Kungl. Maj:ts proposition nr 29 är 1958 (Proposition 1958:29 - a)

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 är 1958

Nr 29

Ilungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till strålskyddslag
m. m.; given Stockholms slott den 13 december
1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) strålskyddslag; och

2) lag om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari
1949 (nr 1).

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen föreslås, att 1941 års lag om tillsyn å radiologiskt arbete
m. m. skall ersättas av en ny strålskyddslag. Lagförslaget bygger på
samma grundprinciper som den gällande lagen, d. v. s. tillståndstvång och
fortlöpande tillsyn, men tillståndstvånget har utvidgats och strålskyddsmyndighetens
befogenheter har förstärkts.

Tillstånd skall sålunda krävas för radiologiskt arbete, för innehav av röntgenutrustning
och andra apparater som är avsedda att utsända joniserande
strålning samt för handel med radioaktivt ämne och eljest vid införsel, förvärv,
överlåtelse och innehav av sådant ämne. Tillstånd enligt strålskyddslagen
erfordras dock ej för vad som omfattas av tillstånd enligt atomenergilagen.
Lagförslaget upptar en anvisning om att generella tillstånd kan meddelas
för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar, institutioner eller
företag.

Vad beträffar strålskyddsmyndighetens befogenheter har i lagförslaget
bl. a. införts möjlighet att förordna om förhandsbesiktning hos tillverkare,
försäljare och upplåtare, innan röntgenutrustning eller annan för radiologiskt
arbete avsedd anordning avlämnas för att tagas i bruk eller utställes
till försäljning m. in. Även i fråga om icke tillståndspliktiga anordningar,
som kan utsända joniserande strålning, äger strålskyddsmyndigheten meddela
föreskrifter om strålskydd och utöva tillsyn.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 29

Kungl. Mcij.ts proposition nr 29 år 1958

Efter mönster av arbetarskyddslagen har i lagförslaget upptagits stadganden
om allmänna skyldigheter för tillståndshavare, personal, tillverkare
och försäljare in. fl. Vidare innehåller förslaget bestämmelser om läkarundersökning
av personal och anmälningsskyldighet vid misstanke om strålskada
in. m.

I propositionen föreslås jämväl en ändring i arbetarskyddslagen, varigenom
dess regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare blir
tillämpliga på skyddsarbete enligt strålskyddslagen.

De föreslagna lagarna avses skola träda i kraft den 1 januari 1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

Förslag

till

Strålskyddslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse

1 §•

Med radiologiskt arbete förstås i denna lag arbete med radioaktivt ämne,
arbete vari brukas röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, avsedd
att utsända joniserande strålning, och arbete vid anläggning för utvinning av
atomenergi.

Med joniserande strålning avses i lagen strålning från radioaktivt ämne,
röntgenstrålning och till sin biologiska verkan likartad strålning.

Om tillstånd m. m.

2 §•

Radiologiskt arbete må ej bedrivas utan tillstånd av myndighet som
Konungen bestämmer (strålskgddsmgndigheten). Ej heller må någon utan
tillstånd av strålskyddsmyndigheten innehava röntgenutrustning eller annan
teknisk anordning avsedd att utsända joniserande strålning, idka handel
med radioaktivt ämne eller eljest till riket införa eller här förvärva, innehava
eller överlåta sådant ämne.

Tillstånd må meddelas för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar,
institutioner eller företag.

Avlider någon som innehar tillstånd enligt denna lag, vare tillståndet
likväl, såvitt angår rätt att innehava radioaktivt ämne eller röntgenutrustning
eller annan teknisk anordning, gällande för dödsboet intill tre månader
från dödsfallet.

Tillstånd enligt denna lag erfordras ej för vad som omfattas av tillstånd
enligt atomenergilagen.

3 §•

Strålskyddsmyndigheten äger i anledning av ansökan om tillstånd enligt
denna lag eller när det eljest finnes påkallat verkställa besiktning av lokal,
som är avsedd att användas i radiologiskt arbete eller för förvaring av radioaktivt
ämne, så ock av utrymmen i närheten därav.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, strålskyddsmyndigheten
äger förordna, att röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

är avsedd att användas i radiologiskt arbete eller för förvaring av radioaktivt
ämne, skall hos tillverkare, försäljare eller upplåtare besiktigas innan
den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställes till försäljning
eller i reklamsyfte.

4 §•

Meddelas tillstånd till radiologiskt arbete för annan än enskild person
som själv skall förestå verksamheten, skall för denna finnas av strålskyddsmyndigheten
godkänd föreståndare och, om myndigheten finner skäl
därtill, godkänd ersättare för honom. Godkännande må meddelas för viss
grupp av befattningshavare eller för personer med viss utbildning.

Vad nu sagts skall i tillämpliga delar gälla jämväl handel med och innehav
av radioaktivt ämne.

5 §•

Vid meddelande av tillstånd skall strålskyddsmyndigheten stadga de villkor
och övriga föreskrifter som finnas erforderliga ur strålskyddssynpunkt.
Myndigheten må ock senare, när det finnes påkallat, stadga nya eller ändrade
villkor eller föreskrifter.

Meddelas tillstånd enligt 2 § andra stycket, äger strålskyddsmyndigheten
föreskriva skyldighet att göra anmälan om förvärv av anordning eller ämne
som avses med tillståndet.

När tillstånd beviljats enligt atomenergilagen, äger strålskyddsmyndigheten
meddela de särskilda föreskrifter som, utöver de för tillståndet gällande
villkoren, erfordras för strålskyddet. Avser tillståndet anläggning
som i nämnda lag sägs, skall dock fråga om föreskrift, som angår annat
än den normala driften eller som kan i avsevärd mån påverka utformningen
av eller driften vid anläggningen, underställas Konungens prövning.

6 §•

Ej må någon som innehar tillstånd enligt denna lag utan strålskyddsmyndighetens
medgivande bruka annan lokal eller i 2 § avsedd anordning,
annat radioaktivt ämne eller större mängd av sådant ämne än som angivits
i tillståndet eller väsentligt ändrad lokal eller anordning eller eljest utnyttja
tillståndet på annat sätt, i större omfattning eller under andra förhållanden
än tillståndet avser.

Den som innehar tillstånd enligt atomenergilagen må ej heller utan
strålskyddsmyndighetens medgivande vidtaga ändring med avseende å förhållande,
varom myndigheten meddelat föreskrift enligt 5 § tredje stycket.

7 §•

Tillstånd eller godkännande som meddelats enligt denna lag må återkallas,
om föreskrift avseende strålskyddet icke iakttagits eller om det eljest
finnes påkallat ur strålskyddssynpunkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

8 §•

Upphör någon att innehava eller använda radioaktivt ämne som avses med
tillstånd enligt denna lag, skall han genast göra anmälan därom till strålskyddsmyndigheten.
Sådan anmälan skall ock utan uppskov och senast
inom tre månader göras, då någon i annat fall upphör att bedriva verksamhet
eller innehava anordning som avses med tillstånd enligt denna lag.

Avlider någon som innehar tillstånd enligt denna lag, skall den som har
boet i sin vård skyndsamt anmäla dödsfallet till strålskyddsmyndigheten.

Anmälan till strålskyddsmyndigheten skall ock ofördröjligen göras, om
radioaktivt ämne stulits eller eljest förkommit. Skyldigheten åvilar föreståndaren,
om sådan finnes.

9 §•

I fråga om annan teknisk anordning, som kan alstra joniserande strålning,
än ovan sägs äger strålskyddsmyndigheten verkställa besiktning samt
meddela föreskrifter till skydd mot strålningen och ålägga innehavaren att
vidtaga de åtgärder som erfordras för detta ändamål.

Allmänna skyldigheter för tillståndshavare m. fl.

10 §.

Den som bedriver radiologiskt arbete är pliktig att, under särskilt beaktande
av vad som stadgas i denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter,
iakttaga allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden
under vilka det bedrives samt däri sysselsatta personers yrkesvana och
övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan göras för att förebygga
skador av strålningen. Sådan skyldighet åvilar jämväl föreståndare, såvitt
fråga är om åtgärd som han äger vidtaga.

Envar som är sysselsatt i radiologiskt arbete är pliktig att använda förefintliga
strålskyddsanordningar, noga följa i denna lag och med stöd därav
meddelade föreskrifter samt i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet och, i
vad på honom ankommer, medverka till förekommande av skador av strålningen.

Vad i denna paragraf stadgas med avseende å radiologiskt arbete skall
i tillämpliga delar gälla handel med och innehav av radioaktivt ämne.

11 §•

Tillverkare och försäljare av röntgenutrustning eller annan teknisk anordning
som kan alstra joniserande strålning samt den som upplåter sådan
anordning till begagnande skola tillse, att anordningen, när den avlämnas
för att tagas i bruk inom riket eller här utställes till försäljning eller i
reklamsyfte, är försedd med nödig strålskyddsutrustning och även i övrigt
erbjuder betryggande säkerhet mot skada genom strålningen, så ock tillhandahålla
för installation av anordningen och för dess drift erforderliga
anvisningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Utför någon såsom självständig företagare installation av anordning som
avses i första stycket, skall han vid installationen tillse, att föreskrivna strålskyddsanordningar
uppsättas och övriga föreskrifter för installationen iakttagas.

Läkarundersökning m. m.

12 §.

Till radiologiskt arbete må ej utan strålskyddsmyndighetens medgivande
användas någon som icke fyllt aderton år eller som ej vid läkarundersökning
befunnits fri från sjuklighet eller svaghet, vilken kan anses göra
honom särskilt utsatt för den med arbetet förbundna hälsofaran.

Den som användes till radiologiskt arbete skall enligt strålskyddsmyndighetens
bestämmande undergå periodisk läkarundersökning; myndigheten
äger föreskriva att den som icke iakttager vad sålunda bestämts icke vidare
må användas till radiologiskt arbete.

Företer någon, som användes till radiologiskt arbete eller som eljest på
grund av sitt arbete kan hava varit utsatt för joniserande strålning, tecken
på skada som kan misstänkas vara föranledd av sådan strålning, skall han
genom arbetsgivarens eller, om föreståndare finnes, dennes försorg ofördröjligen
underkastas läkarundersökning.

13 §.

Den som bedriver radiologiskt arbete eller arbete med anordning som
avses i 9 § eller innehar radioaktivt ämne skall, om anledning förekommer
att misstänka att någon härigenom tillfogats skada av joniserande strålning,
ofördröjligen anmäla förhållandet till strålskyddsmyndigheten. Finnes
föreståndare, skall skyldigheten i stället åvila honom.

Tillsyn

14 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter
utövas av strålskyddsmyndigheten samt, under dess överinseende
och ledning, av tillsynsmän.

15 §.

Tillsynsman äger verkställa besiktning enligt vad i 3 och 9 §§ är stadgat
om strålskyddsmyndigheten.

Ej må tillsynsman utan synnerliga skäl förvägras att i samband med
besiktning följa verksambeten vid anläggning, där radiologiskt arbete bedrives
eller radioaktivt ämne förvaras, eller vid anordning som avses i 9 §.

När det finnes påkallat äger tillsynsman fordra, att prov och undersökningar
verkställas för kontroll av att meddelade skyddsföreskrifter iakttagas
och att jämväl i övrigt goda strålskyddsförhållanden råda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

16 §.

Finner tillsynsman att i visst fall behov av särskild skyddsföreskrift föreligger,
äger han själv förordna därom, såframt föreskriften icke medför
större kostnad eller olägenhet.

17 §.

Den som bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne eller
anordning som avses i 9 §, så ock hans personal är skyldig att på anfordran
lämna strålskyddsmyndigheten och tillsynsman de upplysningar som erfordras
för tillsynen.

18 §.

När särskilda omständigheter påkalla det, äger strålskyddsmyndigheten
förordna, att anläggning eller anordning som avses i denna lag ej vidare må
användas förrän åtgärd, som i anledning av besiktning eller eljest föreskrivits,
blivit vidtagen eller att radioaktivt ämne jämte strålskyddsanordning,
vari det förvaras, skall i avvaktan på sådan åtgärd omhändertagas.

Strålskyddsmyndigheten må ock till förebyggande av att anläggning eller
anordning brukas olovligen låta genom polismyndighetens försorg försegla
anläggningen eller anordningen.

19 §.

Åsidosätter installatör vad i 11 § andra stycket sägs, äger strålskyddsmyndigheten
meddela honom därav påkallad föreskrift med avseende å installationsarbete
eller förbud att vidare utföra sådant arbete.

20 §.

Underlåter någon att fullgöra vad enligt 15 § tredje stycket eller 17 §
åligger honom, äger strålskyddsmyndigheten förelägga lämpligt vite.

21 §.

Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller
med stöd därav meddelad föreskrift eller anlitats såsom biträde vid tillsynen
eller som eljest tagit befattning med ärende, som avses i denna lag,
må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit
känd för honom, och må ej heller, om det icke kan anses påkallat i tjänstens
intresse, yppa arbetsförfarande, affärsförhållande eller omständighet av
personlig natur, varom han sålunda fått vetskap.

Transport och transitering m. m.

22 §.

Om transport, tullbehandling och transitering av radioaktivt ämne för
ordnar Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Har radioaktivt ämne anmälts till tullklarering av någon som ej är berättigad
att införa varan, må han, om tillstånd till införsel ej erhålles, överlåta
varan till någon, som är berättigad att införa den, eller ock åter utföra varan.
Överlåtes eller utföres varan ej inom fyra månader efter anmälningen till
tullklarering eller inom den längre tid som generaltullstyrelsen bestämmer,
tillfaller varan kronan, om det ej är uppenbart obilligt. Med varan skall
förfaras enligt vad som är stadgat om radioaktivt ämne som förverkas
jämlikt denna lag.

Ansvarsbestämmelser m. m.

23 §.

1 mom. Med dagsböter eller fängelse straffes

1. den som olovligen bedriver radiologiskt arbete eller obehörigen inför
eller söker införa radioaktivt ämne eller som eljest bryter mot vad i 2, 4
eller 6 § sägs;

2. den som åsidosätter med stöd av 5 eller 16 § givna villkor eller andra
föreskrifter;

3. den som underlåter att ställa sig till efterrättelse åläggande, föreskrift
eller förbud som meddelats med stöd av 9 §, 18 § första stycket eller 19 §;

4. den som i ansökan eller anmälan eller eljest angående omständighet,
varom det enligt denna lag eller med stöd därav meddelad föreskrift åligger
honom att lämna upplysning, uppsåtligen lämnar oriktig eller ofullständig
uppgift; och

5. den som bryter mot vad i 21 § sägs.

2 mom. Med dagsböter straffes

1. den som försummar att göra anmälan varom i 8 eller 13 § sägs;

2. den som använder någon till radiologiskt arbete i strid mot 12 § första
stycket eller föreskrift som meddelats med stöd av 12 § andra stycket; och

3. den som underlåter att ställa sig till efterrättelse vad i 12 § tredje
stycket stadgas.

24 §.

Har någon, som är sysselsatt i radiologiskt arbete eller eljest i arbete hos
den som innehar radioaktivt ämne eller i arbete vari nyttjas anordning som
avses i 9 §, olovligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt ur bruk
strålskyddsanordning eller ock underlåtit att använda föreskriven sådan
anordning eller eljest, i annat fall än i 23 § sägs, åsidosatt av strålskyddsmyndigheten
eller tillsynsman meddelad skyddsföreskrift, straffes med
böter, högst trehundra kronor.

25 §.

Straff enligt denna lag må ej ådömas, om gärningen skett av oaktsamhet
som var ringa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Till straff enligt denna lag må ej dömas för gärning, som är särskilt belagd
med straff i allmänna strafflagen.

26 §.

Brukas radioaktivt ämne olovligen i radiologiskt arbete eller införes eller
söker någon obehörigen till riket införa eller innehar någon här olovligen
sådant ämne, må detta jämte strålskyddsanordning, vari det förvaras, förklaras
förverkat till kronan, om det ej är uppenbart obilligt. Finnes ämnet
ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat.

Anordning, som är avsedd att utsända joniserande strålning och som
olovligen brukats i radiologiskt arbete eller olovligen innehaves, må ock
förklaras förverkad till kronan, när särskilda skäl äro därtill.

Med förverkad egendom skall förfaras på sätt strålskyddsmyndigheten
bestämmer.

27 §.

Påträffar tulltjänsteman egendom, som skäligen kan antagas vara förverkad
enligt 26 §, skall han taga egendomen i beslag.

I övrigt gäller om beslag vad därom finnes särskilt stadgat.

Om verkställt beslag skall anmälan ofördröjligen göras till strålskyddsmyndigheten,
som har att meddela erforderliga föreskrifter om förvaring
av det som tagits i beslag.

28 §.

Brott som avses i 23 § 1 mom. 1—4 och 2 mom. eller i 24 § må ej åtalas av
allmän åklagare, med mindre strålskyddsmyndigheten anmäler det till åtal.

Brott som avses i 23 § 1 mom. 5 må åtalas av allmän åklagare allenast
efter angivelse av målsägande.

Särskilda bestämmelser

29 §.

Över tillsynsmans beslut enligt 16 § må klagan föras hos strålskyddsmyndigheten
inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. När
synnerliga skäl äro därtill, äger tillsynsman förordna att beslutet skall
omedelbart lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

Över beslut av strålskyddsmyndigheten enligt denna lag må klagan föras
hos Konungen genom besvär.

Strålskyddsmyndigheten äger förordna, att villkor, åläggande, föreskrift,
förbud eller återkallelse av tillstånd eller godkännande som meddelas med
stöd av 5, 7, 9, 16, 18 eller 19 § skall omedelbart lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.

30 §.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, strålskyddsmyndigheten
äger föreskriva, att radioaktivt ämne eller röntgenutrustning eller annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande strålning, skall undantagas
från tillämpningen av denna lag eller vissa bestämmelser i lagen.

31 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av strålskyddsmyndigheten.

Enligt Konungens bestämmande må strålskyddsmyndigheten utse myndighet
eller sakkunnig att beträffande vissa slag av ärenden besluta å strålskyddsmyndighetens
vägnar ävensom att för särskilt fall handhava tillsynen
enligt vad om tillsynsman är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959, dock att dessförinnan må med
tillämpning av nya lagen meddelas föreskrift eller beslut som har avseende
å tiden efter ikraftträdandet.

Genom denna lag upphäves lagen den 6 juni 1941 (nr 334) om tillsyn å
radiologiskt arbete m. m.

Utan hinder av vad nu sagts behåller tillstånd, åläggande, föreskrift eller
förbud som meddelats med stöd av äldre lag sin giltighet jämväl efter nya
lagens ikraftträdande, där ej Konungen eller strålskyddsmyndigheten annorlunda
förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1)

Härigenom förordnas, att 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

4 §•

(Föreslagen lydelse)

Å jordbruk---—--till skogsarbete.

I avseende-------arbetsgivarens familj.

I fråga om arbete, som avses i lagen
om tillsyn å radiologiskt arbete
m. ni., skall förevarande lag äga tilllämpning
allenast i vad den angår
skydd mot annan skada än sådan,
som orsakas genom inverkan av röntgenstrålar
eller radioaktivt ämne.

Vad i 2—5 samt 7—10 kap. stadgas
skall i fråga om arbete, som är
underkastat tillsyn enligt strålskyddslagen,
äga tillämpning allenast
i vad angår skydd mot annan
skada än sådan, som orsakas av
joniserande strålning.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
20 september 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell,

Lindström, Lange, Kling, Skoglund, Hansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om ng strålskyddslagstiftning
m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Sedan 1941 finnes i vårt land en särskild lag om tillsyn å radiologiskt
arbete in. m. Lagens syfte är att åstadkomma största möjliga trygghet mot
strålningsskador. Tillsynen utövas under medicinalstyrelsens överinseende
och ledning av radiofysiska institutionen vid karolinska sjukhuset.

Efter tillkomsten av nämnda lag har den tekniska utvecklingen på ifrågavarande
område förlöpt mycket snabbt, särskilt med avseende på utvinning
av atomenergi och användning av radioaktiva ämnen. Tillsynsverksamheten
har också undergått en stark ökning, beroende på att strålningsalstrande
apparater och ämnen i allt större utsträckning kommit till användning
inom forskning, undervisning, sjukvård och teknik.

Med hänsyn till berörda utveckling och de problem som uppstått i samband
därmed tillkallade jag med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den
1 november 1951 särskilda sakkunniga för att verkställa en allsidig översyn
av såväl de organisatoriska förhållandena som gällande lagbestämmelser
på området. De sakkunniga1 — 1951 års strålskyddskommitté — har i
oktober 1956 avlämnat betänkande i ämnet (SOU 1956: 38). Betänkandet
innehåller bl. a. ett förslag till lag om skydd mot skada i följd av joniserande
strålning m. in. (strålskyddslag). Förslaget bygger på samma
grundprinciper som den gällande lagen med tillståndstvång för bedrivande
av radiologiskt arbete och innehav av radioaktivt ämne samt fortlöpande
kontroll av anläggningar, som omfattas av tillståndsskyldigheteri.

1 F. d. landshövdingen Malte Jacobsson, ordförande, professorn vid karolinska institutet Rolf
Sievert, lasarettsläkaren C.-G. Sundberg, docenten vid tekniska högskolan Sigvard Eklund och
förste strålskyddsinspektören vid radiofysiska institutionen Matts Helde.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

Tillståndstvånget har emellertid i förslaget utsträckts till att avse jämväl
handel med radioaktiva ämnen samt införsel, förvärv och överlåtelse av
sådant ämne. Strålskyddsinyndigheten föreslås få större befogenheter än
tidigare att anpassa skyddsföreskrifter och kontrollåtgärder efter strålningsförhållandena
i de enskilda fallen. En samordning med 1956 års atomenergilagstiftning
har vidare eftersträvats. Betänkandet är såvitt avser lagstiftningsfrågorna
enhälligt.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,
som överlämnat yttranden av styrelsens vetenskapliga råd i röntgendiagnostik
och radioterapi, arbetarskyddsstyrelsen, direktionen för karolinska
sjukhuset, som bifogat yttranden av professorerna R. Sievert,
E. Lindgren, K. Lindblom och S. Hultberg, kanslern för rikets universitet
-— som överlämnat yttranden av de större akademiska konsistorierna
i Uppsala och Lund samt de medicinska och matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna därstädes, det större akademiska konsistoriet i Göteborg
och den medicinska fakulteten därstädes, lärarkollegiet vid karolinska institutet
samt lärarkollegierna vid tandläkarhögskolorna i Stockholm och
Malmö — överstyrelsen för de tekniska högskolorna, efter hörande av kollegienäinnderna
vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska
högskola, fiskeristyrelsen, efter hörande av vattenvårdsnämnden,
byggnadsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket, statens lönenämnd,
generaltullstyrelsen, som bifogat yttrande av tulldirektionen i Stockholm,
generalpoststyrelsen, statens organisationsnämnd, riksförsäkringsanstalten,
atomkommittén — som överlämnat yttranden från institutionen för fysikalisk
kemi vid tekniska högskolan i Stockholm, Gustaf Werners institut
för kärnlcemi och vetenskapsakademiens forskningsinstitut för fysik — försvarets
forskningsanstalt, statens medicinska forskningsråd, efter hörande
av försvarsmedicinska nämnden, statens naturvetenskapliga forskningsråd,
kommerskollegium — som bifogat yttranden av handelskamrarna i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Gävle, Sveriges industriförbund samt Sveriges
varvsindustriförening — hovrätten över Skåne och Blekinge, riksåklagarämbetet,
delegationen för atomenergifrågor samt kommittén för karolinska
sjukhusets fortsatta utbyggande. Vid arbetarskyddsstyrelsens yttrande har
fogats en sammanställning av yttranden från samtliga yrkesinspektörer.

Vidare har följande sammanslutningar avgivit yttranden, nämligen styrelsen
för Konung Gustaf V:s jubileumsfond, som överlämnat yttrande av
forskningsnämnden vid Konung Gustaf V:s jubileumsklinik, Sveriges läkarförbund,
efter hörande av Svenska radiologförbundet och Svenska laboratorieläkarföreningen,
Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund
gemensamt, Svensk sjuksköterskeförening, Aktiebolaget Atomenergi,
Sveriges sjukhus- och hälsofysikers förbund, Svenska elektriska
kommissionen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska läkaresällskapet,
som överlämnat yttrande av sällskapets sektion för klinisk kemi,

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, som
bifogat yttrande av Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund, samt
Svenska arbetsgivareföreningen.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga förevarande
ärende rörande ny strålskyddslag och vill då, innan jag går in på själva
lagstiftningsfrågan, lämna en allmän översikt över vad som för närvarande
är känt om joniserande strålning och dess verkningar samt om strålrisker
och strålskydd, översikten grundar sig på den fylligare redogörelsen i betänkandet.

II. Allmänt om joniserande strålning

A. Olika slag av joniserande strålning

Den strålning, som det här är fråga om, brukar benämnas joniserande
strålning. Gemensamt för de strålslag som innefattas under denna benämning
är strålarnas förmåga att på sin väg genom materia frigöra elektriska
laddningar. Joniserande strålning kan framställas på konstlad väg men
förekommer också i naturen dels från världsrymden in mot jorden, s. k.
kosmisk strålning, dels från radioaktiva ämnen i jordskorpan.

De f. n. kända slagen av joniserande strålning är elektromagnetisk, såsom
röntgen- och gammastrålning, samt partikelstrålning, såsom elektronstrålning,
jonstrålning och neutronstrålning. En utförlig redogörelse för
de olika slagen av strålning, dess uppkomst och natur, lämnas i betänkandet
s. 29—33. Här må endast nämnas följande.

Röntgenstrålning uppstår då snabba, elektriskt laddade partiklar, vanligen
elektroner, bromsas upp i någon materia, t. ex. anoden i ett röntgenrör.
Röntgenstrålning kan uppstå även i apparater som icke är avsedda
för framställning av röntgenstrålar, exempelvis likriktarrör, radiosändarrör,
elektronmikroskop och televisionsmottagare.

Röntgenstrålar är av samma natur som värmestrålning och vanligt ljus
men har mycket kortare våglängd. De förmår med lätthet genomtränga
ämnen, vilka är helt ogenomträngliga för det vanliga ljuset, och deras genomträngningsförmåga,
hårdhet, ökar med stigande elektrisk spänning på
röntgenröret.

Vid spänningar högre än cirka 5 kV (1 kilovolt = 1 000 volt) alstras en
röntgenstrålning, som har så kraftig genomträngningsförmåga, att skyddsåtgärder
som regel erfordras för dem som arbetar med den. Skyddet åstadkommes
vanligen genom att strålningen avskärmas med hjälp av något
material med stor absorptionsförmåga, exempelvis bly.

Gamma-strålar (''/-strålar) är av samma natur som röntgenstrålar. Skillnaden
ligger huvudsakligen i deras ursprung: de uppstår vid radioaktiva
processer, dvs. i atomkärnor som undergår spontana omvandlingar. Atomslag
som uppvisar dylik instabilitet säges vara radioaktiva.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

De i naturen förekommande grundämnena består till stor del av en
blandning av flera stabila isotoper. Med isotop avses ämne med samma
kemiska egenskaper som ett grundämne men olika atomvikt. På konstgjord
väg kan man framställa isotoper, som icke förekommer i naturen. Deras
kärnor får därvid en uppbyggnad som icke är stabil, och de sönderfaller
efter en längre eller kortare tid på så sätt att energirika partiklar (a-strålning,
^-strålning) utslungas, varjämte i ett stort antal fall även ^-strålning
utsändes. Sedan kärnan sålunda frigjort sig från energi, blir den slutligen
stabil och avger icke längre strålning.

Elektronstrålar kan erhållas med liknande apparater som används för
framställning av röntgenstrålar. Man låter härvid elektronstrålen gå ut ur
röret genom något lämpligt »fönster», i stället för att den bromsas upp
i en anod.

Benämningen ^-strålning användes för sådan elektronstrålning, som
uppstår vid radioaktiva processer. /3-strålning avgives av åtskilliga av de i
naturen förekommande och flertalet av de konstgjorda radioaktiva ämnena.

Elektronstrålning har avsevärt mindre genomträngningsförmåga än röntgenstrålning
eller ^-strålning med motsvarande energi. Den hårdaste ^-strålningen
från de vanligaste radioaktiva isotoperna når icke djupare än några
millimeter i vävnad eller några meter i luft. Mycket energirik elektronstrålning,
som kan erhållas från vissa apparater, kan dock tränga in åtskilliga
centimeter i vävnad.

Jonstrålning kan på konstlad väg erhållas genom att joner, dvs. elektriskt
laddade partiklar, accelereras i speciella apparater, exempelvis s. k.
linjäracceleratorer eller cyklotroner. Dessa jonstrålar används huvudsakligen
för kärnfysikaliska experiment samt för framställning av radioaktiva
isotoper.

a-strålning är den jonstrålning (bestående av heliumatomkärnor) som
erhålles från tunga radioaktiva isotoper, särskilt sådana tillhörande radium-,
torium- och actiniumserierna. Den absorberas mycket snabbt i materia
och förmår icke genomtränga mer än några centimeter luft.

Neutronstrålning kan erhållas då lämpliga ämnen utsätts för jonstrålar
med hög energi. Neutronstrålning erhålles också i atomreaktorer, där kedjereaktioner
ger upphov till utomordentligt intensiva neutronflöden. Neutronflödet
i en reaktor kan användas för framställning av radioaktiva isotoper.

Den joniserande strålningen kan med skilda metoder mätas i den vid
internationella radiologkongresser fastställda enheten för strålmängder,
röntgenenheten (r).1 Det är sålunda möjligt att bestämma den stråldos en
strålkälla avger eller viss materia mottagit.

1 1 r motsvarar ungefär 2 miljarder joniserade atomer per kubikcentimeter luft.

Kungl. May.ts proposition nr 29 år 1958

B. Den joniserande strålningens biologiska verkningar

Då levande celler utsattes för joniserande strålning uppstår förändringar
bl. a. beträffande delningsförmåga och ämnesomsättning tillika med typiska
förändringar i cellens struktur.

De senaste årens strålningsbiologiska forskning har visat, dels att den
biologiska verkan är beroende av strålningens art, vilket kan ha till följd
att strålverkan blir olika även om man rent fysikaliskt mäter samma stråldos,
dels att det synes möjligt att påverka levande organismers strålkänslighet
genom att tillföra vissa »skyddsubstanser».

Den biologiska verkan av strålningen blir iakttagbar först efter en viss
latenstid, som oftast är kortare ju större stråldosen har varit. Dessutom
visar sig strålningen ha en kumulativ verkan, dvs. verkningarna av upprepade
bestrålningar adderar sig i viss män till varandra, t. o. in. om bestrålningarna
är gjorda med mycket stora tidsmellanrum. Sålunda synes
bestrålningen medföra cellförändringar, som ännu efter lång tid icke helt
återställts. Med undantag för genetiska verkningar är kumulationen emellertid
icke fullständig. Samma stråldos ger i regel mindre verkan om den
har utportionerats över en längre tid än om den har givits såsom en engångsbestrålning.
Orsaken härtill är att den bestrålade vävnaden har en
förmåga till återhämtning.

Strålkänsligheten hos olika celler och organ varierar avsevärt. Den är
störst för lymfkörtelsystemet, benmärgen samt vissa slag av vita blodkroppar.
Därnäst kommer könskörtlar, spottkörtlar samt hud och slemhinnor.
Bindvävceller, muskelceller och nervceller är föga känsliga för strålning.

Strålningens inverkan på huden är välkänd sedan röntgen- och radiumterapiens
begynnelse. Vid doser varierande mellan ett par hundra r-enheter
och ungefär 1 000 r beroende av strålningens hårdhet ger röntgen- och
^-strålning vid engångsbestrålning håravfall, hudrodnad och senare svag
brunpigmentering. Den ungefärliga latenstiden är ett par veckor. Större
doser ger med allt kortare latenstid reaktioner alltifrån kraftig rodnad och
pigmentering upp till blåsbildning, vätskeavsöndring och svårläkta, öppna
sår. De svåraste hudskadorna är ofta omöjliga att bringa till varaktig läkning.

Såsom redan nämnts tillhör blodet och de blodbildande organen, bl. a.
benmärgen, de mest strålkänsliga av människokroppens organ. Som viktigaste
biologiska indikator vid bestrålning med små doser använder man
därför blodbilden, dvs. blodets absoluta och relativa halt av olika typer av
blodkroppar.

De viktigaste förändringarna i blodbilden efter bestrålning består i att det
totala antalet vita blodkroppar per volymsenhet blod på längre sikt minskar
samt att det relativa antalet av vissa speciella typer av vita blodkroppar
ändras. Även vissa typer av leukemier (»blodkräfta») synes kunna fram -

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

kallas av strålningen. Vid kraftig bestrålning under längre tid minskar även
det totala antalet röda blodkroppar.

Bestrålning av könskörtlarna medför i regel temporär sterilitet vid doser
mellan 200—400 r. Ökas dosen med ytterligare ett par hundra r-enheter
måste man räkna med att steriliteten kan bli permanent. Även vid bestrålning
med strålkällor utanför kroppen kan således, särskilt när det gäller
män, en steriliseringsdos erhållas utan att någon hudreaktion kan iakttagas.
I dessa fall förutsättes att bestrålningen är lokal; vid allmänbestrålning
blir övriga strålskadeverkningar katastrofala innan en steriliseringsdos
uppnåtts.

Den joniserande strålningens genetiska verkningar är av stor betydelse
och har särskilt under senare år tilldragit sig växande intresse. Vid bestrålning
av en cell uppstår skador på kromosomerna. Emedan kromosomerna
är bärare av arvsanlagen, generna, kan en kromosomskada förändra egenskaperna
ej blott hos den bestrålade cellen utan även hos de nya celler, som
denna ger upphov till. Kromosomskador i en cell, som icke deltar i bildandet
av en ny individ, kan tänkas resultera i sjukliga förändringar av det
organ, i vilket cellen ingår. Den joniserande strålningens förmåga att under
vissa betingelser framkalla cancer kan exempelvis bero på dylika verkningar.

Om kromosomskadan inträffar i en könscell, som senare ger upphov
till en ny individ, blir denna bärare av nya arvsanlag, vilka i en kommande
generation kan resultera i en i något avseende förändrad individ. Dylika
ändringar av arvsanlagen, mutationer, uppstår också på grund av spontana
kromosomförändringar, ehuru även härvid en yttre påverkan ofta kan spåras,
t. ex. i form av jonisation härrörande från den i naturen normalt förekommande
strålningen eller genom kemisk påverkan.

Ledande genetiker anser, att en ökning av bestrålningen på större befolkningsskikt
med redan så små totaldoser som några tiotal r före och under
de fruktsamma åren kan beräknas i framtiden komma att bidraga till en
försämring av det allmänna hälsotillståndet genom ökad förekomst av
allergier, anemier, ämnesomsättningsrubbningar och störningar i de endokrina
funktionerna.

Det är på grund av höga stråldoser, vilkas verkningar vävnadernas egen
läknings- eller återhämtningsförmåga icke förmår hejda, som de påtagliga
skadorna snabbt infinner sig. Dessa skador har skapat respekt för högdosbestrålningarna.
När sådana skador numera uppträder, är de därför
som regel lokalt begränsade och av olycksfallskaraktär. Vanligen har
någon mindre lätt iakttagbar, föga omfattande eller endast sporadiskt uppträdande
teknisk defekt blivit förbisedd eller den skadade tillfälligt slappnat
i uppmärksamheten på någon punkt. Bristande kunskaper om strål2
— Bibelng till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 29

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

verkningarna har dock även på senare tid förekommit såsom orsak till svåra
lokala skador.

Strålskyddsverksamhetens huvudsakliga insatser göres emellertid på lågdosområdet.
Upprepade små stråldoser kan, ehuru inga synliga förändringar
såsom hudrodnad uppkommit, ge upphov till allvarliga inre skador. De individuella
symptomen är ofta diffusa (trötthet, kanske huvudvärk, ökad
mottaglighet för infektioner etc.). Det enda objektivt fastställbara kriteriet
är förskjutningar i blodbilden men också denna är underkastad svängningar,
beroende på andra faktorer.

I följande tabell lämnas en översikt av vissa biologiska strålverkningar vid
olika dagsdoser.

Dos per dag i r-enheter	Strålning eller biologisk effekt
0,0001..............	Kosmisk strålning vid havsytan. Ingen påvisbar strålverkan.
0,001...............	Strålning på grund av den normala halten av radioaktiva sub-stanser i naturen; kosmisk strålning på cirka 4 000 m höjd. Verkningar på olika biologiska objekt upprepade gånger kon-staterade.
0,01................	Vid allmänbestrålning blodförändringar sannolika efter avse-värd tid.
0,1.................	Ett flertal biologiska verkningar konstaterade. Vid allmänbe-strålning blodförändringar efter relativt kort tid.
1..................	Iakttagbar hudförändring (håravfall) först efter mycket lång tid.
10..................	Vid allmänbestrålning kan redan efter några dagars bestrålning allvarliga skador uppstå.
100..................	Bestrålning under en dag förorsakar vid lokal bestrålning nätt och jämnt synlig hudreaktion. Håravfall med cirka en må-nads latenstid. En dags allmänbestrålning med 400 r ger cirka 50 procent dödlighet.
1 000 ..................	En bestrålningsdag förorsakar vid lokal bestrålning hudreak-tion med rodnad och senare pigmentering (latenstid cirka två veckor). Vid allmänbestrålning ger en bestrålningsdag 100 procent dödlighet.
10 000 ..................	En bestrålningsdag förorsakar vid lokal bestrålning ytterst all-varliga hudskador, som aldrig helt läkes.

C. Tillåtna stråldoser

Vid behandling och undersökning av människor med hjälp av joniserande
strålning måste man göra en kompromiss mellan risken för strålskador och
möjligheten att tack vare bestrålningen förbättra patientens hälsotillstånd.

Att man lokalt ger stråldoser på flera tusen r vid behandling av elakartade
tumörer, där bestrålning kanske utgör enda möjligheten att rädda patientens
liv, behöver inte innebära någon avskräckande risk, då det sker under
sakkunnig läkares kontroll. En parallell härtill utgör exempelvis omfattande
kirurgiska ingrepp eller användningen av stora doser giftiga läkemedel.
Vid alla dylika tillfällen skall läkarens kunskap och omdöme utgöra

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

garanti för att ingen onödig skada sker, dvs. att de tagna riskerna står i
riktig proportion till det förväntade resultatet.

Vid all strålbehandling är det viktigt att såväl över- som underdosering
undvikes. Detta förutsätter främst, att läkaren har kännedom om den erforderliga
dosen men också att han vet vilka doser han under föreliggande
betingelser kan erhålla från den strålkälla han använder. Därför är det nödvändigt
med en noggrann och regelbunden fysikalisk kontroll av denna.

Även vid röntgendiagnostik måste patienterna stundom utsättas för avsevärd
bestrålning. Huddoser på några tiotal r inom bestrålningsfältet är
vanliga, i undantagsfall — t. ex. vid långvarig genomlysning —- kan doserna
bli högre. Detta får dock ses mot bakgrunden av att varje individ under sin
livstid undersökes ett relativt begränsat antal gånger samt att undersökningen
varje gång innebär en för honom själv ur hälsosynpunkt nödvändig
åtgärd och endast omfattar en mindre del av kroppen.

För personer, som i sitt arbete utsattes för joniserande strålning, har utvecklingen
gått mot ökad försiktighet. Under 1920-talet ansågs i regel, att
den dagliga dosen utan större risk kunde få uppgå till 0,25 r, motsvarande
cirka 1,5 r per vecka. I de internationella strålskyddsrekommendationerna
anges numera 0,3 r såsom den högsta veckodos som kan tillåtas under
längre tid. I Sverige har sedan ett antal år tillbaka som »säkerhetsdos» tilllämpats
0,1 r per vecka, varvid man velat beakta behovet av en viss säkerhetsmarginal.

För befolkningen i dess helhet ligger frågan om tillåten stråldos på ett
annat plan än för individen, eftersom risken för skador på kommande generationer
här spelar en dominerande roll. Då de genetiska verkningarna adderas
till varandra generation efter generation och sprids ut över befolkningen,
är det icke uteslutande individens ensak, om han låter sig utsättas
för bestrålning.

På senaste tid gjorda uppskattningar av de stråldoser, som befolkningen
i Sverige för närvarande erhåller på könskörtlarna genom artificiell bestrålning,
ger en medeldos per individ som synes vara av samma storleksordning
som den som erhålles från den naturliga strålningen. Detta innebär en markant
ökning i förhållande till vad som ansågs sannolikt för endast några
år sedan. Oaktat den ringa omfattningen av tillgängliga data beträffande
genetiska strålverkningar anses på många håll, framför allt i de anglosachsiska
länderna, att det finns anledning att med hänsyn härtill fastställa
en bestämd högsta tillåtna dos per individ för befolkningen i dess helhet.
Den kännedom man har beträffande de genetiska verkningarna av
joniserande strålning talar i varje fall för att det vid sådana tillfällen, då
stora grupper av befolkningen utsältes för annan strålning än den naturliga,
är nödvändigt att räkna med en säkerhetsfaktor, som avsevärt minskar
den förut nämnda maximidosen per vecka. Det må i detta sammanhang
framhållas, alt den totaldos, som erfordras för att fördubbla de spontana

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

mutationernas antal, är av storleken 30 r, dvs. den erhålles med 0,3 r per
vecka efter två år.

D. Strålrisker och strålskydd

Behovet av kontroll över och reglering av användningen av joniserande
strålning måste självfallet bedömas med utgångspunkt från den kännedom
om och de erfarenheter av strålningens natur och verkningar, som
man i dagens läge har. Det är emellertid härvid nödvändigt att taga hänsyn
även till sådana skyddsbehov, som med största sannolikhet kan förutsättas
bli aktuella inom överskådlig framtid. Inte endast den kvantitativa
ökningen av antalet anläggningar, där joniserande strålning förekommer,
är i detta sammanhang av betydelse, utan även de större strålmängder,
nya strålslag samt nya användningsmöjligheter för strålningen, som i
ökad takt ställes till förfogande inom medicin och teknik. Särskilt är det
angeläget att beakta den fortskridande utvecklingen på atomenergiområdet.
Även i vårt land är läget beträffande energiförsörjningen sådant (se
1955 års atomenergiutrednings betänkande SOU 1956: 11), att atomreaktorer
kommer att få en snabbt växande betydelse i landets energihushållning.
En ofrånkomlig förutsättning för denna utveckling är att strålriskerna
bemästras, så att ej väsentligt större befolkningsgrupper än nu
blir utsatta för skadliga verkningar av joniserande strålning.

Kvantitativt har de anläggningar, där joniserande strålning förekommer,
visat en markant stegring under senare år. I slutet av 1955 utgjorde
antalet röntgenapparater för diagnostik, teknisk röntgen in. m. över
5 000, antalet anläggningar för röntgenterapi 180 och antalet laboratorier,
där arbete med radioaktiva ämnen bedrevs, betydligt över 200. Vid samma
tidpunkt var ca 11 500 personer sysselsatta i radiologiskt arbete.

Omfattningen och dimensioneringen av erforderliga strålskydd är i hög
grad beroende av strålningens och arbetets art samt av arbetsfrekvensen.
I praktiken framtvingar ofta frågan på vad sätt och i vad mån effektivt
skydd skall tillförsäkras de i arbetet sysselsatta en kompromiss mellan
säkerhetens och arbetsuppgifternas krav. Detta gäller mest utpräglat inom
den medicinska radiologin, där etiska synpunkter kan nödvändiggöra, att
de arbetandes säkerhet i viss mån åsidosättes till förmån för medmänniskors
liv och hälsa. Inom arbetsområden däremot, där endast sakvärden
kan ställas upp gentemot säkerheten för de arbetande, föreligger givetvis
inga principiella etiska hinder att ge kategoriska föreskrifter om skyddsanordningar,
som tillförsäkrar de arbetande ett under alla omständigheter
betryggande skydd. Vid bedömande av strålskyddsfrågor måste man
taga hänsyn till att även ett enstaka eller sällan förekommande åsidosättande
av strålskydden kan medföra avsevärda risker och att ett sådant
åsidosättande endast behöver utgöras av en obetydlig avvikelse från det
normala arbetssättet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

Lokaler, i vilka radiologiskt arbete bedrives i större omfattning, bör genom
strålskydd i väggar, dörrar, observationsfönster, golv och tak vara
helt avskärmade från omgivande utrymmen. Med undantag för exempelvis
undersökaren vid medicinskt genomlysningsarbete bör som regel i arbetet
sysselsatta personer uppehålla sig utanför nämnda strålskydd. Där
radiologiskt arbete bedrives i mindre omfattning, såsom ofta är fallet vid
odontologiska röntgenanläggningar och mindre medicinskt-diagnostiska anläggningar,
fordras inga eller endast begränsade fasta strålskydd. Dock bör
härvid sådana åtgärder vidtagas, att ingen i arbetet sysselsatt eller utomstående
person utsättes för den direkta strålningen eller befinner sig alltför
nära röntgenröret eller sekundärstrålande föremål (patienten, apparatdelar
etc.). Vid strålkällor, vilka t. ex. i verkstadshallar eller i det fria nyttjas
för undersökning av större konstruktioner, är man i regel hänvisad
till uteslutande det skydd som ges av lösa skyddsskärmar eller stora avstånd
(10—100 m eller mera) från strålkällan.

I det följande anföres kortfattat vissa speciella synpunker på strålrisker
och strålskydd vid olika slag av strålkällor. För ett närmare studium av
dessa frågor hänvisas till betänkandet sid. 39—41 och 121—131.

Röntgenanläggningar m. m.

Beträffande röntgenstrålarnas användning för diagnostiska ändamål
inom medicin, odontologi och veterinärmedicin har utvecklingen såtillvida
nått en viss grad av stabilitet, som användningsmöjligheterna här är tämligen
väl avgränsade. I och med sjukvårdens vidare utbyggande får man
dock sannolikt räkna med ett fortsatt ökat behov av röntgenapparater för
diagnostiska ändamål.

Röntgenterapins strålskyddsproblem avser såväl doserings- som strålskyddskontroll.
Nya behandlingsmetoder med anlitande av apparater för
exiremt höga spänningar (högvoltterapi), som i viss omfattning tagits i
bruk i utlandet, kommer sannolikt att få användning även i vårt land. På
grund av de stora kvantiteter genomträngande strålning, som erhålles från
dylika apparater, kräver framför allt kontrollen över de doser, som patienterna
erhåller, särskild uppmärksamhet. Anläggningarna är emellertid så
dyra i anskaffning och drift, att de icke torde komma att tagas i anspråk
annat än vid de större radioterapeutiska klinikerna. F. n. undersökes möjligheterna
att till Konung Gustaf V:s jubileumsklinik vid Karolinska sjukhuset
förlägga en anläggning för högvoltsterapi.

Inom industrin användes röntgen i stegrad omfattning, bl. a. för kontroll
av svetsfogar och gjutgods, t. ex. inom flygplansindustrin, vid brokonstruktioner
elc., för material- och konstruktionskontroll, livsmedelskontroll,
finstruktur- och texturundersökningar samt löpande fabrikationskontroll.
En övergång til! radioaktiva substanser som ersättning för eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

komplement till röntgenutrustningar kan dock komma att minska de sistnämndas
användningsområde.

En särskild kategori ur risksynpunkt utgör vissa tekniska anordningar
såsom elektronmikroskop, likriktarrör, televisionsapparater m. fl., vilka
alstrar röntgenstrålning utan att denna brukas utanför apparaturen. Beträffande
sådana anordningar är det viktigt, att utvecklingen ur strålskyddssynpunkt
noggrant följes, framför allt med hänsyn till den stora spridning
dessa anordningar kan väntas få.

