Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302 (Proposition 1921:302)

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

Nr 302.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående den framtida
användningen av Västmanlands regementes knektelegomedelskassa;
given Stockholms slott den 18 mars

1921.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

C. G. Hammarskjöld.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 18 mars 1921.

Närvarande:

Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve
Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Elmquist, Malm,
Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och jordbruksdepartementen
anmälde departementschefen, statsrådet Hammarskjöld,
frågan angående den framtida användningen av Västmanlands regementes
knektelegomedelskassa samt yttrade därvid följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 260 höft. (Nr 302.) 096 21 1

2 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

»Genom ett den 27 oktober 1682 upprättat, den 5 december samma
år av Konung Karl XI stadfäst kontrakt mellan Kungl. Maj:t samt allmogens
i Uppland, Östergötland, Södermanland, Västmanland och Närke
fullmäktige vid då pågående riksdag överenskoms om ett visst och stadigt
knektebålls inrättande och stadigvarande underhåll i sagda provinser.
Kungl. Maj:ts regementen till fots i bemälda provinser skulle
allt framgent bestå av 1,200 man, och hade »allmogen på sig tagit detsamma
riktigt och ovägerligen att fullgöra såsom indelningen, vilken
efter gårdstalet däröver är gjord, det uttryckligen föreskriver». I gengäld
skulle allmogen, så länge den fullgjorde sitt åtagande, vara befriad
från utskrivningar och alla därvid hängande besvär samt fördubblingar
och våldsamma värvningar.

Genom nådigt brev den 3 juli 1684 erhöll statskontoret meddelande,
att Kungl. Maj:t i anseende till de svaga rotar, varav Västmanlands regemente
bestode, funnit gott att till deras knektars understöd benåda de
rotar, som stode i Kungsörs, Strömsholms och Salbergs län samt i
Fellingsbro härad, vardera med två tunnor spannmål, samt de övriga
rotar i Västmanland med vardera eu tunna spannmål. Därest så mycken
spannmål ej vore att tillgå, skulle i dess ställe lämnas ersättning av
mantals- och boskapspenningarna, beräknad till tre daler silvermynt för
tunnan.

Sedermera utfärdades den 22 juli 1684 nådigt brev till allmogen i
Kungsörs, Strömsholms, Salbergs, Västerås och Väsby län samt i Fernebo
socken med tillkännagivande, att Kungl. Maj:t beviljat allmogen
för år 1685 och sedan allt framgent till hjälp och understöd i det nya
knektehåll, i de tre förstnämnda länen och i Fernebo socken två tunnor
spannmål årligen på var knekt eller rote samt i Västerås och Väsb}^
län en tunna spannmål årligen på var knekt eller rote.

De rotar, som sålunda skulle komma i åtnjutande av understöd, utgjorde
tillsammans 932, därav 873 rotar inom nuvarande Västmanlands
län och 59 rotar inom Fellingsbro, Ervalla och Näsby socknar av nuvarande
Örebro län. Av dessa 932 rotar skulle 588 rotar, tillhörande
Kungsörs, Strömsholms och Salbergs län samt Fernebo socken och Fellingsbro
härad, erhålla vardera två tunnor, vilka kommo att benämnas,
den ena dagsverkstunna och den andra knektetunna, samt övriga 344
rotar, tillhörande Västerås och Väsby län, vardera en tunna, som erhöll
benämningen knektetunna. Det befanns emellertid, att för berörda ändamål
icke vore att tillgå mera än 458 tunnor, vilka kommo att tilldelas
lika många rotar av dem, som berättigats till erhållande av dagsverkstunna.
De 932 knektetunnorna blevo ständigt ersatta med penningar.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

Sedan själva roteringen verkställts i Västmanland genom av Konungen
utsedda kommissarier, upprättade landshövdingen därstädes, vilken
varit en av kommissarierna, med allmogen i Kungsörn, Strömholms, Salbergs,
Västerås och Väsby län samt i Fernebo socken reglementen angående
knektehållet till rättelse för allmogen och soldaterna om varderas
plikter och rättigheter sinsemellan. I dessa reglementen, vilka blevo av
Konungen fastställda den 20 november 1685, stadgades angående lega
åt soldaten följande: »Och på det att knektelegandet icke måtte falla
en eller annan rote alltför svårt, så haver man, att så mycket mera lätta,
styrka och befrämja verket, för skäligt funnit och beviljat, att enär
knekten av roten och sedan av hela socknen tingad och anskaffad är,
då imdfår roten av de i häradskistan insamlade knektemedlen till 100
daler kopparmynt; blivande icke hela legan på en gång uttagen och betald,
utan en fjärdepart allenast av den betingade summan erlägges vart
år, det sig belöper årligen 25 daler kopparmynt, men enär fyra år äro
förlidna, då får han sista penningen, som ock är 25 daler kopparmynt
utav de 100 daler legosumma».

Vidare fanns i reglementena för Kungsörs, Strömsholms och Salbergs
län samt för Fernebo socken stadgat: »Såsom hans Kungl. Maj:t
har i nåder förärat och givit till var rote uti länet (socknen) två tunnor
spannmål årligen eller i stället sex daler silvermynt, som allmogen med
underdånigste vördnad erkänner och upptager, alltså är således avhandlat,
att en tunna spannmål eller tre daler silvermynt inlevereras uti häradskistan
årligen, varav ovanbemälta lega tages, men den andra tunnan
eller tre daler silvermynt kommer roten tillgodo och hjälp».

I reglementena för Västerås och Väsby län var stadgat: »Såsom
hans Kungl. Maj:t har i nåder förärat och givit till var rote uti länet
en tunna spannmål årligen eller i stället tre daler silvermynt, som allmogen
med underdånigste vördnad erkänner och upptager, alltså är således
avhandlat, att samma tunna spannmål eller tre daler silvermynt
inlevereras uti häradskistan årligen, varav ovanbemälta lega tages».

Reglemente för Fellingsbro härad fastställdes av Konungen den 5
augusti 1686. Däri stadgades, att legan ej fick överstiga 100 daler kopparmynt;
men någon bestämmelse om den rotarna i häradet tillagda
spannmålen innehöll reglementet icke. Av ett nådigt brev den 8 juni
1697 till landshövdingen i orten, vari avhandlades de åt rotarna i Fellingsbro
härav givna spannmålstunnorna, framgår dock, att rotarna ifråga
om legans utbetalande till soldaterna och knektetunnans insättande i
häradskistan tillämpat det förfaringssätt, som var stadgat i övriga reglementen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

Jämlikt Kungl. Maj:ts förordnande den 21 maj 1695 blevo berörda
kistor insatta i förvar på Västerås slott. Då eldsvåda år 1736 övergick
slottet, blevo knektelegomedlen insatta i Västmanlands läns ränteri.

Efter framställning av krigskollegium, som den 20 februari 1751
av Kungl. Magt anbefallts att inkomma med viss utredning angående
kassans uppkomst och tillstånd m. m., föreskrev Kungl. Maj:t uti nådigt
brev till kollegium den 28 mars 1753, att kassans dåvarande kapital
såsom ock vad hädanefter kunde inflyta och icke behövde användas
skulle »efter handen i Riksens ständers bank insättas emot ett visst årligt
interesse», varjämte uppgavs, bland annat, att landshövdingen skulle
erhålla befallning att till krigskollegium inleverera kassans tillhörigheter.

På därom av rotehållarna i Västmanlands län hos Riksens ständer
gjord anhållan förklarade dessa uti skrivelse den 21 oktober 1756:
»Riksens ständer hava funnit, att knektelegomedlen i Västmanland och
den därav nu samlade behållning har sin upprinnelse av en viss årlig
inkomst, som Kungl. Maj:t och kronan förunt och anslagit allmogen i
detta län till hjälp vid knektars legande, och det på den grund, att
emedan de hemman i Västmanland, som äro belägne i Västerås, Kungsörs,
Salbergs, Väsby och Strömsholms län samt i Fellingsbro, Näsby
och Ervalla socknar hava varit och äro besvärade med dagsverken till
vissa kungsgårdar och ovanliga skjutsningar med vad mera de utgöra
till Salbergs gruva, varför ock somliga till större, somliga till mindre
del varit fria från utskrivningar i fredlig tid, sådant allt oaktat sedermera
gått in i det ständiga knektehållet och åtagit sig att löna och
underhålla 932 man, ty har om knektekontrakten och indelningsverket den
författning blivit gjord, att kronan allt sedan framgent och årligen består
varje rote en tunna spannmål eller i stället tre daler silvermynt till
ovannämnda behov — — — — — men det som årligen kunnat överbliva,
sedan alla vakanta rotar således fått deras anslagna vissa hjälp,
det har tid efter annan blivit samlat, förvarat och förräntat, och utgör
ovannämnda kassa. — — — — Ovannämnda ansökning hava Riksens
ständer i övervägande tagit; och alldenstund rotehållarnas i Västmanland
gjorda påstående, det måtte knektelegomedelskassan återflyttas till länet,
stödjer sig på den rätt allmogen i grund av knektekontrakten äger till
berörda kassa och den angelägenhet, som i följe därav för dem beror
på denna kassas oryggliga bestånd och förvaring i landsorten, där hon
efter knektekontrakten är samlad, varigenom krigskollegium ej betages
det överinseende, som det å Kronans vägnar över dessa medel äger.
Fördenskull och i anseende härtill prövar Riksens ständer billigt, det
bör Västmanlands knektelegomedelskassa ofördröjligen återflyttas till orten

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

och ställas under den förvaltning’, som tillförene varit bruklig och uti
de med allmogen ingångna knektekontrakt finnes grundat.»

