Kungl. Maj:ts proposition Nr 287 (Proposition 1920:287)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

Nr 287.

Kung!. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning till
vissa näringsidkare i anledning av genomförandet av
förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning
av rusdrycker, m. m.: given Stockholms slott den 12
mars 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj t härmed föreslå riksdagen
dels att till nedan angivna personer, vilka innehaft rättigheter till
utskänkning av vin- och maltdrycker eller enbart maltdrycker, förvärvade
före utgången av år 1874, må såsom ersättning för sagda rättigheters
upphörande av statsverkets fond av rusdrycksmedel kvartalsvis i efterskott
under dessa personers återstående livstid utbetalas ett belopp, för envar
motsvarande en fjärdedel av det för honom nedan upptagna beloppet,
dock att för det kvartal, under vilket vederbörande avlider, ersättningskall
utgå allenast för den del av kvartalet, under vilken han varit i
livet, samt utbetalas till hans stärbhusdelägare; skolande såsom villkor
för utbekommande av ersättning gälla, att vederbörande före första utbetalningen
skriftligen förbinder sig att för framtiden icke utöva rörelse
av här ifrågavarande eller liknande art:

Kronor.

Gustaf Leonard Björkman, Enköping .................................................. 800

Altea Serafia Wennberg, f. Wennberg, .Jönköping .......................... 1,500

Ida Augusta von Porat, Jönköping......................................................... 50

Gustava Sofia Rask, Jönköping............................................................... 600

Anna Magdalena Josefina Nilsson, f. Ringström, Visby.................. 600

Gustava Maria Kristina Andersson Selander, f. Blomgren, Visby 600

Bengta Karlsson, f. Pålsson, Sölvesborg .......................................... 1,000

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 249 höft. (Nr 287.) 1

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr -287.

Kronor.

Jons Ingemarsson Kjellman, Östra Vemmerlöv ................................. 1,200

Jeppa Mårtensson, Lund, Malmö.............................................................. 200

Kerstin Nilsson, f. Kristoffersson, Lund.............................................. 600

Bengta Ljungqvist, f. Nilsson, Lund..................................................... 300

Jöns Nilsson, Lund...................................................................................... 350

Marna Jönsson, f. Andersson, Bjärsjölagård ...................................... 200

Per Larsson, Snöftarp............................................................................. 800

Per Johansson, Bjärröd .............................................................................. 1,200

Lars Peter Rassmussen, Halmstad........................................................... 500

Severina Albertina Gillberg, f. Andersson, Halmstad........................ 400

Eleonora Konstantia Hallgren, f. Gädda, Göteborg........................... 1,200

Elna Andersson, f. Jacobsdotter, Göteborg.......................................... 2,400

Maria Kristina Larsson, f. Larsdotter, Göteborg .............................. 900

Olof Anton Strömberg, Göteborg........................................................... 1,320

Anna Kristina Petersson, f. Olsdotter, Göteborg .............................. 720

Elise Edla Fredrika Moe, f. Bergelin, Göteborg................................ 1,000

Teodor Laurentius Johnsson, Göteborg ............................................. 1,500

Albertina Dreijer, född Bengtsson, Göteborg....................................... 1,200

Anna Matilda Burman, f. Svensson, Göteborg.................................. 720

Charlotta Elisabet Frid, f. Petersson, Göteborg................................. 1,200

Otto Berlin, Göteborg............................................................................... 1,200

Sofia Olsson, f. Eliasdotter, Göteborg ...i.............................................. 720

Davida Leontina Martina Probst, f. Pihlcrantz, Göteborg............... 1,800

Karolina Vastenius Ekstrand, f. Möller, Göteborg............................. 1,200

Anna Petronella Johansson, f. Pettersson, Göteborg........................ 1,500

Olivia Konstantia Tausson, f. Tausson, Göteborg.............................. 2,500

Anders Andersson Holmdal, Göteborg................................................... 1,400

Anna Malena Jonsson, Göteborg ....................................................... 900

Mathilda Josefina Svensson, Göteborg....................... 2,400

Johan Johansson, Lysekil.......................................................................... 1,900

Johanna Sofia Andersson, f. Westergren, Gävle................................ 800

Johanna Sofia Andersdotter, (Andersson), Gävle................................. 1,500

Marta Mathilda Bill mark, Östersund .................................................. 600

Karin Ivarsson, (Oviken) Östersund ...................................................... 400;

dels att till Albertina Christina Bodin, f. Söderlund, Söderhamn,
vilken jämväl innehaft rättighet av förenämnda art, må i ersättning för
dess upphörande av sagda fond kvartalsvis i efterskott och i övrigt enligt
nyss anförda grunder och villkor utbetalas en fjärdedel av 2,000

Kungl. Maj.ts proposition Nr 287.

kronor, dock att den på sådant sätt utbetalade summan icke må uppgå
till mer än sammanlagt 4,000 kronor;

dels att till aktiebolaget vin- & spritcentralen må av meromnämnda
fond återbetalas vad sagda bolag kan visa sig hava intill den tid, då
ovannämnda ersättningar ur fonden första gången utbetalas, förskottsvis
utgivit i provisorisk ersättning i enlighet med bestämmelserna i Kungl.
iVJaj:ts brev till vissa länsstyrelser den 14 februari 1919 till ovan omnämnda
ersättningstagare ävensom till numera avlidne Carl Gustaf
Carlsson, Göteborg, med iakttagande dock att, därest till viss rättighetsinnehavare
i provisorisk ersättning utgivits belopp överstigande vad av
riksdagen beslutats må till honom utgå, dylikt överskottsbelopp icke
skall till bolaget återgäldas;

dels ock att, i den mån riksdagens beslut i förevarande ämne antingen
innefattar ersättning till högre belopp än vederbörande rättighetsinnehavare
förut mottagit såsom provisorisk ersättning eller ock ersättning
åt annan än den, som erhållit dylik provisorisk ersättning, sådan
höjning av eller ny ersättning må räknas från och med den 1 januari
1919 eller den senare dag, då rörelsen upphört, samt utbetalas samtidigt
med utgivande första gången av kvartalsvis utgående ersättning.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 287.

Inledning.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
12 mars 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,
Statsråden: UNKEN,

Thorsson,

Olsson.

Sandler,

Nothin,

Nilson,

Eriksson,

Svensson,

Hansson.

Departementschefen, statsrådet Thorsson anförde härefter:

Då 1917 års riksdag för sin del beslöt antagandet av den förordning
angående försäljning av rusdrycker, vilken av Kungl. Maj:t utfärdades
den 14 juni 1917 (nr 340), framhöll riksdagen i sin skrivelse (nr 212),
i ämnet, att genomförandet av den ifrågavarande lagstiftningen uppenbarligen
komme att föranleda ersättningsanspråk från olika yrkesgrupper.
Riksdagen erinrade dessutom därom, att Kungl. Maj:t och riksdagen
förutsett sådana framtida anspråk och i främsta rummet för att möta
dem bildat statsverkets fond av rusdrycksmedel. Riksdagen uttalade
sin förvissning, att Kungl. Maj:t komme att låta verkställa utredning
av frågan, i vad mån ersättning borde utgå, ävensom förelägga riksdagen
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

På grund av bemyndigande den 29 juni 1917 tillkallade chefen
för finansdepartementet den 31 december samma år landshövdingen
i Västmanlands län Walter Murray jämte verkställande direktören i
aktiebolaget Stockholmssystemet, medicine licentiaten Ivan Bratt, ledamöterna
av riksdagens första kammare, redaktören Carl Gustaf Ekman,
häradshövdingen Karl Gustaf Theodor Éorell (i stället för bankdirektören
Lars Axel Hedenlund, som anhållit om entledigande från sakkunniguppdraget)
och förlikningsmannen Karl Gustaf Karlsson i Göteborg
samt ledamöterna av riksdagens andra kammare ombudsmannen Gustav
Nilsson i Kristianstad och redaktören Ivar Teodor Vennerström såsom
sakkunniga för att verkställa den utredning, varom 1917 års riksdag
sålunda anhållit.

Vid anmälan i statsrådet sistsagda dag av detta ärende anförde
dåvarande chefen för finansdepartementet, efter att hava redogjort för
innehållet i riksdagens ovanberörda skrivelse, i huvudsak, följande:

»Jag har nu velat fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på vikten
därav, att frågan om organisationen av partihandeln med viner och spritdrycker
bliver föremål för närmare övervägande. Enligt den nyantagna förordningen äga
icke blott detaljhandelsbolagen rätt att importera, lagra och förskära eller på annat
sätt behandla dylika drycker, jämväl enskilda kunna av kontrollstyrelsen tillerkännas
sådan s. k. partihandelsrätt, och enligt lagens 98:de § äga de handlande, som vid
den nya lagens ikraftträdande äga att till allmänheten försälja antingen brännvin
och vin eller ock vin utan samband med annan handel, efter anmälan hos kontrollstyrelsen,
rätt att under en tid av 3 år utan särskilt tillstånd idka partihandel.

Såsom förhållandena under senare tid utvecklat sig, kommer emellertid tilllämpningen
av författningen i denna del uppenbarligen att medföra vissa svårigheter.
Det torde även vara obestridligt, att såväl ur nykterhetssynpunkt som med
hänsyn till det allmännas ekonomiska intresse undvikande av privata mellanhänder
vore önskvärt. En intressekonflikt mellan det allmännas intresse och det enskilda
förvärvsintresset torde här svårligen kunna undvikas. På grund härav har jag
under övervägande ett förslag om en sådan organisering av partihandeln, att jämväl
denna komme att handhavas av organ, som i sitt förhållande till det allmänna
mer eller mindre bleve jämställt med detaljhandelsbolagen.

I denna fråga hava under den IS augusti och den 5 december år 1917 till
chefen för finansdepartementet inkommit skrivelser från aktiebolaget Stockholmssystemets
styrelse, av vilka följande i huvuddrag inhämtas:

att fyra aktiebolag på Stockholmssystemets initiativ nybildats, nämligen Vin&
Spritcentralen, J. D. Grönstedt & Co., J. Cederlunds Efterträdare och Carlshamns
punschfabriksaktiebolag;

att samtliga dessa bolag äro så bildade, att ägarna av stamaktierna dels äga
majoritet å bolagsstämman dels ock äro berättigade till all uppstånden vinst, sedan
ägarna av preferensaktierna erhållit en högsta utdelning intill 7 procent å insatt
kapital:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2H7''.

att Vin- & Spritcentralen innehar samtliga stamaktier i de tre övriga bolagen
samt att aktiebolaget Stockholmssystemet innehar stamaktierna i Vin- & Spritcentralen.
Det inbetalda aktiekapitalet i samtliga bolagen uppgår till 13,725,000
kronor;

att de nämnda bolagen med sig införlivat dels reningsverk, vilka hittills
verkställt mer än 90 % av inom landet förekommande rening av brännvin, dels
ock ett avsevärt antal av de vin- och spirituosahandelsfirmor, vilka under år 1916
och 1917 försålt viner och spirituösa. Tillsammans med de vinhandelsfirmor, vilka
av Stockholmssystemet direkt övertagits, representera sålunda inlösta vinhandelsfirmor
mer än 60 % av hittillsvarande omsättning inom branschen; och

att Stockholmssystemets styrelse, under framhållande av de betydande fördelar,
som på olika sätt ur det allmännas synpunkt vore att vinna, erbjuder statsverket
att inköpa stamaktierna i Vin- & Spritcentralen till pari eller ock, om tillstånd
därtill lämnades, inleverera aktierna i form av vinstmedel. Härigenom skulle
statsverket få hela ledningen av bolagen i sin hand och vara berättigat till desammas
avkastning.

Vid det förhållandet, att sålunda ett stort bolag, representerande en betydande
del av reningsverksamheten och övrig partihandel med viner och spirituösa inom
landet, redan är bildat och att ledningen och avkastningen av detsamma blivit erbjudna
statsmakterna, synas skäl föreligga, att åt de sakkunniga, som fått i uppdrag
att undersöka, huruvida och i vilken utsträckning ersättning bör tillerkännas
enskilda med anledning av den nya lagstiftningen rörande försäljning av rusdrycker,
bör lämnas jämväl uppdrag att undersöka, huruvida möjlighet förefinnes för frivillig
överenskommelse mellan Vin- & Spritcentralen och övriga återstående handlande
och firmor, vilka åsyftas i 98:de § av Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående
försäljning av rusdrycker, om förvärvande av nämnda firmors lager in. m. och
övertagande av deras personal, allt för det nämnda bolagets räkning. En dylik
överenskommelse skulle nämligen tvivelsutan utöva inflytande på de sakkunnigas
uppgift i övrigt och jämväl föranleda övervägande, huruvida viss ändring i den nya
lagstiftningen härav borde bliva en följd.

Skulle emellertid dylik överenskommelse ej kunna åvägabringas, torde senare
böra tagas under övervägande, huruvida åtgärder av lagstiftningsnatur äro erforderliga
för att på detta område av rusdryckshandeln tillgodose det allmännas intresse.

Jag har ej ansett att bland de sakkunniga böra inneslutas representanter för
dem, som kunna tänkas framställa ersättningsanspråk, men jag har här velat uttala,
att de sakkunniga böra låta sig angeläget vara, att sätta dem, som på detta område
anse sig hava intressen att bevaka, i tillfälle att inför sig framlägga sina
synpunkter.

På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t
ville uppdraga åt de sakkunniga att jämväl undersöka, huruvida möjlighet förefinnes
för uppnående av frivillig överenskommelse mellan aktiebolaget Vin- & Spritcentralen
samt sådana handlande och firmor, vilka åsyftas i 98 § i förordningen
angående försäljning av rusdrycker, om förvärvande av nämnda firmors lager m. m.
och övertagande av deras personal, allt för nämnda bolags räkning.»

De sålunda utsedda sakkunniga avgåvo den 31 augusti 1918 sitt
den 14 maj samma år dagtecknade betänkande, här nedan kallat huvud -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287. 7

betänkandet. Häröver hava på grund av remiss kommerskollegium
och socialstyrelsen den 3 december 1918 avgivit gemensamt utlåtande,
som ersättningssakkunniga uti den 31 januari 1919 avgivna påminnelser
bemött. Vidare hava sakkunniga avgivit dels två den 28 januari och
21 oktober 1919 dagtecknade utlåtanden rörande gottgörelse åt vissa innehavare
av rättigheter till utskänkning av vin och maltdrycker, som
förvärvats före år 1874, dels ock åtskilliga utlåtanden i de spörsmål,
som beröra de till de sakkunniga hänskjutna särskilda ersättningsfrågorna.

Enligt vad huvudbetänkandet upplyser meddelade genom tillkännagivande
i de allmänna tidningarna under januari månad 1918 de
sakkunnigas ordförande, att de, som ansåge sig äga befogade anspråk
på ersättning i anledning av genomförandet av förordningen den 14
juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, ägde att snarast möjligt
till de sakkunniga inkomma med framställning i berörda hänseende.

I anledning härav inkommo dylika framställningar från ett flertal
organisationer och korporationer, representerande olika grupper ersättningssökande,
samt från ett betydande antal enskilda företag och
personer. Under fortgången av de sakkunnigas arbete hade tillfälle
beretts för de grupper eller organisationer inom rusdryckshanteringen,
vilka därom anhållit, att vid sammanträde med de sakkunniga muntligen
få framhålla och utveckla sina anspråk. Över ifrågavarande förhandlingar
fördes stenografiska protokoll.

De kategorier, företag och enskilda, vilka kunna anses vara berörda
av 1917 års rusdrycksförsäljningsförordnings genomförande, sammanfattade
de ersättningssakkunniga i följande huvudgrupper, nämligen:

1) innehavare av burskapsrättigheter till brännvinsutskänknicg,

2) innehavare av gästgiverier med rätt till brännvinsutskänkning,

3) innehavare av gästgiverier med rätt till ölutskänkning,

4) innehavare av inackorderingsställen med rätt till ölutskänkning,

5) innehavare av rättigheter att till avhämtning försälja vin och
Öl i förening med annan handel,

ö) innehavare av brännvins-, vin- eller ölutskänkningsrättigheter,

7) innehavare av rättigheter till utskänkning av vin och maltdrycker,
förvärvade före utgången av år 1874,

8) brännvinstillverkare,

9) vintillverkare,

10) öltillverkare samt tjänstemän och arbetare inom öllmnteringen,

11) innehavare av ölnederlag,

Kungl. Mar.ts proposition Nr 287.

12) innehavare av rättigheter att försälja brännvin eller vin till
avhämtning utan samband med annan handel samt handelsresande,
tjänstemän och arbetare inom vin- och spirituösahandeln,

13) reningsverk,

14) agenter inom vin- och spirituosahanteringen,

15) övriga ersättningssökande.

De sakkunniga hava till behandling upptagit en var av ovannämnda
grupper med hänsyn till rusdrycksförsäljnings förordningens inverkan
på deras ekonomiska förhållanden. Innan jag övergår till att
utförligare återgiva, vad de sakkuniga härutinnan anfört, ävensom till
att angiva min egen ståndpunkt till de olika kategoriernas ersättningsanspråk,
tillåter jag mig att^ i korthet framhålla, att de sakkunniga
funnit sig böra föreslå ersättning till innehavare av rättigheter till utskänkning
av vin och maltdrycker, förvärvade före utgången av år
1874. Innehavare av gästgiverier med rätt till brännvinsutskänkning
hava redan erhållit ersättning. Beträffande åtskilliga grupper ersättningssökande
hava de sakkunniga funnit sig icke vara i tillfälle att vid tidpunkten
för huvudbetänkandets avgivande taga ställning till den ifrågakommande
gruppens ersättningsfråga; detta gäller innehavare av gästgiverier
med rätt till ölutskänkning, innehavare av brännvins-, vin- eller
ölutskänkningsrättigheter, öltillverkare samt tjänstemän och arbetare
inom ölhanteringen ävensom innehavare av ölnederlag, vintillverkare
samt innehavare av rättighet att till avhämtning försälja Öl i förening
med annan handel. Någon ersättning hava de sakkunniga ansett icke
böra ifrågakomma för bränvinstillverkare, reningsverk samt innehavare
av rättigheter att till avhämtning försälja vin i förening med annan
handel. Vad slutligen beträffar innehavare av rättigheter att försälja
brännvin eller vin till avhämtning utan samband med annan handel
samt handelsresande, tjänstemän och arbetare inom vin- och spirituösahandeln
ävensom agenter inom vin- och spirituosahanteringen hava de
sakkunniga förordat ett inlösnings-, respektive ersättningsförfarande under
medverkan från aktiebolaget vin- & spritcentralen, vilket bolag förklarat
sig villigt härtill.

Kung!,. Majits proposition Nr 287.

I. Allmänna uttalanden om de sakkunnigas förslag.

De sakkunnigas förslag har, särskilt beträffande frågan om ersättning
till innehavare av rättigheter att till avhämtning försälja vin i
förening med annan handel samt till innehavare av rättigheter att försälja
brännvin eller vin till avhämtning utan samband med annan handel
ävensom till handelsresande, tjänstemän, arbetare och agenter inom vinoch
spirituosahanteringen, varit föremål för kritik icke allenast uti
det av kommerskollegium och socialstyrelsen den 3 december 1918 avgivna
utlåtandet (här nedan kallat ämbetsverkens utlåtande) utan även
i yttranden, som dels avgivits till sagda ämbetsverk av handelskammare,
och intresserade korporationer, dels ingivits till Kungl. Maj:t.

Sålunda uttalade Stockholms handelskammare som sin bestämda mening, att
staten i detta fall, likaväl som då det gällde indragning till staten av den fria
tobaksnäringen, borde äga skyldighet att giva ersättning åt näringsidkare, vilken
berövades antingen hela sin utkomstmöjlighet inom det ifrågavarande området eller
väsentliga delar av densamma. Den åskådningen, att staten kunde utan ersättning
fråntaga enskilda deras näringsutövning. strede mot det nutida rättsmedvetandet.
För ersättningskravets tillgodoseende talade icke blott billighet utan även den
samhällslära det innebure, att den enskildes känsla av statens rättsskydd undergrävdes.
Handelskammaren inlade därför sin allvarligaste gensaga mot den åskådning,
som genomginge de sakkunnigas betänkande.

Skånes handelskammare uttalade beträffande betänkandet i allmänhet, att de,
som hindrades eller drabbades av inskränkning i sin förut fria näringsverksamhet,
borde erhålla full och rättvis ersättning, något som långt ifrån syntes framgå av
det framlagda betänkandet. Tvärtom skönjdes i detta en allmän tendens att uppskjuta
flertalet ersättningsfrågor, vilka ej från början avvisades, till en oviss framtid.
Som skäl härför hade angivits svårigheterna att, innan de nya bestämmelserna
fått verka, angiva om och i vad mån ersättning borde utgå. Det hade enligt
handelskammarens mening icke varit uteslutet, att dessa svårigheter kunnat övervinnas,
om bland de sakkunniga inrymts målsmän för de näringsgrenar, som här
vore i fråga. Beträffande de av aktiebolaget vin- & spritcentralen gjorda utfästelserna
uttalade handelskammaren, att det icke kunde anses tillfredsställande att åt
enskilt initiativ överlämna dessa ersättningsfrågor. Då behovet av ersättning uppkommit
genom ett statens ingripande i lagstiftningsväg, torde det jämväl tillkomma
staten att i samma ordning reglera denna ersättning. Handelskammaren uttalade
slutligen på det livligaste den förhoppningen, att vid slutliga avgörandet av ifrågavarande
ersättningsfrågor full gottgörelse tillerkändes alla dem, som i sin näring
Bihang till riksdagens protokoll 1820. I saml. 210 höft. (Nr 287.) 2

Handels kammare.

Ämbcls verken.

10 Kungl. Maj ds proposition Nr 28f.

eller tjänsteställning ledo avbräck, samt att dessa frågor icke delvis uppskötos,
utan i sin helhet bringades till avgörande.

Handelskammaren i Gänle gjorde gällande, att riksdagens uttalande i ersättningsfrågan
och det därmed förenade utredningsyrkandet tillsammans innebure ett väsentligt
villkor för samanjämkningsbeslutet samt därför innefattade förpliktelse icke blott till
en verklig utredning utan även till att ersättning inom skäliga gränser lämnades
enskilda näringsidkare för av lagen orsakade förluster. Liknande synpunkter gjordes
även gällande av handelskammaren i Karlstad.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare ansåg den föreliggande utredningen
icke vara tillfyllest för ersättningsfrågans avgörande utan påyrkade ny
utredning.

I sitt förut åberopade gemensamma utlåtande anförde ämbetsverken
följande:

»Innan ämbetsverken ingå på en detalj granskning av de sakkunnigas betänkande,
nödgas ämbetsverken beträffande utlåtandet i dess helhet uttala, att detsamma
icke kan anses fylla skäliga fordringar på allsidighet och grundlighet. Denna
brist synes ämbetsverken otvivelaktigt bero av det förhållandet, att för de näringar,
som av saken beröras, icke funnits representanter bland de sakkunniga. Det väl
ensidiga åskådningssätt hos de sakkunniga, som alltså kommit till uttryck i deras
utlåtande, lärer näppeligen stå i överensstämmelse med riksdagens framställning om
utredning i ämnet. Ämbetsverken vilja särskilt betona, att den anmärkta bristen
i de sakkunnigas sammansättning icke kan anses hävd genom anordnandet av enstaka
sammanträffanden med representanter lör näringarna, såsom skett under de sakkunnigas
arbete.

Om nu också en sådan representation bland de sakkunniga icke kunnat medgivas
för alla de av frågan berörda intressena, torde likvisst åt de sakkunnigas
utredning av föreliggande ersättningsspörsmål hava kunnat givas större räckvidd
och grundlighet, därest genom de sakkunnigas försorg det förebragta statistiska
materialet dels kompletterats i erforderlig omfattning, dels bearbetats till en överskådlig
och för frågans allsidiga belysande lämpad form. I detta avseende vilja
ämbetsverken hänvisa till bland annat den omständigheten, att vinhandelns betydelse
för speceri- och diversehandlandena icke blivit klarlagd. Till denna fråga torde
ämbetsverken nedan få tillfälle återkomma.

Ämbetsverken hava av de sakkunnigas förhandlingar med näringsrepresentanterna
icke kunnat undgå ett visst intryck, att under dessa förhandlingar de
framförda kraven icke mötts av tillräcklig förståelse från de sakkunnigas sida.
Därförutan torde icke kunna erhållas ett resultat, som kan av alla parter vinna
erkännande såsom åtminstone baserat på en objektiv utredning.

Ämbetsverken övergå därefter till den principiella frågan om ersättning åt
de näringsidkare, som komma att lida ekonomisk förlust genom tillämpningen av
den nya rusdryckslagen. Härutinnan vilja ämbetsverken framhålla, att med hänsyn
till de olika uppfattningar, som lära vara rådande rörande den juridiska rätten till
ersättning i sådana fall som de nu föreliggande, frågan, huruvida sådan rätt är för
handen eller icke, torde böra lämnas därhän. Alldeles oavsett sålunda huruvida

Kungl. Maj As proposition Nr 287.

ersättningen kan motiveras av rättsskäl eller icke, vilja ämbetsverken framhålla
det såsom för varje fall förenligt med en åt alla håll väl avvägd samhällsrättvisa,
att närings- och yrkesutövarnas krav på skälig ersättning av statsmedel för den
förlust de lida genom statens åtgärder av nu ifrågavarande beskaffenhet i princip
godkännas, under förutsättning, dels att de icke med utnyttjande av och på grundvalen
av den ställning, de skapat sig under utövandet av sin utav staten tidigare
medgivna yrkesutövning, kunna utan ytterligare arbete, än de förut behöft prestera,
erhålla ersättning för den mistade inkomsten, dels att de icke av rent individuella
orsaker böra vara uteslutna från erhållande av ersättning. Av denna ämbetsverkens
uppfattning framgår bland annat, att skälig ersättning i regel bör utgå till den,
som icke längre äger utöva försäljning eller tillverkningsrörelse, och till den, som
går förlustig en tjänst, utan att motsvarande inkomst kan beredas på annat håll.
En motsvarande åskådning på enstaka punkter synes också hava velat göra sig
gällande jämväl vid de sakkunnigas behandling av ersättningsfrågan, såsom bland
annat då de i sitt betänkande hävdat, att frågan om ersättning åt idkare av ölutskänkning
i viss utsträckning vore beroende av möjligheten för dem att erhålla
motsvarande inkomst genom försäljning av lagrade drickor eller andra måltidsdrycker.
Tillämpningen av denna princip fordrar givetvis stor varsamhet, och en
rättvis lösning av ersättningsfrågan förutsätter en noggrann prövning av varje
ersättningsanspråk ur synpunkten av möjligheterna till fortsatt förvärvsverksamhet,
dennas samband med den förutvarande och det ökade arbete den orsakar sin utövare.
En oundgänglig förutsättning torde jämväl vara, att för ersättningsfrågornas
bedömande i vidsträckt måtto anlitas den sakkunskap, som förvärvats genom långvarigt
arbete inom vederbörande näringsgrenar.

Ersättning skulle enligt ämbetsverkens mening således böra utgå, även om
den mistade inkomsten utgjort blott en större eller mindre del av vederbörande
näringsidkares totala inkomst, dock att den ifrågavarande inkomstkällan skall hava
utgjort en varaktig och stadigvarande förvärvsverksamhet, för att ersättning skall
kunna ifrågasättas vid densammas indragande.»

Sedan ämbetsverken därefter ingått på en detaljkritik av de sakkunnigas
yttrande beträffande innehavare av rättigheter att försälja vin till avhämtning i
samband med annan handel ävensom i fråga om de egentliga vin- och spirituosahandlandena
samt handelsresande, agenter, tjänstemän och arbetare i vin- och spirituösabranschen
—- till sagda kritik skall jag i annat sammanhang återkomma —, och
uttalat att de sakkunnigas förslag i berörda hänseende vore otillfredsställande, anförde
ämbetsverken:

»På grund av vad sålunda anförts och med stöd av innebörden i de inkomna
yttrandena kunna ämbetsverken icke tillstyrka, att det remitterade betänkandet,
särskilt i de delar, som härovan närmare behandlats, lägges till grund för bedömandet
av de ersättningsfrågor, som sammanhänga med genomförandet av den nya rusdryckslagstiftningen.
Ämbetsverken hålla fastmera före, att med hänsyn till ovan
angivna principer ett väsentligt längre tillmötesgående av dylika ersättningskrav
torde bliva erforderligt än vad de sakkunniga förordat. Det torde komma att särskilt
erfordras ett hänsyntagande till billiglietssynpunkter, vilka vid bedömande av
sådana frågor som de nu förevarande, ofta måste komma att spela in. På grund
härav synes det ämbetsverken kunna ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att

»kkuunita.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 267.

överhuvudtaget fastslå allt för rigorösa generella principer och huruvida icke under
alla förhållanden ett bedömande av de individuella fallen måste företagas.

Vid behandlingen av de ersättningsspörsmål, som uppkommo i samband med
tobakshanteriagens monopolisering, lärer nämligen hava visat sig, att fastställandet
på förhand av detaljerade normer för ersättningsrättens bedömande och beloppens
bestämmande i åtskilliga fall medfört oberäknade och olämpliga resultat (icke blott
så att närings- och yrkesidkare blivit lidande därpå utan ock i motsatt riktning).
I anslutning till vad de sakkunniga föreslagit beträffande vissa här ifrågakommande
grupper synes sålunda ändamålsenligast att icke nu fatta definitiv ståndpunkt till
ersättningsfrågan på grundval av ett generellt bedömande av de olika gruppernas
antagna läge i allmänhet utan att till närmare prövning upptaga de individuella
och vederbörligen styrkta ersättningsanspråk, som kunna komma att framställas i
anledning av lagstiftningens ikraftträdande eller eljest yrkesutövningens upphörande.
För detta ändamål borde, i analogi med förfarandet vid tobaksmonopoliseringen,
tillsättas en centralkommission, i vilken de berörda intressena bleve i möjligaste mån
allsidigt företrädda, med uppdrag att pröva alla i samband med den nya rusdryckslagstiftningen
framkommande ersättningsanspråk, jämväl sådana som tilläventyrs
kunna framställas från till exempel vin- och spirituosahandlande, vilkas rörelse
redan blivit övertagen av aktiebolaget vin- och spritcentralen, samt från hos
dylika anställd personal, även i det fall att ersättning redan utgått.

På denna kommission finge därefter ankomma att med ledning av sålunda
vunnen närmare inblick i de faktiskt uppkomna förhållandena utarbeta och för
Eders Kungl. Maj:t framlägga de förslag, vartill den funne anledning. Skulle emellertid
kommissionen under sitt arbete konstatera, att omedelbar hjälp behövde
bringas särskilt åt anställda, som blivit arbetslösa, torde hinder icke böra möta att
för ändamålet provisoriskt anlita den redan fungerande understödsverksamheten för
arbetslösa eller att eventuellt — såsom vid tobaksmonopoliseringen skedde i fråga
om tobaksarbetarna och ånyo ifrågasatts för deras del — utverka medgivande av
riksdagen till särskild av statsmedel helt bekostad understödsverksamhet.»

Sedan de sakkunnige beretts tillfälle att yttra sig över vad ämbetsverken
sålunda uttalat, avgåvo de sakkunniga den 31 januari 1919
ett utlåtande, A7ari de i avseende å frågans principiella sida anförde
följande:

»Ämbetsverken uttala till en början beträffande betänkandet i dess helhet,
''att detsamma icke kan anses fylla skäliga fordringar på allsidighet och grundlighet’.
»

När man går att i ämbetsverkens utlåtande söka efter någon motivering för
denna synnerligen allvarliga anmärkning, finner man som enda sakskäl, som i sådant
sammanhang kan äga betydelse, påståendet att åt de sakkunnigas utredning hade
kunnat givas större räckvidd och grundlighet, därest genom de sakkunnigas försorg
det förebragta statistiska materialet dels kompletterats i erforderlig omfattning,
dels bearbetats till en överskådlig och för frågans allsidiga belysande lämpad form.
Med anledning härav vilja de sakkunniga framhålla, att till de sakkunnigas för -

Kungl. May.ts proposition AV 287.

fogande, från ett stort antal av de viktigaste grupperna ersättningssökande, ställts
ett vidlyftigt statistiskt material, vilket emellertid i flertalet fall av uppgiftslämnarna
betecknats som strängt konfidentiellt och sålunda icke kunnat av de sakkunniga
i någon form bringas till offentligheten. Dessa uppgifter avse mestadels
sådana kategorier ersättningssökande, till vilkas anspråk de sakkunniga ansett sig
ännu icke kunna intaga definitiv ställning. Ett undantag härifrån bilda de statistiska
uppgifter, som på framställning av de sakkunniga insamlats av representanter för
speceri- och diversehandlande för att belysa vinhandelns betydelse för denna näringsgren.
Mot dessa uppgifter anmärka ämbetsverken särskilt, att de icke synas dem
tillräckligt klarläggande. I detta hänseende vilja de sakkunniga framhålla, att de
verkligen till en början ifrågasatt att rörande detta spörsmål själva verkställa en
ingående utredning. Det framgick dock vid förhandlingarna med näringens representanter
och efter en noggrannare prövning av frågans rent statistiska sida, att
en i alla detaljer klargörande undersökning för hela denna yrkesgrens vidkommande
knappast kunde genomföras, i varje fall icke inom en någorlunda begränsad tid,
och detta främst emedan en mycket betydande del av hithörande yrkesutövare icke
haft sin bokföring så ordnad, att ett klart besked utan svårighet kunnat lämnas
rörande vinhandelns anpart av den totala omsättningen och vinsten. Emellertid
förklarade sig nämnda representanter beredda att genom egen försorg låta verkställa
en utredning av frågan, som kunde anses tillräckligt belysande. En sådan
kom också till stånd. Denna har enligt de sakkunnigas mening bragt fullt tillräcklig
klarhet över de spörsmål, den avsåg att belysa, nämligen frågan om vinhandelns
relativa betydelse för speceri- och diversehandlandena, och intet, som sedermera
förebragts i detta ämne, varken i ämbetsverkens utlåtande eller eljest, har,
såsom de sakkunniga sett spörsmålet, visat behövligheten av ytterligare utredning
i denna punkt eller att sakkunniga felbcdömt omförmälda fråga.

Vid granskningen av ämbetsverkens utlåtande har man svårt att frigöra sig
från det intrycket, att ämbetsverken byggt sin allmänna uppfattning om betänkandet
närmast på ett förutfattat ståndpunktstagande till de sakkunnigas allmänna
kompetens för sitt uppdrag. Ämbetsverken anföra nämligen, att den anmärkta
bristen i betänkandet otvivelaktigt syntes bero av det förhållandet, att för de näringar,
som av saken berörts, icke funnits representanter bland de sakkunniga.
Det väl ensidiga åskådningssätt hos de sakkunniga, som kommit till uttryck i
deras utlåtande’ stode ''säkerligen icke i överensstämmelse med riksdagens framställning
om utredning i ämnet''. Ämbetsverken betona i sådant sammanhang särskilt,
att de sakkunnigas otillfredsställande sammansättning icke kunde anses hävd
genom anordnandet av enstaka sammanträden med representanter för näringarna,
såsom under arbetet skett. (I själva verket ha hållits inalles elva dylika sammanträden).
Fastmera hade ämbetsverken av dessa förhandlingar icke kunnat undgå
ett visst intryck'', att de framförda kraven icke mötts av tillräcklig förståelse
från de sakkunnigas sida. Därförutan torde icke kunna erhållas ett resultat, som
kan av alla parter vinna erkännande såsom åtminstone baserat på en objektiv utredning''.

