Kungl. Maj:ts Proposition Nr 289 (Proposition 1920:289)

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 289.

Nr 289.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till beredande
av delaktighet för Sverige i Ramsay Memorial
Fund; given Stockholms slott den 5 mars 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

för beredande av delaktighet för Sverige i Ramsay Memorial Fund
bevilja ett anslag av 27,000 kronor och därav anvisa på extra stat för år
1921 såsom förslagsanslag, högst, ett belopp av 5,400 kronor, att utgå
efter Kungl. Maj:ts beprövande och på de villkor Kungl. Maj:t kan finna
skäligt föreskriva.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Olof Olsson.

Kung!. Maj:ts Proposition AV 289.

Anslag till
beredande av
delaktighet
för Sverige i
Ramsay Memorial
Fund.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5
mars 1920.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HellneR,
Statsråden: Petersson,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Departementschefen, statsrådet Olsson anförde härefter:

Vid anmälan den 7 januari 1920 av utgifterna under riksstatens för år
1921 åttonde huvudtitel hemställde jag om förslag till riksdagen att, i avbidan
på proposition om anslag för beredande av delaktighet för Sverige i Ramsay
Memorial Fund, beräkna för ändamålet på extra stat för år 1921 ett förslagsanslag,
högst 5,400 kronor. Denna min framställning blev av Kungl.
Maj:t bifallen, och tillåter jag mig att, sedan frågan underkastats den
ytterligare beredning, som ansetts erforderlig, nu återkomma till densamma.

Till hugfästandet av minnet utav den avlidne vetenskapsmannen, professorn
sir William Ramsay har i London bildats en s. k. “Ramsay Memorial
Fund14, från vilken skulle bekostas s. k. “Ramsay Memorial Fellowships11,
avsedda att stå öppna för de med Storbritannien allierade eller neutrala

Rungl. Maj:ts Proposition Nr 289.

länder, som ville till fonden bidraga med antingen ett belopp av 6,000 £ fölen
gång eller 300 £ årligen under visst antal år. Ifrågavarande fellowships
eller stipendier skulle tilldelas kemister från nämnda länder och åtnjutas
såsom understöd för studievistelse i regel inom Storbritannien.

Till närmare belysande av innebörden av omförmälda fellowships
tillåter jag mig återgiva det huvudsakliga innehållet i vissa i ärendet företedda
prospekt.

I ett i juni 1917 daterat prospekt redogöres för uppkomsten av ifrågavarande
förslag och meddelas, hurusom man tänkt sig att förmedelst en på
nedan angivet sätt bildad fond upprätta vissa forskarstipendier (research
fellowships). Varje stipendiat skulle förutom stipendiet erhålla ett anslag
för vissa av forskningen betingade tillfälliga utgifter. Tilldelandet av
stipendierna skulle överlåtas på en särskild korporation (body of trustees).
Stipendiaterna skulle ägna sin tid åt kemiska eller kemisk-tekniska problem.
Stipendiebeloppet skulle ökas efter första året, om det visade sig, att stipendiaten
presterade ett arbete av verklig betydelse. Planen för tillerkännandet
och åtnjutandet av stipendierna skulle vara så fri och elastisk
som möjligt. Stipendierna skulle till en början åtnjutas för ett par år
och sedermera kunna förnyas för längre tid. I planen skulle vidare angivas,
att stipendierna skulle under särskilda omständigheter kunna få
bibehållas utanför Storbritannien.

Ett memorandum av den 4 februari 1918 meddelar, att den närmare
planen för stipendierna ännu icke bestämts, men att man tänkt sig, att
varje stipendium skulle utgå med omkring 250 £ för år, vartill skulle
komma en marginal för tillfälliga utgifter å 50 £, alltså sammanlagt
omkring 300 £. Det för ett sådant stipendium erforderliga kapitalet
skulle för närvarande uppgå till 6,000 £. Det framhålles vidare, hurusom
stora fördelar vore förenade med en dylik anordning, varigenom för fullt
utbildade och noggrant utvalda kemister från de allierade och neutrala
staterna möjliggjordes att inom Storbritannien företaga kemiska forskningar,
särskilt beträffande tekniska problem men utan någon begränsning
därvidlag. Detta skulle vidga den vetenskapliga erfarenheten hos dem,
som i en framtid skulle bliva de ledande kemisterna inom sina respektive
land, på samma gång det skulle bidraga att knyta fastare de vetenskapliga
förbindelserna mellan Storbritannien och de allierade samt neutrala staterna.

