Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969 (Proposition 1969:29)

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969

Nr 29

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); given Stockholms slott den 21 februari
1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I proposition föreslås ändring av reglerna för beräkningen av avdrag vid
inkomsttaxeringen när det gäller kostnad för bil vid resor mellan bostad
och arbetsplats. Enligt förslaget bestäms avdraget som hittills av riksskattenämnden
men vissa grunder fastläggs närmare i kommunalskattelagen.
Principen är att kostnader som är beroende av körd vägsträcka (milbundna
kostnader) får dras av i full utsträckning medan övriga kostnader (års -

bundna kostnader) får dras av endast till viss del, nämligen med

2 300

årsbeloppet för de årsbundna kostnaderna för varje körd mil intill 1 000
mil. Beräkningen av avdraget för de årsbundna kostnaderna grundar sig
på antagandet att genomsnittet av skattskyldiga som är berättigade till bilkostnadsavdrag
har en årlig ressträcka mellan bostad och arbetsplats av
1 000 mil samt en årlig privatkörning som uppgår till 1 300 mil. Milbundna
och årsbundna kostnader beräknas vidare på grundval av det pris- och kostnadsläge
som riksskattenämnden bedömer ha förelegat under det år till vilket
avdraget skall hänföras. Med tillämpning av den föreslagna principen
kan den avdragsgilla bilkostnaden i nuvarande pris- och kostnadsläge beräknas
till 3 kr. för mil intill 1 000 mil per år och till 2 kr. för mil för körsträckor
därutöver.

De nya bestämmelserna avses gälla bilresor fr. o. m. den 1 januari 1969.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969.1 saml. Nr 29

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 4 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Anvisningar
till 33 §.

4. Även för

särskilt fortskaffningsmedel.

Riksskattenämnden fastställer för
varje kalenderår grunder för beräkningen
av de avdrag som får göras
när den skattskyldige använder egen
bil för resor till och från arbetsplatsen.
Avdraget skall av nämnden bestämmas
enligt schablon på grundval
av genomsnittliga kostnader för
mindre bil och med hänsyn till både
de kostnader, som äro direkt beroende
av körd vägsträcka (milbundna
kostnader), och övriga kostnader
för bilen (årsbundna kostnader).
De årsbundna kostnaderna
skola av nämnden fördelas mellan
körning, som avser resor till och
från arbetsplatsen, och annan körning
på grundval av en beräkning
av genomsnittliga årliga körsträckor
för de båda slagen av körning. Den
andel av de årsbundna kostnaderna
som belöper på resor till och från arbetsplatsen
skall för mil räknat motsvara
det belopp, som behövs för att
den skattskyldige skall erhålla fullt
avdrag för nämnda andel av kostnaderna,
när den sammanlagda årliga
körsträckan för resor till och
från arbetsplatsen motsvarar den
schablonmässigt beräknade genomsnittliga
körsträckan för sådana resor.
För körsträcka därutöver skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

avdraget avse endast de milbundna
kostnaderna.

För skattskyldig som på grund av
ålder, sjukdom eller handikapp är
nödsakad att använda bil fastställer
riksskattenämnden särskilda grunder
för avdrag för bilresor till och
från arbetsplatsen. Detsamma gäller
skattskyldig som är tvungen att använda
större bil på grund av skrymmande
last.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas
första gången vid 1970 års taxering. Äldre bestämmelser äger dock alltjämt
tillämpning vid eftertaxering för år 1969 eller tidigare år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969

Utdrag ao protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
21 februari 1969.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,
Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson,
Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrade regler
för bilkostnadsavdrag och anför.

Inledning

Skattskyldig kan vid inkomsttaxeringen få avdrag för bilkostnader vid
resor mellan bostad och arbetsplats enligt kommunalskattelagen (KL) den
28 september 1928 (nr 370). Riksskattenämnden har meddelat anvisningar
för beräkning av sådant avdrag. Vid 1967 års riksdag väcktes fråga om
ändrade och förmånligare beräkningsgrunder för detta avdrag. Riksdagen
(BeU 1967:58, rskr 330) hemställde därför hos Kungl. Maj:t om utredning
av frågan, med ändamål att söka åstadkomma bestämmelser om avdrag
som i högre grad än tidigare motsvarar de faktiska kostnaderna för
dessa resor. Kungl. Maj :t uppdrog med anledning härav åt särskilda sakkunniga1
att utreda frågan om avdrag för kostnader för bilresor mellan bostad
och arbetsplats. De sakkunniga har överlämnat ett betänkande i ämnet
(Stencil Fi 1968: 7).

Utredningens författningsförslag torde få fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga 1.

över betänkandet har efter remiss yttranden avgetts av kammarrätten,
riksskattenämnden, riksrevisionsverket, statens avtalsverk, länsstyrelserna
i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands,

1 Genom beslut den 24 november 1967 tillkallades generaldirektören Rolf Dahlgren, ombudsmannen
L. I. Ahlvarsson, ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren Ivan
Svanström, numera departementsrådet Göran Wahlgren och ledamoten av riksdagens första
kammare, trävaruhandlaren Erik Wämberg. Samtidigt uppdrogs åt Dahlgren att vara ordförande.
Den 27 juni 1968 förordnades byrådirektören A. Joachimsson att biträda de sakkunniga
som expert.

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1969

Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska kommunförbundet,
Svenska landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen
i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens
riksförbund (SR), Riksförbundet landsbygdens folk (RLF), Sveriges arbetsledareförbund,
Svenska företagares riksförbund, Föreningen Sveriges handelsresande,
Kungl. automobilklubben, Motormännens riksförbund och
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

RLF har åberopat ett yttrande av Lantbrukets skattedelegation. Kungl.
automobilklubben och Motormännens riksförbund har åberopat ett yttrande
av Motororganisationernas samarbetsdelegation vari även Motorförarnas
helnykterhetsförbund är representerat.

Nuvarande ordning

Enligt punkt 4 av anvisningarna till 33 § KL har skattskyldig rätt att dra
av skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, när denna varit belägen
på sådant avstånd från hans bostad att han behövt anlita och även
anlitat särskilt fortskaffningsmedel.

Riksskattenämnden har tid efter annan meddelat anvisningar för tilllämpning
av KL:s bestämmelser om avdrag när det gäller resor med bil
mellan bostad och arbetsplats. I nämndens första anvisning i ämnet, som
tillämpades fr. o. m. 1958 års taxering, rekommenderades ett avdrag om
1: 70 kr. för körd mil. Med tillämpning fr. o. m. 1962 års taxering rekommenderades
en höjning av avdraget till 1: 80 kr. för mil. Vidare rekommenderade
riksskattenämnden att, om avståndet mellan bostaden och arbetsplatsen
var osedvanligt stort och avdraget därför skulle bli oproportionerligt
högt, särskilt i förhållande till inkomstens storlek, avdrag borde medges
endast med ett i skälig mån reducerat belopp. Med tillämpning fr. o. m.
1964 års taxering ändrades anvisningarna så att för körsträckor intill 1 000
mil per år avdrag rekommenderades med 1: 80 kr. för mil och för körsträckor
däröver med 1:00 kr. för mil. Vid 1966 års taxering företogs en
höjning av avdragsbeloppen till 2: 00 kr. resp. 1: 20 kr., vid 1968 års taxering
ytterligare en höjning till 2:25 kr. resp. 1:50 kr. samt vid 1969 års
taxering en höjning till 2: 50 kr. resp. 1: 75 kr.

Riksskattenämndens rekommendationer om avdragsbeloppens storlek har
grundats bl. a. på kalkyler som riksrevisionsverket och statens avtalsverk
gjort beträffande beräkning av resekostnadsersättning vid tjänsteresa med
bil av mindre storlek. Riksskattenämnden har därvid räknat om kalkylen
med utgångspunkt i kostnaderna för en bil av märket Volkswagen.

Nu gällande anvisningar i ämnet, som meddelats den 13 november 1968,
innehåller förutom rekommendationer om avdragsbelopp för bilresor även

fl Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 29

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969

vissa andra bestämmelser om rätten till bilkostnadsavdrag. Det sägs således
att om skattskyldig använder bil i stället för allmänt kommunikationsmedel,
skäligt avdrag för bilkostnader bör medges, om vägavståndet mellan bostaden
och arbetsplatsen uppgår till minst en halv mil. En andra förutsättning
för avdrag är att det av omständigheterna klart framgår att användandet
av bil i stället för allmänt kommunikationsmedel regelmässigt medför
en tidsvinst av minst en och en halv timme sammanlagt för fram- och återresan.

Om skattskyldig på grund av ålder, sjukdom, lyte eller liknande anledning
är tvungen att använda bil, bör enligt anvisningarna avdrag, oavsett
avstånd och tidsvinst, medges med vad av de totala faktiska bilkostnaderna
under året belöper på resorna till och från arbetsplatsen. Saknas allmänt
kommunikationsmedel tillämpas likaså för de skattskyldiga liberalare grunder.

Frågans behandling vid 1967 års riksdag

Vid 1967 års riksdag väcktes ett flertal motioner i syfte att förbättra de
skattskyldigas möjligheter till avdrag för kostnader för bilresor mellan bostad
och arbetsplats.

Motionärerna i motionerna I: 315 och II: 396, 1:573 och II: 731 samt i
motionen II: 403 ansåg att avdraget borde höjas till en nivå som bättre motsvarar
de verkliga bilkostnaderna. Enligt motionärerna i motionen II: 744
borde avdrag medges med »maximalt belopp» även i de fall då antalet körda
mil per år överstiger 1 000. I motionerna I: 333 och I: 401 slutligen hemställde
motionärerna om lämpliga åtgärder för att underlätta för glesbygdens
arbetstagare att vid arbete på annan ort bo kvar i hemorten. Detta
kunde enligt motionärernas mening ske antingen genom införande av generösare
skatteavdrag vid resor till och från arbetsplatsen eller genom att
arbetsmarknadsmyndigheterna erhåller medel för utbetalning av ett till
färdvägen anpassat kontantbidrag.

Bevillningsutskottet (BeU 1967: 58) fann de i motionerna framförda synpunkterna
värda beaktande och anförde följande. På relativt kort tid hade
bilismen helt förändrat förutsättningarna för boende och sysselsättning i
vårt land. Arbetskraften är, även i områden där de kollektiva kommunikationerna
är svagt utvecklade eller i det närmaste indragna, betydligt rörligare
än tidigare. Denna rörlighet måste enligt utskottets mening anses vara
förenad med avsevärda fördelar. Arbetstagare som till följd av rationaliseringar,
företagsnedläggelser eller liknande tvingas vara yrkesverksamma på
annan ort kan med bilens hjälp utnyttja sin bostad i hemorten och leva
kvar i sin gamla miljö. Som en följd av denna utveckling torde reseavstånden
under senare år i genomsnitt kraftigt ha ökat, och det torde numera

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969

inte vara ovanligt med dagliga bilresor till och från arbetet på tio mil eller
mera. Från såväl den enskildes som samhällets synpunkt måste det anses
angeläget att denna form av anpassning till strukturutvecklingen inte försvåras
utan på allt sätt underlättas. Ett sätt att underlätta denna boendeform
ansåg utskottet vara att införa regler om generösare avdrag för bilresor
mellan bostad och arbetsplats.