Sakkunniga sakna anledning att närmare ingå på anmärkningen rörande valet
av sakkunniga, vilket enligt ämbetsverkens mening icke skulle ha tillgodosett riksdagens
framställning om utredning i ämnet. Denna anmärkning riktar sig nämligen

Kungl. Majds proposition Nr 28/".

mot statsrådet och chefen för finansdepartementet. De sakkunniga tillåta sig dock
den förmodan, att denne ämbetsman haft väl så goda förutsättningar som ämbetsverken
att rätt uppfatta riksdagens avsikter.

Det framgår emellertid av vad här i övrigt ur utlåtandet citerats, att ämbetsverken
med en synnerlig skärpa såsom sin egen uppfattning upptagit den åskådning,
som vid tiden närmast efter de sakkunnigas tillsättande kommit till uttryck
i ett flertal framställningar i ämnet till Eders Kungl. Maj:t och till statsrådet
och chefen för finansdepartementet från representanter för vinhandeln och andra berörda
näringar. Finansministern hade redan i sitt anförande till statsrådsprotokollet
vid de sakkunnigas tillsättande upptagit denna fråga och för sin del förklarat
sig icke dela berörda uppfattning. 1 stället anmodade lian de sakkunniga
att sätta dem, som här ansågo sig ha intressen att bevaka, i tillfälle att inför de
de sakkunniga framlägga sina synpunkter. Detta har också i största utsträckning
skett och har härigenom möjliggjorts för alla av saken berörda grupper av näringarnas
utövare och eljest intresserade att så utförligt, som de önskat, framlägga
och motivera sina krav, varjämte de sakkunniga vid dessa förhandlingar varit i
tillfälle att få ämnets alla olika synpunkter grundligt diskuterade och belysta. Det
är de sakkunnigas mening, att frågans utredning genom denna anordning gagnats
bättre än som skulle blivit fallet, om de sakkunniga förstärkts med representanter
för alla eller vissa av de berörda näringsgrupperna. I de stenografiska protokollen
över de förda förhandlingarna, vilka bifogats de sakkunnigas betänkande, återfinnes
i åskådligast möjliga form hela den serie av7 krav, som från de olika ersättningssökandena
framställts, ävensom hela den motivering och det föreställningssätt, ur
vilket dessa krav framgått. Helt säkert har i detta material nedlagts en tillräcklig
fond av kunskap rörande de olika parternas intressen till ledning för ett objektivt
bedömande. Det är ytterligt tvivelaktigt, huruvida i detta avseende något avvärde
stått att vinna genom att tillföra de sakkunnigas egen krets en eller flera
representanter för berörda intressen. T bästa fall hade följden härav blivit allenast
ett upprepande av krav och synpunkter, som på nyssnämnda sätt redan utförligt
bragts till de sakkunnigas kännedom. Detta kan så mycket säkrare förmodas, som
heller icke ämbetsverkens utlåtande tillfört diskussionen något som hälst nytt material,
utan ondast utgör ett troget eko av de tidigare utav näringsutövarna framlagda
synpunkterna. De sakkunnigas arbete hade sålunda genom den ifrågasatta
anordningen icke vunnit i fråga om tillgång på vederhäftigt sakunderlag men väl
förlorat genom den i samband med utökandet av de sakkunnigas antal föranledda
tidsutdrägt en.

Yad ämbetsverken åsyfta med sitt utan någon motivering framställda påstående,
att under de nu berörda förhandlingarna de framförda kraven icke skulle
ha mötts med tillräcklig ''förståelse’ från de sakkunnigas sida, är icke lätt att
fatta. Protokollen över förhandlingarna utvisa, att de ersättningssökande fått fritt
framföra och utlägga sina synpunkter, vilka vidare klargjorts genom frågor och
ingående diskussion, varjämte jämväl en del av de sakkunniga framlagt vissa synpunkter,
som därefter diskuterats. Det förefaller som om det för de ersättningssökande
borde ha inneburit en avgjord fördel att, såsom här skett, redan på ett
förberedande stadium få kännedom om och ingående överlägga om alla de synpunkter,
vartill diskussionen av den föreliggande frågan kunnat giva upphov. Det

Kung}. Maj ds proposition Nr P87.

har givetvis också för de sakkunniga varit av nytta och betydelse att genom denna
anordning utförligt få höra de skäl, som av de sökande framförts till bemötande
av under förhandlingarna framställda erinringar.

Vad de sakkunniga eftersträvat har alltså varit att få fram en diskussion
över den föreliggande frågan ur alla tänkbara synpunkter, en diskussion, som icke
utgjorde uttrycket utan underlaget för de sakkunnigas slutliga ståndpunktstagande.
De sakkunniga förmena också, att det icke varit nog med att visa ''förståelse'''' för
framförda krav, utan att det även gällt att göra denna förståelse objektiv och allsidig.
Behovet av en sådan uppfattning synes ämbetsverkens utlåtande understryka.

Hela detta förhandsunderkännande av de sakkunnigas betänkande får en än
märkligare belysning av det faktum, att, när ämbetsverken efter sina här berörda
inledande anmärkningar övergå till en detaljgranskning av betänkandet, de anmäla en
från de sakkunniga avvikande mening egentligen endast rörande en, möjligen beträffande
två av de 15 grupper ersättningssökande, som beröras av de sakkunnigas förslag.»

De sakkunniga övergingo därefter att bemöta vad ämbetsverken
anfört beträffande de särskilda ersättningsfrågorna för de ifrågavarande
grupperna, vartill jag senare skall återkomma, och fortsatte därefter:

»Den grunduppfattning rörande statens förhållande till ersättningsfrågor av
denna art, vilken uppbär ämbetsverkens utlåtande, torde ha erhållit ett karakteristiskt
uttryck i det i utlåtandet förekommande uttalande, där ämbetsverken förklara
det vara sin mening, att ersättning bör utgå ''även om den mistade inkomsten utgjort
blott en större eller mindre del av vederbörande näringsidkares totala inkomst’
förutsatt allenast att inkomstkällan utgjort en varaktig och stadigvarande
förvärvsverksamhet.

De sakkunniga vilja icke underlåta framhålla de för statens lagstiftande verksamhet,
icke minst på det ekonomiska området, synnerligen betänkliga konsekvenser,
som ett godkännande av denna ämbetsverkens åskådning skulle innebära. Denna
uppfattning, enligt vilken även den obetydligaste genom statsingripande förorsakade
förändring i förutsättningarna för den enskildes förvärvsarbete skulle medföra berättigade
ersättningsanspråk gentemot statsverket, skulle givetvis i sin tillämpning
betyda ett så gott som fullständigt klavbindande av statens handlingsfrihet på vidsträckta
och viktiga områden. Om den uppställda principen sålunda redan i sin
allmänna tillämpning måste betecknas såsom ohållbar, så framträder detta förhållande
än skarpare, när den, såsom här varit fallet, framställts vid behandling av ersättningsanspråk
för en näring, mot vars obehindrade fortbestånd en för varje år i styrka
växande folkåskådning rest sig, en åskådning, under vars inverkan också väsentliga
förändringar i lagstiftningen rörande villkoren för näringens utövande tid efter
annan genomförts utan att därvid fråga väckts om ersättnings utgivande. Det är
då uppenbart, att den som under sådana omständigheter nedlagt kapital och arbete
i denna näring måste förutsättas i sina ekonomiska kalkyler även ha inberäknat
risken av rörelsens relativa osäkerhet.

Det är överhuvud anmärkningsvärt huru i ämbetsverkens utlåtande ingen
som helst genklang förnimmos av dylika eller andra synpunkter, vilka borde ha
legat nära till hands för statens myndigheter vid prövning av anspråk på utgivande

Kuwjl. Maj:ts proposition Nr 287.

av statsmedel i visst syfte. I detta utlåtande saknas varje uttryck för den fanken,
att staten, när den genom sin lagstiftning genomför åtgärder, som gorå intrång i
vissa gruppers enskilda intressen, kan tvingas härtill för tillgodoseende av andra,
högre och viktigare syften, vilka gälla samhället i dess helhet.

Ämbetsverkens utlåtande utmynnar slutligen i ett förslag om tillsättande även
centralkommission, i vilken de ersättningssökande intressena skulle vara i möjligaste
mån allsidigt företrädda’, med uppdrag att pröva alla i sammanhang med
den nya rusdryckslagstiftningen framkommande ersättningsanspråk. De sakkunniga
äro för sin del icke övertygade om behovet eller lämpligheten av en dylik kommission.
För ett stort antal ersättningssökande torde, såsom av de^ sakkunniga
framhållits och vilket icke heller blivit av ämbetsverken emotsagt, frågan om ersättnings
utgivande icke kunna upptagas till slutlig prövning förrän en viss tid
förflutit. För övriga grupper, för vilka ersättning överhuvud ifrågasattes, torde
frågan på ett tillfredsställande sätt kunna ordnas antingen direkt genom riksdagens
beslut (innehavare av vissa livstidsrätt''gheteij eller genom inlösning från vin- och
spritcentralens sida eller ock slutligen genom beslut av den, jämväl av ämbetsverken
godkända, särskilda nämnd, som enligt sakkunnigas förslag skulle tillsättas
för prövning av vissa ersättningsanspråk från en del kategorier anställda.

Den granskning av ämbetverkens utlåtande, som här verkställts, torde giva
vid handen, att i de fall, då sakkunniga redan nu ansett sig kunna uttala, att ersättning
icke borde utgå, ha ämbetsverken endast i fråga om specerihandlandenas krav
på gottgörelse för mistad rätt att sälja vin och öl hävdat en motsatt uppfattning.
I de fall åter, då sakkunniga ansett någon tids erfarenhet av den nya rusdryckslagens
verkningar böra avvaktas, innan definitiv ställning till ersättningsfrågan tages,
ha ämbetsverken icke framkommit med några invändningar utom i en enda punkt
och då allenast beträffande de former, under vilka blivande ersättning borde bestämmas.
Då man icke gärna kan förutsätta, att ämbetsverken skulle anse sig
kunna kräva allsidiga och grundliga utredningar rörande påtagligen inverkande, men
ännu icke kända faktorer, inskränker sig således anmärkningen mot ''betänkandet i
dess helhet'' för bristande grundlighet och allsidighet till gruppen speceri- och
diversehandlande. Yem som bedömt denna punkt riktigast, de sakkunniga eller
ämbetsverken, därom må andra döma. Säkert är, att den kritik, ämbetsverken i
sitt utlåtande riktat mot de sakkunniga, icke vunnit något på att förenas med
beskyllningar mot arbetets verkställare för att ha gått till detsamma med förutfattade
meningar och ha slutfört det utan tillräcklig omsorg. Sådana uttalanden
från myndigheters sida gagna icke den sakliga prövningen av den fråga, som underställts
dem för yttrande.»

Vid de av de sakkunniga avgivna påminnelserna var logad ett av
herr Borell avgivet särskilt yttrande, vari antördes följande:

Särskilt /it- »Emot ämbetsverkens uttalande om, att ersättning bör utgå, även om den

rande av herr niistade inkomsten utgjort blott en större eller mindre del av vederbörandes totala
Boren. inkomst, förutsatt allenast att inkomstkällan utgjort en varaktig och stadigvarande
förvärvsverksamhet, har majoriteten av de sakkunniga framhållit de för statens lagstiftande
verksamhet icke minst på det ekonomiska området synnerligen betänkliga
konsekvenser, som ett godkännande av denna ståndpunkt skulle innebära. Denna

Kung!. Maj:ts proposition Nr 287.

uppfattning skulle, anför majoriteten, i sin tillämpning betyda ett så gott soin fullständigt
klavbindande av statens handlingsfrihet, och om den uppställda principen
sålunda redan i sin allmänna tillämpning måste betraktas såsom ohållbar, framträdde
detta förhållande än skarpare, när den, såsom här varit fallet, framställts
vid behandling av ersättningsanspråk för en näring, mot vars obehindrade fortbestånd,
en för varje år i styrka växande folkmening rest sig, en åskådning, under
vars inverkan också väsentliga förändringar i lagstiftningen rörande villkoren för
näringens utövande tid efter annan genomförts utan att därvid fråga väckts om
ersättnings utgivande.

Enligt min uppfattning kan emellertid ämbetsverkens berörda uttalande ej
anses hava den principiella innebörd, som ovan angivits. Att staten måste vara
berättigad att, därest tillgodoseende av allmänna syften det oundgängligen kräver,
göra intrång på enskilda medborgares eller grupper av medborgares intressen, lärer
väl ej från något håll bestridas, men denna statens rätt motsäges ingalunda av ett
uttalande, att staten i förevarande fall bör utgiva ersättning ej blott, därest liden
förlust av eller minskning i näring är av större betydelse utan jämväl då minskningen
utgör eu mindre del av vederbörandes totala inkomst. Såsom regel synes
mig nämligen böra gälla att, därest allmänna intressen kräva att ingrepp sker i
enskildas lovliga näring eller hantering, däremot svarande ersättning bör lämnas.
1 annat fall uppkommer en rättsosäkerhet, som måste inverka menligt på samhällslivet
i dess helhet. Uteslutet är dock givetvis icke, att sådana undantagsfall kunna
tänkas uppkomma, i vilka för det allmänna intressets tillgodoseende begränsningar
i den enskildes eljest befogade ersättningskrav måste ske, men sådana förhållanden
föreligga enligt min mening icke beträffande nu förevarande ersättningsfrågor. Den
omständigheten, att ifrågavarande näring tidigare varit föremål för inskränkningar
med avseende å näringens fria utövande utan att ersättningskrav till följd därav
väckts, synes mig icke böra öva inflytande vid prövningen av de anspråk på ersättning,
som nu framställas i anledning av de genomgripande förändringar, som den
nya rysdryeksförsäljningslagen medför med avseende å hantering, vilken enligt
gällande bestämmelser utövats intill tiden för samma lags ikraftträdande och vid
ersättningsfrågans bedömande synes man ej heller böra helt bortse ifrån att genom
tillämpningen av nämnda lag avsevärd vinst säkerligen kommer att för framtiden
från de enskilda överföras till statsverket.

Jag instämmer således i vad ämbetsverken anfört därom, att det är förenligt
med en åt alla håll väl avvägd samhällsrättvisa, att närings- och yrkesutövarnes
krav på skälig ersättning av statsmedel för den förlust de lida genom statens åtgärder
av nu ifrågavarande beskaffenhet i princip godkännas, under förutsättning
att de icke med utnyttjande av sin utav staten tidigare medgivna yrkesutövningkunna
erhålla ersättning för den mistade inkomsten, ävensom att de icke av rent
individuella skäl böra vara uteslutna från ersättning eller underkastas nedsättning
därav. Jag instämmer jämväl i vad ämbetsverken anfört om att det ej är lämpligt
att fastslå allt för rigorösa generella principer, utan att ett bedömande av de individuella
fallen måste företagas.

Att tillämpningen av den utav ämbetsverken sålunda angivna princip fordrar
stor varsamhet, och att en rättvis lösning av varje ersättningsanspråk förutsätter
en noggrann prövning av varje särskilt fall ligger, på sätt ämbetsverken jämväl
anfört, i öppen dag.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 240 höft. (Nr 287.) 7,

Särskilda
fr am ställningar.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

Ämbetsverken anmärka, att de sakkunnigas utlåtande icke kan anses fylla
skäliga fordringar på allsidighet och grundlighet. Såsom anledning därtill anföres.
dels att bland de sakkunniga icke funnits representanter för de näringsgrenar, som
av saken beröras, och dels att det förebragta statistiska materialet icke kompletterats
i erforderlig omfattning och bearbetats till en överskådlig och för frågans
allsidiga belysning lämpad form. Då ämbetsverken emellertid själva såsom sin
mening uttalat, att representation bland de sakkunniga icke kunnat medgivas för
alla de av frågan berörda intressena, och det näppeligen kunnat vara lämpligt, att
en eller ett fätal näringsgrupper med de övrigas uteslutande blivit på nu avsedda
sätt representerade, torde anmärkningen i denna del vara utan vidare betydelse.»

Sedan herr Borell uttalat sin mening beträffande ersättning åt
specerihandlare med vinhandelsrättigheter ävensom åt de egentliga vinoch
spirituosahandlarna, fortsatte herr Borell:

»Vad slutligen angår förslaget om tillsättande av en centralkommission med
uppdrag att pröva alla i sammanhang med den nya rusdryckslagstiftningen framkommande
ersättningsanspråk, är icke heller jag fullt övertygad om behovet därav.
Då emellertid den från skilda håll framträdande misstron mot den hittills företagna
prövningen måhända därigenom skulle undanröjas, och kraven på full objektivitet
tillfredsställas, synes mig de sakkunniga för sin del sakna anledning att motsätta
sig detta förslag.»

1 en den 21 december 1918 dagtecknad skrift uttalade Sveriges allmänna
vin- & spirituosahandlareforening sitt instämmande i vad ämbetsverken i sitt ovan
återgivna utlåtande anfört. Föreningen betonade sina krav på ett rättsenligt förfarande,
varigenom enligt generella och opartiskt tillämpade grundsatser samtliga
lirmor mätte komma i åtnjutande av den gottgörelse för förlorade parti- och minuthandelsrättigheter
som en statlig monopolisering skäligen finge anses betinga. Till
förslaget om tillsättande av en centralkommission för ersättningsfrågornas allsidiga
behandling anslöt sig föreningen under särskilt framhållande av vikten, att gottgörelse
för den utträngda minuthandeln upptoges till fristående prövning. Föreningen
anhöll därjämte, att kommissionen inom den allra närmaste tiden måtte bli
satt i tillfälle att upptaga sina förhandlingar och föreningen bemyndigas att inom
densamma företrädas av åtminstone en av föreningen vald representant. Samma
vrkande framställdes av Sveriges vin- & spirituosaagenters förening i en den 22
december 1918 dagtecknad skrift. Slutligen har Sveriges köpmannaförbund genom
vid förbundets årskongress år 1919 utsedda kommitterade uti en den 11 november
1919 dagtecknad skrift anhållit att, enär frågan om ersättning för indragna vinrättigheter
i samband med annan detaljhandel, i nu befintligt skick, från berörda
näringsidkares synpunkt sett vore högst otillfredsställande utredd, en ny kommission
för granskning av densamma måtte tillsättas, innan frågan förelädes riksdagen.

De allmänna anmärkningar, som av ämbetsverken, handelskammare
och enskilda korporationer framställts mot de sakkunnigas förslag, hava
enligt min mening av de sakkunniga i deras den 31 januari 1919 avgivna
påminnelser blivit övertygande bemötta. Den av de sakkunniga
förebragta utredningen synes mig vara tillräckligt uttömmande för ett

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

bedömande av de med rusdrycksförsäljningsförordningens genomförande
förenade ersättningsspörsmål. Vad särskilt beträffar det framställda kvävet
på att de av ifrågavarande förordning berörda näringsgrenarna skulle
beredas särskild representation vid den närmare prövningen av ersättningsspörsmålcn
må framhållas, att ''dessa näringsgrenar såväl genom
ingivandet av framställningar till de sakkunniga som ock genom muntliga
förhandlingar beretts tillfälle att utförligt framhålla sina synpunkter.
Då därjämte, sedan de sakkunnigas betänkande avgivits, ytterligare för
frågan belysande uttalanden gjorts av i ämnet intresserade korporationer,
synes någon ytterligare utredning ej vara erforderlig, innan riksdagen
tager ståndpunkt i ersättningsspörsmålet. Ett undanskjutande av detta
ståndpunkttagande genom företagande av en ny utredning av eu
sådan centralkommission, som av ämbetsverken föreslagits, synes mig
icke böra ifrågakomma. De ersättningsfrågor, för vilkas lösning ämbetsverken
funnit en centralkommission särskilt påkallad, äro nämligen icke
av sådan natur, att tillsättandet av en dylik kommission härför kan
anses vara erforderligt.

Ifrågavarande ersättningsfrågor beröra, såsom förut erinrats, dels
innehavare av rättigheter att till avhämtning försälja vin i förening med
annan handel -—- här nedan kallade specerihandlare —• dels ock innehavare
av rättigheter att försälja brännvin eller vin till avhämtning utan
samband med annan handel ävensom handelsresande, tjänstemän, arbetare
och agenter inom vin- och spirituosahanteringen. Jag kommer i det
följande att var för sig behandla sagda ersättningsfrågor, vilka visat
sig vara de mest omstridda, för att därefter övergå till övriga ersättningsspörsmål.

IT. Ersättningsfrågan för speceri- och diversehandlare.

Jämlikt bestämmelserna i 13 § av 1905 års vin- och ölförsäljningstörordning
meddelade länsstyrelserna tillstånd att till avhämtning försälja
vin eller Öl. Enligt 17 § av samma förordning gällde sådant
tillstånd tillsvidare och så länge länsstyrelsen icke funne skäl återkalla
detsamma. Dylikt beslut om återkallelse fick icke överklagas. Av befogenheten
att återkalla meddelat tillstånd ha länstyrelserna också ofta
begagnat sig. År 1913 skedde i Stockholm dylik indragning i betydande
omfattning och särskilt har under kristiden förekommit, att å skilda
orter ett stort antal rättigheter av denna art återkallats. Så har exem -

Sakkunniga.

20 Ku/tgl. Maj ds proposition Kr 287.

] »elvis varit fallet med samtliga de inom Norrbottens län meddelade
rättigheter. Vid sådana tillfällen har fråga aldrig väckts om utgivande
av ersättning- åt de härigenom drabbade.

Enligt den nya försäljningsförordningen kan sådant tillstånd icke
meddelas, och den omhandlade försäljningsverksamheten kan sålunda
icke vidare utövas.

Beträffande dessa innehavare av vinförsäljningsrättigheter anförde
de sakkunniga:

»Den grupp näringsidkare, om vilken här närmast är fråga, är den s. k.
kolonial varu-, speceri- eller diversehandeln. Från representanter för denna kategori
hava ett stort antal framställningar om ersättning till de sakkunniga inkommit, varjämte
dem även beretts tillfälle att vid sammanträden med de sakkunniga muntligen
frambära sina synpunkter.

I dessa framställningar och förhandlingar, där fråga i främsta rummet varit,
om den med kolonialvaruhandeln förenade handeln med vin, har framhållits, att en
dylik kombination förutsatte särskilt kvalificerad utbildning hos den. som handhade
vinhandeln ävensom särskilda för ändamålet inrättade lagerlokaler m. m. Följaktligen
hade innehavaren av sådan handel måst förskaffa sig därför erforderlig utbildning
eller anställa speciellt utbildad personal samt föranstalta om särskilda anordningar.
Redan på dessa grunder hade vinhandeln för ifrågavarande affärer stor betydelse,
och denna ökades i samma mån som affärens omsättning grundade sig på
vinhandeln. Denna, som gåve en väsentligt högre avkastning än kolonialvaruhandeln,
vore i ett stort antal fall en nödvändig förutsättning för affärens bestånd.
Även där så icke vore fallet, tillskyndades affärsinnehavaren genom att frånhända»»
behörigheten att idka vinhandel en avsevärd minskning i sin inkomst och eu därtill
svarande nedgång i värdet av den innehavda handelsrörelsen. Jämväl borde betonas,
att rätt till sådan handel givits varje köpman, som gjort sig känd för redbarhet
och ordentlighet och erhållit respektive kommunala myndigheters förord till
erhållande av sådan rätt, vadan man i allmänhet utgått från, att rättigheten utan
vidare skolat vid förfall förnyas och sålunda snarast varit att betrakta såsom avformell
natur.

Av den utredning, som av representanter för denna näring förebragts och
vilken vid de nu refererade förhandlingarna åberopats, framgår, att omsättningen a
kolonialvaruhandlandenas vinförsäljning under normala år endast i undantagsfall
synes ha uppgått till mer än 10 % å affärens hela omsättning och ofta sannolikt
stannat väsentligt under denna siffra. Vinsten å denna del av hanteringen har
i utredningen eller de muntliga meddelandena i allmänhet ej närmare preciserats
än till ett angivande av det belopp, till vilket bruttoförtjänsten å vinförsäljningen
uppgått. Det är emellertid uppenbart, att denna siffra icke utan vidare kan godtagas
såsom belysande för den andel i affärens hela verkliga vinst, som faller på nämnda
gren av försäljningen. De anförda siffrorna hänföra sig, såvitt av det tillgängliga
materialet kan bedömas, allenast till en råvinst, beräknad utan avdrag för allmänna
handelsomkostnader o. d., vilka givetvis måste belasta jämväl denna del av omsättningen.
Tages hänsyn till denna omständighet, måste således de här meddelade
siffrorna reduceras, i vissa fall sannolikt ganska avsevärt. En omjustering av

Kanyl. Maj.is proposition Nr 287.

denna art torde giva vid handen, att i allmänhet allenast i undantagsfall över 10 \
av affärens hela verkliga nettovinst under normala år faller på vinförsäljningen.

Ett visst fog må visserligen förefinnas för påståendet, att en minskning av
vinsten, motsvarande sistnämnda siffra, kan för en del smärre, mindre livskraftiga
företag vara av betydelse. Men det torde näppeligen med skäl kunna göras gällande,
att denna eventuella minskning ens för företag av denna art kan bliva så
kännbar, att den allvarligt äventyrar affärens fortsatta bestånd. I stället torde
böra framhållas, att just kolonialvaruhandeln åtminstone under vanliga förhållanden
med dess rika mångfald av försäljningsartiklar synes äga de bästa förutsättningar
att använda den del av driftskapitalet, som kan ha varit engagerat i
vinhandeln, för utvidgande av handeln med andra varor eller upptagande av
nya artiklar, där god avkastning skall kunna ernås. Detta gäller icke minst eu
del relativt större affärsföretag inom branschen, för vilka vinhandeln absolut taget
måhända betytt mera, men vilka, sedan denna rörelse måste upphöra, tack vare
sin goda organisation och i allmänhet högre standard sannolikt utan svårighet skola
visa tillräcklig anpassningsförmåga efter de nya förhållandena.

Det torde i fråga om kraven på ersättning till denna hantering för befarad
minskad avkastning efter vinförsäljningens upphörande icke heller böra förbises,
att, då av näringens representanter såsom preeedensfall hänvisas till de bestämmelser,
som av riksdagen godkänts för ersättning åt grossister inom tobakshandeln
i samband med tobaksmonopolets genomförande, såsom en uttrycklig förutsättning
för rätt till dylik ersättning föreskrivits, att omsättningen av tobaksvaror skulle
ha utgjort minst 25 % av företagets hela omsättning. I detta fall, då det gällde
inskränkning i den enskildes rätt till visst näringsfångs bedrivande på den grund,
att staten av fiskaliska skäl ansåg sig böra övertaga dess ensamma utövande,
lämnade man sålunda utan varje ersättning all den vinst, som uppkommit å tobakshandel
för de affärsinnehavare, vilkas omsättning å tobaksvaror stannat under eu
fjärdedel av hela handelsomsättningen. Under sådana omständigheter torde detta
riksdagens beslut näppeligen kunna anföras såsom stöd för ersättningskrav från en
på tillfälliga rättigheter baserad rörelse, som upphör av den anledning att det
allmänna av sociala skäl genomfört en omläggning av en under årtionden omdebatterad
och med ständigt starkare restriktioner omgärdad hantering och där
omsättningssumman i förhållande till affärens hela omsättning knappast ens i något
enstaka fall torde ha uppgått till 25 procent utan sannolikt i regel stannat vida
under denna siffra.

Slutligen torde jämväl böra betonas, att, såsom redan framhållits, under kristiden
inom skilda delar av värt land den här ifrågavarande rörelsen med stöd av
statsmyndigheters beslut indragits antingen fullständigt för alla utövare av näringen
inom visst län eller viss ort av riket eller ock för ett betydande antal å samma
ort utan att därvid någon ersättning från det allmännas sida påtänkts eller ifrågasatts.
Det torde då kunna med fog betecknas såsom icke mod rättvisa och billighet
överensstämmande, om nu övriga utövare av samma hantering, vilkas rörelse
i denna del på grund av statsmakternas beslut måste upphöra, skulle komma i åtnjutande
av ersättning för en indragning, som från deras kollegers sida icke ens
föranlett någon framställning om ersättning och än mindre givit anledning till utbetalande
av eu sådan.

De sakkunniga finna sig på grund av anförda skäl icke kunna föreslå den

Ev »er valla n
av lierr Borell.

Sverige.s minuthandlare
s

riksf&rbun d.

Kungl. Majits ''proposition Nr 287.

bär behandlade gruppen till erhållande av ersättning på grund av att vinhandeln
för dem måste upphöra vid den nya lagstiftningens ikraftträdande.»

Beträffande deri försäljning av skattepliktiga maltdrycker, som utövats
av åtskilliga specerihandlare dels i, dels utan samband med vinförsäljning
anförde de sakkunniga:

»Av det statistiska material, som av näringens representanter åberopats,
synes framgå, att å vissa orter en del till minuthandlareorganisationen hörande företag
försålt maltdrycker i en relativt betydande omfattning. De sakkunniga vilja
med avseende på hela spörsmålet om ölförsäljningen till avhämtning hänvisa till
vad som här ovan och i det följande uttalas rörande ölutskänkningen och sålunda
framhålla att, då jämväl denna fråga är beroende av huruvida det för innevarande
riksdag framlagda förslag till bestämmelser om försäljning av pilsner antages samt
av hur dessa bestämmelser och den nya försäljningsförordningen överhuvud komma
att tillämpas, det icke nu är anledning att uttala sig om huruvida och i hvad mån
ersättning bör utgå till de näringsidkare, vilka försälja Öl till avhämtning.»

Till de sakkunnigas betänkande i denna punkt var fogad en reservation
av herr BoreIL som förklarade sig icke kunna biträda den uppfattning,
majoriteten av de sakkunniga i det föreliggande spörsmålet
uttalat samt anförde vidare:

»Den av representanterna för dessa näringsidkare förebringade utredningen
synes mig giva vid handen, att den minskning i handelsvinst och därav följande
nedgång i värdet av innehavd handelsrörelse, som måste uppkomma till följd av
rättighetens upphörande, för åtskilliga av dem kommer att bliva synnerligen kännbar.
Vid sådant förhållande borde, enligt min mening, de sakkunniga hava till
prövning upptagit frågan, i vad mån ersättning skäligen bör utgå till dem, som uti
ifrågavarande hänseende tillskyndas förlust till följd av den nya rusdryckslagstiftningen.
»

Såsom redan förut antytts, är förevarande spörsmål ett av dem,
som under ersättningsfrågans behandling väckt den största uppmärksamheten.
De yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag, äro
också särskilt utförliga i detta avseende.

Sveriges minuthandlares riksförbund, gjorde i sitt till ämbetsverken avgivna
utlåtande gällande, att bestämmelsen om tillstånd av offentlig myndighet för idkande
av försäljning av vin i förening med annan handelsrörelse icke kunde anses innebära,
att tillståndet när som helst kunde godtyckligt återkallas, d. v. s. utan av tillståndsinnehavaren
given anledning. Detta syntes riksförbundet ligga i sakens natur.
En sådan uppfattning av bestämmelsen, som de sakkunniga hävdade, vore enligt
riksförbundets uttalande alldeles oförenlig med svensk rättsuppfattning och överhuvud
med varje förnuftig rättsordning, som givetvis icke kunde tåla godtycke varken
hos sina förvaltande organ eller i sina lagar. Riksförbundet bestred, att de sakkunnigas
uppfattning av denna bestämmelse riktigt återgåve lagstiftarens mening
därmed. Förbundet framhöll vidare, att de indragningar av tillstånd till vinför -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 28?.

säljning, som skedde ar 1913, jämväl föranledde framställningar till förbundet att
frambära ersättningskrav men att det vid utredning i frågan visade sig vara regel,
att indragningarna avsåge tillstånd för affärer, vilkas vinförsäljning lämnat rum
för berättigade anmärkningar. Ersättningsanspråken prövades därför sakna giltig
grund. Förbundet hade däremot icke konstaterat något fall, då indragning av tillstånd
att försälja vin synts hava varit grundat på godtycke hos vederbörande myndighet
eller eljest på korrumperad uppfattning av dennas befogenhet enligt vederbörande
författning angående handeln med vin.

I fortsättningen vände sig riksförbundet mot de sakkunnigas uppfattning angående
möjligheten för handlandena att vinna ersättning för den förlorade vinhandeln
genom att investera det genom sagda förlust frigjorda kapitalet i andra varor. De
sakkunnigas argument härför betecknades av riksförbundet såsom lösliga. Kolonialvarubranschen
erbjöde handlandena inga nya artiklar, allra minst under den närmaste
framtiden, då så gott som alla branschens artiklar vore lagda under publik
reglering och icke gåve återförsäljarna någon behållning eller ens ersättning för
distributionskostnaderna, Ej ens den kunnigaste speceri- och vinhandlare finge i
och med uppkommande behov anses vara kompetent att inom andra branscher söka
ersättning för eu tillfogad minskning i hans utkomstmöjligheter inom den egna branschen.

Det förhållandet, att vinförsäljningen under den rådande kristiden ytterligare
omgärdats med restriktioner, hade av dem, som därav drabbats, enligt vad riksförbundet
gjorde gällande, betraktats som något övergående. Detta uppfattningssätt
kunde icke vara främmande för de sakkunniga. Riksförbundet vände sig särskilt
mot, att dessa det oaktat åberopade köpmännens lojala underkastelse under ifrågavarande
restriktioner utan ersättningsanspråk såsom skäl mot ersättning till dem,
da de nu definitivt och helt och hållet frånhändes behörigheten att handla med vin.

Beträffande handeln med vin i allmänhet uttalade riksförbundet, att yrkeshandeln
genom rusdrycksförsäljningsförordningen av sociala skäl frånkändes all behörighet
att idka handel med vin. Denna skulle monopoliseras, partihandeln i realiteten
för viss trust och detaljhandeln för vissa aktiebolag. Visserligen hade ifrågavarande
trust och bolag särskilt betonade sociala syften med därav föranledda egenheter
i sina bolagsordningar, men detta uteslöte dock icke trustens egenskap av
affärsföretag i ordets fulla bemärkelse. Det kunde vid angivna förhållanden ifrågasättas,
huruvida staten verkligen hade skäl att överlämna till nämnda trust och
aktiebolag all landets vinhandel utan lämpligt vederlag, tillräckligt stort för att
bereda dem skälig gottgörelse, som gjorde förlust på ifrågavarande sociala reform.

