Kungl. Maj:ts proposition nr 276 (Proposition 1937:276)

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Nr 276.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
barnbidrag, m. m.; given Stockholms slott den 19
mars 1937.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om barnbidrag;

2) lag om förskottering av underhållsbidrag till barn; samt

3) lag örn kommunala pensionstillskott m. m.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1937.

1 sami.

Nr 276.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Förslag

till

Lag

om barnbidrag.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I de fall, som nedan i denna lag angivas, skall av allmänna medel särskilt
bidrag (barnbidrag) utgå till uppehälle och uppfostran åt barn, vars föräldrar,
adoptivföräldrar, fader, adoptant eller adoptants make avlidit, eller vars
fader, styvfader, moder, adoptant eller adoptants make är arbetsoförmögen.

För barn, som är adopterat, utgår barnbidrag allenast därest barnet i sin
egenskap av adoptivbarn enligt 4 § är berättigat till sådant bidrag.

Såsom arbetsoförmögen anses i denna lag den, som på grund av varaktig
oförmåga till arbete är berättigad till folkpension enligt lagen örn folkpensionering.

2 §.

Rätt till barnbidrag tillkommer endast barn, som är svensk medborgare
och stadigvarande vistas här i riket; dock äger Konungen, under förutsättning
av ömsesidighet, träffa överenskommelse med främmande stat i fråga
om tillämpning av denna lag å dess undersåtar.

Barnbidrag utgår icke för längre tid än till och med den månad, under
vilken barnet fyller sexton år.

3 §.

Ärenden rörande barnbidrag handläggas av pensionsstyrelsen och pensionsnämnderna.

4 §•

1 mom. Barnbidrag utgår, där ej annat följer av vad eljest i denna lag
stadgas, för barn, vars föräldrar eller, då barnet adopterats, vars adoptant
eller adoptivföräldrar avlidit. Har någon adopterat sin makes barn, utgår
barnbidrag enligt detta moment dock först då båda makarna avlidit.

2 mom. Barnbidrag utgår jämväl, där ej annat följer av vad eljest i denna
lag stadgas,

för barn, vars fader avlidit, samt för adoptivbarn till makar och hustruns
före eller under äktenskapet antagna adoptivbarn, då mannen avlidit;

Kungl. Majlis proposition nr 276.

för barn och adoptivbarn till makar, då mannen är arbetsoförmögen;

för arbetsoförmögen änklings barn och adoptivbarn i äktenskapet med
den avlidna hustrun; samt

för arbetsoförmögen frånskild makes barn och adoptivbarn i det upplösta
äktenskapet, då denne har vårdnaden om barnet.

Har i annat fall än i första stycket sägs hustru till arbetsoförmögen man
barn eller adoptivbarn, som står under hennes vårdnad, eller har arbetsoförmögen
man, ogift kvinna, änka eller frånskild hustru annat adoptivbarn än
förut sagts, eller har arbetsoförmögen ogift kvinna, änka eller frånskild hustru
barn utom äktenskap, som står under hennes vårdnad, skall, där ej annat
följer av vad eljest i denna lag sägs, barnbidrag utgå jämväl för sådant
barn.

Barnbidrag för adoptivbarn till arbetsoförmögen utgår icke, där adoptionen
skett senare än två år före den dag, då den arbetsoförmögne i anledning
av arbetsoförmågan gjort ansökning, som medfört folkpension, såvida ej på
grund av särskilda omständigheter barnbidrag finnes böra utgå, oaktat adoptionen
skett senare än nu sagts.

Då kvinna, vars barn eller adoptivbarn erhåller barnbidrag, ingår äktenskap
med man, som icke är arbetsoförmögen, indrages barnbidraget.

5 §•

1 mom. Barnbidrag enligt 4 § 1 mom. utgår, där ej nedan annorlunda
stadgas, med följande årliga belopp, nämligen 300 kronor i ortsgrupp 1,
360 kronor i ortsgrupp 2 och 420 kronor i ortsgrupp 3.

Barnbidraget utgår efter den i lagen örn folkpensionering avsedda ortsgrupp,
dit den ort hänförts, å vilken barnet stadigvarande vistas; dock att
efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp barnet skall hava tillhört sådan
ortsgrupp tre år, innan barnbidrag må utgå enligt de för denna gällande
reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt
fall medgiva undantag.

2 mom. Barnbidrag enligt 4 § 2 mom. utgår, där ej nedan annorlunda
stadgas, med följande årliga belopp i nedan angivna ortsgrupper:

Ortsgrupp 1

Ortsgrupp 2 Ortsgrupp 3

för ett barn........................

» två » ........................

» tre » ........................

och för varje barn däröver ytterligare

240 kr.
420 »
600 »
120 »

300 kr,
525 »
750 »
150 »

360 kr.
630 >
900 »
180 »

överstiger moderns eller den arbetsoförmögnes årsinkomst 600 kronor i
ortsgrupp 1, 800 kronor i ortsgrupp 2 och 1,000 kronor i ortsgrupp 3, eller
har den arbetsoförmögne, därest han är gift, tillsammans med sin hustru
en årsinkomst överstigande 900 kronor i ortsgrupp 1, 1,125 kronor i ortsgrupp
2 och 1,350 kronor i ortsgrupp 3, minskas barnbidraget med sju tiondelar av
årsinkomsten, i vad den överstiger sagda belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Barnbidrag, varom förmäles i detta moment, utgår efter den i lagen om
folkpensionering avsedda ortsgrupp, dit den ort hänförts, å vilken modern
eller den arbetsoförmögne senast blivit mantalsskriven. Finnes ej sådan
mantalsskrivningsort, utgår barnbidraget efter den ortsgrupp, dit den ort hänförts,
å vilken barnet stadigvarande vistas, eller, då modern eller den arbetsoförmögne
har flera barn och dessa stadigvarande vistas å orter, som hänförts
till olika ortsgrupper, efter den billigaste av dessa. Moder, arbetsoförmögen
eller barn, som flyttat till ort i dyrare ortsgrupp, skall dock hava
tillhört sådan ortsgrupp tre år, innan barnbidrag må utgå enligt de för denna
gällande reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt
i särskilt fall medgiva undantag.

Vistas barn stadigvarande å ort, som tillhör billigare ortsgrupp än moderns
eller den arbetsoförmögnes mantalsskrivningsort, skall på detta barn
belöpande andel av barnbidrag med hänsyn därtill nedsättas.

3 mom. Där Konungen i fråga om ort, vilken gränsar till ort i högre ortsgrupp,
jämlikt 6 § 3 mom. första stycket lagen om folkpensionering förordnat
om förhöjning av tilläggspension till pensionstagare, vilken är mantalsskriven
inom visst intill gränsen liggande område, äger Konungen på därom av vederbörande
kommun gjord framställning förordna, att barnbidrag, som beräknas
med hänsyn till mantalsskrivning eller vistelse inom området, skall
förhöjas med hälften av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, vartill
bidraget skulle uppgå, om mantalsskrivningen skett eller vistelsen ägt rum å
orten i den högre ortsgruppen, samt å andra sidan det belopp, vartill bidraget
uppgår å orten i den lägre ortsgruppen.

Vad i 1 mom. andra stycket, 2 mom. tredje stycket sista punkten samt 7 §
andra stycket och fjärde stycket tredje punkten stadgas angående barnbidrag
ävensom vad i 6 § 3 mom. tredje stycket lagen om folkpensionering
stadgas angående pensionsförhöjning skall äga motsvarande tillämpning å
förhöjning, som avses i detta moment.

4 mom. För tiden till och med den månad, under vilken barn fyller två
år, ökas barnbidraget med ett årligt belopp av 60 kronor.

6 §•

1 mom. Har barn, som avses i 4 § 1 morn., inkomst, som ej härrör från
dess eget arbete och som helt eller i mera väsentlig mån kan anses täcka
kostnaden för dess uppehälle och uppfostran, skall barnbidrag till sådant
barn antingen ej utgå eller ock nedsättas efter vad som finnes skäligt.

2 mom. Inkomst, som jämlikt 5 § 2 mom. andra stycket skall läggas till
grund för beräknande av barnbidrag enligt 4 § 2 morn., uppskattas i överensstämmelse
med de grunder, som angivas i 7 § lagen om folkpensionering.

Har barn, som avses i 4 § 2 morn., inkomst, som ej härrör från dess eget
arbete, skall den på detta barn belöpande andelen av barnbidraget minskas
med nämnda inkomst. Vid uppskattning av sådan inkomst, som nu sagts,
skall avkastning av fastighet och kapital höjas med 3 procent av det belopp,
varmed sammanlagda behållna värdet av fastighet och kapital må över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

stiga 2,000 kronor. Såsom inkomst skall jämväl räknas bidragsförskott, vartill
barnet må vara berättigat enligt lagen om förskottering av underhållsbidrag
till barn.

7 §•

Har inkomst, efter vilken barnbidrag blivit bestämt, sedermera ökats till
sådant belopp, att rätt till barnbidrag ej längre föreligger, indrages barnbidraget.
Sker eljest mera väsentlig ändring i den inkomst, efter vilken barnbidrag
blivit bestämt, må barnbidraget i enlighet därmed ökas eller minskas.

Flyttar barn, moder eller arbetsoförmögen, vars vistelse- eller mantalsskrivningsort
ligger till grund för beräkningen av barnbidrag, till ort i annan
ortsgrupp, eller överföres den ort, där vederbörande vistas eller är mantalsskriven,
till annan ortsgrupp, skall barnbidraget jämkas eller bortfalla
enligt reglerna för den senare ortsgruppen; dock att efter flyttning till ort i
dyrare ortsgrupp höjning av barnbidraget må ske endast efter ansökan och
med tillämpning av vad i 5 § 1 mom. andra stycket eller 2 mom. tredje stycket
sista punkten stadgats.

Befinnes barn, för vilket barnbidrag utgår, icke vidare vara svensk medborgare
eller stadigvarande vistas här i riket, skall barnbidraget indragas,
såvida icke detta med hänsyn till omständigheterna prövas oskäligt.

Den, för vars eget eller hustrus barn eller adoptivbarn utgår barnbidrag,
är pliktig att vid väsentlig förbättring i sina egna, hustruns eller barnets ekonomiska
förhållanden utan oskäligt dröjsmål anmäla detta till pensionsnämndens
ordförande i det pensionsdistrikt, där han senast blivit mantalsskriven,
eller, örn han icke är mantalsskriven i riket, till pensionsnämndens ordförande
i det pensionsdistrikt, där barnet stadigvarande vistas. Har barn särskilt förordnad
förmyndare, åligger det denne att göra sådan anmälan vid väsentlig
förbättring i barnets ekonomiska förhållanden. Enahanda anmälningsskyldighet,
som nyss sagts, åligger barnets moder, den arbetsoförmögne eller förmyndaren,
om modern eller den arbetsoförmögne mantalsskrives å annan
ort än tillförne och denna ort räknas till billigare ortsgrupp än den förra
mantalsskrivningsorten, eller om barnet flyttar till ort, som tillhör billigare
ortsgrupp. Har kvinna, vars barn eller adoptivbarn åtnjuter barnbidrag,
ingått äktenskap, åligger henne jämväl anmälningsskyldighet som nyss sagts.

8 §•

Har moder eller arbetsoförmögen utan vederlag eller mot uppenbarligen
otillräckligt vederlag avhänt sig eller barnet egendom i sådan myckenhet, att
avhändelsen avsevärt inverkar vid beräkning av barnbidrag, ehuru det bort
förutses, att avhändelsen skulle föranleda behov av dylikt bidrag, eller har
särskilt förordnad förmyndare låtit sådant förfarande komma sig till last med
avseende å myndlingens egendom, eller

har oriktig uppgift av beskaffenhet att påverka rätten till barnbidrag åberopats,
ehuru skäligen kunnat fordras att uppgiften varit riktig,

skall ansökning örn barnbidrag avslås eller redan beviljat barnbidrag indra -

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

gas; dock att, där annat ej finnes påkallat, viss tid skall bestämmas, efter vars
förlopp den omständighet, som föranlett beslutet, icke skall utgöra hinder mot
bifall till ansökning örn barnbidrag.

Har i 7 § fjärde stycket föreskriven anmälningsskyldighet försummats, må,
örn försummelsen inverkat på rätten till barnbidrag eller beloppet därav och
försummelsen icke kan anses ursäktlig, barnbidraget indragas som ovan
stadgats.

9 §•

Ansökning om barnbidrag enligt 4 § 1 mom. göres av barnets förmyndare
hos pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där den sist avlidne
av barnets föräldrar eller, om barnet varit adopterat, där adoptanten eller
den sist avlidne av adoptivföräldrarna senast varit mantalsskriven.

Ansökning örn barnbidrag enligt 4 § 2 mom. göres av barnets förmyndare
hos pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där barnets moder
eller, då fråga är om barn eller adoptivbarn till arbetsoförmögen man, där
denne senast blivit mantalsskriven.

Finnes ej mantalsskrivningsort, som förut i denna paragraf sägs, skall ansökning
göras hos pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där
barnet stadigvarande vistas.

Örn ansökning och dess behandling samt örn minskning eller indragning av
barnbidrag skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i 28—32 §§ lagen
om folkpensionering i fråga örn tilläggspension. Föreskrifterna i 33 och 34 §§
nämnda lag skola äga motsvarande tillämpning beträffande barnbidrag.

10 §.

Barnbidrag utbetalas till barnets förmyndare; dock må, om särskilda skäl
därtill äro, pensionsstyrelsen föreskriva, att utbetalning skall ske till barnavårdsnämnd
eller annan, med skyldighet för den, som sålunda erhåller förfallna
belopp, att utlämna dessa i den ordning, som prövas vara för barnet
mest gagneligt.

11 §•

Har kommun, sedan ansökning om barnbidrag gjorts, förskotterat sådant
bidrag, äger kommunen uppbära det först till betalning förfallande beloppet,
i vad detsamma hänför sig till tid, för vilken förskott utgivits, och därav tillgodogöra
sig förskottet.

12 §.

Barnbidrag utgår icke för tid, under vilken barn är intaget å allmän uppfostringsanstalt
eller straffanstalt.

Barnbidrag, som belöper å tid, under vilken barn är omhändertaget för
skyddsuppfostran eller samhällsvård eller på allmän bekostnad vårdas å anstalt
i andra fall än förut i denna paragraf avses, utbetalas till det kommunala
organ, som svarar för vårdkostnaden. Av vad sålunda utbetalas

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

må nämnda kostnad täckas, varvid densamma skall beräknas efter de grunder,
som angivas i 51 § lagen örn fattigvården.

13 §.

Rätt till barnbidrag kan ej överlåtas och må förty icke tagas i mät för
gäld.

14 §.

Kostnaderna för barnbidrag bestridas av staten och av kommunerna.

Varje kommun tillskjuter i nästföljande stycke föreskriven andel i kostnaderna
för barnbidrag till barn, som efter prövning av dess pensionsnämnd
förklarats äga rätt till sådant bidrag; dock att, där barnbidrag blivit ökat,
den kommun, vars pensionsnämnd prövat ärendet rörade ökningen, skall
tillskjuta nämnda andel av ökningen. Är pensionsnämnd gemensam för två
eller flera kommuner, avgöres dessa kommuner emellan frågan örn betalningsskyldigheten
med hänsyn till vederbörandes mantalsskrivningsort eller,
där sådan ej finnes, vistelseort vid det tillfälle, då barnbidraget eller ökningen
söktes. Minskas barnbidrag, till vilket två eller flera kommuner lämna
tillskott, skola dessa kommuners andelar i återstående belopp bestämmas
efter förhållandet mellan deras förutvarande tillskott. Varje kommuns tillskott
uträknas av pensionsstyrelsen.

I föregående stycke nämnd andel i kostnaden för barnbidrag eller ökning
därav skall utgöra:

för orter tillhörande ortsgrupp 1 en åttondel;

för orter tillhörande ortsgrupp 2 en femtedel;

för orter tillhörande ortsgrupp 3 en fjärdedel; dock att, därest Stockholm
eller Göteborg hänföres till denna ortsgrupp, stadens andel skall utgöra tre
tiondelar.

Återstående kostnad bestrides av staten.

15 §.

Vad i denna lag sägs om moder till barn skall, då fråga är örn adoptivbarn
till makar eller hustru, avse hustrun.

16 §.

De närmare föreskrifter som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga
för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Har pensionstillägg, som avses i lagen den 1937 (nr ) angående

upphävande av 43 § lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering,
utbetalats för tid, för vilken barnbidrag bestämmes skola utgå, skall barnbidraget
minskas med belopp, motsvarande det sålunda utbetalade pensionstillägget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

till

Lag

om förskottering av underhållsbidrag till barn.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Barn, vars fader enligt rättens beslut eller skriftligt, av två personer bevittnat
avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
utgiva underhållsbidrag till barnet, äger att, sedan förfallodag för bidraget
förflutit utan att bidraget guldits, med belopp och under villkor som nedan
sägs av allmänna medel erhålla förskott å bidraget (bidragsförskott).

Vad sålunda stadgats skall icke äga tillämpning i fråga om barn, vars
moder sammanbor med barnets fader.

2 §•

Rätt till bidragsförskott tillkommer endast barn, som är svensk medborgare
och stadigvarande vistas här i riket; dock äger Konungen, under förutsättning
av ömsesidighet, träffa överenskommelse med främmande stat i fråga
om tillämpning av denna lag å dess undersåtar.

Bidragsförskott utgår icke för längre tid än till och med den månad, under
vilken barnet fyller sexton år.

3 §.

Bidragsförskott beviljas av barnavårdsnämnden i den kommun, där barnets
moder senast blivit mantalsskriven eller, om sådan mantalsskrivningsort
ej finnes, den kommun, där barnet stadigvarande vistas.

4 §•

1 mom. Bidragsförskott utgår, där ej nedan annorlunda stadgas, med
ett årligt belopp av 240 kronor i ortsgrupp 1, 300 kronor i ortsgrupp 2 och
360 kronor i ortsgrupp 3 eller, där moder har vårdnaden om två eller flera
till bidragsförskott berättigade barn, med följande årliga belopp i nedan angivna
ortsgrupper:

Ortsgrupp 1

för två barn........................ 420 kronor

för tre barn........................ 600 »

och för varje barn däröver ytterligare.. 120 »

Ortsgrupp 2 Ortsgrupp 3

525 kronor 630 kronor
750 » 900 »

150 » 180 »

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

För tiden till och med den månad, under vilken barn fyller två år, ökas
bidragsförskottet med ett årligt belopp av 60 kronor.

Överstiger moderns årsinkomst 600 kronor i ortsgrupp 1, 800 kronor i
ortsgrupp 2 och 1,000 kronor i ortsgrupp 3, eller har modern, därest hon är
gift, tillsammans med sin make en årsinkomst överstigande 900 kronor i ortsgrupp
1, 1,125 kronor i ortsgrupp 2 och 1,350 kronor i ortsgrupp 3, minskas
bidragsförskottet med sju tiondelar av årsinkomsten, i vad den överstiger
sagda belopp. Hava makar som nyss sagts alt försörja barn under sexton år,
som icke är berättigat till vare sig barnbidrag enligt vad därom särskilt stadgas
eller bidragsförskott, skall det för vederbörande ortsgrupp sist angivna
inkomstbeloppet ökas med 100 kronor för varje sådant barn.

2 mom. Bidragsförskott utgår efter den i lagen om folkpensionering avsedda
ortsgrupp, dit den ort hänförts, å vilken modern senast blivit mantalsskriven.
Finnes ej sådan mantalsskrivningsort, utgår bidragsförskottet efter
den ortsgrupp, dit den ort hänförts, å vilken barnet stadigvarande vistas, eller,
då modern har vårdnaden om flera till bidragsförskott berättigade barn och
dessa vistas å orter, som hänförts till olika ortsgrupper, efter den billigaste
av dessa. Moder eller barn, som flyttat till ort i dyrare ortsgrupp, skall dock
hava tillhört sådan ortsgrupp tre år, innan bidragsförskott må utgå enligt de
för denna gällande reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas
skäligt i särskilt fall medgiva undantag.

Vistas barn stadigvarande å ort, som tillhör billigare ortsgrupp än moderns
mantalsskrivningsort, skall på detta barn belöpande andel av bidragsförskott
med hänsyn därtill nedsättas.

3 mom. Där Konungen i fråga örn ort, vilken gränsar till ort i högre
ortsgrupp, jämlikt 6 § 3 mom. första stycket lagen om folkpensionering
förordnat om förhöjning av tilläggspension till pensionstagare,
vilken är mantalsskriven inom visst intill gränsen liggande område,
äger Konungen på därom av vederbörande kommun gjord framställning
förordna, att bidragsförskott, som beräknas med hänsyn till mantalsskrivning
eller vistelse inom området, skall förhöjas med hälften av skillnaden
mellan å ena sidan det belopp, vartill bidragsförskottet skulle uppgå, örn
mantalsskrivningen skett eller vistelsen ägt rum å orten i den högre ortsgruppen,
samt å andra sidan det belopp, vartill bidragsförskottet uppgår å orten i
den lägre ortsgruppen.

Vad i 2 mom. första stycket sista punkten stadgas angående bidragsförskott
ävensom vad i 6 § 3 mom. tredje stycket lagen om folkpensionering
stadgas angående pensionsförhöjning skall äga motsvarande tillämpning å
förhöjning, som avses i detta moment.

4 mom. Bidragsförskott må icke utgå med högre belopp än barnets fader
enligt rättens beslut eller avtal är skyldig att utgiva till barnets underhåll.

Har underhållsbidrag delvis erlagts, skall det först till betalning förfallna
bidragsförskottet minskas med det sålunda erlagda beloppet.

Bidragsförskott skall icke utgå, därest beloppet av detsamma icke uppgår
till 60 kronor för år räknat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

5 §.

1 mom. Såsom inkomst, vilken enligt 4 § skall läggas till grund för beräknande
av bidragsförskott, anses det för vederbörande senast till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet. Härvid skall emellertid
iakttagas, att därest i detta belopp inräknats värdet av fri kost och fri
bostad, sammanlagda värdet av dessa förmåner icke må vid inkomstens beräkning
uppskattas högre än till 200 kronor i ortsgrupp 1, 300 kronor i ortsgrupp
2 och 400 kronor i ortsgrupp 3.

2 mom. Har barn inkomst, som ej härrör från dess eget arbete, skall den
på detta barn belöpande andelen av bidragsförskottet minskas med nämnda
inkomst.

6 §.

Ansökning om bidragsförskott göres hos ordföranden i vederbörande barnavårdsnämnd
av barnets moder eller, där särskilt förordnad förmyndare finnes,
av denne. I fråga om barn utom äktenskap må ansökning göras jämväl
av barnavårdsmannen.

Ansökning, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla nödiga
upplysningar för utredande av barnets rätt till bidragsförskott ävensom en av
sökanden på heder och samvete avgiven förklaring, att de lämnade upplysningarna
äro med sanningen överensstämmande. Är sökanden ur stånd att
själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten av upplysningarna intygas av
två trovärdiga, med barnets och moderns förhållanden förtrogna personer.

Vid ansökningen skola fogas prästbevis enligt fastställt formulär ävensom i
huvudskrift eller styrkt avskrift rättens beslut eller avtal som i 1 § sägs, därest
dessa handlingar icke annorledes äro tillgängliga för barnavårdsnämnden.

7 §•

Sedan bidragsförskott sökts, skall, därest den underhållsskyldiges postadress
är känd eller kan utrönas, omedelbart med allmänna posten till honom
avsändas meddelande om ansökningen med föreläggande att inom viss kort
tid muntligen eller skriftligen yttra sig med anledning av densamma.

8 §•

Bidragsförskott må ej beviljas, där den underhållsskyldige betalar förfallet
belopp och tillika antingen ställer av barnavårdsnämnden godkänd pant eller
borgen för underhållsskyldighetens fullgörande under tid, som barnavårdsnämnden
finner skälig, eller visar sannolika skäl att han skall fullgöra sin
underhållsskyldighet.

9 §•

Bidragsförskott beviljas varje gång för ett år, där ej rätten till förskott
upphör tidigare, samt utgår ej för längre tid tillbaka än två månader före den
månad, under vilken förskottet söktes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

För tid, under vilken barn är intaget å allmän uppfostringsanstalt eller
straffanstalt, utgår icke bidragsförskott.

Bidragsförskott, som belöper å tid, under vilken barn är omhändertaget för
skyddsuppfostran eller samhällsvård eller på allmän bekostnad vårdas å anstalt
i andra fall än förut i denna paragraf avses, utbetalas till det kommunala
organ, som svarar för vårdkostnaden. Av vad sålunda utbetalas må
nämnda kostnad täckas, varvid densamma skall beräknas efter de grunder,
som angivas i 51 § lagen om fattigvården.

10 §.

Sedan bidragsförskott beviljats, skall, därest den underhållsskyldiges postadress
är känd eller kan utrönas, genom rekommenderat brev eller eljest
bevisligen tillställas honom skriftligt meddelande härom, därvid underrättelse
tillika skall lämnas om stadgandet i 18 § sista punkten.

11 §■

Bidragsförskott utbetalas månadsvis och må, förutom i det fall, som
avses i 9 § tredje stycket, lyftas av barnets moder eller, där särskilt förordnad
förmyndare finnes, av denne; dock äger barnavårdsnämnden, därest
barnet vistas hos annan än modern eller förmyndaren, att, då särskilda skäl
därtill äro, förordna, att bidragsförskott skall utbetalas till den, hos vilken
barnet vistas, eller till annan lämplig person.

Belopp, som ej lyftats inom tre månader efter den månad, under vilken detsamma
förfallit till betalning, vare förverkat.

12 §.

Befinnes barn, för vilket bidragsförskott utgår, icke vidare vara svensk
medborgare eller stadigvarande vistas här i riket, skall förskottet indragas,
såvida icke detta med hänsyn till omständigheterna prövas oskäligt.

13 §.

Har moder utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt vederlag
avhänt sig eller barnet egendom i sådan myckenhet, att avhändelsen avsevärt
inverkar vid beräkning av bidragsförskott, ehuru hon bort förutse, att
avhändelsen skulle föranleda behov av dylikt förskott, eller har särskilt förordnad
förmyndare låtit sådant förfarande komma sig till last med avseende
å myndlingens egendom, eller

har i fråga om moderns eller barnets inkomst eller egendom eller eljest
åberopats oriktig uppgift av beskaffenhet att påverka rätten till bidragsförskott,
ehuru skäligen kunnat fordras att uppgiften varit riktig,

skall ansökning örn bidragsförskott avslås eller redan beviljat förskott indragas;
dock att, där annat ej finnes påkallat, viss tid skall bestämmas,

Kungl. Majlis proposition nr 276.

efter vars förlopp den omständighet, som föranlett beslutet, icke skall utgöra
hinder mot bifall till ansökning om bidragsförskott.

14 §.

Hava förfallna underhållsbidrag guldits, och ställer den underhållsskyldige
pant eller borgen, som i 8 § sägs, eller visar sannolika skäl, att han
skall fullgöra sin underhållsskyldighet, skall bidragsförskott upphöra att
utgå.

Sedan underhållsskyldigheten upphört, skall bidragsförskott ej vidare utgå.

15 §.

Barnavårdsnämnden har att noga vaka över att bidragsförskott kommer
barnet till godo.

16 §.

Rätt till bidragsförskott kan ej överlåtas och må förty icke tagas i mät
för gäld.

17 §.

För lämnat bidragsförskott inträder den barnavårdsnämnd, som utgivit
förskottet, å vederbörande kommuns vägnar i barnets rätt till underhållsbidrag
gentemot fadern.

Rätten att aterkräva bidragsförskott må av barnavårdsnämnden eftergivas,
där den underhållsskyldige genom att återbetala förskottet eller någon
del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för
sig och de sina.

18 §.

Sedan den underhållsskyldige erhållit meddelande, som i 10 § sägs, bar
han att, så länge bidragsförskott utgår, till barnavårdsnämnden erlägga å
förskottet belöpande andel av underhållsbidragen, allt eftersom dessa förfalla
till betalning. Gentemot barnavårdsnämnden må icke åberopas betalning
av underhållsbidrag, som erlagts annorledes än nu sagts.

19 §.

Barnavårdsnämnden bör bereda modern eller annan, som äger föra talan
för barnet, tillfälle att i samband med återkrävandet av bidragsförskott utkräva
den del av oguldna underhållsbidrag, som må överskjuta bidragsförskottets
belopp.

20 §.

Utgift för bidragsförskott bestrides, i den mån ersättning ej kunnat uttagas
av den underhållsskyldige, till tre fjärdedelar av statsverket och till en
fjärdedel av den kommun, vars barnavårdsnämnd beviljat förskottet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

21 §.

Gottgörelse av statsverket för utgivna bidragsförskott sökes av barnavårdsnämnden
hos länsstyrelsen. Ansökning, avseende nämndens kostnader
under visst kalenderår, skall göras före utgången av kalenderåret näst efter
det, då förskottet utgivits, där ej länsstyrelsen dessförinnan medgivit, att
i fråga om förskott för visst barn ansökning må göras senare.

Vid ansökningen skola fogas följande handlingar:

a) uppgift beträffande varje barn om namn, födelsedag och vistelseort
samt föräldrarnas namn och vistelseort;

b) specificerad uppgift å nämndens kostnader för bidragsförskott med angivande
särskilt för varje barn av förskottets belopp och tidpunkten för
dess utbetalande; där uppgiften ej åtföljes av behöriga verifikationer, skall
den vara till riktigheten styrkt av ordföranden och annan ledamot i nämnden
eller, då kassaförvaltare finnes, av denne jämte ytterligare en ledamot;

c) fullständig redogörelse för barnens och deras föräldrars ekonomiska
ställning; samt

d) redogörelse för de åtgärder, som vidtagits för bidragsförskottens återkrävande,
jämte härutinnan meddelade utslag eller beslut ävensom, i fall där
tvångsmedel mot den underhållsskyldige icke anlitats, uppgift om anledningen
härtill.

De under c) och d) omförmälda redogörelserna skola vara till riktigheten
styrkta av barnavårdsnämndens ordförande.

Sedan länsstyrelsen granskat ansökningen samt genom sökanden införskaffat
eller själv låtit införskaffa den ytterligare utredning, som må vara
behövlig, har länsstyrelsen att meddela beslut i ärendet samt att utanordna
beviljat belopp.

22 §.

Har barnavårdsnämnden, efter det nämnden mottagit gottgörelse ay statsverket
för bidragsförskott, av den underhållsskyldige uppburit ersättning
för förskottet, åligger det nämnden att i samband med den ansökning om sådan
gottgörelse, som näst därefter göres, till statsverket redovisa tre fjärdedelar
av den uppburna ersättningen.

23 §.

Har barnets moder ingått äktenskap med annan än barnets fader, skall,
därest fadern avlidit, vad i denna lag sägs örn fader gälla maken.

Hava makar eller någon av dem adoptivbarn, skall vid tillämpningen av
denna lag med barnets fader avses mannen och med barnets moder hustrun.

24 §.

Över barnavårdsnämnds beslut i ärende rörande beviljande eller indragning
av bidragsförskott eller rörande eftergivande av rätten att återkräva
sådant förskott må den, som beslutet rörer, anföra besvär hos länsstyrelsen
inom trettio dagar från det han av beslutet erhållit del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

25 §.

Klagan över länsstyrelses beslut i ärende enligt denna lag föres hos Konungen
i vederbörande statsdepartement före klockan tolv å trettionde dagen
efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.

26 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga
för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Förslag

till

Lag

om kommunala pensionstillskott m. m.

Härigenom förordnas som följer:

Till beredande dels av understöd (kommunala pensionstillskott), i penningar
eller naturaförmåner, åt personer, vilka uppbära folkpension enligt
lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering och icke jämlikt 9 § 1—3 styckena
samma lag äro uteslutna från tilläggspension, men ändock finnas vara
i behov av fattigvård, dels av understöd (kommunala tillskott till invalidunderstöd
eller till blindhetsersättning) av enahanda slag åt personer, vilka
finnas vara i behov av fattigvård, oaktat de uppbära understöd enligt förordningen
den 28 juni 1935 örn invalidunderstöd eller ersättning enligt förordningen
den 20 april 1934 om blindhetsersättning, dels av understöd (kommunala
tillskott till barnbidrag eller till bidragsförskott) av enahanda slag åt
barn, vilka finnas vara i behov av fattigvård, oaktat för dem utgå barnbidrag
enligt lagen den örn barnbidrag eller bidragsförskott

enligt lagen den om förskottering av underhållsbidrag

till barn, dels ock av bidrag (kommunala sjukvårdsbidrag) till bestridande,
gemensamt med pensionsstyrelsen, av kostnader för åtgärder till förebyggande
eller hävande av arbetsoförmåga, må fattigvårdssamhälle ställa medel
till fattigvårdsstyrelsens förfogande med föreskrift, att tillskott och bidrag,
som utdelas av dessa medel, icke skola vara att anse såsom fattigvård. Sådana
tillskott och bidrag må icke tilldelas andra personer än dem, som äro
mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället och där äga hemortsrätt i fråga
örn fattigvård. I övrigt äger samhället bestämma de grunder, som för beviljande
av tillskott och bidrag böra av fattigvårdsstyrelsen iakttagas. Har
sådant bestämmande ej skett, ankommer på styrelsen att bevilja tillskott och
bidrag i den mån styrelsen prövar nödigt. Tillskott må efter omständigheterna
jämkas eller indragas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938, då lagen den 15 maj 1936 (nr
144) örn kommunala pensionstillskott m. m. skall upphöra att gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 19 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Westman, Wigforss, Möller, Levinson,
Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen frågan örn den
s. k. barnpensioneringen samt anför:

Inledning.

