Kungl. Maj:ts proposition nr 297 (Proposition 1947:297)

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

Nr 297.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945
(nr 315) samt om fortsatt giltighet av samma lag; given
Stockholms slott den 23 maj 1947.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i utlänningslagen den
15 juni 1945 (nr 315) samt om fortsatt giltighet av samma lag.

Under Hans Maj ds

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 297.

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

Förslag

till

Lag

angående ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315) samt om
fortsatt giltighet av samma lag.

Härigenom förordnas, dels att 1, 2, 8, 15, 19, 24, 25, 31, 33—35, 42, 46, 47,
49 och 51 §§ utlänningslagen den 15 juni 19451 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, dels att 44 § i lagen skall upphöra att gälla, dels att
till lagen skola fogas två nya paragrafer, betecknade 38 a § och 46 a § samt
av nedan upptagen lydelse, dels ock att lagen, vilken gäller till och med den
30 juni 1947, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1950.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §•

Utlänning som------såsom

Legitimationshandling skall, där
Konungen det förordnar, vara försedd
med påteckning av svensk myndighet
(visering). Erfordras ej enligt
vad nu sagts visering, skall legitimationshandlingen
i fall som avses i 28 §
första stycket vara försedd med bevis
om uppehållstillstånd.

1 §•

pass.

Där Konungen så förordnar, må
utlänning endast med särskilt tillstånd
av svensk myndighet (visering) inresa
och uppehålla sig i riket. Att även
eljest för inresa i visst fall kräves särskilt
tillstånd stadgas i 28 § första
stycket.

2 §•

Ämnar utlänning hår i riket utöva
verksamhet varför jämlikt 13 eller 14
§ erfordras arbetstillstånd, skall bevis
om sådant tillstånd finnas å legitimationshandlingen.

8 §.

Uppehållstillstånd meddelas av den
centrala utlånningsmyndigheten.

2 §.

Där Konungen så förordnar, må
utlänning, som ämnar hår i riket an.
taga anställning eller utöva verksamhet
för vilken jämlikt 13 eller 14
§ erfordras arbetstillstånd, inresa endast
om sådant tillstånd meddelats.

8 §.

Fråga om uppehållstillstånd prövas
av den centrala utlånningsmyndigheten.
I den omfattning Konungen för -

1 Senaste lydelse av 33 och 49 §§ se SFS 1946:360.

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

ordnar må ansökan om sådant tillstånd
upptagas jämväl av lokal myndighet,
som därvid äger bevilja tillstånd;
finnes ansökan ej böra bifallas,
skall ärendet underställas den
centrala utlänning smyndigheten.

Uppehållstillstånd skall —--riket (utresebeslut).

Bevis om uppehållstillstånd skall
tecknas å legitimationshandlingen.

15 §.

Arbetstillstånd meddelas av den
centrala utlänningsmyndigheten.

I ärende angående sådant tillstånd
skall den centrala utlänningsmyndigheten,
där ej ärendet är av synnerligen
brådskande natur, inhämta utlåtande
från den centrala arbetsmarknadsmyndigheten
eller från offentlig
arbetsförmedlingsanstalt för den ort,
där arbetsanställningen skall innehavas,
ävensom bereda sammanslutningar
av arbetsgivare eller arbetstagare
inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle
att uttala sig.

Arbetstillstånd skall---finnas erforderliga.

Bevis om arbetstillstånd skall, så
snart det lämpligen kan ske, tecknas
å legitimationshandlingen.

19 §• 19 §.

Utlänning som----------- fall, nämligen

1) om han är---------dylik sysselsättning;

2) om han har---------sin försörjning;

3) om han varit----—---— — osedlig verksamhet;

15 g.

Fråga om arbetstillstånd prövas av
den centrala utlänningsmyndigheten.
I den omfattning Konungen förordnar
må ansökan om sådant tillstånd
upptagas jämväl av lokal myndighet,
som därvid äger bevilja tillstånd;
finnes ansökan ej böra bifallas, skall
ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten.

Innan den centrala utlänningsmyndigheten
avgör fråga om arbetstillstånd,
skall samråd äga rum med den
centrala arbetsmarknadsmyndigheten,
vilken i ärende av principiell betydelse
eller eljest av större vikt bär bereda
sammanslutningar av arbetsgivare
och arbetstagare inom verksamhetsområdet
i fråga tillfälle att uttala
sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

4) om han ej---------1 § sägs;

5) om hans legitimationshandling 5) om han icke, där så erfordras

icke är, där sd erfordras, försedd med enligt 1, 2 eller 28 §, erhållit visering,
bevis som i 2 § sägs; arbetstillstånd eller uppehållstill stånd; G)

om han uraktlåter ---------oriktig uppgift;

7) om han tidigare blivit härifrån 7) om han tidigare blivit härifrån
utvisad samt icke erhållit Konungens utvisad samt icke erhållit tillstånd
tillstånd att återvända, där sådant er- att återvända, där sådant erfordras,
fordras.

I fall-------------3) sägs.

Innehar utlänning legitimations- Innehar utlänning visering, må
handling som är försedd med vise- han avvisas allenast på sådan grund
ring, må han avvisas allenast på så- som ovan i 6) sägs.
dan grund som ovan i 6) sägs.

24 §. 24 §.

Avvisning skall---— angående verkställigheten.

Utlänningen bör-----orsaker flytt.

Kan avvisning ej genast verkställas,
må, intill dess sådant kan ske,
polismyndigheten taga utlänningen i
förvar eller ställa honom under uppsikt;
och skall polismyndigheten därom
ofördröjligen underrätta den centrala
utlänningsmyndigheten. I tvivelaktiga
fall eller där svårighet möter
för avvisningens verkställande
skall polismyndigheten överlämna
frågan om verkställigheten till den
centrala myndighetens avgörande. Har
sådant överlämnande skett, äger den
centrala myndigheten förordna, att
utlänningen skall tagas i förvar eller
ställas under uppsikt.

25 §.

Saknar utlänning legitimationshandling
som i 1 § sägs, eller kvar -

Kan avvisning ej genast verkställas,
må, intill dess sådant kan ske, polismyndigheten
taga utlänningen i förvar
eller ställa honom under uppsikt;
och skall polismyndigheten därom
ofördröjligen underrätta den centrala
utlänningsmyndigheten. I tvivelaktiga
fall eller där svårighet möter för avvisningens
verkställande skall polismyndigheten
överlämna frågan om
verkställigheten till den centrala myndighetens
avgörande. Har sådant överlämnande
skett, äger den centrala
myndigheten förordna, att utlänningen
skall tagas i förvar eller ställas
under uppsikt. Föreligga skäl att av
polismyndighet meddelat beslut om
avvisning icke skall lända till efterrättelse,
äger den centrala myndigheten
förordna därom.

25 §.

Uppehåller sig utlänning i riket utan
legitimationshandling som i 1 § sägs

Kungi. Maj:ts proposition nr 297.

(Gällande lydelse:)

bliver han efter utgången av den tid
han äger rätt att vistas här i riket, må
den centrala utlänningsmyndigheten
meddela förordnande, att han ofördröjligen
eller inom viss tid skall avresa
från riket vid äventyr att han,
därest han ej avreser, skall förpassas
ur riket (förpassningsbeslut).

(Föreslagen lydelse:)

eller utan att, där så erfordras, innehava
visering eller uppehållstillstånd,
må den centrala utlänningsmyndigheten
meddela förordnande, att han
ofördröjligen eller inom viss tid skall
avresa från riket vid äventyr att han,
därest han ej avreser, skall förpassas
ur riket (förpassningsbeslut).

Har den

förpassningsbeslut meddelas.

31 §. 31 §.

Länsstyrelse må---utlänningar, nämligen

1) zigenare ävensom---dylik sysselsättning;

2) den som---oluktiga levnadssätt;

3) den som----- — annan hantering;

4) den som här i riket genom utslag,
som äger laga kraft, blivit för
annat brott än ovan avses dömd till
straffarbete, fängelse ej under sex
månader, internering eller förvaring,
ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran
eller ock förklarats vara övertygad
om gärning, varå straffarbete eller
fängelse i sex månader kan följa
men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen
befunnits strafflös, allt såframt gärningens
beskaffenhet föranleder till
antagande att fara av hans vistelse i
riket kan uppstå för allmän säkerhet,
ordning eller sedlighet; dock att utvisning
för gärningen ej må ske, där
ej förhör som i 33 § sägs i ärendet
hållits innan sex månader förflutit
från det han efter utståndet straffarbete
eller fängelse blivit frigiven
eller ock efter internering, förvaring,
ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran
blivit utskriven eller, där utlänningen
befunnits strafflös, inom ett
år från det utslaget vann laga kraft;

4) den som här i riket genom utslag,
som äger laga kraft, blivit för
annat brott än ovan avses dömd till
straffarbete, fängelse ej under sex
månader, internering eller förvaring,
ungdomsfängelse eller tvångsuppfo-stran
eller ock förklarats vara övertygad
om gärning, varå straffarbete eller
fängelse i sex månader kan följa,
men enligt lagen om villkorlig dom
erhållit anstånd med straffets ådömande
eller jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen
befunnits strafflös, allt såframt
gärningens beskaffenhet föranleder
till antagande att fara av hans vistelse
i riket kan uppstå för allmän
säkerhet, ordning eller sedlighet; dock
att utvisning för gärningen ej må ske,
där ej förhör som i 33 § sägs i ärendet
hållits innan sex månader förflutit
från det han efter utståndet straffarbete
eller fängelse blivit frigiven eller
ock efter internering, förvaring,
ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran
blivit utskriven eller, där utlänningen
fått villkorlig dom eller befunnits
strafflös, inom ett år från det utslaget
vann laga kraft;

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse:)

5) den som-----sådant brott.

Vid bedömande —------äro därtill.

Om hemsändande av utlänning som Om hemsändande av utlänning som
faller fattigvården till last är särskilt faller fattigvården till last beslutar Kostadgat.
nungen.

33 §.

Finner länsstyrelse, efter framställning
av polismyndighet eller eljest, anledning
till utvisning av utlänning
föreligga på grund av stadgande i
31 §, skall länsstyrelsen föranstalta
därom att utlänningen, så snart ske
kan, inställes till förhör inför länsstyrelsen;
dock må, där utlänning förvaras
i kronohäkte som står under lagfaren
tillsyningsmans uppsikt, förhöret
efter länsstyrelsens beprövande
kunna hållas av tillsyningsmannen.

Vid förhör varom nu är sagt äger
utlänningen, där han så äskar, åtnjuta
hjälp. Länsstyrelsen skall, om utlänningen
det begär, förordna lämplig
person att biträda honom, där han är
på fri fot dock allenast om han kan
antagas icke äga tillgång till gäldande
av biträdesersättning. Om vad nu är
stadgat åligger det länsstyrelsen att
före förhöret underrätta utlänningen.

Över förhöret —

Ärende angående

33 §.

Vid förhöret äger utlänningen åtnjuta
biträde. Har utlänningen ej utsett
biträde och finnes på grund av
sakens beskaffenhet eller eljest hans
rått icke kunna utan biträde tillvaratagas,
skall länsstyrelsen därtill förordna
lämplig person. År utlämiingen
ej på fri fot, skall även eljest, om han
begår det, biträde förordnas av länsstyrelsen.
Om vad nu är stadgat åligger
det länsstyrelsen att före förhöret
underrätta utlänningen.

---vid förhöret.

--strafftidens utgång.

34 §.

Utvisningsbeslut skall innehålla
förbud för utlänningen, vid äventyr
som i 42 § sägs, att utan Konungens
tillstånd återvända till riket; och skall
länsstyrelsen i beslutet giva till känna
vad utlänningen har att iakttaga,
där han vill söka ändring i beslutet,
samt tillställa honom skriftligt beslut

34 §.

Utvisningsbeslut skall innehålla
förbud för utlänningen, vid äventyr
som i 42 § sägs, att utan tillstånd i
den ordning 38 a § stadgar återvända
till riket; och skall länsstyrelsen i beslutet
giva till känna vad utlänningen
har att iakttaga, där han vill söka
ändring i beslutet, samt tillställa bo

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

så snart ske kan. Är utlänningen till- nom skriftligt beslut så snart ske kan
städes, skall beslutet ock muntligen Är utlänningen tillstädes, skall besluavkunnas
för honom. tet ock muntligen avkunnas för ho nom.

När beslut-----—- kan, underrättas.

35 §.

Vill den som genom länsstyrelses beslut
förklarats skola utvisas överklaga
beslutet, äger han till länsstyrelsen ingiva
eller med posten i betalt brev insända
sina till Konungen ställda besvär.
Besvären skola vara länsstyrelsen
tillhanda sist å åttonde dagen efter
det beslutet tillställdes utlänningen.
Förvaras klaganden i häkte, må besvären
inom tid som nu sagts ingivas
till tillsyningsmannen vid håktet, som
har att ofördröjligen insända besvären
till länsstyrelsen. Vill utlänning som
icke är på fri fot anföra besvär, åligger
det länsstyrelsen eller tillsyningsman
vid häkte att tillse att utlänningen
därvid ej saknar nödigt biträde.

fnkomna besvär —

35 §.