Riksförbundet hävdade slutligen, att en affärsrörelse eller del därav vore ett
förmögeuhetsobjekt, och att ett sådant konfiskatoriskt förfarande, som de sakkunniga
förordat, måste anses oförenligt med den rättssäkerhet, som ett ordnat samhälle
borde bereda sina medborgare.

Stockholms speceriliandlar(förening gjorde gällande i huvudsak enahanda synpunkter
som Sveriges minuthandlares riksförbund. Det betonades särskilt, att
minskningen i inkomsterna genom vinhandelns bortfallande skulle, även om den utgjorde
allenast 10 % av totala nettovinsten, komma att medföra de allra största
svårigheter för handlandena inom denna bransch, vilka i allmänhet både eu blygsam
årlig inkomst. Snerigrs allmänna handel aförmiug instämde i specerihandlareföroningcns
yttrande.

Stockholms
speccrihandlare
förening och
Sveriges allmänna
handelsförening.

Handel.skawvrar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

Stockholms handelskammare framhöll, att det icke kunde anses med rättvisa
och billighet överensstämmande att allenast hänvisa speceri- och diversehandlaren
till en utvidgning av handeln med andra varor. En sådan utvidgning vore för många
utesluten, särskilt under nu rådande förhållanden. Det vore ej heller rättvist att
bedöma vinförsäljningens betydelse efter omsättningssumman, då vinförsäljningen i
många fall varit ägnad att draga kunder till firman och därigenom haft större betydelse
än som framginge av denna rörelses omfattning.

Handelskamrarna i Gävle och Karlstad, ävensom Västergötlands och Norra
Hallands handelskammare hava uttalat sig till förmån för ersättning åt specerioch
diversehandlandena på i huvudsak likartade skäl, som anförts från andra håll.

Handelskammaren i Göteborg uttalade, att även om Konungens befallningshavande
formellt ägt att indraga de tillåtelser, som meddelats speceri- och diversehandlandena
att driva handel, detta dock i realiteten icke inträffat, utan att vederbörande
gjort sig förfallen till överträdelser eller också på annat sätt visat sig
olämplig. Såväl handlandena själva som ock köpmannakåren i allmänhet hade därför
uppfattat det givna försäljningstillståndet som en välfången rättighet, vilket
bland annat tagit sig uttryck i affärens värdesättning vid densammas överlåtelse.
De under kristiden skedda indragningarna hade blott uppfattats såsom temporära.
I motsats till de sakkunniga gjorde handelskammaren gällande, att stora svårigheter
skulle möta mot att använda det ledigblivna kapitalet inom egen rörelse, då säkerligen
endast i rena undantagsfall nya, förut icke salubjudna varor skulle kunna tänkas
träda i stället för den bortfallna — och under alla omständigheter icke av så
lättarbetat och givande slag — samt en ökad omsättning av de redan förut salubjudna
varorna vore beroende av helt andra faktorer än tillvaron av mera rörelsekapital.
Handeln med viner hade dessutom lämnat en för den avsedda klassen av
handlande ovanligt stor förtjänst samt hade kunnat skötas utan särskild personal,
varför någon besparing i sistnämnda avseende icke kunde göras vid vinhandelns
bortfallande. Handelskammaren ansåg, att den nya lagen redan vid sitt ikraftträdande
i avsevärd grad skulle skada de åsyftade handlandena, och förordade, att ersättning
bereddes dem.

Beträffande dessa handlandes ölförsäljning betonade handelskammaren, att om
icke försäljningen av pilsner och skattefria maltdrycker kunde lämna ersättning för
den mistade ölförsäljningen, ersättning borde givas handlandena härför.

Östergötlands och Södermanlands läns handelskammare upptog på ett ingående
sätt till bemötande de av de sakkunniga gjorda uttalandena rörande speceri- och diversehandlandena.
Beträffande de av Konungens befallningshavande år 1913 i Stockholm
gjorda indragningarna av rättigheter fastslog handelskammaren såsom eu brist i utredningen,
att orsakerna till dessa indragningar icke angivits. Vore orsaken
den, att vederbörande vinförsäljning lämnat rum för berättigade anmärkningar, utgjorde
indragningen intet preeedensfall i förevarande sak. Beträffande indragningarna
under kristiden lämnade handelskammaren en redogörelse för tillkomsten av
de bestämmelser, varå besluten om dessa indragningar grundats, och gjorde med
anledning därav gällande, att den innebörd, de sakkunniga velat giva 17 § i vinoch
ölförsäljningsförordningen, icke kunde vara den rätta. Att de sakkunnigas

Kungl. Maj.ts proposition Nr .287. 25

tolkning icke heller överensstämde med den allmänna uppfattningen framginge
otvivelaktigt av vissa av handelskammaren refererade uttalanden från såväl länsstyrelsen
som regering och riksdag. Att handlandena under kristiden lojalt funnit
sig i skedda inskränkningar utgjorde givetvis intet prejudikat för, att staten icke
skulle vara ersättningsskyldig, då rättigheterna av annan anledning indroges.

Handelskammaren uttalade beträffande den övriga delen av de sakkunnigas
utredning i berörda ersättningsspörsmål, att den icke kunde motivera ett rent avstyrkande
utan endast utgjorde ett försök att till det obetydligaste förringa den
skada, som skulle tillfogas handlandena. Då några av uttalandena emellertid vore
synnerligen missvisande, krävde de ett beriktigande. Särskilt vände sig handelskammaren
därvid mot de sakkunnigas uttalanden angående handlandenas möjligheter
att utvidga sin handel på andra områden, och påvisade ur olika synpunkter omöjligheterna
härav.

Kommerskollegium och socialstyrelsen anförde rörande frågan om
ersättning till speceri- och diversehandlande för mistad vinförsäljningsrättighet
följande.

»De sakkunniga hava, med undantag av herr Borell, funnit sig icke kunna
föreslå ersättnings utgående till innehavare av rättigheter att till avhämtning försälja
vin och Öl i förening med annan handel för dem frånhänd rätt att sälja vin.
Ifråga om de sakkunnigas skäl härför vilja ämbetsverken — — — — — —
— — — — — till en början fästa uppmärksamheten på den bristande utredningen
rörande den ekonomiska innebörden för handlandena av förlusten utav vinhandeln.
De sakkunnigas antaganden i denna del hava, med hänsyn till näririgsidkarnas egna
uttalanden och så länge en belysande utredning i ämnet saknas, icke synts ämbetsverken
övertygande. Det förefaller, som om de sakkunniga i sina uttalanden rörande
nu ifrågavarande grupp av näringsidkare ej tagit tillräcklig hänsyn till denna
närings genomsnittliga ekonomiska läge och de förutsättningar, under vilka handlandena
arbeta såväl under normala förhållanden som i synnerhet under nu rådande
kristid.

Som särskilt belysande i förevarande avseende må erinras om de sakkunnigas
uttalanden rörande möjligheten för handlandena att i allmänhet kunna erhålla
ersättning för den mistade vinhandeln genom utvidgning av rörelsen i övrigt.

I verkligheten synes det enligt den numera förebragta utredningen förhålla
sig för småhandelns vidkommande så, att på grund av den starkt genomförda specialiseringen
inom olika branscher och konkurrensen handlandena emellan det icke
föreligger möjlighet för dem att utan väsentliga svårigheter företaga utvidgning avrörelsen
till annan bransch. Vad prisfrågan beträffar torde de köpmän, vilkas ersättningsfråga
nu är å bane, redan under normala förhållanden med hänsyn till såväl
den stora inbördes konkurrensen som konkurrensen från samköpslag, kooperativa
affärsföretag och grosshandelns avläggare på minuthandelns område ingalunda hava
medel i sin hand att utöva ett sådant godtyckligt inflytande på prisbildningen, att
de, såsom do sakkunniga velat göra gällande, utan vidare skulle genom prisförhöjningar
på andra varuslag kunna göra sig betäckta för sina genom den mistade
minuthandeln minskade inkomster. Härtill komma vad kristiden beträffar do högst
kännbara inskränkningar, som handlandena delvis genom statens egna åtgöranden
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 219 höft (Nr 287). \

Ämbetsverken
.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287''.

fått vidkännas såväl ifråga om vinstberäkning som varuomsättning. Xu anförda
förhållanden anse ämbetsverken böra i så måtto givas ett avgörande inflytande på
den nu föreliggande ersättningsfrågan, som de utan vidare torde — i motsats till
vad de sakkunniga anfört — giva vid handen, att handlandena regelrätt icke heller
under normala förhållanden torde kunna finna ersättning för den mistade vinhandeln
genom en utvidgning av sin rörelse i övrigt. Dessa förhallanden tillmäta ämbetsverken
så stor betydelse vid frågans bedömande, att de enligt ämbetsverkens asikt
berättiga till undanröjande av eljest möjligen befintlig tvekan om ersättning åt denna
grupp näringsidkare. .

I detta sammanhang vilja ämbetsverken särskilt upptaga till bemötande vissa
uttalanden, som gjorts, innefattande en jämförelse mellan den nu föreliggande ersättningsfrågan
och den ersättning, som medgivits vissa grossister inom tobaksbranschen
i samband med grosshandelns inlösning. Det har från de sakkunniga^
sida framhållits, att förutsättningen för sådan ersättning varit, att omsättningen av
tobaksvaror utgjort minst 25 % av företagets hela omsättning. Av denna anledning
kunde enligt de sakkunnigas mening beslutet om sistnämnda ersättning icke
anföras såsom stöd för ersättningskrav för raistningen av vinhandeln, vars omsättning
sannolikt i regel stannat vida under 25 % av hela handelsomsättningen.

Så till vida dela ämbetsverken de sakkunnigas uppfattning, att beslutet om
ersättning åt tobaksgrossisterna icke kan åberopas som stöd för ersättningsanspråk
av nu förevarande beskaffenhet. Men ämbetsverken vilja jämväl betona, att en
jämförelse mellan de båda ersättningsfrågorna icke heller kan — såsom de sakkunniga
velat göra gällande — motivera en avvisande ståndpunkt gentemot minuthandlandenas
anspråk på ersättning för den förlorade vinhandeln. Härutinnan torde
allenast kunna hänvisas till den omständigheten, att det i ena fallet rörde sig om
handel en gros, medan det i andra fallet gäller minuthandel. På grund av minuthandlandenas
i regel bristande kommersiella allmänutbildning torde stora svårigheter
möta för dem att utsträcka sin verksamhet utöver det område, de genom sitt arbete
lärt sig behärska. Därtill kommer minuthandlandenas ofta nog jämförelsevis svaga
ekonomiska ställning, som gör att även en ringa omsättningsminskning torde kunna
vara av avgörande betydelse för rörelsens bestånd. Bland orsakerna härtill kunna
nämnas dels den genomsnittligt låga handelsvinsten å standardvarorna, som numera
utgöra företagens huvudsakliga försäljningsobjekt, dels den relativt obetydliga handel.''-omsättning, vartill minutaffärerna i regel nå upp. Om därför den nu ifrågavarande
orosättningsminskningen för minuthandlandena relativt taget ma vara mindre än de
angivna 25 % , torde dock enligt ämbetsverkens mening den absoluta förlusten
i flertalet fall bli väsentligt mera kännbar för minuthandlandenas personliga ekonomi
än vad den skulle varit för grosshandelns utövare.

Med hänsyn härtill anse ämbetsverken, att behandlingen av frågan om ersättning
åt speceri- och diversehandlare för mistning av vinhandelsrättigheter icke
bör göras beroende av de grunder, som fastställts i annat sammanhang och andel
principiellt andra förutsättningar, än som gälla här ifrågavarande näringsverksamhet.

Vad angår de sakkunnigas uttalanden därom att, då under kristiden den här
ifrågavarande rörelsen varit föremål för inskränkningar och indragningar utan att
ersättning från det allmännas sida påtänkts eller ifragasatts, det icke vore rättvist
eller billigt, att kvarvarande utövare av samma hantering skulle få ersättning vid
utfärdandet av allmänt förbud för detsammas fortsatta bedrivande, vilja ämbets -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

verken göra gällande, att av statsmakterna beslutade åtgärder, som betingats av
nu rådande krisförhållanden, icke böra få tillmätas betydelse för reglerandet av den
normala utvecklingen inom näringslivet. Lika väl som den lojala medborgaren
finner sig i de inskränkningar och ekonomiska svårigheter, som kristiden medför
och som drabba alla samhällets medlemmar i stort sett, lika naturligt är det, att
han skall känna sig orättvist behandlad, om han blir utsatt för ett särskilt mot
hans verksamhet riktat ingripande, som sträcker sig utöver all framtid och till tider,
dä inskränkningarna för samhällets övriga medlemmar upphört. Sådant kan ej vara
väl förenligt med social rättvisa. Med en tillämpning av den ena eller andra uppfattningen
i nu angivna avseende äro förknippade konsekvenser av sådan vittgående
innebörd för näringslivet i dess helhet, att de undersökningar, som böra föregå ett
antagande av det utav de sakkunniga angivna åskådningssättet, ovillkorligen böra
givas ett djup och ett innehåll av väsentligt större omfattning än som blivit fallet
i den nu verkställda utredningen. En tillämpning på nu ifrågavarande spörsmål av
den utav de sakkunniga angivna uppfattningen skulle med hänsyn till statens nuvarande,
av förhållandena betingade vidsträckta ingripanden i näringslivet till en
början skapa ett osäkerhetstillstånd, som vore ägnat att medföra allvarlig skada
inom olika områden av handel och industri. Då härtill kommer, att en prövning
enligt behöriga grunder av frågan om ersättning jämväl åt dem, som redan fått
lida intrång i sin rörelse, icke torde möta några svårigheter av oöverstiglig beskaffenhet,
finna ämbetsverken de sakkunnigas nu angivna skäl mot ersättning till handlandena
icke vara antagligt.»

I sina över ämbetsverkens utlåtande avgivna påminnelser anförde
ersättningssakkunniga följande :

»Den väsentligaste meningsskiljaktigheten framträder, som ovan antytts, med
avseende på speceri- och diversehandelns ersättningskrav för den förlorade vinhandeln.
Dessa krav ha de sakkunniga icke funnit sig kunna tillmötesgå, medan det
vill synas som om ämbetsverken vore av den uppfattningen, att ersättning till
denna kategori borde utgå. De sakkunniga vilja icke här ingå på ett närmare bemötande
av de skäl. som av ämbetsverken anförts till stöd för deras uppfattning,
så mycket mindre som samtliga dessa skäl tidigare anförts av näringens egna representanter
och sålunda redan av de sakkunniga vid deras förslags avgivande vunnit
nödigt beaktande. Då emellertid ämbetsverken synas lägga särskild vikt därpå, att
tillräcklig utredning enligt deras mening icke verkställts rörande den ekonomiska
innebörden för handlandena av förlusten utav vinhandeln, så vilja de sakkunniga i
detta hänseende dels hänvisa till vad härom ovan anförts, dels ock framhålla, att
de sakkunnigas på det förebragta materialet grundade uppfattning, att i allmänhet
allenast i undantagsfall över 10 % av här ifrågavarande affärers hela verkliga
nettovinst under normala år fallit på vinförsäljningen, icke i något fall blivit emotsåg t.
Härmed synes de sakkunniga fullt tillräcklig klarhet ha vunnits rörande spörsmålet
om vinhandelns ekonomiska betydelse för diversehandeln.

Ehuru på frågan icke inverkande tillåta sig de sakkunniga i detta sammanhang
särskilt påpeka ett misstag, vartill ämbetsverken i sitt utlåtande gjort sig
skyldiga. Det heter däri, att specerihandlandena ''såsom de sakkunniga velat göra
gällande, utan vidare skulle genom prisförhöjning på andra varuslag kunna göra

Kr sätt tung asakkunniga.

yttrande av
herr Borell.

Sveriges köpmannaförbund.

28 Rungl. Majds proposition Nr :287.

sig betäckta för sina genom den mistaöe minuthandeln minskade inkomster’. De
sakkunniga ha icke gjort något dylikt uttalande. Däremot framkastades saken såsom
en möjlighet under förhandlingarna med de ersättningssökande specerihandlandena.
Att det oaktat uttalandet icke förekommer i sakkunnigas betänkande, bordo
för den uppmärksamme läsaren klargjort, att de sakkunniga icke funnit tanken tillräckligt
bärande.»

Under hänvisning till det vid ersättningssakkunnigas den 14 maj 1918 dagtecknad
betänkande fogade särskilda uttalande rörande ersättning till speceri- och diversehandlandena
för rnistad rätt att försälja vin, uttalade herr Borell såsom sin åsikt
att ämbetsverkens anmärkning, såvitt den avsåge dessa näringsidkares anspråk, voro
berättigad. I de synpunkter, ämbetsverken anfört rörande frågan om ersättning
till dem, instämde han i huvudsak. Det syntes honom angeläget, att den obillighet,
som de sakkunnigas ställningstagande till deras ersättningsanspråk innebar, undanröjdes,
och att ersättning bereddes dem för liden förlust. Att denna för åtskilliga
av dem vore synnerligen kännbar, ansåg han vara ådagalagt av vad vid de sakkunnigas
sammanträden med representanter för dessa näringsgrenar förekommit.

I en den 11 november 1919 dagtecknad framställning har Sveriges köpmannaförbund
genom särskilda kommitterade för vinersättningsfrågans ordnande
framhållit. att ersättningsfrågan i nu befintligt skick från berörda näringsidkare>
synpunkt sett vore högst otillfredsställande utredd. Att speceri- och diverseliandiandena
genom mistningen av rätt till handel med vin lidit förlust, syntes samtliga,
som haft med utredningen att göra, vara överens. Asikterna brötos först vid uppskattning
i procenttal av denna förlust och den frågan vore av sekundär betydelse.
Det till besvarande föreliggande huvudspörsmålet vore. om ersättning skulle beviljas
eller ej. Kommitterade fortsatte därefter:

»Man invänder, att beslutet om ersättning låt tobaksgrossisterna icke kan i
nu föreliggande fråga åberopas såsom stöd för vårt krav pa ersättning, därför att
förutsättningen för en sådan varit att omsättningen av tobaksvaror utgjort minst
25 % av företagets hela omsättning.

Väl må vara, att jämförelsen i det stycket haltar något, men i ett avseende
gäller den dock för god, nämligen därutinnan att genom ersättningen till tobaksgrossisterna
dock fastslagits principen, att ersättning bör givas, då genom statligt
ingrepp en hel klass av medborgare fråntagits en förut innehavd, tillit lojal förvärvsmöjlighet.
Och för övrigt, vart skulle det föra hän inom hela vårt samhällsliv,
om envar utövare av en handelsverksamhet, ett yrke o. s. v. alltjämt skulle
hava ett sådant hot hängande över sig, att när som helst ett av staten gynnat
affärsföretag kunde betaga honom rätten att fortsätta sin verksamhet helt eller delvis
och detta utan att giva någon som helst satisfaktion. Och huru kan man såsom
ersättningsmöjlighet komma och hänvisa till ytterligare utvidgning av rörelsen
i övrigt. Den, som så talar, har ingen aning om konkurrensen småhandlandeua
emellan, om den på alla handeisområden gällande specialiseringen, om kooperativa
sammanslutningars inflytande på de enskilda handlandenas omsättning otc. Vi köpmän,
vi veta granneligen vad vi förlorat, då oss fråntogs vår gamla rätt att sälja
vin, och vi veta tyvärr alltför väl, att under en oöverskådlig framtid ger oss det
allmänna affärslivet ingen möjlighet att genom vår kvarvarande rörelse taga igen
det förlorade. Genom konkurrensen och de allt talrikare kooperativa inköpssammanslutningarna
hava vi i realiteten såväl nu som under normala affärstider absolut

Kungl. Maj:ts proposition Nr 278. 29

förtagits affärsmöjligheten att genom prisförhöjningar på andra varor o. d. bereda
oss ersättning för den ytterst kännbara förlust vi lidit.

Ersättningssakkunniga säga, att vi ej kunna pretendera någon ersättning därför,
att vår rätt att sälja vin givits oss endast tills vidare. Men är verkligen en
sådan bevisföring grundad ens på i juridiskt formellt hänseende fullt bärkraftiga
premisser? Under en lång följd av år har på grund av denna tillsvidarerätt den
lojala handlanden tryggt utövat sin handel. I det allmänna medvetandet har ingått
såsom något fullkomligt visst, att så länge icke ett olämpligt handhavande av handelsrätten
diskvalifierat köpmannen, så länge får han också behålla sin välfångna
rätt. Aldrig har val någon förrän nu velat inlägga någon som helst annan betydelse
i lagstiftarens ord tillsvidare'', och ej heller nu torde lagbudet kunna tolkas annorlunda,
då i administrativ praxis ''tillsvidaretillstånd’ anses som tillstånd för all
framtid och som motsats till tillstånd för viss angiven tid, exempelvis 1, 2, 3 etc. år.

De inskränkningar, som under rådande kristid eller för visst område i vårt
land genomförts uti ifrågavarande handelsrättighet, kunna härvidlag enligt vår mening
icke åberopas såsom bevisskäl, ty vad som sker under onormala tider och av särskilda,
utomordentliga faktiska förhållanden betingade skäl torde aldrig kunna in
rangeras i en bevisföring, som gäller reglering framåt för all framtid. Om vinhandeln
inskränkes under en hela världen övergående kristid, så torde däremot intet
vara att invända; om en ''klumpindragning'' av rättigheter vidtages inom vissa län.
där vinhandeln sköttes så, att den medfört sociala vådor genom urartande till handel
med mindervärdiga varor, som fått ersätta spritdrycker, så torde däremot en sådan
indragning vara fullt berättigad, men dessa inskränkningar eller förbud äro dock
endast undantag, som aldrig torde kunna åberopas såsom allmängiltiga skäl mot
hela vårt lands lojala specerihandlarekår.

Huru denna fråga än skärskådas, kunna vi icke övertygas om annat än att
vårt ersättningskrav dels är ur såväl juridisk som moralisk synpunkt berättigat,
dels ock är genom precedensfall i princip redan förut av statsmakterna godkänt.

Åtminstone bör väl vårt krav vara så väl grundat, att det må anses värt
en allsidigare och sakkunnigare prövning, än som ägnats detsamma.

Inom 1917 års ersättningssakkunniga linnes dock ingen representant för våra
intressen. 1 realiteten hava av ersättningssakkunniga våra framställningar i hithörande
frågor enligt vår mening icke ingående behandlats, och av allt att döma
ej underkastats den objektiva prövning vi anse oss ha rätt att påfordra. De sammanträffanden
med sakkunniga, som för oss arrangerades, voro få och därvid förda
förhandlingar så knapphändiga, att intet positivt resultat därav var att vänta.
Det statistiska material, som av sakkunniga för här ifrågavarande ärendes bedömande
använts, har också varit alltför obetydligt och föga belysande för frågans
allsidiga och objektiva prövning.

De kungl. förordningar, som ifråga om försäljning av rusdrycker utfärdats,
grunda sig på 1917 års riksdags beslut, framkommet genom det av bevillningsutskottet
framställda sammanjämkningsförslaget. Vid avgivande av detta förslag
hemställde utskottet, att riksdagen måtte i sin skrivelse till Kungl. Maj:t — med
framhållande av att genomförandet av den ifrågavarande lagstiftningen uppenbarligen
komme att föranleda ersättningsanspråk, ävensom med erinran därom, att Kungl.
Maj:t och riksdagen förutsett sådana framtidsanspråk och i främsta rummet för att
möta dem bildat statsverkets fond av rusdrycksmedel — uttala sin förvissning, att

Kung!. Majds proposition Nr 287.

Kung!. Maj:t komme att låta verkställa utredning av frågan i vad man ersättning
borde utgå. Detta bevillningsutskottets förslag blev av riksdagens båda kamrar
bifallet.

Vi hålla före, att sådan utredning skett angående de nya rusdrycksförordningarnas
inverkan på vissa kategorier samhällsmedlemmar, som förut arbetat i
branschen och därav haft sin bärgning, men vi våga bestämt förneka, att en sakkunnig,
fullt objektiv och allsidig utredning förebragts i frågan om det berättigade
i speceri- och diversehandlandenas krav på ersättning för mistningen av rätt att
försälja vin. Och vi vilja i detta sammanhang kraftigt framhålla, att liksom staten
utan tvivel beredes avsevärda inkomster genom den rena rusdryckshandelns övertagande,
så kommer helt visst också monopoliseringen av vinhandeln att tillföra
staten stora vinstmöjligheter. Har staten i förra fallet med reell valuta gottgjort
vederbörande handlande och personal, så måste för en logiskt tänkande människa
det stå klart, att även i senare fallet satisfaktion skall givas. Och härvid får ej
ett formalistiskt bedömande av ett lagstiftarens ord — ''tillsvidare'' — vara avgörande,
utan ordet måste ses i sitt kausalsammanhang. Andemeningen i lagbudet måste
vara avgörande, ty eljest blir utan tvivel högsta rätt den största orätt.

Vi hänvisa till vad som i enligt vår mening synnerligen välmotiverade uttalanden
över ersättningssakkunnigas utredning anförts av Kommerskollegium och
Socialstyrelsen och för övrigt andra myndigheter och korporationer, som blivit i
saken hörda, och instämma vi helt i häradshövding Borells från övriga ersättningssakkunniga
avvikande votum.

Yad sålunda i frågan anförts, tillåta vi oss i underdånighet andraga som
skäl för vårt yrkande om tillsättande av en ny kommission för granskning av hithörande
ersättningsfrågor, och kunna vi icke underlåta upprepa vad kommerskollegium
och socialstyrelsen därvidlag anfört att det erfordras hänsynstagande
till billighetssynpunkter" samt att ''det kan ifrågasättas huruvida det är lämpligt
att över huvud taget fastslå alltför rigorösa generella principer’.

Först genom tillsättande av den utav ämbetsverken föreslagna centralkommissionen.
vari givetvis av oss företrädda näringsidkare böra vara representerade, och
sedan utredning av de enskilda handlandenas anspråk och granskning av dessas
befogenhet skett, kan enligt vår bestämda mening den allsidiga utredning anses
|p* verkställd, varom 1917 års riksdag gjort framställning.»

Departements- Do speceri- och diversehandlande, som haft rätt att till avhämt ning

sälja vin eller Öl, hava utövat försäljningen på grund av särskilt
av länsstyrelsen meddelat tillstånd jämlikt 13 § i förordningen den 9
juni 1905 angående försäljning av vin och Öl. Over gjord ansökan om
erhållande av dylik rättighet hördes i annan stad än Stockholm magistraten
och på landet kommunalnämnden och kommunalstämman; om
nämnd och stämma vore ense att avstyrka sökt rättighet, kunde densamma
av länsstyrelsen icke beviljas. Med avseende å tiden för giltigheten
av dylik rättighet föreskrevs i 17 § av nyssberörda förordning, att
den skulle meddelas att gälla tillsvidare och så länge länsstyrelsen icke
tunne skäl återkalla densamma. Vid framläggandet av förslaget till berörda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 278.

vin- och ölfor sälj ningsförordning anförde, enligt vad det till propositionen
nr 101 vid 1905 års riksdag fogade utdraget nr statsrådsprotokollet
över finansärenden den 31 mars 1905 utvisar, dåvarande chefen
för finansdepartementet att, när ett tillstånd meddelats att gälla »tills
vidare», läge dåra ti, att den, som meddelat tillståndet, kunde återkalla
detsamma, när skäl därtill ansåges föreligga. Uttryckligt stadgande
därom hade införts i 17 §. Rättighetsinnehavaren kunde sålunda bliva
förlustig sin försäljningsrätt utan att hava på något sätt missbrukat
densamma. Anledningarna till återkallelsen kunde vara helt andra, däribland
exempelvis att försäljningen, oaktat den sköttes på ett fullt
oklanderligt sätt, ändock av andra orsaker visade sig skadlig.

Såsom framgår av det nu anförda, torde berörda, »tills vidare»
meddelade rättigheter, få anses hava haft en mycket osäker grund. De
uttalanden, som av åtskilliga korporationer gjorts av den innebörd, att
ifrågavarande rättigheter skulle vara att anse som »välfången rätt» och
att köpmannen skulle få behålla dessa rättigheter så länge icke ett olämpligt
handhavande av handelsrätten diskvalificerat honom, sakna således
stöd i den till grund för ifrågavarade författningsrum liggande motiveringen.
Av densamma framgår ju otvetydigt, att återkallelse av försäljningsrätt
kunde äga rum jämväl när försäljningen sköttes oklanderligt,
eller med andra ord på grund av förhållanden, över vilka försäljaren
icke själv kunde bestämma. Bland dylika förhållanden stodo givetvis
i främsta rummet de sociala förhållandena, vilka, såsom erfarenheten
visat, kunnat göra det påkallat att å en ort eller inom större områden
indraga vin- eller ölförsäljningsrättigheter, vilka utövats utan anmärkning.
Det är också med hänsyn till den säregna beskaffenheten av ifrågavarande
rättigheter, som under kristiden upprepade indragningar ägt
ruin. Sålunda stadgades genom kungörelsen den 15 februari 1916 (nr
26) angående vissa inskränkningar i detaljhandeln med brännvin samt
försäljningen av vin eller öl, att försäljning till avhämtning av vin icke
(inge bedrivas i öppen bod i samband med handel med andra varor än
alkoholhaltiga eller tillagade alkoholfria drycker eller svagdricka med
mindre efter kungörelsens ikraftträdande länsstyrelsen på därom gjord
ansökan funne anledning medgiva undantag. Hade undantag medgivits,
skulle det återkallas, där det visade sig, att vin, som försåldes,
genom sin prisbillighet i förening med hög alkoholhalt eller av annan
dylik anledning uppenbarligen vore ägnat att för allmänheten såsom
berusningsmedel ersätta spritdrycker. 1 kungörelsen den 3 november
1916 (nr 448) upprepades den nyssnämnda bestämmelsen och föreskrevs
tillika, att vid prövning av ansökan att fortfara med försäljningen

Kungi. Maj:ts proposition Nr 287.

länsstyrelsen skulle taga särskild hänsyn dels, därest sökanden förut
utövat sådan försäljning, till nämnda försäljnings omfattning i och för
sig och i förhållande till sökandens rörelse i övrigt ävensom till den
omständigheten, huruvida försäljningen givit anledning till anmärkning,
dels ock till försäljningslokalens läge ur ordningssynpunkt. Den genom
ovanberörda kungörelser gällande begränsningen av den vinhandel, som
utövats i förening med annan handel, upprätthölls i kungörelsen den
22 september 1917 (nr 616) angående vissa inskränkningar i detaljhandeln
med brännvin samt försäljningen av vin eller Öl. Då denna
kungörelse gällde till dess rusdrycksförsäljningsförordningen den 1
januari 1919 trädde i kraft, hava sålunda de handlande, som icke lingo
sina rättigheter förnyade genom särskilt av länstyrelsen lämnat medgivande,
redan under loppet av år 1916 upphört med utövandet av vinhandeln.
Någon uppgift beträffande dessa handlandes antal finnes icke
tillgänglig, men man torde kunna erhålla en ungefärlig bild av den
ständigt fortgående minskning, som deras antal varit underkastat, om
man jämför antalet dylika handlande år 1911 och år 1918. Uppgifter
beträffande det första året äro hämtade ur nykterhetskommitténs utredningar
del VI: 4 och för år 1919 från det material beträffande ifrågavarande
handlande, som erhållits genom det den 31 december 1918
genomförda beslaget å vin.

Lätt		Antal i kraft varande rättigheter	Län		Antal i kraft varande rättigheter
		år 1911	år 1918			år 1911	år 1918
Stockholms stad		1,860	344	Göteborgs och Bohus län	566	172
Stockholms län ......	47	21	Älvsborgs	län ......	60	49
Uppsala	» ......	49	17	Skaraborgs	» ......	40	40
Södermanlands	» ......	49	26	Värmlands	» ......	44	19
Östergötlands	» ......	131	74	Örebro	» ......	53	17
Jönköpings	» ......	33	5	Västmanlands	» ......	41	21
Kronobergs	» ......	14	6	Kopparbergs	» ......	20	_
Kalmar	» ......	59	38	Gävleborgs	» ......	54	15
Gottlands	» ......	17	12	Västernorrland	» ......	45	19
Blekinge	» ......	97	9	Jämtlands	» ......	13	3
Kristianstads	» ......	83	52	Västerbottens	» ......	15	5
Malmöhus	»	1.386	205	Norrbottens	7> ......	15 ''	1
1 Hallands	» ......	85	50		Summa	4,882	1,220

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

Såsom framgår av denna sammanställning hava viuförsäljningsrättigheterna
noder loppet av sju år minskats till en fjärdedel. Minskningen.
torde till största delen vara förorsakad av kristidsförfattningarnas
föreskrifter, men även av tidigare, ur nykterhetssynpunkt företagna
gallringar.

Under den tidigare behandlingen av frågan om genomförande av
en ny nykterhetslagstiftning har tanken på någon ersättning till specerioch
diversehandlarna icke framställts. I det betänkande med förslag
till förordning angående försäljning av rusdrycker, som nykterhetskommittén
framlade i början av år 1914 och som varit utgångspunkten för
lagstiftningsarbetet på förevarande område, ansåg kommittén, att någon
ersättning icke borde ifrågakomma för ifrågavarande handlande. Ten
särskilt till ifrågavarande betänkande fogad utredning »Bör staten utgiva
ersättning till rusdrycksförsäljare i anledning av den förlust, som de
kunna lida genom den föreslagna försäljningsförordningens införande?»
uttalade numera professor A. V. Lundstedt, dels att något rättsligen
grundat ersättningsanspråk mot staten ej kunde uppstå i anledning av
att befogenheten att försälja vin jämlikt 13 § i vin- och öltörsäljningsförordningen
upphörde att gälla i samband med den föreslagna lagens
trädande i kraft, dels ock att någon ersättning av billigketsskäl ej gärna
kunde komma ifråga. Då tillståndet meddelats under uttryckligt förbehåll
om att när som helst kunna återkallas, hade innehavarna av
rättigheter jämlikt 13 § vin- och ölförsäljningsförordningen uppenbarligen
ej med något slags fog kunnat räkna med, att de alltjämt skulle
fa foitlara med sm försäljning av rusdrycker. Nu vore det visserligen
att förmoda, att den nya förordningen för åtskilliga av dessa rusdrycksförsäljare
faktiskt skulle komma som en överraskning. Särskilt torde
en del av dem hava vant sig vid att räkna med vinförsäljningen som en
deras oantastliga rättighet. Men detta finge bli deras ensak. Lagstiftaren
hade ej givit dem anledning att så betrakta saken. Tvärtom,
lagstiftaren hade uttryckligen tillkännagivit, att försäljningsbefogenheten
när som helst kunde upphöra. Utfärdade lagstiftaren bestämmelser
angående ersättning i anledning av den nya försäljningsförordningens
införande, erkände han därmed att de av ersättningen berörda näringsidkarna
haft något fog, att, trots lagens uttryckliga föreskrift, räkna
med försäljningens framtida befogenhet. Bestämmelser angående ersättning
skulle rent av innebära ett medgivande, att just dessa lagens bud
om att försaljningsbefogenhet blott finge meddelas tills vidare eller på
viss tid, icke behövde tagas med i räkningen utan kunde betraktas
såsom obefintliga. Det sagda föreföll professor Lundstedt vara tillräckligt,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 243 käft. (Nr 287). 5

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

för att det vore alldeles uppenbart, att billigheten ej kunde fordra, att
någon ersättning i dessa fall skulle utgå från staten. Emellertid vore
de” rimligt, att också en utövare av en till sitt fortfarande bestånd oviss
näringsrätt borde ha så mycken trygghet i utövningen av sin rörelse,
att lian ej behövde riskera att i anledning av dess plötsliga olovlighet
gorå någon mera avsevärd förlust, därför att han ej hunnit sälja undan
sitt lager, innan försäljningen blivit olovlig. Någon fara i detta avseende
kunde dock ej gärna antagas föreligga beträffande dem, som drevo
utminutering av Öl eller utminutering av vin blott i förening med annan
handel. Den tid, som stode dessa till buds, innan den nya förord ningen
skulle träda i kraft, borde vara fullt tillräcklig för att förebygga förlust
av nu antytt slag.

