Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959 (Proposition 1959:3)

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Nr 3

Kungi. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,
m. m.; given Stockholms slott den 7 november
1958.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning;

2) förordning angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr
251) om varuskatt;

3) förordning angående ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr
85) om försäljningsskatt;

4) förordning om ändring i förordningen den 23 november 1956 (nr
545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall;

5) förordning angående ändring i förordningen den 31 maj 1957 (nr
262) om allmän energiskatt; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förfarandet vid uttagande av varuskatten, försäljningsskatten, jordbrukets
regleringsavgifter in. in. regleras för närvarande genom bestämmelser
i de olika skatteförfattningarna. Dessa bestämmelser är knapphändiga, och
viktiga områden är helt oreglerade.

Som en motsvarighet till den för inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
gällande taxeringsförordningen föreslås nu eu gemensam, fullständigare
utformad förordning om förfarandet vid konsumtionsbeskattning. För

1 Bihang till riksdagens protokoll W59. 1 samt. Nr 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

denna, liksom för taxeringsförordningen, har målsättningen varit att försöka
samtidigt tillgodose skäliga anspråk på effektivitet och på rättsskydd.
Till grund för förslaget ligger ett av besvärssakkunniga avgivet betänkande
(SOU 1957: 50).

Den föreslagna förordningen har utarbetats med sikte på att dess regler
skall kunna användas på flertalet av de skatter och avgifter, som enskilda
näringsidkare efter deklaration erlägger till kontrollstyrelsen eller jordbruksnämnden.
Upptagandet av samma skatter vid införsel till riket lämnas
däremot utanför förordningen, likaså tullarna.

Det föreslås, att varuskatten, försäljningsskatten, omsättningsskatten på
motorfordon och energiskatten redan från början skall inbegripas i det nya
förfarandet.

Nya regler föreslås om beskattningsmyndigheternas beslut. Anser myndigheterna
att avvikelse bör ske från den skattskyldiges deklaration, skall
beslut om skattens fastställande meddelas senast 1 1/2 år efter det kalenderår
under vilket beskattningsperioden utgick. Har beslut inte meddelats
inom denna tidsfrist, skall skatten anses ha blivit fastställd i överensstämmelse
med deklarationen eller eventuellt tidigare preliminärt beslut.
Formligt beslut behöver således inte fattas, när deklaration avgivits och denna
lämnats utan erinran. Men den skattskyldige skall alltid ha rätt att erhålla
beslut, om han så begär.

Efter beslutsfristens slut kan ytterligare skatt inte påföras annat än genom
efterbeskattning. Detta får ske högst fyra år senare och i regel endast
om den skattskyldige lämnat oriktiga uppgifter eller underlåtit att deklarera.

I övrigt är förfarandet hos beskattningsmyndigheten avsett att i stort sett
bli som nu. Den skattskyldige tillförsäkras uttrycklig rätt att — i överensstämmelse
med nu tillämpad praxis —- erhålla del av det material på vilket
beskattningsmyndighet grundar ett beslut om skattepåföring utöver deklaration.

En viktig nyhet är, att den skattskyldige skall kunna få förhandsbesked,
som är bindande för staten. Beskeden skall lämnas av beskattningsmyndigheten.

Besvär över beskattningsmyndigheternas beslut skall enligt förslaget
anföras hos kammarrätten. Förfarandet där är utformat som en process
mellan två parter, d. v. s. mellan den skattskyldige och ett allmänt ombud.
Mot kammarrättens utslag skall talan få föras i regeringsrätten.

Förslaget, som är avsett att träda i kraft den 1 juli 1959, beräknas inte
medföra nämnvärda kostnadsökningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Förslag

till

förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning

Härigenom förordnas som följer.

Kap. 1. Inledande bestämmelser

1 §•

Bestämmelserna i denna förordning skola, i den mån särskild föreskrift
därom lämnas, äga tillämpning å skatt eller annan avgift som utgår vid tillverkning
eller försäljning av varor inom riket eller i samband med annan
därmed jämförlig verksamhet (skatt).

2 §.

I denna förordning förstås med

beskattningsmyndighet den myndighet som, enligt vad i vederbörande skatteförfattning
eller annorledes stadgas, har att besluta om skattens fastställande,

skattskyldig den som, enligt vad i vederbörande skatteförfattning stadgas,
är gentemot statsverket ansvarig för skattens utgörande samt

allmänt ombud den tjänsteman hos beskattningsmyndigheten åt vilken
Kungl. Maj:t uppdragit att hos besvärsmyndighet föra det allmännas talan
i mål och ärenden, å vilka denna förordning äger tillämpning.

Kap. 2. Om fastställande av skatt

3 §.

Skattskyldig skall, i den mån föreskrift därom meddelas i vederbörande
skatteförfattning, göra skriftlig anmälan om upptagande och nedläggande
av verksamhet, i vilken skatt skall utgöras, ävensom om annat förhållande,
som rör verksamheten.

4 §.

Det åligger skattskyldig att i skälig omfattning genom räkenskaper,
anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för att underlag finnes
för fullgörande av deklarationsskyldighet och för fastställande av skatt.
Han är även skyldig att vidtaga de åtgärder i övrigt som för sådant ändamål
skäligen kunna påfordras. Hur därvid i särskilda fall skattskyldigs
räkenskaper och anteckningar skola föras och hans handlingar bevaras
samt övriga här avsedda åtgärder skola vidtagas, därom stadgas i vederbörande
skatteförfattning eller i bestämmelser som utfärdats med stöd
därav.

Om skyldighet i vissa fall att föra räkenskaper är föreskrivet i bokföringslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Finnes den skattskyldiges räkenskaper och övriga handlingar eller de särskilda
åtgärder som avses i första stycket icke stå i överensstämmelse med
vad sålunda är föreskrivet, äger beskattningsmyndigheten förelägga den
skattskyldige att fullgöra vad honom åligger.

5 §•

I enlighet med vad i vederbörande skatteförfattning stadgas skall skattskyldig
för varje beskattningsperiod (redovisningsperiod) inkomma med
deklaration till ledning vid skattens fastställande. Deklarationen skall avgivas
på heder och samvete samt avfattas å blankett enligt formulär som
fastställes av beskattningsmyndigheten. I deklarationen skall angivas det
skattebelopp som enligt densamma belöper på beskattningsperioden.

Underlåter skattskyldig att inkomma med deklaration eller är avgiven
deklaration ofullständig, må beskattningsmyndigheten förelägga den skattskyldige
att fullgöra vad som brister.

Den skattskyldige bör, utöver vad deklarationsformuläret föranleder, meddela
de upplysningar som kunna vara av betydelse för alt skatten skall
kunna fastställas till riktigt belopp.

6 §•

När deklaration inkommit till beskattningsmyndigheten, skall den granskas
så snart ske kan.

7 §■

Efter föreläggande åligger det den skattskyldige att lämna de uppgifter
utöver deklarationen som kunna erfordras för kontroll av dennas riktighet
och för skattens fastställande till riktigt belopp.

8 §•

När beskattningsmyndigheten finner det erforderligt, skall skattskyldig
på anfordran utan ersättning tillhandahålla prov och beskrivning å vara,
som är eller kan antagas vara skattepliktig, ävensom prov å i verksamheten
brukad vara. Varuprov skall, om så lämpligen kan ske, återställas snarast
möjligt.

9 §•

Skattskyldig skall, när beskattningsmyndigheten finner det erforderligt,
på anfordran tillhandahålla handelsböcker, affärskorrespondens och övriga
handlingar hörande till den verksamhet, i vilken skatten skall utgöras, ävensom
lämna tillträde till lokaler, som användas i verksamheten. För granskning
av handlingar och varulager skall den skattskyldige lämna nödigt biträde.

Granskningen skall såvitt möjligt ske på sådant sätt och på sådan tid
att den icke förorsakar hinder i den skattskyldiges verksamhet. Hava handelsböcker
eller andra handlingar överlämnats för granskning, skola de så
fort ske kan återställas. Meddelande om resultatet av granskningen skall
snarast lämnas den skattskyldige.

Den som verkställer granskningen må taga del av handlingar av betydelse
för granskningen utan hinder därav att den skattskyldige har att iakttaga
tystnad om deras innehåll. Är handlings innehåll av beskaffenhet som nu
sagts eller anser den skattskyldige att särskilda omständigheter eljest kunna
åberopas för att handlingens innehåll ej kommer till annans kännedom,
må dock länsstyrelsen i det län där den skattskyldige är bosatt, på fram -

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

ställning av honom, när synnerliga skäl föranleda det, förordna att handlingen
skall undantagas från granskningen. Mot länsstyrelsens beslut må
talan ej föras.

10 §.

Den som skäligen kan antagas vara skattskyldig skall, i den mån föreläggande
meddelas av beskattningsmyndigheten, avgiva deklaration som i
5 § sägs, så ock vidtaga åtgärd som avses i 7 och 8 §§. Han är även skyldig
att underkasta sig granskning enligt 9 §.

11 §•

I den mån så finnes erforderligt för skattekontrollen, har den, som utan
att vara skattskyldig yrkesmässigt tillverkar, bearbetar, försäljer eller distribuerar
skattepliktig vara, så ock den, som idkar handel med vara, vilken
användes vid framställning eller distribution av skattepliktig vara, att
på anfordran av beskattningsmyndigheten lämna upplysning angående
sådan av honom bedriven verksamhet samt, med motsvarande tillämpning
av 8 och 9 §§, tillhandahålla prov och beskrivning av vara samt handelsböcker,
affärskorrespondens och övriga till verksamheten hörande handlingar.

12 §.

Förelägger beskattningsmyndigheten någon att vidtaga åtgärd, varom
förmäles i 4, 5 samt 7—11 §§, må därvid, när det finnes påkallat, vite utsättas.
Vitet må ej bestämmas under etthundra kronor eller över tiotusen
kronor.

Försuttet vite uldömes av beskattningsmyndigheten.

13 §.

Kräves för bedömande av viss fråga särskild fackkunskap och kan yttrande
i frågan ej erhållas från myndighet, tjänsteman eller annan, som är
satt att tillhandagå därmed, må beskattningsmyndigheten uppdraga åt
person, känd för redbarhet och för skicklighet i ämnet, att såsom sakkunnig
avgiva yttrande. Ej må till sakkunnig utses den, beträffande vilken sådan
omständighet föreligger, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses
förringad.

Sakkunnig äger av allmänna medel erhålla ersättning för kostnad, som
han haft för uppdragets fullgörande, samt för arbete och tidsspillan efter
vad beskattningsmyndigheten prövar skäligt.

14 §.

Vad som framkommit vid utredning, företagen enligt 9 eller 11 §, skall
upptecknas. Uppgift, som eljest annorledes än skriftligen tillföres beskattningsärende,
skall ock upptecknas.

15 §.

Yppas anledning att fastställa skatten annorledes än i överensstämmelse
med deklaration, skall inom beskattningsmyndigheten upprättas skriftlig
redogörelse för vad vid utredningen framkommit med angivande av storleken
av den skatt, som ifrågasättes skola utgå, och av grunden för dess
beräknande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

16 §.

Den skattskyldige skall, där hinder ej möter, erhålla tillfälle att yttra sig
över redogörelse, som i 15 § sägs, och annan handling, vars innehåll är av
betydelse för beslut om skatten. Vad nu sagts skall dock icke gälla, om handlingen
innefattar förslag till allenast rättelse av uppenbar oriktighet, föranledd
av misskrivning, felräkning eller annat dylikt förbiseende i deklaration,
eller till skattens fastställande till lägre belopp än enligt deklaration.

17 §.

Finnes skatt böra utgå, oaktat deklaration ej avgivits, eller finnes avvikelse
böra ske från deklaration, skall beskattningsmyndigheten meddela beslut
härom. Beslutet skall vara slutligt, om icke beskattningsmyndigheten finner
erforderligt att skatten preliminärt fastställes, innan utredningen i ärendet
slutförts.

Begär den skattskyldige att slutligt beslut skall meddelas rörande viss
beskattningsperiod, skall beskattningsmyndigheten så snart ske kan fastställa
skatten genom sådant beslut.

18 §.

Har deklaration ej avgivits eller kan, på grund av brister i deklaration
eller bristfälligt underlag för sådan, skatten icke tillförlitligen beräknas,
skall skatten bestämmas efter vad som finnes skäligt med hänsyn till föreliggande
omständigheter, såsom beloppet av tidigare erlagd skatt samt verksamhetens
art och omfattning.

19 §.

Beslut om fastställande av skatt må ej meddelas senare än ett år sex månader
efter utgången av det kalenderår, varunder den ifrågavarande beskattningsperioden
gått till ända.

Har slutligt beslut ej meddelats inom tid som i första stycket sägs men
har deklaration avgivits, skall så anses som om skatten den dag nämnda
tid utgick fastställts genom slutligt beslut i överensstämmelse med deklarationen.
Har preliminärt beslut meddelats, skall skatten i stället anses hava
nämnda dag slutligt fastställts i överensstämmelse med det preliminära
beslutet.

20 §.

Har skattskyldig i deklaration eller annorledes lämnat oriktig uppgift till
ledning vid fastställande av skatt och har uppgiften följts eller har uppgiften
eljest föranlett, att skatt ej fastställts eller fastställts till för lågt belopp,
skall beskattningsmyndigheten genom beslut om efterbeskattning fastställa
skatt som tillkommer. Efterbeskattning må dock ej ske, om det tillkommande
skattebeloppet är att anse som ringa.

Föreligga sådana omständigheter att efterbeskattning skall äga rum och
kan på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas att av den
skattskyldige lämnade uppgifter icke varit av beskaffenhet att kunna ligga
till grund för en tillförlitlig beräkning av skatten, skall efterbeskattningen
ske med tillämpning av 18 §.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, om skattskyldig underlåtit
att avgiva deklaration eller icke rätteligen fullgjort vad som åligger
honom enligt 7, 8 eller 9 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959
21 §.

Efterbeskattning må icke ske, med mindre beskattningsmyndigheten meddelat
beslut därom inom fyra år efter utgången av den i 19 § första stycket
stadgade tiden för fastställande av skatt. Har den skattskyldige avlidit, åsättes
efterbeskattningen hans dödsbo, dock att sådan efterbeskattning icke må
ske med mindre beskattningsmyndigheten meddelat beslut därom inom två
år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom
blivit ingiven för registrering.

22 §.

Finner beskattningsmyndigheten att slutligt beslut om skatt eller beslut
om efterbeskattning blivit oriktigt på grund av felräkning, misskrivning eller
annat uppenbart förbiseende, skall myndigheten, sedan den skattskyldige
beretts tillfälle att yttra sig, meddela beslut om rättelse.

23 §.

I den mån det icke finnes obehövligt, skall beslut, som beskattningsmyndigheten
meddelar enligt bestämmelse i detta kapitel, innehålla de skäl,
på vilka avgörandet grundas.

Äger part fullfölja talan mot beslut som avses i första stycket, skall beslutet
innehålla upplysning om vad han därvid skall iakttaga.

Beslut som avses i 17, 20 och 22 §§ skola delgivas den skattskyldige.

24 §.

Beslut, som beskattningsmyndigheten meddelat med stöd av bestämmelse
i detta kapitel, skall, såvitt det icke avser utdömande av vite, lända till
omedelbar efterrättelse.

Om erläggande och återbetalning av skatt är närmare stadgat i 3 kap.

25 §.

Beskattningsmyndigheten skall föra register, med vars hjälp för envar
skattskyldig kan inhämtas vad som i skatteärende förekommit.

Kap. 3. Om erläggande och återbetalning av skatt
26 §.

Skattskyldig åligger att inom den för deklarations avgivande bestämda
tiden genom insättning å beskattningsmyndighetens postgirokonto inbetala i
deklarationen angivet skattebelopp.

När synnerliga skäl därtill äro, må beskattningsmyndigheten bevilja anstånd
med skattens erläggande.

27 §.

Om den för viss beskattningsperiod av beskattningsmyndigheten eller besvärsmyndighet
fastställda skatten överstiger vad som skolat utgöras enligt
deklarationen eller, då beslut förut meddelats i saken, enligt det beslut, som
närmast föregått, åligger det den skattskyldige att inom tid, som beskattningsmyndigheten
bestämmer, till denna erlägga det felande beloppet. Vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

nu sagts skall ock gälla, om genom beslut enligt 17 eller 20 § skatt fastställts,
ehuru deklaration ej avgivits.

Skattskyldig har att erlägga ränta å oguldet skattebelopp efter sju procent
om året, dock minst tio kronor. Räntan skall, om deklaration ej avgivits
inom föreskriven tid eller den skatlskyldige, utan att anstånd beviljats, underlåtit
att inom sådan tid erlägga i deklaration angivet belopp, beräknas
från den dag deklaration senast bort avgivas. I annat fall skall räntan beräknas
från den dag då skattebeloppet enligt beslut av beskattningsmyndigheten
senast bort inbetalas. Uppkommer öretal vid beräkning av ränta, skall
räntebeloppet jämnas till närmast högre hela krontal.

Beskattningsmyndigheten äger avstå från ränta, om dröjsmålet med betalningen
är obetydligt eller särskilda skäl eljest föranleda därtill.

28 §.

På framställning av beskattningsmyndigheten skall förfallet skattebelopp
jämte ränta omedelbart uttagas genom utmätning.

29 §•

Om den för viss beskattningsperiod av den skattskyldige inbetalade skatten
överstiger vad han enligt beskattningsmyndighetens eller besvärsmyndighets
beslut skall erlägga, äger han omedelbart återbekomma vad han erlagt
för mycket. Återbetalning skall ock ske, när skatt icke skall utgå.

År den skattskyldige berättigad till avdrag, som överstiger den på beskattningsperioden
belöpande bruttoskatten, skall det överskjutande beloppet så
snart ske kan tillgodoföras den skattskyldige.

Å återbetalat belopp som avses i första stycket skall gäldas ränta efter
fem procent om året från inbetalningsdagen. Uppkommer öretal vid beräkning
av ränta, skall räntebeloppet jämnas till närmast högre hela krontal.
Ränta skall dock ej utgå, om räntebeloppet skulle understiga fem kronor.

Vid återbetalning skall avdrag göras för vad den skattskyldige icke erlagt
av förfallet skattebelopp jämte ränta, som beskattningsmyndigheten har att
uppbära.

30 §.

Under vilka förutsättningar skatt skall, utöver vad i 29 § stadgas, i särskilt
fall av beskattningsmyndighet återbetalas, därom stadgas i vederbörande
skatteförfattning.

31 §.

Beslut, som meddelats med stöd av bestämmelse i detta kapitel, skall lända
till omedelbar efterrättelse.

Kap. 4. Om förhandsbesked

32 §.

På ansökan av den som driver eller ämnar driva verksamhet, i vilken skattskyldighet
ifrågakommer, må beskattningsmyndigheten, om det finnes vara
av vikt med hänsyn till sökandens intresse eller för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning samt tillgänglig utredning det medgiver, meddela förhandsbesked
huruvida vara är skattepliktig ävensom efter vilken skattesats
skatten, då sådan skall utgöras, är att bestämma. Beskedet skall ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år J959

färdas för sökanden och gälla för beskattningsperiod, som ännu icke utgått,
eller senare period, dock att beskedet icke må avse längre tid än ett år.

33 §.

Förhandsbesked sökes skriftligen. Ansökan skall i mån av behov vara åtföljd
av prov på varan, där sådant kan företes, och beskrivning av densamma.
Vid ansökan skall jämväl fogas den ytterligare utredning i ärendet,
som står sökanden till buds.

År den i ärendet förebragta utredningen otillräcklig, må beskattningsmyndigheten
anmana sökanden att i angivet hänseende fullständiga denna
vid äventyr att förhandsbesked eljest icke meddelas.

34 §.

Vad i 13 och 14 §§ stadgas om sakkunnig och om upptecknande av uppgifter
skall äga motsvarande tillämpning i ärende om förhandsbesked, över
utredning, som förebragts annorledes än genom sökanden, skall denne erhålla
tillfälle att yttra sig.

35 §.

Sökanden är skyldig att enligt beskattningsmyndighetens bestämmande
gottgöra statsverket dess kostnad för särskild av myndigheten med hans
medgivande föranstaltad undersökning beträffande varas beskaffenhet, så
ock ersättning, som må hava utgått till sakkunnig, vars hörande sökanden
medgivit.

Sökanden skall, i den mån beskattningsmyndigheten så påfordrar, ställa
säkerhet för kostnad och ersättning som i första stycket sägs vid äventyr att
förhandsbesked icke meddelas.

36 §.

Ärende om förhandsbesked bör handläggas skyndsamt.

Avvisas ansökningen, skall beslutet innehålla erinran om att talan icke
må föras mot detsamma.

Om beslut skola i övrigt bestämmelserna i 23 § äga motsvarande tillämpning.

37 §.

Förhandsbesked, som vunnit laga kraft, är bindande för statsverket i förhållande
till sökanden, i den mån denne det yrkar. Beskedet skall dock icke
gälla, när efter dess meddelande trätt i kraft författningsändring av beskaffenhet
att påverka beskattningen i det avseende beskedet angår.

Kap. 5. Om besvär

38 §.

Talan mot beslut som beskattningsmyndigheten meddelar enligt denna
förordning må i de fall som angivas i 39 § föras genom besvär hos kammarrätten.

39 §.

Mot slutligt beslut om fastställande av skatt samt mot meddelat förhandsbesked
må talan föras av den skattskyldige och allmänt ombud, så ock av

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

annan, om beslutet länder honom till väsentlig skada eller förlust. Skattskyldig
och allmänt ombud må ock föra talan mot beslut i frågor som avses i
20, 22, 26, 27 och 29 §§.

Beslut om utdömande av vite må överklagas av den som förpliktats utgiva
vitet samt av allmänt ombud.

40 §.

Den som vill anföra besvär över beskattningsmyndighets beslut skall inom
två månader eller, såvitt avser förhandsbesked eller beslut om utdömande
av vite, inom tre veckor till beskattningsmyndigheten inkomma med besvärsinlaga.
För skattskyldig, så ock för den som förpliktats utgiva vite skall besvärstiden
räknas från det han erhållit del av överklagade beslutet, för annan
klagande från beslutets dag. I fall som avses i 19 § andra stycket skall dock
tiden även för skattskyldig räknas från där angiven dag.

41 §.

Besvärsinlaga skall ställas till kammarrätten samt innehålla uppgift om
klagandens namn, yrke och postadress.

I inlagan skall klaganden uppgiva:

1. det beslut mot vilket talan föres;

2. grunderna för besvärstalan, därest de ej framgå av vad han tidigare
andragit i saken; samt

3. i vilken del beslutet överklagas och den ändring däri, som klaganden
yrkar.

Klaganden skall i besvärsinlagan i erforderlig omfattning utveckla sin talan
samt vid inlagan foga de tidigare ej förebragta bevis han vill åberopa.

Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller
hans ombud.

42 §.

Beskattningsmyndigheten skall, där det ej är uppenbart att talan skall
avvisas, ofördröjligen delgiva klagandens motpart besvärsinlagan med därvid
fogade handlingar. Motparten skall därvid föreläggas att till beskattningsmyndigheten
inkomma med skriftlig förklaring, ställd till kammarrätten.

43 §.

Det åligger beskattningsmyndigheten att, där det icke finnes obehövligt, i
skriftligt utlåtande till kammarrätten yttra sig om vad klagande och förklarande
andragit ävensom, i den mån det icke skett i överklagade beslutet, angiva
de skäl på vilka detta grundats. Till kammarrätten insändas jämte utlåtandet
alla i besvärsmålet inkomna och upprättade handlingar ävensom det
överklagade beslutet och den därtill hörande akten.

Utlåtandet skall genom beskattningsmyndighetens försorg i avskrift tillställas
klagande och förklarande. Klaganden skall tillika i avskrift erhålla
inkommen förklaring.

44 §.

Mot kammarrättens utslag må talan av part föras genom besvär hos Kungl.
Maj :t.

Utslag, som innebär ändring i överklagat beslut om fastställande av skatt
eller om förhandsbesked och som därigenom länder någon till väsentlig skada
eller förlust, äger denne överklaga, ändå att han icke är part.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Besvären skola vara inkomna till vederbörande statsdepartement inom två
månader från det klaganden erhöll del av kammarrättens utslag eller, om
klaganden icke varit part i kammarrätten, inom samma tid från utslagets
dag. I mål om förhandsbesked och om utdömande av vite skall dock besvärsliden
vara tre veckor.

Om innehållet i besvärsinlaga till Kungl. Maj :t skall i tillämpliga delar
gälla vad som stadgas i 41 §.

45 §.

Har i mål om fastställande av skatt eller om efterbeskattning talan fullföljts
till kammarrätten eller Kungl. Maj :t, må skattskyldig eller allmänt
ombud anföra besvär, oaktat den för honom stadgade tiden utgått. Sådana
besvär skola vara inkomna inom en månad från det besvärstiden för tidigare
klagande utgick. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i mål
om förhandsbesked, dock att den tid som sålunda står till buds skall vara
en vecka.

Återkallas eller förfaller eljest den tidigare klagandes talan, är ock den
senare klagandes talan förfallen.

Kap. 7. Särskilda bestämmelser

46 §.

Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t förordnar äger, när synnerliga
skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbetalning av skatt.
Vad i denna förordning stadgas om besvär skall icke gälla beslut som meddelas
av beskattningsmyndighet med stöd av förordnande som nu sagts.

47 §.

Den som utan att hava gjort anmälan, varom i 3 § sägs, bedriver verksamhet,
i vilken skatt skall utgöras, straffes med dagsböter, ej under tjugu.

48 §.

Underlåter någon att avgiva deklaration enligt vad i 5 § stadgas eller avlämnar
han deklaration med så bristfälligt innehåll att den uppenbarligen
icke är ägnad att ligga till grund för fastställande av skatt, straffes med
dagsböter.

Finnes försummelsen ursäktlig eller eljest ringa må från straff frias.

Brott som avses i denna paragraf må av åklagare åtalas allenast efter anmälan
av beskattningsmyndigheten.

49 §.

Vad som inhämtats vid skattekontroll enligt denna förordning må ej yppas
i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med kontrollen avsedda
ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader, där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen.

Brott som nu sagts må, där det ej innefattar ämbetsbrott, av åklagare åtalas
allenast efter angivelse av målsägande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

50 §.

Vid granskning av statsverkets räkenskaper inom riksräkenskapsverket
må med avseende å fastställande och uppbörd av skatt anmärkning icke
framställas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959.

Vad som föreskrives i 1 och 2 §§ kungörelsen den 19 juni 1942 (nr 531)
med vissa bestämmelser rörande uppbörd av accis eller skatt, som skall inbetalas
till kontrollstyrelsen, m. m. skall icke gälla skatt, å vilken denna
förordning skall tillämpas.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)

om varuskatt

Härigenom förordnas, att 4 § 1—3 och 6 mom., 6 § 3 och 4 inom., 7, 9, 10
och 12—15 §§ förordningen den 25 maj 1941 om varuskatt skola upphöra
att gälla samt att 3 a §, 4 § 4 mom., 6 § 1 mom. och 8 § 4 mom. samma förordning1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Kungl. Maj.t äger. då synnerliga
skäl därtill äro, medgiva befrielse från
eller återbäring av varuskatt.

4. Tillverkare är pliktig att ordna
sin bokföring på sådant sätt, att den
möjliggör kontroll över värdet av försåld
eller för vidare bearbetning uttagen
vara, samt att vid anfordran
tillhandahålla kontrollstyrelsen eller
kontrolltjänsteman sina handelsböcker
med tillhörande handlingar.

1 Senaste lydelse av 3 a § se 1945:201, av
1958:31 (förordningen omtryckt 1948:66).

§•

Kontrollstyrelsen är beskattningsmyndighet
i fråga om tillverkning
och försäljning inom riket. Vad i
förordningen om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning är stadgat
skall äga tillämpning å varuskatt
som utgår i samband med sådan tillverkning
och försäljning.

Beträffande införsel är, med den inskränkning
som nedan sägs, generaltullstyrelsen
beskattning smyndighet.

§•

4. Tillverkare är pliktig att ordna
sin bokföring på sådant sätt, att den
möjliggör kontroll beträffande försåld
eller för vidare bearbetning uttagen
vara.

§ 4 mom. se 1948:66 samt av 6 § 1 mom. se

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §•

1. Den som bedriver tillverkning,
som i 1 § första eller andra stycket
avses, skall senast å femtonde dagen
i andra månaden efter varje kalendermånads
utgång till kontrollstyrelsen
insända en på tro och heder avgiven
deklaration angående beskattningsvärdet
eller, vad angår varor för vilka
skatten utgår med belopp för viktenhet,
angående kvantiteten av de varor,
som under kalendermånaden av
honom eller för hans räkning levererats
till köpare eller tagits i anspråk
för vidare bearbetning.

Om särskilda---

1. Deklaration skall insändas till
kontrollstyrelsen senast å femtonde
dagen i andra månaden efter varje
kalendermånads utgång och innehålla
uppgift om beskattningsvärdet eller,
vad angår varor för vilka skatten
utgår med belopp för viktenhet, angående
kvantiteten av de varor, som
under kalendermånaden av den
skattskyldige eller för hans räkning
levererats till köpare eller tagits i
anspråk för vidare bearbetning.

deklarationen avser.

8 §■

4. Deklaration eller------

Vad i 4 § 2—6 mom. samt 7 § 2
och 4 mom. är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om
skattskyldig, som avses i detta moment.

— till kontrollstyrelsen.

Befinnes vid granskningen att skatt
påförts med för lågt belopp, skall kontrollstyrelsen
påföra den skattskyldige
felande skatt samt bestämma och
meddela den skattskyldige tid, inom
vilken sådan skatt skall erläggas. Finnes
erlagd skatt vara för hög, skall
kontrollstyrelsen återbetala det överskjutande
beloppet.

Vad i 4 § 4 och 5 mom. denna förordning
samt 4, 8, 9, 11, 12, 27 och
29 §§ förordningen om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning är
stadgat skall äga motsvarande tilllämpning
i fråga om skattskyldig,
som avses i detta moment.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959 men skall icke äga tillämpning
å skatt, för vilken deklaration avgivits eller bort insändas till kontrollstyrelsen
före ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr 85) om

försälj ningsskatt

Härigenom förordnas, att 9, 14, 16, 17, 20, 22—24, 31, 32 samt 35—39 §§
förordningen den 5 mars 1948 om försäljningsskatt skola upphöra att gälla
samt att 8, 10—13, 15, 18, 21 och 27 §§ samma förordning1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Kontrollen över skattens behöriga
utgörande utövas av kontrollstyrelsen,
dock att beträffande skattepliktig
införsel kontrollen handhaves av
generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen
gemensamt.

§•

Kontrollstyrelsen är beskattningsmyndighet
i fråga om försäljning
inom riket. Vad i förordningen om
förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
är stadgat skall äga tilllämpning
på försäljningsskatt som
utgår i samband med sådan försäljning.

Beträffande införsel är, med den
inskränkning som nedan sägs, generaltullstyrelsen
beskattning smyndighet.

10 §•

Ansökan om registrering som avses
i 2 § skall göras skriftligen hos kontrollstyrelsen.

Ansökningen skall innehålla uppgifter
angående sökandens fullständiga
namn och postadress, den av sökanden
bedrivna rörelsen samt dagen
då försäljningen påbörjades eller avses
skola påbörjas. Vidare skall i ansökningen
uppgivas huruvida sökanden
ämnar bedriva skattepliktig eller
skattefri försäljning.

Rörelseidkare som är registreringsskyldig
enligt 2 § första stycket skall
göra ansökan om registrering senast
fjorton dagar före försäljningens
början.

Anmälan för registrering, ävensom
ansökan om registrering skall göras
skriftligen hos kontrollstyrelsen och
innehålla uppgifter angående vederbörandes
fullständiga namn och postadress,
den av honom bedrivna rörelsen
samt dagen då försäljningen påbörjades
eller avses skola påbörjas.
Vidare skall uppgivas, huruvida vederbörande
ämnar bedriva skattepliktig
eller skattefri försäljning.

Rörelseidkare som är registreringsskyldig
enligt 2 § första stycket skall
göra anmälan för registrering senast
fjorton dagar före försäljningens
börj an.

1 Senaste lydelse av 15 § se 1952:199 samt av 18 § se 1949: 100.

Kungi. Maj:ts proposition nr 3 år 1959
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om verkställd registrering skall
kontrollstyrelsen utfärda särskilt bevis.
I beviset skall angivas, huruvida
sökanden registrerats såsom säljare
med skattepliktig försäljning eller såsom
säljare med skattefri försäljning.

Rörelseidkare som är registreringsskyldig
enligt 2 § första stycket må
icke, innan registrering skett, bedriva
försäljning av skattepliktig vara;
dock må den som övertagit av annan
bedriven rörelse, därest han gör ansökan
om registrering inom fjorton
dagar efter övertagandet, fortsätta rörelsen
till dess kontrollstyrelsen meddelat
beslut över ansökningen. Under
tid då rörelsen sålunda fortsättes
skall rörelseidkaren, såvitt fråga är
om skyldighet att erlägga skatt, anses
såsom registrerad säljare.

Rörelseidkare, vilken-----

Inträder ändring i förhållande, varom
uppgift lämnats i ansökan om registrering,
är rörelseidkaren skyldig
att underrätta kontrollstyrelsen härom
senast åtta dagar därefter.

Registrerad säljare är pliktig att
ordna sin bokföring på sådant sätt,
att den enligt kontrollstyrelsens beprövande
möjliggör kontroll över tillverkning,
inköp och försäljning i rörelsen,
samt att vid anfordran tillhandahålla
kontrollstyrelsen eller kontant
jänstcman sina handelsböcker
med tillhörande handlingar.

Registrerad säljare---—----

§•

Om verkställd registrering skall
kontrollstyrelsen utfärda särskilt bevis.
I beviset skall angivas, huruvida
den, för vilken det utfärdats, registrerats
såsom säljare med skattepliktig
försäljning eller såsom säljare med
skattefri försäljning.

§•

Rörelseidkare som är registreringsskyldig
enligt 2 § första stycket må
icke, innan registrering skett, bedriva
försäljning av skattepliktig vara;
dock må den som övertagit av annan
bedriven rörelse, därest han gör anmälan
för registrering inom fjorton
dagar efter övertagandet, fortsätta rörelsen
till dess kontrollstyrelsen meddelat
beslut över anmälan. Under
tid då rörelsen sålunda fortsättes
skall rörelseidkaren, såvitt fråga är
om skyldighet att erlägga skatt, anses
såsom registrerad säljare.

- — skattepliktig försäljning.

§•

Inträder ändring i förhållande, varom
uppgift lämnats i anmälan för registrering
eller ansökan om registrering,
är rörelseidkaren skyldig att underrätta
kontrollstyrelsen härom senast
åtta dagar därefter.

att lämna.

18 §.

Skattskyldig skall för varje kalen- Deklaration skall insändas till Icondermunad
till kontrollstyrelsen av- trollstyrelsen senast å femtonde dalämna
eu på tro och heder upprättad gen i andra månaden efter varje ka -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

(Nuvarande lydelse)

deklaration angående beskattningsvärdet
av sin skattepliktiga försäljning
eller, i fråga om vara för vilken
skatt skall utgå med i förteckningen
angivet belopp för varuenhet, antalet
försålda enheter med angivande tilllika
i vartdera fallet av den å varorna
belöpande skatten. Deklarationen
skall i förekommande fall avse jämväl
varor, som av registrerad säljare
uttagits från rörelsen för annat ändamål
än försäljning eller som ingått i
den skattskyldiges lager vid den tid
då hans registrering såsom säljare av
skattepliktig vara upphörde.

Deklaration, varom i första stycket
förmäles, skall insändas till kontrollstyrelsen
senast å femtonde dagen i
andra månaden efter den månad som
deklarationen avser.

Om särskilda —

(Föreslagen lydelse)

lendermånads utgång och innehålla
uppgift om beskattningsvärdet av
den skattepliktiga försäljningen eller,
i fråga om vara för vilken skatt skall
utgå med i förteckningen angivet belopp
för varuenhet, antalet försålda
enheter under kalendermånaden. Deklarationen
skall i förekommande fall
avse jämväl varor, som av registrerad
säljare uttagits från rörelsen för annat
ändamål än försäljning eller som
ingått i den skattskyldiges lager vid
den tid då hans registrering såsom
säljare av skattepliktig vara upphörde.

— deklarationen avser.

Den som idkar försäljning av skattepliktig
vara i strid mot 12 § första
stycket är skyldig att erlägga skatt
såsom om han varit registrerad säljare.
Det ankommer på kontrollstyrelsen
att fastställa den skatt, som
sålunda skall erläggas.

Deklaration eller —-----

Befinnes vid —--------skall

Vad i 14—17 §§, 22 § tredje stycket
och 24 § är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om skattskyldig
som avses i denna paragraf.

§•

Den som idkar försäljning av skattepliktig
vara i strid mot 12 § första
stycket är skyldig att erlägga skatt
såsom om han varit registrerad säljare.

§•

till kontrollstyrelsen,
erläggas.

Vad i 15 § denna förordning samt
4, 8,9,11,12 och 27 §§ förordningen
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
är stadgat skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om
skattskyldig som avses i denna paragraf.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959 men skall icke äga tillämpning
å skatt, för vilken deklaration avgivits eller bort insändas till kontrollstyrelsen
före ikraftträdandet.

Kungi. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 23 november 1956 (nr 545)
angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall

Härigenom förordnas, att 7, 8, 10, 11, 16—19, 26, 27, 29, 30 och 31 §.§
förordningen den 23 november 1956 angående omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall skola uppliöra att gälla samt att 5, 9 och 14 §§ samma
förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Kontrollen över skattens behöriga
utgörande utövas, beträffande försäljning
och uttag från rörelse, av kontrollstyrelsen,
och beträffande införsel,
av generaltullstyrelsen.

Skattskyldig är pliktig att ordna
sin bokföring på sådant sätt, att den
enligt kontrollstyrelsens beprövande
möjliggör kontroll över tillverkning,
inköp och försäljning i rörelsen, samt
att vid anfordran tillhandahålla kontrollstyrelsen
eller kontrolltjänsieman
sina handelsböcker med tillhörande
handlingar.

Skattskyldig skall — -—• —---

§•

Kontrollstyrelsen är beskattningsmyndighet
i fråga om försäljning och
uttag från rörelse. Vad i förordningen
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
är stadgat skall äga
tillämpning på omsättningsskatt som
utgår i samband med försäljning och
uttag som nu sagts.

Beträffande skattepliktig införsel
är generaltullstyrelsen beskattningsmyndighet.

§•

Skattskyldig är pliktig att ordna
sin bokföring på sådant sätt, att den
enligt kontrollstyrelsens beprövande
möjliggör kontroll över tillverkning,
inköp och försäljning i rörelsen.

- att lämna.

14 §.

Skattskyldig skall för varje kalendermånad
till kontrollstyrelsen avlämna
en på tro och heder upprättad
deklaration angående sina leveranser
och uttag från rörelsen av skattepliktiga
motorfordon med angivande tilllika
av den å fordonen belöpande
skaltcn.

Deklaration skall upprättas å blankett
enligt formulär, som fastställcs

Deklaration skall avlämnas till
kontrollstyrelsen för varje kalendermånad
och innehålla uppgift om den
skattskyldiges leveranser och uttag
från rörelsen av skattepliktiga motorfordon.

Deklaration skall insändas till
kontrollstyrelsen inom en månad cf -

2 Rihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

av kontrollstyrelsen, samt insändas ter utgången av den månad, som detill
styrelsen inom en månad efter ut- klarationen avser,
gången av den månad, som deklarationen
avser.

Kontrollstyrelsen må,-------sådan tid.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959 men skall icke äga tillämpning
å skatt, för vilken deklaration avgivits eller bort insändas till kontrollstyrelsen
före ikraftträdandet.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 31 maj 1957 (nr 262)

om allmän energiskatt

Härigenom förordnas, att 3, 26, 29, 31, 33 och 35—38 §§ förordningen den
31 maj 1957 om allmän energiskatt skola upphöra att gälla samt att 18,
23, 30 och 32 §§ samma förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse)

Beskattningsmyndighet är----

1 mom. Den som är registrerad enligt
6 § skall senast vid utgången av
kalendermånaden efter varje redovisningsperiod
till kontrollstyrelsen insända
en på heder och samvete avgiven
deklaration angående de bränslen,
beträffande vilka skattskyldighet
inträtt under redovisningsperioden.

2 mom. Den som är registrerad enligt
11 § skall å tid och i ordning som
i 1 mom. sägs insända en på heder
och samvete avgiven deklaration angående
skattepliktig distribution och
skattepliktig egenförbrukning under
redovisningsperioden.

(Föreslagen lydelse)

§•

—--fall kontrollstyrelsen.

Vad i förordningen om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning är
stadgat skall äga tillämpning på energiskatt,
för vilken kontrollstyrelsen
är beskattningsmyndighet.

§•

1 mom. Deklaration av den som är
registrerad enligt 6 § skall insändas
till kontrollstyrelsen senast vid utgången
av kalendermånaden efter
varje redovisningsperiod och innehålla
uppgift om de bränslen, beträffande
vilka skattskyldighet inträtt under
redovisningsperioden.

2 mom. Deklaration av den som ur
registrerad enligt 11 § skall insändas
å tid och i ordning som i 1 mom. sägs
och innehålla uppgift om skattepliktig
distribution och skattepliktig
egenförbrukning under redovisningsperioden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

(Nuvarande lydelse)

3 mom. I deklarationen skall angivas
den på redovisningsperioden belöpande
brnttoskatten, så ock avdrag
enligt 24 eller 25 §.

Deklarationens nettoskattebelopp
skall, där beloppet icke utgöres av
helt tiotal kronor, utföras med närmaste
lägre tiotal kronor.

Kontrollstyrelsen äger, om särskilda
skäl därtill äro, föreskriva att deklaration
skall insändas inom annan
tid än som i 1 mom. sägs.

Deklaration skall upprättas å blankett
enligt formulär, som fastställes
av kontrollstyrelsen.

(Föreslagen lydelse)

3 mom. Deklarationens nettoskattebelopp
må, där beloppet icke utgöres
av helt tiotal kronor, utföras med närmaste
lägre tiotal kronor.

Kontrollstyrelsen äger, om särskilda
skäl därtill äro, föreskriva att deklaration
skall insändas inom annan
tid än som i 1 mom. sägs.

30 §.

Försummar någon att inbetala
skatt, som han enligt denna förordning
skall erlägga till kontrollstyrelsen,
må skatten på framställning av
styrelsen omedelbart utmätas.

Vad i första stycket stadgas skall
äga motsvarande tillämpning, där förbrukare
eller icke registrerad distributör
av elektrisk kraft underlåter
att erlägga skatt för dylik kraft.

Vad i 28 § förordningen om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning
är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning, där förbrukare eller
icke registrerad distributör av elektrisk
kraft underlåter att erlägga skatt
för dylik kraft.

32 §.

Den som -----—- ----erlagda

Den som är registrerad skall vidare
på anfordran tillhandahålla kontrollstyrelsen
eller kontrolltjänsteman sina
handclsböcker med tillhörande
handlingar samt i förekommande fall
sin statistik. Han skall därjämte
ställa sig till efterrättelse de särskilda
föreskrifter, som kontrollstyrelsen
för erhållande av en betryggande kontroll
över skattens behöriga utgörande
meddelar, ävensom de anvisningar
kontrolltjänsteman i enlighet med
kontrollstyrelsens föreskrifter kan
komma att lämna.

