Kungl. Maj:ts proposition nr 2 (Proposition 1937:2)

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Nr 2.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
vissa bestämmelser örn rättegången i tryckfrihetsmål;
given Stockholms slott den 20 november 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att,
under förutsättning att av riksdagen såsom vilande antaget förslag till ändrad
lydelse av §§ 1, 4 och 5 tryckfrihetsförordningen varder slutligen godkänt,
antaga härvid fogade förslag till lag med vissa bestämmelser örn rättegången
i tryckfrihetsmål.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1037.

1 sami.

Nr 2.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 2.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser örn rättegången i tryckfrihetsmål.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Mål angående brott som avses i 3 § tryckfrihetsförordningen upptages, örn
den skrift som föranlett åtalet är tryckt i stad i vars rådhusrätt enligt gällande
bestämmelser jämte borgmästaren finnas minst två lagfarna ledamöter,
vid den rådhusrätten, men i annat fall vid rådhusrätten i stad som är
säte för länsstyrelsen i det län där skriften är tryckt. I handläggning av sådant
mål må endast lagfarna ledamöter av rätten deltaga. Äro ej i rätten
tre lagfarna ledamöter, förordnar hovrätten efter anmälan av rådhusrätten
erforderligt antal sådana ledamöter.

Saknas å skriften uppgift om tryckningsorten eller finnes uppgiften därom
oriktig och är vid målets anhängiggörande tryckningsorten ej känd, eller är
skriften tryckt utomlands på svenska språket, vare såsom tryckningsort ansedd
ort där skriften anträffas.

2 §•

Mål varom i 1 § förmäles skall utsättas att förekomma så snart ske kan,
med iakttagande av att den tilltalade erhåller skäligt rådrum att förbereda
sig till inställelsen. Enskild part må kallas att inställa sig personligen.

Där det finnes lämpligt, må den tilltalade föreläggas att inom viss tid före
första rättegångstillfället inkomma med skriftligt svaromål jämte avskrift
därav i lika många exemplar som antalet motparter. Avskrift skall genom
rättens försorg med posten tillställas motpart.

Stämning så ock kallelse till personlig inställelse samt föreläggande att inkomma
med skriftligt svaromål utfärdas av rättens ordförande eller, örn
hinder för honom möter, av annan lagfaren ledamot av rätten.

3 §•

Vid första rättegångstillfället skall om möjligt bestämmas, huruvida frågan
om skriftens innehåll är brottsligt skall prövas av jury. Skall jury ej
medverka, varde målet upptaget till fortsatt handläggning i den för brottmål
i allmänhet gällande ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

4 §•

Då jury skall medverka, skall förberedelse av målet äga rum. Därvid skola
de åtgärder för juryns bildande vidtagas varom i tryckfrihetsförordningen
sägs och målet så beredas att det vid förhandling inför juryn kan slutföras
i ett sammanhang. Åklagaren eller målsäganden skall närmare angiva i vilket
hänseende han påstår skriften vara brottslig jämte det eller de lagrum
som han finner tillämpliga. Den tilltalade skall uppmanas att förklara sig
över åtalet. Parterna skola vidare angiva de omständigheter de vilja åberopa
samt yttra sig över vad motparten andragit. De skola ock uppgiva de bevis
de vilja förebringa och vatt de vilja styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt
bevis skall genast framläggas.

Förberedelsen skall om möjligt äga rum vid första rättegångstillfället. Kan
den då ej avslutas, skall den fortsättas vid nytt rättegångstillfälle. Ej må
målet uppskjutas längre än som oundgängligen erfordras.

5 §•

Ej må vid förberedelsen förhör med vittne eller sakkunnig äga rum, med
mindre det kan antagas att den som skall höras icke kan utan oskälig kostnad
eller synnerlig olägenhet infinna sig vid förhandlingen inför juryn.

6 §■

Sedan förberedelsen avslutats, skall rätten utsätta tid för förhandlingen
inför juryn. De till tjänstgöring i jury utsedda skola genom rättens försorg
skriftligen kallas till förhandlingen; och skall kallelsen innehålla såväl uppgift
å den tid inom vilken anmälan om laga förfall eller begäran örn befrielse
från jurymannauppdraget på annan grund senast bör vara till rätten inkommen
som ock erinran örn påföljd för försummelse att hörsamma kallelsen.

Visar juryman laga förfall eller beviljas honom befrielse från jurymannauppdraget,
inkallas suppleant till tjänstgöring. Finner rätten att juryman
icke styrkt laga förfall eller avslås begäran om befrielse från uppdraget, varde
jurymannen därom underrättad. De av rätten uttagna suppleanterna
skola inkallas i den ordning vari de utlottats och de av part utsedda suppleanterna
i den ordning de nämnts.

Uteblir juryman å tid till vilken förhandlingen inför juryn utsatts, skall
suppleant för den uteblivne inkallas, om uppskov med målet därigenom kan
undvikas. Äger den uteblivne ej laga förfall och vållas av utevaron uppskov
med målet, vare den uteblivne skyldig att ersätta statsverket och parterna
den kostnad som genom försummelsen uppkommit.

7 §•

Då fulltalig jury tillstädeskommit inför rätten, skola juryns medlemmar
avgiva en edlig försäkran att efter bästa förstånd och samvete besvara de
frågor som av rätten framställas och i obrottslig tystnad hålla såväl vad under
juryns överläggningar yttras som huru de särskilda medlemmarna rösta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

8 §•

Målet handlägges av rätten i juryns närvaro. Förhandlingen skall vara
muntlig. Part må ej uppläsa rättegångsskrift med mindre rätten för särskilt
fall finner erforderligt att medgiva undantag.

Juryman äger att genom rättens ordförande framställa fråga till part, vittne,
sakkunnig eller annan.

9 §•

Påbörjad förhandling må uppskjutas om rätten finner det vara oundgängligt.
överstiger den tid inom vilken målet återupptages till slutlig handläggning
ej fjorton dagar, och är vid målets senare handläggning rättens
och juryns sammansättning oförändrad, skall förhandlingen fortsättas. I
annat fall skall ny förhandling äga rum.

Utsättes jämlikt första eller andra stycket ny dag för förhandlingen, åge
rätten förordna om de åtgärder som finnas lämpliga för att målet å den
dagen skall kunna slutföras.

Fortsättes påbörjad förhandling, skall målet företagas i det skick vari det
förelåg vid den tidigare handläggningens slut.

Vid ny förhandling skall målet företagas till fullständig handläggning. Har
vittne eller sakkunnig hörts vid tidigare handläggning, må dock rätten besluta
att nytt förhör ej skall äga rum, om vittnets eller den sakkunniges inställelse
vid ny förhandling skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig
olägenhet.

10 §.

Sedan förhandlingen inför juryn blivit förd till slut, skall rätten utan uppskov
till juryns besvarande skriftligen avfatta frågan huruvida skriftens innehåll
är brottsligt efter det eller de lagrum som åklagaren eller målsäganden
funnit tillämpliga. Anser rätten annat lagrum kunna ifrågakomma, skall
jämväl det lagrummet upptagas. Avser åtalet flera brott eller föranleder målets
beskaffenhet i övrigt flera frågor, skola de framställas var för sig. Innan
frågorna överlämnas till juryn, skall närvarande part beredas tillfälle att
yttra sig över desamma; och må rätten därefter med anledning av gjord
erinran göra den ändring vartill fog finnes. Därefter överlägge juryn i enrum
under en av juryn utsedd ordförande. Framställd fråga skall av juryn
besvaras med ja eller nej. Ej må juryn åtskiljas innan samtliga frågor blivit
besvarade.

11 §•

I protokollet vid förhandlingen inför juryn må vad part anfört utöver yrkanden
och invändningar samt medgivanden av yrkanden ej antecknas med
mindre särskilda skäl föranleda därtill. Ej må i protokollet upptagas parts
utveckling av talan i rättsligt hänseende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

Protokollet skall omedelbart avfattas i slutlig form. Utsaga av vittne, sakkunnig
eller annan skall genast ur protokollet uppläsas samt den hörde tillfrågas
örn han har något att erinra mot avfattningen. Godkännes avfattningen,
skall den hörde genom påteckning av sitt namn vitsorda riktigheten.
Erinran som ej föranleder ändring skall antecknas i protokollet. Därefter
må protokollet ej ändras.

12 §.

Vid juryns överläggning skola handlingarna i målet jämte rättens protokoll
vara tillgängliga för juryn.

Juryns beslut skall grundas å vad vid förhandlingen inför juryn förekommit.
Har ny förhandling ägt rum, skall beslutet grundas å vad därvid
förekommit.

Juryns svar skall, skriftligen avfattat, tillställas rättens ordförande, varefter
rätten avkunnar utslag senast påföljande söckendag.

13 §.

Har i mål varom i 1 § sägs enskild part underlåtit att efterkomma kallelse
eller föreläggande som meddelats jämlikt 2 § eller att fullgöra vad enligt 4 §
åligger honom, och föranledes därigenom eller ock genom annan hans försummelse
uppskov i målet, vare han pliktig att ersätta statsverket ävensom
motpart den kostnad som genom försummelsen uppkommer; dock må ersättningsskyldigheten
jämkas efter vad rätten finner skäligt.

14 §.

För varje mål av beskaffenhet som i 1 § sägs skall protokollet föras särskilt
och sammanföras med handlingarna i målet till en akt.

Är vad i protokollet skall antecknas upptaget i inlaga eller annan handling
i målet, skall i protokollet allenast hänvisas till handlingen.

15 §.

över alla mål som i 1 § omförmälas skall genom rättens försorg föras
dagbok, utvisande tiden då varje mål inkommit samt därmed vidtagna åtgärder.

16 §.

Hava besvär anförts hos hovrätten över slutligt utslag eller beslut i mål som
i 1 § omförmäles, skall akten i målet infordras från rådhusrätten. Samma
lag vare, där besvären avse ett av rådhusrätten under rättegången meddelat
beslut samt besvären prövas vara av beskaffenhet att icke kunna avgöras
utan att andra till akten hörande handlingar än rådhusrättens protokoll äro
för hovrätten tillgängliga.

Vad i rättegångsbalken stadgas örn skyldighet för part att vid fullföljd av
talan mot underrätts eller hovrätts utslag eller beslut ingiva underrättens

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

protokoll i målet skall icke äga tillämpning, då talan fullföljes mot rådhusrätts
eller hovrätts utslag eller beslut i mål som ovan sägs, utan så är att
talan fullföljes mot ett av rådhusrätt under rättegången meddelat beslut eller
mot hovrätts beslut i fråga, som genom besvär över ett av rådhusrätt under
rättegången meddelat beslut dragits under hovrättens prövning.

17 §•

Juryman åtnjuter av statsmedel dagtraktamente och reseersättning enligt
de grunder som gälla för landstingsman.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 24 april 1936.

Närvarande:

Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anför:

»Genom Kungl. Maj:ts proposition den 9 april 1936 (nr 235) har till
riksdagens prövning överlämnats förslag till ändrad lydelse av §§ 1, 3, 4
och 5 tryckfrihetsförordningen. Till väsentlig del innefattar detta förslag
ändrade föreskrifter rörande juryn i tryckfrihetsmål, dess bildande och sammansättning
m. m., samt avser härutinnan att vara ett led i en reviderad
lagstiftning angående tryckfrihetsprocessen.

Såsom jag i mitt yttrande till statsrådsprotokollet nyssnämnda dag
anfört har frågan om en ombildning av tryckfrihetsprocessen varit föremål
för utredning av sakkunniga inom justitiedepartementet, vilka under
år 1934 framlagt betänkande i ämnet (statens off. utredn. 1934:54). I
betänkandet har i huvudsak föreslagits dels en ombildning av juryn och
dels en omgestaltning av själva rättegångsförfarandet i de egentliga tryckfrihetsmålen
enligt principer som av statsmakterna godkänts för en reform
av den allmänna rättegångsordningen.

Samtliga de bestämmelser som funnits erforderliga för en reform av
tryckfrihetsprocessen ha av de sakkunniga upptagits i tryckfrihetsförordningen.
Vid den inom justitiedepartementet verkställda överarbetningen
av sakkunnigförslaget har härutinnan den ändringen skett, att i stort sett
alla stadganden om forum och om domstolsförfarandet i egentliga tryckfrihetsmål
utbrutits ur förslaget till grundlagstext och sammanförts till ett
särskilt lagförslag, benämnt förslag till lag om rättegången i vissa tryckfrihetsmål.
I det genom propositionen framlagda förslaget till ändring i
tryckfrihetsförordningen, § 5 mom. 1 och 12, har beträffande laga domstol
och domstolsförfarandet hänvisning skett till särskild lag, stiftad i den
ordning § 87 regeringsformen föreskriver. Nämnda förslag till rättegångslag,
vilket fogats såsom bilaga A till statsrådsprotokollet för den 9 april
1936, har utarbetats i samråd med processlagberedningen.

I mitt anförande till protokollet för den 9 april 1936 har jag lämnat en
kortfattad redogörelse för sakkunnigförslaget även i vad det rör de ämnen
vilka nu avses skola upptagas i den särskilda rättegångslagen samt därjämte
givit en sammanfattning av de efter remiss inkomna yttrandena över för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

slaget i dessa delar. Likaledes har jag vid samma tillfälle framlagt skälen
för upptagandet i särskild lag av de speciella rättegångs- och forumreglerna
samt angivit min uppfattning bl. a. rörande lämpligaste sättet att reglera
frågan örn forum i tryckfrihetsmål. Under hänvisning till vad jag sålunda
tidigare yttrat torde jag nu till belysning av de särskilda stadgandena i förslaget
till lag om rättegången i vissa tryckfrihetsmål få ytterligare anföra följande.

Forumreglerna (1 §).

I § 5 mom. 6 tryckfrihetsförordningen stadgas att ''förbrytelser mot denna
lag’ upptagas vid rådstuvurätten i den stad där skrift som föranlett åtal
blivit tryckt eller, om den blivit tryckt å ort som lyder under landsrätt, vid
rådstuvurätten i den stad där länets styrelse har sitt säte.

I vad detta stadgande avser de egentliga tryckfrihetsmålen har det i de
sakkunnigas förslag ersatts med en bestämmelse (§ 5 mom. 1 första punkten),
enligt vilken dylika mål skola upptagas, om den skrift som är i fråga
tryckts i stad som ej deltager i landsting, vid allmän underrätt för staden
men i annat fall vid allmän underrätt för residensstaden i det län varest
skriften är tryckt. Bestämmelsen skulle i två olika hänseenden medföra
ändring i den för närvarande gällande ordningen. Dels skulle regeln om rådhusrätts
uteslutande behörighet att upptaga egentliga tryckfrihetsmål upphävas
och dels skulle antalet för handläggning av sådana mål behöriga domstolar
bliva inskränkt till ett relativt fåtal.