Genom brev till krigskollegium den 2 augusti 1757 förordnade
Kungl. Maj:t i enlighet med ständernas beslut.

Knektelegomedlen hava senast förvaltats jämlikt ett av Kungl. Maj:t
den 18 maj 1833 utfärdat reglemente för Västmanlands regementes
knektelegomedelskassas styrelse och förvaltning. Enligt detta reglemente
har förvaltningen ombesörjts av en direktion, bestående av landshövdingen
i Västmanlands län, chefen för Västmanlands regemente samt
sju besuttna rotehållare från länet, vilka valts av vid sockenstämmor
utsedda ombud, nämligen ett från varje socken, som ägde del i knektelegohjälpen.

Sedan på grund av 1901 års riksdags beslut angående ny härordning
indelningsverket förklarats skola upphöra, förordnades genom
kungörelsen med föreskrifter i fråga om indelningsverkets upphörande
med mera den 29 november 1901, att det ifrågavarande kassa förunnade
statsanslag skulle från och med ingången av år 1904 indragas.

Genom brev till Konungens befallningshavande i \ ästmanlands län
den 12 maj 1905 föreskrev Kungl. Maj:t, att enär kassan, vilken enligt
förebragt utredning bildats uteslutande av statsmedel jämte därå upplupna
räntor, numera icke vore för det med densamma ursprungligen
avsedda ändamål behövlig, kassans värdehandlingar, kontanta medel,
räkenskaper och övriga tillhörigheter skulle av kassans direktion överlämnas
till befallningshavanden, som hade att övertaga och tillsvidare
handhava förvaltningen av kassan, intill dess Kungl. Maj:t därom annorlunda
förordnat.

Sedan vid sammanträde med kassans direktion den 25 augusti 1905
rotehållarnas ombud i direktionen inlagt sin protest mot berörda av
Kungl. Maj:t föreskrivna åtgärd rörande kassan, under förklaring att de
för sin del vägrade att avstå från deltagande i kassans förvaltning och
att överlämna densamma till Kungl. Maj:ts befallningshavande, företog
befallningshavanden den 31 oktober 19Ö5 till avgörande frågan om de
mått och steg, som befallningshavanden hade att vidtaga för verkställighet
av Kungl. Maj:ts berörda föreskrift, därvid befallningshavanden fann
annan åtgärd för överflyttning av förvaltningen icke erforderlig, än att
befallningshavanden anmodade de hos länsstyrelsen anställda tjänstemän,
vilka dittills tillika tjänstgjort såsom ombudsman, kassaförvaltare och
räkenskapsförare hos kassan, att såsom befallningshavandens biträden
vid den förvaltning av kassan, som enligt kungl. brevet den 12 maj

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

1905 uppdragits åt befallningshavanden, framdeles såsom dittills uppehålla
sina befattningar vid kassan.

Godsägaren Frans Schartau å Forsby samt landstingsmannen Gust.
A. Pettersson i Sorby, häradsdomaren O. F. Johansson i Ransta, hemmansägaren
J. O. Olsson i Landberga, förre riksdagsmannen G. Lindgren
i Islingby, lantbrukaren C. Arvid Andersson i Hamre och godsägaren
E. Eriksson i Kolbäcks kyrkoby, i egenskap av rotehållarnas
valda ledamöter i kassans direktion, kallade därpå rotehållarna att själva
eller genom å kommunalstämmor utsedda ombud sammanträda för att
besluta om de åtgärder, som borde vidtagas med anledning av Konungens
befallningshavandes förfogande över kassan. Vid sammanträde, som i
anledning härav hölls den 14 september 1906, beslöts att genom anställande
av rättegång mot Kungl. Maj:t och kronan få frågan om äganderätten
till kassan prövad, varjämte åt Schartau och rotehållarnas övriga
ombud i kassans direktion i deras nämnda egenskap uppdrogs att utse
rättegångsombud.

Dessa personer instämde därefter den 2 maj 1907 Kungl. Maj:t och
kronan till rådstuvurätten i Västerås samt yrkade, såsom rotehållarnas
ombud och själva rotehållare ävensom i egenskap av kassans direktion,
att som äganderätten till kassan tillkomme de rotehållare, av vilka och
för vilkas räkning kassan bildats, samt Konungens befallniugshavande
lagligen icke ägt att mot de av rotehållarna utsedda direktionsmedlemmarnas
protest sätta sig i besittning av kassans tillhörigheter, äganderätten
till kassan måtte med allt vad därtill hörde förklaras tillkomma
rotehållarna, samt Kungl. Maj:t och kronan förpliktas att, med återställande
av det olagligen rubbade besittningsförhållandet, till direktionen
eller, därest denna skulle anses hava upphört, till Schartau och hans
medparter såsom rotehållarnas ombud eller själva rotehållare utan avkortning
redovisa alla kassans värdehandlingar, kontanta medel, räkenskaper
och övriga tillhörigheter.

Rådstuvurätten utlät sig i utslag den 19 oktober 1908:

»Enär det måste anses å Kungl. Maj:ts och kronans sida utrett, ej
mindre att kassan uppkommit uteslutande genom besparingar å den
årliga kronotiondespannmål eller det i stället därför bestämda vederlag
efter tre daler silvermynt för tunna, som vid det ständiga knektehållets
inrättande av kronan donerats till 932 rotar vid Västmanlands regemente
såsom understöd vid roteringsbesvärets fullgörande, ävensom genom influtna
räntor å dessa besparingar, än även att för donationens utgående
fästats såsom villkor, att anslaget i spannmål eller penningar skulle inlevereras
i häradskistan för att vid behov användas till underlättande av

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

knektelegandet; alltså och då vid sådant förhållande kassans tillgångar
vore att anse såsom statsmedel, varå efter indelningsverkets upphörande
rotehållarna icke vidare kunde göra anspråk, samt Kungl. Maj:t förty
ägt rätt att, såsom genom Kungl. Maj:ts nådiga skrivelse till Konungens
befallningshavande i Västmanlands län den 12 maj 1905 skett, utan
rotehållarnas hörande meddela förändrade föreskrifter angående kassans
förvaltning, funne rådstuvurätten vad å Schartaus och medparters sida
blivit yrkat icke kunna bifallas; dock skulle med avseende å sakens
beskaffenhet kronan själv vidkännas sina kostnader i målet.»

Från rådstuvurättens dom voro dock två ledamöter av rätten skiljaktiga
och anförde:

»Enär ostridigt är, att Västmanlands regementes knektelegomedelskassa
bildats av besparingar jämte upplupna räntor å det årliga anslagav
spannmål eller motsvarande penningar, som vid det vissa knektehållets
inrättande av Konung Karl den Elfte givits niohundratrettiotvå
rotar inom då varande Kungsörs, Salbergs och Strömsholms län, Fellingsbro,
Ervalla och Näsby socknar, Fernebo socken och det övriga
Västmanland,

samt Konung Karl den Elftes nådiga brev härom den 3 juli 1684
innehåller, att samma anslag tillerkänts rotarna till deras knektars understöd
till följd därav att Kungl. Maj:t fruktade, att ’det vissa knektehåll
i Västmanland icke torde så alldeles i längden bära sig förmedelst
de svaga rotarne, varav Västmanlands regemente består, där icke de på
något sätt bliva i tid understödde’,

ty och som av den omständigheten, att vid ordnandet av förhållandena
mellan allmogen och soldaterna under år 1685 de överenskommelser
blivit träffade och av Kungl. Maj:t den 20 november samma
år godkända, att hela ovanberörda anslag av spannmål eller penningar
eller eu del därav skulle inlevereras i häradskistan för att vid behov
användas till underlättande av knektelegandet, icke kan anses hava följt,
att de niohundratrettiotvå rotar, med vilka samma överenskommelse
träffats, avhänt sig äganderätten till den kassa, som bildats av besparingar
av dessa, ursprungligen i häradskistan och sedermera i lantränteriet insatta
medel jämte räntor därå,

alltså och då vid det förhållande, att kassan icke vidare behöver
tagas i anspråk för därmed avsett ändamål eller underlättande av knektelegan,
Kungl. Maj:t saknat laglig rätt att frånhända direktionen av kassan
dess värdehandlingar, kontanta medel, räkenskaper och övriga tillhörigheter,

förpliktades Kungl. Maj:t och kronan att till direktionen av kassan

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

genast återställa kassans värdehandlingar, kontanta medel och räkenskaper
samt att för förvaltningen av kassan från den dag densamma
blivit direktionen frånhänd, eller den 31 oktober 1905, till direktionen
lämna redovisning.

