Kungl. Maj:ts proposition nr 291 (Proposition 1939:291)

Kungl. Maj:ts proposition nr 291.

Nr 291.

Kungl. Martts proposition till riksdagen med förslag till
lag om förfogande i vissa fall över egendom för
krigsmaktens beredskap (b er edskaps förfög andelag);
given Stockholms slott den 5 maj 1939.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag örn förfogande i vissa fall över
egendom för krigsmaktens beredskap (beredskapsförfogandelag).

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 291.

543 39

Kungl. Maj:ts proposition nr 291.

Förslag

till

Lag

om förfogande i vissa fall över egendom för krigsmaktens beredskap
(beredskapsförfogandelag).

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Där så prövas nödvändigt för tillgodoseende av beredskapen vid sådan
del av kiigsmakten, som, utan att vara ställd på krigsfot, tages i anspråk
för ändamål, varom förmäles i § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2 värnpliktslagen,
äger Konungen förordna:

a) . att då militär personals förläggning icke lämpligen kan ske i de av
det ifrågavarande förbandet regelmässigt använda lokalerna, eller ock militär
personal beordras till sjötjänstgöring utom örlogsstation eller örlogsdepå,
ägare eller innehavare av livsmedel, transportmedel, rum för personal, hästar
eller fordon ävensom materialier och annat, som är oundgängligen erforderligt
för tjänstens fullgörande och icke med tillräcklig skyndsamhet kan på annat
sätt anskaffas, skola vara skyldiga att på anfordran av vederbörande militäre
befälhavare tillhandahålla vad sålunda erfordras;

b) att, även i annat fall än under a) sägs, ägare eller innehavare av hästar,
fordon och fartyg, vilka, enligt vad därom finnes särskilt stadgat, uttagits
för krigsmaktens behov, ävensom av luftfartyg, skola vara skyldiga att i den
utsträckning, som i förordnandet angives, och på anfordran av den myndighet,
Konungen föreskriver, ställa nämnda egendom till krigsmaktens förfogande;
samt

c) att ägare eller innehavare av visst i förordnandet angivet markområde
skall ställa detta till krigsmaktens förfogande.

Ställes del av krigsmakten, som avses i första stycket, på krigsfot, vare
förordnandet såvitt avser denna del utan verkan från och med den dag
rekvisition må äga rum för fyllande av dess behov; dock må enligt bestämmelserna
i denna lag tagas i anspråk egendom, vars ägare eller innehavare
redan anmodats att ställa egendomen till förfogande.

- 2§.

Anfordran, som avses i 1 § första stycket a), skall, där så lämpligen låter
sig göra, i första hand riktas till den, som å orten driver rörelse eller eljest
mot ersättning tillhandagår allmänheten med vad som är i fråga.

3 §•

Anfordran skall ske skriftligen. Har i fall, som avses i 1 § första stycket
b), till egendomens ägare eller innehavare högst ett år innan anfordran göres

Kungl. Maj-.ts proposition nr 291.

avsänts förberedande skriftligt besked om vad han i händelse av anfordran
har att iakttaga, må dock anfordran ske på annat, i nämnda besked angivet
sätt.

Å vad som mottages skall lämnas kvitto.

4§-

Egendomen skall tillhandahållas vederbörande militäre befälhavare å tid
och plats, som angivas i anfordran eller i besked, varom förmäles i 3 §
första stycket.

Vid avlämnandet skola följa:

med häst grimma och grimskaft, foder för tre dygn ävensom, där så kan
ske, täcke av ylle eller nöthår, täckgjord samt fodertornister;

med hästfordon, utom vanliga tillbehör, erforderligt seltyg för dess anspänning; med

motorfordon och motorredskap dess vanliga tillbehör, däri inbegripet
förefintliga särskilda anordningar för persontransport, ävensom reservdelar
i mån av tillgång;

med fartyg alla för dess drift och skötsel samt besättningens inkvartering
ombord nödvändiga inventarier, reservdelar däri inbegripna, ävensom, där
så kan ske, proviant för åtta dagar, beräknad efter den ordinarie besättningens
storlek, samt bränsle och smörjämnen för''tre dygns gång; samt

med luftfartyg alla för dess drift och skötsel nödvändiga tillbehör ävensom
nödiga reservdelar i mån av tillgång.

5 §•

Markområden, rum, fartyg och luftfartyg tagas i anspråk med nyttjanderätt.
Egendom, som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd eller komma
att väsentligt minska i värde, tages i anspråk med äganderätt. Annan egendom
tages i anspråk med nyttjanderätt, såvida icke vederbörande militäre
befälhavare finner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen övertages
med äganderätt.

6 §•

Ersättning för tillhandahållande av egendom enligt denna lag utgår enligt
de grunder, som äro stadgade i 7—10 §§ rekvisitionslagen.

Ersättning, som skall utgå efter taxa, fastställes till beloppet av den militäre
befälhavare, som mottagit egendomen. Annan ersättning bestämmes
av samme befälhavare, därest det fordrade beloppet finnes vara skäligt. I
annat fall hänskjutes ersättningsfrågan till vederbörande, enligt rekvisitionslagen
utsedda lokala värderingsnämnd.

Örn förfarandet vid ersättnings bestämmande och om fullföljd av talan
skola de beträffande rekvisition givna bestämmelserna i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.

7 §•

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i egendom, som tages i anspråk
med äganderätt, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen,

Kungl. Majds proposition nr 291.

framför ägaren rätt att nr ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma skall
oek gälla i fråga örn den, som har rätt att kvarhålla egendom till säkerhet
för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för egendom, som är utmätt, skall, örn borgenären
det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet egendom,
som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet, där part
det äskar, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet förfara
på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

8§-

Vägrar eller försummar någon att fullgöra vad honom åligger på grund
av anfordran enligt denna lag, äger vederbörande militäre befälhavare låta
genom polismyndighetens försorg uttaga det begärda.

Den som gör sig skyldig till vägran eller försummelse, som nu sagts,
dömes till dagsböter.

9§-

Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare vid allmän domstol.
Böter tillfalla kronan.

10 §.

Närmare bestämmelser för tillämpning av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då densamna enligt därå meddelad
uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Från och med nämnda dag skall lagen den 31 mars 1938 (nr 88) örn
skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter m. m. för
krigsmaktens behov upphöra att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 291.

Utdrag av protokollet över för sv ar sär enden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 31 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg,
Sköld, Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, fråga örn ändrad lagstiftning
örn skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla egendom för
krigsmaktens behov.

Föredraganden anför:

Allmän motivering-.