Över utvisningsbeslut må utlänningen
klaga hos Konungen genom
besvär. Klagande har att till länsstyrelsen
inkomma med besvären inom
åtta dagar efter det beslutet tillställdes
honom. Är klaganden intagen i
fångvårdsanstalt eller häkte, må besvären
inom samma tid ingivas till
styresmannen för anstalten eller föreståndaren
för häktet. Denne skall
tillse att klaganden vid besvärens anförande
ej saknar nödigt biträde.

nedre justitierevisionen.

38 a §.

Tillstånd för utvisad utlänning att
återvända till riket meddelas av Konungen
eller, såvitt fråga är om kort
besök för angelägenhet av synnerlig
vikt, av den centrala utlänningsmyndigheten.

42 g.

Har utlänning som blivit härifrån
utvisad återvänt utan att han därtill
erhållit Konungens tillstånd, där sådant
erfordras, och har han ej av politiska
orsaker flytt från det land, varifrån
han hit ankommit, straffes med
fängelse i högst sex månader. Sedan
utlänningen undergått straff, skall han

42 g.

Ilar utlänning som blivit härifrån
utvisad återvänt utan tillstånd, där
sådant erfordras, och har han ej av
politiska orsaker flytt från det land.
varifrån han hit ankommit, straffes
med fängelse i högst sex månader. Sedan
utlänningen undergått straff,
skall han omedelbart föras ur riket;

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

(Gällande lydelse:)

omedelbart föras ur riket; och skall
därvid förfaras enligt de i 36 § angivna
grunderna.

Den som skäligen misstankes för
brott varom i denna paragraf sägs
skall, där ej särskilda omständigheter
till annat föranleda, tagas i häkte.

(Föreslagen lydelse:)

och skall därvid förfaras enligt de i
36 § angivna grunderna.

46 8.

46 S.

/ ärende som avses i denna lag
äger den centrala utlånningsmyndigheten
inhämta yttrande från en
nämnd bestående av tre ledamöter
(utlänningsnämnden).

Innan den centrala utlänningsmyndigheten
meddelar utrese-, avvisningseller
förpassningsbeslut eller beslut rörande
verkställighet av utvisning, skall
yttrande inhämtas från en nämnd bestående
av tre ledamöter (utlänningsnämnden)
.

Beträffande utlänning, för vilken
utresebeslut gäller, må förpassningsbeslut
meddelas utan nämndens hörande.
Utan hinder av vad i första
stycket stadgas må vidare, där ärendet
är av synnerligen brådskande natur,
den centrala utlänning smyndigheten
i ärendet meddela beslut utan
att yttrande inhämtats från nämnden;
dock skall beslutet snarast möjligt
anmälas för nämnden.

Den centrala utlånningsmyndigheten
må jämväl i andra ärenden än i
första stycket sägs inhämta nämndens
yttrande.

Ledamöterna av — — — stadgade behörighetsvillkoren.

I den centrala utlänning smyndighetens
protokoll skall nämndens yttrande
antecknas, så ock särskild mening
som yppats av någon dess ledamot.

46 a §.

Yttrande från utlänningsnämnden
skall, om ej ärendet är synnerligen
brådskande, inhämtas innan den cen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

47 §.

Över den centrala utlänningsmyndiglietens
anvisnings- eller förpassningsbeslut
eller beslut rörande verkställighet
av utvisning, så ock över
myndighetens beslut i ärende angående
uppehålls- eller arbetstillstånd,
som tillika innehåller utrese- eller förpassningsbeslut,
må klagan föras, där
antingen utlänningsnämnden eller någon
dess ledamot yppat avvikande
mening eller ock beslutet meddelats
utan att yttrande inhämtats frän
nämnden. Vad sålunda stadgats skall
dock ej gälla förpassningsbeslut varom
i 46 § andra stucket första punkten
sägs.

trala utlänningsmyndigheten meddelar
beslut i ärenden av följande slag:

a) avvisning;

b) utresebeslut;

c) förpassning i annat fall än där
utresebeslut gäller;

d) verkställighet av utvisning, där
utlänningen som skäl mot åtgärden
åberopar, att han av politiska orsaker
flytt från det land, till vilket han skall
befordras, eller att han i sistnämnda
land kan antagas icke åtnjuta trygghet
mot att bliva återsänd till land, från
vilket han av dylika orsaker flytt,
samt detta påstående ej är uppenbarligen
oriktigt;

e) verkställighet av avvisning eller
förpassning, där utlänningen åberopar
skäl som sägs under d) samt påståendet
ej prövats av utlänningsnämnden i
avvisnings- eller förpassningsärendet
och ej är uppenbarligen oriktigt.

Har beslut som avses i första stycket
meddelats utan att nämndens yttrande
inhämtats, skall beslutet snarast
möjligt anmälas för nämnden.

47 §.

Över den centrala utlänningsmyndighetens
beslut i ärende som avses i
46 a § eller beslut i ärende angående
uppehålls- eller arbetstillstånd, som
tillika innehåller utrese- eller förpassningsbeslut,
må klagan föras allenast
om utlänningsnämnden ej avgivit yttrande
i ärendet eller om nämnden eller
någon dess ledamot yppat avvikande
mening, över myndighetens
beslut om verkställighet av avvisning,
förpassning eller utvisning i andra fall
än som avses i nämnda lagrum under
d) och e) må klagan ej föras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

(Gällande lydelse:)

Klagan föres hos Konungen genom
besvär, som skola ingivas eller med
posten i betalt brev insändas till den
centrala utlänning smyndigheten eller
länsstyrelsen. Besvären må ock, där
klaganden förvaras i häkte ingivas till
till sy ning smannen vid häktet. Besvären
skola vara den centrala myndigheten,
länsstyrelsen eller tillsyningsmannen
tillhanda sist å åttonde dagen
efter det beslutet tillställdes utlänningen.
Länsstyrelse och tillsyningsman
äro pliktiga att ofördröjligen insända
inkomna besvär till den centrala
utlänningsmyndigheten. Vill utlänning
som icke är på fri fot anföra
besvär, åligger det länsstyrelsen eller
tillsy ning sman vid häkte att tillse att
utlänningen därvid ej saknar nödigt
biträde.

Inkomna besvär skall den centrala
utlänningsmyndigheten, så snart ske
kan, jämte eget utlåtande och övriga
till ärendet hörande handlingar insända
till justitiedepartementet.

49 §.

Äger utlänning föra klagan över den
centrala utlänningsmyndighetens beslut
rörande avvisning, förpassning
eller verkställighet av utvisning eller
över länsstyrelses beslut angående utvisning,
må beslutet ej verkställas innan
tiden för anförande av besvär utgått,
eller, när besvär anförts, Konungen
meddelat beslut eller ock utlänningen
enligt 29 eller 36 § avgivit förklaring,
att han åtnöjes med beslutet.

Kan beslut om utlännings avvisning,
förpassning eller utvisning icke verkställas
eller yppas nya skål efter det
Konungen meddelat eller fastställt avvisnings-
eller förpassningsbeslut eller
meddelat utvisningsbeslut enligt 37 §

(Föreslagen lydelse:)

Klagan föres bos Konungen genom
besvär. Klagande har att till den centrala
utlänningsmyndigheten eller
länsstyrelsen inkomma med besvären
inom åtta dagar efter det beslutet
tillställdes honom. Är klaganden intagen
i fångvårdsanstalt eller häkte,
må besvären inom samma tid ingivas
till styresmannen för anstalten eller
föreståndaren för häktet. Denne skall
tillse att klaganden vid besvärens anförande
ej saknar nödigt biträde.

49 §.

Beslut av den centrala utlänningsmyndigheten,
över vilket enligt 47 §
klagan må föras, samt länsstyrelses
beslut om utvisning må ej verkställas
utan att det äger laga kraft eller ock
utlänningen enligt 29 eller 36 § avgivit
förklaring, att han åtnöjes med
beslutet.

Kan beslut om utlännings avvisning,
förpassning eller utvisning icke verkställas
eller föreligga eljest skäl att beslutet
icke längre skall lända till efterrättelse,
må Konungen förordna därom
ävensom meddela de föreskrifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

(Gällande lydelse:)
eller efter det annat utvisningsbeslut

vunnit laga kraft, må Konungen förordna,
att beslutet icke skall lända till
efterrättelse, ävensom meddela de föreskrifter
med avseende å utlänningens
uppehåll i riket som kunna prövas
erforderliga eller ock uppdraga ål
den centrala utlänningsmyndigheten
att meddela sådana föreskrifter.

Har den------till efterrättelse.

Finner på-----beslutets dag.

(Föreslagen lydelse:)

med avseende å utlänningens uppehåll
i riket som kunna prövas erforderliga
eller ock uppdraga åt den centrala utlänningsmyndigheten
att meddela sådana
föreskrifter.

51 §. 51

Finnes i-------prövas lämplig.

Vid förhöret skall för att tillvarataga
statens intresse lämplig person,
som av länsstyrelsen därtill förordnas,
vara närvarande. Rätten eller på landet
domaren skall inkalla utlänningen
till förhöret, om han är på fri fot,
och eljest ombesörja att han inställes
vid rätten. Hörsammar icke utlänning,
som är på fri fot, kallelse att
inställa sig, må rätlen förordna att
han skall hämtas.

Utlänningen äger, där han så äskar,
vid förhöret åtnjuta hjälp. Rätten eller
på landet domaren skall, om utlänningen
det begär, förordna lämplig
person att biträda honom, där han är
på fri fot dock allenast om han kan
antagas icke äga tillgång till gäldande
av biträde sersättning. Om vad nu
är stadgat åligger det rätten eller domaren
att före förhöret underrätta utlänningen.

Där omständigheterna det påkalla,
Idrordne rätten att förhöret skall hållas
inom stängda dörrar. Angående
förhöret skall i övrigt, där ej annat
följer av vad i 59 g stadgas, i tillämpliga
delar gälla vad som är föreskrivet

Vid förhöret skall för att tillvarataga
statens intresse lämplig person,
som av länsstyrelsen därtill förordnas,
vara närvarande. Rätten skall inkalla
utlänningen till förhöret, om han är på
fri fot, och eljest ombesörja att han
inställes vid rätten. Hörsammar icke
utlänning, som är på fri fot, kallelse
att inställa sig, må rätten förordna att
han skall hämtas.

Vid förhöret äger utlänningen åtnjuta
biträde. Har utlänningen ej utsett biträde
och finnes på grund av sakens
beskaffenhet eller eljest hans rätt icke
kunna utan biträde tillvaratagas, skall
rätten därtill förordna lämplig person.
År utlänningen ej på fri fot, skall även
eljest, om han begär det, biträde förordnas
av rätten. Om vad nu är stadgat
skall rätten före förhöret underrätta
utlänningen.

Där omständigheterna det påkalla,
förordne rätten att förhöret skall hållas
inom stängda dörrar. Angående
förhöret skall i övrigt, där ej annat
följer av vad i 59 § stadgas, i tillämpliga
delar gälla vad om rättegång i

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

om brottmål däri talan om ansvar föres.

brottmål är stadgat; förhöret skall
anses som bevisupptagning utom huvudförhandling.

Rätten eller domaren skall, sedan
utredningen avslutats, skyndsamt insända
protokoll och övriga handlingar
i ärendet till justitiedepartementet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1947; dock att 31 § sista stycket, 33 §
andra stycket, 42 § andra stycket, 44
§ och 51 § i nu gällande lydelse skola
äga tillämpning till och med den
31 december 1947.

I fråga om sådan under tiden för
lagens giltighet begången förseelse
som i lagen avses skall vad där är
stadgat om ansvar gälla även efter
den 30 juni 1950.

Uppehålls- eller arbetstillstånd må
meddelas även för tid efter den 30
juni 1950, dock ej längre än för högst
fem år efter sistnämnda dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 9 maj 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och statsrådet
Mossberg anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
fråga om fortsatt giltighet av utlänningslagen och om vissa ändringar
i samma lag samt anför följande.

(Inledning.

Lagen den 15 juni 1945 (nr 315) om utlännings rätt att här i riket vistas
(utlänningslagen) trädde i kraft den 1 juli 1945 och gäller till och med den
30 juni 1947. Huvudprinciperna i lagen, vilka överensstämma med tidigare
lagstiftning på området, innebära skyldighet för utlänning, som önskar inresa
eller uppehålla sig i vårt land, att vara försedd med pass eller liknande
legitimationshandling samt att vid vistelse här utöver viss tid inneha uppehållstillstånd
och vid arhetsanställning i landet arbetstillstånd. Därjämte innehåller
lagen bland annat stadganden om avvisning, förpassning eller utvisning
av utlänning, som av någon anledning icke anses böra få inresa eller
uppehålla sig i riket, samt straffbestämmelser för överträdelser av lagen. I
lagen ha även meddelats olika fullmakter för Kungl. Maj:t, dels att meddela
tillämpningsföreskrifter och dels att utan hinder av vad i lagen stadgas
utfärda på grund av särskilda förhållanden nödiga specialbestämmelser.
Flertalet tillämpningsföreskrifter till lagen ha meddelats i utlänningskungörelsen
den 15 juni 1945 (nr 317).

Med anledning av att giltighetstiden för utlänningslagen utgår den 30 juni
1947 anbefallde Kungl. Maj:t den 26 april 1946 statens utlänningskommission
att, efter berörda myndigheters hörande, inkomma med förslag till de
ändringar i lagen, som kunde anses erforderliga och lämpliga i samband med
förlängning av lagens giltighetstid efter den 1 juli 1947. Till fullföljande härav
har kommissionen i .skrivelse den 14 december 1946 framlagt åtskilliga

Kunrjl. Maj.ts proposition nr 297.

förslag till lagändringar. Till kommissionen hade dessförinnan avgivits yttranden
av utlänningsnämnden, chefen för försvarsstaben, socialstyrelsen,
kommerskollegium, statens arbetsmarknadskommission, statspolisintendenten,
landsorganisationen i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen, överståthållarämbetet
och länsstyrelserna samt föreståndarna för de större passkontrollerna.