Med avseende å sakens beskaffenhet skulle dock rättegångskostnaderna
mellan parterna kvittas.»

Svea hovrätt, dit parterna å ömse sidor vädjade, fann i dom den
23 juni 1910 ej skäl att göra ändring i rådstuvurättens utslag, men
stadgade, att parterna skulle själva vidkännas sina i hovrätten å målet
havda kostnader.

I hovrättens dom sökte parterna å ömse sidor ändring.

Uti ett av Kungl. Maj:t före målets avgörande i högsta domstolen
från kammarkollegiet infordrat utlåtande har kollegiet anfört,
bland annat, följande:

Av vad reglementena innehölle samt av den undersökning, kollegiet
verkställt av Västmanlands läns landsböcker tillhörande verifikationer,
framginge, att förenämnda 588 tunnor spannmål eller ersättning
för dem, den sedermera s. k. dagsverkstunnan, från början helt
och hållet konsumerats för det ändamål, vartill den anslagits. Något
överskott å densamma, som såvitt nu vore i fråga kunde komma i betraktande,
hade icke uppstått. I den mån den dagsverksskyldighet,
för vilken denna spannmålstunna ansågs utgöra vederlag, eller också
lösen för samma skyldighet upphörde, hade densamma också å olika
tider upphört att utgå. Knektetunnan åter hade tagits i anspråk för
sitt ändamål endast i den mån det under olika tider erfordrats för legans
utgörande. Av det sätt, varpå bidraget till knektelegan skulle utgå —
med lika belopp årligen — måste alltså med nödvändighet följa, att
överskott eller brist skulle från år till år uppstå, något som ju ock
reglementena förutsatt. Legounderstödet utanordnades, även efter det
kistorna förts till Västerås slott, fortfarande efter landshövdingens förordnande
av lanträntmästaren till befallningsmännen att av dem förvaras
i häradskistorna i avbidan på vidare order från landshövdingen. Ur
kistorna utbetalades sedan jämlikt särskild order från landshövdingen
den lega, som för varje år tillkom vederbörande knektar. Kvittenserna
syntes visa, att det varit vanligt, att befallningsmännen utbetalt legan
till rotehållaren, om denne förut utgivit legan till knekten, men att eljest
legan utgått direkt till knekten. Det framginge alltså, dels att varje
kista upptog samtliga ifrågavarande medel, i den mån desamma inflöto,
och icke blott något visst överskott å vad som icke förbrukades, dels
ock att förfoganderätten över legounderstödet, så snart detsamma börjat

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

utgå, ansetts, även sedan det till sitt behöriga belopp för varje ar utanordnats
och inlevererats i resp. kistor, förbliva hos statens vederbörande
tjänsteman och ej tillkommit rotehållarna. Härvid vore endast
att märka, att redan tidigt en av de tre nycklarna till varje kista syntes
hava omhänderhafts av en av rotehållarna utsedd person. Att kistorna,
ehuru de i reglementena benämnts häradskistor, icke voro de egentliga
häradskistorna, syntes så gott som visst. — Efter år 1736 överfördes
varje års knektelegomedel efter landshövdingens anordning av lanträntmästaren
omedelbart till knektekassan i stället för förut till befallningsmännen
för att av dem därefter inlevereras i resp. kistor. Sedan befallningsmännen
därefter inkommit med uppgift om beloppet lör av aret
behövliga legomedel, utanordnade lanträntmästaren, fortfarande först efter
särskild order därom av landshövdingen, medlen till befallningsmännen
för att av dem tillställas rotarna. Het torde förtjäna särskilt beaktas,
att detta förfaringssätt iakttagits även efter det jämlikt instruktionen av
den 6 maj 1776, sedermera ersatt av reglementet av den 18 maj 1833,
rotehållarna erhållit delaktighet i förvaltningen av kassans tillgångar.

Vid målets föredragning i högsta domstolen hemställde nedre
justitierevisionen, att Kungl. Maj:t, med ändring av domstolarnas beslut
i huvudsaken, måtte förplikta Kungl. Maj:t och kronan att genast till
Schartau och hans medparter i deras egenskap av ombud för rotehållarna
överlämna kassans värdehandlingar, kontanta medel, räkenskaper och
övriga tillhörigheter jämte redovisning för tiden från den 31 oktober
1905. I fråga om rättegångskostnaderna hemställdes, att hovrättens dom
måtte varda fastställd.

Nedre justitierevisionens motivering för sin hemställan val- av följande
lydelse:

»I samband med det ständiga knektehållets inrättande har Konung
Karl XI, enligt vad nådiga breven av den 3 och 22 juli 1684 giva vid
handen, tillförsäkrat ifrågavarande 932 rotar vid Västmanlands regemente,
att de till hjälp och understöd vid roteringsbesvärets fullgörande skulle,
så länge indelningsverket bestode, årligen bekomma, såvitt nu är i fråga,
vardera en tunna spannmål eller i brist därav tre daler silvermynt.

Stadgandet i reglementena därom att nämnda spannmålstunna eller
i dess ställe tre daler silvermynt skulle insättas i häradskistan och lega
till soldaten därav tagas, har väl inneburit en inskränkning i rotehållarnas
förfoganderätt över medlen i syfte att penningar skulle uppsamlas
för att vara till hands vid legans betalande åt nyanställd soldat. Det
kan dock icke antagas, att genom stadgandet avsetts att förbehålla
kronan rätt till vad av medlen ej bleve använt för sagda ändamål.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 260 höft. (Nr 302.) esc 21 2

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 302.

Framställning
av arméförvaltningens

civila departement.

Yttrande
av Konungens
befäl långsint
vande
i Västmanlands
län.

Förty måste de besparingar, som under årens lopp uppkommit å
medlen och vilka utgöra omstämda kassa, anses tillhöra rotehållarna, vadan
Kungl. Maj:t ej varit berättigad att, sedan indelningsverket numera upphört
och kassan därmed blivit obehövlig för det med hennes bildande
avsedda ändamål, omhändertaga kassan.»

En ledamot av nedre justitirevisionen var emellertid av särskild
mening och hemställde, att Kungl. Maj:t måtte pröva rättvist fastställa
hovrättens dom, vilket också blev högsta domstolens beslut. Kungl.
Maj:ts dom gavs den 30 maj 1918.

Med skrivelse den 2 juli 1918 överlämnade arméförvaltningens civila
departement bestyrkt avskrift av domen samt underställde Kungl. Maj:ts
prövning, vilka bestämmelser, som kunde finnas erforderliga i fråga om
den framtida förvaltningen av kassans tillgångar och dispositionen av
dessa samt hemställde om meddelande av särskilda föreskrifter beträffande
sättet för kassans avveckling.

Uti ett med anledning härav infordrat yttrande från Konungens
befallningshavande i Västmanlands län anförde befallningshavanden, efter
att hava omnämnt ärendets historik, följande:

Beträffande knektelegomedelskassans nuvarande ställning tilläte sig
befallningshavanden meddela, att kassans tillgångar den 31 december
1917 utgjorde 2,169,033 kronor 80 öre, att i enlighet med gällande bestämmelser
och nära tvåhundraårig praxis, dess medel voro placerade
i inteckningslån, utlämnade dels såsom stående dels såsom amorteringslån,
uti hemman inom Västmanlands län samt inom Fellingsbro, Ervalla
och Näsby socknar av Örebro län, samt att lånen, som i fråga om äldre
sådana löpte med 4 procents ränta och beträffande under senare tid utlämnade
löpte med 4 7* procents ränta, uppgingo till sammanlagt 2,062,588
kronor 42 öre, fördelade på 411 särskilda lån. Av civila departementets
hemställan om meddelande av föreskrifter »beträffande sättet för
kassans avveckling» syntes framgå, att enligt departementets mening
kassan nu borde frånliändas Västmanland.