När det gäller det tekniska utförandet av strålskydd kan som regel sägas,
att strålkällan i möjligaste mån bör vara inbyggd i strålavskärmande material.
Röntgenrör bör sålunda utanför det för arbetet nyttjade strålknippet
vara helt omgivet av en strålskyddande kåpa. Strålknippet bör vidare
kunna begränsas med hjälp av ett bländar system, och i strålknippet bör i
allmänhet vara anbragt filtra som såvitt möjligt förhindrar att icke önskade
strålningskomponenter kommer ut. Såsom kompletterande skydd kan
vid röntgenarbete användas strålskyddsförkläde, strålskyddshandskar etc.

Acceleratorer och atomreaktorer

Partikelacceleratorerna (cyklotronen, betatronen, synkrotronen, synkrocyklotronen,
lineäracceleratorn m. fl.) används i främsta rummet för forskningsändamål
men har på sistone tagits i bruk även inom strålterapin och
industrin. I Sverige finns för närvarande ett mindre antal acceleratorer
vilka uteslutande är avsedda för forskningsändamål. Ytterligare acceleratorer
planeras.

Strålskyddsfrågorna vid acceleratorer för extremt höga energier fordrar
särskild uppmärksamhet icke minst på grund av den ofullständiga kännedomen
om de strålningseffekter, som därvid uppkommer.

De väsentliga riskerna sammanhängande med drift av atomreaktorer
hänför sig till de starkt radioaktiva klyvningsprodukter, som bildas i reaktorernas
bränsleelement och som kan frigöras vid en olyckshändelse. Dessa
risker kan minskas på i princip två olika vägar. En möjlighet är att undan
för undan avlägsna de under driften bildade radioaktiva klyvningsprodukterna
och därigenom förhindra en med tiden ökad koncentration av dessa
ämnen i reaktorn. En förutsättning för detta förfaringssätt är dock att ett
bränsle i flytande form kan användas, vilket fortfarande är ett svårlöst
problem. Den andra utvägen är att reaktorn förläggs i en gas- eller trycktät
byggnad, varigenom man förhindrar att radioaktiviteten från reaktorn
vid en olycka kommer ut i omgivningen. Det förtjänar framhållas, att
ingendera lösningen helt eliminerar riskerna för omgivningen och att strålskyddsåtgärder
under alla förhållanden måste vidtagas för den vid reaktorn
verksamma personalen. Även vid normal drift får man nämligen räkna
med att personalen vid vissa arbetsmoment kan bli utsatt för strålning

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

från reaktorn, och personalen utsättes dessutom för risken att under speciella
omständigheter få aktiva ämnen in i kroppen. Däremot beröres under
normal drift inte personer i omgivningen av en reaktor av att denna
är i gång. Endast för det fall att radioaktiviteten genom en olyckshändelse
kommer ut från reaktorn kan omgivningen utsättas för skadeverkningar.
Marken kan sålunda beläggas med radioaktivt stoft, varvid det kan bli
nödvändigt att utrymma området.

Såvitt nu kan bedömas kommer i vårt land närmast i fråga att bygga
reaktorer för att tillgodose den högre undervisningens och medicinens behov,
för avancerad forskning och materialprovning innefattande utveckling
av nya reaktortyper samt för fj ärr uppvärmning, elproduktion, ånggenerering
m. in.

Reaktorerna för högre undervisning och medicinsk terapi blir troligen
förlagda i närheten av existerande institutioner och måste därför sannolikt
redan av säkerhetsskäl bli av en självstabiliserande typ, som utesluter möjligheten
att reaktorn kan gå ur kontroll.

Reaktorer med högt flöde för avancerad forskning och materialprovning
representerar en annan ytterlighet med väsentligt större riskmoment.
Reaktorer av de typer som här kommer ifråga fordrar för sin drift täta
bränsleelementbyten och därför mycket väl utbildad personal. I dylika
reaktorer kan vidare en betydande produktion av radioaktiva isotoper väntas
komma att äga rum liksom bestrålning av uran och torium för framställning
av små kvantiteter plutonium och uran 233. Den hårda belastningen
av reaktorn i detta fall, med ty åtföljande konsekvenser om belastningen
plötsligt genom ett misstag häves, gör att en reaktor för sådant
ändamål får anses medföra speciella risker och därför sannolikt måste förläggas
till ett avskilt område, eventuellt i en gas- eller trycktät byggnad.
Omfattande serviceorgan blir erforderliga vid en reaktoranläggning av
detta slag, i första hand för att skapa en garanti för att reaktorn kan köras
utan störningar, i andra hand för att bemästra extraordinära situationer.
Även om vid en dylik anläggning all driftspersonal måste förutsättas vara
väl förtrogen med olika strålskyddsfrågor, är det ofrånkomligen nödvändigt,
att bland serviceorganen finns en inom strålskyddsområdet högt kvalificerad
grupp. En sådan grupp måste vara kompetent att enligt planer,
som uppgjorts i samråd med strålskyddsmyndigheten, leda arbetet på att
eliminera konsekvenserna av en reaktorolycka eller motsvarande katastrofsituation
i eu kemisk anläggning för bearbetning av ämnen som bestrålats
i reaktorn.

Flera av de synpunkter, som förut anförts beträffande riskmomenten
vid reaktorer, är nämligen tillämpliga också vid dessa kemiska anläggningar,
vilka av hl. a. tekniska och ekonomiska skäl torde komma att få
betjäna ett stort antal reaktorer. En brand i en dylik kemisk anläggning
kan sägas motsvara det fall att en reaktor går ur kontroll. Vidare fordrar

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

transporten av delvis utbränt och därigenom höggradigt radioaktivt bränsle
från de kommersiella reaktoranläggningarna till det centrala kemiska reningsverket
noggranna överväganden i syfte att förhindra att skador inträffar
i samband med en transportolycka.

Även om oskadliggörandet av det radioaktiva avfallet är ett visst problem
också vid reaktoranläggningar, som icke är utförda för rening av
bränsleelement, uppträder de verkligt omfattande problemen i detta avseende
vid de kemiska reningsanläggningarna.

Två helt skilda principer kommer till användning för oskadliggörande
av aktivt avfall. Den ena går ut på en koncentration av avfallet till en
liten volym och lagring av koncentratet under former, som ger full garanti
för att ej t. ex. grundvattnet kontamineras. Den andra principen består
i utspädning av avfallet i sådan grad att t. ex. havet kan användas
som recipient utan att några strålrisker behöver befaras. I sådant fall är
en noggrann kontroll över blandningsförhållandena nödvändig liksom eu
kontinuerlig övervakning av aktiviteten hos levande organismer i vattnet.

Strålskyddet vid acceleratorer och atomreaktorer åstadkommes i tekniskt
hänseende på i huvudsak samma sätt som vid röntgenanläggningar
men blir av helt annan omfattning. Storleken av en reaktoranläggnings
strålskydd åskådliggöres av att dess vikt kan uppgå till tiotusentals
ton. Neutronstrålningen vid kärnreaktioner ställer nya krav på strålskyddets
sammansättning; bly utgör nämligen föga hinder för neutroner.

Radioaktiva ämnen

De, i jämförelse med tidigare använda kvantiteter naturligt radioaktiva
ämnen, enorma mängder radioaktiva isotoper, som produceras i atomreaktorer,
kan användas för de mest skiftande ändamål. Inom naturvetenskapen
och medicinen har de redan fått en mycket stor betydelse, och inom tekniken
kan man törutse, att de med hänsyn till sin prisbillighet under de
närmaste åren kommer att få en snabbt ökad spridning.

Inom industrin kan radioaktiva isotoper användas framför allt för olika
former av automatisk tillverkningskontroll, som lätt kan anpassas till behoven
både inom den kemisk-tekniska och den mekaniska industrin.

Vid en starkt stegrad tillgång till radioaktiva ämnen måste uppmärksammas
de strålrisker, som uppstår vid lagring, distribution och transport
av dessa ämnen. Redan en till synes obetydlig skada på en förpackning
kan vålla risker ej blott för den personal, som har att handskas med
densamma, utan även för omgivningen.

Då såväl uran som torium utgör råmaterial för utvinning av atomenergi,
torde brytning, bearbetning och anrikning av uran- och toriummalmer
framdeles komma att öka i hög grad även i vårt land. Uran och torium är
naturligt radioaktiva ämnen, varför radioaktiva sönderfallsprodukter finns

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

i de mineral, i vilka de ingår. Vid hantering av malmer med hög radioaktivitet
kan risk föreligga för att radioaktiva ämnen sprides genom förorening
av vattendrag och genom luftburet stoft.

I de tekniska anordningarna för skydd mot strålskador vid arbete med
radioaktiva ämnen ingår gripverktyg såsom långa tänger eller pincetter.
Eftersom hård /-strålning är mycket genomträngande, blir rörliga skyddsanordningar
i form av exempelvis blyskärmar på grund av den erforderliga
tjockleken ofta så besvärande för arbetet, att deras värde blir illusoriskt.
Den längre tid, som ett arbete kräver om skyddsskärmar används, kan rent
av medföra ökade strålskaderisker.

Speciella risker föreligger vid arbete med icke inneslutna radioaktiva
ämnen, vilka om de kommer in i kroppen, t. ex. genom inandning eller
med föda, kan upplagras där och medföra långvarig invärtes bestrålning.
En radiumsaltmängd av storleksordningen 0,05 milligram, dvs. knappt
skönjbar för blotta ögat, som har upptagits av kroppen, kan innan den
utsöndras avsätta några miljondels gram radium i skelettet och därmed
få livshotande verkan. Radioaktiv lysfärg innehåller i allmänhet cirka 0,01
procent radium, varför en arbetare, som under några få års tid dagligen
sväljer endast en kubikmillimeter lysfärg, upplagrar en dödande kvantitet.
Vid arbete med »öppna» radioaktiva preparat erfordras alltså största
noggrannhet och renlighet samt goda ventilationsanordningar. Mätapparater
exempelvis små batteridrivna Geiger-Miiller-apparater kan användas för
kontroll av att inga radioaktiva substanser fastnat i kläder etc.

III. Lagstiftning om strålskydd

A. Gällande rätt

Den nu gällande grundläggande författningen på området är som inledningsvis
anmärkts lagen den 6 juni 19H (nr 334) om tillsyn å radiologiskt
arbete m. m.

Med radiologiskt arbete avses i lagen arbete, vari ingår bruk av röntgenstrålar,
alstrade vid en spänning av mera än 5 000 volt, eller av radioaktivt
ämne, överstigande viss myckenhet, som medicinalstyrelsen äger bestämma.

För att bedriva radiologiskt arbete eller inneha radioaktivt ämne överstigande
den fastställda myckenheten erfordras tillstånd av medicinalstyrelsen
(1 §).

Ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete skall innehålla vissa
uppgifter rörande arbetets art, arbetsplatsen, apparaturen och övriga hjälpmedel
och personer som skall förestå eller eljest sysselsättas i arbetet. Av
ansökan om tillstånd att inneha radioaktivt ämne skall framgå ämnets
mängd och beskaffenhet samt platsen och de närmare anordningarna för
ämnets förvaring (2 §).

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

Medicinalstyrelsen äger föreskriva villkor för åtnjutande av tillstånd.
Dessa villkor skall ta sikte på, vid radiologiskt arbete att bereda personal,
person eller djur som är föremål för radiologisk undersökning eller behandling
och tillfälliga besökare på arbetsplatsen största möjliga trygghet mot
strålskada samt i fråga om innehav av radioaktivt ämne att detta förvaras
så att strålskada inte tillskyndas någon (3 §).

Tillståndshavaren har att vid inträffade ändringar i de förhållanden som
förelegat vid ansökningstillfället göra anmälan härom till medicinalstyrelsen
(4 §).

Radiofysiska institutionen skall yttra sig över ansökningar om tillstånd
och anmälningar om ändrade förhållanden (5 §).

Tillsyn å efterlevnaden av lagen utövas under medicinalstyrelsens överinseende
och ledning av radiofysiska institutionen och befattningshavare,
tillsyningsmän, vid institutionen (6 §).

Besiktning av plats där radiologiskt arbete bedrives eller radioaktivt
ämne förvaras skall verkställas av tillsyningsmän dels, om så erfordras,
innan radiofysiska institutionen avger yttrande (5 §), dels som ett led i
tillsynen. Vid besiktning äger tillsyningsmän företa prov och undersökningar
och kan i viss utsträckning meddela skyddsföreskrifter (7 §).

I radiologiskt arbete får endast anställas person, vilken vid läkarundersökning
befunnits icke förete sjuklighet eller svaghet, som kan anses göra
honom särskilt utsatt för den med arbetet förbundna hälsofaran. Personer
anställda i radiologiskt arbete skall periodiskt läkarundersökas (12 §).

Har strålskada, som kan antas ha samband med radiologiskt arbete eller
innehav av radioaktivt ämne, inträffat, åligger det den som bedriver arbetet
eller innehar ämnet att omedelbart anmäla förhållandet till radiofysiska
institutionen (9 §).

Den som erhållit tillstånd att bedriva radiologiskt arbete eller inneha
radioaktivt ämne är skyldig att som bidrag till bestridande av kostnaderna
för tillsynen erlägga en årlig avgift till statsverket. Undervisnings- och
forskningsverksamhet som bedrives utan förvärvssyfte är dock fri från
avgift (13 §).

För radiologiskt arbete som med vederbörligt tillstånd bedrives av staten
eller kommun, är i fråga om åligganden enligt lagen föreståndaren för arbetet
ansvarig (15 §).

Där särskilda omständigheter påkallar det, äger medicinalstyrelsen förordna
att anläggning för radiologiskt arbete skall sättas ur bruk, intill dess
föreskriven åtgärd vidtagits (8 §).

Medicinalstyrelsen äger återkalla tillstånd när anmälda ändrade förhållanden
föranleder därtill (4 §), om meddelade skyddsföreskrifter inte följts
(8 §) och om avgift ej erlagts å föreskriven tid (13 §).

Med dagsböter straffas den som olovligen bedriver radiologiskt arbete
eller innehar radioaktivt ämne eller som underlåter att rätta sig efter med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 är 1958

delade föreskrifter eller som mot bättre vetande avger oriktig eller ofullständig
uppgift angående omständigheter, om vilka han är skyldig att
lämna upplysning (14 §).

Besvär över förordnande meddelat av tillsyningsman föres hos medicinalstyrelsen.
över medicinalstyrelsens beslut må klagan föras hos Konungen.
Medicinalstyrelsen äger i vissa fall förordna att dess beslut skall gå i verkställighet
utan hinder av anförda besvär (16 §).

Tillämpningsföreskrifter till lagen må meddelas av Konungen rörande
tillsynens utövande (7 §), obligatoriska läkarundersökningar (12 §) samt
belopp och ordning för erläggande av avgifter (13 §) och av medicinalstyrelsen
efter samråd med riksförsäkringsanstalten, såvitt avser allmänna
föreskrifter till förekommande av strålskador (10 §). Med stöd av 12 resp.
13 § har utfärdats kungörelserna den 28 juni 1941 (nr 640) och den 29
juni 1945 (nr 471). Däremot har inga föreskrifter med stöd av 7 § meddelats
om tillsynens utövande.

Radiofysiska institutionen är belägen vid och organisatoriskt ansluten
till Karolinska sjukhuset. Den ledes av professorn i radiofysik vid Karolinska
institutet.

Enligt en bestämmelse i 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949
(nr 1) skall, i fråga om arbete som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt
arbete m. m., arbetarskyddslagen äga tillämpning allenast i vad den angår
skydd mot annan skada än sådan, som orsakas genom inverkan av röntgenstrålar
eller radioaktivt ämne.

Här må också något beröras lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om rätt att
utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag). Enligt 1 § nämnda lag må ej
någon utan tillstånd av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
förvärva, inneha, överlåta, bearbeta eller eljest taga befattning med
uran, plutonium eller annat ämne, som användes såsom bränsle (atombränsle)
i atomreaktor, eller förening vari sådant ämne ingår. Motsvarande
gäller i fråga om torium och annat ämne, som är ägnat att omvandlas till
atombränsle, förening vari sådant ämne ingår samt atombränsle som använts
i atomreaktor. Samma tillståndsskyldighet stadgas i lagens 2 § för
att uppföra, inneha eller driva atomreaktor eller anläggning för bearbetning
av nyssnämnda ämnen eller föreningar. I lagens 3 § stadgas förbud att utan
tillstånd av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer ur riket
föra ämne eller förening som nyss nämnts eller mineral med halt av sådant
ämne, vad som framställts av sådant ämne eller vara i vilken sådant ämne
ingår. Vidare föreskrives (4 §) att vid tillståndet, som må begränsas till att
avse viss tid, må fogas de villkor som anses påkallade av säkerhetsskäl
eller eljest ur allmän synpunkt samt att tillstånd må återkallas, om uppställt
villkor inte iakttages eller eljest synnerliga skäl föreligger härför.
Tillsyn å efterlevnaden av vad i 1—3 §§ stadgas samt av villkor som meddelats
med stöd av 4 § skall utövas av den myndighet Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Genom kungörelse den 27 juni 1957 (nr 460) har Kungl. Maj:t förordnat
att delegationen för atomenergifrågor skall utöva tillsynen.

Syftet med den utvidgade statliga kontrollen enligt den nya lagstiftningen
har angivits vara att inför förverkligandet av föreliggande planer på
att uppföra atomreaktorer för praktiskt bruk söka åstadkomma en samordning
av disponibla finansiella, personella och tekniska resurser. Härjämte
har framhållits, att det är ett allmänt intresse att säkerhetssynpunkterna
blir tillgodosedda i det fortsatta arbetet på atomenergins område och
att det inledda internationella samarbetet på området förutsätter, att utvecklingen
inom landet sker under statlig tillsyn.

Oaktat att bl. a. strålskyddssynpunkter åberopats som motiv för tillståndsskyldigheten
och tillsynen enligt atomenergilagen, har med denna icke
åsyftats någon inskränkning eller ändring i det tillståndstvång eller den
strålskyddskontroll varom stadgas i 1941 års lag om tillsyn å radiologiskt
arbete m. m. I 5 § andra stycket atomenergilagen hänvisas sålunda till att i
fråga om tillsyn över innehav av och arbete med radioaktivt ämne jämväl
gäller vad därom är särskilt stadgat. För sådana former av radiologiskt arbete
eller innehav av radioaktivt ämne, som omfattas av atomenergilagens
föreskrifter, utövas alltså tillståndsprövning och tillsyn enligt två skilda författningar.

B. Förslag till ny strålskyddslag

1. Allmänna synpunkter

Kommittén

Kommittén föreslår, att frågor om skydd mot joniserande strålning liksom
för närvarande skall regleras i en särskild lag. De ändringar och tilllägg
i förhållande till gällande lag, som kommittén förordar, är så omfattande
att kommittén finner den nuvarande lagen böra ersättas av en helt
ny lag. Såsom anförts i inledningen bygger kommitténs lagförslag dock
på samma grundprinciper som den gällande lagen med tillståndstvång för
bedrivande av radiologiskt arbete och innehav av radioaktivt ämne samt
fortlöpande kontroll av anläggningar, som omfattas av tillståndsskyldigheten.
Tillståndstvånget har emellertid utsträckts till att avse jämväl handel
med och annan överlåtelse av radioaktiva ämnen. Strålskyddsmyndigheten
har vidare givits större befogenheter än tidigare att anpassa skyddsföreskrifter
och kontrollåtgärder efter strålningsförhållandena i de enskilda
fallen.

Vid utformandet av sitt författningsförslag har kommittén sökt att
redaktionellt och formellt ansluta bestämmelserna till arbetarskyddslagen
och andra närstående författningar av arbetarskyddsrättslig karaktär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Yttrandena

Det av kommittén framlagda lagförslaget har i huvudsak tillstyrkts av
det stora flertalet remissinstanser.

På grund främst av missnöje med kommitténs lösning av organisationsfrågan
har dock i en del yttranden föreslagits förnyad utredning eller överarbetning
av kommitténs förslag i dess helhet. Kanslern för rikets universitet,
lärarkollegiet vid karolinska institutet och medicinska fakulteten i
Göteborg uttalar sig i denna riktning.

Bland de remissinstanser som i princip tillstyrkt förslaget har en del
närmare motiverat sin inställning.

Sålunda anför kommerskollegium, att åtskilliga av de i lagförslaget upptagna
bestämmelserna visserligen innebär långtgående inskränkningar i
näringsfriheten men att det är uppenbart, att principen om näringslivets
frihet får vika i ett fall som detta. Ur allmän synpunkt anser kommerskollegium
det nämligen långt viktigare att skapa ett effektivt skydd mot de
faror för liv och hälsa, som hotar i samband med radiologiskt arbete och vid
handhavande av radioaktiva ämnen. Kollegium godtar därför i allt väsentligt
de av kommittén föreslagna stadganden, som berör näringslivets förhållanden,
och utgår därvid från att den blivande strålskyddsmyndigheten
— sedan närmare erfarenheter vunnits — skall begagna den tämligen vidsträckta
möjlighet till en smidig tillämpning av lagen som förslaget öppnar,
så att näringslivet inte betungas i onödan.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges industriförbund samt handelskamrarna
i Stockholm och Göteborg.

Delegationen för atomenergifrågor anser att förslaget till strålskyddslag
är väl ägnat att komplettera atomenergilagen i de speciella avseenden som
kan hänföras till strålskyddet i samband med utvinning av atomenergi.

Svenska försäkringsbolags riksförbund betonar, att ett genomförande av
strålskyddskommitténs förslag är av betydelse för att åstadkomma ett
ändamålsenligt försäkringsskydd beträffande verksamhet, där radiologiskt
arbete utföres.

I en del yttranden påtalas behovet av kompletteringar till lagförslaget.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser sålunda, att man i förslaget
alltför ensidigt har beaktat behovet av åtgärder under normala förhållanden
och icke tillräckligt tagit hänsyn till den katastrofrisk, som är förbunden
med handhavandet av radioaktiva ämnen i den myckenhet som betingas
av framför allt reaktordrift. Riksförbundet anför härom ytterligare
följande.

Skulle eu katastrof inträffa eller radioaktiva ämnen konnna lösa i större
omfattning, t. ex. spridas i vattendrag, vattenledningar, värmesystem eller
luften samt kontaminera mark, byggnader etc., torde de befogenheter, som
tillsynsmyndigheten utrustats med enligt förslaget, icke vara tillräckliga.
I en dylik situation bör lämplig myndighet äga påkalla handräckning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

polismyndighet och eventuellt andra myndigheter, såsom brandkår och
civilförsvar, för att direkt ingripa för oskadliggörande av de radioaktiva
ämnen, som kommit lösa, samt för att varna och undsätta den allmänhet,
som hotas av den joniserande strålningen. Det kan även tänkas att i dylika
fall biträde av statliga myndigheter visar sig otillräckligt, varför jämväl
allmänheten kan behöva tagas i anspråk för att fullgöra erforderliga arbeten
ävensom vara skyldig att ställa materiel till förfogande eller eljest
finna sig i ingrepp i egendom. Med hänsyn till spridningsrisken bör även
myndighet vara berättigad att påfordra utrymning i erforderlig omfattning
för att skydda berörda befolkningsgrupper.

Vidare må framhållas, att även andra risker än strålningsrisker kan
aktualiseras i samband med reaktordrift. Sålunda är ämnet plutonium icke
endast radioaktivt utan dessutom synnerligen giftigt. Vid tillkomsten av
atomenergilagen förutsattes, att man endast beträffande strålningsriskerna
behövde utrusta myndigheterna med särskilda befogenheter. Riksförbundet
ifrågasätter om icke denna ståndpunkt nu bör omprövas. I varje fall synes
befogenheter av det slag som här ifrågasatts ur strålskyddssynpunkt även
böra tilläggas offentlig myndighet vid andra slag av katastroftillbud inom
nu ifrågavarande område.

Även medicinalstyrelsen finner det angeläget, att bestämmelser står till
buds, vilka möjliggör ingripanden mot radioaktiva föroreningar. Hälsovårdsstadgan,
vattenlagen och, då det gäller livsmedel, livsmedelsstadgan
innehåller vissa sådana bestämmelser, påpekar medicinalstyrelsen, som
dock finner ifrågavarande föreskrifter i hälsovårdsstadgan behöva omarbetas
för att ej tvekan skall uppstå om att radioaktiva föroreningar omfattas
av dessa. Enligt medicinalstyrelsens mening kan det ifrågasättas, om inte
Kungl. Maj :t genom ett särskilt stadgande borde tillerkännas speciella befogenheter
för det fall att de radioaktiva föroreningarna skulle bli så omfattande
att ett extraordinärt läge skulle uppkomma.

Handelskammaren i Göteborg och Sveriges varvsindustriförening anser
det väsentligt, att vid strålskyddslagens utarbetande särskild hänsyn tages
till förhållandena vid utnyttjande av reaktorer i fartyg, enär dessa till
skillnad från stationära anläggningar ej är lokaliserade till ett bestämt
land. Fartygsreaktorernas strålskydd måste därför uppfylla fordringarna
enligt lagarna i alla de länder, som fartygen anlöper. Med hänsyn härtill är,
framhåller de båda remissinstanserna, en internationell reglering av lagstiftningen
på området önskvärd. En sådan lagstiftning synes dem lämpligen
kunna anknytas till 1948 års internationella konvention angående säkerhet
för fartyg, den s. k. säkerhetskonventionen. Vid den fortsatta behandlingen
av det föreliggande lagförslaget bör beaktas, att utvecklingen av atomkraft
för fartyg nu nått så långt, att inom en nära framtid atomkraftdrivna fartyg
kan komma att angöra svenska hamnar. Några föreskrifter för sådana
fall synes ej ingå i lagförslaget i dess nuvarande form, påpekar nämnda
remissinstanser.

Aktiebolaget Atomenergi erinrar om de strålrisker för tredje man, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

uppstår vid alla slag av transporter av radioaktiva ämnen och understryker
behovet av enhetliga internationellt giltiga bestämmelser på detta område.

Mot förslaget att samtliga frågor om skydd mot joniserande strålning
skall regleras i en särskild lag har erinran endast gjorts av lärarkollegiet
vid tandläkare g skolan i Stockholm. Kollegiet, som intar en allmänt kritisk
hållning till kommittéförslaget särskilt i fråga om tillsynsverksamheten,
finner att lagförslaget till innehåll och utformning i väsentliga avseenden
främst syftar till en reglering av förhållandena vid användning av joniserande
strålning i tekniskt arbete samt att då denna reglering förutsättes
gälla även medicinskt-odontologisk röntgendiagnostik, den av praktiska
och psykologiska skäl blir i olika hänseenden till hinder i verksamheten.
Kollegiet vill därför inte tillstyrka en speciell strålskyddslag, som vid sidan
av övriga författningar inom medicinalväsendet reglerar läkares, tandläkares
och veterinärers arbete med röntgendiagnostik.

Departementschefen

Vid tillkomsten av 1941 års strålskyddslagstiftning åsyftade man i första
hand att reglera den medicinska användningen av joniserande strålning från
röntgenapparater och radioaktiva ämnen. Den utveckling som därefter ägt
rum har lett till inte bara en ökning av antalet anläggningar, där joniserande
strålning förekommer, och ianspråktagande av nya strålslag och
större strålmängder utan framför allt att nya användningsmöjligheter för
strålningen kommit fram. Av största betydelse är härvidlag atomenergins
fredliga utnyttjande. Det är här utomordentliga möjligheter som erbjuds
till fortsatt materiellt framåtskridande, men det är samtidigt fråga om en
betydande ökning av strålriskerna i samhället. Såsom framgår av propositionerna
nr 176 och nr 178 till 1956 års riksdag har olika åtgärder vidtagits
för att tillvarata den nya energikällan. Som ett led i dessa strävanden måste
ingå ett säkerställande av bästa möjliga skydd mot strålningens skadliga
verkningar. Av särskild betydelse när det gäller ökningen av strålriskerna är
också den utbredda användning inom forskning, sjukvård och teknik, som
de radioaktiva isotoperna fått och väntas få.

Ehuru strålriskerna inom den medicinska radiologin alltjämt kommer att
spela en framträdande roll, synes sålunda de av den industriella användningen
av joniserande strålning föranledda riskerna träda alltmera i förgrunden.
Det är en angelägen uppgift att anpassa strålskyddet till den utveckling
som skett och kan emotses. Anpassningen måste innebära såväl
en förstärkning av de materiella och personella resurserna som åtgärder
avseende organisation och lagstiftning. I detta sammanhang avser jag att
endast uppta lagstiftningsåtgärderna och i någon mån organisationsfrågorna
till behandling. Jag torde senare få återkomma till frågan om vissa
andra åtgärder, som erfordras för nämnda förstärkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Utvecklingen på atomenergins område torde, trots att den förlöpt mycket
snabbt, ännu befinna sig i sitt begynnelseskede. I samband med utnyttjandet
av atomenergin uppställer sig f. n. en rad komplicerade frågor, som i viss utsträckning
måste lösas genom lagstiftning och genom internationella överenskommelser.

Framför allt den omständigheten att det vid utvinning av atomenergi kan
inträffa att kontrollen förloras över processen, så att radioaktiva ämnen sprides
utanför anläggningen och i olyckliga fall orsakar skador av oerhörd
omfattning, torde nödvändiggöra särskild lagstiftning. Det kan sålunda
t. ex. visa sig nödvändigt, att tillägga Kungl. Maj :t eller annan myndighet
befogenhet att även i fredstid och utan att krigsfara föreligger beordra utrymning
samt ta i anspråk egendom och arbetskraft. Behov av dylika åtgärder
kan också uppkomma genom att luftburet stoff med farlig, radioaktiv
intensitet driver in över vårt land, t. ex. i samband med kärnvapenprov
utomlands, eller att vattnet utanför våra kuster blir förgiftat av radioaktiva
ämnen. En del remissinstanser har ansett att man redan nu borde reglera
rätten att tillgripa berörda åtgärder av allmän räckvidd. Enligt min mening
kan man emellertid ännu inte med tillräcklig säkerhet överblicka, vad som
erfordras i nämnda hänseende. Man torde därför t. v. få nöja sig med att
med största uppmärksamhet följa den fortsatta utvecklingen för att så
snart det bedömes möjligt vidtaga erforderliga åtgärder.

Från företagarhåll har framhållits behovet av speciella föreskrifter avseende
atomkraftdrivna fartyg, som angör svenska hamnar, liksom i fråga om
transporter i övrigt av radioaktiva ämnen. Lagstiftning rörande dessa spörsmål
bör dock vila på internationella överenskommelser, och behovet av
nationella regler i ämnet torde inte vara mera trängande än att man kan
avvakta att sådana överenskommelser träffas.

Jag har sålunda kommit till den uppfattningen, att man i strålskyddslagen
nu inte bör reglera förut berörda spörsmål, men jag är medveten om
att lagen allteftersom utvecklingen fortskrider kan behöva kompletteras och
ändras samt att särskild lagstiftning i anslutning till strålskyddslagen kan
komma att erfordras. 1951 års strålskyddskommitté har framlagt ett på
angivet sätt begränsat lagförslag och jag vill förorda att kommitténs förslag
lägges till grund för den nya lagstiftningen.

Kommitténs lagförslag har fått samma principiella utformning som den
nu gällande lagen på området, d. v. s. en speciell strålskyddslag som bygger
på tillståndstvång och fortlöpande kontroll av en strålskyddsmyndighet.
Tillståndstvånget har dock utvidgats och strålskyddsmyndigheten har givits
större befogenheter. Denna principiella uppläggning, som i huvudsak godtagits
av remissinstanserna, har jag ingenting att invända mot.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

2. Lagens tillämpningsområde

Kommittén

Kommittén fastslår, att strålskyddslagstiftningen principiellt bör syfta
till att bereda skydd åt alla människor och anför vissa synpunkter beträffande
olika grupper av personer, som särskilt beröres av lagstiftningen.

Skyddet för personer, sysselsatta i radiologiskt arbete, träder härvid i
förgrunden, framhåller kommittén. På grund av deras dagliga vistelse i en
miljö, där de utsättes för strålrisker, måste tillsynsverksamheten i mycket
hög grad taga sikte på att skapa så riskfria arbetsförhållanden som möjligt
och att snabbt kunna upptäcka begynnande strålskador. För denna kategori
får lagen karaktären av arbetarskyddslag.

Härnäst är enligt kommittén patientskyddet av stor betydelse. För patienterna
är dock läget ett annat än för berörda personal. Såväl vid strålterapi
som vid diagnostik utsättes patienten avsiktligt för viss bestrålning,
varvid en avvägning måste göras mellan skadeverkningarna därav och det
avsedda resultatet. Kommittén betonar, att ansvaret för att en i varje särskilt
fall rätt avvägd stråldos föreskrives faller på den som lokalt är ansvarig för
behandlingen, dvs. i regel vederbörande läkare. På grund av den kumulativa
effekten av mottagna stråldoser och med hänsyn till den allt flitigare användningen
av joniserande strålning är det av stor vikt, framhåller kommittén,
att patientens bestrålning nedbringas så långt som möjligt. Kommittén
anför vidare i denna del.

I fråga om personal i radiologiskt arbete kan fastställas en viss bestrålning,
vilken anses icke böra överskridas, samtidigt som hälsotillståndet hos
personalen kan kontinuerligt följas genom regelbundna läkarbesiktningar
m. m. För patienter, som utsätts för bestrålning, kan som nämnts någon
för alla gemensam högsta tillåtna dos ej angivas, enär vid stråldosernas
bestämmande även medicinska indikationer spelar en avgörande roll. En
kontroll av totalt mottagna doser hos patienter skulle kräva ett omfattande
och dyrbart anmälnings- och registreringsförfarande. Oaktat de risker för
strålskador, som här föreligger, anser sig kommittén därför icke böra föreslå,
att tillsynsverksamheten för närvarande betungas härmed. Skulle
framdeles något slag av hälsokort komma att införas för alla medborgare,
något som diskuterats i andra sammanhang, är det emellertid enligt kommitténs
uppfattning angeläget, att härå antecknas bestrålningsdata för
varje patient.

Vad som anförts rörande patienternas ställning i strålskyddshänseende
leder enligt kommittén till den slutsatsen, att strålskyddslagen skall ha
till ändamål att bereda patienterna bästa möjliga skydd mot skador, som
ej av läkaren bedöines nödvändiga för att nå syftet med undersökning eller
behandling.

Men även utanför den krets, som kommer i direkt kontakt med det radiologiska
arbetet, föreligger det enligt kommitténs mening så stora risker för
skadeverkningar av joniserande strålning, att särskilda skyddsåtgärder
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 29

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

erfordras. Framför allt har utvecklingen på atomenergiområdet och den
ökade användningen av radioaktiva isotoper alltmer aktualiserat frågan
om skyddet för tredje man. Strålningens ofta stora genomträngningsförmåga
och dess lätt förbisedda skadeverkningar medför, säger kommittén,
att en utomstående kan löpa risken att tillfogas en strålskada utan att ens
vara medveten om att han befunnit sig inom en strålkällas verkningsområde.
På grund härav måste strålskyddsverksamheten enligt kommittén
nödvändigtvis omfatta tillsyn å att vid anläggningar för radiologiskt arbete
eller förvaring av radioaktiva ämnen åtgärder vidtages även till skydd för
tredje man.

Inom veterinärmedicinen uppkommer samma avvägningsfrågor vid strålterapi
och stråldiagnostik som inom humansjukvården. Kommittén förordar
därför, att strålskyddslagen liksom gällande lag skall vara tillämplig
även på djur, som underkastas radiologisk undersökning eller behandling i
veterinärmedicinskt syfte.

Däremot anser sig kommittén inte böra föreslå att strålskyddslagen skall
gälla även till skydd för strålskador på döda ting. Det blir här som regel
fråga om ekonomiska intressen, vilka i allmänhet tillgodoses genom reglerna
för utomobligatoriskt skadestånd.

I den mån radioaktivitet hos döda ting till följd av nedsmittning från
radioaktiva ämnen i sin tur kan förorsaka strålskador på människor, måste
dock, framhåller kommittén, sådana ting av denna anledning omfattas av
strålskyddskontrollen. Dessa synpunkter får sin särskilda aktualitet när det
gäller behandlingen av de radioaktiva avfallsprodukter, som i stora mängder
bildas vid atomreaktordrift, påpekar kommittén och anför vidare
härom.

Frågan om hur dessa på effektivaste sätt skall tillvaratagas och oskadliggöras
är ett av de mest brännande och svårlösta strålskyddsproblemen i
alla länder, där reaktorarbete är under utveckling. Radioaktivitet, som genom
avloppsvatten eller på annat sätt släpps ut i naturen, kan anrikas i
växter eller organismer, vilka tjänar som föda för fisk eller andra djur. Genom
förtäring av sådana växter eller organismer kan radioaktiva ämnen
komma att koncentreras i djurens kroppar. Nyttjas dessa sedan som människoföda,
kan strålskador förorsakas på människor.

Självfallet blir det en viktig uppgift inom tillsynsverksamheten att öva
kontroll över att radioaktivt avfall inte utsläppes eller hanteras på sådant
sätt att skadeverkningar på människor kan uppkomma, konkluderar
kommittén. Däremot bör det enligt kommitténs uppfattning inte vara en
uppgift för strålskyddsmyndigheten att vidta åtgärder till skydd för djurliv
eller fiskerinäring i vidare mån än vad skyddet mot strålskador på människor
kräver. Det bör ankomma på vederbörande fackmyndigheter att tillvarata
fiskeri-, djurskydds- eller andra dylika intressen.

Kommittén upptar härefter frågan vilka anläggningar och vilka slag av

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958 35

radiologisk verksamhet, som skall falla under strålskyddslagens tillämpningsområde.

Från utgångspunkten att lagstiftningens ändamål främst är att bereda
skydd mot strålskador hos människor bör enligt kommittén alla anläggningar
och verksamhetsformer, som kan anses medföra risk för sådana skador,
bli föremål för tillsyn enligt lagen. För att strålskyddslagen skall tillgodose
detta syfte anser kommittén, att lagen principiellt bör vara tilllämplig
på och lämna möjlighet att utöva tillsyn över alla slag av strålkällor,
som alstrar joniserande strålning, samt att det bör få ankomma på tillsynsmyndigheten
att avgöra om och i vilken omfattning strålskyddskontroll över
handhavandet av de olika strålkällorna är erforderlig.

En viss begränsning av strålskyddslagens tillämplighet anser kommittén
kunna göras redan genom bestämningen av vad som skall menas med radiologiskt
arbete. Kommittén anför härom.

Självfallet bör det icke komma i fråga att beteckna varje form av befattning
med alla förekommande typer av strålkällor såsom radiologiskt arbete.
Detta skulle både strida mot språkbruket och medföra praktiska olägenheter
vid strålskyddslagens tillämpning. Å andra sidan är begreppet radiologiskt
arbete som det formulerats i gällande lag alltför snävt. Den nuvarande
konstruktionen av begreppet med anknytning till bruket av å ena
sidan viss strålning och härvid endast röntgenstrålning, å andra sidan vissa
strålkällor, nämligen radioaktiva ämnen, framstår ej heller såsom lämplig.

För framtiden bör begreppet radiologiskt arbete enligt kommitténs mening
konsekvent anslutas till användningen av strålkällor. Naturligtvis bör
endast sådan befattning med dessa som kan anses som arbete omfattas av
begreppet. Vidare bör endast arbete med sådana typer av strålkällor, som
kan anses medföra risk för strålskador, betecknas som radiologiskt arbete
— detta även av praktiska skäl för att liksom enligt gällande lag tillståndsskyldigheten
skall kunna anknytas till begreppet.

I vissa slag av anordningar för på elektrisk väg alstrad joniserande strålning
är strålningen väl stundom av sådan styrka att den uttagen ur apparaturen
skulle kunna förorsaka strålskador, men strålningen utnyttjas
här på sådant sätt och apparaturen är så konstruerad samt försedd med
sådana fasta skyddsanordningar, att skadlig strålning vid apparatens användning
icke skall kunna tränga utanför dessa. Vissa i det föregående
nämnda allmänt förekommande apparater och instrument, såsom elektronmikroskop,
televisionsapparater, oscillografer etc., är av sådan konstruktion.
Då dessa sålunda icke är avsedda att utsända joniserande strålning
utanför den strålningsalstrande apparatdelen (röntgenröret, elektronröret
etc.) och deras användning för avsett ändamål härigenom normalt icke
torde kunna anses vara förenad med risk för strålskador, bör arbete med
dem i princip icke betraktas som radiologiskt arbete.

I detta sammanhang kan framhållas att en atomreaktor icke kan sägas
vara avsedd att utsända joniserande strålning. Tvärtom måste ju skyddsarbetet
här direkt inriktas på att förhindra att strålning når utanför reaktorns
väggar. Det ligger emellertid i sakens natur, att reaktorarbete är
förenat med så stora strålrisker och är av den allmänfarliga karaktär att
det bör falla under begreppet radiologiskt arbete.

Kungi. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

Kommittén finner sålunda radiologiskt arbete i princip böra definieras
som arbete, vari nyttjas röntgenapparat eller annan teknisk anordning,
avsedd att utsända joniserande strålning, samt arbete med atomreaktor
eller med radioaktivt ämne.

En ytterligare begränsning av strålskyddslagens tillämpningsområde anser
kommittén kunna åstadkommas därigenom att vissa typer av strålkällor,
vilkas användning med den angivna definitionen skulle utgöra radiologiskt
arbete men där den utsända strålningen är av sådan beskaffenhet eller av
så ringa mängd att den ej förmår framkalla strålskador, undantages från
tillsynen. Särskilda föreskrifter härom skulle meddelas av tillsynsmyndigheten.
Härigenom skulle också en smidig anpassning kunna ske till den på
förevarande område utomordentligt snabba utvecklingen. På motsvarande
sätt bör det enligt kommittén ankomma på tillsynsmyndigheten att meddela
föreskrifter beträffande de kvantiteter eller koncentrationer av olika
radioaktiva ämnen, som kan undantagas från tillämpningen av strålskyddslagen
eller vissa bestämmelser i denna.

Yttrandena

Kommitténs förslag i fråga om strålskyddslagstiftningens tillämplighetsområde
och syfte har så gott som genomgående godtagits av remissorganen.
I några yttranden har dock påtalats behovet av en utsträckning
av lagens tillämplighet.

Av vad kommittén anfört rörande skydd för djurliv, fiskerinäring och
andra liknande intressen drar vattenvårdsnämnden den slutsatsen, att kommittén
ej ansett recipientvatten, sjöbotten och det marina livet som verksamhetsområde
för strålskyddsmyndigheten, medan däremot t. ex. konsumtionsvatten
och fisk, som upptages för att användas till människoföda,
faller inom myndighetens naturliga verksamhetsområde. Med utgångspunkt
härifrån finner nämnden nödvändigt understryka, att vattenområde,
som tjänstgör som recipient för radioaktivt avloppsvatten, måste
hållas under hydrografisk, geografisk och marinbiologisk aktivitetskontroll
och att där nya atomanläggningar planeras noggrann bakgrundsundersökning
av recipienten ur dessa synpunkter måste utföras. Mot bakgrunden
av den snabba utvecklingen borde, anser nämnden, redan nu frågan om
skydd mot strålningen från radioaktiva avfallsprodukter uppmärksammas
och beaktas i lagstiftningen.

Fiskeristyrelsen framhåller i anslutning härtill vikten av att tillsynen
på strålningsområdet ej blott avser själva de anläggningar och institutioner,
där arbete med joniserande strålning förekommer, utan även radioaktiva
ämnens spridning i naturen och särskilt i sötvattendragen och havet.

Medicinska fakulteten i Uppsala finner det anmärkningsvärt, att frågan
om disponerandet av radioaktivt avfall icke tagits upp i lagförslaget. Då

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

denna fråga redan nu kräver beaktande och i framtiden kommer att bli alltmera
aktuell, bör i lagtexten intagas lämpliga bestämmelser i detta avseende.

Hovrätten över Skåne och Blekinge konstaterar, att det inte synes vara
avsett, att experiment med och utprovning av t. ex. röntgenapparatur på
fabrikationsstadiet skall falla inom lagens tillämpningsområde. Då arbetarskyddsmyndigheterna
enligt vad kommittén uttalat saknar fackkunskap på
strålskyddsområdet, anser hovrätten det böra övervägas på vad sätt de i
nämnda fabrikation sysselsatta personerna skall beredas erforderligt skydd
mot strålrisker.

Departementschefen

I fråga om strålskyddslagens tillämplighet har kommittén föreslagit att
den nya lagen liksom den nu gällande lagen om tillsyn å radiologiskt arbete
in. m. skall avse att bereda skydd mot skada av joniserande strålning för
alla människor och för djur, som underkastas radiologisk undersökning
eller behandling i veterinärmedicinskt syfte. Däremot har kommittén inte
ansett sig böra föreslå, att strålskyddslagens tillämplighet skall utvidgas
till att generellt gälla även till skydd mot strålskador på döda ting och ej
heller till skydd för djurliv eller fiskerinäring i vidare mån än vad skyddet
mot strålskador på människor kräver. Beträffande de objekt, som skall
bli föremål för tillsyn enligt lagen, har kommittén förordat att alla strålkällor,
vilka alstrar joniserande strålning, i princip skall omfattas av tillsynen
samt att det skall få ankomma på Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, strålskyddsmyndigheten att genom särskilda föreskrifter
från tillsynen undanta sådana strålkällor, där den utsända strålningen inte
förmår framkalla strålskador.

Den av kommittén sålunda förordade avgränsningen av strålskyddslagens
tillämplighetsområde har allmänt godtagits av remissinstanserna. De
erinringar som gjorts går med ett undantag ut på att behovet av skydd mot
strålningen från radioaktiva avfallsprodukter inte tillräckligt tillgodosetts
i förslaget.

För egen del anser jag, att strålskyddsmyndigheten liksom hittills huvudsakligen
skall ha att vaka över, att användningen av joniserande strålning
inte medför skador på människor, vare sig direkt eller indirekt. En av de
viktigaste uppgifterna för strålskyddsmyndigheten utöver den hittills bedrivna
verksamheten torde i fortsättningen bli att söka åvägabringa bästa
möjliga skydd mot skador av radioaktiv strålning från anläggningar för
utvinning av atomenergi. Skyddsåtgärderna måste självfallet — vilket också
kommittén understryker — avse även de radioaktiva avfallsprodukter,
som bildas vid driften av dessa anläggningar. Det är främst i samband
med bortskaffandet av dessa avfallsprodukter som skador kan uppstå på
växt- och djurliv, huvudsakligen genom vattenförorening. Hur nämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

produkter på bästa sätt skall oskadliggöras är en fråga, som ännu inte
torde ha fått sin slutgiltiga lösning. Redan enligt nu gällande lagstiftning,
som jag i korthet här skall beröra, skall emellertid åtgärder vidtagas till
motverkande av vattenförorening i syfte bl. a. att skydda växt- och djurliv.

Fabrik eller inrättning med radioaktivt avloppsvatten må sålunda enligt
kungörelsen den 30 november 1956 om förprövning rörande åtgärder till
motverkande av vattenförorening m. m. ej anläggas innan frågan om dylika
åtgärder blivit prövad enligt vattenlagen. I sistnämnda lag stadgas, att
industriellt avloppsvatten ej må avledas så att genom förorening av vattendrag,
sjö eller annat vattenområde ur allmän eller enskild synpunkt uppkommer
olägenhet av någon betydelse, med mindre föroreningens förebyggande
prövas kräva åtgärder, som ej skäligen kan fordras. Kan avloppsvattnet
från fabrik eller annan industriell inrättning befaras genom vattenförorening
medföra att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt
förfång eller att eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas må
medgivande till utsläppande av avloppsvattnet enligt vattenlagen lämnas
allenast såframt Konungen efter hemställan av vattendomstolen förklarat
att med hänsyn till fabrikens eller inrättningens betydelse för näringslivet
eller för orten eller eljest från allmän synpunkt hinder däremot ej möter.
Prövningen enligt vattenlagen av frågan under vilka villkor industriellt
avloppsvatten må utsläppas sker i allmänhet vid vattendomstol, därvid även
uppkommande ersättningsfrågor regleras.