På uppdrag av statsrådet Mossberg har ordföranden i statens utlänningskommission
Nils Hagelin inom socialdepartementet verkställt översyn av
nämnda kommissions och statens flyktingsnämnds verksamhet och organisation,
i syfte att skapa en efter fredsmässiga förhållanden avpassad ordning
för handläggningen av de frågor, som hittills ankommit på nämnda organ.
Angående verksamheten för flyktingar har framlagts en promemoria av den
11 februari 1947, under det att utlänningskommissionens organisation och
verksamhet i övrigt behandlats i en särskild promemoria av den 31 januari
1947. I sistnämnda promemoria har utredningsmannen jämväl föreslagit
ändringar i 8 och 15 §§ utlänningslagen. I anslutning till förslagen rörande
verksamheten för flyktingar har utredningsmannen i en särskild promemoria
av den 11 februari 1947 föreslagit upphävande av bestämmelserna i 61 §
2 mom. fattigvårdslagen om utlännings hemsändande.

De av utredningsmannen väckta förslagen, med undantag för förslaget om
ändring i utlänningslagen, komma att senare denna dag anmälas av statsrådet
Mossberg.1

över utredningsmannens promemoria rörande utlänningskommissionens
organisation och verksamhet ha efter remiss, i vad avser förslaget till ändring
i utlänningslagen, avgivits yttranden av statens utlänningskommission,
statens arbetsmarknadskommission, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens
centralorganisation, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i
Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Blekinge, Malmöhus, Värmlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län.
Särskilda yttranden berörande förevarande fråga ha därjämte av vissa länsstyrelser
bilagts från polismyndigheter i länen.

På grundval av de förslag till ändringar i utlänningslagen, som sålunda
framlagts dels av utlänningskommissionen och dels av utredningsmannen, har
inom justitiedepartementet utarbetats en promemoria med utkast till vissa
ändringar i lagen, över denna promemoria ha efter remiss yttranden avgivits
av socialstyrelsen, statens utlänningskommission, statens arbetsmarknadskommission,
utlänningsnämnden, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i
Malmöhus och Göteborgs och Bohus län ävensom av svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige och Sveriges advokatsamfund. Yttranden
hava jämväl bilagts av överståthållarämbetet från poliskammaren och
kriminalpolisintendenten i Stockholm samt av länsstyrelsen i Malmöhus län
från poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg.

Jag anhaller nu att till behandling få upptaga dels fråga om förlängd giltighetstid
för utlänningslagen och dels fråga om vissa ändringar i samma lag.

Se prop. nr 270 och 274

Kungi. Maj.ts proposition nr 297.

Fråga om fortsatt giltighet av utlänningslagen.

Beträffande den närmare innebörden av den i utlänningslagen reglerade utlänningskontrollen,
dennas omfattning, antalet utlänningar i landet m. m.
kommer en redogörelse att lämnas av statsrådet Mossberg vid anmälan av
fråga om anslag till utlänningskommissionen m. m. Till denna redogörelse
ber jag att få hänvisa.

I sin förut berörda skrivelse den 14 december 1946 med förslag till ändringar
i utlänningslagen har statens utlånningskommission meddelat, att samtliga
de myndigheter, av vilka kommissionen inhämtat yttranden i frågan,
syntes vara av den meningen, att utlänningslagstiftningen i stort sett vore
ändamålsenlig. Kommissionen har förklarat sig dela denna uppfattning men
framhållit, att den vore medveten om att en successiv återgång till lugnare
förhållanden i världen kommer att möjliggöra sådana lättnader i resemöjligheterna
mellan länderna, att lagstiftningen framdeles borde få ett i vissa
avseenden förändrat innehåll. När tidpunkten för sådana ändringars genomförande
komme att inträda vore dock icke möjligt att nu förutsäga. Med
hänsyn härtill och då den nuvarande utlänningslagen i huvudsak varit oförändrad
under tjugu år, ansåge kommissionen det icke vara skäl att utlänningslagen
längre gjordes tidsbegränsad. De lagändringar, som framdeles visade
sig möjliga och erforderliga, borde upptagas till behandling successivt
allt efter som förhållandena förändrades.

Vid övervägande inom justitiedepartementet av utlänningskommissionens
förslag till ändringar i utlänningslagen ifrågasattes emellertid, om icke med
hänsyn till tidsläget det lämpligen borde anstå ännu något år med utlänningslagstiftningens
mera permanenta utformning för fredsförhållanden och i stället
den nuvarande lagstiftningen förlängas provisoriskt på förslagsvis två eller
Ire år. På grund härav anmodade jag i skrivelse den 10 januari 1947 kommissionen
att, efter inhämtande av utlänningsnämndens yttrande, avgiva utlåtande
i denna fråga, varvid särskilt borde angivas vilka av de i kommissionens
skrivelse framlagda ändringsförslagen, som ansågos kunna anstå till en senare,
mera definitiv revision av utlänningslagstiftningen och vilka förslag, som
borde genomföras redan vid en provisorisk förlängning av lagen. I anledning
härav har utlänningskommissionen bland annat meddelat, att kommissionen
vid förnyad behandling av frågan icke funnit skäl att frångå sin tidigare uppfattning,
att utlänningslagstiftningen borde göras permanent. Kommissionen
ville dock icke motsätta sig eu provisorisk förlängning av utlänningslagen,
därest detta ansåges erforderligt för förberedande av eu permanent lagstiftning
i ämnet. I sådant fall hade kommissionen ej heller någon erinran mot
att lagen ändrades allenast på de punkter, som berörts i departementspromemorian.

Utlänningsnämnden har i sitt yttrande förordat provisorisk förlängning av
nu gällande utlänningslagstiftning samt vidare anfört följande.

Väl kunna åtskilliga skäl anföras till stöd för en permanent lagstiftning.
Det synes nämnden emellertid med hänsyn till tidsläget icke tillrådligt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

Departements chefen.

redan nu skrida till definitiv lagstiftning i ämnet. Det kan nämligen enligt
nämndens uppfattning icke anses uteslutet, att inom en icke alltför avlägsen
framtid vissa förändringar inom den internationella samfärdseln komma att
inträda, vilka äro ägnade att inverka på utformningen av utlänningslagstiftningen.
Tidpunkten för en återgång till mera normala förhållanden synes
alltjämt mycket oviss, varför det torde vara önskvärt, att statsmakterna efter
viss tids förlopp åter upptaga med främlingskontrollen sammanhängande
frågor till övervägande. Till stöd för en provisorisk förlängning av gällande
lag talar även, att frågan om statens utlänningskommissions framtida organisation
och verksamhet för närvarande är föremål för utredning av därtill
särskilt utsedda sakkunniga. Det kan även i detta sammanhang framhållas, att
flyktingsproblemet upptages till behandling inom Förenta Nationerna i avsikt
att söka tillskapa såvitt möjligt enhetliga regler inom samtliga medlemsstater
rörande flyktingars behandling och därmed sammanhängande frågor.
Det kan icke anses uteslutet, att svensk utlänningslagstiftning kan komma
att röna påverkan härav. Därest lagstiftningen icke anses böra givas definitiv
karaktär, synes den tid, som vid sådant förhållande bör bestämmas för dess
fortsatta giltighet, enligt nämndens uppfattning lämpligen böra sättas till
två år.

Socialstyrelsen har funnit det vara ett önskemål, att provisoriet på förevarande
område snarast möjligt avlöses av en mera permanent lagstiftning
och att arbetet med den mera definitiva revisionen av gällande lag därför utan
dröjsmål genomföres.

Landsorganisationen i Sverige har uttalat, att den för sin del intet har att
erinra mot en provisorisk förlängning av utlänningslagen eller mot att med
hänsyn härtill vissa av utlänningskommissionen framförda ändringsförslag
icke upptagas nu.

Den i utlänningslagen föreskrivna utlänningskontrollen avser att utgöra ett
skydd mot oreglerad invandring till eller vistelse i vårt land av utlänningar,
som med hänsyn till arbetsmarknadsläget eller sin vandel eller av andra skäl
icke anses önskvärda här. Det stora antal utlänningar, som för närvarande
uppehåller sig i riket, samt Sveriges i förhållande till flertalet övriga europeiska
länder gynnsamma ekonomiska läge gör, att någon form av sådan
kontroll torde vara erforderlig under överskådlig tid. Såsom utlänningsnämnden
framhållit kan emellertid icke anses uteslutet, att inom en icke alltför
avlägsen framtid vissa förändringar inom den internationella samfärdseln
komma att inträda, vilka äro ägnade att inverka på utformningen av utlänningslagstiftningen.
Även i övrigt torde behov föreligga av en mera genomgripande
revision av lagstiftningen i syfte bland annat att i mesta möjliga
mån åstadkomma en förenkling och begränsning av kontrollsystemet. En
sådan översyn av lagstiftningen kan dock icke lämpligen genomföras förrän
förhållandena i vissa avseenden något mera stabiliserats.

Med hänsyn härtill synes det mig icke lämpligt att, såsom utlänningskommissionen
föreslagit, nu giva utlänningslagen obegränsad giltighet, utan lagen
bör enligt min mening endast provisoriskt förlängas. När tiden kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

vara mogen för att införa en permanent lagstiftning på detta område är svårt
att bedöma. Det synes dock vara tillrådligt att lagen förlänges på tre år.
Detta innebär emellertid icke, att förslag till en permanent lagstiftning ej
skulle kunna framläggas förr, om förutsättningar'' därför uppkomma.

Av de förslag till ändringar i utlänningslagen, som utlänningskommissionen
framlagt, har kommissionen förklarat vissa kunna anstå till en senare, mera
definitiv revision av utlänningslagstiftningen. De övriga förslagen ha däremot
ansetts böra genomföras redan vid en provisorisk förlängning av lagen.
Jag har därför funnit mig kunna i huvudsak begränsa frågan om ändringar
i utlänningslagen till sistnämnda förslag.

Fråga om ändringar i utlänningslagen.

Om utlännings Inresa.

Gällande rätt. Enligt 1 § utlänningslagen skall utlänning som ankommer
till riket vara försedd med pass eller annan legitimationshandling, som enligt
Konungens förordnande må gälla såsom pass. Legitimationshandlingen
skall, där Konungen det förordnar, vara försedd med påteckning av svensk
myndighet (visering). I fråga om utlänning, som tidigare förpassats ur riket,
kan därvid ha föreskrivits, att han — även om visering ej fordras — icke
må återvända utan att dessförinnan ha fått uppehållstillstånd. I detta fall
skall legitimationshandlingen vara försedd med bevis om uppehållstillståndet.

Ämnar utlänning här i riket utöva verksamhet varför erfordras arbetstillstånd,
skall enligt 2 § bevis om sådant tillstånd finnas å legitimationshandlingen.

Statens utlänningskommission har framhållit, att praktiska skäl under senare
år nödvändiggjort avsteg från regeln att visering skall ha karaktären
av en påteckning på legitimationshandlingen. För legalisering av denna
praxis har kommissionen funnit de! önskvärt, att ifrågavarande stadgande
omformuleras till att innefatta föreskrift om att utlänning där Konungen
det förordnar skall äga inresa och uppehålla sig i riket allenast efter särskilt
tillstånd, visering. Motsvarande ändring har föreslagits beträffande stadgandet
om skyldighet för utlänning, som blivit förpassad ur riket med s. k.
återreseförbud, att om viseringsskyldighet icke föreligger, vid inresa hava
sin legitimationshandling försedd med uppehållstillstånd.

Även beträffande stadgandet i 2 § utlänningslagen om skyldighet för utlänning,
som ämnar utöva verksamhet för vilken fordras arbetstillstånd,
att vid inresan hava sådant tillstånd tecknat å legitimationshandlingen har
utlänningskommissionen föreslagit den ändringen, att tillståndsbeviset icke
skall behöva vara tecknat å legitimationshandlingen. Kommissionen har
vidare föreslagit, att stadgandets tillämplighet skall vara beroende av Ko Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 297. 2

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

Departements chefen.

nungens förordnande. Till motivering av sistnämnda förslag har kommissionen
framhållit, att under tider då arbetsmarknadens behov av arbetskraft
icke kunde tillfredsställas och svenska staten därför i viss utsträckning
hade intresse av att utländska arbetare reste hit och toge arbete, ifrågavarande
stadgande vore utan egentlig betydelse. Bestämmelserna efterlevdes
för närvarande icke heller i praktiken. I en situation däremot, då den
svenska arbetsmarknaden vore mättad på arbetskraft och kanske till och
med arbetslöshet rådde bland svenskar, hade stadgandet enligt kommissionens
mening en viktig uppgift att fylla. Enligt kommissionens uppfattning
borde det ankomma på Kungl. Maj:t att under hänsynstagande till det
rådande arbetsmarknadsläget avgöra, när stadgandet skulle träda i funktion.

De myndigheter, vilkas yttranden i ärendet inhämtats av utlänningskommissionen,
ha icke haft något att erinra mot kommissionens ifrågavarande
förslag. Beträffande ändringen i 2 § utlänningslagen ha de av remissmyndighetema,
som uttalat sig därom, biträtt ett tidigare inom utlänningskommissionen
väckt förslag om att helt upphäva stadgandet.

