Kungl. Maj:ts proposition nr 288 (Proposition 1941:288)

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

tfr 288.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 65 och 67 §§ lagen den 23 oktober
1914 (nr 325) örn krig sdomstolar och rättegången därstädes;
given Stockholms slott den 30 maj 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av 65 och 67 §§ lagen
den 23 oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 288.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 288.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ lagen den 23 oktober 1914 (nr 325)
om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Härigenom förordnas, att 65 och 67 §§ lagen den 23 oktober 1914 örn
krigsdomstolar och rättegången därstädes1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives:

65 §.

Besvär över--— till krigsöverdomstolen.

Part, som —--till krigsöverdomstolen.

Besvär över utslag eller beslut, vilket är givet av fältkrigsrätt, skola före
klockan tolv å femtonde dagen, efter det utslaget eller beslutet gavs, avlämnas
till den befälhavare, som förordnat krigsrätten, eller, där den klagande
i målet hålles häktad, till den befälhavare, som har uppsikt över
häktet; dock vare det klaganden tillåtet att i stället inom nämnda tid ingiva
sina besvär till krigsöverdomstolen. Hava besvär avlämnats till befälhavare
som nyss sagts, åligge det befälhavaren, om klagandens vederpart
i orten kan anträffas, att giva honom avskrift av besvären, med föreläggande
av viss kort tid att inkomma med förklaring däröver till befälhavaren,
vid äventyr att underlåtenhet därav ej hindrar målets avgörande; kan
vederparten ej anträffas, eller har han, sedan han erhållit del av besvären,
ingivit förklaring eller försuttit tiden därför, bör befälhavaren ofördröjligen
insända handlingarna i målet till krigsöverdomstolen och därvid tillika,
för det fall att vederparten ej kunnat anträffas, eller förklaranden försuttit
tiden för förklarings avgivande, därom göra anmälan.

67 §.

Varda ej i mål, däri, enligt vad ovan är sagt, talan i händelse av missnöje
skall inom viss tid fullföljas, besvär inom den tid anförda, stånde
krigsrättens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall. Vill någon
visa sådant förfall, och har utslaget meddelats av regementskrigsrätt,
stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, ingive de handlingar, han vill till
styrkande av förfallet åberopa, till krigsöverdomstolen eller, om han i målet

1 Senaste lydelse, se 1934: 30.

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

hålles häktad eller enligt beslut i målet är intagen i allmän uppfostringsanstalt
eller i avbidan å sådant intagande hållen i förvar, till den myndighet,
som, enligt vad i 65 § är stadgat, äger att i sådant fall mottaga besvär över
krigsrättens utslag. Har utslaget meddelats av fältkrigsrätt, varde nämnda
handlingar ingivna till den befälhavare, till vilken jämlikt nyssberörda § besvär
i målet böra avlämnas, eller till krigsöverdomstolen. Är myndighet, till
vilken, på grund av vad nu är föreskrivet, handlingar till styrkande av förfall
varda ingivna, befälhavare, åligge det denne att ofördröjligen insända
handlingarna till krigsöverdomstolen. Prövas förfallet lagligt, utsätte krigsöverdomstolen
ny tid.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1941; dock skola äldre bestämmelser
tillämpas i fråga om utslag och beslut som givits av fältkrigsrätt
före nämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 maj 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga om ändrade regler
angående sätt och tid för anförande av besvär över fältkrigsrätts utslag.

Föredraganden anför:

Enligt 65 § tredje stycket i lagen den 23 oktober 1914 (nr
32 5) om krigsdomstolar och rättegången därstädes
skola besvär över utslag eller beslut av fältkrigsrätt avlämnas till den befälhavare,
som förordnat krigsrätten, före klockan tolv å tionde dagen efter
det utslaget eller beslutet gavs. Om den klagande hålles häktad i målet, få
besvären i stället avlämnas till den befälhavare som har uppsikt över häktet.
Det åligger befälhavaren att infordra förklaring från klagandens vederpart,
om denne kan anträffas i orten, samt därefter insända handlingarna i målet
till krigsöverdomstolen.