Jämlikt de i sakkunnigförslaget upptagna forumreglerna skulle häradsrätt
vara principiellt likställd med rådhusrätt i fråga örn behörighet att upptaga
egentliga tryckfrihetsmål. De sakkunniga framhöllo i motiven, att enligt
de av riksdagen år 1931 godkända huvudgrunderna för den allmänna
rättegångsreformen skulle av de nuvarande rådhusrätterna bibehållas allenast
de som ägde minst tre lagfarna ledamöter. Vidare erinrades om lagen
den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt hänseende.
Visserligen hade i denna lag beträffande residensstäder gjorts undantag från
regeln att förordnande om rådhusrätts upphörande och stadens förenande
med domsaga i vissa fall kan meddelas även utan stadsfullmäktiges samtycke.
Detta undantag vore emellertid i främsta rummet betingat av tryckfrihetsförordningens
föreskrifter örn uteslutande behörighet för residensstädernas
rådhusrätter att upptaga mål angående brott mot tryckfrihetsförordningen,
örn skriften tryckts i ort som lyder under landsrätt. Därest frågan
om bibehållandet av dessa rådhusrätter ej ställdes i beroende av tryckfrihetsförordningens
bestämmelser örn forum, vore det enligt de sakkunnigas mening
att förvänta, att häradsrätt komme att i vissa residensstäder fungera
såsom allmän underrätt. I anledning härav har forumbestämmelsen i sakkunnigförslaget
erhållit det förut angivna innehållet. Även i andra delar av
förslaget har hänsyn tagits till möjligheten av att tryckfrihetsmål kunde komma
att handläggas vid häradsrätt. Vid framläggande av förutnämnda förslag
till ändringar i tryckfrihetsförordningen uttalade jag som min upp -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 2.

fattning att frågan om mindre residensstäders förenande i judiciellt avseende
med angränsande domsagor borde anstå i avbidan på processreformen;
frågan om häradsrätts behörighet i egentliga tryckfrihetsmål finge därmed
tills vidare förfalla. I enlighet med denna ståndpunkt har i förevarande förslag
icke upptagits stadganden, vare si£ beträffande forum eller eljest, örn
häradsrätts befattning med tryckfrihetsmål.

Förslaget om tryckfrihetsmålens sammanförande till ett mindre antal domstolar
står i nära samband med den av de sakkunniga föreslagna och i propositionen
den 9 april 1936 i modifierad form upptagna ordningen för juryns
bildande genom lottning ur en jurykår. Av skäl som jag vid framläggande
av förslaget till grundlagsändringar hade tillfälle att anföra1 måste en
sådan koncentration anses utgöra en viktig förutsättning för att den nya
metoden för juryns bildande skall kunna på ett tillfredställande sätt genomföras.
Men även rättegångens omdaning efter muntlighetens och omedelbarhetens
grundsatser synes tala för längre gående centralisering av tryckfrihetsmålen
än som enligt gällande bestämmelser äger rum. Det kan utan
tvivel med fog påstås att en muntlig förhandling inför sittande jury ställer
höga krav på förhandlingsledaren och att de mindre rådhusrätternas ordförande
icke alltid kunna förväntas besitta de erforderliga kvalifikationerna,
liksom icke heller deras sammansättning i övrigt kan anses tillfredsställande.
Mot en så stark begränsning av antalet för tryckfrihetsmål behöriga domstolar
som den av de sakkunniga föreslagna har emellertid anförts att parternas
intressen därigenom skulle i visst avseende åsidosättas. Advokatsamfundet
har sålunda i sitt yttrande över nämnda förslag framhållit att man
vid frågans bedömande icke finge förbise att den muntliga processen, därest
domstolarna icke gjordes lätt tillgängliga, komme att för parterna medföra
större tidsutdräkt och högre resekostnader samt större hinder i övrigt för
erhållande av rättslig prövning av deras anspråk än som nu vore fallet.
Även örn man begränsade antalet behöriga domstolar, skulle flertalet av
dessa dock enligt advokatsamfundets mening icke få önskvärd erfarenhet
i fråga om tryckfrihetsmål. Samfundet har på dessa skäl hemställt att antalet
behöriga domstolar måtte ökas utöver det av de sakkunniga föreslagna.

De mot varandra stridande intressen som sålunda kräva tillgodoseende
göra det svårt att finna en lösning av frågan om laga domstol i tryckfrihetsmål,
mot vilken icke ur ena eller andra synpunkten kunna resas vissa invändningar.
De sakkunnigas förslag skulle för närvarande innebära att
icke andra domstolar i första instans än rådhusrätterna i de tjugufyra residensstäderna
samt i Hälsingborg och Norrköping bleve behöriga att upptaga
ifrågavarande mål. Av vad redan sagts framgår att förslagets genomförande
i denna del skulle medföra en i jämförelse med gällande ordning
mycket betydande centralisering av rättsskipningen i tryckfrihetsmål, och
det synes i vart fall uteslutet att gå längre i denna riktning. Däremot kan
det, särskilt på grund av de synpunkter advokatsamfundet anfört, ifrågasättas
att något öka antalet tryckfrihetsfora utöver vad som föreslagits.
Kravet på en i processnellt hänseende tillfredsställande handläggning av

1 Trop. nr 235 sid. 41.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

målen behöver därigenom icke åsidosättas. Vissa medelstora städers rådhusrätter,
som enligt sakkunnigförslaget skulle förlora sin jurisdiktion i
tryckfrihetsmål, torde nämligen i fråga om kompetens för ifrågavarande
uppgifter icke stå tillbaka för flertalet av rådhusrätterna i residensstäderna.
Detta lärer i stort sett gälla de rådhusrätter i vilka enligt arbetsordningen
jämte borgmästaren finnas minst två lagfarna ledamöter. I det föreliggande
departementsförslaget lia i följd härav forumbestämmelserna i 1 § så avfattats,
att rådhusrätter med dylik organisation städse skola vara behöriga
att upptaga tryckfrihetsmål angående skrifter som tryckts i staden. Residensstädernas
rådhusrätter skola enligt samma förslag upptaga mål angående
skrifter vilka tryckts i staden eller eljest inom länet å annan ort än
sådan som enligt vad nyss sagts skall äga behörig domstol. I praktiken
skulle dessa regler föranleda att följande rådhusrätter, vilka enligt sakkunnigförslaget
uteslötos från behörighet, skulle erhålla sådan, nämligen rådhusrätterna
i Borås, Eskilstuna, Landskrona, Lund, Sundsvall, Södertälje,
Trälleberg, Uddevalla, Västervik och Ystad. Däremot skulle samtliga de
mindre rådhusrätterna i icke-residensstäder — för närvarande till antalet
femtio — såsom de sakkunniga avsett förlora sin behörighet i egentliga
tryckfrihetsmål.

Av de sålunda föreslagna forumreglema följer att mål om brott som avses
i § 3 tryckfrihetsförordningen i regel komma att handläggas inför rådhusrätt
eller avdelning av sådan, bestående av tre lagfarna ledamöter. I några residensstäder
skulle detta likväl icke bliva fallet, med mindre särskilda föreskrifter
därom meddelades. Då en sådan sammansättning av rätten under
alla förhållanden synes önskvärd, har nu föreslagits dels ett stadgande därom
att endast lagfarna ledamöter må deltaga i handläggning av sådana mål
och dels ett stadgande enligt vilket det skall ankomma på Kungl. Majit att
meddela närmare föreskrifter om hur antalet skall fyllas i de fall då tre
lagfarna ledamöter ej finnas i rätten. Detta lärer utan svårighet kunna ske
genom adjunktion av någon därtill kvalificerad jurist utanför rådhusrätten.
I främsta rummet torde härvid böra ifrågakomma sådana befattningshavare
vid häradsrätt i orten, vilka tjänstgöra som ordförande i häradsrätten eller
äro därtill behöriga (sekreterare). De rådhusrätter för vilka administrativa
bestämmelser av angivet slag erfordras äro numera endast rådhusrätterna i
Mariestad, Visby, Vänersborg och Växjö.

De sakkunniga ha i sitt förslag upptagit en särskild regel (§ 5 mom. 1
andra punkten) för bestämmande av forum i de fall då skrift utgått från
okänt eller utländskt tryckeri. Regeln innebär att den ort där skriften anträffas
skall vara avgörande för forumfrågan. Dock avses icke andra utrikes
tryckta skrifter än sådana som äro avfattade på svenska språket. De
sakkunniga ha nämligen funnit frågan om vilka regler som böra komma till
användning beträffande utomlands på främmande språk tryckta skrifter falla
utom ramen för den dem förelagda uppgiften.

Det av de sakkunniga föreslagna stadgandet har med en mindre jämkning
upptagits såsom andra stycke i 1 § av förevarande lagförslag. Det

Kungl. Majlis proposition nr 2.

må anmärkas att det i fall som här avses — tryckningsorten är okänd eller
belägen utomlands — i regel icke kan bli fråga om åtal. Endast undantagsvis
torde någon som enligt tryckfrihetsförordningens regler kan ställas till
ansvar för skriftens innehåll vara åtkomlig. Bestämmelsen erhåller därför
sin största praktiska betydelse beträffande talan som allenast avser konfiskation
av skriften. Dylik talan skall jämlikt det genom propositionen nr 235
föreslagna nya stadgandet i § 5 mom. 11 tryckfrihetsförordningen kunna
anhängiggöras genom ansökan samt prövas av domstol utan jurys medverkan.

Stämning och förberedande handläggning (2—5 §§).

Det är såsom i annat sammanhang framhållits1 önskvärt att instämda
tryckfrihetsmål utan dröjsmål bliva föremål för rättens prövning. Betydelsen
härav framträder i synnerhet i sådana fall då den skrift som är i fråga
blivit utom rättegång belagd med kvarstad. Med hänsyn härtill har i 2 § av
departementsförslaget upptagits stadgande därom att målet skall i stämningen
utsättas att förekomma så snart ske kan, dock med iakttagande av
att den tilltalade erhåller skäligt rådrum att förbereda sig till inställelsen.
Stadgandet innebär att den i gällande tryckfrihetsförordning § 5 mom. 6
fastställda fixa stämningstiden, åtta dagar, ej behöver iakttagas. I sistnämnda
avseende överensstämmer departementsförslaget med de sakkunnigas förslag.

Liksom det senare åsyftar departementsförslaget att målet skall inför rätten
förberedas så, att en muntlig, till ett och samma rättegångstillfälle koncentrerad
handläggning kan äga rum i juryns närvaro. Icke sällan torde
det emellertid för detta ändamål kunna visa sig ändamålsenligt att en skriftväxling
sker mellan parterna redan före inställelsedagen, då den egentliga
förberedelsen skall äga rum. Härom har fördenskull, i nära anslutning till
stadganden i arbetsdomstolslagen, upptagits en föreskrift enligt vilken den
tilltalade må, där det finnes lämpligt, i stämningen föreläggas att inom viss
tid före första rättegångstillfället inkomma med skriftligt svaromål i erforderligt
antal exemplar. Avskrift av detta svaromål skall genom rättens försorg
tillställas motpart.

I händelse den tilltalades personliga inställelse vid förberedelsen kan antagas
vara av betydelse, bör kallelse utfärdas i stämningen. Stadgande härom
har upptagits i 2 §.

Enligt de sakkunnigas förslag (§ 5 mom. 3) skulle stämningsansökan avvisas
av rättens ordförande, örn han funne uppenbart att målet icke kunde
upptagas till prövning. Ett stadgande av dylikt innehåll har ej ansetts böra
upptagas enbart för tryckfrihetsmålens del.

I olikhet mot sakkunnigförslaget innebära de nu föreslagna bestämmelserna,
att i fråga om stämnings utfärdande skall gälla rättegångsbalkens föreskrift
i 11 kap. 3 § sista punkten.

I följd av tryckfrihetsförordningens speciella regler örn ansvarigheten för
tryckt skrift riktas stämningen i tryckfrihetsmål understundom mot annan

1 Prop. nr 235 sid. 46.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

än den som slutligen kommer att svara i målet. Den första uppgiften för
domstolen blir tydligen att med tillämpning av stadgandena i § 1 mom. 8
(resp. mom. 12) tryckfrihetsförordningen fastställa vem som är ansvarig för
skriften. Detta förutsättes också i § 1 mom. 8 (''vid rättegångens början’).
Då avgörandet i regel sker efter rent formella grunder, torde det icke i och
för sig behöva föranleda någon tidsutdräkt. Däremot kan naturligtvis målets
fortsatta handläggning omöjliggöras vid första rättegångstillfället därigenom
att ’den upptäckta rätta partén’ icke är tillstädes. Är emellertid denne
närvarande, bör omedelbart avgöras huruvida jury skall medverka i målet.
Jämlikt de i propositionen rörande grundlagsändringar föreslagna bestämmelserna
skall fråga örn skrifts brottslighet alltid prövas av jury, såvida
ej åtalet avser inbjudning till deltagande i lotteri eller ock parterna å
ömse sidor förklara sig vilja utan sådan prövning hänskjuta målet till rättens
avgörande. Med dessa regler kommer även frågan huruvida jury skall
deltaga att bliva av enkel beskaffenhet.

Vad nu anförts har föranlett stadgande i det förevarande lagförslaget, 3 §,
därom att vid första rättegångstillfället skall om möjligt avgöras vem som
är ansvarig för skriften samt tillika bestämmas huruvida frågan örn skriftens
innehåll är brottsligt skall prövas av jury. Härtill har fogats den bestämmelsen
att i händelse jury ej skall medverka, målet skall utan uppskov
av rätten upptagas till fortsatt handläggning. I sistnämnda fall kommer
alltså målet i fortsättningen att handläggas efter de regler som gälla för
brottmål i allmänhet; de efterföljande paragraferna i lagförslaget äro icke
tillämpliga.

I sakkunnigförslaget finnas under § 5 mom. 3 och 4 vissa motsvarigheter
till vad nu föreslagits. Det synes emellertid icke erforderligt att såsom
skett i de sakkunnigas förslag (mom. 4 andra stycket) meddela uttryckliga
föreskrifter om förbud mot särskild klagan över rättens beslut i ansvarighetsfrågan
eller rörande målets handläggning utan jury, ej heller att stadga
förbud mot klagan över beslut varigenom målet hänskjutits till prövning
av jury. Att dylika beslut icke få särskilt överklagas följer redan av 25 kaj).
7 § rättegångsbalken. Erinras må därjämte att de sakkunniga vid uppställandet
av dessa regler utgingo från andra bestämmelser i fråga örn juryns
användning än dem som nu förutsättas skola upptagas i grundlagen. Detta
har även kommit till synes i en i de sakkunnigas förslag upptagen bestämmelse
angående speciell påföljd av parts utevaro å den dag till vilken målets
handläggning utsatts i stämningen. Härutinnan stadgas enligt nämnda förslag
(mom. 3 andra stycket) att rätten vid tilltalads utevaro utan anmält
laga förfall skall, jämte annat föreläggande, föreskriva att den tilltalade vid
''förnyad förberedelse’ skall komma tillstädes vid äventyr att målet ej får hänskjutas
till prövning av jury. Då deltagande av jury med den sammansättning
som i propositionen den 9 april 1936 förordats icke torde kunna anses
uteslutande såsom en förmån för den tilltalade,1 har sakkunnigförslaget i
nämnda avseende icke följts. Ej heller har det ansetts erforderligt att på

1 Jlr prop. nr 235 sid. 45.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

sätt som skett i sakkunnigförslaget (nyss angivna moment) upptaga stadgande
om tillämplighet av rättegångsbalkens allmänna föreskrifter om påföljd
av utevaro. I detta hänseende bör det i förslaget till grundlagstext, § 5 mom.
12, upptagna generella stadgandet vara tillfyllest, i synnerhet som det föreliggande
departementsförslaget genom sin avfattning torde tydligt utmärka
att handläggningen skall äga rum vid domstolssammanträde av samma processrättsliga
natur som andra dylika sammanträden.