Rätten att tvångsvis taga i anspråk egendom för krigsmaktens behov
regleras genom fem särskilda lagar, envar med därtill hörande tillämpningsförfattning.
Den grundläggande lagen på detta område är rekvisitionslagen,
den nu gällande utfärdad den 31 mars 1938 (nr 87). Enligt denna
bestämmes ersättningen för rekvirerade förnödenheter, där den ej utgår efter
taxa, av lokala värderingsnämnder och en riksvärderingsnämnd. Till rekvisitionslagen
ansluta sig häst- och f ordon san skaf f ningslagen den
27 april 1934 (nr 84) samt fartygsuttagningslagen den 9 april 1926
(nr 66). Dessa lagar äro utfärdade med stöd av § 74 regeringsformen och kunna
därför icke träda i tillämpning förrän vid mobilisering. Rätten att taga i
anspråk förnödenheter och tjänstbarheter tillkommer enligt nu nämnda lagstiftning
militära myndigheter eller särskilt utsedda organ. Häst- och fordonsanskaffningslagen
samt fartygsuttagningslagen reglera även den förberedande
uttagningen i fredstid av de hästar, fordon och fartyg, som avses
att vid mobilisering i första hand tagas i anspråk. Ersättningsfrågor avgöras
enligt den förra lagen av lokala mönstringsnämnder, enligt den senare
lagen i samma ordning som vid rekvisition.

Under det att rekvisition slagen avser mera lokala och tillfälliga behov
samt häst- och fordonsanskaffningslagen och fartygsuttagningslagen tillgodose
behovet av speciella förnödenheter vid mobilisering, har såsom grundval
för en mera omfattande behovstäckning och för krigsindustriens igångsättande
utfärdats en särskild förfogandelag, militära förfogandelagen
den 31 mars 1938 (nr 89) För att bestämmelserna i denna lag skola träda

Kungl. Majus proposition nr 291.

i tillämpning förutsattes i princip riksdagens medgivande; dock äger
Konungen meddela förordnande av provisorisk natur örn lagens tillämpning.
Förfoganderätten liandliaves enligt lagen av Konungen.

En förfoganderätt av långt mera begränsad räckvidd än den i militära
förfogandelagen stadgade är medgiven enligt lagen den 31 mars 1938 (nr 88)
örn skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter m. m.
för krigsmaktens behov. Sistnämnda lag — den s. k. förnödenhet slagen
är närmast avsedd för det fall, att den militära personalen,
såsom skedde ar 1914, sändes utanför förläggningsorterna, vare sig, i fråga
örn beväringen, då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver (§ 28
morn. 1 värnpliktslagen) eller ock, beträffande landstormen, för hemortens
försvar, till skydd för mobilisering av beväringen eller till skydd för särskilt
hotade platser (§ 36 mom. 2 värnpliktslagen). Då militär personal, utan att
vara ställd på krigsfot, för ändamål, som omnämnes i § 28 mom. 1 eller
§ 36 morn. 2 värnpliktslagen, beordras till tjänstgöring å sådan plats, att
dess förläggning icke lämpligen kan ske i de av krigsmakten vanligen använda
lokaler, eller ock till sjötjänstgöring utom örlogsstation eller örlogsdepå,
äger sålunda enligt förnödenhetslagen Konungen, där så av särskilda
skäl finnes erforderligt, förordna, att ägare eller innehavare av förnödenheter,
transportmedel, rum för personal, hästar och fordon ävensom materialier
och annat, som är oundgängligen erforderligt för tjänstens fullgörande
och icke med tillräcklig skyndsamhet kan på annat sätt anskaffas,
skola vara skyldiga att på anfordran av vederbörande militära befälhavare
tillhandahålla vad sålunda erfordras. För vad som tages i anspråk utgår
full ersättning. Anfordran skall, där så lämpligen låter sig göra, i första
hand riktas till den, som å orten driver rörelse eller eljest mot ersättning
tillhan dagar allmänheten med vad som är i fråga. I de fall, då ersättning
icke betalas av vederbörande militära befälhavare, må ersättningsfrågan avgöras
av den militära myndighet, som Konungen bestämmer (enligt tillämpningsförordningen
vederbörande centrala förvaltningsmyndighet). Nämnda
myndighet har att utbetala vad som finnes skäligt. Erhåller sökanden icke
den ersättning han begärt, må han inom viss tid draga frågan under riksvärderingsnämndens
prövning. Över nämndens beslut må klagan ej föras.
Vissa påföljder äro stadgade för vägran eller försummelse att fullgöra anfordran.

I skrivelse den 30 december 1938 har cliefen för försvarsstaben framlagt
förslag dels till sådan ändring i förnödenhetslagen, att jämväl
markområden skulle få tagas i anspråk enligt densamma, dels ock till en
lag örn skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla
hästar och fordon m. m. för särskild del av krigsmakten. I
skrivelsen har anförts, att försvarsgrenscheferna och rikskommissionen för
ekonomisk försvarsberedskap förklarat sig icke hava något att erinra mot
lagförslagen. I ärendet hava, efter remiss, utlåtanden avgivits av Överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, Malmöhus län

Kungl. Maj:ts proposition nr 291. 7

och Södermanlands län. Såsom allmän motivering till förslagen Ilar cliefen
för försvarsstaben anfört i huvudsak följande: .

Tillämpningen av militära förfogandelagen begränsas avsevärt dels genom
att tillämpningen förutsätter riksdagens samtycke eller sammankallande,
dels även genom att i lagen stadgas, att sådan rättighet, som enligt lagen
avses, föreligger endast där de militära behoven av viss förnödenhet icke
kunna med tillräcklig skyndsamhet eller för skälig kostnad tillgodoses på
annat sätt. Enligt vad som framgår av förarbetena till lagen (Kungl. Maj:ts
proposition nr 3/1938, sid. 35), uteslutas genom sistnämnda stadgande »praktiskt
taget såväl hästar och fordon som fartyg, vilkas ianspråktagande för
krigsändamål redan ordnats genom särskilda författningar». Yad åter an^år
förnödenhetslagen, synas förutsättningarna för dess tillämpande vara inskränkta
till vissa speciella full. Vidare torde lagen som regel icke åsyfta
behov, som redan i förväg äro kända. Slutligen medgiver förnödenhetslagen
ianspråktagande av transportmedel allenast med nyttjanderätt. Något mera
allmänt behov av ianspråktagande av hästar, fordon, fartyg eller luftfartyg
lärer därför icke kunna tillgodoses med stöd av denna lag. Fyllande av
krigsmaktens behov av hästar och fordon etc. med stöd av nu förefintliga
lagar synes följaktligen icke säkerställt, med mindre mobilisering — allmän
eller partiell — anbefalles.

Erfarenheterna från det planläggningsarbete och i samband därmed stående
åtgärder för ökande av krigsmaktens beredskap, som ägde rum under
den utrikespolitiska krisen under sistlidna september månad, hava emellertid
otvetydigt visat, att det är ett villkor för upprätthållandet under liknande
kritiska förhållanden av en tillfredsställande militär beredskap, att
bestämmelser tillkomma, som möjliggöra anskaffning av hästar, fordon, fartyg
och luftfartyg för sådana delar av krigsmakten, som — utan att vara
ställda på krigsfot —- tagas i anspråk för ändamål, varom förmäles i § 28
mom. L och § 36 morp. 2 värnpliktslagen.