Besvär över utslag eller beslut, som meddelats av regementskrigsrätt,
stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, skola jämlikt första stycket i nämnda
lagrum ingivas till krigsöverdomstolen. Klaganden har emellertid rätt att i
stället avlämna sina besvär till den befälhavare som föranstaltat örn krigsrättens
sammankallande. Befälhavaren är pliktig att ofördröjligen insända
besvärshandlingarna till krigsöverdomstolen. Besvärstiden är tjugu dagar
räknat fran den dag då utslaget eller beslutet gavs. I fråga om part, som
hålles häktad i målet eller enligt beslut i målet är intagen i allmän uppfostringsanstalt
eller i avbidan å sådant intagande hålles i förvar, meddelas
vissa kompletterande föreskrifter.

De bestämmelser, som i förevarande avseende gällde före tillkomsten av
1914 års lag—40§ i förordningen den 11 juni 1868 om krigsdomstolar
och rättegången därstädes — voro konstruerade på
annat sätt än de nu gällande. I nämnda paragraf skildes mellan krigsrätter
inom riket (sålunda även fältkrigsrätter där) och krigsrätter utom riket eller
å fartyg under sjötåg. Besvär över utslag meddelade av sistnämnda krigsrätter
skulle avlämnas till vederbörande befälhavare före klockan tolv å

Kungl. Maj-.ts proposition nr 288.

åttonde dagen efter det utslaget föll samt därefter behandlas på sätt nu är
föreskrivet i fråga om besvär över fältkrigsrätts utslag.

I fråga om utslag, som krigsrätt inom riket meddelat, skulle besvär ingivas
till krigshovrätten. Besvärstiden var femton dagar, om krigsrätten
hållits i stad där krigshovrätten hade sitt säte, och eljest trettio dagar. Häktad
hade att avlämna sina besvär till Konungens befallningshavande eller till
den befälhavare som hade uppsikt över häktet.

Riksdagens militie ombudsman har i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 4 april 1941 upptagit frågan, huruvida klagande i mål, som avgjorts
av fältkrigsrätt, ägde rätt att ingiva sina besvär direkt till krigshovrätten.
Militieombudsmannen har därvid anfört bland annat, att med de gällande
bestämmelserna om klagan över fältkrigsrätts utslag torde hava åsyftats
att underlätta skriftväxlingen genom att låta denna ske genom befälhavarens
försorg före handlingarnas insändande till krigshovrätten. I förarbetena
funnes intet som antydde, att avsikten varit att betaga klagande i
fältkrigsrättsmål rätten att ingiva sina besvär direkt till krigshovrätten. Några
sakliga skäl för att så ej skulle få ske syntes knappast föreligga. Krigshovrätten
hade också i ett flertal fall ansett sig kunna till prövning upptaga
över fältkrigsrätts utslag anförda besvär, vilka ingivits direkt till krigshovrätten.

Militieombudsmannen har därefter erinrat, att högsta domstolen tagit ställning
till detta spörsmål genom ett den 29 mars 1941 meddelat utslag i ett
mål, vilket såvitt nu vore fråga kommit under krigshovrättens prövning genom
att överkrigsfiskalsämbetet till krigshovrätten ingivit besvär över fältkrigsrättens
utslag.

I detta utslag har högsta domstolen yttrat, att överkrigsfiskalsämbetets
besvär bort jämlikt 65 § tredje stycket krigsdomstolslagen avlämnas till vederbörande
befälhavare för vidtagande av de åtgärder varom i lagrummet
vore stadgat. Då överkrigsfiskalsämbetet således ej iakttagit vad som ålegat
ämbetet för fullföljd av talan mot fältkrigsrättens utslag samt ämbetets
i krigshovrätten förda talan till följd härav icke lagligen kunnat upptagas
till prövning, har högsta domstolen undanröjt krigshovrättens utslag.