I 4 och 5 §§ av departementsförslaget ha uppställts regler angående de åtgärder
vilka — sedan det blivit fastställt mot vem den väckta talan skall
riktas samt avgjort att frågan örn skriftens brottslighet skall prövas av jury
— skola vidtagas för att möjliggöra en koncentration av den egentliga rättsförhandlingen.
Dessa åtgärder, i förslaget sammanfattade under benämningen
förberedelse, innefatta å ena sidan juryns bildande. Härom ha föreskrifter
upptagits i grundlagsförslaget under § 5 mom. 7—9, till vilka följaktligen
hänvisats. Ä andra sidan skall förberedelsen tjäna till klarläggande
av parternas ståndpunkter i målet. Vad härutinnan stadgats i 4 § torde
följa av förberedelsens angivna syfte. Åklagaren eller målsäganden skall
till en början närmare precisera sina yrkanden, och den tilltalades förklaring
över åtalet skall inhämtas, allt i den mån stämningen eller eventuellt
förelupen skriftväxling icke givit klart besked i dessa hänseenden. Parterna
skola också angiva de omständigheter de vilja åberopa samt uppgiva sina
bevis. Det har ansetts lämpligt att, i motsats till vad som skett i de sakkunnigas
förslag, upptaga uttryckliga föreskrifter härom i lagtexten. Emellertid är
det av synnerlig vikt att i lagen även givas sådana bestämmelser att icke
rättegångens tyngdpunkt blir förlagd till den förberedande handläggningen.
Medan de sakkunniga ansett det kunna helt överlämnas åt domstolen att
avgöra huruvida vittnesförhör skall få äga rum vid förberedelsen, har sålunda
departementsförslaget intagit den ståndpunkten att dylikt förhör icke får
hållas, med mindre det kan antagas att den som skall höras icke kan utan
oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet infinna sig vid förhandlingen inför
juryn. Förutsättningarna för medgivande av vittnesförhör under förberedelsen
torde alltså bliva ungefär desamma som för vittnesförhör vid annan
domstol. Stadgande härom återfinnes i 5 §. Däremot skall enligt bestämmelse
i 4 § skriftligt bevis framläggas redan vid förberedelsen. Vad i sistberörda
hänseenden föreslagits utgör i själva verket en nödvändig förutsättning
för genomförandet av en koncentrerad muntlig rättsförhandling. Vid
utformningen av rättegångsregler för tryckfrihetsmålens handläggning bör
man alltså enligt min mening söka klart utstaka gränsen mellan den förberedande
och den slutliga handläggningen. Något hinder häremot lärer ej
ligga däruti att rättegångsbalkens regler i övrigt bibehållas med avseende å
processen.

Det är naturligtvis önskvärt att det angivna förberedande förfarandet äger
rum så snart ske kan, örn möjligt vid första rättegångstillfället. I princip bör
uppskov med förberedelsen icke ifrågakomma. Finnes uppskov nödvän -

Kungl. Majlis proposition nr 2.

digt för uppnående av en koncentrerad huvudförhandling, bör det ej medgivas
på längre tid än som oundgängligen erfordras. Härom har stadgande
intagits i 4 §.

Inkallelse av jurymän m. m.; jurymannaeden (6 och 7 §§).

Tiden för förhandlingen inför juryn bör naturligen fastställas i samband
med förberedelsens avslutande. På sätt de sakkunniga föreslagit (§ 5 mom. 5
andra stycket) böra de vid förberedelsen utsedda jurymännen genom rättens
försorg kallas till förhandlingen, och i kallelsen bör utsättas viss tid inom
vilken anmälan örn hinder för inställelse bör anmälas för rätten ävensom
erinran om påföljd för försummelse att hörsamma kallelsen. Stadganden
härom återfinnas i 6 § av departementsförslaget.

Vad angår de omständigheter som jämte laga förfall skola utgöra skäl för
befrielse från tjänstgöring i jury hänvisas till den föreslagna bestämmelsen
i § 5 mom. 10 tryckfrihetsförordningen och till vad därom anförts i motiven.1
I följd av nämnda stadganden har rätten under tiden mellan förberedelsen
och juryförhandlingen att taga ställning till de spörsmål som kunna uppkomma
genom framställningar från jurymän om befrielse från tjänstgöring.
I anslutning till sakkunnigförslaget har i 6 § upptagits stadgande därom att
rätten skall, därest laga förfall godkännes eller befrielse eljest medgives, inkalla
suppleant till tjänstgöring samt i annat fall underrätta juryman om
rättens beslut. Vidare har angivits den ordning i vilken suppleanter skola
inkallas.2

Fråga om inkallande av suppleant kan uppstå även vid själva rättsförhandlingen
inför juryn. Om någon av de inkallade jurymännen då uteblir,
måste förhandlingen uppskjutas, såvida det icke visar sig möjligt att genast
ersätta den uteblivne. I 6 § departementsförslaget har, efter förebild i de
sakkunnigas förslag, intagits ett stadgande att suppleant i dylikt fall skall
inkallas, om uppskov med målet därigenom kan undvikas. Från sakkunnigförslaget
har jämväl upptagits föreskrift örn skyldighet för juryman, som
genom utevaro utan laga förfall vållat uppskov, att ersätta statsverket ävensom
parterna den kostnad som uppkommit genom försummelsen. Vad angår
statsverkets kostnader avses endast ersättning som tillstädeskomna jurymän
må hava uppburit av statsmedel. Örn sådan ersättning har stadgats

i 16 §.

I grundlagsförslaget har förutsetts det fall att de vid förberedelsen utsedda
suppleanterna redan tagits i anspråk eller äro hindrade att inställa sig,
då behov av suppleant yppas. I § 5 mom. 10 har sålunda stadgats att
ny juryman i sådant fall skall utses enligt samma grunder som eljest skola
gälla vid jurys bildande. För tillämpning av detta stadgande3 torde ett
särskilt sammanträde med rätten bliva erforderligt, till vilket parterna böra

1 Prop. nr 235 sid. 44.

2 Jfr prop. nr 235 sid. 40.

3 Jfr prop. nr 235 sid. 51.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

inkallas för att sättas i tillfälle att utöva dem tillkommande val- och uteslutningsrätt.
Det har emellertid icke ansetts nödigt att i förevarande lagförslag
upptaga några särskilda regler angående dylikt sammanträde.

Gällande § 5 mom. 3 tryckfrihetsförordningen stadgar skyldighet för jurymännen
att avgiva edlig försäkran att efter bästa förstånd och samvete avgiva
utlåtande och att icke yppa vad som förekommit under juryns överläggning.
Bestämmelsen tillämpas så att jurymedlemmarna avfordras ed
enligt det vanliga edsformuläret. I 1912 års betänkande med förslag till
tryckfrihetsordning gjordes gällande att denna praxis icke överensstämde
med vad som avsetts då stadgandet år 1870 erhöll sin nuvarande lydelse. Avsikten
med grundlagsändringen hade nämligen varit att avskaffa edgången
och ersätta den med en högtidlig försäkran av samma helgd som en ed. I
1912 års förslag liksom i sakkunnigförslaget år 1934 föreslogs också edgångens
ersättande med en högtidlig försäkran.

I förevarande förslag, 7 §, har upptagits föreskrift av lydelse som överensstämmer
med vad de sakkunniga upptagit under § 5 mom. 6 tryckfrihetsförordningen.

Huvudförhandlingen (8—10 §§).

I 8 § föreskrives att målet skall handläggas i juryns närvaro samt att förhandlingen
skall vara muntlig. Med dessa stadganden angives kärnpunkten
i det föreliggande förslaget. Detta innebär, jämfört med de sakkunnigas
förslag (§ 5 mom. 8), att steget tagits fullt ut till en muntlig förhandlingsform.
Även de sakkunniga förklarade sig anse att muntlighets- och
omedelbarhetsprinciperna borde i största möjliga utsträckning komma i tilllämpning,
men det kan ifrågasättas örn syftet skulle uppnås genom de av de
sakkunniga härutinnan föreslagna stadgandena. Om det, såsom enligt dessa
skulle vara fallet, överlämnades åt domstolen att avgöra huruvida skrift
finge uppläsas, torde det vara anledning att antaga, att någon nämnvärd
förändring i nuvarande på sina håll så gott som helt skriftliga rättegångssätt
icke komme att ske. Att uppläsning av skrifter ej förekommer är naturligtvis
särskilt angeläget av hänsyn till jurymännen, vilka skola fälla sitt
avgörande på den omedelbara uppfattning de erhållit vid förhandlingen. I
förevarande paragraf har följaktligen stadgats förbud för part att vid förhandlingen
inför juryn uppläsa eller åberopa skriftligt anförande. Undantag
göres allenast för yrkanden, vilkas fixerande i skrift tydligen kan vara
behövligt.

Till 8 § har fogats ett stadgande därom att juryman äger att genom rättens
ordförande framställa fråga till part, vittne, sakkunnig eller annan.
Liknande bestämmelse föreslogs av de sakkunniga.

Departementsförslagets 9 § anger vissa förutsättningar under vilka uppskov
må förekomma med målet, sedan detta utsatts till förhandling inför
juryn. I det föregående har redan anmärkts det fall att juryman uteblir.
Kan ej i sådant fall suppleant anskaffas, måste tydligen förhandlingen ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

sättas till annan dag (jfr 6 § tredje stycket). Detsamma torde i allmänhet
bli följden av parts utevaro; dock föreligger uppenbarligen vid tilltalads
uteblivande samma möjlighet för domstolen som eljest i brottmål att
låta hämta den tilltalade till rätten. Även andra omständigheter kunna förekomma
vilka böra föranleda förhandlingens inställande, t. ex. om vittne
vars hörande finnes erforderligt icke är tillstädes. I en ny allmän rättegångslag
torde vara nödigt att närmare angiva vilka omständigheter
som i förevarande hänseende skola beaktas. Det har nu ansetts tillräckligt
att härom i lagtexten allenast upptaga ett stadgande, att förhandlingen
må inställas och uppskjutas till annan dag, örn part eller annan som
skall höras ej är tillstädes vid upprop av målet eller hinder eljest finnes
möta för målets slutförande å den dag till vilken förhandlingen inför juryn
utsatts. Bestämmelsen innebär att domstolen före den egentliga förhandlingens
början skall undersöka huruvida förutsättningarna för dess upptagande
— t. ex. de instämda vittnenas närvaro —- äro för handen. Tydligt
är dock att uppskov ej bör beslutas, om det kan antagas att ett förefintligt
hinder av angivet slag kommer att undanröjas före handläggningens slut.

Sedan förhandlingen påbörjats, bör uppskov ej ifrågakomma utan tvingande
skäl. Härom har föreskrift meddelats i 9 §. Skulle emellertid sådant
uppskov visa sig ofrånkomligt, uppstår frågan huruvida helt ny förhandling
under alla förhållanden skall äga rum vid det rättegångstillfälle till vilket
uppskovet meddelats. Principiellt bör detta ske och målet således upptagas
till fullständig behandling med upprepande av vad som förekommit
vid den första förhandlingen. Det har dock ansetts lämpligt att medgiva ett
avsteg från denna grundsats, nämligen för sådant fall då vid det tillfälle målet
åter förekommer samma jurymän tjänstgöra samt tiden mellan de båda
rättegångstillfällena icke överstiger fjorton dagar. Under sådana förhållanden
torde det icke möta betänkligheter att låta den senare handläggningen
utgöra en direkt fortsättning av den förra och i följd därav frånträda kravet
på förhandlingens koncentration till ett enda rättegångstillfälle.

Nu angivna förhållanden hade ej gjorts till föremål för närmare reglering i
de sakkunnigas förslag, däri allenast stadgats, dels att förhandlingen skulle
såvitt möjligt fortgå utan avbrott till dess målet vore färdigt för avgörande
(§ 5 mom. 8) och dels att örn uppskov oundgängligen erfordrades, målet
skulle uppskjutas till annan dag samt på rätten ankomma att meddela parterna
de förelägganden vilka kunde befinnas nödiga för målets slutliga avgörande
(§ 5 mom. 7). Domstolens skyldighet i sistnämnda hänseende har
understrukits jämväl i departementsförslaget.

De sakkunniga hade uppställt vissa speciella påföljder av parts utevaro
från juryförhandlingen (mom. 7 andra och tredje styckena). Om talan föres
uteslutande av målsägande och denne uteblir utan laga förfall, skall enligt
sakkunnigförslaget på yrkande av den tilltalade rätten förklara målsäganden
ha förlorat sin rätt att tala å brottet eller, om sådant yrkande ej framställes,
avskriva målet. Uteblir tilltalad utan laga förfall, skall beslutet örn jurys medverkan
vara förfallet. För såväl målsägande som tilltalad stadgades skyldig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

het att ersätta statsverket de kostnader för juryn vilka uppkommit genom
dylik försummelse.

Av vad sålunda föreslagits har i departementsförslaget allenast upptagits
skyldighet för enskild part att ersätta kostnader som uppkommit genom utevaro
utan laga förfall. Bestämmelsen härom, som återfinnes i 10 §, har dock
givits större räckvidd. Icke blott utevaro utan även annan försummelse som
haft den verkan att förhandlingen måst uppskjutas har ansetts böra föranleda
ersättningsskyldighet. Det gäller här försummelse att under den förberedande
handläggningen iakttaga vad som enligt 4 § ålagts parterna i
syfte att möjliggöra juryförhandlingens koncentration, framför allt underlåtenhet
att fullständigt angiva de bevis som part avser att förebringa vid
förhandlingen. Ersättningen har dessutom ansetts böra avse ej blott statsverkets
utan även motpartens kostnader. Emellertid skall det enligt det föreliggande
förslaget ankomma på domstolen att jämka ersättningsskyldigheten
i fall då dennas fulla utkrävande med hänsyn till omständigheterna
måste anses oskäligt.

Förhandlingen inför juryn är att jämlikt rättegångsbalken anse såsom ett
vanligt sammanträde till vilket målet uppskjutits. Vad nu föreslagits angående
påföljd av parts utevaro rubbar därför icke tillämpligheten av de i
allmänhet för brottmål gällande bestämmelserna örn verkan av parts utevaro
från sådant sammanträde. Då ersättningsskyldighet av den omfattning
som nyss angivits i förening med de vanliga påföljderna torde vara tillräckligt
verksam, synes det icke vara anledning att, såsom skett i sakkunnigförslaget,
meddela ytterligare föreskrifter i detta hänseende. Mot
förslaget att som påföljd av tilltalads utevaro stadga bortfallande av juryförhandlingen
ha i det föregående anförts särskilda skäl.

Juryns överläggning och beslut (11, 13—15 §§).

