Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1962 (Proposition 1962:29)

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1962

Nr 29

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 25 maj 1941
(nr 251) om särskild varuskatt; given Stockholms
slott den 29 december 1961.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning angående ändring i förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om särskild varuskatt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den särskilda varuskatten på kemisk-tekniska
preparat — parfymer, toalettmedel m. m. — skall beräknas på priset vid
försäljning till detaljist och icke, såsom nu i regel är fallet, på priset vid försäljning
till grossist. Förslaget, som innebär en återgång till vad som gällde
före den 1 juli 1953, är betingat av att den ifrågavarande branschen i väsentlig
omfattning icke har av tillverkare oberoende grossister. Den föreslagna
omläggningen föranleder en sänkning av skattesatserna för bibehållande av
oförändrad skattebelastning.

De nya bestämmelserna är avsedda att träda i kraft den 1 april 1962. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 29

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1962

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om

särskild varuskatt

Härigenom förordnas, att 3 § 2 mom. och 8 § 2 mom. förordningen den 25
maj 1941 om särskild varuskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives samt att den vid förordningen fogade förteckningen över varor, för
vilka särskild varuskatt skall erläggas, skall erhålla den ändrade lydelse,
som framgår av härvid fogad bilaga.1

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §.

2. Varans beskattningsvärde är lika
med det lägsta pris, som den skattskyldige
betingar sig vid försäljning
av varan i större poster till återförsäljare,
med vilken den skattskyldige
icke står i intressegemenskap, eller, i
fall där sådan försäljning icke bedrives,
det lägsta pris den skattskyldige
kan antagas hava betingat sig, därest
sådan försäljning skett; och skall i
intetdera fallet den särskilda varuskatten
inberäknas i priset. Såsom
beskattningsvärde må icke angivas
pris, som gäller allenast för en mindre
betydande del av den skattepliktiga
försäljningen.

För vara,----i förvärvssyfte.

Det ankommer---givna stad ganden.

3 §.

2. Beskattningsvärdet är för vara,
hänförlig till tulltaxenummer 33.06
eller 38.19, lika med det pris, som den
skattskyldige i allmänhet betingar sig
vid försäljning av varan till detaljhandlare,
och för annan vara lika
med det lägsta pris, som den skattskyldige
betingar sig vid försäljning
av varan i större poster till återförsäljare,
allt under förutsättning att
försäljningen sker till någon med vilken
den skattskyldige icke står i intressegemenskap.

I fall, där försäljning som avses i
första stycket icke bedrives, är beskattningsvärdet
lika med det pris
den skattskyldige kan antagas hava
betingat sig vid sådan försäljning.

I pris, som i första och andra styckena
sägs, skall icke inräknas beloppet
av den särskilda varuskatten. Såsom
beskattningsvärde må icke angivas
pris, som gäller allenast för en
mindre betydande del av den skattepliktiga
försäljningen.

För vara,---i förvärvssyfte.

Det ankommer---givna stad ganden.

8 §•

2. Deklaration erfordras icke beträffande
sådan skattepliktig vara,
som avses i 3 § 2 mom. andra styc- 1

8 §■

2. Deklaration erfordras icke beträffande
sådan skattepliktig vara,
som avses i 3 § 2 mom. fjärde stycket.

1 Senaste lydelse av rubriken till 1941 års förordning, 3 och 8 §§ samt varuförteckningen se
1960: 612 (vari förordningen i sin helhet omtryckts).

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1962

(Nuvarande lydelse)

ket. Beträffande sådan vara skall den
skattskyldige i stället till tullmyndigheten
avlämna skriftlig försäkran i
två exemplar rörande ändamålet med
införseln; dock att sådan försäkran
icke erfordras därest det är uppenbart
att varan införes för annat ändamål
än försäljning eller användning i
förvärvssyfte.

(Föreslagen lydelse)

Beträffande sådan vara skall den
skattskyldige i stället till tullmyndigheten
avlämna skriftlig försäkran i
två exemplar rörande ändamålet med
införseln; dock att sådan försäkran
icke erfordras därest det är uppenbart
att varan införes för annat ändamål
än försäljning eller användning i
förvärvssyfte.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1962. Förordningens bestämmelser
skola äga giltighet redan före ikraftträdandet med avseende på åtgärder,
som erfordras för tillämpningen därefter. Äldre bestämmelser skola
alltjämt lända till efterrättelse beträffande förhållanden, som hänföra sig
till tiden före ikraftträdandet.

Bilaga

Förteckning

över

varor, för vilka särskild varuskatt skall erläggas,

i tulltaxan hänförliga till nedanstående tulltaxenummer

Tulltaxe- nummer	Varuslag	Skattesats, procent av beskattnings-värdet1	Skattesats, öre för angiven enhet
ur 33.06	Parfymer, toalettmedel---följande varu-
	grupper:
	tandpulver och---eller hårinpacknings-
	medel....................................	20 %
	parfymer och---av ättiketerpreparat	40 %
	puder med---eller ögonbryn........	65 %
ur 38.19	Kemiska kompresser---för hårperma-
	nentning ..................................	40 %

1 Skattesatserna har angivits endast i föreslagen lydelse. Nuvarande skattesatser är respektive
25 %, 50 %, 80 % och 50 %.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 29 år 1962

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
29 december 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om ändrade bestämmelser
rörande särskild varuskatt på kemisk-tekniska preparat och anför
därvid följande.

I. Inledning

I skrivelse den 20 juni 1961 har kontrollstyrelsen framlagt förslag, att den
särskilda varuskatten på kemisk-tekniska preparat skall beräknas på priset
vid försäljning till detaljhandlare i stället för, såsom nu i regel sker, på priset
vid försäljning till grossist, samt att skattesatserna skall anpassas efter
den föreslagna omläggningen så att skattebelastningen blir densamma som
enligt gällande ordning.

Vid kontrollstyrelsens skrivelse fogat förslag till förordning angående ändring
i förordningen om särskild varuskatt torde såsom Bihang få fogas vid
statsrådsprotokollet i detta ärende.

Över kontrollstyrelsens skrivelse har efter remiss yttranden avgivits av
generaltullstyrelsen, kommerskollegium (med bifogande av utlåtanden från
Stockholms och Skånes handelskamrar samt handelskamrarna i Göteborg
och Gävle), ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor, statens pris- och
kartellnämnd, Sveriges industriförbund (med bifogande av utlåtande från
Sveriges kemiska industrikontor), Svensk industriförening, Sveriges grossistförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Kemisk-tekniska fabrikantförbundet
och Sveriges kemisk-tekniska leverantörförening, de båda senare gemensamt,
Kooperativa förbundet och Svenska frisörföreningen u. p. a. Yttrandet
från den sistnämnda organisationen har avgivits av denna gemensamt
med Svenska frisörarbetareförbundet och Sveriges frisörgrossistförening.

Från kontrollstyrelsen har slutligen överlämnats en inom styrelsen i ärendet
upprättad, den 20 november 1961 dagtecknad promemoria.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1962

II. Gällande ordning

Enligt 1 § förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om särskild varuskatt
(se SFS 1960: 612) skall sådan skatt erläggas för vara, som är upptagen i
en vid förordningen fogad förteckning, därest varan tillverkas yrkesmässigt
inom riket för avsalu eller för vidare bearbetning eller ock införes till riket.
Med skattepliktig tillverkning jämställes enligt paragrafen under vissa förutsättningar
omformning, omarbetning eller förpackning av varan.

Särskild varuskatt skall erläggas för, bland annat, choklad- och konfektyrvaror,
essenser och extrakter avsedda för beredning av alkoholhaltiga
drycker samt vissa kemisk-tekniska preparat. Beskattningen av sådana preparat
omfattar dels parfymer, toalettmedel och kosmetiska preparat, hänförliga
till särskilt angivna varugrupper såsom mun- och hårvårdspreparat,
puder och läppstift samt preparat för behandling av naglar, ögonhår och
ögonbryn, dels kemiska kompresser och tillbehör avsedda för hårpermanentning.