Gällande bestämmelser.

Enligt 3 § lagen den 11 juni 1920 örn barn i äktenskap äro föräldrarna
pliktiga att sörja för barnets person och att giva det sorgfällig uppfostran.
Jämlikt 13 § äro föräldrarna skyldiga vidkännas kostnaden för barnets uppehälle
och utbildning, om ej barnet har egna tillgångar. I kostnaden för barnets
underhåll skall enligt 14 § envar av föräldrarna taga del efter sin förmåga.
Underhållsskyldigheten upphör ej innan barnet erhållit den utbildning, som
med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag må finnas tillbörlig,
och ej i något fall förrän barnet fyllt sexton år. Är barnet, sedan dess nyssnämnda
rätt till underhåll upphört, i följd av sjukdom eller annan dylik orsak
ur stånd att självt försörja sig, äro föräldrarna jämlikt 16 § i mån avförmåga
skyldiga att giva barnet skäligt underhåll. Leva föräldrarna åtskilda
på grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad, eller är deras
äktenskap upplöst, är enligt 15 § den av föräldrarna, som ej har vårdnaden
om barnet, skyldig att betala underhållsbidrag. Har ingendera av föräldrarna
vårdnaden örn barnet, åligger sådan skyldighet bägge föräldrarna.

Barn utom äktenskap äger enligt 3 § lagen den 14 juni 1917 örn barn utom
äktenskap av föräldrarna njuta uppehälle och uppfostran efter ty med avseende
å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt. Denna rätt till underhåll
upphör ej förän barnet fyllt sexton år och ej heller senare än det fyllt aderton
år, där ej barnets anlag och omständigheterna i övrigt föranleda, att barnet
bör erhålla fortsatt utbildning. I kostnaden för barnets underhåll skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

envar av föräldrarna taga del efter sin förmåga. Fader eller moder, som ej
har vårdnaden om barnet, skall betala underhållsbidrag. Är barnet, sedan
dess nyssnämnda rätt till underhåll upphört, i följd av sjukdom eller annan
dylik orsak ur stånd att självt försörja sig, äro föräldrarna enligt 6 § i mån
av förmåga skyldiga att giva barnet skäligt underhåll. I 13 § föreskrives, att
för varje barn utom äktenskap skall förordnas en barnavårdsman, som har
att bistå modern med råd och upplysningar samt tillse, att barnets rätt och
bästa behörigen tillvaratages. Särskilt åligger det barnavårdsmannen sörja
för, bland annat, att åtgärder ofördröjligen vidtagas för fastställande av barnets
börd samt tillförsäkrande av underhåll åt barnet ävensom biträda med
indrivande och tillhandahållande av underhållsbidrag.

I lagen den 11 juni 1920 om makes underhållsskyldighet mot andra makens
barn stadgas, att, om make under sin vårdnad har barn i tidigare gifte eller
utom äktenskap, den andra maken, så länge äktenskapet består, är skyldig att
jämte honom efter sin förmåga bidraga till barnets underhåll. Vad sålunda
stadgats skall ej medföra ändring i den underhållsskyldighet, som må åligga
den andre av barnets föräldrar.

Enligt 13 § lagen den 14 juni 1917 örn adoption hava adoptant och adoptivbarn
samma plikt att underhålla varandra som föräldrar och barn i äktenskap.
Är adoptanten gift, har hans make den underhållsskyldighet mot adoptivbarnet,
som åligger make mot andra makens barn. Barnets föräldrar äro
ej skyldiga att bidraga till dess underhåll, där ej adoptanten samt, örn denne
är gift, hans make bliva ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet.

I förhållande till det allmänna är föräldrars underhållsskyldighet gentemot
deras barn fastställd i 3 § lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården. Där
stadgas, bland annat, att föräldrar äro pliktiga att utan fattigvårdssamhälles
betungande försörja sina minderåriga barn, d. v. s. barn som ej fyllt
sexton år, ävensom att det åligger föräldrar och barn att i mån av behov å
ena samt förmåga å andra sidan försörja varandra, så att de ej falla fattigvården
till last. Motsvarande bestämmelser återfinnas i nämnda lagrum rörande
ena makens underhållsskyldighet mot andra makens barn eller adoptivbarn
samt adoptants underhållsskyldighet mot adoptivbarn.

Enligt 1 § fattigvårdslagen skall minderårig, som befinnes sakna medel till
sitt livsuppehälle, erhålla fattigvård, där hans behov icke annorledes avhjälpes.
Fattigvården omfattar det underhåll och den vård, som äro erforderliga,
samt jämväl uppfostran. Minderårig, som på grund av nöd eller annan
dylik anledning är i behov av vård utom hemmet, omhändertages för skyddsuppfostran
eller samhällsvård enligt vad därom stadgas i barnavårdslagen.

Enligt 62 § fattigvårdslagen äger fattigvårdsstyrelse att av den, som åtnjutit
fattigvård, uttaga ersättning därför, i den mån styrelsen icke finner skäl
till eftergift. Ilar fattigvårdssamhälle tillskyndats kostnad för fattigvård,
som enligt 1 § lämnats någon, för vilkens försörjning skyldeman enligt 3 §
bort svara, äger fattigvårdsstyrelsen jämlikt 63 g att av den, vilken ansvarigheten
åligger, uttaga ersättning för denna kostnad, i den mån styrelsen
icke finner skäl till eftergift. Anspråk på ersättning för fattigvårdskostnad

Bihang till riksdagens protokoll IDUT. 1 sand. Nr 276.

Kungl. Majis proposition nr 276.

av understödstagare eller av försörjningspliktig, som i 3 § sägs, må icke bifallas,
där den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller någon
del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för
sig och de sina.

Enligt 1 § i den numera upphävda lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
skulle envar svensk man eller kvinna försäkras till erhållande
av pension. Rätt till pension inträdde enligt 2 § vid varaktig oförmåga till
arbete och senast vid fyllda 67 år, även örn varaktig arbetsoförmåga då ännu
icke var för handen. Jämlikt 6 § fjärde stycket skulle för pensionsberättigad
änkling, änka, frånskild make eller ogift kvinna, som var till arbete
varaktigt oförmögen och hade att försörja barn eller adoptivbarn under 15
år, ävensom för pensionsberättigad ogift man, som var till arbete varaktigt
oförmögen och hade att försörja adoptivbarn under 15 år, pensionen ökas,
därest årsinkomsten ej uppgick för man till 425 och för kvinna till 400
kronor jämte 170 kronor för varje sådant barn, med särskilt pensionstilllägg
för barnen. Enahanda rätt skulle tillkomma jämväl äkta makar, av
vilka mannen var pensionsberättigad och till arbete varaktigt oförmögen och
vilkas sammanlagda årsinkomst ej uppgick till 825 kronor jämte 170 kronor
för varje barn. Beloppet av sådant pensionstillägg utgjorde 102 kronor för
varje barn med avdrag av sex tiondelar av det belopp, varmed årsinkomsten
översteg 425 kronor för man, 400 kronor för kvinna samt 825 kronor för
äkta makar. Därjämte skulle jämlikt 33 § bestämmelserna i 6 § tillämpas
på personer, vilka icke voro berättigade till pensionstillägg utan i stället
erhöllo understöd. Sedan lagen om allmän pensionsförsäkring upphävts
genom lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering, vilken trätt i kraft den
1 januari 1937, skall enligt 43 § i övergångsbestämmelserna till sistnämnda
lag pensionstillägg enligt 6 § fjärde stycket lagen om allmän pensionsförsäkring
fortsätta att utgå och nya sådana tillägg beviljas enligt de vid utgången
av år 1936 gällande bestämmelserna.

I lagen den 15 maj 1936 örn kommunala pensionstillskott m. m. stadgas,
bland annat, att till beredande av understöd (kommunala pensionstillskott),
i penningar eller naturaförmåner, åt personer, vilka äga uppbära folkpension
enligt lagen örn folkpensionering och icke jämlikt vissa bestämmelser i samma
lag äro uteslutna från tilläggspension, men ändock finnas vara i behov
av fattigvård, eller understöd (kommunala tillskott till invalidunderstöd eller
till blindhetsersättning) av enahanda slag åt personer, vilka finnas vara i behov
av fattigvård, oaktat de uppbära understöd enligt förordningen den 28
juni 1935 örn invalidunderstöd eller ersättning enligt förordningen den 20
april 1934 om blindhetsersättning, fattigvårdssamhälle må ställa medel till
fattigvårdsstyrelsens förfogande med föreskrift, att tillskott, som utdelas av
dessa medel, icke skola vara att anse som fattigvård.

Vid utebliven betalning av underhållsbidrag stå vissa tvångsmedel den underhållsberättigade
till buds. För underhållsbidrag fastställt genom dom eller
utslag kan utmätning sökas i den underhållsskyldiges egendom. I lagen

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

den 14 juni 1911 om införsel i avlöning, pension eller livränta stadgas, att,
om någon enligt rättens eller domarens beslut eller skriftligt, av två personer
bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
utgiva underhållsbidrag till barn eller adoptivbarn och underlåter
betala förfallet belopp, den till underhåll berättigade äger erhålla införsel i
den underhållsskyldige tillkommande avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning
till gäldande av såväl förfallet belopp som bidraget i övrigt, i den
mån det förfaller till betalning. Införsel i lön beviljas av vederbörande utmätningsman.
Införsel må ej beviljas till gäldande av bidragsbelopp, som
förfallit till betalning tidigare än ett år, innan beslutet meddelades. Ej heller
må bestämmelse givas, enligt vilken avlöning skulle komma att innehållas
för annat bidragsbelopp än sådant, som är förfallet, då innehållandet skall
äga rum, eller som förfaller näst därefter. Då införsel beviljas, förordnar utmätningsmannen
hur stort belopp av avlöningen, som skall innehållas, med
föreskrift att vid varje avlöningstillfälle visst angivet belopp, motsvarande
vad den underhållsskyldige kan anses behöva till underhåll för sig själv och
för make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, som icke av honom åtnjuta
underhållsbidrag, skall förbehållas den underhållsskyldige, samt att sålunda
innehållande må ske endast i den mån avlöningen överskjuter sistnämnda
belopp.

I 72 § b) lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd
(barnavårdslagen) stadgas, att den, som enligt av domstol meddelat
slutligt utslag eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal är pliktig att till
fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till
sitt barn, som ej fyllt sexton år, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att
fullgöra denna plikt och därigenom föranleder sådan försämring av det uppehälle
och den uppfostran, som lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd
mot den försumlige prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens
fullgörande, är skyldig att efter föreläggande av barnavårdsnämnden
inställa sig till och efter sin förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt eller
eljest anvisat arbete. Den arbetsskyldige kan kvarhållas å anstalten intill
dess grundad anledning föreligger till antagande, att han skall söka efter
förmåga fullgöra sina skyldigheter mot barnet, dock ej i oavbruten följd
under längre tid än ett år. Vederbörande polismyndighet har att på begäran
meddela handräckning dels för delgivning av arbetsföreläggande och
dels för inställande till arbete av den, som underlåter att efterkomma sådant
föreläggande. Undandrager sig någon att fullgöra anvisat arbete eller lämnar
han utan tillstånd arbetet eller visar han tredska att efterkomma givna
föreskrifter eller gör han sig skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet
eller god ordning, äger barnavårdsnämnden, örn han fyllt 21 år och icke
är till arbete oförmögen, tilldela honom varning. Därest han icke låter rätta
sig av varningen, kan han ådömas tvångsarbete för en tid av minst en och
högst sex månader.

Enligt lagen den 14 juni 1911 örn förbud för vissa underhållsskyldiga afl
avflytta från riket är stadgat förbud för den, som enligt rättens eller dorna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

rens beslut eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal är pliktig att till
fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till
barn eller adoptivbarn under sexton år, att avflytta från riket, om han icke
hos vederbörande överexekutor ställt av överexekutor godkänd pant eller
borgen för underhållsskyldighetens fullgörande tills barnet fyllt sexton år.
Är fara för handen, att underhållsskyldig avflyttar från riket utan att hava
fullgjort honom åliggande skyldighet att ställa säkerhet, äger utmätningsman
på begäran av den underhållsberättigade, fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd
meddela förbud för den underhållsskyldige att avflytta.

Jämlikt kungörelsen den 25 november 1927 om efterlysning av vissa underhållsskyldiga
kan den, som enligt rättens eller domarens beslut eller
skriftligt, av två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av
lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn eller adoptivbarn
och som underlåter att betala förfallet belopp, efterlysas, om upplysning
saknas var han uppehåller sig. Efterlysning verkställes av statens inspektör
för fattigvård och barnavård genom tryckta meddelanden, som genom
länsstyrelsernas försorg tillställas rikets polismyndigheter, fattigvårdsstvrelser
och barnavårdsnämnder.

Historik.

Redan den nya arbetar för säkring skommittén upptog i sitt år 1893 framlagda
förslag till lag angående försäkring för beredande av pension vid varaktig
oförmåga till arbete en bestämmelse örn barnpensionering med pension
å 30 kronor för år till varje minderårigt barn inom äktenskap efter avliden
försäkrad man.

I den på detta kommittéförslag grundade proposition (nr 22), som
förelädes 1895 års riksdag, bibehölls bestämmelsen om barnpensionering,
ehuru kostnaden härför, som enligt kommitténs förslag skulle åligga arbetstagare
och arbetsgivare, överflyttats på staten. Begränsningen av pensionen
till barn inom äktenskap bibehölls i propositionen. I motion (II: 168)
av herr Göthberg m. fl. föreslogs emellertid bland annat sådan utvidgning av
barnpensioneringen, att densamma bomme att omfatta jämväl utomäktenskapliga
barn. Under propositionens behandling i kamrarna motiverade vederbörande
departementschef nämnda begränsning därmed, att den föreslagna
uppfostringshjälpen icke vore någon fördel, avsedd att beredas barnen, utan
givits med hänsyn till familjen som en appendix till hustrupensioneringen
för att hustrun skulle kunna ha barnen hos sig och sköta dem. Det för frågans
behandling tillsatta särskilda utskottet avstyrkte (utlåtande nr 2) visserligen
bifall till propositionen i dess föreliggande form men hemställde
om en riksdagsskrivelse rörande ny utredning i ämnet, därvid utskottet såsom
en anmärkningsvärd oegentlighet i förslaget framhöll, att åt den del
av försäkringen, som avsåge beredande av uppfostringshjälp till minderåriga
barn, givits en så begränsad omfattning, att dylik hjälp skulle utgå endast
till försäkrade mäns efterlevande äkta barn. Denna begränsning, fortsatte

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

utskottet, hade sin grund i rena kostnadsskäl. Det vore emellertid enligt utskottets
mening en alltför uppenbar orättvisa, om de för en försäkrad man
erlagda avgifterna skulle komma endast hans äkta barn till godo, för att hänsynen
till kostnaden bort bliva avgörande.

I det nya förslag till pensionsförsäkring, som av Kungl. Majit förelädes
1898 års riksdag (prop. nr 55), uteslöts barnpensionen, enär den ansågs för
liten att fylla det därmed avsedda ändamålet, under det att den beräknade
kostnaden därför likväl uppginge till ett ganska betydande belopp.

Frågan om övergivna mödrars och deras barns ställning drogs inför Kungl.
Majit genom en år 1910 avgiven petition, undertecknad av åtskilliga läkare
och advokater med flera, bosatta i Stockholms stad eller län. I petitionen
yrkades, att lagberedningen och den år 1907 tillsatta fattigvårdslagstiftningskommittén
måtte erhålla uppdrag att avgiva särskilt förslag dels till lagstiftning,
som på effektivt sätt tillgodosåge utom äktenskapet födda barns och
deras mödrars rättsliga ställning, dels ock till lagstiftning angående mera
effektiva bestämmelser mot gifta familjeförsörjare, som försummade sin
försörjningsskyldighet. Kungl. Majit beslöt den 10 februari 1911, att petitionen
skulle överlämnas till lagberedningen och nämnda kommitté att tagas
i övervägande vid fullgörande av dem givna uppdrag, med förordnande,
att beredningen och kommittén skulle undersöka, huruvida de ämnen, som
i petitionen avsågos, skulle kunna särskilt för sig behandlas och, därest sadan
behandling funnes kunna äga rum, snarast möjligt inkomma med förslag
till lagstiftning i berörda hänseende.

Ålderdomsförsäkringskommittén upptog frågan om änke- och barnpensionering
i sitt år 1912 avgivna betänkande om allmän pensionsförsäkring och
anförde bland annat, att för arbetsföra änkor, därest de hade minderåriga
barn att försörja, behov av särskilt understöd i många fall måste anses föreligga.
Ett genomförande av en barnpensionering till förmån endast för inom
äktenskap födda barn syntes kommittén emellertid icke tillfredsställa det behov,
som i detta avseende förelåge, enär detta i liknande mån måste anses
vara förhanden i fråga örn de utom äktenskap födda barnen ävensom beträffande
barn till änklingar.

Vad en särskild änkepensionering (inbegripande även änklingar) beträffade,
syntes dess syfte, anförde kommittén vidare, i viss man vara tillgodosett
redan inom ramen av den utav kommittén föreslagna försäkringen. En mera
omfattande pensionering av änkor (och änklingar) samt ogifta mödrar syntes
kommittén visserligen behjärtansvärd, men torde, för att kunna begränsas
till en ej alltför hög kostnad, böra i främsta rummet tillgodose det verkliga
behovet av understöd. En komplettering av kommitténs förslag i sådan
riktning skulle sålunda, i överensstämmelse med förslagets övriga läggning,
avse att understödja behövande änkor (och änklingar) samt ogifta mödrar
med minderåriga barn. Av kostnadsskäl ansag sig likväl kommittén icke
böra framställa något förslag.

En av kommitténs ledamöter, Hjalmar Branting, var i förevarande hänseende
skiljaktig från kommitténs majoritet och anförde bland annat:

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

En änka eller ogift moder (och likaså änkling) med barn är på visst sätt,
även när hon är arbetsför, utan tvivel invalid i den mening, att en del av hennes
arbetskraft måste avses för barnens vård och uppehälle. Denna synpunkt
gjordes gällande redan av Nya arbetarförsäkringskommittén, och det
skulle vara ett steg tillbaka, om man nu släppte denna viktiga del av invaliditelsfrågan
ur sikte.---Ur samhällets synpunkt måste det ju för öv rigt

vara av alldeles särskild vikt att bringa hjälp ej blott åt dem, som hade
sitt arbetsliv bakom sig, utan också samtidigt tänka på den generation, som
kommer.

Branting ansåg, att barntillägg skulle utgå med högst 75 kronor för varje
barn, och föreslog därför följande tilläggsstadgande:

För änkling, änka eller ogift kvinna med minderåriga barn under 15 år utgör
pensionstillägget, därest årsinkomsten icke uppgår till ett belopp av 300
kronor för man och 250 kronor för kvinna jämte 150 kronor för varje sådant
barn, hälften av detta belopp, minskat med halva inkomsten. Tillägget utgår
i dessa fall, även örn varaktig oförmåga till arbete icke är förhanden.

I yttrande över ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande uttalade sig
kommerskollegium samt länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens
län ävensom ett flertal kommuner för barnpensionering enligt Bräntings
reservation. Svenska fattigvårdsförbundets arbetsutskott kritiserade
förslaget örn understödjande av icke invalida ogifta mödrar, enär detsamma,
om det icke kompletterades av reglerande bestämmelser, dels skulle leda till
direkt främjande av lösa förbindelser, då det nämligen skulle vara ekonomiskt
fördelaktigare för föräldrar med flera barn att icke ingå äktenskap utan i
stället uppbära avgifterna för barnen, och dels innebära, att samhällets krav
å bidrag från barnafadern så gott som definitivt avskreves.

Vid framläggande för 1913 års riksdag (prop. nr 126) av kommitténs förslag
anförde departementschefen i fråga örn pensionstillägg för barn, bland
annat, att han för sin del ansåge det önskvärt, att särskilt pensionstillägg för
barn måtte kunna i vissa fall utgå. Då en självförsörjande änka (änkling)
eller ogift moder med oförsörjda barn hade större behov av inkomster än en
sådan utan barn, men icke i regel härför kunde påräkna högre inkomst av
sitt arbete, vore det givetvis ett önskemål, framhöll departementschefen, att
staten för de minsta inkomsttagarna här trädde reglerande emellan. Vid närmare
granskning av förhållandena ansåg han sig dock för det dåvarande böra
inskränka pensionstillägget för barn till änkor, ogifta mödrar och änklingar,
som vore invalider enligt förevarande lagförslags mening. Uppenbart vore
med avseende å dessa behovet störst. Av kostnadsskäl föreslogs i propositionen
en nedsättning i det av Branting föreslagna pensionstillägget från 75 till
60 kronor.

Vid nämnda riksdag yrkades i motion inom andra kammaren av herr Pettersson
i Södertälje m. fl. (nr 306), att skrivelse måtte avlåtas till Kungl. Majit
med anhållan örn utredning av bland annat frågan om pensioner av allmänna
medel till barn samt de därmed sammanhängande frågorna om uttagande
av barnförsörjningsbidrag av tredskande fäder och mödrar och förskott å
sådana bidrag från det allmännas sida. I motioner vid samma riksdag av

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

herrar Berglund (I: 130) samt Lindhagen och Hellberg (II: 319) hemställdes
om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran att jämte de uppdrag om utredning
angående barns rätt gentemot försumliga försörjare, som redan givits
lagberedningen och fattigvårdslagstiftningskommittén, desamma även måtte
erhålla uppdrag att inkomma med utredning angående sådan lagstiftning,
varigenom för barn till ogift moder samt övergiven och frånskild hustru bidrag
till underhåll skulle utbetalas av det allmänna, utan att hänvändelse för
att erhålla sådant bidrag behövde ske genom fattigvården och utan att det
mottagna bidraget behövde anses såsom erhållen fattighjälp. Slutligen yrkades
i motion nr 298 i andra kammaren av herr Zetterstrand, bland annat,
att barnpensionering borde komma även äkta makar till del samt att barnpension
till ogift kvinna borde utgå endast i den mån uppfostringshjälp från
barnafadern ej kunde utfås.

Det för frågans behandling tillsatta särskilda utskottet ansåg (utlåtande nr
1) det med barnpensionerna avsedda syftet behjärtansvärt men fann sig icke
kunna förorda bifall till barnpensioneringen med hänsyn till att flera därmed
förbundna frågor icke kunde bliva lösta förrän i samband med den då pågående
revisionen av fattigvårdslagstiftningen. Utskottet hemställde örn avslag
å de framställda skrivelseförslagen, enär det vöre sannolikt, att de ämnen, som
där berördes, redan vore eller inom kort skulle bliva föremal för utredning
inom lagberedningen eller fattigvårdslagstiftningskommittén. Reservation
avgavs inom utskottet av herr Eriksson i Grängesberg för bifall till herrar
Lindhagens och Hellbergs motion. Kamrarna stannade emellertid i olika beslut
i frågan.

Vid 19U års första lagtima riksdag väckte herrar Lindhagen och Berglund
motioner (I: 41, II: 188) av samma innehåll som motionerna vid föregående
års riksdag. Lagutskottet, dit motionerna överlämnades, fann (utlåtande
nr 13) frågan om understöd i lämplig form av allmänna medel till ensamstående
mödrar förtjänt av synnerligt behjärtande men hemställde på vissa
anförda skäl att motionerna icke måtte föranleda någon åtgärd, vilket även
blev riksdagens beslut.

Två likalydande motioner i ämnet väcktes vid 1915 års riksdag av herr
Bäckström m. fl. i första kammaren (nr 60) och herr Eriksson i Grängesberg
m. fl. i andra kammaren (nr 163), därvid hemställdes att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte anhålla, att Kungl. Majit ville utreda, i vilken
omfattning och under vilka former understöd, som ej hade fattigvårds karaktär,
kunde från det allmänna eller i vissa fall genom det allmännas medverkan
utgå för att tillförsäkra barn till ensamma mödrar tillfredsställande
uppehälle och vård samt för riksdagen framlägga förslag i ämnet. Vederbörande
tillfälliga utskott, som funno motionernas syfte i hög grad behjärtansvärt,
hemställde emellertid örn avslag å desamma med hänsyn till pågående
utredning i ämnet, vilken hemställan vann kamrarnas bifall.

Vid 1917 års riksdag väcktes i andra kammaren motion (nr 330) av herr
Persson i Norrköping m. fl. med yrkande, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit måtte anhålla, att Kungl. Majit ville utreda och förelägga nästa riks -

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

dag förslag om förskott utan fattigvårds karaktär från det allmänna för
underhåll åt utom äktenskap födda barn samt inom äktenskap födda barn,
där föräldrarna levde skilda eller hustrun övergivits. I enlighet med lagutskottets
hemställan (utlåtande nr 29) beslöt riksdagen att till Kungl. Maj:t
avlåta skrivelse (nr 239) med anhållan, att Kungl. Maj:t ville i sammanhang
med den utredning om den offentliga barnavården, som då försigginge inom
fattigvårdslagstiftningskommittén, taga under övervägande möjligheten att
bereda förskott av allmänna medel åt barn utom äktenskap ävensom i vissa
fall åt barn inom äktenskap samt därefter framlägga förslag i ämnet.

Efter förslag av pensionsstyrelsen framlade Kungl. Maj:t frågan ånyo för
1918 års lagtima riksdag. I propositionen (nr 184), vilken vann riksdagens bifall,
föreslogs införande i pensionsförsäkringslagen av bestämmelser örn barntillägg
till invalida änkor, änklingar, ogifta kvinnor och äkta makar. Pensionstillägget
bestämdes till 75 kronor för varje barn under 15 år, där årsinkomsten
ej översteg för änkling 300 kronor, för änka eller ogift kvinna
283 kronor och för äkta makar 583 kronor, samt, där årsinkomsten översteg
nämnda belopp, 75 kronor för varje barn med avdrag av sex tiondelar av
den överskjutande årsinkomsten.

Vid 1919 års lagtima riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Olsson
i Morstrand m. fl. en motion (nr 200), åsyftande utredning örn understöd
av allmänna medel utan fattigvårds verkan åt behövande änkor till underhåll
och uppfostran av deras inom äktenskapet födda och under detsamma
adopterade barn.

I utlåtande (nr 4) över motionen anförde andra kammarens fjärde tillfälliga
utskott:

Utskottet finner för sin del motionärens framställning i hög grad behjärtansvärd.
Oemotsägligen föreligger här ett samhällsintresse av betydelsefullaste
slag, så visst som statens framtid beror på den omvårdnad och
fostran, som kommer det uppväxande släktet till del. Det synes för den skull
vara en tvingande nödvändighet, att staten i detta hänseende, där så behöves,
träder hjälpande emellan, och att denna hjälp lämnas icke som en nådegåva,
utan som en skyldighet fullgjord i statens eget intresse. Danmark är det
enda europeiska land, där sadan änkehjälp förekommer. Den infördes där
genom den s. k. Enkebörnsloven av den 29 april 1913. Det torde, särskilt
med hänsyn till nu rådande ekonomiska förhållanden, vara av vikt, att en
liknande lagstiftning snarast möjligt kommer till stånd även i Sverige. Huruvida
ifrågavarande understöd bör ske i form av pensionsförsäkring eller på
något annat sätt, är en fråga, som enligt utskottets mening lämpligast bör
överlåtas åt en blivande utredning att avgöra.

Utskottet hemställde, att andra kammaren för sin del måtte besluta, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit skulle anhålla örn utredning, på vilket
sätt och efter vilka grunder understöd av allmänna medel kunde utan
fattigvårds verkan beredas behövande änkor till underhåll och uppfostran
av deras inom äktenskapet födda och under detsamma adopterade barn.

Andra kammaren biföll utskottets hemställan, varemot första kammaren,
under åberopande av att såväl pensionsstyrelsen som fattigvårdslagstiftningskommittén
var för sig redan hade sin uppmärksamhet riktad på frågan, beslöt
att icke biträda andra kammarens beslut.

Kungl. Majlis proposition nr 276.

Vid 1921 års riksdag utsträcktes rätten att erhålla pensionstillägg för barn
till att omfatta även ogift man, som hade adoptivbarn att försörja, och gift
invalid man med barn. även örn hustrun icke var invalid. Barntillägget höjdes
samtidigt till 102 kronor för varje barn.

Jämlikt riksdagens ovannämnda skrivelse av år 1917 innefattade fattigvårdslagstiftningskommittén
i sitt den 19 april 1921 avgivna betänkande
jämväl förslag till understöd för vård av barn till ensamstående moder samt
anförde härom:

En lämplig lösning av frågan örn understödjandet av barn utom äktenskap
ansåg kommittén kunna vinnas genom att den offentliga understödsverksamheten
beträffande dessa barn överflyttades till barnavårdsnämnden,
även då det gällde barnets understödjande i hemmet. Förutsättningen för
understödets utgående skulle vara att modern på ett tillfredsställande sätt
ombesörjde barnets vård. Genom att understödsverksamheten överlämnades
till barnavårdsnämnden vunnes den fördelen, att bidrag, som nämnden
lämnade modern för hennes barn, undandroges de rättsverkningar i avseende
å ersättningsplikt och tvångsåtgärder, som skulle följa av dess egenskap
av fattigvård gentemot henne. Kommittén hade icke funnit skäl att i enlighet
med dåvarande danska alimentationslagstiftning konstruera understödet
såsom ett förskotterande av det fadern åliggande underhållsbidraget. Understödet
finge nämligen i många fall bestämmas till annat belopp än underhållsbidraget
och utgå vare sig något underhållsbidrag blivit bestämt eller icke
samt även för det fall att fadern ej kunnat anträffas eller vöre död. Det naturligaste
och för faderns ställning till modern och barnet mest tillfredsställande
vore slutligen, att frågan om hans bidrag till barnets underhåll ordnades
direkt med modern och barnavårdsmannen samt att bidraget utgjordes
direkt till henne utan mellankomst av det allmänna; fadern måste härigenom
känna sig på ett helt annat sätt bunden till modern och barnet än om hans
bidrag efteråt skulle betalas till en kommunal myndighet genom ett förfarande,
som mer eller mindre finge karaktären av en straffexekution. Det vore
emellertid, enligt kommitténs förmenande, av stor betydelse för beloppet av
understödet, om barnets fader vore förpliktad att utgiva underhållsbidrag till
modern och i vilken mån detta av honom fullgjordes. Likaså borde beloppet
av det underhållsbidrag, som i allmänhet ålades en fader, bliva i viss mån
normerande för bestämmandet av barnavårdsnämndens bidrag.

I fråga örn barn till ensamstående hustrur ansåg kommittén, att i den man
ett förläggande av understödsverksamheten av utomäktenskapliga barn till
barnavårdsnämnden innebure en fördelaktigare anordning än om modern
skulle nödgas anlita fattigvården, enahanda fördel naturligen borde beredas
de ensamstående hustrurna. Kommittén fann även praktiska skäl tala för
nämnda anordning. Visserligen förefunnes i sistnämnda fall oftast ett hem,
där barnet kunde vårdas och uppfostras, men behovet av ett krattigt ingripande
vore ej mindre här, då möjligheten att erhålla bidrag från mannen
ofta vore ännu mindre än beträffande fader till barn utom äktenskap. Det
vore vidare en fördel att barnavårdsnämnden finge en särskild anledning att
öva tillsyn över barnen i dessa hem och sålunda på ett tidigare stadium vidtaga
åtgärder till förhindrande av barnens försummande.

Beträffande änkors barn .skulle enligt kommitténs åsikt deras hjälpbehov
bäst kunna tillgodoses genom pensionsförsäkring. Kommittén ansåg sig
emellertid endast höra upptaga frågan örn kommunalt understöd till dessa
barn. Den dåvarande danska lagstiftningen i ämnet med sina bestämmelser
om vissa inkomstgränser som avgörande för frågan om rätt till under -

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

stöd samt sina fixa understödsbelopp stöde enligt kommitténs mening närmare
en pensionering, varför, om en lagstiftning av denna innebörd skulle
genomföras, detta borde ske genom en verklig pensionsförsäkringslag, som
tilläventyrs då komme att omfatta även änklingar med barn, eventuellt jämväl
ensamstående hustrur med barn. En naturlig lösning av frågan kunde
enligt kommitténs uppfattning vinnas därigenom, att man förläde även understödsverksamheten
beträffande änkors barn till den kommunala barnavårdsmyndigheten.
Förläggandet dit av understödsverksamheten för de
ensamstående mödrarnas barn i övrigt krävde i och för sig enligt kommitténs
uppfattning en dylik överflyttning även av hjälpen åt änkornas barn.

På grundval av dessa överväganden upptog kommittén i 10 kap. av sitt författningsförslag
bestämmelser av följande innebörd:

Därest moder vore i behov av understöd för utom äktenskap fött barn under
sexton år, som hon hade i sin vård, och anledning ej förelåge att barnet borde
av barnavårdsnämnden omhändertagas för vård eller skyddsuppfostran,
skulle nämnden lämna modern det bidrag, som krävdes för att hon skulle kunna
giva barnet erforderlig vård. Bidrag skulle även lämnas henne, om hon icke
själv vårdade barnet men beredde detsamma vård hos annan. Samma rätt
till understöd som mödrar till barn utom äktenskap ägde enligt förslaget ensamstående
hustrur, då äktenskapet gått åter eller makarna vunnit hemskillnad
eller äktenskapsskillnad, ävensom då rätten enligt 15 kap. 11 § giftermålsbalken
vid yrkande om äktenskapets upplösning förordnat om sammanlevnadens
hävande för tiden intill dess laga kraft ägande dom förelåge.
Härmed likställdes även det fall, då makarna levde åtskilda samt hustrun
ensam tillerkänts vårdnaden om barnet. Slutligen tillerkändes även änkor
rätt till understöd för sina barn under motsvarande villkor som stadgats för
nyssnämnda kategorier av ensamstående mödrar. Enär understödet endast
avsåge ensamstående mödrar med barn undantogos sådana fall, då barnets
föräldrar levde tillsammans, då modern ingått äktenskap och hennes man
vore underhållsskyldig för barnet samt då modern levde tillsammans med
och hade barn med annan man än barnets fader. Endast barnets fader skulle
vara skyldig att ersätta understöd av ifrågavarande beskaffenhet. Statsbidrag
utgick enligt kommitténs förslag endast till kostnaden för understödet
åt barn under två år och föreslogs till en tredjedel av berörda kostnad.

