Kungl. Maj:ts proposition nr 298 (Proposition 1948:298 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till arbetarskydd
slag m. m.; given Stockholms slott den 8 oktober
1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till

1) arbetarskyddslag,

2) lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938
(nr 314) samt

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.,

dels ock inhämta riksdagens yttrande över bifogade förslag till kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 364).

GUSTAF.

Gustav Möller.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1948. I saml. Nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Förslag

till

Arbetarskyddslag.

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger, med de inskränkningar nedan angivas, tillämpning å varje
rörelse, industriell eller icke, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares
räkning, ävensom å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning
eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, vari arbetstagare användes
på sådant sätt.

I denna lag förstås med arbetstagare envar, som utför arbete för annans
räkning utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig
företagare, och med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres
av sådan arbetstagare utan att mellan dem står någon tredje person, vilken
såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.

2 §•

Utöver vad i 1 § sägs skall denna lag, där ej nedan annorlunda stadgas,
äga tillämpning å

1) arbete, som två eller flera personer för gemensam räkning utföra under
sådana förhållanden, att om arbetstagare funnits anställd i rörelsen
eller företaget lagen enligt 1 § skulle ägt tillämpning därå;

2) arbete, som elev utför vid sådan anstalt för yrkesutbildning eller avdelning
därav, beträffande vilken Konungen förordnat att lagen skall gälla;

3) arbete, som värnpliktig i denna sin egenskap utför under sådana förhållanden,
att lagen enligt 1 § skulle ägt tillämpning därå, om arbetet utförts
av arbetstagare för arbetsgivares räkning; samt

4) arbete, som på fångvårds-, tvångsarbets- eller fattigvårdsanstalt, allmän
alkoholistanstalt eller sinnessjukhus eller annan anstalt för vård av
sinnessjuka intagen person efter anvisning av anstaltsledningen utför på
anstalten.

I fall som här avses skall vad i lagen sägs om arbetstagare äga motsvarande
tillämpning å den, som utför arbetet, och vad i lagen är föreskrivet
om arbetsgivare gälla den eller dem, som driva den verksamhet, vari arbetet
utföres.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

3 §•

Från lagens tillämpning undantagas

a) arbete, som utföres i arbetstagarens hem eller eljest under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets
anordnande;

b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, såframt arbetet
är förlagt till arbetsgivarens hem eller är att hänföra till jordbruk eller
någon dess binäring, vilken icke bedrives såsom självständigt företag, eller
till byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring, som nyss
nämnts; samt

c) arbete, som är att hänföra till skeppstjänst.

4 §•

Å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom
självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller sådan
dess binäring, som nu nämnts, skola 22—25 och 27—33 §§ äga tillämpning
allenast i fråga om arbetstagare, som huvudsakligen användes till skogsarbete.

I avseende å arbete varom sägs i 2 § 1), 2) och 4) skola 17—25 och 27—
44 §§ ej äga tillämpning. Bestämmelserna i 17—25 och 27—38 §§ skola
icke gälla beträffande arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens
familj.

I fråga om arbete, som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.,
skall förevarande lag äga tillämpning allenast i vad den angår skydd mot
annan skada än sådan, som orsakas genom inverkan av röntgenstrålar eller
radioaktivt ämne.

5 §.

Bedrives i visst fall arbete, som enligt vad ovan stadgats icke är underkastat
denna lag och ej är att hänföra till skeppstjänst, under sådana förhållanden,
att därmed sysselsatta personer utsättas för allvarlig fara för
ohälsa eller olycksfall, må Konungen förordna, att lagen skall i erforderlig
omfattning tillämpas å arbetet, ävensom meddela de föreskrifter, som därvid
kunna erfordras.

6 §■

Såvitt angår i 45 och 46 §§ föreskrivna särskilda skyldigheter beträffande
sådana tekniska anordningar och arbetsställen, som där avses, skall denna
lag äga tillämpning, ändå att fråga ej är om verksamhet, som enligt vad
förut sagts omfattas av lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa och

olycksfall.

7 §•

Arbetsgivare är pliktig att, under särskilt beaktande av vad nedan sägs
eller med stöd av denna lag föreskrives, iakttaga allt som med hänsyn till
arbetets natur och de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, samt arbetstagares
ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan
erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrager
sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall däri.

Arbetstagare är pliktig att använda förefintliga skyddsanordningar, noga
följa i denna lag eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter samt
i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet och, i vad på honom ankommer, medverka
till förekommande av ohälsa och olycksfall.

8 §■

Arbetslokal skall vara inrättad i enlighet med vad därom må vara särskilt
föreskrivet.

9 §.

I erforderlig utsträckning skola arbetstagarna, på sätt som kan anses tillfredsställande
med hänsyn till deras antal och fördelning på kön samt arbetets
natur och varaktighet, å eller invid arbetsstället äga tillgång till drick soch
tvättvatten, avträden, lämplig plats för ombyte, förvaring och i förekommande
fall torkning av kläder samt lämplig plats för intagande av
måltid.

Där så kan anses nödigt med hänsyn till de förhållanden, under vilka
arbetet bedrives, skall lämplig plats för vila eller utrymme, som erbjuder
tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd, stå till arbetstagares förfogande.

10 §.

I sluten arbetslokal skall finnas tillräckligt luftutrymme, i regel uppgående
till minst tio kubikmeter för varje där sysselsatt arbetstagare. Tillfredsställande
luftväxling skall vara anordnad i sådan lokal ävensom, i den
mån så är påkallat, på annan plats där arbete bedrives.

Arbete skall äga rum vid tillräcklig och tjänlig belysning samt så lämplig
värme- och fuktighetsgrad, som med hänsyn till arbetets beskaffenhet
och platsen för detsamma skäligen kan påfordras.

Lämpliga anordningar skola såvitt möjligt vidtagas för att hindra att
damm, rök, gas eller ånga sprides i en för arbetstagarna skadlig eller be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

svärande mängd eller att arbetstagarna skadas genom att utsättas för buller,
skakningar eller annan liknande olägenhet.

På arbetsställe skall ordning och renlighet iakttagas.

Arbete skall anordnas så, att det kan utföras på sätt, som icke är onödigt
tröttande.

11 §•

Till förekommande av olycksfall i arbetet skola motorer, transmissioner,
arbetsmaskiner och andra därmed jämförliga maskinella anordningar, ångpannor
och andra tryckkärl samt lyft- och transportanordningar vara försedda
med erforderliga skyddsanordningar samt även i övrigt vara så utförda
och anordnade, att de erbjuda betryggande säkerhet.

För att förebygga att arbetstagare skadas genom fall, nedstörtande föremål
eller ras eller av splitter, stänk, vassa eller heta föremål eller heta
vätskor eller genom klämning eller slag eller genom eldfarliga, explosiva,
frätande, giftiga eller eljest hälsofarliga ämnen eller genom elektrisk ström,
kyla eller värme eller genom bländande ljus, skola sådana åtgärder vidtagas,
att fara härför i möjligaste mån undgås.

12 §.

Där till vinnande av nödigt skydd mot ohälsa eller olycksfall annan åtgärd
icke kan vidtagas eller skäligen påfordras, skall personlig skyddsutrustning
av lämplig beskaffenhet tillhandahållas arbetstagaren. Denne är
skyldig att använda utrustningen under arbetet samt väl vårda den.

13 §.

För lämnande av den första hjälpen vid olycks- eller sjukdomsfall skola
sådana anordningar finnas, som kunna anses erforderliga med hänsyn till
arbetsställets storlek och belägenhet samt arbetets beskaffenhet och de
förhållanden, under vilka arbetet bedrives.

14 §.

Närmare föreskrifter i de avseenden varom förmäles i 8—13 §§ meddelas
av Konungen.

15 §.

Innefattar föreskrift, som utfärdats med stöd av 14 §, förbud mot användande
av visst slag av maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller mot
dess användande med eller utan viss anordning, äger Konungen jämväl
föreskriva, att föremål, vars användande sålunda är förbjudet, icke må till
annan överlåtas eller upplåtas till begagnande, med mindre sådan åtgärd
vidtagits med föremålet, atl det ej vidare är inbegripet under förbudet, eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

det kan antagas för visst, att föremålet uteslutande skall komina till användning,
som ej avses med förbudet.

Vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där
med stöd av 14 § förbud meddelats mot användande av visst ämne eller
material.

16 §.

Konungen må föreskriva särskilda villkor för arbetstagares användande
till arbete, som finnes medföra synnerlig fara för ohälsa eller olycksfall,
eller förordna att arbetstagare ej må användas därtill.

3 KAP.

Särskilda bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning.

17 §.

Utför arbetstagare arbete under minst sex timmar av dygnet, skall arbetet
i den utsträckning, som kan anses erforderlig med hänsyn till dess beskaffenhet
och varaktighet samt arbetsförhållandena i övrigt, avbrytas genom
en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig varaktighet. Från
vad sålunda stadgats må avvikelse tillfälligtvis göras, då sjukdomsfall eller
annan oförutsedd händelse det kräver.

Med rast förstås i denna lag sådant avbrott i arbetstiden, vars varaktighet
är på förhand bestämd och under vilket arbetstagaren fritt förfogar över
sin tid och icke är skyldig att kvarstanna på arbetsstället.

Då med hänsyn till arbetets natur och arbetsförhållandena i övrigt så
finnes oundgängligen påkallat, må rast utbytas mot ledighet för intagande
av förtäring å arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet.

18 §.

Där arbete på grund av samband med mekaniskt driven arbetsprocess
eller till följd av annat förhållande kräver ihållande anspänning eller eljest
är särskilt påfrestande, skall under arbetstiden erforderligt antal lämpligt
avpassade och förlagda arbetspauser beredas arbetstagaren.

Med arbetspaus förstås i denna lag ett på förhand bestämt kortvarigt
uppehåll i arbetet, som anordnas i syfte att bereda arbetstagare avkoppling
från detta och som icke är att hänföra till rast eller ledighet, varom i 17 §
sågs.

19 §.

Arbetstagare skall åtnjuta erforderlig ledighet för nattvila. I denna ledighet
skall ingå tiden mellan klockan 23 och klockan 5.

Från vad sålunda stadgats må avvikelse ske, där visst arbete med hänsyn
till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

fortgå jämväl nattetid eller eljest bedrivas å tid före klockan 5 eller efter
klockan 23. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som
ej kunnat förutses, vållat avbrott i driften eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må ock
arbetstagare, i den mån det är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,
användas till arbete å tid mellan klockan 23 och klockan 5.

Arbetstagare i överordnad ställning må, där så finnes påkallat, användas
till arbete å tid mellan klockan 23 och klockan 5 utan hinder av vad i första
stycket är stadgat.

20 §.

När särskilda skäl föranleda därtill, må arbetarskyddsstyrelsen medgiva
att arbetstagare användes till arbete å tid mellan klockan 23 och klockan 5
i vidare utsträckning än som följer av bestämmelserna i 19 §.

Sådant undantag må ock av arbetarskyddsstyrelsen medgivas, då det av
uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller
annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare, som skulle beröras
av undantaget, finner detsamma önskvärt, och ohälsa eller överansträngning
ej skäligen kan befaras uppkomma därigenom.

21 §.

För varje period om sju dagar skall arbetstagare, där ej särskilt förhållande
tillfälligtvis påkallar undantag, åtnjuta minst tjugufyra timmars
sammanhängande ledighet. Sådan veckovila skall såvitt möjligt förläggas
till söndag och till samma tider för alla vid ett arbetsställe anställda.

Från vad sålunda stadgats må arbetarskyddsstyrelsen, efter hörande av
vederbörande sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare, medgiva
undantag för visst slag av arbete eller visst arbetsställe.

Göres inskränkning i den i första stycket avsedda veckovilan, skall motsvarande
frihet från arbete såvitt möjligt beredas.

4 KAP.

Särskilda bestämmelser om minderårigas användande i arbete.

22 §.

Med minderårig förstås i denna lag den som icke fyllt aderton år.

23 §.

Minderårig må icke användas till arbete med mindre han fyllt eller under
kalenderåret fyller fjorton år samt — där fråga ej är om arbete under ferietid
—- inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande
kunskaper och färdigheter eller ock erhållit behörigt tillstånd att
lämna folkskolan.

tf Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva undantag härifrån i fråga om lätt
arbete, som kan antagas icke inverka menligt på den minderåriges hälsa
eller kroppsutveckling eller hans förmåga att tillgodogöra sig skolundervisningen.

24 §.

Minderårig, som ej fyllt femton år, må icke användas till hantverks- eller
industriellt arbete, byggnadsarbete, arbete i gruva, stenbrott eller grustag
eller å annat dylikt arbetsställe, skogsavverknings- eller kolningsarbete eller
arbete med transport av personer eller gods eller arbete i hotell-, restaurangeller
kaférörelse. Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla uträttande av bud
eller ärenden eller lättare distributionsarbete.

Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva att minderårig, som fyllt fjorton år
eller under kalenderåret uppnår fjorton års ålder, användes till arbete som
omfattas av förbudet i första stycket, där så finnes påkallat av hänsyn till
den minderåriges yrkesutbildning eller det eljest kan anses vara till gagn
för honom.

25 §.

Till arbete, som under jord bedrives i gruva, i stenbrott eller å annan med
gruva eller stenbrott jämförlig arbetsplats, må minderårig icke användas.

När särskilda skäl äro därtill, må arbetarskyddsstyrelsen beträffande
yngling, som fyllt sexton år och som vid läkarbesiktning befunnits äga god
hälsa och kroppsutveckling, medgiva undantag från vad i första stycket är
stadgat.

26 §.

Det åligger arbetsgivare att särskilt tillse, att minderårigs användande
till arbete icke medför fara för olycksfall eller för överansträngning eller
annan menlig inverkan på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling
samt att den minderårige icke användes till arbete, som innebär våda i moraliskt
avseende.

Finnes minderårigs användande till visst slag av arbete medföra synnerlig
fara i något avseende, varom förmäles i första stycket, må Konungen
föreskriva särskilda villkor för minderårigs användande till sådant arbete
eller förordna att minderårig ej må användas därtill.

27 §.

Minderårig må icke användas till arbete utan att till arbetsgivaren avlämnats
arbetsbok för den minderårige, innehållande, förutom uppgifter
angående den minderåriges ålder och skolförhållanden, läkarintyg angående
den minderårige. Sådant intyg får vid arbetsbokens avlämnande till

Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

arbetsgivaren ej vara äldre än ett år, försåvitt ej den minderåriges anställning
avser kortare tid än en månad eller fråga är om arbete under ferietid.
Intyget kan utgöras av anteckning, som vid läkarbesiktning enligt 28 §
införts i arbetsboken.

28 §.

En gång varje kalenderår skall vid arbetsställe, där minderårig användes
till arbete, företagas läkarbesiktning å den eller de minderåriga till utrönande,
huruvida sysselsättning, vartill minderårig användes, är till men för
dennes hälsa eller kroppsutveckling. Vad sålunda stadgats äger dock icke
tillämpning å skogsarbete och ej heller å flottningsarbete utom såvitt angår
arbete vid skiljeställe.

Besiktning som nu sagts förrättas av läkare, som länsstyrelsen förordnar
därtill (besiktningsläkare). Kostnaden för besiktningen skall, utom såvitt
angår resekostnads- och traktamentsersättning till läkaren, bestridas av
arbetsgivaren, som ock är skyldig att sörja för att lämplig lokal för besiktningen
finnes att tillgå.

Finnes vid arbetsstället icke tillgång till lämplig lokal för besiktningen,
må besiktningsläkaren i samråd med arbetsgivaren förlägga besiktningen
till annan plats.

29 §.

Då fråga är om arbete, som medför synnerligen ringa ansträngning eller
fortgår allenast under kortare tid av året, må arbetarskyddsstyrelsen medgiva
befrielse från besiktning, varom i 28 § sägs. Har sådan befrielse medgivits,
må utan hinder av vad i 27 § stadgats minderårig användas till arbete,
som avses med befrielsen, ändå att det i den minderåriges arbetsbok
senast införda läkarintyget vid arbetsbokens avlämnande till arbetsgivaren
är äldre än ett år.

30 §.

Minderårig må icke användas till arbete i strid mot innehållet i läkarintyg,
som finnes infört i den minderåriges arbetsbok, med mindre arbetarskyddsstyrelsen
funnit skäl medgiva det.

31 §.

Angående minderårigs arbetstid skall, utöver vad eljest i lag eller författning
stadgas angående begränsning av arbetstiden, gälla, att minderårig
med nedan angivna undantag icke i något fall må användas till arbete mer
än tio timmar av dygnet eller femtiofyra timmar i veckan.

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat
förutses, vållat avbrott i driften eller ock medfört överhängande fara

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

för sådant avbiott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må minderårigs
arbetstid i den män så är nödigt överstiga tio timmar av dygnet och femtiofyra
tunnlar i veckan. Om arbete utöver nämnda antal timmar samt dess
anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast
mom två dygn från dess början göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen.
Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill
sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan skall beslut meddelas
ofördröjligen. Anmälan eller ansökan anses gjord, när den i betalt
brev avlämnats till posten.

Då så eljest i särskilt fall prövas nödigt, äger arbetarskyddsstyrelsen
medgiva att arbetstiden för minderårig under kortare tid utsträckes utöver
vad i första stycket sägs.

32 §.

Arbetsgivare är skyldig lämna minderårig arbetstagare erforderlig ledighet
för deltagande i kurs för religionsundervisning eller sådan yrkes- eller
fortsatt skolundervisning, för vilken kostnaden helt eller delvis bestrides
av staten eller med kommunala medel.

33 §.

Minderårig arbetstagare skall för nattvila beredas oavbruten ledighet
från arbetet under minst elva timmar varje dygn. I denna ledighet skall
ingå, om den minderårige ej fyllt sexton år, tiden mellan klockan 19 och
klockan 6 samt eljest tiden mellan klockan 22 och klockan 5.

Från vad sålunda stadgats skola gälla följande undantag:

a) Föreligger omständighet, som nämnts i 31 § andra stycket, må minderårig,
som fyllt sexton år, i den mån så är nödigt användas till arbete utan
att stadgandet i första stycket härovan iakttages. Om anmälan beträffande
sådant arbete och ansökan om tillstånd att fortsätta det skall vad i förstnämnda
lagrum är stadgat äga motsvarande tillämpning.

b) Arbetarskyddsstyrelsen må, då så finnes påkallat, medgiva att minderårig,
som ej fyllt sexton år, användes till arbete å tid mellan klockan 19
och klockan 22, dock att härigenom avvikelse ej må ske från föreskriften
att nattvilan skall omfatta minst elva timmar.

c) När särskilda skäl föranleda därtill, må arbetarskyddsstyrelsen
medgiva att yngling, som fyllt sexton år och enligt läkarintyg äger god
hälsa och kroppsutveckling, användes till arbete utan att stadgandet i första
stycket iakttages.

d)
kroppsutveckling, må efter arbetarskyddsstyrelsens medgivande användas
till flottningsarbete i den mån förhållandena föranleda därtill.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

5 KAP.

Särskilda bestämmelser om kvinnors användande i arbete.

34 §.

Kvinna må icke användas till arbete under jord i gruva eller stenbrott.

35 §.

Företer kvinna intyg av läkare eller barnmorska av innehåll, att hon sannolikt
kan vänta sin nedkomst inom sex veckor, må ledighet från arbetet
ej förvägras henne.

Kvinna, som fött barn, må icke användas till arbete, som avses med förbudet
i 24 § första stycket, under de sex första veckorna efter barnsbörden,
därest icke med läkarintyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet
kan börja arbetet tidigare.

Kvinna, som ammar sitt barn, må ej förvägras erforderlig ledighet härför.

36 §.

Kvinna, som användes till hantverks- eller industriellt arbete, skall för
nattvila beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst elva timmar
varje dygn. I denna ledighet skall ingå tiden mellan klockan 22 och klockan
5.

Föreligger omständighet, som nämnts i 31 § andra stycket, må kvinna i
den mån så är nödigt användas till arbete utan hinder av vad i första
stycket härovan sägs. Om anmälan beträffande sådant arbete och ansökan
om tillstånd att fortsätta det skall vad i förstnämnda lagrum är stadgat äga
motsvarande tillämpning.

37 §.

Å arbetsställe, där på grund av verksamhetens natur under vissa tider av
året förekommer hopat arbete (säsongarbete), ävensom undantagsvis å
andra arbetsställen, då arbetet därstädes i följd av särskilda omständigheter
måste forceras, må den i 36 § första stycket föreskrivna oavbrutna ledigheten
kunna under en tid av sammanlagt högst sextio dagar av året inskränkas
till tio timmar av dygnet. Arbetsgivaren skall, innan sådan inskränkning
vidtages, med angivande av anledningen därtill hos vederbörande
yrkesinspektör göra anmälan om de dagar, varunder inskränkningen är
avsedd att vidtagas.

Beträffande sådana verksamhetsgrenar, som avse förarbetande av varor,
vilka äro underkastade hastig försämring, må undantag från bestämmelserna
i 36 § första stycket kunna meddelas av arbetarskyddsstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

38 §.

Finnes visst slag av arbete medföra synnerlig fara för olycksfall, när
kvinna användes därtill, eller vara synnerligen ansträngande eller hälsofarligt
för kvinna, må Konungen föreskriva särskilda villkor för kvinnas användande
till sådant arbete eller förordna att kvinna ej må användas därtill.

6 KAP.

Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare.

39 §.

Arbetsgivare och hos honom sysselsatta arbetstagare skola, för att åstadkomma
sunda och säkra arbetsförhållanden på arbetsstället, under arbetsgivarens
ledning i samverkan bedriva ett på lämpligt sätt organiserat
skyddsarbete.

40 §.

A arbetsställe, varest regelbundet sysselsättas minst fem arbetstagare,
skall, där ej särskilt förhållande berättigar till undantag, bland arbetstagarna
utses ett eller flera skyddsombud att företräda arbetstagarna i frågor
rörande sundhet och säkerhet i arbetet. Skyddsombud bör, där så finnes
påkallat, utses jämväl å arbetsställe med mindre än fem arbetstagare.

Val av skyddsombud förrättas av arbetstagarna eller, på framställning
av dem, av lokal organisation, genom vilken de kunna anses företrädda.

Där förhållandena inom visst slag av verksamhet påkalla det, må arbetarskyddsstyrelsen
medgiva att organisation som ovan sägs utser skyddsombud
utanför kretsen av arbetstagare vid visst arbetsställe ävensom meddela
de föreskrifter, som därvid skola iakttagas. Vad nu stadgats utgör ej hinder
för att skyddsombud tillika utses enligt andra stycket.

För skyddsombud bör ersättare utses.

41 §.

Vid arbetsställe, varest regelbundet sysselsättas minst femtio arbetstagare,
skall finnas en av företrädare för arbetsgivaren och av skyddsombud sammansatt
skyddskommitté, som har att verka för sundhet och säkerhet i
arbetet. Där så finnes påkallat, bör skyddskommitté tillsättas jämväl å
arbetsställe med mindre antal arbetstagare.

42 §.

Skyddsombud må icke hindras att fullgöra sina uppgifter. Arbetstagare
må ej på den grund att han utsetts till skyddsombud eller i anledning av
hans verksamhet som skyddsombud tillskyndas försämrade arbetsförhållanden,
ej heller må arbetsgivare av sådan orsak skilja honom från anställningen
eller försämra hans anställningsvillkor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Bryter arbetsgivare eller arbetstagare mot vad i första stycket stadgats,
är han skyldig ersätta därav uppkommen skada. Vid bedömande om och i
vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till omständigheter av
annan än rent ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till den skadevållandes
ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvisten, skadans
storlek i jämförelse med den skadevållandes tillgångar eller till omständigheterna
i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;
fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum. Äro flera
ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten dem emellan fördelas
efter vad som prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre
skuld, som finnes ligga envar till last, samt till omständigheterna i övrigt.

Avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling, som sker i strid mot
vad i första stycket är stadgat, är ogill.

43 §.

Talan på grund av 42 § skall väckas inom sex månader från avslutandet
av den åtgärd, varpå anspråket grundas. Försummas det, är talan förlorad.

44 §.

Mål, som avse tillämpningen av 42 §, upptagas och avgöras av arbetsdomstolen;
dock skall talan mot arbetstagare väckas vid allmän domstol.

Fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare äger vid
arbetsdomstolen väcka och utföra talan för medlem i föreningen; och må
denne ej själv kära, med mindre han visar, att föreningen undandrager sig
att tala å hans vägnar. Vad som finnes stadgat om part med hänsyn till
jävsförhållande, personlig inställelse, hörande under sanningsförsäkran och
andra frågor som röra bevisningen skall ock gälla den för vilken förening
kärar.

7 KAP.

Vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare m. fl.

45 §.

Tillverkare eller försäljare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning
ävensom den, vilken upplåter sådan anordning till begagnande,
skall tillse, att anordningen, då den avlämnas för att tagas i bruk inom
riket eller här utställes till försäljning eller i reklamsyfte, är försedd med
nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet
mot ohälsa och olycksfall, så ock tillhandahålla för anordningens användning
och skötsel erforderliga föreskrifter.

14 Kungi. Maj. ts proposition nr 298.

Utför någon såsom självständig företagare installation av anordning, som
i första stycket sägs, skall han vid installationen tillse, att föreskrivna
skyddsanordningar uppsättas samt att för installationen i övrigt gällande
föreskrifter iakttagas.

46 §.

Ägare till mark, varå grustag eller liknande arbetsställe är beläget, åligger
att, om han mot ersättning låter någon där hämta grus eller annat
dylikt, tillse att arbetsstället hålles i ett ur skyddssynpunkt godtagbart
skick, även om denna lag icke eljest äger tillämpning därå. Har rätt till
grustäkt eller annan nyttjanderätt upplåtits, skall vad nu sagts om ägaren
avse nyttjanderättshavaren.

8 KAP.

Tillsyn å lagens efterlevnad.

47 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd av densamma meddelade
föreskrifter utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende
och ledning, av yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala
tillsynsmän. Inspektionens befattningshavare utgöras av yrkesinspektörer
och dem underordnad personal. Konungen må därjämte förordna,
att tillsynen å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis
av nämnda befattningshavare och tillsynsmän, utövas av specialinspektör.

Vad i lagen stadgas rörande yrkesinspektör skall äga motsvarande tilllämpning
å specialinspektör.

Närmare bestämmelser om tillsynens organisation meddelas av Konungen.

48 §.

Hälsovårdsnämnd skall utse en eller flera lämpliga personer att för viss
tid eller tills vidare utöva kommunal tillsyn som avses i 47 §. Tillsyningsman
för allmänna hälsovården är pliktig att, om han därtill förordnas,
tillika vara kommunal tillsynsman enligt denna lag.

Kommunal tillsynsman skall av kommunala medel åtnjuta skälig ersättning
för uppdraget.

49 §.

Brister kommunal tillsynsman i fullgörandet av sina åligganden, och
kommer sådant förhållande genom anmälan av yrkesinspektör eller på an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

nät sätt till hälsovårdsnämndens kännedom, skall nämnden vidtaga erforderliga
åtgärder för att åstadkomma rättelse.

Underlåter hälsovårdsnämnd att utse kommunal tillsynsman eller att vidtaga
åtgärd, som avses i första stycket, må länsstyrelsen i större eller mindre
omfattning uppdraga tillsynens utövande åt person, som av länsstyrelsen
förordnas till kommunal tillsynsman, ävensom i fall av behov bestämma den
gottgörelse, som enligt 48 § andra stycket skall utgå till tillsynsmannen.

50 §.

Den som har att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller med
stöd av densamma meddelad föreskrift skall, när helst han så påfordrar,
äga tillträde till arbetsställe, som är underkastat hans tillsyn, ävensom rätt
att där företaga undersökning, vartill hans tjänsteåligganden kunna giva
anledning.

Arbetsgivare så ock den som å arbetsställe företräder honom är pliktig
att på anfordran lämna tillsynsorgan de upplysningar, som erfordras för
tillsynens behöriga utövande.

Vad i denna paragraf är stadgat i fråga om tillsynsorgan skall jämväl
gälla läkare, som har att verkställa besiktning eller undersökning enligt
denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift.

51 §.

Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller
med stöd av densamma meddelad föreskrift eller anlitats såsom biträde vid
tillsynsverksamhetens utövande må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet,
som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där det
ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande,
vilket sålunda blivit honom kunnigt.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om läkare, som
har eller haft att verkställa besiktning eller undersökning enligt denna lag
eller med stöd av densamma meddelad föreskrift.

52 §.

I statens eller kommuns tjänst anställd läkare, som får kännedom om
förhållande, vilket strider mot denna lag eller med stöd av densamma meddelad
föreskrift, har att göra anmälan därom hos vederbörande tillsynsorgan.
Det åligger sådan läkare ävensom skolråd, skolstyrelse, hälsovårdsnämnd,
byggnadsnämnd och polismyndighet att lämna tillsynsorganen de
upplysningar och det biträde, som av dessas tjänsteåligganden enligt denna
lag kunna påkallas.

liungl. Maj.ts proposition nr 298.
53 §.

Råder vid arbetsställe missförhållande i något avseende, varom förmäles
• 8—13 §§, eller som eljest utan att hänföra sig till 3—6 kap. inbegripes
under 7 §, och innebär missförhållandet icke överträdelse av någon särskilt
straffbelagd föreskrift, äger yrkesinspektören, där så prövas nödigt,
skriftligen förelägga arbetsgivaren att inom utsatt skälig tid vidtaga viss
åtgärd för att avhjälpa missförhållandet eller ock skriftligen förbjuda honom
att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal,
maskin, redskap eller annat hjälpmedel, visst ämne eller material
eller viss arbetsmetod utan att iakttaga visst vid förbudets meddelande angivet
villkor. Innan föreläggande eller förbud meddelas, skall tillfälle att
avgiva yttrande beredas arbetsgivaren och, där fråga är om åtgärd beträffande
lokal som denne fått till sig upplåten, jämväl upplåtaren.

Medför missförhållande, varom förmäles i första stycket, synnerlig fara
lör arbetstagares liv eller hälsa, må yrkesinspektören utan att avbida vederbörandes
yttrande meddela förbud som där sägs att träda i kraft omedelbart
och gälla tills vidare, intill dess annorlunda förordnas, ävensom där
så finnes påkallat låta genom polismyndighetens försorg på arbetsgivarens
bekostnad vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet upprätthålles.

Är i fall, som avses i första eller andra stycket, fråga om åtgärd beträffande
lokal, som arbetsgivaren fått till sig upplåten, äger yrkesinspektören
meddela förbud mot upplåtelse av lokalen till arbetslokal eller lokal för
visst arbete eller ändamål, intill dess med lokalen vidtagits viss angiven
åtgärd.

Arbetarskyddsstyrelsen må utan föregående beslut av yrkesinspektör förordna
om åtgärd som avses i denna paragraf.

54 §.

Åsidosätter arbetsgivare något av vad i 17—21 §§ och 26 § första stycket
stadgas, äger arbetarskyddsstyrelsen, efter det tillfälle beretts arbetsgivaren
att yttra sig i ärendet, meddela honom nödiga föreskrifter till tryggande
av att det åsidosatta stadgandet iakttages.

55 §.

Använder arbetsgivare minderårig till arbete utan att denne under senast
förflutna kalenderår undergått i 28 § föreskriven läkarbesiktning, ehuru
så bort ske, äger yrkesinspektören, om omständigheterna föranleda därtill,
skriftligen förbjuda arbetsgivaren att efter utsatt skälig tid använda den
minderårige i arbetet, med mindre denne dessförinnan undersökts av läkare
och intyg rörande undersökningen införts i arbetsboken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

56 §.

Där så prövas nödigt till förebyggande av att tillverkare, försäljare eller
upplåtare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning, utan att iakttaga
vad i 45 § första stycket är stadgat, avlämnar anordningen för att tagas
i bruk inom riket eller här utställer densamma till försäljning eller i reklamsyfte,
äger arbetarskyddsstyrelsen, efter det tillfälle beretts tillverkaren, försäljaren
eller upplåtaren att yttra sig i ärendet, förbjuda denne att avlämna
eller utställa anordningen, med mindre de åtgärder vidtagas, som styrelsen
finner erforderliga.

Om synnerliga skäl äro därtill, må arbetarskyddsstyrelsen utan att avbida
tillverkarens, försäljarens eller upplåtarens yttrande meddela förbud
som i första stycket sägs att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare,
intill dess annorlunda förordnas, ävensom där så finnes påkallat låta genom
polismyndighetens försorg på bekostnad av tillverkaren, försäljaren
eller upplåtaren vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet
upprätthålles.

57 §.

Åsidosätter installatör, som avses i 45 § andra stycket, vad där stadgas,
äger arbetarskyddsstyrelsen, om så finnes påkallat, föreskriva villkor
att av honom iakttagas vid utförande av installationsarbete eller förbjuda
honom att vidare utföra visst slag av sådant arbete. Innan föreskrift
eller förbud meddelas, skall tillfälle beredas installatören att yttra sig i
ärendet. J

58 §.

Underlåter ägare till mark, varå grustag eller liknande arbetsställe är beläget,
eller den, till vilken rätt till grustäkt eller annan nyttjanderätt upplåtits,
att iakttaga vad enligt 46 § åligger honom, må ägaren eller nyttjanderättshavaren
föreläggas att vidtaga viss skyddsåtgärd eller ock förbud meddelas
honom att utan iakttagande av visst angivet villkor låta annan mot
ersättning hämta grus eller annat dylikt i grustaget eller å arbetsstället.
Därvid skall vad i 53 § är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande
tillämpning.

59 §.

På anmodan av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör är arbetsgivare
pliktig att, till utrönande huruvida ämne eller material som han
använder eller framställer i sin verksamhet innebär fara för att hos honom
sysselsatt arbetstagare ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycksfall, föranstalta
om undersökning av ämnet eller materialet eller att tillhandahålla
erforderliga prov för sådan undersökning.

Den som tillverkar, försäljer eller upplåter anordning, som avses i 45 §
2 —- Bihang till riksdagens protokoll 1948. I samt. Nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

första stycket, är ock skyldig att på anmodan av arbetarskyddsstyrelsen eller
yrkesinspektör föranstalta om undersökning av sådan anordning till utrönande
huruvida den erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall
eller att tillhandahålla erforderliga prov för sådan undersökning.

Underlåter någon att efterkomma anmodan, som i första eller andra stycket
sägs, äger arbetarskyddsstyrelsen förelägga honom att vid vite av högst
ett tusen kronor inom utsatt skälig tid vidtaga åtgärden.

60 §.

I fall som avses i 53 och 54 §§ skall vad där stadgats icke äga tillämpning
å verksamhet, som bedrives av staten. Finner arbetarskyddsstyrelsen,
i anledning av anmälan från yrkesinspektör eller eljest, i avseende å sådan
verksamhet missförhållande föreligga som i nämnda lagrum sägs, skall
styrelsen hos den myndighet, vilken har överinseende över verksamheten,
påkalla erforderlig åtgärd. Vidtages ej sådan åtgärd, må styrelsen underställa
ärendet Konungens prövning.

61 §.

Över föreläggande eller förbud som meddelats av yrkesinspektör må klagan
föras hos arbetarskyddsstyrelsen inom två veckor från den dag klaganden
erhöll del av detsamma. Underrättelse härom skall lämnas då föreläggandet
eller förbudet meddelas.

Angående klagan över arbetarskyddsstyrelsens beslut stadgas i 73 §.

9 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

62 §.

Arbetsgivare, som använder minderårig eller kvinna till arbete i strid mot
bestämmelse i 23, 24, 25, 27, 30, 31, 32, 33 eller 34 §, 35 § andra stycket
eller 36 §, straffes med dagsböter.

Har förseelsen bestått i eller eljest avsett minderårigs användande till arbete,
vare den som har vårdnaden om den minderårige, där användandet
skett med hans vetskap och vilja, förfallen till böter från och med fem till
och med femtio kronor.

63 §.

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse förbud, föreläggande eller
föreskrift, som meddelats honom med stöd av bestämmelse i 53, 54, 55, 56,
57 eller 58 §, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, med fängelse i högst sex månader.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

64 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, varom stadgas
i 31, 33, 36 eller 37 §, dömes till böter från och med fem till och med trehundra
kronor. Har arbetsgivare eller annan för arbetsgivarens räkning
mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anmälan, som avses i nämnda
paragrafer, straffes med dagsböter.

65 §.

Där någon mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör
oriktig uppgift angående vidtagande av åtgärd, varom anvisning
lämnats honom jämlikt denna lag eller med stöd av densamma meddelad
föreskrift, straffes med dagsböter.

Samma lag vare, där tillverkare, försäljare eller upplåtare, som avses i
45 §, mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör
oriktig uppgift beträffande anordning som i nämnda lagrum sägs.

Har någon för annans räkning mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift,
som avses i denna paragraf, vare ock han förfallen till ansvar som nu sagts.

66 §.

Åsidosätter arbetsgivare honom enligt 28 § åliggande skyldighet att sörja
för att lämplig lokal finnes att tillgå för läkarbesiktning av minderåriga arbetstagare,
straffes med dagsböter.

67 §.

Har arbetstagare olovligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt ur
bruk skyddsanordning, straffes med böter från och med fem till och med
tvåhundra kronor.

Förseelse som nu sagts må ej åtalas, med mindre vederbörande yrkesinspektör
anmält förseelsen till åtal.

68 §.

Bryter någon mot vad i 51 § är stadgat, straffes med dagsböter eller
fängelse.

Å brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast efter angivelse
av målsäganden.

69 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

10 KAP.

Vissa särskilda bestämmelser.

70 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten, skall vad i denna lag
är stadgat om arbetsgivare samt om tillverkare eller annan, som avses i
45 eller 46 §, gälla arbetsföreståndaren.

I fråga om verksamhet, som bedrives av kommun, skall ock vad om
arbetsgivare är stadgat gälla arbetsföreståndaren såvitt angår efterlevnaden
av 4 och 5 kap. samt föreskrift eller förbud, som jämlikt 54 eller 55 § meddelats
arbetsgivaren. Samma lag vare i fråga om verksamhet, som bedrives
av annan än staten eller kommun, därest arbetarskyddsstyrelsen på
framställning av arbetsgivaren godtagit viss person såsom arbetsföreståndare
i hans ställe.

71 §.

I den slutliga handläggningen hos arbetarskyddsstyrelsen av ärende rörande
tillämpningen av denna lag eller med stöd av densamma meddelad
föreskrift skola, i den omfattning och den ordning Konungen bestämmer,
deltaga särskilda ledamöter, utsedda efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetsgivare och av arbetstagare.

72 §.

Arbetarskyddsstyrelsen äger i den utsträckning styrelsen finner lämpligt
överlämna åt yrkesinspektör att enligt de närmare föreskrifter styrelsen
utfärdar medgiva undantag, varom stadgas i 23 eller 29 §.

73 §.

Över arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende, som avses i 23, 24, 25, 29,
30, 31, 33, 36 eller 37 §, 40 § tredje stycket eller 70 § andra stycket, må
klagan ej föras.

Talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen i annan fråga, som omförmäles
i denna lag, eller mot länsstyrelses beslut i sådan fråga föres genom
besvär hos Konungen i den ordning, som är bestämd för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

74 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Till ledning vid tillämpningen av lagen äger arbetarskyddsstyrelsen meddela
råd och anvisningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

75 §.

Vid meddelande av föreskrift med stöd av denna lag må Konungen tilllika
utsätta straff för förseelse mot föreskriften; dock må sådant straff i
intet fall sättas högre än till fängelse i sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949. Fråga om eftergift med stöd
av lagen må dock redan före nämnda dag behandlas av arbetarskyddsstyrelsen.

Genom denna lag upphävas lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd
ävensom lagen den 19 februari 1926 (nr 21) angående förbud i vissa
fall mot arbetares användande till målningsarbete, vid vilket nyttjas blyfärg.
Däremot skall lagen ej verka rubbning i de bestämmelser, som eljest
i lag eller författning finnas givna i ämne, varom i denna lag är stadgat.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Eftergift beviljad med stöd av äldre lag skall fortfarande äga giltighet,
till dess den därför bestämda tiden utgår eller, där eftergiften beviljats utan
begränsning till viss tid, vederbörande myndighet finner skäl att återkalla
den.

Bedrives vid tiden för denna lags ikraftträdande visst arbete å tid mellan
klockan 23 och klockan 5, må detsamma utan hinder av vad i 19 § är
stadgat fortfarande bedrivas mellan dessa klockslag under ett år efter lagens
ikraftträdande.

Vad i 23—25 och 27 §§ stadgas skall icke utgöra hinder för minderårigs
fortsatta användande till arbete, vartill den minderårige i behörig ordning
användes vid tiden för denna lags ikraftträdande.

Enligt 9 § äldre lagen om arbetarskydd utfärdad intygsbok för minderårig
skall anses såsom arbetsbok enligt nya lagen. Läkarbesiktning enligt
35 § äldre lagen skall gälla såsom vore den verkställd jämlikt 28 § nya lagen.

Förbud eller föreskrift, som meddelats med stöd av 38, 38 a eller 39 §
äldre lagen, skall såvitt angår tid efter nya lagens ikraftträdande anses
hava meddelats jämlikt motsvarande bestämmelse i nya lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).

Härigenom förordnas, att 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 skola
erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse)

68 §.

Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen
skola över gruvdriften
utöva sådan tillsyn, att nödig
trygghet beredes arbetarna och att
icke genom sättet för gruvbrytningen
fara uppstår för annans egendom.

Med avseende å arbetarnas trygghet
skall särskilt iakttagas, att lämpliga
anstalter vidtagas till förekommande
av olycksfall genom ras samt
att inrättningarna för person- och
godsbefordran äro betryggande och
underhållas i sådant skick, att
olyckshändelse icke må inträffa genom
bristfällighet därå.

Om arbetarnas skyddande mot
olycksfall och ohälsa i arbetet samt
tillsyn däröver är därjämte stadgat
i lagen om arbetarskydd.

71 §.

Finner bergmästaren nödigt att i
gruva göres anstalt till trygghet för
arbetarna eller till förekommande
av fara för annans egendom eller
gruvans bestånd eller till betryggande
av tillträde till gruvans obrutna
delar eller till förhindrande av så -

(Föreslagen lydelse)

68 §.

Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen
skola över gruvdriften
utöva sådan tillsyn, att icke genom
sättet för gruvbrytningen fara
uppstår för annans egendom.

Om arbetstagares skyddande mot
ohälsa och olycksfall i arbetet samt
tillsyn däröver gäller vad därom är
stadgat i arbetarskyddslagen.

71 §.

Finner bergmästaren nödigt att i
gruva göres anstalt till förekommande
av fara för gruvans bestånd
eller annans egendom eller till betryggande
av tillträde till gruvans
obrutna delar eller till förhindrande
av sådan misshushållning med malm

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

(Gällande lydelse)

dan misshushållning med malm varom
förmäles i 69 §, äger bergmästaren
förelägga gruvinnehavaren att
inom viss tid hava utfört sådan anstalt
vid äventyr, om det försummas,
förutom ansvar enligt vad i
72 § sägs, att efter omständigheterna
anstalten varder på hans bekostnad
utförd genom bergmästarens försorg
eller gruvarbetet inställes, till
dess sådan anstalt blivit gjord.
Bergmästaren äge ock i syfte som
nu sagts meddela andra föreskrifter
i fråga om gruvarbetets bedrivande.

Medför gruvarbete synnerlig våda
för arbetarna, eller drives det på sådant
sätt, att uppenbar fara för gruvans
bestånd eller annans egendom
därigenom uppstår, äger bergmästaren
förbjuda gruvarbetets fortsatta
bedrivande, och skall sådant förbud
omedelbart gå i verkställighet samt
gälla intill dess på förd klagan annorlunda
kan varda förordnat av
högre myndighet. Då bergmästaren
förordnat om gruvarbetets inställande,
må han, där så är nödigt, för
verkställighet därav anlita polismyndighetens
biträde.

(Föreslagen lydelse)

varom förmäles i 69 §, äger bergmästaren
förelägga gruvinnehavaren
att inom viss tid hava utfört sådan
anstalt vid äventyr, om det försummas,
förutom ansvar enligt vad
i 72 § sägs, att efter omständigheterna
anstalten varder på hans bekostnad
utförd genom bergmästarens
försorg eller gruvarbetet inställes,
till dess sådan anstalt blivit gjord.
Bergmästaren äge ock i syfte som nu
sagts meddela andra föreskrifter i
fråga om gruvarbetets bedrivande.

Bedrives gruvarbete på sådant
sätt, att uppenbar fara för gruvans
bestånd eller annans egendom därigenom
uppstår, äger bergmästaren
förbjuda gruvarbetets fortsatta bedrivande,
och skall sådant förbud
omedelbart gå i verkställighet samt
gälla intill dess på förd klagan annorlunda
kan varda förordnat av
högre myndighet. Då bergmästaren
förordnat om gruvarbetets inställande,
må han, där så är nödigt, för
verkställighet därav anlita polismyndighetens
biträde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1949.

Beträffande föreskrift, som meddelats
med stöd av 68 eller 71 §
äldre lydelsen, skall äldre lag fortfarande
äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkols fyndigheter

m. m.

Härigenom förordnas, att 33, 34, 36 och 37 §§ lagen den 28 maj 1886 angående
stenkolsfyndigheter m. in.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse)

33 §.

Bergverksstyrelsen äger att över
arbete för eftersökande och bearbetande
av stenkol utöva sådan tillsyn,
att nödig trygghet beredes arbetsmanskapet,
och att icke genom
sättet för arbetets drivande gruvans
framtida bestånd äventyras eller
fara för annans egendom uppstår.

Den, som —

(Föreslagen lydelse)

33 §.

Bergverksstyrelsen äger att över
arbete för eftersökande och bearbetande
av stenkol utöva sådan tillsyn,
att icke genom sättet för arbetets
drivande gruvans framtida bestånd
äventyras eller fara för annans
egendom uppstår.

---hundra kronor.

34 §.

Särskilt skall vid gruvbrytning
iakttagas, att inrättningar för vandring
upp och ned i gruvan samt uppfordring
slinor ävensom de maskiner,
vilka för gruvdriften användas,
underhållas i sådant skick, att
olyckshändelse genom bristfällighet
därå ej må inträffa.

36 §.

Finner bergmästaren nödigt, att i
stenkolsgruva anstalt göres till
trygghet för arbetsmanskapet eller
till förekommande av fara för gru -

34 §.

Om arbetstagares skyddande mot
ohälsa och olycksfall i arbetet samt
tillsyn däröver gäller vad därom år
stadgat i arbetarskyddslagen.

36 §.

Finner bergmästaren nödigt, att i
stenkolsgruva anstalt göres till förekommande
av fara för gruvans
framtida bestånd eller för annans

1 Senaste lydelse av lagens rubrik, se SFS 1933: 180.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

(Gällande lydelse)

vans framtida bestånd eller för annans
egendom, äge bergmästaren
förelägga koncessionsinnehavaren
att inom viss tid hava utfört sådan
anstalt vid äventyr, förutom ansvar
enligt 33 §, att, efter omständigheterna,
det föreskrivna arbetet varder
på hans bekostnad genom bergmästarens
försorg verkställt eller arbetet
inställes, till dess sådan anstalt blivit
gjord.

37 §.

Medför arbete i stenkolsgruva synnerlig
våda för arbetsmanskapet, eller
drives det på sådant sätt, att uppenbar
fara för gruvans bestånd eller
annans egendom därigenom uppstår,
äge bergmästaren att förbjuda
arbetet; och stånde sådant förbud
vid makt intill dess, på förd klagan,
annorlunda varder av bergsöverstyrelsen
förordnat.

(Föreslagen lydelse)

egendom, äge bergmästaren förelägga
koncessionsinnehavaren att inom
viss tid hava utfört sådan anstalt
vid äventyr, förutom ansvar enligt
33 §, att, efter omständigheterna,
det föreskrivna arbetet varder på
hans bekostnad genom bergmästarens
försorg verkställt eller arbetet
inställes, till dess sådan anstalt blivit
gjord.

37 §.

Bedrives arbete i stenkolsgruva
på sådant sätt, att uppenbar fara för
gruvans bestånd eller annans egendom
därigenom uppstår, äge bergmästaren
att förbjuda arbetet; och
stånde sådant förbud vid makt intill
dess, på förd klagan, annorlunda
varder av bergsöverstyrelsen förordnat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1949.

Beträffande föreskrift, som meddelats
med stöd av 33, 36 eller 37 §
äldre lydelsen, skall äldre lag fortfarande
äga tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 364).

Härigenom förordnas, att 83 och 137 §§ samt 143 § 1 mom. byggnadsstadgan
den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

83 §.

De sundhetsföreskrifter---

Avser ansökan om byggnadslov
industriell anläggning, skall yrkesinspektören
eller bergmästaren underrättas
därom.

(Föreslagen lydelse)

83 §.

särskilda författningar.

Avser ansökan om byggnadslov
fabrik eller annan industriell anläggning,
har byggnadsnämnden att,
innan ärendet avgöres, inhämta yrkesinspektörens
yttrande, där ej sådant
yttrande ingivits av sökanden.

137 §.

Vid prövning av ansökan om
byggnadslov skola bestämmelserna i
78—82 §§ äga motsvarande till lämpning.

137 §.

Vid prövning av ansökan om
byggnadslov skola bestämmelserna i
78—82 §§ och 83 § andra stycket
äga motsvarande tillämpning.

143 §. 143 §.

1 mom. Inom område —--122 § byggnadslagen.

Avser ansökan om sådan prövning
fabrik eller annan industriell
anläggning, skall länsstyrelsen underrätta
yrkesinspektören därom.

Denna kungörelse träder i kraft
den 1 juli 1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars
19^8.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående ny arbetarskyddslagstiftning
samt anför därvid följande.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1938 tillkallade
chefen för socialdepartementet den 8 juli samma år nio sakkunniga för att
verkställa en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen och framlägga
därav föranledda förslag. De sakkunniga antogo benämningen 1938 års
arbetarskyddskommitté. Genom beslut den 30 december 1939 förordnade
Kungl. Maj :t, att med fullföljandet av kommitténs utredningsarbete skulle
tills vidare anstå. Utredningsarbetet återupptogs sedermera jämlikt Kungl.
Maj :ts beslut den 9 januari 1942. År 1944 framlades inom kommittén ett
preliminärt utkast till arbetarskyddslag, över vilket på framställning av
kommittén åtskilliga myndigheter och organisationer yttrade sig. Sedan
kommittén med hänsyn till yttrandena överarbetat utkastet, avlämnade
kommittén med skrivelse den 27 juni 1946 betänkande med förslag till lag
om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete (arbetarskyddslag) m. m.
(SOU 1946: 60).1 Sedermera avlämnade kommittén ytterligare ett betänkande
med förslag till organisation av tillsynen å arbetarskyddslagstiftningen
m. m. (SOU 1946: 88).

över kommitténs förslag till ny arbetarskyddslagstiftning ha efter lemiss
yttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvalt 1

Betänkandet är undertecknat av generaldirektören John Nordin, ordförande, ledamoten
av riksdagens andra kammare, pappersbruksarbetaren Gösta L. Andersson, yrkesinspektnsen
Ida Fischer, direktören i pappersmasseförbundet Gunnar Hultman, ledamoten av riksdagens
första kammare, lantbrukaren Axel Löfvander, ledamoten av andra kammaren, redaktören
Emil Olovson, dåvarande verkställande direktören i svenska arbetsgivareföreningen Fntiof
Söderbäck, andre ordföianden i landsorganisationen i Sverige Gustav Vahlberg och forste
provinsialläkaren C. A. Yllner ävensom av yrkesinspektören Hilding Starland, sekreterare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ningen, flygförvaltningen, försvarets civilförvaltning, försvarets fabriksstvrelse,
arméns fortifikationsförvaltning, medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten
(med bifogande av protokoll vid sammanträde med yrkesinspektörerna
in. fl. samt yttranden av bergmästarna och specialinspektörerna),
socialstyrelsen, arbetsrådet, delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet, arbetsdomstolens ordförande, statens institut för folkhälsan,
civilförsvarsstyrelsen, generalpoststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen, skolöverstyrelsen
(med bifogande av yttranden av Stockholms folkskoledirektion,
Göteborgs folkskolestyrelse och Malmö folkskolestyrelse), överstyrelsen
för yrkesutbildning, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen (med bifogande
av yttrande av föreståndaren för statens maskin- och redskapsprovningsanstalter),
skogsstyrelsen (med bifogande av yttranden från Sveriges skogsägares
riksförbund och nio skogsvårdsstyrelser), kommerskollegium (med
bifogande av yttranden från bergmästarna, sprängämnesinspektionen,
Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes
handelskammare), statens biografbyrå, överståthållarämbetet (med bifogande
av yttranden av förste stadsläkaren i Stockholm och Stockholms
stads barnavårdsnämnd), länsstyrelsen i Uppsala län (med bifogande av
yttrande av förste provinsialläkaren i länet), länsstyrelsen i Malmöhus län
(med bifogande av yttranden av förste provinsialläkaren i länet, förste
stadsläkaren i Malmö och Malmö stads barnavårdsnämnd), länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län (med bifogande av yttranden av förste provinsialläkaren
i länet, förste stadsläkaren i Göteborg och Göteborgs stads barnavårdsnämnd),
länsstyrelsen i Örebro län (med bifogande av yttranden från
förste provinsialläkaren, länsarkitekten och landsfogden i länet, poliskammaren
i Örebro samt hälsovårdsnämnderna i Örebro och Karlskoga), länsstyrelserna
i Västmanlands och Västernorrlands län (med bifogande av
yttranden av förste provinsialläkarna i länen), svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Sveriges industriförbund, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges lantbruksförbund, kooperativa
förbundet, svenska arbetsgivareföreningen (med bifogande av yttranden
från vissa till föreningen anslutna förbund), handelns arbetsgivareorganisation,
svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges arbetsgivareförening
för hotell och restauranter, föreningen skogsarbeten, Sveriges skogsägareförbund,
Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening,
Sveriges konditorförening, svenska järnvägarnas arbetsgivareförening,
svenska tidningsutgivareföreningen, Sveriges fastighetsägareförbund,
landsorganisationen i Sverige (med bifogande av yttranden från åtskilliga
fackförbund), tjänstemännens centralorganisation, statstjänstemännens
riksförbund, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening (med bifo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

gande av yttrande från skyddsavdelningen hos arbetsgivarnes ömsesidiga
olycksfallsförsäkringsbolag), försäkringsbolagens förhandlingsorganisation,
förste provinsialläkarnas förening, svenska provinsialläkarföreningen, Sveriges
läkarförbund, städernas folkskolinspektörsförbund, yrkeskvinnors samarbetsförbund,
kvinnliga kontoristföreningen, föreningen S. A. I. A. (socialarbetare
inom industri och affärsvärld), arbetarnas samaritförbund, Sveriges
kemiska industrikontor, Fredrika-Bremer-förbundet, försäkringstjänstemannaförbundets
skyddsombudsnämnd och samarbetskommittén för byggnadsfrågor.
Skrivelser i ärendet ha vidare inkommit från svenska open
doorgruppen, Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund in. fl.

Med beaktande av innehållet i yttrandena har arbetarskyddskommitténs
förslag till ny arbetarskyddslagstiftning blivit föremål för överarbetning
inom socialdepartementet. I det följande lämnas en närmare redogörelse
för detta ärende.

I. Grunderna för en reviderad arbetarskyddslagstiftning.

Inledning.

Arbetarskyddslagstiftningen inleddes i vårt land liksom i de flesta andra
länder med föreskrifter till skydd för minderåriga mot för tidigt användande
i arbete. Sålunda hade redan långt före industrialismens genombrott vissa
bestämmelser rörande minderåriga meddelats i en del författningar angående
näringarna, såsom skrå- och hallordningar. År 1881 utfärdades en
förordning angående minderårigas användande i arbete vid fabrik, hantverk
eller annan hantering. Den innehöll bl. a. föreskrifter om minimiålder,
förbud mot nattarbete samt begränsning av den dagliga arbetstiden.
På grund av bristen på effektiv kontroll torde bestämmelserna i stor utsträckning
ha stannat på papperet. Den första mera allmängiltiga lagstiftningen
med syfte att förhindra olycksfall och ohälsa i följd av arbete kom
till stånd år 1889. Då utfärdades nämligen en lag angående skydd mot
yrkesfara, vilken lag avsåg de industriella yrkena. För tillsyn över lagens
efterlevnad inrättades en statlig yrkesinspektion. År 1900 tillkom en lag
angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt
yrke, vilken beträffande industrien ersatte 1881 års förordning. I samband
härmed utvidgades yrkesinspektionens uppgifter till att omfatta även kontroll
över efterlevnaden av denna lag. År 1909 utfärdades en lag angående
förbud mot kvinnors nattarbete i vissa industriella företag. Samtliga förut
nämnda författningar utom 1909 års lag ersattes år 1912 med den ännu
gällande Ingen (ten 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd, vilken utgör
huvudförfattningen på arbetarskyddslagstiftningens område. Denna lag har

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

vid ett flertal tillfällen ändrats i vissa delar. Särskilt omfattande ändringar
skedde år 1931, i samband varmed 1909 års lag ersattes av bestämmelser i
arbetarskyddslagen. Till arbetarskyddslagstiftningen i egentlig bemärkelse
höra förutom arbetarskyddslagen åtskilliga specialförfattningar.

Huvuddragen av gällande arbetarskyddslag.

Lagen om arbetarskydd är genom särskilda underrubriker uppdelad i
sju olika avsnitt. I det första behandlas lagens tillämpningsområde (1 och
2 §§). Därefter följa allmänna föreskrifter till förekommande av olycksfall
och ohälsa i arbete (3—7 §§). I de två därpå följande avsnitten meddelas
en del särskilda föreskrifter rörande minderårigas och kvinnors användande
i arbete (8—15 §§ respektive 16—22 §§). I det femte avsnittet
återfinnas bestämmelser om tillsyn å lagens efterlevnad m. in. (23—41 §§).
De två återstående avsnitten innehålla ansvarsbestämmelser (42—49 §§)
och en del allmänna bestämmelser angående besvär m. in. (50—53 §§).

Lagens tillämpningsområde är mycket vidsträckt. Enligt
huvudregeln äger lagen tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke,
vari arbetare användes till arbete för arbetsgivares räkning, samt å hus-,
väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag,
vari arbetare användes på sådant sätt (1 § första stycket). Såsom
arbetare räknas envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande
till denne vara att anse såsom självständig företagare (2 §). Begreppet
arbetare omfattar sålunda enligt lagen icke endast kroppsarbetare
utan även exempelvis kontors- och butiksanställda samt arbetsledare
i högre och lägre ställning. Lagen avser även av staten eller kommun
bedriven verksamhet i den mån densamma kan betraktas som rörelse
eller särskilt arbetsföretag; i dylikt fall anses arbetsföreståndaren som arbetsgivare
(53 § första stycket). Statens och kommunernas egentliga
tjänstemannaverksamhet faller däremot utanför lagen. Från huvudregeln
angående tillämpningsområdet finnas vissa undantag (1 § andra—fjärde
styckena). Sålunda undantagas helt a) arbete, som utföres i arbetarens
hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma
arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, b) arbete, som utföres
av medlem av arbetsgivarens familj, samt c) arbete, som är att hänföra
till skeppstjänst. Beträffande skeppstjänsten gälla i stället de s. k. sjöfartssäkerhetsförfattningarna.
I fråga om jordbruket gäller lagen endast
i vad den åsyftar att förekomma olycksfall vid användande av maskinella
hjälpmedel eller sådana kärl under tryck, som genom explosion kunna
förorsaka olycksfall.

Lagens tillämpningsområde kan i vissa fall utvidgas genom beslut i administrativ
ordning. Om arbete, som icke är underkastat lagen och ej

Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

heller är att hänföra till skeppstjänst, i visst fall bedrives under sådana
förhållanden att därmed sysselsatta personer uppenbarligen utsättas för
allvarlig fara för olycksfall, äger nämligen Kungl. Maj:t förordna att lagen,
i vad den åsyftar att förekomma olycksfall, skall i nödig omfattning tilllämpas
å arbetet (7 § 3 mom.).

Kapitlet föreskrifter till förekommande av olycksfall
och ohälsa i arbete inledes med stadganden om arbetsgivares
och arbetares allmänna skyldigheter, vilka kunna betecknas som lagens
huvudbestämmelser (3 §). Sålunda föreskrives, att arbetsgivare är pliktig
iakttaga »allt, som i avseende å arbetslokaler, maskiner och redskap eller
eljest med hänsyn till arbetets natur skäligen kan anses av nöden för att
skydda hos honom sysselsatta arbetare mot olycksfall och ohälsa i arbetet».
Arbetarna å sin sida förpliktas att iakttaga tillbörlig försiktighet och jämväl
i övrigt låta sig angeläget vara att, i vad på dem ankommer, medverka
till förekommande av olycksfall och ohälsa i arbetet. I 4 och 5 §§ meddelas
ett stort antal bestämmelser om vad arbetsgivare särskilt har att iakttaga
till förekommande av olycksfall resp. ohälsa i arbete. Dessa regler äro
närmast att anse som tillämpningsföreskrifter till det grundläggande stadgandet
i 3 §. Här må närmare beröras endast bestämmelserna om raster
samt natt- och veckovila. I fråga om raster föreskrives, att arbetet, där
dess natur det medgiver, bör avbrytas genom en eller flera lämpligt förlagda
raster av tillräcklig varaktighet (5 § i). Den allmänna bestämmelsen
om nattvila innebär, att erforderlig ledighet för nattvila bör beredas
arbetarna, där ej arbetets natur, allmänhetens behov eller annan omständighet
skäligen kan anses kräva avvikelse (5 § k). För minderåriga och
kvinnor gälla särskilda bestämmelser om nattvila, för vilka redogörelse
kommer att lämnas senare. Beträffande veckovila stadgas, att arbetarna
för varje period av sju dagar i regel skola åtnjuta sammanhängande ledighet
av minst 24 timmars varaktighet, såvitt möjligt förlagd till söndag
(5 § 1). Från föreskriften om veckovila kan yrkesinspektionens chefsmyndighet
medgiva undantag. Om det för tillämpning av 3 § i avseende
å visst slag av sysselsättning eller användande av visst slag av maskin,
redskap eller arbetslokal föreligger behov av närmare föreskrifter utöver
vad lagen innehåller, äger Kungl. Maj:t utfärda sådana föreskrifter (7 §
1 inom.).

Beträffande hälsofarligt arbete meddelas vissa särskilda bestämmelser.
Sålunda stadgas i 5 § e), att tiden för arbetares användande till särskilt
hälsofarlig sysselsättning skall tillbörligen inskränkas. Finnes arbete vid
visst arbetsställe vara synnerligen hälsofarligt, äger Kungl. Maj :t utfärda
föreskrifter om läkarundersökning av arbetarna såväl före anställningen
som periodiskt under densamma (41 § andra stycket). Med stöd av detta
bemyndigande bär Kungl. Maj :t den 2 december 1938 utfärdat en kungö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

x-else (nr 711) angående läkarundersökningar och läkarbesiktningar till
förebyggande av vissa yrkessjukdomar, nämligen blyförgiftning och stendammslunga.

Lagen kräver medverkan i skyddsarbetet icke endast av arbetsgivare
och arbetare utan även av tillverkare, försäljare och upplåtare av maskiner
och dylikt. Sålunda åligger det tillverkare, försäljare och upplåtare
av maskin, redskap eller annan teknisk anordning att tillse, att sådant
föremål vid avlämnande är försett med nödiga skyddsanordningar och även
i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot olycksfall och ohälsa (6 a §).
Det må anmärkas, att denna föreskrift har ett vidsträcktare tillämpningsområde
än lagen i övrigt. Föreskriften gäller nämligen icke endast
då föremålet skall användas i företag, som faller under arbetarskyddslagen,
utan avser all tillverkning, försäljning eller upplåtelse av sådana föremål,
som avses i stadgandet.

Till skydd för minderåriga, d. v. s. personer under 18 år, innehåller
arbetarskyddslagen åtskilliga stadganden. Dessa återfinnas dels under
rubriken »Särskilda bestämmelser rörande minderårigas användande
i arbete» och dels under rubriken »Om tillsyn å lagens efterlevnad in. in.».
För att minderårig skall få användas i arbete måste enligt dessa föreskrifter
vissa villkor vara uppfyllda, i första hand att den minderårige uppnått
viss ålder. Den allmänna minimiåldern är 13 år (9 § första stycket).
För vissa slag av arbete är en högre åldersgräns fastställd. Beträffande
industriellt arbete, inklusive hantverk, samt byggnads-, skogsavverknings-,
kolnings- och transportarbete (vartill även flottningsarbete räknas) stadgas
sålunda i 10 § första stycket förbud mot användande av minderårig under
14 år utom då arbetet avser distribution av varor eller uträttande av bud
eller ärenden. För arbete under jord i stenbrott eller gruva är minimiåldern
16 år (11 §). Som ytterligare villkor för minderårigs användande
i arbete gäller — utom beträffande arbete under ferier — att den minderårige
fullgjort sin folkskolplikt (9 § första stycket). Vidare föreskrives att
arbetsgivare ej får anställa minderårig utan att denne genom att avlämna
en i viss ordning upprättad intygsbok styrkt, att villkoren beträffande ålder
och skolgång äro uppfyllda (9 § andra stycket). För anställning i industriellt
arbete eller vid arbetsställe med i regel minst 10 arbetare inom
byggnads-, skogsavverknings-, kolnings- eller transportverksamhet förutsättes
dessutom, att intygsboken innehåller läkarintyg, utvisande att den
minderårige icke företer sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsutveckling
eller, om så skulle vara fallet, att den minderårige icke kan anses
komma att lida men av sysselsättningen i fråga (10 § andra stycket). Under
vissa förutsättningar äger yrkesinspektionens chefsmyndighet meddela dispens
från de nu återgivna bestämmelserna om minimiålder — dock ej

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 33

beträffande arbete under jord i stenbrott eller gruva — skolgång, intygsbok
eller läkarundersökning (12 §).

Som allmän regel för minderårigs användande i arbete föreskrives, att
minderårig icke får användas på sådant sätt, som kan anses medföra fara
för olycksfall eller för överansträngning eller annan menlig inverkan på
den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling eller innebära våda i sedligt
avseende (13 § första stycket). Om användande av minderåriga i visst slag
av sysselsättning finnes medföra synnerlig fara i något av dessa avseenden,
äger Kungl. Maj :t föreskriva vissa villkor för minderårigs användande till
sådant arbete eller förordna, att minderårig ej må användas däri (15 §).
Med stöd av detta bemyndigande (i dess tidigare lydelse) har Kungl. Maj:t
den 26 september 1930 utfärdat kungörelse (nr 344) angående förbud mot
minderårigs användande till vissa farliga arbeten.

Vissa minderåriga arbetare äro underkastade fortlöpande läkarkontroll.
Sålunda stadgas i 35 §, att vid arbetsställe, som omfattas av föreskriften
om läkarundersökning av minderårig före anställningen, de minderåriga
arbetarna — utom då fråga är om skogsavverknings-, kolnings- eller flottningsarbete
— en gång om året skola besiktigas av en utav Konungens
befallningshavande förordnad besiktningsläkare. Eftergift härifrån kan i
särskilda fall meddelas av yrkesinspektionens chefsmyndighet. Föreskriver
besiktningsläkaren särskilda villkor för den minderåriges fortsatta användande
till viss sysselsättning eller den minderåriges skiljande därifrån,
får arbetsgivaren icke i strid mot föreskriften använda den minderårige i
arbete, intill dess annorlunda kan varda av yrkesinspektionens chefsmyndighet
förordnat.

Arbetarskyddslagen innehåller vissa regler angående minderårigs arbetstid
(14 § 1 inom.). Beträffande arbete varå lagen den 16 maj 1930 angående
arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna arbetstidslagen, äger tilllämpning
hänvisar arbetarskyddslagen till sagda lag. Arbetarskyddslagen
innehåller emellertid den inskränkningen i allmänna arbetstidslagens bestämmelser
alt — frånsett nödfallsarbete — arbetstiden för minderårig i
intet fall må överstiga 10 timmar av dygnet eller 60 timmar i veckan.
Samma regel gäller i fråga om arbete, som ej faller under allmänna arbetstidslagen.
Om minderårig med arbetsgivarens vetskap deltar i viss undervisning,
skall arbetstiden så begränsas, att den sammanlagda undervisnings-
och arbetstiden ej kommer att överstiga 10 timmar för dygn eller
60 timmar för vecka.

Även beträffande nattvila innehåller lagen, såsom redan berörts, särskilda
föreskrifter beträffande minderåriga (14 § 3 inom.). Minderårig skall för
nattvila åtnjuta oavbruten ledighet från arbetet minst 11 timmar varje
dygn. 1 denna ledighet skall ingå, där minderårig under 16 år användes
till industriellt arbete eller därmed enligt It) § första stycket likställt arbete,
tiden mellan klockan 19 och 6 samt eljest tiden mellan klockan 22
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. Nr 298.

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

och 5. Från dessa bestämmelser kan i viss utsträckning undantag medgivas.

Såsom tidigare nämnts innehåller arbetarskyddslagen vissa särbestämmelser
rörande kvinnliga arbetstagare. Sålunda
stadgas ovillkorligt förbud mot kvinnas användande till arbete under jord
i stenbrott eller gruva (16 §). Vidare får kvinna som fött barn icke användas
till industriellt arbete eller därmed enligt 10 § första stycket likställt
arbete under de sex första veckorna efter barnsbörden, för såvitt icke
med läkarintyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet kan börja
arbetet tidigare (17 § första stycket). Därjämte är kvinna som användes
till sådant arbete berättigad till ledighet, om hon med intyg'' av läkare eller
barnmorska styrker antingen att hon sannolikt kan vänta sin nedkoinst
inom två veckor eller att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex
veckor och med hänsyn därtill har behov av ledighet (17 § andra stycket).
Ammar kvinna sitt barn får erforderlig ledighet härför icke förvägras henne
(18 §). Kvinna som användes till industriellt arbete (hantverk däri inbegripet),
vilket bedrives i sådan omfattning att i regel minst 10 arbetare
sysselsättas å arbetsstället, skall för nattvila åtnjuta oavbruten ledighet
från arbetet under minst 11 timmar varje dygn, i vilken ledighet tiden mellan
klockan 22 och 5 skall ingå (19 § första stycket). Sistnämnda regel
är icke undantagslös, men möjligheterna att erhålla undantag äro strängt
begränsade (19 § andra stycket samt 20 och 21 §§). Om kvinnas användande
i visst slag av sysselsättning finnes medföra fara för olycksfall eller
vara för kvinna synnerligen ansträngande eller hälsofarligt, äger Kungl.
Maj :t föreskriva vissa villkor för kvinnas användande i sådant arbete eller
förordna, att kvinna ej må användas däri (22 §). Med stöd av detta bemyndigande
(i dess tidigare lydelse) har Kungl. Maj :t den 7 april 1916
utfärdat kungörelse (nr 114) angående förbud mot användande av kvinna
under 21 år till lastning, stuvning eller lossning av varor å vissa fartyg.

I syfte att åstadkomma en organiserad s a in verkan in e 11 a n a rbetsgivare
och arbetare till förebyggande av olycksfall
och ohälsa i arbetet ha vissa bestämmelser upptagits i lagen
(31 §). Sålunda sägs, att å arbetsställe, där på stadigvarande sätt bedrives
industriellt arbete eller därmed enligt 10 § första stycket likställt arbete,
bland arbetarna bör utses ett eller flera skyddsombud att företräda arbetarna
i frågor rörande arbetets säkerhet och sundhet. Därjämte förklaras,
att något hinder att utse ombud vid andra arbetsställen icke föreligger.
Vidare framhålles att skyddsombuden böra verka för främjande av ökad
säkerhet och sundhet å arbetsstället samt söka vinna arbetarnas medverkan
därtill. Missförhållande böra de i första hand söka få avhjälpt genom
hänvändelse till arbetsgivaren eller arbetsledare, men om rättelse ej vinnes
därigenom böra de vända sig till vederbörande yrkesinspektör eller berg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

mästare. Ombuden få icke hindras att fullgöra sina uppgifter. Arbetsgivare
och arbetsledare böra samråda med skyddsombuden i frågor rörande arbetets
säkerhet och sundhet. Å större arbetsställen bör, där så lämpligen
kan ske, bildas en av skyddsombud och företrädare för arbetsledningen
sammansatt säkerhetskommitté med uppgift att verka för säkerhet och
sundhet i arbetet. Slutligen föreskrives, att inspektionsförrättare om möjligt
skall träda i förbindelse med skyddsombud eller säkerhetskommitté.

Tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagen och
med stöd av densamma meddelade bestämmelser utövas av statliga och
kommunala tillsynsorgan under överinseende och ledning av yrkesinspektionens
chefsmyndighet, som numera är riksförsäkringsanstalten (23 §).
De statliga tillsynsorganen utgöras av yrkesinspektörer för tillsynstjänsten
i allmänhet, minst en yrkesinspektris för tillsyn företrädesvis å arbete, vartill
kvinnor användas, samt bergmästare för tillsyn företrädesvis å bergverksarbete
och därmed sammanhängande arbete ävensom dem underordnad
personal. Dessutom finnas vissa specialinspektörer. För tillsynstjänsten
i allmänhet är riket indelat i 11 yrkesinspektionsdistrikt, vart och ett
med en yrkesinspektör. De kommunala tillsynsorganen utgöras av hälsovårdsnämnderna,
vilka emellertid äga uppdraga tillsynens utövande åt särskilt
utsedda personer (24 §).

I lagen framhålles, att tillsynsorganen böra gå arbetsgivarna tillhanda
med upplysningar, råd och anvisningar (25 §). Såsom särskild skyldighet
i sådant avseende har för yrkesinspektör och bergmästare föreskrivits, att
de på begäran av arbetsgivare kostnadsfritt skola granska och avgiva yttrande
över förslag till ny-, om- eller tillbyggnad av arbetslokal eller ny
eller ändrad anordning för arbetets bedrivande (26 §).

Lagen innehåller vissa bestämmelser om tvångsmedel för genomförande
av anvisade skyddsåtgärder. Om vid ett
arbetsställe missförhållande råder i något avseende som — utan att hänföra
sig till de allmänna bestämmelserna om raster, nattvila eller veckovila
—• behandlas i lagens särskilda skyddsföreskrifter eller i någon av Kungl.
Maj :t utfärdad, icke straffbelagd tillämpningsföreskrift eller eljest inbegripes
under 3 § i lagen, äger sålunda vederbörande yrkesinspektör eller
bergmästare förbjuda arbetsgivaren, sedan denne blivit i saken hörd, att
efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal,
maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller viss arbetsmetod utan att ha
iakttagit visst vid förbudets meddelande angivet villkor. Sådant förbud må
även meddelas av chefsmyndigheten (38 § 1 inom.). Medför missförhållandet
synnerlig fara för arbetares liv eller hälsa äger chefsmyndigheten
utan att avbida arbetsgivarens yttrande meddela förhud att träda i kraft
omedelbart och gälla tills vidare intill dess annat förordnas (38 § 2 inom.).
Där missförhållande hänför sig till arbetslokal, som arbetsgivaren fått till

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

sig upplåten, äger chefsmyndigheten meddela förbud mot upplåtande av
lokalen till arbetslokal eller lokal för visst arbete utan att med lokalen vidtagits
viss angiven åtgärd (38 § 3 mom.). Vidare äger chefsmyndigheten
under vissa förutsättningar förbjuda tillverkare, försäljare eller upplåtare
av maskin, redskap eller annan teknisk anordning att avlämna föremålet
innan de åtgärder vidtagits med detsamma, som chefsmyndigheten finner
erforderliga (38 a §). Överträdelse av förbud som meddelats med stöd av
någon av de nämnda bestämmelserna är belagd med straff (45 §). För
den händelse arbetsgivare åsidosätter lagens allmänna bestämmelser om
raster, natlvila och veckovila, äger chefsmyndigheten meddela nödiga föreskrifter
till tryggande av det åsidosatta stadgandets iakttagande (38 § 4
mom.), och brott mot sådan föreskrift medför straffpåföljd (42 §). För
tryggande av att den i 13 § givna huvudregeln angående minderårigs användande
i arbete efterleves anvisar lagen ett liknande förfarande (39 och
42 §§). Bestämmelserna i 38 och 39 §§ äga icke tillämpning å verksamhet
som bedrives av staten. I stället föreskrives att yrkesinspektören eller bergmästaren,
om missförhållande icke avhjälpes, skall anmäla detta hos den
myndighet, som har överinseende över verksamheten. Denna myndighet
har att efter omständigheterna antingen vidtaga den påkallade åtgärden
eller underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning (53 § andra stycket b).

Beträffande lagens ansvarsbestämmelser må utöver vad som
redan nämnts följande framhållas. Arbetsgivares överträdelser av de speciella
föreskrifterna beträffande minderåriga och kvinnor äro i allmänhet
direkt straffbelagda (42 och 43 §§). Då arbetsgivare i strid mot lagens
bestämmelser använt minderårig till arbete, kan straff även ådömas den
minderåriges fader eller målsman, såvida förseelsen skett med dennes vetskap
och vilja (42 § första stycket). Arbetstagare kan straffas om han
olovligen och utan skäl borttager skyddsanordning eller försätter den ur
bruk (46 §).

Över förbud som meddelats av yrkesinspektör eller bergmästare äger arbetsgivaren
anföra besvär hos chefsmyndigheten (38 § 1 mom.). Enligt
arbetarskyddslagen meddelade beslut av chefsmyndigheten eller Konungens
befallningshavande kunna överklagas hos Kungl. Maj:t (51 §).

Huvuddragen av kommitténs förslag.

I betänkandet framhåller kommittén inledningsvis vissa allmänna synpunkter,
som enligt kommitténs mening borde beaktas vid en reform av
arbetarskyddslagstiftningen. I denna del anföres följande.

Arbetarskyddslagstiftningen utgör en viktig del av den sociala lagstiftningen.
Den har till ändamål att skydda den mänskliga arbetskraften mot
de faror för olycksfall och ohälsa samt andra menliga verkningar, vilka i
större eller mindre grad äro förbundna med arbete av olika slag. Den avser,

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

mera positivt uttryckt, att tillförsäkra arbetstagarna säkerhet och sundhet
i arbetet. Säkra och sunda förhållanden på arbetsplatserna medföra minskat
antal olycks- och sjukdomsfall, färre driftstörningar och förlorade arbetsdagar
samt bidraga till trivseln på arbetsstället, omständigheter som
äro av stor betydelse ur arbets- och produktionssynpunkt. Förståelsen och
intresset för ett rationellt och effektivt arbetarskydd har också på senare
tid vuxit sig allt starkare hos arbetsmarknadens parter. Man har mera
allmänt insett och erkänt betydelsen av det förebyggande arbetet och funnit,
att detta måste betraktas såsom ett viktigt och naturligt led i det produktiva
arbetet. Den snabba tekniska utvecklingen med i många fall mekanisering
och rationalisering av arbetet som följd har ej sällan ställt stegrade
fysiska och psykiska anspråk på den mänskliga arbetskraften, och
behovet av åtgärder ur såväl skyddsteknisk som arbetshygienisk synpunkt
har härigenom måst skärpas. En sådan skärpning har även påkallats av
den kraftiga stegring av antalet olycks- och sjukdomsfall i arbete, som
förekommit under de senaste åren, och de därav föranledda, avsevärt ökade
kostnaderna. Med utvecklingen på arbetslivets område ha likaledes följt
ökade anspråk på social omvårdnad av arbetskraften.

Men hänsyn till den betydande förlust i arbetsförmåga och arbetstid, som
samhället får vidkännas på grund av olycksfall och ohälsa i arbete, och
den belastning samhället åsamkas för vården av dem, som drabbats av
olycksfall och ohälsa i arbetet, är det självfallet, att det förebyggande arbetet
jämväl är ett samhällsintresse. Även med hänsyn härtill har krav
uppställts på en vidgad och skärpt arbetarskyddslagstiftning.

Den moderna arbetarskyddslagstiftningen syftar emellertid ej endast till
att anvisa åtgärder, som direkt avse att förebygga olycksfall och ohälsa i
arbete, utan även till att skapa sådana säkra och sunda förhållanden i
övrigt, att arbetstagare i varje slag av sysselsättning så långt möjligt skyddas
till liv och hälsa. Detta innebär, att vid uppdragande av gränserna för
skyddslagstiftningens tillämpningsområde hänsyn ej uteslutande får tagas
till det behov av skydd, som föreligger i arbetet. Det är vidare att märka,
att arbetarskyddslagstiftningen numera ej heller tager sikte på vissa verksamhetsgrenar
eller yrkesgrupper, utan den utformas i allmänhet så, att
den i möjligaste mån omfattar varje slag av verksamhet, oftentlig som
enskild.

Även i annat hänseende går den moderna arbetarskyddslagstiftningen
längre än vad som hittills i allmänhet varit förhållandet. Sålunda eftersträvas
numera en sådan vidgad tillämpning av skyddslagstiftningen, att
allt arbete inom en verksamhet i regel blir inbegripet under lagsliltningen.
Även i de fall, då arbetet utföres av annan än arbetstagare i egentlig mening
eller å annan plats än som arbetsgivaren bestämt eller anvisat, skall lagstiftningen
således gälla. Som exempel härpå kan nämnas arbete, som utföres
av medlem av arbetsgivarens familj eller som bedrives i arbetstagarens
hem eller å plats, som arbetstagaren själv bestämt. Vissa slag av arbete,
som hittills i allmänhet icke inbegripits under lagstiftningen men som
till sin beskaffenhet äro fullt likställda med arbete, varå lagstiftningen äger
tillämpning, anses likaledes böra omfattas av denna. Till sådant arbete
hänföres exempelvis arbete, som av elever utföres vid läroanstalter för
yrkesutbildning, eller visst arbete inom försvarsväsendet, då det utföres
av värnpliktiga. Avgörande för lagstiftningens tillämpning är alltså arbetet
som sådant och icke så mycket frågan av vem eller åt vilken arbetet

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

utföres. Av betydelse i detta sammanhang behöver icke vara, huruvida
lagstadgad ersättning utgår åt den, som utför arbetet, därest han drabbas
av olycksfall eller yrkessjukdom.

Att under lagstiftningen inbegripa en person, som icke är part i det arbetsförhållande,
varå lagstiftningen främst grundar sig, har ej heller ansetts
strida mot dess princip och ändamål. Det är sålunda icke ovanligt,
att lagstiftningen numera gäller även beträffande exempelvis tillverkare,
försäljare och uthyrare av maskiner, redskap o. d.

Som skäl för en begränsning av tillämpningsområdet för skyddslagstiftningen
anföres ej sällan svårigheten att kontrollera efterlevnaden av densamma.
Givet är emellertid, att denna omständighet icke får avhålla lagstiftaren
från att söka bereda det skydd, som i varje särskilt fall kan finnas
påkallat.

Kommittén har funnit, att de ovan anförda synpunkterna i huvudsak
böra vinna beaktande vid lagrevisionen. Med hänsyn härtill och till de synpunkter
och önskemål, som i övrigt framförts beträffande ändringar i lagstiftningen,
har kommittén ansett sig böra framlägga förslag till en väsentligt
omarbetad och i vissa delar ny arbetarskyddslagstiftning. Det är dock
att märka, att även om förslaget förutsätter en mera utsträckt tillämpning
än vad lagstiftningen nu har, därav icke följer, att den föreslagna lagstiftningens
samtliga bestämmelser skola äga tillämpning under alla förhållanden.
En del bestämmelser ha redan genom sin innebörd och avfattning
givits en begränsad giltighet och andra åter ha helt undantagits från tilllämpning
å vissa slag av verksamhet.

Kommittén föreslår, att gällande arbetarskyddslag ersättes med en ny,
av kommittén rubricerad »Lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete
(arbetarskyddslag)». Vid förslagets utarbetande har kommittén funnit
sig böra fasthålla vid de grundprinciper, på vilka den gällande lagen är
uppbyggd. Lagförslagets uppställning motsvarar i stort sett den gällande
lagens, dock ha vissa omgrupperingar skett och åtskilliga nya rubriker införts.
Till den föreslagna lagtexten har kommittén fogat anvisningar, vilka
enligt kommitténs mening skola vara lika bindande som lagbestämmelserna.
Kommittén säger sig tro, att lagen genom detta förfarande erhållit en mera
lättfattlig form. Kommittéförslaget skiljer sig från vad som nu gäller huvudsakligen
i följande avseenden.

Beträffande lagens tillä mpningso in r.å d e föreslås flera ändringar
i utvidgande riktning (1 §). Enligt huvudregeln skall lagen omfatta
varje »verksamhet», vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares
räkning; de nu använda begreppen »rörelse» och »särskilt arbetsföretag»
ha således utbytts mot »verksamhet». Detta medför bland annat den ändringen
att den statliga och kommunala tjänstemannaverksamheten kommer
att falla under lagen. Vissa av de nuvarande undantagen från huvudregeln
ha i förslaget gjorts mindre omfattande. Sålunda skall lagen, om
än med vissa begränsningar, gälla jämväl beträffande hemindustrielit arbete
och arbete av familjemedlem till arbetsgivaren. I fråga om jordbruket
skall lagen tillämpas i betydligt större utsträckning än för närvarande,

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

dock skola jämväl enligt förslaget åtskilliga av lagens stadganden, såsom
föreskrifterna om lokaler och de flesta bestämmelserna om minderåriga,
icke gälla för jordbruket. Arbete inom försvarsväsendet och civilförsvaret
skall falla under lagen i något större omfattning än hittills; lagen skall
sålunda, oavsett om arbetet utföres av anställd eller av värnpliktig (civilförsvarspliktig)
personal, gälla i fråga om sådant arbete, som bedrives
väsentligen på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag och icke
är att hänföra till militär övning (civilförsvarsövning). Slutligen skall lagen
i begränsad omfattning tillämpas å arbete av elever vid vissa läroanstalter
och å verksamhet, som två eller flera personer gemensamt bedriva utan
att sysselsätta någon arbetstagare däri. Med hänsyn till det föreslagna tilllämpningsområdets
vidsträckthet kan det enligt kommitténs mening befinnas
nödvändigt att undantaga viss verksamhet eller del därav från alla
eller vissa av lagens bestämmelser. Kungl. Maj :t föreslås därför skola äga
att, då synnerliga skäl föreligga därtill, förordna om sådant undantag
(4 §). Den befogenhet att utsträcka lagens tillämpningsområde som för
närvarande tillkommer Kungl. Maj :t skall enligt förslaget (3 §) överflyttas
på arbetsrådet, vilket förutsättes skola bli chefsmyndighet i fråga om tillsynen
å lagens efterlevnad.

Arbetsgivares ansvar för lagens efterlevnad skall under vissa förutsättningar
kunna överflyttas på särskild arbetsföreståndare, dock icke i fråga
om vidtagande av åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall i
arbete (2 § b tredje stycket).

Lagens bestämmelser om arbetsgivares och arbetstagares
allmänna skyldigheter ha förtydligats och kompletterats. Arbetsgivare
skall sålunda vara pliktig »iakttaga allt, som med hänsyn till
arbetets natur och de förhållanden, varunder arbetet bedrives, samt arbetstagarens
ålder, yrkesvana och andra förutsättningar för arbetet skäligen
kan erfordras för att skydda hos honom sysselsatta arbetstagare mot ohälsa
och olycksfall i arbetet». Arbetstagare skall å sin sida vara skyldig använda
förefintliga skydd, noga följa i lagen eller med stöd av densamma meddelade
föreskrifter samt i övrigt, i vad på honom ankommer, medverka till förekommande
av ohälsa och olycksfall i arbetet. Vidare föreskrives skyldighet
för arbetsgivare och arbetstagare att i samverkan söka skapa och vidmakthålla
ett på lämpligt sätt organiserat skyddsarbete (5 §).

För att tillsynsorganen skola få kännedom om nytillkomna arbetsställen
stadgas anmälningsskyldighet för arbetsgivare (8 §).

De särskilda b e s t ä m melserna till förebyggande av
ohälsa och olycksfall i arbete (9—25 §§) ha omarbetats och
fullständigats i åtskilliga hänseenden. Därvid har kommittén ägnat särskild
uppmärksamhet åt de hygieniska förhållandena på arbetsplatserna.
Obligatorisk förhandsgranskning föreskrives i fråga om förslag till nybygg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

nåd eller väsentlig om- eller tillbyggnad av arbetslokal eller personalrum.
Arbetslokal inom särskilt riskfylld verksamhet skall icke få tagas i bruk,
förrän den blivit godkänd. Anmälningsskyldighet stadgas för hyresvärd
om upplåtelse av lokal för användning som arbetslokal eller personalrum
samt för arbetsgivare bland annat då arbetslokal tages i bruk för annat
slag av verksamhet än den tidigare använts till. I fråga om anordnande
och beskaffenhet av arbetslokaler och personalrum innehåller förslaget ett
stort antal detaljföreskrifter. Det må nämnas, att utom i vissa undantagsfall
särskilt tillstånd skall erfordras för förläggande av arbetslokal under
jord eller i berg eller till plats i byggnad, där dagsbelysning icke finnes.
Såsom tidigare berörts skola föreskrifterna om lokaler icke äga tillämpning
å jordbruket.

Beträffande raster föreslås skärpta bestämmelser. Arbetstagare, som sysselsättes
i arbete av ihållande eller särskilt påfrestande art, t. ex. arbete
vid löpande band, skall utöver raster åtnjuta erforderligt antal arbetspauser.
Föreskriften om ledighet för nattvila har omarbetats. Enligt kommitténs
mening bör arbete icke få bedrivas nattetid utan att godtagbara
skäl föreligga därtill. Kommittén föreslår därför att beträffande annat
arbete än sådant, som på grund av sin natur, allmänhetens behov eller
annan särskild omständighet måste bedrivas jämväl nattetid, föreskrives
att arbetstagare skall erhålla ledighet för nattvila och att tiden mellan klockan
23 och 5 skall ingå i denna ledighet. Då emellertid arbete på natten i
vissa fall kan vara påkallat även om icke något av nyssnämnda skäl föreligger,
skall arbetsrådet äga att efter prövning i varje särskilt fall medgiva
dispens från förbudet mot nattarbete. Förbudet skall ej gälla befattningshavare
i överordnad ställning.

Den Kungl. Maj :t nu tillkommande befogenheten att föreskriva villkor
för eller meddela förbud mot minderårigas eller kvinnors användande till
synnerligen farliga arbeten föreslås utsträckt att omfatta även manliga
arbetstagare över 18 år.

Förslagets särskilda bestämmelser rörande minderårigas
användande i arbete innebära åtskilliga ändringar i förhållande
till vad som nu gäller. Minimiåldern för minderårigs användande
till arbete höjes från 13 till 14 år. Liksom hittills skall emellertid föreskriften
om minimiålder icke gälla för jordbruket med osjälvständiga binäringar.
Åldersgränsen för minderårigs sysselsättande i industriellt och därmed likställt
arbete fastställes till 15 år i stället för såsom nu 14 år. Denna högre
minimiålder skall tillämpas även beträffande arbete i grustag, hotell, restauranger
och kaféer. Till arbete under jord i gruva eller stenbrott eller å
annan liknande arbetsplats, t. ex. tunnelbygge, skall minderårig icke få
användas. Liksom för närvarande skall dispens från åldersbestämmelserna
kunna medgivas (26 och 27 §§).

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Tillämpningsområdet för bestämmelserna om läkarundersökning före anställning
och årlig läkarbesiktning under anställning föreslås utsträckt att
med vissa undantag omfatta alla minderåriga arbetstagare, oberoende av
i vilken verksamhet de sysselsättas. Jordbruket med osjälvständiga binäringar
undantages helt från dessa föreskrifter (36 §).

Maximiarbetstiden för minderårig utgör enligt förslaget (30 §) inom
jordbrukets binäringar, detaljhandeln, hotell, restauranger och kaféer 10
timmar av dygnet och 54 timmar i veckan samt inom annan verksamhet
9 timmar av dygnet och 48 timmar i veckan. Den speciella arbetstidsbegränsningen
för minderåriga skall icke gälla beträffande det egentliga
jordbruket. I särskilda fall skall utsträckning av arbetstiden kunna medgivas.
Om minderårig deltar i viss undervisning, skall arbetstiden begränsas
så, att den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden icke överstiger
10 timmar av dygnet eller 54 timmar i veckan. Ledigheten för nattvila
(31 §) skall för alla minderåriga under 16 år omfatta tiden mellan klockan
19 och 6. För övriga minderåriga skall i ledigheten ingå tiden mellan klockan
23 (nu 22) och 5. Dispens från bestämmelserna om nattvila skall liksom
hittills i viss utsträckning kunna lämnas. De särskilda föreskrifterna
om minderårigs nattvila skola icke äga tillämpning å det egentliga jordbruket.

Även i de särskilda bestämmelserna rörande kvinnors
användande i arbete föreslås vissa ändringar. Sålunda skola föreskrifterna
om ledighet före och efter barnsbörd, vilka nu avse endast industriellt
och därmed likställt arbete, i princip gälla inom all verksamhet,
som omfattas av lagen. Beträffande längden av ledigheten före barnsbörd
föreslås den ändringen, att varje kvinna, utan behovsprövning i det särskilda
fallet, skall äga rätt att uttaga ledighet under sex veckor före den
beräknade nedkomsten (41 §).

Förbudet mot kvinnas användande till nattarbete å större arbetsställen
inom hantverk och industri skall enligt förslaget utvidgas att gälla alla
arbetsställen inom dessa verksamhetsområden. Å andra sidan inskränkes
den tid förbudet omfattar till tiden mellan klockan 23 (nu 22) och 5.
Vidare föreslås att föreskriften om att nattvilan skall omfatta minst 11
timmar i följd slopas samt att nattarbetsförbudet upphäves beträffande
kvinna i överordnad ställning. Slutligen vidgas möjligheten att erhålla dispens
från förbudet mot nattarbete (42 §).

Bestämmelserna om skyddsombud och säkerhetskommitt
é e r ha kompletterats i flera avseenden. Sålunda föreslås, att skyddsombud
i regel skola utses vid varje arbetsställe, där regelbundet minst 5
arbetstagare sysselsättas, och att säkerhetskommitté skall tillsättas vid
arbetsställe med i regel minst 100 arbetstagare. Enligt huvudregeln skall
liksom enligt gällande lag skyddsombud vara arbetstagare vid arbetsstället,

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

men arbetsrådet skall under vissa förutsättningar kunna bevilja undantag
härifrån och medgiva lokal organisation rätt att utse skyddsombud för flera
arbetsställen a viss ort. Skyddsombudens ställning stärkes genom en föreskrift
att ombud icke på grund av sitt uppdrag får tillskyndas försämrade
arbetsförhållanden eller arbetsvillkor. Om detta stadgande åsidosättes eller
skyddsombud hindras att fullgöra sina uppgifter, inträder skadeståndsskyldighet.
Består trakasseringsåtgärd mot skyddsombud i uppsägning av
arbetsavtal, blir uppsägningen ogiltig. Mål mot arbetsgivare i anledning avåtgärd
mot skyddsombud skall anhängiggöras vid arbetsdomstolen, såvida
ej i kollektiv-avtal bestämts att det skall handläggas i särskild ordning.
Skyddsombud skall av arbetsgivaren äga åtnjuta ersättning för arbetsförtjänst,
som han går miste om genom deltagande i vissa förrättningar eller
undersökningar. Skyldigheten för tillsynsorgan att vid inspektion eller annan
förrättning å arbetsställe träda i förbindelse med skyddsombud utvidgas.
Bestämmelser av nu angivet innehåll ha upptagits i förslagets 44,
69 och 73 §§.

Såsom tidigare framhållits förutsättes i allmänhet ett förhållande mellan
arbetsgivare och arbetstagare för att lagen skall vara tillämplig. Förslaget
innehåller emellertid även en del allmängiltiga föreskrifter (45 och 46 §§).
I gällande lag finnes ett stadgande av denna art, enligt vilket tillverkare,
försäljare och upplåtare av maskiner och andra tekniska
anordningar skola vidtaga vissa åtgärder till skydd för den
som skall använda anordningen. Enligt förslaget skall sådan tillverkare,
försäljare eller upplåtare utöver vad som nu åligger honom vara pliktig
bl. a. att tillhandahålla erforderliga föreskrifter för anordningens användning
och skötsel. Vidare stadgas skyldighet för den som yrkesmässigt utför
installation av maskin eller annan anordning för arbetes bedrivande att
tillse att föreskrivna skyddsanordningar uppsättas och att för installationen
i övrigt gällande föreskrifter iakttagas. Då en maskin eller annan anordning,
som enligt lagens föreskrifter vid avlämnandet skall vara försedd
med skydd, begagnas i arbete, varå lagen i övrigt icke äger tillämpning,
skall det enligt förslaget åligga brukaren att tillse att anordningen är försedd
med föreskrivna skydd. Ha särskilda föreskrifter meddelats rörande
anordningens användning och skötsel, skall brukaren därjämte vara pliktig
att iaktta dessa. Genom nya allmängiltiga bestämmelser införes skyldighet
för tillverkare eller försäljare av eldfarligt, explosivt, giftigt eller eljest farligt
ämne eller material att vid leverans tillhandahålla erforderliga skyddsföreskrifter
rörande ämnets eller materialets handhavande och förvaring
sarnt tillse att det är försett med föreskriven märkning eller påskrift.
Beträffande hälsofarligt ämne skall dessutom lämnas uppgift om ämnets
sammansättning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

I fråga om organisationen av tillsynen å lagens efterlevnad
föreslås betydande ändringar, överinseendet och ledningen avtillsynen
skall såsom redan nämnts ankomma på arbelsrådet, som övertar
de uppgifter vilka nu åvila riksförsäkringsanstalten i dess egenskap av
yrkesinspektionens chefsmyndighet. Detta förutsätter en väsentlig utbyggnad
av det nuvarande arbetsrådet; bland annat föreslås att riksförsäkringsanstaltens
arbetarskyddsbyrå, sprängämnesinspektionen samt yrkeshygieniska
avdelningen vid statens institut för folkhälsan överflyttas till arbetsrådet.
Tillsynspersonalen vid yrkesinspektionen, i förslaget benämnd arbetsinspektionen,
föreslås betydligt utökad, bland annat med två nya grupper
av befattningshavare, nämligen yrkesläkare och socialinspektörer. De
senare skola handha de uppgifter, som för närvarande närmast åvila den
kvinnliga yrkesinspektionen. För varje arbetsinspektionsdistrikt skall såsom
distriktschef utses en yrkesinspektör, yrkesläkare eller socialinspektör.
Tillsynen vid gruvor och stenbrott, vilken nu utövas av bergmästarna, skall
ankomma på särskilda gruvinspektörer. Den kommunala tillsynen föreslås
skola begränsas till sådana kommuner, där särskild hälsovårdsnämnd finnes,
och ankomma endast på särskilt utsedda tillsynsmän.

I bestämmelserna om tvångsmedel för genomförande av
lagens föreskrifter (57—59 §§) föreslås följande ändringar. Om
arbetsgivare underlåter att efterkomma anmaning om vidtagande av viss
skyddsåtgärd, skall distriktschef eller arbetsrådet äga förelägga honom vite.
Befogenhet att vid synnerlig fara för arbetstagares liv eller hälsa meddela
omedelbart ikraftträdande förbud utan arbetsgivarens hörande skall tillkomma
icke endast arbetsrådet utan även distriktschef. Om minderårig ej
undergått föreskriven läkarbesiktning, skall arbetsgivaren kunna förbjudas
att använda den minderårige i arbete. Förbud skall vidare kunna meddelas
för tryggande av efterlevnaden av de tidigare omnämnda bestämmelserna
om vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare av farligt ämne eller
material samt för installatör och brukare av maskin eller annan anordning
för arbetes bedrivande. Stadgandena om vite och förbud skola äga tillämpning
även å verksamhet som bedrives av staten med allenast den avvikelsen
alt sådan åtgärd icke skall få vidtagas av distriktschef utan endast av arbetsrådet.

Ansvarsbestämmelserna ha utbyggts bland annat med sladganden
om straff för lämnande av oriktig uppgift om vidtagen skyddsåtgärd
och för underlåtenhet från arbetstagares sida att följa skyddsföreskrift,
som meddelats i eller med stöd av lagen.

Vid arbetsrådets slutliga handläggning av ärenden rörande tillämpningen
av lagen eller med stöd av densamma meddelad föreskrift skola representanter
för arbetsgivare och arbetstagare deltaga i den omfattning och den

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ordning Kungl. Maj :t förordnar. Arbetsrådets beslut i vissa ärenden skall
ej få överklagas.

Förslaget innehåller åtskilliga övergångsbestämmelser bland
annat beträffande anmälan av verksamhet, användande av lokal under jord,
anordnande av personalrum, nattarbete samt användande av minderåriga
till arbete.

Kommitténs förslag till ny arbetarskyddslag är i stort sett enhälligt. Två
reservationer ha emellertid anförts. I den ena uttalar herr Löfvander
att enligt hans mening arbete vid jordbruket eller dess binäringar borde
undantagas från den föreslagna lagens tillämpningsområde och en särskild
arbetarskyddslag efter förnyad utredning utarbetas för jordbruket jämte
binäringar. I den andra reservationen framhålla herrar Hallman och Söderbäck,
att de icke ansåge sig ha möjlighet att taga ståndpunkt till de i betänkandet
berörda organisatoriska frågorna, innan fullständig utredning
förelåge rörande de spörsmål, som uppstode i samband med den föreslagna
omorganisationen.

Allmänna synpunkter i yttrandena över kommittéförslaget.

I yttrandena vitsordas nästan undantagslöst att en allmän översyn och
modernisering av arbetarskyddslagstiftningen är behövlig. Endast handelskammaren
i Göteborg är av annan mening och framhåller att den väsentliga
frågan borde vara, huruvida man genom en ny och skärpt arbetarskyddslag
kunde uppnå bättre förhållanden på arbetsplatserna med färre
olyckor och sjukdomsfall än som kunde ske på frivillighetens väg inom
ramen för gällande lag. Det syntes icke handelskammaren sannolikt att så
vore förhållandet.

Det sakliga innehållet i kommitténs förslag har i stort sett rönt gillande
i de flesta yttrandena. Sålunda uttalar socialstyrelsen att man på det hela
taget hade skäl att med tillfredsställelse hälsa förslagets sakliga innehåll.
Statens institut för folkhälsan anser förslaget innebära ett framsteg på viktiga
områden inom yrkeshygienen. Läkarförbundet betecknar förslaget som
ett glädjande framsteg, särskilt med hänsyn till att kommittén på ett påtagligt
sätt beaktat den moderna ståndpunkten att förebyggande av ohälsa
vore en ännu betydelsefullare uppgift än den rena olycksfallsprofylaxen.
Förste provinsialläkarnas förening framhåller att förslaget kunde beräknas
komma att väsentligt förbättra de sanitära förhållandena på arbetsplatserna.
Tjänstemännens centralorganisation säger sig vilja instämma i kommitténs
allmänna uppläggning av arbetarskyddet, enligt vilken de arbetshygieniska
åtgärderna satts i förgrunden.

Landsorganisationen uttalar att förslaget i stort sett vore tillfredsställande
ur arbetarsynpunkt. Ett genomförande av detsamma skulle utgöra

Kungl. Maj:ts proposition in- 298.

ett stort arbetsrättsligt och socialpolitiskt framsteg. Det kunde emellertid
icke nog starkt understrykas att om den nya lagen bättre än den gamla
skulle kunna motsvara sitt syfte, detta trots allt icke i första hand vore
beroende av de materiella reglernas innehåll utan av inspektionsorganens
personal- och befogenhetsutrustning samt de enskilda befattningshavarnas
intresse, skicklighet och auktoritet. Organisationen anför vidare följande.

Att kampen mot yrkesfarorna för sin framgång är väsentligt beroende
av arbetsinspektionens effektivisering är ett omdöme som i huvudsak äger
giltighet beträffande yrkesfaror som kunna förebyggas genom teknisk prevention.
I fråga om faror som undandraga sig sådan prevention därför^ att
de bero av oförstånd, ovarsamhet eller andra subjektiva orsaker, måste
huvudansvaret alltjämt ligga på den lokala säkerhetstjänsten, alltså på den
för varje arbetsställe organiserade samverkan mellan arbetsgivare, arbetsledare
och arbetare. Denna allmänna erinran är i förevarande sammanhang
på sin plats. Den är uttryck för en dyrköpt erfarenhet av lagstiftningens
ineffektivitet i fråga om just dessa yrkesfaror. Olycksfallsfrekvensens
skrämmande stegring under senare tid kan väl återföras på brister i
såväl lagstiftningen som i den statliga och kommunala tillsynsorganisationen.
Men det är angeläget för arbetsmarknadens parter att fasthålla för
sig att en icke oväsentlig del av skulden är att tillskriva den kallsinniga
och passiva inställning till säkerhetstjänsten som de tyvärr alltför ofta lagt
i dagen. Det vore oförsvarligt om de hemfölle åt illusionen att den digra
kodex av lagregler och anvisningar som kommittén åstadkommit skulle
tillåta någon avprutning av anspråken på deras självverksamhet och självansvar.

I en del i huvudsak tillstyrkande yttranden ha vissa principiella erinringar
riktats mot förslaget. Därvid har man särskilt påtalat, att förslaget
utmärktes av en tendens att byråkratise ra arbetarskyddet.
Svenska arbetsgivareföreningen — som finner det fullt förståeligt att
förslaget innefattade vissa skärpningar i förhållande till gällande lag
framhåller sålunda att förslaget medförde fara för en byråkratisering av
arbetarskyddet på grund av att det innehölle ett stort antal detaljbestämmelser,
att avgörandet av åtskilligt fler detaljfrågor än tidigare lagts i myndigheternas
hand och att anmälningsskyldighet stipulerats i åtskilliga avseenden,
vartill motsvarighet f. n. saknades. Detta förhållande strede helt
mot den tendens som på senare år i allt högre grad gjort sig gällande, nämligen
att arbetsgivare och arbetare ute på arbetsplatserna nedlade ett stort
frivilligt arbete för arbetarskyddets effektivisering. I förslaget uttalades
visserligen en uppskattning av detta arbete, men i sak vore hela förslagets
uppläggning ägnad att försvåra och förminska betydelsen av detta frivilliga
arbete. Liknande synpunkter uttalas av handelns arbetsgivareorganisation,
försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, lantarbetsgivareföreningen,
kemiska industrikontoret, handelskammaren i Göteborg och samarbetskommittén
för byggnadsfrågor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 21)8.

I åtskilliga yttranden göres gällande att vissa bestämmelser i förslaget —-särskilt föreskrifterna om anmälningsskyldighet i fråga om verksamhet och
lokaler samt om förhandsgranskning av byggnadsförslag — skulle föranleda
skriveri-, expeditions- och registreringsarbete i orimligt stor omfattning
och beröva det produktiva arbetet åtskillig arbetskraft utan motsvarande
fördelar ur skyddssynpunkt. Icke minst syntes det vara angeläget
att besinna vad dessa förslag skulle betyda i arbetsbelastning för tillsynsorganen
själva. Man hade anledning befara att dessas viktigare uppgifter
därigenom skulle bli eftersatta. Dylika synpunkter anföras bl. a. av vattenfallsstyrelsen,
kommerskollegium, stadsförbundet och vissa handelskamrar.

Några remissinstanser — däribland statens institut för folkhälsan, lantbruksstyrelsen,
yrkesinspektörerna och vissa handelskamrar — anse förslaget
utmärkas av en tendens till alltför stark centralisering, i det att avgörandet
av jämförelsevis obetydliga frågor i stor utsträckning tillkomme
arbetsrådet.

Möjligheten att för närvarande förverkliga kommitténs
förslag i full utsträckning har ifrågasatts av medicinalstyrelsen.
Styrelsen uttalar att en långt fullständigare och allsidigare
sjuk- och hälsovårdsorganisation än den nuvarande utgjorde en nödvändig
förutsättning för förslagens genomförande. I sådant hänseende åsyftades
bl. a. färdigutbyggandet av den civila tjänsteläkarorganisationen, av skolläkarvården
och distriktsvården liksom av den allmänna hälsovårdens
hjälpkrafter och det sociala kuratorsväsendet. Med hänsyn därtill funne
sig styrelsen icke kunna förorda ett genomförande av kommitténs förslag
i full omfattning. Detta uteslöte emellertid icke att styrelsen funne det
mycket önskvärt att vissa särskilt angelägna reformer på området omedelbart
vidtoges. Provinsialläkarföreningen finner en viss diffus slöja av
önskedröm vila över betänkandet. Med rådande knappa tillgång på arbetskraft,
inom vilken personalgrupp det än gällde, torde det inom den närmaste
tiden föreligga ringa utsikter till reformernas framgångsrika realiserande
— möjligen till en utbyggnad etappvis. I

I flera yttranden yrkas att en särskild arbetarskyddslag
upprättas för jordbruk och skogsbruk jämte binäringar.
Denna ståndpunkt intages av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, lantbruksstyrelsen,
länsstyrelsen i Västmanlands län, föreståndaren för statens
maskin- och redskapsprovningsanstalter, lantbruksförbundet, lantarbetsgivareföreningen
och Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening.
Som skäl härför anföres att i en sådan lag större hänsyn kunde
tagas till jordbrukets och skogsbrukets speciella föx-hållanden, varjämte
man borde kunna erhålla en för arbetsgivare och arbetstagare på detta område
mera överskådlig och lättfattlig lagtext. Lantbruksstyrelsen utvecklar
sin mening på följande sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Försöket att göra lagen tillämplig å jordbruket och dess icke självständiga
binäringar har föranlett att ett flertal bestämmelser måst givas ett
relativt obestämt innehåll genom tillfogande av förbehåll, innebärande att
bestämmelserna skola iakttagas »i den utsträckning, som i varje fall kan
anses skälig» eller »i den utsträckning, som med hänsyn till förevarande
omständigheter i varje särskilt fall skäligen kan påfordras» o. s. v. Härigenom
kommer det att ställa sig vanskligt att- avgöra i vad mån en sådan
bestämmelse i visst fall äger tillämpning eller icke. Särskilt kommer det
att bliva svårt för jordbrukarna och deras arbetstagare, av vilka många ha
föga vana vid läsning av lagtext, att tolka lagens innebörd i avseende å de
skyldigheter och rättigheter, som åläggas dem. En sådan oklarhet kan förväntas
komma att föranleda tvister såväl mellan arbetsgivare och arbetstagare
som mellan dessa och tillsynsorganen. Såvitt lantbruksstyrelsen kan
finna, har det av kommittén verkställda försöket att på nämnda sätt vidga
lagens tillämpningsområde visat, att lagtexten blir alltför omfattande och
tillika oklar och svåröverskådlig, om den skall avpassas för tillämpning
även å jordbruket. I likhet med reservanten inom kommittén herr Löfvander
får lantbruksstyrelsen därför bestämt påyrka, att en särskild arbetarskyddslag
uppgöres för jordbruk och skogsbruk jämte binäringar.

Skogsstyrelsen är däremot av den uppfattningen att de modifikationer i
fråga om arbetarskyddet, som kunde erfordras för skogsbrukets vidkommande,
endast i mindre utsträckning torde behöva ske genom införande av
särskilda bestämmelser i lagen. Det torde i många fall visa sig lämpligare
att genom en smidig lagtillämpning beakta de särskilda, ofta från plats till
plats växlande förhållandena vid skogsarbete.

Kritik in o t att i förslaget upptagits bestämmelser
vilka åsyftade att skyd da även andra än arbetstagare
och därmed likställda — nämligen de allmängiltiga stadgandena
i 45 och 46 §§ rörande tillverkare, försäljare och installatörer in. fl.
— har framförts av kommerskollegium, som anser detta förhållande innebära
att arbetarskyddslagen skulle bli tillämplig på ett vidsträckt område
vilket icke hade något med arbetarskydd att göra. 1 den mån dessa stadganden
icke avsåge arbetsställe, som enligt 1 § fölle under lagen, torde de
icke ha sin plats i arbetarskyddslagen. De syntes i stället mera vara att
jämföra med andra bestämmelser som åsyftade att trygga allmänheten mot
andras ovarsamhet eller andra anledningar till olycksfall. Ifrågavarande
paragrafer syntes därför böra utgå, dock borde, intill dess allmängiltiga
bestämmelser meddelats om förbud mot leverans av här avsedda anordningar
utan skydd, förbudet däremot kvarstå i arbetarskyddslagen, såvitt
anginge arbetsplatser varå 1 § ägde tillämpning.

Den lagtekniska utfor in ningen a v förslaget kritiseras
i åtskilliga yttranden. Sålunda anför socialstyrelsen, alt det framför allt
kunde anmärkas att den föreslagna lagtexten med därvid fogade anvisningar
blivit alltför vidlyftig och otymplig. Därtill komme att bestäminel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

serna i åtskilliga fall erhållit en synnerligen vag avfattning. Särskilt föreskrifterna
i 11—17 §§ vore alltför detaljerade och av alltför obestämd avfattning
för att lämpligen kunna intagas i en författning av lags karaktär.
Paragrafernas uppställning och den rent språkliga utformningen avveke
f. ö. i betydande grad från vad som hittills varit brukligt i svensk lagtext.
Detsamma gällde den särskilda anordningen med till lagen fogade anvisningar
av lags karaktär. Dylika anvisningar hade hittills förekommit
endast i undantagsfall, bl. a. i skatteförfattningarna, där det varit nödvändigt
att utfärda synnerligen detaljerade föreskrifter i lagform. De föreslagna
anvisningarna vore därjämte av synnerligen varierande beskaffenhet.
Styrelsen ifrågasatte, om det icke vore lyckligare att i lag fixera endast
de grundläggande föreskrifterna och upptaga detaljföreskrifterna i en administrativ
författning, varjämte eventuellt chefsmyndigheten kunde bemyndigas
att inom vissa gränser utfärda bindande anvisningar. Vidare
kunde anmärkas, att avgränsningen mot andra författningar i åtskilliga
fall, t. ex. 11, 41 och 46 §§, icke ägnats tillräcklig uppmärksamhet. Med
hänsyn till det anförda förordade styrelsen att lagförslaget måtte underkastas
en grundlig överarbetning. Även riksförsäkringsanstalten hemställer
under åberopande av liknande synpunkter att förslaget måtte omarbetas.
Genom att överflytta detaljföreskrifter till en i administrativ ordning utfärdad
författning skulle man vidare vinna, att bestämmelserna lättare och
med mindre tidsutdräkt kunde ändras och fullständigas med hänsyn tagen
till den ständigt fortgående tekniska utvecklingen. Vattenfallsstyrelsen uttalar
sig i samma riktning. Stockholms handelskammare anser, att lagen
borde innehålla blott de grundläggande bestämmelserna och i fråga om
direkta åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall innefatta allenast
arbetsgivares allmänna skyldigheter. Behovet av förtydligande detaljföreskrifter
för särskilda områden syntes kunna tillgodoses genom i administrativ
ordning av Kungl. Maj :t eller arbetsrådet utfärdade bestämmelser.
Även järnvägsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus
län, lantbruksförbundet, lantarbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation
och försäkringsbolagens förhandlingsorganisation anse anordningen
med särskilda anvisningar till lagtexten göra förslaget invecklat och
svåröverskådligt. I några av dessa yttranden betonas att det verkade förvirrande
alt kommittén i motiveringen till en del anvisningar syntes göra
avsteg från sitt principiella uttalande att anvisningarna skulle vara lika
bindande som lagtexten.

Jämväl åtskilliga andra remissinstanser ha den uppfattningen att förslaget
är alltför detaljerat. Svenska arbetsgivareföreningen framhåller att
detta förhållande till följd av lagens vidsträckta tillämpningsområde medförde,
att man finge bestämmelser som uppenbarligen icke kunde tillämpas
inom vissa verksamhetsområden, vilket vore ägnat att minska respekten
för lagen. Läkarförbundet befarar att detaljrikedomen skulle komma att

Kungi. Maj.ts proposition nr 298.

i viss mån klavbinda utvecklingen. Mångfalden av föreskrifter kunde vidare
ingiva såväl arbetsgivare som arbetstagare den uppfattningen, att lagens
bestämmelser helt täckte de yrkeshygieniska och skyddstekniska områdena
och att ytterligare ej förutsedda och omnämnda åtgärder vore
obefogade.

Från några håll hävdas att den vaga avfattningen av åtskilliga bestämmelser
kunde medföra rättsosäkerhet. I vissa yttranden, bl. a. det av landsorganisationen
avgivna, påtalas den rikliga förekomsten av till innebörden
obestämda inskränkningar i lagens regler.

Beträffande k r i t i k e n mot särskilda bestämmelser i förslaget
må följande nämnas. I en del yttranden göres gällande att det
föreslagna tillämpningsområdet för lagen vore onödigt vidsträckt; bl. a.
ifrågasättes att lämna det hemindustriella arbetet utanför arbetarskyddslagen.
Bestämmelserna om anmälan av nya företag och om förhandsgranskning
av byggnadsförslag kritiseras, delvis ganska skarpt, i ett betydande
antal yttranden. I fråga om nattarbete för vuxna arbetstagare motsätter
man sig på arbetsgivarhåll en skärpning av den nuvarande bestämmelsen,
under det att landsorganisationen vill gå längre än kommittén och anser
att nattarbete i intet fall borde få bedrivas utan dispens av arbetsrådet.
Ganska delade meningar komma till uttryck i frågan om minimiåldern för
minderårigs användande till arbete. I ett flertal yttranden yrkas kraftigare
begränsning av minderårigs arbetstid än kommittén föreslagit. Åtskilliga
remissinstanser motsätta sig förslaget att befogenhet att meddela vitesföreläggande
skulle tillkomma distriktschef. Kommitténs förslag att vitesföreläggande
och förbud skulle kunna meddelas även i fråga om verksamhet
som bedrives av staten har jämväl mött erinringar.

En närmare redogörelse för vad yttrandena i dessa och andra hänseenden
innehålla kommer att lämnas i samband med behandlingen i det följande
av särskilda avsnitt av kommitténs förslag.

Departementschefen.

Efter hand som den industriella och sociala utvecklingen fortskridit har
behovet av särskilda åtgärder för att skydda den mänskliga arbetskraften
mot de faror i form av ohälsa och olycksfall, som arbetet kan medföra,
framträtt med allt större styrka. Sedan vår första egentliga arbetarskyddslag,
1889 års s. k. yrkesfarelag, år 1912 ersatts av den ännu gällande lagen
om arbetarskydd, har industrialiseringen och mekaniseringen av arbetet
fortsatt i raskt tempo. Tid efter annan ha också ändringar vidtagits i arbetarskyddslagstiftningen,
delvis av ganska omfattande karaktär. Den tid som
förflutit sedan lagens tillkomst synes emellertid i och för sig vara anledning
nog att till övervägande upptaga frågan om en allmän revision av lagen.

t Ilihang till riksdagens protokoll 19)8. 1 samt. Nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2f)S.

Den på senare år starkt stegrade frekvensen av olycks- och sjukdomsfall i
arbete synes också motivera en intensifiering av den förebyggande verksamhet,
som arbetarskyddet innefattar.

Det av 1938 års arbetarskyddskommitté framlagda förslaget till ny arbetarskyddslag
bygger vidare på den grund som 1912 års lag erbjuder. Förslaget
innefattar väsentliga utvidgningar och skärpningar av lagens bestämmelser.
I stort sett har förslaget mötts med välvilja vid remissbehandlingen,
om än i fråga om förslagets detaljer åtskillig kritik riktats mot detsamma.
Behovet av en revision av arbetarskyddslagstiftningen har emellertid så
gott som undantagslöst vitsordats i yttrandena. För egen del finner jag, i
anslutning till vad jag i det föregående anfört, en revision av arbetarskyddslagen
i utvidgande och skärpande riktning påkallad. De allmänna synpunkter
kommittén anfört rörande riktlinjerna för en sådan revision kan jag i
stort sett ansluta mig till. Jag vill emellertid redan här anmärka, att jag i
vissa avseenden hyser starka betänkligheter mot att i lagstiftningen införa
så vittsyftande bestämmelser som kommittén i en del fall föreslagit.

