvänjor på handelns område.

För standardiseringens förverkligande vore endast en del vunnet genom
utarbetande av regler och bestämmelser på området. Det viktigaste vore
självfallet att bestämmelserna bringades i tillämpning. I sådant syfte borde
införandet av ett särskilt reklammärke (nationalmärke) för standardiserade
varor tagas i övervägande. Det syntes vara klart att, örn ett sådant märke
fastställdes, det ej kunde överlämnas åt vem som helst att fritt begagna detsamma.
Vilka bestämmelser, som härutinnan borde gälla, vore en fråga
som liksom själva märkningsförfarandet finge närmare övervägas i samband
med standardiseringens praktiska genomförande. En acceptabel lösning
skulle måhända vinnas därigenom att märket inregistrerades på någon
trädgårdsodlarnas centralorganisation, på vilken det sedan skulle ankomma
att meddela auktorisation för dess begagnande samt öva kontroll över
att meddelade tillstånd icke missbrukades. För standardiseringssträvandenas
framgång vore i övrigt av stor betydelse, att en effektiv och ändamålsenligt
inriktad propaganda- och upplysningsverksamhet bedreves för att
bibringa producenterna insikt om standardiseringens inneboende fördelar.
Denna verksamhet syntes böra handhavas av odlarnas egna organisationer.
Betydelsefullt vore även att standardiseringen från det allmännas sida på
allt sätt uppmuntrades och stöddes. I sådant hänseende ville utredningen
förorda, att fastställda standardiseringsbestämmelser skulle lända till efterrättelse
vid fullgörande av leveranser jämlikt stadgandena i gällande upphandlingsförordning.

Med avseende å spörsmålet örn standardiseringsverksamhetens organisation
har utredningen anfört bland annat följande:

Utredningen ansåge sig — såvitt anginge frukt- och trädgårdsprodukter
•— böra förorda 1933 års utredningsmäns förslag att den centrala ledningen
av standardiseringsarbetet skulle anförtros åt Sveriges standardiseringskommission.
detta så mycket mera som det för närvarande vöre ovisst örn och
när en centralt ledd standardiseringsverksamhet på jordbrukets område kunde
komma till stånd och det ej borde ifrågakomma att upprätta ett särskilt
centralorgan för standardiseringen av enbart trädgårdsalster. Emellertid
syntes standardiseringskommissionens befattning med hithörande standardiseringsfrågor
i huvudsak böra inskränkas till att, såsom fallet vore på det
industriella standardiseringsområdet, för fastställande av standard kontrollera
att prövningen av det grundläggande förslag, varur standarden framginge,
vore fullständig och ovedersäglig. Några andra principfrågor än sådana
som på ett eller annat sätt rörde standardens tillkomst borde enligt utredningens
mening icke göras till föremål för kommissionens bedömande.

Vidkommande frågan huru standardiseringsverksambeten lämpligen borde
inordnas under standardiseringskommissionen, ansåge sig utredningen
böra föreslå, att det förberedande arbetet med normers utarbetande och härför
erforderliga undersökningar förlädes till en särskilt kommitté, vari samtliga
de intressen, som berördes av standardiseringen, vore representerade.
Med hänsyn till den mera formella befattning, som kommissionen förutsattes
skola taga med ifrågavarande verksamhet, vore det av synnerlig vikt
att berörda kommitté gåves en så allsidig sammansättning som möjligt. Ut -

Kungl. Muj.ts proposition nr 303.

redningen ville för sin del förorda, att i kommittén inträdde såsom representanter
för producenterna tio ledamöter, av vilka Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
skulle utse tre och riksförbundet svensk frukt två ledamöter
samt Sveriges konditionerande trädgårdsmästares förbund, Sveriges
pomologiska förening, svenska trädskoleägareföreningen, skånska plantskoleförbundet
och Sveriges konservindustriförbund var för sig en ledamot,
såsom representanter för handeln fyra ledamöter, av vilka Sveriges grossistförbund,
Sveriges köpmannaförbund, kooperativa förbundet och konsumtionsföreningen
i Stockholm med omnejd vardera skulle utse en ledamot,
samt två ledamöter för konsumentintressena, förslagsvis utsedda av Sveriges
husmodersföreningars riksförbund och Stockholms allmänna restaurant
aktiebolag. Dessutom syntes lantbruksstyrelsen, Sveriges allmänna lantbrukssällskap
och styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut
vardera böra utse en ledamot. För uppehållande av kontakten
med standardiseringskommissionen borde denna slutligen genom en ledamot
vara representerad i kommittén. Antalet ledamöter i kommittén skulle enligt
den sålunda skisserade planen komma att uppgå till 20. Med hänsyn
lill de skiftande arbetsuppgifter, som skulle tillkomma kommittén, syntes
denna lämpligen böra arbeta på subkommittéer.

Då enligt utredningens förslag standardiseringskommissionens uppgift i
avseende å standardiseringen av trädgårdsprodukter i huvudsak skulle bliva
att hava kontroll över att förslag till standard, innan de slutligen fastställdes,
blivit så allsidigt som möjligt övervägda och sovrade, syntes endast smärre
förändringar i kommissionens organisation, stadgar etc. betingade av berörda
utvidgning av kommissionens verksamhet. För beredande av utrymme
åt trädgårdsodlingens intressen borde antalet ledamöter i kommissionen utökas.
En ledamot borde utses av chefen för jordbruksdepartementet. Vidare
borde lantbruksstyrelsen och trädgårdsnäringens standardiseringskommitté
utse vardera en ledamot. Därest någon ytterligare utökning av
representationen skulle befinnas erforderlig ägde kommissionen enligt stadgarna
taga initiativ härtill. I avseende å besluts fattande borde sådana bestämmelser
stadgas, att säkerhet vunnes för att frågor om fastställande av
standard eller andra angelägenheter, som berörde trädgårdsnäringen, icke
avgjordes utan att den inom kommissionen representerade sakkunskapen å
vederbörande område vore i tillfälle att medverka. I fråga örn sammansättningen
av kommissionens arbetsutskott syntes den ändringen böra vidtagas,
att de av kommissionen utsedda ledamöterna utökades med en representant
för trädgårdsodlingen.

Beträffande de ändringar i standardiseringskommissionens stadgar och arbetsordning,
som skulle bli en följd av den nu ifrågasatta utvidgningen av
dess organisation och arbetsuppgifter, syntes detaljerat förslag ej nu behöva
framläggas. Utredningen förutsatte att kommissionen vid ett realiserande
av utvidgningen själv föranstaltade örn ifrågavarande omarbetning med tillbörligt
beaktande av trädgårdsnäringens intressen.

Vad slutligen angår frågan örn kostnaderna för ifrågavarande standardiseringsverksamhet
har utredningen uttalat följande:

De arbetsuppgifter, sorn enligt det föregående skulle tillföras Sveriges standardiseringskommission,
syntes, såvitt nu kunde bedömas, icke föranleda
ökade utgifter för lokaler eller personal. Utredningen utginge därvid il rån,
att det tekniska arbete, för vars utförande utredningsmännen föresloge, att
en särskild teknisk avdelning inom kommissionens kansli skulle inrättas,
förlädes lill förut omförmälda kommitté. En sådan anordning syntes å andra
sidan nödvändiggöra att kommittén anställde en avlönad, i frågor rörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 303

trädgårdsnäringen erfaren sekreterare eller verkställande ledamot. Ehuru
denna befattning åtminstone till en början syntes kunna innehavas vid sidan
av annan tjänst, borde arvodet för densamma ej sättas alltför lågt. Utredningen
hade för sin del räknat med ett belopp av 2,500 kronor. Kommitténs
kostnader för skrivhjälp, lokaler, telefon, trycksaker, skrivmaterialier
och övriga expenser kunde uppskattas till likaledes 2,500 kronor.
Kades härtill 500 kronor, utgörande kommitténs bidrag till standardiseringskommissionens
löpande utgifter, vore man uppe i ett sammanlagt
belopp av 5,500 kronor. Härtill konnne kostnader för subkommittéer, marknadsundersökningar,
sammanträden etc. Storleken av dessa kostnader kunde
för närvarande ej exakt beräknas men syntes med ali sannolikhet ej
komma att understiga sistnämnda summa. I fråga om kostnadernas bestridande
borde den principen gälla, att vederbörande organisationer
tillsköte hälften i form av penningbidrag, utfört arbete eller annan antaglig
form, medan återstoden täcktes genom statsanslag. För industriens vidkommande
tillämpades en något avvikande princip, nämligen den att bidrag
från enskilt håll skulle lämnas motsvarande minst 150 procent av det
för standardiseringsarbetet utgående statsbidraget. Att utredningen ansåge
sig böra förorda ett något frikostigare understöd till standardiseringen på
trädgårdsnäringens område ägde sin grund i det förhållandet, att trädgårdsodlarnas
organisationer i allmänhet vore ekonomiskt svaga och för närvarande
representerade endast ett mindretal av odlarna.

Enligt de riktlinjer för standardiseringens genomförande, som i det föregående
skisserats, skulle den för standardnormernas omsättning i praktiken
erforderliga upplysnings- och instruktionsverksamheten i huvudsak komma
att åvila trädgårdsodlarnas organisationer. Det syntes vara klart, att denna
arbetsuppgift kunde komma att ställa stora krav på organisationernas ekonomi.
I betraktande härav och med hänsyn till standardiseringens stora betydelse
icke blott för producenterna utan även för handeln och konsumenterna
ansåge utredningen att statsbidrag borde kunna medgivas även för
täckande av kostnader, som vore förenade med dylik verksamhet. Att på
nuvarande stadium verkställa en uppskattning av förberörda kostnader syntes
ej vara möjligt. Därest utredningens i annat sammanhang framförda
förslag om anvisande av ett allmänt anslag till propaganda- och upplysningsverksamhet
på trädgårdsnäringens område vunne statsmakterna bifall, syntes
någon särskild medelsanvisning för ändamålet ej erforderlig.

I yttrandena över utredningens nu omhandlade förslag bar detsamma
i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. För statskontorets
yttrande har redogörelse tidigare lämnats. Ur övriga yttranden må här återgivas
följande:

Lantbruksstyrelsen: Åtgärder borde vidtagas i syfte att tillförbinda städer
av viss storlek att för den öppna handeln med potatis, frukt och andra vegetabilier
fastställa handelsregler, som säkerställde tillämpningen av antagne
kvalitets- och standardiseringsbestämmelser.

Kommerskollegium: Utredningens förslag anslöte sig i huvudsak till det
förslag rörande standardisering och kvalitetsmärkning av lantmannaprodukter,
härunder inbegripna även trädgårdsalster, vilket framlades år 1933. De
av utredningen i detta hänseende nu föreslagna stödåtgärderna hade tillstyrkts
eller i huvudsak lämnats utan erinran av de handelskamrar, som yttrat sig i
ärendet, med undantag av handelskammaren i Göteborg. Sistnämnda handelskammare
hade ansett denna verksamhet böra i första hand ankomma på
odlarna själva och deras organisationer och hade funnit det föreslagna organiserandet
av standardiseringsverksamheten onödigt vidlyftigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

Kollegium linge erinra, atl kollegium i utlåtande den 4 december 1933 över
förslag rörande standardisering av lantmannaprodukter framhållit önskvärdheten
av att standardiseringsarbetet på jordbruksområdet fortsattes och utvecklades.
Det av utredningen nu framlagda förslaget till ordnandet av standardiseringsverksamheten
för trädgårdsnäringens del hade kollegium i huvudsak
icke något att erinra mot. Av liandelskamrarna i Jönköping och Malmö
uttalat önskemål, att den enskilda partihandeln med grönsaker och andra
trädgårdsprodukter måtte på lämpligt sätt bliva representerad i den kommitté.
som skulle handhava det förberedande arbetet med normernas utarbetande,
funne kollegium dock böra vinna beaktande.

Hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms län och stad (efter
hörande av Stockholms län och stads trädgårdsråd), Uppsala, Kronobergs, Jönköpings,
Gotlands. Östergötlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs.
Västerbottens och Norrbottens län ävensom Kalmar läns norra och södra samt
Älvsborgs läns norra och södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott tillstyrkte
förslaget eller lämnade detsamma utan anmärkning. Förvaltningsutskottet
i Östergötlands län funne dock det föreslagna anslagsbeloppet vara
otillräckligt. — Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västmanlands
län ville föreslå, att åtminstone en ledamot av kommittén finge utses av hushållningssällskapen.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län (genom
dess trädgårdskommitté): Vad utredningen föreslagit syntes alltför litet genomgripande.
Det vore en angelägenhet av största vikt att få till stånd en allsidigt
genomförd standardisering. En förnyad prövning av trädgårdsnäringens produktions-
och avsättningsförhållanden förordades.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs /än: Utan att direkt
vilja motsätta sig kravet på en standardisering av trädgårdsprodukter
ville utskottet dock uttala sina tvivel, huruvida en standardisering kunde bli
av något avsevärdare gagn för trädgårdsnäringen, och samtidigt betona, att
den stora mängden av sinsemellan skiftande produkter, som inom näringen
producerades, gjorde en allmännare standardisering hart när ogenomförbar.
Härtill komme, att ett stort antal produkter vore av så skiftande och svårbestämbar
beskaffenhet, att några tillämpliga standardiseringsnormer svårligen
kunde fastställas. Då standardiseringen följaktligen måste begränsas till ett
utpräglat mindretal av näringens produktslag, syntes det tvivelaktigt, huruvida
vinsten komme att svara mot omkostnader och besvär.

Lantbruksakademien hade icke något att erinra mot utredningens förslag.

Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut: De föreslagna åtgärderna
avsåge viktiga ändamål, men styrelsen funne det ej alldeles avgjort, att åtgärderna
kunde genomföras såsom i betänkandet angivits.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap: Då man enligt utredningens förslag

åsyfta de att erhålla en central försäljningsorganisation, vars verksamhet skulle
omfatta icke blott frukt utan även andra trädgårdsalster, kunde det starkt
ifrågasättas, huruvida del icke vore mera ändamålsenligt och praktiskt att
även förlägga standardiseringsverksamheten för ifrågavarande produkter till
denna organisation. Antagligen komme den praktiska betydelsen av fastställd
standard i värjo fall all bliva beroende av dess tillämpande inom försäljningsorganisationen.

Givetvis vore det önskvärt, att vid utarbetandet av standardiseringsnormer
erfarenheter och önskemål inhämtades från de olika grupper, som komme
alt beröras av desamma. Detta kunde emellertid också ske genom att
försäljningsorganisationen sökte samarbete med organisationer och företag
eller tillkallade personer, som för detta ändamål kunde komma ifråga. Som

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

det måste ligga i försäljningsorganisationens eget intresse, att standardiseringsnormema
bleve så ändamålsenliga som möjligt, torde man kunna förutsätta,
att ett sådant samarbete Romme att sökas. Standardiseringsarbetet
torde härigenom kunna bedrivas mera smidigt och effektivt och bättre anpassas
efter förefintliga praktiska behov än genom den föreslagna stora kommittén,
som knappast kunde väntas bliva särskilt arbetsduglig.

Även örn standardiseringsarbetet huvudsakligen bedreves genom producentorganisationerna
Romme det otvivelaktigt att bliva förenat med ej obetydliga
kostnader. De anslag, som utredningen föreslagit skola utgå för
ändamålet, syntes därför böra ställas till organisationens förfogande. För
det första året torde det av utredningen angivna beloppet vara tillfyllest, enär
arbete^ antagligen icke kunde komma igång förr än ett stycke in på nästa
budgetår. Emellertid kunde förutses, att det i samband med ordnandet av
försäljningen av olika produkter komme att krävas ett omfattande undersökningsarbete
och att diirvid kostnader av delvis engångsnatur uppstode,
vilka torde motivera ökade anslag under de närmaste åren.

Sveriges standardiseringskommission tillstyrkte i princip det föreliggande
förslaget. Enär antalet av kommissionens ledamöter vore begränsat till
högst trettio, vore det emellertid icke möjligt att alla förekommande näringsgrenar
kunde bli representerade i densamma. I sin arbetsordning hade kommissionen
därför bestämt, att vid fastställelse av standard skulle särskilt utsedd
sakkunnig representant för den organisation, som utarbetat förslaget,
lämnas tillfälle att närvara. Kommissionen ansåge tillräckligt att trädgårdsnäringen
bleve representerad med en medlem i kommissionen.

Sveriges handelsträdgårdsmästare förbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges
pomologiska förening och riksförbundet svensk frukt tillstyrkte förslaget
eller lämnade detsamma utan anmärkning.

Sveriges konditionerande trädgårdsmästares förbund: Mot förslaget att

Sveriges standardiseringskommission skulle handhava den centrala ledningen
av standardiseringen hade styrelsen intet att invända men styrelsen ville
framhålla vikten av att grunderna för standardiseringens praktiska genomförande
noga klarlades och reglerna för detta arbete utarbetades av en kommitté,
vars sammansättning vore representativ för såväl trädgårdsodling som
handel. Denna kommitté, vilken av utredningen föreslagits, borde ofördröjligen
tillsättas och helst åläggas att inom en viss begränsad tid vara färdig
med avlämnande av förslag till regler för standardiseringen.

Sveriges köpmannaförbund: De åtgärder för standardisering och kvali tetsmärkning,

som utredningen förordade, syntes förbundet välbetänkta.
Det standardiseringsarbete, riksförbundet svensk frukt utfört, hade varit
ägnat att popularisera den svenska frukten och enligt förbundets mening
borde vid det fortsatta standardiseringsarbetet de erfarenheter i möjligaste
män tillgodogöras, som riksförbundet svensk frukt på detta område vunnit
under samarbete med företrädare för engros- och detaljhandel. Förbundet
funné det välbetänkt, att det förberedande arbetet beträffande standardisering
uppdroges åt en kommitté, där såväl odlarna som återförsäljarna samt
konsumenterna vore representerade. Mot förslaget att standardiseringsarbetet
härefter överlämnades till Sveriges standardiseringskommission hade förbundet
ingen erinran att göra.

Kooperativa förbundet: Det vore av vikt, att vid standardiseringen till börlig

hänsyn toges till sådana omständigheter som växlande smakriktningar,
traditioner m. lii. så att produktionens förmåga av anpassning till förändringar
i efterfrågan icke försvagades. Vad den organisatoriska apparaten
för standardisering anginge, ville styrelsen ifrågasätta, huruvida icke någon
av jordbruks- och trädgårdsnäringens officiella institutioner borde i

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

sista hand — i stället för Sveriges standardiseringskommission — ompröva
och fastställa normerna.

En planmässigt genomförd standardiseringsverksamhet å trädgårdsnä-/)eparte,
ringens område torde få anses vara en viktig åtgärd för befrämjande av chefen.
denna närings intressen i olika avseenden. I den under senare år allt oftare
återkommande diskussionen om näringens möjligheter att i konkurrensen
med utlandet hävda de svenska produkternas ställning på den inhemska
marknaden har frågan härom alltmera trätt i förgrunden. Utredningens
förslag om igångsättande av en nied bidrag av statsmedel bedriven standardiseringsverksamhet
å förevarande område finner jag mig därför böra
förorda.

Vad angår sättet för standardiseringens genomförande kan jag ansluta
mig till utredningens förslag. Jag tillstyrker sålunda att verksamheten inordnas
under Sveriges standardiseringskommission, som icke haft något att
erinra häremot. Med hänsyn till vikten av att trädgårdsodlingens intressen
bliva tillräckligt representerade i kommissionen torde antalet ledamöter däri
få utökas med högst tre. Beträffande standardiseringsverksamhetens bedrivande
i övrigt har jag ej något att erinra mot vad utredningen föreslagit.
Kostnaden för den föreslagna utvidgningen av kommissionens arbete torde i
överensstämmelse nied förslaget böra för nästa budgetår beräknas till 11,000
kronor. Efter samråd med chefen för handelsdepartementet förordar jag,
att hälften av detta belopp eller 5,500 kronor tillägges det anslag, som redan
under tionde huvudtiteln äskats såsom bidrag till standardiseringsverksamheten
för budgetåret. Förslag härom kommer att framläggas av nämnde
departementschef.

Organisationsbidrag m. m.

Allmänna synpunkter.

Frukt- och trädgårdsutredningen har till en början framhållit, hurusom
något behov av en från produktionen fristående handelsorganisation icke
förefanns, så länge produktionen kunde vinna avsättning på den lokala
marknaden. Odlaren själv eller ombud för honom saluförde i allmänhet
varorna å närmaste avsättningsort, å torgen eller genom de lokala detaljaffärerna.
I och med att produktionen inom vissa områden med för trädgårdsodling
särskilt gynnsamma produktionsbetingelser stegrats utöver det
lokala behovet hade emellertid odlarna inom dessa områden nödgats för
avsättningen av sina produkter uppsöka allt avlägsnare marknader. Utvecklingen
av handelsformerna hade därvid icke kunnat hålla jämna steg
med den ökade omsättningen. Till följd av nödvändigheten att söka avsättning
för lokala odlingsöverskott hade en ganska betydande partihandel uppstått.
Denna omliänderhades till övervägande del av de enskilda odlarna
själva. Samtidigt med denna partihandel kvarstode vissa lokala av gammal

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

hävd invanda försäljningsformer. Det måste konstateras, att de nuvarande
distributionsförhållandena lode av åtskilliga svåra brister, ofta grundade på
en osund konkurrens mellan olika odlare eller mellan odlare i skilda delar
av landet. Till närmare utveckling härav har utredningen anfört bl. a.

Varuförflyttningen hade ofta skett planlöst och utan hänsynstagande till de
lokala odlarintressena. Det förekomme ej sällan att en marknad tillfördes i
förhållande till konsumtionsbehovet onormalt stora kvantiteter av visst varuslag,
medan andra konsumtionsorter lede brist därå. De enskilda odlarna
hade svårt att uppehålla den kontakt med de olika marknaderna som vore
en nödvändig förutsättning för att handeln skulle fylla sin uppgift att verka
utjämnande mellan över- och underskottsområden. Under senare år hade visserligen
varuförmedlingen mellan olika orter i viss omfattning omhändertagits
av särskilda grossister. Därjämte florerade emellertid en ej obetydlig kringföringshandel
med trädgårdsprodukter. Uppköpare reste omkring i överskottsområdena
och övertoge till låga priser vad odlarna ej kunde finna avsättning
för å den lokala marknaden. Denna kringföringshandel bade i stort
sett varit till övervägande skada för odlarna.

Samtidigt som utredningen således funnit sig kunna konstatera, att svåra
brister finnas i fråga om varudistributionen, har utredningen å andra sidan
ansett sig böra framhålla, att stora svårigheter föreligga att få handeln med
ifrågavarande produkter ordnad på ett sätt som tillgodoser såväl odlarnas
önskemål örn att vinna full avsättning för produktionen som deras anspråk
på att erhålla skäliga priser för produkterna. Utredningen har härom anfört
bl. a.

Erinras kunde att det på förevarande område i allmänhet rörde sig örn
varor som till följd av sin ringa hållbarhet måste avsättas under en mycket
kort tidrymd, ofta blott några dagar. Därtill komme att produktionen vore
i hög grad ojämn, beroende på växlingar i väderlek och bärgningsförhållanden.
Produkter som det ena året utmognade under en viss tidsperiod måste
kanske påföljande år skördas under en helt annan tidsperiod; en och samma
marknad tillfördes måhända en vecka dubbelt så stor varukvantitet som under
föregående vecka o. s. v. Omständigheter av denna art gjorde det synnerligen
vanskligt att på förhand verkställa de kalkyler angående marknadsläget
som inom varje näringsgren måste vara av särskilt stor betydelse för genomförandet
av ett effektivt försäljningssystem. Ytterligare borde framhållas att
all ordnad partiförsäljning förutsatte standardiserad sortering och förpackning
av olika slags varor. Så länge trädgårdsprodukterna tillfördes marknaden,
blandade örn varandra i olikartade, ofta föga lämpliga emballage och
utan sortering vore en rationell partihandel omöjlig. Till avhjälpande av
förefintliga brister härutinnan hade utredningen framlagt vissa förslag till
åstadkommande av enhetliga sorterings- och förpackningsregler. Därest de
förhoppningar som utredningen ansett sig kunna knyta till dessa förslag bleve
uppfyllda, vore otvivelaktigt mycket vunnet även i fråga örn partihandeln.
Utredningen hade emellertid framhållit att standardiseringsarbetets framgång
i hög grad vore beroende på att handeln leddes in i sådana banor att
standardiseringens inneboende fördelar komme till sin fulla rätt.

Utredningen har härefter övergått till att undersöka möjligheterna för ett
bättre ordnande av förhållandena å förevarande område. Dessa undersökningar
ha bibragt utredningen den uppfattningen, att goda resultat kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

vinnas genom en vidgad ekonomisk samverkan mellan odlarna. Utredningen
har i nämnda hänseende anfört bl. a.:

I våra grannländer Danmark och Norge liksom i Holland hade en fast organisation
för handeln med trädgårdsprodukter uppbyggts på grundval av
ekonomisk samverkan mellan producenterna. Genom sammanförande av
odlarna i ekonomiska organisationer hade läget för trädgårdsnäringen i dessa
länder kunnat avsevärt förbättras utan att andra samhällsgrupper därigenom
tillfogats men. Det funnes ingen anledning antaga annat än att denna linje
skulle vara framkomlig även i vårt land. Erfarenheterna från jordbrukarnas
föreningsrörelse, vilken under de senare åren vunnit stor spridning och kommit
att få avgörande betydelse för framställningen och distributionen av lantbrukets
produkter, utvisade också att betydande resultat kunnat ernås genom
ett ekonomiskt samgående. Det erkändes allmänt att jordbruket genom sin
ekonomiska föreningsrörelse beretts ett starkt stöd.

Det finge dock icke förbises, att förutsättningarna för ett framgångsrikt
genomförande av en gemensam försäljningsverksamhet i fråga örn trädgårdsodlingen
vore väsentligt annorlunda än beträffande jordbruket, där sådan
verksamhet i hög grad gynnats av den under de senare åren upprätthållna
statliga regleringen av jordbrukets produkter. Karaktären av handeln med
trädgårdsprodukter och dessa produkters beskaffenhet manade givetvis också
till att man ginge fram med en viss försiktighet då det gällde att omändra de
olika, ofta genom gammal hävd tillämpade avsättningsformerna. Utredningen
hade dock ansett betydelsen av ett samgående så stor att de förefintliga
svårigheterna ej borde få hindra att försök gjordes till lösning av frågan.

En kooperativ verksamhet för åstadkommande av bättre avsättningsförhållanden
kunde tänkas genomförd på olika sätt och under olika former. I
nyssberörda länder hade ett system med kooperativa auktioner med framgång
tillämpats. Det syntes utredningen sannolikt, att auktionssammanslutningar
efter danskt eller norskt mönster, d. v. s. byggda på principen om
leveransplikt från medlemmarnas sida. skulle här i landet nå lika goda resultat
som i grannländerna. Vid överläggningar med ett antal för fruktoch
trädgårdsodlingen representativa personer hade det emellertid visat sig,
att man hyste stora betänkligheter beträffande möjligheten att nu vinna tillräcklig
anslutning till en sådan organisation. Man ansåge det taktiskt rikligare
att medlemmarna i en nystartad organisation ej frånhändes rätten att
leverera produkter till sina gamla avnämare. Först sedan organisationen
vunnit en viss styrka ansåges frågan om leveransplikt vara mogen för lösning.
Med hänsyn härtill syntes jämväl spörsmålet örn anordnande av
kooperativa auktioner böra ställas på framtiden. Utredningen ansåge sig
nämligen icke kunna förorda att odlarna toge de med auktioner utan leveranstvång
förenade riskerna.

Då alltså tanken på kooperativa auktioner icke syntes realiserbar under
den närmaste framtiden, hade vid överläggningarna andra utvägar till lösning
av förevarande spörsmål varit under diskussion. Man hade därvid
enat sig örn att söka få till stånd en kooperativ försäljningsorganisation med
huvuduppgift att söka avsättning för förefintliga överskott tran olika produktionsområden.
Ett förslag till dylik organisation hade även utarbetats.

Förslag till ekonomisk organisation.

Frukt- och trädgårdsutredningen har i sitt betänkande lämnat en redogörelse
för det organisationsförslag, som, enligt vad nyss anförts, uppgjorts
vid överläggningar med representanter för näringen. Detta går ut på all

Kungl. Mcij:ts proposition nr 303.

riksförbundet svensk frukt och till detsamma anslutna lokalorganisationer,
s. k. centraler, skulle ombildas till en liela näringen omfattande organisation.
Rörande innebörden i övrigt av organisationsförslaget har utredningen
anfört bl. a. följande.

De lokala organisationernas uppgift borde i första hand vara att verka utjämnande
mellan tillgång och efterfrågan å den lokala marknaden. Centralen
borde vid rik tillförsel verkställa inköp och vid underskott å marknaden
söka tillföra densamma erforderliga produkter. I den mån centralen
icke inom sitt distrikt funne avsättning för det överskott som kunde förelinnas
å de olika lokala marknaderna, borde den söka genom riksförbundet
försälja detsamma. Riksförbundet borde å sin sida söka taga hand om
detta samlade överskott å trädgårdsprodukter för placering på de stora konsumtionsorternas
underskottsmarknader, varvid särskilt borde beaktas att
denna försäljning icke som nu skedde så att prisläget för hela landet nedtrycktes
och försäljningen för odlarna inom nämnda underskottsområden
onödigtvis försvårades.

Förutom den nämnda försäljningsverksamheten skulle riksförbundet
handhava en del andra gemensamma uppgifter. Det skulle övervaka och
taga initiativ i fråga om de lokala organisationernas verksamhet, verka för enhetlig
prissättning och standardisering samt vidare söka genomföra ordnad
och enhetlig bokföring, revision och annan kontroll. Genom dess förmedling
skulle inköp av emballage och andra erforderliga förnödenheter kunna underlättas.
En viktig uppgift för riksförbundet skulle dessutom bliva att
bedriva upplysning och propaganda beträffande näringens produkter.