I skrivelse den 2 november 1934, med vilken överlämnades de förslag
till rekvisitionslag, militär förfogandelag och förnödenhetslag, som lago till
grund för ovannämnda proposition, anförde rikskommissionen för ekonomisk
försvarsberedskap bland annat följande: »I den mån det kan befinnas erforderligt
att redan före mobilisering kunna i större omfattning tvångsvis taga
i anspråk ifrågavarande förnödenheter x), synes den härför nödvändiga lagstiftningen
— — — böra anknyta till de redan gällande lagarna pa området».
Av detta uttalande torde kunna utläsas, att ett ianspråktagande av
hästar, fordon och fartyg icke borde avse andra än sådana, som i den i
häst- och fordonsanskaffningslagen ävensom fartygsuttagningslagen stadgade
ordningen uttagits för krigsmaktens behov. Detta synes ock såväl ur militär
synpunkt som med hänsyn till ägarnas (innehavarnas) av ifrågavarande
hästar, fordon etc. intressen vara ändamålsenligt. I sistnämnda avseende
synes nämligen minsta olägenhet för näringarna uppstå, örn man på antytt
sätt täcker beredskapsbehovet av hästar, fordon etc. ur den kategori dylika
förnödenheter, som i värjo fall måste avstås, därest beredskapstillståndet
övergår i mobilisering. Den militära planläggningen av ifrågavarande åtgärder
underlättas givetvis även avsevärt, örn den kan ske i anslutning till
en redan existerande procedur.

Ett tagande i anspråk av hästar, fordon etc., vilket sker på annan grund
än den i § 74 regeringsformen stadgade, lärer, i analogi med vad som gäller
enligt förnödenhetslagen, icke kunna ske, med mindre full ersättning lämnas

) HsLnsyftar på hästar, fordon och fartyg.

Kungl. Majus proposition nr 291.

den mot vilken anspråket riktas. Denna grundsats torde emellertid icke
med nödvändighet kräva, att det förhållandevis omständliga s}Tstem för undersökning,
_ besiktning och ersättnings bestämmande, varom häst- och fordonsanskaffnings-
samt . fartygsuttagningslagarna innehålla föreskrifter, skall behova
sättas i funktion jämväl vid ianspråktagande för beredskap. Ej heller
synes hinder föreligga för att såväl förhyrning som köp skola kunna ifrågakomma
vid anskaffning, som sker för här avsett ändamål. Bland annat för
att undvika onödig uppmärksamhet och i ändamål att nedbringa kostnaderna
samt tillgodose kravet på snabbhet lära därför enklare former för
ifrågavarande ärendens behandling böra tillskapas. Sålunda torde kunna
föreskrivas, att såväl förhyrning som köp kunna ifrågakomma, samt att undersökning,
_ besiktning och ersättnings erläggande skall ske genom försorg av
den militäre befälhavare, som har att taga hästarna, fordonen etc. i anspråk.
Agarens (innehavarens) rätt torde härigenom icke löpa risk att bliva tillbakasatt,
örn det samtidigt — såsom ock skett i förnödenhetslagen — föreskrives,
att han skall äga draga ersättningsfrågan under riksvärderingsnämndens
prövning.

Skulle det ovan föreslagna systemet för undersökning, besiktning och
ersättnings erläggande icke anses tillfyllestgörande, då det gäller att säkerställa
ägarens (innehavarens) intressen, synes endast återstå att låta dessa
förrättningar, vad beträffar hästar och fordon samt fartyg, verkställas enligt
bestämmelserna i häst- och fordonsanskaffningslagen respektive fartygsuttagningslagen.
Besiktning av och erläggande av ersättning för luftfartyg torde
då böra ske på motsvarande sätt som i fartvgsuttagningslagen stadgas för
dar avsett uttaget fartyg. Chefen för armén har emellertid i denna fråga
med skärpa framhållit, att beträffande hästar och fordon undersökning etc.
genom försorg av häst- och motormönstringsnämnder svårligen kan verkställas
inom ur beredskapssynpunkt godtagbar tid, då möjligheter knappast
torde föreligga att organisera härför erforderligt antal sådana nämnder. Därjämte
Ilar chefen för armén anfört, att befintliga niönstringsnämnder icke
aysetts för sådana hästar och fordon, som kunna komma att tagas i anspråk
för beredskap, utan hava dessa hästar och fordon vid mobilisering avsetts
anskaffas på sätt, som i föregående stycke angivits. Till följd härav skulle
mönstringsnämndernas anlitande för förevarande ändamål kunna få synnerligen
menliga följder för en eventuellt, i mer eller mindre nära sammanhang
med beredskapen inträffande mobilisering.

Jag vill härutöver framhålla, att särskilt inkallande av häst- och motormönstringsnämnderna
eller uppsättandet av nya sådana kommer att innebära
en betydande överorganisation i förhållande till det antal hästar och fordon,
som kan komma att tagas i anspråk med stöd av de ifrågasatta bestämmelserna.

En annan erfarenhet från septemberkrisen, som i detta sammanhang torde
få framhållas, är nödvändigheten att vid förstärkt försvarsberedskap tillgodo?e,
flygsets behov av flygfält. De permanenta flygplatserna äro härför
icke tillräckliga, vare sig ifråga örn antal eller belägenhet. Ett ianspråktagande
av mark för dylikt ändamål lärer, med hänsyn till de omständigheter,
varunder det sker, vara att helt jämställa med åtgärder, som vidtagas
med stöd av förnödenhetslagen. Avfattningen av denna lag synes emellertid
icke medgiva sådant ianspråktagande. Markområde torde därför uttryckligen
böra omnämnas bland de nyttigheter, vilka jämlikt nämnda lag skola
på anfordran tillhandahållas.

Det av chefen för försvarsstaben avgivna förslaget till lag örn skyldighet
att i fredstid tillhandahålla hästar och fordon m. m. för särskild del av
krigsmakten torde få såsom bilaga (bilaga Ii) fogas vid detta protokoll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 291.

Utlåtanden över förslaget.

Länsstyrelserna i Göteborgs och Lohus län samt malmöhus län hava förklarat
sig icke hava något att erinra mot utfärdande av bestämmelser av den innebörd,
som angives i chefens för försvarsstaben skrivelse. Länsstyrelsen
i Södermanlands län har ansett dylika bestämmelser snarast möjligt böra
utfärdas.

Överståthållarämbetet har förklarat sig icke hava något att erinra mot förslagets
huvudgrunder, såvitt angår frågan örn anskaffande av hästar, fordon,
fartyg och luftfartyg, samt har i övrigt anfört följande:

Yad angår spörsmålet örn anskaffande av mark för militära flygfält synes
behovet av den föreslagna lagstiftningen i ämnet icke kunna ifrågasättas.

Ämbetet anser emellertid, att ianspråktagandet av flygfält på sätt försvarsstabschefen
förordat, icke bör göras beroende av den i förnödenhetslagen
angivna förutsättningen, att militärpersonalen förlagts utom de av krigsmakten
vanligen använda lokalerna. Detta skulle nämligen komma att medföra,
att mark för iordningställande av flygfält icke kan tagas i anspråk på
andra platser än där på grund av skedd förläggning av flygstridskrafter ett
aktuellt behov av flygfält föreligger. En sådan snäv begränsning av den
ifrågasatta rätten att taga i anspråk mark för flygfältsändamål torde ej hava
varit av militärmyndigheterna avsedd.