Där kontrollstyrelsen —----

kraftavgifter.

Den som är registrerad skall vidare
ställa sig till efterrättelse de särskilda
föreskrifter, som kontrollstyrelsen för
erhållande av en betryggande kontroll
över skattens behöriga utgörande
meddelar, ävensom de anvisningar
kontrolltjänsteman i enlighet med
kontrollstyrelsens föreskrifter kan
komma att lämna.

— — effekt inrättas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959 men skall icke äga tillämpning
å skatt, för vilken deklaration avgivits eller bort insändas till kontrollstyrelsen
före ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningari
rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

17 §.

Till myndighet avlämnade uppgifter
till ledning för taxering, som
avses i taxeringsförordningen, eller
eljest för beräknande av skatt må ej
i andra fall än i vederbörande skatteförfattning
stadgas utan den skattskyldiges
samtycke utlämnas till annan
tidigare än tjugu år efter uppgiftens
datum. Vad nu sagts skall
även gälla beträffande handling, som
upprättats av myndighet vid taxeringskontroll
enligt taxeringsförordningen,
så ock beträffande uppteckning
av uppgifter, som vid muntlig
förhandling inför prövningsnämnd
lämnats angående skattskyldigs förhållanden,
om nämnden förordnat
att uppteckningen icke må vara för
någon tillgänglig i vidare mån än som
gäller i fråga om självdeklaration.
Uppgift, som av aktiebolag eller ekonomisk
förening lämnats taxeringsmyndighet
till ledning vid värdesättning
av aktier i bolaget eller andelar
i föreningen, må ej utan samtycke av
den som lämnat uppgiften utlämnas
till annan tidigare än tjugu år efter
uppgiftens datum. Är det under pågående
utredning rörande någons taxering
av synnerlig vikt att innehållet
i kontrolluppgift eller annan för taxeringskontroll
enligt taxeringsförordningen
avsedd handling icke kommer
till den skattskyldiges känne -

Till myndighet avlämnade uppgifter
till ledning för taxering, som
avses i taxeringsförordningen, eller
eljest för beräknande av skatt må ej
i andra fall än i vederbörande skatteförfattning
stadgas utan den skattskyldiges
samtycke utlämnas till annan
tidigare än tjugu år efter uppgiftens
datum. Vad nu sagts skall
även gälla beträffande handling, som
upprättats av myndighet vid taxeringskontroll
enligt taxeringsförordningen
eller eljest vid skattekontroll,
så ock beträffande uppteckning
av uppgifter, som vid muntlig förhandling
inför prövningsnämnd lämnats
angående skattskyldigs förhållanden,
om nämnden förordnat att
uppteckningen icke må vara för någon
tillgänglig i vidare mån än som
gäller i fråga om självdeklaration.
Uppgift, som av aktiebolag eller ekonomisk
förening lämnats taxeringsmyndighet
till ledning vid värdesättning
av aktier i bolaget eller andelar
i föreningen, må ej utan samtycke
av den som lämnat uppgiften utlämnas
till annan tidigare än tjugu år efter
uppgiftens datum. Är det under
pågående utredning rörande någons
taxering av synnerlig vikt att innehållet
i kontrolluppgift eller annan
för taxeringskontroll enligt taxeringsförordningen
avsedd handling icke

1 Senaste lydelse se 1957: 71.

Kangl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dom, må myndighet, som innehar kommer till den skattskyldiges känhandlingen,
vägra att utlämna denna, nedom, må myndighet, som innehar

handlingen, vägra att utlämna denna.

Förmögenhetslängd må — — —---längdens datum.

Handlingar i ---—---handlingens datum.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 7 november 1958.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,
Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om förfarandet vid
konsumtionsbeskattning samt anför därvid följande.

I. Inledning

Vid 1951 års riksdag väcktes motioner (1:215 och 11:279), vari hemställdes
om utredning rörande ett opartiskt förfarande för avgörande av
tvister i varuskattemål och för tillgodoseende av rättsskyddsbehovet i dylika
mål. I betänkande över motionerna (nr 54) framhöll bevillningsutskottet
bl. a., att man genom en utredning i ämnet skulle vinna allsidig belysning
hur kraven på rättssäkerhet, effektivitet och snabbhet bäst skall tillgodoses
vid avgörande av mål om varuskatt och liknande indirekta skatter. Utskottet
ansåg, att en dylik utredning ur flera synpunkter kunde vara av stort värde.

På förslag av utskottet beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t
(nr 287) hemställa, att Kungl. Maj :t i samband med den pågående utredningen
rörande det administrativa besvärsinstitutet och därmed sammanhängande
frågor jämväl ville låta verkställa utredning i de hänseenden, som
angivits i bevillningsutskottets betänkande.

Med stöd a\ bemyndigande den 1 juni 1951 meddelade dåvarande chefen
för finansdepartementet besvärssakkunniga uppdrag att verkställa den av
riksdagen begärda utredningen.

Besvärssakkunniga — professor emeritus Nils Herlitz, ordförande, regeringsrådet
Sven Björkholm och landssekreteraren Olof Åkesson — bär den
30 december 1957 till fullgörande av detta uppdrag avlämnat betänkande angående
»Förfarandet vid konsumtionsbeskattning» (SOU 1957:50). Enligt
de sakkunnigas förslag skall för olika indirekta skatter gälla en gemensam
lag om förfarandet. Vid betänkandet finnes fogat förslag till sådan lag, vilken
utformats främst med sikte på att skapa ett förbättrat rättsskydd för

Kungi. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

de skattskyldiga. I lagförslaget upptas bestämmelser om fastställande och
uppbörd av skatt, om besvär och om förhandsbesked; lagförslaget är avsett
att ersätta motsvarande bestämmelser i de olika skatteförfattningarna, instruktioner
för beskattningsmyndigheterna etc. Det förutsättes, att lagens
tillämpning till en början kan begränsas till vissa skatter och att tillämpningsområdet
kan utvidgas senare. Målsättningen är att försöka åstadkomma
ett enhetligt förfarande för flertalet av de skatter och allmänna avgifter
som icke omfattas av taxeringsförordningen.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
statskontoret, kammarrätten, generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen,
riksräkenskapsverket, kommerskollegium (med bifogande av utlåtanden
från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö), statens organisationsnämnd,
statens jordbruksnämnd, utredningen angående redogöraransvaret
m. in., överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,
Kronobergs, Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs
och Norrbottens län, riksförsäkringsanstalten, riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap, försäkringsinspektionen, bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen, Sveriges industriförbund (med biläggande av utlåtande
från Svenska choklad- och konfektyrfabrikantföreningen), Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, Svensk industriförening, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund samt
Sveriges advokatsamfund.

Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare har åberopat
ett av delegerade för nämnda och vissa andra organ upprättat yttrande. Detta
yttrande betecknas i fortsättningen såsom avgivet av näringslivets skattedelegation.

I flera yttranden från statliga myndigheter ifrågasättes om det är
behövligt att göra en så ingående reglering av förfarandet som besvärssakkunniga
föreslagit. Man har emellertid inte på något håll motsatt sig
att en lagstiftning på området genomföres, och i ett stort antal yttranden,
både från myndigheter och enskilda organisationer, betecknas det som angeläget,
att en på betänkandet grundad reform snarast kommer till stånd.

Jag anhåller att nu få upptaga detta ärende. Därvid torde till en början
få lämnas en på betänkandet baserad översiktlig redogörelse för nuvarande
förhållanden. Dessförinnan bör emellertid erinras om att besvärssakkunnigas
arbete utförts parallellt med den av 1952 års kommitté för indirekta
skatter under 1957 avslutade utredningen om den statliga indirekta beskattningen.
Vidare bör nämnas att vissa av besvärssakkunniga behandlade frågor
äger samband med den pågående utredningen angående redogöraransvaret
in. in.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

II. Nuvarande förhållanden

Inledande översikt

En huvudtyp av konsumtionsskatter och den i detta sammanhang viktigaste
representeras av varuskatten. Denna skatt erlägges för vara, som
finnes upptagen i en vid förordningen i ämnet fogad särskild förteckning,
uppställd i anslutning till gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning,
bl. a. för choklad och konfektyrer, vissa toalettartiklar samt socker. Förutsättning
för skatteplikt är att varan tillverkas yrkesmässigt inom riket för
avsalu eller för vidare bearbetning eller ock införes till riket. Såsom skattepliktig
tillverkning är att anse även omformning eller omarbetning av vara,
avsedd att hållas till salu i sålunda förändrat skick. I fråga om varor, avsedda
att saluhållas i särskild förpackning, såsom flaskor, tuber, burkar
eller dylikt, är varans anbringande i förpackningen jämväl att anse såsom
skattepliktig tillverkning. Skatten skall för vara, som tillverkas inom riket,
erläggas av tillverkaren och för vara, som införes till riket, av den, för vars
räkning införseln äger rum. Skatten utgår i regel med visst procenttal av
varans beskattningsvärde. Detta värde är lika med det lägsta pris, som den
skattskyldige betingar sig vid försäljning av varan i större poster till återförsäljare.
med vilken den skattskyldige icke står i intressegemenskap, eller,
i fall där sådan försäljning icke bedrives, det lägsta pris den skattskyldige
kan antagas ha betingat sig, därest sådan försäljning skett. I intetdera fallet
skall varuskatten inräknas i priset. För vara, som införes till riket, beräknas
beskattningsvärdet i vissa fall enligt annan grund än huvudregeln.

På liknande sätt som varuskatten är åtskilliga andra konsumtionsskatter
uppbyggda, nämligen skatt å vissa pälsvaror, försäljningsskatt, accis å
tettemulsion, avgift för smör, avgift för fettvaror, maltdrycksskatt, skatt å
läskedrycker, omsättningsskatt å motorfordon, allmän energiskatt och utskänkningsskatt
å spritdrycker.

Försäljningsskatten erlägges för varor (vissa mattor, guldsmedsvaror,
grammofonvaror), som är upptagna i en särskild vid förordningen i ämnet
fogad förteckning, uppställd i anslutning till gällande tulltaxa med statistisk
varuförteckning, då sådana varor försäljes yrkesmässigt inom riket eller
hit införes. — Beträffande vara, som försäljes inom riket, är i princip
den skattskyldig, vilken av kontrollstyrelsen registrerats som försäljare av
skattepliktig vara. Skattskyldigheten inträder i princip då varan försäljes.
av registrerad säljare eller införes till riket av annan än sådan säljare. I sistnämnda
fall erlägges försäljningsskatten av den, för vars räkning varan införes.

Maltdrgcksskatten utgår för Öl (klass II) och starköl (klass III), som tillverkas
inom riket. Även för lagrat lättöl (klass I) utgår numera skatt. Skatten
på läskedrycker utgår likaledes på vara som tillverkats inom riket.
Beträffande båda dessa skatter är tillverkaren skattskyldig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Omsättningsskatten på motorfordon skall erläggas för motorfordon, som
tillverkas inom riket eller hit införes. Skattskyldig är för motorfordon, som
tillverkas inom riket, tillverkaren samt för motorfordon, som införes till riket
av hos kontrollstyrelsen registrerad importör, denne och för motorfordon,
som eljest införes till riket, den för vars räkning införseln äger rum.
Skattskyldigheten inträder för skattepliktigt motorfordon, som tillverkas
inom riket eller som införes till riket av registrerad importör, när fordonet
levereras till köpare eller uttages från rörelse utan samband med försäljning,
samt för annat skattepliktigt motorfordon, när det införes till riket.

Allmän energiskatt utgår å dels bensin och motorsprit, dels vissa andra
bränslen, dels ock elektrisk kraft. Beträffande skattskyldighet för bensin
och motorsprit gäller detsamma som för den vanliga skatten på bensin och
motorsprit. Vad gäller andra bränslen skall skatten erläggas dels av den som
inom riket producerar skattepliktigt flytande bränsle, dels av den som är
registrerad såsom återförsäljare eller förbrukare av skattepliktigt bränsle,
dels ock av den som utan att vara sålunda registrerad inför skattepliktigt
bränsle till riket. Skattskyldigheten inträder efter givna förutsättningar antingen
när bränslet levereras till köpare eller när det tages i anspråk för
annat ändamål än försäljning eller när det införes till riket. Vad angår
elektrisk kraft skall skatten av den som förbrukat kraften erläggas till registrerad
distributör, vilken inlevererar skatten till statsverket. Har producent
eller distributör av elektrisk kraft nyttjat kraft i egen rörelse, inlevererar
han jämväl skatten för denna egenförbrukning. Skyldighet att redovisa
skatt till statsverket inträder, då kraften distribueras till förbrukare eller
nyttjas i egen rörelse.

Vissa skatter utgår endast i samband med införsel till riket, nämligen
tullar samt skatt å kaffe.

Konsumtionsskatter med särskild, av förhållandena betingad konstruktion
är tobaksskatten, omsättningsskatten på spritdrycker och vin, utskänkningsskatten
å spritdrycker, automobilskatten samt nöjesskatten.

Däremot står den särskilda skatten på bensin och motorsprit -—- d. v. s.
den vanliga bensinskatten —- samt brännoljeskatten till sin konstruktion
varuskatten nära. Sistnämnda skatt skiljer sig dock från varuskatten därutinnan,
att den uttages direkt av den som konsumerar varan.

Vid sin inventering av konsumtionsskatter o. likn. nämner besvärssakkunniga
vidare bl. a. bevillningsavgiften (artistskatten), omsättnings- och
expeditionsstämplarna, vissa avgifter och bidrag, som uttages huvudsakligen
hos arbetsgivare, nämligen sjukförsäkrings-, yrkesskadeförsäkrings- och
byggnadsforskningsavgifter samt vissa andra avgifter, såsom bidrag till försäkringsrådet
och riksförsäkringsanstalten, till bank- och fondinspektionen,
till sparbanksinspektionen och till försäkringsinspektionen ävensom fyr- och
båkmedel.

En särskild grupp bildar vissa speciella skatter och avgifter, såsom prisrcglcringsavgifter
av olika slag samt välfärdsavgiften för sjömän och oljeavgiften.

Kungi. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

Prisregleringsavgifter o. likn. utgår sålunda inom ramen för den s. k.
jordbruksregleringen. Författningarna på jordbruksregleringens område
lämnar i regel ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att förordna om införande
av prisregleringsavgift eller att uppdraga åt statens jordbruksnämnd att
besluta därom.

Rörande intäkterna av olika skatter samt antalet skattskyldiga har besvärssakkunniga
sammanställt följande uppgifter avseende budgetåret 1955/

56.

	Influtna skattebe-lopp budgetåret 1955/56 i 1 000-tal kr	Antal skattskyldiga den 31/12 1955 i fråga om skatt som uttages vid verk-samhet driven inom riket
Varuskatt....................................	159 7141	1 701
	2 4241	12
Försäljningsskatt.............................. Accis å fettemulsion..........................	28 9761	1 447 3
	> 146	\
Avgift för fettvaror...........................	51
Maltdrycksskatt...............................	104 368	127
Läskedrycksskatt..............................	48 687	367
Elskatt1 * 3......................................	38 747	1 047
Tull....................................	553 361
Kaffeskatt...................................	18 704
Tobaksskatt..................................	668 698	1
Oms. o. utsk. skatt å rusdrycker...............	1 051 915	2
Nöjesskatt...................................	58 328	a
Skatt å bensin och motorsprit..................	j, 595 049*	3
Brännoljeskatt................................	15 500
Automobilskatt (inkl. saluvagnsskatt)............	284 863	1 180 2255
Artistskatt...................................	902	2
Lotterivinstskatt..............................	45 538	2
Omsättnings- och exped. stämplar...............	78 190	2
Arbetsgivarebidrag till yrkesskadeförs............	51 911®	660 0007
Arbetsgivarebidrag till allm. sjukförs..............	183 633®	600 0007
Byggnadsforskningsavgift......................	1 786	11 000
Bidrag till förs.rådet och rfa....................	4 803	2
» » bank- och fondinspektionen...........	457	2
» » sparbanksinspektionen................	263	2
» » försäkringsinspektionen...............	782	2
Fyr- och båkavgift............................	11 570
Utjämningsavgift för mjölk m. m................	115 800	5148
Tillverkningsavgift för smör....................	5 400	370
Prisregleringsavgift för fisk.....................	4 000	239
Förmalningsavgift.............................	33 100	1 700
Slaktdj ursavgift...............................	17 400	2209
Mjölkavgift...................................	5 40010	90
Välfärdsavgift................................	325	2

1 Härtill kommer för de tre skatterna tillhopa 15 900 tkr, som uppbars av tullverket. —3 Upp gift

saknas. — 3 Elskatten har uppgått i den allmänna energiskatten. — 4 Härav uppbar kon trollstyrelsen

78 909 tkr i bensinskatt och 111 134 tkr i brännoljeskatt. — 6 Siffran hänför sig

till antalet registrerade motorfordon. — 6 Häri ingår icke statens bidrag såsom arbetsgivare. —

7 Siffran avser det uppskattade antalet arbetsgivare. — 8 Siffran avser totala antalet mejerier.

— 3 Siffran avser landets samtliga köttbesiktningsbyråer, kontrollslakterier och offentliga slakthus.

— 10 Vis 1955—3I/S 1956 i Skåne.

Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

Beskattningsmyndigheter

Kontrollstyrelsen är beskattningsmyndighet för varuskatten och ett flertal
denna närstående skatter, nämligen skatt å vissa pälsvaror, försäljningsskatt,
accis å fettemulsion, avgift för smör, avgift för fettvaror, maltdrycksskatt,
skatt å läskedrycker, omsättningsskatt å motorfordon, allmän energiskatt,
särskild skatt å bensin och motorsprit, brännoljeskatt, omsättningsoch
utskänkningsskatt å spritdrycker och vin samt särskild avgift å brännvin,
i den mån skatterna uttages i samband med verksamhet inom riket.
— Styrelsens beslut i skatteärenden fattas av överdirektören eller efter delegation
från denne av vederbörande byråchef eller annan befattningshavare.
Vid kontrollstyrelsens sida finnes en särskild rådgivande nämnd (energiskattenämnden)
med uppgift att till styrelsen avgiva yttrande och förslag i
ärenden rörande energiskatt. Under styrelsen lyder fyra distriktskontor, förlagda
till Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall. Å dessa kontor tjänstgör
särskilda kontrolltjänstemän — distriktsöverkontrollörer, överkontrollörer,
kontrollörer och assistenter — vilka ombesörjer den lokala skattekontrollen
inom vederbörande distrikt. Även tjänstemän på styrelsens två skaltebyråer,
i regel byråinspektörer eller amanuenser, kan deltaga i den lokala
kontrollen.

Tullverket ombesörjer uppbörd av tull, skatt å kaffe, varuskatt, skatt å
pälsvaror, försäljningsskatt, omsättningsskatt å motorfordon, energiskatt å
bensin och motorsprit samt å andra bränslen, särskild skatt å bensin och
motorsprit, automobilskatt, införselavgift på vissa levande djur och andra
varor, kompensationsavgifter, prisregleringsavgift å fisk och införselavgift
å fisk, allt i samband med införsel till riket av skattepliktig vara. Tullverket
uppbär dessutom fyr- och båkavgift. — Fastställande och uppbörd
av nämnda skatter åvilar lokala tullmyndigheter, d. v. s. centraltullkammare,
gränstullkammare och tullkammare med underlydande tullstationer.
Beslut om debitering av skatt fattas av den tulltjänsteman, som ombesörjer
varans tulltaxering. Tulltaxeringen kontrolleras i viss utsträckning av tullkontrollör.

Statens jordbruksnämnd omhänderhar uppbörden av flertalet prisregleringsavgifter
på jordbruksregleringens område, i den mån de skall erläggas
i samband med verksamhet inom riket. Uppbörden av utjämningsavgift
å mjölk, grädde och ost samt tillverkningsavgift å smör ombesörjes -— under
kontroll av jordbruksnämnden — av Svenska Mejeriernas Riksförening
u.p.a. Jordbruksnämnden uppbär även de prisregleringsavgifter, som uttages
vid utförsel från riket. — Jordbruksnämndens beslut i skatteärenden fattas
av generaldirektören efter föredragning, när det gäller avgifter på fcttvaruområdet,
av chefen för den till animaliebyrån hörande fettvarusektionen men
eljest av särskilt förordnad befattningshavare vid administrativa hyrån. Generaldirektörens
beslutanderätt delegeras dock i betydande omfattning till
underordnade tjänstemän. För den lokala skattekontrollen förfogar jordbruksnämnden
över resande kontrollanter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Ytterligare kan nämnas, att åtskilliga av här ifrågavarande skatter helt
eller delvis uppbäres av länsstyrelsen eller av annan under länsstyrelsens
kontroll, nämligen nöjesskatten, automobil- och saluvagnsskatterna samt artistskatten.

Förfarandet

Beträffande förfarandet hos kontrollstyrelsen kan såsom exempel anföras
de regler rörande varuskatten som är upptagna i förordningen den 25 maj
1941 (nr 251) om varuskatt (VaruskF) eller som utbildats i styrelsenspraxis.

Innan tillverkning av skattepliktiga varor upptages, skall anmälan ske till
kontrollstyrelsen (5 § 1 mom. VaruskF). Med ledning av inkomna anmälningar
upplägges hos styrelsen särskilda bokföringskort över de skattskyldiga.
Bevis om registrering tillställes tillverkaren. Sedan verksamheten
påbörjats, åligger det den skattskyldige att avgiva deklaration angående
densamma, månadsvis eller kvartalsvis (6 § 1 mom. VaruskF). Den skatt,
som belöper på vederbörande period, skall av den skattskyldige uträknas
i deklarationen och inbetalas samtidigt med dennas avgivande (7 § 1 mom.
VaruskF). Det i deklarationen angivna skattebeloppet debiteras och den
inbetalade skatten krediteras å den skattskyldiges bokföringskort, på vilket
även datum för deklarationens ankomst noteras. I samband med deklarationens
mottagande sker en formell, siffermässig granskning av denna för
kontroll av att skatten uträknats och inbetalats med rätt belopp. Den
reella kontrollen äger rum senare vid inspektion hos den skattskyldige,
som i regel sker minst en gång om året. Det åligger den skattskyldige att
ordna sin bokföring på sådant sätt att erforderlig kontroll kan verkställas
(4 § 4 mom. VaruskF). Kontrollstyrelsen äger meddela särskilda föreskrifter
för erhållande av en betryggande kontroll över skattskyldighetens fullgörande,
t. ex. i fråga om räkenskapernas förande (4 § 5 inom. VaruskF).
Vidare äger styrelsen befogenhet att infordra prov och beskrivning å skattepliktig
vara (4 § 3 mom. VaruskF) och att vid inspektion hos skattskyldig
verkställa syn å räkenskaper och varulager (4 § 2 och 4 mom. VaruskF).
För kontroll av skattskyldigs bokföring och uppgifter i övrigt är vissa personer,
med vilka han står i affärsförbindelse, skyldiga att lämna begärda
upplysningar (4 § 6 mom. VaruskF). Vid utövandet av kontrollen har
styrelsen som tvångsmedel befogenhet att förelägga skattskyldig vite (10 §
VaruskF). I fall av underlåtenhet att avgiva deklaration må kontrollstyrelsen
jämväl, om särskilda skäl föreligger, meddela den skattskyldige förbud
tills vidare, till dess deklaration avgivits, att förfoga över skattepliktig vara
(6 § 4 mom. VaruskF).

Underlåter skattskyldig att avgiva deklaration eller befinnes avgiven
deklaration oriktig, äger kontrollstyrelsen fastställa den skatt, som rätteligen
skall utgå (6 § 4 mom. VaruskF). Några bestämmelser i övrigt om
beslutsförfarandet har icke meddelats. Vissa regler har emellertid utbildats
i praxis.

Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

Redan vid den formella, siffermässiga granskningen av skattskyldigs
deklaration kan felaktigheter upptäckas. Är felaktigheten obetydlig, göres
blott en anteckning härom på deklarationen för iakttagande vid senare inspektion
hos den skattskyldige. I övriga fall, då felaktighet påträffas, översändes
ett skriftligt meddelande till den skattskyldige angående felaktighetens
art med åläggande för honom att inbetala felande skatt (efterdebitering).

Efter den förberedande granskningen av deklarationen hos kontrollstyrelsen
följer vid inspektion hos den skattskyldige en granskning av denna
mot hans egen bokföring, över varje granskning upprättas en rapport till
kontrollstyrelsen av den tjänsteman, som verkställt granskningen. Något
meddelande om att deklarationen godkänts överbringas icke till den skattskyldige.
Har vid kontrollen en felaktighet upptäckts, delgives däremot den
skattskyldige ett granskningsbesked eller ett förslag till efterdebitering.
Granskningsbesked utfärdas endast då vid granskningen framkomna felaktigheter
är av bokföringsmässig natur, såsom aritmetiska fel, överföringsfel,
uteglömda fakturabelopp och tillika fråga om åtal i anledning av
felaktigheterna icke synes bli aktuell, medan förslag till efterdebitering
kommer till användning i övriga fall, t. ex. då gjorda beräkningar ger vid
handen, att den skattskyldiges försäljning varit större än som uppgivits i
hans deklaration. Förslag till efterdebitering skall innehålla kortfattade
upplysningar om grunderna för förslaget och om det sätt på vilket felande
skattebelopp uträknats.

Godkänner den skattskyldige i granskningsbesked föreslagen ändring,
justeras hans konto i enlighet härmed. Meddelande härom tillställes ej den
skattskyldige. Godkännes icke granskningsbeskedet eller har förslag till
efterdebitering utfärdats, blir ärendet föremål för särskild prövning och
beslut av kontrollstyrelsen. Beslutet delgives den skattskyldige genom särskild
skrivelse.

Har skattskyldig underlåtit att avgiva deklaration, förelägges han att
fullgöra sin skyldighet. Då kontrollstyrelsen har effektiva tvångsmedel till
sitt förfogande för detta fall — vite och/eller förfogandeförbud — efterkommes
i regel föreläggandet. Skulle det emellertid visa sig omöjligt att
erhålla en deklaration från den skattskyldige, har kontrollstyrelsen att
verkställa utredning i ärendet, främst genom inspektion hos den skattskyldige,
och att därefter meddela beslut om skatten. I fråga om utredning och
beslut iakttages de regler, som utbildats för utredning och beslut i ärenden,
där skattskyldig avgivit deklaration, som befunnits felaktig.

På grund av att den vid VaruskF fogade särskilda förteckningen över
skattepliktiga varor anknutits till gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning
blir tolkningen av densamma närmast av tullteknisk natur. Kontrollstyrelsen
plägar för den skull i ärenden, där tvekan råder om en varas
skatteplikt, hos generaltullstyrelsen inhämta utlåtande beträffande varans
tulltaxering ävensom huruvida den skulle ha belagts med skatt vid införsel
till riket.

30 Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

Någon särskild preskriptionstid för kronans skattekrav finnes icke föreskriven.

Med hänsyn till att de skattskyldigas bokföring granskas årligen, plägar
felaktigheter i deklarationer uppmärksammas i så god tid, att extraordinära
skattepåföringar i regel icke avser perioder, som ligger mer än ett eller annat
år tillhaka i tiden.

En annan situation föreligger i de fall då skattskyldig antingen bedrivit
verksamhet, som han icke anmält för kontrollstyrelsen, eller i anmäld verksamhet
upptagit tillverkning av ny skattepliktig vara utan att göra anmälan
därom och tillika icke deklarerat och erlagt skatt för tillverkningen.
Har den skattepliktiga tillverkningen bedrivits under många år, kan ganska
avsevärda skattefordringar ha uppkommit. En skattepåföring i efterhand
drabbar emellertid alltid den skattskyldige i ett läge, då han ej längre kan
övervältra skatten å konsumenten. Till undvikande av obilliga följder plägar
i dessa fall i praxis skatt icke påföras för längre tid tillbaka än tolv
månader från den dag, då förhållandet uppdagades. Är omständigheterna
försvårande, såsom då skattskyldig inkalkylerat skattekostnaden i sitt pris
vid försäljningen av sina varor, påföres emellertid skatt för längre tid tillhaka.
I fall då den skattskyldige ej rimligen kunnat inse sin skattskyldighet
förekommer det även att extraordinär skattedebitering helt underlåtes.

Särskilda befogenheter tillkommer kontrollstyrelsen med avseende å skatteuppbörden.
Sålunda äger kontrollstyrelsen avfordra skattskyldig säkerhet
för blivande skatts erläggande (7 § 3 mom. VaruskF). För uttagande av
till betalning förfallna skattebelopp må på framställning av kontrollstyrelsen
utmätning omedelbart verkställas hos den skattskyldige (7 § 4 mom.
VaruskF). Vid indrivningen utgår en särskild avgift, varom stadgas närmare
i KK den 19 juni 1942, nr 531, med vissa bestämmelser rörande uppbörd
av accis eller skatt, som skall inbetalas till kontrollstyrelsen, m. m. Försummar
skattskyldig alt betala skatt eller att ställa påfordrad säkerhet,
äger styrelsen även meddela honom förbud tills vidare, till dess han
fullgjort sitt åliggande, att förfoga över skattepliktig vara (7 § 2 och 3 mom.
VaruskF).

Återbetalning av skatt kan förutom i de fall, då skattskyldig inbetalat mera
än han varit skyldig att erlägga, under vissa förutsättningar äga rum, då
skattskyldig betalat skatt för varor, som sedermera måst återtagas från kund
eller för vilka betalning ej kunnat erhållas (6 § 2 mom. VaruskF). Kungl.
Maj :t äger vidare, då synnerliga skäl därtill är, medgiva befrielse från eller
återbäring av varuskatt (3 a § VaruskF).

Några besvärsregler finnes icke meddelade i VaruskF. Under sådana förhållanden
gäller beträffande överklagande av kontrollstyrelsens beslut i
varuskattemål detsamma som för talan mot kontrollstyrelsens beslut i allmänhet.
Den som är missnöjd har alltså att anföra besvär hos Kungl. Maj :t
inom tre veckor efter det han erhållit del av beslutet. Besvär i skattemål
prövas av regeringsrätten.

Kontrollstyrelsens handlingar rörande skattedebiteringar är liksom dess

Kungi. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

övriga räkenskaper och redovisningshandlingar i princip underkastade
granskning av riksräkenskapsverket. Möjlighet finnes att från det allmännas
sida påtala vid skattedebitering begångna felaktigheter anmärkningsvägen.

Anmärkning från riksräkenskapsverket framställes av revisor i verket
samt upptages och avgöres av verket som första instans. Avser anmärkningen
skattskyldighet till kronan, kan den riktas såväl mot den för debiteringen
ansvarige redogöraren som mot vederbörande skattskyldig själv.
I regel riktas anmärkningen i sådana fall mot den skattskyldige. Redogöraransvaret
aktualiseras därför endast undantagsvis.

Anmärkning mot uppbördsman eller redogörare skall vara avlämnad till
riksräkenskapsverket samt tillställd vederbörande inom tre år från det
räkenskaperna inkom till riksräkenskapsverket. Det åligger redogöraren att
omedelbart hos den skattskyldige anställa reservåtionskrav. För framställande
av krav gentemot skattskyldig anmärkningsvägen finnes ingen allmän
fatalie- eller preskripstionstid stadgad. Denna form av anmärkningsprocess
grundas nämligen på praxis.

Den som icke åtnöjes med riksräkenskapsverkets beslut i anmärkningsmål
äger att däri söka ändring hos kammarrätten genom besvär. Besvärsrätt
tillkommer anmärkningsutställaren, redogöraren samt sakägaren, över kammarrättens
utslag i anmärkningsmål varom här är fråga må talan fullföljas
hos Kungl. Maj :t i regeringsrätten.

I praktiken äger någon detalj granskning av kontrollstyrelsens skattedebiteringar
icke rum hos riksräkenskapsverket. Något anmärkningsmål rörande
av kontrollstyrelsen debiterade skatter har veterligen icke heller förekommit.

Förfaranden, i stort sett likartade med de här beskrivna, tillämpas med
avseende å ett antal andra skatter utgående i samband med verksamhet
driven inom riket, nämligen skatt å vissa pälsvaror, försäljningsskatt, accis
å fettemulsion, avgift för smör, avgift för fettvaror, maltdrycksskatt, skatt
å läskedrycker, omsättningsskatt å motorfordon, allmän energiskatt, särskild
skatt å bensin och motorsprit, brännoljeskatt samt utskänkningsskatt
å spritdrycker.

Förfarandet vid tullverkets uppbörd av tull och andra skatter som utgår
vid varuinförsel — t. ex. varuskatt — är utformat efter helt andra grunder.

Gods, som införes till riket för alt här förbrukas eller nyttjas, skall underkastas
förtullning, vilket innebär att tullmyndigheten med tillämpning av
tulltaxan jämte dithörande stadganden »helt frigör godset från tullverkets
befattning». Då gods förtullas, skall tulltaxering äga rum. Därvid fastställes
godsets art enligt tulltaxan samt tullpliktig kvantitet och tullvärde. Vid tulltaxeringen
bygger den lokala tullmyndigheten på vad vid godsets undersökning
blivit utrönt. Till ledning för tulltaxeringen utfärdar generallullstyrelsen
»Varuhandbok till lulltaxeförordning och tulltaxa». Denna innehåller
upplysning angående huru de i tulltaxan och TulltaxcF givna bestämmelserna
i förekommande fall bör tolkas och tillämpas. I enlighet med tull -

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

taxeringen uträknas beloppet av den å godset belöpande tullen. Vid förtullning
kan även uppkomma fråga om tullfrihet, temporär tullfrihet och tulllindring.
över förrättningen utfärdas en särskild handling, tullsedel, å vilken
tullbeloppet och i förekommande fall även annat skattebelopp debiteras.
Tullsedeln innehåller sålunda beskattningsmyndighetens debiteringsbeslut.

Förtullat gods må icke utbekommas från tullverket, förrän debiterade
skatter erlagts eller deponerats eller betryggande säkerhet ställts för dessa.
Särskilda bestämmelser gäller om anstånd med betalning av tull m. m., om
erläggande av anståndspenningar vid försenad betalning eller avhämtning,
om bokföringspenningar vid anlitande av tullager samt om försäljning av
gods, som icke utlösts hos tullverket, å offentlig auktion — tullauktion.

Andra skatter än tull, som uttages av tullverket vid införsel till
riket, skall utgöras i den ordning, som är föreskriven beträffande
tull. Jämväl i fråga om belalningsanstånd, ställande av säkerhet samt
påföljd vid fördröjd eller utebliven betalning skall angående dessa
skatter gälla detsamma som rörande tull. Beträffande varuskatt, försäljningsskatt
och omsättningsskatt å motorfordon gäller dock därutöver, att
skattskyldig i samband med tulltaxeringen av den skattepliktiga varan till
tullmyndigheten i införselorten skall avlämna deklaration eller, i vissa fall
för de förstnämnda skatternas del, skriftlig försäkran rörande ändamålet
med införseln. Deklaration eller försäkran rörande varuskatt och försäljningsskatt
skall slutligen granskas av kontrollstyrelsen. Befinnes vid granskningen
att vid införseln varu- eller försäljningsskatt av tullmyndigheten
påförts med för lågt belopp, skall kontrollstyrelsen påföra den skattskyldige
felande skatt och bestämma tid, inom vilken sådan skatt skall erläggas.

Ändring i lokal tullmyndighets beslut om påförande av skatt har den
skattskyldige möjlighet att vinna dels efter ansökan om rättelse hos myndigheten,
dels efter anförande av besvär hos generaltullstyrelsen.

Från det allmännas sida kan rättelse av en oriktig debitering åvägabringas
genom att krav riktas i främsta rummet mot den skattskyldige. Sådant krav
kan framställas dels av lokal tullmyndighet genom en vanlig ämbetsskrivelse,
dels inom generaltullstyrelsen av dess specialrevision genom anmärkning,
dels ock i samband med granskning av tullverkets räkenskaper inom
riksräkenskapsverket av dess revision genom anmärkning.

över generaltullstyrelsens beslut anföres besvär hos regeringsrätten. I
anmärkningsmål är dock kammarrätten i regel besvärsinstans.

Förfarandet hos jordbruksnämnden vid uttagande av prisregleringsavgifter,
som utgår i samband med verksamhet inom riket, bygger på samma
förutsättningar som förfarandet hos kontrollstyrelsen vid uttagande av
varuskatt och liknande skatter, nämligen att den skattskyldige med ledning
av författningarna själv skall uträkna och på eget initiativ inbetala
den skatt, som belöper på viss beskattningsperiod. Jordbruksnämndens
uppgift som beskattningsmyndighet blir därför främst att kontrollera, att
skatten inbetalas med riktiga belopp och att de skattskyldiga i övrigt full -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

gör sina skyldigheter. Beslut i beskattningsärende meddelas endast i den
niån den skattskyldige underlåtit att inbetala skatt i vederbörlig ordning
eller erlagt skatt med för lågt belopp. — Reglerna om beskattningsförfarandet
återfinnes i huvudsak i regleringsförfattningarna. Ofta innehåller dessa
emellertid bemyndigande för Kungl. Maj:t eller jordbruksnämnden att meddela
närmare föreskrifter rörande tillämpningen av vissa bestämmelser eller
av författningen i dess helhet.

Rörande exempelvis förmalningsavgift gäller i huvudsak följande.

Den avgiftsskyldige skall göra anmälan om sin verksamhet och skall avge
deklaration varje månad. Avgiften inbetalas samtidigt med deklarationens
avgivande. Avgiver avgiftsskyldig deklaration men underlåter att inbetala
avgift eller inbetalar han avgift med för lågt belopp, beroende på felräkning
e. d., anmodas han skriftligen att inbetala det felande beloppet. Efterkommer
han icke en sådan anmodan, brukar jordbruksnämnden fastställa avgiften
genom ett särskilt beslut, som försett med besvärshänvisning delgives
den avgiftsskyldige. Inbetalas avgiften icke inom i beslutet angiven tid —
i regel 14 dagar efter delfåendet — kan avgiften uttagas genom utmätning.

Underlåter avgiftsskyldig icke blott att inbetala avgift utan även att avgiva
deklaration, förelägges han i regel vid vite att fullgöra sin deklarationsskyldighet.
Efterkommes icke föreläggandet, plägar de uppgifter, som erfordras
för avgiftens fastställande, inhämtas genom att en kontrollant sändes
till den avgiftsskyldige för att verkställa inspektion.

Avgivna deklarationer och andra uppgifter från den avgiftsskyldige underkastas
efterkontroll genom inspektioner. Inspektion verkställes av jordbruksnämndens
resande kontrollanter och äger i genomsnitt rum en gång
om året hos varje avgiftsskyldig. Det åligger avgiftsskyldig att i enlighet
med de anvisningar, jordbruksnämnden meddelar, föra sådana anteckningar
angående sin verksamhet, som erfordras för kontroll över att avgiften
behörigen erlägges in. in. Handlingarna skall på begäran uppvisas vid inspektionen,
som i övrigt kan omfatta lokaler, provtagning etc. — Nämnden
äger förelägga vite, men försuttna viten utdömes av länsstyrelsen.

Över verkställd inspektion upprättas en rapport till jordbruksnämnden.
Därest vid inspektionen framkommit, att den avgiftsskyldiges förmalning
varit större än som angivits i avgivna deklarationer, skall i rapporten beräkningar
intagas rörande förmalningens omfattning och den avgift som
tillkommer. Rapporten underställes — i regel i samband med besöket —
den avgiftsskyldige för godkännande och särskilt vitsordande av uträknade
avgiftspliktiga kvantiteter.

Har i en rapport framställts anmärkningar mot eu deklaration, upptages
ärendet till beslut av jordbruksnämnden, därvid nämnden fastställer den
avgift som tillkommer.

Såsom tidigare nämnts kan prisregleringsavgift i vissa fall — under
kontroll av jordbruksnämnden — uppbäras av privaträttslig sammanslutning.
Sålunda upptager Svenska mejeriernas riksförening it. p. a. utjämningsavgift
på mjölk, grädde och ost.

:{ Biliang till riksdagens protokoll W5U. 1 samt. Nr 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Det åligger den avgiftsskyldige att, i enlighet med de närmare anvisningar
jordbruksnämnden meddelar, föra sådana anteckningar angående sin rörelse,
som erfordras för kontroll över att avgift behörigen erlägges, samt att
i den utsträckning, jordbruksnämnden därom förordnar, till nämnden eller
riksföreningen lämna regelbundna uppgifter angående sådan av honom
bedriven verksamhet, som medför skyldighet att erlägga avgift. Enligt av
jordbruksnämnden utfärdade bestämmelser skall avgiftsskyldig för varje
kalendermånad till riksföreningen avgiva deklaration, innehållande de uppgifter,
som erfordras för bestämmande av avgiftens belopp.

Med ledning av deklarationen uträknar riksföreningen den avgift, som
belöper på perioden i fråga.

Kontroll över att avgivna deklarationer är riktiga verkställes av jordbruksnämndens
resande kontrollanter genom årliga inspektionsbesök hos de
avgiftsskyldiga. Därest avgiftsskyldig underlåter att på anfordran tillhandahålla
sina anteckningar och handelsböcker eller att avgiva deklaration,
anmäles förhållandet för nämnden, som äger vid vite förelägga honom att
fullgöra sin skyldighet. Inbetalas icke avgift i föreskriven ordning, har
riksföreningen att anmäla förhållandet för jordbruksnämnden, som efter
undersökning fastställer skatten. Härefter kan utmätning på grundval av
beslutet omedelbart äga rum.

Några särskilda preskriptionstider finnes icke föreskrivna för statliga
krav å prisregleringsavgifter, som utgår i samband med verksamhet inom
riket.

Besvär över jordbruksnämndens beslut angående prisregleringsavgifter
får anföras hos Kungl. Maj :t. Besvären skall i regel avgöras av regeringsrätten.

Jordbruksnämndens handlingar angående skattedebiteringar är liksom
dess övriga räkenskaper underkastade granskning hos riksräkenskapsverket
och kan göras till föremål för anmärkning i samma ordning som gäller
beträffande kontrollstyrelsens debiteringar.

Beträffande de prisregleringsavgifter, vilka utgår i samband med införsel
eller utförsel och som uppbäres av jordbruksnämnden, tillämpas ett
särskilt förfarande. Dessa avgifter inbetalas före utförseln respektive införseln
till nämnden, sedan denna efter anmälan meddelat besked om den avgift,
som skall erläggas i det enskilda fallet. Införsel respektive utförsel av
vara, för vilken avgift skall erläggas, må ej ske utan att för tullmyndigheten
företes bevis om att avgiften betalats.

Förhandsbesked

Bindande förhandsbesked kan erhållas beträffande några av de i det
föregående nämnda skatterna, dock icke rörande någon av de skatter som
uppbäres av kontrollstyrelsen.

Generaltullstyrelsen äger sålunda meddela bindande upplysning om hur
gällande tulltaxa och taratariff skall tillämpas vid import av viss vara. Sådan
upplysning kan alltså endast avse tull men icke andra av tullverket

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

uppburna skatter. Skriftlig ansökan om förhandsbesked ingives till generaltullstyrelsen
och skall vara åtföljd av varuprov eller, där sådant icke
kan företes, av uttömmande beskrivning eller utförlig ritning över varan.
Mot meddelad upplysning må klagan icke föras. Fråga om riktigheten av
meddelad upplysning kan dock bringas under regeringsrättens prövning
genom att varuhavaren överklagar generaltullstyrelsens beslut i ärende, vari
förhandsbeskedet tillämpats.