Då uppbyggandet av den föreslagna riksorganisationen med all sannolikhet
komme att draga avsevärt arbete och medföra åtskilliga kostnader samt
trädgårdsnäringens utövare i allmänhet icke besutte den ekonomiska bärkraft
att de kunde antagas på kort tid tillskjuta erforderliga medel för målets
vinnande, har utredningen ansett sig böra åt organisationen utverka
statsmakternas stöd. Dylikt stöd borde enligt utredningen lämnas dels i
form av ett icke alltför knappt tilltaget engångsanslag såsom bidrag till organisationsarbetet,
förslagsvis 50,000 kronor, dels också i form av garanti för
kapitalanskaffning. I sistnämnda hänseende har utredningen hemställt, att
fullmäktige i riksgäldskontoret måtte bemyndigas att efter beslut av Kungl.
Maj:t i mån av behov tillhandahålla av Kungl. Maj:t anvisad bankinrättning
svenska statens obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt
belopp av 300,000 kronor att av bankinrättningen läggas som säkerhet
för lån till riksorganisationen intill samma belopp. Till motivering av
detta förslag har utredningen anfört i huvudsak följande.

Vid en kooperativ försäljningsverksamhet av ifrågasatt art erfordrades
ett relativt stort rörelsekapital. Därförutan syntes en sådan verksamhet av
någorlunda omfattning icke kunna komma till stånd. Att för anskaffande
av sådant kapital endast lita till medlemmarnas insatser syntes icke vara
möjligt. Odlarnas ekonomiska ställning vore i allmänhet icke sådan att
man vid startandet av organisationen kunde ifrågasätta inbetalning av insatser
av någon betydenhet. Så småningom borde dock insatskapitalet kunna
bringas upp till erforderlig storlek. Att i någon nämnvärd omfattning räkna
med personliga garantier såsom säkerhet för kapitalanskaffning borde ej
heller ifrågakomma. I avsaknad — åtminstone till en början — av realsä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

kerheter syntes svårigheter vid nämnda förhållanden möta att i erforderlig
utsträckning erhålla bankkredit. Sådan komme troligtvis att kunna fås i
den mån affärsverksamheten utvidgades och sedvanlig affärskredit kunde
beviljas. Men därutöver erfordrades vid rörelsens början ytterligare kapital.

Utredningen ville erinra hurusom vid olika tillfällen anvisats statsmedel
för utlämnande av lån till företag av liknande beskaffenhet. Sålunda hade
t. ex. ganska betydande belopp alltsedan 1934 års riksdag årligen beviljats
för lämnande av lån på billiga villkor till ekonomiska föreningar av fiskare
med uppgift att befordra avsättningen av medlemmarnas fångster.

Staten bade vid andra tillfällen lämnat stöd till organisationsväsendet inom
olika områden genom att i viss utsträckning ställa garanti för vederbörande
organisations förbindelser, därvid såsom säkerhet för förbindelsernas fullgörande
deponerats svenska statens obligationer.

Utredningen hade haft under övervägande vilken av dessa båda utvägar
man vid ett eventuellt stödjande från statens sida i förevarande fall borde
välja. Därvid hade utredningen — med beaktande av att den blivande försäljningsorganisationen
till en början huvudsakligen behövde kapital för den
löpande affärsverksamheten och att förty behovet under olika säsonger kunde
komma att växla ganska betydligt — funnit den senast omnämnda
formen vara att föredraga såsom den för ifrågavarande ändamål mest lämpliga.
Garantien syntes böra lämnas genom deposition av statsobligationer
såsom säkerhet för kredit intill visst högsta belopp i någon av Kungl. Majit
anvisad bank, förslagsvis svenska jordbrukskreditkassan eller aktiebolaget
jordbrukarbanken. Krediten borde i första hand kunna utnyttjas av den
centrala organisationen, riksförbundet, men möjlighet borde därjämte finnas
för de lokala organisationerna att i viss utsträckning med anlitande av
den beviljade krediten erhålla rörelsekapital. Då behovet av kapital vöre
beroende på rörelsens omfattning, vore det givetvis synnerligen svårt att på
förhand beräkna storleken av det erforderliga garantibeloppet. Utredningen
hade efter samråd med representanter för näringen och med stöd av
den erfarenhet, som vunnits bl. a. inom riksförbundet svensk frukt, funnit
sig böra föreslå att garantien finge omfatta ett kreditbelopp av högst 300,000
kronor.

Utredningen har vidare anfört att, därest bidrag i någon form lämnades
organisationen, en viss kontroll från statens sida borde utövas över företagets
verksamhet. Dylik kontroll syntes lämpligen böra ske genom att en av
Kungl. Majit utsedd revisor eller kontrollant följde verksamheten med skyldighet
att för Kungl. Majit eller lantbruksstyrelsen avgiva rapporter. Kungl.
Majit borde vidare äga att meddela de föreskrifter och villkor i övrigt, vilka
kunde anses erforderliga för garantiens och organisationsbidragets beviljande.
Därvid syntes bl. a. närmare bestämmelser böra lämnas angående kreditens
utnyttjande, varjämte syntes kunna ifrågakomma att begränsa garantiens
giltighetstid, förslagsvis till fem år, i syfte att Kungl. Majit skulle kunna
efter utgången av garantitiden på nytt pröva frågan.

Ändrade bestämmelser för lån från
statens fruktodlingslånefond.

Statens fruktodlingslånefond bildades efter beslut av 1934 års riksdag.
Genom kungörelsen den 24 maj 1934 (nr 196) angående allmänna villkor
och bestämmelser för lån från fonden förordnades alt lån finge utlämnas för,

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 303. ■’>

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

bl. a., uppförande och iordningställande av förvaringslokaler för inom landet
odlad frukt ävensom, i samband därmed, för anläggning, avseende fruktens
tillgodogörande, såsom anläggning för fruktmosberedning eller safttillverkning.
Enligt kungörelsen den 18 juni 1937 (nr 595) örn ändring i vissa
delar av nämnda kungörelse kan lån numera utlämnas jämväl för uppförande
och iordningställande av förvarings- och packningslokaler för inom
landet odlad potatis. Lån för nu nämnda ändamål må beviljas icke blott
enskild fruktodlare utan jämväl ekonomisk förening av fruktodlare eller
potatisodlare.

Frukt- och trädgårdsutredningen har föreslagit, att berörda bestämmelser
måtte ändras sålunda, att lån må utlämnas för uppförande och iordningställande
av förvarings- och packningslokaler för inom landet odlade trädgårdsprodukter
ävensom, i samband därmed, för anläggning, avseende tillgodogörande
av sådana produkter. Till motivering av detta förslag har utredningen
anfört i huvudsak följande.

Medan enligt nuvarande bestämmelser lån kunde utlämnas, såvitt avsåge
potatis, för uppförande och iordningställande av såväl förvarings- som
packningslokaler, kunde i fråga örn frukt lån endast erhållas för uppförande
och iordningställande av förvaringslokaler. Denna bristande överensstämmelse
mellan reglerna för de olika lånen borde, då den icke syntes
vara motiverad av några sakliga skäl, bringas att upphöra.

Sannolikt komme de å förevarande område redan förefintliga eller blivande
ekonomiska föreningarna att mera allmänt bedriva verksamhet med
såväl frukt som trädgårdsprodukter i övrigt. I allmänhet komme väl de av
föreningarna gjorda anläggningarna att användas för förvaring, packning
eller beredning av icke blott frukt utan även andra trädgårdsalster; i vissa
fall komme anläggningarna kanske att avse enbart frukt eller endast grönsaker
o. s. v. Med hänsyn härtill skulle det, särskilt ur synpunkten att
bereda hjälp åt den ifrågasatta försäljningsorganisationen, vara önskvärt att
bestämmelserna för fruktodlingslånefonden ändrades därhän att lån ur fonden
för nu berörda ändamål kunde lämnas jämväl för andra trädgårdsprodukter
än frukt och potatis.

Då det för närvarande syntes utredningen omöjligt att beräkna i vad mån
fonden, därest bestämmelserna för densamma ändrades i enlighet med vad
nyss anförts, komme att tagas i anspråk, ansåge sig utredningen icke böra
ifrågasätta någon höjning av fondens kapital, vilket i statsverkspropositionen
till 1938 års riksdag föreslagits skola utgöra 100,000 kronor.

Yttranden.

Utredningens förslag om organisation sbi drag och lånegaranti
för en för trädgårdsnäringen gemensam organisation har tillstyrkts
av lantbruksstyrelsen och kommerskollegium. Lantbruksstyrelsen har föreslagit
att såsom villkor för tillgodonjutande av statsunderstöd för nämnda
ändamål skulle uppställas, att riksförbundet svensk frukt ombildades — förslagsvis
under benämning Sveriges frukt- och trädgårdsodlares riksförbund,
försäljningsförening u. p. a. — att handhava försäljning av såväl frukt och
bär som övriga trädgårdsprodukter och så organiserades, att försäljningen
av frukt och bär, å ena sidan, och övrig trädgårdsproduktion, å den andra,

Kungl. Majlis proposition nr 303.

bedreves på särskilda avdelningar inom förbundet, vardera avdelningen med
egen bokföring, att affärsledningen vöre gemensam både i fråga örn avsättningen
för de bägge nämnda produktionsområdena och för tillhandahållande
av förnödenheter av skilda slag samt att riksorganisationens styrelse utgjordes
av neutral ordförande samt lika antal ledamöter för vartdera av här
nämnda produktionsområden.

Statskontoret har såsom förut nämnts tillstyrkt anvisande av ett anslag
å 30,000 kronor för uppbyggande av en trädgårdsnäringens skilda grenar
omfattande sammanslutning. Av principiella skäl har statskontoret icke
ansett sig kunna biträda förslaget, att statsobligationer skulle ställas till förfogande
för den blivande organisationen. Om och i den mån staten ansåges
böra träda emellan i sådant hänseende, syntes detta böra ske på det sätt
att — såsom i andra fall förekommit — organisationen beviljades ett statslån,
för vilket ändamål medel i så fall borde anvisas å fonden för låneunderstöd.
Statskontoret kunde dock ej tillstyrka ett dylikt lån med mindre
än att godtagbar säkerhet — i form av borgen eller på annat sätt — ställdes
därför.

Statskommissarierna Örtengren och Spilhammar ha i sin förut omförmälda
reservation uttalat sig för att den tilltänkta sammanslutningen icke endast
skulle tjäna som försäljningsorgan utan jämväl verka för standardisering av
produkter och förpackningar samt för ändamålsenliga odlingsmetoder ävensom
utöva propagandaverksamhet. En förutsättning för att en dylik sammanslutning
skulle kunna fylla en sådan vidgad uppgift syntes emellertid
vara att den erhölle en sådan sammansättning att rättvis representation bereddes
samtliga de grenar inom trädgårdsodlingen som förekomme: fruktodling,
bärodling, köksväxtodling etc. Därest garantier i sådant hänseende
vunnes, syntes, enligt reservanternas mening, någon reducering av det för
organisationens åvägabringande av utredningen föreslagna beloppet, 50,000
kronor, icke böra ifrågasättas. Däremot ansåge sig reservanterna böra biträda
statskontorets majoritets avvisande inställning gentemot den ifrågasatta lånegarantien.

Fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret lia icke haft något att erinra
mot den av utredningen föreslagna formen för ett underlättande av organisationens
lånemöjligheter. Därest lånegarantien bomme till stånd, borde enligt
fullmäktiges mening obligationerna deponeras i riksbanken. Riksgäldsfullmäktige
lia understrukit önskvärdheten av att kreditgivningen förmedlades
av ett penninginstitut, som ansåges ur olika synpunkter vara därtill särskilt
lämpat. 1 anledning av att utredningen i sitt betänkande såsom lämpliga
kreditinstitutioner angivit svenska jordbrukskreditkassan och aktiebolaget
jordbrukarbanken ha fullmäktige i riksbanken anfört, att det icke kunde
anses falla inom jordbrukskreditkassans verksamhetsområde att till en och
samma låntagare lämna kredit till så avsevärda belopp, som det här syntes
bliva fråga örn. Sistnämnda fullmäktige lia också givit uttryck åt den uppfattningen,
att garantien endast borde omfatta de krediter, sorn upptoges av
den centrala organisationen. De lokala organisationerna borde ej kunna för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

foga över garantien för erhållande av rörelsekapital på annat sätt än genom
att lån upptoges hos centralorganisationen. Fullmäktige ansåge sig vidare
höra — oavsett örn organisationen uppbyggdes på föreslaget sätt eller örn
man till en början sökte utveckla de lokala organisationerna — betona angelägenheten
av att organisationen i möjligaste mån konsoliderade sin ställning.
Detta syntes kunna ske på så sätt, att före utbetalningen av förskotten
till medlemmarna, dels avdroges vad som beräknades vara erforderligt för att
täcka organisationens omkostnader, dels avsattes en icke obetydlig del för
fonderingsändamål. Bestämmelser härom syntes böra lämnas av Kungl.
Maj:t, då närmare föreskrifter och villkor för garantiens beviljande och utnyttjande
meddelades.

Styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trådgårdsinstitut bär funnit
det osäkert, om den högst önskvärda förbättringen i partihandeln med trädgårdsprodukter
kunde åvägabringas genom den föreslagna riksorganisationen.

Överståthållarämbetet har lämnat utredningens ifrågavarande förslag utan
erinran. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har funnit det uppenbart,
att en organisation av partihandeln med trädgårdsprodukter i allmänhet skulle
vara av stor betydelse för vinnande av bättre och jämnare avsättningsmöjligheter.
Den av utredningen förordade lösningen av frågan syntes länsstyrelsen
lämplig och ändamålsenlig. Länsstyrelsen ville dock ifrågasätta huruvida
anledning kunde finnas för staten att ikläda sig garantier för verksamheten,
innan organisationens förmåga att själv bestrida omkostnaderna för
denna närmare klarlagts.

Hushållningssällskapens förvaltningsutskott ha i stort sett givit utredningens
förslag sin anslutning. Förslagen i sin helhet ha således, frånsett vissa
detaljanmärkningar, tillstyrkts av hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro.
Västmanlands, Västerbottens och Norrbottens län. Avstyrkande yttranden lia
avgivits beträffande hela organisationsplanen av Hallands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott samt i fråga örn den föreslagna lånegarantien
av hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Östergötlands, Gotlands och
Gävleborgs län. Beträffande förslagen har slutligen en tveksam eller avvaktande
hållning intagits av Skaraborgs och Värmlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.

De förvaltningsutskott som tillstyrkt utredningens förslag ha som skäl härför
i allmänhet åberopat samma eller liknande synpunkter som utredningen.

Förvaltningsutskottet i Kristianstads län bär anfört, att handeln med svenska
trädgårdsprodukter för närvarande vore ytterst desorganiserad. Odlarna
sålde oftast var för sig till detaljister och grossister och vanligen i konsignation.
Odlarna kunde därigenom ej nämnvärt inverka på det pris, de
erhölle för sina produkter, utan priserna bestämdes mest av tillgångens storlek
för tillfället antingen denna tillgång vore verklig eller konstlad. På
grund av konsignationshandeln berodde det ofta på tillgången, om köparen
skulle godkänna varorna vid framkomsten och betala överenskommet pris
eller kassera varorna och erbjuda ett väsentligt lägre pris, vilket odlaren i så
fall merendels finge nöja sig med i stället för att låta partiet gå tillbaka. Dy -

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

lika missförhållanden koinme att rättas till i den män den tilltänkta organisationen
finge hand om handeln. Styrelsen för andelsföreningen, fruktcentralen
i Kristianstad har ansett erforderligt, att den föreslagna lånegarantien
höjdes till att avse 500,000 kronor.

Flera förvaltningsutskott lia framhållit vikten av att organisationen vunne
tillräcklig anslutning och bleve försedd med tillräckliga ekonomiska resurser.
Med hänsyn härtill har Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ansett sig böra förorda höjning av det ifrågasatta organisationsbidraget.

Av de förvaltningsutskotts yttranden, vari uttalanden förekommit mot utredningens
förslag, torde få återgivas följande:

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott: När det gällde
åstadkommande av ekonomisk samverkan mellan odlarna inom trädgårdsnäringen
syntes det ligga närmast till hands att tillämpa i stort sett samma
tillvägagångssätt, som vid uppbyggandet av jordbrukets olika ekonomiska
organisationer. Därvid hade man gått en helt motsatt väg än den av utredningen
föreslagna i det att arbetet till att börja med inriktats på att få till
stånd lokala organisationer, vilka sedermera sammanslutit sig i en hela landet
omfattande topporganisation. Risken för ett misslyckande vore mycket
stor med det tillvägagångssätt som utredningen tänkt sig. Utskottet ville därför
föreslå, att anslaget å 50,000 kronor ställdes till förfogande för uppgörande
— lämpligen genom Sveriges allmänna lantbrukssällskaps försorg —- av
en fullständig och detaljerad plan och för åtgärder i övrigt till åstadkommande
av en motsvarande organisation inom trädgårdsnäringen som inom jordbruket.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott: Att utredningen
icke fattat kooperationens bärande idé visades bäst av kravet på rikligt statsunderstöd,
något som vore lika främmande som skrämmande för den verklige
kooperatören. Det vore ju troligt, att det skulle gå lätt att organisera, då
medlemmarna icke skulle behöva ikläda sig någon som helst risk, ansvar eller
förbindelse att vid försäljning eller köp betjäna sig av organisationen, men
tyvärr vöre nog utsikterna stora för att det endast bleve en organisation på
papperet. Funnes icke så stort intresse bland näringsidkarna för saken, att
de själva ville bidraga till att anskaffa eller garantera något kapital till sin
rörelse, syntes det vara klokast att börja i mindre skala och sedan med eget
samlat kapital bygga organisationen stark.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott: Utskottet hyste

starka betänkligheter mot förslaget att riksförbundet svensk frukt skulle ombildas
att handhava avsättningen även av andra trädgårdsprodukter. Fruktodlarna
vore i stor utsträckning jordbrukare, medan sistnämnda trädgårdsprodukter
framställdes av en helt annan yrkeskategori, trädgårdsmästarna.
Vissa svårigheter syntes möta att sammanföra dessa olika yrkesgrupper i
samma organisation.

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott: Det förelåge

stor fara att en riksorganisation för försäljning av trädgårdsprodukter endast
skulle komma alt hjälpa storföretagarna till avlastning av sina produkter på
vidsträcktare områden, varigenom de små företagen, i stället för att bliva
hjälpta, skulle utsättas för en ännu hårdare konkurrens. En försäljningsorganisation
kunde ju ej handla med annat än stora och enhetliga partier
och det syntes därför bliva i huvudsak storodlare, som kunde få sina varor
försålda genom organisationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

Utredningens förslag i förevarande delar ha vidare tillstyrkts av Sveriges
allmänna lantbrukssällskap, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund, Sveriges
pomologiska förening, riksförbundet svensk frukt, Sveriges konditionerande
trädgårdsmästares förbund och Sveriges köpmannaförbund. Lantbrukssällskapet
har framhållit att utöver det föreslagna organisationsbidraget,
50,000 kronor, ytterligare statsanslag för samma ändamål antagligen
komme att visa sig erforderliga. Sällskapet har därjämte understrukit vikten
av att organisationens stadgar och grunderna för dess verksamhet utformades
så, att en fortlöpande anskaffning av eget kapital komme att äga rum och
statens garanti snarast möjligt kunde undvaras.

I sak avstyrkande yttranden lia avgivits av handelskamrarna i Stockholm,
Norrköping, Visby, Malmö, Göteborg och Karlstad, Sveriges grossistförbund,
svenska engrossistföreningen i frukt och grönsaker samt fruktengrossistföreningen
i Stockholm. Därvid har åberopats, att den organisation, som den
nuvarande engroshandeln utgör, kunde handha partihandeln på ett jämväl
för odlarna tillfredsställande sätt och att det därför icke vore påkallat att
utbygga distributionsapparaten med ett nytt partihandelsorgan, som skulle
draga betydande kostnader, då flertalet svenska produkter salufördes praktiskt
taget endast under 5 å 6 månader örn året. Det har även framhållits,
att såväl odlare som partihandlare för närvarande arbetade på att skapa en
bättre och mera effektiv varudistribution och att det inte syntes kunna bestridas,
att beaktansvärda resultat vunnits på denna väg. Vidare har uttalats
bl. a., att riksorganisationen med den monopolställning, den i praktiken
skulle erhålla, säkerligen skulle komma att i möjligaste mån driva upp
priserna på trädgårdsprodukter. Handelskammaren i Örebro har ställt sig
tveksam beträffande nyttan av en partihandelsorganisation men har på anförda
skäl icke velat motsätta sig utredningens förslag härutinnan. Handelskammaren
i Luleå har framhållit, att partihandeln med trädgårdsalster
inom kammarens verksamhetsområde funnit sin naturliga och i stort sett
tillfredsställande organisation genom privat initiativ och att någon särskild
producentorganisation för avsättning av ortens trädgårdsprodukter icke syntes
erforderlig. Vidare har handelskammaren i Jönköping bl. a. med hänsyn
till att en näringsorganisation icke borde erhålla annat stöd från statens
sida än som vöre oundgängligen påkallat, ansett sig böra ifrågasätta, om anslag
för förevarande ändamål borde beviljas.

Kooperativa förbundet har funnit det uppenbart, att icke ens med väsentligt
större bidrag från det allmänna än vad utredningen förutsatte för organisationsarbetets
underlättande det för närvarande framstode såsom möjligt
att tänka sig den föreslagna partihandelsorganisationen genomförd lill
producenternas gagn. Riskerna för allvarliga finansiella svårigheter framstode
enligt förbundets mening som mycket betydande, för den händelse organisationen
nu skulle forceras fram. Förbundet ville för övrigt bestämt avråda
från att starta en dylik organisation, innan själva förutsättningarna fölen
rationalisering av partihandeln genom ett allmänt tillämpande av standardisering
i fråga örn trädgårdsprodukter skapats. Ur det allmännas synpunkt
vore det otvivelaktigt långt mera rationellt, att det föreslagna organi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

sationsbidraget i stället finge begagnas för ett befordrande av de standardiseringssträvanden,
varom utredningen framlagt förslag.

Utredningens förslag till viss ändring av bestämmelserna för
lån från statens fruktodlingslånefond bar i yttrandena tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

I likhet med frukt- och trädgårdsutredningen finner jag det synnerligen Departements.
angeläget, att åtgärder vidtagas till avhjälpande av de stora brister, som en- chefen.
ligt vad den förebragta utredningen givit vid handen för närvarande vidlåda
distributionen av trädgårdsprodukter. En förbättring av förhållandena på
förevarande område framstår såsom särskilt trängande, då åtgärder i prisstödjande
syfte icke torde kunna med framgång genomföras, så länge odlarna
icke förmå komma till rätta med den pristryckande konkurrens, som enligt
samstämmiga uttalanden i utredningens betänkande och däröver avgivna
yttranden förekommer såväl mellan olika odlingsområden som mellan odlare
inom samma trakt. Rättelse i nämnda hänseende torde å andra sidan
icke kunna vinnas på annan väg än genom en vidgad ekonomisk samverkan
mellan odlarna själva. Utredningens förslag örn bildande av producentsammanslutningar
för försäljning av odlarnas produkter anser jag därför värt
allt beaktande. Utan att taga ställning till förslagets detaljer, vilka det torde
böra ankomma på producenterna att utforma, finner jag det otvivelaktigt
att detsamma utgör ett steg i rätt riktning. Enligt vad jag erfarit föreligger
också bland näringens representanter stort intresse för dess realiserande. Jag
torde således få nämna, att vissa organisationer inom näringen tillsatt en särskild
kommitté, kallad trädgårdsodlingens samarbetsdelegation, vilken har i
uppdrag att närmare undersöka förutsättningarna för bildandet av en ekonomisk
riksorganisation av trädgårdsodlare samt att i anslutning därtill verka
för bildande av lokala organisationer med huvudsakligt ändamål att på förmånligaste
sätt avyttra medlemmarnas produkter. Med hänsyn till frågans
stora vikt för näringen i dess helhet finner jag det fullt befogat, att staten i
likhet med vad som skett på andra områden av näringslivet bidrager till
kostnaderna för denna och liknande verksamhet. På grund härav och då
det synes angeläget att strävandena i förevarande syfte snarast möjligt leda
till resultat förordar jag, att ett reservationsanslag av 75,000 kronor för budgetåret
1938/1939 ställes til! Kungl. Maj:ts förfogande för främjande av organisationsarbetet
på trädgårdsnäringens område. Utredningen har föreslagit,
att staten, därest en ekonomisk riksorganisation kommer till stånd, intill ett
visst begränsat belopp skulle ställa garanti för upplåning av erforderligt kapital
åt en blivande riksorganisation. Mot detta förslag lia erinringar riktats
från statskontoret, som ansett att erforderliga medel borde anvisas under
fonden för låneunderstöd. Då emellertid föreningens kreditbehov närmast
torde avse rörelsekapital under en organisationstid och kredit kan antagas bliva
erforderlig i växlande omfattning under året, synes organisationen bäst betjänt
med att erhålla en kredit i räkning. De sakkunnigas förslag bereder
möjligheter till ordnande av en sådan kredit, som däremot ej kan givas direkt
av en statlig institution. I detta speciella läge finner jag mig, efter sam -

Kungl. Majlis proposition nr 303.

råd med chefen för finansdepartementet, böra med hänsyn till de svårigheter,
vari näringen för närvarande befinner sig, tillstyrka utredningens förslag
jämväl i förevarande del. Efter att hava samråd med representanter för näringen
rörande storleken av nämnda kapitalbehov finner jag mig böra föreslå
att garantien må omfatta ett kreditbelopp av högst 500,000 kronor. Som villkor
för garantiens beviljande synes böra gälla att organisationens stadgar
och grunderna för dess verksamhet utformas så, att organisationen inom en
ej alltför avlägsen framtid kan undvara statens stöd. I likhet med fullmäktige
i riksbanken är jag av den uppfattningen att till riksorganisationen anslutna
lokalföreningar ej böra få begagna sig av garantien på annat sätt än genom
att lån upptages hos riksorganisationen. Beträffande formen för lånegarantien
ansluter jag mig till utredningens av fullmäktige i riksgäldskontoret och
riksbanken biträdda förslag att denna bör lämnas genom deposition av statsobligationer
såsom säkerhet för organisationens förbindelser. Ifrågavarande
deposition bör ske i riksbanken. Fullmäktige i riksgäldskontoret torde således
böra erhålla bemyndigande att efter beslut av Kungl. Maj :t tillhandahålla en
blivande riksorganisation av trädgårdsodlare med huvudsakligt ändamål att
försälja trädgårdsprodukter svenska statens obligationer, ouppsägbara från
innehavarens sida, till ett nominellt belopp av högst 500,000 kronor för att
av organisationen deponeras i riksbanken såsom säkerhet för lån intill samma
belopp i kreditinrättning som Kungl. Majit anvisar. Det torde få ankomma
på Kungl. Majit att meddela de föreskrifter och villkor i övrigt, vilka
kunna anses erforderliga för beviljande av organisationsbidrag eller garanti
för kapitalanskaffning. Vad utredningen samt nyssnämnda fullmäktige anfört
i sådant hänseende har icke givit mig anledning till någon erinran.

Det av utredningen framlagda förslaget om ändrade bestämmelser för lån
från statens fruktodlingslånefond anser jag mig böra tillstyrka. Därest riksdagen
ej uttalar sig däremot, torde således lån ur fonden få utlämnas för uppförande
och iordningställande av förvarings- och packningslokaler för inom
landet odlade trädgårdsprodukter ävensom, i samband därmed, för anläggning,
avseende tillgodogörande av sådana produkter.

Kringföringshandeln med trädgårdsprodukter m. m.

Jämlikt § 11 tredje stycket förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet är envar medgivet att utan anmälan eller särskilt tillstånd
till salu kringföra livsförnödenheter, jordbruks- och ladugårdsprodukter
samt alster av inhemsk husslöjd. Med jordbruksprodukter avses i detta
sammanhang jämväl trädgårdsprodukter.

Frukt- och trädgårdsutreclningen har beträffande kringföringshandeln
med trädgårdsprodukter hemställt om sådan ändring av näringsfrihetsförordningen
att frö, träd och buskar undantagas från de produkter, som enligt
nyssnämnda författningsrum må fritt kringföras.

Utredningen framhåller, att frågan örn den ambulerande handeln med
trädgårdsprodukter i samband med väckta förslag till reglering av kring -

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

föringsliandeln överhuvud vid upprepade tillfällen varit föremål för statsmakternas
prövning. I fråga härom må hänvisas till den redogörelse, som
lämnas å sid. 135 och 136 i betänkandet. Jag vill här endast erinra örn att
enligt den lill 1932 års riksdag avlåtna propositionen nr 41 med förslag
till lag om kringföringsliandel och tillfällighetsförsäljning m. m. det skulle
stå var och en fritt att till salu kringföra, bland annat, andra trädgårdsprodukter
av inhemskt ursprung än växtplantor och frö. Första lagutskottets
majoritet avstyrkte propositionen. Tre av majoritetens ledamöter reserverade
sig i fråga om utskottets motivering. I en annan reservation yrkade
fem utskottsledamöter bifall till propositionen med vissa jämkningar, innebärande,
bland annat, att bland inhemska trädgårdsprodukter, som icke
skulle få fritt kringföras, skulle upptagas trädplantor och buskar i stället
för växtplantor. Första kammaren biföll utskottets avslagsyrkande med
den reservationsvis framförda motiveringen. Andra kammaren biträdde bifallsreservationen.
I följd härav förföll frågan. Spörsmålet örn skärpt lagstiftning
rörande kringföringshandeln i allmänhet och speciellt beträffande
sådan handel med trädgårdsprodukter har efter 1932 genom i ämnet
väckta motioner varit föremål för uppmärksamhet vid samtliga riksdagar
till och med 1936 utan att dock föranleda vidare åtgärd.

