Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961 (Proposition 1961:28)

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

Nr 2S

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313);
given Stockholms slott den 27 januari 1961.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att minimistraffen för falskdeklaration och vårdslös
deklaration, som för närvarande är böter å 100 kronor respektive 50
kronor, skall höjas till 400 kronor respektive 200 kronor. Vidare förordas, att
preskriptionstiden för vårdslös deklaration utökas från två till fem år.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 28

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

Förslag

till

lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313)

Härigenom förordnas, att 1, 2, 3 och 5 §§ skattestrafflagen den It juni
1943 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1 §•

Var som i deklaration till ledning
vid fastställande av skatt uppsåtligen
lämnar oriktig uppgift ägnad att för
honom eller den han företräder leda
till frihet från skatt eller till för lag
sådan, dömes för falskdeklaration till
böter eller fängelse eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande,
till straffarbete i högst två år.
Böterna skola bestämmas till högst
fem gånger det belopp, som genom
den oriktiga uppgiften undandragits
eller, om uppgiften följts, skulle hava
undandragits, dock minst etthundra
kronor.

Lika med----skriftlig försäk ran.

2 §•

Begår någon av grov oaktsamhet
gärning som förut är sagd, straffes
för vårdslös deklaration med böter
eller, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, med fängelse i
högst sex månader. Böterna skola bestämmas
till högst hälften av vad i
1 § sägs, men likväl ej lägre än femtio
kronor.

3 §•

Den som---från straff.

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Var som i deklaration till ledning
vid fastställande av skatt uppsåtligen
lämnar oriktig uppgift ägnad att för
honom eller den han företräder leda
till frihet från skatt eller till för låg
sådan, dömes för falskdeklaration till
böter eller fängelse eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande,
till straffarbete i högst två år.
Böterna skola bestämmas till högst
fem gånger det belopp, som genom
den oriktiga uppgiften undandragits
eller, om uppgiften följts, skulle hava
undandragits, dock minst fyrahundra
kronor, där ej skattebelopp som nyss
nämnts understiger etthundra kronor.

Lika med -----skriftlig försäk ran.

2 §•

3 §•

Den som —---från straff.

Straff för brott som avses i denna
lag vare, ändå att brottet är att bedöma
enligt 2 §, ej förfallet, om den
misstänkte häktats eller erhållit del
av åtal för brottet inom fem år från
den dag brottet begicks.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

(Nuvarande lydelse)

5 §.

Där kommunal inkomstskatt jämte
annan utskyld, som utgår efter
samma beräkningsgrund, genom den
oriktiga uppgiften undandragits eller
kunde hava undandragits, skall för
bestämmandet av normerade böter
eller straffskatt den sammanlagda uttaxeringen
av nämnda utskylder antagas
vara tio kronor för varje skattekrona.

(Föreslagen lydelse)

5 §•

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 december
1960.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om ändring i skattestrafflagen
in. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Skattestrafflagens regler om straff för falskdeklaration och vårdslös deklaration
torde alltjämt i huvudsak vara ägnade att fylla sin uppgift. I vissa
hänseenden har emellertid brister framkommit och föranlett kritik. Dessa
frågor har även uppmärksammats inom riksdagen. Sålunda har i en interpellation
vid 1960 års riksdag påtalats att bestämmelserna om preskription
vid åtal för vårdslös deklaration inte är tillfredsställande, varjämte i ett
flertal motioner hemställts om en översyn av gällande straffsatser i syfte att
ernå en skärpning av straffen.

Mot bakgrunden av här antydda förhållanden utarbetades i september
1960 inom finansdepartementets rättsavdelning en promemoria med förslag
till ändring i skattestrafflagen (stencilerad).

I promemorian framlades förslag dels om höjning av minimistraffen för
brott som avses i skattestrafflagen, dels om förlängning av preskriptionstiden
vid sådana brott, som bedömes som vårdslös deklaration.

I anslutning till behandlingen av denna promemoria torde få anmälas
en skrivelse från riksdagens justitieombudsman angående åtgärder i syfte
att åvägabringa snabbare avgöranden i mål om brott mot skattestrafflagen
samt en skrivelse från häradshövdingen Arvid Luzell rörande samma fråga.

Över den inom finansdepartementet utarbetade promemorian har, efter
remiss, yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet,
hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätten,
riksskattenämnden, 1951 års rättegångskommitté, besvärssakkunniga, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,
Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västernorrlands
samt Norrbottens län, kontrollstyrelsen, allmänna ombudet hos

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961

mellankommunala prövningsnämnden, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,
Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges lantbrukstörbund,
Sveriges redareförening, Kooperativa förbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation
och Sveriges akademikers centralorganisation.

Några av näringsorganisationerna har åberopat ett yttrande, som avgivits
av delegerade för Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare,
Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund.
Detta yttrande betecknas i fortsättningen som avgivet av näringslivets skattedelegation.

Jämväl i den av justitieombudsmannen och Liizell aktualiserade frågan
har remissbehandling ägt rum.

II. Gällande rätt m. m.

Enligt skattestrafflagen straffas den som i deklaration till ledning vid fastställande
av skatt lämnar oriktig uppgift ägnad att för uppgiftslämnaren
eller den han företräder leda till frihet från skatt eller till för låg skatt.
Straffpåföljd inträder dock först då den oriktiga uppgiften lämnats uppsåtligen
eller på grund av grov oaktsamhet. Med uppgiftslämnare som företräder
annan åsyftas s. k. legal ställföreträdare såsom förmyndare för omyndig,
firmatecknare för bolag etc.

För det uppsåtliga brottet, falskdeklaration, är straffet böter eller fängelse
eller, där omständigheterna är synnerligen försvårande, straffarbete i
högst två år. Böterna skall bestämmas till högst fem gånger det belopp, som
genom den oriktiga uppgiften undandragits eller, om uppgiften följts, skulle
ha undandragits, dock minst etthundra kronor.

Har gärningen begåtts av grov oaktsamhet, vårdslös deklaration, är straffet
böter eller, där omständigheterna är synnerligen försvårande, fängelse
i högst sex månader. Böterna skall bestämmas till högst två och en halv
gånger det belopp, som genom den oriktiga uppgiften undandragits eller, om
uPPg*ften följts, skulle ha undandragits, dock minst femtio kronor. Såväl
bötesmaximum som bötesminimum är således hälften av vad som är stadgat
för falskdeklaration.

Den som frivilligt rättar oriktig uppgift är befriad från straff.

Den som förskyllt fängelse eller straffarbete må, efter omständigheterna,
dömas att gälda straffskatt med högst tre gånger det belopp, som undandragils
eller kunde ha undandragits.

Om genom den oriktiga uppgiften undandragits eller kunde ha undandragits
kommunal inkomstskatt jämte annan utskyld, som utgår efter samma
beräkningsgrund, skall vid bestämmande av böter eller straffskatt den
sammanlagda uttaxeringen av nämnda utskylder antagas vara tio kronor
för varje skattekrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

Skattestrafflagen avser inte endast sådana uppgifter som skall ligga till
grund för den årliga beskattningen av inkomst och förmögenhet, d. v. s.
självdeklarationen med tillhörande handlingar. Då lagen talar om oriktig
uppgift ägnad att leda till frihet från skatt eller till för låg sådan avses all
slags skatt, bl. a. indirekta skatter, ävensom annan allmän avgift. Med deklaration
avses även däremot svarande skriftlig försäkran. Skattestrafflagen
är dock ej tillämplig, när den ifrågavarande gärningen är straffbelagd i annan
lag än allmänna strafflagen eller i särskild författning. Sålunda straffas
oriktiga uppgifter i deklaration för skatt, som uttages vid import, efter
den 1 januari 1961 enligt den i år antagna lagen om straff för varusmuggling.

Även medverkan till deklarationsbrott är straffbar. Därvid blir bestämmelserna
i 3 kap. allmänna strafflagen tillämpliga. Jämlikt 4 § i sistnämnda
kapitel skall envar medverkande bedömas efter det uppsåt eller den
oaktsamhet som ligger honom till last.

brott som avses i skattestrafflagen må åtalas, förutom vid laga domstol
i brottmål, vid den rätt där den skattskyldige skall svara i tvistemål i allmänhet
eller, om deklarationen avser rörelse eller annan verksamhet, jämväl
vid rätten i den ort där verksamheten bedrives.

Enligt 118 § taxeringsförordningen åligger det taxeringsintendenten i
länet att, då anledning förekommer att brott enligt skattestrafflagen föreligger,
göra anmälan till åklagare. Enligt nämnda paragraf åligger det vidare
taxeringsnämndens ordförande att underrätta taxeringsintendenten
om fall, i vilka sådana brott kan misstänkas.

I fråga om preskription av brott enligt skattestrafflagen gäller bestämmelserna
i 5 kap. allmänna strafflagen. Dessa bestämmelser innebär, att
straff för falskdeklaration är förfallet, om den misstänkte ej häktats eller
erhållit del av åtal för brottet inom fem år. Vid vårdslös deklaration är tidrymden
två år. Att preskriptionstiderna är olika sammanhänger med skillnaden
i straffsatser. För falskdeklaration kan dömas till straffarbete i högst
två år, medan strängaste straffet för vårdslös deklaration är fängelse.
Preskriptionstidens längd är utmätt i förhållande till maximistraffet och
därmed också i förhållande till brottets svårhet. Enligt gängse praxis räknas
preskriptionstiden från den dag, då den oriktiga uppgiften avgivits.

I en i första kammaren av herr Möller vid 1960 års riksdag framförd interpellation
påtalades hurusom en skattskyldig lyckats undandra sig åtal för
vårdslös deklaration genom att hålla sig undan för åklagaren i ett par veckor.
I interpellationen anfördes bl. a.

Den tvååriga preskriptionstiden utgick den 28 mars, d. v. s. i går. Genom
att hålla sig undan har denne skattskyldige chans att undgå bötesstraff, som
eventuellt kunnat uppgå till flera hundra tusen kronor. Han har nämligen
eftertaxerats för 175 000, och böterna för vårdslös deklaration kan uppgå
till 2 1/2 gånger skattebeloppet. En möjlighet att ändå ställa honom under
åtal är att åklagaren väcker åtal för faiskdeklaration. I så fall är preskriptionstiden
fem år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

Fallet är inte unikt. Tvärtom sker gång efter annan liknande undanhållanden,
till dess den tvååriga preskriptionstiden utgått. Det är inte tillfredsställande
att skattskyldiga, som begått felaktig deklaration, sålunda kan
undgå de rättsliga och ekonomiska följderna, särskilt när det finns fog för
antagandet att undanhållandet sker i brottsligt uppsåt.

Det förefaller starkt befogat att ändra lagstiftningens bestämmelser om
preskription vid dylika skattebrott. En möjlighet härtill är att förlänga preskriptionstiden
för vårdslös deklaration, en annan att nuvarande preskriptionstid
behålles men att den börjar räknas först när ärendet sändes till bokgranskning.

1 interpellationssvaret som lämnades den 22 april 1960 konstaterade jag
till att börja med att det brott, som består i att någon av grov oaktsamhet
lämnar oriktig uppgift i sin deklaration, i fråga om preskriptionstiden följer
samma regler som andra bötesbrott. Jag yttrade vidare.

Jag anser emellertid liksom herr Möller, att det vid de vårdslösa deklarationsbrotten
kan föreligga särskilda skäl att beträffande preskription frångå
de regler som gäller bötesbrott i allmänhet. Tvåårstiden räknas från brottets
begående, d. v. s. i regel från det deklarationen avgivits. Med hänsyn till taxeringsmyndigheternas
arbetsbelastning kan det dröja avsevärd tid, innan sådan
kontroll sker att brottet upptäckes. Därefter kan tidsödande utredningar
bli nödvändiga. Jag har därför kommit till den uppfattningen att preskriptionstiden
för dessa brott snarast möjligt bör på lämpligt sätt förlängas. Det
är min avsikt att upptaga denna fråga tillsammans med en del andra tidigare
planerade åtgärder för att effektivisera kampen mot skattefusket.

I detta sammanhang kan erinras om att första lagutskottet i sitt utlåtande
nr 13 till 1960 års riksdag till behandling upptagit två motioner, vari yrkats
att riksdagen skulle hemställa att Kungl. Maj:t utan dröjsmål måtte underställa
riksdagen förslag av innebörd att tid varunder misstänkt håller sig
undan icke skall inräknas i preskriptionstiden.

Motionärerna hade åberopat en skrivelse av den 21 september 1959 till
Kungl. Maj :t, vari riksåklagaren hemställt, att frågan om de omständigheter,
som borde tillmätas preskriptionsavbrytande verkan, upptoges till övervägande.
I första lagutskottets utlåtande sammanfattas riksåklagarens skrivelse
på följande sätt.

Förundersökningen utgjorde en del av rättegången i vidsträckt mening.
Systemet med förundersökning innebure, att målet i former, som avsåge att
garantera den misstänktes rättssäkerhet, skulle så beredas, att det i ett sammanhang
kunde företagas till huvudförhandling. Den rättsliga reglering av
förundersökningsförfarandet, som skett i rättegångsbalken i avsikt att tillgodose
dessa båda synpunkter, hade självfallet medfört, att det i större och
mera invecklade mål ofta förflöte avsevärt längre tid från utredningens påbörjande
till åtalets väckande än tidigare. Förundersökningsreglerna skapade
också större möjligheter för den misstänkte att förhala saken. När
fråga vore om brott, som av målsäganden anmälts eller eljest upptäckts först
mot slutet av preskriptionstiden, ett förhållande som ingalunda vore ovanligt,
hade därför förundersökningsreglerna visat sig kunna vålla avsevärda
risker för att åtal icke skulle kunna anhängiggöras före preskriptionstidens
utgång. Flera sådana fall hade inträffat efter införandet av den nya rättegångsordningen.
Några av dessa hade väckt stor uppmärksamhet. Det före -

Kungi. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

fölle icke tillfredsställande, att den misstänkte skulle kunna utnyttja reglerna
om förundersökningsförfarandet till att undandraga sig lagföring och
straff; å andra sidan borde det icke få förekomma, att åklagaren för att
förebygga preskription tummade på dessa regler, som i själva verket avsåge
att garantera den enskildes rättssäkerhet.

Första lagutskottet erinrade i sitt utlåtande om att den fråga om ändring
av 5 kap. 14 och 15 §§ strafflagen, som aktualiserats genom riksåklagarens
förut nämnda skrivelse, upptagits till behandling av strafflagberedningen i
dess den 21 december 1956 avgivna slutbetänkande (SOU 1956: 55). Strafflagberedningen
hade därvid föreslagit sådan ändring i nuvarande regler, att
preskriptionsavbrytande verkan skulle tillkomma ej blott delgivning av åtal
utan även vid förundersökning uttalad underrättelse om misstanke för brott.
Utskottet framhöll att strafflagberedningens förslag då var under prövning
hos Kungl. Maj:t och att riksdagen i en nära framtid skulle komma att få taga
ställning till de ändringsförslag på ifrågavarande område, vilka kunde följa
på grund av strafflagberedningens betänkande. Utskottet ansåg därför
att något initiativ i frågan icke borde tagas från riksdagens sida.

Här torde få erinras om att Kungl. Maj:t i sitt under hösten 1960 till lagrådet
remitterade förslag till brottsbalk inte godtagit vad strafflagberedningen
förordat på ifrågavarande punkt utan föreslagit, att nuvarande bestämmelser
på området med i huvudsak oförändrat innehåll skall överföras till
den nya brottsbalken.

I sitt betänkande nr 45 till 1960 års riksdag behandlade bevillningsutskottet
ett flertal motioner, vari bl. a. yrkats att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära en utredning rörande brott mot skattelagarna, innebärande
eu straff skärpning vid sådana brott.

Bevillningsutskottet uttalade sin fulla anslutning till det syfte som låg
bakom motionsyrkandena. Det torde, framhöll utskottet, utan tvivel förhålla
sig så, att ett stort antal skattskyldiga genom olika manipulationer söker dra
sig undan beskattning för större eller mindre del av sin inkomst eller förmögenhet.
Sammantaget torde det allmänna enligt utskottet på detta sätt
undandras betydande belopp till förfång för de lojala skattebetalarna. Tillförlitliga
uppgifter för att bedöma sådan undandräkt saknas visserligen,
men så mycket torde kunna antagas, framhöll utskottet, att om de årligen
undandragna beloppen blev föremål för taxering, skulle skattebördan generellt
sett kunna lättas.

Bevillningsutskottet uttalade vidare, att den närmast till hands liggande
åtgärden för att förebygga att inkomster undandras beskattning är att öka
taxeringsorganisationens personella resurser. Utskottet erinrade om den utbyggnad
av taxeringsorganisationen som skett under senare år och om den då
pågående utredningen om en effektivisering av taxeringskontrollen.