Militieombudsmannen har i anledning av högsta domstolens utslag uttalat,
att den tolkning, som sålunda blivit fastslagen genom utslaget, syntes kunna
lia betänkliga konsekvenser i fråga örn klagomål av högre åklagare och
andra statens myndigheter (arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,
riksförsäkringsanstalten m. fl.). Militieombudsmannen har härom
anfört följande:

För dessa myndigheter innebär det speciella förfarande, som föreskrivits
för fullföljande av talan mot fältkrigsrätts utslag, ökad omgång för anförande
av besvär, och fall kunna väl tänkas, då besvär från dessa myndigheter
icke hinna inom lagstadgad tid ingivas till vederbörande befälhavare.
Örn exempelvis fältkrigsrätt meddelat utslag i övre Norrland å ort, med vilken
kommunikationerna äro särskilt ogynnsamma, kan det visa sig praktiskt
ogenomförbart att få utslaget expedierat till myndigheten i Stockholm och
därefter besvärsskriften sänd till den avlägset belägna orten i så god tid,

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

att den kommer befälhavaren till handa före besvärstidens utgång. Situationen
kan ytterligare kompliceras, örn vederbörande förband efter utslagets
meddelande brutit upp från förläggningsorten för att återvända till
depåorten eller förläggas å annan ort. Man måste räkna med att post, som
i anledning härav måste eftersändas, kan bliva ytterligare fördröjd.

Det synes mig uppenbart, att i fråga om besvär av statens i Stockholm
förlagda myndigheter den föreskrivna omvägen via befälhavaren för besvärs
anförande i krigshovrätten är onödig. Visserligen kan med en sådan
ordning genom befälhavarens försorg förklaring över besvären omedelbart
infordras, men fördelen därav torde i vart fall icke uppväga de olägenheter,
som förut berörts. I de många fall då motparten, som skall erhålla del av
besvären, hemförlovats eller av annan anledning lämnat orten har för övrigt
befälhavaren ej annat att göra än att sända besvärsskriften till krigshovrätten.

Enligt äldre lag hade överkrigsfiskalen och andra myndigheter i Stockholm
liksom enskilda parter rätt att ingiva sina besvär över fältkrigsrätts
inom riket meddelade utslag direkt till krigshovrätten och inom längre tid
än den nu stadgade. Sannolikt har man vid genomförandet av de nya reglerna
ej beaktat de svårigheter i tillämpningen dessa regler skulle komma
att medföra för berörda myndigheter.

Även för enskild klagande kunna för övrigt svårigheter av angivet slag
uppkomma. Därest en person av fältkrigsrätt dömes exempelvis till ersättningsskyldighet
och omedelbart därefter hemförlovas eller förflyttas till annat
förband, kan han komma att under besvärstiden finna sig betagen möjligheten
att nå vederbörande befälhavare med sin besvärsskrift. För enskild
målsägare kan det möta stora svårigheter att inom den korta besvärstiden
komma i förbindelse med befälhavaren, vars fältpostnummer han icke känner.
Det kan för övrigt synas oförklarligt varför klagande i fältkrigsrättsmål
skall vara sämre ställd än den som vill klaga över beslut om disciplinstraff,
ålagt av befälhavare. Enligt 209 § strafflagen för krigsmakten äger
nämligen dylik klagande ingiva sina besvär antingen till krigshovrätten eiler
till vederbörande befälhavare.

På grund av vad sålunda anförts har militieombudsmannen hemställt, att
Kungl. Maj:t ville taga under övervägande, huruvida icke snara åtgärder
böra vidtagas för att 65 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
må erhålla sådan ändrad lydelse, att det må vara tillåtet för klagande i mål,
vari fältkrigsrätt meddelat utslag, — förutom att avlämna sina besvär till
vederbörande befälhavare — att ingiva dem direkt till krigsöverdomstolen.