Kommittén har betonat att även om förslaget förutsatte en mera utsträckt
tillämpning än vad lagstiftningen nu har därav icke följde, att den föreslagna
lagstiftningens samtliga bestämmelser skulle äga tillämpning under
alla förhållanden. En del av de föreslagna bestämmelserna ha sålunda redan
genom sin innebörd och avfattning erhållit begränsad giltighet och
andra ha helt undantagits från tillämpning å vissa slag av verksamhet. Det
ligger vidare i sakens natur, att arbetarskyddet, som spänner över hela produktionslivets
område, icke låter insnöra sig i allmängiltiga regler. Ett vidsträckt
utrymme måste lämnas åt skälighetssynpunkter vid avgörande av
vad som i det enskilda fallet är lämpligt och möjligt att åstadkomma. Hur
lagstiftningen i det särskilda fallet skall tillämpas vid arbetarskyddets
praktiska utformning blir därför i väsentlig grad beroende av tillsynsorganens
verksamhet och de berörda parternas egna åtgöranden. Utan en aktiv
medverkan från arbetsgivare och arbetare och utan en effektiv tillsyn blir
även den bästa arbetarskyddslag en lag på papperet. Det är vid sådant förhållande
glädjande att kunna konstatera, att förståelsen och intresset för
ett rationellt och effektivt arbetarskydd på senare tid vuxit sig allt starkare
hos arbetsmarknadens parter samt att värdet av att arbetet, även om det i
och för sig icke är förenat med särskilda vådor, bedrives under så sunda
och betryggande förhållanden som möjligt alltmera erkänts. Alltjämt torde
dock åtskilligt återstå att göra. Jag vill här i anslutning till vad landsorganisationen
anfört framhålla angelägenheten av att arbetsmarknadens parter
göra klart för sig att, om syftet med arbetarskyddslagstiftningen skall
vinnas, stora anspråk ställas på deras självverksamhet och självansvar.
Ett väl lett och organiserat lokalt skyddsarbete ute på arbetsplatserna samt
en utökad propaganda- och upplysningsverksamhet är enligt min uppfatt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 51

ning av största betydelse för uppnåendet av sunda och trygga arbetsförhållanden.

Härutöver krävs emellertid en intensifiering av tillsynsverksamheten,
icke minst för att bereda arbetsgivare och arbetstagare möjligheter
att vid det lokala skyddsarbetet tillgodogöra sig den sakkunskap
på arbetarskyddets område, som tillsynsorganen representera. Arbetarskyddskommittén
har föreslagit en mycket betydande utökning
av tillsynsorganen. Av skäl, som jag i annat sammanhang skall närmare
utveckla, har jag icke funnit det möjligt att för närvarande utbygga
organisationen i den omfattning som skulle ha varit önskvärd. Bl. a.
av denna anledning har jag funnit vissa av kommittén föreslagna utvidgningar
av den gällande lagstiftningen icke lämpligen böra realiseras för
närvarande. De av kommittén föreslagna bestämmelserna om anmälningsskyldighet
och obligatorisk förhandsgranskning av arbetslokaler, vilka skulle
föranleda en betydande registrerings- och granskningsverksamhet, har jag
sålunda funnit icke böra genomföras annat än i begränsad omfattning. Den
effektivisering och förbättring av tillsynsverksamheten, som en utökad organisation
möjliggör, bör enligt min mening i första hand inriktas på att
åstadkomma sundare och säkrare arbetsförhållanden inom sådana verksamhetsgrenar,
där behovet av särskilda åtgärder till skydd mot ohälsa och
olycksfall i arbete är mera framträdande. Härtill kommer att de ifrågasatta
åtgärderna skulle kunna bidraga till en icke önskvärd byråkratisering
av arbetarskyddet.

Av liknande skäl som de nyss anförda har det synts mig för närvarande
icke finnas anledning att under lagstiftningen inbegripa även den statliga
och kommunala förvaltningsverksamheten, som hittills fallit utanför arbetarskyddslagstiftningens
tillämpningsområde. Vad åter angår lagens tilllämplighet
på jordbruket finner jag det angeläget att arbetstagarna inom
denna näringsgren så långt detta är möjligt jämställas med andra arbetstagargrupper.
Jag har därför på denna punkt funnit mig böra i allt väsentligt
godtaga kommitténs förslag. Även i övrigt torde i huvudsaklig överensstämmelse
med vad kommittén ansett den nya lagen i vissa avseenden
böra få ett vidgat tillämpningsområde. Jag är dock icke beredd att göra
lagen tillämplig å hemindustrielit arbete. Ej heller har jag kunnat i allo
ansluta mig till förslaget i vad detta angår föreskrifter, vilka skola äga tilllämpning
även utanför förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
I princip har jag emellertid intet att invända mot att sådana föreskrifter
liksom hittills upptagas i arbetarskyddslagstiftningen.

En närmare utveckling av min ståndpunkt i nu nämnda hänseenden liksom
i fråga om vad kommittén i övrigt föreslagit kommer att lämnas i det
följande. 1 detta sammanhang vill jag emellertid till övervägande upptaga
det i flera yttranden behandlade spörsmålet om den författningsmässiga utformningen
av arbetarskyddslagstiftningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Den nuvarande arbetarskyddslagen har tillkommit genom en sammanslagning
och utbyggnad av två äldre lagverk, nämligen 1889 års yrkesfarelag
samt 1900 års lag angående minderårigas och kvinnors användande till
arbete i industriellt yrke. Den innehåller åtskilliga bestämmelser, som icke
kunna anses vara av civillags karaktär, utan närmast utgöra administrativa
tillämpningsföreskrifter. I än högre grad är detta fallet med det förslag
till ny arbetarskyddslag, som arbetarskyddskommittén framlagt. Genom
den samtidigt väsentligt utökade omfattningen och specificeringen har lagförslaget
därjämte kommit att bli av betydande omfattning. Kommittén
har i angivet syfte att underlätta förståelsen av lagtexten samt giva en närmare
belysning av densamma till själva lagtexten fogat särskilda anvisningar,
vilka enligt vad kommittén uttalat skola anses vara lika bindande
som lagbestämmelserna.

I åtskilliga yttranden ha erinringar gjorts mot den utformning författningsbestämmelserna
sålunda erhållit. Den kritik som i denna del riktats
mot förslaget synes mig tungt vägande. Vad till en början angår förslaget
att komplettera lagtexten med anvisningar har denna metod i svensk lagstiftning
hittills brukats endast i skatteförfattningar. Jag är för min del
icke beredd att förorda dess användande i fråga om en författning av civillags
natur. I likhet med vissa av remissinstanserna finner jag vidare systemet
med anvisningar icke ägnat att nämnvärt underlätta förståelsen av lagtexten.
På det sätt anvisningarna utformats av kommittén innehålla de
vidare å ena sidan bestämmelser som otvivelaktigt äro av den vikt, att de
böra ha sin plats i själva lagtexten, och å andra sidan föreskrifter, som närmast
kunna karakteriseras som motivuttalanden. Huvudparten av vad anvisningarna
innehålla är sålunda till största delen sådant, som, därest det
överhuvud skall erhålla plats i en författning, bör regleras i administrativ
ordning. Såsom nyss framhållits gäller detta även om en del i den nuvarande
arbetarskyddslagen förekommande bestämmelser, vilka ha sin motsvarighet
i kommittéförslaget. Jag vill härvid erinra om att redan vid tillkomsten
av 1912 års arbetarskyddslag vissa antydningar härom gjordes.

Såsom jag tidigare framhållit ligger det i sakens natur att ett stort antal
bestämmelser i arbetarskyddslagstiftningen måste få en relativt vag och
obestämd utformning såväl med hänsyn därtill att bestämmelserna skola
gälla för ett stort antal skilda verksamhetsgrenar som ock därför att tilllämpningen
bör kunna anpassas efter de från tid till annan ändrade förhållanden,
varunder arbete bedrives. Med hänsyn härtill synas mig starka
skäl tala för att i själva lagen upptaga endast grunderna för arbetarskyddets
utformning ävensom de rent civillagsmässiga föreskrifter som ingå
i regleringen av arbetarskyddet. Den exemplifiering av skyddsåtgärder, som
upptages i den nuvarande lagen och i starkt utvidgad form återfinnes i
arbetarskyddskommitténs förslag, bör däremot enligt min mening i huvudsak
utgå ur lagtexten. Bestämmelser av dylikt slag böra i stället utfärdas

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

i administrativ ordning såsom en allmän tillämpningskungörelse till lagen.
En sådan tillämpningskungörelse kan givas väsentligt fylligare avfattning
än vad som kan anses lämpligt i fråga om en författning av civillags karaktär.
Till kungörelsen torde med fördel kunna överflyttas detaljföreskrifter
i vissa ämnen, exempelvis angående utfärdande av arbetsbok för minderåriga
m. in. Den här ifrågasatta metoden innebär i själva verket endast en
annan utformning av den tankegång, som torde ha legat bakom arbetarskyddskommitténs
förslag att till lagtexten foga särskilda anvisningar.
Skillnaden blir den att enligt vad jag förordar utfärdandet av tillämpningsföreskrifter
inom de gränser som lagstiftningen uppdrager skall ankomma
på Kungl. Maj :t, medan enligt arbetarskyddskommitténs förslag hela författningskomplexet
skulle erhålla civillags karaktär. Uppenbarligen måste det
förra förfaringssättet medföra att av utvecklingen påkallade ändringar och
kompletteringar av de mera tekniskt betonade avsnitten av författningskornplexen
lättare och smidigare kunna genomföras.

Av dessa skäl vill jag föreslå att den föreliggande lagstiftningsfrågan
löses så, att i en författning av civillags karaktär upptagas de grundläggande
föreskrifterna om arbetarskyddet, medan det överlåtes åt Kungl.
Maj :t att utfärda tillämpningsföreskrifter till lagen. Härutöver bör det givetvis
såsom hittills ankomma på det centrala tillsynsorganet att meddela erforderliga
råd och anvisningar till ledning vid lagens tillämpning.

Med denna lösning av frågan om arbetarskyddets lagtekniska reglering
torde de ''skäl som anförts till stöd för utfärdandet av en särskild arbetarskyddslag
för jordbruket och dess binäringar väsentligen förlora sin bärkraft.
Av betydelse i detta sammanhang är emellertid jämväl frågan vilka
av de föreslagna bestämmelserna som skola gälla för jordbruket. Jag återkommer
till detta spörsmål i det följande.

I enlighet med det anförda har på grundval av kommittéförslaget och de
däröver avgivna yttrandena inom socialdepartementet utarbetats ett förslag
till ny arbetarskyddslag som avses skola kompletteras av en kungörelse
med allmänna tillämpningsföreskrifter till lagen. I det följande skall under
särskilda avsnitt en redogörelse lämnas för de viktigare av de frågor som
beröras av kommitténs förslag samt den omfattning i vilken dessa ansetts
kräva reglering i lag.

Innan jag övergår till en sådan redogörelse vill jag nämna att frågan
om en ändrad organisation av tillsynen å arbetarskyddslagstiftningen anmäles
av mig i annat sammanhang. Jag ämnar därvid föreslå att, i huvudsaklig
överensstämmelse med kommitténs förslag, den centrala ledningen
av tillsynsverksamheten anförtros ett nytt ämbetsverk, som skall övertaga
jämväl det nuvarande arbetsrådets funktioner. För detta nya ämbetsverk
föreslår jag benämningen arbetarskyddsstyrelsen. Kommitténs förslag att
utbyta benämningen yrkesinspektionen mot arbetsinspektionen har jag ej
funnit anledning godtaga. Vad angår organisationen av yrkesinspektionen

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

föreslår jag att varje inspektionsdistrikt skall liksom för närvarande stå
under ledning av en yrkesinspektör, som till sitt förfogande har underordnad
personal. De befogenheter som enligt kommitténs förslag lagts i distriktschefs
hand böra sålunda ankomma på yrkesinspektören. Vidare
föreslås, att kommunala tillsynsorgan såsom hittills skola finnas i alla kommuner.

II. Särskilda frågor.

Arbetarskyddslagens tillämpningsområde.

Gällande lag.

Arbetarskyddslagen äger i princip tillämpning å varje rörelse, industriell
eller icke, vari arbetare användes till arbete för arbetsgivares räkning, ävensom
å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt
arbetsföretag, vari arbetare användes på sådant sätt (1 § första stycket).
Såsom arbetare anses enligt lagen envar, som utför arbete för annans
räkning utan att i förhållande till denne vara att anse som självständig företagare
(2 §).

Angående praxis vid tolkningen av det nu återgivna stadgandet om tilllämpningsområdet
anför kommittén bl. a. följande.

Vid tillämpningen av arbetarskyddslagen har stundom uppkommit fråga,
huruvida en verksamhet är att anse som rörelse eller särskilt arbetsföretag i
lagens mening. Detta har särskilt varit fallet beträffande sådan verksamhet,
som bedrives av staten eller kommun. Om dylik verksamhet varit att hänföra
till rörelse, har den ansetts inbegripen under lagen. Men även i andra
fall, då en verksamhet, som i allmänhet ansetts böra falla under lagen, utövats
av staten eller kommun, har lagen som regel ansetts vara tillämplig.
Således gäller lagen beträffande sådan verksamhet, som utövas av exempelvis
statens järnvägar, statens vattenfallsverk, telegrafverket, kommunala
bad-, fattigvårds- och sjukvårdsinrättningar samt elektricitets-, gas- och
vattenledningsverk.

Sådan statens verksamhet, som avser allmän förvaltning och rättskipning,
d. v. s. den egentliga tjänstemannaverksamheten, har däremot icke inbegripits
under lagen. Som exempel på dylik verksamhet kan nämnas rättsväsen,
fångvård, skatteväsen, tulltjänst, lantmäteriväsen och den egentliga militärtjänsten.
Ej heller har lagen ansetts gälla i fråga om sådan kommunal verksamhet,
som utövas av exempelvis brand- och polisväsen, förvaltnings-,
skatte- eller andra liknande myndigheter.

Kommittén anför därjämte följande.

Vad beträffar militär verksamhet är gällande arbetarskyddslag tillämplig
på allt sådant arbete, som utföres av civila arbetare, i den mån arbetet är
hänförligt till rörelse eller särskilt arbetsföretag i lagens mening. Sålunda
gäller lagen beträffande arbete, som utföres av civila arbetare vid försvars -

Kungl. Maj:tv proposition nr 298. 55

väsendets olika verkstäder och anstalter, såsom aminunitionsfabriker, krutbruk,
gevärsfaktori, tyg-, signal- och flygverkstäder, örlogsvarv, snickeri-,
skrädderi-, skoniakeri- och sadelmakeriverkstäder, bagerier, charkuterier,
köks- och tvättinrättningar, värme- och ångcentraler, förråd, vedgårdar,
sjukhus och marketenterier. Det arbete, som utföres av militär, civilmilitär
och värnpliktig personal vid ifrågavarande verkstäder och anstalter av olika
slag, anses däremot ej inbegripet under lagen. Med hänsyn till att lagens
tillämpning är begränsad till att gälla rörelse och särskilt arbetsföretag faller
ej heller den egentliga militärtjänsten under lagen.

Lagen innehåller vissa inskränkningar i huvudregeln om tillämpningsområdet.
Sålunda undantagas helt arbete, som utföres i arbetsgivarens hem
eller eljest under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren
att vaka över arbetets anordnande, arbete, som utföres av medlem
av arbetsgivarens familj, och arbete, som är att hänföra till skeppstjänst
(1 § andra stycket). Vidare äger lagen beträffande arbete inom jordbruket
tillämpning allenast i vad den åsyftar att förekomma olycksfall vid användande
av maskinella hjälpmedel eller sådana ångpannor, kokare eller andra
kärl under tryck, som genom explosion kunna förorsaka olycksfall (1 §
tredje stycket). Slutligen föreskrives att lagen i fråga om arbete, som avses
i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete in. m., skall gälla allenast i vad den
angår skydd mot annan skada än sådan som orsakas genom inverkan av
röntgenstrålar eller radioaktivt ämne (1 § sista stycket).

Lagens tillämpningsområde kan under vissa förutsättningar utvidgas genom
beslut i administrativ ordning. Enligt 7 § 8 mom. äger nämligen Kungl.
Maj:t, om arbete som icke är underkastat lagen och ej heller är att hänföra
till skeppstjänst i visst fall bedrives under sådana förhållanden, att därmed
sysselsatta personer uppenbarligen utsättas för allvarlig fara för olycksfall,
förordna att lagen, i vad den åsyftar att förekomma olycksfall, i nödig omfattning
skall tillämpas å arbetet. Tillika stadgas, att Kungl. Maj :t äger
meddela de föreskrifter som kunna erfordras, då i sådant fall arbetare icke
användes till arbete för arbetsgivares räkning.

Såsom tidigare nämnts innehåller lagen vissa föreskrifter, som gälla även
utanför det nu angivna tillämpningsområdet, nämligen angående tillverkare,
försäljare och upplåtare av maskiner in. m. För dessa stadganden ävensom
kommitténs förslag till nya bestämmelser av denna art kommer redogörelse
att lämnas i ett senare sammanhang.

Kommitténs förslag.

Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen för de av kommittén
anförda allmänna synpunkterna beträffande eu reform av arbetarskyddslagstiftningen
har kommittén ansett, alt lagens tillämpningsområde i
åtskilliga hänseenden borde utvidgas. Detta bar skett dels genom att huvudregeln
gjorts vidsträcktare än den nuvarande, dels genom att vissa kalego -

5(5

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

rier vilka icke äro att anse som arbetstagare likställts med sådana och dels
genom att vissa av de nuvarande undantagen från huvudregeln inskränkts.

Enligt huvudregeln i förslaget (1 § första stycket) skall lagen vara
tillämplig å varje verksamhet, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares
räkning. De för tillämpningsområdets angivande nu använda uttrycken
»rörelse» och »särskilt arbetsföretag» ha sålunda utbytts mot »verksamhet».
Härigenom kommer den statliga och kommunala förvaltningsverk -samheten, vilken hittills fallit utanför arbetarskyddslagen, att inbegripas
under den föreslagna lagen. Ändringen motiveras med att arbetarskyddslagen
borde bereda möjlighet att avhjälpa missförhållande med avseende å
arbetets sundhet eller säkerhet, oavsett inom vilken verksamhet det förekomme.
Beträffande innebörden av begreppet verksamhet uttalar kommittén,
att därunder inrymdes icke endast varje yrkesmässigt bedriven verksamhet
utan jämväl annat slag av verksamhet eller arbete och detta även
om verksamheten eller arbetet vore av relativt tillfällig natur.

Begreppet arbetstagare har i förslaget samma innebörd som begreppet arbetare
i gällande lag (2 § a). Verksamhet, vari icke finnes någon arbetstagare,
faller enligt huvudregeln utanför lagen. Emellertid föreslår kommittén
den utvidgningen, att lagen skall äga tillämpning å verksamhet,
som två eller flera personer gemensamt bedriva utan
att däri sysselsätta arbetstagare, s. k. kooperativ
verksamhet (1 § g). Till stöd för förslaget anföres att yrkesinspektionen
vid skilda tillfällen påträffat missförhållanden inom verksamhet av
denna art, särskilt beträffande vissa maskiner och ångpannor, och att del
måste anses otillfredsställande att inspektionen i dylika fall icke kunde ingripa.
Samma förhållande kunde visserligen inträffa beträffande verksamhet,
som bedreves av ensam person, men dylik verksamhet hade i regel icke
samma omfattning som den här avsedda kooperativa verksamheten. Vidare
vore i sistnämnda fall varje delägare beroende av meddelägares vilja för
rättelse av missförhållande.

Kommittén har emellertid ansett att lagen icke i sin helhet borde tillämpas
å verksamhet av ifrågavarande art utan endast i den begränsade omfattning
som angives i anvisningarna till 1 § g). Bland de stadganden som
icke skola gälla beträffande sådan verksamhet må nämnas bestämmelserna
om raster, natt- och veckovila, om minderårigas och kvinnors användande i
arbete samt om skyddsombud och säkerhetskommittéer. Kommittén föreslår
vidare att i lagen föreskrives, att delägarna skola fastställa, vem av dem
som skall vara att anse såsom arbetsgivare i lagens mening samt att, om
så ej skett, varje delägare skall vara ansvarig såsom arbetsgivare i förhållande
till den eller de andra.

Om inom en verksamhet, vari arbetstagare sysselsättes och som alltså faller
under lagen, arbete utföres även av annan än arbetstagare, gälla lagens

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

bestämmelser i princip icke beträffande den sistnämndes arbete. Kommittén
föreslår emellertid, att vissa personer, vilka icke äro att hänföra till arbetstagare,
vid lagens tillämpning skola likställas med sådana. Sålunda skall
lagen tillämpas å arbete vid läroanstalt, vilket av elev utför
e s för vinnande av praktisk utbildning (l§g).
Därvid likställas elev med arbetstagare och den som driver anstalten med
arbetsgivare. Som motivering för förslaget anföres, att det ur såväl skyddssom
uppfostringssynpunkt vore av betydelse att dylikt arbete inbegrepes
under arbetarskyddslagen. Kommittén framhåller att bestämmelsen, ehuru
den främst avsåge yrkes-, lärlings- och verkstadsskolor av olika slag, icke
vore inskränkt till dylika skolor utan omfattade varje läroanstalt, vid vilken
elev hade att för sin utbildning utföra praktiskt arbete. Såsom arbete
för vinnande av praktisk utbildning borde även räknas slöjd och husligt
arbete vid sådana skolor som folk-, fortsättnings-, flick- och realskolor,
högre folkskolor, kommunala mellanskolor, allmänna läroverk och seminarier.
Däremot borde laboratoriearbete vid nyssnämnda skolor i allmänhet
icke betraktas som sådant arbete, varå lagen vore tillämplig, enär detsamma
vanligen finge anses ingå såsom ett led i den teoretiska utbildningen. Kommittén
uttalar vidare att de särskilda förhållanden, under vilka arbete av
elever vid läroanstalter i regel bedreves, motiverade en viss begränsning av
lagens tillämplighet å dylikt arbete. I anvisningarna till 1 § g) föreskrives
i enlighet härmed att bestämmelserna om raster, natt- och veckovila, minderårigas
och kvinnors användande i arbete samt om skyddsombud och säkerhetskommittéer
skola gälla för dylikt arbete endast i den mån så föreskrives
av arbetsrådet.

Vidare föreslår kommittén att arbete som utföres av värnpliktig i
viss utsträckning skall falla under arbetarskyddslagen. Dylikt arbete omfattas
icke av huvudregeln, enär värnpliktig icke är att anse som arbetstagare
i förslagets mening. Kommittén framhåller, att det i ganska stor utsträckning
förekomme att värnpliktiga, särskilt icke-vapenföra och vapenfria,
användes till arbete, som bedreves på samma eller liknande sätt som
civilt arbete av motsvarande slag. Enär de värnpliktiga därvid vore utsatta
för samma risker för ohälsa och olycksfall som civila arbetstagare i motsvarande
sysselsättning, borde enligt kommittén dylikt arbete, som utfördes
av värnpliktiga, vara inbegripet under arbetarskyddslagen. Kommittén föreslår
därför alt värnpliktig skall vara att likställa med arbetstagare i den
mån han inom försvarsväsendet utför sådant arbete, som bedrives väsentligen
på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag och som icke är
att hänföra till militär övning, eller användes till civilt arbete utom försvarsväsendet
(2 § a) andra stycket jämfört med 1 § c). Vad som gäller om
värnpliktig skall äga motsvarande tillämpning i fråga om civilförsvarspliklig
(anvisningarna till 2 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kommittén uttalar vidare att personer, intagna på arbetshem,
sinnessjukhus, alkoholist-, fattigvårds-, sinnesslö- eller andra vårdanstalter
eller på straffanstalter, böra likställas med arbetstagare, i den
mån de utföra arbete å anstalten.

De bestämmelser för vilka nu redogjorts reglera yttergränserna för den
föreslagna lagens tillämpningsområde. Detta inskränkes emellertid genom
vissa undantagsbestämmelser. Undantagen äro av betydligt mindre omfattning
än de som upptagits i den nuvarande lagen.

Husligt arbete, som utföres i arbetsgivarens hem, och arbete, som
är att hänföra till skeppstjänst, anses liksom f. n. böra undantagas
från arbetarskyddslagen (1 § a).

Beträffande j ordbruket innebär kommitténs förslag en väsentlig
utvidgning av arbe tar skydd slagens tillämplighet. Med anledning av att i yttranden
över kommitténs preliminära förslag yrkats, att en särskild arbetarskyddslag
måtte upprättas för jordbruket och dess binäringar, uttalar kommittén
att tillräckliga skäl för en sådan speciallagstiftning icke anförts.
Snarare talade starka skäl för att jordbrukets arbetstagare tillförsäkrades
samma skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete som arbetstagarna på andra
arbetsområden, där lagen förutsattes skola gälla utan inskränkning. Som
motiv för en utsträckning av lagens tillämplighet å jordbruket åberopar
kommittén främst behovet av åtgärder för att nedbringa olycksfallens antal.
Kommittén hänvisar till vissa statistiska uppgifter (betänkandet s. 192—
194), enligt vilka större delen av olycksfallsriskerna inom jordbruket f. n.
lölle utanför arbetarskyddslagens tillämpningsområde. Enligt kommitténs
mening borde ett flertal av dessa olycksfallsrisker kunna avlägsnas eller
avsevärt minskas genom åtgärder enligt denna lag. En utsträckt tillämpning
av lagen finge även anses konsekvent ur den synpunkten, att ersättning för
skada till följd av olycksfall i arbete utginge till jordbrukets arbetstagare
utan begränsning med hänsyn till olycksfallsorsaken. Det förebyggande arbetet
borde därför givas en räckvidd, som så långt det vore praktiskt möjligt
motsvarade tillämpningsområdet för olycksfallsförsäkringslagen. Kommittén
ville i detta sammanhang vidare erinra om den strävan efter allmängiltighet
som vore utmärkande för modern arbetarskyddslagstiftning.

Ehuru enligt kommitténs mening något direkt hinder icke torde föreligga
att utan inskränkning tillämpa lagen å arbete inom jordbruket och dess binäringar,
anser kommittén en begränsning av lagens tillämplighet på detta
arbetsområde alltjämt vara motiverad med hänsyn till de speciella förhållanden,
varunder jordbruksarbetet bedreves på grund av bland annat arbetets
beroende av årstid och väderlek samt andra växlande och tillfälliga omständigheter.
Beträffande sådan till jordbruket hörande binäring, vilken bedrives
som självständig verksamhet, anser dock kommittén lagen böra
gälla i sin helhet. Det egentliga jordbruket och osjälvständiga binäringar till

Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

jordbruk föreslås undantagna från vissa av lagens bestämmelser. Dessa inskränkningar
äro mera omfattande beträffande det egentliga jordbruket än
för binäringarna.

I anvisningarna till 1 § b) angives i vad mån lagens särskilda bestämmelser
skola gälla för arbete inom jordbruket och dess osjälvständiga binäringar.
Beträffande det egentliga jordbruket — vartill kommittén hänför
även boskapsskötsel, husdjursavel och skogsbruk, som bedrivas i samband
med brukande av jord — innebär kommitténs förslag i huvudsak, att jordbruket
undantages från bestämmelserna om anmälan av verksamhet, om
arbetslokaler och personalrum, från vissa av stadgandena till förekommande
av ohälsa samt från de rörande minderåriga meddelade föreskrifterna
om minimiålder, arbetsbok, arbetstid, nattvila och periodisk läkarbesiktning
m. in. Därjämte föreskrives, att vad i vissa paragrafer stadgas
skall iakttagas allenast i den utsträckning som med hänsyn till förevarande
omständigheter i varje särskilt fall skäligen kan påfordras. Osjälvständig
binäring skall vara underkastad, förutom de för det egentliga jordbruket
gällande bestämmelserna, även stadgandena om anmälan av verksamhet,
om arbetslokaler och personalrum samt om minderårigs arbetsbok, arbetstid
och nattvila. Byggnadsarbete för jordbruk eller osjälvständig binäring
skall vara likställt med arbete inom osjälvständig binäring.

Arbete inom förs v ars väsendet är f. n. underkastat arbetarskyddslagen
endast i begränsad omfattning. Enligt den av kommittén
föreslagna huvudregeln beträffande lagens tillämpningsområde faller däremot
den militära verksamheten i dess helhet under arbetarskyddslagen.
Kommittén anser emellertid, med hänsyn till de speciella förhållanden varunder
den militära verksamheten utövades, att lagen icke generellt kunde
tillämpas på densamma. Den egentliga militärtjänsten, som väsentligen omfattade
den militära utbildningen och därmed sammanhängande övningar
och arbeten av olika slag, torde sålunda enligt kommitténs mening icke
lämpligen kunna inbegripas under lagen. Kommittén föreslår därför, att lagen
beträffande av försvarsväsendet för militärt ändamål bedriven verksamhet
skall gälla endast i fråga om sådant arbete, som bedrives väsentligen
på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag och som icke är att
hänföra till militär övning (1 § c). Till militär övning bör enligt kommitténs
uppfattning hänföras allt sådant arbete, som kan sägas direkt sammanhänga
med den egentliga militära utbildningen. Vad som föreslagits beträffande
militär verksamhet skall i tillämpliga delar gälla sådan verksamhet,
som utövas av civilförsvaret.

Beträffande arbete, som arbetstagare utför i sitt hem,
innebär kommittéförslaget en betydande inskränkning i det nuvarande undantagets
räckvidd, i det att lagen föreslås skola äga tillämpning å hemindustriellt
arbete (1 § d). Kommittén uttalar utan närmare motivering, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

kommittén ansett att hemindustrielit arbete borde bli föremål för reglering
i arbetarskyddshänseende. Vid prövning av frågan huruvida sådant arbete
borde falla under arbetarskyddslagen eller regleras i särskild lag hade
kommittén funnit det förra alternativet lämpligast.

Rörande spörsmålet, i vilken omfattning lagens bestämmelser böra tillläinpas
å hemindustrielit arbete, anför kommittén följande allmänna synpunkter.

Beträffande frågan om genomförande av arbetarskyddslagens bestämmelser
på förevarande arbetsområde är det givet, att då det hemindustriella
arbetet utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma
arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, arbetsgivaren i allmänhet
ej kan förpliktas att svara för att lagens bestämmelser efterlevas. Det torde
också vara nära nog omöjligt för arbetsgivaren att tillse, att exempelvis bestämmelserna
om minderårigas ålder och arbetstid iakttagas, när de minderåriga
sysselsättas i sina hem. I regel torde arbetsgivaren ej heller anses
ha befogenhet att för arbetstagaren föreskriva, hur han skall anordna arbetet
i sitt hem. Det är också givet, att arbetsgivaren ej kan åläggas att vidtaga
åtgärder beträffande en arbetslokal, som icke tillhör honom. Däremot
torde arbetsgivaren självfallet vara skyldig tillse, att maskiner och redskap,
som han tillhandahåller arbetstagaren för utförande av det hemindustriella
arbetet, äro törsedda med erforderliga skydd och i övrigt erbjuda betryggande
säkerhet mot ohälsa och olycksfall. Det torde även kunna åläggas
arbetsgivaren att för arbetstagare i hemindustrielit arbete meddela de anvisningar,
som av honom skola iakttagas för att förekomma ohälsa eller
olycksfall i arbete. I allmänhet torde det dock ankomma på vederbörande
arbetstagare att vidtaga erforderliga åtgärder till skydd mot ohälsa och
olycksfall i det hemindustriella arhetet samt tillse, att skäliga anspråk på
sundhet och säkerhet i arbetet bliva uppfyllda.

Kommittén framhåller vidare, att tillsynen å lagens efterlevnad inom
hemindustrien huvudsakligen måste bli av rådgivande karaktär och bestå
i meddelande av praktiska råd och anvisningar.

De närmare detaljerna i fråga om lagens tillämpning å hemindustrielit
arbete framgå av anvisningarna till 1 § d).

Kommittéförslaget saknar även motsvarighet till det nuvarande undantaget
för arbete, vilket — utan att vara hänförligt till hemarbete — utföres
under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren
att vaka över arbetets anordnande. Kommittén anför härom följande.

I gällande lags undantagsbestämmelse om arbete, som utföres i arbetarens
hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma
arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, inbegripas icke blott hemindustriellt
arbete utan även vissa andra slag av arbete. Exempel härpå
kunna erhållas från bland annat tillämpningen av allmänna arbetstidslagen,
som innehåller en liknande bestämmelse. Denna har ansetts tillämplig på
bland annat arbete vid s. k. småbrott inom stenindustrien samt arbete, som
utföres av reseinontörer hos en del företag. Då det gäller efterlevnaden av
arbetarskyddslagen och särskilt dess skyddsföreskrifter, torde det icke alltid
behöva förutsättas, att arbetsgivaren skall vaka över hur arbetet anordnas.
I vissa fall torde det nämligen vara tillfyllest, att arbetsgivaren genom

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

föreskrifter meddelar arbetstagaren, vad denne har att iakttaga till förekommande
av ohälsa och olycksfall i arbetet och hur detta skall anordnas.
Med hänsyn till dessa omständigheter och då i undantagsbestämmelsen avsett
annat arbete än hemindustrielit endast i mycket ringa omfattning torde
förekomma, synes enligt kommitténs mening behov ej föreligga att för något
slag av arbete bibehålla bestämmelsen.

Under det att arbete av medlem av arbetsgivarens f am
i 1 j f. n. icke omfattas av arbetarskyddslagen, föreslår kommittén att
lagen i princip skall äga tillämpning å sådant arbete. Förslaget ansluter sig
till de av kommittén anförda allmänna synpunkterna på arbetarskyddslagstiftningens
tillämpningsområde. Kommittén framhåller därjämte, att inspektionsförrättare
f. n. icke kunde påfordra att anvisad skyddsåtgärd vidtoges
beträffande en maskin, därest arbetsgivaren förklarade, att maskinen
komme att användas endast av familjemedlem till honom. Emellertid hade
det i dylika fall ej sällan sedermera konstaterats, att även annan arbetstagare
än familjemedlem använts till arbete vid maskinen utan att den anvisade
skyddsåtgärden dessförinnan vidtagits. Det förtjänade vidare framhållas
att vissa konventioner på arbetarskyddets område icke innehölle undantag
beträffande familjemedlem och att i andra konventioner undantagits
endast rena familjeföretag, dvs. företag vari uteslutande medlemmar av arbetsgivarens
familj sysselsattes.

Kommittén föreslår emellertid vissa undantag och begränsningar i fråga
om lagens tillämpning å arbete av familjemedlem till arbetsgivaren. Lagen
skall sålunda icke gälla i de fall då dylikt arbete utföres i arbetsgivarens
bostad. Detta undantag motiveras med att en tillämpning av arbetarskyddslagen
i dylika fall skulle komma att medföra ett intrång i hemmet. Vidare
undantages arbete av familjemedlem i jordbruk eller osjälvständig binäring
till jordbruk. Som skäl för sistnämnda undantag anför kommittén att
arbetet vid familjeföretag inom jordbruket med binäringar vanligen utfördes
under relativt enkla förhållanden samt att antalet familjeföretag inom
jordbruket vore så stort, att någon regelmässig tillsyn å lagens efterlevnad
vid desamma icke stode att vinna. Beträffande sådant arbete av familjemedlem,
vilket icke omfattas av dessa undantagsregler, föreslår kommittén
att lagen skall gälla endast i den utsträckning, som angives i anvisningarna
till 1 § e). Den föreslagna regleringen på detta område kan i stort
sett sägas innebära att bestämmelserna om anmälan av verksamhet, om
förhandsgranskning av byggnadsförslag, om personalrum och om det lokala
skyddsarbetet icke skola gälla beträffande rena familjeföretag samt att föreskrifterna
om raster, natt- och veckovila, minderåriga (utom 29 §) och
kvinnor icke skola tillämpas å familjemedlem till arbetsgivaren.

Beträffande arbete, som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete
in. m., föreslår kommittén att den nuvarande undantagsbestämmelsen
bibehålies (1 § f).

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

I likhet med vad som nu gäller skall enligt förslaget ändring av lagens
tillämpningsområde undantagsvis kunna ske genom
beslut i administrativ ordning. Enligt 3 § skall sålunda, där
i visst fall arbete, som icke är underkastat lagen och ej heller är att hänföra
till skeppstjänst eller militär övning, bedrives under sådana förhållanden,
att därmed sysselsatta personer utsättas för allvarlig fara för ohälsa
eller olycksfall, arbetsrådet äga föreskriva att lagen, i vad den åsyftar att
förekomma ohälsa eller olycksfall, i erforderlig omfattning skall tillämpas
å arbetet ävensom meddela de föreskrifter som därvid kunna erfordras.
Därjämte stadgas att det skall åligga arbetsrådet att underrätta Kungl.
Maj:t om dylik åtgärd.

Kommitténs förslag i denna del avviker från gällande lag främst därigenom
att befogenheten att meddela sådant beslut överflyttats från Kungl.
Maj :t till arbetsrådet samt att utsträckt tillämpning skall kunna föreskrivas
icke blott i fråga om bestämmelserna till förekommande av olycksfall
utan även beträffande stadgandena till förebyggande av ohälsa. Därjämte
har det i gällande lag före uttrycket »utsättas för allvarlig fara» förekommande
ordet »uppenbarligen» uteslutits, enär detsamma ansetts onödigtvis
begränsa stadgandets tillämpning.

I 4 § i förslaget har upptagits en bestämmelse, vartill motsvarighet saknas
i gällande lag. Enligt detta stadgande äger Kungl. Maj :t, på framställning
av arbetsrådet eller efter dess hörande, i visst fall undantaga verksamhet,
som är underkastad lagen, eller viss del därav från lagens tillämpning.
Dylikt förordnande skall få meddelas endast då synnerliga skäl föreligga
därtill.

I motiveringen till detta stadgande anför kommittén att det med hänsyn
till den föreslagna lagens vidsträckta tillämpningsområde kunde befinnas
nödvändigt att i visst fall undantaga viss verksamhet eller del därav från
lagens tillämpning. Enär undantag förutsattes ifrågakomma allenast i extraordinära
fall, borde befogenhet att meddela sådant tillkomma endast Kungl.
Maj :t. Undantag borde få medgivas endast för visst arbetsställe eller del
därav. Det borde kunna avse antingen lagen i dess helhet eller vissa av lagens
bestämmelser.

Yttrandena.

Av innehållet i yttrandena rörande frågan om lagens tillämpningsområde
må först återgivas några uttalanden av mera allmän innebörd. Länsstyrelsen
i Malmöhus län säger sig icke vara övertygad om nödvändigheten eller
lämpligheten av en utvidgning beträffande tillämpningsområdet av så stor
omfattning som ifrågasatts. Den föreslagna utsträckningen av tillämpningsområdet
måste nämligen betydligt försvåra möjligheten att åstadkomma
erforderlig kontroll av lagens efterlevnad medelst en regelbundet återkommande
inspektion från det allmännas sida även med en mycket kraftig ök -

Klingl. Maj.ts proposition nr 21)8. (i.‘l

ning av arbetsinspektionens personal. Förutom den ökade kostnad, som eu
dylik utvidgning torde kräva, kunde det antagas möta svårigheter att rekrytera
befattningarna med lämpliga personer till nödigt antal. Socialstyrelsen
framhåller, att lagens i princip obegränsade tillämpning på varje arbetsförhållande
nödvändiggjorde ett avsevärt antal undantag, enär eljest
dess genomförande uppenbarligen i många fall skulle möta stora svårigheter
och leda till orimliga krav. Kommittén hade visserligen beaktat detta
förhållande och såväl i själva lagtexten som i anvisningarna föreslagit eu
mångfald inskränkningar och avvikelser. Huruvida dessa lindringar på ett
tillfredsställande sätt motsvarade det praktiska livets förhållanden, syntes
emellertid i en del fall ovisst, och styrelsen ifrågasatte med hänsyn därtill
vissa ändringar i lagens särskilda bestämmelser. Styrelsens tveksamhet i
fråga om utvidgningen av lagens tillämpningsområde vore kanske särskilt
föranledd av den vidsträckta anmälningsskyldighet, som skulle följa därav.
Det kunde ifrågasättas, huruvida icke den bestämmelse, som upptagits i
3 §, vore tillräcklig för att komma till rätta med eventuella missförhållanden
inom åtskilliga områden, där tillämpning av lagens föreskrifter eljest
sällan skulle bli aktuell. Landsorganisationen anför att från synpunkten av
arbetstagarnas skyddsbehov ingen anledning funnes att från regeln om lagens
giltighet för varje verksamhet göra undantag för vissa arbeten eller
arbetsområden, beträffande vilka icke ett arbetarskydd av motsvarande
effektivitet säkerställts genom speciallagstiftning.

Kommitténs förslag att bygga huvudregeln för tillämpningsområdet
på begreppet verksamhet har i yttrandena med enstaka undantag tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Sålunda uttalar socialstyrelsen att utvidgningen
icke komme att få så stor betydelse i praktiken, enär de slag
av verksamhet, som den avsåge, sannolikt till stor del komme att ha endast
föga behov av ingripande, men att den otvivelaktigt kunde anses motiverad
från principiell synpunkt. Landsorganisationen betecknar den föreslagna
huvudregeln såsom eu för modern uppfattning självklar bestämning
av tillämpningsområdet.

Byggnadsstyrelsen ifrågasätter däremot, huruvida det kunde anses tillräckligt
motiverat att göra arbetarskyddslagen tillämplig å statens egentliga
tjänstemannaverksamhet. Inom delta verksamhetsområde skulle lagens bestämmelser
få betydelse endast i vad de avsåge anordnande av tjänstelokaler
samt dessas utförande och utrustning. Såvitt styrelsen kunde finna hade
ej några starkare skäl anförts för ändring av nu rådande förhållanden. För
myndigheternas vidkommande skulle en tillämpning av lagens bestämmelser
medföra avsevärd omgång och icke obetydlig tidsutdräkt vid handhavandet
av frågor om anskaffning av förvaltningslokaler. Enligt styrelsens
mening borde del avsedda syftet med här berörda bestämmelser, nämligen
att bereda tjänstemännen ur hälsosynpunkt lämpliga lokaler, kunna uppnås
även utan den kontroll och granskning från tillsynsmyndigheterna, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

kommitténs förslag ifrågasatte. Styrelsen finge anses besitta stor erfarenhet
i fråga om byggande och anskaffande i övrigt av förvaltningslokaler, och
detta förhållande i förening med de föreskrifter, som redan gällde på förevarande
område, måste anses utgöra en tillräcklig garanti för att berättigade
krav på lokalernas beskaffenhet skulle bli tillgodosedda. Länsstyrelsen
i Malmöhus län anser, att arbetarskyddslagen icke borde äga tillämpning på
statens egentliga tjänstemannaverksamhet. Visserligen borde även för denna
verksamhet bestämmelser av enahanda innehåll vara gällande, men länsstyrelsen
ville ifrågasätta, huruvida icke dessa borde utfärdas i annan form än
som föreslagits. Enklast syntes denna fråga kunna lösas genom att erforderliga
föreskrifter inrycktes i de för statens olika verk utfärdade instruktionerna
och tjänstereglementena. Därest emellertid lagen ansåges böra äga
tillämpning på ifrågavarande verksamhet, syntes det dock knappast rimligt
att giva arbetsrådet så vidsträckta befogenheter i förhållande till andra
statliga myndigheter, som förslaget innebure. Man skulle eljest kunna tänka
sig exempelvis en sådan situation, att ett ämbetsverk beslutat vidtaga viss
åtgärd, men att denna sedermera av arbetsrådet förklarades icke böra
komma till stånd. Det kunde knappast anses riktigt, att dylika konflikter
löstes av någon annan än Kungl. Maj:t.

Frågan om lagens tillämplighet ås. k. kooperativa företag beröres
endast i ett fåtal yttranden. Landsorganisationen och kooperativa förbundets
styrelse ha intet att erinra mot förslaget att dylika företag skola
falla under lagen. Socialstyrelsen finner det tveksamt, huruvida förslaget
komme att visa sig genomförbart i praktiken. Hantverks- och småindustriorganisationen
anser förslaget betänkligt och befarar att dess genomförande
skulle kunna medföra komplikationer, särskilt i fråga om tillämpningen av
ansvarsbestämmelserna. Dessa syntes förutsätta att om den ene av två kompanjoner
drabbades av olycksfall den andre automatiskt skulle i lagens mening
betraktas som arbetsgivare och såsom sådan ensam påläggas ansvar
för uraktlåtenhet, vartill han icke allena vore orsak. Sveriges konditorförening
uttalar, att den föreslagna bestämmelsen att den ene av två kompanjoner
skall betraktas som arbetsgivare för den andre endast skulle bli en
källa till onödiga irritationsmoment.

Kommitténs förslag att lagen skall äga tillämpning å elever vid
vissa läroanstalter tillstyrkes eller lämnas uttryckligen utan erinran
av överstyrelsen för yrkesutbildning, landsorganisationen, tjänstemännens
centralorganisation, Fredrika-Bremer-förbundet, yrkeskvinnors
samarbetsförbund och föreningen SAIA. Landsorganisationen ifrågasätter
emellertid, om tillräckliga skäl funnes för att från lagens tillämpning undantaga
laboratoriearbete vid andra läroanstalter än anstalter för yrkesutbildning,
särskilt som laboratoriearbetet i allmänhet torde vara förenat
med större olycksfallsrisker än det slöjd- och skolköksarbete, som enligt
förslaget skulle inrymmas under lagen, överstyrelsen för yrkesutbildning

Kungl. Mcij:ts proposition nr 298.

förutsätter, att arbetsrådet icke utan att samråda med överstyrelsen komme
att föreskriva tillämpning inom yrkesskolväsendet av exempelvis bestämmelserna
om minderåriga. Vissa stadganden syntes nämligen icke lämpligen
kunna tillämpas på detta område.

I ett flertal yttranden yrkas emellertid att lagen göres tillämplig å elever
i mera begränsad utsträckning än kommittén föreslagit. Längst går härvid
länsstyrelsen i Malmöhus län, som anser att lagen borde äga tillämpning endast
å skolor, vilka meddelade industriell eller hantverksmässig undervisning
och vari funnes anordningar av ungefärligen samma slag som i industri-
och hantverkslokaler. Skolöverstyrelsen finner starka skäl föreligga
för tvivel om lämpligheten och nödvändigheten av att lägga läroanstalter
under överstyrelsens inseende under arbetarskydd slagens tillämpningsområde.
Sålunda skulle lagens bestämmelser om granskning av byggnadsärenden
innebära en för skoladministrationen mycket tyngande och onödig dubbelkontroll.
Vidare utgjorde den numera starkt utbyggda och effektiviserade
skolhygieniska verksamheten en god garanti för att sundhetsförhållandena
i skolorna stode under tillfredsställande övervakning. Skolmyndigheterna
borde emellertid uppmärksamt följa arbetarskyddslagstiftningens
tillämpning och äga rätt att vid behov fritt samarbeta med tillsynsorganen.
Liknande synpunkter anföras av Stockholms folkskoledireklion
och städernas folkskolinspektörsförbund, vilka föreslå att lagens tillämpning
inskränkes till läroanstalter för direkt yrkesutbildning. Landstingsförbundet
uttalar, att tillräckliga skäl knappast syntes föreligga för att
under lagen inbegripa lantmanna- och lanthushållsskolor, husmodersskolor,
sömnads- och vävskolor o. d. Dessa skolor stode under kontroll av
statlig myndighet, och det torde böra åligga denna att i samråd med yrkesinspektionen
meddela eventuellt erforderliga skyddsanvisningar. I varje fall
borde icke stadgandena om arbetsbok, läkarbesiktning och lokalt skyddsarbete
gälla i förevarande fall. Kooperativa förbundets styrelse anser det
böra klart angivas, vilka arbeten och vilka slags läroanstalter som skola
falla under lagen.

Mot kommitténs förslag att värnpliktig i viss utsträckning skall
likställas med arbetstagare har icke någon principiell erinran framställts i
yttrandena.

köislaget alt likställa på vårdanstalt intagna personer
med arbetstagare har föranlett uttalande endast från landstingsförbundet.
som finner detsamma väcka stor tveksamhet. Huvudändamålet med anstaltsvistelsen
vore erhållande av vård. Arbetsmomentet bleve i flertalet fall
av underordnad betydelse och hade närmast karaktären av arbetsterapi. Att
ifrågasätta en övervakning från yrkesinspektionens sida av denna verksamhet
syntes knappast påkallat eller ens lämpligt.

De föreslagna undantagen beträffande husligt arbete och
5 Rihang till riksdagens protokoll 194-8. 1 samt. Nr 298.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

skeppstjänst ha allmänt lämnats utan erinran. Svenska sjöfolksförbundet
anser emellertid sistnämnda undantag böra inskränkas till sådant
arbete som ombordanställd utför ombord på fartyget. Landsorganisationen
förutsätter, att detta spörsmål komrne att beaktas i samband med kommitténs
behandling av frågan om arbetarskyddet ombord på fartyg.

Ett flertal remissinstanser ha yrkat att en särskild arbetarskyddslag
måtte upprättas för jordbruket och skogsbruket. Redogörelse
för vad som i denna del anföres har lämnats i det föregående.

Kommitténs åsikt att lagens tillämplighet å jordbruket bör vidgas, delas
av alla som yttrat sig i frågan utom länsstyrelsen i Malmöhus län, vilken
ifrågasätter huruvida något påtagligt behov av den föreslagna utvidgningen
kunde anses föreligga. Jordbruket och dess binäringar bedreves i allmänhet
under sådana förhållanden att de ej skäligen borde i förevarande hänseende
jämställas med andra arbetsgrenar som lagen omfattade. Även om
föreskrifterna komme att tillämpas på ett smidigt sätt, torde dock följden
bli, att ifrågavarande arbetsplatser ställdes under en inspektion, som
komme att verka betungande för såväl näringsutövarna som tillsynsorganen.
Därest utvidgningen likväl ansåges böra genomföras, syntes i varje fall
skäl föreligga att överarbeta föreskrifterna i ändamål att göra dem mera
avpassade för ifrågavarande verksamhet, vilket torde kunna ske utan att
en särskild arbetarskyddslag utarbetades för jordbruket och dess binäringar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, om jordbruket med
binäringar utan väsentliga olägenheter kunde underkastas arbetarskyddslagens
föreskrifter i så stor omfattning som föreslagits.

Lantbruksstyrelsen, lantbruksförbundet och lantarbetsgivareföreningen
— vilka såsom nämnts önska en särskild arbetarskyddslag för jordbruket
med binäringar — uttala som sin mening att jordbrukets arbetstagare i möjligaste
mån i arbetarskyddshänseende borde likställas med arbetstagare
inom andra områden, men framhålla samtidigt vikten av att de särskilda
förhållanden, varunder jordbruksarbetet bedreves, noga beaktades. Mot
kommittéförslagets sakliga innehåll i vad angår jordbruket med binäringar
ha dessa organisationer framställt erinringar endast i några mindre detaljfrågor.

Från några håll har gjorts gällande, att lagens bestämmelser borde erhålla
tillämplighet å jordbruket i större utsträckning än kommittén föreslagit.
Sålunda anser svenska lantarbetareförbundet, att lagen i sin helhet
borde göras tillämplig på jordbruket. Landsorganisationen anför, att det
torde vara ogörligt att förebringa några från arbetarskyddssynpunkt hållbara
skäl för att i fråga om jordbrukets arbetare giva lagen en snävare räckvidd
än som föreslagits för andra arbetstagare. Att arbetets natur och lokala
förhållanden kunde betinga vissa modifikationer i tillämpningen vore in -

(57

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

genting för detta arbetsområde speciellt utmärkande och förutsåges för övrigt
redan i avseende å de bestämmelser, som enligt förslaget skulle gälla.
Landsorganisationen anslöte sig sålunda i princip till den av lantarbetareförbundet
uttalade meningen att bärande skäl saknades för en särbehandling
av jordbruksarbetet. Den starkt ökade olycksfallsfrekvensen bekräftade
behovet av en effektivare reglering och tillsyn av arbetarskyddet på detta
område. En sådan effektivisering borde också ligga i jordbrukarnas intresse.
Jordbrukets arbetskraftsförsörjning kunde nämligen icke i längden säkerställas,
om man på jordbrukarhåll hölle fast vid föreställningen om nödvändigheten
av en snävare behandling av jordbrukets arbetskraft i skyddsrättsligt
hänseende än som gällde för andra arbetstagare. Ej heller syntes
ekonomiska skäl kunna åberopas till stöd för eu dylik särbehandling, enär
det i varje fall icke numera kunde sägas föreligga starkare skäl att för jordbrukets
del beakta denna synpunkt än som kunde anföras för motsvarande
hänsyn till andra näringar, helst som varken olycksfallsskydd eller arbetshygieniska
anordningar inom jordbruket vore lika kostnadskrävande som
exempelvis inom industriella verksamheter. I konsekvens med sin nu angivna
uppfattning borde organisationen avstyrka förslaget även i vad detta
avsåge undantag för det egentliga jordbruksarbetet. Organisationen avstode
likväl därifrån, enär utsikterna att vinna gehör för krav på en över hela
området genomförd likställighet finge bedömas som skäligen ringa. Därtill
komme att förslaget innebure en icke oväsentlig utvidgning av lagens tilllämpning
även för det egentliga jordbruket.

Det må i detta sammanhang nämnas, att landsorganisationen vid behandlingen
av vissa av lagförslagets särskilda stadganden, som enligt kommitténs
förslag icke skola gälla för jordbruket, framställer yrkande om att bestämmelsen
göres tillämplig även å det egentliga jordbruket. Sålunda föreslås
bl. a. att skyldighet att anmäla verksamhet stadgas för vissa större
jordbruk samt att bestämmelserna om personalrum och om minderårigs
arbetstid och nattvila skola gälla även beträffande det egentliga jordbruket.

Landsorganisationen framhåller vidare, att kommittén icke anfört någon
motivering för den olika behandlingen av självständig och osjälvständig binäring
till jordbruk. En sådan kunde knappast heller förebringas. För varje
undantag från lagens tillämpning måste tvingande skäl kunna åberopas och
som sådana kunde godkännas endast tillämpningshinder som berodde på arbetets
beskaffenhet. I detta hänseende funnes ingen skillnad mellan självständigt
och osjälvständigt bedrivna näringar. Enligt organisationens mening
borde varje vid sidan av egentligt jordbruk bedriven verksamhet av
beskaffenhet och omfattning att kunna betraktas som en binäring i allo inrymmas
under lagen. I samband med brukande av jord bedrivet skogsbruk
borde icke hänföras till jordbruk utom i vad anginge husbehovsavverkning.
I övrigt borde sådant skogsbruk betraktas som en binäring och följaktligen,

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

enligt vad organisationen föreslagit beträffande binäringar, i allo vara underkastat
arbetarskyddslagen.

Domänstyrelsen ifrågasätter med hänsyn till att en avsevärd del av landets
skogsbruk bedreves i samband med jordbruk, huruvida icke lagen i allo
borde äga tillämpning även å sådant skogsbruk. Kommittéförslaget skulle
kunna föranleda exempelvis att vid avverkningsarbeten, som utfördes under
samma förhållanden på ömse sidor om en rågång, lagen skulle tillämpas
på den ena sidan för skogsbruk som självständig näringsgren och på
den andra sidan för skogsbruk i samband med jordbruk. Skogs- och (lottning
snrbetareförbundet anför enahanda synpunkter.

Skogsstyrelsen anför att den för skogsbruket föreslagna kategoriklyvningen
icke syntes lyckad. Den skulle exempelvis medföra att helt olika
bestämmelser kunde komma att gälla vid skogsavverkningar på olika sidor
om en rågång eller till och med på samma skog — om en avverkningspost
sålts på rot — endast därför att arbetsgivaren i ena fallet samtidigt vore
brukare av jord. Den senare skulle sålunda bl. a. kunna utan inskränkning
anställa minderåriga även i tungt skogsarbete. Den intima växelverkan, som
på kombinerade brukningsenlieter rådde med avseende på personalens användning
i jordbruks- resp. skogsarbete, gjorde det emellertid varken möjligt
eller lämpligt att för allt skogsarbete tillämpa samma lagbestämmelser,
åtminstone så länge det egentliga jordbruksarbetet intoge en särställning
inom arbetarskyddslagstiftningen. När samma arbetare omväxlande arbetade
i jordbruket och i skogen, vore det självfallet svårt att följa skilda regler
rörande arbetarskyddet, särskilt i fråga om användandet av minderåriga.
En lämpligare lösning av frågan vore enligt styrelsens mening, att sådant
skogsarbete på kombinerade brukningsenheter, vid vilket i jordbruket mera
stadigvarande sysselsatta personer utnyttjades, inräknades under vad kommittén
kallat jordbrukets binäringar. I de fall då skogsbruket hade ovanligt
stor omfattning i jämförelse med jordbruket skulle det räknas som självständig
binäring, medan skogsbruket i det stora flertalet fall skulle anses
som osjälvständig binäring. Vid skogsarbete, som utfördes av för ändamålet
— fast eller mera tillfälligt — anställda arbetstagare, torde däremot icke
finnas skäl att medgiva några speciella undantag från lagens bestämmelser
därför att skogsbruket dreves i samband med jordbruk. Även den sålunda
föreslagna gränsdragningen kunde givetvis i vissa fall komma att medföra
mindre lyckliga verkningar. Om exempelvis på en awerkningstrakt sysselsattes
såväl på gården anställda jordbruksarbetare som särskilt anställda
skogsarbetare, skulle delvis skilda bestämmelser gälla för dessa kategorier.
Sådana inadvertenser kunde icke undgås, därest jordbruksarbetet skulle bibehålla
sin särställning i skyddslagstiftningen. Den av styrelsen föreslagna
regeln skulle emellertid troligen medföra mindre olägenheter än kommittéförslaget.

Kungl. Maj:Is proposition nr 298.

Skogs- och flottledsinspektören anser, att skogsbruk i samband med jordbruk
borde behandlas som binäring till jordbruk.

En ledamot av arbetsrådet (herr Rune) finner det ur lagteknisk och
framför allt ur praktisk synpunkt föga lyckligt att giva olika bestämmelser
för det egentliga jordbruket och dess osjälvständiga binäringar. Gränsdragningen
mellan dessa verksamheter kunde nämligen ofta vara mycket vansklig.
Med hänsyn därtill syntes det vara mest rationellt att låta samma bestämmelser
gälla för det egentliga jordbruket och för osjälvständiga binäringar.

Beträffande det föreslagna undantaget i fråga om visst arbete inom
försvarsväsendet uttalar landsorganisationen, att bestämmelsen
syntes oklar på grund av det uppställda villkoret att arbetet skall väsentligen
bedrivas på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag. Undantaget
borde, utan att det därigenom inskränktes, kunna angivas omfatta
arbete som vore att hänföra till militär övning. Försvarets civilförvaltning
finner det uppenbart, att arbetarskyddslagen icke kunde tillämpas på militär
verksamhet under beredskaps- eller motsvarande förhållanden. Civilförsvarsstyrelsen
förutsätter att i händelse av beredskap eller krig undantag
från lagens tillämpning eller från tillämpningen av vissa av lagens bestämmelser
jämlikt 4 § i förslaget komme att meddelas beträffande viss av
civilförsvaret utövad verksamhet.

Kommitténs förslag atthemindustriellt arbete skall falla under
arbetarskyddslagen tillstyrkes uttryckligen av landsorganisationen. I
motsats till kommittén anser emellertid organisationen att även bestämmelserna
om minderårigs minimiålder, arbetstid och nattvila borde äga tillämpning
å dylikt arbete. Organisationen framhåller att dessa föreskrifter, även
om rättsliga sanktioner för deras efterlevnad endast undantagsvis skulle
kunna komma i fråga, syntes kunna utöva en moralbildande funktion. Även
yttrandena från kooperativa förbundets styrelse, yrkeskvinnors samarbetsförbund
och föreningen SAIA gå i tillstyrkande riktning, men de två förstnämnda
organisationerna betona samtidigt önskvärdheten av att man i tilllämpningen
ginge fram med god urskillning och med hänsyn tagen till de
särskilda förhållanden, varunder arbetet bedreves.

Övriga som yttrat sig i denna fråga ställa sig tveksamma till förslaget eller
avstyrka detsamma. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, att efterlevnaden av skyddsföreskrifterna torde bli svår att kontrollera
även med den starkt begränsade tillämplighet som förslaget innebure. Länsstyrelsen
i Malmöhus län anför följande.

Mot en utsträckning av lagens tillämpningsområde till hemindustriellt
arbete ha framförts åtskilliga invändningar, varvid åberopats bl. a. att svårigheter
att utöva tillsyn å lagens efterlevnad skulle uppstå, att intrång i
den personliga friheten i hemmet komme att ske samt att iakttagandet av

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 21)8.

lagens bestämmelser endast i begränsad utsträckning kunde åläggas arbetsgivare.
Dessa invändningar äro enligt länsstyrelsens mening i viss mån berättigade.
Med hänsyn härtill samt då utredningen enligt länsstyrelsens
mening icke visat, att verkligt behov föreligger av tillsyn å hemindustrieli
verksamhet, finner länsstyrelsen det tveksamt, om den föreslagna utvidgningen
härutinnan bör komma till stånd. Inom förevarande område torde
lagstiftningens syfte bättre eller åtminstone smidigare kunna ernås genom
propaganda och effektivisering av hälsovårdsstadgans bestämmelser.

Kommerskollegium ifrågasätter, om icke en övervakning av hemindustriellt
arbete i den utsträckning som föreslagits redan ur principiella synpunkter
kunde väcka betänksamhet.

Riksförsäkringsanstalten hemställer, att det hemindustriella arbetet lämnas
utanför arbetarskyddslagen. Anstalten framhåller, att denna lag reglerade
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Kommittén hade
emellertid här lämnat detta område och föreskrivit att det skulle ankomma
på arbetstagaren att tillse att bestämmelserna till förekommande av ohälsa
och olycksfall i skälig utsträckning efterlevdes. Att på detta sätt inom lagens
ram införa en reglering av ett arbetsområde, som principiellt fölle
utanför lagens tillämpningsområde i övrigt, torde varken ur praktiska eller
lagtekniska synpunkter kunna anses tillrådligt. Goda skäl kunde säkerligen
anföras för att söka ernå förbättrade arbetsförhållanden vid hemindustrielit
arbete, men om ett samhällsingripande befunnes erforderligt, borde det enligt
anstaltens mening ske genom särskild lagstiftning.

Yrkesinspektören i sjunde distriktet anför, att antalet hemindustriella
arbetsställen inom distriktet sannolikt torde överstiga 6 000. Arbetet torde
så gott som undantagslöst bedrivas i arbetstagarens bostad. Behovet av tillsyn
över denna verksamhet vore ringa eller intet och svarade i varje fall
icke på långt när mot de kostnader, som i händelse av lagens tillämpning
på dessa arbetsställen skulle komma att åsamkas statsverket för tillsynen
å desamma. Om icke lagens tillämpning på hemindustri kunde helt slopas,
borde lagen åtminstone icke avse hemindustrielit arbete, som vore förlagt
till arbetstagarens bostad.

Hantverks- och smäindustriorganisationen säger sig icke kunna biträda
kommitténs förslag att utsträcka lagens tillämpning till hemindustriellt arbete.
Självfallet borde arbetsgivaren vara skyldig tillse, att maskiner och
redskap som han tillhandahölle arbetstagare vore försedda med erforderliga
skydd och i övrigt erbjöde betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall,
men därutöver syntes lagen icke böra göras tillämplig å hemindustriellt
arbete, enär möjligheterna att kontrollera förhållandena inom arbetarens
hem vore begränsade. Lagen borde vara tillämplig endast på sådana arbetsställen,
där arbetsgivaren vore i tillfälle att utöva verklig tillsyn över arbetet.

Fredrika-Bremer-förbundet anför att om lagens utsträckning till hemindustriellt
arbete skulle bli av någon betydelse, det skulle erfordras att till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)S.

synsmyndigheterna sökte i arbetstagarnas hem framtvinga en verklig efterlevnad
av lagens skyddsföreskrifter. Detta skulle emellertid innebära en så
stor inskränkning i den personliga friheten, att förbundet bestämt avstyrkte
förslaget att lagen skulle gälla beträffande hemindustriellt arbete.

Skånes handelskammare anser förslaget innebära ett åsidosättande av
hemmens integritet, något som handelskammaren funne principiellt förkastligt.
Vidare skulle tillsynen å det hemindustriella arbetet komma att
fordra en orimligt stor administrativ apparat. Handelskammaren vore med
hänsyn därtill icke övertygad om lämpligheten av kommitténs förslag i
denna del.

Kommitténs förslag beträffande arbete av familjemedlem till
arbetsgivaren tillstyrkes uttryckligen av kooperativa förbundets styrelse,
yrkeskvinnors samarbetsförbund och föreningen SAIA.

Landsorganisationen vill däremot ytterligare utsträcka lagens tillämplighet
å familjemedlemmar. Enligt organisationens mening saknades skäl att
stadga någon särbehandling av familjemedlemmar. Lagen borde därför givas
total tillämpning på såväl blandade som rena familjeföretag. Till stöd
för sitt förslag att arbete av familjemedlem, vilket vore förlagt till arbetsgivarens
bostad, helt skulle undantagas från arbetarskyddslagen hade kommittén
allenast anfört, att en tillämpning av lagen i dessa fall skulle medföra
intrång i hemmet. Intrånget skulle tydligen bestå i den inspektion som
någon gång kunde ifrågakomma. Att denna säkerligen lika sporadiska som
kortvariga förrättning skulle mera allvarligt äventyra hemfriden vore föga
antagligt. Undantaget vore från arbetarskyddssynpunkt oegentligt och ej
heller påkallat av något annat legitimt skäl. Såsom grund för det av kommittén
föreslagna totala undantaget för familjemedlem, som sysselsattes i
jordbruk eller osjälvständig binäring till jordbruk, hade anförts att jordbruksarbete
bedrivet av familjemedlemmar ansetts vara av enklare beskaffenhet
än samma arbete utfört av lejd arbetskraft ■— en tydligen ogrundad
åsikt. Däremot vore kommitténs omdöme att med hänsyn till det stora antalet
familjeföretag inom jordbruket någon regelmässig tillsyn å lagens
efterlevnad icke stode att vinna riktigt, dock blott om det preciserades att
gälla med hänsyn till nuvarande inspektionssystem och inspektionspraxis.
Med arbetsinspektionens ökade personalresurser komme det anförda skälet
för ett undantag — om det över huvud kunde godkännas som skäl —
att försvagas. Länsstyrelsen i Västmanlands län finner ej tillräckliga skäl
föreligga att undantaga familjeföretag inom jordbruket. Åtskilliga sådana
företag dreve mycket intensifierade jordbruk med stora maskinparker.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, huruvida lagen borde omfatta
rena familjeföretag.

Hantverks- och småindustriorganisationen anser det omotiverat att utsträcka
lagen att omfatta även familjemedlemmar och föreslår att det nu
gällande undantaget för familjemedlemmar bibehålies.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

I några yttranden yrkas undantag för vissa slag av verksamhet, som enligt
kommitténs förslag skulle falla under arbetarskyddslagen. Sålunda föreslår
luft fartsstyrelsen att den civila luftfarten undantages. Styrelsen
anför, att luftfarten liksom skeppstjänsten bedreves under så speciella förhållanden
att de föreslagna allmänna skyddsreglerna endast i mycket begränsad
omfattning torde kunna tillämpas. Därtill komme, att luftfarten till
stor del vore föremål för internationell reglering. Huvuddelen av de speciella
skyddsföreskrifter som erfordrades utfärdades av styrelsen i egenskap
av luftfartsmyndighet. Bestämmelsernas efterlevnad övervakades
främst av luftfartsinspektionen och trafikavdelningen. I sin kontrollerande
verksamhet hade dessa organ att beakta icke blott trafikanternas säkerhet
utan i lika hög grad de anställdas trygghet mot ohälsa och olyckshändelser.
På grund av de speciella tekniska och andra erfarenheter samt den kännedom
om internationella föreskrifter som erfordrades för utfärdandet av
skyddsregler på detta område vore det nödvändigt att nuvarande ordning
med styrelsen som reglerande och inspekterande myndighet bibehölles beträffande
alla med drifttjänsten inom luftfarten sammanhängande förhållanden.
Att den civila luftfarten undantoges från arbetarskyddslagen uteslöte
icke att styrelsen, i den mån tekniska möjligheter därtill funnes och
internationella regler icke lade hinder i vägen, vid utövandet av nämnda
funktioner i görligaste mån beaktade de principer som uppställts i den föreslagna
lagen.

Svenska arbetsgivareföreningen, södra Sveriges stuvareförbund, Norrlands
stuvar ef örbund och Skånes handelskammare ifrågasätta under åberopande
av stuverifackets egenartade arbetsförhållanden, om icke stuveriverksam
heten kunde utbrytas ur arbetarskyddslagen och i
stället göras till föremål för behandling i samband med frågan om arbetarskyddet
ombord på fartyg.

Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund
hävda, att arbetarskyddslagen ej borde gälla beträffande fastighetsskötsel,
enär arbetsgivaren därvid ej hade möjlighet att vaka
över arbetets anordnande.

Mot det sakliga innehållet i bestämmelserna om ändring av lagens
tillämpningsområde genom beslut i administrativ
ordning har erinran framställts endast av kooperativa förbundets styrelse,
som anser att befogenhet att utsträcka lagens tillämpning icke borde
tillkomma arbetsrådet utan allenast Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Departementschefen.

Den gällande arbetarskyddslagen har ett vidsträckt tillämpningsområde.
Den omfattar med några mindre betydande undantag hela näringslivet
samt i stor utsträckning även statens och kommunernas verksamhet, dock
icke den egentliga förvaltningstjänsten. För jordbruket gäller emellertid
lagen endast i vad den avser att förebygga olycksfall vid användande av
maskiner, ångpannor o. d.

Arbetarskyddskommittén har, med utgångspunkt från att arbetarskyddslagstiftningen
i princip bör vara allmängiltig, föreslagit vissa utvidgningar
av lagstiftningens nuvarande tillämpningsområde. Enligt huvudregeln i
kommittéförslaget skall lagen äga tillämpning å varje verksamhet, vari arbetstagare
användes till arbete för arbetsgivares räkning. De i gällande lag
använda uttrycken »rörelse» och »särskilt arbetsföretag» ha sålunda utbytts
mot »verksamhet». Den föreslagna avfattningen skulle medföra främst den
utvidgningen av lagens tillämpningsområde, att lagen skulle komma att
omfatta jämväl den statliga och kommunala förvaltningsverksamheten.
Med hänsyn till kommitténs uttalanden om innebörden av begreppet verksamhet
vill det dessutom synas, som om avsikten varit att tillfälliga arbeten
skulle inbegripas under lagen i större utsträckning än hittills.

Den av kommittén föreslagna huvudregeln är densamma som upptogs i
det förslag till arbetarskyddslag, vilket remitterades till lagrådet år 1911.
Vid sin granskning av förslaget anmärkte lagrådet, att tillämpningsområdet
utsträckts längre än behovet föranledde, vilket särskilt visade sig i fråga
om sådan statens verksamhet, som utövades för uppfyllandet av statens
ändamål, dvs. den egentliga tjänstemannaverksamheten. Lagrådet framhöll
bl. a. att vid denna verksamhet i regel icke torde förekomma missförhållanden
av den art förslaget avsåge samt att i allt fall behovet av skydd
till förekommande av tänkbara sådana missförhållanden, t. ex. ohälsa i
följd av arbetslokalers osundhet, uppenbarligen borde tillgodoses i helt
andra former än genom kontrollföreskrifter i en författning av allmän civillags
natur. Vidare ansåg lagrådet att det sagda i huvudsak ägde motsvarande
tillämpning å kommunal verksamhet. Lagrådet föreslog med anledning
härav att tillämpningsområdet skulle anknytas till begreppen rörelse
och särskilt arbetsföretag. I enlighet med lagrådets förslag fick stadgandet
i 1912 års proposition den lydelse som ännu gäller. Vid propositionens avlåtande
uttalade föredragande departementschefen att den av lagrådet förordade
inskränkningen å ena sidan i huvudsak allenast medförde ett uteslutande
av sådana slag av verksamhet, för vilka lagen ej kunde få någon
större praktisk betydelse, men å andra sidan vore ägnad att undanröja åtskilliga,
i viss mån berättigade invändningar och betänkligheter. För min
del finner jag att lagrådets erinringar i allt väsentligt fortfarande äga giltighet.
Lagens bestämmelser skulle, såsom byggnadsstyrelsen framhållit, i

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

fråga om förvaltningsverksamheten få betydelse huvudsakligen såvitt de
anginge anordnande av tjänstelokaler samt dessas beskaffenhet och utrustning.
Av skäl, som jag skall närmare utveckla i ett senare sammanhang,
anser jag i motsats till kommittén att frågan om arbetslokalers beskaffenhet
i huvudsak bör regleras icke i arbetarskyddslagen utan i byggnadsförfattningarna.
Om lagen skulle gälla den statliga förvaltningsverksamheten,
måste man vidare enligt min mening i allt fall undantaga sådan verksamhet
från lagens bestämmelser om förelägganden och förbud, en omständighet
som ytterligare skulle minska den praktiska betydelsen av lagens tilllämplighet
å nämnda verksamhet. Den inspektion över förvaltningsverksamheten
som ur arbetarskyddssynpunkt kan anses erforderlig torde
kunna ordnas utan att lagen göres tillämplig å sådan verksamhet. Av nu
anförda skäl anser jag, att den statliga och kommunala egentliga tjänstemannaverksamheten
fortfarande bör lämnas utanför arbetarskyddslagen.
Jag förutsätter därvid alt såväl statliga som kommunala förvaltningsmyndigheter
skola låta sig angeläget vara att samråda med tillsynsorganen, så
snart behov därav kan anses föreligga.

Enligt den av kommittén avsedda tolkningen av begreppet verksamhet
skulle lagen åtminstone i viss utsträckning tillämpas å tillfälligt arbete,
även då detta icke inginge i rörelse eller vore av sådan beskaffenhet, att
det kunde betecknas som särskilt arbetsföretag. I anslutning härtill vill jag
framhålla, att det år 1911 till lagrådet remitterade förslaget — vilket såsom
nämnts byggde på begreppet verksamhet — innehöll ett stadgande,
enligt vilket från lagens tillämpning skulle undantagas arbete av tillfällig
beskaffenhet, vilket icke utfördes i någon av arbetsgivaren såsom näring
eller eljest på yrkesmässigt sätt utövad verksamhet. För min del kan jag
ej finna att den av kommittén föreslagna utvidgningen skulle kunna få
någon nämnvärd betydelse ur arbetarskyddssynpunkt; däremot skulle en
tillämpning av lagens bestämmelser å tillfälliga arbeten, särskilt föreskrifterna
rörande minderåriga, ej sällan komma att framstå som opåkallad och
direkt obillig.

Med hänsyn till vad som nu anförts och då det ej heller i övrigt synes
föreligga något behov av att ändra den nuvarande huvudregeln angående
lagens tillämpningsområde vill jag förorda att densamma bibehålies. Lagen
bör sålunda i princip äga tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke,
vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning, ävensom å
hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt
arbetsföretag, vari arbetstagare användes på sådant sätt.

Enligt den nu återgivna huvudregeln faller verksamhet, vari icke finnes
någon arbetstagare, utanför lagen. Kommittén har föreslagit den utvidgningen
av tillämpningsområdet, att lagen skall gälla beträffande dylik
verksamhet, såframt den drives gemensamt av två eller flera personer, s. k.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

kooperativ verksamhet. F. n. förutsattes för ingripande mot
missförhållande inom verksamhet av detta slag ett förordnande av Kungl.
Maj :t i det särskilda fallet med stöd av 7 § 3 mom. arbetarskyddslagen.
För min del tillstyrker jag kommitténs förslag i denna del, vilket i yttrandena
med något enstaka undantag lämnats utan erinran. Däremot vill jag i
likhet med några remissinstanser ifrågasätta lämpligheten av kommitténs
förslag att delägarna i verksamheten hland sig skulle utse en som skulle
betraktas såsom arbetsgivare samt att, om så ej skett, varje delägare skulle
vara ansvarig, som om han vore arbetsgivare i förhållande till den eller de
andra. Om man skall kunna lägga hela ansvaret på en av delägarna, måste
denne få rätt att ensam vidtaga skyddsåtgärder på samtliga delägares
bekostnad. Av flera skäl torde emellertid eu sådan regel icke vara lämplig,
bl. a. synes den strida mot de principer på vilka lagstiftningen om enkla
bolag vilar. Vissa enkla bolag äro redan f. n. underkastade arbetarskyddslagen,
nämligen sådana, vari någon arbetstagare sysselsättes. I dylikt fall
lärer arbetsgivaransvaret åvila samtliga delägare. Även då verksamheten
drives utan biträde av arbetstagare synes den regeln böra gälla, att delägarna
kollektivt anses som arbetsgivare. Härav uppstår visserligen den ur
teoretisk synpunkt egendomliga konsekvensen att delägare som utför arbete
på samma gång betraktas såsom arbetsgivare och arbetstagare, men några
praktiska olägenheter torde denna konstruktion icke medföra. I likhet med
kommittén finner jag erforderligt, att sådan verksamhet, varom här är
fråga, undantages från vissa av lagens bestämmelser. Beträtfande undantagens
omfattning är jag i sak ense med kommittén bortsett från att enligt
min mening bestämmelserna i 26 § i departementsförslaget, vilka möjliggöra
inskridande mot missförhållanden i fråga om minderårigs arbete,
böra äga tillämpning i förevarande fall.

Kommittéförslaget innebär även i andra avseenden att avsteg skall göras
från principen att ett förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare
måste föreligga för att lagen skall vara tillämplig. Enligt förslaget skola
nämligen vissa personer, som icke äro arbetstagare, likställas med sådana.
Sålunda skall lagen äga tillämpning å arbete vid läroanstalt, vilket elev
utför för vinnande av praktisk utbildning. I yttrandena har icke någon
principiell invändning gjorts mot att lagen utsträckes till elever. Däremot
råda delade meningar om hur långt man därvid bör gå. För min del anser
jag kommitténs förslag vara onödigt vidsträckt. De flesta läroanstalterna
äro redan nu underkastade inspektion, som visserligen främst avser själva
undervisningen men även omfattar exempelvis de hygieniska förhallandena.
Något verkligt behov av att arhetarskyddslagen göres tillämplig å elever
synes knappast föreligga annat än beträffande arbete, som är förenat med
fara av den art att anlitande av yrkesinspektionens speciella sakkunskap
kan anses påkallad. En begränsning till för yrkesutbildning avsedda skolor

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

synes därför motiverad. Tillräckliga skäl synas icke heller föreligga att
utsträcka lagen till att omfatta exempelvis arbete i handelsskolor eller hushållsgöromål
eller kvinnlig slöjd eller enklare träslöjd. Däremot kan jag
icke utan vidare förorda att, såsom yrkats i några yttranden, alla läroanstalter
under skolöverstyrelsens tillsyn undantagas från arbetarskyddslagen.
Då det måste anses önskvärt att det närmare utredes, vilka läroanstalter
och vilka arbeten som i enlighet med vad nu anförts böra omfattas
av lagen, torde Kungl. Maj :t böra erhålla bemyndigande att meddela
närmare föreskrifter om lagens tillämplighet å läroanstalter. Dessa
föreskrifter torde — i likhet med vad som skett vid angivandet av tillämpningsområdet
för 1916 års olycksfallsförsäkringslag å elever — böra få formen
av en förteckning över anstalterna i fråga.

Vad angår frågan om undantag för arbete av elever från vissa av lagens
bestämmelser anser jag det varken behövligt eller lämpligt att, såsom
kommittén föreslagit, den centrala tillsynsmyndigheten skulle äga förordna
om tillämpning å sådant arbete av stadgandena om raster, natt- och veckovila,
minderårigas och kvinnors användande i arbete samt om det lokala
skyddsarbetet. Jag föreslår därför, att nämnda stadganden helt undantagas,
bortsett från bestämmelserna i 26 § i departementsförslaget, vilka
synas böra gälla. Att stadgandena om det lokala skyddsarbetet undantagits
hindrar självfallet icke att skyddsombud utses, om så i visst fall finnes
lämpligt.

Enligt kommitténs förslag skall värnpliktig vara likställd med
arbetstagare. Med hänsyn till vad kommittén föreslagit i fråga om lagens
tillämplighet å arbete inom försvarsväsendet skulle detta innebära, att lagen
skulle gälla, då värnpliktig utförde sådant arbete inom försvarsväsendet som
bedreves väsentligen på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag
och icke vore att hänföra till militär övning eller då han användes till civilt
arbete utom försvarsväsendet. I yttrandena har icke någon principiell erinran
framställts mot förslaget att likställa värnpliktig med arbetstagare och
jag finner för min del goda skäl tala för detsamma. Arbetarskyddslagen
bör sålunda äga tillämpning å värnpliktigs användande till arbete av sådan
beskaffenhet att det faller under lagen, om det utföres av arbetstagare. Med
den huvudregel angående lagens tillämpningsområde, som jag förordat,
skulle detta medföra, att lagen komme att gälla i den mån arbetet kunde
anses hänförligt till rörelse eller särskilt arbetsföretag. Kommittén har räknat
upp åtskilliga slag av verksamhet inom försvarsväsendet, som enligt
nuvarande praxis ansetts falla under arbetarskyddslagen. Denna uppräkning
är uppenbarligen icke avsedd att vara fullständig. Sålunda torde inom
försvarsväsendet bedrivas byggnads- och anläggningsverksamhet, som otvivelaktigt
är att betrakta såsom särskilt arbetsföretag i lagens mening. I
detta sammanhang må nämnas att enligt vad kommittén uppgivit gällande
arbetarskyddslag icke ansetts tillämplig å arbete, som militär eller civil -

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

militär personal utfört inom sådan verksamhet, varom här är fråga. I likhet
med kommittén ifrågasätter jag, om denna ståndpunkt är riktig. Enär
den anställda militära och civilmilitära personalen uppenbarligen måste
betraktas som arbetstagare, bör nämligen enligt min mening arbetarskyddslagen
anses omfatta arbete av dylik personal, vilket utföres i rörelse eller
vid särskilt arbetsföretag, exempelvis under tjänstgöring vid en till försvaret
hörande fabrik eller verkstad. Beträffande såväl den anställda som den
värnpliktiga personalen bör emellertid beaktas att, såsom kommittén framhållit,
den egentliga militärtjänsten icke lämpligen lärer kunna inbegripas
under lagen. Om exempelvis ett brobyggnads- eller befästningsarbete utföres
såsom militär övning, bör lagen sålunda icke anses tillämplig å detsamma.
Något särskilt stadgande härom synes emellertid icke erfordras.

Enlig kommitténs förslag skulle även civilförsvarspliktig vara likställd
med arbetstagare. Med den av mig förordade huvudregeln angående lagens
tillämpningsområde kommer endast sådan verksamhet inom civilförsvaret
som kan anses utgöra rörelse eller särskilt arbetsföretag att vara underkastad
lagen. I fredstid torde civilförsvarspliktig näppeligen användas till
sådant arbete och under beredskap eller krig lärer arbetarskyddslagen icke
lämpligen böra tillämpas å civilförsvarspliktig. Med hänsyn härtill synes
anledning saknas att likställa civilförsvarspliktig med arbetstagare.

Kommittén har vidare ansett att på vårdanstalt intagna personer
borde likställas med arbetstagare, då de utförde arbete å anstalten.
Enligt min mening synes det befogat att de intagnas arbete å vissa
vårdanstalter underkastas tillsyn från yrkesinspektionens sida. Såväl vid
vården av socialt missanpassade som inom sjukvården har på senare år
arbetsmomentet fått allt större betydelse. Åtskilliga anstalter, särskilt en
del fångvårds- och alkoholistanstalter, förfoga över en betydande maskinell
utrustning. Det synes emellertid tillräckligt att utsträcka lagens tillämplighet
till i huvudsak sådana vårdanstalter, där de intagna kunna kvarhållas
tvångsvis. Av nu anförda skäl föreslår jag att den som är intagen på fångvårds-
eller tvångsarbetsanstalt, allmän alkoholistanstalt eller fattigvårdsanstalt
eller å sinnessjukhus eller annan anstalt för vård av sinnessjuka
likställes med arbetstagare, i den mån han å anstalten utför arbete efter
anvisning av anstaltsledningen. Vissa av lagens särskilda bestämmelser
torde emellertid icke böra gälla beträffande sådant arbete. Undantagen
synas böra få samma omfattning som föreslagits i fråga om elever vid
läroanstalt.

Hittills har närmast behandlats frågan om yttergränserna för arbetarskyddslagens
tillämpningsområde. Kommittéförslaget innehåller liksom gällande
arbetarskyddslag undantagsbestämmelser, som inskränka detta område.
Därjämte har kommittén föreslagit att vissa slag av arbete skulle undantagas
från en del av lagens bestämmelser. Enär husligt arbete icke faller

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

under departementsförslagets huvudregel angående lagens tillämpningsområde,
bortfaller kommittéförslagets undantagsbestämmelse för sådant arbete.
I likhet med kommittén anser jag, att det i gällande arbetarskyddslag
upptagna undantaget för arbete, som är att hänföra till skeppstjänst, bör
bibehållas. Inom kommittén pågår f. n. utredning av frågan om arbetarskyddet
ombord på fartyg.

Såsom tidigare nämnts äger gällande arbetarskyddslag tillämpning å
jordbruket — varunder jämväl torde inbegripas skogsbruk i samband
med jordbruk ävensom osjälvständiga binäringar till jordbruk — endast
i vad den åsyftar att förebygga olycksfall vid användande av maskinella
hjälpmedel och farliga tryckkärl. Kommitténs förslag innebär en särskilt
ur principiell synpunkt betydande utvidgning av lagens tillämplighet
å jordbruket, men detta skall fortfarande vara undantaget från en del av
lagens bestämmelser. Inskränkningarna äro mera omfattande beträffande
det egentliga jordbruket än för osjälvständiga binäringar.

Av remissinstanserna är det endast ett par länsstyrelser som ifrågasatt
lämpligheten av att utvidga lagens tillämplighet å jordbruket i den omfattning,
som kommittén föreslagit. De organisationer, som företräda företagarna
inom jordbruket, synas sålunda i sak knappast haft något att invända
mot förslaget. Däremot ha såväl dessa organisationer som åtskilliga
andra remissinstanser kritiserat förslaget ur lagteknisk synpunkt och
itrågasatt en särskild arbetarskyddslag för jordbruket.

För en utsträckning av iagens tillämplighet å jordbruket talar icke blott
att samhället såvitt möjligt i skyddsrättsligt hänseende bör likställa jordbrukets
arbetstagare med arbetstagare inom andra områden utan även ett
praktiskt behov. Olycksfallsrisken inom jordbruket är betydande; den är
större än inom vissa industrigrenar. Även om många olycksfallsanledningar
inom jordbruket äro av sådan art, att skyddsåtgärder näppeligen kunna
vidtagas mot desamma, torde det likväl bland de olycksfallsrisker, som f. n.
icke nås av arbetarskyddslagen, finnas åtskilliga vilka skulle kunna avlägsnas
eller minskas genom dylika åtgärder, t. ex. bristfälliga skullgolv, oskyddade
foderluckor, bristfälliga stegar och trappor, olämpliga eller bristfälliga
redskap och verktyg ävensom vissa med användningen av giftiga eller
frätande ämnen eller sprängämnen förbundna faror. I stor utsträckning
torde ett fullgott skydd mot dylika olycksfallsanledningar kunna åstadkommas
genom relativt enkla och föga kostnadskrävande anordningar. Även i
åtskilliga andra hänseenden synes en utsträckning av lagens räckvidd i
fråga om jordbruket kunna få praktisk betydelse.

I enlighet med det anförda anser jag det principiellt riktigt att jordbruket
i arbetarskyddshänseende jämställes med andra näringsgrenar. Med
hänsyn till att en fullständig likställighet åtminstone f. n. skulle medföra
praktiska tillämpningssvårigheter, torde det dock vara påkallat att jordbruket
fortfarande får intaga en viss särställning. Med den utformning

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

själva lagen erhållit i departementsförslaget synes det emellertid knappast
kunna komma i fråga att undantaga jordbruket från mer än några få bestämmelser.
Vid sådant förhållande torde anledning saknas att, såsom i en
del yttranden yrkats, reglera jordbrukets arbetarskydd i en särskild lag.
Även den allmänna tillämpningskungörelsen till lagen bör enligt min mening
kunna omfatta jämväl jordbruket. För jordbrukets del komma visserligen
åtskilliga av kungörelsens bestämmelser att sakna betydelse, men motsvarande
torde gälla om en hel del andra verksamhetsgrenar. Sålunda kommer
bl. a. inom handel, transportverksamhet och vissa slag av anläggningsverksamhet
utrymme i allmänhet att saknas för tillämpning av de talrika
föreskrifter, som närmast taga sikte på förhållandena inom industrien. Särskilt
med hänsyn till de växlande förhållandena även inom en och samma
huvudgrupp av verksamhet skulle det icke innebära några nämnvärda fördelar
att utfärda särskilda allmänna tillämpningskungörelser för de olika
huvudgrupperna. Däremot skulle ett dylikt förfarande otvivelaktigt vara
förbundet med vissa nackdelar. Det syfte, som ligger bakom yrkandena om
tillskapandet av en särskild arbetarskyddslag för jordbruket, synes bäst
kunna tillgodoses genom utfärdandet av praktiska anvisningar för lagens
tillämpning på detta arbetsområde. Det torde böra ankomma på arbetarskyddsstyrelsen
att utarbeta en sådan vägledning.

I detta sammanhang vill jag framhålla att även om i huvudsak samma
bestämmelser skola gälla för jordbruket som för andra näringsgrenar detta
givetvis icke innebär, att lika stränga krav på skyddsanordningarnas beskaffenhet
uppställas i fråga om jordbruket som beträffande exempelvis
industrien. Att vid lagens tillämpning tillbörlig hänsyn bör tagas till de särskilda
förhållandena inom jordbruket följer redan av den grundsats om
skälighetsprövning, som kommit till uttryck i lagens huvudstadgande angående
arbetsgivares skyldigheter. F. ö. må framhållas, att gällande arbetarskyddslags
tillämpning å jordbrukets maskiner icke synes ha givit anledning
till klagomål om bristande hänsynstagande till jordbrukets förhållanden.

Jag övergår härefter till spörsmålet om undantag för jordbrukets del från
vissa av lagens särskilda stadganden. Enligt kommitténs förslag skulle
såsom nämnts undantagen bli något mera omfattande i fråga om det egentliga
jordbruket än beträffande osjälvständiga binäringar till jordbruk.
Landsorganisationen har för sin del ansett att lagen i allo borde gälla för
osjälvständig binäring. Ur praktisk synpunkt synes det emellertid föga
lyckligt att på detta sätt göra en skillnad mellan det egentliga jordbruket
och osjälvständiga binäringar till jordbruk. Redan själva gränsdragningen
mellan det egentliga jordbruket och osjälvständiga binäringar torde vara
mycket vansklig. Vid jordbruksföretag med osjälvständig binäring torde
vidare de anställda ofta växelvis sysselsättas inom själva jordbruket och
i binäringen. Det skulle därför otvivelaktigt medföra vissa olägenheter om

.so

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

exempelvis den minderåriga personalen skulle vara underkastad olika bestämmelser
beroende på om den minderårige för tillfället arbetade inom
jordbruket eller i binäringen. I detta sammanhang må erinras om att enligt
lantarbetstidslagen samma regler gälla för osjälvständiga binäringar
som för det egentliga jordbruket, medan självständiga binäringar falla under
allmänna arbetstidslagen. Om man även i arbetarskyddslagen likställde
osjälvständiga binäringar med det egentliga jordbruket, skulle bestämmelserna
om lagens tillämplighet å jordbruket kunna göras betydligt enklare
än enligt kommitténs förslag, något som synes vara i hög grad önskvärt.
En sådan likställighet torde kunna genomföras utan några väsentliga nackdelar
ur arbetarskyddssynpunkt.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag, att lagens bestämmelser skola
gälla för osjälvständiga binäringar i samma omfattning som för det egentliga
jordbruket. Då enahanda skäl i huvudsak kunna åberopas för att jämställa
byggnadsarbete för jordbruk eller osjälvständig binäring med det
egentliga jordbruket, finner jag mig böra förorda att så sker. Däremot anser
jag i likhet med kommittén att lagen i allo bör gälla i fråga om självständiga
binäringar.

Jordbruket är f. n. så gott som helt undantaget från arbetarskyddslagens
föreskrifter rörande minderåriga. Enligt kommitténs förslag skulle av minderårighetsbestämmelserna
endast 29 § i förslaget och det därtill anknutna
sanktionsstadgandet i 59 § 2 mom. äga tillämpning å det egentliga jordbruket.
Genom dessa lagrum — vilka motsvara 13 § första stycket, 15 § och
39 § i gällande arbetarskyddslag och i departementsförslaget återfinnas
under 26 och 54 §§ — beredes möjlighet dels att i särskilda fall ingripa
mot konstaterade missförhållanden i fråga om minderårigs användande till
arbete och dels att generellt förbjuda att minderårig användes till vissa
farliga arbeten. Att dessa stadganden böra gälla även jordbruket synes
uppenbart och annat har ej heller från något håll ifrågasatts. I remissyttrandena
har med ett undantag — det av lantarbetareförbundet avgivna —
icke någon invändning rests mot kommitténs förslag att föreskrifterna om
minimiålder, fullgjord skolgång, arbetsbok och periodisk läkarbesiktning
icke skulle omfatta jordbrukets minderåriga arbetstagare. Enär det uppenbarligen
skulle medföra stora praktiska svårigheter att tillämpa dessa bestämmelser
inom jordbruket samt risken för att minderårig skall ådraga
sig ohälsa i följd av jordbruksarbete torde vara relativt obetydlig, vill jag
för min del ansluta mig till kommitténs förslag i denna del. Vad härefter
angår föreskrifterna om minderårigs arbetstid och nattvila har förutom
lantarbetareförbundet även landsorganisationen ansett att jordbruket borde
inbegripas under dessa bestämmelser. Förhållandena inom jordbruket äro
dock i viss mån särpräglade därigenom att jordbrukets beroende av årstids-
och väderleksförhållandena påkallar att under vissa tider av året tillfälligtvis
uttages en avsevärt längre arbetstid än eljest. Utan en närmare

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

utredning är jag icke beredd att förorda att i arbetarskyddslagen införas
bestämmelser, som för jordbrukets del skulle innebära att minderåriga
icke må användas till arbete i den omfattning som lantarbetstidslagstiftningen
tillåter. Jag kan därför icke tillstyrka, att giltigheten av arbetarskyddslagens
stadganden om arbetstid för minderåriga utsträckes till att
omfatta även jordbruket. Beträffande reglerna om minderårigas nattarbete
vill jag anmärka, att mera regelbundet egentligt nattarbete knappast torde
förekomma inom jordbruket. Däremot torde ibland uppkomma behov av att
avvika något från bestämmelserna om minderårigs nattvila, exempelvis att
låta minderårig under 16 år börja arbetet före klockan 6. Att kräva dispens
för sådana avvikelser synes icke vara lämpligt. Då således å ena sidan något
verkligt behov av att utsträcka stadgandena om minderårigs nattvila till
jordbruket knappast torde föreligga samt å andra sidan en tillämpning av
desamma å jordbruket skulle medföra vissa praktiska olägenheter, anser
jag att jordbruket icke bör inbegripas under dessa bestämmelser.

Med den utformning arbetarskyddslagen erhållit i departementsförslaget
finner jag icke erforderligt att utöver vad nu angivits undantaga jordbruket
från något stadgande i lagen. Detta innebär bl. a. att jag i motsats till
kommittén anser att stadgandena om personalrum böra gälla även för jordbruket.
Visserligen kan det i regel icke rimligen begäras att personalrum
skola inrättas vid jordbruksföretag — något större behov av sådana anordningar
torde i allmänhet ej finnas — men undantagsvis kunna förhållandena
vara sådana, att det måste anses skäligt att arbetsgivaren tillhandahåller
personalrum. Avfattningen av de i departementsförslaget upptagna
föreskrifterna om personalrum samt den för arbetarskyddslagens tillämpning
i allmänhet gällande skälighetsprincipen synas utgöra tillräckliga
garantier för att tillsynsorganen icke komma att ställa oskäliga krav i detta
hänseende.

Enligt kommittéförslaget skulle skogsbruk i samband med
jordbruk liksom f. n. hänföras till det egentliga jordbruket och sålunda
vara undantaget från minderårighetsbestämmelserna i förslaget, bortsett
från 29 §. Annat skogsbruk skulle däremot vara underkastat lagen i dess
helhet. Ur arbetarskyddssynpunkt måste det betecknas som oegentligt att
i fråga om samma slags arbete olika bestämmelser skulle gälla, beroende
på vem som vore arbetsgivare. I yttrandena har också kommitténs förslag
i denna del utsatts för kritik. Emellertid visar exempelvis skogsstyrelsens
yttrande att vissa skäl kunna anföras även för den av kommittén föreslagna
lösningen. Mot vart och ett av de i yttrandena framkomna ändringsförslagen
synas invändningar kunna riktas ur skilda synpunkter. Någon fullt
tillfredsställande lösning av frågan torde emellertid icke stå att finna. För
egen del vill jag i nära anslutning till ett av skogsstyrelsen framfört uppslag
förorda kommitténs förslag med den ändringen, att undantaget för
jordbrukets del från föreskrifterna om minderåriga icke skall omfatta sådana
arbetstagare, som huvudsakligen användas till skogsarbete. Av prakti
Bihang till riksdagens protokoll 1948. t sand. Nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

tiska skäl synes det icke vara möjligt att låta minderårighetsbestämmelserna
gälla i själva jordbruket anställda minderåriga, då de tillfälligt sysselsättas
med skogsarbete eller — såsom i ett yttrande föreslagits — med
annat skogsarbete än husbehovsavverkning.

Hemindustrielit arbete faller f. n. utanför arbetarskyddslagen.
Enligt kommitténs förslag skall däremot arbetarskyddslagen äga tillämpning
å sådant arbete, låt vara med väsentliga modifikationer. Förslaget har
kritiserats i åtskilliga yttranden. Därvid har bl. a. åberopats att verkligt
behov av tillsyn över det hemindustriella arbetet icke visats föreligga, att
tillsynen skulle innebära ett intrång i hemmens integritet, att de praktiska
resultaten av tillsynen icke kunde väntas motsvara de därmed förenade
kostnaderna samt att förslaget ur lagteknisk synpunkt vore mindre
lämpligt.

Utmärkande för det hemindustriella arbetet är att arbetsgivaren i regel
icke har vare sig befogenhet eller möjlighet att övervaka, hur arbetstagaren
ordnar arbetet. Själva grundförutsättningen för de förpliktelser, som
arbetarskyddslagen ålägger arbetsgivare mot arbetstagare, saknas sålunda
på detta område. Självfallet bör det åligga arbetsgivare, som tillhandahåller
hemindustriell arbetstagare maskin eller redskap, att tillse att anordningen
är försedd med erforderliga skydd och även i övrigt erbjuder betryggande
säkerhet mot ohälsa och olycksfall. För att uppnå detta behöver
man emellertid icke göra arbetarskyddslagen tillämplig å det hemindustriella
arbetet som sådant, utan dylik skyldighet följer redan av de
allmängiltiga bestämmelser för tillverkare, försäljare och upplåtare, vilka
i överensstämmelse med kommitténs förslag upptagits i departementsförslaget.
Härutöver synes man knappast kunna ålägga arbetsgivare andra
förpliktelser i arbetarskyddshänseende gentemot hemindustriell arbetstagare
än att meddela råd och anvisningar till förekommande av olycksfall
och ohälsa. Detta är i viss utsträckning tillgodosett i nyssnämnda bestämmelser,
därigenom att vederbörande tillverkare, försäljare eller upplåtare
ålagts att tillhandahålla för maskinens eller redskapets användning och
skötsel erforderliga föreskrifter.

Utöver vad som redan följer av nyssnämnda allmängiltiga bestämmelser
i lagen innebär kommitténs förslag, att hemindustriell arbetstagare skall
vara skyldig att gentemot sig själv iakttaga vissa av de föreskrifter i lagen
som rikta sig till arbetsgivare. Ur lagteknisk synpunkt måste emellertid
detta förslag betecknas som olämpligt, och det praktiska värdet av detsamma
synes även kunna betvivlas. Då jag vidare delar de betänkligheter
som i några remissyttranden anförts mot inspektion i hemmen och den
föreslagna tillsynen med hänsyn till de för hemindustrien speciella förhållandena
sannolikt skulle få ganska ringa praktisk betydelse, bör man enligt
min mening avstå från att införa inspektion av det hemindustriella arbetet.
I stället bör man söka finna andra vägar för att nå hemarbetarna

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

med den upplysning som enligt kommittéförslaget skulle vara inspektionsverksamhetens
huvudsakliga ändamål. Tillsynsorganen skulle exempelvis
kunna tillställa arbetsgivarna broschyrer och andra upplysningsskrifter att
av dem utdelas till hemarbetare. Man synes kunna förvänta en sådan medverkan
från arbetsgivarnas sida utan författningsföreskrift därom. Jag förutsätter
i enlighet med vad som sagts att det skall ankomma på tillsynsorganen
att genom råd och anvisningar främja arbetarskyddet i fråga om
hemindustriellt arbete, även om dylikt arbete icke underkastas tillsyn enligt
arbetarskyddslagen.

Av det anförda framgår, att jag icke funnit tillräckliga skäl föreligga
för att arbetarskyddslagens stadganden om arbetsgivare och arbetstagare
med därtill anknutna tillsynsbestämmelser skulle erhålla tillämpning å det
hemindustriella arbetet. Det må framhållas att departementsförslaget liksom
gällande lag ger möjlighet att å administrativ väg förordna om tilllämpning
av lagen, om i ett visst fall särskilt allvarliga missförhållanden
skulle visa sig i fråga om hemindustriellt arbete.

Enligt kommittéförslaget skall, bortsett från det hemindustriella arbetet,
från arbetarskyddslagens tillämpningsområde alltjämt undantagas arbete,
som arbetstagare utför i sitt hem eller å annan plats som av honom bestämmes.
I gällande arbetarskyddslag undantages — förutom hemarbete —
annat arbete, vilket utföres under sådana förhållanden att det ej kan anses
tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande. Då anledning
synes saknas att slopa detta undantag, förordar jag att den gällande
lydelsen av ifrågavarande undantagsbestämmelse bibehålies.

Kommitténs förslag att arbetarskyddslagen i princip skall äga tillämpning
å arbete av familjemedlem till arbetsgivaren —
vilket helt faller utanför gällande arbetarskyddslag — har med något enstaka
undantag icke mött erinran i remissyttrandena. Ett särskilt skäl som
talar för förslaget är, att det överensstämmer med tendensen i de på senare
år antagna internationella konventionerna och rekommendationerna
på arbetarskyddets område att i största möjliga utsträckning likställa
familjemedlemmar till arbetsgivaren med andra arbetstagare. För egen de]
vill jag ansluta mig till kommitténs principiella ståndpunkt.

I kommittéförslaget ha upptagits såväl totala som partiella undantag
från huvudregeln att arbete av familjemedlem skall vara underkastat arbetarskyddslagen.
Sålunda undantagas helt dels arbete i arbetsgivarens bostad
och dels arbete inom jordbruket med osjälvständiga binäringar. Det
första av dessa undantag torde få ganska ringa självständig betydelse, när
arbete i arbetstagarens hem undantagits från arbetarskyddslagen, men det
synes likväl böra bibehållas med hänsyn till sådana fall då arbetstagare,
som tillhör arbetsgivarens familj, icke har sitt hem hos denne. För vinnande
av överensstämmelse med undantaget i fråga om arbete som utföres
i arbetstagarens hem torde det av kommittén använda uttrycket »bo -

Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

stad» böra utbytas mot »hem». De invändningar, som i ett par yttranden
rests mot undantaget för arbete av familjemedlem inom jordbruket med
osjälvständiga binäringar, föranleda mig icke att frångå kommitténs förslag
på denna punkt, särskilt som en utsträckning av tillsynsverksamheten
till detta område åtminstone f. n. icke torde kunna genomföras. Undantaget
bör, såsom kommittén torde ha avsett, omfatta jämväl byggnadsarbete för
jordbruk eller osjälvständig binäring. Jag vill framhålla att liksom i fråga
om det hemindustriella arbetet möjlighet finnes att ingripa om i ett särskilt
fall skulle bli känt, att familjemedlem utsättes för allvarlig fara för
ohälsa eller olycksfall i arbetet.

Vad härefter angår familjemedlems användande till annat arbete än sådant,
som enligt vad nu sagts helt bör falla utanför arbetarskyddslagen,
anser jag i likhet med kommittén påkallat att undantaga familjemedlem
från vissa av lagens bestämmelser. Med hänsyn till att medlem av arbetsgivarens
familj undantagits från arbetstidslagarnas tillämpning torde ej
heller arbetarskyddslagens stadganden om arbetstiden och dess förläggning
böra gälla. Hit höra de allmänna bestämmelserna om raster, nattvila och
veckovila ävensom föreskrifterna om arbetstid för minderåriga samt om
nattvila för minderåriga och kvinnor. Av departeinentsförslagets övriga
stadganden rörande minderåriga och kvinnor synas endast bestämmelserna
i 26 § om rätt att i visst fall ingripa mot konstaterade missförhållanden i
fråga om minderårigs arbete samt att generellt förbjuda minderårigs användande
till vissa farliga arbeten böra äga tillämpning å familjemedlem.
Enär familjebandet med enstaka undantag torde utgöra tillräcklig garanti
mot sådana olägenheter, som de sålunda undantagna stadgandena avse att
förekomma, skulle det icke utan ett visst fog kunna anses som onödigt
krångel att kringgärda allt arbete av familjemedlem med dessa ganska omfattande
restriktioner och formföreskrifter. Det synes f. ö. vara anledning
antaga att efterlevnaden därav skulle bli mycket bristfällig.

Enligt kommittéförslaget skulle vidare bl. a. bestämmelserna om personalrum
och det lokala skyddsarbetet icke gälla i fråga om arbete av
familjemedlem. Med hänsyn till det sätt på vilket dessa stadganden utformats
i departementsförslaget synes det emellertid icke vara erforderligt
att uttryckligen undantaga familjeföretag från desamma. I

I några yttranden har yrkats, att vissa speciella verksamhetsområden,
bl. a. den civila luftfarten, måtte lämnas utanför arbetarskyddslagen. Gällande
arbetarskyddslag omfattar även luftfarten och enligt min mening
föreligga icke tillräckliga skäl att göra ändring härutinnan. Däremot synes
det böra övervägas att luftfartsinspektör förordnas till specialinspektör
enligt arbetarskyddslagen i fråga om luftfarten. Detta spörsmål ämnar jag
närmare behandla i annat sammanhang.

Det i vissa yttranden framförda förslaget att bryta ut stuveriarbetet ur
arbetarskyddslagen och i stället reglera arbetarskyddet på detta område i
samband med arbetarskyddet ombord på fartyg kan jag icke tillstyrka.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Bl. a. med hänsyn därtill att arbetet i stor utsträckning är förlagt utanför
fartyget synes en sådan lösning vara olämplig. Från fastighetsägarhåll
har gjorts gällande att i fråga om fastighetsskötsel arbetsgivaren icke
hade möjlighet att vaka över arbetets anordnande och att detta arbetsområde
därför borde undantagas från arbetarskyddslagen. Jag kan icke
dela denna uppfattning. Fastighetsarbetet är förenat med icke obetydliga
olycksfalls- och ohälsorisker, vilka åtminstone delvis äro av den art
att de kunna avlägsnas genom lämpliga skyddsåtgärder. För min del kan
jag icke anse det obilligt mot fastighetsägarna att ålägga dem tillse att
fastighetsskötarna arbeta under säkra och sunda förhållanden. Vid tillämpningen
av gällande arbetarskyddslag har riksförsäkringsanstalten i egenskap
av yrkesinspektionens chefsmyndighet intagit den ståndpunkten, att
ägare av hyreshus i denna sin egenskap får anses driva rörelse i lagens
mening och att lagen sålunda är tillämplig å portvakter och eldare i hyreshus.
Denna tolkning synes mig riktig.

Det nuvarande partiella undantaget från lagens tillämpningsområde beträffande
arbete, som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.,
bör, såsom kommittén föreslagit, bibehållas.

I likhet med gällande arbetarskyddslag innehåller kommittéförslaget —
såsom i olika sammanhang redan berörts i det föregående — ett stadgande,
enligt vilket lagen genom beslut i administrativ ordning
i särskilda fall kan utsträckas till arbete, som eljest icke faller
under lagens tillämpningsområde. Denna möjlighet bör bibehållas, även
om behovet därav minskats genom att i departementsförslaget kooperativ
verksamhet och arbete av familjemedlem inbegripits under lagen. Befogenheten
att besluta om utsträckt användning av lagen har av kommittén föreslagits
skola överflyttas från Kungl. Maj :t till den centrala arbetarskyddsmyndigheten.
Tillräcklig anledning till ändring av det nuvarande förfarandet
synes emellertid icke föreligga, helst som principiella betänkligheter
kunna anföras mot kommitténs förslag. Bibehålies beslutanderätten hos
Kungl. Maj :t lärer det av kommittén föreslagna undantaget för militär
övning vara onödigt.

Den nuvarande bestämmelsen ger möjlighet att inskrida endast till förekommande
av olycksfall. Kommitténs förslag att utvidga stadgandet till att
omfatta även sådana fall, där allvarlig risk för ohälsa föreligger, synes
lämpligt. Enligt den av kommittén föreslagna lagtexten skulle lagen kunna
erhålla utsträckt tillämpning endast »i vad den åsyftar att förekomma
ohälsa och olycksfall». Innebörden av denna begränsning synes oklar, bl. a.
enär lagen i dess helhet har det angivna syftet. De citerade orden torde
utan olägenhet kunna utgå. Däremot kan det måhända stundom vara
lämpligt att Kungl. Maj :t i det särskilda fallet i beslutet undantar vissa av
lagens bestämmelser.

Med den utformning lagen erhållit i departementsförslaget synes det
knappast föreligga något egentligt behov av den i kommittéförslaget upp -

Sfi

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

tagna fullmakten för Kungl. Maj :t att i visst fall undantaga verksamhet,
som är underkastad lagen, från alla eller vissa av lagens bestämmelser. Då
härtill kommer, att ett stadgande av denna art är betänkligt ur principiella
synpunkter, har den av kommittén föreslagna bestämmelsen uteslutits i
departementsförslaget. En annan sak är, att krig eller krigsfara eller liknande
utomordentliga förhållanden kunna påkalla avvikelse från vissa av
arbetarskyddslagens bestämmelser. Frågan om befogenhet för Kungl. Maj :t
att av sådana skäl medge undantag från lagen synes emellertid böra upptagas
i ett större sammanhang.

Såsom i det föregående antytts innehåller departementsförslaget liksom
gällande arbetarskjMdslag vissa stadganden, vilka äro allmängiltiga och således
ha ett vidsträcktare tillämpningsområde än lagen i övrigt. För dessa
bestämmelser kommer redogörelse att lämnas under avsnittet om tillverkares,
försäljares och upplåtares in. fl. skyldigheter. I den avdelning av
lagen, vari tillämpningsområdet behandlas, bör emellertid en hänvisning
till ifrågavarande stadganden göras.

Anmälan om nya företag.

Historik.

Gällande arbetarskyddslag innehåller icke någon föreskrift om skyldighet
för arbetsgivare att anmäla nytillkomna företag till yrkesinspektionen.
Vid ett par tidigare tillfällen ha förslag om införande av dylik skyldighet
framlagts, men avvisats. Angående vad som i detta hänseende förekommit
torde få hänvisas till kommitténs betänkande s. 268—270.

Kommitténs förslag.

Enligt 8 § 1 mom. första stycket i förslaget skall arbetsgivare, som bedriver
verksamhet vilken beräknas fortgå mer än tre månader, vara skyldig
att göra skriftlig anmälan därom till vederbörande distriktschef inom 14
dagar från verksamhetens början. Av anvisningarna framgår, att kommittén
med detta stadgande avsett att föreskriva skyldighet att anmäla nytillkomna
arbetsställen. Sålunda skall å ena sidan särskild anmälan ingivas
för varje arbetsställe inom en och samma verksamhet ävensom ny anmälan
ske, om verksamhet förlägges till annat arbetsställe, samt å andra sidan någon
anmälan icke fordras, om verksamhet överlåtes.

Från anmälningsskyldighet undantagas det egentliga jordbruket samt
företag, vari enbart medlemmar av arbetsgivarens familj sysselsättas. Anmälan
behöver vidare ej ske i fall då arbetsgivaren, innan verksamheten
påbörjats, jämlikt 9 § eller 10 § 1 mom. begärt distriktschefs yttrande eller
godkännande beträffande arbetslokal eller gjort i 10 § 2 mom. föreskriven
anmälan om lokals användande för nytt ändamål (8 § 1 mom. andra stycket).
Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna skall anmälningsskyldighet
ej heller föreligga beträffande verksamhet, som påbörjats före lagens

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

ikraftträdande, utom då sedermera verksamheten förlägges till annat arbetsställe
eller nytt arbetsställe tillkommer.

Underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet föreslås skola medföra
bötespåföljd, såvida ej omständigheterna giva vid handen, att underlåtenheten
haft sin grund i tillfälligt förbiseende eller att anmälningsskyldigheten
icke kunnat fullgöras inom stadgad tid (66 §).

1 detta sammanhang må nämnas att kommittén i fråga om det hemindustriella
arbetet — vilket såsom tidigare anförts enligt min mening bör
lämnas utanför arbetarskyddslagen — föreslagit särskilda bestämmelser
om anmälningsskyldighet (8 § 2 inom.).

1 betänkandet redogör kommittén för de överväganden, som
lett till för slag et om anmälningsskyldighet för arbetsgivare.
Inledningsvis framhålles att yrkesinspektörs möjlighet att
1a kännedom om arbetsställen för närvarande väsentligen vore beroende av
den rapportskyldighet, som åvilade kommunalt tillsynsorgan. Denna uppgiftsskyldighet
hade emellertid iakttagits i mycket begränsad utsträckning.
Därtill komme att då de flesta kommunala tillsynsorganen lämnade rapport
till yrkesinspektör endast en gång om året, ett flertal arbetsställen
kunde driva verksamhet under avsevärd tid utan att yrkesinspektören ägde
kännedom därom.

Vid behandling av frågan, på vilket sätt yrkesinspektionen bäst skall få
kunskap om nytillkomna arbetsställen, har kommittén först övervägt, huruvida
de kommunala tillsynsorganen skulle kunna förpliktas att på ett mera
effektivt sätt fullgöra sin uppgiftsskyldighet till yrkesinspektören. Kommittén
anför härom följande.

Ett förslag om att genom en bestämmelse i instruktionen för yrkesinspektionen
ålägga de kommunala tillsynsorganen skyldighet att, så snart de erhållit
kännedom om ett nytt arbetsställe, göra anmälan därom till vederbörande
yrkesinspektör, har därvid närmare dryftats inom kommittén. Då det
bristande fullgörandet av nuvarande anmälningsskyldighet enligt kommitténs
mening knappast torde kunna tillskrivas avsaknad av bestämmelser i
ämnet utan fastmer ha sin grund i andra orsaker, anser kommittén, att någon
effektiv lösning av frågan ej kan vinnas genom en bestämmelse av föreslaget
innehåll. Det kan ifrågasättas, om icke bättre resultat i fråga om anmälningsförfarandet
i stället skulle kunna erhållas genom en effektivisering
av den kommunala tillsynen. I anslutning härtill vill kommittén emellertid
erinra om att, ehuru den kommunala tillsynen i de största städerna
i regel är ordnad på tillfredsställande sätt, uppgifter om nytillkomna arbetsställen
ändock icke meddelas i deras rapporter till yrkesinspektörerna.
Detta har vanligtvis sin grund däri, att de kommunala tillsynsorganen
själva icke kunna förskaffa sig tillräcklig kännedom om alla nytillkomna
arbetsställen. Det torde sålunda finnas behov av att även de kommunala
tillsynsorganen erhålla kännedom om nya arbetsställen. Härtill kommer att
genom det förslag till organiserande av den kommunala tillsynen, som kommittén
framlägger, endast ett begränsat antal kommuner förutsättas ha
kommunala tillsynsorgan i lagens mening. Med hänsyn till vad sålunda an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

förts anser sig kommittén icke böra framlägga förslag i syfte att ålägga de
kommunala tillsynsorganen skyldighet att till yrkesinspektör anmäla nytillkomna
arbetsställen.

Kommittén diskuterar vidare ett tidigare framfört förslag att ålägga de
myndigheter, som föra aktiebolags-, förenings- och handelsregistren, att
underrätta yrkesinspektör om nya företag men avvisar även detta förslag.
Angående kommitténs skäl härför torde få hänvisas till betänkandet
s. 275.

Kommittén omnämner härefter, att vissa yrkesinspektörer ifrågasatt, om
icke polismyndighet borde kunna åläggas att till yrkesinspektör anmäla nytillkomna
arbetsställen. Med hänsyn till den arbetsbelastning, som redan
nu åvilade polismyndigheterna, ansåge sig kommittén emellertid icke kunna
förorda detta förslag.

Efter att sålunda ha avvisat dessa förslag uttalar kommittén, att det
måste anses nödvändigt att tillsynsorganen snarast möjligt erhölle kännedom
om nytillkomna arbetsställen. Kommittén hade därför upptagit till
prövning ett av 1937 års arbetarskyddskommitté framlagt förslag om anmälningsskyldighet
för varje arbetsgivare, som började verksamhet varå arbetarskyddslagen
ägde tillämpning. En sådan skyldighet skulle visserligen
medföra visst besvär för arbetsgivare, men syntes icke behöva innebära någon
större olägenhet. Det kunde jämväl erinras om att ett flertal länder i
sin arbetarskyddslagstiftning intagit bestämmelser om skyldighet för arbetsgivare
att hos tillsynsmyndighet anmäla nya företag.

Beträffande de föreslagna undantagsbestämmelserna anför
kommittén till en början att det synts lämpligt att från anmälningsskyldighet
undantaga sådan verksamhet, som beräknades fortgå högst tre månader.
Anmälan om ett relativt kortvarigt arbete torde nämligen i många fall
icke kunna föranleda inspektion. Självfallet borde liksom hittills tillsyn utövas
å dylik verksamhet, i den mån sådant arbetsställe komme till inspektionsförrättares
kännedom. I syfte att begränsa anmälningsförfarandet föresloge
kommittén vidare, att anmälan ej skulle behöva ske i fall då arbetsgivaren
i förväg begärt distriktschefs yttrande över byggnadsförslag eller
godkännande av arbetslokal. I dylika ärenden måste nämligen distriktschefen
ha uppgift om såväl den tilltänkta verksamhetens art som det ungefärliga
antalet arbetstagare. Dessutom erhölle han kännedom om arbetsgivarens
namn och adress samt arbetsställets belägenhet.

Kommittén framhåller slutligen vikten av att arbetsgivarna upplystes om
sin anmälningsskyldighet och att därför avsedda blanketter hölles lätt tillgängliga.
I detta syfte förordades, att det ålades kommunal tillsynsman att
tillhandahålla blanketter och medverka till att skyldigheten fullgjordes
inom hans tillsynsområde (anvisningarna till 8 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 29S. 89

Yttrandena.

Av de remissinstanser, vilka uttryckligen berört frågan om skyldighet
för arbetsgivare att anmäla nya företag, är det endast landsorganisationen
som oreserverat tillstyrker en anmälningsplikt av den föreslagna omfattningen.
Organisationen uttalar, att delade meningar icke kunde råda om
betydelsen av anmälan om nya företag. Det enda rationella vore att arbetsgivaren
själv gjordes anmälningspliktig. Invändningen att denna engångsanmälan
skulle innebära något oskäligt betungande förtjänade intet avseende.