Beträffande vissa uttalanden i motionerna rörande straffsatserna för deklarationsbrott
och rörande domstolarnas sätt att tillämpa skattestrafflagen
framhöll bevillningsutskottet, att antalet personer som fällts för brott mot
skattestrafflagen under de senaste fem åren uppgått till drygt 2 000 per år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

Därav hade dock endast ett fåtal dömts till frihetsstraff. Sannolikt är, framhöll
utskottet vidare, att det antal personer, som begått brott mot skattestrafflagen
vilka inte upptäckts eller undgått beivran, är större. Utskottet fortsatte.

Det är sålunda troligt att trots den skärpta kontrollen såväl uppsåtlig
falskdeldarering som grov vårdslöshet vid deklarations avgivande förekom"
mer i betydande utsträckning. Det är därför angeläget att man i första hand
söker påverka den allmänna uppfattningen om deklarationsbrotten i sådan
riktning, att dessa i högre grad än vad nu är fallet kommer att framstå såsom
ett allvarligt åsidosättande av en medborgerlig plikt. Det kan självfallet
diskuteras om de nuvarande straffbestämmelserna såsom de tillämpas i
praktiken är ägnade att åstadkomma tillräcklig sådan verkan. Det bör emellertid
även understrykas att ett noggrannare iakttagande av bestämmelserna
om deklarationsskyldighet inte torde kunna vinnas endast genom straffhot.
I stor utsträckning tillkommer oriktiga uppgifter i deklarationer inte i syfte
att undandra skatt utan till följd av uppgiftslämnarens oförmåga att rätt
tolka och tillämpa de gällande bestämmelserna.

Utskottet, som vidare erinrade om den förut återgivna interpellationen
och det därå avgivna svaret, uttalade den förhoppningen att det skulle visa
sig möjligt att komma tillrätta med det i interpellationen påtalade förfaringssättet.
I samband därmed underströk utskottet lämpligheten av att, i
den utsträckning nu gällande bestämmelser medger, samarbete mellan taxeringsmyndigheten
och polismyndigheterna inleds på ett tidigare stadium än
som nu ofta är fallet, då misstanke föreligger om deldarationsbrott. Utskottet
slutade sitt yttrande med följande.

För att få ett tillfredsställande resultat av taxeringen fordras först och
främst en ändrad inställning till skattefusk hos många skattskyldiga, präglad
av större solidaritet mot samhället. Detta torde knappast kunna nås utan
upplysning i olika former. Sådan upplysningsverksamhet bör självfallet äga
rum genom det allmännas försorg men sannolikt skulle ett bättre resultat
nås, om även olika politiska, ideella och andra organisationer ville medverka
till spridande av upplysning om den rätta karaktären av brott mot skattelagarna.
Även om sådan propaganda inte omedelbart får så stor verkan
torde den på lång sikt och i förening med andra åtgärder kunna ge ett värdefullt
resultat.

III. Promemorian

I promemorian konstateras till en början, att det alltjämt torde vara en
ganska spridd uppfattning, att lämnandet av oriktiga uppgifter till ledning
för taxering är en tämligen lindrig förseelse och att det är varken vanhedrande
eller moraliskt förkastligt att trotsa hithörande straffbestämmelser.
Såsom bevillningsutskottet framhållit är det därför angeläget att få till stånd
en ändrad inställning till skattefusk hos många skattskyldiga, präglad av
större solidaritet mot samhället. Ett led i dessa strävanden är de propagandakampanjer
för bättre deklarationsmoral som med vissa mellanrum anordnas
av finansdepartementet. Vid sidan av sådana åtgärder och eu effektiviserad
taxeringskon troll har, framhålles i promemorian, skattcstraffla -

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961

gen en viktig uppgift; den ger eftertryck åt kravet på ärlighet och omsorg
vid deklarationernas upprättande. Skattestrafflagen torde alltjämt i stort
sett väl fylla denna uppgift. I vissa hänseenden synes emellertid, enligt promemorian,
utrymme finnas för viss kritik. Det rör sig här om brister, som i
och för sig måhända inte är mera betydelsefulla men på längre sikt kan
försämra lagens allmänpreventiva verkan. I promemorian anföres vidare.

Under åren 1958 och 1959 har — enligt vad taxeringskontrollutredningen
inhämtat — antalet anmälningar om brott mot skattestrafflagen, som verkställts
av vederbörande taxeringsintendenter, utgjort 3 178 respektive 3 562.
Av de år 1958 gjorda anmälningarna hade vid utgången av år 1959 2 22.) lett
till fällande dom, varav dock endast cirka 190, d. v. s. mindre än 10 procent
av de avdömda fallen, bedömts som falskdeklaration. I 246 fall var ansvarsfrågan
ej avgjord den 1 januari 1960. I 707 fall hade anmälningarna inte
föranlett åtal eller anställt åtal ogillats.

Finansdepartementet har från vederbörande taxeringsintendenter inhämtat
vissa uppgifter om de utdömda straffen i nämnda 2 225 fall. I endast ett
av dessa fall har frihetsstraff (fängelse) ådömts. Undersökningen

ger vid handen att i cirka 70 procent av de fall, som hänförts till 1 § skattestrafflagen
d. v. s. till falskdeklaration, har bötesbeloppen understigit två
gånger undandragen skatt. De bötesbelopp som utdömts vid vårdslös deklaration,
2 § skattestrafflagen, har i cirka 70 procent av fallen understigit den
undandragna skatten; i 17 procent av fallen har bötesbeloppen understigit
halva den undandragna skatten. En mer ingående undersökning, som vidtagits
i ett par län, synes dock ge anledning antaga att i något mindre än hälften
av de fall, där bötesbeloppen vid tillämpning av 2 § ligger mellan halva
och hela den undandragna skatten, bötesbeloppen motsvarar mellan 90 och
100 procent av undandragen skatt. Likaså torde i cirka hälften av de fall,
där bötesbeloppen vid tillämpning av 2 § överstiger hela den undandragna
skatten, bötesbeloppen ligga mellan 100 och 110 procent av den undandragna
skatten. Det är således en klar tendens hos domstolarna att vid vårdslös deklaration
sätta bötesbeloppen lika med den undandragna skatten. Vid fall
av falskdeklaration torde tendensen vara att bötesbeloppen sättes till två
gånger undandragen skatt. I ett betydande antal fall understiger dock utdömda
bötesbelopp vid tillämpning av 2 § väsentligt den undandragna skatten.
Likaså understiger bötesbeloppen vid tillämpning av 1 § i många fall väsentligt
två gånger undandragen skatt.

Uppgifterna om utdömda bötesbelopp hade sammanställts i en till promemorian
fogad bilaga. Denna bilaga torde som Bihang få fogas vid statsrådsprotokollet
för denna dag.

Flertalet av de hörda taxeringsintendenterna ansåg, enligt vad i promemorian
framhålles, att domstolarna varit väl försiktiga vid straffmätningen.
Det påtalades även att straff mätningen varit synnerligen ojämn olika domstolar
emellan. Sålunda framhöll en taxeringsintendent, som funnit straffmätningen
i allmänhet vara tillfredsställande, alt bötesbeloppen i en domsaga
varit påfallande låga. Av 37 utdömda bötesbelopp hade mer än hälften
understigit halva den undandragna skatten och i inte mindre än 10 fall motsvarat
bötesminimum 50 kronor. Det torde vidare, enligt promemorian, vara
en allmän erfarenhet, att straffmätningen i överinstanserna i regel är högre
än i andra domstolar.

Kangl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961

Antalet anmälningar om brott mot skattestrafflagen, som för närvarande
göres, är, framhålles i promemorian, sannolikt åtskilligt mindre än det antal
fall av oriktig deklaration som upptäckes. Detta torde framför allt bero
på att taxeringsnämndsordförandena inte i tillräcklig omfattning fullgör sin
skyldighet att underrätta taxeringsintendenten om fall där brott mot skattestrafflagen
kan misstänkas. Till belysning härav närnnes i promemorian att
vid en undersökning, som verkställts vid en länsstyrelse, det konstaterades
att omkring 40 av länets taxeringsnämnder inte inkommit med någon åtalsanmälan
i fråga om vare sig 1957, 1958 eller 1959 års taxeringar. Man kan,
enligt promemorian, knappast utgå från att det i dessa nämnder under en
treårsperiod ej skulle ha förekommit något enda fall som bort föranleda anmälan.
I promemorian konstateras därefter, att möjlighet saknas för taxeringsintendenten
att undersöka hela deklarationsmaterialet i länet ur åtalssynpunkt.
Om taxeringsnämndsordförandena underlåter att fullgöra sin
anmälningsskyldighet, leder detta därför till att de skattskyldiga blir olikformigt
behandlade när det gäller skattestrafflagens tillämpning. Även länen
emellan förekommer skiljaktigheter, som tyder på olikheter i praxis.

I promemorian understrykes, att den i taxeringsförordningen stadgade
anmälningsskyldigheten innebär att anmälan inte får underlåtas i de fall
som där anges. Någon rätt för taxeringsmyndigheterna att disponera över
statens straffanspråk vid deklarationsbrott föreligger inte. Det sagda utesluter,
enligt promemorian, givetvis inte att såsom i nuvarande praxis en utsovring
sker av rena bagatellfall, avseende mindre belopp. Men denna sovring
bör utföras av intendenten och icke verkställas ur skälighetssynpunkter
o. dyl. Därefter anföres.

Det bör, med anledning av vad sålunda kunnat konstateras, ankomma på
taxeringsintendenterna att i större utsträckning än hittills tillse att taxeringsnämndsordförandena
fullgör sin anmälningsskyldighet. Det finns anledning
antaga, att om så sker, antalet anmälningar kommer att väsentligt öka.
Genom utbyggnaden av taxeringsorganisationen och effektiviseringen av
taxeringsarbetet kommer även antalet fall där skattebrott upptäckes att bli
flera.

Det förhållandet att deklarationsbrott i framtiden kan väntas bli beivrade
i större utsträckning än hittills kan förutsättas medverka till en bättre deklarationsmoral.
Detta resultat kan uppnås utan att ändra skattestrafflagen.
Vad som framkommit vid den verkställda undersökningen ger emellertid
anledning ifrågasätta, om de straff som utmätes alltid är sådana att de
skattskyldiga blir klart medvetna om att falskdeklaration och vårdslös deklaration
utgör allvarliga lagöverträdelser.

I promemorian framhålles att de strafflatituder, som skattestrafflagen anger,
i och för sig lämnar möjlighet för domstolarna att utmäta straff som
står i rimligt förhållande till brottets beskaffenhet. Domstolarna torde ha en
viss i och för sig naturlig benägenhet att vid straffmätningen hålla sig inom
slrafflatitudernas nedre del. Det synes einellerlid, enligt promemorian, med
fog kunna göras gällande att man härvid åtminstone på vissa håll gått så
långt att deklarationsbrottens allvarliga karaktär kan undanskymmas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

Vid bedömning av denna fråga bör, enligt promemorian, beaktas, att brott
mot skattestrafflagen i regel bedömes enligt 2 §, d. v. s. såsom begångna av
grov oaktsamhet. Detta beror på svårigheten att förebringa bevisning om att
uppsåt förelegat. Många fall, där falskdeklaration i verkligheten föreligger,
torde därför ha bedömts som vårdslös deklaration. I själva verket torde det,
framhålles i promemorian, vara en ganska vanlig situation i hithörande mål,
att ett flertal omständigheter pekar på att den skattskyldige varit i ond tro
utan att full bevisning om uppsåt kunnat förebringas. Att likväl böterna i
övervägande antalet fall av vårdslös deklaration understigit den undandragna
skatten ger stöd för uppfattningen att straffmätningen på sina håll varit
väl låg. Promemorian fortsätter.

Med tanke på de utmätta straffens betydelse för att hos allmänheten inskärpa
den allvarliga karaktären hos skattebrotten synes fog finnas för det
från flera håll uttalade önskemålet om en skärpt straffmätning hos vissa
domstolar. Detta önskemål kan också uttryckas så att de domstolar som ligger
lägst i straffmätningen bör anpassa sig till den nivå som tillämpas bl. a.
av högsta domstolen och hovrätterna. Ett lämpligt medel att nå detta syfte
— utan att likväl nämnvärt inskränka på domstolarnas möjligheter att utdöma
en efter brottets svårhetsgrad avpassad påföljd — synes vara att något
höja föreskrivna bötesminima.

De lägsta straff som kan utdömas vid falskdeklaration och vårdslös deklaration
utgör 100 respektive 50 kronor. Dessa belopp synes redan med
hänsyn till det förändrade penningvärdet numera vara alltför låga. Vid ett så
allvarligt brott som falskdeklaration synes ininimistraffet inte rimligen böra
sättas lägre än 300 kronor. För vårdslös deklaration synes minimibeloppet
med ledning av tidigare redovisade överväganden lämpligen kunna fördubblas,
d. v. s. sättas till 100 kronor. I anslutning till ikraftträdandet av den sålunda
förordade ändringen torde det vara önskvärt att riksskattenämnden
och riksåklagarämbetet i samråd söker verka för en likformig behandling
av åtalen för deklarationsbrott.

I promemorian framhålles vidare att reglerna om brottspreskription i
vissa fall lett till stötande konsekvenser, när det gäller vårdslös deklaration.
Detta sammanhänger med att det kan dröja avsevärd tid, innan sådan kontroll
kan ske att brottet upptäckes. Så är i synnerhet fallet, om oriktigheten
i deklarationen inte påvisas förrän vid taxeringsrevision. Sådan anordnas
regelmässigt först i samband med den på länsstyrelsernas taxeringssektioner
ankommande eftergranskningen eller i samband med besvär rörande den
skattskyldiges taxering. Mer än ett år kan på detta sätt förflyta, innan det
framkommer misstankar om brottsligt förfarande. Därefter kan åtskillig
tid åtgå till förundersökningen. Situationen blir på grund härav ofta den,
att stämning i mål om vårdslös deklaration kan delges den misstänkte
först mot slutet av den tvååriga preskriptionstiden. För en skattskyldig,
som vet att förundersökning mot honom pågår, föreligger i sådana fall en
frestelse att söka undgå ansvar genom att hålla sig undan den korta tid som
återstår innan brottet preskriberats.

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961 13

Vad sålunda anförts ger, enligt promemorian, vid handen att vid de vårdslösa
deklarationsbrotten föreligger sådana särskilda omständigheter som
gör det påkallat att avvika från de allmänna reglerna om brottspreskription.
En förlängning av preskriptionstiden för sådana brott bör, enligt promemorian,
på lämpligt sätt komma till stånd. Därefter anföres.

För att na detta syfte skulle i och för sig kunna tänkas att föreskriva en
särskild, senare tidpunkt för preskriptionstidens början än som följer av
allmänna regler. För närvarande räknas tiden vanligen från deklarationens
avlämnande. Man skulle kunna överväga att i stället på ett eller annat sätt
anknyta till den tidpunkt då åtgärderna för skattekontroll enligt därom gällande
bestämmelser normalt skall vara avslutade. Mot en sådan lösning talar
emellertid flera skäl. Preskriptionstiden skulle komma att förlängas även för
falskdeklarationsbrotten, utan att något praktiskt behov därav framträtt.
Det bör vidare hållas i minne, att åtskilliga deklarationsbrott upptäckes redan
på taxeringsnämndsstadiet och, med det här diskuterade alternativet,
kan bli åtalade och föremål för dom redan innan preskriptionstiden börjar
löpa, något som knappast kan sägas stå i överensstämmelse med preskriptionsreglernas
allmänna konstruktion. Härtill kommer, att ett sådant alternativ
visserligen skulle vara praktiskt genomförbart beträffande de direkta
skatterna, den allmänna varuskatten och de skatter på vilka 1959 års förordning
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning är tillämplig men
skulle skapa särskilda problem beträffande andra skatter och avgifter. Alternativet
i fråga synes därför icke kunna förordas.

Vid sådant förhållande torde man, uttalas i promemorian, vara hänvisad
till att stadga en särskild längre preskriptionstid för de vårdslösa deklarationsbrotten.
Denna tid synes lämpligen kunna bestämmas till fem år, d. v. s.
samma tid som för falskdeklaration. Därmed vinnes även viss anknvtning
till den tid som star till buds för att väcka fråga om eftertaxering; denna
tid är fem år från taxeringsårets utgång.

I enlighet med det anförda föreslås i promemorian, att minimistraffen för
falskdeklaration och vårdslös deklaration höjes till 300 respektive 100 kronor.
Vidare förordas, att i 3 § skattestrafflagen införes ett nytt andra stycke
av innehåll att straff för brott som avses i lagen, ändå att brottet är att bedöma
enligt 2 §, ej skall vara förfallet, om den misstänkte häktats eller erhållit
del av åtal för brottet inom fem år.