Meddelad upplysning är i princip bindande för statsverket under ett år
och skall lända till efterrättelse vid tullbehandling av vara, vars överensstämmelse
med den i upplysningen avsedda varan blivit vederbörligen utrönt.
En förutsättning är dock att vid upplysningens meddelande gällande
stadganden fortfarande äger giltighet och oförändrat tillämpas.

III. Riktlinjer för en reform

Besvärssakkunniga

De sakkunniga framhåller till en början, att intresset av likformighet på
förevarande område är betydande. För den enskilde är av värde att reglerna
är enhetligt utformade, oavsett vilken indirekt skatt som det gäller. Likaså
underlättas myndigheternas arbete, om bestämmelserna beträffande förfarandet
icke varierar från en skatt till en annan. Under beaktande av det
rationella i att hithörande regler förenhetligas har besvärssakkunniga ansett
sig böra lösa sin uppgift efter linjer motsvarande dem som de ämnar
tillämpa i fråga om sitt huvuduppdrag (SOU 1955: 19 s. 74—75). De sakkunniga
föreslår sålunda att man — med utgångspunkt från bl. a. nu gällande
regler rörande förfarandet vid hithörande former av beskattning —
inom ramen av en lag utformar ett allmänt system för det nu ifrågavarande
beskattningsförfarandet. Lagen föreslås innehålla bestämmelser om förfarandet
i samtliga instanser och om förhandsbesked. Den avses skola sättas
i tillämpning särskilt beträffande varje skatt för sig antingen i sin helhet
eller ock — när detta icke är möjligt — med avseende å endast vissa
led i förfarandet.

När besvärssakkunniga gått att kartlägga tillämpningsområdet
för lagstiftningen, har det visat sig att ett mycket stort antal skatter, delvis
av skiftande natur, måst indragas i utredningsarbetet. Uppenbart har dock
varit att alla skatter, som handlägges i det vanliga taxeringsförfarandet beträffande
den allmänna direkta beskattningen, kunnat lämnas åsido. Däremot
har det för de sakkunniga kommit att framstå som ett önskemål att
tillskapa ett ensartat förfarande för så många som möjligt av övriga skatter.
I den mån detta önskemål kunde helt förverkligas, skulle man för skatteväsendets
del framgent ha att räkna med allenast två huvudtyper av förvaltningsförfarande.

Redan en hastig blick på det omfattande författningsmaterialet ger emellertid,
framhåller de sakkunniga, vid handen, att åtskilliga av skatterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

inbördes är så olikartade, att ett gemensamt förfarande för dem icke kan
på ett ändamålsenligt sätt gestaltas. Om alla dessa skatter skulle inbegripas
under gemensamma regler, finge dessa göras så uttunnade, att de ur såväl
rättssäkerhets- som effektivitetssynpunkt bleve utan större värde. Med hänsyn
härtill har de sakkunniga funnit önskemålet om en över hela linjen
genomförd likformighet ej kunna nu realiseras. I syfte att i allt fall uppnå
så stor samordning som möjligt har de sakkunniga eftersträvat att gestalta
förfarandet i de högre instanserna så, att även åtskilliga skatter, som ej
kan helt inbegripas, i dessa delar kan inordnas under lagstiftningen. De
sakkunniga har i övrigt följt det tillvägagångssättet att de med utgångspunkt
från varuskatten och densamma närstående skatter utarbetat ett
typförfarande, som sedan på olika punkter jämkats för att kunna göras
tillämpligt även beträffande andra skatter.

Vid urvalet av de skatter som bort beaktas har besvärssakkunniga inte
uteslutande fäst avseende vid om en skatt är indirekt eller ej. Följdes denna
gränslinje strikt, skulle konsekvensen bli att skatter, som med avseende
å förfarandet är och bör vara likartade, komme att än beaktas, än lämnas
åsido. Huruvida en skatt är avsedd att övervältras på andra eller ej kan
nämligen icke alltid vara avgörande för förfarandets konstruktion.

Resultatet av besvärssakkunnigas urval har därför blivit att i huvudsak
en annan indelningsgrund kommit att framträda. De skatter, som ansetts
böra vinna beaktande, kan nämligen alla i huvudsak betecknas såsom konsumtionsskatter.

De sakkunniga har haft att först och främst taga hänsyn till varuskatten.
Någon tvekan torde enligt de sakkunniga icke kunna råda om att även
följande till sin art med varuskatten närbesläktade skatter, vilka helt eller
delvis handhaves av kontrollstyrelsen, bör omfattas av en blivande lagstiftning,
nämligen skatt å vissa pälsvaror, försäljningsskatt, accis å fettemulsion,
avgift för smör, avgift för fettvaror, maltdrycksskatt, skatt å
läskedrycker, omsättningsskatt å motorfordon, allmän energiskatt, särskild
skatt å bensin och motorsprit, brännoljeskatt samt utskänkningsskatt å
spritdrycker.

Flertalet av dessa skatter uttages icke endast i samband med verksamhet
inom riket utan även i samband med införsel till riket av skattepliktig vara.
Beträffande förfarandet gäller därvid vad som är föreskrivet om uttagande
av tull. Då förfarandet vid uttagande av varuskatt i samband med införsel
i praktiken sammanfaller med själva tullförfarandet, bör, uttalar de sakkunniga,
även tullen på ett eller annat sätt inbegripas under lagstiftningen.
Ett nära samband mellan tull och varuskatt föreligger även så till vida
som varuskatteplikten är anknuten till nummer i den på grundval av tulltaxan
uppgjorda statistiska varuförteckningen. Frågan om en varas hänförlighet
till visst statistiskt nummer kan sålunda ha betydelse för bestämmande
av såväl tull som varuskatt. Motsvarande gäller om förhållandet
mellan tull, å ena, samt skatt å vissa pälsvaror och försäljningsskatt, å
andra sidan. Frågeställningarna angående beskattningsförfarandet vid in -

Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

försel blir av nu angivna grunder i viss mån desamma för tullen och övriga
förut nämnda skatter. I den utsträckning tullen inbegripes i lagstiftningsarbetet,
bör enligt de sakkunniga lämpligen även skatt å kaffe och automobilskatt
i vad gäller skatt å motorfordon, som för tillfälligt brukande i riket
från utlandet införts, omfattas av den blivande lagen, enär dessa båda skatter
uppbäres av tullverket i samband med varuinförsel. När sålunda den
beskattning som sker vid in- och utförsel tagits i betraktande, har det
emellertid skett med en mycket viktig begränsning. De sakkunniga har icke
tänkt sig att föreslå intagande i lagen av regler om förfarandet hos lokal
tullmyndighet vid handläggning av hithörande ärenden.

I många avseenden jämförbara med de hittills berörda konsumtionsskatterna
är, framhålles i betänkandet, de med jordbruksregleringen sammanhängande
prisregleringsavgifterna. I den mån avgifter av detta slag utgår
vid införsel och om de uppbäres av tullverket, kommer de allmänna
reglerna för tullförfarandet att bliva tillämpliga. Att ifrågavarande avgifter,
nämligen införselavgift å vissa levande djur in. in., kompensationsavgift för
mjölk, grädde och ost, prisregleringsavgift och införselavgift för fisk, kompensationsavgifter
för råg och vete, för slaktdjur, för vissa produkter av
potatis och för mjölk bör inbegripas under en allmän lagstiftning framstår
för de sakkunniga såsom tydligt, övriga prisregleringsavgifter uppbäres
med visst undantag av eller under kontroll av statens jordbruksnämnd. Det
förfarande, som för närvarande tillämpas vid debitering och uppbörd av
flertalet av dessa avgifter, överensstämmer i väsentliga avseenden med förfarandet
hos kontrollstyrelsen beträffande varuskatt in. fl. skatter. Goda
förutsättningar föreligger enligt de sakkunniga under sådana omständigheter
för ett inordnande under lagstiftningen av reglerna angående följande
avgifter, nämligen utjämningsavgift, prisregleringsavgift för fisk, förmalningsavgift
och prishöjningsavgift för råg och vete, avgift å oljekraftfoder,
slaktdjursavgift, regleringsavgift för letter, oljor och syror, tillverkningsavgift
för vissa produkter av potatis, avgift å majs samt mjölkavgift. All
vissa avvikelser gäller och bör gälla beträffande förfarandet vid uppbörd av utjämningsavgift
för mjölk, grädde och ost samt tillverkningsavgift för smör
anses icke böra hindra lagstiftningens tillämpning å dessa båda skatter. Vad
slutligen angår de avgifter, som jordbruksnämnden uppbär i samband med
in- och utförsel av vissa varor, nämligen utförselavgift å vissa levande djur
in. in., utförselavgift för fisk och införselavgift å fettråvaror och fettvaror,
tillämpar nämnden elt särskilt förfarande. Detta synes enligt de sakkunniga
på enahanda sätt som tullförfarandet och med samma begränsning,
som gäller i fråga om detla, kunna inrymmas i det allmänna system, till
vilket de sakkunniga syftar. Avgiften för brännvin uppbäres av kontrollstyrelsen.
Denna avgift anses utan större svårighet kunna inordnas under eu
samfälld lagstiftning.

Fyr- och båkavgiften uppbäres av tullverket genom ett förfarande, som
står tullförfarandet nära. Det synes därför de sakkunniga naturligt alt
denna form av beskattning icke lämnas åsido i detta sammanhang.

Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

Även eventuella clearingavgifter och prisutjämningsavgifter enligt allmänna
ransoneringslagen torde enligt besvärssakkunnigas mening kunna
inpassas i den föreslagna ordningen.

Tobaksskatten samt omsättningsskatten å spritdrycker och vin är av
samma typ som varuskatten — bägge indirekta skatter och konsumtionsskatter.
I fråga om båda gäller emellertid, att statliga aktiebolag gentemot
statsverket ensamma ansvarar för skatternas utgörande. Vid sådant förhållande
har besvärssakkunniga icke ansett anledning föreligga att taga särskild
hänsyn till dessa skatter vid lagstiftningens utformning.

Beträffande nöjesskatten torde enligt de sakkunniga gälla, att den i fråga
om konstruktion och förfarandet i första instans i alltför hög grad skiljer
sig från de skatter, som står i centrum för intresset, för att med fördel
kunna behandlas gemensamt med dessa, såvitt angår förfarandet i första
instans. Det av de sakkunniga utformade besvärsförfarandet kan, framhålles
det, däremot måhända göras tillämpligt även för nöjesskattens del.

Icke heller artistskatten, den vanliga automobilskatten och saluvagnsskatten
har, framhåller de sakkunniga, mycket gemensamt med varuskatten,
tullen in. fl. likartade skatter. Med hänsyn härtill har besvärssakkunniga
ansett sig icke böra räkna med dessa skatter annat än i den mån
besvärsförfarandet kan göras tillämpligt å dem.

Omsättnings- och expeditionsstämplarna liksom lotterivinstskatten företer,
då det gäller förfarandet, jämförelsevis betydande avvikelser från den
allmänna ordning, som de sakkunniga haft alt uppbygga främst med tanke
på varuskatten m. fl. liknande skatter. Besvärssakkunniga har under sådana
förhållanden ansett dessa skatter böra i huvudsak lämnas åsido. En särställning
intager dock enligt de sakkunniga stämpelavgiften för spelkort,
som står de allmänna konsumtionsskatterna nära.

Beträffande arbetsgivarebidragen till yrkesskadeförsäkringen och till allmänna
sjukförsäkringen samt byggnadsforskningsavgiften gäller i fråga
om förfarandet samma regler som för vederbörande försäkringsavgifter.
Inbetalningen är såvitt angår den stora mängden mindre belopp anknuten
till uppbörden av de direkta skatterna. Förutsättningar anses därför saknas
för att här beakta denna grupp av skatter.

Några omedelbara hinder torde icke möta, framhåller besvärssakkunniga,
mot att låta lagstiftningen omfatta jämväl förfarandet för bestämmande av
bidragen till riksförsäkringsanstalten m. m., bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen samt försäkringsinspektionen. Behovet av regler torde
dock för dessa skatters del icke vara mera påtagligt. De sakkunniga har
därför ansett sig kunna bortse från dem vid utformningen av de allmänna
bestämmelserna i lagförslaget.

Välfärdsavgiften slutligen är av så speciell natur, att den såvitt angår
förfarandet i första instans anses böra ställas utanför lagstiftningen. Vad
angår talan i högre instans synes emellertid den avsedda lagstiftningens
förfaranderegler bliva möjliga att tillämpa. Motsvarande kan sägas beträffande
oljeavgiflen.

Kurigl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

De sakkunniga framhåller i detta sammanhang slutligen, att en sådan
utformning av lagstiftningen eftersträvats, att denna skall kunna göras
tillämplig även på framtida beskattningsformer, såväl mera speciella skatter
— punktskatter — som skatter av generell natur. Vidare understrykes, att
de sakkunniga inte har åsyftat att beträffande varje särskild skatt noggrant
undersöka, om och i vad mån lagstiftningen kan och bör göras tillämplig
på densamma, och framlägga förslag härutinnan. De har förutsatt att, om
lagstiftningen kommer till stånd, dessa spörsmål på ett senare stadium blir
föremål för ytterligare övervägande.

När besvärssakkunniga härefter går att ange reformbehov och reform
linje r, framhålles, att de har stått inför uppgiften att mot varandra
väga de rent fiskaliska anspråken och den enskildes behov av rättsskydd.
Då den nuvarande lagstiftningen på förevarande beskattningsområde
i främsta rummet tager hänsyn till fiskaliska synpunkter, har besvärssakkunniga
sett som en huvuduppgift att medverka till att även den enskildes
behov av rättsskydd i förfarandet blir tillbörligen beaktat. Därvid har det
synts dem naturligt att i avsevärd omfattning utnyttja de preliminära resultat
som vunnits under arbetet med deras huvuduppdrag att framlägga
förslag till en allmän besvärslagstiftning.

Beträffande förfarandet hos kontrollstijrelsen uttalar besvärssakkunniga,
att detta torde vara anordnat på sådant sätt, att det ger goda garantier för
bevarandet av beskattningens effektivitet. Ur rättsskyddssynpunkt ter sig
förfarandet däremot enligt besvärssakkunnigas uppfattning icke lika tillfredsställande.
Regler, som säkerställer att den skattskyldige får del av
materialet i sitt skatteärende, saknas. Vägande erinringar kan enligt de
sakkunniga riktas mot beslutsförfarandet hos styrelsen. Det måste betecknas
som en ur den enskildes synpunkt otillfredsställande ordning, att
många för att icke säga de flesta ärenden över huvud taget icke blir föremål
för formliga beslut av kontrollstyrelsen, vilka på vanligt sätt vinner rättskraft.
Även om beslut skulle meddelats i ett skatteärende, utgör denna omständighet
ej hinder mot att saken upptages till förnyad prövning. Vidare
synes den för vanliga civila fordringar gällande preskriptionstiden av 10 år
vära oskäligt lång för det allmännas skattefordringar på detta område —
särskilt mot bakgrund av den absoluta frist på 5 år, som gäller för fordringar
avseende inkomst- och förmögenhetsskatter. Bl. a. genom nu angivna
omständigheter uppkommer, uttalar besvärssakkunniga, påtaglig otrygghet
för de skattskyldiga. Vad här sagts om förfarandet hos kontrollstyrelsen
torde också gälla det ordinära förfarandet hos statens jordbruksnämnd. Att
avlägsna de anmärkta bristerna har de sakkunniga sett som en viktig uppgift.

Vad härefter angår förfarandet hos lokal tullmyndighet, som bär att i
första instans uppbära flertalet skatter i samband med in- och utförsel,
Ivan detta karakteriseras som en förrättning, vid vilken syn verkställes å
de skattepliktiga varorna. Tullförfarandet skiljer sig sålunda avsevärt från

Kungl. Mcij:ts proposition nr 3 år 1959

beskattningsförfarandena hos kontrollstyrelsen och statens jordbruksnämnd;
framför allt gäller detta i fråga om sättet för utredningsmaterialets införskaffande.
I stort sett har tullförfarandet i nuvarande former ansetts vara
ändamålsenligt, och det har icke kommit i fråga för de sakkunniga att
inlåta sig på spörsmål om ändringar liäri.

Innan de sakkunniga går in på besvärsförfarandet, diskuterar de möjligheten
att låta varuskattemålen prövas av allmän domstol. Denna möjlighet
avvisas under åberopande av vad de sakkunniga anfört i sitt principbetänkande
om »Administrativt rättsskydd» (SOU 1955: 19). De sakkunniga finner
sålunda, att de ifrågavarande målen även framgent bör handläggas i
administrativ ordning.

Mot den nuvarande ordningen för besvär anför besvärssakkunniga åtskilliga
kritiska synpunkter.

Vanligtvis finnes hos dessa blott en part, den klagande skattskyldige.
Talemöjligheter för det allmänna saknas nämligen eller äro icke tillfredsställande
utformade. Det finns över huvud intet särskilt organ, som å det
allmännas vägnar kan i besvärsväg föra talan mot ett avgörande i första
instans. Den möjlighet, som det allmänna äger att föra talan mot ett sådant
beslut, är anmärkningsförfarandet. Praktisk betydelse har denna rättelsemöjlighet
icke beträffande skatter, som uppbäras av kontrollstyrelsen och
statens jordbruksnämnd. Däremot utnyttjas den med avseende å åtskilliga
andra skatter, särskilt sådana som uppbäras av lokal tullmyndighet.

Efter att ha erinrat om den kritik som riktats mot anmärkningsförfarandet
och redogöraransvaret samt om den i anledning därav tillsatta utredningen
i dessa ämnen uttalar besvärssakkunniga, att det bör övervägas, om
icke den nuvarande ordningen med skilda besvärs- och anmärkningsförfaranden
kan avvecklas och ersättas av ett besvärsförfarande med två parter
liknande det, som tillämpas i taxeringsmål. Också på förevarande beskattningsområde
torde utrymme finnas för en ordning med särskild representant
för det allmänna, motsvarande taxeringsintendenten i taxeringsmål, med
rätt bl. a. att å det allmännas vägnar överklaga myndighets beslut i skatteärende
i första instans.

I fråga om instansordningen utgår de sakkunniga från att regeringsrätten
alltfort skall utgöra slutinstans. Beträffande övriga led i instansordningen
har emellertid kritik framkommit, bl. a. i de motioner som föranlett de sakkunnigas
utredning, särskilt med avseende å mål rörande de av kontrollstyrelsen
handhavda skatterna. I denna kritik instämmer de sakkunniga
såtillvida, att det bör fordras, att beträffande skatteärenden, som kan komma
under regeringsrättens bedömande, tillfälle först gives till en allsidig
och grundlig utredning. Detta krav kan enligt de sakkunniga knappast tillgodoses,
om målet, innan det kommer till regeringsrätten, handlagts i blott
en instans, vilken tillika har att fungera som fiskalisk myndighet. Treinstansordningen,
som är den allmänt brukliga inom förvaltningen, synes
enligt de sakkunniga lämpligen böra uppställas som en riktpunkt såvitt
angår de mål, vilka nu i första instans handlägges av kontrollstyrelsen eller
av jordbruksnämnden. En sådan ordning tillämpas redan beträffande tull -

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

målen. Önskemålen torde, uttalar besvärssakkunniga, enklast kunna realiseras
genom att en mellaninstans inskjutes mellan organen i första instans,
kontrollstyrelsen och jordbruksnämnden, å ena, samt regeringsrätten, å
andra sidan. Av skäl som närmare redovisas i det följande föreslås, att
uppgiften att vara mellaninstans skall åläggas generaltullstyrelsen.

De sakkunniga gör även vissa erinringar mot besvärsförfarandet.

Nu i tullmål gällande tider för besvärs anförande liksom för framställande
av anmärkning äro knappast rationellt utformade. Sättet för besvärens
ingivande kan även med fördel moderniseras. Framför allt kunna emellertid
reglerna om förfarandet vid besvärsmålens handläggning på åtskilliga
punkter förbättras och fullständigas. Härutinnan må särskilt framhållas,
att de utredningsmöjligheter, som för närvarande stå till buds, äro alltför
svaga. Vidare saknas tillräckliga garantier för kommunikationsprincipens
behöriga iakttagande. Att i dessa och andra hänseenden bygga ut besvärsförfarandet
har framstått som angeläget.

Med tanke på att de skattskyldiga har att tillämpa skatteförfattningarna
på egen risk finner besvärssakkunniga, att det föreligger behov av att i
oklara fall kunna få ledning av ett för staten bindande förhandsbesked. Lagstiftningsarbetet
bör enligt de sakkunniga taga sikte på införande av en
allmän möjlighet för de skattskyldiga att erhålla dylikt förhandsbesked beträffande
hithörande skatter. Kommer regler härom till stånd och utnyttjas
denna väg av de skattskyldiga, skulle, påpekar de sakkunniga, en stor
del av de tvistiga spörsmålen kunna avgöras i förväg. Tyngdpunkten i förfarandet
skulle kunna förskjutas till ärendena om förhandsbesked. Betydelsen
av en utveckling i denna riktning finner besvärssakkunniga uppenbar,
då fråga är om övervältringsskatter. Rättelser först i efterhand innebär
nämligen antingen att den skattskyldige för egen del återfår belopp, som
han måhända uttagit av sina kunder till täckande av beräknade skatteomkostnader,
eller att han tvingas att — sedan varan sålts — erlägga belopp,
som han saknar möjlighet att övervältra på den försålda varans köpare.

Vidgas området för användningen av förhandsbesked till att omfatta flertalet
hithörande skatter, anser besvärssakkunniga att gällande regler om
förhandsbesked beträffande tull bör överses.

De sakkunniga har i lagtekniskt avseende haft valet mellan två
möjligheter: antingen att i anknytning till hittillsvarande praxis med utbyggande
av de nuvarande författningarna uppgöra en mall, som sedan kunde
begagnas vid utarbetande av envar av de olika skatteförfattningarna, eller
att utarbeta förslag till en allmän författning om förfarandet i de faeskattningsärenden,
varom fråga är. Främst av hänsyn till intresset av likformighet,
överskådlighet och klarhet har de sakkunniga föredragit den
senare lösningen.

Den metod, som de sakkunniga förordar, innebär att i en författning
alla regler samlas, som bör vara gemensamma såvilt angår förfarandet för
olika skatter. En lagteknisk uppdelning, i viss mån liknande den, som
sedan länge varit genomförd beträffande den allmänna direkta beskatt -

Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

ningen, kan därmed erhållas. De materiella reglerna om sättet för skattens
beräknande, skattesatser in. in. förutsättes skola meddelas i vederbörande
skatteförfattning och reglerna om förfarandet i den nya allmänna
törlattningen, som skall sältas i kraft helt eller delvis beträffande varje
skatt för sig genom särskild föreskrift i vederbörande skatteförfattning.
Eventuellt erforderliga specialregler om förfarandet, vilka icke kan intagas
i den generella författningen, förutsättes bli meddelade i annan ordning.

I fråga om den tillämnade lagstiftningens konstitutionella karaktär förordar
besvärssakkunniga, under hänvisning bl. a. till skattestrafflagen och
vad som anförts i motsvarande fråga vid tillkomsten av 1956 års taxeringsförordning,
att den stiftas i den ordning 87 § 1 mom. regeringsformen föreskriver.

Den omständigheten alt den föreskrift, som skall göra den allmänna lagstiftningen
tillämplig i ett visst fall, intages i vederbörande skatteförfattning
medför, enligt vad de sakkunniga vidare framhåller, vissa fördelar
även i andra avseenden. Därigenom undvikes nämligen att ändringar behöver
företagas i själva lagen, så snart dennas tillämpningsområde skall
utvidgas eller inskränkas. Icke heller behöver lagen i förekommande fall
betungas med regler, som är nödiga för att begränsa lagens tillämpningsområde
med avseende å vissa kapitel eller vissa paragrafer i fråga om skatt,
beträffande vilken den icke är brukbar i sin helhet.

I detta sammanhang anför de sakkunniga hl. a. följande.

Meddelas föreskrift av angiven art utan begränsningar innebär detta att
i princip den allmänna lagen exklusivt reglerar förfarandet. Då lagens
regler måste göras relativt allmängiltiga, kan denna emellertid ej bliva alltför
detaljerad och icke heller på alla punkter uttömmande. Beträffande
vissa ämnen kan därför behov uppkomma av att komplettera lagens föreskrifter
med specialbestämmelser, som förutsättas få sin plats huvudsakligen
i skatteförfattningarna. Dylika kompletterande bestämmelser, som
gå utöver lagen eller innebära avvikelse från dess stadganden, böra dock,
när generell föreskrift givits om lagens tillämpning, icke kunna meddelas
annat än med uttryckligt stöd av lagen. Regler, som kräva i särskild ordning
meddelade detaljföreskrifter eller lämna möjlighet för sådana, ha därför
också på några punkter ansetts böra intagas i lagförslaget (3—5, 29 och
31 §§).

Om åter föreskrift meddelas av den innebörd, att lagen icke skall i sin
helhet vara tillämplig beträffande det ifrågavarande skatteförfarandet, kunna
dessa begränsningar givas olika omfattning. En sådan kan gälla någon
enstaka paragraf, beträffande vars innehåll en särreglering befunnits påkallad,
men den kan även avse hela avsnitt av lagen. Det har sålunda —
såsom besvärssakkunniga redan anmärkt — förutsatts, att lagen skall kunna
göras tillämplig blott beträffande förfarandet i en eller två instanser, och
då regelmässigt i besvärsinstanserna. I dessa fall måste självfallet de uppkomna
luckorna på ett eller annat sätt fyllas. Är fråga om en enstaka föreskrift,
torde den — liksom nyssnämnda kompletterande specialbestämmelser,
som tillkommit med direkt stöd av lagen — i allmänhet kunna inflyta
i vederbörlig skatteförfattning. Erfordras åter bestämmelser om hela förtärandet
i en instans, regelmässigt den första, kunna också andra möjligheter
tänkas, t. ex. en särskild författning i ämnet.

Kungl. Maj:Is proposition nr 3 år 1959

På ett område har emellertid en särskild lösning valts, nämligen i fråga
om förfarandet i första instans vid införsel till eller utförsel från riket,
d. v. s. i främsta rummet förfarandet hos lokal tullmyndighet. Såsom redan
nämnts avser de sakkunniga icke att upptaga detta förfarande till behandling
i lagen.

Besvärssakkunniga har i fråga om det fortsatta lagstiftningsarbetets bedrivande
utgått från att, när en allmän lag blivit i vederbörlig ordning antagen,
författningarna angående de skatter, på vilka den finnes böra bli
helt eller delvis tillämplig, skall överses och omarbetas och därvid anpassas
till den allmänna lagen.

Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen understrykes allmänt, att det från rättssäkerhetssynpunkt
föreligger behov av en ändrad lagstiftning om förfarandet i
konsumtionsskattemål. Förslagets huvudlinjer har också i stort sett
accepterats. Det sagda gäller främst yttrandena från länsstyrelserna och
näringslivets organisationer.

Överståthållarämbetet understryker, att nuvarande regler för uttagande
av indirekta skatter ur rättsskyddssynpunkt icke är tillfredsställande. Såväl
i fråga om förfarandet i första instans som beträffande ordningen för
besvär finnes åtskilliga invändningar att göra. Vad de sakkunniga härom
anfört kan ämbetet helt ansluta sig till.

Länsstyrelsen i Östergötlands län delar de sakkunnigas uppfattning, att
den nuvarande lagstiftningen i främsta rummet tager hänsyn till fiskaliska
synpunkter, varigenom alltså den enskildes rättssäkerhet kommit i efterhand.
Länsstyrelsen är därför liksom de sakkunniga av den uppfattningen
att en reform i förevarande avseende är av behovet påkallad. Detta önskemål
framstår som så mycket mera angeläget som varuskatten är en övervältringsskatt,
vilken icke i efterhand kan uttagas av konsumenterna och
som dessutom kan uppgå till mycket betydande belopp. De sakkunniga har,
framhåller länsstyrelsen vidare, påvisat åtskilliga brister i det nuvarande
förfarandet vid konsumtionsbeskattning och bär föreslagit regler med syfte
att tillgodose såväl kravet på rättsskydd för den enskilde som önskemålet
om effektivitet och snabbhet i beskattningen. Länsstyrelsen anser att de
sakkunnigas förslag till lag om förfarandet vid konsumtionsbeskattning i
allt väsentligt uppfyller befogade anspråk i dessa avseenden.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs,
Värmtands, Gävleborgs och Norrbottens län.

Näringslivets skattedelegation uttalar, att den brist på rättsskydd för de
skattskyldiga, som är rådande på förevarande område och som enligt vad
i betänkandet konstateras beror på flera samverkande brister i lagstiftning
och praxis, överträffar de ur rättsskyddssynpunkt allt annat än tillfredsställande
förhållandena på den direkta beskattningens område. Delegationen
intar i övrigt huvudsakligen samma ståndpunkt som nyssnämnda läns -

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

styrelser och framhåller bl. a., att den främsta anledningen till det missförhållande
som förslaget är avsett att avhjälpa enligt vad erfarenheten ger
vid handen ligger däri att en presumtiv skattskyldig icke har möjlighet att
erhålla bindande förhandsbesked.

Skånes handelskammare uttalar, att förslagets huvudprinciper synes vara
förtjänstfullt utformade och att rättssäkerhetssynpunkterna har genomgående
väl beaktats.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation kan i stort sett ansluta
sig till de i betänkandet framförda förslagen och synpunkterna. Samma
ståndpunkt intas av Svensk industriförening, Sveriges grossistförbund och
Sveriges köpmannaförbund.

Sveriges advokatsamfund har intet att erinra mot de sakkunnigas förslag.

Kommerskollegium anser även om belägg saknas för att den nuvarande
ordningen på varuskattens område föranlett mera allvarliga kränkningar av
enskild rätt — att brister ur rättssäkerhetssynpunkt vidlåder densamma och
att vägande skäl kan åberopas för en översyn av reglerna.

Det förslag till ramlagstiftning som de sakkunniga framlagt innebär enligt
kollegii mening i en del hänseenden påtagliga förbättringar i förhållande till
gällande ordning. Det synes emellertid kollegium som om de sakkunniga i
sin strävan att skapa ett system vilket skulle fylla alla rimliga anspråk på
rättssäkerhet och effektivitet vid konsumtionsbeskattning förbisett, att här
är fråga om ett förvaltningsförfarande, där förhållandena är särpräglade och
eljest tillämpade principer icke med fördel kan användas. Detta sammanhänger,
framhåller kollegium, med att varuskatten är en s. k. övervältringsskatt,
som är avsedd att gäldas icke av den mot vilken staten riktar sitt skatteanspråk
utan av varans avnämare eller in. a. o. konsumenterna. Härav
följer enligt kollegii uppfattning, att det först och främst måste krävas att
ett slutgiltigt beslut i skatteärendet föreligger så snabbt som möjligt.

Kommerskollegium finner, att kravet på snabba avgöranden bäst skulle
tillgodoses, om en ordning skapas som i praktiken innebär att beskattningsmyndigheternas
beslut blir slutgiltiga. Härvidlag pekas på möjligheten att
tillföra beskattningsmyndigheterna kvalificerad juridisk sakkunskap.

Statskontoret finner, att ett lagfästande av ett förfaringssätt i enlighet med
de principer som de sakkunniga förordat skulle medföra eu betydligt ökad
rättssäkerhet för de skattskyldiga utan att de fiskaliska intressena åsidosattes.
Förslaget synes därför i och för sig väl ägnat att läggas till grund för
lagstiftning. Emellertid torde, framhåller statskontoret, dess genomförande i
full utsträckning medföra ökade kostnader och detta icke enbart för det allmänna
utan även för de skattskyldiga. Huruvida denna kostnadsökning står
i rimlig proportion till de fördelar i olika hänseenden som skulle ernås, undandrager
sig statskontorets bedömande. Då vidare de sakkunniga i framtiden
avser att framlägga förslag rörande det administrativa besvärsförfarandet
över huvud, bör enligt statskontorets mening viss försiktighet f. n.
iakttagas på förevarande område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Kammarrätten ifrågasätter, om icke införandet av den föreslagna lagstiftningen
bör anstå till dess visshet vunnits, huruvida statsmakterna kommer
att besluta att införa en allmän omsättningsskatt.

En mera kritisk inställning kommer till uttryck i de yttranden som avgivits
av justitiekanslersämbetet, generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen, statens
jordbruksnämnd och riksräkenskapsverket.

Justitiekanslersämbetet yttrar, att förslaget framträder i ett väl utarbetat
skick samt att den stora omsorg som nedlagts å detsamma utmärker såväl
lagtext som motiv. Den föreslagna lagen synes ämbetet klar och överskådlig
samt med hänsyn till det omfattande ämne den reglerar snarast
kortfattad och koncentrerad.

Såvitt justitiekanslersämbetet kan bedöma uppfyller förslaget höga anspråk
å tillgodoseendet av den enskildes rättsskydd. Det lärer emellertid enligt
ämbetets uppfattning knappast kunna undvikas, att ju noggrannare
det administrativa förfarandet i olika hänseenden utformas för att säkerställa
den enskildes rätt, desto större är risken, att delta inverkar menligt
å beskattningens effektivitet, snabbheten i förfarandet och kostnaderna för
detsamma. Avgörande för frågan, om förfarandet bör underkastas en genomgripande
omvandling, bör därför enligt ämbetets förmenande vara det behov
som i praktiken nu föreligger av nya regler för tryggande av rättssäkerheten.
Det påpekas, alt några närmare upplysningar härom icke lämnas i betänkandet.
Ämbetet anför vidare.

Väl har tidigare i anslutning till vissa uppmärksammade fall offentligen
gjorts gällande, att den enskildes rätt icke tillbörligen beaktades i det nuvarande
förfarandet, men dels blev denna kritik föremål för genmäle, dels
ligga de ifrågavarande fallen jämförelsevis långt tillbaka i tiden och under
senare år torde icke ha hävdats, att de missförhållanden som förut påståtts
töreligga alltjämt skulle vara för handen. Det hade varit av ett betydande
intresse att få veta vad exempelvis näringslivets målsmän ha för uppfattning
dels om förfarandet sådant det i dag tillämpas, särskilt rättssäkerheten däri,
dels ock om möjligheten att inom gällande system råda bot på eventuellt
förefintliga brister.

Vad särskilt angår förfarandet i första instans framhåller justitiekanslersämbetet,
alt det synes ligga nära till hands att antaga att, om detsamma med
hänsyn till den enskildes rättsskydd vore olämpligt anordnat, meningsskiljaktigheter
lätt skulle uppstå i skatteärenden och att överklaganden av beskatt
ningsmyndigheternas beslut följaktligen ofta skulle förekomma. Ämbetet
fortsätter.

Nu ha emellertid de sakkunniga upplyst, att under åren 1941—1956 regeringsrätten
avgjort blott 53 mål om skatt, i vilka kontrollstyrelsen beslutat i
första instans. Under åren 1947—1956 förekom .3 besvär över beslut av jordbruksnämnden.
I 9 av dessa 61 mål biföllos besvären helt eller delvis. Sett
mot bakgrunden av det stora antal skatteärenden, som varje år handläggas
av nämnda myndigheter — det upplyses, att år 1953 emottog kontrollstyrelsen
närmare 40 000 deklarationer i skatteärenden, i vilka förslag till
ändring framlades i cirka 3 400 fall — måste besvärsfrekvensen anses vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

utomordentligt låg. Om orsaken härtill förklara de sakkunniga, att den till
väsentlig del torde vara alt söka i de angivna myndigheternas vidsträckta
självrättelsemöjligheter och över huvud taget det informella sätt, på vilket
skatteärendena handläggas hos dem. Detta uttalande, sammanställt med den
låga ändringsprocenten, synes i själva verket innefatta etl högt betyg i fråga
om lämpligheten av det nuvarande förfarandet. De sakkunniga mena också,
att förutsättningarna för att tvister skola uppkomma mellan de skattskyldiga
och det allmänna äro mindre här än t. ex. vid inkomstbeskattningen. Vad
sålunda anförts synes ge vid handen, att praktiska rättssäkerhetsbehov sannolikt
icke kunna åberopas för en sådan omgestaltning av förfarandet i första
instans, som förslaget på viktiga punkter innebär.

Ämbetet pekar vidare bl. a. på att ett mera formbundet förfarande kan
leda till stelhet och byråkrati, försvåra förbindelserna mellan myndigheterna
och de skattskyldiga samt draga med sig tidsutdräkt och ökade kostnader
såväl för det allmänna som för enskilda.

Gentemot de sakkunnigas uttalanden, att garantier saknas för att den
skattskyldige får del av materialet i sitt skatteärende, framhåller ämbetet,
att det av betänkandet vill synas, som om kommunikationen med de skattskyldiga
i praktiken snarast är livligare än vad fallet är med de rättssökande
på andra områden inom förvaltningen.

Generaltullstijrelsen ifrågasätter lämpligheten av att, såsom i betänkandet
avses, en mindre del av det administrativa besvärsförfarandet utbrytes ur
sitt sammanhang och behandlas särskilt för sig. För de nu föreslagna besvärsreglerna
och de allmänna reglerna för det administrativa besvärsinstitutet,
varom förslag enligt betänkandet kommer att framläggas vid en senare
tidpunkt, uppkommer nämligen gemensamma frågeställningar, vilka egentligen
borde behandlas i ett sammanhang.

Kontrollstyrelsen vill till en början framhålla, att förslaget, vad angår förfarandet
i första instans, i väsentliga delar icke innehåller några nyheter,
jämfört med vad som i praxis redan tillämpas hos styrelsen. Det går allenast
ut på en kodifiering av denna praxis. Då de sakkunniga i vissa hänseenden
föreslagit mera genomgripande förändringar i det nuvarande förfarandet - -inskjutande av en instans mellan styrelsen och regeringsrätten samt införande
av tvåpartsförfarande vid handläggningen av besvärsmål och ärenden
rörande förhandsbesked med därav betingat inrättande av en särskild befattning
för ett allmänt ombud — har de enligt kontrollstyrelsens mening
otvivelaktigt överdrivit de föreslagna åtgärdernas betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt.
I viss omfattning slutligen har de sakkunniga, fortsätter kontrollstyrelsen,
utan tillräckliga skäl föreslagit dels begränsningar av de möjligheter,
som nu gällande skatteförfattningar ger beskattningsmyndigheten
att införskaffa utredning och att förmå skattskyldig att efterkomma givna
bestämmelser, dels slopande av straff för gärningar, som för närvarande är
straffbelagda. Även om således kritik kan riktas mot förslaget och detta på
grund härav icke i oförändrat skick kan godtagas, anser styrelsen det principiellt
riktigt, att förfarandet vid beskattning av här ifrågavarande slag regleras.
Huruvida vid en dylik reglering nyssnämnda mera väsentliga föränd -

Kungl. Maj:is proposition nr 3 år 1959

ringar i förfarandet är av behovet påkallade, finner styrelsen för sin del
tveksamt, jämväl med beaktande av att — såsom de sakkunniga antytt —
ytterligare synpunkter kan göra sig gällande vid en fortsatt utbyggnad av
konsumtionsbeskattningen. Därest emellertid de av de sakkunniga angivna
rättssäkerhetskraven anses vara så starka, att de bör tillgodoses utan hänsynstagande
till de icke oväsentliga kostnadsökningar i förvaltningsförfarandet
och till den ökade omgången däri, som ett bifall till de sakkunnigas förslag
otvivelaktigt medför, har styrelsen i och för sig icke anledning att motsätta
sig att åtgärder vidtages för att tillgodose det av de sakkunniga antydda
syftet.

Vad särskilt angår förfarandet i första instans är kontrollstyrelsen ense
med de sakkunniga om att regler bör finnas, som tillgodoser de skattskyldigas
berättigade krav på rättssäkerhet. Styrelsen vill emellertid understryka,
att — ehuru författningsbestämmelser i ämnet saknas — förfarandet hos
styrelsen likväl i praxis utformats så att rättssäkerhetskraven torde vara tillgodosedda.
Den skattskyldige, som i allmänhet är närvarande vid kontrollbesöken,
ges sålunda alltid tillfälle att i skatteärende, där fråga är om påtöring
av skatt utöver deklarerad sådan, inkomma med skriftligt yttrande
innan beslut i ärendet fattas av styrelsen, försåvitt icke påföringen föranledes
av uppenbart räknefel eller dylikt. Vad beträffar möjligheten att, sedan
beslut i ett skatteärende meddelats, upptaga saken till förnyad prövning
använder styrelsen sig av denna möjlighet endast i undantagsfall och då alldeles
särskilda orsaker ger anledning härtill. På grund av uppläggningen av
kontrollverksamheten med relativt täta besök hos de skattskyldiga blir frågan
om beskattningen för en viss beskattningsperiod regelmässigt för styrelsens
vidkommande slutgiltigt avgjord inom två ä tre år efter periodens utgång.
Det påpekas emellertid, att i fråga om brännoljeskatten förhållandena
dock för närvarande är annorlunda.

I likhet med de sakkunniga anser styrelsen, att de skattskyldiga bör kunna
erhålla bindande förhandsbesked. Även om möjlighet härtill införes, kommer
emellertid enligt styrelsens uppfattning tyngdpunkten i beskattningsarbetet
liksom nu att ligga på ärenden rörande efterbeskaltning.

Styrelsen kommer i sitt yttrande även in på besvärsfrekvensen i styrelsens
skatteärenden 53 besvärsmål under en tidsperiod av 16 år. I styrelsens yttrande
framhålles, att den huvudsakliga orsaken til! denna mycket låga besvarsfrekvens
ar alt söka i själva den ordning för kontrollverksamhetens
bedrivande, som tillämpas av styrelsen, och i det förhållandet alt ärendena är
underkastade eu synnerligen ingående beredning, innan de företages till avgörande.
Särskild betydelse bär härvidlag enligt styrelsens mening kontrolltjänstemannens
förhållandevis tätt återkommande kontrollbesök bos de
skattskyldiga, vid vilka besök de skattskyldiga kan framlägga sina synpunkter
och erhålla upplysningar om gällande författningar och Övriga föreskrit
ter. Härtill kommer, alt de skattskyldiga i stor utsträckning gör sina
synpunkter gällande direkt hos styrelsen, antingen själva eller genom sina
intresseorganisationer. Dessa senare får jämväl tillfälle att ge sin uppfati -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

ning tillkänna, innan styrelsen utfärdar föreskrifter och anvisningar för av
dem företrädda skattskyldiga.

Statens jordbruksnämnd vill för sin del vitsorda lämpligheten av en
översyn av de gällande författningsbestämmelserna angående uppbörden
in. in. av olika konsumtionsskatter i syfte att skapa större enhetlighet på
området och i samband därmed även åstadkomma de förbättringar, som
kan befinnas påkallade med hänsyn såväl till det allmännas som till de
skattskyldigas intressen. Nämnden framhåller vidare, att bestämmelserna
på området, vilka har tillkommit vid olika tidpunkter, är sådana de nu
föreligger — även inom området för jordbruksnämndens avgiftsregleringar
— för de olika beskattningsområdena utformade med olika grad av fullständighet
och även olikartade i fråga om de befogenheter de ger uppbördsmyndigheten
och det rättsskydd de skänker de skattskyldiga. Helt allmänt
vill jordbruksnämnden emellertid uttala, att nämnden av det material, som
de sakkunniga har förebragt, icke har blivit övertygad om att sådana brister
vidlåder nuvarande uppbördssystem, att de motiverar åtgärder av den
art och omfattning, som har föreslagits av de sakkunniga. Såvitt nämnden
har kunnat finna, bör man, även utan att dylika åtgärder kommer i fråga,
kunna tillgodose de anspråk på ett betryggande rättsskydd som utgör bakgrunden
till de sakkunnigas utredning.