Beträffande kringföringshandeln med trädgårdsprodukter i allmänhet har
utredningen anfört bland annat följande:

Vid flera tillfällen hade klagomål framförts däröver, att kringföringshandeln
med trädgårdsprodukter bedrivits i sådan omfattning och på sådant
sätt att den blivit till skada för trädgårdsnäringen i dess helhet. Bland
annat hade anmärkts, att denna handel vore ägnad att motverka en ur såväl
konsument- som producentsynpunkt önskvärd och i vissa fall nödvändig
rationalisering av handeln i allmänhet. De ambulerande försäljarna
uppköpte mer eller mindre sekunda produkter, vilka ej kunde finna avsättning
genom den normala handeln, till ytterligt låga priser och saluförde dem
praktiskt taget utan någon sortering. Följden bleve att stora mängder sekunda
produkter komme ut i marknaden och förstörde priserna på de
högkvalitativa produkterna. Kringföringshandeln hade vidare ofta en
chansartad och spekulativ karaktär. Distributionen skedde mestadels utan
någon som helst plan, vilket medförde anhopning av produkter på vissa
platser med ty åtföljande osäkerhetsmoment i den fasta handeln. Vidare
hade framhållits alt kringföringshandeln i vissa fall motverkade strävandena
att på trädgårdsnäringens område genomföra en rationell produktionskontroll.
Sålunda anförde åtskilliga riksorganisationer i en skrivelse till
Kungl. Majit den 10 januari 1935 att trädgårdsodlarna genom nämnda handel
försåges med mindervärdiga frön, plantor och träd. Sveriges pomologiska
förening uppgav i skrivelsen, att föreningen kunde påvisa fall, då
tusentals fruktträd gått till spillo för odlarna därigenom att olämpliga sorter
tillförts dem genom kringresande försäljare. Svenska trädskoleägareförcningen
framhöll, att saluförandet genom ambulerande handel av okontrollerade
trädskolealster vore till otrolig skada för odlingen. Det arbete,
sorn nedlades på frambringandet av förstklassiga träd och buskär för plantering,
skadades i oanad omfattning. Sveriges fröhandlareförening ansåg, att
förbud för okontrollerad handel med frö, lökar, plantor etc. holde införas.
Erfarenheten hade visat, att de varor, som tillfördes odlarna genom kringföringshandeln,
vore av sekunda kvalitet. Speciellt gällde detta importerade
varor. Föreningen Sveriges trädgårdskonsulentcr framhöll, att den okon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

trollerade ambulerande handeln med trädskolealster, speciellt fruktträd, e.j
lämnade någon som helst garanti för sortäkthet. Odlarna finge oftast
sorter, som ej passade deras odling. Därigenom förlorade odlarna intresset
för en rationell trädgårdsodling. Till de av förenämnda organisationer anförda
synpunkterna anslöto sig Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund,
riksförbundet svensk frukt, Sveriges konditionerande trädgårdsmästares förbund
samt Stockholms läns och stads trädgårdsråd.

De upprepade klagomål, som framkommit mot den fria kringföringshandeln
med trädgårdsalster, syntes icke kunna frånkännas visst berättigande.
Obestridligt vore således att den oreglerade kringföringshandeln utom hemorten
oftast skedde planlöst och utan hänsynstagande till konsumtionsbehovet
å de orter, som berördes av densamma. Härigenom irriterades marknadsläget
och åstadkommes onödiga prissvängningar till nackdel för såväl
odlare som konsumenter. I regel syntes även de varor som utbjödes genom
den ambulerande handeln vara av mindre god kvalitet och sortering. Ä
andra sidan borde dock framhållas, att kringföringshandel utom hemorten,
rätt utövad, hade en viss uppgift att fylla. Det kunde således knappast göras
gällande annat än att en dylik form av varuförmedling inom vissa landsdelar
väsentligt underlättade konsumenternas inköp av trädgårdsprodukter
och man finge ej heller bortse från att densamma, då den bedreves
av odlarna eller deras ombud, förkortade distributionsvägen fram till konsumenterna.
Ur de synpunkter utredningen hade att anlägga på ifrågavarande
handel kunde alltså skäl anföras både för och emot en begränsning
av densamma.

Kringföring av trädgårdsprodukter inom den ort, där försäljaren vöre bosatt
eller dreve fast handel, förekomme numera — om man undantoge de
största städerna — endast i mindre omfattning. Några större olägenheter
av dylik handel hade, såvitt landsbygden anginge, icke försports. De klagomål,
som framförts mot nämnda försäljningsform, syntes i huvudsak avse
förhållandena i Stockholm och i särskild grad den där florerande gatuhandel
med frukt, blommor och vissa grönsaker. Utredningen ansåge sig också
kunna i stort sett vitsorda riktigheten av de gjorda klagomålen i vad Stockholmsmarknaden
beträffade. Enligt vad utredningen inhämtat vore det till
stor del utländska produkter som utbjödes till försäljning genom gatuhandeln.
Mindervärdiga kommissions- och restpartier övertoges till låga priser
av månglarna, vilka sedan utbjöde desamma å gator oell andra allmänna
platser. Självfallet medförde detta ej endast stora hygieniska vådor utan
även stora olägenheter för de bofasta handlarna. Ur den inhemska trädgårdsnäringens
synpunkt vöre det också ett angeläget önskemål att berörda
handel i möjligaste mån begränsades eller ställdes under effektiv kontroll.

Inom utredningen hade vissa åtgärder till avhjälpande av de missförhållanden,
som enligt vad nyss anförts vidlådde den ambulerande handeln med
trädgårdsalster i allmänhet, varit föremål för diskussion. Utredningen hade
emellertid stannat vid att icke framlägga något förslag härutinnan. Som
skäl härför ville utredningen i första hand åberopa, att riksdagen så sent
som 1935 och 1936 avslagit då framkomna motioner i ämnet. Vidare ville
utredningen erinra om att Kungl. Maj:t den 23 oktober 1936 tillsatt en särskild
kommitté, benämnd livsmedelslagstiftningssakkunniga, med uppgift
alt verkställa en förutsättningslös utredning rörande en ur enhetliga synpunkter
planlagd, utvidgad livsmedelslagstiftning. Då vid nämnda utredning
frågan om den ambulerande handeln med trädgårdsprodukter syntes bli
föremål för övervägande ur allmänt hygieniska synpunkter, syntes anledning
icke nu föreligga att närmare ingå på den sidan av spörsmålet. Och frågan
örn en reglering av nämnda handel med hänsyn till dess skadliga inverkningar
på marknaden för trädgårdsprodukter syntes böra ses i sammanhang

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

med spörsmålet om en mera omfattande revision av näringsfrihetslagstiftningen.

Utredningen har i fortsättningen framhållit, att utredningen genom vad
sålunda anförts icke tagit ställning till de anmärkningar, som framförts mot
kringföringshandeln med vissa för trädgårdsnäringen viktiga förnödenheter,
nämligen frö och vissa slag av plantskolealster. Nämnda fråga påkallade
med hänsyn till dess stora betydelse för produktionen särskild uppmärksamhet.
I den mån de framförda anmärkningarna ägde stöd i verkligheten
måste det från det allmännas synpunkt framstå som en angelägenhet av vikt
att finna medel för avlägsnande av de påtalade missförhållandena.

Rörande sagda spörsmål har utredningen i övrigt anfört följande.

Enligt lagen den 14 juni 1928 (nr 289) angående handel med utsädesvaror
ålåge det säljare av utsädesfrö att senast vid varans avlämnande skriftligen
till köparen avgiva riktiga och med säljarens namn och adress försedda uppgifter
örn varan i vissa avseenden, som vore av betydelse för bedömande av
dess lämplighet till utsäde. Sålunda skulle i fråga örn rotfruktsfrö och köksväxtfrö
ävensom, där så ske kunde, beträffande annat frö uppgivas fröets
sort. Vidare skulle uppgift lämnas om fröets renhetsgrad, ogräshalt och grobarhet,
dock erfordrades för köksväxtfrö ej uppgift om renhetsgraden och
ogräshalten. Nämnda uppgifter innebure en försäkran, att fröet vore så beskaffat
som uppgifterna angåve. Fullgjordes ej uppgiftsplikten eller funnes
lämnad uppgift vara oriktig medförde detta bötesstraff. Föreskrifter
rörande tillsyn å efterlevnaden av nämnda lag funnes meddelade
i en kungörelse den 15 november 1928 (nr 444), enligt vilken allmän åklagare
samt vissa hos frökontrollanstalt eller hushållningssällskap anställda
personer ägde taga prov av vissa slag av saluhållet jordbruksfrö ävensom,
där sådant av köparen påkallats, av annan inköpt frövara varå lagen ägde
tillämpning. Den, som verkställt dylik provtagning, ålåge att insända provet
till statens centrala frökontrollanstalt, som hade att utan kostnad för provtagaren
analysera provet.

Syftet med berörda lagstiftning vore, såsom av referatet franninge, att
förhindra spridning av mindervärdigt frö. En oumbärlig förutsättning för att
detta syfte skulle uppnås vore att kontrollen över lagen fungerade tillfredsställande.
Enligt vad utredningen inhämtat förelåge i fråga om frö, som tillfördes
odlarna genom kringresande försäljare, betydande svårigheter att
kontrollera lagens efterlevnad. Sedan lagen trädde i kraft hade till statens
centrala frökontrollanstalt endast inkommit prov från en sådan försäljare.
Man skulle till äventyrs härav vilja sluta, att någon kringföringshandel med
frö icke förekomme eller att beskaffenheten av genom nämnda handel saluhållet
frö icke givit anledning till någon anmärkning. Tyvärr förhölle det sig
icke så. Representanter för såväl odlarna som fröhandeln hade inför utredningen
framhållit att ambulerande handel med trädgårdsfrö i ej ringa utsträckning
bedreves, särskilt i Norrland och mellersta Sverige. Kvaliteten å
sålunda saluhållet frö vore ofta underhaltig, vilket i viss mån sammanhängde
med att de bättre fröfirmorna icke tillhandahölle frö åt gårdfarihandlare.
Bestämmelserna i frölagen rörande ansvar för oriktiga uppgifter
samt om civilrättsliga påföljder för säljaren kunde sällan eller aldrig tilllämpas
vid ifrågavarande handel, dels därför att säljaren som regel ej kunde
påträffas, då fel upptäcktes, och dels på den grund att det med en beivran
förenade arbetet icke stöde i rimlig proportion till värdet av de små kvantiteter
varom här vore fråga. För övrigt bestode gårdfarihandlarnas klientel
mest av mindre trädgårdsmästare, lägenhetsägare och kolonister m. fl., vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

icke ägde insikt vare sig om frölagens existens eller om utsädeskvalitetens
betydelse för produktionen.

Vad plantskolealster beträffade hade utredningen inhämtat, att ambulerande
handel med dessa varor bedreves över hela landet. Några större olägenheter
härav syntes dock icke föreligga annat än i fråga örn träd och buskar.
Enligt vad som från sakkunnigt håll uppgåves vore sistnämnda alster icke
lämpade för kringföring, då de icke tålde sol och torka. Genom kringförandet
och den ofta återkommande visningen för kunderna lode plantorna ej
sällan sådan skada, att de icke förmådde utveckla sig normalt. Vidare framliölles,
att kvaliteten å produkterna nästan genomgående vore dålig. Vid
plantskolorna utgallrades årligen stora mängder fruktträd, vilka visat sig
vara mindre lämpliga för odling eller eljest av sekunda kvalitet. Ansvarskännande
plantskolor brände de kasserade träden men mindre nogräknade
plantskolor sålde dem till låga priser till ambulerande försäljare. Vid inköp
genom gårdfarihandeln erhölle odlarna ingen som helst garanti beträffande
sortäkthet. Huruvida ett fruktträd vore av den sort, som uppgivits, kunde
nämligen icke konstateras förrän trädet första gången bure frukt. På grund
härav undginge gårdfarihandlarna det juridiska och moraliska ansvar, som
plantskolorna och de bofasta försäljarna gentemot sina kunder måste bära.

Med hänsyn till de missförhållanden, som enligt vad sålunda anförts vore
förbundna med kringföringshandeln med frö, träd och buskar, hade den
tanken framförts till utredningen, att all kringföringshandel med dylika
alster borde helt förbjudas. Ehuru vissa skäl talade för en sådan åtgärd,
ansåge sig utredningen dock icke böra giva sin anslutning därtill. Förslag
hade även framförts örn märkning medelst plomberad etikett av alla fruktträd,
som utlämnades från plantskolor, så att av etiketten framginge såväl
plantskolans som sortens namn. På grund av de svårigheter, som en tilllämpning
av det föreslagna systemet skulle medföra för handeln med ifrågavarande
produkter, funne sig utredningen icke kunna förorda förslaget. Vid
överläggningar med representanter för de intressen, som närmast berördes
av ifrågavarande handel, hade utredningen bibragts den uppfattningen, att
en väsentlig förbättring i de nuvarande förhållandena skulle inträda, därest
kringföring till avsalu utom hemorten av frö, träd och buskar underkastades
samma reglering, som för närvarande gällde för gårdfarihandel i allmänhet.
En sådan anordning skulla innebära, att nyssberörda handel endast finge
äga rum efter tillstånd av länsstyrelsen i det län, där handeln skulle äga
rum. För egen del ville utredningen förorda införandet av ett dylikt tillståndstvång,
därvid utredningen dock förutsatte, att länsstyrelsernas prövningsrätt
ej tillämpades så, att försäljning genom vederhäftiga ombud onödigtvis
försvårades. Enligt utredningens mening förelåge däremot icke tillräckliga
skäl att nu begränsa friheten att inom vederbörandes hemort medelst
kringföring försälja ifrågavarande alster.

I de i ärendet avgivna yttrandena har utredningens förslag beträfrande
kringföringshandeln med frö, träd och buskar i allmänhet tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. På några håll har dock yppats tvekan angående
den praktiska betydelsen av den föreslagna åtgärden. Vissa förslag till ändring
eller komplettering hava jämväl framkommit, varjämte i en del yttranden
förslaget helt avstyrkts.

Kungl. Majlis proposition nr 303.

Lantbruksstyrelsen har anfört följande.

Styrelsen ville icke motsätta sif» utredningens förslag om sådan ändring av
näringsfrihetsförordningen, att frö, träd och buskar undantoges från produkter,
som enligt § 11 tredje stycket samma förordning finge fritt kringföras,
ehuru såvitt styrelsen kunde bedöma knappast någon reell förändring till
det bättre i det nuvarande tillståndet härigenom skulle inträda.

Då enligt styrelsens mening den ekonomiskt viktigaste försäljningsartikel,
som här avsåges, vore fruktträd, läge problemet örn dessa växters saluförande
genom kringföringshandel till på något annat siitt, än vad utredningen syntes
hava tänkt sig. Väl kunde en länsstyrelse pröva försäljningsombudets personliga
vederhäftighet, däremot svårligen ett fruktträds lämplighet för odling,
vilket i detta sammanhang vore det enda, som skäligen borde beaktas.
Skulle grundläggande åtgärder till gagn för fruktodlingen vidtagas, måste
därför frågan om kringföringshandel med fruktträd upptagas från en annan
utgångspunkt.

Ett under hand till utredningen framfört förslag om märkning medelst
plomberad etikett av alla fruktträd, som utlämnades från plantskolor, så att
av etiketten framginge såväl plantskolans som sortens namn, hade utredningen
ansett sig icke kunna förorda. Detta utredningens ställningstagande hade
motiverats med de svårigheter, som en tillämpning av detta system skulle
medföra för handeln med ifrågavarande produkter. Lantbruksstyrelsen kunde
icke dela utredningens uppfattning, att särskilda svårigheter skulle möta
för handel med fruktträd, därest dessa försåges med plomberad etikett. Vilka
slag av svårigheter, som åsyftades, hade utredningen icke närmare angivit.

Enligt styrelsens mening läge de påtalade svårigheterna i varje fall icke i
det tekniska tillvägagångssättet vid plombering, då varje träd, som lämnade
en plantskola, under alla förhållanden plägade förses med etikett, som angåve
sortnamn, utan snarare i det förhållandet, att ursprungsorten för ett fruktträd
— därest blott den plantskola, som uppdragit trädet, finge plomberingsrätt
respektive -skvldighet — ofta vore en helt annan än den plantskola,
varifrån odlaren inköpt det träd, som skulle planteras.

Innan tullen på fruktträd år 1927 höjdes till 60 öre per kilogram, utgjorde
importerade fruktträd en väsentlig del av vederbörande mellanhanders
okontrollerbara försäljning av fruktträd. Da import av fruktträd numera
praktiskt taget icke förekomme, vore det uteslutande inom Sverige uppdragna
fruktträd, som bleve föremål för försäljning av ambulerande försäljare.
Ett genomförande av plombering utav fruktträd fran alla plantskolor utan
speciell kontroll skulle otvivelaktigt leda till samma resultat, som örn länsstyrelserna
i överensstämmelse med utredningens förslag finge utöva prövningsrätt
på kringföringshandeln av fruktträd. Fördomsfria personer kunde
nämligen etablera sig som plantskoleägare blott genom att i avvaktan på
försäljning av varorna jordslå plantorna och salunda blott till skenet bedriva
'' plantskolerörelse. '' Sedan 1906 funnes en sammanslutning mellan
plantskoleägare, benämnd Svenska trädskoleägareföremngen. Av landets
cirka 70 plantskolor tillhörde 36 bland de förnämsta denna förening. Flera
utanför munda organisation stående plantskolor torde i huvudsak vara blott
återförsäljare utan fackkunskap. En betydande olägenhet av att hälften
av antalet plantskolor stöde utanför organisationen vore bland annat den,
att det icke vore möjligt att åstadkomma den begränsning i antalet fruktsorter
som vore nödvändig för fruktodlingens rationalisering efter ekonomiska’
principer Ur den rationella fruktodlingens synpunkt vore det av
allra''största vikt, att plantskoleskötseln, särskilt ifråga örn uppdragningen
av fruktträd så bedrevcs, att denna icke bleve ett självändamål för plantskoleägarna
utan inlänkades som ett väsentligt led i de pågående rationalise
lån g ssträvandena inom landels fruktodling. Den ifrågasatta plomberg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

gens syfte vöre icke att meddela uppgift om trädets utsprungsort men väl
örn den säljande plantskolan, som vore ansvarig för att trädet vore av önskvärd
kvalitet och av rätt sort, vare sig det uppdragits av plantskolan själv
eller efter kontraktsodling av annan plantskola. Då emellertid åtskilliga
återförsäljare av fruktträd blott till skenet bedreve plantskolerörelse, avsåge
plomberingstvång för fruktträd att lämna allmänheten garanti för önskvärd
kvalitetsvara. Då styrelsen holle före, att fruktträd, varav skörderesultat
uppnåddes först åtskilliga år efter planteringen, vore en så viktig handelsvara,
att denna borde stå under den bästa kontroll, som för närvarande kunde
åvägabringas, syntes inga andra hänsyn böra tagas än till sådan plantskolerörelse,
som vöre till direkt gagn för fruktodlingens utveckling. Under
sådana förhållanden vore en auktorisation av blott till Svenska trädskoleägareföreningen
anslutna plantskolor en tänkbar utväg. Endast dessa skulle
erhålla rätt att verkställa plombering av saluhållna fruktträd. Därest ett
sådant förfaringssätt beslutades, skulle endast kvalificerade plantskolor
själva eller genom ombud kunna försälja fruktträd. Detta skulle innebära,
att de auktoriserade plantskolorna i medvetande om sitt ansvar icke skulle
kunna bedriva handel med annat än fullvärdiga alster. Härmed skulle vinnas
tvenne syften: dels att allmänheten tillhandahölles goda fruktträd av
för odling lämpade sorter, dels ock att plantskolorna nödgades ansluta sig
till befintlig facklig organisation för att trygga möjligheten att kunna avyttra
sin produktion. Det sistnämnda skulle i sin ordning kunna medföra
ett för fruktodlingens utveckling reglerande samarbete mellan plantskolorna
och de fruktodlingen företrädande produktions- och försäljningsorganisationerna.
En åtgärd av detta slag, nämligen tvång för plantskolor att ansluta
sig till viss organisation, vore dock enligt styrelsens mening att anse
som ett alltför stort ingrepp i den enskildes verksamhet. I stället torde böra
föreskrivas, att alla plantskolor, som uppdroge och försålde fruktträd, skulle
förse till försäljning avsedda fruktträd med plomberad och med tydliga
tryckbokstäver försedd tygetikett, upptagande den säljande plantskolans
namn och adress samt fruktträdets sortnamn, ävensom att dylik plombering
icke finge ske utan skriftligt medgivande av statlig myndighet, sedan
från vederbörande hushållningssällskap och Sveriges pomologiska förening
inhämtats upplysningar örn varje enskild plantskolas lämplighet att handhava
ifrågavarande uppgift samt om företagets skötsel m. m.

Övriga i ärendet hörda myndigheters och organisationers ståndpunktstaganden
till utredningens förslag i förevarande del framgå av följande sammanställning
över yttrandenas innehåll.

Kommerskollegium: Utredningens förslag hade tillstyrkts av handels kamrarna

i Stockholm, Norrköping. Jönköping, Malmö, Örebro och Visby.
Handelskammaren i Göteborg hade ej velat motsätta sig den föreslagna
ändringen. Kollegium hade för sin del icke något att erinra mot utredningens
förslag.

Överståthållarämbetet: Från sitt eget förvaltningsområde saknade ämbetet
visserligen erfarenhet ifråga om skadliga verkningar för trädgårdsodlingen
av kringföringshandeln med frö, träd och buskar men ansåge, med hänsyn
till den förebragta utredningen, riktigt att åtgärder vidtoges i det syfte,
som med remitterade förslaget avsåges.

Emellertid kunde ämbetet ej dela en förhoppning om att med den föreslagna
åtgärden skulle vara vunnet ett i möjligaste mån pålitligt medel till
förhindrande av saluförande utav underhaltigt frö samt mindervärdiga träd
och buskar. Vid meddelandet av tillstånd till gårdfarihandel skedde nämligen
ej någon prövning av varans beskaffenhet eller pris. Skulle åsyftat

, Kungl. Maj.ts proposition nr 303-

resultat ernås måste tillståndsmyndigheten jämväl övervaka, att den, som
finge tillstånd att kringföra varor av ifrågavarande slag, ägde därför erforderlig
kompetens, ävensom öva tillsyn över att varorna vöre av god beskaffenhet.
För ett övervakande och en tillsyn av nu antydd art syntes emellertid
icke Kungl. Maj:ts befallningshavande eller Överståthållarämbetet kunna
förutsättas äga erforderlig sakkännedom. Påkallad insikt och erfarenhet
torde däremot lantbruksstyrelsen förfoga över, vilken ju såsom statligt centralorgan
handhade vården av trädgårdsnäringen. Uppgiften att meddela
tillstånd till gårdfarihandel, varom fråga vore, syntes därför lämpligen böra
betros denna myndighet.

Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Ostergötlands,
Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs,
Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län tillstyrkte förslaget eller lämnade detsamma
utan erinran. Länsstyrelsen i Malmöhus län har dock framhållit, att det syntes
nödigt, att i blivande författningsrum uttryckligen stadgades skyldighet
för sökande av tillstånd till gårdfarihandel av ifrågavarande slag alt dokumentera
fackkunskap på området. Länsstyrelsen i Örebro län ville förorda
utfärdandet av en föreskrift därom, att yttrande över ansökning om dylikt
tillstånd skulle infordras från vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Då för länets vidkommande dylik handel torde
förekomma i mycket ringa omfattning och i varje fall veterligen ej förorsakat
några särskilda olägenheter, syntes några särskilda åtgärder enligt
styrelsens förmenande ej erforderliga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Beträffande handeln med trädgårdsprodukter
förmenade länsstyrelsen dess reglerande närmast vara en
fråga om hygien och ordning. Att ingripa i näringsfrihetshänseende på denna
handel syntes länsstyrelsen icke tillrådligt. Även med avseende å handeln
med frö, träd och buskar ifrågasatte länsstyrelsen^ om ändringar i näringsfrihetsförordningen
kunde vara behövliga. I fråga om dessa produkter
gällde ju mindre att skydda producenterna mot besvärande konkurrens än att
tillse, att konsumenterna erhölle fullgod vara. Upplysningsverksamhet torde
därvid vara viktigare än näringsskyddsåtgärder.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen tillstyrkte i princip utred ningens

förslag. Då det emellertid syntes mindre välbetänkt att nu lösrycka
kringföringshandeln med frö, träd oell buskar från dess sammanhang
med spörsmålet örn den ambulerande försäljningen av andra jordbruksaktör,
syntes med den av utredningen ifrågasatta författningsändringen böra anstå,
till dess det mera vitt omfattande förslaget örn handeln med jordbruks- och
trädgårdsprodukter blivit framlagt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Under hänvisning till att gårdfarihandel i

allmänhet vore på avskrivning, avstyrkte länsstyrelsen utredningens förslag.

Hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms län och stad,
efter hörande av trädgårdsrådet, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kristianstads, Malmöhus, Västmanlands, Gävleborgs, Västerbottens,
Gotlands, Blekinge och Orebro län samt Hedmar läns södra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott tillstyrkte förslaget eller lämnade detsamma utan
erinran.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län förordade
ny utredning.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hedlands län ansåge de föreslagna
bestämmelserna icke fullt tillfredsställande. En viss fara torde före -

Kungl. Majda proposition nr 303.

finnas, att bestämmelserna kunde kringgås. Utskottet ville framhålla lämpligheten
av att fullgoda fruktträd plomberades.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott: Ett tillståndsbevis
torde knappast medföra någon garanti för att den, som erhölle
ett sådant bevis, skulle känna sig förpliktad att hålla högre standard på de
kringförda varorna. Kringföringshandeln med ifrågavarande produkter borde
därför icke regleras på föreslaget sätt.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott: Kringföringshandeln
med trädgårdsprodukter borde avvecklas, då den numera ej
syntes hava någon uppgift att fylla.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott: Kringföringshandeln
med varor av ifrågavarande slag borde helt förbjudas eller åtminstone
begränsas uteslutande till välkända plantskolor.

Statens centrala frökontrollanstalt ville ifrågasätta, att till varje av länsstyrelse
meddelat tillstånd rörande försäljning inom hemorten av frö skulle
fogas det villkoret, att, innan försäljning av varan påbörjades, provtagning
av varan utfördes av för tillsynen av efterlevnaden av lagen angående handel
med utsädesvaror bemyndigad person.

Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut tillstyrkte utredningens
förslag.

Sveriges handelstrådgårdsmästareförbund beklagade, att utredningen icke
ansett sig kunna framlägga mera genomgripande förslag till ändringar rörande
kringföringshandeln med trädgårdsprodukter. Det vore av allra största
vikt för näringens framtid, att pågående utredningar jämte följande lagstiftningsarbete
påskyndades.

Sveriges pomologiska förening förordade, att hela frågan om handeln med
trädskolealster upptoges till förnyad utredning. Därvid borde särskilt undersökas
möjligheterna för en av statens växtskyddsanstalt utövad sundhetskontroll
i plantskolorna särskilt beträffande fruktträd och bärbuskar samt
för bestämmelser att åtminstone fruktträd skulle förses med hållbara plomberade
etiketter, upptagande såväl sortens som den ansvariga trädskolans
namn.

Riksförbundet svensk frukt: All kringföringshandel med fruktträd borde
förbjudas. Emellertid vore genom ett sådant förbud ej tillräcklig kontroll av
handeln med fruktträd uppnådd, utan ansåge förbundet ytterligare nödvändigt
att bestämmelser utfärdades, som ålade alla uppdrivare av fruktträd att
förse dessa med ursprungs- och sortbeteckning samt plombering.

Sveriges konditionerande trädgårdsmästares förbund: Inga som helst bärande
skäl förelåge för ett uppmuntrande av ifrågavarande handel inom andra
områden av landet än där avstånden mellan konsumenter och producenter
liksom konsumenterna och avsättningsorterna kunde försvara densamma.
Största försiktighet tillråddes emellertid vid beviljandet av tillstånd för bedrivande
av denna form av handel.

Svenska trädskoleägareföreningen och Skånska plantskoleförbundet ansåge,
att all kringföringshandel med träd och buskar borde förbjudas.

Sveriges köpmannaförbund: Förbundet ville förorda sådan ändring i näringsfrihetsförordningen,
att all ambulerande handel med trädgårdsalster underkastades
samma reglering, som för närvarande gällde för gårdfarihandel i
allmänhet.

Kooperativa förbundet: För att förebygga de olägenheter, som enligt utredningen
vore förbundna med ambulerande försäljning av frö, träd och
buskar, syntes det fullt tillräckligt att på fordonen respektive på plantornas
etiketter o. s. v. angiva vederbörande plantskolas och huvudleverantörs namn.

Kungl. Maj.ts proposition nr 303. 49

Förbundet finge bestämt avstyrka utredningens förslag om ändring i näringsfrihetsförordningen.