Vad som i vattenlagen sägs om avledande av industriellt avloppsvatten
skall i tillämpliga delar gälla jämväl utkastande, utsläppande eller uppläggande
av fast avfall så att vattenförorening kan föranledas därav.

Tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden till motverkande
av vattenförorening utövas av statens vatteninspektion enligt lag den 30
november 1956. F. n. är tillsynsavdelningen vid fiskeristyrelsen statens
vatteninspektion.

Det åligger vidare hälsovårdsnämnd enligt hälsovårdsstadgan att vaka
över att fabriker och näringar inte inrättas eller drives så att de medför
sanitära olägenheter för närboende eller det allmänna. Hälsovårdsmyndighet
äger likväl ej meddela beslut, som avviker från vad som föreskrivits i
samband med sådan prövning enligt vattenlagen som förut nämnts.

Frågan hur strålskyddsmyndighetens prövning lämpligen skall samordnas
med övriga nämnda myndigheters kommer jag att beröra senare. I
det här sammanhanget har jag med återgivandet av reglerna avseende
vattenförorening och andra sanitära olägenheter blott velat peka på att
radioaktivitetens inverkan på naturen i berörda fall alltid måste komma
under bedömande av myndighet. I regel kommer saken att behandlas vid
vattendomstol och därvid måste självfallet strålskyddsmyndigheten medverka,
såvitt avser radioaktiva föroreningar, även om fråga blott är om
skador på växt- och djurliv. Men myndighetens skyldighet härutinnan

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

torde få regleras instruktionsvis och bör inte påverka bestämningen av
strålskyddslagens syfte.

I detta sammanhang må anmärkas, att det jämväl i övrigt bör åligga
strålskyddsmyndigheten att ägna uppmärksamhet åt faror och olägenheter
av radioaktiva ämnens spridning i naturen, även i den mån dessa frågor
i och för sig faller utanför lagens tillämpning. Jag förutsätter vidare,
att även de institutioner, som sysslar med radiofysisk och radiobiologisk
forskning följer utvecklingen på området.

Vad beträffar skador av joniserande strålning på döda ting är det, såvitt
nu är känt, väsentligen endast film som skadas av strålning med så låg
intensitet att den kan tillåtas med hänsyn till människor. Skyddsbehovet
för döda ting synes därför inte så stort, att det bör tillgodoses genom strålskyddslagen.
Som kommittén framhållit, bör erforderligt skydd i stället
kunna erhållas genom de allmänna skadeståndsreglerna.

Jag är sålunda ense med kommittén om att strålskyddslagens syfte bör
vara att bereda skydd mot skador av joniserande strålning åt människor
och åt djur, som underkastas radiologisk undersökning eller behandling i
veterinärmedicinskt syfte. De skador som avses skola förebyggas genom
lagen är dels akuta strålskador (brännskador, blodsjukdomar etc.), dels
genetiska förändringar. Något absolut skydd torde inte kunna åstadkommas,
men målsättningen måste vara att nedbringa skaderisken så långt det
befinnes möjligt.

I fråga om den verksamhet som skall falla under strålskyddslagens tillämpningsområde
har en remissinstans — hovrätten över Skåne och Blekinge
— påpekat, att lagförslaget inte ger skydd åt den i fabrikation av
röntgenapparater o. dyl. sysselsatta personalen. Påpekandet synes mig
befogat och bör föranleda sådan ändring i lagförslaget att lagen blir tilllämplig
på dylik fabrikation, i den mån det därvid förekommer att strålningsalstrande
apparat i samband med prov eller eljest sättes i funktion.

3. Tillståndsskyldighet och tillståndsprövning

Kommittén

Det är kommitténs bestämda uppfattning, att bedömandet av förekommande,
varierande strålrisker i regel inte kan anförtros den enskilde utan
måste tillkomma specialister inom radiofysiken. Det tillståndstvång, som
f. n. gäller för radiologiskt arbete och innehav av radioaktivt ämne, måste
därför enligt kommitténs mening i princip bibehållas.

Kommittén anser det vara av stor vikt, att de personliga kvalifikationerna
hos dem, som är sysselsatta i radiologisk verksamhet, blir föremål för
omsorgsfull prövning och ställes i relation till de övriga faktorer, som påverkar
strålriskerna vid en anläggning. Några ensartade kvalifikationskrav
menar kommittén inte kunna uppställas för vare sig arbetsledning eller
personal, utan kompetensfordringarna måste bedömas från fall till fall.

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

När det gäller arbete med röntgenapparater, bör enligt kommittén tillstånd
fordras endast för sådant arbete, som enligt den av kommittén uppställda
definitionen är att anse såsom radiologiskt arbete. Det innebär att
tillstånd blott skulle krävas för arbete med sådana anordningar, som är
avsedda att utsända strålning och vilka inte särskilt undantagits av strålskyddsmyndigheten.

För kommittén har framhållits som en brist i gällande lagstiftning att
man har stora svårigheter att inskrida mot apparatinnehavare, som saknar
tillstånd att bedriva radiologiskt arbete, även i fall där det är sannolikt
eller t. o. m. uppenbart att apparaten användes. Det har därför ifrågasatts,
om icke tillståndsskyldigheten borde utsträckas att gälla även innehav av
röntgenapparater. Kommittén anför härom till en början följande.

Enligt vad kommittén erfarit förekommer det emellanåt, att röntgenapparater
anskaffas och brukas, t. ex. i samband med olovligt utövande
av läkar- eller tandläkaryrket, utan att tillstånd sökts eller trots att sökt
tillstånd icke beviljats. Det är många gånger svårt att bevisa, att apparaten
användes i radiologiskt arbete, och någon kontroll över hur arbetet bedrives
kan icke utövas. Uppsikten över vilka som innehar röntgenapparater försvåras
ytterligare av att numera i marknaden förekommer typer av transportabla
röntgenapparater, vilka ej fordrar särskild installation utan medelst
stickpropp kan anslutas till det elektriska belysningsnätet.

För egen del är kommittén dock icke övertygad om att införande av
generellt tillståndstvång för innehav av röntgenapparater är ur strålskyddssynpunkt
påkallat, eftersom innehavet av en röntgenapparat i och för sig
icke är förenat med några strålrisker. Den önskvärda kontrollen och möjligheten
att inskrida vid misstanke om illegal verksamhet torde kunna nås
med andra medel, förklarar kommittén och syftar därvid på anmälningsskyldighet
för installatör, försäljare och upplåtare av röntgenapparater
samt rätt att låta försegla sådan apparat.

Tillstånd att arbeta med acceleratorer av mera avancerad typ än röntgenrör
måste enligt kommittén på grund av anläggningarnas speciella karaktär
vara av generell natur. Sålunda bör tillståndet innefatta rätt att i acceleratorn
framställa radioaktiva ämnen, eftersom detta är en normal funktion
hos acceleratorn. Beträffande arten och mängden av de radioisotoper som
kan framställas i nu förekommande acceleratorer är förhållandena sådana,
att kommittén finner det ur strålskyddssynpunkt icke tjäna något ändamål
att binda tillståndet i dessa avseenden. Tillståndsprövningen måste här,
fortsätter kommittén, på grund av den komplicerade tekniska utrustningen
i avsevärt högre grad än vid annat radiologiskt arbete baseras på ett intimt
samarbete mellan strålskyddsmyndigheten och innehavaren av anläggningen.

För framtiden bör enligt kommitténs mening ett system med dubbla tillstånd
för atomenergianläggningar undvikas. Kommittén föreslår därför,

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

att sådan verksamhet på atomenergiområdet, för vilken tillstånd erfordras
jämlikt atomenergilagen, undantages från tillståndsskyldigheten enligt strålskyddslagen.
Detta får emellertid icke innebära, att strålskyddskontrollen
vid uppförande och drift av reaktoranläggningar i något avseende åsidosättes
eller försvagas. Tvärtom anser kommittén det vara av den största betydelse,
att strålskyddsmyndigheten på ett mycket tidigt stadium inkopplas
i dessa ärenden och sedan fortlöpande följer anläggningarnas uppförande,
igångkörning och drift. En omsorgsfull prövning från strålskyddsmyndighetens
sida av en tilltänkt anläggnings strålsäkerhet måste nödvändigtvis
ha ägt rum, innan koncessionsärendet avgöres hos Kungl. Maj:t, och resultatet
av denna bedömning måste tillmätas avgörande betydelse vid Kungl.
Maj :ts ställningstagande i tillståndsfrågan.

Vid Kungl. Maj :ts tillstånd kan endast fogas vissa mera grundläggande
och principiella föreskrifter och villkor, avseende anläggningens lokalisering,
reaktortyp, dennas högsta effekt, användningsändamål etc. I alla strålskyddsfrågor,
även när det gäller driften, måste det ankomma på strålskyddsmyndigheten
att sedermera meddela de kompletterande och mera
detalj mässiga föreskrifter och villkor som kan anses erforderliga enligt
strålskyddslagen. Det torde överhuvudtaget icke vara möjligt att redan i samband
med koncessionsprövningen överblicka dessa, varför strålskyddsmyndigheten
härutinnan måste lämnas fria händer.

Vad kommittén anfört i fråga om utformningen av strålskyddet vid acceleratorer
gäller enligt kommittén i än högre grad beträffande reaktoranläggningar.
Genom de av strålskyddsmyndigheten uppställda villkoren för arbetet
synes sålunda icke böra föreskrivas någon begränsning i de kvantiteter
radioaktiva ämnen som må framställas i reaktorn, utan strålskyddet i sin
helhet måste dimensioneras efter de maximala strålrisker som är förenade
med reaktordriften.

Kungl. Maj :ts tillstånd att driva en atomreaktor torde icke kunna anses
innefatta rätt att idka handel med eller eljest överlåta radioaktiva ämnen
som framställts i reaktorn, uttalar kommittén och tillägger, att härför bör
fordras särskilt tillstånd enligt strålskyddslagen.

Såsom tidigare framhållits anser kommittén strålskyddslagen i princip
böra gälla alla radioaktiva ämnen men undantag meddelas beträffande sådana
ämnen eller maximalkvantiteter eller koncentrationer därav, som med
hänsyn till de obetydliga strålriskerna får innehavas utan tillstånd. Ett angivande
av vilket ämne tillståndet skall avse, den ifrågakommande kvantiteten
och koncentrationen därav samt det sätt på vilket ämnet är inneslutet
är enligt kommittén tillräckligt för att identifiera strålkällan.

Innehav av och arbete med radioaktivt ämne bör enligt kommitténs
uppfattning liksom enligt gällande lag kräva tillstånd. Dock förutsätter
kommittén, att generellt undantag skall kunna meddelas, så att envar
som äger behörighet att utöva läkarkonsten utan särskilt tillstånd skall få

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

förvärva och bedriva arbete med vissa för sjukvårdsändamål avsedda, i
strålningshänseende föga farliga isotoper. För att undvika ett system med
dubbla tillstånd bör, säger kommittén, från tillståndsskyldighet enligt strålskyddslagen
vidare undantas sådana ämnen, som regleras i atomenergilagen.

Tillståndet till innehav av eller arbete med radioaktivt ämne innefattar
rätt för tillståndshavaren att använda ämnet endast för det ändamål och
på det sätt, som angivits i tillståndsbeviset. Kommittén menar sålunda, att
tillstånd som inte avser handel i princip inte bör innefatta rättighet för innehavaren
att ö v e r 1 å t a ämnet till annan. Strålskyddsmyndigheten kommer
eljest att sakna möjligheter att förhindra, att personer, som ej erhållit tillstånd
att inneha radioaktiva ämnen, likväl förvärvar sådana. Kommittén
anser det vara ett strålskyddsintresse av stor betydelse, att radioaktiva
ämnen göres oåtkomliga för särskilt sådana personer, vilka på grund av
bristande insikter om slrålriskerna eller med hänsyn till naturen av det
arbete, där dessa ämnen skulle användas, ej anses böra erhålla tillstånd.
För den enskilde tillståndshavaren skulle det ställa sig svårt att avgöra, om
en person erhållit tillstånd att inneha visst ämne eller om han ej redan
innehade den maximikvantitet, som tillståndet berättigade honom till.
Kommittén föreslår därför, att för sådan tillfällig överlåtelse, varom här
närmast är fråga, skall fordras särskilt tillstånd av strålskyddsmyndigheten.

Ett konsekvent fasthållande vid ett dylikt stadgande skulle emellertid
i vissa fall bereda avsevärda olägenheter inom sjukvården, framhåller
kommittén. Det är inte ovanligt, att en sjukvårdsinrättning måste bispringa
en annan med visst radioaktivt ämne, som behövs för behandling eller undersökning
av ett aktuellt sjukdomsfall. Det är här ofta fråga om isotoper med
kort halveringstid, vilka icke ständigt kan hållas i förråd. Skulle strålskyddsmyndighetens
medgivande till överlåtelse avvaktas i dylika fall,
komme hjälpen säkerligen mången gång för sent. Medicinalstyrelsen och
strålskyddsmyndigheten bör enligt kommittén i samråd äga besluta om
vilka isotoper och största myckenheter av dessa som skall undantagas från
överlåtelseförbudet.

Även vetenskapliga och liknande institutioner sinsemellan förekommer
det stundom, att radioaktiva preparat behöver överlåtas eller utlånas för
vissa speciella forskningsuppgifter m. m., påpekar kommittén, som anser att
särskilt för större vetenskapliga institutioner möjlighet härtill bör kunna
öppnas, utan att överlåtelsetillstånd i varje särskilt fall måste inhämtas.
Något generellt undantagande av vissa ämnen eller av vissa på förhand
angivna institutioner kan det enligt kommitténs mening dock ej bli fråga
om på grund av mångfalden av förekommande isotoper och de varierande
förhållandena vid olika institutioner. Kommittén finner det i stället böra
bli strålskyddsmyndighetens sak att efter framställning pröva, om och i
vilken omfattning överlåtelse från en viss institution skall få äga rum utan
tillstånd i det särskilda fallet. Som villkor för en sådan friare överlåtelse -

Kungl. Maj:ts propsitioon nr 29 år 1958 43

rätt kan eventuellt krävas redovisningsskyldighet till strålskyddsmyndigheten.

Någon handel med radioaktiva ämnen som framställts i Sverige förekommer
ännu inte men kan väntas komma till stånd inom kort, säger
kommittén. Däremot finns redan ett mindre antal företag i riket, vilka förmedlar
leveranser av isotoper från atomenergianläggningar i utlandet direkt
till svenska köpare. Då förmedlaren av försäljningen sålunda inte själv tar
direkt befattning med de radioaktiva ämnena, är dylik verksamhet inte
föremål för tillståndstvång enligt gällande lag. För att vinna kontroll över
vilka förbrukare som på detta sätta förvärvar isotoper inom landet har
radiofysiska institutionen emellertid utverkat, att ifrågavarande företag
frivilligt underkastat sig viss kontroll, främst genom att till institutionen
avge redovisning över förmedlade leveranser.

På grund av de speciella strålskyddsproblem, som uppkommer vid förpackning,
transport, lagerhållning och distribution av radioaktiva ämnen,
måste enligt kommitténs mening vissa krav ställas på vederbörandes lämplighet
och kompetens samt de vidtagna säkerhetsanordningarna för strålskydd.
Härtill kommer, tillägger kommittén, att särskilda garantier måste
fordras av den som försäljer radioaktiva ämnen till ett större antal förbrukare
till förhindrande av att ämnena blir tillgängliga för personer, som inte
har tillstånd att inneha sådana eller att ur strålskyddssynpunkt riskabla
felleveranser sker.

Kommittén har med hänsyn till nu anförda synpunkter övervägt, att det
skulle anförtros åt ett enda företag under kontroll av det allmänna att
omhänderha distributionen av radioaktiva ämnen, men funnit, att utvecklingen
därigenom kunde befaras bli bunden i ett stelbent och tungt förfarande.
I stället utgår kommittén från att tillstånd att driva handel med
radioaktiva ämnen, vilket skulle krävas även för sådan förmedling som
bedrives av kommissionär, handelsagent, mäklare etc., kommer att beviljas
med stor försiktighet och endast i de fall, där säkra garantier föreligger för
en effektiv strålskyddskontroll och för en noggrann uppsikt över att radioaktiva
ämnen inte utlämnas till obehöriga. Särskilda föreskrifter bör enligt
kommittén gälla angående redovisning av överlåtna kvantiteter dylika
ämnen.

I 1941 års lag finns inte några bestämmelser, som möjliggör en ur strålskyddssynpunkt
anordnad kontroll över import till och förvärv
inom riket av radioaktiva ämnen. Kommittén anser det angeläget att
skapa garantier för att sådana ämnen förvärvas endast av personer och institutioner,
vilka prövats besitta erforderliga kvalifikationer och materiella
resurser att handha dem på ur strålskyddssynpunkt godtagbart sätt. Detta
synes kommittén inte kunna åstadkommas annorledes än genom att förbud
stadgas mot import till och förvärv inom riket av radioaktivt ämne utan särskilt
tillstånd.

Kungl. Maj. ts propsitioon nr 29 år 1958

Tillstånden till import, inköp eller annat förvärv av radioaktiva ämnen
bör enligt kommittén sammankopplas med tillstånden till arbete med eller
innehav av radioaktiva ämnen endast i det avseendet, att sistnämnda tillstånd
bör utgöra en förutsättning för att tillstånd att importera eller förvärva
radioaktivt ämne skall kunna meddelas. Import- eller förvärvstillstånd
bör sålunda utfärdas såsom fristående licenser av strålskyddsmyndigheten.

Även om import- och förvärvslicensen principiellt är avsedd för engångsförvärv,
talar enligt kommittén dock praktiska skäl för att för strålskyddsmyndigheten
välkända köpare av radioaktiva ämnen, exempelvis vetenskapliga
institutioner och större sjukvårdsinrättningar, skall kunna beviljas
generella tillstånd att under viss tidsperiod, t. ex. ett år, förvärva begränsade
eller icke begränsade kvantiteter radioaktiva ämnen av angivet
slag.

Det kan vidare enligt kommitténs mening inte komma i fråga, att innehavare
av handelstillstånd för varje särskilt inköp från tillverkare inom
eller utom landet skall vara skyldig att begära förvärvs- eller importlicens.
Kommittén föreslår därför, att innehavare av handelstillstånd skall äga
importera och förvärva radioaktiva ämnen utan särskilt tillstånd härtill.
Handelstillstånd skall med andra ord innefatta generellt tillstånd att importera
och förvärva radioaktiva ämnen av de slag, som omfattas av handelstillståndet.

Även atomenergilagen stadgar tillståndstvång för förvärv av atombränslen
in. in. Kommittén anser det vara av betydelse för att vinna en överblick
över radioaktivitetens spridning inom landet, att strålskyddsmyndigheten
får kontrollera också import och förvärv av exempelvis plutonium och förbrukade
atombränsleelement. I den mån ämnen och föreningar, som avses
i atomenergilagen, är radioaktiva bör de med hänsyn härtill även omfattas
av licensieringen enligt strålskyddslagen.

Den tillståndsprövning som f. n. äger rum är enligt kommittén behäftad
med den allvarliga bristen, att det ofta tagit lång tid, ibland upp till ett par
år, mellan ansökan och avgörande. Anledningen härtill är att anläggningen
ifråga regelmässigt ansetts böra besiktigas innan beslutet meddelats. Anläggningen
har under tiden varit i bruk utan att någon kontroll förekommit.
För att komma till rätta med denna olägenhet, som kommittén anser
medföra betydande risker ur strålskyddssynpunkt, föreslår kommittén olika
åtgärder syftande till att göra ansökningsmaterialet så fullständigt, att tillståndsprövningen
i största möjliga utsträckning kan ske uteslutande på
grundval av detta. De åtgärder som här avses är förhandsbesiktning av
strålkällor samt förhandsgranskning av lokalritningar och strålskyddsförslag
in. in. Härigenom erhåller tillsynsmyndigheten sådan kännedom om
strålkällorna och lokalförhållandena, att besiktning av apparaturen, strålskyddsanordningarna
och lokalerna endast i enstaka fall skall behöva ske

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

i samband med tillståndsprövningen, framhåller kommittén. Det slag av
verksamhet, som skall bedrivas, samt den beräknade användningsfrekvensen
kan vidare anges i ansökningen om tillstånd. Kommittén konstaterar
härefter, att de faktorer, vilka som regel inte kan kontrolleras utan besiktning
av anläggningen, är arbetsmetoderna och arbetsledningens kompetens
att övervaka strålskyddet.

I fråga om arbetsledningens kompetens bör enligt kommitténs uppfattning
några generella kvalifikationskrav inte uppställas. Kommittén anför
vidare i denna fråga följande.

Där tillståndssökanden är en fysisk person, som själv skall förestå och
bedriva arbetet, är det givetvis hans genom utbildning och tidigare erfarenhet
på området förvärvade kompetens, som blir avgörande för om tillstånd
skall beviljas. Kan tillståndshavaren ej själv förestå verksamheten, måste
en särskild föreståndare utses, och härvid måste dennes personliga kvalifikationer
bli utslagsgivande. I alla sådana fall, där tillståndshavaren är en
juridisk person, vare sig statlig eller kommunal myndighet eller institution,
bolag, förening eller annan korporation, blir det nödvändigt att utse särskild
föreståndare, som skall leda det dagliga arbetet och övervaka strålskyddet.

Blir en tillståndshavare, som själv skall förestå verksamheten vid en
radiologisk anläggning, förhindrad därtill i samband med semester, sjukdom
etc., bör hinder ej möta att tillsynsmyndigheten på framställning därom
godkänner annan person att som föreståndare leda arbetet under tillståndshavarens
bortovaro. Detta förfarande torde få stor praktisk betydelse särskilt
för privatpraktiserande läkare och tandläkare, vilka ofta upplåter sin
praktik åt någon kollega under semester och annan bortovaro.

Genom att såsom kommittén föreslår obligatorisk undervisning i strålskyddsteknik
införes i läkar- och tandläkarutbildningen anser kommittén
viss garanti för arbetsledningens kompetens att tillgodose strålskyddet vid
det övervägande flertalet medicinska och odontologiska anläggningar komma
att ligga i den avlagda examen. Då dessa anläggningar f. n. tillsammans
utgör ca 90 procent av det totala antalet radiologiska anläggningar, finner
kommittén arbetsledningens kompetens i framtiden relativt sällan behöva
prövas mera ingående.

I de fall, där arbetsmetodiken är relativt ensartad och okomplicerad,
torde ansökningshandlingarna även i detta hänseende kunna lämna erforderligt
material för ett relativt säkert bedömande av strålningsförhållandena
och strålriskerna, anför kommittén.

På grund av anförda förhållanden bör det enligt kommitténs uppfattning
i flertalet fall bli möjligt att utan eftersättande av säkerheten meddela
tillstånd på grundval av föreliggande ansökningshandlingar. I de mera
undantagsvis förekommande fall, där detta icke kan ske, antingen på
grund av att strålriskerna bedömes vara särskilt stora eller ansökningsmaterialet
är ofullständigt, måste däremot tillståndsprövningen föregås
av besiktning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

Ett genomförande av kommitténs förslag medför, att tiden för ansökningarnas
prövning och avgörande kan minskas väsentligt. Kommittén anser
det på grund härav i fortsättningen böra konsekvent fordras, att en anläggning
ej får tagas i bruk förrän tillstånd beviljats.

Kommittén behandlar i betänkandet också frågan vilka organ som bör
handha strålskyddsärendena och hur dessa organ bör vara organiserade.

Erfarenheterna av den nuvarande organisationen med medicinalstyrelsen
som beslutande myndighet i ärenden angående tillsyn å radiologiskt arbete
finner kommittén inte helt tillfredsställande. Kommittén motiverar sin
ståndpunkt sålunda.

Det säger sig självt, att det är mycket svårt för ett administrativt organ
med huvudsaklig kompetens att bedöma de medicinska synpunkterna att på
ansökningshandlingarna taga ställning till de ofta komplicerade frågor, som
aktualiseras i strålskyddsärenden, där bl. a. strålningsfysiska och tekniska
synpunkter spelar en avgörande roll. Det är därför naturligt, att medicinalstyrelsen
sällan ansett sig kunna hävda en avvikande uppfattning i tillsynsärendena,
sedan radiofysiska institutionen med sin speciella sakkunskap på
området, vanligen efter besiktning på platsen av fackman, avgivit yttrande i
sakfrågan. I realiteten har det också visat sig, att medicinalstyrelsen så gott
som undantagslöst följer radiofysiska institutionens förslag. Endast i ett
mycket ringa antal ärenden, högst ett tiotal per år, avseende tillstånd att
använda s. k. skoröntgen eller tillstånd för chiropraktorer att bedriva radiologiskt
arbete, har styrelsen gjort en mera självständig bedömning av de
medicinska aspekterna på tillståndsfrågan. Det har från styrelsens sida hävdats,
att det medicinska inslaget i dessa ärenden borde kunna beaktas på
annat sätt än genom att den formella beslutanderätten låge hos styrelsen.
Tillsynsärendenas karaktär motiverade, att prövningen av desamma även
formellt skulle ankomma på radiofysiska institutionen.

Sedan kommittén härefter diskuterat och därvid avvisat alternativen att
göra arbetarskyddsstyrelsen eller radiofysiska institutionen till beslutande
instans i strålskyddsärenden, har kommittén stannat för att föreslå att ett
särskilt organ för ändamålet tillskapas. Två alternativa förslag till lösning
av organisationsfrågan har därvid uppställts. Enligt det ena, benämnt alternativ
A, skulle den för strålskyddsverksamheten erforderliga personalen
överföras från radiofysiska institutionen till ett med denna nära samordnat
organ, »statens strålskyddsinstitut», vars styrelse, sammansatt av sakkunniga
företrädare för de av strålskyddsfrågorna berörda fackområdena, skulle
utöva beslutanderätten enligt strålskyddslagen. Det andra alternativet, alternativ
B, innebär, att den löpande strålskyddskontrollen skulle kvarligga hos
radiofysiska institutionen, medan de beslutande funktionerna enligt strålskyddslagen
skulle tillkomma ett från institutionen fristående organ, »statens
strålskyddsnämnd», med enahanda sammansättning som styrelsen för
statens strålskyddsinstitut skulle få.

Föreståndaren för radiofysiska institutionen skulle enligt båda alter -

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

nativen vara ledamot av det beslutande organet samt leda och förestå den
löpande verksamheten.

Efter ingående överväganden har kommittén beslutat förorda alternativ B
med radiofysiska institutionen såsom ett gemensamt organ för forskning
och strålskyddskontroll samt med en fristående statens strålskyddsnämnd
för de beslutande funktionerna enligt strålskyddslagen. Avgörande för ställningstagandet
härvidlag har varit, att medan alternativ A med ett statens
strålskyddsinstitut i första hand siktar till att tillfredsställa rent administrativa
krav det förordade förslaget i högre grad tillgodoser önskemålet
om en smidig samordning av tillsynen med den radiofysiska forskningen och
att sistnämnda önskemål i nuvarande utvecklingsskede måste tillerkännas
den största betydelse. I strålskyddsnämnden skulle enligt kommittén ingå
— förutom radiofysiska institutionens föreståndare såsom självskriven
ledamot — följande av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, nämligen en ordförande,
förfaren i administrativa frågor, en medicinsk expert med erfarenhet
inom medicinsk radiologi, en arbetarskyddsexpert och en expert inom
kärnfysik eller kärnkemi.

I sammanhanget bör uppmärksammas, säger kommittén, att, oberoende
av vilken organisation som genomföres, beslutanderätten i mera rutinmässiga
strålskyddsärenden, där den speciella expertisens facksynpunkter ej
erfordras, bör delegeras till föreståndaren för radiofysiska institutionen och
föreståndarna för tillsyningsavdelningarna där. Då sådan delegation förutsättes
skola ske i en betydande del av antalet ärenden, kommer realiter den
löpande verksamheten under alla förhållanden att i icke ringa omfattning
ligga utanför det beslutande organets direkta kontroll.

En ledamot av kommittén, Matts Helde, har i särskilt yttrande anmält
avvikande mening beträffande organisationsfrågorna (se betänkandet s.
334—338).

Yttrandena

Mot uppfattningen att tillståndstvång i princip skall föreligga beträffande
verksamhet som regleras i strålskyddslagen har ingen invändning rests.

I några yttranden har riktats kritik mot kommitténs förslag i fråga om
tillståndsskyldighetens omfattning.

Särskilt från de akademiska myndigheternas och vissa andra vetenskapliga
organs sida har framhållits, att forskning med användning av radiologisk
teknik samt utvecklingsarbete i fråga om radiologisk apparatur inte
bör bli föremål för en rigorös kontroll och tillståndsprövning. Sålunda understrykes
från bl. a. atomkommittén, naturvetenskapliga forskningsrådet,
vetenskapsakademiens forskningsinstitut för fysik och kollegienämnden
vid Chalmers tekniska högskola nödvändigheten av att de möjligheter till
generell tillslåndsgivning för forskningsinstitutioner, som förutskickats av
kommittén, tillvaratas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Stockholms handelskammare förutsätter, att sådana tekniska anordningar
som godkänts vid typbesiktning och som bedömes icke medföra
några risker vid användningen skall kunna undantagas från lagens tilllämpning.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala anför härom.

Det vetenskapliga arbetet kräver i allmänhet, att källor för joniserande
strålning på olika sätt omändras allteftersom de tas i bruk för skiftande
uppgifter. Sådana ändringar sker på vissa institutioner snart sagt dagligdags.
Fakulteten vill därför kraftigt understryka vikten av att institutionerna
enligt lagförslagets 4 § undantages från den i förslaget föreskrivna
skyldigheten att inhämta tillstånd för att få bedriva radiologiskt arbete.
En skyldighet att i varje enskilt fall inhämta sådant tillstånd skulle i hög
grad försvåra och i många fall omöjliggöra det vetenskapliga arbetet.
Tilläggas bör, att vid institutionerna ingen enda personskada veterligen
uppstått som följd av joniserande strålning, trots att arbeten med sådan
strålning där bedrivits i många år.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund anser det vara väsentligt
för forskningen, att förändringar i apparatur och försöksanordningar
får ske på föreståndarens ansvar betydligt mera fritt än kommittén förutsätter.
I samma riktning uttalar sig de medicinska fakulteterna i Lund och
Göteborg, lärarkollegiet vid karolinska institutet och Svenska läkaresällskapet.

I flera remissyttranden föreslås, att innehav av röntgenapparat
underkastas tillståndsplikt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför, att kommitténs motivering för
att tillståndsplikt inte bör gälla för innehav av röntgenapparat inte synes
övertygande. Visserligen är innehavet i och för sig inte förenat med några
strålrisker. Detta förhållande kan emellertid enligt hovrätten inte tillmätas
avgörande betydelse. Genom att apparaten när som helst kan bringas att
alstra joniserande strålning representerar den en påtaglig fara. Ett utsträckande
av tillståndsskyldigheten till att avse jämväl innehav av röntgenapparater
torde inte kunna betraktas som ett otillbörligt ingrepp i de
enskildas handlingsfrihet, menar hovrätten.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet framhåller, att kommitténs inställning
till förevarande spörsmål medfört tämligen invecklade kontrollåtgärder
mot illegal användning av joniserande strålning. För att förebygga
sådan verksamhet vore det enligt kollegiets mening enklare, om tillstånd
krävdes för innehav av röntgenapparat eller annan teknisk anordning avsedd
att utsända joniserande strålning, innehav av atomreaktor och innehav
av radioaktivt ämne. Detta skulle vara i analogi med bestämmelserna
angående skjutvapen, där licenstvång föreligger för innehav.

Samma uppfattning har medicinalstyrelsen, Svenska radiologförbundet,
Svenska elektriska kommissionen, landsorganisationen och överläkaren

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958 49

vid röntgendiagnostiska avdelningen vid serafimerlasarettct, professorn

E. Lindgren.

Mot den föreslagna regleringen av befattningen med radioaktiva
ämnen har endast ett fåtal invändningar rests.

Kollegienåmnden vid tekniska högskolan finner förslagen om särskilda
förvärvs- och överlåtelsetillstånd innebära en allvarlig skärpning av nuvarande
föreskrifter samt anför.

Många institutioner vid tekniska högskolan importerar radioaktiva
substanser utan mellanhänder, och överlåtelser till andra laboratorier förekommer
rätt ofta. Kommittén har tänkt sig generella undantag för »välkända
köpare» t. ex. vetenskapliga institutioner. Nämnden kan godtaga de
nya bestämmelserna på denna punkt endast om det kan förutsättas att
undantag beviljas olika institutioner vid högskolan på nämnt sätt. Nämnden
förutsätter även att industriföretag med skickliga och erfarna personer
inom området skall kunna beviljas motsvarande undantagsförmåner. Industrin
kan liksom sjukvården i fråga om spårämnesundersökningar förutsättas
framförallt utnyttja kortlivade kärnslag i sin verksamhet, och dess
import och även överlåtelser sinsemellan bör ej onödigtvis försvåras.

I samma riktning uttalar sig kollegienåmnden vid Chalmers tekniska högskola,
Stockholms handelskammare och Sveriges industriförbund.

I några remissyttranden upptas frågan om generella tillstånd
för vissa yrkesutövare.

Lärarkollegiet vid t andlåkar hög skolan i Stockholm anser sålunda, att
kommittén inte visat någon omständighet, som på ett övertygande sätt motiverar
tillståndsskyldighet för tandläkare i dentalarbete. Svensk tandläkarexamen
borde enligt kollegiet fullgott duga som kompetens för bedrivande
av radiologiskt arbete inom odontologien. Likaså bör svensk tandläkarexamen
berättiga till innehav av isotoper för forskningsändamål till
den kvalitet och kvantitet, som medicinalstyrelsen finner lämpligt, hävdar
kollegiet.

Enligt Svenska tandläkaresällskapets och Sveriges tandläkarförbunds uppfattning
bör tillstånd automatiskt knytas till legitimationen som tandläkare.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet samt medicinalstyrelsens vetenskapliga
råd i röntgendiagnostik och radioterapi hävdar, att de blivande läkarna
i framtiden erhåller en sådan utbildning i röntgenteknik och strålskydd,
att en legitimerad läkare utan vidare kan anses vara kompetent att
bedriva arbete med röntgenapparat.

En häremot avvikande uppfattning har medicinska fakulteten i Lund och
Svenska läkaresällskapet. Fakulteten anför.

Praxis i fråga om grunderna för tillståndsgivning har för radioterapi
varit krav på specialistkompetens eller behörighet. I fråga om röntgendiagnostik
har emellertid praxis hållit sig till läkarelegitimation som grund
för tillståndsgivning. Ändrade apparatkonstruktioner och arbetsmetoder
samt ökade kunskaper om strålningens biologiska verkan motiverar enligt
fakultetens mening bestämt ett övervägande om revision av denna praxis,

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 29

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

i varje fall innefattande kontroll av vederbörandes insikter i strålskyddsfrågor
före tillståndsgivning.

Stockholms handelskammare framhåller önskvärdheten av att de kompetenskrav,
som ställes på tillståndshavare eller föreståndare, preciseras,
enär det för ett företag som ämnar anställa personal för radiologiskt arbete
är angeläget att ha kännedom om vilka fordringar som kommer att uppställas.
Det bör enligt handelskammaren angivas i lagtexten, att strålskyddsnämnden
skall utfärda kompetensföreskrifter för här ifrågavarande personal,
omfattande exempelvis utbildning vid teknisk högskola jämte genomgång
av specialkurser godkända av nämnden. I samma riktning uttalar sig
Sveriges industriförbund och Tjänstemännens centralorganisation.

Enligt landsorganisationen kan det övervägas, huruvida inte som villkor
för anställning borde uppställas förut inhämtad, nöjaktig insikt i den särskilda
arbetsplatsens skaderisker och där förekommande skyddsanordningar.

Beträffande behandlingen av ansökningar om tillstånd enligt
atomenergilagen anför delegationen för atomenergifrågor, att det är
uppenbart orimligt att strålskyddsmyndigheten skulle ges en självständig
rätt att, utöver de villkor som fästs vid tillståndet enligt atomenergilagen,
fästa villkor och föreskrifter enligt strålskyddslagen. Endast brott mot villkor
knutna till tillstånd enligt atomenergilagen bör beivras, menar delegationen.

Kommitténs förslag rörande den beslutande strålskyddsmyndigheten
har rönt stark kritik. Sålunda har blott ett mindre antal av remissorganen
tillstyrkt att befogenheterna enligt strålskyddslagen överflyttas
från medicinalstyrelsen till en fristående statens strålskyddsnämnd.

Statskontoret, som erinrar om att ämbetsverket vid skilda tillfällen uttalat
sig mot att nya statliga institutioner bildas utan tvingande skäl, finner
de motiv, som kommittén anfört för att de beslutande uppgifterna på
strålskyddets område överföres till ett särskilt organ, tillräckligt bärande
bl. a. med hänsyn till att medicinalstyrelsen endast synes taga ringa reell
befattning med här ifrågavarande ärenden. Mot den av kommittén förordade
sammansättningen av statens strålskyddsnämnd har statskontoret
icke något att andraga.

Vattenvårdsnämnden tillstyrker inrättande av den föreslagna strålskyddsnämnden
men framhåller, att däri bör ingå en representant för vattenvården.

Fiskeristyrelsen instämmer helt allmänt i vad strålskyddskommittén anfört
rörande behovet av särskilda organ för undersökning och tillsyn på
strålningsområdet. Styrelsen finner det angeläget att ett organ, exempelvis
en nämnd, inrättas med uppgift bl. a. att samordna och i större eller mindre
utsträckning leda sådan forsknings- och tillsynsverksamhet, varom här är
fråga. Detta organ bör ha betydligt vidsträcktare uppgifter — möjligen upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

delade på olika sektioner — än den av kommittén föreslagna strålskyddsnämnden
och under alla omständigheter innehålla biologisk, hydrografisk
och maringeologisk expertis.

Statens organisationsnamnet vill icke motsätta sig att tillsynen beträffande
strålriskerna till en början organiseras enligt de principiella riktlinjer som
kommittén uppdragit. Organisalionsnämnden anser emellertid att så snart
förhållandena inom detta område stabiliserats, frågan ånyo bör göras till
föremål för utredning, varvid bör övervägas huruvida icke såväl tillsynsverksamheten
som de beslutande funktionerna enligt strålskyddslagen bör
hänföras till arbetarskyddsstyrelsen.

Från grkesinspektörshåll har i flera fall hävdats, att strålskyddstillsynen
bör inordnas under den allmänna arbetarskyddstillsynen eller i varje
fall nära samordnas med denna.

Tjänstemännens centralorganisation anser, att strålskyddsnämndens föreslagna
verksamhet i vad gäller åtgärder i samband med industriella reaktorer
bör omprövas. Organisationen fortsätter.

Den teknik som kommer att utbildas vid ifrågavarande anläggningar blir
i hög grad bestämd av de skilda reaktorkonstruktionerna. Utvecklingen sker
här mycket snabbt och det torde i första hand vara erfarenheter från
AB Atomenergi och från olika utländska anläggningar som kommer att tillgodogöras.
Det torde därför vara lämpligt att de statliga atommyndigheterna
själva bär huvudansvaret för skyddsåtgärdernas utformning såsom exempelvis
skett i USA och England. Nämndens betydelse som normerande och
övervakande organ i förhållande till de olika reaktoranläggande företagen
kan knappast därigenom förringas.

Av de remissorgan i övrigt, som behandlat organisationsfrågorna, har
följande lämnat kommitténs förslag i förevarande del utan erinran, nämligen
överstyrelsen för de tekniska högskolorna, kollegienämnderna vid de
tekniska högskolorna, atomkommittén, naturvetenskapliga forskningsrådet,
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala, kommerskollegium
och Aktiebolaget Atomenergi.

Ett eget förslag till lösning av organisationsfrågan framför arbetarskydds
styr elsen, som delar kommitténs uppfattning att varken medicinalstyrelsen
eller arbetarskyddsstyrelsen bör vara tillståndsgivande myndighet.
Styrelsen hyser icke samma betänkligheter som kommittén mot att
alla delar av strålskyddsverksamheten samlas hos radiofysiska institutionen
utan föreslår att så sker, varvid institutionens namn synes böra ändras
förslagsvis till »Statens strålskyddsinstitut».

I övrigt har en stark majoritet bland remissorganen uttalat sig för att
medicinalstyrelsen i en eller annan form skall ha överinseendet över strålskyddsverksamheten.
Förslag i sådan riktning frainföres sålunda av medicinalstyrelsen
och de av styrelsen hörda vetenskapliga råden, direktionen
för karolinska sjukhuset, kanslern för rikets universitet och de av kanslern
hörda medicinska fakulteterna och lärarkollegierna, riksräkenskaps -

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

verket, försvarets forskningsanstalt, försvarsmedicinska nämnden i dess
av medicinska forskningsrådet åberopade yttrande, delegationen för atomenergifrågor,
forskningsnämnden vid Konung Gustaf V.s jubileumsklinik,
Svenska radiologförbundet, Svenska laboratorieläkarföreningen, Svenska
tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund, Sveriges sjukhus- och
hälsofysikers förbund, Svenska läkaresällskapet och dess sektion för klinisk
kemi, Svenska elektriska kommissionen och Svenska arbetsgivareföreningen.

Såsom skäl för att strålskyddsverksamheten skall stå under medicinalstyrelsens
ledning anför medicinalstyrelsen, att strålskyddsfrågan i princip
icke skiljer sig från andra former av hälsovård och att betydande omgivningshygieniska
problem kan uppstå i samband med den väntade snabba
utvecklingen av atomenergiens utnyttjande för olika ändamål i samhället.

Likaså understryker medicinska fakulteten i Göteborg, att strålskyddet
visserligen kräver ett omfattande fysikaliskt och tekniskt kunnande men
i första hand är en medicinsk angelägenhet varför huvudansvaret för strålskyddsverksamheten
bör falla på medicinalstyrelsen som landets högsta
medicinska auktoritet.

Delegationen för atomenergifrågor framhåller härjämte, att då antalet
atomenergianläggningar under den närmaste tiden torde vara tämligen
begränsat i vårt land, en definitiv lösning enligt delegationens åsikt lämpligen
kan anstå, tills vidare erfarenhet vunnits.

I fråga om medicinalstyrelsens organisation för befattningen med strålskyddsärendena
förordar några remissorgan, att en strålskyddsnämnd tillskapas
under medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsen anför.

Styrelsen besitter med sin nuvarande organisation, såsom kommittén
framhållit, icke sakkunskap inom alla de områden, som beröres av verksamheten.
Den erforderliga sakkunskapen torde bäst samlas genom att en särskild
nämnd tillskapas enligt kommitténs förslag. Denna nämnd hör dock
ingå i medicinalstyrelsens organisation. Ordförande bör utses på förslag
av medicinalstyrelsen. Därutöver bör i nämnden ingå cheferna för de radiofysiska
och radiobiologiska institutionerna och de två experter inom medicinsk
radiologi och arbetarskydd som kommittén föreslagit. Slutligen bör
i nämnden finnas en sakkunnig för strålskyddsproblem i samband med
atomenergianläggningar, vilken lämpligen bör utses på förslag av antingen
atomkommittén eller delegationen för atomenergifrågor. I fall då ytterligare
expertis visar sig erforderlig (genetiker, marinbiolog etc.) bör nämnden
ha möjlighet att tillkalla särskilda sakkunniga.

Medicinalstyrelsen skall sålunda genom nämnden ha huvudansvaret för
strålskyddsverksamheten i landet. Dess skyldigheter och uppgifter hör utformas
i enlighet med betänkandets förslag. Nämnden bör ständigt söka
hålla sig underrättad om strålningsnivån i landet med tanke bl. a. på risken
för genetiska skadeverkningar. Det är även önskvärt, att nämnden ålägges
övervaka att för strålskyddsverksamheten erforderlig utbildning kommer
till stånd och, om så finnes nödvändigt, taga initiativ till sådan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

I samma riktning uttalar sig riksräkenskapsverket, kanslern för rikets
universitet, direktionen för karolinska sjukhuset, försvarets forskningsanstalt
och forskningsnämnden vid Konung Gustaf V:s jubileumsklinik.

Särskilt från de medicinska akademiska instanserna och vissa andra medicinskt
inriktade organ förordas, att en strålskyddsbyrå inrättas inom
medicinalstyrelsen för handläggning av strålskyddsfrågor.

Lärarkollegiet vid tandlåkarhögskolan i Stockholm kritiserar kommitténs
förslag rörande delegering av beslutanderätten i strålskyddsfrågor å
föreståndaren för radiofysiska institutionen samt anför.

Förmodligen skall härvid institutionens föreståndare äga att avgöra om
och när sådana särskilda förhållanden föreligger beträffande tillstånd etc.,
som motiverar behandling i strålskyddsnämnden. I annat fall avgör han
ärendet själv. Det förefaller kollegiet otänkbart, att en bestämmelse skulle
lagfästas av sådan innebörd, att till chefen för en utanför medicinen stående
institution delegeras rätt att avgöra ärenden angående medicinsk verksamhet.

Departementschefen

Den som vill bedriva radiologiskt arbete eller idka handel med eller eljest
inneha radioaktivt ämne skall enligt kommitténs förslag vara skyldig att
söka tillstånd härtill av strålskyddsmyndigheten. Med radiologiskt arbete
menar kommittén arbete, vari nyttjas röntgenapparat eller annan teknisk
anordning avsedd att utsända joniserande strålning, arbete med anläggning
för utvinning av atomenergi och arbete med radioaktivt ämne. För att
undvika ett system med dubbla tillstånd undantar dock kommittén från
nyssnämnda tillståndstvång atomenergianläggningar och de radioaktiva
ämnen, för vilka tillstånd fordras enligt atomenergilagen. För den som vill
till riket införa eller här förvärva eller överlåta radioaktivt ämne och som
inte har handelstillstånd skall enligt kommittéförslaget utöver arbetstillstånd
eller innehavstillstånd fordras särskilt tillstånd.

Kommittén föreslår vidare, såvitt avser radioaktiva ämnen, att undantag
från tillståndsskyldigheten skall kunna meddelas i olika hänseenden. Sådana
ämnen eller maximalkvantiteter eller koncentrationer därav, där strålriskerna
är obetydliga, skall sålunda få innehas av envar utan tillstånd. Den
som äger behörighet att utöva läkarkonsten skall på grund av generellt undantag
få utan tillstånd förvärva och arbeta med vissa för sjukvårdsändamål
avsedda, i strålningshänseende föga farliga isotoper. För strålskyddsmyndigheten
välkända köpare av radioaktiva ämnen, exempelvis vetenskapliga
institutioner och större sjukvårdsinrättningar, anser kommittén kunna
beviljas generella tillstånd att under viss tidsperiod förvärva och importera
begränsade eller icke begränsade kvantiteter radioaktiva ämnen av angivet
slag. Beträffande tillståndspliktcn vid överlåtelse av radioaktiva ämnen har
kommittén tänkt sig, att generellt undantag skall kunna meddelas sjukvårdsinrättningar
i fråga om en del inom sjukvården använda isotoper samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

att vissa vetenskapliga institutioner skall kunna beviljas generellt tillstånd
att överlåta radioaktiva preparat till andra sådana institutioner.

När det gäller forskningsinstitutioner anser kommittén några betänkligheter
inte heller behöva möta mot att generellt tillåta att ändringar företas
med viss strålkälla och att denna därefter brukas utan nytt tillstånd.

Under remissbehandlingen av förslaget har å ena sidan anförts att tillståndsskyldigheten
bör ges en vidare omfattning medan å andra sidan föreslagits
inskränkningar i samma skyldighet.