Vad gäller de sakkunnigas kritik mot förfarandet inom nämndens verksamhetsområde
anföres följande.

Inom jordbruksnämndens verksamhetsområde baseras avgiftsuppbörden,
vare sig denna sker direkt hos nämnden eller under nämndens inseende
genom speciell uppbördsinstans, på den avgiftsskyldiges egna deklarationer
eller honom tillhandakomna fakturor eller, i ett relativt fåtal fall, på rapporter
av jordbruksnämndens kontrollanter. Den avgiftsskyldige erhåller
alltid del av sådan rapport i samband med dess upprättande, och får tillfälle
att skriftligt vitsorda rapportens riktighet eller, i förekommande fall,
framställa invändningar mot densamma. Avgifterna inbetalas i allmänhet
samtidigt med att deklarationen avges. Det material, varpå avgörandet grundas,
är således regelmässigt den avgiftsskyldiges egna eller av honom granskade
uppgifter. Redan med hänsyn härtill framstår det av de sakkunniga
föreslagna formella beslutsförfarandet såsom mindre behövligt.

För bedömning av huruvida inom jordbruksnämndens område praktiskt
behov föreligger av de för förfarandet i första instans föreslagna åtgärderna
kan givetvis icke heller den hittillsvarande låga besvärsfrekvensen
frånkännas en viss betydelse. Den av de sakkunniga framlagda statistiken
över besvär över jordbruksnämndens beslut utvisar, att under 1947—1956
hos regeringsrätten förekommit endast 8 besvärsmål i fråga om jordbruksregleringsavgifter.
Av dessa hänför sig 5 till införselavgifter. Under tioårsperioden
har sålunda endast 3 besvärsmål förekommit i fråga om sådana
avgifter, varom nu är fråga.

I detta sammanhang måste även beaktas, att i det stora antal fall, där
uppbörden av interna jordbruksregleringsavgifter under jordbruksnämndens
tillsyn sker genom en speciell uppbördsinstans, denna undantagslöst
utgörs av ett icke-statligt organ, vilket över huvud taget ej torde kunna underkastas
de av de sakkunniga föreslagna reglerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Även riksräkenskapsverket liar uppmärksammat den låga besvärsfrekvensen
i de av kontrollstyrelsen handlagda skatteärendena och ställer mot
bakgrunden härav frågan, huruvida rättssäkerheten på förevarande område
är så illa tillgodosedd med nuvarande ordning att genomgripande förändringar
i riktning mot ett mera formbundet förfarande är av behovet påkallade.
I varje fall ifrågasätter riksräkenskapsverket — framför allt ur
praktiska synpunkter — starkt, om det kan vara lämpligt att införa en
ordning som förutsätter formella heskattningsbeslut för varje beskattningsperiod
i fråga om den löpande beskattning, som kontrollstyrelsen och
jordbruksnämnden utövar.

Mot besvärssakkunnigas förslag rörande tillämpningsområdet
för en blivande lagstiftning och dennas tekniska utformning har kontrollstyrelsen
intet att erinra.

Statens organisationsnämnd uttalar, att förslaget att inom ramen för en
lag utforma ett allmänt system för olika indirekta skatter synes vara rationellt,
enär det både kan bli till fördel för allmänheten och är ägnat att
underlätta administrationen på detta område.

Sveriges lantbruksförbund finner angeläget, att likformighet på förevarande
beskattningsområde eftersträvas och att i enlighet därmed för beskattningsförfarandet
utformas ett allmänt system inom ramen för en lag.

Kammarrätten finner i likhet med de sakkunniga angeläget, att det skapas
ett för flertalet indirekta skatter gemensamt beskattningsförfarande,
men anser att så bör ske endast i den mån skatterna i fråga i väsentliga
hänseenden är likartade med avseende på skattens bestämmande och uttagande.

Ett flertal remissinstanser, bl. a. generaltullstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket,
statens organisationsnämnd samt länsstyrelserna i Skaraborgs
och Värmlands län, ger direkt eller indirekt uttryck för den uppfattningen
att tullmålen bör lämnas utanför den tillämnade lagstiftningen
eller att i allt fall någon ändring av den nuvarande ordningen för besvär
i sådana mål inte bör ske.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner, att den i betänkandet angivna
målsättningen — ett ensartat förfarande för så många som möjligt av de
skatter på vilka taxeringsförordningen icke är tillämplig — är riktig, då
en mera enhetligt gestaltad ordning synes angelägen både ur rättssäkerhetssynpunkt
och av rent praktiska skäl. Länsstyrelsen avstyrker emellertid,
att de av ifrågavarande skatter, som nu handlägges av länsstyrelserna,
nämligen nöjesskatten, automobilskatten och saluvagnsskatten samt artistskatten,
inbegripes ens i fråga om besvärsförfarandet. Länsstyrelsen anför
härom bl. a. följande.

Beträffande nöjesskatten må klagan över beslut av vederbörande kommun,
som är uppbördsmyndighet, föras hos länsstyrelse genom besvär.
Mot länsstyrelses beslut i nöjesskattemål föres talan hos Kungl. Maj:t i rege 4

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 3

Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

ringsrätten. Då gällande besvärsregler få anses utformade på ett ändamålsenligt
och ur rättssäkerhetens synpunkt tillfredsställande sätt, torde annan
besvärsordning icke erfordras.

Även beträffande automobilskatten är väl sörjt för prövning av besvär
över oriktigt påförd skatt, över länsstyrelses beslut kan sålunda klagan
föras hos kammarrätten och över kammarrättens utslag hos Kungl. Maj :t
i regeringsrätten. Icke heller för automobilskatten behövs därför några nya
besvärsregler.

Vad som anförts beträffande automobilskatten gäller även i fråga om
saluvagnsskatten.

I fråga om artistskatten må länsstyrelses beslut överklagas till kammarrätten,
varifrån talan kan fullföljas till Kungl. Maj :t i regeringsrätten. Det
finns ingen anledning att anknyta denna specialskatt till besvärsförfarandet
vid konsumtionsbeskattning.

Liknande synpunkter anföres av överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Uppsala och Kristianstads län.

Utredningen angående redogöraransvaret m. m. framhåller, att det föreslagna
besvärsförfarandet icke torde kunna tillämpas på nöjesskatten utan
att betydelsefulla och diskutabla ändringar genomföres i nöjesskatteförordningen,
särskilt beträffande instansordningen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att lagförslaget kan tillämpas på
huvuddelen av nu utgående varuskatter.

Länsstyrelsen i Värmlands län förutsätter, att, bortsett från tullmålen,
samtliga de skatter som ligger utanför taxeringsförordningens tillämpningsområde
inbegripes i lagstiftningen.

I fråga om arbelsgivarbidrag inom socialförsäkringen, oljeavgift, prisregleringsavgifter
enligt ransoneringslagstiftningen, bidrag till bank- och
fondinspektionen o. likn. uttalar sig de därav berörda myndigheterna allmänt
emot att den nya lagstiftningen göres tillämplig därå. Uttalanden i
denna riktning göres för respektive myndigheters verksamhetsområden av
riksförsäkringsanstalten, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
försäkringsinspektionen, bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektionen.

Även statens jordbruksnämnd uttalar sig i huvudsak emot att den tillärnnade
lagstiftningen göres tillämplig för dess vidkommande. Nämnden uttalar
såsom ett allmänt omdöme om bestämmelserna angående förfarandet
i första instans, att de föreslagna begränsningarna av bestämmelsernas
räckvidd torde medföra, att dessa bestämmelser i fråga om jordbruksregleringsavgifterna
inriktas på ett område — den interna avgiftsuppbörden
— där de skulle medföra det största administrativa merarbetet och
där de även synes minst behövliga ur rättssäkerhetssynpunkt. Däremot
skulle enligt jordbruksnämndens bedömning de föreslagna reglerna angående
förfarandet i första instans, om de gjordes tillämpliga på avgiftsuppbörden
hos nämnden vid in- och utförsel, icke bli mera ingripande eller
omfattande än de regler beträffande förfarandet i fråga om dylik avgiftsuppbörd,
vilka nu tillämpas eller vid olika tillfällen har tillämpats av jordbruksnämnden.
— Även beträffande det föreslagna besvärsförfarandet ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

talar sig jordbruksnämnden, såsom torde framgå av den följande redogörelsen,
starkt kritiskt.

Slutligen må nämnas, att länsstyrelsen i Skaraborgs län i fråga om lagtextens
utformning anmärkt, att denna borde mera direkt anknyta till bestämmelserna
i taxeringsförordningen.

Departementschefen

Under senare år har de regler inom skattelagstiftningen som angår beskattningsförfarandel
tillvunnit sig ökad uppmärksamhet. Detta sammanhänger
med den växande betydelse som skatterna fått men är också att se mot bakgrunden
av allmänna strävanden att förbättra rättsskyddet för medborgarna.

På de direkta skatternas område har antagits eu ny taxeringsförordning,
tillkommen med den dubbla målsättningen att skapa ökad effektivitet och
ett förbättrat rättsskydd. Även om det ännu är för tidigt att uttala något omdöme
om denna reform, visar inte minst remissbehandlingen av det nu föreliggande
betänkandet, att man ganska allmänt betraktar 1956 års taxeringsförordning
som ett betydelsefullt framsteg.

När det gäller de indirekta skatterna, har diskussionen i främsta rummet
gällt varuskatten och andra skatter som enskilda näringsidkare skall erlägga
efter deklaration. Dessa skatter är, sedda utifrån synpunkten av intäkternas
storlek, ingalunda de mest betydelsefulla konsumtionsskatterna. De
indirekta skatter som väger tyngst i budgeten — tullarna samt skatterna
på sprit, vin, tobak och bensin — erbjuder knappast några problem i fråga
om förfarandet. För enskilda näringsidkare kan emellertid utgången i ett
mål rörande en indirekt skatt av den förstnämnda typen vara djupt ingripande.
Detta sammanhänger med att skatten inkalkyleras i priserna och
på så sätt övervältras på konsumenterna. Om näringsidkaren tar miste i
fråga om skattereglernas innebörd, kan detta förorsaka honom stora förluster
eller ge honom en opåkallad vinst.

De regler om förfarandet som finnes i de här aktuella skatteförfattningarna
är knapphändiga. De avser i huvudsak deklarationsförfarandet, uppbörden
och de kontrollbefogenheter som tillkommer myndigheterna. Vid
sidan därav har emellertid, såsom framgår av besvärssakkunnigas betänkande,
utbildats betydelsefulla normer i praxis.

I den tidigare diskussionen har förhållandena på området kritiserats i
starka ordalag. Förfarandet har icke ansetts uppfylla rimliga krav på rättssäkerhet.
De skattskyldigas situation har ansetts präglad av otrygghet. Samma
inställning återkommer i viss mån i några yttranden över besvärssakkunnigas
betänkande.

Häremot har emellertid erinrats om att besvärsfrekvensen i mål om indirekta
skatter är mycket obetydlig och att endast ett fåtal besvär lett till ändring
i beskattningsmyndighetens beslut. Det har framhållits, att bilden borde
ha varit cn annan, om förfarandet i första instans hade varit så otillfredsstäl -

Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

lande som man velat göra gällande. Kontrollstyrelsen har även påpekat, att
styrelsen i praxis redan tillämpar ett förfarande som ganska nära överensstämmer
med det som nu föreslagits av besvärssakkunniga.

Den utredning som besvärssakkunniga verkställt ger även enligt min mening
vid handen, att kritiken väsentligt skjutit över målet. Jag kan härvidlag
helt instämma i de synpunkter som anförts av exempelvis justitiekanslersämbetet.
Vad särskilt gäller kontrollstyrelsen, som stått i centrum
för diskussionen, synes det fastmera framgå, att man från dess sida tillämpat
ett förfarande, som icke blott tjänat det fiskaliska intresset utan även
präglats av en tydlig strävan att tillgodose rättsskyddsbehovet.

Det kan emellertid inte bortses ifrån att redan den omständigheten, att
lagregler saknas i viktiga hänseenden, innebär en brist. Såsom jag haft anledning
påpeka i 1956 års proposition rörande taxeringsförfarandet, är det
betydelsefullt, att de skattskyldiga erhåller uttryckliga rättssäkerhetsgarantier.
Detta är av vikt inte minst för att skattemyndigheternas arbete skall
omfattas av allmänhetens förtroende.

Härutöver kan man peka på konkreta brister i den nuvarande lagstiftningen.
Det är sålunda oklart, när ett rättskraftigt avgörande skall anses föreligga
i det stora flertalet fall, nämligen då den skattskyldiges deklaration
inte föranlett anmärkning eller skattemyndigheten och den skattskyldige
eljest blivit ense om skattens belopp. Det är vidare en brist, att den skattskyldige
inte kan erhålla förhandsbesked och därigenom gardera sig för de
nyss antydda risker som ett misstag från hans sida om skattelagstiftningens
innebörd kan medföra. Även besvärsförfarandet synes kunna ge anledning
till viss kritik, låt vara att bristerna härvidlag synes mindre påtagliga.

Vad här anförts har bibragt mig den uppfattningen, att man bör gå vidare
på den väg som beträddes med 1956 års taxeringsförordning och även i fråga
om varuskattemål och liknande mål genomföra en närmare reglering av förfarandet
som tillgodoser befogade krav på effektivitet och rättssäkerhet.

Huvudlinjerna i besvärssakkunnigas förslag har ganska allmänt godtagits
vid remissbehandlingen. Även enligt min mening är förslaget väl ägnat att
ligga till grund för en blivande lagstiftning. I likhet med åtskilliga remissinstanser
vill jag emellertid ifrågasätta, om de sakkunniga inte gått väl långt
i sin strävan att skapa ett från formella utgångspunkter invändningsfritt förtal
ande. Detta gäller framför allt den första instansen, där jag exempelvis
inte funnit mig kunna godta förslaget att slutliga beslut formligen skall fattas
och delgivas i varje enskilt ärende, oavsett om deklarationen godtagits
eller inte. Även på besvärsområdet synes ändringar i förslaget vara erforderliga.
Så är bl. a. fallet med det i yttrandena kritiserade förslaget att
pålägga genei altullstyrelsen uppgiften att vara mellaninstans mellan beskattningsmyndigheten
— bl. a. kontrollstyrelsen — och regeringsrätten.
Det bör vidare i fråga om samtliga instanser tillses, att man inte vidtar
dyrbaiare anordningar än som är sakligt motiverade. Formerna bör inte
heller bli sådana att de motverkar intresset av snabbhet i förfarandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

Enligt min mening bör det emellertid vara möjligt att i vissa hänseenden
skapa enklare regler och att utan nämnvärda ökningar i de nuvarande administrationskostnaderna
tillskapa ett förfarande, där de kärande grundtankarna
i sakkunnigförslaget tillvaratagits.

Med det nu anförda sammanhänger frågan om tillämpningsområdet för
den blivande lagstiftningen. Som den föregående redogörelsen utvisar, har
besvärssakkunnigas tanke att göra lagstiftningen helt eller delvis tillämplig
på nära nog alla skatter och avgifter, som ligger utanför taxeringsförfarandet,
mött åtskillig kritik. I denna kritik är jag benägen att instämma. Enligt
min mening bör man åtminstone tills vidare inte överväga att indraga
exempelvis bidrag till bank- och fondinspektionen och liknande under den
tillämnade lagstiftningen, inte heller automobilskatten, nöjesskatten eller artistskatten.

Lagstiftningen bör enligt min mening i första hand reserveras för de skatter,
i fråga om vilka ett behov av en närmare reglering av förfarandet framträtt
i det praktiska rättslivet, nämligen de skatter på inhemsk verksamhet,
som kontrollstyrelsen efter deklaration uppbär av enskilda näringsidkare.
Jag har beträffande vissa sådana skatter låtit upprätta erforderliga
författningsförslag redan i detta sammanhang, nämligen beträffande varuskatten,
försäljningsskatten, omsättningsskatten på motorfordon och den
allmänna energiskatten. Det torde få ankomma på kontrollstyrelsen att inkomma
med närmare förslag rörande de av styrelsen handlagda skatter som
i övrigt bör medtagas.

Vad angår tullar samt den uppbörd av införselavgifter, varuskatt in. in.
som äger rum vid införsel kan jag inte dela de sakkunnigas mening att detta
område bör inbegripas i lagstiftningen. Förhållandena är här — oavsett att
det formellt kan röra sig om samma skatter — helt andra. Det normala beskattningsförfarandet
innefattar inte någon motsvarighet till den deklarationskontroll
som äger rum vid beskattning av inhemsk verksamhet. Tulltaxeringen
grundas i stället på syn av varan, och denna utlämnas i princip
inte till varuliavaren utan att heskattningsförfarandet slutförts. Den av
tullverket uppburna varuskatten är, såvitt angår förfarandet, närmast att
se som en tilläggstull motsvarande skatten på inhemsk vara. Några på brister
i förfarandet grundade reformkrav har inte framträtt. Generaltullstyrelsen
har vidare påpekat, att vissa svårigheter föreligger att tillämpa det i
betänkandet föreslagna besvärsförfarandet på besvär över lokal tullmyndighets
heslut.

De avgifter, som uppbäres eller kontrolleras av jordbruksnämnden är av
skilda slag. Vissa av dem upptages av tullverket och bör enligt vad jag nyss
uttalat lämnas utanför lagstiftningen. Detsamma gäller avgifter som uppbäres
direkt av jordbruksnämnden vid införsel eller utförsel. Övriga avgifter
däremot har åtskilliga beröringspunkter med de skatter på inhemsk
verksamhet som administreras av kontrollstyrelsen, bl. a. däri att de fastställes
efter deklaration eller andra av de avgiftspliktiga själva lämnade

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

uppgifter. Det är ett angeläget önskemål, att den tillämnade lagstiftningen
göres tillämplig på dessa avgifter. Emellertid uppstår härvid vissa svårigheter
främst på grund av att avgiftsbeloppen i många fall under kontroll
av jordbruksnämnden bestämmes och uppbäres av icke statliga organ. Utjämningsavgifter
för mjölk och mejeriprodukter samt mjölkavgifter m. m.
uppbäres sålunda av Svenska mejeriernas riksförening. Prisregleringsavgifter
för inhemsk fisk uppbäres på auktionsplatserna av kommunala fiskhamnsförvaltningar
och i övrigt i viss utsträckning av auktoriserade producentföreningar.
Tillverkningsavgift för potatisprodukter uppbäres, när
tillverkningen avser potatismjöl, av Sveriges stärkelseproducenters förening
och i fråga om tillverkning av brännvin av Sveriges bränneriidkareförening
eller Vin- & Spritcentralen. Vidare kan nämnas, att slaktdj ursavgifter för
inhemsk slakt uppbäres av köttbesiktningsinrättningarna. Organisationerna
bestämmer och debiterar avgiftsbeloppen med ledning av författningsbestämmelserna
och direktiv från jordbruksnämnden. Om avgift ej inbetalas i
föreskriven ordning, ankommer det däremot på jordbruksnämnden att fastställa
beloppet, varefter detta på begäran av nämnden omedelbart kan utmätas.
Därest här angivna former för uppbördsförfarandet skulle ändras
så att jordbruksnämnden omedelbart blir beskattningsmyndighet, skulle
en viss utökning av nämndens personal bli erforderlig. Beträffande uppbörden
av prisavgifterna för fisk synes en sådan centralisering knappast vara
genomförbar. Vissa avvikelser från det nu föreslagna förfarandet vid deklarationsgranskning
m. m. i första instans synes därför böra övervägas.
Vad här sagts torde visa, att frågan om i vilken omfattning den föreslagna
författningen skall göras tillämplig på förfarandet vid uttagandet av avgifter
inom jordbruksregleringen icke kan slutgiltigt besvaras utan viss ytterligare
utredning. Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet har jag
därför funnit, att prövningen av denna fråga bör något anstå. Utgångspunkten
har emellertid varit, att om den nu föreslagna författningen antages,
jordbruksregleringsförfattningarna snarast möjligt och så långt ske kan
skall inordnas i det regelsystem för förfarandet som skall gälla enligt ifrågavarande
författning. Förslag härom kommer att anmälas av chefen för
jordbruksdepartementet.

Besvärssakkunnigas förslag innebär i tekniskt hänseende, att reglerna om
förfarandet beträffande de berörda skatterna, efter mönster av taxeringsförordningen,
så långt möjligt sammanföres i en gemensam författning, till
vilken skatteförfattningarna hänvisar. Denna anordning synes lämplig. Jag
kan emellertid icke finna, att tillräckliga skäl anförts för att i fråga om formerna
för lagstiftningens genomförande avvika från vad som gäller taxeringsförordningen.
Även den nya lagstiftningen synes alltså böra upptagas i
en förordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

IY. Förfarandet i första instans

Besvärssakkunniga

De sakkunniga har utgått från den nuvarande organisationen och förutsatt
att kontrollstyrelsen resp. statens jordbruksnämnd liksom hittills skall
vara beskattningsmyndigheter, d. v. s. i första instans besluta om huvuddelen
av nu utgående skatter på inhemsk verksamhet. Det framhålles
emellertid, att den föreslagna lagstiftningen utformats så, att den
bör kunna göras tillämplig även på skatter som handhas av andra myndigheter.
Länsstyrelse förutsättes sålunda kunna vara beskattningsmyndighet.

Förslaget har uppbyggts från den utgångspunkten att verksamheten i en
fortlöpande skattepliktig produktion eller rörelse tänkes uppdelad i successiva
perioder av en månads eller ett kvartals längd. Frågan om uttagande
av skatt, som belöper på en sådan period (beskattningsperiod), förutsättes
utgöra saken i ett skatteärende. Varje sådant ärende skall beskattningsmyndigheten
avgöra genom beslut. Inbetalning av skatt skall dock liksom
nu normalt verkställas i samband med deklarations avlämnande, sålunda
innan beslut meddelats.

Beträffande förfarandets allmänna uppbyggnad önskar de sakkunniga vidare
framhålla, att det i och för sig kunde te sig önskvärt att detta finge
karaktären av ett förfarande mellan två mot varandra stående parter. De
nuvarande beskattningsärendena hos kontrollstyrelsen och jordbruksnämnden
är emellertid så många, att det stöter på överväldigande praktiska svårigheter
att anordna förfarandet hos dessa myndigheter kontradiktoriskt.
Måhända skulle det ock, tillfogar de sakkunniga, vara vanskligt att söka
förändra exempelvis kontrollstyrelsen till något annat än ett företrädesvis
fiskaliskt organ. Man måste därför låta sig nöja med ett förfarande, i vilket
beslutanderätten utövas av en beskattningsmyndighet, som tillika har att
tillvarataga statens fiskaliska intressen.

Som part i skatteärende i första instans blir, enligt vad här angivits, den
skattskyldige att anse. Fn särskild fråga är huruvida också tredjeman skall
kunna erhålla partsställning i förfarandet. En konkurrent eller en konsument
kan ofta ha ett påtagligt intresse av utgången i ett skatteärende och
kan stundom tänkas vilja framställa ett yrkande i detta. Av praktiska skäl
finner emellertid besvärssakkunniga, att det knappast låter sig göra att
skapa en sådan interventionsmöjlighet.

Under nyss angivna omständigheter måste, framhåller de sakkunniga,
rörande utredningen gälla, att ett särskilt ansvar för att densamma
blir så fullständig som erfordras lägges på beskattningsmyndigheten. Denna
har därför ansetts böra erhålla åtskilliga befogenheter. Dess utredningsmöjligheter
måste vara effektiva, men samtidigt bör det tillses, att enskilda
icke blir betungade i obehörig grad. Oavsett beskattningsmyndighetens ansvar
bör den skattskyldige vara pliktig att bidraga till utredningen i vissa

Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

närmare angivna avseenden. Viktigt anses tillika vara, att den skattskyldige
tillförsäkras rätt att yttra sig över vad under utredningen framkommit, innan
beslut fattas.

I ett skatteärendes inledande skede måste, enligt vad de sakkunniga vidare
framhåller, stora anspråk ställas på den skattskyldige. Denne måste
åläggas skyldighet att till beskattningsmyndigheten skriftligen anmäla vissa
förhållanden rörande sådan verksamhet, i vilken skatt skall utgöras, i
första hand upptagande av verksamheten. I lagen kan icke intagas detaljerade
föreskrifter om anmälans innehåll eller om tidpunkten och sättet
för dess avgivande. Bestämmelser härom förutsättes inflyta i skatteförfattningarna.

Vidare måste den skattskyldige vara förpliktad att för varje beskattningsperiod
avlämna deklaration. Denna handling tänkes normalt utgöra grundvalen
för varje skatteärende och skall innehålla uppgifter rörande de förhållanden,
på vilka beskattningsmyndighetens beslut skall grundas. I lagen
kan, påpekar besvärssakkunniga, endast vissa generella föreskrifter rörande
deklarationen upptagas, såsom att den skall vara skriftlig, avgivas på
heder och samvete och upptaga beloppet av skatt, som belöper på den period,
deklarationen gäller. Däremot överlämnas det åt skatteförfattningarna
att bestämma tidpunkten för deklarations avgivande och dess närmare innehåll
in. m. Härutöver föreskrives i lagförslaget, att den skattskyldige har
att genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för
att underlag finnes för bl. a. fullgörande av deklarationsskyldigheten. Då
anmälningsplikten har straffsanktionerats, har det icke ansetts behövligt
att också generellt stadga straff för underlåtenhet att avgiva deklaration.
De sakkunniga föreslår därför, att endast underlåtenhet, som sker uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet, kriminaliseras.

För att säkerställa att besluten om skatt blir riktiga bör beskattningsmyndigheten,
enligt vad besvärssakkunniga vidare framhåller, ha möjlighet
att införskafla material också på andra vägar. Den bör kunna undersöka
riktigheten av de uppgifter, som lämnats i deklarationen, och, därest sådan
icke lämnats, på annat sätt erhålla erforderliga upplysningar. Då de utredningsmedel,
som enligt gällande skatteförfattningar står till kontrollstyrelsens
och jordbruksnämndens förfogande, i stort sett synes motsvara det
aktuella behovet, har besvärssakkunniga icke inlåtit sig på undersökningar
och överväganden rörande nya utredningsmedel, annorlunda konstruerade
än de nu tillgängliga, utan byggt på vad som för närvarande gäller. Att reglerna
om utredningsmedlen intages i lagen finner de sakkunniga angeläget.
Ändamålet med denna är bl. a. just att skapa större fasthet härutinnan.

I enlighet med vad nu sagts föreslås, att beskattningsmyndigheten skall
äga befogenhet att från skattskyldig infordra prov och beskrivning å skattepliktig
eller i verksamheten brukad vara samt verkställa granskning av
skattskyldigs handlingar och varulager. För sistnämnda utredningsmedels
effektivitet är det, framhåller de sakkunniga, av betydelse att lagen föreslås
skola innehålla ett medgivande att i vederbörande skatteförfattning må gi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

vas föreskrift hur i sådant syfte skattskyldigs räkenskaper och anteckningar
skall föras samt hans handlingar bevaras. Vid sidan av dessa utredningsmedel
erfordras för beskattningsmyndigheten en allmän rätt att i viss
utsträckning anmana skattskyldig att lämna kompletterande uppgifter.

De utredningsmedel, som skall kunna användas mot skattskyldig, föreslås
kunna anlitas även mot den, som skäligen kan antagas vara skattskyldig.

Då det gäller de utredningsmedel, som riktar sig mot annan än skattskyldig,
blir första problemet att på lämpligt sätt bestämma vilka personer
som därvid skall ifrågakomma. De sakkunniga har trott sig kunna avgränsa
denna grupp med behörig precision i själva lagen. Tredje man tillhörande
denna krets skall enligt förslaget vara skyldig att under viss förutsättning
lämna upplysning angående sin verksamhet och tåla granskning med avseende
å sina böcker och handlingar.

Beskattningsmyndigheten måste härutöver kunna anlita sakkunnig. Uttryckligt
stadgande härom föreslås. De sakkunniga finner i detta sammanhang
icke erforderligt att generellt reglera beskattningsmyndighetens möjlighet
att höra andra myndigheter, som kan lämna uppgifter av betydelse
för skatteärendes handläggning och avgörande. I viss utsträckning blir reglerna
i 47 § regeringsformen samt i 4 § verksstadgan ävensom eventuella
föreskrifter i instruktionerna att tillämpa.

Beskattningsmyndigheten måste, framhåller besvärssakkunniga, i händelse
skattskyldig eller annan icke efterkommer beslut om utredningsmedels
användning, ha tillgång till tvångsmedel. Det torde enligt de sakkunniga
vara tillräckligt att myndigheten kan med ekonomiska påtryckningsmedel
i form av vite framtvinga lydnad för sina beslut. Allmänna regler
om detta tvångsmedel har upptagits i förslaget, framför allt vad angår
vitets belopp och dess utdömande. I sistnämnda hänseende föreslår
de sakkunniga, att försuttet vite skall utdömas av beskattningsmyndigheten,
vars beslut i ärendet givetvis skall kunna överklagas. I gällande
rätt förekommer beträffande vissa skatter s. k. förfogandeförbud för att
förmå skattskyldig att avgiva deklaration. Enligt besvärssakkunnigas mening
utgör förfogandeförbudet en alltför ingripande åtgärd för att kunna
komma i fråga för detta ändamål.

Den skattskyldige skall vara oförhindrad att förebringa all den utredning
han å sin sida önskar andraga. Denna rätt föreslås lagfäst.

Av vikt är, enligt de sakkunniga, att regler om kommunikation inskrives
i lagen. Den skattskyldige bör äga en i lag reglerad rätt att få taga del
av allt material, som är av betydelse för utgången i skatteärendet — såväl
av till myndigheten inkommet material som av där upprättade promemorior,
granskningsrapporter in. in. — samt att yttra sig däröver. För
att icke något material skall undanhållas den skattskyldige, föreslås en
föreskrift om skyldighet för beskattningsmyndigheten alt uppteckna uppgift,
som annorledes än skriftligen framkommer under utredningen och
som kan få betydelse vid ärendets avgörande. I vissa fall föreslås att skrift -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

lig redogörelse för vad som framkommit under utredningen skall upprättas
med angivande även av den skatt, som ifrågasättes skola utgå. Sådan
redogörelse tillhör det material, över vilket den skattskyldige skall beredas
tillfälle yttra sig.

Beträffande ordningen för fattande av beslut föreslås, efter en avvägning
mellan den skattskyldiges intresse av att snarast erhålla besked
och det allmännas intresse av att erhålla rådrum för att fastställa sina
skattekrav, följande. En förberedande granskning av deklarationen med
däri intagen skatteuträkning företages, så snart deklarationen kommit in.
Därest vid granskningen, som förutsättes väsentligen bli av siffermässig
art, felaktigheter upptäckes och skatt befinnes skola utgå med annat belopp
än det som angives i deklarationen, kan det ändrade skattebeloppet
preliminärt fastställas genom ett särskilt beslut. Efter en mera ingående
utredning fattas sedermera slutligt beslut i ärendet.

Det preliminära beslutet skall icke tillerkännas materiell rättskraft. Principiella
hinder möter därför icke mot att flera preliminära beslut successivt
meddelas i ett och samma skatteärende. Endast undantagsvis bör det
dock, framhåller de sakkunniga, förekomma att mer än ett preliminärt
beslut fattas. Beslutet skall enligt förslaget delgivas den skattskyldige och
lända till omedelbar efterrättelse.

Om den skattskyldige försummat att avge deklaration och sålunda inte
heller betalat någon skatt, skall enligt förslaget beskattningsmyndigheten
i första hand vidtaga åtgärder, t. ex. vitesföreläggande, för att förmå den
skattskyldige att avgiva deklaration och att i samband därmed betala vederbörlig
skatt. Därest myndigheten bedömer såsom utsiktslöst att framtvinga
en deklaration, måste den igångsätta särskild utredning för att framskaffa
underlag för beslut om skattens fastställande. De sakkunniga har övervägt
att för dessa fall giva beskattningsmyndigheten möjlighet att med stöd av
en skönsmässig uppskattning preliminärt fastställa ett skattebelopp och förplikta
den skattskyldige att omedelbart inbetala detta. Härigenom skulle
förebyggas, att skattskyldig förskaffar sig skattekredit genom underlåtenhet
att deklarera. Vidare skulle staten, om den skattskyldige är på obestånd
eller i färd med att avhända sig tillgångar, på detta sätt kunna skaffa
sig viss trygghet för att skattskyldigheten blir fullgjord. Med hänsyn till
att preliminära beslut av den art bär ifrågasatts ofta måste bliva grovt
felaktiga och mången gång förorsaka den skattskyldige mycket kännbara
ekonomiska olägenheter, har besvärssakkunniga likväl icke ansett sig böra
föreslå införande av preliminära skönsmässiga beslut. Det torde i flertalet
fall, uttalar de sakkunniga, vara praktiskt omöjligt för beskattningsmyndigheten
att på ett tidigt stadium med rimlig grad av säkerhet fastställa ett
skattebelopp. En möjlighet vore, framhåller de sakkunniga, att, efter förebild
av 26 § energiskatteförordningen, föreskriva, att skattskyldig, som icke
ingivit deklaration, skulle kunna påföras skatt med samma belopp, som
utgått för närmast föregående beskattningsperiod. En sådan regel skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

dock enligt de sakkunniga vara till hjälp blott i de fall, då skatt tidigare inbetalats,
och för övrigt i många fall leda till mycket godtyckliga resultat. I
stället föreslås, att problemet löses på så sätt, att beskattningsmyndigheten
i förevarande situation ålägger den skattskyldige att ställa säkerhet för
framtida skatt.

En viktig nyhet i förslaget är att, oavsett om preliminärt beslut fattats
eller ej, i varje ärende ett slutligt beslut skall meddelas inom viss bestämd
tid; detta beslut skall i princip vara rättskraftigt. Härigenom avser besvärssakkunniga
att skapa trygghet för den skattskyldige i hans förhållande
till beskattningsmyndigheten. Det allmännas intresse av effektiv beskattning
tillgodoses i förslaget dels genom att den för slutligt beslut bestämda
tidsfristen — beslutsfristen — göres så lång, att kontroll och utredning
utan svårighet kan medhinnas, dels ock genom att möjligheter
öppnas till efterbeskattning i de fall, då på grund av den skattskyldiges förvållande
beslut icke meddelats eller meddelat beslut blivit oriktigt.

Beslutsfristen har den innebörden att möjligheten att besluta om skatt i
normalfallen upphör efter fristens utgång. Har slutligt beslut icke meddelats
innan fristen är till ända, skall enligt förslaget det allmännas skatteanspråk
anses förfallet, även om den skattskyldige avgivit deklaration och
verkställt vederbörlig inbetalning av skatt och även om skatt skulle ha
fastställts genom ett preliminärt beslut. För att skatt skall kunna påföras
efter beslutsfristens utgång kräves att förutsättningar föreligger för efterbeskattning.

Vid bestämmandet av beslutsfristens längd har hänsyn tagits till att
sådan efterhandskontroll av skattskyldigs deklarationer genom granskning
av räkenskaper och lager, som i praxis normalt verkställes, regelmässigt
icke kan påräknas äga rum oftare än en gång om året. En jämförelsevis
lång tid torde därför enligt de sakkunniga erfordras, därest kontroll och
utredning skall medhinnas i nödig omfattning. Det förutsättes emellertid
att, då behövlig kontroll ägt rum, beskattningsmyndigheten meddelar beslut
för alla de av kontrollen omfattade beskattningsperioderna. Beträffande de
sistförflutna av dessa kan beslut under sådana omständigheter erhållas relativt
snart. Med hänsyn till nu anförda omständigheter anser sig besvärssakkunniga
böra föreslå, att beslutsfristen bestämmes till 1 1/2 år, räknat
från vederbörande beskattningsperiods utgång.

Inom hela den tid beslutsfristen varar kan skattskyldig, intill dess slutligt
beslut fattats, riskera att bliva ålagd betala skatt utöver vad han kan
ha erlagt i samband med deklarationens ingivande eller på grund av preliminärt
beslut. Enligt lagförslaget är beskattningsmyndigheten i princip
pliktig att uttaga författningsenlig skatt och skall icke äga, såsom nu
stundom sker i praxis, underlåta att påföra skatt.

De sakkunniga påpekar, att regeln om beslutsfristens längd i förevarande
avseende i något fall skulle kunna komma alt innebära en skärpning i
jämförelse med gällande praxis, enligt vilken skattskyldig i regel icke påföres
skatt för längre tid tillbaka än tolv månader från det lians försuin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

lighet upptäcktes. Häremot kan dock enligt de sakkunniga icke allvarligare
invändningar resas. Fråga är nämligen om relativt sällsynta undantagsfall.

Det slutliga beslutet skall enligt förslaget upptaga skattebeloppet. Däri
skall vidare anges de skäl på vilka beslutet grundas, detta för att den skattskyldige
skall kunna bedöma om skatten är riktigt beräknad samt vid
överklagande veta t. ex. hur bevisningen bedömts. Till den skattskyldiges
ledning skall beslutet vidare innehålla upplysningar om besvärstiden, besvärsmyndigheten
och den myndighet, till vilken besvärsinlagan skall ingivas.
I de allmänna regler om besluts utformning, som upptas i lagförslaget,
stadgas sålunda, att beslut, i den mån det icke finnes obehövligt,
skall vara motiverat och, där det icke finnes uppenbart obehövligt, vara
försett med besvärshänvisning. Det kunde, säger de sakkunniga, ifrågasättas,
huruvida motivering är nödvändig beträffande alla sådana beslut,
som allenast innebär att skatt fastställts i enlighet med deklaration. De
sakkunniga påpekar emellertid, att motiveringen i dessa fall torde kunna
förenklas till en hänvisning till deklarationen, varför dess avfattande icke
behöver förorsaka något besvär för beskattningsmyndigheten, som för övrigt
torde kunna begagna sig av blanketter i alla normalfall.

Att det slutliga beslutet erhåller rättskraft är, framhåller de sakkunniga,
av grundläggande betydelse för den skattskyldiges trygghet. Enligt nuvarande
ordning framstår kontrollstyrelsens avgöranden i konsumtionsskatteärenden
närmast som framställande av krav på skatt. Nya sådana kan nu när
som helst, så länge preskription ej inträtt, riktas mot den skattskyldige, oavsett
vilka krav som tidigare framställts. Enligt besvärssakkunnigas förslag
blir däremot beskattningsmyndighetens slutliga beslut i skatteärendet ett
slutgiltigt avgörande av detta, såvitt myndigheten angår, på vilket den
skattskyldige kan förlita sig under förutsättning att han själv iakttagit tillbörlig
aktsamhet.

Slutligt beslut skall delgivas med den skattskyldige och allmänt ombud.
Förslaget upptar ej särskilda föreskrifter om hur delgivning skall verkställas.

Besvärssakkunniga konstaterar, att om man inför en ordning enligt
vilken besluten i ärenden angående konsumtionsskatter i princip vinner
rättskraft, rättelse i dessa beslut måste kunna åstadkommas icke blott besvärsvägen
utan även i vissa fall genom beslut av beskattningsmyndigheten
själv, nämligen genom självrättelse i inskränkt mening och genom efterbeskattning.

Sj älv rättelse skall enligt förslaget kunna ske i fråga om slutligt
beslut om skatt, som innehåller uppenbar oriktighet till följd av skrivfel,
missräkning eller annat dylikt förbiseende vid beslutets avfattande. Jämväl
beslut om efterbeskattning skall kunna bli föremål för sådan självrättelse.

Institutet har utformats efter förebild av motsvarande anordning i rättegångsbalken.
Självrättelse enligt förslaget innebär sålunda allenast att

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

det skrivfel eller den felräkning, som förelupit, rättas i det ursprungliga
beslutet och att härav föranledda följdändringar vidtages i detta. Det
tidigare beslutet kvarstår sålunda, ehuru det framträder i rättat skick.
Rättelsen kan i ett fall vara till den skattskyldiges fördel, i ett annat till
hans nackdel. Till skillnad från vad som enligt nuvarande praxis tillämpas
har de sakkunniga sålunda ansett, att en omprövning av det ursprungliga
beslutet i hela dess vidd, vilken kan leda till att detta undanröjes och ersättes
med ett nytt beslut, icke bör medgivas.

Självrättelse förutsättes skola till tiden företagas i nära anslutning till
beslutets meddelande. Sådana fel varom här är fråga torde regelmässigt
upptäckas tämligen snart därefter. Med hänsyn till den skattskyldiges behov
av trygghet mot nya skattekrav bör det, framhåller de sakkunniga, icke
komma i fråga att företaga rättelser till dennes nackdel sedan längre tid förflutit
från beslutets meddelande. Någon bestämd tidsfrist har dock icke ansetts
behöva utsättas i lagtexten, här lika litet som i rättegångsbalken.

Beträffande slutligt beslut om skatt, som blivit materiellt felaktigt av
annan orsak än nyss nämnts, kan enligt förslaget i vissa lägen e f t e r b eskattning
komma till användning. Vid efterbeskattning lämnas det ursprungliga
beslutet oförändrat; i stället påföres genom efterbeskattningen
den skattskyldige ytterligare skatt utöver vad som fastställts i det ursprungliga
beslutet för den avsedda perioden.

De sakkunniga påpekar, att detta institut kan brukas endast till förmån
för det allmänna. För det fall, att den skattskyldige anser sig drabbad av ett
oriktigt beskattningsbeslut, har man ställt besvärsinstitutet till hans förfogande.
Han kan förutsättas regelmässigt upptäcka eventuella felaktigheter
under besvärstiden och får då tillgripa nämnda rättsmedel för att
skydda sina intressen. Om han av någon anledning först senare kommer
till insikt om beslutets oriktighet, kan han i vissa lägen begagna sig av
extraordinärt rättsmedel, företrädesvis resning. Besvärssakkunniga har icke
funnit påkallat, att — såsom skett i taxeringsförordningen —• särskilda regler
ges om ett ex-traordinärt rättsmedel.

Det allmänna åter befinner sig, framhåller besvärssakkunniga, för sitt
vidkommande i en situation av helt annat slag. Har på grund av någon
försumlighet, som kan läggas den skattskyldige till last, utredningsmaterialet
blivit ofullständigt eller har sådant material över huvud icke inkommit,
måste det allmänna — även om besvärstiden utlupit — under vissa förutsättningar
ha möjlighet att erhålla rättelse. Efterbeskattningsinstitutet bör
sålunda, i nära överensstämmelse med vad som gäller inom taxeringsförfarandet
i fråga om eftertaxering, taga sikte på de två situationer som nyss
antytts. Institutet bör alltså i första hand få brukas i fall, då beslut blivit
felaktigt i en för det allmänna ogynnsam riktning och felaktigheten föranletts
av den skattskyldiges försumlighet. I andra hand bör såsom jämförligt
med nyssnämnda fall det fall betraktas, att beslut om skatt över
huvud taget icke kunnat meddelas före beslutsfristens utgång på grund av
försumlighet från den skattskyldige.

Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

De sakkunniga framhåller, att området för beskattningsmyndighetens
möjligheter till rättelse genom efterbeskattning av hänsyn till de skattskyldigas
intressen måste noga avgränsas. Olika förutsättningar synes enligt
de sakkunniga böra uppställas för efterbeskattningen, allteftersom denna
skall ske inom beslutsfristen eller efter utgången av denna.