Befallningshavanden hade svårt att föreställa sig, att en dylik avsikt
kunde vara grundad på någon djupare insikt om de förhållanden, under
vilka kassan tillkommit, om det sätt, på vilket dess kapital under århundraden
placerats och om den fördel, det västmanländska mindre
jordbruket under lika lång tid haft av denna inom provinsen uppkomna
lånekassa. För egen del hölle befallningshavanden före, såväl att den
rättsliga befogenheten av eu åtgärd, sådan som den av departementet
ifrågasatta, vore långt ifrån klar, som ock att, även om så vore fallet,

Kung}. Maj:ts Proposition Nr SOS.

rimlighets-, billighets- och klokhetsskäl avgjort förbjöde en rubbning av
de sedan länge bestående förhållandena uti här ifrågavarande avseende.

Vad den juridiska sidan av saken anginge, erinrades därom, att
genom Kungl. Maj:ts dom den 30 maj 1918 allenast blivit avgjort, att
rotehållarna icke ägde utbekomma kassans tillgångar, enär desamma
ansetts uppkomna allenast genom statsmedel. Därav följde emellertid
icke utan vidare, att kronan ägde befogenhet att göra med kassan som
den behagade. Särskilda utfästelser av statsmakterna gent emot rotehållarna
syntes stå hindrande i vägen härför, utfästelser, som konfirmerat
en mångårig hävd och stadfästat kassans egenskap av att vara eu allmännyttig
tillgång till förmån för den landsända, inom vilken den uppkommit.
Befallningshavanden ville i sådant hänseende framhålla, att
riksens ständer i anslutning till den användning, kassan så gott som
ifrån sin uppkomst haft, i underdånig skrivelse den 30 januari 1769
uttalat, att rotehållarna borde, när de presterade lika nöjaktig pant som
andra, vara framför alla berättigade till lån ur kassan, samt att Kungl.
Maj:t i skrivelse den 3 april 1770, med överlämnande av ständernas
omförmälda skrivelse till verkställighet, bekräftat detta. I ett nådigt
brev den 5 mars 1793, vari föreskrevs, att kassans år 1791 till krigskollegium
överlämnade medel skulle på grund av däremot resta protester
återsändas till kassans direktion för att åter stå under dess förvaltning
och inseende, tillädes följande: »helst därigenom rotehållarna därstädes
få begagna sig av dem uti kungl. brevet den 3 april 1770 tillagda förmån
att framför andra med lån utur kassan varda undsatta».

Det torde på goda grunder kunna hävdas, att härigenom kassans
egenskap av att vara eu jordbrukslånekassa särskilt för rotehållarna för
alla tider fastslagits. Om så vore, gällde uppenbarligen denna utfästelse
såväl kapitalet som den årliga avkastningen i den män densamma icke
erfordrades för knektelegan, och någon förändrad disposition av kassan
skulle följaktligen ej kunna äga rum utan rotehållarnas samtycke.

Därest emellertid denna uppfattning emot befallningshavandens förmodan
icke skulle anses vara av den hållbarhet, att därpå för rotehållarna
skulle kunna grundas något juridiskt giltigt anspråk, syntes det
emellertid befallningshavanden, såsom förut angivits, att synnerligen
starka skäl talade för att kassan, som ju hittills icke kunnat beräknas
som någon statsverkets tillgång, måtte få kvarstanna inom Västmanland
och där användas på sätt av ålder varit brukligt, nämligen såsom eu
lånekassa för det mindre jordbruket.

Till stöd härför ville befallningshavanden till en början erinra
därom, att den rätt, kronan genom utgången av ovan omförmälda rätte -

1 - Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

gång fått erkänd, ingalunda vore av självklar och odiskuterbar art.
Tvärtom hade två domare vid rådstuvurätten och två revisionssekreterare
vid sakens föredragning i högsta domstolen uttalat sig för bifall till
rotehållarnas talan. Än mera. Såväl vid underrätten som hovrätten
förordnade vederbörande domstol, att vardera parten skulle själv vidkännas
sina kostnader å saken, vilket i sin tur av högsta domstolen
enhälligt fastställdes. Då sådant enligt gällande rättegångsordning skall
ske endast i det fall, att saken är »mörk och tvivelaktig», framginge
härav att, oaktat rotehållarnas anspråk på äganderätten till kassan icke
kunnat bifallas, kronans rätt till densamma i allt fall ansetts vara av
tvivelaktig natur.

Vidare finge framhållas de av riksdag och Kungl. Magt gjorda uttalanden
om kassan såsom en jordbrukslånekassa i första hand för rotehållarna,
ett uttalande som, även om det icke skulle vara juridiskt bindande,
dock måste anses innebära en stark moralisk förpliktelse.

Slutligen finge betonas, att kassan faktiskt använts i sådan egenskap
under snart 200 år eller alltifrån år 1734 samt att det i en tid
som vår, som bland annat strävade efter att ordna och stödja jordbrukets
behov av kredit, syntes föga välbetänkt, om staten med stöd av
en, visserligen i rättegångsväg stadfäst, men samtidigt såsom tvivelaktig
betecknad rätt i strid med statsmakternas egna utfästelser skulle riva
upp en urgammal och till jordbruksnäringens fromma verkande institution.
En sådan åtgärd skulle utan tvivel framkalla en stor misstämning
hos alla de jordbrukets män, vilka av ålder vant sig att betrakta kassan
såsom eu värdefull västmanländsk tillhörighet.

Befallningshavanden kunde följaktligen icke finna, att utgången av
rättegången mellan rotehållarna och kronan kunde innebära skälig anledning
att beträffande kassan utfärda nya bestämmelser i det syfte,
som avsåges uti arméförvaltningens civila departements skrivelse.

Befallningshavanden ansåge alltså, att kassan alltjämt borde förbliva
en lånekassa för det mindre jordbruket inom Västmanlands län samt
Fellingsbro, Ervalla och Näsby socknar av Örebro län och för sådant
ändamål fortfarande som hittills förvaltas av befallningshavanden i
Västmanlands län.

Däremot vore befallningshavanden av den meningen, att, oavsett
utgången av rättegången, en del smärre jämkningar av bestämmelserna
rörande kassan skulle vara lämpliga, men jämkningar, som sammanfölle
med, icke strede mot ortsbefolkningens intressen och som följaktligen
skulle kunna genomföras med deras goda vilja. Det hade också varit
befallningshavandens avsikt, att, därest rättegången i sista instans icke

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

skulle utfalla till rotehållarnas förmån, i vilket fall ju dessa ensamma
ägde bestämma om kassan, ingå till Kungl. Maj:t med framställning i
berörda hänseende.

Det vore ett av erfarenheten väl bestyrkt faktum, att när det i någon
landsända gällde att vidtaga åtgärder för näringarnas förkovran eller
eljest till allmänt gagn, det mötte stora svårigheter att anskaffa penningar
för planers uppgörande, för försöks anställande och dylikt. Föi''st
sedan ärendet förelåge i färdigt skick, så att var och en med lätthet
kunde taga kännedom om dess fördelar för honom och för det allmänna,
först då förefunnes i regel möjlighet att få till stånd ett sådant allmänintresse,
att folk ville anslå penningar till företagets igångsättande.
Oändligt många gagnande åtgärder hade i brist på rörelsekapital för
själva starten — i sig ofta ringa nog — fått anstå årtionden igenom
och än längre. Det läge i öppen dag, vilken oerhörd fördel det skulle
vara för en landsända att förfoga över ett årligen tillgängligt belopp,
förmedelst vilket fullständiga planer och kostnadsberäkningar för allmännyttiga
företag kunde uppgöras, tack vare vilket för den enskilde
alltför'' dyrbara försök på näringslivets område kunde utföras, genom
vilket kunskaper rörande materiella och kulturella förhållanden kunde
spridas med mera dylikt. Sålunda skulle planer kunna uppgöras för
avdikning och torrläggning av sänka marker, för jordbrukets elektrifiering,
för konstgjord bevattning i fall, då sådant lämpligen kunde genomföras,
för vägväsendets upphjälpande, för kommunikationernas förbättrande
med mera. Försök skulle kunna anställas på jordbrukets, kreatursskötselns,
skogsbrukets och fiskerinäringens område. Ett intensivt upplysningsarbete
kunde bedrivas inom alla hushållningens grenar. Jämväl
kulturella intressen skulle, i den mån tillgängliga medel försloge även
härtill, kunna på ett ändamålsenligt sätt tillvaratagas.