I infordrade yttranden har krigshovrätten tillstyrkt bifall till militieombudsmannens
framställning samt ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben
förklarat, att från försvarsstabens sida intet vore att erinra mot
den ifrågasatta lagändringen. I

I skrivelse den 19 april 1941 har därefter arméförvaltningen
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida icke
tiden för anförande av besvär över fältkrigsrätts utslag och beslut borde förlängas
till tjugu dagar.

Arméförvaltningen, som förklarat sig i allo ansluta sig till vad militieombudsmannen
uttalat i sin förut omförmälda skrivelse, har såsom motivering
till sin hemställan anfört bland annat:

Kungl. Maj.ts proposition nr 288.

Det torde vara antagligt, att vid bestämmandet av den korta besvärstiden
i fråga örn utslag och beslut av fältkrigsrätt uppmärksamheten framför allt
varit fäst på verkliga fältförhållanden. Därjämte är att märka, att lagstiftaren
med all sannolikhet ej haft i tanken annat än att besvär över utslag eller
beslut av fältkrigsrätt komme att anföras blott av enskilda tilltalade. Före
antagandet av 1914 års nu avsedda lag förekom det nämligen praktiskt taget
icke, att besvär över utslag av krigsdomstol å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar
såsom målsägare anfördes av central militär förvaltningsmyndighet. Först
förhållandena, sådana dessa beträffande skada å eller förlust av materiel
eller persedlar efter hand utvecklade sig under åren 1915—1918, medförde
en ändring härvidlag. Den stora omfattningen av dylika skador och förluster
nödsakade nämligen arméförvaltningen att ingripa genom meddelande av
föreskrift, att utslag i s. k. persedelmål, som gått kronan emot, skulle för
eventuell fullföljd av talan mot utslaget genom ämbetsverkets försorg anmälas
hos detta, samt att anmälan jämväl skulle göras för det fall, att fråga om ersättningsskyldighet
för skada å eller förlust av materiel eller persedlar visserligen
hänskjutits till behandling av krigsrätt, men något ersättningsyrkande
icke av vederbörande krigsfiskal framställts. Senast hava föreskrifter i berörda
hänseende av arméförvaltningen meddelats uti cirkulärskrivelse den
16 augusti 1932.---Dylika besvär, vilka ej sällan avse ganska stora vär den,

hava av arméförvaltningen anförts i talrika fall, icke minst under de
sedan den 1 september 1939 rådande förhållandena. I själva verket skulle
säkerligen besvär i persedelmål hava anförts i ännu större omfattning än
som skett, därest icke den i fråga örn besvär över utslag av fältkrigsrätt föreskrivna
mycket korta besvärstiden lagt betydande hinder i vägen härför.

Det förhåller sig nämligen så, att redan när det varit fråga om anförande
av besvär över utslag av regementskrigsrätt och särskild krigsrätt, det ej
sällan för ämbetsverket uppstått en betydande svårighet att medhinna att
inom den stadgade tiden av tjugu dagar ingiva besvärsskrift till krigshovrätten.
Orsakerna härtill hava varit flera. Sålunda är för en central förvaltningsmyndighet
själva proceduren med anmälan örn krigsrättsutslag, beslut
om fullföljd av talan däremot samt utfärdande av fullmakt för ombud att
vidtaga åtgärd härför förenad med mycket större omgång och tidsutdräkt
än när samma fråga föreligger för en enskild person. Dessutom har utskrift
av protokoll och utslag, vilken ej sällan måst företagas å truppförbandens
expeditioner, ofta medfört, att dessa handlingar kommit ämbetsverket till
handa blott kort tid före besvärstidens utgång, stundom först samma dag besvärstiden
utgått. De sålunda påpekade svårigheterna göra sig i betydligt
förstorad grad gällande, när det är fråga örn överklagande från armélörvaltningens
sida av utslag av fältkrigsrätt, och det har mer jin en gång inträffat,
att i sådana fall, då besvär ansetts rätteligen hava bort anföras, så dock ej
kunnat ske, beroende därpå att protokoll och utslag alltför sent kommit ämbetsverket
lill handa, något vartill ibland även postförbindelserna kan hava