Inom beslutsfristen uppkommer, framhålles det vidare, behov av efterbeskattning
endast i den mån slutligt beslut om skatten meddelats. Som
förutsättning för rättelse bör då gälla, dels att den skattskyldige underlåtit
att deklarera eller eljest icke rätteligen fullgjort vissa åligganden eller
lämnat oriktig uppgift — varvid hans felaktiga förfarande förutsättes vara
av icke alltför bagatellartat slag — dels ock att därav föranletts att i det
slutliga beslutet antingen bestämts, att skatt ej skall utgå, eller skatt
fastställts till för lågt belopp.

Efter beslutsfristens utgång kan, framhåller besvärssakkunniga, efterbeskattning
bli erforderlig, oavsett om slutligt beslut om skatt meddelats
eller ej. Besvärssakkunniga erinrar om att deras strävan varit att genom
införandet av den 1 1/2-åriga beslutsfristen skapa trygghet för de skattskyldiga
mot att efter längre tids förlopp utsättas för nya anspråk på
skatt. I princip måste enligt de sakkunnigas uppfattning gälla, att skattskyldig,
som fullgjort sina skyldigheter med tillbörlig omsorg, bör kunna
känna sig säker mot skatteanspråk efter beslutsfristens utgång. Försumlighet
i mindre grad från hans sida bör icke kunna föranleda någon påföljd
för honom. Efterbeskattning efter ifrågavarande tidpunkt bör därför enligt
de sakkunnigas mening blott få äga rum, om den skattskyldige förfarit
grovt oaktsamt eller haft uppsåt att undandraga skatt.

Under erinran om motsvarande bestämmelser i taxeringsförordningen
föreslår besvärssakkunniga vidare, att beslut om efterbeskattning inte skall
få meddelas senare än fem år efter utgången av den beskattningsperiod
varom fråga är.

Beslut om självrättelse och efterbeskattning skall enligt förslaget lända
till omedelbar efterrättelse.

Som huvudregel gäller enligt förslaget att upplupen skatt inbetalas
av den skattskyldige samtidigt som deklarationen avgives. Vidare skall den
skattskyldige inom tid, som beskattningsmyndigheten bestämmer, erlägga
den ytterligare skatt som kan ha fastställts genom preliminärt beslut eller
genom annat beslut. Dessa beskattningsmyndighetens beslut om skatt skall,
i likhet med vad som är förhållandet med taxeringsmyndighets beslut,
lända till omedelbar efterrättelse. Sådan verkan skall tillkomma ett beslut,
icke blott då det innebär att högre skatt skall utgå än den skattskyldige
inbetalat, utan även då beslutet innebär, att skatt skall återbetalas till den
skattskyldige. Bänta skall betalas av den skattskyldige å oguldet skattebelopp
och av statsverket å belopp, som återbetalas.

I förslaget har vidare upptagits bestämmelser om förfallet skattebelopps
uttagande genom utmätning och om skyldighet att i vissa fall ställa säker -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

het för blivande skatt. Som tvångsmedel mot den, som underlåtit att erlägga
skatt, som förfallit till betalning, eller att ställa begärd säkerhet,
stadgas möjlighet att meddela s. k. förfogandeförbud, dvs. förbud att driva
verksamhet eller förfoga över vara.

Till slut må i detta sammanhang anmärkas, att besvärssakkunniga inte
har ansett sig ha anledning att här ingå på huru de skilda funktionerna
skall fördelas på beskattningsmyndighetens olika organ. Befattningshavarnas
åligganden förutsättes i stället närmare få bestämmas i vederbörande
myndighets instruktion och arbetsordning.

Mot bakgrund av det redovisningssystem, som utbildats bl. a. hos kontrollstyrelsen,
föreslås, att det i lagen föreskrives skyldighet för beskattningsmyndigheten
att föra register, vari för envar skattskyldig skall antecknas
vad som förekommit i hans beskattningsärenden.

Beträffande förfarandet i första instans rörande skatt, som utgår vid
införsel till eller utförsel från riket, har det förutsatts, att några
ändringar icke skall behöva vidtagas i detta sammanhang och att lagen
blott skall innehålla en erinran om de särskilda regler som gäller på detta
område. I och för sig kunde det, framhåller besvärssakkunniga, ha varit
önskvärt, att de grundläggande bestämmelserna för tullförfarandet i första
instans nu överflyttas till lagen. En sådan åtgärd skulle emellertid nödvändiggöra
en fullständig omai-betning av hela komplexet av författningar om
förtullning, och det har icke ankommit på de sakkunniga att inlåta sig på
detta ämne.

Vad nu sagts om reglerna i fråga om tullförfarandet äger jämväl tillämpning
på förefintliga bestämmelser rörande förfarandet, då jordbruksnämnden
uttager skatt vid införsel och utförsel.

Remissyttrandena

De uttalanden om förslaget i allmänhet som tidigare redovisats avser i
många yttranden främst vad besvärssakkunniga föreslagit i fråga om förfarandet
i första instans vid uttagande av skatt på inhemsk verksamhet.
Detta gäller icke blott de allmänt tillstyrkande uttalanden som gjorts
av exempelvis organisationerna inom det enskilda näringslivet utan även
de mera kritiska synpunkter som anförts av justitiekanslersämbetet, kontrollstyrelsen,
statens jordbruksnämnd och riksräkcnskapsverket.

Justitiekanslersämbetet framhåller, att rättsskyddssynpunkter måhända
kan tala för att nuvarande praxis regleras författningsmässigt, på det att
denna på ett säkrare sätt framdeles skall kunna upprätthållas. Ämbetet föreställer
sig dock, att det därvid skulle vara tillräckligt med några enkelt utformade,
allmänt hållna bestämmelser.

Enligt statskontorets mening torde det icke vara något att erinra mot de
principer efter vilka de sakkunniga föreslagit en reglering av förfarandet i
första instans.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

Kommerskollegium delar besvärssakkunnigas uppfattning, att det är en
viktig uppgift att avlägsna de brister i den nuvarande ordningen som sammanhänger
med att fasta regler saknas för förfarandet i skatte- och avgiftsärenden
hos kontrollstyrelsen. De svårlösta avvägningsproblem som härvid
uppkommer har de sakkunniga enligt kommerskollegii uppfattning löst i
stort sett tillfredsställande, och kollegium kan i allt väsentligt godta de av
dem förordade bestämmelserna därutinnan.

Statens organisationsnämnd har i huvudsak intet att erinra från organisatorisk
synpunkt.

Näringslivets skattedelegation uttalar, att de föreslagna bestämmelserna
för reglering av beskattningsförfarandet i första instans synes på ett i stort
sett tillfredsställande sätt tillgodose såväl beskattningens effektivitet som
den enskildes befogade krav på rättsskydd.

Vad besvärssakkunniga föreslagit i fråga om utredningen och därtill
knutna tvångsmedel lämnar statens jordbruksnämnd utan annan erinran
än att nämnden påpekar, att förfogandeförbud är en så djupt ingripande
åtgärd att den sällan kan tillämpas. Nämnden tillägger, att ett sådant
förbud i vissa fall kan motverka sitt syfte, därigenom att det minskar eller
helt omöjliggör för vederbörande att betala sin skatteskuld.

Även kontrollstyrelsen kan i stort sett tillstyrka besvärssakkunnigas förslag
i fråga om utredningsmöjligheter och tvångsmedel. I fråga om förfogandeförbudet
framhåller styrelsen, att detta tvångsmedel icke brukar användas
för att förmå skattskyldig att avge deklaration. Styrelsen framhåller
vidare, att om förmånsrätt införes för statsverkets fordran på indirekt skatt,
förfogandeförbudet — liksom även befogenheten att kräva ställande av
säkerhet — kan undvaras.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter om bestämmelser rörande förfogandeförbud
överhuvud bör ges plats i en lag om beskattningsförfarande.
Enligt länsstyrelsens mening bör, i likhet med vad som gäller taxeringsprocessen,
vite vara tillräckligt som processuellt tvångsmedel.

Liknande synpunkter anföres av handelskammaren i Göteborg, Skånes
handelskammare och näringslivets skattedelegation.

I yttrandet från länsstyrelsen i Skaraborgs län framhålles, att ett tvångsmedel
med så djupt ingripande verkningar som ett förfogandeförbud bör
ur rättssäkerhetssynpunkt kringgärdas med fastare uppdragna linjer än
som skett i förslaget.

Beträffande deklarationsförfarandet ifrågasätter statens organisationsnämnd,
om det är behövligt att de skattskyldiga avlämnar deklaration varje
uppbördstermin.

Kontrollstyrelsen anser i motsats till de sakkunniga, att deklarationsförsummelser
generellt bör vara straffbara. Styrelsen erinrar om det stora antal
deklarationer som årligen skall avges till styrelsen, ca 135 000, och framhåller,
att det är ett oeftergivligt villkor för skattearbetets rationella bedrivande,
att deklarationerna inkommer inom föreskriven tid. Man kan enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

styrelsens uppfattning härvidlag inte enbart lita till möjligheten att förelägga
vite. Resultatet skulle endast bli att de försumliga deklaranterna skulle
opåkallat erhålla ytterligare respittid.

Även överståthållarämbetet anser att deklarationsförsummelser bör generellt
straffbeläggas. Ämbetet anför.

De sakkunniga ha motiverat sitt förslag med att anmälningsplikten i fråga
om upptagande av eller nedläggande av verksamhet, i vilken skatt skall
utgöras, straffsanktionerats, samt att endast i de fall, då deklarationsförsummelsen
beror på uppsåt eller grov försummelse, denna bör straffbeläggas. Då
fullgörandet av anmälningsplikten i och för sig icke konstituerar ett bindande
underlag för fastställande av skatt, och svårigheterna att bevisa de bakomliggande
orsakerna till deklarationsförsummelsen i praxis alltid visat sig
vara stora, synes det kunna ifrågasättas om icke denna underlåtenhet borde
kriminaliseras i överensstämmelse med vad som gäller vid fall av underlåtenhet
att avlämna självdeklaration enligt 120 § första st. taxeringsförordningen.

Ämbetet kan i princip tillstyrka vad de sakkunniga har föreslagit i fråga
om bokföringsgranskning o. likn. hos skattskyldig och utomstående men vill
ifrågasätta, om icke i förevarande hänseenden bör införas regler motsvarande
dem som enligt taxeringsförordningen gäller om taxeringsrevision. Ämbetet
hänvisar härvidlag bl. a. till de garantier taxeringsförordningen innehåller
för skydd åt sekretessintressen.

Även handelskammaren i Göteborg, näringslivets skattedelegation och Sveriges
köpmannaförbund påyrkar, att taxeringsförordningens bestämmelser
om taxeringsrevision i sist angivna hänseenden får motsvarighet i fråga om
kontroll för indirekt beskattning.

Beträffande utdömande av viten motsätter sig kammarrätten, Stockholms
handelskammare och Sveriges grossistförbund, att denna åtgärd skall ankomma
på beskattningsmyndigheten. Det förordas i stället, att försuttna
viten skall utdömas av allmän domstol, eventuellt länsstyrelse.

I fråga om kommunikationsförfarandet förordar justitiekanslersämbetet
att de i betänkandet föreslagna bestämmelserna utbytes mot en allmänt hållen
regel av innebörd att den skattskyldige alltid skall få tillfälle yttra sig
över det material som rör honom, om han så påfordrar, och eljest då det
kan anses vara av mer väsentligt intresse för honom.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen, betraktar man i yttrandena
allmänt såsom ett betydelsefullt framsteg, att fasta regler införes rörande
beslut i här aktuella skatteärenden. Förslaget att såväl preliminära
som slutliga beslut skall kunna förekomma har i princip ej mött erinran, ej
heller att eu beslutsfrist införes, som i liden begränsar det allmännas möjligheter
att framställa skattekrav i normal ordning. Delade meningar har däremot
framträtt i frågan om det är erforderligt att formliga beslut —• vid
äventyr att skatteanspråket förfaller — skall meddelas i varje enskilt skatteärende.

överståthållarämbetet vill särskilt understryka vikten av att det i varje

5 liihanij till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

ärende meddelas beslut, som erhåller laga kraft. Myndighetens beslut bör,
tillägger ämbetet, avfattas med bindande verkan, så att icke nya krav på
skatt riktas mot den skattskyldige annat än då förutsättningar för efterbeskattning
föreligger.

Länsstyrelsen i Östergötlands län föreslår, att om statens skatteanspråk
skall förfalla i anledning av underlåtenhet att meddela slutligt beslut, allmänt
ombud skall äga rätt att genom besvär framställa yrkande om att skatten
skall fastställas i överensstämmelse med avgiven deklaration eller meddelat
preliminärt beslut. — Länsstyrelsen understryker vidare, att man såvitt möjligt
bör undvika att fatta flera preliminära beslut i samma ärende.

Den föreslagna konsekvensen av att slutligt beslut ej blivit fattat _ att

den skatt som den skattskyldige kan ha inbetalt skall återbetalas till honom
— finner kontrollstyrelsen icke rimlig.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner det onödigt att delge besluten med
allmänt ombud.

Enligt justitiekansler sämbetets mening synes det mindre rimligt att meddela
formliga beslut i de många tiotusentals skatteärenden som årligen förekommer.
Ämbetet hänvisar till att i det överväldigande antalet fall några tvistigheter
icke torde föreligga och att en dylik omständlig ordning skulle
medföra betydande kostnader och besvär. Ämbetet förordar i stället, att den
skattskyldige formligen tillförsäkras rätt att erhålla del av beslut, om han
framställer begäran därom. Därjämte förordas, att en förkortning av gällande
preskriptionstid kommer till stånd och att bestämmelser om efterbeskattning
införes i en såvitt möjligt enkel form.

Riksräkenskapsverket föreslår, att en preskriptionstid införes, efter vars
utgång skattekrav i princip inte skall få ställas av beskattningsmyndigheten.
Med en sådan regel skulle den av verket avstyrkta anordningen med slutligt
beslut i varje ärende icke erfordras.

Utredningen angående redogöraransvaret m. m. ifrågasätter huruvida icke
den föreslagna bestämmelsen att beskaltningsmyndighets slutliga beslut skall
delges båda parter i förfarandet skulle bli onödigt betungande. Delgivning
med den skattskyldige synes enligt utredningens mening icke behöva ske i
andra fall än då deklarationen frångåtts. Det påpekas emellertid, att en regel
harom torde nödvändiggöra en bestämmelse om klagotid för det fall att deklarationen
ej frångåtts.

Statens jordbruksnämnd framhåller, att det intresse, som har motiverat
forslaget att slutligt beslut i varje skatteärende skall meddelas inom viss tid,
utan att nagra olagenheter uppstår i administrativt avseende synes kunna
tillgodoses enbart genom en föreskrift, att slutligt beslut, innefattande godkännande
av avgiven deklaration, skall anses föreligga, därest icke beskattningsmyndigheten
inom viss tid efter »beskattningsperioden» meddelat annorlunda.
En dylik föreskrift skulle, tillägger nämnden, lämpligen kunna
kompletteras med lagförslagets regler om efterbeskattning och självrättelse.

I fråga om beslutsfristens längd har gjorts uttalanden till förmån
torkortning som förlängning av den i betänkandet föreslagna tiden.

för såväl
Sålunda

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 195!)

ifrågasätter överståthållarämbetet, om inte nämnda tid är väl lång, medan
kommerskollegium helst skulle se att tiden bestämdes till sex månader eller,
om det av praktiska skäl skulle vara nödvändigt, till ett år. — Å andra sidan
uttalar sig riksräkenskapsverkct för att tiden ulsträckes till förslagsvis tre år.

Kontrollstyrelsen hänvisar i denna fråga hl. a. till att antalet skattskyldiga
till brännoljeskatt är mycket stort. Beträffande försäljningsskatten erinras
om att den naturliga granskningsperioden av vissa revisionstekniska skäl
är lika med den skatlskyldiges räkenskapsår. Med hänsyn till vad nu sagts
och då den intensifiering av kontrollverksamheten, som de sakkunnigas förslag
nödvändiggör, skulle föranleda högst väsentligt ökade kontrollkostnader,
anser styrelsen, att beslutsfristen tillsvidare bör bestämmas till 2 1/2 år, räknat
från utgången av det kalenderår, inom vilket den i beslutet avsedda beskattningsperioden
ligger. Anses en så bestämd beslutsfrist för lång med hänsyn
till den skattskyldiges intresse, måste, tillägger styrelsen, antingen kontrollpersonalen
förstärkas eller slutliga beslut i ärenden rörande brännoljéskatt
och försäljningsskatt i stor utsträckning fattas utan föregående efterhandskontroll
av de skattskyldigas deklarationer.

I motsats till besvärssakkunniga anser flera remissinstanser, att beskattningsmyndigheten
i någon form bör kunna meddela skönsmässiga beslut, i
vart fall preliminärt. Sålunda kan kontrollstyrelsen icke finna de skäl bärande,
som de sakkunniga anfört mot preliminära skönsmässiga beslut. De
sakkunnigas farhågor för att sådana beslut skulle kunna medföra kännbara
ekonomiska olägenheter för de skattskyldiga anser styrelsen i hög grad överdrivna
med hänsyn till att större variationer i skattebeloppen för de olika beskattningsperioderna
regelmässigt icke förekommer annat än i fråga om
vissa skatter och till att den ram, inom vilken preliminär skatt i sistnämnda
fall må uttagas, kan avpassas på lämpligt sätt. Det av de sakkunniga föreslagna
tillvägagångssättet då deklaration icke avgivits, finner styrelsen verklighetsfrämmande.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Östergötlands och Norrbottens
län.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att det i vissa fall även ur den skattskyldiges
synpunkt kan vara till fördel att skatten skönsmässigt fastställes
genom preliminärt beslut. Vad gäller det slutliga beslutet anser länsstyrelsen,
att regler om skönsmässig bedömning under alla förhållanden är erforderliga.
— I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Kristianstads län.

De i betänkandet föreslagna reglerna om själv rättelse och efterbeskattning
tillstyrkes av statens organisationsnämnd.

Statens jordbruksnämnd framhåller, att den radikala inskränkning av
möjligheterna till självrättelse som förslaget innebär medför en försvagning
av rättsskyddet i de fall där en ändring skulle ha länt till den skattskyldiges
fördel.

Länsstyrelsen i Östergötlands län konstaterar, att elt beslut om självrättelse
kan vara även till den skattskyldiges nackdel och att det enligt förslaget

Kurigl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

finnes formell möjlighet att verkställa dylik åtgärd även efter mycket lång
tid. Enligt länsstyrelsens mening torde det därför finnas anledning att i lagtexten
utsätta viss kortare tid, inom vilken rättelse skall ha vidtagits.

I samma riktning uttalar sig kammarrätten och länsstyrelsen i Gävleborgs
län.

Beträffande reglerna om efterbeskattning har det av besvärssakkunniga
för vissa fall föreslagna villkoret om uppsåt eller grov vårdslöshet från den
skattskyldige mött gensagor på flera håll.

Sålunda uttalar jnslitiekanslersämbetet, att beskattningsmyndigheterna
icke har sådan sammansättning och förfarandet här ej är så anordnat, att
en prövning i dessa hänseenden bör ankomma å dem; blott domstolarna torde
enligt ämbetets mening vara ägnade härför.

Kammarrätten framhåller, att erfarenheten har visat, att subjektiva rekvisit
såsom villkor för taxerings verkställande icke bör uppställas. Någon
bevisning om förhandenvaro av sådant rekvisit kan regelmässigt icke föras
i en skatteprocess. Erfarenheten har också visat, att i de fall, då för tilllämpning
av viss bestämmelse i skatteförfattningarna uppställes visst subjektivt
rekvisit hos den skattskyldige, bestämmelsen blivit endast ett stadgande
på papperet. Stadgandet om visst subjektivt rekvisit såsom förutsättning
för tillämpning av bestämmelsen om efterbeskattning efter beslutsfristens
utgång bör därför enligt kammarrättens mening utgå.

Även länsstyrelsen i Skaraborgs län kritiserar de föreslagna subjektiva
rekvisiten för efterbeskattning. Såsom ett alternativ till de föreslagna reglerna
föreslås att förlänga den tid under vilken enligt betänkandet efterbeskattning
skall kunna ske utan att de subjektiva rekvisiten föreligger. Såsom
en annan utväg anvisas att utforma reglerna om efterbeskattning i närmare
anslutning till taxeringsförordningens bestämmelser om eftertaxering.

Länsstyrelsen i Norrbottens lån uttalar sig till förmån för att eftertaxeringsbestämmelserna
i taxeringsförordningen ograverat göres till förebild
för motsvarande bestämmelser om efterbeskattning till indirekt skatt.

Överståthållaråmbetet påpekar, att den särskilda tidsfrist som enligt taxeringsförordningen
gäller för dödsbo bör erhålla motsvarighet i de här aktuella
reglerna.

Vad besvärssakkunniga föreslagit om inbetalning och uppbörd av
skatt har — bortsett från frågan om befogenhet att begära ställande av
säkerhet och att meddela förfogandeförbud, i vilken fråga torde få hänvisas
till tidigare redovisade uttalanden — i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.

Kontrollstyrelsen ifrågasätter en ändring i den i besvärssakkunnigas förslag
upptagna regeln att skatt skall inbetalas samtidigt som deklarationen
avges. Styrelsen anför följande.

Stadgande av sådan innebörd finns för närvarande i flertalet författningar
rörande av styrelsen handhavda skatter. Det har emellertid visat sig, att
de skattskyldiga i icke ringa utsträckning erlägger den upplupna skatten,

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

innan deklaration insändes, eller först insänder deklaration och därefter erlägger
skatten. Vidare tolkas stadgandet uppenbarligen ofta så av de skattskyldiga,
att deklaration ej rätteligen bör avgivas, om den upplupna skatten
av en eller annan anledning icke kan erläggas samtidigt med att deklarationen
insändes. Det bör därför enligt styrelsens mening övervägas att i stället
föreskriva, att upplupen skatt skall inbetalas inom den för deklarationens
avgivande bestämda tiden.

Kontrollstyrelsen diskuterar även den i betänkandet föreslagna räntebestämmelsen
och avstyrker densamma. Styrelsen yttrar.

Bestämmelser om skyldighet att erlägga avgift, därest skatt som skall inbetalas
till styrelsen icke erlagts inom föreskriven tid, finns intagna i kungörelsen
den 19 juni 1942 (nr 531) med vissa bestämmelser rörande uppbörd
av accis eller skatt som skall inbetalas till kontrollstyrelsen, m. m.
Enligt kungörelsen skall avgiften i princip utgå med sex öre för varje full
krona, där det oguldna beloppet ej överstiger 5 000 kronor, samt eljest efter
sex procent om året. Styrelsen kan för sin del icke tillstyrka, att avgift
skall utgå efter för den skattskyldige förmånligare grunder än nu är fallet.
Tvärtom har styrelsen i sitt utlåtande över det av 1952 års kommitté för
indirekta skatter avgivna betänkandet förordat en väsentlig höjning av
den för närvarande utgående avgiften. Under alla förhållanden bör den
avgift, som skall erläggas av den skattskyldige, vara högre än den ränta,
som skall betalas av statsverket, eftersom avgiften bör innefatta, förutom
vanlig ränta, jämväl straffavgift. Det synes styrelsen kunna ifrågasättas,
huruvida räntebestämmelserna bör vara intagna i lagen. Måhända vore det
lämpligare, att dessa bestämmelser intoges i en författning, i vilken ändring
vid behov kunde ske utan den större omgång, som ändring av lagen
kräver.

Även statskontoret och länsstyrelsen i Uppsala län förordar, under hänvisning
till att anpassning smidigt bör kunna ske till rådande ränteläge, att
bestämmelsen om räntans storlek upptas i särskild författning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner, att den föreslagna räntesatsen vid
för sen inbetalning av skatt är för låg.

Statens jordbruksnämnd tillstyrker däremot den föreslagna räntebestämmelsen
oförändrad. Nämnden framhåller, att dess erfarenheter från uppbörden
av regleringsavgifter bestyrker behovet av otvetydiga bestämmelser
om dröjsmålsränta eller liknande påföljder vid för sen betalning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, att, i likhet med vad som
i uppbördsförordningen är föreskrivet beträffande restavgift, minimum torde
böra utsättas och detsamma bestämmas till förslagsvis 25 öre. Motsvarande
minimum synes då enligt länsstyrelsen också böra gälla vid återbetalning
av skatt.

Departementschefen

Den allvarligaste bristen i de nuvarande reglerna om förfarandet hos kontrollstyrclsen
består, såsom redan antytts, i att bestämmelser saknas om hur
beslut skall fattas och vilka verkningar besluten har. Beslut meddelas endast
i de relativt fåtaliga fall då styrelsen avvikit från den skattskyldiges

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

deklaration eller den skattskyldige inte deklarerat. I övriga fall föreligger
icke några beslut. Formellt kan styrelsen framställa nya skattekrav under
lång tid. Vidare är det i viss mån oklart, hur länge den skattskyldige kan
återkomma med krav på ny prövning av en skattefråga.

Det är oekså på detta område som besvärssakkunniga föreslår de mest genomgripande
ändringarna. Enligt förslaget skall kontrollstyrelsen, vid äventyr
att det allmännas skatteanspråk förfaller, inom en tidsfrist av ett och
ett halvt år meddela slutligt beslut i varje ärende, d. v. s. rörande varje beskattningsperiod.
Beslutet skall delges den skattskyldige och allmänt ombud.
De slutliga besluten kan föregås av preliminära beslut.

När det gäller alt ta ställning till detta förslag, bör man enligt min mening
hålla fast vid att de blivande reglerna endast kommer att få reell betydelse
för ett begränsat antal fall. I det övervägande antalet fall uppkommer aldrig
fråga om att frångå den skattskyldiges deklaration. Med tanke härpå framstår
den föreslagna ordningen såsom alltför omständlig. Delgivningen av beslut
i alla de självklara fallen synes innebära en tyngande administrativ
procedur ulan motsvarande nytta. Den föreslagna påföljden, om kontrollstyrelsen
till äventyrs inte medhunnit att fatta beslut i sådana självklara fall —
att erlagd skatt skall restitueras trots att detta materiellt sett är uppenbart
oriktigt — är även ägnad att inge betänkligheter. Jag är därför benägen att
instämma med de remissinstanser som efterlyst en enklare ordning. I likhet
med dessa remissinstanser finner jag det viktigaste vara, att en tidsfrist
fastställes, efter vilkens utgång den skattskyldige normalt inte skall behöva
befara nya skattekrav från det allmänna men inte heller skall kunna påkalla
ny prövning av en skattefråga. Det är vidare ett befogat önskemål, att i
de fall då tvist råder kontrollstyrelsen så snart detta är möjligt meddelar
slutligt beslut, som kan överklagas.

I enlighet härmed har jag funnit mig böra förorda följande ordning. Formliga
beslut fattas i regel endast om den skattskyldiges deklaration frångåtts
eller om tvist av annan anledning föreligger rörande skattskyldigheten
eller skattens belopp. Självfallet erfordras också beslut, om den skattskyldige
underlåtit att deklarera. Besluten bör normalt vara slutliga men
bör, såsom de sakkunniga föreslagit, också kunna betecknas såsom preliminära.
Kontroll styrelsen skall, om den skattskyldige så begär, så snart som
möjligt meddela slutligt beslut. I sådant fall skall beslut meddelas, även om
det inte förekommer anledning att avvika från deklarationen. En särskild
beslutsfrist bör stadgas. Har beslutsfristen utgått utan att slutligt beslut
meddelats, skall sådant beslut anses hava fattats den dag fristen utgick och
i överensstämmelse med den skattskyldiges deklaration eller, om preliminärt
beslut meddelats, i enlighet med detta. I här angivna fall skall besvärstid räknas
från dagen för beslutsfristens utgång. Med en sådan ordning synes man,
utan att föranleda ökad omgång i det administrativa arbetet, kunna tillvarataga
de fördelar från rättssäkerhetssynpunkt, som besvärssakkunnigas förslag
innebär.

I fråga om beslutsfristens längd har olika meningar framträtt vid remiss -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

behandlingen. Uppenbarligen måste här en avvägning göras mellan den
skattskyldiges intresse av att erhålla trygghet mot nya skattekrav samt det
allmännas intresse av att erhålla erforderlig tid för granskning och kontroll.
Ingendera synpunkten synes kunna tillgodoses helt. Om anordningen med
beslutsfrist skall ha något egentligt värde för den skattskyldige, måste fristen
emellertid bli jämförelsevis kort. Jag anser mig därför böra biträda de sakkunnigas
förslag att bestämma tiden till ett och ett halvt år. De av kontrollstyrelsen
anförda synpunkterna bör dock beaktas såtillvida att fristen räknas
från utgången av det kalenderår under vilket den ifrågavarande beskattningsperioden
gått till ända. En särskild fördel med en bestämmelse av denna
innebörd är, att såväl de skattskyldiga som myndigheterna lätt kan hålla
reda på när fristen utgår. Ytterligare kan anmärkas, att den tid som i enlighet
härmed står till förfogande för beskattningsmyndigheten ungefär motsvarar
den tid inom vilken taxeringsintendent hos prövningsnämnden kan
påkalla höjning av taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt.

De sakkunniga har, närmast med avseende på preliminära avgöranden,
motsatt sig att beskattningsmyndighetens beslut skall kunna få skönsmässig
karaktär. Häremot har åtskilliga gensagor rests. Även enligt min mening
är det erforderligt att beskattningsmyndigheten, när det visar sig omöjligt
att erhålla tillförlitlig utredning, får uttrycklig rätt att bestämma skatten
efter vad som finnes skäligt med hänsyn till föreliggande omständigheter,
såsom beloppet av tidigare erlagd skatt samt arten och omfattningen av den
skattskyldiges verksamhet. Sådant beslut bör givetvis även få meddelas
preliminärt, om exempelvis den skattskyldige underlåtit att deklarera. Jag
förordar, att en bestämmelse i ämnet införes efter mönster av 21 § taxeringsförordningen
och med de jämförelsevis stränga begränsningar som där uppställts.

Den här förordade ordningen, innebärande att slutligt beslut skall meddelas
eller skall anses ha meddelats i varje ärende inom en bestämd tidsfrist,
nödvändiggör, som de sakkunniga framhåller, att särskilda bestämmelser
meddelas om självrättelse och efterbeskattning.

Vad de sakkunniga föreslagit om befogenhet för beskattningsmyndigheten
att genom självrättelse korrigera felräkningar och andra uppenbara fel föranleder
icke någon erinran från min sida.

Däremot synes det mig, som om de sakkunniga, i sin strävan att skydda
de skattskyldiga mot anspråk i efterhand från det allmännas sida, konstruerat
reglerna om efterbeskattning på ett sätt som måste väcka betänkligheter.
I likhet med flera remissinstanser finner jag det sålunda varken lämpligt
eller ens möjligt att beskattningsmyndigheterna skall pröva om den skattskyldige
haft uppsåt att ernå opåkallad skattelindring eller gjort sig skyldig
till grov vårdslöshet, över huvud taget synes det enligt min mening icke finnas
anledning att frångå de principer på området, som nyligen efter ingående
överväganden antagits för de direkta skatterna genom den nya taxeringsförordningens
bestämmelser om eftertaxering. Jag förordar, att bestämmelserna
om efterbeskattning utformas i enlighet härmed.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Beträffande deklaration och annan utredning samt skattens inbetalning
kan jag i likhet med de flesta remissinstanserna i huvudsak godta de sakkunnigas
förslag. Detta innebär, såsom kontrollstyrelsen påpekat, närmast
ett lagfästande av de normer som nu tillämpas i praxis. Jag skall här endast
beröra några punkter, som föranlett diskussion i remissyttrandena.

En fråga som särskilt uppmärksammats i några yttranden är, om deklarationsförsummelser
bör straffbeläggas mera generellt, såsom skett i taxeringsförordningen,
eller i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag beivras
endast i de fall där uppsåt eller grov vårdslöshet från den skattskyldiges
sida kan styrkas. I praktiken är skillnaden mellan de båda ståndpunkterna
inte så stor, eftersom taxeringsförordningen innehåller särskilda bestämmelser,
varigenom ursäktliga eller eljest ringa fall undgår påföljd. Enligt
min mening bör på de skattskyldiga kunna ställas det kravet att de med omsorg
fullgör sin deklarationsskyldighet. Jag förordar därför, att deklarationsförsummelser
generellt straffbelägges och att reglerna i ämnet utformas i anslutning
till taxeringsförordningen.

Vad angår bokgranskning och därmed jämförlig kontroll anser jag i likhet
med överståthållarämbetet och vissa andra remissinstanser, att sådan
kontroll bör underkastas väsentligen samma, av hänsyn till sekretessintressen
och till den skattskyldiges verksamhet betingade begränsningar som
motsvarande förfarande vid inkomsttaxeringen.

Kontrollstyrelsens nuvarande, i förslaget bibehållna befogenhet att kräva
ställande av säkerhet och att meddela s. k. förfogandeförbud har föranlett
betänkligheter på vissa håll. Jag delar dessa betänkligheter. I likhet med
kontrollstyrelsen finner jag, att i huvudsak samma garantier för skattens
behöriga erläggande torde kunna erhållas, om statsverkets fordran på indirekta
skatter blir förenad med förmånsrätt. Jag avser därför att senare denna
dag föreslå, att 17 kap. 12 § handelsbalken kompletteras så att den förmånsrätt
som där stadgas för direkta skatter utsträckes till att gälla indirekta
skatter på vilka den här tillämnade förordningen helt eller delvis blir
tillämplig. I anslutning härtill bör sakkunnigförslagets bestämmelser om
ställande av säkerhet och om förfogandeförbud utgå.

Några remissinstanser har uttalat sig mot besvärssakkunnigas förslag att
beskattningsmyndigheten skall få befogenhet att utdöma viten. Med hänsyn
till kvalifikationerna hos de myndigheter som här kan komma i fråga, synes
den föreslagna anordningen inte behöva väcka betänkligheter. Jag tillstyrker
därför de sakkunnigas förslag i denna del.

Besvärssakkunniga har föreslagit, att de nuvarande invecklade reglerna
om avgift vid utebliven betalning av skatt ersättes med regler om att ränta
skall erläggas till statsverket vid försenad inbetalning resp. restitution av
skatt. Ehuru förslaget mött vissa invändningar, anser jag, alt det är förenat
med så betydande fördelar såväl ur rättvisesynpunkt som från administrativ
synpunkt att jag vill förorda detsamma. Räntan på för sent inbetald
skatt synes dock, i viss anslutning till vad som gäller kvarskatteräntan,
höra sättas till sju procent för år. Efter förebild av uppbördsförordningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

hör vidare stadgas ett visst minimibelopp för räntan. Detta synes böra sättas
tämligen högt, förslagsvis 10 kronor. Å andra sidan bör beskattningsmyndigheten
äga befogenhet att avstå från ränta, när dröjsmålet är ringa, det
ognidna beloppet är lågt eller det eljest framstår såsom skäligt att ränta ej
utgår. Vid restitution av skatt bör, som de sakkunniga föreslagit, ränta utgå
med fem procent från inbetalningsdagen. I fråga om restitutionsränta synes
vidare böra föreskrivas, att räntebelopp under fem kronor inte skall utgå.

Jag vill slutligen nämna, att jag biträder ett förslag av kontrollstyrelsen,
att skatten skall få inbetalas när som helst under den för avgivande av deklaration
bestämda tiden.

V. Besvär

Besvärssakkunniga

Innan besvärssakkunniga närmare ingår på besvärsförfarandet, lämnas
vissa uppgifter om besvärsfrekvensen.

Sålunda framhålles, att hos generaltullstyrelsen och regeringsrätten förekommer
ett betydande antal besvär i mål om tull in. m. Däremot avgjordes
hos regeringsrätten under åren 1941—56 endast 53 mål om skatt, i vilka kontrollstyrelsen
beslutat i första instans. Denna ringa besvärsfrekvens finner
besvärssakkunniga påfallande, eftersom kontrollstyrelsen årligen behandlar
ett mycket stort antal skatteärenden; under år 1953 emottog styrelsen 39 150
deklarationer i skatteärenden, vid vilkas granskning förslag till ändring
framställdes i 3 412 fall.

Besvärsmålens art och utgången i desamma framgår av denna uppställning.

Besvär över konirollshjrelsens beslut 1941—1956

	Bifall	Ej	Avvis-	Totalt
	helt el.	änd-	ning	antal
	delvis	ring
Pappersskatt
Tidning allmän nyhetstidning eller ej (RÅ 1949 not Fi
159, 604 och 1464, 1950 not Fi 1196) ...............	2	2		4
Läskedrycksskatt
Beräkning av den skattepliktiga tillverkningen (RÅ 1942
not Fi 524 och 1944 not Fi 45) .....................		2		2
Dödsbos ansvar för skatt å tillverkning, som ägt rum före
dödsfallet (RÅ 1944 not Fi 1073) ...................		1		i
Varuskatt
Tidpunkt för skattskyldighetens inträde (RÅ 1942 not
Fi 295, 1943 not Fi 784 och 785, 1944 not Fi 127) .....	1	3		4
Tillverkningens skatteplikt (RÅ 1943 not Fi 173 och 878,
1946 ref. 39, 1947 ref. 54) .........................		4		4
Tillverkningens yrkesmässighet (RÅ 1943 not Fi 174) .....		1		1
Uttagande av minimiskatt (RÅ 1943 not Fi 175 och 786) . .		2		2
Beräkning av varas beskattningsvärde (RÅ 1944 ref. 2, not
Fi 128 och 771, 1945 not Fi 757, 1955 not Fi 323) ......	2	3		5
Förfogandeförbud (RÅ 1945 not Fi 1068)................		1		1
Upplysning angående varas skatteplikt (RÅ 1944 not Fi 480)			1	1

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

	Bifall	Ej	Avvis-	Totalt
	helt el.	änd-	ning	antal
	delvis	ring
Varas skatteplikt (RÅ 1942 not Fi 296 och 564, 1943 not
Fi 172, 522, 523 och 783. 1944 not Fi 652 och 1007, 1949
not Fi 958, 1381 och 1382, 1951 not Fi 871, 1952 not
Fi 590, 1954 not Fi 2172, 2173, 1955 not Fi 324).......	1	15		16
Skattens beräkning (RÅ 1955 not Fi 187, 321, 322) ....		3		3
Elskalt
Skattskyldighet (RÅ 1955 not Fi 327, 329) ..............		2		2
Elkrafts beskattningsvärde (RÅ 1955 not Fi 328).........		1		1
Försäljningsskatt
Uttagande av minimiskatt (RÅ 1954 not Fi 2171) ........		1		1
Brännoljeskatt
Förbruknings skatteplikt (RÅ 1955 ref. 47) ..............		1		1
Smöravgift
Varas skatteplikt (RÅ 1955 not Jo 22)..................	1			1
Skatt vid tillverkning och import av personbilar
Restitution (RÅ 1956 not Fi 13—15) ....................		3		3
Summa	7	45	1	53

Även antalet besvär över jordbruksnämndens beslut är, såsom framgår av
den följande uppställningen, ringa.

Besvär över jordbruksnämndens beslut 1947—1956

Införselavgift för potatis Restitution (RÅ 1955 not Jo 14, 1956 not Jo 8, 15, 18, 36)	Bifall helt el. delvis	Ej ändring	Totalt antal
1	4	5
Prisutjämningsavgifl för fettråvaror och fettvaror Befrielse eller återbäring (RÅ 1955 not Jo 11, 1956 not Jo 4) Skatteplikt (RÅ 1956 not Jo 35).............	1	2	2
Summa	2	6	8

Orsaken till den låga besvärsfrekvensen i skatteärendena hos kontrollstyrelsen
och jordbruksnämnden torde enligt de sakkunniga till väsentlig
del vara att söka i dessa myndigheters vidsträckta självrättelsemöjligheter
och över huvud taget det informella sätt, på vilket skatteärendena handlägges
hos dem. Förutsättningarna för att tvister skall uppkomma mellan de
skattskyldiga och det allmänna är också, påpekar de sakkunniga, mindre här
än t. ex. vid inkomstbeskattningen med dess mera invecklade regelsystem.

De sakkunniga framhåller, att den föreslagna lagstiftningen kan väntas i
olika hänseenden verka bade ökande och minskande på besvärsfrekvensen.
En viss nettoökning finner de sakkunniga emellertid inte osannolik.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Besvärssakkunniga har till grund för sina överväganden rörande i nstansordningen
lagt principen om ett treinstanssystem. Att begränsa
antalet besvärsinstanser till en — vilket innebure bibehållandet av nuvarande
ordning beträffande kontrollstyrclsens och jordbruksnämndens beslut
— bör enligt de sakkunniga inte komma i fråga, då därigenom utsikterna
till att i vart fall mera komplicerade mål skall bliva tillräckligt utredda
och så allsidigt bedömda som önskvärt är försämras på ett betänkligt sätt.

Därjämte har de sakkunniga utgått från att sådana organ som lokal tullmyndighet,
kontrollstyrelsen, jordbruksnämnden och länsstyrelse liksom hittills
kommer att fungera som beskattningsmyndigheter. Icke heller har de
sakkunniga funnit anledning att föreslå avvikelse från nu tillämpad ordning,
enligt vilken regeringsrätten utgör slutinstans.

Vid nu angivna förhållanden har problemet för de sakkunniga begränsats
till att finna lämplig mellaninstans mellan beskattningsmyndigheten och
regeringsrätten.

Besvärssakkunniga har vidare ansett sig böra utgå från den ytterligare förutsättningen,
att mellaninstansen skall vara gemensam för mål rörande alla
av lagstiftningen berörda skatter, oavsett om de utgår i samband med inhemsk
verksamhet eller i samband med in- eller utförsel. Orsaken till att
detta önskemål uppställts är i främsta rummet att det beträffande en rad
skatter, däribland varuskatten, finnes mer än en beskattningsmyndighet.
Skilda organ fungerar, allteftersom fråga är om skatt, som utgöres i verksamhet
driven inom riket, och om skatt, som utgöres vid införsel till eller utförsel
från riket. De sakkunniga påpekar, att i ett och samma skatteärende
fråga kan vara om uttagande av flera olika slag av skatter, t. ex. tull och
varuskatt. Det måste, säger de sakkunniga, under angivna omständigheter
vara ett bestämt önskemål att — då beslut avseende skatter av denna art
överklagas — besvärsmålen samlas hos samma mellaninstans.

De enda myndigheter, som enligt besvärssakkunnigas mening kan komma
i fråga som mellaninstans, är kammarrätten och gcneraltullstyrelsen.

Vid valet mellan dessa båda är man måhända, framhåller de sakkunniga,
först benägen att giva företräde åt kammarrätten, såsom varande en förvaltningsdomstol
med vidsträckt erfarenhet på skatterättens område. För
kammarrättens insättande som mellaninstans talar icke minst den omständigheten,
att det ur åtskilliga synpunkter vore en betydande vinst, om man
småningom kunde nå fram till en organisation med eu enda central skattedomstol
under regeringsrätten för såväl direkta som indirekta skatter.