Jämlikt § 5 mom. 4 i förslaget till ändring i tryckfrihetsförordningen skall
den för närvarande gällande regeln att domstolen vid juryfrågas framställande
är bunden av åklagarens eller målsägandens brottsrubricering ej vidare
upprätthållas. Av skäl som anförts i motiven till nämnda stadgande i
grundlagsförslaget1 har den av de sakkunniga föreslagna regeln (§ 5 mom.
8) att domstolen ej får åberopa strängare lagrum än det åklagaren eller målsäganden
ansett tillämpligt icke funnits böra lagfästas. I överensstämmelse
med den föreslagna grundlagstexten och allmänna processrättsliga regler bör
således juryfrågan avfattas så att den avser det eller de lagrum som åklagaren
eller målsäganden funnit tillämpliga eller som enligt domstolens bedömande
eljest kunna ifrågakomma. Stadgande härom har upptagits i 11 §
av förslaget till särskild rättegångslag. I övrigt innehåller denna paragraf
vissa bestämmelser med avseende a juryfragan och juryns överläggning, vilka
icke ansetts vara av beskaffenhet att böra upptagas i grundlagen. De sak -

1 Prop. nr 235 sid. 50.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

kunnigas förslag har härvid följts, dock med en avvikelse som i det följande
skall beröras. I sak torde stadgandena i allt väsentligt överensstämma
med vad som för närvarande gäller jämlikt § 5 mom. 4 tryckfrihetsförordningen
samt den praxis som i tillämpningen av nämnda lagrum utbildats.

Enligt 13 § i förslaget skall juryn äga att av rätten införskaffa erforderliga
upplysningar i frågor som uppkomma under överläggningen. Beträffande
ordningen för den sålunda förutsatta kommunikationen mellan juryn och
rätten har ej ansetts lämpligt att meddela bestämda föreskrifter. Tydligt är
dock att stadgandet ej får tillämpas så att det kommer i strid med bestämmelsen
i 11 §, att juryns överläggning skall hållas i enrum. Stadgandet innebär
i detta hänseende en avvikelse från sakkunnigförslaget, enligt vilket rättens
ordförande skulle vara närvarande under överläggningen för upplysningars
meddelande.

En viktig grundsats i alla moderna processordningar är att domen skall
grundas endast på det material som förebragts vad huvudförhandlingen. Denna
princip torde väl icke helt kunna genomföras vid en reform av det slag
som nu är i fråga. De sakkunniga upptogo icke någon föreskrift av sådan
innebörd, vilket dock icke torde ha berott på underskattande av principens
betydelse. I departementsförslaget har under 14 § stadgats, att juryns beslut
må grundas endast å vad som förekommit vid förhandlingen inför juryn
samt, i händelse ny förhandling ägt rum, endast å vad därvid förekommit.
Däremot har det med hänsyn till grunderna för rättegångsbalkens stadganden
icke ansetts möjligt att giva en motsvarande regel beträffande rättens avgörande.
Såsom processlagberedningen i yttrande över det föreliggande förslaget
anfort,1 torde dock detta avsteg från omedelbarhetsprincipen icke ha
större praktisk betydelse i mål av den beskaffenhet som de nu ifrågavarande.

Rörande processens avslutande innehöll de sakkunnigas förslag bestämmelse
att sedan juryn fattat beslut, rätten skulle avgöra målet samt ofördröjligen
för parterna avkunna utslag. Stadgandet motsvaras av 15 § i departementsförslaget,
däri föreskrivits att sedan juryns svar överlämnats till rättens
ordförande, rättens utslag skall avkunnas senast påföljande söckendag.

Protokoll (12 §).

Beträffande rättens protokoll i mål vari jury medverkar anförde de sakkunniga,
att protokollföring borde ske enligt samma grunder som vid den
vanliga rättegången, även om protokollet vid huvudförhandlingen kunde givas
en ganska summarisk avfattning beträffande parternas plädering. I lagtexten
berördes icke denna fråga.

Om emellertid de i det föregående berörda föreskrifterna angående ett på
huvudförhandlingen omedelbart grundat avgörande skola i tillämpningen
kunna genomföras, synes frågan om protokollets innehåll och avfattning icke
böra helt förbigås i lagen. Visserligen lärer det icke nu vara möjligt att rö 1

Yttrandet finnes fogat vid detta protokoll såsom bilaga A.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

rande protokollföringen giva föreskrifter av den fullständighet som erfordras
i en ny allmän processlag, men det synes å andra sidan angeläget att vissa
stadganden meddelas till förenkling av protokolleringen.

Frågan har betydelse väsentligen beträffande protokollet över förhandlingen
inför juryn. Emellertid har i departementsförslaget, 12 §, ansetts
böra angivas i fråga om protokoll vid den förberedande handläggningen, att
detta skall innehålla, utöver redogörelse för åtgärder som därvid vidtagits
för juryns bildande, endast vad som finnes nödigt till ledning vid förhandlingen
inför juryn. Vad härmed avses torde framgå genom en jämförelse
med bestämmelserna i 4 §. Beträffande åter protokollet över förhandlingen
inför juryn erfordras bestämmelser som möjliggöra en väsentlig begränsning
av protokolleringen och därigenom dettas färdigställande redan
vid förhandlingen, så att detsamma jämte övriga handlingar i målet må
kunna vid förhandlingens slut överlämnas till juryn. Av partsanföranden
böra sålunda som regel endast muntligen framställda yrkanden och invändningar
protokollföras, däremot under inga förhållanden parts utveckling av
talan i rättsligt hänseende. Skriftliga handlingar, i den mån sådana äro tilllåtna,
böra ej intagas i protokollet utan allenast där anmärkas. Utsagor av
vittnen eller sakkunniga skola däremot upptecknas. Detta kan lämpligen
för tids vinnande ske å en särskild protokollsbilaga för varje vittne eller
sakkunnig, å vilken den avhörde genom sin underskrift kan vitsorda riktigheten
av protokolleringen, sedan utsagan för honom upplästs. Efter detta
undertecknande av vittnesutsagan äger protokollsföraren naturligtvis däri
icke göra någon som helst ändring, även om denna endast skulle innebära
en språklig förbättring. Den föreslagna bestämmelsen, att protokoll skall
föras särskilt för varje mål och sammanföras med handlingarna till en akt,
lagfäster det för all modern process karakteristiska aktsystemet i protokollföringen.

Processlagberedningen har i sitt yttrande framhållit, att den föreslagna
inskränkningen i protokolleringen av parternas anföranden skulle medföra
att det material som komme att stå överrätterna till buds vid prövningen
av dit fullföljda mål bleve mindre fullständigt än enligt nu gällande bestämmelser.
Emellertid synes denna anmärkning, såsom också beredningen anfört,
icke innefatta ett avgörande skäl mot de ifrågasatta stadgandena. Det
står nämligen parterna fritt att i sina inlagor till överrätterna upprepa vad
de muntligen anfört vid underrätterna. I hovrätten kan dessutom muntligt
förhör anordnas, varöver protokoll upprättas i vanlig ordning. Och slutligen
bör den av processlagberedningen jämväl anmärkta, i detta avseende
betydelsefulla omständigheten beaktas att själva huvudfrågan i målet, huruvida
skriften är brottslig, icke kan fullföljas till högre rätt.

Ersättning till jurymän (10 §).

Under framhållande av att tjänstgöring i jury icke borde medföra direkt
ekonomisk uppoffring, ha de sakkunniga föreslagit bestämmelse örn ersätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

ning åt jurymän för inställelse till tjänstgöring (§ 5 mom. 9). Denna ersättning
skall enligt förslaget gäldas av statsmedel och utgå enligt samma grunder
som gälla för landstingsman. Som skäl för att ålägga staten denna kostnad
har åberopats att juryns medverkan ingår som ett led i förfarandet.
Härjämte synes kunna anföras att jurymannauppdragets fullgörande enligt
det framlagda grundlagsförslaget betraktas som en plikt, vilken ingen utan
laga förfall eller andra synnerliga skäl kan undandraga sig. Med hänsyn
härtill har i 16 § departementsförslaget upptagits motsvarande stadgande, vilket
således skall gälla även de av part utsedda jurymännen. >

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över omförmälda förslag
till lag om rättegången i vissa tryckfrihetsmål, av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-

Förslag

till

Lag

om rättegången i vissa tryckfrihetsmål.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Mål angående brott som avses i 3 § tryckfrihetsförordningen upptages, om
den skrift som föranlett åtalet är tryckt i stad i vars rådhusrätt enligt gällande
bestämmelser jämte borgmästaren finnas minst två lagfarna ledamöter, vid
den rådhusrätten, men i annat fall vid rådhusrätten i stad som är säte för
länsstyrelsen i det län där skriften är tryckt. I handläggning av sådant mål
må endast lagfarna ledamöter av rätten deltaga. Äro ej i rätten tre lagfarna
ledamöter, förordnar Konungen huru antalet skall fyllas.

Saknas å skriften uppgift örn tryckningsorten eller finnes uppgiften därom
oriktig och är vid målets anhängiggörande tryckningsorten ej känd, eller är
skriften tryckt utomlands på svenska språket, vare såsom tryckningsort ansedd
ort där skriften anträffas.

2 §•

Målet skall i stämningen utsättas att förekomma så snart ske kan, med
iakttagande av att den tilltalade erhåller skäligt rådrum att förbereda sig
till inställelsen. Part må kallas att inställa sig personligen.

3 §•

Vid första rättegångstillfället skall örn möjligt avgöras vem som är ansvarig
för skriften, så ock bestämmas huruvida frågan örn skriftens innehåll
är brottsligt skall prövas av jury.

Skall jury ej medverka, varde målet utan uppskov av rätten upptaget till
fortsatt handläggning.

4 §•

Då jury skall medverka, skall förberedelse av målet äga rum. Därvid skola
de åtgärder för juryns bildande vidtagas varom i tryckfrihetsförordningen

Kungl. Majlis proposition nr 2-

sägs och målet så beredas att det vid förhandling inför juryn kan slutföras
i ett sammanhang. Åklagaren eller målsäganden skall närmare angiva i vilket
hänseende han påstår skriften vara brottslig jämte det eller de lagrum
som han finner tillämpliga. Den tilltalade skall uppmanas att förklara sig
över åtalet. Parterna skola vidare angiva de omständigheter de vilja åberopa
samt yttra sig över vad motparten andragit. De skola ock uppgiva de bevis
de vilja förebringa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt
bevis skall genast framläggas.

Förberedelsen skall örn möjligt äga rum vid första rättegångstillfället.
Kan den då ej avslutas, skall den fortsättas vid nytt rättegångstillfälle. Ej
må målet uppskjutas längre än som oundgängligen erfordras.

5§.

6 §•

Sedan förberedelsen avslutats, skall rätten utsätta tid för förhandlingen inför
juryn. De till tjänstgöring i jury utsedda skola genom rättens försorg
skriftligen kallas till förhandlingen; och skall kallelsen innehålla såväl uppgift
å den tid inom vilken anmälan om laga förfall eller begäran om befrielse
från jurymannauppdraget på annan grund senast bör vara till rätten inkommen
som ock erinran om påföljd för försummelse att hörsamma kallelsen.

Godkännes laga förfall eller medgives eljest befrielse från jurymannauppdrag,
inkallas suppleant till tjänstgöring; i annat fall vare jurymannen underrättad
om rättens beslut. De av rätten uttagna suppleanterna skola inkallas
i den ordning vari de utlottats och de av part utsedda suppleanterna
i den ordning de nämnts.

7 §•

Då fulltalig jury tillstädeskommit inför rätten, skola juryns medlemmar
avlägga denna försäkran: »Jag N. N. lovar på heder och samvete, att,jag

såsom ledamot i denna jury efter bästa förstånd skall besvara de frågor som
av rätten framställas och i obrottslig tystnad hålla såväl vad under juryns
överläggningar yttras som huru de särskilda medlemmarna rösta. Detta vill
och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 2•

8 §•

Målet handlägges av rätten i juryns närvaro. Förhandlingen skall vara
muntlig. Yrkande må uppläsas ur skrift, men eljest må part ej åberopa eller
uppläsa skriftligt anförande.

Juryman åge att genom rättens ordförande framställa fråga till part, vittne,
sakkunnig eller annan.

9 §•

Finnes vid upprop av målet å den för förhandlingen inför juryn utsatta
dagen part eller annan som skall höras ej vara tillstädes eller hinder eljest
möta för målets slutförande vid det rättegångstillfället, må förhandlingen inställas
och uppskjutas till annan dag. Påbörjad förhandling må uppskjutas
allenast om rätten finner det vara oundgängligt, överstiger den tid inom vilken
målet återupptages till slutlig handläggning ej fjorton dagar, och är vid
målets senare handläggning rättens och juryns sammansättning oförändrad,
skall förhandlingen fortsättas. I annat fall skall ny förhandling äga rum.

Uppskjutes målet till annan dag, åge rätten förordna om de åtgärder som
finnas lämpliga för att målet å den dagen skall kunna slutföras. Fortsättes
påbörjad förhandling, skall målet företagas i det skick vari det förelåg vid
den tidigare handläggningens slut. Vid ny förhandling skall målet företagas
till fullständig handläggning.

10 §.

Har enskild part ej fullgjort vad enligt 4 § åligger honom, och föranledes
därigenom eller ock genom partens utevaro utan laga förfall eller annan hans
försummelse uppskov med förhandlingen inför juryn, vare han pliktig att
ersätta statsverket ävensom motpart den kostnad som därigenom uppkommer;
dock må ersättningsskyldigheten jämkas efter vad rätten finner skäligt.

11 §•

Sedan förhandlingen inför juryn blivit förd till slut, skall rätten utan uppskov
till juryns besvarande skriftligen avfatta frågan huruvida skriftens innehåll
är brottsligt efter det eller de lagrum som åklagaren eller målsäganden
funnit tillämpliga eller eljest kunna ifrågakomma. Avser åtalet flera brott
eller föranleder målets beskaffenhet i övrigt flera frågor, skola de framställas
var för sig. Innan frågorna överlämnas till juryn, skall närvarande part
beredas tillfälle att yttra sig över desamma; och må rätten därefter med anledning
av gjord erinran göra den ändring vartill fog finnes. Därefter överlägge
juryn i enrum under en av juryn utsedd ordförande. Framställd
fråga skall av juryn besvaras med ja eller nej. Ej må juryn åtskiljas innan
samtliga frågor blivit besvarade.

12 §.

I mål däri jury deltager skall protokollet vid förberedelsen innehålla, jämte
redogörelse för de åtgärder som vidtagits för juryns bildande, endast vad
som finnes nödigt till ledning vid förhandlingen inför juryn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-

I protokollet vid förhandlingen inför juryn må vad part anfört utöver
yrkanden och invändningar ej antecknas med mindre särskilda skäl föranleda
därtill. Ej må i protokollet upptagas parts utveckling av talan i rättsligt
hänseende.

Är vad i protokollet skall antecknas upptaget i inlaga eller annan handling
i målet, skall i protokollet allenast hänvisas till handlingen. Protokollet skall
omedelbart avfattas i slutlig form. Utsaga av vittne, sakkunnig eller annan
skall genast ur protokollet uppläsas samt den hörde tillfrågas örn han har
något att erinra mot avfattningen. Godkännes avfattningen, skall den hörde
genom påteckning av sitt namn vitsorda riktigheten. Erinran som ej föranleder
ändring skall antecknas i protokollet. Därefter må protokollet ej ändras.