Dessa fördelar skulle vinnas genom bidrag till Ramsay Memorial Fund
från de allierade och neutrala staternas sida på följande sätt. Man hade
tänkt sig, att varje stat, som intresserade sig för förslaget, skulle bevilja
ett belopp av 6,000 £ för erhållande för all framtid av ett stipendium
(Ramsay Memorial fellowship) för en i vederbörande land utbildad kemist,

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 289.

varigenom denne skulle sättas i stånd att komma till Storbritannien för
ett eller annat år för att fullfölja kemiska forskningar på lämplig ort.
Stipendiaten skulle föreslås på sätt som sedermera skulle bestämmas av
respektive stater, naturligtvis efter rekommendation från vederbörande
akademier, varefter han skulle utses och mottaga stipendiet av förberörda
korporation (body of trustees), vilken i sinom tid kommer att tillsättas
under ledning av Ramsay Memorial Committee för att uppgöra stipendieplanen.

I skrivelse den 1 augusti 1918 till Sveriges minister i London har
sistnämnda kommittés skattmästare delgivit det huvudsakliga syftemålet
med ifrågavarande stipendiefond samt vidare meddelat, hurusom för ändamålet
för varje stipendium erfordrades ett totalbelopp av 6,000 £, varvid dock
möjlighet skulle stå öppen för vissa stater, därest sådant befunnes mer
ändamålsenligt, särskilt under då rådande krigstid, att till en början binda
sig för ett årligt bidrag av 300 £ under en period av tio eller femton år.
I skrivelsen framhålles vidare betydelsen av de fördelar, som härigenom
erbjudas fullt utbildade svenska kemister, att få komma till Storbritannien
och där idka djupgående forskningar för att, med erfarenhet vunnen från
sin vistelse därstädes, vid sin återkomst kunna gagna sitt eget land förmedelst
tillgodogörandet av sina forskningsresultat på kommersiella problem.

Efter det omförinälda handlingar blivit genom Sveriges minister i
London överlämnade till utrikesdepartementet, anhöll nämnda departement
i skrivelse den 28 augusti 1918 hos Nobelstiftelsen, att stiftelsen ville
åtaga sig den åtgärd, vartill ifrågavarande framställning kunde giva anledning.
Med skrivelse den 20 september 1918 förklarade sig Nobelstiftelsen
icke disponera medel för ändamålet och sade sig hava överlämnat ärendet
till vetenskapsakademien.

Vetenskapsakademien inhämtade yttrande av sina klasser för fysik
och kemi, vilka med nio röster mot två enade sig om ett av professorerna
O. Hammarsten och G. Granquist avgivet utlåtande.

I detta utlåtande framhålles följande:

I det den 4 februari 1918 daterade memorandum för upplysning av respektive
regeringar angående dessa fellowships eller stipendier upplyses, att kostnaden för
ett sådant skulle belöpa sig till antingen 6,000 £ eu gång för alla eller 300 £ årligen.
Sistnämnda summa skulle utgöra stipendiet, vilket skulle vara reserverat för en
kemist, utbildad i Sverige, för att sätta honom i stånd att fara till Storbritannien och
under ett eller flera år idka kemisk forskning å därför lämplig plats. I det i juni 1917
daterade programmet för Ramsay Memorial Fund ifrågasättes möjligheten av en bestämmelse
("Provision might be made in the scheme"....), att stipendiet under särskilda
omständigheter skulle kunna få åtnjutas utanför Brittiska riket. Då detta
sålunda aldrig ifrågasatts annat än såsom undantagsfall och då dessutom ingenting

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 289.

nämnes härom i det till regeringarna ställda memorandum, gäller frågan praktiskt
taget beviljandet av ett resestipendium å 5,400 kronor årligen för begagnande i Storbritannien
av en i Sverige utbildad kemist.

Vad först beträffar frågan angående beviljande av erforderliga medel, synes det
uppenbart, att de enda medel, som akademien kunde hava rätt att använda till sådant
ändamål, äro de särskilda fonder, som bildats genom avsättande av icke utdelade
Nobelpris. Av dessa båda fonder synes den fysiska ej kunna tagas i anspråk för ett
kemiststipendium, och räntan på den kemiska fonden uppgår tills vidare ej till det
ifrågasatta beloppet. Men även om detta vore fallet, vore det uppenbarligen mindre
välbetänkt att binda någon väsentlig del av dess avkastning för ett så speciellt
ändamål. Det torde framgå härav, att akademien ej är i tillfälle att bekosta de
erforderliga medlen.