Sveriges fröhandlare förening: Med avseende på kringföringshandeln torde
svårigheterna att effektivt kontrollera efterlevnaden av frölagen enligt föreningens
mening vara oöverstigliga. Den enda fullt effektiva åtgärden vore
att helt förbjuda, att frö finge säljas genom kringföring.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att allvarliga olägenheter vållas av Departement*-kringföringshandeln med frö, träd och buskar samt att denna handel i hög chefen.
grad motverkar de strävanden, som på senare tid i vidgad omfattning gjorts
att höja kvaliteten på varor, som saluhållas. Med hänsyn till frågans stora
betydelse för produktionen lärer det vara synnerligen angeläget att i görligaste
mån söka bot för de rådande missförhållandena. Jag delar fruktoch
trädgårdsutredningens, av flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar
biträdda uppfattning, att en förbättring skulle kunna ernås genom
reglering av kringföring till avsalu utom hemorten av varorna i fråga i överensstämmelse
med gällande bestämmelser för gårdfarihandel. En sådan reglering
utesluter icke att framdeles, om så skulle befinnas erforderligt och
lämpligt, ytterligare åtgärder vidtagas. Huruvida härvid de av lantbruksstyrelsen
uppdragna riktlinjerna böra följas eller andra anordningar böra genomföras,
torde icke vara nödvändigt att nu taga ställning till.

lag tillstyrker alltså utredningens förslag om sådan ändring av näringsfrihetsförordningen,
att frö, träd och buskar undantagas från de produkter,
som enligt § 11 tredje stycket samma förordning må fritt kringföras. Åtgärd
för genomförande av denna ändring ankommer på chefen för handelsdepartementet,
som torde anmäla förslag till författning i ämnet.

Tullar.

Allmänna synpunkter.

I kap. 8 av betänkandet har utredningen inledningsvis uppehållit sig vid
frågan, huruvida tullåtgärder i trädgårdsnäringens nuvarande läge kunde
anses såsom lämpliga medel till åstadkommande av en ökad räntabilitet för
näringen i dess helhet. Att tullarnas förmåga i nämnda hänseende vore begränsad
syntes utredningen uppenbart. Å andra sidan kunde det knappast
bestridas, att det nu rådande tullskyddet ur synpunkten av trädgårdsodlingens
intressen varit till stor nytta. Till närmare belysning av frågan har
utredningen anfört bl. a.

De betingelser, under vilka trädgårdsodlingen i Sverige bedreves, växlade
inom olika delar av landet högst betydligt, beroende på olikheter i fråga
örn jordmån och klimatiska förhållanden. Främst gällde detta den fältmässiga
kalljordsodlingen men i viss utsträckning även odling under glas.
Vissa delar av sydligaste Sverige vore således mera lämpade för tidig kalljordsodling
än landet i övrigt. I mellersta och norra Sverige måste växthusen
vara av en betydligt stabilare och därmed också dyrare konstruktion
än i södra Sverige för att motstå de påfrestningar snötäcket vid vissa till Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 303.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 303.

fällen medförde. Södra Sveriges mildare och ljusare höstar samt vårar medgåve
ett bättre utnyttjande av det i växthusen nedlagda fasta kapitalet o. s. v.
Dessa olikheter i fråga örn produktionsförutsättningar medförde stora svårigheter
att på ett riktigt sätt avväga storleken av ett tullskydd. En för produktionens
bärighet inom viss del av landet nödvändig prisstegring innebure
ej sällan för odlare i andra landsdelar en betydande förbättring av lönsamheten.
Således kunde ett efter förhållandena i mellersta Sverige avvägt tullskydd
för södra Sveriges vidkommande utgöra ett så starkt incitament lill
produktionsutvidgning, att den ökade produktmängd som härigenom tillfördes
marknaden nästan helt uppvägde det genom tullen minskade utbudet av
utländska produkter. De senare årens tullhöjningar å vissa trädgårdsalster
hade givit exempel härpå. Det syntes således vara obestridligt, att den stora
expansion som växthusodlingen i södra Sverige under de sista åren undergått
åtminstone delvis varit en direkt följd av tullhöjningar. Det höjda tullskyddet
syntes även verksamt lia bidragit till att jordbrukarna i södra Sverige
i den omfattning som skett upptagit odling av köksväxter på fritt land.

Vid bedömande av tullarnas betydelse för den inhemska trädgårdsodlingen
borde emellertid hänsyn tagas även till andra förhållanden. Åtskilliga omständigheter
tydde på att prisläget å inhemska trädgårdsalster skulle lia
varit betydligt sämre, därest tullskyddet ej funnits. Det syntes i detta sammanhang
böra erinras örn att den starkt proliibitiva handelspolitik som.
vad trädgårdsprodukter anginge, från vissa länders sida bedrivits under de
senaste åren, föranlett andra länder, vilkas produktion varit speciellt inriktad
på export av vegetabilier, att uppsöka nya marknader och vidtaga
olika åtgärder, ägnade att stödja exporten. Vidare borde man taga i beaktande
den inhemska marknadens känslighet för utbud från utlandet. Sålunda
kunde redan vetskapen om att en större sändning utländska produkter vore
på väg in i landet åstadkomma mycken oro på marknaden. Särskilt gällde
detta lätt förstörbara eller mera ömtåliga varor, som måste säljas inom en
mycket kort tidrymd. Fall hade inrapporterats, då importen av några ton
gurkor eller tomater medfört en omedelbar sänkning av det inhemska lomat-
resp. gurkpriset på över femtio procent. Örn något sådant inträffade
tidigt på säsongen då odlarna kalkylerat med goda priser, kunde resultatet
därav bli ödesdigert för många. Stora svårigheter förelåge nämligen att
återvinna en i början på säsongen skedd prissänkning.

Utredningen har även fäst uppmärksamheten på nödvändigheten att vid
avvägningen av ett skydd mot utländsk konkurrens hänsyn toges jämväl till
andra berättigade intressen än odlarnas. I nämnda hänseende har utredningen
särskilt understrukit den betydelse införseln av trädgårdsalster har
för vår utrikeshandel i allmänhet. Utredningen har härom anfört följande.

År 1937 uppgick importen av trädgårdsprodukter till icke mindre än cirka
56 miljoner kronor. Den skedde i stor utsträckning från länder där det befunnits
angeläget att vinna avsättning för svenska exportvaror. Trädgårdsprodukterna
hade blivit ett viktigt bytesmedel vid förhandlingar om varuutbytet
med dessa länder och i betydande hänseenden hade handelspolitiska
medgivanden måst göras beträffande desamma, ett förhållande som icke
kunnat undgå att hos trädgårdsnäringens utövare skapa en viss misstämning.
I vissa fall förelåge således traktatmässiga hinder mot en tullhöjning
eller importreglering. Även där direkta sådana hinder icke förelåge måste
hänsyn tagas till åtskilliga andra handelspolitiska överväganden. En avsevärd
del av ifrågavarande införsel skedde bland annat från länder, anslutna

Kungl. Maj-.ts proposition nr 303.

till den s. k. Oslokonventionen, vars allmänna innebörd kunde sägas vara en
strävan mot friare handelsutbyte mellan olika länder.

Oaktat alltså viktiga betänkligheter förefunnes för vidtagande av åtgärder,
vilka syftade mot en begränsning av importen, ha dock dessa betänkligheter
icke synts utredningen böra hindra framläggandet av vissa begränsade
förslag rörande tullar och importreglering. Det bör framhållas att utredningen
därvid icke ansett sig böra göra de närmare övervägandena rörande
avvägningen av de olika handelspolitiska intressen som beröras av
förslagen. Dock har utredningen påpekat, att i några fall importen av för
den svenska produktionen viktiga trädgårdsalster stigit i sådan grad, att
vederbörande exportland icke skäligen kunde göra invändning mot en begränsning
i och för sig. I sådana fall där statliga åtgärder möjliggjorde en
prissättning som uppenbarligen för de svenska odlarna medförde förlustbringande
verkningar syntes även berättigad anledning föreligga att söka
motverka ett sådant förhållande.

I detta sammanhang torde böra nämnas, att utredningen anslutit sig till''
den av statsmakterna tidigare uttalade åsikten att ett skydd mot importen
bör utformas genom åsättande av lämpliga tullar och icke genom importreglering.
Endast i ett speciellt fall har utredningen förordat viss sådan
reglering (blomsterlökar). Utredningen har ej heller ansett sig böra föreslå
införande av märkningstvång beträffande utländska trädgårdsprodukter
(kap. 9 i utredningens betänkande).

Ifrågasatta ändringar i tulltaxan.

Liljekonvaljerötter. Liljekonvaljerötter äro för närvarande tullfria. I
den vid tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxan
upptagas de under rubriken »icke ätbara rötter» (tulltaxenr 34, stat. nr 85).

Frågan örn åtgärder för att bereda den inhemska odlingen av liljekonvaljerötter
skydd mot importen av utländska rötter har varit föremål för
motioner vid 1933 och 1937 års riksdagar (1933: II: 199 och 1937: 11:374).

Utredningen har icke ansett sig böra föreslå införande av tull å förevarande
rötter och till motivering härför anfört följande.

Importen av konvaljegroddar utgjordes av dels »drivgroddar» och dels »utplanteringsgroddar».
De förra vöre vissa delar av äldre plantor och utgjordes
av 3—5 år gamla rotstockar som i sin övre del bure kraftiga knoppar,
innehållande blomanlag. Från rotstocken utginge tämligen långa och kraftiga
rötter. En sådan planta kunde jämföras med en blomsterlök, då den planterades
i jord och dreves till blomning genom att hållas vid hög temperatur
under 3—4 veckor. Plantan vore därefter värdelös. Utplanteringsgroddar
utgjordes av unga sidoskott. Varje skott bestode av en liten rotstock med
därpå sittande rötter samt i spetsen en smal och tunn knopp. Denna innehölle
anlag till blad, i regel icke till blommor. Dessa groddar kunde alltså
icke drivas, men de planterades ut på fritt fält och gåve upphov till plantor,
som två eller vanligen tre år senare kunde grävas ripp och efter putsning och
sortering lämnade driv- och utplanteringsmaterial.

Konvaljeodling för produktion av drivgroddar hade sedan ganska lång tid

Kungl. Maj:ts proposition nr 303-

tillbaka förekommit inom landet. Det ekonomiska resultatet av odlingen hade
varit växlande. På grund av gynnsammare odlingsbetingelser syntes räntabiliteten
ha varit störst i södra Sveriges kustlandskap. Odlingen hade här
erhållit en särskild betydelse, då den på senhösten, huvudsakligen i november
och förra hälften av december, krävde mycket arbete och därigenom kunnat
bereda sysselsättning åt en del av den arbetarstam som tidigare på hösten
haft sin utkomst av betupptagning. Odlingens lönsamhet vore i hög grad
beroende på de priser som tyska liljekonvaljegroddar betingade. Nämnda
priser hade företett starka växlingar. För några år sedan utbjödo tyskarna
liljekonvaljegroddar till priser som lågo under produktionskostnaderna i
Sverige. De senaste årens importpriser hade däremot varit betydligt högre.
För att förhindra uppkomsten av dylika för den inhemska odlingen skadliga
prissvängningar hade förslag framförts därom att liljekonvaljegroddar, vilka
för närvarande vore tullfria, skulle beläggas med tull.

Utredningen hade med hänsyn till det anförda övervägt ett förslag att belägga
drivgroddar med en nettotull av 50 öre för kg, vilket skulle göra den
inhemska odlingen mindre riskfylld. Emellertid förelåge beträffande ifrågavarande
tullposition i viss mån stridiga intressen mellan odlare som uppdroge
konvaljegroddar för försäljning samt handelsträdgårdsmästare som endast
dreve sådana. För de sistnämnda utgjorde drivgroddar en viktig förnödenhet,
vars pris genom tullhöjningen skulle komma att fördyras, i varje fäll
örn groddarna inköptes från utlandet. Odlingen inom landet av drivgroddar
syntes ännu icke lia nått sådan omfattning att importen, särskilt av kvalitativt
högtstående drivgroddar, kunde undvaras. Det borde även framhållas att
svenska drivgroddar under vissa förhållanden lämpade sig mindre väl för
drivning under senvintern. A andra sidan borde tagas i beaktande att nyssnämnda
odling sysselsatte en större arbetarstam än konvaljedrivningen samt
att mängden groddar som behövde importeras säkerligen utgjorde en ringa
andel av hela försäljningen under vintern. Med hänsyn till berörda intressekollision
och då utländska drivgroddar för närvarande betingade ett ej obetydligt
högre pris än de svenska ansåge utredningen det lämpligt att avvakta
huru lönsamheten av den inhemska konvaljeuppdragningen samt importen
av utländska drivgroddar komme att i fortsättningen gestalta sig, innan slutlig
ställning toges till ifrågavarande tullspörsmål.

Vad därefter anginge det andra slaget av konvaljegroddar eller s. k. utplanteringsgroddar
syntes det ej böra förekomma att belägga dessa med tull.

Rotknölar av gladiolus samt s. k. perenna växter. Jämväl förevarande
växtdelar hänföras i gällande tulltaxa till »icke ätbara rötter» (tulltaxenr 34.
stat. nr 87) och äro således tullfria.

Frukt- och trädgårdsutredningen har beträffande tullpositionen anfört följande.

Ur botanisk synpunkt vore rotknölar (egentligen stamknölar) av gladiolus
att jämställa med till stat. nr 88 hörande lökliknande stam- och rotknölar av
blomsterväxter. Anledningen till att gladiolusknölar brutits ut ur sistnämnda
grupp vore att vid tiden för antagandet av nu gällande tulltaxa den då rådande
tullfriheten för dessa knölar var bunden genom handelsavtal med
Tyskland. Enligt utredningens åsikt förelåge starka skäl att nu överflytta
gladiolusknölar till den tullposition där de tarifftekniskt sett hörde hemma.
Från sakkunnigt håll hade uppgivits, att uppdragning inom landet av gladiolusknölar
numera kunde ske med mycket gott resultat. Därest varan belädes
med samma tull som blomsterlökar, d. v. s. 50 öre för kg, komme odlingen
med största sannolikhet att raskt gå framåt. Då drivning av gladiolusknölar

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

på senare tid nått en avsevärd omfattning samt gladiolus även i stor utsträckning
odlades på kalljord för snitt och till prydande av rabatter syntes det
utredningen angeläget att halvfabrikaten i största möjliga utsträckning framställdes
inom landet. En tull av 50 öre för kg skulle — örn tullen i sin helhet
utnyttjades — medföra en fördyring av råvaran med 16 å 18 kronor för 1,000
stycken.

S. k. perenna växter bestode huvudsakligen eller nästan enbart av rötter
(t. ex. dahlior) men i allmänhet vore de utrustade med en längre eller kortare
rotstock och på denna sittande knoppar eller blad, kanske också en kort
upprätt stamdel. Ofta vore de försedda med en eller flera rosetter av övervintrande,
kraftiga blad. Somliga av halvfabrikaten vore typiska, ehuru helt
små buskar t. ex. helianthemum, lavendel m. fl. Det insåges lätt, att beteckningen
rötter för samtliga nämnda halvfabrikat vore synnerligen vilseledande
och att svårigheter ofta måste uppstå vid tullbehandlingen. Vid en
bokstavlig tillämpning av tulltaxan skulle större delen perenna växter hänföras
till »andra levande växter», stat. nr 95, och således draga en tull av 20 öre
för kg. Så skedde nu visserligen icke men det hade uppgivits att växterna
blivit föremål för olika behandling å olika tullstationer. Som regel syntes de
dock hänföras till icke ätbara rötter och alltså icke beläggas med tull.

Så gott som alla slag av »rötter» till perenna växter uppdroges numera
inom landet i mer än tillräcklig mängd för att det inhemska behovet därav
skulle bliva tillgodosett. Trots detta importerades en hel del dylika rötter
från utlandet — huvudsakligen från Holland — vilket delvis förklarades därav
att utländska resande, som försålde andra halvfabrikat, jämväl upptoge
order å perenna växter. Då samtidigt med nämnda import överproduktion
rådde inom landet funne utredningen det skäligt att den inhemska odlingen
bereddes skydd av tull. Med hänsyn till svårigheterna i vissa fall att vid
tullbehandlingen skilja på »rötter» och »levande växter» syntes storleken av
en sådan tull lämpligen böra bestämmas till samma belopp som nu utginge
för »andra levande växter», stat. nr 95, eller 20 öre för kg. För sådana växter,
som i allmänhet utplanterades i perenna rabatter och vore föremål för uppdragning
inom landet, innebure nämnda tull vid nettoförtullning ett tullskydd
av 20 å 25 procent av importpriset (exklusive tull). Vid bruttoförtullning
tillkomme cirka 10 procent för emballage.

Med hänvisning till det anförda har utredningen föreslagit dels att rotknölar
av gladiolus skulle utbrytas ur tullrubriken »rötter, icke ätbara» etc. och i
stället inbegripas under rubriken »blomsterlökar; ävensom lökliknande stamoch
rotknölar, ej särskilt nämnda, av blomsterväxter» med en tull av 50 kronor
för 100 kg, dels ock att andra levande rötter av blomsterväxter än liljekonvaljerötter
skulle beläggas med en grundtull av 7 kronor och en tilläggstull av
13 kronor för 100 kg. Sistnämnda tullar syntes böra beräknas efter verkliga
nettovikten med tillägg av närmaste emballage.

Friska, avskurna blommor. Samtliga friska, avskurna prydnadsblommor
upptogos ursprungligen i 1929 års tulltaxa (tulltaxenr 36) med en lull av 5
kronor för kilogram. År 1932 belädes ifrågavarande blommor med en tillläggstull
av 5 kronor för kilogram att gälla från och med den 1 februari samma
år. Sistnämnda tull borttogs året därpå. I samband därmed nedsattes
grundtullen å mimosa och ljung (stat. nr 89: 1) till 2 kronor för kilogram.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

Såsom skäl för dessa ändringar åberopades pågående handelspolitiska förhandlingar
med Frankrike.

I motioner vid 1936 års riksdag (I: 104 och II: 254) hemställdes, att tillläggstullen
av 5 kronor för kilogram måtte, såvitt anginge andra blommor än
mimosa och ljung (stat. nr 89:2), återinföras för tiden 1 mars—1 december.
Med hänsyn till gällande traktathinder föranledde motionerna ingen åtgärd.

Frukt- och trädgårdsutredningen har i fråga om tullpositionen anfört bl. a.

Importen av avskurna blommor hade under åren efter tilläggstullens borttagande
starkt stigit och 1937 års importkvantitet utgjorde den största som
någonsin förekommit. Stegringen hänförde sig till samtliga årets månader
men hade relativt sett varit störst under september—november. Sistnämnda
omständighet \ are enligt utredningens förmenande ägnad att ingiva oro, då
blomsterodlingen under nämnda period vore av stor betydelse för växthusproduktionens
lönsamhet. Från blomsterodlarnas sida hade framhållits att import
av rosor, nejlikor och orchidéer vore onödig under tiden 15 mars—15
november, då vi under denna tid kunde fylla behovet genom egen produktion.
Även om detta påstående vore något överdrivet i vad anginge början
och slutet av perioden syntes det likväl komma sanningen ganska nära. Det
borde i detta sammanhang anmärkas att odlingen inom landet av nämnda
växtslag avsevärt utvecklats under senare år såväl kvantitativt som kvalitativt.
Med hänsyn härtill ansåge utredningen att kravet på ett återinförande
av den tidigare gällande tilläggstullen av 5 kronor för kg vore fullt motiverat,
såvitt anginge nyssnämnda tidsperiod. Utöver detta tullskydd syntes å andra
sidan endast orchidéodlingen för närvarande vara i behov av ytterligare
skydd. På grund av orchidéernas ringa vikt och förhållandevis höga priser
vore en tull å dessa blommor av 10 kronor för kg av mycket ringa betydelse
i skyddshänseende. Skulle en tull å detta blomslag få någon nämnvärd inverkan
på importen syntes den ej böra sättas lägre än 30 kronor för kg, motsvarande
20 °/o av det inom landet gällande priset å orchidéer av det vanligaste
slaget. Då orchidéer med fördel kunde odlas året runt samt konkurrensen
från utlandet beträffande dessa blommor huvudsakligen gjorde sig
gällande under vintermånaderna syntes vidare en skyddstull för den inhemska
orchidéodlingen höra utgå med samma belopp under hela året.

Under hänvisning till det anförda har utredningen föreslagit, att orchidéer
skulle beläggas med en grundtull av 15 kronor för kilogram och en tilläggstull
av samma storlek samt att övriga till stat. nr 89:2 hänförliga blommor
och blomdelar under tiden 15 mars—15 november skulle beläggas med en
tilläggstull av 5 kronor för kilogram.

Rosenbuskar. Förädlade rosenbuskar upptagas i tulltaxan under tulltaxenr
40 (stat. nr 95) med en grundtull av 7 öre och en tilläggstull av 13 öre för
kilogram. Enligt en i utredningens betänkande förefintlig, såsom okontrollerad
angiven siffra skulle den årliga införseln av dylika buskar uppgå till omkring
tre miljoner stycken eller nära 300 ton.

I en vid 1932 års riksdag väckt motion (II: 50) hemställdes, att förädlade
rosenbuskar och stamrosor måtte åsättas en tull av 1 krona för kilogram.
Motionen avslogs. Enahanda yrkande framfördes sedermera till Kungl.
Maj:t av skånska plantskoleförbundet i skrivelse den 4 december 1936. över
denna framställning avgåvos yttranden av lantbruksstyrelsen, kommerskol -

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

legium, generaltullstyrelsen, Skånes handelskammare och Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund.
Beträffande det närmare innehållet i dessa yttranden
torde jag få hänvisa till betänkandet, där ett referat av desamma återfinnes
(sid. 162 och 163). Lantbruksstyrelsen tillstyrkte en tullhöjning för
förädlade rosenbuskar till 80 öre för kilogram. Kommerskollegium och generaltullstyrelsen
funno sig, under hänvisning bl. a. till då pågående utredning
rörande eventuell kompensation för de ökade kostnader som bleve en
följd av lantarbetstidslagen, icke för det dåvarande böra tillstyrka någon
höjning av tullen. Jämlikt beslut av Kungl. Maj:t har plantskoleförbundets
framställning sedermera överlämnats till frukt- och trädgårdsutredningen för
att tagas i övervägande vid fullgörande av utredningens uppdrag.

Vid överläggningar inför utredningen har ordföranden i skånska plantskoleförbundet
i huvudsak anfört följande.

De svårigheter, vari de svenska rosenodlarna f. n. befunne sig, började för
omkring fem år sedan och sammanhängde intimt med de i utlandet och speciellt
i Holland rådande lägre arbetskostnaderna. En mycket stor andel av
drivningskostnaden för rosenbuskar i Sverige utgjordes av arbetslöner. I
Holland idkades rosenodling såsom specialkultur å små brukningsdelar om
3 ä 4 tunnland och lejd arbetskraft användes där mera sällan. Därtill komme
att de klimatiska förutsättningarna för drivning av rosenbuskar i Holland
vore betydligt gynnsammare än i Sverige. En starkt bidragande orsak till de
holländska rosenbuskarnas prisbillighet vore även, att statsinköp därav förekomme.
Dessa statsinköp avsåge i första hand mindre handelsduglig vara,
som de svenska odlarna nödgades kassera utan att för densamma erhålla
någon som helst ersättning. Utländska rosenbuskar såldes ej sällan i Sverige
för ett partipris inklusive tull m. m. av 15 öre stycket. Då produktionskostnaden
i Skåne utgjorde omkring 25 öre stycket, vore det uppenbart, att
importen vore till stort men för de svenska odlarna. En höjd tull vore desto
mera påkallad som holländska rosenbuskar i detaljhandeln betingade samma
pris som de svenska. Skillnaden mellan parti- och minutpriset delades mellan
minuthandlarna och importörerna, vilka senare till största delen bestode
av fröhandlare och mellansvenska plantskolor som själva ej bedreve någon
rosertodling. Holländska rosenbuskar kunde ej sägas vara av sämre kvalitet
än de svenska. De inhemska vore dock bättre acklimatiserade efter svenska
förhållanden. Det vöre ej ovanligt, att holländska rosenbuskar utgåves för
svenska.

På föranstaltande av frukt- och trädgårdsutredningen har vid trädgårdsavdelningen
vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut verkställts
vissa beräkningar rörande utgifterna vid odling av rosenbuskar i Skåne. En
närmare redogörelse för dessa beräkningar, vilka i vissa hänseenden undergått
bearbetning och komplettering inom utredningen, lämnas å sid. 164 och
165 i betänkandet. Beräkningarna lia givit vid handen, att produktionskostnaden
i Skåne per försåld rosenbuske av prima kvalitet uppgår till 23.1 öre,
därav 57 % eller 13.2 öre utgör kostnader för arbetskraft. Enligt vad utredningen
inhämtat försåldes utländska rosenbuskar av normal kvalitet år 1937
till ett pris av 19 kronor 50 öre för 100 stycken. Då kostnaderna för frakt,
lull och spedition beräknats lill 4 kronor per 100 stycken skulle inköpspriset
här i landet .således utgöra omkring 23.5 öre lier rosenbuske. Enligt vad ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

redningen uppgivit förekommer det emellertid, att utländska rosenbuskar
utbjudas till väsentligt lägre priser. För utredningen har således företetts en
offert från en dansk plantskola i september 1937, lydande å 11 kronor per
100 stycken buskar av prima kvalitet. Beträffande den ifrågasatta tullhöjningen
har utredningen i övrigt anfört följande:

Beträffande den ifrågasatta tullhöjningen har utredningen i övrigt anfört
följande.

Av den förebragta utredningen syntes framgå, att den inhemska rosenodlingen
hade att dragas med stora svårigheter till följd av den hårda utländska
konkurrensen. Erinras kunde i detta sammanhang, att den holländska prydnadsväxtodlingen
vöre föremål för statliga stödåtgärder av olika slag, vilka
underlättade de holländska odlarnas möjligheter att konkurrera på den svenska
marknaden. Utredningen hade inhämtat att holländska staten år 1936
inköpte rosenbuskar för ett belopp av 25,473 Bormér. Under år 1937 motsvarade
framställningarna om statsinköp 139,000 flonner. Det hade bekräftats,
att dessa inköp avsåge att från marknaden avlyfta i första hand mindre gott
buskmaterial. De svenska odlarna nödgades däremot kassera dylikt material
utan att därför erhålla någon gottgörelse. Med hänsyn till nämnda omständigheter
och i betraktande av att den inhemska odlingen för närvarande beredde
sysselsättning at en betydande arbetarstam ansåge utredningen det synnerligen
önskvärt att densamma lämnades erforderligt stöd. Till belägg för
odlingens betydelse i sistnämnda hänseende ville utredningen meddela, att
enligt av skånska plantskoleförbundet verkställda undersöknnigar under sommaren
1937 förädlades i runt tal 3,200,000 rosenbuskar i Sverige. Som ytterligare
skäl för ett förstärkt skydd för odlingen kunde även anföras, att denna
vore av mycket gammalt datum. Vidare borde framhållas, att det nuvarande
tullskyddet endast uppginge till omkring 9 % av varans värde.

Därest de på utredningens föranstaltande verkställda beräkningarna Indes
till grund för ett bedömande av odlingens lönsamhet skulle enligt utredningens
åsikt en höjning av tullen från 20 till 60 öre för kilogram lämna ett visserligen
knapphändigt men dock nöjaktigt skydd för odlingen. Med hänsyn
härtill ansåge sig utredningen böra förorda, att ifrågavarande fidi bestämdes
till sistnämnda belopp. Tulländringen syntes lämpligen böra genomföras på
det sätt, att rubriken under tulltaxenr 39 i tulltaxan ändrades till »förädlade
träd av äpple, päron, plommon och körsbär samt förädlade rosenbuskar».

Snittgrönt. Adiantum och asparagus, vilka vanligen benämnas snittgrönt,
hänföras för närvarande till tulltaxenr 43 (till prydnad användbara kvistar
och blad m. m., stat. nr 98) med en tull av 50 öre för kilogram. Ifrågavarande
tull utgör blott några procent av värdet. Enligt vad frukt- och trädgårdsutredningen
inhämtat sker den övervägande delen av importen av snittgrönt
från Danmark.

En höjning av tullen å snittgrönt har varit ett länge närt önskemål för de
svenska handelsträdgårdsmästarna. År 1928 hemställde Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
i framställning till Kungl. Maj:t att tullen å adiantum
och asparagus plumosus måtte höjas från 50 öre till 5 kronor för kilogram.
Höjningen motiverades med att importen av snittgrönt vore till skada
för den svenska blomsterodlingen, då vi själva kunde producera tillräckligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

inom landet. 1 januari 1933 hemställde Stockholms läns och stads trädgårdsråd
i skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet, att asparagus, medeola,
adiantum och levande blad av övriga ormbunkar måtte åsättas en tull av 5
kronor för kilogram. Samma yrkande framfördes motionvis vid 1933 och
1934 års riksdagar (1933 II: 11 och 1934 II: 244). I yttrande över förstnämnda
framställning anförde lantbruksstyrelsen, att då ifrågavarande slag av
snittgrönt användes på samma sätt som friska avskurna klommor, de borde
hänföras till samma stat. nr som dessa (89) och följaktligen tulltaxeras på
samma sätt (5 kr. för kg). Ingen av framställningarna föranledde någon
åtgärd.

Frukt- och trädgårdsutredningen har nu föreslagit, att adiantum och asparagus
sprengeri och plumosus skulle åsättas en tilläggstull av 4 kronor 50
öre för kilogram, varigenom den totala tullbeskattningen skulle komma att
utgöra 5 kronor för kilogram. Till motivering av detta förslag har utredningen
anfört bl. a.