Protokollet föres särskilt för varje mål och sammanföres med handlingarna
i målet till en akt.

13 §.

Vid juryns överläggning skall akten vara tillgänglig för juryn.

Juryn må av rätten införskaffa erforderliga upplysningar.

14 §.

Juryns beslut må grundas endast å vad vid förhandlingen inför juryn
förekommit. Har ny förhandling ägt rum, får beslutet grundas endast å vad
därvid förekommit.

15 §.

Juryns svar skall, skriftligen avfattat, tillställas rättens ordförande, varefter
rätten avkunnar utslag senast påföljande söckendag.

16 §.

Juryman åtnjuter av statsmedel dagtraktamente och reseersättning enligt
de grunder som gälla för landstingsmän.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Bilaga A.

Till KONUNGEN.

Genom remiss den 30 december 1935 har processlagberedningen anbefallts
att avgiva yttrande över ett vid remissen fogat förslag till lag om rättegången
i vissa tryckfrihetsmål. I anledning härav får beredningen anföra följande.

Med det föreliggande förslaget avses att i de tryckfrihetsmål, varom här är
fråga, skapa förutsättningar för en koncentrerad, muntlig förhandling. Att
ernå en dylik förhandling är ett av de viktigaste önskemålen vid det pågående
arbetet på en allmän rättegångsreform, och förslaget står därför i full
överensstämmelse med de grundlinjer, efter vilka detta arbete bedrives.
Rättegångens muntlighet och koncentration äro ock särskilt i tryckfrihetsmål
av stor betydelse för att bereda juryn tillfälle att verksamt deltaga i behandlingen
av dessa mål. Emellertid får ej förbises, att det är förenat med
vissa svårigheter att, med bibehållande i huvudsak av det nuvarande rättegångsförfarandet,
beträffande vissa mål säkerställa en förhandling av nu angivet
slag. Sålunda torde man icke vid en partiell reform på detta område
kunna förhindra att i icke önskvärd omfattning uppskov med målen bliva
erforderliga. Visserligen stadgas i förslaget, att juryns beslut må grundas
endast å vad vid förhandlingen inför denna förekommit, men då det av olika
skäl icke är möjligt att giva en motsvarande regel beträffande rättens avgörande,
kan ej heller full garanti vinnas för omedelbarhet i förfarandet. Med
hänsyn till beskaffenheten av de mål, varom är fråga, torde dock nu antydda
olägenheter icke hava någon större praktisk betydelse. En annan
svaghet är att till följd av den föreslagna inskränkningen i protokolleringen
av parternas anföranden det material, som kommer att stå överrätterna till
buds vid prövning av dit fullföljda mål, blir mindre fullständigt än enligt
nu gällande bestämmelser. Då emellertid frågan huruvida den åtalade
skriften är brottslig icke kan fullföljas och särskilt i hovrätten möjlighet
föreligger att till materialets fullständigande anordna muntligt förhör, torde
någon avgörande vikt icke böra tilläggas denna anmärkning.

På grund av vad sålunda anförts och då det föreliggande förslaget utarbetats
under samråd med processlagberedningen, har denna intet att erinra
mot att förslaget lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

I behandlingen av detta ärende ha deltagit undertecknad, ordförande, samt
ledamöterna Santesson och Strandberg.

På processlagberedningens vägnar:

N. GÄRDE.

Stockholm den 3 januari 1936.

Kungl. May.ts proposition nr 2-

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 22 maj
1936.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedeparte
mentsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 24 april 1936 hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om rättegången i vissa tryckfrihetsmål.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Carl Gustaf Hellquist.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

De reformer, som hittills i vårt land blivit genomförda på processlagstiftningens
område, hava endast i ringa mån berört rättegångsförfarandet vid
underrätterna och hava i varje fall lämnat dess huvudgrunder orubbade.
Med det lagförslag, som nu föreligger till lagrådets granskning, åsyftas så till
vida ej heller mera än en partiell reform som den föreslagna lagen har avseende
blott å en mindre grupp av rättegångsmål inom specialprocessen. Men
förslaget är likväl i viss mening att betrakta såsom ett led i det länge fullföljda
arbetet för en allmän rättegångsreform, i det att därmed skulle inom den
sålunda begränsade ramen genomföras ett helt nytt rättegångsförfarande i
första instans, väsentligen byggt på de moderna muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna.
Då förslaget tillkommit under samråd med processlagberedningen
och enligt uttalande av denna står i full överensstämmelse med
de grundlinjer, efter vilka arbetet på den stora processreformen bedrives,
framträder förslaget såsom ett provstycke å vad i utredningens närvarande
skede kan antagas motsvara den förväntade nya rättegångsordningens innehåll
i vissa synnerligen betydelsefulla hänseenden.

Om förslagets genomförande skulle uppfattas såsom i sin mån vägledande
för den allmänna rättegångsreformen, kan en dylik försökslagstiftning
icke undgå att möta betänklighet. Huru de principer, vilka enligt förslaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

skola lagfästas i fråga om tryckfrihetsprocessen, böra tillämpas inom rättegångsväsendet
i dess helhet, kan uppenbarligen bliva föremål för slutgiltig
prövning först när fullständig utredning i ämnet föreligger från processlagberedningen.
Varken tid eller andra omständigheter medgiva i ärendets föreliggande
skick sådan granskning, att därå kan grundas ett omdöme om
lämpligheten av att förslagets bestämmelser, i vad de äro uttryck för ett nytt
processuellt system, i framtiden erhålla en allmännare giltighet. Lagrådet
utgår därför från att åt ett godkännande av förslaget icke kommer att givas
den innebörd, att därmed i ena eller andra avseendet träffats avgörande eller
intagits ståndpunkt i fråga om innehållet av en blivande allmän rättegångsordning.
Endast med ett sådant förbehåll kan en lagstiftningsåtgärd av detta
slag överhuvud tillstyrkas. Tydligen måste vid förslagets bedömande i
övrigt beaktas, huruvida det utan olägenhet låter sig göra att för det specialområde,
varom nu är fråga, såsom en fristående anordning inrätta ett
modernt processförfarande.

Att betydande brister vidlåda den nuvarande tryckfrihetsprocessen är sedan
länge allmänneligen erkänt. Behovet av en förbättrad lagstiftning torde
vara mest framträdande i fråga örn juryinstitutionen, och i detta avseende
har Kungl. Maj:t för årets riksdag, framlagt förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningen.
Vad angår gällande ordning för tryckfrihetsmålens behandling
inför rätta utgör en ombildning knappast i och för sig ett så trängande
önskemål att ej därmed — såsom naturligt vore — skulle kunnat anstå
till den allmänna processreformen. Men obetingat måste medgivas, att, därest
de avsedda förändringarna beträffande juryinstitutionen komma till stånd,
goda skäl tala för att revisionen av tryckfrihetsprocessen i detta sammanhang
får sträcka sig även till rättegångssätt. Åt den nya lagstiftning, som
kräves för detta ändamål, kan under nuvarande förhållanden icke gärna givas
annat innehåll än som kan förväntas komma att väsentligen överensstämma
med den allmänna rättegångslag, som är under förberedelse. Med
denna förutsättning erhåller granskningen av det remitterade förslaget sin
givna begränsning; i stort sett kan uppgiften nu ej lösas från andra utgångspunkter
än de i förslaget anvisade. I övrigt synas alltför stora betänkligheter
ej möta mot att redan under nuvarande rättegångsordning införa ett särskilt,
på nya grunder uppbyggt förfarande i tryckfrihetsmål. På grund av
den säregna karaktär, som juryns medverkan giver åt rättegången, intaga
dessa mål redan nu en undantagsställning. Det nya förfarandets tillämpningsområde
blir ock tämligen inskränkt. Tryckfrihetsmålen äro jämförelsevis
fåtaliga och av ganska ensartad beskaffenhet, och deras handläggning
skall ankomma endast på ett begränsat antal rådstuvurätter. Synnerligt ingripande
blir förändringen därför i verkligheten icke, och det nya systemet
torde icke ställa de domstolar, vid vilka det skall tillämpas, inför större praktiska
svårigheter. Härvid bör emellertid ock anmärkas, att med hänsyn
till nu berörda förhållanden det knappast synes antagligt att på denna väg
skola vara att hämta några erfarenhetsrön av större värde för den allmänna
rättegångsreformen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

Nu föreliggande förslag till grundlagsändringar och till särskild rättegångslag
för tryckfrihetsmål innefatta icke någon fullständig reglering av tryckfrihetsprocessen,
utan jämsides med dessa bestämmelser kommer vår nuvarande
processlagstiftning att i vissa delar fortfarande äga tillämpning.
Bland annat blir detta, såsom ock i processlagberedningens yttrande beröres,
förhållandet i fråga om överrättsförfarandet. Det är naturligt, att under sådana
omständigheter den särskilda processlagen icke kan motsvara alltför
högt ställda anspråk på sträng konsekvens och klar överskådlighet av det i lagen
behandlade ämnet. En betydande svårighet har ock legat däri, att i den
sammanträngda formen av en sådan speciallag måst givas stadganden av
vidsträckt innebörd, avsedda att, så långt det låtit sig göra, reglera ett helt
nytt rättegångsförfarande utan det eljes nödvändiga underlaget av en genomförd
systematisk behandling. Olägenheter av detta slag hava i frågans närvarande
läge icke kunnat undvikas, och deras bedömande måste i viss mån
ske under hänsyn till att lagen blir att betrakta såsom ett provisorium i avbidan
å en allmän rättegångsreform.

Under hänvisning till vad nu anförts finner sig lagrådet icke böra framställa
erinran emot att det remitterade förslaget i huvudsak lägges till grund
för lagstiftning i ämnet. Tydligen förutsattes härvid, att sådana ändringar
i tryckfrihetsförordningen, vilka äga sammanhang med detta förslag, dessförinnan
blivit genomförda.

Rubriken.

Lagrådet:

Då den föreslagna lagen icke är avsedd att fullständigt angiva innehållet
av de bestämmelser, som skola gälla för rättegång i tryckfrihetsmål eller beträffande
någon särskild grupp av sådana mål, torde avfattningen av rubriken
böra undergå någon jämkning.

t §■

Lagrådet:

I händelse tre lagfarna ledamöter ej finnas i rätten, skall enligt stadgande
i sista punkten av första stycket Konungen förordna huru antalet skall fyllas.
De fall då dylikt förordnande erfordras torde säkerligen bliva sällsynta;
i remissprotokollet framhålles att numera endast fyra av de rådstuvurätter,
vid vilka skola kunna förekomma tryckfrihetsmål av här avsett slag, bestå
av mindre än tre lagfarna ledamöter. Vid sådant förhållande synes onödigt
att låta det ankomma på Kungl. Maj:t att ordna denna angelägenhet antingen
genom utfärdande av allmänna föreskrifter eller genom förordnande i
särskilt fall. Lämpligare torde vara att, i likhet med vad som gäller beträffande
förordnande av vikarie för borgmästare, åt hovrätten meddelas befogenhet
att, efter anmälan av rådstuvurätten, i förekommande fall förordna
lagfaren ledamot. Lagrådet hemställer, att stadgandet ändras i överensstämmelse
härmed.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. 29

2 §■

Lagrådet:

En koncentration av förhandlingen är önskvärd även under förberedelsen.
Det önskemål därom som uttalats i 4 § andra stycket torde även i mera invecklade
mål kunna vinnas genom en kraftig processledning från domarens
sida, om blott parterna äro personligen tillstädes och därigenom tillfälle beredes
att omedelbart erhålla erforderliga upplysningar från dem själva. Bestämmelsen
i nu förevarande paragraf att part må kallas att inställa sig
personligen vid förberedelsen inför rätten är därför välbetänkt. Den synes
till och med så viktig för ernående av det angivna syftemålet att part som
utan laga förfall inställer sig genom ombud, trots att han kallats att personligen
komma tillstädes, bör drabbas av en kännbar påföljd vare sig han är
svarande eller enskild kärande. Med »part» kan i detta sammanhang tydligen
ej avses åklagaren men väl målsägande som biträder åtalet.

Vad den sålunda ifrågasatta påföljden beträffar ligger nära till hands att
även här tillämpa den i 10 § för där angivna särskilda fall upptagna principen
att försummelse att fullgöra processuella förpliktelser medför skyldighet
även för vinnande part att ersätta vissa kostnader, som uppkomma genom
att försummelsen föranleder uppskov i målet. Bestämmelse i nu angivet avseende
synes lämpligen böra inarbetas i 10 §.

Ett stadgande sådant som det i andra stycket föreslagna kan medföra, att
parterna föranledas att före förberedelsen inför rätten bilda sig en uppfattning
om det processmaterial de där böra vara beredda att åberopa och att
därigenom den i 4 § andra stycket såsom önskvärd framhållna koncentrationen
av förberedelsen till ett sammanträde befrämjas. Har svaranden genom
att erhålla del av innehållet i stämningsansökningen och käranden genom
att från svaranden mottaga skriftligt svaromål fått en sådan kännedom
örn motpartens ställning i saken att de kunna giva sina ombud därpå
grundade ingående instruktioner, kan ock efter en sådan skriftväxling en
personlig inställelse vid förberedelsen inför rätten lättare undvaras. Härtill
kommer att även i mål, där den i 4 § omförmälda förberedelsen inför rätten
ej skall äga rum, den skriftväxling, varom här är fråga, har betydelse för förhandlingen
inför rätten. Jämväl denna anordning synes därför vara av det
värde att svarandens underlåtenhet att fullgöra i andra stycket omnämnt föreläggande
bör beläggas med enahanda påföljd, som nyss förordats i fråga
örn försummelse av part att inställa sig personligen.

Då kallelse till personlig inställelse och även, ehuru måhända i mindre
mån, föreläggande att inkomma med skriftligt svaromål kräva överväganden,
som ej kunna anförtros åt vilken som helst av rådstuvurätten jämlikt
11 kap. 3 § rättegångsbalken förordnad stämningsgivare, samt i många fall
det kan finnas lämpligt att utfärda dessa kallelser och förelägganden i sammanhang
med stämningens utfärdande, torde beträffande mål som bär avses
böra stadgas, att samtliga nu nämnda åtgärder skola vidtagas av rättens ordförande
eller, där så ej kan ske, av annan lagfaren ledamot av rätten. Bestämmelser
härom synas böra införas i lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

Justitierådet Bagge:

Är den försumliga parten den som förlorar processen, innebär den av lagrådet
nu förordade skyldigheten för part att gottgöra motparts kostnad icke
någon påföljd utöver vad i regel skulle drabba förlorande enskild part. Även
om det icke får antagas att denna omständighet gör nämnda skyldighet utan
verkan i åsyftat avseende, kan dock ifrågasättas om icke vid sidan härav bör
stadgas en bötespåföljd av innehåll att om tillstädeskommen part, vilken kallats
att inställa sig personligen, utan laga förfall underlåtit efterkomma denna
kallelse, han skall ådömas böter till belopp, som lämpligen bör motsvara vad
i lag den 10 juli 1899 stadgats såsom påföljd för svarandeparts uteblivande
i brottmål. Jag hemställer att ett stadgande av denna innebörd införes i förslaget.