Skattskyldig för vara, som tillverkas inom riket, är enligt 2 § tillverkaren
medan skattskyldigheten för importerad vara åvilar registrerad importör,
då införseln göres av honom, och eljest den för vars räkning införseln sker.
För tillverkare inträder skattskyldighet när varan av honom levereras till
köpare eller tages i anspråk för vidare bearbetning. För registrerad importör
gäller i huvudsak samma regler medan vid införsel av annan skattskyldighet
inträder när införseln sker.

Skatten skall för de nu nämnda varorna utgå med visst procenttal av varans
beskattningsvärde. Detta procenttal är angivet i varuförteckningen och
utgör för kemisk-tekniska preparat lägst 25 och högst 80, olika för skilda
varuslag.

En varas beskattningsvärde är enligt 3 § 2 mom. lika med det lägsta pris,
som den skattskyldige betingar sig vid försäljning av varan i större poster
till återförsäljare, med vilken den skattskyldige icke står i intressegemenskap.
I fall, där sådan försäljning inte bedrives, är beskattningsvärdet lika
med det lägsta pris den skattskyldige kan antagas ha betingat sig, om sådan
försäljning skett. I intetdera fallet skall den särskilda varuskatten inräknas
i priset. Såsom beskattningsvärde får icke anges pris, som gäller
endast för en mindre betydande del av den skattepliktiga försäljningen.

På kontrollstyrelsen ankommer att meddela närmare anvisningar rörande
tillämpningen av reglerna för beskattningsvärdets bestämmande. Enligt
nu gällande anvisningar — kontrollstyrelsens cirkulär nr 7/1960 — skall
beskattningsvärdet i regel utgöra det pris som varan i större poster betingar
vid försäljning i öppna marknaden mellan av varandra oberoende köpare
och säljare. Försäljning i större poster föreligger enligt anvisningarna i fall,
där återförsäljare kommer i åtnjutande av särskild prisnedsättning på grund
av en orders storlek eller eljest erhåller lägre pris än detaljhandlare i all 1-f

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 29

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1962

mänhet. Med pris vid försäljning i större poster till återförsäljare förstås sålunda
i princip pris vid försäljning till grossist. Sådan intressegemenskap
mellan skattskyldig och återförsäljare, som föranleder att det mellan dem
överenskomna priset icke hlir tillämpligt såsom beskattningsvärde, anses
föreligga i fall, där viss del av en varas tillverkningskostnader eller reklameller
liknande kostnader icke ingår i den skattskyldiges pris för varan men
väl i återförsäljarens. Dylik intressegemenskap anses föreligga även när
återförsäljaren äger rätten till varumärke, patent eller dylikt. För att ett
pris skall godkännas som beskattningsvärde gäller vidare, såsom huvudregel,
att minst 20 procent av den skattepliktiga försäljningen sker till priset
i fråga eller till detta och lägre pris. Även i sådant fall kan priset emellertid
komma att underkännas som beskattningsvärde, nämligen om det av tillverkarens
prissättning framgår att han uppenbarligen icke kan vara beredd
att sälja hela sin produktion av varan till det såsom beskattningsvärde angivna
priset.

För fall, där försäljning i större poster till återförsäljare icke bedrives
eller det därvid tillämpade priset icke får anges som beskattningsvärde, ges
i kontrollstyrelsens cirkulär särskilda regler för beskattningsvärdets bestämmande.

I fråga om vissa skattepliktiga varor, som är avsedda att uteslutande användas
såsom förbrukningsartiklar i frisersalonger, exempelvis preparat för
kallpermanentning, toppfett och toppoljor för hårpermanentning samt kemiska
kompresser och tillbehör för hårpermanentning, innehåller de av kontrollslyrelsen
utfärdade anvisningarna särskilda föreskrifter för beskattningsvärdets
fastställande. I de fall, där försäljning av sådana varor i större
poster icke alls eller endast till mindre betydande del förekommer, skall beskattningsvärdet
utgöra 60 procent av det orabatterade priset till frisör, exklusive
särskild och allmän varuskatt.

De regler för beskattningsvärdets bestämmande, som förordningen om särskild
varuskatt nu innehåller, trädde i kraft den 1 juli 1953. Enligt de regler,
som dessförinnan — alltsedan förordningens tillkomst år 1941 — gällde,
var beskattningsvärdet lika med det pris som den skattskyldige i allmänhet
betingade sig för varan vid försäljning till detaljhandlare eller, där
sådan försäljning icke bedrevs, det pris som den skattskyldige kunde antagas
ha betingat sig, om sådan försäljning förekommit.

Även före den 1 juli 1953 innehöll kontrollstyrelsens anvisningar särskilda
bestämmelser om varor, som var avsedda att uteslutande användas
såsom förbrukningsartiklar i frisersalonger. Beskattningsvärdet för sådana
varor skulle sålunda anses utgöra 70 procent av det pris exklusive varuskatt,
som varan betingade vid försäljning till frisör.

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1962

III. Kontrollstyrelsens förslag m. m.

Kontrollstyrelsen har i sitt nu framlagda förslag hemställt om sådan ändring
av reglerna för beskattningsvärdets bestämmande i fråga om kemisktekniska
preparat, att priset vid försäljning till detaljhandlare snarast åter
— i likhet med vad som gällde före den 1 juli 1953 — blir beskattningsvärde.
I anslutning härtill har styrelsen särskilt berört frågan om beskattningsvärdet
för förbrukningsartiklar i frisersalonger. Slutligen har styrelsen
verkställt den omräkning av de i varuförteckningen angivna skattesatserna,
som erfordras för att den förordade ändringen av reglerna för beskattningsvärdets
bestämmande icke skall leda till ändrad skattebelastning.

Som bakgrund till sitt förslag i fråga om reglerna för beskattningsvärdets
bestämmande anför kontrollstyrelsen.

Anledningen till 1953 års ändring av reglerna för beskattningsvärdets bestämmande
var den samtidigt genomförda lagstiftningen om förbud mot
bruttoprissättning. Genom att fastställa beskattningsvärdet i princip till
grossistens inköpspris i stället för till detaljistens sökte man hindra den
skattskyldige att med hänvisning till gällande beskattningsregler binda priset
i ett senare handelsled. Ändringen av grunden för bestämmandet av beskattningsvärdet
var emellertid, så som departementschefen (prop. 1953:
128, s. 27) underströk, endast att anse såsom provisorisk.

Tillämpningen av 1953 års beskattningsvärdesregler visade sig omedelbart
efter deras ikraftträdande vara förenad med avsevärda svårigheter. Särskilt
framträdande blev dessa i fråga om beskattningen av kemisk-tekniska
preparat.

Kontrollstyrelsen uttalar vidare att styrelsen sökt att inom de i förordningen
givna gränserna meddela sådana anvisningar angående tillämpningen
av reglerna för beskattningsvärdets bestämmande att beskattningen icke
skall kunna utnyttjas såsom ett direkt konkurrensmedel. Avsevärda svårigheter
har dock förelegat, i synnerhet när det gällt att söka bestämma innebörden
av i 3 § 2 mom. omnämnd intressegemenskap, som kan föranleda
att visst pris icke godtages såsom beskattningsvärde. Även tillämpningen
av den i samma författningsrum intagna bestämmelsen att pris, som gäller
endast för en mindre betydande del av den skattepliktiga försäljningen,
icke må angivas såsom beskattningsvärde, bar visat sig förenad med betydande
tolkningssvårigheter i de enskilda fallen. Detta har haft till följd,
anför kontrollstyrelsen, att vissa företag genom skattemässigt betingade affärskonsti
uktioner påverkat konkurrensförbållandena inom branschen. Styrelsen
omtalar även att från branschhåll under hand upplysts att man av
konkurrensskäl vid en fortsatt tillämpning av nu gällande beskattningsvärdesregler
beträffande kemisk-tekniska preparat för att ernå jämförbart
låga beskattningsvärden kan finna sig nödsakad alt göra väsentliga
strukturförändringar i företagens affärstekniska organisation. Sådana förändringar,
vilka skulle motiveras uteslutande av skattetekniska skäl, torde
for kontrollstyrelsens del medföra synnerliga svårigheter beträffande skatte -

8 Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1962

kontrollen samtidigt som skatteintäkterna kan antagas komma att reduceras.