De sålunda föreslagna lagändringarna synes, enligt promemorian, böra
trada i kraft den 1 juli 1961. Av allmänna regler torde följa att ändringarna
i fråga om minimistraffen inte blir att tillämpa på brott som begåtts före
dagen lör ikraftträdandet. Däremot torde, uttalas i promemorian, den föreslagna
särskilda preskriptionsregeln bli att tillämpa även på äldre brott, i
den mån den förut gällande preskriptionstiden inte utgått före lagändringens
ikraftträdande (SP 13 § och NJA 1941 s. 251).

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 är 1961

IV. Remissyttrandena över promemorian

Den föreslagna höjningen av minimistraff en har tillstyrkts av
samtliga hörda myndigheter och organisationer. Flera remissinstanser ifrågasätter
dock om man inte borde höja straffsatserna ytterligare.

Hovrätten för Västra Sverige tillstyrker den föreslagna straffhöjningen
som ett steg i rätt riktning men ifrågasätter om den kommer att få storre
betydelse. Viktigare synes det hovrätten vara att en allmän översyn av skattestrafflagen
göres beträffande såväl brottsrekvisit som påföljder samt att
garantier skapas för att deklarationsbrotten verkligen blir av taxeringsmyndigheterna
anmälda. Även hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om
man genom höjningen av minimibeloppen når det avsedda syftet, nämligen
en skärpt straffmätning. En skärpt och mera enhetlig straffmätning torde
enligt hovrätten bättre nås genom åtgärder från riksåklagarämbetets sida
för överklagande av domar, i vilka för lagt straff utmätts.

Flera remissinstanser ifrågasätter om inte minimistraffet borde sättas i
relation till den undandragna skatten. Sålunda uttalar 1951 års rättegångskommitté
att inom kommittén framhållits att en möjlighet att verkligen
åstadkomma en straffskärpning vore att minimistraffet för falskdeklaration
fastställdes till lika med det undandragna skattebeloppet och för vårdslös
deklaration till hälften därav, dock lägst de i promemorian angivna beloppen.
Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands
och Hallands län. Sistnämnda länsstyrelse tillägger.

Även med den skärpning av straffsatsen som nu föreslagits synes det tvivelaktigt
om man på denna väg kan bibringa medborgarna en annan syn på
deklarationsbrotten. Länsstyrelsen erinrar om att en sådan allmän omvärdering
av ett visst brott kunnat ske i modern tid, nämligen i fråga om rattfylleri.
Att detta lyckats torde enbart bero på en rigorös tillämpning av frihetsstraff.
Del finns därför enligt länsstyrelsens mening skäl att noggrant
följa utvecklingen och därest åtgärder som kan komma att företas i anledning
av det nu framlagda förslaget inte leder till resultat överväga att införa
frihetsstraff som normalstraff vid falskdeklaration.

Riksskattenämnden framhåller, att önskvärdheten av att för allmänheten
understryka karaktären av deklarationsbrotten i och för sig talar för att
minimistraff en sättes högre än 300 respektive 100 kronor, men fortsätter.

Å andra sidan torde med fog kunna göras gällande, att i vissa fall av medverkan
till oriktig deklaration, t. ex. då en person upprättat deklaration för
sin hustru och hon endast formellt har ansvaret för deklarationen, behov
kan föreligga av möjlighet att ådöma den formelle gärningsmannen ett milt
straff, medan det verkliga ansvaret utkräves av den medverkande. Det sist
anförda kan utgöra ett skäl för att icke ytterligare höja minimistraffen.

Länsstyrelserna i Värmlands och Västernorrlands län framhåller att det
icke föreligger anledning bryta den hittillsvarande proportionen mellan böteslatituderna
i 1 och 2 §§, som alltsedan skattestrafflagens tillkomst varit 2
till 1. Sättes bötesminimum enligt 1 § till 300 kronor, vilket länsstyrelserna

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961 15

i och för sig finner påkallat, bör därför minimistraffet enligt 2 § bestämmas
till 150 kronor.

Länsstyrelsen i Östergötlands län påtalar det förhållandet, att den undanhållna
kommunala inkomstskatten enligt skattestrafflagens bestämmelser
skall beräknas efter en utdebitering av tio kronor, och anför.

Enligt gällande lydelse av 5 § skattestrafflagen skall den sammanlagda
uttaxeringen av kommunala utskylder antagas vara tio kronor för varje
skattekrona. Någon ändring i berörda avseende har icke föreslagits. Emellertid
torde denna skattesats, som varit gällande alltsedan skattestrafflagens
tillkomst år 1943, numera få anses vara för låg och alltför mycket avvika
från gällande kommunala utdebiteringar, vilka i allmänhet torde uppgå till
14—15 kronor per skattekrona. Det synes därför påkallat att genom ändring
av 5 § få till stånd en förhöjning av den skattesats, efter vilken den undanhållna
kommunala inkomstskatten skall beräknas.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Jämtlands län.

I flera remissyttranden betonas, att, även om den föreslagna höjningen av
minimibeloppen kan få vissa psykologiska verkningar beträffande den allmänna
inställningen till brotten mot skattestrafflagen, den reella betydelsen
av höjningen dock blir ringa. Detta beror enligt riksskattenämnden
bl. a. på den relativt stränga gallring taxeringsintendenterna i allmänhet tilllämpar
vid avgörande av frågan huruvida åtalsanmälan skall ske. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län anser att man av gjorda erfarenheter liksom av innehållet
i promemorian får det intrycket, att tillämpningen av skattestrafflagen
företer så allvarliga brister, att en mer radikal ändring än den nu föreslagna
är påkallad. Länsstyrelsen fortsätter.

I promemorian har påtalats de avsevärda skillnader som råder i fråga om
domstolarnas praxis. Denna har ibland utvecklats på sådant sätt, att man
bär anledning befara, att åtalsanmälningarna snarare leder till en försämring
än en förbättring av skattemoralen. Som exempel må nämnas, att domstolarna
i detta län som regel avvisar åtal, där undanhållen inkomst understiger
10 % av den åtalades årsinkomst. Samma gäller åtal avseende felaktiga
avdrag, beträffande vilka taxeringsmyndigheterna haft vissa kontrollmöjligheter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att åklagarens inställning
till deklarationsbrotten ej sällan är ägnad att föranleda alltför mild
bedömning av dylika brott. Mål av denna karaktär anses besvärliga, beroende
bl. a. på att åklagarna icke alltid är tillräckligt förtrogna med beskattningsreglerna
och de därmed sammanhängande räkenskapsproblemen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter om den föreslagna höjningen
av de lägsta straffen bör genomföras med mindre lagen i sin helhet omarbetas.
Soin skäl härför framhåller länsstyrelsen till en början att de framlagda
förslagen om ändring i skattestrafflagen skulle accentuera den orättvisa,
som ligger däri att, medan skattskyldiga med lättkontrollerbara inkomster
bestraffas, andra — bland vilka de beloppsmässigt grövsta fallen av underdeklaration
torde vara att finna — med lagens nuvarande utformning oflast
undgår straff. Länsstyrelsen fortsätter.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

Länsstyrelsen åsyftar härmed deklaranter, vilka icke uppfyllt det i 20 §
taxeringsförordningen stadgade kravet på förande av anteckningar, bevarande
av verifikationer m. m. för möjliggörande av kontroll. Om kontrollmaterial
saknas och omständigheterna tyda på att deklarerad inkomst är
för låg eller yrkade avdrag äro för höga, måste skönsmässig taxering tillgripas.
Sådan taxering torde vanligast komma till användning beträffande
rörelseidkare av skilda slag samt läkare, tandläkare och olika yrkesmän
ävensom sådana skattskyldiga, vilka på grund av arbete på annan ort än
bostadsorten äro berättigade till avdrag för fördyrade levnadskostnader och
för resekostnader. I de ymnigt förekommande fall, då sådana personer måste
taxeras efter skön, kan f. n. straffansvar i allmänhet icke göras gällande,
eftersom domstolarna över lag synas vara obenägna att på grundval av en
endast skönsmässig taxering utmäta straff enligt skattestrafflagen. Den
utbredda föreställningen om att de svåraste skatteskolkarna gå fria från
straff torde sålunda enligt länsstyrelsens uppfattning icke sakna fog. —
Då en skönsmässigt åsatt taxering icke kan tillåtas innefatta straff och
som skönsmässig taxering av försiktighetsskäl endast undantagsvis torde
beräknas för högt, framstår det som ytterligt otillfredsställande, att särskild
straffbestämmelse saknas, som kan tillämpas, när deklarant eftersatt sina
skyldigheter enligt 20 § taxeringsförordningen och av sådan anledning måste
taxeras efter skön. Uppenbarligen måste en straffbestämmelse för hithörande
förseelser utformas på annat sätt än de nuvarande. Normerade böter
kunna sålunda icke komma till användning, utan straffet bör bli dagsböter,
eller i svårare fall frihetsstraff. Innan en sådan bestämmelse införts,
anser länsstyrelsen det vara stötande om de nuvarande lägsta straffen i
skattestrafflagen höjas.

Sveriges köpmannaförbund finner en mild straffmätning vara befogad.
Förbundet anför.

I promemorian har också straffmätningen berörts. Den tycks genomgående
ha varit relativt mild. Förbundet finner emellertid detta motiverat.
Den oerhört kraftiga progressionen i den svenska inkomstbeskattningen
medför, att redan en kraftig höjning av taxeringen eller en eftertaxering
kan vara tillräcklig för att ruinera en skattskyldig eller åtminstone rubba
grundvalarna för hans ekonomi för lång tid. Skulle maximistraff dessutom
utmätas, innebure detta ett definitivt dråpslag mot den skattskyldige, vilket
samhället ej vore betjänt av. Med tanke på den mildhet, som exempelvis
visas biltjuvar, straffas deklarationsbrott relativt hårt.

Förslaget om förlängning av preskriptionstiden för vårdslös deklaration
till fem år har tillstyrkts av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet,
hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, överståthållarämbetet,
samtliga de sexton länsstyrelser som avgivit yttranden,
kontrollstyrelsen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation
och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Kooperativa förbundet, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Svenska arbetsgivareföreningen
föreslår att preskriptionstiden sättes till tre år. Allmänna
ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden anser att preskriptionstiden,
då det gäller taxering för taxeringsåret, kan begränsas till tre år men
föreslår att vid fall av eftertaxering en preskriptionstid av tre år skall räk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1961

nas från och med den dag taxeringsintendenten gör framställning till prövningsnämnden
om eftertaxering.

Några remissinstanser, 1951 års rättegångskommitté, kammarrätten, riksskattenämnden,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund och
Sveriges akademikers centralorganisation, uttalar att man i första hand
bör söka en lösning enligt de riktlinjer strafflagberedningen angivit i sitt
förslag, nämligen att preskriptionsavbrytande verkan skall tillkomma ej
blott delgivning av åtal utan även vid förundersökning meddelad underrättelse
om misstanke om brott.

Besvärssakkunniga slutligen, som inte anser sig kunna tillstyrka speciella
preskriptionsregler för brott enligt skattestrafflagen, framhåller att en allmän
förlängning av den nuvarande tvååriga preskriptionstiden kunde vara
ett uppslag som förtjänar att närmare övervägas.

Från remissyttrandena må följande här återges.

Hovrätten för Västra Sverige anser att den föreslagna preskriptionsbestämmelsen
bör genomföras oavsett om strafflagberedningens förslag, att
en vid förundersökningen meddelad underrättelse om misstanke för brott
skall vara preskriptionshindrande, genomföres eller ej. Även överståthållarämbetet
understryker att strafflagberedningens förslag knappast är ägnat
att lösa här föreliggande problem, enär i många fall preskriptionstiden utgått
redan innan förundersökning hunnit påbörjas. Ämbetet framhåller att
det framlagda förslaget visserligen inger principiella betänkligheter men
att flera betydelsefulla omständigheter talar för detsammas genomförande.
Ämbetet anför härutinnan.

Erfarenhetsmässigt medför ofta den 2-åriga preskriptionstiden konsekvenser,
som ur likformighetssynpunkt kunna te sig föga tilltalande. I åtalsärenden
av enkel beskaffenhet, exempelvis sådana mycket ofta förekommande
fall, då en arbetstagare underlåtit att till beskattning uppgiva viss
arbetsinkomst, kräves ingen mera ingående taxeringsmässig utredning och
ej heller någon tidsödande förundersökning, varför någon risk för åtalspreskription
knappast föreligger. I mera invecklade ärenden däremot, kanske
speciellt där taxeringsfrågan avser inkomst av jordbruksfastighet eller
rörelse, hinner ofta åtalsfristen utlöpa innan målen kunna av taxeringsintendenlen
överlämnas till allmänne åklagaren. Den skattskyldige går då fri
från straffansvar, ehuru hans brottslighet mången gång är avsevärt mera
kvalificerad än den enkle arbetstagarens. Det kan icke anses tillfredsställande,
att utredningssvårigheter, över vilka dessutom den skattskyldige genom
fördröjningstaktik kan utöva inflytande, skola bliva avgörande för
möjligheten att utkräva straffansvar.

De nu gällande två olika preskriptionstiderna för brott enligt skattestrafflagen
ställa ej sällan taxeringsintendenten inför vanskliga avgöranden.
Denne bör givetvis fullgöra sin anmälningsskyldighet med omdöme och
icke i onödan betunga åklagarmyndigheten. Erfarenheten visar, att i det
övervägande flertalet åtalsmål bevisning om uppsåt icke kan förebringas.
Har den 2-åriga preskriptionstiden utlöpt, gäller det för taxeringsintendenten
att bedöma huruvida endast grov oaktsamhet skall anses föreligga och
någon åtalsanmälan förty icke skall ske eller om det brottsliga förfarandet
kan anses uppsåtligt och möjlighet till bevisning härom är för handen. Ett
2 llihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 28

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

sådant ställningstagande torde ofta vara vanskligt för taxeringsintendenten,
speciellt som tillgängligt material för bevisfrågans bedömande kan vara
bristfälligt innan förundersökning verkställts.

Då en förlängning av preskriptionstiden, såvitt kan bedömas, är den enda
framkomliga vägen för att komma tillrätta med rådande missförhållanden,
anser sig överståthållarämbetet icke böra motsätta sig den föreslagna lagstiftningen.

Liknande synpunkter framföres i flertalet av de av länsstyrelserna avgivna
yttrandena.

Länsstyrelsen i Gävleborgs lån framhåller att den bästa lösningen av de
frågor, vilka sammanhänger med gränsdragningen mellan uppsåtlig och
ouppsåtlig falskdeklaration samt med preskriptionsbestämmelserna, enligt
länsstyrelsens mening skulle vara att straffbestämmelserna i fråga omarbetades,
så att en gemensam brottstyp infördes för oriktig deklaration, varvid
presumerad förekomst av uppsåt borde föranleda strängare straff vid
straffmätningen än om omständigheterna utmärkte att uppsåt ej förelåg.
Preskriptionstiden skulle härigenom automatiskt komma att förlängas på
föreslaget sätt.

Flertalet av de remissinstanser som tillstyrker en förlängning av preskriptionstiden
till fem år understryker att taxeringsmyndigheterna liksom
hittills bör utnyttja alla möjligheter att slutföra på dem ankommande
granskning i så god tid, att anmälan till åklagare och väckande av åtal för
vårdslös deklaration kan ske före utgången av den tid om två år, som nu
gäller för åtalets preskriberande.

De remissinstanser som förordat att preskriptionstiden förlänges till tre år
betonar att preskriptionstidens längd måste stå i rimligt förhållande till brottets
art. Sålunda anför Kooperativa förbundet.

Den deklarant, som av oaktsamhet lämnat en oriktig uppgift i sin deklaration,
kan enligt nu gällande preskriptionsregler känna sig definitivt säker
om att vara fri från straffansvar om han ej åtalats inom två år efter deklarationens
avgivande. Enligt styrelsens förmenande är denna ordning tilltalande
dels därför att den framtvingar relativt snabba beslut av vederbörande
taxerings- och åklagarmyndigheter i åtalsfrågorna och dels därför att
den till viss, ej alltför lång tid begränsar den ovisshet och osäkerhet, som
den deklarant, vilken vid deklarationsgranskningen fått en anmärkning för
av oaktsamhet tillkommen felaktighet, måste känna inför de slutliga konsekvenserna
härav. Denna »väntetid» torde nu i allmänhet uppgå till maximum
cirka 11/2 till 1 3/4 år, d. v. s. från tiden för anmärkningens delgivning
till tiden för åtal eller till tiden för preskriptionstidens utlöpande. Om
man utsträcker preskriptionstiden enligt förslaget, kommer den deklarant,
som av oaktsamhet gjort ett ganska ringa fel, vilket dock kan sägas pendla
mellan grov och icke-grov oaktsamhet, att i många fall ha att vänta nästan
hela fem år på att det skall bli definitivt klart, om han skall åtalas eller icke.
Det kan mången gång bli en alltför lång och prövande ovisshetstid för deklaranten
sett i relation till den kanske ringa brottslighet, som eventuellt
kan tillvitas honom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år J961

Näringslivets skattedelegation framhåller att en förlängning av preskriptionstiden
till fem år skulle innebära något mera än ett beaktande av de
praktiska svårigheterna vid granskning av deklarationsmaterialet. Vid bedömandet
av dessa svårigheter bör hänsyn också tagas till den beslutade
successiva utbyggnaden av taxeringsorganisationen ävensom till den rationalisering
av revisionsavdelningarnas arbete som kan bli en följd av numera
framlagd utredning. Med hänsyn härtill anser delegationen att endast en
förlängning av preskriptionstiden till tre år kan tillstyrkas. Liknande synpunkter
framföres av Sveriges redareförening. Sistnämnda förening hemställer
vidare att utredning måtte verkställas åsyftande att handläggningen
av mål om brott mot skattestrafflagen överflyttas helt eller delvis från de
allmänna domstolarna till skattedomstolarna.