Emellertid skulle det utan tvivel vara ur flera synpunkter gagneligt, om ett
sådant resestipendium komme till stånd, dock under den förutsättningen att det ej
bildades endast för resa till Storbritannien utan för utrikes resa över huvud, vilket bör
framhållas, för den händelse det skulle anses lämpligt att med statsmedel bidraga till
ifrågavarande fond. B

För egen del anför vetenskapsakademien i skrivelse till chefen för
utrikesdepartementet den 4 december 1918 följande:

För egen del vill akademien till en början framhålla, att hon varken av egna
medel eller av de Nobelmedel, över vilka hon disponerar, kan använda något belopp
på det sätt, som Ramsav Memorial Committee föreslagit. Skulle en utfästelse ske från
Sverige att betala ett ^kapital för en gång eller ett årligt bidrag, på sätt kommittén
föreslagit, bleve det således nödvändigt, att riksdagen anvisade därför nödiga medel.

Mot beviljandet av ett rikligt tilltaget årligt understöd åt en ung och väl förtjänt
kemist för att sätta honom i tillfälle att ytterligare utbilda sig i utlandet har
akademien i och för sig ej något att erinra. Däremot måste hon ställa sig synnerligen
tveksam gentemot förslaget, att ett dylikt stipendium för all framtid eller åtminstone
för fem år skulle bindas vid studier i ett och samma land och vid en eller
några få institutioner i det landet.

Det låter väl tänka sig, att studier i kemi vid eu viss tidpunkt hellre borde ske
i annat land eller vid annan institution, och då skulle man vara förhindrad att låta
stipendiaten resa dit eller tvingas att utdela flera stipendier. För övrigt skulle det
lätt kunna inträffa, att liknande framställningar om bidrag från andra länder inkomme,
och hade vi da redan bifallit eu dylik, skulle det helt säkert visa sig svnnerlhven
svårt att avvisa en ny, som komme frän annat land eller från samma^land fast''"för
annat ändamål.

Två liknande fall hava i själva verket redan förelegat. Då dessa äro ganska
belysande, anhåller akademien att med några ord få erinra därom.

\ id 1909 års riksdag väcktes av enskild motionär i andra kammaren motion om
anskaffande för Sveriges räkning av en arbetsplats vid den internationella havsstationen
i Neapel. Anbefalld att över denna sak avgiva yttrande anförde akademien i skrivelse
den 13 oktober 1909 bland annat följande: “Akademien instämmer livligt i motionens
allmänna syfte att bereda svenska forskare till fälle att studera djur- och växtlivet även
i andra hav än de, som omgiva Sveriges kuster, men anser det uppenbart, att det för
den enskilda forskaren skulle vara av största betydelse att fritt kunna välja den havs -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 289.

station, som för honom i varje fall är den lämpligaste.''1 Regeringen och riksdagen
anslöto sig då till akademiens åsikt samt hava frän och med år 1911 bevil jat ett anslag
å 1,800 kronor åt en eller flera svenska forskare för studier vid utländska biologiska
stationer i allmänhet.

Kort förut (år 1908) hade genom härvarande franska beskickning framförts en
hemställan, att Sverige skulle abonnera å en arbetsplats vid den franska biologiska
stationen i Roscoff mot en årsavgift av 1,500 francs. Denna framställning föranledde
ej någon annan åtgärd än att genom nyssnämnda anslag möjlighet bereddes för svenskar
att, om de så önskade, arbeta även vid stationen i Roscoff.

På grund av nu anförda förhållande!! anser vetenskapsakademien fördelaktigare,
att ett eventuellt stipendium för kemiska studier i utlandet blir fritt och ej bundet
vid ett särskilt land eller en särskild institution.

Såsom nämnts var akademiens beslut ej enhälligt. Professorn S. Arrhenius,
med vilken professorn V. -Carlheim-Gyllensköld instämt, har i ett vid
akademiens utlåtande fogat särskilt yttrande framhållit följande:

Det nyss avslutade världskriget har öppnat ögonen för det oerhört stora värdet
hos de exakta naturvetenskaperna under kritiska tider. Litteraturen överflödar med
de livligaste skildringar särskilt av kemiens enorma betydelse under kriget och ej
mindre under den närmaste framtiden med dess oerhörda återställande verksamhet och
förmodade skarpa konkurrens.