De sakkunniga framhåller, att kammarrätten i och för sig s*ynes ha möjlighet
att påtaga sig den ifrågasatta uppgiften utan organisatoriska förändringar
av principiell räckvidd. Särskilda sakkunniga medlemmar skulle knappast
behöva tillföras kammarrätten för prövning av ifrågavarande skattemål.
Eventuellt kunde övervägas alt överlämna föredragningen i kammarrätten
av tulltckniskt betonade skattemål åt tjänstemän från generaltnllstyrelsen. I
övrigt finge behovet av särskild sakkunskap i kammarrätten tillgodoses på
sedvanligt sätt genom inhämtande av utlåtande från sakkunnig myndighet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

t. ex. generaltullstyrelsen, eller från andra sakkunniga. I betänkandet påpekas
emellertid, under hänvisning främst till tullmålen, att en utökning av
kammarrättens personal skulle bli erforderlig.

Besvärssakkunniga finner emellertid, att en ordning av här skisserat slag
skulle i grund förändra generaltullstyrelsens ställning. Handläggningen av
besvärs- och anmärkningsmålen utgör för närvarande för generaltullstyrelsen
en central arbetsuppgift. Det kan göras gällande att en väsentlig förutsättning
för styrelsens möjligheter att leda tulltaxeringsarbetet är att styrelsen
har befogenhet att pröva besvär över lokal tullmyndighets beslut. De sakkunniga
godtar dock inte detta resonemang. Principiella hinder för en överflyttning
av tullverkets besvärsmål till kammarrätten anses därför icke föreligga De

sakkunniga påpekar emellertid, att den överväldigande delen av de
besvärsmål, varom är fråga, för närvarande är tullmål, som prövas av gcneraltullstyrelsen.
Denna har förvärvat stor sakkunskap och rik erfarenhet
på detta område. Styrelsen har handlagt dessa besvärsmål på ett sätt
som, såvitt de sakkunniga har sig bekant, icke givit anledning till önskemål
om några förändringar. Om nu kammarrätten övertoge generaltullstyrelsens
roll som besvärsprövande myndighet med avseende å tullmålen, komme
denna omläggning att leda till organisatoriska förändringar av en sådan
räckvidd, att ingående undersökningar erfordras för att överblicka
verkningarna därav.

På nu anförda grunder har de sakkunniga kommit till det resultatet, att
talan mot beslut av lokal tullmyndighet liksom hittills skall föras hos generaltullstyrelsen.
Härav följer enligt de sakkunnigas mening, om det fasthålles
att mellaninstansen skall vara gemensam, att även besvär över kontrollstyrelsens,
jordbruksnämndens, länsstyrelses in. fl. liknande beskattningsmyndigheters
beslut bör prövas av generaltullslyrelsen.

Vad de sakkunniga föreslagit innebär att generaltullstyrelsen blir besvärsinstans
i förhållande till exempelvis kontrollstyrelsen och jordbruksnämnden.
Att ett centralt ämbetsverk efter besvär prövar ett annat centralt
ämbetsverks beslut är dock, framhåller de sakkunniga, i och för sig icke
mera anmärkningsvärt än alt ett centralt ämbetsverk — såsom sker på
vissa områden — prövar en länsstyrelses beslut.

De sakkunniga bar velat tillse, att generaltullstyrelsen erhåller en för
uppgiften som besvärsinstans lämplig sammansättning. I detta hänseende
anser de, att fordringar kan uppställas om kollegial sammansättning och
om ett visst juridiskt inslag. Enligt de sakkunnigas förslag skall i generaltullstyrelsen
vid prövning av besvärsmål ingå tre av Kungl. Maj:t för viss
tid — förslagsvis fyra år — förordnade befattningshavare i styrelsen, av vilka
minst två skall vara lagfarna. För ledamöterna skall finnas av Kungl.
Maj :t förordnade ersättare. Förordnande som medlem eller suppleant i styrelsen
skall icke kunna återkallas under den tid det varar. Ledamöterna
avses nämligen skola intaga en ställning som i fråga om självständighet
in. in. möjligast liknar en domares.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Besvärssakkunniga betonar, att deras förslag utgår från för närvarande
gällande ordning och betingas av de förutsättningar, under vilka de sakkunniga
arbetat. Ett nytt läge kan, framhåller de sakkunniga, snart nog
uppkomma, därest nya konsumtionsskatter införes, vilka ställer andra krav
på instansordningen än de nuvarande skatterna. Såsom en annan omständighet,
som kan påverka bedömandet, framhålles de vid tiden för betänkandets
avgivande föreliggande, sedermera genomförda planerna på fullföljdsbegränsningar
i taxeringsmål i regeringsrätten.

Beträffande besvärsordningen betonas i betänkandet, att den
lösning som problemet om partsställningen erhåller blir grundläggande.

För att handläggningen av besvärsmålen rörande förevarande skatter
verkligen skall erhålla en ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande utformning,
bör denna enligt de sakkunniga gestaltas som ett förfarande
mellan två parter, den skattskyldige, å ena, och en representant för det
allmänna, ett allmänt ombud, å andra sidan. Båda bör utrustas med klagorätt.
Rättsmedlet bör för båda vara detsamma, nämligen besvär. Så snart
den ene klagar, bör den andre automatiskt inträda som motpart. Så långt
det är praktiskt möjligt bör jämställdhet dem emellan råda. Genom en
kontradiktorisk utformning av förfarandet får generaltullstyrelsen, påpekas
det vidare, ökade möjligheter att iakttaga en opartisk hållning såväl då
det gäller att införskaffa utredningsmaterial som vid den slutliga bedömningen
av målet. Det framhålles, att även för sista instans, d. v. s. regeringsrätten,
innebär den kontradiktoriska utformningen fördelar. Genom att det
allmänna får en egen representant med besvärsrätt befrias inte blott generaltullstyrelsen
utan även beskattningsmyndigheten från det särskilda hänsynstagande
till kronans ekonomiska intressen, som kan tänkas inverka på
prövningens objektivitet.

Det allmännas representant, allmänt ombud, tänkes få ungefär samma
ställning som taxeringsintendenten i taxeringsförfarandet. Allmänt ombud
föreslås i princip skola kunna inträda i ett mål först sedan beskattningsmyndigheten
fattat definitivt beslut om skatten. Hans verksamhet är sålunda
väsentligen knuten till besvärsmyndigheterna och till den första instansen
endast såtillvida, att han har att genomgå dennas beslut och taga
ställning till frågor om överklagande. Liksom taxeringsintendenten bör allmänna
ombudet enligt förslaget verka för rättvisa och likformighet i beskattningen
och bör för den skull kunna föra talan även till förmån för
den skattskyldige. Då skattskyldig klagar, skall ombudet yttra sig över besvären
och i övrigt uppträda som dennes motpart. Närmare bestämmelser
om allmänna ombudets uppgifter och befogenheter förutsättcs bli meddelade
instruktionsvägen. Reellt bör ombudet, framhåller de sakkunniga, inlaga
en oavhängig ställning till såväl beskattningsmyndigheten som besvärsmyndigheterna.
Det antages dock vara praktiskt att organisatoriskt
inordna honom i någon av dessa, t. ex. ombud i mål om skatter, som utgår

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

vid inhemsk verksamhet, i kontrollstyrelsen respektive jordbruksnämnden
och ombud i mål om skatt vid in- och utförsel i generaltullstyrelsen.

Besvärssakkunniga påpekar, att det för närvarande saknas möjlighet för
det allmänna att besvärsvägen föra talan mot beskattningsmyndighetens
beslut. Däremot kan det allmänna i betydande utsträckning göra sina anspråk
såväl mot redogörare som mot skattskyldig gällande i anmärkningsväg.
Vid en omläggning till ett tvåpartsförfarande ter det sig enligt de
sakkunnigas mening onaturligt att bibehålla anmärkningsförfarandet i
dess nuvarande form på de områden, där den föreslagna lagstiftningen
skall gälla. Besvärssakkunniga har icke kunnat finna några binder möta
mot dess avskaffande där. Vad angår de skatter, beträffande vilka kontrollstyrelsen
och jordbruksnämnden för närvarande är beskattningsmyndigheter,
påpekar besvärssakkunniga, att anmärkningsförfarandet icke tillämpas
i praktiken. Däremot spelar anmärkningsförfarandet stor roll i tullverket.
De sakkunnigas undersökningar har emellertid lett dem till den
uppfattningen, att anmärkningsförfarandet i den speciella utformning det
erhållit beträffande skatter, som tullverket handhar, utan större omläggningar
i sak av nuvarande organisation och förfarande kan ersättas av ett
besvärsförf arande.

Vad angår över k lag b ar heten har besvärssakkunniga kommit till
den uppfattningen, att alla beslut av beskattningsmyndigheten i ett skatteärende
— oavsett vilken denna är — bör vara överklagbara, även exempelvis
preliminära beslut, beslut under utredningen och beslut i samband med
uppbördsförfarandet. Beslut av sist angivet slag kan, framhåller de sakkunniga,
vara av så ingripande art, att den som beröres därav bör ha möjlighet
att få beslutet omprövat. Givetvis finnes, påpekas det vidare, åtskilliga
mindre betydelsefulla beslut under utredningen, vilkas överklagbarhet kunde
ifrågasättas. Emellertid blir ett överklagande säkerligen i dessa fall ytterst
sällan aktuellt. Under sådana omständigheter har de sakkunniga till
undvikande av onödig vidlyftighet i lagtexten avstått från att utforma ett
antal undantag från huvudregeln, vilka knappast skulle få någon praktisk
betydelse. Det erinras om att överklagbarheten icke hindrar, att beskattningsmyndighetens
beslut länder till omedelbar efterrättelse.

Något annorlunda ställer det sig enligt de sakkunniga vid talan från generaltullstyrelsen
till Kungl. Maj :t. Begränsningar måste härvid göras i
vissa fall, där generaltullstyrelsen beslutat i andra instans. Alla dess utslag
anses icke böra få överklagas till regeringsrätten. Sålunda bör icke talan mot
styrelsens utslag, avseende besvär över preliminärt beslut om skatt och beslut
under utredningen, få föras upp i den tredje och sista instansen. Däremot
bör talan få fullföljas mot styrelsens utslag i anledning av besvär över
övriga beslut om skatt, beslut om erläggande och återbetalning av skatt
(häri inbegripet beslut om ställande av säkerhet) samt beslut om utdömande
av vite. I de fall, då styrelsen själv beslutat som första instans, t. ex. beträffande
s. k. förfogandeförbud, torde däremot enligt de sakkunniga inskränkningar
i fullföljden icke böra göras utom i visst fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Då det gäller besvärsrätten vid talan hos generaltullstyrelsen
skiljer de sakkunniga mellan slutliga beslut om skatt och beslut om självrättelse
i inskränkt mening och om efterbeskattning, å ena, samt beskattningsmyndighetens
övriga beslut, såsom preliminära beslut om skatt, beslut
under utredningen och beslut rörande uppbördsfrågor samt beslut om utdömande
av vite, å andra sidan.

I fråga om beslut av det förra slaget bör enligt de sakkunniga besvärsrätt
först och främst tillkomma den som i förslaget betecknats som skattskyldig,
d. v. s. den som är ansvarig gentemot statsverket för skattens utgörande.
Vidare bör allmänt ombud äga överklaga sådana beslut.

Besvärssakkunniga diskuterar emellertid, huruvida besvärsrätt bör förbehålles
enbart skattskyldig och allmänt ombud, och ifrågasätter att låta
besvärsrätt tillkomma även vissa andra. Härom anföres bl. a. följande.

Olika meningar kunna tänkas uppkomma om exempelvis skattens storlek
i ett särskilt fall mellan den »skattskyldige» producenten eller importören
och skattebetalaren i senare led, som här för enkelhetens skull betecknas
som förnödenhetens konsument.

Det ligger visserligen i sakens natur, att sådana motsättningar mellan producent
och konsument mindre ofta uppkomma, då det i regel ligger också
i den formellt skattskyldiges intresse att kunna sätta priset på förnödenheten
så lågt som möjligt. Vissa rättsfall beträffande den numera avskaffade
pappersskatten (RÅ 1949 not Fi 159, 604 och 1464 samt 1950 not
Fi 1196) äro emellertid belysande och visa, att fall kunna inträffa, då den
i sista hand skattebetalande konsumenten har intressen, som den skattskyldige
icke kan eller vill tillvarataga.

De sakkunniga föreslår, att besvärsrätt skall föreligga för konsument,
dock endast om beskattningsmyndighetens beslut länder honom till väsentlig
skada eller förlust. Vidare anföres.

I åtskilliga fall kan konkurrent till en skattskyldig ha betydande intresse
av utgången av ett skatteärende. Enligt gällande rätt är det dock tveksamt,
i vilken utsträckning konkurrenter äro saklegitimerade i andra fall än
då lagstiftningen särskilt beaktat deras intressen. För tullmålens del är,
som redan nämnts, uttryckligen stadgat, att besvärsrätt tillkommer varuhavaren
och i vissa fall den som påförts skatten. Härav följer, att konkurrenter
icke kunna anföra besvär. Den ståndpunkt gällande rätt intager
synes dock kunna bliva föremål för kritik. De skattskyldiga, som avses i
den nu föreslagna lagen, äro i stor utsträckning rörelseidkare. Den skatt
de påföras inverkar i hög grad på konkurrenskraften hos deras varupriser.
Ur konkurrenssynpunkt kan det understundom vara av allra största betydelse
för en rörelseidkare, bur de varor lians konkurrent tillverkar eller
importerar bliva bedömda i skattehänseende, icke minst om skatt i form
av skyddstull pålagts i syfte att skydda vissa grupper av rörelseidkare.
Kan eu skattskyldigs konkurrent visa, att beslutet i ett skatteärende länder
honom till väsentlig skada eller förlust, synes han av nu angivna grunder
böra äga besvära sig över detta (35 § lagförslaget).

Med den av de sakkunniga föreslagna lösningen får det från fall till fall
prövas, huruvida beskattningsbeslutets verkningar för konkurrent eller
konsument, som besvärar sig, äro av det slag, att sådan skada eller förlust
uppkommer. Det måste bär bliva fråga om eu fri prövning, där olika fak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

torer få vägas mot varandra. Besvärsrätt bör i vart fall medgivas konkurrent
i sådana lägen, då i målet fråga är om övergång till en ny praxis, som kan
förändra konkurrensförhållandena inom en bransch. Det kan vara fråga om
ett spörsmål, rörande vilket konkurrenten redan erhållit ett förhandsbesked,
och det kan vara av betydande ekonomiskt intresse för honom att förhindra
uppkomsten av ett prejudikat av annat innehåll än förhandsbeskedets.

Det torde bliva en angelägenhet för praxis att söka åstadkomma en lämplig
gränsdragning kring de båda nya grupper av besvärsberättigade, vilka
enligt de sakkunnigas förslag komma att införas. Enligt de sakkunnigas
mening synes ett relativt liberalt bedömande vara på sin plats.

Det förefaller emellertid icke sannolikt att besvär i någon större omfattning
komma att anföras av personer tillhörande nämnda grupper. Härtill
medverka flera faktorer, huvudsakligen sådana av praktisk natur. Beslut
delgives icke med hithörande klagoberättigad, utan denne är hänvisad att i
annan ordning skaffa sig kännedom om det beslut han önskar överklaga.

De sakkunniga påpekar, att formellt kommer yrkande, som klagoberättigad
tredje man besvärsvägen framställer, att vara till förmån eller nackdel
för det allmänna eller för den skattskyldige men däremot icke att omedelbart
beröra honom själv.

Vad angår andra beskattningsmyndighetens beslut än nu berörda, t. ex.
preliminära beslut om skatt och beslut under utredningen, föreslås, att besvärsrätt
skall tillkomma den skattskyldige. Vidare bör annan kunna klaga,
i den mån han omedelbart beröres av ett beslut under utredningen. Besvärsberättigad
blir sålunda exempelvis tredje man i fråga om beslut, som
förpliktar honom att fullgöra en prestation, t. ex. att tillhandahålla sina
handelsböcker. Att beslut om utdömande av vite alltid bör kunna överklagas
av den, som drabbas av beslutet, finner de sakkunniga uppenbart. Däremot
anser de ej behövligt att allmänt ombud äger klaga över hithörande
beslut.

Vad nu anförts om besvärsrätt vid talan från beskattningsmyndigheten
till mellaninstansen bör enligt de sakkunniga givas motsvarande tillämpning
beträffande besvärsrätt vid talan från mellaninstansen till regeringsrätten.
Vissa begränsningar som följer av sakens natur anses härvid uppkomma
beroende på hur part bestämt sin talan i lägre instans. En allmän
förutsättning för besvärsrätt — vilken dock ej direkt utsäges i den föreslagna
lagtexten -— är för den som varit part redan i mellaninstansen, att
dennas beslut gått honom emot i något avseende. Konsument eller konkurrent,
som icke tidigare varit part i målet, skall kunna klaga endast om generaltullstyrelsens
utslag innebär en ändring, som medfört väsentlig skada
eller förlust för honom i förhållande till rättsläget efter beskattningsmyndighetens
beslut.

Beträffande besvärstiden vid fullföljd av talan hos generaltullstyrelsen
betecknar de sakkunniga såsom i och för sig önskvärt, att tiderna
enligt lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets
beslut — tre respektive fem veckor — kunde bli generellt tillämpliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

Liksom förhållandet är i taxeringsmål anses emellertid i konsumtionsskattemål
det allmännas representant icke ha möjlighet att inom en treveckorsfrist
genomgå och granska alla av vederbörande beskattningsmyndighet
meddelade beslut om skatt. De sakkunniga finner därför ofrånkomligt att
låta allmänt ombud erhålla en avsevärt längre klagotid. Om så sker, synes
det de sakkunniga rimligt att låta även den skattskyldige komma i åtnjutande
av samma längre frist. Härigenom undvikes också de svårigheter, som
uppkommer, därest i ett och samma mål laga kraft inträder vid olika tidpunkter
med avseende på olika parter.

Besvärssakkunniga har kommit till den uppfattningen att en besvärstid
av två månader räknad från delgivningsdagen bör vara tillräcklig i fråga om
beskattningsmyndighets beslut om skatt, vilket icke är preliminärt, såväl
för allmänna ombudet som för den skattskyldige.

Vad angår lokal tullmyndighets beslut om skatt måste dock, påpekar de
sakkunniga, besvärstiden göras än längre med hänsyn till bl. a. förfarandet
vid tulls bestämmande. För vissa grupper av avgöranden av lokal tullmyndighet
gäller nu en tvåårig frist, för andra en frist om 60 dagar. Besvärssakkunniga
föreslår en generell besvärstid av sex månader, räknad
från delgivningsdagen, vid talan mot alla lokal tullmyndighets beslut om
skatt.

När det gäller beslut, över vilka allmänna ombudet ej får klaga, t. ex.
preliminärt beslut om skatt, beslut under utredningen etc., anses den allmänna
besvärstiden om tre veckor från delgivningsdagen kunna äga tilllämpning.
Det föreslås emellertid, närmast som en motsvarighet till reglerna
om efterbeskattning vid inhemsk verksamhet, en regel om rätt för allmänt
ombud att anföra besvär över lokal tullmyndighets beslut under en
femårsperiod räknad från beslutets dag, för det fall att beslutet blivit felaktigt
på grund av att skattskyldig i uppsåt att undandraga skatt eller av
grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift.

Vid talan från generaltullstyrelsen till Kungl. Maj :t åter har besvärssakkunniga
ansett reglerna i 1954 års besvärstidslag kunna tillämpas. Någon
anledning att i denna instans medgiva en förlängning av den sedvanliga besvärstiden
anses icke föreligga.

Besvärssakkunniga påpekar, att tredje man, som utan att tidigare ha varit
part kan äga överklaga avgörande i skattefråga på grund av att detta länder
honom till väsentlig skada eller förlust, regelmässigt icke delgives beslutet
eller uIslaget. Oavsett om fråga är om talan till generaltullstyrelsen eller till
Kungl. Maj :t, kan därför icke för dennes del delgivningsdagen användas
som utgångspunkt för besvärstiden. Besvärssakkunniga föreslår därför, att
såvitt angår klagande, varom nu är tal, besvärstiden i angivna fall i stället
skall beräknas från beslutets dag. Har konsument eller konkurrent uppträtt
som part i besvärsmål bos generaltullstyrelsen, räknas givelvis besvärstiden
för honom liksom för andra parter vid talan till Kungl. Maj:t på vanligt
sätt från delgivningcn av utslaget i målet.

Besvärssakkunniga har ansett det önskvärt, att en möjlighet till anslut 6

Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

ningsvad införes även på konsumtionsbeskattningens område. Tiden föreslås
bli tre veckor vid talan till generaltullstyrelsen och en vecka vid talan till
Kungl. Maj :t.

Beträffande sättet för besvärstalans väckande föreslås regler av i
huvudsak samma innebörd som i rättegångsbalken. Enligt förslaget skall
besvärsinlagan alltid inges till beslutsmyndigheten.

Utredningen i besvärsmål föreslås uppdelad på en förberedande
handläggning hos beslutsmyndigheten och den slutliga behandlingen hos
besvärsmyndigheten.

Beslutsmyndigheten föreslås skola få till uppgift att ombesörja förberedelsen
i målet genom att inhämta skriftlig förklaring från klagandens
motpart, avgiva eget utlåtande och därpå sammanställa och till besvärsmyndigheten
insända besvärsakten i målet. I tullmålen, där den skattskyldiges
motpart — allmänna ombudet — kan antagas bliva placerad hos generaltullstyrelsen,
kan, påpekar de sakkunniga, den föreslagna ordningen förefalla
mindre praktisk vid talan från beskattningsmyndigheten till den första
besvärsinstansen. Då skattskyldig överklagar beslut av beskattningsmyndigheten
blir följden att besvärsakten, sedan besvärsinlagan inkommit, först
måste skickas till allmänna ombudet hos generaltullstyrelsen för yttrande,
därefter åter till den lokala tullmyndigheten för eventuell komplettering och
utlåtande från denna myndighet samt slutligen tillbaka till generaltullstyrelsen
för avgörande. Även om denna procedur kan synas mindre rationell,
anser de sakkunniga dock, att olägenheterna därav icke är så stora, att de kan
motivera särregler för tullmålens del vid talan till generaltullstyrelsen.

Den slutliga utredningen skall enligt förslaget ankomma på besvärsmyndigheten.
I lagförslaget har regler om förfarandet endast upptagits för generaltullstyrelsens
vidkommande.

Vad angår regeringsrätten har de sakkunniga utgått från att förfarandet
där regelmässigt icke bör bindas av föreskrifter i speciallagstiftning, vilka
kanske skulle få varierande utformning från ett rättsområde till ett annat.
Så länge någon allmän lagstiftning om förfarandet hos regeringsrätten
icke finnes, får det alltså liksom hittills ankomma på denna att på grundval
av rättegångsbalkens regler själv närmare utforma sitt förfarande.

Besvärssakkunniga betonar vikten av att besvärsmyndigheten aktivt verkar
för att utredningsmaterialet i varje mål blir så fylligt som kräves för
att ett riktigt avgörande skall kunna träffas. Den bör exempelvis, om en
brist i materialet på någon betydelsefull punkt kan konstateras och parterna
icke självmant avhjälpa densamma, icke slå sig till ro därmed utan
söka fullständiga materialet, antingen på egen hand eller med parternas
medverkan. Någon uttrycklig regel härom i själva lagen har ej ansetts behövlig.
Det har ansetts tillfyllest, att lagen klart angiver de utredningsbefogenheter,
som tillkomma besvärsmyndigheten.

Besvärssakkunniga har utgått från den allmänna grundsatsen att be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

svärsmyndigheten i princip bör vara utrustad med samma utredningsmöjligheter
som beslutsmyndigheten. Generaltullstyrelsen bör sålunda enligt
de sakkunniga vid behandling av besvärsmål ha tillgång till i första hand
alla de befogenheter i utredningshänseende, som tillkommit beskattningsmyndigheten
i målet. Därutöver pekar de sakkunniga på behovet av att
kunna anordna muntlig handläggning. Emellertid framhålles, att denna utredningsmöjlighet
— bl. a. med hänsyn till kostnaderna för den enskilde —
måste användas med urskillning. Avgörandet om förhör skall anordnas föreslås
skola alltid ytterst ligga hos generaltullstyrelsen.

Uttryckliga bestämmelser föreslås om rätt för part att erhålla del av allt
material av betydelse i ett besvärsmål. Samma skyldighet att uppteckna
uppgift, som förutses kunna sedermera vinna beaktande vid målets avgörande,
vilken stadgas för beskattningsmyndigheten, skall gälla även för besvärsmyndigheten
i besvärsförfarandet. Vidare skall tydligt utsägas, att
part äger rätt att fritt förebringa bevisning i saken och utveckla sin talan.

Beträffande generaltullstyrelsens utslag stadgas i förslaget, att det skall
innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundas, samt klagobesked. Utslag
och beslut skall skriftligen delgivas parterna.

Frågor om verkställighet m. m. har lösts på i huvudsak samma
sätt som i annan skattelagstiftning.

Bl. a. med hänsyn till de regler i förslaget som innebär, att beskattningsmyndighets
beslut regelmässigt skall lända till omedelbar efterrättelse, har
de sakkunniga ansett det påkallat att i lagstiftningen en bestämmelse intages,
som uttryckligen bemyndigar generaltullstyrelsen att besluta om
inhibition beträffande överklagat beslut i avvaktan på besvärsmålets avgörande.
Att regeringsrätten äger att i där anhängiga besvärsmål besluta
om inhibition anses följa av allmänna grundsatser.

Vad härefter angår generaltullstyrelsens egna utslag föreslås de enligt en
särskild bestämmelse skola, såvitt de icke avse utdömande av vite, lända till
omedelbar efterrättelse, ett stadgande som för övrigt föreslås få avseende
även å de beslut, generaltullstyrelsen enligt lagförslaget har att fatta li
första instans, t. ex. beslut om utredningsåtgärd i besvärsmål. Av bestämmelserna
i lagförslaget framgår särskilt, att utslag som innebär ändring i
tidigare beslut om skatt avses skola lända till omedelbar efterrättelse. Skatt,
som på grund av utslag i besvärsmål skall erläggas utöver vad redan guldits,
skall sålunda, så snart beskattningsmyndigheten bestämt tiden härför,
genast inbetalas. På motsvarande sätt skall även beslut, som föranleder
återbetalning av tidigare gulden skatt, omedelbart verkställas.

Besvärssakkunniga har icke ansett särregler om särskilda rättsmedel
på förevarande beskattningsområde erforderliga. De i förvaltningsförfarandet
vanligen brukade särskilda rättsmedlen, resning och återställande
av försutten tid, anses vara tillfyllest.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Remissyttrandena

De allmänt tillstyrkande uttalanden, som redovisats i det föregående, gäller
i regel även de föreslagna besvärsreglerna. Så är fallet med det generella
tillstyrkande av de i betänkandet upptagna förslagen som gjorts av
Sveriges advokatsamfund. I yttrandet från näringslivets skattedelegation
framhålles, att det föreliggande förslaget till bestämmelser om kontradiktorisk
utformning av besvärsförfarandet i konsumtionsskattemål m. m. synes
väl ägnat att avhjälpa påtagliga brister i det rättsskydd varpå den enskilde
med fog kan göra anspråk. Sveriges köpmannaförbund finner de föreslagna
besvärsreglerna i stort sett tillfredsställande.

Kritik har emellertid också anförts i flera yttranden. Diskussionen har
härvid främst gällt instansordningen och särskilt förslaget att generaltullstyrelsen
skulle inskjutas som besvärsinstans mellan kontrollstyrelsen och
regeringsrätten.

Att instansordningen i konsumtionsskattemål skall omfatta tre
instanser har i allmänhet godtagits. Tveksamhet på denna punkt eller, i
några fall, direkt avstyrkande uttalanden har dock framkommit.

Överståthållarämbetet har intet att erinra mot den föreslagna treinstansordningen
med hänsyn särskilt till önskemålet att ett skattemål, vilket kommer
under högsta instansens prövning, är allsidigt och grundligt utrett, ett
önskemål, som knappast kan tillgodoses, om målet, innan det kommer till
högsta instansen, handlagts allenast i en instans, vilken dessutom har att
fungera som fiscus.

Kammarrätten anser i likhet med de sakkunniga, att en treinstansordning,
såsom i tullmål, bör eftersträvas och att denna kan åvägabringas genom
att en mellaninstans inskjutes mellan organen i första och sista instans.

Direkt tillstyrkande uttalanden göres även av länsstgrelsen i Värmlands
län samt Svensk industriförening.

I flertalet övriga yttranden har treinstanssystemet biträtts i den formen,
att någotdera av de diskuterade alternativen för en mellaninstans — kammarrätten
eller generaltullstyrelsen — förordats.

En mera tveksam hållning intar statskontoret, som anför följande.

För närvarande finnes beträffande de flesta skattefrågor, som beröra inom
landet utövad verksamhet, endast en besvärsinstans, regeringsrätten.
Detta förhållande är enligt de sakkunniga knappast tillfredsställande. Då
endast ett fåtal besvärsmål behandlats av regeringsrätten, förefaller det
emellertid icke, som om de skattskyldiga i större utsträckning varit missnöjda
med beskattningsmyndigheternas beslut i skatteärendena. Statskontoret
föreställer sig även, att införande av regler om förfarandet hos beskattningsmyndighet
i enlighet med vad som föreslagits samt möjlighet för de
skattskyldiga att erhålla förhandsbesked skulle väsentligt minska anledningarna
till förefintligt missnöje mot handläggningen av frågor rörande indirekta
skatter. Det vill därför förefalla statskontoret, som om frågan om
införandet av mellaninstans beträffande dessa skatteärenden icke vore av

Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

den angelägenhetsgrad, att den icke kunde anstå till prövningen av besvärssakkunnigas
kommande förslag om administrativa besvär eller frågan om
införandet av nya konsumtionsskatter blir aktuell.

Kontrollstyrelsen anser det visserligen vara tvivel underkastat, huruvida
ur rättssäkerhetssynpunkt något mera väsentligt står att vinna genom inskjutande
av en instans mellan styrelsen och regeringsrätten. Styrelsen vill
emellertid icke motsätta sig den föreslagna ordningen med tre instanser.

Kommerskollegium har i och för sig icke något att invända mot de skäl,
som åberopats till stöd för förslaget om ett treinstanssystem, men anser, att
förslaget i verkligheten är ägnat att i ej obetydlig mån motverka det angivna
syftet — att tillgodose rättssäkerhetens intresse — eftersom kravet på
snabbhet skulle bli eftersatt.

Justitiekansler sämbetet är icke övertygat att av de i betänkandet anförda
skälen ytterligare en instans bör tillskapas. Såvitt ämbetet kan förstå, bör
hinder icke möta för beskattningsmyndigheterna att, trots att förfarandet
hos dem ej är kontradiktoriskt, bringa ärendena i någorlunda lika väl utrett
skick som de sakkunniga antager skulle bli fallet efter ärendenas prövning
i en mellaninstans med ett tvåpartsförfarande.

Statens jordbruksnämnd anser det riktigt, att utredningen hos en ensidigt
fiskaliskt inriktad myndighet knappast kan bli så allsidig som önskvärt är.
Man synes dock enligt jordbruksnämndens mening icke med detta skäl
kunna motivera införandet av en mellaninstans beträffande de ärenden,
som handläggs av nämnden. Statens jordbruksnämnd är, framhålles det
vidare, åtminstone i vanlig mening icke någon fiskalisk myndighet utan
nämnden som sådan är ett kollegium, som sammansatts med tanke på att
representera — förutom administrativ sakkunskap — såväl producenternas
som konsumenternas, handelns och i viss mån förädlingsindustrins intressen.
De beslut, som fattas i nämndens plenum — beslut av principiellt intresse
eller av mera allmän räckvidd —- är sålunda icke avsedda enbart
att tillgodose det allmännas fiskaliska intresse utan utgör resultatet av en
avvägning mellan de olika berörda intressena.

Nämnden vill även framhålla, att en instansordning i viss mening redan
kan anses föreligga vid avgiftsärendenas handläggning inom nämnden. Då
ett avgiftsärende, som har avgjorts på någon avdelning av nämndens kansli,
på den avgiftsskyldiges begäran upptages till omprövning inom nämnden,
verkställs denna omprövning regelmässigt av generaldirektören eller i nämndens
plenum. Alla frågor angående besvär över nämndens beslut skall enligt
instruktionen för nämnden — vare sig de i nämnden avgjorts i plenum
eller på annat sätt — föredragas och avgöras i plenum.

När det gäller att ta ställning till frågan vilket organ som bör fungera
som mellaninstans har de allra flesta remissinstanserna förordat kammarrätten.
Detta gör justitiekanslersämbetet, statskontoret, kontrollstyrelsen,
riksräkenskapsverket, kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Uppsala, Kronobergs, Kristianstads, Skaraborgs och Värmlands län,

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare, Sveriges grossistförbund
och Svensk industriförening.

Flertalet av de argument som åberopats till förmån för kammarrätten
som mellaninstans återkommer i följande uttalande av länsstyrelsen i Värmlands
län.

Det synes länsstyrelsen som om de sakkunniga i sin strävan att skapa
ett så enhetligt system som möjligt och omfatta så många skatter utanför
taxeringsförfarandet som möjligt låtit sig förledas till att offra något av den
princip, som framför allt utgör ledstjärnan i deras arbete, nämligen rättssäkerheten.
Ett enhetligt system är givetvis önskvärt och praktiskt ur
många synpunkter, men bör icke göras till självändamål. Om man äventyrar,
att blott till någon del inkräkta på rättssäkerheten eller att icke få det
bästa möjliga i fråga om rättssäkerhet, måste, anser länsstyrelsen, önskemålet
om enhetlighet skjutas tillbaka. Att valet av mellaninstans bör falla
på kammarrätten ur synpunkten av rättssäkerhet, synes länsstyrelsen vara
fullt klart. Detta verks ledamöter äro alla lagfarna och inordnade i en fast
organisation. De besitta vidsträckt erfarenhet beträffande alla slags skatter.
Generaltullstyrelsens ledamöter behöva icke vara jurister. De besitta visserligen
stor erfarenhet på tullväsendets område, men torde i regel icke
hava större erfarenhet av beskattningsväsendet i allmänhet.

Efter att ha erinrat om de sakkunnigas förslag att generaltullstyrelsen
vid besvärsmåls avgörande skulle tillföras särskilda på viss tid förordnade
ledamöter, framhåller länsstyrelsen, att ett sådant system är alltför lösligt
för en förvaltningsdomstol av denna viktiga beskaffenhet. En befattningshavare,
som tjänstgör enligt förordnande på viss tid, kan, utlalar länsstyrelsen,
även om förordnandet icke kan återkallas under den tid det löper, i
fråga om självständighet icke jämföras med en oavsättlig domare.

Enligt länsstyrelsens mening synes tullförfarandet i alla instanser kunna
undantas från den nya lagstiftningen. Länsstyrelsen tillägger.

Generaltullstyrelsen skulle då lämnas i orubbat bo med sina tullmål, och
kammarrätten skulle utan olägenhet kunna göras till mellaninstans för förfarandet
i övrigt. Det skulle visserligen på detta sätt bliva tre i stället för
två huvudtyper för förfarandet med skatter och avgifter, nämligen taxeringsförfarandet,
tullförfarandet samt förfarandet vid konsumtionsbeskattning
och likartade skatter. Länsstyrelsen kan dock icke inse, att någon större
olägenhet skulle vara förenad härmed.

Länsstyrelsen anser emellertid icke att det finns något hinder för att göra
de föreslagna reglerna för besvärsförfarandet tillämpliga på tullmålen, även
om instansordningen blir en annan.

Även statskontoret, kontrotlstyrelsen, riksräkenskapsverket samt länsstyrelserna
i Uppsala och Skaraborgs län uttalar sig för att besvären i tullmål
alltjämt skall handläggas av generaltullstyrelsen. Sveriges grossistförbund
framhåller, att man bör överväga en uppdelning av besvärsfrågorna i varuklassificeringsfrågor
och övriga besvärsfrågor.

Däremot betecknar överståthållarämbetet det som en betydande vinst, om
man kunde nå fram till en sådan ordning, att det allenast fungerade en enda
central domstol, som under regeringsrätten hade att handlägga mål av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

seende såväl direkta som indirekta skatter. Justitieknnslersämbetet, kontrollshjrelsen
och länsstyrelsen i Kristianstads län åter anger som en tänkbar
lösning att ha ett fyrinstanssystem i tullmålen, varvid generaltullstyrelscns
beslut skulle överklagas i kammarrätten. Justitiekanslersämbetet påpekar
därvid, att de båda lägre instanserna med visst fog kan betraktas som
en instans.

Länsstyrelsen i Uppsala län förordar, bl. a. med tanke på förhandsbeskeden,
att mål och ärenden om konsumtionsskatter överlämnas till en inom
kammarrätten särskilt konstruerad »nämnd». Denna skulle förslagsvis bestå
av fem personer, varav länsstyrelsen tänker sig två eller tre ledamöter
jämte lämpligt antal suppleanter utsedda bland personer utanför kammarrätten
och med direkt kontakt med näringslivet.

Besvärssakkunnigas förslag om generaltullstyrelsen som mellaninstans
tillstyrkes av kammarrätten, statens organisationsnämnd, länsstyrelserna i
Östergötlands och Gävleborgs län, näringslivets skattedelegation och Sveriges
köpmannaförbund.

Näringslivets skattedelegation yttrar följande.

Till förmån för förslaget att generaltullstyrelsen icke blott bör meddela
bindande förhandsbesked utan även fungera som besvärsprövande mellaninstans
i ärenden rörande konsumtionsbeskattning talar först och främst
den omständigheten, att de vid vederbörande skatteförfattningar fogade
förteckningarna över skattepliktiga varor i stor utsträckning anknutits till
gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning, varigenom skatteförfattningens
tolkning närmast blir av tullteknisk art. Även om det ur principiella
synpunkter med visst fog kan göras gällande att kammarrätten borde
vara mellaninstans jämväl i beskattningsmål av förevarande slag, synes
de skäl besvärssakkunniga anfört för sitt förslag att anförtro generaltullstyrelsen
förevarande uppgifter väga så tungt, att vi anser oss böra tillstyrka
detta förslag.

Vi förutsätter emellertid, att generaltullstyrelsen vid besvärsprövningen
och meddelande av förhandsbesked får kollegial sammansättning med sådant
juridiskt inslag som besvärssakkunniga förordar samt att talan mot
generaltullstyrelsens beslut såsom i betänkandet föreslås får fullföljas till
regeringsrätten.

Statens organisationsnämnd vill, om det ur rättssäkerhetssynpunkt anses
erforderligt att införa en mellaninstans i alla mål rörande konsumtionsbeskattning,
icke motsätta sig att generaltullstyrelsen försöksvis göres till en
sådan mellaninstans, enär detta torde vara det minst kostnadskrävande sättet
atl lösa frågan. Skulle det emellertid visa sig, att antalet besvärsmål tenderar
att växa väsentligt utöver det nuvarande antalet, vilket kan tänkas
bliva fallet antingen såsom en följd av det ändrade förfarandet eller på
grund av utökad indirekt beskattning, torde frågan böra tagas upp till förnyad
prövning.

Kammarrätten finner, att sakliga skäl talar för att generaltullstyrelsen
blir en gemensam mellaninstans för tullmål och nu gällande indirekta skatter,
som uppbäres i samband med införsel till eller utförsel från riket. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

enlighet med förslaget bör därvid vissa ändringar vidtagas i bestämmelserna
för generaltullstyrelsens sammansättning vid avgörande av besvär, så att
målen erhåller en kollegial handläggning.

Kammarrätten har således intet att erinra emot den föreslagna instansordningen
i fråga om de konsumtionsskatter, som nu utgår. Därest det
framdeles skulle införas en allmän konsumtionsskatt eller eljest någon konsumtionsbeskattning,
som har närmare anknytning till inkomstskattetaxeringen,
synes emellertid enligt kammarrättens mening övervägande skäl
tala för att beträffande sådana skatteformer kammarrätten i stället för generaltullstyrelsen
införes i instansordningen.

Generaltullstyrelsen vill icke i princip motsätta sig att inträda som mellaninstans
för nu ifrågavarande skattemål. Det av besvärssakkunniga härom
framlagda förslaget giver emellertid styrelsen anledning till erinringar i
följande avseenden.

Enligt förslaget skulle Generaltullstyrelsen efter besvär pröva icke blott
av Styrelsen underordnade myndigheter fattade beslut utan även beslut, som
fattats av myndigheter vilka äro sidoordnade Generaltullstyrelsen. Att en
myndighet skall pröva besvär över beslut av sidoordnade myndigheter bör
dock enligt Styrelsens mening ske endast under förutsättning, att de överklagade
ärendena beröra områden, där besvärsmyndigheten har speciell sakkunskap.
Vad angår andra i betänkandet avsedda skatteärenden än sådana,
som handläggas av tullmyndighet, har Generaltullstyrelsen dylik sakkunskap
allenast i fråga om ärenden, som i första instans handläggas av Kontrollstyrelsen
och Jordbruksnämnden, och därvid endast i den mån ärende
avser fråga om varas klassificering. Klassificeringsfrågorna i dessa fall beröra
emellertid för närvarande blott ett fåtal varuslag. Såvitt Styrelsen kan
finna är sålunda sambandet mellan de skatter, på vilka den föreslagna lagstiftningen
är avsedd att tillämpas, icke så markerat, att gemensam mellaninstans
kan anses nödvändig.

Styrelsen anser i likhet med de sakkunniga, att generaltullstyrelsens roll
som besvärsprövande myndighet i tullmålen icke bör överflyttas på kammarrätten.
En överflyttning skulle, såsom de sakkunniga framhållit, leda
till alltför stora organisatoriska förändringar av generaltullstyrelsens verksamhet.
Det framhålles vidare, att befogenheten att pröva besvär över lokala
tullmyndigheters beslut är en väsentlig förutsättning för att styrelsen skall
kunna fullgöra sina åligganden i fråga om ledningen av tulltaxeringsarbetet.

Gentemot besvärssakkunnigas förslag om styrelsens sammansättning vid
prövning av besvärsmål framhålles, att genomförandet av förslaget skulle
innebära, att beträffande innehavarna av minst fyra tjänster inom styrelsen
skulle uppställas fordringar på juridisk kompetens. För styrelsen är det,
påpekas det, av vikt, att tillsättande av och förordnande å tjänster i styrelsen
kan ske främst med hänsynstagande till vederbörandes sakkunskap på
de olika områdena. Kompetensvillkor, som här avses, torde enligt styrelsens
mening under alla förhållanden icke lämpligen kunna föreskrivas i
fråga om tjänster, där särskilda krav måste uppställas på innehavarnas
sakkunskap på tulltaxeringsområdet. Detta skulle kunna leda till att, om

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

kravet på ledamöternas juridiska utbildning bibehålies, icke någon av ledamöterna
i styrelsen vid prövning av besvärsmål i tulltaxeringsärenden hade
sådan särskild sakkunskap.

Styrelsen motsätter sig därför bestämt det föreslagna behörighetsvillkoret.

Statens jordbruksnämnd framhåller, att generaltullstyrelsen är en myndighet
med rent fiskaliska uppgifter och att de sakkunniga själva angivit
ett sådant förhållande som en nackdel i förevarande sammanhang. Styrelsens
sakkunskap får enligt nämnden också sägas vara ganska speciell och
närmast avseende vissa förhållanden i samband med avgifter, som utgår vid
införseln av varor. I fråga om de avgifter, som utgår i samband med inhemsk
verksamhet, torde generaltullstyrelsen däremot i huvudsak stå främmande
för problemställningarna. Vid ett val mellan styrelsen och den andra
ifrågasatta myndigheten — kammarrätten — som mellaninstans vill nämnden
dock uttala den förmodan, att styrelsen med hänsyn till sin sakkunskap
inom vissa delar av det ifrågavarande arbetsområdet är lämpligare.