Enär det på grund av hittills gjorda erfarenheter icke torde vara möjligt
för kontrollstyrelsen att inom ramen för gällande lagstiftning utforma anvisningar
av sådant innehåll att de mer betydande olikformigheterna inom
denna beskattning elimineras, finner styrelsen sig böra förorda en återgång
till priset vid försäljning till detaljist såsom beskattningsvärde. I 3 § 2 mom.
förordningen om särskild varuskatt givna regler för beskattningsvärdets bestämmande
bär i enlighet härmed beträffande kemisk-tekniska preparat erhålla
i princip den lydelse, som gällde före den 1 juli 1953.

Enligt det vid kontrollstyrelsens skrivelse fogade författningsförslaget
blir sålunda beskattningsvärdet för kemisk-tekniska preparat lika med det
pris, som den skattskyldige i allmänhet betingar sig vid försäljning av varan
till detaljhandlare. Om sådan försäljning, som nu avses, inte bedrives, skall
enligt förslaget beskattningsvärdet vara lika med det pris den skattskyldige
kan antagas ha betingat sig, om sådan försäljning skett. Liksom hittills skall
det pris, som användes såsom beskattningsvärde, beräknas exklusive den
särskilda varuskatten. Som beskattningsvärde må inte heller enligt det
framlagda förslaget angivas pris, som gäller endast för en mindre betydande
del av den skattepliktiga försäljningen.

I fråga om beskattningsvärdet för förbrukningsartiklar
i frisersalonger anför kontrollstyrelsen.

Även vid nu förordad omläggning av beskattningsvärdesregeln kvarstår
dock vissa problem beträffande sådana varor, som icke säljes till detaljhandlare
utan uteslutande till frisörer eller därmed jämförliga yrkesutövare för att
användas i rörelsen. Fråga uppkommer därvid, huruvida sådana köpare ur
beskattningssynpunkt skall jämställas med detaljhandlare eller med konsument.
Enär vissa delar av dessa yrkesgrupper även bedriver återförsäljning
av kemisk-tekniska artiklar och därvid vanligen åtnjuter samma inköpspris
som detaljhandlare anser styrelsen, att priset till sådan förbrukare
skall utgöra beskattningsvärde.

Beskattning efter pris till detaljist innebär i princip, att högsta pris till
sådan köpare blir beskattningsvärde. Frisörer gör dock normalt sina inköp
i mindre poster än detaljhandlare. Om vara, som säljes till såväl detaljhandlare
som frisörer, beskattas efter högsta pris, kommer följaktligen de förhållandevis
höga expeditions- och försäljningskostnaderna på mindre order
att höja beskattningsvärdet för detaljhandelsvaran. Med hänsyn härtill finner
kontrollstyrelsen skäl föreligga för att man vid försäljning i obetydliga
poster bör kunna borträkna vissa expeditionskostnader från beskattningsvärdet.
Styrelsen förutsätter, att en sådan åtgärd kan vidtagas med stöd av
styrelsens bemyndigande att utfärda anvisningar rörande beskattningsvärdets
bestämmande.

Beträffande skattesatserna slutligen uttalar kontrollstyrelsen.

Vid den omräkning av skattesatserna, som betingas av den förordade författningsändringen,
bör man enligt styrelsens uppfattning utgå från den
för huvuddelen av varusortimentet gällande grossistrabatten på 18 procent.
I enlighet härmed skulle nu gällande skattesatser på 25, 50 och 80 procent
komma att motsvaras av 20,5, 41 respektive 65,6 procent.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1962

Kontrollstyrelsen förordar, att skattesatserna med avrundning nedåt av
sist angivna tal bestämmes till 20, 40 och 65 procent.

Frågan om beskattningsvärdets bestämmande har även behandlats av

1952 års kommitté för indirekta skatter. 1 kommitténs betänkande »Den
statliga indirekta beskattningen» (SOU 1957:13) redogjordes sålunda för
de svårigheter, som enligt kommitténs uppfattning var förenade med de år

1953 antagna reglerna, och kommittén förordade en återgång till priset vid
försäljning till detaljhandlare såsom beskattningsvärde.

I fråga om bestämmelsen, att lägsta pris vid försäljning i större poster til!
återförsäljare skall vara beskattningsvärde, uttalade kommittén.

Härmed har avsetts priser vid försäljning till grossist. Att sistnämnda uttryck
inte använts i författningen sammanhänger med att -— i den mån
funktionsrabatter avlöses av kvantitetsrabatter och grossistnominering inte
tillämpas — partihandlaren inte kommer i åtnjutande av grossistrabatt om
han köper ett mindre parti, men att detaljisten om han köper ett större parti
kan få rabatt av storleksordning som motsvarar grossistrabatt. Såsom allmän
regel torde emellertid kunna sägas gälla, att beskattningsvärdet utgöres
av det lägsta pris som tillämpas vid försäljning till grossist.

Där olika priser tillämpas vid försäljning i större poster, skall enligt förordningen
det lägsta priset vara beskattningsvärde. Om en tillverkare bedriver
försäljning till återförsäljare i större poster av viss vara, må beskattningsvärdet
för all försäljning av varan beräknas efter det därvid tillämpade
priset, dock med vissa undantag. Därest denna regel för beskattningsvärdets
bestämmande skulle tillåtas gälla undantagslöst, kunde nämligen
följden bli att tillverkare på olika sätt kunde träffa sådana anstalter vid sin
försäljning, att skatten kunde användas såsom konkurrensmedel. Han skulle
t. ex. kunna sälja ett enstaka parti till pris, som till och med understiger
självkostnaden och därmed komma i förmånsställning i konkurrenshänseende
genom att skatten på allt han säljer blir lägre än konkurrenternas skatt
för närmast jämförliga varuslag. Liknande undantagsställning skulle han
kunna uppnå genom att sälja till underpris till annat företag som han äger.

Beträffande kontrollstyrelsens tolkning av begreppet intressegemenskap
anförde kommittén.

Kontrollstyrelsen har sålunda ansett, att intressegemenskapsbegreppet
måste ges en vid tolkning och att, även om klar intressegemenskap föreligger
(exempelvis vid integration), tillämpade priser likväl skall kunna nytljas
som beskattningsvärde under förutsättning, att prissättningen inte påverkats
av intressegemenskapen. Ett indicium på att intressegemenskap i
visst fall inte föreligger eller i varje fall inte är av sådan natur att prissättningen
påverkas, har av kontrollstyrelsen ansetts vara, att priset, varom fråga
är, står öppet för envar som köper stipulerad kvantitet. Av det anförda
torde framgå, att tillämpningen av reglerna om beskattningsvärdets bestämmande
ur nu angivna synpunkter måste erbjuda betydande svårigheter och
även skapa en allmän känsla av osäkerhet för de skattskyldiga.

Även bestämmandet av vad som förstås med sådan »mindre betydande
del» av den skattepliktiga försäljningen, vars pris ej får anges såsom beskattningsvärde,
erbjöd enligt kommittén svårigheter. Härom anfördes.