I anledning av väckta motioner hemställde 1924 års riksdag på förslag av
andra lagutskottet (utlåtande nr 18) i skrivelse (nr 134), att Kungl. Majit
måtte låta verkställa utredning, huruvida icke pensionstillägg för barn kunde
i en eller annan form utgå även till änka efter enligt pensionsförsäkringslagen
pensionsberättigad man.

I den proposition (nr 150) med förslag till lag om samhällets barnavård
m. m., som förelädes 1924 års riksdag, upptogos icke bestämmelser av den art
kommittén föreslagit beträffande understöd åt barn till vissa ensamstående
mödrar. Vederbörande departementschef, som ställde sig principiellt avvisande
till ett överflyttande från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden av
understödsverksamheten bland barn, som vistades i föräldrahemmet, förklarade
att, oavsett de övriga skäl som kunde åberopas mot förslaget, ekonomiska
skäl lade hinder i vägen för förslagets framläggande.

I sitt utlåtande (nr 27) över propositionen samt en i ämnet väckt motion
framhöll andra lagutskottet, att vägande skäl utan tvivel kunde anföras för

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

att understöd utan fattigvårds karaktär bereddes änkor, vilka vore i behov
därav för sina barns uppfostran. Utskottet ansåg det önskvärt att en utredning
angående möjligheten att medelst en utvidgning av pensionsförsäkringen
lösa frågan komme till stånd, varvid jämväl övriga möjliga utvägar för detta
betydelsefulla spörsmåls lösande borde komma under övervägande.

Riksdagen hemställde därefter i skrivelse (nr 245) till Kungl. Majit om utredning
angående understöd utan fattigvårds karaktär till änkor, vilka vore
i behov därav för sina barns uppfostran.

I anledning av denna riksdagsskrivelse anbefallde Kungl. Majit pensionsstgrelsen
att verkställa utredning angående möjligheterna att tillgodose detta
behov medelst en utvidgning av pensionsförsäkringen. I sitt den 19 oktober
1925 avgivna yttrande i ärendet anförde pensionsstyrelsen bland annat följande: Styrelsen

ställde sig på anförda skäl synnerligen betänksam emot att en
utvidgning av den med pensionsförsäkringen förenade understödsverksamheten
anlitades som utväg för att på ifrågasatt sätt bereda understöd åt behövande
men icke invalida änkor med barn. Styrelsen funne det emellertid
synnerligen önskvärt, att hjälp bereddes sådana änkor, utan att denna hjälp
finge fattigvårds karaktär. I sådant hänseende erinrade styrelsen dels om
de förslag, som framställts om att kommunala understöd för ifrågavarande
ändamål skulle befrias från karaktär av fattigvård, dels om en på detta område
i Danmark gällande lagstiftning, varigenom ifrågavarande spörsmål
lösts genom statsbidrag till kommunala understöd utan fattigvårds karaktär.
En eventuell utredning i ämnet syntes styrelsen jämväl böra omfatta frågan
huruvida icke även andra än änkor borde bliva delaktiga av den ifrågasatta
understödsverksamheten. Styrelsen funne det vara av stort intresse, att en
utredning så snart ske kunde komme till stånd rörande möjligheten av att
i samband med en mera genomgripande ändring av avgiftspensionsförsäkringen
i densamma inbegripa även barnpensionering i en eller annan form.

Till pensionsstyrelsens utlåtande var fogat ett särskilt uttalande av styrelsens
chef med anslutning av två av dess ledamöter. I detta uttalande erinrades
bland annat om att angelägenheten att bereda understöd åt obemedlade
eller mindre bemedlade personer, som icke vore invalider men som hade
försörjningsplikt gentemot minderåriga barn, kunde lösas dels enligt den
rena understödslinjen, varvid kostnaderna uteslutande bestredes av allmänna
medel, dels enligt försäkringslinjen som en särskild försäkringsform i nära
anslutning till socialförsäkringen, varvid försäkringskostnaderna utginge dels
av bidrag från de försäkrade och dels av allmänna medel. I uttalandet framhölls
vidare, att spörsmålet örn understöd åt dem, vilka hade minderåriga
barn att försörja, borde göras till föremål för en fullständig utredning i sammanhang
med behandling av förslag rörande ifrågasatt förhöjning av pensionsavgifterna,
därvid problemets lösning enligt såväl understödslinjen som
försäkringslinjen borde komma under övervägande.

Kungl. Majit uppdrog därefter genom beslut den 15 januari 1926 åt pensionsstyrelsen
att verkställa utredning rörande möjligheten att i samband med
ifrågasatta ändringar av avgiftspensionsförsäkringen bereda understöd åt
obemedlade eller mindre bemedlade personer, vilka hade minderåriga barn

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

att försörja, vid vilken utredning såväl understödslinjen som försäkringslinjen
borde komma under övervägande.

Detta utredningsuppdrag resulterade i vissa statistiska utredningar, vilka
inom pensionsstyrelsen utfördes under ledning av aktuarierna Askelöf, Jerneman
och Lindh och vilkas resultat jämte ytterligare utredning av ämnet i
form av en av aktuarien Lindh utarbetad promemoria den 16 december 1929
av pensionsstyrelsen överlämnades till Kungl. Majit.

Frågan huruvida, utöver vad då ägde rum, understöd i en eller annan form
kunde beredas obemedlade eller mindre bemedlade personer med försörjningsplikt
mot minderåriga barn uppdrogs sedermera åt 1928 års pensionsförsäkringskommitté
att närmare undersöka. I betänkande den 26 april 1934
med förslag rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen anmälde
kommittén, att omförmälda fråga enligt kommitténs mening vore av sådan
natur, att bestämmelser i ämnet icke lämpligen borde infogas i den av kommittén
föreslagna lagstiftningen utan göras till föremål för särskild utredning.

1934 års barnpensioneringssakkunniga.

Den 28 september 1934 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet
att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning av frågan örn understöd till obemedlade eller mindre
bemedlade personer med försörjningsplikt mot minderåriga barn, varvid
jämväl samhälleliga hjälpåtgärder åt föräldralösa barn borde tagas under
övervägande.

Direktiv för de sakkunniga.

I direktiven för de sakkunnigas arbete redogjorde jag i egenskap av föredragande
departementschef för, bland annat, de ovannämnda av 1924 års
riksdag beslutade skrivelserna samt anförde vidare:

Efter min mening utgör nu berörda spörsmål en betydelsefull angelägenhet.
Det synes rimligt, att samhället lämnar ett verksamt stöd åt sådana personer,
som äro urståndsätta att därförutan på ett tillfredsställande sätt sörja
för sina barns uppfostran. Likaledes torde anspråk kunna ställas på samhälleliga
hjälpåtgärder i fråga om föräldralösa barn.

Huruvida åtgärder i här angivet syfte böra komma till stånd i anslutning
till pensionsförsäkringen eller andra utvägar böra sökas, torde först efter
en närmare utredning kunna avgöras. Då denna utredning icke med fördel
synes mig kunna komma till utförande på sätt och i den ordning tidigare
förutsatts, har jag ansett densamma böra anförtros åt särskilda sakkunniga.
För ändamålet torde högst fem sakkunniga böra tillkallas, och böra de sakkunniga
beredas tillgång till det material för frågans bedömande, som kan
föreligga inom pensionsstyrelsen och pensionsförsäkringskommittén.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade jag den 1 oktober 1934 såsom
sakkunniga dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare fru
Vira Eklund, t. f. generaldirektören H. Elliot, dåvarande ledamoten av riksdagens
andra kammare landshövdingen Bernh. Eriksson, ledamoten av riks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

dagens andra kammare fru Olivia Nordgren samt advokaten Märta Wikström,
varjämte åt Eriksson uppdrogs att vara de sakkunnigas ordförande.

De sakkunniga antogo benämningen »1934 års barnpensioneringssakkunniga».

De sakkunnigas förslag.

1934 års barnpensioneringssakkunniga ha till fullgörande av sitt uppdrag
avgivit dels den 31 januari 1936 ett betänkande med förslag rörande bidrag
åt barn till änkor och vissa invalider samt åt föräldralösa barn (statens offentliga
utredningar 1936: 6) och dels den 18 november 1936 ett betänkande
med förslag rörande förskottering av underhållsbidrag till barn utom äktenskap
m. fl. (statens offentliga utredningar 1936:47).

Här torde i korthet få lämnas en redogörelse för huvudinnehållet i de båda
betänkandena.

I det tidigare betänkandet föreslå de sakkunniga ett särskilt understöd,
s. k. barnbidrag, för barn till änkor och vissa i folkpensioneringslagens mening
till arbete varaktigt oförmögna personer samt för föräldralösa barn.
Barnbidraget, som icke medför återbetalningsskyldighet, utgår enligt förslaget
för ett barn till änka eller arbetsoförmögen med högst 240 kronor örn året samt

med proportionellt minskade belopp i den mån barnantalet är större (4 och
8 §§). För föräldralösa barn utgör barnbidraget högst 300 kronor om året
(9 §). För barn under två år skall utgå ett tillägg med 60 kronor örn året.
Överstiger änkans eller den arbetsoförmögnes årsinkomst 600 kronor, minskas
barnbidragen med 7/io av det belopp, varmed årsinkomsten överstiger
600 men ej 900 kronor, och med hela det belopp, varmed densamma överstiger
900 kronor. Är den arbetsoförmögne gift och har han tillsammans
med sin hustru en årsinkomst överstigande 900 kronor, minskas barnbidragen
med 7/io av det belopp, varmed makarnas sammanlagda årsinkomst överstiger
900 men ej 1,200 kronor, och med hela det belopp, varmed nämnda inkomst
överstiger 1,200 kronor. Inkomsten beräknas i huvudsak enligt samma
regler som den inkomst, vilken lägges till grund för beräknande av tillläggspension.
De sakkunniga framlägga även ett särskilt tilläggsförslag, innefattande
dyrortsgradering av såväl barnbidragen som inkomstgränserna.

Som organ för handhavande av barnbidragsverksamheten föreslå de sakkunniga
pensionsstyrelsen och pensionsnämnderna (3 §). Ansökan örn barnbidrag
göres hos pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där
änkan eller den arbetsoförmögne senast blivit mantalsskriven (10 §). För
föräldralöst barn göres ansökan hos pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt,
där den sist avlidne av föräldrarna senast varit mantalsskriven
(10 §). Ärendet behandlas därefter i huvudsaklig överensstämmelse med vad
som gäller för ansökan om tilliiggspension (10 §). Därest kommun, sedan
ansökan om barnbidrag gjorts, förskotterat sådant bidrag, äger kommunen
uppbära det först till betalning förfallande beloppet, i vad detsamma hänför
sig till tid, för vilken förskott utgivits, och därav tillgodogöra sig förskottet
(12 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Kostnaderna för barnbidragen skola enligt förslaget gäldas till tre fjärdedelar
av statsverket och till en fjärdedel av den kommun, vars pensionsnämnd
prövat ärendet (15 §).

Genom föreslagna övergångsbestämmelser upphäves 43 § lagen om folkpensionering.
Utan hinder av att nämnda stadgande upphäves, skall dock
enligt förslaget sådant pensionstillägg för barn, varom ansökan ingivits före
ovannämnda dag, utgå enligt vad i sagda lagrum stadgas.

Det senare betänkandet behandlar barn utom äktenskap samt barn, vilkas
föräldrar på grund av hemskillnad eller söndring leva åtskilda eller fått
sitt äktenskap upplöst. Enligt förslaget äger barn, vars fader enligt rättens
beslut eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande
av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barnet,
att, sedan förfallodag för bidraget förflutit utan att bidraget guldits, av
allmänna medel erhålla förskott å bidraget (1 §). Detta förskott, som benämnes
bidragsförskott, skall beviljas av barnavårdsnämnden i den kommun,
där barnets moder senast blivit mantalsskriven eller, om ej sådan mantalsskrivningsort
finnes, den kommun, där barnet är mantalsskrivet eller
under året skall mantalsskrivas (3 §). Bidragsförskott utgår i huvudsak med
samma belopp, som gäller för barnbidragen, med den inskränkningen att
bidragsförskottet icke får överstiga det belopp barnets fader genom rättens
beslut eller avtal är skyldig att utgiva till dess underhåll (4 §). För rätt
till bidragsförskott gälla liksom för barnbidrag vissa inkomstgränser. Överstiger
sålunda moderns årsinkomst 900 kronor, minskas förskottet med hälften
av det inkomstbelopp, som överstiger 900 men ej 1,200 kronor och med
hela det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 1,200 kronor (4§). Har moder
ingått äktenskap med annan man än barnets fader, och hava makarna en
sammanlagd årsinkomst, överstigande 1,200 kronor, minskas förskottet med
hälften av det belopp, varmed sammanlagda årsinkomsten överstiger 1,200
men ej 1,500 kronor och med hela det belopp, varmed nämnda inkomst
överstiger 1,500 kronor (4 §). Den inkomst, som sålunda skall läggas till
grund för beräknande av bidragsförskott, uppskattas enligt samma grunder
som motsvarande inkomst i fråga örn barnbidrag (5 §). Bidragsförskott beviljas
varje gång för ett år, där ej rätten till förskott upphör tidigare, samt
utbetalas månadsvis (9 och 11 §§). För lämnat bidragsförskott inträder den
barnavårdsnämnd, som utgivit förskottet, å vederbörande kommuns vägnar
i barnets rätt till underhållsbidrag gentemot fadern (17 §). Utgift för bidragsförskott
bestrides, i den mån ersättning ej kunnat uttagas av barnets
fader, till tre fjärdedelar av statsverket och till en fjärdedel av den kommun,
vars barnavårdsnämnd beviljat förskottet (20 §). Gottgörelse av statsverket
för bidragsförskott sökes av barnavårdsnämnden hos länsstyrelsen. Vid
ansökan skall fogas, bland annat, ingående och fullständig redogörelse för
barnets och föräldrarnas ekonomiska ställning samt redogörelse för
de åtgärder, som vidtagits för bidragsförskottets återkrävande av fadern
ävensom i fall, där tvångsmedel för ersättningsskyldighetens utkrävande
icke anlitats, uppgift örn anledningen härtill (21 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Det senare betänkandet inrymmer därjämte dels ett tilläggsförslag, innehållande
stadganden beträffande dyrortsgradering, dels ock ett ändringsförslag
till det tidigare förslaget till lag om barnbidrag av innehåll bl. a., att
barnbidrag skall utgå till alla barn, vilkas fäder avlidit, sålunda förutom
änkors barn jämväl barn utom äktenskap och barn, vilkas föräldrar vunnit
äktenskapsskillnad, då deras fäder avlidit.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

Yttranden över de sakkunnigas förslag ha avgivits av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, statskontoret, statens inspektör för fattigvård
och barnavård, Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, befolkningskommissionen,
styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska
landskommunernas förbund samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har bifogat yttranden från
statens samtliga fattigvårds- och barnavårdskonsulenter samt Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna från kommunala myndigheter, varjämte vissa
länsstyrelser bifogat yttranden från länens barnavårdsförbund.

På grundval av de sakkunnigas förslag och däröver avgivna yttranden
hava inom socialdepartementet utarbetats förslag till lag örn barnbidrag samt
lag om förskottering av underhållsbidrag till barn. Därjämte har inom departementet
upprättats förslag till lag om kommunala pensionstillskott m. m.

Jag övergår nu till en redogörelse för berörda lagförslag.

Departement sförs la tfen.

Allmän motivering.

Inledande synpunkter.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava utgått från uppfattningen om fattigvården som en
olämplig understödsform för barn, i vilket avseende anförts, bland annat, följande: Det

är numera en allmänt erkänd uppfattning, att det åligger samhället att
ingripa och bistå den enskilde vid iråkad nöd. Vid utövande av denna hjälpverksamhet
har särskild uppmärksamhet ägnats barnen, och det har framstått
allt klarare, att omvårdnad om dessa är påkallad, förutom av humanitära
skäl, av samhällets eget intresse att dana ett livskraftigt släkte. Fattigvården
var tidigare den enda hjälpformen. Under de senare årtiondena har
emellertid den uppfattningen mer och mer trängt igenom, att vissa genom
sina orsaker klart avgränsade understödsbehov böra tillgodoses icke av fattigvården
utan genom åtgärder som kunna hänföras till socialförsäkringen
eller äga med denna besläktad karaktär.

Enligt de sakkunnigas mening föreligga behjärtansvärda och väl grundade
skäl för genomförande av en sådan reform. Det kan icke förnekas, att huru
välordnad och humaniserad fattigvården än är, fattigvårdsunderstöd likväl

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

ofta för barnens föräldrar och närstående medför en känsla av osäkerhet,
beroende och mindervärdighet. Dessa omständigheter kunna även inverka på
barnens känslo- och tankeliv och giva detta en för framtiden olycklig inriktning.

För det unga släktets utveckling är utan tvivel föräldrahemmet en faktor
av den allra största betydelse. Ett gott föräldrahem, där barnen få växa upp
under föräldrarnas vård och fostran, kan icke, även örn hemmet är ringa och
förhållandena torftiga, ersättas av det bästa barnhem. Ur samhällets synpunkt
är det därför av särskild vikt, att det allmännas försörjningsbidrag till
minderåriga barn lämnas i sådan form och till sådana belopp, att föräldrarnas
förmåga och intresse av att själva vårda och fostra sina barn stödjas och
uppmuntras. Det är otvivelaktigt, att den känsla av trygghet och social värdighet,
som ett understöd av pensions karaktär till de minderåriga barnen ger
en fattig änka, sporrar henne att uppbjuda alla krafter för att kunna hålla
samman hemmet och själv vårda sina barn.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att den hjälp, som erhölles genom
fattigvården, utginge med olika belopp i skilda kommuner. Av vissa genom
de sakkunnigas försorg utförda undersökningar framginge, att de understöd,
som av kommunerna lämnades till änkors barn, inom en del kommuner
knappast vore hälften så stora som inom andra. Denna betydelsefulla
skillnad i understödsbelopp kunde enligt de sakkunnigas mening icke
tillfredsställande förklaras, vare sig såsom härledande av olika levnadskostnader
eller av olika ekonomisk bärkraft hos kommunerna, utan den måste
till viss del bero på olika uppfattning hos fattigvårdsstyrelserna i fråga örn
vad som kunde anses vara skälig hjälp.

I det senare betänkandet hava de sakkunniga påpekat, att de nyssnämnda
olägenheterna med synnerlig skärpa framträdde ifråga örn de utomäktenskapliga
barnen och de s. k. skilsmässobarnen, vilka redan på grund av de olyckliga
familjeförhållanden, under vilka de måst växa upp, vöre missgynnade i
förhållande till de barn, som fått åtnjuta uppfostran i ett hem, där föräldrarna
gemensamt sökt att på bästa sätt draga försorg om barnen. Kanske
även mödrarna, vilka väl ofta icke för egen del behövt anlita fattigvården,
vore obenägna att för barnens räkning begagna denna utväg, vilket kunde
medföra fara för att barnen komme att lida allvarlig nöd.

De sakkunniga tillägga:

Härtill komme att dessa barn i regel genom dom eller avtal tillförsäkrats
rätt till ett regelbundet utgående underhållsbidrag. Att låta barnen tillföljd
av den betalningsskyldiges försummelse eller oförmåga att fullgöra sin skyldighet
falla fattigvården till last vöre, enligt de sakkunnigas mening, icke
blott skadligt ur samhällets synpunkt utan även i hög grad stötande för den
enskildes rättsmedvetande.

Vid utformandet av hjälpverksamheten för den grupp av barn, som avsåges
i det första betänkandet, d. v. s. framför allt barn till änkor och vissa invalider,
övervägde de sakkunniga, huruvida icke hjälpen till dessa barn, de
s. k. barnbidragen, endast borde utgå till föräldrar, som vårdade barnen i sina

Kungl. Maj:ts proposition nr 276-

hem. Genom en sådan begränsning skulle emellertid barnbidrag icke komma
att utgå i talrika fall, där trängande behov kunde föreligga, exempelvis då
en änka för att skaffa sig utkomst måste taga en anställning, som omöjliggjorde
för henne att behålla barnen hos sig. Den skulle även kunna leda
till att föräldrar, som vore olämpliga att vårda barnen, likväl sökte att få behålla
dem i det mindre goda hemmet för att komma i åtnjutande av barnbidraget.
I andra fall, då det vore uppenbart att barnet borde komma i åtnjutande
av anstaltsvård, skulle en sådan begränsning kunna motverka åtgärder
i sådant syfte.

Även örn barnens vistelse hos föräldrarna icke gjordes till förutsättning för
barnbidragets utgående, kunde det dock tänkas att detta gjordes beroende av,
att föräldrarna bibehölles vid den rättsliga vårdnaden om barnen. Härigenom
skulle vinnas att sambandet mellan föräldrar och barn icke bleve helt
avskuret. Enligt de sakkunnigas mening vore likväl därmed föga vunnet.
Släpptes kravet på att barnen skulle vårdas i föräldrarnas hem, syntes enligt
de sakkunnigas mening ur flera synpunkter det enda riktiga vara, att i den
nya förordningen samma princip följdes, som tillämpades beträffande barntillägg
enligt pensionsförsäkringslagen, nämligen att barnbidrag utginge utan
hänsyn till var barnen vårdades eller vem som hade den rättsliga vårdnaden.

De sakkunniga hava till prövning upptagit även frågan, huruvida hjälpverksamheten
bör byggas på ett försäkrings- eller understöd ssystem.
Det förstnämnda alternativet har emellertid avvisats av de sakkunniga
med följande motivering:

Enligt vår nya folkpensioneringslag bliva pensionsavgifterna i allmänhet
avsevärt förhöjda. Skulle härutöver barnbidragsverksamheten grundas på
avgifter, är det att befara, att vissa sociala försäkringsgrenar, vilka ännu icke
i vårt land nått erforderlig utbyggnad och vilka måste grundas på avgiftsbetalning,
skulle väsentligt förhindras i sin utveckling. Med den utformning
socialförsäkringen erhållit i Sverige är alltså, enligt de sakkunnigas mening,
på här ifrågavarande område ett på försäkringsavgifter byggt system icke att
förorda.

Som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för gällande
bestämmelser äro båda föräldrarna skyldiga att taga del i kostnaden för barnets
underhåll. Fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet, är skyldig
betala underhållsbidrag. I anslutning till dessa bestämmelser hava de
sakkunniga beträffande de fall, då visserligen arbetsduglig försörjningspliktig
funnes, men barnens försörjning likväl icke behörigen tillgodosåges, anfört: Då

det gällde att understödja nu ifrågavarande barn, måste därför bidraget
från det allmänna så avpassas, att det genom underhållsbidragens uteblivande
uppkomna nödläget avhjälptes men vårdnadshavare^ underhållsskyldighet
fullgjordes som förut. Det genom dom eller avtal bestämda underhållsbidraget
finge anses vara en måttstock på föräldrarnas inbördes förmåga
att bidraga till barnets underhåll. För att vinna den eftersträvade anpassningen
efter vårdnadshavare^ underhållsskyldighet, borde därför understödet
anknytas till beloppet av detta bidrag, så att understödet icke finge överstiga
detta belopp.

Bill ann till riksdagens protokoll 1937. 1 saini. Nr 27(i.

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

De sakkunnigas förslag innebär sålunda i korthet, att det allmänna utbetalar
det underhållsbidrag, som den försörjningsskyldige icke erlägger. Som
motivering för denna lösning av spörsmålet hava de sakkunniga hänvisat till
de starka formella garantier, som i och med bestämmelserna om föräldrars
underhållsskyldighet mot barn skapats för barnens rätt till underhållsbidrag,
samt anfört:

Den för ett utomäktenskapligt barn förordnade barnavårdsmannen hade
sålunda som en av sina främsta uppgifter att tillse, att barnets fader så snart
som möjligt genom avtal eller dom bleve förpliktad att utgiva ett efter båda
föräldrarnas villkor avpassat underhållsbidrag. Vid hemskillnad eller äktenskaps
upplösning hade domstolen att i händelse av tvist mellan makarna
bestämma underhållet till barnen. Dessa garantier hade, framför allt i vad
de avsåge de utomäktenskapliga barnen, förestavats av samhällets intresse
att tillförsäkra dessa barn vederbörligt underhåll. De sakkunnigas förslag
att låta det allmänna under angivna förutsättningar utbetala underhållsbidraget
kunde icke anses annat än som ett steg vidare på den inslagna vägen.

Då bidragsförskottet enligt de sakkunnigas förslag icke skall ha karaktären
av fattigvård, har ej heller föreslagits ersättningsskyldighet för den, som
mottager detsamma. Faderns civilrättsliga skyldighet att utgiva underhållsbidrag
kvarstår emellertid, oaktat barnet erhållit bidragsförskott. Sedan
barnet mottagit detta, bör emellertid rätten till underhållsbidraget eller mot
bidragsförskottet svarande del därav tillkomma det allmänna. De sakkunniga
hava därför föreslagit ett stadgande av innebörd, att det allmänna, sedan
bidragsförskott utgivits, skall för detsamma inträda i barnets rätt till
underhållsbidrag gentemot fadern.

Då den underhållspliktige sålunda blir skyldig att ersätta det allmänna
det utgivna beloppet, har den föreslagna hjälpverksamheten närmast fått
formen av en förskottering. I anslutning härtill hava de sakkunniga benämnt
de belopp, som skola utbetalas, bidragsförskott, en beteckning som
— enligt de sakkunnigas mening — icke förde tanken på någon fattigvården
närstående form av understödsverksamhet.

Y ttrandena.

De sakkunnigas uppfattning om fattigvården som en olämplig understödsform
för barn har vunnit anslutning i flertalet yttranden över det
tidigare betänkandet. En motsatt åsikt har emellertid även gjort
sig gällande.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har vänt sig mot kritiken
av fattigvården såsom hjälporgan för nu ifrågavarande grupper av hjälpbehövande
samt har därvid anfört:

Den humanisering av fattigvården, som de sakkunniga själva omnämna
och vilken oavbrutet pågått sedan den nya fattigvårdslagen år 1919 trädde
i kraft, har medfört, att i allmänhet inga befogade klagomål mot densamma
kunna framställas. Den tillsyn, som genom fattigvårdsinspektionen och fattigvårdskonsulenterna
utövas över kommunernas handhavande av understödsverksamheten,
samt klagorätten borgar för att var och en, som är be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

rättigad lill hjälp, erhåller sådan i erforderlig omfattning. Samma torde
förhållandet vara med barnavårdsnämndernas verksamhet i fråga örn omhändertagandet
av nödställda barn. I den mån motivet för det framlagda
förslaget till barnpensionering sålunda bygger på att barnen ej erhålla erforderlig
hjälp genom de nuvarande kommunala hjälporganen för att danas
till ett livskraftigt släkte, måste jag inlägga en bestämd gensaga mot detsamma.
Även om jag kan förstå de sakkunnigas uttalande örn känslan avberoende
och mindervärdighet hos föräldrar, som äro nödsakade att begära
hjälp av fattigvården för sina barn, jämförd med känslan av oberoende och
självständighet vid erhållandet av ett med pension likartat understöd, kan
jag dock icke finna, att detta berättigar till en så radikal omläggning av
barnunderstödsverksamheten som föreslagits. Grunderna till den föreslagna
reformen äro att söka i den av olika skäl alltmera populära uppfattningen, att
hjälp helst bör lämnas av det allmänna utan fattigvårds karaktär. Att
fruktan eller motviljan för fattigvårdshjälp dock mer och mer försvinner
framgår å andra sidan av de senare årens tillgängliga fattigvårdsstatistik,
omfattande åren 1928—1933, som år för år utvisar ökat antal understödstagare
och ökade utgifter, trots en alltmer utbyggd sociallagstiftning. Ökningen
i antalet understödstagare och understödets värde under dessa år
framgår av följande siffror:

Ökning i understöds- Ökning i understödets

tagarnas antal värde med

Från 1928 tili 1929 .......... + 4,350 = 1.3 % + 2,386,000 kr. = 3.8 %

» 1929 > 1930 + 11,490 = 3.3 % + 2,987,000 > = 4.6 %

, 1930 » 1931 + 68,400 = 19.1 % + 7,933,000 > = 11.7 %

» 1931 » 1932 + 97,700 = 22.9 % +11,441,000 > =15.1%

» 1932 > 1933 + 68,400 = 13.1 % + 6,678,000 > = 7.7 %

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i åttonde distriktet samt stadsfullmäktige
i Gävle ha även ansett de sakkunnigas kritik av fattigvården i
viss mån oberättigad eller onödigt hård.

Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit de sakkunnigas anmärkningar
mot fattigvården missvisande, åtminstone såvitt de berörde Stockholms län,
samt har härom anfört:

I stället för den omförmälda känslan av osäkerhet och beroende syntes
det fastmera vara så, att anspråk på fattigvårdshjälp gripit omkring sig i en
vid fattigvårdslagens tillkomst säkerligen varken avsedd eller anad omfattning,
och »mindervärdighetskänslan» hos en del av fattigvårdsklientelet vore
så ringa, att de understödssökande ej sällan uppträdde direkt pockande. I
någon mån torde detta belysas av det förhållandet, att under nästförflutna
året 116 enskilda hos länsstyrelsen klagat över fattigvårdsstyrelsen beslut
att icke lämna fattigvårdsunderstöd i begärd omfattning.

Länsstyrelsen har även gentemot de sakkunnigas kritik av understödsbeloppens
växlande storlek olika kommuner emellan påpekat, att fattigvårdsstyrelserna
i de olika kommunerna i Stockholms län enat sig om vissa
enhetliga understödsbelopp på grundval av en inom länsstyrelsen utarbetad
taxa. Dessa understödsbelopp läge högre än vad den av de sakkunniga verkställda
utredningen utvisade.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har åberopat ett yttrande av magistraten
i Eskilstuna, som ansett de sakkunnigas kritik av fattigvården åtminstone
i någon mån överdriven och möjligen präglad av en viss överkänslighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

Länsstyrelsen i Kalmar län har velat fästa uppmärksamheten på den av
de sakkunniga påpekade olikheten i fråga örn storleken av understödsbeloppen
å olika orter samt därutinnan anfört:

Enligt länsstyrelsens erfarenhet från ersättningsprocesserna kommunerna
emellan angående fattigvårds- och barnavårdskostnader förekomme många
onödiga tvister i fråga om beloppen av understöd till barn. Här syntes det
som om hemortskommunerna ej sällan anlade för snäva ekonomiska synpunkter
på ersättningsfrågorna. Sagda förhållande alstrade i sin tur benägenhet
hos vistelsekommunerna att nedpressa understöden. Rättelse av dessa
missförhållanden kunde tänkas ernås genom fastställande tidvis för hela
riket av normalunderstöd åt harn vid såväl ^ackordering som vård i hemmen.
Barnbidragen utgjorde just dylika normalunderstöd, fastställda på
grundval av, bland annat, vissa inkomstberäkningar. De sakkunnigas tanke
att genom barnbidragen tillförsäkra harn vissa bestämda understöd funne
länsstyrelsen därför väl värd beaktande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört bland annat följande:

Ifrågavarande lagförslag torde givetvis icke avse att upphäva de skyldigheter,
som föräldrar enligt gällande civillag hava för sina barns uppehälle och
uppfostran, men fråga är om icke en uppluckring av begreppen i en sådan
riktning komme att äga rum, därest den av barnpensioneringssakkunniga
föreslagna lagen om barnbidrag samt den ifrågasatta alimentationslagstiftningen
skulle komma till stånd. Genom dessa ifrågasatta lagar skulle resp.
föräldrar erhålla rätt till bidrag utan understöds karaktär. En rätt att på
grund av ett rent faktiskt förhållande, en ringa eller ingen årsinkomst, komma
i åtnjutande av barnbidrag skulle säkerligen för många framstå såsom
ett delvis överflyttande av försörjningsskyldigheten å samhället.

Säkerligen kommer ett införande av barnbidrag dessutom att i åtskilliga
fall leda därtill, att vederbörande försörjare slappas i sina omsorger att själva
försöka underhålla sina barn. Fall låta väl tänka sig att en försörjare, som
är berättigad till barnbidrag, underlåter att försöka skaffa sig ytterligare inkomst
eller rent av avstår från en sådan inkomst för att i stället få behålla ett
högre barnbidrag eller för att hindra att ett sådant bidrag ej skall komma
att utgå. Enligt länsstyrelsens uppfattning torde barnbidrag komma att lämnas
i mångå fall, där under samma omständigheter understöd av fattigvårds
karaktär aldrig skulle hava kommit i fråga, överhuvud taget torde man få
anse att rätten att under vissa angivna omständigheter utan vederlag fran
statens sida erhålla bidrag kommer att verka demoraliserande på den egna

initiativkraften och viljan till försörjning. x . ,

Under sådana omständigheter samt då numera i fattigvardslagen samt i de
liva barnavårdslagarna uttömmande bestämmelser lämnats rörande föräldrars
underhållsskvldighet mot sina barn, synes det länsstyrelsen ej lämpligt
att stadga bestämmelser, enligt vilka barns levnadsbehov, låt vara delvis,
bliva utan återbetalningsskyldighet tillgodosedda genom särskilda samhällets
anordningar. Innan en fullständig utredning kommer till stand angående de
fölider, som ett införande av dessa principer kan medföra för den nu gällande
fattigvårdslagstiftningen, förmenar länsstyrelsen att de i detta lagforslag
ifrågasatta hjälpåtgärderna måste utformas så att de överensstämma med den
gällande fattigvårdslagstiftningen och sålunda fa fattigvårds karaktar Principerna
för samhällets understödsverksamhet sådana de kommit till uttryck i
den nu gällande fattigvårdslagstiftningen komma annars att helt sönderbrytas.
Länsstyrelsen anser ej heller de ay de sakkunniga anförda omständigheter,
som skulle motivera en ändring i förevarande hänseende, utgöra ti

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

räckliga skäl för ett sönderbrytande av hittills gällande principer för fattigvårdsbegreppet.
Med den humanisering, som under senare tid kännetecknat
den svenska fattigvården, torde några allvarligare olägenheter ej vara att befara
därest samtliga föräldrar jämväl i fortsättningen bliva tvungna att vända
sig till fattigvården för att erhålla hjälp för den händelse de därförutan skulle
vara urståndsätta att på ett tillfredsställande sätt sörja för sina barns uppfostran.