Vårt land, som lyckligt skonats från den värsta världsbranden, är, liksom de
likaställda andra skandinaviska länderna och kanske i ännu högre grad Holland och
Schweiz, ägnat att spela en förmedlande roll mellan de förut stridande, som ännu
länge komma att behärskas av eu bestämd motvilja att träda i beröring med varandra.
För’ att kunna med framgång övertaga denna medlarroll, som bör kunna bringa vår
teoretiska och tillämpade naturvetenskap till eu förut oanad blomstring, måste vårt
land knyta så intima förbindelser som möjligt såväl västerut som söderut.^ Vad Tyskland
beträffar, kommer det nog såsom hittills på grund av läge, språk, utmärkta
institut och billiga levnadskostnader att draga huvudmassan av de svenskar, som vilja
utbilda sig vidare än här hemma är möjligt, till siua högskolor. Det är däremot nödvändigt
att uuderhjälpa förbindelserna västerut, med Amerika, England och Frankrike,
för att vi skola sättas i läge att draga fördel av världsställningen. Lyckligtvis har
en dansk-amerikansk patriot skänkt medel för två svenska stipendiater, varav en bör
vara tekniker, att studera den amerikanska vetenskapen och industrien, medan två
amerikaner få komma över till Sverige för att lära känna dess bästa studie- och arbetsmetoder.
Det gäller sålunda att förbättra förbindelserna med England och Frankrike.
Eu möjlighet, så vitt England beträffar, föreligger genom tillmötesgående av det från
England ”utgångna förslaget att inrätta ett ‘•Ramsay-fellowship“ vid det under bildning
varande, för rent vetenskaplig och teknisk kemi avsedda Ramsay-institutet i London.
Otvivelaktigt kommer den svenske stipendiaten där att få det rikaste tillfälle
att lära känna det bästa och förnämligaste inom hans bransch ej blott i England utan
ock i de vidsträckta dominions och kolonier, som äro anknutna till England^ och dit
sända siua främsta söner för att lära känna det bästa och det nyaste inom saväl den
teoretiska som den praktiska vetenskapen.

Naturligtvis måste vi också se till, att ett utbyte av lärjungar sker mellan vårt
land och de främmande länderna, för att vi skola få det största möjliga utbyte i ovan

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 289.

nämnda avseende. Genom utveckling av Nobelinstituten kunna vi förskaffa oss även
denna möjlighet, och på detta sätt kunna vi gagna ej blott oss själva utan även hela
mänskligheten på ett sätt, som skall tillvinna oss allas livliga erkännande.

På grund av vad jag ovan haft äran i all korthet anföra, får jag härmed på
det livligaste tillstyrka, att Kungl. Maj:t måtte till nästa lagtima riksdag inkomma med
proposition, att nödiga medel må anslås för inrättande av ett Ramsay Memorial Fellowship
vid det under inrättande befintliga Rämsay-iustitutet.

Efter det ärendet sedermera överlämnats från utrikesdepartementet
till ecklesiastikdepartementet, anmodade chefen för sistnämnda departement
kanslern för rikets universitet att efter vcderbörandes hörande inkomma
med utlåtande i ämnet.

Kanslern har hört de matematisk-naturvetenskapliga sektionerna vid
universiteten. Sektionen i Uppsala beslöt på förslag av professorn A. Wirén
förklara sig icke finna de remitterade handlingarna innehålla sådana tillräckliga
eller säkra upplysningar om det projekterade förslaget, att sektionen
för det dåvarande såge sig i stånd att bedöma, huruvida statsanslag
för ändamålet borde begäras eller icke. Inom sektionen hade professorn
J. J. A. Appellöf, trots han ansåg inrättandet av det ifrågasatta
stipendiet nyttigt, dock instämt i sektionens uttalande, under påpekande
av nödvändigheten att inhämta närmare upplysningar i frågan.

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund instämde i Uppsalasektionens
yttrande, varvid dock professorn N. E. Nörlund framhöll såsom
sin mening, att det vore nyttigt, om statsanslag för inrättande av stipendium
beviljades, och anslöt sig till Arrhenius yttrande.

För egen del anför kanslern i skrivelse den 1 december 1919 i frågan
följande:

Mot det väckta förslaget, att Sverige skulle medelst statsanslag bidraga till
Ramsay Memorial Fund för grundande av ett Ramsay Memorial Fellowship för svenska
kemister, har uttalats den betänkligheten, att det ifrågasatta stipendiet skulle ensamt
eller nästan uteslutande användas för studier i England, under det att innehavare av
resestipendium rätteligen borde äga full frihet att som mål för sin resa välja det land
och den institution, där hans studier kunde med största framgång bedrivas.

Denna betänklighet är utan tvivel principiellt sett fullt berättigad; och det förhållandet,
att stipendiet är så gott som uteslutande avsett för studier inom allenast
ett enda land, kan tvivelsutau under vissa förhållanden vålla olägenheter. Men å
andra sidan kan dock ifrågasättas, om ej andra och kanske ännu större olägenheter
skulle kunna uppstå, om Sverige icke lämnade de nödiga medlen till ifrågavarande
fellowship.