Sveriges lantbruksförbund kritiserar de i betänkandet föreslagna organisatoriska
ändringarna i generaltullstyrelsen. Förbundet framför tanken
att samtliga beskattningmyndigheter får utgöra prövningsinstanser för sina
mål men då, på sätt föreslagits i fråga om generaltullstyrelsen, med kollegial
sammansättning.

Den i betänkandet föreslagna besvärsordningen, innebärande ett
tvåpartsförfarande mellan den skattskyldige och ett allmänt ombud, har
godtagits i flertalet yttranden. Direkt tillstyrkande uttalanden föreligger
från länsstyrelserna i Uppsala och Norrbottens län, utredningen angående
redogöraransvaret m. m. samt näringslivets skattedelegation. I avstyrkande
riktning uttalar sig däremot justitiekanslersämbetet, generaltullstyrelsen,
kontrollstyrelsen, riksräkenskapsverket, kommerskollegium och statens
jordbruksnämnd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det välgrundat att enligt mönster
från taxeringsprocessen införa ett partsförhållande mellan den enskilde och
ett ombud för det allmänna.

Näringslivets skattedelegation uttalar, att förslaget om kontradiktorisk utformning
av besvär sförfarandet synes väl ägnat att avhjälpa påtagliga brister
i rättsskyddet.

Justitiekanslersämbetet framhåller till eu början följande.

Nu rådande ordning, att ett verkligt besvärsförfarande, med två likställda
parter, icke finnes, kan naturligen lätt nog, särskilt ur teoretisk synpunkt,
ge anledning till frågan, om icke ett sådant förfarande bör anordnas. Härigenom
skulle kronan i högre instans företrädas, icke såsom nu synes vara
fallet — åtminstone i viss mån — av beskattningsmyndigheten, utan av ett
från denna fristående, självständigt organ. Måhända skulle på detta sätt
statens anspråk å skatt kunna starkare göras gällande. Beskattningsmyndigheternas
anseende för objektivitet kunde vidare komma att främjas, om
de befriades från rollen att i högre instans tillse statens anspråk; i allt fall
skulle underlaget för eu allmänhetens föreställning, att nämnda myndig -

Kungi. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

heter vore fiskaliskt inriktade, minskas. Den sålunda antydda uppfattningen
om önskvärdheten av ett tvåpartssystem i besvärsförfarandet torde
icke kunna frånkännas visst fog, framförallt principiellt sett.

Emellertid måste enligt justitiekanslersämbetets bedömande det praktiska
behovet av ändrade regler fälla utslaget. Om rådande system i verkligheten
fungerar bra eller i allt fall i huvudsak nöjaktigt, bör förslag till ändring, om
än teoretiskt välgrundade, ej få leda till en omläggning, som sannoligt skulle
bli både dyrbar och omständlig. Ämbetet påpekar, att i det överväldigande
antalet fall föreliggande beskattningsspörsmål torde vara klara och fråga
om överklagande av beskattningsmyndighetens beslut ej uppkomma. Att
då anställa ett större eller mindre antal ombudsmän med uteslutande uppgift
i första hand att gå igenom beskattningsmyndigheternas otaliga beslut
för att pröva, om kronans fiskaliska anspråk behörigen iakttagits anser
ämbetet ej böra komma i fråga.

I sådana fall, där verklig ovisshet råder, huru en beskattningsfråga bör
bedömas, och myndigheten finner kronans anspråk ej kunna bifallas, kunde
kanske, fortsätter ämbetet, ett underställningsförfarande anordnas och i
så fall i högre instans en representant för det allmänna finnas, som hade
till särskild uppgift att bevaka kronans rätt. Även då enskild klagade, vore
det möjligen av värde, att en sådan representant företrädde kronan i klagoinstansen.
Måhända borde alltså, uttalar ämbetet, ett tvåpartsförfarande i
begränsad omfattning övervägas, men även dess införande torde böra bero
å det behöv därav, som i praktiken framträtt.

Statskontoret uttalar, att det ur allmänrättsliga synpunkter icke synes
vara något att erinra mot det föreslagna tvåpartsförfarandet. Då någon närmare
utredning om de allmänna ombudens inplacering i förvaltningen och
kostnaderna för deras verksamhet icke föreligger, kan statskontoret emellertid
icke bedöma, om kostnaderna för ombudsorganisationen står i rimligt
förhållande till de fördelar i olika hänseenden, som enligt de sakkunniga
skulle vinnas.

Kontrollstyrelsen anser det starkt kunna ifrågasättas, huruvida ett tvåpartsförfarande
ur rättssäkerhetssynpunkt har så stor betydelse, som de
sakkunniga gör gällande, eller är erforderligt i ärenden av den art, som det
här är fråga om. Styrelsen vill för sin del i princip icke motsätta sig att det
föreslagna tvåpartsförfarandet kommer till stånd. Den vill dock ifrågasätta
att med införandet av detta förfarande finge anstå i avvaktan på att frågan
om ordningen för det allmännas talan mot förvaltningsmyndighets beslut i
sin helhet blivit föremål för prövning.

Beträffande det allmänna ombudets ställning hos styrelsen anföres följande.

Ombudet skulle såvitt av betänkandet kan utläsas vara en befattningshavare
hos styrelsen men ha en gentemot styrelsen oavhängig ställning. En
sådan status kan väl tänkas för en myndighets befattningshavare, som granskar
myndigheten underlydande förvaltningars beslut och ges möjlighet att,
därest hans mening rörande ett visst beslut icke delas av myndigheten, föra

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

frågan vidare till nästa instans. Det allmänna ombudet hos kontrollstyrelsen
skulle emellertid granska samtliga styrelsens egna skattebeslut, i den mån
dessa icke utgjorde preliminära beslut eller beslut under utredningen. Med
hänsyn härtill och till att det allmänna ombudet icke kan antagas få tid
övrig för andra göromål än sådana som direkt beror av ombudsmannaskapet,
torde ombudet i allt fall icke böra vara befattningshavare hos kontrollstyrelsen.

Även riksräkenskapsverket befarar svårigheter från organisatoriska synpunkter
samt yttrar härom.

Utredning och kontroll skall ju åvila beskattningsmyndigheten. Det blir
alltså denna myndighet som bestämmer närmare om arten och omfattningen
härav. Det allmänna ombudet skall i princip ha en självständig ställning,
även om han lokalt är knuten till beskattningsmyndigheten, ungefär som
ett advokatfiskalsämbete. Men det synes inte vara avsett att han till sitt förfogande
skall ha någon motsvarande kontrollapparat utan han förutsättes
tydligen skola agera inom ramen av de åtgärder som myndigheten vidtagit.
En viss risk synes då föreligga för att allmänna ombudet blir bundet av
myndighetens dispositioner och att det hela leder till en skäligen meningslös
omprövning av alla beslut. Det får väl vidare förutsättas att allmänna
ombudet skall ha samma förutsättningar för att pröva beslutens riktighet
över hela linjen som beskattningsmyndigheten som sådan. Rekryteringsmöjligheterna
bli sålunda till synes begränsade.

Kommerskollegium hänvisar bl. a. till att tvåpartsförfarandet skulle fördröja
det slutliga avgörandet av konsumtionsskattemålen.

Statens jordbruksnämnd är för sin del icke övertygad om behovet och
lämpligheten av ett allmänt ombud på nämndens område. Därest ombudet
fortlöpande skall kontrollera riktigheten av jordbruksnämndens plenibeslut
i avgiftsfrågor och av tillämpningen av dem i de enskilda fallen inom nämndens
kansli, torde uppgiften bli så omfattande och svårbemästrad, att den
icke kan skötas av en enda person. Verksamheten skulle till sin natur endast
innebära en dubblering av de bedömningar, som skett inom nämnden
och dess kansli. För dessa bedömningar kräves, uttalar nämnden, bland
annat fullständig kännedom om gällande jordbruks- och fiskprisregleringar
samt omfattande insikter i marknadsförhållandena inom och utom landet.

Generaltullstgrelsen delar icke besvärssakkunnigas betänkligheter beträffande
riskerna, att tjänstemän, som bar att besluta i skatteärende, på grund
av redogöraransvaret i tveksamma fall skulle tillämpa det för den skattskyldige
oförmånligaste alternativet för att förebygga krav mot sig själva
och därigenom försvåra upprätthållandet av objektivitetsprincipen i första
instans. Så som redogöraransvaret för närvarande är utformat i tullverket
har detsamma enligt styrelsens erfarenhet mycket liten betydelse i detta
sammanhang.

Styrelsen påpekar vidare, alt det föreslagna kontradiktoriska förfarandet
inom styrelsen skulle ställa ökade krav på den enskilde klagande samt alt
det skulle föranleda omgång. I sistnämnda hänseende anföres bl. a. följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Vid av enskild anförda besvär torde, åtminstone såvitt angår besvär över
beslut av lokal tullmyndighet, besvärsskriften sällan giva tillräckligt underlag
för bedömande av den omstridda rättsfrågan. I sådana fall är det praktiskt
taget omöjligt för det allmänna ombudet att yttra sig i målet, innan
den lokala tullmyndigheten verkställt utredning och avgivit eget utlåtande.
Tullmyndigheten, som därefter skall yttra sig över vad allmänna ombudet
andragit, måste således två gånger utlåta sig i ärendet.

Hos lokala tullmyndigheter behandlas årligen omkring två millioner varuposter,
vilka var och en föranleder ett beskattningsbeslut. Varuprov insändas
i allmänhet icke till Styrelsen, och någon ändring härutinnan torde
av praktiska skäl icke kunna genomföras. Enär allmänt ombud ofta icke
utan tillgång till prov å varan kan bedöma riktigheten av beskattningsmyndighetens
beslut, bli hans möjligheter att själv anföra besvär begränsade.

Allmänt ombud kan sålunda, åtminstone beträffande beslut av lokala tullmyndigheter,
icke utöva självständig verksamhet i den utsträckning, som de
sakkunniga förutsatt.

De sakkunnigas förslag att avskaffa anmärkningsförfarandet och redogöraransvaret
inom den tilltänkta lagstiftningens område behandlas ingående
av utredningen angående redogöraransuaret m. m., som anför.

Beträffande sådana konsumtionsskatter som uppbäras av kontrollstyrelsen
och jordbruksnämnden förekommer i stort sett icke någon debiteringsgranskning
hos revisionsmyndighet. Formellt sett äger väl riksräkenskapsverket
granska riktigheten av dylika debiteringsåtgärder och framställa anmärkningar
på grund härav; därav följer emellertid icke utan vidare, att
vederbörande skattskyldiga kunna i anmärkningsmål, såsom fallet är beträffande
direkta skatter, åläggas utgiva skatt, som felaktigt icke debiterats.
Härför torde erfordras särskild bestämmelse i vederbörlig skatteförfattning;
dylik saknas t. ex. i varuskatteförordningen (jämför 70 § uppbördsförordningen).
Det skulle väl även verka stötande att sedan lång tid förflutit från
det skattskyldigheten inträtt utkräva konsumtionsskatt av skattskyldig, som
icke kan anses hava genom prissättningen på varan uttagit skattebeloppet
av konsumenten. Med hänsyn till vad nu anförts synes ett förfarande sådant
som det föreslagna komma att vara till fördel för det fiskaliska intresset
beträffande skatter och avgifter, vilka uppbäras av kontrollstyrelseu
och jordbruksnämnden. Och för den skattskyldige skulle det — bortsett
från andra för honom förmånliga verkningar av detsamma, t. ex. införandet
av institutet förhandsbesked -— innebära den fördelen, att han efter kortare
tid än vad nu är fallet kan vara förvissad om att beskattningsmyndighetens
möjlighet att påföra skatt är utesluten.

Inom tullverket gäller ett subsidiärt redogöraransvar, grundat på försummelse.
Sedan detta år 1928 infördes, lärer det ha medfört ersättningsskyldighet
för redogörare endast i ett par fall. Då, såsom ovan framhållits, kontrollstyrelsens
och jordbruksnämndens verksamhet såsom beskattningsmyndigheter
i stort sett icke är föremål för debiteringsgranskning, aktualiseras
i praxis icke här något redogöraransvar. Erinras må f. ö., att några formliga
beskattningsbeslut vanligen icke meddelas beträffande de skatter, varom
här är fråga, samt att det då kan vara osäkert om något redogöraransvar
överhuvudtaget uppkommit och, därest så likväl skulle vara fallet, vem som
ådragit sig detsamma. På grund av vad sålunda anförts torde redogöraransvaret
praktiskt taget sakna betydelse för statens möjlighet att utfå för lågt
debiterad konsumtionsskatt. Det sist sagda gäller även nöjesskatt, som i ett
visst hänseende avseits möjligen böra inbegripas i det föreslagna förfarandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

I vad mån redogöraransvaret, ehuru det icke utkräves, likväl leder till
ökad noggrannhet vid skattepåföring låter sig givetvis icke med säkerhet
avgöra; utredningen anser sig emellertid kunna antaga, att ansvaret även
i detta hänseende är skäligen betydelselöst.

Utredningen finner således, att redogöraransvaret i sin nuvarande form
torde kunna utan olägenhet avskaffas på det skatteområde, för vilket det
föreslagna förfarandet är avsett att tillämpas. Därest så sker, synes det enligt
utredningens mening icke heller påkallat att här införa någon ny form
av redogöraransvar. Utredningen säger sig ha anledning uttala denna mening
också av det skälet, att utredningens arbete torde leda till förslag om
avskaffande av redogöraransvaret på statsförvaltningens alla områden.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att redogöraransvaret bör bortfalla
vid alla former av beslut rörande skattepåföring. Enligt länsstyrelsens uppfattning
bör, med hänsyn till de sakkunnigas förslag om tillsättande av allmänna
ombud med behörighet att överklaga beslut rörande skattepåföring,
möjligheten att avskaffa redogöraransvar för skattepåföring utan men för
statsverkets intressen kunna tillvaratagas i samband med ny lagstiftning.

Besvärssakkunnigas förslag om vilka beslut som skall kunna överklagas
har tillstyrkts av kontrollstyrelsen och har av övriga remissinstanser
i huvudsak lämnats utan erinran. Dock har över ståt hållar äimb et et och länsstyrelsen
i Norrbottens län vänt sig mot förslaget att talan skall få föras
mot beslut om vitesföreläggande. Härvid uttalar ämbetet, att det synes tveksamt
om icke de sakkunnigas förslag kommer att leda till att vitesproceduren
onödigtvis fördröjes. Länsstyrelsen ifrågasätter, om ej den i taxeringsförordningen
stadgade ordningen borde vara tillfyllest, nämligen att endast
beslut om utdömande av vite må överklagas men att vid prövning härutinnan
jämväl frågan om vitet bort föreläggas tages till bedömande.

Den utformning som reglerna om besvärsrätt erhållit i betänkandet
har tillstyrkts av kontrollstyrelsen och lämnats ulan erinran av flertalet
remissinstanser. I några yttranden göres dock vissa erinringar.

Förslaget att tredje man — konsument, konkurrent el. likn. — skall få
besvärsrätt avstyrkes av kammarrätten, generaltullstyrelsen, kommerskollegium
och länsstyrelsen i Norrbottens län.

Kammarrätten framhåller, att avfattningen av bestämmelsen om besvärsrätt
för tredje man är så allmän, att dess innebörd framstår som oklar. I
yttrandet anföres vidare.

Det synes uppenbart, att det för en enhetlig rättstillämpning i denna
centrala fråga är av synnerlig betydelse, att utrymme icke lämnas för skilda
tolkningar. Det måste även giva anledning till allvarliga betänkligheter, att
såiunda tredje man skulle tillåtas ingripa i ett rättsförhållande mellan
skattskyldig och det allmänna, måhända den skattskyldige till nackdel. Så
som bestämmelsen är avfattad lärer det icke kunna förhindras, att den därigenom
givna besvärsrätten kan komma att utnyttjas för ändamål, som
icke äro avsedda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3 år 1959

Kommerskolleginm framhåller, att genom den föreslagna bestämmelsen
ytterligare ovissa omständigheter införes i förfarandet och i hög grad tynger
detta.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar, i stället för den föreslagna besvärsrätten,
att tredje man tillerkännes rätt till intervention i skatteprocessen.
Besvärsrätt för tredje man bör dock enligt länsstyrelsens mening föreligga
i fråga om förhandsbesked.

Å andra sidan uttalar länsstyrelsen i Skaraborgs län, att bestämmelserna
om tredje mans besvärsrätt bör utformas så att denna rätt inte blir illusorisk.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att det allmänna ombudet skall äga
överklaga även preliminära beslut.

Utredningen angående redogöraransvaret m. m. åter föreslår att allmänna
ombudets befogenheter utvidgas så, att ombudet kan yrka efterbeskattning.
Det framhålles bl. a., att en sådan rätt skulle vara av värde för enhetlighet
vid tillämpning av efterbeskattningsreglerna.

I fråga om besvärstidernas längd och utgångspunkten för deras
beräknande har kontrollstyrelsen icke någon erinran.

Kammarrätten finner, att det såväl ur allmänhetens som ur myndigheternas
synpunkt skulle vara mest rationellt om endast en besvärstid föreskrevs.

Om allmänt ombud icke tillerkännes besvärsrätt, anser kommerskollegium,
att besvärstiden överlag kan bestämmas till tre veckor.

Å andra sidan uttalar Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
att den föreslagna besvärstiden om tre veckor vid fullföljd av talan hos
regeringsrätten är för kort. Organisationen förordar en tid av två månader.

Generaltullstyrelsen förordar, att möjlighet införes för parterna att genom
nöjdförklaring förkorta besvärstiden.

Vad besvärssakkunniga föreslagit om sättet för besvärstalans väckande
och om utredningen i besvärsmål tillstyrkes av kontrollstyrelsen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter om utlåtande från besvärsmyndigheten
bör vara obligatoriskt, då handläggningen av målen härigenom
fördröj es och parternas yttranden ofta torde vara tillfyllest för besvär sprövningen.

I sammanhanget torde ytterligare få erinras om de synpunkter på det
allmänna ombudets medverkan i förfarandet som tidigare återgivits.

Länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads och Norrbottens län förordar,
i motsats till de sakkunniga, att ett särskilt extraordinärt
rättsmedel, motsvarande besvär i särskild ordning enligt taxeringsförordningen,
skapas för de skattskyldiga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Härvid framhåller länsstyrelsen i Kronobergs län, att om en skattskyldig
av godtagbar anledning först efter den ordinarie besvärstidens utgång kommer
till insikt om ett beskattningsbesluts oriktighet, bör enklare medel än
resning och återställande av försutten tid stå honom till buds.

Länsstyrelsen i Kristianstads län erinrar om möjligheten att man först
efter den vanliga besvärstidens utgång upptäcker, att ett beslut blivit felaktigt
till följd av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende.

Departementschefen

Över kontrollstyrelsens beslut i skattefrågor äger endast den skattskyldige
besvära sig. Någon representant för det allmänna, som kan överklaga
besluten, respektive avge genmäle på den skattskyldiges besvär, finns inte.
Rent formellt kan en överprövning av besluten åstadkommas från det allmännas
sida genom anmärkningsförfarande. I praktiken har emellertid
detta förfarande inte någon betydelse.

Den skattskyldiges besvär upptas direkt av den högsta instansen, d. v. s.
regeringsrätten. Någon prövning av domstol eller annat därmed jämförligt
organ föregår alltså inte avgörandet i högsta instans.

Denna ordning ger utrymme för viss kritik från principiella utgångspunkter.
Avsaknaden av reella möjligheter för det allmänna att överklaga kontrollstyrelsens
beslut kan åtminstone teoretiskt tänkas inverka på styrelsens
ståndpunktstaganden. Det har visserligen uttalats, att beskattningsmyndigheterna
utan hänsyn till de fiskaliska intressena försöker nå fram till avgöranden
som är materiellt riktiga. Att så även är fallet finns det i och för
sig inte anledning betvivla. Detta hindrar emellertid inte, att beskattningsmyndigheternas
avgöranden i allmänhetens ögon kan framstå såsom influerade
av fiskaliska intressen.

Beträffande instansordningen är det i vårt land vedertaget att i frågor,
som har nämnvärd betydelse inom rättslivet, åtminstone två klagoinstanser
skall stå till buds. För att säkerställa att utredningen i den högsta instansen
blir tillfredsställande anses parterna böra ha haft möjlighet utföra sin talan
i en lägre klagoinstans och genom dennas avgörande få vägledning för
processen i den högsta instansen. Det synes också stå bättre i överensstämmelse
med regeringsrättens ställning av prejudikatinstans att mål, som föres
dit, dessförinnan prövats av annan domstol eller därmed jämförligt
organ.

För att råda bot på dessa brister har besvärssakkunniga föreslagit, att
det allmännas intressen i besvärsmålen skall bevakas av ett allmänt ombud,
med ställning motsvarande taxeringsinlendentens i fråga om den direkta
beskattningen, samt att en besvärsinstans skall inskjutas mellan kontrollstyrelsen
och regeringsrätten. Förslaget har i allmänhet hälsats med tillfredsställelse,
även om röster inte saknats för uppfattningen att förslaget
går längre än som motsvarar det praktiska behovet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

För egen del anser jag, att de nyss redovisade principiella synpunkterna
har sådan vikt, att förslaget bör genomföras. Den tvekan som kommit till
uttryck på vissa håll sammanhänger kanske framför allt med farhågor för
ökade kostnader. I anledning härav torde få framhållas, att den av mig
förordade ordningen på området, såsom framgår av det följande, inte torde
komma att föranleda nämnvärda kostnadsökningar. Vidare bör beaktas, att
införandet av en mellaninstans kan bidraga till att begränsa antalet mål i
regeringsrätten, något som skulle kunna få viss betydelse, om besvärsfrekvensen
i konsumtionsskattemål skulle öka i framtiden.

Införes enligt vad jag här förordat regler om rätt för allmänt ombud att
överklaga beskattningsmyndighetens beslut, kan, såsom besvärssakkunniga
föreslagit och utredningen rörande redogöraransvaret tillstyrkt, anmärkningsförfarandet
slopas i fråga om beslut rörande ifrågavarande skatter.

Besvärssakkunnigas förslag, att generaltullstyrelsen skall tjänstgöra sotu
mellaninstans har mött åtskillig kritik. Jag har i det föregående
uttalat mig för att den nya lagstiftningen bör ges en mera begränsad räckvidd
än de sakkunniga tänkt sig. Den bör endast gälla skatter som kontrollstyrelsen
och jordbruksnämnden uppbär efter deklaration, medan tullmålen
— även i vad angår upptagande av nyssnämnda skatter vid in- eller
utförsel — bör lämnas utanför. Med denna utgångspunkt saknar jag anledning
att närmare ingå på den diskussion som förts i frågan. Av betänkandet
framgår nämligen, att även de sakkunniga ansett, att under sådana
förutsättningar endast kammarrätten bör ifrågakomma. Här skall endast
framhållas, att generaltullstyrelsens särskilda kompetens på området helt
hänför sig till varuklassificeringsfrågorna och att dessa frågor ingalunda
dominerat bland de besvärsmål som dragits från kontrollstyrelsen till regeringsrätten;
de utgjorde under åren 1941—1956 knappt en tredjedel. Beträffande
övriga frågor är kammarrätten uppenbarligen bäst skickad att
vara besvärsinstans. Jag förordar sålunda, att i mål, på vilka den nya lagstiftningen
blir tillämplig, talan mot beskattningsmyndighetens beslut skall
föras i kammarrätten. Dennas utslag bör få överklagas hos regeringsrätten.

För kammarrättens del torde de ifrågavarande målen, för närvarande
högst ett tiotal per år, inte komma att betyda någon nämnvärd ökning
av arbetsbördan. Målen bör, sedan skriftväxling ägt rum hos beskattningsmyndigheten,
kunna beredas av kammarrättens personal. Givetvis bör kammarrätten,
liksom redan nu kontrollstyrelsen, i förekommande fall kunna
inhämta generaltullstyrelsens yttrande, t. ex. i frågor om till vilket statistiskt
nummer en vara kan vara att hänföra. Det synes lämpligt, att kammarrätten
inom sig utser en avdelning som har att handlägga samtliga
ifrågavarande mål.

Besvärssakkunniga har inte närmare ingått på det allmänna o mbudets
ställning, och vid remissbehandlingen har olika uppfattningar
härom framkommit. Vid frågans bedömande bör man enligt min mening
hålla fast vid att skattekontrollen liksom hittills bör utföras av de funk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

tionärer hos beskattningsmyndigheten som nu omhänderhar densamma.
Det bör alltså inte ankomma på ombudet att utföra sådan kontroll. Såtillvida
blir de jämförelser som gjorts med taxeringsintendenterna samt hovrätternas
advokatfiskaler knappast rättvisande. Jag får vidare erinra om
den ståndpunkt som jag intagit i fråga om beskattningsmyndighetens beslut,
nämligen att formliga sådana endast skall meddelas när deklarationen
frångås eller delade meningar av annan anledning finnes mellan beskattningsmyndigheten
och den skattskyldige om vad lian skall betala. Av det
sagda torde framgå, att ombudet inte annat än undantagsvis får anledning
att ta befattning med deklarationer som inte föranlett erinran, och dessa
är de helt dominerande till antalet. Även de fall som föranlett formliga beslut
torde ofta nog sakna intresse för det allmänna ombudet. Vad som återstår
är närmast att granska och överväga fullföljd i fråga om beslut, som föranlett
tvekan hos beskattningsmyndigheten eller som kan tänkas ha prejudikatintresse.
Självfallet skall ombudet vidare kunna överklaga, i förekommande
fall även till den skattskyldiges förmån, om man inom beskattningsmyndigheten
upptäcker fel som inte kan bli föremål för självrättelse. Ytterligare
tillkommer uppgiften att utföra det allmännas talan i de få mål
där den skattskyldige anfört besvär.

Dessa uppgifter torde inte vara mera omfattande än att de kan utföras
av en befattningshavare hos beskattningsmyndigheten såsom ett tjänsteåliggande
vid sidan av andra.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utse lämplig befattningshavare
till allmänt ombud. Givetvis bör tjänstemän, som på myndighetens vägnar
avgör skatteärenden, inte kunna ifrågakomma. Något hinder torde däremot
inte föreligga, att exempelvis kontrollstyrelsens byrådirektör för skattejuridiska
frågor tjänstgör som allmänt ombud.

De sakkunniga har förslagit att besvärsrätt rörande beslut om
skatt skall tillkomma, inte bara skattskyldig och allmänt ombud utan även
i viss utsträckning konsument samt konkurrent till den skattskyldige, nämligen
om beskattningsmyndighetens beslut länder vederbörande till väsentlig
skada eller förlust. Några remissinstanser, bl. a. kammarrätten, bar gett
uttryck för tvekan inför denna utvidgning av besvärsrätten. För egen del
finner jag emellertid, att det i vissa situationer bör kunna vara av värde
från rättssäkerhetssynpunkt att besvärsrätten blir utformad på föreslaget
sätt. En sådan besvärsrätt kan t. ex. få betydelse i fråga om energiskatt på
elektrisk kraft, där den skattepliktige distributören men inte den enligt
energiskatteförordningen skattskyldige konsumenten är besvärsberätligad i
egenskap av part. Jag får i sammanhanget även erinra om de formlösa
kontakter med olika intressenter som enligt stadgad praxis tas från kontrollstyrelsens
sida. Mot förslagets utformning har i och för sig inte någon
väsentligare invändning framkommit. Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit
rörande besvärsrätten föranleder ingen erinran från min sida. Jag biträder
således besvärssakkunnigas förslag i nu behandlade delar.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 3

Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

De sakkunnigas förslag innebär, att praktiskt taget alla beskattnings -myndighetens beslut — slutliga och preliminära beslut rörande skatt samt
beslut under utredningen — skall vara överklagbara. Härutinnan
skiljer sig förslaget avsevärt från vad som gäller den direkta beskattningen,
där besvär i huvudsak endast får anföras över beslut rörande taxering och
uppbörd samt om vites utdömande.

Såsom framgår av betänkandet, har de sakkunnigas förslag i denna del
tillkommit med ledning av deras preliminära överväganden rörande innehållet
i en framtida allmän besvärslagstiftning. Självfallet skulle det vara
till fördel om reglerna i hithörande delar redan från början kunde bringas
i harmoni med vad som kan förväntas gälla inom förvaltningen i övrigt.
Arbetet på en allmän besvärslagstiftning befinner sig emellertid ännu på
utredningsstadiet. Hur en sådan lagstiftning slutligen kommer att utformas
är självfallet omöjligt att förutsäga. Vidare måste det betraktas som
en viss olägenhet, om fundamentalt olika regler under längre tid skulle
komma att gälla förfarandet vid konsumtionsbeskattning och det närstående
taxeringsförfarandet.

Av dessa skäl har jag funnit mig böra förorda, att reglerna om vilka beslut
som får överklagas åtminstone tills vidare utformas väsentligen i överensstämmelse
med vad som gäller taxeringsförfarandet. Detta innebär, att
talan endast får föras mot slutliga beslut om skatt — vare sig dessa meddelas
uttryckligen eller vid beslutsfristens utgång skall anses meddelade i
överensstämmelse med den skattskyldiges deklaration eller tidigare preliminärt
beslut — över beslut i uppbörds- och restitutionsfrågor samt över
beslut om utdömande av viten. Preliminära beslut och beslut om föreläggande
av vite skall således inte få överklagas.

Det kan förtjäna framhållas, att från rättssäkerhetssynpunkt någon reell
skillnad inte torde föreligga i förhållande till besvärssakkunnigas förslag.

I fråga om preliminära beslut rörande skatt är det att märka, att enligt
de sakkunnigas förslag beslutet skall gå i verkställighet utan hinder av att
besvär anförts. Vidare bör erinras om att den skattskyldige enligt vad jag
tidigare förordat skall äga rätt begära att beskattningsmyndigheten så snart
som möjligt meddelar slutligt beslut. Är den skattskyldige missnöjd med
ett preliminärt beslut, kan han sålunda påkalla slutligt beslut och överklaga
detta.

Vad vitesföreläggandena angår kan mottagaren enligt de sakkunnigas
förslag icke genom ett överklagande erhålla uppskov med att iakttaga föreläggandet.
Vägrar han att underkasta sig detta, löper han risk att få betala
vitet om hans besvär ogillas. Situationen skulle alltså i stort sett bli densamma
som med den av mig förordade ordningen, enligt vilken klagan i
stället föres mot beslutet om vitets utdömande; i samband därmed prövas
om föreläggandet varit befogat.

En omständighet, som synes ha spelat viss roll vid de sakkunnigas ståndpunktstagande
i frågan, är att kontrollstyrelsen för närvarande äger och
enligt sakkunnigförslaget även i fortsättningen skall ha befogenhet att kräva

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

ställande av säkerhet och att meddela s. k. förfogandeförbnd. De sakkunniga
har ansett önskvärt, att beslut härom kan överklagas. Såsom framgår
av vad jag anfört rörande förfarandet i första instans har jag emellertid
funnit att denna befogenhet kan undvaras. Frågan om överklagbarhet i dylika
fall saknar således aktualitet.

I betänkandet föreslås beträffande skatter på inhemsk verksamhet eu
enhetlig besvär stid av två månader vid besvär över beskattningsmyndighetens
beslut. Jag biträder detta förslag. Samma besvärstid bör enligt
min mening, liksom i taxeringsprocessen, gälla vid fullföljd till regeringsrätten.
För beslut om utdömande av vite bör såsom de sakkunniga föreslagit
gälla en besvärstid av tre veckor. Samma besvärstid bör stadgas i
fråga om förhandsbesked. Vad de sakkunniga förordat i fråga om utgångspunkten
för besvärstidernas beräkning har jag icke någon erinran emot.

De sakkunniga bar tänkt sig att besvärsmålens beredning skall
uppdelas på en inledande fas hos beslutsmyndigheten, innefattande skriftväxling
o. dyl. och en slutlig fas hos besvärsmyndigheten. Förslaget upptar
ingående bestämmelser om skriftväxlingen samt om det slutliga förfarandet
hos mellaninstansen.

Att skriftväxlingen vid besvär över beskattningsmyndiglietens beslut äger
rum hos denna myndighet kan jag biträda. De regler som föreslagits härvidlag
synes också i huvudsak kunna godtagas.

Däremot bör den av mig intagna ståndpunkten att kammarrätten skall
vara mellaninstans i mål rörande skatt på inhemsk verksamhet föranleda
till att förfarandet i denna instans inte regleras i den nya lagstiftningen.
Beträffande konsumtionsskattemålen gäller, likaväl som i fråga om taxeringsmålen,
att de endast utgör en del av de besvärsmål som kammarrätten
bar att behandla. Att införa särskilda bestämmelser rörande kammarrättsförfarandet
i dessa mål kan inte förordas. På samma sätt som i fråga om
taxeringsförfarandet får man — i avbidan på en allmän besvärslagstiftning
—- låta förfarandet följa bestämmelserna i den för kammarrätten gällande
instruktionen. De sakkunniga bar intagit motsvarande ståndpunkt i fråga
om regeringsrättsmålen, en ståndpunkt som jag biträder.

I fråga om beslutens verkställighet delar jag de sakkunnigas
uppfattning att besluten, bortsett från uttagande av viten, bör tillämpas
utan hinder av att de inte vunnit laga kraft. Något behov av särskilda regler
om rätt för överinstans all stoppa verkställigheten synes däremot, med den
uppläggning av förfarandet som här förordats, knappast föreligga. I sammanhanget
kan erinras om att beskattningsmyndigheten enligt förslaget
äger bestämma, när skatt som påförts utöver deklaration skall inbetalas,
samt att myndigheten äger rätt att medge anstånd med inbetalning av skatt.
Myndighetens beslut över ansökan om anstånd kan överklagas av den skattskyldige.

Jag vill slutligen nämna, all jag i likhet med de sakkunniga inte ansett

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

erforderligt att såsom i taxeringsprocessen konstruera särskilda
rättsmedel. De speciella problem som sammanhänger med att inkomstskatterna
skall erläggas av alla inkomsttagare, alltså även sådana som inte
har förmåga att vederbörligen bevaka sina intressen, föreligger i regel inte.
Lagstiftningen rörande de indirekta skatterna är också enklare än inkomstskattelagstiftningen.
Härtill kommer, att de fall där en talan i extraordinär
ordning kan vara påkallad torde bli mycket få. Vad angår det i ett yttrande
nämnda fallet, att man i efterhand upptäcker att ett beslut blivit felaktigt
på grund av uppenbart förbiseende, får jag erinra om att beskattningsmyndigheten
i dylikt fall äger företaga självrättelse. Under sådana omständigheter
torde, såsom de sakkunniga framhållit, möjligheterna att söka resning
eller återställande av försutten tid vara tillfyllest.

VI. Förhandsbesked

Besvärssakkunniga

Om behovet av möjligheter att erhålla bindande förhandsbesked rörande
konsumtionsskatter — utöver vad som nu finns på tullområdet — anför
de sakkunniga följande.

De skattskyldiga skola i förväg på egen hand beräkna skattens storlek
och därefter av sina kunder uttaga belopp motsvarande den så beräknade
skatten. De behöver därför kunna göra tämligen säkra kalkyler i fråga om
sin blivande skattskyldighet. Misstag, som den skattskyldige därvidlag begår,
kunna icke efteråt rättas genom något slag av avräkning med kunden.
Den skattskyldige får själv svara för följderna av de felkalkyler, han kan
ha gjort.

Då det knappast torde vara generellt möjligt att formulera författningarna
så att de utesluter varje möjlighet till tvekan eller missförstånd i fråga
om huruvida skatteplikt föreligger, finner de sakkunniga, att man bör till
den skattskyldiges hjälp öppna möjlighet att av ansvarig statlig myndighet
erhålla förhandsbesked av sådan och liknande art.

Då besvärssakkunniga gått att utforma regler om förhandsbesked, har
en första fråga varit, huruvida bestämmelserna på detta område kan göras
gemensamma för alla skatter, för vilka den föreslagna lagen kan komma
att gälla, oavsett om dessa utgår vid verksamhet inom riket eller vid införsel
till eller utförsel från riket. Härom yttrar de sakkunniga.

Regler om förhandsbesked finnas, som nämnts, på förevarande beskattningsområde
nu endast beträffande tull i Tullupplysn.F. Kritik har, såvitt
de sakkunniga erfarit, icke riktats mot dessa stadganden. Det kunde därför
ifrågasättas att bibehålla bestämmelserna oförändrade såvitt angår tull
och utsträcka deras tillämplighet till övriga skatter, som uttagas vid införsel
och utförsel. Särskilda bestämmelser om förhandsbesked erfordrades
då rörande skatt, som uttages vid verksamhet inom riket. Ett sådant

101

Kungl. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

förfaringssätt bleve dock praktiskt svårgenomförbart. En viss omarbetning
av nu gällande regler om förliandsupplysning i tullbebandlingsfråga måste
nämligen under alla förhållanden äga rum för att samordna dem med eventuella
nya föreskrifter om förhandsbesked vid beskattning i samband med
verksamhet inom riket. Härtill kommer att samma skatt kan utgå såväl vid
införsel som i samband med verksamhet inom riket. Frågeställningarna
överensstämma i allt väsentligt, oavsett hur skatten uttages.

De sakkunniga finner av dessa skäl, att det är all anledning att söka nå
en gemensam lösning.

Besvärssakkunniga har härefter haft att taga ståndpunkt till vilken myndighet
som skall meddela förhandsbesked. Enligt de sakkunnigas mening
bör det lämpligen anförtros en och samma myndighet att meddela beskeden
i alla fall. Eljest skulle olikformighet i rättstillämpningen lätt nog
kunna uppstå. Beskattningsmyndigheterna anses med hänsyn härtill icke
kunna ifrågakomma. Eftersträvas en gemensam instans, står enligt de sakkunniga
valet i realiteten blott mellan å ena sidan ett fristående organ av
riksskattenämndens eller omsättningsskattenämndens typ och å andra sidan
den gemensamma mellaninstansen, d. v. s. generaltullstyrelsen. Någon
anledning att föreslå ett nytt organ med alla de olägenheter, som därav
följer, anser de sakkunniga knappast finnas. Det framhålles, att ett sakkunnigt
och för ändamålet lämpat organ redan finnes i generaltullstyrelsen.
Denna, som har en omfattande erfarenhet på området, föreslås därför bli
beslutande myndighet för förhandsbesked.

Förhandsbesked skall enligt förslaget kunna erhållas av envar, vilken är
presumtiv skattskyldig, d. v. s. av den som driver eller ämnar driva verksamhet,
i vilken skattskyldighet ifrågakommer, eller av den, som vill införa
vara till riket eller utföra vara därifrån. Ett besked skall alltid avse endast
ett visst fall och gälla allenast för sökanden personligen.

Möjligheten att erhålla förhandsbesked föreslås begränsad till frågor om
skatteplikt och tillämplig skattesats. Beträffande andra spörsmål, t. ex. om
en verksamhet är yrkesmässig eller ej, konstateras, att det på grund av de
variabla faktorer som inverkar på bedömandet icke torde vara möjligt att
meddela förhandsbesked.

Förhandsbeskeden skall enligt förslaget vara bindande för statsverket.
Emellertid skall det, liksom för närvarande är fallet med förhandsbesked i
tullförfarandet och i taxeringsförfarandet, ankomma på den skattskyldige
att i varje särskilt skatteärende åberopa det erhållna förhandsbeskedet, om
han önskar att det skall följas. Sker ej så, avgöres skatteärendet utan hänsyn
till förhandsbesked, som kan ha lämnats.

Ett åberopat förhandsbesked skall enligt förslaget icke av beskattningsmyndigheten
kunna åsidosättas, även om det skulle visa sig att det tillkommit
under felaktiga förutsättningar.

Ett särskilt spörsmål är vilken betydelse som skall tillmätas vad som inträffat
efter beskedets meddelande. Meddelas författningsändring av beskaffenhet
alt påverka beskattningen i det avseende beskedet angår, måste,

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

framhålles det, beskedet förlora sin giltighet i motsvarande del, i och med
att ändringen träder i kraft.

Fråga uppkommer vidare, huruvida hänsyn bör tagas jämväl till ändringar
i myndigheternas tillämpning av de gällande beskattningsreglerna.
I betänkandet erinras om att giltigheten av riksskattenämndens förhandsbesked,
som blott gäller ett visst års taxering, icke påverkas av ändringar
i praxis. Det påpekas emellertid, att nämndens besked är överklagbara och
kan bringas under regeringsrättens prövning efter besvär såväl av sökanden
som av en representant för det allmänna. Sannolikheten för att praxis
ändras på sätt, som kunde ifrågasättas böra påverka ett meddelat, lagakraftvunnet
beskeds giltighet, anses under sådana förhållanden relativt liten.
I fråga om konsumtionsskatter är läget enligt de sakkunniga något
annorlunda. Beskedet måste då i allmänhet gälla en vara, som kan komma
under bedömning även i andra skatteärenden än sökandens — t. ex. i konkurrenters.

Besvärssakkunniga understryker, att förhandsbeskedets egentliga uppgift
är att skapa trygghet för den som erhållit beskedet. Starka skäl måste därför
föreligga för att man skall medgiva att besked, som meddelats för viss
tid, därunder förlorar sin verkan på grund av att myndigheterna övergår till
en annan rättstillämpning. De sakkunniga har icke blivit övertygade om
att ändringar i myndigheternas praxis bör utöva inverkan på förhandsbeskeds
giltighet. Reglerna bör fastmera utformas så, att tänkbara olägenheter
av att beskedet behåller sin verkan trots ändrad praxis i möjligaste
mån förebygges. I sådant syfte föreslår de sakkunniga begränsning av förhandsbeskeds
giltighet i tiden, föreskrifter, som avses skola leda till noggrannhet
vid utredningen i ärenden om förhandsbesked, samt regler om
överklagande av förhandsbesked.

I enlighet med vad nyss sagts föreslås förhandsbesked skola avse viss
eller vissa beskattningsperioder eller in- eller utförsel under viss tid. Giltighetstiden
föreslås maximerad till ett år.

Generaltullstyrelsen skall enligt förslaget icke ha någon ovillkorlig skyldighet
att meddela förhandsbesked. Eu förutsättning för ett beskeds meddelande
måste, påpekar de sakkunniga, alltid vara att tillräcklig utredning
för ett ställningstagande föreligger. Saknas sådan, vilket sannolikt ej sällan
kommer att inträffa, kan styrelsen icke rimligen få meddela ett besked,
som binder statsverket. Förfarandet vid meddelande av förhandsbesked
måste dock utformas så, att så långt möjligt garantier skapas för den allsidiga
och grundliga utredning som erfordras för ett ställningstagande. Detta
syfte finner de sakkunniga kunna enklast nås, om förfarandet i ärenden
om förhandsbesked gestaltas på i buvudsak samma sätt som i besvärsmål
men med vissa jämkningar, främst betingade av att i besvärsmål ett
avgörande i sak alltid måste komma till stånd, medan meddelande av förhandsbesked
i väsentlig mån måste bero av att sökanden kan prestera erforderlig
utredning.