Även i andra avseenden har emellertid de sakkunnigas principiella inställning
till ifrågavarande spörsmål mött gensagor.

Systemet med standardiserade bidrag har väckt betänkligheter hos socialstyrelsen,
som härom uttalat:

En dylik standardisering ter sig utan tvivel tilltalande ur synpunkten, att
den föreslagna hjälpen är avsedd att förbehållas åt barnet som sådant. Emellertid
lärer i verkligheten en dylik distinktion icke kunna ens till skenet upprätthållas;
i de flesta fall skulle barnbidrag på ett eller annat sätt komma
att såsom tillskott tillföras en familjebudget i dess helhet. Härigenom skulle
vissa ojämnheter framkallas, vilka vöre ägnade att leda mindre gynnade familjers
och allmänhetens tankar mot föreställningar om social orättvisa.

Även länsstyrelsen i Uppsala län, barnavårdsnämnden i Uppsala samt
fattigvårdsstyrelserna i Jönköping och Västerås ha uttryckt sympatier för en
individuell behovsprövning till skillnad från en schematiserad understödsverksamhet.

I flera av yttrandena har framhävts faran av att från fattigvården utskilja
vissa grupper hjälpbehövande, som skola erhålla understöd utan fattigvårds
karaktär.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har sålunda påpekat, att
hittills erforderlig hjälp från det allmänna lämnats för alla barn, antingen
genom fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd, med samma rättsverkningar.
Skulle förslaget upphöjas till lag, komme en klassificering av de
understödda barnen att införas, då de barn, vilkas belägenhet icke enligt de
sakkunniga kunde anses vara »särskilt behjärtansvärd» men som ändock
vöre i behov av understöd, skulle uppbära sådant av fattigvården med dess
rättsverkningar. Här vöre det på sin plats att för dessa barn och deras föräldrar
tala om en känsla av beroende och mindervärdighet samt för barnen
sådan inverkan på deras känslo- och tankeliv, som för framtiden kunde giva
dem en olycklig inriktning. Det torde för dessa föräldrar och barn alltid
bli svårt att förstå varför de skulle placeras i en sämre klass än andra.

Liknande synpunkter lia anförts av länsstyrelserna i Kalmar och Jämtlands
län, fattigvårdsstyrelsen i Västerås, barnavårdsnämnden i Hälsingborg, fattigvårds-
och barnavårdskonsulenten i första distriktet, svenska fattigvårdsoch
barnavårdsförbundet samt styrelsen för svenska stadsförbundet.

I detta sammanhang har krav framförts på allmän revision av samhällets
understödsväsen för vinnande av större enhetlighet.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har i detta avseende anfört:

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

Splittring av understödsarbetet har under de senaste årtiondena varit ett
starkt framträdande drag i lagstiftningen. Ytterligare ett stort steg skulle nu
tagas i samma riktning till skada för de omsider framkomna enhetssträvandena.
Innan ytterligare utvidgningar med i viss mån fristående hjälpformer
tillskapas, bör upptagas till övervägande, huru ett enhetligt system i samhällets
hjälpverksamhet skall åstadkommas. En revision i syfte att få olika grenar
av hjälparbetet sammanförda på sådant sätt, att det lätt kan överskådas
samtidigt som verkligt effektiv hjälp på humanaste sätt kommer alla till del,
som behöva stöd av det allmänna, synes för närvarande vara det problem,
som starkast ropar på lösning. Härvid bör särskilt övervägas om den rätta
hjälpformen är den, som hittills i det övervägande antalet fall av hjälpbehov
tillämpats, nämligen efter företagen behovsprövning tilldelandet av understöd
efter vars och ens behov, eller om man skall övergå till att meddela hjälp
efter på förhand fastställda taxor, sedan vederbörandes inkomst utan närmare
undersökning uppskattats till visst belopp. Vill man undvika den s. k.
understödstagarandans utbredning, synes den förra vägen vara den säkraste
att använda sig av.

Nämnda krav har framställts jämväl av socialstyrelsen, fattigvårds- och
barnavårdskonsulenten i åttonde distriktet, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Kalmar och Jämtlands län, fattigvårdsdirektören och
fattigvårdsnämnden i Stockholm med instämmande av stadsfullmäktige, fattigvårdsstyrelsen
i Norrköping med instämmande av stadsfullmäktige, fattigvårdsstyrelserna
i Jönköping och Västerås, barnavårdsnämnden i Malmö med
instämmande av stadsfullmäktige därstädes, barnavårdsnämnden i Hälsingborg
samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Beträffande frågan om sambandet mellan rätten till barnbidrag och föräldravården
har socialstyrelsen understrukit betydelsen av att hjälp lämnas
i sådan utsträckning och form, att vården och uppfostran av de minderåriga
i största möjliga mån förblir en hemmens sak.

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttryckt en önskan, att vårdsynpunkten
borde vinna mera beaktande än i de sakkunnigas förslag. Länsstyrelsen har
nämligen ansett, att det icke vore tillräckligt, att samhället delade ut vissa
belopp till barnens uppehälle. Man måste också sörja för att dessa belopp
användes till barnens bästa. Framför allt för de föräldralösa barnen men
även för övriga kategorier erbjöde enligt länsstyrelsens mening de sakkunnigas
förslag föga garanti i detta avseende.

Liknande synpunkter ha framförts av barnavårdsnämnden i Uppsala.

Befolkningskommissionen har som en särskilt betydelsefull följd av förslaget
framhållit, att ett skiljande av barn från hemmet i och för samhällsvård
på grund av ekonomiska skäl icke längre skulle behöva förekomma i
samma utsträckning som för närvarande.

I några yttranden har uttalats missnöje med att de sakkunniga icke ägnat
frågan om ett försäkringssystem med egna avgifter mera ingående prövning.

Statskontoret har sålunda som en huvudanmärkning mot förslaget framhållit,
att förslaget sökte nå det uppställda målet genom rent benefika understöd
till de avsedda bidragstagarna. Statskontoret har härom vidare
anfört:

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

Det synes statskontoret vara fara värt, att av denna orsak förslagets förverkligande
skulle kunna medverka till att undergräva och uppluckra den
känsla av ansvar för familjen och av skyldighet att, i mån av förmåga, träffa
anstalter för de efterlevandes försörjning, av vilken varje familjeförsörjare
bör vara besjälad och som det ligger i samhällets intresse att stärka och uppmuntra.
Från denna utgångspunkt måste statskontoret beklaga, att de sakkunniga
ägnat så påfallande liten uppmärksamhet åt att söka finna en lämplig
form för en barnpensionering, som i princip grundar sig på försäkring med
egna avgifter, ehuru i lämplig utsträckning kombinerad med bidrag från det
allmännas sida. De skäl, som de sakkunniga anfört mot avgiftsbetalning, kan
statskontoret icke finna bindande. Tvärtom håller ämbetsverket före, att
från nyssberörda synpunkt mycket talar för att problemets lösning bör sökas
efter denna linje, enligt vilken verksamheten mera skulle få karaktär
av en hjälp till självhjälp än av ren understödsverksamhet. Statskontoret
anser denna väg så mycket mera värd att närmare undersökas som det förefaller
ämbetsverket, att verksamheten därigenom skulle på ett naturligt
sätt kunna anslutas till den i vårt land genomförda folkpensioneringen. Enligt
ämbetsverkets mening kan det överhuvudtaget icke vara lämpligt att
med avsende å barnbidragsverksamheten gå in för ett helt nytt system nied
så genomgripande verkningar som det föreslagna, utan att dessförinnan på
allvar övervägts, huruvida icke en anknytning kan ske till redan bestående
anordningar och förhållanden.

Socialstyrelsen, magistraten i Eskilstuna med instämmande av länsstyrelsen
i Södermanlands län samt barnavårdsnämnden i Malmö med instämmande
av stadsfullmäktige därstädes ha uttalat sig i samma riktning som
statskontoret.

Kommunalfullmäktige i Mörbylånga kommun och kommunalstämman i
Östads kommun lia ansett frågan böra lösas i överensstämmelse med den allmänna
folkpensioneringen.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har uttalat betänksamhet
mot införandet av ett slags fast pension, som icke hade något som helst samband
med erlagda avgifter.

I yttrandena över det senare betänkandet har i regel
de sakkunnigas uppfattning om fattigvården som en olämplig understödsform
för barn vunnit anslutning. Statens inspektör för fattigvård och barnavård,
fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna i första och åttonde distrikten,
länsstyrelserna i Östergötlands, Älvsborgs och Jämtlands län, stadsfullmäktige
i Borås och Gävle, barnavårdsnämnderna i Västerås och Malmö, fattigvårdsstyrelsen
i Göteborg samt Gävleborgs läns barnavårdsförbund hava
emellertid icke velat instämma i de sakkunnigas kritik av fattigvården.

De allmänna invändningarna mot de sakkunnigas senare förslag hava till
en början inriktats på den splittring och oreda i samhällets hjälpverksamhet,
som den föreslagna förskotteringen befarats komma att medföra. Statskontoret
har icke velat bestrida, att det mången gång kunde vara i och för
sig önskvärt, att samhället i sådana fall, som här avsåges, lämnade hjälp
efter vissa fast angivna grunder. Ämbetsverket vore dock icke övertygat örn,
att det vare sig vore lämpligt eller fullt ut läte sig göra att avgränsa den före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

slagna hjälpformen från sådan understödsverksamhet, som i andra former
efter individuell prövning lämnades av det allmänna. I andra avseenden,
framförallt då det gällde sjukvård, kunde det inträffa, att barnets moder
bleve beroende av hjälp från fattigvården eller i vissa fall — då det gällde
sjukvård för barnet — från barnavårdsnämnden, varvid andra synpunkter
måste vinna tillämpning och en behovsprövning äga rum. Statens inspektör
för fattigvård och barnavård har framhållit, att förslagets genomförande
bomme att skapa oreda och förvirring såväl bland hjälpbehövande som understödsorgan
särskilt i sådana fall, då bidragsförskottet icke vore tillräckligt
utan måste kompletteras med annan hjälp från det allmänna. Länsstgrelsen
i Skaraborgs län har uttalat farhågor för att tillskapandet av en ny vårdform,
som i många fall icke ersatte utan måste anlitas vid sidan av fattigvården,
innebure olägenheter för de hjälpsökande. Länsstgrelsen i Malmöhus län
har ansett det som en måhända oundviklig svaghet i förslaget, att i flera
fall fattigvården ändock måste anlitas i stället för eller jämsides med förskottssystemet.
Barnavårdsnämnden i Luleå har antagit, att fattigvården i
många fall hellre bomme att anlitas än förskotteringen, åtminstone i de fall,
där det underhållsbidrag, som fadern hade skyldighet att erlägga, vore lägre
än det understöd, som fattigvårdsstyrelsen på orten brukade utbetala.

Gentemot farhågorna för splittring av hjälpverksamheten hava stadsfullmäktige
i Kungälv erinrat, att man genom det nyinrättade socialregistret
erhållit en översikt över hela den kommunala hjälpverksamheten.

Barnavårdsnämnden i Malmö har — med instämmande av länsstgrelsen i
Malmöhus län— framhållit:

Det torde ligga i öppen dag, att en klassificering av understöd i »bättre»
och »sämre» menligt måste inverka på de strävanden, som alltsedan år 1918
pågått för att modernisera och humanisera vårt fattigvårdsväsende. Alla
försök att höja den allmänna fattigvården måste med dylika tendenser från
början vara dömda att misslyckas. Genom tillkomsten av den nya fattigvårdslagstiftningen
hade beretts utsträckta möjligheter att vid fattigvårdsarbetes
utövande anlägga humanitära synpunkter, och ett målmedvetet tilllämpande
av dessa synpunkter i fattigvårdslagens anda skulle för visso så
småningom kunnat höja fattigvården i det allmänna medvetandet. För att
kunna vinna detta onekligen behjärtansvärda syfte vore det av icke ringa
betydelse, att lagstiftningen inom närliggande områden icke tillfördes bestämmelser,
som uppenbarligen direkt måste motverka strävanden för fattigvårdens
inordnande på dess rätta plats i det sociala arbetet.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört:

Skall man vid hjälpens utmätande över huvud anlägga »värdighetssynpunltter»,
synes man vid utgallringen av vissa grupper från den eljest normala
understödsformen böra — i den mån det överhuvud är möjligt — taga
sikte på de mera asociala fallen. En gallring bland fall, där hjälpen regelmässigt
får anses påkallad av oförvållad nöd, synes lätt få betänkliga konsekvenser
för hela understödsarbetet. Det må med fullt fog sägas, att barnen
äro landets stora tillgång och att särskilda åtgärder kunna vara påkallade
för att för hjälpa de sämst ställda av dem till att bliva samhälls dugliga medborgare.
Men det kan icke vara riktigt, att t. ex. åldringar och av sjukdom
drabbade personer, som redan gjort sin insats i samhällsarbetet, samtidigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

skola hänvisas till understödsformer, som genom systematisk deklassering få
karaktären av mindervärdighet. Omsorgen om barnen kan icke få leda till en
gradering av understödsformerna, som sätter de gamla och sjuka på »undantag».
En utveckling i denna riktning måste betraktas såsom en utveckling
bakåt och en allvarlig fara för hela socialvården.

Liknande synpunkter hava framförts av barnavårdsnämnden i Västerås.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett, att den föreslagna förskotteringen
skulle bereda försumliga och mindre ansvarskännande föräldrar en
privilegierad ställning, samt har funnit behovsprövning genom fattigvårdsmyndigheterna
i här avsedda fall fortfarande vara påkallad.

I detta sammanhang har åter kravet på enhetliga bestämmelser för den sociala
hjälpverksamheten blivit rest. Statskontoret har därvid betonat angelägenheten
av att åtgärder vidtoges för vinnande av i möjligaste mån enkla
och klara linjer, då det gällde samhällets understödjande åtgärder gentemot
medborgare, som vore i behov av hjälp från det allmänna eller som ansetts
böra beredas understöd eller bidrag i någon form. Det kunde icke bestridas,
att nu rådande förhållanden medförde olägenheter icke blott för de hjälpbehövande
individerna utan även för staten och landets kommuner, vilka senare
jämväl hade att utöva kontrollerande och reviderande verksamhet inom det
sociala området. Med den omfattning det allmannas sociala verksamhet numera
tagit vore det också nödvändigt att öva skärpt uppsikt över att icke
genom anlitande av hjälp i olika former, där detta icke borde få ske, missbruk
ägde rum samt att icke på grund av bristande kunskap örn gällande föreskrifter
misstag gjordes. Barnavårdsnämnden i Stockholm har ansett, att
likartade regler borde tillskapas såväl för förslagen rörande barnbidrag och
bidragsförskott som för den av befolkningskommissionen föreslagna mödrahjälpen.
Tydligt vore, att därest nu en till sin omfattning betydande samhällelig
hjälpverksamhet komme till stånd vid sidan örn den nuvarande offentliga
barnavårds- och fattigvårdsverksamheten i syfte att delvis ersätta
densamma och utan att medföra dess rättsverkningar, behovet av snar revision
av bestämmelserna rörande det offentliga understödsväsendet och klara
linjer för denna verksamhet vunne ökad aktualitet och icke längre syntes
kunna undanskjutas. Vid en dylik överarbetning borde även representanter
för dem, som vore praktiskt verksamma inom dessa områden, beredas
tillfälle att deltaga.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförblindet —- som funnit det praktiska
genomförandet av en förskottering efter de av de sakkunniga löljda linjerna
vara förenat med betydande olägenheter — har ifrågasatt, huruvida icke
hela den föreslagna lagstiftningen örn barnbidrag och förskottering av underhållsbidrag
borde tagas under omprövning i samband med en utredning
angående allmän revision av fattigvårdslagen och vissa delar av lagen örn
samhällets barnavård. Styrelsen för svenska stadsförbundet har hemställt,
att frågan örn en bättre ställning för de utomäktenskapliga barnen finge
upptagas lill slutligt övervägande i samband med den allmänna revision av
gällande lagstiftning örn kommunernas understödsverksamhet, som för varje
dag visade sig bli allt nödvändigare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Kravet på enhetliga bestämmelser för den sociala hjälpverksamheten har
även funnit stöd hos fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i nionde distriktet,
länsstyrelsen i Norrbottens län, fattigvårdsdirektören i Stockholm, befolkningskommissionen
samt ett antal mindre kommuner.

Socialstyrelsen har framhållit, att ett förverkligande av de sakkunnigas förslag
skulle märkbart föregripa samt begränsa möjligheterna till en rationell
avvägning av olika hjälpformer vid en allmän översyn av den samhälleliga
hjälpverksamheten. Liknande synpunkter hava framförts av stadsfullmäktige
i Borås med instämmande av länsstyrelsen i Älvsborgs län. Länsstyrelsen
i Kristianstads län har erinrat örn en vid innevarande års riksdag väckt
motion rörande omarbetning av nuvarande bestämmelser för samhällets
hjälpverksamhet, syftande till ett planmässigt ordnande av den nu splittrade
hjälpverksamhetens skilda former, samt har hemställt, att ifrågavarande lagförslag
måtte vila i avbidan på riksdagens beslut i anledning av den väckta
motionen samt den utredning, som kunde komma att verkställas.

I fråga om den föreslagna förskotteringen hava några kommuner påpekat,
att ett system likartat med det föreslagna redan tidigare tillämpats inom
dessa kommuner. De sakkunnigas förslag innebure för ifrågavarande kommuner
framför allt den fördelen, att ersättning komme att lämnas för tre
fjärdedelar av kostnaden.

Befolkningskommissionen har anfört:

Ett ur befolkningspolitisk synpunkt särskilt värde hos förslaget ligger däri,
att dess förverkligande skapar ökad trygghet för de barn, vilkas vård och
fostran vilar på ensamstående mödrar i små ekonomiska förhållanden.
Risken för att faderns oförmåga eller uraktlåtenhet att bidraga till barnets
försörjning skall medföra understödsberoende av allmänna fattigvården behöver
icke längre vara så överhängande. Särskilt betydelsefull ur allmänna
familjesociala synpunkter är enligt kommissionens mening den systematiska
prövning och det effektiva ianspråktagande av de underhållsskyldigas bidragsförmåga,
vilka sammanhänga med förskotteringsverksamheten. övervakningen
av den enskilda försörjningsplikten i förening med bidragsförskotteringens
rättsliga form är ägnad att tillvarataga, stödja och uppmuntra
föräldrarnas förmåga och intresse av att i ökad omfattning själva vårda och
fostra sina barn. Kommissionen anser, att detta viktiga syfte främjas genom
bidragsförskotteringens befrielse från fattigvårds karaktär.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att de barn, varom nu vore fråga
— de utomäktenskapliga och skilsmässobarnen — säkerligen tillhörde
samhällets mest hjälpbehövande kategorier, samt har därefter fortsatt:

örn man förutsättningslöst undersöker, vari de speciella svårigheterna för
dessa barn bestå, finner man emellertid, att de lika mycket härflyta av föräldrarnas
brist på ansvarskänsla och personlig förmåga att taga hand om
barnens uppfostran som av brist på medel. Ofta föreligger ju en kombination
av båda. Skall man hjälpa dessa barn, är det därför icke tillräckligt, att
barnets moder får lyfta vissa penningbelopp, utmätta efter schablonmässiga
grunder. Det är större utsikt att omvårdnaden ger lyckligt resultat, örn dess
form och storlek avpassas efter de individuella fallen, och det är svårt att
inse, att häri skulle ligga något nedsättande. Skulle en eller annan moder
finna det mindre behagligt, att hennes uppgifter och förhållanden prövas av

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

en kommunal myndighet, synes detta i varje fall vara mindre betydelsefullt
än att barnen få den bästa hjälp, som kan lämnas. För den individualiserade
hjälpen åter — vilken självfallet bör i normala fall leda till att sambandet
mellan barnet och modern behålles och stärkes — behövs visserligen pengar,
men också att de organ, som skola hava barnavården om hand, utvecklas genom
att de få bättre tillgång på kvalificerade krafter. Den uppfattningen har
säkerligen vuxit hos många av dem, som under åratal mest oegennyttigt och
mest uthålligt arbetat i barnavården, men som med nuvarande organisation
se sig ur stånd att fylla alla de krav, som barnavardsarbetet ställer på dem.
Såväl barnavårdsmannainstitutionen som barnavårdsförbunden behöva
stärkas.

Farhågor av liknande slag som dem, åt vilka länsstyrelsen i Uppsala län
givit uttryck, återfinnas i flera andra yttranden. Länsstyrelserna i Östergötlands,
Kronobergs och Gävleborgs län, kommunalfullmäktige i Motala, Lenhovda,
Slätthögs, Övre Ulleruds, Bergs, Svegs, Frostvikens, Ramsele, Njurunda
och Tanums kommuner samt Växjö landskommun, barnavårdsnämnderna i
Södertälje och Eda kommun ävensom fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden
i Falun samt fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden i S:t Nicolai
kommun hava framhållit, att den föreslagna lagstiftningen bomme att
verka förslappande framförallt på barnafädernas ansvarskänsla samt främja
de fria utomäktenskapliga förbindelserna. Styrelsen för svenska stadsförbundet
har ansett den absoluta rätten till förskott efter generella grunder ägnad
att verka uppluckrande på ansvarskänslan. Kommunalfullmäktige i Bergs
kommun hava betonat, att fadern komme att känna sig mindre bunden till modern
och barnet, när hans underhållsbidrag skulle betalas till en kommunal
myndighet i stället för direkt till modern.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i sjätte distriktet har ansett det
icke helt uteslutet, att de försumligas antal komme att ökas. Därvid har åsyftats
närmast de barnafäder, som hade mycket ringa inkomster och kanske i
vissa fall ingen kontant inkomst (s. k. hemmasöner) men ändå sökte att i görligaste
mån fullgöra sina åligganden gentemot barnet. Dessa barnafäder befunne
sig i regel i sådana ekonomiska förhallanden, att de tvångsmedel, som
stöde barnavårdsnämnderna till buds för framtvingande av underhållsskyldigheten,
icke kunde komma i tillämpning. Det läge då nära till hands, att
dessa barnafäder, då de fått vetskap örn att det allmänna ansvarade för underhållsbidragen,
upphörde med inbetalning av sina bidrag. Liknande synpunkter
hava framförts av kommunalfullmäktige i Undersåkers kommun.

Gentemot de sakkunnigas kritik av den individuella behovsprövningen har
styrelsen för svenska stadsförbundet anfört:

Man befarar att med denna metod barnens underhåll i vissa fall skulle bli
otillräckligt. Där understödets knapphet kunde hänföras till bristande ekonomiska
möjligheter för enstaka kommuner, sammanhänger en sådan olägenhet
uppenbarligen med det problem, som gang efter annan och nu senast
efter ett förslag från kommunalskatteberedningen varit under diskussion,
nämligen frågan om en utjämning av kostnaderna för fattigvård och barnavård.
Beror det otillräckliga understödet åter på bristande intresse för lämnande
av tillräcklig hjälp, torde det finnas möjligheter att genom skärpt upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

sikt över understödsverksamhetens utövande åstadkomma rättelse. I och för
sig synes den individuella prövningen av understödsfallen väl motiverad i de
lijälpformer, som icke falla under socialförsäkringen, där generella regler
torde vara det naturliga. En sammanblandning av regler för pensionering
och understöd torde böra undvikas. Visar den kommunala understödsverksamheten
så konstitutiva brister som en otillfredsställande individuell provning^
de olika fallen, böra åtgärder vidtagas för att bringa rättelse i detta
förhållande. Att på denna grund tillskapa en särlagstiftning för en »gynnad»
grupp kan icke vara försvarligt gentemot övriga av systemets brister alltfort
drabbade.^ Det må i förbigående framhållas, att de sakkunniga själva genom
att föreslå dyrortsgruppering av förskotten medgivit, att en växling av understödsbeloppen
inom olika kommuner i och för sig icke kan anses oskälig.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård, fattigvårds- och barnavårdskonsulenten
i åttonde distriktet samt ett antal landskommuner hava framhållit,
att bidragsförskott komme att utgå i många fall, där verkligt behov
icke förelåge, därvid erinrats om att anhöriga till modern ofta tagit hand om
barnets försörjning.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har vidare erinrat:

Begreppet att det allmännas hjälp skall vara av supplementär natur —
d. v. s. anlitas först när andra resurser äro uttömda eller otillräckliga — kommer
genom det föreslagna förfarandet att väsentligt rubbas. I de fall, då bidragsförskottet
är otillräckligt för barnens försörjning, kommer visserligen
supplementärprincipen i tillämpning, när fattigvårdens eller barnavårdens
hjälp även måste anlitas, men det är ej heller tillfredsställande, att det allmänna
skall lämna hjälp för ett och samma ändamål, nämligen barnens uppfostran,
under olika former och med olika rättsverkningar som följd.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i nionde distriktet, länsstyrelserna
i Västmanlands och Västernorrlands län, barnavårdsförbundet i Gävleborgs
län, stadsfullmäktige i Gävle och Hudiksvall samt kommunalfullmäktige i
Valbo kommun hava uttalat betänkligheter mot ett fullständigt slopande av den
individuella behovsprövningen. Länsstyrelsen i Västmanlands län har påpekat,
att i sådana fall, där ett barn ekonomiskt sett omhändertagits av annan
än modern och barnets behov således blivit avhjälpt, det måste vara onödigt
att belasta det allmänna med utgifter för förskotteringen. Stadsfullmäktige i
Gävle hava erinrat om att den omständigheten, att förskotteringen handhades
av barnavårdsnämnderna, ej behövde innebära, att en behovsprövning icke
kunde äga rum. I detta sammanhang hava stadsfullmäktige påpekat, att genom
de schematiska bestämmelserna för bidragsförskotten och svårigheten
att kunna genomföra en i alla avseenden effektiv kontroll över bidragens användning
risk förelåge för missbruk av den föreslagna hjälpverksamheten.
Stadsfullmäktige i Hudiksvall hava ifrågasatt en bestämmelse om rätt för
barnavårdsnämnd att i särskilda fall, då uppenbarligen intet verkligt behov
förelåge, vägra bidragsförskott, i vilket fall ärendet lämpligen borde hänskjutas
till länsstyrelsen för dess prövning.

Kommunalfullmäktige i Gällivare kommun hava framställt den principiella
invändningen mot förslaget, att detsamma skulle innebära en ytterligare utvidgning
av den statliga kontrollen över kommunernas sociala verksamhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

och förvaltning och därigenom en ytterligare inskränkning i den kommunala
självstyrelsen.

I anslutning till kritiken av de sakkunnigas förslag hava i några yttranden
självständiga förslag till ordnande av undersöksverksamheten för barn framlagts.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har härutinnan anfört:

Om man ansåge fattigvården som understödsform för barn vara behäftad
med så stora olägenheter, att densamma borde borttagas, skulle man kunna
tänka sig, att hela understödsverksamheten beträffande barn överflyttades å
barnavårdsnämnderna. Dessa omhändertoge redan nu barn för samhällsvård
och skyddsuppfostran, och ogifta mödrar stöde redan genom barnavårdsmännen
under nämndernas överinseende. Därest allt understöd åt barn
av alla kategorier erhölle namnet barnavård och hänskötes till barnavårdsnämnderna,
skulle, även örn återbetalningsskyldighet och individuell behovsprövning
fortfarande bibehölles, enligt länsstyrelsens mening de största olägenheterna
bliva eliminerade.

Länsstyrelsen, som ifrågasatt en ingående utredning av några å förevarande
områden praktiskt erfarna personer rörande den inverkan de föreslagna bestämmelserna
bomme att få på fattigvårds- och barnavårdslagstiftningen, har
föreslagit, att därvid även borde närmare undersökas, huruvida det av länsstyrelsen
framförda reformförslaget vore praktiskt genomförbart och vilka
konsekvenser det komme att medföra. I varje fall ansåge länsstyrelsen, att
reformen skulle föranleda en grundlig omarbetning av såväl fattigvårds- som
barnavårdslagarna.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ifrågasatt, huruvida icke en revidering
av barnavårdslagen borde äga rum bland annat på sådant sätt, att beviljande
av understöd åt barn i största möjliga utsträckning komme att handhavas
av barnavårdsnämnderna.

Barnavårdsnämnden i Västerås, som motsatt sig ett utbrytande av nu ifrågavarande
del av fattigvårds- och barnavårdslagarna, har ansett det lämpligare,
att, därest dessa lagar icke längre fyllde rättmätiga anspråk på humanitet
och lämpliga hjälpmöjligheter, sådana ändringar av nämnda lagar vidtoges,
att fattigvårdsprägeln borttoges eller mildrades samt kostnaderna för fattigvård
och barnavård helt komme att bestridas av statsverket. En liknande
ståndpunkt har intagits av barnavårdsnämnden i Nättraby kommun.

Barnavårdsnämnden i Malmö har ifrågasatt, huruvida det icke borde stadgas,
att den hjälp, som lämnades ett barn, skulle betraktas som fattigvård
lämnad åt fadern, då det ju vore genom hans underlåtenhet, som understödsbehovet
uppkommit.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård samt medicinalstyrelsen hava
i samband med sina yttranden över de sakkunnigas senare betänkande föreslagit
omorganisation av barnavårdsmännens verksamhet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ifrågasatt, huruvida icke närmare
bestämmelser angående fattigvårdens belopp och tiderna för dess utbetalande
kunde genomföras i fall, då det från början stöde klart, att fattigvårdsbeliovet
komme att bliva oförändrat bestående under längre tid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

Befolkningskommissionen har betonat vikten av att förslagen om barnbidrag
och bidragsförskott genomföras i anslutning till andra socialpolitiska
dispositioner, ägnade att underlätta och förbättra barnförsörjningen, såsom
beredande av billiga och goda bostäder, småbarnsvård, billig eller fri hälso-,
sjuk- och tandvård samt förbilligande av skolgången.

Departementschefen.

Att sörja för en god vård och fostran av det uppväxande släktet är allmänt
erkänt såsom en av samhällets allra viktigaste uppgifter. Det är på de unga
generationernas andliga och kroppsliga kvalitet, som samhällets framtid beror.
På olika vägar har samhället också sökt att bättre och bättre tillgodose
anspråken i nyssnämnda avseende. Genom ett välordnat undervisningsväsende,
varav för folkets stora massa folkskolorna och deras påbyggnader äro
av den största betydelsen, erhålla barn och ungdom den utbildning, som skall
göra dem skickade för i livet väntande uppgifter. Genom god bostads- och
socialhygien samt genom gymnastik och idrott söker man fostra ett kroppsligt
starkt släkte.

Trots alla de åtgärder, som hittills vidtagits, kvarstå ännu allvarliga brister
i den önskvärda omvårdnaden örn landets dyrbaraste tillgång, barnen och
ungdomen. Undernäring samt bristfällig utrustning med kläder och skodon
är tyvärr alltjämt en ganska vanlig företeelse i vårt samhälle. Svåra försummelser
även i fråga om tillsyn och uppfostran i egentlig mening förekomma
i tusentals fall, då mödrar för att skaffa uppehälle åt sig och de sina
nödgas lämna barnen att sköta sig själva.

Förekomsten av sålunda i olika avseenden försummade barn betingas oftast
därav, att de försörjningspliktiga föräldrarnas inkomster icke tillåta en rimlig
levnadsstandard. Detta kan hava sin grund i skilda omständigheter. Alltför
sparsamma eller alltför dåligt betalda arbetstillfällen, genom sjuklighet eller
eljest nedsatt arbetsförmåga och därmed jämförliga omständigheter kunna
föranleda ekonomiska svårigheter att bereda barnen en tillfredsställande omvårdnad
utan att därvid berättigade förebråelser kunna riktas mot familjeförsörjarna.
Det stora problemet, hur alla arbetsvilliga och arbetsdugliga -—
sålunda även den icke helt fullgoda arbetskraften — skola kunna beredas inkomster,
vilka möjliggöra en fullt tillfredsställande levnadsstandard för dem
själva och deras familjer, kan emellertid icke i detta sammanhang upptagas
till övervägande.

Bland de kategorier av medborgare, som hava ansvaret för uppfostran och
omvårdnad av barn, finnas emellertid vissa grupper — på grund av särskilda
karakteristika lätta att utskilja från de övriga —- vilka mera regelbundet befinna
sig i ett så ogynnsamt ekonomiskt läge, att de icke utan stöd utifrån
äro i stånd att på ett tillfredsställande sätt giva sina barn vård och underhåll.
Till ifrågavarande grupper medborgare höra ensamstående mödrar
(änkor, ogifta, frånskilda) samt familjeförsörjare, som äro beständigt arbetsoförmögna
(invalider). Vad det nu gäller är frågan, på vilket sätt samhället
skall inskrida för att i all möjlig mån skapa förutsättningar för att barnen

Kungl. Majis proposition nr 276. 47

till här angivna grupper skola undgå att bliva undernärda eller i andra avseenden
försummade.