Vid överläggningar med representanter för blomsterodlingen hade utredningen
bibragts den uppfattningen att de svenska odlarna kunde fylla behovet
av asparagus under hela året och behovet av adiantum under större delen
av året. Under den mörka årstiden vore odlingen av stor betydelse för flertalet
blomsterodlare. Med hänsyn till det anförda funne utredningen sig
kunna biträda förslaget om höjning av tullen å ifrågavarande alster till 5
kronor för kilogram, vilket motsvarade ett genomsnittligt tullskydd å adiantum
av omkring 25 %, å asparagus sprengeri av något över 60 % samt å
asparagus plumosus av 25 °/o. Det borde anmärkas, att den huvudsakliga
delen av snittgrönt utgjordes av asparagus plumosus, medan asparagus sprengeri
användes i mycket liten omfattning. Representanter för blomsterhandeln
hade för utredningen uppgivit att den föreslagna tullhöjningen ej komme att
menligt inverka på försäljningen av blommor. Då odlingen inom landet kunde
utökas praktiskt taget hur mycket som helst syntes tullen för övrigt näppeligen
komma att medföra någon större fördyring av varan. Däremot vore
det att förvänta, att en del odlare komme att utbyta vissa kulturer, å vilka
överproduktion för närvarande rådde, mot odling av snittgrönt.

Matlök. Tull å matlök (tulltaxenr 53, stat. nr 109) utgår för närvarande
med 5 öre för kilogram under tiden 1 januari—31 maj och med 20 öre för
kilogram under tiden 1 juni—31 december. Den högre säsongtullen infördes
vid 1936 års riksdag. Dessförinnan från och med år 1925 utgick den
lägre tullsatsen, 5 öre för kilogram, under hela året.

I yttrande över de motioner, som lågo till grund för 1936 års tulländring,
föreslog lantbruksstyrelsen, att säsongtullens giltighetstid skulle avse tiden
1 augusti—31 mars. Som motivering härtill anförde styrelsen, att lök vore
mycket hållbar och icke borde föras i marknaden i för stora partier på en
gång.

Frukt- och trädgårdsutredningen har i sitt betänkande föreslagit, att den
högre tullens giltighetstid skulle förlängas med två månader och avse tiden
1 juni—sista februari. Till motivering av sitt förslag har utredningen anfört
hl. a.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

Under senare delen av 1920-talet och början av innevarande decennium
var odlingen av matlök till följd av den i starkt tempo stegrade importen
mindre lönsam. Yrkanden om ett förstärkt tullskydd framfördes under
nämnda tid vid upprepade tillfällen till statsmakterna utan att föranleda någon
åtgärd. Först år 1936 vunno odlarna gehör för sina önskemål, i det att
nu gällande säsongtull å lök, 20 öre för kg under tiden 1 juni—31 december,
då infördes. Som en följd härav hade lökpriserna under hösten 1936 och
1937 legat högre än före tullhöjningen. Dock hade den högre tullen endast
ofullständigt kunnat lämna odlingen det stöd som varit av förhållandena
påkallat. Orsaken härtill syntes vara att söka däri, att säsongtullens giltighetstid
blivit för knappt avmätt. Enligt vad utredningen inhämtat kunde
hela den inhemska produktionen icke till skäliga priser vinna avsättning
före årsskiftet, då den lägre tullen trädde i kraft. Det hade konstaterats, att
en stor mängd odlare den 1 januari 1936 innehade stora lager av lök, vilka
i konkurrens med den utländska varan måste säljas till låga priser. Efter
säsongtullens införande hade lökimporten tredubblats i januari och fördubblats
i februari månad. De till handelsstatistiken under de första månaderna
år 1937 deklarerade importvärdena å lök (exklusive tull) utgjorde 9 öre för
kg mot 14 å 18 öre år 1935 och 1936 samt 12 å 14 öre år 1934. Under den
senaste säsongen syntes odlarna, varnade av erfarenheterna under föregående
säsong, ha försålt större delen av skörden under hösten. Priset å svenskodlad
lök hade i anledning härav ej obetydligt nedgått.

Gurkor och tomater. Gurkor (ur tulltaxenr 55. stat. nr 112) äro för närvarande
åsätta en grundtull av 20 öre, tomater (tulltaxenr 57, stat. nr 115)
en grundtull av 15 öre för kilogram. Därutöver utgår tilläggstull å gurkor
med 30 öre för kilogram under tiden 15 mars—30 september samt å tomater
med 35 öre för kilogram under tiden 1 maj—30 november. Vid 1936 års
riksdag väcktes motionsvis (I: 104 och II: 254) förslag om utsträckning av
tilläggstullarnas giltighetstider till den 15 december. Förslagen, som tillstyrktes
av lantbruksstyrelsen, vunno ej bifall.

Frukt- och trädgårdsutredningens förslag i fråga om förevarande produkter
innebär en höjning av tilläggstullarnas belopp med 10 öre för kilogram
samt en förlängning av deras giltighetstid beträffande gurkor till och
med den 31 oktober och för tomater till och med den 15 december.

Utredningen har till en början erinrat om att den totala tullbeskattningen
å gurkor och tomater vid 1934 års riksdag för respektive odlingssäsonger
höjdes för gurkor från 40 till 50 öre och för tomater från 25 till 50 öre för
kilogram. Till motivering av dessa höjningar anförde bevillningsutskottet
i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 13 bl. a.

Svenska drivhusgurkor plägade föras i marknaden från början av april och
tomater från början av maj. Från länder med i förhållande till Sverige
olikartade växtodlingsförhållanden, betingade närmast av dagsljusintensiteten
å skilda breddgrader under olika delar av året, vore vid nyssnämnda
tidpunkt av året importen fortfarande avsevärd men avtoge sedermera i
fråga örn gurkor i maj och i fråga örn tomater i juli. Från sakkunnigt håll
hade gjorts gällande att även en jämförelsevis ringa mängd billiga varor
hade stor benägenhet att verka prisbildande för stora partier av samma
slag. I anslutning härtill kunde framhållas att med avseende å inom landet
under glas odlade gurkor och tomater försäljningspriset under månaderna

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

april—juli vöre av den största betydelse för dessa odlingars ekonomiska resultat.
I förevarande sammanhang syntes böra omförmälas att i ett land
med en omfattande produktion av grönsaker statsmedel under de två senaste
åren ställts till förfogande till betydande belopp för att till viss del godtgöra
grönsaksodlarna lidna förluster och för att lätta marknaden genom inköp
av varupartier som icke vid auktion uppnått ett förut bestämt pris. Särskilt
avseende syntes böra fästas därvid att inom landet tunnes en stor produktion
av gurkor och tomater ävensom att upprätthållandet av denna produktion,
vid vilken ungdom funne sysselsättning i icke ringa omfattning, vore
nog så betydelsefullt.

I anslutning till berörda utlåtande har frukt- och trädgardsutredningen
anfört följande.

Vad utskottet anfört syntes fortfarande äga giltighet. Enligt utredningens
lönsamhetsundersökning vore grönsaksodlingen i södra Sverige till större
delen inriktad på tomater av tidig odling, d. v. s. för försäljning huvudsakligen
under månaderna maj och juni. Sålunda härrörde ej mindre än tva
tredjedelar av de inkomster som odlarna i nämnda landsdel erhölle genom
köksväxtodling under glas från produktion av tidiga tomater. I mellersta
Sverige intoge den tidiga odlingen av gurkor en liknande ställning; enligt
undersökningen härstammade därifrån över en tredjedel av nyssberörda inkomster.
För odlare med kombinerad köksväxt- och blomsterodling syntes
den tidiga tomatodlingen vara den ur inkomstsynpunkt mest betydande av
köksväxtkulturerna. I mellersta Sverige intoge vid sidan därav gurkodlingen
en framträdande plats. Anmärkas borde i detta sammanhang att i Stockholmstrakten
de mindre odlarna för sin utkomst huvudsakligen vöre beroende
av tidiga tomat- och gurkkulturer.

Gurkimporten under april och tomatimporten hade snarare^ stigit än
sjunkit i förhållande till åren närmast före 1934. I medeltal för åren 1936
och 1937 importerades av gurkor i april 84.7 ton samt av färska tomater i maj
174.1 ton. Dessa kvantiteter syntes få anses såsom betydande, särskilt i betraktande
av att huvuddelen därav syntes ha utbjudits på Stockholmsmarknaden.
I april 1936 infördes till Stockholm 62 ton gurkor; i maj samma år 116
ton tomater.

Av vad sålunda anförts syntes framgå att ifrågavarande säsongtullar icke
fvilt sitt syfte att åstadkomma en begränsning av importen under den för
odlarna mest; betydelsefulla delen av produktionssäsongen. Med hänsyn
härtill ansåge sig utredningen böra förorda en höjning av samma tullar med
16 öre för kg. Då svårigheter numera icke förelåge att mera allmänt under
senhösten utsträcka produktionsperioden för såväl gurkor som tomater
svntes i samband därmed säsongtullarnas giltighetstider böra förlängas
för gurkor till och med den 31 oktober och för tomater till och med den
15 december. Utredningen ville emellertid varna för att med utgångspunkt
från berörda förslag göra några antaganden beträffande produktpriserna.
I betraktande av den inhemska odlingens omfattning och utvecklingsmöjligheter
samt den inbördes konkurrensen mellan odlarna vore det mindre
sannolikt att de ifrågasatta tullhöjningarna komme att medföra högre utförsäljningspriser.

Sparriskonservcr. Konserver av sparris äro i gällande tulltaxa upptagna
under tulltaxenr 143:2 (stat. nr 319). Varan är åsatt en grundtull av
50 öre och en tilläggstull av 25 öre för kilogram.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

I skrivelse den 10 maj 1937 till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
har riksdagsmannen Th. Gardell anfört att sparrisodlingen å Gotland
på grund av den stegrade importen kämpade mot stora svårigheter.
Gardell framhöll i samband därmed angelägenheten av att denna odling,
som beredde innehavare av mindre jordbruk sysselsättning och biinkomster,
stöddes av statsmakterna. Enligt en skrivelsen bifogad, av sparriskommittén
inom riksförbundet landsbygdens folk upprättad promemoria hade
odlingen tidigare lämnat en god avkastning, vilket i sin ordning bidragit till
att densamma utökats. Till följd av de senare årens katastrofala prissänkningar
hade odlingen emellertid blivit förlustbringande. Sparriskommittén
föreslog, att odlingen genom importreglering eller dylikt skulle beredas sådant
skydd att genomsnittspriset å färsk sparris vid fabrik icke komme att
understiga 1 krona 40 öre för kg.

Sedan berörda framställning överlämnats till frukt- och trädgårdsutredningen
för att tagas i övervägande vid fullgörande av dess uppdrag, har utredningen
verkställt viss undersökning rörande sparrisodlingen inom landet.
I fråga om resultatet av denna undersökning, som återfinnes å sid. 170 och
171 i utredningens betänkande, har utredningen anfört, att av densamma
syntes framgå att den gotländska sparrisodlingen för närvarande kämpade
med vissa svårigheter, huvudsakligen som en följd av att den störste avnämaren
av färsk sparris å Gotland sänkt priserna å varan. Liknande svårigheter
syntes däremot icke föreligga för odlingen inom andra delar av riket.
I betraktande härav och då tullen för sparriskonserver för närvarande uppginge
till omkring tre fjärdedelar av importpriset exklusive tull hade utredningen
icke funnit sig böra föreslå någon ändring beträffande samma tull.

Äpplen oell päron. Nämnda frukter, vilka i tulltaxan upptagas under nr
67: 5 (stat. nr 130 och 131), äro åsätta en grundtull av 10 öre för kilogram.
Därutöver utgår för äpplen under tiden 1 juli—31 december och för päron
under tiden 1 juli—30 november tilläggstull med enahanda belopp. Den nu
gällande tullbeskattningen har bundits i handelsöverenskommelsen med
Amerikas Förenta stater av den 25 maj 1935; dock utgör denna överenskommelse
icke hinder för viss tullhöjning under maj och juni.

Frukt- och trädgårdsutredningen har med stöd av vissa utredningar (betänkandet
sid 183—190) funnit det angeläget, att åtgärder vidtoges för att
den svenska vinterfrukten skulle kunna på ett effektivt sätt upptaga tävlan
med den utländska. Ett första villkor härför vore enligt utredningens mening,
att giltighetstiden för tilläggstullarna för äpplen och päron förlängdes.
För närvarande föreligga emellertid handelspolitiska hinder mot en sådan
förlängning liksom för andra statliga åtgärder i syfte att begränsa importen
av ifrågavarande frukter.

Yttranden.

Utredningens samtliga tullförslag ha avstyrkts av traktatberedningen och
kommerskollegium.

Traktatberedningen har i sitt utlåtande inledningsvis framhållit, att de av

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

utredningen företagna undersökningarna rörande trädgårdsnäringens utveckling
gåve en bild av en i stark expansion stadd näringsgren, vilken icke företedde
sådana drag som i vanliga fall plägade anses kunna giva anledning till
åtgärder till skydd mot utländsk konkurrens. I betänkandet bade på flera
ställen såsom anledning till uppkomna svårigheter framhållits överproduktion,
föranledd av en alltför stor tillströmning till yrket, vilken i sin tur
framkallats ej blott av de ökade avsättningsmöjligheterna utan jämväl
av lättheten att utan större kompetens eller kapitaltillgång etablera nya företag.
Dessa av utredningen konstaterade omständigheter, vilka tydligen
voro av grundläggande natur, syntes traktatberedningen redan från början
göra det tvivelaktigt huruvida importbegränsande åtgärder av det ena
eller det andra slaget överhuvud taget kunde anses tjänliga i förevarande
fall. Efter att ha redogjort för de allmänna synpunkter, som utredningen i
övrigt anfört i fråga örn lämpligheten att bereda trädgårdsnäringen stöd genom
importbegränsande åtgärder, har traktatberedningen anfört bl. a. följande.

De föreslagna tullåtgärderna, vilka i flertalet fall representerade ett högst
betydande tullskydd, skulle så gott som uteslutande komma att drabba införseln
från länder som i likhet med Sverige tillhörde den s. k. Oslo-gruppen.
Dessa stater hade genom anslutning till 1930 års konvention örn ekonomiskt
närmande (Oslo-konventionen) och 1937 års överenskommelse om utveckling
av handelsutbytet (Haag-överenskommelsen) i förhållande till varandra
utfäst sig till största möjliga hänsynstagande. De bade därjämte i fråga örn
det mellanfolkliga varuutbytet i allmänhet givit uttryck åt sina föresatser att
i samförstånd med alla länder som vore därtill villiga gemensamt arbeta
för en utvidgning av de ekonomiska förbindelserna mellan staterna och därvid
förklarat sig övertygade örn att detta syfte i främsta rummet borde fullföljas
genom en progressiv minskning av hindren för varuutbytet, avskaffande
av de extraordinära försvarsåtgärder som (särskilt i form av kvantitativa
restriktioner) i olika stater vidtagits till skydd mot verkningarna av
världshandelskrisen, samt skapande av så vittgående och bestämda garantier
som möjligt för stabilitet i det internationella handelsutbytet.

I betraktande härav och med hänsyn till den uppmärksamhet de till Oslogruppen
hörande staternas gemensamma strävanden ägnats på andra håll,
skulle ett förverkligande, helt eller i större utsträckning, av utredningens
tullförhöjningsprogram icke kunna undgå att skapa allvarliga svårigheter
för det fortsatta handelspolitiska samarbetet med såväl de nordiska länderna
som övriga Oslo-makter. En sådan aktion måste dessutom befaras komma
att jämväl i andra länder göra ett oförmånligt intryck och på många håll
framstå såsom ett dåligt exempel, ägnat att försvåra det arbete på längre sikt
som åsyftade en sanering av de internationella ekonomiska förhållandena, i
främsta rummet genom en förbättring av villkoren för den mellanfolkliga
handeln. Vid sådant förhållande syntes det uppenbart, att ett genomförande
av förslagen skulle kunna tillstyrkas allenast under förutsättning av att de
föreslagna åtgärderna kunde förväntas för ifrågavarande näringsgren medföra
fördelar av sådan betydelse att de, med hänsyn tagen till det svenska
folkhushållet i dess helhet, skulle kunna anses uppväga de nackdelar som
åtgärderna otvivelaktigt skulle föra med sig i handelspolitiskt hänseende och
särskilt för den .svenska exportens intressen. Att så skulle vara förhållandet
hade traktatberedningen så mycket mindre kunnat finna som det i flertalet
fall synts beredningen synnerligen tvivelaktigt örn åsyftat gagn överhuvud

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

taget skulle stå att vinna genom de ifrågasatta åtgärderna ens för de närmast
berörda intressena. Det stöd åt den svenska frukt- och trädgårdsodlingen
varav behov kunde finnas föreligga syntes sålunda få åstadkommas på andra
vägar, varutinnan ju åtskilliga uppslag innehölles i de delar av betänkandet
som hos traktatberedningen icke varit föremål för uppmärksamhet.

Med hänsyn till vad sålunda andragits, funne traktatberedningen sig böra
avstyrka att utredningens förslag, såvitt det anginge mot införseln från utlandet
riktade åtgärder, lades till grund för åtgöranden från statsmakternas sida.

I ett särskilt uttalande, som fogats till traktatberedningens utlåtande, har
herr E. von Heland framhållit att det med hänsyn till trädgårdsodlingens
betryckta läge syntes nödvändigt att vidtaga flesta möjliga åtgärder som befunnes
ändamålsenliga till hjälp för den stora yrkesgrupp det här gällde.
Enligt von Helands mening borde det, utan att större handelspolitiska svårigheter
skulle uppstå, vara möjligt att vidtaga vissa av utredningen föreslagna
jämkningar i tullhänseende. Särskilt syntes det vara av intresse för trädgårdsodlarna
att önskemålen beaktades beträffande friska blommor, orchidéer,
snittgrönt samt gurkor och tomater. Vidare borde utredningens förslag
i fråga om rotknölar av gladiolus genomföras. Därest det traktatmässigt
skulle visa sig oframkomligt att öka giltighetstiden för säsongtullen å matlök
borde prövas lämpligheten och möjligheten av en förskjutning av densamma
enligt lantbruksstyrelsens till 1936 års bevillningsutskott framförda förslag.

Kommerskollegium, som givit sin anslutning till den av traktatberedningen
anförda motiveringen, har funnit sig av handelspolitiska hänsyn icke
kunna förorda de av utredningen föreslagna tullhöjningarna.

Kommerserådet Siegfried Matz har anmält avvikande mening från kommerskollegiums
utlåtande i förevarande delar samt anfört.

Trädgårdsodlingens betryckta läge syntes reservanten böra föranleda, att
vissa stödåtgärder vidtoges i syfte att åt näringens utövare bereda gynnsammare
produktionsmöjligheter. Givetvis borde härvid en avvägning ske med
hänsyn till de handelspolitiska intressen, som kunde äventyras, i händelse
det av frukt- och trädgårdsutredningen föreslagna stödprogrammet skulle
komma till genomförande. Väl vöre sant att i första hand vissa av de s. k.
Oslostaterna skulle komma att drabbas av de planerade åtgärderna, men de
exportintressen, som för vederbörande land ifrågakomme, vore dock, om programmet
i begränsad omfattning komme till genomförande, knappast av
den storleksordning, att handelsutbytet i sin helhet skulle kunna sägas bliva
berört i mera avsevärd grad, och de två länder, vilkas intressen närmast komme
i fråga, hade också själva genom olika importrestriktioner tidvis berett
känsliga svenska exportintressen betydande avbräck.

Sålunda syntes vissa av utredningen föreslagna jämkningar i tullhänseende
kunna utan större betänkligheter genomföras — bl. a. ett överförande av
artikeln rotknölar av gladiolus från pos. 87 till 88. Även en höjning av tullen
å friska blommor syntes inom den av utredningen föreslagna ramen kunna
förordas; likaså den föreslagna höjningen av tullen på orchidéer samt jämkningarna
av säsongtullarna på lök, gurkor och tomater.

övriga yttranden angående utredningens tullförslag äro i stort sett tillstyrkande.
En del myndigheter och organisationer lia ansett, att utredningen på
förevarande område gått alltför varsamt fram. Således har Södermanlands

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

luns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anfört, att vad utredningen
föresloge i fråga om importbegränsande åtgärder syntes alltför ringa och för
litet genomgripande. Utskottet ansåge, att utredningen känt sig alltför mycket
bunden av nu rådande förhållanden. Utan radikala och långt gående åtgärder
på området komme andra stödåtgärder att visa sig ganska verkningslösa.
Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förklarat
sig anse att frågan om tullarnas ersättande med importreglering borde
göras till föremål för allsidig utredning. Sveriges konditionerande trädgårdsmästares
förbund har ansett det böra övervägas, huruvida icke extra ordinära
åtgärder, trots handelspolitiska svårigheter, kunde vidtagas för att hindra en
alltför stor import från länder, vilka genom exportpremiering stimulerade
exporten av trädgårdsprodukter. Enligt Sveriges handelsträdgårdsmästareförbunds
mening borde åtgärder vidtagas för en allmän reglering av importen
av samtliga trädgårdsprodukter, så snart den av utredningen föreslagna
riksorganisationen för försäljning av dylika produkter kommit till stånd.
Stockholms låns och stads trädgårdscentral har anfört, att då statsmakterna
inom andra grenar av jordbruksnäringen vidtagit åtgärder till förhindrande
av osund konkurrens av utländska varor syntes motsvarande åtgärder böra
vidtagas för den i nämnda hänseende i minst lika hög grad beträngda trädgårdsnäringen.
Med undantag för en del av blomsterodlingen skulle det av
utredningen framlagda förslaget för näringen i dess helhet icke medföra någon
effektiv och varaktig nytta. Under sådana förhållanden ansåge sig centralen
böra hemställa, att en överarbetning eller eventuellt helt ny utredning
måtte företagas. I sistnämnda yrkande har Mälaröarnas trädgårdsodlareförening
instämt. Föreningen har anfört, att den i utredningens betänkande ej
kunnat finna något förslag till egentlig åtgärd i prisreglerande syfte med undantag
likväl för det föreslagna skyddet för snittgrönt och orchidéer, vilket
dock vore av betydelse för en mycket begränsad krets av odlare, samt i någon
mån även gurkor och tomater. Utredningen hade med andra ord totalt förbisett
vikten av prisreglerande åtgärder i syfte att rädda näringen. En stödaktion
för trädgårdsodlingen hade utsikt att medföra önskad effekt endast
om den erhölle en vida djupare och bredare utformning än som skett i betänkandet
och vilken som huvudsak innefattade någon form av importreglering.

Jag övergår härefter till att redogöra för de erinringar och yrkanden som
i yttrandena framkommit i fråga örn de särskilda tullförslagen.

Införande av tull å liljekonvalje rötter har påyrkats av Alnarps
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, Skaraborgs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och Sveriges konditionerande trädgårdsmästares
förbund. Till stöd för sin ståndpunkt har förbundet anfört bl. a., att odling
av liljekonvaljegroddar i vårt land ansåges lia framtiden för sig. Då den i
första hand lämpade sig för herrgårdsträdgårdar med tillgång på billigare
jord, kunde den komma alt verka avlastande i fråga örn produktionen av
andra produkter.

De föreslagna tullarna å rotknölar av gladi o lus och s. k.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

perenna växter har handelskammaren i Göteborg ansett icke böra genomföras,
då odlingen därav syntes spela en mycket liten roll för trädgårdsnäringen.
Beträffande tullen å rotknölar av gladiolus har jämväl Sveriges
fröhandlare förening ställt sig avvisande. Föreningen har gjort gällande, att
en tull av 50 öre för kilogram å denna vara skulle innebära en fördyring av
densamma med cirka 50 procent.

I fråga om tullen å friska, avskurna blommor (stat. nr 89: 2) ha olika
förslag framförts. Lantbruksstyrelsen jämte Stockholms läns och stads
samt Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott lia förordat,
att den föreslagna tilläggstullen å 5 kronor för kilogram skulle utgå hela
året. Sveriges handelsträdgårdsmåstareförbund har föreslagit, att giltighetstiden
för samma tull skulle bestämmas till 1 mars—30 november, medan Sveriges
konditionerande trädgårdsmästares förbund ansett det kunna ifrågasättas,
om icke tullhöjningen borde avse tiden 15 november—15 mars. Stockholms
handelskammare har anfört att, ehuru handelskammaren icke hade något
att erinra mot utredningens förslag i förevarande del, det dock borde framhållas
att nyttan av en tullhöjning å avskurna blommor under tiden 15
mars—15 november vöre tvivelaktig, då under denna tid huvudsakligen vissa
prunusarter och syrener importerades. Den föreslagna tullhöjningen å
orchidéer från 5 till 30 kronor för kilogram kunde handelskammaren
icke tillstyrka. Den inhemska orchidéodlingen syntes -— med undantag för
en art, varav någon nämnvärd import icke förekomme — vara obetydlig
och några naturliga förutsättningar för densamma syntes enligt vad erfarenheten
utvisade knappast föreligga. För uppdragande av orchidéer krävdes
enligt uppgift ett milt havsklimat och handelskammaren funne det icke
välbetänkt att tillgripa en tullförhöjning, som kunde åstadkomma handelspolitisk
irritation men icke tillgodosåge ett naturligt, allmänt svenskt odlarintresse.
Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
anmärkt, att nyssnämnda tullhöjning väsentligen komme att bliva till gagn
för de mest kapitalstarka företagen. Startande eller utvidgning av orchidéodlingar,
särskilt av dyrare sorter, krävde nämligen på grund av plantornas
dyrhet mycket avsevärt kapital.

En höjning av tullen å rosenbuskar till 80 öre för kilogram har
förordats av lantbruksstyrelsen, Stockholms läns och stads hushållningssällskap,
Sveriges handelsträdgårdsmåstareförbund, Sveriges konditioner ande
trädgårdsmästares förbund och svenska trädskoleägareföreningen. Skånska
plantskoleförbundet har påyrkat en tull å varan av 1 krona för kilogram,
medan handelskammaren i Göteborg ansett, att tullskyddet, då ett
visst importbehov förelåge, borde stanna vid en lägre nivå än den av utredningen
föreslagna, vilken syntes i det närmarste prohibitiv.

Beträffande s. k. snittgrönt har Stockholms handelskammare påpekat,
att vintertid synnerlig brist rått på sådant grönt, och med hänsyn
härtill ansett, att tullhöjningen, om den skulle genomföras, borde begränsas
att gälla under tiden 15 mars—15 november. Handelskammaren i Malmö
har framhållit, att från blomsterhandlarhåll ifrågasatts, huruvida icke tull -

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

höjningen lämpligen borde givas karaktären av en säsongtull att utgå under
tiden 1 april—31 december.

Den föreslagna utsträckningen av giltighetstiden för den högre säsongtullen
å m a 11 ö k har avstyrkts av Stockholms handelskammare, Sveriges
grossistförbund och kooperativa förbundet. Som skäl för avstyrkandet har
förbundet anfört bl. a.:

Förbundet, som införskaffat upplysningar om bl. a. förhållandena vid årsskiftet
1936/37 på lökmarknaden, hade kommit till den bestämda uppfattningen,
att de betydande lagren av osåld inhemsk lök i början av 1937
främst betingades av en tämligen allmänt utbredd, spekulativt influerad
uppfattning hos odlarna örn att relativt gynnsamma priser skulle kunna uttagas
även under 1937 års första månader. Sålunda visade det sig under
den senare delen av 1936 vid vissa tillfällen svårt att erhålla inhemsk lök
i tillräckliga kvantiteter, varför anledning funnes att antaga, att om utbudet
under senare delen av 1936 icke så starkt tillbakahållits, en sådan lageranhopning
på nyåret 1937 icke behövt föreligga. I alla händelser var, enligt
vad styrelsen hade sig bekant, situationen på lökmarknaden vid årsskiftet
1937/38 av allt att döma annorlunda beskaffad än vid årsskiftet 1936/37.
Under december 1937 visade det sig sålunda svårt att erhålla tillräckliga
kvantiteter inhemsk lök, vilket -—- med hänsyn till att odlarna nu måste
antagas vara fullt bekanta med under vilken tidrymd säsongtullen utginge —
finge anses tyda på att något större överskott icke vid senaste årsskifte förelåg.
Några nämnvärda kvantiteter svensk lök hade icke heller utbjudits i
marknaden under 1938 års första månader.

Med hänsyn härtill och då erfarenheterna av gällande säsongskydd ännu
blott omfattade två skördeår, ansåge förbundet det icke välbetänkt att nu utsträcka
giltighetstiden för säsongtullen.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att därest en mera varaktig förbättring av
den svenska lökodlingens lönsamhet skulle kunna möjliggöras, den högre
iullsatsens giltighetstid borde avse liden 1 augusti—31 mars.

Beträffande gurkor och tomater lia handelskamrama i Stockholm
och Norrköping, vilka icke gjort någon erinran mot den av utredningen föreslagna
höjningen av tilläggstullarna å dessa varor, ifrågasatt huruvida verkligt
behov förelåge för en utsträckning av giltighetstiden för samma tullar.
Kooperativa förbundet har bestämt avstyrkt en ökning av det nuvarande
tullskyddet för gink- och tomatproduktionen. Förbundet har anfört, att
utredningens undersökningar gåve vid handen, att en mycket betydande expansion
av främst den inhemska tomatodlingen men även av gurkodlingen
ägt rum under senare år. Denna produktionsökning hade givetvis kommit
till stånd därför att produktionen lett sig lönande. Mot bakgrunden härav
syntes anspråken på ett ökat tullskydd knappast förenliga med det allmännas
intressen, i all synnerhet som ökat skydd syntes få antagas medföra
en viss fördyring av dessa livsmedel och därmed en relativ förbrukningsminskning.
Det borde uppmärksammas, att livsmedlen i fråga och speciellt
tomaterna spelade en betydelsefull roll ur folknäringssynpunkt.