Mot de av utlänningskommissionen föreslagna ändringarna i utlänningslagens
stadganden om utlännings inresa har jag intet att erinra.

De påtagliga praktiska olägenheter, som i vissa fall kunna uppstå, därest
bestämmelsen att visering skall tecknas på utlänningens legitimationshandling
strikt upprätthålles, tala för att visering även skall kunna meddelas såsom
fristående beslut om inresetillstånd. Ur rent språklig synpunkt kan naturligtvis
anmärkas, att ordet »visering» betyder att en handling uppvisas och
förses med bevis om uppvisandet. Å andra sidan torde termen vara inarbetad
i betydelsen »inresetillstånd» och därför böra bibehållas.

Den i utlänningslagens 2 § införda bestämmelsen om skyldighet för utlänning,
som ämnar här i riket utöva verksamhet, varför erfordras arbetstillstånd,
att vid inresan vara försedd med sådant tillstånd, infördes i
avsikt att möjliggöra snabba ingripanden mot arbetssökande utlänningar,
vilka icke kunde beredas arbete här. Dagens situation på den svenska arbetsmarknaden
kännetecknas emellertid av en stor brist på arbetskraft. Det
är därför icke för närvarande erforderligt med ifrågavarande möjlighet att
förhindra arbetssökande utlänningar att inresa i riket. Därtill kommer att
stadgandet, sådant det nu är avfattat, vid en konsekvent tillämpning föranleder
så stora besvär för de arbetssökande utlänningarna, att viss risk föreligger,
att de icke vidhålla en eventuell avsikt att söka arbetsanställning i
Sverige. Dessa förhållanden tala enligt min mening starkt för att bestämmelsen
icke för närvarande bör vara i tillämpning. Då emellertid förhållandena
på arbetsmarknaden kunna så förändras, att vi åter behöva en spärr
mot utländska arbetssökande, vill jag icke tillråda ett upphävande av stadgandet
i fråga förrän problemet närmare undersökts utan tillstyrker utlänningskommissionens
förslag att stadgandets tillämpbghet skall vara beroende
av Kungl. Maj:ts förordnande.

Kungi. Maj:ts proposition nr 297.

Uppehålls- och arbetstillstånd.

Gällande rätt. Utlänning äger enligt 7 § utlänningslagen i regel icke uppehålla
sig här i riket över tre månader utan särskilt tillstånd, uppehållstillstånd.
Sådant tillstånd meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten,
d. v. s. statens utlänningskommission. Uppehållstillstånd skall meddelas för
viss tid samt må förbindas med de förbehåll som finnas påkallade. Bevis
om uppehållstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen (8 §). Vid
bedömande av fråga om uppehållstillstånd skall enligt 10 § skälig hänsyn
tagas till vistelsens syfte och omständigheterna i övrigt, särskilt till längden
av den tid utlänningen utan längre avbrott vistats i riket.

I fråga om arbetstillstånd gäller, att utlänning icke äger utan sådant tillstånd
här i riket antaga eller innehava anställning i annans tjänst samt ej
heller utöva verksamhet som föranledes av anställning utomlands, frånsett
verksamhet som handelsresande. Härifrån göres dock undantag för anställning
i statens tjänst (13 och 14 §§). Även arbetstillstånd meddelas av den
centrala utlänningsmyndigheten. I ärende angående sådant tillstånd skall utlänningsmyndigheten,
där ej ärendet är av synnerligen brådskande natur, inhämta
utlåtande från den centrala arbetsmarknadsmyndigheten eller från offentlig
arbetsförmedlingsanstalt för den ort, där arbetsanställningen skall innehavas,
ävensom bereda sammanslutningar av arbetsgivare eller arbetstagare
inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att uttala sig. Arbetstillstånd
skall medddelas för viss tid och avse visst slag av arbete samt må förbindas
med de villkor och föreskrifter som finnas erforderliga. Bevis därom skall
tecknas å legitimationshandlingen (15 §).

Ändringsförslag. I den förutnämnda promemorian angående utlänningskommissionens
organisation har utredningsmannen föreslagit införande i
utlänningslagen av stadgande om behörighet för den centrala utlänningsmyndigheten
att i den omfattning myndigheten funne lämpligt delegera beslutanderätt
i uppehålls- och arbetstillståndsärenden till lokal myndighet. Delegation
skulle kunna ske till de lokala polismyndigheterna, vilka biträda vid
den tekniska handläggningen av ärenden av ifrågavarande slag. Till motivering
av förslaget har utredningsmannen hänvisat till förfarandet vid handläggning
av ärenden om inresevisering för utlänningar och därvid anfört
följande.

Beträffande inreseviseringsärenden är förfarandet sedan lång tid tillbaka
följande. Utlänningskommissionen liksom tidigare utrikesdepartementet angiver
i skrivelser till beskickningar, konsulat och andra viseringsberättigade
myndigheter utomlands grupper av utlänningar, vilka av viseringsmyndigheten
under föreskrivna förutsättningar må beviljas inresevisering utan föregående
förfrågan av myndigheten hos utlänningskommissionen. Från viseringsmyndighetens
avgörande undantagas alltid ärenden, som av någon anledning
kunna anses vara av tveksam natur. Dessa s. k. generella viseringsbemyndiganden
äro föremål för successiva ändringar alltefter som förhållandena påkalla
detta. Systemet innebär således, att utlandsmyndigheten äger att enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

de allmänna direktiven bifalla inreseansökningar, som icke äro av tveksam
natur. Däremot må sådan ansökan icke avslås utan att hava prövats av den
centrala utlänningsmyndigheten.

Beträffande uppehålls- och arbetstillstånd för utlänningar föreskrives i utlänningslagens
8 och 15 §§ att dylika undantagslöst skola meddelas av den
centrala utlänningsmyndigheten. Därav följer, att å den centrala utlänningsmyndighetens
handläggning ankomma icke endast ärenden av tveksam eller
eljest kvalificerad natur utan även en stor mängd ärenden, som kunna sägas
vara av rent rutinmässig karaktär. Huruvida en liknande decentralisering
som den inreseviseringsärendena nu är föremål för kan vara praktisk även
för uppehålls- och arbetstillståndsärendenas handläggning torde böra övervägas.
För närvarande synes situationen vara sådan att även om central
handläggning av rutinärendena i de flesta fall torde vara onödig och även i
viss mån inverka menligt å den centrala myndighetens organisation, kunna
förhållandena ej anses ha stabiliserats så att avgöranden i sådana ärenden
alltid kunna ske utan den centrala myndighetens hörande. Emellertid kunna
förhållanden föreligga, som göra det möjligt och önskvärt för den centrala
myndigheten att i vissa fullt klara fall kunna detachcra beslutanderätten till
lokal myndighet.

Utredningsmannen har vidare föreslagit att, ehuru den formella beslutanderätten
i arbetstillståndsärendena skulle bibehållas hos den centrala utlänningsmyndigheten,
å den centrala arbetsmarknadsmyndigheten skulle överflyttas
uppgiften att i sådana ärenden införskaffa erforderlig utredning för
att belysa arbetsmarknadssynpunkterna. Härom har följande anförts.

Vad särskilt gäller arbetstillståndsärendena, vilkas handläggning var föremål
för skiljaktiga meningar vid utlänningskommissionens inrättande, synes
uppenbart, att arbetsmarknadsmyndigheten bör hava ett dominerande inflytande
å ärendenas bedömande ur ren arbetsmarknadssynpunkt. Då det emellertid
kan förekomma, att avsteg i såväl positiv som negativ riktning av humanitära
eller polisiära eller andra särskilda skäl är motiverat från det resultat
vartill ett ärendes bedömande uteslutande ur arbetsmarknadssynpunkt
skulle leda, synes lämpligt att beslutanderätten även i dessa ärenden bibehålies
hos den centrala utlänningsmyndigheten.

Enligt gällande bestämmelser i utlänningslagen åligger utlänningsmyndigheten
att i arbetstillståndsärenden i regel bereda sammanslutningar av arbetsgivare
eller arbetstagare inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att
yttra sig. En följd av principen att arbetstillståndsärendenas bedömande ur
arbetsmarknadssynpunkt i främsta rummet bör ankomma å den centrala
arbetsmarknadsmyndigheten är emellertid, att den senare myndigheten själv
bör införskaffa den utredning, som kan vara erforderlig för detta bedömande.

Utredningsmannens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av samtliga myndigheter, som yttrat sig däröver. I vissa speciella avseenden
ha dock framställts anmärkningar och ändringsförslag.

Överståthållarämbetet har uttalat, att beslut av den centrala utlänningsmyndigheten
om bemyndigande för polismyndighet att meddela uppehållsoch
arbetstillstånd borde fattas i samförstånd med länsstyrelsen. Då länsstyrelsen,
som vore ansvarig för ordningen och säkerheten inom länet, ansåge

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

tillräckliga skäl därtill föreligga, borde på framställning av länsstyrelsen
givet bemyndigande återkallas.

Frågan om handläggningen av arbetstillslåndsärendena vid en decentralisation
av beslutanderätten till lokal myndighet har berörts i ett par yttranden.
Länsstyrelsen i Malmöhus lön har härom anfört följande.

Enligt den föreslagna ändringen av 15 § utlänningslagen skall utlänningskommissionen
i regel inhämta utlåtande från den centrala arbetsmarknadsmyndigheten,
innan den fattar beslut om arbetstillstånd. För de fall däremot,
då kommissionen delegerat denna sin beslutanderätt till polismyndighet,
stadgas intet dylikt remissförfarande. Detta finner länsstyrelsen vara en anmärkningsvärd
inkonsekvens och dessutom betänkligt, enär lokal polismyndighet
saknar kompetens att bedöma arbetsmarknadsfrågor. Genom lagstadgandet
skulle helt enkelt grunden för den centrala utlänningsmyndigheten
bortryckas. Länsstyrelsen, som visserligen uttalat sig för en dylik delegationsrätt,
därest överhuvud annan myndighet än arbetsmarknadsorgan skall
handlägga dessa ärenden, kan dock icke förorda, att arbetsmarknadsorganen
berövas medbestämmanderätt i dessa frågor. Lagrummet bör därför kompletteras
med bestämmelse, att lokal polismyndighet före sitt beslut att meddela
arbetstillstånd skall vara skyldig inhämta utlåtande från centralt eller
lokalt arbetsmarknadsorgan.

Liknande synpunkter ha framförts av länsstyrelsen i Gävleborgs län och
landsfogden i Hallands län.

Landsorganisationen i Sverige har uttalat, att vid decentralisation av arbetstillståndsärenden
tillståndsprövningen lämpligast bör läggas hos de lokala
arbetsmarknadsorganen, t. ex. länsarbetsnämnderna, samt härom anfört
följande.

Vad angår förslagets regler om handläggningen av arbetstillståndsärenden
föreslås en regel att tillstånd skall meddelas av den centrala utlänningsmvndigheten
men att efter dennas bemyndigande beslutanderätten skall kunna
delegeras på polismyndighet. Sistnämnda förslag synes mindre välbetänkt.
Landsorganisationen kan visserligen gå med på en decentralisering av prövningen
av ärenden om arbetstillstånd men finner icke den lokala polismyndigheten
vara lämpligt forum. Det synes icke vara avsett att i dessa fall
yttrande skall inhämtas från arbetsmarknadsorgan och ej heller från partsorganisationer.
Vid sådant förhållande bör den lokala handläggningen av hithörande
ärenden — låt vara att fråga endast är om rutinärenden — riktigare
uppdragas åt länsarbetsnämnderna.

Landsorganisationen har vidare föreslagit, att utlänningskommissionen
skall vara skyldig att i arbetstillståndsärenden inhämta utlåtande från arbetsmarknadskommissionen
även om ärendet är av synnerligen brådskande
beskaffenhet.

Liknande synpunkter ha framförts av statens arbetsmarknadskommission.

Poliskammaren i Malmö har framhållit, att de föreslagna ändringarna
skulle medföra ökade arbetsuppgifter för de lokala myndigheterna och att
statsbidrag borde utgå för de kommunala organens ökade administrationskostnader.
Härom har anförts:

I syfte att minska utlänningsmyndighetens arbetsbörda har föreslagits, att
myndigheten skulle äga bemyndiga polismyndighet alt meddela uppehålls -

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

och arbetstillstånd. Polismyndighetens redan betungande arbete med utlänningsärenden
skulle sålunda ökas i samma mån som utlänningsmyndighetens
arbete minskades. Poliskammaren har tidigare i yttrande rörande en
promemoria angående den tekniska handläggningen av ärenden om uppehålls-
och arbetstillstånd för utlänningar framhållit, att de lokala polismyndigheternas
arbete icke gärna kan ökas utan att kommunerna av statsmedel
erhålla ersättning för den ökning av personal och lokaler, som för
sådana fall erfordras. Vad Malmö stad beträffar kan poliskammaren nämna,
att det för närvarande i Malmö finnes mellan 3 000 och 4 000 utlänningar,
som ha uppehålls- eller arbetstillstånd, och att senaste året härstädes handlades
över 5 000 ansökningar om uppehålls- eller arbetstilllstånd. Skulle sådan
ändring ske i hittills tillämpade bestämmelser beträffande uppehålls- och
arbetstillstånd, måste poliskammaren å stadens vägnar yrka, att den härigenom
ökade kostnaden för personal och lokaler ersättes av statsmedel.