Hittills ha ensamstående mödrar varit hänvisade till fattigvården såsom
stödorgan. Denna ordning är enligt min mening icke tillfredsställande. I
överensstämmelse med denna uppfattning uppdrogs år 1934 åt särskilt tillkallade
s. k. barnpensioneringssakkunniga att utreda frågan örn andra utvägar
för ordnandet av samhällets bistånd åt ensamstående mödrar och invalider.

Den offentliga fattigvården har till uppgift att fylla behövande samhällsmedlemmars
levnadsbehov i de fall, då detta icke tillgodoses genom särskilda,
till betryggande av samhällsmedlemmarnas ekonomiska ställning avsedda
inrättningar eller anordningar. Denna definition av begreppet fattigvård,
som är hämtad ur det fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande, som
ligger till grund för nu gällande fattigvårdslag, framhäver tydligt fattigvårdens
subsidiära natur. Vid sidan av fattigvården ha utvecklats andra former
av samhällets hjälpverksamhet. Den viktigaste av dessa är socialförsäkringen
med dess olika grenar, såsom sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring,
invaliditets- och ålderdomsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring. Genom
socialförsäkringens fortskridande utveckling har området för fattigvårdens
hjälpverksamhet alltmera begränsats. Vissa förslag till 1937 års riksdag komma,
därest de bliva bifallna, att verka i samma riktning. De förslag angående
lag om barnbidrag och lag örn förskottering av underhållsbidrag till
barn, som jag nu går att förorda, skola, om de av riksdagen godkännas, utgöra
steg på samma väg.

En för barn avsedd hjälpform med understöd utgående efter fasta på förhand
bestämda normer synes hava samma naturliga grund som den allmänna
folkpensioneringen. Likaväl som den, vilken på grund av hög ålder måst
lämna förvärvsarbetet, kan ha berättigade anspråk på att icke behöva vända
sig till fattigvården, böra även de, vilka äro i behov av stöd från det allmänna
på grund av sin försörjningsskyldighet mot barn, vara berättigade till hjälp
i en form, som icke i något avseende kännes förödmjukande. Härtill kommer,
såsom förut utvecklats, att samhällets omvårdnad örn barnen är förestavad
icke endast av humanitära skäl utan än mer av samhällets eget intresse
att fostra dugliga medborgare.

Om man från nu angivna ståndpunkt granskar de huvudinvändningar,
som i yttrandena rests mot de sakkunnigas förslag, synas de icke kunna tillmätas
avgörande betydelse. Det är sålunda naturligt, att för varje gång ett
nytt område avskiljes från fattigvården och hänföres till en ny hjälpform,
vissa praktiska svårigheter ifråga örn gränsdragningen uppkomma. Lika
självfallet torde vara, att när en dylik utbrytning sker, vissa kvarstående grupper
måste känna sig mer eller mindre missgynnade i förhållande till dem, som
komma i åtnjutande av den nya stödformen. Att av denna anledning motsätta
sig en förbättring för sistnämnda grupp av hjälpbehövande är dock
knappast försvarligt. Den splittring av den sociala omvårdnadens organisation,
som uppstår på grund av nya gruppers avskiljande från fattigvården, torde

Kungl. Majlis proposition nr 276.

tillsvidare vara oundviklig. Jag överväger att låta verkställa utredning om
en allmän översyn av bestämmelserna rörande samhällets understödsverksamhet.
Då det emellertid torde dröja en avsevärd tid, innan resultatet av en
dylik utredning kan föreligga, anser jag den nu ifrågasatta reformen böra
genomföras utan att nämnda utrednings slutförande avvaktas. Det nyligen
inrättade socialregistret torde även motverka de befarade ogynnsamma följderna
av splittringen.

En annan huvudinvändning mot de sakkunnigas förslag går ut på att detsammas
genomförande vore ägnat att minska föräldrarnas ansvarskänsla.
Motsvarande invändningar rörande den enskildes känsla av ansvar för sin
och familjens försörjning gjordes på sin tid mot tanken att införa folkpensionering
och arbetslöshetsförsäkring. I enstaka fall kan väl inträffa, att ansträngningarna
att genom eget arbete bidraga till sitt barns försörjning kunna
slappas på grund av möjligheten att från det allmänna erhålla stöd för denna
försörjning, men det stora flertalet ensamstående mödrar skulle helt säkert
av det samhälleliga stödet tvärtom känna sig uppmuntrade i sina strävanden
att bereda sina barn bästa möjliga vård och fostran.

Vad angår formen för den föreslagna hjälpverksamheten ha de sakkunniga
beträffande barnbidragen övervägt, huruvida dessa borde utgå endast till
föräldrar, som vårdade barnen i sina hem eller hade den rättsliga vårdnaden
om barnen, men avvisat denna tanke av skäl som jag finner övertygande.

Även möjligheten av ett försäkringssystem med egna avgifter har av de
sakkunniga upptagits till övervägande. I några yttranden har uttalats missnöje
med att de sakkunniga icke ägnat detta spörsmål en mera ingående prövning.
Jag delar emellertid de sakkunnigas uppfattning, att ett på försäkringsavgifter
byggt system icke är att förorda på här ifrågavarande område.

Vad härefter angår förskotteringsverksamheten, så innebär densamma, att
samhället till förmån för barnen ställer sig som garant för det underhållsbidrag,
vartill barnet civilrättsligt sett är berättigat. Fördelen med denna
form för hjälpverksamheten är framför allt, att den icke framträder som en
understödsverksamhet utan endast som ett medel att förhindra, att barnen
bli lidande på grund av den bidragspliktige faderns försummelse eller oförmåga
att bidraga.

De i vissa yttranden framkomna förslagen rörande omorganisation av barnavårdsmannainstitutionen
torde få upptagas till prövning i annat sammanhang.

Hjälpverksamhetens omfattning.

De sakkunniga.

Som förut angivits bör ett understöd av pensions karaktär enligt de sakkunnigas
uppfattning förbehållas sådana behövande, vilkas hjälpbehov har
sin orsak i vissa klart avgränsade omständigheter. Det förhållande, som
för barnens vidkommande närmast motsvarade nu angivna förutsättningar i
fråga om ett särskilt hjälpbehov, vore, enligt de sakkunnigas åsikt, att båda

Kunni. Maj.ts proposition nr 276.

eller endera av ett barns naturliga försörjare, dess föräldrar, vore döda. Synnerligen
beaktansvärda fall funnes dock, då försörjare levde men dennes försörjningsförmåga
bruste av andra skäl än enbart ekonomiska, såsom arbetsoförmåga
på grund av sjukdom eller hög ålder (invaliditet i pensionsförsäkringslagens
mening). De anförda fallen omfattade stora grupper av barn.
vilkas läge måste anses vara särskilt behjärtansvärt, och de omständigheter,
som föranlett deras nödläge, skilde dem, enligt de sakkunnigas mening, i sådan
grad från andra hjälpbehövande barn, att deras särskilda rätt till hjälp
av det allmänna vore väl motiverad.

Vad först angår de fall, då hjälpbehovet har sin orsak i att fadern avlidit,
hava de sakkunniga anfört, bland annat:

Hava föräldrarna sammanlevat i äktenskap, innebär faderns frånfälle ofta,
icke blott personligt utan även rent ekonomiskt, en sådan katastrof för
familjen, att dess levnadsställning helt förändras. I de flesta fall torde det
nämligen vara genom mannens arbetskraft, som familjen erhållit sin huvudsakliga
försörjning. En lagstiftning om särskilda barnbidrag bör därför i
första hand omfatta dessa barn. I de fall, då föräldrarna icke varit gifta —
åtminstone då de icke stadigvarande sammanbott — torde i allmänhet
faderns frånfälle icke medföra samma ekonomiska omvälvning. Men även
under dessa omständigheter förorsakar dödsfallet i regel en ökad^ försörjningsbörda
för modern och en försämring i barnens levnadsförhållanden.
En bjudande konsekvens av en lagstiftning, som tillerkänner understöd åt
änkors barn, synes därför vara, att även dessa faderlösa barn tillerkännas
hjälp av det allmänna. De sakkunniga anse det ligga närmast till hands att,
när fader till barn utom äktenskap eller mannen i ett genom skillnad upplöst
äktenskap avlidit, hans efterlämnade barn jämställas med barn till änkor
och inrymmas i lagen om barnbidrag. Det blir nämligen för dessa barn icke
fråga örn förskottering av belopp, som sedermera återkräves, utan örn ett
understöd. Förskotteringens organisation, som bygger på ett mera tillfälligt
hjälpbehov, orsakat av faderns underlåtenhet att betala uppfostringsbidrag,
lämpar sig ej heller för att avhjälpa det mera konstanta nödläge, som vållas
av faderns död.

'' I fråga om betydelsen av moderns frånfälle hava de sakkunniga anfört:

Obestridligt är att makans och moderns bortgång ofta medför ekonomiska
svårigheter för mannen och barnen, icke blott då hon i livstiden genom förvärvsarbete
lämnat tillskott till det gemensamma hushållet, utan även då
hennes arbete varit förlagt uteslutande till hemmet. Särskilt värdefullt är
givetvis hustruns arbete i hemmet under barnens första uppväxtår. Ur ekonomisk
synpunkt kan emellertid hustruns lråntälle i regel icke tillmätas
samma betydelse som mannens, och även om en änkling elter hustruns död
kan få svårigheter för sina barns vård, torde han i allmänhet kunna anskaffa
nödig hjälp i hemmet utan att därför behöva det allmännas stöd. Som ovan
framhållits måste en samhällelig understödsverksamhet av nu ifrågavarande
slag inskränkas till sådana fall, där hjälpbehovet i regel är särskilt framträdande,
och de överväganden, för vilka nu redogjorts, hava nied hänsyn
härtill lett de sakkunniga till den uppfattningen, att understöd av den karaktär
det här gäller icke bör tillförsäkras barn till arbetsföra änklingar. Beträffande
denna fråga bör även beaktas, att ett i lag garanterat understöd i vissa
fall skulle kunna komma att försvaga faderns eget intresse lör barnens försörjning.

Bihanq till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 270.

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

De föräldralösa barnen, vilka vore helt ensamstående i livet, syntes enligt
de sakkunnigas mening framför andra barn berättigade till samhällets skydd
och omvårdnad. Det kunde dock förefalla tveksamt, örn dessa barn borde
inordnas i nu förevarande lagstiftning. Härom hava de sakkunniga vidare
anfört:

I stor omfattning torde nämligen barnens ekonomiska ställning efter föräldrarnas
frånfälle vara så svag, att de måste lita till kommunens hjälp för sin
försörjning. Föräldrahemmet är upplöst och barnen måste under alla omständigheter
omhändertagas av andra. Under sådana förhållanden kan det
synas vara utan betydelse för barnen, örn de av samhället erhålla sin försörjning
genom kommunen eller på annat sätt. Utöver de skäl av psykologisk
natur, vilka i det föregående anförts, torde emellertid även andra omständigheter
föreligga, som tala för att dessa barn böra komma i åtanke vid genomförande
av en lagstiftning om särskilda barnbidrag. Genom förefintligheten
av ett bestämt bidrag torde det vara lättare att skaffa barnen goda
fosterföräldrahem. Ofta torde det finnas släktingar eller vänner till föräldrarna,
som skulle vara villiga bereda barnen tillflykt i sina hem, men vilkas
ekonomiska förhållanden icke medgiva detta utan viss ersättning. Skulle
kostnaden härför bestridas av kommunen, kan det emellertid befaras, att understöden
bestämmas till så låga belopp, att omhändertagande av barnen på
angivet sätt omöjliggöres. Det bör även beaktas, att i många fall barnbidrag
tidigare utgått till sådana barn, då modern varit änka eller fadern till
äventyrs invalid, och det skulle för såväl barnen som deras närmaste te sig
oförklarligt, varför barnen, när understödsbehovet blivit större än förut,
skulle mista sitt barnbidrag och bliva hänvisade till kommunens hjälp.

Vad slutligen angår invaliditet hos försörjare som förutsättning för barnbidrag
hava de sakkunniga ansett, att barnbidrag böra utgå endast till personer,
som erhålla folkpension och äro invalider i folkpensioneringslagens
mening. Härom har yttrats:

Beträffande barn inom äktenskap kunde de skäl, som anförts för barnbidrag
då fadern avlidit, sägas motivera sådant bidrag jämväl i de fall, då
fadern blivit varaktigt oförmögen till arbete. Detta gällde tydligen icke blott
medan äktenskapet bestode, utan även och i ännu högre grad sedan den invalide
mannen blivit änkling. Vore å andra sidan mannen arbetsduglig men
hustrun invalid, torde visserligen ofta svårigheten att försörja barnen vara
betydande och måhända icke sällan större än för en arbetsduglig änkling,
som lättare torde kunna erhålla hjälp i hemmet. Så länge mannen, vilken i
regel måste anses såsom huvudförsörjare, vore arbetsför, hade emellertid de
sakkunniga, ehuru med tvekan, ansett sig icke kunna förorda att barnbidrag
i sådana fall skulle utgå.

Enligt de sakkunnigas förslag erhålla vidare barn utom äktenskap
barnbidrag, då modern är invalid, samt barn till frånskilda barnbidrag, då
någon av föräldrarna är invalid, allt dock under förutsättning att den arbetsoförmögne
har vårdnaden om barnet.

Omfattningen av den föreslagna förskotteringsverksamheten sammanhänger
med formen för denna verksamhet. Som framgår av den förut lämnade
redogörelsen för gällande bestämmelser rörande föräldrars underhållsskyldighet
mot barn, åligger det ifråga om barn utom äktenskap samt barn till

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

föräldrar, som leva åtskilda på grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad
eller vilkas äktenskap upplösts, den av föräldrarna, som ej har vårdnaden
örn barnet, att fullgöra sin underhållsskyldighet mot detsamma genom
att utgiva underhållsbidrag.

Då den nu ifrågavarande hjälpverksamheten i princip innebär ett förskotterande
av det underhållsbidrag, som genom dom eller avtal tillförsäkrats barn,
kommer förskotteringen sålunda att inom nyssnämnda grupper av barn endast
omfatta dem, som på angivet sätt garanterats underhållsbidrag. Den
viktigaste av de grupper, som härigenom kommer att uteslutas, utgöres av de
utomäktenskapliga barn, vilkas fader är okänd. Enligt av de sakkunniga
verkställd statistisk utredning (sid. 71 och 79 i det senare betänkandet) uppgår
nämnda grupp av barn å landsbygden till omkring 13 och i städerna till
omkring 9 procent av de utomäktenskapliga barnen. Som skäl för dessa
barns uteslutande från den föreslagna lagstiftningen hava de sakkunniga anfört
i huvudsak följande:

Orsaken till att faderskap till ett barn icke i laga ordning fastställts kan vara
den, att modern icke kunnat eller vägrat lämna tillräckliga upplysningar
för faderns uppspårande och faderskapets fastställande eller att fadern icke är
anträffbar. Ofta torde även anledningen vara att söka däri, att vederbörande
barnavårdsman icke nedlagt tillräcklig energi för att få faderskapet fastställt.
Dessa barns ställning är särskilt^ behjärtansvärd, och de sakkunniga övervägde
därför till en början att föreslå en hjälpverksamhet utan fattigvårds
karaktär, omfattande alla nödställda minderåriga barn. En sådan hjälpverksamhet
kan emellertid knappast organiseras som en form av pensionering
utan bör grundas på individuell behovsprövning. En hjälpform, som garanterade
modern till utomäktenskapligt barn ett fast understöd,^ så snart moderns
inkomst understege visst angivet belopp, kan nämligen svårligen genomföras,
emedan moderns intresse för att få faderskapet till barnet fastställt
därigenom skulle minskas med påföljd, att modern säkerligen i åtskilliga fall
komme att vägra att lämna upplysning om vem, som vore barnets fader. Det
kan även antagas att barnavårdsmannens intresse för faderskapets fastställande
komme att i motsvarande grad minskas. Konsekvensen skulle sålunda
bliva, att kategorien utomäktenskapliga barn med okänd fader komme
att högst väsentligt ökas, en konsekvens som skulle direkt motverka de
gynnsamma resultat, som i hithörande avseenden uppnåtts genom lagstiftningen
om barn utom äktenskap. Om emellertid hjälpverksamheten sålunda
.skulle grundas på en individuell behovsprövning vore, som förut framhållits,
föga vunnet med försöken att skarpt särskilja den ifrågavarande hjälpverksamheten
från fattigvården. Det bör även anmärkas, att medtagandet av barn
med okända fäder skulle lia den påföljden, att man även i de lall, da ett
underhållsbidrag i laga ordning bestämts, nödgades frångå principen, att just
detta belopp garanterades och understödet icke linge överstiga detsamma.
Gruppen barn med okända fäder skulle annars komma i en gynnad särställning.
Nämnda princip har emellertid en sådan betydelse för ett rättvist reglerande
av understödets belopp, att densamma icke bör slopas. Det bör slutligen
särskilt framhållas, att det utgivna understödet återkräves av den underhållsskyldige.
Ett utsträckande av hjälpverksamheten till barn med okänd
fader skulle därför jämväl innebära ett avsteg från denna grundsats. Det
torde ej vara obefogat antaga, att antalet barn utom äktenskap med okänd
fader komme att minskas, örn den föreslagna lagstiftningen genomfördes. De
förmåner denna innebär torde nämligen med all säkerhet komma att öka in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

tresset hos såväl modern till barn utom äktenskap som barnavårdsmannen att
söka få faderskapet till barnet fastställt.

De sakkunniga hava vidare föreslagit det undantaget från principen
om förskotterande av icke erlagda underhållsbidrag, att förskotteringen icke
skall omfatta de fall, då fadern har den rättsliga vårdnaden örn barnet och
modern sålunda är skyldig att betala underhållsbidrag, vilka fall de sakkunniga
icke ansett det vara nödvändigt medtaga med hänsyn till deras ringa
förekomst. Enligt den av de sakkunniga verkställda statistiska undersökningen
(sid. 73 och 80 i betänkandet) inskränka sig de fall, då fadern har
vårdnaden om barn utom äktenskap, till på landsbygden 3 procent och i
städerna 1.5 procent. Motsvarande uppgift har icke lämnats för skilsmässobarnen.

Yttrandena.

Beträffande frågan, vilka hjälpbehövande barn, som böra
komma i åtnjutande av barnbidrag, ha vissa anmärkningar och
önskemål framställts i yttrandena över det tidigare betänkandet.

Sålunda ha länsstyrelsen i Stockholms län samt svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet ansett det orättvist, att den invalide mannen skulle vara
berättigad till barnbidrag, medan exempelvis en arbetsför man med sjuk
eller invalid hustru och minderåriga barn eller arbetsför änkling med barn
eller en fattig familj med minderåriga barn, vilken hemsöktes av sjukdom,
skulle få vända sig till fattigvården för erhållande av hjälp.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har erinrat örn att den föreslagna avgränsningen
av fattigvårdsbegreppet skulle medföra det olyckliga förhållandet, att
allenast barn i äktenskap, där fadern ej vore invalid men på grund av arbetslöshet
eller andra orsaker icke kunnat försörja familjen, skulle bliva hänvisade
till fattigvården. Den mindervärdighet, som de sakkunniga ville borttaga
från änkor och ogifta mödrar genom överflyttningen av förevarande
bjälpåtgärder från fattigvård till socialförsäkring, komme säkerligen att med
dubbel tyngd åvila de föräldrar, som för sina barn i äktenskap endast hade
att åtnjuta understöd av fattigvårds karaktär. Åtgärder av denna art komme
med säkerhet ej att stimulera äktenskapsfrekvensen.

Rätt till barnbidrag åt änkling med minderåriga barn har påyrkats av barnavårdsnämnden
i Malmö med instämmande av stadsfullmäktige samt barnavårdsnämnden
i Hälsingborg ävensom kommunalfullmäktige i Örkeneds
och Svegs kommuner. Barnavårdsnämnden i Hälsingborg har ansett, att barnbidrag
jämväl borde utgå till arbetsför man med invalid hustru, och kommunalfullmäktige
i Örkeneds kommun, att barnbidrag borde tillkomma de
minderåriga barnen, då mannen vore sjuklig om också icke invalid.

Kommunalfullmäktige i Våxtorps kommun lia ansett det önskvärt, att även
sådana barn, som för närvarande erhölle fattigvård på grund av faderns eller
moderns liknöjdhet, bristande arbetsvilja eller dylikt, erhölle barnbidrag.

Befolkning skommissionen har ansett, att om hjälpbehövande änklingar
med minderåriga barn och äkta makar med barn, då hustrun vore invalid,

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

icke lämpligen ansåges kunna eller böra inordnas i det av de sakkunniga
föreslagna hjälpsystemet, starka skäl dock talade för en utredning om på vad
sätt även hjälpbehövande inom denna kategori kunde beredas hjälp utan fattigvårds
karaktär. En tredje kategori av hjälpbehövande utgjordes av de
barnrika familjerna. Kommissionen hade att jämlikt sina direktiv upptaga
det med dessa förhållanden förknippade problemet.

Beträffande de föräldralösa barnen ha barnavårdsnämnderna i Malmö
och Hälsingborg givit uttryck för tvekan örn lämpligheten av att barnbidrag
skulle utgå till dessa barn, framför allt med hänsyn till att dessa barn i stor
utsträckning bleve omhändertagna för samhällsvard, vilken till sina rättsverkningar
vore likvärdig med fattigvård. Barnavårdsnämnden i Uppsala
har avstyrkt förslaget i denna del samt framhållit, att det enda naturliga
vore ett samhälleligt omhändertagande genom barnavårdsnämnderna.

I fråga örn förskotteringens omfattning har i flera yttranden
över det senare betänkandet beklagats, att icke alla barn kunna komma
i åtnjutande av de förmåner densamma erbjuder. Statens inspektör för
fattigvård och barnavård samt fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna i
första och tredje distrikten hava betonat olägenheten av en sådan klassificering
av de understödda barnen, som förslaget bomme att medföra. Styrelsen
för svenska stadsförbundet har anmärkt, att de sakkunnigas förslag
ingalunda omfattade en viss homogen och klart avgränsad grupp.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att det kunde inträffa, att
barn med samma understödsbehov i ena fallet erhölle fattigvård och i andra
fallet understöd utan fattigvårds karaktär och detta till och med i en och
samma familj. Man kunde fråga sig, om icke något dylikt skulle vara ägnat
att väcka ännu kraftigare misstämning än den, som enligt de sakkunniga
redan nu gjorde sig gällande gentemot fattigvårdsbegreppet.

Förutom dessa allmänna anmärkningar hava i yttrandena vissa detaljer
rörande förskotteringslagstiftningens omfattning kritiserats. Framför allt har
de sakkunnigas ståndpunkt i fråga om de barn, för vilka faderskapet icke blivit
fastställt, väckt gensagor. Befolkningskommissionen bär sålunda härom
anfört:

I fråga om dessa barn av okänd fader framträda med synnerlig skärpa
de olyckliga familjeförhållanden, vilka missgynna de utomäktenskapliga barnen
vid jämförelse med de barn, som uppväxa i ett hem under båda föräldrarnas
gemensamma omvårdnad. Kommissionen anser, att de nu ifrågavarande
barnen icke böra utsättas för den otrygghet och den rättsverkan,
vilka känneteckna fattigvården och vilka alldeles särskilt för dessa barn
kunna innebära deklassering och kväva ambitionen. Utan att bestrida en
viss giltighet av de av de sakkunniga andragna skälen för att ställa barn
av okänd fader utanför den föreslagna lagstiftningen, föreslår dock kommissionen
en omarbetning av förslaget på denna punkt. Till ytterligare stöd
för denna hemställan erinrar kommissionen örn att hithörande fall äro
ganska skiftande. Att lämna erforderlig hjälp utan fattigvårds karaktär till ett
barn, vars moder efter bästa förmåga sökt underlätta barnavårdsnämndens
forskningar efter barnets avviknc fader, torde exempelvis icke vara ägnat

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

att öka antalet hithörande fall. I fråga om mödrar, vilka uppenbarligen
visa tredska, krävas visserligen skärpta åtgärder. Men kommissionen menar,
att dylika åtgärder väl kunna vidtagas utan att barnen behöva hänvisas till
fattigvård. Kommunernas intresse för efterforskningarna kan stimuleras genom
minskning av statsbidraget till 50 procent i dylika ouppklarade fall.
Kommissionen håller det icke för uteslutet, att en effektiv övervakning av
de tredskande mödrarna från barnavårdsnämndens sida kan vara ägnad att
i högre grad minska antalet okända faderskap, än örn sådana fall hänvisades
till fattigvården.

Önskvärdheten av att ifrågavarande grupp barn måtte medtagas i förevarande
lagstiftning har betonats av statskontoret, socialstyrelsen, länsstyrelserna
i Älvsborgs, Gotlands, Örebro, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens
län, stadsfullmäktige i Skövde, Borås, Trollhättan, Eskilstuna och Lysekil,
kommunalfullmäktige i Grangärde, Rämens, Almby, Brunflo, Nederkalix
och Jokkmokks kommuner, barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg,
Eskilstuna, Sölvesborg, Jämshög, östra Tollstad, Falun, Visby, Söderhamn,
Luleå och Boden, fattigvårdsdirektören i Stockholm, fattigvårdsstyrelserna i
Eskilstuna och Falun samt en minoritet inom svenska fattigvårds- och barnavård
sförbundet. Barnavårdsnämnden i Stockholm samt minoriteten inom
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet hava framhållit, att helst endast
de fall borde vara uteslutna från hjälpverksamheten, där moder vägrade uppgiva
fadern. Nämnden har i detta sammanhang påpekat, att man, om de sakkunnigas
förslag i denna del antoges, torde hava anledning vänta en ökning
av antalet rättegångar för faderskapets fastställande, särskilt i de fall, då
den uppgivne fadern vore avliden. För närvarande saknades nämligen anledning
att. då han dött utan att efterlämna tillgångar, anhängiggöra talan
mot hans stärbhus för att få faderskapet fastställt. Kommunalfullmäktige
i Nederkalix kommun hava ansett, att möjligen de fall kunde undantagas
från rätt till bidragsförskott, då modern vägrade att uppgiva vem som vore
barnets fader eller eljest ställde sig avvisande mot åtgärder för faderskapets
fastställande. Barnavårdsnämnderna i Jämshög och Östra Tollstad hava ansett
det orättvist, att barn med okänd fader skulle uteslutas från den föreslagna
hjälpverksamheten, när faderskapet icke kunnat fastställas, emedan
fadern avlidit eller holle sig undan. Länsstyrelsen i Örebro län har påpekat,
att det oftast berodde på omöjligheten att skaffa bevis eller på försummelse
från barnavårdsmannens eller nämndens sida, att faderskapet till ett barn
icke kunnat fastställas. Som ett korrektiv mot det av de sakkunniga åberopade
skälet att icke utsträcka hjälpverksamheten till nu ifrågavarande
barn eller att intresset för faderskaps fastställande därigenom skulle minskas
har länsstyrelsen föreslagit, att ersättning av statsmedel för bidragsförskott
åt utomäktenskapliga barn endast skalle utgå i fall, då faderskapet i laga
ordning fastställts. Stadsfullmäktige i Eskilstuna hava ansett, att örn man i
likhet med de sakkunniga funne, att underhållsbidraget ovillkorligen måste
vara fastställt för att förskott skulle kunna utgivas, det icke borde möta
alltför oöverstigliga svårigheter att genom en ändring i lagstiftningen införa
sådana bestämmelser, att en dylik fastställelse kunde tillsvidare, intill dess

Kungl. Mcij.ts proposition nr 276.

barnafadern eventuellt bleve känd, verkställas av myndighet, t. ex. barnavårdsnämnden.
Barnavårdsnämnden i Boden bar föreslagit en sådan lösning,
att i de fall, då barnets moder blivit urståndsatt att lagligen erhålla
erkänd fader till sitt barn, ehuru denne angivits, nämligen örn fadern avlidit
kort tid efter barnets avlelse eller där av modern utpekad fader genom edgång
friats från faderskapet, men sannolika skäl förelåge, att den angivne
fadern kunnat vara fader till barnet, modern oell barnet borde erhålla hjälp
av det allmänna utan fattigvårdskaraktär. Ett liknande förslag har framförts
av kommunalfullmäktige i Jokkmokks kommun.

Länsstyrelserna i Värmlands och Västerbottens län samt stadsfullmäktige i
Gävle hava uttryckligen förklarat, att de, i motsats till förut angivna myndigheter,
funne de av de sakkunniga för deras ståndpunkt i förevarande avseende
åberopade skälen övertygande.

De sakkunnigas ståndpunkt att endast faderns underhållsbidrag men ej
moderns skall vid dess uteblivande förskotteras har även mött kritik i yttrandena.
Medicinalstyrelsen har sålunda föreslagit, att i detta avseende fader
och moder måtte bliva likställda. Samma uppfattning har hävdats av stadsfullmäktige
i Eskilstuna samt svenska fattigvårds- och barnavärdsförbundet.
Socialstyrelsen har ifrågasatt, huruvida den omständigheten, att fadern sällan
hade vårdnaden om barn borde stå hindrande i vägen för rätt till bidragsförskott.
Statskontoret har ansett, att i förslaget underhållsskyldigheten kommit
att alltför mycket betonas i fråga om barnets fader, medan moderns
skyldighet att underhålla sitt barn skjutits i bakgrunden.

Länsstyrelsen i .Jönköpings län har framhållit, bland annat:

De grupper av barn, som enligt förslaget skulle komma i fråga till erhållande
av bidragsförskott, kunde enligt länsstyrelsens förmenande ur försörjningssynpunkt
näppeligen anses sämre ställda än barn till föräldrar, vilka
visserligen vore förenade i äktenskap, som icke gått sönder, men vilkas försörjningsmöjligheter
på grund av sjukdom eller annan orsak icke vore tillräckliga
för barnens behov, ej heller barn utom äktenskap, för vilka faderns
underhållsskyldighet icke kunnat fastställas genom rättens beslut eller avtal.
Att på sätt de sakkunniga föreslagit bereda vissa grupper av barn hjälp i
annan form än fattigvård syntes därför länsstyrelsen innebära en orättvisa
mot övriga barn, som icke erhölle motsvarande förmån. Da det häijämte
måste anses såsom ett synnerligen viktigt samhällsintresse, att familjen fortfarande
bomme att vara den huvudsakliga formen för samlevnad och barns
fostran, vore det enligt länsstyrelsens åsikt av vikt, att de fria förbindelserna
icke uppmuntrades genom åtgärder, som vore ägnade att placera barn i fria
förbindelser i bättre försörjningssituation än de inom äktenskap födda barnen.

Svenska fattigvårds- och barnavärdsförbundet har papekat, att bland de
alltjämt till fattigvården hänvisade grupperna märktes barn i ett bestående
äktenskap, vilkas båda föräldrar levde men av någon annan orsak än varaktig
arbetsoförmåga hos fadern vore urståndsätta att giva sina barn full
försörjning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

Departementschefen.

I yttrandena har de sakkunnigas begränsning av det klientel, som skall
komina i åtnjutande av barnbidrag, på flera punkter mött kritik. I anslutning
till denna kritik kan framför allt ifrågasättas, huruvida icke barn till
änkling samt barn till äkta makar, av vilka hustrun är invalid, böra medtagas.
Försiktigheten torde emellertid bjuda, att rätt till barnbidrag tills
vidare begränsas i enlighet med de sakkunnigas förslag. I fråga om barn till
invalider överensstämmer detta även i huvudsak med vad som hittills gällt
beträffande pensionstillägg för barn. Skiljaktighet föreligger därutinnan, att
under det pensionstillägg enligt 1913 års lag utgår beträffande barn utom äktenskap,
när modern är arbetsoförmögen, samt i fråga om barn till frånskilda
makar, när någon av föräldrarna är till arbete oförmögen, barnbidrag
enligt departementsförslaget utgår i motsvarande fall endast då den, som
är till arbete oförmögen, har vårdnaden om barnet.

Vad angår den föreslagna förskotteringslagstiftningen, har i ett stort antal
yttranden anmärkts på det förhållandet, att barn med okänd fader uteslutes
från rätt till bidragsförskott. Önskemål hava framställts, att lagförslaget
mätte underkastas sådan omarbetning, att denna brist undanröjdes. För
flertalet av dem, som framställt ett dylikt yrkande, torde det ej ha stått klart,
att uteslutandet av denna grupp barn är en given följd av den form för hjälpverksamheten,
som de sakkunniga föreslagit. Frågeställningen blir därför
närmast den, huruvida fördelarna med den föreslagna formen för hjälpverksamheten
kunna anses uppväga nämnda olägenhet. Trots det synnerligen
behjärtansvärda läge, i vilket de nu ifrågavarande barnen kunna befinna sig,
anser jag emellertid icke förskotteringsformen för understödjande av utomäktenskapliga
barn och skilsmässobarn för närvarande böra offras för att åt
ifrågavarande grupp av barn bereda understöd utan fattigvårds karaktär.
Goda skäl kunna även anföras för att utsträcka förskotteringen till fall, då
fadern har vårdnaden örn barnet och modern brister i sin betalningskyldighet.
Jag anser emellertid, att den av de sakkunniga föreslagna begränsningen
i detta avseende tillsvidare bör bibehållas. Begränsningen överensstämmer
med den föreslagna lagstiftningens karaktär av hjälp åt ensamstående
mödrar samt har beträffande barnbidragen i viss mån sin motsvarighet i det
förhållandet, att dylikt bidrag icke utgår för barn till arbetsför änkling.