Ett flertal myndigheter och sammanslutningar anser sålunda, att redan
blotta innehavet av röntgenapparat bör underkastas tillståndsplikt. Man
menar, att även om innehavet i och för sig inte är förenat med några strålrisker,
så representerar apparaten dock, genom att den när som helst kan
bringas att alstra joniserande strålning, en påtaglig fara. Ett annat skäl som
anföres till stöd för ifrågavarande uppfattning är, att man enklast förebygger
illegal användning av joniserande strålning, om tillstånd krävs för innehav
av röntgenapparat eller annan teknisk anordning avsedd att utsända
sådan strålning.

Lättnader i det föreslagna tillståndstvånget finner en del remissinstanser
böra åstadkommas genom att generella tillstånd meddelas i större utsträckning
än kommittén avsett. Man betonar sålunda vikten av att vetenskapliga
institutioner får generella förvärvs- och överlåtelsetillstånd beträffande radioaktiva
ämnen och man förutsätter att även industriföretag med skickliga
och erfarna personer på området skall kunna beviljas samma förmåner. Vidare
hävdas i några remissyttranden, att legitimerad läkare och tandläkare
utan vidare bör anses kompetent att bedriva arbete med röntgenapparat och
att generella tillstånd för sådant arbete därför bär gälla för dem. Likaså
anser man att svensk tandläkarexamen bör berättiga till innehav av isotoper
för forskningsändamål till den kvalitet och kvantitet, som medicinalstyrelsen
finner lämpligt.

För egen del har jag kommit till den uppfattningen att ett tillgodoseende
av vissa av de under remissbehandlingen framförda synpunkterna skulle
medföra förbättringar i kommitténs i övrigt godtagbara förslag till reglering
av tillståndsskyldigheten och tillståndsprövningen.

Tillstånds plikten torde sålunda böra utsträckas att omfatta också innehav
av röntgenapparat, accelerator eller annan anordning avsedd att utsända
joniserande strålning. Jag finner det nämligen angeläget att man söker
förebygga illegal användning av sådana anordningar och obestridligen sker
detta effektivast om redan innehavet tillståndsbelägges. På det sättet skulle
strålskyddslagen också komma att bättre korrespondera med atomenergilagen,
enligt vilken tillstånd krävs även för innehav av atomreaktor. Dock
är det inte min mening att införa krav på dubbla tillstånd för dem som skall
bedriva radiologiskt arbete. Tillstånd att arbeta med apparat av förevarande
slag bör därför innefatta tillstånd att även inneha apparaten. Behov av sär -

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

skilt innehavstillstånd torde i regel komma att finnas blott för tillverkare
och försäljare av dylika apparater samt för dem som genom arv eller testamente
eller på grund av giftorätt erhåller sådan apparat och som inte avser
att nyttja den i egen verksamhet. Sistnämnda personer bör utan tillstånd
få inneha röntgenapparat under tre månader från förvärvet och därefter bör
innehavstillstånd kunna ges för att möjliggöra för dem att genom försäljning
eller på annat sätt avveckla innehavet. För tillverkare och försäljare
bör generella innehavstillstånd i allmänhet kunna ges.

Beträffande härefter frågan om lättnader i det föreslagna tillståndstvånget
synes mig till en början särskilt innehavstillstånd inte böra krävas för den,
som fått tillstånd att till riket införa eller här förvärva radioaktiva ämnen.
Sådana tillstånd bör alltså även anses innefatta tillstånd att inneha ämnet
ifråga. I övrigt delar jag på denna punkt den av en del remissinstanser företrädda
uppfattningen, att generella tillstånd bör kunna meddelas i större
utsträckning än kommittén synes ha avsett. För min del anser jag, att Kungl.
Maj :t eller strålskyddsmyndigheten bör ha befogenhet att bevilja generella
undantag eller tillstånd i alla de fall jag berört vid återgivandet av kommitténs
och remissinstansernas mening. Särskilt synes mig mycket onödigt
administrativt arbete kunna undvikas, om legitimationen för läkare
och tandläkare kunde få medföra rätt att inneha och nyttja röntgenapparat
av standardtyp för diagnostik. Nämnda yrkesutövare bör dock inte
därför undantas från tillståndsplikten såvitt avser dessa apparater, utan i
den mån strålskyddsmyndigheten finner individuell prövning inte erforderlig
bör generellt tillstånd kunna meddelas dem. Därigenom blir det nämligen
möjligt att i händelse av missbruk individuellt återkalla det generellt
givna tillståndet. Av samma skäl bör även i de fall, då kommittén föreslagit
generella undantag från tillståndsskyldigheten, i den mån så är möjligt,
i stället generella tillstånd användas. I generella tillstånd till förvärv av
radioaktiva ämnen kan vid behov föreskrivas den största myckenhet av
varje slag av sådant ämne, som vid samma tidpunkt må innehavas.

I detta sammanhang vill jag också beröra det av vissa företags- och arbetstagarorganisationer
upptagna spörsmålet om möjlighet att ange generella
kompetenskrav för tillståndshavare och föreståndare. Som framgår av vad
jag nyss anfört bör det i vissa fall, nämligen i fråga om apparater i standardutförande
där strålriskerna är relativt begränsade, vara möjligt att
uppställa ensartade kvalifikationskrav. Eljest torde det däremot, såsom
kommittén framhåller, vara nödvändigt att bedöma kompetensfordringarna
från fall till fall. Det torde få ankomma på strålskyddsmyndigheten att, då
så är möjligt, utfärda kompetensföreskrifter för tillståndshavare och föreståndare.

I det föregående har jag nämnt att kommittén i vissa hänseenden undantagit
atomenergianläggningar och enligt atomenergilagen tillståndspliktiga
ämnen från tillståndstvånget i strålskyddslagen. Enligt min mening bör det

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

vara möjligt, att i fråga om de radioaktiva ämnena gå längre än vad kommittén
föreslagit och sålunda från tillståndstvånget undantaga alla de fall,
där tillstånd meddelats enligt atomenergilagen. Jag vill här tillägga, att
kommittén i detta sammanhang understryker, att förslaget i denna del inte
får anses innebära att strålskyddskontrollen vid uppförande och drift av
reaktoranläggningar i något avseende åsidosattes eller försvagas. Kontrollen
anser kommittén kunna tillgodoses genom att vid Kungl. Maj:ts tillstånd
enligt atomenergilagen fogas de grundläggande och principiella föreskrifter
och villkor, som fordras i strålskyddshänseende, varefter strålskyddsmyndigheten
får meddela de mera detalj mässiga föreskrifterna och
villkoren. Delegationen för atomenergifrågor har häremot invänt, att strålskyddsmyndigheten
inte bör ges en självständig rätt att, utöver de villkor
som fästs vid tillståndet enligt atomenergilagen, meddela föreskrifter enligt
strålskyddslagen.

Vad sålunda anförts ger mig anledning att återkomma till frågan hur
strålskyddsmyndighetens prövning, när det gäller atomenergianläggningar,
bör samordnas med den prövning i övrigt som skall eller kan förekomma i
samband med tillkomst och drift av sådana anläggningar. Tidigare har jag
visat, att — förutom Kungl. Maj :t och de organ som uteslutande sysslar
med atomenergifrågor samt strålskyddsmyndigheten — bl. a. vattendomstol
och hälsovårdsnämnd på grund av gällande lagstiftning kan komma att få
taga befattning med spörsmål angående sanitära olägenheter från anläggningar
av ifrågavarande slag.

Vad först beträffar den i samband med tillkomsten av atomenergianläggning
erforderliga prövningen synes mig denna i huvudsak böra ske i följande
ordning. Ansökningen om tillstånd enligt atomenergilagen att få
uppföra anläggningen bör remitteras till strålskyddsmyndigheten för yttrande
om de strålskyddsåtgärder som erfordras vid normal drift. I yttrandet
bör strålskyddsmyndigheten efter samråd med övriga berörda fackmyndigheter
ange de föreskrifter och villkor, som ur strålskyddssynpunkt
finnes påkallade. Strålskyddsmyndigheten avses inte skola befatta sig med
de av hänsyn till katastrofrisker uppkommande frågorna angående anläggningens
konstruktion och förläggning m. in. utan för dessa säkerhetsfrågor
skall finnas ett särskilt reaktorsäkerhetsorgan. F. n. fungerar en under
delegationen för atomenergifrågor lydande kommitté, reaktorförläggningskommittén,
som sådant organ. Kungl. Maj:t har härefter att på grundval av
vad som framkommit i ärendet avgöra huruvida och på vilka villkor anläggningen
skall få komma till stånd. I tillståndet bör således intas bl. a. de föreskrifter,
som Kungl. Maj:t med anledning av strålskyddsmyndighetens yttrande
funnit erforderliga. Beslutet synes dock som regel inte böra innehålla
några bestämmelser angående avledande av avloppsvatten eller åtgärder
i övrigt som kan förorsaka vattenförorening utan härutinnan bör
hänvisas till den prövning som skall ske enligt vattenlagen. Det blir så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

lunda i allmänhet vattendomstolens sak att pröva, om avloppsvatten skall
få avledas från anläggningen och vilka åtgärder som skall vidtas till
motverkande av vattenförorening. Vid vattendomstolen bör strålskyddsmyndigheten
ange de föreskrifter som erfordras med hänsyn till radioaktiviteten
i avloppsvattnet. Övriga berörda fackmyndigheter får också
i samband med vattendomstolens prövning tillfälle att framlägga sin mening
i frågan huruvida de av strålskyddsmyndigheten angivna föreskrifterna
från deras speciella synpunkter är ändamålsenliga och tillfyllest. För
den händelse vattendomstolen skulle finna att avloppsvattnet från anläggningen,
trots alla åtgärder som skäligen kan föreskrivas till motverkande av
vattenförorening, kan befaras komma att medföra svårare skadeverkningar
på fiskerinäring eller andra allmänna intressen, kan vattendomstolen i
enlighet med vattenlagens bestämmelse härutinnan till Kungl. Maj:ts
prövning hänskjuta frågan huruvida anläggningen är av sådan betydelse
från allmän synpunkt, att avloppsvattnet ändock må utsläppas.

Vid uppförandet, igångsättningen och driften av atomenergianläggning
bör företrädare för strålskyddet medverka för att inom ramen för koncessionsvillkoren
åstadkomma största möjliga strålsäkerhet hos anläggningen.
Vid denna tillsyn kan det visa sig nödvändigt med kompletterande föreskrifter
rörande strålskyddet vid normal drift. Det bör få ankomma på strålskyddsmyndigheten
att meddela dessa föreskrifter. En sådan ordning har
också förutsatts vid tillkomsten av atomenergilagen. I denna hänvisas sålunda
till att i fråga om tillsynen över innehav av och arbete med radioaktivt
ämne jämväl gäller vad därom är särskilt stadgat. Anses ur strålskyddssynpunkt
behov föreligga av föreskrift, som kan antas i avsevärd mån komma
att påverka utformningen av eller driften vid anläggningen, bör dock frågan
underställas Konungens prövning. Beträffande radioaktivt avloppsvatten
bör strålskyddsmyndigheten visserligen medverka i den fortlöpande
kontrollen men det bör inte tillkomma strålskyddsmyndigheten att föreskriva
ändringar i eller tillägg till de av vattendomstolen fastställda villkoren.
Sådana ändrade föreskrifter bör endast ges av vattendomstolen i den
ordning vattenlagen stadgar. — Hälsovårdsnämnden bör bibehållas vid sina
befogenheter enligt hälsovårdsstadgan att vid inrättandet och driften av
anläggningen inskrida mot sanitära olägenheter från denna. Dock bör
nämnden inte äga befatta sig med strålskyddsfrågor och inte heller äga
meddela föreskrifter, som avviker från koncessionsbestämmelserna. Enligt
hälsovårdsstadgan är också, som jag tidigare anfört, frågor rörande utsläppande
av avloppsvatten undantagna från hälsovårdsnämndens behörighetsområde,
i den mån prövning enligt vattenlagen ägt rum angående villkoren
för utsläppandet.

Tillståndsprövningen bör genom de åtgärder kommittén föreslår i åtskilliga
fall kunna ske uteslutande på grundval av ansökningshandlingarna.
Jag vill dock erinra om att vissa medicinska och odontologiska röntgen -

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

anläggningar enligt vad jag tidigare anfört kan komma att undantas från
den individuella tillståndsprövningen. I de fall individuellt tillstånd fortfarande
skall krävas för radiologiskt arbete bör som kommittén anför anläggningen
inte få tas i bruk förrän tillståndet meddelats.

Den hittillsvarande tillståndsprövningen och övriga beslutande funktioner
enligt lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. in. bär utövats av medicinalstyrelsen
medan tillsynen å lagens efterlevnad under medicinalstyrelsens
överinseende och ledning har handhafts av radiofysiska institutionen och
dess befattningshavare. Denna ordning för strålskyddsärendenas handläggning
finner kommittén inte helt tillfredsställande, emedan medicinalstyrelsen
saknar erforderlig sakkunskap främst på det strålningsfysiska
området. Den löpande kontrollen anser kommittén även i fortsättningen
böra handhavas av radiofysiska institutionen, men kommittén vill att ett
nytt organ, av kommittén benämnt statens strålskyddsnämnd, skall tillskapas
för att utöva de beslutande funktionerna. I nämnden skulle ingå
en administrativt erfaren person, radiofysiska institutionens föreståndare,
en medicinsk expert, en arbetarskyddsexpert samt en expert inom kärnfysik
eller kärnkemi. Kommittén förutsätter dock, att beslutanderätten i
mera rutinmässiga strålskyddsärenden skall delegeras till föreståndaren för
radiofysiska institutionen och andra befattningshavare där.

Kommitténs förslag i denna del har rönt stark kritik. Huvudparten av
remissorganen har uttalat sig för att medicinalstyrelsen i en eller annan
form fortfarande skall ha överinseendet över strålskyddsverksamheten.
Man framhåller därvid, att strålskyddet alltjämt främst är en medicinsk
angelägenhet och pekar på att betydande omgivningshygieniska problem
kan uppstå i samband med den väntade snabba utvecklingen på atomenergins
område. Delegationen för atomenergifrågor anser att man tills
vidare bör bibehålla den nuvarande ordningen och vänta med en definitiv
lösning tills ytterligare erfarenhet av atomenergianläggningar vunnits. Ett
flertal remissinstanser, bland dem medicinalstyrelsen och universitetskanslern,
vill tillföra medicinalstyrelsen erforderlig sakkunskap genom att
en strålskyddsnämnd med i huvudsak den av kommittén föreslagna sammansättningen
får ingå i medicinalstyrelsens organisation.

Frågan om vilken myndighet som under Kungl. Maj :t bör ha att besluta
i strålskyddsfrågor synes mig tveksam. Tills vidare innan atomenergin på
allvar börjat utnyttjas i vårt land torde det dock vara lämpligast att medicinalstyrelsen
alltjämt får vara den beslutande strålskyddsmyndigheten.
I strålskyddslagen torde dock endast böra stadgas att den myndighet
Konungen bestämmer skall vara strålskyddsmyndighet. För att bota den
av kommittén påtalade bristen hos medicinalstyrelsen på den speciella sakkunskap,
som erfordras för bedömande av strålskyddsärenden, bör inom
styrelsen inrättas en strålskyddsnämnd, sammansatt av sakkunniga företrädare
för de av strålskyddsfrågorna berörda områdena och med möjlighet

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

att vid behov tillkalla särskilda sakkunniga. Strålskyddsnämnden bör ges
samma ställning som medicinalstyrelsens övriga nämnder. Den löpande
strålskyddskontrollen bör liksom hittills handhas av radiofysiska institutionen
eller ett med denna nära samordnat organ. Jag avser att i ett annat
sammanhang uppta frågan om tillsynens ordnande men jag vill redan här
framhålla, att jag är av den bestämda uppfattningen att det måste finnas
möjlighet för medicinalstyrelsen att på tillsynsorganet eller dess befattningshavare
delegera beslutanderätten i rutinfrågor främst sammanhängande
med tillsynen.

4. Tillsyn och andra åtgärder till skydd mot strålskador

Kommittén

Kommittén behandlar i denna del först fråga om förhandsbesiktning av
strålkällor och anför till en början.

Den kontroll, som enligt 1941 års lag utövas över en radiologisk anläggnings
strålsäkerhet, är helt förlagd till tiden efter det ansökan om tillstånd
att bedriva radiologiskt arbete vid densamma gjorts. Innan ansökningen kan
sakligt prövas, måste till följd härav besiktning av anläggningen såsom regel
företagas, varvid naturligtvis även apparaterna blir föremål för ingående
kontroll. Denna besiktning sker således först sedan apparaterna blivit placerade
på sina respektive användningsplatser. Därvid besiktigas även apparaternas
läge i arbetslokalerna och strålskyddsanordningarna samt granskas
arbetsmetodiken vid arbetet, varvid av tillsynsmännen lämnas upplysningar,
råd och direktiv.

För närvarande förekommer sålunda icke någon kontroll över att tillverkare,
försäljare och upplåtare av apparater för alstring av joniserande
strålning tillser, alt apparaterna erbjuder betryggande säkerhet ur strålskyddssynpunkt.
Detta förhållande kan icke anses tillfredsställande, eftersom
strålriskerna ju är de väsentligaste faromomenten hos dessa slag av
apparater.

Kommittén föreslår därför, att i strålskyddslagen intages en bestämmelse,
motsvarande 45 § första stycket arbetarskyddslagen och alltså innefattande
skyldighet för tillverkare, försäljare och upplåtare att tillse att
apparater för joniserande strålning erbjuder betryggande säkerhet ur strålskyddssynpunkt
samt att det skall ankomma på strålskyddsmyndigheten
att öva tillsyn å bestämmelsens efterlevnad.

Kommittén föreslår vidare, att det skall åläggas tillverkare av röntgenapparat
inom landet och importör av sådan apparat från utlandet att,
innan apparaten av honom avlämnas för att tagas i bruk inom riket,
låta underkasta densamma besiktning av tillsynsmyndigheten. I andra
hand skall det åligga envar som efter besiktningen vidtagit ändring av
apparaten att, innan han avlämnar densamma, föranstalta om förnyad
besiktning, så att apparaten vid den tidpunkt, då köparen söker tillstånd
att använda den i radiologiskt arbete, överensstämmer med utfärdat

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

besiktningsinstrument. Detta instrument skall fogas vid ansökan om tillstånd
att bedriva radiologiskt arbete, varigenom särskild besiktning av
anläggningen blir överflödig.

Enligt uppgifter från de större tillverkarna av röntgenapparater inom
landet är minst 95 procent av samtliga av dem levererade apparater av
standardtyp. Beträffande dessa anser kommittén besiktningstvånget kunna
utformas såsom typbesiktning efter i huvudsak samma principer, som gäller
för motorfordon. Typbesiktningsförfarandet innebär, att tillverkaren
eller importören erhåller besiktning av ett typexemplar av en standardapparat
och att för detta utfärdas besiktningsinstrument av huvudsakligen
samma beskaffenhet som förut nämnts. Tillverkaren (importören)
skall härefter ansvara för att varje apparat av samma typ överensstämmer
med det besiktigade typexemplaret, något som skall bestyrkas genom
ett av honom utfärdat typintyg för apparaten. Särskild besiktning av
varje apparat skall däremot ej erfordras. Enligt kommittén bör tillstånd
för tillverkare (importör) att utfärda typintyg för röntgenapparater
efter prövning i varje särskilt fall meddelas av strålskyddsmyndigheten.

Kommittén understryker, att bedömandet huruvida en typbesiktigad
apparat i det speciella fallet skall få användas i radiologiskt arbete ej kan
göras förrän i samband med tillståndsprövningen. En anläggnings farlighet
ur strålningssynpunkt är nämligen beroende av icke endast apparaturens
konstruktion och de strålskyddsanordningar den utrustas med utan
även av lokalförhållanden, arbetsmetoder in. in. Eftersom dessa faktorer
varierar från fall till fall, kan en typbesiktning som regel inte ge garanti
för apparattypens ofarlighet i strålningshänseende.

Något behov av förhandsbesiktning av förvaringsanordningar för radioaktiva
ämnen anser kommittén inte annat än undantagsvis föreligga. Däremot
förordar kommittén att bestämmelserna om förhandsbesiktning och
typbesiktning skall äga avseende även å apparater med fast monterade radioaktiva
ämnen.

Kommittén upptar till behandling också fråga om förhandsgranskning
av lokalritningar in. m.

Det nuvarande förfaringssättet med lokalkontroll först i samband med
besiktning av en anläggning, sedan denna tagits i bruk, är enligt kommittén
otillfredsställande ur både kostnadssynpunkt och strålskyddssynpunkt.
Stundom blir nämligen strålskyddsmyndigheten nödsakad att vid sådan besiktning
föreskriva ändring i nyss färdigställda lokaler och anläggningar. Sådana
ändringar är dyrbara för tillståndshavaren och förorsakar strålskyddsmyndigheten
kontrollbesök. För att undvika kostsamma ändringar ligger
det dessutom nära till hands för besiktningsmannen att söka andra utvägar,
t. ex. genom särskilda arbetsföreskrifter, varvid såväl strålskyddet
som arbetssättet kan bli sämre. Å andra sidan förekommer det att skydden
överdimensioneras, vilket även åsamkar tillståndshavaren onödiga

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958 61

kostnader. Utvecklingen har därför gått mer och mer mot en frivillig förhandsgranskning.

Enligt kommittén vore det ur flera synpunkter fördelaktigt, om förhandsgranskningen
av lokaler nu kunde göras obligatorisk. Med hänsyn till svårigheten
att genom sanktioner framtvinga efterlevnaden av en föreskrift
härom anser sig kommittén dock endast kunna förorda ett frivilligt granskningsförfarande
i detta fall.

Beträffande lokaler, vilka blivit godkända vid förhandsgranskning, torde
enligt kommitténs mening vid ansökningen om tillstånd att bedriva radiologiskt
arbete eller inneha radioaktivt ämne endast behöva fogas granskningsutlåtandet
jämte uppgift å eventuella avvikelser från de godkända
ritningarna.

Enligt kommitténs mening vore det av mycket stort värde för strålskyddet,
om strålskyddsmyndigheten redan på ett förberedande stadium finge
taga aktiv del vid planläggningen av en radiologisk anläggning. Samtidigt är
det, framhåller kommittén, mången gång ekonomiskt fördelaktigt för anläggningshavaren
att få sakkunnig vägledning om hur strålskyddsanordningarna
bör placeras och dimensioneras. Kommittén förordar därför, att
den som ämnar anordna en radiologisk anläggning skall äga påkalla strålskyddsmyndighetens
biträde med upprättande eller granskning av strålskyddsförslag
beträffande anläggningen. Givetvis kan dock detta biträde
icke omfatta det byggnadstekniska utförandet av anläggningen, betonar
kommittén. Arbetet blir likväl vanligen relativt omfattande och tidskrävande.
Med hänsyn härtill och då dylikt biträde är att anse såsom i hög
grad servicebetonat hävdar kommittén att ersättning bör utgå härför.

Installation av apparater för radiologiskt arbete, i synnerhet när det gäller
mera komplicerade apparater, bör enligt kommittén ej ske förrän tillstånd
till arbetet meddelats. Något uttryckligt förbud mot installation dessförinnan
anser kommittén dock ej erforderligt. För att tillförsäkra tillståndshavaren
att anläggningen är i fullgott skick ur strålskyddssynpunkt,
då han övertar ansvaret för den, förordar kommittén att i strålskyddslagen
införes ett stadgande motsvarande 45 § andra stycket arbetarskyddslagen
om skyldighet för installatör att tillse att föreskrivna skyddsanordningar
uppsättes samt att för installationen i övrigt gällande föreskrifter iakttages.
Kommittén har också övervägt, om någon form av auktorisation för
installatörer borde föreskrivas, men funnit att det är tillfyllest att strålskyddsmyndigheten—
liksom motsvarande myndighet enligt arbetarskyddslagen
— får meddela installatören villkor att iakttagas vid installationsarbete
och, därest föreskrivna villkor eftersättes, förbud att vidare utföra sådant
arbete inom ifrågavarande område.

Vid installationen bör det enligt kommittén åligga anläggningens innehavare
att tillhandahålla installatören besiktningsintyg eller typintyg för
apparaturen, eventuellt granskningsintyg beträffande lokalerna samt bevis

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete. Kommittén anser att installatören
bör vara skyldig att till strålskyddsmyndigheten anmäla de fall, där
sistnämnda bevis ej kan företes. Härigenom får strålskyddsmyndigheten
nämligen kännedom om fall, där radiologiskt arbete kan komma att bedrivas
utan tillstånd.

Det har för kommittén framstått såsom närmast självklart, att besiktning
av radiologiska anläggningar nödvändigtvis måste utövas såsom ett
komplement till tillståndstvånget. I princip bör sålunda enligt kommitténs
uppfattning föreskrifterna om besiktning bibehållas, men en uppmjukning
och bättre anpassning av dem efter de faktiska förhållandena åstadkommas.

Såsom i det föregående anförts, har kommittén eftersträvat att göra det
ansökningsmaterial, som skall ligga till grund för prövningen av tillstånd
att bedriva radiologiskt arbete eller inneha radioaktivt ämne så fullständigt,
att tillstånd i de flesta fall skall kunna meddelas på grundval av de
ingivna ansökningshandlingarna utan föregående besiktning av anläggningen.
Endast där riskerna bedömes vara särskilt stora eller svåröverskådliga
eller där ansökningshandlingarna ej kan ge tillräcklig upplysning
om riskförhållandena, skulle därför tillståndsbesiktningar enligt kommitténs
tanke bli erforderliga.

Har tillstånd beviljats utan besiktning, torde det, säger kommittén, ofta
anses nödvändigt, att anläggningen snarast blir föremål för efterbesiktning
till kontroll av att de lokala förhållandena är sådana, som förutsattes vid
tillståndsgivningen, och framför allt av att arbetsmetodiken är godtagbar.
Efterbesiktning bör även utan tidsutdräkt ske, om särskilda omständigheter
framkommit, t. ex. strålskada inträffat eller befaras ha inträffat.

Kommittén påpekar, att utvecklingen av röntgendiagnostiken medfört
ökade risker för hög strålbelastning på personalen och vid omfattande undersökningar
även på patienterna, samt anför härefter följande rörande
frekvensen av efterbesiktningar.

Väsentligt tätare efterbesiktning än som för närvarande föreskrives bör
därför ske vid röntgendiagnostikanläggningarna på de större centrallasaretten.
Samtidigt visar erfarenheten, att besiktningsarbetet skulle kunna inskränkas
vid andra röntgenanläggningar, särskilt beträffande diagnostikapparater
hos privatpraktiserande läkare och tandläkare med standardutrustning.

Än mer påfallande är variationen i strålrisker i olika former av verksamhet,
där radioaktiva ämnen kommer till användning. Arbete med en större
eller mindre kvantitet radioaktivt ämne behöver i och för sig icke nämnvärt
påverka strålsäkerheten, om strålningen på betryggande sätt är avskärmad
genom fasta skyddsanordningar. Det är framför allt i sådana arbetsformer,
där arbetsmetodiken växlar eller där fara föreligger att radioaktivitet
sprides utanför avskärmningsanordningarna, som skaderiskerna
är störst. Lysfärgsarbete och vissa andra slag av radiologiskt arbete, där

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

radioaktivitet lätt kan införas i kroppen, är särskilt riskabelt och fordrar
därför noggrann kontroll.

De mycket betydande kvantiteterna radioaktiva ämnen vid atomenergianläggningar
och andra större kärnfysikaliska och kärnkemiska anläggningar
samt de oöverskådliga konsekvenser, som en okontrollerad spridning av radioaktivitet
från dem skulle få, nödvändiggör självfallet, att arbetet vid
dessa anläggningar drives under sträng tillsyn och att framför allt omhändertagandet
och oskadliggörandet av det radioaktiva avfallet fortlöpande
kontrolleras.

Kommittén anser det allmänt kunna sägas, att ju mera skiftande det radiologiska
arbetet är, desto tätare besiktningar erfordras. Strålriskerna är enligt
kommittén så varierande, att större möjligheter än f. n. bör finnas för strålskyddsmyndigheten
att från fall till fall bestämma i vilken omfattning besiktning
av anläggningar skall företas.

Det är enligt kommitténs mening vidare nödvändigt att tillsynsmännen i
samband med sina besiktningar mera än hittills varit fallet får tillfälle att
följa det radiologiska arbetet sådant det i allmänhet bedrives. Kommittén
är emellertid medveten om att det inom sjukvården i vissa fall kan vara
olämpligt, att utomstående under alla förhållanden äger rätt att följa arbetet
vid behandling och diagnostik. Det bör därför enligt kommittén finnas
en möjlighet för den ansvarige läkaren att, om det med hänsyn till patientens
bästa befinnes nödvändigt, vägra tillsynsman att närvara. Då det för
såväl personalen som patienterna är av stor vikt, att strålskyddet är på bästa
sätt utformat, anser kommittén att mycket allvarliga skäl måste föreligga för
att en tillsynsman skall förvägras att följa arbetet.

För underlättande av tillsynsverksamheten förordar kommittén, att i
strålskyddslagen stadgas att tillståndshavare, arbetsföreståndare och övrig
personal skall vara skyldiga att lämna tillsynsmannen de upplysningar, som
erfordras för tillsynens behöriga utövande.

Ett annat villkor för besiktningens genomförande är enligt kommittén,
att tillsynsmannen äger företa alla sådana prov och undersökningar,
som kan anses nödvändiga för kontroll av att goda strålskyddsförhållanden
råder vid anläggningen.

Det är kommitténs uppfattning, att tillsynsverksamheten liksom hittills
bör omfatta kontroll av de kvalitativa och kvantitativa egenskaperna hos
strålningen i röntgenbeliandlingsanläggningar. Genom denna kontroll vinnes
ytterligare, anför kommittén, att stråldoserna vid landets samtliga röntgenbehandlingsavdelningar
kan hållas lika.

Vid anläggningar där det radiologiska arbetet har särskilt stor omfattning
bör det enligt kommittén kunna övervägas av strålskyddsinyndigheten
att såsom villkor för tillståndet föreskriva alt lokalt anställd fysiker skall finnas
eller, om detta inte är tillräckligt, fordra inrättandet av en intern strålskyddsorganisation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Beträffande tillsynsmännens åtgärder i samband med besiktningarna
uttalar kommittén, att tillsynsmännen i första hand skall lämna råd och
anvisningar till avhjälpande av de brister i fråga om strålskyddet, som konstateras
vid besiktningarna. Föranleder förhållandena vid en anläggning, att
särskilda skyddsföreskrifter bör utfärdas utöver de av strålskyddsmyndigheten
meddelade eller befinnes meddelade föreskrifter ha åsidosatts, skall förhållandet
givetvis av tillsynsmannen anmälas till strålskyddsmyndigheten för
erforderlig åtgärd, säger kommittén. Liksom enligt gällande lag bör dock
enligt kommitténs mening tillsynsman äga befogenhet att själv meddela
skyddsföreskrifter, vilkas iakttagande inte medför större kostnad eller olägenhet
för tillståndshavaren.

För att förhindra att en röntgenapparat användes i radiologiskt arbete utan
att tillstånd därtill meddelats föreslår kommittén, att strålskyddsmyndigheten
skall erhålla befogenhet att låta försegla apparaten. För detta ändamål
bör handräckning av polismyndigheten kunna påkallas. Kommittén
påpekar att denna funktion kan fullgöras blott om strålskyddsmyndigheten
äger tillträde till lokal, där apparaten finnes.

I fråga om apparater som utsänder joniserande strålning utan att de
brukas i radiologiskt arbete förordar kommittén att strålskyddsmyndigheten
vid behov får behörighet att inskrida med skyddsåtgärder. Även i sådana fall
är det enligt kommittén nödvändigt, att myndigheten får möjlighet att vid
särskild besiktning på platsen bilda sig en uppfattning om strålriskförhållandena.
Tillsynsmännen bör vid sådana besiktningar äga samma befogenheter
som vid besiktningar i allmänhet.

Med stor visshet anser kommittén kunna förutses, att tillsynsverksamheten
för att fylla sin uppgift i ständigt ökad omfattning kommer att kräva
strålningsmätningar av olika slag. Möjlighet bör därför enligt kommittén
finnas för strålskyddsmyndigheten att i den omfattning den finner lämpligt
och erforderligt föranstalta om strålningsmätningar, fortlöpande eller tillfälligt,
å viss personal och å prover av olika slag, såsom luft, dricksvatten,
urinprover m. in. Tillståndshavaren bör enligt kommitténs mening vara skyldig
att vid strålningsmätningarna lämna den medverkan, som kan bli nödvändig.
Han bör sålunda ansvara för att de mätinstrument, som utlämnas
till honom, bäres av personalen eller utplaceras på föreskrivet sätt samt
tillse att utlämnad materiel av honom och de anställda behandlas med nödig
aktsamhet.

F. n. gäller beträffande läkarundersökning av personal i radiologiskt
arbete dels att genom läkarundersökning före anställningen skall utrönas
att vederbörande inte företer sjuklighet eller svaghet, som kan anses göra
honom särskilt utsatt för den med arbetet förbundna hälsofaran, dels att de
anställda skall periodiskt underkastas besiktning rörande sitt hälsotillstånd.

Kommittén anser det inte kunna råda någon tvekan om att denna medicinska
kontroll i princip bör bibehållas. Läkarundersökning före anställ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

ningen har, säger kommittén, sitt berättigande ej endast genom att man får
möjlighet att från arbetet utestänga personer, vilka på grund av sina fysiska
förutsättningar eller av medicinska skäl kan vara särskilt mottagliga för
strålningens skadeverkningar. Genom förstagångsundersökningen får man
dessutom en utgångspunkt för bedömningen, hur den enskilde individens
hälsotillstånd påverkas av eventuell bestrålning i fortsättningen.

Kommittén föreslår dock, att strålskyddsmyndigheten skall få befogenhet
att i skilda hänseenden modifiera bestämmelserna om den medicinska kontrollen.
I vissa former av radiologiskt arbete, där strålningen är helt avskärmad,
framför allt vid en del slag av materialkontroll och vid livsmedelsröntgen,
skulle strålskyddsmyndigheten sålunda äga medgiva befrielse från
läkarundersökning över huvud taget. Likaså borde strålskyddsmyndigheten
kunna dispensera från läkarundersökning för semestervikarier och andra,
som endast tillfälligt för någon kortare tid avses skola syssla med radiologiskt
arbete. I fråga om läkarundersökning före anställning skulle strålskyddsmyndigheten
vidare äga medge att undersökning blott behöver göras
innan vederbörande första gången användes till radiologiskt arbete, vilket blir
av särskild betydelse för läkare och annan sjukvårdspersonal vid ombyte av
tjänst. Beträffande den löpande läkarkontrollen innebär kommitténs förslag
även att strålskyddsmyndigheten tillerkännes befogenhet att föreskriva, huru
ofta personalen vid viss anläggning eller viss typ av anläggningar skall
undergå läkarundersökning.

De närmare föreskrifterna angående läkarkontrollen bör enligt kommitténs
uppfattning utfärdas av Kungl. Maj :t i administrativ ordning.

Om vid löpande läkarundersökning eller speciell undersökning, som företas
på grund av misstanke om strålskada, bekräftas att sådan skada föreligger
eller misstanken härom fortfarande kvarstår, bör tillståndshavaren
enligt kommittén vara skyldig att göra särskild anmälan om strålskada till
strålskyddsmyndigheten. Skyldigheten att anmäla misstanke om strålskada
anser kommittén inte böra begränsas till att avse endast skador hos personal,
som är anställd eller eljest sysselsatt hos tillståndshavaren. Får tillståndshavaren
kännedom om att någon annan person företer tecken på strålskada,
vilken kan misstänkas ha förorsakats på grund av den av honom
bedrivna verksamheten, bör alltså motsvarande anmälningsskyldighet föreligga.
Har vid en anläggning något förhållande förelupit, som ger anledning
till misstanke att någon härigenom drabbats av skada, bör anmälan likaledes
göras, även om något symptom på skada ännu icke framkommit, tillägger
kommittén. I begreppet strålskada skall då enligt kommitténs mening inte
innefattas strålreaktioner, framkallade av stråldos som av medicinska skäl
tilldelas en patient. Endast om på grund av strålbehandlingen yppas symptom
på strålreaktioner, vilka inte varit att förvänta av den ordinerade doseringen,
anser kommittén det vara av intresse, att anmälan sker till strålskyddsmyndigheten,
så att besiktning snarast kan ske.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 29

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 är 1958

Kommittén anför åtskilliga skäl för att minderåriga i princip ej bör få
användas till radiologiskt arbete. Sålunda torde, säger kommittén, med hänsyn
till de moment av koncentration, arbetsdisciplin och teknisk vakenhet
hos de i sådant arbete sysselsatta, varförutan säkerheten kan äventyras
även utanför den egentliga arbetsplatsen, i allmänhet böra förutsättas en
mera mogen ålder hos sådana arbetstagare. Den allmänna erfarenheten,
bestyrkt av undersökningar som gjorts på senare tid, visar också att yngre
personer reagerar relativt kraftigare för joniserande strålning än vuxna med
svårare skadeverkningar som följd. Härtill kommer faran för sterilitet och
de genetiska förändringar, som kan uppkomma vid bestrålning av könskörtlarna.
Ett rigoröst utestängande av personer i fruktsam ålder anser
kommittén dock ej försvarligt på grund av de katastrofala följder detta
skulle få för bl. a. sjukvårdens personalrekrytering. Kommittén finner sig
på anförda skäl böra föreslå, att — i likhet med vad som är fallet vid annat
hälsofarligt arbete — personer som ej fyllt 18 år inte skall få användas till
radiologiskt arbete. Från detta förbud bör emellertid enligt kommitténs mening
strålskyddsmyndigheten äga medge undantag såväl med hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet som för vissa typer av strålkällor
eller visst slag av arbete.

Kommittén föreslår också införandet av en personalregistrering. Tillståndshavaren
skulle sålunda åläggas skyldighet att föra förteckning i form
av journal eller kortregister över de personer, som hos honom sysslar med
radiologiska arbetsuppgifter. Om förteckningens innehåll anför kommittén.

I förteckningen, som ständigt skall hållas aktuell, bör förutom uppgifter
om namn och andra data kortfattat angivas vederbörandes arbetsuppgifter
samt, då sjukledighet förekommit, tiden härför och sjukdomens art. Vid besiktningar
och eljest då så påfordras skall förteckningen företes för tillsynsman
eller läkare eller ock avskrift av densamma insändas till tillsynsmyndigheten.

Kommittén anser det utan vidare klart, att strålskyddsmyndigheten liksom
enligt gällande lag måste äga meddela kompletterande föreskrifter såväl för
verksamheten i allmänhet vid radiologiska anläggningar som med hänsyn
till de speciella riskerna vid varje anläggning. Kommittén anför ytterligare
härom.

Generella föreskrifter hör sålunda kunna meddelas av tillsynsmyndigheten
såväl angående anläggningarnas beskaffenhet, apparaternas utrustning med
strålskyddsanordningar och andra tekniska förhållanden som ock rörande
arbetsmetoder, tillåtna stråldoser, kontroll å personal m. in. Vid innehav
av radioaktiva ämnen kan särskilda föreskrifter erfordras om förvaringen
till förhindrande av att de förkommer genom ovarsamhet, stöld etc. och till
skydd mot skador vid brand, explosion o. d. Liksom för närvarande synes det
lämpligt, att skyddsföreskrifter av allmän natur skall meddelas efter samråd
med arbetarskyddsstyrelsen. Där medicinska synpunkter har betydelse
för frågans bedömande, bör samråd äga rum även med medicinalstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Föreskrifter och villkor, som riktar sig mot viss anläggning, har redan
av kommittén omnämnts i skilda sammanhang. Förutom i samband med
besiktningarna ifrågakommer meddelande av dylika föreskrifter och villkor
i främsta rummet vid beviljande av tillstånd att bedriva radiologiskt
arbete eller driva handel med, inneha, överlåta eller förvärva radioaktivt
ämne, men även i exempelvis apparatbesiktningsinstrument eller intyg om
förhandsgranskning av lokalritningar kan föreskrifter och villkor komma
att erfordras.

Då anläggning förändrats eller förutsättningarna för meddelat tillstånd
eljest ändrats, skall enligt gällande lag anmälan härom ske till tillsynsmyndigheten.
Anmälan sker alltså i efterhand, sedan den förändrade anläggningen
tagits i bruk, och ofta förflyter relativt lång tid innan ändringen
blir prövad av tillsynsmyndigheten, upplyser kommittén. Nu föreslås,
att den nuvarande anmälningsskyldigheten skall ersättas av skyldighet
att söka strålskyddsmyndighetens medgivande att bruka den ändrade anläggningen.

Avser förändringen någon av de faktorer på vilka tillstånd att inneha
eller arbeta med radioaktivt ämne grundats, kan svårligen förhindras, säger
kommittén, att ämnet innehas under den tid som förflyter till dess nytt
tillstånd meddelats. Några betydande olägenheter anser kommittén dock
inte vara förenade härmed. Däremot bör enligt kommitténs uppfattning
radiologiskt arbete inte få bedrivas med radioaktivt ämne, förrän strålskyddsmyndigheten
hunnit bedöma de förändrade strålriskerna och medgivit
att anläggningen åter tages i bruk.

Då kompetensen hos den person, som skall bedriva det radiologiska arbetet,
respektive driva handel med eller utan samband med handel eller
arbete inneha radioaktivt ämne — både i utbildningshänseende och i fråga
om de personliga förutsättningarna — utgör en väsentlig faktor vid tillståndsprövningen,
måste tillståndet i princip knytas till honom personligen,
framhåller kommittén och fortsätter.

Om tillståndet skall gälla för juridisk person, skall särskild föreståndare
finnas. Överlåter en tillståndshavare den med tillståndet avsedda verksamheten
på annan person, upphör självfallet tillståndet att gälla. Ersättes
föreståndaren av annan person, rubbas också eu förutsättning för tillståndet.
Detta får då ej vidare utnyttjas, förrän ny föreståndare godkänts, såvida
ej vikarie godkänts, vilken kan förestå verksamheten under mellantiden.
Ett undantag från denna regel utgör tillstånd till rutinmässigt arbete
vid medicinsk, veterinärmedicinsk, odontologisk eller annan anläggning,
ägd av staten eller kommun. Då innehavaren av viss befattning i dylikt fall
angivits såsom föreståndare, inverkar enligt kommitténs mening personbyte
å befattningen ej på tillståndets giltighet.

Kommittén har beaktat de speciella förhållanden i ifrågavarande hänseenden,
som råder vid anläggningar för vetenskapligt ändamål. Vid sådana
anläggningar utgör ofta utexperimenterandet av nya eller försök med ändrade
apparater en primär förutsättning för det bedrivna forskningsarbetet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

Det ligger i sakens natur, anser kommittén, att forskningsarbetet skulle allvarligt
försvåras, om i dylikt fall tillstånd måste utverkas, innan förändringar
i varje särskilt fall finge vidtagas.

Kommittén anser, att möjlighet bör finnas att för dessa fall utfärda tillstånd,
innefattande rätt för innehavaren att beträffande viss strålkälla
företa ändringar för forskningsändamål, utan att tillstånd härför behöver
sökas. Då forskningspersonalen i regel får anses ha tillräckliga förutsättningar
att bedöma de med en förändring av strålkällan förbundna strålriskerna,
torde några betänkligheter enligt kommittén i och för sig inte
möta mot en sådan anordning. Utfärdandet av tillstånd för dylik mera fri
användning måste dock, uttalar kommittén, föregås av en noggrann prövning
av vederbörandes kompetens, lämplighet och erfarenhet. Sådant tillstånd
bör ock, även då dess innehavare är statlig eller kommunal tjänsteinnehavare,
utfärdas för vederbörande personligen, så att ett ombyte av
innehavare å tjänsten inte medför ett överförande av tillståndet på efterträdaren.

I ett speciellt hänseende bör enligt kommittén den i gällande lag stadgade
anmälningsskyldigheten rörande ändrade förhållanden alltjämt kvarstå.
Kommittén åsyftar härvid det fall, att det radiologiska arbetet vid en anläggning
eller handelsrörelse med radioaktivt ämne upphört, t. ex. i samband
med tillståndshavarens frånfälle, eller den innehavda mängden radioaktivt
ämne nedgått under den fastställda myckenhet, för vilken tillstånd
till innehav erfordras. Det är nämligen av vikt, att strålskyddsmyndigheten
får kännedom härom, så att besiktningsresor och andra kontrollåtgärder
inte i onödan företas.

Finns vid verksamhetens upphörande radioaktivt ämne i behåll, bör det,
förklarar kommittén, åligga ägaren att begära tillstånd att överlåta ämnet
till någon, som är berättigad att förvärva det. Kommittén förutsätter, att
strålskyddsmyndigheten på begäran kan biträda vid förmedling av överlåtelse
i sådana fall eller lämna anvisningar om hur ämnet skall förvaras.

Yttrandena

De remissinstanser som berört frågan om för handsbesiktning
av strålkällor har genomgående ställt sig positiva till kommitténs
förslag härutinnan.

Stockholms handelskammare anser sålunda förslaget ägnat att underlätta
tillsynsverksamheten vid handeln med såväl röntgenapparater som apparater
innehållande radioaktiva ämnen. I synnerhet torde den typbesiktning,
som föreslås av kommittén för sådan apparatur av standardkaraktär,
som mera allmänt kommer till användning inom sjukvård och industri,
kunna medverka till en snabbare handläggning av tillstånd för
radiologiskt arbete. I stor utsträckning bör sålunda tillstånd kunna lämnas

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

för typbesiktigad apparatur, i varje fall av mindre komplicerad art utan
besiktning av arbetslokalen.

Samma uppfattning hyser lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm,
Sveriges industriförbund, Svenska elektriska kommissionen samt
Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund.

Beträffande förhandsgranskning av lo k al ritningar ställer
sig landsorganisationen tveksam till förslaget, att granskningen endast skall
vara frivillig, samt anför i denna fråga.

LO anser, att frågan om förhandsgranskning bör omprövas och att i varje
fall samma förhandskontroll över radiologiska anläggningar bör tillämpas
som den, som enligt byggnadsstadgan gäller för anläggningar å vilka arbetarskyddslagen
är tillämplig. Den omständigheten att på grund av tillståndstvånget
strålskyddet skall prövas, innan en radiologisk anläggning »tages
i bruk», synes knappast kunna åberopas mot den förhandsgranskning redan
på planläggningsstadiet varom här är fråga. En sådan granskning torde i
själva verket ligga också i anläggningshavarens eget intresse. Att som argument
mot en obligatorisk granskning åberopa »merarbete» torde, i varje
fall för byggnadsnämndernas vidkommande, vara en betydlig överdrift.

I kommitténs lagförslag upptages ej några bestämmelser ens om frivillig
förhandsgranskning; det förutsättes troligen att bestämmelser skall
meddelas i administrativ ordning. Därest kommitténs ståndpunkt i fråga
om förhandsgranskningen skulle biträdas av statsmakterna, synes det emellertid
vara välbetänkt att regler i ämnet upptages i själva lagen.

Byggnadsstyrelsen anser, att det tills vidare kan vara ändamålsenligt att
en anläggningsinnehavare får vända sig direkt till strålskyddsmyndigheten
även i lokalfrågor. Det är enligt styrelsen dock inte osannolikt, att en allmännare
användning av joniserande strålning kan få betydelse för såväl
bebyggelseplaneringen i stort som den enskilda byggnadens lokalisering och
tekniska utförande. Om utvecklingen skulle gå i den antydda riktningen,
kan det bli nödvändigt att i framtiden på nytt pröva frågan om användningen
av joniserande strålning påkallar komplettering av byggnadslagstiftningen
och verksamheten hos de organ, som har att tillämpa denna lagstiftning.

Besiktnings verksam hetens omfattning beröres i några
yttranden.