I den inom justitiedepartementet utarbetade promemorian med utkast till
vissa ändringar i utlänningslagen har den ändringen vidtagits i utredningsmannens
förslag, att decentralisation av arbetstillståndsgivningen skulle ske
till länsarbetsnämnd i stället för till polismyndighet. Vidare har den ändringen
ifrågasatts, att föreskrifter om delegation skulle meddelas av Kungl. Maj:t
och icke, såsom utredningsmannen avsett, av den centrala utlänningsmyndigheten.
Angående förfarandet i dessa ärenden anföres i promemorian följande.

I ärenden angående arbetstillstånd sker nu ett nära samarbete mellan utlänningskommissionen
och arbetsmarknadskommissionen, ett förfarande som
synes bättre betecknat som »samråd» än med termen att »inhämta utlåtande».
Det torde icke finnas något praktiskt behov av att underlåta detta samråd
även om ärendet är brådskande. Det nu i lagtexten använda uttrycket
»offentlig arbetsförmedlingsanstalt» bör utgå i anslutning till pågående omorganisation
på detta område. Att sammanslutningar inom verksamhetsområdet
i fråga få tillfälle att uttala sig i dessa ärenden är f. n. relativt sällsynt.
Även under andra konjunkturer, då organisationernas hörande blir av
större betydelse än nu, lär det icke bliva praktiskt behövligt eller möjligt
att förfara så med varje enskild ansökning utan endast med sådana av principiell
betydelse. Stadgandet om organisationernas hörande synes därför
böra inskränkas till ärenden av större vikt. I

I yttrande över departementspromemorian har länsstyrelsen i Malmöhus
län förklarat sig tillstyrka det däri framförda ändringsförslaget samt anfört
följande.

Den föreslagna delegationsrätten torde komma att verksamt bidraga till
eu välbehövlig avlastning i utlänningskommissionens arbetsbörda utan att
samtidigt medföra någon nämnvärd ökning i polismyndigheternas bestyr med
utlänningsärenden. Förslaget kan sålunda hälsas med tillfredsställelse. Emellertid
anser länsstyrelsen sig icke böra underlåta framhålla, att ett bifall till
framställning om uppehållstillstånd kan för det allmänna hava större betydelse
än ett avslag. På grund härav och då av rikets samtliga polismyndigheter
icke alla kunna förväntas handlägga dessa ärenden med samma
omdöme, torde den föreslagna delegationsrätten böra av Kungl. Maj:t begränsas
antingen sakligt till de fall, där ingen som helst tvekan kan före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

ligga om ansökningens beskaffenhet att böra bifallas, eller ock territoriellt
till de polismyndigheter, som regelmässigt handlägga ett större antal utlänningsärenden
och som därför ä priori kunna förväntas besitta god erfarenhet
och kunnighet på detta område. Länsstyrelsen förutsätter att Kungl.
Maj:t icke skall bevilja delegationsrätt rörande beslut om sådant uppehållstillstånd,
som avses i 28 §; beslut härom torde böra fattas endast av den
centrala utlänningsmyndigheten.

Uti sitt den 21 februari 1947 dagtecknade utlåtande över framlagt förslag
till inrättande av en utlänningsstyrelse har länsstyrelsen ifrågasatt huruvida
icke blott det reella avgörandet utan även det generella beslutet i arbetstillståndsfrågor
bör anförtros den centrala arbetsmarknadsmyndigheten eller
dess lokala organ. Detta har i nu föreliggande förslag beaktats sålunda, att
i 15 § dels föreskrivits skyldighet för den centrala utlänningsmyndigheten
att i dessa frågor samråda med den centrala arbetsmarknadsmyndigheten,
dels ock möjlighet lämnats att delegera beslutanderätten till länsarbetsnämnd.
Några betänkligheter torde icke kunna resas mot delegationsrätten,
enär samtliga länsarbetsnämnder synas vara väl skickade att handlägga dessa
frågor.

överståthållarämbetet har i detta sammanhang anfört följande.

I fråga om den föreslagna delegationen av beslutanderätt i ärenden angående
uppehållstillstånd till polismyndighet och angående arbetstillstånd
till länsarbetsnämnd synes böra uppmärksammas, att ansökning om arbetstillstånd
regelmässigt ej göres för sig utan i samband med ansökan om uppehållstillstånd.
Vid fall av delegation torde handläggningen av dessa ärenden
därför böra samordnas till förekommande av att en utlänning exempelvis
först beviljas arbetstillstånd men sedan erhåller avslag å ansökan om uppehållstillstånd.
Sådana olägenheter torde emellertid kunna undanröjas genom
att Kungl. Maj:t vid delegation utfärdar tillämpningsföreskrifter av förslagsvis
bland annat följande innehåll.

Polismyndighet, som mottagit ansökan från utlänning om såväl uppehållssom
arbetstillstånd, undersöker först huruvida uppehållstillstånd bör beviljas
eller icke. Därest polismyndigheten finner ansökningen, i vad densamma
avser uppehållstillstånd, ej böra bifallas, underställes ärendet i dess helhet
omedelbart den centrala utlänningsmyndigheten. Om polismyndigheten däremot
anser sig kunna bifalla ansökningen om uppehållstillstånd, överlämnas
ärendet med besked härom till länsarbetsnämnden (arbetsnämnden i Stockholm)
för beslut i arbetstillståndsfrågan. Nämnden kan nu antingen bifalla
ansökningen om arbetstillstånd, för vilken händelse ärendet är slutligen avgjort,
eller finna ansökningen om arbetstillstånd icke böra bifallas, då ärendet
av nämnden bör underställas den centrala utlänningsmyndigheten.

Utlänningslcommissionen har uttalat tvekan angående de i departementspromemorian
föreslagna ändringarna och därom anfört följande.

Enligt kommissionens mening erhålles den bästa lösningen av deccntraliseringsproblemen,
därest det överlämnas åt den centrala utlänningsmyndigheten
att själv fatta beslut härutinnan. Av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser
i ämnet måste nödvändigtvis få en schematisk utformning och kunna
endast med svårighet anpassas efter de snabbt växlande förhållandena på
förevarande område. Den centrala utlänningsmyndigheten har mycket lättare
att genom exemplifierade cirkulär och vid behov ändrade direktiv skapa
den smidigaste formen för handläggningen av utlänningsärenden och för

Kung!. Maj.ts proposition nr 297.

samarbetet mellan centralmyndigheten och de lokala myndigheterna. Erinras
må i detta sammanhang om att decentraliseringen av viseringsärendena
är genomförd efter den här förordade linjen. Visering meddelas sålunda av
utlänningskommissionen eller, efter dess bemyndigande, av vissa beskicknings-
eller konsulattjänstemän. Genom handläggningen av viseringsärendena
har kommissionen fått erfarenhet av huru det för en ändamålsenlig
och smidig handläggning av utlänningsärendena är nödvändigt att den centrala
utlänningsmyndigheten äger bestämma i vilka fall beslutanderätten må
överlämnas till lokal myndighet. Ändringar av tidigare meddelade föreskrifter
och anvisningar ha i viseringsärenden ofta visat sig erforderliga.

Vad angår frågan till vilken myndighet beslutanderätten i uppehålls- och
arbetstillstånd skall kunna delegeras är utlänningskommissionen av den uppfattningen,
att det icke är lyckligt i lag direkt fastslå, att i uppehållstillståndsärenden
blott polismyndighet och i arbetstillståndsärenden blott länsarbetsnämnd
skall kunna ifrågakomma. De erfarenheter, som komma att
göras, kunna tala för att en decentralisering i vissa fall till polismyndigheterna
och i andra fall till länsstyrelserna eller länsarbetsnämnderna är den
lyckligaste lösningen. Framhållas må särskilt, att i de fall då uppehålls- och
arbetstillstånd samtidigt sökas den i formellt avseende enklaste lösningen erhålles,
därest polismyndigheten äger besluta såväl i uppehålls- som i arbetstillståndsärendet.
Härvid förutsättes, att polismyndigheten erhållit sådana
direktiv beträffande handläggningen av arbetstillståndsfrågoma, att arbetsmarknadssynpunkterna
icke åsidosättas. Garanti härför erhålles om polismyndigheterna
exempelvis åläggas att i förevarande ärenden inhämta yttrande
från länsarbetsnämnd och att underställa ärendena den centrala utlänningsmyndigheten
i de fall då polismyndigheten anser skäl tala för en avvikelse
från länsarbetsnämndens ståndpunkt eller ansökan finnes böra avslås.
Av nu angivna skäl vill kommissionen förorda, att i utlänningslagen
icke direkt utsäges till vilken myndighet beslutanderätten i uppehålls- och
arbetstillståndsärenden skall kunna delegeras utan att i lagtexten blott talas
om »lokal myndighet».

Länsstyrelsen i Malmöhus lön har upptagit frågan om besvärsrätt över polismyndighets
eller länsarbetsnämnds beslut vid delegation av avgöranderätten
av uppehålls- eller arbetstillståndsärendet och anför följande.

I förslaget har besvärsinstitutet icke beaktats i de fall, då polismyndighet
eller länsarbetsnämnd fattat beslut i utlänningsfrågor. Enligt gällande bestämmelser
skola besvär över dessa myndigheters beslut fullföljas till och
avgöras av länsstyrelse, resp. arbetsmarknadskommissionen, därest annat icke
uttryckligen föreskrivits. Såsom utlänningslagen utformats bör emellertid
den centrala utlänningsmyndigheten givetvis vara den riktiga besvärsinstansen
i frågor om uppehållstillstånd. Vid beviljande av sådant tillstånd torde
visserligen endast i sällsynta undantagsfall besvär kunna förekomma, men
det får dock icke anses alldeles uteslutet, att besvärsfrågan här kan bli aktuell.
Besvär över beviljat arbetstillstånd torde däremot oftare kunna inträffa,
exempelvis av fackorganisation i de fall, organisationens avstyrkande
yttrande icke beaktats. Rimligtvis böra dylika besvär fullföljas till och avgöras
av arbetsmarknadskommissionen. I så fall erfordras icke någon särbestämmelse
om besvärsförfarandet, men å andra sidan följer härav som
en nödvändig konsekvens, att kommissionen och sålunda icke den centrala
utlänningsmyndigheten göres till den centrala arbetstillståndsprövande myndigheten.
Enär i praktiken arbetsmarknadskommissionen lärer bliva den i

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

arbetstillståndsfrågor reellt beslutande myndigheten, synes därför övervägande
skäl tala för att den också tilldelas det formella avgörandet, givetvis efter
samråd med utlänningskommissionen.

Även landsorganisationen har förklarat sig icke finna tillräckliga skäl anförda
för departementspromemorians förslag, att frågan om delegation skulle
ankomma på Kungl. Maj:ts avgörande. Därjämte har uttalats, att den centrala
arbetsmarknadsmyndighetens skyldighet att i ärenden om arbetstillstånd
höra sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare borde omfatta
ärenden av principiell eller större praktisk betydelse.

Antalet uppehålls- och arbetstillståndsärenden har under de senaste åren Departementsöverstigit
130 000 per år. Givet är, att bland ett så stort antal ärenden fler- chefentalet
måste vara av ensartad natur och att individuell handläggning erfordras
endast där vissa särskilda omständigheter föreligga. Det torde därför vara
möjligt att uppdraga generella riktlinjer för handläggningen av uppehållsoch
arbetstillståndsärenden för stora grupper utlänningar. Dä det vidare är
önskvärt att nedbringa den centrala utlänningsmyndighetens arbetsbörda genom
att befria myndigheten från ärenden av rutinmässig art, synes lämpligt
att öppna en möjlighet för handläggning av uppehålls- och arbetstillstandsärenden
även av lokal myndighet.

Vad beträffar valet av lokal myndighet för handläggning av uppehållsoch
arbetstillståndsärenden har utredningsmannen förordat, att polismyndighet
skulle handlägga båda slagen av ärenden. Flera remissmyndigheter ha
emellertid uttalat, att länsarbetsnämnderna vore mest lämpade för lokal
handläggning av arbetstillståndsärenden. Utlänningskommissionen har för
sin del anfört, att det icke vore lyckligt att i lag direkt fastslå, att i uppehållstillståndsärenden
blott polismyndighet och i arbetstillståndsärenden blott
länsarbetsnämnd skall kunna ifrågakomma. Erfarenheterna kunde tala för
en decentralisering i vissa fall till polismyndigheterna och i andra fall till
länsstyrelserna eller länsarbetsnämnderna. Kommissionen bar därför föreslagit,
att i lagen endast angåves, att delegation finge ske till »lokal myndighet».
Jag vill biträda detta utlänningskommissionens förslag.

En delegation av beslutanderätten i uppehålls- och arbetstillståndsärenden
till lokal myndighet torde, om den centrala utlänningsmyndigheten skall
kunna utöva ledningen över utlänningslagstiftningens och den allmänna utlänningspolitikens
tillämpning, endast böra omfatta sådana ärenden som med
hänsyn till det aktuella läget anses kunna handläggas efter generella och
enkla linjer. Då förändringar på ifrågavarande område ofta kunna inlräda
samt det är lämpligt att tämligen detaljerade direktiv lämnas i samband
med delegation av beslutanderätt i viss grupp ärenden, är det uppenbart att
den närmare innebörden av delegationsbeslutet måste angivas i tillämpningsföreskrifter,
som det bör åligga utlänningskommissionen att utfärda. Själva
förordnandet om behörighetens överflyttning synes dock äga den vikt, att
detsamma bör ankomma på Kungl. Maj:t och utfärdas i författningsform.

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

Mot förslaget att skyldigheten att i arbetstillståndsärenden inhämta fackorganisationernas
yttrande skall överflyttas å den centrala arbetsmarknadsmyndigheten
har jag intet att erinra, och jag vill även tillstyrka att skyldigheten
begränsas till ärenden av principiell betydelse eller eljest av större
vikt. Även i övrigt synes stadgandet böra jämkas på sätt i departementspromemorian
angivits.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har upptagit frågan om klagan över beslut,
som lokal myndighet fattat efter delegation. I praktiken bör delegationen genomföras
så, att den lokala myndigheten blir skyldig att underställa ärendet
så snart någon meningsskiljaktighet kommit till synes. På grund härav torde
det ill och 18 §§ stadgade fullföljdsförbudet i ärenden om uppehålls- eller
arbetstillstånd kunna kvarstå och efter lagändringen komma att gälla även
för lokal myndighets beslut. Om missnöje yppas med ett sådant beslut, torde
fråga vara om arbetstillstånd, nämligen där beviljande av dylikt tillstånd
anses skada något svenskt intresse. I detta fall finnes en möjlighet att vinna
rättelse, nämligen att den centrala utlänningsmyndigheten med stöd av 17 §
återkallar tillståndet.

De i sista stycket av 8 § och sista stycket av 15 § intagna bestämmelserna
om att bevis om uppehållstillstånd eller arbetstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen
synas böra överflyttas till kungörelsen. I analogi med vad
som föreslagits beträffande 1 och 2 §§ bör det även kunna förekomma, att beviset
utfärdas separat, exempelvis då tillståndet kräves för inresa.

Om utlännings avvisning från riket.

Gällande rätt. Enligt 19 § utlänningslagen må utlänning, som ankommer
till riket, avvisas i vissa i paragrafen närmare angivna fall. Beslut om avvisning
skall i regel meddelas av polismyndighet, men om utlänningen påstår
att han av politiska orsaker flytt från annat land och att han ankommit därifrån
eller från land, varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att
bliva återsänd till förstnämnda land, och påståendet icke uppenbarligen är
oriktigt ävensom om polismyndighet eljest av särskilda skäl finner tveksamt
huruvida avvisning skall ske, skall polismyndigheten ofördröjligen göra anmälan
hos den centrala utlänningsmyndigheten, som beslutar om avvisning
skall ske (20 §).

Klagan över ett av polismyndighet meddelat avvisningsbeslut föres hos
den centrala utlänningsmyndigheten (23 §).

Avvisning skall, så snart ske kan, verkställas genom polismyndighetens
försorg. Har beslutet meddelats av den centrala utlänningsmyndigheten,
äger denna lämna närmare anvisningar angående verkställigheten. I tvivelaktiga
fall eller där svårighet möter för avvisningens verkställande skall
polismyndigheten överlämna frågan om verkställigheten till den centrala
myndighetens avgörande (24 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

Statens utlänningsko mmission har framhållit, att förteckningen över utvisningsgrunder
i 31 § utlänningslagen i vissa avseenden vore mera vittgående
än avvisningsgrundema enligt 19 §. Då det exempelvis vore opraktiskt
att först låta en utlänning, som i utlandet ådömts visst strängare straff, inkomma
i riket för att sedermera vidtaga en mera omständlig procedur för
hans avlägsnande, har kommissionen föreslagit att avvisningsgrundema
bringas att mera fullständigt motsvara grunderna för utvisning jämlikt 31 §.
Vidare har kommissionen föreslagit den kompletteringen av avvisningsgrundema,
att utlänning, som på grund av sinnessjukdom eller därmed jämförlig
sinnesbeskaffenhet kan antagas komma att här i riket utgöra en fara för
allmän ordning och säkerhet, må kunna avvisas. Kommissionen har slutligen
föreslagit införande i utlänningslagen av stadgande om rätt för den
centrala utlänningsmyndigheten att upphäva av polismyndighet meddelat
avvisningsbeslut. Till motivering av det sistnämnda förslaget har kommissionen
anfört följande.

Kommissionen har stundom upphävt av polismyndighet meddelat avvisningsbeslut
i fall, då frågan om verkställigheten av beslutet överlämnats till
kommissionen med stöd av 24 §. Kommissionen har ansett det ligga i sakens
natur, att kommissionen ägt befogenhet härtill, då kommissionen är den
allmänt tillståndsbeviljande myndigheten i landet och därjämte är besvärsinstans
i avvisningsärenden. För undanröjande av varje tveksamhet på förevarande
punkt vill kommissionen föreslå, att det direkt utsäges i lagen, att
den centrala utlänningsmyndigheten äger upphäva av polismyndighet meddelat
avvisningsbeslut i fall då frågan om verkställigheten av beslutet överlämnats
till den. Även i andra fall synes kommissionen böra äga upphäva
av lokal polismyndighet meddelat avvisningsbeslut, därest kommissionen av
särskilda skäl finner anledning härtill.

De av utlänningskommissionen föreslagna ändringarna i avvisningsreglerna
ha, i den mån de berörts av remissmyndigheterna, lämnats utan erinran.
Förslagen ha uttryckligen tillstyrkts av utlänningsnäntnden.

De av utlänningskommissionen föreslagna kompletteringarna av avvisningsgrunderna
i 19 § förutsätta en genomgripande omarbetning av berörda
stadganden i utlänningslagen. Då därtill det praktiska behovet av lagändringen
icke torde vara mera betydande, anser jag att denna fråga bör tillsvidare
anstå för att upptagas i samband med en allmän revision av utlänningslagen.

Däremot erfordras i 19 § vissa ändringar av redaktionell art, nämligen i
första stycket under 5) och i sista stycket i anslutning till de ändringar, som
föreslagits i 1 och 2 §§, samt i första stycket under 7) i anslutning till vissa
ändrade bestämmelser om utvisning, till vilka jag återkommer i det följande.

Utlänningskommissionen har vidare föreslagit, att i lagen uttryckligen stadgas
rätt för den centrala utlänningsmyndigheten att "upphäva av polismyndighet
meddelat avvisningsbeslut då frågan om verkställighet av beslutet (iverlämnats
till den centrala myndigheten jämlikt 24 g. Mot detta förslag har

Departements chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

jag intet att erinra. Ett förordnande att ett avvisningsbeslut icke skall
verkställas innebär i själva verket ett upphävande av beslutet om avvisningen,
och det synes då lämpligt att förordnandet får denna form. Jag vill
alltså föreslå ett tillägg till 24 § av innehåll att om den centrala utlänningsmyndigheten
anser skäl föreligga, att ett av polismyndighet meddelat avvisningsbeslut
icke skall lända till efterrättelse, den centrala myndigheten
skall äga förordna därom.

Om utlännings förpassning ur riket.

Gällande rätt. Den centrala utlänningsmyndigheten äger enligt 25 och 26 §§
utlänningslagen i vissa fall förordna, att utlänning ofördröjligen eller inom
viss tid skall avresa från riket vid äventyr att han, därest han ej avreser, skall
lörpassas ur riket. Förpassningsbeslut må meddelas, om utlänning saknar
gällande legitimationshandling, om han kvarbliver efter utgången av den tid
han äger rätt att vistas i riket eller, då särskilda skäl äro därtill, om utlänning
eljest uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad i utlänningslagen eller med
stöd därav blivit föreskrivet eller mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift
vid fullgörande av anmälningsskydighet eller eljest i ansökningsärende, varom
är stadgat i lagen eller med stöd därav utfärdad författning. Förpassningsbeslut
skall, när särskild anledning därtill föreligger, innehålla förbud
för utlänningen att atervända till riket, med mindre han, där visering ej
erfordras, före ankomsten till riket erhållit uppehållstillstånd (28 §). Har
den centrala utlänningsmyndigheten meddelat förpassningsbeslut, över vilket
klagan ej förts, äger myndigheten, om nya skäl yppats, efter utlänningsnämndens
hörande förordna, att beslutet icke skall lända till efterrättelse
(49 §).

Statens utlänningskommission har uttalat sig för att utlänning, beträffande
vilken avvisningsgrund förelåge men som passkontrollen av förbiseende eller
på grund av obekantskap med de faktiska förhållandena tillåtit inresa i riket,
sedermera kunde förpassas. Fråga vore här om utlänningar, som icke behövde
ha uppehållstillstånd, enär de icke vistats tre månader här i riket och
vore medborgare i stat, i förhållande till vilken viseringstvånget avskaffats.
Beträffande utlänning som vore skyldig inneha uppehållstillstånd borde däremot
icke den omständigheten, att det vid inresan förelegat en avvisningsgrund,
få föranleda ett annullerande av meddelat uppehållstillstånd. Kommissionen
har vidare föreslagit den ändringen i förpassningsinstitutet, att s. k. återreseförbud
icke skulle, såsom för närvarande torde vara fallet, ingå såsom
integrerande del av beslutet, utan att sådant förbud skulle kunna av den
centrala myndigheten meddelas såsom ett fristående beslut. Till motivering
härav har anförts.

Av formuleringen av stadgandet i 28 § iörsta stycket får man närmast den
uppfattningen, att aterreseförbudet är en integrerande del av förpassnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

beslutet. Härav skulle följa, att utlänning finge klagorält, därest den centrala
utlänningsmyndigheten meddelade dylikt förbud utan att utlänningsnämnden
enhälligt tillstyrkt förbudet i fråga. En annan konsekvens skulle vara, att
den centrala utlänningsmyndigheten icke skulle äga upphäva ett meddelat
återreseförbud utan att först jämlikt 49 § i lagen ha inhämtat utlänningsnämndens
yttrande i ärendet. Vid bedömandet av frågan hur institutet återreseförbud
bör utformas i samband med en ny utlänningslagstiftning, bör man
enligt kommissionens uppfattning icke lägga avgörande vikt vid det förhållandet
att återreseförbudet utan tvivel i viss mån innebär en diskriminering
av vederbörande utlänning, eu omständighet som kan anses tala för att
förbudet icke bör få meddelas utan utlänningsnämndens hörande. Kommissionen
anser för sin del, att då återreseförbudet berör utlänningens rätt att
inkomma i riket och den centrala utlänningsmyndigheten icke har skyldighet
att inhämta utlänningsnämndens yttrande i inreseärenden, grunderna för utlänningslagen
närmast tala för att nämndens godkännande icke bör erfordras
för att den centrala utlänningsmyndigheten, utan klagorätt för utlänningen,
skall äga besluta om återreseförbud. En konsekvens av denna uppfattning
blir, att den centrala utlänningsmyndigheten icke heller synes vara skyldig
att inhämta utlänningsnämndens yttrande, innan ett meddelat återreseförbud
upphäves. För undvikande av tveksamhet på förevarande punkter vill kommissionen
föreslå, att 28 § omformuleras så, att därav framgår, att återreseförbudet
i nu förevarande avseende är ett särskilt institut, som den centrala
utlänningsmyndigheten självständigt äger besluta om.

Emot förslaget alt en utlänning, som rätteligen skulle ha avvisats, men
som av förbiseende tillåtits att inresa i riket, måtte få avlägnas ur landet, har
från remissinstansernas sida i huvudsak intet erinrats. Poliskammaren i
Malmö förordar, att utlänning, beträffande vilken avvisningsgrund enligt 19 §
förelegat men som det oaktat av polismyndigheten i gränsorten tillåtits inresa
i riket, borde kunna avvisas ur riket, så snart han anträffades, därest
avvisningsgrund fortfarande förelåge. Skulle däremot utlänningen t. ex. ha
saknat medel vid inresan men sedermera erhållit anställning, så att han kunde
försörja sig, borde avvisning icke utan vidare få äga rum.

Föreståndaren för passkontrollen i Göteborg, i vilkens yttrande poliskammaren
i Göteborg instämt, har framhållit följande.

Vid en passkontroll, där stor resandeström förekommer, exempelvis där ett
järnvägståg med 700—800 passagerare står och väntar på passkontroll, torde
det vara praktiskt ogenomförbart att under den tid, som står till buds, granska
de inresande så noggrant, att en föreliggande avvisningsgrund genast kan
upptäckas. Den omständigheten, att passkontrollanten med hänsyn till tidens
knapphet måste inskränka sig till att konstatera, att legitimationshandlingen
är i ordning och därefter anbringa inresestämpeln bör icke medföra, att utlänningen
icke senare, då förhållandet t. ex. av polismyndigheten i första
vistelseorten upptäckes, må kunna avvisas, respektive förpassas. Huruvida avvisning
eller förpassning i dylikt fall bör tillgripas, torde få bero på huru
lång lid som förflutit efter inresan.

Förslaget om återreseförbudets frigörande från förpassningsbeslutet bär
behandlats endast i ett fåtal yttranden. Det har avstyrkts av utlänningsnämnden,
som särskilt framhållit, att ett återreseförbud innefattade eu skärpning

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

Departementschefen.

av förpassningsbeslutet, som medförde återverkningar med hänsyn till utlänningens
utsikter att erhålla nytt inresetillstånd och därigenom försatte honom
i ett väsentligt sämre läge än om förbud icke meddelats. Denna diskrimering
bleve särskilt framträdande vid ett mera allmänt frigivande av viseringstvånget.