Slutligen ma anmärkas, att fragan om hjälp åt de barnrika familjerna
torde få upptagas till behandling i annat sammanhang.

Barnbidragens oell bidragsförskottens maximibelopp.

De sakkunniga.

De för närvarande utgående pensionstilläggen för barn till invalider uppgå
till högst 102 kronor om året för varje barn. Detta belopp ha de sakkunniga
iunnit alldeles otillräckligt för barnens försörjning. För bedömande av frågan
huru stora barnbidragen borde vara för att fylla sitt ändamål lia de sakkunniga,
som förut angivits, införskaffat uppgifter från ett antal fattigvårds -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 276.

styrelser och barnavårdsnämnder rörande kommunernas kostnader för understödjande
och vård av minderåriga barn. Resultatet av utredningen återfinnes
å sid. 83 ff. i de sakkunnigas tidigare betänkande.

Bearbetningen av detta material hade givit vid handen, att medelbeloppet
av det månatliga fattigvårdsunderstöd, som lämnades änkor med ett barn,
för landsbygden i dess helhet kunde beräknas uppgå till inemot 20 kronor.
Beträffande änka med flera minderåriga barn framginge av undersökningen,
att om understödet till första barnet vöre lågt — mindre än 15 kronor för
månad — nedsättning för de följande barnen sällan förekomme, men att
en dylik nedsättning vore regel, om understödet till det första barnet uppginge
till 25 kronor för månad eller däröver. Läge understödet i fråga mellan
15 och 25 kronor, förekomme nedsättning redan för andra barnet i omkring
40 procent av de observerade kommunerna och först för tredje barnet
i omkring 20 procent av fallen, under det att i återstående 40 procent någon
nedsättning icke förekomme. I omkring en femtedel av kommunerna utginge
ett något högre understöd till späda barn. I städerna torde medelunderstödet
röra sig omkring 20—25 kronor i månaden för första barnet med i
allmänhet omkring 5 kronor lägre understöd för de följande barnen. Beträffande
de ersättningsbelopp, som kommunerna brukade lämna vid utackordering
av barn i fosterföräldrahem, framginge av undersökningen, att
den månatliga kostnaden i medeltal uppginge till något över 20 kronor.

Den första fråga, som med hänsyn till utredningens resultat uppställt sig
för de sakkunniga, har varit den, huruvida bidragen borde utgå med lika
belopp för barn räknat, oberoende av antalet barn i en familj, eller om någon
reduktionsregel borde tillämpas. De sakkunniga hava bestämt sig för det
senare alternativet med hänsyn till utredningens nyss angivna resultat i detta
avseende samt emedan det syntes de sakkunniga obestridligt, att i en familj
försörjningskostnaden för varje barn bleve lägre ju flera barnen vore.

De sakkunniga hava vidare ansett skäligt, att barnbidraget utginge med
något förhöjt belopp under de två första levnadsåren, emedan ett barn under
sina första levnadsår behövde mera tillsyn än äldre barn och sålunda minskade
moderns möjlighet till förvärvsarbete. Enligt de sakkunnigas mening
borde även barnbidraget till föräldralösa barn utgå med högre belopp än till
andra barn.

Slutligen hava de sakkunniga haft att taga ställning till frågan, huruvida
barnbidragen skulle utgå med lika belopp över hela landet eller efter dyrortsgradering.
Lika starka skäl för en dyrortsgradering syntes de sakkunniga visserligen
icke föreligga, då det gällde barnbidrag som beträffande tilläggspensioner
inom folkpensioneringen, men det vore likväl enligt de sakkunnigas
mening obestridligt, att en tyngre försörjningsbörda åvilade barnaförsörjare
på en dyrare än på en billigare ort. De sakkunniga hava därför framlagt ett
särskilt tilläggsförslag rörande dyrortsgraderade barnbidrag, upptagande tre
olika ortsgrupper, vilket nära anslöte sig till det förslag rörande dyrortsgraderade
folkpensioner, som den 30 november 1935 avgivits av särskilda sakkunniga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

I fråga om bidragens belopp hava de sakkunniga stannat vid att föreslå
belopp, som ungefärligen motsvarade medeltalet av det månatliga fattigvårdsunderstöd,
som av landsbygdskommunerna lämnades för minderåriga barn
till änkor.

I överensstämmelse med nu angivna grunder hava de sakkunniga föreslagit,
att barnbidrag för barn till arbetsför änka skulle utgå med följande högsta
årliga belopp:

6
O.

barn

Dyrortsgrupp 1	Dyrortsgrupp 2	Dyrortsgrupp 3
För barnen tilsam- mans	Ökning för varje barn	För barnen tillsam- mans	Ökning för varje barn	För barnen tillsam- mans	Ökning för varje barn
kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
240	240	300	300	360	360
420	180	525	225	630	270
600	180	750	225	900	270
720	120	900	150	1,080	180
840	120	1,050	150	1,260	180
960 1	120	1,200	150	1,440	180

För föräldralösa barn hava de sakkunniga föreslagit barnbidragets årliga
belopp till för varje barn 300 kronor i dyrortsgrupp 1, 360 kronor i dyrortsgrupp
2 och 420 kronor i dyrortsgrupp 3.

För de två första åren av barnets levnad skulle enligt förslaget de utgående
barnbidragen ökas med ett årligt tilläggsbelopp av 60 kronor.

Barnbidragen för barn till arbetsoförmögna hava de sakkunniga föreslagit
till samma belopp som de barnbidrag, vilka skola utgå till arbetsföra änkors
barn. Som motivering härför hava de sakkunniga anfört:

De bidragsbelopp, vilka avse understöd till barn åt arbetsför änka, kunna
måhända synas vara knappt tilltagna, men av ekonomiska och andra skäl
anse sig de sakkunniga icke böra föreslå högre belopp. Att barnbidragen
för en invalid änka skulle utmätas knappare vore uppenbarligen obilligt. En
sådan änka har visserligen sin folkpension att lita till, men denna är enbart
avsedd att täcka hennes egna behov. I samma ställning befinna sig
tydligen icke blott övriga ensamstående invalida personer med minderåriga
barn, utan även familjer med minderåriga barn, där båda föräldrarna äro invalider.
Icke i något av de anförda fallen torde barnbidragen kunna utmätas
lägre än när det är fråga om en arbetsför änka. I en familj, där fadern
är invalid och modern arbetsför, kan moderns ställning i viss mån anses vara
likartad med en änkas. Är mannen intagen på vårdanstalt, är den i förevarande
hänseende fullkomligt densamma. Är han hjälplös, men vistas hemma,
är hustrun därigenom ofta vida mer hindrad från förvärvsarbete än en
arbetsför änka med minderåriga barn, ty den förra har icke blott barnen utan
även mannen att vårda. Endast i de fall, då mannen är invalid, men ej hjälplös,
kan hustruns ställning vara något fördelaktigare än en änkas; mannen
kan nämligen då ofta hava tillsynen över barnen medan hustrun arbetar utom
hemmet. De svårare invaliditetsfallen torde emellertid i så stor utsträck -

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

ning förekomma bland, de invalider, som bliva berättigade till barnbidrag, att
de sakkunniga ansett sig icke böra föreslå särskilda lägre barnbidragsbelopp
för de fall, där mannen är invalid, men ej fullt hjälplös. Snarast borde,
i fall av hjälplöshet, ett särskildt vårdbidrag böra lämnas. Detta är en fråga,
som visserligen är värd att beaktas, särskilt då minderåriga barn förefinnas,
men som har för stor räckvidd för att bringas till lösning i detta sammanhang.

Av grunderna för den föreslagna lagstiftningen rörande bidragsförskott följer,
att bidragsförskottens belopp i princip skola motsvara det genom dom
eller avtal bestämda underhållsbidraget. Från denna princip hava emellertid
de sakkunniga föreslagit det undantaget, att bidragsförskotten icke få överstiga
vissa bestämda normalbelopp. De sakkunniga hava härutinnan framhållit
följande:

Då det är fråga om att avhjälpa ett ekonomiskt nödläge, kan det allmänna
icke tänkas bidraga med större belopp än som är erforderligt härför. Även
om det i vederbörlig ordning bestämda underhållsbidraget överstiger sistnämnda
belopp, bör bidragsförskottet ej sättas högre än detta. Ehuru barnet är
berättigat till underhåll efter båda föräldrarnas villkor, kan vid uteblivande
av faderns underhållsbidrag det allmänna icke gå längre än att bereda barnet
nödtorftig försörjning. Det härför erforderliga beloppet måste för vinnande
av likformighet i tillämpningen fastställas generellt.

För bestämmande av dessa normalbelopp lia de sakkunniga verkställt en
utredning rörande beloppen av de underhållsbidrag, som fader till barn utom
äktenskap och till barn, vilkas föräldrar vunnit hemskillnad eller äktenskapsskillnad,
förpliktas utgiva (se sid. 73 och ff., 81 och ff. samt 85 i det senare
betänkandet). Av utredningen hava de sakkunniga funnit framgå, att barnbidragens
normalbelopp ganska nära motsvara medelvärdet för de månatliga
underhållsbidragen å landsbygden och i de mindre städerna. De sakkunniga
hava därför ansett skäl icke föreligga att vid fastställandet av bidragsförskottens
belopp frångå vad som skulle gälla för barnbidragen med undantag
av att det särskilda tillägget under barnets späda ålder föreslagits icke skola
utgå i fråga om bidragsförskotten för att förenkla uträkningen av dessa.

Liksom i fråga örn barnbidragen hava de sakkunniga framlagt särskilt tillläggsförslag
rörande dyrortsgraderade bidragsförskott i anslutning till det
den 30 november 1935 avgivna förslaget rörande dyrortsgraderade folkpensioner.

Yttrandena.

De föreslagna barn bidragsbeloppens storlek har i flertalet
yttranden lämnats utan erinran. Anmärkningar saknas emellertid icke.

Sålunda har barnavårdsnämnden i Göteborg funnit det vara en väsentlig
brist i förslaget, att de sakkunniga icke lämnat klart besked, huruvida de med
sitt förslag åsyftat att vinna full försörjning eller endast att lämna bidrag till
försörjningen. På grund av denna ovisshet har nämnden ansett det ändainålslöst
att ingå på ett bedömande av lämpligheten av bidragens storlek.

Fattigvdrdsnämnden i Stockholm har ansett de föreslagna barnbidragen

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

otillräckliga, om icke dyrortsgradering genomfördes. Om däremot barnbidragen
bestämdes enligt den ifrågasatta dyrortsgraderingen, skulle de sannolikt
bliva tillräckliga även för huvudstadens vidkommande.

Länsstyrelsen i Kalmar län har påpekat, att högsta utgående barnbidrag
visserligen motsvarade högsta löpande fattigvårdsunderstöd, men har samtidigt
erinrat örn att fattigvårdsunderstöden emellanåt måste utfyllas med tillfälliga
understöd för anskaffande av kläder och skodon m. m. När det gällde
att bereda barn anstaltsvård, nödgades även fattigvården ingripa.

Fattigvårds- och barnavårdslconsulenten i sjunde distriktet har även ansett
de föreslagna beloppen otillräckliga.

Kommunalfullmäktige i Jukkasjärvi kommun ha funnit bidragsbeloppen
otillräckliga för försörjning av barn till änkor och arbetsoförmögna i samhällen
med höga levnadskostnader.

Stadsfullmäktige i Kungsbacka åter ha ansett bidragens belopp i vissa fall
kunna nedprutas.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i åttonde distriktet har visserligen
icke ansett de ifrågasatta beloppen i och för sig för stora men har framhållit,
att understödet ofta bleve rikligare tillmätt än den inkomst mannen själv
genom produktivt arbete under sin krafts dagar kunnat förvärva för barnens
försörjning.

Socialstyrelsen har anfört, bland annat:

Inom styrelsen funnes visst material, grundat på ettåriga hushållsräkenskaper
för familjer med olika barnantal, vilket material skulle kunna vara ägnat
att belysa hithörande levnadskostnadsfrågor. Vid en mera summarisk
granskning av ifrågavarande hushållsboksmaterial finge man det intrycket,
att å ena sidan det av de sakkunniga föreslagna barnbidraget för ett barn beträffande
landsbygden — särskilt i fråga om familjer med naturahushållning
— läge väl högt, och å andra sidan att de tillägg, med vilka barnbidraget enligt
förslaget skulle höjas alltefter ökat barnantal, vore proportionsvis låga.
Vöre denna uppfattning riktig, borde sålunda den upprättade skalan för barnbidrag
kunna begynna med ett något lägre belopp än det föreslagna, men i
stället stegras något mera än som föreslagits med växande barnantal. Särskilt
diskutabel syntes den starka nedgången i tilläggsbidraget vara, som förslaget
innebure vid övergången från tre- till fyrabarnsbestånd, detta så mycket mer
som hållbara belägg för en så kraftig relativ levnadskostnadsminskning vid
och efter denna gräns torde saknas.

Barnavårdsnämnden i Uppsala har ansett barnbidragen otillräckliga för
änka med fyra barn.

Stadsfullmäktige i Västervik ha funnit barnbidraget för familjer med mera
än tre barn alldeles för lågt samt ansett detsamma böra höjas för varje barn
utöver tre till 168 eller åtminstone 144 kronor. Däremot kunde möjligen
barnbidraget för familjer med färre barn sänkas något litet.

Principen örn en relativ nedsättning av bidragen med hänsyn
till större antal barn har kritiserats i flera yttranden.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård samt barnavårdsnämnden i
Stockholm ha föreslagit, att, då barn icke vårdas hos föräldrarna utan måste
utackorderas eller vårdas på annat sätt, samma bidrag, som är avsett för ett

Kungl. Majis proposition nr 276.

barn, bör utgå för varje barn i familjen. Barnavårdsnämnden har därvid
påpekat, att, då i skilda sammanhang förslag väckts örn att på olika sätt söka
motverka nativitetsminskning, man torde vara berättigad att betrakta förhöjda
eller i varje fall icke sänkta barnbidrag såsom ett naturligt led i det
allmännas positiva åtgärder i denna fråga.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i åttonde distriktet har ansett en
uppenbar orättvisa uppstå i fråga örn barnen till vissa invalider (tuberkulossjuka,
sinnessjuka m. fl.), vilka barn säkerligen under en stor del av barndomen
vore omhändertagna av samhället. För omhändertaget barn ur en
ettbarnsfamilj erhölles nämligen bidrag med ett belopp och för ett barn ur
en sexbarnsfamilj med ett annat belopp.

Stadsfullmäktige i Malmö hava erinrat örn att de sakkunniga tydligen utgått
från att samtliga eller åtminstone flertalet barn inom en familj finge
tillfälle vistas på ett och samma ställe. Att så alltid komme att ske vore dock
ingalunda säkert. Ur synpunkten att supplerande fattigvård borde undvikas,
vore det önskvärt, att vid bidrags bestämmande hänsyn toges till även andra
omständigheter än barnantal och inkomster.

Kommunalfullmäktige i Slätthögs kommun ha föreslagit, att bidraget skulle
utgå med 120 kronor örn året för varje barn oavsett barnantalet.

I fråga om bidragen till de föräldralösa barnen har socialstyrelsen
icke funnit styrkt, att detta skäligen borde sättas väsentligt högre
än för änka eller invalid med ett barn. Ifrågasättas kunde för övrigt, huruvida
icke — detta ej minst i betraktande av barnets verkliga intresse — uttryckligen
borde föreskrivas, att beträffande storleken av dylikt bidrag hänsyn
skulle tagas till vårdkostnaden i det enskilda fallet. Det torde nämligen
kunna antagas, i analogi med vad som gällde barn, vilka fostrats i föräldrahemmet,
att denna kostnad bleve mindre i hem, som upptoge ett flertal föräldralösa
barn. Standardiseringen av beloppen kunde göra det ekonomiskt
fördelaktigt att anordna fosterbarnshem i större skala.

Barnavårdsnämnden i Malmö har anfört:

Om de sakkunnigas förslag i denna del bringades till verkställighet, måste
detta helt naturligt komma att medföra en allmän förhöjning av fosterlönerna
i vårt land med ty åtföljande allvarliga ekonomiska konsekvenser för
kommunerna. Det vore nämligen ingalunda så — vilket en icke initierad
möjligen skulle kunna frestas att antaga — att en förhöjning av fosterlönernas
storlek utgjorde någon som helst garanti för en förbättrad standard hos
fosterhemmen. En tämligen enhällig uppfattning torde snarare se en fara
i ett dylikt system, i det detsamma ansåges kunna medföra, att ekonomiska
synpunkter -—- mer än nu — spelade in för vederbörande barnafostrare vid
deras tagande av fosterbarn.

Liknande synpunkter ha i detta avseende gjorts gällande av fattigvårdsoch
barnavårdskonsulenten i sjätte distriktet, fattigvårdsstyrelsen i Västerås,
barnavårdsnämnden i Hälsingborg samt kommunalfullmäktige i Ströms kommun.

Pensionsstyrelsen, kommunalnämnden i Säby kommun samt barnavårds -

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

nämnden i Luleå lia ifrågasatt, huruvida tillägget till bidraget
under barnets späda ålder vore motiverat.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i sjunde distriktet har framhållit,
att en moders försörjningsmöjligheter, örn hänsyn toges till barnet, knappast
vore större då barnet vore i åldern 2—4 år än då det vöre under 2 år. Det
ifrågasattes därför, att tillägget kunde utgå till och med den månad, under
vilken barnet fyllde 4 år.

Med avseende å de sakkunnigas förslag rörande dyrorts g raderade
barnbidrag ha pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, drätselnämnden i
Stockholm och länsstyrelserna i Stockholms och Västmanlands län framhållit,
att detta måste ses i samband med frågan om dyrortsgraderade folkpensioner.
Dyrortsgradering har uttryckligen förordats av länsstyrelserna i Östergötlands
och Malmöhus län, stadsfullmäktige i Stockholm efter förslag av
fattigvårdsnämnden och styrelsen för pensionsnåmndernas upplysnings- och
registreringsbyrå, stadsfullmäktige i Sundbyberg samt pensionsstyrelsens ombud
därstädes, stadsfullmäktige i Malmö efter förslag av fattigvårdsstyrelse
och drätselkammare, fattigvårdsstyrelsen i Hälsingborg, barnavårdsnämnden
i Lund med instämmande av stadsfullmäktige därstädes, stadsfullmäktige
i Göteborg efter förslag av fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd,
drätselkammaren i Borås, stadsfullmäktige i Uddevalla, kommunalfullmäktige
i Själevads kommun samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård samt länsstyrelsen i Gotlands
län lia ställt sig tveksamma till genomförandet av dyrortsgradering. Den
förstnämnde har därvid särskilt fäst sig vid svårigheterna att draga gränsen
mellan olika dyrortsområden samt länsstyrelsen i Gotlands län vid de ökade
kostnader för statsverket, som genomförandet av dyrortsgraderingen skulle
medföra. Länsstyrelsen i Jönköpings län har åberopat ett av länsstyrelsen avgivet
yttrande över särskilda sakkunnigas betänkande med förslag rörande
dyrortsgraderade folkpensioner, i vilket yttrande länsstyrelsen framhållit, att
nämnda sakkunnigas utredning icke syntes länsstyrelsen vara tillfyllest för
att undanröja en ej sällan förekommande uppfattning, att den föreslagna
dyrortsgrupperingen innebure en metod att uppehålla en högre levnadsstandard
åt pensionstagarna inom vissa orter (särskilt en del städer) än den standard,
varunder exempelvis det stora flertalet av landsbygdens pensionstagare
finge leva.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har starkt ifrågasatt
lämpligheten av dyrortsgradering av barnbidragen, även om sådan skulle genomföras
för tilläggspensionerna, samt har härom uttalat:

De barn, som enligt förslaget skulle bliva berättigade till understöd, vöre
i slör utsträckning sådana, som bleve omhändertagna av barnavården och
följaktligen vore eller bleve utackorderade i enskilda hem. Att vid utackorder^
hem valdes i landsorten, där levnadskostnaderna i regel vore låga,
finge anses genomgående bli fallet. Under sådana omständigheter kunde en
dyrortsgradering av bidragen, som toge hänsyn till barnets hemort, icke vara
motiverad. En dylik gradering med hänsyn till barnets vistelseort kunde lika
litet anses berättigad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

I avstyrkande riktning ha även yttrat sig länsstyrelserna i Stockholms och
Skaraborgs län, fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna i andra, sjätte och
åttonde distrikten, kommunalfullmäktige i Alunda, Kisa, Säby, Klinte, Växtorps,
Ströms och Skellefteä kommuner saint flertalet ordförande i Göteborgs
stads pensionsnämnder. Avgörande för fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna
i andra och åttonde distrikten ha därvid varit de tekniska svårigheterna
vid förslagets genomförande. Kommunalfullmäktige i Alunda kommun
ha ansett, att om en dylik gradering genomfördes, skillnaden i beloppen i
vart fall borde bliva oväsentlig. Kommunalnämnden i Såby kommun har
framhållit skillnaden mellan folkpensionerna och barnbidragen i nu förevarande
hänseende samt har därvid påpekat, att en av de ofrånkomliga levnadsomkostnaderna,
bostadshyran, som betydde så mycket för en pensionsberättigad,
betungade icke denne avsevärt mera örn han hade ett eller ett par barn. Detsamma
gällde uppvärmning, lyse etc. Den största merkostnaden för den försörjningspliktige
folie på posterna mat och kläder. Prisskillnaden å dessa förnödenheter
i olika dyrorter vore mindre utpräglad än ifråga om exempelvis
hyresvärdet. I något fall, t. ex. kostnad i samband med barnens skolgång,
kunde denna t. o. m. ställa sig billigare i dyrort än å rena landsbygden. Liknande
synpunkter lia gjorts gällande av kommunalfullmäktige i Ströms kommun.
Kommunalfullmäktige i Skellefteå landskommun lia funnit dyrortsgraderingen
av barnbidrag olämplig, då i många fall fosterbarnshemmet kunde
vara beläget i annan ortsgrupp än barnets föräldrars mantalsskrivningsort,
varigenom svårigheter i tillämpningen uppstode.

Medicinalstyrelsen har framhållit:

Förslaget rörande dyrortsgraderade barnbidrag vöre knappast tillräckligt
för att i avsevärd grad undanröja behovet av bistånd från fattigvården i
de dyrare orterna. Vid sådant förhållande syntes det medicinalstyrelsen kunna
övervägas, att de belopp, varmed kostnaderna för ifrågavarande barnkategoriers
underhåll ansåges böra överflyttas från kommunerna till staten, bestämdes
till lika ur skatteutjämningssynpunkt avvägda belopp för varje barn,
samt att kostnader, som därutöver erfordrades för barnens underhåll, liksom
hittills bestredes av kommunerna, vilka hade bäst möjlighet att i varje särskilt
fall anpassa bidragen efter behovet.

I samband med frågan om barnbidragens storlek har i vissa av yttrandena
föreslagits införande av kommunala pensionstillskott till bidragen.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård bar härom anfört:

Denna lösning vore den bästa i fall, där barnbidraget visat sig otillräckligt.
Att fullständigt på detta sätt kunna lösa frågan torde emellertid, enligt inspektörens
åsikt, icke kunna ske, försåvilt ej kommun förklarades skyldig att
lämna eventuellt felande bidrag i nu nämnda form. Där hemortsrättskommunen
ej sammanfölle med den kommun, som bleve skyldig att i egenskap
av vederbörandes mantalsskrivningskommun lämna viss del till barnbidraget,
torde det bli synnerligen svårt att överhuvud taget få ytterligare hjälp, därest
ej etl obligatoriskt åläggande härom förefunnes eller fattigvårdsstyrelsen kunde
förväntas liga rätt att hos den understöddes hemortskommun uttaga ersättning
härför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Fattigvårdsdirektören i Stockholm har ansett försiktigheten bjuda att,
därest dyrortsgradering ej komme till tillämpning, lagen om kommunala pensionstillskott
för mera kostnadsdragande fall utvidgades att omfatta tillskott
till barnbidrag, vilket däremot ej syntes fattigvårdsdirektören erforderligt, om
sådan gradering genomfördes.

Styrelsen för pensionsnämndernas upplysnings- och registreringsbyrd i
Stockholm har även ifrågasatt ändring av bestämmelserna om kommunala
pensionstillskott.

Stadsfullmäktige i Stockholm ha funnit bestämmelse om kommunalt pensionstillskott
i vissa fall erforderlig även med dyrortsgraderade barnbidrag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt införandet av kommunala
pensionstillskott till barnbidragen i stället för dyrortsgradering med hänsyn
till förslagets ekonomiska konsekvenser samt för att skapa större rättvisa
mellan såväl olika dyrorter som samhällsgrupper.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett erforderligt, att, om dyrortsgradering
icke genomfördes, särskilda bestämmelser utfärdades, som möjliggjorde
beredande, efter särskild prövning för varje särskild kommun, av tilläggsbidrag
inom sådan kommun eller del av kommun.

Bidragsförskottets belopp har klandrats i några av yttrandena
över det senare betänkandet. Sålunda har länsstyrelsen i Uppsala län påpekat,
att med de angivna beräkningsgrunderna hänsyn icke kunde tagas till det
verkliga behovets storlek. Enligt erfarenheten i länet, vilken torde bekräftas
från andra håll, varierade emellertid kostnaden för ett barn efter barnets ålder,
hälsotillstånd med mera. Sålunda vore det ganska vanligt, att utackorderingskostnaden
för ett spädbarn vore högre än för ett barn i skolåldern,
samt att högre ersättningsbelopp begärdes för gossar än för flickor. Genom
barnavårdsförbundets bemedling hade man visserligen försökt att åstadkomma
en viss standardisering av bidragen, men detta hade dock icke kunnat genomföras
till fullo framför allt icke beträffande de utackorderingar, som
sköttes av mödrarna själva.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har anmärkt på den föreslagna reduceringen
vid större barnantal samt påpekat, att de utomäktenskapliga barnen
komme i gynnsammare ställning än de äktenskapliga på grund av att de förra,
per familj räknat, vanligen vore färre än de senare. Barnavårdsnämnden i
Nättraby kommun har framhållit, att beloppen i allmänhet vore för små, då
flera barn funnes, varför i dylika fall understöd måste lämnas från kommunen.
Enligt nämndens mening borde förskottsbeloppen ej i något fall understiga
200 kronor för varje barn. Barnavårdsnämnden i Traryds kommun har
ansett bidragsförskottet för två barn ej böra sättas lägre än 460 kronor, för
tre barn 650 kronor och för varje barn därutöver 150 kronor. Statens inspektör
för fattigvård och barnavård har i huvudsak intet att erinra mot beloppen.
Han har ansett, att desamma komme att täcka de nödvändigaste utgifterna
för fostran och vård. Man måste emellertid räkna med, att fosterlegorna i
allmänhet, där dessa nu läge lägre, komme att framtvingas till motsvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

belopp. Med hänsyn till den reducering av bidragsförskottet, som uppstode,
då moder hade vårdnaden örn två eller flera barn, vilka vöre utackorderade,
måste vidare tagas med i beräkningen, att ett tillskott bleve nödvändigt från
fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd.

Länsstyrelsen i Jämtlands län samt kommunalfullmäktige i Brunflo ha upplyst,
att inom länet bidragsförskottet ofta bleve otillräckligt, emedan det normala
barnuppfostringsbidraget utgjorde 25 kronor i månaden. Fattigvårdsstyrelsen
i Sundsvall, vars yttrande åberopats av stadsfullmäktige, har ansett,
att bidragsförskotten vid dyrortsgradering endast bleve otillräckliga, om barnet
måste vårdas å anstalt. Barnavårdsnämnden i Getinge kommun har
framhållit, att bidragsförskotten bleve otillräckliga i dyrtider. Länsstyrelsen
i Västmanlands län och barnavårdsnämnden i Malmö hava påpekat, att bidragsförskotten
i rätt många fall bleve otillräckliga, och stadsfullmäktige i
Göteborg ha ansett gränserna för storleken av bidragsförskotten väl snäva. Å
andra sidan hava stadsfullmäktige i Hudiksvall funnit bidragsförskotten kunna
minskas något, då det syntes billigt att jämväl modern i någon mån bidroge
till barnets försörjning. Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i
nionde distriktet har ansett det vara en olägenhet med de generella bestämmelserna
rörande bidragsförskott, att i stora delar av landet, där fosterlega
för utackorderade barn ej överstege 20 kronor i månaden, moderns skyldighet
att bidraga till barnets underhåll helt avkopplades i det fall, att barnet
omhändertoges för samhällsvård.

Principen om bidragsförskottets begränsning till det genom
dom eller avtal bestämda beloppet har mött kritik i
några yttranden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har åberopat ett yttrande av stadsfullmäktige
i Borås, i vilket påpekats, att så länge underhållsskyldigheten fullgjordes direkt
eller genom barnavårdsmannen det icke läge något stötande i att bidragen
bleve olika stora för olika barn allt efter faderns ekonomiska villkor, men
att det däremot förefölle egendomligt och orättvist, alt hjälp lämnades genom
samhället med olika belopp till kanske i precis lika hög grad behövande
mödrar.

Fattigvårdsstyrelsen i Göteborg har erinrat, att, då underhållsbidraget
icke enbart fastställes med hänsyn till barnets behov utan även med hänsyn
till faderns betalningsförmåga, fattigvård måste lämnas i de fall, då faderns
betalningsförmåga vore svag och underhållsbidraget på grund därav bestämts
till mindre belopp än vad som vore erforderligt för barnets underhåll och
vård. Liknande påpekanden hava gjorts av länsstyrelsen i Uppsala län samt
fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i första distriktet.

Barnavårdsnämnden i Malmö har framhållit, att även om bestämmelsen
att bidragsförskott icke utginge med högre belopp än barnets fader enligt rättens
beslut eller avtal vore skyldig att utgiva till dess underhåll måste anses
naturlig med hänsyn till hjälpens karaktär av förskott, man dock måste fråga
sig, örn icke detta kunde komma att innebära, att barnafäderna — för att där Bihang

till riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 276. 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

med giva möjlighet till högsta bidragsförskott -— skulle visa sig villiga att
skriva högre underhållsbidrag än som motsvarade deras ekonomiska förmåga.

I fråga om förslaget rörande dyrortsgraderade bidragsförskott
har barnavårdsnämnden i Stockholm framhållit följande:

Dyrortsgradering borde uppenbarligen komma till stånd, om det skulle finnas
någon möjlighet för en moder att å en dyrort försörja sitt barn med bidragsförskottet
utan att behöva därjämte anlita fattigvården. Läte sig emellertid
en dylik gradering icke genomföras i fråga om såväl bidragsförskottens
storlek som de inkomstbelopp, till vilka de skulle stå i relation, syntes det
nämnden angelägnare, att de föreslagna högre inkomstgränserna bibehölles
än att bidragsförskotten utginge med förhöjda belopp. Det torde nämligen,
enligt nämndens mening, vara av större betydelse, att ett flertal mödrar på
denna väg erhölle någon hjälp, än att ett mindre antal barn finge ett högre
bidragsförskott.

Dyrortsgradering har vidare uttryckligen förordats av Stockholms stads
kammarkontor och drätselnämnd, stadsfullmäktige i Lidköping samt kommunalfullmäktige
i Jämshögs, Partille och Själevads kommuner.

Fattigvdrdsdirektören i Stockholm, stadsfullmäktige i Sundsvall samt
svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet hava uttalat sig för dyrortsgradering
beträffande bidragsförskotten, örn sådan komme till stånd i fråga
örn folkpensionerna och barnbidragen.

Jämväl länsstyrelsen i Västerbottens län har framhållit sambandet med
dyrortsgraderingen av folkpensionerna samt förklarat, att även om lika starka
skäl för en dyrortsgradering icke förelåge, då det gällde bidragsförskotten, vore
det likväl obestridligt, att en tyngre försörjningsbörda åvilade barnförsörjare
på en dyrare än på en billigare ort, varför länsstyrelsen icke ville ställa
sig avvisande mot den ifrågasatta dyrortsgraderingen av bidragsförskotten.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har ställt sig betänksam lill
förslaget om dyrortsgradering under åberopande av de skäl, han anfört mot
dyrortsgradering av barnbidragen. Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat
tveksamhet angående riktigheten och lämpligheten av den ifrågasatta
dyrortsgraderingen samt föreslagit liksom i fråga örn barnbidragen en
sådan lösning, att vederbörande kommuner skulle äga möjlighet att själva
meddela ett tillskott till bidragsförskottet, vilket tillskott, på sätt som örn
kommunala pensionstillskott vore stadgat, icke skulle vara att anse som fattigvård.
Barnavårdsnämnden i Lenhovda har uttalat betänkligheter mot det
rättvisa i en dyrortsgradering. Drätselkammaren i Boden har avstyrkt dyrortsgradering
icke minst ur synpunkten, att staden, som tillhörde högsta dyrortsgruppen,
vore omgiven av en intill stadsgränserna bebyggd landskommun,
som tillhörde lägsta dyrort, vilket med bestämdhet torde innebära, att staden
finge en icke önskvärd inflyttning av barnaföderskor eller mödrar till barn
utom äktenskap.

Befolkningskommissionen har tillstyrkt förnyat övervägande av möjligheterna
att meddela tillfällig, supplementär hjälp utan fattigvårds karaktär utöver
bidragsförskott eller i avvaktan på beslut därom. Anledning funnes näm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

ligen att förmoda, att av olika skäl en sammanblandning av fattigvård och
bidragsförskott ej sällan eljest skulle bliva nödvändig. Därmed skulle den i
här ifrågavarande fall viktiga avgränsningen från fattigvården icke kunna
iakttagas.

Departementschefen.