Generaltullstyrelsen, som behandlat utredningens förslag endast ur rent
tulltekniska synpunkt e r, har anfört att förslagens genomföran B

i linny till riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr 303.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

Departements chefen.

de skulle medföra en väsentligt utvidgad och i vissa fall ur tullteknisk synpunkt
mindre önskvärd specialisering av tulltaxans varugrupp II. Sålunda
skulle tulltaxeringen av friska blommor, blad och levande rötter försvåras.
De olägenheter, som härvid skulle uppstå, syntes dock icke vara av sådan
betydelse, att de kunde anses utgöra hinder för genomförande av förslagen.
Styrelsen har vidare ansett en ytterligare utbyggnad av systemet med tillläggstullar
i enlighet med utredningens förslag mindre lämplig. Styrelsen
hade därför helst önskat, att de eventuella tullhöjningarna icke skedde genom
införandet av nya eller ändringar av nu gällande tilläggstullar utan genom
ändringar av grundtullarna. Något förslag till sådana ändringar hade
styrelsen dock icke ansett sig böra i detta sammanhang framlägga, utan
syntes frågan härom böra anstå, till dess en av styrelsen tidigare ifrågasatt
översyn av hela systemet med tilläggstullar komme till stånd.

Med avseende å de särskilda tullförslagen har generaltullstyrelsen i övrigt
framhållit följande.

Utredningen hade ifrågasatt, att tullen och tilläggstullen å levande rötter
av blomsterväxter, andra än liljekonvaljerötter, skulle beräknas å nettovikten
med tillägg av närmaste emballage. Dylika rötter syntes för närvarande
i stor utsträckning införas i grova trälådor utan särskilt inneremballage.
I tullvikten skulle med de föreslagna bestämmelserna under sådana förhållanden
komma att ingå även vikten av trälådorna, vilket kunde väntas medföra
en alltför hård tullbeskattning. Emellertid hade upplysts, att man vid
tullbeläggning av varuslagen i fråga kunde emballera dem i lätta lådor av
plywood eller som närmaste emballage använda kartonger av papp, varigenom
tullvikten skulle kunna nedbringas. Med hänsyn härtill och då det ur
tullteknisk synpunkt onekligen skulle medföra vissa fördelar, örn samma
emballagebestämmelser komme att gälla för omhandlade rötter som för levande
växter, ansåge styrelsen sig icke böra framlägga något ändringsförslag
i denna punkt.

Vad anginge kvistar och blad av adiantum samt asparagus sprengeri och
plumosus vore den föreslagna tilläggstullen uppenbarligen endast avsedd
att drabba friska blad av nämnda växter. Detta syntes i tulltaxan böra utmärkas
på det sätt, att uttrycket »s. k. snittgrönt» infördes med angivande
inom parentes av benämningarna adiantum och asparagus. Då några andra
arter av asparagus än sprengeri och plumosus icke syntes finna användning
såsom snittgrönt, syntes dessa båda benämningar kunna bortfalla.

Med hänsyn till vad som i olika hänseenden framkommit vid de av fruktoch
trädgårdsutredningen verkställda undersökningarna rörande produktionsoch
avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäringen torde det vara tveksamt,
huruvida en förstärkning av tullskyddet i nuvarande läge skulle tjäna
syftet att åstadkomma en förbättrad lönsamhet för näringen i dess helhet.
De snart sagt obegränsade naturliga utvecklingsmöjligheterna, den jämförelsevis
stora snabbhet, varmed trädgårdsodlingen kan anpassas efter ett
ökat tullskydd, samt lättheten att etablera sig som självständig företagare
inom yrket måste i och för sig anses ägnade att inge dylikt tvivel. Det bör i
detta sammanhang uppmärksammas, att utredningen såsom en väsentlig anledning
till uppkomna svårigheter inom näringen framhållit en stegrad in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

bördes konkurrens mellan odlarna, vilken i första hand gått ut över de
mindre företagarna. Ett ökat tullskydd skulle tydligen under nuvarande
förhållanden icke åstadkomma någon förändring i detta avseende. Beträffande
flera av de produkter, för vilka en höjning av tullskyddet föreslagits,
har utredningen därjämte ansett sig kunna konstatera, att överproduktion
föreligger. Av betydande vikt för frågans rätta bedömande äro även de
olikartade produktionsbetingelser, under vilka trädgårdsodlingen inom olika
delar av vårt land bedrives. Vad utredningen anfört med avseende härå
anser jag mig böra understryka. Det torde vara klart, att de stora skiljaktigheter
i fråga örn jordmån och klimat, som förefinnas särskilt mellan
södra och mellersta Sverige, måste göra det vanskligt att utan effektiva
anstalter av organisatorisk art tillgripa tullåtgärder såsom medel för ernående
av en ökad räntabilitet. För att dylika åtgärder skola få avsedd
verkan synes det bland annat nödvändigt att den ohämmade och i vissa
fall osunda konkurrens, som enligt vad förut anförts råder mellan större
och mindre odlare samt mellan odlare inom skilda landsdelar, i möjligaste
mån bringas att upphöra. Det är min förhoppning att den tilltänkta
riksorganisationen skall leda till resultat i nämnda hänseende. I avvaktan
härå synes med frågan örn ett förstärkt tullskydd för näringen böra anstå.
Härför tala även handelspolitiska skäl.

Reglering av blomsterlökimporten.

Tidigare framställningar i frågan.

Importen av blomsterlökar och andra till stat. nr 88 hänförliga stam- och
rotknölar har, frånsett år 1937, företett en oavbruten stegring sedan år 1932.
Medan importen sistnämnda år uppgick till 1,770 ton och år 1933 till 1,977
ton, utgjorde den år 1936 2,600 ton. Under år 1937 nedgick införseln till
2,332 ton. Enligt vad utredningen anfört skulle detta bero på att 1937 års
skörd av blomsterlökar varit osedvanligt dålig, vilket medfört att de holländska
exportörerna dels höjt priserna och dels iakttagit större försiktighet
vid beviljande av krediter.

Under åberopande av att den stegrade och ohämmade importen av ifrågavarande
halvfabrikat medfört en avsevärt minskad lönsamhet av lökdrivningen
inom landet lia vid upprepade tillfällen under de senare åren krav framställts
på vidtagande av åtgärder från statens sida till begränsning av densamma.
På grund av importvarans karaktär av förnödenhet har man härvid
icke — såsom i de flesta andra fall — förordat en tullhöjning å varan
utan i stället föreslagit en direkt reglering av importen. Som skäl för en
dylik reglering har i övrigt anförts, att en osund spekulation i lökdrivning
förekomme inom vissa delar av riket. Det har således uppgivits att de mindre
och ekonomiskt sämst lottade odlarna i stor utsträckning och särskilt i
Stockholmstrakten bedreve sådan spekulation. Då det gällde att starta en
trädgårdsodling vore holländska blomsterlökar det enklaste och billigaste
startobjektet. Kredit för råvaran lämnades allmänt av de holländska expor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

torenia och det förekomme ej sällan att speditören eller exportören beviljade
kredit även för tull och frakt mot accepter. För att kunna betala lökarna
och accepterna tvingades odlarna att till varje pris sälja sina lökblommor.
Genom det ökade utbudet bleve marknaden snart mättad och småodlarna,
som i regel ej hade fasta köpare eller någon ordnad försäljning,
bleve i första hand lidande härpå.

I en motion vid 1934 års riksdag (II: 243) hemställdes, att riksdagen måtte
föranstalta om utredning angående möjligheterna att begränsa blomsterlökimporten
så att onödig och för företagare skadlig import hindrades. Till
stöd för motionen anfördes att försäljningen av drivna blomsterlökar under
vissa tider av år 1933 visat ett fullständigt sammanbrott vad priser och avsättning
beträffade. I utlåtande (nr 29) över motionen anförde bevillningsutskottet
att det i motionen omförmälda missförhållandet på ett mera smidigt
och effektivt sätt kunde avhjälpas genom åtgärder från odlarnas egen
sida än genom statligt ingripande. I frågans dåvarande läge ansåge sig utskottet
därför icke kunna biträda motionen. Skulle det framdeles visa sig
att odlarna icke kunde genom egna åtgärder komma till rätta med frågan
utan marknadsförhållandena även i fortsättningen till följd av importens
storlek utvecklade sig i för odlarna ogynnsam riktning, kunde möjligen skäl
finnas att till närmare övervägande upptaga frågan örn ett statligt ingripande
för ernående av en lämplig importbegränsning. Utskottets utlåtande bifölls
av riksdagen.

Med hänvisning till bl. a. innehållet i berörda utskottsutlåtande har Sveriges
handelsträdgårdsmästareförbund i en till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
ställd, den 13 mars 1937 dagtecknad framställning, vilken
överlämnats till frukt- och trädgårdsutredningen för att tagas i övervägande
vid fullgörande av utredningens uppdrag, hemställt om vidtagande av
omedelbara åtgärder till reglering av blomsterlökimporten. Förbundet anförde
att förhållandena sedan 1933 utvecklat sig därhän att lökdrivningen
blivit förlustbringande. Med anledning av bevillningsutskottets uttalande
att missförhållandena på förevarande område borde kunna avhjälpas genom
åtgärder från odlarnas egen sida meddelade förbundet vidare att förbundets
Stockholmsavdelning för några år sedan sökt åstadkomma en begränsning
av lökdrivningen på frivillighetens väg. Försöket hade strandat på att de
odlare som icke voro medlemmar av förbundet icke kunnat förmås att minska
sina inköp i erforderlig utsträckning. Vidare uppgavs att förbundet med
holländska blomsterlökexportförbundet fört vissa förhandlingar angående
en frivillig begränsning av importen. De överenskommelser som därvid träffats
hade emellertid icke lett till avsett resultat.

Frukt- och trädgårdsutredningen.

För att utröna odlarnas egen uppfattning beträffande regleringsfrågan har
utredningen i sin förut omförmälda cirkulärskrivelse till handelsträdgårdsmästareförbundets
lokalavdelningar och hushållningssällskapens trädgårdstjänstemän
anhållit om uppgifter i sådant hänseende. Enligt vad utred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

ningen anfört giva svaren å skrivelsen i denna del vid handen att bland
odlarna en praktiskt taget enhällig mening råder därom att en statlig reglering
av blomsterlökimporten är av behovet påkallad.

Frukt- och trädgårdsutredningen har även låtit verkställa vissa undersökningar
rörande lökdrivningens lönsamhet (betänkandet sid. 154—157). Beträffande
resultaten av dessa samt behovet av åtgärder till odlingens stödjande
har utredningen anfört bl. a.

Av den förebragta utredningen syntes framgå att lönsamheten av lökdrivning
under de senaste åren varit synnerligen otillfredsställande. Enligt utredningens
åsikt vore detta särskilt beklagligt, då denna odling för många
mindre, självägande trädgårdsmästare utgjorde deras huvudsakliga inkomstkälla
under vintern. Att under den mörka årstiden i någon större utsträckning
utbyta lökdrivningen mot annan blomsterodling eller produktion av
köksväxter läte sig ej göra, i varje fall inte för de mindre trädgårdsmästarna.
Därtill komme att lökdrivningen ur arbetarsynpunkt vore av stor betydelse
då den dels krävde relativt mycket arbete och dels möjliggjorde för arbetsgivarna
att under vintern bibehålla samma arbetsstyrka som under den
ljusa årstiden. Med hänsyn härtill funne utredningen det angeläget att åtgärder
vidtoges till odlingens stödjande.

På grund av vad sålunda anförts och då utredningen icke funnit någon annan
godtagbar lösning av förevarande spörsmål hade utredningen ansett sig
böra förorda ett tillmötesgående av det från odlarnas sida så gott som enhälligt
framställda kravet på en statlig reglering av importen av blomsterlökar.
Utredningen ville dock framhålla att genomförandet av en dylik reglering i
praktiken komme att medföra stora svårigheter, av vilka en del vore av sådan
art att de näppeligen kunde helt överbryggas. Att utredningen i trots härav
ansåge sig böra framlägga förslag i frågan berodde därpå, att utredningen
såsom förut nämnts icke funnit någon annan väg framkomlig. Framhållas
borde också, att enligt vad utredningen inhämtat erfarenheterna i Norge av
den där sedan 1932 rådande regleringen av hlomsterlökimporten varit mycket
goda. Detta medgåves även av dem som från början motsatt sig regleringens
införande därstädes.

Från lökodlarnas sida hade föreslagits, att en importreglering skulle omfatta
samtliga till stat. nr 88 nu hänförliga halvfabrikat samt dessutom azaleor
och rhododendron (ur stat. nr 92) samt gladiolus (ur stat. nr 87). Till stat.
nr 88 hörde för närvarande lökar av tulpaner, hyacinter och narcisser samt
lökliknande stam- och rotknölar av åtskilliga blomsterväxter, av vilka de
viktigaste syntes vara begonia, liljor, gloxinia, montbretia, iris och crocus.
Enligt vad utredningen föreslagit borde till samma tullposition överflyttas
gladiolus. Importen av till stat. nr 88 nu hänförliga växter syntes till över
90 % utgöras av tulpaner (60 å 65 °/o), hyacinter (5 å 10 %>) och narcisser
(15 å 20 %>). Lökar av dessa blomslag inkomme till riket under augusti,
september och oktober. Halvfabrikat av gladiolus, begonia och gloxinia infördes
huvudsakligen under november—januari. Lökar av tulpaner, hyacinter
och narcisser importerades i stor utsträckning av odlarna själva, övriga
halvfabrikat huvudsakligen genom fröfirmor.

Därest en importreglering komme lill stånd ansåge utredningen att därunder
borde inbegripas samtliga växter som enligt utredningens förslag skulle
hänföras till stat. nr 88, således även gladiolus. Däremot syntes icke tillräckliga
skäl föreligga att för närvarande reglera importen av andra växter såsom
t. ex. azaleor och rhododendron. Då tendensen till överproduktion varit
mest framträdande i fråga örn tulpaner och gladiolus, skulle det kunna
ifrågasättas att inskränka regleringen till dessa blomslag. Emellertid syntes

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

det ur rent regleringstekniska synpunkter vara en fördel att hela tullpositionen
medtoges. Därigenom vunne man vidare att produktionen på ett smidigare
sätt kunde anpassas efter förändringar i efterfrågan på olika slag av
lökblommor. Utredningen förutsatte nämligen att meddelade importtillstånd
skulle avse tullpositionen i dess helhet och icke särskilda blomslag inom
densamma.

Med hänvisning till det anförda har frukt- och trädgårdsutredningen hemställt
att åtgärder måtte vidtagas för reglering för tiden från och med den
1 januari 1939 till och med den 31 december 1941 av införseln till riket av
växtdelar, som i gällande statistiska varuförteckning upptagas under nr 88,
ävensom rotknölar av gladiolus. Beträffande regleringens handhavande har
utredningen föreslagit, att det skulle ankomma på lantbruksstyrelsen att
meddela tillstånd till införsel. Införsel utan dylikt tillstånd skulle förbjudas.
För att undvika onödig irritation skulle dock postförsändelser undantagas
från förbudet. Meddelade importtillstånd skulle avse kalenderår. Det
skulle ankomma på Kungl. Majit att utfärda närmare bestämmelser för
regleringens handhavande.

I fråga om de allmänna principer som borde tillämpas vid importregleringen
har utredningen anfört följande.

Såsom huvudregel borde uppställas, att regleringen skulle ske i enlighet
nied dess syfte att åstadkomma en skälig prisbildning å lökblommor. Begränsning
av importen syntes lämpligen böra äga rum i relation till 1937
års importkvantitet i kg. räknad. Till stöd härför åberopades rent praktiska
skäl. Jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 6 mars 1936 (nr 50)
angående införsel av levande växter och växtdelar m. m., vilken kungörelse
trädde i kraft den 1 april 1936, hade det nämligen under år 1937 ålegat varje
importör av ifrågavarande halvfabrikat att till statens växtskyddsanstalt
i 2 exemplar överlämna specificerad inköpsfaktura, utställd på den verkliga
varuemottagaren (icke på speditör eller annat ombud). Införsel hade varit
tillåten endast under villkor att senast vid tulltaxeringen det ena exemplaret,
försett med anstaltens påteckning att fakturan av anstalten granskats
och godkänts, företetts för tullbehandlingsmyndigheten. Det andra exemplaret
hade arkiverats hos anstalten. Till följd härav funnes hos växtskyddsanstalten
exakta uppgifter rörande de kvantiteter som av de olika importörerna
inköpts under år 1937. Däremot kunde motsvarande uppgifter
för tidigare år endast med största svårighet erhållas. Med utgångspunkt från
att 1937 års import något överstege det verkliga behovet av halvfabrikat och
att en importbegränsning i första hand borde drabba de större odlarna syntes
i övrigt följande regler böra följas vid tillståndsgivningen. Den som år
1937 infört högst 1,000 kg. eller yrkesmässigt dreve handel med växtdelar som
omfattades av regleringen finge ej förvägras att under regleringsåret införa
lika mycket som år 1937. Importör som sistnämnda år infört mer än 1,000
kg. finge ej förvägras att av 1937 års importkvantitet införa 1,000 kg. jämte
90 °/o av den del som överstege 1,000 men ej 5,000 kg., 80% av den del som
överstege 5,000 men ej 10,000 kg. samt 75 °/o av den del som överstege
10,000 kg. Örn och i vad mån licenser borde utfärdas å högre kvantiteter
än de förut nämnda borde avgöras med hänsynstagande till lokala
förhållanden och omständigheterna i varje särskilt fall. Därvid borde
bl. a. tagas i beaktande avsättningsmöjligheterna för lökblommor å de
lokala marknaderna samt arten och storleken av sökandens rörelse. Odlare
som år 1937 importerat över 4,000 kg. borde endast i enstaka undantags -

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

fall medgivas större kontingent än den förut angivna. Nya företagare (odlare)
borde som regel tillåtas att införa den kvantitet, som normalt kunde anses
svara mot omfattningen av deras rörelse, där denna kvantitet ej överstege
500 kg. I vilken utsträckning licenser eljest borde utlämnas till nytillkommande
importörer borde bero på omständigheterna i det särskilda fallet.

Ansökningar örn importtillstånd syntes lämpligen böra ingivas till lantbruksstyrelsen
före den 1 november året innan införseln vore avsedd att äga
rum; dock borde försummelse härutinnan ej medföra annan påföljd än att
sökanden ej finge tilldelas större kvantitet än den som enligt vad ovan anförts
ej finge förvägras honom. Beträffande ansökning som till styrelsen
inkommit före nämnda dag och avsåge större kvantitet än den sist omförmälda
borde yttrande inhämtas från Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund.
Lämpligen! syntes sistnämnda förbund före avgivandet av sådant
yttrande böra höra den lokalavdelning av förbundet som ansökningen närmast
berörde.

De årliga kostnaderna för importregleringen har utredningen uppskattat
till 3,400 kronor, därav 2,400 kronor avsåge ersättning för skrivhjälp samt
återstoden expenser. Under budgetåret 1938/1939 tillkomme vissa engångskostnader
för anskaffande av skrivmaterial, blankettryck m. m. Storleken
av sistnämnda kostnader har utredningen uppskattat till 1,000 kronor. Ä
andra sidan syntes de årligen återkommande utgifterna för nästa budgetår
ej komma att uppgå till mer än tre fjärdedelar av vad i sådant hänseende
beräknats för år.

Om regleringen genomfördes borde således enligt utredningens åsikt för
budgetåret 1938/1939 posten grundavlöningar m. m. i lantbruksstyrelsen avlöningsstat,
vilken post i 1938 års statsverksproposition upptagits med 79,200
kronor, höjas till 81,000 kronor samt anslaget till omkostnader vid styrelsen,
vilket i samma statsverksproposition upptagits med 84,900 kronor, ökas till
86,650 kronor. Utredningen har härtill anmärkt att statsverkets utgifter för
importregleringen i sin helhet syntes komma att täckas genom stämpelavgifter
för utfärdade tillståndsbevis.

Utredningen har i förevarande sammanhang berört frågan, huruvida ur
näringens synpunkter tillräckliga skäl funnes att bibehålla den nu gällande
tullen å b 1 o m s t e r 1 ö k a r, 50 öre för kilogram, därest utredningens förslag
rörande reglering av importen genomfördes. Utredningen har härom
anfört följande.

Tydligt vore att tullen å blomsterlökar med regleringens införande ej
längre komme att få någon större betydelse såsom produktionsbegränsansande
faktor i vad lökdrivning anginge. Emellertid vore tullen åtminstone
för vissa av halvfabrikaten att betrakta såsom skyddstull. Så vore fallet
beträffande begonior och liljor samt montbretia och gloxinia. En stor del
av utplanteringsmaterialct vid drivning av nämnda växter frambringades
inom landet. Under de senaste åren hade även blomsterlökar i egentlig mening
börjat uppdragas av inhemska odlare. Alnarps trädgårdar tillgodosåge
.således av egen produktion sitt rätt avsevärda behov av tulpanlökar för
kommersiell drivning och enligt vad utredningen inhämtat hade enskilda
odlare i Skåne på sista tiden upptagit lökodling för avsalu. Från sakkunnigt
håll meddelades, att de naturliga betingelserna för sådan odling i vissa delar
av nämnda landskap vore minst lika goda som i Danmark (Amager) och

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

att verkställda försök med uppdragning av tulpan- och narcisslökar lämnat
goda resultat. Med hänsyn härtill hade utredningen icke ansett sig böra förorda
ett borttagande av ifrågavarande tull.

Yttranden.

Traktatberedningen och kommerskollegium ha av handelspolitiska skäl
avstyrkt utredningens förevarande förslag. Traktatberedningen har särskilt
framhållit önskvärdheten av att, icke minst i förhållande till Oslo-makterna,
undvika åtgärder av den extraordinära art som enligt Haagöverenskommelsen
särskilt rekommenderats till avskaffande. I sitt förut omförmälda särskilda
uttalande har herr von Heland anfort, att alltför starka betänkligheter
ej borde möta mot regleringens genomförande, då huvudsyftet med denna
vore att åstadkomma en sanering av blomsterlökdrivningen.

I samma riktning har kommerserådet Matz uttalat sig i sin förenäinnda
reservation. Den sistnämnde har tillagt, att därest utredningens stödprogram
i vad anginge tullar och importreglering genomfördes i den begränsade
omfattning, som av honom tillstyrkts, stödåtgärderna näppeligen vore
ägnade att mera allvarligt rubba våra handelspolitiska relationer till de båda
länder, vilkas intressen närmast berördes, nämligen Danmark och Holland.
Av den totala importen från dessa länder omfattade de tullpositioner, som
berördes av nyssnämnda begränsade stödprogram, endast cirka 0.2 respektive
1 procent.

Avstyrkande yttranden ha i övrigt endast inkommit från Älvsborgs läns
södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, handelskamrarna i Stockholm,
Jönköping, Malmö, Göteborg och Karlstad samt kooperativa förbundet.

Som skäl mot utredningens förslag har i huvudsak åberopats — förutom
handelspolitiska betänkligheter — att en reglering borde ordnas på frivillighetens
väg genom odlarorganisationerna. Stockholms handelskammare har
vitsordat den rikliga tillgången på lökblommor, främst tulpaner. Dylika
uppköptes till synnerligen låga priser av gatumånglare och dörrknackare och
försåldes till priser, med vilka den bofasta handeln icke kunde konkurrera.
Även från blomsterhandlarhåll hade fördenskull uttryckts önskemål om
åtgärder till undanröjande av överproduktionen. Handelskammaren kunde
emellertid icke tillstyrka en statlig importreglering utan ansåge det önskvärt
att regleringen komme till stånd genom odlarna själva. Kooperativa förbundet
har anfört, att det konkreta förslag till importreglering, som utredningen
framlagt, syntes tydligt giva vid handen vilka svårigheter och olägenheter
en kvantitativ reglering i praktiken komme att medföra. Ett dylikt
system måste enligt förbundets uppfattning komma att leda till svåra slitningar
inbördes mellan importörerna utan att den inhemska odlingen erhölle
en utökning av skyddet av nämnvärd betydelse.

Sveriges fröhandlareförening har ansett tillräcklig anledning icke föreligga
att under regleringen indraga begonior, liljor, gloxinior, montbretia,
iris och crocus, vilka enligt föreningens mening icke i någon mån bidragit
till den påtalade överproduktionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

Lantbruksstyrelsen har anfört bl. a. följande.

I sitt till riksdagens jordbruksutskott den 30 mars 1937 avgivna yttrande
i anledning av inom riksdagen väckt motion II: 116 angående tillsättande av
en statlig nämnd för övervakande och reglering av handeln med frukt m. m.
framhöll styrelsen, att importreglering av blomsterlökar vore det viktigaste
önskemålet på grund av den särskilt i Stockholms-trakten bland trädgårdsodlarna
själva förekommande spekulationen i blomsterlökdrivningen och
att på grund härav regleringen av tillgången på blomsterlökar därstädes
kunde och borde ske genom odlarnas egna organisationer. I yttrande den
19 april 1937 över en av Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund gjord
framställning om, bland annat, importförbud å till blomsterlökar hänförliga
varuslag framhöll styrelsen bland annat, att med det snaraste borde
åstadkommas en liandelsorganisation, som holle jämna steg med trädgårdsproduktionens
utveckling, och att centraliserat inköp av blomsterlökar av
ekonomiska skäl syntes vara av särskild vikt för det stora antalet småodlare
av lökblommor. Dessa vore nämligen mera utsatta för den risk, som vöre
förbunden med drivning av blomsterlökar, enär de vid sina inköp direkt
från holländska exportörer eller svenska mellanhänder erhölle hårdare betalningsvillkor
och finge betala högre priser än de större importörerna^ bland
lökdrivarna och därför icke vore nog konkurrenskraftiga. Det läge sålunda
i trädgårdsmästarnas eget intresse, att den icke riskfria blomsterlökimporten
lades i händerna på en odlarnas egen inköpsorganisation.

När frukt- och trädgårdsutredningen nu föreslagit importreglering avblomsterlökar
och gladiolusknölar under begränsad tid — en treårsperiod
— så kunde utredningen därmed hava åsyftat, att en central inköpsorganisation
skulle kunna komma till stånd under denna period. Hade detta varit
syftet — vilket icke framginge av betänkandet — funne styrelsen ifrågasatt
medverkan från statsmakternas sida motiverad. Styrelsen hade sig
nämligen bekant, att trädgårdsodlarna för närvarande saknade inköpsorganisation,
som skulle kunna handhava den huvudsakliga importen av här
ifrågavarande varuslag.

Enligt styrelsens mening åsyftade den föreslagna regleringen importreduktion
av ett halvfabrikat, som praktiskt taget knappast producerades i
vårt land, i syfte att göra produktionen av den färdiga varan mera lönande
lin nu. Samtidigt och närmast vore emellertid regleringen att betrakta såsom
ett temporärt medel att vinna tid för bildande av en trädgårdsodlarnas
egen inköpsorganisation. Ifrågavarande, av utredningen föreslagna åtgärd
vöre enligt styrelsens mening allenast att betrakta såsom ett försök att under
högst en treårsperiod åstadkomma förbättrade inköpsmetoder för blomsterlökar
m. m.

I fråga örn den praktiska utformningen av en eventuell importreglering
ha i yttrandena endast ett fåtal uttalanden gjorts. Lantbruksstyrelsen har
ansett, att regleringen icke borde ske nied hänsynstagande till lokala förhållanden
och omständigheterna i varje särskilt fall, utan i form av en för
varje år fixerad importbegränsning, oberoende av andra förhållanden än
möjligen tillkomsten av nya företag. Sveriges handelsträdgårdsmästare! örbund
har framhållit nödvändigheten av att de av utredningen föreslagna reduktionstalen
beräknades så att importminskningen för hela landet bomme
att uppgå till minst 10 procent av 1937 års import. Skulle det för ernående
av denna minskning bliva nödvändigt att ändra reduktionstalen, borde en
sådan ändring gå ut över de största importörerna. Sveriges konditionerandc

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

trädgårdsmästares förbund har ansett en importminskning,‘ i förhållande till
1937 års införsel, av 25 procent vara lämplig. Sistnämnda förbund har även
uttalat sig för att regleringen skulle handhavas av en statlig inköpsnämnd.
I samband därmed har förbundet avstyrkt att ett enskilt förbund skulle få
något inflytande på importkvantiteternas storlek. Stockholms läns och stads
hushållningssällskaps förvaltningsutskott har icke kunnat ansluta sig till utredningens
förslag att Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund i vissa fall
skulle höras över licensansökningar. Det borde i stället ankomma på ett
centralt råd, bestående av representanter för näringens olika organisationer,
att tillsammans med lantbruksstyrelsen avgöra huruvida sökande skulle få
införa mer än den kvantitet, som enligt utredningens förslag ej finge förvägras
honom.

Utredningens förslag, att importregleringen ej skulle äga tillämpning på
postförsändelser, har mött kritik från Sveriges fröhandlareförening. Föreningen
har anfört, att på denna väg årligen inkomme relativt stora partier
lökar, vilkas kvalitet oftast lämnat mycket övrigt att önska. Till stöd för
denna uppfattning har föreningen åberopat ett till allmänheten utsänt meddelande
från statens växtskyddsanstalt, däri anstalten bestämt varnat mot
köp av blomsterlök från firmor, som utbjuda reklamförsändelser mot förskottsbetalning.
Föreningen har vidare gjort gällande, att det ifrågasatta
undantaget från regleringen principiellt skulle innebära ett otillbörligt gynnande
av de holländska postorderfirmorna på bekostnad av de reglering
underkastade svenska importörerna. Generaltullstyrelsen och statens växtskyddsanstalt
ha å andra sidan ansett det böra tagas under övervägande,
huruvida icke, förutom postförsändelser, även mindre försändelser med viss
fastställd maximivikt, inkommande annorledes än med post, borde undantagas
från en eventuell reglering. Generaltullstyrelsen har förslagsvis angivit
nämnda maximivikt till 5 kilogram. Statens växtskyddsanstalt har i
ärendet åberopat ett av föreståndaren för anstaltens upplysnings- och kontrollavdelning
Th. Lindfors avgivet utlåtande, vari anförts bl. a.