Statens organisationsnämnd ifrågasätter sålunda nödvändigheten av
periodiska inspektioner beträffande odontologiska röntgenapparater av standardtyp
och eventuellt framtida standardapparater av motsvarande slag.
Eftersom redan de odontologiska anläggningarna är relativt många, skulle
en periodisk inspektion kräva en icke oväsentlig arbetsinsats. För dylika
anläggningar bör utredas huruvida icke eu typbesiktning är tillfyllest.

Beträffande tillsynsmans befogenheter vid besiktning föreslår medicinska
fakulteten i Blind och Svenska läkaresällskapet, alt kontrollen ur strålskyddssynpunkt
av arbetsmetoder inom terapi och diagnostik, vilken rymmer
medicinska och medicinskt-etiska aspekter utanför radiofysikerns

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

kompetensområde, delegeras på föreståndaren för den radiologiska verksamheten
vid vederbörande centrallasarett.

Landsorganisationen finner skäl inte föreligga för det i förslaget gjorda
förbehållet i tillsynsmans rätt att i samband med besiktning följa verksamheten
vid radiologisk anläggning. Förbehållet, som innebär att tillsynsman
om synnerliga skäl föreligger därtill kan förvägras nämnda rätt, bör åtminstone
begränsas att gälla sjukvården.

Med anledning av vad som föreslagits om läkarundersökning
av personal ifrågasätter landsorganisationen om det i nuvarande läge
är försvarligt att överhuvudtaget dispensera från undersökningsplikten för
något slag av radiologiskt arbete.

Svenska radiologförbundet anser att bestämmelserna om läkarundersökning
endast skall gälla dem som är stadigvarande sysselsatta i radiologiskt
arbete.

Samma uppfattning har medicinalstyrelsens vetenskapliga råd i röntgendiagnostik
och matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund.

Övriga i förevarande avsnitt berörda åtgärder har under remissbehandlingen
inte föranlett några uttalanden av allmän betydelse.

Departementschefen

Den hittillsvarande tillståndsprövningen har i betydande utsträckning
släpat efter så att tillstånd till arbete med radiologisk anläggning i många
fall meddelats först lång tid efter det anläggningen varit i bruk. Detta otillfredsställande
förhållande, vilket huvudsakligen berott på att radiofysiska
institutionen inte haft möjlighet att tidigare besiktiga anläggningen, vill
kommittén råda bot på genom olika åtgärder syftande till att ansökningsmaterialet
skall bli så fullständigt att tillståndsprövningen i regel kan ske
uteslutande på grundval av detta.

En sådan åtgärd är förhandsbesiktning av strålkällor. Kommittén föreslår,
att i strålskyddslagen införes en bestämmelse av innehåll att tillverkare,
försäljare och upplåtare av apparater för joniserande strålning skall
vara skyldiga att tillse att apparaterna erbjuder betryggande säkerhet ur
strålskyddssynpunlct. Beträffande röntgenapparater skall det enligt kommittén
åligga tillverkare och importörer inom landet att innan dylik apparat
tages i bruk låta underkasta den besiktning av strålskyddsmyndigheten,
som sedan skall utfärda besiktningsinstrument för apparaten. I fråga om
standardapparater anser kommittén det räcka med besiktning av ett typexemplar,
varefter tillverkaren eller importören efter bemyndigande av
strålskyddsmyndigheten får utfärda typintyg för varje apparat, som överensstämmer
med typexemplaret. Efter ändring av röntgenapparat som besiktigats
skall apparaten undergå ny besiktning. Besiktningsinstrument
eller typintyg skall enligt kommitténs mening fogas vid ansökan om till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

stånd att bedriva arbete med apparaten. Bestämmelserna om förhandsbesiktning
skall också gälla apparater med fast monterade radioaktiva ämnen
men däremot inte förvaringsanordningar för sådana ämnen.

För att ytterligare möjliggöra tillståndsprövning på handlingarna rekommenderar
kommittén ett förfaringssätt med förhandsgranskning av lokalritningar
m. in. överhuvudtaget vore det enligt kommitténs mening av stort
värde ur strålskyddssynpunkt, om strålskyddsmyndigheten finge ta aktiv
del vid planläggningen av en radiologisk anläggning. Kommittén har dock
inte velat föreslå införandet av ett obligatoriskt granskningsförfarande men
förordar att strålskyddsmyndigheten på begäran skall vara skyldig att
mot ersättning lämna sin medverkan i nu nämnda hänseende.

De av kommittén sålunda föreslagna åtgärderna finner jag välgrundade.
Vad särskilt beträffar förhandsgranskning av lokalritningar in. in. torde
man såsom kommittén med instämmande av byggnadsstyrelsen anfört tills
vidare kunna lita till frivilligt samarbete mellan tillståndssökande och strålskyddsmyndigheten.
Då jag tidigare talat om att möjlighet bör finnas att
meddela generellt tillstånd för läkare och tandläkare att inneha och arbeta
med röntgenapparat var min tanke att tillståndet endast skulle avse
standardapparater med sådana strålskyddsanordningar att någon besiktning
av arbetslokalen inte erfordras och vilkas brukande blott fordrade enkla
och ensartade arbetsmetoder. Genom den typbesiktning, som dessa apparater
enligt förslaget skulle undergå, vinnes garanti för att apparaterna
blir försedda med erforderligt strålskydd. Skulle ytterligare åtgärder med
avseende å strålskyddet behöva vidtas vid installationen, kan lämpliga anvisningar
härom meddelas installatören i typintyget.

Jag vill även biträda kommitténs förslag i fråga om installation av apparater
för radiologiskt arbete. Förslaget innebär, att i strålskyddslagen skall
stadgas skyldighet för installatören att tillse att föreskrivna skyddsanordningar
uppsättes samt att för installationen i övrigt gällande föreskrifter
iakttages. Dessa regler synes mig komma att medverka till att tillståndsprövningen
kan förenklas.

I detta sammanhang föreslår kommittén vidare vissa andra åtgärder till
skydd mot strålskador, vilka åtgärder har sin motsvarighet i 1941 års lag.
Sålunda må nämnas efterbesiktning av radiologiska anläggningar, läkarundersökning
av personal, anmälan om strålskada, meddelande av kompletterande
föreskrifter och åtgärder då förutsättningar för tillstånd
ändrats.

Med efterbesiktning avses här all besiktning som sker efter det anläggning
tagits i bruk. Strålskyddsmyndigheten bör enligt kommittén med
hänsyn till de varierande strålriskerna ha större möjligheter än nu att från
fall till fall bestämma frekvensen av besiktningar och dessas omfattning.
Kommittén är vidare av den uppfattningen att tillsynsmännen i samband
med sina besiktningar måste få större möjligheter än hittills att följa det

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

radiologiska arbetet. Endast vid synnerliga skäl — kommittén tänker då
närmast på fall inom sjukvården — bör tillsynsman kunna vägras närvara.
Tillsynsman skall vidare äga företa alla prov och undersökningar, som kan
anses nödvändiga för kontrollen, och därvid jämväl kunna föranstalta om
strålningsmätningar, fortlöpande eller tillfälliga, på personal och prover av
olika slag. Även beträffande strålningsalstrande apparater som inte användes
i radiologiskt arbete bör strålskyddsmyndigheten enligt kommitténs mening
kunna inskrida med skyddsåtgärder, och vid behov bör besiktning
kunna ske. I fråga om röntgenapparat, som innehas av person som saknar
tillstånd att bedriva radiologiskt arbete, föreslår kommittén den nyheten,
att strålskyddsmyndigheten skall äga befogenhet att låta försegla apparaten
och kunna påkalla handräckning av polismyndigheten härför.

En av de få invändningar som under remissbehandlingen gjorts mot kommitténs
olika förslag om tillsynsmans befogenheter i samband med efterbesiktning
avser rätten att närvara vid och följa det radiologiska arbetet.
Skall någon inskränkning överhuvudtaget kunna göras härutinnan, bör den
enligt landsorganisationen endast få avse sjukvården. En annan invändning,
som i viss mån anknyter till den föregående, har framförts av medicinska
fakulteten i Lund och Svenska läkaresällskapet och går ut på att kontrollen
ur strålskyddssynpunkt av arbetsmetoder inom terapi och diagnostik bör
delegeras på föreståndaren för den radiologiska verksamheten vid vederbörande
centrallasarett.

Enligt min mening är kommitténs förslag rörande strålskyddsmyndighetens
och tillsynsmans befogenheter med avseende på efterbesiktning väl avvägt.
Vad särskilt beträffar frågan om rätten att följa arbetet vid radiologisk
anläggning är det visserligen sant, att det främst är i samband med sjukvården,
som en inskränkning i rätten kan vara påkallad, men det kan också
tänkas fall, då det även i annan verksamhet kan vara motiverat att tillsynsman
vägras närvara. Givetvis måste det i båda fallen föreligga starka skäl
för en sådan vägran, i synnerhet då hänsynen till den personliga integriteten
inte kan åberopas till stöd därför. Jag räknar således med att det endast i
sällsynta undantagsfall kommer att föreligga tillräckliga skäl för att vägra
tillsynsman att närvara. Förslaget om delegation av tillsynen till annan
myndighet än radiofysiska institutionen vill jag såtillvida biträda, att strålskyddsmyndigheten
ges möjligheter att i särskilda fall uppdraga åt annan
kompetent myndighet eller person att utöva tillsynen eller någon del därav.
Att delegera tillsynsbefogenheter på personal anställd hos en tillståndshavare
bör dock ej annat än undantagsvis ifrågakomma. Befogenheten att låta försegla
apparat bör omfatta alla tekniska anordningar som kan alstra joniserande
strålning.

De föreslagna bestämmelserna om läkarundersökning av personal i
radiologiskt arbete och om skyldighet för tillståndshavare att anmäla strålskada,
vilka inte företer några större avvikelser från vad som tidigare gällt,

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

synes böra godtagas. Såsom kommittén föreslagit bör sålunda strålskyddsmyndigheten
få befogenhet att modifiera bestämmelserna om läkarundersökning
av personal i radiologiskt arbete. Att i lagen undanta i sådant arbete
tillfälligt sysselsatt personal synes då ej erforderligt.

Tidigare har jag vid behandlingen av frågan vilken befattning strålskyddsmyndigheten
borde få taga med atomenergianläggningar hävdat, att myndigheten
skulle äga dels föreslå de villkor som ur strålskyddssynpunkt borde
fästas vid tillståndet till anläggningen och dels meddela kompletterande föreskrifter
i samband med uppförandet, igångkörningen och driften av anläggningen,
dock endast inom ramen för koncessionsvillkoren. Såsom kommittén
föreslår bör strålskyddsmyndigheten också i fråga om andra radiologiska
anläggningar kunna meddela sådana villkor och föreskrifter. Som
exempel anför kommittén att strålskyddsmyndigheten när det gäller anläggningar
där det radiologiska arbetet har särskilt stor omfattning bör
såsom villkor för tillstånd kunna föreskriva att lokalt anställd fysiker
skall finnas eller till och med kunna fordra inrättandet av en intern strålskyddsorganisation.
Även tillsynsman bör liksom enligt gällande lag få på
egen hand meddela skyddsföreskrifter, vilkas iakttagande inte medför
större kostnad eller olägenhet.

I stället för den nuvarande anmälningsskyldigheten vid ändring i förutsättningarna
för meddelat tillstånd till bedrivande av radiologiskt arbete
eller innehav av radioaktivt ämne anser kommittén skyldighet böra föreligga
att söka tillstånd att efter ändringen bruka strålkällan. De ändringar som
åsyftas avser inte bara tekniska förhållanden utan även ombyte av föreståndare
för verksamheten o. d. I ett hänseende anser dock kommittén anmälningsskyldigheten
rörande ändrade förhållanden böra bestå i syfte att undvika
onödiga kontrollåtgärder, nämligen då tillståndshavare avlidit eller eljest
upphört att bedriva radiologiskt arbete eller idka handel med radioaktivt
ämne eller då myckenheten sådant ämne nedgått under den tillståndspliktiga.
Under remissbehandlingen har någon kritik mot de sålunda föreslagna
åliggandena för tillståndshavare inte förekommit. Inte heller jag har något
att invända däremot. .lag vill emellertid erinra om att forskningsinstitutioner
enligt de av mig tidigare förordade reglerna skall kunna generellt
tillåtas företa ändringar med strålkälla utan att därefter begära nytt tillstånd
för att få bruka den.

Slutligen vill jag förorda ett par av kommittén föreslagna nyheter mot
vilka ingen erinran gjorts under remissbehandlingen, nämligen förlmd mot
användande av minderåriga i radiologiskt arbete och personalregistrering.
Till minderåriga hänföres i detta fall personer som ej fyllt 18 år. Från förbudet
skall strålskyddsmyndigheten äga medge undantag såväl individuellt
med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet som generellt för
vissa typer av strålkällor eller visst slag av arbete. Personalregistreringen
skall tillgå på det sättet, att tillständshavaren för förteckningar över perso -

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

ner, som hos honom är sysselsatta i radiologiskt arbete, och i förteckningarna
inför uppgifter om bl. a. arbetets beskaffenhet, tid för sjukledighet och
sjukdomens art.

5. Tillståndshavares, föreståndares och arbetstagares allmänna skyldigheter

Kommittén

Kommittén anser det vara en påtaglig brist i den nu gällande strålskyddslagen,
att denna inte innehåller något stadgande om skyldighet för innehavaren
av en radiologisk anläggning att av eget initiativ verka för att bästa
möjliga strålskyddsförhållanden råder vid anläggningen. Han svarar alltså
inte för arbetsmetoder och arbetsdisciplin samt personalens instruerande
och kännedom om strålning och strålskydd i vidare mån än vad som
härutinnan föreskrivits i de särskilda bestämmelser eller skyddsföreskrifter,
som må ha meddelats av medicinalstyrelsen eller tillsynsmännen.
Olägenheterna härav finner kommittén uppenbara, särskilt som tillsynsmännen,
ehuru stor uppmärksamhet visserligen ägnas åt såväl arbetsmetodik
som arbetsdisciplin vid besiktningarna, endast kan få en ögonblicksbild
av rådande förhållanden, sådana dessa framträder vid besökstillfället.
Detta gäller i synnerhet vid anläggningar, där en rörlig arbetsteknik
är ofrånkomlig, såsom inom sjukvården. Det synes därför kommittén
både nödvändigt och rimligt att tillståndshavaren efter förebild av arbetarskyddslagen
ålägges att vidta alla åtgärder som kan erfordras för att
förebygga att personalen eller annan person utsättes för strålning, som med
hänsyn till anläggningens beskaffenhet inte bör tolereras.

Tillståndshavarens åligganden beträffande personalen skall, säger kommittén,
givetvis inte innebära, att han har att kontinuerligt övervaka arbetet
men väl att han skall svara för den använda arbetsmetodiken ur strålskyddssynpunkt
samt tillse att personalen erhållit erforderliga instruktioner
och vid behov tillhandahålles skyddsutrustning. Han bör, fortsätter
kommittén, även om i visst fall angivits de maximala strålrisker, stråldoser
å personal etc., som kan godtagas av tillsynsmyndigheten, verka för att
strålriskerna ytterligare minskas. Han bör vidare ha sin uppmärksamhet
riktad på hälsotillståndet hos personalen, så att läkarbesiktning med nödig
skyndsamhet kan komma till stånd, om tecken på strålskador yppas.

Ehuru vad som anförts i första hand tagit sikte på förhållandena vid
radiologiskt arbete är det, framhåller kommittén, angeläget att också den
som driver handel med eller eljest innehar radioaktivt ämne är aktiv för
förverkligande av strålskyddslagens syfte att förhindra uppkomsten av
strålskador.

Där tillståndshavaren ej är fysisk person, som själv skall leda och förestå
den verksamhet som avses med tillståndet, skall enligt kommittén särskild
ansvarig föreståndare finnas. Utseendet av föreståndare är en skyl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

dighet, som åvilar tillståndshavaren, och prövning av föreståndarens kompetens
utgör ett väsentligt moment vid tillståndsgivningen.

Enligt kommitténs uppfattning bör, när föreståndare utsetts vid radiologisk
anläggning, alla de funktioner, som normalt åvilar tillståndshavaren
i fråga om tillsyn av och ansvar för den löpande verksamheten för att tillgodose
bästa möjliga strålskyddsförhållanden, utövas av föreståndaren.
Detta bör dock enligt kommittén inte medföra, att tillståndshavaren helt
befrias från sin skyldighet i dessa hänseenden. Endast den fortlöpande
kontrollen över det dagliga arbetet överflyttas på föreståndaren. Tillståndshavaren
har således alltfort att svara för strålskyddet och vidtaga erforderliga
åtgärder för dess förbättrande. Brister något härvidlag, kan tillståndshavaren
drabbas av förelägganden eller förbud, även om försummelse kan
läggas föreståndaren till last.

Rörande föreståndarens åligganden i övrigt anför kommittén.

Utöver den allmänna skyldigheten för föreståndaren att iakttaga allt
som kan erfordras för att förhindra uppkomsten av strålskador, bör det ankomma
på föreståndaren att tillse, att övriga bestämmelser i strålskyddslagen
eller i med stöd av denna utfärdade administrativa föreskrifter iakttages,
att verksamheten bedrives i enlighet med de villkor, som angivits i
tillståndet, och att de särskilda skyddsföreskrifter, som må gälla, efterleves.
Äger han anställa personal för tillståndshavarens räkning, bör det åligga
honom att föranstalta om läkarundersökning före anställandet och svara
för att minderåriga ej anställes utan tillsynsmyndighetens medgivande. Vidare
bör han vara skyldig att följa hälsotillståndet hos de anställda, om
misstanke om strålskada uppkommer låta underkasta vederbörande läkarbesiktning
samt även i övrigt svara för att de anställda underkastas läkarbesiktningar
i föreskriven omfattning. Han skall göra anmälan till tillsynsmyndigheten,
om strålskada misstänkes föreligga eller om radioaktivt
ämne förkommit etc., ävensom på anfordran lämna myndigheten eller tillsynsman
de upplysningar, som erfordras för tillsynens behöriga utövande.
Förteckning över personal med radiologiska arbetsuppgifter bör ävenledes
tillhandahållas av föreståndaren.

En begränsning i föreståndarens ansvar anser kommittén böra göras såvitt
avser åtgärder av ekonomisk innebörd. I dessa frågor bör det sålunda
ankomma på tillståndshavaren att fatta beslut, även om föreståndare finnes.

Statlig och kommunal verksamhet bör enligt kommittén ur strålskyddssynpunkt
inta samma ställning som enskild verksamhet. Ett förbudsförfarande
måste sålunda kunna tillgripas mot statliga och kommunala myndigheter.
Tillstånd bör kunna vägras, om myndigheten inte uppfyller de
krav beträffande strålskyddet som anses böra ställas, och ett redan meddelat
tillstånd bör kunna återkallas, om förhållandena ger anledning därtill.
Härav följer, menar kommittén, alt statliga och kommunala föreståndares
ansvar för strålskyddslagens efterlevnad kan ges samma omfattning
som för föreståndare i enskild tjänst. Ansvaret bör icke utsträckas längre
än till vad som ligger inom området för föreståndarens befogenheter. Före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

lägganden, som nödvändiggör åtgärder av ekonomisk innebörd, skall alltså
enligt kommittén riktas mot myndigheten.

Den föreslagna omfattningen av föreståndarens ansvar är, påpekar kommittén,
av särskild betydelse för strålskyddet vid de statliga och kommunala
sjukvårdsinrättningarna, där den för driften ansvarige läkaren är att
betrakta som föreståndare i strålskyddslagens mening. Försummelse av
läkaren att hos huvudmannen påyrka avhjälpande av missförhållande eller,
därest detta inte föranleder erforderlig åtgärd från huvudmannens sida,
göra anmälan häroin till tillsynsmyndigheten bör enligt kommittén medföra
ansvar för tjänstefel för läkaren. Därjämte kan huvudmannen i egenskap
av tillståndshavare meddelas särskilda föreskrifter på grund av missförhållandet
och interimistiskt förbjudas att bruka anläggningen. I sista
hand kan tillståndet återkallas.

Kommittén finner starka skäl tala för att i strålskyddslagen också införes
en uttrycklig bestämmelse angående skyldighet för arbetstagare att
vara verksam till förebyggande av att han själv eller annan utsättes för
strålning och anför till närmare utveckling av sina synpunkter härutinnan
följande.

Eftersom tillståndshavaren är i sista hand ansvarig för att strålskador
ej uppkommer till följd av strålningen från hans anläggning, måste han
också kunna fordra, att den skyddsutrustning han tillhandahåller användes,
att meddelade skyddsföreskrifter i övrigt efterleves och att de personer,
som är sysselsatta i arbetet, iakttar tillbörlig försiktighet. Det förtjänar
påpekas att vad nu sagts gäller också till skydd för tredje man. Vad särskilt
angår sjukvården skall personalen sålunda vara pliktig tillse, att
patienterna ej utsätts för strålning i vidare mån än som av läkaren bedömes
erforderligt för uppnående av åsyftat resultat av behandlingen eller
undersökningen. Denna skyldighet måste givetvis anpassas efter varje
arbetstagares arbetsuppgifter och de kompetenskrav som på grund av
hans utbildning och tjänsteställning kan ställas på honom.

Yttrandena

Kommitténs förslag i förevarande del har inte föranlett annan erinran
av allmän karaktär än att lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm
beträffande förslaget att tillståndshavare skall vara skyldig att följa hälsotillståndet
hos de anställda invänder, att tandläkare har varken formell eller
reell kompetens att fullgöra sådant åläggande. Kollegiet finner det över
huvud taget anmärkningsvärt att kommittén, när det gäller strålskyddet,
emellanåt vill binda personer till uppgifter av medicinsk natur, för vilka
de saknar laglig kompetens.

Departementschefen

Ett väsentligt moment i prövningen av ansökan om tillstånd att inneha
och bedriva arbete vid radiologisk anläggning måste avse de personliga

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

förutsättningarna hos tillståndshavaren eller den person som eljest skall
förestå verksamheten. Man skall sålunda genom prövningen söka skapa
garantier för att hästa möjliga strålskyddsförhållanden kommer att råda
vid anläggningen, inte bara i fråga om tekniska anordningar, vilka tillsynsmännen
kan kontrollera, utan även beträffande arbetsmetoder, arbetsdisciplin,
personalens instruerande m. m. I första hand måste det givetvis
åligga tillståndshavare och föreståndare att tillse att de för strålskyddet vid
anläggningen givna föreskrifterna följes. Men därutöver bör man också
kunna fordra att de är aktivt verksamma för att personalen och andra personer
inte utsättes för strålning som kan undvikas. Kommittén har funnit
det nödvändigt att, efter förebild av arbetarskyddslagen, införa en bestämmelse
i sitt lagförslag, varigenom tillståndshavare ålägges att vidta alla
åtgärder som kan erfordras för att förebygga att personalen eller annan
person utsättes för strålning, som med hänsyn till anläggningens beskaffenhet
inte bör tolereras. En sådan bestämmelse torde visserligen inte kunna
straffsanktioneras, men jag anser det riktigt och ur skadeståndsrättslig
synpunkt väsentligt att tillståndshavarens ansvar i förevarande avseende
kommer till uttryck i strålskyddslagen. Kommittén har i detta sammanhang
uttalat, att det också bör åligga tillståndshavaren att ha sin uppmärksamhet
riktad på hälsotillståndet hos personalen. Den invändning
som under remissbehandlingen gjorts mot detta uttalande synes mig icke
befogad. Uppenbarligen har kommittén inte avsett, att tillståndshavaren
eller föreståndaren själv skall företa någon medicinsk undersökning av personalen
utan endast efter sin förmåga följa hälsotillståndet hos denna och
vid minsta misstanke om att någon blivit utsatt för strålskada tillse att
vederbörande skyndsamt blir undersökt av läkare. Jag är sålunda ense med
kommittén om att dylik skyldighet bör åvila tillståndshavaren.

Kommittén tar också upp frågan om ansvarsfördelningen mellan tillståndshavare
och föreståndare. I vissa fall måste särskild föreståndare finnas,
nämligen i statlig och kommunal verksamhet samt eljest då tillståndshavaren
är bolag eller annan icke fysisk person. Den fortlöpande kontrollen
över det dagliga arbetet skall enligt kommittén ankomma på föreståndaren
medan tillståndshavaren i övrigt har att svara för strålskyddet och vidta
erforderliga åtgärder för dess förbättrande. Försummelse av föreståndaren
kan föranleda ansvar för tjänstefel då det gäller statlig och kommunal
verksamhet samt — i fråga om såväl allmän som enskild verksamhet —
medföra förelägganden eller förbud för tillståndshavaren. Den angivna
ansvarsfördelningen synes mig naturlig och berörda konsekvenser av försummelse
torde vara nödvändiga.

Även för arbetstagare föreslår kommittén en bestämmelse om skyldighet
att vara verksam till förebyggande av alt han själv eller annan ulsättes för
strålning. En motsvarande regel finns i arbetarskyddslagen och försvarar
enligt min mening väl sin plats i strålskyddslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

6. Avgifter

Kommittén

Kommittén konstaterar, att den tillsyn över radiologiskt arbete som
skall utövas med stöd av strålskyddslagen i hög grad är en i det allmännas
intresse bedriven skyddsverksamhet, i många hänseenden jämförbar med
övrig obligatorisk arbetarskyddstillsyn. Rent principiellt anser därför kommittén
invändningar med fog kunna resas mot att belägga en sådan kontrollverksamhet
med avgifter. Den av yrkesinspektionen utövade allmänna
arbetarskyddstillsynen är också avgiftsfri.

Det är emellertid inte bara så att strålskyddskontrollen i sig själv är
socialt betingad, utan även den verksamhet, vari strålskyddskontrollen förekommer,
har i mycket stor utsträckning social anstrykning, framhåller
kommittén. Till belysande härav anför kommittén, att radiologiskt arbete
till övervägande del utövas inom området för stats och kommuns allmännyttiga
verksamhet samt att de nuvarande avgifterna till mycket stor del
drabbar sjuk- och tandvården. Sålunda faller av debiterade avgifter mera
än 60 procent på statliga eller kommunala anläggningar och sammanlagt
över 90 procent av avgifterna drabbar medicinsk, odontologisk och veterinärmedicinsk
verksamhet.

Med hänsyn till det anförda skulle kommittén helst se, att avgifterna för
tillsynen nu avskaffades. Kommittén tvekar emellertid att föreslå detta på
grund av att kommitténs förslag i övrigt är förenade med dryga kostnadsökningar
för statsverket.

Om avgifter för tillsynen skall utgå förordar kommittén att avgifterna
liksom hittills får karaktären av årliga licensavgifter, som anknyts till tillståndet,
vare sig det avser radiologiskt arbete eller handel med eller innehav
av radioaktivt ämne, samt att avgiftsbeloppen får bestämmas av Kungl.
Maj :t eller i en del fall av tillsynsmyndigheten inom vissa av Kungl. Maj :t
angivna gränser.

Undervisnings- och forskningsverksamhet, som bedrives utan förvärvssyfte
bör enligt kommittén liksom f. n. vara helt avgiftsfri.

Den nuvarande möjligheten att, om särskilda skäl föreligger, nedsätta avgiften
anser kommittén också böra bestå. Beslut härutinnan bör enligt kommittén
fattas av strålskyddsnämnden.

F. n. utgår särskild gottgörelse till statsverket för besiktning i anledning
av ansökan om tillstånd, därest ansökningen inte bifalles. Redan nu har
denna gottgörelse haft ytterst ringa betydelse, eftersom avslag på tillståndsansökningar
varit sällsynta. På grund härav och då ansökningar om tillstånd
enligt den nya strålskyddslagstiftningen förutsättes i stor utsträckning
kunna behandlas utan föregången besiktning föreslår kommittén att
denna typ av avgift helt borttages.

Statsverkets inkomster av tillsynsavgifterna beräknar kommittén med

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

hänsyn till de föreslagna ändringarna och den fortgående expansionen på
området till ca 300 000 kronor för kalenderåret 1958.

Yttrandena

Av de remissorgan som yttrat sig i avgiftsfrågan är det endast statskontoret
som anser att avgifterna för tillsynen bör bibehållas. Enligt statskontorets
mening bör avgifterna avvägas så att full kostnadstäckning erhålles
för samtliga utgifter.

Uttalande om att avgifterna bör slopas göres av arbetarskyddsstyrelsen,
medicinska fakulteterna i Uppsala och Göteborg, lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan
i Stockholm, medicinalstyrelsens vetenskapliga råd i röntgendiagnostik,
Sveriges industriförbund, Svenska radiologförbundet, Svenska
tandlåkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund, Sveriges sjukhusoch
hälsofysikers förbund samt Aktiebolaget Atomenergi.

Till belysande av de skäl som anföres för denna ståndpunkt må hänvisas
till följande uttalande av Svenska radiologförbundet.

Strålskyddet är ett hela samhällets intresse och bör därför bekostas av
allmänna medel och ej genom särskild beskattning av sjukvårdsanstalter
eller andra institutioner, företag eller enskilda, som arbetar med joniserande
strålning. I synnerhet är det upprörande, att tillsynsavgifter skall erläggas
även i de fall, där någon tillsyn i verkligheten icke sker. Detta är f. n. i
stor utsträckning fallet, t. ex. vid dentala röntgendiagnostikanläggningar.

Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund förutsätter
under likartad motivering, att besiktningar av röntgenanläggningar, i likhet
med övriga inspektioner inom medicinalväsendet, göres avgiftsfria.

Medicinska fakulteten i Göteborg och Sveriges sjukhus- och hälsofysikers
förbund föreslår att, om avgifter för tillsynen likväl skall utgå, befrielse
eller åtminstone stark nedsättning beviljas sådana institutioner, sjukvårdsinrättningar
m. nr., som anställt egna radiofysiker, varigenom belastningen
på den centrala tillsynsmyndigheten minskar. Den föreslagna avgiftsbefrielsen
skulle enligt fakulteten underlätta att från sjukhusens huvudmän få
anslag för det ur många synpunkter önskvärda uppbyggandet av en lokal
sjukhusfysikerorganisation.

Sveriges industriförbund och Aktiebolaget Atomenergi framhåller, att
frågan om avgifter bör ses mot bakgrunden av att tillsynsverksamheten i
samband med radiologiskt arbete på grund av den snabba utvecklingen
på atomenergiområdet kommer att få allt större omfattning och kommer
att kräva insatser av expertis från olika områden, vilket kan leda till stora
kostnader i det enskilda fallet. Det är därför naturligt, att staten helt svarar
för kostnaderna för tillsynsverksamheten.

De part em en t schef en

För tillsynen enligt 1941 års lag har tillståndshavaren haft att erlägga
årliga avgifter till statsverket. Som skäl för alt nu slopa dessa avgifter har

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

kommittén främst åberopat, att tillsynen enligt arbetarskyddslagen är avgiftsfri,
att radiologiskt arbete till övervägande delen utövas inom området
för stats och kommuns allmännyttiga verksamhet, att sålunda 60 procent
av debiterade avgifter faller på statliga eller kommunala anläggningar samt
att 90 procent av avgifterna drabbar medicinsk, odontologisk och veterinärmedicinsk
verksamhet. På grund av att kommitténs förslag är förenade
med dryga kostnadsökningar för statsverket, tvekar kommittén att föreslå
att avgifterna avskaffas men skulle helst se att så bleve fallet.

Den allmänna meningen bland remissinstanserna är att avgifterna bör
slopas; i själva verket är det endast en enda remissmyndighet — nämligen
statskontoret — som redovisar motsatt uppfattning.

Obestridligen talar vägande skäl för att strålskyddstillsynen göres avgiftsfri.
Det är här fråga om en skyddsverksamhet, som i stor utsträckning
är jämförbar med arbetarskyddstillsyn. Avgifterna drabbar vidare f. n.
främst sjukvård och tandvård. Att uttaga avgifter från den slutna vården,
som till helt övervägande del omhänderhas av staten eller kommun, synes
redan av principiella och praktiska skäl inte böra komma i fråga. En väsentlig
del av statsverkets nuvarande inkomster av tillsynsverksamheten hänför
sig till läkare och tandläkare i den öppna vården. Då dessa — i enlighet
med vad jag tidigare förordat — förutsättes som regel icke behöva söka tillstånd
för innehav av och arbete med röntgenutrustning av gängse typ för
diagnostik och då besiktningsverksamheten med avseende på sådana anläggningar
torde komma att bli mycket begränsad, synes det icke möjligt
att sakligt motivera uttagande av årliga avgifter av dessa apparatinnehavare.
Och ett bibehållande av avgifterna för andra områden än sjuk- och
tandvården skulle enligt hittillsvarande erfarenhet bli praktiskt taget utan
betydelse ur statsfinansiell synpunkt, i synnerhet om man beaktar kostnaderna
för uppbärandet av avgifterna. Läget kan bli annorlunda med
hänsyn till utvecklingen på atomenergiområdet och i så fall torde det få
övervägas att avgiftsbelägga strålskyddstillsynen på detta område.

Jag föreslår därför att de nuvarande tillsynsavgifterna slopas, vilket
kommer att medföra avsevärda förenklingar jämväl ur administrativ synpunkt.
Som jag tidigare anfört skall dock ersättning utgå, då strålskyddsmyndigheten
på begäran utför arbete av servicebetonat slag.

C. Specialmotivering till strålskyddslagen

I enlighet med det anförda har på grundval av strålskyddskommitténs
förslag inom inrikesdepertementet utarbetats förslag till strålskyddslag,
vilket torde såsom bilaga 1 få fogas till protokollet i detta ärende. Jag övergår
nu till att behanda de särskilda bestämmelserna i detta förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Lagens rubrik

Med hänsyn till den utvidgning av 1941 års lagstiftning, som kommitténs
förslag innefattar, har kommittén funnit sig böra föreslå en ny rubrik och
därvid valt benämningen »lag om skydd mot skada i följd av joniserande
strålning m. m.». Kommittén är medveten om att begreppet joniserande
strålning är främmande för den på området icke sakkunnige men menar,
att detta inte bör hindra att begreppet användes i rubriken, då en definition
av begreppet lämnas redan i lagens inledande paragraf. För att få en kortfattad
och lätthanterlig benämning i dagligt tal, föreslår kommittén att till
rubriken fogas ordet »strålskyddslag». Begreppet strålskydd har enligt kommittén
redan vunnit burskap såsom benämning på skydd mot röntgenstrålning
och strålning från radioaktiva ämnen.

Då enligt vad kommittén sålunda anfört den föreslagna kortare benämningen
på lagen väl täcker lagens innehåll vill jag i enkelhetens intresse
förorda att man nöjer sig med den kortare benämningen och alltså ger
lagen rubriken »Strålskyddslag».

1 §•

Kommittén

Liksom lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. bör enligt kommittén
strålskyddslagen inledas med erforderliga definitioner över fysikaliska
begrepp, vilkas innehåll inte är entydigt bestämt av vetenskapen och
vilka ej heller är kända för en större allmänhet.

Kommittén inför i lagen ett nytt begrepp, joniserande strålning, såsom
sammanfattande benämning på sådan strålning, mot vars skadeverkningar
lagstiftningen skall bereda skydd. I den nuvarande lagen talas endast om
röntgenstrålar och strålning från radioaktivt ämne. Den av kommittén föreslagna
definitionen på joniserande strålning innefattar, förutom nyssnämnda
båda slag av strålning, jämväl annan till sin biologiska verkan likartad
strålning. Vad som avses härmed framgår av betänkandet s. 29—33
och i mera sammanträngd form av vad jag anfört under punkten II A.

Såsom i nu gällande lag upptas i paragrafen därjämte en defintion på
radiologiskt arbete, dock med en väsentlig förändring av begreppets innebörd.
Härutinnan torde jag få hänvisa till den redogörelse för kommitténs
förslag rörande avgränsningen av lagens tillämplighetsområde, som jag
lämnat under punkten III B 2. Av praktiska skäl har kommittén förbehållit
begreppet radiologiskt arbete för arbete med sådana anordningar eller radioaktiva
ämnen, som ej med stöd av lagen undantagits från lagens tillämpning.

Yttrandena

Generaltullstyrelsen förutsätter, att i lagförslaget förstås med radioaktiva
ämnen ej blott radioaktiva grundämnen och kemiskt definierade föreningar
utan även preparat, beredningar och på mekanisk väg framställda produk6
— Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 29

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år i958

ter i allmänhet, som utsänder radioaktiv strålning.

I några remissyttranden har påpekats, att kommittén i sitt förslag använder
begreppet röntgenapparat på ett sätt som avviker från Svenska
elektriska kommissionens nomenklatur.

Svenska elektriska kommissionen förklarar sålunda, att uttrycket röntgenapparat
av kommittén använts för att beteckna röntgenutrustning, varmed
enligt gällande normer förstås »utrustning för alstrande och användande
av röntgenstrålning, bestående av röntgenapparat, röntgenrör (rör),
förbindelsekablar, stativ, tillsatsapparater och övriga tillbehör». Med röntgenapparat
avses enligt samma normer »apparat för drift av röntgenrör».
Uttrycket inbegriper således ej den strålningsalstrande delen (röntgenröret),
påpekar kommissionen.

Även medicinalstyrelsen och styrelsens vetenskapliga råd i röntgendiagnostik
samt Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare
har anmärkt på berörda terminologi.

Beträffande begreppet radiologiskt arbete anför försvarets forskningsanstalt
och delegationen för atomenergifrågor, att kommitténs definition
härav ger möjlighet till en utomordentligt vid tolkning och att det varit
önskvärt, att det klart framgår, att det här gäller arbete, där personalen
faktiskt utsättes för joniserande strålning eller riskerar att utsättas för
sådan strålning.

Svenska elektriska kommissionen anser den föreslagna definitionen för
radiologiskt arbete alltför vag samt föreslår formuleringen:

arbete med på elektrisk väg alstrad joniserande strålning från röntgenrör
eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande strålning
utanför den strålningsalstrande apparaten eller apparatdelen, arbete
med utvinning av atomenergi samt arbete med radioaktivt ämne, dock ej
då fråga är endast om arbete med anordning eller ämne, som jämlikt 4 §
särskilt undantagits.

Medicinska fakulteten i Uppsala föreslår, att till definitionen fogas meningen:
»Vidare skall arbete med teknisk anordning uteslutande avsedd för
alstrande av strålning med minsta våglängd av 1 000 Å undantagas.» Härigenom
vinnes enligt fakulteten, att apparater för ultraviolett strålning och
vissa mätapparater (exempelvis fotometrar) undantages.

Departementschefen

Det torde vara nödvändigt att i en lag av förevarande slag använda vissa
fysikaliska begrepp, vilka inte är allmänt kända och ej heller otvetydigt bestämda.
Utvecklingen har medfört, att andra strålslag än de i 1941 års lag
nämnda kommit till användning. En samlande beteckning för den strålning,
mot vilken den nya lagen skall ge skydd, har därför blivit erforderlig.
Den av kommittén föreslagna beteckningen joniserande strålning har godtagits
av remissinstanserna och själv har jag ingenting att invända där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

emot. Med joniserande strålning avses sålunda i departementsförslaget röntgenstrålning,
strålning från radioaktiva ämnen och därmed till sin biologiska
verkan likartad strålning. Uttrycket radioaktiva ämnen skall därvid
såsom generaltullstyrelsen förutsatt omfatta ej blott radioaktiva grundämnen
och föreningar, vari sådana ingår, utan även preparat och andra
konstgjorda produkter, som utsänder radioaktiv strålning.

Liksom i 1941 års lag ges också i lagförslaget en definition på begreppet
radiologiskt arbete. Även i detta hänseende har utvecklingen föranlett en
utbyggnad av begreppet, inte bara beroende på de nya strålslagen utan
kanske framför allt med hänsyn till den nya verksamhet som upptagits på
området, nämligen arbete med utvinning av atomenergi. Radiologiskt arbete
skulle enligt förslaget alltså omfatta, förutom nyssnämnda slag av arbete,
jämväl arbete vari nyttjas röntgenapparat eller annan teknisk anordning,
avsedd att utsända joniserande strålning, och arbete med radioaktivt ämne.
Häremot har invänts, att definitionen är för vag och ger möjlighet till för
vid tolkning. Det synes mig emellertid nödvändigt att begreppet göres vittomfattande
om det med säkerhet skall kunna fånga in all den verksamhet,
där strålskydd kan behövas, och samtidigt bli tillräckligt enkelt. Erforderlig
begränsning av strålskyddet torde i stället få göras genom att särskilt
angivna strålkällor undantas från lagens tillämpning. Jag vill dock erinra
om att i den föreslagna definitionen inte inbegripes elektronmikroskop, televisionsapparater
etc., i vilka väl alstras joniserande strålning men där strålningen
inte är avsedd att utsändas utanför apparaten och på grund av
apparatens konstruktion inte heller skall kunna tränga utanför denna. Att,
som kommittén föreslår, även i övrigt inskränka själva begreppet radiologiskt
arbete med de särskilda undantag som göres från lagens tillämpning,
anser jag inte lämpligt. Begreppet skulle därigenom inte bara bli
konstlat utan även oanvändbart i sådana i lagförslaget förekommande fall,
då regler ges för alla slag av anordningar, som alstrar joniserande strålning.
Inte heller vill jag förorda ett tillägg till definitionen av det slag medicinska
fakulteten i Uppsala föreslagit. Det skulle nämligen enligt min mening göra
begreppet alltför svårförståeligt för andra än fackmän. Den effekt fakulteten
eftersträvar med sitt förslag torde lika väl kunna uppnås genom att
berörda apparater med stöd av bemyndigande i lagen genom beslut av
Konungen eller strålskyddsmyndigheten undantages från lagens tillämpning.

En annan terminologisk fråga gäller uttrycket röntgenutrustning. I överensstämmelse
med vad som brukas i dagligt tal har jag tidigare i mitt anförande
liksom kommittén genomgående begagnat uttrycket röntgenapparat
för att beteckna hela den apparatur, som användes i röntgenarbete.
Under remissbehandlingen har emellertid påpekats, att detta uttryckssätt
inte överensstämmer med vedertagen nomenklatur, enligt vilken röntgenapparat
inte inbegriper den strålningsalstrande delen, nämligen röntgenröret.
Den enligt nomenklaturen riktiga benämningen för hela den utrust -

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

ning som erfordras för alstrande och användande av röntgenstrålning är
röntgenutrustning. Denna beteckning bör därför användas i lagtexten.

Som jag framhållit i den allmänna motiveringen är det meningen att även
fabrikation av tekniska anordningar, som alstrar joniserande strålning, skall
betraktas som radiologiskt arbete i den mån det därvid förekommer att
anordningen i samband med prov eller eljest sättes i funktion.

På grund av det anförda bör radiologiskt arbete definieras som arbete,
vari röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända
joniserande strålning, nyttjas eller eljest sättes i drift, arbete med utvinning
av atomenergi och arbete med radioaktivt ämne.

Om tillstånd m. m.

2 §•

Kommittén

Enligt kommitténs förslag skall tillstånd erfordras av en särskild nämnd,
statens strålskyddsnämnd, för den som vill bedriva radiologiskt arbete eller
idka handel med eller eljest inneha radioaktivt ämne, dock ej i de fall tillstånd
krävs enligt atomenergilagen. Därutöver anser kommittén det böra
fordras särskilt tillstånd för att annan än den som har handelstillstånd
skall få till riket införa eller här förvärva eller överlåta radioaktivt ämne.
Denna tillståndsskyldighet är mera omfattande än enligt gällande lag, beroende
på dels att begreppet radiologiskt arbete vidgats dels att införsel,
förvärv och överlåtelse av radioaktivt ämne ej tidigare krävt särskilt tillstånd,
vare sig i samband med handel eller eljest. Rörande det närmare
innehållet i kommitténs förslag i denna del må hänvisas till den allmänna
motiveringen. I det sammanhanget har emellertid inte upptagits ett av
kommittén berört spörsmål angående till vilken enhet — anläggning, apparat,
myckenhet radioaktivt ämne — tillstånd av förevarande slag bör vara
knutet. Kommitténs uppfattning härutinnan torde därför få redovisas här.

Vad först beträffar tillstånd till arbete med röntgenutrustning och liknande
anordningar anför kommittén.

Tillståndet att bedriva radiologiskt arbete är för närvarande anknutet
till viss anläggning. Vid större anläggningar brukar till följd härav ett
flertal strålkällor med varierande användningsändamål och användningsfrekvens
omfattas av ett och samma tillstånd. Detta föranleder ofta svårigheter
vid identifieringen av de olika enheterna. Vidare tynges det administrativa
förfarandet, genom att t. ex. anskaffandet av en ny röntgenapparat
till en anläggning eller vidtagande av förändringar beträffande
någon av de apparater, som tillståndet avser, medför omprövning av tillståndet
även för apparater, som ej beröres av åtgärden. Enligt kommitténs
mening bör tillstånden av praktiska skäl ändras så, att varje tillstånd i
princip hänför sig till en viss, klart identifierad strålkälla. Vid arbete med
röntgen kommer härigenom i de flesta fall varje röntgenrör med tillhörande
drifts- och skyddsanordningar att omfattas av ett särskilt tillstånd. Det är
emellertid icke ovanligt, att flera röntgenrör är anbragta på samma stativ

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

och därför är att anse såsom en enhet. Slutligen kan flera dylika enheter
vara anslutna till samma transformator och dirigeras från ett och samma
manöverbord.

Ur strålskyddssynpunkt är det angeläget, att den apparatur, som utgör
en arbetsenhet och hos vilken strålkällan (strålkällorna), skyddsanordningar
och övriga tillbehör anpassats efter varandra, blir föremål för bedömning i
ett sammanhang.

Kommittén anser sålunda att varje arbetsenhet bör omfattas av ett tillstånd.
Med arbetsenhet bör då enligt kommittén avses stativ med därpå
anbragta röntgenrör eller motsvarande anordningar samt övriga tillbehör.

Vad härefter gäller tillstånd till innehav av radioaktivt ämne uttalar
kommittén, att tillståndet liksom enligt gällande lag bör avse viss myckenhet
av angivet slag av radioaktivt ämne. I sådana fall då ämnet inte är fast
monterat i en apparat torde dock enligt kommitténs mening några olägenheter
inte vara förenade med att ett och samma tillstånd omfattar flera
olika slag av radioaktiva ämnen. Med hänsyn till de skiftande strålrisker,
som kan vara förenade med olika ämnen, bör därvid i tillståndet anges den
myckenhet av varje slag av radioaktivt ämne, som må innehas eller brukas.
Understiger den innehavda mängden av visst radioaktivt ämne den i
tillståndet angivna, möter enligt kommitténs mening inte hinder för en
tillståndshavare att utan nytt tillstånd till innehav eller arbete anskaffa och
inneha samma slag av radioaktivt ämne intill den myckenhet, som omfattas
av tillståndet. För apparater i vilka det radioaktiva ämnet är fast monterat
anser kommittén tillståndet liksom i fråga om röntgenutrustningar
böra bindas till apparatenheten med tillhörande radioaktivt ämne.

Yttrandena

Generaltullstijrelsen framhåller med anledning av förslaget om tillståndsskyldighet
för införsel av radioaktivt ämne, att en importör, som äger behörighet
att idka handel med radioaktiva ämnen och sålunda även äger införa
dylika ämnen utan särskilt tillstånd, bör vara skyldig att om så erfordras
hos vederbörande tullmyndighet styrka sin behörighet. Då handelstillstånd
återkallas hör generallullstyrelsen erhålla meddelande härom. Det
vore enligt styrelsen också önskvärt, att i lagen, på motsvarande sätt som
i bl. a. giftstadgan, uttryckligen stadgas skyldighet för tullverkets personal
att övervaka införseln till riket av radioaktiva ämnen.

Departementschefen

I denna paragraf upptages huvudbestämmelserna rörande skyldigheten
att söka tillstånd till radiologiskt arbete och innehav av radioaktivt
ämne m. in.