Nu vore att märka, att de olika länen i sina hushållningssällskap
och landsting redan i viss mån ägde representanter för de intressen,
varom i det föregående ordats. För att säkerställa en god samverkan
borde därför i den förvaltning, som skulle äga att bestämma om användningen
av en dylik tillgång, sitta målsmän såväl för vederbörande
hushållningssällskap som landsting och vidare torde väl om en sådan
förvaltning böra stadgas, att den beträffande åtgöranden till näringarnas
främjande i främsta rummet skulle hava att vidtaga åtgärder, som innebure
utredning och förberedelse, medan själva utförandet skulle ankomma
på de enskilde, respektive på landsting, kommuner och hushållningssällskap,
samt att förvaltningen i fråga om åtgärder i upplysningssvfte
endast i samförstånd med vederbörande landsting och hushåll -

Kung1. May.ts Proposition Nr 302.

ningssällskap ägde att ingå på områden, som utgjorde föremål för de
senares omvårdnad. Med den sammansättning av den förvaltande myndigheten,
som i det föregående förutsatts, borde fullgiltig garanti fölen
god samverkan förefinnas. Då emellertid de uppgifter, som i det
föregående skisserats, jämväl vore sådana, som det ankomme på landshövdingen
att fullfölja, borde även han hava plats i förvaltningen.

Vad knektelegomedelskassan anginge syntes det befallninghavanden,
som om denna nu nått en sådan storlek, att en rätt så väsentlig del av
densammas årliga avkastning skulle kunna användas till dylika allmännyttiga
åtgärder och en del av kassans tillgångar sålunda på ett annat
sätt än i form av lån komma intressenterna till godo. Då emellertid kassan
sedan århundraden stått i samband med Västmanlands regemente
och i främsta rummet varit avsedd att säkerställa rekryteringen vid
detsamma, syntes det befallningshavanden riktigt, att någon del av avkastningen
även komme regementet till godo. Ehuru syftemålet med
kassan från början varit att stödja manskapsrekryteringen, vilket ju numera
efter den allmänna värnpliktens införande icke vore erforderligt,
syntes det icke obilligt, att kassan i fortsättningen finge användas för
att underlätta underbefälets rekrytering, varjämte tillskott ur densamma
borde få lämnas för att bereda de värnpliktiga nytta och trevnad samt
i övrigt sedlig och andlig vård. Vid sådant förhållande borde även
chefen för Västmanlands regemente vara ledamot i förvaltningen av den
del utav kassans årliga avkastning, som skulle få användas i här berörda
syfte.

Vad iörslagets detaljer beträffade hade befallningshavande tänkt
sig, att varje år skulle för här omförmälda ändamål få användas högst
80 procent av föregående års inkomster, medan återstående minst 20
procent alltid skulle läggas till kapitalet för att säkerställa kassans behöriga
tillväxt.

Enär, såsom förut framhållits, av de ursprungligen i kassan delägande
932 rotarna 59 rotar vore belägna inom Fellingsbro, Näsby och
Ervalla socknar av Örebro län, borde dock för allmännyttiga åtgärder
beträffande dessa socknar anslås 9.12 eller icke fullt 1 de av omförmälda
80 procent av årsavkastningen att, på sätt befallningshavanden i Örebro
län jämväl tillstyrkt, förvaltas av en styrelse, bestående av landshövdingen
i länet som ordförande samt en av länets landsting och en av
dess hushållningssällskap årligen vald ledamot jämte suppleant för en
var av dem.

Då emellertid utgifter, som kunde komma att nedläggas för Västmanlands
regementes räkning, även komme värnpliktiga från dessa

Kungl. Majds Proposition Nr 302.

socknar till godo, borde måhända deras andel i anslaget till allmännyttiga
åtgärder något nedsättas. Befallningshavanden ansåge sig emellertid
böra föreslå dessa socknars andel till förenämnda 1 in av de 80
procenten.

Då med den syn på frågan, befallningshavanden i det föregående
anlagt, det kunde anses tvivelaktigt, huruvida de av befallningshavanden
förordade jämkningarna beträffande kassans användning kunde genomföras
utan rotehållarnas samtycke, hade befallningshavanden inhämtat
deras yttrande i frågan. Av dessa yttranden framginge, att befallningsliavandens
förslag vunnit enhällig tillslutning. Länets landsting och
hushållningssällskap, vilkas utlåtande jämväl inhämtats, hade ävenledes
varmt förordat förslaget och givit uttryck åt sin förväntan, att kassan
icke skulle frånhändas provinsen. Jämväl Örebro läns landstings och
hushållningssällskaps förvaltningsutskott hade i huvudsak anslutit sig
till förslaget.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställde befallningshavanden,
att Kungl. Maj:t ville utverka riksdagens samtycke därtill,

att Västmanlands regementes knektelegomedelskassa hädanefter måtte
under namn av Västmanlands knektelegomedelskassa få användas som
lånekassa för det mindre jordbruket inom Västmanlands län samt Fellingsbro,
Ervalla och Näsby socknar av Örebro län och för ändamålet
förvaltas av Konungens befallningshavande i Västmanlands län,

att varje år högst 80 procent av kassans avkastning närmast föregående
år måtte få användas för åtgärder till näringslivets främjande
och, i mån av tillgång, jämväl det kulturella livets höjande, för underlättande
av underbefälsrekryteringen vid Västmanlands regemente samt
för att bereda nytta och trevnad ävensom sedlig och andlig vård åt
värnpliktige vid samma regemente,

att därvid vad beträffade Västmanlands län, på vilket av omförmälda
80 procent skulle falla högst i:jig, beslutanderätten över denna
tillgång skulle tillkomma en styrelse, bestående av landshövdingen i Västmanlands
län såsom ordförande, chefen för Västmanlands regemente samt
två av länets landsting och två av dess hushållningssällskap årligen
valda ledamöter jämte suppleanter för dem,

att vad anginge Fellingsbro, Er valla och Näsby socknar av Örebro
län, på vilka av omförmälda 80 procent skulle falla högst 1 in, beslutanderätten
över denna tillgång, som icke linge användas till fromma
för Västmanlands regemente, skulle utövas av en styrelse, bestående av
landshövdingen i Örebro län såsom ordförande samt en av detta läns

1<> _ Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

landsting och en av dess hushållningssällskap årligen vald ledamot jämte
suppleant för en var av dem,

att, vad av dessa styrelser utav tillgängliga medel icke bleve under
varje särskilt år för ovan angivna ändamål använt eller särskilt reserverat,
skulle läggas till knektelegomedelskassans kapital,

samt att Kungl. Majit skulle äga meddela de närmare föreskrifter,
som i övrigt kunde varda erforderliga.

Kungi. brevot Genom brev den 13 december 1918 förordnade Kungl. Maj:t att
c timber 19*18. hädanefter till Västmanlands regementes knektelegomedelskassa inflytande
medel, efter avdrag av behöriga förvaltningsutgifter, skulle, i den ordning
arméförvalningens civila departement ägde bestämma, av Kungl.
Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län inlevereras till nämnda
departement och därstädes särskilt bokföras. Samtidigt förklarade Kungl.
Majit sig vilja framdeles, efter verkställd utredning, meddela beslut i
fråga om den framtida förvaltningen av kassans tillgångar och dispositionen
av dessa.

Arméförvait- Till följd av remiss har arméförvaltningens civila departement den
”departements ~~l februari 1919 avgivit utlåtande i ärendet och därvid anfört föl utiåtancte.

jande:

Att civila departementet, som verkställt den till grund för domen
i saken liggande utredning angående kassans uppkomst och utveckling,
icke vid insändandet till Kungl. Maj it av förberörda skrivelse
den 2 juli 1918 ansett sig böra avgiva något definitivt förslag rörande
sättet för den framtida förvaltningen av kassan, förrän länsstyrelsen i
Västmanlands län erhållit tillfälle att yttra sig i ärendet, hade naturligen
föranletts av den uppfattningen hos departementet, att före framställandet
av sådant förslag länsstyrelsen, vilken under de senaste årtiondena
handhaft förvaltningen av kassan och därjämte stode de vid
kassan bundna ortsintressena närmast, borde sättas i tillfälle att uttala
sådana önskemål för egen och de särskilda kommunernas del, som ansåges
böra tagas i beaktande vid frågans slutliga avgörande. Denna
departementets avsikt syntes emellertid befallningshavanden i viss mån
hava missuppfattat.