Under nuvarande förhållanden kräves, att försvarsberedskapen skall kunna Departementsi
ett hotande utrikespolitiskt läge snabbt förstärkas och att förstärkningen chefenskall
kunna ske under former, som väcka så litet uppseende som möjligt.

Därest mobiliseringsorder utfärdas, kunna visserligen med stöd av rekvisitionslagen,
häst- och fordonsanskaffningslagen och fartygsuttagningslagen skyndsamma
åtgärder vidtagas för åvägabringande av nödig materiell beredskap,
men mobilisering är en uppseendeväckande åtgärd, som av naturliga skäl icke
bör tillgripas, då samma resultat kan uppnås på annan väg. Utan att mobilisering
tillgripes kan tvångsanskaffning av förnödenheter enligt nu gällande
lagstiftning äga rum med stöd av antingen militära förfogandelagen eller
lagen örn skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter
m. m. för krigsmaktens behov, den s. k. förnödenhetslagen. Militära förfogandelagen,
som för sin tillämpning kräver riksdagens medgivande eller,
örn riksdagen ej är samlad eller inom trettio dagar skall sammanträda, utfärdande
av riksdagskallelse, är avsedd för tillgodoseende av behoven i stort,
och den i lagen stadgade proceduren tillgodoser icke i erforderlig grad
kravet på snabbhet, då det t. ex. gäller den för försvarsberedskapens etablerande
utomordentligt betydelsefulla anskaffningen av hästar och fordon. Yad
här yttrats om militära förfogandelagen gäller även örn den allmänna förfogandelag,
som enligt ett av chefen för justitiedepartementet förut denna
dag framlagt förslag skulle komma att ersätta förstnämnda lag. Eörnödenhetslagen
slutligen avser endast sådana, huvudsakligen tillfälliga och oförutsedda
behov, vilka kunna uppkomma för militär personal, som kommenderas till
tjänstgöring utom förläggningsorten.

Såsom chefen för försvarsstaben framhållit har den utrikespolitiska krisen
under september 1938 ådagalagt behovet av vidsträcktare möjligheter att —

Kungl. Maj:ts proposition nr 291.

oberoende av mobilisering och riksdagskallelse — tillgodose det för en tillfällig
förstärkning av försvarsberedskapen erforderliga behovet av hästar,
fordon, fartyg, luftfartyg och flygfält. Den härför erforderliga lagstiftningen
skulle enligt försvarsstabschefens förslag åstadkommas dels genom antagande
av en ny lag angående tillhandahållande av nyssnämnda transportmedel
och dels genom ändringar i förnödenhetslagen, så att denna komme
att avse även markområden. Emot detta förslag kan emellertid invändas,
att då antalet författningar på detta område redan uppgår till tio, det med
hänsyn till möjligheten för de verkställande organen att överblicka lagstiftningen
synes betänkligt att tillskapa ytterligare en lag jämte tillämpningsförfattning.
Ett lämpligare sätt för den ifrågasatta lagstiftningens genomförande
torde vara att omarbeta förnödenhetslagen jämte tillhörande tilllämpningsförfattning
så, att dessa författningar komma att innefatta samtliga
bestämmelser, som äro ur beredskapssynpunkt erforderliga för ett snabbt
tillfredsställande av mera lokala behov i ett sådant läge, att mobilisering
eller riksdagens inkallande icke lämpligen bör ifrågakomma. En sålunda
utvidgad lag torde böra erhålla benämningen lag örn förfogande i vissa fall
över egendom för krigsmaktens beredskap (beredskapsförfogandelag).

Beträffande det huvudsakliga innehållet i en lag, sådan som den nyss
nämnda, må följande framhållas. För tillämpning av lagen bör, liksom enligt
förnödenhetslagen, förutsättas Konungens förordnande. I anslutning till
förnödenhetslagen och med beaktande av den i propositionen nr 233 till
årets riksdag föreslagna ändrade lydelsen av § 36 mom. 2 värnpliktslagen
torde böra föreskrivas, att sådant förordnande må meddelas, där så prövas
nödvändigt för tillgodoseende av försvarsberedskapen vid sådan del av krigsmakten,
som utan att vara ställd på krigsfot tages i anspråk för ändamål,
varom förmäles i § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2 värnpliktslagen. Stadgandet
i 1 § förnödenhetslagen, varest rätten att taga i anspråk förnödenheter för
personal utom förläggningsorten närmare bestämmes, torde kunna i sak oförändrat
överföras till den nya lagen. Rätten att göra anfordran för tillgodoseende
av dylik personals behov skulle sålunda alltjämt tillkomma vederbörande
militära befälhavare.

Syftet med de av chefen för försvarsstaben föreslagna nya bestämmelserna
örn tillhandahållande vid försvarsberedskap av hästar och fordon, särskilt
motorfordon, torde huvudsakligen vara att bereda möjlighet för truppförbandens
snabba organiserande. I vad rör ian språktagandet av fartyg
lärer avses såväl ett snabbt möjliggörande av transport av vissa truppförband
som ett tillgodoseende på tillräckligt tidigt stadium av marinens behov
av hjälpfartyg. Det sist sagda har sin motsvarighet för flygvapnets del
såvitt angår luftfartyg. För nu angivna slag av förfogande kan tydligen icke
uppställas den förutsättningen, att behovet av transportmedel skall hänföra
sig till någon utom förläggningsorten befintlig del av krigsmakten. I en lag
av förevarande art synes dock en viss begränsning av förfoganderätten böra
stadgas, och denna torde beträffande ifrågavarande slag av egendom lämpligen
kunna bestå däri, att i Konungens förordnande skall angivas, i vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 291.

utsträckning transportmedel skola ställas till förfogande. Konungens beslut
skulle sålunda komma att innehålla, exempelvis, att för visst län ett specificerat
antal personbilar, lastbilar, omnibussar, motorcyklar etc. skulle ställas
till visst truppförbands förfogande. Självfallet måste ett dylikt beslut
baseras på en på förhand gjord planläggning, eventuellt innefattande olika
alternativ för olika beredskapslägen. Måhända kan det därvid befinnas
lämpligt att genom särskilda föreskrifter på det sätt sammanknyta planläggningen
med Konungens beslut, att påbjudandet av försvarsberedskap av
visst slag utan vidare skall anses innebära förordnande örn anskaffning av
transportmedel i överensstämmelse med fastställd plan. Enligt försvarsstabschefens
förslag skulle anfordran att tillhandahålla hästar, fordon och
fartyg begränsas till sådana, som enligt häst- och fordonsanskaffningslagen
respektive fartygsuttagningslagen uttägits för krigsmaktens behov. Då
nämnda uttagning avser de för krigsbruk bäst lämpade transportmedlen och
sker i långt större omfattning än den anskaffning, som kan beräknas ifrågakomma
enligt förevarande lag, synes den föreslagna bestämmelsen ändamålsenlig.
Anfordran örn tillhandahållandet skulle enligt förslaget göras av vederbörande
militära myndighet. Lämpligheten av denna bestämmelse torde
kunna vara föremål för tvekan. Det väsentliga bestyret med ^dagningen av
motorfordon enligt häst- och fordonsanskaffningslagen handhaves nämligen av
länsstyrelsen eller organ, som i huvudsak utses av denna. Vissa praktiska
skäl synas därför tala för att åt länsstyrelserna uppdrages att utfärda anfordran
beträffande dylika fordon. Behov av att träffa bestämmelse härom i lagen
lärer dock icke föreligga, utan torde där beträffande nu ifrågavarande fall —
då det ej är fråga örn tillgodoseende av oförutsedda behov för personal utom
förläggningsorten — kunna stadgas, att tillhandahållandet skall ske på anfordran
av den myndighet, Konungen föreskriver.