Jämväl i den proposition, nr 242, som Kungl. Maj:t i ämnet framlade
för 1914 års senare riksdag med förslag till förordning angående
försäljning av alkoholhaltiga drycker m. m., finnas uttalanden, som
torde ådagalägga, att tanken på ersättning till speceri- och diversehandlarna
för upphävande av deras vinförsäljning vid det dåvarande ej
förefanns. Att märka är nämligen att genom de till ifrågavarande proposition
fogade förslag de ersättningsanspråk, som framställts frän åtskilliga
andra av de genom förordningen berörda näringsidkarna blivit
i en ''eller annan form tillmötesgångna. För de handlande, som bedrivit
uteslutande handel med spritdrycker eller vin, hide sålunda föreslagits
en mycket betydande övergångstid för fortsatt näringsutövning (till år
1939). Beträffande åter de handlande, som drivit vinförsäljningen i
förening med annan handel, förelåg enligt dåvarande departementschefens
uppfattning uppenbarligen icke samma skäl som i fråga om
de egentliga vinhandlandena att bereda ersättning i en eller annan form
vid den föreslagna reformens genomförande. 1 regel utgjorde här vinhandeln
en mindre betydande del av den totala varuomsättningen och
ofta motiverades dess utövning allenast av konkurrenshänsyn. Om dm
nya lagstiftningen, såsom departementschefen avsåg, bringades att träda
i krat''t°den 1 januari 1921 och intill dess vinförsäljning av ifrågavarande
art såsom hittills finge av enskilda utövas, syntes honom nog tid vara
de dåvarande innehavarna beredd att utan förlust avveckla sin rörelse
i denna del.

Ehuruväl den nuvarande rusdrycksförsäljningsförordningen trätt
i kraft den 1 januari 1919 — sålunda två år tidigare än vad ovannämnde
departementschef avsåg — är det väsentliga i hans uppfattning
tillämpligt även på den nuvarande situationen. På grund av do säregna
förhållandena under kristiden blev det möjligt för de flesta handlandena

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

att sälja slut på sina vinlager före den nya förordningens ikraftträdande,
oaktat övergångstiden blev kortare, och i de fall, där lager funnos kvar,
övertogo partihandlare eller bolag de enskilda handlandenas lager.

hrån såväl handlandenas som ämbetsverkens sida har gjorts
gällande, att de sakkunnigas utredning i förevarande avseende vore
bristfällig och att särskilt utredningen rörande den ekonomiska innebörden
för handlandena av förlusten utav vinhandeln icke synts övertygande.
Såsom de sakkunniga erinrat, har emellertid till de sakkunniga
överlämnats visst statistiskt material, som handlandena önskat skola
behandlas konfidentiellt. Detta material synes, enligt vad de sakkunniga
framhålla, vara tillräckligt omfattande för att därpå grunda den uppfattningen,
att i allmänhet allenast i undantagsfall över 10 % av här
ifrågavarande affärers hela verkliga nettovinst under normala år fallit
på vinförsäljningen. De sakkunniga hava i sina påminnelser fastslagit,
att riktigheten härav icke i något fäll blivit motsagd. Då jag i likhet med
de sakkunniga finner, att fullt tillräcklig klarhet vunnits rörande spörsmålet
om vinhandelns ekonomiska betydelse för diversehandeln, är enligt
min mening någon ytterligare utredning av ämnet i detta avseende
icke av omständigheterna påkallad.

Aven om man i likhet med ämbetsverken skulle anse, att det av
olika orsaker är förenat med svårigheter för speceri- och diversehandeln
att genom utvidgning av rörelsen erhålla ersättning för den mistade
vinhandeln, kan jag för min del icke finna, att denna omständighet
skulle på något sätt berättiga handlandena till någon ersättning. Då
viuhandeln utgjort en ringa del av deras omsättning och upplåtits till
dem på sådana villkor, att den när som helst kunde återkallas, kan jag
icke anse det rimligt, att de skulle åtnjuta någon ersättning, då denna
handel av sociala skäl förbjudes. Att det var sociala skäl, som föranledde
vinhandelns läggande under bolag, framgår otvetydigt av allt vad
som anförts under frågans förberedande behandling.

Med hänsyn till det anförda finner jag mig förhindrad att tillstyrka,
att ersättning beviljas personer, som i förening med aunan handel
jämlikt 13 § vin- och ölförsäljningsförordningen haft rätt att till avhämtning
försälja vin.

Vad därefter beträffar de handlande, som haft rätt att till avhämtning
försälja Öl, hava de sakkunniga uttalat, att då frågan om ölförsäljning
vore beroende av huruvida ett för riksdagen år 1918 framlagt
förslag till bestämmelser om försäljning av pilsner bleve antaget samt
av huru sagda bestämmelser och den nya försäljningsförordningen

Kungl. Majds proposition Nr 287.

komme att tillämpas, det icke vid det dåvarande vore anledning att uttala
sig, huruvida och i vad mån ersättning borde utgå till ifrågavarande
näringsidkare. Då numera bestämmelser antagits rörande försäljning
av pilsnerdricka, vilken dryck för närvarande ersatt ölet, och
det måste anses sannolikt, att, om tillverkning av Öl framdeles skulle
komma till stånd, ölet på grund av de strängare försäljningsbestämmelserna
för denna dryck — åtminstone vid utminutering — svårligen skulle
kunna konkurrera med pilsnerdricka, har jag ansett att några skäl icke
föreligga, som kunna påkalla ersättning till handlande för mistade ölförsälj
ningsrättigheter.

III. Den egentliga handeln med spritdrycker ocli vin.

Denna grupp innefattar dels de handlande med spritdrycker och
Vin, som drivit försäljning av sagda drycker utan samband med annan
handel, dels handelsresande, tjänstemän och arbetare inom handeln med
spritdrycker och vin, dels ock agenter inom denna bransch.

De ifrågavarande handlandena hava utövat handeln med spritdrycker
och vin på grund av överlåtelse från bolag jämlikt 17 § 2
möm. i 1905 års brännvinsförsäljningsförordning. Har handeln innefattat
enbart försäljning av vin har detta ägt rum på grund av tillstånd
enligt 13 § vin- och ölförsäljningsförordningen.

Enligt 98 § i rusdrycksförsäljningsförordningen hava nu angivna
handlande rätt att, efter anmälan hos kontrollstyrelsen, under en tid av
tre år från och med 1 januari 1919 utan särskilt tillstånd fortsätta med
försäljningen, dock allenast i den ordning, som föreskrivits för partihandlare.

Redan under aktiebolaget Stockholmssystemets första verksamhetsår
inköpte bolaget några vin- och spirituosahandelsfirmor, som av en eller
äilnan anledning upphörde med sin rörelse. Då en vinhandlare avled,
övertog bolaget av stärbhuset hyreskontraktet för affärslokalen samt
inventarierna och lagret. Den personal, som var anställd i affären och
önskade anställning hos bolaget, erhöll sådan. På den sålunda inslagna
vägen fortsatte bolaget år 1916, då fyra vin- och spirituösahandelsfirmor
övertogos. Men därjämte beträddes i slutet av år 1916 en annan väg.
Sedan nämligen år i916 den ene innehavaren i firman J. D. Gröhstedt
& C:o avlidit, bildades efter förhandlingar mellan Stockfiolmssystemet
och firmans nya ensaminnehavare ett bolag, aktiebolaget J. D. Grön -

Kungl. Majds proposition Nr 287.

stedt & C:o. I detta bolag, vars aktiekapital sattes till 350,000 kronor,
tecknade Stockholmssystemet samtliga stamaktier till ett belopp av 100,000
kronor, medförande majoritet å bolagsstämman, samt preferensaktier till

50,000 kronor. Å preferensaktie tick ej ntdelas mer än 7 procent
årlig ränta; vinsten i övrigt tillföll stamaktierna. Stamaktieägaren var
genom särskild överenskommelse berättigad inlösa preferensaktie till pari.

Det nybildade bolaget var att anse som ett dotterbolag till aktiebolaget
Stockholmssystemet. Det kom i det följande att utgöra förebilden
för de bolag, som under år 1917 bildades med uppgift att koncentrera
den enskilda vin- och spirituosahandeln under en mera offentlig
kontroll och med begränsad vinstavkastning. Samtidigt övertog emellertid
aktiebolaget Stockholmssystemet självt direkt åtskilliga enskilda vinoch
spirituosahandelsfirmor.

Under år 1917 var övertagandet av firmor mycket omfattande.
Det^ Grönstedtska bolaget övertog sålunda åtta firmor i Stockholm och
en firma i Malmö. Under mars månad 1917 bildades Karlshamns punschfabriksaktiebolag
på samma grunder som det Grönstedtska bolaget.
Ifrågavarande bolag övertog två firmor i Karlshamn. Under augusti
månad bildades aktiebolaget J. Cederlunds efterträdare, som övertog
firman J. Cederlund & söner. Den betydelsefullaste nybildningen på
området var emellertid aktiebolaget vin- och spritcentralen, som kom
till stånd under augusti månad 1917 och som övertog Reymersholms
gamla spritförädlingsaktiebolags reningsverksamhet. Stamaktiekapitalet
i aktiebolaget vin- och spritcentralen, 225,000 kronor, tecknades liksom
i de förut omnämnda bolagen av aktiebolaget Stockholmssystemet och
föiskaffade detta bolag pa grund av bestämmelser i bolagsordningen
majoritet å bolagsstämman. Kort efter aktiebolaget vin- och spritcentralens
bildande övertog bolaget en mängd vin- och spirituosahandelsfirmor
i olika delar av riket. Under slutet av år 1917 vidtogs den
ändringen i Stockholmssystemets ställning till de ovannämnda dotterbolagen,
att aktiebolaget vin- och spritcentralen övertog stamaktierna
i aktiebolaget J. D. Grönstedt & C:o, Karlshamns punsehfabriksaktiebolag
och aktiebolaget J. Cederlunds efterträdare; Stockholmssystemet
var däremot alltjämt innehavare av vin- och spritcentralens stamaktier.
Sedermera liar ytterligare ett dotterbolag bildats nämligen aktiebolaget
Tegnér & Wilcken. 8

Jag har ansatt det erforderligt att lämna denna kortfattade översikt
av utvecklingen på förevarande område fram till den tidpunkt, då
ersättningssakkunniga började sitt arbete. Jag tillåter mig också att
erinra om att ifrågavarande förhållanden särskilt voro föremål för upp -

Kungl. Maj-.ts ''proposition Nr 287.

märksamhet i dåvarande departementschefens anförande till det förut
återgivna statsrådsprotokollet för den 31 december 1917.

Beträffande innehavare av rättighet att försälja brännvin eller vin
till avhämtning utan samband med annan handel, samt handelsresande,
tjänstemän och arbetare inom vin- och spirituosahandeln anförde de
sakkunniga följande:

Sakkunniga.

I fråga om
vin-ochspirituosahandlande,
handelsresande

och personal.

»Från representanter för de företag, som drabbas av dessa bestämmelser
vin- samt vin- och spirituosahandeln — samt deras personal ha talrika framställningar
om ersättning till de sakkunniga ingivits. Bland dessa äro också, såsom
ovan anförts, skrivelser från tvenne organisationer inom yrket, Sveriges vinhandlares
förening samt Sveriges vin- och spirituosahandlarförening, vilka tillsammans
torde omsluta flertalet av dess utövare. I nämnda skrivelser föreslås preliminärt
följande allmänna ersättningsgrunder, vilka synts organisationerna ''förenliga med

rätt och billighet’: .

1) ett kontant belopp, svarande mot 1914—1917 års uppskattade nettovinst,
eller alternativt 10 % (en av organisationerna 15 %) å omsättningen under
så^dä år

° 2) lagrens inlösen efter inköpspris jämte erlagda kostnader för desamma plus

40 % (en av organisationerna 25 %) förhöjning,

3) full ersättning för fastigheters och inventariers värden samt övertagande

av hyror och andra kontraherade förbindelser, samt o

4) anställd personals övertagande med bibehållna löner eller gottgörelse åt
densamma enligt de grundsatser, som kunna finnas skäliga.

Till framställningarna har fogats ett utförligt statistiskt material, utvisande
varje enskild firmas totalomsättning, bruttobehållning, nettovinst m. m.

Vidare ha handelsresandena inom branschen representerade genom Sveriges
vin- och spirituosahandelsresandeförening, i sin skrivelse i ämnet framställt följande
förslag till ersättningsgrunder:

1) 1 / av tre årsinkomster + Vs av sålunda fastslagen medelårsmkomst

X antalet tjänsteår efter fyllda 21 års ålder, dock högst 5 medelårsinkomster att
utgå som engångsersättning; .

2) rätt för den. som fyllt 50 år att i stället för ersättning enligt mom. 1)
efter eget val erhålla pension att utgå årligen med 80 % av årsinkomst.

Ett särskilt statistiskt material till belysande dels av handelsresandenas dels
av vinhandelspersonalens ekonomiska ställning har jämväl av resp. organisationer
insamlats och ställts till de sakkunnigas förfogande.

Vid muntliga förhandlingar med representanter för ifrågavarande yrkesgrupper
ha förenämnda ersättningsanspråk vidare utvecklats. Därvid ha jämväl från representanter
dels för systembolagens personal, dels ock för vinhandelspersonalen utförliga
förslag till ersättningsgrunder överlämnats.

Såsom av det i det föregående återgivna statsrådsprotokollet framgår har
chefen för finansdepartementet uttalat den farhågan, att den nya försäljningsförordningen
i sin tillämpning kunde komma att bereda åtskilliga svårigheter på grund
av den för enskilda firmor kvarstående rätten till idkande av partihandel. Då en

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287. 39

konflikt mellan det allmännas intresse och det enskilda förvärvsintresset här näppeligen
kunde undvikas, hade finansministern under övervägande ett förslag om en
sådan organisation av partihandeln, att jämväl denna komme att handhavas av
organ, som i sitt förhållande till det allmänna mer eller mindre bleve jämställt med
detaljhandelsbolagen. Då det nu visat sig, att ett stort bolag, aktiebolaget Vinoch
spritcentralen, som representerade en betydande del av reningsverksamheten och
övrig partihandel med viner och spirituösa inom landet, redan vore bildat och att
ledningen och avkastningen av detsamma erbjudits statsmakterna, borde de sakkunniga
erhålla i uppdrag att jämväl undersöka, huruvida möjlighet förefunnes för
uppnående av frivillig överenskommelse mellan aktiebolaget Vin- och spritcentralen
samt sådana handlande och firmor, vilka åsyftades i förenämnda 98 § av den nya
förordningen om förvärvande av nämnda firmors lager m. m. och övertagande av deras
personal, allt för nämnda bolags räkning.

Med anledning härav ha de sakkunniga hos Vin- och spritcentralens ledning
inhämtat, att detta företag eller de av detta bolag kontrollerade firmor numera med
sig intörlivat dels samtliga reningsverk inom riket, dels ock vin- och spirituosahandelsfirmor,
representerande den allra största delen av hittillsvarande omsättning
inom branschen. — — — — — —.

De sakkunniga ha vidare från Vin- och spritcentralen mottagit —---

tvenne skrivelser, vari bolaget dels förklarat sig villigt att verkställa inlösen av
samtliga inom riket verksamma vin- samt vin- och spirituosahandelsfirmor enligt i
huvudsak analoga grunder som dem, vilka tillämpats vid de hittills skedda inköpen
av motsvarande art, varvid särskilt framställts vissa minimivillkor, som bolaget i
varje fall vore berett att bjuda, dels och. erbjudit sig att beträffande de grunder,
som komme att gälla för såväl övertagande eller anställande av de inlösta firmornas
personal som för ersättning åt sådana hos andra firmor inom branschen anställda
personer, ävensom de handels) esande i viner, agenter och deras personal, vilka med
1919 års ingång eventuellt bleve utan anställning, låta sitt beslut inom skäliga
gränser bestämmas av vissa av Kungl. Maj:t särskilt för ändamålet utsedda opartiska
personers votum.»

Innan jag gar vidare i återgivandet av de sakkunnigas betänkande,
vill jag återgiva det väsentliga i aktiebolaget vin- och spritcentralens
ifrågavarande skrivelser av den 4 och 30 maj 1918. I den förstnämnda
av dessa angav bolaget, vilka firmor under de fyra första månaderna
av 1918 övertagits av aktiebolaget vin- och spritcenlralen och dess
dotterbolag och fortsatte därefter:

»Vid övertagande av ovannämnda firmors rörelser har i regel Vin- och sprit- Aktiebolaget
centralen angående hos firmorna anställd personal förbundit sig att med hänsyn till och spritanställningens
fortvaro. eventuell uppsägning, löneförmåners bestämmande och dylikt centralens
övertaga de moraliska förpliktelser, som skäligen kunna ansetts hava påvilat säljaren ^ 7c* 30 mai
vid tiden för överlåtelsen. 1 enstaka fall och då det rört äldre personal eller eljest 19.8.
sådana förhållanden förelegat, att vederbörande icke lämpligen kunnat övergå i Vinoch
spritcentralens tjänst, hava särskilda bestämmelser i samband med överlåtelsen
tiällats, som för den det vederbort på en gång reglerat den uppkomna ersättnings -

Kungl. Muj:ts proposition Nr 287.

frågan. 1 flertalet fall bär dock personalen kunnat finna fortsatt användning, men,
där så ej varit fallet, bär överenskommelse senare träffats, vars innebörd visserligen
växlat från fall till fall, men där Vin-och spritcentralen alltid sökt uppträda så som
en human arbetsgivare, vilken bar medel till sitt förfogande, skäligen och rimligen

synts böra handla. .

Då styrelsen väl inser de betydande svårigheter, varmed principbeslut etter
generella grunder rörande personalens ersättning i händelse av uppbörd anställning
skulle vara förenat, har styrelsen tillsatt ett särskilt utskott av sakkunniga, vilka
med ledning av de grunder, som fastställts vid tobaksmonopolets införande, men
under behörigt hänsynstagande till rådande förhållanden inom vin- och sprithandelsbranschen
skola söka så rättvist som möjligt uppgöra förslag till ersättning för dem,
som Vin- och spritcentralen icke i fortsättningen anser sig kunna lämna stadigvarande
arbete, och vilka bolaget ej heller inom annat område kunnat skaffa en
mer eller mindre likvärdig anställning. Detta utskott har att noggrant undersöka
varje fall samt att inkomma till styrelsen med förslag.

Till sakkunniga liava utsetts riksdagsmannen Dust. Nilsson från Kristianstad,
verkställande direktören i Stockholmssystemet I. Bratt och kassadirektören i Vinoch
spritcentralen E. Kingholm.

Skulle såsom antagligt är med hänsyn till det ur flera synpunkter mycket
ovissa läge, vari vin- och spirituosabranschen för närvarande befinner sig, och med
hänsyn ej mindre till vanskligheten att kunna bedöma, huruvida den, som inom vinoch
spirituosabranschen blir arbetslös, bliver detta på grund av den snart ikraftträdande
lagen eller av utav kriget orsakad varuknapphet eller av annan anledning,
än även svårigheten att förutse, huru partihandel efter 1919 års ingång praktiskt
kommer att gestalta sig, ersättningssakunniga anse med slutgiltigt förslag i ersättningsfrågan
böra anstå, uppstår dock den möjligheten, att med 1919 års ingången
del personer, som äro anställda i sådana firmor, som icke ansett sig böra träffa
överenskommelse med Vin- och spritcentralen, bliva utan anställning. För åtskilliga
av dessa kan det måhända vara förenat med ekonomiska svårigheter att invänta en
slutreglering på detta område. Förutom de (efter allt att döma mycket fåtaliga)
personer, som vid nästa års ingång kunna vara anställda hos ännu ej inlösta vinfirmor,
kunna även handelsresande i viner och vissa smärre agenter, kontorsanställda
hos agenter och ännu andra komma i berörda situation.

Med denna framställning avser aktiebolaget Vin- och spritcentralens styrelse
att erbjuda ersättningssakkunniga vissa garantier för berörda personals räkning, som
skulle göra ett av ovan berörda synpunkter önskvärt uppskov med statsmakternas
beslut i ersättningsfrågan möjligt, utan att enskildas ekonomiska intressen därav
mera märkbart berördes. Bolaget är nämligen villigt att till prövning upptaga
dylik personals anhållan om ekonomiskt understöd samt att efter bästa förmåga
pröva varje fall för sig samt i avvaktan på statsmakternas definitiva ställningstagande
söka åt vederbörande antingen anskaffa lämplig anställning i bolagets rörelse
eller inom annan bransch eller ock månatligen eller på annat periodiskt sätt utbetala
det understöd resp. den ersättning i ett för allt, som kan synas befogad.
Bolaget är villigt övertaga den risk, som är förbunden med dylik utbetalning, dock
att, därest riksdagen senare beslutar ersättning, bolaget får tillgodogöra sig i varje
särskilt fäll, vad det utlagt, i den mån den utlagda summan icke överskrider vad
som enligt riksdagens beslut bort hava utgivits.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287. 41

För att samtidigt lämna största möjliga garanti för en allsidig och rättvis
provning av hithörande ärenden skulle bolaget vara villigt att med sin styrelse, då
denna har att behandla ersättningsfrågor av ifrågavarande art ävensom ersättningsfrågor
rörande av bolaget redan övertagen personal, som senare kommer att entledigas,
adjungera eventuellt trenne personer, som av Kung!. Maj:t antingen direkt
eller på annat av Kungl. Maj:t bestämt sätt för detta ändamål blivit utsedda. Kunde
så ske förbinder sig bolagets styrelse att i frågor rörande ersättning åt överflödig
personal, som antingen genom bolagets koncentrationsåtgärder, eller genom den nya
lagstiftningen i vad den rör vin- och spirituosahandeln blivit arbetslös, besluta i för
denna personal ej ogynnsammare riktning än vad majoriteten bland de adjungerade
ledamöterna inom skäliga gränser föreslår och låter till styrelsens protokoll såsom
sitt votum anteckna.»

Skulle Vin- och spritcentralen samt dess dotterbolag ensamma erhålla rätt
till partihandel, »är Vin- och spritcentralens styrelse villig att så fort ske kan av
bolagets stämma söka utverka åtagande för bolaget att, därest statsmakterna skulle
unna frågan kunna sålunda avgöras, på ovan föreslaget sätt definitivt lösa samtliga
ersättningsfrågor inom minut- och partihandeln med spirituösa och viner, som genom
den nya rusdryckslagstiftningens genomförande kunna uppstå. Skulle statsmakterna
anse andra garantier för ett opartiskt och i övrigt lämpligt ersättningsförfarande
vara av nöden än dem, som ligga uti av Kungl. Majrt utsedda till bolagets styrelse
adjungerade ledamöter, vilkas majoritet för styrelsens handlande i detta hänseende
praktiskt sett torde bliva utslagsgivande, är bolagets styrelse villig att av aktiebolaget
Stockholmssystemet, som innehar Vin- och spritcentralens samtliga stamaktier
och därmed majoritet å dess stämma, söka utverka garanti för sådan ändring
av bolagets stadgar, att styrelsens ledamöter, samtliga eller till större eller mindre
del, komme att utses av Kungl. Maj:t. I samband härmed må endast erinras om
Stockholmssystemets erbjudande att på anfordran ställa samtliga stamaktier och
därmed bolagets ledning och uppstånden vinst, utöver vad å preferensaktierna högst
må utdelas, till statsmakternas omedelbara förfogande.»

1 skrivelse av den 30 maj 1918 meddelade bolaget, att ytterligare
ett antal vin- och spirituosahandelsfirmor övertagits, samt fortsatte
därefter:

»Med återstående firmor är bolaget villigt söka träffa överenskommelse rörande
övertagande av deras lager och inventarier samt rättigheter och skyldigheter rörande i
utlandet inköpta och beställda varupartier, ävensom erbjuda i firmorna anställd personal
fortsatt anställning eller ersättning för upphörd dylik, det senare enligt grunder,
om vilka bolaget i ovan omförmälda skrivelse närmare uttalat sig.

Vid hittills med vin- och spirituosafirmor träffade överenskommelser har värdet
av inneliggande lager och i utlandet inköpta varor varit utslagsgivande vid bestämmande
av överlåtelsesummans storlek. Bolaget har sålunda på grund av den utomordentliga
prisstegring, som i hela världen ägt rum å viner och spirituösa, kunnat
delvis diskontera den vinst, som lagrens övertagande kunnat väntas medföra, och
härigenom erbjuda så förmånliga villkor, att firmornas innehavare funnit sig böra
träffa överenskommelse med bolaget. Givetvis bär ock i många fall härutöver en
summa erlagts, vid vars bestämmande från bolagets sida jämviil andra synpunkter
än rena affärssynpunkter varit avgörande. . Innehavare av smärre firmor med mindre
Bihang till riksdagens protokoll / sand. ''SIS käft. (Sr 287.) 6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

värdefulla lager, och vilkas tillgångar varit mycket begränsade, hava sålunda kunnat
erhålla en ersättning för nedlagd rörelse, som vant betingad mindre av det affarsvärde,
firmornas nedläggande kunnat tillföra bolaget, än av rent personliga hänsyn.

Av vad här sagts följer, att sådana firmor, som äga vardefu a lager i Sverige
eller utlandet, allt fortfarande kunna påräkna att överlåtelse villkoren för dem
bliva synnerligen förmånliga. Sådana firmor åter, som redan ukagit sina konjunkturvinster,
kunna påräkna förhållandevis mindre ersättning för nedlagd rörelse.
Lä"et på vin- och spirituosamarknaden har emellertid för utövarna av denna näring
under senare åren i regel varit så gynnsamt att en innehavare av dylik finna, »om
nu önskar träffa överenskommelse med Vin- och spritcentralen, ej torde behova
draga sig tillbaka från sin rörelse utan att hava erhållit en afösning, vida gynnsammare
än vad någon av näringens utövare för några ar sedan kunnat hoppas,
och i varje fall gynnsammare än vad från något håll kunna,!: ifrågasattas, därest

under mera normala förhållanden statsmakterna skolat verkställa avlösningen lfiåga.

Styrelsen har ansett, att, därest en svensk vin- och spirituosahandelsfirma
nedlägger sin rörelse exempelvis per 30 juni detta år och erhåller en avlösning enhet
nedanstående grunder, berättigad anledning ti missnöje från naringsutovarens s
näppeligen kan anses föreligga, även om nedläggandet vant en (indirekt) följd a
statsmakternas beslut rörande de villkor, under valka handeln med alkohollialti0a

dryckerj,^utsät.tningarna fUr en överlåtelse till bolaget torde kunna i allmänhet ano-ivas
sålunda, att, i den händelse rörelsen upphör med juni månad 1918, inneliggande
varor överlåtas till självkostnadspris — såvitt desamma icke överstiga mar<viiadsnriset
enligt värdering — att inventarier och andra för röre.sens utövande nodi0a
artiklar övertagas av bolaget enligt värdering, att i utlandet inköpta och likviderade
varor övertagas, jämte de rättigheter och skyldigheter, som aro förknippade
med därstädes gjorda beställningar, ait erbjudande lam nas om övertagande av
firmans räkning förhyrda affärslokaler, att personalen erbjudes fortsatt anställning
eller ock ersättning enligt skäliga och rimliga grunder samt a tiinnan dessutom
erbjudes en fyllnadssumma så stor, att densamma jamte vinsten a aflaien under
tiden 1915—1918 tillhopa motsvarar l:o) 31/., gånger medelvinsten under åren
1910-14 ökad med 25 % och 2:o) 5 gånger samma medelvinst. Den XT^Tden
torde dock härvid behöva göras, att för firmor som under år 1918 eller vid den
nya lagens ikraftträdande icke längre utöva eller äga ratt att utova den rörelse
varpå inkomsterna under tiden 1910-1914 helt eller delvis beräknats, avdrag göres
på ^sådant sätt, att firman kan göra anspråk på ersättning enligt ovan angivna
grunder endast för den rörelse, som firman vid den nya lagstiftningens ikraftträdande
(je^väTkänt för styrelsen, att ett visst antal firmor under krigsåren

dort vinster vida överstigande, vad här ovan förutsatts såsom en särdeles gynnsam
avlösning. I dessa fall är det klart, att aktiebolaget Vin- och Spritcentralen, som
endast i undantagsfall och där det rör smärre firmor, velat lämna »ersättning»,
men som väl ansett sig kunna och böra träffa för firmorna gynnsamma affär,-örerenstommelser, fortfarande är villigt, även om därigenom en avlösning åvagabrades.
som ur er »ätt »i»,g^yvpuvkt kan med fog anses omotiverat förmånlig ior
den§ avlösta parten, att efter rena affärsgrunder övertaga lager, inventarier m. m.
samt härutöver eventuellt betala en summa, som föreliggande förhållanden kunna

Kung!.. Maj:ts proposition Nr 287.

motivera. _ Att styrelsen emellertid här ovan ansett sig böra angiva en grund för
ett inlösningsförfarande -— vilket åtminstone icke innebär missgynnande av någon
firma inom denna bransch — är beroende endast därpå, att styrelsen, i anslutning
till det uppdrag, som av statsrådet och chefen för finansdepartementet lämnats
ersättningssakkunniga rörande möjligheterna att åvägabringa överenskommelse mellan
Vin- & spritcentralen å ena sidan samt de privata vin- och spirituosahandelsfirmorna
å den andra, velat lämna de ersättningssakkunniga, efter därom av dem uttryckt
önskan, en viss garanti för de smärre firmors vidkommande, vilka eventuellt "icke
kunna utnyttja de gynnsamma konjunkturerna och som under föreliggande situation
icke anse sig böra kvarstå såsom partihandlare.

Skulle privata vin- och spirituosahandelsfirmor oaktat möjlighet erbjudes
dem på grunder, vilkas för dem förmånliga karaktär torde framgå av vad här ovan
nämnts, det oaktat vilja, efter erhållen rätt till partihandel kvarstå såsom leverantörer
till systembolag, förmenar styrelsen, att, därest denna affärsrörelse för nämnda
firmor skulle visa sig mindre framgångsrik, detta förhållande icke rimligtvis senare
bör kunna tagas till intäkt för krav på statlig ersättning för av lagstiftningen försvårad
eller omöjliggjord handelsrörelse.»

Jag återgår härefter till ersättningssakkunnigas betänkande. De
anförde sålunda:

»Läget beträffande rikets näringsidkare av här ifrågavarande art synes sålunda
f. n. i här omhandlade hänseende vara, att det stora flertalet av dem numera
träffat avtal med Vin- och spritcentralen om firmornas och personalens övertagande
före tiden för den nya rusdryckslagstiftningens ikraftträdande. Det fåtal firmor,
med vilka dylikt avtal före 1918 års utgång ännu icke träffats, har efter denna
tidpunkt utvägen att dels fortsätta försäljningen av sina varulager, dels ock efter
erhållet tillstånd utöva partihandel med därmed sammanhängande importrätt. Frågan,
huruvida och i vad mån deras ställning efter den 1 januari 1919 kan motivera
någon ersättning från det allmänna för minskad avkastning, kan följaktligen i varje
rall icke bedömas förr än utvecklingen efter sistnämnda tidpunkt blivit till sina
verkningar närmare känd och kan sålunda icke på frågans nuvarande stadium föranleda
någon framställning från de sakkunnigas sida. Sedan de sakkunniga emellertid
tagit ingående del av de villkor, på vilka ovan omhandlade övertagande från
\7in- och spritcentralens sida av hithörande firmor skett och därvid kommit till den
allmänna uppfattningen, att befogade erinringar icke kunna göras mot innehållet
i nämnda överenskommelser samt Vin- och spritcentralen i sin ovan åberopade
skrivelse förklarat sig beredd att vid underhandlingar om övertagande av ännu oinlösta
firmor ej tillämpa mindre gynnsamma grunder samt särskilt bundit sig vid
vissa preciserade minimivillkor, finna sig de sakkunniga för sin del kunna uttala,
att eventuella senare inlösningsanspråk från företagens sida gentemot statsverket
knappast kunna förväntas bliva prövade efter för företagen fördelaktigare grunder.

Medan beträffande här ifrågavarande firmainnehavare själva eller firmornas
Övriga intressenter i varje fall ingen fara synes föreligga för ett avvaktande under
någon tid efter 1919 års ingång av lagens verkningar med hänsyn till rörelsens
utveckling och för ett uppskov med det slutgiltiga ståndpunktstagandet till ersättningsfrågan,
har det synts de sakkunniga angeläget, att det ifråga om den hos
sådana firmor anställda personalen redan nu måtte träffas en anordning, varigenom

Sakkunniga.

Kung!. Maj ds proposition Nr 287.

dess intressen i görligaste mån bleve skyddade. Enligt det förslag, som i sådant
syfte efter förhandling med de sakkunniga framställts av Vin- och spritcentralen,
har denna åtagit sig att åt de personer, som vid 1919 års ingång äro anställda
hos av Vin- och spritcentralen ännu oinlösta firmor och som på grund av den nya
lagens genomförande bli utan anställning, söka i avvaktan på statsmakternas definitiva
beslut i ersättningsfrågan anskaffa anställning eller ock utgiva lämplig ersättning,
varvid bolaget förklarat sig villigt övertaga den härmed förbundna risken
under förutsättning, att, därest riksdagen senare beslutade ersättning, bolaget finge
återgäldat det utlagda beloppet i den mån detta icke överskrede vad som enligt
riksdagens beslut hade bort utgivas. Vidare har bolaget uttalat, att det vore berett
att med sin styrelse, då denna har att behandla ersättningsfrågor av denna art
ävensom ersättningsfrågor rörande av bolaget redan övertagen personal, som senare
komme att entledigas, adjungera eventuellt trenne av Kung!. Maj:t utsedda personer,
och att därvid besluta i för den berörda personalen ej ogynnsammare riktning, an
majoriteten av de sålunda adjungerade ledamöterna inom skäliga gränser föreslagit.

