Kungl. Maj:ts proposition Nr 29 (Proposition 1923:29)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

Nr 29.

Kung1. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
förvärvande och förlust av medborgarrätt; given Stockholms
slott den 26 januari 1923.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om förvärvande och
förlust av medborgarrätt.

GUSTAF.

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 21 höft. (Nr 29.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

Förslag

till

Lag

om förvärvande och förlust av medborgarrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Svensk medborgarrätt förvärvas, på grund av födsel, av

1. barn i äktenskap, vars fader är svensk medborgare;

2. barn i äktenskap, av vars föräldrar allenast modern är svensk
medborgare, såframt fadern ej har medborgarrätt i något land;

3. barn utom äktenskap, vars moder är svensk medborgare.

Födes barn i äktenskap efter faderns död eller sedan äktenskapet

gått åter eller upplösts genom äktenskapsskillnad, blir barnet svensk
medborgare allenast, såframt modern är svensk medborgare, eller ock
modern ej har medborgarrätt i något land men fadern vid äktenskapets
upplösning var svensk medborgare.

Hittebarn, som anträffas här i riket, anses, intill dess annat utrönes,
såsom svensk medborgare.

2 §•

Utländsk man eller utländsk ogift kvinna, som är född bär i riket
och oavbrutet här haft sitt hemvist intill uppnådd ålder av tjugutvå år,
blir svensk medborgare, såframt han eller hon icke under sista året
skriftligen avsagt sig rättigheten att bliva svensk medborgare och därvid
tillika med behörigt bevis styrkt sig äga medborgarrätt i annat
land. Rätt till avsägelse, som nu är nämnd, tillkommer ej den, vars
fader eller, då fråga är om barn utom äktenskap, moder själv begagnat
sig av sådan rätt.

Avsägelse, som i första stycket sägs, skall ske, om den, varom
fråga är, har sitt hemvist i Stockholm, hos överståthållarämbetet och
eljest hos Konungens befallningshavande i det län, inom vilket han har
sitt hemvist. Det åligger den myndighet, hos vilken avsägelse göres,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29. 3

att pröva, huruvida avsägelse» är behörigen gjord, samt att därom meddela
beslut.

3 §•

Utländsk kvinna, som gifter sig med svensk medborgare, förvärvar
genom äktenskapet svensk medborgarrätt.

Hava makarna barn samman före äktenskapet, blir jämväl barnet
svensk medborgare, såframt det är ogift och ännu ej fyllt aderton år.

4 §‘

Den, som, på grund av födseln, varit svensk, men förlorat sin
svenska medborgarrätt utan att bliva medborgare i annat land, återvinner
svensk medborgarrätt genom att taga sitt hemvist här i riket.

Den, som, på grund av födseln, varit svensk, men sedermera blivit
annat lands medborgare, återvinner svensk medborgarrätt, såframt han,
efter förlust av den utländska medborgarrätten, tager sitt hemvist här
i riket, eller ock, medan han har sitt hemvist här i riket, går sin utländska
medborgarrätt förlustig.

Konungen äger med avseende å viss främmande stat förordna, att
medborgare i den staten, som förut, på grund av födseln, varit svensk,
och som själv är född här i riket, eller vars båda föräldrar eller, då
fråga är om utom äktenskap född person, moder är född här i riket,
skall återvinna svensk medborgarrätt, då han under de fem sista åren
oavbrutet haft sitt hemvist här i riket. På grund av vad nu sagts må
medborgarrätt dock icke återvinnas av den, som ej fyllt tjugutvå år,
eller av kvinna, som är gift med utländsk medborgare, ej heller av
änka eller kvinna, vars äktenskap eljest är upplöst, förr än ett år förflutit
efter äktenskapets upplösning. Återförvärv av medborgarrätt enligt
detta stycke äge ej heder rum för den, som under sista året skriftligen
avsagt sig rättigheten att bliva svensk medborgare och därvid
med behörigt bevis styrkt sig äga medborgarrätt i annat land. Dylik
avsägelse skall ske, om den, v.arom fråga är, har sitt hemvist i Stockholm,
hos överståthållarämbetet och eljest hos Konungens befallningshavande
i det län, inom vilket han har sitt hemvist. Det åligger den
myndighet, hos vilken avsägelse göres, att pröva, huruvida avsägelse»
är behörigen gjord, samt att därom meddela beslut.

5 §.

Konungen äger, på ansökan, till svensk medborgare upptaga (naturalisera)
utlänning, som

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 29.

1. fyllt tjuguett år;

2. sedan fem år har sitt hemvist här i riket;

3. under sin vistelse här i landet fört en hederlig vandel; samt

4. har utväg att försörja sig och sin familj.

Finnes sökandens upptagande till svensk medborgare medföra
gagn för riket, eller har sökanden förut ägt svensk medborgarrätt, eller
föreligga eljest med hänsyn till sökandens förhållanden synnerliga skäl
för hans upptagande till svensk medborgare, må svensk medborgarrätt
honom beviljas utan hinder av här ovan stadgade villkor.

Träder ej sökanden enligt rätten i det land, han tillhör, i och med
sin naturalisation som svensk medborgare ut ur sitt medborgarrättsliga
förhållande till det landet, utan fordras härför medgivande av landets
regering eller annan myndighet därstädes, vare, såframt ansökningen
bifalles och sökanden ej redan styrkt, att sådant medgivande lämnats,
som villkor för medborgarrättens förvärvande stadgat, att sökanden skall
inom viss tid och inför den Konungens befallningshavande, som Konungen
bestämmer, styrka, att dylikt medgivande lämnats. Det åligger befallningshavanden
att pröva, huvuvida behörigt bevis företetts, och att därom
meddela beslut. Kan sökanden ej förete bevis, som nyss nämnts, må,
där synnerliga skäl därtill äro, medborgarrätt honom ändock av Konungen
beviljas.

Närmare bestämmelser angående ansökan om medborgarrätt och
den utredning, som erfordras för prövningen av sådan ansökan, givas
av Konungen.

6 §•

Vinner utländsk man svensk medborgarrätt enligt 2 eller 4 §, tillkommer
sådan rätt jämväl hans hustru och ogifta barn i äktenskap
under aderton år.

Vad i första stycket sägs gälle ej hustru eller barn, som vid den
tidpunkt, varom fråga är, icke har sitt hemvist här i riket, ej heller
hemskild hustru eller, vid hemskillnad eller efter äktenskaps återgång
eller äktenskapsskillnad, barn, som står under moderns vårdnad. Tager
sedermera hustrun under äktenskapets bestånd eller barn, som ännu
är ogift och under aderton år, under faderns livstid sitt hemvist här i
riket, eller varder hemskillnaden hävd, vinner hustrun eller barnet svensk
medborgarrätt, om mannen då fortfarande är svensk medborgare.

Varder utländsk man enligt 5 § upptagen till svensk medborgare,
medför detta, om därvid ej annorlunda bestämts, svensk medborgarrätt
även för hans hustru och ogifta barn i äktenskap under aderton år.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

7 §•

Vad i C § är stadgat därom, att barn i äktenskap förvärvar
svensk medborgarrätt tillsammans med fadern, skall äga motsvarande
tillämpning

å förhållandet mellan barn utom äktenskap och barnets moder,
såframt ej fadern har vårdnaden om barnet och lian icke är svensk
medborgare;

å förhållandet mellan barn i äktenskap och moder, som är
änka; samt

å förhållandet mellan barn i äktenskap och moder, vars äktenskap
eljest är upplöst eller som är hemskild, såframt barnet står under moderns
vårdnad.

8 §.

Svensk medborgarrätt förloras av den, som, genom naturalisation
eller giftermål eller ock eljest, blir medborgare i annat land och där
har eller efter förvärvet av medborgarrätten tager sitt hemvist. Oberoende
av hemvistet förloras svensk medborgarrätt av ogift barn under
aderton år, som blir utländsk medborgare genom föräldrarnas äktenskap.

9 §•

Svensk man eller svensk ogift kvinna, som är född utom riket
och aldrig här haft sitt hemvist, och vars båda föräldrar eller, då fråga
är om utom äktenskap född person, moder är född utom riket, förlorar
sin svenska medborgarrätt vid uppnådd ålder av tjugutvå år, såframt
ej dessförinnan Konungen, på ansökan, medgivit, att medborgarrätten
ändock må bibehållas. Med hemvist här i landet skall till sin verkan
vara likställd vistelse här för fullgörande av värnplikt eller för deltagande
i undervisningen vid svensk läroanstalt eller ock eljest under förhållanden,
som tyda på samhörighet med Sverige.

Förlust av medborgarrätt enligt denna paragraf för svensk man
medför förlust av sådan rätt även för hans hustru samt barn i äktenskap.
Yad nu är sagt äge motsvarande tillämpning å förhållandet mellan
en kvinna och hennes barn utom äktenskap.

10 §.

Vill någon, som är eller önskar bliva utländsk medborgare, erhålla
medgivande till utträde ur sitt medborgarrättsliga förhållande till
Sverige, göre därom ansökning hos Konungen. Bifalles dylik ansök -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

ning, vare, om sökanden ej redan är utländsk medborgare, som villkor
stadgat, att sökanden inom viss tid skall hava förvärvat medborgarrätt-i
annat land.

11 §•

Den, som förlorat svensk medborgarrätt på grund av stadgandet
i 7 § av lagen den 1 oktober 1894 om förvärvande och förlust av medborgarrätt,
äger, såframt han icke förvärvat medborgarrätt i annan stat
samt förutsättningarna för förlust av medborgarrätt enligt 9 § i denna
lag icke heller äro för handen, återvinna svensk medborgarrätt genom
att i enlighet med de närmare bestämmelser, som av Konungen meddelas,
hos svensk beskickning eller svenskt konsulat skriftligen anmäla
sin önskan att åter bliva svensk medborgare.

Genom anmälan, som i första stycket sägs, förvärvas, under enahanda
villkor, som där stadgas, svensk medborgarrätt

dels av kvinna, som förvärvat svensk medborgarrätt genom födseln,
men enligt stadgandet i första stycket av 6 § i lagen den 1 oktober
1894 förlorat sin svenska medborgarrätt genom giftermål med den, som
ej är svensk medborgare,

dels ock av den, som väl ej förut ägt svensk medborgarrätt, men
skulle varit svensk medborgare på grund av födseln, såframt ej dessförinnan
hans fader eller, då fråga är om utom äktenskap född person,
hans moder förlorat sin svenska medborgarrätt enligt 7 § i lagen den
1 oktober 1894.

Person, som ovan i denna paragraf nämns, vinner svensk medborgarrätt
jämväl genom att taga sitt hemvist här i riket, även om
sådant ej följer av stadgandet i 4 § första stycket.

Anmälan, som i denna paragraf sägs, kan ej med laga verkan
göras av den, som ej fyllt aderton år.

När någon blir svensk medborgare enligt denna paragraf, skall
vad i 6 § första och andra styckena samt 7 § är för där avsedda fall
stadgat lända till efterrättelse; dock skall det i 6 § andra stycket stadgade
undantaget med avseende å hustru och barn, som icke hava sitt
hemvist här i riket, ej gälla för det fall att den svenska medborgarrätten
vinnes genom anmälan hos svensk myndighet i utlandet.

12 §.

Vill någon erhålla förklarande att han är svensk medborgare, må
han därom göra ansökan hos Konungen, som, därest förhållandet utredes,
meddelar dylikt förklarande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1924, då förordningen
den 27 februari 1858 angående ordningen och villkoren för utländsk
mans upptagande till svensk medborgare och lagen den 1 oktober 1894
om förvärvande och förlust av medborgarrätt skola upphöra att gälla.

För person, som i första stycket av 9 § sägs, och som uppnår
tjugutvå års ålder under något av åren 1924—1926, skall förlust av
medborgarrätten under de i 9 § stadgade förutsättningar inträda först
med utgången av år 1926.

Står bestämmelse i traktat, som Sverige ingått med främmande
stat och som vid denna lags ikraftträdande är gällande, i strid med vad
i samma lag är stadgat, skall den bestämmelsen lända till efterrättelse.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

Utdrag av protokollet över justitiedepartem en t särenden, hållet inför
Hans May.t Konungen i statsrådet i Malmö den 27 september
1922.

Närvarande:

Statsråden Lindqvist, Svensson, Hansson, Åkerman, Linders.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman, anmäler
ärende angående förslag till ny lag om förvärvande och förlust av medborgarrätt.
Därvid anför föredraganden följande:

Nu gällande bestämmelser om förvärvande och förlust av svensk
medborgarrätt finnas inrymda, förutom i § 33 regeringsformen, dels i
lagen den 1 oktober 1894 om förvärvande och förlust av medborgarrätt
och dels i förordningen den 27 februari 1858 angående ordningen
och villkoren för utländsk mans upptagande till svensk medborgare,
vilken förordning även den är av lags natur.

Nyssnämnda år 1894 utfärdade medborgarrättslag, som trädde i
kraft den 1 januari 1895, utgjorde det svenska resultatet av ett under
åren 1888—1890 bedrivet samarbete på nu ifrågavarande lagstiftningsområde
mellan kommitterade för Sverige, Norge och Danmark. Frånsett
några smärre ändringar, vilka alla kunna betraktas som allenast
förtydligandeD, överensstämde 1894 års lag i sitt ursprungliga skick helt
och hållet med de kommitterades svenska lagförslag. Sedermera bar
lagen undergått allenast ett par ändringar av mer underordnad betydelse.

Frågan om en mera genomgripande revision av den svenska medborgarrättslagstiftningen
bar emellertid varit uppe vid olika tillfällen.
Sålunda togs initiativet till en betydelsefull ändring av 1894 års medborgarrätts!
ag bland annat av riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t av
den 17 maj 1912 (nr 132). I denna skrivelse riktade sig riksdagen i huvudsak
mot stadgandet i 7 § av 1894 års lag därom att en utomlands boende
svensk i regel förlorar sin svenska medborgarrätt allenast på grund av

Kung!. Maj:ts proposition Nr 29. 9

tioårigt oavbrutet hemvist utom riket. Riksdagens hemställan i nämnda
skrivelse gick ut därpå, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida
och i vad mån sådan ändring i gällande lagstiftning om förvärvande
och förlust av medborgarrätt kunde vidtagas, att såsom regel svensk
statsborgare ej utan sin egen vilja och vetskap förlorade sitt svenska
statsborgarskap, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna
utredning kunde föranleda.

Över denna riksdagens skrivelse inhämtades yttranden från Sveriges
ministrar och eu del svenska generalkonsuler och konsuler i utlandet. De
över skrivelsen inkomna utlåtandena överlämnades sedermera till generalkonsul
Adolf Berencreutz, vilken chefen för justitiedepartementet, enligt
nådigt bemyndigande, den 7 december 1917 tillkallat för att såsom sakkunnig
inom departementet biträda med verkställande av en förberedande
undersökning för en tillärnad revision av lagstiftningen om förvärvande
och förlust av medborgarrätt. Resultatet av den Berencreutz sålunda
anförtrodda förberedande utredningen, omfattande bland annat en redogörelse
för utländsk lagstiftning på ifrågavarande område, blev därefter
i juli 1918 av honom avlämnad till chefen för justitiedepartementet.

Därefter fick frågan om ny medborgarrättslagstiftning vila, till
dess Kungl. Maj:t den 7 maj 1920, på hemställan av dåvarande chefen
för justitiedepartementet, beslöt inbjuda de norska och danska regeringarna
att med Sverige deltaga i ett gemensamt arbete för vinnande
av en reformerad, i huvudsak ensartad lagstiftning på det medborgarrättsliga
området. Sedan de norska och danska regeringarna avgivit
jakande svar på denna inbjudan, togo förhandlingar i ämnet mellan
delegerade för de tre länderna sin början i februari 1921 samt slutfördes
i november månad samma år. Delegerade vid dessa förhandlingar hava
varit: för Sverige statssekreteraren och expeditionschefen i justitiedepartementet
Sven Hagströmer, för Norge förutvarande expeditionschefen
i norska justitiedepartementet, sorenskriver Einar Hanssen samt för
Danmark departementschefen i danska inrikesministeriet Fr. MartensenLarsen.
Såsom resultat av sitt arbete framlade de delegerade förslag
till särskilda nya lagar för Sverige, Norge och Danmark om förvärvande
och förlust av medborgarrätt jämte åtföljande, för alla tre förslagen
gemensamma motiv. Det svenska tryckta betänkandet i ämnet överlämnades
till Kungl. Maj:t av den svenske delegerade med skrivelse den
15 december 1921.

Över det svenska förslaget till ny medborgarrättslag hava utlåtanden
inhämtats från överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser
i riket samt från Sveriges ministrar och en del svenska generalkonsuler
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 24 käft. (Nr 29.) 2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

och konsuler i utlandet, varjämte över förslaget inkommit yttranden
från styrelserna för Fredrika Bremerförbundet och Nationalföreningen
mot emigrationen, från arbetsutskottet inom Riksföreningen för svenskhetens
bevarande i utlandet samt från det trettonde svenska handelskammarmötet
i Gävle.

Innan jag närmare ingår på eu redogörelse för innebörden av de
delegerades lagförslag samt för de smärre ändringar, som jag anser
detta böra undergå, torde det tillåtas mig att med några ord beröra nu
ifrågavarande lagstiftningsfrågas ställning i Norge och Danmark.

I Norge är nu gällande lag om statsborgarrätt av den 21 april
1888 och härleder sig alltså från tiden närmast före det tidigare skandinaviska
samarbetet på nu förevarande område. I huvudsaklig överensstämmelse
med det ur detta samarbete framgångöa förslaget avläts till
1900—1901 års norska storting proposition om ny statsborgarrättslag
för Norge. Innan vederbörande stortingskommitté hann avgiva utlåtande
över denna proposition, inkom emellertid till norska justitiedepartementet
från vissa kommitterade, som tillsatts för att utreda spörsmålet om Norges
anslutning till fyra av nederländska regeringen föreslagna konventioner
om internationell privaträtt, en framställning, i vilken framhölls önskvärdheten
därav, att vid den norska medborgarrättslagstiftningens revision
toges hänsyn till möjligheten av att dessa konventioner biträddes
av Norge. På anmodan av nyssnämnda departement utarbetade dessa
kommitterade — i det följande benämnda de norska folkrättssakkunniga
— därefter ett motiverat utkast till de förändringar, som de ansågo att
det genom propositionen framlagda lagförslaget borde undergå. Avskrift
av detta utkast tillställdes sedermera stortinget för att tagas under övervägande
av vederbörande stortingsutskott. På förslag av konstitution skommittén
blev emellertid propositionen av odelstinget återsänd till regeringen.
Nytt förslag i ämnet framlades sedermera i proposition till 1916 års
storting. Denna proposition, som i något större utsträckning än den föregående
avvek från det skandinaviska kommittéutkastet, blev dock aldrig
föremål för realitetsbehandling under då löpande valperiod (1916 —1918).
Till 1919 års storting avläts därefter ny proposition i ämnet, vilken, bortsett
från eu del mindre avvikelser, var lika lydande med 1916 års förslag.
Över denna 1919 års proposition avgav stortingets justitiekommitté utlåtande
den 20 maj 1920, i vilket utlåtande propositionen med vissa
smärre ändringar tillstyrktes. I anledning av det från svensk sida föreslagna
samarbetet på nu ifrågavarande lagstiftningsområde beslöt emellertid
odelstinget den 18 november 1920 att uppskjuta behandlingen av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

justitiekommitténs utlåtande. Sedan samarbetet därefter påbörjats, beslöt
odelstinget den 6 september 1921, att nämnda utlåtande icke skulle upptagas
till behandling. I Norge förelåg alltså vid de delegerades påbörjande
av sina förhandlingar ett i stortinget redan utskottsbebandlat
förslag om ny norsk medborgarrättslags tutning. Sedan de delegerade
avgivit sitt betänkande, blev. ny proposition i ämnet avlåten till stortinget
den 31 mars 1922. Frånsett några mindre jämkningar överensstämde
det genom denna proposition framlagda lagförslaget helt och
hållet med de delegerades norska förslag. På hemställan av justitiekommittén
bar odelstinget emellertid sedermera fattat beslut om att
förslaget icke skall upptagas till behandling av innevarande års odelsting.

I Danmark äro gällande regler om medborgarrätt inrymda — förutom
i § 50 av 1915 års grundlag, där en regel gives om sättet för
förvärv av medborgarrätt genom naturalisation — i en den 19 mars
1898 dagtecknad »Lov om Erhvervelse o g Fortabelse af Indf0dsret».
Denna lag, vilken grundar sig på 1888—1890 års skandinaviska samarbete,
är i stort sett lika lydande med 1894 års svenska lag. I ett
väsentligt avseende skiljer den sig dock från den svenska lagen. I den
danska lagen återfinnas nämligen ej numera några bestämmelser, motsvarande
7 och 8 §§ i den svenska lagen, om förlust av medborgarrätt
på grund allenast av viss tids hemvist utom riket (den s. k. tioårslagen)
samt om återvinnande av medborgarrätt för den, som på detta sätt gått
sin medborgarrätt förlustig. Stadganden, motsvarande dessa bestämmelser,
funnos visserligen ursprungligen intagna även i 1898 års danska
lag, men redan innan tio år hunnit förflyta från lagens ikraftträdande
och således innan bestämmelserna hunnit verka, blevo de upphävda
genom en lag av den 23 mars 1908. Någon proposition på grundval
av de delegerades danska förslag har ännu ej blivit avlåten till den
danska riksdagen.

De av de delegerade framlagda norska och danska förslagen överensstämma
i stort sett med det svenska. Mellan dem förefinnas dock
en del olikheter. Såsom den väsentligaste av dessa torde vara att betrakta
att, på grund av den danska grundlagens föreskrift att ingen
utlänning kan erhålla dansk medborgarrätt annat än genom lag, bestämmelserna
om naturalisation måst i det danska förslaget begränsas
till att i huvudsak innehålla allenast en hänvisning till att dansk medborgarrätt
även kan förvärvas genom naturalisation i enlighet med
nämnda grundlagsföreskrift. En del andra skiljaktigheter av mera underordnad
art får jag tillfälle att beröra i det följande vid behandlingen av
det svenska förslagets särskilda stadganden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

Angående det svenska förslagets huvudsakliga innehåll, dess förhållande
till nu gällande svensk rätt, de mot förslaget i avgivna utlåtanden
framställda anmärkningarna och de smärre ändringar, som de
delegerades svenska förslag på grund härav eller ock eljest enligt min
mening bör underkastas, tillåter jag mig anföra följande.

Det svenska förslaget går ut på erhållandet av en lag, som skulle
ersätta såväl 1894 års medborgarrättslag’som 1858 års natur ali sationsförordning.
Att samtliga medborgarrättsstadganden på detta sätt sammanföras
i en och samma författning — såsom fallet redan nu är i Norge
— torde icke kunna betraktas annat än som en fördel.

I förslaget innefattas bestämmelserna om förvärvande av svensk
medborgarrätt i 1 — 7 §§ och stadgandena om förlust av denna rätt i
8-10 §§.

Grundläggande för förvärv av medborgarrätt äro enligt förslaget
i huvudsak följande omständigheter, nämligen:

födsel av föräldrar (fader, i vissa fall moder), som själva äga svensk
medborgarrätt (1 §);

födsel i Sverige jämte efterföljande oavbrutet hemvist där intill
uppnådd tjugutvå års ålder (2 §);

för kvinna: giftermål med svensk man (3 § första stycket);
för minderåriga barn: legitimation genom föräldrarnas äktenskap,
då fadern är svensk medborgare (3 § andra stycket);

för förutvarande svenska medborgare under vissa förutsättningar:
bosättning i riket, respektive oavbrutet hemvist där under viss tid
(4 §); samt

naturalisation (5 §).

De fall, då hustru följer man och då barn följa sina föräldrar vid förvärv
av medborgarrätt, äro sammanförda i tvenne särskilda paragrafer, av
vilka den ena (6 §) behandlar de fall, då hustru och barn följa mannenfadern,
och den andra (7 §) de fall, då barn i nu förevarande avseende
följa modern.

Förlust av svensk medborgarrätt skall enligt förslaget i regel inträda
i följande fall, nämligen:.

vid förvärv av medborgarrätt i annat land (8 §); och
för den andra utom riket födda generationen svenskar — jämte
hustru och barn — vid uppnådd ålder av tjugutvå år (9 §);

varjämte en svensk medborgare skall kunna genom särskilt beslut
av Konungen erhålla medgivande till utträde ur sitt medborgarrättsliga
förhållande till Sverige (10 §).

Slutligen hava införts bestämmelser rörande återvinnande av svensk

Kungl. Maj:ts proposition, Nr 29.

medborgarrätt för sådana personer, som enligt 7 § i 1804 års lag förlorat
sin svenska medborgarrätt på grand allenast av viss tids utomlandsvistelse
(11 §), samt föreskrivits, vilka författningar skola upphävas
genom den nya lagen, varjämte meddelats visst övergångsstadgande
rörande 9 § (efter bestämmelsen om lagens ikraftträdande).

Enligt förslaget skulle avhjälpas de olägenheter, med vilka våra
nuvarande medborgarrättsstadganöen enligt mångårig erfarenhet måste
anses vara behäftade. Erforderlig hänsyn har därjämte vid förslagets
utarbetande tagits till de förändringar i nu gällande medborgarrättsregler,
som böra föranledas av vår nyare lagstiftning främst på familjerättens
område samt av den svenska internationella privaträttens anslutning till
den s. k. statsborgarskapsprincipen, varför Sveriges tillträdande av Aussa
s. k. Haagkonventioner är ett uttryck.

Förslaget har också hos de myndigheter och föreningar, som yttrat
sig över detsamma, rönt ett synnerligen gynnsamt mottagande. Från
flera håll har uttryckligen uttalats tillfredsställelse med förslaget i dess
helhet eller i allt fall med dess huvudsakliga delar. Särskilt är detta
fallet beträffande de föreslagna stadgandena om skärpning av de normala
förutsättningarna för vinnande av naturalisation och — å andra sidan
— om ökad möjlighet till medgivande i särskilda fall av dispens från
dessa förutsättningar (5 §), om lättad tillgång för förutvarande svenskar
att återvinna svensk medborgarrätt (4 och 11 §§) samt om utbyte av
de niwarande stadgandena om förlust av medborgarrätten på grund
allenast av viss tids utomlandsvistelse — den s. k. tioårslagen — mot andra
betydligt avvikande bestämmelser (9 §). Den förändrade medborgarrättsliga
ställning, som förslaget i olika avseenden för särskilda fall tillerkänner
en gift kvinna eller änka och hennes barn (främst genom 6,
7 och 8 §§), har i stort sett vunnit gillande bland annat av Fredrika
Bremerförbundets styrelse, vilken dock särskilt i visst avseende påkallat
ännu en ändring, till vilken jag får tillfälle att återkomma ATid behandlingen
av 8 §.

Med avseende å förslagets särskilda bestämmelser samt de smärre
ändringar, som detta enligt min mening bör iindergå, är att nämna
följande.

1 §•

I 1 § stadgas de fall, då svensk medborgarrätt förvärvas genom
födseln. Därvid bygger förslaget, liksom nu gällande rätt, på härstamningsprincipen,
på det sätt att barn i äktenskap, vars fader, och
barn utom äktenskap, vars moder har svensk medborgarrätt, genom

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

födseln bli svenska medborgare (första stycket första punkten och tredje
stycket). Enligt förslaget skola emellertid — i motsats till vad fallet
är enligt nuvarande rätt — barn i äktenskap i vissa fall genom födseln
förvärva svensk medborgarrätt, ehuru allenast modern är svensk
medborgare, nämligen då fadern ej äger medborgarrätt i något land
eller ock barnet födes efter faderns död (andra stycket). Sistnämnda
stadgande sammanhänger nära med vissa andra bestämmelser i förslaget,
nämligen till sin förra del med bestämmelsen i 8 §, enligt vilken en
svensk kvinna, vilken gifter sig med en man, som ej äger medborgarrätt
i något land, ej skall genom giftermålet förlora sin svenska medborgarrätt,
och till sin senare del — beträffande ett postumt barns
medborgarrätt — med stadgandet i 7 §, enligt vilket en änkas förvärv
av svensk medborgarrätt i regel skall omfatta även hennes minderåriga
barn i äktenskap.

Som en naturlig konsekvens av stadgandet i andra stycket om
postumt barns förvärv av svensk medborgarrätt genom födseln har (i
andra punkten av första stycket) gjorts motsvarande undantag från
huvudregeln i första stycket därom att barn i äktenskap genom födseln
erhåller faderns svenska medborgarrätt. Detta har skett för att, främst
i förhållandet till de två övriga skandinaviska staterna, beträffande vilka
föreslagits en regel motsvarande den i andra stycket intagna, undvika
uppkomst för ett postumt barn av dubbel medborgarrätt.

Slutligen har som sista stycke i 1 § föreslagits en bestämmelse
om hittebarns medborgarrätt, fullständigt motsvarande 10 § i 1894 års
lag. Att detta stadgande fått sin plats i 1 § har tydligen sin grund
i antagandet, att ett i Sverige anträffat hittebarn är fött under sådana
omständigheter, att det enligt förut i 1 § meddelade bestämmelser genom
födseln förvärvat svensk medborgarrätt.