Utredningen hade »för att undvika onödig irritation» förordat, att importregleringen
ej skulle äga tillämpning på postförsändelser. Avsikten härmed
syntes vara, att personer, som för eget bruk inköpte blomsterlökar från utlandet,
icke skulle åsamkas besvär och kostnader för anskaffande av licens
eller rentav — om personen i fråga icke under 1937 importerat sådan vara —
förvägras tillstånd till införsel. Utredningen syntes emellertid icke ha haft
vetskap örn att det stora flertalet av blomsterlöksförsändelser, som voro avsedda
för importörens eget bruk, försändes på annat sätt än med post. Vanligen
skedde detta så, att ett större antal mindre försändelser packades gemensamt
i större kolli, vilka adresserades till en svensk speditör, som införtullade
partiet i sin helhet och vidarebefordrade delförsändelserna lill respektive
adressater. För att åskådliggöra omfattningen av detta förfarande hade
Lindfors genomgått de fakturor, som under tiden Vs 1937—V* 1938 inkommit
från en viss holländsk firma och som gällde försändelser av nämnda slag.
Därvid konstaterades, att 5,260 delförsändelser innehållande 18,500 kg blomsterlök
och 8,400 kg »rötter», till väsentlig del gladiolusknölar, under sagda
tid inkommit från firman i kollektivförpackningar. Då ytterligare åtminstone
två holländska firmor använde samma försändelsesätt, syntes man kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

beräkna, att minst 10,000 småförsändelser årligen inkomme till riket på nu
nämnda sätt. Om postförsändelser undantoges från importregleringen,^ syntes
rättvisan kräva att samma bestämmelse bleve gällande också för de på annat
sätt inkommande småförsändelserna. Det syntes därför böra förordas, att
försändelser, som i vikt icke överstege en viss gräns, undantoges från införselförbudet.
Visserligen öppnades här en möjlighet att i viss mån kringgå införselförbudet,
eftersom samma person kunde rekvirera småpartier vid upprepade
tillfällen, men de kvantiteter, som på så sätt kunde undandragas regleringen,
syntes knappast kunna äventyra dennas ändamål. Då vikten av
försändelser, avsedda för beställarens eget bruk, i flertalet fall understege
10 kg, syntes det Lindfors lämpligt att från regleringen undantaga sådana försändelser,
vilkas vikt uppginge till högst 10 kilogram.

Stockholms läns och stads samt Kristianstads läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund och Sveriges
konditionerande trädgårdsmästares förbund ha hemställt att, om importregleringen
genomfördes, den nu gällande tullen å blomsterlökar måtte borttagas.
Som skäl härför har åberopats, att lökodlingen utgjorde en av de
viktigaste kulturerna för mindre och medelstora trädgårdar och att de av
utredningen anförda skälen för tullens bibehållande vore av ytterst liten betydelse.

Såsom jag förut anfört har frågan om en statlig reglering av blomsterlök- Departement*-importen tidigare avvisats av 1934 års riksdag. Som skäl härför åberopades
bl. a., att de rådande missförhållandena på lökdrivningens område syntes
kunna på ett mera smidigt sätt avhjälpas genom åtgärder från odlarnas
egen sida än genom statligt ingripande. Det förslag till statlig
importreglering, som av utredningen framlagts, synes bestyrka riktigheten
av detta uttalande. Utredningen har vitsordat, att ett genomförande av förslaget
i praktiken komme att medföra stora svårigheter, av vilka en del
vore av sådan art att de näppeligen kunde helt överbryggas. I annat sammanhang
har utredningen framhållit, att förevarande spörsmål till väsentlig
del vore av organisatorisk art; enligt utredningens förmenande skulle en
förbättring av det nuvarande tillståndet kunna uppnås därigenom att blomsterlökimporten,
vilken nu i största utsträckning sker genom odlarna själva,
centraliserades till en odlarnas egen inköpsorganisation. Det förefaller med
hänsyn härtill som örn ett försök i den av 1934 års riksdag angivna riktningen
borde göras innan ett statligt ingripande sker. Såvitt jag har mig
bekant har något dylikt försök icke gjorts under de sista åren. Utredningen
har visserligen anfört att den efter ett flertal överläggningar med representanter
för näringen kommit till den uppfattningen att förutsättningar icke
lunnes för en tillfredsställande lösning av frågan på frivillighetens väg.

Genom odlarnas sammanslutande i den föreslagna riksorganisationen torde
emellertid dylika förutsättningar kunna skapas. Det bör ligga i odlarnas
eget intresse att i största möjliga utsträckning ansluta sig till denna organisation.
Därest så sker, torde frågan komma i ett betydligt gynnsammare
läge. Med hänsyn till det anförda anser jag mig icke böra för närvarande
biträda utredningens förslag örn en statlig reglering av blomsterlökimporten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

Skulle det visa sig att odlarna icke kunna genom egna åtgärder komma till
rätta med de rådande missförhållandena, torde spörsmålet örn statens medverkan
härtill få upptagas till förnyat övervägande.

Särskilda åtgärder till fruktodlingens stödjande.

Bidrag till fraktlindring vid transport av inhemsk frukt till Norrland.

Till främjande av en ökad avsättning och konsumtion av inhemsk frukt
i Norrland har utredningen föreslagit, att bidrag av statsmedel skulle utgå
vid transport å järnväg av äpplen och päron, som odlats inom landet. Bidragen
borde begränsas till sändningar om minst 2,500 kg verklig vikt,
d. v. s. vagnslasttransporter, och bestämmas till skillnaden mellan å ena sidan
en frakt beräknad för sändningens verkliga vikt efter statens järnvägars
taxa för hela transportavståndet samt å andra sidan den frakt som enligt
samma taxa skulle för motsvarande sändning erläggas för ett transportavstånd
av 750 kilometer. Huru bidragen i dylikt fall skulle komma att inverka
vid transporter mellan olika orter framgår av en tabell å sid. 199 i utredningens
betänkande. Som exempel kan nämnas, att vid transport från fruktdistrikten
i södra Sverige (Skåne, Urshult) till Kiruna bidrag skulle utgå med
5 1I2 å 6 öre för kilogram, då sändningen omfattade minst 2.5 ton, cirka 3 1/2
öre för kilogram, då sändningens hela vikt uppginge till minst 5 ton, samt
cirka 2 öre per kilogram, då vikten uppginge till minst 10 ton. För sändningar
från Stockholm till Kiruna komme motsvarande bidrag att utgöra
3.35, 1.99 och 1.12 öre. Såsom villkor för åtnjutande av bidrag skulle gälla,
att avsändaren vid fraktsedeln fogade en skriftlig försäkran att frukten
odlats inom landet ävensom efter anmodan styrkte riktigheten härav. Utredningen
har vidare föreslagit att, sedan standardregler för äpplen och päron
fastställts, föreskrift skulle meddelas därom att bidragen endast skulle avse
frukt som sorterats och förpackats enligt de fastställda reglerna. Utbetalande
av bidrag har föreslagits skola ske medelst avdrag vid fraktens betalande
å vederbörande järnvägsstation. I samtliga nu nämnda hänseenden
skulle det ankomma på Kungl. Majit att utfärda närmare bestämmelser.

Enligt av utredningen verkställda beräkningar skulle för beviljande av
fraktbidrag för inhemsk frukt i enlighet med nyss angivna huvudgrunder
och under förutsättning att anordningen komme att medföra en ökning av
frukttransporterna till Norrland med cirka 25 °/o erfordras ett årligt anslag
av statsmedel av omkring 15,000 kronor. Utredningen har därför hemställt
örn anvisande för budgetåret 1938/1939 av ett förslagsanslag för ändamålet
av 15,000 kronor.

Till närmare motivering av omförmälda förslag har utredningen anfört
bl. a. följande.

Avgifterna för transport å järnväg av äpplen och päron från fruktodlingsdistrikten
i södra Sverige till stationer, belägna inom de fyra nordligaste

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

länen, uppginge till betydande belopp. Fraktavgifterna per kg frukt för
vagnslaster om 2.5 ton, 5 ton och 10 ton utgjorde sålunda, räknat från Skåne
eller Urshultstrakten, i runda tal till Kiruna resp. 12, 7.8 och 5.4 öre, lill
Boden resp. 10.5, 7 och 5 öre samt till Vännäs resp. 9, 6 och 4.4 öre. I nämnde
belopp vore avgifter för täckning ej inräknade. För ilgods utginge dessutom
20 °/o tillägg. Det syntes vara tydligt att dessa höga fraktkostnader
måste inverka hämmande på konsumtionen av svensk frukt i Norrland i all
synnerhet som den norrländska befolkningens köpkraft vore starkt begränsad.
Av undersökningar, som av utredningen verkställts rörande konsumtionen
inom landet av trädgårdsprodukter (betänkandet sid. 243—258), framginge
att äpplen och päron i norra Sverige konsumerades i betydligt mindre
omfattning än i andra landsdelar samt att hos den övervägande delen av
befolkningen i Västerbottens och Norrbottens län någon regelbunden förbrukning
av dessa varor praktiskt taget icke förekomme. En ändring härutinnan
vore icke endast påkallad ur näringsfysiologiska synpunkter utan
skulle jämväl vara av största betydelse för avsättningen av den inhemska
frukten. Det kunde icke anses tillfredsställande att under den inhemska
fruktsäsongen avsättningsmöjligheterna i ett underskottsområde av Norrlands
storlek läge relativt outnyttjade medan överflöd å svensk frukt vore
rådande inom större delen av övriga landet. Som förhållandena nu vore
pressades priserna i de under höstmånaderna i fråga om frukt självförsörjande
delarna i mellersta Sverige genom stora utbud från fruktodlingsdistrikten
i södra Sverige.

En naturlig utveckling för den svenska fruktdistributionen borde enligt
utredningens mening vara, att den mellansvenska odlingen under höstmånaderna
i största möjliga utsträckning förbehölles marknaden på de större
konsumtionsorterna inom denna del av landet, under det att fruktodlingen
ä södra Sverige bereddes ökade möjligheter att finna avsättning för sitt
produktionsöverskott i Norrlands underskottsområden. En sådan förskjutning
av distributionen skulle på ett verksamt sätt kunna befrämjas genom
lämpligt avvägda fraktbidrag.

Av vad sålunda anförts syntes framgå att beviljande av fraktbidrag vid
transport av färska äpplen och päron till Norrland kunde bliva till ömsesidig
båtnad för såväl fruktproducenterna som för den norrländska befolkningen
och utredningen ansåge sig förty böra förorda anordnande av sådana
bidrag. De grunder som därvid borde tillämpas måste naturligen bli beroende
på de ändamål bidragen skulle tjäna. Då med bidragen bl. a. avsåges
att stimulera till ökad konsumtion av frukt särskilt i övre Norrland, borde de
vid transporter lill nämnda landsdel vara av sådan storleksordning att en
för konsumenterna märkbar sänkning av utförsäljningspriset där vore att
påräkna. Vidare borde bidragen så avvägas att frukten från södra Sverige
erhölle en relativt större konkurrenskraft å Norrlandsmarknaden än för
närvarande. Bidragen borde med andra ord utgöra en anledning för fruktproducenterna
i de sydligare distrikten att i större utsträckning än hittills
söka marknad i Norrland med verkan att konkurrenstrycket från södra
Sverige å de stora konsumtionsorterna i landets mellersta delar lättade.

i yttrandena har ifrågavarande förslag i allmänhet mötts med gillande.
Anvisande av anslag för ändamålet har sålunda tillstyrkts av lantbruksstyrelsen,
statskontoret och kommerskollegium. Sistnämnda myndighet har
anfört, att de grunder, efter vilka fraktbidragen skulle utgå, borde göras
till föremål för förnyat övervägande, sedan tillämnad revision av järnvägstaxan
genomförts. Därvid borde även beaktas, att bidragen så avpassades,

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

Departements chefen.

att de kunde tjäna syftet att stimulera till en ökad konsumtion av frukt.
Lantbruksstyrelsen har ansett, att det föreslagna anslaget vore för snävt beräknat
och att det vore troligt att detsamma bomme att överskridas även
om fruktskörden bleve av medelstorlek. Samma åsikt har uttalats av riksförbundet
svensk frukt.

Östergötlands, Kristianstads och Norrbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott samt Sveriges köpmannaförbund ha — utan att uttala
sig om de föreslagna fraktbidragens storlek — anfört, att det erfordrades
ett icke obetydligt större anslag än 15,000 kronor för att möjligheterna att
i Norrland erhålla frukt till rimliga priser skulle förbättras. Köpmannaförbundet
och förvaltningsutskottet i Kristianstads län ha för sin del hemställt
om anvisande av ett anslag av 30,000 kronor. Västerbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott samt handelskamrarna i Stockholm och
Norrköping ha ansett utredningens förslag vara av blott ringa betydelse för
förbilligandet av frukt i Norrland. Stockholms handelskammare har även
ifrågasatt förslagets lämplighet ur synpunkten av konkurrensen mellan olika
transportmedel. Med hänsyn härtill ha handelskamrarna ansett sig böra
avstyrka förslaget. Nyssberörda förvaltningsutskott har funnit det lämpligare
att anslaget finge användas såsom bidrag vid inköp av fruktträd till
Norrland.

övriga myndigheter och organisationer, som yttrat sig över utredningens
förslag i denna del, ha tillstyrkt detsamma.

I fråga örn ordningen för utbetalande av de föreslagna fraktbidragen har
järnvägsstyrelsen icke haft något att erinra.

I likhet med utredningen finner jag det ur näringsfysiologiska synpunkter
synnerligen önskvärt, att åtgärder vidtagas för ernående av en ökad konsumtion
av frukt i Norrland. Utredningens förevarande förslag om fraktbidrag
vid transport av inhemsk frukt till nämnda landsdel synes mig i stort sett
ägnat att tillgodose detta önskemål. Såsom utredningen framhållit torde ett
genomförande av förslaget därjämte komma att ha en fördelaktig inverkan
på avsättningsförhållandena för den svenska frukten. Med hänsyn till önskvärdheten
att nå påvisbara resultat i nämnda hänseenden böra, enligt min
mening, fraktbidragen utgå med något högre belopp än vad utredningen
förordat. Jag vill därför föreslå, att bidragen bestämmas till skillnaden
mellan å ena sidan en frakt beräknad för sändningens verkliga vikt efter
statens järnvägars taxa för hela transportavståndet samt å andra sidan
den frakt som enligt samma taxa skulle för motsvarande sändning erläggas
för ett transportavstånd av 600 kilometer. Som exempel på hur anordningen
i dylikt fall kommer att inverka vid transporter mellan olika orter
kan nämnas, att för sändningar från fruktdistrikten i södra Sverige (Skåne,
Urshult) till Kiruna bidrag skulle utgå med 6 å 7 öre för kilogram, då sändningens
verkliga vikt uppgår till minst 2.5 ton, cirka 4 öre, då vikten uppgår
lill minst 5 ton, och något mer än 2 öre, då vikten uppgår till minst 10 ton.
För sändningar från Stockholm till Kiruna skulle motsvarande bidragsbe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

lopp komma att utgöra 4.16, 2.47 och 1.39 öre. I anslutning till berörda ändring
torde det av utredningen för ändamålet beräknade anslaget böra ökas
till 25,000 kronor. Jag förordar alltså, att sistnämnda belopp för budgetåret
1938/1939 anvisas såsom förslagsanslag till fraktlindring vid transport
av inhemsk frukt till Norrland.

Omförädling av fruktodlingar.

Frukt- och trädgårdsutredningen har vidare föreslagit, att statsmedel skulle
ställas till förfogande för befrämjande av omförädling av vissa fruktodlingar.
Beträffande behovet av sådan omförädling har utredningen anfört bl. a.

En avsevärd olägenhet för avsättningen av den svenska frukten vöre den
stora splittringen av produktionen på en mängd olika sorter. Med ledning av
från riksförbundet och pomologiska föreningen erhållna uppgifter ansåge sig
utredningen kunna fastslå, att antalet i handeln nu förekommande sorter icke
understege för äpplen 400 och för päron 100. Till jämförelse kunde nämnas
att av utländsk frukt ett 10-tal huvudsorter behärskade marknaden under
senvintern, våren och sommaren. I utlandet vore fruktproduktionen som
regel inriktad på endast ett fåtal sorter. Så t. ex. skulle, enligt vad lantbruksstyrelsen
uppgivit, produktionen av en enda sort i Estland uppgå till 70 °/o
av landets hela skörd.

Det syntes utan vidare motivering vara tydligt att det stora antal sorter,
som nu utbjödes till försäljning, i hög grad måste försvåra avsättningen av
den inhemska frukten. Till belysning härav kunde anföras att medan de utländska
standardsorterna vore väl inarbetade på den svenska marknaden
flertalet av de inhemska kvalitativt högtstående sorterna icke vore kända till
namnet av den stora allmänheten.

Till avhjälpande av nu berörda missförhållanden hade pomologiska föreningen
för några år sedan igångsatt en kampanj för omympning av fruktträd
med för den allmänna handeln lämpade sorter. För ändamålet hade
föreningen utarbetat och till kurser, konsulenter och skolor spritt skrifter
innefattande förteckning på för omympning lämpliga sorter ävensom teknisk
vägledning därvid. Nämnda kampanj hade varit av stor betydelse och hade
föranlett ett stort antal odlare att genom omympning nedbringa sortbeståndet.
Emellertid bedreves omympningsarbetet ännu i alltför långsam takt för att
verkningarna därav inom en rimlig framtid skulle framträda pa fruktmarknaden.
Utredningen ansåge det därför angeläget, att åtgärder vidtoges till
påskyndande av omförädlingsverksamheten, och funne det ändamålsenligt,
att sådana åtgärder anknötes till den bestående trädskötarorganisationen.
Trädskötarna, vilka i allmänhet genom kontrakt vore fast bundna vid fruktodlarföreningarna,
hade såsom personliga rådgivare till fruktodlarna stora
möjligheter att bedriva upplysning och propaganda på förevarande område.
De kunde därjämte lämna erforderlig handledning i fråga örn valet av for
omympning lämpliga träd, ympade sorter o. s. v. Som regel handhade de också
det med omympningen förenade arbetet samt ymparnas skötsel. Med hänsyn
härtill borde enligt utredningens förmenande ett stödjande från det allmännas
sida av berörda verksamhet i första hand inriktas på att i största möjliga
grad stimulera trädskötarnas intresse för omympning.

Utredningens förslag i förevarande del innebär i korthet att premier å lägst
50 och högst 100 kronor skulle tilldelas trädskötare, vilka genom sitt arbete

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

särskilt främjat en efter marknadens krav anpassad omförädling av trädbeståndet
i mindre och medelstora fruktodlingar för avsalu. Premieringsverksamlieten
skulle handhavas av hushållningssällskapen och premierna utdelas efter
förslag av vederbörande trädgårdskonsulent eller länsträdgårdsmästare.
Vid premieringen borde avseende fästas icke blott vid det kvantitativa resultatet
av trädskötarnas arbete utan även — och icke minst — vid den omsorg
som nedlagts i fråga om ympningen och ymparnas skötsel. Utredningen har
vidare förutsatt, att premieringen skulle kombineras med en av hushållningssällskapen
enkannerligen dess trädgårdstjänstemän bedriven instruktions- och
upplysningsverksamhet. Sistnämnda verksamhet borde i första hand gå ut
på att giva trädskötarna och fruktodlarna vägledning i fråga om valet avlämpliga
sorter.

Beträffande det anslag, som för ändamålet kunde erfordras, samt fördelningen
av detta anslag har utredningen anfört.

Sveriges pomologiska förening hade med avseende på fruktodlingsmöjligheterna
indelat landet i fem zoner, av vilka de tre första innefattade det område
där över huvud en mera ekonomisk fruktodling kunde äga rum. Den
övre gränsen för detta område sträckte sig upp till Vänern samt nordkanten
av Närkeslätten och Mälarbygden. Första zonen, där mera fordringsfulla
sorter av klimatiska skäl kunde odlas, omfattade större delen av Skåne, kusttrakterna
av Hallands, Göteborgs och Bohus, Blekinge och södra Kalmar län
samt Öland och Gotland. Inom detta område befunne sig landets mest leveranskraftiga
odlingar. Andra zonen omfattade delar av Kristianstads, Blekinge,
Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Kalmar och Östergötlands län.
Femte zonen omfattade de delar av landet, där endast husbehovsodling borde
äga rum. Omympning syntes ur fruktmarknadens synpunkt vara som mest
önskvärd inom tredje och fjärde fruktodlingszonerna. Enligt vad som från
sakkunnigt håll uppgåves bomme nämligen större delen av den marknadsförstörande
handelsfrukten från mindre och medelstora odlingar i dessa zoner.
Inom första och andra zonerna hade däremot omförädling av mindervärdiga
träd redan i stor utsträckning ägt rum. I femte zonen syntes någon
premieringsverksamhet ej böra komma i fråga. Med utgångspunkt härifrån
och då omförmälda instruktions- och upplysningsverksamhet syntes böra
bekostas av vederbörande hushållningssällskap hade utredningen beräknat
storleken av det årliga anslag som för ändamålet erfordrades till 7,500 kronor.
Beträffande fördelningen av detta anslag ville utredningen föreslå att
denna verkställdes av Kungl. Maj:t. Ansökningar om bidrag från anslaget
borde ingivas till lantbruksstyrelsen före den 1 september året innan premieringen
vore avsedd att äga rum samt vara åtföljd av plan för ej endast själva
premieringen utan jämväl för den instruktions- och upplysningsverksamhet
hushållningssällskapet i samband därmed ämnade anordna. Kungl. Majit
borde äga att utfärda närmare bestämmelser och villkor för åtnjutande avbidrag.

Med hänvisning till det anförda finge utredningen föreslå att för premiering
av omförädling av fruktodlingar mätte för budgetåret 193811939 anvisas ett
reservationsanslag av 7,500 kronor. Därest denna hemställan bifölles, syntes
anslag för samma ändamål jämväl i fortsättningen under en tid av förslagsvis
fem år böra utgå.

Frukt- och trädgårdsutredningens förslag i nu förevarande del har i det
stora flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Vissa

Kungl. Majlis proposition nr 303.

myndigheter och sammanslutningar hava ansett det för ändamålet beräknade
anslaget alltför lågt tilltaget, varemot fem av hushållningssällskapens
förvaltningsutskott och Sveriges konditionerande trädgårdsmästares förbund
ställt sig tveksamma inför den föreslagna premieringsverksamheten.

Lantbruksstyrelsen, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kronobergs
och Kristianstads län, riksförbundet svensk frukt samt Sveriges pomologiska
förening ha förordat en höjning av anslaget till 15,000 kronor för år
under en femårsperiod. Till motivering härav har lantbruksstyrelsen anfört
följande.

Det vore uppenbart, att minst lika stort behov av omförädling av fruktträd
förelåge inom första och andra fruktodlingszonerna som inom tredje och
fjärde även om rationaliseringen av produktionen inom förstnämnda zoner
drivits avsevärt längre än inom andra landsdelar. Det vore dock först under
sista årtiondet denna rationaliseringsprocess ägt rum. Alltjämt förefunnes
därför betydande mängder odlingar av äldre, bördiga fruktträd med för handeln
och konsumtionen olämpliga sorter, som borde omympas med sorter
som marknaden numera krävde. Då förutsättningarna för fruktodling, både
med hänsyn till klimat och jordmån, vore avsevärt gynnsammare inom första
och andra fruktodlingszonerna än i de övriga och fruktodlingen av gammalt
där bedrivits i jämförelsevis större omfattning än på andra ställen örn
ock mer eller mindre planlöst, vore det utan vidare klart, att icke blott antalet
träd som borde omförädlas, utan även de på den ordnade handeln inverkande
skördarna av olämpliga sorter vore större än inom andra fruktodlingszoner.
En utsträckning av premieringsverksamheten på sätt styrelsen
förordat syntes föranleda en höjning av det av utredningen äskade anslaget
till 15,000 kronor.

Till vad lantbruksstyrelsen sålunda anfört har Sveriges pomologiska förening
i stort sett anslutit sig.

Jämväl Uppsala, Östergötlands och Västmanlands låns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott hava ansett en avsevärd höjning av det av utredningen
föreslagna beloppet vara påkallad. Sistnämnda förvaltningsutskott
har därjämte ansett det böra övervägas, huruvida för omympningen erforderliga
ympkvistar av lämpliga sorter kostnadsfritt kunde ställas till förfogande.

Av de myndigheter och sammanslutningar, vilka avstyrkt eller ställt sig
tveksamma inför utredningens förslag, hava Stockholms läns och stads hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och Sveriges konditionerande trädgårdsmästares
förbund anfört, att premieringsverksamheten knappast kunde
vara av någon större betydelse för den yrkesmässiga fruktodlingen. Kalmar
läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att verksamheten
komme att draga allt för stora omkostnader för kontroll m. m. Gotlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifrågasatt, huruvida icke
premierna, därest verksamheten ansåges böra komma till stånd, kunde sättas
lägre än vad utredningen föreslagit. Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har funnit det böra tågås under övervägande, örn
det icke vore lämpligare att ifrågavarande anslag användes för tillhanda Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 303.

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

Departementschefen.

hållande gratis av ympkvistar och trädskötare för omympning av äldre fruktträd
å mindre jordbruk.

Jag delar utredningens uppfattning, att en omympning av äldre fruktträdsbestånd
i syfte att nedbringa antalet i handeln förekommande sorter
skulle fördelaktigt påverka marknadsförhållandena för den svenska frukten
och därmed även bidraga till att fruktodlarna erhölle ett bättre ekonomiskt
utbyte av sina odlingar. Det synes mig uppenbart, att den sortförbistring
som nu förefinnes måste försvåra handeln med inhemsk frukt. Understrykas
må också, att tillförseln av ur handelssynpunkt mindervärdig frukt menligt
inverkar jämväl på avsättningen av frukt från välskötta yrkesmässiga
fruktträdgårdar. Med hänsyn härtill finner jag det önskvärt att statsmakterna
lämna sin medverkan till ett påskyndande av den omförädlingsverksamhet,
som enligt vad utredningen anfört för närvarande pågår, ehuru i
alltför långsam takt. I princip har jag intet att erinra emot att detta sker
genom utdelande av premier till trädskötare, som på förevarande område
nedlagt ett förtjänstfullt arbete. Jag anser det emellertid välbetänkt att det
anslag, som statsmakterna må komma att för ändamålet bevilja, icke bindes
vid den av utredningen föreslagna premieringsverksamheten. Anslaget torde
således få användas till understödjande även av andra åtgärder, vilka kunna
befinnas ägnade att främja premieringens syfte, d. v. s. en rationalisering av
produktionen i mindre och medelstora fruktodlingar för avsalu. I likhet
med lantbruksstyrelsen anser jag, att bidragsverksamheten i mån av behov
må omfatta jämväl första och andra fruktodlingszonerna. En utsträckning
av verksamheten på sätt nyss förordats synes föranleda en höjning av det
av utredningen äskade anslaget till 15,000 kronor. Jag tillstyrker alltså, att
för främjande av omförädling av fruktodlingar m. m. för budgetåret 1938/
1939 anvisas ett reservationsanslag å sistnämnda belopp. Det torde få ankomma
på Kungl. Majit att utfärda närmare bestämmelser beträffande anslagets
användning och fördelning.

Anslag för anskaffande av apparatur till musterier.

Fiukt- och trädgårdsutredningen har i kapitel 10 av betänkandet undersökt
och behandlat olika möjligheter att tillgodogöra frukt som av olika anledningar
icke kan finna avsättning för direkt konsumtion. Utredningen har
därvid funnit det synnerligen önskvärt, att frukt i största möjliga utsträckning
komme till användning för tillverkning av alkoholfria drycker. Till
befrämjande härav har utredningen föreslagit att för anskaffande av apparatur
för musterier måtte för budgetåret 1938/1939 anvisas ett reservationsanslag
av 6,000 kronor. I fråga om den närmare användningen av detta anslag
har utredningen anfört följande.

I Sverige hade sedan flera år tillbaka inom läskedrycksindustrien och med
denna samarbetande industrigrenar nedlagts ett betydande arbete och kapital
på försök att här i landet skapa en tillverkning av alkoholfria fruktdryc -

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

ker. Dessa försök hade delvis krönts med framgång. Sålunda salufördes för
närvarande med stor framgång läskedrycker, vilkas huvudbeståndsdel utgjordes
av naturlig fruktsaft, och enligt vad utredningen inhämtat vore en
ökad tillverkning inom landet av sådana drycker att förvänta. Däremot hade
tillverkning för avsalu i större skala av råsaft av frukt, vilken i utlandet
vore en synnerligen stor konsumtionsartikel, visat mindre gott resultat. En
av anledningarna härtill uppgåves vara att en centralisering av denna fabrikation
till stora fabriker av olika skäl icke vore ändamålsenlig annat än
i mycket koncentrerade fruktodlingsdistrikt. Distribueringen av saften skulle
vidare förorsaka stora kostnader med påföljd att priset å varan måste sättas
relativt högt. Ytterligare hade framhållits, att saluförandet av en för den
stora allmänheten så okänd dryck som råsaft droge stora kostnader för reklam
och propaganda. Med hänsyn till nämnda omständigheter ansåges det
numera på sakkunnigt håll att, därest konsumtionen av råsaft skulle nå en
mera allmän omfattning, tillverkningen borde omliänderhavas av fruktodlarnas
egna lokala organisationer. För att utröna intresset bland fruktodlarna
för en sådan tillverkning hade undervisning i och propaganda för råsaftberedning
meddelats vid ett flertal av pomologiska föreningen under hösten
1937 anordnade kurser. Resultatet härav hade varit mycket tillfredsställande
och inom flera fruktodlarsammanslutningar hade man allvarligt övervägt
att anskaffa för framställning av sådan saft erforderlig apparatur. Tanken
hade därvid varit den, att vederbörande sammanslutning skulle inrätta
ett fast eller ambulerande mönstermusteri, där fallfrukt och annan sekunda
frukt kunde förvandlas till hållbar vara, företrädesvis råsaft. På vissa platser
hade dessa planer redan tagit fast form och pomologiska föreningen hade
med anledning därav beslutat upprepa omförmälda kurser nästkommande
höst. Då emellertid anskaffandet av den behövliga apparaturen innebure
en kännbar utgift för odlarna hade det förslaget framförts till utredningen, att
staten skulle lämna bidrag till kostnaderna härför. I betraktande av fruktodlarnas
som regel mycket svaga ställning i ekonomiskt avseende ansåge sig
utredningen böra förorda detta förslag. Innan tillräcklig erfarenhet vunnits
örn utfailet av ifrågavarande verksamhet syntes dock bidrag till en början
endast böra utlämnas till ett begränsat antal fruktodlarförbund. Enligt vad
utredningen inhämtat kunde fullständig apparatur till ett musten, innefattande
kvarn, press och pasteur samt diverse smärre redskap, erhållas för
2.500 å 3.000 kronor. Det syntes med hänsyn härtill lämpligt att bidragens
storlek begränsades till högst 1,500 kronor. Under förutsättning att, såsom
utredningen ville förorda, bidrag med ett genomsnittligt belopp av 1,200
kronor första året utginge till fem fruktodlarförbund skulle för ifrågavarande
ändamål erfordras ett anslag av 6,000 kronor. Beträffande anslagets
fördelning syntes lämpligt att denna verkställdes av Kungl. Majit. Ansökningar
örn bidrag borde lämpligen ingivas till lantbruksstyrelsen och vara
åtföljda av plan över den tilltänkta verksamheten. Närmare bestämmelser
och villkor för bidrags åtnjutande syntes böra utfärdas av Kungl. Majit.