Därest på sätt av försvarsstabschefen föreslagits i 1 § förnödenhetslagen
intoges en bestämmelse om befogenhet att taga i anspråk markområden,
bleve, såsom Överståthållarämbetet framhållit, en förutsättning för utövandet
av nämnda befogenhet, att militär personal beordrades till tjänstgöring å
sådan plats, att dess förläggning icke kunde ske i de av krigsmakten vanligen
använda lokaler. Denna förutsättning har emellertid föga samband
med behovet av flygfält, vilka kunna behöva tagas i anspråk och iordningställas,
innan militär personal förlägges dit. Rätten att taga i anspråk markområden
under de i lagen angivna allmänna förutsättningarna torde därför
icke böra underkastas annan inskränkning, jin att markområdena skola angivas
i Konungens beslut, vilket med hänsyn till den planläggning, som
äger rum, icke torde möta svårigheter. Särskild bestämmelse örn vem som
skall göra anfordran blir vid sådant förhållande obehövlig. I detta sammanhang
må framhållas, att det föreslagna uttrycket »markområden» givetvis
inbegriper annat än flygfält. Då emellertid behov av mark kan föreligga
även för andra ändamål, t. ex. uppställningsplatser för kustartilleri eller luftvärnsartilleri,
synes intet vara att invända mot den föreslagna terminologien.

I det av chefen för försvarsstaben framlagda lagförslaget har, liksom i

Kungl. Majus proposition nr 291.

förnödenhetslagen, upptagits den regeln, att full ersättning skall utgå för
det, som tillhandahålles. Av skäl, som chefen för justitiedepartementet förut
denna dag i samband med framläggande av förslag till allmän förfogandelag
m. m. anfört, torde den allmänna ersättningsregeln vid förfogande och rekvisition
böra ändras sålunda, att ersättning skall utgå med belopp, som med
hänsyn till vissa angivna förhållanden prövas skäligt. I nu förevarande lag
torde beträffande grunderna för ersättningens bestämmande allenast behöva
intagas en hänvisning till därutinnan i rekvisitionslagen meddelade bestämmelser.

Såsom framgår av det inledningsvis anförda skall enligt förnödenhetslagen,
örn egendomens ägare icke åtnöjes med den av vederbörande militäre befälhavare
eller förvaltningsmyndighet erbjudna ersättningen, ersättningsbeloppet
fastställas av riksvärderingsnämnden. Enahanda bestämmelse återfinnes i
försvarsstabschefens lagförslag. Med den omfattning, förfoganden enligt nu
ifrågavarande förslag skulle kunna erhålla, torde dock en dylik bestämmelse
kunna tänkas komma att medföra vissa svårigheter i tillämpningen. Örn,
såsom väl kan tänkas, förvaltningsmyndigheten genomgående fastställer lägre
ersättningsbelopp än dem, som ägarna anse skäliga, kan därav föranledas
ett stort antal klagomål hos riksvärderingsnämnden, vilka, örn sedan mobilisering
inträffar, försena nämndens handläggning av viktigare ärenden. Det
torde med hänsyn härtill vara mest ändamålsenligt, att enligt den ifrågasatta
beredskapsförfogandelagen ersättningen bestämmes i samma ordning
som enligt rekvisitionslagen. Av en sådan anordning skulle följa, att även
rekvisitionslagens taxor bleve tillämpliga vid förfoganden enligt nu ifrågavarande
lag, vilket i hög grad torde vara ägnat att förebygga onödiga klagomål.
Ersättning, som utgår efter taxa, skulle då komma att bestämmas av
vederbörande militäre befälhavare och annan ersättning i första hand av deu
lokala värderingsnämnden, såvida ej ersättningen överstiger 20,000 kronor,
samt eljest av riksvärderingsnämnden. För det fall att taxa ej är tillämplig
torde dock böra bibehållas den enligt förnödenhetslagen förutsatta befogenheten
för vederbörande befälhavare att godkänna det fordrade ersättningsbeloppet.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har inom försvarsdepartementet
utarbetats förslag till lag örn förfogande i vissa fall över egendom
för krigsmaktens beredskap (beredskapsförfogandelag), avsedd att ersätta förnödenhetslagen.
Den föreslagna lagens detaljbestämmelser skola i det följande
närmare motiveras.

Speciell motivering-.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i förnödenhetslagen samt 1 § och 2 §
andra stycket i försvarsstabschefens förslag. I ingressen till första stycket
angivas de allmänna förutsättningarna för lagens tillämpning, varefter behandlas
under a) de redan i förnödenhetslagen reglerade fallen av tillhandahållande
av förnödenheter, under b) ianspråktagande i andra fall än under

Kungl. Maj:ts proposition nr 291.

a) sägs av transportmedel samt under c) förfogande över markområden. Med
hänsyn till den hänvisning till häst- och fordonsanskaffningslagen och fartygsuttagningslagen,
som innefattas under b), har den i 1 § andra stycket
av försvarsstabschefens förslag intagna bestämmelsen örn vad som avses med
fordon och fartyg ansetts kunna uteslutas.

Andra stycket, vilket saknar motsvarighet i förnödenhetslagen och försvarsstabschefens
förslag, reglerar det fall, att mobilisering anbefalles efter det
att förordnande meddelats enligt 1 § beredskapsförfogandelagen. Då vid
mobilisering rekvisitionslagen står till buds för erforderliga tvångsförfoganden,
bör såsom huvudregel gälla, att ett med avseende å viss del av krigsmakten
redan meddelat sådant förordnande skall vara utan verkan från och med den
dag, då efter mobilisering av nämnda del rekvisition må äga rum för fyllande
av dess behov. Har emellertid egendomens ägare eller innehavare redan anmodats
enligt beredskapsförfogandelagen att ställa egendomen till förfogande,
skulle det innebära onödig omgång att påbörja ett nytt förfarande enligt
rekvisitionslagen, och det meddelade förordnandet bör därför behålla sin
giltighet. Andra stycket Ilar avfattats i överensstämmelse härmed.

Den i 1 § andra stycket förnödenhetslagen upptagna bestämmelsen, att i
förordnande skall angivas giltighetstiden för detsamma, har med hänsyn till
den föreslagna lagens ändrade innehåll ansetts böra utgå.

2§-

Detta stadgande, som saknar motsvarighet i försvarsstabschefens förslag,
överensstämmer i sak med bestämmelsen i 2 § första stycket förnödenhetslagen.