medverkat.---Härtill kommer, alt örn en besvärstid av tio dagar måste

anses vara alldeles för kort för att de centrala förvaltningsmyndigheterna
skola kunna medhinna ali behörigen bevaka statens intresse såsom målsägare
i mål vid låltkrigsrätt, så torde en så kort besvärstid icke ens vara till oomtvistlig
fördel för t. ex. de värnpliktiga, vilka i s. k. persedelmål ju äro berättigade
att inställa sig genom ombud och sorn, på grund av omflyttning
och eventuellt upplösning av truppförband eller hemförlovning, ej sällan
torde befinna sig på betydligt avstånd från den ort, där besvären böra ingivas.
Det förefaller arméförvaltningen, sorn om ej heller, när det är fråga
örn straffsynpunkten, en så kort besvärstid som tio dagar vore oundgängligen
nödvändig. Skulle emellertid så anses vara förhållandet, torde det —

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

då i varje händelse beträffande krigsrättsmål synpunkter göra sig gällande,
vilka ej föreligga beträffande mål vid de allmänna domstolarna — måhända
kunna tänkas att stadga en kortare besvärstid, när klagan fullföljes allenast
i fråga om ådömt straff, än när den fullföljda talan gäller (även) skadestånd.

över arméförvaltningens framställning ha yttranden avgivits av riksdagens
militieombudsman och krigshovrätten ävensom av ställföreträdaren
för chefen för försvarsstaben, vilken tillika bifogat yttranden från cheferna
för armén, marinen och flygvapnet samt från marinförvaltningen.

Militieombudsmannen har förklarat sig ej ha något att erinra mot vad
arméförvaltningen hemställt. Militieombudsmannen kunde vitsorda, att svårigheter
ofta måste uppkomma särskilt för centrala myndigheter att för prövning
av frågan, huruvida besvär skola anföras, före besvärstidens utgång få
tillgång till fältkrigsrätternas protokoll och utslag. Under de nu rådande förhållandena
kunde den kortare besvärstiden icke sägas innebära några nämnvärda
fördelar för rättsskipningen. Den ringa mån, i vilken målens behandling
i överdomstolen därigenom kunde påskyndas, torde man kunna helt
bortse från, i synnerhet som den avsevärda ökningen av antalet mål numera,
trots väsentlig förstärkning av arbetskrafterna i krigshovrätten, omöjliggjorde
en omedelbar behandling av besvärsmålen. Den tidigare tidpunkten för laga
kraft kunde enligt militieombudsmannens mening beträffande flertalet mål
ej heller innebära tillräckligt skäl för kortare besvärstid än den normala.

Krigshovrätten har däremot avstyrkt bifall till arméförvaltningens förslag
samt därvid anfört bland annat:

Krigshovrätten anser för sin del, lika med arméförvaltningen, att med
den nuvarande korta besvärstiden det ej sällan torde möta stora svårigheter
för en målsägande och i synnerhet för arméförvaltningen att i rätt tid fullfölja
talan mot fältkrigsrätts utslag eller beslut, därest besvären skola ingivas
till vederbörande befälhavare. Om däremot, såsom militieombudsmannen
föreslagit, den ändringen i gällande bestämmelser vidtages, att vid fullföljd
av talan från fältkrigsrätt besvären få ingivas direkt till krigsöverdomstolen,
det vill säga i allmänhet till krigshovrätten, torde enligt krigshovrättens åsikt
olägenheterna av ifrågavarande korta klagotid till största delen bliva undanröjda.
I detta sammanhang vill krigshovrätten påpeka, att även om i vissa
fall det likväl kommer att saknas erforderlig tid för en part att före klagotidens
utgång ingiva motiverade och till yrkandena preciserade besvär, den
möjligheten ju alltid står vederbörande öppen att reservationsvis anföra besvär,
varefter talan sedermera kan närmare utvecklas respektive återkallas.