På sätt i ett handlingarna i ärendet åtföljande yttrande av professorn Svante
Arrhenius blivit antytt, torde, på grund av kemiens stora betydelse och ett sannolikt
mycket kraftigt uppsving efter kriget av den kemiska industrien i England, för en
antagligen ganska lång följd av år vara att motse en stark tillströmning av kemister
till England, ej blott från dess dominions och kolonier utan även från Frankrike och
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 241 höft. (Nr 288—289.) 3

Kun yl. Maj ds Proposition Nr 2S9.

andra länder. Denna tillströmning av skolade kemister, som önska att i England
vidare utbilda sig, kan möjligen bliva så stor, att det kan bliva svårt bereda plats åt
alla, framför allt vid de för högre kemiska studier avsedda institutionerna. Då bekostande
av ett Ramsay Memorial Fellowship medför rätt för vederbörande stipendiat till
plats vid någon av dessa institutioner, synes klokheten därför bjuda, att Sverige ej
avvisar det gjorda erbjudandet.

Denna slutsats rubbas icke heller, efter kanslersämbetets uppfattning, av övriga
under ärendets behandling mot förslaget uttalade betänkligheter. En bland dessa
betänkligheter är den, att genom statsanslag till Ramsay-fonden ett ogynnsamt prejudikat
skulle skapas, då det nämligen lätt skulle kunna inträffa, att liknande framställningar
om bidrag kunde inkomma från andra länder eller från samma land för
annat ändamål, och att det i sådant fall skulle visa sig synnerligen svårt att avvisa
eu sådan framställning. Faran av ett sådant prejudikat torde dock ej vara synnerligen
stor. Då Sverige icke gärna kan ställa sig principiellt avvisande mot varje likartat
förslag till internationellt vetenskapligt arbete, lärer det väl i alla händelser, oberoende
av det beslut som fattas i nu föreliggande ärende, bliva nödvändigt att särskilt pröva
varje sådant eventuellt förekommande fall. Ena gången gäller det kanske ett för
vårt land så gagneligt förslag, att det måste biträdas, en annan gång måbända ett
av sådan art, att det måste avböjas.

Beträffande den oklarhet, som i fråga om vissa detaljer vidlåder de, så vitt av
handlingarna framgår, ännu icke fastställda närmare bestämmelserna för Ramsay
Memorial Fellowships, lider det väl icke något tvivel, att vid den slutliga avfattningen
av dessa bestämmelser största möjliga hänsyn kommer att tagas till de önskningar,
som från de olika bidragsgivande ländernas sida komma att framställas.

Då sålunda goda skäl synas tala för bifall till ifrågavarande framställning och
de invändningar, som däremot anförts, icke synas vara av någon avgörande betydelse,
finner kanslersämbetet sig böra förorda, att det gjorda erbjudandet måtte antagas.

Beträffande den form, vari detta bör ske, anser kanslersämbetet, att, då svenska
staten icke torde böra genom ett anslag för en gång binda sig för framtiden vid
ifrågavarande företag, det utan tvivel är med klokhet och försiktighet bäst förenligt,
att i överensstämmelse med det senare av de ifrågasatta alternativen, ett årligt bidrag
lämnas, och att detsamma därjämte tills vidare begränsas inom en kortare tidsperiod,
lämpligen fem år, under vilken företagets förmånlighet ur olika synpunkter må försöksvis
utrönas.

Kanslern föreslår därför vidtagande av åtgärder i syfte att erhålla
ett statsanslag å 1,500 engelska pund, utgörande — efter normal kurs av
18 kronor per pund — 27,000 kronor, att med 5,400 kronor om året

under fem år utgå för beredande av delaktighet för Sverige i Ramsay

Memorial Fund med rått till ett s. k. fellowship för svenska kemister.

Efter det ärendet sedermera remitterats till tekniska högskolans styrelse,
har styrelsen låtit inhämta yttrande i ämnet av professorn W. Palmser,
vilken ställt sig i princip på samma ståndpunkt som vetenskapsakademien.
Palmser yttrar:

Av ett till handlingarna hörande, den 4 februari 1918 daterat, tryckt memorandum,
avsett till upplysning för de med England allierade och de neutrala ländernas

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 289.