De sakkunniga finna denna anordning innebära betryggande garantier för
vederbörligt hänsynstagande till de därav berörda personernas berättigade intressen.
Den omständigheten, att ett företag av Vin- och spritcentralens ställning och ekonomiska
styrka åtagit sig den med utgivande på förhand av vissa ersättningsbelopp
förbundna risken, torde "icke heller innebära, att riksdagens slutliga prövningsrätt i
senare eventuellt uppkommande hithörande ersättningsfrågor kan anses vara beskuien
eller dess handlingsfrihet bunden.

Från representanter för vinhandelspersonalen har såväl vid de muntliga ioihandlingarna
med de sakkunniga som i en senare till de sakkunniga ingiven skrivelse
framhållits, att en viss ojämnhet gjort sig gällande i fråga om de vid övertagande
av personal från andra vinhandelsfirmor av Vin- och spritcentralen till—
lämpade grunder. I den mån fog kan finnas för anmärkningar av denna art,
torde en verksam kontroll och motvikt häremot skapas genom den av v in- och
spritcentralen föreslagna nya anordningen för sådana frågors avgörande. Da de
sakkunniga sålunda hålla före, att denna anordning utgör en tillfredsställande lösning
av personalens ersättningsfrågor, vilja de föreslå densamma till godkännande
att snarast möjligt praktiskt genomföras. De sakkunniga förutsätta härvid, att en
av de tre personer, vilkas votum skulle bli utslagsgivande för bestämmande av de
villkor, enligt vilka personal skulle övertagas eller ersättas, komme att utses med
särskild hänsyn till förmåga att representera denna personals intressen.»

Ifråga om
vin- och
spir.-agenter.

Beträffande agenter inom vin- och spirituosahanteringen anförde de sakkunniga
följande: .

»Från Sveriges vin- och spirituosaagenters förening liar till de sakkunniga
ingivits en skriftlig framställning, vari föreningen under förebringande av ett vidlyftigt
statistiskt material såsom premlimära ersättningsgrunder föreslagit:

l:o) ett kontant belopp, motsvarande den uppskattade nettovinsten under aren

1914—1917; , .

2:o) lagrens inlösen till inköpspris jämte erlagda kostnader och skälig vinst;
3:o) full ersättning för inventariers värden samt övertagande av hyror och
andra kontraherade förbindelser; samt

4:o) anställd personals övertagande med bibehållna löner eller gottgörelse
åt densamma enligt de grundsatser, som kunna finnas skäliga.

Klingl. Majts proposition Nr 287.

Vid muntliga förhandlingar med de sakkunniga lia representanter för föreningen
ytterligare understrukit dessa krav och gjort gällande, att deras affärsrörelse
i stort sett måste upphöra eller i varje fall avsevärt inskränkas efter 1919 års ingång.

De sakkunniga kunna för sin del icke finna, att den nya lagen utan vidare
giver skäl för en dylik uppfattning rörande utsikterna för detta yrkes fortsatta
utövande. Av utländska hus salubjudna varor komma jämväl efter den 1 januari
1919 att säljas inom Sverige, och det är agenterna obetaget att genom reklamverksamhet
o. s. v. propagera för sina märken hos de svenska konsumenterna, sä
att dessa via detaljhandelsbolagen tillföras förbrukningen. Det är visserligen sant,
att det icke nu kan bedömas, i vilken utsträckning de tidigare inarbetade varorna
etter den nya ordningen fortfarande skola behålla sin marknad, men i den omständigheten,
att någon ändring i detta avseende kan tänkas, ligger icke någon tillräckligt
säker utgångspunkt för ett avgörande redan nu av frågan, vilka agenter.

1)1;ya 1 infälle att fortsätta sin verksamhet i samma omfattning som
hittills, och vilka, som skola se sin rörelse minskad eller avstannad o. s. v. Även
draga om denna kategori gäller således att man, då den nya lagens verkningar
med hänsyn till rörelsens utveckling icke nu kunna förutsägas, bör förhålla sig
avvaktande.

Skulle i något fall en sådan situation för någon hithörande firma eller person
inträda, som gjorde ett omedelbart tidigare inskridande nödvändigt, må erinras
darom, att Vin- och spritcentralen, enligt sitt ovan refererade erbjudande, förbundit
sig att ifråga om smärre agenter och deras personal erbjuda gottgörelse av samma
art och under samma garantier som beträffande vin- eller vin- och spirituosahandlande.»

Beträdande sakkunnigas uttalanden rörande avlösningen av den
enskilda vin- och spirituosahandeln hava jämväl gjorts åtskilliga uttalanden
från enskilda korporationer och handelskammare.

Svenges allmänud vin- och spirituosahandlareförening ansåg, att rättslig ersättningsskyldighet
alegat statsverket vid nu ifrågavarande väl ej av statsmakterna
direkt avsedda, men icke desto mindre faktiska monopolisering. Vidkommande frivilligheten
vid den inlösen som ägt rum av flertalet till föreningen anslutna firmor,

t forem''1Sen’ att den trodde sig böra karaktärisera förhållandet så, att den
rättslöshet, inför vilken de enskilda firmorna funnit sig stå, då icke ens gällande
lag eller den av riksdagen gjorda utfästelsen respekterats, så småningom tvunmt
dem att uppgiva sina berättigade krav och i stället låta sig nöja med eu än "sä
obillig avveckling blott den tillförde dem eu tillfällig kompensation, betingad av
konjunkturerna, hunnes det utsikt att överklaga redan gjorda överlåtelser och
därigenom uppnå en verklig ersättning enligt principerna för tobaksmonopolets
»enomtorande, lede det enligt föreningens mening knappast tvivel, att flertalet av
de nu inlösta firmorna skulle begagna sig därav.

A andra sidan betonade föreningen, att sexton aktiva firmor alltjämt voro
till densamma anslutna, vilkas verksamhet representerade högst väsentliga värden.

. or'' dessa påräknades skydd vare sig för deras fortsatta bestånd som partihandlare
j d®n, meiJ!ng- "Om av nykterhetskommittén och statsmakterna förordats, eller vid
de forhandlingar om inlösen av aktiebolaget Vin- & spritcentralen, respektive ersättning
av statsmedel, som kunde ifrågakomma enligt de sakkunnigas förordande.

Yttranden
över sakkunrigas
förslag.

Enskilda korporationer

och handelskammare.

Kungl. Majts proposition Nr 287.

Det av Vin- & spritcentralen framlagda erbjudandet innebure en avveckling med
direkt förlust för föreningens medlemmar, vilket framginge av en jämförelse mellan
freds- och krigsårens nettovinster enligt det av föreningen framlagda statistiska

materialet. . , . , ,

Föreningen uttalade sin anslutning under vissa förutsättningar till den ut

va o-en att en särskild nämnd tillsattes för övervakandet av att framtida överlåtelser
måtte'' ske efter en måttstock, som icke utsatte ännu återstående firmor, för ett
över hövan ådagalagt okontrollerbart godtycke utan läte dem tillgodonjuta vissheten
att erhålla en good-will, svarande mot den, som genomsnittligt tilldelats redan
inlösta firmor. Grunderna för aktiebolaget Vin- & spritcentralens erbjudande av
viss minimiersättning för de firmor, vilka icke kommit i åtnjutande av eljest övlig
konjunkturvinst ansåge föreningen kunna tilllämpas med hänsyn till inlösningen
överhuvud, dock så att intet avdrag gjordes för vinsten under åren 191o—lfils,
samt under förutsättning att den av aktiebolaget Vin- & spritcentralen intagna
reservationen icke upprätthölles. Med nämnda ändringar ansåge föreningen förslaget
kunna läggas till grund för proposition till riksdagen i ersättningsfrågan.

Föreningen uttryckte sin förvåning över att de sakkunniga hänvisat garn a,
aktade handelsfirmor till direkt fippgörelse med en konkurrent, som likvisst icke
av statsmakterna auktoriserats, samt framhöll slutligen att frågan om ersättning
för den mistade minuthandeln åt dem, som nödgats fortsätta med enbart partihandel,
jämväl borde göras till föremål för prövning. Detta spörsmål hade de sakkunniga

icke ens upptagit till behandling. ... , ,, , ,

Beträffande personalens ställning gjorde föreningen gällande, att det av de
sakkunniga anbefallda förfarandet icke tillfyllest tillgodosåge de av personalen
framförda kraven och lika litet motsvarade de vid tobaksmonopolets genomförande

tillämpade grundsatserna. , . , , . . , , ,

Scerig^s vinhandlares förening gjorde gällande i huvudsak enahanda synpunkter

som vin- & spirituosahandlareföreningen.

Seeriqes viohandelspersonals förening och Vin- och spritt jänstemanr, af or emngm
hade med anledning av aktiebolaget Vin- & spritcentralens erbjudande ifråga om
ordnandet av personalens ersättningsfråga framhållit, att bolagets förslag icke omfattade
sådana personer, som vid deras firmors övergång till Vin- & spritcentralen
förlorat sina anställningar och åt vilka icke kunnat beredas anställning hos bo aget.
Dessa personer hade visserligen i de flesta fall tillerkänts ersättning av bolaget,
men de hade därvid ställts inför alternativet att mottaga, vad som bjudits, eller
också icke erhålla någonting alls. Det vore därför berättigat, att deras eventuella,
förnyade ersättningsanspråk bleve prövade av det kontrollerande organ, som av de

sakkunniga föreslagits. ...... ,, , , , „

Föreningarna hava vidare uttalat sm stora besvikelse over, att de sakkunniga
icke funnit skäl föreslå fastställandet av vissa generella beräkningsgrunder
för ersättning åt personal, som på grund av försäljningsreformeri förlorat sina anställningar
utan att kunna erhålla andra jämförliga platser. Då så icke blivi
fallet, vore att befara, att i de ersättningsfrågor, som komme att behandlas, ersättning
skulle tillerkännas i form av understöd och icke såsom ersättning iorlorade
förvärvs- och utvecklingsmöjligheter. . , • ,

Föreningarna uttalade slutligen den förhoppningen, att, därest. Kungl. Maj:t
skulle komma att besluta i enlighet med de sakkunnigas förslag, föreningarna mätte

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

beredas tillfälle inverka på valet av den person, som enligt de sakkunnigas mening
skulle utses med särskild hänsyn till förmågan att representera personalens intressen.

bveriges vin- och spirituösa handelsresande förening ansåg det av aktiebolaget
Vin- och spritcentralen gjorda erbjudandet angående utgivandet av ersättning tills
riksdagen hinner besluta i ämnet, icke innebära tillräcklig trygghet för föreningens
medlemmar Det vore icke lämpligt att låta ett enskilt bolag handhava dfnna
fråga, särskilt då bolaget icke fastslagit allmängiltiga ersättningsgrunder utan förhandlade
från fall till fall. Frågan torde lösas genom förhandlingar mellan staten
och de ersattmngsberättigades sammanslutningar, varvid skulle fastställas generella
bestämmelser, som riksdagen sedermera skulle godkänna. I avbidan härpå borde
staten lämna förskott i de fall, där trängande behov härav förelåge.

Sveriges vin- och spirituös,agenters förening anslöt sig i huvudsak till det av
bveriges allmänna vin- och spirituosahandlareförening avgivna yttrandet. Härutöver
framhöll föreningen, att de sakkunnigas påstående i fråga om möjligheten för
agenterna att aven efter 1 januari 1919 kunna förskaffa sig utkomst icke torde
aga stod i förevarande förhållanden. Aktiebolaget Vin- och spritcentralen ämnade
nämligen icke, enligt vad föreningen hade sig bekant, föra etiketterade varor i
marknaden utan ämnade utbjuda sina varor under egna beteckningar. Upptagandet
av order skulle härigenom försvåras så väsensligt, att en fortsatt verksamhet blott
i unga skala kunde ifrågakomma. Dessutom hade aktiebolaget Vin- och spritcentialen
funnit sig föranlåtet att redan nu i avsevärd utsträckning annulera beställas11^!1''
från utländska firmor, så att de främmande affärshusen icke kunde väntas
hågade att upprätthålla förutvarande förbindelser. Agenternas ställning skulle dessutom
än mera försvåras, därest de enskilda partihandlarna eliminerades och således
endast systembolagen, vilkas ställning likaledes torde bliva alltmera undergrävd,
skulle kvarstå som förmedlare till allmänheten.

Av bland annat anförda skäl betonade föreningen, att för dess medlemmar
den situation redan vore för handen, då ett »omedelbart inskridande» vore av ett
trängande behov påkallat, för att ej ett svårartat nödläge skulle inträda.

Föreningen både med tillfredsställelse inhämtat att »aktiebolaget Vin- och
spritcentralen förbundit sig att ifråga om smärre agenter och deras personal erbjuda
gottgörelse av samma art och under samma garantier som beträffande vineller
vin- och spirituosahandlare.» Föreningen önskade emellertid allvarligt framhålla,
att något avdrag för vinsten under åren 1915—1918 ej finge ske Verkställdes
sådant avdrag antoge firmornas övergång i ett flertal fall karaktären av
ersättnings ös tvångsexpropriation, vilket ingalunda torde av statsmakterna avsetts.

slutligen betonade föreningen vikten utav, att den av de sakkunniga föreslagna
nämnden måtte vinna en sammansättning, som erbjöde en effektiv garanti
för att de av föreningen framställda kraven måtte beaktas.

Stockholms handelskammare gjorde beträffande vin- och spirituosahandlandena
bland annat gällande, att vid aktiebolaget Vin och spritcentralens övertagande av
sådana firmor rent affärsmässiga synpunkter varit ledande, i det att det framför allt
vant firmornas lager, som eftersträvats för exploatering under nu rådande konjunkturer.
Det vore därför för de mindre firmornas del icke tillfyllest, att Vin- och
spritcentralen förklarat sig skola tillämpa vissa minimivillkor. Handelskammaren
uttalade sig därjämte till förmån för ersättning åt agenter inom vin- och spirituösabranschen.

Kung!. May.ts proposition Nr 287''.

Handelskammaren i Göteborg framhöll, att vin- och spintuosahandlandena
komme att lida största skadan genom den nya lagstiftningen. Ersättning för deras
förlorade minuthandel ansåg handelskammaren redan nu kunna fastställa^ bvärare
vore att bedöma den skada, partihandeln komme att lida. 1 fresta rummet
komme härvid att inverka det sätt, varpå pris- och inköpsnämnden Mlgode s t
uppdrag och huruledes denna nämnd och kontrollstyrelsen ställde sig till parti
handeln och importrätten. Det erbjudande om övertagande av ännu omlasta vinoch
spirituosaaffärer, som förelåge från Vin- och spritcentralen, kunde handelskammaren
icke bedöma, då de erbjudna villkoren icke framginge av tdlganghga handlingar.
Emellertid hade uppgivits, att vid redan avslutade köp mycket olika villkor
tillämpats och att inga bestämda grunder och principer kunnat sparas. Under alla
omständigheter ansåg handelskammaren, att ersättningsfrågan icke finge bedömas
efter mer eller mindre frivilliga överlåtelser, som skett till ett övermäktigt bolag,
utan borde erhålla en fullständigt opartisk och objektiv handläggning och avgöras
efter allmängiltiga grundsatser, baserade på rättvisa och billighet.

Beträffande de vinhandlande, som drivit sin rörelse som specialaffär utan förening
med spirituösa, uttalade handelskammaren att, då deras verksamhet bleve

omöiliggiord, de vore berättigad© till ersättning. -j

Körande det av Vin- och spritcentralen gjorda erbjudandet beträffande peisonalen
framhöll handelskammaren att, därest detta komme att antagas, garantier
borde lämnas för att den nämnd, som komme_ att fälla det slutliga utslaget iersättningsfrågan,
bleve oberoende av Vin- och spritcentralen samt därjämte val förfaren
med förhållandena inom branschen och med handeln i övrigt. Det borde darfoi
uppdragas åt kommerskollegium eller Stockholms handelskammare att utse med vidare,

att agenternas verksamhet komme att
bliva försvårad samt, såsom ovan angivits ifråga om partihandeln, beioende av pus
och inköpsnämnden. Slutligen gjorde handelskammaren gällande, att under gruppen
Övriga ersättningsberättigade otvivelaktigt funnes manga som hårt komme att
drabbas av försäljningslagens tillämpning, såsom turisthotell, sanatorier, större pensionat
in. fl.

Ämbetsverken.

''ig.

Kommerskollegium och socialstyrelsen anförde beträffande den föregande
frågan i sitt ovanberörda utlåtande följande:

»Frågan om ersättning åt den grupp av näringsidkare, som omfattar innehavare
av rättighet att försälja brännvin eller vin till avhamtmng utan samband
med annan handel, har av de sakkunniga tillsvidare undanskjutits, intill dess utvecklingen
efter den l januari 1919 blivit till sina verkningar närmare känd De sakkunnigas
behandling av denna fråga synes hava vant väl mycket beharskad av de
synpunkter som sammanhängt med de åt de sakkunniga järn val lamnade uppdraget
att undersöka huruvida möjlighet förefunnes för frivillig överenskommelse mellan
aktiebolaget Vin- och spritcentralen och ännu fristående handlande och firmor, som
åsyftas i°$ 98 av rusdrycksförsäljningsförordningen. De sakkunniga saga sig nämligen
hava tagit ingående del av de villkor, som gällt för tidigare överlåtelser, och
därvid kommft till den allmänna uppfattningen, att befogade erinringar icke kunde
göras mot innehållet i nämnda överenskommelse. Då enligt de sakkunnigas ut -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

låtande aktiebolaget \ in- och spritcentralen förklarat sig vid underhandlingar om
övertagande av ännu oinlösta firmor ej tillämpa mindre gynnsamma villkor samt
särskilt bundit sig vid vissa minimivillkor, ha de sakkunniga funnit sig kunna för
sin del uttala, att eventuella senare inlösningsanspråk från företagens sida gentemot
statsverket knappast kunna förväntas bliva prövade efter för företagen fördelaktigare
grunder.

I fråga om den behandling, som sålunda kommit de från ifrågavarande näringsidkare
framförda ersättningsanspråken till del, vilja ämbetsverken till en början
erinra, att som en följd av de sakkunnigas sammansättning endast den ena parten
— det monopolsträvande bolaget — och icke den andra parten, de berörda näringarna,
haft tillfälle att med full styrka göra sina synpunkter gällande inför och
bland de sakkunniga. Enligt ämbetsverkens förmenande bör staten vid dessa frågors
behandling intaga en över de olika intressena upphöjd ståndpunkt, även om den ena
parten skulle utgöras av icke blott såsom i detta fallet ett privatbolag, i vilket
staten bär vissa intressen, utan rent av ett statens affärsdrivande verk. Att denna
part å sin sida på ett affärsmässigt sätt tillvaratager sina intressen är — enligt
vad ämbetsverken vilja betona — ett förhållande, mot vilket inga berättigade anmärkningar
kunna framställas. Det torde för övrigt ej kunna bestridas, att redan
den rakt motsatta karaktären hos de uppgifter, som förelegat för de sakkunniga,
av sig självt för, dem försvårat en önskvärd opartisk utredning av vartdera spörsmålet
för sig. Ämbetsverken vilja sålunda uttryckligen angiva, att frågan om ersättning
från statens sida för intrång i näringsverksamhet måste bedömas ur helt
olikartade synpunkter än frågan om rimligheten i de villkor, under vilka ett ekonomiskt
starkt företag söker slå under sig konkurrerande företag.

Särskilt må framhållas, att den frivillighet till överlåtelse, som betonats av
föredragande departementschefen, icke kan anses komma näringsidkarna till del, därest
de sakkunnigas uttalanden vinna anslutning. En sådan frivillighet torde dock, sett
från statens egen uppfattning, böra vara självfallen vid uppgörelser av nu ifrågavarande
beskaffenhet.

Därest, såsom departementschefen antagit, frågan om partihandelns organisation
bör upptagas till förnyad prövning — ett spörsmål, varå ämbetsverken funnit
sig vid besvarandet av nu föreliggande remiss icke böra ingå i prövning — torde
dock enligt ämbetsverkens uppfattning frågan härom böra prövas fristående från
frågan om ersättning åt vin- samt vin- och spirituosahandlarna i anledning av den
nya rusdrycksförsäljningsförordningen i dess nuvarande lydelse. Yad beträffar behandlingen
av sistnämnda ersättningsfråga och de principer, som enligt ämbetsverkens
mening därvid böra få komma till uttryck, hava ämbetsverken här ovan
gjort närmare uttalanden. Härutöver må endast tilläggas, att frågan om ersättning
för den indragna minuthandeln självfallet jämväl bör upptagas till prövning.

Beträffande frågan om ersättning ä handelsresande, tjänstemän och arbetare
inom vin- och spirituosahandeln hava de sakkunniga ansett sig kunna godtaga ett
av aktiebolaget Vin- och spritcentralen gjort erbjudande att i viss utsträckning anskaffa
anställning eller utgiva lämplig ersättning åt dem, varvid bolaget förklarat
sig villigt att övertaga den därmed förbundna risken under förutsättning att, därest
riksdagen senare beslutade ersättning, bolaget finge återgäldat det utlagda beloppet
i den mån detta icke överskrider vad som enligt riksdagens beslut bort utgivas.
Vidare hade bolaget erbjudit, att vid ersättningsfrågornas bedömande med sin styfbarn/
till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 240 höft. (Nr 287). 7

Sakkunniga.

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

relse adjungera eventuellt trenne av Eders Kungl. Maj:t utsedda personer och att därvid
icke besluta i och för personalen ogynnsammare riktning än majoriteten av de sålunda
adjungerade ledamöterna inom skäliga gränser föreslagit.

Även ämbetsverken finna detta erbjudande böra antagas, dock under den bestämda
förutsättningen, att det icke i något avseende verkar föregripande på prövningen
av de ersättningsanspråk gentemot staten, som kunna varda framställda, vare
sig från dem, som sålunda erhålla provisorisk gottgörelse, eller dem, som icke kommit i
åtnjutande härav, ersättningsanspråk, vilka uppenbarligen jämväl böra prövas enligt
av ämbetsverken ovan angivna grundsatser.

Vad ämbetsverken sålunda uttalat gäller jämväl frågan om ersättning åt
agenter inom vin- och spirituosabranschen. Därutöver vilja ämbetsverken framhålla,
att därest, såsom angivits i den till kollegium från vin- och spirituosaagenternas
förening ingivna skrivelsen, aktiebolaget Vin- och sprit centralen ämnar utbjuda varorna
i marknaden under egna beteckningar, detta givetvis är ägnat att i höggrad
försvåra agenternas verksamhet. En sådan omständighet torde därför, bland andra,
böra tillmätas väsentlig betydelse vid ersättningsfrågans bedömande.»

I sina i anledning av ämbetsverkens utlåtande ingivna påminnelser
anförde sakkunniga i fråga om det föreliggande spörsmålet följande:

Den andra grupp ersättningssökande, ifråga om vilkas ersättning ämbetsverken
synas hysa en från de sakkunniga i viss män avvikande mening, är vinsamt
vin- och spirituosahandeln. De sakkunniga se sig likväl icke i tillfälle att
bär kritiskt granska ämbetsverkens positiva ståndpunkt, detta av den anledningen,
att det ingalunda med tydlighet framgår, vilken denna ståndpunkt egentligen är.

Ämbetsverken uttala till en början, att de sakkunnigas behandling av frågan
synes ha varit »väl mycket behärskad av de synpunkter, som sammanhängt med
det åt de sakkunniga jämväl lämnade uppdraget att undersöka, huruvida möjlighet
förefunnes för frivillig överenskommelse mellan aktiebolaget Vin- och spritcentralen
och ännu fristående "handlande och firmor, som åsyftas i § 98 av rusdrycksförsäljningsförordningen».
De sakkunniga, vilka finna det något egendomligt att få uppbära
förebråelser för att ha åtlytt en uttrycklig anmaning, lämnad vid meddelandet
av deras uppdrag, vilja emellertid gärna vidgå, att ämbetsverkens påpekande är
alldeles riktigt; de sakkunniga ha verkligen kommit till den uppfattningen, att den
för alla parter, staten såväl som enskild''/, gynnsammaste lösningen av hela detta
ersättningsspörsmål — den ekonomiskt utan tvivel mest omfattande av samtliga här
behandlade frågor — vore ett framgående på den av finansministern anvisade vägen.
De sakkunniga ha därvid uttalat, att, sedan de tagit ingående del av de villkor,
som gällde för tidigare överenskommelser, och därvid kommit till den allmänna uppfattningen.
att befogade erinringar icke kunde göras mot innehållet däri, samt aktiebolaget
Vin- och spritcentralen förklarat sig vid underhandlingar om övertagande
av ännu oinlösta firmor ej komma att tillämpa mindre gynnsamma villkor och därjämte
särskilt bundit sig vid vissa minimivillkor, de sakkunniga funnit sig för sin
del böra framhålla, att eventuella senare inlösningsanspråk från företagens sida
gentemot statsverket knappast kunde förväntas bliva prövade efter för företagen
fördelaktigare grunder. Gentemot detta ha ämbetsverken såsom sin åsikt uttalat,
att frågan om ersättning från statens sida för intrång i näringsverksamhet måste

Kungl. Majis proposition Nr 287.

bedömas ur helt olikartade synpunkter än frågan om rimligheten i de villkor, under
vilka ett ekonomiskt starkt företag sökte slå under sig konkurrerande företag. Den
frivillighet i överlåtelserna, som betonats av föredragande departementschefen, kunde
icke anses komma näringsidkarne till del, därest de sakkunnigas uttalande vumie
anslutning.

Med anledning härav vilja de sakkunniga framhålla, att, då de sakkunniga
uttryckligen förklarat sig ha undersökt de villkor, på vilka aktiebolaget Vin- och
spritcentralen inlöst ifrågavarande företag, en dylik prövning givetvis tagit hänsyn,
bland annat, just till den synpunkt, som av ämbetsverken framhållits. Då de sakkunniga
genom sin sammansättning tillika tro sig i någon mån ha förutsättningar
att bedöma, huruvida dessa villkor överensstämma med eller rent av överträffa dem,
som kunde förväntas vinna riksdagens godkännande, därest frågan skulle dit hänskjutas,
må det vara de sakkunniga tillåtet att hävda den uppfattningen, att de
uttalanden, som av dem i denna del av ämnet gjorts, för de ersättningssökande
säkerligen äga större praktiskt värde, än den åsikt, som framskymtar i ämbetsverkens
utlåtande. Vederbörande näringsidkare synas också haft en känsla härav.

Den faktiska utvecklingen har nämligen lett därhän, att i närvarande stund samtliga
ersättningssökande firmor synas ha följt den anvisning, som av de sakkunniga givits
dem. Ämbetsverkens uttalande i denna punkt saknar sålunda numera egentlig
aktualitet.»

I sitt till de sakkunnigas påminnelser fogade särskilda yttrande anförde herr

Borell:

»Ifråga om vin- samt vin- och spirituosahandeln hyser jag i likhet med övriga
sakkunniga den uppfattningen, att under förhandenvarande förhållanden den såväl
för staten som de enskilda gynnsammaste lösningen av hela detta ersättningsspörsmål
stått att vinna på den enskilda överenskommelsens väg, och att befogade anmärkningar
icke kunnat göras beträffande de därvid tillämpade villkoren.»

Det i det föregående flera gånger berörda övertagandet av enskilda VeparUmenuvin-
och spirituosahandelsfirmor har numera lett därhän, att samtliga chefen''

firmor inlösts eller ersatts av aktiebolaget vin- och spritcentralen eller
dess dotterbolag. Härigenom har den tanke, som, enligt vad det förut
återgivna utdraget ur stadsrådsprotokollet för den 31 december 1917
utvisar, av dåvarande departementschefen uttalades, nämligen att genom
frivilliga överenskommelser aktiebolaget vin- och spritcentralen skulle
övertaga de enskilda vin- och spirituosahandelsfirmorna, realiserats.

Såsom inhämtas av de sakkunnigas yttrande, hava de sakkunniga
tagit ingående del av de villkor, på vilka övertagande av enskilda firmor
ägt rum, och därvid kommit till den allmänna uppfattningen, att befogade
erinringar icke kunnat göras mot innehållet i överenskommelserna.

Ett uttalande i ämnet föreligger jämväl från revisorerna i aktiebolaget
vin- och spritcentralen herrar Bernh. Eriksson, S. H. Kvarnzelius, C. F.

Lund och S. R. Wikland. Enligt vad som framgår av revisionsberättelsen
för 1918 års förvaltning, hava revisorerna tagit del av samtliga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

kontrakt angående av bolaget under år 1918 inköpta reningsverk samt
vin- ock spirituosahandelsrörelser ock däi''vid bemärkt, att inlösningsbeloppen
i en del fall varit mycket höga och i varje fall högre än dessa
med ad sannolikhet kunde tänkas hava blivit, om inlösningen hade verkställts
med statsmedel. På grund av nu berörda uttalanden, vilka enligt
min mening böra framför andra i motsatt riktning tillerkännas vitsord,
har jag icke funnit anledning att närmare ingå på det ekonomiska
innehållet i de överenskommelser, som aktiebolaget vin- och spritcentralen
träffat om övertagande av enskilda vin- och spirituosahandelsfirmor.

Under ärendets behandling har från de intresserade näringsidkarnas
sida gjorts gällande, att överenskommelserna om försäljning, vad på
dem ankomme, icke voro frivilliga. Utan att närmare ingå på denna
fråga vill jag endast erinra om, att riksdagen, åtminstone i nu berörda
avseende, redan förehaft ämnet till prövning. I anledning av en vid
1918 års riksdag väckt motion — nr 137 i andra kammaren — vari
påyrkades vidtagande av åtgärder mot den pågående koncentrationen på
vin- och spirituosahandelns område, uttalade bevillningsutskottet, bland
annat, att utskottet ej vore övertygat om att det vore lämpligt eller
önskvärt att några hinder lades i vägen för den utveckling, som faktiskt
ägde rum på sprithandelns område. Några av utskottets mediemmar
uttalade i en reservation, att, såvitt något obehörigt tvång ej utövades
gent emot de enskilda handlandena, intet i och för sig vore att anmärka
mot koncentration, ävensom att erfarenheten ej heller hade visat några
verkliga olägenheter vara förknippade med eu sådan koncentration. Såväl
utskottet som reservanterna hemställde, att motionen icke skulle till
någon åtgärd föranleda, något som också beslöts av riksdagens båda
kamrar.

Jag övergår härefter att yttra mig beträffande frågan om ersättning
till handelsresande, personal och agenter inom spirituosahanteringen.

I den förut återgivna skrivelsen av den 4 maj 1918 förklarade sig
aktiebolaget vin- och spidtcentralen villigt att till prövning upptaga
ansökningar från personal om erhållande av ekonomiskt understöd samt
att efter bästa förmåga pröva varje fall för sig samt antingen skaffa
vederbörande lämplig anställning eller ock månatligen eller på annat
periodiskt sätt utbetala det understöd, respektive den ersättning i ett för allt,
som kunde synas befogad. Därest riksdagen senare beslutade ersättning,
skulle bolaget få tillgodogöra sig för varje särskilt fall vad det utlagt,
i den mån den utlagda summan icke överskrede vad som enligt riksdagens
beslut bort hava utgivits. Prövningen av hithörande ärenden
skulle handhavas av en särskild kommitté, bestående av riksdagsmannen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

Gustaf Nilsson från Kristianstad, verkställande direktören i aktiebolaget
Stockholmssystemet I. Bratt och kassadirektören i aktiebolaget vin- och
spritcentralen E. Bingholm.

Enligt vad jag inhämtat hava de ersättningsfrågor, som aktiebolaget
vin- och spritcentralens ersättningskommitterade handlagt, jämväl
berört handelsresande och agenter. Vid kommitterades sammanträden
hava förts protokoll, vilka i avskrift överlämnats till finansdepartementet
för tiden från och med den 27 augusti 1918 till och med den 15 december
1919. Berörda protokoll torde i likhet med övriga handlingar få
tillhandahållas vederbörande riksdagsutskott.

Enligt vad som inhämtas av berörda protokoll, hava i allt 369
ersättningsfall behandlats, av vilka 344 föranlett utbetalande av ersättningar.
I ersättningar ett för allt hava utbetalats 1,546,750 kronor 25
öre. Årspensionerna uppgå till 145,740 kronor. Dessa summor fördela
sig på ersättning till personal med 1,402,105 kronor 25 öre i ersättning
ett för allt och 126,740 kronor i årspensioner samt på ersättning till
agenter med 144,645 kronor i ersättningar ett för allt och 19,000 kronor
i årspensioner. Ersättning har i regel utgått allenast till sådan övertagen
personal, som icke kunnat beredas likvärdig anställning i fortsättningen
hos aktiebolaget vin- och spritcentralens skilda företag eller
hos systembolagen i riket. Av de inom bolagets olika företag anställda
1,374 personerna hava icke mindre än 800 förut varit anställda hos
enskilda firmor. I ej obetydligt antal fall har även övertalig personal
i branschen beretts anställning vid systembolagen.

Enligt en den 24 januari 1920 till finansdepartementet ingiven
skrivelse återstå ett mindre antal personalersättningsfrågor att slutligt
handlägga, varjämte det förväntas, att nya ansökningar om ersättningar
fortfarande skola inkomma, vadan ersättningskommitterades arbeten alltjämt
fortgå.

De inom ersättningskommitterade förda protokollen giva vid handen,
att varje fall behandlats särskilt för sig för att kunna avväga ersättningen
så rättvist som möjligt. I allmänhet har personal, vari även
inbegripas handelsresande, erbjudits fortsatt anställning. Där emellertid
erbjudande om fortsatt anställning icke mottagits eller där anställning
av olika anledningar icke kunnat beredas, har ersättning utbetalats.
Denna har för yrkesutbildad personal oftast beräknats till minst det
belopp, som i motsvarande fall beräknats för personal vid tobaksmonopolets
genomförande, med de modifikationer, som föranletts av individuella
skål. Till icke yrkesutbildad personal har ersättning i regel ut -

Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 287.

gått med tre till sex månaders avlöning. Understundom liar dock ersättningen
i hithörande fall utökats på grund av särskilda omständigheter.

I relativt få fall har inträffat, att missnöje anmälts över beslut, som
ersättningskommitterade fattat. I dylika fall har frågan upptagits till
förnyad prövning och, där skäl ansetts föreligga, har justering företagits.

I de avtal, som aktiebolaget vin- och spritcentralen slutit med enskilda
firmor om övertagande av vin- och spirituosahandeln, har i allmänhet
förekommit den klausulen, att gent emot personalen köparen övertager
samma moraliska förpliktelser, som kunna anses hava ålegat säljaren.
I ett mindre antal fall hava antingen personalersättningarnas storlek
varit i avtalen bestämda, eller säljaren förpliktat sig sörja för personalen.

Vad agenterna beträffar, har aktiebolaget vin- och spritcentralen
övertagit vissa agenters rörelse. I vissa andra fall har en agent av bolaget
erhållit försäkran, att bolaget är berett att av honom köpa offererade
varor i sådan omfattning, som motsvarar hans tidigare verksamhet.
Slutligen har i andra fall tillämpats inlösen efter grunderna vid tobaksmonopolets
genomförande för ersättning åt handelsresande eller platsförsäljare.