Utlänningskommissionen har föreslagit, att förpassningsbeslut skall kunna
meddelas för utlänning, beträffande vilken avvisningsansledning föreligger
men passkontrollen på grund av förbiseende eller av ovetskap om förhållandena
underlåtit att meddela avvisningsbeslut. En sådan ändring synes i
och för sig motiverad. Dess genomförande skulle emellertid innebära en tämligen
omfattande förändring av det nuvarande förpassningsbeslutets innebörd
och jag vill därför förorda, att frågan får anstå till en allmän revision av
lagen.

Kommissionen har även föreslagit, att återreseförbud enligt 28 § utlänningslagen,
vilket nu anses utgöra en del av förpassningsbeslutet, i stället borde
konstrueras som ett fristående institut. I detta hänseende är den avgörande
frågan huruvida utlänningsnämndens yttrande skall anses erforderligt för
att meddela eller upphäva ett sådant förbud. Härom råda delade meningar.
Ä ena sidan har gjorts gällande, att återreseförbud väsentligen innebär, att
utlänningen, även om han tillhör viseringsfri nation, skall söka inresetillstånd
innan han återvänder hit, och att alltså frågan om återreseförbud ytterst
innebär en förprövning av huruvida utlänningen skall beviljas inresetillstånd.
Å andra sidan har hävdats, att meddelande av återreseförbud för utlänning,
som tillhör viseringsfri nation, innebär en diskriminering av denne, och att en
sådan åtgärd icke borde få företagas av den centrala utlänningsmyndigheten
utan utlänningsnämndens tillstyrkande. Även denna fråga synes vara av sådan
principiell betydelse, att den lämpligen bör upptagas i ett större sammanhang.

På grund härav har jag icke funnit skäl att för närvarande föreslå
några sakliga ändringar i reglerna om förpassning. Däremot erfordras i
25 § vissa redaktionella ändringar i anslutning till vad som föreslagits beträffande
1 §.

Om utlännings utvisning från riket.

Gällande rätt. Enligt 31 § utlänningslagen äger länsstyrelse i vissa särskilda
fall meddela förordnande om utvisning av utlänning från riket. Av utvisningsanledningarna
må här särskilt angivas de, som omförmälas under 4) i
nämnda paragraf. Jämlikt detta stadgande må den utlänning utvisas, som
här i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit dömd till straffarbete,
fängelse ej under sex månader, internering eller förvaring, ungdomsfängelse
eller tvångsuppfostran eller ock förklarats vara övertygad om gärning, varå
straffarbete eller fängelse i sex månader kan följa, men jämlikt 5 kap. 5 §
strafflagen befunnits strafflös, allt såframt gärningens beskaffenhet föranleder
till antagande att fara av hans vistelse i riket kan uppstå för allmän sä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

kerhet, ordning eller sedlighet; dock att utvisning för gärningen ej må ske,
där ej förhör i utvisningsärendet hållits innan sex månader förflutit från
det han efter utståndet straffarbete eller fängelse blivit frigiven eller ock efter
internering, förvaring, ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran blivit utskriven
eller, där utlänningen befunnits strafflös, inom ett år från det utslaget
vann laga kraft.

31 § utlänningslagen innehåller jämväl eu hänvisning om att beträffande
hemsändande av utlänning som faller fattigvården till last är särskilt stadgat.

Finner polismyndighet anledning till utlännings utvisning föreligga på
grund av stadgande i 31 §, skall polismyndigheten göra anmälan därom till
länsstyrelsen (32 §). Innan länsstyrelse meddelar utvisningsbeslut skall länsstyrelsen
hålla förhör med utlänningen, därvid denna äger åtnjuta hjälp.
Ärende angående utvisning skall utan dröjsmål företagas till avgörande. Är
fråga om utlänning, som undergår honom omedelbart ådömt frihetsstraff,
skall iakttagas att, såframt ej särskilda hinder möta, ärendet hos länsstyrelsen
bringas till slut så tidigt att, där beslut om utvisning meddelas, detsamma
kan verkställas omedelbart efter strafftidens utgång (§ 33).

Utvisningsbeslut skall jämlikt 34 § innehålla förbud för utlänningen att,
vid äventyr av fängelse i högst sex månader, utan Konungens tillstånd återvända
till riket.

Talan mot länsstyrelses beslut om utvisning fullföljes till Kungl. Maj:t i
högsta domstolen (35 §).

Utvisning kan i vissa fall även beslutas av Kungl. Maj:t, s. k. politisk utvisning
(37 §). I

I flera av de till utlänningskommissionen avgivna yttrandena rörande erforderliga
ändringar i gällande utlänningslag har upptagits frågan om utvidgning
av utvisningsgrunderna vid villkorlig dom.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har sålunda förordat, att s. k. kvalificerad
villkorlig dom i likhet med vad som gäller i fråga om vanlig villkorlig dom
bör utgöra utvisningsanledning.

Landsfogden i Gävleborgs län har funnit det böra beaktas, att med stadgandets
senare del, där det talas om frigivandet, förmodligen endast avsåges
personer, som jämväl avtjänat straffet. Emellertid kunde det inträffa, att
utlänning dömdes endast villkorligt för brott eller bleve sakerförklarad för
sådant. Då ett villkorligt bedömande teoretiskt kunde utsträckas ända till
brott, som förskyllde ett års straffarbete eller två års fängelse, borde en ändring
ske så, att även person, som bär i riket dömts eller sakerförklarats för
grövre brott, skulle kunna utvisas.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm har däremot ifrågasatt, huruvida
icke i 31 § 4) bör utsägas, att utlänning, som tilltalats för brott och genom
domstols förordnande i samband med sakerförklaring erhållit villkorligt
anstånd med straffets ådömande, icke av denna anledning måtte utvisas.

Vid överlämnande av de framförda förslagen till ändringar i utlänningslagen
bar statens utlänningskommission uttalat, att principiell skillnad icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

Departements chefen.

borde göras mellan s. k. kvalificerad villkorlig dom och vanlig villkorlig
dom. I båda fallen syntes försiktighet vara tillrådlig vid meddelande av utvisningsbeslut.
Möjlighet härtill borde dock förefinnas.

Ett förtydligande av bestämmelsen i 32 §, så att därav klart framginge,
vilken polismyndighet som skall göra anmälan att anledning till utlännings
utvisning ur riket föreligger, har med instämmande av överståthållarämbetet
föreslagits av kriminalpolisintendenten i Stockholm, som härom anfört:

Det torde vara uppenbart, att lagstiftaren åsyftat den polismyndighet, som
ursprungligen haft att taga befattning med mål eller ärende, på vilket den
ifrågasatta utvisningsanledningen grundats. Således avses förvisso icke — för
att nämna ett praktiskt exempel — polismyndigheten i den ort, till vilken en
för brott dömd utlänning eventuellt överförts för undergående av honom
ådömt straff. Stadgandet synes böra ändras därhän, att någon tvekan rörande
ifrågavarande anmälningsskyldighet icke uppstår.

Statens utlänningskommission har vidare förordat den ändringen i 34 §,
att rätten att medgiva utvisad utlänning tillstånd att inresa i Sverige i viss
utsträckning överflyttas från Kungl. Maj:t till den centrala utlänningsmyndigheten.
Kommissionen har därvid föreslagit, att den centrala utlänningsmyndigheten
borde erhålla rätt att bevilja utvisad utlänning tillstånd att
inresa i riket för kortare besök.

Poliskammaren i Malmö har tillstyrkt förslaget i huvudsak men tillfogat,
att den ifrågasatta befogenheten emellertid borde inskränkas till att blott omfatta
inresetillstånd för viss begränsad kortare tid. I övrigt borde det ankomma
på Kungl. Maj:t att fatta beslut härom. Liknande synpunkter ha anförts
av utlänningsnämnden.

Endast länsstyrelsen i Jönköpings län har förklarat sig icke kunna tillstyrka
ett genomförande av förslaget. Länsstyrelsen har sålunda yttrat, att
även om vissa skäl kunde tala för förslaget, då det gällde besök i landet av
mycket brådskande art, en utvisad utlänning i dylikt avseende likväl syntes
böra få avvakta Kungl. Maj:ts beslut. Detta behövde för övrigt sannolikt icke
taga alltför lång tid i anspråk, särskilt om ärendet anmälts som brådskande. I

I enlighet med vad flera myndigheter föreslagit, bör bland utvisningsanledningarna
i 31 § utlänningslagen upptagas, att utlänning förklarats vara
övertygad om gärning, varå straffarbete eller fängelse i sex månader kan
följa, men enligt lagen om villkorlig dom erhållit anstånd med straffets
ådömande. Liksom i andra fall av utvisning förutsättes emellertid också, att
gärningens beskaffenhet föranleder till antagande att fara av utlänningens
vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Såsom
utlänningskommissionen framhållit bör dock alltid varsamhet iakttagas vid
prövning av utvisningsfråga efter villkorlig dom.

I anslutning till förslag om ändring i lagen om fattigvården, som kommer
att framläggas av statsrådet Mossberg, bör det i 31 § utlänningslagen givna
stadgandet om hemsändande av utlänning, som faller fattigvården till last,
från den 1 januari 1948 innehålla, att Kungl. Maj:t äger besluta om sådant

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

hemsändande. 1 fråga om motiveringen till denna ändring ber jag att få
hänvisa till vad som anföres i ärendet om ändring i fattigvårdslagen.

Förslaget att i 32 § utlänningslagen skall införas ett förtydligande stadgande,
varav klart framgår, vilken polismyndighet som skall göra anmälan
att anledning till utlännings utvisning ur riket föreligger om utlänningen
ådömts visst strängare straff, torde icke behöva upptagas i detta sammanhang.
Uppenbart är, att skyldigheten åvilar den polismyndighet, som haft
befattning med brottmålet.

Utvisningsbeslut skall enligt gällande lag innehålla förbud för utlänningen
att utan Konungens tillstånd återvända till riket. Detta stadgande, som främst
avser att förhindra att ett meddelat utvisningsbeslut rent faktiskt upphäves
genom att utlänningen senare beviljas inrese- och uppehållstillstånd, har till
följd att Kungl. Maj:t nödgas taga ställning till — i vissa fall synnerligen
starkt motiverade —- ansökningar om tillstånd för utvisad utlänning att för
eu kortare tid besöka landet. Det är emellertid önskvärt att enkelt och
snabbt kunna handlägga dessa ofta mycket brådskande ärenden, och jag vill
därför tillstyrka utlänningskommissionens förslag, att i dylika fall tillstånd
må kunna meddelas även av den centrala utlänningsmyndigheten. Detta innebär
ingen principiell förändring av stadgandets innebörd. Av lagtekniska skäl
synes det lämpligast att i en ny paragraf, betecknad 38 a §, införa bestämmelse
om rätt för den centrala utlänningsmyndigheten att bevilja utvisad
utlänning tillstånd att, såvitt fråga är om kort besök för angelägenhet av synnerlig
vikt, återvända till riket. I samband därmed böra vissa redaktionella
ändringar vidtagas i 19, 34 och 42 §§.

Utöver vad nu angivits böra i detta avsnitt i lagen genomföras vissa ändringar
i 33 och 35 §§. Ändringarna ansluta sig dels till omorganisationen inom
fångvården, dels till principerna i nya rättegångsbalken. Sålunda bör i 33 §
första stycket utgå vad där sägs om kronohäkte under uppsikt av lagfaren
tillsyningsman. Bestämmelserna i andra stycket av samma paragraf om utlännings
rätt till biträde vid förhör böra närmare anpassas efter nya rättegångsbalkens
regler om försvarare. Även i 35 § äro vissa ändringar av terminologisk
art påkallade.

Av processlagberedningen har på sin tid föreslagits att talan mot länsstyrelses
beslut angående utvisning skulle fullföljas till hovrätt i stället för
till högsta domstolen. Då emellertid frågan om förfarandet och instansordningen
i ärenden angående utvisning lämpligen bör behandlas i samband
med en allmän revision av utlänningslagen, har jag icke nu upptagit nämnda
förslag.

Ansvarsbestämmelser.

I 42 g stadgas straff lör utvisad utlänning som återvänder utan tillstånd.
I andra stycket av denna paragraf föreskrives, alt den som skäligen misstänkes
för sådant brott skall, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda,
tagas i häkte.

Bihung till riksdagens protokoll 19-17. 1 samt. Nr 297.

.''5

Departements chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

44 § innehåller regler om åtal och forum. Åtal skall i vissa fall anhängiggöras
vid polisdomstol.

Sedan nya rättegångsbalken trätt i kraft synes den speciella häktningsregeln
i 42 § andra stycket kunna undvaras. Vad 44 § innehåller om polisdomstol
bör samtidigt utgå, och vad därefter återstår av denna paragraf
blir då utan betydelse. I anledning härav vill jag föreslå, att 42 § andra
stycket samt 44 § skola upphöra att gälla den 1 januari 1948.

SärskildaTbestäminelser.

Gällande rätt. Innan den centrala utlänningsmyndigheten meddelar utrese-,
avvisnings- eller förpassningsbeslut eller beslut rörande verkställighet
av utvisning skall yttrande inhämtas från en särskild nämnd, utlänningsnämnden.
År ärendet av synnerligen brådskande natur må myndigheten dock
meddela beslut utan att yttrande inhämtats från nämnden, men beslutet
skall snarast möjligt anmälas för nämnden. Beträffande utlänning, för vilken
utresebeslut gäller, må förpassningsbeslut meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten
utan nämndens hörande. Utlänningsmyndigheten äger
jämväl i andra ärenden än förut sagts inhämta utlänningsnämndens yttrande
(46 §).

I 47 § hava meddelats stadganden om besvärsrätt över utlänningsmyndiglietens
beslut. Besvär må föras endast över myndighetens avvisnings- eller
förpassningsbeslut (utom beträffande utlänning, för vilken utresebeslut gäller),
beslut rörande verkställighet av utvisning samt beslut i ärende angående
uppehålls- eller arbetstillstånd, som tillika innehåller utrese- eller förpassningsbeslut.
Besvärsrätt föreligger emellertid i dessa fall endast under förutsättning
att antingen utlänningsnämnden eller någon dess ledamot yppat
avvikande mening eller ock beslutet meddelats utan att yttrande inhämtats
från nämnden.

Kapitlet om särskilda bestämmelser innehåller även föreskrifter om s. k.
återbrytning av beslut i vissa fall. Enligt 49 § andra stycket äger Konungen
förordna, att beslut om utlännings avvisning, förpassning eller utvisning
icke skall lända till efterrättelse, om beslutet icke kan verkställas eller nya
skäl yppas efter det Konungen meddelat eller fastställt avvisnings- eller förpassningsbeslut
eller meddelat utvisningsbeslut enligt 37 § eller efter det annat
utvisningsbeslut vunnit laga kraft. Enligt tredje stycket av samma paragraf
äger den centrala utlänningsmyndigheten, om nya skäl yppas, efter
utlänningsnämndens hörande förordna, att av myndigheten meddelat avvisnings-
och förpassningsbeslut, över vilket klagan ej förts, icke skall lända
till efterrättelse.

I 51 § givas föreskrifter om förhör vid underrätt för det fall att i ärende
enligt utlänningslagen utredning vid domstol finnes behövlig rörande viss
omständighet av betydelse för avgörandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

Statens utlänningskommission har föreslagit en omarbetning av stadgandena
rörande skyldighet för den centrala utlänningsmyndigheten att inhämta
yttrande i vissa ärenden av utlänningsnämnden samt härom anfört följande.

Vad angår frågan om utlänningsnämndens befattning med ärenden angående
verkställighet av avvisnings-, förpassnings- eller utvisningsbeslut är
kommissionen av den meningen, att den nuvarande ordningen icke är tillfredsställande.
Det synes å ena sidan icke nödvändigt, att nämndens yttrande
inhämtas i varje ärende angående verkställighet av utvisning, som överlämnats
till kommissionen. I de fall, då exempelvis transportsvårigheter föranlett
överlämnandet av ärendet, synes det icke finnas någon som helst anledning
till att utlänningsnämnden inkopplas på verkställighetsfrågan. Enligt
kommissionens mening bör den lagstadgade skyldigheten för kommissionen
att inhämta nämndens yttrande i frågor angående verkställighet av
utvisningsbeslut vara begränsad till de fall, då utlänningen efter utvisningsbeslutets
meddelande åberopar politiskt flyktingskap såsom skäl för ett
kvarstannande i Sverige eller såsom hinder mot hans sändande till visst angivet
land. A andra sidan synes det vara en brist i lagen, att den icke föreskriver
skyldighet för kommissionen att inhämta yttrande av utlänningsnämnden
i de fall, då utlänning i ärende angående verkställighet av avvisnings-
eller förpassningsbeslut åberopat politiskt flyktingskap, som icke prövats
i samband med beslutet om avvisningen eller förpassningen.

Beträffande den i 49 § stadgade rätten för Kungl. Maj:t att återbryta beslut
om avvisning, förpassning eller sådan utvisning, som avses i 37 §, har
i den inom justitiedepartementet utarbetade promemorian föreslagits, att sådan
rätt skulle föreligga även om det icke kunde sägas, att »nya skäl» yppats
efter beslutet. Det framhålles i promemorian, att efter en längre tids förlopp
de skäl, som föranlett beslutet, kunde tillmätas en annan betydelse än
tidigare och föranleda ett mildare bedömande.

De av utlänningskommissionen föreslagna ändrade reglerna om skyldighet
för den centrala utlänningsmyndigheten att inhämta utlänningsnämndens
yttrande har lämnats utan erinran av de myndigheter, som yttrat sig
över förslaget. Utlänningsnämnden har härom anfört följande.

Nämnden vill till en början framhålla, att föreskriften om nämndens hörande
i ärenden angående verkställighet av utvisningsbeslut avser att tillvarataga
utlännings politiska asylrätt, enär verkställande av utvisning i
främsta rummet innefattar den för utlänningen synnerligen ingripande frågan,
huruvida han hör befordras till silt hemland eller om på grund av hans
politiska asylrätt hinder härför kan anses föreligga. Viil är det ej av behovet
påkallat att i lagen stadga skyldighet för kommissionen alt inhämta nämndens
yttrande, då exempelvis transportsvårigheter föranlett överlämnande till
kommissionen av ärende rörande verkställighet av utvisningsbeslut men i
likhet med kommissionen anser nämnden det vara önskvärt, att i lagen föreskrives
skyldighet för kommissionen alt inhämta yttrande av utlänningsnämnden
i de fall, då utlänning i ärende angående verkställighet av avvisnings-
eller förpassningsbeslut åberopat politiskt flyktingskap, som icke prövats
i samband med beslutet om avvisningen eller förpassningen.

I de två första paragraferna (4fi och 47 §§) av åttonde kapitlet i gällande Departementsutlänningslag
ha sammanförts vissa regler av betydelse särskilt för rätten ch''i«n■

Kungl. Mcij:ts proposition nr 297.

att klaga över den centrala utlänningsmyndighetens beslut. Bestämmelserna
innebära, att i ärenden angående utrese-, avvisnings- eller förpassningsbeslut
samt beslut rörande verkställighet av utvisning den centrala utlänningsmyndigheten
är skyldig att, med vissa speciella undantag, före beslutets meddelande
inhämta yttrande från utlänningsnämnden. Besvärsrätten över myndighetens
beslut är så reglerad, att klagan må föras allenast om utlänningsnämndens
yttrande i ärendet icke inhämtats eller nämnden eller någon dess
ledamot yppat avvikande mening. På grund härav ha bestämmelserna om i
vilka fall utlänningsnämnden skall höras framför allt den betydelsen, att de
reglera besvärsrätten.

Utlänningskominissionens nu föreliggande ändringsförslag medför å ena
sidan eu utvidgning av besvärsrätten i vissa fall även till ärenden om verkställighet
av avvisning eller förpassning. 1 dessa skulle den centrala myndigheten
vara skyldig inhämta yttrande av utlänningsnämnden, om utlänningen
vid verkställigheten åberopat politiskt flyktingskap, som icke tidigare prövats
av nämnden. Klagan över verkställighetsbeslut i sådana ärenden skulle
enligt de allmänna grunderna få föras om nämndens yttrande ej inhämtats
eller nämnden eller någon dess ledamot yppat avvikande mening. Å andra
sidan medför kommissionens förslag den begränsningen av besvärsrätten enligt
gällande lag, att klagan över beslut om verkställighet av utvisning endast
skulle få föras om politiskt flyktingskap åberopats och i så fall under samma
förutsättningar som i fråga om beslut om verkställighet av avvisning
eller förpassning.

De nu angivna ändringarna i förfarandet i ärenden om verkställighet av
beslut om utlännings avlägsnande ur riket synas mig väl motiverade. Den
viktigaste invändning som kan resas mot verkställighet av ett beslut av sådan
art torde vara krav på asylrätt. Erfarenheten har även visat att utlänningar
ofta underlåta att åberopa sådana skäl till dess verkställighetsfrågan
blivit överhängande. Visserligen kunna även andra hänsyn än asylrättssynpunkter
tala mycket starkt mot en utlännings avlägsnande ur landet, men
dessa äro i regel av sådan art att de böra ha beaktats i själva beslutet om
utlänningens avlägsnande ur riket. Asylrättsfrågan aktualiseras däremot som
nämnts ofta först vid verkställigheten. Jag anser mig därför böra tillstyrka
den föreslagna utvidgningen av skyldigheten att höra utlänningsnämnden i
ärenden om verkställighet av avvisning och förpassning. Likaledes kan jag
tillstyrka begränsningen av samma skyldighet i ärenden rörande verkställighet
av utvisning i sådana fall där politiskt flyktingskap icke åberopas. Verkställighetsärenden
av sistnämnda slag röra i allmänhet frågor av teknisk art
såsom anskaffande av lämplig transportlägenhet till avlägset land, visumfrågor
m. m. och äro därför icke av samma natur som asylrättsprövningen.

De berörda båda paragraferna i utlänningslagen äro redan i gällande lag
tämligen svåröverskådliga, och de föreslagna ändringarna fordra omfattande
tillägg till lagtexten. Jag vill därför förorda, att i samband med ändringarna
en redaktionell omarbetning av lagtexten vidtages så, att 46 § uppdelas
på två paragrafer, 46 § och 46 a §. Samtidigt böra i 47 § göras vissa ändringar

Kungi. Maj:ts proposition nr 297.

av redaktionell art i anslutning till senare tillkommen lagstiftning. Det nuvarande
sista stycket av vardera av 46 och 47 §§ torde lämpligen kunna
överföras till tillämpningskungörelsen.

Förslaget medför redaktionella ändringar även i 49 §, som jämväl synes
höra ändras i det hänseende som föreslagits i departementspromemorian.

I anslutning till principerna i nya rättegångsbalken böra vidare genomföras
vissa ändringar i bestämmelserna i 51 § om förhör inför domstol i ärende
som handlägges enligt utlänningslagen. Sådant förhör bör anses som bevisupptagning
utom huvudförhandling. Vad som föreskrives om biträde vid
förhör bör jämkas på samma sätt som i 33 §. Sista stycket av 51 § synes
kunna överflyttas till kungörelsen.

Övergångsbestämmelserna.

Enligt övergångsbestämmelserna till gällande utlänningslag utgår dennas
giltighet den 30 juni 1947. I övergångsbestämmelserna stadgas emellertid, att
uppehålls- eller arbetstillstånd må meddelas även för tid efter den 30 juni
1947, dock ej längre än för högst två år efter sistnämnda dag.

Statens utUinningskommission har framhållit, att kommissionen på grund
av övergångsbestämmelsernas formulering saknade möjlighet att exempelvis
den 1 maj 1947 bevilja en utlänning uppehållstillstånd för tre år. Då det
syntes önskvärt, att utlänningslagen icke lade hinder i vägen för att meddela
längre uppehållstillstånd för sådana utlänningar, som en längre tid varit bosatta
i Sverige, ville kommissionen föreslå, att uppehålls- eller arbetstillstånd
finge meddelas för en tid av förslagsvis fem år efter utgången av lagens förlängda
giltighetstid.

Såsom jag förut angivit, anser jag att utlänningslagen i avvaktan på en Departementsmera
genomgripande revidering bör provisoriskt förlängas på tre år, räknat
från den 1 juli 1947.

Den av utlänningskommissionen gjorda hemställan, att uppehålls, och
arbetstillstånd skola få meddelas med giltighetstid upp till fem år efter utgången
av lagens giltighetstid, sammanhänger med att kommissionen önskar
införa en ny praxis i fråga om den tid, för vilken uppehålls- och arbetstillstånd
i allmänhet beviljas. Avsikten är att i fråga om sådana utlänningar,
som bott i Sverige lång tid och mot vilka ingen anmärkning finnes, tillståndsperioderna
skulle kunna successivt utsträckas, i vissa fall så långt som till
fem år. För att detta skall kunna ske under den nu föreslagna, provisoriska
lagens giltighetstid kräves en övergångsbestämmelse av det innehåll kommissionen
föreslagit. Enligt min mening bör möjlighet öppnas för en dylik
tillståndsgivning i de fall där kommissionen anser sig kunna tillämpa en
sådan, och jag vill därför tillstyrka förslaget.

De ändringar, som motiveras av nya rättegångsbalkens ikraftträdande,
böra träda i kraft först den 1 januari 1948. Detta gäller ändringarna i 33 §
andra stycket, 42 § andra stycket, 44 § och 51 §. Såsom förut nämnts skall
även ändringen i 31 § sista stycket träda i kraft sistnämnda dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

I enlighet med vad i det föregående angivits har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag angående ändring i utlänningslagen den 15 juni
1945 (nr 315) samt om fortsatt giltighet av samma lag, av den lydelse bilaga1
till detta protokoll utvisar.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Bertil Gröna.

1 Bilagan, som frånsett vissa mindre ändringar av redaktionell art är lika lydande med det
vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 22 maj
1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 22 maj 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i statsrådet den 9 maj 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändring i utlänningslagen
den 15 juni 1945 (nr 315) samt om fortsatt giltighet av samma lag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn
N. E. Hedfeldt.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Åke Mossler.

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 23 maj 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och statsrådet
Mossberg anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
lagrådets den 22 maj 1947 avgivna utlåtande över det till lagrådet den
9 maj 1947 remitterade förslaget till lag angående ändring i utlänningslagen
den 15 juni 1945 (nr 315) samt om fortsatt giltighet av samma lag.

Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer
föredraganden, att förslaget, sedan däri företagits vissa redaktionella jämkningar,
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

471867