Det kan naturligtvis starkt ifrågasättas, om det kan vara tillfredsställande
att generellt ange den mindre betydande delen med en procentuell an -

Kungi. Maj:ts proposition nr 29 år 1962

del av försäljningen. Beroende på förhållanden i det enskilda fallet —- t. ex.
produktionskapacitet, varusortiment och köparsidans struktur —- kan en
tillverkare måhända med fördel sälja upp till 30 procent av produktionen
till priser, som tangerar eller underskrider självkostnadspriset, medan lönsamheten
att sälja till dylika priser i andra fall ligger vid omkring tio procent.
Enligt anvisningen skulle kontrollmyndigheten visserligen kunna underkänna
ett pris som beskattningsvärde enbart på den grunden, att tillverkaren
inte är beredd att sälja hela sin produktion till det låga, som beskattningsvärde
nyttjade priset. I det praktiska fallet torde det emellertid erbjuda
mycket stora svårigheter att så i detalj kunna granska kalkyler och prissättning
att myndigheten kan förklara, att tillverkaren inte kan vara beredd
att sälja hela produktionen till angivet pris.

Med hänsyn till de erfarenheter, som sålunda enligt kommitténs uppfattning
gjorts vid tillämpningen av de sedan 1953 gällande reglerna, ansåg
kommittén priset vid försäljning i större poster inte böra ifrågakomma som
beskattningsvärde. Detsamma gällde priset vid försäljning till konsument.
Enligt kommitténs mening återstod med dessa utgångspunkter att undersöka,
huruvida beskattningen kunde utformas såsom en skatt i tillverkar- eller
partihandelsledet med priset vid försäljning till detaljhandeln som beskattningsvärde.

Mot bakgrund av redogörelsen för den allmänna problemställningen vid
bestämmandet av beskattningsvärdet för de varor, som omfattas av den särskilda
varuskatten, uttalade kommittén i fråga om de kemisk-tekniska preparaten.

Beträffande förevarande varor torde, såsom i det följande närmare angives,
en beskattning efter volym, vikt eller varuenhet inte vara möjlig. Priset
vid försäljning till detaljhandlare syns emellertid här utan större risk
för prisbindning kunna nyttjas som beskattningsvärde. Strukturen inom
handeln är på preparatsidan nämligen en helt annan än på sötvarusidan.
Medan omkring hälften av omsättningen av sötsaker går genom partihandeln
sker försäljningen av inhemskt producerade kemisk-tekniska preparat
sålunda i större omfattning direkt till detaljhandeln utan mellanhänder. På
grund härav skulle en partihandelsskatt beträffande kemisk-tekniska preparat
i allmänhet inte innebära annat än att beskattningen sker hos tillverkaren
med priset vid försäljning till detaljhandeln som beskattningsvärde.

I enlighet med det anförda föreslog kommittén, att beskattningen av de
kemisk-tekniska preparaten skulle ligga kvar i tillverkarledet såsom en värdebeskattning
men att priset vid försäljning till detaljhandeln skulle vara
beskattningsvärde. IV.

IV. Remissyttranden m. m.

Den av kontrollstyrelsen föreslagna ändringen av principen för beskattningsvärdets
bestämmande har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i det övervägande antalet yttranden. Endast organisationerna
inom frisörfacket har avstyrkt förslaget.

Generaltullstyrelsen förklarar, att det i allmänhet torde ha vissa fördelar

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1962

att beskattningsvärdet i fråga om en skatt av här förevarande slag fastställes
i ett distributionsled som ligger så nära konsumenten som möjligt, och
styrelsen har därför i princip icke något att erinra mot en återgång till den
tidigare tillämpade regeln. I sitt utlåtande anför generaltullstyrelsen vidare.

Kontrollstyrelsens förslag innebär emellertid att denna regel skall gälla
endast för viss del av varuområdet. Tidigare ha reglerna för bestämmande
av värdet för olika varuslag ansetts böra vara enhetliga. I detta hänseende
må erinras om departementschefens uttalande i Kungl. Maj:ts proposition
1953: 128 (sid. 27) att det ur flera synpunkter vore olämpligt att ha olika
regler för beskattningsvärdets bestämmande för skilda delar av det skattepliktiga
varuområdet. Tänkbart är dock att olika delar av varuområdet
kunna förete så stora skiljaktigheter i distributionens struktur att en differentiering
i fråga om värdebestämningen framstår såsom motiverad. Huruvida
så är förhållandet i förevarande fall framgår icke av kontrollstyrelsens
framställning. 1952 års kommitté var av den uppfattningen att den tidigare
använda värdebestämningsregeln skulle kunna tillämpas för samtliga varuslag.
Enligt styrelsens åsikt bör i första hand övervägas huruvida icke en
generell återgång borde ske till denna regel.

Därest vid dessa överväganden skulle befinnas att bärande skäl föreligga
för en sådan differentiering av beskattningsreglerna som åsyftas i det remitterade
förslaget har styrelsen för sin del icke något att erinra mot en
sådan åtgärd.

Kommerskolleginm finner i sitt utlåtande de av kontrollstyrelsen åberopade
skälen för styrelsens förslag så vägande, att detta bör genomföras. Skånes
handelskammare vitsordar, att de nuvarande reglerna är förbundna med
avsevärda tillämpningssvårigheter, och uttalar, att de föreslagna bestämmelserna
torde medge en enklare och efter förhållandena inom ifrågavarande
bransch bättre avpassad tillämpning. Handelskammaren i Gävle anser sig
kunna fastslå, att man såväl från fabrikanthåll som bland detaljisterna med
tillfredsställelse skulle hälsa en återgång till den tidigare lätthanterligare
och i vissa fall rättvisare beskattningsnormen.

Sveriges grossistförbund påtalar den från konkurrenssynpunkt otillfredsställande
tillämpning av nuvarande bestämmelser, som vissa företag begagnat
sig av, och vitsordar kontrollstyrelsens uttalande att väsentliga ändringar
i övriga företags affärstekniska organisation kan väntas om den av
kontrollstyrelsen föreslagna ändringen icke genomföres. Sådana strukturförändringar
skulle, enligt vad förbundet anför, icke motiveras av distributionstekniska
skäl utan enbart av skattehänsyn.

Även Sveriges köpmannaförbund framhåller, att tillämpningen av 1953
års regler visat sig besvärlig och föranlett dispositioner i syfte alt påverka
beskattningsvärdet.

Kemisk-tekniska fabrikantförbundet och Sveriges kemisk-tekniska leverantörförening
vitsordar vad kontrollstyrelsen anfört om svårigheterna att
upprätthålla en likformig beskattning av olika företag. I många fall har enligt
organisationernas uppfattning de gällande reglerna också lett till orättvisa
mellan olika tillverkare av enahanda produkter. Organisationerna framhåller,
att bruttoprisförbudet, vilket motiverade tillkomsten av 1953 års reg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 är 1962

ler om beskattningsvärdet, enligt organisationernas uppfattning inte behöver
inverka på dessa regler. Beräkningen av skatten är nämligen en rent
teknisk angelägenhet, som inte påverkar senare handelsleds prissättning.

Ombndsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor förklarar i sitt utlåtande
över kontrollstyrelsens framställning, att ämbetet icke finner skäl avstyrka
styrelsens förslag. Enligt ämbetets mening äger emellertid de synpunkter,
som föranledde 1953 års ändring, fortfarande aktualitet. Därvid hänvisar
ämbetet särskilt till vad som då anfördes om tillverkarens svårigheter att
vid en friare prisbildning inom varje handelsled ange vad som för en viss
vara skall anses såsom pris till detaljhandlare. I de fall, där skattepliktiga
varor av tillverkare säljes helt eller i det närmaste helt till partihandlare,
skulle stora praktiska svårigheter alltid föreligga för tillverkaren att hålla
sig underrättad om partihandlarens prissättning. Härtill kommer enligt ämbetets
mening, att en återgång till priset till detaljhandlare såsom beskattningsvärde
kan tänkas medföra risk för ökad prisstelhet i partihandelsledet
i fall, där en tillverkares försäljning helt eller i det närmaste helt går via
ett särskilt sådant led. Den föreslagna omläggningen kan därför i sådana
fall måhända komma att medföra liknande verkningar på partihandelsledets
prissättning som de s. k. riktpriserna nu har på detaljhandelns prissättning.
Ehuru ämbetet sålunda velat beröra de erinringar, som kan göras mot en
återgång till de tidigare reglerna, finner ämbetet berättigade invändningar
kunna resas även mot nu gällande regler om beskattningsvärde. Med hänsyn
till att kontrollstyrelsen och Kemisk-tekniska fabrikantförbundet funnit
olägenheterna av dessa regler beträffande kemisk-tekniska preparat så
avsevärda att de förordat en återgång till tidigare regler och då konkurrensbegränsningslagstiftningen
icke i och för sig torde lägga hinder i vägen för
den föreslagna författningsändringen finner ämbetet, såsom nämnts, icke
skäl avstyrka kontrollstyrelsens förslag.

Statens pris- och kartellnämnd har i sitt utlåtande icke tagit bestämd
ståndpunkt till kontrollstyrelsens förslag. Nämnden framhåller inledningsvis,
att 1953 års ändring föranleddes av den samtidigt genomförda lagstiftningen
om förbud mot bruttoprissättning. Genom att fastställa beskattningsvärdet
i princip till grossistens inköpspris i stället för till detaljistens sökte
man hindra den skattskyldige att med hänvisning till gällande beskattningsregler
binda priset i ett senare handelsled. Efter att ha redogjort för de svårigheter
vid tillämpningen av 1953 års regler, som framhållits av 1952 års
kommitté för indirekta skatter i dess betänkande och av kontrollstyrelsen i
dess aktuella framställning, yttrar nämnden vidare.

Pris- och kartellnämnden får för sin del uttala den uppfattningen, att om
de nuvarande beskattningsvärdesreglerna i vissa hänseenden orsakat svårigheter,
så torde en återgång till de tidigare reglerna i stället medföra olägenheter
av annat slag. Även om försäljningen av kemisk-tekniska preparat, såsom
1952 års kommitté för indirekta skatter framhållit, i större omfattningsker
direkt till detaljhandeln utan mellanhänder, så har å andra sidan kunnat
iakttagas att vissa av ifrågavarande preparat exempelvis tandkräm,
schamponeringsmedel och hårvatten i växande utsträckning börjat saluföras

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1962

av så kallade allivsbutiker, vilka även beträffande dessa varor till stor del
torde göra sina inköp från partihandelsföretag. I dylika fall synes den föreslagna
anknytningen av beskattningsvärdet till detaljhandelns inköpspris
komma att utöva en viss prisbindande verkan i ett återförsäljarled, det vill
säga hos de grossister som säljer till livsmedelshandeln.

Om den nuvarande beskattningsformen skall bibehållas i fråga om kemisktekniska
preparat, kan nämnden under sådana förhållanden endast draga
den slutsatsen att valet står mellan att tillämpa endera av två olika beskattningsregler,
vilka båda ur skilda synpunkter förefalla att medföra vissa
olägenheter.

Svenska frisörarbetareförbundet, Svenska frisörföreningen u. p. a. och
Sveriges frisörgrossistförening har i gemensamt yttrande hemställt, att kontrollstyrelsens
framställning ej skall föranleda någon åtgärd. Till stöd för
denna ståndpunkt har organisationerna anfört bland annat följande. Samma
skäl som motiverade 1953 års lagstiftning talar nu mot bifall till kontrollstyrelsens
framställning. Emedan en anpassning skett till de nu gällande
reglerna, skulle en förnyad omläggning av beskattningsprinciperna medföra
betydande olägenheter och kostnader för de skattskyldiga. Det finns anledning
antaga, att konlrollstyrelsen får större tillämpningssvårigheter med den
nu föreslagna ordningen än med den gällande. I ett mycket stort anlal fall
säljer tillverkaren till grossist och denne vidare till detaljhandlare eller konsument.
Det är sannolikt och i flera fall säkert, att grossisterna inte kommer
att meddela tillverkaren vilka priser de erhåller från detaljhandlare. Tillverkare
kan i flera fall vara konkurrenter till grossister. Av hänsyn till sin
sekretessplikt kan kontrollstyrelsen inte delge tillverkaren grossistens pris
till detaljist, även om styrelsen har möjlighet att erhålla upplysning om delta
pris.

I den från kontrollstijvelsen överlämnade promemorian bemöts vad frisörorganisationerna
anfört och uttalas.

Särskild varuskatt på kemisk-tekniska preparat erlägges f. n. av 250 skattskyldiga
med ca 50 milj. kronor om året. Omkring 80 procent av skattebeloppet
erlägges av medlemmar i Kemisk-Tekniska Fabrikantförbundet och i Sveriges
Kemisk-Tekniska Leverantörförening. Av det sammanlagda skattebeloppet
är knappt 10 procent hänförliga till s. k. frisörvaror.

Själva utgångspunkten i kontrollstyrelsens förslag är det faktum, alt det
på det kemisk-tekniska området vad det gäller kosmetiska preparat för närvarande
icke finns några fria grossister av betydelse av den typ, som exempelvis
sötvarusidan har. Det utmärkande för den kosmetiska branschen är
i stället att grossisterna är representanter endast för ett visst kosmetiskt
märke eller vissa sådana märken. Dessa märkesgrossister är ävenledes till
alldeles övervägande del skattskyldiga hos kontrollstyrelsen. Den försäljning
som i dag äger rum från grossister, som icke är märkesrepresentanter,
är av så obetydlig omfattning, att den i detta sammanhang helt kan lämnas
därhän.---I de fall, då en skattskyldig förmenat sig icke ha känne dom

om priser, som tillämpas i senare handelsled, har kontrollstyrelsen ansett
sig vara oförhindrad att delge den skattskyldige dessa priser, om de befunnits
erforderliga för beskattningsvärdets bestämmande.

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1962

För att närmare belysa affärsförhållandena inom branschen har kontrollstyrelsen
i sin promemoria lämnat följande redogörelse för ett beskattningsfall.

Grossistföretaget A har enligt skriftligt avtal rätt till ensamförsäljning av
varumärket X, som användes för vissa permanentpreparat. Normalt skulle
då beskattningsvärdet räknas med utgångspunkt från A:s pris till frisör.
Tillverkningen av varorna äger rum i lokaler, där även A:s expedition av varorna
sker. Tillverkare av varorna uppges emellertid vara bolaget B, i vilket
bolag ägaren av A äger 49 procent av aktierna. Den i tillverkningen sysselsatta
personalen avlönas av B. Varumärket X äges av bolaget C, som formellt
står som leverantör till A. De varor som B tillverkar anses vara levererade
till A, då de färdigställts i de gemensamma lokalerna. B skickar då
en leveranssedel till sitt kontor, som fakturerar varorna på C, som i sin tur
fakturerar varorna på A. För att visa att varorna icke längre enbart tillverkas
och säljes genom A-B-C visar gruppen att varorna enligt avtal även tillverkas
av bolaget D, som visserligen skall leverera 80 procent av sin produktion
till C men som äger att fritt försälja resterande 20 procent. Vid utredning
hos D framkommer, att de 20 procenten levererats till det okända
företaget E, som visar sig vara ett företag helt utan verksamhet. Varorna
har dock mottagits av ägaren av E, som omedelbart levererat dem till en lagerlokal,
vilken disponeras av reklamchefen hos C. Som beskattningsvärde
redovisas priset mellan B och C, vilket pris endast utgör ca 20 procent av
det pris A betingar sig vid försäljning till frisör.