Som jag förut anfört bör det få ankomma på Konungen att bestämma
vilken myndighet som skall handha strålskyddsfrågorna. Tills vidare förut -

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

sättes det bli medicinalstyrelsen genom en för ändamålet särskilt inrättad
nämnd.

Jag har också tidigare behandlat frågan om tillståndspliktens omfattning.
Här vill jag först erinra om den komplettering av kommitténs förslag som
jag förordar, nämligen att tillståndsplikt skall gälla också för innehav av
röntgenutrustning och annan teknisk anordning avsedd att utsända joniserande
strålning, dock med undantag under tre månader vid vissa familjerättsliga
förvärv. Vidare må i fråga om radioaktiva ämnen påpekas, att
undantagandet från tillståndstvånget av de fall, då tillstånd meddelats enligt
atomenergilagen, jämväl innefattar införsel av ämnet, oaktat särskilt
tillstånd härför ej erfordras jämlikt nämnda lag. Den tillståndsplikt, som
skall gälla för förvärv av radioaktivt ämne, kan givetvis inte avse de familjerättsliga
förvärven. Vill förvärvaren behålla ämnet mer än tre månader,
blir han däremot tvungen att söka tillstånd. Så måste också ske vid överlåtelse
av ämnet.

I paragrafen bör uttryckligen påpekas befogenheten för strålskyddsmyndigheten
att meddela generella tillstånd. Om rätt för strålskyddsmyndigheten
att föreskriva anmälningsskyldighet för den som utnyttjar sådant
generellt tillstånd stadgas i 5 §.

Beträffande den av kommittén berörda frågan till vilken enhet, anläggning
eller apparat resp. myckenhet radioaktivt ämne, tillståndet bör knytas
delar jag helt kommitténs uppfattning. Det bör uppmärksammas, att tillstånd
att bedriva arbete med accelerator av avancerad typ bör innefatta
rätt att i acceleratorn framställa radioaktiva ämnen, eftersom det är en
normal funktion hos sådan accelerator.

Generaltullstyrelsens synpunkter torde inte böra leda till någon komplettering
av lagtexten. Var och en som inför radioaktivt ämne måste givetvis
styrka sin behörighet härtill inför tullmyndigheten och det gäller även
dem som grundar sin behörighet på handelstillstånd. Regler om meddelande
till generaltullstyrelsen angående återkallelse av handelstillstånd och om
skyldighet för tullverkets personal att övervaka införseln av radioaktiva
ämnen torde få ges i administrativ ordning.

3 §•

Kommittén

I princip skall enligt kommittén strålskyddsnämnden avgöra i vad mån
besiktningar skall ske, innan tillståndsärendena prövas av nämnden. Kommitténs
förslag syftar till att tillstånd i stor utsträckning skall kunna meddelas
utan föregående besiktning. I sådana fall där besiktning blir erforderlig,
skall denna regelmässigt utföras genom radiofysiska institutionens
försorg. Det faktiska avgörandet om besiktning i visst fall skall ske torde
härvid ankomma på föreståndaren för den tillsynsavdelning, där ärendet
handlägges, givetvis under iakttagande av att nämndens allmänna riktlinjer

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

för besiktningsarbetet följes. Undantagsvis kan, säger kommittén, strålskyddsnämnden
finna ett ärende så komplicerat, att nämndens ledamöter
vill genom eget besök på platsen bilda sig en klar uppfattning av förhållandena
eller vill låta särskild expertis besiktiga anläggningen.

Kommittén uttalar, att det vid besiktningarna ej sällan är önskvärt att
få tillträde även till lokaliteter, som gränsar till en tillämnad radiologisk anläggning
och som befaras kunna nås av strålning från denna. Avsaknaden
av en sådan befogenhet hittills har stundom varit till förfång vid besiktningarna.
Ordet lokal bör härvid ges en vid tolkning, så att varje angränsande
utrymme vid behov kan besiktigas. Även lokaler, som disponeras
av annan än tillståndssökande, bör omfattas av stadgandet.

Kommitténs förslag upptar också som framgår av den allmänna motiveringen
ett allmänt stadgande rörande förhandsbesiktning. Närmare föreskrifter,
exempelvis rörande vem som skall vara skyldig att föranstalta om
förhandsbesiktning, torde böra meddelas i administrativ väg. Kommittén
förutsätter, att Kungl. Maj :t kommer att uppdraga åt strålskyddsnämnden
att besluta härutinnan.

Yttrandena

Stockholms handelskammare finner innebörden av paragrafen ej vara
helt klar. Handelskammaren anför.

Kommittén uttalar, att om en strålkälla ej användes i arbete, kunde dess
nyttjande ej betecknas som radiologiskt arbete och fölle sålunda utanför
tillståndsskyldigheten. Detta torde såvitt handelskammaren kan finna särskilt
gälla röntgenutrustning, som ju icke utsänder strålning, när den ej är
i drift. Härav torde framgå, att sådan utrustning får visas och utställas
för försäljning eller reklam utan att tillstånd inhämtats. Att så får ske är
ett angeläget önskemål från handelns sida, då det ofta lär vara av större
intresse för den eventuella köparen att ta del av stativets utformning, anordningar
för anbringande av patienter m. m., än att se anläggningen i
drift. Det är betydelsefullt för en tillverkare eller säljare att kunna för
eventuella köpare visa prototyper till nya utrustningar, så att förbättringar
kan genomföras, innan utrustningen sättes i produktion. Handelskammaren
förutsätter därför, att bestämmelsen, att Konungen må förordna om
förhandsbesiktning av tekniska anordningar eller apparater som användes
i radiologiskt arbete, innan dessa utställes till försäljning eller i reklamsyfte,
som regel icke kommer att leda till besiktningstvång för röntgenutrustningar,
som visas under här angivna förutsättningar.

I samma riktning uttalar sig Sveriges industriförbund och Svenska elektriska
kommissionen. Enligt kommissionen bör orden »eller här utställes till
försäljning eller i reklamsyfte» utgå eller i varje fall ändras till »eller här
visas i drift i försäljnings- eller reklamsyfte».

Kommerskollegium uttalar i anledning av vad Stockholms handelskammare
anfört att, även om bestämmelserna i dessa paragrafer i vissa fall kan
framstå som väl stränga, säkerhetsskälen talar för att de skall godtagas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

Såvitt kollegium kan bedöma, bör en försäljare eller utställare av röntgenutrustningar
vid förevisning härav mycket väl kunna använda en utrustning,
där själva strålkällan saknas eller ersatts med en attrapp, om han
skulle finna lagens bestämmelser för betungande.

Medicinska fakulteten i Uppsala förordar, att bestämmelsen i andra stycket
skall utgå då den är så allmänt formulerad, att den kommer att inbegripa
varje instrument, som användes i radiologiskt arbete, alltså även
mätinstrument, såsom dosimetrar och scalers.

De part em entsch ef en

Första stycket i paragrafen motsvarar 5 § i gällande lag med de ändringar,
som föranledes av den föreslagna organisationen för handläggningen av
tillståndsärenden. Jag har ingenting att invända mot eller tillägga till vad
kommittén anfört i denna del.

Den möjlighet till förhandsbesiktning av röntgenutrustning eller annan
anordning, avsedd att användas i radiologiskt arbete, som införts i andra
stycket anser jag vara en betydelsefull nyhet. Det är på denna väg, som man
skall kunna komma till rätta med de långvariga förseningar beträffande
tillståndsprövningen som varit regel under en följd av år. Särskild betydelse
torde därvid metoden med typbesiktning få. Förhandsbesiktning torde vara
en förutsättning för meddelande av generella tillstånd som avses i 2 § andra
stycket. Någon risk för att stadgandet, som medicinska fakulteten i Uppsala
anmärkt, skall få några orimliga konsekvenser torde inte finnas, då det i
förordnandet om förhandsbesiktning kan regleras vilka apparater och anordningar
det skall omfatta.

Med röntgenutrustning avses, som anförts under 1 §, hela den utrustning
som erfordras för alsti’ande och användande av röntgenstrålning. Om i enlighet
med kommerskollegiums förslag röntgenröret i en röntgenutrustning
ersättes med en attrapp bör apparaten enligt ordalagen i lagtexten kunna
utställas eller förevisas utan att ha undergått förhandsbesiktning.

4 §•

Kommittén

Kommittén påpekar, att gällande lag inte innehåller någon uttrycklig föreskrift
om att föreståndare skall utses. Att så skall ske framgår emellertid
indirekt av vissa bestämmelser i lagen. Sålunda föreskrives i 2 § första
stycket, att ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete skall innehålla
uppgift om bl. a. den person, som skall förestå arbetet, och dennes utbildning
härför. Enligt nuvarande 4 § första stycket skall vidare anmälan
göras, om den, som enligt ansökan eller tidigare gjord anmälan förestår
radiologiskt arbete, efterträtts av annan person. Slutligen stadgar 15 §, att
för radiologiskt arbete, som med vederbörligt tillstånd bedrives av staten

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

eller kommun, skall i fråga om åligganden enligt lagen föreståndaren för
arbetet vara ansvarig.

Regeln att särskild föreståndare skall finnas vid anläggning, där tillståndshavaren
ej själv förestår verksamheten, anser kommittén vara av så
stor betydelse för strålskyddet, att uttrycklig föreskrift därom bör intagas i
lagen.

För enbart innehav av radioaktivt ämne förutsätter gällande lag ej att
föreståndare utses. Kommittén anser emellertid, att en ansvarig person
alltid bör finnas, vilken har att tillse, att föreskrifter och villkor för meddelat
tillstånd iakttages. Även för handel med radioaktiva ämnen och förvaring
av sådana ämnen utan samband med radiologiskt arbete eller handel
bör således enligt kommittén en av strålskyddsmyndigheten godkänd föreståndare
finnas.

Genom paragrafens formulering är bestämmelserna om föreståndare
tillämpliga även på sådan radiologisk verksamhet som erfordrar tillstånd
jämlikt atomenergilagen. Föreskrift om vem som skall förestå verksamheten
bör här av strålskyddsmyndigheten meddelas som kompletterande villkor
till Kungl. Maj :ts tillstånd.

Frågan om vem som skall godtagas såsom föreståndare, respektive vikarie
för honom, får enligt kommitténs mening avgöras från fall till fall. Det bör
framhållas, säger kommittén, att föreståndaren måste förutsättas erhålla
sådana befogenheter i förhållande till tillståndshavaren, att han i allt väsentligt
kan taga ansvaret för att goda strålskyddsförhållanden råder. Kommittén
anför vidare, att i det fall ansökningen avser tillstånd till rutinmässigt
arbete vid staten eller kommun tillhörig anläggning, vars föreståndare tillsättes
av Kungl. Maj :t, torde någon reell prövning av kompetensen ej ifrågakonnna.
Föreståndaren för institutionen i fråga skall här som regel vara
föreståndare enligt strålskyddslagen, och hans kompetens får anses prövad
i samband med befattningens tillsättande, varför man bör inskränka sig till
att i tillståndet helt generellt angiva innehavaren av viss befattning såsom
föreståndare. Önskvärt är emellertid att strålskyddsmyndighetens yttrande
inhämtas i dylika tillsättningsärenden. I övriga fall däremot måste enligt
kommittén strålskyddsmyndigheten vid tillståndsprövningen bedöma tillståndssökandcns
respektive den föreslagna föreståndarens personliga förutsättningar
att förestå verksamheten. Ansökningsmaterialet bör därför innehålla
så noggranna upplysningar härom som möjligt.

Yttrandena

Delegationen för atomenergifrågor, som anser att en föreståndare för
strålskyddet vid atomenergianläggning bör finnas, förutsätter, på grund av
det mycket stora ansvar som kommer att åvila föreståndare vid dessa anläggningar,
dels att föreståndarens ansvar begränsas till att gälla förhållan -

Kungi. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

den under anläggningens normala drift, dels att strålskyddsmyndigheten
fastställer fullständiga och noggranna anvisningar för den verksamhet som
föreståndaren har att övervaka.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner intet att erinra mot förslaget
att föreståndare skall svara för efterlevnaden av vissa föreskrifter men
anser det vara mindre tillfredsställande att den omständigheten att föreståndare
finnes under alla förhållanden skulle befria tillståndshavaren
från ansvar för vad som ankommer på föreståndaren. Förslaget synes enligt
hovrätten ha denna innebörd. Det skulle vara stötande om en tillståndshavare,
som är medveten om att föreståndaren icke fullgör sina skyldigheter,
skulle utan påföljd kunna vara overksam.

Medicinalstyrelsen ifrågasätter, om det är erforderligt att kräva, att föreståndare
och vikarie för föreståndare alltid skall godkännas av strålskyddsnämnden.
Bestämmelsen förutsätter åtskillig skriftväxling. På sjukhusen
kommer det alltid att bli någon läkare som får ställning såsom föreståndare,
och nämnden torde knappast ha möjlighet att i dylika fall vägra godkännande.
Detsamma kommer läget att bli beträffande tandläkares ställning såsom
föreståndare för röntgenarbete vid folktandvårdspolikliniker. Medicinalstyrelsen
förordar därför, att krav på godkännande av föreståndare icke
uppställes, om till föreståndare utses den som är behörig att utöva läkareller
tandläkarkonsten.

Svenska radiologförbundet och medicinalstyrelsens vetenskapliga råd utvecklar
samma tankegångar. Förbundet anför.

På sjukhusen blir i verkligheten överläkaren på röntgenavdelningen föreståndare.
Han utnämnes av Kungl. Maj :t och bör därför ej ånyo »godkännas»
av strålskyddsnämnden. Detta godkännande måste anses vara innefattat
i utnämningen. Likaså är det i praktiken ogörligt, att strålskyddsnämnden
skall »godkänna» vikarier för överläkare vid sjukdom, tjänstledighet
eller semestrar.

Medicinska fakulteten i Uppsala anser, att person förordnad att upprätthålla
föreståndares forskartjänst vid medicinskt vetenskapliga institutioner
ej syftande till ekonomisk vinning måste anses ha sådan kompetens, att
godkännande för honom enbart blir en administrativt betungande formalitet.

Departementschef en

I den allmänna motiveringen har spörsmålet om när föreståndare skall
utses och ansvarsfördelningen mellan tillståndshavaren och föreståndaren
redan berörts. Jag torde därför kunna inskränka mig till att här behandla
de speciella frågor som upptagits i kommitténs och remissinstansernas
under denna paragraf återgivna uttalanden.

Jag delar i stort sett kommitténs uppfattning i frågan om vem som skall
godtagas som föreståndare. Dock bör det i många fall vara möjligt att i
tillstånd inte bara generellt ange innehavare av viss befattning som före -

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

ståndare utan även helt allmänt såsom föreståndare vid anläggningar av
viss angiven typ godkänna personer med viss kompetens.

Vad hovrätten över Skåne och Blekinge anför rörande föreståndares ansvar
ger mig anledning att erinra om vad jag tidigare uttalat, nämligen
att försummelse från föreståndarens sida kan medföra förelägganden och
förhud för tillståndshavaren. Helt utan påföljd kan således en tillståndshavare
inte vara overksam i dylikt fall. Jag återkommer till frågan om straffpåföljderna
under 23 och 24 §§. Såtillvida är jag ense med delegationen för
atomenergifrågor att föreståndarens ansvar vid atomenergianläggning i
första hand bör avse den normala driften och att strålskyddsmyndigheten
till hans ledning härutinnan bör fastställa noggranna anvisningar, men enligt
min mening vore det önskvärt att anvisningar också utfärdades för åtgärder,
som på föreståndarens ansvar skall vidtas vid olika katastroffall.

5 §•

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna, vilka motsvarar 3 § första
stycket gällande lag, skall äga tillämpning på alla former av tillstånd enligt
strålskyddslagen. Vidare skall beträffande tillstånd, som av Kungl. Maj :t
eller annan myndighet meddelas jämlikt atomenergilagen, strålskyddsmyndigheten
äga meddela kompletterande strålskyddsföreskrifter, naturligtvis
dock endast om verksamheten är att anse som radiologiskt arbete eller innehav
av radioaktivt ämne. Föreskrifterna skall endast avse förhållandena vid
normal drift av den anläggning, som avses med tillståndet, och blir det fråga
om föreskrift av mera genomgripande betydelse skall frågan underställas Konungens
prövning. Redan med stöd av befogenheten att vid tillstånd fästa villkor
och föreskrifter kan strålskyddsmyndigheten i generellt tillstånd föreskriva
anmälningsskyldighet för den som utnyttjar tillståndet. Med hänsyn
till den allmänna räckvidd en sådan föreskrift kan få har det dock ansetts
lämpligt att direkt i lagtexten peka på denna möjlighet.

Befogenheten för strålskyddsmyndigheten att ändra tidigare meddelade
villkor och föreskrifter har inte kommit till uttryck i gällande lag men får
anses följa av myndighetens rätt att meddela skyddsföreskrifter. Även villkor
och föreskrifter, som strålskyddsmyndigheten meddelat i anslutning
till tillstånd jämlikt atomenergilagen, skall myndigheten kunna ändra. Har
däremot viss skyddsföreskrift meddelats av Kungl. Maj:t, saknar strålskyddsmyndigheten
givetvis kompetens att ändra densamma, även om den
tillkommit på förslag av myndigheten. Framställning hör då göras hos
Kungl. Maj :t om ändringens vidtagande.

6 §•

Enligt gällande lag föreligger anmälningsskyldighet när förhållandena
vid en tillståndspliktig anläggning ändrats efter det tillstånd meddelats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Såsom framgår av den allmänna motiveringen biträder jag kommitténs
förslag att i stället skyldighet skall föreligga att söka strålskyddsmyndighetens
medgivande till att bruka anläggningen efter ändringen, därvid jag
dock erinrat om att forskningsinstitutionerna bör kunna generellt tillåtas
att företa vissa ändringar.

För medgivande enligt förevarande paragraf bör samma bestämmelser
gälla som för tillstånd. Även här bör sålunda eftersträvas att ansökningsmaterialet
göres så fullständigt, att besiktning ej skall behöva företagas innan
medgivandet lämnas; men i tveksamma fall bör besiktning på platsen
ske. Avser förändringen utbyte av strålkälla, skall meddelade föreskrifter
om förhandsbesiktning eller typbesiktning iakttagas. Medgivandet skall förbindas
med de nya villkor och skyddsföreskrifter som förändringen påkallar
etc.

7 §•

I denna paragraf ges strålskyddsmyndigheten befogenhet att återkalla
tillstånd, först och främst när tillståndshavaren underlåtit att iaktta de
för tillståndet gällande villkoren och föreskrifterna. Häri inbegripes, att en
anläggning för radiologiskt arbete efter ändring tas i bruk utan att medgivande
enligt 6 § inhämtats. Men även om någon underlåtenhet ej förekommit,
äger strålskyddsmyndigheten återkalla tillståndet, t. ex. med hänsyn
till nya rön och ändrad bedömning i fråga om strålverkningar och
strålrisker eller på grund av tidigare ej uppmärksammade allvarliga brister
vid en anläggning. Så långt har paragrafen sin motsvarighet i 4 och 8 §§ nuvarande
lag.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen är det min mening att
generellt tillstånd skall kunna återkallas individuellt. Har generellt tillstånd
att inneha och bruka röntgenutrustning av standardtyp meddelats för
legitimerade läkare, medför återkallelse av legitimationen att tillståndet förfaller.
Redan dessförinnan kan emellertid, då missbruk eller misskötsel
förekommit, tillståndet återkallas.

Vad som sagts om tillstånd skall också gälla om godkännande av föreståndare
eller ersättare för föreståndare. Återkallelse av sådant godkännande
skall således kunna ske separat utan att tillståndet beröres därav.
Även individuell återkallelse av generellt godkännande skall vara möjlig.

8 §•

Kommittén

Utöver vad som upptagits i den allmänna motiveringen anför kommittén
beträffande anmälningsskyldighet, då tillståndshavare upphört att utnyttja
tillståndet, att bestämmelsen, som med visst tillägg avseende dödsbo motsvarar
4 § första stycket e) i 1941 års lag, i första hand åsyftar tillstånd
till radiologiskt arbete samt handel med och innehav av radioaktivt ämne

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

men att den i princip också bör gälla andra slag av tillstånd. Kommittén
framhåller dock att, eftersom tillstånd till import, förvärv och överlåtelse
av radioaktivt ämne i allmänhet skall utfärdas som licens för viss åtgärd
av engångsnatur, stadgandet i praktiken mera sällan torde bli tillämpligt
i fråga om sådana tillstånd. För innehavare av exempelvis generellt förvärvstillstånd
kan emellertid anmälan bli aktuell. Stadgandet skall enligt
kommittén vara tillämpligt såväl när den med tillståndet avsedda verksamheten
nedlägges som när innehavd kvantitet radioaktivt ämne stadigvarande
minskat, så att tillstånd ej längre fordras för innehavet.

Upphör verksamhet, som bedrives med stöd av atomenergilagen, förutsätter
kommittén att anmälan härom skall göras till Kungl. Maj :t. När
sådan anmälan inkommer, bör strålskyddsmyndigheten underrättas härom,
så att onödiga besiktningsbesök undvikes.

Den i tredje stycket intagna bestämmelsen om anmälningsskyldighet, då
radioaktivt ämne stulits eller förkommit, är ny och har enligt kommittén
tillkommit för att snara åtgärder skall kunna vidtas för uppspårandet av
ämnet.

Yttrandena

Svenska radiolog förbundet ifrågasätter, om änkor efter läkare eller tandläkare
kan ha kännedom om ett sådant stadgande, som upptagits i andra
stycket, varför bestraffningen av underlåten anmälan med dagsböter förefaller
hård. Skall så stadgas, måste enligt förbundet med tillståndet följa
en handling av vilken det klart framgår vilka skyldigheter som är förbundna
med innehav av röntgenapparat.

Departementschef en

Såsom framgår av den allmänna motiveringen har den i första stycket
stadgade anmälningsskyldigheten tillkommit i syfte att strålskyddsmyndigheten
fortlöpande skall hållas underrättad om var tillsyn skall utövas så
att besiktningsresor och andra kontrollåtgärder inte företas i onödan. För
att detta syfte skall kunna tillgodoses måste anmälan göras, då den tillståndspliktiga
verksamheten till följd av tillståndshavarens frånfälle eller
eljest nedlägges, då strålkällan överlåtes och då radioaktivt ämne ej endast
tillfälligtvis nedgått under den tillståndspliktiga myckenheten. När det gäller
radioaktiva ämnen har det ansetts väsentligt att anmälan sker genast,
och för övriga strålkällor bör förändringen anmälas så snart ske kan, dock
senast inom tre månader. Det är särskilt för att undvika stötande konsekvenser
av anmälningsskyldigheten i samband med läkares och tandläkares
frånfälle, som den längre respittiden föreslås. Strålskyddsmyndigheten
kan i anslutning till anmälan om nedlagd verksamhet med radioaktivt
ämne vid behov meddela anvisningar om hur man skall förfara med ämnet.

Som nämnts i den allmänna motiveringen förutsättes det att vissa medi -

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

cinska inrättningar och vissa forskningsinstitutioner skall kunna överlåta
radioaktiva ämnen sinsemellan utan tillstånd i varje särskilt fall. Även vid
sådana överlåtelser skall här avsedd anmälningsskyldighet föreligga, såvida
undantag härifrån inte meddelas med stöd av 30 §.

Den föreslagna bestämmelsen om anmälningsskyldighet vid stöld av
radioaktivt ämne och när sådant ämne förkommit synes mig lämplig.

9 §•

Genom bestämmelsen i denna paragraf göres en betydelsefull utvidgning
i förhållande till 1941 års lag, i det att strålskyddskontrollen med stöd av
detta stadgande kan utsträckas även till strålkällor, vilka ej är avsedda att
användas i radiologiskt arbete eller i övrigt omfattas av tillståndsskyldigheten
och sålunda inte står under regelbunden kontroll.

Om tillståndshavares allmänna skyldigheter m. m.

10 §.

Kommittén

Kommittén påpekar att förevarande bestämmelser, som saknar motsvarighet
i 1941 års lag, i huvudsak har utformats med 7 § arbetarskyddslagen
som förebild. Bestämmelserna avses vara tillämpliga även på den som
bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne med stöd av
tillstånd jämlikt atomenergilagen samt på föreståndare och anställda i
sådan verksamhet.

Yttrandena

Hovrätten över Skåne och Blekinge förutsätter, att stadgandet i första
stycket inte bör kunna uppfattas såsom avsett att reglera gränserna för
anläggningshavarens skadeståndsskyldighet sålunda att fullgörande av vad
stadgandet föreskriver skall under alla omständigheter medföra frihet från
skadeståndsansvar. Det kan nämligen enligt hovrättens mening ifrågasättas,
om inte med hänsyn till den utpräglade farligheten hos en anläggning
av nu angivet slag utrymme bör finnas för skadeståndsansvar utan skuld.

Arbetarskyddsstgrelsen anser att det vore av värde, om det i strålskyddslagen
direkt kunde utläsas att bestämmelserna i 6 kap. arbetarskyddslagen
om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare äger giltighet även
med avseende på strålskyddet. Styrelsen förordar därför förslagsvis följande
tillägg till paragrafen: »Om samverkan i strålskyddsfrågor mellan tillståndshavare
och i radiologiskt arbete sysselsatta personer gäller vad om
samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare är stadgat i 6 kap. arbetarskyddslagen».

Departemen tschefen

I den allmänna motiveringen har i ett särskilt avsnitt behandlats frågor
om tillståndshavares, föreståndares och arbetstagares allmänna skyldigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Som jag anförde där torde ett stadgande av det slag som upptagits i paragra''
fens första stycke inte kunna straffsanktioneras, men det är ur skadeståndsrättslig
synpunkt väsentligt att tillståndshavarens allmänna ansvar kommer
till uttryck i strålskyddslagen. Avsikten är inte att genom denna bestämmelse
reglera skadeståndsrättsliga spörsmål. Stadgandet får dock såtillvida
betydelse ur skadeståndsrättslig synpunkt, att tillståndshavaren inte blir fri
från ansvar för strålskador genom att blott och bart följa de föreskrifter som
givits i strålskyddshänseende.

Som jag senare skall återkomma till, avses arbetarskyddslagens regler om
samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare skola gälla även i strålskyddsfrågor.
Detta kommer att framgå av arbetarskyddslagen och någon
särskild erinran härom i strålskyddslagen anser jag icke erforderlig.

11 §•

Kommittén

Kommittén påpekar, att bestämmelsen, som är ny, har sin direkta motsvarighet
i 45 § arbetarskyddslagen. Även sådana anordningar, som avses
i 9 § och som icke användes i radiologiskt arbete, skall omfattas av skyldigheterna
enligt paragrafen. Då dessa anordningar inte är tillståndspliktiga
och således ej blir föremål för besiktning före användandet, är det enligt
kommitténs uppfattning av särskilt värde att tillverkare och försäljare
ansvarar för att de är försedda med skyddsanordningar och i övrigt är ofarliga
ur strålskyddssynpunkt.

Yttrandena

Svenska elektriska kommissionen anser, att en bokstavlig tillämpning av
bestämmelserna i första stycket skulle innebära orimliga krav på tillverkare
och försäljare och anför vidare härom.

Även om det framdeles blir möjligt att få klara direktiv från tillsynsmyndigheten
om de krav, som strålskyddsanordningarna skall uppfylla,
kan — som strålskyddskommittén också själv på flera ställen i betänkandet
betonar — en under alla förhållanden strålsäker anläggning tänkas förekomma
endast inom mycket begränsade arbetsområden, eftersom strålningsriskerna
beror även på det ändamål, för vilket anläggningen nyttjas,
på arbetsmetoderna och på användningsfrekvensen. Dessutom får beaktas,
att strålskyddsanordningarna ibland icke kan hopbyggas med någon apparatdel
utan är avsedda att ingå i byggnadskonstruktionen såsom från själva
röntgenutrustningen fristående delar. Med den av strålskyddskommittén
föreslagna formuleringen skulle sålunda i praktiken åtminstone vissa typer
ej ens kunna utställas annat än i för dem särskilt iordningställda lokaler,
vilket ej kan ha varit avsikten. Många andra exempel på orimliga konsekvenser
av den föreslagna lydelsen skulle kunna anföras.

Lagförslaget sträcker sig dessutom än längre och ålägger tillverkare och
försäljare att även »tillhandahålla för apparatens användning och skötsel
erforderliga föreskrifter». Införd i strålskyddslagen måste denna bestäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

melse uppfattas så, att de åsyftade föreskrifterna skulle gälla även strålskyddet.
Det kan dock icke vara rimligt, att tillverkare och försäljare skall
lämna föreskrifter om hur t. ex. en läkare skall använda sin röntgenutrustning
för att förebygga strålskador. Satsen måste utgå och paragrafen i
övrigt omarbetas.

Medicinska fakulteten i Uppsala föreslår, att orden »eller här utställes
till försäljning eller i reklamsyfte» skall utgå. För att ej hindra utvecklingen
bör enligt fakulteten i drift icke varande apparatur få utställas och
reklameras utan inskränkningar.

I samma riktning uttalar sig Svenska radiologförbundet och medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd i röntgendiagnostik. Jämför även de under 3 §
citerade remissyttrandena.

Departementschefen

Tillverkare, försäljare och upplåtare av apparater avsedda för radiologiska
anläggningar är enligt arbetarskyddslagen skyldiga dels att tillse, att
apparaten är försedd med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder
betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, och dels att tillhandahålla
erforderliga föreskrifter för anordningens användning och skötsel.
Dessa regler avser emellertid inte skydd mot strålskador. Självfallet
bör därför motsvarande förpliktelser i strålskyddshänseende upptagas i
strålskyddslagen. Bestämmelser härom blir också ett viktigt komplement
till reglerna i 3 § andra stycket. Man vinner sålunda genom förevarande
paragraf viss garanti för att apparaterna, när de efter förhandsbesiktning
avlämnas, verkligen är försedda med erforderliga strålskyddsanordningar.
Som framgår av vad jag anfört i anslutning till 3 § fäster jag stort avseende
härvid.

Med hänsyn till de speciella omständigheterna i radiologiskt arbete torde
den ändringen i förhållande till arbetarskyddslagens motsvarande regel
böra vidtas, att skyldigheten att tillhandahålla erforderliga föreskrifter bör
avse installationen och driften men ej användningen. I övrigt torde de i
anslutning till förevarande paragraf återgivna yttrandena ej böra föranleda
någon jämkning.

Om läkarundersökning av personal m. m.

12 §.

Bestämmelserna i första och andra styckena motsvarar 12 § första och
andra styckena 1941 års lag med de ändringar som föreslagits i den allmänna
motiveringen. Stadgandet i tredje stycket är nytt. Finnes särskild
föreståndare för verksamheten har han att svara för att de i paragrafen
givna föreskrifterna följs.

Kungl. Maj ds proposition nr 29 år 1958
13 §.

Den i förevarande paragraf stadgade anmälningsplikten vid inträffad
strålskada har sin motsvarighet i 9 § 1941 års lag. Anmälan skall göras till
strålskyddsmyndigheten av tillståndshavaren, eller, om föreståndare finnes,
av denne.

Om tillsyn

14 §.

Kommittén

Kommittén föreslår, att tillsynen under strålskyddsnäinndens överinseende
och ledning liksom hittills skall utövas av radiofysiska institutionen
och befattningshavare där. Hur arbetsuppgifterna inom tillsynsverksamheten
skall fördelas mellan statens strålskyddsnämnd och radiofysiska institutionen
framgår i huvudsak av de olika paragraferna i strålskyddslagen.
Den mera detalj mässiga arbetsfördelningen bör enligt kommittén angivas
i en av Kungl. Maj :t utfärdad instruktion samt i en av strålskyddsnämnden
fastställd arbetsordning. Principen skall vara att de beslutande funktionerna
utövas av nämnden och de verkställande av institutionen. I praktiken
blir emellertid denna gränsdragning enligt kommitténs uppfattning
delvis endast av formell karaktär, eftersom beslutanderätten i vissa rutinmässiga
tillsynsfrågor förutsättes komma att delegeras på befattningshavare
vid institutionens tillsynsavdelningar, framför allt avdelningsföreståndarna.

Yttrandena

Aktiebolaget Atomenergi behandlar i detta sammanhang ett speciellt
problem och anför.

Enligt 1 § kungörelsen om förprövning rörande åtgärder till motverkande
av vattenförorening in. in. (SF nr 583/1956) skall utsläpp av radioaktivt
avloppsvatten prövas enligt vattenlagen. Vid vattenmål av ifrågavarande
art kan problem uppkomma beträffande vilken tillsynsmyndighet,
som skall förordnas av domstolen. Enligt bolagets mening bör endast en
tillsynsmyndighet förordnas, ehuru samråd givetvis bör äga rum i lämpliga
avseenden med andra berörda tillsynsorgan. Bolaget förordar, att radiofysiska
institutionen i dylika fall förordnas som tillsynsmyndighet, då de
väsentligaste riskerna i samband med utsläpp av aktivt avloppsvatten torde
utgöras av risken att människor utsättas för radioaktiva strålrisker genom
förtäring av fisk, som upptagit radioaktiva ämnen ur vattnet. Risken för
skador på fisken själv med minskning av avkastningen av fisket i berörda
vatten torde få anses mindre sannolik och under alla förhållanden av
mindre betydelse än strålrisker för människor.

Departementschefen

Tillsynen bör självfallet utövas under strålskyddsmyndighetens överinseende
och ledning. Den löpande strålskyddskontrollen torde få handhas
7 — Dihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 29

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

av radiofysiska institutionen eller annat med denna nära samordnat organ
samt av särskilda tillsynsmän anställda hos tillsynsorganet. Liksom i fråga
om strålskyddsmyndigheten torde det i lagen böra lämnas öppet och överlämnas
åt Konungen att bestämma vilken myndighet som skall handha
strålskyddskontrollen. Som jag tidigare anfört bör strålskyddsmyndigheten
till sistnämnda myndighet eller dess befattningshavare äga delegera beslutanderätten
i rutinfrågor främst sammanhängande med tillsynen och
därutöver ha befogenhet att för särskilt fall uppdra åt annan myndighet
eller person än de ordinarie tillsynsorganen att utöva tillsynen.

Vad beträffar det av Aktiebolaget Atomenergi uppdragna spörsmålet har
jag redan i den allmänna motiveringen uttalat, att strålskyddsmyndigheten
bör medverka vid tillsynen av en atomenergianläggning även i fråga om utsläpp
av radioaktivt avloppsvatten. I sistnämnda hänseende kan emellertid
även andra berörda myndigheter, såsom fiskeristyrelsen, få lov att delta i
tillsynen med hänsyn till deras speciella intressen.

15—17 §§.

Frågan om tillsynsmans befogenheter samt tillståndshavarens och hos
honom anställdas skyldigheter i samband med tillsynen har jag tidigare
berört.

I 15 § är första stycket nytt men har viss motsvarighet i 50 § första
stycket arbetarskyddslagen. Tillsynsman har därjämte i detta lagrum tilllagts
en befogenhet vid efterbesiktning motsvarande den i 3 § första stycket
vid tillståndsbesiktning, att jämväl besiktiga utrymmen, som angränsar
till lokal där radiologiskt arbete skall bedrivas, handel med radioaktivt
ämne skall utövas eller sådant ämne skall förvaras. Andra stycket motsvaras
av 7 § andra stycket 1941 års lag. Det är avsett, att tillsynsman skall
vara berättigad både att själv utföra eller låta utföra kontrollundersökningar
och att beordra att desamma verkställes av arbetsledningen eller
personalen vid anläggningen. För att riskförhållanden m. m. snabbt skall
kunna bedömas, exempelvis i samband med att anmälan inkommer angående
misstänkt strålskada, bör tillsynsman även utan samband med besiktning
äga påfordra, att prov och undersökningar verkställes på arbetsplatsen.

Bestämmelsen i 16 § motsvarar 7 § tredje stycket 1941 års lag.

17 § innefattar en ny bestämmelse, som har sin motsvarighet i 50 §
andra stycket arbetarskyddslagen, dock med den skillnaden att upplysningsplikten
enligt strålskyddslagen föreslås gälla ej endast arbetsledningen
utan även de anställda. Då även atomenergianläggningar skall vara
föremål för tillsyn enligt strålskyddslagen, bör även den som driver sådan
anläggning samt hos honom anställda vara skyldiga att till strålskyddsmyndigheten
och dess tillsynsmän lämna upplysningar som är av betydelse
för strålskyddskontrollen.

Kungi. Maj.ts proposition nr 29 år 1958 99

18 §.

Kommittén

Stadgandet i första stycket motsvarar gällande lags 8 § första stycket.
Bestämmelsen har emellertid, säger kommittén, utvidgats att gälla även
sådana anordningar som utsänder joniserande strålning utan att de användes
i radiologiskt arbete.

Bestämmelsen i andra stycket är ny. En viss motsvarighet till ifrågavarande
stadgande återfinnes beträffande maskiner och arbetsredskap i allmänhet
i 53 § arbetarskyddslagen, enligt vilken yrkesinspektör där så finnes
påkallat äger låta genom polismyndighetens försorg på arbetsgivarens
bekostnad vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att meddelat förbud
att använda viss anordning upprätthålles. Skillnaden ligger enligt kommittén
främst i att förbudet enligt strålskyddslagen grundar sig på det i lagen
stadgade tillståndstvånget, under det att förbudet enligt arbetarskyddslagen
meddelas efter konstaterat missförhållande i det särskilda fallet. Det
föreslagna stadgandet bör självfallet ej tillämpas i andra fall än där missbruk
med skäl kan befaras. Merendels torde underlåtenheten att begära tillstånd
till radiologiskt arbete grunda sig på bristande kännedom om gällande
bestämmelser. I sådana fall torde tillstånd sökas, sedan vederbörande
gjorts uppmärksam på sin skyldighet härvidlag. Inskridande enligt förevarande
bestämmelse blir då onödigt.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen har bestämmelsen i andra
stycket främst tillkomit för att kunna förhindra olovligt brukande av
röntgenapparater. Stadgandet bör dock enligt kommittén vara tillämpligt
även i fråga om andra tekniska anordningar, t. ex. acceleratorer.

Till säkerställande av att interimistiskt förordnande jämlikt första stycket
upprätthålles bör strålskyddsmyndigheten enligt kommitténs mening
äga låta försegla anordningen. Förordnande om att en anordning skall sättas
ur bruk får nämligen anses innebära, att innehavaren så länge förordnandet
gäller icke äger erforderligt tillstånd att bruka densamma.

Yttrandena

Enligt arbetarskyddsstyrelsens mening bör förutom strålskyddsmyndigheten
även föreståndaren för radiofysiska institutionen, då särskilda omständigheter
påkallar det, äga sätta anläggning eller anordning ur bruk, intill
dess strålskyddsmyndigheten annorlunda förordnar.

Svenska elektriska kommissionen framhåller att, om själva innehavet
av röntgenutrustning belägges med tillståndsplikt, andra stycket kan utgå.

Departementschefen

Genom förevarande bestämmelser, vilka skall kunna tillämpas även på
sådana anordningar som avses i 9 §, ges strålskyddsmyndigheten möjlighet
att vid behov snabbt och effektivt ingripa för att t. ex. förhindra fort -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

satta strålskador vid anläggning där dylika uppstått. Denna befogenhet får,
vilket också framhölls i propositionen nr 178 (s. 33) till 1956 års riksdag,
särskild betydelse när det gäller atomenergianläggningar. Jag är inte beredd
att nu förorda, att rätten att sätta anläggning eller anordning ur bruk skall
kunna delegeras från strålskyddsmyndigheten. Rätten att försegla apparater
avses vidare skola tillgripas bl. a. för att förhindra olovligt brukande av
röntgenutrustning. Bestämmelsen om försegling synes mig ingalunda ha förlorat
sin betydelse genom att redan innehavet av röntgenutrustning tillståndsbelagts.

De maktmedel, som här står till buds, torde också, om det befinnes nödvändigt,
kunna användas för att tillgodose syftet med föreskrifterna i It §
första stycket.

19 och 20 §§.

I 19 § utrustas strålskyddsmyndigheten med befogenheter, som sätter
den i stånd att också ingripa mot installatör, som åsidosätter föreskrifterna
i 11 § andra stycket. Eu motsvarighet härtill återfinnes i 57 § arbetarskyddslagen.
Den i sistnämnda stadgande intagna bestämmelsen, att installatör,
innan åtgärd vidtages, skall beredas tillfälle att yttra sig har dock ansetts
vara av instruktiv karaktär och har därför icke medtagits i själva lagen.

Den strålskyddsmyndigheten i 20 § tillagda befogenheten att förelägga
vite har ingen motsvarighet i kommitténs förslag. Däremot har behovet
av en sådan bestämmelse påtalats i ett par remissyttranden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar sålunda, att de bestämmelser
som reglerar tillsynsmans befogenheter vid besiktning inte åtföljs av någon
bestämmelse om straff för den som åsidosätter vad tillsynsman fordrar.
Såvitt angår rätten för tillsynsman att erhålla tillträde till arbetsplats, förvaringsplats
o. dyl. kan enligt hovrätten vägran att lämna tillträde medföra
straff enligt 10 kap. 12 § strafflagen. Tillsynsmans befogenheter att
följa verksamhet samt påfordra undersökningar, prov och upplysningar är
emellertid inte straffsanktionerade. Strålskyddsmyndigheten torde visserligen,
säger hovrätten, med stöd av sina övriga befogenheter kunna ingripa
mot den som underlåtit att ställa sig till efterrättelse vad tillsynsman fordrat,
men det kan ifrågasättas om inte de medel som står till buds bör kompletteras
med befogenhet för strålskyddsmyndigheten att vid tredska förelägga
vite.

I samma riktning uttalar sig riksåklagarämbetet, som erinrar om att enligt
10 § atomenergilagen tillsynsmyndigheten äger förelägga lämpligt vite
bl. a. i fall, när någon underlåtit att på anfordran lämna myndigheten de
upplysningar, som erfordras för tillsynens utövande. Ämbetet ifrågasätter,
om icke strålskyddsmyndigheten på motsvarande sätt borde ges möjlighet
att förelägga vite i de fall som avses i 15 § andra stycket och 17 § i departementsförslaget.

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Jag delar den uppfattning, som kommit till uttryck i berörda båda yttranden,
att strålskyddsmyndigheten bör få rätt att förelägga vite i vissa fall. I
synnerhet den omständigheten att tillsynsman i vissa hänseenden skall äga
påfordra medverkan från andra än tillståndshavaren motiverar att möjlighet
till vitesföreläggande finnes vid sidan om andra maktmedel och straffsanktioner.
Med hänsyn till det anförda bör vitesföreläggande få användas,
då någon underlåtit att ställa sig till efterrättelse vad tillsynsman påfordrat
med stöd av 15 § andra stycket eller 17 §.

21 §.

Stadgandet om tystnadsplikt ansluter sig nära till ordalydelsen av motsvarande
föreskrift i 11 § atomenergilagen och 51 § arbetarskyddslagen. Bestämmelsen
är tillämplig inte bara på tillsynsmännen och övriga befattningshavare
hos tillsynsorganet utan även på strålskyddsmyndighetens
ledamöter och av myndigheten anlitade experter ävensom på läkare, som
verkställer undersökning enligt 12 §. Uttrycket »omständighet av personlig
natur», vilket inte återfinnes i nyssnämnda båda lagars bestämmelser om
tystnadsplikt, motiveras främst av hänsyn till patienter, som undergår radiologisk
undersökning eller behandling.

Om transitering m. m.

22 §.

I sitt yttrande över kommittéförslaget anför gencraltuilstgrelsen följande
med anledning av införselförbudet i 2 §.

Därest icke särskild föreskrift meddelas om transitering av radioaktiva
ämnen, skulle på grund av 1 § förordningen den 16 maj 1924 (nr 119) angående
transitering av införselförbjudna varor in. in., sådant författningsrumrnet
lyder enligt förordning den 31 maj 1935 (nr 252), transitering av
försändelse innehållande radioaktivt ämne från den första införselorten till
ort, där försändelsen är avsedd att förtullas, icke kunna ske, med mindre
redan i den första införselorten styrkes, att försändelsen inkommit till någon
som är behörig att införa ämnet. Ej heller skulle sådana ämnen få transiteras
genom riket.

Såsom kommittén framhållit är en smidig och snabb förmedling mellan
tillverkare och konsumenter av radioaktiva ämnen ur olika synpunkter av
stor betydelse. Under förutsättning alt ur strålskyddssynpunkt hinder ej
anses möta för transport inom riket av från utlandet inkommande radioaktiva
ämnen, föreslår styrelsen, att i lagen intages bestämmelse om att där
stadgat förbud icke skall utgöra hinder för transitering till in- eller utrikesort
eller annan befordran under tullverkets kontroll av försändelse innehållande
radioaktivt ämne.

I fall då försändelse innehållande radioaktivt ämne är ställd till någon som
icke är berättigad införa detsamma, men försändelsen i behörig ordning an -

102

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

mälts till tullklarering, vore det obilligt, om vederbörande skulle straffas för
överträdelse av strålskyddslagen. Det kan ifrågasättas, huruvida icke en
allmän rätt bör stadgas, att i dylika fall varan får under tullkontroll återutföras
inom viss tid, exempelvis inom den i 157 § tullstadgan bestämda
anståndstiden om trettio dagar efter det varan skall anses ha mottagits av
tullanstalt. Överskrides denna tidsfrist, bör varan tillfalla kronan, varvid
med varan bör förfaras i enlighet med vad som är föreskrivet beträffande
vara, som förklarats förverkad. Motsvarande bestämmelser om återutförselrätt
inom viss tid finnes i 86 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521) och i 35 § 2 mom. vapenförordningen den 10 juni
1949 (nr 340). Vidare ifrågasättes, huruvida icke bestämmelse bör meddelas,
att den som enligt strålskyddslagen icke äger införa radioaktivt ämne må —
innan varan utlämnas från tullverket — försälja eller eljest överlåta varan
till någon som är berättigad införa densamma. En liknande bestämmelse
återfinnes i 19 § giftstadgan.

Jag kan i det stora hela biträda de synpunkter generaltullstyrelsen sålunda
framlagt och i förevarande paragraf har intagits bestämmelser motsvarande
dem styrelsen föreslagit.

Ansvarsbestämmelser m. m.

Kommittén

Kommittén anser, att liksom enligt gällande lag straffansvar enligt strålskyddslagen
i första hand bör åvila den som olovligen bedriver verksamhet
eller eljest vidtager någon åtgärd, för vilken enligt lagen skall fordras särskilt
tillstånd. På grund av den utvidgning av tillståndsskyldigheten, som
kommittén förordat, bör straffansvar kunna utkrävas icke endast av den
som utan tillstånd bedriver radiologiskt arbete eller idkar handel med radioaktivt
ämne eller eljest innehar sådant ämne utan även av den som importerar,
förvärvar eller överlåter radioaktivt ämne utan tillstånd. Vidare bör
den som utnyttjar honom meddelat tillstånd i strid mot meddelade villkor
och föreskrifter för detsamma i princip likställas med den som saknar tillstånd,
oberoende av om föreskrifterna utfärdats av Kungl. Maj :t eller av
strålskyddsmyndigheten. Det sagda gäller enligt kommittén både den som
åsidosätter uttryckligen meddelade skyddsföreskrifter och den som brukar
en anläggning, beträffande vilken sådan väsentlig ändring vidtagits, att
nytt tillstånd erfordras innan den får tagas i bruk.

Förseelse som föranleder straff jämlikt atomenergiiagen kan understundom
komma att innebära brott även mot strålskyddslagen, exempelvis
om den straffbelagda förseelsen mot förstnämnda lag samtidigt utgör olovligt
förvärv av radioaktivt ämne. Kommittén påpekar, att i dylika fall kan
uppkomma en lagkonkurrens, som bör beaktas vid straffmätningen. Enligt
atomenergilagen straffbar befattning med ett atombränsle torde få betraktas

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 ur 1958 103

som ett farligare brott om ämnet är radioaktivt än om det är stabilt, framhåller
kommittén.