Kammarrätten erinrar i sitt yttrande om att kammarrätten i utlåtande
den 7 september 1942 över förslag till skärpt bestraffning av falskdeklaration
m. m. givit uttryck åt liknande tankegångar som de, vilka kommit till
uttryck i promemorian. Kammarrätten anför.

Kammarrätten hade därvid ansett att för falskdeklarationsbrotten — däri
inbegripet det då den oriktiga deklarationen vore att hänföra till grov vårdslöshet
— borde stadgas en fristående preskriptionstid, sammanfallande med
den tid, för vilken eftertaxering kunde äga rum. Såsom skäl härför framhöll
kammarrätten — förutom det ofta förefintliga sammanhanget mellan
oriktig deklaration och eftertaxering — att falskdeklarationsbrotten i fråga
om tid och sätt för deras upptäckande företedde vissa särpräglade moment,
att anledning knappast funnes att i berörda hänseende göra skillnad mellan
uppsåtligt och icke uppsåtligt falskdeklarationsbrott samt att i fråga om
dessa brott det låge särskild vikt uppå att straffhotet ej alltför hastigt avlägsnades.
Upprättandet av deklarationer till ledning för inkomst- och förmögenhetstaxeringen
vore ju för en stor del av landets befolkning en årligen
återkommande förpliktelse, och möjligheten av falskdeklarationsbrottens förekomst
i vidare utsträckning än andra brottsliga förfaranden vore påtaglig.
En särskild preskriptionstid för falskdeklarationsbrott vore ej heller okänd
i utländsk lagstiftning.

I nu förevarande sammanhang ifrågasätter emellertid kammarrätten om
det icke vore lämpligt att låta anstå med införande av en särskild längre
preskriptionstid vid vårdslös deklaration i avvaktan på resultatet av det av
strafflagberedningen framlagda förslaget om ändring i 5 kap. 14 och 15 §§
strafflagen, innebärande att avbrott i preskriptionstiden skulle ske ej blott
då den misstänkte erhållit del av åtal för brott utan även då han vid förundersökning
underrättats om den mot honom riktade misstanken. Skulle
nämligen den nu berörda, av strafflagberedningen föreslagna ändringen i
strafflagen komma till stånd, blir den föreslagna förlängningen av preskriptionstiden
vid vårdslös deklaration, enligt kammarrättens mening, mindre
behövlig. Alltjämt skulle emellertid preskription inträffa, därest förundersökning
icke kan äga rum inom preskriptionstiden, vilket ofta torde bli fallet
vid eftertaxeringar.

Av de remissinstanser som förordat att man i första hand skall avvakta
resultatet av strafflagberedningens förslag har 1951 års rättegångskommit -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

té och Sveriges lantbruksförbund förklarat att — om en förlängning av preskriptionstiden
anses böra verkställas — en preskriptionstid av tre år bör
vara tillfyllest.

Riksskattenämnden framhåller, att de i promemorian skildrade konsekvenserna
av preskriptionsreglerna, såvitt gäller brott mot 2 § skattestrafflagen,
enligt nämndens mening nödvändiggör att rättelse på något sätt \innes.
Därefter anför nämnden.

Det är emellertid icke tilltalande att beträffande ett brott där staten är
den reelle målsäganden — men där fråga likväl icke är om brott mot statens
säkerhet — tillskapa en särregel som avviker från eljest allmänt tillämpade
rättsgrundsatser. Riksskattenämnden förordar därför att förevarande problem
i första hand löses enligt de riktlinjer, som uppdragits i riksåklagarens
i första lagutskottets utlåtande nr 13 till innevarande års riksdag återgivna
skrivelse rörande de omständigheter, som böra tillmätas preskriptionsavbrytande
verkan. För en dylik lösning — innebärande att preskriptionsavbrytande
verkan skulle tillkomma icke blott delgivning av åtal utan även vid
förundersökning uttalad underrättelse om misstanke för brott — talar jämväl,
att de förhållanden, som ligga bakom behovet av ändrade regler beträffande
preskription av straff för brott mot 2 § skattestrafflagen — bl. a. våra
dagars rörliga samhällsliv med åtföljande ökade möjligheter för en misstänkt
att för längre eller kortare tid göra sig oanträffbar — i lika hög grad
medföra svårigheter att i andra sammanhang realisera statens straffanspråk.

Besvärssakkunniga framhåller att i den mån preskriptionstidsreglerna anses
giva otillfredsställande resultat med avseende å skattestrafflagens oaktsamhetsbrott,
torde man böra undersöka andra vägar att avhjälpa de brister,
som kan föreligga, än den, som beträtts i promemorian. Olika möjligheter
står därvid till buds. Man kan, enligt de sakkunniga, tänka sig å ena
sidan generella ändringar i preskriptionsreglerna och å andra sidan sådana
ändringar beträffande reglerna rörande de aktuella deklarationsbrotten,
som får återverkningar i preskriptionsavseende. De sakkunniga fortsätter.

I första hand uppkommer frågan om en allmän förlängning av den kortaste
preskriptionstiden från nu två år till t. ex. tre år. För en sådan ändring
skulle vissa skäl kunna anföras, bl. a. att förundersökningsförfarandet enligt
RB — av rättssäkerhetsskäl — blivit mera omständligt och därmed mera
tidsödande än motsvarande förfarande enligt gamla RB, som gällde, då tvåårsfristen
infördes. Det kan erinras om att man vid sistnämnda tillfälle valde
en tvåårsfrist i stället för en ettårsfrist bl. a. just med tanke på deklarationsbrotten;
se KPr 1926: 5 s. 6. Ehuru besvärssakkunniga anse en allmän
förlängning av den nuvarande tvååriga preskriptionstiden vara ett
uppslag, som förtjänar att närmare övervägas, vilja de dock ej inlåta sig på
detta allmänna rent straffprocessuella spörsmål.

Samma praktiska resultat, som erhålles genom en förlängning av själva
preskriptionstiden, kan vinnas genom ändrade regler om sättet för preskriptionstids
avbrytande. Därför kräves nu häktningsbeslut eller delgivning av
åtal. Möjligt vore att föreskriva exempelvis, att preskriptionstiden avbrytes
även genom en redan vid förundersökningens början meddelad underrättelse
av misstanke om brott.

Att av hänsyn till de särskilda utredningssvårigheter, som kan vara förknippade
med brott mot skattestrafflagen, stadga specialregler om sättet för

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961

preskriptionsavbrytande gällande endast beträffande dessa brott, bör enligt
de sakkunnigas mening ej komma i fråga. Än mindre bör man inlåta sig
på det i promemorian diskuterade men också där avvisade alternativet att
framflytta preskriptionstiden genom att såsom begynnelsetidpunkt för denna
välja en senare tidpunkt än tiden för brottets begående. De sakkunniga
fortsätter.

Om några ändringar rörande de allmänna preskriptionsreglerna, som ha
betydelse i förevarande sammanhang, icke skulle vara att påräkna, återstår
att närmare granska skattestrafflagens regler. En enkel lösning vore givetvis
att skärpa straffmaximum för vårdslös deklaration till straffarbete, varigenom
preskriptionstiden för sistnämnda brott skulle komma att uppgå till
fem år. En sådan tanke måste emellertid avvisas.

Besvärssakkunniga uttalar vidare att orsaken till att de nuvarande reglerna
anses otillfredsställande ur synpunkten av skattemoralens upprätthållande
i icke ringa mån torde vara att söka i det förhållandet, att brott, som
inom taxeringsväsendet bedömes som uppsåtliga, d. v. s. som falskdeldaration,
av aklagarna och de allmänna domstolarna i övervägande grad i stället
betecknas som vårdslös deklaration, med följd att brotten preskriberas
efter två år. De sakkunniga fortsätter.

I förarbetena till skattestrafflagen gjordes på sin tid från flera håll uttalanden
av innebörd, att lagrummet om vårdslös deklaration skulle tillämpas
subsidiärt i det fall, när det visserligen kunde misstänkas, att oriktig uppgitt
lämnats uppsåtligen, men detta icke kunde till fullo bevisas. Det vill
synas som om uttalanden av denna art lett till en praxis av innebörd, att
ansvar för talskdeklaration yrkas och ådömes endast i alldeles uppenbara
tall av uppsåt. Besvärssakkunniga vilja ifrågasätta, om icke rättspraxis just
på detta område kommit att ställa större krav på bevisningen om uppsåt än
vad eljest är brukligt inom straffrättsskipningen.

I några remissyttranden har ifrågasatts vissa ytterligare ändringar i skattestrattlagen.
Länsstyrelsen i Stockholms län erinrar om att en förutsättning
för tillämpning av skattestrafflagen är, att den felaktiga uppgiften
lämnats i deklaration, och fortsätter.

Länsstyrelsen vill ifragasätta, huruvida ej i nu förevarande sammanhang
bör upptagas spörsmålet om sådan utvidgning av lagens tillämpningsområde
att jämväl andra felaktiga uppgifter än sådana som lämnats i själva
deklarationen — till exempel i infordrade kompletteringar m. fl. uppgifter,
avsedda att läggas till grund för taxering — kommer att omfattas av straffbestämmelserna.

Länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar om, att nu gällande regler för
tillgodoräknande av ortsavdrag vid inkomsttaxeringen för samtaxerade äkta
makar kan medföra att ett fel i den ena makens deklaration leder till frihet
från skatt eller till för låg skatt endast för den andra maken. Länsstyrelsen
fortsätter.

Den oriktiga uppgiften lärer väl då icke kunna medföra straffansvar enligt
skattestrafflagen. Att man enligt rättspraxis vid straff mätningen tar
hänsyn till undandragen skatt för båda makarna synes icke böra medföra
att straffansvar under nyss angiven förutsättning skall inträda. Enligt de

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

1943 gällande reglerna skulle ortsavdrag och beskattningsbar! belopp ha
beräknats för makarna gemensamt samt vid den statliga taxeringen skatten
och vid den kommunala taxeringen den beskattningsbara inkomsten ha fördelats
i förhållande till makarnas taxerade inkomster. Samma felaktighet
som enligt vad ovan angivits nu icke kan bestraffas skulle enligt de äldre
reglerna om taxering av äkta makar ha föranlett undandragande av skatt
för den felande maken själv och sålunda grundat straffansvar. Med hänsyn
till den ekonomiska intressegemenskapen mellan makar och som ett led i
strävandena att åstadkomma en bättre deklarationsmoral anser länsstyrelsen
att skattestrafflagen bör ändras på sådant sätt att »den oriktiga uppgiften
varit ägnad att för den skattskyldige eller med honom samtaxerad äkta make
leda till frihet från skatt eller till för låg sådan».

Länsstyrelsen framhåller vidare att en förutsättning för att straffansvar
för oriktig uppgift i deklaration skall inträda har ansetts vara att deklarationen
kommit beskattningsmyndighet till handa. Därefter anför länsstyrelsen.

Efter skattestrafflagens införande ha taxeringsintendenttjänsterna inrättats.
Det torde aldrig ha gjorts gällande att en oriktig deklaration, avlämnad
till en taxeringsintendent, icke kunde medföra straffansvar. Däremot har
det gjorts gällande att deklarationer, avlämnade till besvärsinstanserna, icke
kunde medföra straff enligt skattestrafflagen (K. G. A. Sandströms kommentar
till skattestrafflagen s. 96). Prövningsnämnderna voro före 1958 beskattningsmyndigheter,
men ha från och med nämnda år omändrats till
renodlade skattedomstolar. Det får anses tveksamt, om en till prövningsnämnd
efter 1958 års ingång avlämnad deklaration kan medföra straffansvar
enligt skattestrafflagen. En oriktig uppgift i en sådan deklaration kan
ju medföra att taxeringsintendenten underlåter att för egen del anföra besvär
över den skattskyldiges taxering eller — sedan tiden för taxeringsintendentens
besvärsrätt gått till ända — hemställa om eftertaxering. Med
hänsyn till rättssäkerheten och till taxeringsintendentens skyldighet att till
allmän åklagare anmäla brott mot skattestrafflagen är det synnerligen angeläget
att skattestrafflagen kompletteras och utformas på ett sätt som lämnar
minsta möjliga rum för feltolkningar.

1951 års rättegångskommitté påpekar, att det i praxis råder tveksamhet
om vad som vid beräkningen av den undandragna skatten är att hänföra
till allmänna avgifter (jfr NJA 1956:214). Kommittén anser det önskvärt,
att den oklarhet som sålunda råder undanröjes.

Y. Skrivelsen från justitieombudsmannen

I en den 2 december 1960 dagtecknad, till Konungen ställd skrivelse har
riksdagens justitieombudsman föreslagit vissa åtgärder i syfte att åvägabringa
snabbare avgöranden i mål om brott mot skattestrafflagen. I skrivelsen
erinras om att, då en skattskyldig ställes under åtal för deklarationsbrott,
det ofta förekommer att den taxering, varom i åtalsmålet är fråga,
blir överklagad, och att åtalsmålet på grund härav förklaras vilande i avvaktan
på slutligt beslut i taxeringsfrågan. Justitieombudsmannen framhåller
att han i sin verksamhet vid flera tillfällen iakttagit att den tid, sådana

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961

brottmål tår vila i avbidan på slutligt beslut i taxeringsfrågan, ofta är
oskäligt lång. I den år 1959 avgivna ämbetsberättelsen anges två sådana
fall, av vilka det ena brottmålet blev vilande icke mindre än 12 år, innan det
återupptogs till behandling.

Vad sålunda vid flera tillfällen iakttagits föranledde justitieombudsmannen
att vid inspektion i mars 1958 av länsstyrelsen i Örebro län ägna särskild
uppmärksamhet åt sådana fall, där skattskyldiga stått under åtal
för deklarationsbrott lång tid i avbidan på slutlig prövning av beskattningsmål.
De fall som där uppmärksammades och för vilka viss redogörelse lämnas
i skrivelsen föranledde justitieombudsmannen att, i syfte att erhålla
ytterligare material till belysning av förevarande spörsmål, från förste taxeringsintendenten
vid överståthållaräinbetet och taxeringsintendenterna i
samtliga län införskaffa vissa uppgifter om åtalsmål angående brott mot
skattestrafflagen, vilka varit föremål för handläggning under längre tid.

Uppgifterna avsåg dels avgjorda brottmål av hithörande slag, dels ock
anhängiggjorda men icke avdömda dylika mål, i vilka taxeringsfrågan vid
undersökningstillfället alltjämt berodde på skattedomstols prövning. Beträffande
den förstnämnda kategorien mål, infordrades uppgift endast å
sådana efter ingången av år 1950 av underrätt avgjorda mål angående brott
mot skattestrafflagen, i vilka minst fem år förflutit mellan den åtalade
handlingens begående och dess lagförande. Beträffande anhängiggjorda
men av underrätt ännu icke avdömda åtalsmål av hithörande slag infordrades
uppgift allenast å sådana mål, i vilka — där taxeringsfrågan berodde
på kammarrättens prövning — minst tre år förflutit från åtalade handlingens
begående och, i fråga om mål där taxeringsfrågan berodde på regeringsrättens
prövning, minst fyra år. Vidare angav taxeringsintendenterna sina
synpunkter på föreliggande spörsmål. Därefter inkom kammarrätten med
begärt utlåtande.

Justitieombudsmannen sammanfattar resultatet av undersökningen sålunda.