Befallningshavanden hade i sitt utlåtande velat göra gällande, såväl
att den rättsliga befogenheten av en åtgärd, varigenom kassan frånhändes
Västmanlands län, vore långt ifrån klar, som ock att, även om
så vore fallet, rimlighets-, billighets- och klokhetsskäl avgjort förbjöde
en rubbning av de nuvarande förhållandena.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

Vad då först beträffade den rättsliga befogenheten av ovannämnda
åtgärd kunde departementet icke dela befall ningshavandens uppfattning
därutinnan. Av Kungl. Maj:ts dom i målet angående bättre rätt till
kassan framginge nämligen följande. Det yrkande, som framställdes
av rotehållarnas ombud i rättegången, innehöll i huvudsak, dels
att, som äganderätten till kassan tillkomme de rotehållare, av vilka
och för vilkas räkning kassan bildats, samt Konungens befallningshavande
lagligen icke ägt att mot vederbörandes protest sätta sig i
besittning av kassans tillhörigheter, äganderätten till kassan måtte förklaras
tillkomma rotehållarna samt Kungl. Magt och kronan förpliktas
att med återställandet av det olagligen rubbade besittningsförhållandet
till vederbörande utan avkortning redovisa alla kassans värdehandlingar
m. m. dels och att, enär kassans medel möjligen i en framtid åter kunde
bliva behövliga för ursprungliga ändamålet, kassan, även om kronan
vunne målet, fortfarande måtte bibehållas oskingrad. Rådstuvurättens
i Västerås, sedermera av hovrätten och högsta domstolen fastställda
dom innebar i berörda avseende huvudsakligen att, enär på grund av
vad utrett blivit, kassans tillgångar vore att anse såsom statsmedel, varå
rotehållarna icke vidare kunde göra anspråk, samt Kungl. Maj:t förty
ägt rätt att utan rotehållarnas hörande meddela förändrade föreskrifter
angående kassans förvaltning, rådstuvurätten funne vad som yrkats icke
kunna bifallas.

Av den sålunda anförda domens innehåll torde otvetydigt framgå,
ej mindre att ägande- och besittningsrätten till kassan tillkomme Kungl.
Maj:t och kronan än även att rotehållarne icke kunde äga några lagligen
grundade anspråk därpå, att kassans medel allt framgent liksom
hittills skulle stå till förfogande för något som helst rotehållarnes behov.
De av befallningshavanden framhållna in eningsskilj aktigheterna vid rättsärendets
behandling vid rådstuvurätten och i nedre ju stitierevisionen
ävensom det anförda förhållandet, att vardera parten fått själv vidkännas
sina kostnader å saken — vilket sistnämnda förhållande för övrigt icke
lärer förekomma enbart i såsom »mörka och tvivelaktiga» ansedda rättsfall
— torde icke, mot domens lydelse, kunna förläna ovannämnda anspråk
någon giltighet. Enligt departementets mening funnes fördenskull
intet hinder för Kungl. Maj:t att, eventuellt efter riksdagens hörande,
använda kassans medel beträffande såväl kapital som ränta för det eller
de ändamål, Kungl Maj:t kunde finna skäligt bestämma.

Befallningshavanden hade, såsom ovan nämnts, ävenledes velat göra
gällande, att vissa rimlighets-, billighets- och klokhetsskäl förbjöde en
rubbning av de bestående förhållandena med avseende på kassans anBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 260 höft. (Nr 302.) 6% 21 3

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

vändning och i anledning därav föreslagit, att kassan måtte få i första
hand användas såsom en lånekassa för det mindre jordbruket inom
Västmanlands län samt med vissa procentdelar av avkastningen till åtgärder
för näringslivets främjande och det kulturella livets höjande inom
länet, ävensom för stödjande av manskapsrekryteringen m. m. vid Västmanlands
regemente, i huvudsak sålunda ändamål, tjänande enbart länets
intressen och endast i sistnämnda avseende även syftande till lantförsvarets
gagn.

Departementet ansåge emellertid, att frågan om kassans framtida användning
måste lösas från eu annan synpunkt, nämligen från det allmännas.
Av bevisningen i rättegången om äganderätten till kassan hade nämligen
ådagalagts, att kassan tillkommit uteslutande genom besparingar å donationer
i spannmål eller vederlag därför från Kungl. Maj:t och kronan
ävensom genom influtna räntor å dessa besparingar samt att dessa donationer
haft till ändamål att genom underlättande av roteringsbesvärets
fullgörande främja knektelegandet inom vissa mera betungade socknar
av länet. Dessa bygders rotehållare eller länet hade således icke genom
några egna offer bidragit till kassans tillkomst, utan vore denna helt
och hållet en följd av det allmännas verksamhet till lantförsvarets gagn.

Att rotehållarna samt länets befolkning i övrigt fått nyttja kassan
såsom en lånefond för jordbruksnäringens idkare, torde vara att
anse såsom en dem medgiven tillfällig förmån och icke såsom en av
statsmakterna för all tid och till och med efter indelningsverkets upphörande
erkänd företrädesrätt, vilken icke finge rubbas, därest kassans
tillgångar skulle behöva tagas i anspråk för andra allmänna intressen.
I detta avseende borde beaktas, att behovet av en sådan lånekassa, vilket
under den första tiden av kassans användning för sådant ändamål torde
varit särskilt stort, numera knappast förelåge eller i varje fall icke i
större mån inom denna landsdel än inom andra. Efter tillkomsten av
hypoteksinrättningar och banker av allehanda slag kunde jordbrukarnas
lånebehov tillgodoses på annat sätt och efter en räntesats, som under
normala förhållanden knappast överstege den, som betingats av här
ifrågavarande kassa.

Departementet, i vilket kassans räkenskaper årligen granskats och
som väl hade sig bekant placeringen av dess kapital, ansåge således
för sin del billighetskänslau icke behöva kränkas därigenom, att kassans
medel nu toges till användning på annat för statsverket i dess helhet
gagneligt sätt, och syntes då, med hänsyn till vad förut anförts beträffande
syftet med de kronans donationer, varur kassan uppkommit, lantförsvarets
intressen böra i främsta rummet tillgodoses.

Kungl. Ma j ds Proposition Nr 302. 19

Detta skulle kunna ske antingen genom kassans införlivande med
någon redan befintlig fond, avsedd för lantförsvarets ändamål, till exempel
lantförsvarets fond för byggnader eller andra försvarsändamål, beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond, invalidhusfonden eller Vadstena
krigsmanshusfond eller också genom bildandet med kassans medel av
en ny fond för något liknande ändamål, till exempel för bestridande av
understöd åt f. d. indelt manskap. I detta hänseende finge departementet
erinra därom, att de genom kungl. brev den 13 augusti 1917
tillkallade sakkunniga för avgivande av utredning och förslag i fråga
om tilldelande av underhåll och pensioner till indelt manskap vid armén
och flottan i sitt betänkande för arméns vidkommande dels hemställt
om tilldelande från. Vadstena krigsmanshuskassa av underhåll åt f. d.
indelt manskap, avskedat före den 1 januari 1910 och med minst 20
men under 25 tjänsteår, samt om höjande av såväl de från nämnda
kassa enligt nu gällande bestämmelser utgående underhåll och korpralstillägg
som ock av begravningshjälpen efter underhållstagarna, dels föreslagit,
att till bestridande av därmed förenade kostnader måtte uppföras
ett anslag å tilläggsstat för år 1919 å 381,800 kronor, ävensom att det
å ordinarie stat under tionde huvudtiteln uppförda anslaget till förhöjningar
å gratialet åt avskedat manskap måtte för år 1920 höjas med
413,700 kronor. Enär enligt av de sakkunniga verkställda beräkningar
nämnda kostnader år efter år skulle komma att stiga intill ett belopp
av 617,500 kronor för år 1930, varefter i mån av underhållstagarnas
frånfälle skulle vidtaga ett långsamt sjunkande, vilket först år 1942
skulle nedbringa kostnadsbeloppet till ungefärligen det för innevarande
år beräknade, så torde under en lång tid framåt avsevärda medelsbelopp
behöva årligen beredas för genomförandet av de sakkunnigas förslag.