Med hänsyn till den föreslagna lagstiftningens syfte synas barnbidragens
och bidragsförskottens normalbelopp böra så avpassas, att det allmänna genom
desamma helt utfyller vad som eljest skulle komma att brista i de för
barnets uppehälle och uppfostran nödvändiga ekonomiska tillgångarna. Vid
bestämmandet av beloppens storlek får emellertid ej förbises, att den föreslagna
lagstiftningen omfattar, med undantag beträffande de föräldralösa
barnen, sådana fall, då bidrag till barnets uppehälle i en eller annan form kan
påräknas från den ena av barnets föräldrar, nämligen modern. De av de
sakkunniga föreslagna beloppen synas mig hava blivit, under iakttagande av
de omständigheter, som sålunda äro av betydelse vid bestämmandet av deras
storlek, i stort sett väl avvägda.

Vad förut anförts äger emellertid tillämpning endast under den förutsättningen,
att dyrortsgradering av beloppen genomföres. I annat fall bliva beloppen
uppenbart för små å dyrorterna. Genom proposition nr 15 har för
årets riksdag framlagts förslag innefattande dyrortsgradering av folkpensionerna.
De skäl, som anförts för dyrortsgradering därutinnan, äga tillämpning
jämväl i fråga örn dyrortsgradering av nu ifrågavarande belopp. Vad
häremot anförts av styrelsen för svenska landskommunernas förbund synes
mig icke böra tillmätas någon större vikt. Jag vill i detta sammanhang erinra
örn, att i lagförslagen intagits bestämmelse av innehåll, att därest barn stadigvarande
vistas å ort, som tillhör billigare ortsgrupp än moderns eller den
arbetsoförmögnes mantalsskrivningsort, å detta barn belöpande belopp med
hänsyn därtill skall nedsättas.

Särskild kritik har riktats mot den föreslagna relativa nedsättningen av
beloppen vid större barnantal. Av kostnadsskäl låter det emellertid knappast
tänka sig, att samma belopp skulle utgå för varje barn som nu föreslås
för ett barn. En sänkning av det för ett barn föreslagna beloppet åter skulle
innebära fara för att fattigvård måste tillskjutas i det stora antalet fall, där
endast ett till hjälp berättigat barn finnes. Liknande betänkligheter skulle
visserligen icke möta mot att bestämma beloppet med hänsyn till det faktiska
förhållandet, huruvida barnet vårdas tillsammans med sina syskon. En
sådan anordning låter sig emellertid endast med svårighet genomföra i praktiken.
Av nu anförda skäl ansluter jag mig sålunda till de sakkunnigas förslag
i förevarande hänseende.

Förslaget örn högre barnbidrag för de föräldralösa barnen har icke vunnit
allmän anslutning. Det torde emellertid få anses motiverat därav, att dessa
barn för sitt uppehälle helt äro hänvisade till barnbidraget. De farhågor,
som i detta sammanhang uttalats för en allmän höjning av fosterlönerna,
kunna väl icke helt avvisas. Det bör emellertid uppmärksammas, att det ålig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

ger barnavårdsnämnderna att vid utövandet av sin kontroll över fosterbarnsvården
i möjligaste mån tillse, att, därest fosterlönerna höjas, denna höjning
kommer barnen tillgodo genom förbättring i deras villkor.

Slutligen har den föreslagna begränsningen av bidragsförskotten till det
genom dom eller avtal bestämda beloppet klandrats i några yttranden. Det
kan icke förnekas, att i några dock sannolikt fåtaliga fall denna begränsning
kan nödvändiggöra tillskott från fattigvården. Begränsningen är emellertid
en nödvändig följd av hjälpverksamhetens konstruktion som ett förskotterande
av visst fastställt underhållsbidrag.

I fråga örn bidragsförskotten har den avvikelsen gjorts från sakkunnigförslaget,
att tillägg under barnets späda ålder föreslås skola utgå liksom beträffande
barnbidragen.

Då det uppenbarligen i åtskilliga fall kommer att inträffa, att tillskott
måste lämnas för att utfylla otillräckliga barnbidrag och bidragsförskott,
har jag i syfte att bereda kommunerna möjlighet att lämna tillskott utan
fattigvårds karaktär till barnbidrag och bidragsförskott låtit verkställa omarbetning
av lagen om kommunala pensionstillskott m. m.

Inkomstgränser och avdrag för inkomst.

De sakkunniga.

Enligt 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring var rätten till pensionstillägg
för barn på sådant sätt beroende av föräldrarnas inkomst, att från
det högsta barntillägget, 102 kronor, skulle dragas 6/io av det belopp, varmed
årsinkomsten översteg för man 425 kronor, för kvinna 400 kronor samt för
äkta makar 825 kronor. Den enligt 6 § lagen om folkpensionering utgående
tilläggspensionen till pensionsberättigad, vilkens årsinkomst ej uppgår
till 450 kronor, belöper sig till ett belopp av 250 kronor, minskat med 7/io av
vad den pensionsberättigades årsinkomst må överstiga 100 kronor.

De sakkunniga hava föreslagit, att inkomstgränsen för åtnjutande av oreducerat
barnbidrag skall sättas till, för änka 600 kronor samt för äkta makar
900 kronor. Enligt tilläggsförslaget rörande dyrortsgraderade barnbidrag
äro även nämnda belopp dyrortsgraderade.

Vid avvägandet av dessa belopp ha de sakkunniga utgått från arbetsför änkas
förhållanden, därvid de sakkunniga ansett, att en sådan änkas existensminimum
borde upptagas något högre än det belopp av 450 kronor, som
enligt lagen om folkpensionering gällde för rätt till tilläggspension utan hänsyn
till förekomsten av barn. Man borde nämligen enligt de sakkunnigas mening
beakta, att en sådan änka såväl i fråga om kläder som föda krävde
mera än en invalid eller åldrig person. Att för invalida änkor eller övriga
ensamstående invalida personer med minderåriga barn uppställa andra regler
i detta avseende än för arbetsföra änkor hava de sakkunniga ansett icke
vara görligt, då särskilt beträffande änkor det ofta vore omöjligt att draga
en bestämd gräns mellan arbetsföra och invalider.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Beträffande inkomstgränsen för äkta makar hava de sakkunniga erinrat
örn att enligt 1913 års pensionsförsäkringslag den övre inkomstgränsen för
erhållande av oavkortade barntillägg i det närmaste vore dubbelt så hög som
för en ensamstående person. En sådan regel hava de sakkunniga emellertid
icke ansett sig kunna förorda i fråga om barnbidragen, detta särskilt med
hänsyn till att den del av levnadskostnaderna, som utgjordes av hyra för bostad,
ingalunda behövde vara dubbelt så hög för två makar med minderåriga
barn som för en ensamstående person i samma ställning. Inkomstgränsen
har därför i detta fall ansetts böra sättas till 900 kronor.

Beträffande avdragsreglerna hava de sakkunniga framhållit, att dessa regler
i fråga om barnbidragen icke kunde såsom inom folkpensioneringen ha
någon betydelse för att främja intresset av sparande för ålderdomen men väl
för att påverka de arbetsföra änkornas eller hustrurnas intresse att genom
förvärvsarbete bereda de sina försörjning. Ur sistnämnda viktiga synpunkt
kunde förutnämnda enligt 6 § lagen om folkpensionering gällande avdragsregel
synas väl sträng, åtminstone beträffande lägre inkomster, och det kunde
ifrågasättas, huruvida icke en mildare avdragsregel i sådana fall borde
uppställas för barnbidragen. De sakkunniga hava likväl stannat vid att föreslå
en liknande avdragsregel, som den för tilläggspensioner gällande.

Härom hava de sakkunniga anfört:

Det kunde icke vara lämpligt, att olika avdragsregler gällde för de båda
understödsformerna, då ett betydande antal invalider med tilläggspensioner
även erhölle barntillägg. Det borde även bemärkas, att de inkomstbelopp,
som vid barnbidragens beräkning icke skulle verka minskande, vöre mångdubbelt
högre än motsvarande inkomstbelopp inom folkpensioneringen, och
de vore så pass stora, att de på landsbygden i allmänhet torde någorlunda
motsvara en arbetsför änkas existensminimum. De skäl, som kunde anföras
för vare sig en välvilligare avdragsregel eller för denna regel själv, kunde
därför knappast tillmätas giltighet beträffande inkomster, vilka mera avsevärt
överstege denna gräns. De sakkunniga föresloge alltså, att intill ett inkomstbelopp,
som med 300 kronor överstege 600 kronor för en änka och 900
kronor för äkta makar, sju tiondelar av inkomsten över nämnda gränser
skulle avdragas från barnbidragen och att för den del av inkomsten, som
överstege för en änka 900 och för äkta makar 1,200 kronor, barnbidraget
skulle minskas med inkomstens hela belopp. Genom denria^ ytterligare begränsning
åstadkommes, att barnbidrag icke komme att utgå till föräldrar,
då deras inkomster voxe jämförelsevis goda.

De omförmälda olika inkomstgränserna skola enligt tilläggsförslaget rörande
dyrortsgraderade barnbidrag jämväl dyrortsgraderas. Av följande tabell
framgå de av de sakkunniga föreslagna barnbidragsbeloppen i ortsgrupp 1
vid viss årsinkomst.

Kungl. Majis proposition nr 276.

Årsinkomst: kronor	Barnbidragens	belopp, kro	n o r
1 barn	2 barn	3 barn	4 barn	5 barn	6 barn
Ensamstående person:
0—600....................	240	420	600	720	840	960
700.........................	170	350	530	650	770	890
800..........................	100	280	460	580	700	820
900..........................	30	210	390	510	630	750
1,000.....................	—	110	290	410	530	650
1,100..........................	—	10	190	310	430	550
1,200..........................	—	—	90	210	330	450
1,300..........................	—	—	—	110	230	350
1,400..........................	—	—	—	10	130	250
1,500..................	—	—	—	_	30	150
1,600......................	—	—	—	—		50
Två makar:
0—900............	240	420	600	720	840	960
1,000..................	170	350	530	650	770	890
1.100................	100	280	460	580	700	820
1.200.................	30	210	390	510	630	750
1,300.................	—	110	290	410	530	650
1.400...............	—	10	190	310	430	550
1,500..................	—	—	90	210	330	450
1,^00......................	—	—	—	110	230	350
1,700......................				10	130	250
1,800...................	—	_	____		30	150
1,900....................	—	—	—	—		50

I fråga om bidragsförskotten hava de sakkunniga föreslagit inkomstgränserna
i stort sett 300 kronor högre än för barnbidragen. I fråga om äkta
makars inkomst är dock skillnaden vid dyrortsgradering icke fullt så stor.
Den högre inkomstgränsen har av de sakkunniga motiverats framför allt därmed,
att hänsyn tagits till det stora antalet kvinnliga yrkesutövare med lön
huvudsakligen i form av naturaförmåner, vilkas värde måste skattas till tämligen
högt belopp. Dessa kvinnor kunde vanligen icke ha barnet hos sig och
deras kontanta lön räckte icke till för att betala fosterlega för barnet. Värdet
av den föreslagna lagstiftningen skulle väsentligt minskas, om densamma
icke komme att omfatta denna kategori av hjälpbehövande mödrar. Ur principiell
synpunkt motiverades den högre inkomstgränsen för ogifta mödrar
och frånskilda hustrur därmed, att det för dessa icke vore fråga örn understöd
i egentlig mening utan örn ett förskott, som återkrävdes av den underhållsskyldige.

Avdragskvoten för högre inkomst hava de sakkunniga föreslagit till en
halv i stället för sju tiondelar för att förenkla uträkningen av bidragsförskotten.

Yttrandena.

De av de sakkunniga föreslagna inkomstgränserna för rätt till
barnbidrag lia i allmänhet icke föranlett anmärkningar i yttrandena.

Länsstyrelsen i Uppsala län har emellertid erinrat örn, att enligt de sakkunnigas
utredning nära 66 % av änkor med minderåriga barn hade en inkomst
av mindre än 600 kronor och således redan med ett oförsörjt barn
bleve berättigade till barnbidrag, samt har härom anfört:

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

De gjorda beräkningarna framkallade stor tvekan, huruvida det verkligen
kunde vara riktigt, att en så betydande del av änkorna vore i behov av bidrag
av allmänna medel, eller örn man icke här hade att befara en mindre lycklig
utsträckning av den offentliga understödsverksamheten till grupper, som hittills
rett sig med egna krafter. Det måste också erinras, att den nu nämnda
inkomstberäkningen icke vore densamma som av de sakkunniga föresloges
i enlighet med de i folkpensioneringslagen angivna grunderna. Huru dessa
grunder, som vore konstruerade för åldringar och invalider, men icke tor
arbetsföra, skulle komma att falla ut vid tillämpningen av inkomstgranserna
för arbetsföra änkor, som sökte barnbidrag, kunde knappast beräknas.
Möjligen skulle man kunna antaga, att pensionsnämnderna bleve mera benägna
än beskattningsmyndigheterna att beräkna änkornas inkomst lågt och
att understödsklientelet således enligt förslaget skulle komma att fa större
omfattning än den statistiska utredningen angåve. Betänkligheterna mot
en så vidsträckt understödsverksamhet växte då i styrka.

Fattigvårdsstyrelsen i Norrköping, vars yttrande åberopats av stadsfullmäktige
därstädes, har med instämmande av länsstyrelsen i Östergötlands
lån önskat en ändrad proportion mellan de för olika inkomstgrupper föreslagna
bidragen till förmån för de sämst ställda. Fattigvårdsstyrelsen har
därvid särskilt tänkt på fall, då en änka hade flera barn i sådan ålder, att
modern kanske helt måste ägna sig åt deras vård. Det vore knappast rättvist,
att en sådan moder icke skulle få större barnbidrag än en moder med
samma antal barn, vilken vore i stånd att förtjäna 600 kronor örn året, därför
att barnen vore äldre och ej i samma grad som i det förra fallet behövde
ständig tillsyn.

Stadsfullmäktige i Kungsbacka ha påpekat, att på grund av naturaförmånernas
ofta låga värdesättning i synnerhet på landsbygden det vore troligt,
att bidrag bomme att sökas av personer, som för närvarande utan större olägenhet
fostrade sina barn utan bidrag från stat eller kommun.

Barnavårdsnämnden i Luleå samt kommunalfullmäktige i Kisa och Slätthögs
kommuner lia uttalat sig för en sänkning av inkomstgränserna med 150
kronor.

Kommunalnämnden i Flen har ansett de föreslagna inkomstgränserna vara
beräknade i knappaste laget.

Reglerna rörande avdrag för änkas inkomstha rönt kritik i några
yttranden. Medicinalstyrelsen har påpekat, att nämnda regler visserligen
vore lindrigare än folkpensioneringslagens men avsevärt strängare än motsvarande
danska lags. För att moderns intresse av att söka genom eget arbete
öka sin möjlighet att sörja för barnen icke skulle avtrubbas eller helt
bortfalla syntes det styrelsen vara önskvärt, att dessa regler ytterligare lindrades.

Statskontoret bar anmärkt, att avdragen avpassats på sådant sätt, att summan
av årsinkomst och barnbidrag är konstant beträffande ensamstående
person från en årsinkomst av 900 kronor och i Iråga örn äkta makar från en
årsinkomst av 1,200 kronor intill den högsta årsinkomst, som kan vara förenad
med barntillägg. Stockholms stads statistiska kontor har gjort en till
sin innebörd likartad anmärkning samt erinrat örn alt nu påtalade förhål -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 276.

lande är ägnat att motverka förslagets syfte, emedan det måste anses som
en viktig synpunkt, att avdragsreglerna påverka änkornas intresse att genom
förvärvsarbete bereda sina barn förbättrad försörjning. I samma riktning
hava även stadsfullmäktige i Sundbyberg uttalat sig.

Stadsfullmäktige i Malmö ha förklarat sig dela barnavårdsnämndens i
staden mening, att det kunde ifrågasättas, huruvida de föreslagna avdragsreglerna
skänkte erforderlig trygghet för bibehållande av den enskildes intresse
av att kunna på egen hand försörja sig och de sina.

De av de sakkunniga föreslagna inkomstgränserna för rätt till
bidragsförskott och avdragen för inkomst ha i allmänhet
icke föranlett erinringar i yttrandena.

De sakkunnigas ståndpunkt att göra rätten till bidragsförskott beroende
av moderns ekonomiska ställning har klandrats endast av majoriteten i Stockholms
stads drätselnämnd, som därutinnan framhållit:

I likhet med de sakkunniga finner nämnden det följdriktigt, att hjälpen
icke erhåller karaktär av fattigvård. De sakkunniga hava emellertid vid
förslagets utformande icke fasthållit denna princip, som vid en konsekvent
tillämpning leder till att bidragsförskott skall utgå lika till alla ifrågakommande
barn, oavsett moderns inkomst eller ekonomiska ställning i övrigt. De
hava tvärtom gjort en sådan inskränkning i principens tillämpning, att bidragsförskott
icke skall utgå, då modern är i stånd att ensam försörja barnet.
Förslagställarna hava synbarligen funnit delta innebära ett avsteg från den
av dem själva uppställda principen och för att komma förbi denna svårighet
föreslagit normer för behovets konstaterande. Uppenbart är emellertid,
att en individuell och en normaliserad behovsprövning icke företer någon skillnad
i sak. Man tvingas därför att karakterisera de föreslagna bidragsförskotten,
med den utformning förslaget givits, såsom i realiteten en efter taxa
utgående fattigvård.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anmärkt, att den föreslagna inkomstberäkningen
komme att avsevärt verka ojämnt.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i sjunde distriktet samt barnavårdsnämnderna
i Uppsala och Linköping hava ifrågasatt riktigheten av att
inkomstgränsen för rätt till bidragsförskott sättes högre än för rätt till barnbidrag.
Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten har därvid erinrat örn att
det kunde länkas, att en moder under samma tid vore berättigad till såväl
barnbidrag som bidragsförskott. Barnavårdsnämnderna i Uppsala och Linköping
hava framhållit möjligheten, att denna anordning kunde medföra
minskat intresse för en ogift moder att ingå äktenskap med barnets fader.
Om fadern bleve arbetsoförmögen skulle nämligen barnbidrag utgå, om föräldrarna
vore gifta, men modern erhålla bidragsförskott, om äktenskap icke
ingåtts. Å andra sidan har majoriteten inom stadsfullmäktige i Hudiksvall
föreslagit, att inkomstgränsen för rätt till barnbidrag skulle höjas till samma
belopp som den för rätten till bidragsförskott föreslagna. Stadsfullmäktige
i Lidköping hava hemställt, att de för rätt till bidragsförskott föreslagna
inkomstgränserna måtte höjas med 100 kronor, samt kommunalfullmäktige i
Ovansjö kommun, att motsvarande inkomstgränser för äkta makar måtte
höjas med 200 kronor. Barnavårdsnämnden i Jämshögs kommun har ansett,

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

att det belopp, varmed makarnas inkomst skulle höjas vid förekomsten av
barn, som icke vore berättigade till barnbidrag, borde sättas högre än till föreslagna
100 kronor.

I fråga om reglerna för avdrag av inkomst har Stockholms stads statistiska
kontor anfört, bland annat:

Örn Pn betecknar det högsta bidragsförskottet för en moder med 2 eller
flera barn, kommer en inkomstökning inom gränserna

1,200 kronor och Pn + 930 kronor

att helt avdragas från bidragsförskottet. Om modern erhåller en ytterligare
arbetsinkomst inom dessa gränser, medför detta ingen ökning av hennes sammanlagda
inkomst, d. v. s. bidragsförskott + övriga inkomster. Avdragsreglerna
för gifta personer utan dyrortsgruppering eller i ortsgrupp 1 äro desamma
som i redan behandlade fall med den skillnad, att den kritiska inkomstgräns,
ovanför vilken inkomstökningen helt avdrages från barnbidraget,
ligger 300 kronor högre.

Vad sålunda sagts om inkomstökning gällde givetvis även analogt om inkomstminskning.
De påtalade olägenheterna framträdde ännu mera vid dyrortsgradering.
Det torde alltså vara uppenbart, att de föreslagna avdragsreglerna
vöre mindre ändamålsenliga och innebure vissa risker för verkningar i
motsatt riktning mot den åsyftade samt att det givetvis vore möjligt att
konstruera avdragsregler, vilka stöde helt i överensstämmelse med den föreslagna
lagstiftningens mening och vore befriade från de ovan påpekade
riskerna.

En anmärkning av liknande innebörd har framställts av befolkningskommissionen.
Jämväl Överståthållarämbetet samt fattigvårdsdirektören och fattigvårdsnämnden
i Stockholm hava betonat, att avdragsreglerna under vissa
förhållanden ledde till det resultatet, att moderns intresse av att genom eget
arbete skaffa sig inkomst motverkades.

Departementschefen.

Vad först angår reglerna för avdrag av inkomst, synas de anmärkningar,
som framställts mot förslaget i denna del av statskontoret samt Stockholms
stads statistiska kontor, böra beaktas.

Till belysande av de påpekade mindre lyckliga verkningarna av den av
de sakkunniga föreslagna avdragsregeln hava tabeller uppgjorts, avseende
barnbidrag och bidragsförskott i ortsgrupperna 1 och 3. Tabellerna, vilka
betecknats med nr 1—4, hava intagits i särskild bilaga (Bilaga A), som fogats
vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Av tabell 1 framgår exempelvis, att i ortsgrupp 1 för en änka med tre barn
och årsinkomsten 600 kronor summan av inkomst och barnbidrag utgör 1,200
kronor. Örn hennes inkomst ökas till 900 kronor, utgör summan av inkomst
och barnbidrag 1,290 kronor. Örn hennes inkomst ytterligare ökas till exempelvis
1,200 kronor, utgör summan av inkomst och barnbidrag fortfarande
1,290 kronor. Örn änkan vid en årsinkomst av 900 kronor har möjlighet
att erhålla ett arbete, som inbringar exempelvis 300 kronor örn året, har
hon således intet direkt ekonomiskt intresse av att åtaga sig detta arbete.

Tabell 3 utvisar bland annat, att i ortsgrupp 1 moder med tre barn

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

och årsinkomsten 900 kronor erhåller i bidragsförskott 600 kronor om året.
Summan av inkomst och bidragsförskott utgör alltså 1,500 kronor. Om hennes
inkomst ökas till 1,200 kronor, minskas bidragsförskottet till 450 kronor,
varför summan av inkomst och bidragsförskott utgör 1,650 kronor. Örn hennes
inkomst ytterligare ökas till exempelvis 1,500 kronor, minskas det ursprungliga
bidragsförskottet till 150 kronor. Summan av inkomst och bidragsförskott
utgör alltså fortfarande 1,650 kronor. Om modern vid en
årsinkomst av 1,200 kronor har möjlighet att erhålla ett arbete, som inbringar
exempelvis 300 kronor örn året, har hon sålunda intet direkt ekonomiskt
intresse att åtaga sig detta arbete.

Olägenheter av detta slag synas emellertid kunna avhjälpas, om avdragsregeln
i överensstämmelse med vad som gäller för rätt till tilläggspension
får sådan formulering, att viss kvot av den inkomst, som överstiger en bestämd
minimigräns, avdrages. Denna kvot torde kunna bibehållas vid av
de sakkunniga beträffande barnbidrag föreslagna sju tiondelar.

I yttrandena har även ifrågasatts riktigheten av att konstruera olika inkomstgränser
för rätten till barnbidrag och bidragsförskott. En jämförelse
mellan de vid olika inkomstgränser utgående barnbidragens respektive bidragsförskottens
belopp utvisar även, att på grund av denna olikhet vissa
mindre lyckliga resultat uppstå. I detta avseende kan hänvisas till tvenne
tabeller, avseende ortsgrupperna 1 och 3, vilka tabeller -—- betecknade nr 5
och 6 — intagits i förutnämnda Bilaga A.

Av tabell 5 framgår, att i ortsgrupp 1 för en moder med ett utomäktenskapligt
barn och 900 kronor i årsinkomst bidragsförskottet utgör 240 kronor,
medan en änka med ett barn och 900 kronor i årsinkomst erhåller
blott 30 kronor i barnbidrag. Vid 1,200 kronors årsinkomst erhåller en
änka med tre barn 90 kronor och en moder med tre utomäktenskapliga
barn 450 kronor. Vid 1,200 kronors årsinkomst är bidragsförskottet för en
moder med två utomäktenskapliga barn större än barnbidraget för en änka
med fyra barn. De påtalade olägenheterna äro lika stora i högre ortsgrupper.

På grund av nu angivna förhållanden föreslår jag den avvikelsen från
de sakkunnigas förslag, att inkomstgränserna bestämmas till samma belopp
för såväl barnbidrag som bidragsförskott. För att tillgodose de kvinnliga
yrkesutövare, vilkas avlöningsförhållanden åberopats av de sakkunniga såsom
skäl för den högre inkomstgränsen i fråga om bidragsförskotten, föreslår
jag, såsom i specialmotiveringen närmare skall angivas, särskilda regler
för beräknande av värdet av naturaförmåner. I nu nämnda syfte föreslås
jämväl bestämmande av inkomstgränserna för ogift person i dyrortsgrupp
2 till 800 kronor och i dyrortsgrupp 3 till 1,000 kronor.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har jag låtit omarbeta de
sakkunnigas förslag.

Till jämförelse mellan de belopp, som utgå enligt departementsförslaget
(A), de sakkunnigas förslag till lag om barnbidrag (B) och de sakkunnigas
förslag till lag örn förskottering av underhållsbidrag till barn (C) hava utarbetats
tabeller, avseende ortsgrupperna 1 och 3, vilka tabeller — betecknade
nr 7 och 8 — intagits i Bilaga A.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Verksamhetens organisation.

De sakkunniga.

Barnbidragen hava de sakkunniga föreslagit skola handhavas av pensionsstyrelsen
och pensionsnämnderna med biträde av styrelsens ombud. De
sakkunniga hava ansett det uteslutet ur saväl ekonomiska som organisatoriska
synpunkter att skapa en ny organisation för ändamålet. Vid valet av pensionsstyrelsen
och pensionsnämnderna har framför allt den omständigheten
varit avgörande för de sakkunniga, att reglerna för barnbidrags utgående
utformats i anslutning till bestämmelserna om folkpensionering, särskilt ifråga
örn uppskattningen av de sökandes inkomster. Möjligheten att som kommunalt
organ anlita barnavårdsnämnderna eller att skapa någon form av
arbetsgemenskap mellan dessa och pensionsnämnderna har även övei vägts av
de sakkunniga. Det kunde visserligen synas önskvärt att för barnbidragsverksamheten
anlita den speciella sakkunskap, som funnes representerad
hos barnavårdsnämnderna, men de sakkunniga hava likväl ansett detta icke
erforderligt med hänsyn till den utformning, som de föreslagna bestämmelserna
erhållit. De sakkunniga hava funnit pensionsnämnderna vara väl skickade
att handhava verksamheten, och den enda mera vägande invändning,
som enligt de sakkunnigas mening kunde riktas mot en sadan anordning,
nämligen att det ofta förflöte ganska lång tid mellan pensionsnämndernas
sammanträden, borde lämpligen kunna undanröjas genom en ändring i för
dem gällande instruktion. Därtill komme, att denna olägenhet i väsentlig
mån kunde motverkas genom den i förslaget förutsatta möjligheten till kommunal
förskottering av barnbidrag.

Vid avgörandet av frågan örn lämpligt organ för förskotteringen av
underhållsbidrag hava de sakkunniga till en början avvisat tanken på
fattigvårdsstyrelserna på grund av nödvändigheten att klart särskilja förskotteringsverksamheten
från fattigvården. Det läge däremot enligt de sakkunnigas
mening nära till hands att låta pensionsnämnderna få hand örn
verksamheten, enär förskotteringen byggde på ett bidragssystem, som hade
åtskilliga beröringspunkter med folkpensioneringen. Denna lösning innebure
bland annat den fördelen, att förskotteringens karaktär av ett slags pensionering,
skild från fattigvården, tydligt markerades. Inom pensionsnämnderna
vore man därjämte van vid den inkomstberäkning, som bleve nödvändig
för bidragsförskottens bestämmande.

Då de sakkunniga likväl ansett övervägande skäl tala för att anförtro verksamheten
åt barnavårdsnämnderna, hava de motiverat sin ståndpunkt med
att dessa nämnder handhade uppsikten över de utomäktenskapliga barnen
och på grund härav vore väl förtrogna med dessa barns levnadsförhållanden.
De undersökningar rörande barnets och föräldrarnas förhållanden, som bleve
erforderliga för prövning av ansökan örn bidragsförskott, syntes därför,
örn förskotteringen anförtroddes barnavårdsnämnderna, i regel icke behöva
bliva alltför betungande. Som stöd för sitt förslag hava de sakkunniga vidare
erinrat örn alt nämnderna redan nu vöre viii insatta i den indrivnings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

verksamhet, som förslaget pålade dem, varjämte nämnderna i barnavårdsmännen
hade en kår av funktionärer, som åtminstone i större kommuner
torde vara väl lämpad för de nya uppgifter förskotteringen komme att medföra.

Yttrandena.

Mot den av de sakkunniga föreslagna organisationen av barnbidragsverksamheten
hava starka gensagor framställts i ett flertal yttranden.

V ad först angår handhavandet av barnbid r ags ver ksamhet
e n har pensionsstyreisen funnit det vara uppenbart, att i den mån understödsklientelet,
såsom i stor utsträckning bleve fallet, komme att utgöras
av arbetsföra personer, det i samma mån fordrade lokal tillsyn och kontroll
i en långt högre grad än ett klientel, som utgjordes av invalider och åldringar.
En dylik effektivare tillsyn och kontroll kunde näppeligen, åtminstone
när det gällde större kommuner, utövas av pensionsnämnd. utan borde
tillkomma kommunal myndighet med egen medelsförvaltning och möjlighet
att för ändamålet anlita särskilda tjänstemän.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har anfört, bland annat:

Till en början ville inspektören vända sig mot den schablonmässiga uppskattning
av vederbörandes inkomst, som pensionsnämnderna vore nödsakade
att företaga i brist på personal, som kunde verkställa ingående undersökningar
i varje understödsfall. En styrka i understödsverksamheten sådan den hittills
bedrivits i kommunerna hade varit den individuella prövning, som företagits
i varje fall, och den hjälp, som i enlighet härmed meddelats. Genom det nu
föreslagna förfarandet skulle detta upphöra. Men ej nog härmed. Det torde
vara fullständigt uteslutet, att pensionsnämnderna skulle i tillfyllestgörande
grad kunna följa de en gång uppkomna understödsfallen. De sakkunniga förutsatte
tydligen även detta, då de i 6 § föreskreve plikt för föräldrar eller förmyndare
att, örn de ekonomiska förhållandena väsentligt förbättrades, utan
oskäligt dröjsmål anmäla detta hos vederbörande pensionsnämndsordförande.
Erfarenheten från understödsverksamheten ute i kommunerna torde
ganska tydligt ha givit vid handen, att något pålitligt meddelande från de understöddas
sida icke vore att förvänta i detta avseende. Ovissheten örn vad
som menades med att de »ekonomiska förhållandena väsentligen förbättras»
torde också medföra, att dylika uppgifter icke kunde förväntas inkomma. Den
enda möjligheten att följa fallen torde vara, att en fortlöpande tillsyn utövades.

Den föreslagna organisationen funne inspektören icke vara lycklig och
icke heller i stånd att — åtminstone icke utan utbyggnad med åtföljande organisationskostnader
—- utöva den tillsyn, vilken förut omnämnts vara både
befogad och nödvändig. Skulle den föreslagna reformen genomföras, ansåge
inspektören, att barnavårdsnämnden borde anlitas såsom verkställande orgam
Även fattigvårdsstyrelsen kunde komma ifråga, men då verksamheten
avsåge barn och då nämnden i många fall ändå torde komma i beröring med
de barn, som tilldelades barnbidrag, talade alla skäl för att denna myndighet
finge hand om uppgiften. De sakkunniga förutsatte också enligt 11 § att, örn
särskilda skäl förelåge, pensionsstyrelsen finge föreskriva, att utbetalning av
barnbidrag skulle ske till barnavårdsnämnderna eller annan med skyldighet
att utlämna dessa i den ordning, som prövades vara för barnet mest gagneligt.
Av motiven framginge ej, huruvida barnavårdsnämnd, örn den enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

nämnda paragraf medgåves rätt att uppbära barnbidrag, kunde förfara därmed
t. ex. på sådant sätt, att bostadshyra erlades, matanvisningar och kläder
anskaffades och i övrigt ordnades så att bidraget huvudsakligen komme föräldrarna
och barnen till godo in natura, då föräldrarna visade sig sakna förmåga
att handha kontanter men ändock icke ansåges olämpliga att vårda
barnen. Vidare behövdes i stor utsträckning lämnas råd och hjälp till föräldrar
vid barnens fostran och utbildning. Hela systemet med tillsyn och
rådgivning i alla dess många detaljer läte sig mycket lättare genomföra och
mottoges med större förståelse, om det utövades av det kommunala organ,
som medverkat till barnbidragets beviljande. Inspektören finge därför bestämt
tillstyrka, att barnavårdsnämnden bleve organ för den ifrågasatta verksamheten.
Den förskottering av barnbidrag, som i avvaktan på pensionsstyrelsens
beslut förutsattes, skulle även kunna verkställas genom barnavårdsnämnden.