3§-

Denna paragraf motsvarar 2 § andra stycket förnödenhetslagen och 2 §
första stycket i försvarsstabschefens förslag. Från dessa paragrafer har upptagits
stadgandet, att anfordran skall göras skriftligen samt att kvitto skall
lämnas å vad som mottages. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, örn
regeln att anfordran skall göras skriftligen undantagslöst bör gälla enligt
beredskapsförfogandelagen. Visserligen förekommer motsvarande bestämmelse
i rekvisitionslagen, men vid mobilisering gäller enligt 13 § häst- och
fordonsanskaffningslagen, att ägare av uttagna hästar och fordon skola
vid mobiliseringsorder självmant inställa dessa å viss på förhand bestämd
mönstringsplats, varest rekvisitionen kan tillställas vederbörande. Kravet
på största möjliga skyndsamhet blir härigenom tillgodosett. Örn däremot
vid anbefallande av försvarsberedskap skrivelser med inställelseorder skulle
utsändas till varje häst- eller fordonsägare, skulle därav uppkomma en viss
omgång. Det torde emellertid, om blott vederbörande äro på förhand underrättade
örn vad de i händelse av anfordran enligt lagen hava att iakttaga
ävensom angående det sätt, varpå anfordran skall meddelas (t. ex. telefonmeddelande
från landsfiskalen eller tillkännagivande i radio), icke behöva
möta betänkligheter att eftergiva kravet på skriftlig anfordran. Det förberedande
beskedet bör dock icke få ligga hur långt tillbaka i tiden som helst,

Kungl. Majrts proposition nr 291.

utan därvidlag torde böra stadgas en tidsgräns av förslagsvis ett år. I förevarande
paragraf har till bestämmelsen, att anfordran skall ske skriftligen,
gjorts ett tillägg av nu angivna innebörd.

4§-

I förnödenhetslagen saknas bestämmelse örn tid och plats för tillhandahållandet
av egendom, som förfogandet avser. Försvarsstabschefens förslag
upptager i 3 § den regeln, att egendomen skall ställas till förfogande på
tid och plats, som angives i anfordran. Med hänsyn till de nu föreslagna
bestämmelserna angående sättet för anfordran har i förevarande paragrafs
första stycke upptagits den bestämmelsen, att egendomen skall tillhandahållas
vederbörande militäre befälhavare å tid och plats, som angives i anfordran
eller i besked, varom förmäles i 3 § första stycket.

De i andra stycket upptagna bestämmelserna angående vilka tillbehör,
som skola medfölja transportmedel av olika slag, överensstämma i sak —
frånsett ett förtydligande beträffande till motorfordon hörande anordningar
för persontransport — med stadgandet i 4 § av försvarsstabschefens förslag,
vilket huvudsakligen innehåller från häst- och fordonsanskaffningslagen samt
fartygsuttagningslagen hämtade föreskrifter.

5§-

Enligt 3 § förnödenhetslagen skola transportmedel och rum tillhandahållas
med nyttjanderätt, under det att tillhandahållande i övrigt skall ske
med äganderätt, därest ej annat vid anfordran bestämts eller får anses
överenskommet. I 3 § av försvarsstabschefens förslag stadgas, att hästar,
fordon, fartyg och luftfartyg ställas till förfogande med nyttjanderätt, därest
ej annat vid anfordran bestämts eller får anses överenskommet.

Överståthållarämbetet har i sitt utlåtande över förslaget i denna del anfört
följande:

Enligt förslaget skulle ianspråktagandet av materielen ske antingen med
nyttjanderätt eller äganderätt. För sin del anser ämbetet det vara tillfyllest,
örn materielen ställes till förfogande med nyttjanderätt, något som ur kostnadssynpunkt
givetvis är att föredraga. Därest läget sedermera skärpes och
mobilisering anbefalles, föreligger ju intet hinder för militärmyndigheterna
att genom rekvisition taga i anspråk den innehavda materielen med äganderätt.
Visserligen kan ju tänkas, att, innan mobilisering sker och rekvisitionsrätt
inträder, sådana förhållanden inträffa, som innebära fara för förstöring
av materielen och följaktligen motivera, att denna omedelbart tages
i anspråk med äganderätt. Men förhandenvaron av en dylik fara begränsar
givetvis icke militärens förfoganderätt över materielen. Och ej heller materielens
ägare lärer kunna lida något men av att materielen disponeras
allenast med nyttjanderätt, då ju han under alla förhållanden torde vara
ersättningsberättigad för all uppkommande skada. Mot ett ianspråktagande
med äganderätt talar även den omständigheten att därvid särskilt skydd
måste anordnas för innehavare av pant- och retentionsrätter. Därest materielen
omhändertages enligt rekvisitionslagen beaktas visserligen icke dylika
rättsägares anspråk, men därvid är fråga örn ett ingripande under krig eller
överhängande krigsfara, då omständigheterna sällan medgiva ett iakttagande

Kungl. Maj:ts proposition nr 291.

av all enskild rätt. Ett ianspråktagande enligt den nu föreslagna lagstiftningen
åter skulle ske under fredstid, låt vara att därvid en viss utrikespolitisk
spänning alltid måste förutsättas vara för handen. Under sådana
förhållanden synas innehavarna av nyssnämnda rättigheter böra beredas
samma rättsskydd som enligt den militära förfogandelagen, det vill säga
att köpeskillingen för den i anspråk tagna materielen icke utlämnas till
ägaren utan nedsättes hos överexekutor för fördelning mellan denne och
rättsägarna.

Såsom Överståthållarämbetet framhållit lärer i regel icke något behov för Departementskrigsmakten
föreligga att vid försvarsberedskap övertaga transportmedel med chefen.
äganderätt. Erågan bör emellertid även ses ur den enskilde rättsiigarens
synpunkt. Agaren av t. ex. en bil kan mången gång vara så beroende av
egendomen för nyttiggörande av sin egen arbetskraft, att en tvångsutliyrning
av egendomen, därvid han icke kan påräkna annan ersättning än som
motsvarar förlorad avkastning eller nytta samt värdeminskning, kan försätta
honom i en brydsam ekonomisk situation. Med hänsyn härtill torde det
vara skäligt, att ägaren — på samma sätt som stadgas i 3 § 2 mom. lagen
örn förfoganderätt för luftskyddets behov — blir berättigad påfordra, att
staten skall inlösa egendomen. Vid sådant förhållande och med hänsyn till
de olika slag av egendom, nu ifrågavarande lag skulle omfatta, torde jämväl
staten böra tillerkännas en allmän rätt att övertaga lös egendom med
äganderätt. Dock torde, såsom chefen för försvarsstaben föreslagit, av statsekonomiska
skäl böra stadgas, att icke blott markområden och rum utan
även fartyg och luftfartyg undantagslöst skola tagas i anspråk med nyttjanderätt.
I lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov har det mot
nu ifrågavarande paragraf svarande stadgandet erhållit den utformningen,
att egendom, som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd eller komma
att väsentligt minska i värde, tages i anspråk med äganderätt, under det att
annan egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, såvida icke länsstyrelsen
tinner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen skall övertagas med
äganderätt. Då förevarande lag liksom luftskyddsförfogandelagen avser ett
beredskapsläge, som ej förutsätter mobilisering, har det ansetts lämpligt att
åt denna paragraf giva en med luftskyddsstadgandet överensstämmande avfattning,
därvid åt vederbörande militäre befälhavare givits den befogenhet,
som i fråga om luftskyddet tillkommer länsstyrelsen.