Av de av taxeringsintendenterna redovisade fallen, i vilka minst fem år
förflutit från det deklarationsbrottet begicks till dess underrätten avgjorde
åtalsmålet, ha 70 blivit föremål för närmare undersökning. Detta antal understiger
något vad de lämnade uppgifterna utvisa beroende på att vissa
eftertaxeringsfall icke ansetts böra medtagas. I något mer än halva antalet
av de 70 undersökta fallen (56 procent) hade mer än 6 år förflutit från den
åtalade handlingens begående — brottet antages här ha skett den 1 april
under taxeringsåret — till dagen för domens meddelande. I 16 fall eller
drygt 20 procent hade dom meddelats först efter mer än 8 år och i 7 fall
eller 10 procent efter mer än 10 år. Tages som utgångspunkt för tidsberäkningen
icke den åtalade handlingens begående utan "taxeringsintendentens
anmälan om brottet till åklagaren — vilket med hänsyn till brottets karaktär
kan vara en lämplig komplettering i detta sammanhang -— finner man
att i hälften av fallen dom meddelats i åtalsmålet först sedan fem år eller
längre tid förflutit efter det åtalsanmälan skedde, att i 17 fall (ca 24 procent)
nämnda tid var 7 år eller mer och i 7 fall (10 procent) liden var 9 år
eller mer. Det är därvid att märka att åtalsanmälan enligt det undersökta

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

materialet — med undantag för något av länen — endast mera sällan skett
innan prövningsnämnden beslutat i taxeringsfrågan.

Beträffande redovisade, vid inventeringstillfället vilande åtalsmål ha —
likaledes efter bortgallring av en del äldre eftertaxeringsfall in. in. — undersökts
120 mål, i vilka taxeringsfrågan antingen var beroende på skattedomstols
prövning eller — i ett fåtal fall — tämligen nyligen avgjorts av skattedomstol.
Av dessa 120 mål hänförde sig ett femtiotal till kammarrättens
och ett sjuttiotal till regeringsrättens prövning. I ett tjugutal av kammarrättsmålen
(ca 40 procent) hade vid inventeringstillfället 4 år eller längre
tid förflutit efter det den åtalade handlingen begåtts (den 1 april under
taxeringsåret). Den tid som vid inventeringstillfället förflutit från det anmälan
om brottet skedde — därvid bör beaktas att i genomsnitt 80 procent
av de undersökta fallen anmälts till åtal först efter det prövningsnämnden
beslutat i skattemålet — utgjorde i omkring en tredjedel av målen 1—2 år
samt i omkring två tredjedelar av målen 2—5 år. I drygt fyra femtedelar av
målen hade mellan 2 och 5 år förflutit från det prövningsnämndens beslut
meddelats.

Vad angår sistnämnda sjuttiotal mål, som vid inventeringstillfället vilade
i avbidan på regeringsrättens prövning av skattefrågan, hade i 10 procent
av målen 8 år eller längre tid förflutit från tidpunkten för den åtalade gärningens
begående till inventeringstillfället. I mellan vart fjärde och vart
femte mål var angivna tidrymd mer än 6 år. Räknat från tidpunkten för
taxeringsintendentens åtalsanmälan till inventeringstillfället hade i drygt
en tredjedel av målen mer än 4 år förflutit. I cirka 44 procent av målen hade
4 år eller mera förflutit från det prövningsnämnden meddelade sitt beslut.
I praktiskt taget vart tredje mål hade en tid av mer än 2 år, och i nära nog
vart femte mål en tid av mer än 3 år förflutit från det kammarrätten meddelat
det överklagade utslaget.

I samtliga de av taxeringsintendenterna redovisade målen har undersökts
hur lång tid som i skatteprocessen genomsnittligt förflutit mellan prövningsnämndens
beslut och kammarrättens utslag samt mellan kammarrättens
och regeringsrättens utslag. Det visar sig därvid att i omkring halva
antalet mål en tidrymd av 1 1/2—2 1/2 år förflutit mellan tidpunkterna
för prövningsnämndens och kammarrättens avgöranden. I omkring 20 procent
av målen hade tiden varit kortare än 1 1/2 år och i omkring 30 procent
hade tiden varit längre — i åtskilliga fall avsevärt längre — än 2 1/2 år.
Vad angår de av regeringsrätten avgjorda skattemålen hade i drygt 20 procent
av fallen avgörandet dröjt mer än 3 år från det kammarrättens utslag
meddelades i målet. I övrigt fördelar sig målen i huvudsak jämnt på tidsperioder
om sex månader från 1/2 till 3 år mellan de båda skattedomstolarnas
avgöranden.

För att utröna i vilket led i handläggningen som här påtalade dröjsmål
inträffat har beträffande 150 av kammarrätten avgjorda skattemål, vilkas
utgång varit av betydelse för bedömande av vilandeförklarade deklarationsbrottmål,
undersökts hur lång tid som förflutit från det taxeringsintendenten
avgav yttrande i skattemålet till dagen för kammarrättens utslag. Det
har därvid visat sig att av de 150 målen 33 avgjorts inom 3 månader, 70
inom 6 månader och 105 inom ett år efter det taxeringsintendenten avgav
sitt yttrande. I 45 mål dröjde kammarrättens avgörande mera än ett år och
i 14 mål mera än två år från sist angivna tidpunkt.

Slutligen har, framhålles i skrivelsen, också sammanställts vissa uppgifter
berörande åklagarnas handläggning av hithörande mål. Undersökningen
visar att endast undantagsvis förekommit att åtal anliängiggjorts senare än

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

ett år efter det taxeringsintendenten gjort anmälan om brottet. I flertalet
fall hade åtal väckts inom 3 månader och i närmare tre fjärdedelar av målen
inom sex månader efter taxeringsintendentens anmälan. Däremot visar
undersökningen att stundom anmärkningsvärt lång tid förflutit från det
skattefrågan slutligt avgjorts till dess underrätten avgjort åtalsmålet. I mer
än hälften av de först omnämnda 70 fallen hade denna tid uppgått till mer
än 1 år och i nära 20 procent av fallen till 2 år eller längre tid.

Taxeringsintendenterna har i sina yttranden genomgående funnit de sålunda
iakttagna dröjsmålen med åtalsmålens avgörande otillfredsställande.
Dröjsmålen har i allmänhet ansetts bero på långsamheten i skatteprocessen.
Man har därvid framhävt olika led i förfarandet, som är ägnade att fördröja
skattemålens handläggning. Sålunda har några intendenter — under framhållande
att de redovisade skattemålen ofta hörde till de mest svårutredda
— pekat på att dröjsmål med avgivande av yttrande till skattedomstol uppkommit
till följd av bristande personalresurser på taxeringssektionerna.
Jämväl avsaknaden tidigare av möjlighet att delegera handläggningen av
mål till underordnad personal har åberopats som skäl för uppkomna dröjsmål
med yttrandens avgivande. Från flera håll har framhållits att de skattskyldiga
själva stundom utnyttjat möjligheter att på olika vägar förhala
handläggningen av skattemål i syfte att uppnå fördelar av processtaktisk
eller annan art. Några intendenter har uppgivit att man regelmässigt brukat
begära förtur hos skattedomstolarna för sådana skattemål som haft betydelse
för bedömningen av åtalsmål om deklarationsbrott. Från något håll
har framhållits att begäran om förtursbehandling icke tillräckligt beaktades
av skattedomstolarna. Flertalet taxeringsintendenter som yttrat sig i frågan
har emellertid uttalat att sådan begäran om förtur enligt deras erfarenhet
brukade beaktas. Enligt flera intendenters mening brukade emellertid även
i dylika fall oskäligt långa dröjsmål uppkomma vid handläggningen av besvärsmål
i såväl kammarrätten som regeringsrätten.

I vissa fall har taxeringsintendenterna påtalat brister utanför beskattningsorganisationen.
Sålunda har från ett par håll påpekats att taxeringsmyndigheterna
icke utan särskild begäran därom återfinge deklarationshandlingarna,
sedan åtalsmålet förklarats vilande. Från några håll har vidare
påtalats att det funnes en benägenhet hos parter och domstolar att
vilja anse vilandeförklaring av åtalsmål om deklarationsbrott erforderlig
i större utsträckning än som strängt taget vore nödvändig.

De åtgärder som av taxeringsintendenter föreslagits för alt förbättra förhållandena
åsyftar i allmänhet att genomföra en mer uttalad förtursbehandling
av sådana skattemål, vilkas utgång har betydelse för bedömningen av
åtalsmål. 1 ett par yttranden har man dock därvid erinrat om all det stundom
förekom skattemål, beträffande vilka en snabb behandling framstod
som viktigare än i fråga om åtalsmålen. Flera taxeringsintendenter har uttalat
att förtursbehandlingen borde på särskilt sätt tydligt utmärkas i akten.
En taxeringsintendent har förordat att förtursrätten för de nu ifrågavarande
skattemålen borde införas i taxeringsförordningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

Kammarrätten har i sitt utlåtande inledningsvis redogjort för bestämmelserna
i dess instruktion och arbetsordning angående förtursbehandling
av mål och ärenden samt har i anslutning härtill lämnat följande redogörelse
angående ordningen för behandling av skattemål, vilkas utgång har
betydelse för bedömningen av åtalsmål rörande deklarationsbrott.

De såsom åtalsmål betecknade förtursmålen uppgå årligen i genomsnitt
till 1 ä 2 procent av samtliga beskattningsmål såsom framgår av följande
uppställning:

Totala antalet Därav Antalet åtalade

under året in- åtalsmål skattskyldiga

komna beskattningsmål -

År 1956...................... 10 217 99 40

»> 1957...................... 8 802 98 47

» 1958...................... 9 104 164 64

Särskilda föreskrifter finnas icke meddelade om i vilken inbördes ordning
åtalsmålen och övriga grupper förtursmål skola föredragas. Som regel brukar
dock inom kammarrätten tillämpas den praxis, att åtalsmålen föredragas
så snart omständigheterna det medgiva och före andra förtursmål, särskilt
då åtalsmålen varit av sådan natur att skyndsam handläggning funnits
påkallad. Någon ovillkorlig rätt till förtur före andra förtursmål har emellertid
icke tillerkänts alla åtalsmål och tillräckliga skäl att medge sådan
rätt synas ej heller föreligga. Det förekommer nämligen ofta att i andra
skattemål den skattskyldiges intresse av ett snabbt avgörande är så starkt
— exempelvis vid hotande exekutiva åtgärder eller ekonomiska svårigheter
till följd av skattekrav — att det närmast skulle te sig stötande om handläggningen
av sådant mål skulle fördröjas till förmån för åtalsmål, som
objektivt sett äro av mindre betydelse. Såsom framgår av den ovan intagna
uppställningen över antalet förtursmål är för övrigt detta antal icke större
än att målen oaktat de icke äga ovillkorlig förtursrätt ändock kunna föredragas
jämförelsevis kort tid efter det de inkommit till kammarrätten.

Kammarrätten vill i detta sammanhang meddela att domstolen i cirkulärskrivelse
den 10 november 1947 för vederbörande taxeringsintendenter
framhållit vikten av att vid besvärshandlingars insändande på ett iögonenfallande
sätt utmärkes, att vederbörande skattskyldig är ställd under åtal
för brott mot skattestrafflagen. Det åligger vidare varje ledamot och fiskal
jämlikt den 13 november 1947 utfärdade föreskrifter att i varje rotel inom
särskild kolumn utmärka, om särskild anledning till förtursbehandling
föreligger och anledningen i fråga.

Beträffande åtalsmålens handläggning bör beaktas att sådana mål ofta
äro av invecklad beskaffenhet och grunda sig på ett omfattande material.
Ej sällan förekommer, sedan målen inkommit till kammarrätten, fortsatt
skriftväxling, och denna förlänges i åtskilliga fall av åtgärder från de
skattskyldigas sida såsom ingivande av påminnelser, igångsättande av ny
utredning, framställningar om uppskov o. s. v. I dylika situationer liksom
eljest när förtursberättigade mål fördröjts hos länsstyrelserna ha från kammarrättens
sida påminnelser avlåtits för att påskynda handläggningen.

Kammarrätten vill emellertid framhålla, att skriftväxlingen i taxeringsmål
såsom framgår av 97 § taxeringsförordningen ombesörjes av vederbörande
prövningsnämndskanslier och att det därför väsentligen beror på
dessas verksamhet, om skriftväxlingen i taxeringsmål skall bli slutförd med
önskvärd skyndsamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

Beträffande åtgärder för att förkorta tiden för handläggningen av hithörande
mål i kammarrätten anförde kammarrätten följande.

Kammarrätten får anmäla, att i plenum behandlats frågan om lämpliga
åtgärder för snabbare avgöranden från kammarrättens sida av förtursmål
över huvud taget och därmed även åtalsmålen. Det har därvid ansetts,
alt nämnda syfte skulle främjas, om länsstyrelserna vid insändande av
taxeringsmål till kammarrätten genom begagnande av särskild blankett,
vartill förslag uppgjorts, på enhetligt och iögonenfallande sätt gjorde anmälan
om behov av förtursbehandling och skäl därför. Kammarrätten har
beslutat undersöka, huruvida länsstyrelsernas medverkan i detta hänseende
kan erhållas. Genom den ifrågasatta anordningen skulle den nödvändiga expeditionella
behandlingen av ifrågavarande mål kunna påskyndas och tillsynen
inom kammarrätten över målens föredragning i vederbörlig ordning
effektiviseras. Det är kammarrättens uppfattning att en effektivare garanti
därigenom skulle skapas för att förtursmålen skola kunna föredragas inom
sådan tid efter det de inkommit, att anledning till erinran icke kommer att
föreligga.

Med avseende å frågan om vilka åtgärder som i övrigt borde vidtagas för
att vinna ett snabbare avgörande av mål om deklarationsbrott anföres.

Kammarrätten vill slutligen beträffande åtalen för oriktig deklaration
framhålla, att domar med anledning av sådana åtal för närvarande i avsevärd
omfattning meddelas utan att slutligt beslut föreligger rörande de
taxeringar, för vilka de oriktiga deklarationerna skolat tjäna till ledning.
Det synes ur olika synpunkter mest tillfredsställande, om så kan ske i
största möjliga omfattning. Även med all tänkbar snabbhet vid skattedomstolarnas
handläggning av taxeringsmål, som äro av betydelse för åtal, kan
det nämligen stundom icke undvikas, att vilandeförklaring av mål om ansvar
för oriktig deklaration i avvaktan på taxeringsfrågans slutliga avgörande
medför årslångt dröjsmål med doms avkunnande. Så kan exempelvis inträffa
om skattskyldig deklarerat oriktigt i visst hänseende, varom taxeringstvist
ej råder, men fullföljer talan beträffande den ifrågavarande taxeringen
i annat avseende, som kräver vidlyftigare utredning. Det bör därjämte
framhållas, att, därest det för domstolen trots utredningen framstår
som tveksamt om visst belopp, som ej upptagits i deklaration, bör vara
skattepliktigt, det väl i många fall ej gärna kan komma i fråga att vederbörande
skall fällas till ansvar i målet och detta alldeles oberoende av hur
taxeringsmålet utfaller. Kammarrätten vill med hänsyn till det anförda ifrågasätta,
om icke utredning lämpligen borde verkställas för utrönande i vad
mån genom ändringar i skattestrafflagen eller annorledes de hinder kunna
undanröjas, som nu av de allmänna domstolarna anses föreligga mot att
åtal för oriktig deklaration prövas utan att utgången i taxeringsmål avvaktas.
Åtgärder i detta syfte skulle utan tvivel utgöra det mest effektiva medlet
att möjliggöra ett snabbt avgörande av mål rörande åtal för brott mot
skattestrafflagen.

Justitieombudsmannen framhåller att den verkställda utredningen ger ett
övertygande belägg för att avgörandet av mål om åtal för deklarationsbrott
ofta fördröjes lång tid på grund av att målen förklarats vilande i avbidan
å den slutliga prövningen av skattefråga, som är av betydelse för bedömningen
av åtalet. I sådana brottmål blir ofta den tid, som förflyter mellan
den brottsliga handlingens begående och dess beivrande, orimligt och oskä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

ligt lång. Mera avsevärda dröjsmål härutinnan är självfallet ur olika synpunkter
mycket betänkliga. Ju längre tid som förflyter innan åtalsmålet
företages vid huvudförhandling desto svårare blir det att fastställa sanningen.
I det inledningsvis omnämnda brottmålet, som var vilande mera
än 12 år, nedlades åtalet av riksåklagaren under åberopande av att det förflutit
i det närmaste 15 år, sedan gärningen begicks, och att det syntes tvivelaktigt
om det var möjligt att styrka åtalet. För den allmänna laglydnaden
är det, framhålles i skrivelsen, vidare av vikt att brott så snart som möjligt
följes av straff. Detta gäller icke minst i fråga om deldarationsbrott med
hänsyn till angelägenheten att hos allmänheten inskärpa den allvarliga karaktären
av sådana brott. Om mycket lång tid — 5 till 10 år är icke ovanligt
i detta sammanhang — förflutit mellan brottet och prövningen av åtalet
härför, torde en domstol vara obenägen ådöma frihetsstraff för brottet,
även om gärningen i och för sig förtjänt sådant straff. Nämnda förhållande
torde även mången gång påverka storleken av det bötesstraff som ådömes.
Slutligen är att beakta, framhålles i skrivelsen, den tilltalades intresse av att
icke onödigt länge behöva sväva i ovisshet om och oroa sig för utgången av
åtalet. Justitieombudsmannen fortsätter.

Angelägenheten av att, i fall då åtal för deklarationsbrott väckts, ernå
ett snabbt avgörande av taxeringsfråga, som är av betydelse för bedömande
av åtalet, är allmänt vitsordad. Som ett uttryck härför kan åberopas en
mångårig föreskrift i kammarrättens instruktion av innebörd, att dylika
taxeringsmål skola behandlas med förtur. Någon uttrycklig föreskrift av
likartat innehåll finnes visserligen icke beträffande taxeringsmål, som dragits
under regeringsrättens prövning. Emellertid inrymmer stadgan den 18
juni 1926 angående behandlingen inom statsdepartementen av ärenden, som
tillhöra regeringsrätten, en allmänt hållen föreskrift av innebörd, att avvikelse
från fastställd föredragningstur kan ske, där särskilda omständigheter
det påkalla. Med tillämpning härav kunna taxeringsmål, varom här är
fråga, även vid föredragning i regeringsrätten behandlas med förtur.

Dröjsmål med avgörandet av mål om deklarationsbrott kunna naturligtvis
i sådana fall, där målet förklarats vilande i avbidan å slutligt beslut i
skattemål, icke helt undvikas och bero på att, innan dom i brottmålet kan
meddelas, förfarandet i dess olika skeden kräver medverkan av många myndigheter
och tjänstemän. Men det är därför av desto större vikt att befattningen
på olika händer med hithörande angelägenheter går så snabbt som
möjligt. Det vill väl synas som om en viss förbättring i förevarande hänseende
inträtt under senare år. Den verkställda utredningen visar dock att
dröjsmål med avgörandet av mål om deklarationsbrott alltjämt förekommer
i en sådan utsträckning och är av sådan långvarighet, att behovet av åtgärder
till avhjälpande av dessa missförhållanden framstår såsom trängande.

Åtgärder för att åvägabringa bättre förhållanden kan, framhålles i skrivelsen,
inriktas på antingen att begränsa behovet av att vilandeförklara mål
om deklarationsbrott eller att påskynda handläggningen i de olika leden av
det förfarande, som är nödvändigt för att åtalsmål om deklarationsbrott
skall kunna slutligt avgöras.

Kammarrätten har i sitt utlåtande uttalat, att det mest effektiva medlet
att möjliggöra ett snabbt avgörande av mål om deklarationsbrott vore att
man genomförde sådana ändringar i skattestrafflagen eller annorledes, att

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961

vilandelörklaring av dylika mål icke längre bleve erforderlig i den utsträckning
som nu skedde. Med hänsyn till de olägenheter som är förbundna med
den nuvarande ordningen är det, framhåller justitieombudsmannen, givetvis
ett beaktansvärt önskemål att behovet av att förklara mål om deklarationsbrott
vilande reduceras så långt detta låter sig göra. Hur en reform i
sådant sytle skall genomföras har, tramhålles i skrivelsen, kammarrätten
dock icke närmare uttalat sig om. Därefter anföres.

Enligt 32 kap. 5 § rättegångsbalken gäller som förutsättning för vilandeförklaring
av mål bland annat att det för målets prövning är av synnerlig
vikt, att fråga, som är föremål för annan rättegång eller behandling i annan
ordning, törst avgöres. I mål om deklarationsbrott är rätten väl i princip
oförhindrad att, oberoende av pågående skatteprocess om den taxering åtalet
avser, bedöma skattefråga, som har betydelse för målets prövning. Därest
genom lagakraftägande beslut i beskattningsmål skattskyldighet för visst år
icke ansetts föreligga för belopp, varom i åtalsmål är fråga, lärer allmän
domstol — även om den principiellt är obunden av det skatterättsliga avgörandet
— dock icke kunna lägga motsatt uppfattning till grund för att
fälla den skattskyldige till ansvar (jfr NJA 1934/88). Möjligheten att den
skattskyldige i skatteprocessen kan få bifall till sin talan helt eller delvis,
har alltså i vissa fall direkt betydelse för ansvarsfrågan och kan därför nödvändiggöra
uppskov med åtalsmålets handläggning i avbidan å slutlig prövning
av skattemålet. Det kan på goda grunder sättas i fråga om åtgärder
i syfte att avlägsna denna praxis kunna medföra några förbättringar. Man
synes knappast helt kunna förbise risken av att olägenheter kunna uppstå
till följd av olika bedömanden av skattefrågan i brottmålsprocessen och i
skatteprocessen. Det skulle uppenbarligen vara synnerligen otillfredsställande
om en person i mål om deklarationsbrott fälldes till ansvar för ett förfarande,
som sedermera i skatteprocessen bedömdes icke strida mot skatteförtattningarna.

Med större tog skulle man måhända kunna anse åtgärder påkallade för
att motverka nuvarande praxis att förklara mål om deklarationsbrott vilande
för att avvakta slutligt avgörande av taxeringsfrågan i fall, där skattetvisten
icke direkt gäller den fråga som avses med åtalet. I viss utsträckning
torde törekomma att domstolen i dylika fall anser sig böra avvakta det
slutliga avgörandet av taxeringsfrågan för att rätt kunna beräkna den undandragna
skattens belopp. Detta sammanhänger med att böterna (i förekommande
fall straffskatten) skola utmätas i förhållande till det genom
brottsligt förfarande undandragna skattebeloppet, vilket i sin tur beräknas
som om den undandragna inkomsten tillhört den högst beskattade delen av
hela inkomsten. Vilandeförklaringar av mål om deklarationsbrott av nu
nämnd anledning skulle självfallet icke behöva ifrågakomma, därest man
avskaffade det nuvarande systemet med normerade böter på skattestrafflagens
område och i stället införde dagsbotssystemet. Möjligt är att kammarrätten
kan ha åsyttat en sådan reform, då den i sitt utlåtande förordat utredning
om åtgärder för alt minska behovet av att vilandeförklara mål om
deklarationsbrott. För min del finner jag det vara en alltför vittutseende
fråga i förevarande sammanhang att överväga en så pass långt gående åtgärd,
vilken givetvis måste bedömas även utifrån flera andra synpunkter
än den här berörda.

En ändring av praxis är, framhålles i skrivelsen, måhända möjlig att uppnå
även på andra vägar än genom en omprövning av bötessystemet. En sådan
retorm anser emellertid justitieombudsmannen icke kunna få sådan bety -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

delse att det kan anses påkallat att i förevarande sammanhang upptaga särskild
utredning angående denna fråga. En reform av angiven innebörd kan,
framhålles i skrivelsen, däremot måhända förtjäna övervägas vid en kommande
allmän översyn av bestämmelserna i skattestrafflagen.

I några av vttrandena i ärendet har påtalats att vilandeförklaring av mål
om deklarationsbrott skedde i alltför stor utsträckning. Denna kritik torde,
uttalas i skrivelsen, icke helt sakna fog. Det framhålles dock att bedömningen
av behovet att vilandeförklara ett mål ofta kan te sig annorlunda i
efterhand än vid det tillfälle bedömningen skedde. Såvitt justitieombudsmannen
kunnat finna brukar domstolarna i allmänhet, där så är lämpligt,
försöka avgöra dylika mål utan vilandeförklaring. Man torde också kunna
utgå från att domarna i regel är så medvetna om angelägenheten av en snabb
handläggning av brottmål, att onödiga vilandeförklaringar är tämligen
ovanliga. Under framhållande att domstol icke är bunden vid parternas yrkanden
om vilandeförklaring av deklarationsbrottmål, understrykes i skrivelsen
vikten av att så icke sker i andra fall än då detta har verklig betydelse
för åtalsmålets prövning. Därefter anföres.

När det gäller polis- och åklagarmyndigheternas medverkan vid beivrandet
av deklarationsbrott ger den verkställda utredningen icke fog för att ifrågasätta
några särskilda åtgärder för att ytterligare påskynda dessa myndigheters
medverkan vid åtalens anhängiggörande. Utredningen visar val att
dröjsmål i åtskilliga fall förekommit med avseende å åtalsmålets fullföljande
efter det skattefrågan blivit slutligen avgjord. Dessa dröjsmål, i den
mån de bero på åklagare, torde emellertid delvis vara en mer eller mindre
ofrånkomlig konsekvens av den tidigare uttänjningen av skatteprocessen
och synas icke vara av beskaffenhet att påkalla utfärdande av några särskilda
föreskrifter.

I det föregående har pekats på att ett stort antal myndigheter och tjänstemän
medverkar i olika led av förfarandet, innan mal om deklarationsbrott
kan bliva slutligen avgjort. Med hänsyn härtill är det, när det gäller att
undvika dröjsmål, naturligt att åtskilligt står att vinna genom effektiv
samordning av olika myndigheters handläggning samt genom åtgärder i övrigt
ägnade att fästa uppmärksamheten på att skyndsamhet i handläggningen
bör iakttagas. Mycket har i det hänseendet gjorts eller ställts i utsikt.
Särskilt må nämnas kammarrättens i dess utlåtande omnämnda initiativ
till åtgärder för att förtursmålen skola uppmärksammas bättre än hittills.
Åtgärder i nämnda hänseende torde vara av stort värde i förevarande sammanhang.
Bland andra dylika åtgärder som vidtagits eller eftersträvats må
nämnas effektivare samordning på taxeringssektionerna av taxerings- och
ätalsmål — däri inbegripet en viss förtursbehandling av prövningsnämndsmål
rörande skattskyldig, beträffande vilken anmälan om deklarationsbrott
skett eller avses skola ske — tidigare åtalsanmälningar ävensom förbättrat
samarbete mellan taxeringsmyndigheterna, å ena sidan, samt polis- och
åklagarmyndigheterna, å den andra.

Det framhålles i skrivelsen, att även vissa av statsmakterna genomförda
åtgärder verkar till förmån för ett snabbare avgörande av skattemålen.
Sålunda erinras om den nyligen genomförda fullföljdsbegränsningen i skattemål,
som i vissa fall medför en förkortning av skatteprocessen. Vidare

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961

torde den nya taxeringsorganisationen ge taxeringsintendenterna större
möjlighet än tidigare att verka för en snabb behandling av mål om taxering
av skattskyldig, som står under åtal för deklarationsbrott. Ytterligare nämnes
att den nya taxeringsorganisationen medfört en förstärkning av personalen
å taxeringssektionernas revisionsavdelningar, något som borde kunna
bidraga till att successivt lätta från en del håll påtalade personalsvårigheter
och därmed möjliggöra en skyndsammare handläggning av skattemålen.

Även om en viss ettektivisering av olika led i förfarandet sålunda faktiskt
kan åvägabringas inom ramen för nu gällande ordning, synes detta
dock, enligt justitieombudsmannens mening, icke vara tillräckligt för att
förhindra att oskäligt långa dröjsmål ändock kan uppkomma. Erfarenheten
ger klart vid handen att den förtursbehandling som enligt nu gällande
regler föreskrivits eller analogivis bör iakttagas i fråga om beskattningsmål,
vars utgång är av betydelse för bedömningen av mål om deklarationsbrott,
icke verkat i den utsträckning man skäligen kunnat påfordra. Skärpta
föreskrifter synes därför påkallade i sådant syfte. Att man gör vad som
rimligen kan göras för att åvägabringa bättre processförhållanden i mål om
deklarationsbrott synes desto angelägnare som en ökning av antalet komplicerade
dylika mål ter sig sannolik. Det måste nämligen, framhålles i skrivelsen,
antagas, att de successivt ökade personella resurserna på taxeringssektionerna
i förening med strävandena till större effektivitet vid taxeringen
kommer att leda till effektivare taxeringskonlroll och därmed även ökad
åtalsfrekvens.

Ett skyndsammare avgörande av mål om deklarationsbrott torde, enligt
justitieombudsmannen, i betraktande av det anförda knappast i någon större
mån kunna åstadkommas annat än genom åtgärder i syfte att nedbringa
tiden för handläggningen av de skattemål, som är av betydelse för åtalsmålens
bedömande. Därefter anföres.

Den ordning som nu gäller i fråga om förtursbehandling av beskattningsmål,
vars utgång har betydelse för bedömningen av mål om deklarationsbrott,
har uppenbarligen icke fungerat tillfredsställande i praktiken. De påtalade
dröjsmålen med handläggningen av dessa skattemål ha i väsentlig
grad häntört sig till handläggningen på länsstyrelserna. Den verkställda
utredningen ger sålunda klart vid handen, att dröjsmålen med kammarrättens
avgörande av dessa skattemål främst bero på att länsstyrelsernas
taxeringssektioner icke med erforderlig skyndsamhet avgivit yttranden över
anförda besvär över prövningsnämndernas beslut. Detta förhållande torde
sammanhänga med taxeringssektionernas stora arbetsbörda och tvånget
att avverka prövningsnämndsmålen inom föreskriven tid. Antalet skattemål,
vilkas utgång är av betydelse för bedömningen av åtalsmål, är på varje
länsstyrelse icke så stort, att dröjsmålen med handläggningen av nämnda
skattemål kan helt iörklaras av den stora arbetsbördan och otillräckliga
personalresurser. I betraktande av att antalet av de skattemål, om vilka här
är fråga, är obetydligt i förhållande till hela arbetsbördan, är det uppenbart
alt möjlighet funnits att behandla nämnda skattemål snabbare än som
skett. Det är därtör tydligt att man på många taxeringssektioner ansett
sig kunna helt bortse från den i stadgan för kammarrätten intagna föreskriften
om förtursbehandling av skattemål, vars utgång är av betydelse för

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

bedömande av åtal. I varje fall synes man inom länsstyrelserna icke lia
tillräckligt beaktat denna föreskrift. Härvid torde i icke oväsentlig mån ha
inverkat, att uttrycklig bestämmelse om förtursbehandling i länsstyrelserna
av sådana mål, om vilka här är fråga, icke meddelats i taxeringsförfattning
eller i särskilda, för taxeringsorganens verksamhet eljest gällande anvisningar.
I den mån man likväl på sina håll i viss utsträckning förtursbehandlat
här ifrågavarande typ av skattemål, har detta skett allenast i förhållande
till sysslandet med andra hos skattedomstolarna anhängiga mål men icke i
förhållande till taxeringssektionernas andra arbetsuppgifter.

Justitieombudsmannen anser att en uttrycklig föreskrift om förtursbehandling
i länsstyrelse av skattemål, vars utgång är av betydelse för bedömande
av mål om deklarationsbrott, synes vara oundgängligen erforderlig.
Den förtursrätt, som hos länsstyrelse bör tillkomma skattemål av ifrågavarande
slag, bör, framhålles i skrivelsen, gälla beträffande alla instanser och
icke blott i förhållande till taxeringssektionens befattning med andra kammarrätts-
och regeringsrättsmål utan även i förhållande till taxeringssektionens
övriga arbetsuppgifter. Den förordade bestämmelsen föreslås, i anslutning
till vad en intendent föreslagit, böra införas i taxeringsförfattning.

Den verkställda undersökningen ger, enligt justitieombudsmannens mening,
tämligen klart vid handen, att beskattningsmål, som ägt samband med
vilande åtalsmål om deklarationsbrott, i regel behandlats med förtur, sedan
skattemålet väl inkommit till kammarrätten. I många fall har det dock
dröjt länge med kammarrättens avgörande även i sådana mål. I nära en
tredjedel av de undersökta 150 målen av detta slag har utslag meddelats
mera än ett år efter det målen inkommit till kammarrätten. Anledningen
härtill kan, framhålles i skrivelsen, ha varit att den enskilde parten kommit
in med ytterligare utredning. Med hänsyn till det allmännas starka intresse
av en skyndsam behandling av dessa mål bör försiktighet iakttagas vid beviljandet
av anstånd i sådana mål för att förebringa ytterligare utredning.

Vad i förevarande ärende blivit upplyst om kammarrättens befattning med
skattemål som har samband med vilandeförklarat åtal för deklarationsbrott
synes, enligt justitieombudsmannen, icke innefatta tillräckliga skäl
att förorda en skärpning av gällande förtursregel i syrfte att tillförsäkra
dessa mål en så skyndsam handläggning som möjligt. Av kammarrättens
utlåtande framgår nämligen att kammarrätten haft och har sin uppmärksamhet
riktad på angelägenheten av en skyndsam handläggning av nämnda
mål. Man kan därför förutsätta, framhåller justitieombudsmannen, att kammarrätten
självmant vidtager de organisatoriska åtgärder som utöver redan
tagna initiativ kan påkallas för att ytterligare påskynda avgörandet av nu
ifrågakomna mål. Därefter anföres.

Beträffande taxeringsmål, som dragits under Kungl. Maj :ts prövning, gäller
enligt 4 § i 1926 års stadga om behandlingen inom statsdepartementen av
ärenden som tillhöra regeringsrätten — såsom redan förut berörts — att
målen skola av föredraganden anmälas till föredragning i ordning efter tiden,
då de inkommit, därest icke särskilda omständigheter påkalla avvikelse
därifrån. Det förhållandet att brottmål vilar i avbidan på Kungl. Maj :ts
utslag i beskattningsmål, synes uppenbarligen utgöra en sådan särskild

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

omständighet, som kan iöranleda avvikelse från eljest gällande turordning.
För att säkerställa en sådan förtursrätt hemställde min företrädare i ämbetet
— i en till Kungl. Maj :t den 12 december 1949 avlåten framställning —
om uttärdande av uttrycklig föreskrift om förtursrätt i överensstämmelse
med den bestämmelse härom som gällde för kammarrätten. Berörda framställning
överlämnades den 5 december 1952 till 1950 års skattelagssakkunniga,
som enligt meddelade direktiv bland annat hade att verkställa en
översyn av taxeringsförordningens bestämmelser och till fullgörande av detta
uppdrag den 8 september 1954 avgåvo betänkande med förslag till effektivare
taxering. Några konkreta åtgärder i det med den dåvarande justitieombudsmannens
framställning avsedda syftet synas emellertid icke hittills
ha företagits vare sig i samband med de skattelagssakkunnigas utredning
eller vid senare överväganden angående utformningen av den nya taxeringsorganisationen
och därmed sammanhängande spörsmål. Vad i nu förevarande
ärende blivit upplyst visar emellertid på ett övertygande sätt nödvändigheten
av att utfärda föreskrift i det med framställningen avsedda syftet. Genom
införande av en sådan föreskrift beträffande föredragningen i regeringsrätten
skulle på ett klargörande sätt fastslås angelägenheten från allmän
synpunkt av att största skyndsamhet iakttages vid handläggningen av
skattemål, varom här är fråga.

VI. Skrivelsen från Liizell

I en den 3 oktober 1960 dagtecknad, till chefen för finansdepartementet
ställd skrivelse har häradshövdingen A. Liizell berört i huvudsak samma
frågor, som behandlas i justitieombudsmannens framställning. I skrivelsen
anföres bl. a. följande.

Enligt min mening är det avgörande, som HD i det i H 1934: 88 refererade
rättsfallet träffade i sitt den 10 mars 1933 (med 3 röster mot 2) avgivna
yttrande, icke riktigt. Utgången i taxeringsmål kunna, så vitt jag
kan finna, sällan ha någon betydelse för bedömande av mål om falskdeklaration
i samma sak. I de senare målen gälla som i alla brottmål grundsatsen
in dubio pro reo, det vill säga den tilltalade kan icke fällas till ansvar i
avseende å andra och större belopp än dem, som han verkligen överbevisats
om att ha undandragit beskattning. I taxeringsmålen torde alls icke gälla
sådana principer. Beskattningsdomstolarna torde anse sig i de fall, där
hela deklarationen framstår som opålitlig, ha eu vidsträckt rätt att taxera
efter allmänt skön. Den omständigheten att en tilltalad i ett falskdeklarationsmål
av beskattningsdomstol upptaxerats till visst belopp är därför,
såvitt jag kan se, ej tillräckligt skäl för att ådöma den tilltalade ansvar för
falskdeklaration med avseende å samma belopp, utan den allmänna domstol,
vid vilken falskdeklarationsmålet är anhängigt, måste oavsett beskattningsdomstolens
utslag pröva, huruvida den tilltalade överbevisats om medvetet
oriktiga uppgifter angående sina inkomster.

Ej heller är det för fastställande av normerade böter eller straffskatt behövligt
att avvakta beskattningsdomstolarnas utslag.

1 skrivelsen framhålles, att man nödgas räkna med att mål om falskdeklaration
i mycket stor utsträckning vilandeförklaras redan i underrätt, så
snart det upplyses att den taxering, varom fråga är, överklagats hos beskatt8
Itihang till riksdagens protokoll l!ilil. I samt. AV 28

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

ningsdomstol. Detta medför en avsevärd fördröjning av brottmålens avgörande.

Dessa förhållanden synes, framhålles i skrivelsen, öppna goda möjligheter
för en falskdeklarant att slippa alla påföljder av sitt brott. Genom även
de mest obefogade överklaganden av taxeringarna kan han förhala brottmålets
avgörande i 10 år. Därefter kan han — under åberopande av att
orimligt lång tid förflutit från brottens begående — söka nåd från straffet.

Därefter anföres i skrivelsen.

För att avhjälpa bristerna i det nu rådande läget torde två åtgärder kunna
tänkas. Den ena är att få bort det olyckliga och enligt min mening felaktiga
prejudikatet i H 1934: 88. Den andra är att taxeringsmål, i vilka klaganden
är tilltalad för falskdeklaration, enligt instruktion tages med extra
förtur, så att avgörande snabbt kan erhållas.

över skrivelsen har efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
riksskattenämnden, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands
och Västerbottens län.

Från remissyttrandena må följande här återgivas.

Flertalet remissinstanser anser sig icke kunna tillstyrka en ändring av
den praxis som domstolarna tillämpar att vilandeförklara mål angående
brott mot skattestrafflagen i avvaktan å utgången i skattemålet. Sålunda
anför kammarrätten.

Kammarrätten anser gentemot vad Liizell anfört, att en annan ståndpunkt
än den högsta domstolen intagit i rättsfallet H 1934 s. 88 icke vore
förenlig med skattestrafflagen. Kammarrätten har redan i yttrande över
det förslag som låg till grund för 1935 års ändringar i taxeringsförordningen
anfört, att det syntes föreligga behov av föreskrift därom, att mål om ansvar
för oriktig deklaration skulle av allmän domstol förklaras vilande intill
dess taxeringsfrågan blivit slutgiltigt avgjord. Departementschefen anmärkte
härtill, att genom det nyssnämnda rättsfallet viss ledning erhållits för
avgörande av dylika frågor samt förklarade sig icke finna tillräcklig anledning
att föreslå någon reglering av desamma i författningen.

Kammarrätten finner det alltjämt vara av vikt, att vilandeförklaring av
mål angående brott mot skattestrafflagen äger rum vid de allmänna domstolarna
i sådana fall där skattemålets avgörande har betydelse för brottmålet.
I annat fall kan inträffa, att allmän domstol fäller en skattskyldig
till ansvar för underlåtenhet att upptaga visst belopp i sin deklaration och
att skattedomstol senare finner beloppet icke vara skattepliktigt.

Vilandeförklaring synes även erforderlig då bötesstraff skall utmätas. Böterna
skola ju stå i relation till det genom det brottsliga förfarandet undandragna
skattebeloppet och detta kan icke beräknas förrän taxeringen blivit
slutligt fastställd. Vid denna beräkning bör nämligen enligt praxis det odeklarerade
beloppet anses ligga »i toppen» av den beskattningsbara inkomsten
respektive förmögenheten.

Om däremot skattemålets avgörande saknar betydelse för utgången i
brottmålet synes angeläget, att brottmålet avgöres utan vilandeförklaring
såsom fallet är då frikännande bör äga rum oavsett utgången av skattemålet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1961

Liknande synpunkter framföres av riksskattenämnden, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands och Malmöhus län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län säger sig däremot dela den i
skrivelsen framförda uppfattningen att allt för vittgående slutsatser inte
bör dragas av 1934 års rättsfall. Länsstyrelsen fortsätter.

Det bör också ligga i sakens natur, att brottmålen skola avgöras utan
onödigt dröjsmål. I regel torde domstolarna icke behöva avvakta taxeringsfrågans
slutliga prövning för att själva kunna bedöma huruvida deklarationsbrott
föreligger och utmäta ett straff.

Emellertid torde i praktiken underrätterna ej sällan vara benägna att
vilandeförklara mål angående deklarationsbrott enbart av den anledningen,
att man först sedan skattedomstolarna meddelat slutligt utslag har möjlighet
att exakt framräkna det undandragna skattebeloppet. Med hänsyn till
den frihet vid straffmätningen, som tillämpas, synes dock en dylik omgång
i regel vara onödig.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Västmanlands och
Västerbottens län. Sistnämnda länsstyrelse tillägger.

De fall där en pågående skatteprocess får anses nödvändiggöra att brottmålet
vilandeförklaras torde i stort sett behöva inskränkas till relativt få
fall, nämligen dels då den åtalades inkomst i sin helhet blivit av taxeringsmyndigheten
skönsmässigt uppskattad, dels då åtalet gäller underlåtenhet
att deklarera viss inkomst och skattemålet avser fråga om inkomsten över
huvud taget är av skattepliktig art eller huruvida och i vad mån till samma
inkomst hänförliga kostnader, för vilka avdrag icke medgivits, äro avdragsgilla,
dels ock då åtalet avser oriktig uppgift, som bestått däri, att skattskyldig
i deklarationen eller i till densamma hörande handling gjort ett
avdrag för kostnader, vilket icke medgivits, och skattemålet gäller frågan om
kostnaderna helt eller delvis äro avdragsgilla.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län finner det angeläget att bärkraften
av i skrivelsen påtalad praxis blir prövad.

Beträffande behovet av extra förtur för taxeringsmål, i vilka klaganden
är tilltalad för oriktig deklaration, framhåller kammarrätten, att åtalsmålen
där praktiskt taget alltid avgöres inom nio månader efter del desamma
inkommit till kammarrätten. I yttrandet anföres därefter.

Kammarrätten har sin uppmärksamhet särskilt riktad på ifrågavarande
mål i syfte att de skola avgöras så snabbt som möjligt. Kammarrätten får
emellertid framhålla, att även med all tänkbar snabbhet vid skattedomstolarnas
handläggning av dylika mål, det icke kan undvikas, att vilandeförklaring
av mål om ansvar för oriktig deklaration i avvaktan på taxeringsfrågans
slutliga avgörande kan medföra årslångt dröjsmål med doms avkunnande.

Riksskattenämnden anser, att till prövning bör upptagas frågan om sådan
ändring av 36 § i Kungl. Maj:ts stadga för kammarrätten att skattemål,
vars utgång är av betydelse för bedömandet av åtal för brott mot skattestrafflagen,
gives förtur före vissa andra grupper av förlursberättigade mål.
Motsvarande övervägande synes enligt nämnden böra ske i Kungl. Maj:ts

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

stadga den 18 juni 1926 (nr 227) angående behandlingen inom statsdepartementen
av ärenden tillhörande regeringsrätten. Nämnden fortsätter.

Möjligen torde åtgärder dessutom böra vidtagas i syfte att genom aktivare
processledning — särskilt i fråga om kammarrätten — förhindra att skattskyldig,
som är ställd under åtal, förhalar taxeringsmålet för att därigenom
försena åtalsmålet. Då den långa tidsutdräkten i ifrågavarande brottmål
till icke obetydlig del beror på det förhållandet, att handläggningen av de
därmed sammanhängande skattemålen Icke påskyndas hos länsstyrelserna,
synas åtgärder böra vidtagas i syfte att garantera en snabbare handläggning
hos länsstyrelserna av dessa skattemål. Enligt vad som är för riksskattenämnden
känt händer det vidare icke sällan, att vid målens översändande
till skattedomstolarna påpekande icke göres om att skattemålet sammanhänger
med ett åtalsmål. Vikten av att dylikt påpekande sker bör understrykas
och det kan ifrågasättas, om icke akterna i dylika skattemål vid insändandet
från länsstyrelserna regelmässigt borde förses med en stämpel
i rött tryck, enligt vilken förtursbehandling begäres med hänsyn till det
med skattemålet sammanhängande åtalsmålet.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands
samt Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att det ej sällan har förekommit,
att lång tid förflutit mellan åtalsbeslutet och handlingarnas återställande
för vidare åtgärder beträffande vederbörande skattemål, när åtalsmålet
vilar. Länsstyrelsen fortsätter.

Enligt länsstyrelsens mening bör därför föreskrifter lämnas underrätterna
att, vid fall då anhängiggjort åtalsmål förklaras vilande i avvaktan på
skattemåls avgörande, till målet hörande handlingar skyndsammast överlämnas
till prövningsnämndens kansli i vederbörande län. ----—

Vad sedan gäller själva frågan om ett ärendes förtur i skattedomstol,
iakttages av länsstyrelsen sedan länge, att vid överlämnande av mål till
kammarrätten eller regeringsrätten, i förekommande fall angives om åtalsmål
är anhängigt vid domstol.

VII. Departementschefen

Skattestrafflagens regler om straff för falskdeklaration och vårdslös deklaration
torde, såsom inledningsvis framhållits, alltjämt i huvudsak vara
ägnade att fylla sin uppgift. De i departementspromemorian framlagda förslagen
avser inte heller att åstadkomma mera omfattande ändringar; de tar
endast sikte på enstaka punkter, där brister framträtt.

Vid remissbehandlingen har åter framförts krav på en allmän översyn
av lagen eller i vart fall på ändringar av mera vittutseende karaktär. Jag
skall i det följande ingå på några av de därvid upptagna frågorna. Vad som
anförts i remissyttrandena har emellertid inte övertygat mig om att tiden
nu skulle vara mogen för en allmän översyn av lagen. Ytterligare erfarenheter
bör enligt min mening först vinnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

I detta sammanhang bör därför i huvudsak endast de i promemorian behandlade
frågorna upptas till prövning. Remissbehandlingen visar, att enighet
i stort sett rått om att dessa frågor bör lösas efter de i promemorian
angivna riktlinjerna.

Den i promemorian föreslagna höjningen av bötesminima är i och för
sig ganska obetydlig. I några yttranden har framförts farhågor för att höjningen
inte skulle vara tillräcklig för att nå det angivna syftet att åvägabringa
ändring i praxis hos de domstolar, vilkas straffmätning är avsevärt
lägre än den av överrätterna tillämpade. Vad därvid anförts kan inte frånkännas
fog. Å andra sidan synes man, av skäl som anförts i promemorian
och ytterligare utvecklats av bl. a. riksskattenämnden, böra iakttaga återhållsamhet
vid en höjning av minimistraffen. Av betydelse i sammanhanget
skulle även, såsom hovrätten för Västra Sverige framhållit, vara om riksåklagarämbetet
i ökad utsträckning vidtog åtgärder för att åvägabringa
överklagande av domar, i vilka för lågt straff utmätts.

Med beaktande av de olika synpunkter som sålunda kan anläggas på frågan
vill jag föreslå att minimistraffet vid falskdeklaration sättes till 400
kronor och vid vårdslös deklaration till 200 kronor. Med detta förslag vinnes
även att man bibehåller den hittillsvarande proportionen mellan böteslatituderna
för de båda brottstyperna. I samband härmed bör, på sätt bl. a.
länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasatt, den kommunala utdebiteringssats,
med vilken domstolen skall räkna vid bestämmandet av den undandragna
skattens belopp, höjas från 10 till 15 kronor per skattekrona.

Jag vill i sammanhanget understryka det i promemorian gjorda uttalandet
att taxeringsnämndens ordförande är skyldig att till taxeringsintendenten
i länet anmäla samtliga fall i vilka falskdeklaration eller vårdslös deklaration
kan misstänkas. Taxeringsintendenten har givetvis att på sitt ansvar
pröva de inkomna anmälningarna, och han bör även i överensstämmelse
med nuvarande praxis kunna sålla bort fall i vilka det undandragna
beloppet är ringa. Frånsett detta undantag är det emellertid en skyldighet
för honom att till åklagaren befordra alla de fall där anledning förekommer
till antagande att falskdeklaration eller vårdslös deklaration föreligger. Någon
rätt för taxeringsmyndigheterna att disponera över statens straffanspråk
finns sålunda inte. Av särskild vikt är härvidlag att taxeringsintendenterna
vakar över att ordförandena fullgör sin anmälningsskyldighet.
För att främja en riktig och enhetlig tillämpning synes det lämpligt att intendenterna
låter föra statistik över inkomna anmälningar från taxeringsnämnderna
och över åtalsanmälningar till åklagare. Avskrift av denna statistik
hör årligen tillställas riksskattenämnden, som kan ge intendenterna
del av iakttagelser rörande anmälningsfrekvenser och förekommande ojämnheter.
Föreskrifter av här angiven innebörd hör införas i taxeringskungörelsen.

Kangl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

Förslaget om förlängning av preskriptionstiden för vårdslös deklaration
har tillkommit för att avlägsna en uppenbar brist i möjligheterna att bekämpa
denna art av lagöverträdelser. Att de nuvarande preskriptionsreglerna
lett till stötande konsekvenser har klart framträtt i några under senare
tid aktuella fall och har ytterligare belysts i remissyttrandena. Man
har därvid särskilt påtalat, att den korta tiden varit till fördel för den misstänkte
i fall där inkomstförhållandena varit invecklade och — vilket i regel
samtidigt är fallet — de undandragna skattebeloppen är betydande. Vad i
några enstaka yttranden anförts om att de nuvarande olägenheterna skulle
bortfalla i och med att taxeringsorganisationen förstärkes måste betecknas
som verklighetsfrämmande. Jag vill här endast peka på att, även om det visar
sig möjligt att genomföra den väsentliga ökning av revisionspersonalen,
som föreslås av taxeringskontrollutredningen, rörelseidkarna skulle kunna
bli föremål för taxeringsrevision i genomsnitt endast en gång vart åttonde år.

Strafflagberedningens förslag om ändrade regler för preskriptionsavbrott
har, såsom tidigare nämnts, inte godtagits i det till lagrådet remitterade förslaget
till brottsbalk men torde även om det genomfördes ändå inte varit
ägnat att lösa det föreliggande problemet; i många fall händer att tvåårstiden
utgått innan ens förundersökning kunnat igångsättas.

Mot bakgrunden härav är det enligt min mening även uppenbart, att den
förlängning av preskriptionstiden med ett år som föreslagits i några yttranden
inte är tillfyllest.

Det står utom diskussion att starka skäl måste kunna åberopas för en
avvikelse från den generellt gällande preskriptionstiden, i all synnerhet när
det som i förevarande fall är fråga om att förlänga tiden. Av det förut anförda
torde framgå att sådana starka skäl föreligger. Remissbehandlingen
visar, att man ganska allmänt delar denna uppfattning. Mot förslagets
tekniska utformning har invändningar inte framförts. Jag tillstyrker därför,
att preskriptionstiden för vårdslös deklaration på sätt förordats i promemorian
förlänges från två till fem år.

I sammanhanget vill jag understryka, att preskriptionstidens förlängning
givetvis inte får leda till att behandlingen av ifrågavarande ärenden fördröjes.
Hänsyn både till den misstänkte och till det allmänna kräver att all
tänkbar skyndsamhet iakttages.

Jag övergår härefter till att behandla vissa förslag som i remissyttrandena
framförts om ytterligare ändringar i skattestrafflagen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har sålunda ifrågasatt en utvidgning av
lagens tillämpningsområde så att jämväl andra felaktiga uppgifter än sådana
som lämnats i själva deklarationen — t. ex. i infordrade kompletteringar
— kommer att omfattas av bestämmelserna. I den mån sådana upplysningar
lämnats i skriftlig form, torde de emellertid vara att anse som
lämnade i deklaration. Jag vill erinra om att i 1 § andra stycket stadgas att
med deklaration avses även däremot svarande skriftlig försäkran. Under dylik
försäkran ingår enligt ett uttalande av lagrådet vid lagens tillkomst

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961

(prop. 1943: 140 s. 110) bl. a. skriftliga upplysningar som infordras av
myndighet till fullständigande av redan lämnade deklarationer av olika
slag.

Vad angår övriga förslag som framförts om utvidgning av skattestrafflagens
tillämpningsområde vill jag framhålla, att de är av så vittutseende
natur att de torde erfordra ytterligare utredning. Det rör sig här om frågor
som, ehuru ingalunda betydelselösa, knappast torde tarva en omedelbar lösning.
De synes därför kunna anstå till en framtida allmän revision av skattestrafflagen.

I detta sammanhang vill jag slutligen ingå på de olägenheter i form av
dröjsmål med handläggningen av mål om falsk eller vårdslös deklaration
som påtalats i justitieombudsmannens och Liizells skrivelser. Ehuru frågan,
på sätt kommer att framgå av det följande, torde kunna lösas utan lagstiftning,
som kräver riksdagens medverkan, har jag ansett frågan vara av sådan
vikt att den bör redovisas i anslutning till de nyss förordade ändringarna
i skattestrafflagen.

De nu diskuterade dröjsmålen sammanhänger med att flertalet av de
åtalsmål, där taxeringen överklagats, vilandeförklaras i avvaktan på utgången
i skattemålet. Att så måste ske i åtskilliga fall finner jag i likhet
med justitieombudsmannen och ett flertal hörda myndigheter vara ofrånkomligt.
Å andra sidan är det angeläget, att vilandeförklaring inte sker i
större utsträckning än som sakläget motiverar. Det får ankomma på vederbörande
åklagare att i samråd med taxeringsintendenten verka för att detta
iakttages.

Vad angår de åtalsmål som vilandeförklaras vill jag understryka de uttalanden
som gjorts om vikten av att motsvarande skattemål liksom även, efter
dessas avgörande, åtalsmålen påskyndas på allt sätt och i alla berörda instanser.
Såsom justitieombudsmannen påpekat är de ifrågavarande målen
inte heller fler än att en särskild förtursbehandling bör kunna anordnas.
Även om beaktansvärda initiativ tagits härutinnan från myndigheternas
sida, finner jag liksom justitieombudsmannen lämpligt att strävandena för
en bättre ordning på detta område stödjes genom särskilda föreskrifter.

I första hand bör sålunda i taxeringskungörelsen intagas en särskild föreskrift
om att, sedan underrättelse inkommit om att åtalsmål vilandeförklarats
i avvaktan på utgången i skattemål, detta mål skall färdigberedas med
största möjliga skyndsamhet och därefter ofördröjligen överlämnas till den
instans som har att pröva detsamma. På akten bör genom stämpel eller på
annat lämpligt sätt tydligt utmärkas att målet är av betydelse för åtalsmål.
Av värde synes därvid kunna vara om riksskattenämnden i samråd med kammarrätten
och taxeringsintendenterna verkar för ett enhetligt förfaringssätt.

Även i fråga om kammarrättens handläggning av de här aktuella målen
synes eu komplettering av gällande föreskrifter kunna förordas. I kammarrättens
stadga bör sålunda intagas föreskrift om alt skattemål, varom nu
är fråga, skall avgöras snarast och senast inom tre månader efter det målet

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

inkommit till kammarrätten från prövningsnämndens kansli såvida icke
presidenten medgivit att målet må avgöras senare. Ett sådant stadgande innebär
givetvis inte, att åtalsmålen får ovillkorlig förtursrätt framför alla
andra mål. Såsom kammarrätten framhållit kan i enstaka mål ett snabbt
avgörande framstå som ännu mera nödvändigt, exempelvis i mål i vilka exekutiv
auktion är förestående.

Enligt vad jag erfarit ger man numera vid föredragning i regeringsrätten
alltid särskild förtur åt sådana skattemål som är av betydelse för utgången
i åtalsmål. Jag anser därför att man tills vidare icke behöver, på sätt ifrågasatts,
vidtaga ändring i 1926 års stadga angående behandlingen inom statsdepartementen
av ärenden som tillhör regeringsrätten.

I sammanhanget bör understrykas angelägenheten av att myndigheterna
och i främsta rummet prövningsnämndernas kanslier tillser att skattskyldiga
inte tillätes förhala avgörandet i sådana mål varom nu är fråga.

Jag vill slutligen nämna att justitieombudsmannen i särskild skrivelse
hemställt om föreskrifter rörande skyldighet för domstol att skyndsamt till
taxeringsintendent översända avskrift av dom i mål om deklarationsbrott
och av beslut att förklara sådant mål vilande. Denna skrivelse är f. n. föremål
för övervägande inom justitiedepartementet.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 19i3
(nr 313).

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över nämnda författningsförslag — vilket som Bilaga torde få fogas
vid statsrådsprotokollet för denna dag — måtte för det i 87 § regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Ragnar Sohlman

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

Bilaga

Förslag

till

lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313)

Härigenom förordnas, att 1, 2, 3 och 5 §§ skattestrafflagen den 11 juni
1943 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1 §•

Var som i deklaration till ledning
vid fastställande av skatt uppsåtligen
lämnar oriktig uppgift ägnad att för
honom eller den han företräder leda
till frihet från skatt eller till för låg
sådan, dömes för falskdeklaration till
böter eller fängelse eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande,
till straffarbete i högst två år.
Böterna skola bestämmas till högst
fem gånger det belopp, som genom
den oriktiga uppgiften undandragits
eller, om uppgiften följts, skulle hava
undandragits, dock minst etthundra
kronor.

Lika med---skriftlig försäk ran.

2 §•

3 §•

Den som---från straff.

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Var som i deklaration till ledning
vid fastställande av skatt uppsåtligen
lämnar oriktig uppgift ägnad att för
honom eller den han företräder leda
till frihet från skatt eller till för låg
sådan, dömes för falskdeklaration till
böter eller fängelse eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande,
till straffarbete i högst två år.
Böterna skola bestämmas till högst
fem gånger det belopp, som genom
den oriktiga uppgiften undandragits
eller, om uppgiften följts, skulle hava
undandragits, dock minst fyrahundra
kronor.

Lika med — ---skriftlig försäk ran.

2 §•

3 §•

Den som--- — från straff.

Straff för brott som avses i denna lag
vare, ändå att brottet är att bedöma
enligt 2 §, ej förfallet, om den misstänkte
häktats eller erhållit del av
åtal för brottet inom fem år från
brottets begående.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

(Nuvarande lydelse)

5 §•

(Föreslagen lydelse)

5 §.

Där kommunal inkomstskatt jämte
annan utskyld, som utgår efter
samma beräkningsgrund, genom den
oriktiga uppgiften undandragits eller
kunde hava undandragits, skall
för bestämmandet av normerade böter
eller straffskatt den sammanlagda
uttaxeringen av nämnda utskylder
antagas vara femton kronor för varje
skattekrona.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

Bihang

Till promemorian fogad bilaga

Av de år 1958 av taxeringsintendenterna gjorda anmälningarna om brott
mot skattestrafflagen hade 2 225 stycken vid utgången av år 1959 lett till
fällande dom. I ett av dessa fall har utdömts fängelse. I övriga fall böter.
Storleken av utdömda bötesbelopp i förhållande till undandragen skatt
framgår av nedanstående tabell.1

Län	1 § falskdeklaration (Bötesmaximum 5 X undandragen skatt)	2 § vårdslös deklaration (Bötesmaximum 21/2 x undandragen skatt)
	Antal till	fall då bötesbeloppen uppgått	Antal till	fall då bötesbeloppen uppgått
	mindre	lägst 1/2	lägst den	2 X	mindre	lägst 1/2	lägst den	2 X
	än 1/2	den undan-	undan-	den	än 1/2	den undan-	undan-	den
	den	dragna	dragna	undan-	den	dragna	dragna	undan-
	undan-	skatten	skatten	dragna	undan-	skatten	skatten	dragna
	dragna	men un-	men un-	skatten	dragna	men un-	men un-	skatten
	skatten	derstigit hela skat-tebeloppet	derstigit 2 X skat-tebeloppet	eller mer	skatten	derstigit hela skat-tebeloppet	derstigit 2 X skat-tebeloppet	eller mer
Stockholms stad		5	17	9	9	44	20	i
Stockholms ____	—	5	10	7	25	54	65	2
Uppsala........	—	—	8	—	18	44	13	1
Södermanlands..	—	1	3	—	6	5	3	—
Östergötlands ..	—	1	6	4	15	34	26	2
Jönköpings ____	—	—	7	2	24	46	59	—
Kronobergs ____	—	—	1	—	20	96	45	—
Kalmar........	1	2	2	—	10	43	18	—
Gotlands ......	_	_	—	—	2	18	6	—
Blekinge ......	—	—	—	—	1	10	6	—
Kristianstads ..	—	—	2	4	8	48	67	—
Malmöhus......	—	—	23	13	9	42	30	—
Hallands ...... Göteborgs o.	—	—	3	—	7	26	22	~
Bohus........	—	_	8	1	9	30	19	1
Älvsborgs ......	1	—	11	2	24	35	55	1
Skaraborgs......	—	—	3	3	36	88	62	—
Värmlands ....	_	_	—	—	8	37	—	2
Örebro ........	—	1	3	1	30	55	8	4
Västmanlands ..	—	2	1	2	5	31	12	—
Kopparbergs....	1	—	7	2	23	82	34	—
Gävleborgs ....	—	—	1	3	23	36	8	—
Västernorrlands	—	—	7	5	25	95	25	—
Jämtlands......	—	—	1	—	2	6	4	—
Västerbottens ..	—	—	—	—	4	6	8	—
Norrbottens ....	1	—	5	1	4	12	18	—
	4	17	129	59	347	1023	633	14

1 Några länsstyrelser har 1 sina uppgifter även medtagit några fall, som föranlett dom först efter
utgången av år 1959. Å andra sidan har i vissa fall utredning ej kunnat erhållas om förhållandet
mellan skatt och böter. Sammanlagt upptar tabellen därför 2 226 fall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1961

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 20 januari
1961.

Närvarande:

justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 11 januari 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 16
december 1960, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i finansdepartementet S. V. Lundell.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Justitieråden Regner, af Trolle och Bomgren:

Såsom i remissprotokollet framhållits äger skattestrafflagen tillämpning
även i fråga om andra uppgifter än sådana som skola ligga till grund för
den årliga beskattningen av inkomst och förmögenhet. Frågan huruvida
de föreslagna minimibeloppen äro lämpligt avvägda jämväl när det gäller
andra skatter och avgifter har, såvitt remissprotokollet utvisar, icke närmare
berörts i departementspromemorian eller yttrandena. Det torde icke
utan vidare kunna antagas att så är förhållandet. Särskilt beträffande några
av hithörande författningar kan tänkas förekomma att åtal avser undandragande
av obetydliga belopp, exempelvis förordningen den 23 oktober
1908 angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

Beträffande den årliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen kan erinras
att — även om åtal för oriktiga uppgifter i självdeklaration merendels
icke sker i fråga om obetydliga belopp —- det dock icke är uteslutet, att
understundom straff skall utmätas fast det undandragna skattebeloppet är
mycket litet, t. ex. om åtal avseende ett flertal poster bifalles blott beträffande
någon av dem.

Därest i händelser som ovan antytts det undandragna skattebeloppet är
så lågt, att bötesstraffet enligt den tillämpliga straffskalan i övrigt icke
skulle kunna sättas så högt som till 400 kronor respektive 200 kronor, torde
ett bötesminimum å sådant belopp vara alltför strängt. Det är därför påkallat
att från tillämpningen av de föreslagna höjda minima göra undantag
för dylika fall. Undantagen synas kunna bestämmas att gälla då det

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

skattebelopp som undandragits eller skulle hava undandragits icke uppgår
till 100 kronor. Att för de undantagna fallen stadga särskilt minimum torde
ej vara erforderligt.

Det torde icke vara anledning antaga att undantagsbestämmelser av angiven
begränsad innebörd skola vare sig motverka syftet med förslaget eller
bereda svårighet i tillämpningen.

På grund härav förordas, att slutbestämmelsen i 1 § första stycket får
lydelsen: dock minst 400 kronor, där ej skattebelopp som nyss nämnts understiger
100 kronor, samt att motsvarande bestämmelse i 2 § får innehålla
att böterna likväl ej må vara lägre än 200 kronor, där ej skattebeloppet
understiger 100 kronor.

Regeringsrådet Jarnerup:

Med den föreslagna höjningen av bötesminima avses att åvägabringa en
ändring i praxis hos de domstolar, vilkas straffmätning är avsevärt lägre
än den av överrätterna tillämpade. Det är emellertid tvivelaktigt, huruvida
höjningen får en dylik verkan. Det avsedda syftet torde bättre ernås, om
riksåklagarämbetet vidtager åtgärder för att sådana domar överklagas, i vilka
för lågt straff utmätts.

Å andra sidan kan en höjning av bötesminima till de föreslagna beloppen
medföra, att minimum kan bliva för högt i vissa fall, där det undandragna
beloppet är mycket lågt. Det är härvid att märka, att skattestrafflagen äger
tillämpning icke blott beträffande statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt
samt kommunal inkomstskatt utan även i fråga om ett stort antal
andra skatter ävensom avgifter.

Med hänsyn härtill böra bötesminima icke höjas med mera än som i stort
sett motsvarar penningvärdeförsämringen.

I enlighet härmed förordar jag, att bötesminimum vid falskdeklaration
bestämmes till 200 kronor och vid vårdslös deklaration till 100 kronor.

Ur protokollet:

T. Johansson

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27
januari 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 20 januari
1961 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 16 december 1960 remitterade
förslaget till lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr
313) samt anför därvid följande.

Lagrådet har icke gjort annan erinran mot det remitterade förslaget än
att dess ledamöter i särskilda yttranden framhållit, att de föreslagna minimistraffen
i vissa undantagsfall kunde bli för höga. Det anses inte uteslutet,
att understundom straff utmätes fast det undandragna skattebeloppet
är mycket litet. Ehuru dylika fall knappast torde uppkomma i praktiken,
vill jag inte motsätta mig att de i lagrådet anförda synpunkterna beaktas.
Lagförslaget synes böra jämkas i enlighet med vad lagrådets flesta
ledamöter förordat. Därjämte bör i 3 § av det remitterade förslaget göras
en ändring av redaktionell natur.

Föredraganden hemställer härefter, att det sålunda ändrade förslaget
måtte genom proposition framläggas för riksdagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Bo Jonas Sjönander

B01917 Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag