Kungl. Maj:ts proposition nr 2 (Proposition 1936:2)

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Nr 2.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
skuldebrev m. m.; given Stockholms slott den 9 januari
1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag örn skuldebrev;

2) lag angående införande av lagen örn skuldebrev;

3) lag angående vissa utfästelser örn gåva;

4) lag örn tillägg till 6 kap. giftermålsbalken;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 juni 1928 (nr 279) örn
arv;

6) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 april 1930 (nr 107) örn
arvsavtal;

7) lag örn ändrad lydelse av 10 kap. 11 § handelsbaden;

8) lag örn pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man;

9) lag örn ändrad lydelse av 75 § utsökningslagen;

'' 10) lag angående ändrad lydelse av 49—51 §§ lagen den 28 juni 1895 (nr
64) örn handelsbolag och enkla bolag;

11) lag angående tillägg till lagen den 12 augusti 1910 (nr 88) örn aktiebolag; 12)

lag angående tillägg till lagen den 25 maj 1917 (nr 257) örn försäkringsrörelse; 13)

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
örn bankrörelse;

14) lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
örn sparbanker;

15) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85)
örn dödande av förkommen handling; samt

16) lag angående ändrad lydelse av §§ 5 och 13 förordningen den 4 mars
1862 (nr 10) örn tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer.

GUSTAF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr B.

Förslag

till

Lag

om skuldebrev.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Utfärdar någon skuldebrev, svare han för sin förskrivning; dock åge han,
där ej annat må anses avtalat, utan hinder av förskrivningen göra gällande
invändningar beträffande rättsförhållande som föranlett handlingens utfärdande.

2 §.

Är skuldebrev utfärdat av flere, utan att delning av ansvarigheten kan anses
förbehållen, svare de en för alla och alla för en för vad förskrivet är.

Där någon av dem betalt gälden, åge han att av varje medgäldenär utkräva<
dennes andel. Har någon medgäldenär kommit på uppenbart obestånd eller,
ändå att så ej är fallet, underlåtit att, inom fjorton dagar efter det krav
framställts eller meddelande örn kravet på ändamålsenligt sätt avsänts, erlägga
vad på honom belöper, eller är hans vistelseort okänd, gälde envar av
de övriga så stor del av bristen som på honom belöper.

3 §•

Är ej bestämt var betalningen skall erläggas, varde den fullgjord i borgenärens
bostad. Driver han handel eller annan rörelse, skall betalningen fullgöras
i affärslokalen. Flyttar borgenären från ett land till ett annat, eller
övergår fordringen till borgenär i annat land, skall betalningen likväl erläggas
å den ort som förut var betalningsort.

Borgenären äge att, inom det land där betalning skall erläggas, anvisa annan
betalningsort än nyss sagts, där detta ej medför väsentlig olägenhet eller
kostnad för gäldenären.

Har borgenären flyttat eller fordringen övergått till annan borgenär, och
saknar gäldenären kännedom örn var betalning i ty fall skall erläggas, äge
borgenären ej tala å dröjsmål med betalningen som därav föranledes; och svare

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

han för kostnad och skada som tillskyndats gäldenären därigenom att förändringen
ej varit denne kunnig.

4 §.

Utgivas i större antal obligationer eller andra skuldebrev som uppenbarligen
äro avsedda för den allmänna rörelsen, varde, där ej annat förbehåll
träffats, betalningen fullgjord i gäldenärens affärslokal.

Lag samma vare i fråga örn insättningsbevis som utfärdats av bank. Med
bank förstås i denna lag envar som äger driva bankrörelse.

5 §.

År förfallotid ej avtalad, vare gäldenären pliktig att infria skuldebrevet
när borgenären det fordrar och äge rätt att betala så snart han själv vill.
Räntebetalning varde, så länge huvudstolen ej är förfallen, fullgjord årligen
å dag som efter kalendern motsvarar dagen för skuldebrevets utfärdande.

Inträffar skuldebrevs förfallotid å söndag eller annan allmän helgdag, vare
nästa söckendag ansedd såsom förfallodag. Lag samma vare, där skuldebrev
lyder på betalning inom viss tid, vars sista dag är allmän helgdag. Likställda
med allmän helgdag vare enligt denna lag påskafton, midsommarafton
och julafton.

6 §.

Är i skuldebrev ränta utfäst, skall den, där betalningstiden försittes, utgå
efter enahanda grund som före förfallodagen.

Är ränta ej utfäst, gälle i fråga örn skyldighet att den giva vad i 9 kap.
10 § handelsbaden sägs.

Har borgenären av dröjsmål med betalningen haft särskild skada, vilken ej
skall anses ersatt genom räntan, njute han därför ersättning såsom för annan
skada.

7 §.

Är skuldebrev ställt att betalas i myntslag som icke är gångbart å den ort
där betalningen sker, må, där ej annat förbehåll träffats, skulden gäldas i ortens
mynt efter värdet å betalningsdagen.

Varder skuldebrev å myntslag som ej är gångbart å den ort där betalning
skall ske icke i rätt tid infriat, och har kursen å det utländska myntslaget
där fallit, äge borgenären kräva betalning i ortens mynt efter kursen å den dag
då betalning hade bort erläggas. Föranleda omständigheterna annan beräkning
av den skada borgenären må hava lidit genom kursfallet, varde betalningen
därefter lämpad. Rån det antagas att borgenäTen ej av kursfallet haft skada,
gälle vad i första stycket är sagt. Beror dröjsmålet av borgenären, eller av lagbud,
avbrott i den allmänna samfärdseln eller liknande oöverstigligt hinder
som ej bort av gäldenären tagas i beräkning vid skuldebrevets utfärdande, äge
första stycket ock tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

8 §.

Skulle tillämpning av villkor som upptagits i skuldebrev uppenbarligen vara
stridande mot gott affärsskick eller eljest otillbörlig, må villkoret jämkas eller
lämnas utan avseende.

9 §•

Varder skuldebrev annorledes än genom gåva överlåtet å annan, svare överlåtaren
för fordringens giltighet, utan så är att den till vilken fordringen
överläts ägde kännedom örn att den var ogiltig eller hade skälig anledning till
misstanke därom.

För gäldenärens vederhäftighet svare överlåtaren ej utan att han åtagit sig
det.

10 §.

Vad i denna lag sägs örn överlåtelse av skuldebrev gälle ock i fråga örn
pantsättning av dylik handling.

2 KAP.

Om löpande skuldebrev.

11 §•

Såsom löpande anses skuldebrev som är ställt till innehavaren eller till viss
man eller order.

Lika med skuldebrev som är ställt till innehavaren anses skuldebrev varav
ej framgår till vem betalning skall ske.

Har den som utfärdat skuldebrev till viss man därå tecknat medgivande till
inteckning, gälle skuldebrevet såsom vore det ställt till viss man eller order,
utan så är att, genom orden »icke till order» eller motsvarande uttryck, i skuldebrevet
träffats förbehåll att det ej skall vara löpande.

12 §.

Tecknas å skuldebrev som är ställt till innehavaren påskrift, enligt vilken
det skall gälla såsom ställt till viss man eller till viss man eller order, vare
utan hinder därav skuldebrevet gällande i innehavarens hand, där ej påskriften
var gjord av gäldenären, eller av skuldebrevet framgår att den var tillkommen
med hans samtycke.

13 §.

Är skuldebrev ställt till innehavaren, skall den som har det i händer förmodas
äga rätt att göra fordringen gällande.

Är skuldebrev ställt till viss man eller order, och innehaves det av annan
än den till vilken det är ställt, skall ock den som har det i händer förmodas
äga rätt att göra fordringen gällande, där han till stöd för sin rätt förmår
åberopa lydelsen av sammanhängande, till honom fortgående skriftliga över -

Kungl. Maj:ts proposition nr £.

låtelser, även om någon av dem är ställd till innehavaren eller tecknad in
blanco. Är skuldebrevet intecknat, och innehaves det av den intecknade egendomens
ägare, skall denne förmodas äga rätt att förfoga över skuldebrevet,
ändå att han ej förmår åberopa skriftlig överlåtelse från den som, såvitt handlingen
utvisar, näst före honom var dess rätte innehavare.

14 §.

Har skuldebrev som är ställt till innehavaren blivit av någon som hade det i
händer överlåtet och kommit i förvärvarens besittning; finnes sedan att överlåtaren
ej var rätte borgenären eller behörig att a dennes vägnar förfoga över
skuldebrevet, vare njm innehavaren ändock ansedd för rätt borgenär, utan så är
att han visste att den andre ej ägde överlåta handlingen, eller han åsidosatt
den aktsamhet som, efter omständigheterna, skäligen bort iakttagas.

I fråga om skuldebrev till viss man eller order vare lag samma, där överlåtelsen
var verkställd av den som enligt 13 § skulle förmodas äga rätt att
göra fordringen gällande, eller av någon som skäligen kunde hållas för denne
eller antagas vara berättigad att handla å hans vägnar. Huruvida tidigare
överlåtelse är äkta och i övrigt giltig, vare förvärvaren ej pliktig att pröva,
med mindre särskild anledning därtill föreligger.

15 §.

Har någon, efter överlåtelse, i god tro kommit i besittning av löpande skuldebrev,
må ej mot nye borgenären göras gällande:

att skuldebrevet är ogiltigt på grund av tvång som avses i 29 § lagen örn
avtal eller på grund av svek eller annat förhållande som avses i 30—33 §§
sagda lag;

att betingat vederlag ej tillgodokommit gäldenären, eller att i övrigt det
rättsförhållande som föranlett skuldebrevets utfärdande medför rätt till jäv;
ej heller

att, innan överlåtelsen skett, skuldförhållandet upphört eller förändrats genom
betalning, avtal, kvittning, uppsägning eller dom.

Ej må nye borgenären anses hava varit i god tro, där han kände omständighet
varå invändningen grundas, eller hade skälig anledning till misstanke
därom.

Har angående betalning, uppsägning eller annan omständighet som här
förut är nämnd å skuldebrevet tecknats påskrift som ej lätteligen kunnat
avlägsnas, men har detta likväl skett, må, ändå att nye borgenären var i god
tro, den omständighet varom fråga är göras gällande.

I fråga örn invändning att löpande skuldebrev tillkommit för skens skull,
eller att det utan undertecknarens vilja kommit ur dennes besittning, är stadgat
i lagen örn avtal.

16 §.

Har gäldenären guldit ränta eller sådan avbetalning som enligt skuldebrevet
skall erläggas å däri angiven tid, må det, utan hinder av vad i 15 § är stad -

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

gat, åberopas jämväl mot ny borgenär som i god tro fått handlingen på sig
överläten sedan beloppet förfallit till betalning. Mot krav å betalning som här
avses gäde ock annat jäv som i 15 § sägs.

17 §.

Ändå att ny borgenär är i god tro, må gäldenären mot honom göra gällande:

att skuldebrevet är förfalskat, eller å gäldenärens vägnar utfärdat av någon
som därtill saknade behörighet, eller ogiltigt såsom tillkommet under tvång
varom sägs i 28 § lagen örn avtal, eller såsom utfärdat av någon som var
omyndig eller handlade under inflytande av rubbad själsverksamhet; eller

att skuldebrevet dödats eller betalning fullgjorts genom fordringsbeloppets
nedsättande i allmänt förvar, eller att borgenären i följd av preskription eller
proklama förlorat sin talan, eller att skuldförhållandet ändrats genom tvångsackord.

18 §.

Har skuldebrevet genom överlåtelse kommit i ny borgenärs hand, och äger
gäldenären hos tidigare borgenär genfordran, må den ej göras kvittningsvis
gällande, med mindre dess indrivande skulle äventyras genom kvittningsrättens
upphörande och nye borgenären uppenbarligen insåg detta då skuldebrevet
kom i hans hand.

Grundar sig genfordringen på det rättsförhållande som föranlett skuldebrevets
utfärdande, gälle vad i 15 § är stadgat örn jäv på grund av sådant
förhållande.

19 §.

Har skuldebrev som är ställt till innehavaren infriats hos den som hade det
i besittning, och visar sig sedan att han icke var rätte borgenären eller behörig
att å dennes vägnar uppbära beloppet, vare betalningen ändock gill, utan så är
att gäldenären visste att beloppet kom i orätta händer eller åsidosatt den aktsamhet
som, efter omständigheterna, skäligen bort iakttagas.

I fråga örn skuldebrev till viss man eller order vare lag samma, där betalningen
uppbars av den som enligt 13 § skulle förmodas äga rätt att göra fordringen
gällande, eller av någon som skäligen kunde hållas för denne eller antagas
vara berättigad att handla å hans vägnar. Huruvida överlåtelse som
åberopas av innehavaren är äkta och i övrigt giltig, vare gäldenären ej pliktig
att pröva, med mindre särskild anledning därtill föreligger.

20 §.

Har löpande skuldebrev efter överlåtelse kommit i ny innehavares hand, vare
ändock räntebetalning som, då förfallotid är inne, erlägges till överlåtaren gill,
utan så är att gäldenären visste, att denne ej längre ägde uppbära betalning,
eller hade skälig anledning att det misstänka. Vad sålunda stadgats örn ränta
gälle ock i fråga örn avbetalning som enligt skuldebrevet skall erläggas å däri
angiven tid.

Kungl. Majlis proposition nr 2.

Erlades betalningen av löftesman eller av någon som icke, eller allenast med
intecknad egendom eller annan pant, svarade för förbindelsen, vare betalningen
ej gill, med mindre såväl denne som gäldenären var i god tro på sätt i första
stycket sägs.

21 §.

Ej vare gäldenären pliktig att infria löpande skuldebrev utan att det till
honom återställes; och give borgenären honom särskilt kvitto, där sadant pafordras.

I fråga om betalning av ränta eller avbetalning å huvudstolen äge gäldenären
kräva att särskilt kvitto lämnas och anteckning göres a skuldebrevet;
dock må anteckning örn räntebetalning eller örn sådan avbetalning som enligt
skuldebrevet skall ske å däri angiven tid ej krävas, där betalningen erlägges
till den som, enligt vad av skuldebrevet framgår, var dess förste innehavare
eller, gäldenären veterligen, senare därå tecknats såsom borgenär.

Uppsägning av skuldebrevet varde på gäldenärens begäran tecknad å handlingen.

22 §.

överlåtelse av löpande skuldebrev vare ej gällande mot överlåtarens borgenärer,
med mindre den till vilken överlåtelsen skett fatt handlingen i besittning.

Säljer bank löpande skuldebrev, vare försäljningen gällande mot bankens
borgenärer, ändå att skuldebrevet för förvaring kvarlämnats hos banken.

23 §.

Där till obligationer eller andra skuldebrev varom förmäles i 4 § första
stycket utfärdats räntekuponger, tillkomme innehavare av sådan kupong, ändå
att han icke innehar huvudförbindelsen, att, mot kupongens överlämnande,
uppbära räntan; och skall, under förutsättning att huvudförbindelsen lagligen
medfört betalningsskyldighet, å kupongen tillämpas vad örn skuldebrev till
innehavaren är stadgat. Kupong som finnes vara förvärvad i samband med
huvudförbindelsen skall dock anses allenast såsom tillbehör till denna. Bestämmelser
som innefattas i huvudförbindelsernas gemensamma text vare mot
kuponghavaren gällande.

Ej må betalning krävas för räntekupong som skulle förfallit efter det enligt
bestämmelse i huvudförbindelsen denna är, i följd av utlottning eller eljest,
förfallen till betalning.

Finnes kupong hava tidigare än en månad före förfallodagen, utan samband
med huvudförbindelsen, överlåtits till kuponghavaren, äge 14 och 15 §§ ej
tillämpning; ej heller skall 19 § vinna tillämpning, där tidigare än nu är sagt
betalning för kupong erlägges till annan än den som visar sig innehava huvudförbindelsen.

24 §.

Äro utdelningskuponger utfärdade till aktiebrev, tillkomme kuponghavare
att, mot kupongens överlämnande, uppbära utdelningen, ända att han ej är

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

aktieägare. Så snart beslut om utdelning fattats, skall, under förutsättning
av aktierättens giltighet, å kupongen tillämpas vad örn skuldebrev till innehavaren
är stadgat; dock att kupong som finnes hava förvärvats i samband med
aktiebrevet skall anses allenast såsom tillbehör till detta. Vad i bolagsordningen
må vara stadgat angående kuponger lände kuponghavaren till efterrättelse.

Finnes kupong hava, utan samband med aktiebrevet, överlåtits till kuponghavaren
innan utdelningen beslutits, gälle ej vad i 14 och 15 §§ är stadgat.

25 §.

Har ränte- eller utdelningskupong varom i 23 eller 24 § sägs ej företetts till
inlösen inom tre år från förfallodagen, vare den ej vidare gällande. Avtal örn
kortare tid vare utan verkan.

Anmäler någon hos gäldenären, inom tiden för kupongs giltighet, att kupongen
förstörts eller eljest förkommit, och gitter han göra sin rätt till kupongen
sannolik, äge han, när samma tid gått till ända, utfå betalning, ändå
att kupongen ej företes.

3 KAP.

Om enkla skuldebrev.

26 §.

Enkelt skuldebrev är det som ställes till viss man.

Att skuldebrev som är ställt till viss man och av gäldenären försetts med
medgivande till inteckning gäller såsom löpande, är stadgat i 11 §.

27 §.

Varder enkelt skuldebrev överlåtet, njute nye borgenären ej mot gäldenären
bättre rätt än den överlåtaren ägde; dock gälle, i fråga örn skuldebrev som
upprättats för skens skull, vad därom är stadgat i lagen örn avtal.

28 §.

För fordran hos överlåtaren åge gäldenären njuta kvittning, utan så är att
han förvärvat genfordringen efter den tid då överlåtelsen blev honom kunnig
eller han fick skälig anledning till förmodan därom. Förföll genfordringen
först efter sagda tid och senare än skuldebrevet, äge kvittning ej rum.

29 §.

Har enkelt skuldebrev överlåtits, vare, där gäldenären ändock erlägger betalning
till överlataren, sadan betalning gill, utan så är att gäldenären visste,
att den andre ej längre ägde uppbära betalning, eller hade skälig anledning att
det misstänka.

Kungl. Majlis proposition nr 2.

30 §.

Erlägges betalning till den som beropar sig å skriftlig överlåtelse av enkelt
skuldebrev, och finnes sedan överlåtelsen vara ogiltig, vare utan hinder därav
betalningen gill, såframt ej gäldenären ägde kunskap örn den omständighet som
medförde ogiltigheten eller hade skälig anledning till misstanke därom; dock
åge gäldenären ej tillgodoräkna sig betalningen, där överlåtelsen var förfalskad
eller eljest tillkommen under någon av de omständigheter som enligt 17 §
medföra ogiltighet av förskrivning.

31 §•

överlåter någon enkelt skuldebrev, vare överlåtelsen ej gällande mot hans
borgenärer, med mindre gäldenären örn åtgärden underrättats av överlataren
eller den till vilken överlåtelsen skett; innebar överlåtelsen gåva, gälle örn
dess verkan vad därom är särskilt stadgat.

Varder enkelt skuldebrev överlåtet till flere, gälle tidigare överlåtelse framför
senare; dock åge den senare överlåtelsen företräde, där den tidigare än den
andra meddelats gäldenären på sätt nu är sagt och förvärvaren då var i god
tro.

Har någon avhänt sig rörelse varmed följer skyldighet att föra handelsböcker,
och omfattar avhändelsen de i rörelsen uppkomna fordringar, äge vad i
första stycket är stadgat ej tillämpning.

4 KAP.

Särskilda bestämmelser angående vissa enkla skuldebrev.

32 §.

Innehåller bevis rörande tillgodohavande hos bank förbehåll enligt vilket
medlen ej må uttagas utan att beviset återställes eller förses med påskrift,
vare, i fråga örn bankens rätt att mot ny innehavare av beviset göra gällande
invändning som grundas å bankens förhållande till tidigare innehavare, tillämpat
vad med avseende å löpande skuldebrev är stadgat; och skola de i 22 §
givna bestämmelser om överlåtelses verkan mot överlåtarens borgenärer äga
tillämpning. Varder sådant bevis överlåtet till flere, äge den företräde som i
god tro fått beviset i besittning.

Beträffande motbok rörande tillgodohavande hos bank skall vad i första
stycket är stadgat gälla, ändå att motboken ej innehåller förbehåll som där är
sagt.

Enkla skuldebrev som, under namn av förlagsbevis eller eljest, utgivas i
större antal och uppenbarligen äro avsedda för den allmänna rörelsen, vare
ock, oaktat sådant förbehåll saknas, ansedda lika med löpande skuldebrev i de
hänseenden nu äro angivna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

33 §.

Har i motbok rörande tillgodohavande hos bank eller i annat enkelt skuldebrev
intagits förbehåll, som skulle medföra att betalning till innehavaren
finge anses gill ändå att han ej vore rätt borgenär eller behörig att å rätte
borgenärens vägnar uppbära betalning, må sådant förbehåll ej åberopas, där
gäldenären åsidosatt skälig aktsamhet vid prövning huruvida innehavaren var
den till vilken skuldebrevet var ställt eller dennes rättsinnehavare eller ägde å
rätte borgenärens vägnar uppbära betalningen.

Beträffande motbok som utfärdats av sparbank gälle vad därom är särskilt
stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Förslag

till

Lag

angående införande av lagen om skuldebrev.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Den nu antagna lagen örn skuldebrev skall, jämte vad här nedan stadgas,
lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1937.

2 §■

Genom nya lagen upphävas:

9 kap. 1—4 §§ handelsbaden;

10 § 1—3 samt 6—10 mom. förordningen örn nya utsökningslagens införande; så

ock vad i övrigt finnes i lag eller författning stridande mot nya lagens
bestämmelser.

3 §.

Vad i lag eller författning är stadgat örn gäldenärer eller löftesmän, som
iklätt sig ansvarighet en för alla och alla för en, skall äga tillämpning jämväl
då sådan ansvarighet eljest åligger flere som gemensamt åtagit sig betalningsskyldighet.

4 §•

Å skuldebrev som tillkommit före nya lagens ikraftträdande åge äldre lag
tillämpning, i den mån ej annat följer av vad här nedan stadgas.

5 §.

Vad 8 § nya lagen innehåller örn jämkning eller åsidosättande av villkor,
vars tillämpning skulle vara otillbörlig, lände till efterrättelse jämväl i fråga
örn äldre skuldebrev, där sådant villkor göres gällande först efter lagens
ikraftträdande.

6 §•

Stadgandena i 16, 18, 20, 22 och 31 §§ nya lagen skola äga tillämpning
jämväl å äldre skuldebrev, där det efter lagens ikraftträdande överlåtits; dock
åge gäldenären ej i något fall framställa invändning som avses i 16 §, där

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

lian på grund av äldre lag var förhindrad att göra invändningen gällande mot
överlåtaren.

7 §•

Föreskrifterna i 21 § andra stycket nya lagen skola, i fråga om belopp som
förfalla efter lagens ikraftträdande, tillämpas jämväl å äldre skuldebrev.

8 §.

De i 23—25 §§ nya lagen givna bestämmelser om ränte- och vinstkuponger
skola äga tillämpning jämväl å kupong till äldre huvudförbindelse eller aktie;
dock att

1) vad i 23 § tredje stycket och 24 § andra stycket är stadgat i fråga örn
överlåtelse av kupong skall gälla allenast överlåtelse som äger rum efter lagens
ikraftträdande; samt

2) den i 25 § angivna tid för kupongs företeende till inlösen skall, i fråga
om kupong som förfallit till betalning före dagen för ikraftträdandet, räknas
från sagda dag.

9 §.

Har sådant bevis örn tillgodohavande hos bank som avses i 32 § nya lagen
eller sådant enkelt skuldebrev som i sista stycket av sagda paragraf omförmäles
utfärdats före lagens ikraftträdande, skall, i fråga örn gäldenärens
rätt till invändning på grund av förhållande som inträffat efter ikraftträdandet,
nya lagen vinna tillämpning. Vad enligt samma paragraf gäller örn överlåtelses
verkan mot överlåtarens borgenärer och örn överlåtelse till flere skall
ock äga tillämpning, där överlåtelsen eller, såvitt fråga är om överlåtelse till
flere, den första överlåtelsen ägt rum efter ikraftträdandet.

10 §.

Har, till säkerhet för skuldebrev som är ställt till viss man, inteckning blivit
före tiden för nya lagens ikraftträdande beviljad, eller är vid sagda tid ansökan
örn sadan inteckning vilande, skall från och med den 1 januari 1940 eller
den tidigare dag efter ikraftträdandet då skuldebrevet efter inlösen åter utgivits
av den förskrivna egendomens ägare, skuldebrevet, i fråga örn rätten att göra
inteckningen gällande i egendomen, anses lika med skuldebrev till innehavaren,
utan så är att å skuldebrevet tecknats särskilt förbehåll att det ej skall
vara löpande. Har, före den tid som nu är sagd, den förskrivna egendomens
ägare hos inteckningsmyndigheten anmält att han menar sig äga rätt till invändning,
som icke skulle kunna framställas därest skuldebrevet vore löpande,
njute han sin rätt till godo. Anteckning örn sådan anmälan skall ske på enahanda
sätt som i fråga örn anmälan angående innehav av intecknat fordringsbevis
är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Förslag

till

Lag

angående vissa utfästelser om gåva.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Utfästelse örn gåva av lös egendom varom i denna lag sägs vare, så länge
gåvan ej fullbordats, utan verkan, med mindre utfästelsen gjorts i skuldebrev
eller annan urkund som blivit till gåvotagaren överlämnad, eller omständigheterna
vid dess tillkomst utmärka att den var avsedd att komma till allmänhetens
kännedom.

Har gåvan ej fullbordats, vare mot givarens borgenärer utfästelsen ogill,
ändå att den gjorts så som i första stycket är sagt.

2 §.

År genom skuldebrev eller annorledes gåva utfäst i penningar eller lösören,
galle den ej såsom fullbordad, med mindre det som utfäst är kommit i gåvotagarens
besittning.

3 §.

Hortgiver någon aktiebrev eller löpande skuldebrev eller annan handling
vars företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller för utövande av
annan rättighet, gälle gåvan såsom fullbordad da gavotagaren fatt handlingen
i sin besittning. Efterskänkes fordran enligt sådan handling, vare gåvan för
fullbordad hållen först då handlingen återställts eller gjorts obrukbar.

Bortgives annan fordran än i första stycket sägs, vare överlåtelsen för
fullbordad ansedd då gäldenären underrättats av givaren. Har gåvan tillkommit
genom skriftlig utfästelse varom sägs i 1 § första stycket, eller under sådana
särskilda omständigheter som där avses, och sker underrättelse genom
gåvotagaren, gälle överlåtelsen ock såsom fullbordad. Efterskänkes fordran
varom här är fråga, gälle gåvan strax såsom fullbordad.

4 §•

Har någon såsom gåva åt annan till bank överlämnat penningar eller annan
lös egendom utan att förbehålla sig rätt att däröver förfoga, skall gåvan anses
fullbordad när det givna blivit av banken mottaget för gåvotagarens räkning;

14 Kungl. Maj:ts proposition nr B.

och skall detta gälla ändå att av banken utfärdat bevis, som i 3 § sägs, behållits
av givaren.

Vad nu är sagt skall äga motsvarande tillämpning där givaren låtit å gåvotagarens
räkning överföra medel som givaren hade innestående i banken.

5 %.

Varda, efter det gavan blivit utfäst men innan den fullbordats, givarens
förmögenhetsvillkor sa försämrade att, i betraktande jämväl av gåvotagarens

villkor, gåvans utkrävande skulle vara uppenbart obilligt, må den återkallas
eller minskas.

oGör gåvotagaren givaren märklig orätt, stånde givaren fritt att återkalla
gåvan, där denna ännu ej fullbordats; give dock, inom ett år från det han fick
kunskap örn orätten, aterkallelsen till känna för gåvotagaren.

6 §.

Örn utfästelse av trolovad eller make att under äktenskapet till andra maken
utgiva penningar eller annat stadgas i giftermålsbalken.

Angående utfästelse örn gåva som icke ma göras gällande under givarens
livstid stadgas i lagen örn arvsavtal.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.

Kungl. Majlis proposition nr 2.

Förslag

till

Lag

om tillägg till 6 kap. giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att i 6 kap. giftermålsbalken skall införas en ny paragraf,
betecknad 6 a §, av följande lydelse:

6 a §.

Har make, utan tillbörlig hänsyn till andra makens giftorätt, genom gåva
av annan egendom än i 4 § sägs väsentligen minskat sina tillgångar; visar sig,
efter äktenskapets upplösning eller boskillnad eller hemskillnad, att vederlag
ej kan till fullo utgå vid bodelningen, och finnes gåvotagaren hava insett eller
bort inse att gåvan lände andra maken till förfång, skall gåvan eller dess
värde återbäras i den mån sådant erfordras för tillgodoseende av andra makens
rätt. Ej må dock på sådan grund talan väckas, sedan fem år förflutit från
det gåvan fullbordades.

Var vid tiden för bodelningen gåva, som tillkommit under omständigheter
varom ovan sägs, ej fullbordad, må den ej göras gällande i den mån det skulle
lända till intrång i andra makens rätt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937. ''Äro makars förmögenhetsförhållanden
att bedöma enligt äldre giftermålsbalken, skall vad i lagen
är stadgat äga motsvarande tillämpning, där endera maken, utan tillbörlig
hänsyn till andra makens rätt, bortgiver egendom som står under givarens
förvaltning.

Kungl. Majlis proposition nr 2.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 8 juni 1928 (nr 279) om arv.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 3 §, 7 kap. 4 .§ och 8 kap. 4 § lagen den 8
juni 1928 örn arv skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 KAP.

3 §.

Har---boet.

Kan---mottogs.

iVar vid dödsfallet gåva, som tillkommit under omständigheter varom ovan
sägs, ej fullbordad, må den ej göras gällande, för så vitt det skulle lända arvingarna
efter den först avlidne till förfång.

7 KAP.

4 § .

Har —--kvarlåtenskapen.

Vill---förlorad.

iVar vid dödsfallet gåvan ej fullbordad, må den ej, med mindre särskilda
skäl därtill äro, göras gällande, för så vitt det skulle lända till intrång i bröstarvinges
laglott.

8 KAP.

4 §.

Har---värde.

Var vid dödsfallet gåvan ej fullbordad, må den ej göras gällande, för så
vitt det skulle lända till intrång i barnets rätt till underhållsbidrag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 april 1930 (nr 107) om

arvsavtal.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 25 april 1930 om arvsavtal skall
erhålla följande ändrade lydelse:

3 §.

Avtal, varigenom arvlåtare förfogat över sin kvarlåtenskap, vare ej gällande.
Utfästelse örn gåva, som icke må göras gällande under givarens livstid,
vare giltig allenast såvitt följer av lagen örn testamente.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.

Bihang till riksdagens protokoll 103G. 1 sami. Nr ?.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 kap. 11 § handelsbaden.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 11 § handelsbaden skall erhålla följande
ändrade lydelse:

11 §•

Hava två eller flere gått i borgen utan förbehåll örn delad ansvarighet,
svare de en för alla och alla för en för sin förbindelse.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.

Kungl. Majlis proposition nr

Förslag

till

Lag

örn pantsättning av lös egendom som innehayes ay tredje man.

Med upphävande av förklaringen den 24 maj 1872 (nr 27) av 17 kap. 3 §
handelsbaden angående företrädesrätt till betalning ur lös pant förordnas som
följer:

Vad i lag är stadgat örn rätt för den som har lös pant i händer att därur
njuta betalning skall gälla även där lös egendom, vari panträtt är av ägaren
utfäst, innehaves av tredje man, och denne örn utfästelsen underrättats av
ägaren, eller ock panthavaren hos tredje mannen företett skriftlig handling
som visar att panträtt blivit utfäst.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937. Varder efter nämnda tid
underrättelse som i lagen avses meddelad innehavaren, vare lagen tillämplig,
ändå att denne redan före sagda tid innehade godset.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 75 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 75 § utsökningslagen skall i nedan angivna del
erhålla följande ändrade lydelse:

75 §.

Skall fordran eller rättighet utmätas, och är den grundad å löpande förbindelse
eller annan handling vars företeende utgör villkor för fordringens utkrävande
eller rättighetens utövande, tage utmätningsmannen handlingen i förvar.
Utmätes---förskjuta.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ay 49-51 §§ lagen den 28 juni 1895 (nr 64) om
u handelsbolag och enkla bolag.

Härigenom förordnas, att 49—51 §§ lagen den 28 juni 1895 örn handelsbolag
och enkla bolag skola erhålla ändrad lydelse pa sätt nedan angives:

49 §.

Genom---avtalet.

Hava flere bolagsmän deltagit i avtalet, njute de efter huvudtalet lika rätt
emot den med vilken avtalats och vare en för alla och alla för en ansvarige
för vad utfäst är. Innebär avtalet annan bestämmelse, lände den till efterrättelse.

50 §.

Användes vid avtals ingående benämning, som i 49 § sägs, må ej den benämning
innehålla personnamn eller något av orden »handelsbolag», »aktiebolag»
eller »förening», vid äventyr att bolagsmän, med vilkas begivande sådant
skett, svara för uppkommande förbindelser, en för alla och alla för en.

51 §.

Drives handel eller annan näring, med vars utövande följer skyldighet att
föra handelsböcker, vare örn ansvarigheten för därigenom uppkommande förbindelser
lag, som i 50 § sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Förslag

till

Lag

angående tillägg till lagen den 12 augusti 1910 (nr 88) om aktiebolag.

Härigenom förordnas, att i lagen den 12 augusti 1910 örn aktiebolag skall
införas en ny paragraf, betecknad 27 a §, av följande lydelse:

27 a §.

Har aktiebrev, som är ställt till innehavaren, blivit av någon, som hade det
i händer, överlätet och kommit i förvärvarens besittning; finnes sedan, att överlataren
ej var rätte aktieägaren eller behörig att å dennes vägnar förfoga över
aktiebrevet, åge nye innehavaren ändock företräde till aktien, utan så är att
han visste, att den andre ej ägde överlåta handlingen, eller han åsidosatt den
aktsamhet som, efter omständigheterna, skäligen bort iakttagas.

I fråga örn aktiebrev till viss man vare lag samma, där den, som verkställde
överlåtelsen, kunde till stöd för sin rätt åberopa lydelsen av sammanhängande,
till honom fortgående skriftliga överlåtelser, till viss man eller in blanco, eller
han skäligen kunde hållas för den, å vilken aktiebrevet var ställt eller senast
överlätet, eller antagas vara berättigad att handla å dennes vägnar. Huruvida
tidigare överlåtelse är äkta och i övrigt giltig, vare förvärvaren ej pliktig att
pröva, med mindre särskild anledning därtill föreligger.

iVad nu är sagt örn överlåtelse av aktiebrev gälle ock i fråga örn pantsättning
av dylik handling.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937. Den äger tillämpning
jämväl där aktiebrev före den dagen förkommit för aktieägaren eller obehörigen.
blivit honom avhänt; dock gälle äldre lag, såframt aktieägaren före den
1 januari 1939 gör ansökan örn aktiebrevets dödande eller mot innehavaren instämmer
talan örn bättre rätt till detta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

angående tillägg till lagen den 25 maj 1917 (nr 257) örn försäkringsrörelse.

Härigenom förordnas, att i lagen den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse
skall införas en ny paragraf, betecknad 21 a §, av följande lydelse:

21a §.

Har aktiebrev blivit av någon, som hade det i händer, överlätet och kommit i
förvärvarens besittning; finnes sedan, att den, som verkställde överlåtelsen,
ej var rätte aktieägaren eller behörig att å dennes vägnar förfoga över aktiebrevet,
äge nye innehavaren ändock företräde till aktien, där han var i god tro
och överlåtaren kunde till stöd för sin rätt åberopa lydelsen av sammanhängande,
till honom fortgående skriftliga överlåtelser, till viss man eller in
blanco.

Förvärvaren skall anses hava varit i ond tro, ej allenast där han visste, att
den, som verkställde överlåtelsen, icke var den, å vilken handlingen var ställd
eller senast överlåten, eller berättigad att handla å dennes vägnar, utan ock
där han försummat att med skälig omsorg pröva, huruvida så var fallet. Huruvida
tidigare överlåtelse är äkta och i övrigt giltig, vare förvärvaren ej pliktig
att pröva, med mindre särskild anledning därtill föreligger.

Vad nu är sagt örn överlåtelse av aktiebrev gälle ock i fråga örn pantsättning
av dylik handling.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937. Den äger tillämpning
jämväl där aktiebrev före den dagen förkommit för aktieägaren eller obehörigen
blivit honom avhänt; dock gälle äldre lag, såframt aktieägaren före den
1 januari 1939 gör ansökan örn aktiebrevets dödande eller mot innehavaren instämmer
talan örn bättre rätt till detta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om

bankrörelse.

Härigenom förordnas, att i lagen den 22 juni 1911 örn bankrörelse skall införas
en ny paragraf, betecknad 22 a §, av den lydelse nedan sägs, samt att
i samma lag 52 §l och bestämmelsen i 260 § 4 mom. under 3) skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives :

22 a §.

Har aktiebrev blivit av någon, som hade det i händer, överlåtet och kommit i
förvärvarens besittning; finnes sedan, att den, som verkställde överlåtelsen, ej
var rätte aktieägaren eller behörig att a dennes vägnar förfoga över aktiebrevet,
äge nye innehavaren ändock företräde till aktien, där han var i god tro
och överlataren kunde till stöd för sin rätt åberopa lydelsen av sammanhängande,
till honom fortgående skriftliga överlåtelser, till viss man eller in blanco.

Förvärvaren skall anses hava varit i ond tro, ej allenast där han visste, att
den, som verkställde överlåtelsen, icke var den, å vilken handlingen var ställd
eller senast överläten, eller berättigad att handla å dennes vägnar, utan ock
där han försummat att med skälig omsorg pröva, huruvida så var fallet. Huruvida
tidigare överlåtelse är äkta och i övrigt giltig, vare förvärvaren ej pliktig
att pröva, med mindre särskild anledning därtill föreligger.

Vad nu är sagt örn överlåtelse av aktiebrev gälle ock i fråga örn pantsättning
av dylik handling.

52 §.

Varda---bolaget.

En och samma---motboken.

I fråga örn efterlysning och dödande av förkommen motbok gälle vad därom
är särskilt stadgat.

260 §.

3) I fråga örn de bankaktiebolag, som hava utelöpande aktier, ställda till
innehavaren, skola bestämmelserna i 22 a §, 23 § 1, 2, 3 och 4 morn., 71 §

1 mom. 2 och 4 punkterna samt 81 § 2 mom. icke gälla för dylika aktier.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937. De i 22 a § meddelade
bestämmelserna äga tillämpning jämväl där aktiebrev före den dagen förkommit
för aktieägaren eller obehörigen blivit honom avhänt; dock gälle äldre lag,
där aktieägaren före den 1 januari 1939 gör ansökan örn aktiebrevets dödande
eller mot innehavaren instämmer talan örn bättre rätt till detta.

1 Senaste lydelse, se SFS 1923: 350.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn

sparbanker.

Härigenom förordnas, att 23 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker skall
erhålla följande ändrade lydelse:

23 §.

Insättning i sparbank skall antecknas i motbok. Motboken, som skall vara
försedd med ordningsnummer, må ej vara ställd till innehavaren eller eljest löpande;
ej heller må sparbanken träffa förbehåll, som skulle medföra att betalning
till annan än rätt innehavare kunde av sparbanken åberopas. I motboken
skall intagas erinran örn att överlåtelse bör till nye ägarens säkerhet anmälas
hos sparbanken. Har beträffande de insatta medlens utbetalning förbehåll
gjorts, skall anteckning därom ske i motboken. Vid motboken skola vara
fogade utdrag av denna lag och sparbankens reglemente, i vad de avse förhållandet
mellan sparbanken och insättare.

Då medel som insatts i sparbank lyftas, skall anteckning därom ske i
motboken.

I fråga örn efterlysning och dödande av förkommen motbok gälle vad därom
är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar ar lagen den 8 april 1927 (nr 85) om
dödande ar förkommen handling.

Härigenom förordnas, dels att 1 § lagen den 8 april 1927 om dödande av
förkommen handling skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels
att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 12 §, av nedan angivet innehåll,
dels ock att 12 § samma lag1 skall erhålla beteckningen 13 §.

Löpande---man.

Denna —---obligationer.

Angående dödande av förkommen motbok med postsparbanken galle vad
särskilt är stadgat.

12 §.

Har motbok rörande tillgodohavande hos annan bank än postsparbanken
förkommit, och överstiger ej insättarens tillgodohavande femtusen kronor, äge
insättaren, där han ej vill, på sätt här förut är sagt, söka motbokens dödande,
påkalla dess efterlysning genom bankstyrelsens försorg.

Äskar någon sådan efterlysning, och lämnar han uppgift om tid och omständigheter
under vilka boken förkommit, skall efterlysningen, på sökandens
bekostnad, av styrelsen verkställas genom kungörelse en gång i allmänna tidningarna
och en gång i tidning inom orten. Har boken icke inom sex månader
från sista kungörandet tillrättakommit, och förekommer ej skälig anledning
till tvivel om riktigheten av insättarens uppgifter, vare han berättigad att utbekomma
sitt tillgodohavande; och äge, efter det medlen sålunda utbetalts, motboken
ej gällande kraft.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937 och skall gälla jämväl motbok
som förkommit före lagens ikraftträdande, såframt ej motboken är efterlyst
i enlighet med äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse, se SFS 1934:260.

Kungl. Majlis proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ay §§ 5 och 13 förordningen den 4 mars 1862
(nr 10) om tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer.

Härigenom förordnas, att §§ 5 och 131 förordningen den 4 mars 1862 örn
tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer skola erhålla följande
ändrade lydelse:

§5.

Äro flere gäldenärer, som samfällt åtagit sig gälden utan att delning av
ansvarigheten kan anses förbehållen, vare likväl, där borgenären försummar
att sin fordran hos någon av dem bevaka efter 1 §, de andra ej skyldiga att
gälda var mer än sin del efter huvudtalet. Uppkommer hos någon av dem
brist, varde den lika fördelad mellan de övriga, och falle borgenären den del
till last, som gäldas skolat av den, han låtit bliva ansvarigheten kvitt.

Har borgenär under tionde året utfått sin fordran hos en av flere gäldenärer,
som en för alla och alla för en svara; då åge denne, inom ett år sedan fordringen
gulden blev, sin rätt bevaka hos de andra, av vilka ersättning bör utgå,
för vad han över egen del betalt.

§ 13.

Äro flere gäldenärer, som samfällt åtagit sig gälden utan att delning av
ansvarigheten kan anses förbehållen, och har kallelse å någonderas borgenärer
ågått; då äge var av de andra gäldenärerna, lika med borgenären, att fordringen
bevaka, ändå att den ej blivit förut hos någondera utsökt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.

Senaste lydelse, se SFS 1933: 326.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 3 maj 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Möller,

Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, ett av lagberedningen den 2
maj 1935 avgivet betänkande, däri under rubriken lagberedningens förslag till
lag om skuldebrev m. m. sammanförts av motiv åtföljda förslag till följande
lagar och förordning:

1) lag örn skuldebrev;

2) lag angående införande av lagen örn skuldebrev;

3) lag angående vissa utfästelser örn gåva;

4) lag örn tillägg till 6 kap. giftermålsbalken;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 juni 1928 (nr 279)
örn arv;

6) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 april 1930 (nr 107)
om arvsavtal;

7) lag örn ändrad lydelse av 10 kap. 11 § handelsbalken;

8) lag örn pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man;

9) lag örn ändrad lydelse av 75 § utsökningslagen;

10) lag angående ändrad lydelse av 49—51 §§ lagen den 28 juni 1895 (nr
64) örn handelsbolag och enkla bolag;

11) lag angående tillägg till lagen den 12 augusti 1910 (nr 88) örn aktiebolag; 12)

lag angående tillägg till lagen den 25 maj 1917 (nr 2517) örn försäkringsrörelse; 13)

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
örn bankrörelse;

14) lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
örn sparbanker;

15) förordning örn ändrad lydelse av § 7 förordningen den 21 juni 1922
(nr 277) angående postsparbanken;

16) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85)
örn dödande av förkommen handling; samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

17) lag angående ändrad lydelse av §§ 5 och 13 förordningen den 4 mars
1862 (nr 10) örn tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de i lagberedningens
betänkande innefattade lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Anders Lundstedt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 september
1935.

Närvarande:

justitierådet Appelberg,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tilHiandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
kallet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 3 maj 1935,
hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag örn skuldebrev;

2) lag angående införande av lagen örn skuldebrev;

3) lag angående vissa utfästelser örn gåva;

4) lag örn tillägg till 6 kap. giftermålsbalken;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 juni 1928 (nr 279)
örn arv;

6) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 april 1930 (nr 107)
örn arvsavtal;

7) lag örn ändrad lydelse av 10 kap. 11 § handelsbaden;

8) lag örn pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man;

9) lag örn ändrad lydelse av 75 § utsökningslagen;

10) lag angående ändrad lydelse av 49—51 §§ lagen den 28 juni 1895
(nr 64) örn handelsbolag och enkla bolag;

11) lag angående tillägg till lagen den 12 augusti 1910 (nr 88) örn aktiebolag; 12)

lag angående tillägg till lagen den 25 maj 1917 (nr 257) örn försäkringsrörelse; 13)

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
örn bankrörelse;

14) lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
örn sparbanker;

15) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85)
örn dödande av förkommen handling; samt

16) lag angående ändrad lydelse av §§ 5 och 13 förordningen den 4 mars
1862 (nr 10) örn tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Förslagen, som finnas Magda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren F. Sterzel.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess
särskilda ledamöter.

Lagrådet:

Mot den föreslagna lagstiftningens allmänna grunder har lagrådet icke funnit
anledning till erinran. Den avser i allmänhet icke att i materiellt hänseende
åstadkomma några mera genomgripande omvälvningar på det stora och
viktiga rättsområde som densamma omspänner utan bygger i huvudsak på
gällande rätt. De längst gående ändringarna bestå dels i uppställandet av den
nya grundsatsen att, när flera äro betalningsskyldiga, ansvarigheten är solidarisk,
så framt delning av densamma ej kan anses förbehållen, och dels
i den förändring som föreslagits med avseende å orderskuldebreven och
som går ut på att dessa hädanefter skola behandlas icke, i enlighet med vad
hittills gällt, såsom innehavarepapper utan såsom orderpapper i verklig mening.
Intetdera av dessa avsteg från den nu gällande rätten lärer i själva
verket vara av den beskaffenhet att detsamma kan befaras skola i högre grad
än önskvärt är omgestalta det praktiska rättslivet. I båda fallen äro de regler
som givas dispositiva; delad ansvarighet kan, såsom nämnts, förbehållas
med laga verkan, och för den som föredrager innehavarepapper framför orderpapper
står det alltjämt öppet att ställa skuldebrevet till innehavaren. Yad
särskilt solidaritetsregeln angår torde, såsom lagberedningen framhållit, även
för närvarande det ojämförligt vanligaste vara att gäldenärer som gemensamt
utfärda ett skuldebrev därvid ikläda sig solidarisk ansvarighet för gälden. En
omläggning av presumtionen i detta hänseende torde därför, åtminstone i fråga
örn själva skuldebrevsområdet, kunna betecknas såsom en förändring vilken är
mera av formell än av reell innebörd.

En annan sak är att det möjligen kan befaras att vissa av de nya rättsreglerna,
i synnerhet de nyss berörda, kunna under den första tiden, innan
de hunnit ingå i det allmänna medvetandet, vålla vanskligheter ur rättssäkerhetens
synpunkt, något som sammanhänger med att deras juridiska konstruktion
ganska skarpt bryter med vad man under långliga tider i vida
kretsar lärt och tillämpat. Det kan icke anses alldeles uteslutet att i förstone
en och annan, ovetande örn den nya lagstiftningens innebörd, i handel
och vandel förlitar sig på de gamla invanda reglerna och därigenom lider
rättsförlust. Detta är emellertid en olägenhet, som i någon mån vidlåder
all ny lagstiftning. I förevarande fall ligger dock den antydda faran så nära
och berör så många och viktiga sidor av samhällslivet att det synes oundgängligt,
örn de framlagda förslagen upphöjas till lag, dels att en icke alltför oansenlig
tidrymd får förflyta mellan utfärdandet och ikraftträdandet och dels
att den tid, som därigenom vinnes, väl begagnas för anordnande av en effektiv
upplysningsverksamhet.

Vad angår den föreslagna lagstiftningens förhållande till gällande svensk
lagstiftning är detta onekligen icke fullt tillfredsställande. Förslaget till

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

skuldebrevslag, som behandlar endast ett begränsat område, ger regler vilka
principiellt sett böra ha en långt mer omfattande giltighet. Detta är
emellertid väsentligen en följd av det i vårt land tillämpade förfarandet med
partiell och successiv lagstiftning. Rättssatser av allmän innebörd, som hava
särskild betydelse för det område den partiella reformen avser och icke kunna
utan stora praktiska olägenheter uteslutas, måste vid en sådan partiell lagstiftning
medtagas redan på nämnda stadium av reformarbetet, ehuru de principiellt
sett borde vid en fortsatt, mera omfattande kodifikation utformas såsom
gällande för ett vidsträcktare område. En praktisk olägenhet av nu berörda
förfarande är att, örn, som naturligt är, vid utformningen för ett specialområde
av dylika allmänna rättsatser särskild hänsyn tages till den grupp av
rättsförhållanden som då är föremål för behandling, det kan inträffa, att
därest denna omständighet icke i praxis tillräckligt beaktas, då fråga uppkommer
att analogiskt tillämpa dessa rättssatser på områden utanför det för
vilket de uppställts, analogitillämpningen leder till oriktiga resultat. En
annan olägenhet är att de under det successiva reformarbetet utarbetade lagförslagen
vid en eventuell framtida kodifikation på ett mera omfattande rättsområde
icke utan avsevärda förändringar låta sig där inpassas. En fördel
åter är att, då utformningen av dessa rättssatser av allmän natur sker i anslutning
till behandlingen av en viss grupp av rättsförhållanden, man helt
naturligt undgår ofruktbara och understundom farliga abstraktioner. Beaktas
bör även att, såsom lagberedningen påpekat, lagstiftningstraditionerna och den
allmänna uppfattningen i vårt land torde medföra att man icke ens vid en
eventuell samlad kodifikation av förmögenhetsrätten kommer att mer än nödigt
är uppställa rättssatser av abstrakt och generell art, avsedda att gälla för hela
det kodifierade rättsområdet.

Ehuruväl, på sätt ovan anförts, vissa olägenheter vidlåda det tillämpade
förfarandet, torde dock, med hänsyn till vad nyss sagts och framför allt
till de värdefulla förbättringar som förslagen innebära samt till den beaktansvärda
fördelen av att i allt huvudsakligt erhålla överensstämmelse inom
den nordiska lagstiftningen på området, dessa olägenheter få anses betyda jämförelsevis
litet gentemot vad som står att vinna genom den nu föreslagna lagstiftningen.

Det är emellertid att beklaga att själva det rättsområde som gjorts till föremål
för den partiella reformen från början begränsats på sätt som skett. Då
det förevarande lagarbetet i viss omfattning måst beröra även panträttsinstitutet,
hade det säkerligen varit för reformen fördelaktigt örn nämnda institut,
som får anses vara i synnerligt behov av revision, kunnat i detta sammanhang
upptagas till behandling i sin helhet.

Förslaget till lag om skuldebrev.

1 ''§,

Lagrådet:

Det synes i och för sig icke påkallat att i lagtexten uttala en så självklar
regel som att den som utfärdar ett skuldebrev skall svara för denna sin för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

skrivning. Om därmed avses att indirekt angiva att ett skuldebrev är giltigt
oberoende av varje valutaklausul, kan anmärkas att i så fall detta bort komma
till tydligt uttryck men att å andra sidan något uttalande härom ej synes
nödigt då tvekan örn vad i sådant hänseende gäller enligt svensk rätt icke torde
råda. Paragrafen bör därför kunna avfattas i närmare överensstämmelse med
de danska och norska förslagen.

2 §.

Lagrådet:

Lagberedningen åberopar såsom huvudsakligt stöd för sitt förslag i förevarande
paragraf att, då två eller flera gäldenärer i skuldebrev förplikta sig
till betalning, det normala är att de åtaga sig förpliktelsen solidariskt, Denna
omständighet är visserligen av den allra största betydelse, men den uppställda
presumtionen torde dock näppeligen kunna motiveras enbart härmed. Därest
ett gemensamt åtagande från flera gäldenärers sida i och för sig — bortsett
alltså från såväl utvecklingen på området som den i gällande lag givna positiva
regeln —- enligt sakens natur närmast vore att anse såsom åtagande endast av
delat ansvar, måste man ställa sig betänksam mot den ifrågavarande presumtionen.
Det torde emellertid i detta avseende snarare förhålla sig på det motsatta
sättet. Då gäldenärer i skriftlig urkund fixera sin betalningsskyldighet
och därvid förklara sig pliktiga betala viss summa, omfattar ju enligt handlingens
lydelse envars åtagande icke någon viss del utan hela summan. Finnes
icke någon uttrycklig lagregel örn fördelningen av ansvaret, förefaller det
alltså enligt vanliga tolkningsregler knappast riktigt att antaga att envars
åtagande är fristående från de andras och endast omfattar vad på honom efter
huvudtalet belöper, detta så mycket mindre som en dylik fördelning av betalningsskyldigheten
måhända icke alls överensstämmer med den proportion vari
gäldenärerna inbördes hava att svara för skulden. Man torde därför våga
påstå att, örn någon, som ej haft vetskap örn gällande lagbestämmelse i ämnet,
gemensamt med andra personer utfärdat ett skuldebrev vari intet
nämnts om fördelningen av ansvaret, han näppeligen tänkt sig annat än att
han skulle vara skyldig att åtminstone subsidiärt vidkännas ansvaret för
hela beloppet.

Örn alltså, med hänsyn till vad nu och av lagrådet inledningsvis anförts,
större betänkligheter icke torde möta mot den reglering av ämnet som
direkt åsyftas med förslaget, ställer sig frågan i viss mån annorlunda örn
man beaktar den verkan det föreslagna lagbudet måste beräknas få genom analogisk
användning i fall då eljest på grund av avtal betalnings- eller ersättningsskyldighet
åligger två eller flera gemensamt. Sådan skyldighet kan vara
grundad antingen direkt på åtagande i avtal att erlägga betalning för viss
motprestation eller ock på underlåtenhet att fullgöra visst i avtal gjort åtagande
av ett eller annat slag. I fråga örn ett dylikt åtagande torde man icke alltid
med samma styrka som beträffande åtagande i skuldebrev kunna påstå att
det är naturligt att däri lägga in åtagande av solidarisk ansvarsskyldighet. I
vissa fall, t. ex. då två personer som äro fastighetsägare gemensamt åtagit sig

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 2. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

leverera viss mängd naturaprodukter, ligger synnerligen nära till Ilands
att antaga att varderas åtagande avsett endast en del, vadan underlåtenhet
från den enes sida att fullgöra sin prestation icke borde föranleda skadeståndsskyldighet
å den andres. Man torde dock utan större fara för misstag kunna
utgå från att dylika fall icke äro särskilt ofta förekommande och att i ''allmänhet
med förhållandenas natur bäst överensstämmer att gäldenärerna ansvara
solidariskt. Med hänsyn härtill lärer den omständigheten att den föreslagna
regeln i skuldebrevslagen måste antagas medföra analogisk tillämpning på
andra förhållanden icke böra utgöra hinder mot regelns godkännande. Men det
måste med skärpa betonas, att fråga dock endast är örn analogisk tillämpning,
samt att utanför skuldebrevsomradet omständigheterna ej sällan kunna vara sådana
att presumtionen örn solidarisk ansvarighet väsentligen försvagas eller
helt bortfaller. Örn domstolarna vid rättstillämpningen förfara med vederbörlig
urskilning och försiktighet, torde näppeligen större olägenheter vara att
befara.

3 §.

Lagrådet:

Enligt beredningens motiv bör stadgandet i första styckets första punkt så
förstas att, där annat ej blivit bestämt, betalning av skuldebrev till borgenär
som driver näring skall erläggas icke i dennes bostad utan i hans affärslokal,
och denna regel har ansetts böra gälla även i fråga örn skuldebrev som ej
äger samband med borgenärens näring. Lagtextens ordalag medgiva dock
jämväl den tolkning att valrätt mellan de båda betalningsställena skulle föreligga.
Därest förslagets ståndpunkt anses böra vidhållas, synes därför lämpligt
att denna kommer till tydligare uttryck. Det kan emellertid sättas i fråga
örn dylik valrätt icke borde medgivas beträffande skuldebrev som ej äger
samband med borgenärens näring. Örn t. ex. borgenären har sin bostad å annan
ort än där han driver näring, torde det säkerligen ofta framstå för båda
parterna lämpligt att betalningen av en privatskuld äger rum i borgenärens
bostad och ej i affärslokalen. Lagrådet anser sig dock icke böra påyrka dylik
ändring, detta med hänsyn särskilt därtill att ofta är svårt att bedöma
huruvida beträffande visst skuldebrev föreligger sådant samband som
nu sagts.

5 §.

Lagrådet:

Såsom beredningen framhållit, rubbar förslaget icke den i praxis erkända
regeln att upplupen ränta å skuld, som ej förfallit till betalning, skall gäldas
årligen, där ej annat överenskommits. Men å andra sidan förbigår förslaget
nämnda regel med tystnad. Det kan ifrågasättas örn icke, med hänsyn till förslagets
ingående reglering i övrigt av skuldebrevsinstitutet och särskilt till
innehållet i 16 och 20 §§, regeln lämpligen bör upptagas i lagen. Detta torde
i sa fall kunna ske genom ett tillägg till första stycket i förevarande paragraf.

Paragrafens andra stycke innehåller bestämmelse för det fall att skuldebrevs
förfallotid - vartill i detta sammanhang torde vara att hänföra icke

Kungl. Maj:ts proposition nr g.

endast avtalad förfallotid utan också ej avtalad tid då enligt första stycket
borgenären fordrar betalning eller gäldenären erbjuder sådan — inträffar å
söndag eller annan allmän helgdag eller att skuldebrev lyder på betalning inom
viss tid, vars sista dag är allmän helgdag. Likartade bestämmelser som den
här föreslagna finnas redan, såsom beredningen påpekat, bland annat dels i
lagen den 30 maj 1930 örn beräkning av lagstadgad tid och dels i växel- och
checklagarna. Vad sistnämnda tre lagar angår, har lagrådet innevarande år
haft att granska vissa numera antagna ändringsförslag (S. F. S. nr 98—100)
åsyftande att, såvitt dessa lagar angår, med helgdagar jämställa påskaftonen,
midsommaraftonen och julaftonen. I motiveringen till berörda ändringsförslag
hade, under erinran att lagen örn beräkning av lagstadgad tid icke avsåge
tider som bestämts genom avtal eller viljeförklaringar samt att ej heller
i övrigt i svensk rätt funnes någon allmän bestämmelse som reglerade det
fall att en rättshandling enligt avtal eller viljeförklaring skulle vidtagas å
söndag eller annan allmän helgdag, detta förhållande åberopats såsom skäl för
att icke meddela någon allmän regel för det fall att en rättshandling enligt avtal
eller viljeförklaring skulle vidtagas å någon av de förut nämnda söckendagarna.
Därest beredningens förslag i det avseende varom nu är fråga antages,
synes ställningen bliva i viss mån förändrad. Visserligen avser förslaget
icke direkt att införa någon allmän bestämmelse för det fall att enligt
avtal eller viljeförklaring en rättshandling skall företagas å helgdag, men det
synes å andra sidan böra beaktas att införandet av en dylik bestämmelse i
fråga örn ett så centralt och praktiskt viktigt institut som skuldebrevet säkerligen
kommer att erhålla betydelse icke allenast genom en vidsträckt direkt
tillämpning utan också genom analogisk användning. Det synes då böra övervägas
örn icke jämväl beträffande betalning av skuldebrev de tre nämnda
söckendagarna lämpligen må likställas med helgdagar. Val kunna i fråga
örn skuldebrev icke lika starka skäl åberopas för ett stadgande i sådan riktning
som beträffande växel och check. Möjligheten för bankerna att å dessa
söckendagar hålla sina kontor stängda torde nämligen icke vara på samma sätt
beroende av ett dylikt stadgande då fråga är örn skuldebrev. Men vissa icke
betydelselösa praktiska skäl kunna dock åberopas för att här ej göra någon åtskillnad.
Sålunda må framhållas att förmågan att å viss dag infria ett skuldebrev
lätt kan tänkas bliva ofördelaktigt påverkad av att lagen beträffande
vissa andra slag av krediter föreskriver betalningsanstånd utöver samma dag.
Av en viss vikt torde det även vara att lagstiftningen i förevarande hänseende
icke företer onödiga skiftningar.

6 §.

Lagrådet:

Lagberedningen har av angivna skäl ansett en mera fullständig reglering
av räntespörsmålet icke böra upptagas i förevarande lagstiftning. Endast
beträffande ränta efter förfallodagen, då ränta är utfäst i skuldebrevet, har
föreslagits ändring i gällande lag, sålunda icke i fråga örn uppskovsränta å ej
räntebärande fordring. Då gällande regler på området näppeligen kunna anses

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

för nutida förhållanden väl avpassade, hade det otvivelaktigt varit till stor fördel
att, såsom skett i de danska och norska förslagen, få räntespörsmålen i
större utsträckning upptagna till prövning i detta sammanhang. I sakens nuvarande
läge och då för beredningens ståndpunkt talar att särskilt frågan örn
uppskovsränta å ej räntebärande fordringar har synnerligen liten praktisk betydelse
när det gäller fordringar grundade på skuldebrev, anser sig lagrådet
emellertid icke böra påyrka förslagets fullständigande i angivna hänseende.

I fråga örn ränta i det med paragrafens första stycke avsedda fall har lagberedningen
i motiveringen till sitt preliminära utkast framställt tanken på
att sådan ränta skulle vid dröjsmål med betalningen utgå med viss förhöjning.
Vissa skäl tala onekligen härför; särskilt kan framhållas att, därest ett dylikt
stadgande om straffränta gives, man har starkare motiv att, såsom beredningens
förslag i sista stycket innefattar, medgiva ersättning endast för »särskild
skada vilken ej skall anses ersatt genom räntan», sålunda icke för all skada,
som ej direkt täckes av denna. Då emellertid denna fråga måste anses stå i nära
samband med frågan örn uppskovsränta i andra fall och en ändring av sådan
betydelse som den ifrågasatta icke torde böra vidtagas utan mera ingående
utredning, anser lagrådet att stadgandet i förevarande stycke — som innebär
att vad nu i fråga örn icke löpande skuldebrev lärer i praxis gälla skall tilllämpas
också beträffande löpande förbindelser —- bör såsom provisorisk lösning
i sak godtagas.

Beträffande avfattningen av första stycket kan anmärkas att det synes böra
komma till uttryck dels att stadgandet här gäller det fall att utfästelsen av
ränta endast avser tiden till förfallodagen och dels att stadgandet icke är
tillämpligt örn det beror av borgenären att betalning ej blir behörigen erlagd.

I tredje stycket gives enligt motiven en erinran örn de allmänna förutsättmngarna
för skadeståndsskyldighetens inträde genom orden »såsom för annan
skada». I sista punkten i 7 § upptages emellertid för det där angivna särskilda
fallet den viktiga regeln att örn dröjsmålet beror av borgenären eller av lagbud,
avbrott i den allmänna samfärdseln eller liknande oöverstigligt hinder, som
ej bort av gäldenären tagas i beräkning vid skuldebrevets utfärdande, första
stycket i 7 § skall äga tillämpning, det vill säga att skadestånd ej skall utgå.
Innehållet i denna regel, vilken säkerligen är avsedd att äga allmän giltighet
åtminstone på skuldebrevets område och antagligen analogivis även därutöver,
i den mån ej särskilda bestämmelser gälla, torde alltså få anses utgöra del av
de allmänna förutsättningar för skadeståndsskyldighetens inträde, varom talas
i motiven till tredje stycket i 6 §. En något annorlunda formulerad regel finnes
emellertid i 24 § köplagen, även den av beskaffenhet att böra betraktas
såsom uttryckande en allmän förutsättning för skadeståndsskyldighets inträde,
da fråga är om underlåtenhet att fullgöra en prestation av generisk art. Även
örn praktiskt taget det knappast torde föreligga någon skillnad mellan de båda
reglerna, synes dock kunna ifrågasättas örn icke, med hänsyn till att deras verkningar
i båda fallen analogivis torde sträcka sig utanför det område för vilket
de närmast givits, det varit önskvärt att reglerna fått så överensstämmande lydelse
som möjligt. Då emellertid avsevärda olägenheter praktiskt sett knappast

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

torde kunna uppkomma av nämnda olikhet, finner lagrådet sig icke böra göra
någon hemställan örn undanröjande av densamma. Däremot vill lagrådet ifrågasätta
om icke inom det nu förevarande lagförslaget full överenstämmelse
mellan 6 och 7 §§ borde åstadkommas genom att i tredje stycket av 6 § införes
den allmänna skadeståndsregel som finnes intagen i sista punkten andra stycket
i 7 § och därefter i sistnämnda lagrum hänvisas till den sålunda uppflyttade
regeln. Därigenom vinnes formell klarhet att uti ifrågavarande avseende
regleringen även vad angår skadeståndsskyldigheten i 6 § tredje stycket är
att finna uti förevarande lag och icke uti allmänna rättsgrundsatser utanför
densamma.

Justitieråden Geijer och Bagge:

Lagberedningen har anslutit sig till den uppfattningen att borgenär, som
genom dröjsmålet lider skada vilken icke täckes av uppskovsräntan, bör härför
erhålla ersättning. Beredningen har emellertid ansett sig av praktiska
hänsyn böra häri göra den modifikationen att denna ersättning begränsas till
»särskild skada, vilken ej skall anses ersatt genom räntan». Såsom exempel
på skada som skall anses på detta sätt redan ersatt anföres i motiven kostnad
som uppkommit därigenom att borgenären nödgats upplåna medel till en högre
räntesats. Särskild skada som skall ersättas är däremot enligt motiven t. ex.
skada uppkommen därigenom att borgenären på grund av betalningens uteblivande
blir ur stånd att förhindra en förlustbringande exekutiv auktion å
honom tillhörig egendom eller att eljest bevaka sin rätt vid en auktion eller vid
något annat tillfälle då en affär måste uppgöras utan uppskov.

Följden av den av beredningen intagna ståndpunkten blir alltså att, örn
borgenären genom upplåning av medel till högre räntesats förebygger uppkomsten
av sistnämnda skada, han får själv stå kostnaden därför.

Det är dock icke skäligt att den, som är genom motpartens förfarande utsatt
för skada och till förekommande därav — i överensstämmelse med regeln att
han skall göra vad han kan för att förebygga sådan skada försåvitt det kan
ske utan avsevärd olägenhet för honom själv — upplånar penningar till låt
vara obetydligt högre ränta, icke skall erhålla ersättning för denna utgift, som
förorsakats enbart av motparten. Än mera obilliga synas den föreslagna regelns
följder bli i det fall att en borgenär i syfte att förebygga skadan med
avsevärd olägenhet för sig själv upplånar medel till betydligt höjd räntesats.
Han bör icke straffas för detta förståndiga och för motparten fördelaktiga förfarande
genom att berövas den ersättning som rättvisligen bör tillkomma honom.
Även örn sådana fall som de nu nämnda måhända icke bliva särskilt talrika,
synes dock principiellt föga tilltalande att i lagen införa ett stadgande
av den föreslagna innebörden; och de praktiska hänsyn som åberopats till
stöd för stadgandet synas knappast vara av den betydelse att de rättfärdiga
detsamma.

Det tredje stycket torde därför böra avfattas sålunda att därav framgår att,
örn borgenären av dröjsmål med betalningen haft skada vilken icke täckes av räntan,
han därför skall njuta ersättning.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

7 §.

Lagrådet:

Beträffande eventuell ändring i tredje stycket hänvisas till vad under 6 §
anförts.

8 §.

Lagrådet:

Genom stadgandet i förevarande paragraf skulle för skuldebrevslagens område
komma att fastslås en regel av synnerligen vittomfattande och obestämd
beskaffenhet. I försäkringsavtalslagens 34 § bar man väl ansett sig kunna
upptaga ett stadgande av liknande innebörd, men det är att märka att detta
stadgande avser ett skarpt begränsat område, försäkringsområdet, och att man
där kunnat hänföra sig till praxis på samma område. Skuldebrev förekomma
däremot icke endast inom affärsvärlden, och då en regel i förevarande lag
måste antagas få vidsträckt analogisk användning, innebär det föreslagna
stadgandet i själva verket upptagande i vår obligationsrätt av en allmän princip
örn frihet för domstolarna att åsidosätta villkor, vilkas tillämpning i det särskilda
fallet finnes otillbörlig — en princip som redan för speciella fall och i begränsad
omfattning kommit till uttryck i vissa paragrafer i avtalslagen (36—
38 §§). Lagrådet vill därför ifrågasätta huruvida icke, örn denna princip
skall lagfästas —- vilket i och för sig synes tveksamt — stadgandet i ämnet
bör givas i avtalslagen såsom supplement till nämnda specialfall. Denna anordning
föreslås dock endast under förutsättning att icke härigenom den nordiska
enhetligheten på förevarande punkt tillspillogives.

9 §.

Lagrådet:

Första stycket av förevarande paragraf upptager bestämmelser örn den
garantiplikt som gentemot förvärvaren av ett skuldebrev åvilar överlåtaren
i fråga örn fordringens giltighet. Uppmärksammas bör att, även örn garantiplikt
med därav följande skyldighet för överlåtaren att svara för det i skuldebrevet
utfästa beloppets utbekommande icke föreligger, omständigheterna kunna
vara sådana att skyldighet att ersätta skada ändock uppkommer. Så blir
t. ex. förhållandet örn någon överlåter ett honom veterligen falskt skuldebrev under
uppgift att osäkert är om fordringen är giltig. I sådana och andra liknande
fall kan visserligen garantiplikt icke anses vara för handen enligt de i denna
paragraf givna bestämmelserna, men uppenbart är att överlåtaren det oaktat i
följd av allmänna rättsgrundsatser blir skyldig hålla förvärvaren skadeslös för
uppkommande förlust på grund av fordringens ogiltighet. Att i den blivande lagen
meddela särskilda föreskrifter härutinnan synes icke nödigt, örn blott vid
lagens tillämpning står klart att bestämmelserna på denna punkt icke äro uttömmande
utan måste suppleras med vad som gäller beträffande rättshandlingar
i allmänhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

13 §.

Lagrådet:

Från huvudregeln i andra stycket göres i sista punkten undantag för det fall
att fråga är om intecknat skuldebrev som övergått till den intecknade egendomens
ägare. Undantaget innebär att, även örn skriftlig överlåtelse till en
fastighetsägare från hans fångesman ej föreligger, den förre presumeras äga
rätt att förfoga över skuldebrevet och alltså vara behörig att överlåta detsamma.
Då det sålunda förutsattes att av handlingen eller förefintliga skriftliga överlåtelser
ej framgår vem som är ägarens fångesman, måste detta utredas; eljest
blir undantagsbestämmelsen, som avser endast överlåtelse från fångesmannen,
efter orden ej tillämplig. Och därest fångesmannen befinnes vara en annan än
den som enligt vad överlåtelsekedjan visar har rätt till skuldebrevet, får presumtionen
ingen verkan. Vill man vinna det syfte som med undantagsbestämmelsen
avses, bör därför densamma erhålla sådant innehåll, att presumtion för
ägarens av den intecknade egendomen rätt till det av honom inlösta skuldebrevet
förklaras föreligga ändå att han ej förmår åberopa skriftlig överlåtelse
från den som enligt den vid tiden för hans förvärv förefintliga överlåtelsekedjan
är rätt innehavare av skuldebrevet. Mot den utvidgning i sak av presumtionens
räckvidd, som denna avfattning innebär, torde näppeligen betänkligheter
kunna göras gällande.

U §.

Justitierådet Appelberg:

Enligt förslaget skall liksom enligt gällande lag god tro hos förvärvare av
löpande skuldebrev icke kunna bota sådan brist i förvärvet som består däri att
förvärvet skett från någon som på grund av omyndighet eller konkurs var lagligen
förhindrad att själv förfoga över handlingen. Enahanda regel skall,
jämlikt 19 §, gälla i fråga örn betalning av löpande skuldebrev; erlägger gäldenären
betalning till innehavare av skuldebrev, vilken av nu nämnd anledning
icke har förfoganderätt över detsamma, skall god tro hos gäldenären icke
skydda honom från att nödgas betala skuldsumman till behörig person. Det
svenska förslaget avviker i nu berörda hänseende från de av övriga länders
delegerade upprättade förslagen. Frågan vilken ståndpunkt lagen härutinnan
bör intaga synes mig tveksam. Den ställer sig emellertid i viss mån olika vid
överlåtelse och vid betalning.

Då för skuldebrev användes innehavarformen, torde syftet bland annat vara
att gäldenären i största möjliga mån skall vara befriad från att vid betalnings
erläggande nödgas ingå i undersökning huruvida den som med skuldebrev
i händer begär betalning har verklig rätt att göra detsamma gällande.
Härmed står icke väl i överensstämmelse att god tro ej skall anses skydda i nu
förevarande hänseende. Vill gäldenär vara fullständigt trygg mot att nödgas
erlägga betalning ånyo, måste han, när skuldebrevet göres gällande av
en honom obekant person, fordra bevis om att denne icke är omyndig eller försatt
i konkurs. I det praktiska livet kan det i allmänhet icke komma i fråga
att begära dylikt bevis eller ens upplysning i nämnda hänseende, och en var

Kungl. Maj:ts proposition nr %.

som betalar till en obekant löper därför alltid en viss risk. Må vara att denna
risk endast i sällsynta undantagsfall leder till förlust; förhållandet visar att
den svenska regeln, som teoretiskt sett gör det nödvändigt för en gäldenär att
innan betalning erlägges för ett löpande skuldebrev förskaffa sig vetskap om
innehavarens rättskapacitet, icke står väl tillsammans med det levande livets
krav. Betänker man vidare, såvitt angår betalning till omyndig — det mest
praktiska fallet i vilket nu omhandlade fråga framträder — dels att intresset
av att förskaffa den omyndige skydd mot förlustbringande verkningar av hans
egna rättshandlingar icke tillnärmelsevis är så starkt då fråga är örn indrivande
av betalning som da det gäller rättshandlingar varigenom han ådrager
sig förpliktelser, och dels att, örn en omyndig har honom tillhörigt värdepapper
örn händer, detta i vanliga fall torde bero på försumlighet från förmyndarens
sida, synas övervägande skäl tala för upptagande av den regel angående
betalning som innehålles i de utländska förslagen.

Örn lagen ställer sig på denna ståndpunkt beträffande betalning följer icke
med nödvändighet att motsvarande bör gälla i fråga örn överlåtelse av löpande
skuldebrev. Det låter principiellt väl försvara sig att giva olika regler för
dessa fall. En sak är nämligen att den, vilken såsom gäldenär är skyldig betala
ett löpande skuldebrev, icke bör tvingas löpa den risk som det svenska förslaget
innebär; en annan att en utomstående, som fritt inlåter sig med innehavaren
av ett löpande skuldebrev och övertager det från denne, skall jämväl få
undslippa sådan risk. Det kan därför ifrågasättas huruvida icke det riktiga
vore att i 14 § bibehålla regeln i det svenska förslaget men i 19 § ställa
sig på de andra förslagens ståndpunkt. Då emellertid infriande och överlåtelse
av skuldebrev stå nära varandra och eljest beträffande dessa slag av
rättshandlingar enahanda regler skola gälla, böra tydligen icke utan att starka
skäl föreligga skilda regler i förevarande hänseende uppställas. En annan
synpunkt ma även här framhallas. Beträffande vissa löpande skuldebrev, särskilt
obligationer, liksom i fråga örn andra värdepapper, såsom aktiebrev, gäller
att i praktiken förvärv av sådana mycket ofta äger rum utan att förvärvaren
erhåller kännedom örn från vem förvärvet sker; med denna omsättningsform
står uppenbarligen förslagets regel att god tro ej skyddar i förevarande hänseende
icke väl tillsammans. Då härtill kommer att man genom att även
i 14 § upptaga den motsatta regeln skulle vinna fördelen av enhetlighet inom
den nordiska lagstiftningen i dessa avseenden, anser jag mig kunna förorda
sadan ändring i förslaget att beträffande såväl överlåtelse som betalning av löpande
skuldebrev god tro tillägges skyddande verkan i nu omhandlade fall.

Mot bestämmelser av detta innehall kunna betänkligheter göras gällande
ur den synpunkten att för vissa fall då omyndighet föreligger — när vederbörande
förklarats omyndig — liksom vid konkurs kungörelse skall utfärdas
angående omyndigförklarandet resp. konkursen. Då nämligen enligt gällande
åskådning vad sålunda kungjorts skall anses ha kommit till allmänhetens
kännedom, synes härmed icke stå väl tillsammans att rörande rättshandlingar
med salunda icke-rättskapabla personer meddela bestämmelser som utgå från
att god tro kan föreligga beträffande rättskapaciteten. Det är emellertid att

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

märka att den allmänna kännedom, som kungörandet i dessa fall skall anses
åvägabringa, i det nutida rättslivet — till skillnad måhända mot vad tidigare
varit förhållandet — är en fiktion som står fjärran från verkligheten, beroende
dels på den utomordentliga utveckling den ekonomiska omsättningen nu för
tiden tagit och dels på den ringa effektiviteten av kungörandet under nuvarande
förhållanden. Det kan därför icke längre vara berättigat att under alla förhållanden
och trots att starka skäl finnas som tala för en motsatt ståndpunkt upprätthålla
samma fiktion. Och då i sådana fall som med förevarande bestämmelser
avses intresset av att upprätthålla fiktionen mäste antagas väga obetydligt
i förhållande till den godtroendes intresse, synas betänkligheterna mot att
härvidlag låta fiktionen falla böra få vika.

15 §.

Lagrådet:

(Beredningen har framhållit att de uppräkningar, som gjorts å ena sidan i
15 § av invändningar mot vilka god tro skyddar ny innehavare och å andra
sidan i 16 och 17 §§ av invändningar som kunna framställas mot honom även
örn han är i god tro, icke kunna göra anspråk på fullständighet men i allt fall,
genom att erbjuda en allmän överblick över rättsläget, torde vara ägnade att
lämna tillräckliga anknytningspunkter för analogislut. I stort sett kan lagrådet
instämma häri. På en punkt, som i praktiken ingalunda är betydelselös,
synes dock tvekan kunna råda örn icke uppräkningen i åskådlighetens intresse
bör kompletteras. Då förslaget i 17 § stadgar att ny innehavare, ändå att
han är i god tro, icke skyddas mot invändning att skuldebrevet å gäldenärens
vägnar utfärdats av någon som ej var därtill behörig, utgår förslaget från att
örn utfärdaren visserligen var behörig att utfärda skuldebrev men i det särskilda
fallet missbrukat behörigheten — exempelvis genom att såsom representant
för aktiebolag utfärda skuldebrev som ej hade samband med bolagets
rörelse — den som i god tro förvärvar skuldebrevet skall åtnjuta skydd. Denna
förslagets innebörd, som i lagtexten är helt avhängig av vad som förstås med
det i 17 § använda ordet »behörighet», synes vara av sådan vikt a.tt den måhända
bör komma till tydligare uttryck genom ett tillägg till uppräkningen

i 15 §.

16 §.

Justitieråd^ Appelberg, regeringsrådet Kellberg och justitierådet Bagge:

Den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen, vilken innebär att ränteoch
avbetalningar som skett å eller efter avtalad tid icke behöva vara antecknade
å skuldebrevet för att kunna göras gällande mot ny innehavare av detsamma,
är otvivelaktigt av praktiskt behov pakallad, och mot bestämmelsen
i och för sig torde intet vara att invända. Fråga är emellertid om man icke,
på sätt i de danska och norska förslagen skett, bör gå ett steg längre och sålunda
frånkänna ny innehavares goda tro betydelse icke blott då ränta eller
amortering erlagts till föregående innehavare utan även da föregående innehavaren
på grund av särskilda omständigheter, som ej kunna åberopas mot ny

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

innehavare, icke haft rätt att utbekomma ränte- eller amorteringsbelopp som
enligt skuldebrevets lydelse skulle förfallit under hans innehavartid. Innebörden
av en dylik bestämmelse skulle vara att en förvärvare av löpande skuldebrev
icke bör räkna med att genom förvärvet kunna vinna rätt till annat än
huvudstolen och efter förvärvet förfallande ränte- och amorteringsbelopp samt
därutöver allenast sådana tidigare förfallna ränte- och amorteringsbelopp vartill
förre innehavaren själv haft verklig rätt. Genom ett stadgande av denna
innebörd får förvärvare av löpande skuldebrev anvisning att icke utan noggrann
undersökning av överlåtarens rätt till förut förfallna ränte- och amorteringsbelopp
betala mera för skuldebrevet än det skulle betingat örn sådan rätt
ej medföljde. Hänsyn till omsättningens krav kan icke mera i detta fall än då
fråga är örn redan erlagda ränte- och amorteringsbelopp åberopas till stöd för
att tillerkänna förvärvarens goda tro verkan mot gäldenären. Ett fall, där
betydelsen av den nu ifrågasatta ändringen särskilt framträder, är det, att ett
skuldebrev, exempelvis en inteckningsrevers, av utfärdaren belånas först så
lang tid efter upprättandet att någon eller några av de enligt skuldebrevets
lydelse inträffande räntebetalningsterminerna infallit innan belåningen skedde,
samt att skuldebrevet därefter överlåtes å ny innehavare. Den i förslaget upptagna
regeln måste anses leda till att örn förvärvaren är i god tro — överlåtaren
har misslett honom beträffande rätten till räntebeloppen — gäldenären
blir skyldig betala dessa. Att detta resultat är föga tilltalande synes
svårligen kunna bestridas.

19 §.

Justitierådet Appelberg:

Under åberopande av vad jag vid 14 § anfört hemställes örn sådan ändring
av nu förevarande paragraf, att god tro skyddar även den som erlagt betalning
till innehavare av löpande skuldebrev, vilken på grund av omyndighet eller
konkurs var lagligen förhindrad att själv förfoga över handlingen.

21 §-

Lagrådet:

Till stöd för den i förevarande paragrafs andra stycke upptagna undantagsbestämmelsen
av innehall att vid räntebetalning eller sådan avbetalning som
enligt skuldebrevet skall ske å däri angiven tid anteckning å skuldebrevet ej
må krävas, där betalningen erlägges till någon som, enligt vad skuldebrevet
visar, innehaft detta, ba aberopats de i 16 och 20 §§ uppställda specialreglerna
beträffande vissa amorteringar och räntebetalningar. Ifrågasättas kan
huruvida nämnda regler — vilka vila på den principen att likvider som där
angivas skola kunna pa betryggande sätt fullgöras mot löst kvitto och således
utan att skuldebrevet behöver i och för påskrift företes — böra föranleda
därtill att gäldenären för de med undantagsbestämmelsen avsedda fall skall
vara betagen möjligheten att, örn han så önskar, få avskrivning verkställd å
handlingen. iVäl torde i regel för sadant fall anledning att påfordra avskriv -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

ning å handlingen ej föreligga. Men situationer kunna dock tänkas, då ett
krav från gäldenärens sida på skuldebrevets företeende och likvidens antecknande
därå måste anses fullt befogat, t. ex. örn gäldenären, ehuru han
ej erhållit underrättelse örn överlåtelse av skuldebrevet, likväl hyser misstanke
att detsamma övergått till ny innehavare. Då härtill kommer att, med
hänsyn till bestämmelserna i 16 och 20 §§, de fall i vilka gäldenären begär påskrift
örn verkställd räntebetalning eller amortering med sannolikhet bliva ganska
sällsynta, vill lagrådet hemställa att ifrågavarande undantagsbestämmelse
må utgå.

För den händelse denna hemställan ej vinner bifall, torde bestämmelsens
avfattning till förtydligande av innebörden böra något jämkas.

25 §.

Lagrådet:

De här givna bestämmelserna hava, enligt paragrafens ordalydelse, tillämpning
å ränte- och utdelningskuponger överhuvud taget. Av motiven synes
emellertid framgå, att i själva verket ej åsyftats andra kuponger än sådana
varom fråga är i de två närmast föregående paragraferna, d. v. s. räntekuponger
till s. k. masspapper samt utdelningskuponger till aktiebrev, men däremot
icke räntekuponger till andra skuldebrev eller utdelningskuponger som
utgivas av andra slag av ekonomiska sammanslutningar än aktiebolag, t. ex.
kuponger till andelsbevis i vissa ekonomiska föreningar och till kommanditlotter
i vissa kommanditbolag. Då tvekan icke bör få^råda örn räckvidden av
bestämmelser som de ifrågavarande, hemställer lagrådet att åt paragrafen
gives sådan avfattning att berörda otydlighet undanröjes.

28 §.

Lagrådet:

Advokatsamfundets styrelse har i avgivet yttrande över lagberedningens
utkast till lag örn skuldebrev anfört att det torde vara tveksamt, hur långt
kvittningsrätten sträcker sig när ett enkelt skuldebrev gått genom flera händer,
samt att det vore önskvärt att i lagtext eller motiv den avsedda meningen
framhölles. Beredningen har emellertid funnit sig böra reglera endast fragan
örn kvittningsinvändningar som härflyta ur fordringar hos den ursprunglige
borgenären. Med hänsyn härtill och då lagtexten ej lärer föranleda annan
slutsats torde frågan örn kvittningsrätt för fordran, vilken gäldenär kunnat
äga hos någon som på grund av överlåtelse innehaft skuldebrevet före siste
förvärvaren, få anses lämnad öppen att lösas av rättspraxis och doktrin. Lagrådet
finner sig ej böra häremot framställa någon anmärkning.

31 §.

Lagrådet:

Beträffande godtrosförvärv av löpande skuldebrev innebär förslaget att, för
den händelse överlåtelse och besittningstagande falla isär, god tro skall föreligga
ännu vid besittningstagandet. Da i fråga örn enkla skuldebrev denun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

tiation ersätter besittningstagande^ torde följdriktigheten fordra att vid godtrosförvärv
av dylika skuldebrev god tro skall förefinnas även vid denuntiationen.
Formuleringen av andra punkten i första stycket ger i detta avseende
icke tydligt besked; en jämkning av ordalagen synes därför böra äga rum.

Justitierådet Bagge:

Mot förslagets ståndpunkt i 22 § att i fråga örn löpande fordnngsbevis tradition
av urkunden mäste vara ett nödvändigt villkor för överlåtelsens giltighet
mot borgenärerna, vare sig fråga är om omsättningsköp eller säkerhetsöverlåtelse,
har lagrådet ej haft något att erinra. Ett berättigat intresse för
köparen att låta skuldebrevet kortare eller längre tid kvarstanna hos säljaren
torde till skillnad mot vad fallet kan vara t. ex. vid varuköp — så sällan
förekomma att några betänkligheter mot regeln ej synas föreligga från denna
synpunkt, i synnerhet som det enstaka undantagsfall där ett sådant intresse
förefinnes har kunnat beaktas genom stadgandet i andra stycket av 22 §.

Den princip som sålunda beträffande löpande skuldebrev uppställts vad
angår överlåtelses giltighet mot borgenärerna har i nu förevarande paragraf
godkänts även beträffande enkla skuldebrev med den skiljaktighet som föranletts
av att, då tradition av enkelt skuldebrev ej ansetts kunna tillerkännas
någon rättsverkan i antytt avseende, denuntiation till gäldenären fått
träda i stället för besittningstagandet av det löpande skuldebrevet. Lagberedningen
har i motiven åberopat att en dylik denuntiation fyller det syfte
som i fråga örn löpande skuldebrev och lösören ligger till grund för traditionskravet:
den faktiska möjligheten att förfoga över den tillgång det gäller
överflyttas genom åtgärden fran överlataren till förvärvaren.

Da jag finnér mig böra godtaga den salunda föreslagna regeln sker emellertid
detta, vad skyddet mot överlåtarens borgenärer beträffar, närmast från
den synpunkten att genom denuntiationen — vare sig den kommer från överlåtaren
eller förvärvaren — överlåtelsen får en viss offentlighet och prägel
av verklighet, ej sken. Därigenom försvinner möjligheten att låta överlåtelsen
vara en hemlig uppgörelse mellan överlåtare och förvärvare, avsedd att mot
borgenärerna tillämpas, där så behövs, men att eljest vara utan verkan. Från
denna synpunkt sett torde en denuntiation ej blott av överlåtaren utan även av
förvärvaren böra anses äga erforderlig verkan.

Något annorlunda ligger saken till i fråga örn skälen för godtagandet av
denuntiation såsom förutsättning för skydd för godtrosförvärv vid tvesalu.
Här är det omsättningens intressen som skola tillgodoses trots en vårdslös
eller oredlig överlåtelse. Även örn den faktiska möjligheten att förfoga
över fordringen ej kan anses i och med en denuntiation överflyttad till en
senare förvärvare — överlåtaren kan ju, örn icke denuntiation enligt lag medför
företrädesrätt för senare godtrosförvärvare, utan vidare, så länge icke gäldenären
till denne erlagt fordringsbeloppet, hos gäldenären återkalla en dylik,
till förmån för en senare ogiltig överlåtelse gjord denuntiation — torde dock
tillräckliga skäl föreligga för att, såsom nu föreslagits, vid tvesalu av enkelt
skuldebrev godtaga denuntiation jämte ett i och för sig ogiltigt godtrosför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

värv såsom laga fång. Anses möjligheten att överlåta enkla skuldebrev — och
muntliga fordringar — erforderlig från omsättningens synpunkt, bör också tillses
att den som önskar förvärva dylika fordringar icke försättes i sådan ställning
att ovissheten örn förvärvets giltighet betar honom intresset för detsamma.
Kan han varken genom att höra sig för hos gäldenären förvissa sig örn att
fordringen ej tidigare överlåtits på annan eller säkra sin egen rätt genom
denuntiation, torde försiktigheten bjuda honom att avstå från förvärvet i fall
där han ej anser sig kunna till fullo lita på överlåtaren. Kan han däremot —■
såsom följden torde bli av bestämmelsen i 31 § första stycket andra punkten
— med skäl förutsätta att, örn fordringen tidigare överlåtits till annan, denne
omedelbart till sitt eget skydd underrättat gäldenären örn sitt förvärv eller
kan han, såsom nämnda lagrum innebär, därest en sådan förste förvärvare underlåtit
att omedelbart denuntiera och därigenom betagit honom nämnda upplysningsmöjlighet,
själv vidtaga erforderlig åtgärd för att, med förintande av
en möjligen befintlig tidigare överlåtelse, genom denuntiation i god tro ernå ett
giltigt förvärv, torde omsättningens intresse vara tillgodosett. Då tidigare
förvärvare kan genom överlåtarens eller sin egen tidigare denuntiation vinna
skjold för sitt förvärv, synes hans intresse ej hava obehörigen åsidosatts genom
den föreslagna bestämmelsen. Någon anledning att icke låta överlåtarens
denuntiation till förmån för andre förvärvaren få medföra samma verkan
som dennes egen denuntiation, torde icke föreligga.

32 §.

Lagrådet:

Stadgandet i första styckets första punkt åsyftar — enligt vad motiven
giva vid handen — att med presentationsklausul försedda bevis rörande tillgodohavande
hos bank skola, vad angår bankens rätt att mot ny innehavare av
beviset framställa invändning som grundas å bankens förhållande till tidigare
innehavare, helt likställas med löpande skuldebrev, således bl. a. i samtliga de
avseenden som angivas i 15 §. Med den lydelse stadgandet erhållit bliva emellertid
de bestämmelser i avtalslagen, till vilka sista stycket i sistnämnda paragraf
hänvisar, icke gällande beträffande dylika bankbevis. Orden »i denna
lag» böra fördenskull utgå. Härjämte torde den ändring i stadgandets avfattning
böra vidtagas, att ordet »borgenär» utbytes mot det i detta sammanhang
riktigare uttrycket »innehavare».

Vad beträffar stadgandet i första styckets andra punkt kan anmärkas, att
därav ej med tydlighet framgår att för giltigheten av överlåtelse av här avsett
bankbevis mot överlåtarens borgenärer skall — liksom i fråga om löpande
skuldebrev — vara avgörande allenast att beviset kommit i förvärvarens besittning
och att alltså icke, såsom eljest vid enkla skuldebrev, denuntiation erfordras.
Stadgandet bör därför givas annan formulering eller ock — något
som måhända vore att föredraga — infogas som ett led i första punkten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

förslaget till lag angående införande av lagen örn skuldebrev.

* §■

Lagrådet:

I sina motiv uttalar lagberedningen att enligt allmänt vedertagna grundsatser
den nya lagen i vad den avviker från gällande rätt icke bör utan särskilda
skäl göras tillämplig å skuldebrev som tillkommit före dess ikraftträdande.
Häremot kan anmärkas att dessa grundsatser näppeligen föranleda
annat än att man icke bör utom i sällsynta undantagsfall giva ny lagbestämmelse
tillämpning i fråga om verkan av rättshandling eller annat rättsfaktum
som inträffat under äldre rätts herravälde, såvida därigenom någondera partens
rättsställning skulle försämras. Riktigt är alltså att, i den mån bestämmelse
i den föreslagna lagen skulle medföra att vare sig gäldenären eller den
ursprungliga borgenären i ett före lagens ikraftträdande uppkommet fordringsförhållande
komme i sämre ställning än äldre rätt föranleder, denna bestämmelse
icke bör erhålla tillämpning å det sålunda uppkomna rättsförhållandet.
Den föreslagna lagen innehåller emellertid icke blott stadganden som reglera
verkningarna av ett skuldebrevs utfärdande utan ock stadganden beträffande
verkningarna av andra rättshandlingar med avseende å skuldebrev, såsom överlåtelse
och pantsättning. Av allmänna rättsgrundsatser torde icke följa hinder
att när dylik rättshandling skett efter nya lagens ikraftträdande tillämpa från
äldre rätt avvikande regler beträffande verkan av denna rättshandling även
örn det ifrågavarande skuldebrevet utfärdats före ikraftträdandet, förutsatt
att parterna i det ursprungliga rättsförhållandet ej genom tillämpningen sättas
i försämrat läge. Med iakttagande av nu angivna rättsgrundsatser torde man
beträffande användningen av skuldebrevslagens bestämmelser i fråga örn rättshandlingar
avseende äldre skuldebrev komma till väsentligen samma resultat
som innehålles i 6—8 §§ promulgationslagen. Vad 5 § angår är det särskilda
billighetshänsyn som tala för att, emot vad eljest bort gälla, låta i där avsedda
fall nya lagen komma till användning; och i de fall som beröras i 9 §
föreligga säregna förhållanden som motivera den där upptagna regeln. Att
utesluta såväl 4 § som övriga positiva regler med undantag av 5 och 9 §§ och
sålunda lita till tillämpningen av de allmänna rättsgrundsatserna kunde måhända
sättas i fråga. Praktiska skäl tala emellertid starkt för att meddela
uttryckliga bestämmelser; och lagrådet finner sig därför icke hava något att
i princip invända mot de bestämmelser som upptagits i 4—9 §§.

6 §.

Justitierådet Appelberg:

Därest vad jag under 14 och 19 §§ i förslaget till skuldebrevslag hemställt
vinner beaktande, synes i enlighet med de grundsatser som följts i förevarande
paragraf jämväl stadgandena i förstnämnda paragrafer böra få tillämpning
å äldre skuldebrev, därest det överlåtits efter den nya lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

7 §.

Lagrådet:

Därest vad lagrådet vid 21 § förslaget till lag om skuldebrev i första hand
hemställt vinner bifall, bör förevarande paragraf utgå.

8 §.

Lagrådet:

Den i 25 § förslaget till lag örn skuldebrev stadgade tidsfristen av tre år
från kupongs förfallodag, inom vilken kupongen kan med laga verkan åberopas,
skall enligt förevarande paragraf tillämpas jämväl å kupong till äldre
huvudförbindelse eller aktie, därvid emellertid skall iakttagas att, örn kupongen
förfallit till betalning före dagen för lagens ikraftträdande, tiden skall räknas
från sistnämnda dag och ej från förfallodagen. Enligt paragrafens innehåll
skall vidare, för det fall att beträffande kupong till äldre förbindelse
eller aktie avtal örn kortare tid än tre år träffats, det i nyssnämnda paragraf
i huvudförslaget givna stadgandet om sådant avtals ogiltighet vinna tillämpning.
Av beredningens motivering till hithörande stadganden framgår att lagtextens
avfattning icke i någon mån beror pa ett principiellt standpunktstagande
utan helt och hållet är grundad på den omständigheten att beredningen ansett
sig kunna konstatera att avtal örn kortare tid än tre år icke förefinnas
och därför funnit närmare övergångsbestämmelser för sådana fall överflödiga.
Det synes emellertid på goda grunder kunna ifragasättas örn dylika bestämmelser
böra utelämnas. Då i förslaget till lag örn skuldebrev stadgas förbud
mot avtal, avseende kortare tid än tre år, och ett dylikt förbud tydligen förutsätter
möjligheten av sådana avtal samt, även örn hittills inga avtal av detta
slag träffats, de som i framtiden slutas torde kunna tillkomma lika väl före
som efter lagens ikraftträdande, synes det mest följdriktigt att i förevarande
avseende anpassa promulgationslagen efter huvudförslaget. Därvid lära, i
enlighet med vanliga grundsatser, de avtal som träffats före lagens ikraftträdande
böra lämnas av densamma oberörda.

9 §.

Lagrådet:

Sista punkten synes böra erhålla en sådan avfattning att vad 32 § nya lagen
innehåller i fråga örn överlåtelse till flera kommer att gälla även beträffande
där avsedda före nya lagens ikraftträdande tillkomna skuldebrev, för såvitt
första överlåtelsen ägt rum efter ikraftträdandet.

10 §.

Lagrådet:

För sådana fall då skuldebrevet tillkommit före tiden för nya lagens ikraftträdande
men inteckning varken förklarats vilande eller beviljats före samma
tid lämnar förevarande paragraf ingen föreskrift. Följden därav blir att den
förhandenvaro av två av lagen skilda men av den stora allmänheten lätt sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

manblandade typer av intecknade skuldebrev, som man velat undvika, knappast
kan antagas helt och hållet förebyggd. Vill man fylla denna lucka, torde
detta utan större svårighet kunna ske genom en supplerande bestämmelse av
den innebörden att, örn inteckning beviljats efter nya lagens ikraftträdande
samt tre år förflutit från inteckningens beviljande utan att egendomens ägare
gjort anmälan som i paragrafen sägs, vad där stadgas i fråga om rätten att
göra inteckningen gällande i egendomen skall äga tillämpning.

I detta sammanhang må påpekas att förslaget under förevarande paragraf
inbegriper även skuldebrev på grund av vilka tvångsinteckning kan hava beviljats,
medan 11 § i huvudförslaget lämnar desamma utanför regleringen.
Denna rent formella oegentlighet torde emellertid sakna praktisk betydelse.

Förslaget till lag angående vissa utfästelser om gåva.

1§.

Regeringsrådet Kellberg:

Enligt den uppfattning, som numera får anses förhärskande inom svenskt
rättsliv, medför en utfästelse örn gåva, vare sig den ägt rum muntligen eller
i skriftlig handling, i allmänhet icke någon förpliktande verkan. Endast ifall
utfästelsen skett i form av ett skuldebrev, anses — ehuru icke utan meningsskiljaktighet
— densamma för rättsligen bindande. Lagberedningen har i
förevarande lagförslag utgått från dessa grundsatser, vilka emellertid av beredningen
underkastats väsentliga modifikationer i vissa hänseenden.

De synpunkter, som därvid torde hava varit för beredningen i främsta rummet
avgörande, hänföra sig till angelägenheten av att endast en gåvoutfästelse,
vilken otvetydigt framstår såsom allvarligt menad och noga övervägd, bör
tilläggas bindande kraft. Ett kriterium på en sådan karaktär hos utfästelsen
anser beredningen föreligga i utfästelsens skriftlighet, dock endast såvida
denna tagit form av ett skuldebrev eller annan för ändamålet särskilt upprättad
handling (urkund) och handlingen blivit till gåvotagaren överlämnad. En
muntlig utfästelse örn gåva finner beredningen däremot i regel ej kunna antagas
vara av samma beskaffenhet. Allenast för en särskild kategori av sådana
gåvoutfästelser — nämligen dem som tillkommit under omständigheter
vilka utmärka att utfästelserna varit avsedda att komma till allmännare kännedom
— har beredningen föreslagit samma verkan som, på sätt nyss är sagt,
ansetts böra följa av skriftliga utfästelser.

Den ståndpunkt lagberedningen sålunda, med avvikelse från vad för närvarande
får anses gälla enligt svensk rättsuppfattning, i fråga örn muntliga
gåvoutfästelser intagit finner jag mig icke kunna biträda. Väl må det vara sant
att en viljeförklaring som tillkommit under omständigheter av nyss angiven art
i allmänhet får anses grunda sig å ett moget övervägande hos den från vilken
förklaringen utgått. Men detsamma kan otvivelaktigt i många fall vara förhållandet
i fråga örn en gåvoutfästelse tillkommen under andra omständigheter.
Man tänke sig exempelvis ett i en trängre krets, vid en familjesammankomst

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

eller dylikt, högtidligen avgivet löfte att understödja en behövande släkting
(dier en med uttryckliga ord i brev eller i särskilt tillkallade vittnens närvaro
åtagen förbindelse att bekosta en anhörigs studier. Det torde — särskilt med
lagberedningens utgångspunkter — knappast kunna försvaras att sålunda i det
avseende varom här är fråga likvärdiga utfästelser än tilläggas bindande verkan
än åter frånkännas varje som helst rättskraft. Med hänsyn härtill och då
det å andra sidan, såsom beredningen framhållit, svårligen låter sig göra att
på ett tillfredsställande sätt utsöndra alla tänkbara grupper av hithörande fall,
synes riktigast att utesluta det i förevarande paragrafs första stycke i andra
hand upptagna fallet då gåvoutfästelse skall anses gälla. Ett ytterligare skäl
härför finner jag ligga i den i viss mån obestämda innebörden av stadgandet
i denna del, varav tvivelsutan skulle kunna föranledas villrådighet och osäkerhet
i rättstillämpningen.

Örn i enlighet härmed stadgandet inskränkes att avse allenast det fall, att
utfästelsen gjorts i skuldebrev eller annan urkund som blivit till gåvotagaren
överlämnad, kommer för giltigheten av en gåvoutfästelse alltid att fordras
skriftlig form. Häremot synes principiellt icke vara något att erinra; tvärtom
måste det med hänsyn till en dylik utfästelses natur ligga nära till hands att
fordran på viss bestämd form för densamma upprätthålles. Ej heller ur praktisk
synpunkt torde en sådan formföreskrift kunna väcka betänklighet. Hedan
nu lärer det, vad vårt land beträffar, stå tämligen klart för menige man att
ett löfte örn gåva som icke fixerats i skrift saknar rättslig giltighet. Förvisso
kan man räkna med att en lagbestämmelse, varigenom denna princip fastslås,
snabbt kommer att så ingå i allmänna medvetandet att iakttagandet därav, när
verklig gåvoavsikt föreligger, icke underlåtes.

Justitieråden Appelberg och Bagge:

Då beredningen bland giltiga gåvoutfästelser upptagit utom vissa skriftliga
sådana jämväl andra utfästelser vilka tillkommit under omständigheter
som utmärka att givarens avsikt varit att utfästelsen skulle komma till allmännare
kännedom, har beredningen tillkännagivit, att sistnämnda gränsdragning,
ehuru den lämnar utanför de giltiga utfästelsernas krets åtskilliga utfästelser
som rationellt sett borde höra dit, likväl valts såsom en till synes möjlig
utväg ur de svårigheter som eljest yppat sig att finna en för allmänhet och
domstolar tillräckligt vägledande gränsbestämning. Det kan dock sättas i
fråga örn den föreslagna gränsdragningen verkligen fyller de sålunda ställda
anspråken. Fall kunna säkerligen tänkas — och sannolikt skulle de bliva ganska
talrika — då förslagets ståndpunkt komme att föranleda betydande svårigheter
vid tillämpningen. Frågan huruvida en utfästelse, som avgivits i
närvaro av en person eller ett ringa antal personer, är avsedd att komma till
allmännare kännedom kan icke sällan te sig synnerligen tvivelaktig. Ur denna
synpunkt synes en begränsning som för giltighet kräver den oftast mera lätt
påvisbara avsikten att utfästelsen skall komma till allmänhetens kännedom
och icke endast till en relativt allmän kännedom, vara att föredraga, även
örn därigenom, till följd av begränsningens snävare karaktär, området för

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 2. 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

de giltiga utfästelserna i en i och för sig icke önskvärd grad än mera beskäres.

2 §.

Lagrådet:

[Visserligen framgår av 1 § att överlämnande till gåvotagare av skuldebrev,
vari givaren utfäster sig att betala visst penningbelopp, icke innebär fullbordad
gåva samt av 2 § att gåvan ej skall gälla såsom fullbordad med
mindre penningarna kommit i gåvotagarens besittning; och måste härav slutas
att stadgandet i 3 § att vid bortgivande av löpande skuldebrev gåvan skall
gälla såsom fullbordad då gåvotagaren fått handlingen i sin besittning icke
har avseende å skuldebrev som utfärdats i gåvosyfte, utan att i detta fall
gavas fullbordan behandlas i 2 §. Det synes dock lagrådet som örn avgränsningen
på denna punkt mellan 1 och 2 §§, å ena, samt 3 §, å andra sidan, borde
tydligare framträda i lagtexten.

Lagberedningen har i motiven erinrat att lagförslaget lämnar rum för ett
fullföljande av den praxis i fråga örn innebörden av traditionskravet som, enligt
vad beredningen anfört, i fråga örn gåva utbildat sig vid domstolarna i
fall där bank för gåvotagarens räkning mottager den i gåvosyfte överlämnade
egendomen utan särskilt bemyndigande från denne. De av beredningen
åberopade rättsfallen torde utvisa, att i förevarande hänseende samma regler
tillämpats vare sig överlämnade medel inbetalts kontant och direkt tillgodoförts
gåvotagaren eller givaren låtit å gåvotagaren överföra medel som givaren
hade innestående i banken. En nödvändig förutsättning har ansetts vara
att givaren icke förbehållit sig rätt att förfoga över medlen. Den omständigheten
att givaren behållit utfärdad motbok eller depositionsbevis har icke ansetts
innefatta dylikt förbehåll, förutsatt att boken eller beviset ställts till
gåvotagaren eller en till givaren utställd sådan handling av banken försetts
med anteckning örn överlåtelsen å gåvotagaren.

Även örn den teoretiska konstruktion som må ha legat till grund för avgörandena
i praxis kan vara till sin riktighet omtvistlig, torde dock de resultat,
vartill praxis kommit på det begränsade område varom här är fråga — överlämnande
i gåvosyfte av lösegendom, varom i lagförslaget förmäles, till bank
att mottagas för annans räkning — i stort sett böra godtagas. Då nu emellertid
i lag skola införas positiva regler örn gåva och gåvas fullbordande, synes
lämpligt att icke enbart lita till praxis utan i lagförslaget — förslagsvis efter
3 § — giva uttryckligt stadgande rörande denna praktiskt viktiga fråga, så
mycket hellre som därigenom de grundlinjer som böra följas komma att framstå
klarare än måhända eljest bleve fallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr Z.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 april

1930 (nr 107) om arvsavtal.

Regeringsrådet Kellberg samt justitieräden Geijer och Bagge:

Enligt beredningens motivering är det icke avsett att en utfästelse örn gåva
skall undgå att bedömas jämlikt testamentsreglerna endast av den anledningen
att densamma i någon obetydlig omfattning bar avseende å annat än givarens
kvarlåtenskap. Detta synes böra komma till uttryck även i lagtexten.

Förslaget till lag om pantsättning av lös egendom som innehaves av

tredje nian.

Lagrådet:

Kungl, förklaringen den 24 maj 1872 likställer icke i allo utan allenast i
ett hänseende, nämligen i fråga örn rätten att ur visst gods erhålla betalning
med förmånsrätt, det fall att pantupplåtelse sker i gods som innehaves av
tredje man med det fall att någon har lös pant i händer. Den gör sålunda,
naturligt nog, icke vårdnadsreglerna i 10 kap. handelsbalken utan vidare tilllämpliga
på det förstnämnda fallet. Det åtagande från tredje mannens sida
att tillhandahålla panthavaren godset eller dess värde, som enligt förklaringen
utgör en förutsättning för panträttens konstituerande, medför emellertid vissa
rättsverkningar ägnade att säkerställa panthavaren i hans rätt, och genom
själva åtagandet klargöras i viss mån tredje mannens skyldigheter. Åtagandet
förpliktar uppenbarligen till att icke utlämna godset till pantsättaren. Hur
länge denna skyldighet består, beror i första hand av det avtal, varigenom
åtagandet sker och vid vars avslutande tredje mannen ju måste taga hänsyn
jämväl till vad pantsättarens rätt kräver. Är ingen tid utsatt, lärer det böra
antagas att skyldigheten består till dess godset eller dess värde lämnats panthavaren
eller det skuldförhållande varå panträtten har avseende blivit på
ett eller annat sätt avvecklat. Av tredje mannens åtagande torde också enligt
allmänna rättsgrundsatser för honom följa viss vårdnadsplikt med avseende
å godset.

Med förslaget lärer icke avses att göra någon sådan ändring i vad 1872
års förklaring stadgar att de legala reglerna om handpant skulle undantagslöst
tillämpas vid pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man.
En mera försiktig avfattning vore måhända ur tydlighetens synpunkt att förorda.

Den sakliga skillnaden mellan förklaringen och förslaget ligger däri att
något tredje mannens åtagande i förhållande till panthavaren icke uppställes
såsom villkor för panträtten utan att det skall vara tillfyllest att tredje mannen
blivit av pantsättaren eller panthavaren underrättad om panträttsutfästelsen.
Gällde det endast att giva en lämplig regel för panträttens uppkomst,
vore knappast något att invända mot en dylik anordning. Vid pantsättning

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

är det emellertid också oundgängligt att ett fortvarande besittningsförhållande
säkerställes, som uppbär panträtten och tryggar dess effektivitet. Härutinnan
är det ingalunda lika klart att förslaget tillgodoser befogade anspråk.
Väl ligger redan i utsägandet att en panträtt uppkommit en anvisning
att tredje mannen icke må utlämna den pantsatta lösegendomen till ägaren.
Men någon längre gående slutsats kan knappast omedelbart dragas av
den föreslagna lagtexten. Man kan icke rimligen genom densamma anse fastslagen
skyldighet för tredje mannen att, i den mån det ej åligger honom av
annan anledning, på grund av panträttsförhållandet förvara och vårda panten.
Det följer icke heller utan vidare av panträtten i och för sig att panten
skall kunna av tredje mannen överlämnas till panthavaren såsom en vanlig
handpant. Den åsyftade betalnings- och förmånsrätten kan nämligen, vid
exekution, göras gällande därförutan; och fall kunna uppenbarligen tänkas
då det är kontrahenternas avsikt att panthavaren aldrig själv skall få panten
i handom utan blott åtnjuta säkerhet för att därutur undfå betalning med förmånsrätt.
Man är dock måhända berättigad förutsätta att i dylika fall det
genom avtal fullt ut sörjes för pantens förvaring genom tredje man. Har så
ej skett, torde häri i själva verket få anses ligga att, när tredje mannen
tilläventyrs icke längre är skyldig att förvara panten, den skall få överlämnas
till panthavaren. Ifrågasättas kan dock örn icke lagens ståndpunkt
i nu berörda avseenden bör angivas närmare än i förslaget skett.

Även örn förslaget antages äga den innebörd som ovan antytts, är det påtagligt
att detsamma, utan stöd av något tredje mannens eget åtagande, tvingar
honom in i ett rättsläge, som ställer vissa krav på ett omdömesgillt förfarande
från hans sida och som, därest han icke handlar med tillbörlig omsikt, möjligen
kan ådraga honom ersättningsskyldighet. Han måste i första hand bilda
sig en uppfattning huruvida en giltig panträttsutfästelse kommit till stånd.
Vidare måste han för sig klargöra dess innebörd med avseende å panträttens
varaktighet och förutsättningarna för dess upphörande. Det synes under sådana
förhållanden böra övervägas örn det är rimligt och erforderligt att ålägga
honom skyldighet att taga hänsyn till annat än en av pantsättaren till honom
riktad uttrycklig viljeförklaring. En enkel underrättelse från panthavarens
sida kan knappast för varje fall anses tillfyllest; och även örn en sådan underrättelse
åtföljes av bevis, kan prövningen därav mången gång te sig vansklig
och besvärande. På nu anförda grunder vill lagrådet förorda sådan ändring
att denuntiationen alltid skall utgå från pantsättaren.

Förslaget till lag angående tillägg till lagen den 12 augusti 1910 (nr 88)

om aktiebolag.

Justitierådet Appelberg:

Därest vad jag under 14 § i förslaget till skuldebrevslag hemställt föranleder
ändring i detsamma, synes enahanda ändring böra vidtagas i förevarande
förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Förslaget till lag angående tillägg till lagen den 25 maj 1917 (nr 257)

om försäkringsrörelse.

J ustitierådet Appelberg:

Därest vad jag Tinder 14 § i förslaget till skuldebrevslag hemställt föranleder
ändring i detsamma, synes enahanda ändring böra vidtagas i förevarande
förslag.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni

1911 (nr 74) örn bankrörelse.

Justitierådet Appelberg:

Därest vad jag under 14 § i förslaget till skuldebrevslag hemställt föranleder
ändring i detsamma, synes enahanda ändring böra vidtagas i 22 a § av
förevarande förslag.

Övriga lagförslag

lämnades av lagrådet utan anmärkning.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 december 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och finansdepartementen
anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter:

»Sedan lagrådet den 5 september 1935 avgivit utlåtande över till lagrådet den
3 maj 1935 remitterade, av lagberedningen utarbetade förslag till lag örn skuldebrev
samt vissa andra lagar, bland dem lag angående ändring i vissa delar av
lagen den 8 april 1927 (nr 85) örn dödande av förkommen handling, hava generalpoststyrelsen,
sparbanksinspektionen och Svenska sparbanksföreningen ingivit
framställningar örn vissa ändringar i sistnämnda lagförslag.

I anledning av dessa framställningar har inom justitiedepartementet samma
förslag ansetts böra omarbetas på sådant sätt att det förenklade dödningsförfarande,
som enligt 12 § i förslaget kan komma till stånd när motbokshavarens
tillgodohavande ej överstiger 2,000 kronor, skall kunna äga rum även då tillgodohavandet
överstiger nämnda belopp men håller sig inom ett maximum av
5,000 kronor.. Då enligt postsparbanksförordningen tillgodohavande å postsparbanksbok
i regel ej må överstiga sistnämnda belopp, torde tillräcklig anledning
ej vidare föreligga att överflytta de dödningsbestämmelser som för närvarande
finnas i postsparbanksförordningen till mortifikationslagen. I stället
för att, såsom enligt lagberedningens förslag skulle bliva fallet, 1 § sista stycket
av denna lag skulle helt utgå, föreslås alltså nu att stadgandet i berörda
stycke bibehålies i vad avser postsparbanksböcker, i följd varav den av lagberedningen
ifrågasätta ändringen i postsparbanksförordningen förfaller.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det sålunda omarbetade
förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april
1927 (nr 85) om dödande av förkommen handling, av den lydelse bilaga1 till
detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

_ Allan Nordenstam.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget i samma
ämne, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagrad den 7 januari
1936.

Närvarande:

justitierådet Appelberg,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tilUiandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 20 december
1935, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamalet inhämtas över upprättat förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85) örn
dödande av förkommen handling.

Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen i justitiedepartementet Carl Romberg.

Lagrådet yttrade: s .

Med hänsyn till den ökade användbarhet såsom överlåtelse- och belåmngsobjekt
som motböcker kunna antagas få på grund av bestämmelserna i 32 §
av den föreslagna lagen örn skuldebrev kunna i viss man betänkligheter gö
Tas gällande mot att i den utsträckning som det nu remitterade förslaget innebär
medgiva tillämpning av ett förenklat dödningsförfarande. Lagrådet anser
sig emellertid sakna tillräckliga skäl att avstyrka förslaget.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Majlis proposition nr 2.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 januari 1936.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikationsdepartementet,
finansdepartementet och handelsdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet
statsrådet Schlyter dels lagrådets den 5 september 1935 avgivna
utlåtande över de den 3 maj 1935 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag örn skuldebrev;

2) lag angående införande av lagen örn skuldebrev;

3) lag angående vissa utfästelser om gåva;

4) lag örn tillägg till 6 kap. giftermålsbalken;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 juni 1928 (nr 279)
örn arv;

6) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 april 1930 (nr 107)
örn arvsavtal;

7) lag örn ändrad lydelse av 10 kap. 11 § handelsbaden;

8) lag örn pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man;

9) lag örn ändrad lydelse av 75 § utsökningslagen ;

10) lag angående ändrad lydelse av 49—51 §§ lagen den 28 juni 1895
(nr 64) om handelsbolag och enkla bolag;

11) lag angående tillägg till lagen den 12 augusti 1910 (nr 88) örn aktiebolag; 12)

lag angående tillägg till lagen den 25 maj 1917 (nr 257) örn försäkringsrörelse; 13)

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
örn bankrörelse;

14) lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
örn sparbanker;

15) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85)
örn dödande av förkommen handling; samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

16) lag angående ändrad lydelse av §§ 5 och 13 förordningen den 4 mars
1862 (nr 10) om tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer;

dels ock lagrådets den 7 januari 1936 avgivna utlåtande över det den 20 december
1935 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändring i
vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85) örn dödande av förkommen
handling.

Föredraganden anför:

»Den svenska lagstiftningen innehåller beträffande skuldebrev endast ett fåtal
bestämmelser, av vilka de viktigaste återfinnas i 10 § förordningen örn nya
utsökningslagens införande och i avtalslagen. I huvudsak är man på detta
område hänvisad till den ledning som kan hämtas från rättsvetenskap och
praxis.

Sådan skuldebrevsrätten utvecklat sig här i landet skiljer den sig i betydelsefulla
hänseenden från de regler som utbildat sig i våra nordiska grannländer.
Detta gäller såväl beträffande avgränsningen av de båda huvudgrupperna
av skuldebrev, de löpande och de icke-löpande, som i fråga örn de rättsverkningar
som äro förknippade med de olika slagen av skuldebrev.

önskvärdheten av fullständiga och för de nordiska länderna gemensamma
skuldebrevsregler kom till uttryck redan år 1909, då frågan örn en reform
av skuldebrevsrätten upptogs på programmet för ett gemensamt skandinaviskt
lagstiftningsarbete. Sedan åtskilliga andra omfattande lagstiftningsuppgifter
slutförts, upptogs denna fråga under hösten 1932 till behandling
av lagberedningen under samarbete med kommitterade för Danmark, Finland
och Norge. Detta samarbete, som för Sveriges vidkommande utmynnade i de
av lagberedningen den 2 maj 1935 till Kungl. Maj :t avlämnade lagförslagen,
ledde till uppställandet av i huvudsak enhetliga regler om skuldebrev.

Under lagarbetets fortgång hava utlåtanden avgivits av Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Malmöhus och Stockholms län, överexekutor i Göteborgs
stad, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, Sveriges allmänna
hypoteksbank, Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare,
handelskammaren i Göteborg, Sveriges advokatsamfund, Svenska bankföreningen,
Svenska försäkringsföreningens sakkunnigenämnd, Sveriges industriförbund
och Svenska sparbanksföreningen.

Beredningen har därjämte samrått med särskilt tillkallade sakkunniga, nämligen
häradshövdingen G. E. Arhusiander, verkställande direktören i Svenska
bankföreningen f. d. häradshövdingen K. Dahlberg, advokaten A. HemmingSjöberg,
bankdirektören G. W. Söderberg, direktören G. Åkerlindh och bankombudsmannen
A. Åström.

Beträffande särskilda frågor har beredningen under åren 1933 och 1934 jämväl
överlagt med den dåvarande aktiebolagskommittén och sjölagstiftningskommittén
samt med förste deputeraden i riksbanken I. Rooth och representanter
för riksgäldskontoret.

I fråga örn förslagens innehåll ina i korthet framhallas följande
huvudpunkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Liksom den gällande rätten skiljer förslaget till lag om skuldebrev mellan
löpande och icke-löpande skuldebrev. De sistnämnda benämnas i förslaget
enkla skuldebrev.

Förslagets första kapitel innehaller vissa för de löpande och de enkla skuldebreven
gemensamma bestämmelser. I huvudsak innebära dessa allenast ett
återgivande av vad för närvarande får anses vara gällande rätt. Bland viktigare
nyheter märkas främst de bestämmelser som upptagits i 2 § angående
det fall att flere gemensamt utfärdat ett skuldebrev. Enligt gällande
rätt svara dylika samgäldenärer för gälden allenast efter huvudtalet, såframt
de ej särskilt åtagit sig solidarisk ansvarighet. Enligt förslaget åter blir deras
ansvarighet solidarisk, där ej delning av ansvarigheten kan anses förbehållen.
För den händelse en av samgäldenärerna infriat hela skulden, äger
han enligt gällande rätt att av envar av medgäldenärerna omedelbart uttaga
såväl dennes del som övriga medgäldenärers andelar, varemot han enligt förslaget,
bortsett från vissa särskilt angivna undantagsfall, måste i första hand
nöja sig med att hos envar av sina medgäldenärer uttaga vad å denne belöper
av gälden.

I samband med den lagändring uppställandet av solidaritetsgrundsatsen på
skuldebrevsområdet åsyftar har ändring föreslagits jämväl i vissa särskilda
lagar vilka föreskriva eller förutsätta delad ansvarighet i kontraktsförhållanden.
I denna del hänvisas till förslagen till lag om ändrad lydelse av 10 kap.
11 § handelsbalk en, lag angående ändrad lydelse av 49—51 §§ lagen den 28
juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag samt lag angående ändrad lydelse
av §§ 5 och 13 förordningen den 4 mars 1862 örn tioårig preskripticm och örn
kallelse a okända borgenärer ävensom till 3 § förslaget till lag angående införande
av lagen örn skiddebrev.

Förslaget till skuldebrev slag behandlar i 2 kap. de löpande skuldebreven.
Till denna grupp hänföras, i överensstämmelse med gällande rätt, främst sådana
skuldebrev som äro ställda till innehavaren eller av vilka ej framgår till
vem betalning skall ske (innehavareskuldebrev) och sådana skuldebrev som
äro ställda till viss man eller order (orderskuldebrev). Därjämte behandlas
emellertid i förslaget såsom löpande sådana till viss man ställda skuldebrev
som av utfärdaren försetts med inteckningsmedgivande, förutsatt att skuldebrevet
ej innehåller förbehåll att det icke skall vara löpande (11 §). I samband
härmed har i 10 § av den föreslagna promulgationslagen upptagits en
specialbestämmelse, som i viss utsträckning förlänar egenskap av löpande
handling åt äldre inteckningar som äro ställda till viss man.

Enligt gällande rätt äro innehavareskuldebrev och orderskuldebrev helt likställda:
den som har skuldebrevet i händer är genom själva innehavet legitimerad
att göra fordringsrätten gällande, evad skuldebrevet är ställt till innehavaren
eller till viss man eller order. Enligt förslaget åter måste innehavaren
av ett orderskuldebrev legitimera sig genom handlingens innehåll eller genom
en till honom fortgående följd av skriftliga överlåtelser (13 §). Den
som i god tro förvärvar ett orderskuldebrev från den formellt legitimerade innehavaren
eller till denne erlägger betalning skyddas, även örn det skulle visa

Kungl. Majlis proposition nr 8.

sig att den åberopade legitimationen grundat sig på en falsk eller eljest ogiltig
överlåtelse (14 och 19 §§).

För den händelse ett löpande skuldebrev, vars kapital eller ränta
helt eller delvis guldits, kommer i en godtroende förvärvares hand, kan
enligt gällande rätt betalningsinvändningen ej göras gällande mot denne.
Gäldenären måste följaktligen, för att trygga sig, tillse att skuldebrevet
genom avskrivning av guldna belopp försättes i sadant skick att vid framtida
överlåtelse förvärvaren omedelbart får kännedom örn betalningen. Från
denna regel, som jämväl kommit till uttryck i förslagets 15 §, uppställes i
16 § ett undantag såvitt angår vissa räntebetalningar och amorteringar. Där
fråga är örn ränta som förfallit till betalning innan skuldebrevet överläts,
skall enligt förslaget utfärdaren äga göra räntebetalningen gällande mot nye
innehavaren, även örn denne vid sitt förvärv saknat kännedom örn betalningen.
Motsvarande regel skall gälla i fråga om sådana amorteringar som verkställas
enligt en i skuldebrevet utsatt amorteringsplan. Genom dessa bestämmelser
vinnes den praktiska fördelen att gäldenären vid räntebetalning och amortering
icke behöver underkasta sig besväret att konstatera betalningens antecknande
på skuldebrevet utan kan nöja sig med ett löst kvitto. Med 16 § sammanhänger
dels 20 §, som sätter gäldenären i stånd att med befriande verkan
erlägga ränta och amortering till den siste av honom kände innehavaren av
skuldebrevet utan att behöva förvissa sig örn att denne fortfarande innehar
handlingen, dels 21 §, som i viss utsträckning ålägger gäldenären att nöja sig
med löst kvitto när ränta eller amortering erlägges.

Bland bestämmelserna i 2 kap. får i detta sammanhang ytterligare framhållas
den i 22 §, som fastslår att överlåtelse av löpande skuldebrev i regel ej
blir gällande mot överlåtarens borgenärer med mindre handlingen kommit i
förvärvarens besittning.

Förslagets 3 kap. innehåller särskilda bestämmelser angående enkla skuldebrev.
Bland annat uppställes i 31 § den grundsatsen att överlåtelse av enkelt
skuldebrev, bortsett från visst undantagsfall, blir gällande mot överlåtarens
borgenärer allenast under förutsättning att gäldenären örn överlåtelsen underrättats
av överlåtaren eller förvärvaren.

Vad 22 och 31 §§ innehålla angående överlåtelses verkan mot borgenärerna
skall jämlikt 10 § äga tillämpning även i fråga örn pantsättning. För giltig
pantsättning av skuldebrev fordras alltså tradition, örn skuldebrevet är löpande,
och underrättelse till gäldenären, om skuldebrevet är enkelt.

I sammanhang med de bestämmelser som sålunda föreslagits beträffande
pantsättning av skuldebrev har jämväl till behandling upptagits en för skuldebrev
och andra pantobjekt gemensam specialfråga, nämligen den örn förutsättningarna
för en giltig pantsättning, då det som skall pantsättas innehaves av
tredje man. Enligt förklaringen den 24 maj 1872 av 17 kap. 3 § handelsbalken
skall frågan örn någons rätt att såsom panthavare njuta förmånsrätt i gods
som innehaves av tredje man vara beroende av att denne förbundit sig att tillhandahålla
panthavaren godset eller dess värde. Denna förklaring föreslås ersatt
av en lag orri pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man, vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr B.

går ut på att giltig pantsättning kommer till stånd därigenom att den som innehar
godset underrättas örn pantutfästelsen av ägaren eller panthavaren.

I skuldebrevslagens 4 kap. behandlas vissa mellanformer mellan löpande
och enkla skuldebrev. Främst är här fråga örn depositionsbevis och motböcker
utfärdade av affärsbanker och sparbanker. Dessa följa reglerna om enkla
skuldebrev bland annat därutinnan att ett förkommet bankbevis kan av ägaren
återfordras även av den som i god tro fått beviset i händer, och att banken ej
kan mot rätte borgenären åberopa betalning, som i god tro erlagts till obehörig
person. Däremot skola bankbevisen enligt 32 § i vissa andra avseenden följa
reglerna örn löpande skuldebrev, nämligen i fråga örn förvärvares skydd mot
invändningar fran utfärdarens sida, örn överlåtelses verkan mot överlåtarens
borgenärer och om verkan av dubbel överlåtelse. En förutsättning härför är
emellertid, där fråga är örn andra bankbevis än motböcker, att beviset innehåller
förbehåll enligt vilket medlen ej må uttagas utan att beviset återställes
eller förses med påskrift.

Jämväl beträffande s. k. förlagsbevis hava bestämmelser upptagits i 32 §.

I 33 § har föreslagits en bestämmelse angående verkan av förbehåll varigenom
utfärdaren av ett bankbevis eller annat enkelt skuldebrev fritager sig från
vidare betalningsskyldighet för den händelse det skulle visa sig att betalning
erlagts till obehörig innehavare. Sådant förbehåll skall ej få åberopas, där
gäldenären åsidosatt skälig aktsamhet vid prövning huruvida innehavaren var
den till vilken skuldebrevet var ställt eller dennes rättsinnehavare, eller ägde
å rätte borgenärens vägnar uppbära betalningen.

I sparbankernas motböcker skall enligt förslaget till lag angående ändrad
lydelse av 23 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker över huvud ej få intagas
förbehåll som skulle medföra att betalning till annan än rätt innehavare kunde
av sparbanken åberopas.

lörslaget till skuldebrevslag avser såväl skuldebrev vilka utfärdats mot vederlag
som skuldebrev vilka utfärdats i gåvosyfte. Såvitt angår de sistnämnda,
vilka till sin natur äro skriftliga löften örn gåva av penningar, kompletteras
lagförslaget av bestämmelserna i förslaget till lag angående vissa utfästelser
om gåva.

Sistnämnda lagförslag, som tillkommit under samarbete med Finland, avser
att lösa vissa av de problem som lett till uppställandet av den i Sverige och
Finland ofta uttalade satsen att löfte örn gåva ej är bindande.

Förslaget avser, förutom i skuldebrevsform gjorda utfästelser örn gåva av
penningar, jämväl gåvoutfästelser som avgivits i annan form eller avse annat
än penningar, nämligen lösören, värdepapper eller muntliga fordringar.

Beträffande förutsättningarna för gåvoutfästelsens giltighet uppställas olika
regler, allteftersom fråga är örn utfästelsens bindande kraft i förhållande till
givaren eller i förhållande till dennes borgenärer. För givaren skall utfästelsen
vara bindande, där den gjorts i skuldebrev eller annan urkund eller omständigheterna
vid dess tillkomst utmärka att den varit avsedd att komma till allmännare
kännedom. I förhållande till borgenärerna åter skall utfästelsen,
även örn den kommit till stand på nyss angivet sätt, vara utan verkan så länge

Kungl. Maj ris proposition nr 2.

gåvan ej fullbordats. En muntlig utfästelse som avgivits utan publicitetssyfte
skall, liksom hitintills, sakna verkan även i förhållande till den som avgivit
utfästelsen.

En gåvoutfästelse, som eljest skulle varit för givaren bindande, skall kunna
återkallas eller minskas om, efter det gåvan blivit utfäst men innan den fullbordats,
givarens förmögenhetsvillkor blivit sa försämrade att, i betraktande
jämväl av gåvotagarens villkor, gåvans fullbordande skulle vara uppenbart
obilligt.

Beträffande gåvor som skola utgå vid givarens död har en specialbestämmelse
upptagits i förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den
25 april 1930 örn arvsavtal.

Särskilda bestämmelser till skydd för bröstarvinges laglott och efterlevande
makes giftorätt mot obehöriga gåvotransaktioner hava influtit i förslagen till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 juni 1928 örn arv och lag
om tillägg till 6 kap. giftermålsbalken.

De omsättningsintressen som påkalla att den som i god tro förvärvat ett löpande
skuldebrev från obehörig person skall skyddas mot vindikation göra sig
gällande även då fråga är örn aktiebrev. Enligt gällande rätt är emellertid,
särskilt när det gäller till viss man ställda aktier, omtvistat, i vad mån godtrosskydd
förefinnes. Eörslaget till lag angående tillägg till lagen den 12
augusti 1910 om aktiebolag innebär, att i vindikationshänseende samma regler
skola tillämpas å aktier som å löpande skuldebrev, varvid innehavareaktier
likställas med innehavareskuldebrev och namnaktier likställas med orderskuldebrev.
Godtroende innehavare skall alltså skyddas, örn han förvärvat aktien
av någon som haft handlingen i besittning och, för den händelse fråga är örn
en namnaktie, varit formellt legitimerad genom handlingens innehåll eller genom
en till honom fortgående följd av skriftliga överlåtelser. Beträffande
försäkringsaktier och bankaktier hava motsvarande bestämmelser upptagits i
förslagen till lag angående tillägg till lagen den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse
och lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om
bankrörelse.

I anslutning till de bestämmelser om bankernas motböcker, som finnas upptagna
i 32 § av förslaget till lag örn skuldebrev, hava jämväl föreslagits ändrade
bestämmelser angående dödande av motbok. Det av lagberedningen i detta
syfte upprättade förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
8 april 1927 om dödande av förkommen handling har sedermera — efter det
lagrådet däröver herts — i anledning av inkomna framställningar undergått
vissa jämkningar, varefter lagrådets utlåtande inhämtats över det omarbetade
förslaget. Enligt detta skola de bestämmelser om ett förenklat mortifikationsförfarande,
som banklagen och sparbankslagen innehålla, överflyttas till mortifikationslagen
och begränsas att gälla allenast sådana motböcker som avse
ett tillgodohavande ej överstigande 5,000 kronor. Avser motboken större belopp,
skall den av mortifikationslagen för andra fall anvisade strängare proceduren
vinna tillämpning. Postsparbanksböcker skola, liksom ira, vara undantagna
från mortifikationslagens bestämmelser.»

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Härefter redogör departementschefen för innehållet av lagrådets utlåtanden
och anför vidare:

»Lagrådet har icke funnit anledning till erinran mot den föreslagna lagstiftningens
allmänna grunder. Däremot hava av lagrådet eller dess särskilda
ledamöter framställts vissa anmärkningar rörande detaljer i förslagen
och avfattningen av vissa av de föreslagna bestämmelserna. I huvudsak
avse dessa erinringar frågor som äro av betydelse allenast för de svenska
och finska texterna. För att åstadkomma samförstånd beträffande de åtgärder
till vilka erinringarna kunna föranleda, hava överläggningar ägt rum mellan
en av lagberedningens ledamöter och den finske representanten vid förevarande
nordiska lagstiftningsarbete, varjämte skriftväxling ägt rum med de
danska och norska kommittéerna. Därvid har det visat sig att den finske
representanten i huvudsak kunnat ansluta sig till en på grundval av lagrådets
anmärkningar företagen överarbetning av texterna, och att i vissa punkter ett
närmande till de danska och norska texterna kunnat ske.

Vid förslagens överarbetning hava de flesta av lagrådets anmärkningar
blivit iakttagna. Under åberopande i denna del av de inom lagrådet
anförda grunder, torde nu huvudsakligen böra angivas de skäl som föranlett
att vissa av lagradets erinringar ansetts icke böra föranleda någon ändring
i de föreslagna bestämmelserna. Nämnas bör jämväl att, utöver de i lagrådets
utlåtande ifrågasatta ändringarna, vidtagits vissa smärre redaktionella
jämkningar för vilka närmare redogörelse icke torde behöva lämnas.

Vad först beträffar förslaget till lag om skuldebrev har, i fråga örn avfattningen
av 1 §, lagrådet påyrkat en närmare anslutning till de danska och norska
förslagen, vilka ej särskilt uttala att den som utfärdar ett skuldebrev skall
svara för sin förskrivning. Med hänsyn till det ganska utbredda bruket av
valutaklausuler i skuldebrev (''valuta bekommen’ e. d.) torde det emellertid
icke vara ur vägen att i en paragraf, vilken, såsom den förevarande, behandlar
frågan om den inverkan skuldebrevet röner av det bakomliggande rättsförhållandet,
antyda att förskrivningen är förbindande såsom sådan och alltså oavsett
huruvida det bakomliggande rättsförhållandet kommit till uttryck i en
särskild klausul eller icke. För övrigt synes det lämpligt och med god svensk
lagstil överensstämmande att låta en lag om skuldebrev inledas med en allmän
sats av den föreslagna lydelsen. Paragrafens avfattning har därför lämnats
oförändrad.

Angående avfattningen av 6 § första stycket, som handlar om uppskovsränta
i vissa fall, har lagrådet ansett att däri bör komma till uttryck dels att stadgandet
här gäller det fall att utfästelsen av ränta endast avser tiden till förfallodagen
och dels att stadgandet icke är tillämpligt örn det beror av borgenären
att betalning ej blir behörigen erlagd. I förstnämnda hänseende har jag
icke funnit nödigt att vidtaga någon ändring av förslagets avfattning; utan
särskilt stöd i texten torde det nämligen vara tydligt att bestämmelsen icke
avser att förhindra avvikande överenskommelser örn uppskovsränta. I övrigt

Kungl. Maj:ts proposition nr Z.

synes anmärkningen kunna tillgodoses på det sätt, att stadgandet erhåller en
lydelse, enligt vilken det blir tillämpligt allenast där betalningstiden försittes.

Tredje stycket av 6 § upptager en regel om ersättningsskyldighet, där borgenären
av dröjsmål med betalningen baft särskild skada, vilken ej skall anses
ersatt genom räntan. Förslagets huvudsakliga ståndpunkt i detta för närvarande
starkt omtvistade spörsmål har godtagits av lagrådet. Emellertid har
lagrådet ifrågasatt örn icke de förutsättningar för skadeståndsskyldighet vilka
i förslaget för ett särskilt hithörande fall angivas i 7 § andra stycket sista
punkten borde införas i den nu ifrågavarande allmännare bestämmelsen, vartill
därefter skulle i 7 § göras en hänvisning. Tillräckliga skäl torde dock icke
föreligga för den ifrågasatta redaktionella ändringen. Yad angår det fall
att dröjsmålet beror av borgenären, lärer av en jämförelse med 6 § första stycket
i dess nu föreslagna ändrade avfattning med tillräcklig tydlighet framgå,
att gäldenären skall vara fri från ersättningsskyldighet. De övriga i
berörda del av 7 § upptagna omständigheterna, vissa fall av s. k. force majeure,
förekomma jämförelsevis ofta i fråga om de betalningar i internationella
förhållanden, som avses i 7 §, men äro däremot praktiskt taget utan
betydelse i inhemska förhållanden — åtminstone örn man bortser från sådana
utomordentliga situationer som lära bliva föremål för särskild undantagslagstiftning,
angående moratorium o. dyl. Ett uppmärksammande just av dessa
sällsynta fall i 6 § skulle skymma blicken för vissa andra allmänna skadeståndsbetingelser
av större vikt, t. ex. örn skadans beskaffenhet att kunna förutses
av gäldenären, vilka ej lämpligen kunnat i detta sammanhang upptagas
till särskild reglering.

Två ledamöter av lagrådet hava påyrkat en saklig ändring i 6 § tredje stycket;
enligt deras mening borde stadgandet medgiva ersättning för all skada vilken
icke täckes av räntan. Till skillnad från lagberedningen anse alltså dessa
ledamöter att ersättning bör utgå även för förlust, som för borgenären uppkommit
genom att han nödgats upplåna medel till högre räntesats än den enligt
lag eller avtal utgående uppskovsräntan. Även om, åtminstone beträffande
några undantagsfall som inom lagrådet exemplifierats, vissa billighetsskäl
kunna åberopas till stöd för den påyrkade ändringen, torde dock för det övervägande
antalet fall en avgörande vikt tillkomma de praktiska hänsyn som av
lagberedningen åberopats till stöd för förslagets ståndpunkt. Denna, som
lämnats utan anmärkning av två av lagrådets ledamöter, har därför bibehållits.

Lagrådet har — under uttalande av att den i 8 § upptagna bestämmelsen innebure
upptagande i vår obligationsrätt av en allmän princip örn frihet för
domstolarna att åsidosätta villkor vilkas tillämpning i det särskilda fallet
finnes otillbörlig — ifrågasatt huruvida icke, örn denna princip skall lagfästas,
stadgandet i ämnet borde givas i avtalslagen såsom supplement till de
i nämnda lags 36—38 §§ behandlade specialfallen.

Under de i anledning av lagrådets utlåtande förda förhandlingarna med
grannländernas representanter vid samarbetet bär det emellertid visat sig att
enighet örn paragrafens ersättande med en bestämmelse i avtalslagen icke star
att uppnå. Vid sådant förhållande och då siven en allenast i skuldebrevslagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

given bestämmelse sadan som den föreslagna torde, av skäl som lagberedningen
framhållit, äga sitt fulla berättigande, har förslaget i denna del lämnats
oförändrat.

Enligt 17 § hör invändningen att ett löpande skuldebrev å gäldenärens vägnar
utfärdats av någon som därtill saknade behörighet till dem som kunna
göras gällande jämväl mot godtroende förvärvare av skuldebrevet. Motsättningsvis
kan man av denna bestämmelse sluta att god tro skyddar förvärvaren,
där utfärdaren var behörig att utfärda handlingen men i det särskilda fallet
missbrukat denna behörighet. Lagrådet har ifrågasatt att sistnämnda regel
borde, i åskådlighetens intresse, erhålla särskilt uttryck i lagen genom ett tilllägg
till 15 §.

Vid förhandlingarna med grannländernas representanter hava meningarna
varit delade beträffande behovet och lämpligheten av ett sådant tillägg. Med
hänsyn härtill och då det även utan det ifrågasatta tillägget måste vara tillräckligt
tydligt att god tro skyddar förvärvaren i det av lagrådet åsyftade
fallet, har någon omarbetning av lagrummet ej ansetts böra ifrågakomma.

Enligt 21 § andra stycket i förslaget äger en gäldenär som å löpande skuldebrev
verkställer räntebetalning eller avbetalning kräva att särskilt kvitto lämnas
och anteckning göres å skuldebrevet. Från denna regel göres det vittgående
undantaget, att ett skuldebrevet åtecknat kvitto icke må fordras, där fråga
är örn räntebetalning eller om sådan avbetalning som enligt skuldebrevet skall
ske å däri angiven tid, och betalningen erlägges till någon som, enligt vad
skuldebrevet utvisar, innehaft detta. Lagrådet har hemställt, att denna undantagsbestämmelse
måtte utgå eller förtydligas.

Enligt de förut omnämnda bestämmelserna i 16 och 20 §§ bereder ett löst
kvitto å erlagd ränta eller amortering gäldenären skydd mot förnyat krav, icke
blott fran betalningsmottagaren utan även fran annan innehavare av skuldebrevet.
Det skulle da i regel innebära ett onödigt betungande av borgenären
om man medgåve gäldenären rätt att påfordra skuldebrevets framskaffande i
och för påskrift. Sådan rätt torde böra tillerkännas honom endast i fall då
han, för den händelse skuldebrevet ej förses med påskrift, skulle kunna utsättas
för svårigheter när det gäller att bevisa att betalningsmottagaren verkligen
innehaft skuldebrevet. Med dylika svårigheter behöver man ej räkna när
betalningen erlägges till den som, enligt vad av skuldebrevet framgår, var dess
förste innehavare eller senare därå tecknats som borgenär. Då det emellertid
är tänkbart att gäldenären saknar kännedom örn en sådan påteckning, torde
man endast under förutsättning att han äger dylik kännedom böra betaga honom
rätten att fordra kvitto å handlingen. En jämkning av paragrafens avfattning
har därför synts erforderlig.

Enligt 8 § förslaget till promulgationslag skola skuldebrevslagens bestämmelser
örn ränte- och vinstkuponger med vissa undantag äga tillämpning jämväl
å kupong till äldre huvudförbindelse eller aktie. Lagrådet har ansett att
fran sadan tillämpning borde undantagas regeln i 25 § skuldebrevslagen första
stycket andra punkten, vilken innebär att verkan frånkännes avtal örn att

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

kupong skall förlora sin giltighet där den ej företes till inlösen inom tid som
understiger tre år. Förslagets ståndpunkt är motiverad därmed, att avtal örn
kortare tid än tre år för närvarande icke lära förekomma. En undantagsbestämmelse
till förmån för sådana avtal har därför synts vara överflödig. Häremot
har lagrådet erinrat, att avtal av denna art dock skulle kunna komma att
träffas före lagens ikraftträdande. Emellertid är det enligt min mening icke
nödigt eller lämpligt att genom särskild bestämmelse bereda skydd åt sådana
avtal.

Beträffande de bestämmelser 10 § av sistnämnda lagförslag innehåller örn
verkan av inteckningsåtgärd, som före skuldebrevslagens ikraftträdande kommit
till stånd i avseende å enkelt skuldebrev, har lagrådet ifrågasatt, huruvida
icke i samband med sagda bestämmelser — enligt vilka intecknat enkelt skuldebrev
som i paragrafen åsyftas skulle i viss mån göras till innehavarepapper
—- borde meddelas motsvarande föreskrifter angående enkla skuldebrev som
tillkommit före den dag då skuldebrevslagen trädde i kraft men intecknats
först efter sagda dag. Saknaden av föreskrift härom skulle nämligen enligt
lagrådets mening innebära att uppkomsten av två av lagen skilda men av den
stora allmänheten lätt sammanblandade typer av intecknade skuldebrev knappast
vore helt förebyggd.

Den av lagrådet befarade olägenheten av förslagets genomförande i oförändrat
skick torde emellertid näppeligen vara att befara. Ätt ett enkelt skuldebrev
förses med inteckningsmedgivande är numera i och för sig ytterst sällsynt;
och att just vid tiden för skuldebrevslagens ikraftträdande skulle förekomma
några sålunda beskaffade skuldebrev, som ännu icke blivit föremål för
inteckningsåtgärd, är högst osannolikt. Skulle emellertid, mot förmodan, i
något fall inträffa, att efter dagen för ikraftträdandet ansökan om inteckning
för ett tidigare tillkommet enkelt skuldebrev gjordes eller fullföljdes, förefaller
det ej alltför betänkligt att, såsom förslaget innebär, inteckningshavarens
ställning bedömes i enlighet med nu gällande lagstiftning. Det har alltså icke
ansetts nödigt att belasta paragrafen med de invecklade lagbestämmelser, som
ett beaktande av lagrådets erinran skulle föranleda.

I fråga om förslaget till lag angående vissa utfästelser om gåva har i 1 §
den av två ledamöter av lagrådet gjorda erinringen iakttagits. Därjämte hava
de anmärkningar som av lagrådet framställts i anslutning till 2 § beaktats.
Detta har föranlett, bland annat, att efter 3 § införts en ny 4 § beträffande gåva
genom insättning i bank för gåvotagarens räkning. I samband därmed har den
förutvarande 4 § sammanslagits med 5 §.

Beträffande förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25
april 1930 om arvsavtal har lagrådet, dock icke enhälligt, ansett, att i lagtexten
borde komma till uttryck vad i lagberedningens motiv yttrats örn att en
gåvoutfästelse skall vara underkastad testamentsreglerna, när den i det stora
hela är avsedd att utgå ur givarens kvarlåtenskap, men på samma gång i någon,
allenast obetydlig omfattning skall äga verkan redan under hans livstid.

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sami. Nr 2. 5

Kungl. Majlis proposition nr 2.

Ltt uttryckligt förbehåll i detta hänseende torde dock ej vara nödigt eller
lämpligt. Vad det skulle gälla vore att förebygga det kringgående av lagen
som bestode i att en givare, för att undgå de för testamente gällande föreskrifterna,
åtoge sig en eller annan personlig prestation, som ej vore av nämnvärd
omfattning i förhållande till den som borde utgå vid hans dödsfall. Man synes
dock icke behöva betvivla att i ett dylikt fall domstolarna även utan uttrycklig
anvisning skulle finna testamentsbestämmelserna äga tillämpning. Däremot
kan befaras att en anvisning av denna art, huru man än sökte avfatta densamma,
skulle giva anledning till tvivelsmål och ojämnhet i tillämpningen. Förslaget
har alltså i detta hänseende lämnats oförändrat, varemot det ansetts böra
ur annan synpunkt underkastas någon redaktionell jämkning.

Förslaget till lag om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje
man har föranlett vissa erinringar från lagrådets sida.

Salunda ifrågasätter lagrådet huruvida icke i förslaget borde angivas att,
när den tid är inne då tredje mannen icke längre har skyldighet att förvara
panten, han, bortsett från tänkbara särskilda avtalsförhållanden, är berättigad
att överlämna denna till panthavaren. Att emellertid tredje mannen är, icke
blott berättigad, utan även pliktig att så förfara, torde ligga i förhållandets
natur, varför något uttryckligt stadgande därom icke synes av nöden.

Lagrådet har vidare förordat sådan ändring i förslaget, att den underrättelse
till tredje mannen, som bör utgöra förutsättning för panträttens uppkomst,
skall under alla förhållanden utgå från pantägaren och icke, såsom förslaget
innebär, kunna med samma verkan lämnas av panthavaren. Till stöd härför
hava åberopats de alltför vittgående krav på omdömesgillt bedömande som
skulle ställas pa tredje mannen, därest han måste inlåta sig i prövning av
tillförlitligheten av en från panthavaren härrörande underrättelse.

Att göra pantsättningens verkan ovillkorligen beroende av ett från ägaren
omedelbart till tredje mannen lämnat meddelande synes emellertid innebära
ett onödigt långt gående formkrav. Skulle ägaren hava i en skriftlig handling
otvetydigt givit till känna sin avsikt att den av tredje mannen omhänderhavda
egendomen skall utgöra säkerhet för någon ägarens skuld, bör företeende
av en sådan urkund genom borgenärens försorg uppenbarligen icke äga
mindre långt gående rättsverkan än ett meddelande från pantsättaren själv.

Däremot synes det varken vara nödigt eller lämpligt att i detta sammanhang
godtaga jämväl en underrättelse som av panthavaren lämnas utan företeende
av skriftligt bevis om pantutfästelsen. Redan nu torde så gott som undantagslöst
förekomma att skriftlig urkund upprättas angående pantsättning
av egendom som innehaves av tredje man. Denna anordning, som uppenbarligen
är ägnad att förebygga ovisshet och tvister, synes vara förtjänt av
lagstiftningens stöd. Förslaget har därför jämkats därhän att, i fall då underrättelse
örn pantutfästelsen ej lämnats av pantsättaren själv utan av panthavaren,
denne skall förete skriftlig handling som visar att panträtt blivit utfäst.
I de flesta fall torde denna föreskrift lämpligast iakttagas därigenom
att styrkt avskrift av pantavtalet överlämnas. Men det bör icke möta hinder

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

för panthavaren att förete allenast handling innefattande utdrag av pantavtalet
eller ock särskild för meddelandets lämnande upprättad handling, örn blott
handlingen i fråga visar att pantupplåtelse föreligger.

Slutligen har lagrådet erinrat, hurusom förslagets redaktionella avfattning
kunde giva anledning till det missförstånd, att de legala reglerna om handpant
skulle undantagslöst tillämpas å det slags pantsättning som här avses. I
anledning härav har någon redaktionell jämkning vidtagits i den föreslagna
textens inledningsord.

Tiden för den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande synes lämpligen
kunna bestämmas till den 1 januari 1937.

I enlighet med vad nu anförts hava upprättats förslag till

1) lag örn skuldebrev;

2) lag angående införande av lagen örn skuldebrev;

3) lag angående vissa utfästelser örn gåva;

4) lag om tillägg till 6 kap. giftermålsbalken;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 juni 1928 (nr 279)
om arv;

6) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 april 1930 (nr 107)
om arvsavtal;

7) lag örn ändrad lydelse av 10 kap. 11 § handelsbaden;

8) lag om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man;

9) lag örn ändrad lydelse av 75 § utsökningslagen;

10) lag angående ändrad lydelse av 49—51 §§ lagen den 28 juni 1895
(nr 64) örn handelsbolag och enkla bolag;

11) lag angående tillägg till lagen den 12 augusti 1910 (nr 88) örn aktiebolag; 12)

lag angående tillägg till lagen den 25 maj 1917 (nr 257) örn försäkringsrörelse; 13)

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
örn bankrörelse;

14) lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
örn sparbanker;

15) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85)
om dödande av förkommen handling; samt

16) lag angående ändrad lydelse av §§ 5 och 13 förordningen den 4 mars
1862 (nr 10) örn tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer.»

Föredraganden hemställer att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.