I 1 § sådan den avfattats i de delegerades förslag har jag ingen
ändring att föreslå. Några av de i ärendet hörda myndigheterna hava
ifrågasatt erforderligheten av att meddela särskilda bestämmelser för ett
postumt barns medborgarrätt genom födseln. Som skäl för denna sin
åsikt hava de huvudsakligen anfört, att det förutsatta fallet skulle vara
allt för sällsynt för att kräva särskilda bestämmelser. Denna uppfattning
kan jag ej dela. Att t. ex. en svenskfödd änka efter en — vanligen
då här i Sverige bosatt — utlänning omedelbart efter mannens
död söker vinna svensk medborgarrätt genom naturalisation torde ej
förekomma så sällan. Då enligt de delegerades förslag, till vilket jag
i denna del ansluter mig, bevis om befrielse från förutvarande medborgarskap
endast helt undantagsvis skulle fordras som förutsättning

Kungl. May.ts proposition Wr 29.

för förvärv av medborgarrätt genom naturalisation, skulle det lätt kunna
inträffa, att en dylik änka vunne svensk medborgarrätt så tidigt efter
äktenskapets upplösning genom mannens död, att hon fortfarande då
vore havande med barn avlat i äktenskapet. Detta skulle än lättare
kunna komma att bliva händelsen, om, på sätt jag i det följande kommer
att förorda, i den blivande lagen icke kominer att, på sätt de
delegerade föreslagit, intagas någon föreskrift om avläggande av
trohetslöfte som förutsättning för förvärv av medborgarrätt genom
naturalisation. Om ej särskilda bestämmelser meddelas om den medborgarrättsliga
ställning ett dylikt postumt barn får genom födseln,
skulle stark tvekan kunna uppstå i detta avseende. Detta torde bäst
framgå därav, att av de myndigheter, som ifrågasatt nu förevarande
bestämmelsers behövlighet, en synes hålla före att, i fall särskilda regler
ej meddelas, barnet, på grund av 1 §:s formulering, icke skulle genom
födseln förvärva svensk medborgarrätt, under det att två andra av nämnda
myndigheter, under åberopande av 7 § i förslaget eller i allt fall av
grunderna för detta lagrum, mena, att ett sådant barn skulle genom
födseln bliva svensk medborgare. För undanrödjande av varje tvekan,
hur ett fall sådant som det förevarande bör bedömas, anser jag därför,
i likhet med de delegerade, lämpligast, att särskild regel meddelas
uti ifrågavarande avseende. En bestämmelse i nu förevarande riktningvar
också upptagen i det i det norska stortinget redan utskotts behandlade
förslaget. När en utländsk mans änka vid ett postumt barns
födelse äger svensk medborgarrätt, torde detta, på sätt de delegerade även
framhållit, för närvarande praktiskt taget alltid bero därpå, att hon förvärvat
svensk medborgarrätt efter mannens död (enligt de två första
styckena av 4 § eller enligt 5 §). Det enda naturliga synes då vara, att
det postuma barnet genom födseln blir svensk medborgare och sålunda
förvärvar samma medborgarrätt, som innehaves av den enda kvarvarande
av dess föräldrar och — enligt 7 § — i regel jämväl av dess äldre
minderåriga syskon.

2 §•

Stadgandet i förslagets 2 § återgiver i en i vissa avseenden något
förtydligad form bestämmelsen i första stycket av samma paragraf i
1894 års lag. Enligt stadgandet skall, liksom enligt nuvarande rätt,
utländsk man eller utländsk ogift kvinna, som är född här i Sverige
och oavbrutet här haft sitt hemvist, förvärva svensk medborgarrätt vid
fyllda tjugutvå år, såframt han eller hon icke under sista året — d. v. s.
inom ett år efter uppnåendet av den svenska myndighetsåldern tjuguett

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

år — hos Kungl. Maj:ts befallningshavande skriftligen avsagt sig rättigheten
att bliva svensk medborgare samt därvid tillika med behörigt
bevis styrkt sig äga medborgarrätt i annat land. Emellertid föreskrives
tillika, jämväl i nära anslutning till vad nu gäller, att rätt till sådan
avsägelse, som nyss sagts, ej skall tillkomma den, vars fader — eller,
då fråga är om barn utom äktenskap, moder — själv begagnat sig av
sådan rätt. En följd av denna sistnämnda föreskrift blir således den,
att förvärvet av svensk medborgarrätt enligt 2 § blir ovillkorligt för
den andra här i riket födda generationen utlänningar.

Någon ändring i vad sålunda, i nära överensstämmelse med nu
gällande rätt, föreslagits, har jag ej att förorda. Stadgandet vilar på
den enligt min mening riktiga åsikten, att man till de av en individs
vilja oberoende omständigheter, vilka normalt fästa honom vid staten,
bör räkna icke blott härstamning, utan även ett faktiskt inlevande i
samhället allt ifrån födelsen.

För Norge, där ett motsvarande stadgande för närvarande ej finnes,
har den norske delegerade väl föreslagit en bestämmelse i nu ifrågavarande
riktning, men han har ansett försiktigast att låta ett förvärv
av medborgarrätt på nu förevarande grund inträda villkorligt först för
den andra och ovillkorligt först för den tredje inom riket födda generationen
utlänningar. I det norska förslaget har därför som en ytterligare
förutsättning för medborgarrättsförvärvets inträde stadgats, att även
vederbörandes fader eller, då fråga är om utom äktenskapet född person,
moder är född inom landet.

Ett par av de över det svenska förslaget hörda myndigheterna hava
ifrågasatt, huruvida ej en dylik skärpning av villkoren för förvärv av
medborgarrätt enligt 2 § borde stadgas även i den svenska lagen. Härtill
synas mig dock ej föreligga tillräckliga skäl. Från intet håll har
kunnat påvisas, att stadgandet i sin nuvarande avfattning vare sig i
Sverige eller i Danmark, där ju motsvarande bestämmelse gäller, medfört
några olägenheter. Härtill kommer ännu ett skäl, som jag anser
böra tillerkännas en viss betydelse. På sätt redan förut nämnts hyllar
Sveriges internationella privaträtt den s. k. statsborgarskapsprincipen,
som låter medborgarrätten och icke domicilet bli avgörande för frågan
vilken rättsordnings regler vederbörande blir underkastad i flera viktiga
hänseenden (se härom närmare de delegerades betänkande sid. 77). Det
torde vara klart, att det från nu angivna synpunkt måste vara av en
viss vikt, att personer, som allt ifrån sin födelse och till uppnåendet
av mogen ålder, helt levt sig in i svenska förhållanden och även i de
flesta fall torde i den allmänna uppfattningen gälla som svenskar, ock -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

sä i verkligheten bliva detta och sålunda tvingas att i nämnda avseenden
i allo vara underkastade allenast svenska rättsregler.

3 §■

Stadgandet i första stycket av 3 § därom, att eu utländsk kvinna,
som gifter sig med svensk man, genom giftermålet förvärvar svensk
medborgarrätt, överensstämmer helt och hållet med bestämmelsen i motsvarande
lagrum i 1894 års lag. Regeln är också erkänd i, praktiskt
taget, all utländsk rätt. Endast eu del sydamerikanska stater torde
ej — åtminstone ej utan väsentliga modifikationer — omfatta densamma.
Den grundar sig på en naturlig hänsyn till den gemenskap makarna
emellan, som uppkommer genom äktenskapet, och till de olägenheter i
olika riktningar, som skulle bli eu följd av att makarna hade medborgarrätt
i var sin stat.

Nämnas kan, att nyligen i vissa länder väckts förslag om tillerkännande
åt den gifta kvinnan av en mera självständig medborgarrättslig
ställning. Dessa förslag hava dock veterligen ännu ej lett till
några definitiva resultat. I Amerikas förenta stater har emellertid ett
förslag i nu nämnd riktning (den s. k. Cablebillen) framskridit så långt,
att det den 20 juni i år antagits av representanternas hus. Enligt detta
förslag skulle bl. a. å ena sidan en utländsk kvinna icke endast genom
sitt giftermål med en amerikansk medborgare förvärva amerikansk medborgarrätt
och å andra sidan ej heller en amerikansk kvinna endast
genom sitt giftermål med en utländsk medborgare förlora sin amerikanska
medborgarrätt.

I andra stycket av 3 § i förslaget gives en regel om förvärv av
svensk medborgarrätt genom legitimation. Det föreslås där i nära överensstämmelse
med motsvarande stadgande i andra stycket av 3 § i 1894
års lag att, om vid en utländsk kvinnas giftermål med en svensk medborgare
makarna hava barn samman före äktenskapet, även barnet skall
bli svensk medborgare, såframt det är ogift och minderårigt. Att enligt
min mening detta stadgande bör undergå en jämkning — i det att uttrycket
»minderårigt» torde böra utbytas mot »icke fyllt tjuguett år» —
får jag tillfälle att närmare omnämna vid behandlingen av ett liknande
spörsmål vid 6 §.

4 §:

I 4 § av förslaget äro sammanförda alla stadganden om automatiskt
återvinnande av svensk medborgarrätt för förutvarande svenska
medborgare. De enda bestämmelser i denna riktning, som vår nuvarande
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 24 höft. (Nr 29.) 3

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

ratt känner, äro de, som återfinnas i första och andra styckena av 8 §
i 1894 års lag (det senare tillagt genom lagändring den 7 maj 1909).
I det förstnämnda av dessa lagrum stadgas, att den, som förlorat sin
svenska medborgarrätt enligt 7 § i samma lag — den s. k. tioårslagen
— och icke blivit medborgare i annat land, skall återvinna sin svenska
medborgarrätt, då han tager hemvist i riket; och i andra stycket
av 8 § föreskrives, att — om Konungen överenskommit med främmande
stat, att den, som varit svensk medborgare och vunnit medborgarrätt i
det främmande landet, skall anses hava avstått från denna rätt, när han
ånyo bosatt sig här i riket och härstädes vistats viss tid — den, som på
sådan grund upphör att vara utländsk medborgare, skall samtidigt återvinna
sin svenska medborgarrätt. Dylika överenskommelser finnas slutna
med Amerikas förenta stater (konvention den 26 maj 1869 med dithörande
protokoll) och med Argentina (vänskaps-, handels- och sjöfartsfördrag
den 17 juli 1885, tilläggsartikel). Enligt dessa konventioner
förlorar en ursprungligen svensk medborgare, som blivit naturaliserad
i någon av nyssnämnda två stater, sin medborgarrätt därstädes, då han
vistats i Sverige oavbrutet under två år.

Enligt vår nuvarande lag är alltså det automatiska återvinnandet
av medborgarrätten för förutvarande svenskar, som åter tagit sitt hemvist
i Sverige, inskränkt till allenast tvenne särskilda fall, då vederbörande
eljest ej skulle äga medborgarrätt i något land. I förslaget åter
har regeln utsträckts till att omfatta alla de fall, då eu förutvarande
svensk medborgare blivit eller eljest skulle bliva medborgarrättslös,
detta må nu hava föranletts av bestämmelse i svensk lag, av föreskrift
i särskilda traktater eller av stadgande i utländsk lag. Med det fall
att vederbörande blivit medborgarrättslös har — såsom förhållandet
är även enligt nu gällande rätt, då fråga är om återförvärv enligt första
stycket av 8 § i 1894 års lag — likställts det, då han är utländsk
medborgare allenast på den grund att han genom födseln förvärvat,
jämte den svenska, jämväl utländsk medborgarrätt. Å andra sidan
har emellertid stadgandets tillämplighetsområde något inskränkts därigenom,
att det begränsats till att gälla allenast sådana förutvarande
svenska medborgare, vilka hava den närmare anknytning till Sverige,
som måste anses ligga däri, att de förvärvat svensk medborgarrätt genom
födseln (jfr 1 §).

Nu ifrågavarande stadganden äro i förslaget upptagna i första och
andra styckena av 4 § (jfr även beträffande gift kvinna tredje stycket
samt beträffande person, anställd i främmande stats tjänst, sista stycket
av samma paragraf). Regeln i första stycket torde i huvudsak få till -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 29. 19

Inropning å personer, som förlorat sin medborgarrätt enligt 7 § i 1S94
års lag eller enligt de i förslagets 9 § föreslagna reglerna, och som ej
förvärvat medborgarrätt i annat land. Och regeln i andra stycket torde
särskilt få betydelse för svenskfödda personer, som förvärvat medborgarrätt
i stater, i vilka antingen beträffande alla medborgare eller i
allt fall beträffande medborgare, som äro födda utomlands eller förvärvat
medborgarerätt genom naturalisation, gäller — det må nu vara på
grund av bestämmelse i vederbörande utländska lands lag eller enligt
särskilda med Sverige slutna traktater — den regeln, att medborgarrätten
går förlorad genom viss tids vistelse antingen i vederbörandes
ursprungliga hemland eller i allt fall utom riket (t. ex. Nederländerna,
Amerikas förenta stater och Argentina).

Att, på sätt sålunda föreslagits, åt nu ifrågavarande regel givits eu
mera allmän innebörd, än vad fallet är enligt nu gällande rätt, torde icke
kunna betraktas annat än som en given förbättring. Mot ändringsförslaget
härutinnan har ej heller framställts annan anmärkning, än att av ett par
av de i ärendet hörda myndigheterna hemställts, huruvida ej för den svenska
medborgarrättens återvinnande skulle även i nu förevarande fall (jfr fjärde
stycket av 4 §) uppställas den fordringen att vederbörande haft sitt
hemvist i landet under viss tid, exempelvis två år, eller ock härför
krävas, att han gjort viss anmälan om sin önskan att åter bliva svensk
medborgare. En dylik modifikation av regeln synes mig dock knappast
påkallad. I anslutning till den åsikt, som kommit till uttryck i de delegerades
motiv, håller jag nämligen före, att den, som genom födseln
blivit svensk medborgare, icke kan, sedan han tagit sitt hemvist inom
landet, anses hava något berättigat krav på att få behålla sin ställning
som medborgarrättslös. Och det skulle väl även från andra synpunkter
icke kunna betraktas annat än som i hög grad oegentligt, att en person,
som vore född svensk och tagit sitt hemvist i Sverige, skulle jämväl
efter hemvisttagandet här behålla sin statliga hemlöshet.

Den väsentligaste nyheten i 4 § erbjuder emellertid dess fjärde
stycke. Där beredes möjlighet att — efter Konungens närmare bestämmande
— få återvinningsinstitutet utsträckt till att gälla även förutvarande
svenskar, som ej äro medborgarrättslösa, utan förvärvat och
fortfarande äga medborgarrätt i annat land. Där stadgas nämligen, att
Konungen skall äga »med avseende å viss främmande stat förordna,
att medborgare i den staten, som förut, på grund av födseln, varit
svensk, och som själv är född här i riket, eller vars båda föräldrar
eller, då fråga är om utom äktenskapet född person, moder är född här
i riket, skall återvinna svensk medborgarrätt, då han under de sista

Kungl. Maj.ts proposition Nr 29.

fem åren oavbrutet haft sitt hemvist här i riket.» Fordringarna för återvinnande
av medborgarrätt i ifrågavarande fall hava således betydligt
skärpts i förhållande till bestämmelserna i paragrafens första stycken, en
naturlig följd därav att det här i fjärde stycket ej är fråga om medborgarrättslösa,
utan om personer, som äga medborgarrätt i annat land.
Stadgandet skall sålunda icke, såsom då fråga är om dem som äro
medborgarrättslösa, gälla alla svenskfödda personer, utan i regel allenast sådana,
vilka själva äro födda här i riket eller vilkas båda föräldrar
äro födda här. Återförvärvet av den svenska medborgarrätten skall
vidare ej inträda omedelbart i och med hemvisttagandet här i landet,
utan först sedan vederbörande haft sitt hemvist här i Sverige oavbrutet
under de fem sista åren. Ej heller skall stadgandet gälla
medborgare i alla länder, utan endast dem, som äro medborgare i de
utländska stater Konungen bestämmer. Härvid förutsättes, att Konungen
för undvikande av uppkomst av dubbel medborgarrätt kommer att utfärda
förordnande om stadgandets tillämplighet allenast på medborgare
i länder, vilkas rätt erkänner ett sådant förvärv av svensk medborgarrätt
som det, varom här är fråga, såsom förlustgrund med avseende å
den egna medborgarrätten. Stadgandets tillämplighet har ytterligare
inskränkts dels genom föreskrift därom, att återförvärvande av medborgarrätt
enligt detsamma icke skall äga rum för den, som under sista
året i samma ordning som den, vilken finnes stadgad i 2 § för där avsett
fall, avsagt sig rättigheten att bliva svensk medborgare, dels ock
genom vissa bestämmelser, som delvis sammanhänga med nämnda avsägelserätt,
nämligen därom, att medborgarrätt ej må på grund av förevarande
stadgande återvinnas av den, som ej fyllt tjugutvå år, ej heller
av kvinna, som är gift med utländsk man, eller änka eller kvinna, vars
äktenskap eljest är upplöst, förr än ett år förflutit efter äktenskapets
upplösning.

Den vidgade tillgång till återvinnande av svensk medborgarrätt för
förutvarande medborgare, som fjärde stycket av 4 § i de delegerades förslag
således erbjuder, är ägnad att fylla en verklig lucka i vår nuvarande rätt.
Förslaget i denna del har också vunnit så gott som enstämmigt gillande
av de myndigheter och andra, som yttrat sig över förslaget. Särskilt har
framhållits den fördel, som genom det förevarande stadgandet vunnes såtillvida,
att enligt detsamma svensk medborgarrätt skulle efter viss tids
bosättning i Sverige återförvärvas även i de ingalunda sällan förekommande
fall, då förutvarande svenska medborgare av okunnighet
om gällande bestämmelser eller på grund av den omgång och kostnad,
som är förenad med ansökan om naturalisation, underlåtit att själva

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21).

vidtaga erforderliga åtgärder för medborgarrättens återvinnande. Att återvinningsstadgandet
blir tillämpligt även å dessa kategorier förutvarande
medborgare måste, på sätt den svenske delegerade även framhållit, betraktas
som en given vinst särskilt med tanke därpå, att Sverige, såsom
förut nämnts, i internationellt privaträttsligt hänseende hyllar den så
kallade statsborgarskapsprincipen. Det måste från denna synpunkt vara
av vikt, att förutvarande svenskar, som återflyttat till Sverige och där
tagit sitt stadigvarande hemvist, icke allt framgent hållas utanför varje
medborgarrättsligt förhållande till Sverige, utan att de inom rimlig tid
återförvärva svensk medborgarrätt. Sin mest praktiska betydelse torde
stadgandet måhända komma att få för svenskfödda änkor efter här i
riket bosatta utlänningar samt deras minderåriga barn. Såsom stadgandet
är formulerat, blir nämligen, då det gäller att avgöra, om eu
dylik änka haft sitt oavbrutna hemvist här i riket den föreskrivna tiden
av fem år, att taga hänsyn även till den tid hon varit bosatt i landet
före äktenskapets upplösning genom mannens död. Har hon alltid eller
i allt fall under de fyra sista åren före mannens död haft sitt hemvist
här i Sverige och äro övriga förutsättningar för återvinnande enligt
fjärde stycket av 4 § förhanden, återvinner enligt förslaget en dylik änka
och med henne — enligt 7 § — hennes ogifta minderåriga barn i
äktenskap svensk medborgarrätt redan ett år efter mannens död. Den
ökade möjlighet för en svenskfödd kvinna till ett snabbt återvinnande
av svensk medborgarrätt, som det föreslagna stadgandet sålunda erbjuder,
har hälsats med tillfredsställelse särskilt av Fredrika Bremerförbundets
styrelse.

En anordning sådan som den, till vilket stadgandet i fjärde
stycket av 4 § bereder möjlighet, skulle, praktiskt taget, ej komma
att stort skilja sig från vad, efter vad förut påpekats, enligt särskilda
traktater samt andra stycket av 8 § i 1894 års lag sedan länge gäller
med avseende å förutvarande svenskar, som blivit medborgare i Amerikas
förenta stater eller Argentina och sedan åter tagit sitt hemvist i Sverige,
ehuru den fordrade tiden för vistelsen i hemlandet i dessa sistnämnda
två fall satts till allenast två år. Vad i förhållande till Amerikas förenta
stater och Argentina vunnits genom traktater och visst stadgande i svensk
lag — att en förutvarande svensk, som blivit medborgare i annat land,
efter viss tids hemvist i Sverige återvinner sin svenska medborgarrätt
samtidigt med det att han går sin utländska medborgarrätt förlustig —
skulle enligt den nu föreslagna bestämmelsen kunna med avseende å
vissa andra länder uppnås genom ett förordnande av svensk myndighet —
Kungl. Maj:t — i förening med det faktum att vederbörande utländska

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

lands rätt erkänner ett sådant återförvärv av den svenska medborgarrätten
som det, varom här är fråga, som förlnstgrund med avseende å
den egna medborgarrätten.

Av ett par myndigheter har ifrågasatts lämpligheten därav, att i
nu förevarande fall medborgarrätten återvinnes automatiskt, samt hemställts,
huruvida det ej vore att föredraga, att medborgarrättens återförvärv
— i likhet med vad föreslagits i de norska och danska utkasten
— gjordes beroende av viss anmälan. Som skäl för denna ståndpunkt
anför den ena av dessa myndigheter, svenske ministern i Paris, att det
givetvis måste bli ytterligt vanskligt för en person — särskilt om hon
befunne sig på resa utomlands och t. ex. behövde hjälp av svensk diplomatisk
eller konsulär myndighet — att styrka sin rätt till svensk medborgarrätt
enligt förevarande lagrum.

Att en dylik svårighet att konstatera vederbörandes svenska medborgarrätt
i vissa fall kan komma att uppstå kan måhända icke helt
bestridas. Detta är emellertid en olägenhet, som vidlåder och enligt
sakens natur måste vidlåda icke blott förevarande, utan även andra fall,
främst kanske då sådana, där det gäller att avgöra, huruvida en person
enligt utländsk lagstiftning förvärvat annan medborgarrätt och sålunda
gått den svenska medborgarrätten förlustig. Och enligt min mening bör den
omständigheten att det i vissa undantagsfall kan bliva svårt att konstatera
återförvärvet icke leda därtill, att man avstår från nu förevarande återvinningsreglers
ordnande just på det sätt, som från förut framhållna
synpunkter måste tillerkännas avsevärda företräden. Det automatiska
återvinnande av den svenska medborgarrätten för förutvarande svenska
medborgare, som, på sätt förut nämnts, redan nu är införlivat med vår
rätt, torde ej heller hava visat sig vara förenat med några olägenheter
av praktisk art.

En helt motsatt ståndpunkt än den n3Tssnämnda företrädes också
bl. a. av svenske ministern i Berlin, vilken framhåller, att gällande rätts
reformering i fråga om återvinningsstadgandena länge tett sig som ett
mycket angeläget spörsmål, och menar, att den enda anmärkning, som
enligt hans åsikt möjligen kan göras mot förslaget i nu förevarande
del, är den, att detsamma icke går nog långt för att tillgodose detta
önskemål. Särskilt gör han därvid gällande, att den uppställda fordringen
på femårig! oavbrutet hemvist inom landet är för sträng och av natur
att onödigtvis försvåra återvinnandet av det förlorade medborgarskapet.
När en tvåårsperiod, menar han, ansetts tillräcklig för att skapa en
presumtion för att vederbörande amerikanska resp. argentinska medborgare
åter önskar inkorporera sig med sin forna hemstat, är det svårt

Kungl. Maj.ls proposition Nr 2!>.

2.1

att inse, varför samma tid ej skulle i allmänhet kunna anses ådagalägga
samma viljeriktning, helst som förslaget upptager en garanti mot misstag
härutinnan i form av optionsmöjlighet till förmån för adoptivstaten.

Beträffande denna anmärkning vill jag till en början hänvisa till
att bestämmelsen i fjärde stycket av 4 § ju kan få tillämpning allenast
på medborgare i sådana stater, som Konungen bestämmer. Därvid
förutsättes, som förut nämnts, att Konungen kommer att utfärda förordnande
om stadgandets tillämplighet allenast på medborgare i länder,
vilkas rätt erkänner ett sådant återförvärv av svensk medborgarrätt som
det förevarande såsom förlustgrund med avseende å den egna medborgarrätten.
En preliminär undersökning, med avseende å vilka länder detta
sistnämnda är förhållandet, har givit vid handen, att ett förordnande av nu
nämnd art icke kan åtminstone till en början komma till stånd beträffande
andra länder än våra grannstater Norge och Danmark samt möjligen
Finland och ett par av de övriga nya baltiska staterna. Alldeles frånsett
spörsmålet om en tvåårig vistelse i det ursprungliga hemlandet, Sverige,
verkligen kan i våra dagar med dess livliga kommunikationer och andra
förbindelser olika länder emellan anses utgöra ett säkert bevis för att
en svenskamerikan eller en svenskargentinare verkligen ej ämnar snart åter
slå sig ned i sitt adoptivland, så torde dock, då det gäller förutvarande
svenskar, som förvärvat medborgarrätt i något av våra närmaste grannländer,
utan tvekan kunna sägas, att en dylik kort bosättning i Sverige
ej alltid kan betraktas som ett tillräckligt starkt bevis för att vederbörande
ej inom kort åter tänker taga sitt hemvist i det utländska land,
där han förvärvat och fortfarande äger medborgarrätt. Hur lång tids
vistelse i landet efter återflyttningen lämpligen bör fordras för medborgarrättens
automatiska återvinnande i förevarande fall är givetvis i
viss mån en smaksak. I likhet med den svenske delegerade håller jag
emellertid före, att med hänsyn till vad nyss sagts försiktigheten bjuder,
att man — åtminstone till en början — ej i nu förevarande avseende
stadgar kortare tid än fem år eller samma tid, som i 5 § föreskrivits
som minimitid för vinnande i vanliga fall av naturalisation.

I 1922 års norska proposition, där 4 § upptagits i huvudsaklig
överensstämmelse med de delegerades norska förslag, har emellertid den
jämkning i paragrafens avfattning vidtagits, att i dess tredje och fjärde
stycken från de i paragrafen givna reglernas tillämpningsområde undantagits,
ej — såsom enligt de delegerades förslag — kvinna, som är gift
med »utländsk mani) (»utleending»), utan kvinna, som är gift med utländsk
medborgare Mot att jämväl för Sveriges del göra en motsvarande
jämkning i 4 §:s stadganden torde knappast kunna anföras några

2-1

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

avgörande betänkligheter. En dylik ändring, varigenom nu förevarande
stadganden om automatiskt återförvärv av den svenska medborgarrätten
genom återflyttning till Sverige skulle få självständig tillämpning
även på en svenskfödd kvinna, som är gift med en medborgarrättslös
man, kan tvärtom anses stå i ganska god principiell överensstämmelse
med stadgandet i 8 §, enligt vilket en svensk kvinna ej skulle
förlora sin svenska medborgarrätt genom att gifta sig med en man, som
ej äger medborgarrätt i något land (jfr nedan sid. 38).

5 §•

Förslagets 5 § är avsedd att ersätta 1858 års naturalisationsförordning.
Därvid bär emellertid — enligt min mening med rätta — för
det administrativa författningsväsendet förbehållits en del föreskrifter i
ämnen av rent förvaltningsrättslig natur, vilka för närvarande delvis hava
sin motsvarighet i vissa bestämmelser i 1858 års förordning.

Av nuvarande förutsättningar för vinnande av naturalisation som
svensk medborgare har förslaget uti huvudsakligt oförändrad form upptagit
dem, som hava avseende å sökandens ålder — tjuguett år —
och försörjningsförmåga. Det nuvarande kravet att vederbörande ej är
på grund av honom ådömd straffpåföljd utestängd från behörighet och
rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, har ersatts med
den mera allmänt hållna fordringen att sökanden skall hava under sin
vistelse här i landet fört en hederlig vandel. Den stadgade tiden för
sökandens hemvist här i riket har utsträckts från tre till fem år, därvid
bestämmelsen i denna del fått en sådan avfattning, att därav — i motsats
till vad fallet är med stadgandet i vår nuvarande lag —- otvetydigt
framgår, att den fordrade vistelsetiden skall vara oavbruten och förlagd
närmast före tidpunkten för natura!isationen. I motiveringen till förslaget
har framhållits, att den sålunda föreslagna tiden bör betraktas som en
minimitid, vilken synes böra i regel förbehållas för tillämpning allenast
å utlänningar, tillhörande med det egna landet närbesläktade nationer,
under det att en längre tids vistelse i Sverige bör fordras för personer,
tillhörande det egna landet mera fjärrstående folk. I förslaget har
uttryckligen stadgats, att gift kvinna ej må självständigt upptagas som
svensk medborgare, med mindre mannen redan har svensk medborgarrätt.
Bevis därom att vederbörande är löst från sitt undersåtliga förhållande
till sitt hittillsvarande hemland kräves icke i förslaget, såsom
enligt nu gällande rätt, som regel, utan allenast i det mera sällan förekommande
fallet att vederbörande utländska lands rätt (såsom t. ex. den
schweiziska) för vederbörandes utträde ur sitt medborgarrättsliga förhållande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

fordrar uttryckligt medgivande av Landets regering eller annan myndighet
därstädes. Vidare har möjligheten till dispens icke i förslaget, såsom i 1858
års naturalisationsförordning, inskränkts till att gälla allenast villkoret om
viss tids bosättning här i landet, och detta endast i vissa närmare
angivna fall, utan utsträckts till att dels gälla samtliga för naturalisation
stadgade förutsättningar och dels omfatta alla de fall, då för sökandens
upptagande till svensk medborgare kunna anses föreligga synnerliga
skäl, därvid såsom ett dylikt skäl särskilt angivits den omständigheten
att vederbörande förut varit svensk medborgare. Slutligen har med
avseende å naturalisationsbestämmelserna av de delegerade föreslagits,
att den nuvarande tro- och huldhetseden måtte utbytas mot ett efter
förhållandena lämpat trohetslöfte.

Den skärpning av förutsättningarna för vinnande av naturalisation,
som sålunda föreslagits särskilt så tillvida, att den fordrade tiden
för vederbörandes hemvist här i riket utsträckts från tre till fem år,
synes mig väl motiverad. En utlänning, som varit bosatt här i landet
allenast tre år, kan i regel icke anses hava så levt sig in i svenska
förhållanden,, att hans upptagande till svensk medborgare kan anses
naturligt. Ej heller kan denna tid anses tillräckligt lång, för att vederbörande
svenska myndigheter skola kunna med säkerhet bedöma lämpligheten
av hans naturalisation. Fem års — ej sällan en längre tids —
bosättning inom landet stadgas också i nu förevarande avseende i ett
flertal andra länder. På sätt redan förut nämnts har av flera av de i
ärendet hörda myndigheterna uttryckligen uttalats tillfredsställelse med
den . sålunda föreslagna skärpningen. Endast på ett håll — av svenske
ministern i Kristiania — har ifrågasatts lämpligheten, visserligen icke
av tidens utsträckning från tre till fem år, utan därav, att stadgandet
formulerats så, att den fordrade minimitiden skall vara oavbruten. Med
avseende å denna anmärkning vill jag emellertid dels framhålla att,
på sätt också påpekats i de delegerades motiv, vederbörandes hemvist
här i landet icke kan anses hava avbrutits allenast därigenom att han
tillfälligtvis vistats i annat land, dels ock hänvisa till den vidsträckta
rätt till dispens, som stadgats i paragrafens tredje stycke. Och såsom
exempel på fall, då dispens från nu förevarande villkor bör kunna medgivas,
har i de delegerades betänkande särskilt nämnts det, då vederbörande
under föregående period vistats avsevärd tid inom landet.

I motiveringen till förslaget (sid. 57) hava de delegerade framhållit,
att förefintligheten hos en naturalisationssökande av kunskap i svenska
språket bör vara av den största betydelse vid avgörande av hithörande
ärenden. »Då det emellertid är att antaga,» heter det i motiveringen,
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 24 höft. (Nr 29.) 4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

»att även om dylik språkkännedom ej uppställes som villkor för naturalisation,
nödig hänsyn ändock kommer, fortfarande som hittills, att i
praxis tagas härtill av vederbörande myndigheter samt därjämte förekomsten
i — — Sverige — — av folkgrupper med annat språk
än huvudspråket, nämligen finnar och lappar, i allt fall skulle påkalla
vittgående och säkerligen svårformulerbara undantagsbestämmelser, lärer
det lämpligaste vara, att behärskandet av hemlandets huvudspråk ej i
regel uppställes som ett uttryckligt villkor». Till detta de delegerades
uttalande ansluter jag mig. Saknaden av eu uttrycklig föreskrift i själva
lagen om kunskap i svenska språket som förutsättning för vinnande av
naturalisation har ej hittills visat sig medföra några olägenheter, och
varje fara i detta hänseende skulle än mer försvinna, om, på sätt de
delegerade också föreslagit, de administrativa bestämmelser, som torde
böra utfärdas för att vinna största möjliga garanti för att utredningen
i medborgarrättsärenden blir tillfredsställande, avfattas så, att de komma
att innehålla erforderlig föreskrift jämväl i syfte att få sökandens
språkkännedom behörigen konstaterad. Att, på sätt gjorts gällande i
ett par över förslaget avgivna utlåtanden, i vilka hemställts om nu ifrågavarande
fordrans uppställande i själva lagen, dispensföreskriften i
tredje stycket av 5 § skulle i sin av de delegerade föreslagna formulering
vara tillfyllest för att fullt neutralisera de olägenheter, som enligt
vad nyss nämnts måste anses vara förenade med eu dylik anordning,
torde knappast vara riktigt. På detta spörsmål torde jag dock icke
behöva nu närmare ingå.

En av de största brister, som, enligt vad erfarenheten giver vid
handen, vidlåder de nuvarande naturalisationsreglerna, är den, att dessa
ej lämna möjlighet att i den utsträckning, som ofta måste anses önskvärd,
dispensera från de för naturalisation stadgade förutsättningarna.
Många exempel härpå torde kunna hämtas ej minst från de senaste åren,
då till följd av världskriget och de av detta skapade förhållandena en
stark tendens gjort sig gällande på många håll att få sin medborgarrättsliga
ställning ordnad på det från olika synpunkter mest passande
sättet. I de delegerades förslag har dispensfrågan lösts på ett enligt
min mening tillfredsställande sätt. Där har, på sätt redan antytts,
u ena sidan för meddelande av dispens från de föreskrivna villkoren
uttryckligen fordrats, att för vederbörandes upptagande skola föreligga
starka — »synnerliga» — skäl, men å andra sidan har åt dispensföreskriften
givits en formulering, som skapar möjlighet till meddelande av dispens
ej blott från viss förutsättning för vinnande av naturalisation, utan från
varje därför uppställt villkor. Härigenom har åt stadgandet skänkts en

Kungl- Maj:ls proposition Nr 29.

smidighet, som skalle möjliggöra för vederbörande myndighet — Kungl.
Maj:t — att anpassa sitt handligssätt efter de konkreta förhållandena i
varje särskilt fall och sålunda att träffa mer individualiserade och på
grund därav materiellt sett mera rättvisa beslut vid naturalisationsansökningarnas
avgörande. Att behov av eu så allmänt hållen dispensföreskrift
som den föreslagna verkligen föreligger torde bäst framgå av de
exempel på fall, då dispens från de olika förutsättningarna kan anses
vara på sin plats, som de delegerade anfört i sitt betänkande (sid. 51,
53, 55 och 57). Här må endast nämnas, att genom förevarande dispensföreskrift
skulle bland annat beredas möjlighet i förekommande fall dels
till upptagande till svenska medborgare av här i riket, kanske allt ifrån
sin födelse, bosatta utländska ynglingar, som ännu ej uppnått tjuguett
år, något som ej sällan visat sig önskvärt, då vederbörande velat välja
ett yrke, för vilket fordras innehav av svensk medborgarrätt, dels ock
till återupptagande till svenska medborgare av utomlands bosatta rent
svenska element, vilka av en eller annan anledning förvärvat medborgarrätt
i annat land och sålunda förlorat sin svenska medborgarrätt.

Dispensföreskriftens formulering i förslaget har också vunnit allmänt
gillande hos dem, som yttrat sig över detsamma. Av styrelsen
för Nationalföreningen mot emigrationen har särskilt uttalats tillfredsställelse
däröver, att som dispensskäl uttryckligen nämnts den omständigheten
att vederbörande förut varit svensk medborgare. I anledning
av ett påpekande av Fredrika Bremerförbundets styrelse vill
jag i detta sammanhang framhålla, att dispensföreskriften såsom placerad
efter bestämmelsen i paragrafens andra stycke givetvis har avseende
jämväl å det där stadgade villkoret att gift kvinna ej må upptagas till
svensk medborgare, med mindre mannen redan har svensk medborgarrätt.
Klart torde emellertid vara att, då förslaget ju i allmänhet bygger
på principen om makars enhetlighet i medborgarrättsligt avseende, det
bör föreligga synnerligen starka skäl för att dispens från detta villkor
skall kunna anses motiverad. Såsom ett fall, då dylikt dispensskäl
måste anses vara förhanden, torde dock få betraktas det av styrelsen
exempelvis anförda, då sammanlevnaden mellan makarna är faktiskt,
ehuru ej rättsligt, hävd samt skillnad i äktenskapet ej kan erhållas antingen
på den grund att mannen är försvunnen eller ock till följd därav
att vederbörande främmande lands lagar lägga hinder i vägen därför. I
ett dylikt fall måste givetvis, om fråga är om en svenskfödd här i riket
bosatt hustru, starka skäl tala för bitall till en av henne utan samband
med mannen gjord ansökan att vinna svensk medborgarrätt.

Nämnas kan, att i 1922 års norska proposition bestämmelsen i

28 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 29.

andra stycket av 5 § fått den ändrade avfattningen, att stadgandet om
den gifta kvinnans undantagande från att kunna självständigt naturaliseras
kommit att gälla endast »kvinne som er gift med en fremmed
statsborger». Till att genom en dylik ändring bereda utländsk kvinna,
som är gift med en medborgarrättslös man, annan möjlighet att vinna
självständig naturalisation än den, som, på sätt nyss anmärkts, finnes
stadgad genom dispensbestämmelsen i paragrafens tredje stycke, föreligga
emellertid enligt min mening ej tillräckliga skäl.

Att villkoret om företeende av bevis om befrielse från hittillsvarande
statsborgarskap, på sätt i förslaget hemställts, inskränkts till att omfatta
allenast det jämförelsevis sällan förekommande fallet att sökanden
tillhör sådant land, enligt vars rätt för utträde ur medborgarrättsligt
förhållande fordras medgivande av landets regering eller annan myndighet
därstädes, måste enligt min mening betraktas som en avgjord
förbättring. Att, såsom förhållandet är enligt nu gällande rätt, fordra
dylikt bevis även beträflande medborgare från sådana länder, enligt
vilkas rätt naturalisation av en landets undersåte som medborgare i
annat land utan vidare medför förlust av hemlandets medborgarrätt,
måste anses skäligen onödigt. Den omständigheten att landets rätt som
förlustgrund godkänner förvärv av annan medborgarrätt måste anses utgöra
tillräckligt bevis för att samma land ej håller på, att en landets
undersåte, som vill förvärva medborgarrätt i annat land, dessförinnan
skall befrias från sitt inländska medborgarskap. Att i stället, på sätt
för visst fall föreskrives i den nuvarande svenska rätten (se § 4
andra stycket i 1858 års förordning), stadga, att sökanden skall skriftligen
avsäga sig de politiska förmåner och rättigheter han i det främmande
landet innehar, har av de delegerade, såsom det förefaller med fog,
ansetts onödigt och betydelselöst. En dylik ensidig förklaring från en
undersåte i ett visst land, gjord till ett främmande lands myndighet,
måste givetvis frånkännas varje betydelse för denna persons undersåtliga
förhållande till det gamla hemlandet. På grund av vad nu sagts
torde de delegerades förslag i denna del ej böra undergå annan ändring,
än att nu förevarande stadgande förtydligas i den riktningen, att av
detsamma kommer att tydligt framgå, att i de fall att medgivande till
utträde ur det medborgarrättsliga förhållandet till det främmande landet
fordras allenast för viss kategori medborgare, exempelvis för värnpliktiga
män, det stadgade villkoret om dylikt medgivande skall äga tillämpning
å sökande, som tillhör sådan kategori, men däremot ej å den, med avseende
å vilken så ej är förhållandet.

De delegerade hava, såsom nyss omnämnts, föreslagit, att den nu -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 29.

varande tro- och huldhetseden måtte ersättas med ett trohets/o/tc. Att
detta är en reform i rätt riktning synes mig påtagligt och har icke
heller från något håll bestritts. Men den frågan synes kunna framställas,
om man ej i detta avseende kan gå än längre: om ej steget
bör tagas fullt ut, så att man — på sätt länsstyrelsen i Hallands län
hemställt — för medborgarrättens förvärvande icke stadgar vare sig avläggande
av tro- och huldhetsed eller avgivande av något däremot svarande
löfte. Av de delegerades motiv (sid. 64) framgår, att denna tanke ej
varit för dem helt främmande. För sitt slutliga förslag om stadgandet
av ett trohetslöfte som förutsättning för medborgarrättens slutliga förvärvande
genom naturalisation hava de svenska och norska delegerade
anfört tvänne skäl, nämligen dels att det måste anses vara av viss vikt,
att utlänningar ej alltför formlöst, utan genom iakttagande av en viss
mera högtidlig akt få på ett kraftigare sätt, än eljest skulle vara fallet,
erfara känslan av att de trätt i undersåtsförhållande till en ny stat,
och dels att det av praktiska hänsyn måste anses önskvärt att erhålla
en bestämd, för sökanden själv fullt klar tidpunkt för den nya medborgarrättens
uppkomst. Dessa skäl torde, om de än icke böra frånkännas
all betydelse, dock icke böra överskattas. Särskilt må i sådant
avseende framhållas att, om lämpliga åtgärder vidtagas i syfte att den
naturalisationssökande fortast möjligt blir underrättad om xitgången av
sin medborgarrättsansökan, tiden för Kungl. Maj:ts meddelande av sin
bifallande resolution i sådant avseende måste betraktas som en för
sökanden tillräckligt klar tidpunkt för den nya medborgarrättens uppkomst.
Man synes kunna med skäl fråga, om vid nu nämnda förhållande
fördelarna av den föreslagna anordningen av ett trohetslöfte
verkligen kunna anses uppväga de olägenheter, vilka dock ostridigt
måste anses förenade med densamma från andra synpunkter. Till dylika
olägenheter räknar jag främst den omgång och de kostnader, som särskilt
i de mera glest befolkade trakterna av vårt land ofta måste, hur
saken än i detalj ordnas, bliva förknippade med förevarande föreskrifts
fullgörande inför vederbörande myndighet. Erfarenheten har också givit
vid handen, att stadgandet om avläggande av den nuvarande tro- och
huldhetseden såsom förutsättning för medborgarrättens vinnande ofta
ej blivit — ehuru besked därom utsatts i resolutionen — av vederbörande
uppmärksammat, samt att som en följd härav ej sällan hänt, att
sökanden, ehuru han ej avlagt medborgareden, dock levt i den oriktiga
föreställningen att han redan blivit svensk medborgare och även av
andra blivit så betraktad, allt intill dess — kanske lång tid därefter
vid ett tillfälle, då svensk medborgarrätt skulle för honom varit av be -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

lydelse — rätta förhållandet blivit upptäckt. En trohetseds eller ett
trohetslöftes avläggande kan ej heller, på sätt också framhållits i de
delegerades motiv, principiellt sett tillerkännas någon grundläggande
betydelse för medborgarrättens uppkomst. Detta framgår bl. a. därav, att
man beträffande vissa kategorier av nya medborgare måste eller i allt
fall lämpligen bör bortse från varje krav på eds eller löftes avläggande.
Så är fallet såväl med dem, som enligt 2 § förvärva medborgarrätt
allenast på grund av födsel inom landet och därpå följande oavbruten
vistelse härstädes intill tjugutvå års ålder, samt med förutvarande svenskar,
som skulle återförvärva medborgarrätten enligt 4 § i förslaget, som ock
med dem, vilka som bipersoner följa en viss huvudperson i medborgarrättsligt
hänsende (minderåriga barn och hustru). I många andra länder —
Danmark, Tyskland m. fl. — saknas också varje föreskrift om trohetseds
eller trohetslöftes avläggande.

På grund av vad nu sagts bör enligt min mening näst sista stycket
av 5 § i de delegerades förslag undergå den ändring, att de bestämmelser
där, som hava avseende å trohetslöftes avläggande, helt och hållet utgå,

6 §•

I 6 § av förslaget äro sammanförda de fall, då hustru och barn
följa mannen-fadern vid dennes förvärv av svensk medborgarrätt enligt
2, 4 eller 5 §. Dessa bestämmelser motsvaras i 1894 års lag — i den
mån föreskrifter i detta avseende där givas — av stadgandena i andra
stycket av 2 §, andra stycket av 4 § och tredje stycket av 8 §.

En jämförelse mellan dessa sistnämnda stadganden och bestämmelserna
i 6 § i det nu föreliggande förslaget giver vid handen, att
mellan dessa föreligga ganska väsentliga olikheter. De huvudsakligaste
nvheter förslaget i denna del erbjuder finnas inryckta i paragrafens
andra stycke. Sedan i första stycket för det fall att en man förvärvat
medborgarrätt enligt 2 eller 4 § givits den huvudregeln, att sådan rätt
då även tillkommer hans hustru och ogifta minderåriga barn i äktenskap,
meddelas i andra stycket vissa bestämmelser, som gå ut därpå,
att från medborgarrätts förvärvande tillsammans med mannen-fadern
skola undantagas hustru och barn i vissa fall, då förhållandena äro
sådana, att ett behandlande av dem som bipersoner till denne i medborgarrättsligt
avseende måste betraktas såsom föga naturligt. Det stadgas
nämligen där undantag dels för hustru och barn, som vid den tidpunkt,
varom fråga är, icke hava sitt hemvist här i riket, och dels för hemskild
hustru och, vid hemskillnad eller efter äktenskaps återgång eller
äktenskapsskillnad, barn, som står under moderns vårdnad. Emellertid

Kunrjl. Maj:ts proposition Nr 29.

föreskrives vidare att, om sedermera hustrun under äktenskapets bestånd
eller barn, som ännu är ogift och minderårigt, under faderns livstid
tager sitt hemvist här i riket, eller om hemskillnaden blir hävd, hustrun
eller barnet skall vinna svensk medborgarrätt, såframt mannen då fortfarande
är svensk medborgare.

Förslaget i nu förevarande del har hos de myndigheter och andra,
som avgivit yttrande över detsamma, vunnit så gott som enhälligt gillande.
Endast på ett par håll har man föredragit den ståndpunkt, som
i detta avseende intages av de norska och danska förslagen, i vilka
undantag från huvudregeln i första stycket icke föreslagits för hustru
och barn allenast på den grund att de vid mannen-faderns förvärv av
medborgarrätt hava sitt hemvist utom riket.

För min del ansluter jag mig obetingat till vad det svenska förslaget
innehåller i denna del. De fall, varom här huvudsakligen är
fråga, äro ju sådana, då hustru eller barn i 4 §:s fall ej följt mannen,
när han tagit hemvist i Sverige, utan förblivit bosatt utomlands, och i
dessa fall måste bandet mellan mannen samt hans hustru eller barn
faktiskt, ehuru ej rättsligt, betraktas som slitet. Att utomlands bosatta
hustru och barn i förevarande fall undantagas överensstämmer också
enligt min mening bäst såväl med den ståndpunkt förslaget intager i
$ § vid bestämmandet av förutsättningarna för förlust av inländsk medborgarrätt
som följd av förvärv av medborgarrätt i annat land, som
ock med vad beträffande ett av de fall, varom här är fråga, redan finnes
i svensk rätt stadgat i tredje stycket av 8 § i den svenska medborgarrättslagen,
sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 7 maj 1909. (Jfr
hven rörande förutnämnda norska folkrättssakkunnigas ståndpunkt i
fienna del noten på sid. 70 i de delegerades svenska betänkande.)

Ett par av de i ärendet hörda myndigheterna hava ifrågasatt, att
nu ifrågavarande regel måtte undergå viss modifikation. Sålunda påpekar
Sveriges minister i London, att nu förevarande bestämmelse ofta
skulle kunna leda därtill, att i utlandet kvarlämnade hustru och barn
genom mannens återförvärv bleve medborgarrättslösa. Det torde jämväl
ofta, säger han, komma att bliva svårt för hustrun, så länge äktenskapet
består, och barnen, så länge dessa äro minderåriga, att genom naturalisation
återförvärva medborgarrätt i uppehållslandet. Han föreslår därför,
att i analogi med den bestämmelse, som finnes intagen i tredje
stycket av 8 § i 1894 års lag, i förslagets 6 § andra stycket måtte
tilläggas orden »med mindre ifrågavarande personer eljest skulle bliva
medborgarrättslösa». Sveriges generalkonsul i London åter hemställer,
huruvida man icke skulle kunna råda bot för nu påpekade olägenhet däri -

K un c/l. Maj.ts proposition Nr 29.

genom, att man medgåve en dylik hustru rätt att återförvärva svensk
medborgarrätt genom att göra anmälan om sin önskan därom inför
svensk beskickning eller svenskt konsulat.

Att för ett sådant ytterst sällsynt fall, som det, varom bär är fråga,
giva en särskild regel om återförvärv av medborgarrätt genom anmälan
till svensk beskickning eller svenskt konsulat torde knappast vara lämpligt.
Ej heller synes böra till stadgandet göras ett sådant tillägg som
det svenske ministern i London ifrågasatt. I anslutning till den uppfattning,
som kommit till uttryck i de delegerades betänkande, håller
jag nämligen före, att vederbörande — i utlandet kvarboende hustru
och barn — i det antagna fallet faktiskt äro närmare knutna till annat
land än Sverige. Och nekas kan väl icke därtill, att det för vederbörande
själva i de flesta fall måste anses vara att föredraga, att de —
i det fall att de icke få behålla sin hittillsvarande utländska medborgarrätt
— bliva medborgarrättslösa, än att de skulle med mannen-fadern
förvärva medborgarrätt i Sverige, där de kanske aldrig satt eller komma
att sätta sin fot. En tillräcklig garanti mot nu påpekade eventuella
olägenheter av stadgandet i fråga ligger enligt min mening i den möjlighet
till naturalisation i särskilda fall av hustru och barn, ehuru de äro
bosatta utomlands, som tredje stycket av 5 § erbjuder.

Beträffande därefter hustrus och barns följande av mannen-fadern
i medborgarrättsligt avseende vid dennes förvärv av svensk medborgarrätt
genom naturalisation enligt 5 § stadgas i tredje stycket av 6 §
i förslaget, i nära anslutning till vad för närvarande gäller i denna del,
att om vid naturalisation av eu man ej annat uttyckligen bestämmes,
mannens naturalisation skall medföra svensk medborgarrätt även för
hans hustru och ogifta minderåriga barn i äktenskap. Att på detta sätt,
fortfarande som hittills, åt naturalisationsmyndighetens, d. v. s. Kungl.
Maj:ts, diskretionära prövning i varje särskilt fäll överlämnas frågan, i
vilken utsträckning hustru och minderåriga barn skola innefattas i
mannen-faderns naturalisation, måste enligt min mening anses välbetänkt.

Innan jag lämnar 6 §, må det tillåtas mig att till behandling
upptaga ett spörsmål, som berör icke allenast, om än huvudsakligast,
denna paragraf, utan även ett par andra av förslagets lagrum. Frågan
gäller, huru de barn, vilka enligt förslaget skola på grund av sin minderårighet
betraktas såsom bipersoner till sina föräldrar i fråga om medborgarrätten,
lämpligen skola betecknas. 1 de delegerades svenska förslag
angivas nu ifrågavarande barn såsom »minderåriga». Detta uttryck förekommer
i lagförslagets 3 § andra stycket, 6 § första, andra och tredje
styckena samt 8 §. I 1894 års lag begagnas i stället uttrycket »omyndig».

Kanal. Maj.ts proposition Nr 29.

1 de norska och danska förslagen åter sättes på motsvarande ställen viss
ålder, i allmänhet aderton år, utom i det norska förslagets § 8, där av
viss anledning åldern i stället sättes till tjuguett år.

Orsaken, varför i det svenska lagförslaget använts uttrycket »minderårig»,
samt eu utveckling av, hur detta uttryck där är att förstå, återfinnes
i de delegerades motiv (sid. 37) vid behandlingen av 3 § andra
stycket, där uttrycket för första gången förekommer. Det heter där:
»Med detta uttryck avses barn, som ännu ej uppnått myndig ålder. Det
förekommer redan nu i denna betydelse i lagen den 8 juli 1904 om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap,
liksom även lagberedningen i den meningen använder samma
uttryck i sitt den 30 september 1921 avgivna förslag till lag om förmynderskap
m. in. Då Sveriges internationella privaträtt---hyllar

den s. k. statsborgarskapsprincipen, d. v. s. låter en persons medborgarrätt
bli avgörande för frågan om vilket lands rätt skall bli tillämplig
på en hel del civilrättsliga förhållanden och bland annat då på spörsmålet
om vederbörande uppnått myndig ålder eller icke, är med uttrycket
''minderåriga att förstå — här i svenska utkastet lika väl som i nyss
nämnda 1904 års lag —- de barn, som ännu ej uppnått myndig ålder
enligt sitt eget lands rätt. Detta innebär ej någon nyhet i förhållande
till nuvarande svensk rätt, då uttrycket omyndiga'' i 1894 års svenska
medborgarrättslag torde vara att förstå på samma sätt (jfr 1890 års
skandinaviska kommittébetänkande sid. 38). Då fråga är om en person,
som tillhör ett land, enligt vars rätt finnas skilda myndighetsåldrar,
torde det — enligt det svenska utkastet liksom enligt nu gällande
svensk rätt — bli den av dessa åldrar, vilken är att anse som vederbörandes
personliga myndighetsålder, som i nu förevarande avseende
kommer i betraktande (således t. ex., om fråga är om en dansk, den
personliga myndighetsåldern i Danmark, aderton år, och ej den nuvarande
fullmyndighetsåldern där, tjugufem år). Då i utländsk rätt vid angivande
av de barn, som genom legitimation förlorat sin inländska medborgarrätt,
i allmänhet torde, då en gräns i sådant avseende över huvud
sättes, komma till användning ett med ''minderåriga'' liktydigt uttryck,
och gränsen där således oftast ej torde vara satt till viss "bestämd ålder,
skulle på detta sätt de fall, då svensk medborgarrätt förvärvas genom
legitimation, och de fall, då den utländska medborgarrätten härigenom
går förlorad, komma att merendels täcka varandra och således för
vederbörande undvikas såväl uppkomsten av dubbel medborgarrätt som
skapandet av medborgarrättslöshet». Till vad nu sagts beträffande förvärv
genom legitimation hänvisas sedermera i motiveringen, då fråga
är om medborgarrättsförvärv för minderåriga barn enligt 6 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 24 höft. (Nr 29.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

Mot användande i lagförslaget av uttrycket »minderårig» hava flera
anmärkningar framställts i de över förslaget avgivna yttrandena. Dessa
anmärkningar gå ut därpå, att detta uttrycket måtte på ett eller annat
sätt förtydligas: genom användande av annan mera otvetydig beteckning
såsom sättandet av viss bestämd åldersgräns — aderton eller tjuguett
år — eller ock genom meddelande i lagen av en definition på vad som
med detta uttryck är att förstå i detta sammanhang. Den utförligaste
motiveringen för ett förtydligande av förslaget i nu ifrågavarande avseende
anföres av länsstyrelsen i Stockholms län i dess över förslaget
avgivna utlåtande. Efter det länsstyrelsen redogjort för den i de delegerades
betänkande presterade motiveringen i nu förevarande del, yttrar
länsstyrelsen i sådant avseende följande:

»Länsstyrelsen anser visserligen, att av det anförda framgår, att åt uttrycket
''omyndig’ i 1894 års lag bör givas den tolkning, som 1890 års kommitté
hävdar, men den frågan framställer sig, huru har vid tillämpningen av nyssnämnda
lag omyndighetsfrågan i regel bedömts. För denna frågas besvarande
torde det vara nog att undersöka, under vilka betingelser prövningen av medborgarskapet
i första hand sker. Denna prövning tillkommer i de flesta fall
prästerskapet. Enligt förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers
förande föreskrives, att i församlingsboken skola bokföras alla, som äro bosatta
inom församlingen, och att, beträffande utländska undersåtar, dessa skola,
jämte det de bokföras i församlingsboken, antecknas till namn, yrke och födelseår
i särskild förteckning i slutet av nämnda bok med hänvisning för en var till
det uppslag, där de fullständiga anteckningarna om honom återfinnas. Denna
bokföring torde verkställas med ledning av tillgängliga legitimationspapper.
Allt detta är endast enkla bokföringsåtgärder, men förhållandet blir ett annat,
då anteckning skall göras i församlingsboken med tillämpning av bestämmelserna
i 3 § andra stycket eller 4 § andra stycket i lagen den 1 oktober
1894 om förvärvande och förlust av medborgarrätt. Enligt dessa bestämmelser
bliva där avsedda makars omyndiga barn svenska medborgare. Otviveli
ktigt har, i motsats till vad 1890 års kommitterade antagit, myndigheten i dessa
fall blivit bedömd efter domicilprincipen, och hänsyn endast tagits till myndighetsåldern
enligt svensk rätt. Minderåriga under tjuguett år torde följaktligen
i församlingsbok alltid hava antecknats såsom svenska medborgare. Det kart
nämligen icke förutsättas, att den prästman, som haft att ansvara för församlingsbokens
förande, haft tillgång till 1890 års kommittébetänkande eller ägt
tillräckliga kunskaper i internationell rätt för att vid den prövning, han i dylikt
fall haft att verkställa, anlägga en annan synpunkt på frågan, än den,
som den svenska lagstiftningen erbjuder. Då man måste antaga, att förhållandet
även framdeles blir detsamma, är det av vikt, att vid den nu ifrågasatta
lagstiftningen uttryck väljas, som icke lämna rum för tvetydighet. — — —
Då fråga sålunda uppstår, vilket uttryck i stället skall väljas, torde
redan från början böra utsägas att, med hänsyn till vad ovan sagts rörande
det nära sambandet mellan kyrkobokföringen och prövningen av medborgarskap,
av praktiska skäl den s. k. statsborgarskapsprincipen bör i detta
fall lämnas åsido. Man äger då frihet att i stället för uttrycket ''minderårig'' i

Kungl. Maj:ts prnnosition Nr 29.

3 och 6 §§ insätta någon viss ålder. Härvidlag anser länsstyrelsen endast två
åldcrsbestämningar kunna komma ifråga: tjuguett år såsom varande myndighetsåldern
enligt svensk rätt eller aderton år. Länstyrelsen anser den senare
böra föredragas. De norska och danska förslagen hava denna åldersbestämning
i 3 och 6 §§ i de fall, då det svenska förslaget där använder uttrycket
''minderårig’, oaktat i Norge likasom i Sverige myndighetsåldern inträder vid
tjuguett år. Införes samma åldersbestämning i den svenska lagen, skulle därigenom
tillgodoses den enhetlighet i lagstiftningen på ifrågavarande område,
som lärer hava åsyftats med de delegerades samarbete. Det torde därjämte
böra beaktas, att även i gällande svensk lagstiftning aderton årsåldern i flera
fall är av rättslig betydelse.»

Sedan exempel härpå lämnats fortsätter länsstyrelsen:

»I sista punkten av 8 § förekommer uttrycket ''minderårigt barn’. Minderårigheten
här har, teoretiskt sett, det vill säga betraktat från statsborgarskapsprincipens
synpunkt, samma betydelse som motsvarande uttryck i 3 och
G §§, men skillnaden är den att i 8 § skall minderårigheten bedömas enligt
svensk rätt. Med minderårigt barn förstås sålunda här den, som ej fyllt tjuguett
år. Denna ålder bör uttryckligen utsättas i överensstämmelse med vad som
skett i de norska och danska förslagen, där åldern angives i enlighet med de
för respektive länderna gällande myndighetsåldrar. Vidare bör, såsom skett i
de norska och danska förslagen, tilläggas, att den omyndiga skall vara ogift.»

Vad länsstyrelsen i Stockholms län sålunda anfört synes mig
värt beaktande. Länsstyrelsens beskrivning på hur det i praxis vid
kyrkobokföringen hittills tillgått är helt visst överensstämmande med
verkliga förhållandet. En liknande oriktig tolkning av den nya
lagen torde vara att förvänta från kyrkobokförarnas sida, om åldersgränsen
i förekommande fall i lagen uttryckes med barnens betecknande
såsom »minderåriga». Jag delar därför länsstyrelsens mening,
att praktiska skäl tala för att man i dessa fall, åtminstone i huvudsak,
ser bort ifrån vad ett rätt tillämpande av statsborgarskapsprincipen
skulle föranleda, och att beteckningen »minderårig» därför bör
utbytas mot ett uttryck, angivande viss bestämd ålder.

Länsstyrelsen har i sådant avseende beträffande 3 och 6 §§ föreslagit
aderton-års-åldern och icke den svenska myndighetsåldern tjuguett
år. De skäl länsstyrelsen anfört för detta sitt förslag synas mig dock
icke bärande. Det naturligaste synes mig vara, att den personliga myndighetsåldern,
d. v. 8., såvitt Sverige angår, den ålder, vid vilken barn
upphöra att stå under vårdnad, härvidlag blir avgörande. Denna ålder
är i Sverige, såvitt angår ogift person, tjuguett år och sammanfaller
med myndighetsåldern i förmögenhetsrättsligt avseende. I de flesta andra
europeiska länder är också myndighetsåldern satt till tjuguett år. I
mycket få fall torde därför, om åldersgränsen i 3 och 6 §§ sättes till
denna ålder, i de uti de delegerades betänkande angivna fall för veder -

36 Kungl. Majds proposition Nr 29.

börande uppkomma dubbel medborgarrätt eller medborgarrätt.slöshet, Blir
åter åldern satt så lågt som till aderton år, lärer ej så sällan medborgarrättslöshet
bli följden för de vederbörandes barn, som hava en ålder
mellan aderton år och ifrågavarande utländska lands — högre — myndighetsålder,
nämligen i de fall, då det främmande landets lag stadgar
att, om en landets undersåte förvärvar medborgarrätt i ett annat land,
samtliga hans omyndiga barn i äktenskap därigenom förlora sin inländska
medborgarrätt. Att i de norska och danska förslagen åldersgränsen
i 3 och 6 §§ satts till aderton år torde ej böra tillerkännas avgörande
betydelse. Att så skett i Danmark har ju sin naturliga förklaring
däri, att den personliga myndighetsåldern där vid tiden för avgivandet
av de delegerades betänkande var aderton år. Vid denna ålder
upphör fortfarande föräldramyndigheten enligt den »Lov om Umyndighed
og Vaergemaal», som utfärdats den 30 juni i år, ehuru de grader i den
förmögenhetsrättliga myndigheten, som förut funnits, bortfallit och som
myndighetsålder i förmögenhetsrättsligt avseende stadgats tjuguett år.
Vad åter Norge beträffar, ligger visserligen förhållandet där''i nu förevarande
avseende något annorlunda, men i detta land har dock icke,
såsom fallet varit i Sverige, myndighetsåldern — i praxis, på sätt förut
nämnts, vanligen tolkad såsom den svenska myndighetsåldern tjuguett
år — under långliga tider varit bestämmande, då det gällt att draga
åldersgränsen mellan huvudpersoner och bipersoner i medborgarrättsligt
avseende. Enligt norsk rätt betraktas nämligen såsom »umyndig» allenast
den, som ej fyllt aderton år. Den, som fyllt aderton men ej tjuguett
år, stål- såsom minderårig under kuratel. Att märka är emellertid, att
även i det norska förslag till »lov om vergemaal for umyndige», som
tillkommit under samarbete med de övriga skandinaviska länderna, dessa
grader i myndigheten bortfallit och såsom myndighetsålder föreslagits
tjuguett år.

Enligt min mening bör alltså det i 3 § andra stycket, 6 §:s tre
stycken samt 8 § förekommande uttrycket »minderårig» utbytas mot
»under tjuguett år» eller eu däremot svarande beteckning. Emellertid
är att uppmärksamma, att den i tredje stycket av 6 § givna regeln —
beträffande bipersoners följande av eu man i medborgarrättsligt avseende
vid dennes naturalisation — icke är ovillkorlig. Den är ju allenast
subsidiär, det vill säga skall tillämpas endast för den händelse ej
vid naturalisationen annorlunda bestämmes. Intet skulle sålunda med
den av mig förordade formuleringen hindra, att man, för att undvika
uppkomst av dubbel medborgarrätt, i förekommande fall uttryckligen
inskränkte naturalisationen till att omfatta allenast barn med en lägre
ålder än tjuguett år.

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 29.

7 §•

I förslagets 7 § givas regler för samtliga de fall — med undantag
av dom, då fråga är om legitimation enligt 3 § andra stycket —, dä
minderåriga barn rätta sig etter sin moder i fråga om medborgarrätten.
Den enda bestämmelse, som i gällande rätt finnes stadgad i nu förevarande
avseende, utgöres av andra punkten i 9 § i 1894 års lag, där
det föreskrives, att barn utom äktenskap i fråga om medborgarrätten
följer modern i alla de fall, då enligt samma lag barn i äktenskap
följer fadern.

I 7 § av förslaget bestämmes nu i förevarande avseende till en
början, att vad i 6 § är stadgat därom, att barn i äktenskap förvärvar
svensk medborgarrätt tillsammans med fadern, skall äga motsvarande
tillämpning å förhållandet mellan barn utom äktenskap och barnets
moder. Av lätt insedda skäl bär dock från regelns tillämpningsområde
undantagits det fall att fadern har vårdnaden om barnet och han ej är
svensk medborgare.

Emellertid har den i 7 § sålunda givna regeln utsträckts till att
gälla även andra fall, då på grund av vårdnadens befintlighet hos modern
barnets följande av henne i medborgarrättsligt hänseende måste
betraktas såsom det enda naturliga. Sålunda har regeln i 7 § av denna
grund gjorts tillämplig även å förhållandet mellan barn i äktenskap
och moder, som är änka, samt mellan sådant barn och moder, vare
äktenskap eljest är upplöst eller som är hemskild, såframt barnet står
under moderns vårdnad.

Mot nu ifrågavarande stadgande har ej framställts annan anmärkning
än att av en av de i ärendet hörda myndigheterna gjorts gällande,
att bestämmelsen i 7 § om förhållandet i nu förevarande avseende
mellan barn i äktenskap och moder, som är hemskild, bör utgå. Som
skäl härför anför nämnda myndighet, att en hemskild hustru enligt förslaget
ej skulle kunna självständigt förvärva svensk medborgarrätt och
att det förutsatta fallet således i verkligheten icke skulle kunna inträffa.
Detta är emellertid ett misstag. Alldeles frånsett den möjligheten
till dispens från stadgandet i andra stycket av 5 §, som tredje
stycket av samma paragraf erbjuder, kan en hemskild hustru även'' i
andra fall om än allenast undantagsvis — själständigt vinna svensk
medborgarrätt såväl automatiskt enligt 4 § som ock på egen ansökan
genom naturalisation enligt 5 §. Förutsättningen bärför är emellertid
den att mannen redan äger svensk medborgarrätt. Detta sistnämnda
kan vara förhållandet på den grund att den hemskilda hustrun vid en
mannens tidigare naturalisation som svensk medborgare blivit undan -

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

tagen. Ett annat exempel härpå erbjuder det fall att ett par svenskfödda
makar vid tiden för återförvärvet av sin svenska medborgarrätt
enligt 4 § äro hemskilda. Den hemskilda hustrun återvinner då vid
den tidpunkt, varom fråga är, självständigt svensk medborgarrätt. Från
stadgandet i 4 § undantages nämligen allenast kvinna, som är gift med
utländsk medborgare, men i nu föreliggande fall upphör mannen ju
att vara utlänning i och med sitt återvinnande av den svenska medborgarrätten.

8 §■

I 8 § av förslaget givas bestämmelser om förlust av medborgarrätt
såsom följd av förvärv av annan medborgarrätt. Motsvarande
stadganden i nu gällande rätt återfinnas i 5 § första stycket och 6 § i
1894 års lag.

Beträffande en svensk kvinnas förlust av sin medborgarrätt genom
giftermål gäller för närvarande, att hon förlorar sin svenska medborgarrätt
genom äktenskap med utländsk man även för det fall att bon ej
genom äktenskapet förvärvar mannens medborgarrätt. Och detsamma
är förhållandet med de makarnas omyndiga barn, som genom dylikt
äktenskap bliva legitimerade. I övrigt gäller för närvarande i nu förevarande
avseende, att svensk medborgarrätt städse förloras av den, som
bliver medborgare i annat land. Det är således likgiltigt, på vilket
sätt vederbörande blir utländsk medborgare, och likaledes, om han förblir
boende i Sverige eller icke.

I 8 § av förslaget har som första huvudregel fastslagits den redan
nu gällande bestämmelsen att svensk medborgarrätt förloras av den,
som blir medborgare i annat land. 1 denna regel bar dock i andra
punkten av paragrafen gjorts den — särskilt för det fall att förvärvet
av den utländska medborgarrätten skett utan vederbörandes egen vilja
— ganska betydelsefulla modifikationen att den, som ej bar sitt hemvist
i det land." där han blivit medborgare, går sin svenska medborgarrätt
förlustig först när han där tager sitt hemvist. Från denna begränsning
stadgas i sista punkten av paragrafen två undantag, nämligen för
kvinna, som blir utländsk medborgare genom äktenskap med utländsk
man, och för minderårigt barn, som blir utländsk medborgare genom
föräldrarnas äktenskap. I dessa två fall inträder således förlusten av
den svenska medborgarrätten alldeles oavsett om vederbörande vid. tidpunkten
i fråga är bosatt i det land, där han blivit medborgare eller icke
Såsom 8 § i förslaget är formulerad skulle eu svensk kvinna icke,
såsom enligt nu gällande rätt, undantagslöst förlora sin svenska medborgarrätt
genom giftermål med en utlänning, utan som en förutsättning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

härför är — liksom flerstädes i utländsk rätt — stadgat, att hon genom
giftermålet verkligen förvärvar annan medborgarrätt. Aven för förlust
av medborgarrätt som följd av legitimation genom föräldrarnas äktenskap
är i förslaget som eu ovillkorlig förutsättning uppställt, att vederbörande
barn genom legitimationen förvärvar annan medborgarrätt. Nu
förevarande fordringar — varigenom skulle undvikas att en svensk
kvinna och hennes barn i vissa fall göras medborgarrättslösa — hava
hälsats med tillfredsställelse särskilt av Fredrika-Bremerförbnndets styrelse.
Ändringsförslagen i denna del måste också enligt min mening
anses som avgjorda förbättringar. Sin mest praktiska betydelse torde
de få för det fall att en svenska utomlands gifter sig med en förutvarande
svensk, som förlorat sin svenska medborgarrätt enligt 7 § i
1894 års lag.

Beträffande det närmare utformandet av bestämmelsen i andra
punkten av 8 § föreligger en olikhet mellan det svenska förslaget, å ena
sidan, och de norska och danska förslagen, å andra sidan. I det svenska
förslaget fordras, såsom förut redan nämnts, för att förlust av den
svenska medborgarrätten skall inträda som följd av förvärv av annan
medborgarrätt, att vederbörande har eller tager sitt hemvist just i det
land, där han blivit medborgare. I de norska och danska förslagen åter
fordras för sådan förlusts inträde allenast att vederbörande flyttar ut ur
landet, det må nu vara till vilket utländskt land som helst. I sistnämnda
två förslag uppställes emellertid som ytterligare förutsättning
för att en utflyttning skall hava en dylik verkan, att utflyttningen sker,
då fråga är om hustru, medan äktenskapet består, och då fråga är om
minderåriga barn, innan dessa fyllt tjuguett resp. aderton år. Någon
motsvarande inskränkning finnes ej i det svenska förslaget.

I denna fråga hava de myndigheter och andra, som yttrat sig över
förslaget, så gott som enhälligt ställt sig på det svenska förslagets ståndpunkt.
Med avseende å skälen till att stadgandet i fråga lämpligen
bör få den avfattning, som det erhållit i det svenska förslaget, torde
det tillåtas mig att hänvisa till de delegerades motiv (sid. 81). Här
vill jag endast påpeka, att bakom den svenska ståndpunkten stå förutnämnda
norska folkrättssakkunniga, som enligt uppdrag föreslagit de
ändringar i det norska lagförslaget, som kunna motiveras av ett eventuellt
tillträdande från Norges sida av de s. k. Haagkonventionerna rörande
den internationella privaträtten, något som måste tillmätas en viss
vikt för Sverige, som ju redan tillträtt dessa konventioner. Att den
svenska ståndpunkten i förevarande fall får särskild betydelse, när en
hustru eller hennes minderåriga barn, ehuru kvarboende här i landet,
mot sin vilja med mannen förvärvat medborgarrätt i annat land, har

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

framhållits i motiven. Det vore väl alldeles orimligt, om t. ex. en i
Sverige bosatt svensk gift kvinna, som med mannen förvärvat medborgarrätt
i exempelvis eu utomeuropeisk stat, skulle, om bon därefter flyttade
från Sverige till Norge, gå sin svenska medborgarrätt förlustig och
från svensk sida bliva att i medborgarrättsligt avseende betrakta såsom
medborgare allenast i nämnda utomeuropeiska stat. Att för förlust
av medborgarrätt genom förvärv av annan medborgarrätt fordra, att förvärvet
av den främmande medborgarrätten bar det reella underlag, som
en bosättning just i det land, där medborgarrätten förvärvas, måste
anses utgöra, synes i särskilt bog, grad motiverat i länder, sådana
som Sverige, vilka principiellt erkänna varje förvärv av annan medborgarrätt,
hur främmande detta än må förefalla för det egna landets rättsuppfattning,
som förlustgrund med avseende å den egna medborgarrätten,
och således ej för sådan förlust fordra, att förvärvet av den utländska
medborgarrätten sker frivilligt. Jag tänker därvid på sådana förvärv
som t. ex. för en änkas barn genom hennes omgifte med medborgare i
viss främmande stat, för myndigt barn till följd av legitimation genom
moderns giftermål med barnets utländska fäder o. s. v.

En myndighet, länsstyrelsen i Stockholms län, förordar en kombination
mellan de svenska och norsk-danska ståndpunkterna så tillvida, att
för förlust av medborgarrätt genom förvärv av annan väl skulle fordras,
att vederbörande toge sitt hemvist just i det land, där han blivit medborgare,
men att man skulle beträffande hustru och barn fordra, för att
ett dylikt hemvisttagande skulle hava en sådan påföljd, att detta skedde,
vad hustrun anginge, under äktenskapets bestånd och, vad barn anginge,
medan dessa vore minderåriga. Orsaken varför för det svenska förslagets
del ej föreslagits en dylik kombination framgår av motiven
(sid. 81 och 82). Där framhålles — såsom det förefaller med rätta —
att, när hustru och barn, låt vara först efter längre tids förlopp, taga
sitt hemvist just i det land, i vilket de med mannen blivit och fortfarande
äro medborgare, man torde kunna utgå ifrån, att detta har sin
grund däri, att sammanlevnaden mellan mannen och hans familj återupptagits,
samt att i det säkerligen ganska sällsynta fall, att så ej är
förhållandet, en förlust av den svenska medborgarrätten dock bör
vara att föredraga framför att den svenska medborgarrätten bibehålies
jämsides med den i det andra landet förvärvade.

Mot viss del av den föreslagna 8 § har Fredrika-Bremerförbundets
styrelse framställt en anmärkning. Styrelsen framhåller, att i vissa fall
ganska stora olägenheter kunna uppstå för en svensk kvinna därigenom

Kungl. Maj.ts proposition Nr 2!K

att hem genom gifte med eu utländsk medborgare förlorar sin svenska
medborgarrätt. I detta avseondo yttrar styrelsen i lmvudsak:

»Mer eller mindre torde olägenheter och svårigheter uppkomma för henne
för så vitt makarna bosätta sirj i hennes hemland. Hon har icke förlorat samhörigheten
med sitt fosterland, men hon berövas sin rösträtt, hon blir ogynnsammare
ställd i beskattningshänseende, hon är utesluten från den hjälp det
allmänna kali giva vid sjukdom, vid behov av understöd från fattigvän
den m. in., och hon blir i flera viktiga avseenden underkastad främmande lag,
vilket för henne ofta nog kan komma att medföra väsentliga svårigheter.
Detla senare fram hal los i motiven såsom skäl för att svensk kvinna oj bör förlora
sin svenska medborgarrätt vid hennes mans förvärv av utländsk medborgarrätt
förrän hon tager sitt hemvist i dennes nya hemland. Med alldeles
särskild styrka har under krigsåren framträtt de svårigheter av olika slag,
som drabba en gift kvinna med annan medborgarrätt än det lands, varest hon
har sitt hemvist. Oaktat hon varit född i landet och alltid bott därstädes, har
hon till exempel på grund av sitt genom äktenskap förvärvade utländska medborgarskap
blivit internerad, om hon ej lyckats lly till det för henne främmande
landet, och utsatts för svåra obehag. På grund av dessa genom kriget vunna erfarenheter
framstå kvinnornas krav därpå, att de först genom tagande av hem
vist i det land, varest de genom sitt äktenskap med utländsk man förvärva
medborgarrätt, skulle förlora sin förutvarande medborgarrätt, såsom fullt
berättigade. Vi anse, att det naturliga är, att makar hava samma
medborgarätt, men de olägenheter, som kunna uppstå genom skild medmedborgarrätt,
synas oss vara mindre väsentliga än de, som uppkomma
genom ett förvärv av utländsk medborgarrätt under kvarboende i hemlandet.
Ofta nog torde, om makarna bliva varaktigt bosatta i hustruns hemland, mannen
genom naturalisation förvärva medborgarrätt i hennes land. Det kan då
göras gällande, att hennes svårigheter bliva av övergående natur, men enligt
vår åsikt kan å andra sidan anföras, att det ej över huvud taget förefinnes anledning
till hennes förlust av medborgarrätt.

Vi inse till fullo svårigheterna att få dessa principer genomförda. De
stå i strid med gammal hävd och gällande lag. Därtill kommer, att innan
andra länders lagstiftning reformerats i samma anda, dubbla medborgarskap
kunna uppstå, som kunna medföra svårigheter. Dessa torde dock vara mindre
än de olägenheter för individen, som uppkomma därav, att denne påtvingas
en annan medborgarrätt än det lands, där lian är bosatt och där han från födseln
haft medborgarrätt.

Sverige bär på skilda områden visat sig vara ett föregångsland, när det gällt
att tillmötesgå kvinnornas krav. Vi behöva härvidlag endast hänvisa till kvinnornas
myndighetsförklaring, rätt för dem att avlägga mogenhetsexamen och
studera vid rikets universitet samt nu senast vår nya giftermålsbalk. Det skulle
vara i god överensstämmelse med den ställning den svenska kvinnan numera
intager, att lagstiftaren även tillgodosåge hennes krav på bibehållande och återförvärv
av medborgarrätt. Vi våga hoppas, att om lagstiftningen reformeras
i den riktning, varom vi hemställa, det icke skall möta några svårigheter att
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 24 höft. (Nr 29.) 6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

genom överenskommelse med andra länder undvika de olägenheter, som kunna
uppstå genom befintliga skiljaktigheter i lagstiftningen.

Skulle över huvud taget av det ena eller det andra skälet ej anses lämpligt
att svensk kvinna, som ingår äktenskap med utländsk man, utan vidare bibehålles
vid sin svenska medborgarrätt så länge hon kvarbor i sitt hemland,
kunde frågan möjligen lösas därigenom, att hon finge rätt att genom anmälan
före vigseln tillkännagiva sin önskan i detta syfte och därigenom bibehålla sin
medborgarrätt. Även om man måste förutsätta, att denna rätt på grund av
obekantskap med lagen kanske ej komme att användas av alla som hyste denna
önskan och att bestämmelsen sålunda kan komma att bliva av ringa betydelse,
kan det ej nekas, att en sådan bestämmelse möjligen är att föredraga, då det
kan tänkas fall, då hustrun önskar från och med äktenskapets början bliva medborgare
i mannens hemland. I de fall, då äktenskapet väl ingås i Sverige, men
makarna omedelbart taga sitt hemvist i utlandet finge man även bestämd tidpunkt
för inträdet av hennes nya medborgarrätt.»

Det torde icke kunna nekas till att ganska starka skäl föreligga
för en bestämmelse i den riktning Fredrika-Bremerförbundets styrelse
föreslagit. För närvarande synas emellertid hinder för meddelandet av
ett sådant stadgande föreligga i det förhållandet, att Sverige nog måste
anses genom sitt biträdande av vissa Haagkonventioner hava, om också
icke uttryckligen, så dock indirekt förbundit sig att ej införa sådana
bestämmelser som de, varom här är fråga. Härmed förhåller sig på
följande sätt.

Den s. k. 1902 års Haagkonvention rörande bland annat skillnad
i äktenskap, vilken konvention biträtts av Sverige och å vilken viss
del av 1904 års svenska lag om vissa internationella förhållanden rörande
äktenskap m. m. baserar sig, innehåller inga särskilda bestämmelser
för det fall att makarna allt ifrån giftermålet äro olika staters
medborgare. Artikel 8 i konventionen lyder nämligen: »Om makarna
icke hava samma nationalitet, skall, såvitt angår tillämpningen av förestående
artiklar, deras sista gemensamma lagstiftning anses som deras
nationella lag.» Denna bestämmelse förutsätter, att makarna städse
genom giftermålet erhållit ett gemensamt hemland. Och att uppmärksamma
är, att vid konferensen förslag blev från belgisk sida framställt
därom, att till artikeln i fråga skulle fogas en tilläggsbestämmelse att,
om makarna ej haft någon gemensam lagstiftning, mannens nationella
lag skulle bli avgörande. Förslaget togs dock tillbaka, sedan upplysts,
att det tänkta fallet — att makarna allt ifrån äktenskapets ingående
haft olika medborgarrätt — icke kunde inträffa enligt gällande rätt i
någon av de vid konferensen representerade staterna. Vid avfattningen
av 1904 års svenska lag gjordes emellertid i 5 kap. 2 § ett dylikt

Kungl. Maj.ta proposition Nr 29.

tillägg. Där liar nämligen, ofter det bestämts, att fråga, som angår
äktenskapsskillnad eller hemskillnad mellan makar, vilka äro undersåtar
i olika stater, skall bedömas som om bägge makarna vore undersåtar
i den stat, de sist gemensamt tillhört, tillagts orden »— — eller, om
de ej hava tillhört samma stat, i den stat, mannen tillhör». Att ett
dylikt tillägg gjorts här beror därpå, att åt 1904 års lag givits eu allmängiltig
innebörd, d. v. s. den avser att meddela regler för lösning
av rättskonflikter gentemot lagstiftningarna i alla stater, oavsett om de
höra till konventionsstaterna eller icke.

Ej heller i 1905 års Haagkonvention, i vilken konflikter mellan olika
länders rätt beträffande bl. a. äktenskaps rättsverkningar avhandlades,
träffades några bestämmelser för det fall att makarna redan från början
av sitt äktenskap haft olika medborgarrätt. Att så ej skedde berodde
säkerligen därpå, att det antagna fallet ej heller då kunde inträffa enligt
lagen i något av de länder, som deltogo i konventionen. 1 1912 års
svenska lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps
rättsverkningar, vilken lag grundar sig på nu ifrågavarande Haagkonvention,
hava några bestämmelser icke heller träffats för detta fall. De
olika momenten i 1912 års lags 1 § äro endast ett troget återgivande
av konventionens bestämmelser. Dessa skola icke heller enligt lagen
gälla i förhållande till vilket land som helst, utan endast gentemot
sådana länder, i förhållande till vilka Konungen, under förutsättning av
ömsesidighet, förordnat att de skola äga tillämpning.

Såsom framgår av vad nyss sagts, har man således vid slutandet
av nu ifrågavarande Haagkonventioner utgått ifrån, att i intet av de
länder, som deltagit i konveutionerna, funnes någon lag, enligt vilken
ett par makar skulle kunna hava olika medborgarrätt alltifrån sitt
giftermål. De beslut, som konventionerna innehålla, hava rönt inflytande
härav. Man har, med hänsyn till just nämnda sakförhållande, ej i konventionerna
inryckt några bestämmelser, som reglera ett fall sådant som det
tänkta: att makarna ända från giftermålet äro medborgare i skilda
stater. På grund härav synes starkt kunna ifrågasättas lämpligheten,
för att icke säga möjligheten, därav att Sverige utan vidare i sin
lag inför ett stadgande, som, vad Sverige angår, så att säga undanrycker
en av de förutsättningar, varpå konventionsbesluten vila. Att
Sverige, alldeles utan samråd med övriga konventionsstater, förändrade
sin rätt i nu förevarande avseende skulle väl knappast kunna anses
opportunt.

Att märka är emellertid, att nederländska regeringen till konventionsstaterna
nyligen utfärdat eu inbjudan, som i mars 1921 kom den

44 Kungl. Majits proposition Nr 29.

svenska regeringen till hända, och i vilken inbjudan den nederländska
regeringen föreslog en ny internationell-privaträttslig Haagkonferens,
vid vilken skulle till behandling upptagas dels en del frågor tillhörande
områden, som icke varit under behandling vid de föregående konferenserna,
dels ock — och detta är det beaktansvärda i detta sammanhang
— en revision av de föregående Haagkon ven tion erna. På denna inbjudan
har den svenska regeringen den 1 oktober 1921 svarat, att den
med glädje hälsar förslaget om återupptagande av Haagkonferenserna
rörande internationell privaträtt.

Här erbjuder sig alltså — såsom man väl får hoppas inom en
snar framtid — ett osökt tillfälle för den svenska regeringen att söka
få undanröjt det hinder för en lagändring i nu ifrågavarande riktning,
som de föregående Iiaagkonventionerna på familjerättens område, på
sätt nyss nämnts, måste anses innebära. Det S3''nes mig, som om den
sak Fredrika-Bremerförbundet med sin framställning vill främja — den
gifta kvinnans frigörelse i visst fall från sitt beroende av mannen i medborgarrätt,
sligt avseende — skulle bli bättre betjänt därmed, att den på
detta sätt bringades inför ett inflytelserikt internationellt forum, än
därmed, att Sverige, separat från övriga konventionsstater, införde en
bestämmelse, som stode i strid med de grundsatser, varå förutnämnda
redan slutna konventioner byggts.

På grund av vad nu sagts torde 8 § i förslaget icke böra undergå
annan ändring, än som föranledes därav att, på sätt nämnts redan vid
behandlingen av 6 § (sid. 36), uttrycket i nu förevarande lagrum »minderårigt
barn» bör utbytas mot »ogift barn under tjuguett år».

9 §''

Förslagets 9 § meddelar bestämmelser om förlust i vissa fall av
svensk medborgarrätt på grund allenast av utomlandsvistelse. Dessa
bestämmelser motsvara närmast 7 § i 1894 års lag, till vilken 8 § i
samma lag ansluter sig.

Stadgandet i 7 § i 1894 års lag bestämmer, att svensk man eller
svensk ogift kvinna, som, efter uppnådd ålder av tjuguett år, samt änka,
som, efter äktenskapets upplösning, i tio år oavbrutet haft sitt hemvist
utom riket, förlorar sin svenska medborgarrätt, såframt ej vistandet
utomlands föranletts av offentligt uppdrag för riket eller ock förbehåll
göres om medborgarrättens bibehållande genom en inom nämnda tids
utgång hos svensk beskickning eller svenskt konsulat avgiven skriftlig
förklaring. Eu sådan förklaring skall, för att fortfarande äga giltighet,
förnyas inom vart tionde års slut. Den kan icke med laga verkan av -

Kungl. proposition Nr 2U.

givas av annan än den, som själv utflyttat ur riket, och hans efterkommande
i första led samt änka efter sådan person, som nu är nämnd.
I 8 § första stycket av samma lag stadgas vidare, att den, som enligt
bestämmelserna i 7 § förlorat svensk medborgarrätt och icke blivit
medborgare i annat land, återvinner medborgarrätten, då lian tager hemvist
i riket, eller ock Konungen medgiver, att medborgarrätten därförutan
återvinnas må.

Bestämmelserna i 7 § av 1894 års lag — den s. k. tioårslagen —
hava som bekant varit synnerligen impopulära särskilt bland dem, som
de närmast gälla, utlandssvenskarna. Det var också mot nu förevarande
stadganden i vår nuvarande rätt, som riksdagen främst riktade sig i sin
förutnämnda skrivelse år 1912. I förslaget hava ifrågavarande bestämmelser
också ersatts med stadganden av helt annan innebörd. Enligt
de föreslagna nya stadgandena skall svensk medborgarrätt, på grund
allenast av utomlandsvistelse, gå förlorad först för den andra utom riket
födda generationen. Det stadgas nämligen där, att svensk man eller
svensk ogift kvinna, som är född utom riket och aldrig bott här i
Sverige, och vars båda föräldrar eller, då fråga är om utom äktenskap
född person, moder är född utom riket, skall förlora sin svenska medborgarrätt
vid uppnådd ålder av tjugutvå år.

Att förslaget på detta sätt helt bryter med den hittills gällande
och, enligt vad erfarenheten givit vid handen, ytterst olyckliga principen
om automatisk förlust av svensk medborgarrätt efter tio års vistelse
utom riket, för så vitt icke viss formell föreskrift blivit av vederbörandé
iakttagen, måste enligt min mening hälsas med den största tillfredsställelse.
Förslaget i denna del har också i huvudsak vunnit enhälligt
gillande av de myndigheter och andra, som yttrat sig över detsamma.
Särskilt är detta fallet med ett flertal av Sveriges ministrar och konsuler
i utlandet samt med styrelsen för Nationalföreningen mot emigrationen
och arbetsutskottet i Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet.
Det sistnämnda betecknar den föreslagna ändringen i nu förevarande
avseende som en »ovärderlig och genomgripande förtjänst» hos
förslaget.

I stort sett har också det sätt, varpå nu förevarande stadgande
utformats i detalj, vunnit godkännande hos dem, som yttrat sig över
detsamma. Från några håll hava dock framställts förslag om en modifiering
av stadgandet i visst avseende. Så anse en del myndigheter och
andra, som uttalat sig i ärendet, att på något sätt bör beredas möjlighet
för utlandssvenskar att även i senare generationer bevara sm svenska
medborgarrätt. Fall finnas, framhålles det, då det kan vara billigt, ja

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

rent av för de ifrågavarande personerna en livsfråga och samtidigt jämväl
för Sverige fördelaktigt, att en utlandssvensk även i tredje eller
än senare släktled får behålla sin svenska medborgarrätt. Detta gäller,
påpekas det, alldeles särskilt personer, bosatta bland folk av en i
förhållande till den svenska mycket skiljaktig ras och med väsentligt
olikartad kultur, såsom fallet är med vissa asiatiska, afrikanska
och jämväl östeuropeiska stater. Svenskar, som äro bosatta i dylika
stater, torde i regel, även om deras förfäder i flera generationer vistats
där, varken kunna eller vilja bliva medborgare i dessa länder. Med stöd
härav och då ett bibehållande av svensk medborgarrätt i nu ifrågavarande
fall måste anses vila på väsentligt olika grund än en naturalisation,
ifrågasättes på vissa håll en tilläggsbestämmelse, enligt vilken
det skulle ankomma på Konungen att efter ansökan i särskilda fall
medgiva, att en utomlands bosatt svensk finge utan hinder av den föreslagna
huvudregeln bibehålla sin svenska medborgarrätt.

I de delegerades motiv har framhållits att, om undantagsvis beträffande
någon, som enligt nu ifrågavarande stadgande i de delegerades
förslag gått siu medborgarrätt förlustig, särskilda skäl skulle föreligga
för att han fortfarande finge behålla denna rätt, den utvägen alltid skulle
enligt förslaget stå vederbörande till buds att söka återförvärva medborgarrätten
genom naturalisation (jfr 5 § tredje stycket). Även om intet
hinder skulle kunna anses möta mot att fatta ett dylikt naturalisationsbeslut
— som då skulle gå ut på den svenska medborgarrättens bibehållande —
redan innan vederbörande förlorat sin medborgarrätt enligt 9 §, torde
dock ej kunna nekas till att åtskilligt talar för att, på sätt i nyssnämnda
utlåtanden föreslagits, en särskild bestämmelse meddelas för nu ifrågavarande
fall. Till första stycket av 9 § torde därför lämpligen böra
fogas en bestämmelse, enligt vilken huvudregeln där skulle bii tillämplig
allenast för den händelse att ej Konungen, på ansökan, för särskilt fall
medgivit att medborgarrätten må av vederbörande bibehållas. Att märka
är att, om en dylik ansökan av eu utlandssvensk, tillhörande den andra
utom riket födda generationen, bleve före den stadgade tidens utgångbifallen,
samma utväg att genom särskilt tillstånd få behålla sin svenska
medborgarrätt skulle förefinnas för dennes barn o. s. v., generation efter
generation. Och skulle vederbörande försumma att till Konungen ingiva
en ansökan av nu ifrågavarande slag i så god tid, att den hunne
bliva bifallen före sökandens uppnående av tjngutvå års ålder, skulle i
allt fall för honom förefinnas den möjlighet till medborgarrättens återvinnande,
som dispensbestämmelsen i tredje stycket av o § skulle erbjuda.

[ 9 § har använts uttrycket »bott» och ej »haft sitt hemvist».

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

Genom att här välja det förra, mindre stränga uttrycket hava de delegerade,
enligt vad de uppgivit i sina motiv (sid. 89), velat undvika, att
medborgarrätten skulle på grund av förevarande stadgande gå förlorad
för en utomlands född svensk, som under sin uppväxttid för vinnande
av svensk uppfostran vistats en tid i Sverige, även om han fortfarande
måste anses hava under samma tid haft sitt hemvist utom riket. I ett
par av de avgivna utlåtandena har ifrågasatts, huruvida ej det sålunda
valda uttrycket vore alltför obestämt för att utan närmare förklaring
täcka alla de fall, som borde dit hänföras. Särskilt har i sådant avseende
framhållits, att den, som fullgjort sin värnplikt här i riket eller
uppehållit sig här en längre tid för studieändamål eller ock en eller
flera gånger tillbragt sin sommar hos släktingar eller bekanta här i
Sverige, bör anses hava vistats i Sverige under sådana förhållanden, att
han ej bör på grund av 9 §:s bestämmelse förlora sin svenska medborgarrätt.

Vad sålunda anmärkts har synts mig värt beaktande. Som ett
andra stycke i 9 § synes mig därför böra införas en bestämmelse därom,
att även den, vilken vistats här i landet för fullgörande av sin värnplikt
eller för deltagande i undervisningen vid svensk läroanstalt eller ock
eljest under förhållanden, som tyda på hans samhörighet med Sverige,
skall anses hava bott här i riket i den mening, som avses i 9 § första
stycket.

Beträffande avfattningen i övrigt av första stycket av 9 § torde
det tillåtas mig att hänvisa till de delegerades motiv (sid. 88 och 89).

I paragrafens sista stycke stadgas, att förlust av medborgarrätt
enligt första stycket för man skall medföra förlust av sådan rätt även
för hans hustru och barn i äktenskap samt att motsvarande regel skall
gälla i förhållandet mellan en kvinna och hennes barn utom äktenskap
(jfr andra stycket av 7 § samt andra punkten av 9 § i 1894 års lag).

10 §.

Denna paragraf motsvarar andra stycket i 5 § av 1894 års lag.
Det föreslagna nja stadgandet skiljer sig från regeln i den nu gällande
lagen så tillvida, att i detsamma uttryckligen utsäges, att medgivande
till utträde ur det medborgarrättsliga förhållandet kan erhållas även i
det fall, att vederbörande redan är medborgare i annat land.

n §•

I 11 § av de delegerades förslag har införts en föreskrift, enligt
vilken svenskar, som förlorat sin svenska medborgarrätt på grund av 7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

§ i 1894 års lag, skulle kunna på ett enkelt sätt — utan att, såsom enligt
nu gällande rätt, behöva därom ansöka hos Konungen — återförvärva sin
svenska medborgarrätt. Det stadgas nämligen där, att en sådan person
åter blir svensk medborgare genom att skriftligen anmäla sin önskan
därom för svensk beskickning eller svenskt konsulat å den ort i utlandet,
där han är bosatt. Som förutsättning för att en sådan anmälan skall
hava en dylik verkan stadgas dock, att anmälaren icke skall hava förvärvat
medborgarrätt i annan stat och att ej heller förutsättningarna
för förlust av medborgarrätt enligt 9 § i förslaget äro förhanden. I
andra och tredje styckena av paragrafen föreskrives vidare, dels att en
sådan anmälan ej skall med laga verkan kunna avgivas av kvinna, som
är gift med utländsk man, eller av den, som ej fyllt tjuguett år, dels
ock att, när någon blir svensk medborgare på grund av förevarande
stadgande, bestämmelserna i 6 § första och andra styckena samt 7 § i
tillämpliga delar skola lända till efterrättelse.

Av liknande skäl, som anförts för motsvarande ändring i 4 § (se
sid. 23), torde i fjärde stycket av 11 § uttrycket »kvinna, som är gift
med utländsk man» böra utbytas mot uttrycket »kvinna, som är gift
med utländsk medborgare».

Enligt nu gällande rätt återvinner den, som förlorat medborgarrätten
på grund av stadgandet i 7 § av 1894 års lag, sin svenska medborgarrätt
även genom att taga sitt hemvist i Sverige. Någon motsvarande
bestämmelse erfordras ej i nu förevarande 11 §, enär en sådan
person, på sätt redan förut framhållits, faller in under det redan i första
stycket av 4 § givna stadgandet i sådan riktning. I de delegerades förslag
har emellertid — i de två sista punkterna av första stycket — med personer,
om vilka nu varit fråga, likställts den, som väl ej förut ägt svensk
medborgarrätt, men skulle varit svensk medborgare på grund av födseln,
såframt ej dessförinnan hans fader eller, då fråga är om utom äktenskap
född person, hans moder gått sin svenska medborgarrätt förlustig på
grund av stadgandet i förutnämnda 7 § av 1894 års lag.

Med person, som i första stycket av 11 § nämnts, bör enligt min
mening även likställas kvinna, som varit svensk medborgare på grund
av födseln, men enligt stadgandet i första stycket av 6 § i 1894 års
lag förlorat sin svenska medborgarrätt därigenom att hon gift sig med
en man, som gått sin svenska medborgarrätt förlustig på grund av 7 §
i samma lag.

I övrigt torde förslagets 11 § ej böra undergå annan ändring, än
att dels torde böra föreskrivas, att anmälan, som där sägs, skall avgivas
i enlighet med de närmare bestämmelser, som av Konungen meddelas,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

dels ock stadgandet, inför vilken diplomatisk eller konsulär myndighet
en dylik anmälan bör äga rum, lämpligen bör förtydligas i visst avseende.
I sammanhang med införandet av den av mig föreslagna tillläggsbestämmelsen
i 11 § torde i paragrafen även böra, för vinnande
av större överskådlighet, vidtagas den formella ändringen, att densamma
avdelas i flera skilda stycken.

Slutbestämmelser.

1 eu övergångsbestämmelse, införd efter paragrafföljden, var i de
delegerades förslag infört ett stadgande därom, att bestämmelsen i första
stycket av 9 § skulle äga tillämpning även på den, som före lagens
ikraftträdande fyllt tjugutvå år. Tidpunkten för förlustens inträde var
i detta fall satt till lagens ikraftträdande. Ett par av de i ärendet hörda
myndigheterna hava i anledning av denna övergångsbestämmelse ifrågasatt,
huruvida det vore påkallat eller lämpligt att i det fall, att en
svensk bibehållit sin svenska medborgarrätt antingen genom avgivande
av sådan tioårsförklaring, som i 7 § av 1894 års lag omförmäles, eller
ock genom att han erhållit sådant medgivande av Konungen, som i 8 §
av samma lag sägs, utan vidare beröva honom medborgarrätten vid
lagens ikraftträdande, och om eu djdik svensk icke borde få behålla sin
svenska medborgarrätt åtminstone till dess att tio år förflutit från det han
sist gjort sådan anmälan eller erhållit dylikt medgivande. Det har framhållits,
att en bestämmelse sådan som den av de delegerade föreslagna
skulle kunna lända till allvarligt förfång för ett — om än icke särdeles
betydligt — antal personer, vilka ansett sig genom en dylik förklaring
eller ett sådant medgivande, som nyss sagts, tryggade i sin medborgarrättsliga
ställning. Särskilt skulle, påpekas det, härav kunna drabbas
vissa svenskar, som äro eller varit bosatta i Ryssland, enär där under
den forna regimen på grund av svårigheten att bliva upptagen till rysk
undersåte den Konungen tillerkända diskretionära myndigheten kommit
till relativt vidsträckt tillämpning på avkomlingar till svenskar i fjärmare
led. Påföljden av det föreslagna stadgandet snille för dessa kunna
visa sig bl. a. däri, att de till äventyrs skulle gå miste om det stöd,
de eljest möjligen kunde påräkna för sina ersättningsanspråk vid en
kommande uppgörelse med sovjetregeringen.

De sålunda mot den i de delegerades förslag införda övergångsbestämmelsen
framställda anmärkningarna synas mig hava fog för sig.
En svensk, som vid lagens ikraftträdande redan fyllt tjugutvå år, men
med avseende å vilken i övrigt förutsättningarna för förlust av medBihang
till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 24 höft. (Nr 29.) 7

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

borgarrätten enligt 9 § i förslaget äro för handen, då lagen träder i kraft,
kan icke vara i besittning av sin svenska medborgarrätt på annan grund,
än att — jag tänker därvid allenast på personer, som fötts i äktenskap
— han själv, hans fader och hans farfader i erforderlig utsträckningavgivit
sådan tioårsförklaring om den svenska medborgarrättens bibehållande,
som omnämnes i första stycket av 7 § i 1894 års lag, eller
ock vederbörande på ansökan erhållit sådant medgivande av Konungen
till medborgarrättens återvinnande, som i första stycket av 8 § i samma
lag sägs. Den frågan framställer sig då, om det verkligen kan anses föreligga
tillräckliga skäl till att låta en svensk, som genom dylika tioårsförklaringar
eller medgivanden av Konungen fått sin svenska medborgarrätt
bevarad, förlora sin svenska medborgarrätt vid lagens ikraftträdande. På
denna fråga synes mig böra givas ett nekande svar. I de antagna
fallen måste vederbörande, enligt min mening, anses hava visat sådan
samhörighet med Sverige, att han ej skäligen bör utan vidare berövas
sin svenska medborgarrätt. Att märka är i detta sammanhang, att ett
medgivande av Konungen att behålla medborgarrätten ju även enligt
den nya lagen — nämligen enligt det tillägg till första stycket av 9 §,
som jag förut förordat — skulle rädda vederbörandes svenskhet, och
och detta icke blott för viss kortare period utan för vederbörandes hela
livstid.

På grund av vad nu sagts bör övergångsbestämmelsen i de delegerades
förslag därom, att personer, med avseende å vilka förutsättningarna
för förlust av medborgarrätten enligt 9 § äro inne, och vilka
redan fyllt tjugutvå år, skola förlora sin svenska medborgarrätt vid lagens
ikraftträdande, enligt min mening helt och hållet utgå. En följd härav
skulle bliva den, att dylika vid lagens ikraftträdande ännu svenska personer
skulle utan vidare få behålla sin svenska medborgarrätt, till dess
att de eventuellt förvärvade annan medborgarrätt, och att 9 §:s förlustregler
alltså skulle bli tillämpliga först på sådana personers barn.

Emellertid torde rörande 9 § lämpligen böra givas ett annat övergångsstadgande,
avseende dem, som vid lagens ikraftträdande ännu ej
fyllt tjugutvå år. Det synes mig nämligen, som om dels för att den
nya lagens bestämmelser i nu förevarande avseende skola hinna bliva
tillräckligt kända, innan verkningarna av dem inträda, dels ock för att
vederbörande skall få viss tid på sig att, om de så vilja, hos Konungen
söka sådant medgivande till den svenska medborgarrättens bibehållande
som det, vartill den av mig förordade tilläggsbestämmelsen till första
stycket av 9 § skulle bereda möjlighet, viss övergångstid bör stadgas,
innan förlust av medborgarrätten inträder på grund av bestämmelserna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

i 9 §. Hur lång denna övergångsperiod bör sättas är i viss mån en
smaksak. Det synes mig dock, som om en tid av tre år skulle vara
tillräcklig för ändamålet. I slutet av lagen — efter stadgandet om
lagens ikraftträdande den 1 januari 1924 — torde därför böra införas
bestämmelser därom, att för person, som i första stycket av 9 § sägs,
och som uppnår tjugutvå års ålder under något av åren 1924—1926,
förlust av medborgarrätten skall under de i 9 § stadgade förutsättningar
inträda först med utgången av år 1926.

Vad i övrigt angår slutbestämmelserna efter paragrafföljden synes
mig lämpligast, att till dessa överflyttas stadgandet i 12 § i de delegerades
svenska förslag om vilka författningar skola upphävas genom den
nya lagen.

Sedan föredraganden därefter uppläst i enlighet med förut angivna
grunder och ändringsförslag inom departementet upprättat förslag till lag
om förvärvande och förlust av medborgarrätt, vilket såsom bilaga finnes
detta protokoll bifogat, hemställer föredraganden, att lagrådets utlåtande
över nämnda förslag måtte, för det ändamål § 87 regeringsfomen
omförmäler, inhämtas medelst utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter bi*
trädda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna

bifall.

Ur protokollet:

Arvid Torold.

Kmgl. Maj:ts proposition Nr 29.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om förvärvande och förlust av medborgarrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Svensk medborgarrätt förvärvas, på grund av födsel, av barn i äktenskap,
vars fader har svensk medborgarrätt. Yad nu sagts galle dock icke barn,
som födes efter faderns död och vars moder vid barnets födelse är utländsk
medborgare.

Svensk medborgarrätt förvärvas, på grund av födsel, jämväl av barn i
äktenskap, vars moder har svensk medborgarrätt, såframt fadern ej har medborgarrätt
i något land, eller ock barnet födes efter faderns död.

Barn utom äktenskap, vars moder är svensk medborgare, förvärvar genom
födseln svensk medborgarrätt.

Barn, som anträffas här i riket, utan att kunskap om dess ställning i avseende
å medborgarrätten vinnes, anses, intill dess annat utrönes, som svensk
medborgare.

2 §■

Utländsk man eller utländsk ogift kvinna, som är född här i riket och
oavbrutet här haft sitt hemvist intill uppnådd ålder av tjugutvå år, blir svensk
medborgare, såframt han eller hon icke under sista året hos Konungens
befallningshavande skriftligen avsagt sig rättigheten att bliva svensk medborgare
och därvid tillika med behörigt bevis styrkt sig äga medborgarrätt i
annat land. Rätt till avsägelse, som nu är nämnd, tillkommer ej den, vars
fader eller, då fråga är om barn utom äktenskap, moder själv begagnat sig
av sådan rätt.

3 §•

Utländsk kvinna, som gifter sig med svensk medborgare, förvärvar genom
äktenskapet svensk medborgarrätt.

Hava makarna barn samman före äktenskapet, blir jämväl barnet svensk
medborgare, såframt det är ogift och ännu ej fyllt tjuguett år.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

4 §.

Den, som, på grund av födseln, varit svensk, men förlorat sin svenska
medborgarrätt utan att bliva medborgare i annat land, återvinner svensk medborgarrätt
genom att taga sitt hemvist här i riket.

Den, som, på grund av födseln, varit svensk, men sedermera blivit annat
lands medborgare, återvinner svensk medborgarrätt, såframt han, efter förlust
av den utländska medborgarrätten, tager sitt hemvist här i riket, eller ock,
medan han har sitt hemvist här i riket, går sin utländska medborgarrätt förlustig.

För kvinna, som är gift med utländsk medborgare, inträder icke förvärv
av svensk medborgarrätt enligt första eller andra stycket, så länge äktenskapet
består.

Konungen äger med avseende å viss främmande stat förordna, att medborgare
i den staten, som förut, på grund av födseln, varit svensk, och som
själv är född här i riket, eller vars båda föräldrar eller, då fråga är om
utom äktenskap född person, moder är född här i riket, skall återvinna
svensk medborgarrätt, då han under de fem sista åren oavbrutet haft sitt
hemvist här i riket. På grund av vad nu sagts må medborgarrätt dock icke
återvinnas av den, som ej fyllt tjugutvå år, eller av kvinna, som är gift med
utländsk medborgare, ej heller av änka eller kvinna, vars äktenskap eljest är upplöst,
förr än ett år förflutit efter äktenskapets upplösning. Aterförvärv av medborgarrätt
enligt detta stycke äge ej heller rum för den, som under sista året
hos Konungens befallningshavande skriftligen avsagt sig rättigheten att bliva
svensk medborgare och därvid tillika med behörigt bevis styrkt sig äga medborgarrätt
i annat land.

Vad i denna paragraf stadgats gälle ej den, som är anställd i främmande
stats tjänst.

Konungen äger, på ansökan, till svensk medborgare upptaga (naturalisera)
utlänning, som

1. fyllt tjuguett år;

2. sedan fem år har sitt hemvist här i riket;

3. under sin vistelse här i landet fört en hederlig vandel; samt

4. har utväg att försörja sig och sin familj.

Gift kvinna må ej upptagas till svensk medborgare, med mindre mannen
redan har svensk medborgarrätt.

Har utlänning förut ägt svensk medborgarrätt, eller föreligga eljest synnerliga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

skäl för hans upptagande till svensk medborgare, må svensk medborgarrätt
honom beviljas utan hinder av här ovan stadgade villkor.

Träder ej sökanden enligt rätten i det land, han tillhör, i och med sin
naturalisation som svensk medborgare ut ur sitt medborgarrättsliga förhållande
till det landet, utan fordras härför medgivande av landets regering eller annan
myndighet därstädes, vare, i händelse av bifall till ansökningen, som villkor
.för medborgarrättens förvärvande stadgat, att sökanden skall, inom tid och
inför myndighet Konungen bestämmer, styrka, såframt sådant ej redan skett,
att dylikt medgivande lämnats. Kan sökanden ej förete bevis härom, må, där
synnerliga skäl äro, medborgarrätt honom ändock av Konungen beviljas.

Närmare bestämmelser angående ansökan om medborgarrätt och den utredning,
som erfordras för prövningen av sådan ansökan, givas av Konungen.

6 §•

Vinner utländsk man svensk medborgarrätt enligt 2 eller 4 §, tillkommer
sådan rätt jämväl hans hustru och ogifta barn i äktenskap under tjuguett år.

Vad i första stycket sägs gälle ej hustru eller barn, som vid den tidpunkt,
varom fråga är, icke har sitt hemvist här i riket, ej heller hemskild hustru
eller, vid hemskillnad eller efter äktenskaps återgång eller äktenskapsskillnad,
barn, som står under moderns vårdnad. Tager sedermera hustrun, under
äktenskapets bestånd, eller barn, som ännu är ogift och under tjuguett år,
under faderns livstid, sitt hemvist här i riket, eller varder hemskillnaden hävd,
vinner hustrun eller barnet svensk medborgarrätt, om mannen då fortfarande
är svensk medborgare.

Varder utländsk man enligt 5 § upptagen till svensk medborgare, medför
detta, om därvid ej annorlunda bestämts, svensk medborgarrätt även för hans
hustru och ogifta barn i äktenskap under tjuguett år.

7 §•

Vad i 6 § är stadgat därom, att barn i äktenskap förvärvar svensk medborgarrätt
tillsammans med fadern, skall äga motsvarande tillämpning å förhållandet
mellan barn utom äktenskap och barnets moder, såframt ej fadern
har vårdnaden om barnet och han icke är svensk medborgare, mellan barn i
äktenskap och moder, som är änka, samt mellan sådant barn och moder, vars
äktenskap eljest är upplöst eller som är hemskild, såframt barnet står under
moderns vårdnad.

8 §•

Svensk medborgarrätt förloras av den, som blir medborgare i annat land.
Har han ej sitt hemvist i det land, där han blivit medborgare, går han dock

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

sin svenska medborgarrätt förlustig först när han där tager sitt hemvist. Vad
sist är sagt gälle likväl icke kvinna, som blir utländsk medborgare genom
äktenskap med utländsk man, eller ogift barn under tjuguett år, som blir
utländsk medborgare genom föräldrarnas äktenskap.

9 §•

Svensk man eller svensk ogift kvinna, som är född utom riket och aldrig
bott här, och vars båda föräldrar eller, då fråga är om utom äktenskap född
person, moder är född utom riket, förlorar sin svenska medborgarrätt vid
uppnådd ålder av tjugutvå år, såframt ej dessförinnan Konungen, på ansökan,
för särskilt fall medgivit, att medborgarrätten ändock må bibehållas.

Bott här i riket skall även den anses hava, vilken vistats här i landet
för fullgörande av sin värnplikt eller för deltagande i undervisningen vid
svensk läroanstalt eller ock eljest under förhållanden, som tyda på hans samhörighet
med Sverige.

Förlust av medborgarrätt enligt denna paragraf för svensk man medför förlust
av sådan rätt även för hans hustru samt barn i äktenskap. Vad nu är
sagt äge motsvarande tillämpning å förhållandet mellan en kvinna och hennes
barn utom äktenskap.

10 §.

Vill någon, som är eller önskar bliva utländsk medborgare, erhålla medgivande
till utträde ur sitt medborgarrättsliga förhållande till Sverige, göre
■därom ansökning hos Konungen. Bifalles dylik ansökning, vare, om sökanden
ej redan är utländsk medborgare, som villkor stadgat, att sökanden inom viss
utsatt tid skall hava förvärvat medborgarrätt i annat land.

11 §•

Den, som förlorat svensk medborgarrätt på grund av stadgandet i 7 §
av lagen den 1 oktober 1894 om förvärvande och förlust av medborgarrätt,
men icke förvärvat medborgarrätt i annan stat, äger, såframt förutsättningarna
för förlust av medborgarrätt enligt 9 § i denna lag icke äro för handen, återvinna
svensk medborgarrätt genom att, i enlighet med de närmare bestämmelser
som av Konungen meddelas, för svensk beskickning i det land eller
svenskt konsulat i det konsulatdistrikt, där han är bosatt, skriftligen anmäla
sin önskan att åter bliva svensk medborgare.

Genom anmälan, som i första stycket sägs, förvärvas, under enahanda
villkor, som där stadgas, svensk medborgarrätt

dels av kvinna, som förvärvat svensk medborgarrätt genom födseln, men enligt
stadgandet i första stycket av 6 § i lagen den 1 oktober 1894 förlorat med -

56 Kungi. ftfäj:ts proposition Nr 29.

borgarrätten därigenom ätt hön gift sig med én man, som redan före äktéhskåpets
ingående gått sin svenska medborgarrätt förlastig enligt 7 § i samma
lag,

dels ock av den, som väl ej förut ägt svensk medborgarrätt, men skalle
varit svensk medborgare på grund av födseln, såframt ej dessförinnan hans
fader eller, då fråga är om utom äktenskap född person, hans moder förlorat
Sin svenska medborgarrätt enligt nyssnämnda 7 § i lagen den 1 oktober 1894.

A person, som sist sagts, skall väd i 4 § första stycket sägs äga motsvarande
tillämpning.

Anmälan, som i denna paragraf sägs, kan ej med laga verkan göras av
kvinna, söm är gift med utländsk medborgare, ej heller av den, som ej fyllt
tjugnett år.

När någon blir svensk medborgare enligt denna paragraf, sköla stadgandena
i 6 § första och andra styckena samt 7 § i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1924, då förordningen den
27 februari 1858 angående ordningen och villkoren för utländsk mans upptagande
till svensk medborgare och lagen den 1 oktober 1894 om förvärvande
och förlust av medborgarrätt skola upphöra att gälla.

För person, som i första stycket av 9 § sägs, och som uppnår tjugutvå
års ålder under något av åren 1924—1926, skall förlust av medborgarrätten
under ''de i 9 § stadgade förutsättningar inträda först med utgången av år
1926.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 29.

Utdrag av protokollet, hållet i Kanyl. Mqj.is layråd den 28
november 1922.

N ärvarande:

justitierådet Sundberg,
regeringsrådet Thulin,
justitierådet Stenberg,
justitierådet Koersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
27 september 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över
ett inom departementet upprättat förslag till lag om förvärvande och
förlust av medborgarrätt.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av statssekreteraren och expeditionschefen Sven Hagströmer.

I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden av lagrådet
eller dess särskilda ledamöter.

Sundberg, Thulin och Stenberg:

Vid en fullständig omarbetning av lagstiftningen om svensk medborgarrätt,
på sätt med det föreliggande förslaget avses, framstår såsom
synnerligen betydelsefullt spörsmålet, huruvida den samhörighet i medborgarrättsligt
hänseende emellan äkta makar, som för närvarande hos
oss gäller såsom regel, bör bibehållas eller gift kvinna bör i större eller
mindre mån härutinnan frigöras från beroende av mannen. I riksdagens
skrivelse av den 17 maj 1912, varigenom givits uppslag till omarbetningen,
ifrågasättes ej i detta avseende någon ändring i gällande bestämmelser;
och under förarbetena till förslaget synes frågan icke hava
tillräckligt beaktats, i ty att man, då densamma vid speciella stadganden
kommit på tal, huvudsakligen nöjt sig med att betona vikten av
att familjens enhet upprätthölles. Detta skäl har emellertid i ej obetydlig
grad förlorat sin bärande kraft genom den väsentliga förändring den
gifta kvinnans rättsliga ställning efter tillkomsten av sagda riksdagsskrivelse
undergått. Under de senare åren har nämligen i de flesta
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 21 käft. (Nr 29.) 8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

stater, och framför allt i vårt eget land, den gifta kvinnan från att
hava stått i avsevärt beroende av mannen nått fram till en långt gående
emancipation. På det offentligrättsliga området har sålunda i åtskilliga
länder kvinnan vunnit likställighet med mannen beträffande politisk och
kommunal valrätt och valbarhet; och även i fråga om anställning i
statens tjänst har likställighet flerstädes genomförts, medan i andra
länder spörsmålet härom är aktuellt. I privaträttsligt hänseende har den
gifta kvinnans osjälvständighet efter hand alltmera undanröjts genom
eftergifter till förmån för hennes personliga självbestämningsrätt och
för hennes rätt att själv omhänderhava sin egendom och i övrigt förvalta
sina angelägenheter; helt har denna den gifta kvinnans frigörelse i
personligt och förmögenhetsrättsligt avseende genomförts här i Sverige
genom den nya äktenskapslagstiftningen, som avskaffat mannens målsmanskap,
och i våra grannländer föreligga lagförslag i samma riktning.
Med hänsyn till dessa förändringar lärer det ej kunna undgås, att
frågan om gift kvinnas medborgarrättsliga ställning nu upptages till
omprövning.

Därvid torde, då de nämnda genomgripande förändringarna i
kvinnans rättsliga ställning kunnat komma till stånd i trots av hänsynen
till familjens enhet, ur denna synpunkt ännu mindre kunna resas
avgörande hinder mot kvinhans frigörelse beträffande hennes statsborgarskap.
I själva verket synes med det kvinnan numera tillerkända
rättsliga oberoendet den ståndpunkt 1894 års lag och, i stort sett, även
det föreliggande förslaget intager beträffande medborgarrätt för gift
kvinna knappast vara förenlig. Att en svensk kvinnas giftermål med
en utlänning i och för sig skall medföra, att hon förlorar sin svenska
medborgarrätt, måste numera framstå såsom en obehörig inskränkning
i kvinnans självbestämningsrätt, en inskränkning, som ter sig särskilt
orättmätig för sådant fall, att kvinnan kvarbor i sitt gamla hemland,
varest hon före giftermålet idkat näring eller innehaft medborgerliga
uppdrag eller anställning, som kräver svenskt statsborgarskap. Därmed
att kvinnan frivilligt trätt i gifte är ej sagt, att hon velat avstå sin
förutvarande medborgarrätt; ej så sällan torde kvinnans intresse för
det gamla hemlandet föga förringas av giftermålet. Hårt synes jämväl
vara, att en svensk kvinna, som gift sig med utländsk man men
kvarbor här i landet, icke skall, då hon bliver änka eller eljest kommer
att sakna mannens stöd, kunna påräkna sitt forna hemlands skydd och
ej ens hava ovillkorlig rätt att där vistas. Å andra sidan finnes för
Sverige föga anledning att omhändertaga en i utlandet med svensk man
gift utländsk kvinna, som efter ett kort äktenskap blivit änka eller vars

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29. 59

äktenskap eljest blivit upplöst, utan att makarna här i landet tagit hemvist.
Och någon naturlig rätt synes icke föreligga för eu utländsk
kvinna, som vid eller efter sitt giftermål inflyttat till Sverige, att omedelbart
allenast till följd av giftermålet bliva delaktig av en svensk medborgares
politiska rättigheter.

Ett frångående av nu gällande huvudregel i förevarande hänseende
medför icke, att kravet på bevarande av familjens enhet behöver lämnas
å sido. Detta krav kan i allt fall i stor utsträckning tillgodoses genom
lättnader i de allmänna reglerna om naturalisation och om befrielse från
svenskt statsborgarskap, då av äkta makar den ena är svensk, men
den andra icke har samma statsborgarskap. Införas vissa lättnader
därutinnan, må det för visso kunna antagas, att makar, som ej vilja
bibehålla en var sin nationalitet, i allmänhet skola med användande av
naturalisationsinstitutet och reglerna om förlust av svensk medborgarrätt
utan avsevärd tidsutdräkt ernå samma statsborgarskap och att sålunda
framdeles familjens enhet med avseende å medborgarrätten i väsentlig
mån kommer att bibehållas. Och om undantagsvis så ej bleve händelsen,
utan det mot äktenskapets väsen helt visst stridande förhållandet
inträffade, att allenast den ena av makarna hade ovillkorlig rätt att
vistas i Sverige, torde häri ej ligga någon avsevärd fara för familjens
splittring genom utvisning av den andra makan, därest tillbörligen beaktas
den föreskrift lagen angående förbud för vissa utlänningar att
här i riket vistas den 14 september 1914 innehåller därom att vid bedömande,
huruvida utvisning bör äga rum, skälig hänsyn skall tagas
till utlännings levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den
tid utlänningen vistats här i riket. Att sådan splittring skulle behöva
förekomma på grund av stadgandena i lagen om fattigvården den 14 juni
1918 torde, med hänsyn till den prövningsrätt, som enligt lagens 61 §
2 mom. skall äga rum, och bestämmelsen i 3 mom. av samma §, ej heller
vara att befara.

Till stöd för den nu rådande ordniugens bibehållande kan anföras,
att densamma är ägnad att förhindra uppkomsten av dubbel medborgarrätt
och skapandet av medborgarrättslöshet.

De olägenheter, som i dessa hänseenden skulle följa av kvinnans
medborgarrättsliga frigörelse, torde dock ej vara av beskaffenhet att
verka hindrande därför. Medborgarrättslöshet skulle — frånsett det
säkerligen mycket sällsynta fall, att svensk hustru självständigt förlorar
sitt statsborgarskap utan att bliva medborgare i annat land — uppkomma,
då utländsk kvinna gifter sig med svensk man och kvinnan
genom äktenskapet förlorar sitt förut innehavda utländska stats -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

borgarskap. Hurusom denna olägenhet kan avhjälpas genom förut antydda
lättnader i de allmänna reglerna om naturalisation torde icke vara av nöden
att här vidare utveckla. Dubbel medborgarrätt åter skulle huvudsakligen
uppstå, då svensk kvinna gifter sig med utländsk man och därigenom, jämte
det hon behåller sitt svenska statsborgarskap, erhåller utländskt sådant. Så
länge då kvinnan därefter har sitt hemvist i Sverige, där hon kanske idkar
näring eller innehar anställning, torde hennes dubbla statsborgarskap ytterst
sällan vara någon tunga för henne; olägenheten av en dylik dubbelställning
synes i allmänhet vara ej så litet överskattad och är i allt fall av väsentligt
mindre betydelse för kvinnan än för mannen. För övrigt skulle det
uppkomna missförhållandet, där det i visst fall kändes för kvinnan
besvärande, lätt nog kunna rättas, om, på sätt förut antytts, genom
jämkning i reglerna om förlust av medborgarrätt kvinnan tillerkännes
rätt att bliva befriad från sitt svenska, och därmed sitt dubbla, statsborgarskap.
Skulle åter en med utländsk man gift svensk kvinna följa
sin man till ett främmande land, där hon äger statsborgarskap, ter sig
frågan om hennes svenska medborgarrätt något annorlunda. Ej så sällan
torde kunna inträffa, att kvinnan skulle hava vissa fördelar av att äga
rätt bibehålla densamma, särskilt för det fall att hon framdeles skulle
vilja åter bosätta sig här i landet. En sådan rätt för kvinnan skulle
emellertid innebära avvikelse från deu i 8 § av förslaget angående förlust
av medborgarrätt givna allmängiltiga regel, att svensk medborgarrätt
förloras av den, som blir medborgare i annat land och där tager
sitt hemvist; och ett undantag från denna regel, vilket i och för sig är
föga tilltalande, blir synnerligen betänkligt i betraktande därav att detsamma
icke gärna kan inskränkas till att gälla det fall, att svensk
kvinna är gift med utlänning, utan rimligen måste utsträckas att omfatta
åtskilliga andra, lika behjärtansvärda fall, och att gälla såväl för man som
för kvinna. Ifrågasättas kunde ett allenast temporärt undantag sålunda,
att kvinnan under viss tid efter bosättningen i det främmande landet
behölle sin svenska medborgarrätt men, därest hon icke inom denna tid
återflyttat hit, förlorade densamma. Ett undantag i sålunda modifierad
form skulle väl ej möta lika stora betänkligheter som ett till tiden
obegränsat, men synes dock ej heller vara att förorda; bäst torde vara,
att nämnda regel om förlust av svensk medborgarrätt upprätthålles
även beträffande kvinna, som är gift med utländsk man.

En i viss mån självständig medborgarrättslig ställning skulle kunna
åt kvinnan beredas på sådant sätt, att visserligen fortfarande finge gälla,
att hon vid ingående av äktenskap med en man av annan nationalitet

Kungl. Maj.ts proposition Nr 29.

erhölle dennes statsborgarskap, men tillika medgåves kvinnan rätt, därest
hon så önskade, att behålla sitt förutvarande statsborgarskap. Denna
lösning av det föreliggande spörsmålet synes oss dock vara mindre
tillfredsställande, då därigenom kvinnan ej bleve tillerkänd den fulla
självständighet, vi anse stå i överensstämmelse med hennes rättsliga
ställning i övrigt.

Att en lagstiftning, varigenom kvinnan frigöres från medborgarrättsligt
beroende, måhända komme att strida mot det stora flertalet
andra länders lagstiftningar får ej tillmätas avgörande betydelse; och
någon anledning torde ej förefinnas för Sverige att härutinnan ställa
sig avvaktande, tills frågan vunnit sin lösning i andra länder.

De olägenheter, som i nu förevarande avseende äro förbundna
med en ändring av vår medborgarrättslag, komma också att minskas
eller helt försvinna i den mån även andra länder övergå till en lagstiftning,
som mer eller mindre frånkänner äktenskapet betydelse i fråga
om kvinnans statsborgarskap. Ett stort steg i denna riktning är redan
taget därigenom att, enligt hit ingånget meddelande, Amerikas förenta
stater, med vilket lands folkelement Sverige står i synnerligen intim
beröring, såsom lag antagit det av föredragande departementschefen
omförmälda förslaget, som i huvudsak vilar på grundsatsen om gift
kvinnas självständighet i medborgarrättsligt avseende. Aven Belgien
äger numera en medborgarrättslag, vars stadganden uttryckligen angiva
ett fall, då man och kvinna icke vid äktenskaps ingående erhålla gemensamt
statsborgarskap. Om, såsom för oss vore synnerligen önskvärt,
Danmark och Norge erhålla medborgarrättsliga lagar, som tillerkänna
kvinnan en mera självständig ställning än förhållandet nu är, komma
de för oss kvarstående olägenheterna av den ifrågasatta lagändringens
genomförande knappast att vara av avsevärd betydelse.

Vid förslagets remitterande till lagrådet har departementschefen
visserligen uttalat sympati för en av Fredrika-Bremerförbundets styrelse
påyrkad ändring i gällande lag därhän, att svensk kvinna, som ingår
äktenskap med utländsk man, bibehålies vid sin svenska medborgarrätt,
så länge hon kvarbor i sitt hemland, men tillika förklarat sig ej för
närvarande kunna förorda ändringens genomförande, enär Sverige genom
sitt biträdande av de s. k. Haagkonventionerna av år 1902 och 1905
åtminstone indirekt förbundit sig att icke på sådant sätt förändra sin
lagstiftning, att man och kvinna vid äktenskaps ingående bibehölle förutvarande
olika medborgarrätt.

Denna departementschefens uppfattning av konventionerna kunna
vi ej dela. Väl förhåller det sig så, att man vid de konferenser, som

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

föregingo nämnda konventioner, utgick därifrån att i alla de länder,
som komme att biträda konventionerna, i och med giftermål mellan
personer av olika nationalitet kvinnan förvärvade mannens statsborgarskap
och att således gemensamt statsborgarskap alltid existerade mellan
makarna åtminstone vid äktenskapets början. Av denna anledning blev
också vid 1900 års konferens i det förslag, som kom att ligga till grund
för 1902 års konvention, icke intagen en ifrågasatt bestämmelse, avsedd
att reglera det fall, att giftermål inginges utan att kontrahenterna genom
detsamma erhölle gemensamt statsborgarskap. Men förhandlingarna
vid konferensen giva ingen antydan om principiellt ogillande av den
ifrågasatta bestämmelsen, enligt vilken i det förutsatta fallet lagen i
mannens hemland skulle tillämpas. Tvärtom kan såväl av förhandlingarna
som av åtskilliga i konventionen ingående stadganden slutas
till att bestämmelsen stod i full överensstämmelse med samma konventions
innehåll och anda. Den ansågs endast för tillfället obehövlig. När
fördenskull Sverige skulle i sin internationella privaträtt införa för biträdandet
av 1902 års konvention nödiga regler, mötte ingen betänklighet
mot att fullständiga denna lagstiftning med stadgande icke blott för det i
konventionen förutsatta fallet, att makarna under äktenskapet finge olika
statsborgarskap, utan även för det beträffande stater, som icke biträtt
konventionen, tänkbara fallet, att olika statsborgarskap existerat alltifrån
äktenskapets början; dylikt stadgande blev infört i 5 kap. 2 § av lagen
om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap
den 8 juli 1904 och lärer, där så skulle visa sig erforderligt,
utan vidare äga tillämpning även beträffande konventionsstater. De
kompetenskonflikter åter, som avses i 1905 års konvention, blevo i svensk
lagstiftning i avvaktan på den pågående revisionen av den svenska
familjerätten blott provisoriskt ordnade; och därvid antogos genom
lagen om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar
den 1 juni 1912 endast sådana bestämmelser, som stodo i
direkt samband med de fall, vilka regleras i konventionen. Den svenska
rätten saknar i följd härav uttrycklig regel för det fall, att kompetenskonflikter
uppkomma i fråga om rättsverkningarna av ett äktenskap,
där makarna från början hava olika medborgarrätt. Helt säkert kommer
denna lucka att fyllas, när 1912 års provisoriska lag utbytes mot en
definitiv lagstiftning. Intill dess har man att tillämpa rådande allmänna
rättsgrundsatser på den internationella privaträttens område; och att
dessa leda till att vid nämnda konflikter lagen i mannens hemland skall
tillämpas lärer, på grund av vad ovan sagts, ej vara tvivel underkastat.
Vi hålla således före, att i Haagkonventionerna icke ligger något hinder

Kungl. Maj:ls proposition Nr 29.

för Sverige att i sill medborgarrättslagstiftning införa de bestämmelser
i förevarande ämne, som finnas nödiga och lämpliga. I sinom tid må
därefter påkallas de ändringar i eller tillägg till konventionerna, som
anses önskvärda med anledning av de nya bestämmelserna, eller ock
må, därest önskvärda ändringar eller tillägg icke antagas kunna inom
rimlig tid komma till stånd, tillgripas utvägen att uppsäga konventionerna,
vilket synes kunna ske beträffande 1902 års konvention senast
den 30 november 1923 med upphörande den 1 juni 1924 och beträffande
1905 års konvention senast den 22 februari 1927 med upphörande
den 23 augusti samma år.

I betraktande av den livliga förbindelse, som råder emellan Amerikas
förenta stater och de flesta andra länder, har tillkomsten i Förenta staterna
av ovanberörda lag skapat ett allmänt behov att lämpa den internationella
privaträtten efter möjligheten av att kompetenskonflikter kunna
uppkomma med avseende å äktenskap mellan personer, som alltifrån
äktenskapets början hava olika nationalitet; och för konventionsstaterna,
till vilka Sverige särskilt har att taga hänsyn, lära icke uppstå ökade
svårigheter härutinnan, om i de skandinaviska länderna eller något av
dem lagstiftningen ändras sålunda, att den åt gift kvinna skänker medb
orgarrättslig sj älvständighet.

På grund av vad nu anförts hemställa vi, att det remitterade
förslaget omarbetas i syfte: att kvinnans statsborgarskap icke må undergå
ändring allenast på grund därav att hon ingår äktenskap med en man,
som icke innehar samma statsborgarskap, eller att mannens statsborgarskap
under äktenskapet förändras; att även gift kvinna må kunna självständigt
förvärva eller förlora svenskt statsborgarskap; att gift svensk
kvinna, vars man icke är svensk medborgare, tillerkännes rätt att bliva
befriad från sitt svenska statsborgarskap; samt att uttryckligt stadgande
införes därom att det för naturalisation av utlänning i allmänhet uppställda
villkoret, att sökanden sedan viss tid har hemvist i Sverige, må
kunna eftergivas i det fall, att sökanden är gift med svensk medborgare.

Oavsett vilken ståndpunkt medborgarrättslagen intager i fråga om
gift kvinnas beroende av mannen, kunna i en sådan lag icke saknas
stadganden till reglerande av i vad mån barn såsom bipersoner beröras
av förändring i det statsborgarskap, som tillkommer föräldrarna eller
endera av dem. Huvudregeln härutinnan är för närvarande, att barn i
äktenskap följer fadern och barn utom äktenskap modern. Denna
ståndpunkt intager även förslaget, och stadgande i annan riktning lärer
ej heller kunna ifrågasättas såsom huvudsaklig regel.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

Av lagen måste naturligtvis framgå, intill vilken levnadsålder en
person är ställd i medborgarrättsligt beroende av sina föräldrar. Tydligt
är härvid till en början, att så ej kan vara förhållandet med den, som
uppnått myndighetsåldern och således icke längre står under annans
vårdnad; utan är denne städse att betrakta såsom fullt självständig i
förevarande hänseende. Ifrågasättas kan emellertid, om icke befrielse
från dylikt beroende må ske redan före uppnåendet av nämnda ålder.
Ofta nog är dessförinnan barnets uppfostran avslutad, det har valt sin
levnadsbana och börjat självständigt försörja sig; att det under sådana
förhållanden skall stå i medborgarrättsligt beroende av annan synes ej
vara tillfredsställande.

Den svenska lagstiftningen har också i flera hänseenden givit barn
eu viss självständighet redan före uppnåendet av myndighetsåldern.
Enligt ärvdabalken 19 kap. 1 § äger den, som fyllt 15 år, råda över
vad han kan förvärva och enligt 5 § i lagen om barn i äktenskap den
11 juni 1920 må barn, som fyllt 18 år, själv taga tjänst eller annat
arbete; samma lag förutsätter i 13 §, att föräldrarnas underhållsskyldighet
under vissa förhållanden kan upphöra, när barnet fyllt 16 år, och i 3 §
av lagen om barn utom äktenskap den 14 juni 1917 föreskrives, att
för sådant barn rätten till underhåll ej upphör förr än barnet fyllt 16
år och ej heller i regel senare än det fyllt 18 år; lagen om adoption
den 14 juni 1917 stadgar i 5 §, att den, som fyllt 12 år, ej må adopteras
utan eget samtycke, och förordningen angående antagande av släktnamn
den 5 december 1901 föreskriver i 7 §, att anmälan eller ansökan
beträffande person, som fyllt 18 år, ej må upptagas med mindre den
är av honom biträdd. Det må vidare erinras därom att kvinnans giftermålsålder
är 18 år och att dispens för yngling att ingå äktenskap före
21 års ålder plägar beviljas för såvitt sökanden uppnått en ålder av 18
år ävensom att i strafflagen 5 kap. 2—4 §§ 18-årsåldern fastslås såsom
gräns för inträdande av kriminell fullmyndighet.

Av nu anförda och av andra stadganden framgår, hurusom i svensk
rätt i åtskilliga fall en relativt stor självständighet tillerkännes den, som
ännu icke uppnått den ålder, då han upphör att stå under annans vårdnad.
Det vill därför synas, som om något hinder ej bör möta mot att även
för vinnande av självständigt statsborgarskap sänka gränsen under
myndighetsåldern. Huru långt man därvid må sträcka sig är en lämplighetsfråga.
Måhända kunde man, med hänsyn till berörda stadganden,
gå ned till en ålder av 15 eller 16 år, en gräns, som antagligen skulle
nära överensstämma med här i landet tillämpad praxis rörande utfärdande
av självständigt flyttningsbetyg. Vi anse emellertid icke tillrådligt, att

Kungl. Maj ds proposition Nr 29. 65

ifrågavarande gräns bestämmes så lågt, utan hålla före, att den lämpligast
bör sättas vid uppnådd ålder av 18 år. Med en dylik gräns kan
antagas, att ingen utlänning, som enligt sitt eget lands lag är fullmyndig,
här i landet blir i medborgarrättsligt hänseende behandlad
såsom biperson till annan. Den synes ock utesluta verkligt behov av
särregler i förevarande hänseende för gift person. Och de allra flesta
fall, då eljest självständig medborgarrätt bör tillerkännas eu omyndig,
torde därmed bli tillgodosedda.

Vi tillstyrka fördenskull vidtagande av sådana ändringar i det
remitterade förslaget, att den, som fyllt 18 år, icke må i medborgarrättsligt
hänseende anses såsom biperson till annan.

Vad angår de personers medborgarrättsliga ställning, som, ehuru
de uppnått lagstadgad myndighetsålder, äro omyndiga på grund av
domstols därom meddelade beslut, torde nu gällande medborgarrätt slagvara
så att förstå, att det där använda uttrycket omyndiga icke omfattar
nämnda, till myndig ålder komna personer; och om, såsom i förslaget
skett och jämväl av oss ansetts lämpligt, sagda uttryck ej vidare begagnas,
utan viss åldersgräns utsattes, bar därmed blivit fullt klart, att
de omyndigförklarade icke äro underkastade någon lagstadgad inskränkning
i sin medborgarrättsliga självständighet.

Bifall till vad sålunda hemställts i fråga om medborgarrätt för
gift kvinna och omyndiga skulle kräva de ändringar i det remitterade
förslaget, att

det i 2 § givna stadgandet göres tillämpligt å utländsk kvinna,
vare sig bon är gift eller ogift;

i 3 § första stycket utgår samt i andra stycket förutsättningen
att barnet skall vara ogift borttages och i stället för åldersbestämmelsen
21 år insättes 18 år;

i 4 § tredje stycket utgår och ur fjärde styckets andra punkt
borttagas bestämmelserna rörande kvinna;

i 5 ^ åldersgränsen i förstastycket 1. nedsättes till 18 år och andra
stycket uteslutes samt bland omstäudigheter, som innefatta synnerliga
skäl för dispens från villkoret om viss tids vistelse i Sverige, nämnes
sökandens äktenskap med svensk medborgare;

i 6 och 8 §§ samtliga stadganden, som avse förändring av kvinnas
medborgarrätt, utgå samt för barn villkoret att vara ogift borttages och
åldersgränsen bestämmes till 18 år;

i 9 § förutsättningen i första stycket för kvinna att hon skall
vara ogift borttages samt i tredje stycket vad som rörer hustru uteslutes:
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 24 käft. (Nr 29.) 9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

i 10 § svensk kvinna, som trätt i äktenskap med utländsk medborgare,
berättigas att på anmälan bliva löst från sitt svenska statsborgarskap;
samt

11 § fjärde stycket omarbetas i enlighet med vad som anmärkts
beträffande 6 och 8 §§.

Av nu ifrågavarande anledning erfordras däremot icke nedsättning
av de åldersgränser, som angivas i 2, 4 och 9 §§.

Köersner:

Gent emot den gifta kvinnans fordran på medborgerlig självständighet
gör sig med synnerlig styrka gällande kravet på familjens enhet.
Om man också enligt min mening på giltiga skäl tillgodosett kvinnans
individuella rättsställning i andra avseenden, så synes man göra sig
skyldig till ett alltför abstrakt betraktelsesätt, då man i fråga om giftermål
mellan man och kvinna av olika nationalitet ger fordran på kvinnans
bibehållande av det gamla statsborgarskapet ovillkorligt företräde framför
kravet på att undvika den splittring mellan makar och, icke minst,
mellan makar och barn, som blir en följd av att olikheten i nationalitet
upprätthålles.

I åtskilliga fall finnas givetvis mycket starka skäl för kvinnorna
att icke bliva berövade sin medborgarrätt blott och bart genom giftermålet.
Men såsom regel torde det överensstämma med kvinnans egen
önskan och sakens natur, att, när hon ingår äktenskap med en utländsk
man, med honom flyttar till utrikes ort och där får sina livsintressen,
hon också blir delaktig av hans statsborgarskap och i det nya landet
får sina medborgerliga plikter och rättigheter. Detta utesluter icke, att
hon behåller eu viss samhörighet med sitt gamla hemland; och av denna
anledning bör hon också hava möjlighet att, om bandet med det nya landet
skulle slitas genom äktenskapets upplösning och hon önskar återförening
med det gamla hemlandet, under lätta former återvinna sitt forna statsborgarskap.
Men i regel synes man kunna antaga, att hustrun efter
giftermålet blir med de starkaste banden fästad vid sin makes och sina
barns medborgarland.

Jämväl för den händelse, att mannen under äktenskapet förändrar
sitt statsborgarskap, torde man kunna utgå från att i de flesta fall
det är med hustrus och minderåriga barns intresse och vilja överensstämmande,
att förändringen automatiskt omfattar även dem. Också här
kunna dock mycket beaktansvärda omständigheter föranleda, att hustrun
icke bör beröras av förändringen.

Nu gällande rätt i flertalet stater, liksom även det remitterade

Kungl. Maj.ts proposition Nr 29.

förslaget, hav otvivelaktigt val ensidigt tillämpat principen om familjens
enhet. Men fråga är, om och i vilken utsträckning man kan på bekostnad
av denna ernå beaktande av kvinnans individualitet.

Man kan härvid tänka sig olika utvägar. En är, att man som
regel uppställer, att kvinnans statsborgarskap icke bör i och för sig röna
något inflytande av giftermålet, så att det alltså ankommer på kvinnan
själv att avgöra, om hon vill för familjens enhet offra sitt statsborgarskap.
Det blir i sådant fall genom naturalisation och genom utverkande
av befrielse från det gamla statsborgarskapet, som familjeintresset bevaras.
Där icke anledning för den gifta kvinnan föreligger att sålunda
genom särskilda åtgärder påkalla förändring, behåller hon sitt förutvarande
statsborgarskap.

Eu annan väg är den motsatta. Man utgår från att i allmänhet
den gifta kvinnans huvudintresse är familjeenhetens bevarande och behåller
således gällande princip, att giftermålet, respektive förändring i
mannens statsborgarskap under äktenskapet, regelmässigt medför, att
familjen följer mannen. Men därjämte bereder man kvinnan tillfälle att
få behålla sin medborgarrätt för de fall, då hon anser sig hava anledning
att bevara densamma eller särskilda omständigheter tala för att
förändring i mannens medborgarställning icke bör ha inverkan på
hennes.

Amerikas förenta stater synas i sin nya lagstiftning, vars motiv
dock ännu icke äro kända, hava valt den förra utvägen. Ett steg i den
andra riktningen är däremot Belgiens nya medborgarlag av den 15
maj 1922. I denna lag har som huvudregel behållits, dels att en utländsk
kvinna, som ingår äktenskap med eu belgisk medborgare, genom
giftermålet förvärvar belgisk statsborgarrätt samt att utländsk gift kvinna,
vars man under äktenskapet i viss ordning förvärvar statsborgarskap i
Belgien, medföljer mannen som biperson, och dels att en belgisk kvinna,
som ingår gifte med utländsk medborgare och enligt mannens lag genom
giftermålet förvärvar dennes medborgarrätt eller vilken på grund av
mannens nationalitetsförändring såsom biperson erhållit dennes nationalitet,
därmed också förlorar sitt belgiska statsborgarskap. Men såsom
en modifikation i sistberörda regel har stadgats, att en genom födseln
belgisk kvinna (Beige d’origine) kan bevara sin belgiska medborgarrätt
(conserver la qualité de Beige) genom anmälan, som skall i viss ordninggöras
inom sex månader från dagen för giftermålet, respektive den dag
mannen upphört att vara belgisk medborgare. I anslutning härtill har
också införts en bestämmelse, som tillerkänner gift kvinna av belgisk
härkomst, vilken före lagens ikraftträdande genom giftermål eller mannens

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

nationalitetsforändring förlorat sin belgiska nationalitet, rätt att under sex
månader efter sagda tidpunkt genom liknande anmälan återvinna (recouvrer)
sin belgiska medborgarrätt. Vid lagförslagets andra läsning i Chambre des
Représentants föreslog den belgiska regeringen, med anledning av vad
som förekommit under parlamentsdebatten, en tilläggsbestämmelse, som
för reciprocitets vinnande avsåg att giva utländsk kvinna en motsvarande
rätt att vid sitt giftermål med belgisk medborgare eller vid mannens
• ivergång till belgisk nationalitet genom viss anmälan till belgisk myndighet
undgå att förvärva belgiskt statsborgarskap. Då betänkligheter ur
konstitutionell synpunkt uttalades mot att på detta sena stadium upptaga
nämnda tilläggsförslag till behandling, blev detsamma emellertid av justitieministern
återtaget. Det bör antecknas, att från ett par talare gjordes
gällande, att tilläggsförslaget i fråga innebar en för stor avvikelse från
principen om familjens enhet.

Helt visst kan man tänka sig åtskilliga andra sätt att tillgodose
den gifta kvinnans självständighet. Man kan sålunda i anslutning till
Fredrika-Bremerförbundets framställning inskränka sig till de kvinnor,
som behålla sitt hemvist här, samt tillerkänna dem rätt att utan anmälan
behålla sitt statsborgarskap. Eller man kan, som samma förbund alternativt
föreslagit, låta den svenska kvinna, som vill behålla sin svenska
medborgarrätt, därom göra förbehåll före giftermålet.

Såsom av motiven till lagförslaget framgår och lagrådets övriga
ledamöter påvisat, hava de olika utvägarna var och en sina fördelar och
sina olägenheter, och särskilt när det nu gäller att bryta med en bestående
ordning, är det ej lätt att finna en lösning, som mildrar de
svårigheter, som säkerligen komma att göra sig gällande, till dess staterna
i allmänhet anslutit sig till reformen. Jag håller det därför för synnerligen
lämpligt, att frågan underkastas en förnyad allsidig prövning, därvid
våra beskickningar och konsuler få tillfälle att yttra sig angående olika
möjligheter för frågans lösning. Av stor betydelse synes det mig också
vara, att om möjligt enighet uppnås om en likformig lagstiftning för de
nordiska länderna. Med hänsyn till frågans internationella beskaffenhet
anser jag det också för oundgängligt, att underrättelser anskaffas om
frågans läge i olika länder, om vad som föranlett den nya lagstiftningen
i Amerikas förenta stater, om förarbetena till den belgiska lagen och
om innehållet i de lagförslag, som möjligen framkommit i andra stater.
Det kan till och med ifrågasättas, om icke spörsmålet är av den delikata
natur, att detsamma helst borde upptagas å en internationell konferens.

Jag delar väl den av lagrådets övriga ledamöter uttalade uppfattningen,
att Sveriges biträdande av de s. k. Haagkonventionerna icke utgör

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2i). *>■''

hinder för att vidtaga förändringar i lagen i syfte att tillgodose den
gifta kvinnans självständighet. Men jag håller dock före, att ifrågavarande
spörsmål helst icke bör definitivt lösas förr än efter eu utredning om
möjligheten av en revision av gällande internationellt privaträttsliga
regler beträffande den gifta kvinnan. Redan den självständighet, som
kvinnan hos oss genom den nya giftermålsbalken erhållit i internt privaträttsligt
hänseende, synes påkalla en dylik utredning.

Nu gällande, på den s. k. nationalitets- eller statsborgarprincipen
grundade regler hava givetvis sitt fulla berättigande, för såvitt man
utgår från det normala fallet, att makarna efter giftermålet taga hemvist
i mannens statsborgarland. Detta kan även i viss mån sägas vara
förhållandet med den subsidiära regeln, att mannens nationalitetslag är normerande
vid bedömandet av rättsförhållanden, som hänföra sig till nupturienter
eller makar med olika statsborgarskap. Möjligen har mannens
utslagsrätt härvid dock huvudsakligen påverkats av hans hittillsvarande
målsmansrätt i äktenskapet, vilken i sin tur sammanhängt med att den
i regel existerande förmögenhetsgemenskapen i äktenskapet krävde, att
familjens angelägenheter blevo enhetligt förvaltade men också bedömda
av en enda lag. Det torde emellertid kunna åtminstone sättas i fråga,
om det är förenligt med den nya ordningen, att t. ex. i Sverige bosatta
och där gifta makar, av vilka mannen är österrikare, skola i fråga
om äktenskapet bedömas enligt österrikisk rätt, eller att dansk rätt skall
reglera rättsverkningarna av ett äktenskap mellan en dansk man, som
aldrig bosatt sig i Sverige, och eu svensk kvinna, vilken efter giftermålet
fortfarande har hemvist här i riket. En dylik sakernas ordningsynes
knappast överensstämma med kvinnans äktenskapsrättsliga självständighet.
Motsvarande spörsmål kunna även uppställas i fråga om
vissa successionsrättsliga regler. Redan nu lärer väl domicilprincipen
stundom få träda i stället för nationalitetsprincipen, t. ex. då mannen
är medborgarrättslös. Huruvida det äi möjligt att åstadkomma ytterligare
jämkningar till förmån för domicilet i vissa fall, där statsborgarskapet
nu är ensamt avgörande, eller om man åtminstone i något undantagsfall
skulle kunna tillgripa den i och för sig kanske otillfredsställande
utvägen att i stället för att upprätthålla fordringen på en enhetlig lagtillämpa
svarandens lex civitatis, därom vågar jag icke uttala mig. Jag har
endast ansett mig skyldig göra gällande, att i detta hänseende åtminstone
en undersökning synes vara en nödig konsekvens av den nya äktenskapslagstiftningen.
Något nödvändigt samband mellan medborgarrättslagens
föreskrifter och den internationella privaträttens normer lärer väl ej
föreligga. Men så tillvida torde en dylik undersökning böra vara eu

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

förutsättning'' för den ifrågasatta reformen av medborgarlagstiftningen.
att denna till sitt praktiska värde är beroende av undersökningens resultat.
Visar det sig möjligt att vid olika medborgarrätt åstadkomma en med
kvinnans självständighet mera förenlig grundval för bedömandet av de
äktenskapliga rättsverkningarna och andra hithörande internationellt
privaträttsliga konflikter än mannens statsborgarskapslag, tillkommer
ett alldeles särskilt skäl för att i hela dess vidd genomföra kvinnans
emancipation även på statsborgarområdet. För sådan händelse kan man
nämligen antaga, att kvinnan nästan undantagslöst skulle begagna sig
av en rätt att t. ex. genom anmälan bevara sin medborgarrätt, om man
inskränkt sig till att i medborgarlagstiftningen giva kvinnan en dylik,
för undantagsfall dock avsedd befogenhet. Och under sådana förhållanden
skulle det därför vara naturligare att på en gång övergå till att
föreskriva, att kvinnans statsborgarskap icke alls skulle påverkas av
hennes giftermål.