regeringar, framgår, att kostnaden för ett dylikt fellowship eller stipendium, avsett
för personel- från nyssnämnda länder, skulle belöpa sig till antingen 6,000 £ sterling
en gång för alla eller 300 £ sterling årligen. Sistnämnda summa skulle utgöra stipendiet,
vilket skulle vara reserverat för eu i Sverige utbildad kemist för att sätta
honom i stånd att å lämplig plats i Storbritannien under ett eller flera år idka kemisk
forskning, särskilt av teknisk art. I det i juni 1917 daterade programmet för Ramsay
Memorial Fund ifrågasättes visserligen, att stipendiet undantagsvis skulle kunna få
åtnjutas även utanför Brittiska riket; dock synes det möjligt, att dylikt undantag skulle
beviljas endast åt engelska stipendiater. Frågan gäller således praktiskt taget beviljandet
av ett resestipendium att utgå med 5,400 kronor per år för begagnande i Storbritannien
av eu i Sverige utbildad kemist — eller beviljande av ett kapital, vars
årliga ränta belöper sig till sagda summa. Någon särskild förmån, såsom arbetsplats
å visst laboratorium eller dylikt, syne3 icke vara garanterad. Stipendiaten skulle föreslås
av regeringen eller annan myndighet i vederbörande land, men tillsättas av den
tilltänkta stiftelsens styrelse (body of trustees).

De svenska kemister, som tidigare såsom stipendiater för utförande av forskningsarbeten
begivit sig utrikes, hava fördelat sig på olika länder. Under de senaste decennierna
hava dessa resor i övervägande grad gällt Tyskland, men även om någon ändring
i detta avseende skulle inträffa, så förmodar jag, att den omständigheten” att tilläventyrs
icke något enbart för studier i England avsett svenskt statsstipendium inrättas,
icke skall komma att utgöra något hinder för de svenska utrikes resestipendiater,
som så önska, att få arbeta på engelska forskningsinstitut.

Av handlingarna framgår vidare, att statsbidrag förväntas från Norge, Spanien,
Japan och Kina, under det att i vissa länder insamling av medel på privat väg synes
hava bedrivits.

Givetvis skulle det vara gagneligt, om ett utrikes resestipendium för forskningsarbeten
inom ifrågavarande fack komme till stånd, men på grund av det ovan anförda
anser jag icke några skäl föreligga för att ett dylikt statsstipendium skulle vara bundet
vid ett visst land, utan borde det kunna få gälla för vilket land som helst, liksom
väl även stipendiet bör utdelas av svensk myndighet.

Tekniska högskolans lärarkollegium anslöt sig till Palman-s yttrande,
varemot högskolans styrelse i skrivelse den 22 december 1919 tillstyrkte
vidtagande av åtgärder för beredande av anslag tills vidare för ändamålet.
Styrelsen anför följande:

Visserligen är styrelsen av samma mening som kollegiet i fråga därom, att det
vore mera tilltalande, om Sveriges stipendiat finge utses av svensk myndighet, men då
styrelsen icke anser, att det finnes någon särskild anledning befara, att förslag till
stipendiat, avgivet av svenska regeringen eller av den myndighet, som regeringen bestämmer,
skall komma att frångås, och då det måste vara till gagn för den svenska
vetenskapliga forskningen, att Sverige är representerat vid framstående utländska vetenskapliga
institutioner, anser sig styrelsen böra vördsammast föreslå, att åtgärder vidtagas
för att tills vidare en summa av 300 engelska pund årligen måtte ställas till
förfogande för att bereda Sverige delaktighet i “Ramsay Memorial Fund''1 med rätt
till ett s. k. fellowship för svenska kemister.

Slutligen har yttrande i ärendet inhämtats från ingenjörsvetenskapsakademien,
vars förvaltningsutskott i skrivelse den 30 januari 1920 anslu -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 289.

tit sig till den ståndpunkt, som intagits av tekniska högskolans styrelse.
Det heter i förvaltningsutskottets skrivelse:

För utvecklingen av svensk forskning på det tekniskt-vetenskapliga området är
det givetvis av stor betydelse, att svenska ingenjörer och vetenskapsmän beredas tillfällen
att arbeta vid utländska forskningsinstitut för att därstädes inhämta kännedom
om nya arbetsmetoder och forskningsresultat. Ur denna synpunkt är det väckta förslaget
värt stort beaktande.

Utskottet har emellertid av vissa skäl hyst tveksamhet, huruvida ett statsbidrag
till Ramsay-institutet för det ifrågavarande ändamålet skulle bliva till avsedd nytta.
Härvid bar den omständigheten i första hand spelat in, att en viss oklarhet synes
råda, dels huruvida en eventuell stipendiat kunde med säkerhet påräkna arbetsplats
vid något forskningsinstitut i England, dels beträffande de förmåner, som över huvud
taget skulle komma stipendiaten till del i nämnda land. Det har även synts utskottet
kunna vara ägnat att väcka betänkligheter, att icke eventuella svenska stipendiater
skulle utses av svenska regeringen eller av svensk myndighet.

Nämnda skäl hava föranlett utskottet att icke förorda anvisande av något större
engångsanslag. Då det likväl är önskvärt att vinna erfarenhet rörande den fördel,
som kunde vara förenad med att det från svensk sida utsändes en stipendiat till den
ifrågavarande institutionen, har utskottet funnit sig i likhet med styrelsen för tekniska
högskolan böra förorda, att ett anslag av 300 engelska pund årligen tills vidare ställes
till institutets förfogande för upprättande därstädes av ett svenskt s. k. fellowship.

Förvaltningsutskottet har vidare velat uttala, att ingenjörsvetenskapsakademien
har stort intresse av att erhålla del av de berättelser eller rapporter, som komma att
avgivas av eventuella stipendiater, liksom att akademien för sin del är beredd att, om
så påfordras, medverka vid utseendet av stipendiaterna.

Mot förvaltningsutskottets beslut hade avvikande meningar anförts

dels av ledamöterna Lindahl, Palmser och Rossander, vilka, under uttalande av
önskvärdheten av att statsunderstöd beviljades för bedrivande av kemiska studier i utlandet,
likväl ansågo, att ett sådant statsunderstöd icke borde bindas till den ifrågavarande
institutionen på de villkor, som från institutionens sida uppställts, dels ock
av Sondén, vilken, likaledes under uttalande av önskvärdheten av att statsunderstöd
beviljades för bedrivande av kemiska studier i utlandet, likväl ansåg att sådant statsunderstöd
ej borde bindas till någon institution med mindre än att Sveriges regering
eller den, åt vilken denna meddelat uppdrag, ägde utse stipendiat.

Departe- Den föreliggande frågan synes mig icke böra så mycket betraktas

mentsebefen. som anslagskrav för ett statsstipendium i sedvanlig bemärkelse utan
snarare som ett spörsmål av principiell betydelse för våra internationella
vetenskapliga förbindelser och därigenom indirekt för vår inhemska vetenskapliga
forskning. Det är från den synpunkten, som ärendet enligt min
mening huvudsakligast bör bedömas.

Såsom framgår av de utav mig nyss refererade handlingarna hava
vissa betänkligheter yppats mot det väckta förslaget om Sveriges bidrag
till Ramsay Memorial Fund; jag anser dock dessa betänkligheter icke

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 289.

vara av en sådan art, att de enligt min uppfattning böra stå hindrande

i vägen, då det gäller att bidraga till vinnandet av ett större syftemål.

Jag har likaledes ej kunnat undgå röna det intrycket, att dessa invändningar
ej äro så mycket burna av rent sakliga synpunkter som snarare

grundade på en mer formell syn på frågan. Det må emellertid tillåtas
mig att i korthet rekapitulera och bemöta dessa gensagor.

Från vetenskapsakademien ävensom från tekniska högskolans lärarkollegium
har uttalats den betänkligheten, att det ifrågasatta stipendiet
nästan uteslutande skulle bindas vid studier i England, medan det ändamålsenligaste
vore, att en stipendiat ägde frihet att förlägga sina forskningar
till det land, där dessa kunde med största framgång bedrivas.
Häri ligger själva huvudanmärkningen mot det föreliggande förslaget.

Jag vill icke förneka, att, därest på detta stipendium lägges den synpunkten,
som i allmänhet göres gällande i fråga om stipendier av allmän
karaktär, nu berörda betänklighet är principiellt befogad. I föreliggande
fall bör man emellertid enligt min mening mera se på de förhandenvarande
realiteterna än anpassa spörsmålet efter hittills hävdvunna normer.
Det gäller för Sverige, så vitt jag kan bedöma frågan, att genom utsändande
av utbildade kemister till England draga fördel av det starka uppsving
inom de kemiska och kemisk-tekniska disciplinerna, som just inom
detta land torde vara att förvänta. Ett ypperligt tillfälle erbjudes nu, och
det skulle onekligen vara till stor nackdel för vår inhemska forskning, därest
man ej begagnade sig härav. Det torde vara överflödigt att erinra om
den betydelse, de kemiska vetenskaperna hava i sin tillämpning på praktiska
problem av stor ekonomisk räckvidd. Idka väl som staten genom
anslag förhjälper svenska vetenskapsmän att i vissa bestämda främmande
länder bedriva speciella forskningar, med lika fullt fog synes mig nu ett
statsanslag kunna ifrågasättas för angivna kemiska forskningar i England.

Om jag sålunda icke kan tillmäta den nyss angivna betänkligheten
någon avgörande betydelse på det föreliggande fallet, kan jag än mindre
göra detta i fråga om den gensagan, som likaledes från vetenskapsakademien
yppats, nämligen att ett bifall till förslaget skulle vara prejudicierande
för liknande framställningar från andra land. Visar det sig, att
eventuella framställningar i liknande syfte bäras av samma starka skäl
som den nu föreliggande, ser jag icke, varför ej även då man kan på allvar
reflektera på sådana anbud; kunna däremot kommande framställningar
icke uppvisa sådana omständigheter, att Sveriges intressen därav
beröras, torde dessa ej heller förtjäna det beaktande, de till äventyrs kräva.
Med andra ord, varje kommande förslag av enahanda innebörd bör sakligt

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 289.

prövas och, därest det är för landet förmånligt, understödjas, varom icke
tillbakavisas. Något prejudikat kan genom ett bifall till föreliggande
fråga ingalunda skapas.

Beträffande vidare den åberopade oklarheten i vissa detaljer, främst
i fråga om rätten att utse stipendiat, ävensom huruvida verkligen svensk
stipendiat kan med säkerhet påräkna plats vid institution i England, vill
jag allenast erinra därom, att, så vitt av handlingarna framgår, de närmare
bestämmelserna ännu ej äro fastställda. Tvivelsutan kommer största
möjliga hänsyn att tagas till de önskningar, som från svensk sida härvid
framställas. Beslut om anvisande av för ändamålet erforderliga medel bör
emellertid meddelas på sådant sätt, att, därest mot förmodan så pass rigorösa
stadganden skulle utfärdas, att Sverige ej anser med sin fördel förenligt
att begagna sig av den erbjudna rätten, den utvägen alltid står öppen
att frånsåga sig det gjorda erbjudandet. Men möilighet bör uppenbarligen
finnas att tillgodogöra sig det ifrågasatta anbudet och alltså medel härför
vara tillgängliga.

De av vissa myndigheter anförda betänkligheterna hava sålunda ej
rubbat mig i min uppfattning om fördelarna för vårt land av att ställa
sig tillmötesgående mot det förslag, som föreligger. Jag kan ej annat än
ansluta mig till den av professorn Arrhenius i frågan hävdade uppfattningen,
att man bör på frågan lägga en vidare sjm än man skulle göra,
om det gällde ett vanligt stipendieanslag. Våra vetenskapliga förbindelser
västerut äro av lika stor betydelse för vårt land som motsvarande förbindelser
söderut, de hava — det kan ej förnekas — under senare tider
ej uppehållits med den livaktighet, som varit önsklig, men det är för
vår framtida ställning som kulturstat av utomordentlig betydelse, att dessa
förbindelser stärkas och utvidgas ej minst med hänsyn till det uppsving
inom de exakta naturvetenskaperna, som nu är att förvänta inom Västeuropa,
men jämväl i betraktande av den medlande ställning inom det
vetenskapliga livet, som det nu tillkommer vårt land att intaga i förhållande
till de maktgrupper, som genom världskriget starkt avsöndrats från
varandra.

Om jag också, såsom av det ovan anförda framgår, ej kan dela de
betänkligheter, som rests mot det föreliggande förslaget, finner jag dock
försiktigheten bjuda att, i likhet med kanslern för rikets universitet, nu
ifrågasätta ett anslag för ändamålet allenast för femårsperioden 1921—
1925. Det synes mig lämpligt att avvakta de definitiva bestämmelserna
för stipendiets åtnjutande, innan man binder sig för någon längre tid.

Därest mitt nu förevarande förslag vinner riksdagens bifall, är det
min mening, att riksdagens eventuella beslut bör genom utrikesdeparte -

Kungl. illaj:ts Proposition Nr 289.

mentet bringas till vederbörande engelska myndighets kännedom och att likaledes
genom utrikesdepartementet bör införskaffas underrättelse om de slutliga
bestämmelserna för ifrågavarande fellowships. Skulle, såsom jag redan
nämnt, det mot förmodan visa sig, att dessa äro för Sveriges vidkommande
oantagliga — i vilket avseende jag anser yttranden böra inhämtas
från vederbörande akademier i Sverige — ämnar jag göra hemställan
om Sveriges avstående från den erbjudna rätten. Befinnas åter berörda
bestämmelser, såsom synes antagligt, innebära fördelar för vårt land, torde
det få ankomma på Kungl. Maj:t att fatta definitivt beslut om de anvisade
medlens utgående för ändamålet.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, det
Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen

att för beredande av delaktighet för Sverige i Ramsay
Memorial Fund bevilja ett anslag av 27,000 kronor och
därav anvisa på extra stat för år 1921 såsom förslagsanslag,
högst, ett belopp av 5,400 kronor, att utgå efter
Kungl. Majrts beprövande och på de villkor Kungl. Maj:t
kan finna skäligt föreskriva.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gösta Neuendorff.