Till utgångspunkt för förfarandet skall ligga en skriftlig ansökan om be -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

sked från den presumtive skattskyldige. Då institutet förhandsbesked tillkommit
för att hjälpa denne till rätta, skall bördan i utredningsavseende
i huvudsak också bäras av sökanden. Han bör därför redan vid ansökan
foga erforderliga prov och beskrivningar samt det material i övrigt, som
är för honom tillgängligt. Allmänna ombudet spelar en mera begränsad roll
i utredningshänseende. Han har att som sökandens motpart yttra sig över
ansökan och självfallet även över sökandens i övrigt förebragta material.

Även om det i princip bör gälla, att förhandsbesked ej skall meddelas med
mindre förebragt utredning det medgiver, bör, enligt vad de sakkunniga
vidare framhåller, generaltullstyrelsen för sin del icke inta en helt passiv
ställning under utredningen. Brister det i utredningen, bör generaltullstyrelsen
kunna anmoda sökanden att — vid äventyr att besked eljest icke
meddelas — avhjälpa bristen genom ingivande av kompletterande material
efter styrelsens närmare anvisningar. Styrelsen bör vidare ha möjlighet att
inhämta yttrande från sakkunnig och alt föranstalta om muntligt förhör.

Det föreslås, att kostnaderna för de särskilda utredningar som kan erfordras
i princip skall bäras av sökanden. Krav på säkerhet för att kostnaden
verkligen gottgöres statsverket skall kunna ställas mot sökanden.
Föranstaltar generaltullstyrelsen om utredning, vartill sökanden icke lämnat
sitt medgivande, skall dock kostnaderna härför icke kunna övervältras
på honom utan drabba statsverket. I syfte att förebygga onödiga ansökningar
anser de sakkunniga, att en särskild mindre avgift för förhandsbeskedet
kan tänkas böra utgå, men regler härom anses ej ha sin plats i den
föreslagna lagen.

De sakkunniga understryker, att ärenden om förhandsbesked bör behandlas
snabbt och med viss förtur.

Ett förhandsbesked skall enligt förslaget kunna överklagas i regeringsrätten.
Däremot skall besvär icke få anföras, om förhandsbesked vägrats.

Klagorätt skall enligt förslaget tillkomma sökanden och allmänt ombud.
De sakkunniga påpekar, att ett prejudikat i en tvistig fråga enklast och
snabbast kan erhållas via ett förhandsbesked.

Med hänsyn till de stora intressen, tredje man som konsument eller konkurrent
kan ha i utgången av ett ärende rörande förhandsbesked, har besvärssakkunniga
funnit ändamålsenligt att medgiva honom besvärsrätt i
fråga om beslut, varigenom förhandsbesked meddelats. Förutsättningen
skall därvid vara — liksom eljest — att beslutet länder honom till väsentlig
skada eller förlust.

Remissyttrandena

Förslaget alt införa möjlighet att erhålla för staten bindande förhandsbesked
i konsumtionsskaltemål har tillstyrkts i samtliga yttranden där frågan
behandlats. På många håll har förslaget hälsats med tillfredsställelse.

Statskontoret uttalar, att en utvidgning av möjligheterna att erhålla förhandsbesked
i konsumtionsskattefrågor synes väsentligt öka rättssäkerheten
på förevarande område.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Riksräkenskapsverket understryker, att en anordning med förhandsbesked
synes vara av stort värde just på förevarande område med hänsyn till
att det här gäller övervältringsskalter.

Kontrollstyrelsen framhåller emellerlid, att trots möjligheten att erhålla
förhandsbesked tyngdpunkten i beskatlningsarbetet även i fortsättningen
torde komma att ligga på ärenden rörande efterbeskattning.

Ett stort antal remissinstanser — statskontoret, kontrollstyrelsen, kommerskollegium,
statens jordbruksnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Uppsala, Kronobergs och Kristianstads län samt Sveriges lantbruksförbund
— avstyrker dock förslaget att förhandsbeskeden skall lämnas av
generaltnllstyrelsen. I flertalet yttranden förordas i stället, att denna uppgift
skall ankomma på vederbörande beskattningsmyndighet.

Sålunda föreslår statskontoret — för den händelse kammarrätten och icke
generaltullstyrelsen inskjutes i instansordningen före regeringsrätten — att
generaltullstyrelsen, liksom hittills, lämnar förhandsbesked i den utsträckning,
som redan nu sker, och att sådana i övrigt gives av vederbörande beskattningsmyndighet,
främst kontroll styrelsen och jordbruksnämnden. Då
ett visst samarbete liksom hittills förutsältes äga rum mellan särskilt kontrollstyrelsen
och generaltullstyrelsen samt besluten kan överklagas, i sista
hand till regeringsrätten, synes ett sådant system enligt statskontorets mening,
i vart fall tills vidare, kunna tillämpas.

Kontrollstyrelsen anser i motsats till de sakkunniga, att förhandsbeskeden
bör meddelas av vederbörande beskattningsmyndighet, i förekommande fall
efter generaltullstyrelsens hörande. De sakkunnigas farhågor för att en sådan
ordning lätt skulle kunna leda till olikformighet i rättstillämpningen
är enligt kontrollstyrelsens mening överdrivna. För närvarande hör kontröllstyrelsen
i tveksamma fall generaltullstyrelsen rörande viss varas klassificering
i tullhänseende, innan kontrollstyrelsen lämnar upplysning om
sin uppfattning i skattepliktsfrågan. Såvitt kontrollstyrelsen har sig bekant
har några olägenheter ej föranletts av att de båda myndigheterna liafl att
var för sig lämna besked i skattepliktsfrågor, därvid visserligen kontrollstyrelsens
besked icke varit för staten bindande. Därest likväl bindande förhandsbesked
icke anses böra lämnas av de olika beskattningsmyndigheterna,
synes det enligt kontrollstyrelsens uppfattning böra övervägas att en nämnd
inrättas för ändamålet, i vilken förslagsvis, förutom en opartisk ordförande,
bör ingå en representant för envar av generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen
och jordbruksnämnden, en representant för länsstyrelserna samt två representanter
för näringslivet. Nämndens beslut skulle icke kunna överklagas.

Även kommerskollegium, statens jordbruksnämnd och Sveriges lantbruksförbund
anser att beskeden bör lämnas av beskattningsmyndigheten. Enligt
lantbruksförbundets mening bör beskattningsmyndigheten därvid ha kollegial
sammansättning.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser det möjligt att låta kammarrätten handlägga
frågor om förhandsbesked, om denna, på sätt förut angivits, inom sig
organiserar en särskild »nämnd» för varuskattemålen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

105

överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Kronobergs och Kristianstads
län förordar däremot, att förhandsbeskeden skall lämnas av ett fristående
organ, särskilt inrättat för ändamålet efter mönster av riksskattenämnden.
Enligt överståthållarämbetets och länsstyrelsens i Kristianstads län mening
är det principiellt oriktigt att, såsom de sakkunniga föreslagit, låta en
besvärsmyndighet utfärda förhandsbesked. De båda länsstyrelserna ifrågasätter
i andra hand, att bestyret med förhandsbeskeden, liksom även vissa
andra uppgifter som kan ankomma på ett gemensamt organ, överlämnas till
riksskattenämnden.

Vad besvärssakkunniga i övrigt föreslagit på förevarande område har endast
föranlett enstaka påpekanden.

Beträffande möjligheterna att göra förhandsbeskeden bindande erinrar
statens jordbruksnämnd om att åtskilliga avgifter på jordbruksregleringens
område (framför allt vissa införselavgifter) till sin natur är sådana, att de
måste kunna ändras med tämligen omedelbar verkan. Att ge bindande besked
angående avgiftens belopp annat än för en mycket kort tid (= beskattningsperiod)
anser nämnden i dylika fall icke möjligt.

I fråga om kostnaderna för särskilda utredningar i ärenden om förhandsbesked
yrkar Sveriges hantverks- och småindustriorganisation att den del av
sådana kostnader som skall gäldas av den skattskyldige maximeras till visst
belopp, förslagsvis 500 kronor. Sveriges köpmannaförbund åter förordar, att
den skattskyldige, i stället för kostnadsersättning, skall erlägga avgift för
erhållet förhandsbesked i likhel med vad fallet är med förhandsbesked från
riksskattenämnden.

I fråga om besvär i här avsedda ärenden föreslår Svensk industriförening,
att talan skall få föras mot beslut att vägra förhandsbesked.

Generaltullstyrelsen framhåller, att en regel, som möjliggör nöjdförklaring,
skulle kunna få särskild betydelse för att förkorta besvärstiden i ärenden
angående förhandsbesked. Det påpekas emellertid, att en förutsättning härför
är att kretsen av besvärsberättigade personer inskränkes till parterna i
målet.

Departementschefen

Redan i samband med behandlingen av huvudlinjerna för den nu aktuella
reformen framhöll jag, att avsaknaden av möjligheter för de skattskyldiga
att erhålla bindande förhandsbesked utgör en av de allvarligaste bristerna
i det nuvarande förfarandet vid indirekt beskattning. Jag finner därför angeläget
att sådana möjligheter införes. Självfallet får betydelsen av förhandsbeskeden
inte övervärderas. Anordningen torde bli av värde främst på det
sättet att en näringsidkare, som är oviss om en vara är skattepliktig eller
inte, på ett tidigt stadium kan få rättsligt bindande besked härutinnan.

Vid remissbehandlingen av besvärssakkunnigas förslag i nu behandlade
delar har huvudintresset knutits till frågan vilken myndighet som skall meddela
förhandsbeskeden. Besvärssakkunnigas förslag, att denna uppgift skulle

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

överlämnas till generaltullstyrelsen i dess tilltänkta egenskap av gemensam
mellaninstans i konsumtionsskattemål, liar avstyrkts i flertalet jdtranden
som ingått på frågan.

För egen del liar jag, som redan tidigare framhållits, inte ansett mig kunna
biträda förslaget att göra generaltullstyrelsen till gemensam mellaninstans.
I stället har jag uttalat mig för att förfarandet hos tullmyndigheterna
i sin helhet bör lämnas utanför den här aktuella lagstiftningen och att kammarrätten
bör bli mellaninstans för de mål och ärenden som omfattas därav.
Frågan om lämplig instans för förhandsbeskeden kommer, om denna min
ståndpunkt godtas, i ett ändrat läge. Då det knappast kan ifrågakomma att
ärenden om förhandsbesked handlägges av kammarrätten, som ju uteslutande
arbetar i domstolsmässiga former, synes valet stå mellan att tillskapa
ett särskilt organ för ändamålet efter förebild av riksskattenämnden och att
överlämna bestyret med förhandsbeskeden till beskattningsmyndigheterna.
Det sistnämnda alternativet har förordats i flertalet yttranden.

Även enligt min uppfattning talar starka skäl för att förhandsbeskeden
lämnas av beskattningsmyndigheten. De myndigheter som här kan ifrågakomma,
kontrollstyrelsen och jordbruksnämnden, är var och en på sitt område
för hela riket gemensamma beskattningsmyndigheter och synes också
i övrigt väl kvalificerade för uppgiften. Å andra sidan synes det med ledning
bl. a. av den låga besvärsfrekvensen i konsumtionsskattemål kunna fastslås,
att antalet ärenden angående förhandsbesked torde bli fåtaliga. Att under
angivna förhållanden inrätta ett särskilt organ för ändamålet synes icke
lämpligt. Jag förordar därför att förhandsbeskeden skall lämnas av beskattningsmyndigheterna.

Självfallet måste samråd äga rum med generaltullstyrelsen i varuklassificeringsfrågor.
Sådant samråd förekommer redan nu, och det faller sig naturligt
att så sker även när det gäller att lämna bindande förhandsbesked.

Förfarandet vid ansökan om förhandsbesked synes i huvudsak kunna anordnas
enligt de av besvärssakkunniga angivna riktlinjerna. Det torde dock
inte vara anledning att inkoppla det allmänna ombudet redan hos beskattningsmyndigheten.
Det synes lämpligt att här så långt möjligt anknyta till
förfarandet i vanliga skatteärenden. Man närmar sig också proceduren vid
det formlösa besvarande av förfrågningar som f. n. sker hos beskattningsmyndigheterna.
Det allmänna ombudet bör emellertid vara berättigat att
överklaga ett lämnat förhandsbesked.

Vad besvärssakkunniga föreslagit i fråga om kostnader för utredningar
o. dyl. synes kunna förordas. Jag förutsätter härvid som självfallet, att kostnaderna
begränsas till vad som är oundgängligen nödvändigt. Med hänsyn
till att förhandsbeskeden lämnas av beskattningsmyndigheten finner jag
icke anledning att belägga beskeden med avgift.

Enligt besvärssakkunnigas förslag skall förhandsbesked obligatoriskt lämnas,
om utredningen det medgiver, d. v. s. om det föreligger ett sådant material
i ärendet att det kan tillförlitligen prövas. En regel av denna innebörd
utesluter inte, att de skattskyldiga betungar myndigheterna med förhands -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

107

besked i fall där detta på grund av ärendets uppenbara karaktär, tidigare
prejudikat eller av annan anledning framstår som opåkallat. Även om man i
och för sig knappast torde ha anledning befara missbruk, synes det lämpligt
att, i viss anslutning till vad som gäller riksskattenämnden, medge beskattningsmyndigheten
rätt att diskretionärt pröva, om förhandsbesked skall lämnas.
Vägledande för denna prövning bör vara, om sökanden har ett legitimt
intresse av att erhålla förhandsbesked men även om det föreliggande spörsmålet
kan vara av vikt från prejudikatsynpunkt.

Värdet för de skattskyldiga av förhandsbeskeden ligger däri att de är bindande
för statsverket. Åtskilliga spörsmål uppkommer då det gäller att precisera
i vilken utsträckning beskeden sålunda skall vara gällande. De sakkunniga
har ingående prövat denna fråga, och jag finner mig kunna biträda
vad de föreslagit. Detta innebär i huvudsak, att beskeden skall avse
viss eller vissa beskattningsperioder under en tidrymd av högst ett år. Sedan
ett förhandsbesked vunnit laga kraft, är det bindande för statsverket i den
män sökanden vill åberopa detsamma. Ändrad lagstiftning kan försätta beskedet
ur kraft, däremot icke ändrad praxis hos myndigheterna.

I ett yttrande har ifrågasatts, att myndigheterna skulle äga frångå ett laga
kraftvunnet förhandsbesked, om det visar sig att detta tillkommit under
oriktiga förutsättningar. Denna ståndpunkt kan jag ej biträda. Beskedet bör
i princip vara jämställt med ett laga kraftvunnet beslut i ett skatteärende
och bör därför endast kunna undanröjas efter resning.

Om förhandsbeskeden skall meddelas av beskattningsmyndigheten, bör
överklagande i första hand ske hos kammarrätten. Mot dennas utslag bör
besvär få anföras i regeringsrätten. Intresset av att erhålla snabba avgöranden
synes lämpligen kunna tillgodoses genom att besvärstiden göres kortare
än i fråga om andra beslut rörande skatt. Den tid av tre veckor som jag förordat
beträffande beslut om viten synes lämplig. Det ligger i sakens natur att
besvär över förhandsbesked avgöres så snart som möjligt och med förtur.

Besvärsrätt bör, i enlighet med de sakkunnigas förslag, tillkomma sökanden,
allmänt ombud samt under vissa förutsättningar även tredje man.

Jag vill slutligen nämna, att jag biträder de sakkunnigas ståndpunkt, att
klagan inte bör få föras mot beslut, varigenom förhandsbesked vägrats. Motsvarande
gäller på de direkta skatternas område.

VII. Befrielse från skatt

Besvärssakkunniga

De sakkunniga framhåller, att den skattskyldige beträffande flertalet indirekta
skatter intager ställningen som ett slags uppbördsman. 1 motsats till
vad som är förhållandet vid den direkta beskattningen är den skattskyldige
betalningsskyldig icke för eu skatt, som avses skola drabba honom person -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

ligen, utan för en skatt, som förutsättes skola av honom övervältras på de
slutliga konsumenterna av den skattepliktiga varan. Underlåtenhet att sörja
för nämnda belopps uttagande medför, att den skattskyldige, liksom arbetsgivaren
enligt uppbördsförordningen, själv kan få stå för utgiften. Eftersom
något betalningsansvar för skatten icke vilar på kunden och den skattskyldige,
i motsats till arbetsgivaren, sålunda icke har någon regressrätt
gentemot den, som i realiteten har att bära skatten, kan han icke i efterhand
skaffa sig täckning för skatteutgiften genom att vända sig till kunderna.

Enligt besvärssakkunnigas mening är det obilligt om den skattskyldige i
här avsedda fall ovillkorligen skulle vara pliktig att svara för skatten. För
att en för den skattskyldige så sträng påföljd skall få inträda, måste enligt
besvärssakkunnigas mening fordras, att åtminstone någon grad av försumlighet
kan läggas den skattskyldige till last. Har den skattskyldige på grund
av misstag, som framstår som ursäktligt, underlåtit att uttaga skatt av sina
kunder eller har dessa icke varit i stånd att vid köp av varan till den skattskyldige
erlägga belopp motsvarande skatten eller föreligger annan liknande
situation, bör enligt de sakkunniga möjlighet finnas antingen att meddela
befrielse från skyldighet att inbetala skatt eller att besluta om återbetalning
av redan erlagd skatt. Behovet av bestämmelser av angiven innebörd föreslår
de sakkunniga tillgodosett på två sätt, nämligen dels genom en allmän regel,
enligt vilken rätt att restituera skatt tillagts Kungl. Maj :t, dels genom att
möjlighet öppnas att i vederbörande skatteförfattningar intaga särskilda
restitntionsregler.

Den allmänna regeln har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med
t. ex. det stadgande av enahanda slag, som nu finnes i VaruskF. Befrielse
skall meddelas av Kungl. Maj :t men med möjlighet att delegera beslutanderätten
till underlydande myndighet. Det bör enligt de sakkunnigas mening
åligga beskattningsmyndighet att hos Kungl. Maj :t anmäla sitt beslut om
skattepåföring i sådana fall, då enligt myndighetens mening befrielse synes
påkallad, bl. a. i åtskilliga lägen då myndigheten enligt nuvarande ordning
helt enkelt underlåter att påföra skatt, ehuru sådan författningsenligt skall
utgå. Förevarande regel om befrielse från skatt väntas därför få vidsträcktare
tillämpning, om de sakkunnigas förslag antages, än den för närvarande
bar.

Möjligheten att i skatteförfattningarna intaga restitutionsregler avseende
bestämda fall kan, enligt vad de sakkunniga vidare framhåller, utnyttjas
jämväl i särskilda lägen, t. ex. då man av näringspolitiska eller andra skäl
önskar fritaga vissa grupper, som är skattskyldiga, från att erlägga skatt
eller då varan skall exporteras. Besvärssakkunniga erinrar exempelvis om
reglerna rörande restitution av bensinskatt i vissa fall.

Remissyttrandena

Kontrollstyrelsen tillstyrker det föreslagna allmänna stadgandet om befrielse
från skatt men anser icke att det bör åligga beskattningsmyndighet att

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

109

hos Kungl. Maj :t anmäla sitt beslut om skattepåföring i sådana fall, då enligt
myndighetens mening skattebefrielse synes påkallad.

Icke heller statens jordbruksnämnd har någon erinran mot den föreslagna
bestämmelsen. Nämnden vänder sig emellertid mot de sakkunnigas uttalanden,
enligt vilka skattebefrielse skall kunna komma till stånd så snart en
skattskyldig genom någon omständighet, som icke kan läggas honom till
last, blivit förhindrad att övervältra den på konsumenten. Nämnden yttrar.

För den händelse denna uppfattning kommer att läggas till grund för tilllämpningen
av de avsedda bestämmelserna, vill jordbruksnämnden framhålla
de utomordentliga svårigheter som blir förenade med en prövning av huruvida
det i det enskilda fallet föreligger en försumlighet eller ett icke ursäktligt
misstag från den skattskyldiges sida. Prövningen kommer att omfatta
sådana faktorer som huruvida (beträffande försäljningsavgifter) vederbörande
iakttagit tillbörlig noggrannhet vid kreditgivningen åt sina kunder eller
rent av huruvida (beträffande införsel- och tillverkningsavgifter) vederbörande
riktigt bedömt sina avsättningsmöjligheter. Prövningen torde
över huvud taget bli av sådan natur att den knappast kan verkställas av annan
än domstol.

Enligt nämndens mening kan emellertid frågan om den skattskyldiges försumlighet
eller misstag icke få vara en ensamt avgörande faktor när det gäller
en befrielse från skatt. Nämnden har också hittills vid behandlingen av
ansökningar om befrielse eller restitution på grund av lidna kundförluster,
brandskadeförluster etc. principiellt intagit en avvisande ståndpunkt under
hänvisning till förefintliga möjligheter till försäkringsskydd.

I övriga yttranden, där man ingått på här avsedda frågor, har de sakkunnigas
förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Departementschefen

I ett flertal författningar rörande indirekta skatter finnes bestämmelser
som bemyndigar Kungl. Maj :t eller —- ev. efter delegation — beskattningsmyndigheten
att på grund av särskilda omständigheter medgiva befrielse
från eller restitution av skatt.

Bestämmelser av sådan innebörd erfordras uppenbarligen även i fortsättningen
och jag förordar, att dessa bestämmelser på föreslaget sätt får ingå i
det tillämnade gemensamma regelsystemet.

De nuvarande allmänna bestämmelserna om befrielse från skatt har tilllämpats
restriktivt. Måhända kan det, om förfarandet i konsumtionsskattemål
ges fastare former, oftare bli anledning att medge befrielse. Jag kan i
sammanhanget även erinra om att man vid den indirekta beskattningen saknar
motsvarighet till reglerna om s. k. dödsbobefrielse vid den direkta beskattningen.
Den nytillkomna möjligheten alt erhålla förhandsbesked synes
dock i och för sig böra kunna verka i motsatt riktning. Man bör enligt min
mening fasthålla vid, att tillämpningen även i fortsättningen måste vara
tämligen restriktiv. Befrielse bör endast medges i undantagsfall, när synnerliga
skäl talar därför. Av det sagda torde följa, att jag icke kan instämma
i de sakkunnigas uttalanden, enligt vilka det skulle åligga beskattningsmyn -

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

digheterna att medge befrielse i, eller för sådan åtgärd hos Kungl. Maj :t
anmäla alla fall där en skattskyldig under för honom ursäktliga omständigheter
nödgats att erlägga skattebelopp, som han inte kunnat övervältra på
kunderna. Frågor om befrielse från skatt bör liksom hittills prövas endast
efter särskild ansökan.

VIII. Speciella frågor

I enlighet med vad här anförts har inom finansdepartementet utarbetats
erforderliga författningsförslag. Till den nya gemensamma författningen,
vilken synes böra benämnas förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,
ansluter sig förslag till ändringar i förordningarna angående
de skatter som är avsedda att i en första etapp omfattas av det nya
förfarandet. Av skäl som angives i det följande erfordras därjämte en komplettering
i sekretesslagen.

Rörande utformningen av de olika bestämmelserna kan i huvudsak hänvisas
till det förut sagda. Jag får vidare, beträffande de bestämmelser som
oförändrade eller med allenast smärre jämkningar överförts från de sakkunnigas
förslag, erinra om den utförliga detaljmotivering som de sakkunniga
lämnat (betänkandet s. 125—210). Därutöver torde få anmärkas följande.

Förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning

1 §•

I överensstämmelse med vad tidigare förordats har förordningens tillämpningsområde
begränsats till inhemsk verksamhet. Denna har angivits på
sådant sätt, att förordningen kan omfatta icke blott tillverkning, försäljning
o. dyl. utan även exempelvis sådant brukande av brännoljedrivet fordon som
föranleder skyldighet att erlägga brännoljeskatt.

Enligt vissa skatteförfattningar, bl. a. varuskatteförordningen, gäller, att
deklarationer som avgivits till tullverket vid införsel av skattepliktig vara
skall eftergranskas av kontrollstyrelsen. Denna kan därvid i förekommande
fall ålägga den skattskyldige att erlägga felande skatt. Kontrollstyrelsen
kan även i vissa fall medge restitution av skatt, som erlagts i samband med
införsel. Ärenden av denna art kommer, till följd av den nyss angivna begränsningen
av den nya förordningens tillämpningsområde, i princip att falla
utanför detta. Från vissa synpunkter kunde det synas önskvärt att även det
här avsedda förfarandet inbegripes. Eftergranskningsförfarandet, som införts
i syfte att förebygga skattefusk i samband med införsel och i sådant hänseende
visat sig vara av värde, skiljer sig emellertid i flera hänseenden från
det förfarande vid beskattning av inhemsk verksamhet som regleras i den
nya förordningen, och det skulle vara förenat med vissa svårigheter att helt

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

inpassa detsamma i förordningens regelsystem. Sålunda skulle specialbestämmelser
erfordras bl. a. om beslutsfrist och om verkan därav att beslut
ej meddelats. Delvis likartade synpunkter kan anläggas på restitutionsärendena.
Å andra sidan synes ett bibehållande av det nuvarande förtärandet
i här avsedda, tämligen sällsynta ärenden inte behöva vålla någon
olägenhet. Jag har därför funnit övervägande skäl tala för att desamma,
bortsett från vissa bestämmelser om kontrollstyrelsens ulredningsbefogenheter,
inte skall omfattas av den nya förordningen. Detta innebär bl. a.,
att kontrollstyrelsens beslut i dessa ärenden skall överklagas direkt i regeringsrätten
och att det allmänna ombudet inte skall ta befattning därmed.

2 §•

Uppdraget att vara allmänt ombud kan vara permanent eller lämnas
t. ex. för enstaka mål eller för grupper av mål. Det bör tillses, att det allmänna
ombudet kan arbeta helt självständigt och i sina ståndpunktstaganden
vara oberoende av verket.

Anmärkas kan beträffande energiskatten på elektrisk kraft, att den redovisande
distributören och inte konsumenten blir att anse som skattskyldig
i den bemärkelse detta ord användes i den nu föreslagna förordningen.

4 §•

I anslutning till ett påpekande från kontrollstyrelsen har paragrafen getts
sådan utformning att styrelsen liksom hittills skall kunna meddela särskilda
föreskrifter om hur räkenskaperna skall föras. Särskilda kontrollanordningar
skall också kunna föreskrivas, t. ex. användning av kassaapparater
av visst slag. Styrelsen skall vidare — detsamma gäller redan nu —
kunna ålägga den skattskyldige vid vite att fullgöra sina skyldigheter enligt
denna paragraf (se 12 §).

5 §.

Motsvarande bestämmelse i sakkunnigförslaget, 4 §, har delvis med ledning
av påpekanden från kammarrätten jämkats till närmare överensstämmelse
med taxeringsförordningen.

9 §•

I enlighet med vad tidigare förordats har 9 § i de sakkunnigas förslag kompletterats
med särskilda bestämmelser till skydd mot intrång i den skattskyldiges
verksamhet och i kvalificerade sekretessintressen, motsvarande
5G § 3 och 4 mom. taxeringsförordningen. Dessa bestämmelser innebär bl. a.,
att den skattskyldige hos ett utomstående organ skall kunna påkalla prövning
huruvida en handling av sekretesskäl skall undantas från granskning av boktöring
och övriga handlingar rörande hans verksamhet. Den prövning varom
här är fråga kan, såvitt angår konsumtionsskatterna, knappast ske inom

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

beskattningsmyndigheten, på vars uppdrag kontrollen ju utföres. Icke heller
synes det lämpligt att förlägga denna prövning till kammarrätten. Under
de angivna förutsättningarna synes den lämpligaste lösningen vara att överlämna
prövningen till länsstyrelsen i det län, där den skattskyldige är bosatt;
denna myndighet handhar redan motsvarande prövning i fråga om den direkta
beskattningen.

Det är betydelsefullt att beskattningsmyndigheten tillser, att granskningen
utföres av tjänsteman, som med hänsyn till sekretessintressen och övriga
förhållanden är lämplig för uppgiften. Såvitt angår kontrollstyrelsens arbetsområde
ankommer det på distriktsöverkontrollören att verkställa den
prövning som här avses.

Vid den direkta beskattningen gäller enligt 17 § första stycket sekretesslagen,
att sekretesskydd åtnjutes för handling, som upprättats av myndighet
vid taxeringskontroll enligt taxeringsförordningen. Stadgandet omfattar
bl. a. rapporter över taxeringsrevisioner. Något motsvarande stadgande finnes
icke beträffande granskningsrapporter, som upprättas vid kontroll av
bokföring, lager in. m. för indirekt beskattning. Uppenbarligen föreligger
beträffande här avsedda rapporter samma av hänsyn till den skattskyldige
förestavade behov av sekretesskydd som i fråga om rapporterna rörande
taxeringsrevision. Vid den översyn av bestämmelserna om förfarandet vid
konsumtionsbeskattning som nu anmäles bör sekretesskydd införas för rapporterna
i fråga. Jag förordar, att det nyss återgivna stadgandet i sekretesslagen
kompletteras i enlighet härmed.

10 §.

Paragrafen motsvarar 11 § i de sakkunnigas förslag, vilket av praktiska
skäl och i analogi med vad som gäller den direkta beskattningen ansetts
böra kompletteras med befogenhet för beskattningsmyndigheten att kräva
upprättande av deklaration.

11 §•

På hemställan av kontrollstyrelsen har förevarande paragraf, som motsvarar
12 § i sakkunnigförslaget, utformats så att beskattningsmyndigheten
skall äga befogenhet, icke blott att begära upplysningar om namngiven
skattskyldig utan även att inhämta uppgifter av mera generell karaktär,
t. ex. om leveranser till eller inköp av skattepliktiga varor från viss kategori
av näringsidkare. En sådan befogenhet tillkommer beskattningsmyndigheterna
redan nu och äger motsvarighet i 39 § 2 mom. taxeringsförordningen.
Den kan få särskild betydelse för att erhålla kännedom om personer som,
utan att erlägga skatt, bedriver skattepliktig verksamhet.

12 §,

Reglerna om viten — se 13 § i sakkunnigförslaget — har underkastats
vissa jämkningar. Vite bör sålunda enligt min mening, liksom enligt taxe -

Kungi. Maj. ts proposition nr 3 år 1959

113

ringsförordningen, kunna användas när beskattningsmyndigheten vänder sig
mot någon med föreläggande att deklarera eller att inkomma med kompletterande
upplysningar. Detsamma bör, såsom redan påpekats vid 4 §, gälla
förelägganden med avseende å bokföringen. I överensstämmelse med taxeringsförordningen
bör vidare stadgas ett minimum av 100 kronor.

Beträffande vitets maximum har i yttranden från organisationer inom
näringslivet påyrkats, att detta måtte sänkas från föreslagna 10 000 kronor
till 5 000 kronor, d. v. s. samma belopp som i taxeringsförordningen.
Med tanke på de stora skattebelopp som här kan vara fråga om anser jag
mig emellertid inte kunna biträda dessa yrkanden. Jag förordar alltså de
sakkunnigas förslag på denna punkt.

13 §.

I motiveringen till förevarande bestämmelser (14 § i sakkunnigförslaget)
har besvärssakkunniga, bl. a. under hänvisning till intresset av sekretessskydd,
uttalat att det regelmässigt torde vara lämpligt, att den skattskyldige
beredes tillfälle att yttra sig, innan sakkunnig utses. Några remissinstanser
har hemställt om en uttrycklig bestämmelse om den skattskyldiges
hörande. Enligt min uppfattning är förhållandena så växlande, att en bindande
föreskrift i ämnet inte är lämplig. Jag anser mig emellertid kunna
utgå ifrån att beskattningsmyndigheten här som eljest tar tillbörlig hänsyn
till förefintligt behov av sekretesskydd och i förekommande fall hör den
skattskyldige innan sakkunnig förordnas.

14—16 §§.

Bestämmelserna avser utredning och kommunikation med den skattskyldige
före beskattningsmyndighetens beslut, vare sig detta är slutligt eller
preliminärt (jfr C, 7 samt 15—17 §§ sakkunnigförslaget). Tydligt är, att
den skriftliga redogörelse, varom talas i 15 §, i många fall, särskilt när det
är fråga om preliminära beslut, kan göras tämligen summarisk. Självfallet
är det intet som hindrar, att om så finnes praktiskt lämpligt, den skriftliga
redogörelsen uppsättes i form av skrivelse till den skattskyldige med begäran
om yttrande enligt 16 §. Såsom skriftlig redogörelse, varom här är fråga,
behandlas då den kopia av skrivelsen som förvaras i akten.

17—19 §§.

I dessa paragrafer upptages de regler om beslutsförfarandet som förordats
i den allmänna motiveringen.

Därvid regleras i 17 §, när beslut skall meddelas. Det kan förtjäna påpekas,
att den skattskyldige enligt andra stycket alltid har rätt att erhålla
slutligt beslut, alltså även om det inte förekommit anledning att frångå deklarationen.
Beslutet skall meddelas snarast möjligt men självfallet inte
förrän erforderlig granskning och annan utredning medhunnits. I övrigt
gäller, att beslut skall meddelas så snart skatten finnes böra utgå annorledes
än i överensstämmelse med avgiven deklaration, vare sig deklaration avgift
Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. A''r 3

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

vits eller ej och oberoende av om en avvikelse från deklaration är till den
skattskyldiges nackdel eller till hans fördel.

Preliminära beslut kan användas både om man vid en första granskning
av deklarationen finner mera avsevärda fel i denna (6 § i de sakkunnigas
förslag) och om den skattskyldige underlåtit att deklarera. I sistnämnda
fall kan beslutet fattas skönsmässigt enligt reglerna i 18 §. Härigenom
har beskattningsmyndigheten möjlighet att hindra, att en skattskyldig''
obehörigen skaffar sig respit med skattens erläggande genom att
underlåta att deklarera.

I anslutning till 19 § andra stycket kan anmärkas, att om den skattskyldige
avgivit ny deklaration eller därmed jämförliga ändrade uppgifter, skall
skatten —- om beslut ej meddelats — anses fastställd enligt den slutliga
ståndpunkt som den skattskyldige intagit. På samma sätt skall, om flera
preliminära beslut förekommit, det sista bli gällande.

20 och 21 §§.

Reglerna om efterbeskattning har, såsom förordats i den allmänna motiveringen,
utformats i nära anslutning till taxeringsförordningens bestämmelser
om eftertaxering. Därvid har ansetts, att en tidsfrist av fyra år efter
beslutsfristens utgång närmast motsvarar den tidrymd av fem år efter taxeringsårets
utgång som står till buds för eftertaxering till inkomst- och förmögenhetsskatt.

22 §.

Av paragrafen torde framgå, att självrättelse kan ske, icke blott då formligt
beslut fattats utan även då sadant beslut skall anses föreligga på grund
av stadgandet i 19 § andra stycket.

23 §.

I tredje stycket av denna paragraf har sammanförts de regler om delgivning
av beslut med den skattskyldige som upptagits i 6, 18 och 19 §§ av de
sakkunnigas förslag. Nämnda förslag innehåller också regler om delgivning
med allmänt ombud. Enligt min uppfattning erfordras icke särskilda bestämmelser
härom. Då ombudet förutsättes vara tjänsteman hos beskattnmgsmyndigheten,
bör denna själv kunna finna lämpligaste formen för att
hålla ombudet underrättad om fattade beslut.

26 §.

I sakkunnigförslagets regler om inbetalning av skatt (25 § nämnda förslag)
har företagits den jämkningen, att, på samma sätt som i de nuvarande
skatteförfattningarna, en föreskrift medtagits om sättet för inbetalningen
insättning på beskattningsmyndighetens postgirokonto. Härigenom
blir det klart, att betalning skall anses ha skett i rätt tid om insättning
verkställts den dag deklaration senast bort avgivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

115

Framhållas må, att den i paragrafen angivna betalningsskyldigheten är
beroende av att deklarationen utmynnar i att, efter förekommande avdrag,
skatt skall erläggas. Intager den som avgivit deklarationen den ståndpunkten
att han inte är skyldig att erlägga skatt, inträder betalningsskyldighet
först efter beslut av beskattningsmyndigheten. Har denna enligt 10 § ålagt
någon som skäligen kan antas vara skattskyldig att avge deklaration, gäller
i princip detsamma.

27 §.

I anslutning till ett påpekande från länsstyrelsen i Uppsala län har reglerna
om utgångspunkt för räntans beräknande förtydligats (jfr 26 § i de
sakkunnigas förslag).

29 §.

Paragrafen synes böra utformas under hänsynstagande jämväl till det i
26 § energiskatteförordningen förutsedda fallet, att den skattskyldige tillkommande
avdragsposter för viss beskattningsperiod överstiger den på perioden
belöpande bruttoskatten och att deklarationen således kan resultera
i att den skattskyldige har en fordran på statsverket. I dylikt fall bör emellertid
ränta ej utgå.

32—37 §§.

Då förhandsbeskeden, enligt vad jag tidigare förordat, skall meddelas av
beskattningsmyndigheten, har en omdisposition skett av de sakkunnigas författningsförslag
så, att reglerna om förhandsbesked (48—56 §§ sakkunnigförslaget)
placerats före bestämmelserna om besvär över beskattningsmyndighetens
beslut. Bestämmelserna om besvär har härigenom kunnat sammanföras
i ett gemensamt kapitel.

38 §.

Såsom redan nämnts vid 1 § faller den efterhandskontroll, som kontrollstyrelsen
utövar vid införsel av skattepliktiga varor, utanför den nya förordningen.
Beslut som styrelsen därvid fattar kommer således inte heller in
under förordningens fullföljdsregler, utan besvär skall liksom hittills föras
direkt hos Kungl. Maj:t. Detsamma är fallet med de beslut av generell karaktär,
som styrelsen meddelar med stöd av skatteförfattningarna, t. ex. om
varas beskattningsvärde. Enahanda gäller beslut, som faller utanför det
egentliga beskattningsförfarandet och som icke regleras av förordningen,
exempelvis beslut om registrering eller avregistrering av näringsidkare. —
Av 46 § framgår, att talan mot beslut av beskattningsmyndigheten i där
avsedda dispensfrågor inte skall anföras i kammarrätten utan hos Kungl.
Maj:t i statsrådet.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

39 §.

Såsom slutligt beslut om fastställande av skatt är att anse jämväl det
tysta godkännande av deklaration eller preliminärt beslut som avses i 19 §
andra stycket. Beslut om fastställande av skatt bör även anses föreligga,
när beskattningsmyndigheten meddelat beslut av innebörd att skatt ej
skall utgå.

44 §.

I avbidan på en allmän besvärslagstiftning synes ändring inte böra göras
i den ordning som f. n. tillämpas vid besvär hos regeringsrätten i skattemål.
Detta innebär, att besvär över kammarrättens utslag i mål, där kontrollstyrelsen
varit skattemyndighet, skall ingivas eller insändas direkt till finansdepartementet,
vilket föranstaltar om kommunikation och annan förberedelse.

Liksom de sakkunniga finner jag icke nödvändigt att i författningstexten
uppta särskilda regler av innebörd att talan hos regeringsrätten endast får
föras i den mån mellaninstansens utslag gått honom emot (jfr 95 § taxeringsförordningen).
En sådan begränsning torde följa av sakens natur. Likaså
torde utan särskilt stadgande vara klart, att domstolarna vid ändring av
beslut eller utslag i lägre instans inte kan gå utöver den beloppsmässiga
ramen för parternas yrkanden (jfr 86 § taxeringsförordningen). Tilläggas
kan, att processföremålet i mål om konsumtionsskatter redan från början
i regel är starkt begränsat därigenom att det merendels endast rör sig om
skatt för ett eller ett fåtal varuslag under en beskattningsperiod. Här avsedda
frågor torde därför bli sällsynta.

Enligt förslaget skall beslut, varigenom förhandsbesked vägrats, icke kunna
överklagas. Däremot synes det icke vara anledning att avskära talerätten
hos regeringsrätten i det fall att beskattningsmyndigheten meddelat förhandsbesked
men detta undanröjts av kammarrätten.

45 §.

Möjligheten att anföra anslutningsbesvär synes lämpligen böra begränsas
till mål om fastställande av skatt, om efterbeskattning och om förhandsbesked.
Sådana besvär bör alltså inte få anföras i uppbördsfrågor eller i
mål om utdömande av vite. Likaså bör gälla, att endast den skattskyldige
och det allmänna ombudet får anföra anslutningsbesvär.

46 §.

Om Kungl. Maj :t åt beskattningsmyndigheten uppdrager att pröva frågor
enligt denna paragraf, blir beskattningsmyndighetens beslut i sådana
frågor att se som ett utflöde av den åt Kungl. Maj :t inrymda befogenheten
att meddela skattebefrielse. Besvär i dessa frågor bör därför inte anföras
i skattedomstolarna utan hos Kungl. Maj :t i statsrådet.

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959
49 §.

Bestämmelserna om tystnadsplikt har fått samma utformning som i taxeringsförordningen
och i flertalet under senare år tillkomna författningar
rörande indirekta skatter. Av sekretessbestämmelserna torde framgå, att
något hinder ej föreligger för ett utbyte av informationer rörande vad som
framkommit vid kontroll för indirekt respektive direkt beskattning. Det är
då alltjämt fråga om skattekontroll. Ett sådant utbyte framstår fastmera
som önskvärt och har redan i viss utsträckning ägt rum.

Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1959.

Övriga författningsförslag

De ändringar som erfordras då den ny''a förordningen skali göras tillämplig
på här avsedda fyra skatter består huvudsakligen i att en bestämmelse införes
med föreskrift om tillämpning av förordningen samt att flertalet processuella
bestämmelser och ansvarsbestämmelser upphäves eller jämkas i
anslutning till den gemensamma förordningen.

Även ändringarna i skatteförfattningarna synes böra träda i kraft den 1
juli 1959. Med hänsyn till att förfarandet blir omgestaltat i viktiga hänseenden
— detta gäller särskilt besluts- och besvärsförfarandet — synes det
lämpligt föreskriva, att skatter, för vilka deklaration avgivits eller bort avgivas
före ikraftträdandet, helt skall behandlas efter äldre rätt.

Ändringen i sekretesslagen synes böra träda i kraft så snart som möjligt.

IX. Departementschefens hemställan

På grundval av vad här anförts bar inom finansdepartementet upprättats
förslag till

1) förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning;

2) förordning angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt;

3) förordning angående ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr 85)
om försäljningsskatt;

4) förordning om ändring i förordningen den 23 november 1956 (nr 545)
angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall;

5) förordning angående ändring i förordningen den 31 maj 1957 (nr 262)
om allmän energiskatt; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Föredragande departementschefen hemställer, att nämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas 1959 års riksdag till antagande.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Rein Hinno

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 år 1959

119

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................... 1

Förslag till förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning...... 3

Övriga författningsförslag .............................................. 12

I. Inledning ........................................................ 22

II. Nuvarande förhållanden

Inledande översikt ................................................ 24

Beskattningsmyndigheter ........................................... 27

Förfarandet ................................ 28

Förhandsbesked .................................................... 34

III. Riktlinjer för en reform

Besvärssakkunniga ...........

Remissyttrandena ...........

Departementschefen .........

IV. Förfarandet i första instans

Besvärssakkunniga ...........

Remissyttrandena ...........

Departementschefen .........

V. Besvär

Besvärssakkunniga ...........

Remissyttrandena ...........

Departementschefen .........

VI. Förhandsbesked

Besvärssakkunniga ...........

Remissyttrandena ...........

Departementschefen .........

VII. Befrielse från skatt ...........

VIII. Speciella frågor .............

IX. Departementschef ens hemställan

. . . . 100
. . . . 103
. . . . 105

. . . . 107

. . . . 110

. . . . 117

681283 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag