Kungl. Maj:ts proposition nr 27 (Proposition 1942:27)

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Nr 27.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av 8 kap. strafflagen, m. m.; given
Stockholms slott den 30 januari 19A2.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag örn ändring i vissa delar av 8 kap.
strafflagen samt lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december
1940 (nr 995) om straff för sabotage.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 27.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar ar $ kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 3, 4, 8—14, 21—23, 26 och 28—30 §§
strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att
i samma kapitel skola införas tre nya paragrafer, betecknade 4 a, 14 a och
29 a §§, av nedan angivna lydelse:

8 KAP.

3 §.

Svensk man, som utan Konungens tillstånd låter bruka sig såsom ombud
för främmande makt i angelägenhet, som riket rörer, eller inlåter sig i underhandling
därom med främmande makt, dömes till fängelse eller straffarbete
i högst två år.

Avsåg underhandlingen---livstid dömas.

4 §•

Den som, genom att överträda bestämmelser givna till skydd för upprätthållandet
av rikets fredliga förhållande till främmande makter, eller
genom offentliga smädelser mot främmande makt eller dess regering eller
offentligt skymfande av dess flagga eller vapen eller annat höghetstecken,
eller genom annan gärning, som enligt svensk lag eller författning är straffbar
eller skulle vara straffbar om den förövats mot Sverige eller svensk
man, framkallar fara för att rikets vänskapliga förbindelser med främmande
makt skadas, straffes, om han bort inse faran, med fängelse eller
med straffarbete i högst fyra år.

4 a §.

Brott, som i 4 § omförmäles, må ej utan Konungens lov åtalas av allmän
åklagare.

8 §.

Den som---tio år.

Lag samma vare, där någon eljest under sådana förhållanden till fienden

1 Senaste lydelse, se 1940: 356.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

lämnar upplysning om hemlighet, varom i första stycket sägs; dock må, där
faran var ringa, tiden för straffarbetet nedsättas till två år.

Vad nu---förbunden makt.

9 §•

Den som obehörigen sätter sig i besittning av eller låter anskaffa upplysning
om något sakförhållande, som bör hållas hemligt för främmande
makt av hänsyn till rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt eller
till rikets försvar eller till folkförsörjningen i riket vid krig och av krig
föranledda utomordentliga förhållanden, dömes till fängelse eller till straffarbete
i högst fyra år; var faran ringa, må till böter dömas. Lag samma vare,
där någon obehörigen tager befattning med skrift, teckning eller annat föremål,
som innefattar upplysning om sakförhållande, varom nu är sagt.

10 §.

Där någon obehörigen till annan lämnar sådan upplysning eller utlämnar
sådant föremål, som i 9 § sägs, dömes till straffarbete i högst fyra år
eller fängelse; var faran ringa, må till böter dömas.

Förövas brott som nu sagts av någon, vilken på grund av allmän eller
enskild tjänst eller avtal särskilt betrotts med kunskap örn det hemliga
sakförhållandet eller med föremål som innefattar upplysning därom, dömes
till straffarbete i högst sex år.

Lika med att uppgift obehörigen lämnas till annan varde ansett, att den
allmänt kungöres.

11 §•

Där någon förövar gärning, som i 9 § sägs, för att gå främmande makt
tillhanda, dömes för spioneri till straffarbete i högst sex år.

Vad nu stadgas gälle ock i fråga om gärning som i 10 § första stycket
omförmäles. Förövas sådant spioneri av den som i 10 § andra stycket sägs
eller är vad som uppenbarats av synnerlig vikt, vare straffet straffarbete
från och med sex till och med tio år eller på livstid.

12 §.

Förövas gärning som i 10 § omförmäles av oaktsamhet, dömes den skyldige,
i det fall som i 10 § första stycket sägs, till fängelse eller böter, och i
det fall som i andra stycket av samma paragraf avses, till fängelse eller till
straffarbete i högst fyra år eller, där brottet är ringa, till böter.

13 §.

Beträffande oriktig upplysning, vilken om den varit sann skulle varit att
anse såsom hemlighet, varom i 8—12 §§ sägs, skall vad där stadgas äga
motsvarande tillämpning, såframt upplysningens meddelande tilt främmande
makt kan skada riket.

Kunni. Maj:ts proposition nr 27.

14 §.

Den som i syfte att gå främmande makt tillhanda anskaffar eller låter
anskaffa uppgifter angående förhållanden, berörande riket eller annan
makt, vilkas meddelande till främmande makt kan medföra skada för rikets
vänskapliga förbindelser med sådan makt eller för rikets försvar eller
ock för folkförsörjningen i riket vid krig och av krig föranledda utomordentliga
förhållanden, eller i syfte som nyss sagts tager befattning med sådana
uppgifter, dömes, där han ej förskyllt strängare straff, för spioneri till
fängelse eller till straffarbete i högst fyra år.

14 a §.

Den som, i annat fall än förut är sagt, inom riket för främmande makts
räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt
syfte, dömes för olovlig underrättelseverksamhet till fängelse eller straffarbete
i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må till
böter dömas.

21 §.

Den som uppsåtligen giver allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga
uttalanden, ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, dömes
till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Är brottet ringa, må till böter
dömas.

22 §.

Mottager någon av främmande makt penningar eller annat för att här i riket
genom utgivande eller spridning av skrifter eller annorledes söka påverka
den allmänna meningen om rikets styrelseskick eller om åtgärder i dess inre
eller yttre styrelse, straffes med fängelse eller straffarbete i högst två år.

23 §.

Har någon---tio år.

Har någon gjort försök till brott som nedan sägs, och blev endast genom
omständigheter, som voro av gärningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan
förhindrad, varde dömd

om försöket avsåg brott, som i 17 § första stycket eller 18 § sägs, till straffarbete
från och med två till och med tio år;

om försöket avsåg brott, som i 11 § sägs, till fängelse eller till straffarbete
i högst fyra år, dock att i det fall, som i andra stycket andra punkten av
samma paragraf sägs, tiden för straffarbetet må höjas till tio år; samt

om försöket avsåg brott, som i 20 § sägs, till straffarbete i högst sex år.

26 §.

Den som åtager sig att medverka vid spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet
eller som erbjuder sig därtill eller som i sådant syfte av främ -

Kungl. Ma]:ts proposition nr 27.

mande makt mottager penningar eller annat eller eljest träder i förbindelse
med sådan makt, så ock den som söker förmå annan till gärning som nu
sagts, dömes högst till straffarbete i två år. Var fråga om krigsspioneri,
dömes till straffarbete från och med två till och med tio år.

Den som, oaktat han har skälig anledning antaga att spioneri eller olovlig
underrättelseverksamhet av annan utövas, medverkar vid gärningen, dömes
till fängelse eller böter.

28 §.

Var som vet sådant brott, varom i någon av 1, 2, 6—14, 14 a och 17—20 §§
sägs, å färde vara och det ej i tid upptäcker, dömes till fängelse eller till
straffarbete i högst fyra år; örn å brottet efter lag kan följa böter, må ock
för underlåtenhet att det upptäcka till böter dömas.

Har någon skälig anledning antaga att sådant brott är å färde och uppenbarar
han ej de omständigheter som äro honom kunniga, straffes högst med
straffarbete i två år.

Make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den
som med den brottslige i första svågerlag lika nära förenad är, adoptivföräldrar
eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn må ej till straff fällas
efter denna paragraf, där brottets upptäckande icke utan angivelse till åtal
kunnat ske.

29 §.

Vad i 17 § andra stycket, 22 och 24—26 §§ sägs om främmande makt skall
gälla jämväl den som handlar i främmande makts intresse.

29 a §.

Förövas brott, som i någon av 3—5, 9—16, 19—22, 26 och 28 §§ sägs,
eller försök till brott, som i 11 eller 20 § avses, eller sådan stämpling eller
förberedelse till högförräderi, som i 24 och 25 §§ omförmäles, under tid då
riket befinner sig i krig må,

där straffarbete i sex år eljest utgör högsta straff, straffet höjas till straffarbete
i tio år,

där straffarbete i två år eller fyra år eljest utgör högsta straff, straffet
höjas med straffarbete i två år utöver vad utsatt är,

där straffarbete kan följa, lägre straff tillämpas endast då omständigheterna
äro synnerligen mildrande, samt

där fängelse eljest är utsatt såsom högsta straff, dömas till straffarbete i
högst två år.

Där brott, som i 21 § sägs, förövas vid krig, må till lägre straff än fängelse
ej dömas. Gör någon vid krig sådan gärning av oaktsamhet, dömes till fängelse
eller straffarbete i högst två år eller, där brottet är ringa, till böter.

Där det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av

Kungl. Majrts proposition nr 27.

krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger Konungen
förordna att vad i denna paragraf stadgas med avseende å brott som begås
vid krig jämväl skall äga tillämpning beträffande brott som förövas under
viss annan tid.

30 §.

Vad någon, som är förfallen till ansvar för brott varom i detta kapitel sägs,
för brottet mottagit skall vara till kronan förverkat; finnes det ej kvar, skall
i stället dess värde gäldas.

Föremål som---till kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) örn

straff för sabotage.

Härigenom förordnas, att lagen den 13 december 1940 om straff för sabotage,
vilken gäller till och med den 31 mars 1942, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1943; dock att från och med den 1 april 1942 1, 2, 4
och 6 §§ ävensom slutbestämmelsen skola hava ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

1 §•

Den som, nied uppsåt att skada försvaret eller folkförsörjningen eller störa
förvaltningen eller den allmänna ordningen,

förstör eller skadar anläggning, inrättning eller föremål, som är av betydelse
för försvaret, folkförsörjningen eller förvaltningen,

eller vid tillverkning, leverans, förvaring eller forsling av sådant föremål
åstadkommer fel hos föremålet eller föranleder dröjsmål med dess avlämnande,

eller eljest förhindrar eller försvårar användande av anläggning, inrättning
eller föremål, som nyss nämts,

eller gör annat därmed jämförligt sabotage,

dömes till straffarbete i högst tio år eller på livstid. Äro omständigheterna
synnerligen mildrande, må till fängelse dömas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27. 7

2 §•

Har någon gjort försök till brott, varom i 1 § förmäles, dömes högst till
straffarbete i tio år.

4 §.

Har i fall, som omförmälts i 2 eller 3 §, den brottslige för brottets utförande
övat våld å person eller hot om omedelbar användning av sådant
våld eller har han mot någon som lagligen sökt å bar gärning gripa honom
övat våld eller hot som nyss sagts, må till lägre straff än straffarbete ej
dömas; i fall som avses i 3 § må tiden för straffarbetet höjas till åtta år.

6 §■

Vad någon, som är förfallen till ansvar för brott, varom i 1, 2, 3 eller 4 §
förmäles, för brottet mottagit skall vara till kronan förverkat; finnes det ej
kvar, skall i stället dess värde gäldas. Föremål, som begagnats såsom hjälpmedel
för utförande av sådant brott eller varit avsett därtill, må ock förklaras
förverkat till kronan, evad till ansvar dömes eller ej.

Vad sålunda---för krigsmakten. I

I fråga om sådant under lagens giltighetstid begånget brott, som i lagen
avses, skall vad där är stadgat äga tillämpning även efter det lagen i övrigt
upphört att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 januari 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter, fråga angående vissa
ändringar i 8 kap. strafflagen m. m.

Föredraganden anför:

Den lagstiftning mot förräderi och spioneri som genomfördes under år
1940 innebar en utvidgning och komplettering av straffbestämmelserna i
syfte att anpassa dem med hänsyn till de former, i vilka den mot statens säkerhet
riktade verksamheten numera bedrives. De nya lagarna utfärdades
den 17 maj 1940 och trädde i kraft den 22 i samma månad. Härigenom erhöll
bland annat 8 kap. strafflagen ny lydelse.

Tillämpningen av den nya lagstiftningen har inom justitiedepartementet
följts med uppmärksamhet; ökade möjligheter härtill ha vunnits genom att
domstolarna ålagts att till departementet insända avskrift av sina utslag angående
brott mot 8 kap. strafflagen och lagen den 13 december 1940 om straff
för sabotage. De vunna erfarenheterna ha ådagalagt, att en del brister föreligga.
Rörande de lagändringar som till följd härav ansetts påkallade ha inom
departementet utarbetats två promemorior med lagutkast. Den ena avser en
utvidgning av tillämpningsområdet för 8 kap. 4 §, den andra straffskärpningar
och vissa ändringar av annan innebörd i åtskilliga av övriga lagrum
i kapitlet, över båda promemoriorna ha, efter remiss, yttranden inkommit
från justitiekanslersämbetet, hovrätterna och straffrättskommittén samt från
Överståthållarämbetet ävensom länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs
och Bohus län, vilka myndigheter därvid även insänt yttranden från vissa
underordnade myndigheter. Dessutom ha rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg
och Malmö samt chefen för försvarsstaben avgivit yttranden över den
senare av de två promemoriorna.

Med ledning av de avgivna yttrandena ha lagutkasten överarbetats inom
justitiedepartementet, därvid även ansetts påkallat att föreslå några ändringar
i lagen om straff för sabotage, vars giltighetstid i detta sammanhang bör
förlängas. Såsom resultat av bearbetningen föreligger nu lagförslag angående
ändringar i 8 kap. strafflagen och sistnämnda lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Den lagändring som nu föreslås, innefattande i huvudsak skärpning av
straffbestämmelserna mot förräderi och andra för rikets säkerhet menliga
brott, ingår som ett led i statsmakternas kontinuerliga åtgärder till skydd för
statens säkerhet. Det är ett sedan många år känt faktum, att inom vårt land
finnas individer och sammanslutningar, vilkas verksamhet, särskilt i tider av
oro, utgöra ett hot mot allmän ordning och säkerhet. Genom sin bundenhet
till främmande intressen samt sitt markerade ställningstagande för dessa
kunna ifrågavarande sammanslutningar genom sin verksamhet också vålla
utrikespolitiska komplikationer. Det är en klar nödvändighet för statsmakterna
att övervaka sådan verksamhet och förhindra att den blir till allvarlig skada
för landet. Som en beredskap i sådant hänseende antog 1940 års lagtima
riksdag en lag innefattande befogenhet att upplösa vissa sammanslutningar.
Det har varit under övervägande att bringa denna lag i tillämpning. Även om
"den samhällsskadliga verksamheten därigenom skulle försvåras är det emellertid
tydligt och ävenledes bestyrkt av erfarenheter från andra länder, att genom
upplösningen i och för sig denna verksamhet icke skulle kunna förhindras.
Det må t. ex. erinras om, att grundlagen icke medgiver riksdagsledamots uteslutning
ur riksdagen, därför att det parti denne tillhör blivit upplöst, och att
icke heller ett upplöst partis tidningsorgan kunna indragas eller eljest förhindras
utkomma enbart på grund av att partiet förklarats illegalt. För att
ett ingripande enligt upplösningslagen skulle helt fylla sitt ändamål erfordras
sålunda ytterligare åtgärder, vilka skulle innebära en sådan inskränkning i
de av författningen garanterade allmänna fri- och rättigheterna, att den måste
väcka betänksamhet. Även mycket långt gående åtgärder kunna emellertid
bliva nödvändiga, därest den samhällsskadliga verksamheten icke med andra
medel kan stävjas. Det folkstyrda samhällets rätt att till det yttersta skydda
sig mot upplösande krafter är lika oomtvistlig som statsmakternas skyldighet
att övervaka och ingripa mot sådana krafter.

Även om någon överhängande fara för omstörtning av vårt statsskick icke
kan anses vara för handen och sålunda ytterligt gående åtgärder för närvalande
icke allmänt framstå såsom ovillkorligen nödvändiga, synes dock en
utbyggnad av samhällsskyddet vara välbetänkt. Det har kunnat fastställas,
att under de senaste åren brott riktade mot rikets säkerhet förekommit eller
planlagts i en icke obetydlig omfattning, delvis under ledning av utländska
agenter. Det är anledning att observera, att i dessa brottsliga förehavanden
deltagit åtskilliga personer, som tillhört eller tillhöra det kommunistiska partiet
eller annai ytterlighetsparti. Det har också kunnat konstateras, att dessa
partier genom sin verksamhet vållat svårigheter av utrikespolitisk art. Det
har därför befunnits önskvärt att stärka effektiviteten av den kontroll och
övervakning, som nu utövas. I sådant syfte har en förstärkning av polisen ägt
rum och ytterligare sådan kan övervägas. Därjämte övervägas åtgärder för effektivare
övervakning av vissa tidningar och för snabbare ingripande mot
dessa i förekommande fall. Även den straffskärpning, varom förslag nu
framlägges, utgör som nämnts ett led i åtgärderna mot samhällsskadlig verk -

Departe menis chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

samhet. Frågan om att tillgripa mera vittgående mått och steg lärer bli beroende
på huruvida de nu tillämnade åtgärderna visa sig tillfyllest.

Rörande innebörden av de föreliggande lagförslagen får jag anföra följande.

Promemorian angående ändring i 8 kap. 4 § strafflagen.

Förevarande lagrum upptager en straffbestämmelse för den som på visst
angivet sätt framkallar fara för krig eller repressalier eller andra för riket
skadliga åtgärder från främmande makts sida eller för främmande makts
inblandning i rikets angelägenheter. De förfaranden som avses äro: överträdelse
av bestämmelser givna till skydd för upprätthållandet av rikets fredliga
förhållande till främmande makter; angrepp med våldsamma medel å
främmande makts styrelseskick; offentliga smädelser mot främmande makt
eller dess regering; offentligt skymfande av dess flagga eller vapen eller annat
höghetstecken; ärekränkning eller annat brott mot främmande statsöverhuvud
eller mot främmande makts sändebud här i riket; samt annan i lag
eller författning förbjuden gärning. För straffbarhet fordras att gärningsmannen
bort inse faran, och straffet är fängelse eller straffarbete i högst
två år. Brott mot bestämmelsen må dock ej åtalas av allmän åklagare utan
Konungens tillstånd.

I promemorian angående paragrafen erinrades inledningsvis om bestämmelsen
i 8 kap. 14 §, vari bland annat straffbelägges spioneriverksamhet som
bedrives här i riket för främmande makts räkning men ej berör riket. I
motiven till motsvarande förut gällande stadgande, 8 kap. 21a §, infört
genom lag den 14 oktober 1939, framhölls, hurusom erfarenheten visat, att
ett land kunde vara operationsområde för utländska spioneri- och underrättelseorganisationer,
vilkas verksamhet icke avsåge det land där organisationen
arbetade utan ett annat land. Svensk lag innehölle för det dåvarande
icke något mot dylik verksamhet riktat straffbud. Ur allmän ordningssynpunkt
ävensom med hänsyn till förhållandet till främmande makter, med
vilka Sverige upprätthölle vänskapliga förbindelser, torde en dylik verksamhet
inom svenskt område anses icke önskvärd. Med hänsyn härtill stadgades
straff för anskaffande av uppgifter angående förhållanden, berörande
riket eller annan makt, vilkas meddelande till främmande makt kan skada
rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt.

Sedan i promemorian anmärkts, att en inom riket bedriven, mot annat
land riktad spionageverksamhet enligt 14 § bestraffas såsom ett på sitt sätt
landsskadligt brott, anfördes vidare, att från denna synpunkt farliga gärningar
kunde ske även på annat sätt än genom spioneri. I främsta rummet
funnes anledning att beakta sådan här i riket bedriven verksamhet som åsyftade
att i annat land föröva sabotage genom att förstöra viktiga anläggningar,
fartyg e. dyl. Även andra gröva brott än sabotage, avsedda att utföras i annat
land, kunde förberedas här i riket under sådana förhållanden att verksamheten
kunde medföra fara för de vänskapliga förbindelserna med främmande
makt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

I fråga om gällande rätt anfördes i promemorian:

För närvarande kan landsskadlig verksamhet av antytt slag endast i vissa
särskilda fall bestraffas enligt svensk lag. Straff kan ibland följa enligt lagrum,
vari förberedelse till brott är särskilt straffbelagd, t. ex. 19 kap. 21 §
strafflagen, och i vissa fall torde ett delaktighetsbrott kunna straffas i Sverige
fastän huvudbrottet förövats utomlands. Under förutsättning att Konungen
medgiver åtal här i riket kan vidare enligt 1 kap. 1 § svensk undersåte straffas
för brott som han förövat utomlands. Utlänning kan däremot icke här straffas
för dylikt brott, med mindre det varit riktat mot Sverige eller svensk
man; i fall utlämning sker kan han i stället straffas i det land där brottet
begåtts. I den mån gärningen enligt vad nu sagts kan åtalas här i riket bestraffas
den emellertid icke ur synpunkten att den kan vara menlig för rikets
säkerhet. Så är däremot fallet då straff kan inträda enligt 8 kap. Sålunda
kan straff ur nämnda synpunkt ådömas jämlikt 6 § andra stycket angående
krigsförräderi som riktar sig mot en med riket i krig förbunden stats krigsmakt
(jfr 24 och 25 §§). I vissa fall kan också tillämpas straffbestämmelsen
i 4 § första stycket angående den som genom i lag eller författning förbjuden
gärning framkallar fara för krig eller repressalier eller andra för riket skadliga
åtgärder från främmande makts sida eller för främmande makts inblandning
i rikets angelägenheter. Sistnämnda stadgande gäller, såsom torde
framgå av dess lydelse, allenast under förutsättning att den brottslige här i
riket gjort sig skyldig till någon gärning som i och för sig är förbjuden enligt
svensk lag eller författning.

I promemorian uttalades, att under kritiska tider det förhållandet, att
utomlands förövade brott av grov beskaffenhet skedde med utgångspunkt i
vårt land eller att dylika brott här planerades eller förbereddes, utan tvivel
kunde medföra störningar i rikets vänskapliga förbindelser med främmande
makt. Att dylik verksamhet ostört, utom i speciella undantagsfall, kunde få
fortgå ansågs kunna vara förenat med minst lika stor fara i nämnda hänseende
som spioneri.

Av nu anförda skäl föreslogs i promemorian införandet av en allmän
straffbestämmelse, riktad mot personer som här i riket bedriva verksamhet
av angiven art. Bestämmelsen ansågs lämpligen böra placeras såsom ett nytt
andra stycke i förevarande paragraf.

Det vid promemorian fogade lagutkastet upptog i enlighet härmed en
straffbestämmelse för den som här i riket bedriver verksamhet i syfte att i
annat land förstöra eller skada anläggning, inrättning eller föremål, som är
av betydelse för landets försvar, folkförsörjning eller förvaltning, att förhindra
eller försvåra användandet av sådan anläggning, inrättning eller föremål,
att göra annat sådant sabotage eller att eljest utom riket föröva grovt
brott. För straffbarhet förutsattes, att gärningen kunde medföra skada för
rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt. Straffet föreslogs
skola vara fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år. Från tillämpningen
undantags fall där brottet enligt annat lagrum i 8 kap., t. ex. 6 §, vöre belagt
med strängare straff. I fråga örn rätten till åtal skulle gälla samma inskränkning
som enligt den nuvarande 4 §.

I de yttranden över promemorian, i vilka berörts behovet av en
lagstiftning av angiven innebörd, har detla i allmänhet vitsordats. Justi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

tiekanslersämbetet framhåller sålunda att en lagändring i den avsedda riktningen
skulle möjliggöra bestraffning av en verksamhet, som principiellt
måste anses kriminell, men med hittillsvarande bestämmelser visat sig svåråtkomlig.
Göta hovrätt uttalar, att hovrätten med hänsyn till vad i promemorian
anförts ansåge det önskvärt, att ett tilläggsstadgande av föreslaget
innehåll infördes i 8 kap. I ett av länsstyrelsen insänt yttrande av landsfogden
i Malmöhus län konstaterar denne att erfarenheten visat att brottslig verksamhet,
bestående i att här i riket planläggas sabotage och andra grova brott
med politiska motiv utom riket, i betydande utsträckning utövats, och att
sannolikheten talade för att dylik verksamhet även i framtiden komme att
äga rum och måhända intensifieras i direkt förhållande till världskrigets
skärpning. På grund härav förelåge starka skäl att tilltäppa den lucka i lagstiftningen
som förslaget avsåge. Poliskammaren i Göteborg finner behovet
av ändringen bestyrkt genom den erfarenhet som vunnits under de senaste
två årens utomordentliga förhållanden, och landsfogden i Göteborgs och Bohus
län anser det otvivelaktigt vara angeläget att stadga straff för verksamhet
av ifrågavarande slag.

Beträffande innehållet i och utformningen av förslaget
ha skilda åsikter kommit till uttryck. Justitiekanslersämbetet har i huvudsak
lämnat detsamma utan anmärkning, och hovrätten över Skåne och Blekinge
har förklarat sig ej ha någon erinran att göra. Förklaring att förslaget i princip
tillstyrktes har lämnats av bland andra Göta hovrätt. Flertalet yttranden
utmynna emellertid i mer eller mindre långt gående yrkanden om omarbetning
av utkastet.

Svea hovrätt har uttalat, att frågan örn lämpligaste innebörden av en lagstiftning
vore synnerligen vansklig och att om, trots de principiella betänkligheter
som hovrätten anfört, lösningen söktes på den väg som valts i promemorian,
förslaget borde omarbetas. De principiella betänkligheter som
hovrätten anfört avse att enligt förslaget verksamhet som riktar sig mot främmande
makt skulle kriminaliseras i större utsträckning än sådan som riktar
sig mot Sverige. Hovrätten har härutinnan anfört:

I förslaget förutsättes ej, att den här i riket bedrivna verksamheten är i
lag eller författning förbjuden. Väl stadgas såsom villkor för straffbarhet att
verksamheten utföres i syfte att föröva grovt brott, men den kan äga naturen
av förberedelse eller försök, som i och för sig ej skulle medföra straff,
även om det tillämnade brottet riktade sin udd mot vitala svenska intressen.
Vad som enligt förslaget gör verksamheten straffbar är dess egenskap att
kunna medföra skada för rikets vänskapliga förbindelser med främmande
makt. Ur principiell synpunkt möta betänkligheter emot en lagstiftning, enligt
vilken mot främmande intressen riktad verksamhet drabbas av hårt
straff redan på ett stadium, då motsvarande angrepp på svenska intressen ej
föranleda bestraffning. Detta gäller så mycket mera, som det här i riket utståndna
straffet för den förberedande verksamheten ej skyddar den bestraffade
mot utlämning till annat land, där han fullföljt sitt brottsliga uppsåt.
Lagstiftningsåtgärder av denna innebörd böra tillgripas allenast örn detta
får anses påkallat till förebyggande av allvarliga störningar i rikets vänskapliga
förbindelser med främmande makter.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 27.

Hovrätten för Övre Norrland har hemställt om en omarbetning av förslaget
i den riktning, att för straffbarhet förutsättes att verksamheten är i
svensk lag belagd med straff då den utövas i syfte att begå brott inom riket.
Till stöd härför anför hovrätten:

Det synes icke vara förenligt med svensk rättsuppfattning, att handlingar
av ifrågavarande slag, som ej äro förbjudna i svensk lag eller författning,
skola vara straffbara då de begås mot utländsk makt eller utlänning. Någon
modifikation i denna uppfattning föranledes icke av det förhållandet att
gärningen måhända kan medföra skada för rikets vänskapliga förbindelser
med främmande makt. Möjligheten av dylik skada synes förutsätta en sådan
inställning hos främmande makt till vårt land, med vilken man i svensk
lagstiftning icke bör lia att räkna. — Ej heller den allmänna ordningens intressen
torde med skäl kunna åberopas till stöd för en motsatt uppfattning
om det föreslagna lagstadgandets lämplighet.

Även enligt Göta hovrätts mening bör såsom förutsättning för straffbarhet
gälla, att förfarandet, därest det varit inriktat på brott inom riket, skulle
hava inneburit enligt svensk lag straffbar förberedelse därtill. Huruvida
detta vore förslagets innebörd anser hovrätten icke klart framgå.

Liknande erinringar som de nu omtalade ha framställts i yttrandena av
Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt straffrätt
skommittén.

I flera yttranden har anmärkts att brottsbeskrivningen vore alltför
obestämd. Svea hovrätt uttalar därom:

Förslaget ger anledning till anmärkning därutinnan, att det straffbara området
ej är med önskvärd klarhet begränsat. Helt allmänt talas om verksamhet
i syfte att föröva grovt brott utan att annan vägledning gives lill
bedömande huru långt verksamheten skall hava fortskridit än att den skall
vara av beskaffenhet att kunna medföra skada för rikets vänskapliga förbindelse
med främmande makt. Då i svensk lag straff stadgas för förberedelse,
plägar eljest den straffbara handlingen närmare beskrivas; såsom
exempel kunna nämnas 8 kap. 20, 24 och 26 §§ samt 19 kap. 21 § straff
lagen. Hovrätten förbiser ej att i förevarande fall svårigheter möta att förfara
på motsvarande sätt. men har likväl velat framhålla önskvärdheten av
en mera vägledande handlingsbeskrivning.

önskemål örn noggrannare brottsbeskrivning ha vidare uttalats av hovrätten
för övre Norrland och sträffrättskommittén. Hovrätten anför såsom
jämförelse, att i sabotagelagen noga angivits beskaffenheten av den verksamhet,
som blir straffbar, då det gäller förberedande av sabotagehandlingar
mot Sverige. Göta hovrätt finner det tveksamt, huruvida en enstaka åtgärd i
angivet syfte — låt vara att densamma i sig själv innebure en straffbar förberedelse
till det avsedda brottet — utgjorde »bedrivande av verksamhet».
Enligt hovrättens mening borde allt förfarande av beskaffenhet att innebära
enligt svensk lag straffbar förberedelse till här avsett brott, även om förfarandet
utgjorde en enstaka åtgärd, kunna under föreslagna förutsättningar
drabbas av straff. Liknande uttalande göres av Överståthållarämbetet.

I fråga om den brottsliga verksamhetens syfte lia erinringar framställts

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Departe ments chefen.

såväl mot beskrivningen av sabotagehandlingar som mot uttrycket »grovt
brott», vilket ansetts vara alltför obestämt.

Kritik har även riktats mot att bestämmelsen endast avser sabotage eller
grovt brott som förövas eller skall förövas i annat land eller utom riket.
Härom anför Svea hovrätt:

Straff enligt andra stycket skall enligt förslaget inträda allenast under förutsättning
att det planerade brottet är avsett att förövas utomlands och är riktat
mot det land, där det skall förövas. En dylik begränsning av det straffbara
området lärer emellertid ej vara påkallad. Det vänskapliga förhållandet till
en främmande makt kan äventyras även genom förberedelse till ett brott,
som är avsett att fullbordas här i landet eller i annan främmande stat än
den, mot vilken angreppet är riktat. Vad nu sagts örn förberedelse gäller naturligtvis
också ett längre fortskridet angrepp mot främmande intressen, sålunda
även den fullbordade gärningen, vilken kanske ej ur annan synpunkt
än den här ifrågavarande är straffbar enligt svensk lag.

Överståthållarämbetet framhåller:

Såsom erfarenheten utvisar, kan mycket väl tänkas, att sabotage och
annat grovt brott, som kan medföra skada för rikets förbindelse med främmande
makt, kan begås inom landet, t. ex. mot främmande lands fartyg i
svenska hamnar eller mot främmande Iand tillhöriga varor, som transiteras
genom Sverige. Då intresset av att redan på ett förberedande stadium stävja
sådan brottslighet torde vara lika stort som när brottet är planerat att utföras
utom riket, synes en straffbestämmelse av förevarande slag icke böra
begränsas att gälla brott, som äro avsedda att fullbordas utom landet.

Beträffande förutsättningarna i övrigt för straffbarhet har Svea hovrätt
anfört:

Anmärkningsvärt är, att medan den fara för utrikespolitiska förvecklingar,
vars framkallande ger hithörande brott dess karaktär, i första stycket är
med stor konkretion angiven, i det föreslagna andra stycket helt allmänt
talas örn att gärningen kan medföra skada för rikets vänskapliga förhållande
med främmande makt. Sistnämnda uttryck ger, sammanställt med den
konturlösa handlingsbeskrivningen i övrigt, alltför oklara och vidsträckta
gränser åt det straffbara området. Vid övervägande av frågan om lämplig
begränsning av den avsedda straffbestämmelsens tillämpningsområde bör
uppmärksamhet ägnas åt snörsmålet, huruvida behov av en sådan bestämmelse
kan anses föreligga jämväl under normala utrikespolitiska förhållanden.
— De i första stycket upptagna orden »örn han bort inse faran» ge vid
handen, att .straff skall inträda ej blott då gärningsmannens uppsåt omfattat
faran, utan även då han gjort sig skyldig till vårdslöshet. Om i andra stycket
det straffbara området på lämpligt sätt begränsas, bör det subjektiva
rekvisitet där bestämmas på motsvarande sätt som i första stycket.

Liknande erinringar göras av sträf frätt skommittén.

I några yttranden, däribland Svea hovrätts, framhålles såsom anmärkningsvärt
att enligt utkastet straffsatsen bestämts olika i första och andra
stycket.

Vunna erfarenheter bestyrka att, såsom i promemorian framhållits, en
verksamhet som ytterst riktar sig mot främmande stat kan innebära faror

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

för vårt lands fred och säkerhet. Då verksamheten på ett eller annat sätt —
t. ex. genom att sabotageverksamhet här planeras eller förberedes — har
anknytning till Sverige, kan den vara ägnad att inverka störande på rikets
förbindelser med främmande makter. Om de utrikespolitiska förhållandena
äro ömtåliga, kunna sådana störningar innebära avsevärda riskmoment. I
den mån verksamhet av detta slag utgör spioneri är den straffbelagd i nuvarande
14 §, men i övrigt är straffskyddet ofullständigt och bristfälligt. I
vissa fall finnes ej något stadgande som möjliggör straffrättsligt ingripande,
och i andra fall tillämpliga bestämmelser taga icke hänsyn till gärningarnas
landsskadliga natur eller äro alltför lindriga. En komplettering av straffskyddet
synes därför vara erforderlig, och den torde, såsom i promemorian
föreslagits, böra ske genom en utvidgning av förevarande paragraf.

Mot den i promemorian föreslagna bestämmelsen ha i ett flertal yttranden
erinrats, att den innebure att en verksamhet som riktades mot en främmande
stat skulle bliva straffbelagd i större utsträckning än om den varit
riktad mot Sverige. Ehuru detta förhållande, med hänsyn till att för åtal
skulle erfordras Konungens tillstånd, knappast skulle kunnat i tillämpningen,
leda till otillfredsställande resultat, synes från principiell synpunkt ett visst
fog finnas för de framställda anmärkningarna. En i enlighet med dem utformad
bestämmelse erhåller visserligen ett mera begränsat tillämpningsområde
än den i promemorian föreslagna men torde likväl i huvudsak motsvara
vad som erfordras. Den nya bestämmelsen har därför ansetts kunna
inskränkas till att avse endast gärningar, som skulle varit straffbara om de
förövats mot Sverige eller svensk man. Härigenom synas även de i yttrandena
framställda önskemålen om en noggrannare brottsbeskrivning ha tillgodosetts.

Bestämmelsen synes lämpligen böra inarbetas i 4 § och anslutas till det
led i den nuvarande brottsbeskrivningen, som avser »i lag eller författning
förbjuden gärning». Den utvidgade bestämmelsen kommer då att omfatta
alla straffbara gärningar vare sig de förövats i eller utom Sverige.

Liksom för närvarande skall för straff enligt paragrafen fordras att de
avsedda gärningarna äro på visst sätt farliga för riket. Den nuvarande förutsättningen
i detta hänseende synes emellertid vara alltför snäv. Med nära
anslutning till den i promemorian uppställda förutsättningen för straffbarhet
enligt den nya bestämmelsen har därför beträffande samtliga i 4 § angivna
gärningar föreslagits, att straff skall inträda om gärningen framkallat
fara för att rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt skadas. I
fråga om gärningsmannens insikt härutinnan har bibehållits den nuvarande
föreskriften, som innehåller att han bort inse faran.

Vad angår straffet, har den i promemorian föreslagna straffsatsen, fängelse
eller straffarbete i högst fyra år, föreslagits skola gälla för samtliga brott
mot 4 §, vilket i fråga om gärningar som redan nu omfattas av paragrafen
innebär en höjning av maximum med två års straffarbete. För åtal bär
liksom hittills fordras tillstånd av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Promemorian rörande andra ändringar i 8 kap.

I promemorian uttalades att det syntes med fog kunna påstås, att vissa
av de i 8 kap. strafflagen upptagna straffbestämmelserna kunde medföra att
begångna brott icke alltid bleve belagda med så allvarliga straff som vore
påkallat med hänsyn till de brottsliga handlingarnas beskaffenhet och till
den fara som brott mot rikets säkerhet innebära, särskilt i ett tidsläge sådant
som det nuvarande. Främst av denna anledning hade en översyn av detta
strafflagskapitel ansetts vara erforderlig. Det hade därjämte befunnits lämpligt
att i sammanhang med ändringar i straffskärpande riktning även vidtaga
vissa justeringar av annan innebörd, vilka på grund av vunna erfarenheter
eller eljest visat sig behövliga.

De i promemorian och det därvid fogade lagutkastet upptagna ändringarna
inneburo sålunda i främsta rummet skärpningar i straffsatserna. I fråga
om vissa lagrum, nämligen 3 § första stycket, 9 §, 10 §, 14 § första stycket
och 22 §, föreslogs, att de där utsatta straffmaxima skulle höjas. Därjämte
skulle enligt förslaget i 8 kap. införas en ny 29 a §, vari med avseende
å flertalet brott mot kapitlet meddelades vissa bestämmelser om straffskärpning,
därest sådant brott förövades medan riket befunne sig i krig eller krigsfara.