På grund av det nu anförda torde snarast möjligt eu fullständig
utredning böra verkställas i nu berörda avseenden. En sådan utredning,
i vad avser den internationella privaträtten, synes i övrigt erforderlig i
och för Sveriges deltagande i den ifrågasatta nya Ilaagkonferensen.
Eventuellt kan utredningen även leda till eu uppsägning av gällande
Haagkonventioner.

Något hinder för att det remitterade förslaget utan avvaktan på denna
utredning framlägges till antagande föreligger dock icke enligt min
mening. Det är dessutom ej lämpligt, att de intressen, som ursprungligen
föranlett lagarbetet, undanskjutas, därför att förändringar i lagen med
största sannolikhet mycket snart måste åvägabringas. För övrigt anser jag
ej heller, ehuru den av mig önskade allsidiga utredningen därigenom möjligen
föregripes och till sina riktlinjer bindes, något avgörande hinder
föreligga mot att, i anslutning till den av lagrådets övriga ledamöter
i fråga om 8 § i förslaget uttalade uppfattning, redan nu en lagstiftning
genomföres, enligt vilken svensk kvinna, som gifter sig med utländsk
medborgare och genom giftermålet förvärvar mannens nationalitet, får
behålla sin svenska medborgarrätt, intill dess att hon tager hemvist i
mannens hemland.

Jag biträder vad lagrådets övriga ledamöter föreslagit beträffande
barn, som fyllt 18 år, utom i följande hänseende.

Då det i Sverige på grund av meddelad dispens och utomlands på
grund av lägre giftermålsålder förekommer, att giftermål ingås av den.
som ej fyllt 18 år, samt dylik gift person icke längre står under

Kunyl. Maj: t?t proposition Nr 2U.

annans vårdnad, bör lian genom giftermålet också bliva i förhållande
till föräldrarna självständig i medborgarrättsliänseende. Det kan för
övrigt i fråga om kvinnau tänkas, att hon genom giftermålet erhållit
ny nationalitet, -lag anser därför, att lagförslagets bestämmelse om att
endast ogifta barn såsom bipersoner förvärva eller förlora medborgarrätt
bör bibehållas.

Lagrådet:

Ej sällan erbjuda reglerna om förvärvande och förlust av medborgarrätt
betydande svårigheter vid tillämpningen. Det ‘kan vara
vanskligt att fastställa, huruvida förutsättningarna för ett förvärv eller
en förlust av medborgarrätt äro för handen; och med nutidens livliga
förbindelser mellan folken kunna de mest invecklade förhållanden med
avseende å viss persons medborgarrätt uppstå. I tvistiga fall vore det
uppenbarligen för den enskilde av stort värde, om han av svensk statsmyndighet
kunde erhålla bindande förklaring, vilken medborgarrättslig
ställning han här i landet har. Tillfälle härtill gives icke för närvarande.
Därest frågan om hans medborgarrätt är av betydelse för
avgörandet av något judiciellt eller administrativt ärende, blir densamma
visserligen föremål för prövning i detta ärende; men vad därvid
utsäges får endast karaktären av motiv för beslut i ärendet och kan
icke åberopas såsom ett för andra fall bindande avgörande om tillvaron
av svensk medborgarrätt; i annat ärende kan prövningen leda till motsatt
resultat.

Berörda olägenhet torde i väsentlig mån bliva avhjälpt, om åt den,
som är i tvekan om sin medborgerliga ställning, tillerkännes rätt att,
efter hänvändelse till Kungl. Maj:t, erhålla bindande förklaring därom
att han är svensk medborgare. Sådant förklarande, som givetvis endast
kunde hänföra sig till den närvarande tiden och alltså icke hade retroaktiv
verkan, skulle vara grundat på utredning, förebragt av sökanden
och eventuellt fullständigad genom yttranden av hörda myndigheter
eller på annat sätt. Då en dylik anordning utgjorde ett naturligt
komplement till bestämmelserna om naturalisation, torde icke mot
densamma böra möta betänklighet på den grund, att den av administrativ
myndighet verkställda prövning, varå medborgarförklarandet komme
att vila, är av rättslig natur, så mycket mindre som Kungl. Maj:t icke
lärer underlåta att i särskilt tvivelaktiga fall inhämta högsta domstolens
yttrande i ärendet. Tydligt är, att ett avslag å gjord ansökning voro
utan avgörande betydelse för frågan om sökandens medborgarrätt.

På grund av det nu anförda förordar lagrådet, att i förslaget upp -

Kiingt. Maj:ts proposition Nr 29.

tages en bestämmelse av innehåll, att, om någon vill erhålla förklarande
att han är svensk medborgare, han må därom göra ansökan hos
Konungen, som, därest förhållandet utredes, meddelar dylikt förklarande.
Stadgandet torde lämpligen få sin plats vid slutet av förslaget.

1 §■

Lagrådet:

De specialbestämmelser, som givits rörande postuma barn, synas
böra vinna tillämpning jämväl beträffande barn, som avlats i äktenskap
men icke fötts förr än äktenskapet gått åter eller blivit upplöst genom
skilsmässa.

Med stadgandet angående barn, som anträffas här i riket utan att
kunskap om dess ställning i avseende å medborgarrätten vinnes, åsyftas,
efter vad av förslagets motivering framgår, s. k. hittebarn. Som emellertid
de begagnade ordalagen medgiva en tolkning, enligt vilken stadgandet
skulle omfatta även andra än hittebarn, synes denna term böra
komma till användning i lagtexten.

Det torde bidraga till större överskådlighet, om — frånsett stadgandet
om hittebarn — paragrafen uppställes sålunda, att i ett första
stycke meddelas de allmänna reglerna, att svenska medborgare i och
med födseln bliva dels barn i äktenskap, därest fadern är svensk medborgare
eller ock fadern ej har medborgarrätt i något land men modern är
svensk medborgare, och dels barn utom äktenskap, därest modern är svensk
medborgare, samt att därefter i ett andra stycke med avseende å barn
i äktenskap, som födes efter faderns död eller sedan äktenskapet gått
åter eller upplösts genom äktenskapsskillnad, gives den speciella regeln,
att sådant barn erhåller svensk medborgarrätt endast i fall antingen modern
är svensk medborgare eller ock modern ej har medborgarrätt i något
land men fadern vid äktenskapets upplösning var svensk medborgare.

2 §•

Lagrådet:

Stadgandet i sista punkten om undantag i vissa fall från rätten
att genom avsägelse hindra uppkomsten av statsborgarskap torde böra
jämkas sålunda, att avsägelserätt förklaras icke tillkomma i första punkten
avsedd utlänning, därest den av hans föräldrar, vars medborgarrätt vid
hans födsel var bestämmande för hans egen medborgarrätt, själv utövat
rätt till avsägelse enligt paragrafen.

Såväl i denna § som i fjärde stycket av 4 § föreskrives, att

Kungl. Muj:is proposition Nr 29.

utlänning, som under angivna förutsättningar äger bliva svensk medborgare,
kan under året närmast före det medborgarrätten skulle uppkomma
hos Konungens befallningshavande avsäga sig ifrågavarande
rättighet, varvid han skall med behörigt bevis styrka, att han äger
medborgarrätt i anuat land. Med den avfattning, nämnda föreskrifter
erhållit, torde det icke åligga Konungens befallningshavande att underkasta
inkommen avsägelse någon prövning utan allenast att mottaga
densamma till den verkan den må hava. Då det emellertid för vederbörande
är av vikt att erhålla säkerhet därom att han med avsägelsen
vunnit det åsyftade resultatet, synes till berörda lagrum böra fogas eu
bestämmelse, att Konungens befallningshavande skall pröva, huruvida
avsägelse är behörigen gjord, och därom meddela beslut. Att dylikt
beslut skulle kunna i vanlig ordning överklagas följer av gällande bestämmelser
om besvär i administrativa mål.

Avsägelse bör ske, om vederbörande har sitt hemvist i Stockholm,
hos överståthållarämbetet och eljest hos Konungens befallningshavande
i det län, där hemvistet är. Detta framgår emellertid ej med erforderlig
tydlighet av lagtexten vare sig i 2 § eller i 4 § fjärde stycket.

3 §•

Sundberg, Thulin och Stenberg:

Skulle vår förut gjorda hemställan om gift kvinnas frigörelse från
medborgarrättsligt beroende av mannen icke vinna bifall, synes i allt
fäll första stycket av förevarande § böra ändras sålunda, att den utländska
kvinnans förvärv av svensk medborgarrätt genom äktenskap
med svensk medborgare göres beroende av att hon har eller efter äktenskapets
ingående tager sitt hemvist i Sverige. Endast om hon sålunda
blir på ett mera stadigvarande sätt bunden vid mannens hemland, torde
tillräckliga skäl föreligga att medgiva henne de förmåner och ikläda
henne de förpliktelser, som den svenska medborgarrätten medför.

4 §■

Lagrådet:

Första och andra styckena torde lämpligen kunna sammandragas
till eu bestämmelse av innehåll att den, som i och med födseln blivit
svensk medborgare men förlorat sin svenska medborgarrätt, återvinner
densamma genom att taga sitt hemvist här i riket, dock att, därest han
blivit medborgare i annat land, den svenska medborgarrätten ej återvinnes
förr än den utländska förlorats.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 suml. 24 käft. (Nr 29). 10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

I fråga om prövning av gjord avsägelse och tydligare angivande
av myndighet, hos vilken avsägelse skall ske, hänvisas till vad vid 2 §
blivit anmärkt.

Skulle det ej anses lämpligt, att en definitiv prövning av avsägelsen
verkställes och ej heller lagrådets förut gjorda hemställan i fråga om
fastställande av svenskt statsborgarskap vinner beaktande, synes för
tillämpning av fjärde stycket i förevarande § oundgängligt, att den
tidpunkt, då vederbörande skall anses hava tagit hemvist bär i riket,
tydligt fixeras. En betänklig rättsosäkerhet skulle eljest kunna uppkomma
i fråga om avsägelse, gjord av person, som uppnått 22 års
ålder innan han oavbrutet under fem år här haft sitt hemvist. För
bestämmande av sagda tidpunkt torde, då ordnad registrering av utlänningar
ej är införd i vårt land, kyrkobokföringen vara bäst lämpad
att tjäna såsom grundval sålunda, att personen i fråga skall anses hava
tagit hemvist här i riket, då han härstädes varder kyrkobokförd.

Behov av att få tidpunkten för tagande av hemvist i Sverige
fixerad gör sig för övrigt gällande, om ock ej med samma styrka, på
grund av åtskilliga andra stadganden i förslaget. Bäst synes vara, om
i förslaget kunde inrymmas en regel, varigenom sagda tidpunkt bleve
generellt bestämd; och därvid borde, av nyss anfört skäl, kyrkobokföringen
bliva avgörande.

Stadgandet i femte stycket, att paragrafen ej gäller med avseende
å den, som är anställd i främmande stats tjänst, synes böra utgå såsom
överflödigt. Dess bibehållande skulle även kunna föranleda oriktiga
antaganden, att enahanda undantag ej skulle iakttagas beträffande andra
delar av lagen.

5 §■

Loff rådet:

Såsom under förarbetena till förslaget framhållits, må bestämt
hinder för naturalisation av utlänning icke resas av varje klandervärt
förhållande, vartill han under vistelse här i riket gjort sig skyldig, huru
långt tillbaka i tiden det än förekommit. Å andra sidan kan naturligtvis,
därest vistelsen här i landet varat allenast en jämförelsevis kort
tid, hänsyn tagas jämväl till sökandens uppförande, innan han hit inkom.
Till undvikande av missförstånd härutinnan synes åt första stycket 3.
böra givas en ändrad avfattning, förslagsvis genom att efter förebild
i en del andra författningar i fråga om hederlig vandel fordra, att
sökanden »gjort sig känd för» sådan.

Kungl. Maj:fn proposition Nr 2ih 75

Sundberg, Thulin och Stenberg:

Att i fråga om de villkor, lagen uppställer för utövande av Konungens
befogenhet att naturalisera utlänning, tillerkänna Konungen en dispensrätt,
som endast är bunden vid den allmänt hållna förutsättningen att
synnerliga skäl för dispens föreligga, bör från principiell synpunkt undvikas,
i den mån ej verkligt praktiskt behov av sådan rätt kan påvisas.

Dylikt behov får väl anses vara för handen beträffande villkoret,
att sökanden skall hava hemvist i Sverige och hava bott här sedan fem år;
anledningarna till dispens från detta villkor kunna vara av mycket
skiftande art. De torde, med iakttagande jämväl av vad i annat sammanhang
erinrats rörande dispens för sökande, som är gift med svensk
medborgare, lämpligen kunna i lagen angivas sålunda, att naturalisation
må utan hinder av villkoret äga rum, därest det finnes medföra
gagn för riket eller sökanden förut ägt svensk medborgarrätt eller är
gift med svensk medborgare eller eljest med hänsyn till sökandens förhållanden
synnerliga skäl för hans upptagande till svensk medborgare
föreligga.

Att längre utsträcka Konungens dispeusrätt synes däremot ej
vara erforderligt. Dispens i särskilt ömmande fall och med hänsyn till
billighetens fordringar från det under 4. uppställda villkoret, varom
talats under förarbetena till förslaget, torde regelmässigt innebära att
giva svensk medborgarrätt åt en utlänning just emedan han saknar
utväg att försörja sig och sin familj och för att bereda honom försörjning
genom pensionering eller fattigvård, alltså i uppenbar strid mot
det ifrågavarande stadgandets anda och mening; dylika fall tå också
helt visst icke sin rätta behandling såsom spörsmål om medborgarrätt,
utan böra hänvisas till den sociala lagstiftningens område. Beträffande
villkoret om viss uppnådd ålder må erinras, hurusom behov av dispens
därifrån antagligen endast i sällsynta oväsentliga undantagsfall skulle
yppas, därest, på sätt förut hemställts, denna ålder bestämmes till allenast
18 år; och även om 21-års åldern bibehålies såsom villkor, torde
de fall, då det kunde anses synnerligen önskvärt att medgiva naturalisation
av yngre person utan samband med naturalisation av hans föräldrar,
bliva alltför sällan förekommande för att förtjäna särskilt beaktande
i lagstiftningen. Dispens från det under 3. upptagna villkoret
torde, särskilt om det erhåller den av lagrådet föreslagna ändrade avfattningen,
näppeligen kunna sättas i fråga. Vi tillstyrka alltså, att
tredje stycket omarbetas i nu angivet syfte.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 29.

Köersner:

I de av lagrådets övriga ledamöter framställda erinringar förenar
jag mig utom så tillvida, att jag anser, att Kungl. Maj:t bör äga
dispensrätt även beträffande villkoret om viss ålder. Behovet av att
tillgodose familjens enhet kräver nämligen enligt min mening, att svensk
medborgarrätt på ett mycket tidigt stadium kan medgivas t. ex. utländska
barn, som adopteras av svenska föräldrar, och barn i ett tidigare
äktenskap med utländsk medborgare, som en utländsk kvinna medför
till Sverige vid omgifte med svensk man. I fråga om adopterade
barn synes det vara av vikt, att de så snart som möjligt vinna fullständig
samhörighet med det land, där de skola uppfostras. Samma
synpunkter göra sig gällande i fråga om de i eu svensk familj inkomna
utländska styvbarnen. Enligt lagen den 11 juni 1920 om makes underhållsskyldighet
mot andra makens barn har ju den svenska styvfadern
underhållsskyldighet emot de barn, som hustrun medför i äktenskapet
och har under sin vårdnad, och emot en önskan att knyta banden med
familjen fastare genom att få barnen upptagna i familjens nationalitet
synes ej lagen böra uppställa hinder.

Thulin, Stenberg och Köersner:

Det bevis om befrielse från utländskt statsborgarskap, som enligt
1858 års naturalisationsförordning i regel skall företes hos myndighet,
inför vilken tro- och huldhetsed avlägges, prövas givetvis till sin behörighet
av myndigheten, innan naturalisationssökanden tillätes avlägga
eden. Om, såsom nu föreslås, fordran å såväl ed som trohetslöfte uppgives,
bör i de visserligen mera sällsynta fall, då enligt förslaget fordras
bevis att sökanden utträtt ur medborgarrättsligt förhållande till främmande
stat, prövning av beviset ändock ske hos den myndighet, som,
efter villkorligt beviljande av naturalisation, har att mottaga detsamma.
Efter sådan prövning bör myndigheten meddela beslut, som, därest det
innefattar godkännande av beviset, konstituerar tidpunkten för den
svenska medborgarrättens uppkomst. Då efter edens avskaffande personlig
inställelse inför myndigheten icke erfordras, torde sökandens bekvämlighet
ej vidare påkalla, att, såsom nu stundom sker, sökanden
hänvisas att ingiva ifrågavarande bevis till domaren i orten, utan lärer
Konungens befallningshavande alltid bliva den myndighet, som för
ändamålet bestämmes.

Med hänsyn till vad sålunda erinrats hemställa vi, att fjärde
stycket av förevarande § ändras sålunda, att Konungens befallnings -

Kung!. Maj:ts proposition Nr 29.

havande angives såsom den myndighet, hos vilken bevis i nämnda
hänseende skall företes, samt att i samma stycke införes bestämmelse
att Konungens befallningshavaude skall pröva, huruvida behörigt bevis
företetts, och därom meddela beslut.

Genom administrativa föreskrifter lärer bliva sörjt för att vederbörande
k)rrkobokförare underrättas om skedd naturalisation, såväl när
den omedelbart kommit till stånd genom Konungens utan villkor givna
resolution som när den fullbordats genom Konungens befallningsliavandes
beslut angående företett bevis om frihet från främmande medborgarskap.

Sundberg:

Det i fjärde stycket upptagna, från gällande lag hämtade förfarandet
med villkorliga natura!isationsmedgivanden är i och för sig
föga tilltalande och synes så mycket hellre böra undvikas i det föreliggande
förslaget, som efter trohetsedens borttagande svårighet kan
uppstå att i ett förekommande fall bestämma tiden för inträdet av den
svenska medborgarrätten. Ett enklare och fullt tillfredsställande förfarande
torde kunna åstadkommas därigenom att för bifall till ansökningen
uppställes det villkor, att därvid fogas bevis rörande det uti
ifrågavarande stycke omförmälda medgivande av det främmande landets
regering eller annan myndighet därstädes. Proceduren skulle då bliva
den, att, om sökanden ej ingivit dylikt bevis, prövning finge ske, huruvida
sökanden för sin underlåtenhet härutinnan haft fog; och där så
befunnes, kunde, med stöd av den i sista punkten av stycket Konungen
medgivna rätt, ansökningen oaktat nämnda ofullständighet vinna bifall,
eljest bleve den avslagen. Med en dylik anordning kan visserligen vara
tänkbart, att dubbel medborgarrätt uppkomme i fall, där den undvekes
med det i förslaget beskrivna förfarandet. Men då det väl endast ytterligt
sällan skulle inträffa, att den naturaliserade av eget intresse sökte
bibehålla jämväl medborgarrätten i sitt forna hemland; då övervägande
flertalet främmande stater lära beträffande förlust av medborgarrätt hava
enahanda stadgande, som återfinnes i förslagets 8 §; och då bestämmelser
i vår medborgarrättslagstiftning av sådant innehåll att för förlust
av svensk medborgarrätt förutsättes förvärv av medborgarrätt i annat
land och för förvärv av svensk medborgarrätt förutsättes förlust av
innehavd främmande medborgarrätt skulle omöjliggöra all reciprocitet
mellan Sverige och andra stater, synes antydda olägenhet icke böra utgöra
hinder för att vid naturalisation tillämpa det förenklade förfarande,
som ovan nämnts.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

G och 7 §§.

Sundberg, Thulin och Stenberg:

I annat sammanhang hava yttranden avgivits rörande frågorna om
gift kvinnas medborgarrättsliga beroende av mannen och om medborgarrätt
för barn, som uppnått en ålder av 18 år. 1 övrigt finna vi vid
ifrågavarande §§ anledning till följande erinringar.

Fullt riktigt och i god överensstämmelse med gällande lagar om
barn i äktenskap och om barn utom äktenskap synes vara att från huvudregeln
därom att i fråga om medborgarrätt barn i äktenskap följer
fadern och barn utom äktenskap modern göra undantag med hänsyn
därtill att barnet helst bör hava samma medborgarrätt som den av föräldrarna,
under vars vårdnad det står; och de skäl, som tala härför, få
ökad betydelse, därest, på sätt vi hemställt, gift kvinna fullständigt frigöres
från medborgarrättsligt beroende av mannen. Viss begränsning
av undantagets omfattning är emellertid erforderlig. Behov därav föreligger
icke för det i 6 § andra stycket omförmälda fall, att barnet vid
den tid, då fadern vinner svensk medborgarrätt, ej har hemvist i Sverige;
bortsett från det inflytande, som bör tillmätas domicilprincipen,
må nämligen i detta fall antagas, vare sig barnets moder är här i riket
bosatt eller icke, att barnet på sådant sätt är undandraget faderns
vårdnad, att varje anledning saknas låta det med fadern förvärva svensk
medborgarrätt. Men har vid nämnda tidpunkt såväl barnet som dess
moder hemvist här i riket, ter sig saken annorlunda. Då nämligen
barnet icke kan underkastas förändring i sin medborgarrätt allteftersom
än fadern, än modern har det i sin vård, utan det gäller att fastställa
dess medborgarrätt efter omständigheterna vid en viss tidpunkt, måste
tillses, att icke rent tillfälliga omständigheter få bliva avgörande. Den
faktiska vårdnaden vid denna tidpunkt lärer således icke kunna tagas
för god, utan avseende torde böra fästas allenast vid vårdnad, som
rättsligen utövas utav endera av föräldrarna. Men där vårdnad av dylik
beskaffenhet äger rum, bör, särskilt i betraktande av stadgandena i
lagen om barn i äktenskap, densammas inverkan på frågan om barnets
medborgarrätt icke, såsom förslaget i sagda stycke innehåller, vara inskränkt
att gälla vid hemskillnad eller efter äktenskaps återgång eller
äktenskapsskillnad, utan vårdnaden vara bestämmande i varje fall, således
även beträffande bestående äktenskap, där separation ej förekommer.

Om barnet tager hemvist här i riket först efter det fadern blivit
svensk medborgare, torde lätt nog inträffa, att vårdnaden om detsamma

Kanyl. Maj:ta proposition Nr 29.

icke är bestämd genom svensk lag eller av svensk domstol. För sådan
händelse synes lämpligast, att i det säkerligen ganska sällsynta fall, att
modern faktiskt har barnet under sin vård, men detta faktiska förhållande
icke grundas på sådana omständigheter, som kunna likställas därmed
att vårdnaden här blivit rätteligen bestämd, barnet erhåller faderns
förut förvärvade svenska medborgarrätt.

I våra lagar om barn i äktenskap och barn utom äktenskap användes
oi-det vårdnad såsom avseende just den rättsligen bestämda vårdnad,
varom nu talats, utan angivande i lagtexten av dess rättsliga natur.
Denna omständighet torde dock ej utgöra hinder för att i förevarande
lag, som berör internationella förhållanden, för tydlighetens
skull begagna termen rättslig vårdnad. Något missförstånd är därav
näppeligen att befara.

Vi hemställa förty, att 6 § andra stycket och 7 § måtte få undergå
jämkning i syfte att vad i första stycket av 6 § sägs ej må gälla barn
i äktenskap, som vid tiden för faderns förvärv av svensk medborgarrätt
icke har sitt hemvist här i riket, och ej heller barn, som då rättsligen
står under moderns vårdnad, att om barnet efter sagda tidpunkt tager
sitt hemvist här i riket, det skall vinna svensk medborgarrätt, såframt
fadern då ännu är svensk medborgare samt barnet icke rättsligen står
under moderns vårdnad, samt att vad i 6 § är stadgat därom att barn
i äktenskap förvärvar svensk medborgarrätt tillsammans med fadern
skall äga motsvarande tillämpning å förhållandet mellan barn i äktenskap
och dess moder, därest barnet rättsligen står under hennes vårdnad,
och å förhållandet mellan barn utom äktenskap och dess moder,
såframt ej fadern rätteligen har vårdnaden om barnet.

T jagrådet:

Enligt det i 6 § tredje stycket intagna stadgandet, vars innehåll
huvudsakligen överensstämmer med nu gällande lag, kan naturalisation
komma att omfatta barn, kända och okända, och utan hänsyn till huruvida
de hava hemvist här i riket eller icke. Detta synes icke vara tillfredsställande,
utan torde i stället för åstadkommande av reda och god
ordning böra givas en regel av det innehåll, att naturalisation må omfatta
jämväl den naturaliserades barn under 18 år, i den mån Konungen
bestämmer, samt att vid meddelande av förklaring härutinnan barnens
namn och ålder uttryckligen skola angivas. Med uppställande av en
dylik regel lärer hinder ej möta mot att, där omständigheterna så påkalla,
förklaring i förenämnda hänseende meddelas först efter naturalisationen
och utan omedelbart samband med denna.

80 Kanal. Maj:ts proposition Nr 29.

8 §•

Lagrådet:

Den huvudregel, förslaget vill uppställa i fråga om förlust av''
svensk medborgarrätt genom förvärv av medborgarrätt i främmande
stat, nämligen att dylikt förvärv i förening med hemvist i den främmande
staten medför förlust av svensk medborgarrätt, synes ej, såsom
i förslaget skett, böra splittras genom uppdelning- i två regler, av vilka
den ena modifierar den andra, utan komma till naturligare uttryck
genom ett stadgande att svensk medborgarrätt förloras av den, som blir
medborgare i annat land och där har eller efter förvärvet av medborgarrätten
tager sitt hemvist.

Sundberg, Thulin och Stenberg:

Åven om förslaget i fråga om gift kvinna icke kommer att
undergå ändring, på sätt vi i vårt yttrande angående förslagets allmänna
grunder hemställt, torde i allt fall av skäl analoga med dem,
som ligga till grund för vår vid 3 § gjorda hemställan, stadgandet i
tredje punkten av förevarande §, såvitt det rörer kvinna, höra uteslutas.

Justitierådet Köersner åberopade beträffande tredje punkten avparagrafen
sitt i den allmänna inledningen havda yttrande.

9 §.

Lagrådet:

Då enligt allmänt språkbruk ej torde kunna uppdragas någon bestämd
skillnad mellan uttrycken bo och hava hemvist samt det ej
kan vara tillfredsställande att, på sätt i andra stycket av förevarande
§ skett, åt uttrycket bo förläna viss särskild, för tillämpniugen av
första stycket gällande betydelse, synas nämnda båda stycken böra
underkastas någon jämkning i avfattningen till avlägsnande av antydda
olägenhet. Den tanke, som ligger till grund för stadgandet i andra
stycket, torde måhända kunna bättre förverkligas på det sätt, att med
begagnande i första stycket av det eljest i förslaget använda uttrycket
hava hemvist, därmed till sin verkan likställes vistelse här i landet
under de i andra stycket angivna förhållanden.

11 §.

Thulin, Stenberg och Köersner:

I 8 § av 1894 års medborgarrättslag stadgas, att den, som i följd
av bestämmelserna i lagens 7 § förlorat svensk medborgarrätt och icke

K linål. Maj ds proposition Nr 29.

blivit medborgare i annat land, återvinner medborgarrätten, då han
tager hemvist i Sverige. Den sålunda medgivna rätten att återvinna
svenskt statsborgarskap bör givetvis kvarstå i obegränsad omfattning,
sedan förlustbestämmelserna i 7 § upphävts genom den nya lagen. Att
detta också är avsett, framgår av motiven till det föreliggande förslaget.
Så som förslagets 4 och 11 §§ blivit avfattade, skulle emellertid möjligheten
för personer i den angivna ställningen att genom bosättninghär
i landet återvinna svensk medborgarrätt bliva begränsad till dem,
vilkas förutvarande svenska medborgarrätt uppkommit i och med födseln.
Då sålunda en allmän regel i berörda hänseende erfordras, synas
de i 11 § av förslaget innefattade bestämmelserna med avseende å förhållanden,
som uppkommit i följd av stadgandena i 7 § av 1894 års
lag, böra inledas med en föreskrift, att den, som förlorat svensk medborgarrätt
till följd av nämnda stadganden och icke blivit medborgare
i annat land, återvinner medborgarrätten genom att taga sitt hemvist
här i riket, även om sådant icke skulle följa av vad som bestämmes i
första stycket av förslagets 4 §; och torde härtill kunna anknytas ett med
förslagets innebörd överensstämmande stadgande, att den, som skulle blivit
svensk medborgare i och med födseln, såframt ej dessförinnan hans fader
eller, då fråga är om barn utom äktenskap, hans moder förlorat sin svenska
medborgarrätt till följd av bestämmelserna i 7 § av 1894 års lag, vinner
svensk medborgarrätt genom att vid nya lagens ikraftträdande hava
eller därefter taga hemvist i Sverige.

Härefter lära böra följa stadganden angående förvärv av svensk
medborgarrätt genom anmälan hos svensk myndighet i utlandet. Sådant
förvärv skulle, i enlighet med förslaget, stå öppet för dels dem,
som skulle kunna vinna samma rätt genom bosättning i Sverige, dels
och kvinna, som blivit svensk medborgare i och med födseln men till
följd av stadgandet i 6 § första stycket av 1894 års lag förlorat medborgarrätten
genom gifte med en man, som före äktenskapet gått sin
svenska medborgarrätt förlustig enligt 7 § i samma lag.

Vad förslaget i övrigt innehåller rörande ifrågavarande anmälan
föranleder ej annan erinran än att det, till lättnad för vederbörande,
torde böra stå dem fritt att med anmälan vända sig till svensk beskickning
eller svenskt konsulat även utanför bosättningsorten; genom
administrativa föreskrifter lärer kunna ordnas så att beskickningen eller
konsulatet i nämnda ort alltid erhåller kännedom om gjord anmälan. I
enahanda ordning torde även böra föreskrivas, att hos någon central
myndighet i Sverige, exempelvis justitiedepartementet, skall föras register
över samtliga anmälningar.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 24 höft. (Nr 29.) 11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

Sundberg:

Vid avfattningen av första och andra styckena synes hava förbisetts,
hurusom 8 § i 1894 års lag äger tillämpning jämväl å den, vars
förutvarande svenska medborgarrätt icke uppkommit i och med födseln,
utan först sedermera. Någon jämkning av förslaget i dessa hänseenden
torde alltså vara erforderlig.