Till den av Överståthållarämbetet väckta frågan örn skydd för innehavare
av pant- och retentionsrätter återkommer jag under 7 §.

6 §■

I enlighet med vad i den allmänna motiveringen anförts har i första
stycket av denna paragraf hänvisats till bestämmelserna i 7—10 §§ rekvisitionslagen
beträffande de grunder, enligt vilka ersättning skall utgå; däremot
har stadgandet i 5 § rekvisitionslagen, enligt vilket ersättning i vissa
fall över huvud icke medgives, ej inbegripits under hänvisningen. Denna
innebär bland annat, att de enligt rekvisitionslagen upprättade taxorna bliva

Kungl. Maj:ts proposition nr 291.

tillämpliga vid bestämmande av ersättning även enligt förevarande lag. Då
man måste räkna med, att en viss reserv av hästar och fordon inbeordras
till mönstringsplatserna, måste där en viss prövning av egendomens lämplighet
för krigsbruk äga rum. Erforderliga bestämmelser örn nämnda prövning
torde emellertid kunna inflyta i en tillämpningsförordning till lagen.

Stadgandena örn sättet för ersättningens bestämmande hava, såsom framgår
av den allmänna motiveringen, i förhållande till såväl förnödenhetslagen
som försvarsstabschefens förslag bragts i närmare överensstämmelse med
motsvarande föreskrifter i rekvisitionslagen.

7 §-

Överståthållarämbetet har i sitt under 5 § återgivna yttrande uttalat, att,
därest ianspråktagande med äganderätt av transportmedel medgåves, därav
borde föranledas en bestämmelse örn skydd för innehavare av pant- och
retentionsrätter. Av det under 5 § anförda framgår, att en föreskrift om
rätt att förfoga över egendom med äganderätt ansetts icke kunna undvaras.
Då stadganden av den av Överståthållarämbetet berörda innebörden återfinnas
såväl i militära förfogandelagen och luftskyddsförfogandelagen som i
förslaget till allmän förfogandelag, har en motsvarande bestämmelse upptagits
under förevarande paragraf.

8-10 §§.

Dessa stadganden, vilka motsvara 7—9 §§ i försvarsstabschefens förslag,
hava i sak oförändrade upptagits från 5—7 §§ förnödenhetslagen.

Lagen torde böra träda i kraft dagen efter utfärdandet i Svensk författningssamling.
Samtidigt bör förnödenhetslagen, såsom förut framhållits,
upphöra att gälla.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över omförmälda förslag
till lag orri förfogande i vissa fall över egendom för krigsmaktens beredskap
(beredskapsförfogandelag), av den lydelse bilaga (Bilaga A) till detta protokoll
utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Lennart Osterholm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 291.

Bilaga A.

Förslag

tili

Lag

om förfogande i vissa fall över egendom för krigsmaktens beredskap

(beredskapsförfogandelag).

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Där så prövas nödvändigt för tillgodoseende av beredskapen vid sådan
del av krigsmakten, som, utan att vara ställd på krigsfot, tages i anspråk
för ändamål, varom förmäles i § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2 värnpliktslagen,
äger Konungen förordna:

a) att då militär personal beordras till tjänstgöring å sådan plats, att dess
förläggning icke lämpligen kan ske i de av krigsmakten vanligen använda
lokaler, eller ock till sjötjänstgöring utom örlogsstation eller örlogsdepå,
ägare och innehavare av förnödenheter, transportmedel, rum för personal,
hästar och fordon ävensom materialier och annat, som är oundgängligen erforderligt
för tjänstens fullgörande och icke med tillräcklig skyndsamhet
kan på annat sätt anskaffas, skola vara skyldiga att på anfordran av vederbörande
militäre befälhavare tillhandahålla vad sålunda erfordras;

c) att ägare eller innehavare av visst i förordnandet angivet markområde
skall ställa detta till krigsmaktens förfogande.

2 §•

Anfordran, som avses i 1 § första stycket a), skall, där så lämpligen låter
sig göra, i första hand riktas till den, som å orten driver rörelse elle) eljest
mot ersättning tillhandagå!'' allmänheten med vad som är i fråga.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 291. < ''■» 39 2

Kungl. Majus proposition nr 291.

3§-

Anfordran skall ske skriftligen. Har i fall, som avses i 1 § första stycket
b), till egendomens ägare eller innehavare högst ett år innan anfordran göres
avsänts förberedande skriftligt besked örn vad han i händelse av anfordran
har att iakttaga, må dock anfordran ske på annat, i nämnda besked angivet
sätt.

Ä vad som mottages skall lämnas kvitto.

4§-

Egendomen skall tillhandahållas vederbörande militäre befälhavare å tid
och plats, som angives i anfordran eller i besked, varom förmäles i 3 §
första stycket.

Vid avlämnandet skall följa:

med häst grimma och grimskaft, foder för tre dygn ävensom, där så
kan ske, täcke av ylle eller nöthår, täckgjord samt fodertornister;

med hästfordon, utom vanliga tillbehör, erforderligt seltyg för dess anspänning; med

motorfordon och motorredskap dess vanliga tillbehör, däri inbegripet
förefintliga särskilda anordningar för persontransport, ävensom reservdelar
i mån av tillgång;

med luftfartyg alla för dess drift och skötsel nödvändiga tillbehör ävensom
nödiga reservdelar i mån av tillgång.

5§-

6§-

Ersättning för tillhandahållande av egendom enligt denna lag utgår enligt
de grunder, som äro stadgade i 7—10 §§ rekvisitionslagen.

Om förfarandet vid ersättnings bestämmande och örn fullföljd av talan
skola de beträffande rekvisition givna bestämmelserna i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.

Kungl. Majda proposition nr 291.

7 §•

Har med äganderätt tagits i anspråk egendom, som borgenär hade såsom
pant eller eljest under panträtt i handom, skall ersättningen för egendomen
överlämnas till överexekutor i den ort, där egendomen togs i anspråk. Lag
samma vare, där borgenären hade panträtt i egendomen utan att hava den
under panträtt i handom eller ägde rätt att kvarhålla egendomen till säkerhet
för fordran samt borgenären tillika, innan ersättningen guldits, yrkat utfå
betalning därur hos den, som det tillkommer att gälda ersättningen.

I fråga örn överexekutors förfarande med ersättning, som avses i föregående
stycke, skall gälla vad örn fördelning hos utmätningsman av köpeskilling
för utmätningsvis såld lös egendom är stadgat.

8 §-

Vägrar eller försummar någon att fullgöra anfordran enligt denna lag,
äger vederbörande militäre befälhavare låta genom polismyndighetens försorg
uttaga det begärda.

Den som gör sig skyldig till vägran eller försummelse, som nu sagts,
dömes till dagsböter.