Enligt vad revisionsberättelsen för aktiebolaget vin- och spritcentralens
verksamhet under år 1918 utvisar, hava revisorerna uttalat, att
den tidigare i den enskilda vin- och spirituosahanteringen anställda personalen,
så långt det varit möjligt, beretts fortsatt anställning samt att
övrig personal efter mycket noggrann och individuell prövning erhållit
ersättning, som synts revisorerna skälig och väl avvägd.

Mot ersättningskommitterades behandling av ersättningsfrågorna
synes mig från statsmakternas sida någon anledning till erinran icke
föreligga.

Såsom framgår av aktiebolaget vin- och spritcentralens ovan återgivna
skrivelse av den 4 maj 1918 förklarade sig vin- och spritcentralen
vara villig att med sin styrelse, då denna hade att behandla ersättningsfrågor,
adjungera eventuellt trenne personer, som av Kungl. Maj:t antingen
direkt eller på annat av Kungl. Maj:t bestämt sätt för ändamålet blivit
utsedda. I samband härmed förband sig bolaget att rörande ersättning
besluta i för personalen* ej ogynnsammare riktning än vad majoriteten
bland de adjungerade ledamöterna inom skäliga gränser föresloge eller
läte till styrelsens protokoll såsom sitt votum anteckna. Ersättningssakkunniga
funno den sålunda föreslagna anordningen innebära betryggande
garantier för vederbörligt hänsynstagande till de därav berörda
personernas berättigade intressen. Jämväl ämbetsverken funno aktie -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

bolaget vin- och spritcentralens erbjudande böra antagas, dock under
den bestämda förutsättningen, att det icke i något avseende verkade
föregripande på prövningen av de ersättningsanspråk gent emot staten,
som kunde bliva framställda vare sig från dem, som sålunda erhållit
provisorisk gottgörelse, eller dem, som icke kommit i åtnjutande härav.

Såsom jag förut omnämnt, har aktiebolaget vin- och spritcentralens
ersättniogskommitterades arbeten numera fortskridit så långt, att flertalet
av hithörande ersättningsfrågor föreligga avslutade. Med hänsyn
härtill synes det mig icke erforderligt, att Kung!. Maj:t numera utser
särskilda sakkunniga att biträda inom bolagets styrelse vid handläggningen
av ersättningsfrågor. Tillsättandet av sakkunniga för verkställande
av något slags eftergranskning av ersättningskommitterades
redan fattade beslut anser jag ej heller erforderligt. Kommitterades
protokoll komma att tillsammans med vederbörliga handlingar i detta
ärende överlämnas till riksdagens vederbörande utskott.

Under hänvisning till vad ovan anförts och då aktiebolaget vinoch
spritcentralen förbundit sig att genom beredande av anställningar
eller utbetalande av ersättningar sörja för personal, handelsresande och
agenter inom vin- och spirituosabranschen samt bolaget kan förväntas
uppfylla den lämnade förbindelsen och på samma sätt som hittills pröva
möjligen tillkommande nya ersättningsfall, får jag såsom min mening
uttala, att ifrågavarande ersättningsspörsmål numera erhållit en sådan
lösning, att någon särskild åtgärd från statsmakternas sida icke torde
vara erforderlig.

I några fall hava enskilda ersättningssökande nämligen handlanden
Ernst Laurell, korrespondenten E. G. B. Schmidt, kassörskan Agnes
Ostman, lagermästaren J. A. Fahlberg, agenten F. Ekman, platsförsäljaren
Ii. Löfgren, direktören Erik Hanson och vinhandlaren G. Krogh direkt
till Kungl. Maj:t inkommit med framställningar om ersättning. Flertalet
av ifrågavarande ansökningar hava remitterats till ersättningssukkunniga
och i några fall direkt till aktiebolaget vin- och spritcentralens
ersättningskommitterade. Enär med hänsyn till vad under ärendenas
behandling upplysts, någon befogad erinran icke kan göras mot de av
ersättningskommitterade fattade besluten, torde framställningarna icke
böra föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 287.

IV. Innehavare av rättigheter till utskänkning av vin och maltdrycker,
förvärvade före utgången av år 1874.

Enligt övergångsstadgandena till 1905 års vin- och ölförsäljningsförordning
(mom. 2) skulle rättighet till utskänkning av vin- och maltdrycker,
som i laga ordning förvärvats före utgången av år 1874 och fortfarande
utövades, fortfarande åtnjutas, så länge densamma ej förverkats.
Enligt vad som inhämtas av det till propositionen nr 101 vid 1905 års
riksdag fogade utdrag av protokollet över finansärenden den 31 mars 1905,
anförde föredragande departementschefen till stöd för berörda stadgande,
bland annat, följande. Enligt vad åtskilliga av högsta domstolen meddelade
utslag gåve vid handen, blevo genom 1874 års förordning angående
försäljning av vin och maltdrycker dessförinnan meddelade rättigheter
till utskänkning av sagda drycker icke upphävda. . Sedan 1885
års förordning i ämnet utkommit, förklarade Kungl. Maj:t i skrivelse
den 2 april 1886, att med förordningen icke avsåges att upphäva förut
i laga ordning förvärvade rättigheter att till förtäring på stället sälja
icke spirituösa drycker. Det syntes därför billigt, att dessa rättigheter
icke genom ny författning omintetgjordes, helst dessa rättigheter, vilka
meddelats under en tid, då Kungl. Maj:ts befallningshavande eller annan
myndighet icke ägde befogenhet att efter gottfinnande återkalla beviljat
tillstånd eller att förbjuda en rörelse, som efter anmälan i behörig ordning
utövades, måste anses hava beviljats för innehavarens livstid.
Dock syntes såsom ett villkor för dessa rättigheters fortfarande giltighet
böra stadgas, att anmälan om deras tillvaro gjordes hos vederbörande
myndighet, varigenom ock vunnes, att kontrollen över samma rättigheter,
där de komme att fortbestå, underlättades. Det hade ej sällan
inträffat, att ifrågavarande rättigheter från den ursprungliga innehavaren
till annan överlåtits. Ehuru lagligheten härav syntes vara tvivel underkastad,
hade dock, enär dylika överlåtelser dittills, såvitt känt,, ej ansetts
vara mot lag stridande, icke föreslagits något stadgande, varigenom
dylika, redan verkställda överlåtelser skulle annuleras.

På grund av bestämmelserna i övergångsstadgandena till rusdrycksförsäljningsförordningen,
96 §, har från 1909 års ingång ifrågavarande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

rättighetsinnehavare förlorat befogenheten att sälja vin och Öl samt på grund
av innehållet i förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning
av pilsnerdricka jämväl rätten att sälja till pilsnerdricka hänförliga
maltdrycker.

Rörande ifrågavarande rättighetsinnekavare uttalade nykterhetskommittén
att någon ersättning till dem icke borde utgå. I den till
1914 års senare riksdag framlagda propositionen nr 258 gjordes
däremot gällande, att staten ej borde undandraga sig att till sådan
ersättningsinnehavare utgiva ersättning i anledning av den förlust, som
genom förordningens genomförande skulle tillskyndas honom, och föreslogs
därför, att ersättning skulle utgå eu gång för alla med belopp,
som skulle bestämmas av Kungl. Maj:t, dock ej med högre summa än
som skäligen kunde antagas motsvara den sammanlagda behållna inkomsten
av utskänkningsrörelsen 1915 — 1919. Denna framställning föranledde
emellertid icke någon riksdagens åtgärd.

Vid 1917 års riksdag beslöt Första kammaren för sin del att
dylik ersättning skulle utgå, under det att Andra kammarens beslut icke
innehöll något uttalande om dylik ersättning. Vid sammanjämkning av
kamrarnas skiljaktiga beslut föreslog bevillningsutskottet, att Första
kammaren skulle frånträda sitt beslut beträffande ersättning till ifrågavarande
utskänkningsinnehavare. Detta sammanjämkningsförslag blev
av båda kamrarna godkänt.

I sitt den 14 maj 1918 avgivna betänkande meddelade de ersättningssakkunniga,
att de beträffande förekomsten av dylika rättigheter igångsatt en utredning,
vilken emellertid icke kunde förväntas föreligga avslutad förrän senare. I

I ett därefter den 28 januari 1919 avgivet utlåtande upptogo sakkunniga
till förnyad särskild behandling frågan om ersättning till här ifrågavarande kategori
av rättighetsinnehavare. De sakkunniga framhöllo därvid, att dessa personer
samtliga voro högt till åren komna ävensom att de av dem innehavda rättigheter
av lagstiftningen tillerkänts dem på livstid. Dessa omständigheter syntes tala för
att de av statsmakterna behandlades med särskild hänsyn. Å andra sidan vore att
märka, att 1905 års vin- och ölförsäljningsförordning. ehuru numera begränsad till
försäljning av pilsnerdricka, för dem fortfarande vore i gällande kraft även efter
den nya rusdryckslagens trädande i tillämpning. Härav följde, att sagda
rättighetsinnehavare alltjämt innehade rätt att utan särskilt tillstånd försälja
pilsnerdricka.

En undersökning av här avsedda rörelser gåve vid handen, att utskänkningeu
av vin i de fall, då tillstånd därför lämnats, för ifrågavarande rättighetsinnehavare
vant av jämförelsevis ringa omfattning och understundom icke ens utövats, samt
att tillståndet i flertalet fall omfattat allenast iskänkning av maltdrycker. Vidare
måste uppmärksammas, att av andra omständigheter än lagstiftningsskäl Öl- och
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 243 höft. (Nr 287.) 8

Sakkunnigas
skrivelse den
28 januari,
1919.

Kungl. Maj ds proposition Nr 287.

portertillverkningen i vårt land för närvarande läge nere och kunde förväntas så
göra för avsevärd tid framåt. Till följd härav komme de maltdrycker, som serverades
å samtliga restauranger och kaféer inom landet länge nog att vara av den
beskaffenheten, att de vore att hänföra till kategorien pilsnerdricka respektive skattefria
maltdrycker.

Under sådana omständigheter syntes det sannolikt, att det stora flertalet av
här ifrågavarande rättighetsinnehavare skulle finna med sin fördel förenligt att tillsvidare
fortsätta sin rörelse, vilken, så länge förhållandena med öltillverkningen
inom landet på ovan angivet sätt bestode, icke av den nya lagstiftningen komme
att lida men annat än i de undantagsfall, då medgiven och verkligen utövad vinutskänkning
till följd av densamma måst upphöra.

Det syntes de sakkunniga som om i sådana fall, då rörelsen tillsvidare fortsattes,
någon gottgörelse från det allmännas sida icke skulle behöva ifrågakomma,
så länge detta förhållande varade, åtminstone icke i vidare mån än som skäligen
kunde betingas av vinutskänkningens upphörande. När porter oph Öl ånyo komme
i marknaden, borde hänsyn tagas även till att dylika drycker i måhända flertalet
fall icke längre stode rättighetsinnehavarna till buds.

De berörda personernas höga ålder och rättigheternas natur av livstidsrättighet
krävde emellertid, att särskild hänsyn visades från statens sida. Sålunda syntes
det billigt, att, om och när vederbörande ansåge sig böra helt nedlägga rörelsen,
men också först då, de borde tillerkännas en på förhand bestämd årlig avlösningssumma
att utgå av statsmedel och då närmast av rusdrycksfonden.

De sakkunniga hade låtit verkställa en utredning rörande ifrågavarande rättighetsinnehavare,
deras antal, ålder, fördelning å olika län, rättigheternas omfattning,
de förhållanden, under vilka de utövats samt den årsinkomst de kunde anses
ha tillfört sina innehavare. Enligt denna utredning, som verkställts av länsstyrelserna
och deras underordnade organ, utgjorde antalet hithörande rättighetsinnehavare
då 43 och de årliga ersättningsanspråken uppginge, i den mån desamma understöddes
av vederbörande länsstyrelse, till sammanlagt 43,830 kronor, en utgift,
som på grund av rättighetsinnehavarnas höga ålder kunde väntas årligen nedgå och
snart nog komma att upphöra.

De uppgifter, de särskilda länsstyrelserna lämnat, vore emellertid icke alltid
av den fullständighet, att därpå kunde grundas ett slutgiltigt fastställande av ersättningsbeloppen.
Ej heller hade samtliga länsstyrelser, som naturligt vore, bestämt
de av dem förordade beloppen efter fullt likartade grunder. Därest denna
utredning lades till grund för ett slutligt avgörande, skulle det otvivelaktigt inträffa,
att en del finge mer än som vederbort och andra mindre, ehuru differensen
för varje särskild rättighetsinnehavare knappast kunde antagas bliva större än ett
eller annat hundratal kronor.

Då sålunda å ena sidan en viss noggrannare individuell undersökning syntes
böra företagas liksom ock viss erfarenhet rörande de ifrågavarande rörelsernas
fortsättande kunde vara av betydelse, men å andra sidan de åldriga personer,
varom här vore fråga, redan från början syntes böra säkerställas för väsentliga
ekonomiska rubbningar, hade sakkunniga tillskrivit aktiebolaget Vin- & spritcentralen
med förfrågan, huruvida sagda bolag vore villigt att, intill dess frågan av statsmakterna
slutgiltigt ordnats, till var och en av här ifrågavarande personer kvartalsvis
i efterskott utbetala en summa, motsvarande en fjärdedel av vad vederbö -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

rande länsstyrelse föreslagit böra utgå såsom årlig ersättning, dock under den förutsättningen,
att före varje utbetalning medelst intyg från vederbörande polismyndighet
styrktes, att rörelsen på grund av här ifrågavarande rättighet ej under det
tilländagångna kvartalet bedrivits. Sakkunniga hade därvid tänkt sig att. därest
vid den slutliga regleringen rättighetsinnehavaren skulle tillerkännas mindre belopp
än länsstyrelsen föreslagit, han icke skulle ha någon äterbetalningsskyldighet, utan
förlusten stanna hos bolaget, samt att, därest rättighetsinnehavaren sedermera tillerkändes
mer än länsstyrelsen förordade, han då skulle erhålla denna skillnad räknad
från och med den 1 januari 1919 för tid, under vilken rörelsen ej utövats.

I skrivelse den 10 januari 1919 hade aktiebolaget Vin- & spritcentralen förklarat
sig villigt att på sätt, Kungl. Maj:t närmare kunde komma att föreskriva,
och under de av sakkunniga angivna förutsättningar till här ifrågavarande personer
förskottera ifrågakommande belopp, varvid bolaget likväl förutsatte, att någon skyldighet
att verkställa denna utbetalning från bolagets sida icke förelåge, förrän beloppen
hos bolaget i vederbörlig ordning rekvirerades.

De sakkunniga föreslogo i anslutning härtill att, därest det av dem framlagda
förslaget till provisorisk lösning av frågan gillades, saken ordnades så, att
vederbörande länsstyrelser erliölle nådigt förständigande att i angiven ordning verkställa
utbetalningarna och sedermera göra sig betäckta från aktiebolaget Vin- &
spritcentralen.

På grund av den av de sakkunniga sålunda gjorda hemställan avlät Kungl.
Maj:t den 14 februari 1919 nådiga brev till länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings,
Gottlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Gävleborgs samt Jämtlands län, vari efter ett referat av huvudinnehållet i de sakkunnigas
ovan citerade skrivelse den 28 januari 1919, Kungl. Maj:t, med gillande
av vad de sakkunniga föreslagit och av aktiebolaget Vin- & spriteentralen biträtts,
förordnade, att respektive länsstyrelser skulle ha att till vissa särskilt angivna rättighetsinnehavare
inom länet kvartalsvis i efterskott utbetala en summa, motsvarande
en fjärdedel av det samtidigt angivna årliga ersättningsbeloppet, varvid likväl
. före varje utbetalning skulle genom intyg från polismyndighet styrkas, att
rättigheten icke utövats under det tilländagångna kvartalet, ägande länsstyrelsen
för de sålunda gjorda förskotten efter behörigen verificerad rekvisition bekomma
gottgörelse från aktiebolaget Vin- & spritcentralen. Tillika anbefallde Kungl. Maj:t
länsstyrelsen att för den. till vilken utbetalning skedde, låta påvisa ej mindre att
den ifrågakommande ersättningen tills vidare vore att betrakta såsom allenast provisoriskt
fastställd och att definitivt beslut i ämnet först senare vore att förvänta,
än även att i varje fall äterbetalningsskyldighet icke komme att föreligga. I

I sitt den 21 oktober 1919 dagtecknade utlåtande anförde de sakkunniga,
efter att hava lämnat en redogörelse för ärendets föregående behandling, följande.

»Sedan den föreliggande ersättningsfrågan sålunda genom här refererade anordningar
erhållit en provisorisk lösning, ha de sakkunniga genom särskilda utredningar
och undersökningar, varvid i flertalet fäll de ersättningssökande personligen
besökts av representanter för de sakkunniga, sökt att komplettera den utredning i
ämnet, som av länsstyrelserna åvägabragts. På grundval dels av dessa de sakkunnigas
egna undersökningar, dels ock länsstyrelsernas utredning och förslag vilja de

Kungl. Maj ds
nådiga brev
till vissa länsstyrelser
den
14 februari
1919.

De sakkunnigas
förslag
till ersättnings
utgivande.

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

sakkunniga i det följande för varje här ifrågakommande rättighetsinnehavare angiva
namn samt det årliga belopp, varmed enligt sakkunnigas mening avlösningen till
vederbörande bör utgå.

Ifråga om de sakkunnigas ståndpunkt till denna ersättningsfråga åberopa
sakkunniga sina uttalanden i här ovan refererade skrivelse till herr statsrådet den
28 januari 1919, varav framgår, att det enligt de sakkunnigas mening synes billigt
att till dessa rättighetsinnehavare må av statsmedel utgivas en årlig ersättmngssumma,
vilket belopp likväl bör utbetalas allenast under förutsättning, att rättigheten
icke vidare utövas i den omfattning nuvarande lagstiftning medgiver. För
ordningens skull torde vederbörande härvid böra skriftligen förbinda sig att för
framtiden icke utöva rörelse av här ifrågavarande eller liknande art. Rättighetsinnehavarnas
höga ålder samt rättighetens karaktär av s. k. livstidsrättighet göi
det vidare naturligt, att ersättningsbeloppet utgives icke med en summa på en gång
i ett för allt, utan med ett årligt belopp. Storleken av detta belopp synes, i regel
böra motsvara den ungefärliga nettoinkomst, som rättighetsinnehavaren åtnjutit av
den på grund av rättigheten bedrivna rörelsen under de senare åren med bortseende
från inkomst, som måste anses såsom en mera tillfällig kristidsföreteelse.

Uppsala län.

Gustaf Leonard Björkman född år 1844, utövade i Enköping en honom tilldelad
rättighet »att hålla allmänheten tillhanda Öl, dricka m. m.» Han uppgiver
sig ha på rörelsen haft en årlig inkomst av 800 kronor, vilket belopp han begär
att årligen erhålla under sin återstående livstid. Magistraten i Enköping samt länsstyrelsen
ha ansett den begärda ersättningen skälig.

Sakkunniga för sin del ansluta sig härtill och föreslå sålunda Björkman till
erhållande av en årlig ersättning under hans återstående livstid av 800 kronor.

Jönköpings län.

Altea Serafia Wennberg, född Wennberg, född 1833, utövade i Jönköping på
grund av en henne tilldelad rättighet en utskänkningsrörelse, som enligt stadsfiskalens
uppgift »nästan uteslutande avsett försäljning av Öl och porter men ej
något vin». Med anledning av dels den bokföring Wennberg själv fört över sina
inköp av maltdrycker, dels uppgifter från bryggeri, varifrån en del av dessa inköp
gjorts, har utretts, att Wennbergs omsättning av maltdrycker nedanstående år uppgått
till följande belopp, nämligen:

1911 ................................ kronor 3,068:4 6

1912 ................................ » 2,766:9 1

1913 ............................... » 3,347:17

1914 .............................. » 7,308:7 3

1915 ................................ » 8,974:32

1916 ............................... » 7,417:15

1917 ............................... » 12,326: 75

kronor 45,209: 49.

Såsom av dessa siffror framgår, har omsättningen från och med år 1914 väsentligen
stegrats, vilken stegring enligt meddelade uppgifter varit beroende dels
av kundkretsens ökning, dels ock för år 1915—17 av med kristiden förenade för -

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 287.

hållanden. Wennberg uppgiver, att nettovinsten å rörelsen utgjort minst 25
procent av årsomsättningen, samt begär en gottgörelse av 20,000 kronor i ett
tor allt.

Länsstyrelsen, som betraktar åren före år 1914 som normala, anser att
med en beräknad medelomsättning för dessa år av 3,000 kronor för år, den årliga
ersättningen skäligen bör sättas till 750 kronor.

t- genomsnittliga omsättningen under åren 1911 —14 utgjorde, såsom av

förestående siffror framgår 4,122 kronor 82 öre. Dels med hänsyn härtill, dels på
grund därav, att omsättningen av Wennbergs rörelse synbarligen haft en tendens
till stegring, som icke enbart synes kunna förklaras av de under kristiden rådande
abnorma förhållandena, vill det förefalla sakkunniga som om den av länsstyrelsen
beräknade årliga ersättningen vore för låg. Det synes de sakkunniga som om
Wennbergs ärliga omsättningssumma skäligen kunde beräknas till omkring 6,000
kronor per år, varå nettovinsten efter angivna beräkning av 25 procent kan antagas
ha utgjort 1,500 kronor. Den årliga ersättningen synes på grundval härav
hora bestammas till 1,500 kronor.

Ij-''? ^!USt!1.. F?rut> ^dd 1841, innehar i Jönköping en rättighet att i
sin konditoriaffär försälja vin och Öl. Von Porat uppgiver själv, att hon »på senare
tiden blott i ringa omfattning» begagnat sig av denna rättighet och begär i
ett for allt en ersättning av 1,000 kronor.

.. Länsstyrelsen anser det av henne begärda ersättningsbelopp icke vara obilligt
och föreslår, att den årliga ersättningen må fastställas till 5 % av den av
von Porat ifrågasätta ersättning eller 50 kronor om året.

Sakkunniga ansluta sig till denna länsstyrelsens mening och föreslå sålunda,
att till von Porat må utgivas en årlig ersättning av 50 kronor.

Gustava Sofia Rask, född 1853, innehar i Jönköping en rättighet att försälja
7in 0,c.:1,0 '' J*asa> som tillika bedriver restaurantrörelse, uppgiver, att hon, som
icke fört några handelsböcker, icke kan exakt uppgiva sin förtjänst på öl- och vinförsäljningen.
Med den erfarenhet hon vunnit under den långa tid (46 år), som
hon skött restaurantrörelsen å därvarande järnvägsstation, är hon likväl av den uppfattningen,
att den behållning, som uppstått å rörelsen, uteslutande härrör från
handel med Öl och vin. Enligt hennes deklaration hade behållningen å rörelsen
K e[. S U ,slsta t(?lv äre,n utgjort i medeltal 660 kronor. Då affären som sådan helt
°o nilft, VOre be™ende av utskänkningsrörelsen, begär hon en årlig gottgörelse
av 2,000 kronor, eller ett kapital i ett för allt av 20,000 kronor.

. Länsstyrelsen, som erinrar om, att Rask jämte försäljning av vin och Öl
bedrivit restaurantrörelse, uttalar att Rask bör anses ha haft någon behållen inkomst
därav. Med hänsyn därtill och då Rasks uppgift om rörelsens behållning
syntes böra tagas för god, föreslår länsstyrelsen ersättningen till ett belopp av 600
kronor årligen. ™

i j Sakkunniga kunna ansluta sig till länsstyrelsens uppfattning och föreslå sålunda
Dustava Rask till erhållande av en årlig ersättning av 600 kronor.

Gottlands län.

. , Anna Magdalena Josefina Nilsson, född Ringström, född år 1834, innehar eu
rättighet att i Visby utskänka Öl. Denna rättighet har på senare tiden utövats av

Kungl. Maj.ts proposition Nr 287.

aktiebolaget Visby bryggerier, som härför utbetalat en årlig ersättning av 600
kronor.

Länsstyrelsen anser, att här ifrågavarande ersättningsbelopp bör utgå med
motsvarande summa.

De sakkunniga biträda detta förslag och föreslå sålunda, att till -Nilsson må
utgivas ett årligt ersättningsbelopp av 600 kronor.

Gustava Maria Kristina Andersson Selander (Grönberg), född Blomgren, lödd
1850, har likaledes rättighet att i Visby utskänka Öl. Även denna rättighet har
utövats av aktiebolaget Visby bryggerier mot en årlig ersättning av 600 kronor.

Länsstyrelsen hemställer även i detta fall om en årlig gottgörelse av 600

kronor.

De sakkunniga ansluta sig härtill
Selander må utgivas en årlig ersättning av

och föreslå sålunda, att till Andersson
600 kronor.

Blekinge län.

Bengta Karlsson, född Fålsson, född 1839, utövade i Sölvesborg en henne
tillerkänd rättighet att utskänka maltdrycker. Hon uppgiver, att hon under åren
1913—15 hatt en årlig inkomst av rörelsen av i genomsnitt 6,018:6 7 kronor, vadan,
då kostnaderna för rörelsens bedrivande utgjort 5,000 kronor, hennes årliga nettobehållning
utgjort 1,018:6 7 kronor. Sistnämnda belopp fordrar hon såsom årlig
gottuörelse för rättighetens avstående, dock att, därest hon erhölle rättighet att
utskänka maltsvaga drycker, hon inskränkte sina ersättningsanspråk till 618: 6 7
kronor för år.

Magistraten i Sölvesborg har »med beaktande jämväl av hennes höga levnadsålder
icke funnit något att erinra mot skäligheten av hennes ersättningsanspråk.»

Länsstyrelsen påpekar, att Karlsson, enligt vad tillgängliga taxeringslängder
utvisa, för vart och ett av åren 1914—17 varit bevillningstaxerad för 500 kronors
inkomst, men icke påförts inkomst- och förmögenhetsskatt samt att hon för år
1918 icke taxerats för någon inkomst. Med anledning härav uttalar länsstyrelsen,
att det av Karlsson uppgivna nettoinkomstbeloppet syntes vara för högt beräknat
och icke kunde utan vidare läggas till grund för ersättningens bestämmande.

Sakkunniga, som hålla före, att Karlssons underlåtenhet att deklarera —
särskilt med hänsyn till hennes höga ålder — skäligen icke bör läggas henne till
last vid bedömande av storleken av den henne tillkommande ersättningen, ha, i
likhet med magistraten, kommit till den uppfattningen, att de av henne framställda
ersättningsanspråk i det hela icke kunna anses oskäliga och föreslå alltså, att ersättningen
till Karlsson må utgå med 1,000 kronor för år.

Kristanstads län.

Jöns Ingemarsson Kjellman, född 1833, utövade i Östra Vämmerlöv en rättighet
att utskänka Öl. Han begär för dess nedläggande en årlig ersättning av 1,500
kronor.

Landsfiskalen meddelar, att Kjellmans utskänknmgsrörelse under de senaste
åren gått betydligt tillbaka, huvudsakligen beroende på svårigheten att anskaffa
»ordentliga» maltdrycker samt att Kjellman, vars inkomster kunde anses uteslutande

KungI. Maj.ts proposition Nr 287.

Sndefår818 ^ ^ aV h°n°m bedrivna utskänkningsrörelsen, skattat för en inkomst

1914 av

1915 »

1916 >

1917 »

kronor 2,100
» 1,360

» 910

» 910.

Under hänvisning till dessa siffror anser landsfiskalen, att ett årligt ersättningsbelopp
av 1,200 kronor under Kjellmans återstående livstid vore tillräckligt
Länsstyrelsen ansluter sig till denna landsfiskalens mening. ''

lunda JK ÅnsakkunaiSa ,finna det föreslagna beloppet skäligt och föreslå sålunda,
att till Kjellman ma utgivas en ersättning av 1,200 kronor för år.

Malmöhus län.

J^Ppn Mårtensson Lund, född 1842, innehar rättighet att i Malmö utskänka
o Under de senaste 40 åren har Lund haft rättigheten utarrenderad till olika
personer mot viss månatlig ersättning, senast mot ett belopp av 20:8 3 kronor. Lund
har framställt anspråk på erhållande av en årlig ersättning av 200 kronor att utgå
under hans återstående livstid eller ock en ersättning på en gång av 500 kronor

beloppet skäligt SmyndlSieterna S°m Iänsstyrelsen finna det fordrade ersättnings ,

D5e sahkunmga ansluta sig till denna uppfattning och föreslå sålunda att till
Lund må utgivas en årlig ersättning av 200 kronor.

hpt i AZSt%N/SS0Z'' tfdK[is>°f[ersson’ född 1831, innehar ölutskänkningsrättighet
Lund. Sedan år 1911 har hon till förestånderska för rörelsen antagit Elna
Jonsson, som har kontrakt på tre månaders uppsägningstid och som skall till Nils mLrfnnT

600 mnxri °m ärxet’ Varå Nilsson beräknar att ha en behållning av
minst 500 kronor. Då Nilsson på grund av dyrtiden ämnat avsevärt höja arrendesumman,
beraknar hon dessutom, att hon från och med september 1919 skulle haft
en årlig behållning av rörelsen av minst 700 kronor, vilket belopp hon fordrar i
ersättning av staten. r

Jämväl Elna Jönsson fordrar gottgörelse med ett belopp av 600 kronor

per ar.

Länsstyrelsen tillstyrker en årlig ersättning av 600 kronor till envar.

Da någon ersättning till Elna Jönsson icke kan ifrågakomma, föreslå de
sakkunniga att ersättning allenast må utgivas till Nilsson och att beloppet må bestammas
till det av länsstyrelsen förordade eller 600 kronor per år.

. .. , Bengta Ljungqvist^ född Mlsson, född 1833, innehar rättighet att i Lund utskänka
ol. Ljungqvist liar till föreståndare för rörelsens utövande antagit restauratoren
ier Nilsson och skall denne härfor till henne under hela hennes återstående
livstid utgiva ett belopp av 300 kronor om året. Ljungqvist begär för rättighetens
upphörande en ersättning av 500 kronor per år för sig själv samt för Nilsson ett
belopp av 3,500 kronor om året. Detta sistnämnda belopp begäres jämväl av Nilsson
sj alv såsom ersättning. J

Länsstyrelsen har hemställt att till Ljungqvist måtte utgivas det av henne

Kungi. Maj.ts proposition Nr 287.

begärda belopp samt att Nilssons ersättningssumma måtte bestämmas till 3,000

kronor per gom anse, att någon ersättning till Nilsson icke kan ifråga komma,

finna sig med avseende på ersättning till Ljungqvist icke kunna föreslå
hö°re belopp än det, som för rörelsens utövande av Nilsson enligt utfästelse skall
till” henne för hennes livstid utbetalas, och hemställa sålunda, att till Ljungqvist
måtte utgivas en årlig ersättning av 300 kronor. ... , ... ,

Jöns Nilsson, född 1834, innehar rättighet att i Lund utsjunka ol Han hai
till föreståndare för rörelsen antagit fru Emelie Persson med skyldighet för henne
att mot uppbärande av den av rörelsen uppkommande vinsten ansvara för alla med
rörelsen förenade utgifter samt att till Nilsson erlägga ett belopp av 350 kronoi
om året. Nilsson framställer anspråk på ersättning för rättighetens upphörande
med 500 kronor om året under framhållande av, att han komme att höja det belopp,
som det ålåge Persson att till honom redovisa, till motsvarande summa.
Emelie Persson yrkar i ersättning för rörelsens upphörande dels 1,031 kronor om
året under Jöns Nilssons återstående livstid, dels därutöver vad hon nodgas utgiva
i hyra för lokalerna från den tid rättigheten indrages till den 1 oktober 1919, dels
ock slutligen 300 kronor för beräknad förlust vid försäljning av inventarier.

Länsstyrelsen tillstyrker en årlig ersättning för Nilsson av 350 kronor och

för Persson av 1,000 kronor. , , ^

De sakkunniga, som i likhet med vad som anförts under fallen Kerstin
Nilsson och Bengta Ljungqvist, icke anse, att någon ersättning till Emelie Persson
kan ifrågakomma, föreslå, att det av länsstyrelsen för Nilsson förordade belopp må
utså och att Nilssons ersättningssumma sålunda bestämmes till 3oO kronor per ar.

Albert Petrus Wliera, född 1847, numera avliden, innehade rättighet att utskänka
vin och Öl i Hörby. Wiberg begärde i ersättning för rättighetens upphörande
en årlig ersättning av 3,000 kronor under sill återstående hvstid Namnda ersättningsbelopp
fann landsfiskalen i Hörby icke vara oskäligt, helst Wiberg både utskänkningsrörelsen
som enda inkomstkälla och med den måste försörja sig och sin
familj, bestående av hustru, dotter och minderårig sondotter.

Länsstyrelsen har för sin del biträtt Wibergs ersättningsanspråk
De sakkunniga, som verkställt särskild utredning rörande detta fall och därvid
funnit bestyrkt, att den genomsnittliga, normala årliga avkastningen av rörelsen
motsvarade ungefärligen den angivna summan, ha jemväl anslutit sig till länsstyrelsens
uppfattning. Emellertid har, enligt de sakkunniga sedermera tillhandakommet
meddelande, Wiberg den 19 september 1919 avlidit. Då därjämte av meddelade
upplysningar framgår, att Wiberg intill sm död fortsatt sm utskankmngsningsrörelse,
kan någon ersättning i detta fall icke ifrågakomma

Marna Jönsson, född Andersson, född 1842, innehar rättighetj att i Bjarsjolagård
utskänka vin och Öl. Sedan omkring tio år tillbaka har utskänknmgen omfattat
allenast vin och har denna skett i ytterst ringa omfattning Jonsson begär
i ersättning för rättighetens upphörande 1,000 kronor i ett för allt eller ock -

kronor årligen under sin återstående livstid. . .... , , .

Landsfiskalen finner det begärda årliga ersättnmgsbeloppet skäligt och hai

länsstyrelsen anslutit sig till denna uppfattning. ... , .

De sakkunniga finna sig kunna biträda polismyndighetens och länsstyrelsens

Kungi. Maj:t.s proposition Nr 287.

uppfattning och föreslå sålunda utgivande av ett årligt ersättningsbelopp av 200
kronor till Jonsson. 11

Per Larsson, född 1843, innehar rättighet att i Snöftarp utskälla vin och
ol. nan uppgiver, att denna mbragt honom en ärlig nettoinkomst av 800 å 900
-ronor och hemställer, att, därest rättigheten indrages, ersättning må tillerkännas
honom med ett belopp av 800 kronor årligen under hans återstående livstid.

. ederbörande landsfiskal samt länsstyrelsen ha biträtt denna framställning.