Vad som enligt krigshovrättens mening särskilt talar mot införande av
längre besvärstid i ifrågavarande fall är önskvärdheten av största möjliga
snabbhet i rättsskipningen, då det gäller förhållandena i fält, för vilka, såsom
krigshovrätten förut i annat sammanhang framhållit, fältkrigsrätterna ju
egentligen äro och även böra vara inrättade.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och under hänvisning till sitt yttrande
i anledning av militieombudsmannens ovanberörda framställning får
krigshovrätten avstyrka bifall till arméförvaltningens förslag till ändring i
bestämmelserna om fullföljd av talan från fältkrigsrätt. Därest sådan ändring
likväl skulle anses böra ske, får krigshovrätten, med frångående av sin
förut uttalade mening rörande militieombudsmannens framställning, förklara
att i sådant fall anledning saknas till bifall till den däri åsyftade änd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

ringen. Därest nämligen besvären ingivas till vederbörande befälhavare, vinnes
avsevärd tid därigenom att denne bör av vederparten infordra förklaring.

Arméförvaltningens subsidiärt framställda förslag om kortare besvärstid,
då klagan fullföljes endast beträffande ansvar, än när talan gäller (även)
skadestånd, kan krigshovrätten för sin del ej heller biträda.

Däremot vill krigshovrätten i andra hand ifrågasätta huruvida icke, i likhet
med vad'' är stadgat i fråga örn besvär över utslag och beslut av krigsöverdomstol,
tiden för besvär över utslag och beslut av fältkrigsrätt kunde
räknas — ej, såsom enligt gällande lag, från den dag, utslaget eller beslutet
gives — utan från den dag, klaganden erhållit del därav. Därigenom komme
hela besvärstiden, tio dagar, parterna tillgodo, utan att målens avgörande av
krigsöverdomstolen i allmänhet försenades så mycket som med arméförvaltningens
förslag bleve fallet. Delgivningen med åklagaren, arméförvaltningen,
annan offentlig målsägande och den tilltalade torde nämligen i regel ej
komma att medföra någon avsevärd vare sig omgång eller tidsutdräkt. Sådant
kan visserligen måhända befaras inträffa någon gång beträffande delgivningen
med enskild målsägande. Men de fall, då så sker, komma med all
säkerhet att visa sig vara ganska sällsynta, och det så mycket hellre som enskild
målsägande blott undantagsvis förekommer i de mål, som höra under
fältkrigsrätt. Delgivningen, som i allmänhet torde kunna ske på ett enklare
sätt än som stadgas i 11 kapitlet 38 § rättegångsbalken, lärer böra äga rum
på föranstaltande av den civile ledamoten, vilken redan nu har skyldighet att
tillställa vederbörande befälhavare ett exemplar av rättens slutliga utslag.
Bestämmelser örn viss kort tid'', inom vilken utslag och protokoll skola expedieras
av den civile ledamoten, bliva måhända erforderliga.

Chefen för armén har funnit arméförvaltningens förslag om utsträckning
av klagotiden till tjugu dagar välbetänkt åtminstone i vad avsåge ersättningsmål.
I fråga om utslag i brottmål kunde det eventuellt vara lämpligt
att bibehålla den nuvarande korta besvärstiden. Under verkliga fältförhållanden
torde det i varje fall vara önskvärt med kort besvärstid i sistnämnda
mål. Chefen för marinen har framhållit, att den omständigheten att besvärstiden
vore kortare när det gällde fältkrigsrätts utslag än eljest tydligen berodde
på att en snabbare verkställighet av ådömda straff ansåges önskvärd
under krigsförhållanden. Erfarenheterna från en långvarig beredskapstjänstgöring
borde i detta sammanhang icke tillmätas avgörande betydelse. Den
ifrågasatta utsträckningen av besvärstiden kunde icke tillstyrkas. De olägenheter,
vilka ansågos vara förbundna med den nuvarande ordningen, syntes
bliva minskade, därest klagande såsom militieombudsmannen föreslagit tillerkändes
rätt att ingiva sina besvär direkt till krigshovrätten. För den händelse
det ansåges möjligt att stadga två olika bcsvärstider vore emellertid
från marinens sida intet att erinra mot att för fullföljd av kronans skadeståndsanspråk
föreskreves en besvärstid av tjugu dagar. Chefen för flggvapnct
samt marinförvaltningen lia däremot förklarat sig ej lia något att erinra
mot en allmän utsträckning av besvärstiden från tio lill tjugu dagar. Ställföreträdaren
för chefen för försvarsstaben har för egen del anfört, alt de skäl
arméförvaltningen angivit lill stöd för sin hemställan örn förlängd besvärstid
över fältkrigsrätls utslag i s. k. persedelmål syntes vara välgrundade,
varför han härutinnan icke hade något att erinra mot att besvärstiden förlängdes
till tjugu dagar. Däremot kunde förslaget att jämväl i mål, där cn Biliang

till riksdagens protokoll 10M. 1 sami. Nr 28S. -

Kungl. Maj.ts proposition nr 288.

Departe ments chefen.

däst ansvarstalan fördes, förlänga besvärstiden till tjugu dagar, icke biträdas.
Under krigsförhållanden, då läget och i anslutning härtill möjligheterna
att ernå en fullständig utredning i förekommande mål växlade, vore det
nämligen av synnerlig vikt att den tilltalade, för den händelse han befunnes
skyldig, snarast befordrades till straffets undergående. Beträffande mål, i
vilka såväl ansvars- som skadeståndstalan fördes, ledde detta ståndpunktstagande
till att den tidrymd, inom vilken besvär mot ett och samma utslag
skulle anföras, kunde komma att växla allt eftersom besvären avsåge ansvars-
eller skadeståndstalan eller bådadera. Det kunde icke anses föreligga
något praktiskt hinder att i en lagstiftning fastställa olika tider för besvärs
anförande i ansvarsfrågan och skadeståndsfrågan.

Reglerna om talans fullföljande mot fältkrigsrätts utslag skilja sig i vissa
hänseenden från dem som gälla i fråga örn talan mot utslag av regementskrigsrätt,
stationskrigsrätt och särskild krigsrätt. Besvärstiden är blott tio
dagar, räknat från utslagets meddelande, eller således hälften av den beträffande
de sistnämnda krigsrätterna fastställda tiden. Klagande äger icke rätt
att ingiva sina besvär direkt till krigsöverdomstolen utan skall städse avlämna
dem till vederbörande befälhavare. Även i övrigt ha vissa för fältförhållanden
lämpade föreskrifter meddelats rörande fullföljd av talan mot
fältkrigsrätts utslag. Sålunda åligger det befälhavaren att ombesörja delgivning
av besvär med klagandens motpart. Sådan skyldighet föreligger dock
endast om motparten kan anträffas i orten. I annat fall har krigsöverdomstolen
att i den ordning 69 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
föreskriver infordra förklaring från den som finnes böra höras över
besvären.

Av militieombudsmannens och arméförvaltningens framställningar till
Kungl. Maj:t framgår, att saknaden av föreskrift örn rätt att ingiva besvär direkt
till krigsöverdomstolen i förening med den korta besvärstiden medfört
åtskilliga olägenheter. Dessa ha särskilt framträtt, då besvär skolat anföras
av de centrala militära förvaltningsmyndigheterna eller av militieombudsmannen
eller överkrigsfiskalen. Även för enskilda parter torde det stundom
ha mött svårigheter att i rätt tid fullfölja talan. Tydligt är, såsom militieombudsmannen
framhållit, att örn en person, som dömts av fältkrigsrätt,
omedelbart därefter förflyttas till annat förband eller hemförlovas, han kan
finna sig betagen möjligheten att på den korta tid som står till buds nå vederbörande
befälhavare med sin besvärsskrift. Samma svårighet kan även
uppstå för enskild målsägande.

Till förebyggande av dessa olägenheter synes det vara erforderligt, att
vissa ändringar vidtagas i 65 § tredje stycket krigsdomstolslagen. Det bör
emellertid härvid tillses, att ändringarna icke komma att äventyra de ifrågavarande
stadgandenas syfte att möjliggöra ett snabbt slutförande av mål
som under egentliga fältförhållanden anhängiggöras vid fältkrigsrätt. Ur
denna synpunkt lärer icke något vara att erinra mot att det, såsom militieombudsmannen
hemställt, medgives klagande att ingiva sina besvär direkt
till krigsöverdomstolen. Även om en sådan ändring genomföres torde emel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

lertid, enligt vad som framgår av arméförvaltningens skrivelse, erfordras en
utsträckning av besvärstiden. Den av ämbetsverket föreslagna allmänna förlängningen
av tiden till tjugu dagar har mött invändningar med hänsyn till
att kravet på snabbhet i rättsskipningen under krigsförhållanden därigenom
skulle åsidosättas. Det torde icke böra ifrågakomma att, såsom på vissa håll
ifrågasatts, fastställa olika besvärstider för mål som endast röra ansvar och
mål som dessutom eller enbart röra ersättning. Däremot synes en mindre förlängning
av besvärstiden för alla mål kunna genomföras utan att därav behöver
befaras några egentliga olägenheter ur den synpunkt som anförts gentemot
arméförvaltningens förslag. Med en ökning av tiden från nuvarande
tio till förslagsvis femton dagar torde, i synnerhet om besvären få ingivas
direkt till krigsöverdomstolen, de av arméförvaltningen anmärkta svårigheterna
väsentligen bliva avhjälpta.

På grund härav förordar jag, att i 65 § tredje stycket krigsdomstolslagen
vidtages sådan ändring att besvärstiden bestämmes till femton dagar samt
att klagande part erhåller rätt att ingiva sina besvär direkt till krigsöverdomstolen.

I anslutning härtill torde en ändring böra vidtagas jämväl i 67 § krigsdomstolslagen.
Detta lagrum innehåller bestämmelser örn vad part har att
iakttaga, då han vill visa att han på grund av laga förfall varit förhindrad
att anföra besvär över krigsrätts utslag. Har utslaget meddelats av fältkrigsrätt,
skola de handlingar, som part till styrkande av förfallet vill åberopa,
ingivas till den befälhavare, till vilken jämlikt 65 § besvär i målet böra avlämnas.
Befälhavaren har att ofördröjligen insända handlingarna till krigsöverdomstolen.
Då det även i dylikt fall bör stå part öppet att ingiva sina
handlingar direkt till krigsöverdomstolen, bör en ändring i sådant syfte vidtagas
i 67 §.

De nya bestämmelserna synas böra träda i kraft den 1 augusti 1941, men
böra icke äga tillämpning i fråga örn utslag och beslut av fältkrigsrätt,
som givits före nämnda dag.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ lagen den 23
oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 288.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 30 maj
1941.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 29 maj 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 16 maj 1941, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ lagen den 23 oktober
1914 (nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn Gunnar
Danielson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 30 maj 19A1.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Andersson, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 30 maj
1941 avgivna utlåtande över det den 16 i samma månad till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ lagen den 23 oktober
191A (nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes; därvid föredraganden
hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran,
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 288.