Samtliga myndigheter och organisationer, som avgivit yttranden över
ifrågavarande förslag, lia anslutit sig till tanken att staten genom beviljande
av bidrag till anläggande av muslerier skulle främja tillgodogörandet av den
inhemska frukten. Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har betecknat förslaget såsom mycket betydelsefullt och ansett det
kunna ifrågasättas, örn ej tillkomsten av muslerier vore ett av do allra viktigaste
leden i strävandena att göra den inhemska fruktodlingen räntabel.
T åtskilliga yttranden har anförts, att det av utredningen för ändamålet

Departements chefen.

Kungl Maj:ts proposition nr 303.

askade anslaget vöre alltför blygsamt. Således har Kristianstads läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott gjort gällande, att anslaget, därest det
skulle fördelas med högst 1,500 kronor till varje musten, kunde anses lämpligt
avvägt för Kristianstads län ensamt. Skaraborgs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har förordat, att anslaget skulle utökas med det
av utredningen föreslagna anslaget till omförädling av fruktträd. Västmanlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit önskvärt,
att jämväl fiuktcentralerna komme i åtnjutande av bidrag för samma ändamål.

Hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Värmlands och Örebro län
ha funnit angeläget, att bidrag i första hand utginge till en central musterianläggning
i varje län. Med utgångspunkt härifrån har sistnämnda förvaltningsutskott
föreslagit en höjning av det av utredningen föreslagna anslaget
till sådant belopp, att 5,000 kronor kunde anvisas för varje län. Förvaltningsutskottet
har därvid räknat med en anläggningskostnad av 10,000 kronor
per musten.

Riksförbundet svensk frukt har ansett, att statsbidrag endast borde utgå
till kontrollerade, tillräckligt stora anläggningar, så att garanti erhölles för
tillverkning av förstklassiga produkter. I motsats härtill har Göteborgs och
Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott förordat, att bidrag
endast borde utlämnas till fruktodlareföreningar för inköp av apparatur till
mindre, lokala musterier, förslagsvis med 300 kronor per anläggning. Som
skäl härför har utskottet anfört, att transportkostnaderna i stor utsträckning
lade hinder i vägen för anlitande av ett eller- ett par för länet gemensamma
musterier.

Stockholms handelskammare och Sveriges kemiska industrikontor ha anfört,
att förutsättningarna för avsättning av råsaft icke vöre lika gynnsamma
i Sverige som i vissa andra länder. Industrikontoret, till vars yttrande i
denna del kommerskollegium givit sin anslutning, har nied hänsyn härtill
framhållit betydelsen av att man vid beviljande av statsbidrag ginge fram
med en viss försiktighet. Stockholms handelskammare har vidare anfört, att
det för kammaren uppgivits, att den av utredningen beräknade kostnaden
för inköp av apparatur till ett musten, 2,500 å 3,000 kronor, avsåge en anläggning
med mycket liten kapacitet och ringa driftskostnader. Det kunde
ifrågasättas, huruvida det icke vore lämpligare att använda det föreslagna
anslaget till ett mindre antal men bättre utrustade musterier.

Enligt min mening utgör frukt- och trädgårdsutredningens förevarande
förslag ett betydelsefullt bidrag till lösandet av den för fruktodlingen synnerligen
viktiga men också mycket bekymmersamma frågan örn ett rationellt
tillgodogörande av sådan frukt som icke kan finna avsättning för direkt konsumtion.
Jag anser mig därför böra tillstyrka att anslag anvisas för ändamålet.
Vad angår den i vissa yttranden behandlade frågan, huruvida bidrag
i första hand bör utgå till ett begränsat antal centrala väl utrustade
musterier eller till ett flertal mindre, lokala sådana, synes det mig som om

Kungl Maj.ts proposition nr 303.

utredningen härvidlag beträtt en lämplig medelväg. Jag finner det nämligen
välbetänkt att strävandena i främsta rummet inriktas på att få till
stånd mindre mönstermusterier, avsedda för tillverkning av råsaft och eventuellt
andra produkter av frukt för odlarnas eget behov. Därest försöken
slå väl ut, torde frågan om en utsträckning av bidragsverksamheten till inrättande
av lokala musterier eller större sådana för tillverkning av fruktdrycker
för avsalu få tagas under övervägande. Med hänsyn till det intresse
som av yttrandena att döma föreligger för förslagets realiserande anser
jag mig böra tillstyrka en höjning av det av utredningen beräknade anslaget
till 15,000 kronor. Jag förordar alltså, att ett reservationsanslag å samma belopp
för budgetåret 1938/1939 anvisas till bidrag för anskaffande av apparatur
till musterier. Närmare bestämmelser och villkor för åtnjutande av
bidrag från detta anslag torde få utfärdas av Kungl. Maj:t.

Anslag till propaganda och upplysningsverksamhet.

I kapitel 10 av betänkandet har utredningen föreslagit, bl. a., att ett allmänt
anslag å 40,000 kronor skulle anvisas för propaganda- och upplysningsverksamhet
på trädgårdsnäringens område. Det har förutsatts att det skulle
ankomma på Kungl. Majit att fördela detta anslag samt utfärda erforderliga
föreskrifter beträffande dess användning. I samband med motivering
av förslaget har utredningen uppdragit vissa riktlinjer för verksamheten i
fråga. Utredningen har i nämnda hänseenden anfört bl. a.

Uppenbarligen hade den inhemska trädgårdsodlingen under de senaste
åren haft svårt att på ett tillfredsställande sätt vinna avsättning för sina
produkter. Beträffande vissa produktslag överstege av allt att döma den
nuvarande saluproduktionen vad som till för producenterna skäliga priser
kunde försäljas inom landet. Då export av trädgårdsprodukter som regel
icke vore tänkbar samt en direkt begränsning av odlingarna stötte på stora
hinder, vore det angeläget att åtgärder vidtoges för att ernå en ökad användning
av dylika produkter. Utredningen förmenade att en sådan ökad
användning icke endast vore möjlig utan jämväl ur näringsfysiologiska synpunkter
synnerligen önskvärd.

Enligt undersökningar, som inom näringsrådet verkställts av laborator
Ernst Abramson, nådde en mycket betydande del (säkerligen avsevärt mera
än en sjundedel) av vår befolkning för närvarande icke upp till standardbehovet
av C-vitaminer. Bristen i C-vitamintillförseln ansåges på sakkunnigt
håll böra fyllas genom en ökad användning av frukt och grönsaker.
Därest så skedde komme även A-vitamintillförseln att fördelaktigt påverkas
ehuru dock i relativt mindre utsträckning. Enligt utredningens åsikt vore det
mest verksamma medlet till åstadkommande av den önskvärda konsumtionsökningen
en organiserad, ändamålsenligt inriktad propaganda- och upplysningsverksamhet.
Den stora allmänheten saknade ännu i stor utsträckning
kännedom örn det stora näringsfysiologiska värde vissa trädgårdsalster ägde.
Genom ökad upplysning härom kunde åtskilligt vinnas och även i den mån
konsumenterna ägde dylik kunskap syntes utsikter finnas att medelst reklam
och annan propaganda påverka deras konsumtionsval i önskad riktning.
Med hänsyn till det stora allmänna intresse, som enligt vad förut an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

förts borde förefinnas för en ökad konsumtion, särskilt bland de bredare
folklagren och i vissa landsdelar, av förevarande pi-odukter, syntes det önskvärt
att statsmakterna lämnade sitt stöd åt dylik verksamhet. Det borde i
detta sammanhang framhållas, att odlarnas egna organisationer ännu icke
nått sådan ekonomisk stadga att de vore i stånd att bära de med en rikspropaganda
förenade kostnaderna. Vidare kunde erinras om att staten tidigare
anvisat medel för samma ändamål. Utredningen förutsatte, att verksamheten
borde ske med utgångspunkt från de olika produkternas näringsfysiologiska
värde. I stort sett syntes detta sammanfalla med odlarnas intressen.
önskvärt vore att verksamheten därjämte speciellt inriktades på
att framhålla den svenska varans förtjänster i fall då denna vore jämngod
med eller överlägsen motsvarande importerade produkt eller utgjorde en
fullgod ersättningsvara för den importerade. I övrigt syntes det icke erforderligt
att uppdraga några närmare riktlinjer för verksamheten. Lämpligast
syntes vara att ali rikspropaganda omhänderhades av näringens egna organisationer
under överinseende av statlig myndighet, förslagsvis lantbruksstyrelsen.
Enligt vad utredningen hade sig bekant förelåge planer på en
samverkan mellan olika organisationer i sådant syfte.

I samband med framläggandet av förslag till en fortlöpande standardiseringsverksamliet
på trädgårdsnäringens område hade utredningen framhållit
betydelsen av en effektiv och planmässig propaganda- och upplysningsverksamhet
för att bibringa producenter och konsumenter insikt örn standardiserade
produkters företräde i olika hänseenden framför icke standardiserade.
Det hade förutsatts att denna verksamhet i huvudsak skulle åvila trädgårdsodlarnas
egna organisationer men att statsbidrag skulle kunna medgivas
till täckande av därmed förenade kostnader. Även i andra hänseenden
hade utredningen i sin tidigare framställning påpekat vikten av en vidgad
upplysningsverksamhet.

Frukt- och trädgårdsutredningens förslag i fråga om anvisande av anslag
för propaganda- och upplysningsverksamhet har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar, frånsett
statskontoret, för vars yttrande i annat sammanhang redogjorts.

Beträffande anslagets användning har lantbruksstyrelsen anfört, att medlen
borde användas för långsiktspropaganda, som byggde på bland annat
inom vetenskapen och praktiken vunna resultat, vilka kunde bliva vägledande
för olika folkgruppers nyorientering mot sundare livsföring i vad
avsåge livsmedelskonsumtion. Bland annat syntes vissa former av kursverksamhet
och praktiskt lagda ambulerande utställningar, avseende odling
av handel med och konsumtion av trädgårdsprodukter, vara att förorda.

Medicinalstyrelsen har anfört, att styrelsen delade utredningens uppfattning,
att en ökad konsumtion av trädgårdsprodukter vore synnerligen önskvärd.
Medicinalstyrelsen tillstyrkte därför en statsunderstödd propagandaoch
upplysningsverksamhet för vinnande av detta mål samt hade intet att
erinra mot att denna verksamhet omhänderhades av näringens egna organisationer
under överinseende av lantbruksstyrelsen, därvid styrelsen dock
förutsatte samarbete med medicinalstyrelsen och institutet för folkhälsan.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett sig
böra understryka angelägenheten av att den ifrågasatta propagandaverk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

samheten sorgfälligt planlades och att därvid och vid dess genomförande
förefintlig sakkunskap anlitades i erforderlig utsträckning.

Särskilt med hänsyn till önskvärdheten ur näringsfysiologiska synpunkter Departementsav
en ökad konsumtion av frukt och grönsaker samt den betydelse en sådan cAe/enökning
måste lia för avsättningen av svenska trädgårdsprodukter anser
jag mig böra tillstyrka frukt- och trädgårdsutredningens förslag om anvisande
av ett allmänt anslag å 40,000 kronor för propaganda- och upplysningsverksamhet
på trädgårdsnäringens område. Anslaget torde huvudsakligen
böra användas för en på längre sikt byggd upplysning rörande det stora
näringsvärde, vissa trädgårdsalster äga, samt för propaganda för en ökad
användning i kosthållet av sådana alster. Såsom utredningen anfört torde
viss del av anslaget även få tagas i anspråk för annan liknande verksamhet,
främst då för att i samband med standardiseringen på förevarande område
bibringa allmänheten kännedom örn innebörden av fastställda standardbeleckningar
samt om fördelen att vid inköp välja med sådana beteckningar
försedda varor. I likhet med utredningen finner jag det lämpligt att omförmälda
propaganda- och upplysningsverksamhet omhänderhaves av näringens
egna organisationer under överinseende av lantbruksstyrelsen. Jag
förutsätter därvid att, i vad livsmedelspropaganda angår, samarbete inledes
med medicinalstyrelsen och institutet för folkhälsan. Önskvärt är därjämte,
att vid verksamhetens bedrivande intimt samarbete sker mellan de
olika, ideella såväl som ekonomiska, näringsorganisationerna. Jag finner
det ur denna synpunkt angeläget, att de försök, som vid olika tillfällen gjorts
att få till stånd ett s. k. centralt trädgårdsmä, i vilket representanter för näringens
olika intressegrupper skulle vara samlade, snarast måtte leda till resultat.
En dylik sammanslutning bör enligt min mening ha flera viktiga
uppgifter att fylla.

Med hänvisning till det anförda förordar jag, att ett reservationsanslag å
nyssnämnda belopp, 40,000 kronor, för budgetåret 1938/1939 anvisas för propaganda-
och upplysningsverksamhet på trädgårdsnäringens område.

Anslag till konsulentverksamhet.

I en till frukt- och trädgårdsutredningen ställd skrift har Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
hemställt att utredningen ville tillstyrka ett anslag
å 8,000 kronor för anställande hos förbundet av en odlingskonsulent
och en teknisk konsulent. Förbundet har därvid utgått från att vardera av
de båda konsulenterna skulle erhålla ett arvode av 8,000 kronor årligen samt
meddelat, att förbundet beslutat att för genomförande av planen ställa ett
lika stort belopp till förfogande och i erforderlig utsträckning tillhandahålla
kontorslokaler och arbetsmateriel.

Utredningen har funnit det synnerligen önskvärt att möjlighet kunde beredas
trädgårdsnäringens yrkesmän att erhålla tillgång till den expertis, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

de ifrågasatta konsulenterna skulle representera. Visserligen funnes hos
hushållningssällskapen anordnad en konsulentverksamhet i avseende å trädgårdsodlingen,
men denna syntes av olika skäl icke vara ägnad att tillgodose
de speciella behov som med förslaget åsyftades. Beträffande de arbetsuppgifter
som skulle tillkomma de båda föreslagna konsulenterna har
utredningen anfört följande.

Odlingskonsulenten skulle äga sakkunskap och erfarenhet i vad som hörde
till odlingstekniken, alltså jordens behandling, bevattning och gödsling,
växternas skötsel, bekämpande av växtsjukdomar och dylikt. Han skulle
på ett helt annat sätt än den enskilde odlaren kunna följa den rikhaltiga,
värdefulla litteratur som funnes tillgänglig i form av försöksberättelser från
utländska försöksstationer. Vidare skulle han kunna skaffa sig kännedom
om de många nyheter bland prydnads- och nyttighetsväxter som årligen
släpptes ut i marknaden och genom upplysningar till trädgårdsmästarna i
mångå fall hindra kostnader för mindervärdiga nyheter. Konsulenten skulle
stå odlarna till tjänst med undersökningar och genom anvisningar och råd;
han skulle företaga resor till olika odlingsplatser och besvara till honom inkomna
förfrågningar.

Vad anginge den tekniske konsulenten ville utredningen erinra hurusom
i samma män en handelsträdgård ginge framåt, krav framkomme på utökning
av växthus eller förbättring av redan befintliga sådana. Många odlare
kunde på egen hand konstruera hus av behövlig typ men mycket ofta beginges
konstruktionsfel och i synnerhet vore detta fallet med uppvärmningsanordningarna.
Utomordentliga framsteg hade gjorts och gjordes alltjämt
icke endast i konstruktionen av värmepannor, belysnings- och luftningsanordningar,
bevattning m. m. utan också beträffande byggnadsmaterial, men
det vore otänkbart att en trädgårdsman skulle kunna bedöma i vad mån en
utannonserad nyhet på detta område kunde vara användbar just för hans
odling. Endast en tekniskt utbildad fackman kunde följa med den hastiga
utvecklingen på detta område och de råd en sådan skulle kunna giva de
praktiska odlarna bleve mycket värdefulla. I de fall då en ny konstruktion
eller ett nytt material använts i en handelsträdgård och givit gott resultat
borde detta göras bekant på ett lämpligt sätt för att komma till användning
på annat håll. Hittills hade trädgårdarnas maskiner och redskap endast
mera tillfälligtvis blivit underkastade sakkunnig granskning och provning.
På sista tiden hade dock statens redskapsprovningsanstalt ägnat meia intresse
häråt. Det vore sannolikt att en teknisk konsulent skulle kunna påverka
fabrikanter av dylika maskiner och redskap därhän att allt flera sådana
underkastades provning vid nämnda anstalt, och utan tvivel skulle han
kunna förmå odlarna att i större utsträckning än som skett hittills fordra
intyg om sådan provning vid inköp av maskiner och viktigare redskap.

Med hänsyn till det anförda har utredningen funnit sig böra förorda att
staten lämnade sitt stöd till förslagets förverkligande. Hinder syntes
utredningen ej böra ligga i den omständigheten, att förslaget avsåge anställande
av konsulenterna hos enskild sammanslutning, örn blott vid lämnande
av statens stöd föreskreves sådana villkor, att förmånen ej bleve förbehållen
endast medlem i sammanslutningen utan jämväl tillkomme envar
utomstående odlare. Emellertid syntes statens bidrag till konsulentverksamheten
böra begränsas till 6,500 kronor för år. Till motivering härav och
beträffande de villkor som borde uppställas för tillgodonjutande av bidraget
har utredningen anfört följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

Givetvis kunde ifrågasättas om det e.j vore tillräckligt att till en början
blott inrätta endera av de båda konsulentbefattningarna, närmast då odlingskonsulenten.
Emellertid syntes jämväl inrättandet av en teknisk konsulentbefattning
vara starkt av behovet påkallad. Det vore t. ex. särskilt i
tider med höga bränslekostnader av utomordentligt värde att få till stånd en
önskvärd rationalisering av odlarnas uppvärmningsanordningar. Enligt vad
utredningen erfarit förefunnes för närvarande stora brister härutinnan. Odlingskonsulenten
borde ägna bela sin tid åt uppdraget, medan den tekniska
konsulentbefattningen åtminstone till en början syntes kunna innehavas vid
sidan av annan befattning. Den förre borde vara en praktiskt erfaren oell
teoretiskt kunnig trädgårdsman, som borde lia genomgått utbildning vid
högre trädgårdsskola. Den tekniske konsulenten borde lämpligen vara ingenjörsutbildad
inom det område, verksamheten omfattade. Önskvärt vore att
han genom studier utomlands av de speciella förhållandena å ifrågavarande
område vore väl insatt i sin uppgift. Med hänsyn till de kvalifikationer som
sålunda borde ställas å konsulenterna kunde arvodena icke sättas för låga.

Utredningen funne det ifrågasatta arvodet, 8,000 kronor, väl avvägt såvitt
anginge odlingskonsulenten. Då såsom nyss anförts den tekniska konsulentbefattningen
tillsvidare borde kunna innehas jämte annan anställning syntes
för denna befattning ett arvode av 5,000 kronor vara tillräckligt. Utredningen
ville tillstyrka att staten lämnade bidrag med halva kostnaden av
dessa arvoden eller tillhopa 6,500 kronor. För åtnjutande av detta bidrag
borde såsom villkor uppställas att konsulent skulle kompetensiorklaras av
lantbruksstyrelsen. Vidare borde föreskrivas att alla trädgårdsodlare skulle
äga, antingen de tillhörde Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund eller ej,
anlita konsulent i lika utsträckning. En viss mindre avgift, lämpad efter
storleken av konsulentens arbete, borde erläggas för anlitande av konsulenten.
Det syntes därvid skäligt att utom förbundet stående odlare erlade något
högre ersättning än förbundets medlemmar. Dessa avgifter borde erläggas
till handelsträdgårdsmästareförbundet såsom bidrag till dess kostnader
för verksamheten. Vidare skulle konsulenten äga att vid besök å odlingsplats
av vederbörande odlare uppbära ersättning för resor och traktamenten.
Taxa å avgifter samt föreskrifter om reseersättning och traktamenten
borde fastställas av lantbruksstyrelsen efter förslag av förbundet.

Utredningen finge i anslutning till det anförda alltså hemställa att till
Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund anvisades såsom bidrag för anställande
av två konsulenter ett anslag för budgetåret 1938/1939 av 6,500 kronor.

I detta sammanhang torde böra nämnas, att hos Kungl. Maj:t föreligger
en av lantbruksstyrelsen gjord framställning angående förbättrade av1
ö n i n g s f ö r b alla n d en för hushållningssällskapens trädgår
ds t j ä n s le m än. Såsom framgår av 1937 års statsverksproposition
(nionde huvudtiteln sid. 189 ff) hava statsmakternas ställningstagande till
denna fråga uppskjutits i avvaktan på verkställande av en allmän utredning
rörande hushållningssällskapens befattningshavare. Med hänsyn lill
det för trädgårdsodlingen inom landet betydelse!ulla arbete som åvilar nämnda
trädgårdstjänstemän oell till önskvärdheten att därtill erhålla kunniga
och dugliga personer har utredningen, utan att närmare ingå på behandling
av den föreliggande framställningen, uttalat det önskemålet att nämnda
fråga snarast möjligt måtte bringas lill en ur trädgårdsodlingens .synpunkt
gynnsam lösning.

lii hang till riksdagens protokoll JOSS. 1 sand. Nr SOU. <

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

I yttrandena hava vissa betänkligheter anförts mot utredningens
nu ifrågavarande förslag.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett att
frågan om anställande av konsulenter hos enskilda organisationer borde upptagas
till prövning i sammanhang med den hos hushållningssällskapen bedrivna
konsulentverksamheten. Utskottet förutsatte därvid, att den bebådade
utredningen rörande konsulentfrågan i dess helhet utan längre tidsutdräkt
komme till stånd.

I detta samband må nämnas, att samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott
framhållit angelägenheten av att hushållningssällskapen snarast
komme i åtnjutande av bidrag till avlönande av hos dem anställda
trädgårdskonsulenter.

Hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Värmlands och Kopparbergs
län lia utan närmare motivering förklarat sig hysa viss tvekan rörande
lämpligheten av utredningens förslag. Kristianstads och Skaraborgs läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott ha icke ansett sig böra avstyrka
förslaget, ehuru de icke hyste några större förväntningar rörande dess betydelse.
Enligt sistnämnda förvaltningsutskotts mening borde helst endast
den tekniske konsulenten anställas. Hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Örebro och Gävleborgs län ha avstyrkt statsbidrag till anställande
av odlingskonsulent. Utskotten förmenade, att det i fråga om konsultation
och upplysning på odlingens område vore lämpligare att bygga vidare på den
verksamhet som vore förlagd till hushållningssällskapen. Berörda förvaltningsutskott
ha däremot livligt tillstyrkt statsbidrag, i vad den tekniske konsulenten
angår. Behovet av en växtodlingskonsulent har även satts i fråga
av Stockholms låns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt
Sveriges konditionerande trädgårdsmästares förbund. Den tekniske konsulenten
borde enligt sistnämnda förvaltningsutskott anknytas till den av utredningen
föreslagna riksorganisationen och helt avlönas av statsmedel. Sagda
förbund har ansett övervägande skäl tala för att konsulenterna anställdes
såsom statskonsulenter hos lantbruksstyrelsen. Uttalande i samma
riktning har gjorts av Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
som förklarat sig hysa så stora betänkligheter inför lämpligheten
att till enskild sammanslutning anvisa medel för ifrågavarande ändamål,
att utskottet ansett sig böra avstyrka ett genomförande av utredningens
förslag i oförändrad form. Jämväl Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har av principiella skäl ansett sig böra avstyrka anslag till
en enskild organisation för avlönande av tjänstemän.

Jönköpings låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört följande.

Det vore säkerligen av betydelse, att de två föreslagna rikskonsjulenterna
komme i verksamhet. Utskottet ansåge emellertid, att konsulentfragan därmed
ingalunda blivit löst. Den svenska trädgårdsodlingen utgjordes mest
av småföretag, och det kunde starkt ifrågasättas, om det stora flertalet bland
dessa komma att draga någon fördel av de båda rikskonsulenterna. Det syntes
icke troligt, att två personer skulle kunna räcka till för alla dem, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

behövde deras biträde. Och det största behovet av rådgivning förelåge
bland de minsta och ekonomiskt svagaste företagarna. Det vore knappast
sannolikt, att dessa komme att anse sig ha råd att rekvirera konsulenter på
de villkor, som utredningen föreslagit. Förvaltningsutskottet ansåge, att det
viktigaste vore, att det stora flertalet småföretagare kunde få hjälp, och detta
syntes icke kunna åvägabringas annat än genom ett större antal rådgivare.
Det förefölle då bäst, att jämte rikskonsulenterna lokala konsulenter knötes
till provinsiella organisationer av något slag. En decentralisation syntes
med andra ord önskvärd. Konsulenterna bleve härigenom i tillfälle att
samla erfarenhet var och en beträffande sin bygds speciella förhållanden.

övriga över utredningens förslag i denna del hörda myndigheter och organisationer
med undantag av statskontoret, för vars yttrande redogörelse tidigare
lämnats, hava tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.

I likhet med utredningen finner jag det betydelsefullt, att trädgårdsnä- Departementsringens
yrkesmän beredas möjlighet att utan alltför stora kostnader er- cfie1enhålla
tillgång till den särskilda sakkunskap, som de av frukt- och trädgårdsutredningen
ifrågasatta rikskonsulenterna skulle representera. Jag anser
det dock kunna ifrågasättas, huruvida icke spörsmålet om beviljande av
statsbidrag för anställande av konsulenter hos en enskild näringsorganisation
borde upptagas i samband med den utredning, som är avsedd att verkställas
rörande den lokala, till hushållningssällskapen nu anknutna konsulentverksamheten
på bl. a. trädgårdsnäringens område. Sagda utredning torde
nämligen även böra avse frågan om ett eventuellt överflyttande av sistnämnda
verksamhet från hushållningssällskapen till de olika näringsorganisationerna.
Då emellertid de av frukt- och trädgårdsutredningen förordade konsulentbefattningarna,
därest vid en senare tidpunkt så skulle befinnas lämpligt,
utan större svårighet torde kunna inordnas i en blivande plan över konsulentverksamheten
i dess helhet på trädgårdsodlingens område samt inrättandet
redan nu av nämnda befattningar synes vara av behovet påkallat, anser
jag mig böra biträda utredningens förslag härutinnan. De arvoden,
som föreslagits skola utgå till konsulenterna i fråga, finner jag väl avvägda.
Likaså finner jag det lämpligt, att statens bidrag till kostnaderna bestämmes
till hälften av arvodenas belopp eller tillhopa 6,500 kronor. Beträffande
de villkor, som föreslagits skola gälla för åtnjutande av detta bidrag,
har jag intet att erinra. Jag tillstyrker alltså, att såsom bidrag för anställande
hos Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund av två konsulenter för
budgetåret 1938/1939 anvisas ett anslag av 6,500 kronor.

Proposition i ärendet lärer jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna avlåtas,
utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i
allmänhet stadgade tid gått till ända.

Under åberopande av det anförda hemställer föredraganden, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen att

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

dels bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att efter
beslut av Kungl. Maj:t tillhandahålla en blivande riksorganisation
av trädgårdsodlare med huvudsakligt ändamål att
försälja trädgårdsprodukter svenska statens fyra procent obligationer,
ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt
belopp av högst 500,000 kronor för att av organisationen
deponeras i riksbanken såsom säkerhet för lån intill
samma belopp i kreditinrättning som Kungl. Maj:t anvisar; dels

ock anvisa, under nionde huvudtiteln, för budgetåret
1938/1939:

1) till främjande av organisationsarbetet på trädgårdsnäringens
område ett reservationsanslag av 75,000 kronor;

2) till fraktlindring vid transport av inhemsk frukt till
Norrland ett förslagsanslag av 25,000 kronor;

3) till främjande av omförädling av fruktodlingar m. m.
ett reservationsanslag av 15,000 kronor;

4) till bidrag för anskaffande av apparatur till musterier
ett reservationsanslag av 15,000 kronor;

5) till propaganda- och upplysningsverksamhet på trädgårdsnäringens
område ett reservationsanslag av 40,000 kronor; 6)

såsom bidrag för anställande hos Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
av två konsulenter ett anslag av 6,500
kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

387358. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1938.