Kommittén upptar härefter frågan i vilka fall anläggningsinnehavare,
respektive föreståndaren skall ställas till ansvar.

Har radiologiskt arbete bedrivits utan tillstånd eller har någon idkat handel
med eller eljest innehaft radioaktivt ämne utan att ha erhållit tillstånd
härtill, blir givetvis anläggningens respektive rörelsens innehavare i första
hand ansvarig härför, säger kommittén. Detsamma gäller om radioaktivt
ämne förvärvats, importerats eller överlåtits utan stöd av tillståndet eller
om de villkor och föreskrifter, som förbundits med tillståndet, åsidosatts.
Har särskild föreståndare godkänts och har denne utan anläggningshavarens
vetskap och vilja vidtagit åtgärden, bör enligt kommitténs mening
föreståndaren straffas. Vidtas sådan förändring med en radiologisk anläggning,
som kräver medgivande av strålskyddsmyndigheten, och tas anläggningen
utan tillstånd i bruk, bör enligt kommittén i allmänhet tillståndshavaren
göras ansvarig härför.

När det gäller iakttagande av meddelade skyddsföreskrifter och sådana
stadganden i lagen, som har karaktären av ordningsföreskrifter, skall det
enligt kommittén som regel ankomma på föreståndaren, om särskild sådan
godkänts, att fullgöra vad som eljest åligger tillståndshavaren. Sålunda bör
det ankomma på föreståndaren att iakttaga alla föreskrifter och villkor,
som gäller den löpande verksamheten, såsom handhavandet av apparater
och andra anordningar, förvaringen av radioaktiva ämnen, användandet av
skyddsmateriel, iakttagandet av arbetsföreskrifter m. in. Vidare bör han
svara för att personalen underkastas läkarbesiktning i föreskriven omfattning
samt föranstalta om besiktning, då tecken på strålskada yppats. Han
bör även fullgöra anmälan till tillsynsmyndigheten, om strålskada konstaterats
eller misstänkes ha inträffat, om radioaktivt ämne förkommit etc.

Emellertid kan, hävdar kommittén, inte alltid några generella regler
angivas för huruvida tillståndshavaren eller föreståndaren skall ha att
ansvara för viss föreskrifts efterlevnad. Detta sammanhänger med att föreståndarens
befogenheter gentemot tillståndshavaren växlar alltefter hans
anställningsförhållanden. Såsom kommittén i annat sammanhang framhållit,
bör föreståndaren visserligen ha sådana befogenheter i förhållande
till tillståndshavaren att han i allt väsentligt kan bära ansvaret för strålskyddet.
I vissa slag av verksamhet, framför allt vid industrier, där det
radiologiska arbetet består i enklare, mer eller mindre standardiserade
arbetsmetoder, blir emellertid, enligt vad erfarenheten visat, strålskyddsövervakningen
ofta effektivare, om till föreståndare utses en relativt underordnad
befattningshavare — en verkmästare eller annan förman — som
regelbundet vistas bland de i arbetet sysselsatta, än om företagets ledare,
driftingenjör eller annan högre befattningshavare, som sällan har möjlighet
att följa den dagliga arbetsrutinen, görcs till föreståndare. Kommittén

104

Kungi. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

finner starka skäl tala för att en sådan anordning, där det befinnes lämpligt,
bibehålies i fortsättningen. En dylik underordnad befattningshavare
kan emellertid enligt kommitténs uppfattning inte göras ansvarig för vidtagandet
av skyddsåtgärder, omläggning av arbetsmetoder och iakttagande
av villkor eller förbud, som strålskyddsmyndigheten må föreskriva, i samma
omfattning som en person tillhörande företagsledningen. Vanligen äger han,
anför kommittén, ej heller anställa personal och kan därför inte svara för
att läkarundersökning föregått anställningen. Det nu anförda gäller enligt
kommittén i hög grad också föreståndare i statlig och kommunal tjänst,
även när denne innehar högre befattning såsom t. ex. sjukhuschef eller
lasarettsläkare.

Med hänsyn till de skiftande gränserna för föreståndarnas befogenheter
i olika fall synes kommittén en prövning alltefter omständigheterna oundviklig,
då det gäller att avgöra vem som skall göras ansvarig för eftersättande
av viss föreskrift. Kommittén förordar på grund härav, att i strålskyddslagen
införes bestämmelser om alternativt ansvar för tillståndshavare
och föreståndare, innebärande att den som efter omständigheterna i det
särskilda fallet skall anses ha haft att svara för en föreskrifts efterlevnad
ställes till ansvar vid förseelse mot densamma. Sådant alternativt ansvar
är för närvarande stadgat för en rad olika föreseelser mot förordningen om
explosiva varor.

Bestämmelserna i 10 § om skyldighet för tillståndshavare, föreståndare
och arbetstagare att vara aktivt verksamma till förebyggande av strålskador
anser kommittén alltför obestämda för att förenas med straffsanktion. Däremot
måste enligt kommittén uppställas som ett oeftergivligt krav på den
som sysslar med joniserande strålning, att han använder de skydd, som
strålskyddsmyndigheten eller arbetsledningen föreskrivit, och även i övrigt
följer de skyddsföreskrifter, som meddelats av dem. Straffansvar bör därför
enligt kommittén åvila ej endast den som olovligen och utan giltigt skäl
borttagit skyddsanordning eller försatt sådan ur bruk utan även den som
underlåtit att använda föreskriven skyddsanordning eller eljest åsidosatt
meddelad skyddsföreskrift.

Yttrandena

Riksåklagarämbetet behandlar i sitt yttrande den av kommittén berörda
frågan om lagkonkurrens med atomenergilagen och anför.

En förutsättning för att lagkonkurrens skall kunna sägas föreligga i
förhållandet mellan straffbestämmelserna i strålskydds- och atomenergilagarna
torde vara, att, ehuru visst förfarande, exempelvis olovligt förvärv
av radioaktivt ämne som avses i atomenergilagen, efter ordalagen faller
under båda lagarna, förfarandet bedömes såsom utgörande brott mot
allenast endera lagen. Av kommitténs motiv framgår ej, vilken straffbestämmelse
man tänkt sig skola utesluta den andra i en sådan konkurrens -

105

Kurigl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

situation. Frågan kompliceras därigenom att åtals- och förverkandereglerna
lösts delvis olika i de båda lagarna.

Som straffbestämmelserna utformats i å ena sidan, atomenergilagen och,
å andra sidan, förslaget till strålskyddslag, synes emellertid i själva verket
i nu avsedda fall föreligga verklig brottskonkurrens enligt 4 kap. 1 § strafflagen.
Antages sådan brottskonkurrens löser sig de förut antydda problemen
av sig själva. Skäl torde saknas för en ändring av straffbestämmelserna,
enligt vilken dylika konkurrensfall skulle bli att behandla enligt
reglerna för lagkonkurrens.

Departementschefen

Beträffande de förfaranden som bör vara straffbara är jag ense med
kommittén och vill i det hänseendet ytterligare endast påpeka, att den av
mig förordade utvidgningen av tillståndsskyldigheten till att också avse
innehav av röntgenutrustning eller likartad anordning bör föranleda en
motsvarande utsträckning av straffansvaret ävensom att föreskriften att
godkänd föreståndare skall finnas i vissa fall bör straffsanktioneras.

I fråga om det av kommittén berörda spörsmålet angående konkurrens
mellan straffbuden i strålskydds- och atomenergilagarna delar jag riksåklagarämbetets
mening, att med hänsyn till bestämmelsernas utformning
en verklig brottskonkurrens torde föreligga, vilken situation skall lösas
enligt reglerna i 4 kap. strafflagen. Anledning saknas därför enligt min
mening att göra någon ändring i kommitténs förslag i denna del.

I den viktiga fråga rörande ansvarsfördelningen mellan anläggningsinnehavare
och föreståndare, som kommittén utförligt behandlat, hyser jag så
tillvida en mot kommittén avvikande uppfattning som jag förmenar, att
man så långt möjligt bör i lagen klarlägga vem som skall bära ansvaret.
I en del av de av kommittén berörda fallen är det uppenbart att endast
anläggningsinnehavaren skall kunna ställas till ansvar för begångna förseelser.
Beträffande en annan grupp av förseelser, nämligen mot vad kommittén
kallat ordningsföreskrifter, är det naturligast att, om föreståndare
utsetts och godkänts av strålskyddsinyndigheten, han ensam bör vara
ansvarig. För en tredje grupp av fall är det däremot tveksamt vem ansvaret
bör åvila. Den ordning med alternativt ansvar, som kommittén förordar,
synes mig inte tillfredsställande. Enligt kommitténs mening skulle
det nämligen, sedan en förseelse begåtts, bli nödvändigt att efter omständigheterna
i varje särskilt fall bedöma vem som bör anses vara ansvarig för
förseelsen. Jag anser att man inte bör nöja sig med den oklarhet i fråga
om ansvarsfördelningen, som nämnda konstruktion innebär. Enligt min
mening bör i stället i lagen klart utsägas, att föreståndaren, om sådan finnes,
har att svara för bx-ott mot ordningsföreskrifter. Till sådana föreskrifter
bör räknas 12 § om läkarundersökning av personal. Även om det inte
ankommer på föreståndaren att anställa personal, bör det vara möjligt för
honom att ställa sig bestämmelserna till efterrättelse genom att vägra att

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

till radiologiskt arbete använda person, som inte uppfyller fordringarna i
12 §. I fråga om annat åliggande än sådant som följer av ordningsföreskrifterna
torde allmänna regler angående ansvarsfördelningen få gälla.
Detta torde innebära att anläggningsinnehavaren i regel får bära ansvaret,
försåvitt han inte uttryckligen delegerat åliggandet på föreståndaren eller
det på grund av föreståndarens ställning framstår som naturligt att ansvaret
bör åvila honom.

23 §.

Kommittén

Kommittén framhåller, att svåra strålskador kan förorsakas såväl arbetstagare
som andra, om brister finns hos strålkällorna, om skyddsanordningarna
är otillräckliga eller felaktigt anbragta eller om strålkällorna brukas
av personer som saknar erforderliga kunskaper om eller förståelse för strålriskerna.
Det är därför av stor vikt, att bestämmelserna om tillståndsskyldigheten
iakttages, så att vid en allsidig prövning av strålskyddsmyndigheten
alla icke nödvändiga riskmoment undanröjes. Det är också av avgörande betydelse
för strålskyddet att, sedan tillstånd beviljats, de villkor och föreskrifter,
som strålskyddsmyndigheten meddelat, efterlevs. Den allmänfarliga
naturen hos strålningen medför enligt kommitténs mening, att den som
uraktlåter att iakttaga vad i strålskyddslagen stadgas om skyldighet att inhämta
tillstånd i olika hänseenden eller som utnyttjar meddelat tillstånd i
strid mot gällande villkor, föreskrifter eller förbud i grövre fall bör kunna
ådömas fängelsestraff. Kommittén föreslår därför, att i straffskalan för
dylika brott —• i likhet med vad som gäller enligt 63 § arbetarskyddslagen
för den som underlåter att ställa sig där avsedda förbud, föreläggande eller
föreskrifter till efterrättelse — skall ingå fängelse i högst sex månader. Enligt
63 § arbetarskyddslagen må fängelsestraff visserligen ådömas endast
där omständigheterna är synnerligen försvårande. Däremot stadgar motsvarande
straffbestämmelse i förordningen om explosiva varor och atomenergilagen
dagsböter eller fängelse. Med hänsyn till att strålskyddslagen reglerar
verksamhet av samma allmänfarliga natur, som sistnämnda båda författningar,
finner kommittén det naturligt, att fängelsestraff skall ingå i den
normala straffskalan även för de här avsedda brotten mot strålskyddslagen.
Kommittén förordar alltså, att dessa brott straffas med dagsböter eller
fängelse i högst sex månader.

Yttrandena

Beträffande den föreslagna straffskalan har erinringar gjorts av tandläkarorganisationerna.
Så reagerar Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges
tandläkarförbund mot kommitténs förslag, att fängelsestraff skall ingå i
straffskalan med hänsyn till att strålskyddslagen skulle reglera verksamhet
av samma allmänfarliga natur som atomenergilagen och arbetarskyddsla -

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

gen. Enligt organisationernas mening ger betänkandets eget material intet
som helst stöd åt uppfattningen, att röntgendiagnostiken skulle vara av den
farlighetsgrad, att en straffskärpning är motiverad. Organisationerna anser
därför förslaget om ändrade straffsatser gällande dental röntgendiagnostik
onödigt.

Samma uppfattning har lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm,
som tillägger.

En omständighet av mera psykologisk natur talar också emot en straffskärpning.
Vid den forskning ute på fältet, som är nödvändig för strålskyddets
fortlöpande effektivisering, måste ett samarbete förutsättas mellan personer
med akademisk utbildning i respektive ämnen (medicin, odontologi
och fysik), vilka därför är väl förtrogna med strålningens natur och verkningssätt.
Däremot är det kanske inte fallet beträffande de arbetstagarkategorier,
som lyder under atomenergi- och arbetarskyddslagarna, där man ansett
sig böra stärka påföljdens preventiva betydelse med möjligheten till
frihetsstraff. Läkare och tandläkare skulle finna en dylik straffskärpning
kränkande, när erfarenheten på intet sätt visat, att hårdare straffbestämmelser
är av behovet påkallade. Misstroende mot yrkesutövarna skulle knappast
kunna visas på ett tydligare sätt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner i betraktande av att i paragrafen
avsedda brott kan vara av allvarlig natur en höjning av straff maximum böra
övervägas.

Riksåklagarämbetet framhåller, att det i vissa fall torde bli möjligt att
straffa den, som åsidosätter föreskrifterna i lagen, för spridande av gift enligt
19 kap. 6 eller 8 § strafflagen och att det i betraktande härav icke torde
behöva möta betänkligheter, att straffmaximum i paragrafen ej satts högre
än sex månaders fängelse.

I anslutning till den under 22 § berörda frågan om rätt till återutförsel
och överlåtelse av radioaktivt ämne anför generaltullstgrelsen.

Därest rätt till återutförsel och överlåtelse inedgives, bör straffstadgandet,
i överensstämmelse med vad som f. n. gäller exempelvis beträffande gift enligt
34 § giftstadgan, omfatta dels det fall, att någon obehörigen till riket
inför eller söker införa radioaktivt ämne utan att i föreskriven ordning
anmäla varan till tullklarering, dels ock det fall, att i avgiven varuanmälan
lämnas oriktig uppgift om beskaffenheten av varan i syfte att möjliggöra
obehörig införsel.

De partemen ts ch ef en

I denna paragraf upptas de brott, som ansetts böra kunna i svårare fall
förskylla fängelse. Det under punkt 6 upptagna brottet har i motsats till
kommittéförslaget men i överensstämmelse med atomenergilagen funnits
böra hänföras till denna kategori. Vidare har med hänsyn till vad generaltullstyrelsen
anfört den förändringen vidtagits i förhållande till kommittéförslaget
att även försök till obehörig införsel straffbelagts.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Beträffande straffskalan anser jag anledning saknas att avvika från vad
som gäller enligt atomenergilagen och förordningen om explosiva varor. Som
kommittén påpekar reglerar strålskyddslagen verksamhet av samma allmänfarliga
natur som nämnda författningar. Straffskalan i paragrafen bör
alltså vara dagsböter eller fängelse. Givet är att fängelsestraffet huvudsakligen
kommer till användning i sådana fall, där ett okontrollerat eller regelvidrigt
handskande med strålkällor medför stora risker. Endast i sällsynta
undantagsfall torde det kunna komma ifråga, att sådant straff utdömes, då
förseelsen avser standardutrustning för röntgendiagnostik.

Efter berörda ändring av straffskalan kan ansvarsbestämmelse för brott
mot den i 21 § stadgade tystnadsplikten upptas i förevarande paragraf.

24 §.

I denna paragraf upptas straffbestämmelser för förseelser mot ordningsföreskrifter
o. dyl. Som förut anförts skall, om godkänd föreståndare finnes,
denne ställas till ansvar för dessa förseelser.

Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd i röntgendiagnostik konstaterar,
att paragrafen stadgar straff för föreståndaren, om personal, som vägrar
underkasta sig den föreslagna hälsokontrollen, fortfarande användes i radiologiskt
arbete. I yttrandet anföres, att det synes lämpligare att föreskriva,
att föreståndaren har skyldighet att anmäla sådan vägran till strålskyddsmyndigheten,
som har att fatta beslut i frågan, samt att underlåtenhet att
göra dylik anmälan bör medföra straffansvar.

Den naturliga åtgärden, om en arbetstagare vägrar att underkasta sig föreskriven
hälsokontroll, måste vara antingen att avskeda honom eller omplacera
honom. Det är självfallet endast arbetsgivaren eller befattningshavare
hos honom, som kan vidta sådan åtgärd. Är föreståndaren inte behörig
därtill, torde han som jag tidigare anfört få inskränka sig till att vägra
att använda arbetstagaren till radiologiskt arbete.

25 §.

Kommittén

Utöver vad som upptagits under rubriken till ifrågavarande del av lagen
har kommittén gjort vissa uttalanden avseende förevarande paragraf. Sålunda
nämner kommittén som exempel på fall då giltigt skäl för uraktlåtenhet
att följa en skyddsföreskrift eller använda skyddsanordning, att
en läkare för att kunna genomföra en operation eller annan behandling ser
sig nödsakad att förfara på nämnda sätt. Kommittén vill dock inskärpa vikten
av att stor återhållsamhet iakttages, när det blir fråga om att göra avvikelser,
som kan innebära minskat skydd för sjukvårdspersonalen. För
att man skall kunna undvika opåkallade ingripanden, särskilt i sådana fall
där arbetsledningen meddelat strängare skyddsföreskrifter än strålskyddsmyndigheten
prövar erforderliga, föreslår kommittén att de förseelser som

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

här avses — i överensstämmelse med vad som stadgas i 67 § arbetarskyddslagen
— ej skall få åtalas med mindre strålskyddsmyndigheten anmält förseisen
till åtal.

Yttrandena

Landsorganisationen anför i anslutning härtill.

För det föreslagna, i jämförelse med arbetarskyddslagen utvidgade ansvaret
anför kommittén skäl, vilka LO kan acceptera med hänsyn till den vid
radiologiska arbeten särskilt allvarliga slcaderisk, varmed det påfölj dsbelagda
förfarandet är förenat ej blott för arbetstagaren själv och annan personal
utan ofta nog för tredje man. Emellertid kan LO icke oreserverat biträda
kommitténs förslag. Då där talas om åsidosättande av meddelad
skyddsföreskrift, avses härmed såväl av tillsynsmyndigheten som av arbetsledningen
meddelad föreskrift. Att till av en enskild arbetsgivare eller arbetsföreståndare
meddelade förhållningsorder anknyta en straffpåföljd framstår
som oförenligt med vanliga straffrättsliga grundsatser. Ansvaret bör
begränsas till föreskrift, som meddelats i strålskyddslagen eller som med
stöd av lagen utfärdats i särskild författning eller i av tillsynsmyndighet
meddelade eller godkända föreskrifter. En förutsättning för ansvar bör vidare
vara att frågan är om en gällande föreskrift, alltså om en föreskrift som
faktiskt upprätthålles. I subjektivt avseende bör krävas uppsåt eller grov
vårdslöshet.

Departementschefen

Jag kan i allt ansluta mig till vad landsorganisationen i förevarande del
anfört och kommittéförslaget har med hänsyn härtill modifierats.

26 §.

Kommittén

Om någon olovligen tagit befattning med radioaktivt ämne bör enligt kommittén,
i likhet med vad som för motsvarande fall stadgas i atomenergilagen,
förordningen om explosiva varor och giftstadgan, ämnet förklaras förverkat
till kronan. Dock anser kommittén domstolen böra äga göra undantag, om
förvärvet eller innehavet eller den eljest olovliga befattningen med ämnet
kan anses ha skett av förbiseende eller förmildrande omständigheter på
annat sätt föreligger.

För att beslag av radioaktivt ämne i praktiken skall kunna genomföras
med minsta risk för att radioaktivitet sprides, bör enligt kommitténs mening
även strålskyddsanordning, vari ämnet är inneslutet, vara förverkad.

Undantagsvis, särskilt vid flagrant eller upprepat brott mot tillståndsplikten
beträffande röntgenarbete och där förnyat missbruk kan befaras,
anser kommittén att röntgenutrustning eller annan liknande anordning bör
kunna förklaras förverkad.

Med hänsyn till strålriskerna är det enligt kommittén angeläget, att strålskyddsmyndigheten
snarast sedan ett radioaktivt ämne tagits i beslag meddelar
föreskrifter för dess förvaring samt, när lagakraftägande dom före -

Kungi. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

ligger, meddelar beslut om hur med ämnet skall förfaras, antingen genom
överlåtelse till någon som är behörig att förvärva detsamma eller genom
oskadliggörande på lämpligt sätt.

Yttrandena

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att förverkandebestämmelsen
utformats utan hänsynstagande till de speciella förhållanden, som råder
på förevarande område och anför.

Sålunda skulle bestämmelsen medföra att, för den händelse domstolen
skulle underlåta att förklara ett i beslag taget, radioaktivt ämne förverkat,
ämnet skulle vid beslagets hävande återställas till ägaren, oaktat denne icke
hade tillstånd att inneha ämnet. Detta måste ur strålskyddssynpunkt anses
otillfredsställande. Härtill kommer att några garantier icke skulle föreligga
för att ägaren skulle vare sig söka tillstånd till innehavet eller erhålla
bifall till en ansökan härom. Därmed skulle på nytt aktualiseras frågan om
att fråntaga honom det radioaktiva ämnet. Ehuru det fall som anförts måhända
icke är särskilt praktiskt, bör likväl förverkandebestämmelsen utformas
på sådant sätt att den icke medger, att radioaktivt ämne kommer i
händerna på annan än den som har tillstånd att inneha detsamma. — Därest
det skulle komma att stadgas att förverkandepåföljd skall vara fakultativ,
om förseelse skett »av förbiseende», torde i motiven böra exemplifieras vad
denna lokution skall innebära och därvid bl. a. om den skall omfatta rättsvillfarelse.
— Vid förverkande av radioaktivt atombränsle, vilket obehörigen
införts till riket eller här obehörigen förvärvats, kan förverkandebestämmelserna
i såväl atomenergilagen som i strålskyddslagen vara tillämpliga.
Enligt stadgandet i atomenergilagen skall förverkande ske om det ej
är uppenbart obilligt. Förslaget till strålskyddslagen innehåller att, därest
förseelsen skett av förbiseende eller särskilda skäl därtill äro, rätten äger
pröva huruvida förverkande skall ske. Det synes angeläget, att de båda lagarnas
förverkandebestämmelser på denna punkt bringas i överensstämmelse
med varandra.

Riksåklagarämbetet erinrar om kommitténs uttalande, att den som utnyttjat
ett honom meddelat tillstånd i strid mot meddelade villkor eller föreskrifter,
i princip bör likställas med den, som helt saknar tillstånd. Det
förefaller därför följdriktigast, att jämväl förfarande av sist angivet slag
skall kunna föranleda förverkandepåföljd. Ämbetet föreslår därför sådan
ändring av förverkandebestämmelserna, att förverkande kan ske jämväl vid
åsidosättande av föreskrift i 5 eller 6 §.

Departementschefen

Som hovrätten över Skåne och Blekinge anfört, är det angeläget, att förverkandebestämmelserna
i strålskyddslagen och atomenergilagen, såvitt
avser radioaktivt ämne, överensstämmer med varandra. Radioaktivt ämne,
som obehörigen införts till riket eller som här olovligen brukats eller innehaves,
bör därför, om det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkat. I betraktande
av möjligheten enligt 7 § att återkalla tillstånd samt enligt 18 §

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

att sätta anordning ur bruk och försegla den, torde det inte vara erforderligt
att vidga möjligheterna till förverkandepåföljd på sätt riksåklagarämbetet
föreslagit.

27 §.

Kommittén har i sitt förslag inte upptagit någon bestämmelse om beslagtagande
av förverkad egendom. I samband med frågan om införande i lagen
av förverkandepåföljd uttalar dock kommittén, att den som verkställer beslag
bör vara skyldig att omedelbart anmäla detta till strålskyddsmyndigheten,
för att denna skall kunna meddela föreskrifter om ämnets förvaring.

Generaltullstyrelsen framhåller i sitt yttrande, att enär lagförslaget icke
innehåller särskilda bestämmelser om beslagtagande av vara, som skall
förklaras förverkad, härutinnan skulle gälla stadgandena om beslag i 27
kap. rättegångsbalken. I den mån radioaktiva ämnen är tullfria, blir lagen
den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel och däri intagna
stadganden om tulltjänstemans beslagsrätt icke tillämpliga. Vid anträffande
av tullfri vara, som skäligen kan antagas skola vara förverkad enligt i strålskyddslagen
meddelade bestämmelser om olovlig införsel, bör tulltjänsteman
äga taga varan i beslag även i fall, då sådan rätt icke tillkommer honom
enligt de allmänna bestämmelserna i rättegångsbalken. Styrelsen, som
erinrar om att beslagsrätt genom särskilt stadgande tillerkänts tulltjänsteman
i exempelvis 37 § vapenförordningen, förordar, att stadgande härom
intages i strålskyddslagen.

På de skäl som generaltullstyrelsen anfört anser jag en bestämmelse om
beslagsrätt för tulltjänsteman böra intagas i strålskyddslagen. I anslutning
till bestämmelsen om beslagsrätt bör upptagas en särskild föreskrift
om skyldighet att anmäla beslag till strålskyddsmyndigheten, vilken föreskrift
bör ha avseende också på polisman.

28 §.

Åtal för brott, som avses i denna lag, bör av allmän åklagare få anställas
först efter anmälan av strålskyddsmyndigheten, utom i vad gäller brott mot
den i 21 § stadgade tystnadsplikten, där åtal bör vara beroende på angivelse
av målsägande. Bestämmelser av denna innebörd upptas i förevarande
paragraf.

Särskilda bestämmelser

29 §.

Kommittén

Det kan enligt kommitténs mening ifrågasättas, om icke besvär över slrålskyddsmyndighetens
beslut i strålskyddsärenden borde prövas av Kungl.
Maj :t i regeringsrätten. Då emellertid besvär i sådana ärenden för närvarande
fullföljes hos Kungl. Maj:t i statsrådet och motsvarande gäller även i

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

fråga om besvär över beslut enligt atomenergilagen, har kommittén avstått
från att framlägga förslag härutinnan.

Strålskyddsmyndigheten bör enligt kommittén äga förordna, att dess beslut
omedelbart skall lända till efterrättelse, ej endast när tillstånd återkallas
eller förordnande meddelas om att anläggning för radiologiskt arbete
skall försättas ur bruk, utan även när myndigheten meddelar förbud eller
inskränkning i användningen av sådan anläggning som avses i 9 §. Vidare
bör myndigheten ha motsvarande befogenhet i fråga om beslut, som tillsynsman
meddelat, i avvaktan på att myndigheten fattar slutligt beslut i anledning
av anförda besvär.

Yttrandena

Sveriges industriförbund anser, att en överflyttning av besvärsprövningen
i strålskyddsärendena till regeringsrätten skulle vara ägnad att säkerställa
en fast judiciell praxis, som med hänsyn till den snabba utvecklingen kan
förväntas bli än mer betydelsefull i framtiden.

Departementschefen

Enligt min mening bör besvär över strålskyddsmyndighetens beslut liksom
hittills prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Beträffande besvärstid i dessa
fall bör gälla vad som stadgas därom i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid
vid talan mot förvaltande myndighets beslut.

30 §.

Ifrågavarande bestämmelse är ny men har beträffande radioaktiva ämnen
viss motsvarighet i 1 § första stycket gällande lag, enligt vilket stadgande
medicinalstyrelsen har att fastställa den kvantitet radioaktivt ämne, som
skall utgöra den nedre gränsen för lagens tillämplighet. Genom den föreslagna
bestämmelsen fastslås, att strålskyddslagen i princip skall vara tilllämplig
på alla strålkällor, som ej uttryckligen undantages från lagens tilllämpning.
Som regel torde vissa typer av apparater och andra anordningar,
som avger joniserande strålning respektive vissa angivna myckenheter eller
koncentrationer av radioaktiva ämnen, komma att helt eller för visst ändamål
undantagas från lagens tillämpning. Fall torde dock även förekomma,
där tillståndsskyldigheten och besiktningstvånget beträffande visst slags
apparatur eller visst ämne i princip bibehålies men där lättnader kan
medgivas beträffande vissa föreskrifter i lagen.

31 §.

Utöver sina skyldigheter att meddela närmare föreskrifter direkt på grund
av strålskyddslagens bestämmelser eller enligt av Kungl. Maj :t i administrativ
ordning lämnat bemyndigande bör strålskyddsmyndigheten ha att med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958 113

dela föreskrifter, råd och anvisningar för den detaljmässiga tillämpningen
av lagen.

Ikraftträdande m. m.

Strålskyddslagen bör träda i kraft den 1 januari 1959.

För att ej tvinga den som bedriver verksamhet, vilken först genom den
nya lagstiftningen blir beroende av tillstånd, att avbryta verksamheten i
avbidan på att tillstånd utfärdas, bör strålskyddsmyndigheten vara oförhindrad
att redan före lagens ikraftträdande meddela beslut om tillstånd
som avses i denna lag. Då översynen av de tillstånd, som utfärdats med stöd
av 1941 års lag, kan bli tidskrävande, särskilt i fall där besiktning måste
företagas innan nya tillstånd kan utfärdas, bör tillståndshavarna vara oförhindrade
att efter den 1 januari 1959 fortsätta verksamheten, intill dess
strålskyddsmyndigheten hinner utfärda nya tillstånd.

D. Följdändring i arbetarskyddslagen m. m.

1. Ändring i arbetarskyddslagen

För åstadkommande av säkra arbetsförhållanden på arbetsstället skall
arbetsgivare och hos honom sysselsatta arbetstagare jämlikt 39 § arbetarskyddslagen
i samverkan bedriva ett på lämpligt sätt organiserat skyddsarbete.
Å arbetsställe med minst fem arbetstagare skall såsom regel bland
arbetstagarna utses ett eller flera skyddsombud eller på större arbetsplatser
en skyddskommitté. Arbetarskyddslagens bestämmelser om skyddsombud
och skyddskommitté är givetvis för tillgodoseende av de allmänna arbetarskyddsintressena
tillämpliga även vid anläggningar för radiologiskt arbete.
I fråga om radiologiskt arbete skall dock nämnda lag äga tillämpning allenast
i vad den angår skydd mot annan skada än strålskada. Tvekan har på
grund härav enligt vad kommittén erfarit yppats, huruvida skyddsombud
och skyddskommitté även äger tillvarataga arbetstagarnas strålskyddsintressen.
Då det är av största vikt, att en så intim samverkan som möjligt
kommer till stånd mellan tillståndshavaren och arbetstagarna i strålskyddsfrågorna
och skyddsombuden helt visst har en betydelsefull funktion att
fylla för uppnåendet av detta syfte, bör varje tvekan om skyddsombudens
befogenhet härutinnan undanröjas. Såsom kommittén uttalat synes detta
lämpligast böra ske genom att bestämmelserna i 6 kap. arbetarskyddslagen
om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare uttryckligen göres
tillämpliga på skyddsarbete jämlikt strålskyddslagen.

I fråga om skyddsombudens ställning är att märka att tillsynen å efterlevnaden
av arbetarskyddslagstiftningen utövas av arbetarskyddsstyrelsen
samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionens befattningshavare
och kommunala tillsynsmän. När skyddsombuden kommer i
8 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 29

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

beröring med strålskyddsfrågor, kan tvekan uppstå om vilken myndighet
som skall anses såsom tillsynsorgan. Frågor som berör skyddsombudsorganisationen
såsom sådan, t. ex. samråd som avses i 63 § arbetarskyddskungörelsen
angående skyddsombudens antal eller beträffande arbetsställets
indelning i skyddsområden, bör naturligen handhavas av arbetarskyddslagens
tillsynsorgan. De materiella strålskyddsfrågorna är emellertid undantagna
dessa organs tillsyn på grund av den speciella sakkunskap, som erfordras
för deras bedömande. I dessa frågor bör därför det jämlikt strålskyddslagen
utsedda tillsynsorganet respektive dess tillsynsmän utgöra rätt
forum.

Ändringen i arbetarskyddslagen bör träda i kraft samtidigt med strålskyddslagen,
således den 1 januari 1959.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet utarbetats förslag
till lag om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari
1949 (nr 1), vilket torde som bilaga 2 få fogas till protokollet i detta ärende.

Ifrågasatt ändring i lagen om forlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt

arbete

Kommittén

Kommittén är av den bestämda uppfattningen, att lagstiftningen om
semesterförlängning för arbetstagare i radiologiskt arbete med det snaraste
bör bli föremål för översyn men har själv inte ansett sig kompetent att framlägga
förslag i ämnet. Det står emellertid klart för kommittén, att den vidgade
användningen av joniserande strålning inom industri och teknik ställer
semesterfrågan i ett nytt läge. Kommittén anför vidare härom.

Så länge radiologiskt arbete nästan uteslutande var en företeelse inom
medicin och odontologi, kunde en relativt generös syn på frågan anses berättigad,
eftersom riskerna för att arbetstagaren i vårdens intresse måste
utsättas för skadlig bestrålning här får anses så stora att de kan motivera
viss längre tids avkoppling från strålmiljön. I industriellt radiologiskt
arbete kan emellertid några etiska motiv icke åberopas som skäl för att en
arbetstagare utsättes för bestrålning. Strålskyddsanordningarna och arbetsmetodiken
skall här ovillkorligen vara så beskaffade, att arbetstagaren normalt
icke utsättes för stråldoser överstigande den storlek som av strålskyddsmyndigheten
kan medgivas. I åtskilliga former av tekniskt och
industriellt arbete med joniserande strålning kan skyddet göras så fullgott,
att risk för att arbetstagaren skall utsättas för skadliga stråldoser föreligger
endast vid olyckshändelser, tekniska fel etc. Självfallet har den radiologiska
semestern icke någon funktion att fylla i sådana fall. Enbart den
latenta risken för skada vid olyckshändelser som medför otillbörliga strålningsexponeringar
bör sålunda icke berättiga till semesterförlängning.
Skyddsarbetet bör och skall här i stället inriktas på att förhindra att katastrofer
utlöses. Om så likväl sker, skall den skadade naturligtvis erhålla
den vård och rekreation som krävs för hans tillfrisknande eller för att förebygga
att en latent skada skall bli akut.

115

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

De nu anförda synpunkterna får sin särskilda aktualitet vid atomenergiens
framtida mångsidiga utnyttjande, då betydande arbetstagargrupper
kan väntas bli sysselsatta med radiologiska arbetsuppgifter. Det torde då i
än högre grad än för närvarande bli både en ekonomisk angelägenhet och
en arbetskraftsfråga av vikt att — med allt aktgivande på vad skyddsfrågan
kräver — utnyttja de tillgängliga personalresurserna på ett rationellt sätt.

Genom den nuvarande konstruktionen av bestämmelserna om semesterförlängning
har den radiologiska semestern på många håll kommit att uppfattas
som en arbetstagaren ovillkorligen tillkommande rättighet av samma
karaktär som rätten till arbetslön och liknande förmåner. En sådan
utveckling är ägnad att försvåra den sakliga behandlingen av semesterärendena
och kan lätt leda till en ur skyddssynpunkt icke motiverad utvidgning
av kretsen semestex-berättigade. Det synes heller icke uteslutet, att fall kan
ha förekommit, där arbetstagare t. o. m. avsiktligt utsatt sig för viss bestrålning
för att bli berättigad till förlängd semester.

Enligt kommitténs mening bör man eftersträva att direkt i lagstiftningen
begränsa rätten till semesterförlängning till sådana arbetstagargrupper eller
sådana former av radiologiskt arbete, där risker för skador på grund av
joniserande strålning föreligger.

Yttrandena

Strålskyddskommitténs förslag att lagstiftningen om semesterförlängning
för arbetstagare i radiologiskt arbete med det snaraste bör bli föremål för
översyn har tillstyrkts av medicinalstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, atomkommittén,
försvarets forskningsanstalt, försvarsmedicinska nämnden, delegationen
för atomenergifrågor, Aktiebolaget Atomenergit Svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen.

Medicinalstyrelsen framhåller sålunda, att det med tanke på att allt större
kategorier sysselsättes i radiologiskt arbete är av stor vikt att semesterfrågorna
kommer till en slutgiltig lösning. Styrelsen instämmer i princip i
de allmänna synpunkter kommittén i denna del anfört. Det bör dock givetvis
eftersträvas, att strålskydd och arbetsmetoder så förbättras, att arbetstagare
inom medicin och odontologi icke i vårdens intresse skall behöva utsättas
för skadlig bestrålning och följaktligen ej heller särskilda skäl skall
kunna anföras till stöd för förlängd semester för dessa personalgrupper.

Försvarsmedicinska nämnden underkänner helt kommitténs synpunkt,
att etiska motiv skulle berättiga till förlängd semester, och anser, att det
vore synnerligen olyckligt, om den nuvarande situationen i detta avseende
genom lagen gjordes permanent. Dels måste nämligen enligt nämnden de
bristfälliga förhållanden, som inom vissa områden kännetecknar strålskydd
och arbetsmetodik, i framtiden ovillkorligen förbättras så att godtagbart
skydd erhålles. Dels anser nämnden, att endast medicinska indikationer
får vara avgörande för vårdåtgärderna. Sådan vård bör alltså relateras till
uppkommen strålningsskada, varvid det från gång till annan måste fastläggas,
vilken utformning vården bör få.

116

Kungi. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

Aktiebolaget Atomenergi påpekar, att lagstiftningen beträffande semesterförlängning
för arbetstagare i radiologiskt arbete f. n. har en mindre lämplig
formulering, då begreppet radiologiskt arbete såsom kvalifikationsgrund
för förlängd semester ej definieras på ett tillfredsställande sätt. Bolaget
fortsätter.

Det kan överhuvud starkt ifrågasättas, om radiologiskt arbete annat än
möjligen i få undantagsfall kan behöva hänföras till hälsofarligt arbete av
den art, som motiverar förlängd semester. Den riktiga principen bör vara,
att radiologiskt arbete bedrives på ett sådant sätt, att hälsovådliga följder
ej uppstår. Detta torde vara möjligt i praktiskt taget alla fall, frånsett
olyckshändelser. Förlängd semester på grund av radiologiskt arbete bör
sålunda ej förekomma, utan i stället bör i sådana fall, där strålpåverkan av
allvarlig art har konstaterats eller där sådan påverkan kan väntas, en av
medicinska skäl indikerad ledighet beviljas. Detta gäller så mycket mera
som en förlängd semester på det sätt den i allmänhet fördelas under året
ej torde specifikt bidraga till utläkning av erhållen strålskada.

Försvarets forskningsanstalt understryker, att förslaget till strålskyddslagen
med all rätt förutsätter, att ett tillfredsställande strålskydd är ordnat
för arbetstagaren, varför motiven för nu gällande lag om förlängd semester
bortfaller.

Arbetarskgddsstgrelsen anför, att vid den begärda översynen jämväl bör
övervägas huruvida icke arbetarskyddsstyrelsens åligganden enligt 2 § lagen
om förlängd semester bör överflyttas på strålskyddsmyndigheten.

Landsorganisationen å sin sida ifrågasätter, om icke tillämpningsområdet
för den särskilda semesterlagen bör vidgas och bestämmas efter norm av
definitionen på joniserande strålning, alltså till att omfatta arbete, däri
arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning, strålning från radioaktiva ämnen
eller därmed till sin biologiska verkan likartad strålning.

Departementschefen

Enligt 1951 års lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med
hälsofarligt arbete skall semester utgå med tre dagar för varje kalendermånad
av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens
räkning å minst sexton dagar utfört arbete, däri arbetstagaren utsatts för
röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne. Sistnämnda förutsättning
för semesterförlängning upptogs redan i 1946 års lag i ämnet och
överfördes med samma ordalydelse till 1951 års lag.

Under det sista årtiondet har emellertid, som jag tidigare framhållit, en
mycket snabb utveckling ägt rum på förevarande område. Det har medfört
inte bara en ökning av antalet anläggningar, där joniserande strålning förekommer,
utan framför allt en vidgning av användningsmöjligheterna för
sådan strålning. Från att tidigare så gott som uteslutande ha nyttjats i
medicinskt och odontologiskt arbete, har strålningen nu alltmera tagits i
bruk inom industrin. Och en ännu kraftigare utveckling i denna riktning

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

är att förutse i samband med utvinningen av atomenergin. Men den skedda
utvecklingen har också lett till, att man nu har större möjligheter att skydda
sig mot strålskador. Enligt kommitténs uppfattning skall det vara möjligt,
att i åtskilliga former av tekniskt och industriellt arbete med joniserande
strålning göra skyddet så fullgott, att risk för att arbetstagaren utsättes för
skadliga stråldoser endast föreligger vid olyckshändelser, tekniska fel etc.

Såsom kommittén och åtskilliga remissinstanser uttalat, kan utvecklingen
komma att medföra att 1951 års lag om förlängd semester behöver
överses. Det är för den skull angeläget att berörda myndigheter, främst
arbetarskyddsstyrelsen, har sin uppmärksamhet riktad på de problem,
som här kan uppstå, och föreslår de åtgärder, som påkallas av utvecklingen.
En översyn kan även visa sig önskvärd med hänsyn till vissa speciella
problem, såsom frågan om kvalifikationstidens längd m. m.

IV. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över förut omnämnda, inom inrikesdepartementet upprättade förslag
till

1) strålskyddslag och

2) lag om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949
(nr 1), av den lydelse bilagor till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Johnny Sköldvall

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Bilaga 1

Förslag

till

Strålskyddslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse
1 §•

I denna lag förstås med

joniserande strålning: röntgenstrålning, strålning från radioaktiva ämnen
och därmed till sin biologiska verkan likartad strålning; samt med

radiologiskt arbete: arbete, vari röntgenutrustning eller annan teknisk
anordning avsedd att utsända joniserande strålning nyttjas eller eljest sättes
i drift, arbete med utvinning av atomenergi och arbete med radioaktivt
ämne.

Om tillstånd m. m.

2 §.

Ej må någon utan tillstånd av myndighet som Konungen bestämmer
(strålskgddsmgndigheten) bedriva radiologiskt arbete eller innehava röntgenutrustning
eller annan teknisk anordning avsedd att utsända joniserande
strålning eller idka handel med eller eljest till riket införa eller här
förvärva, innehava eller överlåta radioaktivt ämne.

Tillstånd må av strålskyddsmyndigheten meddelas att gälla för viss yrkesgrupp
eller för vissa inrättningar, institutioner eller företag.

Vad i första stycket stadgas skall icke äga tillämpning i de fall, då tillstånd
meddelats enligt atomenergilagen.

Den som genom arv eller testamente eller på grund av giftorätt förvärvat
teknisk anordning, som avses i första stycket, eller radioaktivt ämne
må utan tillstånd innehava anordningen eller ämnet under tre månader
från tidpunkten för förvärvet.

3 §•

Innan tillstånd meddelas enligt denna lag må, på sätt och i den utsträckning
strålskyddsmyndigheten prövar lämpligt, besiktning ske av lokal, där
verksamhet som avses med tillståndet skall bedrivas eller där radioaktivt
ämne skall förvaras, så ock av utrymmen angränsande till lokalen.

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, strålskyddsmyndigheten
må förordna, att röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, som är
avsedd att användas i radiologiskt arbete eller att användas för förvaring
av radioaktivt ämne, innan den avlämnas för att tagas i bruk inom riket
eller för att här utställas till försäljning eller i reklamsyfte, skall underkastas
förhandsbesiktning hos tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren.

4 §.

Radiologiskt arbete må ej bedrivas av statlig eller kommunal inrättning
eller av bolag, förening, stiftelse eller eljest annan än enskild person, som
själv skall förestå verksamheten, med mindre för arbetet finnes en av strålskyddsmyndigheten
godkänd föreståndare. Strålskyddsmyndigheten må
föreskriva att för föreståndaren skall finnas en av myndigheten godkänd
ersättare. Godkännande som avses i detta stycke må meddelas för viss
grupp av befattningshavare eller personer med viss utbildning.

Vad i första stycket stadgas skall i tillämpliga delar gälla handel med
och innehav av radioaktivt ämne.

5 §•

Vid tillstånd som meddelas enligt denna lag må strålskyddsmyndigheten
fästa de villkor och föreskrifter, som ur strålskyddssynpunkt finnas erforderliga.
Meddelas tillstånd enligt 2 § andra stycket må föreskrivas anmälningsskyldighet
för den som med stöd av tillståndet förvärvar anordning
eller ämne som avses med tillståndet.

Strålskyddsmyndigheten må jämväl sedan tillstand meddelats enligt
denna lag uppställa sådana villkor och föreskrifter, som i första stycket sägs,
så ock ändra av myndigheten meddelade villkor och föreskrifter.

Har tillstånd beviljats enligt atomenergilagen, må strålskyddsmyndigheten
meddela de föreskrifter, som utöver de för tillståndet gällande villkoren
erfordras för att tillgodose strålskyddet vid normal drift av den med tillståndet
avsedda anläggningen, dock att fråga om föreskrift, som kan antagas
komma att i avsevärd mån påverka utformningen av eller driften vid anläggningen,
skall underställas Konungens prövning.

6 §•

Vill tillståndshavare vid utnyttjande av tillstånd, som meddelats enligt
denna lag, bruka annan lokal eller annan teknisk anordning eller radioaktivt
ämne av annat slag eller större mängd än som angivits i tillståndet
eller lokal eller anordning, som väsentligen ändrats, eller vill han eljest
utnyttja tillståndet på annat sätt, i större omfattning eller under andra
förhållanden än tillståndet avser, skall han inhämta strålskyddsmyndighetens
medgivande därtill.

Medgivande som i första stycket sägs skall ock inhämtas, därest den som
åtnjuter tillstånd jämlikt atomenergilagen vill vidtaga ändring med av -

120 Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

seende å förhållande, varom strålskyddsmyndigheten meddelat villkor eller
föreskrift.

Vad i 3 § första stycket stadgas om tillstånd skall gälla jämväl medgivande
enligt denna paragraf.

7 §.

Strålskyddsmyndigheten må återkalla tillstånd eller godkännande, som
meddelats enligt denna lag, om villkor eller föreskrift avseende strålskyddet
icke iakttagits eller förutsättningarna för tillståndet eller godkännandet
eljest ändrats.

8 §•

Upphör tillståndshavare att innehava teknisk anordning eller radioaktivt
ämne, som avses med tillstånd enligt denna lag, eller upphör han att bedriva
verksamhet med sådan anordning eller sådant ämne, åligger det honom
beträffande radioaktivt ämne genast och eljest så snart ske kan, dock sist
inom tre månader, att göra anmälan därom till strålskyddsmyndigheten.

Avlider tillståndshavaren skall den som har boet efter honom i sin vård
inom tid, som i första stycket sägs, göra anmälan därom till strålskyddsmyndigheten.

Anmälan till strålskyddsmyndigheten skall ock av tillståndshavaren ofördröjligen
göras om radioaktivt ämne stulits eller eljest förkommit för honom.
Finnes föreståndare, skall skyldighet som här stadgas i stället åvila
honom.

9 §•

Strålskyddsmyndigheten må ålägga innehavare av apparat eller annan
teknisk anordning, som kan alstra joniserande strålning men ej är avsedd
att användas i radiologiskt arbete, att vidtaga de åtgärder och följa de föreskrifter,
som myndigheten finner erforderliga till skydd mot strålningen.

Om tillståndshayares allmänna skyldigheter m. m.

io §.