Förändringar av annan innebörd föreslogos beträffande 8—10 och 13 §§,
14 § andra stycket samt 21, 26 och 28 §§. Flertalet av dessa ändringsförslag
avsågo kompletteringar i utvidgande riktning av gällande straffbestämmelser.

I de över promemorian avgivna yttrandena ha de föreslagna lagändringarna
i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Beträffande behovet
av straffskärpningar må nämnas, att Svea hovrätt förklarat sig dela
den uppfattningen, att sådana skärpningar visat sig påkallade, och att
Göta hovrätt ävenledes ansett straffhöjningar önskvärda.

Beträffande särskilda bestämmelser i förslaget framfördes i yttrandena
vissa erinringar. Huvudsakligen rörde dessa frågan om förutsättningarna för
tillämpningen av 29 a §. Då detta spörsmål har viss betydelse även för vissa
andra lagrum, torde det lämpligen böra upptagas i detta sammanhang, varemot
rörande yttrandenas innehåll i övrigt hänvisas till redogörelsen för de
särskilda stadgandena.

Till stöd för förslaget att i viss utsträckning genomföra straffskärpning
beträffande brott, som förövas då riket är i krig
eller krigsfara, anfördes i promemorian: Straffsatserna i 8 kap. skola
i allmänhet gälla vare sig krig råder eller icke. Dock äro vissa lagrum i
kapitlet, nämligen 6—8 §§, endast tillämpliga vid krig eller då krig hotar
riket, med vilket uttryck enligt uttalande i motiven till lagrummen avses tidpunkten
strax före ett befarat krigsutbrott. Vidare märkes, att enligt krigsartiklarna
i strafflagen för krigsmakten, 133 §, straffskärpning inträder, då
brott mot 8 kap. förövas i krigstid eller eljest under tid då rikets krigsmakt
är mobiliserad: i stället för straffarbete på livstid kan dömas till dödsstraff,

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

och straffarbete i tio år kan förhöjas till straffarbete på livstid. Bortsett från
dessa modifikationer, som äro av begränsad räckvidd, kan någon höjning
av straffen utöver de ordinära latituderna icke ske ens då krig råder. Det
är dock i fråga om flertalet brott mot 8 kap. uppenbart, att de äro betydligt
farligare för rikets säkerhet, när de begås i krig eller vid krigsfara. Den
omständigheten att dylikt brott förövas under sådan tid utgör fördenskull
ett straffskärpningsskäl av synnerlig styrka. Detta torde också i allmänhet
iakttagas av domstolarna. Många av de nuvarande straffsatserna synas emellertid
ha så låga straffmaxima, att en straffskärpning som är tillfyllest i ett
för landet allvarligt läge icke alltid kan ske.

De i enlighet härmed föreslagna bestämmelserna i 29 a § avsågo icke brott
som enligt den ordinära latituden kan beläggas med straffarbete i tio år
eller på livstid. Dessa höga straff ansågos icke kunna lämpligen ytterligare
skärpas, om man icke på ifrågavarande område ville återinföra dödsstraffet
i allmänna strafflagen, och dessutom anmärktes att de, när krig råder, kunde
skärpas enligt reglerna i krigsartiklarna. I övrigt hade från bestämmelsernas
tillämpningsområde undantagits brott mot 7 och 27 §§, som endast
kunna tillämpas under krig eller då krig hotar riket.

Enligt de föreslagna bestämmelserna skulle under angiven förutsättning
högsta tiden för straffarbete genomgående höjas med två år, dock att maxima
å sex år höjdes till tio år. Vidare skulle straffet för brott, varå fängelse eljest
utgör högsta straff, skärpas genom föreskrift att domstolen kunde döma till
straffarbete i högst två år. Det hade dessutom funnits lämpligt att i bestämmelserna
giva uttryck åt önskemålet örn straffskärpning genom att däri införa
en föreskrift om förhöjt straffminimum. Denna föreskrift innehöll att,
där den ordinära straffskalan medgåve ådömande av straffarbete, lägre
straff ej finge ådömas med mindre omständigheterna vore synnerligen mildrande.

Rörande dessa bestämmelser har i yttrandena erinrats örn svårigheterna
för domstolar och åklagare att bedöma huruvida riket vid en given tidpunkt
befunnit sig i krigsfara. I några yttranden ha uttalats önskemål, att lagrummets
tillämpning i stället skulle göras beroende av Konungens förordnande
medan i andra yttranden hemställts örn en närmare bestämning av förutsättningen
på annat sätt. Önskemål i förstnämnda riktning ha framförts av
Svea hovrätt, som därvid även berört förutsättningarna för tillämpningen av
6—8 §§ i 8 kap. strafflagen samt krigsartiklarna i strafflagen för krigsmakten.
Hovrätten har anfört följande:

Emot den föreslagna 29 a §, som stadgar avsevärda straffskärpningar för
det fall att vissa brott eller försök till brott förövas då riket befinner sig i
krig eller krigsfara, synes med fog kunna anmärkas, att uttrycket »krigsfara»
ej lämpar sig såsom avgörande kriterium i förevarande hänseende. Uttryckets
innebörd är dunkel, och för domstolen kan det i många fall vara omöjligt
alt skaffa sig säker kännedom huruvida den politiska situationen vid
brottets begående var sådan som här avses. Bedömandet av denna fråga måste
sålunda bli präglat av stor osäkerhet och kan beträffande samma tidsperiod
utfalla olika vid skilda domstolar. Uppenbarligen kan det också inträffa, att
brottslingen handlat ulan kännedom örn en faktiskt bestående krigsfara. Fa Biliang

till riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 27.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

rån för osäkerhet och splittring i rättstillämpningen ökas ytterligare därav,
att på andra håll i 8 kap. strafflagen användes uttrycket »då krig hotar riket».
Sistnämnda uttryck torde syfta på en mera överhängande, mera konkretiserad
fara; härpå tyder, förutom uttalanden i motiven (Nytt juridiskt
arkiv avd. II 1941 sid. 23 och 28 och P. M. sid. 4—5), den omständigheten att
i 6 och 8 §§, där uttrycket användes, jämväl talas om fienden, vilket däremot
ej är fallet i de lagrum, till vilka 29 a § hänvisar. Denna distinktion kan vålla
domstolarna ökade tolkningssvårigheter, till den del den ej blir helt förbisedd.
Enligt hovrättens mening är det önskvärt, att domstolarna i största möjliga
utsträckning befrias från sådant bedömande av den utrikespolitiska situationen
vid brottets begående, som för en riktig tillämpning av nämnda
stadganden förutsättes. Måhända skulle detta syfte kunna vinnas därigenom,
att det beträffande straffbuden i fråga anförtroddes åt Kungl. Maj:t att förordna
om deras tillämplighet. Till jämförelse må hänvisas till tryckfrihetsförordningen
i; 3 10 :o och lagen den 18 september 1914 angående förordnande
örn anstånd med betalning av gäld (moratorium) 1 §, i vilka båda lagrum
fråga är om förordnanden vid krig eller krigsfara.

Hovrätten tillåter sig att i detta sammanhang upptaga ett ämne, som väl
ej behandlas i den remitterade promemorian men som har visst samband med
där avsedda spörsmål. Enligt 5 § strafflagen för krigsmakten skola krigsartiklarna
äga tillämpning allenast i fråga örn brott, som förövas i krigstid eller
eljest under tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad. Här är sålunda förutsättningen
för de strängaste straffbestämmelsernas tillämplighet bestämd på ett
tredje sätt. Stadgandet torde vara så att förstå, att krigsartiklarna skola gälla,
förutom vid krigstillstånd, allenast om officiellt meddelande utgått, att allmän
mobilisering påbjudits (se justitiedepartementets promemorior 1940: 2 sid.
12). Om stadgandet så tolkas, innebär det tydligen, att beträffande krigsartiklarnas
tillämplighet sådan klarhet vinnes, som hovrätten anser eftersträvansvärd
även på det med remissen avsedda området. Ur saklig synpunkt synes det
emellertid tvivelaktigt, huruvida krigsartiklarnas tillämplighet bör göras beroende
av att allmän mobilisering officiellt påbjudits. Erfarenheten från
skilda länder torde ådagalägga, att av politiska skäl officiellt meddelande örn
allmän mobilisering i regel utfärdas först i omedelbart samband med ett
krigsutbrott. Anledning att bringa krigsartiklarna i tillämpning kan emellertid
föreligga även om krig ej anses oundvikligt; avsikten med det strängare
straffhotet kan i själva verket vara en önskan att förebygga handlingar, som
i ett kritiskt läge lätteligen kunde leda till krig. Frågan örn krigsartiklarnas
tillämplighet bör därför ej förknippas med spörsmålet om allmän mobilisering
av krigsmakten utan prövas självständigt och göras beroende av särskilt
beslut av Kungl. Majit.

Även sträf frätt skommittén har förordat, att de vid sidan om de normala
uppställda strängare straffsatserna göras tillämpliga vid krig eller då Konungen
på grund av krigsfara så förordnar. Kommittén framhåller, att på denna
väg möjlighet kunde öppnas att på ett tidigare stadium bringa även de strängaste
straffsatserna i tillämpning.

Överståthållarämbetet har funnit påkallat, att innebörden av uttrycken »då
krig hotar» i 6 och 8 §§ samt »krigsfara» i 29 a § närmare fixeras genom anknytning
tili någon av statsmakterna påbjuden åtgärd, såsom exempelvis intagande
av förstärkt försvarsberedskap eller av någon för det militära försvaret
eller för det civila luftskyddet fastställd högre beredskapsgrad. Av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län har framhållits, att lagtillämpningen borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

underlättas om de i 8 kap. strafflagen förekommande eller föreslagna uttrycken
»då krig hotar riket» och »krigsfara» ersattes med en formulering,
som anknöte till direkt påtagliga förhållanden, exempelvis förstärkt försvarsberedskap.
Rådhusrätten i Malmö har anfört, att den språkliga distinktionen
mellan sagda uttryck syntes tämligen vag, och att det därför måhända vore
önskvärt, om innebörden av ifrågavarande term kunde tydligare belysas i
förarbetena till en blivande lag i ämnet än vad hittills syntes hava skett. Såsom
lämpligt kriterium på krigsfara torde enligt rådhusrättens mening kunna
tjäna, att — för annat ändamål än övning — rikets krigsmakt helt eller
delvis ställts på krigsfot eller förstärkt försvarsberedskap anbefallts.

Chefen för försvarsstaben har anfört:

Under den tid, som förflutit sedan den förstärkta försvarsberedskapen i
september 1939 påbjöds, kan faran för krigsutbrott flera gånger hava varit
så stor, att situationen med fog kunnat betecknas såsom att krig hotat riket,
men det oaktat hava domstolarna endast i få fall ansett sig böra tillämpa 6
eller 8 § i kapitlet på brott, vilka för sådant fall fallit därunder. Att avgöra
när en sådan situation föreligger innebär uppenbarligen ett övervägande av
ytterst känslig utrikespolitisk karaktär och är för övrigt i många fall fullständigt
omöjligt. Domstolarnas återhållsamhet kan därför förvisso te sig
förståelig. Emellertid föreligger största fara för att lagen av dessa skäl icke
erhåller tillräcklig effektivitet.

Försvarsstabschefen har vidare uttalat, att det torde vara att befara att
uttrycket »krigsfara», som i olika betydelser förekomme i ett stort antal
författningar, skulle giva anledning till tolkningssvårigheter.

Göta hovrätt har förutsatt att »krigsfara» i 29 a § hade samma innebörd
som i exempelvis lagen den 26 april 1940 med särskilda bestämmelser angående
domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. samt att
stadgandet i 29 a § följaktligen kunde tillämpas i ett läge sådant som det
nuvarande, då särskild försvarsberedskap blivit anbefalld.

Det är uppenbart att brott mot 8 kap. i regel äro farligare och därför mera
straffvärda om de förövas under krig eller då krigsfara råder. I viss mån har
också, såsom i promemorian påpekats, hänsyn härtill tagits i lagstiftningen.
De stränga straffbestämmelserna i 8 kap. 6 och 8 §§ mot krigsförräderi och
krigsspioneri äro sålunda endast tillämpliga vid krig eller då krig hotar riket.
Och krigsartiklarna i strafflagen för krigsmakten innebära, att vid krig eller då
allmän mobilisering påbjudits brott mot 8 kap. kunna beläggas med dödsstraff
i stället för straffarbete på livstid och med straffarbete på livstid i
stället för straffarbete i tio år. Det förtjänar erinras, att denna bestämmelse
i krigsartiklarna, jämte vissa andra stadganden däri, på grund av 8 § strafflagen
för krigsmakten icke blott gäller dem som även eljest lyda under sistnämnda
lag, utan envar som begår brott av angiven art inom riket, å krigsskådeplats
utom riket eller å område som av krigsmakten ockuperats.

De i promemorian föreslagna, såsom 29 a § upptagna bestämmelserna om
straffskärpning vid krig eller krigsfara innefatta en utbyggnad för de lägre
straffens vidkommande av skärpningsregeln i krigsartiklarna. I fråga örn

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

önskvärdheten av att för särskilt ömtåliga lägen på föreslaget sätt skärpa
straffhotet ha några delade meningar icke kommit till uttryck: bestämmelserna
härom, liksom de i promemorian föreslagna straffhöjningarna i särskilda
lagrum, ha mötts med gillande eller lämnats utan erinran i samtliga
avgivna yttranden. Även jag ansluter mig till förslaget i dessa delar.

Däremot har förslaget i vad det rör förutsättningarna för tillämpning av
29 a § blivit föremål för erinringar i yttrandena. Man har därvid framhållit
svårigheten för domstolar och åklagare och ännu mer för gärningsmannen
att bedöma huruvida vid viss tidpunkt krigsfara varit eller är för handen.
I samband härmed har även erinrats om de olika förutsättningar som, om
förslaget på denna punkt genomföres, skulle komma att behöva iakttagas vid
tillämpning av 8 kap., nämligen dels enligt krigsartiklarna krig och allmän
mobilisering, dels enligt 8 kap. 6—8 §§ krig och krigshot och dels slutligen
enligt 29 a § krig och krigsfara.

Det torde knappast kunna bestridas att det icke är fullt tillfredsställande
att göra tillämpningen av 29 a § beroende av en sådan förutsättning som
krigsfara, vars förhandenvaro skulle vara svår att bedöma även om — vilket
icke kan bliva fallet — samtliga kunskapskällor vore tillgängliga. En lämpligare
utväg synes vara att, såsom i vissa yttranden föreslagits, låta tillämpningen
bero på Kungl. Maj :ts beslut. I enlighet härmed har paragrafens omedelbara
giltighet inskränkts till att avse brott under krigstid. I fråga om tilllämpningen
under annan tid föreslås att Kungl. Maj:t skall äga förordna
därom, såframt det finnes påkallat med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner
sig, eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden. Om
detta förslag genomföres, är jag för min del beredd tillstyrka att 29 a §
omedelbart sättes i kraft.

Ehuru de framförda erinringarna i viss mån drabba även uttrycket »då
krig hotar riket» i 6—8 §§, har någon ändring häri icke ansetts böra vidtagas.
De flesta bestämmelserna däri äro av sådant innehåll att de icke
kunna tillämpas annat än då en bestämd fara för krig med viss främmande
makt är för handen. Paragraferna kunna därför icke göras tillämpliga vid en
mera obestämd krigsfara utan att vittgående ändringar vidtagas, berörande
ett flertal lagrum i 8 kap. och avseende bland annat en inarbetning däri av
lagen örn straff för sabotage. En sådan omarbetning av kapitlet har emellertid
icke lämpligen synts böra ifrågasättas i detta sammanhang. Att i stället
inskränka tillämpligeten av 6—8 §§ till endast krigstid har ej heller ansetts
böra komma i fråga.

Beträffande förutsättningarna för krigsartiklarnas giltighet må nämnas,
att överbefälhavaren över rikets försvarskrafter i en framställning till Kungl.
Majit hemställt om sådan ändring i bestämmelsen härom att tillämpning av
krigsartiklarna kunde av Kungl. Majit beslutas vid krigsfara, alltså oberoende
av om mobilisering är anbefalld eller ej. Tillika har överbefälhavaren
hemställt om sådan ändring i 8 § strafflagen för krigsmakten att straffbestämmelsen
i krigsartiklarna mot sabotage och annan skadegörelse, 163 §
strafflagen för krigsmakten, erhåller tillämpning å envar som begår sådant

Kungl. Majlis proposition nr 27.

brott, ändå att han icke lyder under strafflagen för krigsmakten. Denna
straffbestämmelse avser den som förstör inrättning eller anläggning, som är
avsedd för rikets försvar eller eljest för krigsmaktens behov, eller därå gör
sådan skada att väsentligt hinder uppkommer för krigsförberedelserna eller
krigsföretagen äventyras. Straffet är straffarbete på livstid eller från och
med åtta till och med tio år; dock stadgas dödsstraff eller straffarbete på
livstid för den händelse någon av gärningen fick svår kroppsskada eller död.
Slutligen har överbefälhavaren hemställt att straffarbete på livstid måtte införas
i lagen om straff för sabotage såsom högsta straff för sådant brott.

Till stöd för sin framställning har överbefälhavaren — med erinran att
vissa fall av uppsåtlig skadegörelse konstaterats vid flygvapnet — anfört, att
det kunde befaras alt i ett ytterligare skärpt läge sabotagehandlingar skulle
komma att företagas gentemot materiel vid försvarsgrenarna, antingen förövandet
skedde av ideologiska grunder eller för att tillhandagå utländska
uppdragsgivare. Det syntes därför såväl ur materiell försvarsberedskapssynpunkt
som av hänsyn till den vid försvarsmakten sysselsatta personalen vara
ett oavvisligt krav, att man genom effektivt verkande straffhot sökte i möjligaste
mån bidraga till att avskräcka från dylika gärningar. Ej heller borde
man förbise angelägenheten ur psykologisk synpunkt att söka förhindra, att
den känslan utbredde sig bland nyssnämnda personal, att anslag mot dess
säkerhet och liv kunde planeras och genomföras utan att samhällets reaktion
i form av straff stöde i någon som helst proportion till den åsyftade eller
åstadkomna skadan. Den till allenast vissa speciella fall inskränkta möjligheten
att tillämpa de i 19 kap. strafflagen stipulerade förhållandevis stränga
straffen samt det i lagen örn straff för sabotage stadgade låga straffmaximum
syntes icke uppfylla kravet på ett effektivt straffhot.

I vad framställningen åsyftar att dödsstraff nu skall göras tillämpligt, är
jag icke beredd att tillstyrka densamma. Ej heller synes det erforderligt att av
andra skäl föreslå någon ändring beträffande förutsättningarna för krigsartiklarnas
giltighet. Skulle sådana förhållanden inträffa att det finnes erforderligt
att låta dem träda i tillämpning, oaktat icke krigstillstånd råder eller
allmän mobilisering påbjudits, bör beslut härom träffas av Kungl. Maj:t och
riksdagen gemensamt. Ett dylikt beslut torde vid behov kunna åstadkommas
utan dröjsmål.

Vad angår överbefälhavarens framställning i övrigt må erinras att mot
krigsmakten riktade sabolagehandlingar omfattas av straffbestämmelsen mot
krigsförräderi i 8 kap. 6 § strafflagen. Då krigsartiklarna satts i tillämpning,
kan sådant brott enligt 133 § strafflagen för krigsmakten beläggas med dödsstraff,
och på grund av 8 § sistnämnda lag gäller detta, såsom förut nämnts,
även örn gärningsmannen eljest icke lyder under samma lag. Med hiinsyn
härtill synes det icke erforderligt att vidtaga någon ändring av 8 § nämnda
lag. Beträffande lagen örn straff för sabotage har, såsom i fortsättningen omtalas,
funnits påkallat att föreslå vissa straffskärpningar, avseende bland annat
införande av livstids straffarbete såsom högsta straff för sådant brott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

De särskilda stadgandeiia i förslaget.

I anslutning till de inom justitiedepartementet nu utarbetade lagförslagen
må rörande de särskilda bestämmelserna däri nämnas följande.

I den mån annat ej omtalas eller framgår av sammanhanget överensstämma
de föreslagna bestämmelserna i sak med promemorian.

8 kap. strafflagen.

3 §•

I första stycket av paragrafen föreslås den ändringen att straffet, som för
närvarande utgöres av fängelse, skall vara fängelse eller straffarbete i högst
två år.

4 och 4 a §§.

I enlighet med vad förut anförts föreslås, att det led i brottsbeskrivningen,
vari omtalas »annan i lag eller författning förbjuden gärning», skall vidgas
till att omfatta även gärning som enligt sådan lag eller författning skulle
vara straffbar om'' gärningen förövats mot Sverige eller svensk man. En mindre
jämkning har därvid skett i avfattningen av den nuvarande bestämmelsen.
Utvidgningen har medfört att två andra led i brottsbeskrivningen såsom onödiga
synts kunna uteslutas, nämligen de som åsyfta angrepp med våldsamma
medel å främmande makts styrelseskick samt ärekränkning eller annat brott
mot främmande statsöverhuvud eller mot främmande makts sändebud här
i riket. Vidare har, på sätt tidigare anförts, dels såsom förutsättning för straffbarhet
uppställts att gärningen skall framkalla fara för att rikets vänskapliga
förbindelser med främmande makt skadas dels ock straffmaximum höjts från
två till fyra års straffarbete.

I likhet med vad nu gäller skall brott mot förevarande paragraf ej få åtalas
av allmän åklagare utan Konungens lov. Stadgandet härom hade före ändringarna
år 1940 sin plats i en särskild paragraf, 29 §, men sammanfördes
då med straffbestämmelsen i 4 §. I anledning av att sammanföringen, på
grund av hänvisningen i 3 § 9:o tryckfrihetsförordningen, kan vara ägnad
att föranleda missförstånd, har åtalsbestämmelsen nu åter placerats i en särskild
paragraf, 4 a §.

8 §■

De föreslagna ändringarna, som äro av redaktionell art, innebära dels att,
i enlighet med promemorian, den nuvarande föreskriften örn lämnande av
oriktig uppgift skall utgå ur paragrafen och ersättas av en allmän bestämmelse,
som i promemorian var upptagen såsom 13 a § men nu införts i 13 §,
dels ock att härutöver vidtagits en mindre jämkning.

9 §.

Straffet är för närvarande högst straffarbete i två år. En straffskärpning
föreslås som innebär att straffskalan blir fängelse eller ock straffarbete i
högst fyra år; dock att böter må ådömas om faran var ringa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

10 §.

I första stycket föreslås en höjning av straffmaximum från straffarbete i
två år till sådant straff i fyra år.

Den i andra stycket för närvarande förekommande bestämmelsen om straff
för utlämnande av oriktiga uppgifter skall i enlighet med promemorian utgå
på grund av tillkomsten av den nya allmänna bestämmelsen i 13 §. I stället
bär nu, av skäl som omtalas vid 11 §, i förevarande stycke införts den föreskrift
— örn förhöjt straff då den brottslige är en särskilt betrodd person —
som för närvarande är upptagen i 13 §. I föreskriftens lydelse har därvid vidtagits
en redaktionell jämkning.

11 §•

Straffet för spioneri beträffande svenska hemliga sakförhållanden är för
närvarande straffarbete i högst sex år. Om sådan gärning förövas av särskilt
betrodd person, skall dock enligt nuvarande 13 § dömas till straffarbete
från och med sex till och med tio år eller på livstid.

I promemorian föreslogs icke någon ändring i dessa straffsatser. I två yttranden
har emellertid hemställts om en straffskärpning även beträffande 11 §.

Stockholms rådhusrätt har härutinnan anfört:

Enligt rådhusrättens förmenande bör en höjning av straffmaximum ske
jämväl beträffande 11 §. För sådana i 11 § avsedda gärningar, som innefatta
lämnande av upplysningar, finnes visserligen en strängare latitud angiven i
13 § för det fall att gärningsmannen varit särskilt betrodd med vad som
uppenbarats. Men fall kunna tänkas förekomma, då gärning, som är att hänföra
under 11 § men beträffande vilken nyssberörda förutsättning för straffskärpning
icke föreligger, bör bedömas strängare än nuvarande latitud i 11 §
medger, exempelvis då en person, som icke intagit förtroendeställning, uppenbarat
för rikets försvar särskilt viktiga anordningar.

Chefen för försvarsstaben har erinrat, att gärningar av ifrågavarande
slag, även om de begås under tid då krigshot icke synes vara aktuellt, kan
vara av ytterst ödesdiger natur, samt har vidare anfört:

Visserligen har man i sådant fall, därest spioneri begås av person som i
13 § avses, möjlighet att utdöma ett straff av t. o. m. straffarbete på livstid.
Därest sådant brott begås av annan —- ett fall som kan vara lika farligt
och med vilket nian torde hava väl så stor anledning att räkna — har man
däremot endast den jämförelsevis låga straffsatsen i 11 § att tillgå. Ur dessa
synpunkter innebär promemorians förslag örn, förutom höjning av straffsatserna
för vissa brott, en generell höjning av straffskalorna för vissa
brott vid krig eller krigsfara en förbättring i önskvärd riktning. Även efter
en ändring i enlighet med promemorians förslag kommer emellertid tilllämpningen
av det för krigsförräderi och krigsspioneri stadgade höga, ur
avskräckningssynpunkt synnerligen betydelsefulla maximistraffet livstids
straffarbete, att bliva beroende av den vanskliga tolkningen av spörsmålet
örn krigshot förelegat eller ej. Med hänsyn särskilt till det sistnämnda anser
jag det nödvändigt att i fall, som är att bedöma enbart enligt 11 §, möjlighet
gives att vid krigsfara tillgripa livstids straffarbete åtminstone vid synnerligen
försvårande omständigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Departe ments chefen.

I rådhusrättens yttrande har jämväl uttalats en erinran beträffande en
av de förutsättningar som uppställas för tillämpningen av 11 §, liksom av
nuvarande 14 §, nämligen att för straffbarhet kräves att den brottslige förövat
gärningen »för att gå främmande makt tillhanda». Härom har rådhusrätten
anfört:

Erfarenheten har visat, att fall kunna förekomma, där gärningsman
icke kan övertygas om direkt uppsåt men otvetydigt haft indirekt eller
eventuellt uppsåt i angivet hänseende. Sålunda har förekommit, att gärningsmannens
önskan allenast gått ut på att främja viss uppgiven organisations
verksamhet eller att hjälpa en anhörig eller annan gärningsmannen
närstående person. Då gärningar begångna med indirekt eller eventuellt uppsåt
enligt rådhusrättens förmenande böra ur straffsynpunkt jämställas med
gärningar, som förövats med direkt uppsåt, hemställer rådhusrätten, att i
samband med de föreslagna ändringarna även vidtages ändring, varigenom
11 § samt förslagets 14 § och 14 a § komma att omfatta jämväl gärningar,
vid vilka gärningsmannen haft allenast indirekt eller eventuellt uppsåt att
tillhandagå främmande makt.

Vad i yttrandena anförts synes innefatta skäl att föreslå en skärpning av
straffet för spioneri i fall då något uppenbarats som är av synnerlig vikt.
För sådana svåra och farliga brott synes böra gälla samma straffsats som
för dem, vilka äro kvalificerade därigenom att gärningsmannen är en särskilt
betrodd person, eller straffarbete i 6—10 år eller på livstid.

Vid genomförandet av denna ändring i 11 § har befunnits lämpligast att
överföra innehållet i nuvarande 13 § till de olika lagrum, 10—12 §§, å
vilka den har avseende. Därvid har blivit erforderligt att uppdela paragrafen
på två stycken.

Stockholms rådhusrätts hemställan om ändrad förutsättning i fråga örn
gärningsmannens uppsåt har icke ansetts böra föranleda någon åtgärd. Vad
som ger brott mot 11 § dess svårare karaktär och därigenom motiverar den
stränga straffsatsen är just att gärningsmannen åsyftat att gå främmande
makt tillhanda. Kravet på sådant uppsåt utgör fördenskull skiljemärket
mellan 11 § och den lindrigare straffbestämmelsen i 10 §. På liknande
sätt förhåller det sig beträffande första och andra stycket i nuvarande 14 §;
i motsats till vad rådhusrätten antagit fordras nämligen för ansvar enligt
14 § andra stycket ej mera än vanligt uppsåt i nämnda hänseende. Anmärkas
må vidare att, om än vissa skäl tala för en sådan ändring, dessa dock
bliva av mindre betydelse efter de nu föreslagna skärpningarna av straffen
för brott mot 9 och 10 §§. I fråga om innebörden av ifrågavarande
krav må för övrigt anmärkas att med fall, då syftet är att gå främmande
makt tillhanda, enligt vedertagen åsikt är att likställa sådana fall då gärningsmannen
ytterst åsyftar något annat, t. ex. att hjälpa en anhörig, men
uppnår detta genom att röja en hemlighet med visshet örn att upplysningen
vidarebefordras till främmande makt.

12 §.

I enlighet med promemorian har, till följd av att nuvarande andra stycket
i 10 § uteslutits, en ändring vidtagits beträffande den nuvarande hänvis -

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

ningen i 12 § till 10 § första stycket. Härutöver föreslås nu vissa andra
jämkningar. På sätt omtalas vid 13 § har sålunda i 12 § intagits den bestämmelse
örn straffskärpning, som för närvarande har sin plats i 13 §.
Därvid har straffsatsen jämkats, i det att såsom förutsättning för ådöinande
av bötesstraff angivits att brottet skall vara ringa i stället för att omständigheterna
skola vara synnerligen mildrande.

13 §.

Enligt promemorian skulle i en ny 13 a § upptagas en allmän bestämmelse
av innehåll, att stadgandena i 8—13 §§ skulle tillämpas ändå att den
uppgift, varom vore fråga, var oriktig, dock endast såframt uppgiften vöre
sådan att dess meddelande till främmande makt kunde skada riket.

I fråga om denna bestämmelse anfördes i promemorian:

För tillämpning av 9—-13 §§, som röra obehörig befattning med eller utlämnande
av uppgifter angående svenska hemliga sakförhållanden, fordras
i regel att det är fråga om en riktig uppgift. Beträffande oriktig uppgift
som skulle varit att anse såsom hemlighet om den varit sann gäller dock,
alt straff kan inträda antingen enligt 10 och 11 §§, örn någon utlämnar
sådan uppgift med uppsåt att vilseleda, eller ock enligt 23 § •—• för försök
till sådant spioneri som avses ilig — om någon utlämnar oriktig uppgift
i tro att den är sann. Den skillnad som sålunda — i motsats till vad som
enligt 8 § gäller beträffande krigsspioneri —- göres i 9—13 §§ mellan riktiga
och oriktiga uppgifter medför, att vissa luckor uppkomma i det straffbara
området. Så t. ex. kan straff enligt 10 § ej ådömas den som lämnat en oriktig
uppgift i tro att den var sann. I sådant fall föreligger ett försök, vilket
synes vara lika straffvärt som det fullbordade brott som består i medvetet
lämnande av oriktig uppgift i uppsåt att vilseleda. I syfte att bota dessa
brister har i en ny 13 a § upptagits ett stadgande, som medför att straff
skall inträda oberoende av uppgiftens riktighet eller oriktighet och oavsett
gärningsmannens insikt härom. Dock fordras, såsom för närvarande enligt
10 §, att uppgiften är sådan att dess meddelande kan skada riket. Stadgandet
gäller med avseende å 8—13 §§, varför de särskilda bestämmelserna
i 8 och 10 §§ örn oriktiga uppgifter kunna utgå. I

I anledning av att, såsom förut nämnts, det nuvarande innehållet i 13 §
fördelats på 10—12 §§, har den i promemorian såsom 13 a § upptagna
bestämmelsen, som i sak lämnats utan anmärkning i yttrandena, kunnat
intagas i 13 §. Bestämmelsen har erhållit en ändrad lydelse. I fråga örn
innebörden av densamma må anmärkas, att då där talas om upplysning,
avses uppenbarligen även sådan upplysning som, på sätt i 9 § sägs, innefattas
i skrift, teckning eller annat föremål. Straff för obehörig befattning
med eller lämnande av oriktig upplysning skall, liksom för närvarande, inträda
endast såframt uppgiftens meddelande till främmande makt kan
skada riket. Härmed torde i främsta rummet åsyftas den skada som en
sanningslös uppgift kan medföra i politiskt avseende, men därjämte avses
även den skada som kan föranledas av en oriktig upplysning i fall då den
äger en kärna av sanning.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

14 och 14 a §§.

Med hänsyn till arten av de brott, vilka äro att hänföra till spioneri enligt
nuvarande 14 § första stycket, föreslogs i promemorian en straff skärpning
av samma slag som i 9 och 10 §§ eller en höjning av straffmaximum från
straffarbete i två år till sådant straff i fyra år. Beträffande det för närvarande
i 14 § andra stycket angivna brottet ansågs däremot en ändring
i motsatt riktning motiverad, nämligen såtillvida att möjlighet att ådöma
böter medgåves i fall då synnerligen mildrande omständigheter föreligga.
Under motivering att spioneri knappast vore en träffande benämning på
de brott som i allmänhet straffas enligt sistnämnda lagrum, föreslogs vidare
att straffbestämmelsen skulle överflyttas till en ny 14 a §, vari brottsbeskrivningen
gjordes något mera utförlig samt brottet erhöll benämningen
olovlig underrättelseverksamhet.

De sålunda föreslagna ändringarna ha i huvudsak tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i de avgivna yttrandena. I fråga om straffet för olovlig
underrättelseverksamhet har emellertid straffrättskommittén, med hänsyn
till den fara för riket sådant brott i regel innefattade, funnit det lämpligt,
att möjligheten att ådöma böter begränsades till fall, då brottet vore ringa,
så att böter alltså icke borde få ådömas enbart på grund av mildrande
omständigheter med avseende på den brottsliges person. Beträffande lydelsen
av 14 a § har Svea hovrätt ansett den nuvarande brottsbeskrivningen
i 14 § andra stycket vara att föredraga framför den i promemorian föreslagna,
enligt vilken den brottsliga verksamheten skulle avse anskaffande eller
meddelande av uppgifter av militär eller politisk innebörd.

Härutöver har i några yttranden ifrågasatts vidtagandet av vissa ytterligare
ändringar i paragraferna. Såsom förut nämnts har Stockholms rådhusrätt
uttalat sig för en ändring beträffande kravet i 14 § att gärningsmannen skall
avse att gå främmande makt tillhanda. I fråga örn den föreslagna 14 a §
har justitiekansler sämb etet framhållit, alt rekvisitet »för främmande makts
räkning» i den föreslagna 14 a § måhända innebure en begränsning i det
straffbara området, som i praktiken kunde te sig mindre önskvärd. Härom
har i yttrandet anförts:

En olovlig underrättelseverksamhet torde nämligen kunna bedrivas för en
organisations räkning, icke för en främmande makts, men likväl böra drabbas
av ansvar som är stadgat i förevarande paragraf. Och örn verksamheten,
på sätt i 14 a § sägs, faktiskt utövas för en främmande makts räkning, kunna
bevissvårigheter uppstå, därest verksamheten bedrives under en organisations
täckmantel. En jämkning av berörda uttryck skulle även ha betydelse
för 26 och 28 §§. Ämbetet, som icke är i tillfälle framställa något bestämt
förslag till täckande av den brist, som härutinnan möjligen föreligger, har
velat omnämna förhållandet för eventuell närmare undersökning. Måhända
kan det visa sig lämpligt att med främmande makt i 14 a § likställa den
som handlar i främmande makts intresse och för sådant ändamål komplettera
29 §.

Beträffande uttrycket »bedriver---verksamhet» i 14 a § har Göta

hovrätt hänvisat till vad hovrätten, på sätt förut angivits, anfört rörande
motsvarande uttryck i förslaget till ändring av 8 kap. 4 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Såsom jag förut uttalat ansluter jag mig till förslaget om en straffskärpning
för brott mot nuvarande första stycket, motsvarande 14 § i förslaget.

Förslaget att upptaga bestämmelsen i andra stycket såsom en särskild
paragraf och å brott mot densamma använda en annan benämning än spioneri
har i yttrandena lämnats utan anmärkning och synes innefatta en förbättring.
Förslaget har därför ansetts böra godtagas. Brottsbeskrivningen
har dock, på sätt Svea hovrätt förordat, givits samma avfattning som för
närvarande. Göta hovrätts erinran mot att straffbarheten är knuten vid att
en brottslig verksamhet bedrives har däremot icke föranlett någon ändring,
enär det icke synes önskvärt att utvidga straffbestämmelsen så att den omfattar
även en enstaka gärning som icke ingår såsom ett led i en verksamhet
av angiven art. Av skäl som angivits vid 11 § har ej heller upptagits
Stockholms rådhusrätts ändringsförslag. Vad angår justitiekanslersämbetets
uttalande om rekvishet »för främmande makts räkning» må framhållas,
att detta i allmänhet torde böra anses uppfyllt örn verksamheten uppenbarligen
bedrives till förmån för främmande makt, vare sig uppdragsgivaren
är en organisation eller en agent som handlar i främmande makts intresse.
Med hänsyn härtill ha gällande bestämmelser ansetts kunna bibehållas oförändrade.

I fråga om straffet för brott mot 14 a § innebar förslaget en ändring av
gällande lag så till vida att böter infördes i straffsatsen för fall då omständigheterna
äro synnerligen mildrande. Med hänsyn till att ifrågavarande
brott kunna vara av mycket skiftande art såväl beträffande brottets svårhetsgrad
som med hänsyn till gärningsmannen har förslaget på denna punkt
godtagits.

I anledning av det föreslagna allmänna stadgandet i 13 § angående oriktiga
upplysningar må nämnas, att någon motsvarande bestämmelse icke
synes erforderlig såvitt angår brott mot de nya 14 och 14 a §§. Det synes
nämligen vara uppenbart att dessa lagrum äro tillämpliga beträffande såväl
riktiga som oriktiga uppgifter.

21 §.

Den som uppsåtligen giver allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga
uttalanden, ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, skall enligt
första stycket i förevarande paragraf dömas till straffarbete i högst fyra år
eller fängelse. Råder ej krig eller krigsfara, må dock, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, dömas till böter.

Gör någon under krig eller då krig hotar riket sådan gärning av oaktsamhet,
skall han enligt bestämmelse i andra stycket straffas med fängelse eller
böter.

I promemorian föreslogs ej annan ändring än att, med hänsyn till bestämmelserna
i den nya 29 a § örn straffhöjningar vid krig eller krigsfara, såsom
förutsättning för ådömandet av bötesstraff enligt första stycket endast
uppställts, att omständigheterna äro synnerligen mildrande.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Mot den föreslagna ändringen har chefen för försvarsstaben anmärkt att
det därigenom bleve möjligt att även vid krig eller krigsfara ådöma böter
för uppsåtligt brott mot 21 §, något som knappast torde vara avsett och ej
syntes lämpligt. I övrigt har försvarsstabschefen rörande 21 § anfört:

Det synes mig uppenbart, att möjligheten att med straff träffa uttalanden,
ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, måste vidgas. Under oroliga
tider kunna osanna och vilseledande dylika uttalanden vålla synnerlig skada,
och någon fara för att vidgad straffmöjlighet under lugna tider skall missbrukas
torde ej föreligga redan av den anledningen att det stränga kravet,
att ett uttalande skall vara ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, då
uppenbarligen mycket mer sällan är uppfyllt. För straff enligt 1. stycket av
21 § fordras nu, att utspridaren haft uppsåt att giva ryktena eller uttalandena
allmän spridning och kännedom om deras sanningslöshet, varjämte förutsättes
att ryktena eller uttalandena blivit allmänt spridda. Av lagrådet
framhölls år 1936 i samband med omarbetningen av dåvarande 8 kap. 14 §,
att enligt den föreslagna lydelsen, där brottsbeskrivningen med en mindre
avvikelse var densamma som i nu ifrågavarande lagrum, förutsättningarna
på straffbarhet i vissa avseenden voro synnerligen stränga, och att det icke
vore uteslutet att stadgandet därför komme att sakna egentlig betydelse i det
praktiska rättslivet. Detta utalande får jag understryka. Dessutom får jag
beträffande oaktsamlietsstraffet i denna paragrafs andra stycke framhålla,
att oaktsamt spridande av uttalanden av nu ifrågavarande slag är principiellt
förkastligt i krig som fred, och att ett straffbeläggande av sådant spridande
även under tid då krig ej råder eller krig ej hotar riket därför är väl motiverat.
Ej heller i detta avseende lärer en vidgad möjlighet till bestraffning
av skäl som nyss anfördes kunna befaras leda till missbruk. Jag får under
åberopande av det nu anförda hemställa, att paragrafen gives sådan avfattning,
att för straffbeläggande av uppsåtlig gärning icke fordras att utspridaren
haft uppsåt att giva allmän spridning åt de gjorda uttalandena, och att
straff för oaktsamhet inträder även om krig ej råder eller hotar riket.

Stadsfiskalen W. Ryhninger har i ett av Överståthållarämbetet insänt yttrande
anfört:

I fråga om 21 § synes densamma med nuvarande formulering hava ett alltför
begränsat tillämpningsområde för att vara till verklig nytta under nuvarande
förhållanden. Ovisst är huruvida uttrycket »falska rykten och lögnaktiga
uttalanden» även är tillämpligt å delvis riktiga men överdrivna och
förvrängda uppgifter. Vidare är bestämmelsen att uttalandena skola vara
»ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet» alltför sträng för att lagrummet
skall kunna få någon praktisk betydelse. Dessutom torde det vara ett
alltför strängt krav beträffande det subjektiva rekvisitet att gärningsmannens
uppsåt skall avse att giva allmän spridning åt de avsedda uttalandena. Under
nuvarande förhållanden, då ett behov uppenbarligen finnes av en praktisk
användbar lagbestämmelse såsom medel i kampen mot det samhällsfarliga
ryktessprideriet, vore det önskvärt att lagrummet i fråga erhåller en lämpligare
och efter de praktiska förhållandena bättre avpassad utformning.

I anslutning till Ryhningers anförande har Överståthållarämbetet uttalat:

Ämbetet anser sig böra understryka angelägenheten av att den i 21 § angivna
brottsbeskrivningen ändras så, att ökade möjligheter till reaktion mot
ryktessmideriet skapas. Det nuvarande rekvisitet att handlingen eller ryktessmideriet
skall vara ägnad medföra fara för rikets säkerhet synes innebära
alltför stora krav på den effekt, som genom handlingen skall hava framkal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

lats. Möjligen skulle en önskvärd lättnad härutinnan kunna ernås genom att
ordet »ägna» utbyttes mot ordet »kunna». Vidare lärer uttrycket »rikets säkerhet»
innebära anspråk på att effekten av ryktessmideriet skall vara av
viss, mera betydande omfattning. För att göra paragrafen mera praktiskt
användbar torde det sistnämnda uttrycket böra utbytas mot uttryck, som
angiver att straffbarhet skall inträda även om handlingen medför fara, som
icke berör riket i dess helhet, utan endast för någon enstaka av samhällets
funktioner, t. ex. ett avsnitt av försvarsmakten etc.

För närvarande kan för uppsåtlig! brott mot förevarande paragraf bötesstraff
ådömas endast örn krig eller krigsfara ej råder. Den ändring härutinnan
som promemorian innebar torde, såsom chefen för försvarsstaben anmärkt,
vara mindre lämplig. Förslaget har därför ändrats på denna punkt
genom att i 29 a § införts en bestämmelse, enligt vilken lägre straff än fängelse
ej må ådömas därest dylikt brott förövas vid krig eller eljest då 29 a §
äger tillämpning.

Det nuvarande andra stycket, som innehåller en straffbestämmelse för den
som av oaktsamhet begår i paragrafen avsedd gärning, skulle enligt promemorian
bibehållas oförändrat, men omfattades åtminstone formellt av hänvisningen
i 29 a §. Då bestämmelsen blott gäller vid krig eller då krig hotar
riket, var hänvisningen ägnad att föranleda missförstånd. I stället för att
inskränka hänvisningen i 29 a § till att avse endast första stycket i 21 § har
emellertid nu bestämmelsen i andra stycket överflyttats till 29 a § och den
avses skola bliva tillämplig under samma förutsättningar som 29 a § i övrigt.
Samtidigt har straffet ansetts böra skärpas genom att straffarbete i högst
två år införts i straffsatsen samt bötesstraff förbehållits för fall då brottet
är ringa. Genom dessa ändringar torde chefens för försvarsstaben hemställan
rörande 21 § ha i viss mån tillmötesgåtts, och beträffande motiven för
desamma kan jag därför hänvisa till vad han därutinnan anfört. Att i vidare
mån än nu föreslagits vidga tillämpningsområdet för ifrågavarande straffbestämmelser
har däremot icke funnits tillrådligt.

22 §.

Straffet föreslås skola skärpas genom att i straffsatsen jämte fängelse upptages
straffarbete i högst två år.

I samband härmed må nämnas, att i ett av Överståthållarämbetet insänt
yttrande av t. f. polismästaren i Stockholm denne ifrågasatt om icke straffbestämmelse
borde finnas för det fall, att någon av främmande makt mottoge
penningar eller annat för att här i riket bedriva utländsk propaganda av
den beskaffenhet, att den kunde medföra skada för rikets vänskapliga förbindelser
med främmande makt. Möjligen borde, med hänsyn till att avgörande
örn brottslighet kunde vara av ömtålig politisk natur, en dylik bestämmelse
inrymmas under 4 § och föreskrift utfärdas, att åtal ej finge av allmän
åklagare anställas utan Konungens lov. Överståthållarämbetet har givit sin
anslutning till detta uttalande.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Departe ments chefen.

I nämnda yttranden torde avses sådan propaganda i främmande makts
intresse som åsyftar att påverka den allmänna uppfattningen i Sverige rörande
samma eller ock annan främmande makt.

I det sakkunnigbetänkande som ligger till grund för det nya 8 kap. uttalades,
att det kunde ifrågasättas att under straffbestämmelsen medtaga
all propaganda i den främmande maktens intresse. Detta ansågs emellertid
mindre lämpligt bl. a. därför att det knappast funnes anledning att medtaga
agitation som helt öppet angåve sig företräda den främmande maktens synpunkter
på dess egna angelägenheter t. ex. i ett krig eller eljest ett motsättningsförhållande
till en annan främmande makt. Dylik »upplysningsverksamhet»
vöre visserligen ofta högst ensidig eller på annat sätt snedvriden,
men den vore bl. a. på grund av sin öppna metod icke så farlig för den
svenska staten. Ett inskridande däremot torde följaktligen böra kräva, att
en sådan propagandaverksamhet tagit former som i och för sig innebure
överträdande av särskilda straffbestämmelser i 8 kap. eller i tryckfrihetsförordningen.

Dessa synpunkter synas alltjämt innefatta tillräckliga skäl att icke företaga
sådan utvidgning av straffbestämmelsen, som ifrågasatts i yttrandena.

23 §.

De föreslagna ändringarna i 11 § ha föranlett vissa följdändringar i förevarande
paragraf.

26 §.

I denna paragraf har en ändring föranletts av den föreslagna uppdelningen
av den nuvarande 14 § i två paragrafer med olika brottsbenämning.

I promemorian föreslogs härjämte att i ett nytt andra stycke skulle meddelas
en utvidgad straffbestämmelse beträffande medverkan vid spioneri och
olovlig underrättelseverksamhet. Beträffande denna ändring anfördes i promemorian
att, enligt vad erfarenheten visat, det ej sällan förekommer, att
personer som medverkat vid spioneri gått fria från straff på grund av att
full bevisning ej kunnat föras om att de känt till verksamhetens art eller syfte.
Särskilt hade det varit fråga örn fall då medverkan bestått däri, att en
spion fått använda annans adress såsom s. k. täckadress och att inkomna brev
och meddelanden vidarebefordrats till spionen. Om den medverkande i ett
sådant fall hade anledning misstänka att det vore fråga örn spioneri, syntes
starka skäl tala för att han straffades för sin medverkan. I den ifrågavarande
bestämmelsen föreslogs ett straff av böter eller fängelse.

Den föreslagna nya straffbestämmelsen, som ej föranlett anmärkning i yttrandena,
synes innebära en tillfredsställande komplettering av straffskyddet
mot spioneri- och annan hemlig underrättelseverksamhet. Bestämmelsen har
därför upptagits utan annan ändring än att i straffsatsen fängelse nämnts
före böter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

28 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om skyldighet vid straffansvar att
anmäla brott mot vissa lagrum i 8 kap. I första punkten, som avser fall då
någon har vetskap om att brott mot de angivna lagrummen är å färde, föreslogs
i promemorian ej annan ändring än att den nya 14 a § medtagits i uppräkningen
av lagrum. För det fall då man ej har tillräcklig bevisning om
brottet stadgas i andra punkten skyldighet att, utan att nämna personen, uppenbara
de omständigheter som äro kunniga. I denna punkt föreslogs en
ändring som innebär borttagande av orden »utan att nämna personen». I
promemorian anfördes, att den nuvarande föreskriften, som tydligen vore
opraktisk, icke torde vara erforderlig vare sig av hänsyn till den misstänkte,
som ändå icke kunde undgå att beröras av en polisundersökning, eller till den
som gjorde anmälan; att den sistnämnde, som fullgjorde en i lag stadgad
skyldighet, icke kunde drabbas av straff enligt 16 kap. strafflagen torde
utan vidare vara tydligt.

Svea hovrätt och sträffrättskommittén ha beträffande andra punkten hemställt
att där upptages en särskild straffsats med lägre maximum än i första
punkten. Såsom skäl härför har kommittén anfört att det framstode såsom
oegentligt att straffa oaktsam underlåtenhet att upptäcka brottet lika strängt
som uppsåtlig, när oaktsam medverkan enligt 26 § andra stycket bestraffades
enligt en särskild lindrigare straffskala. Vad angår 28 § tredje punkten,
bär kommittén erinrat att den skall erhålla ändrad lydelse enligt kommitténs
förslag till lagstiftning örn förmögenhetsbrott. Då nämnda förslag torde komma
att föreläggas samma riksdag som det nu förevarande förslaget, vilket
dock kunde väntas träda i kraft tidigare, syntes det lämpligaste vara att här
ändra paragrafen på sätt komitténs förslag innebär.

I förslaget har vidtagits de ändringar varom i yttrandena hemställts, varjämte
de tre punkterna intagits i var sitt stycke. Straffet enligt andra stycket
för oaktsam underlåtenhet att anmäla brott har ansetts böra vara högst straffarbete
i två år.

Bestämmelsen i tredje stycket, motsvarande nuvarande tredje punkten som
enligt promemorian icke skulle undergå någon ändring, har erhållit den lydelse
som bestämmelsen skulle erhålla enligt det förslag till lag om ändring
i vissa delar av strafflagen, vilket den 30 maj 1941 remitterades till lagrådet
för yttrande. I proposition nr 4 till innevarande års riksdag angående sistnämnda
lagförslag har 28 § uteslutits.

29 §.

Uppräkningen av lagrum i denna paragraf, som enligt promemorian ej
skulle undergå någon ändring, har ansetts böra fullständigas genom att även
25 § medtages.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

29 a §.

I fråga om förevarande paragraf må hänvisas till vad tidigare anförts i
samband med redogörelsen för innehållet i promemorian samt vid 21 § i förslaget.
Utöver där angivna ändringar i det vid promemorian fogade lagutkastet
har uppräkningen av lagrum i 29 a § jämkats därigenom att hänvisningen
till 24 och 25 §§ begränsats att avse stämpling eller förberedelse till
högförräderi, eftersom straffbestämmelserna mot krigsförräderi blott gälla vid
krig eller då krig hotar riket.

30 §.

I första stycket av förevarande paragraf föreskrives att vad någon, som
är förfallen till ansvar för brott varom i 8 kap. sägs, för brottet mottagit eller
dess värde skall vara till kronan förverkat.

I Stockholms rådhusrätts yttrande har framhållits, att bestämmelsens avfattning
föranlett tveksamhet vid tolkningen i fall då det mottagna eller däremot
svarande värde icke funnes att tillgå. Rådhusrätten har ifrågasatt, huruvida
icke bestämmelsen borde ändras så att överensstämmelse ernåddes med
motsvarande bestämmelser i vapenkungörelsen m. fl. författningar.

I anledning härav har bestämmelsen jämkats i förtydligande syfte.

Enligt förslaget skola de nya bestämmelserna träda i kraft omedelbart efter
utfärdandet.

Lagen om straff för sabotage.

Förevarande lag, vars giltighetstid utgår den 31 mars 1942, föreslås skola
äga fortsatt giltighet, förslagsvis till och med den 30 juni 1943.

Därjämte föreslås att jämväl i denna lag, som icke berördes av de nämnda
promemoriorna, skola — med giltighet från och med den 1 april 1942 — vidtagas
vissa ändringar, främst avseende straffskärpningar. För sabotagebrott
under tid då krig hotar riket kan enligt 8 kap. 6 § strafflagen ådömas straffarbete
på livstid, och straffmaximum för försök till sådant brott är enligt
8 kap. 23 § straffarbete i tio år. Enligt 1 och 2 §§ i sabotagelagen är högsta
straffet för fullbordat brott straffarbete i tio år och för försök sådant straff
i åtta år. Uppenbarligen kunna emellertid sabotagebrott under sådan tid, för
vilken sabotagelagen är avsedd att gälla, innebära lika stora faror som då krig
hotar riket. Med hänsyn härtill synas straffmaxima enligt 1 och 2 §§ sabotagelagen
böra vara desamma som enligt 8 kap. 6 och 23 §§ strafflagen. Till
följd av straffhöjningen i 1 § sabotagelagen kan straffskärpningsregeln i 4 §
samma lag icke erhålla tillämpning beträffande brott mot 1 § och hänvisningen
till denna paragraf har därför uteslutits ur 4 §. I 6 § samma lag har
vidtagits en jämkning av samma innebörd som ändringen i 8 kap. 30 § strafflagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

I enlighet nied vad i det föregående anförts ha upprättats förslag till
lag om ändring i vissa delar av 8 kap. strafflagen; och
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) örn
straff för sabotage.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
T. Eliason.

1 Det förstnämnda lagförslaget, vilket är lika lydande med motsvarande vid propositionen
fogade lagförslag, har här uteslutits.

Biliana Bil riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 27. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995)

om straff för sabotage.

Härigenom förordnas, att lagen den 13 december 1940 örn straff för sabotage,
vilken gäller till och med den 31 mars 1942, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1943; dock att från och med den 1 april 1942 1, 2,
4 och 6 §§ skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Den som, med uppsåt att skada försvaret eller folkförsörjningen eller störa
förvaltningen eller den allmänna ordningen,

förstör eller skadar anläggning, inrättning eller föremål, som är av betydelse
för försvaret, folkförsörjningen eller förvaltningen,

eller vid tillverkning, leverans, förvaring eller forsling av sådant föremål
åstadkommer fel hos föremålet eller föranleder dröjsmål med dess avlämnande,

eller eljest förhindrar eller försvårar användande av anläggning, inrättning
eller föremål, som nyss nämnts,

eller gör annat därmed jämförligt sabotage,

dömes till straffarbete i högst tio år eller på livstid. Äro omständigheterna
synnerligen mildrande, må till fängelse dömas.

2 §■

Har någon gjort försök till brott, varom i 1 § förmäles, dömes högst till
straffarbete i tio år.

4 §•

Har i fall, som omförmälts i 2 eller 3 §, den brottslige för brottets utfö- .
rande övat våld å person eller hot örn omedelbar användning av sådant våld
eller har han mot någon som lagligen sökt å bar gärning gripa honom övat
våld eller hot som nyss sagts, dömes till straffarbete intill två år utöver den
eljest för brottet bestämda högsta strafftiden.

6 §•

Vad sålunda---för krigsmakten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 28 januari
1942.

Närvarande:

justitierådet Forssman,
regeringsrådet Lundevall,
justitieråden Sterzel,

Nissen.

Enligt lagrådet den 24 januari 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 16 januari 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till lag om ändring i vissa delar av 8 kap.
strafflagen och lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december
1940 (nr 995) örn straff för sabotage.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet
Nils Regner.

Förslagen föranledde allenast följande yttrande av lagrådet.

Efter den föreslagna höjningen av straffmaximum i 2 § lagen örn straff
för sabotage kan, vid tillämpning av 4 §, straffet uppgå till straffarbete i
tolv år. På sätt lagrådet i utlåtande den 9 december 1940 över det av riksdagen
antagna förslaget till sabotagelag framhållit, möter det betänkligheter
att sålunda avvika från den i 2 kap. 3 § strafflagen uppställda grundsatsen
att maximum för straffarbete, som ådömes på viss tid, är tio år, där ej annat
följer av 4 kap. Detta föranleder närmast att hänvisningen i 4 § sabotagelagen
till 2 § bör uteslutas. Under 4 § skulle då endast ingå fall enligt 3 §.
Att med hänsyn till allenast dessa fall bibehålla specialbestämmelsen i 4 §
kan emellertid icke anses behövligt. Den särskilt försvårande omständighet,
som ligger däri att en sabotagehandling är förenad med våld eller hot, kan
på ett tillfredsställande sätt beaktas inom ramen för strafflagens bestämmelser
örn sammanträffande av brott. Även utan uttrycklig lagbestämmelse
torde det stå klart att i fall av denna typ lägre straff än straffarbete ej gärna
kan ifrågakomma. Lagrådet hemställer därför, att 4 § måtte utgå. I
samband härmed erfordras jämkning i 6 §, varjämte lämpligen 5—7 §8
kunna erhålla paragrafnumren 4—6.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27-

I förtydligande syfte bör sabotagelagens slutbestämmelse ändras därhän,
att i fråga om sådant under lagens giltighetstid begånget brott, som i lagen
avses, skall vad där är stadgat äga tillämpning även efter det lagen i övrigt
upphört att gälla.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Kungl. Majlis proposition nr 27.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott
den 30 januari 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman. Wigforss, Möller, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter, lagrådets den 28 januari
1942 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 16 samma månad remitterade
förslagen till

lag om ändring i vissa delar av 8 kap. strafflagen; och

lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) örn
straff för sabotage.

Föredraganden anför:

Förslagen ha ej föranlett annat yttrande än att lagrådet hemställt om vissa
ändringar i sabotagelagen.

I fråga om 4 § nämnda lag har lagrådet anmärkt att, efter den föreslagna
höjningen av straffmaximum i 2 § till straffarbete i tio år, straffet vid tilllämpning
av 4 § kan uppgå till straffarbete i tolv år. Härvid har lagrådet
erinrat om vad lagrådet anfört i sitt den 9 december 1940 avgivna utlåtande
över de ändringar i det av Kungl. Majit framlagda förslaget till sabotagelag,
vilka beslutats av riksdagen och vilka bland annat inneburo att
straffmaximum för sabotage enligt 1 § skulle utgöra straffarbete i tio år.
Mer hänvisning till detta utlåtande har lagrådet förklarat, att det mötte
betänkligheter att avvika från den i 2 kap. 3 § strafflagen uppställda grundsatsen
att maximum för straffarbete, som ådömes på viss tid, är tio år, där
ej annat följer av 4 kap.

I nämnda utlåtande erinrade lagrådet, att enligt 4 § våld eller hot, som
förövades i samband med sabotage, skulle medföra, icke att bestämmelserna
i 4 kap. strafflagen om sammanträffande av brott skulle tillämpas utan att
sabotagestraffet skärptes till straffarbete intill två år utöver den eljest för
brottet bestämda högsta strafftiden. Då nu denna i 1 § satts till straffarbete
i tio år, bleve alltså straffmaximum i 4 § straffarbete i tolv år. Härutinnan
avveke förslaget från den nyssnämnda grundsatsen i 2 kap. 3 §. Förslaget
innebure även en skärpning som kunde gå utöver vad som skulle hava följt
av en tillämpning av de i 4 kap. 2 § strafflagen stadgade reglerna. Dessa
Bihang lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 27.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

skulle nämligen hava lett till ett straffmaximum av tolv år allenast under
förutsättning att med sabotagebrottet sammanträffade brott, som vore belagt
med straffarbete upp till två år eller därutöver, varemot enligt förslaget
jämväl ett lindrigare våld eller hot ledde till straffarbete i högst tolv år. Om
med brott enligt 4 § sammanträffade annat brott, som vore belagt med
straffarbete upp till två år eller därutöver, bleve enligt förslaget maximitiden
för det gemensamma straff, som i sådant fall skulle ådömas, fjorton år,
medan den enligt vanliga regler skulle hava utgjort tolv år.

Beträffande det nu förevarande lagförslaget har lagrådet uttalat, att de
framställda erinringarna närmast föranledde att hänvisningen i 4 § sabotagelagen
till 2 § borde uteslutas. Under 4 § skulle då endast ingå fall enligt 3 §,
och lagrådet har förklarat, att det icke kunde anses behövligt att med hänsyn
till allenast dessa fall bibehålla specialbestämmelsen i 4 §. Lagrådet har därför
hemställt, att 4 § måtte utgå.

Den av lagrådet anmärkta olägenheten, att straffet för sabotageförsök vid
tillämpning av 4 § kan komma att överstiga det maximum som enligt strafflagens
allmänna regler skall gälla för straffarbete på viss tid, kan undanröjas
genom en mindre jämkning i 4 §. Tillräckliga skäl synas icke föreligga att
helt upphäva detta lagrum. Det remitterade förslaget har därför i ifrågavarande
hänseende icke ansetts böra undergå annan ändring än att bestämmelsen
om straffhöjning begränsats så att den endast avser brott mot 3 §.

Härjämte har lagrådet hemställt om ett förtydligande av den till sabotagelagen
fogade slutbestämmelsen. Denna hemställan har vunnit beaktande.

Föredraganden hemställer, att de ifrågavarande lagförslagen — förslaget
till lag angående fortsatt giltighet av lagen om straff för sabotage efter ändringar
i angivna hänseenden — måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sigrid Linders.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

420229