Utskottet uttalade vidare att riksskattenämndens anvisningar innebar en
diskriminering av i synnerhet sådana skattskyldiga, som är bosatta på ett
större avstånd från arbetsplatsen och som inte har tillgång till eller på
grund av sina arbetsförhållanden saknar möjlighet att använda reguljära
trafikmedel. Inte minst fann utskottet den reduktion av bilkostnadsavdraget,
som enligt nämndens anvisningar bör ske i fråga om körsträckor överstigande
1 000 mil, ofta leda till alltför kraftiga begränsningar av bilkostnadsavdragen.
Enligt utskottets mening kunde också ifrågasättas om det belopp
på 2 kr. för mil som riksskattenämnden i sina då gällande anvisningar beräknat
för körsträckor intill 1 000 mil var tillräckligt för att i skälig mån
täcka bilresekostnaderna. Utskottet erinrade om att de dåvarande anvisningarna
i ämnet var dagtecknade den 15 november 1965 och att sedan dess
såväl bilaccisen som den allmänna varuskatten och bensinskatten höjts. Utskottet
biträdde därför förslaget om en utredning av frågan om avdrag för
resor med bil till och från arbetsplatsen. Denna utredning borde enligt utskottets
mening ha till ändamål att söka åstadkomma bestämmelser av innehåll
att »skäligt avdrag» för bilkostnader av ifrågavarande slag i högre
grad än dittills skulle motsvara de faktiska kostnaderna för sådana resor.

Vid bevillningsutskottets betänkande fanns fogad en reservation som utmynnade
i att uppräkningen av bilreseavdraget inte borde åstadkommas inom
ramen för en särskild utredning. Motionernas syfte ansåg reservanterna
i stället enklast och snabbast kunna tillgodoses genom av riksskattenämnden
meddelade anvisningar. Riksdagen fattade beslut (rskr 330) i överensstämmelse
med bevillningsutskottets hemställan.

Betänkandet

Betänkandet innehåller en redogörelse för gällande rätt och för frågans
behandling vid 1967 års riksdag som i huvudsak överensstämmer med vad
som återgetts i det föregående. Efter en redogörelse för viss utländsk lagstiftning
redovisas statistiska uppgifter rörande bilavdragen samt de sakkunnigas
ställningstaganden. Den fortsatta framställningen följer betänkandets
disposition.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969

Statistiska uppgifter rörande bilavdragen

För att utröna hur många skattskyldiga som under inkomst av tjänst haft
bilavdrag för resor till och från arbetet samt med vilka belopp har utredningen
inhämtat vissa uppgifter från en urvalsundersökning som utredningen
om definitiv källskatt utfört för år 1965 (1966 års taxering) och
kompletterat uppgifterna i vad avser medgivna bilavdrag och avdragets
storlek. Dessa uppgifter avser alla skattskyldiga som är födda den 15 maj
dvs. inemot 15 000 skattskyldiga.

En omräkning av materialet till riksförhållanden ger vid handen att det
fanns 4 903 000 inkomsttagare år 1965. Makar som båda har inkomster har
härvid — liksom i det följande — räknats var för sig, dvs. som två inkomsttagare.
Hela antalet inkomsttagare med avdrag för resekostnader till och
från arbetet var 1 757 000 eller 35,8 % av samtliga inkomsttagare. Sammanlagt
uppgick avdragssumman till 1 043,5 milj. kr. vilket betyder att avdraget
i medeltal per inkomsttagare med sådant avdrag utgjorde 594 kr.
Vidare framgår att 401 000 inkomsttagare hade bilavdrag år 1965 på totalt
419,3 milj. kr. eller i medeltal 1 046 kr. Detta innebär att 8,2 % av samtliga
inkomsttagare eller 22,8 % av antalet inkomsttagare med avdrag för resekostnader
till och från arbetet hade bilavdrag och att 40,2 % av det totala
avdragsbeloppet var avdrag för bilkostnader. I verkligheten har naturligtvis,
påpekas det i betänkandet, betydligt fler åkt bil till och från arbetet men ej
kunnat få avdrag för bil, eftersom billigare färdmedel stått till buds.

Fördelningen av bilavdragen på inkomsttagare i olika inkomstskikt framgår
av nedanstående uppställning.

Tabell 1.

Sammanräknad nettoinkomst år 1965, kr.	Samtliga inkomsttagare	Därav med bilavdrag
i absoluta tal	i °'' 1 ,0
1	2	3	4
— 4 999 ......................	1 180 800	19 300	1,6
5 000— 9 999 ......................	992 300	44 100	4,4
10 000—14 999 ......................	791 300	80 200	10,1
15 000—19 999 ......................	777 200	113 300	14,6
20 000—24 999 ......................	543 800	77 200	14,2
25 000—29 999 ......................	265 100	28 900	10,9
30 000—39 999 ......................	205 400	25 400	12.3
40 000—49 999 ......................	70 500	8 100	11,5
50 000— ......................	77 000	4 400	5,7
Samtliga	4 903 400	400 900	8,2

Av uppställningen framgår att antalet inkomsttagare med bilavdrag var
störst i mellaninkomstskikten. Att det var så relativt få av inkomsttagarna

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1969

med stora inkomster som hade bilavdrag torde enligt utredningen sammanhänga
med att dessa i så stor utsträckning var hemmahörande i storstäderna
med sina billiga kollektiva färdmedel. Utredningen redovisar också
antalet inkomsttagare fördelat efter storleken på dels det totala resekostnadsavdraget,
dels bilavdraget. Denna redovisning framgår av följande uppställning.

Tabell 2.

Resekostnader till och från arbetet kr.	Inkomsttagare med totalt resekostnadsavdrag enligt kol. 1	Inkomsttagare med bilavdrag enligt kol. 1
Antal inkomst-tagare	Summa avdrag	Antal inkomst-tagare	Summa avdrag
i absoluta tal	i 0/ 1 /O	i milj. kr.	i O'' 1 /O	i absoluta tal	i 0/ 1 .0	i milj. kr.	i 0/ 1 /O
1	2	3	4	5	6 \| 7 \| 8	9
1— 299 ...... 300— 499 ...... 500— 999 ...... 1 000—1 499 ...... 1 500—1 999 ...... 2 000— ......	507 300 518 700 481 500 125 700 53 700 70 000 1 756 900	28,9 29,5 27,4 7,2 3,1 4,0 100	101,3 198.2 315.3 148,8 91,6 188,2 1 043,5	9.7 19.0 30.2 14.3 8.8 18.0 100	58 700 62 600 109 800 75 200 38100 56 600 400 900	14.6 15.6 27,4 18.7 9,5 14,1 100	10.5 24,3 79,2 90.6 64,9 149,8 419,3	2,5 5,8 18,9 21,6 15,5 35,7 100
Summa

Av inkomsttagare med bilavdrag hade ej fullt en fjärdedel avdrag på minst
1 500 kr. motsvarande — enligt det vid 1966 års taxering gällande bilavdraget
— en körsträcka på 750 mil. Sammanlagt svarade denna andel för drygt
hälften av det totala avdragsbeloppet.

Mer specificerade uppgifter som utredningen inhämtat, bl. a. medianvärdet
i mil för olika inkomstklasser, redovisas i bilaga 2.

Utredningens ställningstaganden
Principerna för bilavdrag

Utredningen påpekar att gränsdragningen mellan icke avdragsgilla levnadskostnader
och kostnader hänförliga till förvärvskälla utgör ett besvärligt
problem i fråga om kostnader för egen bil. Detta beror främst på den
omständigheten att bilkostnader numera i allt större omfattning är att hänföra
till vanliga levnadskostnader. Vårt land är ett av de biltätaste länderna
i världen. Det finns i dag bortåt 2 milj. personbilar i Sverige, dvs. en personbil
på var fjärde invånare. Det kan därför enligt utredningen med fog
hävdas att den ökande biltätheten skapar en viss presumtion för bilinnehav,
oavsett om bilen behövs för dagliga resor mellan bostad och arbetsplats eller
om så inte är förhållandet. Bilen anskaffas huvudsakligen av rent privata
intressen. Dock är en bidragande orsak till bilköp ofta de fördelar som bil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969

innehavet erbjuder vad beträffar de dagliga resorna till och från arbetsplatsen.
De med bilinnehav förenade kostnaderna tenderar emellertid mer och
mer att ingå i normal konsumtionsstandard. Det helt övervägande antalet
personbilsägare får också själva svara även för den del av levnadskostnaderna,
som består av bilkostnader, utan att åtnjuta den ekonomiska lättnad
som ligger i att viss del av kostnaderna är avdragsgilla vid taxeringen.

Enligt utredningens mening bör det givetvis även i fortsättningen finnas
möjlighet för skattskyldiga att få avdrag för bilkostnader för resor
till och från arbetet. För att överhuvud kunna tillämpas i praktiken bör avdraget
— liksom hittills — bestämmas efter schablonregler. Det bör sålunda
alltjämt fordras att fråga är om resor av inte alltför kort våglängd och att
användandet av bil i stället för allmänt kommunikationsmedel medför en
betydande tidsvinst för den skattskyldige. Någon författningsbestämmelse
därom anser utredningen dock inte böra meddelas. Det bör således liksom
hittills ankomma på riksskattenämnden att meddela anvisningar i dessa hänseenden.
Anvisningarna bör givetvis ändras när samhällsutvecklingen och
förhållandena i övrigt gör det motiverat.

Vad angår bilavdragets storlek måste, påpekar utredningen, schablonen
självfallet konstrueras så att påtagliga orättvisor inte uppkommer mellan
dem som har möjlighet att erhålla avdrag och dem som inte har denna möjlighet.
Detta betyder bl. a. att om en större och dyrbarare bil används, merkostnaden
får anses utgöra en icke avdragsgill levnadskostnad. En bilkostnadskalkyl
bör därför enligt utredningens mening grunda sig på genomsnittliga
kostnader för en mindre bil av vanligen förekommande märke.

Utredningen anför vidare att en bilkostnadskalkyl måste baseras på vissa
antaganden rörande körsträckor. Detta är nödvändigt för att möjliggöra en
fördelning av de fasta kostnaderna för bilen på privat körning och körning
till och från arbetsplatsen. Förenämnda tabell i bilaga 2 ger vid handen att
den genomsnittliga körsträckan uppgår till endast 430 mil för år. För det
övervägande antalet helårsarbetande skattskyldiga torde den genomsnittliga
körsträckan emellertid vara icke oväsentligt längre, påpekar utredningen.
Till en början bör beaktas att det undersökta materialet är några år gammalt.
Eftersom antalet arbetsplatser i städer och större tätorter ökar,
medan antalet arbetsplatser minskar på landsbygden, måste detta för dem
som bor kvar på landsbygden medföra att medelavståndet mellan bostad och
arbetsplats nu är längre. Vidare bör beaktas att det statistiska materialet omfattar
alla arbetstagare, oavsett om de arbetat hela året eller endast en del
därav. Vidare omfattar det statistiska materialet även alla sådana skattskyldiga
som på grund av t. ex. byte av arbetsplats erhållit avdrag för bilkostnader
endast en viss del av året.

De av riksskattenämnden meddelade anvisningarna bygger — fr. o. in. beskattningsåret
1963 — på att 1 000 mil per år skulle kunna godtas som ge -

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1969

nomsnittlig körsträcka för körningar till och från arbetet. Utredningen anser
inte tillräckliga skäl föreligga att utgå från en kortare årlig körsträcka
för resor till och från arbetet än nämnda 1 000 mil. Om en kort körsträcka
läggs till grund för schablonen betyder detta nämligen, att skattskyldiga
med kort körsträcka får en större del av de fasta kostnaderna för bilen avdragsgill
än om en längre körsträcka väljs som underlag för schablonen.
Man kan med andra ord säga att en kort körsträcka som underlag för schablonen
betyder ett gynnande av skattskyldiga med kort körsträcka i förhållande
till dem som har lång körsträcka. Utredningen anser att ett sådant
resultat inte skulle vara tillfredsställande. Ju kortare körsträckan är, desto
starkare är nämligen presumtionen att bilen anskaffats för privat körning
och för den allmänna livsföringen. Är den årliga körsträckan för resor mellan
bostad och arbetsplats mycket kort, kan därför starkt ifrågasättas om
det är rimligt att ens någon del av sådana fasta kostnader som t. ex. bilskatten
bör vara avdragsgill vid taxeringen.

Utredningen anser sålunda att den årliga körsträcka för resor till och
från arbetet, som sedan ett antal år lagts till grund för bilavdragsschablonen
— eller 1 000 mil — även fortsättningsvis bör kunna godtas. Att å andra sidan
välja en längre körsträcka än 1 000 mil anser utredningen f. n. uteslutet
med hänsyn till de redovisade statistiska uppgifterna om körsträckor.

För en fördelning av de fasta kostnaderna för bilen mellan å ena sidan
körningar till och från arbetet och å andra sidan den rent privata körningen
behövs enligt utredningens mening även ett ställningstagande till frågan om
vilken årlig körsträcka för privat körning som bör läggas till grund för en
sådan fördelning. Visst material för bedömning av denna fråga föreligger
i form av svaren på en enkät som statens avtalsverk i samråd med SACO,
SR, Statstjänarkartellen och TCO-S genomförde i slutet av 1966. Verket
inhämtade nämligen då uppgifter rörande körsträckor från innehavare
av medgivanden enligt 3 § kungörelsen den 12 december 1952 (nr 780)
angående resekostnadsersättning vid tjänsteresa med egen bil m. m. Antalet
tillfrågade befattningshavare med sådant s. k. bilmedgivande var
ca 3 300. Svar inkom från 98,6 % av dem. Av svaren framgår att den rent
privata körsträckan uppgick till ca 1 300 mil, oavsett om vederbörande befattningshavare
i sin tjänst kört 500, 1 000, 1 500 eller 2 500 mil. Om den i
tjänsten körda sträckan varit så kort som 100 mil, visar avtalsverlcets enkät
att den rent privata körsträckan överstigit 1 700 mil. Utredningen anser sig
kunna godtaga de uppgifter som kommit fram i enkäten och anser sålunda
att bilavdragsschablonen kan grundas på förutsättningen att den årliga privata
körsträckan uppgår till 1 300 mil.

Det sagda betyder enligt utredningen att de fasta kostnaderna för bilen
bör vara avdragsgilla till så stor del som motsvarar förhållandet mellan talet
1 000 (= antagen årlig körning till och från arbetet) och talet 2 300 (= summan
av nyssnämnda körning och den antagna privata körningen). Detta in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969

nebär med andra ord att avdrag för de fasta bilkostnaderna bör för varje

körd mil intill 1 000 mil medges med ö

2 300

av årsbeloppet för de fasta

kostnaderna. Vid en årlig körsträcka för körning till och från arbetet av
1 000 mil har den skattskyldige således fått fullt avdrag för den del av de
fasta kostnaderna för bilen, som enligt den valda schablonen belöper på sådana
körningar.

Vad slutligen angår de rörliga kostnaderna för bilen anser utredningen
någon tvekan inte kunna råda om att den skattskyldige bör få fullt avdrag.
Dessa kostnader bör således berättiga till avdrag med samma belopp per mil
räknat, oavsett om den årliga körsträckan för resor till och från arbetet understiger
eller överstiger 1 000 mil.

Bilkostnadskalkyl

På grundval av de återgivna principerna har utredningen låtit upprätta
en bilkostnadskalkyl. Denna visar de genomsnittliga kostnaderna för mindre
bil (med tjänstevikt understigande 1 100 kg) vid en årlig körlängd om
2 300 mil och bilbyte efter 6 år. Beräkningen grundas på att bilen hanteras
med normal aktsamhet och att föreskrifter i instruktionsbok för bilen om
översyn, service och skötsel beaktas. Prissättningen av kostnadsposterna
avser läget i slutet av augusti 1968 och utgör ett genomsnitt för landet. Dock
har bilbeståndet i storstadsområdena (Stockholm och Göteborg med omnejd
samt Malmö stad) inte tagits med vid beräkning av kostnad för försäkring.
I beräkningen redovisas de fasta och rörliga kostnader en bilägare drar på
sig genom att hålla sig med bil och köra den.

De skilda kostnadsposterna har i första hand beräknats efter den konventionella
uppdelningen i fasta och rörliga kostnader. Till fasta kostnader hänförs
därvid bl. a. amortering och ränta. Värdeminskningen på bilen täcks
genom amorteringen, varför hela värdeminskningen sålunda behandlas som
en fast kostnad. I själva verket, framhålls i betänkandet, ingår emellertid
två komponenter i värdeminskningen: en del av värdeminskningen (modellkostnaden)
hänför sig till att bilen åldras, en annan del till slitaget på
bilen vid körning. Den förstnämnda komponenten är oberoende av bilens
körning och således en fast kostnad i egentlig mening. Den senare komponenten
är avhängig av bilens körning och sålunda egentligen en rörlig kostnad.
I kalkylen har därför även gjorts en annan fördelning mellan fasta och
rörliga kostnader, där man i stället för amortering arbetar med begreppen
modellkostnad resp. slitage. För de fasta kostnaderna används därvid termen
årsbundna kostnader och för de rörliga kostnaderna termen milbundna
kostnader. Till milbundna kostnader hänförs de kostnader som är direkt beroende
av körd vägsträcka, medan övriga kostnader hänförs till årsbundna
kostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969

Fasta kostnader per år

Avskrivning och ränta

Det belopp som skall avskrivas — avskrivningsbeloppet — utgörs enligt
kalkylen av anskaffningskostnaden (»pris på gatan») minskat med restvärdet
vid bilbyte och värdet av däcksutrustningen. Genomsnittet av detta
aktuella avskrivningsbelopp och motsvarande belopp närmast föregående
tre år utgör här kalkylbilens avskrivningsbelopp. Priset på gatan växlar något
med fraktkostnaden fabrikant — konsument. Bilens rekommenderade
pris hos huvudförsäljaren i Stockholm i körklart skick, »på gatan-pris», har
i kalkylen ansetts representativt. Restvärdet 1968 har beräknats med ledning
bl. a. av prognosprislista för begagnade bilar utgiven av Motorbranschens
riksförbund.

kr. kr.

Beräkning av årligt avskrivningsbelopp:

Pris på gatan utrustad med dubbdäck................... 14 500

avgår:

restvärde ........................................ 2100

däckens värde (9 st) .............................. 900 3 000

Avskrivningsbelopp:

augusti 1968 .............................................. 11 500

för sistförflutna 3 år ...................................... 28 500

40 000
4

Kalkylens avskrivningsbelopp ................................ 10 000

Årlig kostnad för avskrivning och ränta

Ränta beräknas efter 6,5 %, vilket ger annuitetskoefficienten 0,2026

Annuitet ....................................

tillkommer:

ränta på restvärde och halva däckskostnaden
Avskrivning och ränta........................

Posten avskrivning och ränta har som ett alternativ fördelats på
följande poster

Årsbundna

ränta ....................................................

modellkostnad ............................................

Milbundna

slitage (0: 45 kr. per mil) ..................................

517

640

1 035

2 192

2 026

166

2192

t2 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 29

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969

Fordonsskatt och kontrollbesiktning

För personbil med tjänstevikt om 910—1 000 kg är fordonsskatten 207 kr.
För kontrollbesiktning av tre bilar av sex för en kostnad om 35 kr. och därtill
efterbesiktning av var tredje besiktigad bil för en kostnad av 15 kr. beräknas
enligt kalkylen 20 kr. Hela kostnaden sägs vara årsbunden.

Försäkring

Försäkringen enligt kalkylen omfattar trafik, brand, stöld, glas, bilräddning,
förarskydd och rättsskydd. Yagnskadeförsäkring för fem år ingår i
anskaffningskostnaden. Kostnad för sjätte året har medräknats. Bilen förutsättes
vara placerad i premieklass 211. Medelbonus för personbilar är
50 %. Tariffområde har bestämts efter bilbeståndets fördelning på områden
utom storstadsområdena. Om man bortser från storstadsområdena finns
inom tariffområde N (X-, Y-, Z-, AG-, BD-län) ca 20 % av bilbeståndet och
inom Ö (övriga delar av landet utom storstadsområdena) ca 80 %. Beräkningen
bygger vidare på Folksams och S-bolagens premier till lika delar.
Nykterhetsrabatt om 10 % i förekommande fall har inte beaktats.

Beräkning av försäkringspremie:

Premie i kr. i tariffområde
Ö N

Folksam .................................. 355 414

S-bolagen .................................. 416 487

Om 80 % av bilarna är placerade i område ö och 20 % i område N blir
årspremien 398 kr. Försäkringspremien sägs vara årsbunden.

Garage eller uppställningsplats

Årskostnaden för garage m. m. beräknas enligt kalkylen med ledning av
statens personalbostadsdelegations rekommendationer till 450 kr. Hela kostnaden
sägs vara årsbunden.

Tvättning

För tvättning har beräkningen grundats på lika delar heltvätt, automattvätt
och självtvätt. Kostnaden utgör enligt Sveriges bensinhandlares riks 1

Q i C i O

förbunds gällande cirkapriser(-—i-=) 7 kr. per gång. För 24 tvätt O ningar

per år blir kostnaden 168 kr. Hela kostnaden betraktas i kalkylen
som årsbunden.

Rörliga kostnader per 1 000 mil

Bensin

Kostnad för bensin beräknas enligt kalkylen vid en färdsträcka om ca
2 mil per resa efter en förbrukning av 0,9 liter per mil (97/98 oktan). Pri -

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1969

set i 1-zon med avdrag av 1 öre per liter för pris vid självtankning är 90 öre
per liter. Kostnaden per 1 000 mil blir 810 kr.

Däck

Kostnaden beräknas enligt kalkylen efter en livslängd om 3 600 mil för
normaldäck och 2 000 mil för dubbdäck. Livslängden för en uppsättning om

5 normaldäck och 4 dubbdäck biir(^ X 4 500 mil resp. 2 000 mil.

Angående däckens livslängd sägs vid intervjuer ha framkommit skiftande
uppgifter. I kalkylen beräknad livslängd har bl. a. angetts av chefen för tekniska
avdelningen hos Motormännens riksförbund R. Jeansson. Kostnaden
— montering och balansering inberäknad — för 5 st. slanglösa normaldäck
beräknas till 415 kr. och för 4 st. dubbdäck till 480 kr. Dubbdäck förutsätts
komma till användning 3 månader per år och nyttjas av 60 % av bilägarna.
Av körningen antas således 15 % utförd med dubbdäck. Kostnad per 1 000

mil blir

415 x 0,85
4,5

480 x 0,15
2

114 kr.

Reparation och underhåll

En undersökning sägs ha gett till resultat att posten reparation, underhåll
och service belöper sig till 590 kr. per 1 000 mil.

Med utgångspunkt i de nyss redovisade kostnaderna har utredningen
sammanställt de totala fasta och rörliga kostnaderna i tabellform. Sammanställningen
visar att de s. k. fasta kostnaderna per mil utgör 1: 49 kr. och
de rörliga 1: 51 kr. eller tillhopa 3 kr. per mil.

Sammanställning av fasta och rörliga kostnader vid 2 300 mils årlig
körning med personbil med tjänstevikt om	900—1 000 kg
Kostnadsslag	Kostnad
	totalt	per mil
	kr.	kr.
Fasta kostnader
Amortering, ränta..............................	2192	0: 96
Skatt och besiktning............................	227	0: 10
Försäkring ....................................	398	0: 17
Garage .......................................	450	0: 19
Tvättning ....................................	168	0: 07
Summa kr.	3 435	1: 49
Rörliga kostnader per 1 000 mil
Bensin .......................................	810	0: 81
Däck ........................................	114	0- 11
Reparation och underhåll.......................	590	0: 59
Summa kr. för 1 000 mil	1 514	1: 51

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969

Kostnadsslag Kostnad

	totalt	per mil
	kr.	kr.
Fasta och rörliga kostnader för 2 300 mil
Fasta kostnader...............................	3 435	1: 49
Rörliga kostnader..............................	3 482	1: 51
Summa kr. för 2 300 mil	6 917	3: 00
I följande sammanställning har kostnaderna fördelats på år sbundna och
milbundna kostnader. Härav berörs som tidigare nämnts posten amortering
och ränta. Av sammanställningen framgår att de årsbundna kostnaderna
utgör 1: 04 kr. per mil och de milbundna kostnaderna 1: 96 kr. per	mil eller
tillhopa 3 kr. per mil.
Sammanställning av årsbundna och milbundna kostnader vid 2 300 mils
körning med personbil med tjänstevikt om	900—1 000 kg
Kostnadsslag	Kostnad
	totalt	per mil
	kr.	kr.
Årsbundna kostnader
Modellkostnad ................................	640	0:28
Ränta ........................................	517	0:23
Skatt och besiktning............................	227	0: 10
Försäkring ....................................	398	0: 17
Garage ........................................	450	0: 19
Tvättning ....................................	168	0: 07
Summa kr.	2 400	1:04
Milbundna kostnader för 1 000 mil
Slitage........................................	450	0:45
Bensin........................................	810	0: 81
	114	0: 11
Reparation och underhåll ......................	590	0:59
Summa kr. för 1 000 mil	1 964	1:96
För 2 300 mil
Årsbundna kostnader ..........................	2 400	1: 04
Milbundna kostnader ..........................	4 517	1: 96
Summa kr. för 2 300 mil	6 917	3:00

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1969

Utredningens förslag

Utredningen godtar den bilkostnadskalkyl som redovisats i det föregående
och anser således att kalkylen — vid nuvarande pris- och kostnadsläge
— är ägnad att läggas till grund vid bestämmandet av bilavdragens storlek.

Frågan huruvida kostnaderna bör delas upp i fasta och rörliga kostnader
på hittills sedvanligt sätt eller om de bör delas upp i årsbundna och milbundna
kostnader bedömer utredningen så att den sistnämnda metoden i
och för sig ger ett mera rättvisande resultat. Därtill kommer, sägs det, att
en uppdelning i årsbundna och milbundna kostnader leder till ett gynnsammare
resultat för skattskyldiga med lång körsträcka mellan bostad och arbetsplats.
Dessa skattskyldiga kommer nämligen — trots att avdraget beräknas
enligt schablon — att oberoende av körsträckans längd alltid erhålla
fullt avdrag även för den del av värdeminskningen som motsvarar slitaget
på bilen. Utredningen finner detta värdefullt eftersom man därigenom underlättar
för de enskilda att bo kvar även om de har arbete på annan ort
än hemorten. Utredningen har i detta sammanhang hänvisat till bevillningsutskottets
uttalande i denna fråga i det förut återgivna betänkandet 1967:
58.

Med tillämpning av de av utredningen förordade principerna och på basis
av kostnadsläget i augusti månad 1968 skulle de avdragsgilla kostnaderna
således uppgå till 3 kr. för mil för årliga körsträckor ej överstigande 1 000
mil och till 2 kr. för mil för körsträckor däröver.

Utredningen anser det inte böra komma ifråga att i KL eller i anvisningarna
till KL införa bestämmelser, som direkt anger med vilka belopp avdrag
för bilkostnader bör medges eller som direkt anger de körsträckor för
körning till och från arbetet resp. för privat körning, som skall ligga till
grund vid bestämmandet av avdragens storlek. I stället föreslår utredningen
att i KL:s anvisningar anges, att det ankommer på riksskattenämnden
att årligen fastställa de grunder enligt vilka avdrag för bilkostnader får ske.
Vidare bör där anges de allmänna grunderna för bestämmandet av avdragets
storlek. Således föreslår utredningen en regel av innebörd att avdraget
skall bestämmas på grundval av genomsnittliga kostnader för mindre bil
och avse såväl milbundna som årsbundna kostnader. Utredningen föreslår
vidare en föreskrift om att de årsbundna kostnaderna skall fördelas mellan
körning till och från arbetet och rent privat körning på grundval av en
beräkning av genomsnittliga årliga körsträckor för de båda slagen av körning.
Den på resor till och från arbetsplatsen belöpande andelen av de årsbundna
kostnaderna skall för mil räknat motsvara det belopp, som behövs
för att den skattskyldige skall få fullt avdrag för nämnda andel av kostnaderna,
då den sammanlagda årliga körsträckan för resor till och från arbetet
motsvarar den beräknade genomsnittliga körsträckan. För körsträckor

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969

däröver föreslår utredningen att avdraget skall avse endast de milbundna
kostnaderna.

Enligt utredningens förslag bör författningsbestämmelserna införas i
punkt 4 av anvisningarna till 33 § KL och tillämpas fr. o. m. 1970 års taxering.

Utredningen framhåller avslutningsvis att ett genomförande av de sakkunnigas
förslag leder till ett visst skattebortfall. Med utgångspunkt i
att bilavdragen vid 1966 års taxering kan beräknas till sammanlagt cirka
420 milj. kr. skulle med tillämpning av de avdragsbelopp som gäller vid
1968 års taxering det sammanlagda avdragsbeloppet öka till ungefär 480
milj. kr. Utredningens förslag medför en ökning av avdragsbeloppet med
1/3 eller med 160 milj. kr. Med en antagen genomsnittlig marginalskattesats
av 45 % skulle skattebortfallet sålunda uppgå till något över 70 milj.
kr., varav i runt tal 40 milj. kr. belöper på staten och resten på kommunerna.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har i allmänhet funnit utredningens förslag lämpligt
och tillstyrkt att det läggs till grund för lagstiftning.

När det gäller principerna för avdrag beträffande bilkostnader för resor
till och från arbetet tillstyrker samtliga remissinstanser att avdraget fortfarande
bestäms efter schablonregler.

Riksskattenämnden framhåller sålunda att nämnden vid fastställandet
av sina anvisningar rörande bilavdrag iakttagit en viss restriktivitet när det
gäller beräkningen av de fasta bilkostnaderna. Detta har främst skett mot
bakgrund av att bilen i vårt land mer och mer tenderar att bli var mans
egendom och att de fasta kostnaderna för bilen följaktligen kan betraktas
såsom icke avdragsgilla privata levnadskostnader. Nämnden konstaterar att
de sakkunniga i sin bilkostnadskalkyl har verkställt en viss uppräkning av
de fasta bilkostnaderna men att förslaget i övrigt bygger i princip på samma
förutsättningar som riksskattenämndens kalkyler. Mot bakgrund av vad
1967 års bevillningsutskott anfört har riksskattenämnden inte något att erinra
mot att de föreslagna riktlinjerna läggs till grund för lagstiftning i ämnet.

Kammarrätten, som förklarar sig inte ha något att erinra mot de föreslagna
principerna för avdragets beräkning, erinrar om att en någotsånär
enkel och naturligtvis i viss mån schablonartad regel för resekostnadsavdragens
beräkning sannolikt är en betingelse för en definitiv källskatt. Vad
som föreslås i det nu aktuella betänkandet, liksom f. ö. vad som nu tilllämpas,
torde sannolikt kunna betecknas som i det närmaste omöjliga regler
i ett system med definitiv källskatt. Avdragets storlek låter sig inte bestämmas
förrän vid beskattningsårets utgång och det torde vara vanskligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969

eller omöjligt att vid varje löneutbetalningstillfälle under det löpande året
förutse det på perioden belöpande avdraget. Från synpunkten av en definitiv
källskatt torde vida mer schablonartade regler vara att föredraga, t. ex.
av innebörd att avståndet mellan bostad och arbetsplats skulle avgöra rätten
till och storleken av ett resekostnadsavdrag.

I princip borde enligt SACO.s mening de faktiska kostnaderna vara avdragsgilla.
Ett fullföljande av denna princip skulle dock medföra alltför
komplicerade beräkningar och bestämmelser. Därför torde man enligt SACO
vara hänvisad till att i stället använda schablonberäkningar.

Gränsdragningen mellan icke avdragsgilla levnadskostnader och kostnader,
hänförliga till förvärvskälla, finner länsstyrelsen i Malmöhus län utgöra
ett besvärligt problem, när det gäller kostnader för egen bil. Emellertid
uppstår även stora svårigheter vid gränsdragning inom den grupp kostnader
som är hänförliga till förvärvskälla. Länsstyrelsen erinrar om att
riksskattenämnden i anvisningar angående avdrag för ökade levnadskostnader
vid tjänsteresa framhållit att det inom exempelvis byggnads- och anläggningsbranscherna
ofta är svårt att avgöra om en resa skall anses som
tjänsteresa eller resa till och från arbetet. Också i andra fall kan tveksamhet
uppstå, såsom då skattskyldig haft flera arbetsplatser hos samme arbetsgivare
eller arbetsplatser hos olika arbetsgivare. En allmän översyn av
problemkomplexet i sin helhet och av möjligheterna att undanröja nu
nämnda gränsdragningssvårigheter anser länsstyrelsen därför önskvärd.

Målsättningen för en ny schablonmetod, nämligen att genom ett
högre avdrag för längre körsträcka underlätta för de skattskyldiga att vid
tagande av arbete på annan ort bo kvar i sin hemort, har lett till viss diskussion.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det med hänsyn till angelägenheten
av att följderna av den pågående strukturomvandlingen och företagsrationaliseringen
mildras, särskilt för glesbygdernas befolkning, önskvärt att möjligheterna
till avdrag för bilkostnader för resor till och från arbetsplats förbättras.
Härigenom motverkas avflyttningen från dessa glesbygder till centralorterna,
vilket inte minst från natur- och miljövårdssynpunkt torde
framstå som eftersträvansvärt. Samtidigt medför emellertid en ökad ström
av privatbilister mellan glesbygder och tätorter en växande belastning av de
senares trafikkapacitet. Inom storstadsregionerna finner länsstyrelsen den
aktuella trafiksituationen utgöra ett ytterst allvarligt problem. Länsstyrelsen
frågar sig därför om inte åtgärder för underlättande av långa bilresor
från bostäder i glesbygder borde balanseras med särskilda restriktioner beträffande
avdrag för resor mellan bostad och arbetsplats, som är belägna
inom samma storstadsregion (exempelvis Malmö—Lund-området). Härigenom
skulle användandet av kollektiva trafikmedel i sådant område uppmuntras
och viss från trafikpolitisk synpunkt önskvärd effekt måhända
uppnås.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969

Länsstyrelsen i Värmlands län anför viss kritik mot målsättningen. Alltför
generösa avdrag för bilresor till och från arbetet kommer enligt länsstyrelsen
att ytterligare accentuera en olikhet vid beskattningen som ofta
ter sig stötande. Länsstyrelsen syftar på det förhållandet att en skattskyldig
som har råd att hålla sig med bil för att företa dagliga resor till en främmande
ort där han har stadigvarande arbete kan erhålla ett i förhållande
till sin inkomst mycket betydande avdrag för resorna, medan en skattskyldig
som av ekonomiska skäl tvingas bosätta sig på den ort där arbetet skall
utföras är avskuren från avdragsmöjligheter, även om han drabbas av betydande
merkostnader. Kravet på likformighet och rättvisa vid beskattningen
blir då knappast tillgodosett. Logiskt borde avdrag rätteligen vägras i
båda fallen med den motiveringen att det skäligen kan ifrågasättas att den
skattskyldige skall bosätta sig på den ort där han har sitt arbete. Med de
anförda synpunkterna har länsstyrelsen endast velat ge uttryck åt den allmänna
uppfattningen att det finns skäl till viss restriktivitet när det gäller
att medge avdrag för bilresor till och från arbetet.

När det gäller schablonens utformning för förverkligandet
av den angivna målsättningen har det stora flertalet remissinstanser godtagit
de sakkunnigas förslag. Modifikationer i schablonen eller andra schabloner
föreslås dock av riksrevisionsverket, länsstyrelsen i Norrbottens län,
Lantbrukets skattedelegation, Sveriges arbetsledareförbund och Föreningen
Sveriges handelsresande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser praktiska skäl tala för att endast
en schablon — möjligen något mer differentierad än vad som hittills varit
fallet — används i taxeringsarbetet. Det avdragsbelopp som årligen skall
fastställas får därför tänkas vara resultatet av en kompromiss mellan
olika beräkningsalternativ. Riksskattenämnden bör därför enligt länsstyrelsens
mening även fortsättningsvis ha relativ frihet vid sitt bestämmande
av resekostnadsavdraget, med beaktande av vad bevillningsutskottet
uttalat.

Sveriges arbetsledareförbund, som i princip instämmer i utredningens
förslag, ifrågasätter om det inte vore mest rationellt att generellt bevilja
avdrag för resor till och från arbetet med de kostnader som i normalfallet
är förenade med bilåkning i mindre bil. De som åker med allmänna
kommunikationsmedel gör därmed en vinst i förhållande till bilåkarna,
vilket enligt förbundet måhända kan utgöra ett större incitament att anlita
kollektiva färdmedel än vad nuvarande regler innebär. Fördelen med
regler i princip utformade på detta sätt vore enligt förbundets mening
att man erhöll en administrativt lätthanterlig schablon och att alla blev
enhetligt och rättvist beskattade trots olika körsträckor. Förbundet föreslår
därför att man utreder möjligheten till generellt bilavdrag.

Förslaget att genomsnittskostnaden skall beräknas på mindre bil har
mött invändningar från två remissinstanser. Sveriges arbetsledareförbund

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 dr 1969

anser att de som reser långa sträckor per år — inte minst i Norrland under
den kalla årstiden och på dåliga vägar — bör vara berättigade till
avdrag för kostnaden för en mellanstor bil (t. ex. Volvo 142). Föreningen
Sveriges handelsresande föreslår att de, som i sin tjänst regelmässigt använder
bil och på grund av tjänsten (t. ex. skrymmande och tung kollektion)
är tvingade att använda större och dyrare bil för resor mellan bostad
och arbetsplats, skall ha rätt till avdrag för sådan bil även vid sistnämnda
resor.

Mot förslaget att den genomsnittliga körsträckan för resor till och från
arbetet beräknas till 1 000 mil vänder sig riksrevisionsverket och Sveriges
arbetsledareförbund.

Riksrevisionsverket finner den föreslagna schablonregeln innebära att,
om man kör mindre än 2 300 mil per år, täckning inte erhålls för den
del av de årsbundna kostnaderna som belöper på arbetsresorna. Körsträckor
däröver kan resultera i antingen över- eller undertäckning. Riksrevisionsverket
anser därför att nuvarande brister behålls i fråga om långa
resor. Frågan om en »skälig fördelning» mellan arbetsresor och annan körning
avser endast de årsbundna kostnaderna. En närmare anpassning av
avdragets storlek per mil till verkliga kostnader uppnås enligt riksrevisionsverkets
mening om man låter fördelningsbasen påverkas av de verkliga
körsträckorna så långt det går. Om osäkerhetsfaktorn begränsas till
körsträckan för »annan körning» får man i vart fall en mer realistisk
fördelningsbas än enligt utredningens förslag. Riksrevisionsverket anser
att följande schablonmetod skulle bättre ansluta sig till de verkliga kostnaderna.

1. Körsträckan för annan körning bestäms till 1 300 mil per år vilket
föreslagits av utredningen.

2. Ivörsträcka för resor mellan bostad och arbetsplats uppges av den
skattskyldige i samband med deklarationen.

3. Körsträckorna för annan körning och för resor mellan bostad och
arbetsplats summeras och ger en beräknad total körsträcka för året att
utgöra fördelningsbas för de årsbundna kostnaderna.

4. I riksskattenämndens anvisningar för bilavdraget införs en tabell
som vid skilda körsträckor mellan bostad och arbetsplats ger avdragsbelopp
per mil. Tabellen kan indelas i lämpliga intervall, så att antalet olika
avdragsbelopp begränsas till några få. Förslagsvis anges intervallbredden
till 1 000 mil, varvid fördelningsbasen i första intervallet utgör 700 -f- 1 300
mil, i andra 1 500 + 1 300 mil och i tredje 2 500 -|- 1 300 mil.

5. Ur tabellen erhållet avdragsbelopp per mil används av den skattskyldige
vid beräkningen av det yrkade avdragets storlek.

Riksrevisionsverket anför att nackdelarna med schablon bibehålls även
med den av verket föreslagna metoden men att de har begränsats. Kvar
står att avdragsbeloppet inte påverkas av antalet mil för annan körning.
Vidare innebär det en viss schematisering att ange körsträckor mellan
bostad och arbetsplats med intervallsbredder. Ämbetsverket är vidare av

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1969

den uppfattningen att dess egen schablonmetod ger ett betydligt rättvisare
resultat än utredningens förslag utan att enkelheten därför påverkas i
nämnvärd grad.

Sveriges arbetsledareförbund anser att det med hänsyn till den snabba
inflyttningen till tätorter knappast finns fog för antagande att medelavståndet
för resor till arbetet i tätorter ökat medan det minskat på landsbygden.
Eftersom medianvärdet för ressträckan år 1965 var 430 mil, antar
förbundet att medelavståndet för år 1969 sannolikt är lägre än nämnda
medianvärde. Det synes därför förbundet orimligt att nu förutsätta så
lång körsträcka som 1 000 mil. I stället vill förbundet räkna med en
körsträcka om 500 mil.

Förslaget att den årliga privata körsträckan skall förutsättas vara 1 300
mil har mött erinringar från Lantbrukets skattedelegation, länsstyrelsen i
Norrbottens län och Föreningen Sveriges handelsresande.

Lantbrukets skattedelegation ifrågasätter om den undersökta gruppen
statliga tjänstemän representerar genomsnittet av dem som använder
bil för resa mellan bostad och arbetsplats. Materialet i undersökningen
har inte redovisats i betänkandet på sådant sätt att man får uppgifted
om spridningen, tjänstemännens lönesituation och frekvensen i tjänsteresorna.
Man torde emellertid enligt delegationen kunna utgå ifrån att
de undersökta befattningshavarnas löneläge är väsentligt högre än genomsnittet
för de skattskyldiga som bilavdraget gäller. Den skillnaden torde
dessutom föreligga att bilen då den används för tjänsteresor står till förfogande
för privat körning väsentligt flera dagar under året än då bilen
regelmässigt används för resor mellan bostad och arbetsplats. I sistnämnda
fall kan den disponeras av familjens övriga medlemmar endast under
lördagar och söndagar samt under semestertid. Delegationen har därför
uppfattningen att utredningen väsentligt överskattat den årliga privata körsträckan.
Detta skulle innebära att de framräknade milbeloppen blivit för
låga.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län finner sannolika skäl tala för att
bilen inom den undersökta gruppen utnyttjas för privat bruk i större
utsträckning, om inkomstnivån inom gruppen ligger över eller betydligt
över medianinkomsten. Länsstyrelsen finner det också antagligt att den
som företar mycket långa dagliga resor — vilket torde vara fallet i Norrbottens
län — har en betydligt lägre privat körning än vad utredningen
räknat med. Den föreslagna grunden för proportionering bör därför enligt
länsstyrelsens mening närmare övervägas.

Föreningen Sveriges handelsresande uppger att föreningens över 7 000
medlemmar enligt en verkställd undersökning har en genomsnittlig körsträcka
i tjänsten av 3 085 mil per år och är på tjänsteresor utom hemorten
218 dagar per år (varav 133 med övernattning) när de inte använder
bilen för privat körning. Att en skattskyldig, som har så stor körsträcka

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969

i tjänsten och större delen av året befinner sig på tjänsteresa per bil, därutöver
skulle använda bilen 1 300 mil för privat körning anser föreningen
orealistiskt. Använder man biien dagligen i tjänsten undviker man enligt
föreningens uppfattning bilåkning under fritiden och därigenom får man
en privat körning som i de flesta fallen understiger 500 mil per år. Föreningen
framhåller dock att den nya schablonen över huvud taget inte
kan bli tillämplig på handelsresande.

När det gäller frågan i vilka fall avdrag skall medges tillstyrker
samtliga remissinstanser att frågan härom liksom hittills regleras genom
anvisningar av riksskattenämnden.

Detaljerna i bilkostnadskalkylen har diskuterats i åtskilliga
yttranden. Varje enstaka post i kalkylen har dock godtagits av
det stora flertalet remissinstanser.

Vad först gäller valet av kalkylbil framhåller SACO att Volkswagen inte
är det vanligaste bilmärket i landet och inte heller representerar det kostnadsniässiga
genomsnittet för olika bilmärken. Det är det sistnämnda av
dessa båda kriterier som enligt SACO:s uppfattning skall vara avgörande
för valet av kalkylbil. Ett genomsnitt av kostnaderna för Volvo Amazon
och SAAB V 4 Sedan är enligt SACO:s mening ett bättre mått på de
genomsnittliga bilkostnaderna. SACO förordar därför att kalkylen ändras
till att avse kostnader för dessa båda bilar. Ytterligare skäl härför är enligt
SACO att kostnadsberäkningar för dessa bilmärken håller på att göras
i en partsammansatt arbetsgrupp, som består av representanter för
statens avtaisverk, SACO, SR, TCO-S och Statstjänarkartellen. Dessa kostnadsberäkningar
kommer att ligga till grund för framtida ersättningar för
bilkostnader i samband med resa i tjänst.

Beträffande kostnaden för bilinköp anmärker SAF och Sveriges arbetsledareförbund
att man utgått från inköpspriset i Stockholm, som är något
lägre än genomsnittet för landet och således till nackdel för den avdragsberättigade.

När det gäller avskrivningskostnaderna anser länsstyrelsen i Norrbottens
län att den föreslagna metoden i princip kan godtas, om förvärv av
bil alltid avser en ny bil. Handeln med begagnade bilar är emellertid av
betydande storlek. Länsstyrelsen finner det inte ovanligt att en persons
bilinnehav — även om han under årens lopp innehaft flera bilar — i huvudsak
begränsar sig till begagnade bilar. Någon uppgift om i vilken utsträckning
den begagnade bilen är en »folkbil» har inte lämnats av utredningen,
som inte heller belyst hur stora och vilka slags utgifter en sådan
bilägare får vidkännas.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att omläggningen av posten
värdeminskning medför rätt till värdeminskningsavdrag även vid körsträckor
över 1 000 mil per år, vilket kan vara motiverat om bilen hu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969

vudsakligen anskaffats för att användas vid resor till och från arbetet.
Har bilen anskaffats huvudsakligen av privat intresse, vilket väl minst
lika ofta är fallet, ter sig emellertid denna ökade avdragsrätt diskutabel
för länsstyrelsen.

Bilbyte efter sex år är enligt Motororganisationernas samarbetsdelegation
en alltför lång tid. Delegationen föreslår såsom en mer realistisk avskrivningstid
4,5 år vilket stämmer med delegationens sedvanliga bilkostnadskalkyler.
När det gäller restvärdet på bilen framhåller samarbetsdelegationen
att prognosprislistan för begagnade bilar, utgiven av Motorbranschens
riksförbund, gäller försäljningspriset och icke det pris bilägaren
erhåller vid byte. För en mindre bil, som är 6 år gammal och
gått totalt 13 800 mil, är det enligt delegationens mening föga realistiskt att
anta ett restvärde på 2 100 kr. Värdet måste därför sänkas betydligt
om det skall avspegla verkligheten. A andra sidan motsvarar restvärdet
2 100 kr. en avskrivningstid av 4,5 år och total körsträcka på 10 350 mil.

Räntekostnader bör inte upptas i kalkylen, anser länsstyrelserna i
Stockholms, Malmöhus, Gävleborgs och Norrbottens län samt Lantbrukets
skattedelegation. I dessa yttranden framhålls att gäldränta alltid är avdragsgill
vid inkomsttaxeringen. Effekten blir alltså att visst dubbelavdrag
erhålls för räntedelen eller att, om bilanskaffningen bestritts med sparmedel,
inkomsträntan i motsvarande mån minskar. Vidare påpekas att enligt
20 § KL avdrag inte får ske för ränta på eget, i förvärvsverksamhet
nedlagt kapital.

Beträffande kostnaden för skatt framhåller statens avtalsverk att bilaccisen
höjts samtidigt som riksbankens diskonto sänkts och bensinpriset
höjts. Den sammanlagda effekten av dessa prisändringar, som verkar
i både höjande och sänkande riktning, blir emellertid enligt avtalsverkets
mening sådan, att de av utredningen beräknade avdragsbeloppen
inte påverkas.

När det gäller försäkringen kan det enligt Motororganisationernas samarbetsdelegation
diskuteras om det är riktigt att utgå från att bilen har
vagnskadegaranti och således inte räkna med någon kostnad för vagnskadeförsäkring
för de första 5 åren. Systemet med vagnskadegaranti har
varit i bruk endast några år och en stor del av bilparken har således inte
sådan garanti. Eftersom kalkylen skall avse de genomsnittliga kostnaderna
för en mindre bil, anser delegationen det vara riktigare att räkna med
kostnaden för vagnskadeförsäkring. Även valet av premieklass kan enligt
delegationen diskuteras. Den valda klassen 211 kan knappast sägas motsvara
genomsnittet för mindre bilar. Snarare synes detta ligga i klass
213, menar delegationen. Eftersom kalkylen skall avse hela landet är det
enligt delegationens mening fel att bilbeståndet i storstadsområdena inte
medtagits vid beräkning av försäkringskostnaden. Sistnämnda påpekande
görs också av SAF och Sveriges arbetsledareförbund som finner det vara

Kungl. Maj ds proposition nr 29 år 1969 2o

till nackdel för de avdragsberättigade att man undantagit storstadsområdena
med sina höga premier.

Garagekostnad anser riksrevisionsverket och länsstyrelsen i Värmlands
län inte böra ingå i kalkylen. Länsstyrelsen anför att flertalet bilägare inte
har någon kostnad för garage. SACO däremot anser att kostnaden verkar
låg. Principen att den genomsnittliga faktiska kostnaden skall ingå i kalkylen
bör enligt SACO:s mening tillämpas även på denna punkt. Personalbostadsdelegationens
rekommendationer ligger lägre än detta genomsnitt, papekar
SACO. Motororganisationernas samarbetsdelegation finner att enligt
delegationens beräkningar kostnaderna för garage eller uppställningsplats
uppgår till 700 kr. per år. Delegationen framhåller att i många fall avgift
måste erläggas även för upptällningsplats i anslutning till arbetsplatsen.

Kostnad för tvätt bör enligt riksrevisionsverkets mening inte upptas i kalkylen.

När det gäller bensinkostnaden anser Motororganisationernas samarbetsdelegation
att utredningen räknat bensinförbrukningen i underkant, då den
satts till 0,9 liter per mil. Utredningen synes ha räknat med idealiska körförhållanden,
dvs. landsvägstrafik med jämn hastighet. Eftersom en icke
ringa del av arbetsresorna kan tänkas ske till tätorterna med deras besvärligare
trafikförhållanden, framstår det för delegationen som mer realistiskt
att räkna med en förbrukning av 1,0 liter per mil. Riksrevisionsverket har,
som tidigare nämnts, påpekat att bensinpriset höjts sedan kalkylen gjordes.

I fråga om kostnaden för reparation och underhåll framhåller SACO att
det i utredningen inte finns angivet varifrån kostnadsbeloppet kommer. Det
är enligt SACO av största vikt att inte enbart uppgifter från bilfabrikanter
ligger till grund för kalkylen. Överläggningarna med avtalsverket om ersättning
för resa i tjänsten med egen bil har nämligen visat, att de kostnader
bilfabrikanterna angett är för låga. Dessutom saknar SACO i kalkylen kostnaderna
för olja och rundsmörjning vilka är kännbara kostnadsposter för
bilinnehavaren. Sveriges arbetsledareförbund anför att körning om 2 300 mil
per år under 6 års tid med en mindre bil i normalfallet torde kräva betydligt
högre belopp än vad som antagits för att fordonet skall hållas drift- och
trafiksäkert. En mer noggrann undersökning av posten reparation och underhåll
skulle med stor sannolikhet överstiga 1 000 kr. per år. Motororganisationernas
samarbetsdelegation har — mot bakgrunden av den erfarenhet
som delegationen äger efter granskning av reparationsräkningar — kommit
fram till ett kostnadsbelopp på 1 100 kr. per år. Inte minst den årliga kontrollbesiktningen
har medfört en ökning av reparationskostnaderna.

När det gäller de avdragsbelopp som i dagens läge blir resultatet
av en bilkostnadskalkyl har flertalet remissinstanser godtagit utredningens
beräkningar, som innebär 3 kr. för de första 1 000 milen och 2 kr. för varje
mil därutöver.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför att de föreslagna avdragen
verkar höga men länsstyrelsen saknar möjlighet att förebringa utredning
som visar att kostnaderna bör beräknas lägre.

Lägre avdragsbelopp preciseras av två remissinstanser. Riksrevisionsverkets
schablonmetod innebär att avdraget blir för den som kör högst 1 000
mil 2: 86 kr. per mil, över 1 000 men högst 2 000 mil 2: 60 kr. per mil för
hela sträckan (således även för de första 1 000 milen) samt över 2 000 mil
2: 44 kr. per mil för likaledes hela sträckan. Länsstyrelsen i Gävleborgs län
anser att avdraget för de första 1 000 milen bör beräknas till 2: 77 kr. eller
avrundat 2: 80 kr. per mil. För längre körsträckor vill länsstyrelsen dock
inte föreslå någon ändring eftersom räntan inte påverkar de milbundna
kostnaderna.

Högre avdragsbelopp än utredningens föreslås av motororganisationerna
och en del arbetstagarorganisationer. Motor organisationernas samarbetsdelegation
åberopar en kostnadskalkyl, fördelad på olika inköpspriser och
körsträckor. Ett närliggande exempel ur delegationens kalkyl är en bil med
inköpspris om 12 000 kr. och årlig körsträcka om 2 000 mil. För denna bil
beräknas kostnaden till 4:37 kr. per mil. Någon närmare precisering av
själva avdragsbeloppen har delegationen dock inte gjort.

En anpassning av avdragsbeloppen till de statliga bilersättningarna förordas
av TCO och SACO. TCO anser att de sakkunniga inte anfört något
motiv för att avdrag för resor till arbetet skall påtagligt understiga avdragen
för resor i tjänsten. Taxeringsmyndigheterna torde i allmänhet godta de
statliga bilersättningsnormerna vid yrkande av bilkostnadsavdrag för tjänsteresor
i privat tjänst. SACO finner fördelen med anknytning av avdragen till
de statliga ersättningarna vara, att avdragens storlek kan ändras utan andra
utredningar än de som sker mellan arbetsmarknadens parter på den statliga
sektorn.

Sådan anpassning till de statliga bilersättningarna förordas även av Föreningen
Sveriges handelsresande, såvitt gäller skattskyldiga som i sin tjänst
regelmässigt använder bil och på grund av tjänsten (t. ex. skrymmande och
tung kollektion) är tvingade att använda större och dyrare bil för resor
mellan bostaden och arbetsplatsen.

Sveriges arbetsledare förbund, som utgår från att arbetsresorna är i genomsnitt
endast 500 mil, beräknar en kostnadshöjning för såväl årsbundna
som milbundna kostnader med vardera 50 öre. Förbundet föreslår därför
att avdraget för de första 1 000 milen höjs med 1: 00 kr. till 4: 00 kr. För
de skattskyldiga som reser långa sträckor per år har förbundet dock som
tidigare nämnts förordat att avdraget beräknas efter kostnaden för mellanstor
bil.

I fråga om avtrappningen av avdraget vid 1 000 mil framhåller förbundet
att differensen hittills varit 0: 75 kr. Någon motivering för att öka denna
differens till 1: 00 kr. redovisar inte utredningen. Enligt förbundets mening

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969

har denna differens bestämts på ett godtyckligt sätt och drabbar i första
hand de skattskyldiga som har speciellt långa sträckor till arbetsplatsen.
Förbundet anser att reduceringen av avdraget vid körsträckor över 1 000 mil
av rättvise- och skälighetshänsyn bör uppgå till högt 0: 75 kr. och föreslår
således att avdraget för dessa körsträckor bestäms till 3: 25 kr.

Slutligen föreslår förbundet att milkostnadsavdragen indexregleras, för
att garantera de skattskyldiga en viss följsamhet i avdragen.

Generösare avdragsbelopp vid samåkning förordar länsstyrelsen i Malmöhus
län. Det måste nämligen vara ett trafikpolitiskt intresse att dämpa trafikintensiteten
inom tätorter genom att uppmuntra samåkning. Riksskattenämndens
anvisningar anser länsstyrelsen vara väl restriktiva med hänsyn
till att schablonavdraget per mil bestämts med utgångspunkt i kostnaderna
för mindre bil och att transport av medåkande kan antas medföra
större slitage och bränslekostnader.

Samma länsstyrelse har, som tidigare nämnts, betonat vikten av att avdrag
för de verkliga kostnaderna får göras av sjuka och andra som använder
bilen som oundgängligt redskap för förvärvande av inkomster.

När det gäller skattebortfallet genom höjda bilkostnadsavdrag
framhåller riksrevisionsverket att dess eget förslag innebär mindre skattebortfall
än utredningens förslag. Å andra sidan erinrar Sveriges arbetsledareförbund
om att skattebortfallet enligt förbundets förslag till generellt bilavdrag
blir något större än utredningens förslag.

I lag tekniskt hänseende avstyrker kammarrätten och tre länsstyrelser
förslaget att de allmänna grunderna för de nya schablonreglerna skall
införas i anvisningarna till KL.

Kammarrätten ifrågasätter om det är önskvärt och ändamålsenligt med
en lagbestämmelse av den innebörd och utformning som förordats. Det föreslagna
tillägget till punkt 4 av anvisningarna till 33 § KL — som visserligen
till sitt innehåll synes vara logiskt oklanderligt — är enligt kammarrätten
påtagligt svårtillgängligt för läsaren. Kammarrätten är inte övertygad om
att texten kan göras mer lättillgänglig och frågan kan ställas om inte en
mera kortfattad bestämmelse därför är att föredra. Genom motivuttalanden
kan lagstiftaren med tillräcklig tydlighet klargöra vad som i princip åsyftats.
Att riksskattenämnden skulle underlåta att beakta sådana uttalanden
behöver lika litet befaras som att ett i det läget gjort uttalande från nämnden
skulle brista i auktoritet, anser kammarrätten. Vidare skulle vinnas
— särskilt om detta just genom kompletterande motivuttalanden sanktionerades
— att nämnden inte skulle bli så hårt bunden i sina anvisningar
till de tillämpande myndigheterna som följer av den föreslagna lagtexten.
Denna är uppenbarligen alltför kategoriskt avfattad. Samtliga bilåkande arbetstagare
skall fångas upp av en och samma schablonregel, och detta är
inte rimligt. Schablonregeln måste möjliggöra undantag som inte kan till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969

godoses med förslaget. Kammarrätten tänker särskilt på invalider eller på
annorledes handikappade personer, vilkas särskilda förhållanden måste beaktas.
Det kan även finnas andra arbetstagare med särpräglade förutsättningar
för vilka den hårt fastlagda schablonregeln inte ger ett tillfredsställande
resultat.

Kammarrätten påpekar vidare att avdragsregler som de nu aktuella kan
med utvecklingen visa sig behöva jämkas i något hänseende som riksskattenämnden
just med hänsyn till den kategoriskt avfattade lagtexten finner sig
inte kunna tillgodose. Om det inte är fråga om helt grundläggande faktorer
av beskaffenhet att kräva förnyat bedömande från statsmakternas sida, måste
det enligt kammarrätten anses önskvärt med friare händer för nämnden
att anpassa avdragsrätten till efterhand ändrade förhållanden och vunna erfarenheter.

Slutligen erinrar kammarrätten om att, vad gäller begreppet »särskilt fortskaffningsmedel»
i ifrågavarande anvisningspunkt, riksskattenämndens nuvarande
anvisningar skiljer mellan allmänt kommunikationsmedel och bil.
Den föreslagna lagtexten avser endast den ena kategorien av fortskaffningsmedel,
nämligen bil. Om avsikten är att lagfästa bestämmelser om grunder
för beräkning av avdrag för resor med bil, bör enligt kammarrättens mening
lämpligen även det andra slaget av fortskaffningsmedel — allmänt kommunikationsmedel
— omnämnas i lagtexten. — Den näst sista meningen i den
föreslagna lagtexten anser kammarrätten böra avslutas med orden »för sådana
resor».

Även länsstyrelsen i Malmöhus län finner bestämmelsen att avdraget
skall bestämmas på grundval av genomsnittliga kostnader vara en tvingande
regel som inte synes lämna utrymme för särskild anvisning beträffande
avdragsbeloppet för viss grupp av skattskyldiga, t. ex. dem som på grund av
ålder, sjukdom, lyte eller liknande anledning är nödsakade att använda bil.
Enligt länsstyrelsens uppfattning är det emellertid inte befogat att inskränka
rätten för denna grupp att erhålla avdrag för verkliga kostnader. Ett beaktande
härav i lagstiftningen anser länsstyrelsen önskvärt. — Vidare ifrågasätter
länsstyrelsen om man inte möjligen kunde i KL ange grunderna för
bedömningen av avdraget när det är fråga om att underlätta arbetskraftens
rörlighet och anpassningen till strukturutvecklingen, eftersom lagstiftning
om generösare bilavdrag befunnits påkallad. Länsstyrelsen erinrar här om
att ett likartat förfarande, som föranletts av en ändrad samhällsutveckling,
har tillämpats beträffande avdrag för ökade levnadskostnader vid dubbel
bosättning på grund av bl. a. svårighet att anskaffa familjebostad.

Länsstyrelsen i Värmlands län finner det opåkallat att införa schablongrunderna
i lagstiftningen. Dessa föreskrifter synes närmast ha karaktären
av ett slags direktiv till riksskattenämnden och har knappast en
så klar innebörd att de bör införas i anvisningarna till KL. Länsstyrelsen
finner att det använda skrivsättet för övrigt lätt ger det intrycket, vilket

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1969

sannolikt inte varit utredningens avsikt, att fråga är om en definition av
begreppet »skälig kostnad» i samma anvisningspunkt. Bestämmelserna
skulle då tolkas så att den skattskyldige i alla lägen får rätt till avdrag, om
hans kostnad beräknats enligt de uppställda reglerna. En sådan tolkning
leder i åtskilliga fall till orimliga resultat som otillbörligt gynnar den
skattskyldige, t. ex. när medlemmar i samma familj färdas i var sin bil
till arbetet trots att möjlighet finns till samåkning. I sådana situationer,
som ingalunda är ovanliga, bör beskattningsnämnderna enligt länsstyrelsens
mening ha rätt att självständigt pröva vad som i det enskilda
fallet skall anses utgöra skälig kostnad. Det vore enligt länsstyrelsen värdefullt
om vägledande uttalanden härom kunde göras av riksskattenämnden
så att eventuella författningsändringar, som föranleds av utredningens
förslag, inte kommer att vålla missförstånd.

Även länsstyrelsen i Västerbottens län anser att lagtexten getts en
sådan formulering att vad som åsyftas är synnerligen svårförståeligt. Länsstyrelsen
föreslår därför sådan ändring av lagtexten att den endast utmynnar
i ett bemyndigande för riksskattenämnden att årligen fastställa
avdragets storlek per mil. Liknande synpunkter anför länsstyrelsen i Norrbottens
län.

Motororganisationernas samarbetsdelegation framhåller att det framstår
som ett oeftergivligt krav att lagtexten utformas på ett enkelt och lättfattligt
språk.

En bestämmelse om indexreglerad justering av milkostnadsbeloppen anser
Sveriges arbetsledareförbund böra införas i KL för att garantera de
skattskyldiga en viss följsamhet för avdragen.

Fråga om lagstiftning beträffande utredning i avdragsärendena har tagits
upp av länsstyrelsen i Jönköpings län. För att det skall vara möjligt
för taxeringsnämnderna att avgöra, huruvida stadgade villkor är uppfyllda,
torde det enligt länsstyrelsen liksom hittills i de flesta fall vara
erforderligt att viss utredning lämnas från de skattskyldigas sida. Erfarenheterna
från den praktiska tillämpningen av hittillsvarande anvisningar
utvisar, att sådan utredning sällan lämnas utan anmaning. Detta
medför ökad belastning i form av utredningsarbete hos taxeringsnämnderna
och irritation hos de skattskyldiga, som efter det att deklaration avlämnats
skall fullständiga denna med erforderliga uppgifter. Enligt länsstyrelsens
mening bör det anses åligga skattskyldig, som gör anspråk på
bilavdrag, att redan i samband med deklarationen lämna uppgifter som
visar att han är berättigad erhålla det yrkade avdraget. Länsstyrelsen föreslår
därför att uttrycklig föreskrift meddelas om att skattskyldig, som
yrkar avdrag för kostnad för resor med bil mellan bostad och arbetsplats,
är skyldig visa avdragets behörighet genom att vid deklarationen foga utredning
på blankett som fastställs av riksskattenämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969

I fråga om tiden för ikraftträdandet av den nya lagstiftningen har remissinstanserna
inte haft någon erinran.

Departementschefen

Kostnaderna för resor till och från arbetsplatsen är avdragsgilla vid inkomsttaxeringen.
Avdragsrätten gäller dock endast skälig kostnad. Detta
innebär bl. a. att arbetsplatsen skall ha varit belägen på sådant avstånd
från bostaden att den skattskyldige behövt anlita och även anlitat särskilt
fortskaffningsmedel. Som skälig kostnad anses i regel lägsta avgift för tillgängligt
allmänt kommunikationsmedel, såsom järnväg, spårväg eller buss.
Under vissa förutsättningar medges avdrag för kostnader som uppstår vid
begagnande av egen bil som färdmedel. Riksskattenämnden har uppställt
vissa förutsättningar för att bilkostnadsavdrag skall medges. En förutsättning
är att vägavståndet mellan bostad och arbetsplats har uppgått till minst
en halv mil. Vidare krävs att tidsvinsten vid bilfärd i förhållande till färd
med allmänt kommunikationsmedel har varit minst en och en halv timme
per dag.

Riksskattenämnden har i sina anvisningar avseende 1969 års taxering
fastställt bilkostnadsavdragets storlek till 2: 50 kr. för varje körd mil
intill 1 000 mil och 1: 75 kr. per mil för körsträckor därutöver. Dessa belopp
innebär en höjning med 25 öre per mil jämfört med föregående års
taxering.

Frågan om bilkostnadsavdragets storlek har aktualiserats av 1967 års
riksdag och den utredning som tillsatts med anledning av riksdagens uttalande.
En av utgångspunkterna för utredningen har varit den ökade betydelse
för särskilt glesbygdsbefolkningen som bilen fått under senare år.
Samtidigt med den strukturomvandling inom näringslivet som ägt rum
och som torde komma att fortgå har skett förändringar inom det allmänna
kommunikationsväsendet som på många håll medför ökat beroende
av den egna bilen som färdmedel. Det är då naturligt att granska de följder
i skattehänseende för den enskilde individen som denna utveckling kan
medföra när det gäller hans kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats.

Bilen har blivit snart sagt var mans egendom. Biltätheten i landet uppgår
f. n. till en bil på var fjärde invånare. Även om sålunda bilinnehav i
de flesta fall torde få tillskrivas andra motiv än dem som förestavas av behovet
av att kunna ta sig till och från arbetet, ser jag det inte som något
avsteg från skattemässiga principer att medge avdrag vid inkomsttaxeringen
för bilkostnader i den mån de förorsakats av resor mellan hemmet
och arbetsplatsen.

Som jag nyss sagt avgörs de närmare förutsättningarna för bilkostnads -

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1969

avdrag av riksskattenämnden som emellertid har att följa principerna i
KL. Dessa principer är allmänt hållna och lämnar i och för sig rum för
diskussioner om tillämpningen. Även om det från flera synpunkter är
praktiskt att inte belasta KL med för många detalj föreskrifter är det dock
enligt min mening lämpligt i detta fall att beträffande bilresor till och
från arbetet mer än vad som f. n. är fallet i KL konkretisera grunderna för
avdragsrätten.

Ett första villkor för avdragsrätt är naturligtvis att bilresor från både
den skattskyldiges och samhällets synpunkt ter sig som det ändamålsenligaste
och mest ekonomiska färdsättet. Därvid kommer flera bedömningspunkter
in i bilden. En viktig sådan bedömningspunkt är att avståndet
från bostaden till arbetsplatsen är så stort att det motiverar färd
med bil. Den nuvarande tillämpningen, som är föranledd av riksskattenämndens
anvisningar, är som nämnts att färdlängden skall uppgå till minst
en halv mil. Vidare tillämpas den regeln att tidsvinsten skall vara minst en
och en halv timme sammanlagt för fram- och återresa.

Eu regel av sistnämnda typ — som i flera sammanhang, inte minst vid
remissbehandlingen av det nu aktuella betänkandet, blivit utsatt för kritik
— är visserligen nödvändig inom t. ex. storstadsregioner som ett komplement
till regeln om minsta färdlängd. Principen om ersättning för billigaste
färdmedel skulle annars bli mycket svår att tillämpa för taxeringsnämnderna.
Regelns nuvarande utformning och framför allt tillämpning är
emellertid kanske inte helt lyckad. Jag vill därvid framhålla att enligt
riksskattenämndens anvisningar det klart skall framgå att användandet av
bil i stället för allmänt kommunikationsmedel regelmässigt medför den angivna
tidsvinsten. Det har i något remissyttrande framkommit att taxeringsmyndigheterna
i en storstadsregion är strängt upptagna med kalkyler av
sådan typ. Detta måste betraktas som otillfredsställande. Enligt min mening
synes en restriktivare inställning i dessa fall motiverad.

Både frågan om minimiavstånd och frågan om tidsbesparing är av den
beskaffenheten att jag inte avser att lägga fram konkreta förslag i detta
sammanhang. Jag anser således att det liksom hittills bör ankomma på
riksskattenämnden att lämna närmare anvisningar härom.

I fråga om bilkostnadsavdragets storlek anser jag i likhet med utredningen
och samtliga remissinstanser att avdraget bör beräknas efter en
schablon. Det vore synnerligen opraktiskt att låta de skattskyldiga
redovisa de faktiska kostnaderna och uppdra åt beskattningsmyndigheterna
att pröva skäligheten av sådana kostnader.

Utgångspunkten för schablonberäkningen bör i enlighet med utredningens
allmänt accepterade förslag liksom hittills vara de genomsnittliga
kostnaderna för mindre bil. Grunden härför är att det i normalfallet
inte behövs en större bil för att kunna ta sig till arbetsplatsen. I fråga
om handelsresande och andra liknande kategorier som på grund av skrym -

Kungl. Ma j:ts proposition nr 29 år 1969

mande last är tvungna att använda större bil synes emellertid sådan schablonberäkning
mindre lämplig. Samma resonemang gäller också den som
till följd av sjukdom eller handikapp är tvungen att använda större eller
till följd av invalidutrustning dyrare bil. Det bör få ankomma på riksskattenämnden
att för de fall som jag här berört föreskriva andra och förmånligare
grunder för avdragets beräkning.

När det gäller den närmare utformningen av schablonen har utredningen
frångått den traditionella uppdelningen i fasta och rörliga kostnader
och i stället föreslagit att kostnaderna skall delas upp på årsbundna
och milbundna kostnader. Därmed menas att avskrivningskostnaderna,
som hittills i sin helhet betraktats som en fast kostnad,
delas upp i en årsbunden del som motsvarar modellkostnaden, dvs. den
värdeminskning som årligen inträffar genom att bilen blivit en årsmodell
äldre, och en milbunden del som motsvarar slitaget. Verkan av detta förslag,
som i och för sig vunnit allmän anslutning, är att de som kör längre
sträckor får högre avdrag. Eftersom denna verkan överensstämmer med
syftet med en reform på detta område vill jag tillstyrka att schablonen
grundas på årsbundna och milbundna kostnader.

För att man skall få fram ett skäligt avdrag för de årsbundna kostnaderna,
som ju inte kan få dras av i sin helhet, måste dessa kostnader på
något sätt fördelas mellan privatkörning och körning till och från arbetsplatsen.
Utredningen har föreslagit att sådan fördelning sker efter en av
riksskattenämnden gjord beräkning av de genomsnittliga årliga
körsträckorna för de båda slagen av körning. Principen att anta ett
riksgenomsnitt för sådana körningar i stället för att gå efter de individuella
körsträckorna ger ökad rättvisa och jag kan därför i likhet med remissinstanserna
tillstyrka att principen skall ingå i schablonen.

När det gäller körsträckan till och från arbetet har det av utredningen
valda genomsnittet om 1 000 mil mött invändning från arbetsledareförbundet,
som anser att sträckan bör vara endast hälften så stor. Det framgår
visserligen av utredningens material att den genomsnittliga körsträckan
är kortare än 1 000 mil. Emellertid grundas detta material i viss del på
uppgifter beträffande personer som inte arbetat hela året. Dessutom är
materialet några år gammalt. Om man godtar utredningens siffror beträffande
privatkörning, vilket jag som strax skall framgå är beredd att göra,
får man dessutom med arbetsledareförbundets ståndpunkt en sämre kompensationsgrad
vilket i sin tur medför en underkompensation åt de personer
som har längre körsträcka mellan hemmet och arbetsplatsen. Min uppfattning
är således att det genomsnitt för nämnda körsträcka som utredningen
föreslagit bör accepteras.

I fråga om den privata körsträckans genomsnittliga längd har tre remissinstanser
ansett de av utredningen antagna 1 300 milen vara i överkant.
Jag vill då erinra om att kategorin handelsresande, som måhända

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969

har en lägre genomsnittlig privatkörning än andra yrkeskategorier, enligt
vad jag tidigare anfört, i allmänhet inte skall vara underkastade den
föreslagna schablonregeln. Utredningens förslag på denna punkt överensstämmer
helt med resultatet av en särskild undersökning i frågan. Trots
att undersökningen omfattat en delvis annan kategori än den som avses
i förevarande sammanhang finner jag inte att tillräckliga skäl visats att
frångå utredningen på denna punkt.

Den bil kostnadskalkyl som utredningen presenterat grundar
sig på de schablonregler som jag nyss tillstyrkt. Den innebär i princip

således att —i— av årsbeloppet för de årsbundna kostnaderna får dras av

för varje körd mil intill 1 000 mil. För den som kör mer än 1 000 mil om året
täcker avdragsrätten i fråga om den överskjutande sträckan endast de milbundna
kostnaderna. Mot denna princip har endast riksrevisionsverket gjort
invändningar. Verket har föreslagit ett system för avdragsrätt enligt vilket
körsträckan delas upp i 1 000-milsintervaller. Den som exempelvis kör 1 500
mil får ett annat och lägre bilkostnadsavdrag för alla mil än den som
kör exempelvis 900 mil. En svaghet i riksrevisionsverkets system är att i
vissa situationer en person som haft längre körsträcka får lägre avdrag
än en som haft kortare körsträcka. Jag är därför inte benägen att förorda
riksrevisionsverkets förslag även om skattebortfallet därigenom
skulle bli mindre.

Anmärkningarna mot de särskilda posterna i utredningens kalkyl
har vid remissbehandlingen varit relativt få. Beträffande vissa kalkylposter
har föreslagits såväl höjningar som sänkningar. Dessa anmärkningar torde
dock beloppsmässigt i stort sett jämna ut varandra. En post förtjänar dock
uppmärksamhet av principiella skäl. Det gäller posten ränta på avskrivningsbeloppet.
Några remissinstanser har invänt att posten kan dras av även
i förvärvskällan inkomst av kapital och således bli föremål för dubbel avdragsrätt.
Invändningen är riktig men torde inte behöva leda till omräkning
av kalkylen. I denna del utgör kalkylen nämligen inte någon nyhet
mot vad som tidigare accepterats och tillämpats. Som helhet betraktad har
kalkylen godtagits av det stora flertalet remissinstanser och även jag vill
tillstyrka att den läggs till grund för avdragsberäkningen.

Resultatet av den nya schablonen och bilkostnadskalkylen blir ett avd
r a g s b e 1 o p p om 3: 00 kr. per mil för de första 1 000 milen och 2: 00
kr. per mil för körsträckor därutöver. Jag vill dock erinra om att en
ändring av kostnadsläget givetvis kan komma att föranleda justering av
avdragsbeloppen.

Ett genomförande av'' de förslag till generösare avdragsregler som jag nu
lagt fram kan beräknas medföra ett skattebortfall för statsverket om ca
40 milj. kr. och för kommunerna om ca 30 milj. kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969

Jag har redan tidigare nämnt att jag finner lämpligt att i KL konkretisera
grunderna för avdragsrätten. Schablongrunderna bör tas in
i punkt 4 av anvisningarna till 33 § KL. Lagtexten bör inte inom schablonens
tillämpningsområde innesluta sådana kategorier som redan nu
står utanför riksskattenämndens allmänna schablonavdrag. Som jag tidigare
nämnt vill jag därför föreslå en uttrycklig bestämmelse av innebörd
att riksskattenämnden skall fastställa särskilda grunder för dels
den som på grund av ålder, sjukdom eller handikapp är tvungen att använda
bil och dels den som på grund av skrymmande last måste använda
större bil.

När det gäller körsträckornas längd i mil, avdragsbeloppens storlek i
kronor och andra faktorer som påverkas av samhällsutvecklingen och
därför ofta kräver justeringar bör någon precisering inte ske i lagtexten.
I stället bör i förenämnda lagrum i KL inskrivas ett allmänt bemyndigande
och samtidigt skyldighet för riksskattenämnden att för varje kalenderår
fastställa de närmare grunderna för avdrag. I detta bemyndigande
ligger givetvis också en rätt för riksskattenämnden att ange förutsättningarna
för att avdrag över huvud taget skall få medges. Någon
särskild bestämmelse om indexreglering av avdragsbeloppen kan inte anses
behövlig, eftersom riksskattenämnden årligen omprövar beloppens
storlek. Inte heller kan det nu anses behövligt att införa särskilda bestämmelser
om utredning i avdragsärendena.

De nya bestämmelserna bör avse redan innevarande års bilresor och således
tillämpas första gången vid 1970 års taxering. Ikraftträdandet av bestämmelserna
bör därför ske snarast möjligt.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t genom
proposition föreslår riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättat
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969

Bilaga 1

Utredningens förslag
till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 4 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Anvisningar
till 33 §.

4. Även för------- —-----särskilt fortskaffningsmedel.

Riksskattenämnden fastställer för
varje kalenderår de grunder, enligt
vilka avdrag får ske då den skattskyldige
använder egen bil för resor
till och från arbetsplatsen. Avdraget
skall bestämmas på grundval
av genomsnittliga kostnader för
mindre bil och skall avse såväl de
kostnader, som äro direkt beroende
av körd vägsträcka (milbundna
kostnader), som övriga kostnader
för bilen (årsbundna kostnader). De
årsbundna kostnaderna skola fördelas
mellan körning, som avser resor
till och från arbetsplatsen, och
annan körning på grundval av en
beräkning av genomsnittliga årliga
körsträckor för de båda slagen av
körning. Den på resor till och från
arbetsplatsen belöpande andelen av
de årsbundna kostnaderna skall för
mil räknat motsvara det belopp, som
erfordras för att den skattskyldige
skall erhålla fullt avdrag för nämnda
andel av kostnaderna, då den
sammanlagda årliga körsträckan för
resor till och från arbetsplatsen motsvarar
den beräknade genomsnitt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1969

(Nuvarande lydelse)	(Föreslagen lydelse)
	liga körsträckan. För körsträcka där-utöver skall avdraget avse endast de milbundna kostnaderna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969 och skall tillämpas första
gången vid 1970 års taxering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690120

Bilaga 2

Antal skattskyldiga år 19651 med bilavdrag fördelade efter avdragets storlek samt efter civilstånd

och sammanräknad nettoinkomst

Civilstånd Inkomst	Bilavdrag, kr.	Samt- liga	Median-värden i mil
1— 299	300— 499	500— 999	1000— 1499	1 500— 1 999	2 000— 2 599	2 600— 3199	3 200—
Motsvarande körsträcka i mil
0— 150	150— 250	250— 500	500— 750	750— 1 000	1 000— 1 500	1 500— 2 000	2 000—
Civilstånd:
ensamstående utan barn ..........	23 000	24 000	37 900	23 500	10 300	13 200	1 800	2 500	136100	389
ensamstående med barn............	1 100	400	1 800	1 100	1 500	700	—	—	6 500	500
gifta ej samtax. utan barn ........	3 500	6 400	14 000	5 600	3 800	1 500	400	400	35 500	391
gifta ej samtax. med barn..........	9 500	9 900	16100	14 900	8 400	7 300	4 000	2 200	72 200	510
gifta samtax. utan barn............	10 000	8 900	16 500	9 400	6 300	3 700	2 200	1 100	59 000	399
gifta samtax. med barn............	10 000	13 100	23 500	20 600	7 900	8 800	5 000	1 800	91 600	402
Inkomst kr.:
0— 2 999....................	4 600	400	1 500	400	—	—	—	—	6 800	in
3 000— 4 999....................	3 500	4 000	3 200	700	1 100	—	—	—	12 500	219
5 000— 9 999....................	9 500	9 300	12 400	7 600	1 800	3 200	—	400	44100	315
10 000—14 999....................	11 700	13 500	25 000	14 100	7 600	5 900	1 400	1 100	80 200	399
15 000—19 999....................	11 800	17 900	29 500	23 900	11900	14 000	3 300	1 100	113 300	470
20 000 24 999....................	9100	9 500	20 900	16 000	8 900	6 700	4 000	2 200	77 200	409
25 000—29 999....................	4 700	4 000	6 200	6 300	3 600	1 800	400	1 800	28 900	481
30 000—39 999....................	3 000	2 200	7 400	4 000	2 200	2 900	2 500	1100	25 400	500
40 000—49 999....................	400	1 500	2 200	1 800	400	400	1 100	400	8100	494
50 000— ....................	: [400	400	1 500	400	700	400	700	—	4 400	495
Samtliga	58;700	62 600	109 600	75 200	38100	35 200	13 400	8 000	400 900	430

1 1966 års taxering

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1969