9 §-

Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare vid allmän domstol.
Böter tillfalla kronan.

10 §.

Närmare bestämmelser för tillämpning av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då densamma enligt därå meddelad
uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Från och med nämnda dag skall lagen den 31 mars 1938 (nr 88) örn
skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter m. in. för
krigsmaktens behov upphöra att gälla.

Kungl. Majus proposition nr 291.

Bilaga B.

Förslag: till

tag om skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla hästar och
fordon m. in. för särskild del av krigsmakten.

1 §''

Då del av krigsmakten, utan att vara ställd på krigsfot, tages i anspråk
för ändamål, som omnämnes i § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen,
må Konungen, där så av särskilda skäl befinnes erforderligt, förordna
att ägare och innehavare av hästar, fordon, fartyg och luftfartyg, som äro
oundgängligen^ erforderliga för ifrågavarande del av krigsmakten, skola vara
skyldiga att på anfordran av vederbörande militära befälhavare mot full ersättning
ställa till förfogande vad sålunda erfordras.

Med fordon avses dels hästfordon, dels ock motorfordon och motorredskap
med tillhörande släpvagnar och redskap. Med fartyg avses även båtar
och andra farkoster.

2 §•

Anfordran skall göras skriftligen samt kvitto lämnas å vad som mottages.

Anfordran skall beträffande hästar, fordon eller fartyg avse sådana, vilka
i enlighet med vad därom finnes stadgat blivit uttagna för krigsmaktens
behov.

3 §’

Hästar, fordon, fartyg och luftfartyg ställas till förfogande med nyttjanderätt,
därest ej annat vid anfordran bestämts eller får anses överenskommet,
samt på tid och plats, som angives i anfordran.

4 §‘

Med häst, som ställes till förfogande, skola följa grimma och grimmskaft,
foder för tre dygn, ävensom där så ske kan, täcke av ylle eller nöthår, täckgjord
samt fodertornister. Hästen bör vara väl skodd.

Med varje hästfordon skola, utom vanliga tillbehör, följa erforderliga seltyg
för dess anspänning.

Med motorfordon och motorredskap skola följa dess vanliga tillbehör
ävensom reservdelar i mån av tillgång.

Med fartyg skola följa alla för dess drift och skötsel samt besättningens
inkvartering ombord nödvändiga inventarier, reservdelar däri inbegripna,
ävensom, där _ så ske kan, proviant för åtta dagar, beräknad efter den ordinarie
besättningens storlek, samt bränsle och smörjämnen för tre dygns
gång.

Med luftfartyg skola följa alla för dess drift och skötsel nödvändiga tillbehör,
ävensom nödvändiga reservdelar i mån av tillgång.

5 §■

Militär befälhavare, som gjort anfordran, åligger att låta pröva häst eller
fordon, som ställes till förfogande, med hänsyn till dess lämplighet för militärt
bruk ävensom undersöka och besiktiga till förfogande ställt fartyg; skolande
angående grunderna för sådan prövning samt undersökning och be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 291.

siktning i tillämpliga delar gälla vad i käst- och fordonsanskaffningslagen
den 27 april 1934 (nr 84) samt fartygsuttagningslagen den 9 april 1926 (nr
66) finnes stadgat angående prövning av till mönstring inställda hästar och
fordon ävensom undersökning och besiktning av uttaget fartyg.

Angående grunderna för prövning av till förfogande ställt luftfartygs
lämplighet för militärt bruk skall i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet
för besiktning av militära luftfartyg.

6 §•

I de fall då begärd ersättning icke betalas av vederbörande militära befälhavare,
må ersättningsfrågan avgöras av den militära myndighet, som Konungen
bestämmer. Nämnda myndighet har att utbetala vad som finnes skäligt.
Erhåller sökanden icke den ersättning han begärt, må han inom tre månader
efter det han erhållit del av sistnämnda myndighets beslut draga frågan örn
ersättning under riksvärderingsnämndens prövning. Över nämndens beslut
må klagan ej föras.

7 §•

Vägrar eller försummar någon att fullgöra anfordran enligt denna lag,
äger vederbörande militära befälhavare låta genom polismyndighetens försorg
uttaga det begärda.

Den, som gör sig skyldig till vägran eller försummelse, som nu sagts,
dömes till dagsböter.

8 §•

Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare vid allmän domstol.
Böter tillfalla kronan.

9§-

Närmare bestämmelser för tillämpning av denna lag meddelas av Konungen.

Kungl. Majus proposition nr 291.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majus lagråd den
4 maj 1939.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 19 april 1939 tillhandakoinmet utdrag av protokoll
över försvarsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kron prinsen-Regen ten
i statsrådet den 31 mars 1939, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om förfogande i vissa fall över egendom
för krigsmaktens beredskap (beredskapsförfogandetag).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Th. Munck af Rosenschöld.

Lagrådet yttrade:

Enligt den avfattning, som 1 § a) erhållit i förslaget, skulle förordnande
örn förfogande ej kunna gälla för militär personal, som beordras till annan
ort än truppförbandets normala förläggningsort och där inkvarteras i lokaler,
vilka visserligen användas av krigsmakten men av ett annat förband än det
ifrågavarande. Det synes vidare vara tvivelaktigt huruvida den valda lydelsen
medgiver stadgandets tillämpning i det fall att ett truppförband stannar
inom sin normala förläggningsort men t. ex. med hänsyn till risken för
luftanfall förlägges utom kasernen. Då det lärer vara av behovet påkallat
att stadgandet kan komma i tillämpning i sådana fall som de nu nämnda,
hemställer lagrådet, att förutsättningen för tillämpning av stycket a) angives
vara, att militär personals förläggning icke lämpligen kan ske i de av det
ifrågavarande förbandet regelmässigt använda lokalerna eller ock att militär
personal beordras till sjötjänstgöring utom örlogsstation eller örlogsdepå.

Med hänvisning till vad lagrådet i sitt yttrande denna dag över upprättat
förslag till allmän förfogandelag anfört vid 21 § i samma förslag hemställer
lagrådet vidare, att i den med nämnda paragraf helt överensstämmande 7 §
av förevarande förslag vidtagas de ändringar som förordats i omförmälda
yttrande.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Majus proposition nr 291.

Utdrag av protokollet över för sv ar sär enden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 maj 1,939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

"Westman, "Wigforss, Möller, Engberg, Sköld, Quensel, Forslund,

Eriksson.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 4 i denna
månad avgivna utlåtande över det den 31 mars 1939 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om förfogande i vissa fall över egendom för krigsmaktens
beredskap (beredskapsförfogandelag).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Vad lagrådet föreslagit synes mig böra iakttagas. Erforderlig jämkning
har därför vidtagits i 1 §, och 7 § har omarbetats på sätt lagrådet förordat.
Därjämte lia i 1, 4 och 8 §§ vidtagits vissa mindre jämkningar av formell
natur.

Under åberopande av att proposition i ämnet jämlikt § 54 riksdagsordningen
torde kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlämnande
till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända hemställer
föredraganden härefter, att lagförslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj.t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Kinnander.