Lagrådet:

Vad förslaget velat uttala därmed att de i femte stycket avsedda
stadgandena skola lända till efterrättelse allenast »i tillämpliga delar» lärer
vara, att det i 6 § andra stycket stadgade undantaget med avseende å
hustru och barn, som vid utländsk mans förvärv av svensk medborgarrätt
icke hava hemvist här i riket, ej skall gälla för det fall, att medborgarrätt
vinnes genom anmälan hos svensk myndighet i utlandet. Till
förtydligande härav synes någon jämkning i avfattningen böra vidtagas.

Lagrådet:

Enär, på sätt föredragande departementschefen erinrat, Sverige i
förevarande ämne med vissa främmande stater ingått traktater, som
äga gällande kraft, och innehållet i dessa traktater icke synes i allo
överensstämma med vad det remitterade förslaget innehåller, torde försiktigheten
bjuda att vidtaga den inskränkning i den föreslagna lagens
giltighet, att, om bestämmelse i traktat, som vid lagens ikraftträdande
är gällande, står i strid mot vad i samma lag är stadgat, den bestämmelse
skall lända till efterrättelse.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 29.

Utdrag av protokollet över justitiedeparternentsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21!
januari 1923.

Närvarande:

Statsråden Lindqvist, Thorsson, Sandler, Notiiin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, örne.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman anmäler lagrådets
den 28 november 1922 avgivna utlåtande över det till lagrådet
den 27 september 1922 remitterade förslaget till lag om förvärvande
och förlust av medborgarrätt.

Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför
föredraganden:

»Beträffande den av lagrådet i dess utlåtande först behandlade
frågan om den gifta kvinnans medborgarrättsliga ställning samt de förslag,
som lagrådets särskilda ledamöter derutinnan framställt, vill jagnämna
följande.

Enligt nu gällande 1894 års medborgarrättslag tillerkännes gift
kvinna i regel samma medborgarrättsliga ställning som hennes man.
Sålunda stadgas där (i 3 §), att utländsk kvinna, som gifter sig med
svensk medborgare, genom äktenskapet förvärvar svensk medborgarrätt,
samt (i 6 §) att svensk kvinna, vilken gifter sig med den, som ej är
svensk medborgare, genom äktenskapet förlorar sin svenska medborgarrätt.
Kvinnan går i sistnämnda fall förlustig sin svenska medborgarrätt
även för det fall, att bon ej genom äktenskapet förvärvar annan medborgarrätt.
Jämväl när mannen under äktenskapet förändrar medborgarrätt,
låter den nuvarande svenska rätten hustrun i regel bliva delaktig
av denna mannens förändrade medborgarrättsliga ställning. Sålunda
stadgas (i 4 §), att naturalisation av utländsk man medför, om därvid
ej annorlunda bestämts, svensk medborgarrätt även för hans hustru. I
vissa fall följer dock enligt vår nuvarande rätt hustrun ej sin man, då
denne får sin medborgarrättsliga ställning ändrad. Förlorar sålunda en
svensk man sin svenska medborgarrätt därigenom att han (enligt 5 §
första stycket) — genom naturalisation eller eljest — blir medborgare
i annat land, går hans hustru därigenom förlustig sin svenska med -

Kungl. Mai ds proposition Nr 29.

borgarrätt allenast under förutsättning att jämväl hon blir delaktig av
mannens nya medborgarrätt (huvudregeln i 5 § första stycket är nämligen
tillämplig även på henne). Vid förlust för svensk man av hans
svenska medborgarrätt på grund av viss tids oavbrutet hemvist utomlands
undantages vidare hustrun från att omfattas av förlusten för det
fall att hon blir i riket kvar (7 § andra stycket). Och för ett särskilt
fall av svensk mans återvinnande av svensk medborgarrätt undantages
under viss förutsättning hustru, som ej är bosatt här i riket, från att
omfattas av mannens i nedborgarrät t s torv ärv (8 § tredje stycket).

I det till lagrådet remitterade lagförslaget hava, i enlighet med
de skandinaviska delegerades betänkande, föreslagits en del ändrade
bestämmelser, ägnade att i vissa avseenden tillerkänna den gifta kvinnan
en från mannen mera oberoende ställning i medborgarrättsligt
avseende. Sålunda har i 8 § av detta förslag åt de där meddelade bestämmelserna
om förlust av svensk medborgarrätt givits en sådan avfattning,
att en svensk kvinna, som gifter sig med en utländsk man, ej
genom giftermålet förlorar sin svenska medborgarrätt under annan förutsättning
än att hon därigenom blir annat lands medborgare. Vidare
har för de fall av automatiskt förvärv av svensk medborgarrätt, som
förslaget stadgar (2 § och 4 §, jfr 11 §), från regeln om hustrus följande av
mannen i medborgarrättsligt avseende stadgats undantag för sådana fall,
då bandet mellan mannen och hustrun kan förutsättas vara slitet. Från
att omfattas av mannens förvärv av svensk medborgarrätt i dessa fall
undantagas nämligen (i 6 § andra stycket) hustru, som icke har sitt hemvist
här i riket eller som är hemskild.

I lagrådets yttrande över det till detsamma remitterade förslaget
hava lagrådets flesta ledamöter uttalat sig för principen om den gifta
kvinnans oberoende av mannen i medborgarrättsligt avseende. De hålla
före, att en reform i denna riktning bör fullt ut genomföras, med allenast
den begränsningen, att svensk kvinna, som gifter sig med en utlänning
och på grund av äktenskapet förvärvar annan medborgarrätt, skall förlora
sin svenska medborgarrätt, om hon vid äktenskapets ingående har
eller sedermera tager sitt hemvist i det främmande land, där hon sålunda
blivit medborgare. Eu av lagrådets ledamöter har däremot funnit en
ytteidigare utredning av förevarande fråga erforderlig, särskilt med hänsyn
till dess sammanhang med vissa internationellt privaträttsliga regler,
men likväl ansett avgörande hinder ej möta mot antagande redan nu
av eu regel, enligt vilken svensk kvinna, som gifter sig med utländsk
medborgare och genom giftermålet förvärvar mannens nationalitet, får
behålla sin svenska medborgarrätt, dock — på sätt lagrådets majoritet

Ii unal. Maj:ts proposition 7Vr 29. 85

föreslagit — allenast intill dess hon tager sitt hemvist i mannens
hemland.

Med avseende å de ändringsförslag, som sålunda framställts av
lagrådets särskilda ledamöter, vill jag till en början påminna om att,
på sätt jag omnämnt vid förevarande lagstiftningsfrågas anmälan inför
Kung!. Maj:t den 27 september 1922 (sid. 41), Fredrika Bremerförbundets
styrelse i det yttrande, som förbundet avgivit över de skandinaviska
delegerades betänkande i ämnet, beträffande den gifta kvinnans medborgarrättsliga
ställning föreslagit allenast den ändring, att eu svensk
kvinna, som gifter sig med en utlänning, skulle, även om Lön genom
äktenskapet förvärvade annan medborgarrätt, behålla sin svenska medborgarrätt,
så länge hon kvarbodde i Sverige. Alternativt har styrelsen
ifrågasatt, att åt en dylik kvinna skulle tillerkännas rätt att före vigseln
göra förbehåll om bibehållande av sin svenska medborgarrätt, så länge
som hon hade sitt hemvist här i landet.

Vid nyssnämnda tillfälle den 27 september 1922 gjorde jag gällande,
-att ganska starka skäl förefinnas för en bestämmelse i den riktning
Fredrika Bremerförbundets styrelse sålunda föreslagit. Med hänsyn till
vad som förekommit i samband med tillkomsten av ett par av Sverige
tillträdda så kallade Haagkonventioner på den internationella privaträttens
område ifrågasatte jag emellertid (sid. 43), huruvida det kunde anses
opportunt, att Sverige alldeles utan samråd med övriga konventionsstater,
förändrade sin rätt i nu förevarande avseende. Jag påpekade
emellertid det tillfälle att bringa förevarande spörsmål inför ett inflytelserikt
internationellt forum, som yppade sig därigenom, att svenska regeringen
antagit eu från nederländska regeringen ingången inbjudan till
en ny internationell-privaträttslig Haagkonferens för bland annat revision
av redan slutna Iiaagkonventionerna.

Lagrådets ledamöter hava av skäl, på vilka jag nu ej behöver
närmare ingå, enhälligt gjort gällande, att nyssnämnda av mig anförda
opportunitetshänsyn ej kunna anses utgöra hinder för Sverige att redan
nu i sin medborgarrättslagstiftning införa de bestämmelser i förevarande
ämne, som kunna finnas lämpliga. Vid sådant förhållande och då starka
skäl givetvis tala för att frågan, i vilken utsträckning den gifta kvinnan
bör frigöras från sitt beroende av mannen i medborgarrättsligt hänseende,
blir föremål för en uttömmande behandling i samband med nu
förevarande revision av medborgarrättslagstiftningen i övrigt, anser jag
mig oförhindrad att nu underställa detta spörsmål Kungl. Majfls förnyade
prövning.

Vad då först beträffar frågan om svensk kvinnas förlust av sin

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

svenska medborgarrätt genom giftermål med utländsk man, anser jag
mig kunna ansluta mig till det av lagrådets majoritet föreslagna och
av dess förut omförmälda skiljaktige ledamot biträdda förslag att göra
huvudregeln i 8 § tillämplig jämväl på en dylik kvinna. En svensk
kvinna, som gifter sig med utländsk medborgare och genom giftermålet
förvärvar mannens medborgarrätt, skulle alltså gå sin svenska medborgarrätt
förlustig, allenast om hon vid giftermålets ingående har eller
senare tager sitt hemvist i mannens hemland. Enligt Fredrika Bremerförbundets
i första hand framställda förslag skulle en dylik kvinna behålla
sin svenska medborgarrätt endast så länge hon hade sitt hemvist
här i landet. Till att för detta särskilda fall av förvärv av annan medborgarrätt
— för kvinna genom giftermål — giva en särskild regel av
nyssnämnda innebörd torde emellertid ej föreligga tillräcklig anledning.
Samma skäl, som tala för att man ej låter i andra fall ett förvärv av
annan medborgarrätt medföra förlust av den svenska medborgarrätten
under annan förutsättning än att detta förvärv har det faktiska underlag,
som en bosättning i vederbörande utländska land måste anses innebära,
göra sig — om än ej alltid med samma styrka — gällande även
här. Olägenheterna därav, att genom den av lagrådet föreslagna och
av mig nu förordade regeln skulle — åtminstone temporärt — i ganska
stor omfattning uppkomma dubbel medborgarrätt för svenska gifta
kvinnor, torde i detta fall icke böra tillmätas allt för stor betydelse.
De med innehav av dubbel medborgarrätt förbundna nackdelarna äro,
då det gäller kvinnor, vilka ju icke åligger någon värnplikt, att betrakta
som långt mindre, än då fråga är om män. Lagrådsmajoritetens i detta
sammanhang framställda förslag om tillerkännande åt svensk kvinna,
som är gift med utländsk medborgare, av en ovillkorlig rätt att genom
allenast anmälan bli löst från sitt svenska medborgarskap finner jag
varken påkallat eller lämpligt. Stadgandet i förslagets 10 § är enligt
min mening tillfyllest även för nu ifrågavarande fall.

Det av lagrådsmajoriteten framförda förslaget att ur lagförslaget
måtte utgå den redan nu gällande bestämmelsen i första stycket av 3 §,
att utländsk kvinna, som gifter sig med svensk medborgare, skall genom
äktenskapet förvärva svensk medborgarrätt, kan jag ej biträda. Vad
som främst föranleder mig att intaga denna ståndpunkt är, att genom
en dylik ändring skulle i stor utsträckning uppkomma medborgarrättslöshet
för med svenska män gifta utländska kvinnor. Saknaden av varje
medborgarrätt med den i flera viktiga avseenden rättslösa ställning,
som därmed är förbunden — avsaknad av rätt att vistas i visst land,
till skydd i utlandet, till erhållande av pass o. s. v. — är att betrakta

Kungl. Maj.ts proposition Nr 29.

som en olägenhet för vederbörande av vida större betydenhet än innehav
av dubbel medborgarrätt. Enligt lagrådsmajoritetens förevarande
förslag skulle för en utländsk kvinna, som gifter sig med eu svensk
man, uppstå medborgarrättslöshet i alla de fall, då kvinnan är från ett
land, enligt vars rätt en inländsk kvinnas giftermål med en utländsk
man medför förlust av den inländska medborgarrätten, även om hon ej
genom giftermålet förvärvar mannens nationalitet. Att märka är, att
en dylik regel för närvarande gäller i de flesta europeiska stater och
bland dem i sådana för Sverige i nu förevarande avseende betydelsefulla
länder som Danmark, Tyskland, Österrike och Storbritannien. Detsamma
torde vara förhållandet med Finland, ehuru någon uttrycklig
bestämmelse i ämnet ej där finnes.

Att jag med min nu angivna ståndpunkt ej heller kan ansluta
mig till ett av lagrådets majoritet alternativt framfört förslag om att
göra eu utländsk kvinnas förvärv av svensk medborgarrätt genom äktenskap
med svensk medborgare beroende därav, att hon har eller efter
äktenskapets ingående tager sitt hemvist här i landet, torde vara uppenbart.
De med medborgarrättslöshet förknippade olägenheterna för nu
förevarande gifta kvinnor framträda givetvis störst i de fall, då de hava
sitt hemvist utom mannens hemland Sverige.

Sedan ett så betydande land som Amerikas förenta stater nyligen
(se sid. 17 och 61) antagit eu ny medborgarrättslag, enligt vilken en
utländska ej genom giftermål med amerikansk man förvärvar amerikansk
medborgarrätt, är det visserligen möjligt, att de europeiska länderna
komma att i större uttträckning än hittills skett, som förutsättning för
förlust av medborgarrätt för kvinnor genom giftermål med utländsk
man stadga, att hon genom giftermålet förvärvar mannens nationalitet,
Åtminstone intill dess detta skett, måste emellertid, på nyss anförda skäl,
bibehållandet av den nuvarande svenska ståndpunkten om en utländskas
förvärv av svensk medborgarrätt genom giftermål med svensk medborgare
vara att föredraga framför lagrådsmajoritetens förslag i denna del.
Nämnas kan, att några regler sådana som de, vilka av lagrådsmajoriteten
i nu förevarande avseende — i första hand eller alternativt — föreslagits,
icke heller, så vitt inhämtade upplysningar giva vid handen, för
närvarande finnas antagna i något europeiskt land.

Lagrådsmajoritetens förslag om sådan ändring i förslagets bestämmelser
att hustru ej skulle ens i den utsträckning, lagförslaget stadgar, följa
mannen i medborgarrättsligt hänseende, då denne under äktenskapet
förvärvar svensk medborgarrätt, anser jag mig ej heller kunna förorda.
Det naturligaste måste i regel vara, att mellan tvenne makar upprätt -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

hålles enhet i medborgarrättsligt avseende. Att bibehållandet i vår rätt
av denna princip som huvudregel skulle leda därtill, att svensk medborgarrätt
kommer att förvärvas av kvinnor, beträffande vilka ej härför
kunna anses förefinnas tillräckliga skäl, torde icke vara att befara.
Erforderliga garantier häremot torde ligga dels, så vitt angår förvärv
genom naturalisation, i den Konungen tillerkända rätten att, om så
finnes lämpligt, undantaga en sökandes hustru att omfattas av mannens
naturalisation, dels ock, vad beträffar en mans automatiska förvärv
av svensk medborgarrätt — främst för förutvarande svenska medborgare
enligt 4 § —, i stadgandet i andra stycket av 6 §, att ett
dylikt förvärv av svensk medborgarrätt för en man ej skall omfatta
hustru, som ej har sitt hemvist här i riket eller som är hemskild.

Av den omständigheten att jag sålunda ej anser mig kunna ansluta
mig till nu nämnda av lagrådets flesta ledamöter framställda förslag,
följer, att jag ej heller kan biträda vissa andra av dessa ledamöter
i samband härmed framförda ändringsyrkanden, å vilka jag ej nu torde
behöva närmare ingå.

Ett av lagrådet behandlat spörsmål, som har avseende å ett flertal
bestämmelser i lagförslaget, är frågan hur åldersgränsen bör dragas
mellan barn, vilka äro att betrakta som bipersoner till sina föräldrar i
medborgarrättsligt avseende, och barn, med avseende å vilka så ej är
förhållandet. Lagrådet har föreslagit, att nämnda åldersgräns måtte
sättas till aderton i stället för till tjuguett år, såsom i nära överensstämmelse
med nuvarande svensk rätt skett i det till lagrådet remitterade
förslaget. Ehuru jag fortfarande (jfr sid. 35 och 36) anser, att vissa
skäl tala för fasthållandet i nu förevarande avseende vid tjuguettårsåldern,
anser jag mig dock böra ansluta mig till vad lagrådet sålunda
föreslagit. Som en fördel med denna ändring är givetvis att betrakta,
att genom densammas vidtagande större överensstämmelse vinnes med
de danska och norska förslagen.

Lagrådet har föreslagit, att jämväl den i 5 § stadgade åldern för
vinnande av självständig naturalisation måtte sättas till aderton i stället
för tjuguett år. Frågan om hur åldern i 5 § bör bestämmas sammanhänger
enligt min mening med spörsmålet om Kungl. Maj:t bör erhålla
rätt att dispensera från förevarande åldersbestämmelse eller icke. Vill
man, såsom lagrådets majoritet föreslår, ej giva Kung]. Maj:t dylik
dispensrätt, torde det lämpligaste vara att åldern även i 5 § sättes till
aderton år. Vill man däremot, i överensstämmelse med vad föreslagits
i det till lagrådet remitterade förslaget och i det följande kommer att

Kungl. Maj ds proposition Nr 29. bi)

förordas, tillerkänna Kungl. Maj:t eu dylik dispensrätt, måste det enligt
min mening betraktas som naturligast att som förutsättning för vinnande
av självständig naturalisation som regel stadga, att vederbörande skall
hava uppnått den svenska myndighetsåldern. 1 det norska förslaget har
också åldern i 5 § satts till tjuguett år, ehuru gränsen mellan huvudoch
bipersoner eljest där i allmänhet bestämts till aderton år. 1 11 § synes
åldern däremot lämpligen kunna sättas till aderton år.

Lagrådets förslag till stadgande av visst förfarande, varigenom eu
person skall kunna i tvivelaktiga fall få på auktoritativt sätt konstaterat,
att han är svensk medborgare, synes mig hava goda skäl för sig. Eu
bestämmelse av det innehåll lagrådet i detta avseende föreslagit torde
därför böra införas i slutet av lagen såsom en ny 12 §.

Utöver vad nu sagts hava av lagrådet eller vissa av dess ledamöter
framförts en del förslag till ändringar i det remitterade förslagets
särskilda paragrafer. Vid den överarbetning, som nämnda förslag underkastats
i anledning av lagrådets i ämnet avgivna utlåtande, hava vissa
av dessa ändringsförslag följts. Då grunderna för de sålunda vidtagna
ändringarna framgå av vad som blivit i lagrådet anfört, torde jag kunna
i huvudsak inskränka mig till en kort redogörelse för dessa ändringar.
Därjämte torde det tillåtas mig att angiva de skäl, på grund av vilka
jag ansett vissa inom lagrådet gjorda erinringar icke böra föranleda
ändring i förslaget.

De av lagrådet mot 1 §:s avfattning framställda erinringarna hava
vid överarbetningen vunnit beaktande.

Lagrådets förslag till viss ändring av den i sista punkten av 2 §
införda bestämmelsen om begränsning av den förut i paragrafen stadgade
befogenheten för vederbörande att avsäga sig rätten att bliva svensk
medborgare, har jag ej ansett tillräckligt motiverat. Alldeles bortsett
ifrån att ändringen skulle i hög grad försvåra bestämmelsens tillämpande,
torde för stadgandets syfte — förhindrandet därav att eu utlänning, tillhörande
den andra inom riket födda generationen, håller sig utanför det
svenska medborgarrättsliga förhållandet — vara fullt tillräckligt, att vid
bestämmelsens avfattande allenast tages hänsyn till huvudreglerna i 1 §,
enligt vilka barn i äktenskap rätta sig efter fadern och barn utom
äktenskap följa modern i medborgarrättsligt hänseende. Vad lagrådet
i övrigt anfört vid 2 § har föranlett vissa jämkningar i paragrafens
avfattande.

En sammandragning, på sätt lagrådet ifrågasatt, av de två första
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 24 käft. (Nr 29.) 12

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

styckena av 4 § till ett stycke har jag ej ansett mig kunna förorda, då
bestämmelserna därigenom, enligt min mening, skulle förlora i tydlighet.

Lagrådets förslag om prövning av gjord avsägelse och tydligare
angivande av den myndighet, hos vilken avsägelse skall ske, hava
här vid 4 §, liksom förut vid 2 §, vunnit beaktande. Likaså har jag
funnit goda skäl tala för bifall till lagrådets förslag om att paragafens
sista stycke måtte utgå.

Däremot har jag ej ansett mig kunna förorda lagrådets vid 4 §
framställda förslag därom, att beträffande tidpunkten, när en person
skall anses hava tagit sitt hemvist här i riket, måtte meddelas en generell
regel därom, att kyrkobokföringen härutinnan skall bli avgörande. Erfarenheten
synes mig giva vid handen, att vid bedömandet av detta
spörsmål det faktiska hemvisttagandet ensamt bör vara bestämmande.
I andra lagar, där begreppet hemvist jämväl förekommer, såsom i 1904
års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och
förmynderskap, har ej heller meddelats någon särskild definition å
•detta begrepp.

Ehuru jag, på sätt förut nämnts, ej i allo anslutit mig till lagrådsmajoritetens
ståndpunkt beträffande gifta kvinnors medborgarrättsliga
ställning, har jag dock ansett mig böra förorda dess förslag om uteslutande
av den som tredje stycke i 4 § i det remitterade förslaget intagna
föreskriften att för kvinna, som är gift med utländsk medborgare,
förvärv av svensk medborgarrätt enligt första eller andra stycket i
samma paragraf icke skall inträda, så länge äktenskapet består. Vad
som härvidlag främst varit för mig bestämmande har varit, att på detta
sätt svensk medborgarrätt skulle, allenast genom hemvisttagande här i
riket, återvinnas av en svenskfödd kvinna, som efter tillkomsten av
förutnämnda nya nordamerikanska lag gift sig med en nordamerikansk
medborgare och härigenom — enligt nu gällande svensk rätt — blivit
medborgarrättslös.

De av lagrådets ledamöter framställda erinringarna mot bestämmelserna
i 5 § om förutsättningarna för vinnande av naturalisation
samt om den Konungen tillkommande rätt att dispensera från de sålunda
uppställda villkoren härför har jag ej ansett böra föranleda någon
annan ändring i förslaget av saklig natur, än att andra styckets bestämmelser
om viss förusättning för gift kvinnas självständiga naturalisation
uteslutits. Vad särskilt angår anledningen därtill, att åt dispensföreskriften
bör givas den allmänna innebörd förslaget utvisar, torde det
tillåtas mig att hänvisa till vad de skandinaviska delegerade i sådant
avseende anfört i sitt betänkande (sid. 51, 53, 55 och 57). Vad lag -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

rådets ledamöter yttrat i denna de! har ej kunnat rubba mig i min
övertygelse om lämpligheten därav att, på sätt redan nu är fallet i
Norge, förevarande dispensföreskrift erhåller en mera generell avfattning.
Lagrådets förslag att åt dispensföreskriften giva en, formellt sett,
fylligare utformning har jag emellertid accepterat. Att därvid bland
dispensskälen ej särskilt nämnts den omständigheten, att sökanden är
gift med svensk medborgare, sammanhänger med den ståndpunkt jag,
enligt vad förut nämnts, intagit till lagrådsmajoritetens förslag om den
gifta kvinnans medborgarrättsliga ställning.

En av lagrådets flesta ledamöter gjord hemställan, att fjärde stycket
av 4 § måtte ändras så, att Kungl. Maj:ts befallningshavande angives
såsom den myndighet, hos vilken där omnämnt bevis skall företes, samt
att i samma stycke införes bestämmelse om att befallningshavanden
skall pröva, huruvida behörigt bevis företetts, har vid förslagets överarbetning
vunnit beaktande.

Vad lagrådet eller särskilda dess ledamöter, utöver vad förut nämnts,
anfört mot avfattningen av 6 och 7 §§ har ej föranlett någon ändring
i förslaget. Det har, utan det av lagrådets majoritet ifrågasatta förtydligandet,
synts mig klart, att uttrycket »vårdnad» här, lika väl som då
det förekommer i vissa av våra nya lagar på familjerättens område, betyder
rättslig och ej endast faktisk vårdnad. Att, på sätt lagrådsmajoriteten
hemställt, när det gäller att bestämma, vilka barn skola följa
fadern vid dennes automatiska förvärv av svensk medborgarrätt, låta
vårdnaden bli avgörande även för det fall att fråga är om bestående
äktenskap, där separation ej förekommer, så att från förvärv av medborgarrätt
tillsammans med fadern skulle undantagas barn, som enligt
bestämmelserna i 8 och 9 §§ i 1920 års lag om barn i äktenskap kunna
vara ställda under moderns vårdnad, har jag, särskilt med hänsyn till
det försvårande av stadgandets tillämpning, som därav skulle bli en
följd, icke ansett lämpligt. Vad angår lagrådets förslag att sista stycket
av 6 § måtte så omändras, att en naturalisation komme att omfatta
allenast de sökandens barn, Kungl. Maj:t vid naturalisationens meddelande
uttryckligen till namn och ålder angiver, torde en dylik anordning
stöta på praktiska svårigheter av, enligt min mening, avgörande art.
Dessa svårigheter sammanhänga därmed, att på grund av den mycket
omfattande utredning rörande sökandens vistelse och förhållanden å olika
orter inom riket, som ofta måste i naturalisationsärenden förebringas,
ej sällan måste förflyta avsevärd tid — stundom nära ett år eller mera
— från den tidpunkt, då ansökningen ingives och utredningen om
sökandens barn fönitsättes bliva förebragt, och till den tidpunkt, då

92 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 29.

medborgarrätten av vederbörande förvärvas. Denna tidrymd konnne att
än mera förlängas i de ingalunda få fall, då som villkor för medborgarrättens
förvärvande skulle komma att stadgas, att vederbörande inom
viss tid hos Kungl. Maj:ts befallningshavande företer bevis om att han
är löst från sitt utländska medborgarskap. Lagrådet synes mena, att
Kungl. Maj:t senare skulle kunna förklara, att en viss naturalisation
skall omfatta även ett sökandens barn, som fötts först under nämnda
tid. Alldeles bortsett från, att det synes mig tvivelaktigt, om ett dylikt
förklarande verkligen skulle kunna ske utan uttrycklig föreskrift i lagen,,
förutsätter ett sådant förklarande i allt fall, att anmälan om barnets
födelse göres hos Kungl. Maj:t, något som emellertid säkerligen skulle
komma att i de flesta fall underlåtas. Härtill kommer, att vissa svårigheter
hven komma att uppstå med avseende å ett sådant sökandens barn, som
väl vid resolutionens meddelande ännu ej fyllt aderton år, men som kan
väntas uppnå denna ålder inom den tid, som föreskrivits för företeende
av bevis av nyss nämnt slag. Syftet med den av lagrådet ifrågasatta
ändringen — reda och god ordning — torde kunna i erforderlig mån
uppnås, om på administrativ väg meddelas föreskrifter dels om noggrann
utredning redan vid ansökningens ingivande om en sökandes alla
familjemedlemmar, deras ålder och kyrkoskrivningsort m. m., dels ock
därom, att underrättelse om naturalisationen meddelas alla vederbörande
kyrkobokföringsmyndigheter. Någon olägenhet av den nuvarande anordningen
på nu förevarande område har ej heller mig veterligen försports.

Utöver de sakliga ändringar, som 8 §, enligt vad förut nämnts,
undergått, har denna paragraf, i enlighet med lagrådets förslag, underkastats
jämväl en formell överarbetning. Därvid har, i samband därmed
att paragrafens särskilda stadgande om kvinnas förlust av medborgarrätt
genom giftermål uteslutits, i förtydligande syfte i början av paragrafen
inskjutits orden ’genom naturalisation eller giftermål eller ock
eljest’.

I 9 § har vidtagits den jämkning i ordalagen, varom lagrådet gjort
hemställan.

Den av lagrådets ledamöter påpekade oegentligheten att, så som
4 och 11 § avfattats i det till lagrådet remitterade förslaget, svensk
medborgarrätt ej skulle kunna genom hemvisttagande här i landet återvinnas
av viss kategori av dem, som skulle kunna återförvärva dylik
rätt genom sådan anmälan, varom nämns i 11 §, har avhjälpts genom
att giva tredje stycket en förändrad avfattning. Likaså har jag följt lagrådsmajoritetens
förslag om sådan ändring av 11 §, att däri omnämnd

Kungl. Maj:ts proposition Nr 29.

anmälan skulle kunna ske även till annan beskickning eller annat konsulat
än å den ort, där vederbörande är bosatt. Lagrådets hemställan
om visst förtydligande av paragrafens sista stycke har jämväl vunnit
beaktande. Härutöver har 11 § undergått ett par ändringar i avfattningen
(början av andra stycket samt fjärde stycket) i syfte att åt en förutvarande
svensk kvinna, som enligt nu gällande svensk rätt — första
stycket av G § i 1894 års lag — blivit medborgarrättslös därigenom att
hon gift sig med en utländsk medborgare utan att genom giftermålet
förvärva dennes utländska medborgarrätt, bereda möjlighet att allenast
genom sådan anmälan, varom här är fråga, återvinna sin svenska medborgarrätt.
Betydelsen av en dylik ändring har vunnit i styrka efter
tillkomsten av förutnämnda nya nordamerikanska lag (jfr vad förut nämnts
vid 4 §).

I överensstämmelse med lagrådets hemställan har sist i lagförslaget
införts ett stadgande om den nya lagens förhållande till förut med främmande
stater ingångna traktater.

Utöver vad i det föregående nämnts hava därjämte i vissa paragrafer
vidtagits några andra jämkningar i redaktionellt hänseende.))

Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med vad sålunda
anförts jämkat förslag om förvärvande och förlust av medborgarrätt
samt hemställer, att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täckes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skall till riksdagen avlåtas proposition av den
lvdelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Cervin.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 satnl. 24 höft. (Nr 29.)