De sålunda konstruerade affärsförhållandena medförde att grossistföretaget
kunde tillgodogöra sig skattemässiga vinster av betydande omfattning.
Enär styrelsen fann att konkurrensförhållandena endast i begränsad omfattning
och då genom synnerligen krävande utredningar kunde bringas
tillrätta inom ramen för nuvarande lagstiftning hade styrelsen icke annat
val än att begära författningsändring.

Den av kontrollstyrelsen föreslagna utformningen av regeln
för beskattningsvärdets bestämmande har av de flesta remissorganen
lämnats utan erinran.

Generaltullstyrelsen liar emellertid i sitt utlåtande anfört.

Liksom i nuvarande regel rörande priset vid försäljning till återförsäljare
torde i den föreslagna regeln om priset vid försäljning till detaljhandlare
böra förutsättas att intressegemenskap icke föreligger mellan säljare och
köpare; detta torde vara av särskild betydelse om den nuvarande regeln
kommer att bibehållas för vissa varuslag.

Innebörden av uttrycket »det pris, som den skattskyldige i allmänhet betingar
sig vid försäljning av varan till detaljhandlare» synes vara något
oklar. Enligt kontrollstyrelsen skulle detta i princip innebära högsta pris
till sådan köpare. Enligt vanligt språkbruk torde uttrycket snarare fattas
såsom avseende största kvantiteten försålda varor eller största antalet försäljningar.
Ett klarläggande på denna punkt synes erforderligt.

Svenska frisörarbetareförbundet, Svenska frisörföreningen u. p. a. och
Sveriges frisörgrossistförening har vänt sig mot kontrollstyrelsens uttalande,
att beskattning efter pris till detaljist i princip skulle innebära att högsta
pris till sådan köpare blir beskattningsvärde, och därvid hänvisat till att även
enligt kontrollstyrelsens förslag fortfarande lägsta pris skall tillämpas vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1962

bestämmande av beskattningsvärdet för choklad- och konfektyrvaror. Organisationerna
har vidare gjort gällande, att betydande spännvidder föreligger
mellan högsta och lägsta priser för ett flertal här aktuella varor beroende
på olika förpackningsstorlekar eller kvantitetsrabatter per order, tidsenheter
o. dyl.

I den förut nämnda, inom kontrollstyrelsen upprättade promemorian heter
det i denna fråga, att styrelsens förslag har samma utformning som lagstiftningen
ägde före 1953 års ändring och att uttrycket »priset i allmänhet»
då tolkades som högsta pris, eftersom priset i allmänhet var lika med prislistepriset
på vilket tillverkaren kunde lämna rabatt som dock icke fick
påverka beskattningsvärdet.

Kemisk-tekniska fabrikant förbundet och Sveriges kemisk-tekniska leverantörförening
har i sitt yttrande berört kontrollstyrelsens uttalande i samband
med behandlingen av frisörbranschens speciella förhållanden, att man
vid försäljning i obetydliga poster bör kunna borträkna vissa expeditionskostnader
från beskattningsvärdet. Organisationerna finner det uppenbart,
att en expeditionsavgift, som pålägges en mindre order för att åvägabringa
en mer ekonomisk distributionsstruktur, icke bör påverka beskattningsvärdet.
Vid behov bör särskilda bestämmelser härom utfärdas för att undvika
en av skatteskäl betingad utveckling mot höga expeditionsavgifter med
motsvarande lägre varupriser och beskattningsvärden.

I den speciella frågan om beskattningsvärdet för förbrukningsartiklar
i friser salonger har Kemisk-tekniska fabrikantförbundet
och Sveriges kemisk-tekniska leverantörförening biträtt kontrollstyrelsens
uppfattning, att frisörerna i beskattningshänseende bör jämställas
med detaljhandlare. En sådan omläggning är enligt organisationernas
mening motiverad av att produktutvecklingen torde ha omöjliggjort en klar
gränsdragning mellan produkter avsedda för återförsäljning och för förbrukning
i frisörens rörelse.

Svenska frisörarbetareförbundet, Svenska frisörföreningen u. p. a. och Sveriges
frisörgrossistförening däremot har i denna fråga vänt sig mot kontrollstyrelsens
uppfattning och uttalar att enligt deras mening skatt ej bör
utgå, när i och för sig skattepliktiga varor, såsom schamponeringsmedel
och permanentvätskor, användes yrkesmässigt vid icke skattepliktig hårbehandling.

Kontrollstyrelsen har även, heter det vidare, utfärdat flera olika anvisningar
speciellt för frisörvaror, varigenom slutligen 60 procent av priset till
frisör blivit beskattningsvärde. Härigenom har frisör i praktiken blivit närmast
jämställd med konsument. Detta borde visserligen ha skett fullt ut,
såsom fallet är vid tillämpningen av förordningen om allmän varuskatt.
Med hänsyn till kontrollstyrelsens sedan lång tid intagna ståndpunkt har
man dock från branschens sida hittills accepterat kontrollstyrelsens anvisningar.
Styrelsens förslag innebär emellertid, gör organisationerna gällande,
för förbrukningsartiklar i frisersalonger en speciell skatteskärpning av betydande
storleksordning, nämligen 33,33 procent i förhållande till vad som

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1962

nu gäller och 67—100 procent i förhållande till det riktiga betraktelsesättet
att frisör är konsument. Försäljning till frisörer är, anför organisationerna,
betydligt mera kostnadskrävande än försäljning till detaljist, och de företag,
som ägnar sig åt sådan försäljning, åtnjuter därför regelmässigt större rabatter
än företag, som säljer till detaljist, och minst lika höga rabatter som
en detaljist vid försäljning till konsument.

Enligt organisationernas mening vore den följdriktigaste lösningen av det
föreliggande problemet, att sådana företag som säljer till frisörer därvid betraktades
såsom detaljister och att beskattningsvärdet således i förekommande
fall beräknades till det lägsta pris den skattskyldige betingar sig
vid försäljning till sådan detaljist. Organisationerna hemställer, att vid
eventuell ny lagstiftning klarlägges att frisörer är konsumenter beträffande
varor och förpackningar som säljes uteslutande till frisörer samt att
priset från tillverkare till återförsäljare skall vara beskattningsvärde.

I den inom kontrollstyrelsen upprättade promemorian uttalas, att det
från beskattningssynpunkt måste framstå som helt ovidkommande, huruvida
frisören är konsument eller icke. Det viktiga i detta sammanhang är, på vilka
villkor frisören inköper kosmetiska preparat. Om en värdeskatt över
huvud taget skall kunna uppfylla några krav på skatterättvisa, måste beskattningsvärdet,
anför styrelsen, fastställas efter en norm, som i möjligaste mån
ger samma utslag över hela linjen. Om man, som styrelsen förordar, skall
tillämpa priset till detaljhandlare som beskattningsvärde, måste man fråga
sig, om frisören köper sina varor på andra villkor än detaljhandlaren. Härvidlag
finns en god möjlighet till jämförelse, då frisörer i icke helt obetydlig
omfattning även är återförsäljare av vissa kosmetiska preparat. Att i
det läget anta, att förbrukningsvarorna inköpes till oförmånligare pris än
återförsäljningsvarorna anser kontrollstyrelsen orealistiskt. I stort sett gäller
att, då hantverkare eller därmed jämförliga yrkesutövare inköper varor
som även inköpes av detaljhandlare, samma förmåner gäller för båda dessa
kategorier.

Efter ett påpekande att frisörerna endast av rent skatteadministrativa skäl
jämställts med konsument vid tillämpningen av förordningen om allmän
varuskatt innehåller promemorian vidare följande i fråga om den s. k. 60-procentsregeln för frisörvaror.

Varuområdets utveckling har medfört, att den princip som ur kontrollsynpunkt
var förutsättningen för regeln — nämligen att varorna som omfattas
av regeln till sin karaktär skall vara helt artskilda från de sedvanliga
detaljhandelsvarorna — icke numera gäller, då artiklar motsvarande samtliga
s. k. frisörartiklar för närvarande säljes i detaljhandeln. Slutsatsen blir
då för beskattningsmyndigheten, att någon särregel för frisörartiklarna icke
kan upprätthållas, utan att kontrollverksamheten utvidgas i en icke avsedd
omfattning. Med hänsyn till frisörvarornas ringa procentuella andel av den
totala försäljningen av kemisk-tekniska preparat borde även vid oförändrad
lagstiftning den för de dominerande detalj handelsvarorna gällande grossistrabatten
på 18 procent bli styrande för hela varuområdet. Enär en sådan
åtgärd dock medför vissa pris- och skatteändringar för frisörbranschen och
då särregler sedan länge tillämpats på detta område fann kontrollstyrelsen
det lämpligast att låta ändringen anstå tills den föreslagna författningsändringen
kunde genomföras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1962

Även vid oförändrad lagstiftning framstår 60-procentsregeln som diskutabel.
Den omständigheten att vissa frisörgrossister räknar med en rabatt
för egen del på ca 40 procent behöver icke med nödvändighet medföra att
denna rabatt borträknas i sin helhet vid beskattningsvärdets bestämmande.
Anledningen till dessa höga rabattsatser är att branschen arbetar mera med
personlig bearbetning av köparna än med egentlig reklam. Dessa högre försäljningskostnader
motsvaras av lägre reklamkostnader. Då det är en huvudlinje
beträffande bestämmandet av beskattningsvärdet för detalj handelsvarorna
att reklamkostnaderna räknas in i detta värde, synes det skäligt att
den del av försäljningskostnaderna på frisörsidan som ur distributionsekonomisk
synpunkt kan anses motsvara detalj handelsvarornas försälj ningsreklam
även inräknas i beskattningsvärdet. Utgångspunkten vid bestämmandet
av beskattningsvärdet måste givetvis bli grossistrabatten i genomsnitt
för detalj handelsvarorna.

Avslutningsvis heter det i promemorian.

Även om de ändrade reglerna för beskattningsvärdet skulle slå igenom
på frisörernas inköpspris för behandlingsvaror, vilket icke får tas för givet,
är den skattehöjning som maximalt kan komma i fråga av ringa betydelse
för frisören, då den kan uppskattas till en procent av den sammanlagda
kostnaden för en permanentbehandling.

Kontrollstyrelsens förslag till ändring av skattesatserna har icke
mött erinran från annat håll än Svenska frisörarbetareförbundet, Svenska
frisörföreningen u. p. a. och Sveriges frisörgrossistförcning. Dessa organisationer
har i sitt yttrande — utöver vad tidigare återgivits -— vänt sig mot
att kontrollstyrelsen utgått från en grossistrabatt om 18 procent. Enligt organisationerna
skulle grossistrabatten vid försäljning till detaljhandlare ofta
vara det dubbla eller betydligt mera. För betydande varugrupper inom den
kosmetiska branschen skulle sålunda den gängse rabatten vara omkring 40
procent. Kontrollstyrelsens förslag skulle följaktligen innebära en betydande
skatteskärpning i dessa fall. V.

V. Departementschefen

Den särskilda varuskatten tillkom år 1941 och beräknades då på priset
vid försäljning till detaljhandlare. Denna ordning gällde till den 1 juli 1953
då en annan princip för skattens bestämmande infördes. Enligt denna
princip beräknas skatten på det lägsta pris varan betingar vid försäljning
i större poster från skattskyldig tillverkare eller importör till återförsäljare,
d. v. s. i regel på grossistens inköpspris. Så sker fortfarande för
alla varuslag — bl. a. kemisk-tekniska preparat — där skatten är bestämd till
viss procentsats av beskattningsvärdet. Med hänsyn till de tillämpningssvårigheter
i fråga om kemisk-tekniska preparat, som visat sig vara förenade
med de gällande bestämmelserna, har kontrollstyrelsen nu för dessa varor
förordat en återgång till det tidigare systemet med priset vid försäljning till
detaljist såsom beskattningsvärde.

De regler för beskattningsvärdets bestämmande, som infördes år 1953,

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1962

var, enligt vad som då framhölls, endast av provisorisk karaktär. Den samlade
erfarenheten av reglernas tillämpning och den hittillsvarande utvecklingen
inom den kemisk-tekniska branschen får enligt min mening nu anses
ha givit tillräckligt underlag för en omprövning av lagstiftningen på denna
punkt.

De påtalade tillämpningssvårigheterna i fråga om kemisk-tekniska preparat
sammanhänger med branschens speciella struktur. Beskattningsvärdet
skall enligt nuvarande regler i princip vara lika med det pris, som större
poster betingar vid försäljning i öppna marknaden mellan av varandra
oberoende säljare och köpare. Varudistributionen från tillverkare eller importör
till detaljist sker emellertid inom denna bransch till övervägande del
icke, såsom för reglernas tillämpning förutsättes, med anlitande av självständiga
återförsäljare utan direkt eller genom ett den skattskyldige närstående
företag. De grossister som förekommer är i största utsträckning representanter
endast för visst varumärke eller vissa märken och står således i
intressegemenskap med den skatlskyldige. Dessa förhållanden leder till att
försäljning i större poster från skattskyldig till återförsäljare antingen icke
alls förekommer eller sker till ett pris som på grund av intressegemenskapen
mellan säljare och köpare ej kan användas såsom beskattningsvärde.
En differentiering av prissättningen mellan olika delar av den skattepliktiga
försäljningen från samma företag försvårar ytterligare ett fastställande
av beskattningsvärdet.

Ä^en med ett lojalt förhållande från de skattskyldigas sida är en tillämpning
av nuvarande regler således förenad med betydande svårigheter i fråga
om kemisk-tekniska preparat. Dessa svårigheter har kontrollstyrelsen sökt
bemästra genom sina allmänna anvisningar till ledning för tolkningen av
gällande bestämmelser. Enligt styrelsens bedömande, vars riktighet vitsordats
från branschhåll, kan emellertid dessa anvisningar ej ges en sådan
precision, att tillfredsställande underlag för tillämpningen erhålles. Den rådande
osäkerheten innebär givetvis avsevärda olägenheter inte endast för
de tillämpande myndigheterna utan även för de skattskyldiga. Det senare
har starkt understrukits från branschens sida, och därvid har särskilt framhållits
faran för att företagen genom olikformig beskattning får sina konkurrensförhållanden
rubbade.

Till det anförda kommer riskerna för ändringar av företagsstrukturen
inom branschen i syfte att nedbringa beskattningsvärdena. Sådana ändringar,
varigenom av skattemässiga skäl det av tillverkare- eller importörledet
betingade priset nedbringas och återförsäljningsledets marginal i motsvarande
mån ökas eller i samma syfte särskilda företag i det senare ledet tillskapas,
kan nämligen på grund av branschens företagsstruktur relativt lätt
genomföras, särskilt som de rena tillverkningskostnaderna för här ifrågavarande
varor motsvarar en jämförelsevis liten del av priset vid försäljning
till detaljist. Från såväl kontrollstyrelsens som branschorganisationernas
sida har framhållits, att affärskonstruktioner av nu angiven art redan

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1962

genomförts av en del företag. Med hänsyn till konkurrensförhållandena kan
därav antagas följa en viss benägenhet hos övriga företag inom branschen
att vidtaga liknande dispositioner. Kontrollstyrelsen har uttalat starka farhågor
för en sådan utveckling vid oförändrad lagstiftning, och dessa farhågor
har bekräftats av branschorganisationerna. Försök att på detta sätt
nedbringa beskattningsvärdena torde i viss mån kunna hindras med gällande
lagstiftning, främst med hjälp av regeln om intressegemenskap, men
genomgående lär detta icke kunna ske. I vart fall torde de redan påtalade
tillämpningssvårigheterna liksom osäkerheten för de skattskyldiga och riskerna
för en olikformig behandling av företagen ökas avsevärt om utvecklingen
går i den befarade riktningen.

Mot bakgrund av de här angivna förhållandena framstår kontrollstyrelsens
förslag om återgång till de tidigare reglerna som väl motiverat. Den
föreslagna ändringen har även förordats av de organisationer, som företräder
den övervägande delen av preparatbranschen. Från beskattningssynpunkt
har erinran mot förslaget gjorts endast av frisörfackets organisationer.
Invändningarna från detta håll synes dock närmast sammanhänga med
den speciella tillämpningsfråga för frisörartiklar, som kontrollstyrelsen berört
i sammanhanget. Givetvis måste man räkna med att även det nu föreslagna
systemet medför vissa tillämpningssvårigheter. Dessa har emellertid
av de främst berörda, vilka har erfarenhet av samma system från tiden
före den 1 juli 1953, ansetts vara av så mycket lindrigare beskaffenhet,
att en återgång avgjort är att föredraga framför ett bibehållande av de nuvarande
reglerna. Denna mening har även uttalats av 1952 års kommitté för
indirekta skatter i dess år 1957 avgivna betänkande. Såsom kommittén där
framhållit, lär andra metoder för beskattningsvärdets bestämmande än de
här berörda ej kunna ifrågakomma. En återgång till de tidigare reglerna är
sålunda enligt min mening påkallad från beskattningssynpunkt.

Den år 1953 vidtagna ändringen betingades icke av skattemässiga skäl
utan av farhågor för att ett enligt tidigare regler fastställt beskattningsvärde
skulle hindra den friare prisbildning, som åsyftades med det genom lagstiftningen
samma år om motverkande av konkurrensbegränsning införda förbudet
mot bruttoprissättning. Kommittén för indirekta skatter fann emellertid,
att priset vid försäljning till detaljhandlare på grund av handelns
struktur inom preparatbranschen utan större risk för prisbindning skulle
kunna användas som beskattningsvärde för kemisk-tekniska preparat. Denna
uppfattning vinner stöd i kontrollstyrelsens redogörelse för de aktuella
förhållandena i branschen och har bekräftats av de större organisationerna
inom denna. De konkurrensövervakande organen har visserligen ställt sig i
viss mån tveksamma inför förslaget om en återgång till de tidigare reglerna
men har likväl icke ansett hinder föreligga mot en sådan ändring. Det väl
underbyggda önskemålet om den från beskattningssynpunkt lämpligaste utformningen
av lagstiftningen bör därför tillgodoses.

Den förordade ändringen i fråga om kemisk-tekniska preparat innebär,

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1962

att reglerna för beskattningsvärdets fastställande blir olika för dessa och
andra varuslag. Detta kan synas i och för sig mindre tillfredsställande.
Handelns struktur är emellertid en helt annan i preparatbranschen än i sötvarubranschen,
och de tillämpningssvårigheter, som föranlett frågan om ändring
av de nuvarande reglerna, har därför icke sin motsvarighet i den senare
branschen. Inom denna torde av samma skäl hänsynen till beskattningsvärdets
eventuella effekt på prisbildningen väga tyngre. Några praktiska olägenheter
vållas icke av en skillnad mellan branscherna i det aktuella hänseendet.

Mot den av kontrollstyrelsen föreslagna tekniska utformningen av de
nya bestämmelserna om beskattningsvärdet, vilken i sak överensstämmer
med vad som gällde före 1953 års ändring och således i princip bör föranleda
en motsvarande tillämpning, har jag i det väsentliga ingen erinran. I
likhet med generaltullstyrelsen anser jag emellertid att regeln om inverkan
av intressegemenskap bör gälla för alla varuslag. Vidare bör vissa jämkningar
av redaktionell karaktär ske i kontrollstyrelsens författningsförslag.

Kontrollstyrelsen har i sin framställning även berört en speciell tillämpningsfråga,
nämligen hur beskattningsvärdet skall bestämmas för sådana
varor som säljes uteslutande till frisörer eller därmed jämförliga yrkesutövare
för användning i rörelsen. Sedan länge har beskattningsvärdet för
dessa s. k. frisörartiklar bestämts enligt särskilda av kontrollstyrelsen utlärdade
föreskrifter. Styrelsen har nu förklarat denna särbehandling av frisörartiklarna
ej längre vara motiverad, medan frisörfackets organisationer
intagit motsatt ståndpunkt. Kontrollstyrelsen har ej påkallat någon författningsändring
i frågan, och lösningen av denna ligger inom ramen för styrelsens
bemyndigande att utfärda anvisningar för beskattningsvärdets bestämmande.
Därvid bör självfallet hänsyn tagas till rådande förhållanden
inom facket, och frågan om meddelande och utformning av anvisningar på
området får bedömas mot denna bakgrund.

Av den föreslagna författningsändringen i fråga om beskattningsvärdet
betingas viss ändring i skattesatserna för erhållande av oförändrad skattebelastning.
Kontrollstyrelsens förslag härutinnan innebär endast en omräkning
av dessa med utgångspunkt från samma grossistrabatt som beräknades
vid 1953 års författningsändring. Mot detta förslag har jag intet att erinra.

Författningsändringarna bör träda i kraft den 1 april 1962.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj.t
måtte genom proposition föreslå 1962 års riksdag att antaga ett inom departementet
upprättat förslag till förordning angående ändring i förordningen
den 25 maj 19il (nr 251) om särskild varuskatt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1962

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans
Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Olof Norén

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1962

Bihang

Kontrollstyrelsens förslag
till

förordning angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om

särskild varuskatt

Härigenom förordnas, att 3 § 2 mom. förordningen den 25 maj 1941 om
särskild varuskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt
att den vid förordningen fogade förteckningen över varor, för vilka särskild
varuskatt skall erläggas, skall erhålla den ändrade lydelse som framgår av
härvid fogad bilaga.1

3 §.

1. Skatten utgår,--— eller viktenhet.

2. Beskattningsvärdet är

a) för vara, hänförlig till tulltaxenummer 17.04, 17.05, 18.06, 20.04, 21.07
eller 22.09, lika med det lägsta pris, som den skattskyldige betingar sig vid
försäljning av varan i större poster till återförsäljare, med vilken den skattskyldige
icke står i intressegemenskap, och

b) för vara, hänförlig till tulltaxenummer 33.06 eller 38.19, lika med det
pris, som den skattskyldige i allmänhet betingar sig vid försäljning av varan
till detaljhandlare.

Om sådan försäljning, som i a) och b) avses, icke bedrives, är beskattningsvärdet
lika med det pris den skattskyldige kan antagas hava betingat
sig, därest sådan försäljning skett.

Den särskilda varuskatten skall icke inberäknas i pris, som skall tillämpas
såsom beskattningsvärde. Såsom beskattningsvärde må icke angivas pris,
som gäller allenast för en mindre betydande del av den skattepliktiga försäljningen.

För vara, —--i förvärvssyfte.

Det ankommer---givna stadganden.

Denna förordning träder i kraft den

1 Bilagan, som är likalydande med den vid propositionen fogade varuförteckningen, har här
utelämnats.

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620019