Övriga som yttrat sig i frågan ha däremot anfört mer eller mindre allvarliga
betänkligheter mot kommitténs förslag. Sålunda framhåller riksförsäkringsanstalten
att enligt förslaget även småföretagare på alla områden,
bl. a. inom handeln, vore underkastade anmälningsplikt. Företagen med
1—4 anställda kunde räknas i hundratusental. Man kunde icke undgå att
ställa sig tveksam till införandet av en så vidsträckt anmälningsplikt, om
vilken man på förhand visste att den i varje fall under lång tid framåt icke
komme att fullgöras på grund av bristande kännedom därom eller av annan
anledning. Därtill komme att arbetsförhållandena inom en stor del av
nu berörda företag, särskilt inom handeln, vore sådana att ingripande från
yrkesinspektionens sida i regel icke torde förekomma. Man kunde därför
vara benägen att, åtminstone till en början, undantaga småföretagen från
anmälningsskyldighet. En annan utväg i begränsande syfte vore att, såsom
tidigare föreslagits, låta anmälningsskyldigheten omfatta endast hantverk
och industri samt byggnads- och transportarbete. Då kommittén varit enig
och förslaget i och för sig vore välgrundat med hänsyn till tillsynsverksamhetens
rätta fullgörande, ville anstalten emellertid icke framställa något yrkande
om begränsning av stadgandets räckvidd.

Kommerskollegium uttalar betänkligheter mot ett så vidsträckt anmälningssystem
som det föreslagna. I praktiken torde det bli vanskligt att genomföra.
Dessutom krävdes en mängd arbetskraft för uppgiftsmaterialets
bearbetning, om anmälningsskyldigheten skulle tjäna sitt syfte. Stockholms
handelskammare anför samma synpunkter och framhåller, att man borde
inrikta sig på att i första hand utnyttja den inom arbetarskyddet verksamma
personalen för angelägna direkta arbetarskyddsuppgifter. Skånes
handelskammare anser andra vägar böra sökas för att fortlöpande hålla inspektionsmyndigheterna
underrättade om tillkomsten av nya företag. En
framkomlig väg syntes vara att ålägga de kommunala tillsynsorganen att
insända rapport om nystartade företag. Om anmälningsskyldighet för arbetsgivare
skulle införas, borde den under alla omständigheter begränsas
till något större företag än sådana, som hade blott en arbetstagare.

Stadsförbundets stgrelse avstyrker kommitténs förslag och erinrar därvid
om att tidigare förslag i samma riktning avvisats. De invändningar som
i dessa sammanhang framställts syntes alltjämt äga giltighet. Att märka

Kungi. Maj:ts proposition nr 298.

vore även, att man förut räknat med en mer begränsad tillämpning av anmälningsplikten
än kommittén föreslagit. I övrigt anför styrelsen liknande
synpunkter som framkommit i tidigare återgivna yttranden.

Överståthållarämbetet uttalar, att ämbetet visserligen delade kommitténs
uppfattning att åtgärder borde vidtagas för att tillsynsorganen tidigare och
i större utsträckning än vad nu vore fallet erhölle kännedom om de arbetsställen,
där tillsyn skulle utövas, men ville ifrågasätta huruvida den mycket
långt gående anmälningsplikt som i detta syfte föreslagits verkligen vore
nödvändig. Under alla förhållanden torde det bli svårt att i praktiken upprätthålla
denna anmälningsskyldighet. Enligt ämbetets mening borde i
första hand en samordning komma till stånd mellan de av kommittén föreslagna
föreskrifterna och de bestämmelser, som redan funnes meddelade i
skilda författningar angående tillstånd att driva visst slags verksamhet eller
godkännande av lokaler för verksamheten. Därvid borde eftersträvas att
anmälan eller ansökan icke skulle behöva göras till mer än en myndighet.
Vidare borde arbetarskyddslagens bestämmelser om skyldighet att anmäla
verksamhet och söka godkännande av lokaler avfattas så, att som regel endast
en anmälan eller ansökan behövde göras i fråga om en och samma
verksamhet. I viss mån vore denna synpunkt beaktad i förslaget, men fall
av dubbel eller tredubbel anmälningsskyldighet förekomme.

Undantag från anmälningsskyldighet för småföretag ifrågasattes av socialstyrelsen
och kooperativa förbundets styrelse. Socialstyrelsen anför att
förslaget gåve anledning till allvarliga erinringar. Sålunda skulle exempelvis
en ensam företagare, som funnit påkallat anställa ett biträde, sannolikt
endast undantagsvis komma på den tanken att han vore pliktig anmäla
sin verksamhet. Tydligen skulle också bestämmelserna om anmälningsskyldighet
medföra omfattande arbete för inspektionspersonalen. Någon
minskning av nämnda olägenheter skulle givetvis kunna vinnas genom
begränsning av anmälningsskyldigheten till något större företag, t. ex. sådana
som i regel sysselsatte minst fem arbetstagare. Därest en dylik begränsning
skulle anses betänklig med hänsyn till vissa slag av småföretag, kunde
arbetsrådet bemyndigas att förordna om anmälningsskyldighet för sådana
företag, när särskilda skäl så påkallade. Kooperativa förbundets styrelse
ifrågasätter, om icke det av vissa yrkesinspektörer framförda förslaget att
ålägga polismyndighet anmälningsskyldighet — vilket kommittén avvisat
under hänvisning till polismyndigheternas arbetsbelastning — borde upptagas
till förnyad prövning. Uppgiftslämnandet innebure en arbetsbelastning
vem det än åvilade. Näringslivet betungades redan i mycket hög grad
med uppgiftsskyldigheter av olika slag, och detta förhållande hade på
många håll skapat en irritation, som närmade sig leda och kunde äventyra
respekten för av myndigheterna utfärdade förordningar. Den föreslagna
anmälningsskyldigheten syntes medföra sådana olägenheter, särskilt för
mindre verksamhetsidkare, att densamma åtminstone delvis borde kunna
fullgöras genom myndigheternas försorg. I enlighet därmed ifrågasattes,

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

om ej arbetsgivares uppgiftsskyldighet borde begränsas till att omfatta
verksamhet med minst fem arbetstagare.

Inskränkning av anmälningsskyldigheten till sådana verksamhetsområden,
där särskilt behov av anmälan kunde anses föreligga, förordas jämväl
av byggnadsstyrelsen. Styrelsen framhåller, att allmänheten icke syntes böra
betungas med någon ny anmälningsskyldighet, såframt det icke vore fråga
om förhållanden av mera betydande vikt. Det av kommittén åberopade skälet
för att lägga anmälningsskyldigheten på arbetsgivaren — nämligen att
de kommunala tillsynsorganen endast i begränsad omfattning fullgjort sin
uppgiftsskyldighet — vore icke hållbart. Om en myndighet bruste i sina
åligganden borde nämligen erforderliga åtgärder vidtagas mot myndigheten
i stället för att överflytta den på myndigheten ankommande uppgiften på
allmänheten. Därtill komme, att det kunde antagas att även allmänheten i
stor utsträckning komme att eftersätta anmälningsskyldigheten.

Generalpoststyrelsen anser det starkt kunna ifrågasättas, om anmälan
vore erforderlig beträffande postverkets lokala organ. En ändring av förslaget
syntes därför böra ske. Eventuellt kunde arbetsrådet tilläggas befogenhet
att medgiva undantag från anmälningsplikten.

Domänstyrelsen framhåller, att verksamheten inom domänverket avsåge
förvaltningsarbeten av vitt skilda slag: avverkning, virkestransporter, skogsodlings-,
väg-, diknings-, husbyggnads- och virkesförädlingsarbeten, vilka
utfördes året runt. Anmälningsskyldighet för varje sådan verksamhet i fall,
då den beräknades fortgå mer än tre månader, skulle medföra ett tidsödande
rapportväsende av mycket stor omfattning.

Vattenfallsstyrelsen framhåller, att det ofta vore svårt att i förväg avgöra,
hur länge ett av styrelsens arbeten, t. ex. på bvgdenät och i tertiärstationer,
komme att räcka. Dessa arbetsplatser vore i regel icke av permanent
natur, men en mindre arbetsstyrka hade ofta att göra minst tre månader
för att uppföra dem. Det vore därför önskvärt att för sådana arbeten
kunde lämnas generella regionala tillstånd.

Förslaget att från anmälningsskyldighet undantaga verksa mhet
som beräknas fortgå kortare tid än tre månader
kritiseras av samverkande byggnadsfackförbunden, vilkas yttrande biträdes
av landsorganisationen. Förbunden framhålla, att den föreslagna begränsningen
komme att beröra ett mycket stort antal ganska betydande arbetsplatser
inom byggnadsindustrien. Av en företagare börjad verksamhet kunde
fortsättas av en annan och slutföras av en tredje. Underentreprenörer och
olika arbetargrupper, vilka ofta hade väsentligt kortare anställningstid än
tre månader, avlöste varandra. Med hänsyn till det anförda föresloges den
ändringen att, där den på arbetsplatsen anställda arbetskraften uppginge
till fler än tre arbetare, anmälningsplikt skulle föreligga, om verksamheten
beräknades fortgå längre tid än en månad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Beträffande förslaget att från anmälningsplikt undantaga det egentliga
jordbruket förklarar lantarbetareförbundet att det principiellt ansåge
undantaget böra slopas. Där lagen helt eller delvis skulle tillämpas för visst
arbetsställe, borde nämligen yrkesinspektionen underrättas om arbetsställets
existens. Om en generell anmälningsskyldighet för jordbrukets företagare
skulle anses medföra alltför stora registreringssvårigheter, borde bestämmelsen
under alla förhållanden gälla för sådana företag inom det
egentliga jordbruket, som stadigvarande sysselsatte minst fem arbetstagare.
Landsorganisationen uttalar under hänvisning till lantarbetareförbundets
yttrande att enligt organisationens mening anmälningsskyldighet borde föreligga
åtminstone för jordbruksföretag med minst fem arbetstagare.

Undantaget för familjeföretag avstvrkes av landsorganisationen,
som anser detsamma sakna fog, enär lagen i vissa hänseenden — och särskilt
sådana i vilka tillsyn från arbetsinspektionens sida normalt skulle
förekomma — vore tillämplig även på rena familjeföretag.

Slutligen må nämnas att socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, yrkesinspektörerna,
kommerskollegium, Skånes handelskammare och svenska arbetsgivareföreningen
yrkat väsentliga inskränkningar i den beträffande
hemindustriellt arbete föreslagna särskilda anmälningsskyldigheten.

Departementschefen.

Därest tillsynen över arbetarskyddslagstiftningens efterlevnad skall bli
effektiv är det givetvis ett intresse, att tillsynsorganen så långt sig göra
låter erhålla kännedom om sådana arbetsställen, varå lagstiftningen är tilllämplig.
Detta är dock av betydelse främst i sådana fall då med hänsyn till
arbetets natur och andra omständigheter tillsyn är särskilt angelägen. I åtskilliga
fall framstår behovet att vidtaga åtgärder för att bereda yrkesinspektionen
kännedom om arbetsstället icke lika starkt. Man måste också beakta
i vad mån sådana åtgärder leda till olägenheter, som helt eller delvis kunna
anses väga lika tungt som intresset att säkerställa att yrkesinspektionen
får kännedom om arbetsstället.

Vid övervägande av dessa synpunkter har jag funnit mig icke kunna tillstyrka
kommitténs förslag att det som allmän regel skall åligga arbetsgivare
att göra anmälan om nystartade företag. Såsom jag tidigare anfört
är redan den gällande arbetarskyddslagens tillämpningsområde mycket vidsträckt.
Även om jag för min del icke ansett mig kunna f. n. biträda kommitténs
förslag att utvidga lagens tillämpningsområde till all verksamhet
vari arbetstagare är sysselsatt, innebär dock även departementsförslaget en
utvidgning av lagens tillämpningsområde. En anmälningsskyldighet för arbetsgivare
av den omfattning kommittén föreslagit skulle medföra att anmälan
behövde göras för exempelvis varje nytt kontor och varje ny butik,
även om i rörelsen funnes endast en eller annan anställd. Anmälan skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

vidare behöva göras om varje nyuppfört hyreshus, däri portvakt, gårdskarl
eller eldare vore anställd. Såsom i ett yttrande påpekats skulle vidare anmälningsskyldighet
inträda så snart en ensam företagare funne påkallat att
anställa ett biträde i sin rörelse. Det torde icke kunna förväntas att en så
vidsträckt anmälningsskyldighet skulle komma att fullgöras mer än i inskränkt
omfattning, framför allt därför att många av bestämmelsen omfattade
arbetsgivare sannolikt icke komme att ha kännedom om skyldigheten.
Bestämmelserna skulle härigenom i stor utsträckning bli ineffektiva. Vidare
är att märka att enligt kommittéförslaget anmälningsskyldigheten endast
skulle gälla nytillkommande företag. Bristande kännedom hos tillsynsorganen
om redan förefintliga företag, som äro underkastade lagens bestämmelser,
skulle sålunda icke avhjälpas genom den föreslagna anmälningsskyldigheten.
Att utsträcka denna till dylika företag låter sig icke
rimligen göra med hänsyn till det registreringsarbete, som därav skulle föranledas.
Härtill kommer, såsom i yttrandena anförts, att ett mycket stort
antal av de företag eller rörelser, som skulle omfattas av den föreslagna
allmänna anmälningsskyldigheten, äro sådana att ett ingripande från yrkesinspektionens
sida endast mycket sällan kan anses påkallat. Då det för mig
framstår såsom synnerligen betydelsefullt, att den förstärkning av yrkesinspektionen,
som jag i annat sammanhang ämnar föreslå, i första hand
kommer sådana verksamhetsgrenar till del, där behovet av tillsyn är störst,
kan jag alltså icke förorda kommittéförslaget i denna del.

I yttrandena har diskuterats frågan att begränsa anmälningsskyldigheten
till större företag. Mot en sålunda begränsad anmälningsskyldighet göra sig
givetvis de av mig nu anförda omständigheterna icke gällande med samma
styrka. En gränsdragning efter dessa linjer möter dock vissa betänkligheter,
då behovet av tillsyn å ett mindre företag kan vara avsevärt större än där
fråga är om ett betydligt större företag.

Enligt min mening torde det på grund av det anförda böra såsom hittills
åvila tillsynsorganen att själva förskaffa sig erforderlig kännedom om
arbetsställen. Effektiviseras den kommunala tillsynen på sätt arbetarskyddskommittén
ifrågasatt, synes man också kunna påräkna en bättre
medverkan på förevarande område från dessa tillsynsorgans sida. Det synes
böra övervägas att i instruktionsväg ålägga dessa organ skyldighet att med
kortare tids mellanrum till yrkesinspektören avgiva rapport om nystartade
företag inom deras tillsynsområde. I de största städerna kan det tänkas,
att vissa svårigheter föreligga för de kommunala tillsynsmännen att i erforderlig
utsträckning erhålla kännedom om nya företag. Därest närmare erfarenheter
i detta hänseende skulle giva vid handen, att en anmälningsskyldighet
av något slag bör införas, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t
att i administrativ väg utfärda sådana föreskrifter.

Slutligen må nämnas, att konjunkturinstitutet nyligen hos Kungl. Maj:t
gjort framställning om utredning angående inrättande av ett centralt företagsregister.
Om ett dylikt register skulle komma till stånd, skulle den nu

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

behandlade frågan komma i ett ändrat läge. Tillsynsorganen skulle nämligen
i sådant fall kunna få erforderliga uppgifter om nystartade företag
från detta register.

Förhandsgranskning av byggnadsförslag.

Gällande förhållanden.

I 26 § arbetarskyddslagen stadgas, att arbetsgivare, därest han vill underställa
vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare förslag till ny-, omeller
tillbyggnad av arbetslokal eller till ny eller ändrad anordning för arbetets
bedrivande, äger att till yrkesinspektören eller bergmästaren insända
förslaget, åtföljt av sådana ritningar och uppgifter, som kunna erfordras
för förslagets granskning. Därjämte ålägges yrkesinspektören resp. bergmästaren
att utan ersättning utföra sådan granskning samt att snarast möjligt
återsända förslaget med det yttrande, vartill granskningen kunnat giva
anledning.

I 83 § andra stycket byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390) föreskrives
att där ansökan om byggnadslov avser industriell anläggning i stad
yrkesinspektören eller bergmästaren skall underrättas därom. Enligt 100
och 101 §§ skall detsamma gälla även i vissa stadsliknande samhällen på
landet. Även 1931 års byggnadsstadga innehöll motsvarande bestämmelser.

Antalet av yrkesinspektörerna och bergmästarna på arbetsgivares begäran
granskade byggnadsförslag utgjorde under tioårsperioden 1929—1938 i
genomsnitt 300 om året. På senare år har granskning av byggnadsförslag
begärts i väsentligt större omfattning än tidigare. Sålunda granskades 2 199
förslag år 1942, 2 656 år 1943, 2 968 år 1944, 3 797 år 1945 och 4 835 år
1946.

Byggnadsnämnderna synas i stor utsträckning ha underlåtit att lämna
underrättelse om ansökningar om byggnadslov rörande industriell anläggning.
Antalet sådana underrättelser har nämligen, enligt vad kommittén
inhämtat, icke uppgått till mer än några hundra om året.

Kommitténs förslag.

Kommittén redogör till en början för frågans tidigare behandling. Härutinnan
torde få hänvisas till betänkandet s. 282—283.

Kommittén föreslår att den nuvarande rätten att få byggnadsförslag
granskade utbytes mot obligatorisk förhandsgranskning (9 §). Sålunda skall
arbetsgivare, som ämnar företaga nybyggnad eller väsentlig om- eller tillbyggnad
av arbetslokal eller personalrum, som skall stadigvarande användas,
vara skyldig att i god tid före byggnadsarbetets påbörjande tillställa
distriktschefen förslag däröver, åtföljt av de ritningar och uppgifter, vilka
kunna erfordras för förslagets granskning. Försummelse att iakttaga denna
skyldighet skall medföra straff (66 § första stycket). Distriktschefen skall
å sin sida vara pliktig att utan dröjsmål och utan kostnad för arbetsgivaren
skriftligen avgiva det yttrande, vartill granskningen ur arbetarskydds -

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

synpunkt kan giva anledning. I granskat förslag skall sådan ändring, som
är av betydelse för arbetets sundhet och säkerhet, icke få ske utan att
ändringsförslaget underställts distriktschefen. Skyldighet att tillställa
distriktschef byggnadsförslag för granskning skall även åvila den som låter
uppföra eller vidtaga väsentlig ändring av byggnad, inrymmande lokaler
som äro avsedda att på stadigvarande sätt uthyras eller eljest upplåtas såsom
arbetslokaler eller personalrum.

Bestämmelserna om förhandsgranskning av byggnadsförslag skola icke
gälla för jordbruket och dess osjälvständiga binäringar, hemindustriellt arbete
och s. k. kooperativ verksamhet, ej heller beträffande företag, vari uteslutande
sysselsättas medlemmar av arbetsgivarens familj.

Rörande frågan om införande av obligatorisk förhandsgranskning
av byggnadsförslag anför kommittén att
det för att de fordringar, som ur arbetarskyddssynpunkt måste ställas på
en arbetslokal, skulle bli tillgodosedda otvivelaktigt vore av stort värde, att
förslag till ny-, om- eller tillbyggnad av arbetslokal underställdes yrkesinspektörs
granskning. Med hänsyn till de delade meningar som i yttrandena
över kommitténs preliminära förslag framkommit i frågan om sådan
förhandsgranskning hade kommittén upptagit olika förslag till diskussion.
Av 1937 års arbetarskyddskommitté ävensom från yrkesinspektörshåll hade
föreslagits skyldighet för arbetsgivare, som ämnade uppföra eller ombygga
arbetslokal, att före arbetets påbörjande anmäla detta till yrkesinspektören.
Yrkesinspektören skulle sedan han mottagit anmälan pröva om förhandsgranskning
av byggnadsförslaget behövdes, i vilket fall han skulle infordra
de ritningar och uppgifter, som krävdes för granskningen. Kommittén ansåge
emellertid detta system mindre lämpligt. I sådana fall, då yrkesinspektören
vid behandling av anmälan ansett det obehövligt att infordra byggnadsförslag
för granskning, skulle det kunna inträffa att han vid sedermera
företagen inspektion funne lokalen vara otillfredsställande ur arbetarskyddssynpunkt
och därför ansåge sig böra giva anvisning om ändringar.
Det vore enligt kommitténs mening icke uteslutet att i dylikt fall svårigheter
kunde uppstå att få de behövliga ändringarna genomförda, särskilt
om lokalen redan vore färdig. Såsom en alternativ lösning av förevarande
spörsmål hade kommittén övervägt frågan, huruvida icke den i 26 § gällande
lag angivna förhandsgranskningen borde göras obligatorisk. Då de
praktiska fördelarna med en sådan granskning vore uppenbara, särskilt
med hänsyn till de fordringar kommittén föresloge beträffande arbetslokals
anordnande, hade kommittén funnit sig böra förorda en bestämmelse av
nämnda innebörd.

Med anledning av att från eu del håll gjorts gällande, att obligatorisk
förhandsgranskning av byggnadsförslag skulle komma att avsevärt taga
distriktschefens och den underordnade personalens lid i anspråk samt med -

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

föra eftersättande av andra mera betydelsefulla arbetsuppgifter, uttalar
kommittén att det torde höra till en av yrkesinspektionens viktigaste arbetsuppgifter
att söka få till stånd arbetslokaler, som i hygieniskt och skyddstekniskt
hänseende motsvarade rimliga nutida krav, och att förhandsgranskning
av byggnadsförslag otvivelaktigt vore av stor betydelse för förverkligandet
av denna uppgift. Visserligen komme granskningsarbetet i
många fall att taga åtskillig tid i anspråk, men detta torde i regel bli mindre
krävande än det arbete, som yrkesinspektionen f. n. många gånger måste
nedlägga för att få sådana åtgärder genomförda, som på grund av förbiseende
eller underlåtenhet icke blivit vidtagna vid arbetslokalens inrättande.
Från yrkesinspektörshåll hade också uttalats, att en obligatorisk förhandsgranskning
av byggnadsförslag i realiteten skulle innebära en arbetsbesparing.
Det vore att märka, att granskningsarbetet skulle väsentligt underlättas
om arbetsgivarna vid upprättande av byggnadsförslag kände till
yrkesinspektionens fordringar. Anvisningar angående anordnande och beskaffenhet
av arbetslokaler och personalrum borde därför utfärdas och tillställas
arbetsgivare, arkitekter, byggmästare in. fl.

I anslutning till förslaget om s k y 1 d i g h e t för annan än arbetsgivare
att i vissa fall insända byggnadsförslag
för gransk ni ng anför kommittén följande.

Ej sällan förekommer det, att en person, utan att vara arbetsgivare, låter
uppföra byggnad, vari inrymmas lokaler, som äro avsedda att för stadigvarande
användning upplåtas såsom arbetslokaler eller personalrum. Särskilt
gäller detta i fråga om hyreshus, som inrymma butiks- och lagerlokaler,
mindre verkstadslokaler, bagerier, garage in. in. Även i dylikt fall är det
av vikt, att lokalerna redan vid uppförandet inrättas på sådant sätt, att de
motsvara skäliga anspråk ur skyddssynpunkt och att de krav, som härutinnan
uppställas, bliva uppfyllda. Med hänsyn härtill bör även i förevarande
fall skyldighet att tillställa distriktschef byggnadsförslag för granskning
åvila den som låter uppföra byggnaden. Visserligen kan denne icke alltid
med bestämdhet uppgiva, för vilken verksamhet lokalerna skola användas
eller vilket antal personer, som skola sysselsättas i desamma, men givet är,
att dessa omständigheter icke få utgöra avgörande skäl mot förhandsgranskning.
Vad här sagts om nybyggnad bör enligt kommitténs mening
även gälla ändring av byggnad, inrymmande lokaler av ifrågavarande slag.

Beträffande samarbetet mellan yrkesinspektionen
och byggnadsnämnderna påpekar kommittén, att i 68 § byggnadsstadgan
den 20 november 1931 föreskreves att där i allmän författning
meddelats föreskrift, varigenom byggnads uppförande eller användande för
visst ändamål gjorts beroende på prövning av annan myndighet än byggnadsnämnden,
sagda prövning, där så lämpligen kunde ske, borde avbidas,
innan frågan om byggnadslov avgjordes.1 Kommittén framhåller, att den
föreslagna obligatoriska förhandsgranskningen finge anses utgöra sådan
prövning, som avsåges i detta stadgande. Med hänsyn till betydelsen av att

1 Samma bestämmelse finnes i 84 § 1947 års byggnadsstadga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

samarbete verkligen komme till stånd ifrågasatte kommittén, huruvida icke
bestämmelsen borde skärpas t. ex. genom att ordet »lämpligen» uteslötes.
Om sådan ändring skedde, torde föreskriften i byggnadsstadgan angående
underrättelse till yrkesinspektör eller bergmästare om sökt byggnadslov
kunna utgå. Kommitténs förslag innebure sålunda, att byggnadslov icke
borde meddelas, förrän byggnadsnämnden erhållit yttrande enligt 9 § i förslaget
från vederbörande distriktschef. Enligt kommitténs mening borde regelmässigt
samarbete äga rum mellan distriktschef och byggnadsnämnd.
Distriktschefen borde sålunda, så snart han avgivit yttrande över ett byggnadsförslag,
tillställa byggnadsnämnden en avskrift, vare sig byggnadslov
sökts eller icke. Då byggnadsnämnd mottagit ansökan om byggnadslov för
byggnadsarbete, som avsåges i 9 §, borde nämnden, om den ej erhållit
distriktschefens yttrande över byggnadsförslaget, lämna denne meddelande
om ansökningen och avvakta hans yttrande. Eventuellt kunde nämnden remittera
sina handlingar i ärendet till distriktschefen och denne avgiva sitt
yttrande med stöd av desamma.

Kommittén framhåller vidare, att byggnadsnämnderna i vissa större städer
icke meddelade byggnadslov, förrän nämnden fått bekräftat att av yrkesinspektör
lämnade anvisningar rörande vissa åtgärder i skyddshänseende
blivit vidtagna. Ehuru detta förfarande S3''ntes ändamålsenligt, kunde
det enligt kommitténs mening likväl icke stadfästas i arbetarskyddslagen.

Kommittén behandlar även frågan om skyldighet för yrkesinspektör
att granska förslag till ny eller ändrad
anordning för arbetes bedrivande och anför därvid till en
början, att från yrkesinspektörshåll hemställts att dylik skyldighet icke
måtte föreskrivas, enär det icke kunde fordras att yrkesinspektör skulle
äga de speciella förutsättningar, som i vissa fall behövdes för granskning av
sådant förslag. Ä andra sidan hade landsorganisationen gjort gällande att
förhandsgranskning av ny eller ändrad driftanordning av större omfattning
borde vara obligatorisk. Kommittén uttalar därefter, att den icke ansett sig
böra i lagen föreskriva vare sig skyldighet för arbetsgivare att underställa
förslag till driftomläggning distriktschefs prövning eller förpliktelse för
distriktschef att granska dylikt förslag. Enligt kommitténs mening borde
dock arbetsgivare vara oförhindrad att underställa distriktschef dylikt förslag
för prövning. En bestämmelse därom hade intagits i anvisningarna
till 9 §.

Yttrandena.

Kommitténs förslag om obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsförslag
till styrkes uttryckligen av riksförsäkringsanstalten, landsorganisationen,
tjänstemännens centralorganisation och försäkringst jänstemannaförbnndets
skyddsombndsnämnd. I detta hänseende anför riksförsäkringsanstalten
att eu obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsförslag
7—Bihang till riksdagens protokoll 1948. I sand. AV 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

visserligen torde komma att föranleda ett avsevärt arbete för arbetsinspektionen,
men att dylik granskning finge anses vara av sådan betydelse för
arbetarskyddet att den borde genomföras. Tjänstemännens centralorganisation
finner förslaget väl motiverat men betonar samtidigt att systemet med
förhandsgranskning icke finge leda till alltför stor byråkratism och bli för
tidskrävande.

I ett stort antal yttranden har emellertid kommitténs förslag utsatts för
kritik. Sålunda avstyrka kommerskollegium ävensom svenska arbetsgivareföreningen,
vars yttrande åberopas av industriförbundet, obligatorisk
förhandsgranskning och förorda att den nuvarande bestämmelsen om rätt
för arbetsgivare att begära sådan granskning bibehålies. Kommerskollegium
anför i detta sammanhang, att kollegium, som redan tidigare haft anledning
påpeka det allvarliga hinder byggnadsärendenas behandling hos olika
nämnder och instanser utgjorde för byggnadsverksamheten, för sin del icke
kunde tillstyrka att en ytterligare fördröjande formalitet nu skulle stadgas.
Svenska arbetsgivareföreningen finner visserligen förslagets syfte i och för
sig beaktansvärt men anser sig med skäl kunna befara, att den obligatoriska
förhandsgranskningen, även om yrkesinspektionen förstärktes, komme
att få sådan omfattning att den växte inspektionsmyndigheterna över huvudet.
Vidare vore allmänt känt att — även om man bortsåge från den av
kristiden betingade byggnadsregleringen — de formella föreskrifter som nu
gällde för byggnadsverksamheten vore så omfattande och komplicerade, att
byggnadsärenden fördröjdes under orimlig tid.

Ett flertal remissinstanser förorda att skyldigheten att inhämta
distriktschefs yttrande över byggnadsförslag
ålägges byggnadsnämnden i stället för den enskilde.
I denna riktning uttala sig byggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Västmanlands län, länsarkitekten i Örebro län,
stadsförbundet, kooperativa förbundets styrelse, handelns arbetsgivareorganisation,
försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, Skånes handelskammare
och samarbetskommittén för byggnadsfrågor. I de flesta av dessa —
samt i åtskilliga andra — yttranden föreslås därjämte mer eller mindre
långt gående inskränkningar i tillämpningsområdet
för bestämmelserna om förhandsgranskning.

Rörande dessa frågor framhåller byggnadsstyrelsen — som föreslår att
ovillkorlig skyldighet för byggnadsnämnd att underställa byggnadsförslag
distriktschefs granskning skall föreligga endast beträffande industriella anläggningar
— till en början, att det allmänt klagades över att byggnadsverksamheten
hämmades och fördröjdes till följd av de många olika föreskrifter,
som den byggande hade att iakttaga. Bestämmelserna i 9 § av förslaget
skulle komma att ytterligare betunga de förberedande arbetena för ett
byggnadsföretags igångsättande. Styrelsen anför härefter följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.9#. 9‘)

Enligt byggnadsstadgan är den byggande skyldig att inhämta byggnadslov
av byggnadsnämnd, innan han äger påbörja arbetet. Därest särskild
granskning skulle erfordras jämlikt arbetarskyddslagen, kan det i åtskilliga
fall tänkas inträffa, att den byggande nödgas i olika sammanhang ändra
byggnadsritningarna dels till följd av distriktschefens granskning och dels
för att tillgodose krav, som byggnadsnämnden finner anledning uppställa
vid sin granskning. Ur allmänhetens synpunkt måste det anses otillfredsställande,
att allmänheten skall behöva ha att göra med båda dessa granskande
myndigheter, vilkas granskning dessutom i vissa byggnadstekniska
hänseenden sammanfaller. Byggnadsstyrelsen anser sig böra för sin del avstyrka
den ifrågasatta förhandsgranskningen av distriktschef. Enligt styrelsens
mening bör det åligga byggnadsnämnd att vid sin granskning av
byggnadsärendena söka den kontakt med distriktschefen, som kan anses
erforderlig, liksom med de övriga myndigheter och andra, vilkas hörande
är behövligt för ett rätt bedömande av föreliggande byggnadsförslag. Allmänheten
har anledning uppställa krav på att ett byggnadsförslag, som
byggnadsnämnd ansett sig kunna godkänna ur byggnadstekniska och allmänna
sundhetssynpunkter, bör stå fast och att det icke skall behöva ånyo
granskas av annan myndighet ur delvis samma synpunkter. Den uppfattning,
åt vilken styrelsen här givit uttryck, ansluter sig också till innehållet
i gällande byggnadsstadga liksom till det av stadsplaneutredningen framlagda
förslaget till ny byggnadsstadga. I byggnadsstadgans 67 §* föreskrives
sålunda: »De sundhetsföreskrifter i fråga om byggnads uppförande eller
inredande, vilka äro meddelade i eller med stöd av hälsovårdsstadgan, skola
iakttagas av byggnadsnämnden vid prövning av fråga om byggnadslov, liksom
ock de föreskrifter angående brandskydd och andra säkerhetsanordningar
av byggnadsteknisk art, som i särskilda författningar äro meddelade.
»

Byggnadsstyrelsen vill även ifrågasätta, huruvida det kan anses erforderligt,
att varje byggnadsförslag, som berör arbetslokaler eller personalrum,
skall oberoende av verksamhetens art och omfattning behöva underställas
distriktschefs granskning. Det kan erinras, att byggnadsnämnd för närvarande
icke är skyldig att underställa något byggnadsförslag granskning från
yrkesinspektionens sida. Enligt byggnadsstadgan åligger det nämnden endast
att underrätta yrkesinspektionen, då fråga är om byggnadslov för industriell
anläggning. Enligt byggnadsstyrelsens mening synes det tillräckligt,
att skyldighet för byggnadsnämnd att underställa byggnadsförslag
distriktschefs granskning föreligger endast i fråga om industriella anläggningar.
I övrigt torde det böra ankomma på nämnden att med hänsynstagande
till föreliggande förhållanden avgöra, huruvida underställning kan
anses behövlig eller ej. Det bör nämligen kunna förutsättas, att byggnadsnämnderna
i allmänhet besitta den sakkunskap och det omdöme, som erfordras
för ett ställningstagande till denna fråga. I de kommuner, där byggnadsnämnd
saknas, bör det emellertid åligga den byggande att, då fråga är
om industriell anläggning, tillställa distriktschefen byggnadsförslaget.

Utredningen har till stöd för sitt förslag om obligatorisk förhandsgranskning
av byggnadsförslag även framhållit, all en dylik granskning skulle
innebära en arbetsbesparing för arbetsinspektionen. Detta arbete skulle
nämligen bliva mindre krävande än det arbete, som yrkesinspektionen numera
många gånger måste nedlägga på att få sådana åtgärder genomförda. 1

1 Här avses 1931 års byggnadsstadga.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

som på grund av förbiseende eller underlåtenhet icke blivit vidtagna vid arbetslokalens
inrättande. Styrelsen kan icke dela denna uppfattning. Därest
såsom i förslaget föreskrives alla byggnad sförslag skulle granskas, måste
detta komma att taga distriktschefs och underordnad personals tid i anspråk
i en mycket betydande omfattning och medföra antingen ett eftersättande
av andra mera betydelsefulla uppgifter eller också ett onormalt stort
personalbehov särskilt i vad avser kvalificerad teknisk personal. Styrelsen
vill här erinra om att tillgången på dylik personal för närvarande är mycket
knapp.

Överståthåliarämbetet uttalar, att det i princip borde eftersträvas att anmälan
eller ansökan icke skulle behöva göras till mer än en myndighet.
Därest prövning av ett ärende från mer än en myndighets sida ansåges
erforderlig, syntes ett samarbete mellan de olika myndigheterna böra åvägabringas.
I enlighet därmed syntes någon obligatorisk förhandsgranskning
av byggnadsförslag icke böra ifrågakomma, utan borde det i stället åligga
byggnadsnämnden att inhämta distriktschefens yttrande över sådana ansökningar
om byggnadslov, som avsåge industriell anläggning eller annan
byggnad, som huvudsakligen vore avsedd för arbetslokaler, i båda fallen
dock endast såvitt det sökta byggnadslovet gällde nybyggnad eller väsentlig
om- eller tillbyggnad. I övriga fall torde knappast någon särskild granskning
från distriktschefens sida behövas. Då fråga vore exempelvis om ett
bostadshus, som även skulle inrymma butiks- och lagerlokaler eller mindre
verkstadslokaler, torde det ofta icke vara möjligt att på förhand erhålla närmare
uppgifter om den verksamhet, som komme att bedrivas inom dessa
lokaler, och distriktschefens granskning skulle då få inskränka sig till en
kontroll över att utrymmena fyllde vissa allmänna fordringar på arbetslokaler.
En sådan granskning torde utan olägenhet kunna anförtros byggnadsnämnden,
särskilt om genom arbetsrådets försorg erforderliga anvisningar
utfärdades angående anordnandet och beskaffenheten av arbetslokaler. Den
nuvarande möjligheten för en arbetsgivare att själv begära yrkesinspektörens
förhandsgranskning av byggnadsförslag torde emellertid böra bibehållas.
Om sådan granskning skett före ansökan om byggnadslov, bleve givetvis
en remiss från byggnadsnämnden till distriktschefen obehövlig.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att det på sådana orter, där byggnadsnämnd
funnes, borde vara tillräckligt med ansökan om byggnadslov.
Länsstyrelsen förutsatte, att det skulle åligga byggnadsnämnden att inhämta
distriktschefens yttrande.

Länsarkitekten i Örebro län uttalar att för orter, där tillstånd till nybyggnad
eller därmed jämförlig åtgärd erfordrades enligt byggnadsförfattningarna,
en lämpligare anordning än den föreslagna syntes vara att byggnadsnämnden,
eller i förekommande fall länsstyrelsen, underställde distriktschefen
byggnadsförslag rörande arbetslokaler och personalrum samt avvaktade
dennes yttrande innan byggnadslov beviljades. Det vore nämligen ej säkert
att ett byggnadsförslag, som granskats av distriktschefen, sedermera kunde

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

godkännas av byggnadsnämnd eller länsstyrelse utan omarbetningar. I byggnadsstadgan
borde föreskrivas skyldighet för de byggnadsverksamheten
övervakande myndigheterna att alltid kommunicera distriktschefen byggnadsförslag,
som upptoge arbetslokaler och personalrum. Ett dylikt tillvägagångssätt
skulle innebära en förenkling och framför allt medföra att den
byggande allmänheten finge en sammanfattning av den kritik som från
olika synpunkter kunde riktas mot ett byggnadsförslag. Endast för sådana
fall, där tillstånd till nybyggnad enligt byggnadsförfattningarna ej fordrades,
borde sålunda den i förslagets 9 § intagna föreskriften vara tillämplig.

Stadsförbundet erinrar om att förslag i samma riktning som kommitténs
tidigare framförts men avvisats. De invändningar som i dessa sammanhang
framställts syntes alltjämt gälla. Förhandsgranskningen måste komma att
i mycket stor utsträckning avse sådana fall, då erinringar ur arbetarskyddssynpunkt
ytterligt sällan kunde tänkas ifrågakomma, t. ex. nybyggnader
med en eller annan vanlig kontorslägenhet för några få anställda. Hur önskligt
det än vore att arbetarskyddskraven tillgodosåges i stort som smått,
måste det dock ligga i sakens natur, att tillsyn sorganens verksamhet främst
inriktades på de stora riskerna. Styrelsen ville icke bestrida, att åtgärder
i förslagets syfte kunde vara behövliga, men för avhjälpande av förefintliga
brister i förevarande hänseende torde man få söka sig fram på andra vägar
än kommittén anvisat. Det naturliga syntes vara att söka anknytning till
den allmänna prövning av byggnadsförslag, som jämlikt byggnadsstadgan
ankomme på byggnadsnämnd. Enligt styrelsens mening borde det kunna
förutsättas, att byggnadsnämnderna skulle äga kompetens att åtminstone
verkställa en sovring av byggnadslovsansökningarna ur arbetarskyddssynpunkt,
så att det kunde anförtros åt dem att bedöma, i vilka fall särskild
förhandsgranskning genom tillsyn sorganisationen för arbetarskyddet erfordrades.
Till ledning för denna bedömning kunde eventuellt anvisningar
i någon form meddelas.

Kooperativa förbundets styrelse understryker, att den samhälleliga kontrollen
över byggnadsverksamheten borde samordnas organisatoriskt. Samhällets
granskning hade — bortsett från den nuvarande investeringskontrolIen
— hittills gått genom byggnadsnämnderna. I de fall annan myndighet,
t. ex. hälsovårdsmyndighet, granskat ritningar hade detta skett på föranstaltande
av byggnadsnämnderna. Bärande skäl för att denna ordning måste
frångås vid yrkesinspektionens inkopplande på granskningsuppgiften hade
icke förebragts. Om granskningen så långt som möjligt kunde koncentreras
till byggnadsnämnderna borde man kunna uppnå, att en mängd ärenden
av mindre vikt ej skulle komma att belasta yrkesinspektionen. Med den
sakkunskap och erfarenhet i byggnadsfrågor, som byggnadsnämnderna förfogade
över, borde man kunna utgå från att syltet med kommitténs förslag
skulle nås även på detta sätt. Den byggande allmänheten borde dock ha möj -

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

lighet att i tveksamma fall få byggnadsförslagen bedömda av yrkesinspektionen,
innan byggnadslov söktes.

Skånes handelskammare framhåller att om man — i stället för att föreskriva
skyldighet för arbetsgivare att anmäla byggnadsföretag till förhandsgranskning
— ålade byggnadsnämnden att samråda med arbetsinspektionen,
en väsentlig förenkling av förfarandet skulle uppnås och mot
varandra stridande beslut av de olika myndigheterna undvikas. Det nu
skisserade systemet praktiserades för närvarande på olika håll i landet,
bl. a. i Malmö, där det fungerade till belåtenhet icke blott för företagen
utan även för tillsynsorganen. Ytterligare vore att märka att den föreslagna
förhandsgranskningen måste komma att medföra svårigheter och kostnader
för småföretag, särskilt på landsbygden, där ändringar i arbetslokalerna
ofta utfördes av företagaren och hans eget folk efter mer eller mindre
primitiva ritningar. Dessa ritningar torde merendels godtagas av de kommunala
organen, vilka lättare än arbetsinspektionen kunde komma i omedelbar
kontakt med företagaren. Däremot måste det ställa sig mera vanskligt
för dessa småföretagare att ombesörja ritningar i sådant skick att de
kunde föreläggas arbetsinspektionen. Det vore därför önskvärt att från
den obligatoriska förhandsgranskningen i varje fall undantoges företag av
viss mindre storlek. Hantverks- och småindustriorganisationen åberopar
beträffande småföretagen liknande synpunkter som handelskammaren.

Samarbetskommittén för byggnadsfrågor anser kommitténs förslag utgöra
ett allvarligt steg bakåt i utvecklingen. Man strävade nämligen numera
systematiskt efter en sådan ordning, att byggnadsärendena i möjligaste
mån skulle handläggas av en enda myndighet, till vilken sökanden
hade att vända sig. Det passade icke ihop med nutida tänkesätt att på den
byggande allmänheten övervältra ansvaret, därför att några byggnadsnämnder
icke fullgjort sin skyldighet att göra anmälan till yrkesinspektör.
För övrigt kunde det icke förväntas, att en sådan övervältring skulle leda
till en förbättring av förhållandena. Med en mycket försiktig beräkning
kunde för år 1946 antalet fall, där förhandsgranskning skulle ha skett,
om de föreslagna bestämmelserna gällt, uppskattas till minst 8 000. Uppenbarligen
koinme en betydande personal att erfordras för granskningsärendena,
och lika uppenbart vore att för ärendenas handläggning kunde påräknas
en avsevärd tidsutdräkt till men för den byggande. Samarbetskommittén
anför härefter följande.

Den byggande har rätt att fordra, att berörda frågor i största utsträckning
handläggas av en enda myndighet och att denna inhämtar de yttranden,
som erfordras ur speciella synpunkter. Denna enda myndighet bör
vara byggnadsnämnden, som redan finnes inrättad och till vilken han är
van att vända sig. Denna nämnd bör ombesörja all primär granskning och
därvid skilja ut de fall, som anses böra hänskjutas till distriktschef för
granskning och yttrande. Där byggnadsnämnd saknas, bör anmälan lämpligen
ske till länsstyrelse eller möjligen direkt till distriktschef. Kombine -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

ras ett sådant förfarande med att klara och entydiga byggnadsbestämmelser
intagas i byggnadsstadgan eller i därtill hörande anvisningar, så förenklas
högst väsentligt såväl den projekterandes som den byggandes arbete.
Även för myndigheterna bli de olika instansernas befogenheter och
skyldigheter klara och distinkta. På alla håll sparas tid, arbetskraft och
kostnader.

Såsom redan nämnts ha även åtskilliga remissinstanser, vilka icke i
princip ställt sig avvisande till förslaget att ålägga den enskilde att till
distriktschefen insända byggnadsförslag för granskning, förordat i nskränkningar
i tillämpningsområdet för stadgandena
om förhandsgranskning. Sålunda uttalar socialstyrelsen att ett
noggrant genomförande av bestämmelserna beträffande de små arbetsställena
otvivelaktigt skulle möta betydande svårigheter och bereda tillsynsmyndigheterna
mycket och ofta skäligen onödigt arbete. Dessa olägenheter
skulle kunna minskas genom att tillämpningen begränsades till något
större företag. Därest en dylik begränsning ansåges betänklig med hänsyn
till vissa slag av småföretag, kunde arbetsrådet genom en bestämmelse i
lagen bemyndigas att, där särskilda skäl så påkallade, förordna om
granskningsskyldighet för sådana företag. Möjligen skulle det också vara
lämpligt att medgiva inspektionsorgan rätt att underlåta anmälan till åtal,
där förseelse uppenbarligen vore att tillskriva okunnighet, oförstånd eller
glömska. Vattenfallsstyrelsen anser kommitténs förslag uppenbarligen
medföra risk för att vissa arbeten komine att fördröjas och finner det önskvärt
att statens arbeten undantagas från förhandsgranskning. Generalpoststyrelsen
ifrågasätter om icke statliga rena förvaltningsbyggnader utan
olägenhet kunde undantagas från arbetsinspektionens granskning. Däremot
kunde en dylik granskning vara motiverad för sådana byggnader,
där arbetet vore industribetonat eller verkstäder och dylikt vore inrymda.
Skolöverstyrelsen uttalar, att den granskning, som skolbyggnadsförslag
f. n. vore underkastade från överstyrelsens och andra myndigheters sida,
torde få anses fullt betryggande, även om man mätte med kommitténs förslag
såsom måttstock. Om nu skolorna i fråga om lokaler för slöjd- och
hushållsgöromål och kanske dessutom för kemiska laborationer och gymnastik
lades under lagens tillämpningsområde, skulle en för skoladministrationen
mycket tyngande och onödig dubbelkontroll införas, något som
överstyrelsen bestämt ville avstyrka. Landstingsförbundet anför att man
syntes böra sträva efter en sådan ordning, att i fråga om byggnader till
vilka ritningar granskades av statlig myndighet — t. ex. sjukhus och skolor
— ritningarna skulle behöva insändas endast till en statlig myndighet,
vilken vid sin granskning borde samråda med andra statliga myndigheter,
som kunde ha intressen att bevaka i samband med denna granskning. I
enlighet därmed borde det ankomma på den myndighet, som hade att pröva
ritningarna, att beakta jämväl arbetarskyddssynpunkter och att därvid i

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

tveksamma fall samråda med yrkesinspektionen. Det kunde för övrigt
ifrågasättas, om icke det av kommittén föreslagna stadgandet fått en alltför
vid omfattning, i det att enligt förslaget exempelvis kansli- och kontorslokaler
skulle förhandsgranskas, oavsett hur många som där skulle
arbeta. Det vore att befara, att detta skulle leda till en anhopning av ärenden
hos distriktschefen med ty åtföljande försening av ärendena. Ur denna
synpunkt syntes det vara skäl att undersöka, om icke bestämmelsen kunde
få en mera restriktiv utformning. Förste provinsialläkarnas förening anser,
att livsmedelslokaler borde undantagas från förhandsgranskning enligt
9 § i förslaget. Åtminstone i städerna granskades nämligen förslag till dylika
lokaler av hälsovårdsnämnderna och dessa hade i regel förvärvat stor
erfarenhet och vana vid bedömandet av sådana förslag. Förste stadsläkaren
i Stockholm anför liknande synpunkter och föreslår, att i vad anginge livsmedelshanteringen
bestämmelserna om förhandsgranskning av distriktschefen
skulle gälla endast i fråga om egentliga livsmedelsfabriker. Domänstyrelsen
anser att bestämmelserna om förhandsgranskning av praktiska
skäl icke borde tillämpas vid anordnande av förläggningsbyggnader i skogen.
Lantarbetsgivareföreningen är av samma mening. Föreningen skogsarbeten
förutsätter, att föreskrifterna i 9 § icke ägde tillämpning å sådana
byggnader, som avsåges i skogs- och flottledshärbärgeslagarna. Sprängåmnesinspektören
föreslår, att anläggning för tillverkning eller förvaring
av eldfarliga oljor eller explosiva varor undantages från den i 9 § föreskrivna
granskningen. Enligt gällande förordningar om eldfarliga oljor
och explosiva varor fordrades tillstånd av länsstyrelsen för dylik anläggning.
Det ålåge länsstyrelsen att inhämta sprängämnesinspektionens yttrande
över ansökan om sådant tillstånd. Sprängämnesinspektionens granskning
kunde mycket väl tillgodose jämväl arbetarskyddskraven. Arbetsgivareföreningen
för hotell och restauranter uttalar, att det torde vara tillräckligt
att byggnadsförslag insändes endast i fråga om sådan nybyggnad
eller därmed jämförlig ombyggnad, som vore av väsentlig betydelse för
arbetarskyddet. Svenska arbetsgivareföreningen framhåller att det inom
kemisk industri vore vanligt, att försök bedreves i s. k. halvstor skala,
d. v. s. i en omfattning som kunde sägas ligga mellan laboratorieskala och
full fabriksdrift. Dylika anläggningar — ibland benämnda »pilot plants»
— kunde drivas under avsevärd tid. Det låge i sakens natur, att de vore
av provisorisk karaktär och ofta underkastades konstruktiva förändringar.
Synnerligen önskvärt skulle det därför vara, att 9 § icke behövde kategoriskt
tillämpas för sådana anläggningar. Att t. ex. behöva inhämta tillsynsmyndighetens
yttrande vid om- eller tillbyggnad av en försöksanläggning,
skulle få en hämmande inverkan på allt sådant förhandsarbete.

Beträffande den föreslagna skyldigheten för den som ämnade uppföra
eller ändra byggnad, inrymmande lokal avsedd att upplå -

105

Kungi. Maj:ts proposition nr 298.

tas som arbetslokal eller personalrum, att insända byggnadsförslag
för granskning uttalar svenska arbetsgivareföreningen att värdet
av obligatorisk förhandsgranskning i dylika fall starkt kunde ifrågasättas,
i synnerhet som en fastighetsägare mindre ofta i förväg visste, vilken
verksamhet som komme att bedrivas i byggnaden eller om arbetarskyddslagen
kunde bli tillämplig på densamma. Handelns arbetsgivareorganisation
finner ur nämnda synpunkt kommitténs förslag på denna
punkt något teoretiskt.

Väg- och vattenbgggnadsstyrelsen, gencralpoststgrelsen och telegrafstyrelsen
anse, att granskningen av byggnadsförslag, som upprättats
av central statlig myndighet, borde utföras av
arbetsrådet i stället för av distriktschefen. Till stöd härför åberopas
att därigenom större enhetlighet i ärendenas behandling skulle vinnas och
ett bestående samarbete mellan verksstyrelsen och granskningsmyndigheten
kunna utveckla sig. Byggnadsförslag uppgjordes ofta såsom standard
för byggnader av ifrågavarande slag i hela landet.

F rågan om garantier för att av distriktschefen påyrkade
ändringar i byggnads planer verkligen vidtagas
beröres av landsorganisationen, som framhåller att förslaget icke innehölle
några föreskrifter av denna art. Om formell skyldighet för arbetsgivaren
att verkställa dylika ändringar icke ansåges kunna stadgas, borde åtminstone
en skärpning av byggnadsstadgans bestämmelser ske, innebärande att
byggnadslov icke finge meddelas innan byggnadsnämnden erhållit del av
distriktschefens yttrande samt att nämnden vid sin prövning av frågan
om byggnadslov skulle ha att ta hänsyn till yttrandet.

Stockholms handelskammare anser det påkallat att i lagen fixera en
tidrymd inom vilken distriktschefen skall avgiva yttrande,
enär eljest risk förelåge att planerade byggnadsarbeten komme
att försenas.

Kommitténs förslag att distriktschefs yttrande över byggnadsförslag
alltid skall vara s k r i f 11 i gt kritiseras av handelskammaren
i Göteborg, som anser att skriftligt yttrande i de flesta fall
vore onödigt och endast ägnat att komplicera granskningsförfarandet. Endast
då så begärdes eller eljest vore påkallat borde distriktschef vara skyldig
att yttra sig skriftligen. Riksförsäkringsanstalten anför, att från yrkesinspektörshåll
framhållits att granskning av ritningar till ett och samma
byggnadsföretag ofta måste utföras upprepade gånger, innan förslaget
finge sin slutliga utformning. Yrkesinspektörerna befarade med hänsyn
därtill, att den föreslagna skyldigheten för distriktschefen att avgiva skriftligt
yttrande i anledning av granskning skulle medföra en onödig arbetsbelastning.
För sin del funne anstalten emellertid dessa farhågor i viss

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

mån överdrivna. Anstalten förutsatte nämligen att i de fall då förberedande
granskning skedde vid sammanträffande med arbetsgivaren eller
representant för denne skriftligt yttrande icke behövde avgivas förrän
granskningsarbetet avslutats och resulterat i antingen att förslaget godkänts
eller att arbetsgivaren förklarat sig icke vilja vidtaga de av distriktschefen
tordrade ändringarna. Vidare förutsatte anstalten att yttrandet
kunde ske i form av påskrift på den granskade ritningen.

Beträffande frågan om granskning av förslag till ny eller
ändrad anordning för arbetets bedrivande uttalar socialstyrelsen,
att det syntes mindre lämpligt att den föreslagna lagtexten saknade
motsvarighet till det nuvarande stadgandet om skyldighet för yrkesinspektör
att på arbetsgivares begäran granska dylikt förslag. Landsorganisationen
framhåller att den i yttrande över kommitténs preliminära förslag
förordat, att även förslag till ny eller ändrad driftanordning av
väsentlig betydelse ur arbetarskyddssynpunkt obligatoriskt skulle underställas
yrkesinspektören. I betänkandet hade kommittén utan motivering
förklarat sig anse sådan skyldighet icke böra åläggas arbetsgivare. Ur
arbetarskyddssynpunkt torde emellertid en väsentlig driftomläggning i
regel motivera en obligatorisk förhandsgranskning minst lika starkt som
en väsentlig om- eller tillbyggnad av exempelvis ett personalrum. Det av
yrkesinspektörerna anförda argumentet mot en sådan granskning vore icke
övertygande. Om inspektörerna vore kompetenta att bedöma den färdiga
anläggningen ur skyddssynpunkt, finge de väl förutsättas vara kompetenta
att ur samma synpunkt bedöma även förslaget till anläggningen. För övrigt
skulle granskningen icke utmynna i några för arbetsgivaren bindande
direktiv. I första hand vidhölle organisationen sitt tidigare framställda
yrkande. I andra hand hemställdes, att den i anvisningarna till 9 § upptagna
bestämmelsen om rätt för arbetsgivare att underställa förslag till ny
eller ändrad driftanordning distriktschefs granskning kompletterades med
uttrycklig föreskrift om gransknings- och yttrandeplikt för distriktschefen.

Departementschefen.

Bestämmelser om byggnads yttre och inre anordnande äro meddelade i
byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390) med därtill hörande anvisningar.
Dessa bestämmelser avse jämväl fabriks- och andra arbetslokaler,
och i vissa hänseenden äro för sådana lokaler särskilda föreskrifter meddelade.
Till säkerställande av att arbetarskyddssynpunkterna bliva beaktade
innan byggnadslov meddelas är i byggnadsstadgan föreskrivet, att
vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare skall underrättas angående
ansökan om byggnadslov, som avser industriell anläggning i stad eller
i stadsliknande samhälle på landet. Enligt 26 § arbetarskyddslagen äger
vidare arbetsgivare underställa yrkesinspektionens befattningshavare för -

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

slag till ny-, om- eller tillbyggnad av arbetslokal. Denna möjlighet har under
senare år utnyttjats i stigande omfattning.

Arbetarskyddskommittén har nu föreslagit införandet av en obligatorisk
förhandsgranskning från yrkesinspektionens sida av byggnadsförslag beträffande
arbetslokaler. Ett liknande förslag framlades på sin tid av 1937
års arbetarskyddskommitté men jag fann mig då icke kunna tillstyrka
dess genomförande. De skäl som då anfördes för detta ståndpunktstagande
torde alltjämt äga sin giltighet. Det är att befara, att yrkesinspektionens
befattningshavare skulle bli starkt betungade av ett granskningsarbete, som
i det kanske övervägande antalet fall skulle avse lokaler, beträffande vilka
någon särskild granskning ur arbetarskyddssynpunkt icke kan anses obetingat
nödvändig. Såsom exempel må nämnas smärre kontors- och butikslokaler
o. d. Jag har tidigare anfört, att jag anser en förstärkning av
yrkesinspektionen främst böra tillgodose behovet av en förbättrad tillsyn
på de verksamhetsområden, där de stora riskerna äro att vänta. Med denna
uppfattning överensstämmer icke att betunga yrkesinspektionen med en
obligatorisk granskning av praktiskt taget varje förslag till byggnad, som
ej uteslutande skall innehålla bostäder. Jag är i denna del ense med de
remissinstanser, som på nu förevarande punkt uttalat betänkligheter mot
kommittéförslaget.

I åtskilliga yttranden har vidare framhållits, att det för allmänheten är
till avsevärd olägenhet att ha med flera olika granskningsmyndigheter
att göra då fråga är om ett tillämnat byggnadsföretags tillåtlighet. Den
granskning av ett byggnadsförslag, som ur arbetarskyddssynpunkt är erforderlig,
borde därför enligt dessa uttalanden komma till stånd genom
byggnadsnämndens förmedling. Vad till stöd härför anförts i yttrandena
synes mig tungt vägande och jag finner mig alltså även på denna grund
icke kunna godtaga kommittéförslaget.

Emellertid torde det vara riktigt att den nuvarande ordningen på detta
område icke är fullt tillfredsställande. Visserligen har, såsom tidigare
nämnts, det antal fall, i vilka förslag till ny- eller ombyggnad frivilligt
underställts yrkesinspektörs granskning, ökats kraftigt under senare
år. Alltjämt torde dock många arbetslokaler uppföras utan att yrkesinspektionens
befattningshavare fått tillfälle att granska lokalernas lämplighet
ur arbetarskyddssynpunkt. I detta sammanhang är att märka att, enligt
vad kommittén upplyst, byggnadsnämnds skyldighet att underrätta vederbörande
yrkesinspektör angående ansökan om byggnadslov, som avser industriell
anläggning, på sina håll tolkats så, att det ansetts till fyllest att
lämna yrkesinspektören sådan underrättelse först då byggnadslov redan
beviljats. Syftet med denna anmälningsskyldighet har dock, såsom framgår
av departementschefens uttalanden i propositionen nr 40/1931, varit
att bereda yrkesinspektören tillfälle att till byggnadsnämnden avgiva yttrande
i ärendet innan byggnadslov lämnades. En sådan förhandsgransk -

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ning har även för arbetsgivaren ett betydande intresse. Uppenbarligen är
det nämligen förenat med betydligt mindre olägenheter för honom att
ändra ett byggnadsförslag än att, sedan byggnaden väl är färdig, nödgas
vidtaga de ändringar yrkesinspektionen ur arbetarskyddssynpunkt finner
sig nödsakad påfordra.

På grund av det anförda synas åtgärder böra vidtagas i syfte att skapa
garanti för att byggnadsförslag beträffande arbetslokaler i skälig omfattning
bli granskade ur arbetarskyddssynpunkt. Med beaktande av önskvärdheten
att icke i onödan betunga allmänheten torde frågan böra lösas på
det sättet, att byggnadsnämnd ålägges att i viss omfattning inhämta yrkesinspektörs
yttrande innan byggnadslov ges beträffande byggnad, vari arbetslokal
skall inrymmas. Såsom byggnadsstyrelsen yrkat, synes emellertid
ovillkorlig skyldighet i detta hänseende böra föreligga endast beträffande
industriella anläggningar. I övrigt synes det böra ankomma på byggnadsnämnden
att avgöra, i vilka fall särskild granskning av ett byggnadsförslag
ur arbetarskyddssynpunkt är påkallad. Jag vill i detta sammanhang
förutskicka, att jag finner det självfallet att de nu gällande reglerna om
frivillig förhandsgranskning alltjämt skola finnas. Har sådan förhandsgranskning
skett, erfordras uppenbarligen icke någon remiss från byggnadsnämnden
till yrkesinspektören.

Även om ett byggnadsförslag icke underställes yrkesinspektörs granskning,
är givetvis byggnadsnämnden skyldig att själv verkställa den granskning
av förslagets lämplighet ur arbetarskyddssynpunkt, som kan föranledas
av gällande bestämmelser på området. Frågan huruvida en erinran
härom skall, såsom fallet är beträffande hälsovårds- och brandskyddsföreskrifter,
införas i byggnadsstadgan sammanhänger med spörsmålet, i vad
mån föreskrifter om arbetslokalers beskaffenhet skola meddelas i arbetarskyddslagstiftningen.
Till detta spörsmål återkommer jag i ett senare avsnitt.

Det förhållandet, att tillämpningsområdet för byggnadsstadgans föreskrifter
om byggnadslov är begränsat, påkallar i detta sammanhang uppmärksamhet.
Inom område på landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser ej fastställts, erfordras sålunda i allmänhet
icke byggnadsnämndens lov till nybyggnad. Fabrik eller annan industriell
anläggning får emellertid icke uppföras inom sådant område utan medgivande
av länsstyrelsen. Med hänsyn till denna prövnings begränsade omfattning
— den avser i regel endast att tillvarataga naturskyddets och kulturminnesvårdens
intressen — torde remiss till yrkesinspektören icke böra
ifrågakomma. Däremot synes det lämpligt att länsstyrelsen ålägges att
underrätta yrkesinspektören om inkomna ansökningar av detta slag. Härigenom
skulle yrkesinspektören bli i tillfälle att sätta sig i förbindelse
med byggherren och upplysa denne om vikten av att yrkesinspektören får
taga del av byggnadsförslaget.

Vad angår de fall, där byggnadslov i fråga om allmän byggnad icke erfordras
med hänsyn till att ritningarna prövas av statlig myndighet, förut -

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

sätter jag att samråd med yrkesinspektionen kommer att äga rum i den
utsträckning som kan anses erforderlig. Särskilt stadgande härom synes
icke vara behövligt.

I enlighet med det anförda torde i arbetarskyddslagstiftningen icke böra
upptagas några bestämmelser om obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsförslag.
Föreskrifter av den innebörd jag i det föregående förordat
böra inflyta i byggnadsstadgans 83, 137 och 143 §§. Vad angår de nuvarande
reglerna om frivillig förhandsgranskning av byggnadsförslag torde
dessa — liksom motsvarande regler i fråga om nya eller ändrade driftanordningar
— lämpligen böra upptagas i den allmänna tillämpningskungörelse
till arbetarskyddslagen som jag tidigare omnämnt.

Förhandsgodkännande av arbetslokal m. m.

Kommitténs förslag.

Enligt kommitténs förslag skall lokal icke få tagas i bruk såsom arbetslokal
för verksamhet, vari föreligger synnerlig fara för ohälsa eller olycksfall,
förrän den blivit för ändamålet godkänd av vederbörande distriktschef
(10 § 1 mom., 2 mom. andra och tredje styckena samt 4 mom.). Någon
särskild påföljd för överträdelse av dessa stadganden har icke föreslagits.

Till motivering av förslaget anför kommittén att på vissa områden förekomme
så allvarlig hälso- eller olycksfallsrisk, att det måste anses vara
av vikt att innan arbetslokal toges i bruk få utrönt, huruvida den blivit
anordnad i överensstämmelse med de för dylik lokal uppställda fordringarna.
Detta gällde exempelvis vid arbetsprocesser, i vilka skadligt damm
eller farlig gas uppkomme i större mängd, eller beträffande verksamhet,
vari användes giftiga, eldfarliga eller explosiva ämnen eller särskilt farliga
maskiner eller apparater. För vinnande av enhetlig tillämpning av de föreslagna
bestämmelserna borde arbetsrådet meddela närmare föreskrifter om
vilka slag av verksamhet, som de avsåge. Då distriktschef yttrade sig över
byggnadsförslag för verksamhet av förevarande art, borde han samtidigt eiinra
arbetsgivaren om att lokalen icke finge tagas i bruk förrän den blivit
godkänd.

Kommittén föreslår vidare att anmälningsskyldighet rörande ibruktagande
eller upplåtelse av arbetslokal införes i betydande omfattning. Sålunda
skall lokal icke få upplåtas för stadigvarande användning såsom
arbetslokal eller personalrum utan att upplåtaren gjort anmälan därom till
distriktschefen. Finner denne nödigt att vissa åtgärder vidtagas beträffande
lokalen, innan den tillträdes alt användas för det ändamål varom är fiåga,
skall det åligga honom att ofördröjligen meddela föreskrift därom (10 §
3 inom.). Vidare föreslås att om arbetslokal, som begagnats för viss verksamhet,
stadigvarande skall användas såsom arbetslokal för annat slag av

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

verksamhet eller om bostadslägenhet eller annan lokal, som ej varit underkastad
bestämmelserna i arbetarskyddslagen, skall tagas i bruk såsom arbetslokal,
arbetsgivaren skall vara pliktig att dessförinnan göra anmälan
därom till distriktschefen (10 § 2 mom. första och tredje styckena). Finner
distriktschefen att särskilda föreskrifter för lokalens användande erfordras,
skall han ofördröjligen meddela sådana. Arbetsgivare skall emellertid
vara befriad från anmälningsplikt i fall då upplåtare enligt vad förut sagts
är skyldig att göra anmälan och denne kan lämna uppgift om den verksamhet,
för vilken lokalen skall användas (10 § 2 mom. fjärde stycket).
Enligt anvisningarna till 10 § 2 mom. skall därjämte i fråga om lokal som
tidigare använts såsom arbetslokal anmälningsskyldighet icke föreligga, om
den nya verksamheten ur skyddssynpunkt är likartad med eller icke medför
större risk för ohälsa eller olycksfall än den verksamhet, för vilken
lokalen tidigare använts, och ej heller om förslag till om- eller tillbyggnad
av lokalen tillställts distriktschefen för granskning med avseende å den nya
verksamheten. Underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet är enligt
66 § i förslaget belagd med straff, såframt ej omständigheterna giva vid
handen att underlåtenheten berott på ett tillfälligt förbiseende eller att skyldigheten
icke kunnat fullgöras inom stadgad tid.

Nämnda bestämmelser om anmälningsskyldighet skola icke gälla för
jordbruket med osjälvständiga binäringar och, såvitt angår arbetsgivare, ej
heller beträffande företag inom annat verksamhetsområde, vari endast
medlemmar av arbetsgivarens familj sysselsättas.

Till motivering av den föreslagna anmälningsskyldigheten
för upplåtare av arbetslokal eller personalrum anför kommittén att
det vore nödvändigt att åstadkomma en mera allmän förbättring av förhyrda
arbetslokaler. F. n. mötte det ofta betydande svårigheter att beträffande
dylika lokaler få nödiga åtgärder genomförda. Med det föreslagna
anmälningsförfarandet åsyftades främst att bereda distriktschefen tillfälle
att föreskriva de åtgärder, som behövde vidtagas beträffande lokalen innan
den upplätes såsom arbetslokal. Det vore här fråga om sådana åtgärder
som utan tvekan måste anses ankomma på upplåtaren och icke på arbetsgivaren.
Dit borde hänföras alla åtgärder som avsåge själva fastigheten.
Av distriktschef meddelad föreskrift vore icke att betrakta som sådant förbud
mot upplåtelse, varom stadgades i 57 § i förslaget. I

I anslutning till förslaget om anmälningsskyldighet för arbetsgivare
anför kommittén att yrkesinspektionen ofta konstaterat att
en lokal, som varit lämplig för viss verksamhet, icke utan ändring lämpade
sig för annan verksamhet. Olägenheter förekomme även i fall då en verksamhet
förlagts till lägenhet, som ursprungligen varit avsedd för bostadsändamål.
Kommittén ansåge att bättre förhållanden skulle kunna åstad -

Kitngl. Maj.ts proposition nr 298.

kommas, om yrkesinspektör före ibruktagandet av äldre arbetslokal eller
lokal nyttjad eller avsedd för annat ändamål än som arbetslokal finge tillfälle
meddela, huruvida lokalen vore lämplig för den tillämnade verksamheten
eller icke.

Yttrandena.

Mot de föreslagna bestämmelserna om förhandsgodkännande
av arbetslokal ha erinringar framställts endast i några få yttranden.

Sprängämnesinspektören, i vilkens yttrande kommerskollegium instämmer,
samt överståthållaråmbetet anse att arbetarskyddslagens bestämmelser
om förhandsgodkännande icke borde vara tillämpliga å anläggning för
tillverkning av eldfarliga oljor eller explosiva varor. Enligt gällande författningar
finge dylik anläggning icke tagas i bruk förrän den, efter avsyning
i viss ordning, godkänts av länsstyrelsen. Detta förfarande borde bibehållas,
enär länsstyrelsens prövning hade ett vidare syfte än den som skulle
ske enligt arbetarskyddslagen.

Medicinalstyrelsen uttalar att förhandsgodkännande alltid borde krävas
i fråga om lokal, som vore belägen under jord. Styrelsen framhåller vidare
att det kunde vara svårt för en företagare eller en upplåtare av lokal att
bedöma, huruvida ifrågavarande bestämmelser i ett visst fall vore tillämpliga.
Det borde därför stadgas, att föreskrift om förhandsgodkännande
skulle lämnas av distriktschef i samband med yttrande över byggnadsförslag.
Förste stadsläkaren i Malmö är i sistnämnda hänseende av samma
uppfattning som medicinalstyrelsen.

Den föreslagna anmälningsskyldigheten för arbetsgivare och
upplåtare om arbetslokals tagande i bruk kritiseras i åtskilliga yttranden.
Förslaget avstyrkes helt av stadsförbundet under hänvisning till att det
skulle leda till skriveri-, expeditions- och registreringsarbete i orimligt stor
omfattning. Vad man genom det föreslagna anmälningssystemet skulle
vinna i fråga om möjlighet att uppspåra och förekomma de större riskerna
kunde bli mer än eliminerat genom att tillsynsorganen samtidigt skulle
tvingas att taga befattning med en mängd i och för sig betydelselösa anmälningsärenden.
Socialstyrelsen uttalar, att det givetvis vore önskvärt att
åstadkomma tillfredsställande arbetslokaler, men att den föreslagna vidsträckta
anmälningsskyldigheten, vilken knappast kunde förväntas bli någorlunda
samvetsgrant iakttagen, gåve anledning till betänkligheter. Det
kunde också anmärkas att dessa åtgärder sannolikt skulle ytterligare
minska tillgången på arbetslokaler och verka fördyrande på hyrorna. Vidare
måste man beakta faran för att yrkesinspektionen bleve alltför betungad
med kontorsgöromål. Ansåge man sig ej kunna helt avstå från dessa
bestämmelser, syntes i varje fall tillämpningsområdet för desamma böra

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

begränsas. Byggnadsstyrelsen yrkar att den statliga tjänstemannaverksamheten
undantages från ifrågavarande bestämmelser. Beträffande annan
verksamhet ifrågasätter styrelsen under hänvisning till vad styrelsen anfört
rörande anmälan av nya företag, huruvida icke även förevarande anmälningsskyldighet
borde kunna avsevärt begränsas.

I vad förslaget angår upplåtare avstyrkes detsamma jämväl av länsstyrelsen
i Västmanlands län, kooperativa förbundets styrelse, hantverks- och
småindustriorganisationen och fastighetsägareförbundet. Därvid anför
länsstyrelsen i Västmanlands län att det borde vara tillräckligt med anmälan
av den arbetsgivare till vilken lokalen upplåtits. Kooperativa förbundets
styrelse finner det icke styrkt att fördelarna av förhandsanmälan uppvägde
olägenheterna därav. Upplåtaren kunde ofta antagas sakna kännedom om
anmälningsskyldigheten och det vore ej heller säkert att han bleve underrättad
om att den tilltänkta verksamheten vore av sådan art, att arbetarskyddslagen
ägde tillämpning å densamma. Man kunde därjämte befara att
fastighetsägarna skulle bli obenägna att uthyra lokaler till hantverk och
mindre småindustri. Hantverks- och småindustriorganisationen åberopar
främst sistnämnda synpunkt till stöd för sitt avstyrkande av förslaget.
Fastighetsägareförbundet anför bl. a. följande.

Förbundet kan icke finna, att övertygande skäl blivit förebragta för en
dylik byråkratisk ordning. I verkligheten tillgår det vid dylika uthyrningar
i regel på det sättet, att uthyrningen sker för eif visst ändamål under förutsättning,
att hinder icke möter från någon myndighets sida. Bakom en
sådan överenskommelse ligger antingen att hyresvärden själv hört sig för
hos vederbörande myndighet och därvid fått besked om att hinder icke
föreligger för lokalens användande för det ifrågakomna ändamålet eller att
hyresvärden ställt sig på den ståndpunkten, att hyresgästen själv må göra
sig underrättad i saken hos myndigheten och i varje fall stå kostnaderna
för de anordningar, som bli nödiga för att vinna myndighetens godkännande.
Förbundet kan icke vitsorda, att icke ett likadant tillvägagångssätt
skulle kunna vara tillfyllest även i fortsättningen.

Även i andra yttranden anföras betänkligheter mot den föreslagna anmälningsskyldigheten
för upplåtare. Sålunda uttalar Stockholms handelskammare
att anmälningsskyldigheten måste bli betungande. Då anmälan
skulle ske innan lokalen finge upplåtas, kunde upplåtaren strängt taget
icke med visshet angiva, till vilken verksamhet lokalen komme att upplåtas.
Tillsynsmyndigheten borde vara skyldig att inom viss i lagen fixerad tid
lämna besked, huruvida särskilda åtgärder erfordrades för upplåtelsen i
fråga. Skånes handelskammare framhåller bl. a. att upplåtaren kunde gå
miste om en tilltänkt hyresgäst på grund av den tidsutdräkt som den föreslagna
anordningen komme att medföra. Straffsanktionen för underlåten
anmälan borde utgå. Bergmästaren i norra distriktet ifrågasätter under
åberopande av praktiska skäl, om icke vid uthyrning av bostadslägenheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 208. 113

för hantverksändamål anmälningsplikten borde åläggas arbetsgivaren i
stället för hyresvärden.

Svenska arbetsgivareföreningen anser alt straffsanktionen vid underlåten
anmälan borde borttagas för såväl arbetsgivare som upplåtare. Det
kunde nämligen i många fall vara svårt för arbetsgivaren att bedöma, när
»annat slag av verksamhet» förelåge. Vad upplåtare anginge kunde det betvivlas
att denne i regel kunde avgöra, huruvida arbetarskyddslagen vore
tillämplig på den verksamhet en tilltänkt hyresgäst ämnade bedriva.

Departementschefen.

Kommitténs förslag, att lokal icke skall få tagas i bruk såsom arbetslokal
för verksamhet, vari föreligger synnerlig fara för ohälsa eller olycksfall,
förrän den blivit för ändamålet godkänd ur arbetarskyddssynpunkt,
är i och för sig beaktansvärt. Ett genomförande av förslaget förutsätter att
vederbörande yrkesinspektör har tillfälle att själv eller genom underordnad
befattningshavare verkställa erforderlig besiktning av lokalen, då fråga
uppkommer att taga densamma i bruk. När det gäller nyuppförd byggnad
torde utan särskilt stadgande sådan möjlighet kunna beredas genom det
samarbete mellan yrkesinspektören och byggnadsnämnden som i det föregående
förutsatts skola äga rum. I andra fall skulle särskild anmälan till
yrkesinspektören behöva ske för att erforderlig besiktning skall kunna
komma till stånd. Frågan om förhandsgodkännande sammanhänger således
här nära med den av kommittén föreslagna anmälningsskyldigheten
rörande ibruktagande eller upplåtelse av arbetslokal.

Vad sistnämnda fråga angår ha i yttrandena anförts synpunkter, vilka
i stort sett överensstämma med dem, som åberopats gentemot kommitténs
förslag om anmälningsskyldighet i fråga om nystartade företag. Liksom i
fråga om sistnämnda anmälningsskyldighet finner jag vad i yttrandena
anförts så tungt vägande, att jag icke kan förorda införandet av en allmän
anmälningsskyldighet beträffande ibruktagande eller upplåtelse av arbetslokal.
Såsom jag tidigare betonat är det nämligen av vikt, att yrkesinspektionen
icke betungas med registrerings- och liknande arbete i fråga om sådan
verksamhet, där tillsynen måste anses vara mindre betydelsefull än på
andra håll.

I enlighet med den ståndpunkt jag intagit till kommitténs förslag om
obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsförslag anser jag anmälningsskyldighet
rörande ibruktagande eller upplåtelse av arbetslokal icke böra
ifrågasättas utom såvitt angår industriella anläggningar. Beträffande alla
nyuppförda sådana anläggningar saknar emellertid anmälningsskyldigheten
betydelse, eftersom yrkesinspektören redan genom sin granskning av
byggnadsförslaget erhållit kännedom om lokalens inrättande. Detsamma
torde gälla om många fall, då en verksamhet startas i en lokal, som tidigare
använts för annan verksamhet, nämligen då ombyggnad eller tillbyggnad

8 Bibang till riksdagens protokoll 10''i8. 1 samt. Kr 208.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

av lokalen blivit erforderlig eller eljest byggnadslov erfordras. Erinras må
i detta sammanhang att enligt 76 § byggnadsstadgan byggnadslov kräves
bl. a. för användning av byggnad eller del därav till väsentligt annat ändamål
än det, vartill den förut varit använd eller som finnes angivet å fastställd
ritning. Den här ifrågasatta anmälningsskyldigheten skulle följaktligen
enligt min mening begränsas till sådana fall, då en ny industriell verksamhet
startas i en arbetslokal, som tidigare använts för annan verksamhet,
utan att i samband därmed byggnadslov erfordras.

Införes en på nu nämnt sätt begränsad anmälningsskyldighet, torde den
av kommittén föreslagna föreskriften om förhandsgodkännande av arbetslokal,
vari skall bedrivas verksamhet som medför synnerlig fara för ohälsa
eller olycksfall, sakna större betydelse. Genom anmälningen beredes nämligen
yrkesinspektören tillfälle att omedelbart verkställa inspektion av arbetsstället
och vidtaga de åtgärder som därav kunna påkallas.

I det föregående har jag omnämnt att jag finner det självfallet att de i
gällande arbetarskyddslag upptagna reglerna om frivillig förhandsgranskning
av arbetslokaler alltjämt böra finnas. Detsamma gäller nuvarande bestämmelser
om frivillig förhandsgranskning av nya eller ändrade driftanordningar.
Jag vill här uttala den förhoppning, att den stigande insikt om
förhandsgranskningens betydelse och värde, som de senare åren uppvisat,
skall medföra att denna ytterligare ökar i omfattning.

De föreskrifter, som av mig nu föreslagits, torde vara av den art, att de
icke behöva ingå i arbetarskyddslagen. Jag föreslår fördenskull att de
upptagas i den kungörelse med allmänna tillämpningsföreskrifter till lagen,
varom jag i det föregående talat.

Föreskrifter angående arbetslokalers beskaffenhet m. m.
Kommitténs förslag.

I 11 § i förslaget ha upptagits ett stort antal föreskrifter angående arbetslokalers
anordnande och utförande. Kommittén framhåller i anslutning
härtill att gällande arbetarskyddslag saknade närmare bestämmelser om
hur arbetslokaler skulle vara anordnade och beskaffade. Frånvaron av sådana
föreskrifter hade medfört att man vid inrättande av dylika lokaler
vanligen ej haft klart för sig, vilka fordringar som ur arbetarskyddssynpunkt
ställdes på en arbetslokal. De bestämmelser i byggnadsstadgan, vilka
berörde arbetslokaler, kunde ej heller anses i tillräcklig grad tillgodose de
krav, som borde uppställas ur nämnda synpunkt. Dessa omständigheter
hade obestridligen i många fall medverkat till att arbetslokaler inrättats
utan att tillbörlig hänsyn tagits till berättigade fordringar i hygieniskt och
skyddsteknislct hänseende. Vid uppgörande av förslag till ny-, till- eller
ombyggnad av arbetslokal skulle det vara av värde för såväl arbetsgivare

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

som arkitekter och byggnadsfirmor att de hade klart för sig, vilka fordringar
som ur arbetar skyddssynpunkt ställdes på en arbetslokal. Även för
tillsynsmyndigheterna finge det anses vara av vikt att i lagen lämnades
viss vägledning rörande tillämpningen av 5 § i avseende å arbetslokaler.
Med hänsyn till det anförda hade kommittén i lagförslaget upptagit bestämmelser
rörande arbetslokals anordnande, beskaffenhet och utförande. Dessa
bestämmelser borde gälla för arbetslokal inom varje slag av verksamhet,
varå lagen ägde tillämpning, utom för jordbruk och hemindustrielit arbete.

Angående detalj föreskrifterna i den föreslagna It § hänvisas till betänkandet.
Här skall närmare behandlas endast vad som föreslagits i fråga
om under jord belägna och därmed likställda arbetslokaler.
Enligt It § 2 mom. i förslaget får arbetslokal, som är avsedd
att stadigvarande användas och i vilken arbete fortlöpande skall bedrivas,
icke utan distriktschefens medgivande vara förlagd under jord — dvs. med
golvet eller större del därav 1,4 meter eller mera under markytan — eller
i berg eller till plats i byggnad där dagsbelysning icke finnes. Som villkor
för dylikt medgivande skola gälla de föreskrifter arbetsrådet meddelat i sådant
hänseende. Medgivande skoll emellertid icke erfordras beträffande förrådslokal
■— såvida ej ett större antal arbetstagare regelmässigt skall sysselsättas
däri — garage, pannrum eller annan liknande arbetslokal och ej
heller beträffande arbetslokal, som på grund av särskilt förhållande måste
vara förlagd under jord i gruva eller stenbrott, eller där Kungl. Maj:t beträffande
viss arbetslokal förordnat att den skall vara förlagd under jord
eller i berg. Även i dessa fall skola de föreskrifter, som arbetsrådet enligt
vad nyss sagts har att utfärda, gälla i tillämpliga delar. Enligt övergångsbestämmelserna
skall vidare medgivande icke fordras beträffande lokal,
som vid tiden för lagens ikraftträdande är förlagd under jord, men distriktschefen
skall äga rätt att om så prövas nödigt påfordra att nyssnämnda föreskrifter
i erforderlig utsträckning skola iakttagas i fråga om dylik lokal.
Det må framhållas att det enligt förslaget icke i och för sig är belagt med
straff att utan föreskrivet medgivande förlägga arbetslokal under jord eller
i berg eller till icke dagsbelyst plats i byggnad, men arbetsgivare som gör
detta riskerar att distriktschefen med stöd av 57 § 2 mom. utfärdar straffsanktionerat
förbud mot att lokalen användes som arbetslokal. I

I motiveringen till förslaget i förevarande del anför kommittén bl. a.
följande.

Visserligen torde det höra till regeln, att arbetslokal förlägges ovan jord,
men enligt kommitténs mening synas skäl tala för alt man i lagen understryker
betydelsen härav. En absolut fordran på att varje arbetslokal skall
vara förlagd ovan jord, bör dock rimligen icke ifrågakomma. Det senaste
kriget har tydligt påvisat nödvändigheten av att förlägga vissa för försvar
och folkförsörjning betydelsefulla fabriker och verkstäder under jord eller
insprängda i berg. Med hänsyn till de begränsade erfarenheter, som ur ar -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

betarskyddssynpunkt föreligga beträffande dylika arbetslokaler, synes särskild
kontroll över desamma vara motiverad. Kommittén föreslår sålunda,
att arbetslokal får vara förlagd under jord eller i berg endast i de fall, då
vederbörande distriktschef lämnat medgivande därtill. Med sådan lokal bör
enligt kommitténs mening likställas arbetslokal förlagd till plats, där dagsbelysning
icke finnes. Då särskilda fordringar i allmänhet torde få ställas
på ifrågavarande lokaler, föreslår kommittén, att såsom villkor för lämnande
av medgivande skola gälla de föreskrifter, som arbetsrådet finner
skäl meddela för dylik arbetslokal. Sådana föreskrifter böra meddelas angående
bland annat golvyta, takböjd, isolering mot fukt och kyla, utrymningsvägar,
belysning, luftväxling och uppvärmning. I många hänseenden
torde sådan lokal kunna anordnas efter samma normer, som gälla för lokal
ovan jord. Utrymningsvägar och säkerhetsanordningar böra dock ägnas
särskild uppmärksamhet. Likaså måste på grund av frånvaron av naturligt
dagsljus särskilda krav ställas på den artificiella belysningen.

Beträffande det föreslagna undantaget för förrådslokal, garage, pannrum
eller annan liknande arbetslokal framhåller kommittén att med »annan
liknande arbetslokal» avsåges sådan lokal, som i fråga om användning vore
jämförlig med nämnda lokaler och som i likhet med dessa ofta förlädes
under jord. Till sådan lokal hänfördes icke exempelvis affärs- eller bagerilokal,
bilreparations-, skomakeri- eller snickeriverkstad, restaurangkök e. d.

Yttrandena.

Socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen, länsarkitekten i Örebro län, samarbelskommittén
för byggnadsfrågor och kooperativa förbundets styrelse
yrka, under åberopande av i stort sett samma synpunkter, att inga bestämmelser
om arbetslokalers anordnande och utförande
måtte intagas i arbetarskyddslagen. Till stöd
härför anföres i huvudsak följande. Byggnadsstadgan och anvisningarna
till denna innehölle föreskrifter om de flesta av de förhållanden som behandlades
i den föreslagna It §. På vissa punkter stode kommittéförslaget
i strid med bestämmelserna i byggnadsstadgan och anvisningarna till denna.
En del andra av de föreslagna föreskrifterna vore så vagt avfattade att de
icke gåve någon verklig ledning. Särskilt ur allmänhetens synpunkt måste
det anses olämpligt att bestämmelser av rent byggnadsteknisk natur återfunnes
i olika författningar. Alla sådana föreskrifter borde samlas i byggnadsstadgan
med därtill hörande anvisningar. I den mån de föreslagna bestämmelserna
kunde anses erforderliga och lämpliga borde de sålunda överföras
till byggnadsförfattningarna.

Stadsförbundet anser det vara ulan gagn att belasta lagtexten med föreskrifter
om att olika till lokaler självklart hörande anordningar skulle vara
av lämplig beskaffenhet.

Ett stort antal remissinstanser har på särskilda punkter framställt erinringar
mot de i It § i förslaget upptagna bestämmelserna. Det synes emel -

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

lertid lämpligt att i detta sammanhang beröra endast vad som anförts rörande
arbetslokaler under jord eller i berg eller på
icke dagsbelyst ställe i byggnad. Landsorganisationen, som
i princip tillstyrker kommitténs förslag, säger sig förutsätta att rätten att
tillåta förläggande av arbetslokal under jord eller i berg eller till icke dagsbelyst
plats i byggnad komme att utövas med största återhållsamhet. Ur
denna synpunkt och med hänsyn till fåtalet fall kunde skäl anföras för
att dispensrätten förbehölles arbetsrådet. Organisationen anför i anslutning
härtill följande.

Trots allt vad i motsatt riktning göres gällande från företagarhåll och
av de militära myndigheterna råder bland de arbetare, som sysselsättas i
hergverkstäder o. d., en ganska utbredd uppfattning om att dessa arbetslokaler
även med den bästa hygieniska utrustning innebära specifika hälsorisker.
Utforskningen av dessa har ännu inte nått resultat, som ge säker
ledning för att bedöma behovet och beskaffenheten av betryggande skyddsanordningar.
Oavsett de rent fysiologiska riskerna är det självklart och
ofta omvittnat att arbetet i under jordslokaler är psykiskt särskilt påfrestande.
Problemet är av så mycket större angelägenhetsgrad som förläggning
av arbetslokaler under jord icke sker endast med tanke på försvar eller
folkförsörjning under krig utan även av rent driftsekonomiska skäl. —
I fråga om lokaler av vikt för försvar eller folkförsörjning skall Kungl.
Maj :t äga förordna om förläggning under jord. Det bör angivas att sådant
förordnande skall ske efter arbetsrådets hörande.

Medicinalstgrelsen har icke annat att erinra mot förslaget än att styrelsen
anser det böra stadgas att de i It § 2 mom. omnämnda föreskrifterna
skola meddelas av arbetsrådet i samråd med styrelsen.

I åtskilliga yttranden har emellertid kommitténs förslag avstyrkts eller
väsentliga modifikationer av detsamma påyrkats. Sålunda anför civilförsvarsstyrelsen
bl. a. följande.

Erfarenheterna från senaste stormaktskriget giva vid handen, att för försvar
och folkförsörjning betydelsefulla fabriker och verkstäder böra i
största möjliga utsträckning vara förlagda under jord eller insprängda i
berg. I händelse av krig måste dessutom över huvud taget varje i berg redan
befintligt utrymme anses vara av största betydelse. Det enskilda initiativet
till byggande av industrianläggningar i berg bör därför ur de synpunkter,
styrelsen har att beakta, principiellt uppmuntras. Ifrågavarande bestämmelser
kunna enligt civilförsvarsstvrelsens mening komma att verka i motsatt
riktning. Har arbetsrådet under hänsynstagande till arbetarskyddssynpunkter
meddelat särskilda föreskrifter att iakttagas i fråga om bergverkstäders
inredning bör enligt styrelsens mening distriktschef icke kunna förvägra
ett företag att förlägga sina arbetslokaler i berg eller under jord. Den
beslutanderätt i fråga om förläggande av industrianläggningar under jord
eller i berg, som enligt ifrågavarande stadgande tillagts distriktschef, bör
enligt styrelsens mening, för ett allsidigt bedömande och erhållande av en
för hela riket enhetlig tillämpning, i stället — i förekommande fall efter
samråd med styrelsen —- tillkomma arbetsrådet. Beträffande möjligheten
att förlägga anläggningar av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

under jord eller i berg bör intet särskilt medgivande härför erfordras.

— — — Föreskrifter om vilka statliga och enskilda anläggningar, som
äro av nyssnämnda beskaffenhet, synas böra meddelas av Kungl. Maj :t
efter hörande av överbefälhavaren, krigsmaterielverket, civilförsvarsstyrelsen
och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Även i fråga om
nu avsedda anläggningar höra av arbetsrådet meddelade föreskrifter rörande
bergverkstäders inredning gälla i tillämpliga delar.

Flygf örvaltningen framhåller att enligt kommitténs förslag militära myndigheter
vid anordnande av arbetslokaler under jord skulle bli helt beroende
av de föreskrifter, som kunde komma att utfärdas av arbetsrådet.
Detta kunde medföra den konsekvensen att de militära synpunkterna icke
bleve tillräckligt beaktade. En lämpligare anordning syntes vara, att militär
myndighet som ämnade förlägga arbetslokal under jord sökte samråd
med arbetsrådet. Skulle i undantagsfall den militära myndigheten och arbetsrådet
stanna i olika meningar, syntes ärendet böra underställas Kungl.
Maj :ts prövning. Marinförvaltningen betonar att de militära synpunkterna
i första hand borde vara bestämmande då det vore fråga om att förlägga
till försvarsväsendet hörande arbetslokaler under jord. Kommittén syntes
icke tillräckligt ha beaktat att med den tekniska och hygieniska utvecklingen
i avseende å belysning, ventilation med lämpligt sammansatt luft
etc. lokaler under jord eller i berg torde kunna göras lika tillfredsställande
eller kanske bättre än många ovan jord belägna lokaler. Vidare syntes alltför
stort avgörande ha lagts i distriktschefens händer. Denne borde vara
skyldig att godkänna lokaler som fyllde vissa villkor. Föreskriften att medgivande
fordrades för att förlägga arbetsplats till sådant ställe i byggnad,
där dagsbelysning ej funnes, komme att väsentligt försvåra ett rationellt
utnyttjande av byggnadskroppen. Det kunde icke vara lämpligt att införa
sådana bestämmelser just vid en tid, då luftkonditionerings- och belysningstekniken
gjort så betydande framsteg. Lagen torde därför böra medgiva
att arbetslokal förlädes under jord eller i berg eller till annan plats
utan dagsbelysning, då så funnes nödigt för viss för rikets försvar viktig
anläggning eller arbetsplats.

Telegrafstyrelsen anmärker att i förslaget icke angåves, under vilka förutsättningar
medgivande til! att förlägga arbetslokal under jord eller i berg
skulle kunna påräknas. Vid telegrafverkets stationer borde av militära säkerhetsskäl
vissa lokaler med dyrbar och svårersättlig teknisk utrustning

— t. ex. väljar- och förstärkarsalar — förläggas under jord. Vidare kunde
det med hänsyn till svårigheter att skaffa för telefonstationer lämpligt belägna
tomter av tillräcklig storlek ofta visa sig erforderligt att placera viss
teknisk utrustning i lokaler under jord för att få plats med den behövliga
apparaturen inom det disponibla området. Under förutsättning att ur arbetarskyddssynpunkt
tillfredsställande anordningar vidtoges borde enligt styrelsens
mening hinder icke möta att förlägga arbetslokal av detta eller liknande
slag under jord.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

119

Kooperativa förbundets styrelse yrkar att ifrågavarande bestämmelser
icke måtte upptagas i lagen. De skulle nämligen komma att medföra betydande
praktiska och ekonomiska olägenheter, ej minst inom varudistributionen.
Lokalkostnaderna vore redan nu en mycket betydande kostnadspost
och det vore synnerligen angeläget att icke statsmakterna droge upp så
snäva gränser för lokalernas utnyttjande, att en ur hela samhällets synpunkt
nödvändig rationalisering på varudistributionens område försvårades.
Om kravet på dagsljusbelysta arbetslokaler inom detaljhandeln skulle
ovillkorligt tillämpas t. ex. på bebyggelsen inom de centrala delarna av
Stockholm, skulle en mycket stor del av affärslokalerna, särskilt de större,
bli utdömda, något som ur ekonomisk synpunkt skulle vara fullständigt
irrationellt. Butiks- och varuhusutrymmen, som ej vore förlagda ovan jord,
torde i allmänhet med hänsyn till både kunders och anställdas trivsel planeras
och utrustas så, alt det vore väl sörjt för luftväxling, värme och belysning.
F. ö. hade det — såsom också framhållits av statens institut för
folkhälsan — icke visats, att t. ex. varuhusutrymmen utan dagsljus skulle
vara skadliga att vistas i. Enligt styrelsens mening funnes sålunda anledning
att gå fram med största varsamhet då det gällde att lagstifta på detta
område. Även hantverks- och småindustriorganisationen avstyrker kommitténs
förslag. Organisationen framhåller att det inom hantverk och småindustri
ej sällan förekommer att arbetslokal måste förläggas till ett lägre
golvplan än 1,4 meter under markytan. Några hygieniska eller andra olägenheter
därav hade organisationen veterligt icke påvisats. Med nutida möjligheter
till luftkonditionering och artificiell dagsljusbelysning syntes bestämmelser,
som förhindrade lokalers förläggning till icke traditionella
planlägen, ej motiverade. Handelns arbetsgivareorganisation anför att de
föreslagna reglerna för handelns del vore ägnade att i icke obetydlig utsträckning
försvåra ett rationellt utnyttjande av tillgängliga lokaler. Det
kunde ifrågasättas, om icke dessa bestämmelser kunde utgå med hänsyn
till inspektionens möjligheter att förhindra de fall, där fara verkligen förelåge.
Under alla förhållanden borde bestämmelserna givas en mera begränsad
räckvidd. Stockholms handelskammare betonar att det för ett effektivt
utnyttjande av fastigheter ofta vore önskvärt att kunna disponera källarlokalerna
för smärre hantverkerier eller för lager- och butiksändamål.
I moderna fastigheter kunde så ske utan olägenheter ur hälsovårdssynpunkt.
Genom de föreslagna bestämmelserna om förhandsgranskning av
hyggnadsförslag och om anmälan av upplåtelse torde i erforderlig grad
vara sörjt för att hälsovådliga källarutrymmen kunde utmönstras som arbetslokaler.
Skånes handelskammare och arbetsgivareföreningen för hotell
och restauranter anföra liknande synpunkter.

Svenska arbetsgivareföreningen anser att distriktschefs medgivande icke
borde fordras i fråga om sådana under jord belägna lokaler, i vilka i allmänhet
endast tillsynsarbete utfördes, även om detta förekomme tämli -

120

Kung!. Maj:ts proposition nr 21)8.

gen ofta och regelbundet. Ej heller borde medgivande förutsättas för att
förlägga arbete till källare eller källarliknande lokaler, då tekniska omständigheter
krävde att arbetet utfördes i sadana lokaler, t. ex. jäs- och lagerrum
i bryggerier.

Departementschefen.

Gällande arbetarskyddslag saknar närmare bestämmelser om hur arbetslokaler
skola vara inrättade och beskaffade. Såsom jag tidigare anmärkt
återfinnas emellertid dylika regler i byggnadsstadgan med därtill hörande
anvisningar. Arbetarskyddskommittén har funnit dessa regler icke i tillräcklig
grad tillgodose de krav, som ur arbetarskyddssynpunkt borde uppställas,
och fördenskull i sitt förslag upptagit ingående, ehuru delvis mycket
allmänt avfattade föreskrifter i ämnet. Ett flertal remissinstanser har i
denna del riktat kritik mot förslaget och därvid bl. a. anfört att det särskilt
ur allmänhetens synpunkt vore olämpligt att bestämmelser av byggnadsteknisk
natur funnes i olika författningar. De föreslagna bestämmelserna
borde därför, i den män de kunde anses erforderliga och lämpliga,
inflyta i byggnadsförfattningarna. Jag vill i detta sammanhang jämväl
erinra om de likartade synpunkter som i remissyttrandena anförts beträffande
frågan om förhandsgranskning av byggnadsförslag.

För min del är jag ense med kommittén om önskvärdheten av att bereda
arbetarskyddssynpunkterna större inflytande i fråga om arbetslokalers inrättande.
I det föregående har jag också förordat ett ökat samarbete för
detta ändamål mellan byggnadsnämnderna och yrkesinspektionens befattningshavare.
Jag är däremot icke beredd att i arbetarskyddslagstiftningen
införa regler som äro avsedda att vid sidan av byggnadsförfattningarna
gälla för uppförandet av sådana byggnader, i vilka arbetslokaler skola inrymmas.
I enlighet med vad som anförts i vissa yttranden synas föreskrifter,
som angå byggnads utförande och beskaffenhet, i görligaste män böra
upptagas i byggnadsförfattningarna. För såväl vederbörande byggherre som
för arkitekter och byggnadsfirmor måste ett dylikt tillvägagångssätt innebära
avsevärda fördelar. För till synsorganen kan det å andra sidan icke
vålla någon nämnvärd olägenhet, att bestämmelser av den art, varom här
är fråga, icke återfinnas i arbetarskyddslagen utan i andra författningar.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att vid framläggande för 1945 års
riksdag av förslag till vissa ändringar i byggnadsstadgan dåvarande chefen
för justitiedepartementet uttalade (prop. 119/1945 s. 37) att det syntes
önskvärt att de i hälsovårdsstadgan meddelade byggnadsföreskrifterna överflyttades
till byggnadsstadgan. Vidare må erinras om att Kungl. Maj :t genom
beslut den 20 februari 1948 uppdragit åt byggnadsstyrelsen att verkställa
en förberedande utredning angående möjligheterna att åstadkomma
förenklingar i olika avseenden i fråga om byggnadsreglerande bestämmelser
och deras tillämpning.

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Kn genomgång av de i kommitténs förslag upptagna bestämmelserna om
arbetslokalers beskaffenhet ger vid handen att de flesta av dem ha motsvarigheter
i byggnadsstadgan. Avvikelserna äro i sakligt hänseende så
ringa, att anledning ej synes föreligga att vidtaga ändringar i byggnadsstadgans
bestämmelser. Däremot torde det vara önskvärt, att en översyn
av anvisningarna till byggnadsstadgan sker till utrönande av i vad man
däri böra inflyta ytterligare föreskrifter för tillgodoseende av arbetarskyddssynpunkter.
Åtgärder härför torde böra vidtagas av byggnadsstyrelsen efter
samråd med yrkesinspektionens chefsmyndighet. Härutöver torde det vara
lämpligt att beträffande vissa slag av arbetslokaler, där speciella anordningar
för arbetarskyddet äro påkallade, nämnda chefsmyndighet utfärdai
erforderliga anvisningar. En erinran om förefintligheten av dylika särskilda
anvisningar synes — i likhet med vad som redan i viss mån skett —
böra göras i anvisningarna till byggnadsstadgan.

Kommittén har i sitt förslag upptagit särskilda bestämmelser om skyldighet
att söka tillstånd till arbetslokals förläggande under jord, i berg
eller till annan plats där dagsbelysning icke finnes. Det sålunda föreslagna
stadgandet har en vidsträckt räckvidd. Kommittén har nämligen föreslagit
att arbetslokal skall anses vara förlagd under jord så snart golvet eller
större del därav ligger 1,4 meter eller mera under markytan. Allehanda källarutrymmen
och liknande lokaliteter skulle följaktligen, därest kommitténs
förslag på denna punkt godtoges, icke utan tillstånd få utnyttjas som
arbetslokaler, bortsett från att kommittén föreslagit att stadgandet icke
skulle gälla med avseende å förrådslokal, garage, pannrum eller annan liknande
arbetslokal. Jag är icke beredd att på denna punkt följa kommittéförslaget.
De lokaliteter det här gäller äro så gott som alltid belägna i
byggnad, för vars uppförande byggnadslov kräves. Den särskilda granskning
av lokalerna som ur arbetarskyddssynpunkt erfordras bör då i likliet
med vad som gäller arbetslokaler i övrigt ske i samband med den förhandsgranskning,
som skall föregå byggnadslovets meddelande. Givetvis har
byggnadsnämnden särskild anledning att i sådana tal! överväga om icke
nämnden bör höra vrkesinspektören. Liksom eljest, då arbetarskyddssynpunkterna
kräva särskilt beaktande, synes emellertid ett ytterligare ansöknings-
och prövningsförtarande vid sidan av den granskning som skei
i byggnadsnämndens regi icke böra förekomma. Det kan ytteiligare anmärkas,
att enligt förslaget någon påföljd för underlåtenhet att inhämta
godkännande av lokalens förläggning under jord icke skulle ifrågakomma,
utan vederbörande skulle endast utsätta sig lör risken att yrkesinspektören
utfärdade förbud mot lokalens fortsatta användande till arbetslokal. Sådan
rätt har emellertid yrkesinspektören ändock, därest lokalen ur hygieniska
och andra synpunkter icke är tillfredsställande. Del av kommittén föreslagna
förfaringssättet innebär följaktligen i realiteten endast en särskild
anmälningsskyldighet rörande dessa lokaler. Av skäl som jag förut anfört
torde en sådan anmälningsskyldighet kunna undvaras.

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Vad jag nu anfört äger motsvarande tillämpning i fråga om sådana arbetslokaler
i byggnad ovan jord, där erforderlig dagsbelysning ej finnes.
Även här synas arhetarskyddssynpunkterna böra kunna i tillräcklig utsträckning
tillgodoses i samband med byggnadsgranskningen.

Väsentligt större vikt måste tillmätas kommitténs förslag i här förevarande
avseende, då fråga är om att förlägga arbetslokal helt och hållet
under jord eller då sådan lokal skall insprängas i berg. Erfarenheterna från
kriget ha, såsom civilförsvarsstyrelsen anfört, givit vid handen att det för
försvar och folkförsörjning kan vara av största betydelse att viktiga industrianläggningar
och andra företag äro förlagda på sådant sätt. Det är
emellertid uppenbart, att stränga krav måste ur arbetarskyddssynpunkt
uppställas på dylika anläggningar. Såsom kommittén anfört saknas ännu
tillräckliga erfarenheter om de särskilda problem, som härvid möta. Beaktas
bör ytterligare att, såsom landsorganisationen antytt, man på arbetarhåll
allmänt hyser den uppfattningen, att arbetet i underjords- och bergverkstäder,
trots goda arbetshygieniska förhållanden, är psykiskt påfrestande
och på grund därav ägnat att medföra skadeverkningar, om vilkas
art man ännu icke kan yttra sig.

Det awägningsspörsmål som här möter, är mycket svårbemästrat. I avbidan
på att närmare erfarenheter vinnas om arbetets i underjords- och
bergverkstäder inverkan på den mänskliga organismen synes det mig välbetänkt
att, på sätt kommittén föreslagit, anläggningen av dylika verkstädei
underkastas särskild kontroll. Med hänsyn till spörsmålens svårighetsgrad
vill jag emellertid, i enlighet med vad i vissa yttranden uttalats, föreslå
att prövningen anförtros yrkesinspektionens chefsmyndighet. Jag förutsättei
därvid tillika, att beslut i sådant ärende skall kunna överklagas till
Kungl. Maj :t. Då fråga är om militära anläggningar eller andra ur försvarssynpunkt
betydelsefulla statliga anläggningar, bör emellertid — såsom
kommittén också förutsatt —- Kungl. Maj :t äga fria händer att besluta att
viss anläggning skall vara förlagd under jord. Självfallet bör den centrala
arbetarskyddsmyndighetens yttrande om anläggningens utförande inhämtas,
men jag kan icke tillstyrka kommitténs förslag att av denna myndighet
meddelade föreskrifter skulle ovillkorligen iakttagas. Såsom flygförvaltningen
anfört skulle nämligen detta kunna medföra att militära synpunkter
måste helt eller delvis eftersättas.

Bestämmelser av det innehåll som nu föreslagits torde få upptagas i tilllämpningskungörelsen
till arbetarskyddslagen.

Raster och arbetspauser.

Gällande lag.

I 5 § i) arbetarskyddslagen stadgas att arbetet, där dess natur det medgiver,
bör avbrytas genom en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig
varaktighet. Om arbetsgivare åsidosätter detta stadgande, äger jämlikt

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

38 § 4 mom. yrkesinspektionens chefsmyndighet meddela honom nödiga
föreskrifter till tryggande av stadgandets iakttagande, överträdelse av dylik
föreskrift är enligt 42 § belagd med straff.

Vidare innehåller lagen ett särskilt stadgande om minderårigs raster.
I 14 § 2 mom. föreskrives sålunda att den minderåriges raster skola anordnas
på ett med hänsyn till den minderårige lämpligt sätt samt att, där
arbetslokalen icke erbjuder en från hälsosynpunkt tilltredsställande uppehållsplats,
den minderårige icke må tillåtas att under rasterna vistas i lokalen.
I sistnämnda fall åligger det arbetsgivaren att anvisa annat lämpligt
rum, i vilket den minderårige kan vistas under rasterna och intaga sina
måltider, överträdelse av dessa bestämmelser är enligt 42 § direkt straffbelagd.

Förutom i arbetarskyddslagen finnas stadganden om raster i vissa andra
författningar. Sålunda föreskrives i 9 § arbetstidslagen för detaljhandeln
att om arbetstagare utför arbete minst sex timmar av dygnet arbetet skall
avbrytas av en sammanhängande rast om minst en timme. Äro arbetsgivare
och arbetstagare ense därom, må sådan rast utbytas mot två raster om
sammanlagt minst en timme 15 minuter. Lagen medger avvikelse från
dessa bestämmelser dels i vissa angivna fall och dels efter dispens av arbetsrådet.

Enligt 28 § 1 mom. förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m. gäller vidare, att förare av bil i yrkesmässig
trafik i regel icke må utan uppehåll om minst 30 minuter i följd föra bilen
under längre tid än fem timmar.

Kommitténs förslag.

Kommittén har i lagtexten (2 § d andra stycket) upptagit en definition
av begreppet rast, vilken hämtats från 9 § arbetstidslagen för detaljhandeln.
Med rast skall sålunda avses »sådant avbrott i arbetstiden, vars varaktighet
är på förhand bestämd och under vilket arbetstagaren fritt förfogar
över sin tid och icke är skyldig kvarstanna på arbetsplatsen». Denna
definition avviker från den i kommitténs preliminära förslag intagna såtillvida,
att det däri använda ordet »arbetsstället» utbytts mot ordet »arbetsplatsen».
Av anvisningarna till 2 § framgår, att kommittén velat giva begreppet
»arbetsplats» en mera inskränkt innebörd än begreppet »arbetsställe».
Med arbetsplats förstås nämligen enligt kommittén sådan del av
arbetsställe, där en eller flera arbetstagare sysselsättas med arbete för arbetsgivares
räkning. Ändringen har föranletts av en erinran från marinförvaltningen,
som i yttrande över det preliminära förslaget framhöll att
det för marinens arbetsställen icke syntes lämpligt föreskriva att som rast
endast skulle betraktas tid, då arbetstagaren hade frihet att lämna arbetsstället.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 2:98.

Kommittén uttalar, att anordnandet av tillfredsställande raster otvivelaktigt
vore av väsentlig betydelse för motverkande av trötthet och därmed
risker för ohälsa och olycksfall. Med hänsyn därtill har kommittén övervägt
frågan om skärpning av arbetarskyddslagens stadgande om raster.
Kommitténs preliminära förslag innehöll generellt tillämpliga minimibestämmelser
om rasternas längd, vilka bestämmelser voro direkt straffsanktionerade.
Med anledning av den kritik, som från både arbetsgivar- och
arbetstagarhåll riktades mot dessa bestämmelser, har kommittén slutligen
stannat för ett förslag som i princip ansluter sig till föreskriften i 5 § i)
gällande arbetarskyddslag men samtidigt innebär en skärpning av detta
stadgande (18 § 1 inom.). Enligt den föreslagna huvudregeln skall arbetet i
den utsträckning, som kan anses erforderlig med hänsyn till arbetets beskaffenhet
och varaktighet samt arbetsförhållandena i övrigt, avbrytas genom
en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig längd. I anvisningarna
sägs att denna bestämmelse innebär, att raster i regel skola vara
anordnade men att vid bestämmandet av rasternas antal, längd och förläggande
hänsyn skall tagas till arbetets beskaffenhet, dvs. arbetets natur och
huruvida detsamma är lätt eller tungt. Av betydelse är vidare, huruvida
arbetet är tillfälligt eller icke. Hänsyn skall även tagas till arbetsförhållandena
i övrigt, såsom temperaturens och väderlekens inflytande på arbetet,
vilket är av särskild betydelse vid exempelvis jordbruksarbete, skogsarbete
och annat därmed jämförligt arbete i det fria.

På grund av den avfattning huvudregeln erhållit har kommittén ansett
erforderligt att till denna foga ett undantagsstadgande. Sålunda skall bestämmelsen
icke gälla då fråga är om arbete, som utföres under högst sex
timmar av dygnet, eller om nödfallsarbete och ej heller då sjukdomsfall
eller annan oförutsedd händelse tillfälligtvis föranleder till undantag.

I anvisningarna har ytterligare ett undantag upptagits, vilket avser arbete,
där arbetstagares närvaro å arbetsplatsen är nödvändig för arbetets
fortgång. I detta fall må rast utbytas mot enbart ledighet för intagande av
förtäring å arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet. Enligt vad kommittén
uttalar i motiveringen förutsättes för tillämpning av denna bestämmelse,
att arbetet är av sådan beskaffenhet att det ej kan avbrytas eller
att tillsyn måste ske. Kommittén säger sig utgå från att tiden för dylik
ledighet icke borde frånräknas arbetstiden.

Kommittén framhåller vidare att svårigheter ofta förelåge att vid skiftarbete
ordna rastfrågan på tillfredsställande sätt. Ur arbetarskyddssynpunkt
vore det av vikt, att även de arbetstagare, som sysselsattes i sådant
arbete, erhölle lämplig rast. Kunde tillfredsställande rast icke på annat
sätt ordnas eller i anvisningarna avsedd ledighet ej påräknas, borde där så
kunde ske avbytare insättas.

I anvisningarna ha vidare intagits vissa detalj föreskrifter, vilka enligt
kommittén närmast äro att anse som rekommendationer. Utför arbets -

125

Kanyl. Maj.ts proposition nr 29X.

tagare arbete under minst sex timmar av dygnet, bör sålunda den sammanlagda
tiden för rast uppgå till vid dagarbete minst en timme och vid skiftarbete
minst 30 minuter. Vidare sägs att arbete ej ulan rast bör pågå
längre tid än 4‘/2 timme.

Beträffande rast i verksamhet, som inbegripes under arbetstidslagen för
detaljhandeln, skall enligt förslaget gälla vad som stadgas i nämnda lag.

Kommittén anför vidare att det vid vissa slag av arbete vore nödvändigt
att ax-betstagare utöver rast erhölle annan tillfällig avkoppling från arbetet.
Med hänsyn härtill föreslår kommittén ett stadgande i lagen att vid arbete,
som på grund av samband med mekaniskt driven arbetsprocess eller till
följd av annat förhållande innebär en ihållande eller eljest särskilt påfrestande
sysselsättning, arbetstagare förutom rast skall under arbetstiden åtnjuta
erforderligt antal lämpligt avpassade och förlagda arbetspauser
(18 § 2 mom.).

I anvisningarna till detta stadgande meddelas därjämte vissa föreskrifter
angående arbetspaus. Sålunda sägs alt med arbetspaus förstås ett på förhand
bestämt kortvarigt uppehåll i arbetet, under vilket arbetstagaren beredes
tillfälle till avkoppling från arbetet och som icke är att hänföra till
rast eller sådan ledighet, som enligt det förut sagda i vissa fall kan ersätta
rast. Vidare upptagas följande föreskrifter.

Sådan paus, som bör omfatta en tid av 5—10 minuter, är främst påkallad
vid arbete, som utföres vid löpande band, men erfordras även vid vissa slag
av andra arbeten, vilka på grund av arbetets natur eller arbetsförhållandena
medföra särskilt stor kroppslig eller psykisk påfrestning. Arbetspaus
bör under angivna förutsättningar anordnas vid såväl dagarbete som skiftarbete
och bör icke frånräknas arbetstiden.

Som exempel på här avsett arbete nämner kommittén i motiveringen —
förutom arbete vid löpande band — vissa kontroll- och avsyningsarbeten
samt visst manuellt tvångsstyrt arbete.

På grund av att förslagets allmänna rastbestämmelser innebära eu skärpning
i förhållande till vad som nu gäller har kommittén icke funnit erforderligt
att i lagen meddela några särskilda föreskrifter angående raster
och arbetspauser för minderåriga. I anvisningarna har emellertid
upptagits ett påpekande att raster och arbetspauser för minderårig
skola anordnas på ett med hänsyn till den minderårige lämpligt sätt samt
att arbetsgivare där så är påkallat och arbetsförhållandena det medgiva är
pliktig anvisa lämplig lokal, varest den minderårige kan vistas under rasterna
och intaga sina måltider.

Kommittén anser den nu gällande ordningen för tryggande av
rastbestämmelsernas efterlevnad böra tillämpas även i fortsättningen.
Enligt 59 § 1 mom. skall sålunda arbetsrådet, om arbetsgivare
åsidosätter något av vad i 18 § är stadgat, äga meddela honom nödiga före -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

skrifter till tryggande av stadgandets iakttagande. Först om arbetsgivaren
överträder dylik föreskrift inträder straffpåföljd (65 § första stycket).

Bestämmelserna om raster och arbetspauser skola ej gälla för familjemedlem
till arbetsgivaren, delägare i s. k. kooperativ verksamhet eller hemindustriell
arbetstagare. Å elever vid läroanstalter skola de äga tillämpning
endast i den mån så föreskrives av arbetsrådet.

Yttrandena.

Vad angår den föreslagna definitionen av rastbegreppet
yrkar landsorganisationen att ordet »arbetsplatsen» måtte utbytas mot det
i kommitténs preliminära förslag använda ordet »arbetsstället». Den i det
definitiva förslaget upptagna definitionen innebure, att en fabriksarbetare
icke hade rätt att under rasten lämna fabriksområdet utan blott den del
av detta, som kunde sägas utgöra hans individuella arbetsplats. Även om
en sådan inskränkning i arbetstagarens rörelsefrihet skulle vara påkallad
vid marinens arbetsställen — vilket undandroge sig organisationens bedömande
— finge detta förhållande icke tagas till intäkt för en motsvarande
inskränkning beträffande arbetstagare i allmänhet. Inskränkningen läte
sig för övrigt knappast förlikas med det i definitionen upptagna kännetecknet
på rast att arbetstagaren under denna fritt förfogade över sin tid.
Svenska arbetsgivareföreningen framhåller att det vid arbete under jord i
gruvor av praktiska skäl kunde vara mycket svårt att under raster ordna
personaltransporter upp i dagen. Föreningen förutsatte att även om arbetarna
i sådana fall under rasterna nödgades bli kvar under jord, rasterna
skulle räknas som sådana i lagens mening. Definitionen motsade f. ö. icke
en sådan tolkning.

Flertalet av dem som yttrat sig angående de föreslagna ras t bes tämmelser
na anser att dessa i stort sett fått en lämplig utformning. Lantbruksförbundet
uttalar emellertid att bestämmelserna syntes vara onödiga
och lantarbetsgivareföreningen finner dem oklara. Generaltullstyrelsen utvecklar
vidlyftigt att de föreslagna föreskrifterna skulle medföra stora
olägenheter för tullverket samt avstyrker med hänsyn härtill kommitténs
förslag och förordar att rastfrågan ytterligare utredes.

I åtskilliga andra yttranden framställas yrkanden om uppmjukning resp.
skärpning av förslaget på särskilda punkter. Sålunda påpekar kommerskollegium
att behovet av raster helt kunde bortfalla vid produktionsprocesser
som icke oavbrutet påkallade arbetstagarnas biträde och där dessa
hade tillräckligt långa mellanstunder för intagande av måltider. Detta förhållande
berördes emellertid varken i anvisningarna eller i motiveringen.
Därest icke lagtexten skulle kunna tolkas så att raster ej erfordrades i dylika
fall, vore en förtydligande omformulering önskvärd. Enär vissa till -

127

Kungl. Maj tis proposition nr 2!)H.

verkningsprocesser aldrig kunde lämnas utan tillsyn, borde vidare orden
»om möjligt» inskjutas i huvudregeln angående raster. Lantbruksförbundet
och lantarbetsgivareföreningen anser det i klarhetens intresse böra utsägas
i lagtexten, att det icke ålåge arbetsgivaren att tillse att arbetstagare vid
okontrollerat ackordsarbete uttoge rast.

I flera yttranden förordas att de i anvisningarna förekommande rekommendationerna
angående minimitiden för raster uppmjukas. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen åberopar som skäl för en uppmjukning att bestämmelsen
om minst en timmes rast vid dagarbete icke kunde tillämpas vid
sådana utearbeten, som av styrelsen bedreves vintertid. Svenska arbetsgivareföreningen
framhåller att företagarna lagt märke till en tilltagande
tendens från arbetstagarnas sida att begära arbetstidens förläggning inom
snävast möjliga tidsram. Att därvid rastetiden förkortades hade från arbetstagarnas
sida icke framstått som någon nackdel. Möjligheterna att i
nuvarande läge verka för en helt motsatt tendens syntes starkt beskurna.
Rekommendationen att den sammanlagda rastetiden vid dagarbete borde
utgöra minst en timme syntes därför böra modifieras. Detta vore påkallat
även med hänsyn till gruvarbetare under jord in. fl. grupper. Även rekommendationen
av minst 30 minuters rast vid skiftarbete syntes vara alltför
kategorisk. Jämväl i fråga om skiftarbete hade samma tendens att begära
arbetstidens förläggning inom snävast möjliga ram gjort sig gällande. I
praktiken måste man räkna med att rastetiden vid tvåskiftsarbete regelmässigt
begränsades till 15 minuter, och rekommendationen borde därför
utgå eller modifieras. Yrkeskvinnors samarbetsförbund, i vars yttrande
kvinnliga kontoristföreningen instämmer, anser anvisningen om en timmes
rastetid vid sex eller sju timmars dagarbete icke vara anpassad efter de
verkliga förhållandena. Valet stode exempelvis i kontorsarbete mellan en
halv timmes längre lunchrast och en halv timmes kortare arbetsdag. Arbetstagarna
torde i många fall finna det senare alternativet vara mera vilsamt.
Statstjänstemannens riksförbund anför liknande synpunkter. Skånes handelskammare
betonar att rekommendationen att arbete ej bör pågå längre
än 4Vs timme utan rast med hänsyn till de skiftande förhållandena inom
olika grenar av näringslivet icke passade för alla fall. I anvisningarna
borde uttryckligen framhållas, att rekommendationen ej toge sikte på områden
där särskilda förhållanden rådde. Handelns arbetsgivareorganisation
och Stockholms handelskammare anse det med hänsyn till vad kommittén
anfört i motiveringen vara oklart, huruvida sistnämnda rekommendation
vore avsedd att gälla även detaljhandeln. Det vore inom vida områden av
näringslivet omöjligt att tillämpa bestämmelsen, såvida ej lunchstängning
genomfördes.