3 §■

Lagrådet:

I allmänhet torde något formligt rättens beslut ej erfordras för att fastställa,
vem som är skyldig att svara i målet såsom ansvarig för den åtalade
skriftens innehåll. Är denna fråga tvistig eller eljes oklar, bör den dock av
rätten upptagas till särskild prövning. Detta torde emellertid utan vidare
följa av allmänna processuella regler och framgår i övrigt jämväl därav, att
beslut huruvida jury skall medverka i målet vanligen icke kan givas med
mindre nämnda fråga är avgjord. Att, såsom skett i förevarande paragrafs
första stycke, meddela uttrycklig föreskrift därom att vid första rättegångstillfället
om möjligt skall avgöras vem som är ansvarig för skriften lärer vid nu
angivna förhållanden ej vara behövligt. Denna bestämmelse synes alltså
kunna utgå.

Föreskriften att vid första rättegångstillfället om möjligt skall bestämmas,
huruvida frågan om skriftens innehåll är brottsligt skall prövas av jury, torde
också kunna undvaras. Här kan enligt den föreslagna lydelsen av § 5
mom. 4 tryckfrihetsförordningen ej bliva fråga om annat än ett enkelt konstaterande
huruvida åtalet avser inbjudning till deltagande i lotteri eller om parterna
å ömse sidor avstått från medverkan av jury. Då enligt 4 § förberedelse
bör äga rum vid första rättegångstillfället, är det utan vidare klart att
detta i än högre grad gäller besvarandet av spörsmålet, huruvida jury skall
tillsättas.

Det i andra stycket föreslagna stadgandet torde ej heller böra bibehållas;
tydligt lärer nämligen vara, att även i mål, som här avses, situationen stundom
är den, att någon fortsatt handläggning icke omedelbart kan äga rum och att
ett uppskov framstår såsom oundvikligt. Avser, såsom antagligt är, stadgandet
allenast att rätten skall fortsätta med behandlingen av målet, är stadgandet
överflödigt.

Om således, i enlighet med vad lagrådet nu hemställer, förevarande paragraf
i sin helhet får utgå, föranledes härav ändrad nummerbeteckning av
efterföljande paragrafer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.
6 §.

Lagrådet:

Alldenstund laga förfall, då det styrkes, icke erfordrar något godkännande,
hemställes att andra styckets avfattning något jämkas.

I motiveringen till tredje stycket anför departementschefen att med statsverkets
kostnad avses endast ersättning som tillstädeskomna jurymän må
hava uppburit av statsmedel. I anledning härav vill lagrådet erinra, att lagtextens
avfattning, såsom riktigt synes vara, lärer inrymma även viss annan
kostnad, exempelvis sådan som består i ersättning åt av åklagaren inkallade
vittnen.

7 §■

Lagrådet:

I samband med en allmän rättegångsreform blir frågan huruvida eller i
vilken utsträckning ed skall komma till användning inom rättsväsendet föremål
för noggrant och allsidigt beprövande. Det avgörande, som sålunda lärer
vara att förvänta, torde icke utan särskild anledning böra föregripas
beträffande något av processens specialområden. Oavsett de skäl, vilka kunnat
åberopas för den nuvarande jurymannaedens utbytande mot en högtidlig
försäkran, synes därför tidpunkten nu vara mindre lämplig för vidtagande
av en sådan förändring. Någon olägenhet kan näppeligen följa av att
den gällande ordningen i detta avseende tillsvidare får bestå och underkastas
förnyat bedömande i nyss angivna sammanhang. Lagrådet tillstyrker
alltså sådan ändring av förevarande paragraf, att juryns medlemmar
skola inför rätten avlägga ed.

Vare sig ed eller försäkran finnes böra begagnas måste mot det i paragrafen
föreslagna formuläret anmärkas, att de från den nuvarande domareden
hämtade slutorden här icke äro på sin plats. Att juryman icke enligt
gällande rätt är att anse såsom domare i detta ords lagenliga bemärkelse lärer
vara ovedersägligt, och det kan icke antagas att med förevarande förslag
åsyftas att härutinnan genomföra en annan uppfattning. Det måste då
framstå såsom olämpligt, att i en ed eller högtidlig försäkran juryman skall
betecknas med en egenskap eller ställning, vilken han i verkligheten icke
har. Lagrådet hemställer fördenskull, att denna punkt i formuläret må
utgå.

5 §■

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Kellberg och justitierådet Geijer:

Att i en lagtexts korta sammanfattning meddela en närmare utveckling av
muntlighetsprincipens innebörd måste uppenbarligen vara förbundet med
stora svårigheter. Fullt nöjaktigt lärer en dylik uppgift kunna lösas endast
vid ämnets systematiska behandling i en fullständig rättegångslagstiftning.
Utan denna bakgrund kan en fristående regel med allmängiltig avfattning
lätt nog missuppfattas och erhålla en alltför schematisk tillämpning. Där en
sådan regel måste givas, är fördenskull en särskild varsamhet av nöden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

För flertalet till tryckfrihetsprocessen hörande mål med deras i allmänhet
föga omfattande domstolsbehandling torde måhända huvudregeln — att förhandlingen
skall vara muntlig — för domstolen innefatta tillräcklig anvisning
med avseende å rättegångssättet. Med den kännedom örn principens
innebörd, som får förutsättas hos domstolarna, lärer det icke behöva befaras
att en handläggning, som till huvudsaklig del består i skrifters växlande eller
uppläsande, fortfarande komme att äga rum. Det har emellertid icke
synts möjligt att stanna vid en så allmänt hållen regel. I förevarande paragraf
har lämnats en kompletterande bestämmelse, vilken torde innebära, att
— med undantag för att angiva ett yrkande — part för sin framställning
inför rätta icke äger betjäna sig av rättegångsskrift. Det vill förefalla som
örn en något mindre kategorisk avfattning borde sökas på det att detta förbud
icke må komma i strid med vad efter förhållandena i verkligheten kan
vara skäligt och lämpligt. Särskilt för de mål, örn vilka här är fråga, lärer
medgivandet i fråga örn yrkandens uppläsning ur skrift vara tämligen oväsentligt,
men genom dess uttryckliga framhävande skärpes i viss mån förbudet
med avseende å skrifts innehåll i övrigt. Det synes vara att förorda,
att stadgandet, med bibehållande av förbudet såsom huvudregel, erhåller sådan
avfattning, att av domstolens omdöme kommer att bero, i vad mån det
kan tillåtas att ett muntligt anförande framföres med stöd av skriftlig uppteckning.

Justitierådet Bagge:

Stadgandet i första stycket att förhandlingen skall vara muntlig torde få
uppfattas i sträng bemärkelse. Muntlighet står här icke enbart såsom motsättning
till skriftligt meddelelsesätt utan det framställda kravet på muntlighet
torde, trots att det uttryckligen givna förbudet mot uppläsning enligt ordalagen
synes avse allenast parternas egna skrifter, dock innebära att fritt
muntligt framställningssätt i allmänhet är det som i princip fordras. Andra
undantag än det i lagrummet upptagna måste dock i så fall medgivas. Det i
5 § förekommande stadgandet att förhör med vittne eller sakkunnig under
vissa förutsättningar må äga rum vid förberedelsen medför att protokoll över
sådant förhör måste få uppläsas vid förhandlingen inför juryn. Att vittnes
eller sakkunnigs berättelser skulle få fritt återgivas kan ej ifrågakomma. Bifalles
den hemställan, som kommer att göras vid 9 § därom att vid helt ny
förhandling inför jury förnyad bevisupptagning under viss förutsättning ej
skall äga rum, gäller vad nu är sagt även för detta fall. Till undantaget
att yrkande må uppläsas ur skrift bör därför läggas undantag jämväl för de
nu angivna fallen, samtidigt som i klarhetens intresse förbudet mot uppläsning
uttryckligen angives gälla även rättens protokoll vid förberedelsen och
annan handläggning av målet. Sker detta torde emellertid undantaget från
förbudet mot uppläsning böra ytterligare något utvidgas. Departementschefen
har icke ansett sig kunna upptaga det av de sakkunniga framställda förslaget
att rättens ordförande skall inleda förhandlingen inför juryn med en kort
redogörelse över vad saken gäller, vilken redogörelse tydligen skulle hava

Kungl. Majlis proposition nr 2.

grundats på innehållet i stämningsansökningen saint protokollet vid förberedelsen.
Då det emellertid får antagas vara avsett att detta processmaterial,
som i förslaget utökats med den tilltalades skriftliga svaromål, på ett eller
annat sätt blir tillgodogjort vid huvudförhandlingen, måste det anses tillhöra
ordförandens plikter såsom processledare att tillse att detta material i de delar
det är av betydelse för juryns beslut icke av parterna utelämnas vid deras
utläggningar inför juryn. Särskilt blir denna ordförandens skyldighet
ofrånkomlig för den händelse parts tidigare uppgifter strida mot de av honom
inför juryn lämnade. Då i sådana fall de i det skriftliga materialet förekommande
ordalagen kunna vara av avgörande betydelse synes nödvändigt
att möjlighet beredes rätten att medgiva uppläsning därav. Jag hemställer
därför att tredje punkten i första stycket måtte givas det innehåll alt ur
parts skrift och rättens protokoll part må uppläsa yrkanden samt vittnes
eller sakkunnigs utsaga som upptagits utanför den förevarande förhandlingen
men att eljes part ej må åberopa eller uppläsa skrift eller protokoll som nu
sägs med mindre rätten av särskilda skäl det medgiver.

9 §■

Lagrådet:

I sitt betänkande angående rättegångsväsendets ombildning hade processkommissionen
föreslagit, att huvudförhandlingen skall inställas eller upprepas
om uppskovet kommer att vara eller varat mer än sju dagar. Vid
granskningen av betänkandet anmärktes från skilda håll, att en dylik bestämmelse
vore alltför betungande för domstol, parter och vittnen samt att ett
större utrymme att laga efter lägligheten borde medgivas domstolarna.

Ifrågasättas kan örn de sålunda framkomna betänkligheterna undanröjas
genom den i förevarande paragraf föreslagna anordningen, vilken medför att
ny förhandling ej kan undvikas med mindre huvudförhandlingen i dess helhet
slutföres inom fjorton dagar från den första förhandlingen. Visserligen
hava för tryckfrihetsprocessen, där utredningen i regel ej är av särdeles
invecklad och vidlyftig beskaffenhet, dessa betänkligheter ej samma betydelse
som för det allmänna rättegångsförfarandet. Vad särskilt angår vittnes-
och sakkunnigbevisningen, där olägenheterna eljest kunna vara mest
betydande, spelar denna inom förstnämnda process en jämförelsevis underordnad
roll. Men sådan bevisning förekommer dock, och om i dylikt fall
inställelse för förnyad bevisupptagning skulle för vittne eller sakkunnig medföra
oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, synes det böra anförtros åt
rätten att göra undantag från regeln att ny bevisupptagning skall äga rum.
Lagrådet hemställer därför att en bestämmelse av nämnda innehåll införes i
förevarande paragraf.

Då första punkten i första stycket torde innefatta ett stadgande, som står
fullt självständigt till de övriga bestämmelserna i stycket, synes detta lämpligen
böra utmärkas genom att nämnda punkt upptages såsom ett särskilt
stycke och ordalagen däri något jämkas, så att av stadgandet tydligare framgår
att fråga är örn utsättande av dag för ny förhandling, icke örn upp Bihang

till riksdagens protokoll 19.17. 1 sami. Nr 2. !S

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

skov med en redan påbörjad förhandling. Iakttages detta, torde avfattningen
av nuvarande andra stycket, vars första punkt avser såväl första som
andra punkterna i nuvarande första stycket, ävenledes böra underkastas
viss jämkning.

10 §.

Lagrådet:

I anslutning till vad lagrådet anfört vid 2 § hemslälles om sådan ändring i
förevarande paragraf att stadgad ersättningsskyldighet skall inträda, då enskild
part genom att ej fullgöra vad honom må åligga enligt 2 eller 4 § eller
eljes vållar onödigt uppskov i målet, oavsett på vilket stadium uppskovet äger
rum.

Skall paragrafen däremot bibehållas vid den avsedda innebörden, torde —
om lagrådets erinringar i redaktionellt hänseende vid 9 § beaktas — jämkning
böra ske i förevarande paragraf, så att den tydligen omfattar även det
fall som avses i första punkten av 9 §.

Då bestämmelserna i förevarande paragraf, därest lagrådets hemställan om
utvidgning av paragrafens tillämplighetsområde bifalles, komma att avse ej
blott förhandlingen inför jury, torde dessa bestämmelser böra i lagen införas
i ett sammanhang som låter den sålunda föreslagna utvidgningen bättre
komma till synes. Därjämte bör i sådan händelse paragrafen erhålla en
avfattning, som tydligt anger att paragrafen äger tillämpning å alla i 1 § omförmälda
mål.

I fråga om innebörden av uttrycket statsverkets kostnad hänvisas till den
erinran som gjorts vid 6 §.

§■

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Kellberg och justitierådet Geijer:

Enligt § 5 mom. 4 tryckfrihetsförordningen i dess nuvarande lydelse är
domstolen vid framställandet av den fråga, som juryn skall besvara, bunden
av åklagarens brottsrubricering. I den till årets riksdag avlämnade propositionen
(nr 235) med förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningen föreslås
att berörda regel skall utmönstras och tryckfrihetsprocessen på denna
punkt bringas i närmare överensstämmelse med de grundsatser som hos oss
erkännas inom den vanliga brottmålsprocessen. Den föreslagna grundlagstexten
anger emellertid blott helt allmänt att frågan till juryn skall gälla
huruvida skriftens innehåll är brottsligt; meningen är att den nya regelns
närmare utformning skall ske i förevarande lag.

Ifrågavarande paragraf i det remitterade förslaget stadgar nu därutinnan
att till juryn skall ställas fråga huruvida skriftens innehåll är brottsligt efter
det eller de lagrum som åklagaren eller målsäganden funnit tillämpliga eller
eljes kunna ifrågakomma. En sådan lagtext synes lätteligen kunna giva anledning
till olika tolkningar. Departementschefens uttalande i remissprotokollet,
att den för närvarande gällande regeln om domstolens bundenhet av
parts brottsrubricering icke är avsedd att upprätthållas, häntyder på att dom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

stolen under alla förhållanden skall på grundvalen av den genom utredningen
erhållna brottsbeskrivningen enligt vanliga straffprocessuella regler själv
pröva vilken rubricering eller vilka alternativa rubriceringar som enligt domstolens
åsikt kunna ifrågakomma. Men varken i lagförslaget eller i motiveringen
till detsamma lämnas någon säker ledning för bedömande av de synnerligen
betydelsefulla frågorna, huruvida domstolen städse skall i juryfrågan
inrycka det eller de lagrum som parten åberopat och eventuellt därjämte
såsom alternativ eller utfyllnad andra lagrum som domstolen anser riktiga,
eller om domstolen, där den finner partens rubricering oriktig, skall lämna
denna åsido och i stället för de av parten åberopade lagrummen upptaga
dem som domstolen själv finner tillämpliga. Den sist antydda möjligheten
synes närmast överensstämma med den av departementschefen i remissprotokollet
tillkännagivna avsikten att frångå den nu för domstolen stadgade
bundenheten vid parts brottsrubricering. Men å andra sidan synes lagtextens
avfattning, då där i första hand talas örn de lagrum som åklagaren
eller målsäganden funnit tillämpliga, svårförklarlig under det antagandet att
det för juryfrågans avfattning vore fullkomligt likgiltigt att part angivit vissa
lagrum, i det att domstolen, så snart den hade en annan uppfattning, skulle
kunna lämna partens rubricering alldeles ur räkningen, övervägande skäl
synas tala för att i tryckfrihetsprocessen, där juryn slutgiltigt avgör frågan
om skriftens brottslighet, låta juryfrågorna avse ej mindre de av åklagare
eller målsägande åberopade lagrummen än även de andra lagstadganden, som
domstolen själv anser böra ifrågakomma. Därför hemställes, att förslaget
ändras eller förtydligas i sådan riktning.