Den som bedriver radiologiskt arbete är pliktig att, under särskilt beaktande
av vad som stadgas i denna lag och med stöd av lagen meddelatje
föreskrifter, iakttaga allt som med hänsyn till det radiologiska arbetets
natur och de förhållanden, under vilka det bedrives, samt i arbetet sysselsatta
personers yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen
kan erfordras för att förebygga skador av strålningen. Sådan skyldighet
skall jämväl åvila föreståndare, såvitt fråga är om åtgärd, som det ankommer
på honom att vidtaga.

Envar som är sysselsatt i radiologiskt arbete är pliktig att använda förefintliga
strålskyddsanordningar, noga följa i denna lag och med stöd av

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

lagen meddelade föreskrifter samt i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet
och, i vad på honom ankommer, medverka till förekommande av skador av
strålningen.

Vad i första och andra styckena stadgas med avseende å radiologiskt arbete
skall i tillämpliga delar gälla handel med och innehav av radioaktivt
ämne.

11 §•

Tillverkare och försäljare av röntgenutrustning eller annan teknisk
anordning, som kan alstra joniserande strålning, samt den som upplåter
sådan anordning till begagnande skall tillse, att anordningen, då den avlämnas
för att tagas i bruk inom riket eller för att här utställas till försäljning
eller i reklamsyfte, är försedd med nödiga strålskyddsanordningar och
även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot skada genom strålningen,
så ock tillhandahålla för installation av anordningen och för dess drift
erforderliga föreskrifter.

Självständig företagare vilken utför installation av anordning, som i första
stycket sägs, är skyldig att tillse, att föreskrivna strålskyddsanordningar
uppsättas samt att för installationen i övrigt gällande föreskrifter iakttagas.

Om läkarundersökning av personal m. m.

12 §.

Till radiologiskt arbete må användas allenast den, som fyllt aderton år
och som vid läkarundersökning befunnits icke förete sjuklighet eller svaghet,
vilken kan anses göra honom särskilt utsatt för den med arbetet förbundna
hälsofaran. Strålskyddsmyndigheten må dock medgiva att person,
som är under aderton år eller som ej undergått läkarundersökning, användes
till radiologiskt arbete.

Den som användes till radiologiskt arbete skall, i den omfattning strålskyddsmyndigheten
föreskriver, undergå periodisk läkarundersökning rörande
sitt hälsotillstånd.

Företer person, som användes till radiologiskt arbete eller som eljest på
grund av sitt arbete kan bliva utsatt för joniserande strålning, tecken på
skada, som kan misstänkas vara föranledd av sådan strålning, skall han
genom tillståndshavarens eller, om föreståndare finnes, genom dennes försorg
ofördröjligen underkastas läkarundersökning.

13 §.

Den som bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne skall,
om anledning förekommer att misstänka att någon härigenom tillfogats
skada av joniserande strålning, omedelbart anmäla förhållandet till strålskyddsmyndigheten.
Finnes föreståndare, skall skyldighet som här stadgas
i stället åvila honom.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Om tillsyn

14 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen meddelade
föreskrifter utövas under strålskyddsmyndighetens överinseende och ledning
av myndighet som Konungen bestämmer samt av särskilda tillsynsmän.
Strålskyddsmyndigheten må för särskilt fall uppdraga åt annan myndighet
eller person att utöva tillsynen.

Närmare bestämmelser om tillsynen meddelas av Konungen.

15 §.

Tillsynsman må icke utan synnerliga skäl förvägras att i samband med
besiktning följa verksamheten vid anläggning, där radiologiskt arbete bedrives
eller radioaktivt ämne förvaras, eller vid anordning som avses i 9 §. Ej
heller må tillsynsman förvägras att besiktiga utrymmen, som angränsa till
arbetsstället eller förvaringsplatsen.

Vid besiktning eller eljest, då så finnes påkallat, äger tillsynsman påfordra,
att erforderliga prov och undersökningar verkställas till kontroll av
att meddelade skyddsföreskrifter behörigen iakttagas och att jämväl i
övrigt goda strålskyddsförhållanden råda.

16 §.

Finner tillsynsman, att behov föreligger av skyddsföreskrifter utöver de
av strålskyddsmyndigheten meddelade, äger tillsynsman själv förordna
därom, därest iakttagandet av föreskrifterna icke medför större kostnad
eller olägenhet.

17 §.

Den som bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne eller
apparat eller anordning, som avses i 9 §, samt hos honom anställda äro
skyldiga att på anfordran lämna strålskyddsmyndigheten och tillsynsman
de upplysningar, som erfordras för tillsynens utövande.

18 §.

Då särskilda omständigheter det påkalla, äger strålskyddsmyndigheten
förordna, att anläggning för radiologiskt arbete eller apparat eller anordning,
som avses i 9 §, skall sättas ur bruk, intill dess åtgärd, som i anledning
av besiktning eller eljest föreskrives, blivit vidtagen.

Strålskyddsmyndigheten må ock till förebyggande av att anläggning för
radiologiskt arbete brukas utan vederbörligt tillstånd och till säkerställande
av förordnande, som avses i första stycket, låta genom polismyndighetens
försorg försegla anläggningen, apparaten eller anordningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958 123

19 §.

Åsidosätter installatör, som avses i 11 § andra stycket, vad där stadgas,
äger strålskyddsmyndigheten, om så finnes påkallat, föreskriva villkor att av
honom iakttagas vid utförande av installationsarbete eller förbjuda honom
att vidare utföra visst slag av sådant arbete.

20 §.

Underlåter någon att fullgöra vad enligt 15 § andra stycket eller 17 §
åligger honom, äger strålskyddsmyndigheten förelägga lämpligt vite.

21 §.

Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller
med stöd av densamma meddelad föreskrift eller anlitats såsom biträde
vid tillsynsverksamhetens utövande eller som eljest tagit befattning med
ärende, som avses i denna lag, må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet,
som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där det ej kan
anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande, affärsförhållande
eller omständighet av personlig natur, varom han sålunda fått vetskap.

Om transitering m. m.

22 §.

Det i 2 § första stycket stadgade förbudet mot införsel av radioaktivt
ämne utgör icke hinder för transitering till inrikes eller utrikes ort eller
annan befordran under tullverkets kontroll av försändelse innehållande
sådant ämne.

Radioaktivt ämne, som utan tillstånd införts till riket, ma såvida varan
i behörig ordning anmälts till tullklarering, antingen —- innan varan utlämnas
från tullverket — efter tillstånd av strålskyddsmyndigheten försäljas
eller eljest överlåtas till någon, som är berättigad att införa varan, eller
åter utföras. Överlåtes eller återutföres ej varan inom fyra månader efter
det den skall anses hava mottagits av tullanstalt eller inom den längre tid
generaltullstyrelsen i särskilt fall bestämmer, tillfaller varan kronan; och
skall med varan förfaras i enlighet med vad som är föreskrivet om radioaktivt
ämne, som förverkats jämlikt denna lag.

Ansvarsbestämmelser m. m.

23 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes

1. den som i strid mot bestämmelserna i 2 § eller 4 § första stycket bedriver
radiologiskt arbete eller innehar röntgenutrustning eller annan teknisk
anordning, som där sägs;

2. den som i strid mot bestämmelserna i 2 och 22 §§ till riket inför eller
söker införa eller här förvärvar, innehar eller överlåter radioaktivt ämne eller

124

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

i strid mot bestämmelserna i 4 § andra stycket idkar handel med eller innehar
radioaktivt ämne;

3. den som åsidosätter med stöd av 5 eller 16 § givna föreskrifter;

4. den som olovligen vidtager åtgärd som avses i 6 §;

5. den som underlåter att ställa sig till efterrättelse åläggande, föreskrift
eller förbud, som meddelats med stöd av 9 §, 18 § första stycket eller 19 §;

6. den som i ansökan eller anmälan eller eljest angående omständighet,
varom det enligt denna lag eller med stöd därav meddelad föreskrift åligger
honom att lämna upplysning, mot bättre vetande lämnar oriktig eller ofullständig
uppgift;

7. den som bryter mot vad i 21 § stadgas.

24 §.

Med dagsböter straffes föreståndare, där sådan finnes, och eljest tillståndshavare 1.

som använder person till radiologiskt arbete i strid mot vad i 12 §
första stycket stadgas eller i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd
av 12 § andra stycket;

2. som underlåter att ställa sig till efterrättelse vad i 12 § tredje stycket
stadgas;

3. som försummar att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrives
i 8 § tredje stycket eller 13 §.

Med dagsböter straffes ock den som försummar att fullgöra anmälningsskyldighet,
som föreskrives i 8 § första och andra styckena.

25 §.

Har någon som är sysselsatt i radiologiskt arbete eller i arbete, vari nyttjas
apparat eller teknisk anordning som avses i 9 §, eller i arbete med radioaktivt
ämne olovligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt ur bruk
strålskyddsanordning eller underlåtit att använda föreskriven sådan anordning
eller eljest uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosatt av strålskyddsmyndigheten
eller tillsynsman meddelad skyddsföreskrift, straffes
med böter, högst trehundra kronor.

26 §.

Har någon brutit mot vad i 2 och 22 §§ stadgas med avseende å radioaktivt
ämne, skall, om det ej är uppenbart obilligt, ämne, som i radiologiskt
arbete olovligen brukats eller som obehörigen införts till riket eller
här olovligen innehaves, förklaras förverkat till kronan. Innehar han icke
längre ämnet, må i stället värdet förklaras förverkat. Förklaras radioaktivt
ämne förverkat, vare ock strålskyddsanordning, vari det förvaras, förverkad
till kronan.

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

När särskilda skäl äro därtill, må sådan anordning, som är avsedd att
utsända joniserande strålning och som olovligen brukats i radiologiskt
arbete eller olovligen innehaves, förklaras förverkad till kronan.

Med radioaktivt ämne och därtill hörande strålskyddsanordning, som genom
lagakraftvunnen dom förklarats förverkat, skall förfaras på sätt strålskyddsmyndigheten
bestämmer. Vad nu stadgats skall äga tillämpning jämväl
beträffande anordning, som avses i andra stycket.

27 §.

Påträffar tulltjänsteman egendom, som skäligen kan antagas vara förverkad
enligt 26 §, skall han taga egendomen i beslag.

I övrigt gäller om beslag vad därom finnes särskilt stadgat.

Om verkställt beslag skall anmälan ofördröj ligen göras till strålskyddsmyndigheten,
som har att meddela erforderliga föreskrifter om förvaring
av det som tagits i beslag.

28 §.

Brott, som avses i 23 § 1.—6. samt 24 och 25 §§, må ej åtalas av allmän
åklagare, där det ej av strålskyddsmyndigheten anmäles till åtal.

Brott, som i 23 § 7. sägs, må åtalas av allmän åklagare allenast efter
angivelse av målsägande.

Särskilda bestämmelser

29 §.

Har tillsynsman meddelat föreskrift enligt 16 §, må klagan däröver föras
hos strålskyddsmyndigheten inom tre veckor från den dag delgivning
skett. Vid föreskriftens meddelande skall tillkännagivas vad den har att
iakttaga, som vill föra sådan klagan.

över beslut av strålskyddsmyndigheten enligt denna lag må talan föras
hos Konungen genom besvär.

När tillstånd enligt denna lag återkallas eller villkor, föreskrift, åläggande,
förbud eller förordnande meddelas med stöd av 5, 9, 16, 18 eller 19 §,
äger strålskyddsmyndigheten förordna, att beslutet skall gå i verkställighet
utan hinder av förd klagan.

30 §.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, strålskyddsmyndigheten
äger föreskriva, att röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, avsedd
att utsända joniserande strålning, eller radioaktivt ämne skall undantagas
från tillämpningen av denna lag eller viss däri eller med stöd därav meddelad
bestämmelse.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958
31 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av strålskyddsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959, dock att tillstånd enligt lagen
må, med giltighet från och med nämnda dag, meddelas dessförinnan.

Genom denna lag upphäves lagen den 6 juni 1941 (nr 334) om tillsyn å
radiologiskt arbete m. m. Tillstånd som meddelats med stöd av sistnämnda
lag må fortfarande gälla, intill dess strålskyddsmyndigheten annorlunda
förordnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

127

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949

(nr 1)

Härigenom förordnas, att 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Å jordbruk —--till skogsarbete.

I avseende---arbetsgivarens familj.

1 fråga om arbete, som avses i lagen
om tillsyn å radiologiskt arbete
m. m., skall förevarande lag äga tilllämpning
allenast i vad den angår
skydd mot annan skada än sådan,
som orsakas genom inverkan av
röntgenstrålar eller radioaktivt ämne.

Vad i 2—5 samt 7—10 kap. denna
lag stadgas skall i fråga om arbete,
vari nyttjas teknisk anordning eller
radioaktivt ämne, som avses i
strålskyddslagen, äga tillämpning allenast
i vad angår skydd mot annan
skada än sådan, som orsakas genom
inverkan av joniserande strålning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1959.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 29 oktober

1957.

Närvarande:

Justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

Regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 28 september 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 20 september 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till

1) strålskyddslag; och

2) lag om ändrad lydelse av k § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949
(nr 1).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn S. Nordlund.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till strålskyddslag

Lagrådet:

I fråga om förslagets allmänna grunder är det uppenbarligen en brist,
att förslaget lika litet som atomenergilagen upptager några bestämmelser om
utrymning m. m. vid allvarligare olyckstillbud, sabotage eller annat katastrofhot.
Lagrådet kan ej underlåta att framhålla angelägenheten av att
denna brist utan omgång avhjälpes.

I övrigt har lagrådet ej funnit anledning till erinringar av mera väsentlig
art.

1 §•

Under lagen skall enligt förslaget falla jämväl arbete vid anläggning för
utvinning av atomenergi (atomreaktor). Det lärer vara avsett, att detta
skall gälla oavsett om radioaktivt eller annat ämne användes som bränsle.
Lagrådet förordar, att det uttryckligen angives att till radiologiskt arbete
i lagen hänföres arbete vid sådan anläggning, även om därvid icke brukas
radioaktivt ämne.

För att arbete med röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, avsedd
att utsända joniserande strålning, skall hänföras till radiologiskt

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

arbete förutsättes enligt den föreslagna lagtexten, att anordningen »nyttjas
eller eljest sättes i drift». Vad därmed åsyftas torde kunna, i närmare anslutning
till gällande lag, uttryckas enklare med att anordningen »brukas»
i arbetet. Vidare synes förslagets uttryck »arbete med radioaktivt ämne»
böra jämkas så att av lagtexten framgår att här är fråga om användning
av ämnet, ej enbart om transport, förvaring eller dylikt (jfr betr. transporter
under 22 §).

2 §.

Enligt tredje stycket i paragrafen skall vad i första stycket stadgas icke
äga tillämpning i de fall då tillstånd meddelats enligt atomenergilagen. I
fråga om radioaktiva ämnen har departementschefen uttalat, att undantagandet
från tillståndstvånget av de fall, då tillstånd meddelats enligt
atomenergilagen, jämväl innefattar införsel av ämnet, oaktat särskilt tillstånd
härför ej erfordras jämlikt nämnda lag. Även enligt lagrådets mening
kan enligt atomenergilagen meddelat tillstånd att förvärva radioaktivt
ämne från utrikes ort anses inkludera rätt till införsel därav. Helt
generellt kan däremot vilket som helst tillstånd enligt atomenergilagen icke
rimligen anses medföra, att tillstånd till införsel, handel m. m. enligt strålskyddslagen
ej skulle erfordras. För att tydligare utmärka att det är av
betydelse vad tillståndet enligt atomenergilagen verkligen omfattar torde
stadgandet i tredje stycket böra jämkas. Det må anmärkas, att av administrativa
skäl givetvis är önskvärt att av tillstånd enligt atomenergilagen
tydligt framgår att det innefattar även rätt till införsel, när radioaktivt
ämne förvärvas från utlandet. — Lagrådet förordar, att bestämmelsen upptages
sist i paragrafen.

Beträffande de familj erättsliga förvärven förutsätter förslaget, att tillstånd
förfaller i och med tillståndshavarens död, och stadgar, att radioaktivt
ämne eller teknisk anordning därefter må innehavas viss tid utan
tillstånd. Denna lösning är mindre lämplig, enär de villkor och föreskrifter
som gällde före det familj erättsliga fånget måste bestå. Det är också oklart
hur tiden, tre månader, skall räknas. Lagrådet förordar att bestämmelsen
får innehålla, att — om tillståndshavare avlider —- tillståndet, såvitt angår
rätt att inneha radioaktivt ämne eller teknisk anordning, är gällande för
dödsboet intill tre månader från dödsfallet. Härigenom rubbas ej stadgade
villkor och föreskrifter, liksom bestämmelsen förutsätter, att återkallelse
kan ske enligt 7 §. Någon reglering avseende giftorättsförvärv utan samband
med dödsfall kan icke anses behövlig.

3 §•

Enligt första stycket i denna paragraf må, innan tillstånd meddelas, besiktning
ske av lokal, där verksamhet som avses med tillståndet skall bedrivas
eller där radioaktivt ämne skall förvaras, ävensom av utrymmen
angränsande till lokalen. Stadgandet ger alltså möjlighet att föranstalta
9 — Biliang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 29

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

om förhandsbesiktning. Det måste antagas vara avsett att strålskyddsmyndigheten
jämväl senare skall äga att företaga erforderliga besiktningar.
Enligt lagrådets mening bör detta direkt utsägas. Vidare må ifrågasättas,
om icke uttrycket »utrymmen angränsande till lokalen» är alltför snävt.
Lagrådet förordar, att ifrågavarande stadgande får innehålla, att strålskyddsmyndigheten
äger i anledning av ansökan om tillstånd enligt lagen
eller när det eljest finnes påkallat verkställa besiktning av lokal som är
avsedd att användas i radiologiskt arbete eller för förvaring av radioaktivt
ämne, så ock av utrymmen i närheten därav.

Justitierådet Hagbergh och regeringsrådet Klackenberg:

Beträffande den i andra stycket införda bestämmelsen angående förordnande
om förhandsbesiktning av röntgenutrustning eller annan teknisk
anordning, avsedd att användas i radiologiskt arbete eller för förvaring
av radioaktivt ämne, kan enligt vår mening ifrågasättas, huruvida det ej
skulle vara ändamålsenligt att i viss utsträckning kunna kräva ett godkännande
av anordningen, eventuellt godkännande av viss typ (jfr de generella
tillstånden jämlikt 2 § andra stycket i förslaget). Bestämmelsen kan
med hänsyn härtill lämpligen innefatta ett bemyndigande för Konungen
eller strålskyddsmyndigheten att förordna att anordning varom här är
fråga skall hos tillverkare, försäljare eller upplåtare besiktigas eller godkännas
innan den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställes
till försäljning eller i reklamsyfte. Vidtages denna ändring i det
remitterade förslaget, bör även straff stadgas för den som saluför teknisk
anordning utan att den godkänts när krav därå uppställts.

Lagrådet:

5 §•

Lagrådet förordar, att andra punkten i första stycket får byta plats med
andra stycket, som därvid kan redaktionellt förenklas.

I tredje stycket stadgas, att strålskyddsmyndigheten, när tillstånd beviljats
enligt atomenergilagen, må meddela de föreskrifter som erfordras
för att tillgodose strålskyddet vid normal drift av anläggningen. Bestämmelsen
ger det intrycket, att strålskyddsföreskrifter icke må meddelas
annat än för anläggningar. En omformulering är önskvärd för att utmärka,
att erforderliga föreskrifter om strålskyddet må utfärdas även med
avseende å atomenergiföretags handel med och innehav av radioaktiva
ämnen m. m.

6 §.

Första stycket i paragrafen omfattar åtskilliga fall, då det är uppenbart
att vederbörande gör sig skyldig till brott mot 2 § i lagen om han ej får
nytt tillstånd, t. ex. då någon innehar större kvantitet radioaktivt ämne än

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

som omfattas av redan meddelat tillstånd. Stadgandet torde därför böra
jämkas så, att det tjänar allenast att klargöra innebörden av meddelat tillstånd.
Andra stycket bör jämkas på motsvarande sätt.

Iakttages vad lagrådet förordat beträffande första stycket av 3 §, bör
tredje stycket i förevarande paragraf utgå.

7 §•

Enligt vad som anföres i remissprotokollet är avsett, att den föreslagna
bestämmelsen skall innefatta befogenhet att återkalla meddelat tillstånd
bland annat med hänsyn till nya rön och ändrad bedömning i fråga om
strålverkningar och strålrisker eller på grund av tidigare ej uppmärksammade
allvarliga brister vid en anläggning. Lagtexten torde dock knappast
ge erforderligt stöd för en sådan tillämpning. Lagrådet förordar därför, att
lydelsen jämkas så att återkallelse må ske, om föreskrift avseende strålskyddet
icke iakttagits eller det eljest finnes påkallat ur strålskyddssynpunkt.

8 §•

Det föreslagna första stycket av paragrafen kan lämpligen uppdelas på
två punkter innehållande, första punkten att, där någon upphör att innehava
eller använda radioaktivt ämne som avses med tillstånd enligt strålskyddslagen,
han skall genast göra anmälan därom till strålskyddsmyndigheten,
och andra punkten att sådan anmälan skall utan uppskov och
senast inom tre månader göras, där någon i annat fall upphör att bedriva
verksamhet eller innehava anordning som avses med tillstånd enligt lagen.

I andra stycket synes den oklara hänvisningen till »tid, som i första
stycket sägs» böra ersättas med en föreskrift om skyndsam anmälan.

Det föreslagna tredje stycket torde böra jämkas så att det täcker även
fall som avses i andra stycket.

9 §.

Det i denna paragraf upptagna stadgandet torde böra kompletteras därhän
att möjlighet beredes att besiktiga de i paragrafen avsedda anordningarna.

Justitierådet Hagbergh och regeringsrådet Klackenberg:

Beträffande 3 § andra stycket i det remitterade förslaget ha vi ifrågasatt,
om det icke borde utvidgas att omfatta förutom rätt till besiktning
jämväl godkännande av teknisk anordning som där avses. Godkännande
synes kunna vara än mer praktiskt påkallat i fråga om televisionsapparater
och dylikt som må innehavas utan tillstånd. I ett nytt andra stycke av
förevarande paragraf kan upptagas stadgande, att 3 § andra stycket skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om anordning som avses i paragrafen.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Lagrådet:

12 §.

I första stycket föreslås bl. a. förbud mot att i radiologiskt arbete använda
annan än den som vid läkarundersökning befunnits icke förete viss sjuklighet
eller svaghet. Med hänsyn till syftet med stadgandet vill lagrådet förorda,
att förbudet riktas mot antagande i stället för användning av vissa
personer till radiologiskt arbete.

Den i remissförslaget givna formuleringen innefattar vidare, till skillnad
från kommittéförslaget, ett indispensabelt förbud mot att till radiologiskt
arbete använda personer, vilka vid läkarundersökning befunnits förete sjuklighet
eller svaghet som kan anses göra dem särskilt utsatta för den med
arbetet förbundna hälsofaran. Det synes rimligt att strålskyddsmyndigheten
må kunna pröva, huruvida icke i undantagsfall en person, som lider
av dylik sjuklighet, likväl må antagas till radiologiskt arbete — exempelvis
en äldre specialist på området som i fullt medvetande om de personliga
riskerna önskar fortsätta sin gärning.

I tredje stycket har föreslagits skyldighet för tillståndshavare eller föreståndare,
där sådan finnes, att ofördröjligen ombesörja att person, som på
grund av sitt arbete kan utsättas för joniserande strålning, underkastas
läkarundersökning, om han företer tecken på skada som kan misstänkas
vara föranledd av sådan strålning. Då risk för dylik skada kan förekomma
även vid verksamhet där tillstånd icke kräves, exempelvis i fall som avses i
9 §, torde åläggandet böra gälla arbetsgivare i stället för tillståndshavare.

14 §.

Enligt första punkten i denna paragraf skall tillsynen —• under strålskyddsmyndighetens
överinseende och ledning — utövas av myndighet
som Konungen bestämmer samt av särskilda tillsynsmän. I lagförslaget har
emellertid den »myndighet som Konungen bestämmer» icke erhållit några
befogenheter (jfr även 25 §). Det torde vid sådant förhållande vara överflödigt
att i 14 § upptaga myndigheten i fråga bland tillsynsorganen. Lagrådet
hemställer, att bestämmelsen får innehålla att tillsyn å efterlevnaden
av lagen och med stöd därav meddelade föreskrifter utövas av strålskyddsmyndigheten
samt under dess överinseende och ledning av tillsynsmän (jfr
47 § arbetarskyddslagen).

Andra punkten i första stycket torde böra jämkas så att därav framgår
att myndighet eller sakkunnig som strålskyddsmyndigheten för särskilt fall
utser skall fungera enligt reglerna om tillsynsmän och sålunda bland annat
ha tillsynsmans befogenheter.

15 §.

Förslaget förutsätter, att tillsynsman äger besiktiga anläggningar m. m.
som stå under hans tillsyn. Detta torde lämpligen böra uttryckligen angivas.
Iakttages vad lagrådet förordat beträffande 3 och 9 §§, kan stadgandet

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

därom innehålla, att tillsynsman äger verkställa besiktning enligt vad i 3
och 9 §§ är stadgat om strålskyddsmyndigheten.

18 §.

Enligt det föreslagna första stycket i paragrafen skulle strålskyddsmyndigheten,
där särskilda omständigheter påkalla det, äga förordna, att anläggning
för radiologiskt arbete eller apparat eller anordning, som avses i 9 §, skall
sättas ur bruk, intill dess åtgärd, som i anledning av besiktning eller eljest
föreskrives, blivit vidtagen. Denna bestämmelse bör enligt lagrådets mening
kompletteras med ett stadgande av innebörd att radioaktivt ämne jämte
strålskyddsanordning, vari det förvaras, må i avvaktan på dylik åtgärd
omhändertagas.

22 §.

Förslaget löser icke frågan i vad mån det skall vara tillåtet att med fartyg
eller luftfartyg eller på annat sätt införa radioaktivt ämne över territorialgränsen
till tullanstalt. Att allenast reglera frågan om transitering till
inrikes eller utrikes ort eller annan befordran under tullverkets kontroll synes
icke lämpligt. Bestämmelser i förevarande ämnen torde emellertid med
fördel kunna meddelas i administrativ ordning. Lagrådet förordar därför, att
den i första stycket föreslagna föreskriften ersättes av ett stadgande, som ger
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer rätt att förordna angående
transport, tullbehandling och transitering av radioaktivt ämne. Ett
sådant stadgande skulle även innefatta befogenhet att meddela erforderliga
säkerhetsföreskrifter i fråga om transporter, oavsett om de ha samband med
införsel eller transitering.

Bestämmelser i de ämnen som avses i paragrafens andra stycke — angående
överlåtelse eller återutförsel av radioaktivt ämne som införts utan
tillstånd och påföljden därest så ej sker inom viss tid — torde icke kunna
undvaras i själva lagen. Första punkten av detta stycke kan lämpligen erhålla
den lydelsen, att om radioaktivt ämne anmälts till tullklarering av
någon som ej är berättigad att införa varan, han må, där ej tillstånd till
införsel erhålles, överlåta varan till någon, som är berättigad att införa den,
eller ock åter utföra varan. Påföljden att varan tillfaller kronan torde böra
inträda, om den ej överlåtes eller utföres inom fyra månader efter anmälningen
till tullklarering eller den längre tid som generaltullstyrelsen bestämmer.
—- Liksom beträffande förverkande enligt 26 § synes påföljden ej
böra inträda, om det är uppenbart obilligt (jfr även strafflagen 2 kap. 17 §).

23—25 §§.

I förslaget bar gjorts ett försök att ge viss ledning för bedömande av vem
som bör straffas i fall då särskild föreståndare finnes. 23 § innehåller väl ej
något stadgande härom, men 24 § första stycket stadgar att straffet drabbar
föreståndare, där sådan finnes, och eljest tillståndshavare.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Det synes lagrådet vilseledande att göra skillnad mellan nämnda båda
paragrafer. Även flertalet bestämmelser i 23 § bli i första hand tillämpliga på
föreståndaren, där sådan finnes. Ä andra sidan bör även tillståndshavare
kunna straffas enligt 24 §, jämförd med 3 kap. strafflagen, för medverkan
t. ex. genom anstiftan till förseelse som föreståndaren begår.

Av allmänna regler torde följa att föreståndaren — om ej någon begränsning
göres i hans uppdrag — svarar för att rörelsen i allo bedrives med
iakttagande av gällande bestämmelser, ehuru han naturligen av subjektiva
skäl kan bli fri från straffrättslig påföljd. Föreläggande att verkställa ombyggnader
o. d. böra visserligen regelmässigt ej riktas mot föreståndaren
utan mot den som disponerar över de ekonomiska tillgångarna. Härom är
emellertid ej fråga i straffbestämmelserna. Det må även påpekas, att atomenergilagen
överhuvud ej uppställer krav på föreståndare och att 24 § är tilllämplig
även i fall då tillstånd meddelats enligt nu nämnda lag. Med hänsyn
till det anförda torde subjektet för förseelserna böra angivas på samma
sätt i de fall som avses i 23 och 24 §§ och utan att föreståndaren särskilt
nämnes.

De subjektiva förutsättningarna för straffbarhet ha i förslaget angivits
för två fall, nämligen i 23 § sjätte punkten, där det förutsättes att brottet
skett mot bättre vetande, och i 25 § sista ledet, där förseelsen angives skola
ha skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet.

Vad angår den i 23 § sjätte punkten upptagna straffbestämmelsen synes ej
tillräcklig anledning föreligga att där straffa allenast uppsåtliga brott (jfr
t. ex. 13 kap. 10 § strafflagen). Begränsningen till fall då vederbörande
handlat mot bättre vetande torde därför böra utgå. Skulle en begränsning till
uppsåtliga brott anses böra finnas, torde detta rekvisit böra angivas med
ordet »uppsåtligen».

Stadgandet i 25 § har i fråga om de subjektiva rekvisiten blivit särskilt
oklart genom det nyssnämnda sista ledet, där uppsåt eller grov oaktsamhet
angivits som rekvisit, oaktat någon bestämd gräns mellan detta och tidigare
led i paragrafen ej finnes. Lagrådet förordar, att orden »uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet» få utgå ur lagrummet.

Det är tydligt att i övrigt även culpösa förseelser måste falla under de
olika straffbuden i paragraferna, låt vara att i vissa fall brottsbeteckningen
knappast kan innefatta annat än uppsåtligt handlande. Såsom eljest på
senare tid brukat ske, torde böra angivas att oaktsamhet som var ringa ej
föranleder straff. Huruvida brottet är ringa, får bedömas bland annat med
hänsyn till den risk som man avsett att förebygga.

Lagrådet hemställer, att efter straffbestämmelserna införes gemensamt
stadgande, att straff ej må ådömas, då gärningen skett av oaktsamhet som
var ringa. I anslutning härtill torde även böra angivas, att till straff enligt nu
ifrågavarande lag ej må dömas för gärning som är särskilt belagd med straff
i allmänna strafflagen (jfr 13 kap. 12 § luftfartslagen). Dessa bestännnel -

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

ser kunna upptagas som 25 §. I så fall torde 23 och 24 §§ böra, med iakttagande
av vad förut sagts, upptagas som 1 mom. resp. 2 mom. under 23 §.
I redaktionellt hänseende torde lydelsen av bestämmelserna kunna i viss
utsträckning med fördel förenklas. Vidare bör beaktas, att även den som
idkar handel med radioaktivt ämne i strid mot 2 § bör underkastas straff.

Den i 25 § av förslaget upptagna straffbestämmelsen kan med förut angiven
jämkning upptagas som 24 §.

Regeringsrådet Klackenberg:

Mönster för den i 25 § föreslagna bestämmelsen har delvis varit 67 § arbetarskyddslagen,
vari stadgas straff för arbetstagare, som olovligen och
utan giltigt skäl borttagit eller försatt ur bruk skyddsanordning. Trots att
de åtgärder, varemot den föreslagna straffbestämmelsen riktar sig, ofta
torde vara till sin natur farligare än de i arbetarskyddslagen åsyftade åtgärderna
synes den personkrets som avsetts med stadgandet utan närmare motivering
ha avsevärt begränsats. (Jfr uttrycket »någon som är sysselsatt i
radiologiskt arbete» med avgränsningen enligt 12 § lagförslaget av dem, som
må »användas till radiologiskt arbete» och skola undergå läkarbesiktning.)
Enligt min mening bör stadgandet lämpligen, liksom motsvarande stadgande
i arbetarskyddslagen, avse »arbetstagare».

Regeringsrådet Klackenberg:

27 §.

Sedan i 26 § stadgats att domstol, där det ej är uppenbart obilligt, må
förklara viss egendom förverkad, föreskrives i förevarande paragraf, att tulltjänsteman,
där han påträffar egendom som skäligen kan »antagas vara
förverkad enligt 26 §», skall taga denna i beslag. Formuleringen synes i detta
sammanhang vilseledande och bör enligt min mening ändras, även om den
gjorts i anslutning till stadganden i rättegångsbalken. Fråga är ju icke om
egendom, som redan varit föremål för förverkandebeslut. Första stycket
torde fördenskull böra innehålla, att om tulltjänstemän påträffar egendom,
som skäligen kan »antagas bli föremål för åtgärd som i 26 § sägs», han skall
taga egendomen i beslag.

Lagrådet:

29 §.

Enligt lagrådets mening bör första punkten i första stycket av förevarande
paragraf innehålla, att klagan över tillsynsmans beslut enligt 16 § — oavsett
vad beslutet innebär — må föras hos strålskyddsmyndigheten inom tre
veckor från det klaganden fick del av beslutet. Lagrådet vill också förorda,
att tillsynsman må äga att, när synnerliga skäl äro därtill, förordna att hans
beslut skall omedelbart lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan,

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Självfallet äger högre myndighet vid behov omedelbart återkalla dylikt förordnande
av tillsynsman.

Beträffande besvär över strålskyddsmyndighetens beslut har i remissprotokollet
uttalats, att de liksom hittills borde prövas av Kungl. Maj :t i
statsrådet. Detta uttalande är tydligen grundat på kommitténs uppfattning
att besvärsprövningen för närvarande icke skedde i regeringsrätten, ehuru
det enligt kommitténs mening kunde ifrågasättas att så borde ske. Kommittén
har emellertid med hänsyn till sitt antagande om den nuvarande
ordningen och då besvär över beslut enligt atomenergilagen prövades i statsrådet
avstått från att framlägga förslag i ämnet.

Besvär över medicinalstyrelsens beslut enligt lagen om tillsyn å radiologiskt
arbete m. m. lära hittills ha varit tämligen sällsynta men skola jämlikt
2 § 17 :o) i regeringsrättslagen prövas och avgöras av regeringsrätten, i den
mån de utgöra mål om behörighet att utöva yrke eller verksamhet, som
står under medicinalstyrelsens inseende. På regeringsrätten ankommer även
jämlikt 16 :o) samma paragraf att pröva mål om meddelande i särskilda fall
av tillstånd, förbud eller föreläggande jämlikt författningar och föreskrifter
rörande den allmänna hälsovården och de närbesläktade målen om förbud,
föreläggande eller föreskrifter enligt någon av 53—59 §§ arbetarskyddslagen.
Med hänsyn till här angivna förhållanden förutsätter lagrådet, att frågan
om besvär sin stansen blir föremål för förnyat övervägande. På grund av sin
natur synas åtminstone mål om återkallelse av tillstånd eller godkännande
böra ankomma på regeringsrättens prövning.

Slutstadgandet

De föreslagna övergångsbestämmelserna reglera möjligheterna att med
stöd av nya lagen redan före ikraftträdandet meddela tillstånd avseende
tiden därefter och ge tillika föreskrifter om fortsatt giltighet av tillstånd som
lämnats med stöd av äldre lag. Det torde vara påkallat att dessa övergångsbestämmelser
få eu vidare omfattning, så att de komma att gälla även andra
föreskrifter och beslut än om tillstånd. Med avseende å den fortsatta giltigheten
bör förbehåll göras för att Konungen eller strålskyddsmyndigheten
annorlunda förordnar.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari
1949 (nr 1)

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Torsten Johansson

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

137

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 december
1957.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 29 oktober
1957 avgivna utlåtande över de den 20 september 1957 till lagrådet
remitterade förslagen till

1) strålskgddslag samt

2) lag om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949
(nr 1).

Föredraganden anför följande.

Lagrådet har endast i ett hänseende funnit anledning till erinran av mera
väsentlig art mot förslaget till strålskyddslag. Enligt lagrådets mening är det
sålunda en brist, att detta förslag lika litet som atomenergilagen upptar
några bestämmelser om utrymning m. m. vid allvarligare olyckstillbud,
sabotage eller annat katastrofhot. Såsom min företrädare i ämbetet uttalade
i samband med att lagförslaget remitterades till lagrådet skulle, så snart
det bedömdes möjligt, prövas vilka åtgärder som borde vidtagas. Sedan
framställning om utredning rörande detta spörsmål inkommit från delegationen
för atomenergifrågor har jag tidigare denna dag utverkat Kungl.
Maj :ts bemyndigande att tillkalla en sakkunnig för att skyndsamt verkställa
den begärda utredningen. Den komplettering av lagstiftningen, som lagrådet
funnit erforderlig, avses skola ske så snart genom utredningen klargjorts
vad som erfordras härutinnan.

Lagrådets erinringar i övrigt mot förslaget till strålskyddslag är huvudsakligen
av formell art.

Med anledning av vad lagrådet anfört beträffande 1 § vill jag framhålla
följande.

Enligt det remitterade förslaget hänfördes arbete med utvinning av atomenergi
till radiologiskt arbete. Lagrådet förordar, att det uttryckligen anges
att utvinning av atomenergi i lagen hänföres till radiologiskt arbete
»även om därvid icke brukas radioaktivt ämne». Med detta tillägg torde
lagrådet avse att motivera, varför i definitionen på radiologiskt arbete
utvinning av atomenergi nämnes vid sidan av arbete med radioaktivt ämne.

138

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

Behovet av strålskydd vid atomenergianläggningar är emellertid huvudsakligen
betingat av de oerhörda mängder radioaktivitet som bildas under
processen, oberoende av graden av radioaktivitet hos bränslet. Även om
endast radioaktiva atombränslen skulle komma i fråga, torde det därför
ha tett sig naturligt att ange arbete med utvinning av atomenergi som en
särskild form av radiologiskt arbete. Vid sådant förhållande och då den
i det remitterade förslaget valda lydelsen också täcker de fall då icke
radioaktivt bränsle användes finner jag ej skäl att däri göra annan ändring
än en mindre redaktionell jämkning.

Det är tänkbart, att i vårt land i anslutning till atomenergiutvinningen
framväxer en industri för förpackning av isotoper. Denna verksamhet bör
följa reglerna för radiologiskt arbete, men det synes inte förenligt med
vanligt språkbruk att säga att radioaktivt ämne användes i verksamheten.
Även andra fall av hantering med radioaktiva ämnen torde kunna nämnas,
där den av lagrådet föreslagna jämkningen av uttrycket »arbete med radioaktivt
ämne» skulle leda till en för snäv definition. Jag vill därför förorda
att man bibehåller sistnämnda uttryck i definitionen på radiologiskt arbete.
Däremot kan jag biträda lagrådets förslag till förenkling av definitionen,
såvitt avser röntgenutrustning och annan teknisk anordning avsedd att
utsända joniserande strålning.

I fråga om 2 § har lagrådet föreslagit visst förtydligande av bestämmelsen
om undantag från tillståndstvånget, såvitt avser förhållanden som regleras
av atomenergilagen, och en annan konstruktion av stadgandet om de familjerättsliga
förvärven. Jag biträder lagrådets förslag i båda dessa hänseenden.

Den strålskyddsmyndigheten i 3 § första stycket tillagda befogenheten att
verkställa besiktning i samband med tillståndsprövningen har lagrådet funnit
böra utsträckas så att myndigheten får en allmän befogenhet att företaga
erforderliga besiktningar. Likaledes har lagrådet ansett 9 § böra kompletteras
därhän att möjlighet beredes strålskyddsmyndigheten att besiktiga de
i paragrafen avsedda anordningarna. Som lagrådet antagit har det även
enligt det remitterade förslaget avsetts, att strålskyddsmyndigheten skall
ha nämnda befogenheter. Jag är emellertid ense med lagrådet om att detta
bör direkt framgå av lagen.

Med anledning av vad justitierådet Hagbergh och regeringsrådet Klackenberg
anfört i anslutning till 3 och 9 §§ vill jag framhålla, att jag anser
det inte lämpligt att i lagen uppta någon bestämmelse om godkännande
i samband med förhandsbesiktning av röntgenutrustningar m. m. Godkännande
av sådan anordning torde nämligen i regel kunna ske endast
genom meddelande av tillstånd att bruka den med angivande av villkoren
härför. Det besiktningsinstrument, som avses skola utfärdas vid förhandsbesiktning,
skall i huvudsak blott uppta de tekniska data, som gäller för
besiktningsföremålet, och närmast tjäna till hjälp vid bestämmandet av
villkoren för tillstånd.

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Med 6 § i det remitterade förslaget har avsetts att ge uttryck åt tanken, att
strålskyddsmyndigheten skall ha möjlighet att medge att tidigare lämnat
tillstånd får nyttjas under andra betingelser än som förelegat vid tillståndsprövningen.
Det gamla tillståndet med dess villkor skall sålunda kunna
gälla med de justeringar, som erfordras på grund av de ändrade förhållandena.
Jag finner inte skäl att i anledning av lagrådets erinran göra annat
än en formell jämkning av paragrafens lydelse.

Det i 12 § i remitterade förslaget upptagna förbudet mot att till radiologiskt
arbete använda annan än den som vid läkarundersökning befunnits
icke förete sjuklighet eller svaghet, vilken kan anses göra honom särskilt
utsatt för den med arbetet förbundna hälsofaran, har föranlett lagrådets uttalande
i två olika hänseenden. Sålunda bör med hänsyn till syftet med
stadgandet förbudet enligt lagrådet riktas mot antagande i stället för användande
av andra än nämnda personer. Avsikten är emellertid att förbudet
skall gälla även i det fallet, att en till radiologiskt arbete antagen person vid
senare läkarundersökning företer sådan sjuklighet eller svaghet som förut
sagts. Någon ändring i det remitterade förslaget bör därför inte göras på
denna punkt. Däremot delar jag lagrådets uppfattning i det andra hänseendet,
nämligen att förbudet icke bör vara indispensabelt.

Lagrådet har vidare i fråga om tredje stycket i 12 § föreslagit, att där
upptagen skyldighet för tillståndshavare i stället skall anges gälla arbetsgivare.
Jag biträder detta förslag.

Den i förslagets 14 § angivna myndighet, som under strålskyddsmyndigheten
skulle utöva tillsyn, avses få i huvudsak administrativa uppgifter och
har inte i lagförslaget tillagts några befogenheter. Som lagrådet framhållit
torde det vid sådant förhållande inte vara nödvändigt att i lagen uppta myndigheten
bland tillsynsorganen.

Liksom i fråga om 3 och 9 §§ bör, i överensstämmelse med vad lagrådet
förordat, 15 § uttryckligen innehålla en generell befogenhet att verkställa
erforderliga besiktningar, i sistnämnda fall för tillsynsman beträffande anläggningar
in. in. som står under hans tillsyn.

De särskilda befogenheter som tillagts strålskyddsmyndigheten i 18 § har
lagrådet ansett böra kompletteras med en rätt att omhänderta radioaktivt
ämne jämte strålskyddsanordning, vari det förvaras, i avvaktan på att föreskriven
åtgärd blir vidtagen. Jag har ingenting att invända häremot och
förordar, att i paragrafens första stycke intages en bestämmelse av nämnda
innebörd.

Lagrådet har i fråga om 22 § föreslagit, att första stycket skall ersättas
med ett stadgande, som ger Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
rätt att förordna angående transport, lulibehandling och transitering
av radioaktivt ämne, samt att bestämmelsen om den i andra stycket
angivna påföljden modifieras så att, liksom beträffande förverkande enligt

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

26 §, påföljden ej inträder om det är uppenbart obilligt. Enligt min mening
bör båda dessa ändringsförslag beaktas.

Vad angår straffbestämmelserna i 23—25 §§ har lagrådet förordat vissa
ändringar och kompletteringar, huvudsakligen avseende subjektet för förseelserna
och de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet. Jag är allenast
såtillvida av annan mening än lagrådet, att jag anser endast uppsåtliga
brott vid lämnande av oriktig eller ofullständig uppgift i fall som upptagits
i 23 § sjätte punkten böra föranleda straff. Bestämmelserna föreslås jämkade
i enlighet härmed.

Vad lagrådet med avseende på 29 § anfört om klagan över tillsynsmans
beslut och om rätt för tillsynsman att förordna om omedelbar verkan av sitt
beslut kan jag biträda.

Beträffande högsta besvärsinstansen vill jag med hänsyn till vad lagrådet
uttalat förorda, att mål avseende föreskrifter i anslutning till tillstånd enligt
atomenergilagen, dispens från behörighetsvillkoren i 12 §, föreskrifter om
periodisk läkarundersökning och utseende av myndighet eller sakkunnig
att för särskilt fall handhava tillsynen skall prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet,
medan besvär över strålskyddsmyndighetens beslut i övrigt skall ankomma
på regeringsrättens prövning.

Såsom framgår av vad jag anfört i anslutning till 14 § anser jag det inte
erforderligt att bland tillsynsorganen i lagen uppta en speciell myndighet
under strålskyddsmyndigheten. Däremot bör i 31 § införas möjlighet för
Konungen att bestämma om delegationsrätt för strålskyddsmyndigheten,
varjämte hit bör flyttas bestämmelsen i det remitterade förslagets 14 §
om rätt för strålskyddsmyndigheten att för särskilt fall uppdraga tillsynen
åt viss myndighet eller sakkunnig.

Vad lagrådet i övrigt anfört rörande 5, 7, 8 och li §§ samt slutstadgandet
torde böra iakttagas.

börslaget till ändring i arbetarskyddslagen har lagrådet lämnat utan
erinran.

Utöver vad som framgår av det anförda har vissa redaktionella jämkningar
vidtagits i de till lagrådet remitterade förslagen.

Föredraganden hemställer härefter, att efter vidtagna jämkningar ifrågavarande
båda lagförslag måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven-Olof Hedengren

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

141

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen.......................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll..................................... 1

Författningstorslag..................................................... 3

Förslag till strålskyddslag............................................ 3

Förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari
1949 (nr 1)....................................................... 11

Utdrag av statsrådsprotokollet den 20 september 1957..................... 12

I. Inledning....................................................... 12

II. Allmänt om joniserande strålning.................................. 14

A. Olika slag av joniserande strålning............................. 14

B. Den joniserande strålningens biologiska verkningar.............. 16

C. Tillåtna stråldoser............................................ 18

D. Strålrisker och strålskydd..................................... 20

III. Lagstiftning om strålskydd........................................ 25

A. Gällande rätt................................................ 25

B. Förslag till ny strålskyddslag.................................. 28

1. Allmänna synpunkter...................................... 28

2. Lagens tillämpningsområde................................. 33

3. Tillståndsskyldighet och tillståndsprövning................... 39

4. Tillsyn och andra åtgärder till skydd mot strålskador......... 59

5. Tillståndshavares, föreståndares och arbetstagares allmänna

skyldigheter............................................... 74

6. Avgifter................................................... 78

C. Specialmotivering till strålskyddslagen.......................... 80

D. Följdändring i arbetarskyddslagen m. m........................ 113

1. Ändring i arbetarskyddslagen............................... 113

2. Ifrågasatt ändring i lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare
med hälsofarligt arbete.............................. 114

IY. Departementschefens hemställan.................................... 117

Departementsförslagcn till

Strålskyddslag....................................................... 118

Lag om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1). . . 127

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd........................... 128

Utdrag av statsrådsprotokollet den 13 deeemher 1957........................ 137