Tjänstemännens centralorganisation — som finner den föreslagna lagtexten
med tillhörande anvisningar tillfredsställande — förutsätter att bestämmelserna
icke behövde tillämpas, då arbetstagarna genom sin orga -

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

nisation gått med på en inskränkning av rasterna och detta icke kunde anses
innebära fara för de anställda.

Riksförsäkringsanstalten ifrågasätter vissa jämkningar i förslaget i skärpande
riktning. Sålunda förordas att den i undantaget från huvudregeln
förekommande tidsgränsen »högst sex timmar» utbytes mot »högst fem
timmar». Anstalten uttalar vidare att utbyte av rast mot ledighet för intagande
av förtäring på arbetsplatsen borde förutsätta medgivande av arbetsrådet
och föreslår därför att till 18 § fogas ett tredje mom. upptagande
sådan eftergiftsmöjlighet. Slutligen förordar anstalten att den i anvisningarna
givna föreskriften att arbete icke utan rast bör pågå längre än Al/2
timme överflyttas till lagtexten. Föreningen SAIA anser det nödvändigt att
vid skiftarbete kräva minst 30 minuters rast. En bestämmelse av detta
innehåll borde därför upptagas i själva lagtexten.

Kommitténs uppfattning att i lagen borde upptagas ett stadgande om
ar betspauser delas nästan undantagslöst av dem som yttrat sig i frågan.
Endast Skånes handelskammare anser det mindre lämpligt att införa
en sådan föreskrift i arbetarskyddslagen. Handelskammaren framhåller
att dylika frågor hittills alltid avgjorts genom förhandlingar mellan parterna
på arbetsmarknaden. I många fall torde det stöta på tekniska svårigheter
att anordna arbetspauser i form av på förhand till tiden bestämda
kortvariga uppehåll i arbetet. Däremot kunde i dessa fall arbetet ofta vara
av den art, att arbetstagarna själva kunde göra en kortare paus, då driften
det medgåve.

Frågan vid vilka slag av arbete arbetspauser borde förekomma behandlas
i några yttranden. Sålunda anser svenska arbetsgivareföreningen att
tillämpningsföreskrifterna behövde ytterligare specificeras och anför
härom följande.

Att arbetspauser böra förekomma vid tvångsstyrd arbetskedja av sådan
art, att den enskilde arbetstagaren icke kan lämna sin arbetsplats utan att
rubba arbetets gång för föregående eller efterföljande arbetstagare i kedjan,
väcker icke erinran från föreningens sida. Att däremot införa arbetspauser
vid sådant arbete vid löpande band, exempelvis vid det s. k. hand-ihandsystemet,
som möjliggör för arbetstagaren att lämna sin arbetsplats
under någon kortare tidrymd, synes icke vara erforderligt. Vidare utsäges
i anvisningarna, att arbetspauser skola tillämpas vid visst manuellt tvångsstyrt
arbete och visst kontrollarbete. Det är av mycket stort värde att även
i detta avseende förtydliganden givas av innebörden, så att icke enbart det
förhållandet, att ett arbetsmoment är högt mekaniserat och automatiserat,
skall medföra krav på införande av arbetspauser. Det bör sålunda klargöras,
att exempelvis vanligt sömnadsarbete utanför löpande band icke är
av den art, att bestämmelserna om arbetspauser synas tillämpliga därå.

Landsorganisationen uttalar att arbete i berglokaler finge anses tillhöra
sådan påfrestande sysselsättning, i vilken enligt 18 § arbetspaus skulle beredas
arbetstagarna. Det vore en allmän erfarenhet på arbetarhåll att trött -

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

heten vid arbete i berglokaler väsentligt motverkades, om tillfälle under
dagens lopp erhölles till några minuters vistelse i friska luften. I anvisningarna
borde därför bland de omständigheter som kunde påkalla arbetspauser
även upptagas »arbetsplatsens förläggning». Yrkeskvinnors samarbetsförbund
nämner soin exempel på arbete, vilket enligt förbundets mening
påkallade arbetspaus, arbete vid bokföringsmaskin, stansningsarbete
och olika slag av ensidigt manuellt kontorsarbete.

Kommerskollegium anmärker att stadgandet om arbetspauser enligt sin
avfattning syntes avse endast sådant arbete, vari raster vore obligatoriska.
Enär detta vore orimligt, borde stadgandet omredigeras.

Marinförvaltningen anser föreskriften om arbetspauser vara väl kategorisk
och förordar sådan uppmjukning av lagtexten, att arbetspauser behövde
anordnas endast där så lämpligen kunde ske.

Svenska gjutareförbundet anser att för undvikande av tvister viss sammanlagd
minimitid för arbetspauserna, förslagsvis 30 minuter, borde föreskrivas
i lagen.

Beträffande den i anvisningarna upptagna föreskriften att arbetspaus
icke bör frånräknas arbetstiden yrkar landsorganisationen att ordet »bör»
måtte utbytas mot ordet »må». Som skäl härför anföres att det icke kunde
ifrågasättas att i förevarande hänseende likställa arbetspaus med rast.
Svenska arbetsgivareföreningen säger sig däremot utgå från att föreskrifterna
om arbetspauser icke komme att kunna tagas till intäkt för krav på
ekonomisk ersättning för dylika arbetspauser.

Vad angår raster för minderåriga uttalar statens institut för
folkhälsan att anvisningarna därom borde göras tydligare. Kommittén hade
sålunda icke angivit, vilka anspråk som skäligen kunde ställas på omfånget
av de minderårigas raster, eller hur det skulle förfaras, när de minderåriga
vore bundna av medhjälparskap till vuxna arbetstagare. Föreningen SAIA
anser den i anvisningarna upptagna föreskriften om lokal för minderårigs
måltider böra utgå, enär den gåve intryck av att den allmänna bestämmelsen
om matrum i 13 § icke vore allvarligt menad.

Departementschefen.

Den viktiga del av arbetarskydd slagstiftningen, som gäller arbetstiden,
är i vårt land i huvudsak reglerad genom de särskilda arbetstidslagarna.
Arbetarskyddslagen innehåller emellertid vissa bestämmelser angående arbetstiden,
vilka hänföra sig till dennas förläggning eller angå minderårigas
och kvinnors arbete. Arbetarskyddskommitténs förslag innebär ingen ändring
härutinnan. Det nära samband som i vissa avseenden råder mellan de
av kommittén föreslagna bestämmelserna och arbetstidslagstiftningen ger
mig emellertid anledning anmärka, att den senare för närvarande är föremål
för utredning genom särskilda sakkunniga. Det synes ej uteslutet, att
5) — Bihang till riksdagens protokoll 19t8. 1 sand. Nr 298.

130 Kungl. Maj:Is proposition nr 298.

vissa av de nu i arbetarskyddslagen reglerade frågorna kunna komma att
påverkas av denna utredning. De bestämmelser om raster och arbetspauser
samt natt- och veckovila, som nu föreslås skola upptagas i arbetarskyddslagen,
kunna fördenskull betraktas som i viss mån provisoriska i
avbidan på resultatet av arbetstidsutredningens arbete.

I fråga om raster för arbetstagarna har arbetarskyddskommittén föreslagit
en skärpt formulering av den nuvarande regeln. Flertalet remissinstanser
har icke haft något att invända mot en sådan skärpning i och
för sig. Däremot ha de närmare anvisningar och rekommendationer, som
kommittén i anvisningarna till lagförslaget lämnat angående anordnandet
av raster, föranlett åtskillig kritik. Förslaget innebär i huvudsak, att vid
arbete som pågår under mera än sex timmar av dygnet en eller flera raster
av tillräcklig varaktighet skola anordnas vid lämplig tidpunkt. Kommittén
har rekommenderat en sådan fördelning av arbetstiden att den sammanlagda
tiden för rast uppgår vid dagarbete till minst en timme och vid
skiftarbete till minst en halv timme. Vidare har kommittén uttalat att arbete
ej bör pågå utan rast längre tid än 41/2 timme.

För min del finner jag det i likhet med kommittén angeläget, att rastfrågan
ägnas större omsorg än hittills stundom skett. Erfarenheten visar,
att procentuellt ett stort antal olycksfall inträffa mot slutet av arbetstiden,
då arbetstagarnas uppmärksamhet och omtanke helt naturligt slappats av
den begynnande tröttheten. Det är därför av vikt att raster i tillräckligt
antal och av tillräcklig längd anordnas. Jag är väl medveten om att, såsom
svenska arbetsgivareföreningen anfört, arbetstagarna ofta finna det önskvärt
att arbetstiden förlägges inom snävast möjliga ram. En sådan inställning
är förklarlig, då genom en avkortning av rasterna under arbetstiden
den sammanhängande fritiden blir längre. Vill man försöka nedbringa
antalet olycksfall i arbete är det emellertid angeläget att motarbeta en
dylik inställning. På grund härav ansluter jag mig till kommitténs förslag
om en principiell skärpning av föreskrifterna om raster. Anledning synes
mig dock icke föreligga att, såsom riksförsäkringsanstalten yrkat, gå längre
i detta hänseende än kommittén föreslagit. De av kommittén meddelade
rekommendationerna synas mig ock för många fall väl avpassade. Då, såsom
i yttrandena anförts, förhållandena inom näringslivet äro mycket skiftande,
torde de dock icke passa för alla fall. Särskilt är att märka, att vid
skiftarbete svårigheter kunna föreligga att följa kommitténs rekommendationer.
Några författningsbestämmelser i dessa hänseenden synas mig därför
icke lämpligen böra meddelas. I den mån så är möjligt torde emellertid
kommitténs uttalanden böra tjäna till ledning vid bestämmande av rasternas
längd.

Rörande innebörden av rastbegreppet har landsorganisationen framfört
viss anmärkning mot kommitténs förslag. Jag är ense med landsorganisationen
därom att föreskriften att arbetstagare under rasten fritt förfogar

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 2!)S.

över sin tid måste anses innebära att han äger rätt att lämna icke blott
den plats, där arbetet utföres, utan också själva arbetsstället. Å andra sidan
kan det, såsom svenska arbetsgivareföreningen påpekat beträffande underjordsarbete
i gruvor, på grund av arbetsställets belägenhet eller dess utsträckning
eller andra särskilda förhållanden stöta på svårigheter för arbetsgivaren
alt bereda arbetarna möjlighet härtill. Frågan i vad mån skyldighet
i detta hänseende skall åvila arbetsgivaren får emellertid bli beroende
av överenskommelse mellan parterna. Ur arbetarskyddssynpunkt
finner jag anledning saknas att i här förevarande hänseende göra någon
ändring i förslaget.

Vad kommittén föreslagit om införande av arbetspauser vid vissa
arbeten av enformig och ihållande natur har så gott som undantagslöst
gillats i yttrandena och jag kan för min del i huvudsak ansluta mig till
förslaget i denna del. Såsom kommerskollegium anfört böra bestämmelserna
om arbetspauser icke knytas till förutsättningen att rastbestämmelserna
äro tillämpliga utan avse jämväl arbete som förrättas under kortare tid av
dygnet än sex timmar. Närmare föreskrifter om vid vilka slag av arbeten arbetspaus
lämpligen bör anordnas synas böra meddelas av yrkesinspektionens
chefsmyndighet. I övrigt torde det böra överlåtas åt parterna på arbetsmarknaden
att avtalsvägen reglera frågan om arbetspauser. Anmärkas
må, att behovet av sådana pauser givetvis påverkas av antalet raster under
ett arbetspass. Frågan huruvida arbetspaus skall frånräknas arbetstiden
eller icke sammanhänger med spörsmålet om arbetspaus skall anses som
rast i arbetstidslagarnas mening. Då så enligt min uppfattning icke bör
vara fallet, kommer alltså arbetspaus icke att frånräknas arbetstiden.

I vad mån detta bör inverka på avlöningsförmånernas storlek är en fråga
som får lösas avtalsvägen.

Då kommittén föreslagit skärpning av de allmänna rastbestämmelserna
har kommittén funnit anledning saknas att bibehålla särskilda rastbestämmelser
för minderåriga. Till denna kommitténs uppfattning ansluter jag
mig. Liksom kommittén förutsätter jag att de nuvarande reglerna därom
även i fortsättningen skola bli normerande utan särskilt stadgande.

Föreskrifter om raster och arbetspauser torde, liksom andra bestämmelser
angående arbetstiden och dess förläggning, böra inflyta i arbetarskyddslagen.
I departementsförslaget återfinnas de här föreslagna bestämmelserna
såsom 17 och 18 §§.

Ledighet för nattvila.

Såväl gällande arbetarskyddslag som kommitténs förslag innehålla rörande
ledighet för nattvila dels allmänna bestämmelser, dels särskilda bestämmelser
för minderåriga, d. v. s. personer under 18 år, och dels särskilda
bestämmelser för kvinnor.

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

A. Allmänna bestämmelser.

Gällande lag.

I 5 § k) arbetarskyddslagen stadgas, att åt arbetarna bör, där ej arbetets
natur, allmänhetens behov eller annan omständighet skäligen kan anses
kräva avvikelse, beredas erforderlig ledighet för nattvila. Om yrkesinspektionens
chefsmyndighet finner att arbetsgivare åsidosätter denna bestämmelse,
äger enligt 38 § 4 mom. chefsmyndigheten meddela honom nödiga
föreskrifter, överträdelse av dylik föreskrift är enligt 42 § straffbelagd.

Något ingripande enligt 38 § 4 mom. har enligt vad kommittén inhämtat
aldrig skett.

Förekomsten av nattarbete.

Kommittén har verkställt en statistisk undersökning rörande förekomsten
av två- och treskiftsarbete samt nattarbete utan samband med skiftarbete
vid de arbetsställen inom industriell och därmed likställd verksamhet,
som år 1939 voro registrerade hos yrkesinspektionen och bergmästarna.
Utredningen bygger på från arbetsgivarna införskaffade uppgifter,
vilka i allmänhet avse förhållandena under år 1938. En närmare redogörelse
för undersökningen lämnas i bilaga A till kommitténs betänkande. Av
undersökningen framgår i huvudsak följande.

Undersökningen omfattade 24 216 arbetsställen med 634 084 arbetstagare,
varav 505 948 manliga och 128 136 kvinnliga.

Tvåskiftsarbete förekom under år 1938 vid 1 473 arbetsställen,
av vilka 850 bedrevo sådant arbete hela året. Antalet arbetstagare, som
sysselsattes i tvåskiftsarbete, utgjorde 62 288, varav 46 396 män och 12 995
kvinnor över 18 år samt 2 897 minderåriga. Av det totala antalet arbetstagare,
som berördes av undersökningen, sysselsattes salunda i runt tal
10 %, helt eller delvis, i tvåskiftsarbete. Arbetet började tidigast klockan 5
och slutade senast klockan 22 för 39 % av samtliga tvåskiftsarbetare. För
19 % började arbetet tidigast klockan 5 och slutade mellan klockan 22 och
23. För 36 % började arbetet före klockan 5 eller/och slutade efter klockan
23. Beträffande 6 % saknas uppgift om skiftarbetets förläggning på dygnet.

Treskiftsarbete förekom under år 1938 vid 1 235 arbetsställen, av
vilka 863 bedrevo sådant arbete hela året. Antalet arbetstagare, som sysselsattes
i treskiftsarbete, utgjorde 51 583, varav 50 860 män och 74 kvinnor
över 18 år samt 649 minderåriga. Av det totala antalet arbetstagare, som
berördes av undersökningen, sysselsattes sålunda i runt tal 8 %, helt eller
delvis, i treskiftsarbete. Av treskiftsarbetarna kommo 11 103 på järnverk,
9 976 på pappersmassefabriker, 6 416 på pappersbruk och pappfabriker,
3 744 på råsockerbruk, 2 344 på järn- och stålmanufaktur, 2 174 på mekaniska
verkstäder, 2 025 på textil- och beklädnadsindustri samt 1 886 på
kraft-, belysnings- och vattenverk. Rörande orsakerna till att treskifts -

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

arbete tillämpats lämnades uppgifter från 1 199 arbetsställen. Det största
antalet eller 674 anförde arbetsprocessens tekniska natur som skäl för treskiftsarbetet.
Anläggningens dyrbarhet och räntabilitetshänsyn åberopades
av 61 och konsumenternas eller kundernas särskilda behov av 215. Kombinationer
av de nämnda orsakerna angåvos av 130, medan 119 anförde andra
skäl än de förut berörda.

Nattarbete utan samband med skiftarbete förekom vid
483 arbetsställen och berörde 3 397 arbetstagare. Kommittén framhåller
emellertid att undersökningen i detta hänseende icke torde kunna anses
såsom fullständig. Huvudparten av dessa arbetstagare kom på mekaniska
verkstäder, tegelbruk, tidningstryckerier, konservfabriker, sömnadsfabriker
samt elektricitets-, vattenlednings- och renhållningsverk. Bland uppgivna
orsaker till nattarbetet må nämnas reparationsarbete, allmänhetens
eller kundernas behov, vakttjänst, städningsarbete, uppslagningsarbete i
gjuterier samt eldning.

Undersökningen omfattade ej handeln. I syfte att få klarlagt, huruvida
nattarbete i större utsträckning förekomme inom handeln, har kommittén
inhämtat upplysningar från vederbörande organisationer. Därvid meddelades,
att vissa spannmålsföretag tidvis bedreve skiftarbete för torkning,
rensning och luftning av spannmål, men att treskiftsarbete i övrigt icke
förekomme inom handeln. Arbete å tid mellan klockan 22 och 5 utan samband
med skiftarbete uppgavs förekomma huvudsakligen i samband med
julförsäljningen.

Kommittén hemställde år 1939 hos statens institut för folkhälsan om
undersökning angående verkningarna på den mänskliga organismen såväl
av nattarbete i allmänhet som av treskiftsarbete. På grund av att de av
kriget framkallade förhållandena avsevärt ändrat förutsättningarna och
även i hög grad försvårat möjligheterna att utföra undersökningen ansåg
sig institutet emellertid icke i stånd att verkställa den begärda utredningen.

Kommitténs förslag.

Kommittén föreslår, att i lagen upptages eu allmän bestämmelse av innehåll
att arbetstagare skall beredas ledighet för nattvila och att i denna
ledighet skall ingå tiden mellan klockan 23 och 5 (19 §). Från denna regel
undantages emellertid sådant arbete, som på grund av sin natur, allmänhetens
behov eller annan särskild omständighet måste bedrivas jämväl
nattetid. Därjämte föreslår kommittén vissa dispensbestämmelser, till vilka
jag återkommer senare. Det nu tillämpade förfarandet vid åsidosättande
av arbetarskyddslagens bestämmelser om nattvila har bibehållits i förslaget.
Om arbetsgivare åsidosätter lagens bestämmelser om nattvila skall sålunda
arbetsrådet äga meddela nödiga föreskrifter till tryggande av att bestämmelserna
iakttagas (59 § 1 inom.). Först om arbetsgivaren icke rättar
sig efter dylik av arbetsrådet meddelad föreskrift inträder straff.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Rörande behovet av en skärpt laglig reglering av nattarbetet
anför kommittén följande.

Det kan icke bestridas, att nattarbete i allmänhet är mera betungande än
arbete på dagen. Detta har särskilt framhållits beträffande skiftarbetet.
Därvid har hänvisats till de ständiga omställningar i kroppens funktioner,
som äro en följd av de ofta återkommande skiftväxlingarna. Dessutom kan
i regel ej erhållas lika ostörd vila på dagen som om natten. Med skiftarbetet
följa också oregelbundna måltidsförhållanden, och hemlivet utsättes ej
sällan för störningar i olika former. Alldeles särskilt är detta fallet, där
familjemedlemmarna sysselsättas i arbete på olika tider av dygnet. Även
om vissa med nattarbete förenade olägenheter kunna — där detsamma bedrives
regelbundet — minskas genom åtgärder från arbetsgivarens sida,
kunna de dock icke helt elimineras. Med hänsyn till de olägenheter, som
nattarbetet otvivelaktigt medför, är det ett allmänt önskemål, att det begränsas,
där detta låter sig göra. Det är dock uppenbart, att nattarbete inom
vissa verksamhetsområden icke kan undvikas. För att visst arbete skall få
bedrivas på natten måste enligt kommitténs mening godtagbart skäl härför
föreligga. Den nuvarande bestämmelsen i 5 § k) är dock icke tillfyllest
för att sådan begränsning av nattarbetet skall kunna ernås, utan härför
fordras mera detaljerade bestämmelser.

Kommittén framhåller härefter, att den övervägt andra alternativ innan
den stannat för den föreslagna lösningen av frågan. Enligt ett av dessa
skulle nattarbete ej få förekomma inom något slag av verksamhet utan att
vederbörande myndighet lämnat medgivande därtill. Då emellertid nattarbete
vore oundvikligt inom ett flertal verksamhetsområden, syntes en
sådan lösning komma att medföra ett formellt ansökningsförfarande av
alltför stor omfattning. Förslaget hade därför ej kunnat förordas. Vidare
hade diskuterats ett förslag av innebörd att man i lagen skulle införa ett
allmänt förbud mot nattarbete jämte undantagsbestämmelser som avsåge
dels att direkt i lagen undantaga vissa uppräknade slag av verksamhet och
dels möjlighet att medgiva dispens i särskilda fall. Enär en dylik uppräkning
vore svår att åstadkomma och dessutom förenad med lagtekniska
olägenheter, hade kommittén icke ansett sig böra förorda detta förslag. En
begränsning av stadgandet därhän, att det skulle gälla enbart industriellt
och därmed likställt arbete, hade ej heller befunnits utgöra en lämplig lösning
av frågan.

Beträffande frågan, vilken tid av dygnet nattarbetsförbudet
borde omfatta, framhåller kommittén att denna självfallet
kunde vara föremål för olika meningar. I gällande arbetarskyddslag hade
sålunda den tid av dygnet, som enligt de särskilda bestämmelserna rörande
minderåriga och kvinnor alltid skall ingå i ledigheten för nattvila, i anslutning
till vissa internationella konventioner bestämts till tiden mellan klockan
22 och 5. Dessa tidpunkter hade emellertid vid tvåskiftsarbete visat
sig vara mindre lämpliga, enär rastbehovet ofta ej bleve tillgodosett på ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

135

tillfredsställande sätt, särskilt i de fall då kortare arbetstid uttoges på lördagsskiften.
I syfte att åstadkomma en bättre lösning av rastfrågan vid
tvåskiftsarbete hade kommittén stannat för att föreslå tiden mellan klockan
23 och 5, vilken tid även ur andra synpunkter ansetts vara den mest
ändamålsenliga. Såsom framginge av den av kommittén verkställda statistiska
undersökningen förekomme vid ett icke ringa antal arbetsställen tvåskiftsarbete,
som började före klockan 5 eller slutade efter klockan 23. Om
kommitténs förslag genomfördes, måste i sådana fall i regel ändring av
skifttiderna genomföras, försåvitt icke arbetet vore sådant att det på grund
av sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet finge
pågå någon del av tiden mellan klockan 23 och 5. För arbete, som finge
bedrivas i form av treskiftsarbete dygnet om, hade fastställandet av de
nämnda tidpunkterna däremot ingen större betydelse.

Rörande den närmare innebörden av undantaget för arbete,
som på grund av sin natur, allmänhetens behov eller
annan särskild omständighet måste bedrivas jämväl
nattetid, anför kommittén följande.

Till arbete, som på grund av sin natur måste bedrivas jämväl nattetid,
anser kommittén böra hänföras sådant arbete, som till följd av arbetsprocessens
tekniska natur måste försiggå kontinuerligt, exempelvis på grund
av ugnsdrift eller kemiska processer. Hit hör i första hand vissa slag av
arbete vid järnverk, glas-, kalk- och tegelbruk, pappersmassefabriker och
pappersbruk samt olika kemiskt-tekniska fabriker. Även kolnings- och
flottningsarbete bör enligt kommitténs mening likställas med arbete av
nyssnämnda slag. Emellertid är det givet, att alla arbeten inom angivna
verksamhetsgrenar ej äro av sådan natur, att desamma av tekniska skäl
måste försiggå kontinuerligt och således bedrivas nattetid. Vid exempelvis
ett järnverk föreligga tekniska skäl för nattarbete vid hyttor, elektriska
smältugnar, bessemerugnar och martinugnar, enär i dessa fall arbetsprocessen
ej kan avbrytas varje natt, utan att materialet förstöres, den framställda
produkten försämras eller att ugnar eller andra apparater utsättas
för skada. Däremot kunna sådana skäl ej åberopas i fråga om arbete vid
elt järnverks byggnadsavdelning, mekaniska verkstad, snickeriverkstad
in. fl. avdelningar. Även inom andra industrier förekomma arbetsprocesser,
som av nyss angivna skäl ej kunna avbrytas varje natt, men det innebär
dock icke, alt alla andra arbeten, som förekomma vid dessa industrier,
behöva utföras nattetid. Emellertid bör vid bedömandet av frågan, huruvida
ett arbete är av sådan natur, att det måste försiggå även nattetid, en
begränsning till arbetsprocessens tekniska natur ej vara enbart bestämmande.
Stundom kan det vara tekniskt möjligt att avbryta ett arbete varje
natt, men detta kan vara förenat med sådana konsekvenser ur tcknisktekonomisk
eller driftsekonomisk synpunkt, att det icke bör ifrågakomma.
Det kan sålunda förekomma, alt arbete måste bedrivas nattetid, även om
arbetsprocessens natur icke med nödvändighet så påkallar.

Som skäl för nattarbete uppställes i den föreslagna bestämmelsen jämväl
det villkoret, alt arbetet skall vara betingat av allmänhetens behov. Hit hör
enligt kommitténs mening vissa arbeten vid trafikföretag av olika slag, post,

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)8.

telegraf och telefon, hotell, restauranger och kaféer, apotek, sjukhus, gas-,
elektricitets- och vattenledningsverk, vissa tidningstryckerier o. s. v. Givet
är, att det inom ifrågavarande verksamhetsgrenar förekommer arbete, som
ej kan direkt hänföras till arbete för allmänhetens behov och som därför
ej bör tillåtas pågå nattetid.

Förutom de ovan angivna kunna också andra bärande skäl för nattarbete
andragas. Kommittén föreslår därför, att hänsyn får tagas även till
annan särskild omständighet. Såsom dylik omständighet anser sig kommittén
bland annat böra nämna djurskötsel och vakttjänst samt sådana
förberedelse- och avslutningsarbeten, som avses i gällande arbetstidslagar.
Till vakttjänst hänföres i första hand sådant arbete, som normalt utföres
av vaktpersonal, såsom portvakter, nattvakter, kraftstations-, damm- och
slussvakter. Men även tillfällig vakttjänst, såsom vid utställningar, lantbruksmöten,
biografer, teatrar och andra tillställningar, bör inbegripas
under förevarande undantag. Med förberedelse- och avslutningsarbeten
förstås sådana arbeten, som inleda eller avsluta det egentliga driftsarbetet
och regelbundet återkomma. Vad härmed avses framgår av de utlåtanden,
arbetsrådet avgivit rörande arbetstidslagarnas tillämpning i berörda avseende.

Till arbete, som på grund av särskild omständighet måste försiggå nattetid,
bör jämväl hänföras arbete, som avser förarbetande av varor, underkastade
hastig försämring. Till sådana varor äro företrädesvis att hänföra
frukt och grönsaker samt fisk och skaldjur. Kommittén anser dessutom,
att till annan särskild omständighet bör hänföras sjukdomsfall eller annan
oförutsedd händelse, som tillfälligtvis föranleder till undantag.

Inom jordbruket förekomma en del arbeten, som av särskilda skäl böra
utföras å tid mellan klockan 23 och 5. Hit höra skörd av vissa oljeväxter,
torkning av spannmål i samband med tröskning m. in. Dessa och andra
liknande jordbruksarbeten böra enligt kommitténs mening hänföras till
arbete, vilket på grund av särskild omständighet måste bedrivas som nattarbete.
Ej sällan förekommer det, att fartyg måste snabbt lastas eller lossas
och att detta arbete därför måste utföras nattetid. Även i sådant fall torde
förutsättningen »annan särskild omständighet» vara uppfylld.

Den föreslagna bestämmelsen om ledighet för nattvila skall icke gälla
beträffande sådan arbetstagare i överordnad ställning, som
icke eller endast undantagsvis deltar i arbete vilket står under hans tillsyn
(19 § andra stycket). Kommittén motiverar detta undantag med att det
säkerligen i många fall skulle medföra avsevärda svårigheter, om dylika
arbetstagare inbegrepes under förbudet mot nattarbete, och att det icke
syntes lämpligt att i sådana fall fordra dispens.

Kommittén föreslår därjämte vissa undantagsbestämmelser,
enligt vilka arbetsrådet bemyndigas medgiva dispens
från förbudet mot nattarbete (20 §). Undantag skall sålunda
enligt 20 § a), i den mån så prövas påkallat, kunna medgivas dels beträffande
arbete, som på grund av sin natur försiggår endast under viss del av
året (säsongarbete), och dels beträffande arbete, som under viss tid till

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

följd av särskilda omständigheter måste påskyndas. Kommittén nämner
som exempel på arbete av förstnämnda slag upptagning, vändning och
stackning av torv samt på arbete av sistnämnda slag reparationsarbete,
visst lastnings- och lossningsarbete ävensom annat arbete som snabbt måste
slutföras, såsom arbete i samband med utställningar, brådskande leveranser
och dylikt. Vidare föreslås i 20 § b) att arbetsrådet erhåller befogenhet
att beträffande arbete, »som av särskilda skäl finnes böra fortgå även
nattetid», efter prövning från fall till fall medgiva erforderligt undantag
från nattarbetsförbudet. Till motivering av denna allmänna dispensmöjlighet
framhåller kommittén till en början att nattarbete kunde vara påkallat
i andra fall än de förut angivna och anför härefter följande.

Det gäller exempelvis att tillgodose ett sådant allmänt intresse som försvar
och folkförsörjning. Likaså kan det vara nödvändigt att bedriva nattarbete
för att undvika avsevärda olägenheter av teknisk, ekonomisk eller
social natur. Sålunda kan det exempelvis föreligga starkt behov av att utnyttja
en dyrbar produktionsapparat eller att eljest på ett rationellt sätt
tillgodogöra sig förefintliga resurser. Kommittén anser, att även i dylika
fall möjlighet bör finnas att meddela undantag från det i lagförslaget upptagna
nattarbetsförbudet. Ett stadgande i sådant syfte har upptagits i lagförslagets
20 § b). Genom den avfattning detta stadgande givits, erhåller
arbetsrådet generell befogenhet att bevilja undantag från nattarbetsförbudet.
Bestämmelsens största betydelse ligger däri, att det erbjudes möjlighet
till dispens av tekniska, ekonomiska och sociala hänsyn. Det är givet, att
ett förbud mot nattarbete i enlighet med bestämmelsen i 19 § kan medföra
stora olägenheter i nu angivna avseenden. Sålunda kan ett förbud mot nattarbete
— särskilt med hänsyn till förhandenvaron av utländsk konkurrens
— medföra, att en viss tillverkning, som kan vara för landet betydelsefull,
icke kan bedrivas. Vidare kan en övergång från tre- till tvåskiftsarbete
medföra arbetslöshet bland de vid företaget anställda. För att undvika att
missförhållanden i sådana hänseenden uppkomma till följd av nattarbetsförbud,
anser kommittén dispensmöjlighet befogad. Det förutsättes emellertid,
att dispens meddelas endast i de fall, då särskilda skäl därtill föreligga.
Vid avgörandet av dylika dispensärenden bör hänsyn tagas till huruvida
förutsättningar finnas för framtida omläggning av arbetet, så att detta
ej behöver försiggå nattetid. Dispens bör kunna meddelas individuellt eller
generellt för visst slag av arbete och, där så finnes påkallat, avse en relativt
lång tidsperiod.

I 20 § c) bär kommittén upptagit ytterligare en dispensmöjlighet. Enligt
detta stadgande må undantag meddelas, då det av uttalande av arbetstagarnas
organisation eller annorledes framgår, alt flertalet av de arbetstagare
som skulle beröras av undantaget finner detsamma önskvärt och arbetstagarna
icke därigenom utsättas för ohälsa eller överansträngning.

Enligt 21 § skall hinder ej föreligga alt använda arbetstagare till s. k.
nödfalls arbete å tid mellan klockan 23 och 5. I likhet med vad som
gäller enligt arbetstidslagarna föreslår kommittén, att anmälan rörande

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)8.

nödfallsarbete skall göras till arbetsrådet senast inom två dygn från arbeteis
början samt att, om arbetet måste fortsätta utöver denna tid, tillstånd
därtill skall sökas hos arbetsrådet.

Bestämmelserna om ledighet för nattvila skola icke gälla för familjemedlem
till arbetsgivaren, delägare i s. k. kooperativ verksamhet eller hemindustriell
arbetstagare. Å elever vid läroanstalter skola de äga tillämpning
endast i den mån så föreskrives av arbetsrådet.

Kommittén anför slutligen, att det på sina håll säkerligen skulle medföra
betydande svårigheter ur såväl tekniska, ekonomiska och sociala som andra
synpunkter att vid lagens ikraftträdande omedelbart inställa nattarbetet i
de iall, där sådant arbete icke vore tillåtet enligt de föreslagna bestämmelserna.
Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att i lagens övergångsbestämmelser
upptages ett stadgande av innehåll att arbete, som vid
lagens ikraftträdande bedrives å tid mellan klockan 23 och 5, fortfarande
skall få bedrivas mellan dessa klockslag under högst ett år från ikraftträdandet.
Tillika föreslås att om nattarbetet på grund av omställningssvårigheter
skulle behöva fortsätta därefter, arbetsrådet skall äga meddela tillstånd
därtill under ytterligare högst ett år. Kommittén framhåller, att bestämmelserna
utformats på detta sätt i syfte att undvika att arbetsrådet vid
lagens ikraftträdande skulle belastas med en mängd ansökningar om
dispens från nattarbetsförbudet.

Yttrandena.

Kommitténs förslag att i princip förbjuda nattarbete tillstyrkes
eller lämnas uttryckligen utan erinran av medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen, riksförsåkringsanstalten, länsstyrelsen i Malmöhus
län, landsorganisationen, yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika-Bremer-förbundet
och föreningen SAIA.

Landsorganisationen anser emellertid att nattarbete — bortsett från de
två tillståndsfria dygnen vid nödfallsarbete — i intet fall borde få förekomma
utan särskilt medgivande av arbetsrådet. Organisationen anför
härom följande.

Det ligger i sakens natur att ett undantagslöst nattarbetsförbud icke kan
genomföras. Men det är ej utan betydelse hur undantagsregleringen konstrueras.
I den mån myndigheternas inflytande utövas först genom en
elterhandskontroll, är det antagligt att man icke erhåller en lika restriktiv
reglering som om rätten till undantag gjordes beroende av en förhandsprövning.
Det är betecknande att, ehuru redan gällande lag medger chefsmyndigheten
rätt att ingripa mot missbruk av nattarbete, hittills intet sådant
ingripande skett. Det kan ej undgås, att förutsättningarna för undantag
givas en mycket allmän formulering, men just denna nödvändighet är
en anledning att redan från början pröva, om dessa förutsättningar föreligga
i de särskilda fallen. Särskilt gäller detta beträffande arbete, som på

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

grund av arbetsprocessens tekniska natur anses kräva kontinuerlig drift;
det är nämligen att observera att härmed enligt förslaget kan likställas det
fall alt arbetets utförande nattetid är påkallat av driftsekonomiska skäl.
Skulle likväl de anförda hänsynen till chefsmyndighetens arbetsbelastning
— vid vilkas bedömande dock bör beaktas den förhållandevis långa övergångstiden
— anses vara avgörande skäl mot ett genomgående dispensförfarande,
bör åtminstone i lagtexten krav ställas på att arbetet på grund av
sin natur etc. uppenbarligen måste bedrivas jämväl nattetid. »Särskild omständighet»
bör skärpas till »tvingande omständighet».

Även länsstyrelsen i Malmöhus län synes anse att dispens borde förutsättas
för allt nattarbete.

Medicinalstyrelsen meddelar, att vid statens institut för folkhälsan utredning
påginge rörande skiftarbetets hälsorisker. Styrelsen förutsatte att
då resultaten av denna utredning förelåge en översyn av bestämmelserna
om nattvila komme till stånd.

Förslaget att införa principiellt förbud mot nattarbete avstyr k es av
svenska arbetsgivareföreningen, i vars yttrande industriförbundet instämmer,
samt av Stockholms och Skånes handelskamrar, varjämte kooperativa
förbundets styrelse ifrågasätter lämpligheten av att f. n. genomföra
förslaget. Svenska arbetsgivareföreningen uttalar inledningsvis, att
frågan om införande av principiellt nattarbetsförbud vore av utomordentlig
storleksordning och väl förtjänt av ett förnyat övervägande, särskilt i belysning
av efterkrigstidens ekonomiska utsikter, samt hänvisar till yttranden
från järnbruksförbundet, mellansvenska gruvförbundet, sågverksförbundet,
Sveriges pappersbruksförbund och pappersmasseförbundet, i vilka
yttranden förslagets konsekvenser för de industrigrenar, som dessa förbund
företräda, närmare utvecklas. Härefter anför föreningen följande.

Om ett nattarbetsförbud infördes och strikt tillämpades, skulle det innebära
en beskärning av vår produktionskapacitet med 1/3 på mycket viktiga
områden. Detta ter sig särskilt betänkligt i en tid som den nuvarande, då
industrins produktionskapacitet redan är hårt ansträngd och då man kan
förutse att ytterligare stora krav komma att ställas på densamma genom
de förpliktelser, som vårt land genom handelsavtal åtagit sig mot andra
länder. Följden skulle bliva varubrist och avsevärda prishöjningar på vissa
produkter, prishöjningar som skulle verka synnerligen olyckligt på den inhemska
marknaden och kanske icke kunna genomdrivas på exportmarknaden.
Man måste nämligen hålla i minnet, att de stora industriländerna
icke känna något allmänt nattarbetsförbud. Man kan icke förutsätta att
under överskådlig tid framåt en utbyggnad kan ske av anläggningar, som
nu äro gjorda för treskiftsarbete, så att motsvarande produktionsresultat
skulle kunna uppnås på två skift. Vår tillgång på arbetskraft och material
är icke sådan, att vi nu skulle kunna ha möjlighet till sådana investeringar.

Mot ett sådant resonemang komme, framhåller arbetsgivareföreningen
vidare, säkerligen att invändas, att det ej vore säkert att exempelvis de
betydelsefulla industrier, varom tidigare talats, komme att drabbas av natt -

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

arbetsförbudet. För det första hade nämligen kommittén i sin utveckling
av den närmare innebörden av undantaget för arbete som på grund av sin
natur måste bedrivas jämväl nattetid utsagt, att det stundom kunde vara
tekniskt möjligt att avbryta ett arbete varje natt men att detta kunde vara
förenat med sådana konsekvenser ur tekniskt-ekonomisk eller driftsekonomisk
synpunkt, att det icke borde ifrågakomma. För det andra funnes
ju, kunde det invändas, möjlighet till dispens. Föreningen anför härefter
följande.

Ingen kan i dagens läge säga, vilka driftsekonomiska skäl som kunna
motivera, att en viss verksamhet föres in under 19 § och ej heller beträffande
vilka industrier dispens kan erhållas enligt 20 § b). Ett sådant osäkerhetstillstånd
kan icke rimligen få råda i sådana för hela landet viktiga
produktionsfrågor. Det är därför nödvändigt, att bestämmelserna om nattvila
grundligt omarbetas. Detta är motiverat också av att man f. n. vet
alltför litet om skiftarbetets eventuella skadeverkningar och sättet att motarbeta
dessa. En utredning härom pågår ju vid statens institut för folkhälsan.
Man får icke utesluta den möjligheten att denna utredning kan ge
till resultat, att skiftarbetets eventuella nackdelar kunna hävas exempelvis
genom särskilda bostadsarrangemang och en annan förläggning av arbetstiden
än den nu tillämpade. I varje fall i dagens läge måste man därför
enligt föreningens mening uppgiva tanken på att införa ett principiellt
nattarbetsförbud — något som för övrigt icke ens ifrågasatts i direktiven
för utredningen — och i stället nöja sig med en allmänt hållen befogenhet
för arbetsrådet att ingripa, om missbruk av nattarbete konstateras, alltså
en reglering i praktiken motsvarande den som finnes i nuvarande lag.

För den händelse ett principiellt nattarbetsförbud likväl skulle införas
yrkar arbetsgivareföreningen, att den övergångstid under vilken nattarbete
skall få bedrivas utan dispens förlänges till åtminstone fem år.

Stockholms handelskammare anför följande.

Det måste anses självklart, att nattarbete bör så vitt möjligt undvikas.
Sådant arbete torde i vårt land icke heller förekomma i större utsträckning,
än vad som är av behovet påkallat. De nu föreslagna bestämmelserna
synas icke i erforderlig grad beakta de ekonomiska betingelser, som vid
vissa produktionsförlopp tala för skiftarbete. En alltför långt gående legal
inskränkning härvidlag är otvivelaktigt ägnad att minska produktionskapaciteten
och verka kostnadsökande. Ett förbud mot allt ur enbart ekonomiska
synpunkter motiverat nattarbete skulle alltså få skadliga följder för
folkhushållet i dess helhet. I varje fall bör man icke härvidlag genomföra
några legala inskränkningar utöver dem som redan nu förekomma jämlikt
gällande lagstiftning och enligt kollektiva avtalsbestämmelser, förrän det
verkligen klarlagts, att skiftarbete medför skadliga verkningar för arbetstagarnas
hälsa. Då en dylik utredning rörande skiftarbetets verkningar nyligen
igångsatts, måste det anses som ett rimligt krav, att ett ståndpunktstagande
i förevarande hänseende får anstå, till dess resultatet härav föreligger.

Skånes handelskammare betonar, att ett förbud mot huvudsakligen av
ekonomiska skäl bedrivet nattarbete skulle komma att avsevärt minska

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

vederbörande industrigrens konkurrenskraft gentemot utlandet. Detta
borde utgöra tillräckligt skäl för att det ifrågasatta förbudet mot nattarbete
finge anstå tills vidare. Det torde icke med fog kunna göras gällande att
de yrkeshygieniska synpunkter, som ansåges påfordra nattarbetets avveckling,
vore av sådan natur att förbudet mot nattarbete skulle behöva forceras
fram på sätt kommittén ifrågasatt.

Kooperativa förbundets styrelse anför följande.

Styrelsen vill ifrågasätta lämpligheten av att införa ett allmänt nattarbetsförbud
i vårt land, när de industriländer med vilka våra industriföretag
ha att konkurrera såväl på den inhemska marknaden som på
exportmarknaden icke ha liknande bestämmelser. Det framstår för styrelsen
såsom mycket tveksamt, huruvida man med hänsyn till nu anförda
omständigheter hör vidtaga en dylik skärpning av gällande bestämmelser.
Särskilt gäller detta vid nuvarande tidpunkt, då det är svårt att överblicka
den framtida utvecklingen för vårt lands industriella verksamhet och då
brist på arbetskraft och material torde omöjliggöra en omläggning utan försämrade
produktionsresultat. Av värde vore även att avvakta resultatet av
den pågående undersökningen om nattarbetets fysiologiska verkningar, vilken
utföres vid statens institut för folkhälsan. I detta sammanhang bör
observeras, att redan gällande lag 38 § 4 mom. bereder yrkesinspektionen
möjlighet att ingripa i de fall, då missbruk beträffande nattarbete förekommer.

Kommer skollegium uttalar i anledning av kommitténs förslag angående
ledighet för nattvila allenast, att det syntes böra inskärpas att arbetsinspektionen
särskilt vid behandlingen av hithörande frågor skulle ha att
iakttaga vederbörlig varsamhet med hänsyn till deras ekonomiska följder.

Det av kommittén föreslagna undantaget för arbete, som på
grund av sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild
omständighet måste bedrivas jämväl nattetid, har
föranlett uttalanden i åtskilliga yttranden. Svenska arbetsgivareföreningen
anser att kommitténs i motiveringen till 19 § gjorda uttalande angående
tekniskt-ekonomiska och driftsekonomiska skäl till att arbete finge bedrivas
jämväl nattetid borde närmare utvecklas. Vidare borde som exempel
på fall, då arbete av tekniska eller driftsekonomiska skäl utan särskilt tillstånd
kunde bedrivas nattetid, utan någon som helst reservation upptagas
bland annat arbete vid järnverk, glas-, kalk- och tegelbruk, olika kemiskttekniska
fabriker, råsockerbruk och raffinaderier. Därjämte borde reparationsarbete,
som vore nödvändigt för driftens normala upprätthållande intagas
bland exemplen på arbete, som på grund av »annan särskild omständighet»
måste bedrivas jämväl nattetid. Föreningen ansåge det nämligen
självklart att sådana reparationer, där så erfordrades, utan alla formaliteter
skulle få utföras jämväl å tid mellan klockan 23 och 5. Jurnbruksförbundet
framhåller att det ej klart framginge, huruvida kommittén
ansett att järnverkens valsverksavdelningar omfattades av undantagsbestämmelsen,
och anför i anslutning härtill följande.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

I syfte att få en flytande tillverkning och spara bränsle är det utomlands
praxis, att de i stålverken framställda göten utvalsas med bibehållande av
tappningsvärmen. I vårt bränslefattiga land är detta ännu mera nödvändigt,
om vi skola kunna hävda oss i konkurrensen. Då enligt motiveringen
till lagen det är odisputabelt, att martinugnarna måste drivas även nattetid,
följer som konsekvens av ovanstående, att götvalsningen måste bedrivas
på samma tider som martinugnarna äro i gång. Det kan icke, vare sig tekniskt
eller ekonomiskt eller i fråga om arbetskraftens utnyttjande, anses
försvarligt, att bygga ett modernt stålverk, som går i treskift, för att detta
sedan skall mata ett götvalsverk, som går i tvåskift. Dessutom måste de
valsverk, som komma efter götvalsverket, också kombineras på ett sådant
sätt med detsamma, att treskift även här kan bli nödvändigt.

Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen anför att bestämmelsen om nattvila
mellan klockan 23 och 5 inom styrelsens verksamhetsområde icke kunde
tillämpas exempelvis vid snöplogning, sändning mot ishalka samt arbeten
vid mudderverk och betonggjutningar. Den av kommittén gjorda exemplifieringen
torde därför böra utökas åtminstone med avseende å dylika
arbeten. Försvarets fabriksstgrelse anser, att de fall då undantag från nattarbetsförbudet
medgåves utan särskilt tillstånd borde utvidgas att avse
exempelvis även det fallet att tillverkningen vid en avdelning inom en
fabrik utan att det kunnat förutses måste intensifieras för att icke annan
avdelning på grund därav skulle behöva bli stillastående under någon tid
med personalpermitteringar som följd eller då av andra trängande, icke
förutsebara ekonomiska eller sociala skäl tillverkningen måste forceras.
Bergmästaren i västra distriktet föreslår, att anrikningsverk enligt flotationsmetoden
medtagas i uppräkningen av industrier, som måste pågå dygnet
runt. Skånes handelskammare gör gällande att till arbete som på grund
av arbetsprocessens tekniska natur måste försiggå kontinuerligt hörde bl. a.
arbete i råsockerfabriker samt cement- och siporexfabriker. Handelns
arbetsgivareorganisation förutsätter att filminspelningsarbete vore att hänföra
till någondera av de föreslagna undantagsgrupperna samt att arbete,
som med hänsyn till allmänhetens behov måste bedrivas jämväl nattetid,
omfattade även teater- och biograf föreställningar. Tidningsutgivareföreningen
framhåller, att nattarbete vid tidningstryckerier undantagsvis
kunde vara föranlett av annat än allmänhetens direkta behov. Då det uppstode
s. k. spilltid på nätterna, brukade denna ofta begagnas till annat
arbete än som direkt hänförde sig till framställandet av en morgontidning.

I andra fall, exempelvis när trycktiden för tidningen på natten vore mycket
kort, hände det även att annat arbete finge utföras för att arbetaren
skulle bli sysselsatt såsom heltidsanställd. Föreningen förutsatte att nu
nämnda arbetsuppgifter finge utföras i samband med tidningsfrainställningen
utan hinder av lagens föreskrifter.

I ett par yttranden yrkas införande av ytterligare undantag
direkt i lagen från nattarbetsförbudet. Sålunda föreslår

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

marinförvaltningen ett särskilt undantag för arbeten för försvarets räkning.
Brådskande militära arbeten krävde nämligen ofta ett omedelbart
igångsättande även av nattarbete. Att i dessa fall underställa frågan arbetsrådets
prövning måste framstå såsom olämpligt fördröjande. Järnbruksförbundet
framhåller att vid tvåskiftsarbete det ena Jördagsskiftet allmänt
förlädes till natten mellan fredag och lördag för att arbetarna skulle
kunna sluta arbetet tidigt på lördagen. Nattarbetsförbudet kunde visserligen
i dylikt fall hävas dispensvägen, men riktigare och rationellare vore
dock att lagen direkt lämnade möjlighet till sådan arbetstidsförläggning.
Tidningsutgivareföreningen ifrågasätter, om icke i lagen borde införas
generellt undantag beträffande tvåskiftsarbete från bestämmelsen att arbete
icke finge fortgå efter klockan 23. Eljest tvingades arbetsgivaren antingen
att inskränka på måltidsrastens längd eller också att låta arbetet
börja tidigare på morgonen än för närvarande. Vidare skulle nuvarande
inarbetning av lördagsskiftet omöjliggöras, vilket allt torde vara mindre
tillfredsställande för arbetarna än nuvarande ordning. Visserligen skulle
arbetsrådet kunna medgiva undantag i dylika fall, men föreningen ifrågasatte,
om det ej vore bättre att intaga ett direkt stadgande därom i lagen.

Beträffande det föreslagna undantaget för arbetstagare i
överordnad ställning anför statstjänstemännens riksförbund att
detta borde ha erhållit en mindre kategorisk formulering, t. ex. genom att
inskränka bestämmelsen till sådana fall då undantag med hänsyn till förhållandena
befunnes särskilt angeläget.

Rörande de föreslagna bestämmelserna om rätt för arbetsrådet att medgiva
dispens från nattarbetsförbudet uttalar landsorganisationen
utan att framställa något yrkande att förutsättningarna för dispens
angivits mycket allmänt. Flertalet yrkesinspektörer anse, att dispensmöjligheten
lämpligen borde omhänderhas av distriktschefen, som efter den
officiella tjänstgöringstidens slut vore lättare anträffbar än arbetsrådet och
även lättare kunde sätta sig in i det förevarande fallet. I

I några yttranden förordas att anmälningsskyldigheten rörande
nödfallsarbete inskränkes eller helt slopas. Sålunda anför
vattenfallsstyrelsen, att anmälan icke syntes ha någon omedelbar uppgift
att fylla utan endast vara av statistiskt värde. Järnvägsstyrelsen uttalar
att, till förebyggande av skriverier för deras egen skull, statens järnvägar
borde undantagas från den stadgade anmälningsskyldigheten beträffande
nödfallsarbete. Sådant arbete förekomme så ofta och vore eu för järnvägsförhållanden
så naturlig företeelse, att det också med hänsyn därtill vore
orimligt att föreskriva anmälningsskyldighet. Svenska arbetsgivareföreningen
anser att anmälningsskyldighet icke borde föreligga för nödfallsarbete
av kortare varaktighet. Anmälningsplikten måste bli betungande

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

för företagarna och det syntes icke rationellt att onödigtvis belasta
arbetsrådet med bagatellärenden. Föreningen föresloge därför, att anmälningsplikten
slopades eller att bestämmelsen ändrades så att nödfallsarbete
exempelvis under ett dygn alltid kunde anordnas utan anmälningsskyldighet.

Vad angår den föreslagna övergångsbestämmelsen har redan
nämnts att svenska arbetsgivareföreningen yrkar en dispensfri övergångstid
om åtminstone fem år. Järnbruksförbundet åberopar i detta sammanhang,
att de nuvarande långa leveranstiderna för viss maskinell och elektrisk
utrustning omöjliggjorde att på två år genomföra en erforderlig
omställning utan avsevärd produktionsminskning. Landsorganisationen
ifrågasätter däremot, om behov förelåge av den särskilda regeln att arbetsrådet
på grund av omställningssvårigheter skulle kunna bevilja anstånd
med ikraftträdandet av föreskrifterna om nattvila intill ett år utöver det
föreslagna dispensfria året. Sistnämnda anståndstid vore så rundligt tilltagen,
att det icke behövde uttryckligen förutses att den komme att överskridas.
För övrigt kunde väl här ej bli fråga om andra fall än sådana,
som antingen ginge in under undantaget i 19 § första stycket eller kunde
bli föremål för dispens enligt 20 § b).

Slutligen må nämnas, att Fredrika-Bremer-förbundet framhåller önskvärdheten
av att läkarundersökning gjordes obligatorisk för arbetstagare
som skulle användas till nattarbete.

Departementschefen.

Gällande arbetarskyddslag stadgar principiellt förbud mot att minderåriga
arbetstagare och inom industrien anställda kvinnor användas till nattarbete.
Beträffande övriga kategorier av arbetstagare innehåller lagen däremot
endast en vagt avfattad föreskrift om begränsning av nattarbetet. Vid
detta stadgandes tillkomst år 1931 gjorde vidare såväl föredragande departementschefen
som riksdagen vissa uttalanden om en mjuk tillämpning av
stadgandet, vilka medfört att detta i realiteten ger mycket ringa möjlighet
att ingripa mot förekomsten av nattarbete.

Kommitténs förslag innebär en skärpning av den gällande bestämmelsen
om nattvila. Såsom huvudregel har föreslagits att nattarbete skall vara förbjudet.
Med natt avses därvid tiden mellan klockan 23 och 5. Från förbudet
har undantagits sådant arbete, som på grund av sin natur, allmänhetens
behov eller annan särskild omständighet måste bedrivas jämväl nattetid.
Därjämte skall möjlighet finnas att i särskilda fall erhålla dispens från
nattarbetsförbudet. De föreslagna bestämmelserna äro icke direkt straffsanktionerade;
för straffbarhet förutsättes — liksom enligt gällande arbetarskyddslag
— att arbetsgivaren överträtt en av yrkesinspektionens

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

chefsmyndighet i det särskilda fallet meddelad föreskrift till tryggande av
att stadgandet iakttages.

Något mera utbrett missbruk av nattarbete torde icke förekomma i vårt
land. I en del fall lärer dock nattarbete tillgripas utan att de skäl som föranlett
detta kunna anses uppväga de nackdelar som äro förbundna därmed.
Det torde nämligen få anses obestridligt, att nattarbetet i allmänhet är förenat
med sådana olägenheter för arbetstagarna, att det ur samhällelig synpunkt
är önskvärt att sådant arbete i möjligaste mån undvikes. Jag finner
det därför angeläget att man på ett effektivare sätt än hittills bringar nattarbetet
under kontroll. Anledning synes mig icke föreligga att — såsom i
vissa yttranden ifrågasatts — uppskjuta ställningstagandet till kommitténs
förslag i denna del tills den vid statens institut för folkhälsan pågående
utredningen om hälsoriskerna vid skiftarbete avslutats.

Det övervägande antalet av remissinstanserna bar icke haft något att
erinra mot kommitténs förslag till reglering av nattarbetet. Från arbetsgivarhåll
ha dock anförts betänkligheter mot detsamma och särskilt mot
att genomföra det under nu rådande förhållanden. De yppade farhågorna
synas emellertid vara överdrivna. Godtages förslaget, torde det mesta
av det nattarbete, som nu bedrives, komma att omfattas av den av kommittén
föreslagna generella undantagsregeln, och i vissa andra fall torde
förutsättningar för dispens från nattarbetsförbudet föreligga. Den begränsning
av nattarbetet, som förslagets genomförande skulle medföra, torde
sålunda komma att beröra endast en ringa del av näringslivet. I en del
fall kunna måhända vissa nackdelar härav befaras i form av kostnadsökningar
eller produktionsminskning, men en inskränkning av nattarbetet
måste enligt min mening anses så värdefull ur allmän synpunkt, att den
bör genomföras även om den skulle kräva vissa uppoffringar. Gentemot
betänkligheterna att i nu rådande läge genomföra en reform av det innehåll
kommittén föreslagit vill jag ytterligare framhålla, att enligt förslaget
nattarbete utan dispens skall få fortsätta under ett år från lagens ikraftträdande
samt att jag förutsätter att dispens för tid därefter skall kunna
beviljas exempelvis om i ett visst fall av krisförhållandena föranledd omöjlighet
att bygga ut produktionsapparaten skulle medföra, att nattarbetsförbudet
icke kan genomföras utan en mera betydande minskning av produktionen
av en för landet viktig vara. Då förslaget medger tillbörligt hänsynstagande
till den nuvarande situationen, synes denna icke kunna åberopas
som skäl för att ställa hela frågan på framtiden. För min del kan
jag i allt väsentligt ansluta mig till kommitténs förslag.

Landsorganisationen bär ansett, att dispens borde krävas för allt nattarbete.
Enligt kommittéförslaget är det i första hand arbetsgivaren själv
som bedömer, huruvida ett arbete är sådant att det faller under den generella
undantagsbestämmelsen. Man synes knappast ha anledning befara,
att denna ordning i någon större utsträckning skall medföra en icke avsedd

10 Bihang till riksdagens protokoll 19''i8. 1 samt. AV 298.

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

tillämpning av stadgandet i fråga. Beträffande en mycket stor del av det
nattarbete som nu förekommer lärer det vara alldeles klart, att undantaget
gäller, och vad de tveksamma fallen angår bör man kunna räkna med att
yrkesinspektionens befattningshavare och arbetstagarnas organisationer
komma att se till att dessa bringas under chefsmyndighetens prövning. Med
hänsyn till de olägenheter som otvivelaktigt äro förbundna med ett dispensförfarande
av den omfattning, som landsorganisationen ifrågasatt, anser
jag detta system icke böra genomföras med mindre det i praktiken visat sig
vara behövligt. Skulle erfarenheten visa, att den av kommittén föreslagna
ordningen icke leder till tillfredsställande resultat, synes frågan om införande
av dispens för allt nattarbete böra tagas under förnyat övervägande.

Kommitténs förslag att nattarbetsförbudet skall omfatta tiden mellan
klockan 23 och 5 har i yttrandena lämnats utan erinran och för egen del
ansluter jag mig därtill. Kommittén har framhållit att tvåskiftsarbetet vid
ett icke ringa antal arbetsställen f. n. började före klockan 5 eller slutade
efter klockan 23. I den mån detta icke beror på arbetets natur, allmänhetens
behov eller annan särskild omständighet, som enligt förslaget berättigar
till undantag, måste sålunda skifttiderna ändras, för såvitt icke
dispens kan erhållas. I många fall torde en sådan omläggning kunna ske
utan större olägenhet. Skulle arbetstagarna anse den nuvarande skiftindelningen
fördelaktigare — exempelvis enär den möjliggör längre veck ovila
eller längre raster eller att första skiftet icke behöver börja så tidigt som
klockan 5 — synes i allmänhet dispens böra beviljas. Därest i ett kollektivavtal
träffats överenskommelse om annan förläggning av arbetstiden, t. ex.
mellan klockan 6 och 24, bör generell dispens kunna meddelas för alla
företag, som beröras av avtalet. Att såsom i något yttrande ifrågasatts i
lagen införa ett speciellt undantag beträffande tvåskiftsarbete kan jag icke
finna erforderligt.

Såsom framgår av det föregående föreslår kommittén, att avvikelse från
nattarbetsförbudet utan särskilt tillstånd skall få ske i fråga om arbete,
som på grund av sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet
måste bedrivas jämväl nattetid. I motiveringen har kommittén
närmare utvecklat innebörden av denna undantagsregel. Mot det föreslagna
stadgandet — som anknyter till lydelsen av motsvarande föreskrift i gällande
arbetarskyddslag — kan med visst fog anmärkas att det fått en
ganska vag avfattning. Detta torde dock icke kunna undgås, om man ej
vill använda uppräkningsmetoden. Det må i detta sammanhang framhållas,
att överträdelse av nattarbetsbestämmelserna icke är omedelbart belagd
med straff. För min del anser jag den av kommittén föreslagna lydelsen
kunna godtagas. En viss formell jämkning torde böra vidtagas med hänsyn
därtill att stadgandet åsyftar icke blott arbete, som bedrives kontinuerligt,
utan även arbete, som enbart utföres nattetid eller endast till en mindre

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

del behöver bedrivas å tid mellan klockan 23 och klockan 5, t. ex. nattvaktsarbete,
djurskötsel, förberedelse- och avslutningsarbeten vid tvåskiflsarbete
in. in.

Åtskilliga remissinstanser ha i sina yttranden ingått på spörsmål angående
innebörden i särskilda fall av den av kommittén föreslagna generella
undantagsregeln. Utan närmare kännedom om samtliga för bedömningen
betydelsefulla faktorer kan jag icke här taga ställning till dessa frågor,
utan synes det böra ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att på grundval
av förebragt utredning avgöra desamma. Därvid lärer vad kommittén i sin
motivering anfört kunna tjäna till ledning.

I detta sammanhang vill jag beröra ett tolkningsspörsmål av mera principiell
innebörd, nämligen frågan huruvida enbart driftsekonomiska skäl
kunna motivera att en verksamhet hänföres till sådant arbete som måste
fortgå jämväl nattetid. En dylik tolkning överensstämmer icke med min
uppfattning. För att driftsekonomiska skäl skola kunna motivera ett avsteg
från nattarbetsförbudet böra de sammanhänga med arbetsprocessens tekniska
natur, exempelvis på det sätt att igångsättningsprocessen kräver så
lång tid, att det icke skulle vara ekonomiskt möjligt att driva verksamheten
i fråga, om driften skulle avbrytas varje natt. Undantagsbestämmelsen bör
sålunda icke anses omfatta fall, där på grund av att den maskinella utrustningen
är mycket dyrbar treskiftsarbete utgör en förutsättning för att
verksamheten skall bli lönande. I dylikt fall kan däremot möjligen dispens
ifrågakomma efter prövning av de föreliggande omständigheterna.

Vid planerandet av nya anläggningar kan självfallet nattarbetsfrågan
stundom ha avgörande betydelse. Chefsmyndigheten bör därför vara skyldig
att lämna bindande förhandsbesked, huruvida en tilltänkt verksamhet faller
under den generella undantagsbestämmelsen eller icke. Den som ämnar
starta eu verksamhet bör även vara berättigad att i förväg få en dispensansökan
prövad.

Enligt kommittén skall för s. k. nödfallsarbete fordras anmälan och, där
sådant arbete varar mer än två dygn, ansökan om tillstånd. Den kritik,
som i yttrandena riktats mot förslaget på denna punkt, synes mig befogad.
För min del finner jag det föga konsekvent att underkasta nödfallsarbetet
strängare kontroll än som föreslagits i fråga om tillämpningen av det allmänna
undantagsstadgandet. Jag förordar därför, att nödfallsarbete tillätes
utan några formaliteter. Såsom kommittén föreslagit bör emellertid nödfallsarbete
uttryckligen undantagas från nattarbetsförbudet, då det knappast
torde kunna inbegripas under den generella undantagsregeln.

I kommittéförslaget har arbetstagare i överordnad ställning helt undantagits
från bestämmelserna om ledighet för nattvila. Huvudregeln om ledighet
för nattvila bör emellertid äga tillämpning även å sådana arbetstagare.
Däremot synes det icke vara lämpligt att i dessa fall kräva dispens för alt

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

avvikelse från huvudregeln skall få äga rum. Om i något fall rätten att använda
överordnad befattningshavare till nattarbete skulle uppenbart missbrukas,
bör arbetarskyddsstyrelsen kunna ingripa.

I sak har jag icke något att erinra mot vad kommittén föreslagit i fråga
om förutsättningarna för dispens från det principiella nattarbetsförbudet.
De två i kommittéförslaget först upptagna dispensreglerna synas dock utan
olägenhet kunna sammanslås till en enda av innehåll att arbetarskyddsstyrelsen
äger medgiva undantag från nattarbetsförbudet, när särskilda skäl
föreligga därtill. Kommitténs i motiveringen gjorda uttalanden rörande
innebörden av dessa bestämmelser har i yttrandena icke mött några invändningar
och jag kan i huvudsak ansluta mig till vad kommittén anfört.
»Brådskande leveranser» synas dock ingalunda alltid böra utgöra tillräckligt
skäl för dispens. En företagare, som åtagit sig så stora leveranser, att
han på förhand bort inse att dessa icke skulle kunna fullgöras utan tillgripande
av nattarbete, bör i allmänhet icke kunna påräkna dispens, såframt
icke sådan kan anses motiverad av andra skäl. Eljest skulle nattarbetsförbudet
lätt kunna göras illusoriskt.

I likhet med kommittén anser jag befogenhet att medgiva dispens böra
tillkomma endast chefsmyndigheten.

Såsom tidigare berörts innehåller kommittéförslaget en övergångsbestämmelse,
enligt vilken arbete som vid lagens ikraftträdande bedrives å tid
mellan klockan 23 och 5 utan dispens skall få fortsätta under högst ett
år från lagens ikraftträdande. Jag finner detta stadgande vara lämpligt.
Däremot anser jag i likhet med landsorganisationen icke erforderligt att,
såsom kommittén föreslagit, i lagen upptaga en särskild bestämmelse om
befogenhet för den centrala arbetarskyddsmyndigheten att på grund av
omställningssvårigheter bevilja ytterligare anstånd under högst ett år. I
den mån dylikt anstånd skulle behövas, ger nämligen den allmänna dispensbestämmelsen
möjlighet att medgiva detta.

I ett remissyttrande har ifrågasatts obligatorisk läkarundersökning av
alla arbetstagare som användas till nattarbete. Att utan närmare utredning
införa en så vidsträckt undersökningsplikt torde emellertid icke böra ifrågakomma.
Innan någon åtgärd i denna riktning vidtages, synes man i varje
fall böra avvakta resultatet av den vid statens institut för folkhälsan pågående
utredningen om skiftarbetets hälsorisker.

B. Särskilda bestämmelser rörande minderåriga.

Gällande lag.

Enligt 14 § 3 mom. arbetarskyddslagen skall varje minderårig åtnjuta
oavbruten ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn. I denna
ledighet skall ingå, där minderårig under 16 år användes till industriellt
arbete eller byggnads-, skogsavverknings-, kolnings- eller transportarbete,

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

tiden mellan klockan 19 och 6 samt eljest tiden mellan klockan 22 och 5.
För yngling, som fyllt 16 år, kan undantag från dessa regler medgivas av
vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare i de fall, då den minderåriges
arbetstid är begränsad till högst 8 timmar av dygnet och arbetet antingen
icke oftare än var tredje vecka infaller å tid mellan klockan 22 och
5 eller i fråga om tider på dygnet, då det skall utföras, är fördelat på sätt,
som kan anses likvärdigt med nämnda förläggning av arbetstiden. Härutöver
kan yrkesinspektionens chefsmyndighet medgiva, att yngling, som
fyllt 16 år, deltager i arbete, som på grund av särskilda omständigheter
måste bedrivas med skiftindelning eller eljest forceras, ävensom att yngling,
vilken fyllt 14 år, användes till flottningsarbete. Bestämmelserna om
minderårigs nattvila äga icke tillämpning å jordbruket.

Internationella överenskommelser.

I konventionen angående barns nattarbete inom industrien (Washington
1919), vilken konvention icke ratificerats av vårt land, är huvudregeln, att
minderåriga under 18 år icke få användas nattetid i industriella företag
eller i någon gren därav med undantag av företag, där endast medlemmar
av samma familj sysselsättas. Med »natt» förstås i konventionen en tid av
minst elva på varandra följande timmar, vari skall ingå tiden mellan klockan
22 och 5. Där lagstiftningen förbjuder nattarbete i bagerier för alla
arbetare, må inom denna industri tiden mellan klockan 21 och 4 träda i
stället för ovannämnda tid.

I konventionen meddelas vissa undantag. Sålunda må i stenkols- och
brunkolsgruvor arbete pågå mellan klockan 22 och 5, om mellantiden mellan
två arbetsperioder i regel uppgår till 15 timmar och i intet fall utgör
mindre än 13 timmar. Vidare få minderåriga över 16 år användas till arbete
nattetid inom vissa angivna industriföretag med kontinuerlig drift, såsom
järnverk, glasbruk, pappersbruk och råsockerbruk. Minderåriga mellan 16
och 18 år få därjämte användas till nattarbete, då fråga är om nödfallsarbete.
Likaså må offentlig myndighet medgiva, att minderåriga mellan 16
och 18 år användas till nattarbete, då med hänsyn till särskilt allvarliga
förhållanden det allmänna intresset så kräver.

Efter det kommittén framlagt sitt förslag har vid internationella arbetsorganisationens
konferens i Montreal hösten 1946 antagits en konvention
angående begränsning av nattarbete för barn och minderåriga i icke-industriell
verksamhet. Konventionen äger i princip tillämpning å allt arbete
utom industriellt arbete, jordbruksarbete och arbete ombord på fartyg. Den
nationella lagstiftningen må dock undantaga husligt arbete i enskilda hushåll
ävensom, under förutsättning alt arbetet icke anses menligt för de minderåriga,
familjeföretag, i vilka endast föräldrarna och deras barn eller
myndlingar äro sysselsatta. Barn under 14 år samt minderåriga över 14 år,
vilka alltjämt äro underkastade hel skolplikt skola enligt huvudregeln erhålla
sammanhängande ledighet för nattvila om minst 14 timmar varje

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

dygn, vari skall ingå tiden mellan klockan 20 och klockan 8. I den nationella
lagstiftningen må emellertid ledigheten inskränkas till en tidrymd av
12 timmar, vilken dock icke får börja senare än klockan 20.30 och icke
sluta tidigare än klockan 6. Övriga minderåriga under 18 år få icke utföra
arbete under en sammanhängande tidrymd om minst 12 timmar varje
dygn, vari skall ingå tiden mellan klockan 22 och klockan 6. Under vissa
förutsättningar kunna emellertid nämnda klockslag utbytas mot klockan
23 och klockan 7.

Vid nämnda konferens antogs därjämte en rekommendation angående
begränsning av barns och minderårigas nattarbete i icke-industriell verksamhet.

Rörande detaljerna i konventionen samt innehållet i rekommendationen
och i de yttranden, som avgivits över konventionen och rekommendationen,
torde få hänvisas till propositionen nr 240/1947. I samband med avlåtandet
av nämnda proposition, varigenom riksdagens yttrande inhämtades över
bl. a. ifrågavarande konvention och rekommendation, anförde föredraganden,
statsrådet Mossberg, att ganska avsevärda jämkningar i den svenska
lagstiftningen uppenbarligen erfordrades för att skapa förutsättningar för
ratificering från svensk sida av konventionen. Huruvida och i vad mån sådana
jämkningar lämpligen läte sig genomföras borde övervägas vid de
fortsatta förberedelserna till reviderad arbetarskyddslagstiftning, och slutligt
ställningstagande till ratifikationsfrågan torde sålunda böra anstå till
dess förslag om sådan reviderad lagstiftning förelädes riksdagen. Givetvis
borde därvid jämväl beaktas den i anslutning till konventionen antagna
rekommendationen. Riksdagen anslöt sig till den av föredragande statsrådet
uttalade uppfattningen (skriv, nr 311/1947).

Kommitténs förslag.

Den nuvarande regeln att minderårig för nattvila skall beredas oavbruten
ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn har bibehållits
i kommittéförslaget. Kommittén föreslår vidare att i denna ledighet
skall ingå för minderårig under 16 år, oavsett inom vilket slag av verksamhet
han sysselsättes, tiden mellan klockan 19 och 6 samt för minderårig,
som fyllt 16 år, tiden mellan klockan 23 och 5 (31 § första stycket).
Emellertid skall liksom hittills dispens från dessa bestämmelser kunna
medgivas under vissa förutsättningar (31 § andra stycket).

Stadgandena om minderårigs nattvila skola icke gälla beträffande det
egentliga jordbruket — men däremot för jordbrukets binäringar — hemindustriellt
arbete och s. k. kooperativ verksamhet samt ej heller för familjemedlem
till arbetsgivaren. Å elev vid läroanstalt skola de äga tillämpning
endast i den mån så föreskrives av arbetsrådet.

Beträffande minderåriga under 16 år innebär förslaget den
skärpningen i förhållande till vad som nu gäller, att den tid som skall ingå

Kungl. Maj:Is proposition nr 29S. 151

i nattvilan vid annat arbete än industriellt och därmed likställt arbete bestämts
till tiden mellan klockan 19 och 6 i stället för mellan klockan 22
och 5. Kommittén anför i anslutning härtill att lämpligheten av att låta
minderåriga under 16 år börja arbetet klockan 5 eller sluta detsamma
klockan 22 kunde ifrågasättas även då fråga vore om annat än industriellt
och därmed jämställt arbete. De olägenheter, som vore förbundna med att
börja resp. sluta arbetet vid nämnda tider, förelåge nämligen i regel, oavsett
i vilket arbete den minderårige sysselsattes. Att låta minderåriga i den
ömtåliga uppväxtåldern börja sin arbetsdag klockan 5 eller sluta den klockan
22 torde dessutom ej vara tillrådligt ur medicinsk synpunkt. Den minderåriges
nattvila bleve i sådant fall betydligt inskränkt, och den avkortades
än mer i de fall, då den minderårige hade lång väg till och från arbetet.
Även det förhållandet att kommittén föresloge en skärpning av lagens
allmänna stadgande om ledighet för nattvila syntes motivera en omprövning
av gällande bestämmelser rörande minderårigs ledighet för nattvila.
Därjämte kunde erinras om att den utländska lagstiftningen i regel uppställde
strängare villkor än vår nuvarande arbetarskyddslag.

Kommitténs förslag om nattvila för minderåriga som fyllt 16
å r innebär den ändringen i förhållande till vad som nu gäller, att den tidpunkt
då arbetet senast skall sluta bestämts till klockan 23 i stället för
klockan 22. Kommittén framhåller att gällande lags bestämmelse öppnade
möjlighet att använda minderåriga över 16 år till tvåskiftsarbete å tid mellan
klockan 5 och 22, vilket också medfört att minderåriga i tämligen stor
utsträckning användes till dylikt arbete. Användandet av minderåriga till
skiftarbete ingåve vissa betänkligheter. De ständiga växlingarna i skifttider
medförde bland annat oregelbundenhet i fråga om såväl måltider som
sömn. Därtill komme, att rasterna i arbetet ofta bleve otillräckliga. Trots
dessa olägenheter ansåge sig kommittén icke böra tillråda en skärpning av
bestämmelserna om nattvila för minderåriga över 16 år. En sådan åtgärd
skulle måhända betaga de minderåriga möjlighet till såväl arbetsförtjänst
som yrkesutbildning inom verksamhet, där arbetet bedreves som skiftarbete
eller av annan anledning måste vara förlagt till en tidigare eller senare del
av dygnet. Av besiktningsläkare hade ej heller anmälts sådana missförhållanden
i fråga om minderårigas användande i skiftarbete, att en skärpning
av nattarbetsförbudet för minderåriga skulle vara påkallad. Kommittén
anför därjämte följande.

I den mån man vid tvåskiftsarbete bedriver arbetet i 8-tiinmarsskift, finnes
inom den för minderåriga arbetstagare tillåtna arbetstiden mellan klockan
5 och 22 i regel utrymme för en V2 timmes rast per skift. I syfte att
erhålla eu kortare arbetstid på lördagar är det dock icke ovanligt, att tvåskiftsarbetet
förlägges så, att under tiden måndag—fredag uttages 8l/2 timme
per skift och på lördag endast 51/2 timme per skift. Vid en sådan arbetstidsfördelning
gives icke möjlighet till rast, om de båda skiften skola
utlagas å tid mellan klockan 5 och 22. I dylikt fall erhålla de minderåriga

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

vanligen blott en rast på 15 minuter. Liknande förhållanden förefinnas i
allmänhet även vid treskiftsarbete. Därest en förkortning av arbetstiden per
skift och vecka kunde ske, skulle dock tillfredsställande raster kunna anordnas
även vid skiftarbete. Största hindret häremot är emellertid den
minskade arbetsförtjänsten. Enligt kommitténs mening är det av vikt,
att bestämmelserna om minderårigas ledighet för nattvila icke lägga hinder
i vägen för anordnandet av tillräckliga raster för de minderåriga. Då
dessa ofta arbeta som hjälpare åt vuxna arbetstagare, är det dessutom
önskvärt, att för de minderåriga kunna hållas samma arbets- och rasttider
som för de vuxna arbetstagarna. Med hänsyn härtill finner kommittén sig
böra föreslå, att i ledigheten för nattvila skall för minderåriga över 16 år
ingå tiden mellan klockan 23 och 5. Härigenom vinnes också överensstämmelse
med de bestämmelser om nattvila, som föreslås beträffande
vuxna arbetstagare.

Såsom tidigare nämnts föreslår kommittén att dispens från bestämmelserna
om nattvila för minderåriga skall kunna medgivas
i vissa fall. I syfte att vinna en enhetlig tillämpning av undantagsbestämmelserna
föreslås, att undantag skall kunna meddelas endast av arbetsrådet.
Enligt 31 § andra stycket a) skall arbetsrådet, där så prövas påkallat,
äga medgiva att minderårig under 16 år användes till arbete å tid
mellan klockan 19 och 23. Möjlighet att låta minderårig under 16 år börja
arbetet före klockan 6 har icke ansetts böra beredas utom beträffande flottningsarbete.
1 31 § andra stycket d) föreskrives sålunda att, då så prövas
nödigt, yngling, som fyllt 15 år och vid läkarbesiktning visat sig äga god
hälsa och kroppsutveckling, må användas till flottningsarbete jämväl å tid
mellan klockan 19 och klockan 6. I motsvarande undantagsbestämmelse
enligt gällande lag är åldersgränsen 14 år. Kommittén motiverar höjningen
av åldersgränsen med att minimiåldern för minderårigs användande till
flottningsarbete föreslagits höjd till 15 år (26 §). I anvisningarna till 31 §
framhålles att vid meddelande av undantag bör tillses, att det arbete vartill
den minderårige skall användas är av lätt slag samt att den minderårige i
intet fall får sysselsättas med arbete, som är förenat med särskild fara,
exempelvis brötlossningsarbete.

Kommittén föreslår vidare, att, då så anses påkallat, tillstånd skall kunna
lämnas att använda minderårig som fyllt 16 år till nödfallsarbete å tid mellan
klockan 23 och 5 (31 § andra stycket b). Enligt gällande lag kan sådant
tillstånd ej meddelas för flickor. Kommittén motiverar den föreslagna ändringen
med att konventionen angående barns nattarbete inom industrien
tilläte, att även flickor mellan 16 och 18 år användes till nödfallsarbete å
tid mellan klockan 22 och 5.

Som motsvarighet till vad som nu gäller föreslår kommittén slutligen en
allmängiltig undantagsbestämmelse, 31 § andra stycket c), varigenom arbetsrådet
bemyndigas att medgiva, att yngling som fyllt 16 år användes till
arbete, vilket på grund av sin natur, arbetsbrådska eller annan tvingande
omständighet måste bedrivas å tid mellan klockan 23 och 5. För sådan dis -

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

pens förutsättes att den minderårige vid läkarbesiktning visat sig äga god
hälsa och kroppsutveckling. I anvisningarna till 31 § nämnes såsom exempel
på arbete, varom här är fråga, arbete som bedrives med skiftindelning
eller som eljest måste påskyndas. Kommittén uttalar, att man därav
icke finge draga den slutsatsen att tillstånd att använda 16- och 17-åringar
till nattarbete alltid komme alt lämnas, så snart arbetet bedreves med skiftindelning.
Ett verkligt behov av sådant tillstånd måste förutsättas föreligga.
Medgivande borde företrädesvis lämnas i de fall, då den minderåriges
arbetstid vore begränsad till högst åtta timmar av dygnet och arbetet
antingen icke oftare än var tredje vecka infölle å tid mellan klockan 23
och 5 eller i fråga om de tider på dygnet, då det skulle utföras, vore fördelat
på sätt som kunde anses likvärdigt med denna anordning.

Beträffande samtliga dessa undantagsbestämmelser framhålles i anvisningarna
till 31 §, att undantag kunde meddelas såväl från stadgandet om
att ledigheten för nattvila skall omfatta minst 11 timmar i följd som från
bestämmelsen om hur nattvilan skall vara förlagd. Kommittén uttalar emellertid
i motiveringen, att inskränkning av nattvilans längd för minderårig
under 16 år borde ifrågakomma endast då synnerliga skäl förelåge därtill.
Angående undantaget vid nödfallsarbete framhålles att då ifrågavarande arbete
förutsattes vara av mycket kort varaktighet hinder ej syntes böra föreligga
att tillfälligt medgiva en inskränkning av nattledigheten. Vid meddelande
av dispens enligt 31 § andra stycket c) borde enligt kommitténs
mening tillses att inskränkning i nattvilans längd gjordes endast i undantagsfall.
Ett beaktansvärt behov av en sådan inskränkning kunde föreligga,
exempelvis då minderårig deltoge i tvåskiftsarbete och en kortare arbetstid
på lördagar vore önskvärd.

Kommittén framhåller att den föreslagna skärpningen av bestämmelserna
rörande nattvila för minderåriga under 16 år bland annat komme att medföra,
att i fortsättningen 14- och 15-åringar icke utan arbetsrådets tillstånd
finge användas till arbete i butik till klockan 20 under den tid av året (den
10—den 23 december), då enligt butikstängningslagen butik finge hållas
öppen till nämnda klockslag. Till följd därav komme arbetsrådet otvivelaktigt
att belastas med ett stort antal framställningar om sådant tillstånd.
Att med hänsyn därtill i lagen införa ett särskilt undantagsstadgande ville
kommittén emellertid icke förorda. För att undvika ett ansökningsförfarande
av alltför stor omfattning borde möjlighet beredas till kollektiv ansökan.

Slutligen anför kommittén, att ett särskilt över gångsstadgande
ifrågasatts för att ändringen av tiden för nattvilans förläggning
för minderåriga under 16 år, vilka användes till icke-industriellt arbete,
ej skulle leda till rubbning i redan bestående arbetsförhållanden. Det
torde emellertid endast i mycket begränsad omfattning förekomma att

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

minderåriga inom icke-industriell verksamhet användas till arbete å tid före
klockan 6 eller efter klockan 19. Kommittén ansåge därför en särskild övergångsbestämmelse
icke vara erforderlig, helst som i förevarande fall dispens
kunde meddelas av arbetsrådet jämlikt 31 § andra stycket a).

Yttrandena.

Kommitténs förslag har i det stora flertalet yttranden lämnats utan erinran.
En del remissinstanser rikta emellertid i olika avseenden kritik mot
detsamma, särskilt beträffande det ifrågasatta utbytet av klockslaget 22
mot 23.

Skånes handelskammare anser, att föreskriften om minst 11
timmars sammanhängande ledighet för nattvila borde
kunna utgå beträffande minderåriga, som fyllt 16 år.

Angående den föreslagna förläggningen av nattvilan för
minderåriga under 16 år uttala arbetsgivareföreningen för hotell
och restauranter och konditorföreningen att fastställande av klockan 19 i
stället för 22 som det klockslag, då sådana minderåriga senast måste sluta
arbetet, skulle medföra synnerligen allvarliga olägenheter för såväl hotell
och restauranger som konditorier och kaféer. Förstnämnda organisation
anför härom följande.

Kvällsarbete ingår regelmässigt i sådana rörelser, och i vissa fall är arbetet
helt koncentrerat till kvällen. Det finnes sålunda företag, som öppna
för allmänheten först sent på eftermiddagen. Förbudet skulle därför medföra
en betydande inskränkning i möjligheten att använda minderårig under
16 år till arbete inom facket, och detta måste i sin tur komma att inverka
menligt på yrkesrekryteringen. Vidare skulle förbudet givetvis komma
att inverka hämmande på rörelsernas drift, då ju de minderåriga ofta sysselsättas
som hjälpare åt vuxna arbetare.

Kooperativa förbundets stgrelse ifrågasätter — under framhållande av
att i förslaget minimiåldern för användande i arbete höjts och arbetstiden
begränsats ävensom att de minderåriga enligt semesterlagen tillerkänts
längre semester — om det icke vore möjligt att företaga viss jämkning av
den föreslagna tidsbegränsningen för sådana minderåriga som avsåges i
de speciella arbetstidslagarna.

Förslaget att framflytta den tidpunkt då arbetet för minderåriga
över 16 år senast skall sluta från klockan 22
till klockan 23 avstyrkes av landsorganisationen, svenska textilarbetareförbundet,
svenska typograf förbundet och kooperativa förbundets styrelse varjämte
fattigvårds- och barnavårdsförbundet ställer sig tveksamt till förslagets
lämplighet. Till utveckling av sin mening anför landsorganisationen
följande.

155

Kungl. Maj:Is proposition nr 298.

Att kommitténs förslag om minderårigs ledighet för nattvila såväl i denna
del som i fråga om de generöst tilltagna dispensmöjligheterna står i strid
mot 1919 års konvention om barns nattarbete inom industrin och ytterligare
fjärmar oss från denna är i och för sig betänkligt. Avgörande är emellertid
att de skäl, som från skyddssynpunkt kunna anföras mot en reducering,
överväga de skäl, som från samma synpunkt eventuellt kunna åberopas
därför (rastbehovet), samt att det legitima behov av minderårigs utnyttjande
till arbete under tiden klockan 22—klockan 23, som i särskilda
fall kan föreligga, dock kan tillgodoses genom dispens och icke kräver någon
ändring av huvudregeln. Landsorganisationen kan av nu anförda skäl
icke tillstyrka kommitténs här ifrågavarande förslag.

Kooperativa förbundets styrelse säger sig icke kunna finna att kommittén
förebragt tillräckligt bärande skäl för den föreslagna ändringen. Styrelsen
erinrar i detta sammanhang om den möjlighet att erhålla dispens
som funnes enligt förslaget.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet uttalar, alt det för förbundet vore
svårt att avgöra, vilket som vore mest betydelsefullt, att möjlighet till raster
funnes eller att arbetet slutade en timme tidigare på kvällen. Förslaget om
framflyttning av tidpunkten för arbetets slut till klockan 23 skilde sig emellertid
från konventionen på förevarande område, vilket i detta fall icke
syntes tillfredsställande.

I några yttranden framställas erinringar mot de av kommittén föreslagna
dispensmöjligheterna. Sålunda uttalar landsorganisationen, att
undantaget i 31 § andra stycket a) beträffande användande av minderårig
under 16 år till arbete mellan klockan 19 och 23 vore för generellt formulerat.
Om överhuvud ett undantag av detta slag skulle ingå i lagen, vore det
nödvändigt att detsamma inskränktes till icke-industriellt arbete samt att
villkoret »prövas påkallat» skärptes till att avse oundgängligen erforderligt
arbete. Vidare borde dispensmöjligheten begränsas till att omfatta tiden
mellan klockan 19 och 22. Även kooperativa förbundets styrelse föreslår,
att klockslaget 23 utbytes mot 22. Medicinalstyrelsen anför beträffande detta
undantag att i lagen borde föreskrivas det villkoret, att den minderårige
genom i arbetsboken infört läkarintyg visat sig äga god hälsa och för åldern
god kroppsutveckling.

Mot undantagsbestämmelsen i 31 § andra stycket c) anmärker landsorganisationen,
att dess avfattning icke hindrade att dispens beviljades för nattarbete
varannan vecka. Det i anvisningarna rekommenderade villkoret
borde därför göras obligatoriskt.

Svenska arbetsgivareföreningen anser det böra klargöras, att dispens
kunde erhållas även enbart från föreskriften att nattvilan skall omfatta
minst 11 timmar, och anför härom följande.

Vissa större företag inom exempelvis textilindustrin, som hysa intresse
för möjligheterna att utforma arbetstiden för kvinnor på sådant sätt, att
kvinnan förmår anpassa sig till såväl hemarbetets som förvärvsarbetets

156

Kungi. Maj.ts proposition nr 2U8.

krav, överväga att förlägga kvinnornas arbetstid efter systemet svängande
skift. En kvinna, som en dag haft eftermiddagsskift, skulle enligt detta
nästa dag få förmiddagsskift. Vissa experiment tyda på att ett sådant
arrangemang starkt uppskattas av kvinnorna. Nu är emellertid förhållandet
det, att i textilindustrins tvåskiftsarbete kvinnor och minderåriga ofta
arbeta sida vid sida. Det måste därför för minderåriga över 16 år finnas
möjlighet till dispens från regeln om 11 timmars nattvila. I anvisningarna
till 31 § antydes, att det finnes möjlighet att erhålla sådan dispens »i de
avseenden, som angivas i a)—d)». Emellertid finnes det faktiskt i lagtexten
ingen regel, enligt vilken man kan erhålla dispens från bestämmelsen
om 11 timmars nattvila, om man icke samtidigt söker dispens från bestämmelsen
om själva förläggningen av nattvilan.

Handelskammaren i Göteborg och en grkesinspektör anse att det vore
mest praktiskt att lägga dispensbefogenheten på distriktschefen. Därigenom
skulle ärendenas behandling säkerligen vinna i enkelhet och snabbhet.

I yttranden av handelns arbetsgivareorganisation samt Stockholms och
Skånes handelskamrar yrkas, att i lagen upptages en undantagsbestämmelse
enligt vilken minderårig, som ej fyllt 16 år, under julhandeln skulle
få användas till arbete inom detaljhandeln efter klockan 19. Som skäl härför
anföres att då kommittén förutsatt att dispens i dessa fall regelmässigt
måste lämnas det syntes lämpligare att låta detta komma till uttryck
i lagtexten än att upprätthålla ett ansökningsförfarande, som blott vore av
formell natur och ägnat att förorsaka såväl arbetsgivare som arbetsrådet
onödigt besvär.

Generalpoststgrelsen framhåller under hänvisning till de speciella arbetsförhållandena
inom postverket angelägenheten av att arbetarskyddslagen
lämnade postverket möjlighet att självt vidtaga de mindre avvikelser från
föreskrifterna om minderårigs nattvila som arbetets behöriga gång ansåges
kräva.

Kommitténs förslag att undantaga det egentliga jordbruket och
arbete av familjemedlem från tillämpningen av bestämmelserna
om nattvila kritiseras i ett par yttranden. Sålunda framhåller lantarbetareförbundet,
att den ökade rationaliseringen och mekaniseringen inom jordbruket
medfört att det egentliga jordbruksarbetet ofta bedreves på skift.
Jordbrukets minderåriga arbetskraft borde därför tillerkännas samma rätt
till ledighet för nattvila som minderåriga arbetstagare inom andra yrkesområden.
Landsorganisationen uttalar att reglerna om minderårigs nattvila
med hänsyn till dispensrätten borde kunna tillämpas jämväl inom den
egentliga jordbruksdriften. Enligt organisationens mening borde bestämmelserna
även gälla för minderåriga i familjeföretag.

Departementschefen.

I fråga om minderårigs ledighet för nattvila avviker kommittéförslaget
i två viktigare hänseenden från vad som nu gäller. Den ena ändringen,

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

som går i skärpande riktning, avser minderåriga under 16 år. Den tid av
dygnet, under vilken det skall vara förbjudet att använda sådan minderårig
till arbete, har i förslaget beträffande alla slag av verksamhet bestämts
till tiden mellan klockan 19 och 6, under det att förbudet f. n. i fråga om
annat arbete än industriellt och därmed likställt arbete omfattar allenast
tiden mellan klockan 22 och 5. De invändningar, som i ett par yttranden
rests mot förslaget på denna punkt, torde icke kunna tillmätas utslagsgivande
betydelse. Över huvud synes något hållbart skäl för att bibehålla
den nuvarande kategoriklyvningen på detta område knappast kunna åberopas.
Jag tillstyrker därför kommitténs förslag.

Den andra ändringen, vilken innebär en uppmjukning, avser minderåriga
som fyllt 16 år. Ifråga om sådan minderårig skall f. n. tiden mellan
klockan 22 och 5 alltid ingå i ledigheten för nattvila. Kommittén har föreslagit
att den tidpunkt, då arbetet senast skall sluta, framflyttas till klockan
23. I likhet med en del remissinstanser, däribland landsorganisationen
och kooperativa förbundet, kan jag icke finna att tillräckliga skäl anförts
för den föreslagna ändringen. En generell framflyttning av ifrågavarande
tidpunkt synes kunna giva anledning till missbruk. Såsom i yttrandena
framhållits erbjuda de föreslagna dispensbestämmelserna möjlighet att tillgodose
det legitima behov att använda minderårig till ax-bete mellan klockan
22 och 23, vilket i särskilda fall kan föreligga. Det må vidare framhållas,
att förslaget strider mot — den visserligen icke av vårt land ratificerade
— konventionen angående barns nattarbete inom industrien. Frågan
om revision av denna konvention har upptagits på dagordningen för
den internationella arbetslconferensens sammanträde i San Francisco innevarande
år. Denna omständighet synes utgöra ett ytterligare skäl att icke
f. n. ändra den gällande bestämmelsen.

Den nuvarande regeln att minderårigs ledighet för nattvila skall omfatta
minst 11 timmar i följd har bibehållits i kommittéförslaget. Någon anledning
att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, slopa denna föreskrift beträffande
minderårig som fyllt 16 år synes icke föreligga.

De av kommittén föreslagna dispensbestämmelserna föranleda i sak endast
några smärre erinringar från min sida. Enligt förslaget skall liksom
hittills minderårig få användas till s. k. nödfallsarbete först efter det att
dispens erhållits. En dylik bestämmelse torde knappast kunna efterlevas.
Enligt min mening synes man utan risk för missbruk kunna tillåta att
minderårig som fyllt 16 år användes till nödfallsarbete under samma förutsättningar
som i allmänhet gälla i fråga om sådant arbete. Detta skulle
innebära att ansökan om dispens skulle erfordras endast om arbetet utsträckes
utöver två dygn, medan för övriga fall allenast eu enkel anmälan
skulle krävas.

I likhet med ett par remissinstanser anser jag vidare att beträffande annat
arbete än flottningsarbete möjligheten att bevilja dispens för minder -

158

Kungl. Maj.ts proposition nr ''JOS.

årig under 16 år bör begränsas till tiden mellan klockan 19 och 22. Jag
delar även landsorganisationens uppfattning att beträffande sådan minderårig
dispens bör ifrågakomma endast för icke-industriellt arbete, men det
synes icke vara nödvändigt att tynga lagtexten med ett stadgande därom.

F. n. kan i fråga om minderårig som ej fyllt 16 år undantag från föreskriften
att ledigheten skall omfatta minst 11 timmar icke medgivas utom
beträffande flottningsarbete. Tillräckliga skäl för den av kommittén på
denna punkt föreslagna ändringen synas icke föreligga.

I några yttranden har förordats en undantagsbestämmelse, enligt vilken
minderårig som ej fyllt 16 år utan dispens under julhandeln skulle få användas
till arbete inom detaljhandeln efter klockan 19. Det synes emellertid
icke lämpligt att i lagen upptaga ett så speciellt stadgande. I den mån
avvikelse från huvudregeln i detta fall kan anses berättigad, bör enligt min
mening generell dispens kunna ifrågakomma.

Vad angår den i kommittéförslaget upptagna undantagsbestämmelsen
för minderårig som fyllt 16 år anser jag i likhet med kommittén, att dispens
bör få beviljas endast då särskilda skäl föranleda därtill. Jag förutsätter
sålunda, att dispensgivningen kommer att utövas med stor återhållsamhet.
De av kommittén från motsvarande stadgande i gällande lag hämtade ytterligare
förutsättningarna för att dispens skall få medgivas synas däremot
mindre lämpliga med hänsyn till den begränsning av nattarbetet för arbetstagare
i allmänhet, som jag i det föregående förordat. Över huvud lärer det
vara svårt att i lagen närmare angiva, vilka skäl som skola anses väga så
tungt att dispens bör kunna beviljas. Det synes ej heller erforderligt att
göra delta. Ehuru jag har den uppfattningen, att dispens i allmänhet icke
bör avse mer än var tredje vecka, är jag icke utan närmare utredning beredd
att, såsom landsorganisationen yrkat, förorda absolut förbud mot
minderårigs användande till nattarbete varannan vecka.

Slutligen synas de av kommittén föreslagna undantagsbestämmelserna
— bortsett från den allmänna rörande minderårig under 16 år — böra undergå
sådan redaktionell jämkning, att det tydligt framgår att de liksom
motsvarande stadganden i gällande lag omfatta även föreskriften om 11
timmars sammanhängande ledighet.

C. Särskilda bestämmelser rörande kvinnor.

Gällande lag.

I 19 § arbetarskyddslagen stadgas, att kvinna som användes till industriellt
arbete, vilket bedrives i sådan omfattning att å arbetsstället i regel
sysselsättas minst tio arbetare, skall för nattvila beredas oavbruten ledighet
från arbetet under minst 11 timmar varje dygn och att tiden mellan klockan
22 och 5 skall ingå i denna ledighet. Från denna huvudregel meddelas
vissa undantag i nämnda paragraf samt i 20 och 21 §§. Vid nödfallsarbete

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

får sålunda kvinna användas till arbete jämväl å sagda tid, om blott anmälan
därom göres till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare eller,
då fråga är om dylikt arbete mer än två dygn, tillstånd därtill beviljats,
av yrkesinspektör eller bergmästare för ytterligare högst en månad och av
yrkesinspektionens chefsmyndighet för längre tid. Vid säsongarbete eller
eljest vid undantagsvis forcerat arbete kan den oavbrutna 11-timmarsledigheten
under högst sextio dagar om året inskränkas till 10 timmar av
dygnet. Beträffande slutligen sådana verksamhetsgrenar, som avse förarbetande
av varor, vilka äro underkastade hastig försämring, kan undantag
från nattarbetsförbudet beviljas av yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Dessa bestämmelser grunda sig på 1906 års Bernkonvention i ämnet, vilken
konvention för Sveriges del tillträtts enligt Kungl. Maj :ts beslut den
14 januari 1910.

Konventioner.

År 1919 antogs i Washington en ny konvention angående kvinnors nattarbete.
Enligt denna konvention få inga kvinnor sysselsättas under natten
inom något industriellt företag, offentligt eller enskilt, eller inom någon
gren därav, med undantag av företag, där endast medlemmar av samma
familj sysselsättas. Med beteckningen »natt» skall förstås en tidrymd av
minst 11 på varandra följande timmar, vari skall ingå tiden mellan klockan
22 och 5. Vad sålunda stadgats skall dock icke äga tillämpning vid nödfallsarbete
eller då arbetet avser tillvaratagande av ämnen, som äro utsatta för
snabb försämring. Vidare bestämmes, att i industriella företag, som äro
underkastade inverkan av årstiderna, samt i varje fall, där särskilda omständigheter
undantagsvis kräva det, den såsom natt angivna tidrymden
må inskränkas till 10 timmar under sextio dagar om året.

I den proposition (nr 40) med förslag till ändring i vissa delar av arbetarskyddslagen
som förelädes 1931 års riksdag anförde föredragande departementschefen
(s. 111), att prövningen av förutsättningarna för anslutning
till Washingtonkonventionen borde anstå, till dess frågan om vissa
jämkningar i konventionen blivit slutligen avgjord. Riksdagen delade denna
uppfattning.

Washingtonkonventionen reviderades i Geneve 1934. Ändringarna bestodo
däri, att konventionen icke skulle äga tillämpning å kvinnor, som
intoge med ansvar förenade, ledande befattningar och i vanliga fall ej utförde
manuellt arbete, samt att i fall av exceptionella förhållanden, som
berörde arbetarna i en viss industri eller trakt, vederbörande myndighet
skulle äga att efter hörande av de arbetsgivar- och arbetarorganisationer
saken kunde angå besluta, att i fråga om kvinnor, som sysselsattes i åsyftade
industri eller trakt, tidrymden mellan klockan 23 och 6 skulle kunna
träda i stället för tidrymden mellan klockan 22 och 5.

I samband med att Kungl. Maj:t inhämtade riksdagens yttrande över den

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

reviderade konventionen (prop. nr 84/1935) uttalade jag i egenskap av föredragande
departementschef att frågan om konventionens ratificering tillsvidare
borde anstå med hänsyn till det förberedande skick, vari ärendet
befunne sig. Riksdagen anslöt sig till denna uppfattning (skriv, nr 87/1935).

Kommitténs förslag.

Kommittén behandlar först frågan, huruvida ett särskilt
nattarbetsförbud för kvinnor bör bibehållas, och anför
därvid att vissa kvinnoorganisationer i yttranden över kommitténs preliminära
förslag gjort gällande, att särskilda bestämmelser för kvinnor icke
vore påkallade, då ett allmängiltigt förbud mot nattarbete infördes i lagen.
Ett slopande av det speciella nattarbetsförbudet för kvinnor skulle emellertid
enligt kommitténs mening förutsätta, att man i lagen stadgade ett allmänt
förbud mot nattarbete inom varje slag av verksamhet som omfattades
av lagen och att särskilt tillstånd alltid skulle fordras för undantag från
förbudet. Såsom förut framhållits hade kommittén icke ansett sig kunna
förorda en sådan lösning utan i stället föreslagit bestämmelser, enligt vilka
vissa slag av arbete generellt undantoges från det allmänna förbudet mot
nattarbete. Om nattarbetet skulle regleras endast av dessa stadganden,
skulle möjlighet uppkomma att i ett flertal fall använda kvinnor till sådant
nattarbete, som för närvarande ej vore tillåtet. Kommittén ansåge därför
att det särskilda nattarbetsförbudet för kvinnor alltjämt borde bibehållas.

Kommitténs förslag angående kvinnors nattarbete (42 §) innebär vissa
ändringar i förhållande till vad som nu gäller. Sålunda
föreslås, att nattarbetsförbudet utsträckes att i princip omfatta alla
kvinnor som användas till hantverks- eller industriellt arbete, oberoende av
antalet arbetstagare vid arbetsstället. Den nuvarande bestämmelsen att ledigheten
skall omfatta minst 11 timmar i följd saknar motsvarighet i förslaget.
Den del av dygnet som nattarbetsförbudet avser föreslås bestämd
till tiden mellan klockan 23 och 5 i stället för tiden mellan klockan 22
och 5. Förbudet skall icke gälla beträffande kvinna i överordnad ställning.
Därjämte föreslås, att möjligheten att erhålla dispens från förbudet väsentligt
vidgas.

Nattarbetsförbudet skall icke gälla för familjemedlem till arbetsgivaren,
delägare i s. k. kooperativ verksamhet eller hemindustriell arbetstagare.
Å elever vid läroanstalter skall det äga tillämpning endast i den mån så
föreskrives av arbetsrådet.

Beträffande utsträckningen av nattarbetsförbudet till
mindre arbetsställen inom industrien och hantverket
anför kommittén, att en anslutning till den reviderade konventionen
först och främst förutsatte att den i gällande lag stadgade begränsningen
till arbetsställen med minst tio arbetare slopades. Några sakliga skäl för

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

att nattarbete av kvinnor skulle vara förbjudet i större industriföretag men
tillåtet i mindre torde numera knappast kunna andragas. De större företagen
vore i regel vida bättre utrustade i hygieniskt och skvddstekniskt
hänseende än de mindre arbetsställena. Det torde ej heller kunna påstås,
att nattarbetet vid ett större arbetsställe vore mera påfrestande än nattarbetet
i ett mindre företag och att förbud därför skulle vara särskilt påkallat
i förra fallet. Den nuvarande begränsningen måste därjämte ur såväl
arbetsgivar- som arbetstagarsynpunkt te sig egendomlig och orättvis.

Kommittén refererar vissa utredningar angående verkningarna av den
ifrågasatta utsträckningen av nattarbetsförbudet (betänkandet s. 488—489,
492 och 497—498). Härefter anför kommittén att en utvidgning av nattarbetsförbudet
till att gälla allt hantverks- och industriellt arbete oavsett
arbetsställets storlek borde kunna genomföras utan större olägenheter, i
synnerhet om ökad möjlighet skapades för undantag vid säsongarbete och
gällande regel om minst 11 timmars sammanhängande ledighet slopades.

Kommittén har även övervägt frågan om utsträckning av nattarbetsförbudet
till icke-industriellt arbete i industriella företag men avvisat tanken
därpå. Beträffande detta spörsmål framhåller kommittén att anslutning till
nämnda konvention skulle medföra, att kvinna ej finge användas till något
slag av arbete nattetid i industriella företag. Förbudet skulle sålunda drabba
bland annat städnings-, vakt-, kontors-, sjukvårds- och marketenteripersonal
i industriföretag (betänkandet s. 498—500). Olägenheterna av ett dylikt
förbud syntes vara så stora i förhållande till den nytta, som därigenom
torde vinnas, att kommittén icke ansåge sig kunna förorda en sådan utvidgning.

Förslaget att slopa den nuvarande regeln att ledigheten
för nattvila skall omfatta minst 11 timmar i
följd motiverar kommittén på följande sätt.

Denna bestämmelse står enligt kommitténs mening icke i överensstämmelse
med nutida uppfattning om kvinnas rätt till arbete eller arbetsfrihet.
Ur denna synpunkt kan det ej heller anses riktigt att för kvinnliga arbetstagare
över 18 år, som sysselsättas i hantverks- eller industriellt arbete,
uppställa en strängare fordran beträffande ledighet för nattvila än för kvinnor
i annat arbete. Det torde ur arbetarskyddssynpunkt dessutom ej vara
motiverat att för nyssnämnda arbetstagare över 18 år under alla förhållanden
— oberoende av åldern i övrigt eller civilstånd — fordra, att de skola
beredas eller ha rätt till en nattlcdighet om minst 11 timmar i följd eller
vara skyldiga att under denna tidrymd ovillkorligen avhålla sig från arbetet.
Det må här erinras om att, då delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet yttrade sig över den reviderade konventionen, denna
bland annat framhöll, att det knappast funnes några hållbara skäl för att
i fråga om användande till nattarbete försätta äldre ogifta kvinnor i annan
ställning än männen. På grund av vad som ovan anförts anser sig kommittén
icke böra i lagförslaget upptaga ifrågavarande bestämmelse. Genom
denna ändring av bestämmelsen minskas i viss mån även de olägenheter
1 1 llihang till riksdagens protokoll 19''i8. 1 smnl. AV 298.

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

som uppstå, därest bestämmelsen, såsom föreslås, utsträckes att gälla jämväl
småindustrien. Sålunda beredes bland annat möjlighet att börja arbetet
tidigare påföljande dag, även om detta föregående dag fortgått till klockan
23 (enligt förslaget). Förslaget, som nödvändiggör uppsägning av Bernkonventionen,
får givetvis icke anses innebära, att fordran på tillräcklig
ledighet för nattvila eftersättes eller att rätten till sådan ledighet slopas.
Enligt kommitténs mening åvilar det arbetsgivaren att tillse, att arbetstagare
erhåller tillräcklig nattledighet, även om ledighetens längd icke faslställes
för vuxna arbetstagare.

I fråga om förslaget att förskjuta den tidpunkt då arbetet
senast skall sluta från klockan 22 till klockan
2 3 anför kommittén att den funnit denna ändring nödvändig för att större
möjlighet skulle ernås att anordna raster vid tvåskiftsarbete. Att detta vore
påkallat framginge icke minst av kommitténs undersökning rörande arbetsförhållandena
å industriella och därmed likställda arbetsställen. Denna utvisade
sålunda (betänkandet s. 793), att inom textil- och beklädnadsindustrien
över 4 200 kvinnliga arbetstagare hade blott eu rast om högst 15
minuter per skift, vilket måste anses vara i hög grad otillfredsställande.
Förhållandet sammanhängde emellertid med arbetstagarnas önskemål om
en kortare arbetstid på lördagar. En bidragande orsak till att skiftarbetet
verkade tröttande på arbetstagaren vore otvivelaktigt bristen på ordentliga
raster. Kommittén hade med sitt förslag på denna punkt velat åstadkomma
överensstämmelse med de föreslagna allmänna reglerna beträffande nattarbete.
Ändringen komme även att möjliggöra en sådan fördelning av arbetet
under veckans dagar vid skiftarbete, att en kortare arbetstid erhölles
på lördagar. Kommittén ansåge sig icke böra föreslå att tidpunkten för
arbetets början i enlighet med konventionen skulle framflyttas från klockan
5 till klockan 6, enär man i så fall icke skulle nå det syfte man velat
vinna genom att utbyta tidpunkten klockan 22 mot klockan 23.

Angående undantaget från nattarbetsförbudet för
kvinna i överordnad ställning uttalar kommittén, att en prövning
i varje särskilt fall av en dylik arbetstagares rätt ej borde ske utan
att kvinna i överordnad ställning likaväl som en manlig arbetstagare i sådan
ställning borde äga deltaga i nattarbete, då så vore påkallat. Genom
det föreslagna undantaget vunnes också överensstämmelse med 19 § andra
stycket i förslaget och med den reviderade konventionen.

Enligt kommitténs förslag skall i vissa fall dispens från nattarbetsförbudet
för kvinnor kunna meddelas av arbetsrådet.
Sålunda föreslås att arbetsrådet, då så prövas nödigt, må tillåta att kvinna
användes till sådant arbete, som i 19 § första stycket undantagits från det
allmänna nattarbetsförbudet, dvs. arbete som på grund av sin natur, allmänhetens
behov eller annan särskild omständighet måste bedrivas jämväl
nattetid. Undantag skall vidare kunna medgivas i sådana fall, då enligt

Kiingl. Maj.ts proposition nr 29S-. 163

20 § dispens kan meddelas från det allmänna nattarbetsförbudet. Därjämte
föreslås att kvinna liksom hittills skall få användas till nödfallsarbete. Beträffande
anmälan och ansökan om tillstånd skola i sådant fall gälla samma
föreskrifter som för arbetstagare i allmänhet. Kommittén uttalar, att den
förutsatte att dispens i allmänhet komme att avse endast en inskränkning
i den för nattvila obligatoriskt föreskrivna tiden och att sålunda tillstånd
att använda kvinna till arbete hela tiden mellan klockan 23 och 5 komme
att lämnas allenast i undantagsfall.

Yttrandena.

I yttranden från några kvinnoorganisationer yrkas, att de speciella
bestämmelserna om kvinnors nattarbete måtte utgå
ur förslaget. Sålunda anför yrkeskvinnors smnnrbetsförbund följande.

Vi taga i princip avstånd från allt nattarbete, men i den mån sådant
måste förekomma böra bestämmelserna härom vara desamma för såväl
manliga som kvinnliga arbetstagare. Det allmänna nattarbetsförbudet torde
sålunda vara tillfyllest. Det kan även påpekas, att de övriga nordiska ländernas
arbetarskyddslagstiftning icke innehåller några särbestämmelser för
kvinnor i detta avseende. Ytterligare kan anföras, att särbestämmelser med
förbud rörande hantverks- och industriellt arbete framstå som meningslösa,
då förbudet icke kan utsträckas till övriga för den kvinnliga arbetskraften
betydligt viktigare områden, inom vilka nattarbete förekommer i
större utsträckning än inom industrien. Som exempel på sådana områden
kan nämnas arbete vid post, telegraf, apotek, inom sjukvården och i restaurangbranschen.

Liknande synpunkter åberopas av Fredrika-Bremer-förbundet och svenska
open doorgruppen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att de speciella bestämmelserna om
kvinnors nattarbete borde kunna utgå, för den händelse länsstyrelsens förslag
att dispens skulle krävas för allt nattarbete bifölles.

Föreningen SAIA uttrycker den förhoppningen, att det allmänna nattarbetsförbudet
i praktiken komme att få en sådan styrka och tillämpas
så restriktivt, att man inom en snar framtid kunde komma ifrån oegentligheten
med det speciella förbudet mot att använda kvinna till hantverksoch
industriellt arbete på natten.

Å andra sidan framhåller landsorganisationen, att det från vissa håll
framförda kravet på slopande av nattarbetsförbudet för kvinnor icke uppbures
av de berörda, i industriellt arbete sysselsatta kvinnorna själva och
ej heller av deras fackliga organisationer.

Riksförsäkringsanstalten ifrågasätter — under åberopande av att det
egentliga syftet med nattarbetsförbudet för kvinnor torde vara att bereda
kvinnan särskilt skydd i egenskap av maka eller moder eller blivande sådan
— huruvida icke kvinna som fyllt 45 år kunde undantagas från nattarbetsförbudet.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Kommitténs förslag om utsträckning av nattarbetsförbudet
till mindre företag inom industrien och
hantverket har icke föranlett erinran i något yttrande.

Även förslaget om slopande av den nuvarande regeln
o in minst 11 timmars oavbruten ledighet har allmänt
tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Däremot äro meningarna delade om lämpligheten av kommitténs förslag
att inskränka den tidrymd som nattarbetsförbudet
avser till tiden mellan klockan 23 och 5. Förslaget tillstyrkes
uttryckligen av socialstyrelsen, fattigvårds- och barnavårdsförbundet
och föreningen SA1A, men avstyrkes av landsorganisationen och kooperativa
förbundets styrelse. Landsorganisationen meddelar, att textilarbetareförbundet
i yttrande över förslaget mycket kraftigt motsatt sig den ifrågasatta
inskränkningen samt framhåller vidare, att det av kommittén anförda
skälet för ändring vore detsamma som åberopats för motsvarande inskränkning
av tiden för minderårigs nattvila, nämligen rastbehovet vid
skiftarbete. Lika litet som beträffande sistnämnda kategori kunde landsorganisationen
för de kvinnliga arbetstagarnas del —- och mot dessas avstyrkande
— tillmäta det anförda motivet utslagsgivande betydelse. För
övrigt hade denna hänsyn till arbetstagarnas intresse ingalunda varit det
ursprungliga och kraftigast verksamma motivet vid aktualiserandet av
denna fråga. Det funnes så mycket mindre anledning att inskränka nattarbetsförbudet
som kommittén föreslagit mycket vidsträckta dispensmöjligheter.

Det föreslagna undantaget för arbetstagare i överordnad
ställning har lämnats utan erinran.

Beträffande dispensbestäm melserna uttalar statens institut
för folkhälsan att vid undantags beviljande hänsyn borde tagas till att
yrkesarbetande kvinnor, som samtidigt skötte hem och hushåll för make
och barn, ofta hade en orimligt stor arbetsbörda och därför icke lämpligen
borde ha nattarbete. Landsorganisationen säger sig ehuru med viss tvekan
kunna acceptera den föreslagna utvidgningen av dispensmöjligheterna.
Föreningen SAIA anser de föreslagna undantagsbestämmelserna möjliggöra
en bättre anpassning för kvinnorna på arbetsfältet. Yrkeskvinnors samarbetsförbund
— som i första hand avstyrker det särskilda nattarbetsförbudet
för kvinnor — anför som exempel på fall, där dispens under alla
förhållanden borde kunna beviljas, rundgång vid tvåskiftsarbete. Kvinnorna
borde nämligen ha samma möjlighet som männen att genom rundgång
skaffa sig längre sammanhängande ledighet. Om båda makarna arbetade,
vore det dessutom av vikt, att deras ledigheter kunde uttagas inom samma
tidrymd. Handelskammaren i Göteborg förordar att befogenheten att medgiva
undantag tillägges distriktschefen i stället för arbetsrådet.

Kungl. I\Iaj:ta proposition nr 298.

165

Departementschefen.

Ehuru kommittén föreslagit en skärpning av det allmänna stadgandet
om nattvila, har kommittén ansett det påkallat att alltjämt bibehålla det
särskilda nattarbetsförbudet för kvinnor. I yttranden från Fredrika-Bremerförbundet,
yrkeskvinnors samarbetsförbund och svenska open doorgruppen
har yrkats att bestämmelserna om kvinnors nattarbete måtte slopas. Landsorganisationen
har emellertid framhållit att detta krav icke stöddes av de
i industriellt arbete sysselsatta kvinnorna och ej heller av deras fackliga
organisationer. Enligt min mening utgör detta ett kraftigt belägg för att
behov av ifrågavarande skyddslagstiftning fortfarande måste anses föreligga Kommittén

har — förutom en utvidgning av tillämpningsområdet — föreslagit
vissa uppmjukningar av de nuvarande bestämmelserna. Det är emellertid
att märka, att gällande arbetarskyddslags föreskrifter om kvinnors
nattarbete bygga på den av Sverige år 1910 ratificerade Bernkonventionen
av år 1906. Därest de av kommittén föreslagna uppmjukningarna skulle
genomföras, måste konventionen uppsägas. En dylik åtgärd synes icke
böra vidtagas utan att starka skäl tala därför. Det må i detta sammanhang
framhållas, att kommitténs förslag om slopande av bestämmelsen att nattvilan
skall omfatta minst 11 timmar i följd, inskränkning av den förbjudna
perioden till tidrymden mellan klockan 23 och 5 samt utvidgning av dispensmöjligheterna
jämväl strider mot den år 1934 reviderade konventionen
angående kvinnors nattarbete, vilken icke ratificerats av vårt land. Frågan
om revision av sistnämnda konvention har upptagits på dagordningen för
det sammanträde med internationella arbetskonferensen, som skall äga rum
innevarande år. Ett huvudsyfte med den planerade revisionen är att åstadkomma
större smidighet beträffande den förbjudna perioden för att underlätta
användningen av tvåskiftsarbete. Med hänsyn härtill synes mig anledning
icke föreligga att nu genomföra de av kommittén föreslagna uppmjukningarna
utan torde det slutliga ställningstagandet till dessa spörsmål böra
anstå, tills revisionsfrågan avgjorts.

Gällande nattarbetsförbud för kvinnor avser endast industriellt arbete,
som bedrives i sådan omfattning att å arbetsstället i regel sysselsättas
minst 10 arbetare. Enligt kommitténs förslag skall förbudet utsträckas
lill mindre arbetsställen inom industrien och hantverket. I yttrandena har
icke någon invändning häremot gjorts. På denna punkt innebär förslaget
ett närmande till 1934 års konvention. Enligt min mening har kommittén
anfört vägande skäl för eu dylik utvidgning. Förslaget synes kunna genomföras
utan hinder av all de av kommittén förordade uppmjukningarna av
nattarbetsförbudet ställts på framtiden.

1 enlighet med det anförda föreslår jag ingen annan saklig ändring i de
nuvarande bestämmelserna om kvinnors användande till nattarbete än att
nattarbetsförbudet utsträckes att omfatta samtliga arbetsställen inom industrien
och hantverket. Härjämte förordar jag, att i fråga om nödfalls -

1CG

Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)8.

arbete anmälnings- och ansökningsförfarandet ordnas på samma sätt som
i fråga om minderårigs användande till sådant arbete.

Veckovila.

Gällande lag.

I 5 § 1) arbetarskyddslagen stadgas att arbetarna för varje period om sju
dagar i regel skola åtnjuta sammanhängande ledighet av minst tjugofyra
timmars varaktighet samt att sådan veckovila såvitt möjligt bör förläggas
till söndag och till samma tider för alla vid ett arbetsställe anställda. Från
vad sålunda föreskrivits äger emellertid yrkesinspektionens chefsmyndighet,
efter hörande av vederbörande organisationer av arbetsgivare och arbetare,
medgiva undantag för visst slag av sysselsättning eller visst arbetsställe.
Om inskränkning göres i veckovilan bör motsvarande frihet från
arbete såvitt möjligt beredas.

Enligt 38 § 4 mom. äger chefsmyndigheten, om den finner att arbetsgivare
åsidosätter vad som stadgas om veckovila, meddela honom nödiga
föreskrifter till tryggande av stadgandets iakttagande. Överträdelse av sådan
föreskrift är jämlikt 42 § straffbelagd.

Dessa bestämmelser infördes i arbetarskyddslagen genom lag den 12 juni
1931, som trädde i kraft den 1 januari 1932. Därvid meddelades en övergångsbestämmelse,
enligt vilken den i 5 § 1) föreskrivna skyldigheten att
bereda arbetarna veckovila icke skulle gälla för sådant slag av sysselsättning
eller sådant arbetsställe, där vid tiden för lagens ikraftträdande veckovila
icke tillämpades; dock borde sådan ledighet beredas arbetarna, där ej
arbetets natur, allmänhetens behov eller annan omständighet skäligen
kunde anses kräva avvikelse, och skulle stadgandet om chefsmyndighetens
befogenhet att meddela föreskrifter äga motsvarande tillämpning. Vidare
föreskrevs att, där undantag från vad i 5 § 1) stadgades ägde ruin, arbetsgivaren
borde underrätta chefsmyndigheten därom.

Vidare föreskrives i 37 § andra stycket, att å varje arbetsställe, som icke
helt är undantaget från föreskriften i 5 § 1) om veckovila, skall på lämplig
plats finnas anslagen uppgift angående tiden för veckovila för arbetarna
eller, där tiden icke är densamma för alla arbetare eller grupper av dem,
för envar grupp eller arbetare. Särskilt anslag erfordras dock ej, om i allmänna
arbetstidslagen föreskrivet arbetstidsschema innehåller uppgift i
dessa hänseenden.

Konvention.

Vid internationella arbetskonferensen i Geneve år 1921 antogs en konvention
angående tillämpningen av veckovila i industriella företag, vilken
konvention ratificerats av Sverige den 27 november 1931. Konventionen,
som i svensk översättning återfinnes i prop. nr 198/1923 s. 28 ff„ innehåller
i huvudsak följande.

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Hela den personal, som sysselsättes i ett industriellt företag — vartill
även byggnads- och transportföretag hänföras — skall med vissa angivna
undantag under loppet av varje tidrymd om sju dagar åtnjuta en vilotid
om minst tjugofyra timmar i följd. Denna vilotid skall såvitt möjligt beredas
varje företags hela personal samtidigt. Där så är möjligt skall vilotiden
infalla å de dagar, som enligt landets eller traktens tradition eller
sedvänja ägnas åt vila.

Undantagsmöjligheterna äro i huvudsak följande. Rena familjeföretag
kunna helt undantagas från regleringen. Dessutom äger varje stat att med
beaktande särskilt av alla tillbörliga ekonomiska och humanitära synpunkter
och efter samråd med kompetenta arbetsgivar- och arbetarorganisationer,
där sådana finnas, medgiva undantag från eller avkortning i veckovilan.
Det föreskrivna samrådet erfordras icke beträffande sådana undantag,
som före konventionens biträdande beviljats med tillämpning av gällande
lagstiftning. Varje stat bör såvitt möjligt meddela bestämmelser om
kompensationsledighet i fall då undantag medgivits, såframt ej genom överenskommelse
eller sedvänja redan är sörjt för dylik ledighet.

Dessutom föreskrives bl. a. att det skall åligga varje arbetsgivare att, där
veckovila gives samfällt åt hela personalen, tillkännagiva tiden för densamma
antingen medelst anslag på arbetsstället eller å annan lämplig plats
eller ock på annat av regeringen godkänt sätt samt, där så icke är fallet,
medelst ett register, upprättat på sätt som godkänts genom lagstiftning eller
genom ett av vederbörande myndighet utfärdat reglemente, angiva de anställda,
för vilka särskilda föreskrifter gälla beträffande veckovila ävensom
innehållet i dessa föreskrifter.

Kommitténs förslag.

Det av kommittén föreslagna stadgandet om veckovila (22 §) överensstämmer
med 5 § 1) i gällande arbetarskyddslag med endast den ändringen
att ordet »bör» i första styckets andra punkt och i tredje stycket utbytts
mot ordet »skall». Kommittéförslaget saknar emellertid motsvarighet till
den i gällande lag förekommande övergångsbestämmelsen, enär enligt kommitténs
mening denna begränsning av huvudregelns tillämpning icke syntes
böra bibehållas.

Bestämmelserna om veckovila skola icke gälla för familjemedlem till
arbetsgivaren, delägare i s. k. kooperativ verksamhet eller hemindustriell
arbetstagare. Å elever vid läroanstalter skola de äga tillämpning endast i
den mån så föreskrives av arbelsrådet.

Kommittén framhåller att slopandet av övergångsbestämmelsen komme
att medföra bl. a. att i och med den nya lagens ikraftträdande skyldighet
inträdde att även vid arbete med flottning och utskiljning av trävaror i
flottleder tillämpa stadgandet om veckovila. I anslutning härtill anför kommittén
följande.

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)8.

Att med hänsyn till detta förhållande införa ett särskilt undantagsstadgande
i lagen synes icke lämpligt. Det torde nämligen i allmänhet få förutsättas,
att i den mån dylikt arbete försiggår på söndag, detta sker mestadels
blott under en del av söndagsdygnet och endast i särskilda fall under
hela dygnet. I det förstnämnda fallet torde det således endast vara fråga
om en viss inskränkning av den för veckovilan bestämda tidrymden om
24 timmar, och en inskränkning härvidlag torde såsom huvudregeln om
veckovila utformats utan hinder kunna göras. I de fall åter, då vid arbete
av nämnda slag hinder föreligger att uttaga den föreskrivna veckovilan,
torde enligt kommitténs mening undantag från huvudregeln kunna meddelas
jämlikt 22 § andra stycket. Sådant undantag, som kan avse antingen
visst slag av arbete eller visst arbetsställe, bör kunna meddelas för relativt
lång tid. Framställning om undantag bör kunna göras av flottningsförening,
till vilken vederbörande arbetsgivare äro anslutna.

Med anledning av att lantarbetsgivareföreningen i yttrande över kommitténs
preliminära förslag gjort gällande, att föreskriften om veckovila
icke kunde tillämpas på djurskötsel, anför kommittén att jämlikt huvudregelns
avfattning hinder icke förelåge att i fråga om dylikt arbete företaga
erforderlig inskränkning i veckovilan. Det finge dock anses önskvärt att
även djurskötare så långt möjligt erhölle den föreskrivna ledigheten. En
inskränkning av veckovilan kunde stundom vara påkallad även beträffande
en del andra arbeten inom jordbruket, t. ex. vid skördearbete. Enligt kommitténs
mening skulle också i dylikt särskilt fall inskränkning i veckovilan
kunna ske.

Kommittén uttalar vidare att bestämmelsen om veckovila gällde även
fastighetsarbetare, men att enligt kommitténs mening hinder icke skulle
föreligga att jämväl på detta område göra inskränkning i den angivna tidrymden
för veckovila, om så skulle finnas påkallat med hänsyn till arbetets
natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet.

Kommittén framhåller slutligen att gällande bestämmelse angående anslag
om tiden för veckovila icke upptagits i lagförslaget, enär den finge
anses sakna praktisk betydelse. Slopandet av denna föreskrift innebure
emellertid en sådan avvikelse från konventionens bestämmelser, att det
syntes nödvändigt att frånträda konventionen, därest ej tillkännagivandet
av veckovilan skedde på annat av Kungl. Maj :t godkänt sätt.

Yttrandena.

I flera yttranden yrkas att vissa slag av verksamhet måtte undantagas
från föreskrifterna om veckovila. Sålunda anför lantbruksstyrelsen att den
föreslagna huvudregeln även om den syntes medgiva en viss inskränkning
av ledighetens längd svårligen torde kunna tillämpas inom jordbruket,
där särskilt djurskötseln krävde ett kontinuerligt arbete. Framför allt syntes
nu rådande brist på arbetskraft inom jordbruket lägga hinder i vägen
för en sådan tillämpning. Bestämmelserna om veckovila borde därför icke
gälla arbetstagare, varom bär vore fråga. Lantarbetsgivareföreningen anser

Kurigl. Maj:ts proposition nr 298. 169

det nödvändigt att undantaga djurskötsel. Till stöd härför anför föreningen
följande.

Redan under nuvarande förhållanden, då djurskötarna åtnjuta 24 timmars
ledighet i regel blott varannan vecka, möter det stora svårigheter att
få utearbetarna att fullgöra ersättartjänst i stall och ladugård. Genomförandet
av bestämmelsen i det nu framlagda förslagets 22 § skulle skärpa
dessa svårigheter därhän att de i många fall bleve oöverstigliga. På en gård
med stallare och kreatursskötare samt två utearbetare skulle dessa senare
få göra ersättartjänst praktiskt taget varje söndag eller i vart fall en dag
i veckan. Genom att också utearbetarna tillförsäkrats samma rätt till
veckovila, skulle de, oavsett om de göra ersättartjänst på söndag eller vardag,
undandragas sitt egentliga arbete vardera en dag i veckan. Olägenheterna
av en sådan upprepad splittring av arbetslaget äro uppenbara. Härtill
kommer att bestämmelsen icke står i samklang med lantarbetstidslagen,
som medger utökad veckoarbetstid vid ersättareänstgöring bl. a. just för
att möjliggöra för en utearbetare att göra ersättartjänst på söndag utan att
därför behöva beredas ledighet å en av veckans vardagar.

Lantbruks förbundet framhåller att ledighet av minst 24 timmars varaktighet
för varje period av 7 dagar icke alltid kunde beredas arbetstagare,
som sysslade med djurskötsel. Kommittén hade visserligen uttalat att hinder
icke förelåge att för dylika arbetstagare göra erforderlig inskränkning
i veckovilan, men detta borde klarare återgivas i lagtexten.

Föreningen skogsarbeten befarar att de föreslagna bestämmelserna
komme att hindra arbetets rationella anordnande inom vissa verksamhetsområden.
Särskilt gällde detta flottningen, där generella undantag
måste medgivas med hänsyn till att arbetet i väsentlig grad måste anpassas
till sådana opåverkbara betingelser som vattentillgång, vindförhållanden
o. d. Kommittén hade uppmärksammat detta förhållande och i motiveringen
uttalat sig för ett förenklat, summariskt dispensförfarande. En bestämmelse
av denna innebörd syntes lämpligen böra intagas i anvisningarna
till 22 §.

Generaltullstyrelsen föreslår att tullverkets personal undantages
från bestämmelserna om veckovila.

Fastighetsägarnas arbetsgivareförbund hemställer att fastig hetsar
be t ar na undantagas från bestämmelserna om veckovila. Förbundet
framhåller att gällande arbetarskyddslags föreskrifter icke ägde tillämplighet
å ifrågavarande arbetsområde. Enär eldningen för värme och varmvatten
icke kunde avbrytas, skulle införande av veckovila för fastighetsarbetare
innebära alt andra arbetstagare måste utföra arbetet i deras ställe,
och om veckovilan regelmässigt skulle förläggas till söndagar, komme andra
arbetstagare att få sin ledighet splittrad. Enligt förbundets förmenande
torde det bli svårt för fastighetsägarna att skaffa ersättare för fastighetsarbetarna.
Jämlikt kollektivavtal ägde arbetstagare, därest han önskade
ledighet på grund av sjukdom eller andra särskilda omständigheter, sätta
annan av arbetsgivaren godtagen person i sitt ställe. Denna bestämmelse

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 2‘JS.

finge anses tillfyllest. Möjligheten för arbetstagarna att på detta sätt få
ledigt från fastighetsarbetet hade emellertid utnyttjats endast i enstaka
undantagsfall, vilket syntes visa att behov av ledighet icke förelåge. Vidare
hade fastighetsarbetare enligt kollektivavtalet rätt att låta sina familjemedlemmar
biträda med arbetet.

Tidningsutgivareföreningen föreslår ett undantagsstadgande av innehåll
att arbete under kortare tid än tre timmar per dag skall få
äga rum under sju dagar i veckan utan arbetsrådets medgivande. Föreningen
framhåller, att det f. n. förekomme att tidningsbud vid sjudagarstidningar
icke hade ordnad veck o vila. Av tidningarna upprepade gånger
gjorda försök att införa vissa ledighetsdagar för sådana tidningsbud hade
strandat på organisatoriska svårigheter, vilka till följd av rådande brist
på arbetskraft nu vore ännu större än tidigare. Sedan ett år tillbaka finge
tidningsbilden emellertid som kompensation för de uteblivna ledighetsdagarna
en ledighetsvecka extra för år utöver den lagenliga semestern. Då
det närmast syntes kunna antagas, att det varit kommitténs mening att
även ett arbete, som varade endast ett par timmar om dagen, skulle berättiga
till veckovila på söndagar, förordade föreningen en bestämmelse om
undantag för sådant arbete.

Föreningen framhåller vidare att enligt gällande kollektivavtal för tidningarna
nattveckorna vid sjudagars morgontidningar omfattade sju dygn
i följd samt dagveckorna fem arbetsdygn och två ledighetsdygn. Då denna
arbetsindelning vore av vital betydelse för framställning av sjudagar stidningar,
förutsatte föreningen att möjlighet skulle föreligga att även i fortsättningen
förlägga arbetet på samma sätt. Av förslaget framginge emellertid
icke, huruvida arbetsrådets tillstånd erfordrades därtill. I anvisningarna
borde därför intagas eu klarläggande föreskrift, enligt vilken arbetsvecka
finge omfatta sju dygn därest arbetet under föregående eller följande
vecka begränsades till fem dygn.

Gencralpoststyrelsen anför att i den mån förhållandena så medgåve allt
gjordes för att befria personalen vid postverkets lokalförvaltningar från
söndagstjänstgöring — bl. a. genom att anlita tillfälliga vikarier — men
att denna personal likväl i regel måste tjänstgöra varannan eller var tredje
söndag, i flertalet fall dock endast några morgontimmar. Då veckovilan
på grund av arbetsförhållandena och tillgången på vikarier icke lämpligen
kunde förläggas till annan veckodag, erhölle dessa tjänstemän sålunda ej
minst 24 timmars sammanhängande vila den vecka, under vilken de fullgjorde
söndagstjänstgöring. I samband med tjänstfri söndag kompenserades
de emellertid, då så läte sig göra, genom avkortad tjänstgöring föregående
lördagsmiddag och i många fall även följande måndagsmorgon. Om
den föreslagna paragrafens formulering icke skulle anses giva styrelsen
befogenhet att ordna personalens veckovila efter dessa nu tillämpade riktlinjer,
funne sig styrelsen böra anhålla om generellt medgivande att göra

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

de undantag från bestämmelserna, som vore oundgängligen nödvändiga
med hänsyn till postarbetets behöriga gång.

Vattenfallsstyrelsen uttalar att det förefölle, som om kommitténs mening
vore den, att tillstånd av arbetsrådet skulle erfordras exempelvis för att
under söndag utföra betonggjutning vid ett kraftstationsbygge, som av tekniska
skäl icke kunde avbrytas, eller andra arbeten som icke kunde förläggas
till annan tid, såsom vissa arbeten på kraftledningar. Vad som f. n.
gällde i fråga om begränsning av övertidens omfattning borde emellertid
enligt styrelsens uppfattning vara tillräckligt.

I vissa yttranden föreslås skärpning av förslagets bestämmelser
om veckovila. Sålunda anser riksförsäkringsanstalten att fordran
på veckovila borde uppställas som en allmän regel, från vilken generella
undantag för visst slag av arbete eller visst arbetsställe icke skulle få förekomma
annat än efter medgivande av arbetsrådet. Utan sådant medgivande
borde föreskriften om veckovila få eftersättas endast då någon oförutsedd
händelse föranledde därtill.

Landsorganisationen framhåller i anledning av den i huvudregeln förekommande
inskränkningen »i regel» att möjligheten till undantag borde
angivas på ett bestämdare sätt och t. ex. göras beroende av gitt särskilt hinder
mötte för tillämpning av huvudregeln. Med förslagets avfattning måste
det te sig svårt att bedöma, i vilka fall dispens över huvud erfordrades.
Därjämte borde dispens kunna förbindas med föreskrift om kompensationsledighet
enligt tredje stycket.

Departementschefen.

Den av arbetarskyddskommittén föreslagna regleringen av arbetstagarnas
rätt till veckovila avviker från nu gällande bestämmelser i samma ämne
egentligen endast därutinnan att det hittillsvarande undantaget för äldre
sedvana ej upptagits. Kommittén har ansett att i vissa angivna fall den
föreslagna huvudregeln icke lade hinder i vägen för att utan dispens regelbundet
göra erforderlig inskränkning i veckovilan. En sådan tolkning av
stadgandet synes emellertid vara utesluten. I likhet med riksförsäkringsanstalten
anser jag alt det icke utan arbetarskyddsstyrelsens medgivande
bör vara tillåtet att inom visst slag av verksamhet eller inom visst företag
mer eller mindre regelbundet tillämpa kortare veckovila än 24 timmar i
följd. Å andra sidan torde det icke vara lämpligt alt kräva dispens för
inskränkning i veckovilan vid ett eller annat enstaka tillfälle. För att den
sålunda angivna innebörden av undantaget klarare skall komma till uttryck
synas orden »i regel» böra utbytas mot »där ej särskilt förhållande tillfälligtvis
påkallar undantag». Att såsom i några yttranden ifrågasatts i lagen
generellt undantaga vissa slag av sysselsättning från föreskrifterna om
veckovila kan jag icke finna lämpligt. Det sagda innebär, att dispens kom -

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

mer att erfordras exempelvis för sådan inskränkning av veckovilan för
flottningsarbetare, djurskötare och fastighetsarbetare, som kommittén förutsatt
kunna ske utan särskilt tillstånd. Den av mig förordade lösningen
kan visserligen väntas medföra en ökning av antalet dispensärenden, men
dispensförfarandet torde icke behöva bli särskilt betungande. Jag förutsätter
nämligen, att arbetarskyddsstyrelsen i uppenbara fall för viss tid eller
tills vidare beviljar generell dispens för visst slag av arbete, gällande även
företag, vilka icke äro medlemmar i den organisation som gjort ansökningen.
I allmänhet torde icke erfordras total befrielse utan endast viss avvikelse
från föreskrifterna om veckovila. Självfallet bör dispensbeslut kunna
förbindas med villkor, exempelvis om kompensationsledighet.

I anledning av vad vattenfallsstyrelsen i sitt yttrande anfört vill jag
framhålla, att dispens icke erfordras för att, där så kan anses påkallat,
veckovilan förlägges till annan dag än söndag.

Enligt en av Sverige ratificerad konvention på förevarande område —-vilken dock endast avser industriella företag, däri inräknat byggnads- och
transportföretag — skall anslag om tiden för veckovilan finnas på arbetsstället
eller annan lämplig plats eller ock tiden angivas på annat lämpligt
sätt. Föreskrifter i detta hänseende synas fördenskull böra meddelas i
administrativ ordning.

Minimiålder för användande i arbete.

Gällande lag.

Enligt 9 § arbetarskyddslagen får minderårig icke användas till arbete,
förrän den minderårige fyllt 13 år och — där ej fråga är om arbete allenast
under ferietid — inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller
däremot svarande kunskaper eller färdigheter eller ock erhållit behörigt
tillstånd att lämna folkskolan. För vissa slag av arbete föreskrives en högre
åldersgräns. Beträffande bergverks-, bruks-, fabriks-, hantverks- och annat
industriellt arbete, byggnads-, skogsavverknings- och kolningsarbete samt
arbete med transport av personer eller gods gäller sålunda enligt 10 § första
stycket förbud mot användande av minderårig under 14 år, såvida ej fråga
är om distribution av varor eller uträttande av bud eller ärenden. Vidare
stadgas i 11 §, att minderårig under 16 år icke må användas till arbete
under jord i stenbrott eller gruva.

I fråga om lätt arbete, som bedrives i fria luften och fortgår allenast kortare
tid av året samt icke regleras av samband med mekaniskt driven arbetsprocess,
äger enligt 12 § första stycket yrkesinspektionens chefsmyndighet
bevilja eftergift från de i 9 § och 10 § första stycket meddelade förbuden,
när skäl därtill äro. Enligt 12 § andra stycket äger därjämte chefsmyndigheten
i särskilda fall meddela eftergift från förbudet i 10 § första
stycket, där så prövas nödigt till förekommande av sysslolöshet eller annat

17.‘i

Kungl. Maj:ts proposition nr 2!/S.

allvarligt inen för den minderårige. Någon möjlighet att erhålla dispens
från förbudet i 11 § finnes däremot icke.

I detta sammanhang må erinras om att, såsom tidigare nämnts, lagens
bestämmelser om minderåriga icke äga tillämpning å jordbruket.

Internationella överenskommelser.

Vid internationella arbetsorganisationens generalkonferens i Geneve år
1937 antogos förslag till konventioner rörande minimiålder för barns användande
till industriellt resp. icke-industriellt arbete. Dessa båda konventioner
utgöra revisioner av två 1919 resp. 1932 av arbetsorganisationens
konferens antagna konventioner i ämnet. Den huvudsakliga innebörden av
revisionen är, att minimiåldern böjts från 14 till 15 år. Varken de ursprungliga
eller de reviderade konventionerna ha ratificerats av Sverige.
De reviderade konventionerna, vilka i översättning finnas återgivna i propositionen
nr 45/1938 s. 22—30, innehålla i huvudsak följande.

Enligt den reviderade konventionen angående minimiålder för barns användande
i industriellt arbete få barn under 15 år icke användas i industriella
företag eller någon gren av sådant företag. Undantag medgives blott
för företag, vari sysselsättas endast medlemmar av arbetsgivarens familj,
och detta allenast såframt sysselsättningen icke är farlig för liv, hälsa eller
moral. I en samtidigt antagen rekommendation angående minimiålder för
barns användande i familjeföretag hemställes, att medlemmarna av organisationen
måtte sträva efter att tillämpa sin lagstiftning angående minimiålder
för användande till arbete å alla industriella företag, familjeföretagen
därunder inbegripna.

Den reviderade konventionen angående minimiålder för barns användande
till icke-industriellt arbete äger tillämpning å varje arbete, som icke
regleras i konventionen angående industriellt arbete eller i konventionerna
angående minimiålder för barns användande i jordbruket (1921) respektive
till sjöss (1936), med undantag för fiske till havs och arbete i vissa
skolor. Efter beslut av vederbörande nationella myndighet må dock från
konventionen undantagas dels företag, vari sysselsättas endast medlemmar
av arbetsgivarens familj, under villkor att arbetet icke är skadligt eller farligt
och dels husligt arbete i familj, vilket utföres av medlemmar av familjen.
Enligt huvudregeln i konventionen må barn under 15 år eller barn,
som fyllt 15 år men ännu äro underkastade primär skolplikt, icke användas
till sådant arbete, varå densamma äger tillämpning. Konventionen innehåller
emellertid det undantaget från huvudregeln att barn som fyllt 13 år i
viss utsträckning och på vissa villkor må användas till lätt arbete.

Genom proposition nr 45/1938 inhämtades riksdagens yttrande över konventionerna
och rekommendationen. Därvid anförde jag i egenskap av
föredragande departementschef, att jag icke till ratificering kunde förorda

174

Kungl. Maj:Is proposition nr 298.

konventionen angående minimiålder för barns användande till ickc-industriellt
arbete, att frågan om ratifikation av konventionen angående minimiålder
för barns användande till industriellt arbete lämpligen borde anstå,
till dess en allmän revision av arbetarskyddslagen komme till stånd
samt att av enahanda skäl rekommendationen icke för det dåvarande
borde giva anledning till åtgärder. Riksdagen anslöt sig till denna uppfattning
(skriv, nr 98/1938).

Kommitténs förslag.

Kommittén föreslår, att minimiåldern för minderårigs användande till
arbete höjes från 13 till 14 år samt att den för minderårigs sysselsättande
i industriellt och därmed likställt arbete gällande åldersgränsen höjes från
14 till 15 år (26 §). Sistnämnda åldersgräns skall tillämpas beträffande
industriellt arbete, hantverksarbete, byggnadsarbete, arbete i gruva, stenbrott
och grustag och därmed jämförligt arbete, skogsavverknings- och kolningsarbete,
arbete med transport av personer eller gods samt arbete i
hotell, restauranger och kaféer, dock skall den högre åldersgränsen icke
gälla för uträttande av bud eller ärenden eller lättare distributionsarbete.
Förslaget innebär sålunda även den skärpningen att arbete i grustag, hotell,
restauranger och kaféer, för vilket nu den allmänna lägsta åldersgränsen
gäller, likställes med industriellt arbete. Vidare föreslås förbud mot minderårigs
användande till arbete under jord i gruva eller stenbrott eller å
annan liknande arbetsplats, t. ex. tunnelarbete. Såsom ytterligare villkor
för minderårigs användande i annat arbete än ferieai''bete uppställer förslaget
liksom gällande lag att den minderårige fullgjort sin folkskolplikt.

I likhet med vad som f. n. är fallet skall dispens från dessa bestämmelser
i viss utsträckning kunna meddelas.

Bestämmelserna om minimiålder och fullgjord skolgång skola enligt förslaget
icke gälla för jordbruket med osjälvständiga binäringar, hemindustrielit
arbete, arbete av familjemedlem och s. k. kooperativ verksamhet.
Å arbete av elev vid läroanstalt skola de äga tillämpning endast i den mån
så föreskrives av arbetsrådet.

Kommittén anför icke någon egentlig motivering till förslaget om höjning
av åldersgränserna för minderårigs användande i arbete men redovisar
i betänkandet vissa synpunkter ur vilka frågan övervägts. Till en
början framhålles sålunda att kommittén enligt de för utredningsuppdraget
lämnade direktiven hade att pröva frågan om ratificering av de förut omnämnda
konventionsförslagen. En höjning av minimiåldern till 15 år för
varje slag av arbete — vilket utgjorde en förutsättning för att konventionsförslagen
skulle kunna ratificeras — ansåge sig kommittén emellertid icke
kunna föreslå. Frågan sammanhängde med ett flertal andra spörsmål. Sålunda
syntes hänsyn böra tagas dels till den ålder, vid vilken de minder -

17.'')

Kniu/I. Maj:ts proposition nr 298.

åriga i regel fullgjort sin skolplikt och i vilken omfattning yrkesundervisning
kunde erhållas efter folkskolans slut, och dels till frågan huruvida
olycksfallsfrekvensen vore högre för minderåriga än för äldre. Vidare borde
det klarläggas, om det med hänsyn till den minderåriges hälsa och kroppsutveckling
kunde anses påkallat att höja åldersgränsen.

Beträffande frågan vid vilken ålder den primära skolplikten i regel vore
fullgjord, anför kommittén till en början att av de barn som under läsåret
1935—36 slutade folkskolan 56 CU avgingo vid 13 års ålder. Även om den
genomsnittliga avgångsåldern konime att höjas till något över 14 år till
följd av den sjuåriga folkskolans genomförande, torde man likväl alltjämt
få förutsätta, att det största antalet barn komme att lämna skolan vid 14
års ålder. För närvarande kunde efter avslutad folkskola endast ett mycket
begränsat antal barn beredas yrkesundervisning före inträdet i förvärvslivet.
En höjning av minimiåldern till 15 år för barns användande till
industriellt arbete och i viss omfattning även till icke-industriellt arbete
skulle följaktligen under nuvarande förhållanden för många barn medföra
sysslolöshet under ett år eller mera mellan skolgångens slut och inträdet
i arbetet. Anledningen till att minimiåldern höjts i konventionsförslagen
hade främst varit att motverka ungdomsarbetslösheten. Den ifrågasatta
höjningen av åldersgränsen skulle emellertid för vårt iands vidkommande
i stället skapa viss sysslolöshet bland de minderåriga. För industriens del
torde dock en höjning av åldersgränsen till 15 år icke bli av särskilt ingripande
natur. Av den av kommittén verkställda statistiska undersökningen
framginge nämligen, att år 1938 i industriellt arbete samt byggnads-
och transportarbete (utom flottningsarbete) sysselsatts endast 175
trettonåringar och 3 264 fjortonåringar (bilaga A till betänkandet s. 774).

Frågan huruvida olycksfallsfrekvensen vore högre för minderåriga än
för arbetstagare över 18 år vore, uttalar kommittén, svår att besvara. En
bearbetning av tillgängligt statistiskt material, vilken kommittén låtit verkställa,
utvisade att olycksfallsfrekvensen bland de minderåriga vore något,
ehuru obetydligt, högre än bland vuxna arbetare. Skillnaden vore dock icke
så stor att den motiverade en höjning av minimiåldern. För att nedbringa
olycksfallsfrekvensen bland de minderåriga syntes snarare böra tillgripas
den utvägen att skärpa eller utvidga bestämmelserna om förbud mot minderårigas
användande till vissa farliga arbeten.

Beträffande frågan om det med hänsyn til! de minderårigas hälsa och
kroppsutveckling kunde anses påkallat att höja åldersgränsen framhåller
kommittén inledningsvis, att spörsmålet svårligen läte lösa sig generellt,
och anför vidare följande.

I det särskilda fallet får hänsyn tagas till å ena sidan hur utvecklad och
stark den minderårige är, och å andra sidan arten av det arbete, vartill den
minderårige skall användas. En utväg att utan höjning av gällande åldersgränser
komma till rätta med här ifrågavarande problem torde vara att i

170

KimgJ. Maj.ts proposition nr 298.

lagen uttryckligen angiva, till vilka slag av arbete den minderårige får användas.
Lagen skulle emellertid härigenom bliva oöverskådlig och alltför
detaljerad. Dessutom skulle det bliva svårt att på ett tillfredsställande och
uttömmande sätt verkställa en uppräkning av ifrågavarande arbeten. Frågan
blir därför, om man icke lättare kan nå det åsyftade målet genom att
medelst läkarundersökning söka utröna, huruvida den minderåriges hälsa
och kroppsutveckling är sådan, att den minderårige med hänsyn härtill
utan fara kan användas till visst angivet arbete. Även om läkarundersökning
uppställes som villkor för minderårigas inträde i förvärvsarbete, måste
det emellertid i allmänhet för deras hälsa och kroppsutveckling vara av
betydelse, att de icke anställas i arbete vid alltför tidig ålder. Å andra sidan
måste jämväl beaktas den sysslolöshet, som kan uppkomma för de minderåriga,
om åldersgränsen höjes, och de vådor av olika slag, som därmed
kunna följa. Genom en förhöjd skolplikt (7-årig eller högre) och vidgade
möjligheter till yrkesutbildning omedelbart efter avgången från skola lär
någon mera omfattande sysslolöshet dock icke behöva ifrågasättas bland
de minderåriga.

Kommittén föreslår såsom nämnts att i likhet med vad som nu gäller
dispens under vissa förutsättningar skall kunna medgivas från bestämmelserna
om minimiålder och fullgjord skolplikt
(27 §). Befogenheten att meddela dispens skall tillkomma arbetsrådet,
dock skall rådet jämlikt 62 § i viss utsträckning äga delegera densamma
till distriktschefen. Eftergift skall enligt 27 § kunna beviljas under följande
förutsättningar.

a) När särskilda skäl därtill äro, må minderårig, oaktat han icke fyllt
14 år eller fullgjort sin folkskolplikt, användas till lätt arbete, under förutsättning
att arbetet icke är av beskaffenhet att menligt inverka på hans
hälsa eller kroppsutveckling eller hans förmåga att tillgodogöra sig skolundervisningen.
Kommittén säger sig förutsätta, att undantag komme att
lämnas företrädesvis för minderårig, som fyllt 13 år, och blott sällan för
annan minderårig. Enligt anvisningarna till detta stadgande hänföres till
lätt arbete främst budskickning, vakthållning samt vändning och stackning
av torv och andra liknande arbeten i fria luften, som fortgå endast under
kortare tid av året och icke regleras av samband med mekaniskt driven
arbetsprocess.

b) Minderårig, som fyllt 14 år, må användas till industriellt och därmed
likställt arbete, där så prövas nödigt med hänsyn till den minderåriges
yrkesutbildning eller av andra särskilda skäl.

c) Yngling, som fyllt 16 år och vid läkarbesiktning visat sig äga god
hälsa och kroppsutveckling må, när särskilda skäl därtill äro, användas
till arbete under jord i gruva, i stenbrott eller å annan liknande arbetsplats.
Kommittén anför att sistnämnda undantagsmöjlighet närmast avsåge kolgruvorna,
där f. n. 16- och 17-åringar i viss utsträckning användes till
arbete under jord. För kommittén hade framhållits, att det vore av betydelse
att även i fortsättningen möjlighet funnes att använda minderåriga

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 177

till arbete i dessa gruvor, enär de därigenom bl. a. finge tillfälle att vänja
sig vid gruvarbetet.

Kommittén säger sig förutsätta att, ehuru detta icke angivits i lagtexten,
det för fallet a) uppställda villkoret att arbetet icke vore av beskaffenhet
att menligt inverka på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling skulle
gälla även för fallen b) och c).

Yttrandena.

I remissyttrandena äro meningarna om lämpligheten av kommitténs förslag
att höja åldersgränserna mycket delade. Förslaget t ill styrkes
uttryckligen av socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, landsorganisationen,
kooperativa förbundets styrelse, fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
Fredrika-Bremer-förbundet, yrkeskvinnors samarbetsförbund, Stockholms
folkskoledirektion, folkskolestyrelserna i Göteborg och Malmö samt barnavårdsnämnderna
i nämnda tre städer.

I några yttranden anföres, att det syntes lämpligare att fastställa
vissa minimimått med avseende å den kroppsliga
utvecklingen än att höja minimiåldern. I denna riktning
uttala sig länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt förste stadsläkarna
i Stockholm och Göteborg. Den sistnämnde framhåller i detta sammanhang,
att kroppsutvecklingen under pubertetsåldern av fysiologiska
skäl växlade oerhört; det kunde inträffa att av två fullt friska 16-åringar
den ene vägde i det närmaste dubbelt så mycket som den andre. Inom det
militära bedömandet tillämpades alltid vissa minimisiffror.

Riksförsäkringsanstalten ställer sig synnerligen tveksam till förslaget
om höjning av åldersgränserna och uttalar, att några olägenheter ur
skyddssynpunkt vilka kunde sättas i samband med de nu gällande åldersgränserna
icke försports. Stadgandet om fullgjord skolplikt torde få betraktas
som den grundläggande bestämmelsen i detta hänseende, och denna
verkade automatiskt så, att en utsträckning av skolplikten medförde höjd
begynnelseålder för inträde i arbete. Det skulle vara beklagligt, om bestämmelser
beslutades som medförde att minderåriga i stor utsträckning
finge gå sysslolösa under någon längre tid efter det de lämnat skolan.
Önskemålet om anslutning till internationella konventioner kunde icke få
tillmätas avgörande betydelse vid frågans bedömande. Att anstalten likväl,
ehuru efter stor tvekan, icke yrkade bibehållande av nuvarande åldersgränser,
berodde uteslutande på de undantagsbestämmelser som upptagits i 27 §
i förslaget. I

I ett flertal yttranden avstyr k es varje höjning av de nuvarande
åldersgränserna. I denna riktning uttala sig alla yrkesinspektörerna utom
en, länsstyrelserna i Örebro och Västernorrlands län, förste provinsialläkarna
i Uppsala, Örebro, Västmanlands och Västernorrlands län samt

12 Ilihang till riksdagens protokoll I9''i8. 1 samt. AV 298.

178

Kungl. Maj ris proposition nr 298.

förste stadsläkaren i Malmö. Som skäl för denna ståndpunkt anföres
främst, att de nuvarande åldersgränserna icke visat sig medföra vådor ur
hälsosynpunkt; i läkarnas yttranden åberopas i detta sammanhang egna
erfarenheter såsom besiktningsläkare. Vidare framhålles, att det torde bli
mycket svårt att få allmänheten att acceptera de föreslagna höjningarna,
enär efterlevnaden redan av de nuvarande åldersbestämmelserna vore mycket
bristfällig till följd av att dessa icke överensstämde med föräldraopinionen.
Slutligen pekas på att höjningarna skulle förvärra den rådande
bristen på arbetskraft. I ett av ifrågavarande yttranden anföres därjämte
att spörsmålet om höjning av minimiåldern komrne att lösas automatiskt
då den planerade utsträckningen av skoltiden genomförts, något som emellertid
torde komma att dröja åtskilliga år. Innan så skett skulle de föreslagna
höjningarna medföra sysslolöshet för många minderåriga.

Länsstyrelsen i Malmöhus län avstyrker den föreslagna höjningen av
den lägsta åldersgränsen för minderårigs användande i arbete från 13 till
14 år, enär det ur skilda synpunkter syntes vara av synnerlig vikt, att minderåriga
insattes i produktivt arbete, så snart skolförhållandena det
medgåve.

I ett par yttranden ifrågasättes slopande av den särskilda åldersgränsen
för industriellt och därmed likställt arbete. Sålunda
anser svenska arbetsgivareföreningen —• som tillstyrker förslaget
om höjning av den allmänna minimiåldern till 14 år — att bärande motiv
saknades för att höja åldersgränsen för industriellt och därmed likställt
arbete till 15 år, i synnerhet som bättre rekreationsmöjligheter nu beretts
ungdomen genom semesterlagstiftningen. Det vore ett samhällsintresse att
ungdomen utan onödigt dröjsmål finge påbörja yrkesutbildning eller eljest
komma i produktivt arbete. Ett bibehållande av den nuvarande anordningen
med skilda åldersgränser syntes så mycket mindre motiverat som
kommittén föreslagit skärpt läkarkontroll för minderårig arbetskraft. Att
14-åringar endast efter dispens skulle kunna sysselsättas i industriellt och
därmed likställt arbete, skulle leda till onödig omgång och utgöra en fara
för byråkratisering. Industriförbundet instämmer i arbetsgivareföreningens
yttrande. Förste stadsläkaren i Malmö uttalar, att berättigandet av en
högre minimiålder för industriarbete än för annat arbete, d. v. s. i huvudsak
budskickning, kunde diskuteras. Ofta hade minderåriga, som övergått
från arbete som springpojke eller springflicka till industriellt arbete, sagt
honom att de genom övergången fått betydligt mindre ansträngande arbete
än förut. Huvudskälet för att högre minimiålder stadgats för industriellt
arbete torde ha varit en uppgiven större olycksfallsrisk i industriellt arbete.
Å andra sidan förelåge icke någon statistik över olycksfallsrisken vid budsändning.
Med hänsyn till den alltmer tilltagande trafiken vore denna risk
emellertid troligen betydligt större än man antagit. Arbetsgivarnes ömse -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2!)S. 179

sidiga olycksfalls försök ringsbolag anser förslaget om höjning av den tidigare
14-årsgränsen till 15 år utgöra en relativt onödig komplicering av
lagen. Med hänsyn till den utökade läkartillsynen av minderåriga samt med
tanke på de minderårigas olika utveckling och den i allmänhet föga markanta
skillnaden mellan 14-åringar och 15-åringar förefölle det vara en
praktisk och försvarbar åtgärd att slopa den särskilda åldersgränsen för
industriellt och därmed likställt arbete.

Förslaget om införande av 15 år som åldersgräns för arbete i hotell,
restauranger och kaféer avstyrkes av hantverks- och småindustriorganisationen,
arbetsgivareföreningen för hotell och restauranter och konditorföreningen
under åberopande av att sådant arbete icke kunde jämföras med
det tyngre rent industriella arbetet. Malmö folkskolestyrelse hälsar däremot
förslaget i denna del med tillfredsställelse.

En utvidgning av tillämpningsområdet för 15-årsgränsen ifrågasättes av
landsorganisationen, som — för den händelse familjeföretag och osjälvständiga
binäringar till jordbruk icke helt lades under lagstiftningen — yrkar
att en minimiålder av 15 år måtte fastställas för industriellt och därmed
likställt arbete i sådana företag.

I ett par yttranden förordas, att åldersgränserna hänföras
till kalenderåret i stället för födelsedagen. Sålunda anser
förste provinsialläkaren i Malmöhus län det av flera skäl vara lämpligare
att tillåta minderårigs användande till arbete i allmänhet från och med
det kalenderår, under vilket den minderårige fyller 14 år. Hantverks- och
småindustriorganisationen föreslår, att såväl 14-årsgränsen som 15-årsgränsen
anknytas till kalenderåret. Organisationen framhåller, att då skolplikten
började det kalenderår, under vilket barnet fyllde 7 år, den minderårige
vid åttaårig skolgång normalt komme att sluta skolan det kalenderår,
under vilket han fyllde 15 år. Det syntes vara en fördel, om den
minderårige då också hade rätt att omedelbart inträda i industriellt arbete.

Några remissinstanser föreslå att vissa slag av arbeten generellt
undantagas från förbudet att använda minderårig som icke
fyllt 14 år. Sålunda anför socialstyrelsen att det i betraktande bland annat
av den rådande bristen på arbetskraft kunde ifrågasättas, om det icke vore
lämpligt att införa ett generellt undantag från detta förbud. Om arbetstiden
för minderårig under 15 år, såsom styrelsen förordade, begränsades
till G timmar av dygnet och .''}(> timmar i veckan samt arbetet bestode i uträttande
av bud eller ärenden, lätt distributionsarbete eller annan därmed
jämförlig lätt sysselsättning, ville del synas, som om åldersgränsen skulle
kunna sättas till 12 år. Dylikt arbete skulle dock tillåtas endast under
ferier eller efter avslutad skolgång. Yrkeskvinnors samarbetsförbund förordar,
att generellt tillstånd lämnas för minderårig som ej fyllt 14 år att
under ferietid deltaga i lättare arbete såsom trädgårdsarbete och hudskick -

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ning. Sådant lättare arbete utfördes ofta för familjens räkning, och förbundet
kunde icke finna annat än att den minderårige lika väl borde få
tillfälle att skaffa sig en extra inkomst genom att utföra samma arbete hos
annan arbetsgivare. Om dylikt undantag ej medgåves, kunde befaras, att
åldersgränsens höjande skulle medföra att man i stor utsträckning utan
att iakttaga lagens bestämmelser om sökande av dispens komme att använda
minderåriga för arbeten av ifrågavarande slag.

Göteborgs folkskolestyrelse föreslår, att eftermiddagsarbete av skolbarn
i viss utsträckning och på vissa villkor skall vara tillåtet. Styrelsen framhåller,
att redan gällande lags bestämmelse om minimiålder för barns användande
i arbete överträddes i mycket stor omfattning. En höjning av
åldersgränsen kunde befaras medföra ökning av lagöverträdelsernas antal.
Enligt styrelsens mening kunde ett kontrollerat och efter varje barns förmåga
avvägt eftermiddagsarbete icke anses mer påfrestande än annan sysselsättning
på fritid. Därför syntes rådande förhållanden inom arbetslivet
med avseende på barnens eftermiddagsarbete böra vinna sanktion genom
den nya lagen. Detta kunde ske genom att lagen kompletterades med en
föreskrift att eftermiddagsarbete för barn vore tillåtet under villkor a) att
barnet uppnått 13 års ålder, b) att arbetstiden icke överstege 10 timmar i
veckan, c) att arbetet anmäldes till barnets lärare och d) att från hemmet
lämnades garanti att barnets avlöning eller lämplig del därav överlämnades
till målsman. Därigenom skulle det nu starkt florerande barnarbetet efter
slutad skoldag komma under kontroll.

I några yttranden ifrågasättes generellt undantag för vissa slag av lättare
arbeten inom skogsbruket. Sålunda framhåller domänstyrelsen, att vid
skogsodlings- och plantskolearbete inginge vissa arbeten av utpräglat lätt
slag. Då det syntes vara alltför betungande att för varje särskilt fall inhämta
arbetsrådets medgivande, innan minderårig användes till dylikt arbete,
ifrågasatte styrelsen, huruvida ej generellt undantag skulle kunna
medgivas. Föreningen skogsarbeten anser det rimligt och lämpligt med en
undantagsbestämmelse om rätt att vid skogssådd och skogsplantering använda
minderårig under 14 år. Dylikt arbete vore icke av beskaffenhet att
menligt inverka på den minderåriges hälsa och kroppsutveckling. Ofta användes
hela skolklasser till skogsplantering. Om principiella hinder mot
ett sådant undantag ansåges föreligga, borde i varje fall ett förenklat, summariskt
dispensförfarande medgivas. Fyra skogsvårdsstyrelser förorda, att
förslagets bestämmelse om minimiålder mildras beträffande lätt arbete i
plantskolor, varjämte två av dessa styrelser föreslå en uppmjukning även
i fråga om lättare arbete vid skogskulturer. Skogsstyrelsen — som utgår
från att dispens jämlikt 27 § a) kunde erhållas för arbeten av nämnda slag
— lämnar däremot under denna förutsättning kommitténs förslag utan
erinran.

181

Kungl. Moj.ts proposition nr 298.

De av kommittén föreslagna dispensreglerna behandlas i en del
yttranden. Malmö barnavårdsnämnd anför, att den för sin del helst skulle
ha sett att möjligheterna att erhålla dispens ytterligare begränsats. I varje
fall ifrågasatte nämnden ett absolut förbud mot minderårigs användande
under jord. Malmö folkskolcstyrelse ansluter sig i princip närmast till
den uppfattningen att fullgjord primär skolplikt borde vara en förutsättning
för minderårigs användande i arbete överhuvud taget. En sådan reform
vore dock måhända icke möjlig att genomdriva för närvarande. En
rimlig kompromiss mellan arbetsmarknadens och skolans krav skulle
möjligen kunna vinnas, om beviljande av undantag gjordes beroende av
den minderåriges återstående skolplikt, t. ex. så att arbetstillstånd beviljades
endast under det sista av de obligatoriska skolåren. Skolöverstyrelsen
och Stockholms folkskoledirektion anse det önskvärt att i lagen fixerades
en lägsta åldersgräns, under vilken arbetstillstånd icke finge meddelas.
Som lämplig sådan gräns föresloges 12 eller helst 13 år. Städernas
folkskolinspektörsförbund förordar, att 13 år bestämmes såsom lägsta
åldersgräns för erhållande av dispens. Medicinalstyrelsen och statens
institut för folkhälsan anse det även i fallen a) och b) böra styrkas att den
minderårige äger god hälsa och kroppsutveckling. Landsorganisationen
föreslår att i fallet b) dispensvillkoret ändras till »där så prövas nödvändigt
med hänsyn till den minderåriges yrkesutbildning eller eljest vara till
gagn för honom» samt att i lagtexten angives att det för fallet a) uppställda
villkoret att arbetet icke är av beskaffenhet att menligt påverka den minderåriges
hälsa eller kroppsutveckling skall gälla även för fallen b) och c).
Organisationen understryker därjämte angelägenheten av att arbetsrådets
befogenhet att lämna dispens komme att utövas med största återhållsamhet
och urskillning. Riksförsäkringsanstalten och alla yrkesinspektörerna
utom en yrka, att distriktscheferna direkt i lagen — alltså utan delegation
från arbetsrådet enligt 62 § — måtte tilläggas befogenhet att medgiva
dispens från åldersbestämmelserna. Befogenheten att dispensera innebure
nämligen väsentligen ej annat än rätt att medgiva vad som vore tillåtet enligt
gällande lag. Det skulle medföra omgång och ökat arbete, om arbetsrådet
bleve undantagsbeviljande myndighet.

Departementschefen.

Minimiåldern för minderårigs användande till arbete är för närvarande
13 år med möjlighet till dispens i viss utsträckning. I fråga om industriellt
och därmed likställt arbete är minimiåldern 14 år, även här med möjlighet
till dispens. Till arbete under jord i gruva eller stenbrott må minderårig
icke användas förrän han fyllt 16 år. Såsom ytterligare villkor för
minderårigs användande i arbete gäller att den minderårige skall — utom
då fråga är om feriearbete — ha fullgjort sin folkskolplikt.

182 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Arbetarskyddskommittén har föreslagit en genomgående höjning av de
angivna åldersgränserna. Härigenom skulle den svenska lagstiftningen
komma att närmare ansluta sig till de internationella överenskommelser
på området, som föreligga. Någon ratificering från svensk sida av konventionerna
skulle dock icke ett genomförande av kommitténs förslag möjliggöra.
Även om det i och för sig vore önskvärt att så kunde ske, har jag i
likhet med kommittén icke funnit det möjligt att gå så långt i fråga om
förbud mot minderårigas användande till arbete som konventionernas bestämmelser
förutsätta.

Kommitténs förslag att höja åldersgränserna för minderårigas användande
till arbete har i åtskilliga yttranden avstyrkts under åberopande av
dels att de nuvarande åldersgränserna icke visat sig medföra vådor ur
hälsosynpunkt och dels att efterlevnaden av åldersbestämmelserna vore
mycket bristfällig. Vad sålunda anförts synes mig dock icke utgöra tillräckliga
skäl mot att åldersgränserna i princip justeras uppåt, vilket jag
i och för sig finner önskvärt. I några yttranden har uttalats, att man i stället
för viss minimiålder borde kräva att den minderåriges kroppsutveckling
nått vissa mått, innan han finge användas till arbete. Denna tanke är
i och för sig beaktansvärd, men det torde stöta på stora svårigheter att
genomföra densamma på ett tillfredsställande sätt. Då jag — på sätt i det
följande skall närmare utvecklas — i likhet med kommittén anser att
läkarundersökning alltid bör föregå minderårigs anställande i arbete, torde
icke behöva befaras att alltför outvecklade eller svaga minderåriga komma
att användas till arbete, för vilket de ej äro lämpade. Med hänsyn härtill
synes mig lagstiftningen i förevarande hänseende alltjämt böra bygga på
vissa åldersgränser.

Vad angår den allmänna minimiåldern synes kommittén i viss mån ha
byggt sitt förslag om en höjning av åldersgränsen från 13 till 14 år på
tanken, att sistnämnda åldersgräns sammanfölle med den tid, då skolplikten
fullgjorts. Vid en sjuårig skolplikt, som löper från det år under vilket
den minderårige fyller sju år, kommer emellertid skolgången normalt att
avslutas på försommaren det kalenderår, under vilket den minderårige
fyller 14 år. Omkring hälften av de minderåriga skulle följaktligen
icke kunna inträda i förvärvslivet omedelbart efter fullgjord skolgång
utan först en eller flera månader senare. Mot en sådan ordning
talar det skäl, som kommittén själv anfört mot en höjning av
åldersgränsen till 15 år, nämligen att en period av sysslolöshet kunde befaras
mellan skolgångens slut och inträdet i arbetet. AU för alla dessa fall
anlita dispensvägen synes mindre tilltalande. Av nu anförda skäl finner
jag mig icke f. n. kunna biträda kommitténs förslag på denna punkt.
I viss anslutning till vad i några yttranden anförts därom att åldersgränserna
borde hänföras icke till levnadsår utan till kalenderår vill jag för
min del i stället föreslå, att minderårig får användas till arbete om han

Kungl. Muj.ts proposition nr 298.

183

fyllt 14 år eller under kalenderåret fyller 14 år. Härigenom torde de nyss
berörda olägenheterna av att genomföra kommitténs förslag undgås. Den nu
förordade regeln innebär i förhållande till kommitténs förslag även den lättnaden
att minderårig må utan dispens utföra feriearbete året efter det varunder
han fyllt 13 år. Då feriearbete huvudsakligen torde förekomma under
sådana former att vid ett genomförande av kommitténs förslag dispens
regelmässigt skulle komma att beviljas i dessa fall, synes den av mig förordade
uppmjukningen av kommittéförslaget på denna punkt snarare innebära
fördelar.

Beträffande frågan om en högre åldersgräns för minderårigas användande
till industriellt och därmed likställt arbete har i en del yttranden
gjorts gällande, att något bärande skäl för en höjning av den nuvarande
åldersgränsen i detta hänseende ej förelåge, och att följaktligen 14-årsåldern
borde fastställas som en gemensam åldersgräns för industriellt och
annat arbete. För min del är jag dock av den uppfattningen att en höjning
av minimiåldern är mera påkallad i fråga om industriellt arbete än eljest.
Den enda vägande invändning som kan göras mot kommitténs förslag i
denna del är att bestämmelserna skulle kunna lägga vissa hinder i vägen
för att den minderårige får snarast möjligt påbörja en yrkesutbildning.
Vad riksförsäkringsanstalten anfört i denna del synes emellertid giva vid
handen, att med de av kommittén föreslagna dispensbestämmelserna dessa
omständigheter icke böra tillmätas någon större betydelse. Jag tillstyrker
fördenskull att minimiåldern liöjes till femton år. Anledning synes icke
föreligga att anknyta åldersgränsen jämväl till kalenderåret på sätt föreslagits
beträffande den allmänna minimiåldern. Kommitténs förslag att
med industriellt arbete skall jämställas även arbete i hotell, restauranger
och kaféer synes mig välmotiverat, då sådant arbete ofta är jäktigt och
kan vara fysiskt ansträngande.

Mot förslaget att höja minimiåldern för arbetstagares användande till
arbete under jord i stenbrott eller gruva eller å annan liknande arbetsplats
till 18 år har erinran ej gjorts. Förslaget synes böra genomföras.

Vad härefter angår de av kommittén föreslagna dispensreglerna har
kommittén förutsatt att dispens från det av kommittén föreslagna förbudet
mot minderårigas användande till arbete före fyllda 14 år skulle
komma alt endast mera sällan lämnas för den som icke fyllt 13 år. Detta
innebär eu skärpning i förhållande till vad nu tillämpas. Ehuru jag i det
föregående förordat eu mindre långt gående höjning av åldersgränsen än
kommittén föreslagit, har jag för min del intet att invända mot att dispensreglerna
tillämpas snävare än för närvarande. .lag kan icke finna alt,
såsom socialstyrelsen ifrågasatt, bristen på arbetskraft kan anses motivera
införande av ett omfattande undantag i fråga om minderåriga som fyllt
12 år. Geni emot vad kommittén anfört vill jag dock uttala, att fullgjord
skolplikt synes böra kunna medföra dispens i något större utsträckning

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

än kommittén torde ha avsett. Att såsom i några yttranden förordats i
lagen fastslå en åldersgräns, under vilken dispens icke skulle få meddelas
synes mig däremot, bl. a. med hänsyn till att dispens erfordras jämväl för
feriearbete, icke vara lämpligt.

Beträffande de arbeten, för vilka dispens skall kunna medgivas, är jag
ense med kommittén. Med anledning av vad i några yttranden anförts om
minderårigas användande vid skogssådd och skogsplantering vill jag anmärka,
att dylika arbeten omfattas av de föreslagna dispensreglerna.

Jämväl i fråga om de dispensregler, som kommittén föreslagit beträffande
minderårigas användande till industriellt och därmed jämförligt arbete
eller till underjordsarbete, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till
kommittén. I förstnämnda fall torde dock dispens böra vara möjlig, när
den minderårige uppnått den allmänna minimiålder för användande i arbete,
som jag förordat. I anledning av vad landsorganisationen anfört
synes vidare en något strängare formulering av denna dispensregel vara
önskvärd för att inskärpa att vid dispensgivningen hänsyn skall tagas endast
till den minderåriges förhållanden.

Beträffande dispens från den allmänna minimiåldersgränsen har kommittén
uppställt krav på alt arbetet icke skall vara av beskaffenhet att
menligt inverka på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling, och
kommittén har förutsatt att detta villkor skall gälla även för övriga dispensfall.
Landsorganisationen har påyrkat att detta skulle komma till uttryck
i lagtexten. Med hänsyn till de övriga förutsättningar för dispens,
som i dessa fall gälla, torde detta dock icke vara erforderligt. Ej heller
torde något större behov föreligga av att, såsom medicinalstyrelsen påfordrat,
för samtliga dispensfall därjämte angiva att den minderårige skall
äga god hälsa och kroppsutveckling.

Enligt kommittéförslaget skall dispensrätten kunna delegeras å distriktschef
(yrkesinspektör). Mot en sådan delegationsrätt torde några befogade
invändningar ej kunna göras under förutsättning att densamma begränsas
på lämpligt sätt. Av skäl, som komma att närmare angivas i specialmotiveringen
till departementsförslaget, är jag för min del icke beredd att
medgiva delegation av dispensrätten i så stor omfattning som kommittén
förutsatt. Jag kan följaktligen så mycket mindre ansluta mig till riksförsäkringsanstaltens
och flertalet yrkesinspektörers åsikt, att dispensrätten
helt borde läggas i yrkesinspektörernas händer.

Minderårigs arbetstid.

Gällande bestämmelser.

Enligt 14 § 1 mom. första stycket arbetarskyddslagen gäller i fråga om
minderårigs arbetstid i arbete, varå lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning — den s. k. allmänna arbetstidslagen — äger tillämpning, vad
i sistnämnda lag är stadgat. Arbetarskyddslagen innehåller emellertid den

185

Kiaujl. Maj.ts proposition nr 298.

inskränkningen i allmänna arbetstidslagens bestämmelser att — frånsett
nödfallsarbete — arbetstiden för minderårig i intet fall får överstiga 10
timmar av dygnet eller 60 timmar i veckan. Samma regel gäller enligt
andra stycket i fråga om arbete, som icke faller under allmänna arbetstidslagen.
I samma moments andra stycke meddelas vissa bestämmelser
om anmälan rörande nödfallsarbete och ansökan om tillstånd att fortsätta
dylikt arbete utöver två dygn.

I 13 § andra stycket stadgas, att minderårig skall lämnas erforderlig
ledighet för deltagande i kurs för religions- eller sådan yrkes- eller fortsatt
skolundervisning, för vilken kostnaden helt eller delvis bestrides av staten
eller med kommunala medel. Därjämte föreskrives i 14 § 1 mom. tredje
stycket, att om minderårig med arbetsgivarens vetskap deltager i kurs för
dylik undervisning, arbetsgivaren är skyldig att så begränsa den minderåriges
arbetstid, att den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden ej
överskrider 10 timmar av dygnet eller 60 timmar i veckan.

I detta sammanhang torde även böra lämnas en redogörelse för huvuddragen
av den begränsning av arbetstiden, som arbetstidslagarna påbjuda.
Allmänna arbetstidslagen stadgar som huvudregel beträffande ordinarie
arbetstid, att arbetsgivare icke får använda arbetare till arbete mer än 48
timmar i veckan. Inom denna ram kan arbetstiden variera för olika veckodagar
men får icke något dygn uppgå till mer än 9 timmar. Beträffande
skiftarbete gäller det undantaget, att arbetet under olika dygn och veckor
kan variera, blott icke den sammanlagda arbetstiden för tre veckor blir
längre än att den motsvarar 48 timmar i veckan. Vidare medgiver lagen,
att arbete i viss omfattning får förekomma å övertid, dvs. å arbetstid utöver
den ordinarie. Här märkes först nödfallsarbete. För dylikt arbete
under högst två dygn fordras ej tillstånd, men om arbetet skall fortgå
länsre tid förutsättes arbetsrådets tillstånd. Annat övertidsarbete, s. k.
vanligt övertidsarbete, kan vara antingen s. k. förberedelse- och avslutningsarbete
eller s. k. allmänt övertidsarbete. Arbetare under 16 år får
aldrig användas till vanligt övertidsarbete, och arbetare som fyllt 16 men
ej 18 år får användas till sådant arbete endast efter arbetsrådets tillstånd.
— Enligt den nu gällande lantarbetstidslagen den 8 juni 1945 — vars giltighetstid
utlöper den 31 oktober 1948 —-varierar den ordinarie arbetstiden
under olika årstider och för skilda kategorier av arbetare. För vanligt jordbruksarbete
och för arbete i självständigt trädgårdsföretag får arbetstiden
för dygn icke vara längre än 10 timmar; begränsningen för vecka varierar
mellan 43 och 52 timmar under olika årstider. Beträffande djurskötsel
gälla i viss mån avvikande regler. Reglerna om nödfallsarbete överensstämma
med allmänna arbetstidslagens. I fråga om vanligt övertidsarbete
gälla enligt lantarbetstidslagen samma regler för minderåriga som för
vuxna arbetstagare. Till nödvändiga förberedelse- och avslutningsarbeten
får nödigt antal arbetare användas på övertid under högst 7 timmar för

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)8.

arbetsvecka. Allmänt övertidsarbete får förekomma dels i viss omfattning
utan särskilt tillstånd och dels därutöver efter medgivande av arbetsrådet.

— Enligt arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 är den ordinarie
arbetstiden högst 48 timmar i veckan. Arbetstiden för dygn får ej
överstiga 10 timmar. Å arbetsställe, som i regel icke sysselsätter mer än en
arbetstagare, må dock arbetstiden under högst två av veckans dygn utsträckas
till 11 timmar. Beträffande försäljningsställe som i regel hålles
öppet även å sön- och helgdagar gäller i stället, att arbetstiden icke får
överstiga för dygn 10 timmar och för två veckor i följd 96 timmar. Reglerna
om övertid överensstämma i huvudsak med lantarbetstidslagens, och i likhet
med denna innehåller arbetstidslagen för detaljhandeln icke några särskilda
bestämmelser angående minderårigs användande till övertidsarbete.

— Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer den 23 maj 1947
stadgar, att den ordinarie arbetstiden icke får överstiga 144 timmar under
tre kalenderveckor och 11 timmar under en tidrymd av tjugufyra timmar,
räknad från klockan 6 på morgonen ena dagen till samma tid påföljande
dag. Beträffande nödfallsarbete gälla samma regler som enligt allmänna
arbetstidslagen. Den som är under 16 år får ej användas till allmänt övertidsarbete,
och för användande av minderårig, som fyllt 16 år, till sådant
arbete fordras tillstånd av arbetsrådet. Beträffande förberedelse- och avslutningsarbeten
gälla däremot samma bestämmelser för minderåriga som
för vuxna. Tiden för dylikt arbete är maximerad till 21 timmar under tre
kalenderveckor. — Slutligen må nämnas att enligt samtliga arbetstidslagar
arbetsrådet under vissa förutsättningar äger medgiva annan fördelning av
den ordinarie arbetstiden, blott den ej förlänges för år räknat, eller utsträckning
av den ordinarie arbetstiden.

Konvention.

Den förut omnämnda konventionen angående minimiålder för barns användande
till icke-industriellt arbete innehåller vissa begränsningar beträffande
arbetstiden för minderåriga under 15 år. Sålunda må barn, som fyllt
13 men ej 14 år, endast användas till lätt arbete och ej mer än 2 timmar om
dagen, vare sig å skol- eller lovdagar, samt icke ägna mer än sammanlagt
7 timmar om dagen åt skolan jämte lätt arbete. Beträffande barn i åldern
14—15 år skall den nationella lagstiftningen bestämma det antal timmar
om dagen, varunder sådana barn få användas till arbete. Dessutom skall
det vara förbjudet att använda barn under 15 år till arbete å söndagar och
lagstadgade allmänna högtidsdagar.

Kommitténs förslag.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna om minderårigs arbetstid
(30 §) innebära vissa skärpningar i förhållande till vad som nu gäller.
Såsom huvudregel föreslås, att minderårig icke må användas till arbete mer

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 2V8.

än 9 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan. Beträffande arbete, som
avses i lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln och arbetstidslagen
för hotell, restauranger och kaféer, föreslås det undantaget från
huvudregeln, att maximiarbetstiden skall utgöra 10 timmar av dygnet och
54 timmar i veckan. Arbetsrådet skall i särskilda fall äga medgiva utsträckning
av minderårigs arbetstid. Vidare skall minderårig som hittills under
vissa förutsättningar kunna användas till nödfallsarbete.

Den sålunda föreslagna arbetstidsbegränsningen skall icke gälla beträffande
det egentliga jordbruket — men däremot för jordbrukets binäringar
_och ej heller i fråga om hemindustriellt arbete och s. k. kooperativ verksamhet
eller för familjemedlem till arbetsgivaren. Å arbete av elev vid läroanstalt
skola bestämmelserna äga tillämpning endast i den mån så föreskrives
av arbetsrådet.

Som skäl för eu skärpning av huvudregeln angående minderårigs
arbetstid anför kommittén till en början att det inom kommittén
anmärkts på att enligt arbetarskyddslagen minderåriga för närvarande
finge användas till arbete, som icke reglerades av arbetstidslagstiftningen,
längre tid än som i allmänhet tillätes för vuxna arbetstagaie. Kommittén
framhåller vidare att i den utländska arbetarskyddslagstiftningen vanligtvis
fastställts en kortare arbetstid för minderåriga än enligt gällande
svenska arbetarskyddslag. Med hänsyn till den räckvidd som allmänna
arbetstidslagen hade och då densamma i stor utsträckning tillämpades även
där den icke vore obligatorisk samt i betraktande av att enligt denna lag
minderårig ej utan särskilt tillstånd finge användas till arbete mer än 9
timmar per dygn eller 48 timmar i veckan ansåge sig kommittén böra föreslå
att den sålunda fastställda arbetstidsbegränsningen lades till grund
jämväl för arbetarskyddslagens stadgande om minderårigs arbetstid. Enligt
kommitténs mening borde dock vissa undantag göras från denna
huvudregel.

Kommittén har även övervägt, huruvida icke arbetstiden för vissa minderåriga
borde ytterligare begränsas, och anför härom följande.

Det torde icke kunna bestridas, att för de minderåriga, som efter avslutad
skolgång inträda i förvärvslivet, även en arbetstid om 9 timmar per dygn
och 48 timmar i veckan måste anses vara förhållandevis lång. Särskilt gäller
detta minderåriga i åldern 14—16 år. För dessa medför övergången från
skolarbetet till förvärvslivet helt naturligt en viss påfrestning, ej minst
genom den omställning av levnadsvanor som påkallas av aibetet och arbetsförhållandena.
De minderåriga kunna dessutom erhålla ett mera ihållande
arbete än vad de tidigare varit vana vid. Därtill kommer, att de minderåriga
i sina unga år i regel äro mera mottagliga för skadlig inverkan av
arbetet eller de förhållanden, varunder detta bedrives. Eu kortare arbetstid
för 14- och 15-åringar än den föreslagna skulle även vara påkallad med
hänsyn till deras behov av yrkesutbildning, vilken på grund av begränsade
utbildnings- och utkomstmöjligheter ej sällan måste bedrivas vid sidan om

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 29S.

arbetet. Här nämnda omständigheter ha föranlett kommittén att jämväl
pröva frågan om ytterligare begränsning av arbetstiden för vissa minderåriga.
Därvid har ifrågasatts, huruvida icke arbetstiden för minderåriga
under 16 år, vilka sysselsattes i industriellt arbete, borde begränsas till 6
timmar av dygnet och 36 timmar i veckan. Ehuru eu dylik arbetstidsbegränsning
för 14- och 15-åringar av här anförda skäl i många fall vore befogad,
har kommittén icke ansett sig kunna förorda en sådan reform.
Denna skulle nämligen i det praktiska livet bliva svår att genomföra, särskilt
i de fall där minderåriga gå såsom hjälpare åt vuxna arbetare. Den
skulle även kunna medföra, att minderåriga användas endast till sådant
arbete inom industrien, som möjliggjorde tillämpning av en kortare arbetstid,
vilket i sin tur skulle kunna bliva till förfång för de minderårigas
vrkesutbildning.

Till motivering av undantagsbestämmelsen för sådant arbete, som
avses i lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln
och arbetstidslagen för hotell, restauranger
och kaféer, anför kommittén att det icke kunde anses lämpligt
att oberoende av vad som stadgades i dessa lagar fastställa en maximiarbetsdag
av 9 timmar och en maximiarbetsvecka om 48 timmar för minderåriga,
vilka sysselsattes inom sådana slag av verksamhet, varå lagarna
ägde tillämpning. Gjorde man det, skulle nämligen möjligheterna att använda
minderårig arbetskraft inom ifrågavarande verksamhetsgrenar beskäras
på ett sätt, vilket icke överensstämde med den uppfattning, som
kommit till uttryck i nämnda lagar.

Då det egentliga jordbruket såsom nämnts undantagits från arbetarskyddslagens
bestämmelser om minderårigs arbetstid, kommer hänvisningen
till lantarbetstidslagen att avse osjälvständiga binäringar, byggnadsarbete
för jordbruk och osjälvständiga binäringar samt trädgårdsskötsel.
Enligt uttalande i anvisningarna skall ifrågavarande stadgande även gälla
självständig binäring till jordbruk, förutsatt att den icke är underkastad
allmänna arbetstidslagen, i vilket fall huvudregeln i 30 § första stycket
skall tillämpas. I anvisningarna sägs vidare att förevarande undantagsbestämmelse
avsåge icke blott sådana företag, varå de speciella arbetstidslagarna
ägde tillämpning, utan även sådant arbete inom ifrågavarande
verksamhetsområden, som vore undantaget från dessa lagars tillämpning;
den gällde sålunda även för sådana företag, som på grund av sin ringa storlek
icke omfattades av nämnda lagar, och för arbete, som särskilt undantagits,
t. ex. statlig verksamhet.

Kommittén framhåller vidare att enligt nämnda lagar i vissa fall intet
hinder förelåge att använda minderårig till arbete längre tid än 10 timmar
av dygnet resp. 54 timmar i veckan, särskilt då fråga vore om övertidsarbete.
Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att arbetsrådet tillägges befogenhet
att i särskilda fall medgiva att arbetstiden för minderårig, som
sysselsättes i arbete av ifrågavarande slag, utsträckes utöver nämnda antal

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

timmar. Kommittén uttalar att dylikt medgivande borde lämnas endast då
särskilda skäl förelåge därtill.

Kommittén erinrar vidare om att arbetsrådet enligt allmänna arbetstidslagen
ägde medgiva att minderårig, som fyllt 16 år, användes till övertidsarbete.
För att icke den i 30 § 1 mom. första stycket föreslagna huvudregeln
om minderårigs arbetstid skulle omöjliggöra dylik dispens föreslår
kommittén, att arbetsrådet bemyndigas att då så prövas nödigt i särskilt
fall medgiva att arbetstiden för minderårig under kortare tid utsträckes.
Kommittén anför, att med denna bestämmelse jämväl avsåges att bereda
möjlighet till undantag från huvudregeln i andra fall, t. ex. då allmänna
arbetstidslagen icke vore tillämplig eller då fråga vore att tillämpa bestämmelserna
i dess 5 § eller att vid skiftarbete förlägga skiften så att arbetet
kunde sluta tidigare på lördagar.

Även beträffande minderårigs sammanlagda undervisnings-
och arbetstid innebär kommitténs förslag (30 § 2 mom.)
en skärpning i förhållande till vad som nu gäller. Sålunda föreslås, att den
sammanlagda undervisnings- och arbetstiden begränsas till 54 timmar i veckan
mot f. n. 60 timmar. Begränsningen för dygn skall fortfarande utgöra
10 timmar. Därjämte har bland de kurser, till vilka hänsyn skall tagas i
detta sammanhang, även medtagits kurs för yrkesutbildning som är anbefalld
av arbetsgivaren. Kommittén uttalar i anslutning härtill, att den icke
ansett sig kunna föreslå en begränsning av den sammanlagda undervisnings-
och arbetstiden till 9 timmar per dygn och 48 timmar i veckan, enär
det icke vore uteslutet att ett sådant stadgande kunde medföra, att arbetsgivare
undveke att anställa minderårig, så länge denne deltoge i sådan undervisning
som här avsåges. Med en sådan arbetstidsbegränsning skulle vidare
många minderåriga, som bevistade aftonkurser få sin arbetstid så avkortad,
att de ej erhölle den arbetsförtjänst, som de vore i behov av för
att kunna deltaga i dylik kurs.

Yttrandena.

Frågan om minderårigs arbetstid har tilldragit sig stort intresse, och i
yttrandena ha vitt skilda åsikter kommit till uttryck.

Landsorganisationen och kooperativa förbundets styrelse tillstyrka
i huvudsak kommitténs förslag, men framställa i ett par detaljfrågor vissa
erinringar, till vilka jag senare återkommer.

Ett flertal remissinstanser ifrågasätta ytterligare begränsning
av arbetstiden för minderåriga. Sålunda föreslå medicinalstyrelsen,
statens institut för folkhälsan, Fredrika-Bremer-förbundet och
föreningen SAIA att maximiarbetstiden även för arbete som avses i de speciella
arbetstidslagarna fastställes till 9 timmar för dygn och 48 timmar i

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 2,9<S.

veckan. Till stöd för detta yrkande anför medicinalstyrelsen att ifrågavarande
arbeten ej sällan vore tunga med hänsyn till de minderårigas kroppsutveckling
och helt eller i stor utsträckning innebure arbete i stående eller
gående ställning. En arbetstid i dylikt arbete utöver 9 timmar av dygnet
och 48 timmar i veckan kunde för många ungdomar i uppväxtåldern innebära
skadliga påfrestningar, ej minst för hållnings- och rörelseorganen
(risk för plattfot, rygginsufficiens in. in.). Även folkhälsoinstitatet åberopar
hygieniska synpunkter mot kommitténs förslag i denna del.

Stockholms barnavårdsnämnd anför, att nämndens överläkare visserligen
förklarat att han ur medicinsk synpunkt icke hade något att erinra
mot de av kommittén föreslagna bestämmelserna rörande minderåriga, men
att det ville synas nämnden som om den föreslagna maximiarbetstiden vore
alltför lång. Då nämnden icke kände sig övertygad om hållbarheten av de
skäl kommittén anfört till stöd för sitt förslag, ville nämnden uttala, att
den ansåge att arbetstiden för minderåriga borde begränsas till 40 timmar
i veckan.

En efter de minderårigas ålder varierande ar betstids
b eg ränsning ifrågasättes av socialstyrelsen, skolöverstyrelsen,
fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt Stockholms folkskoledirektion.
Sålunda uttalar socialstyrelsen att de i kommitténs förslag upptagna arbetstiderna
enligt styrelsens mening måste anses för långa för de yngsta årsklasserna,
dvs. barn under 15 år. Dessa minderåriga befunne sig i en ömtålig
övergångsålder och måste såvitt möjligt skyddas mot överansträngning.
Styrelsen funne sig därför böra föreslå, att arbetstiden för minderåriga
under 15 år begränsades till 6 timmar av dygnet och 36 timmar i
veckan. För övriga minderåriga borde arbetstiden begränsas till 9 timmar
av dygnet och 48 timmar i veckan. Skolöverstyrelsen anser, med hänsyn till
den påfrestning som springpojksarbete in. in. brukade innebära för minderåriga
i åldern 14—16 år, att arbetstiden för ungdom under 16 år borde
begränsas till 8 timmar per dygn och 45 timmar i veckan. Fattigvårds- och
barnavårdsförbundet ifrågasätter, huruvida de svårigheter och risker, som
enligt kommitténs mening skulle vara förbundna med en ytterligare begränsning
av arbetstiden för åldern 14—16 år, vore så betydande, att de
kunde anses utgöra tillräckligt skäl för att hindra en ur medicinsk synpunkt
lämplig reduktion av arbetstiden för minderåriga under 16 år till
6 timmar om dagen och 36 timmar i veckan. Förbundet vore vidare för sin
del icke övertygat om lämpligheten av så lång arbetstid som kommittén
föreslagit beträffande arbete som avsåges i de särskilda arbetstidslagarna,
i varje fall för minderåriga under 16 år. Stockholms folkskoledirektion
vill allvarligt ifrågasätta, om icke arbetstiden för minderåriga under 16 år
borde ytterligare begränsas. Direktionen hade därvid närmast i tankarna
de s. k. springpojkarna, vilka i många fall hade synnerligen ansträngande
arbete under påfrestande omständigheter — regn och snö, blåst, dåligt väg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

191

lag — utan att äga den fysiska styrka och motståndskraft, som borde vara
en förutsättning för 9 timmars dagligt arbete av sådant slag.

Riksförsäkringsnnstalten uttalar, att de av kommittén föreslagna bestämmelserna
syntes alltför invecklade. En högst väsentlig och synnerligen önskvärd
förenkling kunde vinnas, utan att det huvudsakliga skyddssyftet bleve
lidande, genom att huvudbestämmelsen gåves det innehållet, att minderårig
icke finge användas till arbete mer än 10 timmar av dygnet eller 54 timmar
i veckan. Därtill borde fogas det tillägget att, där i lag eller annan författning
ytterligare begränsning stadgats, sådan begränsning skulle lända
till efterrättelse samt att arbetsrådet ägde att i särskilt fall medgiva, att
arbetstiden för minderårig, som fyllt 16 år, under kortare tid utsträcktes
utöver vad nyss nämnts. Arbetsrådet (majoriteten) instämmer i riksförsäkringsanstaltens
förslag på denna punkt, därvid en ledamot (herr Rune) utöver
vad anstalten anfört till förmån för den föreslagna regeln framhåller,
att densamma sakligt sett nära överensstämde med kommitténs mera
invecklade bestämmelse. Den praktiskt betydelselösa skillnaden vore endast
den, att företag i princip fallande under allmänna arbetstidslagen, vilka
sysselsatte färre arbetstagare än fyra, av minderåriga kunde uttaga en arbetstid
för vecka av 54 timmar mot 48 timmar enligt kommitténs förslag.

Konditorföreningen anser gällande arbetarskyddslags bestämmelser om
minderårigs arbetstid böra bibehållas.

F rågan om ar betstidsbestämmelsernas tillämplighet
å jordbruket behandlas av lantarbetareförbundet, vars yttrande åberopas
av landsorganisationen. Förbundet anser, att minderårigs arbetstid
även inom det egentliga jordbruket borde regleras i arbetarskyddslagen.
Därvid borde veckoarbetstiden för minderåriga i jordbruket och dess binäringar
fastställas till högst det antal timmar lantarbetstidslagen föreskreve
eller alternativt till 48 timmar i veckan i genomsnitt eller det antal arbetstimmar
per vecka, som för olika perioder angåves i sistnämnda lag.

Bestämmelserna om nödf allsarbete ha föranlett uttalande endast
av riksförsäkringsnnstalten som föreslår att desamma begränsas till att
gälla minderårig som fyllt 16 år.

De föreslagna bestämmelserna om rätt för arbetsrådet att i vissa fall medgiva
dispens från bestämmelserna om minderårigs
arbetstid ha mött kritik i några yttranden. Yrkeskvinnors samarbetsförbund,
Fredrika-Bremer-förbundet och föreningen SAIA anse sålunda att
ingen som helst dispensmöjlighet borde finnas. Landsorganisationen yrkar
den skärpningen av dispensförutsättningarna, att undantag skall få meddelas
endast då så oundgängligen betingas av särskilda omständigheter.
Organisationen framhåller, att en dylik skärpning icke förhindrade att
dispensrätten utnyttjades för att möjliggöra övertidsdispenser enligt all -

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

männa arbetstidslagen eller för att tillgodose andra legitima behov av att
i särskilda fall överskrida maximiarbetstiden. Svenska arbetsgivareföreningen
anser däremot förslagets bestämmelser för snäva, särskilt med hänsyn
till att minderåriga ofta arbetade i lag med äldre. Stadgandet i 30 § 1 mom.
andra stycket borde mildras så att en smidigare och mera verklighetsbetonad
användning av dispensmöjligheterna kunde väntas.

Generalpoststyrelsen framhåller under hänvisning till de speciella arbetsförhållandena
inom postverket angelägenheten av att arbetarskyddslagen
lämnade postverket möjlighet alt självt vidtaga de mindre avvikelser från
bestämmelserna om minderårigs arbetstid som arbetets behöriga gång ansåges
kräva.

Frågan om begränsning av den sammanlagda undervi snings-
och arbetstiden för minderåriga som deltaga i viss undervisning
behandlas i ett flertal yttranden, därvid några remissinstanser
hävda att förslagets bestämmelser vore för snäva, under det att andra anse
föreskrifterna böra skärpas.

Överstyrelsen för yrkesutbildning har intet att erinra mot att den sammanlagda
undervisnings- och arbetstiden inskränkes till 54 timmar i veckan
men anser att någon begränsning av den sammanlagda undervisningsoch
arbetstiden per dygn icke borde ske. Till motivering av sin ståndpunkt
anför överstyrelsen bl. a. följande.

Det hade onekligen varit av intresse, om utredningen haft tillfälle att
undersöka i vad mån nuvarande bestämmelser angående begränsning av
den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden för minderåriga verkligen
kunnat få avsedd effekt i avseende å arbetstidens begränsning. Av särskilt
intresse hade varit att få belyst tillämpningen av gällande bestämmelser om
begränsning av undervisnings- och arbetstiden till 10 timmar av dygnet,
vilket timantal föreslås skola gälla även i fortsättningen. Ett icke ovanligt
förhållande är, att minderåriga deltaga i yrkesundervisning under två
kvällstimmar vid sidan av förvärvsarbete under 8j/o timmar, varigenom deras
sammanlagda undervisnings- och arbetstid överskrider 10 timmar av
dygnet.----

Den omständigheten att ifrågavarande begränsning göres beroende av
att arbetsgivaren har vetskap om den minderåriges deltagande i undervisningen
kan tänkas medföra, att arbetsgivaren i vissa fall icke visar större
intresse för att den anställde använder sig av de möjligheter till yrkesutbildning,
som kunna erbjudas. En dylik konsekvens skulle enligt överstyrelsens
uppfattning vara att beklaga, då det är ytterst värdefullt om arbetsgivaren
intresserar sig för sina anställdas yrkesutbildning. Det bör vidare
bemärkas, att begränsningen icke gäller i fråga om sådan yrkesundervisning,
till vilken varken statligt eller kommunalt understöd utgår. Kommittén
föreslår härutinnan endast den utvidgningen, att bestämmelsen skall
gälla även för yrkesutbildningskurs, som är av arbetsgivaren anbefalld.
I och för sig synes emellertid icke större men kunna uppkomma för en
minderårig av att han överskrider nämnda timantal genom att deltaga i
av stat eller kommun helt eller delvis bekostad undervisning än om han
övergår till annan undervisning. Över huvud taget torde icke några mera

193

Kungl. Maj.ts propisition ru■ 298.

allvarliga risker för överansträngning behöva uppkomma på grund av att
den minderårige under en eller annan kväll efter en daglig arbetstid på
8i/2 timmar deltager exempelvis i två timmars undervisning i en yrkesskola
under förutsättning att den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden
per vecka på lämpligt sätt begränsas. Som ovan framhållits kan emellertid
bestämmelsen om begränsning av den sammanlagda undervisnings- och
arbetstiden till 10 timmar av dygnet under vissa förhållanden medföra olägenheter
för den minderårige i avseende på dennes möjligheter att förskaffa
sig yrkesutbildning. Enligt överstyrelsens uppfattning är begränsningen
av undervisnings- och arbetstiden till visst antal timmar i veckan av
större vikt än begränsningen till visst timantal per dygn.

Kooperativa förbundets styrelse yrkar att timantalet per vecka bestämmes
till 60 i stället för 54 och att av arbetsgivaren anbefalld kurs för yrkesutbildning
icke skall omfattas av stadgandet. Förbundet uttalar i anslutning
härtill att kommitténs förslag i denna del syntes mindre välbetänkt
med hänsyn till de minderårigas eget intresse. Förbundet och konsumtionsföreningarna
hade alltsedan sin tillblivelse fäst största vikt vid utbildningen
av de inom rörelsen anställda. Såväl vid förbundets huvudkontor som
hos flera konsumtionsföreningar deltoge den minderåriga personalen i stor
utsträckning i den yrkesutbildning som vore ordnad för de anställda under
arbetstid och på fritid. Fritidsutbildningen skedde ofta i anslutning till
statlig eller kommunal yrkesskola eller läroanstalt. Personalen uppmuntrades
deltaga i utbildningen och åtnjöte i allmänhet ekonomiskt bidrag därför.
Liknande verksamhet förekomme inom andra företag och organisationer.
Det skulle vara till skada, om denna utveckling skulle hindras genom
den av kommittén föreslagna bestämmelsen, vilken ju i och för sig syftade
till de minderårigas bästa. Att stadgandet i dess föreslagna utformning
skulle tvinga förbundet och flera av konsumtionsföreningarna att begränsa
bidragen till de minderårigas utbildning syntes ofrånkomligt. Om fritidsutbildningen
inräknades i arbetstiden på föreslaget sätt, torde nämligen
tidsmarginalen vara för knapp och en inskränkning av arbetstiden erfordras.
Detta skulle ställa sådana arbetsgivare, som beflitade sig om att hjälpa
personalen till en god utbildning i sämre läge än de arbetsgivare, som intet
intresse ägnade åt den minderåriga arbetskraftens förkovran.

Konditorföreningen anser att gällande arbetarskyddslags bestämmelse i
denna punkt borde bibehållas, enär den av kommittén föreslagna begränsningen
skulle innebära en betungande olägenhet för de arbetsgivare, vilkas
minderåriga anställda besökte yrkesskolor.

Begränsning av den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden till 9
timmar för dygn och 48 timmar i veckan ifrågasättes av länsstyrelsen i
Malmöhus län, Fredrika-Bremer-förbundet, föreningen SAIA och försäkringst
jänslemannaförbundets skijddsombudsnåmnd. Sistnämnda organisation
hänvisar i detta sammanhang till att i SOU 1943: 7 angående hygieniska
förutsättningar för skolarbetet såsom tillåten arbetstid per vecka för

13 Bihang till riksdagens protokoll 19''i8. 1 sand. Nr 298.

194 Kungl. Maj.ts propisition nr 298.

åldrarna 16—19 år angivits 42 timmar, vilken tid avsåge såväl arbetet i skolan
som hemarbetet.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser den av kommittén föreslagna
sammanlagda undervisnings- och arbetstiden, 54 timmar i veckan,
vara väl lång, i synnerhet för minderåriga i åldern 14—16 år. Om arbetstiden
för dessa åldersgrupper kunde nedbringas i enlighet med vad förbundet
förordat, vore det önskvärt, att den sammanlagda undervisnings- och
arbetstiden för desamma begränsades till 48 timmar i veckan. Förbundet
insåge emellertid den fara som låge däri att arbetsgivare undveke att anställa
sådana minderåriga, som genomginge viss kurs eller undervisning,
och insåge även, att reduktionen i arbetsförtjänst kunde bli kännbar för
många av ungdomarna.

Socialstyrelsen — vilken såsom tidigare nämnts förordat en begränsning
av arbetstiden till 6 timmar av dygnet och 36 timmar i veckan för minderåriga
under 15 år och till 9 timmar av dygnet och 48 timmar i veckan för
övriga minderåriga — föreslår att den sammanlagda undervisnings- och
arbetstiden skall få överskrida respektive begränsningar av arbetstiden för
dygn med högst 1 timme.

Departementschefen.

Arbetarskyddslagstiftningens bestämmelser om minderårigs arbetstid ha
karaktären av maximiregler, som supplera arbetstidslagstiftningens föreskrifter.
De bliva sålunda tillämpliga dels i fråga om företag, vilka icke
omfattas av arbetstidslagstiftningen, och dels då nämnda lagstiftning tilllåter
en arbetstid, som överstiger den i arbetarskyddslagstiftningen medgivna.

Enligt arbetarskyddslagen gäller om minderårigs arbetstid i arbete, varå
allmänna arbetstidslagen är tillämplig, vad i nämnda lag är stadgat. Detta
innebär att den minderårige i regel icke må användas till arbete mera än
9 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan. Efter dispens kan dock minderårig
som fyllt 16 år få användas till övertidsarbete.

Arbetarskyddskommittén har föreslagit att vad sålunda gäller skall stadfästas
som allmän regel även för arbete, som icke omfattas av allmänna
arbetstidslagen. Förslaget innebär i denna del en väsentlig skärpning av
gällande lag, som för sådant fall stadgar en maximiarbetstid om 10 timmar
av dygnet och 60 timmar i veckan. Såvitt angår arbete, som avses i de
särskilda arbetstidslagarna (lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln
och hotellarbetstidslagen) skall enligt förslaget arbetstiden för
minderårig få utgöra högst 10 timmar av dygnet och 54 timmar i veckan.
Även här föreslås att arbetsrådet skall ha möjlighet att medgiva dispens.

I åtskilliga yttranden har påyrkats en ytterligare begränsning av arbetstiden
för minderåriga. Bl. a. har för minderåriga under 16 år förordats en
kortare arbetstid än den enligt allmänna arbetstidslagen medgivna. Av skäl

195

Kangl. Maj.ts proposition nr 298.

som kommittén anfört anser jag det emellertid icke lämpligt att för dessa
minderåriga föreskriva en längsta arbetstid som understiger normalarbetsdagen.
Detta kan leda till svårigheter för sådana minderåriga att vinna anställning
och därigenom vara till nackdel för deras yrkesutbildning. Av
enahanda skäl synes det mig icke heller böra ifrågakomma att, såsom i
några yttranden ifrågasatts, som allmän regel med giltighet även för de
arbetsområden, där arbetstiden eljest regleras av särskilda arbetstidslagar,
föreskriva att minderårig icke får användas till arbete mera än 9 timmar
av dygnet eller 48 timmar i veckan. Beträffande såväl arbetstidslagen för
detaljhandeln som hotellarbetstidslagen gäller numera, att de avse varje
företag inom det av lagen berörda området, i vilket i regel finnes anställd
minst en arbetstagare. I fråga om lantarbetstidslagen gäller sedan länge
motsvarande regel såvitt angår trädgårdsskötseln, och förslag föreligger
att även i övrigt utsträcka lagens tillämpningsområde till företag med i
regel minst en anställd. Genomföres sistnämnda förslag, kommer arbetstidslagstiftningen
på samtliga här ifrågavarande områden att omfatta alla
företag utom dem som endast tillfälligtvis sysselsätta främmande arbetskraft.
Den reglering av normalarbetstiden, som innefattas i nämnda speciallagar,
synes böra vara normerande även för minderåriga arbetstagare.
Arbetarskyddslagen bör i detta hänseende såsom hittills i huvudsak endast
ha supplerande karaktär. Dess främsta uppgift blir då att medverka
till en beskärning av övertidsarbetet för minderåriga. I sådant hänseende
synes mig kommitténs förslag att bibehålla den nuvarande dygnsmaximeringen
10 timmar och sänka maximeringen av veckoarbetstiden
från 60 till 54 timmar vara väl avvägt. Såsom tidigare nämnts har jag
dock ansett, att bestämmelserna i arbetarskyddslagen om minderårigas arbetstid
icke nu böra utsträckas till jordbruket och dess osjälvständiga binäringar.

Vad härefter angår allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde torde
det nyss anförda äga motsvarande tillämpning. Bestämmelserna i nämnda
lag böra i princip vara normerande även för minderårigas arbete. I fråga
om arbete på övertid innehåller allmänna arbetstidslagen en dispensregel,
som möjliggör att minderåriga över 16 år användas till sådant arbete. I
kommittéförslaget har upptagits en liknande dispensregel, ehuru denna
erhållit eu snävare avfattning än allmänna arbetstidslagens motsvarande
regel. .lag kan icke finna det lämpligt att på delta sätt två olika regler skola
samtidigt äga tillämpning. Den dispensprövning som sker enligt allmänna
arbetstidslagen bör vara till fyllest och arbetarskyddslagen bör endast sätta
en maximigräns för övertidsarbetets omfattning. Därvid synes man lämpligen
böra välja den av kommittén för de särskilda arbetstidslagarnas tilllämpningsområde
föreslagna begränsningen till 10 timmar av dygnet och
54 timmar i veckan.

På grund av vad nu anförts torde, i enlighet med vad riksförsäkrings -

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

anstalten och arbetsrådet föreslagit, kommitténs ganska invecklade bestämmelser
angående minderårigas arbetstid böra ersättas med en enhetlig bestämmelse
av innehåll att angående minderårigs arbetstid skall, utöver vad
eljest i lag eller författning stadgas angående begränsning av arbetstiden,
gälla att minderårig icke i något fall må användas till arbete mera än 10
timmar av dygnet eller 54 timmar i veckan. Såsom en ledamot av arbetsrådet
påpekat torde denna avvikelse från kommitténs förslag, i praktiken
vara relativt betydelselös. Allmänna arbetstidslagen torde nämligen på
grund av kollektivavtal eller av andra skäl i stor utsträckning tillämpas
även inom företag, vilka icke omfattas av densamma. De av mig nu
förordade bestämmelsernas relativa enkelhet synes mig vara en fördel
vid jämförelse med kommittéförslaget. Som ett ytterligare skäl för desamma
vill jag anföra, att en enkel och schematisk utformning av reglerna
synes minst ägnad att föregripa det förnyade ställningstagande till
de här berörda frågorna som kan förväntas bli erforderligt sedan arbetstidsutredningen
slutfört sitt arbete. Det synes mig nämligen förtjäna övervägas,
huruvida icke hela frågan om minderårigas arbetstid bör regleras i
arbetstidslagstiftningen. Här föreslagna bestämmelser böra alltså betraktas
såsom provisoriska i avbidan på den blivande översynen av arbetstidslagstiftningen
i dess helhet.

Till den angivna huvudregeln torde i enlighet med vad kommittén föreslagit
böra knytas vissa dispensregler. Sålunda är en undantagsbestämmelse
för s. k. nödfallsarbete påkallad. Därutöver bör finnas en allmän
dispensregel, vilken torde kunna avfattas i huvudsaklig överensstämmelse
med kommittéförslaget.

1 likhet med gällande lag innehåller kommittéförslaget bestämmelser om
begränsning av den minderåriges arbetstid för det fall att denne åtnjuter
undervisning eller utbildning. I denna del innebär förslaget en sänkning av
den sammanlagda arbets- och undervisningstiden från 60 till 54 timmar
i veckan. Kommittén har däremot bibehållit den gällande föreskriften att
den sammanlagda arbets- och undervisningstiden icke får överskrida 10
timmar per dygn. På sätt överstyrelsen för yrkesutbildning anfört synas
emellertid skäl föreligga att slopa denna begränsning. I fråga om den sammanlagda
arbets- och undervisningstiden per vecka har i vissa yttranden
förordats en ytterligare begränsning, medan i andra uttalats att det i gällande
lag upptagna timantalet 60 per vecka borde bibehållas. Kooperativa
förbundets styrelse har såsom skäl härför åberopat, att en sänkning av
timantalet kunde befaras inverka menligt på arbetsgivarnas intresse att
understödja de minderårigas utbildning. Såsom fattigvårds- och barnavårdsförbundet
anfört kan också ett alltför knappt tillmätt timantal medföra
att arbetsgivarna bli obenägna att anställa minderåriga, som deltaga
i kurser för yrkesutbildning eller åtnjuta annan undervisning. För
egen del vill jag tillägga, att även den minderårige själv kan finna det
mindre lockande att fortbilda sig, om detta skall medföra att han nödgas

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i)H.

avstå från arbetsförtjänst för att icke den sammanlagda arbets- och undervisningstiden
skall bli för lång. Med hänsyn till vikten av att lagstiftningen
icke motverkar de minderårigas intresse för en fortsatt utbildning
vill jag för min del föreslå att den nuvarande begränsningen i här ifrågavarande
hänseende helt slopas. Jag förutsätter härvid såsom självfallet att,
där dispens erfordras för den minderåriges användande till arbete, nödig
begränsning av den sammanlagda arbets- och undervisningstiden uppställes
såsom villkor för dispensen.

Emellertid erfordras regler för att säkerställa den minderåriges rätt till
ledighet, då han åtnjuter undervisning av det slag varom här är fråga. I
detta hänseende torde, i anslutning till vad som nu gäller, böra stadgas att
den minderårige skall beviljas erforderlig ledighet för deltagande i kurs
för religionsundervisning eller sådan yrkes- eller fortsatt skolundervisning,
för vilken kostnaden helt eller delvis bestrides av staten eller med
kommunala medel. Att såsom kommittén föreslagit härutöver föreskriva
att den minderårige skall åtnjuta erforderlig ledighet för deltagande i kurs
för yrkesutbildning som är av arbetsgivaren anbefalld lärer icke vara behövligt.

Läkarkontroll över minderåriga.

Gällande lag.

Minderårig får enligt arbetarskyddslagen icke användas till arbete, utan
att till arbetsgivaren avlämnats en i viss ordning upprättad intygsbok —
i regel utfärdad av pastor — innehållande uppgift om den minderåriges
namn och ålder samt, där ej fråga är om feriearbete, om hans skolförhållanden
(9 § andra stycket).

För att minderårig skall få användas till industriellt arbete (hantverksarbete
däri inbegripet) kräves dessutom enligt 10 § andra stycket att hans
intygsbok innehåller läkarintyg, utvisande att han icke företer sjuklighet,
svaghet eller bristande kroppsutveckling eller, om så är förhållandet,
att han icke kan anses komma att lida men av den ifrågavarande sysselsättningen.
Samma villkor gäller beträffande byggnads-, skogsavverknings-,
kolnings- och transportarbete under förutsättning att arbetet bedrives
i sådan omfattning att å arbetsstället i regel sysselsättas minst 10 arbetare.
Läkarintyg fordras dock icke för minderårig, som användes till distribution
av varor eller uträttande av bud och ärenden. Intyget får, utom vid
skogsavverknings-, kolnings- eller flottningsarbete, icke vara äldre än ett
år, då intygsboken lämnas till arbetsgivaren. Enligt 12 § äger yrkesinspektionens
chefsmyndighet meddela eftergift från föreskrifterna om läkarintyg
dels, när skäl därtill äro, i fråga om lätt arbete, som bedrives i fria
luften och fortgår allenast under kortare tid av året samt icke regleras av
samband med mekaniskt driven arbetsprocess, dels ock, när synnerliga skäl
därtill äro, beträffande minderårig, som användes till ett under kortare tid
fortgående arbete, vilket ej är att anse såsom tungt.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Enligt 35 § skall vid arbetsställe, där minderåriga användas till sådant
arbete, att enligt 10 § andra stycket läkarintyg fordras för anställning, en
gång varje kalenderår företagas läk ar besiktning åde minderåriga
till utrönande av huruvida minderårigs sysselsättning är menlig för hans
hälsa eller kroppsutveckling. Dylik besiktning kan även eljest företagas å
viss eller vissa av de minderåriga, därest länsstyrelsen finner särskilda skäl
föreligga därtill. Från besiktningsskyldighet undantagas emellertid sådana
minderåriga, som sysselsättas i skogsavverknings-, kolnings- eller flottningsarbete.
Vidare äger chefsmyndigheten att i samband med beviljande
av eftergift jämlikt 12 § tillika medgiva befrielse från läkarbesiktning. Vid
besiktning har läkaren att i varje minderårigs arbetsbok göra anteckning
om dennes hälsotillstånd och kroppsutveckling ävensom, då så finnes nödigt,
föreskriva särskilda villkor för den minderåriges fortsatta användande
till viss sysselsättning eller hans skiljande därifrån. Arbetsgivaren äger underställa
dylik föreskrift chefsmyndighetens prövning men får intill dess
chefsmyndigheten annorlunda förordnar icke i strid mot föreskriften använda
minderårig i arbete. Besiktningsläkares anteckning i intygsbok gäller
som sådant läkarintyg, varom stadgas i 10 § andra stycket. — Besiktningsläkare
förordnas av länsstyrelsen. Därtill skall utses legitimerad läkare,
som icke har anställning hos arbetsgivaren. — Läkarbesiktning skall
företagas vid arbetsstället. Användes å ett arbetsställe i regel ej mer än
10 minderåriga, kan dock chefsmyndigheten på ansökan av arbetsgivaren
medgiva att besiktning må äga rum annorstädes.

Jämlikt 36 § åligger det arbetsgivare eller hans ställföreträdare å arbetsstället
att föranstalta om att för besiktningen lämplig lokal finnes att tillgå
vid arbetsstället ävensom, såvitt på honom ankommer, att samtliga minderåriga,
å vilka besiktning skall företagas, infinna sig vid förrättningen.

Kostnaden för besiktningsförrättning skall i vad den avser resekostnad
bestridas av statsmedel men i övrigt av arbetsgivaren (40 §).

Kommitténs förslag.

Kommittén föreslår, att arbetsbok —- vilken motsvarar den nuvarande
intygsboken — regelmässigt skall tillhandahållas minderårig genom skolans
försorg och endast undantagsvis genom pastor (32 § 1 mom.). Vidare föreslås,
att arbetsboken alltid skall innehålla läkarintyg (28 §). Av
detta skall framgå antingen att den minderårige icke företer sjuklighet,
svaghet eller bristande kroppsutveckling eller, om så skulle vara förhållandet,
att den minderårige med hänsyn därtill icke eller endast under
vissa angivna villkor må användas till visst slag av arbete. Intyget skall
vara utfärdat av skolläkare eller eljest av i statens eller kommuns tjänst
anställd läkare. Läkarintyget får, utom då anställningen avser kortare tid
än en månad eller endast ferietid eller då arbetsrådet så medgivit i samband
med dispens från periodisk läkarbesiktning, icke vara äldre än ett

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

år, när arbetsboken avlämnas till arbetsgivaren. Den nuvarande bestämmelsen
om möjlighet alt erhålla eftergift från kravet på läkarintyg saknar
motsvarighet i förslaget.

Vidare föreslår kommittén (36 §), att obligatorisk årlig läkarbesiktning
i princip föreskrives för alla minderåriga arbetstagare, oavsett i
vilket slag av arbete de sysselsättas. Besiktningsskyldighet skall dock ej
föreligga i det fall, att vid ett arbetsställe minderårig arbetskraft användes
högst en månad. Därjämte föreslås, att arbetsrådet tillägges befogenhet att
medgiva befrielse från läkarbesiktning, då minderårig användes till arbete,
som medför synnerligen ringa ansträngning eller fortgår allenast under
kortare tid av året. Kommittéförslaget innehåller icke någon motsvarighet
till det nuvarande stadgandet om rätt för länsstyrelse att förordna om
läkarbesiktning utöver den årligen återkommande.

Föreskrifterna om läkarintyg och läkarbesiktning skola icke gälla beträffande
jordbruket, hemindustriellt arbete och s. k. kooperativ verksamhet
samt ej heller för familjemedlem till arbetsgivaren. Å arbete av elev vid
läroanstalt skola de äga tillämpning endast i den mån så föreskrives av
arbetsrådet. I fråga om osjälvständig binäring till jordbruk skola bestämmelserna
om läkarintyg i arbetsboken gälla men däremot icke föreskrifterna
om periodisk läkarbesiktning.

Enligt 59 § 3 mom. i förslaget skall distriktschef kunna förbjuda arbetsgivare
att använda minderårig i arbete, därest denne icke inom fastställd
tid undergått föreskriven läkarbesiktning.

Kommittén föreslår, att uppgiften att förordna besiktningsläkare överflyttas
från länsstyrelsen till medicinalstyrelsen (38 §). Till besiktningsläkare
skall endast få utses i statens eller kommuns tjänst anställd läkare,
som icke har anställning hos arbetsgivaren.

Även enligt förslaget skall besiktning i första hand äga rum vid arbetsstället.
Om lämplig lokal ej finnes där, skall besiktningsläkaren efter samråd
med arbetsgivaren äga förlägga besiktningen till annan plats (37 §).

I övrigt överensstämmer kommitténs förslag i huvudsak med vad som
nu gäller.

Till motivering av den föreslagna utsträckningen av tillämpningsområdet
för bestämmelserna om läkarundersökning
före anställning till att i princip omfatta
a 1 1 a in inderåriga, oavsett arbetets art, anför kommittén följande.

Enligt gällande lag fordras, att den minderåriges intygsbok innehåller
läkarintyg endast då fråga är om industriellt och visst därmed likställt
arbete. Denna begränsning av lagens bestämmelser om läkarundersökning
före inträde i förvärvsarbete medför den oegentligheten, att minderåriga,
som på grund av påfrestande arbete bort underkastas läkarundersökning,
exempelvis tidnings- och varubud, icke behöva undergå sådan, medan minderåriga
i industriellt arbete av lätt art, vilket dessutom måhända utföres

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

under i hygieniskt avseende särskilt goda arbetsförhållanden, måste underkastas
läkarundersökning. Ur arbetarskyddssynpunkt måste det anses vara
av stor betydelse, att de minderåriga, innan de över huvud taget sysselsättas
i förvärvsarbete, undergå läkarundersökning för utrönande av om deras
hälsotillstånd och kroppsbeskaffenhet tillåta, att de användas till det arbete,
varom fråga är.

Angående förslaget att begränsa befogenheten att utfärda
ifrågavarande intyg till vis sa läkare uttalas, att kommittén
med hänsyn till den numera utvidgade skolhygieniska övervakningen
av barnens hälsotillstånd ansåge att intyget borde vara utfärdat av vederbörande
skolläkare. Denne torde nämligen vara den läkare som bäst
kände den minderåriges kroppsliga och psykiska utveckling, anlag och
egenheter. Kommittén förutsatte att de minderårigas arbetsböcker skulle
tillhandahållas genom skolans försorg och att läkarintyget i regel finge
grundas på den i avgångsklassen verkställda läkarundersökningen. Att under
alla förhållanden fordra att läkarintyget skulle vara utfärdat av skolläkaren
torde dock icke vara möjligt. Stundom kunde det finnas behov av
att anlita annan läkare, exempelvis då fråga vore om förnyat intyg på grund
av att tidigare utfärdat intyg vore äldre än ett år. Kommittén föresloge därför,
att befogenhet att utfärda intyg skulle tillkomma varje läkare som vore
anställd i statens eller kommuns tjänst. Det vore att märka, att skolläkare
enligt förslaget skulle äga utfärda här avsett intyg, även om han icke vore
tjänsteläkare, vilket sammanhängde med att arbetsbok skulle kunna utfärdas
även vid privatskola. Den minderårige, finge själv bestrida kostnaden
för läkarintyget, såvida ej detta tillhandahölles kostnadsfritt vid den skola,
där den minderårige åtnjöte undervisning, eller arbetsgivaren godvilligt
åtagit sig att betala intyget.

Beträffande läkarintygets innehåll framhåller kommittén
att enligt gällande lag sådant intyg, därest den minderårige företedde sjuklighet,
svaghet eller bristande kroppsutveckling, skulle utvisa att han icke
kunde anses komma att lida men av den sysselsättning, varom vore fråga.
I förslaget förutsattes att läkarintyg i regel skulle utfärdas av skolläkaren.
Ofta torde det icke vara möjligt för denne att i intyget göra en sådan anteckning,
enär i många fall den minderårige vid läkarundersökningen i avgångsklassen
icke torde kunna lämna upplysning om det arbete, varmed
han komme att sysselsättas efter slutad skolgång. Även då minderårig
vände sig till annan läkare för erhållande av intyg kunde det stundom vara
omöjligt för honom att lämna uppgift om sitt blivande arbete. Befunnes
den minderårige förete sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsutveckling,
finge läkaren därför begränsa sitt uttalande i intyget till en allmänt
hållen föreskrift att den minderårige icke eller blott under vissa angivna
villkor finge användas till visst slag av arbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

201

Vid behandlingen av frågan om tillämpningsområdet för
bestämmelserna om periodisk läkarbesiktning anför
kommittén för att belysa betydelsen av dylika besiktningar vissa statistiska
uppgifter (betänkandet s. 435). Av uppgifterna framgår, att under tioårsperioden
1935—1944 besiktningsläkare gjort anteckning om missförhållande
med avseende på hälsotillstånd eller kroppsbeskaffenhet hos i medeltal
9 308 minderåriga om året eller 24,8 % av antalet besiktigade. Av dessa anmärkta
fall hade i medeltal per år 2 130 eller 5,7 % av hela antalet besiktigade
varit av den beskaffenheten att läkaren meddelat föreskrift om ändrad
sysselsättning eller villkor för den minderåriges användande i arbete. Antalet
fall, där den minderåriges fortsatta användande i arbete förbjudits,
hade i genomsnitt utgjort 49 om året eller omkring 0,13 % av hela antalet
besiktigade minderåriga. Kommittén anför härefter till stöd för förslaget
att utsträcka den fortlöpande läkarkontrollen till att i princip omfatta alla
minderåriga arbetstagare att den nuvarande uppdelningen av de minderåriga
arbetstagarna i två kategorier, varav den ena årligen skall läkarbesiktigas,
den andra icke, stode i mindre god överensstämmelse med det
allmänna önskemålet att ställa de minderåriga i uppväxtåldern under viss
fortlöpande läkartillsyn. Ett arbete, som bedreves under till synes goda
hygieniska betingelser, kunde likväl för en minderårig medföra eu psykisk
påfrestning, som menligt inverkade på hans hälsotillstånd. Detta kunde
vara fallet inom vilket slag av verksamhet som helst.

Härefter anför kommittén följande.

Den obligatoriska läkarbesiktningen har ej endast til! syfte att konstatera
missförhållanden i avseende på de minderårigas hälsotillstånd och
kroppsutveckling. Dess främsta uppgift är av förebyggande natur, och i
detta hänseende lämnas vid besiktningarna icke blott föreskrifter, som avse
de minderårigas användande i arbete, utan jämväl råd och anvisningar angående
föda, sömn, behov av kroppsövningar eller hållningsgymnastik samt
remisser till specialläkare och sjukvårdsanstalter. Sistnämnda råd och anvisningar
äro otvivelaktigt av stor betydelse för de minderårigas hälsa och
kroppsutveckling samt följaktligen även för deras arbetsförmåga. Det lär
icke kunna bestridas, att behov av dylika råd och anvisningar förefinnes
bland minderåriga inom varje slag av verksamhet.

Med anledning av att i vissa yttranden över kommitténs preliminära förslag
starkt betonats, att eu utsträckning av besiktningsplikten till minderåriga,
som sysselsattes i skogsavverknings-, kolnings- och flottningsarbete
skulle medföra särskilda svårigheter, framhåller kommittén härefter följ
ande.

Med hänsyn till det allmänna önskemålet att få till stånd eu fortlöpande
läkarkontroll över alla minderåriga arbetstagare, anser kommittén, att bestämmelserna
om årlig läkarbesiktning böra utsträckas att gälla även minderåriga,
som [invändas till skogsavverknings-, kolnings- och flottningsarbete.
För en sådan utvidgning av besiktningsplikten uttala sig såväl läkare
som vederbörande arbetarorganisationer. Tydligt är, att man alltid

202

Kungi. Maj.ts proposition nr 298.

niaste räkna med vissa svårigheter, då det gäller att genomföra de årliga
läkarbesiktningarna pa sadana verksamhetsområden som de ifrågavarande.
En del svårigheter torde dock elimineras därigenom, att läkarbesiktning ej
behöver företagas i de fall, då minderårig användes till arbete kortare tid än
en månad. De arbeten, vartill minderåriga användas inom skogsbruk och
flottning, äro ju ofta av kortvarig natur. I fråga om arbete, som bedrives
under kortare tid av året, är därjämte att märka, att jämlikt förslagets
36 § 1 mom. andra stycket arbetsrådet i särskilda fall kan meddela befrielse
från läkarbesiktning. Med hänsyn till skogsbrukets speciella arbetsförhållanden
anser kommittén, att sådan eftergift bör kunna meddelas generellt
för viss arbetsgivare eller flottningsförening och avse en icke alltför
kort tidsperiod. I fråga om minderåriga, som sysselsättas vid flottleds
skiljeställe, föreligga ej sådana svårigheter att anordna läkarbesiktning som
vid flottningsarbetet i övrigt. Kommittén förutsätter därför, att dessa minderåriga
bliva läkarbesiktigade i den ordning lagen föreskriver.

I anslutning till förslaget om befogenhet för arbetsrådet
att medgiva befrielse från läkarbesiktning i de fall,
då minderårig användes till arbete som medför synnerligen ringa ansträngning
eller fortgår allenast under kortare tid av året, anför kommittén, att
till den förra gruppen borde hänföras exempelvis vakthållning. Däremot
borde ej kontorsarbete i egentlig mening anses såsom dylikt arbete. Vilka
slag av arbete, som i övrigt kunde hänföras dit, torde få ankomma på rättstillämpningen
att avgöra. Med uttrycket kortare tid av året ansåge kommittén
böra avses en tidrymd, som i regel ej överstege tre månader i följd.

Kommittén uttalar vidare, att om en minderårig under kalenderåret underkastats
läkarundersökning för erhållande av intyg, som avsåges i 28 §
c), eller på grund av anställning vid annat arbetsställe undergått läkarbesiktning,
sådan besiktning icke ånyo behövde företagas under året, för
såvitt ej besiktningsläkaren funne skäl därtill med hänsyn till den minderåriges
sysselsättning.

I detta sammanhang erinrar kommittén om att enligt gällande lag länsstyrelsen
ägde förordna om läkarbesiktning utöver den årligen återkommande,
om särskilda skäl därtill förelåge. Enligt vad kommittén inhämtat
torde denna bestämmelse icke i något fall ha tillämpats. Enär länsstyrelserna
lämpligen borde befrias från ärenden som icke kunde anses tillhöra
deras egentliga arbetsuppgifter, hade kommittén icke upptagit någon motsvarighet
till detta stadgande i förslaget. Skulle det i särskilt fall finnas behov
av att underkasta viss eller vissa av de minderåriga vid ett arbetsställe
läkarbesiktning utöver den årliga, kunde arbetsrådet jämlikt 59 § 2 mom.
i förslaget föreskriva därom. I detta moment omnämnda villkor kunde
nämligen bland annat innefatta åläggande för arbetsgivare att låta de minderåriga
undergå läkarbesiktning oftare än en gång om året.

Kommittén lämnar vissa uppgifter, av vilka framgår att det i ganska betydande
omfattning förekomme att föreskrifterna om läkarbesiktning icke

203

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

iakttoges. Beträffande spörsmålet om åtgärder för framtvingande
av en bättre efterlevnad av bestämmelserna
anför kommittén följande.

Skall syftet med ifrågavarande bestämmelser om läkarbesiktning bliva
det avsedda, är det givet, att såväl arbetsgivare som besiktningsläkare måste
tillse, att besiktning blir verkställd i den ordning lagen föreskriver, d. v. s.
en gång varje kalenderår. Gällande bestämmelser äro icke avfattade så, att
någon direkt uttalad skyldighet härutinnan föreligger vare sig för arbetsgivaren
eller besiktningsläkaren. Ha de minderåriga icke läkarbesiktigats i
laga ordning, kan arbetsgivaren i varje fall icke göras ansvarig härför.
Detta förhållande har också från yrkesinspektörshåll påtalats såsom otillfredsställande.
Vid införande i lagen av en så allmän föreskrift om läkarbesiktning
som den av kommittén föreslagna har emellertid ifrågasatts,
huruvida icke uraktlåtenhet att iakttaga densamma borde föranleda påföljd.
Att lägga ansvaret helt på arbetsgivaren torde dock icke vara rimligt,
alldenstund han ej gärna kan göras ansvarig i de fall, då besiktningsläkaren
icke har tillfälle företaga besiktning å de minderåriga. Emellertid bör
arbetsgivaren i första hand vara skyldig tillse, att de minderåriga bliva
läkarbesiktigade. Därför föreslås dels i 37 § liksom nu skyldighet för arbetsgivare
att tillse, att minderåriga arbetstagare infinna sig vid besiktningsförrättning,
dels ock i 59 § 3 mom. en ny bestämmelse om befogenhet
för distriktschef att meddela förbud mot minderårigs användande till arbete,
intill dess han undergått besiktning. Såväl förseelse mot nämnda bestämmelse
i 37 § som brytande av angivna förbud föreslås straffbelagda.

Rörande den ifrågasatta överflyttningen till medicinalstyrelsen
av uppdraget att förordna besiktningsläkare
har kommittén inhämtat länsstyrelsernas yttrande. Sju länsstyrelser
förklarade sig icke ha något att erinra mot den föreslagna ändringen,
femton länsstyrelser avstyrkte förslaget och tre länsstyrelser ansågo sig
icke kunna göra något bestämt uttalande i frågan. Sitt eget ställningstagande
motiverar kommittén på följande sätt.

Enligt kommitténs mening tala flera skäl för en överflyttning till medicinalstyrelsen
av uppdraget alt utse besiktningsläkare. Först och främst är
medicinalstyrelsen den myndighet, som har det allmänna överinseendet
över läkarna och som vid tillsättande av läkartjänster närmast har att
pröva och avgiva utlåtande om vederbörandes lämplighet och skicklighet
för en viss tjänst. Då fråga är om förordnande av läkare på viss tjänst eller
för visst uppdrag, tillkommer det likaledes i allmänhet medicinalstyrelsen
att meddela sådant förordnande. Genom överflyttning av ifrågavarande
uppdrag till medicinalstyrelsen torde ernås en större enhetlighet i förordnandena.
På grund härav föreslår kommittén, att uppdraget att förordna
besiktningsläkare för minderåriga överflyttas från länsstyrelsen till medicinalstyrelsen.
En bestämmelse härom har upptagits i lagförslagets 38 §.
Den orts- och personkännedom, som länsstyrelsen innehar, synes dock böra
i görligaste män utnyttjas. Kommittén anser därför, att vid förordnande av
besiktningsläkare medicinalstyrelsen bör samråda med vederbörande länsstyrelse.

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Beträffande spörsmålet från vilka kategorier av läkare
besiktningsläkare böra utses anför kommittén bl. a.
att det av flera skäl syntes vara till fördel om besiktningarna kunde koncentreras
till ett begränsat antal läkare. Till besiktningsläkare borde enligt
kommitténs mening i första hand förordnas förste provinsialläkarna.
Vidare borde de av kommittén föreslagna yrkesläkarna kunna utses till
besiktningsläkare. På grund av den utvidgning av läkarkontrollen, som enligt
förslaget skulle äga rum, vore det icke uteslutet att även andra tjänsteläkare
behövde anlitas. Därvid syntes närmast provinsial- och stadsläkare
samt vissa med dem likställda läkare böra ifrågakomma.

Den av kommittén föreslagna lagtexten innehåller icke någon föreskrift
om längden av förordnande såsom besiktningsläkare,
men kommittén uttalar, att förordnande lämpligen borde avse en tid av
tre år. Då till följd av den vidgade besiktningsplikten behovet av besiktningsläkare
icke omedelbart kunde överblickas, borde dock under den
första tiden efter lagens ikraftträdande förordnande kunna meddelas även
för kortare tid än tre år.

I fråga om platsen för läkar besiktning framhåller kommittén
att vid ett stort antal arbetsställen, särskilt mindre sådana, icke
funnes någon lämplig lokal för besiktning. Syftet med den nuvarande föreskriften
att besiktningen skulle äga rum vid arbetsstället vore närmast att
bereda läkaren tillfälle att, då så vore påkallat, taga del av de förhållanden
under vilka de minderåriga sysselsattes. Möjlighet därtill funnes självfallet
även om besiktningen icke förrättades å själva arbetsstället men väl i dess
närhet. Med hänsyn till den betydelse läkarbesiktningen borde tillmätas
för bedömande av de minderårigas användande i arbete ansåge emellertid
kommittén, att besiktningen i första hand borde äga rum å arbetsstället.
Om vid arbetsstället icke funnes lämplig lokal, borde dock besiktningsläkaren
äga rätt att efter samråd med arbetsgivaren förlägga besiktningen till
annan plats. Liksom hittills borde det åligga arbetsgivaren att anskaffa
lokal. Besiktningsläkaren borde å sin sida vara skyldig att åtminstone då
han första gången besiktigade de vid ett arbetsställe sysselsatta minderåriga
såvitt möjligt företaga besiktningen vid arbetsstället. Även då besiktningen
icke ägde rum vid arbetsstället, borde det åligga besiktningsläkaren
att taga del av de minderårigas arbetsförhållanden, när särskilda skäl förelåge
därtill, t. ex. då beträffande minderårigs hälsotillstånd konstaterades
missförhållande, som finge anses sammanhänga med arbetet.

Internationella överenskommelser.

Vid internationella arbetsorganisationens konferens i Montreal hösten
1946 — alltså efter det kommittén framlagt sitt förslag — antogos två konventioner
och en rekommendation angående läkarundersökning av minder -

205

Kungl. Maj.ts proposition nr 29S

åriga arbetstagare. Konventionen angående läkarundersökning av barn och
minderåriga för utrönande av deras lämplighet för industriellt arbete äger
tillämpning å alla industriföretag, såväl offentliga som enskilda. Till industriföretag
hänföras även byggnads- och anläggningsverksamhet samt transportverksamhet.
Den andra konventionen, angående läkarundersökning av
barn och minderåriga för utrönande av deras lämplighet för icke-industriellt
arbete, omfattar i princip allt annat arbete än industriellt arbete,
jordbruksarbete och arbete ombord på fartyg. Enligt denna konvention må
emellertid den nationella lagstiftningen undantaga familjeföretag, i vilka
endast föräldrarna och deras barn eller myndlingar äro sysselsatta, dock
allenast för såvitt arbetet befunnits icke medföra fara för de minderårigas
hälsa. I båda konventionerna stadgas, att minderåriga under 18 år icke få
taga anställning med mindre de vid ingående läkarundersökning befunnits
lämpliga för det arbete, varmed de skola sysselsättas. Undersökningen skall
verkställas av legitimerad, av vederbörande myndighet godkänd läkare.
Handling varigenom lämplighet för arbetsanställning vitsordas må utfärdas
för visst angivet arbete eller för viss grupp av arbeten, vilka anses innesluta
jämförliga hälsorisker. Vidare föreskrives, att minderårigas lämplighet för
det arbete, varmed de sysselsättas, skall underkastas fortlöpande läkarkontroll
tills de fyllt 18 år. Läkarundersökning skall ske minst en gång
om året. Beträffande ur hälsosynpunkt särskilt riskfyllt arbete skall läkarundersökning
för utrönande av lämplighet för arbetsanställning samt periodiskt
upprepande av sådan undersökning krävas åtminstone till dess vederbörande
uppnått 21 års ålder. Enligt konventionerna medgives ej något undantag
från föreskrifterna om läkarundersökning. Vidare stadgas att sådan
undersökning icke må medföra kostnad för den minderårige eller föräldrarna.
1 den vid nämnda konferens antagna rekommendationen angående
läkarundersökning av barn och minderåriga för utrönande av deras
lämplighet för arbetsanställning förordas, att regeringarna måtte eftersträva
att vidga tillämpningen av bestämmelserna om läkarundersökning
till att omfatta även rena familjeföretag. Därjämte behandlas bl. a. vissa
detalj spörsmål angående de i konventionerna föreskrivna läkarundersökningarna.

Rörande de närmare detaljerna i konventionerna och rekommendationen
samt innehållet i de över desamma avgivna yttrandena torde få hänvisas
till propositionen nr 240/1947.

I samband med avlåtandet av nyssnämnda proposition, varigenom riksdagens
yttrande inhämtades över bl. a. ifrågavarande konventioner och
rekommendation, anförde föredraganden, statsrådet Mossberg, att ganska
avsevärda jämkningar i den svenska lagstiftningen uppenbarligen erfordrades
för att skapa förutsättningar för ratificering från svensk sida av konventionerna.
Huruvida och i vad mån sådana jämkningar lämpligen läte sig
genomföras, borde övervägas vid de fortsatta förberedelserna till reviderad

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

arbetarskyddslagstiftning, och slutligt ställningstagande till ratifikationsfrågan
torde sålunda böra anstå till dess förslag om sådan reviderad lagstiftning
förelädes riksdagen. Givetvis borde därvid jämväl beaktas den i
anslutning till konventionerna antagna rekommendationen. Riksdagen anslöt
sig till den av föredragande statsrådet uttalade uppfattningen (skr.
nr 311/1947).

Yttrandena över kommitténs förslag.

Kommitténs förslag i fråga om utfärdande av arbetsbok genom skolans
försorg har tillstyrkts av skolöverstyrelsen och även i övrigt lämnats utan
erinran. Jämväl vad kommittén föreslagit i fråga om läkarkontroll över
minderåriga har i det stora flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. I vissa detaljfrågor ha emellertid avvikande meningar uttalats,
särskilt rörande årlig läkarbesmitning inom skogsbruket och angående
vilken myndighet som skall förordna besiktningsläkare.

I anledning av kommitténs förslag att minderårigs arbetsbok
alltid skall innehålla läkarintyg framhåller skogsägareförbundet
att det med hänsyn till de oregelbundna arbetstider, som minderåriga
arbetstagare vanligen hölle inom skogsbruket, och de blott periodiska
besök, som arbetsgivarnas förmän gjorde på arbetsplatserna, mötte betvdande
svårigheter för arbetsgivarna att kontrollera att de minderårigas
arbetsböcker verkligen bleve regelbundet insamlade och att vederbörliga anteckningar
skedde i desamma.

I ett par yttranden ifrågasättas vissa undantag från föreskrifterna om
arbetsbok och därmed även från bestämmelserna om läkarintyg. Sålunda
anser lantbruksförbundet, att arbetsbok icke borde fordras för tillfälligt
arbete av minderårig i binäring till jordbruk. Yrkeskvinnors samarbetsförbund
uttalar, att föreskrifterna om arbetsbok och läkarintyg icke borde
gälla för lättare arbete under ferietid. Göteborgs folkskolestyrelse ifrågasätter
nödvändigheten av att fordra arbetsbok för feriearbete. Ett enkelt
intyg från skolläkaren syntes kunna ersätta det mera fullständiga läkarintyg,
som arbetsbok skulle innehålla.

Frågan av vem läkarintyget skall utfärdas behandlas
i några yttranden. Läkarförbundet understryker betydelsen av att läkarintyg
i arbetsbok så långt ske kan ombesörjes av skolläkaren, enär man
därigenom kunde tillgodogöra sig den fortlöpande kännedom om den minderårige,
som denne i regel besutte. Statens institut för folkhälsan anför,
att resultaten av de läkarundersökningar, som den minderårige undergått
under skoltiden, samt skolläkarens uppgifter över huvud taget torde ha så
stor betydelse, att läkarintyget i arbetsboken under alla förhållanden borde
utfärdas av skolläkaren. För de fall då sådant intyg icke utan omgång
kunde erhållas torde böra föreskrivas, att arbetsboken snarast skulle kom -

207

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

pletteras i detta avseende. Medicinalstyrelsen avstyrker kommitténs förslag
att endast skolläkare eller annan tjänsteläkare skall äga utfärda intyg i
arbetsbok. Styrelsen anför härom följande.

Då det kan förutses att under ännu någon tid framåt åtskilliga skolor
komma att sakna skolläkare, synes det tveksamt huruvida minderårig, som
ej genom dylik läkare kan erhålla här avsett läkarintyg, i stället skall vara
skyldig att vända sig till läkare anställd i statens eller kommuns tjänst.
Enligt medicinalstyrelsens mening finnas icke tillräckliga skäl för en dylik
bestämmelse, som i åtskilliga fall skulle omöjliggöra undersökning av anställningssökande
minderårig t. ex. genom av företaget anställd läkare
och dessutom ej sällan vålla den minderårige eljest onödiga merkostnader
för resor in. in.

Även kommer skollegium, handelskammaren i Göteborg och en yrkesinspektör
förorda, att läkarintyg i arbetsbok skall få utfärdas av vilken
legitimerad läkare som helst. Kommerskollegium framhåller i detta sammanhang
att kommittén icke anfört någon motivering för sitt förslag på
denna punkt.

Vad angår tillämpningsområdet för bestämmelserna
o in årlig läkarbesiktning ha i några yttranden betänkligheter
anförts mot att föreskriva dylik besiktning beträffande minderårig, som
användes till skogsavverknings-, kolnings- eller flottningsarbete. Sålunda
anser riksförsäkringsanstalten, att sådant arbete liksom för närvarande
borde undantagas från bestämmelserna om periodisk läkarbesiktning. Till
stöd för detta yrkande framhåller anstalten i första hand att det med hänsyn
till skogsarbetsställenas stora antal och spridda belägenhet samt de ofta
svåra framkomstmöjligheterna icke gärna kunde ifrågakomma att läkarna
skulle färdas omkring i skogen för besiktning av minderåriga. Därtill
komme att skogs- och även flottningsarbetarna ofta medtoge sina söner eller
andra anförvanter till arbetet utan att arbetsgivaren erhölle kännedom
därom förrän efter lång tid. Skogs- och flottledsinspektören uttalar under
åberopande av samma synpunkter som riksförsäkringsanstalten att kommitténs
förslag skulle medföra avsevärda olägenheter. Skogsägareförbundet
framhåller att det med hänsyn till skogsarbetets speciella art och de
obundna och okontrollerade former, varunder det ägde rum, skulle möta
mycket stora svårigheter för arbetsgivarna att övervaka att lagens föreskrifter
efterlevdes. Då de minderårigas arbetstider vore intermittenta, vore det
därjämte ofta vanskligt att avgöra, när den arbetstid av en månad förflutit,
som enligt förslaget medförde besiktningsskyldighet. Även föreningen
skogsarbeten anser att det skulle vara förenat med mycket stora svårigheter
att tillämpa de föreslagna bestämmelserna på arbetsplatserna ute i
skogarna. Skulle önskemålet om årlig besiktning anses böra upprätthållas,
torde syftet därmed bäst uppnås, om vårdnadshavaren ålades tillse att
årlig läkarbesiktning av den minderårige verkställdes. För att sådana minderåriga
icke skulle sättas i en oförmånligare ställning än andra borde

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

därvid ordnas så, att kostnaden för besiktningen icke drabbade den minderårige
eller vårdnadshavaren. Å andra sidan förklarar skogsstyrelsen
att den med hänsyn till vad kommittén uttalat angående möjligheten att
erhålla eftergift från årlig läkarbesiktning icke funnit skäl framställa någon
erinran mot förslaget i vad det avser sådan besiktning. Vidare må nämnas,
att skogs- och flottningsarbetareförbundet livligt tillstyrker kommitténs
förslag att utsträcka bestämmelserna om årlig läkarbesiktning att
gälla även beträffande skogsavverknings-, kolnings- och flottningsarbete.

Arbetsgivareföreningen för hotell och restauranter ifrågasätter nödvändigheten
av obligatorisk årlig läkarundersökning inom hotell- och restaurangfacket.
Det syntes räcka med undersökning före anställnings början.
I övrigt torde de bestämmelser om läkarvård m. m. som funnes i gällande
kollektivavtal få anses fullt betryggande även för de minderåriga.

En fullständig omläggning av syste in et för periodisk
läkarbesiktning ifrågasättes av Stockholms handelskammare, som
anser det böra övervägas att ersätta den med anställningsförhållandet sammanhängande
undersökningsplikten med en självständig undersökningsplikt
för varje minderårig. Då läkarundersökningen vore motiverad ur allmän
folkhälsosynpunkt och icke betingad av den större eller mindre farlighetsgraden
i en viss arbetsgivares verksamhet, borde kostnaderna därför
bäras icke av arbetsgivaren utan av staten.

Frågan vilken myndighet som skall förordna b esiktningsläkare
är föremål för starkt delade meningar. Kommitténs
förslag att överflytta uppgiften till medicinalstyrelsen tillstyrkes uttryckligen
av länsstyrelsen i Västmanlands län och av läkarförbundet. Överståthållarämbetet
säger sig icke vilja motsätta sig kommitténs förslag, men
ifrågasätter samtidigt huruvida några egentliga fördelar stode att vinna
därmed.

Medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, alla yrkesinspektörerna
utom en samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anse däremot att
länsstyrelserna borde bibehållas vid uppdraget att förordna besiktningsläkare.
Till närmare utveckling av sin ståndpunkt anför medicinalstyrelsen
till en början att det förhållandet att endast tjänsteläkare skulle få utses
till besiktningsläkare i allmänhet torde utgöra nödig garanti för att lämplig
läkare bleve utsedd. Ett av de av kommittén anförda skälen för att förordnande
borde utfärdas av medicinalstyrelsen miste därigenom en del av
sin tyngd. Styrelsen yttrar härefter följande.

Med hänsyn till det stora antal besiktningsställen, som på grund av lagförslagets
vidgade tillämpningsområde kunna väntas tillkomma, kan skyldigheten
att förordna besiktningsläkare, därest denna skyldighet skall avse
hela riket, förutses bli mycket betungande, dels genom antalet förordnanden,
dels ock genom nödvändigheten att i stor utsträckning samråda med

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

209

länsstyrelserna och med lokala organ. Medicinalstyrelsen förutsätter att,
därest ifrågavarande skyldighet skall kvarbliva hos länsstyrelserna, dessa
i de säkerligen få fall, där tvekan om viss läkares lämplighet för uppdraget
kan föreligga, samråda med medicinalstyrelsen. Med beaktande av vad
sålunda anförts anser styrelsen övervägande skäl tala för bibehållandet av
nuvarande ordning på detta område. Det kan ej undvikas att med hänsyn
till länens olikheter i fråga om storlek och kommunikationer, antalet arbetsställen
in. in. förhållandena måste bliva olikartade; dock kan och bör
enligt medicinalstyrelsens mening viss enhetlighet ändock eftersträvas genom
anvisningar från arbetsrådet, i all synnerhet sedan några års erfarenhet
vunnits av tillämpningen av de nya bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att kännedomen om lokala
förhållanden och behov torde vara av den betydelsen, att en naturligare
ordning än den av kommittén föreslagna syntes vara att länsstyrelsen
meddelade förordnandena efter att från medicinalstyrelsen ha inhämtat att
hinder för viss läkares anlitande som besiktningsläkare icke förelåge.

Statens institut för folkhälsan anser det böra ankomma på arbetsrådet
att förordna besiktningsläkare. Som skäl härför åberopas att arbetsrådet
torde komma att få större möjlighet att känna till lämpliga läkare, enär
man torde kunna förutsätta att i framtiden samtliga läkare, som ägnade
sig åt yrkeshygieniskt arbete, åtminstone under någon tid komme att tjänstgöra
där i utbildningssyfte.

Kommitténs förslag att till besiktningsläkare skall kunna utses endast
tjänsteläkare, som icke har anställning hos arbetsgivaren,
har mött kritik i några yttranden. Sålunda uttalar läkarförbundet
att den nya föreskriften att besiktningsläkare skall vara tjänsteläkare
icke syntes vara motiverad. Någon ökad grad av objektivitet torde
knappast kunna uppnås genom att endast utnyttja tjänsteläkarna. Förbundet
föresloge därför att bestämmelsen måtte utgå såsom obehövlig och direkt
olämplig. Stadgandet att besiktningsläkare icke finge vara anställd hos
arbetsgivaren funnes visserligen i nu gällande lag, men efter bestämmelsens
tillkomst hade det blivit allt vanligare att större företag anställde läkare
såväl för vård av olycksfall och sjukdom bland de anställda som för förebyggande
medicinsk kontroll av arbetare och arbetsförhållanden. Nämnda
läkare besutle ofta hög kompetens, varav även torde följa att de hade större
möjligheter än mindre kvalificerade läkare att få rent medicinska synpunkter
genomförda. En sådan läkare ägde stora förutsättningar att bedöma de
anställdas hälsotillstånd i beaktande av arbetsförhållandena; ofta vore han
den ende som överhuvud utan särskild lidsutdräkt kunde i ett aktuellt fall
mobilisera tillräcklig kunskap därom. Man kunde fråga sig om risk förefunnes
att eu hos arbetsgivaren anställd läkare av omtanke om sin ekonomiska
ställning skulle mer eller mindre medvetet göra avkall på ett sakligt
motiverat förslag eller förbud rörande vissa minderårigas användande
till arbete, som kunde medföra fara.

14— Bihang till riksdagens protokoll 19MS. / sand. Nr 298.

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 29S.

Statens institut för folkhälsan anför följande.

I de fall där en industri har läkare anställd för det hygieniska arbetet
och i dennes arbetsuppgifter även ingår undersökning av minderåriga i
samma eller större omfattning, än vad föreskrives åligga besiktningsläkaren,
synes hälsovårdsarbetet, vad beträffar de minderåriga, med fördel
kunna påläggas denne läkare. En förutsättning härför torde emellertid
vara, att denne industriläkare på något sätt har erhållit offentlig sanktion
i sin tjänsteutövning.

Hälsovårdsnämnden i Karlskoga påpekar att kommittén helt bortsett
från den nya kåren av yrkeshygieniker, nämligen specialutbildade industriläkare.
Dessa yrkeshygieniker, som inom en snar framtid komme att intaga
de nuvarande bruks- och industriläkarnas plats, i den mån så ej redan
skett, komme bättre än någon annan tjänsteläkargrupp att kunna bedöma
de hygieniska förhållandena på sina skilda arbetsplatser och komme sannolikt
även att med sin ställning ha bättre och smidigare möjligheter att
åvägabringa rättelse. Räddhågan för att överlåta den hygieniska tillsynen
åt en av arbetsgivaren anställd läkare och låta denne därvid arbeta under
tjänstemannaansvar vore uppenbart överdriven.

Beträffande frågan inom vilka kategorier av tjänsteläkare
besiktningsläkare böra utses anför medicinalstyrelsen
följande.

Med hänsyn till det stora antalet besiktningsställen anser styrelsen sannolikt
att förste provinsialläkarna — åtminstone i det stora flertalet län —
icke komma att medhinna besiktningsarbetet i mer än viss del av länet.
I somliga län komma de föreslagna yrkesläkarna att kunna åtaga sig uppdraget
i viss omfattning. I icke ringa utsträckning torde det dock bliva nödvändigt
att förordna även provinsial-, extra provinsial-, stads-, köpings- och
municipalläkare för detta uppdrag. Såsom en lämplig norm vid fördelning
av besiktningsuppdragen vill styrelsen föreslå, att för mindre arbetsställen
— med förslagsvis upp till i allmänhet omkring 8 arbetare —- som besiktningsläkare
förordnas vederbörande tjänsteläkare (provinsial-, extra provinsial-,
stads-, köpings- eller municipalläkare), under det att för större
arbetsställen förordnas förste provinsialläkaren och yrkesläkaren med
lämplig, efter förhållandena avvägd fördelning dem emellan.

Departementschefen.

Arbetarskyddskommitténs förslag innebär en betydande utvidgning av
den enligt gällande lag föreskrivna läkarkontrollen över minderåriga arbetstagare.
Om önskvärdheten av en dylik utvidgning synas med något
enstaka undantag icke råda delade meningar. Förslaget står i denna del
i samklang med de synpunkter, som kommit till uttryck i de i det föregående
omnämnda, av internationella arbetsorganisationens konferens antagna
konventionerna i ämnet. För egen del kan jag i stort sett ansluta

211

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

mig till vad kommittén föreslagit angående den omfattning, i vilken minderåriga
arbetstagare skola underkastas läkarkontroll. Jag är sålunda ense
med kommittén därom, att bestämmelserna om läkarundersökning av minderårig
före hans anställande i arbete böra utvidgas att i princip omfatta
alla minderåriga, oavsett arten av den anställning varom fråga är. Likaledes
finner jag kommitténs förslag att minderårig arbetstagare skall i
större utsträckning än för närvarande undergå periodisk läkarbesiktning
vara i allt väsentligt välgrundat. Såsom kommittén framhållit är det ett
allmänt önskemål att alla minderåriga ställas under fortlöpande läkartillsyn.
För minderåriga, vilka redan inträtt i förvärvslivet, är detta av särskild
betydelse. I enlighet med vad kommittén anfört bör läkarkontrollen
icke enbart taga sikte på de vådor för hälsan som kunna vara förbundna
med själva arbetet. Råd och anvisningar rörande allmänna hygieniska förhållanden
och livsföringen i övrigt äro av betydelse för att vidmakthålla
den minderåriges hälsa och trygga honom mot att arbetet medför risk för
hämmad kroppsutveckling och därmed kanske nedsatt framtida arbetsförmåga.

Kommittéförslaget bygger liksom gällande lag på att den löpande läkarkontrollen
av minderåriga skall verkställas genom besiktningar på arbetsställena.
I ett yttrande har ifrågasatts, att man i stället borde införa en
individuell undersökningsplikt för de minderåriga. En sådan omläggning
är jag icke beredd att förorda, då det nuvarande systemet innebär åtskilliga
fördelar, bl. a. såtillvida att läkaren får tillfälle att beakta de förhållanden,
under vilka den minderårige utför sitt arbete.

Beträffande de föreslagna reglerna om årlig läkarbesiktning ha i flera
yttranden påpekats de praktiska svårigheter, som i fråga om skogsavverknings-,
kolnings- och flottningsarbete föreligga att anordna en sådan besiktning.
Kommittén, som i anledning av yttranden över kommitténs preliminära
förslag haft anledning att beakta dessa svårigheter, har funnit
dessa icke böra lägga hinder i vägen för att göra bestämmelserna tillämpliga
även i fråga om arbete som nu nämnts. Kommittén har därvid förutsatt
att dispens från föreskrifterna skulle kunna beviljas i relativt stor
omfattning.

Den vidsträckta dispensgivning kommittén sålunda ifrågasatt synes
kunna medföra, att bestämmelserna i stor utsträckning skulle komma att
sakna praktisk betydelse. Svårigheterna att anordna årligen återkommande
läkarbesiktning av minderåriga på de tillfälliga arbetsplatserna i skogarna
och vid flottlederna torde nämligen leda till att dispens regelmässigt måste
beviljas. Härtill kommer att under avverkningsperioden skogsarbetarna i
stor utsträckning ha sysselsättning hos flera arbetsgivare efter varandra.
Vid det egentliga flottningsarbetet förekommer det mera sällan att minderåriga
sysselsättas under längre tid. För sådana kortvariga anställningar
äro föreskrifterna om läkarbesiktning å arbetsstället ej lämpade.

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

På grund av det anförda synas andra vägar böra sökas för att ordna en
fortlöpande läkarkontroll av minderåriga som användas till skogs- och
flottningsarbete. Bestämmelsen om årlig läkarbesiktning vid arbetsstället
bör ej göras tillämplig å sådant arbete. Kolningsarbete torde därvid ej behöva
nämnas särskilt, då beträffande sådant kolningsarbete som ej är att
hänföra till skogsarbete skäl för det ifrågasatta undantaget icke torde föreligga.
Däremot synes den begränsning böra göras, att arbete vid flottleds
skiljeställe skall vara inbegripet under föreskriften om årlig läkarbesiktning
vid arbetsstället. För att i övrigt möjliggöra en fortlöpande läkarkontroll
av minderåriga skogs- och floltningsarbetare bör föreskriften att
det i den minderåriges arbetsbok senast införda läkarintyget icke får vara
äldre än ett år gälla även i fråga om skogs- och flottningsarbete. En sådan
bestämmelse medför, att den minderårige själv eller hans målsman har
att sörja för att den minderårige en gång om året underkastas läkarbesiktning.
Svårigheter att förnya läkarintyget varje år torde ej föreligga, då
det torde vara regel att den minderårige en eller flera gånger om året besöker
ort, där tjänsteläkare har sin mottagning. Till undvikande av att
arbetstagare som här avses komma i en oförmånligare ställning än andra
minderåriga arbetstagare bör sådan läkarbesiktning, som nu förordats, vara
kostnadsfri för den minderårige och kostnaden för läkarintygets anskaffande
bestridas av statsmedel. Frågan om beviljande av medel härför torde
få anmälas i annat sammanhang.

Arbetsgivareföreningen för hotell och restauranter har ansett att hotelloch
restaurangfacket borde undantagas från föreskrifterna om årlig läkarbesiktning
av minderåriga. Anledning att medgiva ett sådant undantag
synes mig icke föreligga.

Kommittéförslaget innehåller vissa undantag från huvudreglerna angående
läkarkontrollen över minderåriga, dock icke såvitt angår det föreslagna
stadgandet att arbetsboken skall innehålla läkarintyg. I likhet med
kommittén anser jag att detta stadgande bör vara ovillkorligt. Jag biträder
även kommitténs uppfattning att dispens däremot undantagsvis bör kunna
beviljas från den föreskrivna periodiska läkarbesiktningen. I fråga om
förutsättningarna för sådan dispens är jag ense med kommittén. Dispensregeln
medför som en nödvändig konsekvens att dispens skall kunna erhållas
även från bestämmelsen att läkarintyget i arbetsboken vid anställningens
början icke får vara äldre än ett år. I enlighet med vad kommittén
föreslagit synes vidare sistnämnda krav icke böra uppställas i fråga om
anställning, som avser kortare tid än en månad, eller då fråga är om
feriearbete.

Jag övergår härefter till vissa organisatoriska spörsmål. Kommitténs
förslag att arbetsbok i regel skall tillhandahållas genom skolans försorg
har i remissyttrandena lämnats utan erinran och jag kan för min del an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

213

sluta mig till detsamma. Skyldighet härutinnan synes dock icke, såsom
kommittén förutsatt, böra åvila jämväl privatskolor. BI. a. med hänsyn
härtill bör pastor vara subsidiärt skyldig att liksom f. n. utfärda arbetsbok.

Vad härefter angår införandet i arbetsboken av läkarintyg anser jag i
likhet med kommittén och remissinstanserna att det i första hand bör ankomma
på skolläkare att svara härför. Av skäl som medicinalstyrelsen anfört
kan jag däremot icke biträda kommitténs förslag att annan läkare än
tjänsteläkare icke skulle vara behörig att utfärda sådant intyg. Beträffande
de periodiska läkarbesiktningarna vill jag med hänsyn till vad i yttrandena
anförts förorda att det alltjämt skall tillkomma länsstyrelserna
att förordna besiktningsläkare samt att därtill skall kunna förordnas även
annan läkare än tjänsteläkare. Det måste enligt min uppfattning anses
som en fördel att kunna till besiktningsläkare utse icke-tjänsteläkare, som
har särskild yrkeshygienisk utbildning och erfarenhet. I undantagsfall
synes hinder ej heller böra föreligga att förordna en hos arbetsgivaren anställd
speciell industriläkare att vara besiktningsläkare, då han i denna sin
egenskap blir underkastad ämbetsansvar. Såsom allmän regel bör dock
gälla att till besiktningsläkare utses tjänsteläkare.

Vad angår den författningsmässiga regleringen av läkarkontrollen över
minderåriga böra enligt min mening endast huvudgrunderna upptagas i
lag och övriga för ändamålet erforderliga föreskrifter, exempelvis om utfärdande
av arbetsbok med tillhörande läkarintyg, om skyldighet för arbetsgivare,
som använder minderårig arbetskraft, att göra anmälan därom
samt om läkarbesiktningarnas anordnande, utfärdas i administrativ ordning.
De bestämmelser som ansetts böra inflyta i lagen återfinnas i 27—30
§§ i departementsförslaget.

Kvinnas ledighet vid barnsbörd.

Gällande bestämmelser.

I arbetarskyddslagens 17 § stadgas, att kvinna, som fött barn, icke må
användas till industriellt eller därmed likställt arbete under de sex första
veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarintyg styrkes, att hon
utan men för sig eller barnet kan börja arbetet tidigare. Om kvinna, som
användes till dylikt arbete, företer intyg av läkare eller barnmorska av innehåll,
antingen att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom två veckor
eller ock att bon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor och
med hänsyn därtill har behov av ledighet från arbetet, må sådan ledighet
ej förvägras henne. I 18 § föreskrives, att kvinna, som ammar sitt barn,
icke får förvägras erforderlig ledighet härför.

Bestämmelser om kvinnas rätt till ledighet vid havandeskap finnas vidare
i lagen den 21 december 1945 (nr 844) om förbud mot arbetstagares av -

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

skedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m. Enligt 2 §
nämnda lag får kvinnlig arbetstagare, som sedan minst ett år haft stadigvarande
anställning hos arbetsgivaren, icke skiljas från anställningen på
den grund av hon blivit havande eller fött barn. Ej heller må arbetsgivaren,
där han har vetskap om havandeskapet eller barnsbörden, skilja arbetstagaren
från anställningen på den grund att hon i samband med havandeskapet
eller barnsbörden avhåller sig från arbetet under skälig tid, högst
sex månader, såframt ej arbetstagaren underlåter att på förfrågan från
arbetsgivaren utan dröjsmål underrätta denne om att hon önskar återinträda
i arbetet efter bortovaron. Om arbetsgivare i strid mot dessa bestämmelser
skiljer arbetstagare från anställningen, blir enligt 4 § andra stycket
åtgärden ogiltig och arbetsgivaren skadeståndsskyldig. Efter tillkomsten av
förevarande lag torde arbetarskyddslagens föreskrift om havande kvinnas
rätt till ledighet ha betydelse väsentligen för sådana fall där på grund av
karenstidsregeln 1945 års lag icke är tillämplig.

Internationella överenskommelser.

Vid internationella arbetskonferensen i Washington år 1919 antogs ett
förslag till konvention angående kvinnors användande till arbete före och
efter barnsbörd. Denna konvention har ännu icke ratificerats av Sverige.
Konventionen — som i svensk översättning återfinnes i prop. nr 361/1921
s. 22 ff. — innehåller i huvudsak följande.

Konventionen äger tillämpning å alla industriella och kommersiella företag
med undantag av sådana företag, vari endast medlemmar av samma
familj sysselsättas. Till industriella företag hänföras även hantverksföretag
samt byggnads- och transportföretag. Enligt konventionen skall kvinna,
som är anställd i företag varå densamma äger tillämpning, icke äga rätt
att arbeta under en tidrymd av sex veckor efter sin nedkomst, vara berättigad
att lämna arbetet efter företeende av läkarintyg att hennes nedkomst
antagligen kommer att äga rum inom sex veckor samt under hela den tid
hon av nämnda skäl är frånvarande från arbetet åtnjuta tillräckligt understöd
för sitt och barnets uppehälle under hygieniskt tillfredsställande förhållanden.
Understödet skall utgå av allmänna medel eller ock anskaffas
genom ett försäkringssystem. Kvinnan skall därjämte vara berättigad till
fri vård av läkare eller barnmorska. Vidare skall kvinna, som ammar sitt
barn, äga rätt att för detta ändamål erhålla en halvtimmes rast två gånger
dagligen under arbetstiden.

I konventionen föreskrives slutligen att det skall vara förbjudet för arbetsgivare
att, förrän kvinnans frånvaro i anledning av havandeskap eller
barnsbörd överskridit en av vederbörande myndighet i varje land fastställd
maximitid, uppsäga henne vare sig under sådan frånvaro eller å sådan tidpunkt
att uppsägningstiden utlöper under nämnda frånvaro.

I detta sammanhang må även nämnas att i en vid internationella arbets -

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

konferensen i Geneve år 1921 antagen rekommendation kemställes, att
varje land måtte vidtaga åtgärder för att bereda kvinnliga lönearbetare i
jordbruksföretag skydd före och efter barnsbörd, likartat med det som
genom nyssnämnda konvention tillerkänts kvinnor, sysselsatta inom industri
och handel (se prop. nr 198/1923 s. 16).

Kommitténs förslag.

Kommittén föreslår, att den nuvarande begränsningen av tillämpningsområdet
för stadgandena om ledighet vid barnsbörd till industriellt och
därmed likställt arbete slopas och att dessa bestämmelser sålunda i princip
skola gälla för alla kvinnor, som sysselsättas i arbete, varå arbetarskyddslagen
äger tillämpning. Några undantag av mindre räckvidd föreslås emellertid.
Bestämmelserna skola sålunda icke gälla beträffande familjemedlem
till arbetsgivaren, delägare i s. k. kooperativ verksamhet eller hemindustriell
arbetstagare. Å elever vid läroanstalter skola de äga tillämpning
endast i den mån så föreskrives av arbetsrådet. I fråga om längden av
ledigheten före barnsbörd föreslås den ändringen, att varje kvinna utan
behovsprövning i det särskilda fallet skall ha rätt att erhålla ledighet under
sex veckor före den beräknade nedkomsten (41 § första stycket). Liksom
hittills skall förbudet att använda kvinna till arbete efter barnsbörd omfatta
de första sex veckorna efter nedkomsten, såframt hon icke med läkarintyg
styrker att hon utan men för sig eller barnet kan börja arbetet tidigare
(41 § andra stycket). Bestämmelsen om rätt till ledighet för amning
har oförändrad upptagits i förslaget (41 § tredje stycket).

Angående tillämpningsområdet för stadgandena om ledighet
vid barnsbörd anför kommittén att det ur arbetarskyddssynpunkt
vore av vikt att såvitt möjligt tillförsäkra alla förvärvsarbetande
kvinnor erforderlig ledighet vid barnsbörd oavsett verksamhetens art. Särskilt
hade det framhållits att butiksbiträden samt serverings- och kökspersonal
vid restauranger och kaféer måste anses vara i lika stort behov av
den i lagen föreskrivna ledigheten som arbetstagare inom industrien. Ett
annat område, där förevarande bestämmelser även borde vara tillämpliga,
vore jordbruket, något som understrukits i den förut omnämnda rekommendationen
angående skydd för kvinnliga jordbruksarbetare före och
efter barnsbörd. Det kunde vidare framhållas att 1945 års lag om förbud
mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap
in. in. ägde tillämpning ä varje verksamhet, där arbetstagare funnes anställd.
Vad anginge rätten till ledighet före barnsbörd torde några vägande
erinringar knappast kunna göras mot att sådan rätt tillförsäkrades alla
kvinnor, för vilka arbetarskyddslagen gällde. Mot en utsträckt tillämpning
av förbudet att arbeta den närmaste tiden efter barnsbörd kunde främst
åberopas att frågan om ersättning under bortovaron från arbetet icke vore

216

■Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

löst. Att utan att beakta detta förhållande utsträcka tillämpningsområdet
vore enligt kommitténs mening icke tillrådligt. Förslaget om vidgad tilllämplighet
byggde därför på den förutsättningen, att ersättningsfrågan
samtidigt löstes på ett tillfredsställande sätt. Med hänsyn till att socialvårdskommittén
år 1946 framlagt förslag angående moderskapsbidrag ansåge
sig kommittén icke vidare behöva ingå på denna fråga.

I fråga om längden av ledigheten före barnsbörd framhåller
kommittén att förslaget på denna punkt överensstämde med konventionen
på området.

Kommittén anför vidare att ledigheten efter barnsbörd givetvis
stundom kunde behöva utsträckas utöver den föreslagna minimitiden
av sex veckor. Kommittén hade dock icke ansett sig böra i förslaget upptaga
någon bestämmelse om rätt till utsträckt sådan ledighet. Kvinna, som
vore i behov av längre ledighet, kunde i allmänhet erhålla sådan med stöd
av bestämmelserna i den förut omnämnda 1945 års lag.

Yttrandena.

Förslaget att utsträcka tillämpningsområdet för bestämmelserna om
ledighet vid barnsbörd har i allmänhet lämnats utan erinran. Svenska open
doorgruppen yrkar emellertid att bestämmelserna om ledighet vid barnsbörd
måtte utgå ur lagen. Socialstyrelsen framhåller att beträffande jordbruket
med dess ständiga brist på kvinnlig arbetskraft ett noggrant genomförande
av förbudet mot kvinnors användande i arbete efter barnsbörd
otvivelaktigt komme att vålla avsevärda svårigheter. Vidare betona yrkeskvinnors
samarbetsförbund, i vars yttrande kvinnliga kontoristföreningen
instämmer, samt fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Fredrika Bremerförbundet
och föreningen SAIA att förslaget om utvidgning av nämnda förbud
kunde tillstyrkas endast under förutsättning att frågan om ersättning
för förlorad arbetsförtjänst vid barnsbörd samtidigt reglerades på ett tillfredsställande
sätt. I vissa av dessa yttranden framhålles, att det nu gällande
förbudet mot industriellt arbete under de sex första veckorna efter
barnsbörden ej sällan medförde att kvinnan under denna tid nödgades taga
annat arbete. Därest förbudet utvidgades att avse arbetarskyddslagens hela
tillämpningsområde minskades möjligheterna att finna annat arbete i de
fall då kvinnan icke kunde återgå till sin ordinarie plats på grund av att
erforderligt läkarintyg icke kunnat anskaffas.

Vidare anmärker socialstyrelsen att det syntes uppenbart olämpligt att
rätten till ledighet vid barnsbörd reglerades på olika sätt i arbetarskyddslagen
och 1945 års lag. Det vore därför lämpligast att endast det uttryckliga
förbudet mot kvinnas användande till arbete upptoges i arbetarskyddslagen
och rätten till ledighet utan risk för avsked från anställningen reglerades
i annan ordning.

Kungl. Mnj.ts proposition nr 2!)S. 217

Departementschefen.

Såsom arbetarskyddskommittén anfört är det ur arbetarskyddssynpunkt
av vikt att såvitt möjligt tillförsäkra alla förvärvsarbetande kvinnor erforderlig
ledighet vid barnsbörd oavsett verksamhetens art. Jag är därför i
princip ense med kommittén därom att den i gällande lag stadgade begränsningen
av bestämmelserna på detta område till industriellt och därmed
likställt arbete bör slopas.

Vad angår frågan om förbud mot kvinnas användande till arbete efter
barnsbörd har kommittén uttalat, att den av kommittén föreslagna utvidgningen
av bestämmelsernas tillämpningsområde byggde på den förutsättningen
att ersättningsfrågan samtidigt bleve löst. I flera yttranden har förklarats,
att förslaget kunde tillstyrkas endast under denna förutsättning.
Otvivelaktigt tala också starka skäl för att icke utsträcka förbudet att
avse arbetarskyddslagens hela tillämpningsområde utan att frågan om
kompensation i någon form för inkomstbortfallet samtidigt löses. Kommittén
har för sin del hänvisat till att socialvårdskommittén år 1946 framlagt
förslag angående moderskapsbidrag. Detta förslag har, till följd av
omständigheter som jag i detta sammanhang icke har anledning att närmare
beröra, ännu icke lett till ändrade regler för samhällets hjälp åt
nyblivna mödrar. Med hänsyn härtill bör enligt min mening ej heller
kommitténs förslag att slopa begränsningen av förbudets tillämpningsområde
nu genomföras, utan bör lösningen av denna fråga ske i samband med
en omläggning av de samhälleliga stödåtgärderna vid havandeskap och
barnsbörd.

Vad angår rätten för havande kvinnor att på begäran erhålla ledighet
från arbetet viss tid före barnsbörden avviker kommittéförslaget från vad
som nu gäller. Stadgandet härom föreslås utvidgat att med några obetydliga
undantag avse arbetarskyddslagens hela tillämpningsområde och rätten
till ledighet föreslås för alla fall skola omfatta sex veckor. I yttrandena
har mot kommitténs förslag endast riktats den formella anmärkningen,
att bestämmelser av liknande art återfinnas i 1945 års lag om förbud
mot arbetstagares avskedande i anledning av havandeskap eller barnsbörd,
och att det fördenskull vore oegentligt att ha särskilda bestämmelser i ämnet
i arbetarskyddslagen. 1945 års lag har emellertid tillkommit från delvis
andra utgångspunkter och det bör vid sådant förhållande icke möta
hinder att de bestämmelser i förevarande hänseende som ur arbetarskyddssynpunkt
finnas nödiga upptagas i arbetarskyddslagen. Med hänsyn till
förefintligheten av 1945 års lag synas dock dessa bestämmelser ha betydelse
väsentligen för det område, där 1945 års lag ej gäller. Emot den
föreslagna utvidgningen av stadgandets tillämpningsområde torde någon
erinran ej kunna göras. Såsom kommittén föreslagit synes vidare ledighetens
längd böra utsträckas till sex veckor, utan behovsprövning i det särskilda
fallet.

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Gällande lag.

I 31 § gällande arbetarskyddslag, vilken paragraf erhållit sin nuvarande
lydelse år 1938, meddelas vissa föreskrifter i syfte att åstadkomma en organiserad
samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare till förebyggande
av olycksfall och ohälsa i arbetet. Sålunda »bör» å arbetsställe, varest på
stadigvarande sätt bedrives industriellt arbete eller byggnads-, skogsavverknings-,
kolnings- eller transportarbete, bland arbetarna utses ett eller flera
skyddsombud att företräda arbetarna i frågor rörande arbetets säkerhet
eller sundhet. Även å annat arbetsställe må skyddsombud kunna
utses. Val av skyddsombud förrättas av arbetarna eller, på framställning
av dem, av facklig organisation, genom vilken de kunna anses företrädda.
Beträffande skyddsombudens åligganden föreskrives att ombuden ha att
göra sig noga underrättade om de beträffande arbetets säkerhet och sundhet
rådande förhållandena och böra verka för främjande av ökad säkerhet
och sundhet ävensom söka vinna arbetarnas medverkan. För avhjälpande
av missförhållande böra de hänvända sig till arbetsgivaren eller arbetsledare
eller, om rättelse på sådant sätt ej vinnes, till yrkesinspektören eller
bergmästaren. Därjämte stadgas, att skyddsombuden icke må hindras att
fullgöra sina uppgifter.

I fråga om arbetsgivares och arbetsledares förhållande till skyddsombuden
föreskrives, att arbetsgivare och arbetsledare böra söka samråd med
skyddsombuden i frågor rörande arbetets säkerhet och sundhet samt att
de, om skyddsombud gjort hänvändelse i dylik fråga, inom skälig tid ha
att giva ombudet besked.

Vidare stadgas att å större arbetsställe, där så lämpligen kan ske, »bör»
bildas en av skyddsombud och en eller flera representanter för arbetsledningen
sammansatt s ä k e r h e t s k o in in i 11 é, som har att verka för
säkerhet och sundhet i arbetet.

Skyddsombud eller ledamot av säkerhetskommitté äger rätt att taga del
av innehållet i inspektionsförrättares anteckningar i inspektionsbok.

Beträffande tillsynsorganens åligganden gentemot skyddsombud och
säkerhetskommittéer föreskrives, att inspektionsförrättare vid inspektion
å arbetsställe, där sådant organ finnes, om möjligt skall träda i förbindelse
med ombudet eller kommittén. Dessutom är tillsynsorgan pliktigt att kostnadsfritt
tillställa skyddsombud eller säkerhetskommitté avskrift av skriftligt
meddelande, som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller sundhet å
arbetsstället.

Slutligen må nämnas, att anmälningsskyldighet föreskrives i vissa hänseenden,
nämligen beträffande utseende av ställföreträdare för arbetsgivaren
i skyddsfrågor eller av skyddsombud eller säkerhetskommitté.

219

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

överenskommelse mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer.

År 1942 träffade svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
en överenskommelse om allmänna regler för den lokala säkerhetstjänstens
organisation. Angående innehållet i dessa regler torde få hänvisas till bilaga
D till betänkandet. Kommittén uppger, att reglerna tillämpades icke
endast å arbetsställen, vid vilka arbetsgivare och arbetare vore anslutna till
nämnda organisationer, utan även i stor utsträckning å andra arbetsställen
inom såväl statlig och kommunal som enskild verksamhet.

Statistiska uppgifter.

Antalet arbetsställen, beträffande vilka till yrkesinspektör anmälts att
skyddsombud utsetts, utgjorde:

År 1920 1930 1935 1940 1944 1945 1946

Antal arbetsställen 335 861 1 872 4 066 8 314 11 693 13 965

Enligt vad som anmälts till yrkesinspektör fanns säkerhetskommitté
vid följande antal arbetsställen:

År 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946

Antal arbetsställen 311 326 370 443 478 561 726

Kommitténs förslag.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna på förevarande område inledas
med ett allmänt stadgande att arbetsgivare till främjande av sundhet
och säkerhet i arbetet på lämpligt sätt skall ordna och leda skyddsarbetet
på arbetsstället (44 § 1 mom.).

Kommittén föreslår, att skyddsombud — jämte ersättare — oberoende
av verksamhetens art »skall» utses vid varje arbetsställe, där minst
fem arbetstagare regelbundet sysselsättas, såvida ej särskilt förhållande
berättigar till undantag (44 § 2 mom. första stycket). Någon påföljd för
undexdåtenhet att tillsätta skyddsombud föreslås emellertid icke. Lagtexten
innehåller därjämte en anvisning om att, där så är påkallat, skyddsombud
bör utses även å arbetsställe med mindre antal arbetstagare.

Val av skyddsombud skall liksom f. n. förrättas av arbetstagarna på arbetsstället
eller, på framställning av dem, av lokal organisation, genom
vilken de kunna anses företrädda (44 § 2 mom. andra stycket). I anvisningarna
gör kommittén vissa uttalanden om skyddsombuds kvalifikationer
och om antalet skyddsombud. Enligt huvudregeln (44 § 2 mom. första
stycket) skall i likhet med vad som nu gäller till skyddsombud kunna utses
endast arbetstagare å arbetsstället. Emellertid föreslår kommittén att, där
förhållandena inom viss verksamhet nödvändiggöra avvikelse från denna
regel, arbetsrådet må kunna bevilja undantag från densamma samt meddela
de föreskrifter, som därvid skola särskilt iakttagas (44 § 6 inom.).
Enligt anvisningarna till stadgandet skall arbetsrådet i dylikt fall kunna

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

medgiva lokal organisation, genom vilken arbetstagarna kunna anses företrädda,
rätt att utse lämplig person att vara skyddsombud för flera arbetsställen
å viss ort.

Beträffande skyddsombuds rättigheter och skyldigheter föreslås — förutom
bestämmelser som i huvudsak överensstämma med de nuvarande —
ett uttryckligt stadgande att skyddsombud äger att inom sitt skyddsområde
närvara vid tillsynsorgans förrättning och, då så finnes påkallat, deltaga
i undersökning, som av arbetsgivare verkställes i avseende å ohälsa
eller olycksfall i arbete ävensom i undersökning eller annan förrättning,
som företages av säkerhetskommitté. Efter kallelse skall skyddsombud
vara skyldigt att infinna sig till förrättning eller undersökning av angivet
slag. Vidare föreskrives att skyddsombud skall erhålla ersättning för arbetsförtjänst
som han förlorar genom att deltaga i dylik förrättning eller
undersökning. Skyldigheten att utgiva ersättning skall dock gälla endast
beträffande skyddsombud som är anställt å arbetsstället (44 § 2 mom.
femte stycket).

I syfte att stärka skyddsombudens ställning föreslås vissa bestämmelser.
Förslaget innebär att skyddsombud icke må hindras att fullgöra sina
uppgifter eller på grund av sitt uppdrag tillskyndas försämrade arbetsförhållanden
— varunder inbegripes även permittering eller avsked — eller
arbetsvillkor (44 § 2 mom. sista stycket). Om arbetsgivare eller arbetstagare
bryter mot denna bestämmelse, blir han skadeståndsskyldig (69 §
första stycket). Skadeståndsskyldigheten omfattar även s. k. ideell skada
(69 § andra stycket). Har åtgärd mot skyddsombud bestått i avtalsuppsägning
eller annan dylik rättshandling, skall denna vara ogiltig (69 § sista
stycket). Talan av skyddsombud mot arbetsgivare skall anhängiggöras
vid arbetsdomstolen, där ej i kollektivavtal stadgats att sådan tvist skall
handläggas i särskild ordning (73 § första stycket). Mål om skadestånd
på grund av arbetstagares åtgärd mot skyddsombud skola däremot handläggas
vid allmän domstol. För talan som här avses skall gälla en preskriptionstid
av sex månader från det åtgärden avslutades (70 §).

Enligt kommitténs förslag »skall» säkerhetskommitté finnas vid
varje arbetsställe, där regelbundet minst 100 arbetstagare sysselsättas (44 §
3 mom. första stycket). Någon påföljd för underlåtenhet att tillsätta sådan
kommitté föreslås icke. Vidare sägs att säkerhetskommitté må tillsättas
vid arbetsställe med mindre antal arbetstagare. Beträffande säkerhetskommittés
sammansättning innehåller förslaget liksom gällande lag endast
att kommittén skall vara sammansatt av företrädare för arbetsgivaren och
av skyddsombud.

Beträffande tillsynsorgans åligganden gentemot skyddsombud och säkerhetskommittéer
föreslår kommittén att tillsynsorgan vid inspektion alltid
skall vara skyldigt att träda i förbindelse med på arbetsstället anträffbart
skyddsombud och dessutom om möjligt vid annan förrättning (44 § 5 mom.

221

Kungl. Maj:Is proposition nr 2!)S.

första stycket). Däremot innehåller förslaget ingen motsvarighet till den
nuvarande bestämmelsen att tillsynsorgan såvitt möjligt skall träda i förbindelse
med säkerhetskommitté. Skyldigheten för tillsynsorgan att tillställa
skyddsombud eller säkerhetskommitté avskrift av skriftliga meddelanden
i skyddsfrågor föreslås skola begränsas till sådana fall då avskrift
begärts (44 § 5 mom. tredje stycket).

Dessutom upptager förslaget liksom gällande lag vissa föreskrifter om
skyldighet att anmäla utseende av ställföreträdare för arbetsgivaren i
skyddsfrågor samt val av skyddsombud eller säkerhetskommitté (44 §
4 inom.).

Bestämmelserna om det lokala skyddsarbetet skola icke gälla för arbete
av familjemedlem till arbetsgivaren, hemindustrielit arbete eller s. k. kooperativ
verksamhet. Å arbete av elever vid läroanstalt skola de äga tillämpning
endast i den mån så föreskrives av arbetsrådet.

Kommittén framhåller inledningsvis att den enligt de för utredningen
meddelade direktiven hade att pröva huruvida skyddsombudsinstitution
en kunde göras obligatorisk. Rörande detta spörsmål
anför kommittén följande.

Vid prövning av frågan om införande i lagen av obligatorisk skyldighet
att tillsätta skyddsombud har kommittén funnit, att sådan skyldighet icke
kan föreskrivas för varje arbetsställe, utan hänsyn måste tagas till såväl
arbetsställets storlek, d. v. s. antalet arbetstagare, som verksamhetens art.
Även om så sker, kan det emellertid ifrågasättas, huruvida ett stadgande
om skyldighet att utse skyddsombud kan göras obligatoriskt. Detta förutsätter,
att om skyddsombud ej tillsättes vid ett arbetsställe, sådan uraktlåtenhet
kan föranleda viss åtgärd eller påföljd. Nämnas kan, att i kommitténs
preliminära lagutkast upptogs en bestämmelse om att, därest
skyddsombud ej utsetts vid visst arbetsställe, vederbörande yrkesinspektör
skulle äga utse ombud, där så funnes nödigt. Detta förslag avstyrktes dock
i flera remissyttranden och har därför ej ansetts höra upptagas i föreliggande
lagförslag. Att stadga straffpåföljd, därest omnämnda skyldighet ej
iakttages, synes icke lämpligen kunna ske. Skulle den i lagen föreskrivna
skyldigheten att utse skyddsombud ej bliva iakttagen, får det emellertid
enligt kommitténs mening anses åvila vederbörande tillsynsorgan att —
utan att därom är särskilt stadgat — söka förmå arbetstagarna vid arbetsstället
att utse skyddsombud, om detta befinnes påkallat.

Beträffande t i 11 ä m p n i n g s o in rådet för bestämmelserna
om skyddsombud anför kommittén, att detta icke såsom nu borde
vara begränsat till företrädesvis vissa slag av verksamhet. Fara för ohälsa
funnes inom praktiskt taget varje slag av verksamhet, och skyddsombuden
hade en viktig uppgift att fylla även då det gällde att förebygga sådan fara.
Kommittén ansåge därför, all skyddsombud borde tillsättas i så stor utsträckning
som möjligt. En viss begränsning med hänsyn till arbetsställets
storlek vore dock att förorda. Kommittén föresloge sålunda, att skyddsombud
skulle tillsättas vid varje arbetsställe, där minst fem arbetstagare

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

regelbundet sysselsattes, såvida ej särskilt förhållande berättigade till undantag.
Sistnämnda inskränkning avsåge sådana arbetsställen, där på
grund av arbetets natur eller arbetsförhållandena behov av skyddsombud
icke kunde anses föreligga. Sådana förhållanden torde i vissa fall föreligga
t- ex. inom av försvarsväsendet för militärt ändamål bedriven verksamhet.
I vissa fall kunde det vara behövligt eller lämpligt att ha skyddsombud
även vid arbetsställen med mindre antal arbetstagare än fem. Med
hänsyn därtill föresloge kommittén den bestämmelsen att skyddsombud
borde utses jämväl vid mindre arbetsställe, där så vore påkallat.

Kommittén framhåller vikten av att den som utsåges till skyddsombud
vore lämplig för uppdraget. Med hänsyn därtill hade kommittén i anvisningarna
till 44 § 2 mom. angivit de fordringar man i allmänhet
borde ställa på person, som valdes till skyddsombud,
nämligen gott omdöme, nödig insikt i och intresse för frågor rörande arbetets
sundhet och säkerhet samt förtrogenhet med arbetsförhållandena inom
skyddsområdet. Skulle det i visst fall visa sig att till skyddsombud utsedd
person icke vore lämplig för uppdraget, torde det enligt kommitténs mening
böra ankomma på arbetsgivaren eller i sista hand distriktschefen att söka
förmå arbetstagarna eller den lokala organisationen att förrätta nytt val
av ombud.

Rörande antalet skyddsombud uttalar kommittén att detta finge
fastställas efter vad som i varje särskilt fall vore lämpligt. I anvisningarna
till 44 § 2 mom. hade emellertid upptagits vissa bestämmelser till ledning
för frågans bedömande. Dessa föreskrifter ha följande lydelse.

Vid arbetsställe, där flera skyddsombud skola utses, bestämmes antalet
skyddsombud efter arbetsställets storlek, arbete''ts natur och arbetsförhållandena,
dock att antalet skyddsombud begränsas till vad som för arbetsstället
kan anses lämpligt. Råder bland arbetstagarna tvekan om vilket
antal skyddsombud, som böra utses vid ett arbetsställe, eller om arbetsställets
indelning i skyddsområden, bör före valet samråd ske med arbetsgivaren
och vederbörande tillsynsorgan. Vid arbetsställe med flera avdelningar
bör skyddsombud utses för varje avdelning eller grupp av avdelningar
med likartat arbete. Där arbete bedrives på skift, bör för skiftlag
med flera arbetstagare skyddsombud såvitt möjligt finnas bland arbetstagarna
på varje skift. För skyddsombud bör finnas ersättare. Där kvinnliga
arbetstagare sysselsättas, böra skyddsombud i erforderlig utsträckning
finnas även bland dessa.

Inom verksamhet, där arbete utföres av arbetstagare tillhörande olika
yrkesgrupper, såsom inom byggnadsverksamhet, må skyddsombud utses
inom varje grupp av arbetstagare vid arbetsstället. Där arbetstagare inom
en verksamhet äro fördelade på flera arbetsplatser, såsom i fråga om lastnings-
och lossningsarbete, skogsavverknings- eller flottningsarbete eller
andra därmed jämförliga arbeten, må skyddsombud utses för varje särskild
arbetsplats, där ett flertal arbetstagare samtidigt sysselsättas.

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Kommittén uppger att vid arbetsställen med flera skyddsombud ibland
utsåges ett huvudskyddsombud, som hade att i förhållande till arbetsgivaren
representera skyddsombuden. Kommittén hade icke upptagit någon
bestämmelse om huvudombud men funne lämpligt att sådant ombud utsåges
vid arbetsställe med ett större antal skyddsombud.

Vid behandlingen av frågan huruvida möjlighet bör beredas
att till skyddsombud utse annan än arbetstagare
vid arbetsstället erinrar kommittén till en början om att landsorganisationens
kommitté för olycksfallsförsäkrings- och arbetarskyddsfrågor
m. fl. i en till chefen för socialdepartementet ingiven skrivelse —
vilken överlämnats till arbetarskyddskommittén — hemställt om sådan
ändring i arbetarskyddslagen, att lokal facklig organisation finge rätt
att utse skyddsombud icke endast vid visst arbetsställe utan även för visst
geografiskt område. Som skäl för förslaget hade åberopats de speciella förhållandena
inom byggnadsindustrien och därmed närbesläktade verksamhetsområden.
Anställningarna vore sålunda mestadels kortvariga. Enär
arbetare som krävde bätlre skyddsåtgärder kunde riskera att icke bli återanställd
vid kommande arbeten, vore det ofta svårt att få fram skyddsombud
inom ifrågavarande verksamhetsgrenar.

Arbetarskyddskommittén anför härom, att det otvivelaktigt vore ett
huvudvillkor för ett effektivt skyddsarbete att till skyddsombud utsåges
personer, som vore anställda vid arbetsstället. Ett skyddsombud måste
nämligen vara förtroget med arbetsförhållandena på arbetsstället och ha
tillfälle att någorlunda regelbundet följa desamma. För att arbetstagarna
utan större besvär och tidsutdräkt skulle kunna framföra sina önskemål
i skyddsfrågor till skyddsombudet, vore det av betydelse att ombudet funnes
på arbetsstället. Inom verksamhet där arbetsförhållandena ofta växlade,
såsom byggnads- och anläggningsverksamhet, torde det få anses särskilt
viktigt att skyddsombudet regelbundet vore tillstädes.

I anledning av att i nyssnämnda skrivelse gjorts gällande att det ofta
vore svårt alt få fram skyddsombud inom byggnadsindustrien framhåller
kommittén, att även på detta område en icke oväsentlig ökning av antalet
skyddsombud inträtt under de senaste åren. Enligt vad som anmälts till
yrkesinspektionen utgjorde sålunda antalet arbetsställen med skyddsombud
inom yrkesgruppen byggnadsverksamhet 279 år 19441 mot 131 år 1938.
I den mån lagförslagets bestämmelser om skyddsombud komme i tillämpning
och arbetsmarknadens parter gåve ytterligare stöd åt skyddsombudsinstitutionen,
torde man enligt kommitténs mening kunna vänta, att
skyddsoinbudsfrågan även inom byggnadsindustrien och andra liknande
verksamhetsområden komme alt lösas på sätt i lagen avsåges, dvs. så att

1 Enligt uppgift från riksförsäkringsanstalten hade år 1945 antalet stigit till 593 och år
1946 till 775.

224

Kanyl. Maj.ts proposition nr 2i)8.

skyddsombud utsåges vid varje arbetsställe, där minst fem arbetstagare
regelbundet sysselsattes. På grund av de vanligen kortvariga anställningarna
inom byggnads- och anläggningsverksamhet kunde det naturligtvis
uppstå fall, då arbetstagare, som varit skyddsombud, av viss anledning
icke bleve återanställd vid ett kommande arbete. I dylika fall kunde icke
bestämmelserna i 44 § 2 inom. sista stycket åberopas. Kommittén hade med
beaktande därav funnit sig böra upptaga det stadgandet att, om förhållandena
inom viss verksamhet nödvändiggjorde avvikelse från huvudregeln
att skyddsombud skulle utses bland arbetstagarna vid arbetsstället, arbetsrådet
ägde bevilja undantag från denna regel. I berörda fall skulle sålunda
arbetsrådet äga medgiva lokal organisation, genom vilken arbetstagarna
kunde anses företrädda, rätt att utse lämplig person att å viss ort vara
skyddsombud för flera arbetsställen inom ifrågavarande verksamhetsområde.
För att vinna enhetlig tillämpning av förevarande undantagsbestämmelse
vore det av vikt att befogenhet att medgiva undantag icke tillerkändes
distriktschef utan endast arbetsrådet. Vid meddelande av undantag
torde det böra ankomma på arbetsrådet att även angiva, huruvida och i
vad mån de i 44 § och därtill hörande anvisningar meddelade bestämmelserna
skulle gälla för sådant skyddsombud, ävensom att därutöver meddela
de särskilda föreskrifter som kunde erfordras.

I anvisningarna till 44 § 6 mom. har angivits att nämnda stadgande avsåge
sådan verksamhet, där på grund av ofta förekommande växlingar i
fråga om arbetsställe eller arbetsstyrkans sammansättning svårighet förelåge
att utse skyddsombud bland arbetstagarna.

1 fråga om ordningen för skyddsombuds framställning
i skyddsfråga föreslår kommittén att i lagen icke fastställes någon
bestämd instansordning utan endast föreskrives att hänvändelse skall göras
i den ordning arbetsgivaren föreskrivit. I de fall då säkerhetskommitté
tunnes å arbetsstället borde skyddsombud, oavsett den ordning som eljest
föreskrivits, kunna direkt påkalla kommitténs behandling av särskilt betydelsefull
skyddsfråga. På grund av att det ej sällan anmärkts på att
skyddsombud, som gjort hänvändelse i skyddsfråga, fått vänta på besked
avsevärd tid föresloges den skärpningen, att besked skulle lämnas »utan
dröjsmål» i stället för, såsom f. n. stadgades, »inom skälig tid». Om av
skyddsombud gjord framställning icke beaktades inom skälig tid, skulle
ombudet äga påkalla distriktschefens ingripande.

Rörande förslaget om skyldighet för arbetsgivare att ersätta
skyddsombud för förlorad arbetsförtjänst anför
kommittén att arbetarskyddslagen visserligen icke eljest inginge på arbetsgivares
och arbetstagares ekonomiska mellanhavanden, men att förevarande
fråga syntes vara av sådan beskaffenhet att den lämpligen borde bli
föremål för en lagbestämmelse. Ersättningsskyldighet borde föreligga en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

225

dast då fråga vore om förrättning eller undersökning som verkställdes av
arbetsgivaren (arbetsledningen), tillsynsorgan eller säkerhetskommitté.
Ersättning borde sålunda icke utgå exempelvis för tid som skyddsombud
använde för enskild överläggning med arbetstagare. Kommittén hade icke
ansett sig i lagen böra angiva några närmare regler, efter vilka ersättningen
skulle utgå, utan allenast föreslagit en allmän bestämmelse om att skyddsombud
skulle av arbetsgivaren äga åtnjuta ersättning för arbetsförtjänst,
som han förlorade vid deltagande i förrättning eller undersökning som avsåges
i 44 § 2 mom.

Beträffande spörsmålet att genom lagbestämmelser trygga skyddsombud
mot trakasseri anför kommittén inledningsvis att gällande
arbetarskyddslags stadgande att skyddsombud icke må hindras att fullgöra
sina uppgifter torde åsyfta icke blott förfarande i syfte att minska
skyddsombuds handlingsfrihet utan även repressalier mot skyddsombud i
anledning av åtgärd som han vidtagit. Såsom exempel på förfaranden av
sistnämnda slag kunde nämnas förflyttning med bibehållen lön till arbete
som med hänsyn till arbetstidens förläggning vore mera ofördelaktigt än
det tidigare arbetet. Vidare kunde skyddsombud sättas till arbete, som gåve
mindre ackordsförtjänst än han förut haft. Det kunde även hända, att
skyddsombud permitterades på viss tid eller avskedades. Kommittén ansåge,
att skyddsombud borde skyddas även mot åtgärder av berörda slag.
Då dessa måhända icke kunde anses som »hinder» föresloges ett tillägg till
det nuvarande stadgandet av innehåll att skyddsombud icke på grund av
sitt uppdrag finge tillskyndas försämrade arbetsförhållanden eller arbetsvillkor.
I sitt yttrande över kommitténs preliminära förslag hade landsorganisationen
yrkat att orden »eller annat men» måtte fogas till den av
kommittén föreslagna lydelsen. Självfallet kunde skyddsombud på grund
av sitt uppdrag tillskyndas även obehag av annat slag än som antytts, t. ex.
olämpligt bemötande eller uppenbart nonchalerande från arbetsgivarens
eller arbetstagares sida, vilket kunde psykiskt påverka ombudet. Med hänsyn
till svårigheten att bestämma vad som borde innefattas i »annat men»
ansåge sig kommittén icke kunna föreslå att det ifrågasatta tillägget gjordes
i lagtexten. I stället förordades att i anvisningarna till 44 § 2 mom.
angåves, att med försämrade arbetsförhållanden borde förstås även åtgärd,
varigenom skyddsombud tillskyndades särskilt men, t. ex. av psykisk
art.

Kommittén påpekar, att de föreslagna bestämmelserna icke riktade sig
enbart till arbetsgivare utan även till arbetstagare, varunder jämväl arbetsledare
inbegrepes. Där trakasseri mot skyddsombud förekommit, torde
detta i många fall ha utövats icke av arbetsgivaren ulan av verkmästare,
förman eller arbetskamrat.

Kommittén framhåller vidare att gällande arbetarskyddslags stadgande
att skyddsombud icke finge hindras att fullgöra sina uppgifter ej vore förlä—
Bihnng till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 208.

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

bundet med någon påföljdsbestämmelse. Enligt de för kommittén givna
direktiven hade kommittén att pröva frågan om införande av lagreglerat
skydd för skyddsombud mot trakasseri från arbetsgivarnas sida. Efter utredningsuppdragets
meddelande hade spörsmålet delvis bragts till sin lösning
genom den tidigare omnämnda överenskommelsen mellan svenska
arbetsgivareföreningen och landsorganisationen om allmänna regler för
den lokala säkerhetstjänstens organisation, i det att punkt 3 i reglerna
(betänkandet s. 827) innehölle föreskrifter i detta hänseende. Det vore dock
att märka att överenskommelsen blott berörde de till nämnda organisationer
anslutna förbunden. Därtill komme att den icke behandlade hinder
mot skyddsombud från arbetstagares sida. Med hänsyn därtill förelåge
alltjämt behov att genom lagstiftning söka trygga skyddsombudens ställning.
Skyddsombudens arbete borde icke få äventyras genom avsaknaden
av erforderligt skydd. Givetvis kunde sådant skydd tillförsäkras skyddsombud
genom bestämmelser i kollektivavtal, men långt ifrån alla anställningsförhållanden
vore reglerade genom kollektivavtal. Med hänsyn till det
anförda ansåge kommittén påkallat att i lagen upptoges en bestämmelse,
varigenom åsyftat skydd bereddes varje skyddsombud. Enligt kommitténs
preliminära förslag skulle åtgärd mot skyddsombud kunna medföra såväl
skadestånd som straff. Vid det slutliga övervägandet av frågan hade kommittén
emellertid med hänsyn till vad som i remissyttrandena anförts ansett
sig böra frångå förslaget att införa straff för åtgärder mot skyddsombud
och föreslå endast skadestånd såsom påföljd. Förslaget överensstämde
i denna del bl. a. med lagen om förenings- och förhandlingsrätt.
För att skadeståndsbestämmelsen skulle få effektivitet även i sådana fall,
då skyddsombudet icke lede ekonomisk skada, föresloge kommittén att vid
bedömandet om och i vad mån skada uppstått hänsyn skulle tagas jämväl
till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Även detta stadgande
anslöte sig till bestämmelserna i lagen om förenings- och förhandlingsrätt.
I analogi med föreskrifterna i sistnämnda lag föresloges vidare
att, där åtgärd mot skyddsombud bestått i avtalsuppsägning eller annan
dylik rättshandling, denna skulle vara ogill.

Beträffande frågan om särskilda forumregler för mål som grunda sig på
åtgärd mot skyddsombud uttalar kommittén att då enhetlig handläggning
och tillämpning i mål av ifrågavarande art måste anses vara av stor betydelse,
särskilt då det gällde förhållandet mellan skyddsombud och arbetsgivare,
dylika mål borde anhängiggöras vid arbetsdomstolen när talan riktade
sig mot arbetsgivaren. Denna regel borde gälla, även om kollektivavtal
icke förelåge eller skyddsombudet icke ens tillhörde någon förening av
arbetstagare. Undantag borde dock gälla, om kollektivavtal med skiljedomsklausul
förefunnes. I detta sammanhang vore att märka, att den av
arbetsmarknadens huvudorganisationer inrättade arbetsmarknadsnämnden,
som enligt de förutnämnda allmänna reglerna för den lokala säker -

227

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

hetstjänstens organisation hade att handlägga ärenden av förevarande art,
icke torde kunna anses såsom skiljenämnd. Emellertid torde enligt kommitténs
mening arbetsmarknadsnämnden få anses äga goda förutsättningar
att kunna åstadkomma ett sakligt riktigt avgörande i tvist, som här avsåges,
och nämnden borde därför kunna godtagas såsom slutlig instans i
dylika frågor. Med hänsyn därtill föresloges att om i kollektivavtal stadgats
att tvist, som enligt det förut sagda skulle höra under arbetsdomstolen,
skulle handläggas i särskild ordning, vad sålunda överenskommits skulle
gälla. Vad nu sagts gällde mål av skyddsombud mot arbetsgivaren. Då
fråga åter vore om åtgärd mot skyddsombud från annan arbetstagares sida,
finge skyddsombudet efter vanliga regler föra talan vid allmän domstol.

Kommittén anför vidare att det lokala skyddsarbete, som bedreves av
vid vissa större arbetsställen inrättade säkerhetskommittéer, i
allmänhet visat sig giva gott resultat. Denna form av den lokala säkerhetstjänsten
borde därför ytterligare utvecklas och stödjas. I detta syfte
föresloge kommittén att säkerhetskommitté skulle finnas vid varje arbetsställe,
där regelbundet minst 100 arbetstagare sysselsattes. Förslaget överensstämde
i denna del med de av arbetsmarknadens huvudorganisationer
antagna reglerna om säkerhetstjänsten på arbetsplatserna. Det föreslagna
stadgandet vore icke garanterat genom straffpåföljd. Det finge emellertid
enligt kommitténs mening förutsättas att om säkerhetskommitté icke tillsatts
vid arbetsställe, där sådan enligt bestämmelsen skulle finnas, vederbörande
distriktschef hade att söka förmå arbetsgivaren att bilda dylik
kommitté. Hinder borde icke föreligga att tillsätta säkerhetskommitté även
vid arbetsställe med mindre antal arbetstagare, om så funnes lämpligt eller
påkallades av arbetets natur eller arbetsförhållandena. Kommittén hade
icke ansett sig böra ingå på frågorna om säkerhetskommittés sammansättning
och antalet ledamöter i sådan kommitté, utan finge dessa spörsmål
avgöras från fall till fall beroende på antalet arbetstagare vid arbetsstället
samt arbetets natur och arbetsförhållandena.

Kommittén framhåller vidare att enär arbetstagarnas representanter i
säkerhetskommitté skulle vara skyddsombud vad som förut sagts om skydd
för skyddsombud mot trakasseri även gällde beträffande sådan ledamot av
säkerhetskommitté.

Rörande frågan om tillsyn sorgans skyldighet att träda i
förbindelse med skyddsombud uttalar kommittén till en början
att det för skyddsarbetets effektivitet liksom även för vidmakthållandet
av skyddsombudens intresse för detta arbete vore av största betydelse att
tillsynsorgan sammanträffade med skyddsombuden. Enligt vad som för
kommittén uppgivits hade inspektionsförrättare stundom visat sig obenägna
därtill. Tillsynsorgan borde enligt kommitténs mening vid varje inspektion
av arbetsstället och om möjligt även vid annan förrättning där —-

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

t. ex. för undersökning av inträffat olycks- eller sjukdomsfall eller vid
överläggning om viss skyddsåtgärd — träda i förbindelse med vederbörande
skyddsombud. Såsom villkor förutsattes emellertid att skyddsombudet
vore anträffbart å arbetsstället.

Förslaget att begränsa tillsynsorgans skyldighet att tillställa skyddsombud
resp. säkerhetskommitté avskrift av skriftligt meddelande till arbetsstället
i skyddsfråga till sådana fall då begäran därom framställts motiveras
med att den nuvarande bestämmelsen medfört en arbetsbelastning för
yrkesinspektionen, vilken icke ansetts giva motsvarande utbyte.

Yttrandena.

Kommitténs förslag har i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
I flera yttranden betonas att en förtroendefull samverkan mellan arbetsgivare
och arbetstagare och ett gemensamt positivt intresse för arbetarskyddet
vore den viktigaste förutsättningen för att säkrare och sundare
arbetsförhållanden skulle kunna uppnås. I detta sammanhang framhåller
socialstyrelsen att den lokala säkerhetstjänsten torde vara av särskild betydelse
för arbetstagarnas fostran till uppmärksamhet, omtanke och försiktighet
i arbetet. I särskilda frågor ha emellertid åtskilliga remissinstanser
framställt erinringar mot kommitténs förslag.

Sålunda kritiseras i några yttranden förslaget att utbyta anvisningen
att skyddsombud »bör» utses mot en föreskrift
att sådant ombud »skall» utses. Kommerskollegium
framhåller att lämpligheten av omformuleringen syntes tvivelaktig, enär
kommittén ej vidtagit någon effektiv åtgärd för att framtvinga åtlydnad
av bestämmelsen. Kooperativa förbundets styrelse anför att det visserligen
vore att hälsa med tillfredsställelse att bestämmelserna om skyddsombud
icke inskränkts till industriell och liknande verksamhet utan gjorts allmängiltiga,
men att detta förhållande föranledde tvekan om lämpligheten
av att föreskriva skyldighet att vid varje arbetsställe med minst fem arbetstagare
utse skyddsombud. Lagen komme att gripa in på verksamhetsområden,
där faran för ohälsa och olycksfall måste bedömas som ringa och
där skyddsombuden följaktligen ofta skulle få ytterst begränsade uppgifter.
Man finge därför icke blunda för att skyddsombudsinstitutionen på
många arbetsställen kunde komma att finnas endast på papperet. Vid sin
prövning av bestämmelsen hade styrelsen ifrågasatt en begränsning av
stadgandet till arbetsställen med minst tio arbetstagare, men stannat för
att föreslå att ordet »skall» i 44 § 2 mom. första stycket utbyttes mot ordet
»bör». En dylik ändring syntes även bättre överensstämma med att underlåtenhet
att utse skyddsombud enligt kommitténs förslag icke skulle medföra
någon påföljd. Gentemot kommitténs uttalande att det, om skyddsombud
ej utsetts, finge anses åvila vederbörande tillsynsorgan att söka
förmå arbetstagarna att tillsätta skyddsombud ville styrelsen framhålla,

229

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

att ett sålunda valt ombud, som mer eller mindre motvilligt åtoge sig uppgiften,
knappast kunde förväntas fylla förslagets krav på intresse för arbetarskyddsfrågorna.
Arbetsgivareföreningen för hotell och restauranter anser
det obehövligt att göra bestämmelserna om skyddsombud tvingande för
hotell- och restaurangfacket, enär frågan lämpligast syntes böra lösas genom
avtal.

Vidare ifrågasätta några remissinstanser, om ej det antal arbetstagare
som — där ej särskilt förhållande berättigade till undantag —
skall medföra skyldighet att utse skyddsombud borde
höjas från fem till tio. Socialstyrelsen, som uttalar sig i denna
riktning, anser att i samband därmed borde föreskrivas en ovillkorlig rätt
för arbetstagarna å mindre arbetsställen att utse skyddsombud. Tidningsutgivareföreningen
föreslår — med instämmande från pressens båda arbetsgivarorganisationer,
tidningarnas arbetsgivareförening och aktiebolaget
Samorganisationen — att orden »fem arbetstagare» i 44 § 2 mom. första
stycket ändras till »tio arbetare». Föreningen framhåller att sistnämnda
gräns vore fastställd i den mellan arbetsmarknadens topporganisationer
träffade överenskommelsen om den lokala säkerhetstjänsten. Denna gränsdragning,
vilken tillkommit efter ingående förhandlingar mellan organisationerna,
måste enligt föreningens uppfattning alltjämt vara den lämpligaste.
Kommittén hade icke förebragt några bärande skäl för ändring av
nuvarande praxis. Beträffande kommitténs förslag att icke antalet »arbetare»
utan antalet »arbetstagare» skulle vara avgörande för skyldigheten att
utse skyddsombud ville föreningen framhålla att skyddsarbetet huvudsakligen
toge sikte på de risker, som vore förbundna med kroppsarbete. Det
syntes icke vara av behovet påkallat att utvidga detta att omfatta även
tjänstemän. Kommitténs förslag skulle exempelvis leda till att skyddsombud
måste utses även vid de allra minsta tidningsföretagen med 3 å 4
typografer och ungefär lika många tjänstemän. Det torde endast i undantagsfall
kunna anses önskvärt att tillsätta skyddsombud på dylika små
arbetsplatser. Konditorföreningen anser det obehövligt med särskilda
skyddsombud på arbetsplatser med så få anställda som fem.

Generalpoststyrelsen anser att skyddsombud knappast torde ha någon
uppgift att fylla vid statliga förvaltningsorgan eller trafikanstalter med så
få arbetstagare som fem. Styrelsen ville därför föreslå att inom sådan
verksamhet skyddsombud skulle utses vid arbetsställen, där minst tio
arbetstagare regelbundet sysselsattes. Ur praktisk synpunkt vore det enligt
styrelsens mening vidare önskvärt att bestämmelserna erhölle en avfattning,
som möjliggjorde att skyddsombud utsåges gemensamt för samtliga
tjänsteställen inom ett och samma förvaltningsområde (postkontorsområde
eller annat administrativt område av begränsad omfattning).

Järnvägsstyrelsen meddelar att beträffande banpersonalen f. n. gällde,
att skyddsombud utsåges vid varje banmästaravdelning. Någon ändring

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

därutinnan syntes icke påkallad. Om lagtextens formulering »där ej särskilt
förhållande berättigar till undantag» ansåges medgiva att nuvarande
ordning bibehölles, syntes anledning till erinran mot förslaget icke föreligga.

Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen anser att i fråga om vägunderhållsarbeten
vägmästarområdet principiellt borde betraktas som skyddsområde,
inom vilket ett eller flera skyddsombud skulle utses. Styrelsen förutsatte
att denna princip kunde genomföras med stöd av bestämmelsen i 44 §
6 mom.

Landsorganisationen anser det böra understrykas att bedömandet huruvida
särskilt förhållande berättigade till undantag från skyldigheten att
utse skyddsombud tydligen icke tillkomme arbetsgivaren, så att denne
under åberopande av arbetets natur e. d. skulle kunna motsätta sig att
skyddsombud tillsattes. Beträffande förslaget att skyddsombud borde utses
å mindre arbetsplatser »där så är påkallat» ville organisationen framhålla
att den citerade satsen vore omotiverad och därför borde utgå.

Kommerskollegium anser däremot att för undvikande av missbruk val
av skyddsombud vid arbetsställen med högst fyra arbetstagare icke borde
få ske utan distriktschefens medgivande.

Vad angår skyddsombuds kvalifikationer uttalar kommerskollegium
att de i anvisningarna uppställda kraven borde inflyta i lagtexten.
I anledning av kommitténs uttalande att därest olämplig person utsetts
till skyddsombud det borde ankomma på arbetsgivaren eller i sista
hand distriktschefen att söka förmå arbetstagarna att förrätta nytt val av
ombud framhåller kooperativa förbundets styrelse att det torde kunna vålla
irritation och komma att betraktas som ett orättmätigt ingripande, om arbetsgivaren
försökte förmå arbetstagarna att utbyta en av dem vald förtroendeman.
Styrelsen ansåge att i anvisningarna borde upptagas en bestämmelse
att det i nämnda fall borde ankomma på distriktschefen att försöka
förmå arbetstagarna att förrätta nytt val.

Kommerskollegium anser att distriktschefen borde äga ingripa reglerande
beträffande antalet skyddsombud.

Riksförsäkringsanstalten föreslår att i lagtexten angives att där flera
skyddsombud finnas dessa bland sig böra utse någon att vara huvudskyddsombud.
Erfarenheten visade nämligen att det vore synnerligen lämpligt att
ett av skyddsombuden kunde representera dessa i förhållande till såväl
arbetsledningen som yrkesinspektionen.

Kommitténs förslag att i vissa fall till skyddsombud skall
kunna utses annan än arbetstagare vid arbetsstället
avstyrkes av svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation
och försäkringsbolagens förhandlingsorganisation. Till motivering

231

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

av sin ståndpunkt erinrar arbetsgivareföreningen till en början om att
arbetsmarknadens organisationers skyddskommitté i sitt år 1941 framlagda
betänkande funnit övervägande skäl tala mot att till skyddsombud
utse person utanför kretsen av arbetarna på arbetsstället. Därvid hade
åberopats att det för en effektiv skyddstjänst vore nödvändigt att till
skyddsombud utsåges person, som hade sin dagliga sysselsättning på arbetsstället,
enär ombudet borde vara fullt förtroget med anordningarna på
arbetsplatsen och stadigvarande vara tillgängligt därstädes. Föreningen
ville vidare framhålla att avsikten med den föreslagna bestämmelsen uppenbarligen
vore, att t. ex. en fackföreningsombudsman skulle kunna utses
till skyddsombud. Det vore emellertid icke lämpligt, att de som i vanliga
intressefrågor hade att företräda arbetstagarna gentemot arbetsgivarna på
detta sätt inkopplades i skyddsarbetet. En tillfredsställande rekrytering av
skyddsombud inom byggnadsindustrien, som förslaget i främsta rummet
åsyftade, skulle så småningom kunna erhållas, om man från arbetarhåll
med energi ginge in för att välja och utbilda skyddsombud även inom
denna industri. Handelns arbetsgivareorganisation och försäkringsbolagens
förhandlingsorganisation anse det strida mot själva den tankegång, på vilken
skyddsombudsinstitutionen byggde, att en utomstående som icke vore
tjänsteman i arbetsinspektionen skulle erhålla befogenheter med avseende
på företagets interna förhållanden.

Flera fackförbund anse däremot förslagets bestämmelser om s. k. regionala
skyddsombud alltför snäva. Sålunda yrka samverkande byggnadsfackförbunden
att lagen måtte tillerkänna de lokala organisationerna inom
byggnadsindustrien en ovillkorlig rätt att utse regionala skyddsombud utan
anknytning till vederbörande arbetsplats. Förbunden hade emellertid intet
att erinra mot att på detta sätt utsedda ombud skulle godkännas av yrkesinspektören
i distriktet. Skogs- och flottningsarbetareförbundet uttalar
under hänvisning till de speciella förhållandena inom skogs- och flottningsarbetet
att det syntes mest ändamålsenligt att skyddsombuden utsåges av
arbetarnas fackliga organisationer och finge till uppgift att ansvara för
visst geografiskt område, vissa basvägar, flottleder eller delar därav. Med
hänsyn till det stora antalet arbetsplatser inom skogsbruket syntes förslaget
om att dispens av arbetsrådet skulle krävas för tillsättande av regionala
skyddsombud vara alltför invecklat och opraktiskt. Om dispenskravet icke
kunde slopas, borde en generell dispens för skogsbruket eftersträvas.
Fastighctsarbetareförbundct önskar att det klargöres att bestämmelsen om
regionala skyddsombud ägde tillämpning även å fastighetsarbete. Inom
förbundets verksamhetsområde sysselsattes i regel en eller i vart fall
mindre än fem arbetstagare på varje arbetsställe. Behovet av skyddsombudsverksamhet
vore emellertid mycket stort. IAvsmcdclsarbctareförbundet
yrkar — under framhållande att inom förbundets område funnes många
arbetsställen med mindre än fem arbetstagare där behov av skyddsombud

232

Kungl. Maj.ts proposition nr 29S.

visat sig föreligga — att regionalt skyddsombud skulle få utses för alla
arbetsställen med mindre än nämnda antal arbetstagare.

Landsorganisationen vill icke motsätta sig förslaget om dispens såsom
förutsättning för rätt att utse regionala skyddsombud. Organisationen anför
vidare att dispens syntes kunna avse såväl ett helt verksamhetsområde
som eu geografiskt bestämd del därav. För förstnämnda fall vore det riktigt
att dispensrätten förbehölles arbetsrådet, men därest i senare fall området
helt fölle inom visst inspektionsdistrikt syntes det vara praktiskt
enklare och riktigare att dispens meddelades av distriktschefen. Intet av de
av fastighetsarbetare- och livsmedelsarbetareförbunden framställda önskemålen
syntes kunna inpassas inom den i anvisningarna fastställda ramen
för dispensbefogenheten. Yrkandena hade nämligen motiverats med företagets
ringa arbetarantal. Enligt organisationens mening borde i princip
arbetarantalet icke tilläggas betydelse i förevarande hänseende, då fråga
vore om fasta arbetsplatser med relativt stationär arbetskraft. Eljest skulle
man inom en verksamhet få ett dubbelt oinbudssystem och systemet
komma att växla vid ett och samma företag alltefter variationer i arbetarantalet.
F. ö. hade arbetstagarna rätt att bland sig utse skyddsombud även
om de ej vore minst fem. Vad nu anförts gällde visserligen formellt även
fastighetsarbetareförbundets verksamhetsområde, men i allmänhet funnes
där en enda arbetstagare på varje arbetsplats, ett för detta område typiskt
förhållande. Det vore därför motiverat att giva bestämmelsen om regionala
skyddsombud tillämpning även för denna verksamhet. Hälsoriskerna inom
fastighetsarbetet torde också vara beaktansvärda. För att tillmötesgå
fastighetsarbetareförbundets önskemål fordrades ingen ändring av lagtexten
utan endast en komplettering av anvisningarna. Vad anginge skogsoch
flottningsarbetet ansåge organisationen, som förutsatte att generell
dispens för helt verksamhetsområde skulle kunna beviljas, att dispens tydligen
borde kunna ifrågakomma för nämnda slag av arbete eller åtminstone
huvuddelen därav. Detsamma gällde byggnadsindustrien och anläggningsverksamheterna.
Enligt anvisningarna skulle regionala ombud utses för
viss ort. Då det ofta kunde vara lämpligt att låta verksamhetsområdet
sammanfalla med avtalsområde eller annat geografiskt bestämt distrikt
som ej utgjorde »ort» i vanlig mening, hemställdes att detta ord måtte utbytas
mot »område». Organisationen ville slutligen understryka att tillsättandet
av regionala skyddsombud givetvis icke borde hindra att på visst
arbetsställe, där så kunde komma i fråga, skyddsombud utsåges även bland
arbetarna själva. Det låge i sakens natur att ett regionalt ombud icke
kunde utöva en fortlöpande tillsyn över de särskilda arbetsställena. Någon
lagreglering av det inbördes förhållandet mellan de båda ombuden resp.
mellan dem och arbetsgivaren torde icke behövas.

Beträffande skyddsombuds rätt och skyldighet att närvara
vid undersökningar och andra förrättningar för -

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

klarar svenska arbetsgivareföreningen att förslagets bestämmelser närmare
borde anpassas till 10 punkten i överenskommelsen mellan föreningen och
landsorganisationen om den lokala säkerhetstjänsten. Landsorganisationen
anser att det av kommittén angivna villkoret »då så finnes påkallat» för
skyddsombuds rätt att deltaga i undersökning i anledning av olycks- eller
sjukdomsfall med hänsyn till villkorets svårbedömlighet icke borde inflyta
i lagen. Om över huvud en formlig undersökning i dylika fall företoges av
tillsynsorgan, arbetsgivaren eller säkerhetskommitté, borde det väl anses
naturligt att skyddsombudet inom skyddsområdet ägde närvara.

Vad angår ordningen för skyddsombuds framställning
i skyddsfråga ha i yttrandena framställts några detaljanmärkningar
mot kommitténs förslag. Sålunda anser handelskammaren i Göteborg det
böra stadgas att skyddsombud i förväg skulle underrätta arbetsgivaren om
att han ämnade påkalla distriktschefens ingripande. Avsikten med det
föreslagna tillägget vore att förhindra onödiga hänvändelser till distriktschefen,
framkallade t. ex. av missförstånd eller otillräckliga informationer.
Svenska arbetsgivareföreningen föreslår, i syfte att inskärpa betydelsen av
att den av arbetsgivaren föreskrivna ordningen för anmärkningars framställande
iakttoges, att såsom villkor för skyddsombuds rätt att vända sig
till distriktschefen måtte föreskrivas att av skyddsombudet »i vederbörlig
ordning gjord framställning» icke inom skälig tid beaktats. Landsorganisationen
framhåller att enligt anvisningarna rätten för skyddsombud att
direkt hänskjuta fråga till säkerhetskommitté gjorts beroende av att frågan
objektivt kunde anses vara särskilt betydelsefull. Detta villkor kunde
föranleda onödiga tvister; det borde vara tillräckligt att ombudet självt ansåge
frågan vara av större vikt. I avtalet om säkerhetstjänsten funnes en
motsvarande bestämmelse. Med hänsyn till 44 § 2 mom. fjärde stycket
borde regeln placeras i lagtexten.

Rörande frågan om skyddsombuds rätt till ersättning för
in istad arbetsförtjänst uttalar landsorganisationen, att det vore
självklart att ombudet icke på grund av fullgörande av någon honom enligt
lagen åvilande uppgift — vare sig den avsåge av kommittén åsyftad
förrättning eller undersökning eller något annat, t. ex. konferenser med
arbetsledningen, ingripande vid olyckstillbud e. d. —- skulle behöva räkna
med att gå förlustig arbetsförtjänst. Försvarets fabriksstgrclse anser orden
»arbetsförtjänst som han förlorar» för entydighetens skull böra ersättas
med orden »arbetsförtjänst som han under ordinarie arbetstid förlorar».
Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen föreslår att bestämmelsen om ersättning
till skyddsombud förtydligas genom angivande av att ersättningen avsåge
den avtalsenliga tidlön, som arbetstagaren förlorade under ordinarie
arbetstid.

234 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

I anslutning till förslagets bestämmelser om skyddsombuds rättsskydd
erinrar landsorganisationen om att den i yttrande över kommitténs
preliminära förslag framhållit att repressalier kunde förekomma även
av annan art, t. ex. psykisk, än »försämrade arbetsförhållanden eller arbetsvillkor»
samt föreslagit att detta skulle angivas genom uttrycket »eller
annat men». Kommittén hade infört nämnda tillägg i anvisningarna till
44 § 2 inom., men då det icke utgjorde en tolkning utan en komplettering
hade det sin naturliga plats i lagtexten. — I skadeståndsregeln i 69 § första
stycket talades endast om arbetsgivare och arbetstagare, till vilken senare
grupp alltså även arbetsledarna hänfördes. Kommitténs terminologi vore
visserligen teoretiskt oantastlig men praktiskt mindre lämplig. Organisationen
hemställde därför alt arbetsledare uttryckligen måtte nämnas i bestämmelsen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser sistnämnda lagrum
oklart, enär det icke framginge vem som skulle anses såsom skadelidande.
I första hand vore det givetvis fråga om skyddsombud, men även den möjligheten
kunde tänkas föreligga att en arbetare skadades till följd av att
skyddsombudet hindrats föreslå erforderligt skydd. Därest stadgandet avsåge
jämväl sådan arbetare, borde detta tydligt utsägas. Uttrycket »annan
dylik rättshandling» i samma paragrafs sista stycke förefölle alltför obestämt
och borde därför närmare preciseras, därvid jämväl borde angivas,
huruvida därmed avsåges även benefika rättshandlingar, t. ex. frivilliga
utfästelser om blivande pension. — Vad angår den föreslagna preskriptionsbestämmelsen
anser landsorganisationen att preskriptionstiden bör
utsträckas till två år, under det att tjänstemännens centralorganisation
finner en tid av två månader vara tillräcklig.

De föreslagna föreskrifterna om säkerhetskommittéer ha föranlett
vissa uttalanden. Sålunda yrka landsorganisationen och kooperativa
förbundets styrelse att det antal arbetstagare, som skall medföra skyldighet
att tillsätta säkerhetskommitté, måtte nedsättas till 50. Landsorganisationen
framhåller därvid att en dylik nedsättning förordats av åtskilliga fackförbund.
Organisationen ansåge sig böra tillstyrka en nedsättning, ehuru
kommitténs förslag på denna punkt överensstämde med avtalet angående
den lokala säkerhetstjänsten. Det vore nämligen erfarenhetsmässigt bekräftat,
bl. a. under arbetarskyddsnämndens verksamhet, att säkerhetstjänstens
organisering i kommittéform vore avgjort effektivare än enbart
skyddsombudsinstitutionen vid arbetsplatser av motsvarande storlek. Med
siffran 100 komme ett betydande antal stora och ur skyddssynpunkt krävande
arbetsställen att undantagas. Det kunde anmärkas att de företagsnämnder,
vilka enligt avtal mellan svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen
och tjänstemännens centralorganisation skulle inrättas,
knutits till företag med minst 25 arbetstagare. Dessa organ hade enligt
avtalet även att verka för olycksfallsskydd och arbetshygien. — Enligt för -

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

slaget små» säkerhetskommitté inrättas vid arbetsställen, där sådan kommitté
icke vore obligatorisk. Bestämmelsen borde ej innehålla ett medgivande
— vilket icke behövdes — utan en rekommendation att tillsätta
säkerhetskommitté i de i anvisningarna angivna fallen. Även kooperativa
förbundets styrelse uttalar att säkerhetstjänsten sköttes effektivare av en
säkerhetskommitté än genom skyddsombudsinstitutionen. Den av styrelsen
förordade gränsen 50 arbetstagare torde icke kunna anses för låg.

Å andra sidan föreslår tidningsutgivareföreningen att gränsen 100 »arbetstagare»
ändras till 100 heltidsanställda arbetare» samt att bestämmelsen
om säkerhetskommittéer får formen av en rekommendation. Kommitténs
förslag skulle för tidningarnas vidkommande — med hänsyn till att
antalet tjänstemän i regel vore ungefär lika stort som antalet arbetare och
antalet deltidsanställda tidningsbud ofta vore mer än dubbelt så stort som
antalet arbetare — medföra att säkerhetskommitté måste tillsättas även
vid företag med ett 20-tal heltidsanställda arbetare. Föreningen ville vidare
framhålla att gällande regler angående säkerhetstjänsten vid tidningarna
efter förhandlingar mellan partsorganisationerna fått det från normalavtalet
avvikande innehållet, att säkerhetskommittéer över huvud icke behövde
inrättas vid tidningsföretag. Enär det sålunda varken från arbetsgivar-
eller arbetarhåll ansetts nödvändigt att vid tidningsföretagen, vilka
ej vore på samma sätt industribetonade som andra större företag, införa
tvingande föreskrifter om säkerhetskommittéer, ansåge föreningen att även
lagbestämmelsen om sådana kommittéer endast borde vara vägledande.

Telegrafstyrelsen anser förslaget böra kompletteras med en föreskrift
om att gemensam säkerhetskommitté borde inrättas, därest arbetsgivaren
på samma ort eller på flera orter inom ett enhetligt förvaltningsområde
hade flera arbetsställen av ifrågavarande storlek. Generalpoststyrelsen förklarar
att det ur praktisk synpunkt vore önskvärt att bestämmelserna finge
en avfattning, som möjliggjorde att gemensam säkerhetskommitté tillsattes
för alla tjänsteställen inom ett och samma förvaltningsområde (postkontorsområde
eller annat administrativt område av begränsad omfattning).

Beträffande säkerhetskommittés sammansättning förordar statens institut
för folkhälsan en föreskrift om att läkare, som vore särskilt anställd
för det hygieniska arbetet vid ett företag, skulle vara medlem av sådan
kommitté. Förste provinsialläkaren i Västmanlands län ultalar att det
syntes vara av vikt att jämväl läkaren vid företaget inkopplades på den
lokala säkerhetstjänsten. Detta borde gälla icke blott heltidsanställda industriläkare
utan även läkare som inom ett företag åtnjöte arvode för sanitära,
socialmedicinska eller sjukvårdande uppgifter.

Riksförsäkringsanstalten anser benämningen »säkerhetskommitté» böra
utbytas mot »skyddskommitté», enär man av den förra benämningen kunde
få den uppfattningen att kommitténs uppgifter skulle vara begränsade till
säkerhetsfrågor, dvs. olycksfallsskydd. Visserligen utsädes i sista stycket

236

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

av 44 § 3 mom. att även sundhetsintressena skulle tillvaratagas av dylik
kommitté, men benämningen avveke i varje fall anmärkningsvärt från de
i lagen använda uttrycken »skyddsombud», »skyddsfrågor» och »skyddsområde».
Även om vid en del arbetsställen benämningen säkerhetskommitté
redan kommit till användning, vore enligt anstaltens mening benämningen
skyddskommitté, vilken redan mångenstädes brukades, avgjort att
föredraga. Arbetsrudet (majoriteten) är av samma mening.

Rörande det föreslagna stadgandet om skyldighet för tillsynsorgan
att träda i förbindelse med skyddsombud anför
riksförsäkringsanstalten följande.

Anstalten anser, att inspektionsförrättare i största möjliga utsträckning
bör söka kontakt med skyddsombuden och att dessa inom sina verksamhetsområden
böra deltaga i inspektionerna. Detta är betydelsefullt för
skyddsombudens utbildning och för vidmakthållande av deras intresse för
skyddsverksamheten liksom även för utnyttjande i denna yerksamhet av
deras praktiska kunskaper och erfarenheter. Emellertid bör lagtexten icke
tormuleras så att den direkt föranleder skyddsombuden till krav på kontakt
från yrkesinspektionens sida även i sådana fall, då ett sammanträffande
med skyddsombud icke är påkallat av den aktuella förrättningen
(t. ex. vid enbart ångpannestämpling eller då besöket gäller granskning av
viss tillverkningsprodukt beträffande skyddsfråga, som ej berör just detta
arbetsställe). Även om avsikten med formuleringen av första stycket i
5 mom. varit, att inspektionsförrättare icke skulle vara skyldig att vid varje
förrättning träda i förbindelse med skyddsombuden, är dock avfattningen
sådan, att den kan inbjuda till obefogade anmärkningar mot inspektionsförrättaren
för underlåtenhet att söka kontakt med skyddsombud. Det
låter sig nämligen sägas, att det alltid är möjligt att träda i förbindelse med
på arbetsstället anträffbart skyddsombud. Med anledning av det anförda
får anstalten i anslutning till uttalande av samtliga yrkesinspektörer föreslå,
att 5 mom:s första stycke inledes med orden: »Vid inspektion och,
då så finnes påkallat, även vid annan förrättning å arbetsställe skall tillsynsorgan
träda i förbindelse---.»

Landsorganisationen anser att den i fråga om tillsynsorgans skyldighet
att träda i förbindelse med skyddsombud föreslagna begränsningen »om
möjligt» borde utgå. Dylik möjlighet förelåge alltid, om ombudet vore anträffbart.
Alla inspektörens förrättningar vore av den vikt för skyddsarbetet
att förrättningsmannen alltid borde vara skyldig att tillkalla skyddsombud,
som befunne sig på arbetsstället, i fråga om ärenden som hänförde
sig till skyddsområdet.

Förslaget att tillsynsorgans skyldighet att tillställa skyddsombud resp.
säkerhetskommitté avskrift av meddelande till arbetsstället i skyddsfråga
skulle vara beroende av att avskrift begärts avstyrkes av landsorganisationen,
som anser denna inskränkning vara både olämplig och oegentlig. Gentemot
vad kommittén anfört framhåller organisationen att det väl knappast
kunde innebära någon större arbetsbelastning för inspektionsmyndigheten
att översända en genomslagskopia.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

237

Departementschefen.

En förtroendefull samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare på
arbetarskyddets område är, såsom jag tidigare framhållit, en av de viktigaste
förutsättningarna för att säkra och sunda arbetsförhållanden skola
kunna uppnås. På senare år —■ särskilt efter tillkomsten år 1942 av
överenskommelsen mellan svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
om den lokala säkerhetstjänsten — synes man också alltmer ha
kommit till insikt om det lokala skyddsarbetets betydelse. Ännu torde emellertid
förhållandena i detta hänseende på ett betydande antal arbetsplatser
icke vara tillfredsställande ordnade. Möjligheten att genom lagstiftning
uppnå en önskvärd intensifiering av det lokala skyddsarbetet är självfallet
ganska begränsad, men icke minst av psykologiska skäl måste det likväl
anses vara av vikt att lagstiftningen ger ökat stöd åt detta arbete.

Vid övervägande hur ett sådant ökat stöd skall åstadkommas uppställer
sig till besvarande frågan om det är möjligt att göra skyddsombudsinstitutionen
obligatorisk. Att införa något slag av påföljd för underlåtenhet
att utse skyddsombud är dock enligt min mening uteslutet. I stället synes
man böra inrikta sig på att genom en på lämpligt sätt bedriven upplysningsverksamhet
söka väcka arbetstagarnas intresse för att tillsätta skyddsombud.
Värdefull medverkan lärer härvid kunna lämnas av arbetstagarnas
organisationer och av arbetarskyddsnämnden. Såsom kommittén framhållit
bör det även ankomma på tillsynsorganen att vara verksamma i detta
hänseende.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen att skyddsombud skall utses
vid varje arbetsställe, där regelbundet minst fem arbetstagare sysselsättas,
såframt ej särskilt förhållande berättigar till undantag, har kritiserats i
några yttranden. Ett par remissinstanser ha sålunda yrkat att ordet »skall»
måtte utbytas mot »bör», andra åter ha ifrågasatt en höjning av gränsen
fem arbetstagare till tio arbetstagare. Vad i yttrandena anförts föranleder
mig icke att frångå kommitténs förslag. Enligt min mening medger den av
kommittén föreslagna lydelsen tillräckligt hänsynstagande till de skiftande
förhållandena på olika områden. Att i förslaget icke upptagits någon påföljd
för underlåtenhet att utse skyddsombud synes icke utgöra något hinder
mot att i lagtexten använda ordet »skall». Om på ett visst arbetsställe
arbetstagarna med hänsyn till arbetets art och arbetsförhållandena skulle
finna, att utrymme saknas för skyddsombudsverksamhet, lärer en sådan
omständighet föreligga, som berättigar till undantag från huvudregeln att
skyddsombud skall utses. Det nu sagda torde särskilt gälla vissa mindre
kontor och butiker. I detta sammanhang vill jag framhålla att — såsom
landsorganisationen anfört — bedömandet huruvida särskilt förhållande
berättigar till undantag från huvudregeln icke tillkommer arbetsgivaren
utan arbetstagarna själva. Att exempelvis en verksamhet bedrives för militärt
ändamål är sålunda i och för sig icke avgörande. Vad angår arbets -

238

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ställen med mindre än fem arbetstagare synes anledning saknas att, såsom
kommerskollegium ansett lämpligt, kräva medgivande av yrkesinspektör
för att skyddsombud skall kunna utses, om arbetstagarna finna det påkallat.
Vad tidningsutgivareföreningen anfört om att endast kroppsarbetare
skulle få inräknas i antalet arbetstagare finner jag icke förtjäna avseende.

I yttranden från ett par statliga myndigheter ha berörts vissa speciella
frågor rörande det område, inom vilket skyddsombud skall utses. Vad först
angår det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen behandlade spörsmålet om
skyddsombud vid vägunderhållsarbete synes vägmästarområdet regelmässigt
utgöra en sådan arbetsenhet att det bör betraktas som ett enda arbetsställe
i lagens mening. Något hinder att utse ett skyddsombud för hela
vägmästarområdet föreligger därför icke. Inom statens affärsdrivande
verksamhet kan det stundom vara tveksamt vad som bör anses utgöra ett
arbetsställe. Begreppet arbetsställe bör enligt min mening ej fattas i så
strängt lokal bemärkelse att skyddsombud icke skulle kunna utses för
exempelvis ett helt banmästarområde, om så skulle finnas lämpligt. Det
må emellertid i detta sammanhang framhållas, att ett skyddsombuds
skyddsområde icke får vara större än att ombudet kan uppfylla det av
kommittén uppställda kravet på förtrogenhet med arbetsförhållandena
inom området.

Rörande frågan om skyddsombudens antal har jag icke något att erinra
mot vad kommittén anfört. Såsom kommittén framhållit kan det vara
lämpligt att vid arbetsställen med flera skyddsombud utse ett huvudskyddsombud.
Någon särskild föreskrift härom synes emellertid icke erfordras.

Liksom f. n. böra skyddsombuden väljas antingen av arbetstagarna på
arbetsstället eller, på framställning av dem, av lokal organisation, genom
vilken de kunna anses företrädda. Det ligger i sakens natur att som huvudregel
bör gälla, att till skyddsombud skall utses någon som är anställd vid
arbetsstället i fråga. Kommittén har emellertid ansett att under vissa förutsättningar
möjlighet borde finnas att å en viss ort utse ett skyddsombud
för flera arbetsställen inom ett och samma verksamhetsområde, s. k. regionalt
skyddsombud. Enligt kommittéförslaget skall sålunda arbetsrådet,
där förhållandena inom viss verksamhet nödvändiggöra avvikelse från
huvudregeln, äga medgiva lokal organisation, genom vilken arbetstagarna
kunna anses företrädda, att utse dylikt ombud. Detta stadgande avser enligt
kommittén sådan verksamhet, där på grund av ofta förekommande
växlingar i fråga om arbetsställe eller arbetsstyrkans sammansättning svårighet
föreligger att utse skyddsombud bland arbetstagarna. Till stöd för
förslaget ha åberopats de speciella förhållandena inom byggnads- och anläggningsverksamhet.
I remissyttrandena har från arbetsgivarhåll yrkats,
att stadgandet om regionala skyddsombud måtte utgå. Även om från strängt
principiell synpunkt erinringar kunna riktas mot förslaget talar dock ett

239

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

praktiskt behov för detsamma. För arbetsgivarnas del kan förslagets genomförande
näppeligen medföra några beaktansvärda olägenheter. Jag tillstyrker
fördenskull införandet av ett system med regionala skyddsombud.
Sådant ombud bör dock icke få tillsättas utan att myndighet funnit behov
föreligga att avvika från huvudregeln. I likhet med kommittén finner jag
att, för vinnande av enhetlig tillämpning, befogenhet att lämna dylikt medgivande
bör tillkomma endast chefsmyndigheten. Det synes icke böra vara
uteslutet att medgiva generell dispens för visst slag av verksamhet. Att
regionalt skyddsombud tillsatts bör icke hindra arbetstagarna vid visst arbetsställe
inom ombudets verksamhetsområde att bland sig utse skyddsombud
enligt huvudregeln. Det synes tvärtom vara önskvärt, att så sker
i största möjliga utsträckning. Frågan om det inbördes förhållandet mellan
de båda ombuden torde, såsom landsorganisationen anfört, icke behöva
regleras i författningsväg.

Vad angår förutsättningarna för lämnande av medgivande att regionalt
skyddsombud tillsättes ansluter jag mig till vad kommittén anfört. I motsats
till några remissinstanser anser jag sålunda det förhållandet att inom
ett verksamhetsområde i regel endast en eller ett par arbetstagare sysselsättas
på varje arbetsställe icke i och för sig utgöra tillräcklig anledning
att medgiva utseende av regionalt ombud.

Kommittén har i sitt förslag upptagit en bestämmelse om rätt för skyddsombud
— dock icke för regionalt ombud — att av arbetsgivaren erhålla
gottgörelse för förlorad arbetsförtjänst. För min del anser jag emellertid, att
liksom hittills arbetarskyddslagen icke bör ingå på frågor om arbetsgivares
och arbetares ekonomiska mellanhavanden. Även om stadgandet uteslutes
synes man ha berättigad anledning räkna med att skyddsombud icke skall
behöva lida ekonomiskt men på grund av sitt uppdrag. I detta sammanhang
må framhållas att överenskommelsen mellan svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen om den lokala säkerhetstjänsten innehåller
en bestämmelse om skyldighet för arbetsgivare att ersätta skyddsombud
för förlorad arbetsförtjänst.

Ehuru trakasseri mot skyddsombud torde vara sällsynt, synes det önskvärt
att, såsom kommittén föreslagit, i arbetarskyddslagen upptagas stadganden
som åsyfta att bereda skyddsombuden ökad trygghet i detta hänseende.
Enligt den av kommittén föreslagna huvudbestämmelsen må
skyddsombud icke hindras att fullgöra sina uppgifter eller på grund av sitt
uppdrag tillskyndas försämrade arbetsförhållanden eller arbetsvillkor.
Kommittén har framhållit, att under uttrycket »försämrade arbetsförhållanden»
jämväl borde inbegripas permittering eller avsked ävensom »åtgärd
varigenom skyddsombudet tillskyndas särskilt men, exempelvis av psykisk
art». Landsorganisationen har för sin del hemställt att orden »eller
annat men» måtte fogas till den av kommittén föreslagna bestämmelsen.
Ett dylikt tillägg synes dock ha en så pass obestämd innebörd att det ej

240

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

kan anses lämpligt att upptaga detsamma i lagtexten. Åtgärder av här åsyftat
slag torde därför böra tagas i betraktande endast om man kan säga, att
de medfört försämrade arbetsförhållanden. Däremot anser jag att i tydlighetens
intresse skiljande från anställning uttryckligen bör nämnas i
lagtexten.

Såsom påföljder av åsidosättande av ifrågavarande stadgande har kommittén
föreslagit dels skadeståndsskyldighet, omfattande även annan skada
än rent ekonomisk, och dels ogiltighet av avtalsuppsägning eller annan dylik
rättshandling. Jag tillstyrker detta förslag, vilket i yttrandena lämnats
utan principiell erinran. Med anledning av vad i ett yttrande anförts vill
jag framhålla, att ifrågavarande skadeståndsbestämmelser icke omfatta
skada genom olycksfall i följd av att skyddsombud hindrats att föreslå
skyddsåtgärd. I dylikt fall gälla allmänna skadeståndsregler. Att uttrycket
»annan dylik rättshandling» i sig innesluter exempelvis återkallande av en
utfästelse om pension eller annan förmån synes mig otvivelaktigt.

Talan från skyddsombuds sida mot arbetsgivare om skadestånd eller
ogiltighet av rättshandling synes såsom kommittén föreslagit böra upptagas
av arbetsdomstolen. Emellertid bör hinder icke föreligga att genom kollektivavtal
eller annat avtal överenskomma att dylik tvist i stället skall avgöras
av skiljemän. Då detta icke innebär någon avvikelse från vad som
i allmänhet gäller, erfordras icke något stadgande härom. För att möjliggöra
att tvist hänskjutes till avgörande av den av huvudorganisationerna
på arbetsmarknaden inrättade arbetsmarknadsnämnden lärer heller icke
behövas någon särskild bestämmelse, enär nämnden — i motsats till vad
kommittén antagit — torde kunna utses till skiljenämnd. Det må i detta
sammanhang erinras om att såväl enligt huvudavtalet mellan svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen som enligt det mellan samma
parter träffade avtalet om företagsnämnder vissa tvister skola avgöras av
arbetsmarknadsnämnden såsom skiljenämnd. Vad angår skyddsombuds
talan mot arbetstagare, t. ex. arbetsledare, anser jag i likhet med kommittén,
att sådan tvist bör handläggas av allmän domstol.

Kommittén har i fråga om skyddsombuds rätt att erhålla skadestånd
och ogiltigförklaring av rättshandling föreslagit en särskild preskriptionsregel
av innehåll att ombudet förlorar sin rätt, om icke talan anhängiggöres
inom sex månader från åtgärdens avslutande. Denna preskriptionstid
har av landsorganisationen ansetts vara för kort och av tjänstemännens
centralorganisation för lång. För min del finner jag kommitténs förslag
vara väl avvägt.

I gällande arbetarskyddslag framhålles lämpligheten av att vid större
arbetsställen tillsätta en säkerhetskommitté, bestående av skyddsombud
och representanter för arbetsgivaren. Intresset för att bilda sådana kommittéer
har för varje år ökat. Då det i denna form bedrivna lokala skyddsarbetet
i allmänhet visat mycket goda resultat, synes det önskvärt, att

241

Kungl. Maj.ts proposition nr 2''J8.

denna organisationsform vinner ytterligare utbredning. Kommittén har
föreslagit, att säkerhetskommitté skall tillsättas vid varje arbetsställe, där
regelbundet minst 100 arbetstagare sysselsättas. Från landsorganisationens
och kooperativa förbundets sida har yrkats att gränsen måtte sänkas till
50 arbetstagare. Med hänsyn till de gynnsamma erfarenheterna av skyddsarbetets
bedrivande i kommittéform förordar jag i enlighet med dessa yrkanden,
att skyddskommitté — vilket synes vara en lämpligare benämning
än säkerhetskommitté — skall tillsättas vid arbetsställe med minst
50 arbetstagare. Såsom kommittén funnit synes stadgandet i fråga icke lämpligen
kunna förbindas med någon påföljd. Det bör emellertid åligga tillsynsorganen
att genom upplysningsverksamhet söka åstadkomma att bestämmelsen
iakttages. I fråga om arbetsställen med mindre antal arbetstagare
än 50 synes i lagen böra intagas en uppmaning att tillsätta skyddskommitté,
där så kan anses påkallat.

Några av statens affärsdrivande verk ha föreslagit att gemensam skyddskommitté
skall kunna utses för en arbetsgivares samtliga arbetsställen å
en viss ort eller inom ett visst förvaltningsområde. Undantagsvis förekommer
det redan nu att för en arbetsgivares samtliga arbetsställen inrättas en
central skyddskommitté såsom en påbyggnad på de särskilda kommittéerna
vid varje arbetsställe. För att möjliggöra en sådan anordning behövs
icke något särskilt stadgande. Jag är icke f. n. beredd tillstyrka att
tillsättande av central kommitté skulle kunna upphäva skyldigheten att
inrätta kommittéer på de olika arbetsställena.

Vad kommittén i övrigt föreslagit i fråga om det lokala skyddsarbetet
synes böra godtagas med några smärre jämkningar. De stadganden på
förevarande område, vilka ansetts böra upptagas i själva lagen, återfinnas
i 39—44 §§ i departementsförslaget. Övriga bestämmelser torde böra inflyta
i den allmänna tillämpningskungörelsen till lagen. Vad landsorganisationen
anfört angående utformningen av bestämmelserna om skyldighet för tillsynsorgan
att träda i förbindelse med skyddsombud synes böra beaktas
vid kungörelsens upprättande. Av riksförsäkringsanstalten framställda erinringar
i detta hänseende är jag däremot icke beredd att tillstyrka, då största
möjliga kontakt bör upprätthållas mellan tillsynsorganen och skyddsombuden.

Skyldigheter för tillverkare, försäljare och upplåtare av
maskiner m. m.

Gällande lag.

Såsom i annat sammanhang berörts innehåller gällande arbetarskyddslag
— utöver de bestämmelser som rikta sig till parterna i arbetsförhållandet
— vissa föreskrifter om skyldighet för tillverkare, försäljare och upplåtare
av maskiner o. d. att medverka i skyddsarbetet. I sin ursprungliga
lydelse saknade lagen stadganden av sistnämnda art. Vid internationella

16 — Bilmng till riksdagens protokoll 1948. I samt. Nr 298.

242

Kungl. Dlaj.ts proposition nr 298.

arbetskonferensens sammanträde år 1929 antogs en rekommendation angående
ansvarighet i fråga om säkerhetsanordningar å motordrivna maskiner,
vari hemställdes, att medlemsstaterna måtte godtaga och tillämpa
den principen, att det borde vara genom lag förbjudet att leverera eller
installera motordrivna maskiner, avsedda att användas inom vederbörande
land, med mindre de vore försedda med sådana skyddsanordningar, som
fordrades av den nationella lagstiftningen, då dessa maskiner vore i bruk.
I enlighet med denna rekommendation infördes vid 1938 års revision av
arbetarskyddslagen ett stadgande, 6 a §, om skyldighet för maskintillverkare
m. fl. att beakta arbetarskyddssynpunkter. Enligt denna paragraf ■—
såsom den lyder efter en år 1944 vidtagen ändring — åligger det tillverkare,
försäljax-e och upplåtare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning
att tillse att föremålet vid avlämnande är försett med nödiga
skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot
olycksfall och ohälsa. Bestämmelsen avser icke endast sådana fall då leverans
sker till arbetsföretag, varå arbetarskyddslagen äger tillämpning, utan
är allmängiltig. I syfte att trygga stadgandets efterlevnad infördes år 1944
möjlighet att tillämpa ett förbudsförfarande med straff såsom påföljd för
överträdelse av förbudet (38 a § och 45 §).

Kommitténs förslag.

I kommitténs förslag har den nuvarande 6 a § kompletterats i vissa hänseenden
(45 § 1 inom.). Därjämte har kommittén föreslagit flera nya bestämmelser
(45 § 2 och 3 mom. samt 46 §), som likaledes skola gälla även
utanför det eljest stadgade tillämpningsområdet för arbetarskyddslagen.

Enligt 45 § 1 mom. första stycket i förslaget skola tillverkare, försäljare
och upplåtare av maskiner, redskap o. d. liksom
f. n. vara skyldiga tillse att anordningen vid avlämnande är försedd med
nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet
mot ohälsa och olycksfall. Därjämte föreslås att vederbörande tillverkare,
försäljare eller upplåtare skall vara skyldig att tillhandahålla för anordningens
användning och skötsel erforderliga föreskrifter samt förse anordningen
med skylt eller ^stämpling angivande tillverkarens namn ävensom
annan uppgift, som arbetsrådet föreskriver. I 58 § 2 mom. ha upptagits
bestämmelser om förbud, vilka motsvara 38 a § i gällande lag.

Kommittén framhåller att den icke ansett det påkallat att, såsom ifrågasatts,
i förslaget införa ett särskilt stadgande om skyldighet för utställare
att iakttaga bestämmelserna i 45 § 1 mom. Enligt kommitténs mening
borde nämligen detta lagrum anses gälla även i de fall, då tillverkare eller
försäljare avlämnade maskiner o. d. till utställning, och vad anginge upplåtare
torde det mera sällan förekomma att sådan deltoge i utställning.

Kommittén föreslår ett särskilt stadgande om installatörs skyldigheter.
Enligt 45 § 2 mom. skall sålunda den som yrkesmässigt utför

243

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

installation av maskin, redskap, apparat, ångpanna eller annan särskild
anordning för arbetes bedrivande vara skyldig tillse att föreskrivna skyddsanordningar
uppsättas och att för installationen i övrigt gällande föreskrifter
iakttagas. För att tvångsvis genomföra detta stadgande skall förbud
kunna tillgripas (58 § 4 mom.).

I motiveringen framhåller kommittén att installatörer av maskiner, redskap
o. d. i väsentlig mån kunde medverka till skyddsföreskrifternas praktiska
genomförande. Visserligen vore tillverkare, försäljare och upplåtare
pliktiga att vid avlämnande av maskiner tillse att dessa vore försedda med
nödiga skydd, men ofta måste en maskin monteras först på uppställningsplatsen
och någon garanti för att därvid samtliga skydd bleve uppsatta på
maskinen funnes icke. Väl ålåge det arbetsgivare att innan en maskin toges
i bruk kontrollera att densamma vore försedd med erforderliga skyddsanordningar,
men det borde fordras att även den som installerade maskinen
tillsåge att de levererade skydden bleve uppsatta. Installatören vore oftast
den som bäst kände till var och hur de till maskinen hörande skydden
skulle anbringas. Installatörs förpliktelser borde emellertid icke begränsas
till en skyldighet att tillse att levererade skydd uppsattes, utan installatör
borde tillika ha att svara för att de föreskrifter som i övrigt gällde för
installationen bleve iakttagna. Det kunde t. ex. vara fråga om att placera
en viss detalj på bestämd plats eller att ansluta en rörledning eller elektrisk
ledning på ett riktigt sätt. Felaktigheter som begåtts vid installation
av maskiner, hissar, tryckkärl o. d. hade medfört svåra olycksfall. Det vore
givetvis önskvärt att varje installatör av maskin, redskap o. d. medverkade
i angivna hänseenden, men kommittén ansåge en viss begränsning av stadgandets
tillämplighet nödvändig och föresloge därför att det skulle gälla
endast sådan installatör som självständigt och yrkesmässigt åtoge sig installationsarbete.
Den som vore anställd hos dylik yrkesutövare torde icke
ha sådan självständig ställning, att ansvar i förevarande hänseende borde
åläggas honom.

I specialmotiveringen uttalar kommittén att med »för installationen i
övrigt gällande föreskrifter» bl. a. avsåges av yrkesinspektionens chefsmyndighet
meddelade bestämmelser angående exempelvis ångpannors utrustning
och hissars anordnande samt kommerskollegii föreskrifter angående
utförande och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar, i vad
anginge sådan anläggnings utförande.

Kommittén framhåller, att det förhållandet att ett visst ansvar i skyddshänseende
ålagts tillverkare, försäljare, upplåtare och installatörer icke
medförde någon förändring i arbetsgivarens ansvarighet
gentemot arbetstagarna. För att någon tvekan därom icke skulle
uppstå, hade kommittén i 45 § 4 mom. upptagit ett uttryckligt stadgande
av denna innebörd.

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Såsom ett tredje moment i 45 § har upptagits en bestämmelse, vilken
riktar sig till den som begagnar maskin eller annan arbetsanordning
i arbete som eljest icke faller under arbetarskyddslagen.
Enligt detta stadgande skall det i dylikt fall åligga brukare
av sådan anordning, som jämlikt 1 mom. vid avlämnande skall vara
försedd med skydd och åtföljas av där omnämnda föreskrifter, att tillse
att anordningen vid användandet är försedd med skydd samt att berörda
föreskrifter iakttagas. Härtill ansluter sig en bestämmelse, enligt vilken
distriktschefen i fall av synnerlig fara för ohälsa eller olycksfall skall
kunna förbjuda att anordningen begagnas (58 § 5 mom.).

I motiveringen framhåller kommittén att det f. n. ej funnes garanti för
att de skydd som anbragts på eller levererats med en maskin komme till
användning i de fall då maskinen begagnades i arbete vilket icke inbegrepes
under arbetarskyddslagen. Ur samhällets synpunkt vore det av vikt
att även den enskilde individen skyddades mot farorna i arbetet, i synnerhet
vid användande av maskiner och andra farliga arbetsanordningar.
Detta hade också delvis beaktats i det att de bestämmelser, varigenom tillverkare,
försäljare och upplåtare ålades att medverka i skyddsarbetet,
givits generell tillämplighet. Enligt kommitténs mening borde mot tillverkares,
försäljares och upplåtares förpliktelser svara en allmän skyldighet
för brukare av maskin eller annan i 45 § 1 mom. avsedd arbetsanordning
att tillse att de skydd, som tillhörde och åtföljde anordningen, komme
till användning och att de föreskrifter, som meddelats för densamma bleve
iakttagna. Att så skedde kunde vara av betydelse icke blott för brukaren
själv utan även med hänsyn till allmänhetens skyddande mot olycksfallsrisker,
t. ex. då en kapsåg uppställdes på gata eller annan allmän plats för
kapning av ved.

Kommitténs förslag innehåller även ett nytt allmängiltigt stadgande, som
riktar sig till tillverkare och försäljare av farliga ämnen
och material (46 §). Sålunda skall det åligga tillverkare eller försäljare
av eldfärligt, explosivt, giftigt eller eljest farligt ämne eller material
att tillse att detta vid avlämnande åtföljes av för dess handhavande och
förvaring erforderliga skyddsföreskrifter, som skola vara godkända av
arbetsrådet, samt att detsamma på lämpligt sätt är försett med föreskriven
märkning eller påskrift. För giftigt eller eljest hälsofarligt ämne skall av
tillverkaren eller försäljaren därjämte lämnas tydlig uppgift om ämnets
sammansättning. Dessa bestämmelser skola emellertid icke gälla beträffande
apoteksvara. Efterlevnaden av förevarande stadganden avses skola
tryggas genom ett förbudsförfarande (58 § 3 mom.).

I motiveringen anför kommittén i huvudsak följande. De risker, som
vore förenade med användandet av eldfarliga, explosiva och giftiga ämnen
kunde avsevärt minskas, därest man kände till ämnets farlighetsgrad och

245

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

hur det finge handhavas och förvaras. Föreskrifter därom meddelades
väsentligen i förordningarna om eldfarliga oljor och explosiva varor samt
i giftstadgan. Vissa slag av farliga ämnen upptoges dock ej i dessa författningar,
och i en del fall vore de föreskrifter, som däri meddelades, ej
tillfyllest ur arbetarskyddssynpunkt. Särskilt gällde detta vid mera regelmässig
användning av farliga ämnen. Enligt kommitténs mening förelåge
stort behov av förebyggande åtgärder på detta område, och en betydelsefull
insats syntes därvid kunna påräknas av tillverkare och försäljare. Det
kunde icke vara tillfredsställande, att arbetsgivare och arbetstagare skulle
sväva i okunnighet om de risker, som vore förbundna med användandet av
visst ämne, intill dess måhända tillsynsorgan fäst deras uppmärksamhet
därpå eller hunnit införskaffa upplysningar därom eller olycks- eller sjukdomsfall
inträffat. Kommittén ansåge därför att tillverkare och försäljare
av eldfarligt, explosivt, giftigt eller eljest hälsofarligt ämne eller material
borde vara skyldiga tillse att detta vid avlämnandet åtföljdes av för dess
handhavande och förvaring erforderliga skyddsföreskrifter. Det villkoret
borde uppställas, att föreskrifterna skulle vara godkända av arbetsrådet,
enär det icke kunde anses tillfredsställande att varje tillverkare och försäljare
själv bestämde innehållet i desamma. Tillverkare och försäljare
borde vidare vara skyldiga att på lämpligt sätt förse sådant ämne eller
material med föreskriven märkning eller påskrift. För att bedöma ett giftigt
eller eljest hälsovådligt ämnes farlighetsgrad och träffa avgörande om
erforderliga skyddsåtgärder vid dess handhavande fordrades kännedom
om ämnets sammansättning. Kommittén föresloge därför, att det skulle
åligga tillverkare och försäljare att lämna tydlig uppgift om dylika ämnens
sammansättning. Tillverkare och försäljare vore på grund av konkurrensskäl
vanligen icke villiga att till köpare lämna uppgift om ett ämnes sammansättning.
Detta motiv borde emellertid icke få vara avgörande för en
så viktig fråga som arbetstagarnas skyddande mot ohälsa och olycksfall i
arbete. Det skydd, som tillverkare och försäljare i sådant hänseende behövde,
finge tillförsäkras dem i annan ordning. I detta sammanhang vore
att märka, att det föreslagna stadgandet icke medförde skyldighet att
lämna fullständig uppgift om ett ämnes sammansättning. Ansåge sig en
tillverkare av konkurrensskäl förhindrad att lämna viss uppgift om ett
ämne, finge stadgandet likväl anses iakttaget, därest han lämnade tydlig
uppgift om ämnets huvudsakliga beståndsdelar samt om sådan ej huvudsaklig
beståndsdel, som kunde medföra förgiftnings- eller annan hälsofara.

I anledning av att i vissa yttranden över kommitténs preliminära förslag
gjorts gällande att det föreslagna stadgandet icke läte sig förenas med gällande
författningar om eldfarliga oljor, explosiva varor samt gifter anför
kommittén följande.

De föreslagna bestämmelserna i 46 § medföra icke inskränkning eller
mildring av bestämmelserna i nyssnämnda författningar, och de kunna så -

246

Kuncjl. Maj:Is proposition nr 298.

ledes ej anses stå i strid med dessa. Föreskrifterna innebära i stäilet en
skärpning, i det att de främst avse frågan om handhavande av visst farligt
ämne, vilken fråga ej i tillräcklig grad kan anses tillgodosedd i åsyftade
författningar. Det torde ej heller vara möjligt att i en allmän författning
gå in på denna fråga på det sätt, som är betingat ur arbetarskyddssynpunkt.
Det har jämväl ifrågasatts, huruvida icke de i ovanberörda författningar
angivna föreskrifterna kunde kompletteras i de avseenden, som i
46 § omförmälas. Ehuru detta givetvis är möjligt, synes det kommittén
konsekvent att i lagen fullfölja den princip, som kommit till uttryck i 45 §,
nämligen att med hänsyn till lagens syftemål utsträcka dess tillämpning
till tillverkare och försäljare. Därtill kommer, att föreskrifter för berörda
slag av ämnen meddelas i lagen jämväl i andra sammanhang. Lagens bestämmelser
avse dessutom vissa farliga ämnen, som icke äro upptagna i
förevarande författningar. Det synes kommittén dessutom betydelsefullt,
att det uppdrages åt arbetsrådet att godkänna de föreskrifter, som skola
åtfölja ifrågavarande slag av ämnen. Rådet torde nämligen äga de största
förutsättningar härför, om det utbygges på sätt kommittén föreslår.

I detta sammanhang torde även böra behandlas ett annat stadgande i
förslaget, vilket likaledes avser person som icke är part i ett arbetsförhållande.
Kommittén föreslår att vad i lagen sägs om arbetsgivare i viss utsträckning
skall gälla om ägare eller nyttjanderättshavare
till grustag o. d., även då denne icke har någon arbetstagare på
arbetsplatsen. Enligt 2 § c) 2. skall sålunda, såframt ej annan överenskommelse
därom träffats, ägare resp. innehavare av nyttj anderätten till
mark, varå grustag eller annat därmed likställt arbetsställe där arbete utföres
för flera arbetsgivares räkning är beläget, vara skyldig tillse att detsamma
hålles i ett ur skyddssynpunkt godtagbart skick. Anvisningarna till
detta stadgande ha följande lydelse.

Här stadgad skyldighet för ägare eller innehavare av nyttjanderätt till
grustag att, för såvitt ej annan överenskommelse träffats med vederbörande
arbetsgivare, hålla detta i ett ur skyddssynpunkt godtagbart skick avser
huvudsakligen skötseln av själva grustaget samt till detta hörande anordningar,
såsom ställningar, bi’yggor, lastfickor och maskiner. Bestämmelsen
skall däremot icke medföra skyldighet för ägaren eller nyttjanderättshavaren
att vidtaga skyddsåtgärder beträffande maskiner eller andra anordningar,
som arbetsgivare låtit uppställa i grustaget. Bedrives arbete i ett
grustag icke av flera arbetsgivare samtidigt utan av olika arbetsgivare på
skilda tider av året, åvilar det varje arbetsgivare att tillse, att arbetet utföres
på betryggande sätt. Till arbetsställe likställt med grustag hänföras
bland annat ler- och pinnmotag, stenbrott och vissa materialupplag.

Till motivering av förslaget anför kommittén i huvudsak följande. Det
vore vanligt att ägare eller nyttjanderättshavare till grustag tilläte annan
att hämta grus utan att själv sysselsätta arbetstagare i grustaget. I dylika
fall bedreves arbetet ej sällan på sådant sätt att avsevärd risk för ras uppstode.
När ett flertal arbetsgivare genom sina resp. arbetstagare hämtade
grus från ett och samma grustag, vore det för yrkesinspektionen i allmän -

247

Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)8.

het förenat med betydande svårigheter dels att taga reda på samtliga arbetsgivare
och dels att meddela dessa erforderliga anvisningar och få dem
att iakttaga desamma. Med hänsyn därtill syntes det motiverat att i viss
mån överflytta arbetsgivaransvaret på ägare eller nyttjanderättshavare till
grustag. Bestämmelsen därom förutsattes skola gälla endast såframt ej
ägaren eller nyttj anderättshavaren träffat annan överenskommelse med
den som hämtade grus. Som ytterligare villkor hade upptagits att flera
arbetsgivare samtidigt hämtade grus ur grustaget. Enligt kommitténs mening
borde man därvid utgå från ett minimiantal av tre. Hämtade två arbetsgivare
grus samtidigt, torde anvisningar om arbetets bedrivande i regel
kunna utan svårighet lämnas till var och en av dem. Om arbetet icke bedreves
samtidigt av flera arbetsgivare utan av olika arbetsgivare på skilda
tider av året, borde det enligt kommitténs mening åvila varje arbetsgivare
att tillse, att arbetet utfördes på betryggande sätt. Arbete i ler- och pinnmotag,
stenbrott samt spån- och slaggupplag bedreves ofta under förhållanden
som motsvarade de vid grustag förekommande. Sålunda finge ej
sällan olika arbetsgivare hämta lera, spån o. d. från annan tillhörigt lertag
eller spånupplag. Vidare förekomme det stundom att olika personer bröte
sten ur berg, som ägdes av annan. Även i nu nämnda fall förelåge behov
av att i viss utsträckning påkalla ägarens eller nyttjanderättshavarens
medverkan i skyddsarbetet. Kommittén föresloge därför att ifrågavarande
bestämmelse gjordes tillämplig jämväl å arbetsställe, som kunde anses likställt
med grustag.

Kommittén understryker, att det föreslagna stadgandet icke finge anses
innebära att de olika arbetsgivarna fritoges från ansvar i de hänseenden
bestämmelsen avsåge.

Yttrandena.

I annat sammanhang har nämnts att kommerskollegium ansett att de
föreslagna 45 och 46 §§ icke hörde hemma i arbetarskyddslagen, men att
intill dess allmängiltiga bestämmelser meddelats om förbud mot leverans
av maskiner o. d. utan skydd, förbudet däremot borde kvarstå i denna lag,
såvitt anginge arbetsplatser varå 1 § ägde tillämpning. Från några andra
håll har yrkats att de bestämmelser som rikta sig till brukare av maskiner
o. d. (45 § 3 inom.), tillverkare och försäljare av farliga ämnen och material
(46 §) samt ägare och nyttj anderättshavare till grustag (2 § c 2.)
måtte utgå ur förslaget. Därjämte ha i en del yttranden erinringar framställts
i vissa detaljfrågor.

Vad angår de föreslagna bestämmelserna rörande tillverkare, försäljare
och upplåta re av maskiner o. d. anser riksförsäkringsanstnltcn
att desamma, i vad de avsåge upplåtare, borde begränsas till att
omfatta upplåtelse till yrkesmässigt begagnande, enär stadgandena ej torde

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

kunna få praktisk betydelse för andra fall. — Anstalten anför vidare, att
granskning av tekniska anordningar, som utställdes på mässor, offentliga
utställningar o. d., vore synnerligen påkallad. Det hade nämligen visat sig
att brister i skyddstekniskt avseende i icke obetydlig utsträckning förekomme
å utställda föremål. Detta förhållande hade medfört avsevärda
olägenheter dels därigenom att allmänheten ofta bibringats den uppfattningen
att föremålen trots felaktigheterna uppfyllt gällande fordringar i
arbetarskyddshänseende och dels därigenom att, till nackdel för sådana
utställare som lojalt följt föreskrifterna, billigare utförda eller utrustade
maskiner lättare kunnat hävda sig i konkurrensen. Även å enskilda utställningar,
som upprätthölles av tillverkare, försäljare och agenter, hade
de utställda föremålen i stor utsträckning visat sig behäftade med brister
i skyddstekniskt hänseende. Anstalten kunde icke dela kommitténs uppfattning
att ett föremål, som utställdes på en offentlig utställning, av utställaren
avlämnades till utställningen. Tillverkare eller försäljare hyrde
nämligen i regel ett visst golvutrymme å utställningen, vilket han sedan
fritt disponerade. Han avlämnade sålunda icke de utställda föremålen till
någon. Detsamma vore förhållandet vid enskild utställning, som anordnades
av tillverkare eller försäljare. På grund av det anförda ansåge anstalten
att i lagen borde införas en bestämmelse, som medförde förpliktelse
att då maskin, redskap e. d. utställdes till försäljning eller i reklamsyfte
iakttaga vad som stadgades i 45 § 1 mom. Till denna bestämmelse
borde anknytas befogenhet för arbetsrådet att förbjuda dylikt utställande,
innan de åtgärder vidtagits som arbetsrådet funnit skäl föreskriva. Som
villkor för meddelande av sådant förbud borde icke föreskrivas att utställaren
»blivit i saken hörd». Ett förbud berörande en utställning måste
nämligen, bl. a. på grund av den korta tid som en sådan ofta varade, i regel
meddelas omedelbart, om det skulle få avsedd verkan. Vidare komme ett
förbud alltid att föregås av en ingående diskussion mellan den till arbetsrådet
anknutne granskaren och utställaren eller dennes representant. Något
behov av ytterligare hörande kunde därför icke anses föreligga.

Socialstyrelsen anser det möjligen kunna ifrågasättas, om icke tillämpningen
av 45 § 1 mom. — i likhet med vad kommittén föreslagit beträffande
2 mom. — kunde inskränkas till fall då förfarandet ägde rum i
yrkesmässig verksamhet. Det kunde måhända även ifrågasättas att undantaga
sådana fall då vederbörande avlämnat anordningen i vetskap om att
den ej skulle komma till sådan användning att skada kunde befaras, t. ex.
för nedskrotning. Handelskammaren i Göteborg uttalar att det borde klargöras
att bestämmelserna om utlåning icke avsåge gratis utlåning av redskap
e. d., exempelvis grannar emellan, utan fastmera utlåning mot ersättning
och arbetsgivares utlåning av maskiner in. in. till arbetstagare i hemindustriellt
arbete. Även i ett par andra yttranden förordas inskränkningar
i bestämmelsernas tillämplighet på utlåning av maskiner o. d. Därvid åbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

249

ropas bl. a. att långivare i flertalet fall icke vore kompetenta att bedöma,
huruvida ett föremål som utlånades uppfyllde lagens krav.

Kommerskollegium påpekar att på det elektriska starkströmsområdet
gällde specialbestämmelser om kontroll av elektrisk materiel med därtill
knutet förbud mot saluförande, försäljning och användning av icke godkänd
materiel samt om installatörer.

Stockholms handelskammare erinrar om att ett stort antal i industrien
använda maskiner tillverkades i utlandet under beaktande av där gällande
arbetarskyddsbestämmelser. Handelskammaren ansåge sig med anledning
därav böra framhålla vikten av att arbetsrådet vid granskning av skyddsanordningarna
på utomlands framställda maskiner icke utan tvingande
skäl ställde högre krav på dessa än vad motsvarande kontrollmyndighet i
utlandet gjort.

Det föreslagna stadgandet angående installatörs skyldigheter
tillstyrkes uttryckligen av Stockholms handelskammare, som anser detsamma
vara i hög grad av behovet påkallat.

Riksförsäkringsanstalten anför i anledning av att ifrågavarande stadgande
begränsats till att gälla den som »yrkesmässigt» utförde installation,
att enskilda personer eller firmor ej sällan tillfälligtvis åtoge sig sådant
arbete utan att besitta erforderlig kompetens därför eller besitta tillräcklig
ansvarskänsla. Sådan tillfällig installatör kunde emellertid icke anses
yrkesmässigt utföra installationer och bestämmelsen syntes således ej
kunna tillämpas gentemot honom. Anstalten föresloge därför, att ordet
»yrkesmässigt» utbyttes mot »självständigt». Den som vore anställd hos
person eller firma som åtagit sig ett installationsarbete torde icke kunna
anses självständigt utföra det arbete hans arbetsgivare ålade honom. —
Den föreslagna bestämmelsen att installatör skulle tillse att »föreskrivna
skyddsanordningar» bleve uppsatta samt att »för installationen i övrigt
gällande föreskrifter» bleve iakttagna torde åsyfta sådana skyddsanordningar
och föreskrifter som återfunnes i anvisningar, skyddsbilder in. m.,
utfärdade av yrkesinspektionens chefsmyndighet. Installatör borde emellertid
vara skyldig att även i övrigt iakttaga i arbetarskyddslagen meddelade
bestämmelser, varför följande tillägg borde göras till det föreslagna
stadgandet: »Han har ock att svara för att det av honom åtagna installationsarbetet
även i övrigt blir så utfört, att anläggningen i vad på hans
befattning med densamma ankommer erbjuder betryggande säkerhet.»

Anstalten föreslår vidare ett särskilt stadgande, enligt vilket det skall
åligga den som avlämnar av honom eller på hans uppdrag upprättad ritning,
beskrivning eller annan handling till ledning vid installation att tillse
att handlingen innehåller i skyddstekniskt hänseende erforderliga uppgifter.
Till stöd härför anför anstalten följande.

Ofta förekommer, att leverantör till köpare överlämnar ritning, beskrivning
eller annan handling avsedd till ledning vid installation av sådan an -

250

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ordning, som i detta lagrum avses, och överlåtes därvid helt på köparen
att utföra installationen. Även annan än leverantör, t. ex. firma eller enskild
person med konsulterande verksamhet, utför sådana i-itningar, beskrivningar
eller andra handlingar, som överlämnas till uppdragsgivaren.
Dessa handlingar äro i skyddstekniskt hänseende ofta ofullständiga eller
felaktiga eller lämna icke erforderlig vägledning i detta avseende. Den som
tillhandahållit handlingarna har ej ansett sig skyldig meddela några sådana
uppgifter, och mottagaren äger i många fall ej tillräcklig kännedom om de
faror, som kunna sammanhänga med anordningens begagnande, än mindre
vilka åtgärder som böra vidtagas till förebyggande av ohälsa eller olycksfall.
Under sådana förhållanden ha på arbetsplatser uppstått riskmoment,
som föranlett ohälsa eller olycksfall. Anstalten anser därför, att en bestämmelse
bör införas om skyldighet för den, som avlämnar av honom
eller på hans uppdrag upprättad ritning, beskrivning eller annan handling
avsedd till ledning vid installation av sådan anordning, som i 2 mom. första
stycket avses, att tillse, att handlingen i skyddstekniskt avseende innehåller
erforderliga uppgifter. Vid underlåtenhet att följa denna bestämmelse bör
förbud kunna utfärdas av arbetsrådet.

Landsorganisationen anser stadgandet angående installatörs skyldigheter
böra hänföras till den som yrkesmässigt bedreve verksamhet med installation.
Genom en sådan formulering angåves tydligare att man syftade på
installationsfirmans innehavare. Organisationen säger sig vidare förutsätta
att ombyggnad och väsentlig reparation vore att likställa med installation.

I fråga om det föreslagna stadgandet rörande brukare av maskin
eller annan ar betsanordning i arbete som eljest icke faller
under ai-betarskyddslagen uttalar riksförsäkringsanstalten att ett visst behov
av en föreskrift i angivna syfte otvivelaktigt förelåge. Det oaktat ansåge
anstalten emellertid att eu dylik bestämmelse icke borde införas i
arbetarskyddslagen, enär den måste anses helt falla utanför dess tillämpningsområde.

Även två bergmästare anse denna bestämmelse icke höra hemma i
arbetarskyddslagen.

En ledamot av arbetsrådet (herr Rune) framhåller att bestämmelsen
torde sakna praktisk betydelse ur axbetarskyddssynpunkt men att den
kunde giva anledning till måhända berättigad irritation. Den syntes därför
böra utgå.

De föreslagna bestämmelserna rörande tillverkare och försäljare
av farliga ämnen och material tillstyrkas uttryckligen av
riksförsäkringsanstalten, som anser att behov därav länge gjort sig gällande.
Överstuthållarämbetet uttalar att bestämmelserna syntes lämpliga
och att de utan olägenhet torde kunna förenas med föreskrifterna i gällande
författningar angående eldfarliga oljor, explosiva varor och gifter.
Vid sin tillståndsgivning jämlikt dessa författningar torde länsstyrelserna
lämpligen kunna i utfärdade resolutioner intaga en erinran om dessa
bestämmelser.

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Socialstyrelsen, kommerskollegium, Stockholms handelskammare, svenska
arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation och kemiska
industrikontoret anse däremot att ifrågavarande bestämmelser borde utgå
ur förslaget. Till stöd för detta yrkande ha flera av dessa remissinstanser
åberopat en vidlyftig argumentering. Kritiken mot kommitténs förslag
synes kunna sammanfattas på följande sätt. Förslaget innebure att arbetarskyddslagen
skulle bli tillämplig på ett vidsträckt område som icke hade
något med arbetarskydd att göra, i det att arbetsrådet skulle få befogenhet
att föreskriva åtgärder till den stora allmänhetens skydd och detta även
om ämnet i fråga huvudsakligen användes annorstädes än på arbetsplatser,
som fölle under arbetarskyddslagen. Om — såsom kommittén hävdat —
gällande författningar om eldfarliga, explosiva och giftiga ämnen icke vore
tillräckligt uttömmande, borde man i stället för att slå in på den av kommittén
föreslagna vägen söka komplettera dessa författningar i erforderlig
utsträckning. Därjämte borde arbetsrådet utnyttja den i 14, 10 och 60 §§
givna möjligheten att meddela föreskrifter för arbetsgivare om sådana
ytterligare skyddsåtgärder på arbetsplats, vilka kunde vara motiverade ur
arbetarskyddssynpunkt men som icke vore av den arten att de lämpligen
kunde inrymmas i nämnda författningar. Kommitténs förslag skulle medföra
det högst otillfredsställande förhållandet att föreskrifter om innehållet
i etiketten för en och samma vara komme att meddelas i olika författningar.
Vidare kunde anmärkas att det i lagtexten använda uttrycket
»eljest farligt ämne» medförde att tillämpningsområdet bleve synnerligen
obestämt. Kommittén hade f. ö. icke ens angivit på vilket sätt alla därav
berörda tillverkare och försäljare — däribland alla färghandlare och de
flesta lanthandlare — skulle kunna få kännedom om arbetsrådets föreskrifter.

Ur yttrandena i förevarande fråga må därjämte nämnas följande. Socialstyrelsen
anser det böra övervägas att i arbetsrådets instruktion införa
skyldighet för rådet att hos Kungl. Maj :t göra framställning om komplettering
av gällande specialförfattningar på de områden, där detta funnes
erforderligt. Kemiska industrikontoret förordar att arbetsrådet insättes
som en av de myndigheter, med vilka medicinalstyrelsen skall samråda vid
revision av bilagorna till giftstadgan.

Lantbruksförbundet och lantarbetsgivareföreningen yrka att det föreslagna
stadgandet beträffande ägare och nyttjanderättshavare
till grustag o. d. måtte utgå. Som skäl härför åberopas att bestämmelsen
i flertalet fall skulle medföra att jordägaren eller nyttjanderättsliavaren
nödgades hålla ständig kontroll över arbetsstället, vilket mången
gång vore ogörligt utan stora kostnader. Vidare framhålles, att därest stadgandet
bleve tillräckligt känt ägaren eller innehavaren säkerligen komme
att hegagna sig av den möjlighet förslaget erbjöde att träffa överenskom -

252

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

melse med arbetsgivaren att denne skulle övertaga ansvaret för skyddsåtgärderna.
Därvid uppstode samma läge, som om bestämmelsen icke funnits.
Om dylik överenskommelse icke träffades, komme det i allmänhet
att bero på att ägaren eller innehavaren vore okunnig om det ansvar som
åvilade honom. I sådana fall medförde regeln ingen förbättring i skyddshänseende
utan snarare motsatsen. Arbetsgivarna kunde nämligen hellre
förmodas känna till stadgandet och kunde då tänkas underlåta en del
skyddsåtgärder som de, därest regeln saknats, skulle funnit sig föranlåtna
att vidtaga.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att frågan om arbetsgivaransvaret
vid grustag och därmed likställda arbetsställen icke tillfredsställande utretts.
Anläggningar av detta slag låge ofta å allmänningar med ett stort
antal delägare. För dylika fall lämnade lagen icke någon anvisning på vem
som vore ansvarig för anläggningens behöriga skötsel.

Landsorganisationen, som icke har något att erinra mot principen att
lägga ansvaret på ägaren eller nyttjanderättshavaren, finner den föreslagna
begränsningen av stadgandets tillämplighet till grustag med minst tre samtidiga
grushämtare vara sakligt oegentlig. Vidare borde ägaren eller nyttjanderättshavaren
icke kunna fritaga sig från ansvar enbart genom att
hänvisa till en med arbetsgivaren träffad överenskommelse, oavsett om
skyddsåtgärderna sedermera faktiskt vidtagits av denne. Enligt organisationens
mening borde därför ansvaret för att ett grustag med tillhörande
varaktiga anordningar befunne sig i betryggande skick, därest anordningarna
ej efter överenskommelse vidtagits av arbetsgivaren, åvila ägaren eller
nyttjanderättshavaren oberoende av antalet grushämtare.

Departementschefen.

I det föregående har jag påpekat, att de i gällande arbetarskyddslag upptagna
stadgandena om vissa skyldigheter för tillverkare, försäljare och upplåtare
av maskiner, redskap och andra tekniska anordningar såtillvida
sträcka sig utöver ramen för arbetarskyddslagstiftningen, som de äga tilllämplighet
även om anordningen skall användas i arbete, varå lagen eljest
icke äger tillämpning. Arbetarskyddskommittén har byggt vidare på denna
linje och förutom en viss komplettering av de nuvarande bestämmelserna
föreslagit flera nya bestämmelser av liknande art. Beträffande frågan om
dessa bestämmelsers tillämplighet utom det område som eljest omfattas av
arbetarskyddslagen har kommerskollegium anmält en annan mening än
kommittén. Såsom jag tidigare nämnt har jag i princip intet att erinra mot
att arbetarskyddslagstiftningen på detta sätt vidgas. Anledning saknas enligt
min mening att avstå från den möjlighet som härigenom erbjudes att
utöva kontroll över tillförlitligheten och lämpligheten av sådana anordningar
som här avses.

Kungl. Maj:ts propositionr nr 298.

253

Beträffande de av kommittén föreslagna kompletteringarna av de nuvarande
bestämmelserna har jag intet att erinra mot förslaget att vederbörande
tillverkare, försäljare eller upplåtare skall vara skyldig att tillhandahålla
för anordningens användning och skötsel erforderliga föreskrifter. Den
föreslagna skyldigheten att förse anordningen med skylt eller instämpling
angående tillverkarens namn m. in. torde däremot vara alltför allmänt
hållen för att kunna utan begränsning godtagas. Bestämmelser i detta hänseende
torde kunna meddelas i administrativ ordning.

Riksförsäkringsanstalten har i motsats till kommittén ansett det böra
i lagtexten uttryckligen angivas, att bestämmelserna avsåge jämväl anordning,
som utställdes till försäljning eller i reklamsyfte. Att detta fall bör
omfattas av bestämmelserna synes mig med hänsyn till vad såväl kommittén
som riksförsäkringsanstalten anfört vara ställt utom tvivel. Då viss
tvekan torde kunna råda, huruvida utställandet innefattar ett avlämnande,
synes ett särskilt stadgande om lagens tillämplighet i dessa fall böra upptagas
i lagtexten. Vad riksförsäkringsanstalten anfört om förfarandet vid
meddelande av förbud i hithörande fall torde icke behöva särskilt beaktas
med hänsyn till den utformning förbudsbestämmelserna erhållit i departementsförslaget.

I anledning av vad i övrigt anförts i yttrandena vill jag anmärka följande.
De föreslagna bestämmelserna ha givetvis sin främsta betjxlelse då fråga är
om yrkesmässigt bedriven tillverkning, försäljning eller upplåtelse och då
anordningen avlämnas för yrkesmässigt begagnande. Gällande arbetarskyddslag
innehåller dock inga begränsningar av denna art, och anledning
att frångå denna inställning synes mig ej föreligga. Att det kan förutses att
bestämmelserna i viss omfattning ej komma att efterföljas i fråga om
exempelvis mera tillfällig utlåning av redskap o. d. synes mig icke vara
något skäl att göra undantag från bestämmelserna. Något ingripande i
dylika fall lärer ändock mestadels icke komma till stånd, men möjlighet
att ingripa synes böra finnas. I fråga om importerade maskiner vill jag
i anledning av vad Stockholms handelskammare anfört uttala, att den
omständigheten att i tillverkningslandet ställas mindre krav på skyddssynpunkternas
tillgodoseende icke bör få medföra, att de i vårt land tillämpade
grunderna i sådant hänseende åsidosättas. Vad slutligen angår anordningar,
beträffande vilka speciella kontrollbestämmelser gälla — exempelvis viss
elektrisk materiel — synes man böra förutsätta, att några ytterligare krav
ur arbetarskyddssynpunkt icke uppställas för att tillgodose sådana säkerhetssynpunkter
som föranlett kontrollbestäminelserna. Något särskilt stadgande
härom torde icke vara nödigt.

Kommitténs förslag om utfärdande av särskilda bestämmelser angående
installatörs skyldighet att medverka vid arbetarskyddet har i sak icke föranlett
erinringar i yttrandena i vidare mån än att riksförsäkringsanstalten
funnit ytterligare föreskrifter i ämnet böra meddelas. Det av anstalten före -

254

Kungl. Maj:is proposition!'' nr 298.

slagna tillägget angående skyldighet för installatör att mera allmänt tillse
att anläggningen, i vad på hans befattning med densamma ankommer, erbjuder
betryggande säkerhet synes mig dock gå längre än vad omständigheterna
påkalla. Frågan huruvida anläggningen efter installationen erbjuder betryggande
säkerhet måste mången gång bedömas med beaktande av arbetsförhållandena
och andra omständigheter, över vilka installatören icke
råder. På grund härav torde icke f. n. böra införas någon generell föreskrift
i detta hänseende. Såsom kommittén föreslagit torde den installatör åvilande
skyldigheten höra begränsas att avse uppsättande av föreskrivna skyddsanordningar
och iakttagande av för installationen i övrigt gällande föreskrifter.
Med föreskrivna skyddsanordningar torde härvid få avses anordningar,
som enligt meddelade föreskrifter skola åtfölja installationsföremålet,
då det avlämnas av tillverkare, försäljare eller upplåtare.

Det är givetvis ett önskemål, att ritningar för installation och liknande
handlingar uppfylla de krav som i skyddstekniskt hänseende böra uppställas.
Skyldigheten för tillverkare och försäljare att tillhandahålla för anordningens
användning och skötsel erforderliga föreskrifter torde dock i
allt väsentligt tillgodose dessa synpunkter. Vad riksförsäkringsanstalten i
detta hänseende anfört synes därför icke böra föranleda någon åtgärd.

I anledning av vad riksförsäkringsanstalten ytterligare anfört torde bestämmelserna
om installatörs skyldigheter icke böra begränsas att avse enbart
yrkesmässigt bedriven installationsverksamhet utan omfatta jämväl den
som mera tillfälligt åtager sig att såsom självständig företagare utföra
sådan. I enlighet med vad landsorganisationen uttalat torde bestämmelsen
böra givas sådan avfattning, att någon tvekan icke behöver råda om att
den som är anställd i det företag, som åtagit sig installationen, icke omfattas
av stadgandet.

Arbetarskyddskommittén har på anförda skäl föreslagit, att den som
använder maskin eller annan arbetsanordning i arbete, varå arbetarskyddslagen
eljest icke äger tillämpning, skall vara skyldig tillse, att anordningen
är försedd med sådana skydd, som vid maskinens avlämnande skola finnas,
ävensom att därvid meddelade föreskrifter iakttagas. Såsom i vissa yttranden
anförts torde emellertid en dylik bestämmelse icke höra hemma i arbetarskyddslagen.
Att åstadkomma någon tillsyn i fall av denna art möter
uppenbarligen betydande svårigheter, och det kan jämväl befaras att, såsom
i ett yttrande påpekats, bestämmelsens tillämpning skulle kunna vålla
irritation. Jag kan därför ej tillstyrka att bestämmelsen upptages i lagen.
Jämväl de av kommittén föreslagna bestämmelserna rörande skyldighet för
tillverkare och försäljare av farliga ämnen och material att iakttaga vissa
föreskrifter finner jag höra utgå. De skäl, som i åtskilliga yttranden anförts
mot ett upptagande i arbetarskyddslagen av dylika stadganden, synas mig
tungt vägande. Då i särskilda författningar upptagits de föreskrifter, som
ur säkerhetssynpunkt ansetts påkallade för tillverkning och försäljning av

Kungi. Maj:ts proposition nr 298.

255

ämnen som här avses, kan det icke anses lämpligt, att yrkesinspektionens
chefsmyndighet bemyndigas att utfärda de ytterligare föreskrifter, som
myndigheten från sina speciella utgångspunkter finner böra meddelas.
Arbetarskyddssynpunkterna torde i stället böra bevakas genom framställningar
om erforderliga författningsändringar samt utfärdande av anvisningar
för arbetsgivare och arbetstagare rörande användningen av farliga
ämnen och material på arbetsplatser, där arbetarskyddslagen äger tilllämpning.

Vad härefter angår kommitténs förslag att ägare eller innehavare av
grustag o. d. i denna sin egenskap skall ha vissa skyldigheter i arbetarskyddshänseende
delar jag kommitténs uppfattning, att särskilda regler
på detta område äro motiverade. Även då den verksamhet, som bedrives
i ett grustag eller å annan liknande arbetsplats, icke är att anse som ett
särskilt arbetsföretag ligger det nära till hands att ur arbetarskyddssynpunkt
jämställa ägaren eller innehavaren med en arbetsgivare och alltså
kräva av honom att han tillser, att grustaget eller arbetsstället hålles i ett
ur skyddssynpunkt godtagbart skick. De kontrollåtgärder, som för detta
ändamål erfordras från jordägarens eller nyttjanderättshavarens sida, torde
icke vara alltför betungande. Med nu angivna betraktelsesätt synes anledning
saknas att begränsa stadgandet på sätt kommittén föreslagit, utan
torde detsamma böra vara tillämpligt så snart ägaren eller nyttjanderättshavaren
låter annan utföra arbete i grustaget eller å arbetsstället. Rimligen
synes detta dock böra gälla endast om ersättning skall utgå för rätten att
hämta grus eller annat, som avses med stadgandet, exempelvis lera, slagg
e. d. Bestämmelsen bör utformas så, att om ägaren upplåtit rätten till grustäkt
eller annan nyttjanderätt, hans förpliktelser i här ifrågavarande hänseende
övergå på nyttjanderättshavaren. I likhet med landsorganisationen
anser jag, att ägaren eller nyttjanderättshavaren icke skall kunna fritaga
sig från ansvar enbart genom en med arbetsgivare träffad överenskommelse,
utan torde han och arbetsgivaren böra anses gemensamt ansvariga för att
erforderliga skyddsåtgärder bli vidtagna. Däremot kan självfallet dem
emellan träffas överenskommelse angående kostnaderna för eventuellt
erforderliga särskilda anordningar.

Vite och förbud in. m.

Gällande lag.

Arbetsgivares underlåtenhet att följa arbetarskyddslagens bestämmelser
om åtgärder till skydd mot ohälsa eller olycksfall är såsom tidigare nämnts
icke direkt straffbelagd. För att straff skall inträda förutsättes att arbetsgivaren
överträtt ett av vederbörande tillsynsorgan i det särskilda fallet
utfärdat förbud. Enligt 38 § 1 mom. arbetarskyddslagen äger vederbörande

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

yrkesinspektör eller bergmästare där så prövas nödigt för avhjälpande av
missförhållande vid arbetsställe i något avseende, varom förmäles i 4 §,
5 § a)—h) eller 6 § eller i någon av Konungen med stöd av 7 § 1 mom.
utfärdad ej särskilt straffbelagd föreskrift, eller som eljest, utan att hänföra
sig till bestämmelserna om raster, nattvila och veckovila, inbegripes
under 3 §, skriftligen förbjuda arbetsgivaren att efter utsatt skälig tid bedriva
visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat
hjälpmedel eller viss arbetsmetod utan att ha iakttagit visst vid förbudets
meddelande angivet villkor. Även yrkesinspektionens chefsmyndighet
äger meddela sådant förbud. Underlåtenhet att efterkomma förbud är
jämlikt 45 § belagd med straff. Ett förbud av detta slag innebär med andra
ord ett föreläggande att, vid äventyr av straff, inom angiven tid avhjälpa
visst missförhållande, därvid det emellertid står arbetsgivaren fritt att i
stället för att efterkomma föreläggandet upphöra med det arbete, som detta
avser. Enligt huvudregeln skall arbetsgivaren höras i saken innan förbud
utfärdas. Därjämte föreskrives att upplåtaren bör höras då fråga är om
åtgärd beträffande arbetslokal, som arbetsgivaren fått till sig upplåten
(38 § 3 mom. första punkten). Om missförhållandet medför synnerlig fara
för arbetares liv eller hälsa, äger emellertid jämlikt 38 § 2 mom. chefsmyndigheten
utan att avbida arbetsgivarens yttrande meddela förbud att träda
i kraft omedelbart och gälla tills vidare intill dess annorlunda förordnas
ävensom, där så finnes påkallat, låta genom polismyndighetens försorg på
arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödig anordning till säkerställande av
förbudets upprätthållande.

I vissa fall kan förbud riktas mot annan än arbetsgivare. Då fråga är
om åtgärd beträffande arbetslokal, som arbetsgivare fått till sig upplåten,
äger sålunda chefsmyndigheten meddela förbud mot upplåtande av lokalen
till arbetslokal eller lokal för visst arbete utan att med lokalen vidtagits
viss angiven åtgärd (38 § 3 mom. andra punkten). Enligt ett år 1944 infört
stadgande (38 a §) äger chefsmyndigheten vidare förbjuda tillverkare,
försäljare eller upplåtare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning
att avlämna föremålet, innan de åtgärder vidtagits med detsamma,
som chefsmyndigheten finner erforderliga. För dylikt förbud förutsättes
att det finnes nödigt till förebyggande av att föremålet kommer till användning
inom riket utan att erbjuda betryggande säkerhet mot olycksfall och
ohälsa. Enligt huvudregeln skall tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren
höras i ärendet, innan förbud utfärdas. Om synnerliga skäl äro därtill,
äger emellertid chefsmyndigheten utan att avbida vederbörandes yttrande
meddela förbud att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare intill dess
annorlunda förordnas. I dylikt fall kan chefsmyndigheten även låta genom
polismyndighetens försorg på bekostnad av tillverkaren, försäljaren eller
upplåtaren vidtaga nödig anordning till säkerställande av förbudets upprätthållande.

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Beträffande vissa stadganden i lagen föreskrives ett speciellt sanktionsförfarande.
Enligt 38 § 4 mom. äger sålunda chefsmyndigheten, om arbetsgivare
åsidosätter någon av de allmänna bestämmelserna om raster samt
natt- och veckovila, efter arbetsgivarens hörande meddela honom nödiga
föreskrifter till tryggande av det åsidosatta stadgandets iakttagande. Vid
avgörande av dylikt ärende har chefsmyndigheten, att där så finnes lämpligt,
samråda med arbetsrådet. För tryggande av efterlevnaden av de i 13 §
givna allmänna bestämmelserna angående minderårigas användande till
arbete anvisar lagen ett liknande förfarande. Om arbetsgivare åsidosätter
vad som stadgas i 13 §, äger sålunda jämlikt 39 § chefsmyndigheten efter
arbetsgivarens hörande föreskriva vissa villkor för minderårigs användande
i ifrågavarande arbete eller förordna att minderårig icke vidare må användas
däri. Överträdelse av föreskrift, som meddelats med stöd av 38 §
4 mom. eller 39 § är belagd med straff (42 §).

Bestämmelserna i 38 och 39 §§ om meddelande av förbud och föreskrifter
äga icke tillämpning å verksamhet, som bedrives av staten. I stället
gäller enligt 53 § andra stycket att yrkesinspektör eller bergmästare, som
finner förhållande å visst arbetsställe påkalla i 38 eller 39 § avsedd åtgärd,
skall göra anmälan därom hos den myndighet, vilken har överinseende
över verksamheten. Denna myndighet har att efter omständigheterna antingen
vidtaga den påkallade åtgärden eller underställa ärendet Kungl.
Maj :ts prövning. Anmärkas må, att några motsvarande särbestämmelser
icke finnas för tillämpningen av 38 a §.

Bestämmelserna om förbud ha tillämpats i ganska liten utsträckning.
Under åren 1939—45 meddelades sålunda förbud sammanlagt i 121 fall
jämlikt 38 § 1 mom. och i 6 fall jämlikt 38 § 2 mom.

Kommitténs förslag.

Kommittén föreslår att ett vitesförfarande införes vid sidan av det i gällande
arbetarskyddslag stadgade förbudsförfarandet. Enligt 57 § 1 mom.
skall sålunda distriktschef äga befogenhet att förelägga arbetsgivare vid
vite att inom skälig tid vidtaga viss åtgärd till förekommande av ohälsa
eller olycksfall i arbete. Vitesföreläggande skall även kunna komma till
användning för att framtvinga iakttagande av bestämmelserna om förbandsmateriel
och utrustning i 17 § samt om undersökning av ämne eller
material i 23 §. Där arbetsgivarens underlåtenhet är belagd med straff i
arbetarskyddslagen eller i föreskrift, som utfärdats med stöd av densamma,
får emellertid vitesföreläggande icke ske. Vite skall icke få överstiga 1 000
kronor. Föreläggande skall föregås av anmaning till arbetsgivaren att vidtaga
åtgärden i fråga. Innan föreläggande meddelas skall vidare arbetsgivaren
höras i saken. Där fråga är om åtgärd beträffande lokal, som ar17
— Iiilmng till riksdagens protokoll t!)''i8. 1 samt. Nr 298.

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 29S.

betsgivaren fått till sig upplåten, eller beträffande grustag eller annat därmed
likställt arbetsställe, som upplåtits till begagnande, skall även upplåtaren
höras (57 § 4 och 6 mom.). Befogenhet att meddela vitesföreläggande
skall tillkomma även arbetsrådet (57 § 8 inom.).

Bestämmelsen i 38 § 1 mom. gällande arbetarskyddslag om rätt för yrkesinspektör
och bergmästare att meddela arbetsgivare föreläggande i form av
förbud har upptagits i 57 § 2 mom. i förslaget med endast de ändringarna
att befogenheten i fråga tillagts distriktschefen samt att underlåtenhet att
följa förslagets föreskrifter om skyddsanslag å arbetsställe (7 §), inskränkning
av arbetstiden vid särskilt hälsofarligt arbete (15 § 1 mom.) och åtgärder
för att lämna första hjälpen vid olycksfall (17 §) icke skall kunna
föranleda förbud. Enligt förslaget skall vidare behörighet att då synnerlig
fara för arbetstagares liv eller hälsa föreligger utfärda omedelbart ikraftträdande
förbud och påkalla ingripande av polismyndigheten för att säkra
förbudets upprätthållande tillkomma icke endast arbetsrådet utan även
distriktschefen (58 § 3 inom.).

Enligt förslaget kan vitesföreläggande och förbud i vissa fall riktas mot
annan än arbetsgivare. Den i gällande lag upptagna möjligheten att meddela
förbud mot upplåtande av lokal till arbetslokal eller lokal för visst
arbete har bibehållits i förslaget (57 § 5 inom.). Befogenhet att utfärda
dylikt förbud skall icke såsom f. n. tillkomma endast chefsmyndigheten
utan även distriktschef. Stadgandet har utsträckts till att omfatta jämväl
lokal, som användes för annat ändamål än såsom arbetslokal, t. ex. personalrum.
I förslaget har därjämte upptagits en särskild bestämmelse, enligt
vilken förbud mot upplåtelse skall kunna riktas mot ägare eller innehavare
av nyttjanderätten till mark, varå grustag eller annat därmed likställt
arbetsställe är beläget (57 § 6 inom.).

Kommittén föreslår vidare, att vitesföreläggande skall kunna begagnas
för att framtvinga efterlevnad av bestämmelserna i 45 § 1 mom. tredje
stycket och 46 § andra stycket om skyldighet för tillverkare, försäljare och
upplåtare av maskiner och därmed jämställda anordningar resp. tillverkare
och försäljare av farliga ämnen eller material att föranstalta om undersökning
och att tillhandahålla prov (57 § 1 inom.). Befogenhet att meddela
sådant vitesföreläggande skall tillkomma endast arbetsrådet. I fråga
om förbud för tillverkare, försäljare och upplåtare av maskiner och därmed
jämställda anordningar överensstämmer förslaget med vad som f. n.
gäller, dock skall förbud kunna meddelas även i det fall att vederbörande
uraktlåter att vid anordningens avlämnande tillhandahålla i 45 § 1 mom.
första stycket angivna föreskrifter (58 § 2 inom.). Vidare föreslås att arbetsrådet
skall äga utfärda förbud för tillverkare eller försäljare av farligt
ämne eller material, som är avsett att brukas inom riket, att avlämna detsamma
utan att iakttaga bestämmelserna i 46 § första stycket (58 §
3 mom.). Även mot installatör skall ett förbudsförfarande kunna tilläm -

259

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

pas. Om en installatör åsidosätter vad som stadgas i 45 § 2 mom., skall
sålunda arbetsrådet äga föreskriva vissa villkor för utförande av installationsarbete
eller förbjuda installatören att vidare utföra visst slag av sådant
arbete (58 § 4 inom.).

För tryggande av efterlevnaden av de allmänna bestämmelserna om raster
samt natt- och veckovila skall enligt förslaget samma förfarande tilllämpas
som hittills, dvs. arbetsrådet skall äga meddela vederbörande arbetsgivare
nödiga föreskrifter, som denne har att följa vid äventyr av straffpåföljd
(59 § 1 inom.). Åsidosättande av den allmänna bestämmelsen om
minderårigs användande till arbete (29 § första stycket) skall liksom f. n.
kunna leda till att chefsmyndigheten föreskriver vissa villkor för minderårigs
användande till arbetet i fråga eller förordnar, att minderårig icke
vidare får användas däri (59 § 2 inom.). Överträdelse av dylik föreskrift
är straffbelagd. En nyhet i förslaget är däremot att — såsom berörts i avsnittet
om läkarkontroll över minderåriga — förbud skall kunna tillgripas
för att framtvinga efterlevnad av bestämmelserna om periodisk läkarbesiktning
av minderåriga. Om arbetsgivare använder minderårig till arbete utan
att denne under senast förflutna kalenderår undergått i 36 § föreskriven
läkarbesiktning, skall sålunda vederbörande distriktschef äga förbjuda arbetsgivaren
att efter utsatt skälig tid använda den minderårige i arbetet,
intill dess denne underkastats sådan besiktning (59 § 3 inom.). Om sådant
förbud åsidosättes, inträder straff.

I motsats till vad som nu gäller skola samtliga bestämmelser om förbud
äga tillämpning jämväl å verksamhet, som bedrives av staten. Befogenhet
att i fråga om sådan verksamhet meddela förbud eller vitesföreläggande
skall emellertid — bortsett från förbud jämlikt 59 § 3 mom. — icke tillkomma
distriktschef ulan endast arbetsrådet (57 § 9 inom.). Även stadgandena
i 59 § 1 och 2 mom. om meddelande av föreskrifter för det fall
att vissa angivna bestämmelser åsidosättas skola äga tillämpning å statlig
verksamhet.

För att arbetsrådet skall få tillfälle att följa tillämpningen av bestämmelserna
om vite och förbud föreslås, att distriktschef skall vara skyldig
att ofördröjligen underrätta arbetsrådet om av honom meddelat vitesförekiggande
och förbud (57 § 7 inom.). Det sagda gäller dock ej i fråga om
förbud jämlikt 59 § 3 mom.

Till motivering av förslaget att såsom tvångsmedel införa vite anför
kommittén till en början att det i gällande lag anvisade förbudsförfarandet
vore av sådan ingripande natur, att det ej gärna tillgrepes annat än i
yttersta nödfall. Ett förbud drabbade icke blott arbetsgivaren utan även
mer eller mindre arbetstagarna; stundom kunde det t. o. in. medföra större
olägenheter för arbetstagarna än för arbetsgivaren. I vissa fall då ett missförhållande
vore av sådan beskaffenhet, att förbud icke ansåges kunna

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

komma i fråga, kunde det dock ur skyddssynpunkt vara av största betydelse
att rättelse skedde, t. ex. då det gällde förbättring av ventilationen
i en arbetslokal eller anordnande av kläd- och tvättrum. Med hänsyn till
det anförda hade inom kommittén ifrågasatts, om icke ett något smidigare
förfarande än förbud borde införas i lagen för att skapa ökad möjlighet för
distriktschef att påfordra rättelse av missförhållande. I kommitténs preliminära
förslag hade därför upptagits en bestämmelse om rätt för yrkesinspektör
att meddela vitesföreläggande. Mot detta förslag hade i åtskilliga
yttranden, särskilt från arbetsgivarhåll, betänkligheter uttalats. Kommittén
funne emellertid invändningarna icke vara av sådan beskaffenhet,
att de uppvägde de fördelar, som ett vitesförfarande otvivelaktigt innebure
för effektiviteten av yrkesinspektionens arbete. Några betänkligheter mot
att giva distriktschef befogenhet att förelägga vite syntes icke behöva finnas,
enär vida större befogenhet, nämligen att meddela förbud, i gällande
lag tillerkänts yrkesinspektör och bergmästare. En annan uppfattning
skulle innebära, att man fordrade större kvalifikationer av en person, som
skulle meddela vitesföreläggande, än av den som ägde meddela förbud.
Det kunde vidare erinras om att enligt gruvlagen bergmästare i vissa fall
kunde giva vitesföreläggande (75 och 77 §§). I syfte att undvika oskäliga
viten förordade kommittén en begränsning av vitesbeloppet till 1 000 kronor.
Därigenom torde de i vissa yttranden framförda betänkligheterna
reduceras. I detta sammanhang ville kommittén framhålla, att frågan om
vites utdömande fölle under allmän domstol. Denna torde därvid äga
pröva icke blott om förutsättningarna för vitesföreläggande varit för handen
utan även huruvida förutsättningarna i övrigt för vitets utdömande
förelåge samt om vitet vore av rimlig storlek. Skulle domstolen finna det
i föreläggandet angivna beloppet oskäligt högt, torde sålunda domstolen
kunna reducera vitesbeloppet. Med hänsyn till vikten av att de föreslagna
bestämmelserna om vitesföreläggande bleve enhetligt tillämpade ansåge
kommittén att tillfälle borde beredas arbetsrådet att följa tillämpningen av
desamma. Kommittén föresloge därför en föreskrift om skyldighet för
distriktschef att ofördröjligen underrätta arbetsrådet om meddelat föreläggande.
Ehuru det i främsta rummet vore av betydelse att distriktschef
ägde giva vitesföreläggande, ansåge kommittén att sådan befogenhet borde
tillkomma jämväl arbetsrådet. Detta vore även motiverat med hänsyn till
bl. a. bestämmelsen i 23 §, enligt vilken arbetsrådet kunde föreskriva viss
undersökning.

Kommittén framhåller att i många situationer fråga kunde uppkomma,
huruvida vite eller förbud borde användas. Denna fråga finge givetvis avgöras
efter lämplighetsprövning i varje särskilt fall. Ofta kunde det vara
naturligast, att i första hand meddela vitesföreläggande och att, om detta
ej medförde åsyftat resultat, tillgripa förbudsförfarande. I andra fall
kunde det vara lämpligt att direkt meddela förbud.

261

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Rörande frågan om befogenhet för distriktschef att i fall
av synnerlig fara för arbetares liv eller hälsa meddela
omedelbart verkande förbud anför kommittén följande.

I fall, som nyss nämnts, är det av vikt, att ett ingripande snabbt kan ske.
Detta förutsätter enligt kommitténs mening, att även de lokala tillsynsorganen
givas befogenhet att meddela förbud med omedelbar verkan. Starka
skäl tala också för en vidgad befogenhet för distriktschef i här nämnda
hänseende. Först och främst har distriktschef större kännedom än chefsmyndigheten
om förhållandena vid de arbetsställen, som stå under hans
tillsyn. Han har på grund härav större möjlighet att snabbt fatta beslut.
Chefsmyndigheten däremot måste i regel grunda sitt beslut på de upplysningar
distriktschefen lämnar i ärendet. Denna omgång kan medföra ett
onödigt dröjsmål i meddelandet av beslut. Det är vidare att beakta, att frågan
om förbud ej sällan aktualiseras i samband med inspektion av arbetsställe.
På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén, såsom framgår
av 57 § 3 inom., att distriktschef tillerkännes befogenhet att jämväl i
fall, då missförhållande medför synnerlig fara för arbetstagares liv eller
hälsa, meddela förbud, som träder i kraft omedelbart och gäller tills vidare,
intill dess annorlunda förordnas. Enligt kommitténs mening torde förslaget
icke behöva inge några allvarliga betänkligheter eller innebära någon fara
för arbetsgivares rättssäkerhet. Skulle arbetsgivaren icke låta sig nöja med
ett i denna ordning meddelat förbud, äger han klaga hos arbetsrådet (lagförslagets
64 §). För övrigt torde få förutsättas, att det förbudsförfarande,
som anvisas i lagen, ej tillgripes annat än i trängande fall för skyddsföreskrifternas
genomförande. Med hänsyn till att förbud enligt 57 § 3 mom.
skall träda i kraft omedelbart förutsättes, att det skall kunna meddelas
utan att arbetsgivaren blivit i saken hörd. Detta har ej ansetts böra särskilt
angivas i lagtexten. Ett påpekande härom göres dock i de till 57 §
3 mom. hörande anvisningarna.

Vid behandling av frågan huruvida statlig verksamhet
fortfarande borde intaga en särställning med avseende
å tvångsbestämmelserna i lagen uttalar kommittén till en början
att den nuvarande ordningen icke vore helt tillfredsställande, i det att
det överlämnats åt vederbörande myndighet att själv i första hand avgöra,
huruvida anvisad skyddsåtgärd skulle vidtagas eller icke. Detta kunde
medföra, att dylikt ärende komme att avgöras utan erforderlig insikt i
arbetarskyddsfrågor. Kommittén ansåge sig i detta sammanhang böra erinra
om att kommerskollegium i sitt år 1911 avgivna yttrande över då föreliggande
förslag till arbetarskyddslag framhållit att liksom rådhusrätten i
den minsta stad ägde handlägga mål mot olika myndigheter, ja t. o. m.
mot Kungl. Maj :t, borde vederbörande inspektionsmyndighet i regel ha
samma befogenhet mot statens institutioner som mot företag av enskild
natur. På grund av det anförda och med hänsyn till den omfattning och
betydelse arbetarskyddet enligt den föreslagna lagstiftningen komme att
få, ansåge kommittén att här åsyftade frågor icke såsom nu borde avgöras
av varje statlig myndighet, som berördes därav, utan att det i stället borde

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

tillkomma den statliga myndighet, som hade till uppgift att svara för arbetarskyddslagens
efterlevnad och tillämpning, att träffa avgörandet. I händelse
av missnöje med dess beslut borde liksom i fråga om enskild verksamhet
klagan kunna föras hos Kungl. Maj:t. Med hänsyn till bl. a. att
lagen föreslagits skola erhålla vidgad tillämpning å statlig verksamhet
ansåge kommittén att befogenhet att meddela vitesföreläggande eller förbud
i fråga om sådan verksamhet icke lämpligen borde tillkomma distrilctschef.
I förhållande till många av de ämbetsverk och myndigheter, som komme att
inbegripas under lagen, finge nämligen distriktschefen anses intaga en
sådan tjänsteställning, att sådan befogenhet icke borde tillerkännas honom.
Samma invändning kunde givetvis göras beträffande arbetsrådet, men dess
ställning i förhållande till de flesta ämbetsverk och myndigheter bleve likväl
en helt annan än distriktschefens. Vad anginge arbetsrådets behandling
av ärende av förevarande art torde rådet i första hand böra hos vederbörande
myndighet påfordra, att åtgärd vidtoges för att avhjälpa missförhållandet
i fråga på sätt som antingen distriktschefen föreslagit eller arbetsrådet
vid ärendets prövning funnit sig böra föreslå. I stället för att vidtaga
tvångsåtgärd för vinnande av rättelse kunde arbetsrådet givetvis även
underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning.

Yttrandena.

Förslaget att i arbetarskyddslagen införa ett vitesförfarande har i flertalet
yttranden lämnats utan erinran. I åtskilliga yttranden uttalas emellertid
betänkligheter mot att vitesföreläggande skulle
kunna meddelas av distriktschef. Sålunda anse domänstyrelsen,
länsstyrelsen i Västmanlands län, svenska arbetsgivareföreningen,
handelns arbetsgivareorganisation, försäkringsbolagens förhandlingsorganisation
och kooperativa förbundets styrelse att befogenheten att förelägga
vite i varje fall borde förbehållas arbetsrådet. Till motivering av sin ståndpunkt
anför länsstyrelsen i Västmanlands län följande.

Väl kan det vara sant, att rättigheten att meddela förbud i realiteten är
ett långt större ingrepp, men å andra sidan tillgripes detta endast i yttersta
nödfall. Däremot torde det nog finnas anledning att förmoda att vitesförelägganden
komma att tillgripas rätt ofta, och kanske även i sådana fall,
där vederbörande distriktschef icke sökt att övertyga vederbörande arbetsgivare
om nödvändigheten av ifrågasatta skyddsåtgärder. Då emellertid det
åligger distriktschef att vid utövande av tillsyn tillhandagå med upplysningar,
råd och anvisningar i frågor rörande arbetets sundhet och säkerhet
och då lagens bestämmelser, såsom de måst avfattas, i många fall förutsätta
en skälighetsprövning som grund för tillämpningen av dess föreskrifter,
torde det bästa resultatet nås om tillsynsorganet fortfarande får intaga
ställning som rådgivande och icke dömande myndighet. Härtill kommer,
att domstol vid utdömandet av ett vite kan komma att sänka av distriktschef
bestämt vitesbelopp, något som icke heller torde stärka en distriktschefs
ställning gentemot en arbetsgivare. Befogenheten att meddela vitesföreläggande
bör i stället tillkomma arbetsrådet.

263

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kooperativa förbundets styrelse säger sig i likhet med 1937 års arbetarskyddskommitté
anse det olämpligt att den som meddelade föreskrift även
hade att förelägga vite, särskilt som lagens bestämmelser vore så avfattade
att de gåve rum för olika tillämpning. Även svenska arbetsgivareföreningen
erinrar om att 1937 års arbetarskyddskommitté motsatt sig införande av
befogenhet för yrkesinspektör att meddela vitesföreläggande.

Att befogenheten att giva vitesföreläggande borde anförtros åt länsstyrelsen
förordas av överståthållarämbetet, som anser det starkt kunna
ifrågasättas, huruvida de blivande distriktscheferna verkligen konnne att
äga kompetens för denna uppgift. Avsåge man att genom vitesföreläggandet
framtvinga viss positiv åtgärd från arbetsgivarens sida kunde frågan
icke uteslutande bedömas med utgångspunkt från åtgärdens behövlighet
ur arbetarskyddssynpunkt utan hänsyn måste även tagas till arbetsgivarens
rättsliga möjligheter att vidtaga den anvisade åtgärden. Dessa möjligheter
kunde av olika skäl vara begränsade, t. ex. på grund av att han icke
ägde fastigheten eller på grund av bestämmelser i byggnadslagstiftningen.
Det kunde i detta sammanhang erinras om att det enligt brandlagen ankomme
på länsstyrelsen att förelägga vite.

I ytterligare några yttranden uttalas ur olika synpunkter betänkligheter
mot att distriktschef skulle äga förelägga vite. Sålunda anser förste stadsläkaren
i Stockholm det kunna ifrågasättas, om en tjänsteman, som icke
vore jurist, borde erhålla dylik befogenhet. I varje fall måste distriktschefen
tillförsäkras tillgång till juridisk sakkunskap vid handläggning av dylika
ärenden. Samarbetskommittén för byggnadsfrågor gör gällande, att
en sådan befogenhet för en enda person hittills torde vara okänd inom
svensk administration.

I anledning av kommitténs uttalande att oskäliga viten skulle kunna
rättas till av den domstol, som hade att utdöma vitet, ifrågasätter kommerskollegium
om denna möjlighet till rättelse verkligen stode öppen. Visserligen
ägde domstolen pröva, huruvida den vitesföreläggande myndigheten
haft rätt att besluta föreläggandet, men prövningen, huruvida vitets belopp
rätt avvägts, syntes närmast vara eu fråga av administrativ natur. Kollegium,
som icke ville göra någon erinran mot införandet att rätt för
distriktscheferna att förelägga vite, utginge från att arbetsrådet, dit vitesföreläggande
skulle anmälas, komme att upptaga dessa anmälningar till
omedelbar behandling och därvid tillse, att föreläggandena vid behov rättades,
även om besvär ej anförts.

Föreskriften att arbetsgivaren skall höras i saken innan
vitesföreläggande meddelas kritiseras av landsorganisationen,
som anser densamma vara ganska omotiverad. Situationen vore ju den att
arbetsgivaren tidigare fått en uttrycklig anmaning att vidtaga eu viss
skyddsåtgärd men underlåtit att efterkomma anmaningen. Innan föreläg -

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

gande meddelades, måste distriktschefen ha konstaterat sistnämnda förhållande
och »prövat nödigt» att giva vitesföreläggande, i vilken prövning
tydligen inginge att han måste förvissa sig om att uraktlåtenheten icke berodde
på objektiv omöjlighet. Under sådana förhållanden och då arbetsgivaren
för övrigt ägde besvärsrätt funnes i regel ej anledning att uppskjuta
föreläggandet för att bereda arbetsgivaren tillfälle att inkomma
med skriftligt yttrande i saken. Distriktschefen borde ha rätt men icke
ovillkorlig plikt att inhämta yttrande.

I flera yttranden, bl. a. det av riksförsäkringsanstalten avgivna, hemställes
att uttrycket »sedan denne blivit i saken hörd» i syfte att förtydliga
lagtexten måtte utbytas mot uttrycket »sedan denne beretts tillfälle att
inom skälig tid inkomma med yttrande». Av kommitténs motivering framginge
nämligen att det av kommittén använda uttrycket avsetts skola äga
denna innebörd.

De föreslagna bestämmelserna om förbud ha föranlett erinringar
endast i ett fåtal yttranden. Kooperativa förbundets styrelse anser
att förbud borde få meddelas av distriktschefen allenast då synnerlig fara
för arbetstagarnas liv eller hälsa förelåge. I övriga fall borde befogenheten
att utfärda förbud tillkomma arbetsrådet.

Svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation och
försäkringsbolagens förhandlingsorganisation yrka att befogenheten att
utan arbetsgivarens hörande meddela omedelbart ikraftträdande förbud
liksom f. n. förbehålles chefsmyndigheten. I anslutning härtill framhålles
att bedömandet av huruvida synnerlig fara förelåge kunde vara synnerligen
subjektivt. Distriktschefen kunde f. ö. genom det av kommittén
ifrågasatta stadgandet lätt komma i en ömtålig situation. Riksförsäkringsanstalten
uttalar att det föreslagna stadgandet om befogenhet för distriktschef
att meddela omedelbart ikraftträdande förbud kunde vara ägnat att
ingiva betänkligheter. Då emellertid arbetsrådet ofördröjligen skulle underrättas
om sådant förbuds utfärdande, hade anstalten icke funnit skäl påyrka
någon ändring av förslaget i förevarande avseende.

Landsorganisationen anser det uttryckligen böra angivas i lagtexten att
förbud i fall av synnerlig fara kunde meddelas utan arbetsgivarens hörande.

Socialstyrelsen finner regler angående valet mellan vite och förbud önskvärda.
Kunde tillfredsställande sådana ej uppställas, finge det väl överlämnas
åt distriktschefen att handla på sätt som med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall syntes mest lämpligt. Sannolikt torde vitesförfarandet
vanligen vara att föredraga i fall av mindre betydelse, under
det att förbudsförfarandet oftast måste anlitas då allvarlig och trängande
fara vore för handen.

Stockholms och Skånes handelskamrar ifrågasätta, huruvida icke den
enligt 58 § 4 mom. arbetsrådet tillagda befogenheten att meddela förbud

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

för installatör, som åsidosatt för monteringen gällande föreskrifter,
att vidare utföra visst slag av sådant arbete lämpligen borde anförtros åt
allmän domstol. Ett ingripande från samhällets sida av denna exceptionella
karaktär, vilket medförde sådana konsekvenser för den enskilde i
hans näringsverksamhet, borde nämligen principiellt icke ske i administrativ
ordning.

Rörande frågan om tvångsbestämmelsernas tillämpning
på statlig verksamhet anför länsstyrelsen i Malmöhus län
att det knappast syntes rimligt att giva arbetsrådet så vidsträckta befogenheter
i förhållande till andra statliga myndigheter, som kommitténs förslag
innebure. Man skulle eljest kunna tänka sig exempelvis en sådan situation,
som att ett ämbetsverk beslutat vidtaga viss åtgärd, men att denna sedermera
av arbetsrådet förklarades icke böra komma till stånd. Det kunde
knappast anses riktigt, att dylika konflikter löstes av någon annan än
Kungl. Maj :t. Marinförvaltningen anmärker att om distriktschef å ett statligt
arbetsställe anbefallt åtgärd, som droge med sig ekonomiska konsekvenser,
någon bestämd tid för åtgärdens verkställande icke kunde fastställas
på grund av att den tid det kunde taga innan erforderliga medel
ställts till förfogande varierade. Beroende på åtgärdens omfattning kunde
det dröja från någon månad upp till ett par år, det senare om medlen skulle
beviljas av riksdagen.

Landsorganisationen och kooperativa förbundets styrelse avstyrka den
av kommittén föreslagna inskränkningen i distriktschefs befogenheter att
vite och förbud i fråga om statlig verksamhet skulle kunna meddelas endast
av arbetsrådet. Landsorganisationen åberopar ett yttrande av telegraf- och
telefonmannaförbundet, vari framhålles att erfarenheten icke utvisade att
förhållandena i arbetarskyddshänseende vore bättre vid statens företag än
vid privata, varför distriktschef borde ha samma befogenheter mot statens
verk som mot enskilda företagare. För egen del uttalar landsorganisationen
härefter att inskränkningen vore sakligt ogrundad. Det kunde i förevarande
hänseende icke rimligen tilläggas någon betydelse att arbetsgivaren
vore en statlig myndighet, med mindre man utginge från att man av eu
sådan arbetsgivare icke kunde förvänta samma respekt för de statliga tillsynsorganen,
som man förutsatte hos en kommunal myndighet eller enskild
företagare. Kooperativa förbundets styrelse — vilken såsom nämnts
anser att befogenhet att meddela förbud borde tillkomma distriktschef allenast
då synnerlig fara förelåge — hävdar att det i sådana fall icke finge
göras skillnad mellan statligt anställda och andra arbetstagare. Undantagsföreskriften
borde såsom sakligt ogrundad utgå.

Departementschefen.

Såsom i ett tidigare sammanhang nämnts är överträdelse av de i arbetarskyddslagen
meddelade föreskrifterna i allmänhet icke direkt straffbelagd.

266

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

För att framtvinga lagens efterlevnad i det särskilda fallet äga emellertid
tillsynsorganen förbjuda arbetsgivare att bedriva visst arbete eller använda
viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller viss arbetsmetod
utan att ha iakttagit visst vid förbudets meddelande angivet villkor.
Arbetarskyddskoinmittén har icke ifrågasatt någon principiell ändring på
denna punkt. Kommittén har emellertid föreslagit att utöver förbudsförfarandet
tillsynsorganen skola till sitt förfogande få jämväl en annan möjlighet
att framtvinga åtgärd, som ur arbetarskyddssynpunkt är påkallad.
För sådant ändamål skall nämligen enligt förslaget ett vitesföreläggande
kunna utfärdas, dock endast där underlåtenhet att vidtaga viss åtgärd ej
är direkt straffbelagd.

Till motivering för nämnda förslag har kommittén i huvudsak åberopat,
att förbudsförfarandet vore av så ingripande natur, att behov förelåge av
en möjlighet till ett smidigare förfarande. Härvid har dock kommittén
enligt min mening överbetonat förbudsförfarandets innebörd. Ett med
stöd av arbetarskyddslagen meddelat förbud innebär icke att vederbörande
arbetsgivare är skyldig att stoppa driften, med mindre han underlåter att
ställa sig till efterrättelse de villkor som i samband med förbudet föreskrivits.
Iakttagas föreskrifterna, träder förbudet aldrig i funktion. Vid
sådant förhållande är skillnaden mellan förbudsförfarandet och det av kommittén
föreslagna vitesförfarandet endast den, att i det förra fallet en underlåtenhet
att vidtaga föreskriven åtgärd kan medföra straffpåföljd, medan
i det senare fallet underlåtenheten resulterar i utdömande av vitet. I båda
fallen kräves ett domstolsförfarande. Kommittén har förutsatt, att domstolen
skulle äga pröva icke blott huruvida förutsättningar för vitesföreläggandet
varit för handen utan även skäligheten av vitesbeloppet. De båda
förfaringssätten komma därför i realiteten icke att uppvisa någon egentlig
skillnad utom i det avseendet, att vid vitesförfarandet vederbörande yrkesinspektör
skall på förhand angiva den påföljd, som enligt hans mening bör
inträda för arbetsgivaren, om den påfordrade åtgärden icke vidtages. Ur
vissa synpunkter kan man hysa tvekan om lämpligheten av att giva yrkesinspektören
en dylik befogenhet.

På grund av det anförda anser jag, att någon anledning icke föreligger
att införa ett vitesförfarande som ett alternativ till förbudsförfarandet.
Medgivas måste dock, att det stundom kan synas mindre lämpligt att såsom
påföljd för underlåtenhet att vidtaga en relativt obetydlig åtgärd stadga ett
förbud, som kan te sig orimligt vid jämförelse med den ifrågasatta åtgärden.
Vid sidan av förbudsförfarandet synes därför böra införas en rätt för
yrkesinspektör att förelägga arbetsgivare att vidtaga viss åtgärd till förekommande
av ohälsa eller olycksfall. Underlåtenhet att efterkomma sådant
föreläggande bör medföra straff på samma sätt som överträdelse av meddelat
förbud straffbelägges. I sak innebär detta förslag i förhållande till
kommittéförslaget ingen annan skillnad än att påföljden vid underlåtenhet

267

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

att efterkomma föreläggandet icke på förhand fixeras av vederbörande
yrkesinspektör. Den psykologiska effekt, som ett sådant förhandsangivande
kan tänkas ha, synes lika väl kunna vinnas genom att yrkesinspektören i
ett föreläggande angiver att åsidosättande av detsamma kan medföra åtal
och straff.

Kommittén har ansett, att det av kommittén förordade vitesförfarandet
skulle kunna komma till användning även i vissa fall, då ett förbudsförfarande
icke är möjligt. Regleras föreskrifterna i ämnet på sätt jag här förordat,
torde anledning saknas att göra någon skillnad mellan förbudsförfarandets
tillämpningsområde och det område, inom vilket endast föreläggande
skall kunna ske. Eventuellt erforderliga riktlinjer för valet mellan
föreläggande och förbud torde kunna utfärdas i administrativ ordning.

För ett särskilt fall, där fråga ej är om omedelbart tillgodoseende av
arbetarskyddssynpunkten, synes emellertid ett vitesförfarande lämpligt. Jag
syftar här på ett av kommittén föreslaget stadgande om skyldighet för
arbetsgivare ävensom tillverkare och försäljare av maskiner in. fl. att föranstalta
om undersökning av visst ämne eller material eller maskin, redskap
eller annan teknisk anordning eller att tillhandahålla erforderliga
prov för sådan undersökning. Då det här gäller en åtgärd, som i första
hand endast avser att få konstaterat huruvida särskild åtgärd ur arbetarskyddssynpunkt
är påkallad, synes något föreläggande eller förbud av förut
nämnd art icke böra komma i fråga. I stället vill jag föreslå, att för detta
fall vitesföreläggande skall kunna tillgripas för att möjliggöra den erforderliga
undersökningen. Befogenhet att meddela dylikt vitesföreläggande torde
lämpligen böra förbehållas arbetarskyddsstyrelsen.

I fråga om förbudsförfarandet har kommittén föreslagit den ändringen,
att befogenhet att meddela omedelbart ikraftträdande förbud skall tillkomma
icke blott chefsmyndigheten utan jämväl vederbörande yrkesinspektör.
Häremot ha i några yttranden gjorts invändningar under åberopande av
bl. a. att bedömandet av huruvida synnerlig fara för arbetstagarnas liv eller
hälsa förelåge kunde vara synnerligen subjektivt. Med hänsyn till vikten av
ett snabbt ingripande i fall av förevarande art synes emellertid vad sålunda
anförts icke utgöra skäl att frångå kommitténs förslag på denna punkt.
I likhet med landsorganisationen finner jag det böra i lagtexten uttryckligen
angivas, att sådant förbud som här avses må meddelas utan avbidan på
vederbörande arbetsgivares yttrande. I andra fall anser jag däremot föreläggande
eller förbud icke böra meddelas utan att arbetsgivaren erhållit tillfälle
att yttra sig i ärendet. Det torde dock icke vara ofrånkomligen nödvändigt
att alltid kräva skriftligt yttrande.

En betydande avvikelse från gällande ordning innebär arbetarskyddskommitténs
förslag att tvångsmedel enligt lagen skola kunna tillgripas även
då fråga är om verksamhet, som bedrives av staten. F. n. ankommer det på

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Kungl. Maj :t att, om vederbörande statliga myndighet icke finner sig
kunna vidtaga av yrkesinspektionen anbefalld åtgärd, taga ståndpunkt till
frågan. Detta sammanhänger givetvis därmed, att åtgärdens vidtagande
kan vara förenad med utgifter, som icke kunna täckas med de till myndighetens
förfogande stående medlen. Kommittén har såsom ett skäl för
sitt förslag i denna del åberopat att, liksom domstol ägde handlägga mål
jämväl mot staten, vederbörande inspektionsmyndighet borde ha samma
befogenhet mot statens institutioner som mot enskilda företag. I arbetarskyddslagen
är det emellertid fråga om att vid straffpåföljd vidtaga viss
åtgärd. Ett strafförfarande kan tydligen icke riktas mot staten såsom
sådan och även om straffansvaret lägges på vederbörande arbetsföreståndare,
torde det vara uteslutet att ådöma honom straff, om han icke av
statsmakterna satts i tillfälle att vidtaga åtgärden.

Av nu anförda skäl kan jag icke ansluta mig till kommittéförslaget i
denna del. Vad kommittén anfört till stöd för att befogenheten att utfärda
förbud i förevarande fall icke borde tillkomma distriktschef utan endast
arbetsrådet har emellertid föranlett mig att till övervägande upptaga frågan
om ändring av det förfaringssätt, som nu är föreskrivet för den händelse
åtgärd ur arbetarskyddssynpunkt finnes påkallad i fråga om verksamhet
som bedrives av staten. Såsom kommittén anfört har yrkesinspektionens
chefsmyndighet en helt annan ställning i förhållande till andra ämbetsverk
och myndigheter än vederbörande yrkesinspektör. Det torde därför kunna
förväntas, att framställningar i arbetarskyddsfrågor, som från chefsmyndigheten
riktas till viss annan statlig myndighet, ha större effekt än av yrkesinspektören
gjorda anmaningar. En framställning, som av chefsmyndigheten
göres hos Kungl. Maj :t, är vidare ägnad att belysa en arbetarskyddsfråga
på ett mera ingående sätt än en framställning från den berörda
myndigheten själv. På grund härav har jag funnit det av kommittén
rekommenderade förfaringssättet i sådana ärenden, varom här är fråga,
vara att föredraga framför nuvarande ordning, bortsett därifrån att -—
såsom tidigare nämnts — några tvångsmedel icke böra kunna tillgripas av
chefsmyndigheten. I enlighet härmed bör sålunda yrkesinspektör, som finner
ingripande påkallat i fråga om verksamhet som bedrives av staten,
göra anmälan därom till arbetarskyddsstyrelsen. Styrelsen bör därefter
i första hand hos vederbörande myndighet påfordra, att åtgärd vidtages i
enlighet med vad yrkesinspektören förordat eller på annat av styrelsen
anvisat sätt. Finner sig myndigheten icke kunna tillmötesgå en sådan hemställan,
bör underrättelse därom meddelas arbetarskyddsstyrelsen. Styrelsen
kan då, om den finner anledning därtill föreligga, underställa frågan Kungl.
Maj :ts prövning. Hinder bör givetvis icke föreligga för att styrelsen i särskilt
fall vänder sig direkt till Kungl. Maj:t.

Det nu anförda äger icke motsvarande tillämpning i fråga om det av mig

269

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

förut omnämnda vitesförfarandet för framtvingande av undersökning av
ämne eller material. Sådan undersökning torde nämligen regelmässigt icke
kräva utgifter av den omfattning, att anledning föreligger att undantaga
statlig verksamhet från bestämmelserna därom. Vitesföreläggandet kommer
att rikta sig mot vederbörande arbetsföreståndare, då jag förutsätter
att arbetsföreståndaren skall vara att anse såsom arbetsgivare i förevarande
fall.

Efterlevnaden av bestämmelserna om raster samt natt- och veckovila
skall enligt kommittéförslaget liksom enligt gällande lag tryggas därigenom
att den centrala arbetarskyddsmyndigheten vid behov skall äga meddela
arbetsgivare särskilda föreskrifter, vilkas åsidosättande medför straffpåföljd.
Enligt förslaget skola dock sådana föreskrifter kunna meddelas
även i fråga om verksamhet som bedrives av staten. På denna punkt anser
jag emellertid, av enahanda skäl som i det föregående anförts beträffande
förbudsförfaranaet, att såsom hittills sådan verksamhet bör vara undantagen
från här ifrågavarande sanktionsförfarande. Såsom ett ytterligare
skäl härför må anföras, att arbetstidslagstiftningen icke omfattar den statliga
verksamheten, utan ankommer det på Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga
föreskrifter angående arbetstiden. I övrigt ansluter jag mig till
kommittéförslaget i denna del. Vad nu sagts bör äga motsvarande tillämpning,
om arbetsgivare åsidosätter den allmänna föreskriften i 26 § första
stycket i departementsförslaget angående minderårigs användande till
arbete.

Kommitténs förslag upptager i likhet med gällande lag särskilda förbudsbestämmelser
för tillverkare och försäljare av maskiner m. m. samt upplåtare
av lokal. I dessa hänseenden ansluter jag mig till förslaget. Vad angår
installatörsverksamhet har i yttrandena uttalats tvekan om lämpligheten att
låta administrativ myndighet utfärda förbud att vidare utföra installationer
av visst slag. Med den sammansättning arbetarskyddsstyrelsen avses skola
erhålla vid prövningen av dylika ärenden torde dock denna invändning
sakna fog. På sätt kommittén föreslagit bör vidare genom ett förbudsförfarande
garantier skapas för att de särskilda reglerna om arbetarskyddet
i grustag och å liknande arbetsställen bliva efterföljda. Likaså bör i enlighet
med kommitténs förslag förbud kunna meddelas mot minderårigs användande
i arbete, då föreskrifterna om läkarbesiktning av minderåriga icke
iakttagits.

I gällande lag äro förbudsbestämmelserna för tillverkare m. fl. icke
nämnda i det stadgande, enligt vilket statlig verksamhet icke omfattas av
förbudsförfarandet. Anledning torde icke heller föreligga att låta staten
intaga någon särställning på detta område. Jag förordar därför att här
ifrågavarande förbudsbestäminelser göras tillämpliga även i fråga om verksamhet,
som bedrives av staten.

270 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Överflyttning av arbetsgivaransvaret.

Gällande lag.

Gällande arbetarskyddslag intar principiellt den ståndpunkten att, där
ej annat angives, arbetsgivaren är den som bär ansvaret för att lagens föreskrifter
iakttagas på arbetsstället. Enligt 53 § skall emellertid i fråga om
verksamhet, som bedrives av staten eller kommun, vad i lagen stadgas om
arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren. Det må i detta sammanhang erinras
om att lagens stadganden om förbud med tillhörande straffbestämmelser
icke äga tillämpning å verksamhet, som bedrives av staten. Beträffande
andra juridiska personer än staten och kommunerna, t. ex. bolag och
föreningar, gäller däremot huvudregeln att det är arbetsgivaren som är
ansvarig för lagens efterlevnad. Frågan av vilken eller vilka fysiska personer
detta ansvar skall utkrävas får avgöras med ledning av allmänna
straffrättsliga grundsatser.

Begäran om utredning m. m.

I anledning av en vid 1943 års riksdag väckt motion (I: 60) anhöll riksdagen,
på hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 25), i skrivelse
till Kungl. Maj :t den 29 maj 1943 (nr 250) att vid kommitténs utredning
måtte tagas under övervägande, huruvida och i vad mån möjlighet borde
beredas till överflyttning av ansvaret för iakttagande av arbetarskyddslagstiftningen
från arbetsgivare till särskild arbetsföreståndare. I skrivelse
den 30 juni 1943 anmodade Kungl. Maj :t kommittén att överväga detta
spörsmål i samband med fullgörandet av dess uppdrag.

Det må i detta sammanhang nämnas att i arbetstidslagarna möjlighet
skapats för arbetsgivare att få ansvaret för lagarnas efterlevnad överflyttat
till särskild arbetsföreståndare. Enligt föreskrift i lagarna skall nämligen,
där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit viss person
såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe, vad i lagen är stadgat angående
arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren (se bl. a. 15 § andra stycket
allmänna arbetstidslagen).

Kommitténs förslag.

Enligt kommittéförslaget skall liksom f. n. arbetsföreståndaren anses
som arbetsgivare i fråga om verksamhet som bedrives av staten eller kommun.
Därjämte föreslår kommittén att beträffande annan verksamhet
arbetsgivaransvaret i viss utsträckning skall kunna överflyttas till arbetsföreståndare
(2 § b tredje stycket). För sådan överflyttning skall fordras
arbetsrådets godkännande, överflyttning skall kunna medgivas endast i
vad angår bestämmelserna i 7—9 §§, 10 § 2 mom., 15, 18—22, 24, 26—37,
40—42, 50, 55 och 56 §§ (anvisningarna till 2 §). Denna gränsdragning
innebär i stort sett att ansvaret kan överflyttas beträffande bestämmel -

271

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

serna om minderåriga, kvinnor, raster, natt- och veckovila ävensom rörande
anmälningsskyldighet o. d. men icke i fråga om de stadganden, som
ålägga arbetsgivaren att vidtaga åtgärder för att förebygga ohälsa och
olycksfall i arbetet.

I motiveringen till de föreslagna bestämmelserna om överflyttning av
arbetsgivaransvaret inom andra företag än statliga och kommunala framhåller
kommittén inledningsvis att den funnit skäl tala såväl för som mot
en dylik överflyttning. Såsom skäl för att en överflyttning borde kunna ske
anför kommittén följande.

Då en verksamhet bedrives av bolag eller annan enskild juridisk person,
är det ofta icke möjligt för delägare eller styrelsemedlemmar att äga sådan
kännedom om eller på sådant sätt bestämma över arbetets anordnande och
.bedrivande inom verksamheten, att de med hänsyn härtill kunna ikläda
sig ansvaret för efterlevnaden av lagens bestämmelser. Därtill kommer, att
delägarna eller styrelsemedlemmarna ofta äro bosatta på annan ort än den,
där verksamheten bedrives. I sådant fall kan det synas önskvärt och jämväl
anses naturligt, att ansvaret för lagens efterlevnad lägges på den, som
utövar den direkta ledningen av verksamheten. Det förekommer också,
att en arbetsgivare bedriver verksamhet på flera olika platser i landet. Ej
minst gäller detta beträffande byggnads- och anläggningsverksamhet. Även
i dylika fall synes önskvärt, att det ansvar, varom här är fråga, ålägges den
person, som närmast har hand om ledningen av arbetet på respektive plats.
En arbetsgivare, som bor på annan ort än den, där verksamheten utövas,
saknar ofta möjlighet att närmare övervaka, hur arbetet anordnas och bedrives.
Även denna omständighet kan motivera ett överflyttande av arbetsgivaransvaret.
Detsamma gäller vid allmänt uppdrag, sjukdom, hög ålder
eller annan liknande orsak, varigenom arbetsgivaren är förhindrad att deltaga
i verksamheten eller närmare övervaka arbetets anordnande och bedrivande.

Kommittén anför härjämte följande.

Det kan ifrågasättas, huruvida de förpliktelser att vidtaga åtgärder till
förekommande av ohälsa och olycksfall i arbete, vilka jämlikt arbetarskyddslagen
åvila arbetsgivare, verkligen kunna överflyttas på särskild
person såsom arbetsföreståndare. Detta förutsätter, att dylik person innehar
sådan ställning eller är tillerkänd sådan befogenhet, att han, då han
i arbetsgivarens ställe övertager ledningen och ansvaret för verksamheten
i här berörda hänseende, kan inverka på samtliga de förhållanden, som
beröras av arbetarskyddslagstiftningen. Det gäller härvid icke endast att
bestämma om hur själva arbetet skall anordnas och bedrivas utan även att
ombesörja, att arbetstagarna tillförsäkras sunda och säkra arbetsförhållanden.
Detta innebär hland annat, att han skall besluta och föranstalta
om vidtagande av åtgärder, som avse exempelvis arbetslokalens anordning,
belysning, uppvärmning och ventilation, maskiners anordnande och inskyddande,
olika materials och ämnens användning i verksamheten, inrättande
av hygieniska anordningar in. in. Vidtagandet av åtgärder i nu
nämnda hänseenden är emellertid ofta eu fråga av betydande ekonomisk
innebörd. Även härutinnan måste dock arbetsföreståndaren äga beslutanderätt,
om han skall kunna bära arbetsgivarens fulla ansvar för lagens efter -

272

Kungl. Mnj:ts proposition nr 2!)8.

levnad. Det är heller icke uteslutet, att arbetsgivaren kan genom direktiv
eller på annat sätt ålägga arbetsföreståndaren att iakttaga sådan återhållsamhet
i fråga om vidtagande av skyddsåtgärder, att sundheten och säkerheten
i arbetet kan i hög grad äventyras. Att arbetsföreståndaren under
sådana förhållanden ändock skall taga ansvar i stället för arbetsgivaren
synes oskäligt.

Det är vidare att märka, att därest en arbetsgivare underlåter att vidtaga
viss skyddsåtgärd, han kan av yrkesinspektör förbjudas att exempelvis använda
viss lokal eller bedriva visst arbete. Därest arbetsgivaransvaret jämlikt
arbetarskyddslagen överflyttades till särskild arbetsföreståndare, skulle
dylikt förbud riktas mot denne. Då det emellertid är arbetsgivaren, som
driver verksamheten, synes ett dylikt förbud näppeligen kunna riktas mot
arbetsföreståndaren.

Det måste också anses naturligt, att när arbetsgivare ålagts vissa förpliktelser
i skyddshänseende, dessa förpliktelser också skola åvila den som
är den verklige företagaren, d. v. s. den för vars räkning arbetet ytterst sker.
Det är denne som skall tillse, att sådana åtgärder vidtagas, att arbetstagaren
ej utsättes för skada i arbetet, och från denna skyldighet skall han ej kunna
fritaga sig genom att av organisatoriska eller andra skäl i förhållande till
arbetstagaren inskjuta en mer eller mindre osjälvständig mellanman. Ett
annat betraktelsesätt skulle kunna medföra risk för att rätten till den förmån
man velat bereda arbetstagarna genom skyddslagstiftningen bleve
illusorisk.

Kommittén uttalar härefter att med hänsyn till de nu anförda skälen en
överflyttning av ansvaret icke borde kunna ske i vad anginge åtgärder som
avsåge att förekomma ohälsa och olycksfall i arbete. Saken ställde sig något
annorlunda, när det gällde lagens ordningsföreskrifter och därmed jämförliga
bestämmelser. Iakttagandet av dessa hörde nära samman med de
förpliktelser, som vanligen åvilade en arbetsledare, och vore ej heller förenat
med utgifter av nämnvärd storlek. Ifrågavarande bestämmelser vore
också jämförbara med bestämmelserna i arbetstidslagarna, där överflyttning
av arbetsgivarens ansvar kunde ske. Med hänsyn till det anförda ansåge
kommittén att möjlighet att överflytta arbetsgivaransvaret å arbetsföreståndare
borde beredas beträffande vissa av arbetarskyddslagens bestämmelser.
Rörande frågan vilka bestämmelser som borde hänföras till
den grupp, där överflyttning skulle kunna äga rum, anför kommittén
följande.

En överflyttning av arbetsgivaransvaret synes böra möjliggöras huvudsakligen
i vad avser de egentliga ordningsföreskrifterna i lagen, såsom beträffande
uppsättande av vissa anslag, fullgörande av viss anmälningsskyldighet
och insändande av byggnadsförslag för granskning. Vidare bör
det lämpligen kunna åläggas arbetsföreståndare att iakttaga vad i lagen
stadgas om begränsning av arbetstiden för och om läkarkontroll över arbetstagare,
som sysselsättas i hälsofarligt arbete. Åt arbetsföreståndare bör
jämväl kunna uppdragas att övervaka, att lagens bestämmelser om raster,
natt- och veckovila iakttagas liksom även att flertalet av de bestämmelser,
som avse minderårigas och kvinnors användande i arbete, efterlevas. Slutligen
bör till särskild arbetsföreståndare kunna överflyttas ansvaret för att

273

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

de skyldigheter, som åvila arbetsgivare att bereda tillsynsorgan tillträde
till arbetsställe, tillhandagå dessa med erforderliga upplysningar samt tillhandahålla
inspektionsbok och författningar vid arbetsstället, bliva iakttagna.
Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att en överflyttning av
arbetsgivaransvaret enligt kommitténs mening bör kunna ske i fråga om
alla sådana bestämmelser i lagen, som i regel äro direkt straffbelagda.

Kommittén anför vidare att för överflyttning av arbetsgivaransvaret å
arbetsföreståndare borde — i likhet med vad som gällde enligt arbetstidslagarna
— krävas medgivande av arbetsrådet i det särskilda fallet. Såsom
allmänna riktlinjer för arbetsrådets prövning av frågan, vem som borde
godtagas såsom arbetsföreståndare, borde enligt kommitténs mening bl. a.
gälla att vederbörande själv förklarat sig villig att ikläda sig ifrågavarande
ansvar, att han hade rätt att anställa och avskeda arbetstagare samt att
han omhänderhade den direkta ledningen av arbetet och i fråga om dess
anordnande och bedrivande intoge en relativt självständig ställning gentemot
arbetsgivaren. Kommittén fortsätter härefter.

Bland personer, som i främsta rummet torde böra ifrågakoimna såsom
arbetsföreståndare, anser kommittén böra nämnas ett bolags verkställande
direktör samt fabriks- eller platschef vid anläggning, som tillhör ett större
företag eller som är belägen på avsevärt avstånd från bolagets huvudkontor
eller arbetsgivarens hemvist. Vidare kunna nämnas filialchefer vid
större affärsföretag, särskilt där dessa ha filialer på olika platser i landet.
Såsom arbetsföreståndare vid jordbruk torde företrädesvis böra godtagas
förvaltare eller inspektörer. Inom byggnads- och anläggningsverksamhet,
som av ett och samma företag bedrives på olika arbetsplatser samtidigt och
där fördenskull en överflyttning av arbetsgivaransvaret till särskild arbetsföreståndare
är önskvärd, synes högste arbetsledaren på respektive arbetsplats
böra kunna ifrågakomma.

Kommittén framhåller att den föreslagna överflyttningen av arbetsgivaransvaret
medförde att lagens straffbestämmelser på de områden som överflyttningen
avsåge komme att gälla arbetsföreståndaren i stället för arbetsgivaren.
Därvid vore emellertid att märka att om arbetsföreståndaren företagit
eller underlåtit något på uttrycklig order av arbetsgivaren, ansvaret
jämlikt arbetarskyddslagen torde åvila arbetsgivaren. Därmed vore emellertid
icke sagt, att arbetsföreståndaren i sådant fall vore fritagen från
straff enligt allmän lag. Kommittén påpekar i detta sammanhang att
bestämmelserna om överflyttning icke avsåge att reglera frågan, huruvida
skadeståndsanspråk kunde göras gällande mot arbetsgivare i anledning av
skada, som tillskyndats arbetstagare genom arbetet hos arbetsgivaren.

Vad angår verksamhet, som bedrives av staten eller
k o in in u n, har för kommittén framhållits, att det stundom vore svårt
att avgöra vem som kunde anses såsom arbetsföreståndare i lagens mening.
Kommittén anför i denna fråga följande.

18 Bihang titt riksdagens protokoll 1948. I sand. Nr 298.

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Att giva eu tillfredsställande allmängiltig definition på begreppet arbetsföreståndare
erbjuder stora svårigheter. Med arbetsföreståndare för viss
verksamhet (företag) torde i allmänhet böra förstås person, som antortrotts
den direkta ledningen och förvaltningen av verksamheten. Förutom
att övervaka och bestämma om arbetets anordnande och bedrivande synes
han sålunda i regel böra ha att svara för förvaltning och vård av alla för
verksamhetens drift erforderliga byggnader, maskiner och andra anordningar.
Har av organisatoriska eller andra skäl handläggningen av de i en
och samma verksamhet förekommande ärendena fördelats på flera personer
med viss beslutanderätt hos var och en med hänsyn till ärendenas omfattning
och beskaffenhet, synes detta enligt kommitténs mening få betraktas
som en för verksamheten intern angelägenhet och följaktligen icke
medföra ändring i det fulla ansvar, som jämlikt den föreslagna lagen bör
åvila den som enligt vad ovan angivits är att betrakta som verksamhetens
arbetsföreståndare.

Yttrandena.

Frågan om överflyttning av arbetsgivaransvaret inom annan verksamhet
än statlig och kommunal sådan behandlas i ganska få yttranden. Socialstyrelsen
uttalar att anmärkningar visserligen kunde framställas mot förslaget
— bl. a. att uppdelningen av ansvaret stundom torde kunna leda
till en viss osäkerhet om ansvarets bärare i särskilda fall — men att behovet
av en möjlighet att frigöra arbetsgivare från ett oskäligt ansvar syntes
så starkt, att det borde tillgodoses. Förslagets begränsning av ifrågavarande
möjlighet torde även få anses lämplig. Landsorganisationen finner
de skäl som kommittén anfört för en begränsning av möjligheten att överflytta
ansvaret vara övertygande och har ingen annan erinran mot den föreslagna
gränsdragningen än att 7 § i kommittéförslaget enligt organisationens
mening borde hänföras till de bestämmelser, beträffande vilka ansvaret
icke kunde överflyttas. Svenska arbetsgivareföreningen berör i sitt yttrande
icke bestämmelserna om överflyttning av arbetsgivaransvaret.

Vidsträcktare möjlighet att överflytta arbetsgivaransvaret
än kommittén föreslagit ifrågasättes i några yttranden. Sålunda
uttalar Stockholms handelskammare att varken de i delegationsrätten
företagna begränsningarna eller den motivering för bibehållande av
objektivt arbetsgivaransvar överhuvud taget, som kommittén anfört, vore
bärande ur praktiska eller ens rent teoretiskt straffrättsliga synpunkter.
För att straffhotet och straffpåföljden för det allmänna rättsmedvetandet
skulle framstå såsom berättigade och därmed överhuvud taget kunna fylla
sina funktioner, syntes det icke blott naturligt utan även nödvändigt, att
ansvaret i arbetarskyddshänseende finge överföras på sådan arbetsföreståndare,
som hade möjlighet att praktiskt utöva den tillsyn och vidtaga
de åtgärder, som lagen föreskreve. Om nämnde arbetsföreståndare intoge
en tillräckligt självständig ställning, borde han kunna bära hela ansvaret
i skyddshänseende och icke, som kommittén föreslagit, allenast för iakt -

275

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

lagandet av rena ordningsföreskrifter. Handelskammaren kunde icke finna
något bärande skäl varför icke i dylika fall den av arbetsrådet godkände
arbetsföreståndaren skulle i straffrättsligt hänseende lika väl kunna svara
för brott mot sådana förbud eller föreskrifter, vilka på förekommen anledning
utfärdats av tillsynsmyndigheten, som för förseelser mot de i lagen
direkt straffbara handlingarna.

Handelskammaren erinrar i detta sammanhang om att den jämte andra
näringsorganisationer i skrivelse till Kungl. Maj :t år 1943 hemställt om
utredning för åstadkommande av en efter nutida förhållanden avpassad
reglering inom näringslagstiftningen dels av frågan om näringsidkares och
därmed jämförliga personers straffrättsliga ansvar och dels av frågan om
vem som skulle bära det straffrättsliga ansvaret för juridiska personers
handlingar. Dessa spörsmål vore alltjämt olösta, och de nuvarande förhållandena
måste anses vara i hög grad otillfredsställande.

Skånes handelskammare anser skäl icke föreligga att begränsa rätten att
delegera arbetsgivaransvaret så snävt som skett. Ett mycket stort antal
företag vore nämligen numera av sådan storlek att företagsledaren merendels
saknade möjlighet att personligen kontrollera lagens efterlevnad å
olika arbetsplatser. Handelskammaren ville i detta sammanhang erinra
om den av Stockholms handelskammare omnämnda framställningen. Det
vore ytterligt angeläget att frågan om det straffrättsliga ansvaret för juridiska
personers handlingar bleve löst.

Kommerskollegium, som finner sistnämnda fråga böra göras till föremål
för ytterligare beaktande, framhåller att de av kommittén åberopade skälen
mot överflyttning av ansvaret på arbetsföreståndare i enskild tjänst även
kunde anföras i avseende å allmän tjänst. Arbetsföreståndare i sådan tjänst
hade emellertid utan vidare förklarats skola anses som arbetsgivare. De
anförda motiven mot en ytterligare utsträckning av den i enskild tjänst
anställde arbetsföreståndarens ansvarighet syntes alltså knappast vara
generellt hållbara. Det ifrågasattes därför, om icke redan av detta skäl
arbetsrådet borde få friare händer än enligt förslaget.

Kooperativa förbundets stgrelse anför, att det syntes önskvärt och lämpligt,
att överflyttning av arbetsgivaransvaret på arbetsföreståndare skulle
kunna ske även beträffande bestämmelser som rörde förekommande av
ohälsa och olycksfall i arbete samt lokaler in. m. I motsats till kommittén
hade styrelsen den uppfattningen att, om ansvaret lades på den som hade
den direkta ledningen av verksamheten, all anledning funnes förutsätta
att arbetsgivarens förpliktelser i nämnda avseenden bättre uppmärksammades
än om ansvaret lades på delägare eller styrelseledamot, som kanske
befunne sig på annan ort än där verksamheten bedreves och som icke besutte
erforderliga kunskaper angående lagstiftningen och kännedom om
de lokala förhållandena. Arbetsrådets godkännande av föreslagen arbetsföreståndare
borde under alla förhållanden vara eu tillräcklig spärr mot

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

befarat bulvanförhållande. Styrelsen föresloge med hänsyn till det anförda
att bestämmelserna angående överflyttning av arbetsgivaransvaret erhölle
en mera vidsträckt omfattning.

Kommitténs förslag om överflyttning av arbetsgivaransvaret avstyrkes
helt av tjänstemännens centralorganisation, som inledningsvis erinrar
om att Daco i yttrande över en motion vid 1943 års riksdag i samma fråga
avvisat tanken på en överflyttningsrätt. Den av kommittén föreslagna utformningen
gåve visserligen icke anledning till samma farhågor som framförts
i anledning av nämnda motion, men en viss oklarhet om vad bestämmelsen
kunde medföra föreiåge alltjämt, och organisationen ansåge sig därför
principiellt böra intaga samma ståndpunkt som Daco tidigare givit uttryck
åt. Bestämmelsen syntes ingalunda nödvändig, utan frågan borde
kunna regleras på samma sätt som hittills.

I yttranden av armé-, marin- och flggförvaltningarna, försvarets fabriksstgrelse,
väg- och vattenbijggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län
och landstingsförbundet hemställes att innebörden av arbetsföreståndarbegreppet
inom statlig och kommunal verksamhet
måtte närmare klargöras. Marinförvaltningen erinrar härvid
om att inom den statliga verksamheten befogenheterna i ekonomiskt avseende
vore begränsade för de personer, som kunde ifrågakomma såsom
arbetsföreståndare. Förvaltningen uttalar vidare att arbetsföreståndarskapet
inom statens verksamhet borde bindas vid särskilda befattningar och
att det borde tillkomma Kungl. Maj :t att bestämma, med vilka befattningar
arbetsföreståndarskapet för viss verksamhet skulle vara förenat.

Departementschefen.

Arbetarskyddskommittén har bibehållit den i gällande lag upptagna föreskriften
att i fråga om verksamhet som bedrives av staten eller kommun
arbetsföreståndaren skall anses såsom arbetsgivare. Efter mönster av arbetstidslagarna
har kommittén därjämte föreslagit att även i andra fall arbetsgivaransvaret
skall kunna i viss utsträckning överflyttas å särskild arbetsföreståndare.
Tanken att öppna eu sådan möjlighet har föranlett invändningar
endast från tjänstemännens centralorganisation, som ansett en viss
oklarhet föreligga om vad bestämmelsen kunde medföra och ansett frågan
böra kunna regleras på samma sätt som hittills. Vad kommittén anfört till
stöd för att möjlighet bör finnas att i viss omfattning överflytta arbetsgivaransvaret
synes mig emellertid ådagalägga att ett behov av bestämmelser
i ämnet föreligger.

Vad beträffar den omfattning, i vilken arbetsgivaransvaret skall kunna
överflyttas, råda i viss mån delade meningar. Kommittén har ansett, att en
överflyttning borde kunna medgivas endast i fråga om mera ordningsbetonade
föreskrifter i lagen, medan däremot ansvaret för vidtagande av åt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

277

gärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall alltid borde falla å arbetsgivaren.
I åtskilliga yttranden har påyrkats, alt även i sistnämnda avseende
en överflyttning av arbetsgivaransvaret borde få ske. Därvid har bl. a.
påpekats, att i fråga om verksamhet som bedrives av staten eller kommunen
någon som helst begränsning i arbetsföreståndarens ansvar icke gjorts i
lagen.

I anledning av sistnämnda påpekande vill jag till en början erinra, att
enligt den nu gällande lagen tvångsåtgärder mot statlig myndighet för att
framtvinga åtgärder av nu avsedd art icke kunna tillgripas. I det föregående
har jag närmare utvecklat skälen för att ett sådant undantag alltjämt
bör gälla. Att i fråga om verksamhet som bedrives av staten ansvaret
för lagens efterlevnad lägges å vederbörande arbetsföreståndare innebär
därför väsentligen att denne utsätter sig för straffpåföljd, om han
åsidosätter direkt straffbelagda arbetarskyddsföreskrifter. Det motsvarande
borde rätteligen gälla i fråga om verksamhet som bedrives av kommun.
Här synes mig den gällande lagen innebära en viss inkonsekvens.
Lagen förutsätter, att ett förbudsförfarande skall kunna tillgripas i fråga
om sådan verksamhet. Såsom lagen är uppbyggd måste detta förbud riktas
mot arbetsföreståndaren och icke mot kommunen såsom sådan. I den mån
förbudet är förenat med villkor om vidtagande av viss åtgärd kan emellertid
situationen vara den, att för åtgärdens vidtagande behöves ett beslut
av kommunens beslutande organ. Vid sådant förhållande synes det mig
oegentligt att förbudet riktas mot arbetsföreståndaren. Jag finner fördenskull
påkallat att den nuvarande bestämmelsen i detta hänseende ändras
i sådan riktning att i fråga om verksamhet som bedrives av kommun omfattningen
av arbetsföreståndares ansvar för arbetarskyddslagens efterlevnad
regleras efter samma linjer som beträffande enskilda arbetsgivare.

Den av kommittén uppdragna gränslinjen för den omfattning i vilken
arbetsgivaransvaret skall kunna överflyttas å särskild arbetsföreståndare
finner jag i allt väsentligt vara tillfredsställande. Samma skäl som jag
nyss anfört beträffande verksamhet, som drives av kommun, tala för att
föreläggande eller förbud, som avser åtgärder i fråga om exempelvis arbetslokaler,
maskiner och dylikt, bör riktas mot arbetsgivaren själv. Visserligen
är det givet, att i många fall vederbörande arbetsföreståndare har sådan
ställningsfullmakt, alt han själv äger alt vidtaga den åtgärd, som påfordrats
av vederbörande tillsynsorgan, men det torde vara ogörligt att uppställa
några normer, som på ett tillfredsställande sätt avgränsa de fall, då
föreläggandet eller förbudet rimligen borde kunna rikta sig mot arbetsföreståndaren.
Möjlighet att överflytta arbetsgivaransvaret torde därför icke
böra införas för nu avsedda fall. I överensstämmelse med kommittéförslaget
torde överflyttning böra få ske endast i begränsad utsträckning.
Därvid torde av de i dcparteinenlsförslaget upptagna stadgandena böra
komma i fråga de bestämmelser, som gälla arbetstiden och dess förlägg -

278

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ning, ävensom föreskrifter som angå minderårigas och kvinnors användande
till arbete. Härjämte bör ansvaret för efterlevnaden av sådana administrativa
tillämpningsföreskrifter, vilka äro av liknande karaktär som
nyssnämnda stadganden eller mera äro att betrakta som ordningsföreskrifter,
böra kunna överflyttas å särskilt utsedd arbetsföreståndare. Bestämmelser
i sistnämnda hänseende synas kunna meddelas i administrativ
ordning.

Såsom kommittén föreslagit torde i fråga om verksamhet som bedrives av
annan än staten eller kommun överflyttning av arbetsgivaransvaret böra
förutsätta ett medgivande av arbetarskyddsstyrelsen i det särskilda fallet.
Vid denna prövning synas de av kommittén gjorda uttalandena angående
vem som bör kunna godtagas som arbetsföreståndare böra tjäna till ledning.
Vad angår spörsmålet om vem som i fråga om statlig eller kommunal
verksamhet skall vara att anse såsom arbetsföreståndare torde några
generella regler icke kunna meddelas. I anslutning till vad i ett yttrande
anförts synes det böra övervägas att i instruktioner, reglementen o. d. införa
föreskrifter om till vilka befattningar skyldigheten att ansvara fao*
arbetarskyddslagens efterlevnad inom visst verksamhetsområde skall vara
knuten.

Frågan om det straffrättsliga ansvaret i fall där arbetsföreståndare vidtagit
eller underlåtit en åtgärd på order av arbetsgivaren torde få bedömas
efter samma grundsatser som eljest tillämpas i motsvarande fall.

Departementsförslagets förhållande till vissa konventioner.
Kommittén.

Enligt de för kommitténs arbete meddelade direktiven skulle kommittén
ha att pröva, om och i vad mån den svenska arbetarskyddslagstiftningen
borde bringas till närmare överensstämmelse med de av internationella arbetsorganisationens
konferens antagna konventionsförslagen angående
kvinnors arbete före och efter barnsbörd (Washington, 1919), barns nattarbete
inom industrien (Washington, 1919), kvinnors nattarbete (reviderad,
Geneve, 1934), minimiålder för barns användande till industriellt arbete
(reviderad, Genéve, 1937), minimiålder för barns användande till ickeindustriellt
arbete (reviderad, Genéve, 1937) samt säkerhetsföreskrifter i
byggnadsindustrien (Genéve, 1937). Därjämte framhölls, att kommittén
tillika borde överväga, huruvida några för den svenska lagstiftningen värdefulla
anvisningar vore att hämta ur vissa angivna av arbetskonferensen antagna
rekommendationer.

Kommittéförslaget innebär i åtskilliga hänseenden ett närmande av den
svenska lagstiftningen till ifrågavarande internationella reglering. Kommittén
har dock icke ansett sig kunna föreslå så långt gående ändringar,
som skulle erfordras för att möjliggöra ratifikation för Sveriges del av de

279

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

fem förstnämnda konventionerna. Angående skiljaktigheterna mellan kommittéförslaget
och konventionerna torde få hänvisas till betänkandet
s. 391—392, 418, 485, 506 och 722—723. Vad beträffar konventionen
angående säkerhetsföreskrifter i byggnadsindustrien uttalar kommittén, att
den hade för avsikt att taga ställning till ratifikationsfrågan i samband
med ett författningsförslag på detta område, som kommittén sedermera
komme att framlägga.

Yttrandena.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet förklarar,
att den ansett sig särskilt böra överväga, om icke genom erforderlig jämkning
av kommittéförslaget ratifikation av förevarande konventioner skulle
kunna ske. Dessa överväganden hade emellertid givit negativt resultat, i
det att delegationen icke funnit tillrådligt att påyrka längre gående skyddsåtgärder
än kommittén förordat. Onekligen framstode det såsom anmärkningsvärt,
att icke ens en så genomgripande modernisering av arbetarskyddslagstiftningen
i vårt land, som kommitténs förslag innebure, skulle
möjliggöra ratificering av internationella konventioner på ifrågavarande
område. Huvudanledningen därtill måste enligt delegationens mening sökas
däri, att konventionsförslagen erhållit en alltför detaljerad och, delvis i följd
därav, osmidig avfattning. I detta sammanhang ville delegationen framhålla
att det enligt en år 1946 antagen ändring i internationella arbetsorganisationens
stadga skulle åligga medlem att till internationella arbetsbyrån
avgiva redogörelser bl. a. för de omständigheter som förhindrade eller
fördröjde ratificeringen av en viss konvention. Genom denna bestämmelse
syntes en möjlighet öppna sig att inför organisationen klargöra de omständigheter
— ofta av mera bagatellartad beskaffenhet — som hindrade
ett i socialt avseende högt utvecklat land att giva organisationen det stöd,
som en ratifikation innebure. Uteslutas kunde ej heller att genom det
åsyftade stadgandet förutsättningar skulle kunna föreligga för ratificering
av en konvention, även om den nationella lagstiftningen i någon mindre
väsentlig punkt avveke från konventionens bestämmelser.

Ytterligare konventioner.

Efter det kommittén avlämnat sitt betänkande har, såsom i det föregående
berörts, vid internationella arbetsorganisationens sammanträde i Montreal
hösten 1946 antagits tre konventionsförslag, nämligen angående läkarundersökning
av barn och minderåriga för utrönande av deras lämplighet för
industriellt arbete, angående läkarundersökning av barn och minderåriga
för utrönande av deras lämplighet för ieke-industriellt arbete och angående
begränsning av barns och minderårigas nattarbete i icke-industriell verksamhet.
Vid 1947 års riksdag inhämtades riksdagens yttrande över dessa
konventioner. Såsom tidigare nämnts anslöt sig riksdagen därvid till före -

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

dragande statsrådets uttalande, att slutligt ställningstagande till frågan om
ratificering borde anstå, till dess förslag om reviderad arbetarskyddslagstiftning
komme att föreläggas riksdagen.

Departementschefen.

Arbetarskyddskommittén har icke ansett sig kunna föreslå så avsevärda
jämkningar i den svenska arbetarskyddslagstiftningen, som skulle krävas
för att möjliggöra ratifikation av de i kommitténs direktiv angivna konventionerna.
I yttrande över kommittéförslaget har delegationen för det
internationella socialpolitiska samarbetet förklarat, att den icke funnit tillrådligt
påyrka längre gående åtgärder än kommittén förordat. Även departementsförslaget
företer sådana avvikelser från samtliga dessa konventioner,
att hinder för ratifikation torde föreligga. På åtskilliga punkter har
jag nämligen funnit, att det skulle medföra bestämda olägenheter att genomföra
sådan ändring i den svenska lagstiftningen, som skulle erfordras
för att bringa densamma i fullständig överensstämmelse med konventionerna.
Det nu sagda gäller även beträffande de vid 1946 års konferens
antagna konventionsförslagen. Att Sverige nödgas avstå från det stöd åt
det internationella samarbetet på arbetarskyddets område, som en ratifikation
skulle innebära, är självfallet att beklaga. I flertalet fall bottna emellertid
hindren för ratifikation icke i att konventionernas huvudprinciper
ej skulle kunna accepteras av vårt land utan sammanhänga närmast med
det detaljerade och alltför osinidiga sätt, på vilket konventionerna utformats.
Sålunda omfatta vissa konventioner även husligt arbete och arbete,
som utföres i arbetstagarens hem, under det att i vårt land arbetarskyddslagens
bestämmelser om minderåriga och kvinnor icke synts böra utsträckas
till dessa och andra områden, där lagens efterlevnad icke kan verksamt
kontrolleras. Vidare har det allmänt ansetts, att de skiftande förhållandena
inom arbetarskyddslagens vidsträckta tillämpningsområde motiverade möjlighet
till dispens i större utsträckning än flertalet konventioner medgiva.
Såsom riksdagen år 1947 uttalade skulle säkerligen en bättre uppslutning
kring internationella arbetsorganisationens konventioner kunna åstadkommas,
om i dessa inskreves endast de principiellt betydelsefulla stadgandena
och större utrymme lämnades de olika länderna att allt efter rådande förhållanden
utforma detaljbestämmelserna. Det är att hoppas, att de nyligen
beslutade ändringarna i organisationens stadga skola möjliggöra en sådan
utveckling. III.

III. Specialmotivering till departementsförslaget till arbetarskyddslag

Arbetarskyddskommitténs lagförslag har såsom tidigare nämnts rubriken
»lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete (arbetarskyddslag)».
Socialstyrelsen har ställt sig tveksam till lämpligheten av denna rubrik

281

Kungl. Maj.ts proposition nr 2US.

och anfört, att det syntes ligga närmast till hands att till officiell rubrik
upphöja den allmänt använda och även av kommittén, ehuru inom parentes,
godtagna förkortningen »arbetarskyddslag». Försäkringstjänstemannaförbundets
skgddsombudsnåmnd har med hänsyn till att lagen i stor utsträckning
skulle äga tillämpning å andra än sådana, som brukade betecknas
arbetare, ifrågasatt om icke lagen borde rubriceras »lag om arbetsskydd»
eller »arbetsskyddslag».

Departementschefen.

Enligt min mening är det önskvärt, att lagen får en kort rubrik. Det
torde vara svårt att finna en dylik, som helt täcker lagens innehåll. Ehuru
vissa invändningar kunna riktas mot beteckningen »arbetarskyddslag», har
jag ansett densamma kunna godtagas som rubrik, helst som gällande lag
i ämnet i praktiken allmänt går under denna benämning.

Departementsförslagets disposition överensstämmer i huvudsak med
kommitténs förslag. Lagen är indelad i tio kapitel. Efter det inledande
kapitlet om »Lagens tillämpningsområde» följa två kapitel som rubricerats
»Allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall»
och »Särskilda bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning». I
fjärde och femte kapitlen ha upptagits särskilda bestämmelser angående
minderårigas resp. kvinnors användande i arbete. Sjätte kapitlet innehåller
föreskrifter om »Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare». Det
därpå följande kapitlet har rubriken »Vissa skyldigheter för tillverkare
och försäljare in. fl.». Under rubriken »Tillsyn å lagens efterlevnad» ha
som ett åttonde kapitel sammanförts bestämmelser om tillsynens organisation
samt om tvångsmedel in. in. Nionde kapitlet innehåller ansvarsbestämmelser,
och i tionde kapitlet, vilket har rubriken »Vissa särskilda bestämmelser»,
ha upptagits stadganden, som icke lämpligen synts böra ingå i
de tidigare kapitlen. Därefter följa slutligen ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser.

1 KAP.

Lagens tillämpningsområde.

1—6 §§.

1 gällande arbetarskyddslag behandlas lagens tillämpningsområde i 1 och
2 §§ samt 7 § 3 mom. De av kommittén föreslagna bestämmelserna i detta
ämne återfinnas i 1—4 §§ i kommittéförslaget med tillhörande anvisningar.
I departementsförslaget ha de av kommittén föreslagna stadgandena fullständigt
omarbetats. Därvid ha vissa av de i förslaget under förevarande
rubrik upptagna bestämmelserna överflyttats till andra avsnitt av lagen.
Sålunda ha 2 § b) tredje stycket, 2 § c) 2., 2 § d) andra stycket och 2 § e)
i kommittéförslaget sin motsvarighet i resp. 70 §, 46 §, 17 § andra styc -

282

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ket och 22 § i departementsförslaget. Stadgandet i 2 § c) 1. angående husägares
skyldighet att vidtaga vissa skyddsanordningar å byggnad har icke
upptagits i departementsförslaget, enär denna fråga ansetts böra liksom
hittills regleras i byggnadsförfattningarna. Såsom förut nämnts saknar departementsförslaget
även motsvarighet till 4 § i kommittéförslaget.

Angående 1—6 §§ i departementsförslaget hänvisas till vad som anförts
i det avsnitt, vari lagens tillämpningsområde behandlats.

I några yttranden har uttalats önskvärdheten av att arbetstagarbegreppet
närmare ldarlägges i lagen. I likhet med kommittén finner
jag det icke vara möjligt att uttömmande angiva innebörden av detta begrepp,
helst som frågan i viss utsträckning måste bedömas med hänsyn till
de i det särskilda fallet föreliggande omständigheterna. Det får därför liksom
hittills ankomma på rättstillämpningen att närmare utforma begreppets
innebörd. Därvid synes praxis i fråga om tillämpningen av arbetstidsoch
olycksfallsförsäkringslagstiftningen kunna tjäna till god ledning.

2 KAP.

Allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall.

7 §.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna om arbetsgivares och arbetstagares
allmänna skyldigheter kunna betecknas som lagens huvudstadganden.
Paragrafen, som motsvarar 3 § i gällande lag, återger med vissa
jämkningar av formell natur innehållet i 5 § första och andra stycket i
kommittéförslaget. Föreskriften i 5 § tredje stycket återfinnes i 39 § i
departementsförslaget.

Vad kommittén i motiveringen anfört om att vissa förpliktelser att vidtaga
hygieniska och sociala anordningar utom arbetsstället
finge anses åvila arbetsgivare har föranlett uttalanden i åtskilliga
yttranden. Sålunda anser kommerskollegium att det förhållandet att främjandet
av sådana anordningar kunde anses ligga inom yrkesinspektionens
intressesfär icke finge medföra, att inrättandet av anstalter av allmän
social natur på den ort, där ett arbetsställe vore beläget, skulle få anses
utgöra åtgärder, som ålåge arbetsgivaren på grund av arbetarskyddslagen.
Ett tillmötesgående av en framställning från inspektionens sida om dylika
åtgärder borde, så länge andra lagbestämmelser ej annat föranledde, helt
få bero på arbetsgivarens välvilja och intresse. Svenska arbetsgivareföreningen
anför att kommittén, enligt vad som för föreningen upplysts, icke
avsett att föreläggande jämlikt 57 § i kommittéförslaget skulle kunna
ifrågakomma beträffande hygieniska eller sociala anordningar utom arbetsstället.
Detta borde på något sätt komma till uttryck i motiveringen till
lagen.

283

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kooperativa förbundets styrelse framhåller i anledning av kommitténs
uttalande att arbetsgivare skulle kunna förpliktas anordna badhus och
barnkrubba utom arbetsstället, att sådan förpliktelse enligt styrelsens mening
i första hand borde åvila kommunen. Endast då behovet av anordningen
vore ovillkorligen betingat av förhållanden, som vore direkt förbundna
med själva verksamheten, borde skyldigheten kunna anses åvila
arbetsgivaren. ih. i -gl

Riksförsäkringsanstalten uttalar att den av kommittén föreslagna lagtexten
icke kunde anses täcka vad i motiveringen anförts om sociala anordningar
utanför själva arbetsplatsen. Till 5 § första stycket i kommittéförslaget
syntes böra fogas en punkt av innehåll att arbetsgivaren hade att
tillgodose arbetstagarnas behov av sociala anordningar utanför arbetsplatsen,
i den män sådana anordningar kunde anses betingade av arbetet eller
av förhållanden, som vore förbundna med den av arbetsgivaren bedrivna
verksamheten. Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika-Bremer-förbundet,
föreningen SAIA och försäkringstjänstemannaförbundcts skyddsombudsnämnd
anse, att arbetsgivares förpliktelser att vidtaga sociala och hygieniska
anordningar borde komma till uttryck i lagtexten. Föreningen
SAIA förordar i detta hänseende ett stadgande av innehåll att arbetsgivaren
även i övrigt skulle ägna uppmärksamhet åt sociala anordningar, som vore
betingade av arbetsförhållandena. Stockholms stads barnavårdsnämnd påyrkar
införande av skyldighet för arbetsgivare att inskrida i fråga om de
minderåriga arbetstagarnas bostads- och kostförhållanden, att ägna uppmärksamhet
åt deras yrkesutbildning och fritidssysselsättning ävensom att
över huvud främja åtgärder för ungdomens sociala välfärd. Tjänstemännens
centralorganisation anser vad kommittén anfört om inrättande av
marketenteri och barnkrubba förtjäna den största uppmärksamhet.

Ett särskilt stadgande om arbetsledares skyldigheter förordas
av landsorganisationen, som framhåller att detta yrkande vore motiverat
främst av psykologiska skäl. Det vore angeläget att aktivera arbetsledarnas
medverkan i skyddsarbetet. Bestämmelsen i 5 § andra stycket
kommittéförslaget hade utformats främst med tanke på de egentliga arbetarna.
Enligt organisationens mening borde i paragrafen om parternas allmänna
skyldigheter upptagas en föreskrift av innehåll att arbetsledare vore
skyldig att i vad på honom ankomme övervaka efterlevnaden av lagens bestämmelser
och med stöd av dessa meddelade föreskrifter samt att tillhandagå
den honom underställda personalen med vägledning, råd och anvisning.

Mot den av kommittén föreslagna bestämmelsen om arbetstagares
skyldigheter anmärker riksförsäkringsanstalten, att det syntes önskvärt
att stadgandet kompletterades med den i gällande lag förekommande
föreskriften om skyldighet för arbetare att iaktta tillbörlig försiktighet.
Landsorganisationen anser att i förevarande bestämmelse — i analogi med

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

avfattningen av stadgandet för arbetsgivare — ordet »skäligen» borde inskjutas
före ordet »ankommer». Mot en allmän bestämmelse om skyldighet
för arbetstagare att noga följa meddelade föreskrifter vore eljest intet att
invända. En annan fråga vore i vad mån underlåtenhet därutinnan skulle
medföra straff. Kooperativa förbundets styrelse föreslår att i anvisningarna
till stadgandet angives, att arbetstagare skall vara skyldig att följa även av
arbetsgivaren meddelade skyddsföreskrifter, samt att samråd mellan arbetsgivare
och arbetstagare bör äga rum vid utfärdande av sådana föreskrifter.

Departementschefen.

Det i första stycket av förevarande paragraf upptagna, med kommittéförslagets
5 § första stycket nära överensstämmande stadgandet om arbetsgivares
allmänna skyldigheter torde i sak knappast skilja sig från vad som
f. n. gäller. I likhet med kommittén har jag emellertid ansett det böra uttryckligen
framhållas att hänsyn skall tagas jämväl till de förhållanden,
varunder arbetet bedrives, och till arbetstagarens personliga kvalifikationer
för arbetet i fråga.

Enighet råder därom att arbetsgivaren bör vara skyldig vidtaga erforderliga
hygieniska och sociala anordningar på arbetsstället. Däremot äro meningarna
delade, huruvida hans förpliktelser i detta hänseende böra sträcka
sig även utanför arbetsstället. Vad kommittén och vissa remissinstanser
anfört om att sådan skyldighet i viss utsträckning bör anses föreligga
synes visserligen i och för sig vara beaktansvärt, men enligt min mening
kan det icke anses lämpligt att i arbetarskyddslagen ålägga arbetsgivare
uttryckliga förpliktelser i detta hänseende. Detta ståndpunktstagande utesluter
ingalunda att tillsynsorganen, särskilt socialinspektörerna, böra ägna
uppmärksamhet åt sådana frågor och i den mån det finnes erforderligt
söka väcka arbetsgivarnas intresse för att inrätta anordningar av förevarande
art.

Vad angår stadgandet om arbetstagares allmänna skyldigheter delar jag
riksförsäkringsanstaltens mening att det liksom i gällande lag bör utsägas,
att arbetstagare skall iakttaga tillbörlig försiktighet. Däremot torde det
vara överflödigt att, såsom landsorganisationen ifrågasatt, inskjuta ordet
»skäligen» före ordet »ankommer», enär det ligger i sakens natur att avgörandet
av vad som ankommer på arbetstagarna måste grundas på ett
skälighetsbedömande. Ej heller synes det behöva uttryckligen nämnas att
arbetstagare skall följa av arbetsgivaren meddelade skyddsföreskrifter. I
detta sammanhang vill jag framhålla, att det icke minst av psykologiska
skäl torde vara av stor betydelse att arbetsgivaren före utfärdandet av sådana
föreskrifter i största möjliga utsträckning samråder med representanter
för arbetstagarna.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna avse även sådana arbets -

285

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

tagare, som intaga ställning såsom arbetsledare. I viss mån äro dessa att
anse som ställföreträdare för arbetsgivaren. Därav följer, att det i viss utsträckning
ingår i deras tjänsteåligganden att beakta de till arbetsgivare
riktade föreskrifterna. Den i andra stycket upptagna bestämmelsen om att
arbetstagare har att iakttaga vad på honom ankommer till förekommande
av ohälsa och olycksfall har givetvis en betydligt vidsträcktare innebörd
för arbetstagare med arbetsledande funktioner. För min del finner jag de
föreslagna bestämmelserna tillfyllest för att markera arbetsledarnas ansvar
för arbetarskyddets tillgodoseende och det synes knappast vara lämpligt
att, såsom ifrågasatts, i lagen införa arbetsledarna som en särskild
kategori mellan arbetsgivaren och övriga arbetstagare.

Det ligger i sakens natur, att bestämmelser av den art, som förevarande
paragraf innehåller, måste få en mycket allmän avfattning. Bestämmelserna
i 8—13 §§ avse att närmare antyda omfånget av arbetsgivares och
arbetstagares skyldigheter och att tjäna till ledning vid utfärdandet av
tillämpningsföreskrifter till lagen. De ha därjämte till syfte att i själva
lagen fästa arbetsgivarnas och tillsynsorganens uppmärksamhet på en del
förhållanden, som det är av särskild vikt att beakta.

8 §•

Såsom framgår av vad jag i det föregående anfört har jag ansett, att
bestämmelser om byggnaders utförande och beskaffenhet icke böra inflyta
i arbetarskyddslagen. Det har emellertid synts lämpligt att i lagen upptaga
en erinran om att arbetslokal skall vara inrättad i enlighet med vad
därom må vara särskilt föreskrivet. Denna hänvisning avser i första hand
byggnadsstadgan med tillhörande anvisningar. Det må framhållas, att den
omständigheten att en byggnad uppförts enligt ritningar, som godkänts av
byggnadsnämnden, icke kan anses betaga yrkesinspektören rätten att med
stöd av arbetarskyddslagen ingripa mot missförhållande i fråga om arbetslokal,
exempelvis om nämnden av förbiseende beviljat byggnadslov, ehuru
byggnaden icke uppfyller de i byggnadsförfattningarna uppställda kraven.

9 §•

Denna paragraf, som motsvarar 5 § g) i gällande lag och 13 § 1 mom.
första stycket i kommitténs förslag, innehåller föreskrifter om personalrum
och vissa hygieniska anordningar. Frågan om inrättande av förhandsoch
sjukrum behandlas vid 13 § i departementsförslaget.

Kommitténs förslag har föranlett vissa påpekanden i remissyttrandena.
Sålunda understryker svenska arbetsgivareföreningen vikten av att vid paragrafens
tillämpning hölles i minnet kommitténs uttalande alt uttrycket »i
erforderlig utsträckning» innebure, att de anordningar, som i stadgandet
avsåges, skäligen kunde anses påkallade med hänsyn till den i 5 § första

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

stycket i kommittéförslaget inskrivna skälighetsprincipen. Såsom framhållits
i åtskilliga till föreningen inkomna yttranden kunde nämligen sådana
anordningar endast i mycket begränsad utsträckning påfordras i
mindre företag och i vissa fall icke alls, exempelvis vid vissa anläggningsarbeten
och vid stenbrytning i s. k. småbrott. Försvarets fabriksstyrelse
anser föreskriften om plats för måltid böra uppmjukas. I de större städerna
funnes vanligen i omedelbar närhet av arbetsplatserna god tillgång
till restauranger och matställen. Att i sådana fall för mindre kontor och
verkstäder införa en i det närmaste obligatorisk skyldighet att anordna
matrum syntes väl strängt. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar, att
vid vägunderhållsarbete vägmästarområdet finge anses som arbetsställe i
lagens mening. Med denna tolkning syntes förevarande bestämmelser icke
böra äga tillämpning å varje särskilt arbete av vägunderhålls natur, något
som ej heller vore möjligt i praktiken. Lantarbetsgivareföreningen finner
det motiverat att i anvisningarna påpekas att flertalet av här avsedda anordningar
icke kunde tänkas förekomma inom jordbrukets binäringar.

Härjämte må nämnas, att de i 13 § 1 mom. tredje stycket och 2—4 mom.
i kommittéförslaget upptagna föreskrifterna i ett stort antal yttranden
utsatts för kritik på olika punkter. Från några håll har i detta sammanhang
ifrågasatts lämpligheten av att intaga ifrågavarande bestämmelser i
en författning av lags karaktär. Kooperativa förbundets styrelse har sålunda
förordat, att föreskrifter i dessa hänseenden meddelas i form av anvisningar.

Departementschefen.

De av kommittén föreslagna allmänna föreskrifterna om personalrum
och hygieniska anordningar ha i departementsförslaget undergått vissa
jämkningar, huvudsakligen av redaktionell natur. Bestämmelserna skilja
sig från vad som f. n. gäller främst därigenom att den nuvarande begränsningen
till större arbetsställen slopats. Därjämte ha stadgandena undergått
vissa andra skärpningar. Förslaget innebär icke att skyldighet skall
föreligga att vid varje arbetsställe vidtaga alla de anordningar, som nämnas
i paragrafen. Det förutsättes nämligen, att anordningen i fråga kan
anses erforderlig — beträffande vissa här avsedda anordningar lärer så i
regel vara fallet — och att det med hänsyn till förhållandena icke kan anses
oskäligt att ålägga arbetsgivaren att vidtaga anordningen. Jag vill emellertid
understryka, att förslaget avser att innebära en skärpning av arbetsgivarens
förpliktelser i förevarande hänseende. Självfallet böra de krav,
som i det särskilda fallet uppställas på anordningarnas beskaffenhet, vara
beroende av sådana förhållanden som antalet arbetstagare samt arbetets
natur och varaktighet.

Föreskrifterna i 13 § 1 mom. tredje stycket och 2—4 mom. i kommittéförslaget
ha ansetts vara av den art att de icke böra inflyta i lagen. Med

287

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

hänsyn till det i övergångsbestämmelserna upptagna stadgandet att den
nya lagen icke skall verka rubbning i de bestämmelser, som eljesl i lag
eller författning meddelats i arbetarskyddshänseende, synes hänvisningen
i 13 § 1 mom. andra stycket kommittéförslaget till skogs- och flottledshärbärgeslagarna
icke vara erforderlig.

10 och 11 §§.

Dessa paragrafer, vilka närmast motsvara 4 och 5 §§ i gällande lag, innehålla
vissa föreskrifter om vad som särskilt skall iakttagas till förebyggande
av ohälsa och olycksfall. Paragraferna bygga huvudsakligen på 14
och 16 §§ i konmiittéförslaget. Övriga i sistnämnda paragrafer upptagna
bestämmelser ha — bortsett från 14 § 1) och 16 § 13 mom. som motsvaras
av 12 § i departementsförslaget — icke ansetts böra inflyta i själva lagen.
Däremot synas de med några mindre jämkningar böra upptagas i den allmänna
tillämpningskungörelsen till lagen.

Av de i 10 och 11 §§ intagna stadgandena har 10 § första stycket sin
närmaste motsvarighet i 11 § 1 mom. a) andra stycket och 14 § c) i kommittéförslaget.
10 § andra stycket motsvarar 14 § a) och b) samt 16 §
12 mom. i kommittéförslaget. Innehållet i 10 § tredje stycket anknyter till
kommittéförslagets 14 § d) och g). 10 § fjärde stycket motsvaras av 11 §
4 inom., 13 § 3 mom. och 14 § k) i kommittéförslaget, 10 § femte stycket
av 14 § i), 11 § första stycket av 16 § 1, 2, 4 och 5 mom. samt 11 § andra
stycket av 16 § 3 och 9—11 mom. ävensom 14 § e) i kommittéförslaget.

Utöver de mera allmänna föreskrifter, som avses skola upptagas i den
allmänna tillämpningskungörelsen, torde i viss utsträckning särskilda föreskrifter
vara erforderliga beträffande vissa maskiner, tryckkärl o. d. ävensom
i fråga om vissa slag av arbeten. Härom hänvisas till 14 § departementsförslaget.

12 §.

Paragrafen, som innehåller föreskrifter om personlig skyddsutrustning,
motsvarar 14 § 1) och 16 § 13 mom. i kommittéförslaget.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna ha berörts i åtskilliga yttranden.
Stötens institut för folkhälsan anser sålunda uttrycket »speciell
skyddsutrustning» för undvikande av missförstånd böra utbytas mot »personlig
skyddsutrustning». Svenska arbetsgivareföreningen finner det angeläget
att i anvisningarna utsäges att förevarande bestämmelser icke avse
sådana persedlar, som kunna räknas till den personliga klädseln. Värmlands
och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening anser förslaget
medföra risk för att exempelvis skogsarbetarna komrne att resa krav på
att arbetsgivarna skulle hålla dem med en del av den personliga utrustning,
som det enligt gängse praxis hittills alltid ankommit på arbetaren
att själv hålla. Lantbruks förbundet och lantarbetsgivaref öreningen uttala,

288

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

att ifrågavarande bestämmelser icke borde äga tillämpning å jordbruket
med binäringar. Sistnämnda organisation anför härjämte att kommitténs
uttalande i anvisningarna, att vissa slag av skodon vore att hänföra till
personlig skyddsutrustning, kunde komma att av arbetstagarna tagas till
intäkt för krav på att arbetsgivaren skulle hålla dem med vattentäta skodon
vid dikningsarbete eller blött arbete på åkern, något som skulle strida
mot all sedvänja och väl ej heller avsetts av kommittén.

Svenska gruvföreningen anser att frågan om vem som skall bekosta utrustningen
icke borde regleras i lag utan genom avtal. Landsorganisationen
yrkar å sin sida att uttrycket »såvida ej annan överenskommelse
därom träffats» måtte uteslutas. Självfallet borde avtal kunna träffas i
förevarande hänseende, men det behövde icke angivas i lagen att, om så
skett, arbetsgivaren icke svarade för utrustningen.

Förslaget om införande av kontroll över sådan utrustnings beskaffenhet
hälsas med tillfredsställelse av landsorganisationen, som emellertid anser
att förbudet mot att, där godkännande föreskrivits, tillhandahålla utrustning
av icke godkänd typ borde göras direkt straffsanktionerat. Organisationen
framhåller vidare, att den icke hade något att erinra mot en
bestämmelse om skyldighet att använda skyddsutrustning, men att stadgandet
borde begränsas till föreskriven sådan utrustning.

Departementschefen.

I likhet med kommittén finner jag det lämpligt att i lagen upptages ett
särskilt stadgande om arbetsgivares skyldighet att tillhandahålla sådan
speciell skyddsutrustning, som är avsedd att bäras av arbetstagare. I enlighet
med vad i ett yttrande föreslagits synes dylik utrustning böra benämnas
personlig skyddsutrustning. Stadgandet omfattar endast sådan utrustning,
som är speciellt avsedd till skydd mot ohälsa eller olycksfall i
arbete. Hit höra sålunda exempelvis icke sådana persedlar som sedvanliga
regnplagg, pälsar, pjäxor, stövlar eller vanliga handskar. Förslaget innebär
att arbetsgivaren, då personlig skyddsutrustning erfordras, är ansvarig
för att arbetstagare äger tillgång därtill. Något hinder föreligger ej att parterna
överenskomma att arbetstagaren skall betala ersättning för denna
förmån. Arbetsgivarens skyldighet att tillhandahålla utrustningen bör
emellertid vara oberoende av, huruvida den ersättning, som kan ha avtalats,
erlägges eller icke.

Med hänsyn till vikten av att tillhandahållen skyddsutrustning erbjuder
betryggande skydd och även i övrigt är lämplig, finner jag i likhet med
kommittén särskild kontroll över sådan utrustnings beskaffenhet vara påkallad.
Såsom kommittén föreslagit bör kontrollen ankomma på arbetarskyddsstyrelsen,
som bör ha befogenhet föreskriva att visst slag av skyddsutrustning
skall vara av godkänd typ. Bestämmelser härom torde böra utfärdas
i administrativ ordning.

289

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

Någon anledning att, såsom i ett par yttranden ifrågasatts, undantaga
jordbruket med binäringar från föreskrifterna om personlig skyddsutrustning
synes icke föreligga.

13 §.

Denna paragraf innehåller föreskrifter om åtgärder för den första hjälpen
vid olycks- och sjukdomsfall. Paragrafen motsvarar 5 § h) i gällande
lag samt 13 § 1 mom. tredje punkten och 17 § i kommitténs förslag.

Vad kommittén föreslagit har föranlett erinringar i åtskilliga yttranden.
Förste provinsialläkarna i Uppsala och Västernorrlands län anse att, i
överensstämmelse med vad som gäller inom handelsflottan, bestämmelser
borde införas om att en industri av viss storlek och karaktär skulle ha en
viss typ av utrustning och att, där icke någon förbandskunnig funnes anställd,
viss person skulle utses att handha utrustningen och ansvara för
att den vore i gott stånd.

Skogs- och flottningsarbetareförbundet, vars yttrande i denna del åberopas
av landsorganisationen, ifrågasätter, om icke i lagen eller i anvisningarna
borde föreskrivas att arbetsgivare skulle vara skyldig att utrusta
varje enskild skogsarbetare med första förband i de fall arbetaren sysselsattes
långt borta från förläggningen.

Riksförsäkringsanstalten påpekar, att enligt den av kommittén föreslagna
lydelsen av 17 § någon skyldighet för arbetsgivaren att tillse att tillgänglig''
förbandsmateriel på lämpligt sätt kunde komma till användning icke
förelåge vid de mindre arbetsställena. Enligt anstaltens mening borde
emellertid vid varje arbetsställe, förutom erforderlig utrustning, finnas
någon person, som på nöjaktigt sätt kunde använda inaterielen och lämna
en första hjälp vid sjukdoms- och olycksfall. Stadgandet syntes därför böra
omredigeras. Även statens institut för folkhälsan och föreningen SAIA
anse, att vid samtliga arbetsplatser borde finnas någon som kunde lämna
första hjälp, även om man vid de mindre företagen icke kunde ställa lika
stora krav på kunnighet i berörda hänseende som vid de större.

Några yrkesinspektörer uttala att det i 17 § andra stycket förekommande
uttrycket »där ett större antal arbetstagare sysselsättas» borde utgå,
enär arbetets farlighet mera än arbetarantalet borde vara bestämmande
för kravet på förbandskunnig personal. Lantarbetsgivareföreningen och
föreningen skogsarbeten framhålla att det ofta torde ställa sig svårt att
uppfylla föreskriften om förbandskunnig personal inom jordbruket och
skogsbruket. Ordet »skall» syntes därför lämpligen böra utbytas mot »bör».
Svenska arbetsgivareföreningen anser att i anvisningarna borde intagas ett
påpekande alt arbetstagare vore skyldig all underkasta sig sådan utbildning,
som kunde erfordras för att stadgandet skulle kunna uppfyllas. Statens
institut för folkhälsan, landsorganisationen och arbetarnas samarit

19 — Bihang till riksdagens protokoll 1048. 1 sand. Nr 208.

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

förbund föreslå att uttrycket »sjukvårdskunnig» införes i stället för »förbandskunnig».
Sistnämnda organisation anser det böra uttalas i motiveringen
till lagen, att den som skulle handha sjukvården på eu arbetsplats
borde ha genomgått sådan samaritutbildning, som godkänts av Sveriges
läkarförbund eller medicinalstyrelsen. Landsorganisationen uttalar, att åtminstone
i anvisningarna borde stadgas, att det ålåge arbetsgivare att, där
ej särskild personal funnes anställd för ändamålet, verka för att utbildning
skedde av erforderligt antal arbetstagare. Riksförsäkringsanstalten
förordar en föreskrift om att personal, som kunde utföra konstgjord andning,
borde finnas vid större arbetsställen.

Slutligen må nämnas att i några yttranden föreslås begränsning av den
i 17 § tredje stycket i kommittéförslaget föreskrivna skyldigheten att uppsätta
anslag. Därjämte framhålles att det ibland kunde vara lämpligare
att såsom ansvarig för utrustningen angiva innehavaren av viss befattning
än namnet på viss person.

Departementschefen.

Då det icke synts erforderligt att i lagen upptaga detalj föreskrifter i förevarande
ämne, har i nära anslutning till gällande lag denna paragraf i
departementsförslaget erhållit en mera allmänt hållen avfattning än i kommittéförslaget.
Innebörden av de förpliktelser som härigenom ålagts arbetsgivare
torde böra närmare utvecklas i den allmänna tillämpningskungörelsen
till lagen. Därvid synes till en början böra upptagas en föreskrift
om förbandsmateriel och annan utrustning av ungefär sannna innehåll som
17 § första stycket i kommittéförslaget. Beträffande vissa slag av verksamhet
kan det måhända vara lämpligt att arbetarskyddsstyrelsen i anvisningsform
utfärdar normalföreskrifter angående utrustningens omfattning och
beskaffenhet. Därvid synes vad i yttrandena anförts om skyldighet för arbetsgivare
att i vissa fall utrusta varje enskild skogsarbetare med första
förband förtjäna att övervägas. Ehuru starka skäl onekligen tala för den
av riksförsäkringsanstalten och ett par andra remissinstanser uttalade meningen
att vid varje arbetsställe borde finnas någon som på nöjaktigt sätt
kunde använda materielen, kan jag icke förorda en föreskrift av detta
innehåll, enär ett dylikt krav lärer vara omöjligt att upprätthålla i praktiken.
I tillämpningskungörelsen synes emellertid i huvudsaklig överensstämmelse
med vad kommittén föreslagit böra stadgas att personal med
för ändamålet erforderlig sjukvårdskunnighet skall vara att tillgå vid arbetsställe,
där ett större antal arbetstagare sysselsättes eller där eljest särskilda
omständigheter så påkalla. Hur omfattande sjukvårdskunnighet som
skall krävas blir självfallet beroende av de risker, som äro förbundna med
arbetet, och av arbetsställets storlek. I flertalet fall lärer en enklare samaritutbildning
vara tillräcklig. Kungörelsen torde vidare böra innehålla bl. o.
en föreskrift om att lämpligt förbands- eller sjukrum skall finnas vid ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 291

betsställe med ett större antal arbetstagare, om förhållandena föranleda
därtill.

14 §.

I denna paragraf stadgas, att närmare föreskrifter i de ämnen, som behandlas
i 8—13 §§, meddelas av Kungl. Maj:t. Här åsyftas dels allmänna
föreskrifter, som avses skola inflyta i den allmänna tillämpningskungörelsen,
och dels speciella föreskrifter, som angå visst slag av arbete, visst slag
av maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller visst ämne eller material.

15 §.

Denna paragraf, som motsvarar 25 § 2 mom. i kommitténs förslag och
7 § 2 mom. i gällande lag, innehåller såsom ett komplement till 14 § bemyndigande
för Kungl. Maj :t att under vissa förutsättningar förbjuda överlåtelse
och upplåtelse av maskiner in. in. Paragrafen har avfattats i nära
anslutning till motsvarande stadgande i gällande lag med den avvikelsen
att bemyndigandet i enlighet med vad kommittén föreslagit utsträckts att
omfatta även ämne och material.

16 §.

I denna paragraf, vilken ersätter 15 § 2 mom. och 25 § 3 mom. i kommitténs
förslag samt 41 § andra stycket i gällande lag, bemyndigas Kungl.
Maj:t att föreskriva villkor för eller förbjuda arbetstagares användande
till synnerligen farliga arbeten. Paragrafen åsyftar främst att bereda möjlighet
att i fråga om synnerligen hälsofarliga arbeten föreskriva obligatorisk
läkarundersökning före anställningen och periodiskt under anställningen.
Den med stöd av motsvarande stadgande i gällande lag utfärdade
kungörelsen den 2 december 1938 (nr 711) omfattar arbete som medför
synnerlig fara för uppkomst av blyförgiftning eller stendammslunga. Prövningen
av frågan, vid vilka arbetsställen sådan fara föreligger, har därvid
överlämnats till yrkesinspektionens chefsmyndighet. I enlighet med vad
kommittén torde ha avsett anser jag att ett liknande förfarande bör kunna
tillämpas även i fortsättningen. För att möjliggöra detta har paragrafens
avfattning jämkats i förhållande till 25 § 2 mom. i kommittéförslaget. Då
16 § i departementsförslaget lärer inrymma befogenhet för Kungl. Maj:t
att utfärda bestämmelser av den art som upptagits i 15 § 2 mom. i kommittéförslaget,
har sistnämnda stadgande icke ansetts behöva inflyta i
lagen.

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

3 KAP.

Särskilda bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning.

17 och 18 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara 18 § i kommittéförslaget, innehålla föreskrifter
om raster och arbetspauser. I gällande lag finnes ett stadgande om
raster i 5 § i) men icke någon föreskrift om arbetspauser. Angående innebörden
av departementsförslaget hänvisas till vad som tidigare anförts i
avsnittet om raster och arbetspauser. I fråga om stadgandet i 17 § tredje
stycket må tilläggas, att enligt min mening den omständigheten att arbetet
är av sådan beskaffenhet, att det icke kan avbrytas, icke ensam utgör
tillräckligt skäl för att utbyta rast mot ledighet av förevarande slag. I dylika
fall är det nämligen i viss utsträckning möjligt att bereda arbetstagarna
rast genom att insätta avbytare. Endast om avlösning icke kan ordnas eller
icke skäligen påfordras bör utbyte av rast mot annan ledighet få äga rum.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser
rörande raster finnas i vissa författningar särskilda stadganden
i detta ämne. Dessa stadganden torde böra bibehållas.

19 och 20 §§.

I dessa paragrafer, vilka motsvara 19—21 §§ i kommitténs förslag och
5 § k) i gällande lag, meddelas bestämmelser om ledighet för nattvila.
Beträffande bestämmelsernas innehåll hänvisas till den tidigare lämnade
redogörelsen.

21 §.

Angående de i denna paragraf upptagna bestämmelserna om veckovila,
vilka nära överensstämma med 22 § i kommitténs förslag och 5 § 1) i gällande
lag, hänvisas till vad som förut anförts.

4 KAP.

Särskilda bestämmelser om minderårigas användande i arbete.

22 §.

I denna paragraf föreskrives — liksom i 2 § e) i kommitténs förslag
och 8 § i gällande lag -— att med minderårig förstås den som ej fyllt 18 år.
Det har icke synts erforderligt att i lagen upptaga den i gällande lag förekommande
definitionen av begreppet arbetstid.

293

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

23—25 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara 26 och 27 §§ i kommitténs förslag samt
9 § första stycket, 10 § första stycket, 11 § och 12 § första och andra
styckena i gällande lag, innehålla bestämmelser om minimiålder för användande
i arbete.

Utöver vad som tidigare anförts rörande dessa bestämmelser må beträffande
25 § i departementsförslaget framhållas, att kommittén såsom exempel
på underjordsarbete, som borde likställas med arbete under jord i
gruva och stenbrott, nämnt tunnelarbete vid kraftstationsbyggen, arbete
med anordnande av arbets- och förrådslokaler i berg samt brunnsgrävning.
För min del finner jag det vara något tveksamt, om brunnsgrävning bör
hänföras till denna grupp, men då dylikt arbete åtminstone i vissa fall
torde kunna vara förenat med risker, vilka äro likartade med dem som
föreligga vid gruvarbete under jord, samt enhetliga regler såvitt möjligt
böra gälla, har jag icke något att erinra mot kommitténs uttalande på
denna punkt. Jag är likaledes ense med kommittén därom att arbete i bergverkstäder
icke bör jämställas med arbete av ifrågavarande slag.

26 §.

Denna paragraf, som motsvarar 29 § i kommittéförslaget samt 13 §
första stycket och 15 § i gällande lag, innehåller dels en allmän föreskrift
angående minderårigs användande till arbete och dels bemyndigande för
Kungl. Maj:t att föreskriva villkor för eller helt förbjuda minderårigs användande
till synnerligen farliga arbeten. Bestämmelserna överensstämma,
bortsett från några smärre formella jämkningar, helt med de nu gällande
stadgandena. Kommittén har föreslagit att den med stöd av motsvarande
bemyndigande i gällande lag utfärdade kungörelsen den 26 september 1930
(nr 344) angående förbud mot minderårigs användande till vissa farliga
arbeten skall ersättas av en ny kungörelse i ämnet. Denna fråga torde få
anmälas i sinom tid.

27—30 §§.

I dessa paragrafer, vilka anknyta till 28 och 36—39 §§ i kommittéförslaget
samt 9 § andra stycket, 10 § andra stycket, 12 § tredje stycket, 35 §,
36 § andra stycket och 40 § i gällande lag, meddelas föreskrifter om minderårigs
arbetsbok och om läkarkontroll över minderåriga. Såsom framgår
av vad jag tidigare anfört har jag ansett, att endast huvudgrunderna
på förevarande områden böra upptagas i själva lagen och att övriga bestämmelser,
vilka erfordras, böra utfärdas i administrativ ordning.

I den tidigare lämnade redogörelsen har icke berörts en av kommittén
föreslagen ändring i fråga om gottgörelse till besiktningsläkare. Enligt gällande
bestämmelser äger besiktningsläkare uppbära arvode för själva be -

294

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

siktningen, ersättning för resekostnader samt gottgörelse för färd till och
från besiktningen. Resekostnaden bestrides av statsmedel, men arvodet
och färdgottgörelsen skola erläggas av arbetsgivaren. Kommittén har föreslagit
att den nuvarande färdgottgörelsen skall utbytas mot traktamentsersättning
av allmänna medel enligt allmänna resereglementets bestämmelser.
Som skäl härför har främst åberopats att gällande föreskrifter om
färdgottgörelse medförde den olägenheten, att arbetsgivarnas kostnader för
läkarbesiktningarna i hög grad varierade, beroende på avståndet mellan
läkarens stationeringsort och arbetsstället. Kommittén framhåller i anslutning
härtill, att det för genomförandet av den av kommittén förordade utsträckningen
av läkarkontrollen vore av vikt, att kostnaden för besiktning
av varje minderårig såvitt möjligt bleve ungefär lika stor för alla arbetsgivare.
Kommitténs förslag i denna del har i yttrandena lämnats utan erinran
och jag har för min del ansett, att det bör genomföras. Frågan om
anslag för ändamålet torde få anmälas i annat sammanhang.

Stadgandet i 30 § avviker i sak från såväl gällande lag som kommittéförslaget
därutinnan, att möjlighet synts böra beredas att underställa även
föreskrifterna i det första läkarintyget i arbetsboken — vilket i regel avses
skola utfärdas av skolläkaren — arbetarskyddsstyrelsens prövning.

31 §.

För innehållet i de i denna paragraf upptagna bestämmelserna om minderårigs
arbetstid —- vilka motsvara 30 § 1 mom. i kommittéförslaget samt
14 § 1 mom. första och andra styckena i gällande lag — har redogörelse
tidigare lämnats i avsnittet om minderårigs arbetstid. Av skäl som därvid
anförts har i departementsförslaget uteslutits den i 30 § 2 mom. kommittéförslaget
intagna motsvarigheten till stadgandet i 14 § 1 mom. tredje stycket
i gällande lag angående begränsning av minderårigs sammanlagda
undervisnings- och arbetstid.

32 §.

Denna paragraf, vari stadgas skyldighet för arbetsgivare att lämna minderårig
ledighet för deltagande i viss undervisning, överensstämmer, bortsett
från några mindre jämkningar av redaktionell natur, helt med 13 §
andra stycket i gällande lag. I kommittéförslaget återfinnes motsvarande
bestämmelse i 30 § 2 inom. Angående de i kommitténs förslag företagna
jämkningarna hänvisas till avsnittet om minderårigs arbetstid.

33 §.

I denna paragraf, som motsvarar 31 § i kommitténs förslag och 14 §
3 mom. i gällande lag, meddelas föreskrifter om minderårigs ledighet för
nattvila. Redogörelse för innehållet i dessa bestämmelser bär lämnats i av->
snittet om ledighet för nattvila.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

295

5 KAP.

Särskilda bestämmelser om kvinnors användande i arbete.

34 §.

Denna paragraf, som innehåller förbud mot kvinnas användande till
arbete under jord i gruva eller stenbrott, är ordagrant hämtad från 40 §
i kommittéförslaget och företer den avvikelsen från 16 § i gällande lag att
gruva nämnes före stenbrott.

Fredrika Bremer-förbundet och yrkeskvinnors samarbetsförbund ha ansett
förbudet äga så ringa praktisk betydelse, att det utan vidare kunde
slopas. Om stadgandet skulle stå kvar, borde det ej omfatta personer i
ledande ställning eller sysselsatta med annat arbete än rent gruvarbete,
t. ex. gruvingenjörer och läkare.

Departementschefen.

Även om förbudet mot att använda kvinna till underjordsarbete i gruva
eller stenbrott icke torde ha någon större betydelse, bör det likväl enligt
min mening bibehållas. Jag vill i detta sammanhang erinra om att Sverige
den 19 juni 1936 ratificerat den av internationella arbetskonferensen
år 1935 antagna konventionen angående användande av kvinnor till arbete
under jord i gruvor av alla slag. Enligt denna konvention får kvinna med
några undantag av ringa räckvidd icke användas till arbete under jord i
gruva. De av vissa kvinnoorganisationer i andra hand förordade undantagen
från förbudet synas visserligen icke strida mot konventionen, men
något verkligt behov att genomföra desamma torde knappast föreligga. Jag
finner därför ej anledning frångå kommitténs förslag.

35 §.

I denna paragraf, som motsvarar 41 § i kommitténs förslag samt 17 och
18 §§ i gällande lag, meddelas föreskrifter om ledighet för kvinna i samband
med barnsbörd. Beträffande paragrafens innehåll hänvisas till den
i ett särskilt avsnitt tidigare lämnade redogörelsen.

36 och 37 §§.

De i dessa paragrafer intagna bestämmelserna om kvinnors nattarbete
överensstämma, bortsett från några mindre ändringar, med 19—21 §§ i
gällande lag. Om anledningen till att övriga i 42 § i kommittéförslaget
upptagna ändringsförslag icke ansetts böra genomföras hänvisas till avsnittet
om ledighet för nattvila.

296

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

38 §.

Denna paragraf innehåller bemyndigande för Kungl. Maj :t att föreskriva
villkor för eller förbjuda kvinnors användande till särskilt farliga arbeten.
Paragrafen överensstämmer i sakligt hänseende helt med 43 § i kommittéförslaget
och 22 § i gällande lag.

6 KAP.

Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare.

39—44 §§.

Dessa paragrafer, vilka innehålla föreskrifter om lokalt skyddsarbete
genom skyddsombud och skyddskommittéer, motsvara 5 § tredje stycket
samt 44, 69, 70 och 73 §§ i kommittéförslaget ävensom 31 § i gällande lag.
Såsom tidigare anförts i avsnittet om samverkan mellan arbetsgivare och
arbetstagare har jag emellertid ansett att endast huvudgrunderna böra upptagas
i själva lagen och att de bestämmelser, som i övrigt erfordras, böra
utfärdas såsom tillämpningsföreskrifter till lagen.

Ett par av de i dessa paragrafer upptagna detaljföreskrifterna ha icke
berörts i den förut lämnade redogörelsen. Sålunda ha i de två sista punkterna
av 42 § andra stycket intagits stadganden om nedsättning av eller
befrielse från skadeståndsskyldighet och om fördelning av skadestånd mellan
flera skadeståndsskyldiga. Dessa stadganden ansluta sig nära till motsvarande
bestämmelser i kommittéförslaget, vilka i sin tur hämtats från
lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

I överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller i fråga om mål, vilka
handläggas av arbetsdomstolen, har kommittén föreslagit att kärandetalan
mot arbetsgivare i anledning av trakasseri mot skyddsombud, som är medlem
av arbetstagarorganisation, i första hand skall utföras av organisationen,
oavsett om kollektivavtal föreligger eller icke. Då förslaget synes
välgrundat, har ett stadgande av detta innehåll intagits i 44 § andra stycket
i departementsförslaget. Den av kommittén föreslagna, från 29 § andra
stycket lagen om förenings- och förhandlingsrätt hämtade bestämmelsen,
att där huvudorganisation finnes vad som sägs om förening skall gälla
huvudorganisationen, har emellertid ansetts böra utgå. De skäl, som föranlett
att bestämmelsen i fråga intagits i förenings- och förhandlingsrättslagen,
föreligga nämligen icke i förevarande fall. En annan sak är, att
det ej sällan kan vara lämpligt att föreningen i rättegången företrädes av
ett ombud från huvudorganisationen. Efter förebild av 13 § första stycket
andra punkten lagen om arbetsdomstol har i 44 § andra stycket därjämte
intagits ett stadgande av innehåll att medlem, för vilken förening kärar,
skall betraktas som part, såvitt angår jävsförhållande, personlig inställelse,
hörande under sanningsförsäkran och andra frågor som röra bevisningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

297

7 KAP.

Vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare m. fl.

45 §.

Denna paragraf, som motsvarar 45 § 1 mom. första stycket första punkten
och 2 mom. i kommittéförslaget, stadgar vissa skyldigheter för tillverkare,
försäljare, upplåtare och installatörer av maskiner o. d. I gällande
lag återfinnes motsvarande bestämmelse rörande tillverkare, försäljare
och upplåtare i 6 a §. Såsom framgår av 6 § i departementsförslaget
äro bestämmelserna i förevarande paragraf allmängiltiga. De i 45 § 1 mom.
tredje—femte styckena i kommittéförslaget upptagna stadgandena ha sin
motsvarighet i 59 § andra stycket i departementsförslaget. Föreskrifter i
de hänseenden, som behandlas i 45 § 1 mom. första stycket andra punkten
och andra stycket, ha icke influtit i departementsförslaget, enär eventuellt
erforderliga sådana föreskrifter ansetts böra utfärdas i administrativ
ordning. I enlighet med vad som tidigare anförts har någon motsvarighet
till 45 § 3 mom. och 46 § i kommittéförslaget icke upptagits i departementsförslaget.
Stadgandet i 45 § 4 mom. i kommittéförslaget har uteslutits, enär
det ansetts obehövligt.

Utöver vad tidigare återgivits av yttrandena över 45 § i kommitténs förslag
må nämnas, att riksförsäkringsanstalten motsatt sig det av kommittén
föreslagna utbytet av det i gällande lag använda uttrycket »teknisk anordning»
mot »särskild anordning för arbetes bedrivande». Enligt anstaltens
mening skulle en dylik ändring medföra en opåkallad inskränkning av den
omfattning, som 6 a § i praxis ansetts äga. För att tveksamhet icke skulle
kunna uppkomma om stadgandets tillämplighet å byggnadsställning, lastbrygga,
spårbana o. d. syntes det emellertid önskvärt att införa begreppet
»anordning för arbetes bedrivande» som ett komplement till uttrycket »teknisk
anordning».

Departementschefen.

Beträffande innehållet i förevarande paragraf kan jag i allt väsentligt
hänvisa till den tidigare lämnade redogörelsen. Såsom riksförsäkringsanstalten
anfört synes tillräcklig anledning icke föreligga att utbyta det i
gällande lag förekommande uttrycket »teknisk anordning» mot »särskild
anordning för arbetes bedrivande». Enär förstnämnda begrepp måste anses
omfatta även exempelvis byggnadsställning, lastbrygga, spårbana o. d., kan
det icke anses erforderligt att vid sidan av detta begrepp införa »anordning
för arbetes bedrivande», vilket uttryck f. ö. knappast synes täcka de
åsyftade anordningarna. Likaledes lärer det vara onödigt att särskilt
nämna »apparat» och »ångpanna», enär sådana föremål otvivelaktigt äro
tekniska anordningar.

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

46 §.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna rikta sig till ägare resp.
nyttjanderättshavare till grustag och liknande arbetsställen. Paragrafen,
som är helt ny, anknyter till 2 § c) 2. i kommitténs förslag, men skiljer
sig därifrån i vissa avseenden. Redogörelse för bestämmelsernas innehåll
har lämnats i slutet av avsnittet om skyldigheter för tillverkare, försäljare
och upplåtare av maskiner m. in. Det må framhållas att förevarande
paragraf icke avser ägarens resp. nyttjanderättshavarens förhållande till
arbetstagare, som han eventuellt sysselsätter på arbetsstället. I dylikt hänseende
gälla de allmänna bestämmelserna i 2—6 kap.

8 KAP.

Tillsyn å lagens efterlevnad.

47 §.

Denna paragraf, som motsvarar 47 § i kommitténs förslag och 23 § i
gällande lag, innehåller huvudgrunderna för organisationen av tillsynen
över lagens efterlevnad.

De ändringar, som i departementsförslaget företagits i de nuvarande bestämmelserna
på förevarande område, äro betingade av det förslag till ändrad
organisation av tillsynen, vilket jag senare i dag kommer att framlägga.
Därvid ämnar jag, såsom tidigare nämnts, föreslå att den centrala
ledningen av tillsynsverksamheten anförtros ett nytt ämbetsverk, benämnt
arbetarskyddsstyrelsen. Med anledning härav har uttrycket »yrkesinspektionens
chefsmyndighet» utbytts mot »arbetarskyddsstyrelsen». Då den särskilda
kvinnliga yrkesinspektionen avses skola ersättas av socialinspektörer,
vilka skola vara underställda vederbörande yrlcesinspektör, har vad
som sägs om yrkesinspektrisen uteslutits. Vad bergmästarna angår anser
jag att dessa böra få ställningen av specialinspektörer för underjordsarbete
i gruvorna. Anledning saknas därför att i lagen särskilt nämna denna kategori.
Av skäl, som jag närmare ämnar utveckla i ärendet angående ändrad
organisation av tillsynen, har jag icke kunnat biträda kommitténs förslag
att inskränka den kommunala tillsynen till att avse sådana kommuner
och samhällen, där särskild hälsovårdsnämnd finnes. Däremot har jag i
likhet med kommittén ansett, att den kommunala tillsynen bör ankomma
icke såsom f. n. på hälsovårdsnämnden utan på en eller flera kommunala
tillsynsmän.

Såsom jag i annat sammanhang nämnt torde chefskapet i ett inspektionsdistrikt
böra tillkomma yrkesinspektören, varför anledning saknas att
införa det av kommittén föreslagna begreppet distriktschef.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 299

48 och 49 §§.

Dessa paragrafer motsvara 48 § i kommittéförslaget och 24 § i gällande
lag.

I ärendet angående ändrad organisation av tillsynen över arbetarskyddslagens
efterlevnad kommer jag att närmare ingå på en del frågor rörande
den kommunala tillsynen. Jag ämnar därvid, i huvudsaklig överensstämmelse
med kommitténs förslag, förorda bl. a. följande. Hälsovårdsnämnd
skall vara skyldig att utse en eller flera lämpliga personer att utöva den
kommunala tillsynen. Tillsyningsman för allmänna hälsovården skall vara
pliktig åtaga sig att vara kommunal tillsynsman enligt arbetarskyddslagen.
Tillsynsman skall ställa sig till efterrättelse de anvisningar, som utfärdas
av yrkesinspektionen. Hälsovårdsnämnden skall dock vara ansvarig såtillvida,
att nämnden skall vara skyldig ingripa, om tillsynsmannen icke fullgör
vad som åligger honom. Kommunal tillsynsman skall äga åtnjuta skälig
ersättning av kommunala medel.

I förevarande paragrafer ha bestämmelser upptagits i nämnda hänseenden,
utom såvitt angår tillsynsmans skyldighet att följa yrkesinspektionens
anvisningar, varom föreskrift ansetts böra inflyta i vederbörande instruktion.
Det må framhållas, att stadgandet om att kommunal tillsynsman
skall åtnjuta ersättning icke innebär att särskild ersättning för
liälsovårdstillsyningsmans befattning med arbetarskyddsärenden skall behöva
utgå, om denne eljest av kommunala medel åtnjuter lön och andra
förmåner i skälig omfattning.

50 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om rätt för tillsynsorganen att
erhålla tillträde till arbetsställe m. in. Paragrafen motsvarar 50 § i kommitténs
förslag samt 29 § och 36 § första stycket i gällande lag.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna ha föranlett uttalanden i
några yttranden.

Svenska arbetsgivareföreningen anser sålunda rätten för tillsynspersonal
att erhålla tillträde till arbetsplats böra begränsas till att avse ordinarie
arbetstid. Man kunde nämligen icke begära, att arbetsgivare eller
hans representant och skyddsombud utan förvarning skulle infinna sig
efter arbetstiden för att närvara vid en inspektion och ej heller att förrältningsman
ensam och utan närvaro av arbetsledning och skyddsombud
skulle utöva sådan. Lantbruksförbundet anför, att motivuttalandet att inspektion
skall kunna företagas, även om arbetsgivaren ej är tillstädes, icke
syntes överensstämma med lagens uttryck, att arbetsgivaren skall ha underrättats
om den inspekterandes närvaro.

Armé- och marinförvaltningarna anse militära förhållanden av hemlig

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

natur böra likställas med yrkeshemlighet. Landsorganisationen uttalar, att
med hänsyn till inspektionsförrättares tystnadsplikt verkliga skäl saknades
för att från inspektion undantaga någon del av ett arbetsställe. Stadgandet
om undantag för bevarande av yrkeshemlighet borde därför utgå.

Departementschefen.

Senare i dag kommer jag att anmäla frågan om inhämtande av riksdagens
yttrande över en av internationella arbetsorganisationens konferens
i Geneve år 1947 antagen konvention angående arbetsinspektion. Föreskrifterna
i kommittéförslaget att arbetsgivaren eller dennes ställföreträdare
ovillkorligen skall underrättas om inspektörens närvaro samt att för bevarande
av yrkeshemlighet viss del av arbetsställe må undantagas från inspektion
torde hindra en eljest möjlig ratificering av konventionen. Då
det är synnerligen önskvärt att vårt land i största möjliga utsträckning
skänker sitt stöd åt det internationella samarbetet på arbetarskyddets område,
har jag ansett det böra övervägas, om icke dessa hinder mot ratifikation
kunna undanröjas. Vad den förstnämnda föreskriften angår synes
densamma utan olägenhet kunna utgå ur lagen och ersättas med en i
överensstämmelse med konventionen avfattad instruktionsföreskrift av
innehåll att inspektören skall underrätta arbetsgivaren eller dennes representant
om sin närvaro, såvida icke inspektören anser att dylik anmälan
skulle vara till förfång för tjänstens utövande. Kommittén har uttalat, att
den för bevarande av yrkeshemlighet föreskrivna inskränkningen i inspektionsrätten
icke torde ha någon större praktisk betydelse. För min del anser
jag att detta stadgande med hänsyn till de allvarliga påföljder, vilka
drabba yrkesinspektör som röjer yrkeshemlighet, utan risk kan slopas.

Att såsom svenska arbetsgivareföreningen ifrågasatt begränsa rätten för
tillsynsorgan att erhålla tillträde till arbetsställe till att avse ordinarie
arbetstid bör uppenbarligen icke ifrågakomma. I instruktionen för yrkesinspektionen
torde emellertid liksom f. n. böra föreskrivas, att inspektion
icke må företagas nattetid, där ej skäl finnes antaga att arbetet då pågår.

Stadgandet i 50 § sista stycket i kommittéförslaget har uteslutits med
hänsyn till att nya rättegångsbalken numera trätt i kraft.

51 §.

I denna paragraf, som motsvarar 51 § i kommittéförslaget samt 47 §
första stycket första punkten och andra stycket i gällande lag, stadgas
tystnadsplikt för tillsynsorgan, besiktningsläkare m. fl. Bestämmelserna
överensstämma i sak med vad kommittén föreslagit och avvika från vad
som nu gäller huvudsakligen därutinnan, att de utsträckts att omfatta
även av tillsynsorganen anlitade biträden.

301

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

52 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om anmälningsplikt för tjänsteläkare
samt om skyldighet för sådan läkare ävensom för polismyndighet
och vissa kommunala organ att biträda tillsynsorganen. Paragrafen motsvarar
27 § i gällande lag och 53 § i kommittéförslaget.

I yttrandena ha vissa erinringar framställts mot kommitténs förslag.
Sålunda anser landskommunernas förbund det vara direkt olämpligt att,
såsom kommittén föreslagit, ställa samtliga kommunala myndigheter i ett
lydnadsförhållande till ett centralt statligt ämbetsverk och dettas underorgan.
Landsfogden i Örebro län och poliskammaren i Örebro uttala att
stadgandets avfattning medgåve en så vidsträckt tolkning att det kunde
missbrukas. Landsorganisationen föreslår, att det ålägges polismyndighet
att till tillsynsorgan anmäla förhållande, som myndigheten anser strida mot
arbetarskyddslagen eller på densamma grundade föreskrifter. Organisationen
uttalar vidare, att den i 24 § i kommittéförslaget föreskrivna anmälningsskyldigheten
för läkare icke motiverade att den nuvarande vidsträcktare
anmälningsplikten för tjänsteläkare slopades.

Departementschefen.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna ha i departementsförslaget
undergått vissa ändringar. Sålunda har i enlighet med landsorganisationens
förslag anmälningsskyldighet föreskrivits för tjänsteläkare, som fått
kännedom om missförhållande i arbetarskyddshänseende. Däremot har det
icke ansetts erforderligt att stadga anmälningsplikt även för polismyndighet.
Då skyldigheten för kommunala myndigheter att lämna tillsynsorganen
biträde icke synts böra utsträckas längre än som föranledes av ett
verkligt behov, har skyldigheten begränsats till att avse vissa uppräknade
myndigheter. Att i lagen föreskriva att statliga myndigheter skola biträda
tillsynsorganen lärer vara onödigt. Jag vill i detta sammanhang framhålla
att värdefull medverkan vid kontrollen av att bestämmelserna om minimiålder
och arbetsbok efterlevas torde kunna lämnas av arbetsförmedlingsorganen.

53 och 54 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara 57 § 2—5 och 8 mom. och 59 § 1 och
2 mom. i kommitténs förslag samt 38 och 39 §§ i gällande lag, innehålla
bestämmelser, vilka möjliggöra ingripande mot arbetsgivare och lokalupplåtare
i form av föreläggande, förbud eller föreskrifter i händelse av missförhållande
i skyddshänseende eller i fråga om raster, natt- och veckovila
in. in. Paragraferna torde icke erfordra någon motivering utöver vad som
tidigare anförts.

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

55 §.

I denna paragraf har upptagits ett stadgande om befogenhet för yrkesinspektör
att förbjuda arbetsgivare att använda minderårig som icke undergått
i 28 § föreskriven läkarbesiktning. Paragrafen, som är ny, motsvarar
59 § 3 mom. i kommittéförslaget. Förbudsförfarandet synes böra
användas främst i sådana fall, där det kan antagas bero på tredska från
den minderåriges eller arbetsgivarens sida att besiktning ej skett. Såsom
kommittén framhållit lärer förbud icke böra tillgripas, då besiktningslakaren
under föregående år icke hunnit med att besiktiga de minderåriga
vid arbetsstället. Om en minderårig fått anställning först efter det årets
besiktning vid arbetsstället ägt rum, torde särskild besiktning av denne
minderårige före påföljande års ordinarie besiktning vid arbetsstället i
regel icke böra framtvingas. Med hänsyn till de nu anförda synpunkterna
har den av kommittén föreslagna bestämmelsen i departementsförslaget
undergått viss jämkning.

56 och 57 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara 58 § 2 och 4 mom. i kommittéförslaget,
innehålla föreskrifter som åsyfta att trygga efterlevnaden av de för
tillveikare, försäljare, upplåtare och installatörer av maskiner o. d. meddelade
bestämmelserna. Bortsett från de jämkningar, som föranletts av
vissa nya föreskrifter i 45 § första stycket, överensstämmer 56 § med 38 a §
i gällande lag. Den av kommittén föreslagna avfattningen av de bestämmelser,
som intagits i 57 §, har i förtydligande syfte jämkats.

58 §.

Denna paragraf, som motsvarar 57 § 6 mom. i kommitténs förslag, har
utformats i anknytning till de i 46 § i departementsförslaget upptagna stadgandena
om vissa skyldigheter för ägare resp. nyttjanderättshavare till
grustag och liknande arbetsställen. Den i andra punkten förekommande
hänvisningen till 53 § innebär bl. a., att föreläggande eller förbud kan meddelas
antingen av yrkesinspektören eller av arbetarskyddsstyrelsen, att
sådan åtgärd, såframt ej synnerlig fara föreligger, icke får vidtagas utan
att ägaren och nyttjanderättshavaren fått tillfälle att yttra sig, samt att,
utom i nyssnämnda undantagsfall, skäligt rådrum skall medgivas.

59 §.

I denna paragraf stadgas skyldighet för arbetsgivare in. fl. att föranstalta
om undersökning av ämne eller material m. m. Paragrafen, som saknar
motsvarighet i gällande lag, anknyter till 23 §, 45 § 1 mom. tredje—femte
styckena, 57 § 1 mom. andra stycket och 58 § 1 mom. i kommitténs förslag.

303

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Bestämmelserna i 23 § i kommittéförslaget ha föranlett uttalanden i några
remissyttranden. Sålunda anför socialstyrelsen att det — med hänsyn till
att detta lagrum sannolikt endast mera sällan skulle komma att tillämpas
och till de möjligheter 57 § erbjöde att framtvinga här åsyftade undersökningar
— syntes kunna ifrågasättas om stadgandet vore av behovet påkallat.
Det kunde vidare anmärkas, att stadgandets avfattning skulle bereda
vederbörande myndighet en alltför vidsträckt befogenhet att påfordra
undersökningar, som stundom skulle kunna medföra betungande kostnader.
Om paragrafen skulle kvarstå, borde dess tillämpning inskränkas till
sådana fall, där myndigheten funnit skälig anledning misstänka att användningen
av visst ämne eller material medförde allvarlig fara för ohälsa
eller olycksfall i arbetet e. d. Marinförvaltningen anser att med hänsyn till
den militära sekretessen särskilt förbehåll borde göras beträffande ämne
eller material avsett för användning inom försvaret. Riksförsäkringsanstalten
anför att från yrkesinspektörshåll ifrågasatts att i arbetarskyddslagen
införa föreskrift om att resultatet av här avsedd undersökning icke finge
offentliggöras utan arbetsgivarens medgivande. Med hänsyn till bestämmelsen
i 19 § andra stycket lagen den 28 maj 1937 om inskränkning i rätten
att utbekomma allmänna handlingar syntes emellertid något sådant
stadgande icke erfordras.

Departementschefen.

I motsats till socialstyrelsen anser jag behov av ifrågavarande bestämmelser
föreligga. Särskild undersökning kan stundom vara påkallad för att
få konstaterat, huruvida ett ämne eller material är farligt. I sådant fall kan
53 § i departementsförslaget icke användas för att framtvinga undersökningen.
I förtydligande syfte ha vissa jämkningar företagits i de av kommittén
föreslagna bestämmelserna. Därjämte har, såsom i avsnittet om
vite och förbud anförts, befogenheten att förelägga vite förbehållits arbetarskyddsstyrelsen.
I likhet med kommittén anser jag, att det i vissa fall
kan vara skäligt att kostnaden för sådan undersökning, som här avses,
bestrides av statsmedel. Några författningsföreskrifter härom synas icke
behövas. Frågan om anslag för delta ändamål torde få upptagas i anuat
sammanhang.

BO §■

Denna paragraf ersätter 57 § 9 mom. i kommitténs förslag och 53 §
andra stycket i gällande lag. I paragrafen ha upptagits de särskilda bestämmelser
i fråga om statlig verksamhet, för vilka redogörelse lämnats
i avsnittet om vite och förbud.

304

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

61 §.

I denna paragraf, som motsvarar 64 § första stycket i kommittéförslaget
och 38 § 1 mom. andra stycket i gällande lag, regleras klagan över
föreläggande eller förbud som meddelats av yrkesinspektör.

Kommitténs förslag i denna del har berörts i ett par yttranden. Sålunda
anför lantbruksförbundet att det icke klart framginge, huruvida vitesföreläggande
eller förbud finge träda i tillämpning före klagotidens utgång.
I varje fall syntes det ändamålsenligt ålägga arbetsrådet att, om föreläggandets
eller förbudets riktighet kunde ifrågasättas, i avbidan på arbetsrådets
slutliga beslut omedelbart upphäva föreläggandet eller utsträcka
liden för förbudets ikraftträdande.

Med anledning av kommitténs i motiveringen gjorda uttalande att arbetsrådet
utan särskilt stadgande finge anses äga befogenhet att ändra underordnad
myndighets beslut, även om det ej överklagats, anför statskontoret,
att det syntes tveksamt, huruvida överordnad myndighet i sådana fall,
varom här vore fråga, redan på grund av allmänna förvaltningsrättsliga
principer kunde anses ha rätt att vidtaga ändringar i underordnad myndighets
beslut. Statskontoret kunde icke heller tillråda, att bestämmelse i
detta hänseende infördes i lagen. Ett sådant stadgande syntes nämligen
vara icke blott olämpligt med hänsyn till den skadliga inverkan det kunde
få på den underordnade myndighetens auktoritet utan även vid sidan om
klagorätten onödigt för den enskildes skydd.

Departementschefen.

Paragrafen överensstämmer i sak med kommitténs förslag. I andra stycket
har beträffande klagan över arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende
angående föreläggande, förbud eller föreskrift enligt 8 kap. intagits en
hänvisning till 73 §. Med anledning av vad lantbruksförbundet anfört må
framhållas, att föreläggande eller törbud — utom i de fall som avses i
53 § andra stycket och 56 § andra stycket — icke träder i tillämpning,
förrän det vunnit laga kraft. Då omedelbart verkande förbud jämlikt nyssnämnda
lagrum gäller allenast intill dess annorlunda förordnas, lärer myndighet,
hos vilken sådant förbud överklagats, kunna omedelbart förordna,
att beslutet tills vidare icke skall lända till efterrättelse.

I likhet med statskontoret anser jag det vara synnerligen tvivelaktigt,
huruvida överordnad myndighet — såsom kommittén gjort gällande —
utan särskilt stadgande kan anses äga befogenhet att ändra underordnad
myndighets beslut, även om detsamma icke överklagats. På här förevarande
område synes i vart fall sådan befogenhet icke böra föreligga och någon bestämmelse
av denna innebörd bör därför enligt min mening icke införas
i lagen.

Kungl. Maj ds proposition nr 298.

305

9 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

62—66 §§.

De i dessa paragrafer upptagna ansvarsbestämmelserna motsvara 65
—68 §§ i kommitténs förslag och 42—45 §§ i gällande lag. Åtskilliga av
kommittén föreslagna ansvarsbestämmelser ha utgått, enär de föreskrifter,
till vilka de anknutits, icke upptagits i departementsförslaget.

I några yttranden ha erinringar framställts mot de av kommittén föreslagna
bestämmelserna. Sålunda ifrågasätter poliskammaren i Örebro
höjning av straffmaximum i 65 §. Domänstyrelsen påpekar, att det inom
skogsbruket ofta inträffade att arbetstagare biträddes av minderårig son.
Om så skedde utan att arbetsgivaren förut underrättas därom, vilket kunde
vara förhållandet även vid en väl ordnad avverkning, syntes ansvaret därför
böra åvila den minderåriges målsman. Föreningen skogsarbeten uttalar
samma uppfattning. Skogsägareförbundet framhåller att det knappast stode
i arbetsgivarens makt att hindra att minderåriga under 15 år medföljde
sina fäder eller äldre bröder till skogen för att vara dessas medhjälpare i
arbetet.

Beträffande 66 § andra stycket påpeka lantbruksförbundet och lantarbetsgivar
ef öreningen att enligt särskilda böteslagen dagsböter skulle ådömas
om bötesmaximum överstege 300 kronor. Enär kommittén i förevarande
fall avsett att penningböter skulle tillämpas, borde därför bötesmaximum
sänkas till 300 kronor.

Departementschefen.

I departementsförslaget ha, förutom åtskilliga redaktionella jämkningar,
företagits flera sakliga ändringar i de av kommittén föreslagna bestämmelserna.
Sålunda har jag ansett, att åsidosättande av jämlikt 54 § meddelad
föreskrift angående nattvila, veckovila, raster eller minderårigs användande
till arbete ävensom av föreskrift eller förbud, som med stöd av 57 § meddelats
installatör, bör kunna medföra fängelsestraff, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande. Däremot synes tillräcklig anledning icke föreligga
att, såsom ifrågasatts i ett yttrande, höja straffmaximum för brott
mot lagens särskilda bestämmelser rörande minderåriga och kvinnor. Ej
heller synes det lämpligt att enligt vad som förordats i ett par yttranden
stadga straff för det fall att arbetstagare utan arbetsgivarens vetskap
använder minderårig under 15 år, som står under hans vårdnad, såsom
biträde i skogsarbete. Underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet i
fråga om nödfallsarbete, som enligt kommittéförslaget skulle straffas med
dagsböter, har ansetts böra förskylla endast penningböter, högst 300 kronor.
Det i 66 § tredje stycket i kommittéförslaget upptagna stadgandet om
20 — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 298.

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

straffrihet under vissa omständigheter för underlåten anmälan har uteslutits
med hänsyn till den ringa utsträckning, i vilken anmälningsskyldighet
föreskrivits i departementsförslaget. Anledning har icke synts föreligga att,
såsom kommittén föreslagit, i vissa fall stadga ett bötesminimum av fem
dagsböter. Stadgandet i 65 § första stycket i departementsförslaget har ansetts
böra omfatta icke endast arbetsgivare och upplåtare utan envar, mot
vilken åtgärd enligt 53—58 §§ kan riktas. Det må i detta sammanhang
nämnas, att det icke ansetts erforderligt att straffbelägga underlåtenhet
att besvara sådan förfrågan som avses i 65 §.

67 §.

Denna paragraf innehåller dels ett stadgande om straff för arbetstagare
som olovligen och utan giltigt skäl borttager skyddsanordning eller försätter
den ur bruk och dels en åtalsregel beträffande sådan förseelse. Paragrafen
motsvarar 71 § och 74 § första stycket i kommitténs förslag samt
46 § och 48 § första stycket i gällande lag.

Kommitténs förslag har i flera yttranden utsatts för kritik. Beträffande
bestämmelsen i 71 § andra stycket anför sålunda riksförsäkringsanstalten,
att anstalten icke kunde godtaga förslaget att åsidosättande av föreskrift,
som avsåges i stadgandet, alltid skulle medföra straff, om det skett uppsåtligen.
Föreskriften kunde exempelvis ha varit obehövlig eller av mycket
ringa nytta eller också kunde den i regel förekommande faran ha varit
utesluten i det särskilda fallet. För straffbarhet borde enligt anstaltens
mening därför krävas, att den som åsidosatt föreskriften därigenom måste
anses ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Vidare syntes bestämningen
»gällande» böra utgå ur lagtexten såsom obehövlig. Tvekan kunde
råda, huruvida överträdelse av en av arbetsgivaren meddelad föreskrift
skulle medföra ansvar. Därest den av anstalten förordade begränsningen
av straffbarheten genomfördes och, såsom kommittén föreslagit, åtal ej
finge ske utan att distriktschefen hörts, syntes man emellertid icke behöva
hysa betänkligheter mot att låta straffbestämmelsen omfatta även sådana
föreskrifter. Anstalten ansåge sig böra föreslå den utvidgningen av stadgandet,
att straff skulle inträda där arbetstagare, utan att ha överträtt viss
föreskrift, förfarit på sådant sätt, att han måste anses ha gjort sig skyldig
till grov vårdslöshet. Anledningen till att icke någon föreskrift utfärdats
kunde exempelvis ha varit, att man icke kunnat föreställa sig att någon
yrkeskunnig arbetare skulle kunna gå tillväga på det sättet. Det måste anses
som en brist, om icke straff skulle kunna ifrågakomma i dylika fall. -—
Med anledning av att kommittén ansett det böra övervägas, huruvida icke
de föreslagna straffbestämmelserna kunde ersätta stadgandet i 25 § olycksfallsförsäkringslagen
i vad detta avsåge åsidosättande av gällande anordning
eller föreskrift uttalar anstalten, att stadgandet visat sig vara av stort
praktiskt värde för det förebyggande skyddsarbetet. Beslut om upphävande

307

Kungl. Maj.ts proposition nr 29S.

av detta stadgande borde därför icke fattas, förrän man vunnit tillräcklig
erfarenhet om de praktiska verkningarna av de föreslagna straffbestämmelserna.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening framhåller, att det syntes
stötande för rättskänslan att en handling, som innebure den allra
grövsta vårdslöshet men icke samtidigt innefattade åsidosättande av en
föreskrift, enligt förslaget icke medförde straff, medan åter ett mindre
vårdslöst handlingssätt bestraffades, om det vore förbundet med brott mot
föreskrift. Bestämmelsen borde därför utformas så, att grov vårdslöshet
bestraffades, även om icke någon anordning eller föreskrift åsidosatts. Det
borde även övervägas, om ej ordet »uppsåtligen» borde utgå. Enär de föreslagna
straffbestämmelserna enligt föreningens mening icke komme att
innebära tillräcklig garanti för efterlevnaden av givna föreskrifter, ansåge
föreningen det vara av den största betydelse, att det berörda stadgandet i
25 § olycksfallsförsäkringslagen bibehölles. Detta stadgande hade nämligen
visat sig vara av stort värde i det olycksfallsförebyggande arbetet.

Landsorganisationen kritiserar ingående 71 § i kommittéförslaget och
anför därvid bl. a. följande. Frågan om ansvar för borttagande av skyddsanordning
och åsidosättande av skyddsföreskrift borde regleras av en
gemensam bestämmelse, som riktade sig till envar och icke blott till arbetstagare.
Samma subjektiva rekvisit borde gälla i båda fallen. Organisationen
kunde biträda förslaget om kriminalisering av åsidosättande av skyddsföreskrift,
som meddelats av arbetsgivare, allenast såvitt anginge föreskrift,
som godkänts av distriktschefen, utfärdats i skriftlig form med bevis om
godkännandet och anslagits å arbetsstället eller bevisligen delgivits arbetstagarna
på annat sätt. Det vore vidare icke möjligt för organisationen att
acceptera kommitténs uppfattning att straff för åsidosättande av skyddsföreskrift
skulle kunna inträda även om arbetstagaren endast utsatt sig
själv för fara, ja t. o. in. oberoende av om förseelsen inneburit någon fara
i det särskilda fallet. Organisationen ansåge det rekvisitet böra uppställas,
att arbetstagarens förfarande uppenbarligen utsatt annan för allvarlig fara.
Med anledning av kommitténs enligt organisationens mening märkliga uttalanden
angående innebörden av begreppet grov vårdslöshet yrkade organisationen
att i anvisningarna måtte klargöras att förutsättning för straffbarhet
i hithörande fall bl. a. vore dels att arbetstagaren ägt vetskap om
föreskriften och dennas fortvarande giltighet och dels att han insett den
fara för annans liv eller hälsa som föreskriftens åsidosättande inneburit.
Anledning saknades att, såsom kommittén föreslagit, höja bötesminimum
från 5 till 10 kronor, helst som kommittén beträffande med penningböter
belagda förseelser av arbetsgivare bibehållit 5 kronor som lägsta bötesbelopp.

Vad angår åtalsregeln i 74 § första stycket i kommittéförslaget anser
landsorganisationen, att förseelse mot 71 § borde få åtalas endast efter till -

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

stånd av arbetsrådet. Skulle prövningen av åtalsfrågan icke förläggas till
arbetsrådet, borde den nuvarande ordningen bibehållas.

Departementschefen.

Den i 67 § första stycket i departeraentsförslaget upptagna bestämmelsen
överensstämmer helt med 46 § i gällande lag, bortsett från att ordet arbetare
utbytts mot arbetstagare. Tillräcklig anledning har nämligen icke synts
föreligga att vidtaga de av kommittén föreslagna ändringarna i detta
stadgande.

Angående bestämmelsen i 71 § andra stycket i kommitténs förslag om
straff för arbetstagare som underlåter att iakttaga skyddsföreskrift ha i
remissyttrandena delade meningar kommit till uttryck. Den avfattning det
föreslagna stadgandet erhållit synes vara mindre lycklig; bl. a. omfattar
det efter orden även den allmänna föreskriften i 5 § andra stycket i kommittéförslaget.
För min del ställer jag mig tvivlande till att ett stadgande
av föreslagen art skulle kunna få någon mera avsevärd effekt. Vidare må
framhållas, att arbetstagare, som genom vårdslöshet allvarligt skadar
arbetskamrat, drabbas av straff enligt 14 kap. strafflagen, samt att enligt
det för riksdagen framlagda förslaget till ändringar i strafflagen den som
av vårdslöshet utsätter annan för allvarlig fara i vissa fall blir förfallen
till ansvar jämlikt 19 kap. Av nu anförda skäl har i departementsförslaget
icke upptagits någon motsvarighet till 71 § andra stycket i kommittéförslaget.
Om det undantagsvis skulle befinnas lämpligt att förbinda en av
Kungl. Maj:t utfärdad skyddsbestämmelse med straffsanktion, erbjuder
75 § i departementsförslaget möjlighet därtill.

Vad angår åtalsrätten för förseelse mot 67 § första stycket i departementsförslaget
synes det mest lämpligt att bibehålla den nuvarande regeln
att sådan förseelse får åtalas av allmän åklagare endast efter anmälan av
yrkesinspektören. Ett stadgande av detta innehåll har upptagits såsom ett
andra stycke i denna paragraf.

68 §.

I denna paragraf behandlas brott mot tystnadsplikt. Paragrafen motsvarar
72 § och 74 § andra stycket i kommittéförslaget samt 47 § och 48 §
andra stycket i gällande lag.

Kommitténs förslag i denna del har berörts i ett par yttranden. Sålunda
anser länsstyrelsen i Malmöhus län att straffarbete borde ingå i straffskalan
för förrådande av yrkeshemlighet. Landsfogden i Örebro län har som sin
mening uttalat att åtal mot tjänsteman för förbrytelse i tjänsten icke syntes
böra göras beroende av angivelse.

309

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Departementschefen.

Anledning har icke synts föreligga att, såsom i ett yttrande ifrågasatts,
införa straffarbete i straffskalan. I detta sammanhang må framhållas, att
enligt det för riksdagen framlagda förslaget till ändringar i strafflagen ämbetsmans
brott mot tystnadsplikt icke är belagt med strängare straff än
fängelse. Jag har ansett det obehövligt att i lagen angiva särskilda rekvisit
för att fängelsestraff skall kunna tillämpas. Såväl enligt gällande lag som
jämlikt kommittéförslaget inträder straffrihet, om yppandet av driftanordningen
eller affärsförhållandet ej kunnat medföra skada. Enligt min mening
saknas emellertid skäl att bibehålla denna bestämmelse, som avviker
från vad som i allmänhet gäller beträffande tjänstemans brott mot tystnadsplikt.

Brott mot tystnadsplikt synes liksom f. n. böra få åtalas av allmän åklagare
endast efter angivelse av målsäganden. Med anledning av vad landsfogden
i Örebro län anfört må erinras om att i det tidigare omnämnda förslaget
till ändringar i strafflagen intagits den ståndpunkten, att i särskilda
författningar stadgade inskränkningar i allmän åklagares rätt att åtala
ämbetsmans brott mot tystnadsplikt skola lända till efterrättelse.

69 §.

I denna paragraf föreskrives att böter och viten skola tillfalla kronan.
Paragrafen motsvarar 74 § sista stycket i kommitténs förslag och 49 §
första stycket i gällande lag.

10 KAP.

Vissa särskilda bestämmelser.

70 §.

Denna paragraf innehåller föreskrifter om att vad i lagen stadgas om
arbetsgivare i vissa fall i stället skall avse arbetsföreståndaren. Paragrafen
motsvarar 2 § b) tredje stycket i kommitténs förslag. Det i 53 § första
stycket i gällande lag upptagna stadgandet om arbetsföreståndare avser
endast verksamhet, som bedrives av staten eller kommun. Redogörelse för
innehållet i de föreslagna bestämmelserna har lämnats i avsnittet om överflyttning
av arbetsgivaransvaret.

71 §.

I denna paragraf, som med viss redaktionell jämkning överensstämmer
med 61 § i kommitténs förslag, har upptagits ett stadgande angående partsrepresentanter
i arbetarskyddsstyrelsen. Denna fråga kommer att närmare
beröras i samband med anmälan av förslag till lagstiftning om överflyttande
på arbetarskyddsstyrelsen av arbetsrådets uppgifter och befogenheter.

310

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

72 §.

Denna paragraf, som motsvarar 62 § i kommitténs förslag, innehåller
bemyndigande för arbetarskyddsstyrelsen att uppdraga åt yrkesinspektör
att medgiva dispens från vissa bestämmelser i lagen.

Kommitténs förslag har rönt kritik i ett par yttranden. Sålunda framhåller
kommerskollegium att någon motivering till att arbetsrådets delegationsrätt
begränsats på sätt som skett icke förebragts. Från handelskammarhåll
hade yrkats, att möjlighet att delegera dispensbefogenheten enligt
31 och 42 § g borde införas.

Landsorganisationen säger sig i varje fall icke kunna tillstyrka att arbetsrådet
skulle äga delegera befogenheten att bevilja dispens från bestämmelserna
om minimiålder, speciellt i vad dessa avsåge industriellt arbete eller
under jordsarbete i gruva, stenbrott o. d., resp. från bestämmelserna om
minderårigs arbetstid.

Departementschefen.

I syfte att befria arbetarskyddsstyrelsen från en del ärenden av rutinmässig
art synes styrelsen böra erhålla befogenhet att i viss utsträckning
uppdraga åt yrkesinspektör att bevilja dispens. Att utvidga delegationsrätten
utöver vad kommittén föreslagit bör enligt min mening icke ifrågakomma;
tvärtom är jag icke beredd att i detta hänseende gå så långt som
kommittén. Sålunda anser jag, att befogenheten att medgiva dispens från
de särskilda åldersgränserna för industriellt och därmed likställt arbete och
för under jordsarbete i gruva och på liknande arbetsställen icke bör få delegeras.
Detsamma gäller dispens från bestämmelserna om minderårigs arbetstid,
helst som delegation icke kan ske enligt arbetstidslagarna. Det i
departementsförslaget upptagna stadgandet om rätt att delegera dispensbefogenheten
avser i enlighet med det anförda endast dispens från den
lägsta åldersgränsen samt föreskrifterna om fullgjord folkskolplikt och om
periodisk läkarbesiktning. Arbetarskyddsstyrelsen får icke giva yrkesinspektören
fria händer att bevilja dispens från nämnda bestämmelser,
utan yrkesinspektörens befogenhet bör klart begränsas och förutsättningarna
för rätten att medgiva dispens noga angivas. Som exempel på dispensärenden,
som lämpligen torde kunna överlämnas till yrkesinspektören, må
nämnas beviljande av tillstånd att skolelev, som uppnått viss ålder, vid
sidan av skolarbetet användes till springpojksarbete ett visst antal timmar
i veckan.

73 §.

Denna paragraf, som motsvarar 64 § andra och tredje styckena i kommitténs
förslag och 51 § i gällande lag, innehåller bestämmelser om klagan
över arbetarskyddsstyrelsens och länsstyrelses beslut.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

311

De av kommittén föreslagna bestämmelserna ha föranlett uttalanden endast
i några enstaka yttranden.

Socialstyrelsen uttalar att man möjligen kunde vara något tveksam i
fråga om urvalet av de slag av ärenden, i vilka klagan över arbetsrådets
beslut icke skulle få föras. Vikten av ett beslut berodde ej endast av beslutets
art utan även av andra omständigheter, såsom antalet av beslutet
berörda arbetstagare, ett undantags mer eller mindre långtgående beskaffenhet
eller tillämpning av en ny princip. Vidare kunde anmärkas att arbetsrådets
befogenhet att meddela slutgiltiga beslut enligt arbetstidslagarna
väsentligen torde vara motiverad av att arbetstidsärenden i regel krävde
skyndsamt avgörande, något som väl icke i samma mån gällde beträffande
arbetarskyddsärenden. Svenska arbetsgivareföreningen anser att — om icke
bestämmelserna om regionala skyddsombud utginge — arbetsrådets beslut
i ärende som avsåges i 44 § 6 mom. i kommittéförslaget borde kunna överklagas.

Departementschefen.

Såsom kommittén föreslagit synes klagorätten över arbetarskyddsstyrelsens
beslut böra begränsas. Enligt kommittéförslaget skulle begränsningen
avse endast ärenden, som avgjorts i den särskilda sammansättningen med
partsrepresentanter. Detta skulle medföra den otillfredsställande konsekvensen,
att klagan skulle bli tillåten i sådana ärenden, som icke vore av
den vikt att de skulle handläggas med deltagande av partsrepresentanter,
medan beslut i viktigare ärenden icke skulle få överklagas. För min del
anser jag därför att den ordning i vilken ärendet avgjorts icke bör inverka
på frågan om klagorätten. Vad angår spörsmålet vilka slag av ärenden förbudet
mot överklagande skall avse kan jag i allt väsentligt ansluta mig till
kommittén. Jag kan sålunda icke dela svenska arbetsgivareföreningens
uppfattning att beslut, varigenom tillsättande av regionalt skyddsombud
medgivits, bör få överklagas. Enligt departementsförslaget är klagan utesluten
i ärenden angående dispens från bestämmelserna om minimiålder
och fullgjord skolplikt (23—25 §§), läkarbesiktning av minderårig (29 och
30 §§), minderårigs arbetstid (31 §) och nattvila (33 §) och kvinnors nattvila
(36 och 37 §§) ävensom i frågor rörande tillsättande av regionalt
skyddsombud (40 § andra stycket) och överflyttning av arbetsgivaransvaret
(70 § andra stycket).

74 §.

Första stycket innehåller bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela
närmare föreskrifter angående lagens tillämpning.

I andra stycket, vilket motsvarar 60 § första stycket i kommitténs förslag,
har upptagits en föreskrift av innehåll att arbetarskyddsstyrelsen äger
meddela råd och anvisningar till ledning vid lagens tillämpning. Det har

312

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

icke synts lämpligt att, såsom kommittén föreslagit, begränsa arbetarskyddsstyrelsens
befogenhet i detta hänseende till att avse endast sådana
ämnen, som behandlas i vissa uppräknade paragrafer.

75 §.

I denna paragraf, som motsvarar 75 § i kommitténs förslag och 52 § i
gällande lag, stadgas att Kungl. Maj :t vid meddelande av föreskrift med
stöd av lagen äger utsätta straff för överträdelse av föreskriften, dock högst
fängelse i sex månader.

Övergångsbestämmelser.

Den nya organisation av tillsynen å arbetarskyddslagstiftningen, som jag
ämnar föreslå, avses skola genomföras den 1 januari 1949. Då det synes
lämpligt att den föreslagna arbetarskyddslagen icke träder i kraft, förrän
arbetarskyddsstyrelsen varit i verksamhet någon tid, förordar jag, att tidpunkten
för lagens ikraftträdande bestämmes till den 1 juli 1949. Av praktiska
skäl torde emellertid arbetarskyddsstyrelsen böra erhålla befogenhet
att redan före sistnämnda dag avgöra framställningar om dispens enligt
den nya lagen.

Kommittén har föreslagit att förutom gällande arbetarskyddslag vissa
andra författningar skola upphävas genom den nya lagen. Sålunda anser
kommittén, att lagen den 19 februari 1926 angående förbud i vissa fall mot
arbetares användande till målningsarbete, vid vilket nyttjas blyfärg, bör
upphöra att gälla i och med den nya arbetarskyddslagens ikraftträdande
och ersättas av en av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse med delvis ändrat
innehåll. Då bestämmelser av förevarande art lämpligen torde böra utfärdas
i administrativ ordning samt så kan ske med stöd av 14 § i den föreslagna
arbetarskyddslagen, biträder jag kommitténs förslag på denna punkt.
Däremot anser jag det icke lämpligt att genom nya lagen upphäva de kungörelser,
som angivits i de av kommittén föreslagna övergångsbestämmelserna.
Det synes i stället böra ankomma på Kungl. Maj :t att på framställning
av arbetarskyddsstyrelsen upphäva desamma, då så kan anses
lämpligt.

I överensstämmelse med kommitténs förslag har i departementsförslaget
upptagits en föreskrift att den nya lagen icke skall verka rubbning i de
bestämmelser, som eljest i lag eller författning äro givna i ämne, varom i
lagen är stadgat. Detta stadgande avser bl. a. lagen om vissa inskränkningar
beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete,
skogs- och flottledshärbärgeslagarna, rastbestämmelserna i arbetstidslagen
för detaljhandeln och förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 313

ävensom sådana kungörelser som utfärdats med stöd av nu gällande arbetarskyddslag.

Bland övergångsbestämmelserna har vidare upptagits ett stadgande att,
där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum som ersatts
genom bestämmelse i nya lagen, denna bestämmelse i stället skall tillämpas.
Sådana hänvisningar finnas exempelvis i allmänna arbetstidslagen,
flottledshärbärgeslagen och den förut omnämnda bagerilagen.

Liksom i kommittéförslaget har föreskrift meddelats rörande giltighet av
eftergift, som beviljats med stöd av äldre lag.

På sätt angivits i avsnittet om ledighet för nattvila har i övergångsbestämmelserna
även intagits en bestämmelse att nattarbete utan hinder av
nya lagen skall få fortsätta under ett år från lagens ikraftträdande.

De vidtagna höjningarna av åldersgränserna för minderårigs användande
i arbete torde icke böra föranleda att minderårig nödgas sluta arbete, vartill
han användes vid tiden för lagens ikraftträdande. Det synes icke böra
krävas, att minderårig, som vid nämnda tid användes till sådant arbete, för
vilket enligt äldre lag läkarintyg i intygsboken icke är obligatoriskt, skall
skaffa läkarintyg för att få fortsätta arbetet. Dylikt intyg lärer i stället få
införas i boken vid den första efter lagens ikraftträdande verkställda läkar -besiktningen. Vidare torde enligt äldre lagen utfärdad intygsbok böra anses
som arbetsbok enligt nya lagen. Vid arbetsställe, där läkarbesiktning enligt
äldre lagen ägt rum under första halvåret 1949, bör självfallet icke under
andra halvåret företagas besiktning enligt nya lagen. Stadganden i nu
nämnda hänseenden ha jämväl upptagits bland övergångsbestämmelserna.

Slutligen har intagits en övergångsbestämmelse, enligt vilken förbud eller
föreskrift, som meddelats med stöd av äldre lagen, skall beträffande tid
efter nya lagens ikraftträdande anses ha meddelats med stöd av motsvarande
bestämmelse i nya lagen. Detta innebär bl. a. att förbudet eller föreskriften
fortfarande blir gällande och att överträdelse av förbudet eller
föreskriften, som sker efter nya lagens ikraftträdande, straffas enligt nya
lagen.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen att enligt äldre lagen meddelat
förordnande av besiktningsläkare fortfarande skall äga giltighet till
dess annorlunda förordnas har icke upptagits i departementsförslaget. Med
hänsyn till den väsentliga utvidgning av besiktningsskyldigheten som föreslagits
torde nämligen distriktsindelningen i stor utsträckning behöva ändras.
Det synes därför lämpligt, att länsstyrelsen i samband med nya lagens
ikraftträdande upptager detta spörsmål till behandling och utfärdar nya
förordnanden. Åtskilliga andra av kommittén föreslagna övergångsbestämmelser
ha uteslutits i departementsförslaget, somliga enär det stadgande, till
vilket bestämmelsen anknutits, icke upptagits i departementsförslaget och
andra enär de ansetts obehövliga.

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

IV. Ändringar i vissa andra författningar.

A. Ändringar i gruvlagen och lagen angående stenkolsfyndigheter m. m.

Arbetarskyddet inom gruvarbetet regleras f. n. dels i arbetarskyddslagen
och dels i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314) resp. lagen den 28 maj 1886
(nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m. (i fortsättningen kallad stenkolslagen).

Enligt 68 § första stycket gruvlagen skola kommerskollegium och bergsstatst
jänstemännen öva sådan tillsyn över gruvdriften, att nödig trygghet
beredes arbetarna. Andra stycket innehåller ett stadgande om vad som
särskilt skall iakttagas i detta avseende. I tredje stycket sägs, att om arbetarnas
skyddande mot olycksfall och ohälsa i arbete samt tillsyn däröver
därjämte är stadgat i arbetarskyddslagen. Enligt 71 § äger bergmästare,
om han finner nödigt att i gruva göres anstalt till trygghet för arbetarna,
förelägga gruvinnehavaren att inom viss tid ha utfört sådan anstalt, vid
äventyr, förutom ansvar, att anstalten på hans bekostnad utföres genom
bergmästarens försorg eller att gruvarbetet inställes, tills anstalten vidtagits.
Bergmästaren äger i syfte att trygga arbetarna även meddela andra
föreskrifter i fråga om gruvarbetets bedrivande. Om gruvarbete medför
synnerlig våda för arbetarna, äger bergmästaren förbjuda gruvarbetets fortsatta
bedrivande. Sådant förbud går omedelbart i verkställighet och gäller
intill dess högre myndighet annorlunda förordnar. För verkställighet av
beslut om gruvarbetets inställande äger bergmästaren anlita polismyndighetens
biträde. Enligt 80 § må klagan över bergmästares beslut föras hos
kommerskollegium.

Stenkolslagen innehåller i 33, 34, 36, 37 och 48 §§ föreskrifter av i huvudsak
samma innehåll som de nu återgivna stadgandena i gruvlagen.

Enligt arbetarskyddslagen har bergmästare i fråga om bergverksarbete
samma befogenheter som på andra arbetsområden tillkomma yrkesinspektör.
Bergmästarna intaga sålunda f. n. en dubbelställning i fråga om arbetarskyddet
i gruvorna. En bergmästare kan efter fritt val handla, i ett fall
med stöd av gruvlagen resp. stenkolslagen och i ett annat, alldeles likartat
fall med stöd av arbetarskyddslagen. Tillämpar bergmästaren gruvlagen
eller stenkolslagen, sorterar han under kommerskollegium, men handlar
han enligt arbetarskyddslagen är riksförsäkringsanstalten besvärsinstans.
Den befogenhet, som tillkommer honom enligt gruv- och stenkolslagarna,
är något vidsträcktare än befogenheten enligt arbetarskyddslagen. Med stöd
av sistnämnda lag kan han sålunda icke meddela omedelbart ikraftträdande
förbud mot att arbetet fortsättes. Vidare kan enligt arbetarskyddslagen en
föreskrift att vidtaga viss åtgärd icke förbindas med den påföljden att, om
föreskriften åsidosättes, åtgärden kommer att på arbetsgivarens bekostnad
utföras genom tillsynsorganets försorg.

315

Kungl. Maj:ts propisition nr 298.

Arbetarskyddskommittén har ansett, att den nuvarande dubbla regleringen
av arbetarskyddet inom gruvindustrien borde avskaffas. Kommittén
har därför föreslagit, att de bestämmelser i gruvlagen och stenkolslagen,
som angå arbetstagarnas skyddande mot olycksfall och ohälsa, skola
utgå och ersättas av en föreskrift av innehåll att i fråga om arbetstagarnas
skyddande mot ohälsa och olycksfall i arbete samt tillsyn däröver skall
gälla vad som stadgas i arbetarskyddslagen.

För min del ansluter jag mig till vad kommittén sålunda föreslagit. För
förslaget talar även det förhållandet att — såsom närmare kommer att utvecklas
i ärendet angående ändrad organisation av tillsynen över arbetarskyddslagstiftningens
efterlevnad — tillsynen över gruvarbete ovan jord
enligt min mening bör överflyttas från bergmästarna till yrkesinspektörerna.
Såsom tidigare nämnts ämnar jag även föreslå, att bergmästarna
förordnas till specialinspektörer inom yrkesinspektionen, såvitt angår underjordsarbete
i gruvor. Genomföres departementsförslaget till ny arbetarskyddslag,
kommer bergmästare därvid att på detta område erhålla samma
befogenheter i arbetarskyddshänseende, som f. n. tillkommer honom enligt
gruv- och stenkolslagarna, bortsett från att han icke vidare får möjlighet
att själv låta vidtaga föreskriven skyddsåtgärd på arbetsgivarens bekostnad.
Denna ändring torde emellertid sakna praktisk betydelse.

I enlighet med det anförda har, i huvudsaklig anslutning till vad
kommittén föreslagit, inom departementet upprättats förslag till lag om
ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen och till lag om ändring i stenkolslagen.
Ändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1949. I båda
dessa lagar har upptagits en övergångsbestämmelse av innehåll att äldre
lag fortfarande skall äga tillämpning beträffande föreskrift, som meddelats
med stöd av den äldre lydelsen av de paragrafer, i vilka ändring föreslagits.
Denna bestämmelse innebär bl. a. att med stöd av gruvlagen resp. stenkolslagen
till arbetstagarnas tryggande meddelade föreskrifter fortfarande skola
gälla, att överträdelse av dylik föreskrift även efter lagarnas ikraftträdande
skall straffas enligt gruvlagen resp. stenkolslagen samt att klagan över sådant
beslut av bergmästare, som meddelats före ikraftträdandet, skall föras
hos kommerskollegium.

B. Ändringar i byggnadsstadgan.

I avsnittet om förhandsgranskning av byggnadsförslag har jag, i syfte
att skapa bättre garantier för att byggnadsförslag rörande industriella anläggningar
skola bli granskade ur arbetarskyddssynpunkt, förordat vissa
ändringar i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390). I enlighet härmed
har inom departementet upprättats förslag till kungörelse om ändring i
byggnadsstadgan. Förslaget torde icke kräva någon motivering utöver vad
som tidigare anförts.

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

V. Departementschefens hemställan m. m.

Av de i enlighet med det anförda inom socialdepartementet upprättade
förslagen till

1) arbetarskyddslag;

2) lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938
(nr 314);

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.; samt

4) kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 364)

äro de under 1)—3) omnämnda förslagen av den natur, att lagrådets

utlåtande över dem bör inhämtas.

Jag hemställer fördenskull att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
vilka torde såsom bilagor1 böra fogas till statsrådsprotokollet, måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Statsrådet Kock anförde:

De i 36 och 37 §§ förslaget till arbetarskyddslag upptagna bestämmelserna
om kvinnors användande till nattarbete i hantverks- eller industriellt arbete
innebära att de nuvarande förbudsreglerna på detta område bibehållas och
såtillvida skärpas, att nattarbetsförbudet utsträckes att omfatta även
mindre företag. Enligt min mening bör man tvärtom, i enlighet med vad
som anförts i vissa yttranden över arbetarskyddskommitténs förslag, sträva
att jämställa manliga och kvinnliga arbetstagare i förevarande hänseende.
Arbetarskyddskommitténs förslag att uppmjuka förbudsbestämmelserna
innebär ett steg i riktning mot ett sådant jämställande av manliga och
kvinnliga arbetstagare. Då departementsförslaget i likhet med kommitténs
förslag upptager skärpta bestämmelser rörande nattarbete över huvud,
synes man emellertid böra taga steget fullt ut och slopa de särskilda bestämmelserna
om förbud mot nattarbete för kvinnor. Jag förordar fördenskull
att — innan lagrådets utlåtande inhämtas — 36 och 37 §§ få utgå ur
förslaget till arbetarskyddslag och att därav föranledda formella jämkningar
i förslaget i övrigt vidtagas.

Statsrådets övriga ledamöter biträdde föredragande departementschefens
hemställan.

Till denna hemställan behagar Hans Maj :t
Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:
Lars Lemne.

1 Dessa bilagor ha här utelämnats, då de i huvudsak äro av samma lydelse som de
vid propositionen fogade författningsförslagen. Det genom propositionen framlagda för -

317

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

slaget till arbetarskyddslag skiljer sig från det remitterade förslaget — förutom såtillvida
att i det senare gjorts vissa redaktionella jämkningar — därutinnan att 6 §, 17 §
andra stycket, 40, 47, 51, 55, 65 och 73 §§ i anledning av anmärkningar av lagrådet
ändrats i vissa hänseenden. Dessa stadganden hade i det remitterade förslaget följande
lydelse.

6 §.

Såvitt angår vad i 45 och 46 §§ föreskrives skola de begränsningar av lagens tilllämpningsområde,
som följa av vad i 1—4 §§ är stadgat, icke gälla.

17 §.

Utför arbetstagare -—• — — det kräver.

Med rast förstås i denna lag sådant avbrott i arbetstiden, vars varaktighet är på förhand
bestämd och under vilket arbetstagaren fritt förfogar över sin tid och icke är
skyldig att kvarstanna på arbetsplatsen.

Då med---omedelbara närhet.

40 §.

Å arbetsställe, varest regelbundet sysselsättas minst fem arbetstagare, skall, där ej
särskilt förhållande berättigar till undantag, bland arbetstagarna utses ett eller flera
skyddsombud att företräda arbetstagarna i frågor rörande arbetets sundhet och säkerhet.
Skyddsombud bör, där så finnes påkallat, utses jämväl å arbetsställe med mindre än
fem arbetstagare.

Val av skyddsombud förrättas av arbetstagarna eller, på framställning av dem, av
lokal organisation, genom vilken de kunna anses företrädda. Där förhållandena inom
visst slag av verksamhet det påkalla, må arbetarskyddsstyrelsen medgiva alt organisation
som nu nämnts utser skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare vid visst arbetsställe
ävensom meddela de föreskrifter, som därvid skola iakttagas.

För skyddsombud bör ersättare utses.

47 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd av densamma meddelade föreskrifter
utövas, under överinseende och ledning av arbetarskyddsstyrelsen, av yrkesinspektionens
befattningshavare samt kommunala tillsynsmän. Nämnda befattningshavare
utgöras av yrkesinspektörer och dem underordnad personal. Konungen må därjämte
förordna, att tillsynen å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis
av övriga tillsynsorgan, utövas av specialinspektör.

Beträffande specialinspektör skall vad i lagen stadgas rörande yrkesinspektör äga
motsvarande tillämpning.

Närmare bestämmelser om tillsynens organisation och fördelning på olika tillsynsorgan
meddelas av Konungen.

51 §.

Den som har eller haft att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av denna lag
eller anlitats såsom biträde vid tillsynsverksamhetens utövande må ej röja eller obehörigen
nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där
det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande,
vilket sålunda blivit honom kunnigt.

Vad nu sagts, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om läkare, som har eller
haft att verkställa besiktning eller undersökning enligt denna lag eller med stöd av
densamma meddelad föreskrift.

55 §.

Använder arbetsgivare minderårig till arbete utan att denne under senast förflutna kalenderår
undergått i 28 § föreskriven läkarbesiktning, ehuru så bort ske, äger yrkesinspektören,
om omständigheterna föranleda därtill, skriftligen förbjuda arbetsgivaren
att efter utsatt skälig tid använda den minderårige i arbetet, med mindre denne dessförinnan
undersökts av besiktningsläkare.

65 §.

Lämnar någon mot bättre vetande oriktig uppgift vid besvarande av förfrågan från
arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör angående vidtagande av åtgärd, varom an -

318

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

visning lämnats honom jämlikt denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift,
straffes med dagsböter.

Samma lag vare, där tillverkare, försäljare eller upplåtare, som avses i 45 §, mot
bättre vetande lämnar oriktig uppgift till arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör
beträffande anordning som i nämnda lagrum sägs.

Har någon för annans räkning lämnat uppgift, som avses i denna paragraf, vare
ock han förfallen till ansvar som nu sagts.

73 §.

Över arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende, som avses i 23—25, 29—31, 33, 36 eller
37 §, 40 § andra stycket eller 70 § andra stycket, må klagan ej föras.

Talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen i annan fråga, som omförmäles i denna
lag, eller mot länsstyrelses beslut i sådan fråga föres genom besvär hos Konungen i
den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

319*

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 juni
1948.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 30 april 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
5 mars 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) arbetarskyddslag;

2) lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938
(nr 314); samt

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn T. Nordström.

Förslagen föranledde följande yttranden.

1. Förslaget till arbetarskyddslag.

6 §•

Justitierådet Nissen och regeringsrådet Kuylenstierna:

Tillämpning av bestämmelserna i förslagets 2—6 kap., vilkas syftemål
är att förebygga, att arbetare ådraga sig ohälsa i följd av arbete eller drabbas
av olycksfall däri, förutsätter att två parter till varandra stå i förhållande
av arbetsgivare och arbetstagare eller, i fall som avses i 2 §, i något
därmed likställt förhållande. På denna förutsättning för bestämmelsernas
tillämpning bygga de regler i 1 kap., som innefatta begränsningar av lagens
tillämpningsområde. Helt annorlunda konstruerade än förstnämnda be -

320

Kungi. Maj:ts proposition nr 298.

stämmelser äro stadgandena i 7 kap., vilka innefatta vissa föreskrifter till
skydd mot ohälsa eller olycksfall, framkallade genom användningen av tekniska
anordningar eller på grund av beskaffenheten hos vissa arbetsställen.
Dessa stadganden vila ej på någon dylik förutsättning utan äro av allmängiltig
natur. Berörda regler i 1 kap. torde därför ej kunna ha avseende å
stadgandena i 7 kap. med därtill knutna straffbestämmelser. Hade man
velat inskränka verkningsområdet för någon i 7 kap. upptagen föreskrift,
exempelvis låta de i 45 § omförmälda skyldigheterna gälla endast beträffande
sådan teknisk anordning som är avsedd att användas i arbete varå
2—6 kap. äga tillämpning, lärer det ha varit nödvändigt att meddela en
uttrycklig bestämmelse av sådan innebörd. Den i förevarande paragraf
upptagna regeln synes därför böra utgå. Emellertid torde det vara lämpligt
att i 1 kap., som enligt sin rubrik skall angiva lagens tillämpningsområde,
göres en erinran om stadgandena i 7 kap. En sådan erinran, vilken
kan upptagas i förevarande paragraf, torde icke behöva innehålla annat än
att om skyldigheter i särskilda fall beträffande tekniska anordningar samt
arbetsställen stadgas i 7 kap.

Justitieråden Lawski och Gyllenswärd:

Vad som åsyftas med bestämmelsen i förevarande paragraf synes bättre
och i större överensstämmelse med förslagets uppställning kunna uttryckas
genom en föreskrift att vad i denna lag stadgas om skyldigheter i särskilda
fall beträffande sådana tekniska anordningar och arbetsställen som avses
i 7 kap. skall äga tillämpning, ändå att fråga ej är om verksamhet som enligt
vad förut sagts omfattas av lagen.

17 §.

Lagrådet:

Beträffande innebörden av begreppet rast har departementschefen uttalat
att föreskriften, att arbetstagare under rasten fritt förfogar över sin tid,
måste anses innebära att han äger rätt att lämna icke blott den plats, där
arbetet utföres, utan också själva arbetsstället. Lagrådet vill för sin del
ifrågasätta om en sådan tolkning av ifrågavarande stadgande — vilket har
sin motsvarighet i 9 § 1 mom. arbetstidslagen för detaljhandeln — är förenlig
med stadgandets avfattning. Det må exempelvis framhållas att, om
uttrycket »fritt förfogar över sin tid» hade den vidsträckta innebörd som
departementschefen förutsatt, tillägget »och icke är skyldig att kvarstanna
på arbetsplatsen» vore helt överflödigt. Har arbetsstället större omfattning
än arbetsplatsen, bör, såsom stadgandet lyder, rast anses vara för handen
även om arbetstagare ej får avlägsna sig från arbetsstället. Det synes emeltid
kunna antagas att det endast undantagsvis skall behöva förekomma att
arbetstagarna under rast bliva bundna vid arbetsstället.

321

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

40 §.

Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:

Av remissen framgår att, då jämlikt det särskilda stadgandet i andra
punkten av paragrafens andra stycke där omförmäld organisation å viss
ort tillsatt skyddsombud för flera arbetsställen inom ett och samma verksamhetsområde,
s. k. regionalt skyddsombud — vilket organisationen enligt
förslaget uppenbarligen skall kunna göra utan något uppdrag från arbetstagarnas
sida —■ hinder avsetts icke skola föreligga för arbetstagarna vid
visst arbetsställe inom dylikt ombuds verksamhetsområde att bland sig utse
skyddsombud enligt huvudregeln i styckets första punkt. Att möjlighet
härtill alltid skall finnas har dock näppeligen kommit till uttryck i lagtexten.
Den lucka förslaget i detta hänseende företer torde lämpligen kunna
utfyllas sålunda att andra styckets andra punkt —- med någon redaktionell
jämkning — utbrytes till en första punkt i ett nytt tredje stycke samt att
såsom en andra punkt i detta nya stycke upptages föreskrift att vad som
stadgats i dess första punkt ej utgör hinder för att skyddsombud tillika
utses enligt andra stycket.

41 §.

Regeringsrådet Kmjlenstierna:

Enligt det stadgande som i gällande lag svarar mot det förevarande var
det ej obligatoriskt att skyddskommitté skulle utses vid någon arbetsplats.
Det kunde då få bero på omständigheterna hur en sådan kommitté blev
till. Enligt förslaget »skall» skyddskommitté utses på vissa arbetsplatser,
och det vore väl då naturligt att åtminstone giva en antydan hur stadgandet
skall omsättas i verklighet. Emellertid framgår det ej vare sig vem
initiativet till kommitténs bildande tillkommer eller vem som skall utse de
skyddsombud som skola tillhöra kommittén. Därest det stadgades att kommittén
skall bestå av »företrädare för arbetsgivaren och av skyddsombuden
eller bland skyddsombuden utsedda företrädare för dem», torde det bliva
klart att skyddsombuden skola utse sina egna representanter och framstå
som naturligt att vardera parten kan vända sig till den andra med framställning
om kommitténs bildande.

47 §.

Lagrådet:

Liksom 23 § gällande lag upptar förevarande paragraf endast yrkesinspektionens
befattningshavare och kommunala tillsynsmyndigheter såsom
tillsynsorgan. Om arbetarskyddsstyrelsen, som enligt förslaget utgör
yrkesinspektionens chefsmyndighet, säges blott att den har överinseende och
ledning över tillsynen. Denna karakteristik av arbetarskyddsstyrelsens
uppgift täcker knappast vad som stadgas om styrelsen. Denna är sålunda
enligt förslaget (61 §) liksom den nuvarande chefsmyndigheten enligt gällande
lag (38 §) besvärsinstans i förhållande till yrkesinspektörerna och
21—Ritning till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 298.

322 Kungl. Maj:ts proposition nr 2DS.

måste redan på grund därav betraktas såsom tillsynsorgan. Styrelsen äger
dessutom i åtskilliga fall att även utan föregående beslut av yrkesinspektör
vidtaga tillsynsåtgärd (se t. ex. 53 § fjärde stycket och 56 §). Förslaget är
för övrigt ej fullt konsekvent; i 50 § inbegripas nämligen styrelsen och dess
befattningshavare bland dem som hava att utöva tillsyn å efterlevnaden
av lagen.

Enligt lagrådets mening bör i paragrafen angivas, alt tillsyn å efterlevnaden
av lagen och med stöd av densamma meddelade föreskrifter utövas
av styrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionens
befattningshavare och kommunala tillsynsmän. Av en sådan ändring
skulle föranledas vissa redaktionella jämkningar i paragrafens första och
tredje stycken.

51 §•

Justitieråden Lawski, Gijllenswärd och Nissen:

Därest 47 § ändras i enlighet med vad lagrådet förordat, torde förevarande
paragraf böra jämkas så att den, i principiell överensstämmelse med
50 §, får avseende å den som bär eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden
av lagen och ej å den som har eller haft att taga befattning med tillsyn
å efterlevnaden av lagen.

55 §.

Jnstitieråden Lawski, Gijllenswärd och Nissen:

Enligt denna paragraf kan arbetsgivare, som använder minderårig till
arbete utan att denne under senast förflutna kalenderår undergått i 28 §
föreskriven läkarbesiktning, ehuru så bort ske, förbjudas att efter utsatt
skälig tid använda den minderårige i arbetet, med mindre denne dessförinnan
undersökts av besiktningsläkare. Ehuru således denna undersökning
skall ersätta besiktning enligt 28 §, torde det icke vara av behovet påkallat,
att den företages av besiktningsläkare, utan man synes kunna nöja sig
med undersökning genom annan läkare. Att märka är att förevarande paragraf
icke förutsätter, att undersökningen, på sätt enligt 28 § bör vara
regel, sker vid arbetsstället, och det kan föranleda avsevärda olägenheter
för arbetsgivaren eller den minderårige om besiktningsläkare skall anlitas.

En förutsättning för att den minderårige, sedan den undersökning varom
här är fråga ägt rum, skall få användas i arbete är naturligtvis, att undersökningens
resultat medger det. Detta skall framgå av 30 §. Denna paragraf
är emellertid ej tillämplig, om icke intyg om undersökningen införts
i den minderåriges arbetsbok. Någon komplettering av föreskrifterna synes
därför erforderlig. Beträffande undersökning genom besiktningsläkare
kunde visserligen i administrativ ordning stadgas, att intyg därom skall
införas i arbetsboken, men om i enlighet med vårt förslag undersökning
genom annan läkare skall godtagas, lärer själva lagförslaget böra fullständigas
i nu berörda hänseende. Detta kan lämpligen ske genom att i slutet

323

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

av förevarande paragraf tillfogas orden »och intyg rörande undersökningen
införts i arbetsboken».

I remissprotokollet uttalas att, om eu minderårig fått anställning först
efter det årets besiktning vid arbetsstället ägt rum, särskild besiktning av
honom före påföljande års ordinarie besiktning vid arbetsstället i regel icke
torde böra framtvingas. I anledning härav må erinras att, om sådan minderårig
icke tidigare under året varit skyldig undergå besiktning enligt
28 §, avfattningen av förevarande paragraf medför att den icke i något
fall kan vinna tillämpning.

65 §.

Lagrådet:

Straffsanktionen i första stycket av denna paragraf avser den som vid
besvarande av förfrågan från arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör
mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift angående vidtagande av åtgärd,
varom anvisning lämnats honom jämlikt ifrågavarande lag eller med stöd
av densamma meddelad föreskrift. Då det ej torde vara anledning att göra
skillnad mellan de fall då uppgift som nu sagts lämnas som svar å förfrågan
och dem då någon lämnar sådan uppgift av egen drift, föreslås, att
orden »vid besvarande av förfrågan från» få utgå och att därav betingad
redaktionell jämkning av stycket vidtages.

Tredje stycket torde böra så förtydligas att det där liksom i de två föregående
styckena utsäges att ansvar skall inträda om uppgiften i fråga är
oriktig och lämnats mot bättre vetande.

68 §.

Lagrådet:

I det genom proposition den 20 februari 1948, nr 80, framlagda förslaget
till lag om ändring i strafflagen har såsom 25 kap. 3 § upptagits ett generellt
stadgande om straff för ämbetsman eller förutvarande ämbetsman,
som yppar vad han är pliktig hemlighålla eller olovligen utnyttjar sådan
hemlighet. Någon anledning synes ej föreligga att för sådana i förevarande
paragraf avsedda fall, som därest denna ej funnes skulle hänföras under
förstnämnda stadgande, låta straffet bestämmas annorledes än med tilllämpning
av där angivna straffsatser, i vilka även ingå suspension och avsättning.
På grund härav hemställes, att åt första stycket av 68 § måtte
givas sådant innehåll att straffet för där omförmält brott blir all bestämma,
i första hand enligt allmänna strafflagen och, om brottet ej är där belagt
med straff, enligt det särskilda straffstadgandet i stycket.

73 §.

Justitieråden Lawslci, Ggllenswärd och Nissen:

Därest 40 § ändras på sätt vi i det föregående tillstyrkt, bör den i förevarande
paragraf gjorda hänvisningen till 40 § andra stycket jämkas till
att i stället avse samma paragrafs tredje stycke.

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Lagrådet:

I remissen behandlas ej frågan huruvida besvär som enligt förslaget skola
anföras hos Konungen skola handläggas i statsrådet eller av regeringsrätten.
Därav kan närmast den slutsatsen dragas att frågan ansetts klar redan
enligt gällande rätt. Riktigheten av en sådan mening kan emellertid ifrågasättas.
Uttryckliga bestämmelser i ämnet saknas i regeringsrättslagen. Emellertid
har regeringsrätten enligt äldre praxis upptagit mål angående besvär
över beslut, som av länsstyrelse meddelats med stöd av 38 § i 1912 års lag
om arbetarskydd i dess lydelse före ikraftträdandet av lagen den 12 juni
1931. Sådana mål — vilka avsett förbud att utan vidtagande av särskilda åtgärder
bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap
eller arbetsmetod — ha uppenbarligen hänförts till mål om meddelande i
särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande jämlikt författningar
och föreskrifter rörande den allmänna hälsovården, vilka mål enligt 2 §
16 :o) regeringsrättslagen skola handläggas av regeringsrätten. I yttrande
över det förslag till ändringar i 1912 års arbetarskyddslag, vilket ligger till
grund för 1931 års ändringar i bland annat 38 och 39 §§ nämnda lag (se
proposition den 23 januari 1931, nr 40) uttalade sig lagrådet i ämnet. Under
hänvisning till nämnda praxis yttrade lagrådet, att någon ändring i avseende
å regeringsrättens befogenhet tydligen icke föranleddes av att, på sätt
i remissen till lagrådet föresloges, länsstyrelsens beslutanderätt överginge
å yrkesinspektionens chefsmyndighet. Efter granskning av de föreslagna
ändringarna i 38 och 39 §§ fann lagrådet samtliga de i dessa paragrafer
omförmälda besluten av yrkesinspektionens chefsmyndighet vara av beskaffenhet
att med avseende å dem regeringsrätten borde vara besvärsinstans,
och lagrådet ansåg sig kunna utgå ifrån att för detta ändamål icke erfordrades
någon ändring i regeringsrättslagen. Till lagrådets uppfattning anslöt
sig föredragande departementschefen. Såvitt kunnat utrönas har emellertid,
sedan 1931 års lagändringar trätt i kraft, ej något enda mål av
ifrågavarande slag fullföljts hos Kungl. Maj :t. 1912 års arbetarskyddslag
har efter år 1931 i åtskilliga avseenden ändrats, och det torde även med
de utgångspunkter som angåvos av lagrådet i dess nämnda uttalande numera
vara oklart i vilken utsträckning regeringsrätten är rätt besvärsinstans.
Då det nu föreslås att en helt ny arbetarskyddslag med delvis annat
innehåll än den hittills gällande lagen skall ersätta denna, synes kompetensfrågan
böra tagas under förnyat övervägande.

2. Övriga lagförslag.

Lagrådet:

Dessa förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

325

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 oktober

1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Vougt, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 28 juni
1948 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 5 mars 1948 remitterade
förslagen till

1) arbetarskyddslag;

2) lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 (nr
314) samt

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. in.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

De erinringar från lagrådets och dess enskilda ledamöters sida, som föranletts
av det remitterade förslaget till arbetarskyddslag, äro väsentligen av
formell natur. Vid 6 § i förslaget ha lagrådets ledamöter stannat i delade
meningar angående lämpligaste sättet att i det kapitel, som avhandlar den
föreslagna lagens tillämpningsområde, göra en hänvisning till de stadganden
som avses skola få ett vidsträcktare tillämpningsområde än lagen i
övrigt. Med hänsyn därtill att 1 § i förslaget — i likhet med 1 § gällande
arbetarskyddslag — innefattar den begränsning av tillämpningsområdet, att
endast rörelse eller företag, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares
räkning, omfattas av lagen, synes det mig till undvikande av misstolkning
erforderligt att det i lagen uttryckligen angives, att någon sådan
begränsning icke gäller beträffande de skyldigheter som avses i 45 och
40 §§. Positivt kan detta — i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagrådets
båda äldsta ledamöter förordat — angivas så, att såvitt angår i 45
och 46 §§ föreskrivna särskilda skyldigheter beträffande sådana tekniska
anordningar och arbetsställen som där avses lagen skall äga tillämpning,
ändå att fråga ej är om verksamhet, som enligt vad förut sagt omfattas av
lagen. Det remitterade förslaget har jämkats i enlighet härmed.

Beträffande innebörden av begreppet rast har lagrådet vid 17 § gjort vissa
anmärkningar. Den i det remitterade förslaget upptagna definitionen av
rastbegreppet överensstämmer, såsom lagrådet påpekat, med 9 § 1 mom.
arbetstidslagen för detaljhandeln. Det i sistnämnda lagrum upptagna stadgandet
om vad med rast skall förslås infördes i samband med 1942 års

32fi

Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

förlängning av arbetstidslagen för detaljhandeln. Formuleringen av detsamma
ansluter sig helt till av arbetsrådet tidigare avgivna utlåtanden rörande
tolkningen av begreppet rast i allmänna arbetstidslagen. Därvid torde
någon sådan skillnad mellan begreppen arbetsplats och arbetsställe, som
arbetarskyddskommittén nu gjort, icke ha ansetts föreligga. Göres en sådan
åtskillnad — och skäl därför synas mig föreligga här liksom beträffande
tolkningen av allmänna arbetstidslagen — torde det med hänsyn till vad
lagrådet anfört vara önskvärt att stadgandet erhåller en annan avfattning
än i det remitterade förslaget. Vad man där avsett att uttrycka har varit,
att arbetslagarnas rätt att lämna arbetsstället under rast icke borde medföra
någon skyldighet för arbetsgivaren att utan därom träffat avtal vidtaga
särskilda anordningar för att möjliggöra för arbetarna att begagna sig av
denna rätt, exempelvis i fråga om tillhandahållande av transportmedel. Då,
såsom lagrådet påpekat, tillägget att arbetstagare icke är skyldig att kvarstanna
på arbetsplatsen, kan läsas så att därigenom uttrycket »fritt förfoga
över sin tid» erhåller en mera begränsad innebörd än vad av mig avsetts,
men tillägget å andra sidan enligt min mening bör finnas för tydlighetens
skull, torde ordet »arbetsplatsen» böra utbytas mot »arbetsstället».

Tre av lagrådets ledamöter ha vid 40 § föreslagit ett förtydligande av lagtexten,
som synes mig böra godtagas. Däremot finner jag anledning saknas
att i 41 § vidtaga sådan ändring, som av en lagrådsledamot ifrågasatts.

Vad angår 47 § har lagrådet påpekat, att jämväl arbetarskyddsstyrelsen
borde uttryckligen upptagas såsom tillsynsorgan enligt lagen. Denna anmärkning
har jag funnit böra godtagas, och i följd därav har jämväl lydelsen
av 51 och 73 § § jämkats i enlighet med vad lagrådets majoritet förordat.

Beträffande 55 § har jag, i enlighet med vad tre av lagrådets ledamöter
förordat, vid förnyat övervägande funnit att sådan undersökning som i paragrafen
avses torde kunna utföras även av annan läkare än besiktningsläkare.
Vad dessa ledamöter påpekat om komplettering av paragrafen med
föreskrift om att intyg rörande undersökningen skall ha införts i arbetsboken,
innan den minderårige på nytt får användas till arbete, har jag
likaledes funnit böra godtagas.

Lagrådets anmärkningar beträffande 65 § ha jämväl beaktats.

Den av lagrådet föreslagna avfattningen av 68 § synes med hänsyn till
6 § lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen om ändring i strafflagen
in. in. kunna giva anledning till tvekan angående åtalsrätten. Då
vidare, även med den lydelse 68 § har i det remitterade förslaget, möjlighet
finnes att, jämlikt 25 kap. 7 § strafflagen, döma till suspension eller
avsättning, har jag icke funnit anledning att på denna punkt göra ändring
i det remitterade förslaget.

Vad slutligen angår den av lagrådet väckta frågan huruvida besvär hos
Konungen över arbetarskyddsstyrelsens beslut skola handläggas i statsrådet
eller av regeringsrätten synes vad lagrådet anfört kunna åberopas till stöd
för att uttryckligen reglera detta spörsmål i regeringsrättslagen. I huvud -

327

Knngl. Maj.ts proposition nr 298.

saklig anslutning till tidigare praxis torde därvid mål, som röra föreläggande
eller förbud enligt arbetarskyddslagen, böra hänvisas till regeringsrättens
avgörande, medan övriga besvärsärenden, såsom angående dispens från
bestämmelserna om arbetstidens förläggning, utseende av besiktningsläkare
m. fl. ärenden böra handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Fråga om
härav påkallad ändring i regeringsrättslagen torde i sinom tid få anmälas
av chefen för justitiedepartementet.

Utöver vad som framgår av det sagda har i förslaget till arbetarskyddslag
gjorts vissa redaktionella jämkningar. Detsamma gäller de två övriga
till lagrådet remitterade lagförslagen, vilka av lagrådet lämnats utan erinran.

Den föreslagna nya arbetarskyddslagen avses, såsom jag i samband med
lagrådsremissen omnämnde, skola kompletteras med en i administrativ ordning
utfärdad allmän tillämpningskungörelse till lagen. Utkast till en dylik
kungörelse har på grundval av innehållet i arbetarskyddskommitténs betänkande
och remissyttrandena utarbetats inom socialdepartementet. Den
nya lagstiftningen måste därutöver i administrativ väg kompletteras med
åtskilliga andra författningar. Exempelvis vill jag nämna, att kungörelse
bör utfärdas angående förbud i vissa fall mot arbetstagares användande
till målningsarbete vid vilket nyttjas blyfärg, varjämte föreskrifter erfordras
angående läkarundersökningar m. m. Jag vill slutligen erinra därom,
att arbetarskyddskommittén framlagt förslag till ny lagstiftning beträffande
barns och minderårigas deltagande i offentliga föreställningar m. in. Denna
fråga avser jag att anmäla vid ett senare tillfälle.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
förenämnda förslag till

1) arbetar skyddslag,

2) lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 (nr
314) och

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
in. m.

dels ock inhämta riksdagens yttrande över det vid statsrådsprotokollet
för den 5 mars 1948 fogade förslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan
den 30 juni 1047 (nr 364).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till delta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Lcmnc.

328

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 298.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen .................................................... 1

Förslag till arbetarskyddslag.................................. 2

Förslag till lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni

1938 (nr 314)............................................ 22

Förslag till lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående

stenkolsfyndigheter m. m................................... 24

Förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947

(nr 364)................................................ 26

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 5 mars 1948.................... 27

Inledning ...................................................... 27

7. Grunderna för en reviderad arbelarskyddslagstiftning.................. 29

Inledning ................................................ 29

Huvuddragen av gällande arbetarskyddslag...................... 30

Huvuddragen av kommitténs förslag .......................... 36

Allmänna synpunkter i yttrandena över kommittéförslaget ........ 44

Departementschefen........................................ 49

II. Särskilda frågor.............................................. 54

Arbetarskyddslagens tillämpningsområde........................ 54

Anmälan om nya företag .................................... 86

Förhandsgranskning av byggnadsförslag........................ 94

Förhandsgodkännande av arbetslokal m. m..................... 109

Föreskrifter angående arbetslokalers beskaffenhet m. m........... 114

Raster och arbetspauser .................................... 122

Ledighet för nattvila........................................ 131

A. Allmänna bestämmelser ................................ 132

B. Särskilda bestämmelser rörande minderåriga................ 148

C. Särskilda bestämmelser rörande kvinnor.................... 158

Veckovila .................................. 166

Minimiålder för användande i arbete .......................... 172

Minderårigs arbetstid........................................ 184

Läkarkontroll över minderåriga .............................. 197

Kvinnas ledighet vid barnsbörd .............................. 213

Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare.................. 218

Skyldigheter för tillverkare, försäljare och upplåtare av maskiner m. m. 241

Vite och förbud m. m....................................... 255

Överflyttning av arbetsgivaransvaret .......................... 270

Departementsförslagets förhållande till vissa konventioner.......... 278

III. Specialmotivering till departementsförslagel till arbetarskyddslag ........ 280

7V. Ändringar i vissa andra författningar ............................ 314

A. Ändringar i gruvlagen och lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. 314

B. Ändringar i byggnadsstadgan.............................. 315

V. Departementschefens hemställan m. m............................. 316

Utdrag av lagrådets protokoll för den 28 juni 1948 .................... 319

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 8 oktober 1948 ................. 325

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1948
717983