Därest förslaget emellertid skulle komma till förverkligande, syntes,
med hänsyn till knektelegomedelskassans förutvarande uppgift att gagna
indelningsverket, synnerligen lämpligt, att kassans medel finge komma
det forna indelta manskapet till godo genom bidrag till ovan omförmälta
kostnader, varigenom även de direkta anslagen för ifrågavarande
ändamål kunde i motsvarande mån minskas. Då kassans tillgångar,
enligt vad länsstyrelsen i förevarande underdåniga skrivelse meddelat,
vid utgången av år 1917 utgjorde 2,169,033 kronor 80 öre, varutav
omkring 2,060,000 kronor voro utplacerade på lån efter en räntesats
av i medeltal 4 1 4 procent och återstående omkring 110,000 kronor i
banker, samt sistnämnda belopp genom avkastningen under år 1918 nu
torde kunna beräknas till minst 200,000 kronor, syntes nämnda tillgångar
f. n. böra giva en ränteinkomst, icke understigande 95,000 kro -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

nor, vilket belopp således skulle utgöra ett avsevärt bidrag till nämnda
kostnaders bestridande och dessutom, i män av de nu utlånta beloppens
frigörande och fruktbargörande på annat eventuellt mera givande sätt,
kunde förväntas ytterligare ökas.

För den händelse en sådan fond som den ovan ifrågasatta, vilken
lämpligen torde kunna benämnas indelningsverkets besparingsfond, skulle
komma att bildas av kassans medel, torde densamma i likhet med övriga
förutnämnda fonder böra ställas under statskontorets förvaltning.

Vid infordrandet av de kassans tillgångar, vdka för närvarande
voro placerade i lån till lantmän inom Västmanlands och Örebro län,
torde av hänsyn till låntagarna en amorteringstid av högst 20 år böra
medgivas. Icke utlånade tillgångar torde, i den mån de hunne frigöras,
böra inlevereras direkt till statskontoret, dit även de till kassan inflytande
medel, vilka enligt Kungl. Maj:ts föreskrift i nådigt brev den
13 december 1918 skulle inlevereras till arméförvaltningens civila departement,
i sådant fall torde få av departementet överlämnas.

Beträffande de hittills för kassans förvaltning utgående arvodena
till de hos länsstyrelsen anställda tjänstemän, vilka tjänstgjort såsom
ombudsman, kassaförvaltare och räkenskapsförare vid kassan, torde skäligen
böra föreskrivas, att desamma finge under de nuvarande uppdragshavarnas
återstående tjänstetid utgå men succesivt minskas eller indragas
i mån av nämnda befattningshavares avgång ur tjänst och minskning i
arbete till följd av de utlånade medlens inbetalning.

Med anledning av det ovan anförda hemställde departementet,
att av ifrågavarande medel måtte bildas en fond, benämnd »indelningsverkets
besparingsfond»,

att räntan av denna fond måtte tagas i anspråk för understöd åt
f. d. indelt manskap enligt därom givna bestämmelser eller, sedan någon
del av fonden icke vidare erfordrades för sådant understöd, för enahanda
ändamål, som Vadstena krigsmanshusfond, beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond och invalidhusfonden.

att fonden måtte läggas under statskontorets förvaltning,
att fondens nu utlånade medel måtte infordras genom amortering
av lånen under högst 20 år med viss del om året, samt

att Konungens befallningshavande i Västmanlands län fortfarande
måtte hava hand om berörda utlåning med biträde därvid på hittills
tillämpat sätt av tjänstemän vid länsstyrelsen mot arvoden, som med
ledning av vad ovan anförts finge bestämmas av befallningshavanden.

Kungl. Maj.is Proposition Nr 302.

Uti infordrat utlåtande den 28 februari 1921 har statskontoret andraga
följande:

Konungens befallningshavandes förslag innebure, att knektelegomedelskassan
skulle allt fortfarande såsom för närvarande förvaltas av
befallningshavanden och användas såsom lånekassa för det mindre jordbruket
inom Västmanlands län och vissa delar av Örebro län samt att
större delen av kassans avkastning skulle få användas för näringslivets
höjande med flera angivna ändamål inom nämnda län och länsdelar.
Arméförvaltningen däremot hemställde, att av kassan måtte bildas en
fond benämnd »Indelningsverkets besparingsfond», som skulle förvaltas
av statskontoret och vars avkastning skulle användas till understöd åt
f. d. indelt manskap.

Arméförvaltningen grundade sin ståndpunkt i frågan på sin uppfattning
därom, att av Kungl. Maj:ts i ärendet omhandlade dom den
30 maj 1918, varigenom rotehållarnes yrkanden att få äganderätten till
kassan sig tillerkänd samt att utbekomma alla dess tillgångar, blivit
ogillade, framginge, att statsverket vore rätt ägare till kassan och ägde
att med densamma efter gottlinnande förfara. Denna uppfattning måste
statskontoret dela. Visserligen ville befallningshavanden göra gällande,
att av den omständigheten, att rotehållarne förklarats icke äga utbekomma
kassans tillgångar, icke följde, att kronan ägde befogenhet att
göra med kassan som den behagade, i vilket avseende befallningshavanden
åberopade vissa av Kungl. Maj:t samt av Riksens Ständer under
senare hälftan av 1700-talet vid olika tillfällen gjorda uttalanden angående
rätt för rotehållare att ur kassan erhålla lån; men statskontoret
kunde för sin del icke finna, att dessa uttalanden kunde betraktas som
sådana från kronans sida gjorda utfästelser, vilka skulle kunna leda till
inskränkning i statsverkets dispositionsrätt till kassan. På grund av
denna sin ståndpunkt i själva rättsfrågan och med den ställning, statskontoret
intoge såsom speciell representant för statsverkets ekonomiska
intressen, kunde statskontoret icke framställa någon principiell erinran
mot att kronan nu, på sätt arméförvaltningen föreslagit, med begagnande
av sin domfästa rätt införlivade kassan med statsmedlen och använde
dess avkastning för visst statsändamål. Därest Kungl. Maj:t skulle
finna, att så borde ske, syntes ej heller något vara att erinra mot den
av armé förvaltningen föreslagna fondbildningen och sättet för avkastningens
disponerande.

Beträffande förslaget, att den nya fonden skulle förvaltas av statskontoret,
kunde ämbetsverket jämväl biträda detsamma, dock med det
oeftergivliga förbehållet att, såsom även av armeförvaltningen förutsatts,

Utlåtande av
statskontoret.

-- Kungl. Maj.ts Proposition Nr 302.

handhavandet av inteckningslånerörelsen allt fortfarande skulle åligga befallningshavanden
i Västmanlands län. Någon möjlighet för statskontoret
att med nu till buds stående arbetskrafter ombesörja denna lånerörelse,
enligt uppgift omfattande över 400 lån, förefunnes nämligen icke.
I statskontoret, som skulle handhava fondens övriga tillgångar, skulle
alltså fondens bokföring verkställas och dit inlevereras ränteavkastningen
å inteckningslånen samt å dessa eventuellt inflytande kapital för omplacering
genom statskontorets försorg, varjämte fondens avkastning
skulle av statskontoret tillhandahållas vederbörande enligt de närmare
föreskrifter, som därom kunde varda meddelade.

Arméförvaltningen hade föreslagit, att fondens nu utlånade medel
skulle infordras genom amortering av lånen under högst 20 år med viss
del om året. Mot en dylik åtgärd måste statskontoret inlägga sin bestämda
gensaga. Knektelegomedelskassan hade av ålder varit av Kungl. Maj:t
och riksdagen avsedd att vara en lånekassa för jordbruket inom vederbörande
län, och även om numera statsverket kunde anses äga formell
befogenhet att med densamma förfoga efter gottflnnande, syntes likväl
den gamla hävd, som rådde i avseende å dispositionen av kassan, böra
påkalla ^ så pass mycket billighetsliänsyn, att vederbörande fastighetsägare
Ange, så länge de utan anmärkning fullgjorde sina skyldigheter
beträffande lånen, tillgodonjuta desamma. Omplacering av det i lånen
nedlagda kapitalet borde således icke ifrågakomma annat än i den mån,
detsamma inflöte på grund av konkurs, utmätning eller andra dylika
orsaker. Låneräntan, för närvarande 4 å 4‘/a procent*), måste, särskilt
under nuvarande ekonomiska situation, anses synnerligen låg och torde
utan obillighet kunna något höjas, exempelvis till 5 procent. Statskontoret
utginge härvid från att räntan under alla omständigheter, med
hänsyn till de särskilda förhållanden, som rådde ifråga om knektelegomedelskassan,
borde vara väsentligt lägre än den för samma slags lån
å den allmänna lånemarknaden gällande räntefoten. Denna fråga torde
lämpligast kunna ordnas genom att Kungl. Maj:t för viss tidsperiod i
sänder bestämde räntefoten. I detta sammanhang ville statskontoret icke
underlåta att såsom stöd för sin uppfattning i lånefrågan erinra om,
att statsutskottet vid 1919 års riksdag vid behandlingen av vissa i nu
förevarande ämne väckta motioner, vartill statskontoret här nedan återkomme,
uttalat, bland annat, att statsutskottet förutsatte, att någon uppsägning
till återbetalning av i jordbruksfastigheter inom Västmanlands
län bundna lån, å vilka givetvis skälig låneränta borde beräknas, icke

*) Enligt inhämtad upplysning är låneräntan sedan några år tillbaka bestämd till V» pro.
cent under gällande bankränta.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302. 23

ägde rum allenast på den grund, att kassan dåmera övertagits av staten.
Detta uttalande lämnades av riksdagen utan erinran.