Justitierådet Bagge:

Avsikten med stadgandet att den till juryns besvarande avfattade frågan
skall avse brottslighet »efter det eller de lagrum som åklagaren eller målsäganden
funnit tillämpliga eller eljest kunna ifrågakomma» torde vara att
domstolen skall medtaga de lagrum parten åberopat och eventuellt därjämte
såsom alternativ eller utfyllnad annat lagrum som domstolen anser vara det
riktiga. Häremot har jag intet att erinra, men torde för att det sålunda angivna
syftet skall klart framträda en jämkning av ordalagen böra äga rum.

12 §.

Lagrådet:

Paragrafens avfattning ävensom dess upptagande bland bestämmelser, som
uteslutande hänföra sig till mål däri jury deltager, giva närmast vid handen
att här avsetts protokoll endast i dylika mål. Detta är dock knappast i allo
väl förenligt med vad i paragrafen stadgas. Om aktsystem skall införas ■—
såsom i fjärde stycket föreskrives och i första punkten av tredje stycket synes
vara förutsatt — torde det bliva nödvändigt att låta detta system gälla
alla mål angående brott som avses i § 3 tryckfrihetsförordningen, d. v. s. alla
mål som beröras av förevarande lag. Enligt förslagets bestämmelser är det
nämligen långt ifrån alltid från början klart om jury skall komma alt med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2•

verka i målet eller ej; vid sådant förhållande kan det icke vara lämpligt att
frågan om aktsystemets tillämpning skall bero av frågan om jurys medverkan.
Lagrådet hemställer därför, att bestämmelserna i fjärde stycket och
tredje styckets första punkt utbrytas och, med uttryckligt angivande att de
äga tillämpning å alla i lagen avsedda mål, förås till en paragraf, placerad
efter de paragrafer som behandla allenast rättegång där jury medverkar.

I första stycket föreskrives beträffande protokollet vid förberedelsen en begränsning,
vars innebörd synes oklar, överhuvud torde anledning saknas att
— utöver vad som följer av den med aktsystemets införande sammanhängande
förenklingen att allenast hänvisning må ske till inlaga eller annan
handling —- beskära innehållet i detta protokoll. Stycket torde därför böra
utgå.

Enligt andra stycket må vid förhandlingen inför juryn blott i särskilda
undantagsfall i protokollet antecknas vad part anfört utöver yrkanden och
invändningar. Genom ett sådant stadgande torde i regel förhindras att anteckning
sker av dispositiva medgivanden ävensom erkännanden. Detta synes
icke tillfredsställande. Att ett yrkande medgives torde oftast vara ej
mindre vikligt än dess framställande. Erkännes förhandenvaron av ett faktum,
kan erkännandet i vissa fall ersätta vittnesbevisning därom. Det förefaller
då mindre lämpligt att tillåta antecknandet av sådan bevisning men
förbjuda protokollförandet av parts erkännande. En ändring därhän att medgivanden
och erkännanden må antecknas torde fördenskull böra vidtagas.

Huruvida med förslaget åsyftas, att tredje stycket — frånsett första punkten
varom yttrande i det föregående avgivits — skall tillämpas endast å protokollet
vid förhandlingen inför juryn eller jämväl å protokollet vid förberedelsen,
är icke fullt tydligt. Bestämmelsernas placering i jämbredd med vad som
föreskrivits med avseende å aktsystemet, vilket tydligen icke kan vinna användning
beträffande allenast viss del av ett mål, häntyder på det senare alternativet.
Men å andra sidan äga de skäl som åberopats för dessa bestämmelser
sin väsentliga tillämplighet å protokollet vid huvudförhandlingen. Ett
klarläggande av vad i berörda hänseende skall gälla synes emellertid erforderligt.
Lagrådet håller före, att bestämmelserna böra hänföras endast till
förhandlingen inför juryn.

Införes, på sätt i förslaget avses, aktsystem, torde vissa därav föranledda
bestämmelser bliva erforderliga i lagen, såsom till ordnande av frågan om
processmaterialets tillgänglighet i överrätten i händelse talan fullföljes emot
underrätts utslag samt örn skyldighet för rådstuvurätt att föra dagbok över
tryckfrihetsmål, som avses i förevarande lag.

Justitierådet Bagge:

Jag har i likhet med lagrådets övriga ledamöter ej framställt någon erinran
mot bestämmelserna i tredje stycket att protokollet skall omedelbart avfattas
i slutlig form och att vid utsagor av vittne, sakkunnig eller annan
den hörde skall tillfrågas om han har något att erinra mot avfattningen samt,
örn han godkänner densamma, genom påteckning av sitt namn vitsorda

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

riktigheten. Dessa bestämmelser, vilka i huvudsak hämtats från processkommissionens
betänkande, torde åsyfta bland annat att råda bot på de
brister i fråga örn tillförlitligheten som anses förenade med det nuvarande
sättet för protokollets avfattande. Det kan dock ifrågasättas om den garanti
för protokollets riktighet, som man tydligen trott sig åstadkomma genom
den omedelbara uppläsningen av utsagor och de hördas vitsordande
av anteckningarnas riktighet, verkligen kommer att vinnas. Vad särskilt
vittnena angår, torde deras förmåga att omedelbart uppfatta möjlig olikhet
mellan vad de sagt och vad som antecknats framförallt i de mera invecklade
fall, där en sådan olikhet särskilt kan befaras uppkomma, säkerligen
hava i hög grad överskattats. Det sannolika synes vara att icke ens parterna,
i synnerhet om de ej äro företrädda av advokater, och än mindre vittnena,
alltid hava den sinnesnärvaro och tankeskärpa som krävas för att kunna
på stående fot korrigera protokollsföraren. Men är detta fallet kan den
tillit som tydligen förutsättes böra tillkomma ett protokoll avfattat på det nu
berörda sättet, komma att vila på en mycket osäker grund, en omständighet
som kan vara så mycket mera farlig som en rättelse i ett på detta sätt vitsordat
protokoll torde bliva ganska svår att åstadkomma. En granskning i
lugn och ro av ett efter förhandlingens slut uppsatt protokoll, helst med möjlighet
för den granskande att i händelse av osäkerhet rörande dess rätta lydelse
gå till ett vid rätten fört stenografiskt återgivande av vad som förevarit,
skulle i mera vidlyftiga och invecklade fall antagligen ge ett säkrare resultat,
och förhandlingen skulle då ej heller bli bunden och tyngd av det omedelbara
slutliga uppsättandet av protokollet. Stadgandet i 13 § att akten skall
vara tillgänglig för juryn — en anordning som näppeligen torde kunna undvaras
— gör det emellertid nödvändigt att protokollet vid förhandlingen inför
juryn omedelbart avfattas i slutlig form. Någon anledning att låta stadgandet
i tredje stycket bli tillämpligt jämväl å det protokoll som föres vid förberedelsen
synes emellertid såsom lagrådet anfört ej föreligga.

13 §.

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Kellberg och justitierådet Geijer:

Departementschefen har icke upptagit den av de sakkunniga föreslagna nyheten
att under juryns överläggning inom lyckta dörrar domstolens ordförande
skall närvara för upplysningars meddelande. I stället har för att
tillgodose ett liknande syfte såsom andra stycke i förevarande paragraf införts
en bestämmelse av innehåll att juryn skall äga att av domstolen införskaffa
erforderliga upplysningar.

Av den motivering, som åberopats av de sakkunniga, synes framgå, att deras
förslag tillkommit väsentligen i ändamål att skapa en förutsättning för
att juridisk insikt må komma att öva tillbörligt inflytande på juryns beslut.
Det måste dock ifrågasättas, örn ett dylikt behov kan vara särskilt framträdande
vid den reform av tryckfrihetsprocessen, som nu förestår. Fastmera
torde det böra förväntas, alt efter en offentlig handläggning i enlighet med
förslaget målet skall kunna överlämnas till juryns prövning i ett bättre utrett
skick än måhända stundom är fallet under nuvarande ordning. Åt jurymän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

nen har uttryckligen givits befogenhet att vid den offentliga förhandlingen,
som skall ske i deras närvaro, framställa frågor, och dessa kunna tydligen
hänföra sig till alla sådana synpunkter, som äro av betydelse för juryfrågans
besvarande. I varje fall lärer det knappast vara väl förenligt med juryns
uppgift och ställning i rättegången, om dess överläggning till beslut komme
att äga rum under sådana former, att en viss påverkan från domstolens sida i
verkligheten eller åtminstone till skenet icke kan anses utesluten.

Från principiell synpunkt torde det remitterade förslaget möta mindre betänklighet
än sakkunnigförslaget, men däremot synas större praktiska svårigheter
vara förbundna med dess utförande. Hur bestämmelsen skall tillämpas
har i lagförslaget lämnats helt öppet; allenast har i remissprotokollet
erinrats, att en sådan tillämpning tydligen ej får komma i strid med stadgandet
att juryns överläggning skall hållas i enrum. Ej heller kan det antagas
vara avsett att medgiva någon rubbning av regeln att juryn ej får åtskiljas
förrän juryfrågan besvarats. Härav kan slutas, att den åsyftade samverkan
mellan juryn och domstolen ej kan äga rum i de »tvångsfria former», som
förordats av de sakkunniga. Tydligen måste det förutsättas, att juryn och
domstolen samtidigt sammanträda å skilda rum, och förbindelsen dem emellan
lärer näppeligen kunna ske annorledes än skriftligen. Då domstolen i sin
helhet har att meddela de »upplysningar» av olika slag som kunna påkallas,
torde det icke kunna undvikas, att fullgörandet av denna skyldighet måste
åtminstone i åtskilliga fall ske genom beslut, vilka föras till protokoll. En
dylik ordning — i all synnerhet om upplysningarna avse lagtolkningsspörsmål
— kan uppenbarligen icke anses tillfredsställande, och den torde komma
att väsentligen förfela sitt ändamål.

Av dessa skäl hemställes, att den ifrågavarande bestämmelsen må utgå.

Justitierddet Bagge:

Även jag finner den i andra stycket föreslagna anordningen ur praktisk
synpunkt föga tillfredsställande. Förbindelsen mellan rätten och juryn under
juryns överläggning torde, örn den skall motsvara det angivna syftet, näppeligen
kunna ske på annat sätt än att rättens ordförande, såsom de sakkunniga
föreslagit, är närvarande vid överläggningen och muntligen lämnar de
upplysningar som juryn önskar. Särskilt i det svenska juryförfarandet, där
juryn skall besvara frågan huruvida skriften är enligt visst lagrum brottslig
och således olika meningar i lagtolkningsfrågor kunna uppkomma under juryns
överläggning, synes en bestämmelse sådan som den av de sakkunniga
föreslagna väl grundad. Jag hemställer alltså att andra stycket måtte erhålla
det innehåll att under juryns överläggning rätlens ordförande skall närvara
för upplysningars meddelande men avträda innan ansvarsfråga upptages
till slutlig prövning.

U §.

Justitierddet Geijer:

Med stadgandet i förevarande paragraf avses att för tryckfrihetsprocessens
del giva uttryck åt den för ett muntligt och koncentrerat rättegångsförfarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

karakteristiska regeln att endast sådant material som förebragts vid den muntliga
huvudförhandlingen får läggas till grund för domen. Själva principens
upprätthållande är otvivelaktigt av den största betydelse. Det bör emellertid
beaktas att den enligt sakens natur icke kan tillerkännas en alldeles obegränsad
giltighet, att gränserna i detta avseende äro ganska flytande samt att vissa
vanskligheter därför äro förbundna med principens utformning såsom en
allmängiltig lagregel.

Den avfattning regeln i förslaget erhållit synes ägnad att bekräfta det nyss
sagda. Ett så vittomfattande och kategoriskt förbud som i förevarande paragraf
föreslås kan knappast undgå att i den praktiska tillämpningen framstå
såsom i mångt och mycket till sina konsekvenser verklighetsfrämmande. En
lagregel med detta innehåll skulle sannolikt redan från början komma att
uppfattas icke såsom ett lagbud i vanlig mening, avsett att lända till efterrättelse
enligt den bokstavliga lydelsen, utan snarare såsom en allmän anvisning
av vida obestämdare innebörd än ordalagen gåve vid handen.

Att paragrafens avfattning är alltför vidsträckt framträder i olika hänseenden.
Praktiskt sett torde därutinnan vara mindre betydelsefullt att det
uttalade förbudet efter orden omfattar hänsynstagande icke blott till faktiska,
för målet relevanta omständigheter utan också, exempelvis, till den utveckling
av talan i uteslutande rättsligt hänseende som en part kan hava gjort
under målets förberedande behandling eller rent av utanför processen. Sannolikt
skulle ingen juryman, som tilläventyrs fått del av denna argumentering
och därav blivit för sin del påverkad, känna sig av ett stadgande sådant som
det förevarande förhindrad att taga hänsyn till vad han sålunda inhämtat.
Men att han därigenom skulle komma i strid med lagens bokstav synes ofrånkomligt.
En i praktiken viktigare fråga är i vad mån den föreslagna regeln
är för vid, såvitt den förbjuder juryn att taga hänsyn till andra relevanta fakta
än dem som genom huvudförhandlingen tillhöra processmaterialet. Det kan
tänkas att sådana fakta, vare sig de framkommit i processen utanför huvudförhandlingen
eller ej alls omnämnts i processen, äro för juryn kända. Härvidlag
betinga tydligen nödiga hänsyn till rättssäkerheten en synnerlig försiktighet
i fråga om jurybeslutets grundande å dylika fakta. Men lika uppenbart
torde vara, att något undantagslöst förbud i sådant avseende icke rimligen
kan uppställas. Detta framgår i viss mån redan av det föreliggande lagförslaget
självt. Sålunda stadgas i 5 § att förhör med vittne eller sakkunnig
får äga rum vid förberedelsen, om det kan antagas, att den som skall höras
icke utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet kan infinna sig vid förhandlingen
inför juryn. Det kan naturligtvis icke vara åsyftat att, örn denna
bestämmelse kommit till användning, juryn icke skall få taga hänsyn till
vittnets eller den sakkunniges utsaga såsom till varje annan utsaga av vittne
eller sakkunnig. Men även örn protokollet över vittnesförhöret föredrages vid
huvudförhandlingen, kvarstår dock att vittnesmålet såsom sådant »förekommit»
vid förberedelsen och icke vid huvudförhandlingen. Även eljes kunna
fall inträffa, då det näppeligen kan bestridas att ett strängt upprätthållande

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

av den i förslaget uppställda regeln skulle innebära att man dreve principens
tillämpning allt för långt. Svårighet torde ock möta att tillämpa det i paragrafen
uppställda förbudet å de stora grupper av fakta, vilka, även om de
aldrig bragts på tal i rättegången, domstolen dock allmänt anses hava möjlighet
att beakta, därför att de äro notoriska eller kunna antagas vara för handen
med stöd av allmän erfarenhet eller på grund av vissa i målet upplysta
omständigheter.

Av det anförda framgår att förevarande stadgande enligt min uppfattning
bör omarbetas därhän, att dess verkliga, mera begränsade räckvidd framträder.

Justitierådet Afzelius och regeringsrådet Kellberg:

Stadgandet i förevarande paragraf torde i en lag sådan som denna knappast
hava berättigande annat än såsom en erinran örn den allmänna rättegångsprincip,
för vilken det är ett uttryck. Med hänsyn till tryckfrihetsmålens
beskaffenhet och juryns ställning måste vi dock, i huvudsaklig anslutning
till vad av justitierådet Geijer nu anförts, anse stadgandet vara mindre
väl ägnat att utgöra en uteslutande för juryn avsedd processuell föreskrift
och såsom sådan bliva av ringa betydelse i verkligheten. Enligt vår mening
bör därför upptagas till ytterligare övervägande, huruvida tillräckliga skäl
föreligga för att i detta sammanhang införa ett dylikt stadgande. Därest
stadgandet finnes icke kunna utgå, torde en omarbetning därav böra ske i
den av justitierådet Geijer angivna riktningen.

Justitierådet Bagge:

Även jag instämmer i den kritik som justitierådet Geijer riktat emot stadgandet
i förevarande paragraf. Förbudet har i den givna avfattningen
fått en räckvidd som ej kan anses vara avsedd. Det torde få antagas att
med detsamma åsyftats allenast att i princip utesluta det processmaterial
som införts före den slutgiltiga förhandlingen inför juryn, i vad detsamma
ej förekommit vid denna förhandling. Enligt 13 § skall akten vara tillgänglig
för juryn. Denna kan alltså taga kännedom om det genom de växlade skrifterna
och målets tidigare handläggning inkomna materialet jämväl i de delar
som måhända icke förebragts vid den slutgiltiga förhandlingen. Finnes ej någon
bestämmelse som ådagalägger att motsatsen är avsedd, skulle juryn antagligen
anse sig både berättigad och skyldig att utan inskränkning lägga
bland annat det vid den förberedande förhandlingen inkomna materialet till
grund för sitt beslut. Detta är så mycket mera antagligt som det i sig måste
anses rätt onaturligt att processmaterial som införts i rättegången, låt vara
på ett förberedande stadium, vid dömandet lämnas utom räkningen. Visserligen
torde få antagas att åtminstone om parterna företrädas av advokater
dessa å ömse sidor se till att allt vid det förberedande förfarandet infört
relevant material beaktas vid förhandlingen inför juryn; och såsom
tidigare framhållits torde det tillhöra rättens ordförande att komplettera vad
härutinnan brister. Det regelmässiga synes alltså få antagas vara att process -

Kungl. May.ts proposition nr 2.

materialet vid förhandlingen inför juryn kommer att omfatta allt det relevanta
processmaterial som förebragts vid det förberedande förfarandet. Men
skulle så ej bliva fallet uppkommer som nämnt frågan huruvida sistnämnda
material skall utan vidare vara grundval för juryns beslut. Skulle detta ej
förbjudas, föreligger den så ofta påpekade faran att parterna sträva efter
att göra det förberedande förfarandet så uttömmande som möjligt för att
vara säkra på att intet av vad de anföra blir obeaktat under den muntliga
förhandlingen. Är då vad som förekommit vid det förberedande förfarandet
domsgrundval kunna parterna befaras låta den för dem understundom
obekvämare muntliga huvudförhandlingen krympa ihop. Det
torde huvudsakligen vara en önskan att förhindra att på detta sätt de förberedande
skrifterna och förberedelsen inför rätten få en betydelse som
kan bliva ödesdiger för muntligheten och omedelbarheten vid förhandlingen
inför juryn som medfört förbudet i förevarande paragraf. Det synes emellertid
då lämpligt att giva detta förbud en lydelse som motsvarar det sålunda
avsedda syftemålet och att icke låta det få en omfattning som medför
att det icke kan och icke bör enligt sin ordalydelse upprätthållas. Jag hemställer
att till ernående härav en omarbetning av stadgandet måtte äga rum.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 november 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Sköld, Nilsson,

Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets
den 22 maj 1936 avgivna utlåtande över det den 24 april 1936 till lagrådet remitterade
förslaget till lag örn rättegången i vissa tryckfrihetsmål.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Föreliggande förslag ansluter sig till det genom Kungl. Maj:ts proposition
nr 235 för 1936 års riksdag framlagda förslaget till ändrade bestämmelser
i tryckfrihetsförordningen angående rättegången i tryckfrihetsmål. På
sätt framgår av konstitutionsutskottets memorial nr 43 har riksdagen i allt
väsentligt antagit sistnämnda förslag såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling. I följd härav torde för 1937 års riksdag böra framläggas
förslag rörande nu ifrågavarande särskilda lagstiftning örn forum och örn
domstolsförfarandet i egentliga tryckfrihetsmål, att antagas under förutsättning
att grundlagsförslaget slutligen godkännes.

Lagrådets erinringar mot det dit remitterade förslaget ha föranlett mig att

1 vissa hänseenden låta verkställa omarbetning av detsamma.

Rubriken har med hänsyn till vad lagrådet anfört erhållit ändrad avfattning.

I 1 och 2 §§ ha ändringar vidtagits av den innebörd lagrådet förordat. Ett
par formella jämkningar ha samtidigt skett i 2 § första stycket. Med anledning
av det uttalande lagrådet därom gjort vid behandlingen av 2 § har i
det omarbetade förslaget upptagits föreskrift om påföljd för part som ej efterkommit
kallelse att inställa sig personligen eller som underlåtit att fullgöra
föreläggande att avgiva skriftligt svaromål. Bestämmelsen har erhållit sin
plats i 13 §, som i övrigt motsvarar det remitterade förslagets 10 §. Underlåtenhet
att efterkomma kallelse eller föreläggande som meddelats jämlikt

2 § skall sålunda komma att medföra skyldighet att ersätta statsverket och
motpart den kostnad som uppkommit genom försummelsen.

Lagrådet har ansett att 3 § borde utgå. Det är visserligen obestridligt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

paragrafen icke är nödvändig för att säkerställa, att de däri angivna frågor^
na bliva vederbörligen beaktade av domstolen vid första rättegångstillfället.
Men den torde vara av ett visst praktiskt värde såtillvida att den anknyter
till hithörande grundlagsstadganden och dessutom är ägnad att klarlägga
förhållandet mellan de föregående och de närmast efterföljande paragraferna,
vilka senare avse allenast mål däri jury skall medverka. Utan olägenhet
lärer dock den del kunna uteslutas, som berör frågan om vem som är ansvarig
för åtalad skrift. Stadgandet därom kan i viss mån vara vilseledande, då
nämligen denna fråga blott i rena undantagsfall är föremål för tvist och kräver
något rättens avgörande. Det ligger för övrigt i sakens natur att ett sådant
avgörande måste ske innan frågan om jurys medverkan kan upptagas.
Med angivna begränsning har därför 3 § bibehållits. Sista punkten har
erhållit en något ändrad redaktion för att dess innebörd må framstå tydligare.

Avfattningen av 6 § andra stycket har underkastats redaktionell jämkning
i anledning av vad lagrådet därom yttrat. Såsom lagrådet anmärkt avser
den i 6 § tredje stycket angivna ersättningsskyldigheten till statsverket icke
blott vad tillstädeskomna jurymän må hava uppburit utan även viss annan
kostnad som bestritts med statsmedel.

Vad lagrådet anfört till stöd för bibehållande av jurymannaeden i avvaktan
på en allsidig prövning av frågan örn användning av ed inom rättsväsendet
har föranlett omarbetning av 7 §, så att denna i huvudsak kommer att
överensstämma med gällande stadgande i § 5 mom. 3 tryckfrihetsförordningen.

Föreskriften i 8 § därom att förhandlingen skall vara muntlig ger uttryck
åt grundsatsen att processmaterialet skall framläggas i muntlig form. Parterna
få följaktligen icke till rätten ingiva skriftliga handlingar, vilka utan
att uppläsas bliva material vid prövningen av målet. Bestämmelsen innebär
däremot icke i och för sig att det skall vara parterna förbjudet att uppläsa
skriftligt processmaterial. Det ligger i sakens natur att uppläsning är nödvändig
såvitt angår relevanta delar av den åtalade skriften, skriftliga bevis
och dylikt. Detsamma gäller sådana vittnesmål som, enligt vad därom är
stadgat, upptagits vid förberedelsen eller eljest utom förhandlingen. I fråga
örn parternas anföranden upptog emellertid det remitterade förslaget ett stadgande,
enligt vilket sådana anföranden ej finge uppläsas. Från detta förbud
undantogos allenast yrkanden. I lagrådet bär förordats en mindre kategorisk
avlaltning av stadgandet rörande partsanföranden, på det att förbudet icke
måtte komma i strid med vad efter förhållandena i verkligheten kunde vara
skäligt och lämpligt. Vad lagrådet anfört har synts mig böra föranleda ändring
av bestämmelsen på sådant sätt att den icke skall utgöra hinder för domstolen
att, örn det någon gång av särskilda skäl skulle befinnas erforderligt
för målets behöriga handläggning, tillåta en part att vid utförandet av sin
talan uppläsa rättegångsskrift.

I 9 § har med anledning av lagrådets hemställan införts en bestämmelse,
enligt vilken rätten äger medgiva visst undantag från regeln att målet skall
vid ny förhandling företagas till fullständig handläggning. Paragrafen har

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

därjämte undergått redaktionell ändring i förtydligande syfte på sätt lagrådet
hemställt.

Då såsom förut nämnts 10 § i det remitterade förslaget efter skedd omarbetning,
varigenom dess tillämplighetsområde blivit utvidgat, flyttats och erhållit
paragrafnummer 13, har därav föranletts omnumrering av efterföljande
paragrafer.

Det remitterade förslagets 11 §, nu 10 §, har ändrats på sådant sätt att
tvekan icke skall råda därom att i den till juryns besvarande framställda
frågan skola upptagas såväl de av åklagare eller målsägande åberopade lagrummen
som ock de andra lagstadganden som domstolen själv anser kunna
ifrågakomma.

I anledning av vad lagrådet anfört rörande 12 § i det remitterade förslaget
ha följande ändringar skett. Första stycket har uteslutits, varjämte bestämmelserna
i fjärde stycket och tredje styckets första punkt ha sammanförts
till en särskild paragraf, betecknad 14 §, vilken angivits gälla alla mål
angående brott som avses i § 3 tryckfrihetsförordningen. Vad som efter
dessa förändringar utgör 11 § i det omarbetade förslaget gäller uteslutande
protokoll vid förhandling inför jury. Rörande innehållet i sådant protokoll
har lagrådets hemställan följts såtillvida att med yrkande och invändning
jämställts medgivande av yrkande. Då medgivande i fråga varöver parten
äger förfoga är direkt avgörande för domstolens beslut i frågan, bör det
lämpligen antecknas i protokollet. Det har emellertid ej ansetts nödigt att
uttryckligen begränsa stadgandet till dylika dispositiva medgivanden. Någon
nämnvärd extra belastning av protokollet föranledes tydligen icke av
bestämmelsen. Annorlunda förhåller det sig med erkännanden av fakta, vilka
lagrådet jämväl ansett böra protokollföras. Skulle stadgande härom meddelas,
torde följden bliva en väsentlig utvidgning av protokollföringen i fall
då redogörelse för ett händelseförlopp förekommit, som helt eller delvis vitsordats
av motparten. Man skulle härmed i vissa fall komma ganska nära
en fullständig protokollering av partsanföranden, något som stöter på betydande
praktiska svårigheter med hänsyn därtill att protokollet enligt vad
förslaget förutsätter skall färdigställas redan vid förhandlingen för att vara
tillgängligt för juryn vid dennas överläggning. Av dessa skäl och då dessutom
erkännanden icke ha samma omedelbara betydelse för domen som
dispositiva medgivanden, har jag icke ansett mig böra upptaga erkännanden
i stadgandet.

Lagrådet har vid behandlingen av 12 § anfört, att örn aktsystem införes,
bestämmelser torde bliva erforderliga till ordnande av frågan om processmaterialets
tillgänglighet i överrätten i händelse talan fullföljes emot underrättens
utslag samt om skyldighet för rådhusrätt att föra dagbok över tryckfrihetsmål
som avses i förevarande lag. I det omarbetade förslaget ha införts
två nya paragrafer, 15 och 16 §§, vilka innehålla bestämmelser i nämnda
hänseenden, överensstämmande i allt väsentligt med vattenlagens motsvarande
föreskrifter.

Beträffande det i remitterade förslagets 13 § upptagna stadgandet av inne -

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

börd att juryn skall under sin överläggning äga att av rätten införskaffa
erforderliga upplysningar har anmärkts, att vissa praktiska svårigheter bleve
förbundna med dess tillämpning. Av skäl som lagrådets flesta ledamöter
åberopat har jag icke ansett mig böra förorda en återgång till de sakkunnigas
av en lagrådsledamot biträdda förslag, enligt vilket rättens ordförande
skulle vara närvarande vid juryns överläggning för upplysningars meddelande.
Stadgandet har därför fått utgå i enlighet med hemställan av lagrådets
flesta ledamöter.

Återstoden av 13 §, som undergått en av förut angivna omflyttningar betingad
redaktionell jämkning, har sammanförts med remitterade förslagets
14 och 15 §§ till en ny 12 §. Härvid har vad lagrådets ledamöter anmärkt
beträffande stadgandet i 14 § föranlett att detta erhållit en mindre kategorisk
avfattning. Den omständigheten att föreskriften har avseende allenast
på juryns beslut synes icke motivera dess borttagande såsom två av lagrådets
ledamöter ifrågasatt. Utan ett stadgande som fastslår att avgörandet
skall grundas på det processmaterial som frambragts vid huvudförhandlingen
lärer det vara svårt att i praktiken upprätthålla denna förhandlings
centrala ställning i rättegången. Tyngdpunkten skulle lätt nog komma att
förskjutas till förberedelsen och därmed skulle uppenbarligen muntligheten
och omedelbarheten i förfarandet äventyras.»

Föredraganden hemställer härefter att förslaget, efter ändring i angivna
hänseenden, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande under förutsättning att av riksdagen såsom vilande
antaget förslag till ändrad lydelse av §§ 1, 4 och 5 tryckfrihetsförordningen
varder slutligen godkänt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
nästkommande års riksdag skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.