De sakkunniga, som verkställt särskild utredning i ämnet, varav framgått,
att Larssons normala genomsnittsinkomst av denna rörelse uppgår till minst°800
kronor för år, finna jämväl det frågasatta ersättningsbeloppet skäligt och vilja sålunda
föreslå, att till Larsson må utgivas en årlig ersättningssumma av 800 kronor.

ler Johansson Bjärröd, född 18-13, innehar rätt att i Bjärröd iskänka vin
och maltdrycker och begär såsom ersättning för rättighetens upphörande ett belopp
en gång för alla av 15,000 kronor. Landsfiskalen, som uppgiver, att Johansson i
sin affärsverksamhet biträdes av 2 hemmavarande vuxna barn och att han sedan
Hägra är tillbaka bedriver timmerhandel, vilken sistnämnda får anses giva lika stor
avkastning som utskänkmngsrörelsen, håller före, att Johanssons inkomst av sistnämnda
verksamhet kan beräknas till 1,000 kronor om året och föreslår i överensstämmelse
darmed, att ersättningsbeloppet måtte bestämmas till 1,000 kronor per år
Länsstyrelsen ansluter sig till detta förslag.

De sakkunniga ha verkställt särskild utredning rörande Johanssons inkomst
av utskänkmngsrörelsen och har därav framgått, att densamma under åren 1912
14 famnat en vinst, som icke kan beräknas understiga 1,200 kronor per år Med
anledning härav finna sig sakkunniga böra föreslå, att det till Johansson utgående
arliga ersättningsbeloppet må bestämmas till 1,200 kronor.

Hdlsmghorg—Landskrona-Eslövs järnvägsaktiebolag har jämväl framställt
anspråk pa ersättning for rörelse, utövad å bolagets järnvägsstation i Hälsingborg.
Bolaget har likväl icke vant i stånd att efterkomma de sakkunnigas anmaning att
vederbörligen styrka, att ifrågavarande rörelse utövats på grund av någon bolaget
tillkommande rättighet av den art, varom här är fråga, vadan anledning till framställning
i arnnet från de sakkunnigas sida icke föreligger.

Hallands län.

1!ete\ Ru^rnusson, född 1846, innehar rättighet att i Halmstad utskänka
Öl. Rättigheten har utarrenderats till Ostra bryggeriaktiebolaget i Halmstad, vilket
harfot erlagt en årlig summa av oOO kronor. Bassinusson, som uppgiver, att det
kommit till hans kännedom, att bryggeriet under den sistförfluten femårsperioden
pa utövandet av hans rättighet intjänat ett belopp av 4,606 kronor, begär detta
belopp i ersättning för den förlorade rättigheten.

Magistraten i Halmstad och länsstyrelsen i Hallands län tillstyrka, att ersättningen
ma bestämmas till 500 kronor per år. J

De sakkunniga ansluta sig till denna uppfattning och föreslå sålunda, att till
Bassmusson må utgivas en årlig ersättning av 500 kronor.

u i ,Seferff Albertina Gillberg, f. Andersson, född 1849, innehar rättighet att i
Halmstad utskanka ol. Jämväl denna rättighet är arrenderad av Östra Bryggeriaktiebolaget,
som i ersättning härför till Gillberg utgivit ett belopp av 400 kronor
Bihang till riksdagens protokoll WHO. 1 sand. > it'', höft. (År 287.) <»

Kung!. Maj ds proposition Nr ''JO?''.

per år. Gillberg anhåller om utgivande av en ersättning av kronor 3,733, vilket
belopp bryggeriet enligt Gillberg tillhandakommen uppgift skulle ha intjänat på utövandet
av hennes rättighet under den sistförflutna femårsperioden.

Magistraten och länsstyrelsen tillstyrka, att ett belopp av 400 kronor per år
må till Gillberg utgivas.

De sakkunniga vilja förorda denna hemställan och föreslå sålunda, att till
Gillberg må i ersättning utgivas ett årligt belopp av 400 kronor.

Östra bryggeriaktiebolaget i Halmstad har jämväl gjort framställning om gotto-örelse
i här berörda avseende samt till stöd för sina anspråk åberopat dels länsstyrelsens
i Hallands län resolution den 30 december 1873, varigenom en av bolaget gjord
framställning att fr. o. m. 1 januari 1874 i Halmstad få genom pigan Katarina Svensdotter
till förtäring på stället försälja bolagets tillverkning av Öl och svagdricka
bifallits, dels ock sagda länsstyrelses resolution samma dag, varigenom en annan av
bolaget gjord framställning att i Halmstad få genom sjömannen Karl Edvard Hansson
bedriva försäljning av samma slag likaledes bifallits.

I ärendet är upplyst, att berörda bolag tilldelade rättigheter under senare är
utövats genom andra personer än dem, som avsetts i länsstyrelsens ovan berörda

tillståndsresolutioner. .. ... , ,

Sakkunniga finna för sin del synnerligen tvivelaktigt, huruvida länsstyrelse^
över huvud ägt rätt att meddela här ifrågavarande rättigheter åt aktiebolag ens i
den form som i här förevarande fall kommit till användning. Då emellertid de
personer, genom vilka vederbörande rättigheter enligt länsstyrelsens beslut skolat
utövats icke under senare tiden förestått desamma, finna de sakkunniga för sin del,
att de en gång utdelade rättigheterna upphört att existera. Den omständigheten,
att två mot bolaget jämte dåvarande föreståndare för berörda utskänkningsrörelser
— andra än de ursprungliga — anhängiggjorda åtal för obehörig försäljning av maltdrycker
av domstol ogillats, ändrar icke de sakkunnigas uppfattning härutinnan.

Sakkunniga, som dessutom icke finna några billighetsskäl tala för bifall till
bolagets framställning, kunna på anförda skäl icke tillstyrka, att till berörda bolag
av statsmedel utgår någon ersättning.

Göteborgs och Bohus län.

Eleonora Konstantia Hallgren, f. Gädda, född 1836,

Elna Andersson, f. Jacobsdotter, född 1839,

AIar ia Kristina Larsson, f. Lar sdotter, född 1835.

Olof Anton Strömberg, född 1849,

Anna Kristina Petersson, f. Olsdotter, född 1838,

Elisé Edla Fredrika Moe. f- Berg din, född 1841.

Teodor Laurentius Johnsson, född 1840,

Albertina Dreijer, f. Bengtsson, född 1838,

Anna, Matilda Burman, f. Svensson, född 1835,

Charlotta Elisabet Frid, f. Petersson, född 1829.

Otto Berlin, född 1850,

Sofia Olsson, f. Klia,sdotter, född 1838,

Davida Leor/tina Martina Probst, f. Pihlcrantz. född 1846, inneha samtliga
rättighet att i Göteborg utskänka vin och öl och ha alla sedan längre eller kortare

Kttngl. Maj.ts -proposition Nr .287.

tid utarrenderat denna sin rättighet samt åtnjuta härför i ersättning för år räknat
nedanstående belopp:

E. K. Hallgren
E. Andersson
M. K. Larsson ...
O. A. Strömberg
A. K. Petersson

E. Moe.................

T. L. Johnsson

A. Dreijer ........

A. M. Burman

0. E. Frid ........

O. Berlin ............

S. Olsson............

D. L. M. Probst

kronor 1,200

» 2,400

» 900

» 1,320

» 720

» 1,000

> 1,500

» 1.200

» 720

» 1,200

* 1,200

» 720 samt

> 1,800.

De anspråk på ersättning, som vederbörande själva framställt, uppgå till
följande belopp:

E. K. Hallgren..............		kronor	1,200	per år,
E. Andersson................	i;.;..		35,000	i ett för
M. K. Larsson .............		»	1,200	per år,
O. A. Strömberg ..........		»	1,320	per år,
A. K. Petersson .........		»	1,200	per år,
E. Moe .........................		»	1,000	per år,
T. L. Johnsson............			10,000	i ett för
	eller	»	2,000	per år,
A. Dreijer ......-.....	....................	»	1,200	per år,
A. M. Burman ..............		»	15,000	i ett för
	eller	• »	3,600	per år,
0. E. Frid.....................		y>	30,000	i ett för
O. Berlin ....................		y>	15,000	i ett för
	eller	»	1,200	per år,
S. Olsson ......................		»	10,000	i ett för
	eller	y>	1,200	per år,
D. L. M. Probst ........		»	35,000	i ett för

allt.

allt,

allt.

Länsstyrelsen har föreslagit, att till här ifrågavarande rättighetsinnehavare
må utgå ersättning med ett belopp, motsvarande den summa de för närvarande uppbära
i arrende av rättighetsutövaren.

De sakkunniga vilja ansluta sig till denna hemställan och föreslå sålunda,
att till nedanstående rättighetsinnehavare må utgivas ersättning med följande årliga

belopp, nämligen till:

Eleonora Konstantia Hallgren.............................. kronor 1,200

Elna Andersson ........................................................ » 2,400

Maria Kristina Larsson............................................ » 900

Olof Anton Strömberg ............................................ » 1,320

Anna Kristina Petersson ........................................ » 720

Kungi. Maj.ts proposition Nr 287.

Elise Edla Fredrika Moe ...........................	............. kronor 1,000
Teodor Laurentius Johnsson.....................	.............. > 1,500
Albertina Dreijer .......................................	............. » 1.200
Anna Matilda Burman ...............................	.............. » . 720
Charlotta Elisabet Frid.............................	.............. » 1,200
Otto Berlin ................................................	............... » 1,200
Sofia Olsson................................................	.............. » 720
Davida Leontina Martina Probst..............	.............. » 1.800.

Karolina Va stenlås Ekstrand, f. Möller, född 1845, innehar rättighet att i
Göteborg utskänka vin och Öl. Ekstrand utövar själv den av henne förvärvade
rättigheten och har enligt egen uppgift därå haft en medelårsinkomst av 2,532
kronor samt inför polismyndigheten framställt anspråk på ersättning med 100 kronor
i månaden under sin återstående livstid.

Länsstyrelsen tillstyrker ersättning till nämnda belopp, och vilja de sakkunkunniga
ansluta sig härtill samt sålunda föreslå, att till Ekstrand må utgivas en
årlig ersättning av 1,200 kronor.

Anna Petronella Johansson, f. Petersson, född 1844, innehar i Göteborg rättighet
att utskänka Öl. På grund av sjukdom har hon sedan 1 maj 1906 haft rättigheten
utarrenderad till sin svärson, vilken under de tio första åren för densamma
erlagt ett årligt arrende av 900 kronor samt därefter 1,500 kronor per år, varjämte
Svensson betalt hyran för utskänkningslokalen med 75 kronor per månad. Under
hela den tid Svensson förhyrt rättigheten av Johansson, har denna utan ersättning
varit inackorderad hos Svensson. Johansson yrkar att för sagda rättighet i ett för
allt på en gång utbekomma eu ersättning av 30,000 kronor.

Länsstyrelsen har tillstyrkt ett ersättningsbelopp av 1,200 kronor per år.

De sakkunniga, som rörande denna ersättningsfråga verkställt särskild utredning
och därvid bland annat funnit, att rörelsen lämnat högre avkastning än det av
länsstyrelsen såsom ersättning föreslagna belopp, ha, då därjämte hyran för rörelsen
numera utgår med 1,500 kronor per år, icke ansett sig böra uppskatta Johanssons
nuvarande inkomst av rättigheten till mindre än sistnämnda summa, vilken de sakkunniga
sålunda föreslå må till Johansson utgivas i årlig ersättning.

Carl Gustaf Carlsson, född 1840, numera avliden, innehade rättighet att i
Göteborg utskänka vin och öl. Han hade rättigheten utarrenderad för ett belopp
av 600 kronor för år och framställde anspråk på en ersättning av 5,000 kronor i
ett för allt.

Länsstyrelsen föreslog utgivande till Carlsson av en årlig ersättning å 600
kronor och ha de sakkunuiga i sin tidigare åberopade skrivelse den 28 januari 1919
hemställt, att nämnda belopp måtte provisoriskt bestämmas såsom ersättning åt
Carlsson.

Sedan Carlsson emellertid den 12 september 1919 avlidit, kän den föreslagna
ersättningen till honom utgå allenast för tiden 1 januari—12 september 1919. Däremot
bör framhållas, att aktiebolaget Vin- och spritcentralen, som jämlikt förut
berörda nådiga skrivelse till länsstyrelsen den 14 februari 1919 ställt medel till
disposition för utgivande till Carlsson av den för honom bestämda provisoriska ersättning,
bör av statsmedel återfå vad bolaget sålunda förskotterat.

Olivia Konstantia Tausson, f. Tausson, född 1841, innehar i Göteborg rättighet
att försälja vin och Öl, vilken rättighet hon själv utövat. Hon uppgiver sig ha

Kungl. Maj:ts preposition Nr 287. 69

en årlig inkomst av omkring 3,000 kronor av utskänkningsrörelsen, för vilket belopp
hon även erlägger skatt, samt begär i ersättning för rättighetens indragning ett
belopp i ett för allt av 30,000 kronor.

Länsstyrelsen har tillstyrkt ett årligt ersättningsbelopp av 2,500 kronor.

De sakkunniga, som jämväl rörande denna ersättningsfråga verkställt särskild
utredning, ha på grund av vad därvid förekommit icke funnit sig böra frångå det
av länsstyrelsen förordade belopp, utan föreslå sålunda att till Tausson må utgivas
ett ärligt ersättningsbelopp av 2,500 kronor.

Anders Andersson Holmdal, född 1844, innehar rättighet att i Göteborg utskänka
vin och Öl. Sedan omkring nio är har han på grund av sjukdom icke själv
kunnat förestå utskänkningsrörelsen, utan har denna föreståtts av annan person.
Under nämnda tid har hans inkomst av rörelsen enligt hans egen uppgift uppgått
till i medeltal 2,500 kronor per år. lian begär i ersättning för rättighetens indragande
antingen 1,500 kronor per år under sin återstående livstid eller ock 12 000
kronor i ett för allt.

Länsstyrelsen tillstyrker det av Holmdal per år begärda belopp.

Av den av sakkunniga i ärendet företagna utredning framgår, att den person,
som under det sista året förestått utskänkningsrörelsen i ersättning härför till
Holmdal utgivit 2,400 kronor per år, vari jämväl ingått hyra för lokalen. Deri
sistnämnda beräknas till ett belopp av omkring 1,000 kronor. Under sådana omständigheter
finna de sakkunniga det av Holmdal begärda och av länsstyrelsen föreslagna
ersättningsbelopp något för högt och föreslå för egen del. att till Holmdal
må utgivas en årlig ersättning av 1,400 kronor.

Anna Malena Jonsson, född 1836, innehar rättighet att i Göteborg utskänka
vin och öl. Sedan omkring nitton år tillbaka har utskänkningsrättigheten av Jonsson
uthyrts till annan person, vilken för rättighet och hyra av den i Jonssons fastighet
belägna lokalen utgiver ett årligt belopp av 1,200 kronor. Jonsson yrkar att
för rättigheten i ett för allt på en gång utbekomma eu ersättning av 25,000 kronor.

Länsstyrelsen förordar ett årligt ersättningsbelopp av 900 kronor.

Enligt den av sakkunniga i ärendet verkställda utredningen framgår, att av
det belopp, som av utskänkningsrättens utövare till Jonsson utgivits, 300 kronor
beräknats i lokaihyra, vadan sålunda ett belopp av 900 kronor skulle utgöra ersättning
tör själva rättighetens utövande. Ehuru det angivna hyresbeloppet kan synas
skäligen lågt, anse sig de sakkunniga emellertid kunna ansluta sig till länsstyrelsens
förslag och hemställa sålunda, att det av länsstyrelsen förordade belopp 900 kronor
måtte som årlig ersättning till Jonsson utgivas.

Mathilda Josefina Svensson, född 1844. innehar rättighet att i Göteborg utskänka
vin och maltdrycker, vilken rättighet hon alltsedan 1880 haft utarrenderad
till olika släktingar. Sedan den 28 oktober 1905 förhyres rättigheten av Svenssons
brorsdotter Hulda Svensson, vilken enligt till polismyndigheten vid dess undersökning
lämnad uppgift för rättigheten erlägger en årlig hyra av 900 kronor. Detta
belopp utgives icke kontant till Svensson, utan är hon för motsvarande summa inackorderad
hos rättighetens ovannämda utövare. Svensson yrkade vid förutberörda
polisutredning en ersättning av 30,000 kronor i ett för allt.

Länsstyrelsen har föreslagit, att ersättningsbeloppet må bestämmas till 900
kronor och har nämnda summa upptagits jämväl i sakkunnigas tidigare omförmälda
provisoriska förslag i ämnet.

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 287.

1 underdånig skrivelse den 1 april 1919 har Mathilda Josefina Övensson, ovannämnda
Hulda Svensson, ävensom Hulda Svenssons systrar Selma Fredrika och Jenny
Sofia Svensson hemställt, att hela avkastningen av utskänkningsrörelsen måtte läggas
till grund för ersättningens storlek och att denna ersättning måtte utgå till Mathilda
Josefina Svensson för hennes och hennes brorsdöttrars räkning så länge hon levde.
Till motivering av detta yrkande anföres i skrivelsen, vilken genom nådig remiss
den 15 april 1919 översänts till de sakkunniga för avgivande av utlåtande, i huvudsak,
att inkomsten av utskänkningsrörelsen i första hand tillfallit Hulda Svensson,
vilken emellertid haft att med densamma draga försorg om dels sin faster, rättighetsinnehavaren
Mathilda Josefina Svensson, som i det gemensamma hemmet erhållit,
förutom rum och kost, en god omvårdnad samt nödiga penningmedel, dels ock Hulda
Svenssons två oförsörjda systrar. Vid tidpunkten för rörelsens nedläggande begärde
vederbörande poliskommissarie upplysning om det belopp, som av inkomsten på
rörelsen årligen utgått till rättighetens innehavare, och uppgav då Hulda Svensson,
att hon i sina skattedeklarationer plägat göra ett avdrag av 900_ kronor för underhållet
till sin faster. För detta belopp kunde hon dock givetvis icke ens tillnärmelsevis
erhålla de förmåner som på förenämnda sätt tillförsäkrats henne, än mindre
inginge i sagda belopp någon som helst ersättning till de övriga familjemedlemmarna,
vilka hade sin utkomst av rörelsen.

Till utredning av berörda rörelses avkastning har i skrivelsen åberopats styrkta
utdrag av Hulda Svenssons handelsböcker för år 1912—1918, varav framgår, att
nettoinkomsten å verksamheten, efter avdrag av förenämnda belopp å 900 kronor
till Mathilda Josefina Svensson, utgjort följande summor:

1912 ..... 1913 ......		....... kronor 3,406 4,016
1914 ......		....... » 6,295
1915 ......		9,505
1916 ......		9,322
1917 ...... 1918 .....		18,705 11,044.

De sakkunniga som verkställt särskild utredning rörande detta fall, varvid
framgått, att de förmåner Mathilda -Josefina Svensson åtnjutit i form av logi, kost.
kläder, vård in. m. i sin brorsdotters hem icke skäligen kunna uppskattas till lägre
belopp än 2,400 kronor per år, vilja för sin del föreslå, att den ärliga ersättningen
till Svensson må bestämmas till detta belopp, varemot enligt de sakkunnigas mening
någon ersättning till Hulda Svensson eller hennes systrar icke kan ifråga -

Johan Johansson, född 1845, innehar rättighet att i Lysekil utskänka vin
och maltdrycker. Av polismyndighetens utredning framgår, att »Johansson sedan
mer än tio år lidit av så nedsatt syn, att han icke ens kunde obehindrat ga emellan
sin bostad och den lokal, i vilken den av honom innehavda utskänkningen utövats,
samt att han icke kunnat sköta rörelsen på annat sätt än genom uttalande av
förslag och beslut.» Rörelsen skötes av två biträden. Johansson har framställt
fordran på att i ersättning för mistad rättighet erhålla 3,000 kronor om aret under
sin återstående livstid, och finner magistraten i Ijysekil detta anspråk vara skäligt.

Kungl. May.ts proposition Nr 287.

Länsstyrelsen har emellertid hemställt, att ersättning må utgå allenast med
1,800 kronor om året.

Av den i ärendet förebragta utredning framgår, att Johanssons taxering till
bevillning av rörelsen under nedanstående år utgjort följande belopp nämligen:

1913 ....................................... kronor 1,650

1914 ....................................... » 1,750

1915 ........................................ » 2,150

1916 ........................................ » 2,250

1917 ........................................ > 1,450.

Då Johansson veterligen icke haft inkomst av annan art, torde den sålunda
taxerade summan få anses motsvara vad utskänkningsrörelsen inbringat. De sakkunniga
anse med hänsyn härtill, att ersättningen till Johansson bör utgå med ett
belopp, som motsvarar medelårsinkomsten under de senare åren. Av förestående
silfror framgår, att nämnda medeltal kan beräknas till omkring 1,900 kronor, till
vilket belopp Johanssons ersättning sålunda synes böra bestämmas.

Västmanlands län.

Hilda Augusta Malmberg, född 1827, innehar rättighet att i Arboga utskänka
vin och maltdrycker. Denna rättighet har av Malmberg år 1903 genom formligt
avtal försålts till tvenne andra i Arboga bosatta personer, av vilka den ena numera
avlidit.

Magistraten håller före, att under dylika omständigheter någon rätt till
vidare ersättning för Malmberg icke kan ifrågakomma, och ansluta de sakkunniga
sig till denna uppfattning.

G ä v le borgs 1 ä n .

Johanna Sopa Andersson, f. Westergren, född 1831, innehar rättighet att i
Gävle utskänka vin och Öl. Rättigheten utövas sedan omkring 32 år tillbaka av
Ångbryggeriaktiebolaget i Gävle, som sedan den 1 april 1914 härför till Andersson
utgiver 3,000 kronor årligen, i vilken summa ingår hyra för försäljningslokalen,
vilken senare beräknats till 2,200 kronor om året. Nettoinkomsten för rättigheten
har sålunda för Andersson varit 800 kronor per år. I ersättning begär Andersson

1,000 kronor om året under sin återstående livstid eller 8,000 kronor i ett för allt.

Magistraten finner Anderssons ersättningsanspråk skäligt och har länsstyrelsen
instämt häri.

De sakkunniga anse, att, då den nettoinkomst, som för Andersson uppkommit
av rättighetens bortarrenderande, enligt meddelade uppgifter uppgår till allenast
800 kronor, detta belopp är skäligt, och föreslå därför, att till Andersson må utgivas
en årlig ersättning av 800 kronor.

Johanna Sopa sinder .-dotter (Andersson), född 1844, innehar rättighet att i
Gävle utskänka vin och Öl. Denna rättighet har omkring tio år utövats av Ångbryggeriaktiebolaget
i Gävle enligt kontrakt gällande för Anderssons livstid. I ersättning
till Andersson utgav bolaget 1,000 kronor om året. Dessutom har Andersson
av bolaget erhållit tillsammans ett dussin Öl, svagdricka och läskedrycker i veckan.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 287.

billigare bostad i bolagets hus samt på bolagets bekostnad fri läkarevård och medicin.
Andersson uppskattar dessa förmåner till ett belopp av 500 kronor för år
och begär på grund härav en livränta av 1,500 kronor eller 15,000 kronor i ett
för allt.

Bryggeriaktiebolaget i Gävle har förklarat, att bolaget, om ifrågavarande
försäljningsrättighet skulle indragas, fordrar ersättning av 2,000 kronor om året
för Anderssons återstående livstid eller en summa av 15.000 kronor i ett för allt.

Magistraten anser Andersons ersättningsanspråk skäligt, men finner sig sakna
anledning att yttra sig i fråga om befogenheten och skäiigheten av de anspråk,
som framställts från bolagets sida. Länsstyrelsen instämmer i magistratens yttrande.

De sakkunniga, som hålla före, att någon ersättning till Angbryggeriaktiebolaget
i Gävle icke kan ifrågakomma, föreslå, att till Andersson må utgivas eu
årlig ersättning av 1,500 kronor.

Charlotta Amalia Svensson, f. Norman, född 1839, innehar rättighet att i
Söderhamn utskänka vin och Öl. Svensson har enligt stadsfiskalens i Söderhamn
uppgift förklarat sig villig att avstå från den av henne innehavda rättighet mot
en kontant ersättning av 4,000 kronor i ett för allt.

Magistraten upplyser emellertid, att Svensson upphörde med sin rörelse den
2 augusti 1914 och att hon för samma år varit bevillningstaxerad för .1,370
kronor, vartill även hennes årliga inkomst av rörelsen beräknats.

Dä enligt magistratens upplysningar Svensson redan under år 1914 upphört
med utövandet av sin rättighet och sålunda de genom 1917 års lagstiftning framkallade
förhållanden icke kunna anses ha inverkat på detta nedläggande av rörelsen,
finna de sakkunniga, att någon ersättning till Svensson icke kan ifrågakomma.

Albertina Christina Bodin, f. Söderlund, född 1832, innehar rättighet att i
Söderhamn utskänka vin och Öl. Bodin fordrar för avstående av rättigheten en
ersättning av 4,000 kronor i ett för allt, ett belopp, som stadsfiskalen i Söderhamn
finner skäligt.

Magistraten i Söderhamn upplyser, att Bodins årliga inkomst av rörelsen
utgjort omkring 2,000 kronor och vilja de sakkunniga föreslå, att en årlig ersättning
till detta belopp må till Bodin utgivas, dock att den sammanlagda ersättningssumman
ej må uppgå till mer än Bodin begärt eller 4,000 kronor.

.J ii m 11 a n cl s län.

Märta Mathilda Billmark,1 född 1836, innehar rättighet att i Östersund utskänka
vin och Öl och begär i ersättning för rörelsens nedläggande en årlig ersättning
av 1,000 kronor. Rättigheten har under det sista året varit arrenderad av
aktiebolaget stersunds ångbryggeri, som härför årligen till Billmark utgivit 600 kronor.

Länsstyrelsen tillstyrker, att ersättning till Billmark må utgå med ett mot
arrendet svarande belopp och föreslå jämväl de sakkunniga, att här ifrågavarande
årliga ersättning må fastställas till 600 kronor.

Erik Petter Levin, född 1815, numera avliden, innehade rättighet att i Öster *)

På grund av rörande Billmark ännu outredda förhållanden vid tidpunkten för avgivande
av de sakkunnigas förslag angående provisorisk ersättning til! här ifrågavarande rättighetsinnehavare
har Billmark icke upptagits i nämnda förslag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287. 78

sund utskänka vin och öl och begärde han för rättighetens avträdande en ersättning
av 1,000 kronor per år.

Enligt uppgift från länsstyrelsen har en Östersunds utskänkningsaktiebolag
genom länsstyrelsens utslag den 15 augusti 1918 meddelad rättighet att å ett utskänkningsställe
i Östersund utskänka vin och öl utan samband med måltid å Levin
överlåtits, och ansåg därför länsstyrelsen, att någon ersättning till Levin icke borde
utgå, så länge han utövade berörda rättighet.

Enligt senare meddelande har Levin under år 1919 avlidit.

De sakkunniga finna i likhet med länsstyrelsen, att någon ersättning till
Levin för den del av år 1919, då han utövat överlåten rättighet, icke kan ifrågakomma.

Karin Ivarsson, född 1836, innehar rättighet att i Östersund utskänka vin
och Öl. Ivarsson har sin rättighet utarrenderad för ett belopp av 400 kronor och
begär i ersättning nämnda summa årligen, så länge hon lever eller ock en engångsersättning
av 5,000 kronor.

Den begärda årliga ersättningen har av länsstyrelsen tillstyrkts såsom skälig,
och vilja jämväl de sakkunniga ansluta sig till denna uppfattning och sålunda föreslå,
att till Ivarsson må utgivas en ersättning av 400 kronor per år.

Bland de ersättningsanspråk, som i detta sammanhang framkommit, är jämväl
en framställning från ägarna till hemmanet Heden nr 1 (Lassekrog) i Färila
socken, änkan Kristina Wilhelmina Byström och dennas omyndiga dotter Nanny,
vilka för avstående av den fastigheten enligt uppgift tillhörande vin- och ölrättighet
begärt 3,500 kronor för år eller ett kapital, lämnande motsvarande ränteinkomst.

Av den utredning, som med anledning av denna framställning verkställts,
framgår, att, sedan åtal mot dåvarande ägaren av hemmanet, Halvar Byström väckts
för olaga utskänkning av maltdrycker, häradsrätt och hovrätt ansett den vid fastigheten
fästa rättighet icke vara att jämställa med gästgiverirättigheter och av sådan
anledning dömt Byström till ansvar samt att vid ärendets avgörande i Högsta
domstolen den 24 juli 1902 tre justitieråd fastställt hovrättens dom, medan tre frikänt
Byström från ansvar under åberopande av, att den ifrågavarande rättigheten
vore att anse såsom likställd med gästgiveri.

Det torde av det anförda vara tydligt, att här icke avses rättighet av sådan
art, om vilken i de sakkunnigas nu föreliggande framställning varit fråga. Med
hänvisning till vad av de sakkunniga i deras betänkande den 14 maj 1918 anförts
rörande samtliga de ersättningsfrågor, som underställts sakkunnigas prövning, torde
emellertid rörande det här berörda fallet böra framhållas, att, därest ägarna av
där omförmälda hemman icke äro att betrakta såsom gästgivare, någon rätt till
ersättning i nu förevarande hänseende icke kan tillkomma dem, under det att i
motsatt fall det uttalande, sakkunniga i sitt nyss åberopade betänkande gjoxt angående
eventuell ersättning till innehavare av gästgiverirörelse, synes äga motsvarande
tillämpning på änkan Byströms och hennes dotters här ifrågavarande anspråk.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 243 käft. (Nr 287).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

En av de sakkunniga under augusti 1919 företagen utredning av frågan, i
vilken utsträckning här ifrågavarande rättighetsinnehavare begagnat sig av dem
jämlikt Kungl. Maj:ts ovan åberopade beslut den 14 februari 1919 tillkommande
rätt att provisoriskt uppbära ersättning med vissa angivna belopp, har givit vid
handen, att följande i det föregående omnämnda personer under året uppburit föreskrivna
summor, nämligen

G. L. Björkman,	Enköping	M.	J. Svensson,	Göteborg
A. S. Wennberg,	Jönköping	A.	K. Petersson,	»
I. A. von Porat,	»	A.	A. Holmdahl,	»
A. M. J. Nilsson.	Visby	E.	Moe,	»
B. Karlsson,	Sölvesborg	T.	L. Johnsson.	»
K. Nilsson,	Lund	A.	Dreijer,
J. Nilsson,	»	A.	M. Burman,	»
P. Larsson,	Snöftarp	C.	E. Frid.	»
S. L. Gillberg,	Halmstad	O.	Berlin,	»
L. P. Rassmusson,	»	S.	Olsson,
C. G. Carlsson,	Göteborg	D.	L. M. Probst,	»
E. K. Hallgren,	»	J.	Johansson,	Lysekil
K. V. Ekstrand.	»	J.	S. Andersson,	Gävle
E. Andersson,	»	.1.	S. Andersdotter,	»
M. K. Larsson,		A.	K. Bodin.	Söderhamn
O. K. Tausson,		K.	Ivarsson.	Oviken
O. A. Strömbeag,	»

Rörande övriga rättighetsinnehavare, vilka icke, trots erhållen underrättelse
om deras rätt till provisorisk ersättning, uppburit dylik, har i vissa fall ingen upplysning
meddelats om orsaken härtill, men i andra fall uppgivits, att de sökt och
erhållit rättighet att utskänka pilsnerdricka och fortsatt sin rörelse på sådant sätt.

Under åberopande av vad de sakkunniga sålunda anfört, vilja de sakkunniga
hemställa, att nådig proposition må till riksdagen avlåtas med hemställan, att riksdagen
måtte besluta:

dels att till nedan angivna personer, vilka innehaft rättigheter till utskänkning
av vin och maltdrycker eller enbart maltdrycker, förvärvade före utgången
av år 1874, må i ersättning för sagda rättigheters upphörande av statsverkets fond
av rusdrycksmedel kvartalsvis i efterskott under dessa personers återstående livstid
utbetalas ett belopp, för envar motsvarande en fjärdedel av det för honom upptagna
beloppet, under villkor likväl att före första utbetalningen vederbörande skriftligen
förbinder sig att för framtiden icke utöva rörelse av här ifrågavarande eller lik -

nande. art:

Kronor

Gustaf Leonard Björkman, Enköping.................................................... 800: —

Altea Serafia Wennberg, f. Wennberg, Jönköping ........................... 1,500: —

Ida Augusta von Porat, Jönköping........................................................ 50: —•

Gustava Sofia Rask, Jönköping ............................................................ 600: —

Anna Magdalena Josefina Nilsson, f. Ringström. Visby.................... 600: —

Kunc/l. Maj:ts proposition Nr 287. 75

Kronor

Gustava Maria Kristina Andersson Selander, f. Blomgren. Visby.. 600: —

Bengta Karlsson, f. Pålsson, Sölvesborg ............................................ 1,000: —

Jöns Ingemarsson Kjellman, Östra Vämmerlöv ................................ 1,200: —

Jeppa Mårtensson Lund, Malmö ............................................................ 200: —

Kerstin Nilsson, f. Kristoffersson, Lund................................................ 600: —

Bengta Ljungqvist, f. Nilsson, Lund ................................................... 300: —

Jöns Nilsson, Lund ................................................................................ 350: —

Marna Jönsson, f. Andersson, Bjärsjölagård........................................ 200: —

Per Larsson, Snöftarp ............................................................................ 800: —

Per Johansson, Bjärröd............................................................................ 1,200: —

Lars Peter Rasmussen, Halmstad ........................................................ 500: —

Severina Albertina Gillberg, f. Andersson, Halmstad ........................ 400: —

Eleonora Konstantia Hallgren, f. Gädda, Göteborg............................ 1,200: —

Elna Andersson, f. Jakobsdotter, Göteborg ........................................ 2,400: —

Maria Kristina Larsson, f. Larsdotter, Göteborg................................ 900: —

Olof Anton Strömberg, Göteborg........................................................... 1,320: —

Anna Kristina Petersson, f. Olsdotter, Göteborg ................................ 720: —

Elise Edla Fredrika Moe, f. Bergelin, Göteborg................................ 1,000: —

Teodor Laurentius Johnsson, Göteborg ................................................ 1,500: —

Albertina Dreijer, f. Bengtsson, Göteborg.......................................... 1,200: —

Anna Matilda Burman, f. Svensson, Göteborg .................................... 720: —

Charlotta Elisabet Frid, f. Petersson, Göteborg ................................ 1,200: —

Otto Berlin, Göteborg .............................. 1,200: —

Sofia Olsson, f. Eliasdotter, Göteborg................................................... 720: —

Davida Leontina Martina Probst, f. Pihlcrantz, Göteborg ................ 1,800: —

Karolina Vastenius Ekstrand, f. Möller, Göteborg ............................ 1,200: —

Anna Petronella Johansson, f. Pettersson. Göteborg ........................ 1,500: —

Olivia Konstantia Tausson, f. Tausson, Göteborg................................ 2,500: —

Anders Andersson Holmdahl, Göteborg .............................................. 1,400: —

Anna Malena Jonsson, Göteborg........................................................... 900: —

Mathilda Josefina Svensson, Göteborg.................................................... 2,400: —

Johan Johansson, Lysekil............... 1,900: —

Johanna Sofia Andersson, f. Westergren, Gävle ................................ 800: —

Johanna Sofia Andersdotter, (Andersson) Gävle ................................ 1,500: —

Marta Mathilda Billmark, Östersund .................................................. 600: —

Karin Ivarsson, (Oviken), Östersund .................................................... 400: —

dels att till Albertina Christina Bodin, f. Söderlund, Söderhamn, vilken jämväl
innehaft rättighet av förenämnda art, må i ersättning för dess upphörande av
sagda fond kvartalsvis i efterskott och i övrigt enligt nyss anförda villkor utbetalas
en fjärdedel av 2,000 kronor, dock att den på sådant sätt utbetalade summan
icke må uppgå till mer än sammanlagt 4,000 kronor;

dels att till aktiebolaget Vin- och spritcentralen må av meromnämnda fond
återbetalas vad nämnda bolag kan visa sig ha intill tiden för verkställighet av
riksdagens beslut förskottsvis utgivit i provisorisk ersättning i enlighet med bestämmelserna
i nådiga brev till vissa länsstyrelser den 14 februari 1919 till ovan
omnämnda ersättningstagare ävensom till numera avlidne Carl Gustaf Carlsson,

Departements chefen.