Såsom ovan antytts, hade statskontoret ur mera formell synpunkt
icke ansett sig kunna motsätta sig att, på sätt arméförvaltningen föreslagit,
kassan indroges till statsverket, och hade statskontoret i anslutning
härtill avgivit det yttrande beträffande detaljerna av förslaget, som
statskontoret ansett av omständigheterna påkallat.

Emellertid kunde statskontoret icke frigöra sig från den uppfattningen,
att en sådan åtgärd, om än liggande helt inom den formella rättens
gränser, likväl vore synnerligen sträng, för att icke säga obillig, mot
de i saken intresserade länen. Statskontoret torde icke här behöva upprepa
alla de skäl, som talade för, att staten i denna fråga borde gå
fram med den största varsamhet. Dessa skäl vore på ett fullständigt
och enligt statskontorets förmenande övertygande sätt utvecklade av
befallningshavanden. Statskontoret ville också erinra om, att samma
åsikt gjort sig gällande i två vid 1919 års riksdag i ämnet väckta likalydande
motioner (nr 54 i första kammaren och nr 212 i andra kammaren).
I dessa hade föreslagits, att riksdagen ville dels i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t behagade taga under omprövning,
huruvida icke — i avbidan på slutligt beslut i anledning av
Konungens befallningshavandes i Västmanlands län förslag till framtida
disposition av Västmanlands regementes knektelegomedelskassa — med
verkställighet av de i kungl. brevet den 13 december 1918 beträffande
kassan föreskrivna åtgärder borde anstå, dels ock förklara, att riksdagen
för sin del icke hade något att erinra mot bifall till befallningshavandens
ifrågavarande förslag.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande gjorde statsutskottet, bland
annat, ovan angivna uttalande angående inteckningslånen, med hänsyn
vartill utskottet icke kunde finna, att några starkare skäl talade för ett
anstånd med inlevererandet av disponibla medel — huvudsakligen räntemedel
— till arméförvaltningen, varefter utskottet fortsatte: »Vad därefter
beträffar det av länsstyrelsen i Västmanlands län framställda förslaget
om bildande av en särskild lånefond utav kassans tillgångar,
vilken fonds avkastning skulle för vissa olika ändamål disponeras, har
utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka riksdagen att, såsom av motionärerna
ifrågasatts, nu uttala sin anslutning till detsamma, varvid utskottet
likväl förutsätter, att riksdagen framdeles beredes tillfälle att
yttra sig över ifrågavarande medels blivande användning)).

Utskottet hemställde härefter, att motionerna icke måtte av riksdagen
bifallas, vilket ock blev riksdagens beslut.

Departementschefen.

Kung!. May.ts Proposition Nr 302.

I trots av denna utgång av ärendet torde dock av statsutskottets
sistberörda uttalande, som av riksdagen lämnats utan erinran, få anses
framgå, att riksdagen icke ställt sig helt avvisande till tanken att kassan
skulle få bevaras åt länen, utan ansett, att detta vore en fråga, som
borde tagas under övervägande vid riksdagens slutliga prövning av
ärendet.

På grund av de synpunkter på frågan statskontoret ovan anfört och
med stöd jämväl av vad vid riksdagen i ärendet förekommit, ansåge
sig statskontoret kunna ifrågasätta, om icke befallningshavandens framställning
borde, åtminstone i viss mån, vinna beaktande. Statskontoret
hade därvid tänkt sig, att ett skiljande emellan statsverkets och länens
intressen skulle billigtvis kunna ske på så sätt, att hälften av kassans
tillgångar indroges till statsverket för att disponeras på sätt arméförvaltningen
föreslagit, och andra hälften överlämnades till länen att användas
i huvudsaklig överensstämmelse med befallningshavandens förslag.
De närmare bestämmelserna angående genomförandet av fördelningen
av kassan samt förvaltningen och användningen av den för länen avsedda
delen torde Kungl. Maj:t vilja förbehålla sig att meddela, vadan
endast frågan om själva uppdelningen av kassan samt huvudgrunderna
för förvaltningen och användningen av statsmedelsfonden torde behöva
underställas riksdagens prövning.

Såsom av arméförvaltningens civila departement och statskontoret
framhållits synes någon tvekan icke vidare förefinnas därom, att Kungl.
Maj:t och kronan är rätt ägare till ifrågavarande kassa och äger förfoga
över densamma efter gottfinnande. Arméförvaltningens förslag, att
kassan nu i sin helhet skulle indragas till statsverket och fonderas samt
att ränteavkastningen av densamma skulle användas i första hand till
understöd åt förutvarande indelt manskap, synes mig därför och med
hänsyn jämväl till kassans ursprungliga ändamål hava mycket goda skäl
för sig.

Statskontoret, liksom tidigare Konungens befallningshavande i Västmanlands
län, hava emellertid i sina utlåtanden med styrka framhållit
de billighetsskäl, som talade för att kassan icke utan vidare frånhändes
sagda län och vissa i kassan intresserade delar av Örebro län,
inom vilka län den i snart 200 år utgjort en lånekassa för det mindre
jordbraket. Befallningshavanden har i sådant hänseende föreslagit, att
kassan skulle få förbliva inom de orter, där densamma uppkommit, och
att räntan därav i huvudsak skulle på närmare angivet sätt få användas
till sagda orters lyftande i ekonomiskt hänseende. Statskontoret har

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

icke velat gå så långt, utan alternativt hemställt om en delning av
kassan i två hälfter, varav den ena delen skulle indragas till statsverket
och avkastningen av densamma användas i enlighet med arméförvaltningens
förslag, medan den andra delen skulle kvarstanna i länen och,
efter Kungl. Maj:ts närmare bestämmande, användas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad befallningshavanden förordat.

För egen del anser jag mig böra biträda statskontorets ifrågavarande
förslag, varigenom å ena sidan staten skulle erhålla en betydande
tillgång till understöd åt före detta indelt manskap, medan å
andra sidan de billighetens krav, som icke heller staten bör åsidosätta,
skulle bliva behörigen tillgodosedda. Jag utgår därvid från, att i kassans
tillgångar skola inberäknas jämväl de medel, som från densamma inlevererats
till arméförvaltningen jämlikt kungl. brevet den 13 december
1918, ävensom från att förluster, som kunna uppkomma därigenom, att
låntagare i kassan brista i betalningsskyldighet, skola drabba uteslutande
länens andel av kassan.

Statskontorets uppfattning, att låntagarna i kassan icke böra föreläggas
någon viss förkortad amorteringstid, utan få utan inskränkning
åtnjuta sina ursprungliga lånevillkor, delar jag till fullo.

De närmare bestämmelserna angående genomförandet av fördelningen
av kassan samt förvaltningen och användningen av den för länen
avsedda delen därav torde på sätt statskontoret hemställt böra meddelas
av Kungl. Maj:t.

Med anledning av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, det
Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen medgiva,

att hälften av Västmanlands regementes knektelegomedelskassas
tillgångar indrages till statsverket för att under namn av »indelningsverkets
besparingsfond» förvaltas av statskontoret,

att räntan av denna fond må jämlikt Kungl. Maj:ts bestämmande
tagas i anspråk för understöd åt f. d. indelt manskap eller, sedan någon
del av fonden icke vidare erfordras för sådant understöd, för enahanda
ändamål som Vadstena krigsmansbuskassa, beväringsmanskapets invalidoch
pensionsfond och invalidhusfonden,

att Konungens befallningshavande i Västmanlands län fortfarande
må hava band om de från kassan beviljade lån med biträde därvid på
hittills tillämpat sätt av tjänstemän vid länsstyrelsen mot arvodeu, som
på befallningshavandens förslag bestämmas av Kungl. Maj:t, samt

att andra hälften av ifrågavarande kassas tillgångar må tillkomma
Västmanlands län samt Fällingsbro, Ervalla och Näsby socknar av Örebro
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 260 höft. (Nr 302.) gm si 4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

län lör att förvaltas och till länens fromma användas enligt av Kungl.

Maj:t meddelade bestämmelser.»

dill denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall; och skulle till riksdagen
avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Eric Baad-Heimer.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1921.