Innehavare av
burtkapsrättigheter
till
brännvinsnttkä
filtning.

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

Göteborg, med iakttagande dock att, därest till viss rättighetsinnehavare i provisorisk
ersättning utgivits belopp överstigande vad av riksdagen beslutats må till honom
utgå, dylikt överskottsbelopp icke skall till bolaget återgäldas;

dels ock att, i den mån riksdagens beslut antingen innefattar ersättning till
högre belopp än vederbörande rättighetsinnnhavare förut mottagit såsom provisorisk
ersättning eller ock ersättning åt annan än den, som bekommit dylik provisorisk
ersättning, sådan höjning av eller ny ersättning må räknas från och med den 1
januari 1919 eller den senare dag, då rörelsen upphört, samt utbetalas samtidigt
med utgivande av första kvartalets ersättning.»

Enligt min mening föreligger icke någon rättslig grund för ersättning
till de nu berörda rättighetsinnehavarna. Däremot tala onekligen
billighetsskäl för att ersättning utgår till ifrågavarande personer. Samma
skäl som år 1907 åberopades för ersättning till de gästgivare, som avstode
från dem tillkommande rätt att utskänka brännvin, föreligga ifråga
om den, som före 1874 års utgång förvärvat rätt till utskänkning av vin
eller maltdrycker. Då rättighetsinnehavarna i allmänhet äro komna till
en hög ålder och icke torde kunna ägna sig åt annan verksamhet, synes,
under förutsättning, att de för framtiden icke utöva rörelse av här ifrågavarande
eller liknande art, ersättning böra till dem av statsverket utbetalas.
De av de sakkunniga förebragta särskilda undersökningar för
varje ersättningsfall synas mig uttömmande och förslaget till ersättningar
väl avvägt, varför jag, — blott med ett par smärre förtydligauden —
finner mig böra tillstyrka bifall till de sakkunnigas hemställan.

Närmare bestämmelser i fråga om utbetalning av ersättningarna
m. m. torde i fall av behov framdeles få av Kungl. Majrt utfärdas. V.

V. Övriga ersättningsfrågor.

I det följande kommer jag att upptaga till behandling de i det föregående
icke berörda grupper av näringsidkare, som röna inflytande av
genomförandet av rusdrycksförsäljningsförordningen.

Beträffande innehavare av burskapsrättigheter till brännvinsutskänkning
jämlikt 9 § brännvinsförsäljningsförordningen hava de sakkunniga
anfört följande:

»Vid genomförandet av 1905 års bränn vinsförsäljningsförordning anställdes
inom finansdepartementet undersökning rörande antalet inom riket då befintliga innehavare
av burskapsrättigheter till brännvinsförsäljning. Denna undersökning visade,
att det vid 1904 års början fanns fem dylika rättigheter, tillkommande konditorn
Johan Åkerlund i Sundsvall, änkan Gustava Sundin i Östersund, änkan Edla Lagerblom
i Gävle, änkan Emma Simon i Göteborg samt frimuraresamhället i Göteborg.

Kungl. Maj ds proposition Nr 287.

Åkerlund hade mot en årlig ersättning av 5,500 kronor förbundit sig att
under sin återstående livstid varken själv eller genom andra utöva sin ifrågavarande
rättighet utan överlåtit den på Sundsvalls utskänkningsbolag, vilket emellertid, därest
rättigheten genom förändrad lagstiftning skulle inskränkas, betingat sig rätt att
annulera den sålunda träffande överenskommelsen. Med änkan Sundin hade utskänkningsbolaget
i Östersund för varje treårsperiod träffat avtal rörande överlåtande
å bolaget av hennes rätt mot ett årligt belopp av 5,000 kronor. Jämlikt Kungl.
Maj:ts av 1905 års- riksdag godkäuda förslag träffades överenskommelse mellan dels
Åkerlund och dels Sundin, å ena, samt kronan, å andra sidan, enligt vilken båda
avstodo från sina ifrågavarande rättigheter mot undfående vardera av en årlig ersättning
under deras återstående livstid, motsvarande den, som, enligt vad nyss nämnts,
tidigare, avtalats mellan dem och vederbörande utskänkningsbolag.

Änkan Lagerblom, vars man år 1847 tillerkänts rätt att »tillverka och försälja
likörer med vad därtill liörer», hade under år 1904 upphört med ifrågavarande
rörelse. Änkan Simon åter, vars make år 1852 vann burskap såsom »sockerbakare
och schweizerbakare» i Göteborg, hade år 1899 slutit avtal med Göteborgs utskänkningsaktiebolag,
varigenom hon mot viss årlig ersättning till bolaget överlåtit alla
de rättigheter, som voro förenade med hennes schweizerirörelse. Någon ersättning
av statsmedel till Lagerblom eller Sundin ifrågasattes icke vid genomförandet av
1905 års brännvinsförsäljningsförordning.

Yad slutligen beträffar den rättighet av bär ifrågakommande slag, vilken utövas
av frimuraresamhället i Göteborg, har upplysts att den av ålder utövats, men
att någon till grund för densamma liggande handling icke kunnat påträffas. Rättigheten,
som använts endast till förtäring på stället, har under de senaste åren icke
utövats, på grund av frimuraresamhällets fastighets ombyggnad. Från frimuraresamhällets
sida har hos de sakkunniga icke framställts några ersättningsanspråk.
Enligt meddelad uppgift lär frågan komma att ordnas så, att frimurarsamhället hos
aktiebolaget Göteborgssystemet begär överlåten utskänkningsrättighet.»

Då de sakkunnigas utredning giver vid handen, att ersättnings- bepartemenuanspråk
från innehavare av rättigheter jämlikt 9 § brännvinsförsäljnings- r-1''ffen
förordningen icke föreligga, torde vad de sakkunniga anfört icke föranleda
något vidare yttrande.

I den skrivelse, vari 1917 års riksdag för Kungl. Maj:t
sitt beslut beträffande rusdrycksförsäljningsförordningen, meddelades,
att riksdagen beslutat medgiva, att till sådan ägare av gästgiveri, vilken
på grund av bestämmelserna i 10 § av 1905 års brännvinsförsäljningsförordning
vid tiden för rusdrycks försälj ni ngsförord nin gen s ikraftträdande
vore berättigad att utskänka brännvin, skulle för rättighetens upphörande
från och med år 1919 av staten utgivas ersättning med årligt belopp,
som av länsstyrelsen skulle fastställas efter de grunder, vilka funnos
angivna i kungörelsen den 12 juli 1907 angående ersättning till gästgivare,
som avstode från dem tillkommande rätt till utskänkning

anmälde Innehavare av

gästgiverier
mt.d rätt till
brännvins~
utskänkning.

Brännvin -

tiUvirkare

Departements•
eke fen.

Reningsverk.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

ävensom att änka efter manlig ersättningstagare skulle, därest äktenskapet
blivit ingånget före den 1 maj 1907, efter mannens frånfälle
under sin återstående livstid äga uppbära den ersättning, vartill mannen,
om han levat, varit, berättigad. Gästgiveriägare, som ville komma i
åtnjutande av ifrågavarande ersättning, skulle därom töre den 1 september
1918 ingiva ansökan till vederbörande länsstyrelse. Med anledning
härav har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse den 16 maj 1918 (nr 310)
angående ersättning till gästgivare för upphörandet av den jämlikt 10 §
i förordningen angående försäljning av brännvin den 9 juni 1905 tillkommande
rätt till utskänkning av brännvin.

Ifråga om brännvinstillverkare hava de sakkunniga anfört följande:

»Jämlikt föreskrift i 8 § 1 mom. av näringsfrihetsförordningen den 18 juni
1864 är, bland annat, tillverkning av brännvin uttryckligen undantagen från den äringsfång,
till vilkas fria utövande förordningen giver rättighet.

Denna hantering regleras i stället närmare genom förordningen den 11
oktober 1907 angående tillverkning av brännvin. Av bestämmelserna i denna författning
framgår dels att brännvinstillverkningen överhuvud är, under de förutsättningar
förordningen angiver, i allmänhet tillåten allenast under viss begränsad tid
av året eller under månaderna oktober—april, dels ock att Kungl. Maj:t äger befogenhet
att, där högst viktiga omständigheter sådant föranleda, föreskriva inställande
under viss tid av all brännvinstillverkning. I enlighet med sistnämnda stadgande
har också sådan tillverkning under den nu innevarande kristiden alltmera
begränsats och för produktionsåret 1917—18 helt förbjudits.

I samband med den sålunda på grund av med kristiden sammanhängande förhållanden
inställda brännvinstillverkningen har icke från statsmakternas sida någon
ersättning till denna produktions utövare för därav åsamkade förluster ifrågasatts.
Ej heller ha anspråk i sådan riktning från representanter för näringen hos de sakkunniga
gjorts gällande med anledning av den nya rusdrycksförsäljningsförordningens
genomförande, och finna de sakkunniga för sin del, att någon ersättning i detta
samband till här ifrågavarande grupp inom rusdryckshanteringen icke bör ifrågakomma.
»

J likhet med de sakkunniga anser jag, att någon ersättning till
brännvinstillverkare i anledning av rusdrycksförsäljningsförordningens
genomförande icke bör ifrågakomma.

Såsom tidigare anförts, äro numera samtliga inom riket iörelintliga
reningsverk övertagna av akiiebolaget vin- och spritcentralen, vadan
frågan om utgivande av ersättning till denna grupp av näringsutövare
torde vara förfallen, frånsett frågan om ersättning till sådan hos reningsverk
anställd personal, vilken skulle bliva arbetslös på grund av koncentrationen.
För dennas vidkommande gäller emellertid den av aktiebolaget

Kungl. Maj.ts proposition Nr 287.

vin- och spritcentralen’ rörande annan övertagen personal gjorda utfästelsen,
vilken jag, i likhet med de sakkunniga funnit för tillgodoseende
av personalens intressen fullt betryggande.

Beträffande vintillverkare hava de sakkunniga anfört följande:

»Den partihandel med vin, som av de fåtaliga företagen för vintillverkning
inom riket hittills bedrivits, torde jämväl efter den nya rusdryckslagstiftningens
genomförande kunna fortgå. Visserligen måste försäljningen på grund av denna
lagstiftning ske enbart genom detaljhandelsbolagen, men, i den mån de svenska
vintillverkarna kunna salubiuda vin av för konsumtionen begärligt och eljest lämpligt
slag och med de av lagen alltjämt tillstadda medel bedriva en framgångsrik
reklamverksamhet bland allmänheten, synes produktionen utan avsevärda störningar
kunna tillsvidare fortsättas.

I varje fall kan icke i nuvarande läge med någon som helst visshet förutsägas,
att den motsatta utvecklingen skulle bli en följd av den nya lagens tillämpning,
vadan de sakkunniga finna, att med en slutlig prövning av vintillverkarnes
ersättningskrav — ett par framställningar av denna art ha till de sakkunniga ingivits
— bör anstå tills nödig erfarenhet i här berörda hänseende vid en senare
tidpunkt vunnits.»

Enligt vad jag inhämtat hava några vintillverkare överlåtit sina
rörelser på aktiebolaget vin- och spritcentralen, under det några andra
inlett förhandlingar med bolaget om försäljning av sin rörelse. Vid
dylikt förhållande anser jag, att frågan, om ersättning bör utgå till ifrågavarande
näringsidkare, tillsvidare hör stå öppen.

Beträffande innehavare av brännvins-, vin- eller ölutskänkningsrättigheter
hava de sakkunniga anfört följande:

»Den rätt för bolag att till annan på vissa villkor överlåta rättighet till utskänkning
av brännvin, varom stadgas i 17 § av 1905 års brännvinsförsäljningsförordning,
kvarstå jämväl enligt 25 § 2 mom. i 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning,
ehuru det icke torde vara osannolikt, att överlåtelsevillkoren jämlikt den
sistnämnda författningen komma att skärpas. De, som nu inneha överlåtna brännvinsutskänkningsrättigheter,
torde i allmänhet, därest ingen anmärkning mot sättet
för rörelsens bedrivande förelegat eller dess utövande eljest befinnes olämpligt, få
fortsätta sin utskänkning även efter 1919 års ingång.

Rörande förekomsten av rättigheter, som jämlikt 14 § 2 mom. brännvinsförsäljningsförordningen
inropats på auktion, ha de sakkunniga genom hänvändelse
till Kungl. Maj:ts befallningshavande verkställt en utredning, varav framgår, att i
flertalet län några dylika rättigheter för närvarande alls icke finnas meddelade och
att, där de i andra län meddelats, sådant tillstånd icke gäller längre än till 1918
års slut. Inga framställningar om ersättning ha från innehavare av dylika rättigheter
till de sakkunniga ingivits, och torde enligt de sakkunnigas mening redan sättet
för åtkomsten av dessa rättigheter utesluta ersättning.

Vintillverkare.

Departementschefen.

Innehavare av
brännvins
vin- eller ölvtskänkningsrättigheter.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

Av nyss åberopade utredning framgår jämväl, att inga rättigheter att jämlikt
7 § vin- och ölförsäljningsförordningen utskänka vin eller öl äro meddelade att gälla
för år 1919. Den nya författningen giver emellertid även beträffande sådana rättigheter
möjlighet att erhålla överlåtelse från bolag. I de fall, där sådan överlåtelse
icke kan erhållas, kvarstår möjligheten att söka och erhålla rätt att utskänka
pilsnerdricka. *

Den nu nämnda kategorien avser i huvudsak den inom restaurant- och kaférörelsen
förekommande utskänkning. Representanter för dessa näringsgrenar ha till
de sakkunniga ingivit framställningar om erhållande av ersättning för befarad minskning
i driftens avkastning efter år 1919. I dessa framställningar har motiveringen
härför icke närmare utvecklats, men av vad som förekommit vid de muntliga förhandlingarna
med gruppernas representanter framgår rörande deras uppfattning dels
beträffande innehavare av överlåtna brännvinsutskänkningsrättigheter (restauratörer),
att de icke innan den nya lagens verkningar närmare kunde överskådas vore i tillfälle
att angiva, huruvida eller i vad mån förluster därigenom komme att åsamkas
näringen och däremot svarande ersättning borde utgå, dels i fråga om innehavare
av vin- eller ölutskänkningsrättigheter (kaféidkare), att de ansåge sin ekonomiska
ställning komma att bliva i hög grad beroende av, huruvida den för riksdagen framlagda
förordningen om försäljning av pilsner bleve antagen, huru den sedermera
komme att verka samt huru den nya rusdryckslagstiftningen överhuvud tillämpades
och att de sålunda ej häller vore i tillfälle att för närvarande precisera sina anspråk.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit finna de sakkunniga nu icke anledning
att uttala sig om, huruvida och i vad mån ersättning till här ifrågavarande
grupper bör förekomma.»

Ifråga om de rättigheter, som enskilda personer på grund av överlåtelse
från bolag eller av länsstyrelsen meddelat tillstånd innehaft till
utskänkning av brännvin eller vin, har genom rusdrycksförsäljningsförordningen
den ändringen genomförts, att vid överlåtelse rusdrycks försäljningsbolag
är skyldigt att, i enlighet med av kontrollstyrelsen meddelade
föreskrifter, stadga sådana villkor, att rättighetsinnehavarnas ekonomiska
fördel, så långt ske kan, ej göres beroende på myckenheten av
utskänkta rusdrycker. Då dylika villkor för första gången föreskrivits
vid överlåtelse av rättighet till utskänkning för år 1920, är det för tidigt
att nu bedöma verkningarna av rusdrycksförsäljningsförordningen. På
grund härav finner jag, i likhet med de sakkunniga, att frågan, huruvida
ersättning bör utgå, tillsvidare bör stå öppen.

Vad därefter beträffar de rättighetsinnehavare, som haft rätt att
utskänka Öl, må framhållas, att, sedan förordningen den 11 juli 1919
(nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka utfärdats, ifrågavarande
rättighetsinnehavare beretts möjlighet att erhålla rätt till utskänkning
av pilsnerdricka. Då någon försäljning av Öl (maltdrycker av klass 111
enligt gällande maltdryckstillverkningsförordning) för närvarande icke

Kungl. Majds proposition Nr 287.

förekommer, är det icke möjligt att bedöma, huruvida några svårigheter
för dessa näringsidkare skulle komma att uppstå, därest de hade att vid
sin iskänkning konkurrera med ställen, där Öl utskänktes. Då emellertid
sistnämnda slags iskänkning skulle vara underkastad betydande restriktioner,
därest den kommer till stånd, och ej heller skulle erhålla någon
mera avsevärd omfattning, torde några skäliga ersättningsanspråk från
hithörande näringsidkares sida icke kunna göras gällande.

De sakkunniga hava beträffande öltillverkare samt tjänstemän och
arbetare inom ölhanteringen ävensom angående innehavare av ölnederlag
anfört följande:

»Från såväl representanter för bryggerinäringen som för dess tjänstemän och öltillverkare
arbetare ha till de sakkunniga ingivits skriftliga framställningar, i vilka helt allmänt samt b“nsi£>
anmälts, att från dessa gruppers sida ifrågasatts ersättning med anledning av den ]nän °-ch arbN''~
nya lagens genomförande. hanteringen.

Vid de muntliga förhandlingar, som med anledning därav förts mellan repre--innehavare

sentanter för här berörda kategorier och de sakkunniga har från näringsidkarna av ölnederlag.
betonats, att de visserligen icke nu närmare kunde precisera sina ersättningsanspråk
med hänsyn därtill, att dels den nya försäljningsförordningens verkningar för ölhanteringens
fortsatta utövande icke ännu kunde överskådas, dels ock det hos riksdagen
vilande förslag till lagstiftning om försäljning av pilsner icke vore slutgiltigt behandlat
och icke heller i fråga härom kunde bedömas dess inflytande på bryggerinäringens
bedrivande. Man ville emellertid hålla sin ersättningstalan öppen och redan nu
betona, att, därest de nämnda lagstiftningsåtgärderna skulle visa sig verka i en för
näringen befarad ogynnsam riktning, man förbehölle sig rätt att få senare återkomma
till ett närmare angivande av sina ersättningsanspråk.

Den vid bryggerierna anställda personalen framlade vid sina förhandlingar
med de sakkunniga ett närmare utarbetat förslag till grundval för ersättnings utgående.
Vid förhandlingarna framkom emellertid, att personalen icke kunde närmare
uttala sig i frågan, huruvida eller i vilken utsträckning den nya lagen komme att
föranleda arbetslöshet bland yrkets arbetare.

Under de nu åberopade förhandlingarna med yrkets representanter har framhållits,
att man inom ölproduktionen under större delen av kristiden haft att kämpa
med de särskilda svårigheter, som varit en följd av den ständigt tilltagande råvarubristen
inom yrket. Denna hade framkallat eu icke oväsentlig driftsminskning och
därmed sammanhängande arbetslöshet.

Det synes de sakkunniga sannolikt, att de här påpekade kristidssvårigheterna,
vilka i viss mån framträtt inom hela den yrkesgren, om vilken här är fråga, men
måhända gjort sig särskilt gällande inom ölhanteringen, komma att fortbestå även
under en obestämd tid efter den nya lagens ikraftträdande, varigenom det torde bli
ytterst svårt att erhålla en klar uppfattning om, huruvida orsaken till den driftsminskning
och arbetslöshet, som eventuellt jämväl efter den 1 januari 1919 kan
förefinnas inom denna näring, är att söka enbart i förhållanden, som sammanhänga
med kristiden eller huruvida utvecklingen i detta hänseende kan anses påverkad av
Bihang till riksdagens protokoll 1820. 1 sand. 113 höft. (Nr 287.) 11

Departe mentschefen.

Innehavare
av gästgiverier
med rät
till ölutskänkning.

82 Kanyl. Maj:ts proposition Nr 287.

den nya lagens genomförande. Skulle under år 1919 en fortsatt eller maliända
skärpt arbetslöshet förekomma bland ölbryggerierna, är den med all säkerhet att
tillskriva främst de med kristiden närmast sammanhängande förhållandena och torde
sålunda föranleda inskridande från statsmakterna av samma art, som tidigare under
denna tid i liknande fall ägt rum.

De sakkunniga vilja dels med anledning av vad nu påpekats, dels ock med
hänsyn till den av näringsidkarna själva framhållna omöjligheten av att nu kunna
bedöma den nya lagens verkningar förorda, att frågan om huruvida och i vad mån
ersättning bör utgå till öltillverkare, dessas tjänstemän och arbetare, må upptagas
till förnyad prövning först sedan nödig erfarenhet i här berörda hänseenden vunnits.

Då jämväl innehavare av en del å några orter i relativt stor omfattning
bedrivna ölnederlagsföretag hos de sakkunniga hemställt om ersättnings utgivande,
torde allenast böra framhållas, att även beträffande denna kategori gäller vad nyss
anförts rörande ölhanteringen i dess helhet.»

Med den omfattning, som tillverkningen och försäljningen av
pilsnerdricka vid de förutvarande ölbryggerierna numera tagit, torde
några skäliga ersättningsanspråk från ifrågavarande näringsidkares eller
personals sida till följd av rusdrycksförsäljningsförordningens genomförande
icke kunna göras gällande.

Beträffande innehavare av gästgiverier med rätt till ölutskänkning
hava de sakkunniga anfört.

»Jämlikt 6 § 2 mom. i 1905 års vin- och ölförsäljningsförordning äger gästgivare
utan särskilt tillstånd rätt att till resande utskänka Öl i samband med servering
av mat.

Anledningen till den gästgivarna genom detta stadgande medgivna särskilda
ställning torde, såsom framgår av förarbetena till förordningen, ha varit den, att
gästgivares ifrågavarande försäljningsrätt ansetts såsom en gottgörelse för de innehavare
av gästgiverihemman åliggande skyldigheter. Så länge staten av dem utkrävt
dessa skyldigheter, ha statsmakterna ansett sig icke böra upphäva den rätt
till rusdrycksförsäljning, som av ålder utövats vid gästgiverierna. Likväl är härvid
att märka, att medan denna rätt tidigare omfattat försäljning jämväl av vin,
den efter genomförande av 1878 års skjutsstadga, varvid gästgivarna berövades
vinförsäljningsrätten, avsåg utskänkning av Öl vid eller utom måltider för att genom
ovannämnda stadgande av år 1905 inskränkas att gälla allenast utskänkning av Öl
till spisande gäster. Veterligen har vid den sålunda successivt skeende inskränkningen
av gästgivarnas utskänkningsrättigheter till vin och Öl icke vid något tillfälle
fråga väckts om ersättning för härigenom vållad minskning i rörelsens behållning.

Vid 1911 års riksdag antogs ny stadga för skjutsväsendet, som trädde i kraft
den 1 januari 1914. Enligt denna kom gästgiverihåkning och skjutsning att uppehållas
uteslutande på frivillighetens väg, varjämte gästgiverihemmanens skyldigheter
såsom sådana helt och hållet upphörde. Då sålunda förutsättningen för gästgivarnas
rätt till den i 1905 års lagstiftning medgivna undantagsställning bortfallit, har man,

Kungi. Maj:ta proposition AV 287. 83

vilket framgå!'' av förarbetena till 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning, såsom eu
följd härav icke längre upptagit dylika rättigheter för gästgivare i författningen.

Nykterhetskommittén, på vars förslag i detta hänseende den nämnda lagstiftningen
vilar, uttalade sig i sitt betänkande i ämnet utan meningsskiljaktighet mot
tanken på ersättning av allmänna medel till denna grupp av gästgivare. Till de
sakkunniga ha emellertid inkommit åtskilliga framställningar om ersättning från
sådana gästgivare, huvudsakligen bosatta i Göteborgs och Bohus län. I dessa framställningar
har framhållits att då, såsom fallet lär vara inom nämnda län, ingen
ersättning av landstingsmedel utginge för skjutshållning, kostnaderna för densamma
bleve så betungande, att rörelsen allenast kunde upprätthållas på grund av den från
Öl utskänkningen härrörande inkomsten. Vidare vore jämväl de för uppförande av
för gästgiveri nödiga byggnader åsamkade utgifter för flertalet gästgivare, som icke
samtidigt voro jordbrukare, så dryga, att rörelsen av denna anledning bleve belastad
med avsevärda räntekostnader, som ytterligare minskade möjligheten att täcka utgifterna
allenast av de medel, som kunde inflyta för tillhandahållande av rum och
mat åt resande. Av sådan anledning ha i dessa skrivelser framställts anspråk på
ersättning från det allmänna för den befarade förlusten eller minskning i inkomster
på grund av rusdrycksförsäljningsförordningens genomförande och ha dessa anspråk
oftast närmare preciserats till begäran om ersättningens utgående med ett årligt
belopp under gästgiveriinneliavarnas återstående livstid, växlande mellan 1,500 och

3,000 kronor, eller med en summa en gäng för alla av 15,000 till 25,000 kronor.

Det synes de sakkunniga icke osannolikt, att den rätt att till resande gäster
vid måltid utskänka lagrade drickor, vilken i viss utsträckning även efter 1919 års
ingång torde bli gästgivare medgiven, eller den för alla sådana yrkesutövare öppna
möjligheten att till måltid eller eljest servera läskedrycker, skall visa sig innebära
lika goda förutsättningar för en tillfredsställande avkastning av denna gren av hanteringen,
som kan ha varit fallet vid ett lojalt utövande av den av 1905 års lagstiftning
medgivna utskänkningen. Under sådana omständigheter äro de sakkunniga
icke i tillfälle att nu taga ställning till den ifrågavarande gruppens ersättningsfråga.»

Beträffande innehavare av in ackorderingsställen med rätt till ölutskänkning
hava de sakkunniga anfört:

»Enligt 6 § 3 mom. av 1905 ars vin- och ölförsäljningsförordning må den,
som i sitt hem emot betalning mottager gäster till bespisning vid slutet bord, utan
särskilt tillstånd til! gästerna vid deras måltider utskänka Öl, därest avtal om bespisning
träffats för en tid av minst eu vecka. Sådan utskänkningsbefogenhet tillkommer
enligt 23 § av 1917 ars rusdrycksförsäljningsförordning fortfarande innehavare
av inackorderingsställen, dock endast i kommuner, där rättighet till detaljhandel
med rusdrycker jämlikt bestämmelserna i 17. 18 och 20 §3 av samma förordning
äro gällande.

1 den mån genom sistnämnda stadgande rätten till utskänkning av Öl skulle
komma att berövas innehavarna av inackorderingsställen, kan det med fog antagas,
att inkomsten av den uteblivna utskänkningen, vilken för inackorderingsställen säkerligen
i regel icke utgjort någon huvudsaklig vinstkälla, skall fullt kunna motsvaras
av inkomsten av den försäljning av lagrade drickor eller andra måltidsdrycker, som
kunna erbjudas. Någon framställning om erhållande av ersättning bär från nu berörda
grupp icke till de sakkunniga inkommit.»

Innehavare av
inockorderingssltUlen.

Departements chefen.

Öl riga ersättningssökande.

Departements chefen.

Hemställan.

84 Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

Enligt 12 § av förordningen den 11 juni 1919 (nr 406) angående
försäljning av pilsnerdricka hava såväl gästgivare som innehavare av
inackorderingsställen rätt att i samma omfattning, som de förut försålt
Öl, försälja pilsnerdricka. Genom pilsnerdricksförordningens bestämmelser
hava ifrågavarande rättighetsinnehavare erhållit en ersättning för
sin mistade rätt att utskänka Öl. Med hänsyn härtill synes mig icke
några skäliga ersättningsanspråk från ifrågavarande näringsidkares sida
kunna göras gällande.

Till de sakkunniga har ingivits ett mindre antal framställningar
om ersättning jämväl från några sökande, vilka icke kunnat hänföras
till förut angivna grupper.

Rörande dessa ansökningar, där i huvudsak varit fråga om personer
eller företag, vilka allenast mera indirekt kunna anses berörda av
deri nya lagstiftningen, hava de sakkunniga allenast anfört, att här i
intet fall varit fråga om någon sökande, där redan nu med visshet kunnat
sägas, huruvida och i vad mån denna lagstiftning komme att inverka
störande på näringens fortsatta utövande. Det har således icke heller
förelegat någon anledning för de sakkunniga att nu uttala sig om här
berörda ansökningar.

I anslutning till den av de sakkunniga intagna ståndpunkten
finner jag nu ifrågavarande ersättningsansökningar för närvarande icke
böra föranleda någon vidare åtgärd.

I överensstämmelse med vad jag anfört får jag sålunda härmed
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

dels att till nedan angivna personer, vilka innehaft rättigheter till
utskänkning av vin- och maltdrycker eller enbart maltdrycker, förvärvade
före utgången av år 1874, må i ersättning för sagda rättigheters
upphörande av statsverkets fond av rusdrycksmedel kvartalsvis i efterskott
under dessa personers återstående livstid utbetalas ett belopp, för
envar motsvarande en fjärdedel av det för honom nedan upptagna beloppet,
dock att för det kvartal, under vilket vederbörande avlider, ersättning
skall utgå allenast för den. del av kvartalet, under vilken han
varit i livet, samt utbetalas till hans stärbhusdelägare; skolande såsom
villkor för utbekommande av ersättning gälla, att vederbörande före
första utbetalningen skriftligen förbinder sig att för framtiden icke utöva
rörelse av här ifrågavarande eller liknande art:

Kungl. Maj:ts proportion Nr 287. 85

Kronor

Gustaf Leonard Björkman, Enköping .................................................. 800

Altea Serafia Wennberg, f. Wenuberg, Jönköping .......................... 1,500

Ida Augusta von Porat, Jönköping........................................................ 50

Gustava Sofia Bäsk, Jönköping.............................................................. 600

Anna Magdalena Josefina Nilsson, f. Ringström, Visby................. 600

Gustava Maria Kristina Andersson Selander, f. Blomgren, Visby 600

Bengta Karlsson, f. Pålsson, Sölvesborg............................................... 1,000

Jöns Ingemarsson Kjellman, Ostra Vämmerlöv ................................. 1,200

Jeppa Mårtensson Lund, Malmö............................................................. 200

Kerstin Nilsson, f. Kristoffersson, Lund........................................... 600

Bengta Ljungqvist, f. Nilsson, Lund.................................................... 300

Jöns Nilsson, Lund..................................................................................... 350

Marna Jönsson, f. Andersson, Bjärsjölagård ..................................... 200

Per Larsson, Snöftarp .............................................................................. 800

Per Johansson, Bjärröd ........................................................................... 1,200

Lars Peter Bassinusson, Halmstad ......................................................... 500

Severina Albertina Gillberg, f. Andersson, Halmstad....................... 400

Eleonora''Konstantia Hallgren, f. padda, Göteborg......................... 1,200

Elna Andersson, f. Jacobsdotter, Göteborg......................................... 2,400

Maria Kristina Larsson, f. Larsdotter, Göteborg.............................. 900

Olof Anton Strömberg, Göteborg....................................................... 1,320

Anna Kristina Petersson, f. Olsdotter, Göteborg............................ 720

Elise Edla Fredrika Moe, f. Bergelin, Göteborg................................ 1,000

Teodor Laurentius Johnsson, Göteborg ............................................. 1,500

Albertina Dreijer, f. Bengtsson, Göteborg............................................. 1,200

Anna Matilda Burman, f. Svensson, Göteborg.................................... 720

Charlotta Elisabet Frid, f. Petersson, Göteborg................................. 1,200

Otto Berlin, Göteborg.............................................................................. 1,200

Sofia Olsson, f. Eliasdotter, Göteborg .................................................. 720

Davida Leontina Martina Probst, f. Pihlcrantz, Göteborg.............. 1,800

Karolina Vasteriius Ekstrand, f. Möller, Göteborg ..................... 1,200

Anna Petronella Johansson, f. Pettersson, Göteborg....................... 1,500

Olivia Konstantia Tausson, f. Tausson, Göteborg.............................. 2,500

Anders Andersson Holmdal, Göteborg.................................................. 1,400

Anna Malena Jonsson, Göteborg ........................................................... 900

Mathilda Josefina Svensson, Göteborg.................................................. 2,400

Johan Johansson, Lysekil...................................................................... 1,900

Johanna Sofia Andersson, f. Westergren, Gävle................................. 800

Bihang till riksdagen* protokoll 1920. 1 samt. 243 käft. (Nr 287.) 12

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

Kronor

Johanna Sofia Andersdotter, (Andersson), Gävle ............................ 1,500

Marta Mathilda Billmark, Östersund ..................................................... 600

Karin Ivarsson, (Oviken), Östersund .................................................... 400

dels att till Albertina Christina Bodin, f. Söderlund, Söderhamn,
vilken jämväl innehaft rättighet av förenämnda art, må i ersättning för
dess upphörande av sagda fond kvartalsvis i efterskott och i övrigt
enligt nyss anförda grunder och villkor utbetalas en fjärdedel av 2,000
kronor, dock att den på sådant sätt utbetalade summan icke må uppgå
till mer än sammanlagt 4,000 kronor;

dels att till aktiebolaget vin- & spritcentralen må av meromnämnda
fond återbetalas vad sagda bolag kan visa sig ha intill den tid, då
ovannämnda ersättningar ur fonden första gången utbetalas, förskottsvis
utgivit i provisorisk ersättning i enlighet med bestämmelserna i nådiga
brev till vissa länsstyrelser den 14 februari 1919 till ovan omnämnda
ersättningstagare ävensom till numera avlidna Carl Gustaf Carlsson,
Göteborg, med iakttagande dock att, därest till viss rättighetsinnehavare
i provisorisk ersättning utgivits belopp överstigande vad av
riksdagen beslutats må till honom utgå, dylikt överskottsbelopp icke
skall till bolaget återgäldas;

dels ock att, i den mån riksdagens beslut i förevarande ämne antingen
innefattar ersättning till högre belopp än vederbörande rättighetsinnehavare
förut mottagit såsom provisorisk ersättning eller ock
ersättning åt annan än den, som bekommit dylik provisorisk ersättning,
sådan höjning av eller ny ersättning må räknas från och med den 1
januari 1919 eller den senare dag, då rörelsen upphört, samt utbetalas
samtidigt med utgivande av första kvartalets ersättning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas {proposition
av den lydelse, bilaga . . . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Hellenius.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1920.