Stadsfullmäktige i Stockholm ha biträtt av barnavårdsnämnden, fattigvårdsnämnden
och drätselnämnden uttalad uppfattning, att barnavårdsnämnderna
i stället för pensionsnämnderna borde anförtros den nya verksamheten.
Det huvudsakliga skälet har för dessa myndigheter varit, att den
fortlöpande kontroll, som nu utövades av fattigvårdsstyrelse respektive barnavårdsnämnd
över såväl understödens behövlighet och användning som
barnens vård, helt bortfölle, om verksamheten skulle handhavas av pensionsnämnderna.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Kalmar län ha — för undvikande
av splittring i den sociala hjälpverksamheten — föreslagit, att barnavårdsnämnderna
måtte få handhava barnbidragen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett barnavårdsnämnderna på grund
av arten av deras verksamhet vara de organ, som hade bästa möjlighet och
förmåga att tillse, att den föreslagna hjälpformen fyllde sitt syfte. Barnavårdsnämnderna
borde därvid tillerkännas befogenhet att avgöra, huruvida
understöden skulle utgivas kontant eller in natura.

Stadsfullmäktige i Göteborg, Malmö, örebro, Karlskrona, Sölvesborg och
Avesta ha jämväl förordat barnavårdsnämnderna som organ för barnbidragsverksamheten.
De kommunala myndigheterna i Malmö och Örebro, vilkas
uppfattning i förevarande avseende biträtts av stadsfullmäktige i nämnda städer,
lia framför allt betonat, att barnavårdsnämnderna på grund av sin organisation
vore mera lämpade än pensionsnämnderna för den fortlöpande kontrollen
över försörjarens och barnens inkomster samt bidragens användning.

Barnavårdsnämnden i Göteborg har framhållit, bland annat:

Pensionsnämnderna kunde icke äga den ingående kännedom örn ifrågavarande
personers ekonomiska ställning och övriga å barnbidragets beviljande
och storlek inverkande faktorer, som erfordrades, utan måste därför
antingen själva genom undersökning vid besök i hemmen eller genom inhämtande
av de upplysningar, som hos olika myndigheter eller i ett centralregister
stöde att vinna, erhålla kunskap och bilda sig ett omdöme örn vederbörandes
förhållanden. Detta medförde olägenheter i första fallet för de hjälpbehövande,
vilka på det sättet besvärades av flera myndigheter, i senare fallet för
pensionsnämnderna, vilka finge fatta sina beslut grundade på andrahandsuppgifter.
Att uppdraga åt barnavårdsnämnderna att handlägga hithörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

ärenden syntes barnavårdsnämnden däremot kunna ske utan några olägenheter
och utan några större organisationsändringar. Barnavårdsnämndernas
nuvarande uppgifter kunde enligt nämndens mening sägas på ett mycket intimt
sätt hänga samman med ifrågavarande ärenden icke blott på det sätt, att
de gällde understödsfrågor av liknande beskaffenhet, utan ock därigenom
att de ofta komme att gälla samma klientel. Enligt 2 § lagen örn samhällets
barnavård ålades barnavårdsnämnden att med uppmärksamhet följa de
inom kommunen rådande förhållandena i avseende å barns vård och uppfostran.
Det syntes nämnden uppenbart, att just handläggandet av barnbidragsärendena
skulle bliva ett synnerligen kraftigt hjälpmedel för barnavårdsnämnderna
vid fullgörandet av denna uppgift, då nämnderna därigenom helt
osökt komme i beröring med det stora flertalet behövande barn inom kommunen.

Barnavårdsnämnden i Karlskrona har påpekat, att barnavårdsnämnderna
vore lämpligare som organ för den nya verksamheten än pensionsnämnderna,
bl. a. med hänsyn till de åtminstone i större kommuner befintliga
barnavårdsbyråerna, av vilka de flesta hade egen kassarörelse.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som uttalat sympatier för att åt barnavårdsnämnderna
överlåta mesta möjliga av ifrågavarande ärenden, varigenom
större garanti för sakkunnig och enhetlig behandling syntes vara att förvänta,
har erinrat om att pensionsnämnderna i regel på grund av saknad av fast
anställda tjänstemän icke torde vara fullt rustade för den betydande utvidgning
av deras arbete, som ärenden rörande barnbidrag givetvis skulle medföra.

Stadsfullmäktige i Gävle lia med instämmande av länsstyrelsen i Gävleborgs
län bl. a. påpekat den enligt fullmäktiges mening mindre tilltalande
konsekvensen av de sakkunnigas förslag, att frågan om bidrag åt de föräldralösa
barnen, som hittills tillhört barnavårdsnämndernas verksamhet,
överflyttades till den för uppgiften åtminstone för närvarande sämre rustade
pensionsnämnden. Därest det skulle anses mindre lämpligt att från pensionsnämnderna
överföra barnbidragen för barn till arbetsoförmögen, vilka
bidrag hade sin motsvarighet i nu utgående pensionstillägg för barn,
skulle problemet kunna lösas så, att dessa bidrag bibehöllos hos pensionsnämnderna,
medan övriga bidrag — för änkors barn och föräldralösa barn
— skulle handhavas av barnavårdsnämnderna.

Svenska stadsförbundets styrelse har yttrat, bland annat:

Gällde det endast att räkna ut beloppen och besluta dem, läge ju pensionsnämnderna
närmast till, när såsom i förslaget bidragsgrunderna avpassats
efter för folkförsäkringen gällande principer. Men ville man för alla fall nå
effektiva resultat av bidragsverksamheten, torde man icke kunna stanna med
detta. Redan tanken att beloppens avpassande efter inträffade ändringar i
inkomstförhållandena skulle vara beroende av barnens målsmän av ena eller
andra slaget och icke av det utbetalande organets kontroll syntes orimlig. Men
vida betänkligare syntes vara, att någon tillsyn över barnen och de förhållanden,
under vilka de levde, svårligen kunde väntas ifrågakomma från pensionsnämndernas
sida. Särskilt i fall, där mödrar och barn vistades på olika
orter, torde det vara nödvändigt att tillse, alt medlen komme till avsedd användning.
En understödsform med enbart penningutbetalning utan någon
personlig omvårdnad av barnen syntes innebära en halvmesyr. Men med

Kungl. Majis proposition nr 276.

den organisation av understödsväsendet, man ännu finge räkna med, syntes
det naturliga vara, att barnavårdsnämnderna finge taga hand örn barnbidragsverksamheten,
ehuru detta innebure en utvidgning av dessas verksamhetsområde.

Befolkningskommissionen, som erinrat örn att kommissionen föreslagit, att
barnavårdsnämnderna skulle handhava vissa uppgifter beträffande hjälp till
nödställda mödrar, har ansett det önskvärt och lämpligt, att de frågor, som
berörde barnavården liksom den därmed sammanhängande mödravården,
kunde omhänderhavas av en och samma kommunala nämnd.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett skäl tala för att förlägga prövningen
av barnbidragen till barnavårdsnämnderna men framhållit, att frågan om
lämpligaste organ för barnbidragen, bidragsförskotten samt den av befolkningskommissionen
föreslagna mödrahjälpen borde underkastas mera ingående
övervägande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anslutit sig till tanken, att
pensionsnämnderna skulle handhava verksamheten, samt därvid särskilt
gentemot vissa erinringar örn behövligheten av efterkontroll av barnbidragsfallen
påpekat, att pensionsnämnderna hade att utöva efterkontroll i fråga örn
ändrade inkomster fördem, som åtnjöte folkpension eller tilläggspension. Länsstyrelsen
har emellertid ansett sig böra föreslå, att möjlighet i lagen bereddes
kommun, att, där så efter prövning av Kungl. Maj:t funnes lämpligt, låta
handläggningen av ärenden örn barnbidrag överflyttas från pensionsnämnd
till barnavårdsnämnd, med bibehållande i övrigt av den ordning för ärendenas
behandling, som i 27—34 §§ i lagen om folkpensionering stadgas.

Förespråkare lia ej heller saknats för fattigvårdsstyrelserna som organ för
verksamheten. Fattigvårdsstyrelsen i Jönköping har salunda funnit fattigvårdsstyrelserna
uppenbart bättre skickade än pensionsnämnderna att handlägga
ifrågavarande ärenden.

Fattigvårdsstyrelsen i Göteborg har kritiserat den föreslagna organisationen
framförallt för dess bristande snabbhet samt anfört:

Visserligen hade som motvikt mot denna olägenhet förutsatts möjlighet till
kommunal förskottering av bidragen. Oftast skulle det emellertid ankomma
på fattigvården att snabbt ingripa till hjälp vid ett t. ex. genom försörjarens
död plötsligt uppkommet understödsbehov i avvaktan på barnbidragsansökningens
slutliga avgörande. Då det avsåges att genom barnbidragen befria
barnen från att behöva anlita fattigvården, vore det enligt styrelsens mening
en otillfredsställande ordning, att på grund av långsamheten i handläggningen
av barnbidragen fattigvården ganska ofta nödgades träda till i begynnelsen.
Den med hänsyn till kravet på snabbhet effektivaste ordningen vore,
att en och samma kommunala myndighet hade att upptaga ansökning örn
barnbidrag och träffa slutligt avgörande. Den föreslagna organisationen med
pensionsstyrelsen som central beslutande myndighet kunde emellertid enligt
styrelsens åsikt anses motiverad därav, att staten skulle svara för tre fjärdedelar
av kostnaderna för barnbidragen, varjämte största möjliga garanti för
en enhetlig behandling av ärendena vore förenad med en sådan ordning
samt barnbidragen tillika finge en förstärkt karaktär av pension med det
större sociala värde, som vore förenat därmed. Denna huvuddetalj i organisationen
borde därför, enligt styrelsens mening, kunna godtagas även från

Kungl. Majis proposition nr 276.

kommunal synpunkt, under villkor att möjlighet skapades för pensionsstyrelsen
till en snabbare handläggning av barnbidragsäiendena än den, som
nu gällde beträffande pensionsärendena. Som kommunalt organ för ärendena
rörande barnbidrag ansåge styrelsen, att fattigvårdsstyrelsen vore lämpligast.
De utredningar det här vore fråga om hänförde sig nämligen uteslutande
till rent ekonomiska förhållanden, varjämte fattigvårdsstyrelsen
hade en organisation, som bäst lämpade sig för dylika utredningar. Härtill
vore att beakta, att i ett stort antal fall förhållandet komme att vara det,
att, då ansökan örn barnbidrag kunde ifrågakomma, fattigvårdsunderstöd i
fallet redan lämnats dessförinnan eller måste lämnas i avvaktan på barnbidragsansökningens
slutliga handläggning hos pensionsstyrelsen, vadan fattigvårdsstyrelsen
i dessa ärenden ändock måste göra samma utredningar,
som komme i fråga i samband med barnbidragsansökningar i fallen. Därjämte
tillkomme det ävenledes viktiga förhållandet, att fattigvården, även
sedan barnbidrag börjat utlämnas, komme att i ett stort antal fall behöva
lämna understöd till familjer, till vilka hörde barn, som erhölle barnbidrag.
Fattigvårdsstyrelsen vore även ur praktisk-organisatorisk synpunkt närmast
till att handhava den efterkontroll av barnbidragen, vilken med hänsyn till
änkornas från tid till tid ofta mycket växlande inkomster vore nödvändig.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har funnit vissa skäl tala
för barnavårdsnämnden såsom det lämpligaste organet för den föreslagna
hjälpverksamheten men bar å andra sidan som sin åsikt uttalat, att barnavårdsnämnden
icke borde belastas med nya tidskrävande uppgifter, framför
allt icke av understödsnatur, helst som dess uppgifter under de senare åren
genom ny lagstiftning väsentligt utökats. Emellertid har förbundet framhållit,
att ett intimt samarbete måste äga rum mellan pensionsnämnden och
barnavårdsnämnden, ett samarbete, som borde underlättas genom ett stadgande
i själva lagtexten. Enligt förbundets åsikt kunde måhända samarbetet
mellan de båda nämnderna lämpligast åstadkommas genom att en ledamot
av barnavårdsnämnden deltoge i pensionsnämndens behandling av ärenden
rörande barnbidi-ag, genom gemensamma tjänstemän eller dylikt.

Bestämmelser örn samarbete mellan olika kommunala
myndigheter med hänsyn till barnbidragen ha efterlysts även i åtskilliga
andra yttranden. Sålunda har fattigvårds- och barnavärdskonsulenten
i andra distriktet föreslagit, att ordföranden i barnavårdsnämnden skulle
vara berättigad, att, då pensionsnämnd behandlade ärende rörande barnbidrag,
närvara och få sin mening antecknad till protokollet. Fattigvårdsnåmnden,
fattigvårdsdirektören och barnavårdsnämnden i Stockholm ha förordat
samarbete mellan barnavårdsnämnden och pensionsnämnden, vilket
samarbete enligt fattigvårdsnämndens mening för Stockholms del borde erhålla
den formen, att pensionsnämnden finge anlita barnavårdsnämndens
tjänstemän för utrednings- och kontrolluppgifter samt för tillsynen å bidragens
användning, medan barnavårdsnämnden föreslagit, att underrättelse
skulle givas barnavårdsnämnd om varje fall, där barnbidrag söktes eller
beviljades. Länsstyrelsen i Uppsala län och barnavårdsnämnden i Uppsala
ha föreslagit, att en representant för barnavårdsnämnden skulle vara ledamot
av pensionsnämnden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

Länsstyrelsen i Östergötlands lån liksom stadsfullmäktige och fattigvårdsstyrelsen
i Norrköping ha funnit samarbete böra äga rum mellan pensionsnämnden
och fattigvårdens organ, medan barnavårdsnämnden i Linköping
ansett, att barnavårdsnämnden och pensionsnämnden å ena sidan borde
samarbeta med fattigvårdsstyrelsen å andra sidan.

Barnavårdsnämnden i Lund, vars yttrande biträtts av stadsfullmäktige
därstädes, har ansett, att samarbete mellan pensionsnämnd och barnavårdsnämnd
borde göras obligatoriskt, exempelvis på det sätt. att det föreskreves,
att pensionsnämnden skulle inhämta barnavårdsnämndens yttrande i varje
särskilt fall, innan beslut om barnbidrags utgående fattades.

Pensionsnämnden i örebro har med instämmande av stadsfullmäktige
därstädes ifrågasatt sådant samarbete mellan pensionsnämnd och barnavårdsnämnd,
att den senare genom sina organ endast handhade den fortlöpande
inkomstkontrollen.

Samarbete har vidare förordats av barnavårdsnämnden i Hälsingborg mellan
pensionsnämnd och barnavårdsnämnd samt av kommunalfullmäktige i
Kroppa mellan pensionsnämnd, barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse.

Fattigvårdsstyrelsen i Hälsingborg har ifrågasatt, att erforderliga utredningar
skulle verkställas genom barnavårdsnämndens försorg med hänsyn
till att pensionsnämnderna icke förfogade över tillräcklig arbetskraft för
detta ändamål.

Kommunalfullmäktige i Älvkarleby ha gillat förslaget om pensionsnämnderna
som organ för den nya verksamheten men föreslagit stadgande om att
i pensionsnämnden skulle finnas minst en kvinna.

Vikten av skyndsam handläggning av ärenden rörande barnbidrag
har särskilt framhållits av fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i
sjunde distriktet samt stadsfullmäktige i Göteborg.

De sakkunnigas förslag att förlägga förskotteringen till
barnavårdsnämnderna har i allmänhet icke mött motstånd i yttrandena.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har anfört:

Då det övervägande antalet fall komme att beröra barn utom äktenskap
och dessa barn förut genom barnavårdsmannaverksamheten vore föremål
för barnavårdsnämndernas uppmärksamhet, syntes alla skäl tala för att icke
ytterligare en kommunal nämnd inblandades. Tyvärr torde detta visserligen
ändock bli oundvikligt, då bidragsförskottet vore otillräckligt för barnets
försörjning och ytterligare hjälp påkallades genom fattigvårdsstyrelse, men
samma förhållande skulle uppstå, örn fattigvårdsstyrelse omhänderhade förskotteringen
och barnavårdsnämnd bleve nödsakad ingripa med omhändertagande.
Genom att barnavårdsnämnd omhänderhade förskotteringen, bleve
det åtminstone icke obligatoriskt, att både fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd
behövde syssla med alla fall, där det rörde barns utom äktenskap
bidragsförskott, vilket däremot skulle bli förhållandet, örn fattigvårdsstyrelse
handhade förskotteringen. Då vidare indrivningen av underhållsbidrag huvudsakligen
komme att skötas av barnavårdsmän, vilka stöde under tillsyn
av barnavårdsnämnd, talade även detta för att denna nämnd i första hand
borde komma i fråga.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 276. 6

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

Socialstyrelsen, som även anslutit sig till förslaget om barnavårdsnämnderna
som det lämpligaste organet, har framhållit, bland annat:

Detta ståndpunktstagande dikterades i viss mån därav, att styrelsen funne
önskvärt, att så vitt möjligt alla ärenden rörande hjälp åt behövande barn
omhänderhades av ett och samma organ. Härtill komme, att det ville synas,
som om barnavårdsnämnderna skulle vara de mest skickade att öva tillsyn
över förskottens rätta användning och att öva tillsyn över barnavårdsmännens
uppgifter enligt föreliggande förslag. Det torde icke böra lämnas ur
sikte, att ett införande av förskottering av underhållsbidrag vore ägnat att
än mer slappa ansvarskänslan hos försumliga barnafäder och att det därför
framstode såsom särskilt angeläget, att ett organ, vilket vore förtroget med
praktiska frågor rörande underhållsbidrag åt barn, erhölle befattning med
förskotteringen och därmed sammanhängande spörsmål.

I samma riktning som nämnda myndigheter hava även uttalat sig Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Blekinge och Västerbottens län, barnavårdsnämnden,
fattigvårdsnåmnden och fattigvårdsdirektören i Stockholm samt
Stockholms stads kammarkontor ävensom barnavårdsnämnderna i Eskilstuna,
Karlskrona och Sölvesborg samt Blekinge barnavdrdssällskap.

Den ökade arbetsbörda, som den föreslagna lagstiftningen pålägger barnavårdsnämnderna,
har betonats av medicinalstyrelsen, som framhållit, att vissa
svårigheter i administrativt hänseende kunde bliva förenade med den
ifrågasatta förskotteringens handhavande och särskilt då med indrivningen
från barnets fader av de förskotterade medlen. Barnavårdsnämndernas organisation
måste därför göras mera administrativt lätthanterlig än tillförne
med noggrann bokföring och täta sammanträden. Länsstyrelsen i Malmöhus
län har erinrat örn att beträffande kommunens rätt att utfå statsbidrag
uppställdes den fordran, att tillräckligt effektiva åtgärder vidtagits mot barnets
fader. Givet vore, att barnavårdsnämnderna därigenom komme att
åsamkas ett synnerligen maktpåliggande och svårskött arbete. Det kunde enligt
länsstyrelsens uppfattning ifrågasättas, huruvida barnavårdsnämnderna i
stora kommuner vore i stånd att fullgöra detta uppdrag utan att för sådant
ändamål anställa särskilda tjänstemän.

Stadsfullmäktige i Hudiksvall hava icke velat fördölja, att barnavårdsnämndernas
uppgifter enligt förslaget bleve rätt betungande och ansvarsfulla.
Härom har yttrats:

Det skulle nämligen bli dessa nämnders uppgift att såväl mottaga och
bedöma som att utan överordnad myndighets bistånd beräkna och besluta
om bidragsförskott, allt under den egna kommunens risk. Först efter varje
års utgång skulle nämnden i sin tur hos länsstyrelsen vara i tillfälle att få sin
förvaltning kontrollerad. Felbedömning, felberäkning, förment eftergivenhet
mot barnafadern etc. skulle kunna medföra minskat eller uteblivet statsbidrag,
och fråga vore därför, huruvida det icke kunde anses nödvändigt erhålla
sakkunnig överordnad myndighets eller persons stöd till nämnderna vid
den ifrågasatta lagens tillämpning. För Hudiksvalls stads vidkommande syntes
anställande av fast avlönad och väl kvalificerad tjänsteman bliva en nödvändighet,
ty dessa ärendens handläggning kunde icke av nämnden i dess
nuvarande organisationsform jämte nämndens omfattande uppgifter i övrigt
på ett nöjaktigt sätt handhavas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

Barnavårdsnämnden i Hälsingborg har ansett det uppenbart, att med hänsyn
till de nya arbetsuppgifter, som pålades nämnden, barnavårdsbyråns organisation
måste utbyggas.

Barnavårdsnämnden i Växjö landskommun har framhållit, att den föreslagna
lagstiftningen aktualiserade behovet av utbildad arbetskraft.

Barnavårdsnämnden i Nättraby kommun har ifrågasatt barnavårdsnämndens
kompetens att handhava de föreslagna nya uppgifterna.

Den ökning av arbetsbördan, som den föreslagna lagstiftningen komme
att medföra för barnavårdsnämnderna, har även framhållits av länsstyrelserna
i Stockholms, Östergötlands och Västerbottens län samt ett stort antal
kommuner.

Några myndigheter hava förordat pensionsnämnderna som organ för förskotteringen.

Drätselnämnden i Stockholm har härutinnan framhållit:

Om hjälpformen borde vara av pensions karaktär i likhet med de i de
sakkunnigas tidigare betänkande föreslagna barnbidragen, följde därav, att
förskotteringsverksamhetens handhavande icke borde läggas å något kommunalt
organ. De sakkunnigas förslag, att uppgiften skulle uppdragas åt
barnavårdsnämnden, syntes oriktigt, då denna nämnd därigenom skulle komma
att fungera som ett ombud för barnet och tillika vara utrustad med beslutanderätt
i målet. Här syntes det därför vara nödvändigt att, på sätt de
sakkunniga förordat i fråga om barnbidragsverksamheten, låta verksamheten
handhavas av pensionsstyrelsen såsom centralt statligt organ och pensionsnämnderna
såsom dennas lokalorgan inom pensionsdistrikten; eventuellt kunde
man såsom lokalorgan även tänka sig länsstyrelserna. Indrivningen av ersättning
för bidragsförskotten från de underhållsskyldiga borde då också ombesörjas i
vanlig ordning. Att uppdraga indrivningen åt kommunerna syntes drätselnämnden
olämpligt, icke minst med hänsyn till att en starkt varierande praxis
för sådant fall kunde befaras uppkomma inom skilda kommuner, vilket i
sin tur av de underhållsskyldiga komme att uppfattas såsom orättvisor. Barnavårdsnämnderna
skulle naturligtvis tillvarataga de utomäktenskapliga barnens
rätt och bästa genom att ej blott övervaka, att barnen genom dom eller
avtal bleve tillerkända det underhållsbidrag av fadern, vartill de enligt lag
vore berättigade, utan även tillse, att barnen erhölle bidragsförskott, därest
sådant i anledning av faderns försumlighet erfordrades.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har anfört:

Att handhavandet av verksamheten med förskotteringen överlämnades åt
barnavårdsnämnderna syntes av flera skäl olämpligt. Da ändamalet med
förslaget vore att få bort den karaktär av fattigvård, som präglade jämväl
den hjälpverksamhet, som utövades av barnavårdsnämnderna under benämningen
samhällsvård, syntes det vara av stor vikt, att denna skillnad även
komme till uttryck däri, att förskottsverksamheten handhades av ett annat
organ än fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd. Men det vore icke blott
angelägenheten att få till stånd en synlig skillnad utåt mellan ifrågavarande
verksamhet och verksamheten av fattigvårdskaraktär, som talade härför. Att
låta samma organ, barnavårdsnämnden, avgöra, huruvida kostnaden för vården
av ett barn skulle utgå enbart av kommunala medel eller till största delen
av statsmedel, kunde givetvis komma att få icke önskvärda konsekvenser.
Barnavårdsnämnderna skulle sålunda kunna meddela samhällsvård i de fall,
där annan kommun vore hemortskommun och kostnaden på grund därav

Kunell. Maj.ts proposition nr 276.

kunde förväntas bliva i sin helhet ersatt, och förskottsbidrag i sådana fall,
där barnet ägde hemortsrätt i den förskottsbeviljande kommunen. Ett sådant
förfarande skulle även giva kommunerna möjlighet att inverka på hemortsrättsförhållandena.
Genom att en kommun i fall, där barnet hade hemortsrätt
i annan kommun, beviljade samhällsvård, bundes hemortsrätten vid den
andra kommunen. Därest åter barnet hade hemortsrätt i den bidragsbeviljande
kommunen och barnavårdsnämnden i stället för att meddela samhällsvård
beviljade bidragsförskott, vunnes en möjlighet att övervältra kostnaden
för barnets framtida vård på en annan kommun. I fall, då uttrycken i den
beviljande barnavårdsnämndens protokoll, som ofta visat sig icke med tillräcklig
tydlighet angiva arten av vården, ej gåve säker ledning för avgörande,
huruvida samhällsvård eller bidragsförskott åsyftades, skulle även kunna
uppkomma svårigheter vid avgörande i hemortsrättsfrågor.

Andra eller vidlyftigare undersökningar torde icke behöva göras beträffande
nu ifrågavarande barn än beräffande de barn, som enligt förslaget till lag
om barnbidrag skulle komma i åtnjutande av dylikt bidrag, enär förutsättningarna
för bidrags beviljande i huvudsak sammanfölle. Därest pensionsnämnderna,
såsom föreslagits, kunde verkställa de för beviljande av barnbidrag
nödiga undersökningarna, torde de sålunda även vara skickade att handhava
de undersökningar, som erfordrades för beviljande av bidragsförskott.
Det torde icke heller föreligga något hinder för att indrivningsverksamheten
utfördes av barnavårdsnämnderna, oavsett att bidragsförskotten beviljades av
pensionsnämnderna. Länsstyrelsen ansåge således övervägande skäl tala för
att verksamheten med förskotteringen anförtroddes åt pensionsnämnderna
och icke åt barnavårdsnämnderna.

Länsstyrelsen i Hallands län har icke reservationslöst kunnat ansluta sig till
lanken att låta den ifrågavarande verksamheten utövas genom barnavårdsnämnderna,
då det syntes länsstyrelsen vara fara värt, att bidragsförskotten
likväl härigenom skulle få någon anstrykning av det offentliga understödets
karaktär. Ur denna synpunkt skulle det troligen vara till fördel, örn annat
organ kunde anförtros uppgiften ifråga. Då länsstyrelsen emellertid icke vore
beredd att i detta avseende framlägga något förslag, ville länsstyrelsen blott
framhålla såsom önskvärt, att denna fråga vid ärendets fortsatta beredning
gjordes till föremål för ytterligare överväganden.

Barnavårdsnämnden i Umeå har även ansett övervägande skäl tala för
pensionsnämnderna som organ för verksamheten samt härom anfört:

Då nämndens kostnader för omhändertagna barn vore av fattigvårdsnatur,
men sakkunnigeförslagets kostnader icke skulle vara av sådan karaktär, skulle
barnavårdsnämnd tvingas att handhava kassor av såväl fattigvårds som
icke fattigvårds karaktär. Sådan anordning syntes ägnad att åstadkomma
förvirring och svårigheter. Invändningen att barnavårdsnämnd redan nu
handhade och beslutade örn kostnader av icke fattigvårds natur enligt 62 §
barnavårdslagen jämförd med 49 och 51 §§ fattigvårdslagen gällde ej, emedan
dessa kostnader faktiskt vore fattigvårdsutgifter, även om vissa inskränkningar
vore vidtagna rörande deras inverkan på hemortsrätten och deras återsökbarhet.
Örn handhavandet av ifrågasatta förskottering uppdroges åt pensionsnämnd
skulle redan i organisationen klarhet föreligga beträffande bidragens
karaktär. Sakkunnigas önskemål att kunna utnyttja barnavårdsnämnds
och barnavårdsmans kännedom om bidragssökande skulle kunna
tillgodoses på det sättet, att ansökningen om bidragsförskott underställdes
barnavårdsnämnds prövning och beslutet gjordes avhängigt av barnavårds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

nämnds tillstyrkan. Någon avsevärd tidsutdräkt skulle vid sadan anordning
icke behöva uppkomma, och fråga vore, om det icke skulle vara mera betryggande,
örn besluten tillkomme efter samråd mellan tvenne myndigheter.

Även fattigvårdsstyrelsen har förespråkare vid valet av organ för förskotteringen.

Stadsfullmäktige i Göteborg hava sålunda hemställt, att verksamheten måtte
anförtros barnavårdsnämnd eller fattigvårdsstyrelse.

Fattigvårdsstyrelsen i Göteborg samt kommunalfullmäktige i Hjärtums kommun
hava uttalat sig för fattigvårdsstyrelsen som det lämpligaste organet.
Den förstnämnda myndigheten har framhållit, att det vore förenat med allvarliga
praktiska olägenheter att anförtro den nya verksamheten åt barnavårdsnämnderna,
framför allt för barnavårdsnämnderna i de mindre kommunerna,
som därigenom ställdes inför uppgifter, som de icke finge lätt att
bemästra. Kommunalfullmäktige i Hjärtum hava påpekat som skäl för sin
ståndpunkt bl. a., att fattigvården vid behov måste bringa hjälp, innan bidragsförskott
efter vederbörlig prövning hunne beslutas, varjämte själva proceduren
mera syntes höra samman med fattigvårdsstyrelsens allmänna ekonomiskt
betonade uppgift. Båda myndigheterna hava därjämte framhävt
den splittring av den samhälleliga hjälpverksamheten, som bleve en följd av
förslagets genomförande.

I ett flertal andra yttranden hava erinringar gjorts mot den befarade organisatoriska
splittringen.

Statskontoret, länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län samt stadsfullmäktige
i Mariestad hava påpekat, att, örn förslaget genomfördes, det
skulle bliva ej mindre än tre organ, som komme att under olika betingelser
handhava hjälpverksamheten för barn, nämligen fattigvårdsstyrelserna,
pensionsnämnderna och barnavårdsnämnderna. Det vore till och med icke
uteslutet, att samtliga dessa tre komme att anlitas för en och samma familj.

Slutligen har i några yttranden förordats, att barnbidragsverksamheten
och förskotteringen måtte överlåtas å samma organ.

Pensionsstyreisen har som ett önskemål uttalat, att barnbidragsverksamheten
och förskotteringen måtte anförtros ett gemensamt organ redan av det
skälet, att klientelet i ett stort antal fall bleve gemensamt för de båda understödsgrenarna,
varjämte enligt styrelsens mening tillsyn och kontroll borde
tillkomma en kommunal myndighet med egen medelsförvaltning och möjlighet
att för ändamålet anlita särskilda tjänstemän. Ur dessa synpunkter
lämnade de sakkunnigas förslag åtskilligt övrigt att önska. Styrelsen har
därvid erinrat om det fall, att en änka hade ett barn i äktenskap med den avlidne
maken, ett utomäktenskapligt barn, vars fader underläte att fullgöra sin
skriftligen avtalade skyldighet att lämna underhållsbidrag till barnet, samt
ett barn, vars fader vore okänd. Hon hade vid behov av understöd åt barnen
att vända sig i fråga örn första barnet till pensionsnämnden, i fråga örn andra
barnet till barnavårdsnämnden och i fråga örn tredje barnet till fattigvårdsstyrelsen.
Här förelåge sålunda en betänklig splittring i den kommunala understödsverksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Pensionsstyrelsen har vadare anfört:

Nämnda splittring medförde bland annat, att redan utgående bidragsförskott
mäste, i händelse fadern doge eller modern bleve invalid, upphöra för
att, efter förnyad ansökan, som skulle ställas till annan myndighet och i
viss mån bedömas efter andra grunder, utbytas mot barnbidrag. Även i fråga
om nödig kontroll å understödsverksamheten måste förslaget ingiva starka
betänkligheter. En mycket stor del av barnbidragen (bortåt 50 °/o) ginge till
änkor, som ej vore arbetsoförmögna. I fråga om dessa insatte understödsbehovet
i regel omedelbart och mycket starkt vid makens frånfälle men
kunde efter ett eller annat års förlopp bortfalla genom att änkan erhölle arbetsanställning.
Detta gällde särskilt i de större kommunerna, där pensionsnämnden,
som i motsats mot barnavårdsnämnden ej hade tillgång till personal
för kontroll, saknade varje möjlighet att utöva sådan.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har ansett, att, örn man ville söka undvika
dubbelarbete och åstadkomma största möjliga förenkling, det icke gärna
kunde bliva fråga om något annat alternativ, än att hela denna hjälpverksamhet
beträffande barn förlädes till barnavårdsnämnden.

,Fattigvdrdsnämnden och fattigvdrdsdirektören i Stockholm, Stockholms
stads kammarkontor, länsstyrelsen i Blekinge län, Blekinge barnavårdssällskap
samt barnavårdsnämnderna i Göteborg, Linköping, Karlskrona och Sölvesborg
hava i yttranden över de sakkunnigas senare betänkande hemställt,
att handhavandet av barnbidragen måtte anförtros barnavårdsnämnderna.

Befolkningskommissionen har understrukit vikten av en omprövning av
de sakkunnigas tidigare förslag med hänsyn till lämpligheten att anförtro
pensionsnämnderna de föreslagna uppgifterna.

Länsstyrelsen i örebro län har ansett, att av praktiska skäl barnbidrag och
bidragsförskott borde beviljas av samma organ, därvid barnavårdsnämnderna
närmast komme i fråga. För att icke göra saken alltför invecklad för
de hjälpsökande borde i varje fall, enligt länsstyrelsens mening, ansökningen
om hjälp, antingen det gällde barnbidrag eller bidragsförskott, mottagas av
barnavårdsnämnden.

Departementschefen.

Den av de sakkunniga föreslagna organisationen av hjälpverksamheten har
mött starkt motstånd i åtskilliga yttranden, därvid ett flertal olika alternativ
föreslagits för lösning av spörsmålet. Sålunda ha önskemål framställts örn
ett gemensamt organ för de båda olika formerna för hjälpverksamheten.
Obestridligt är, att en sådan gemensam organisation skulle innebära åtskilliga
praktiska fördelar för såväl de hjälpsökande som myndigheterna. Man
får emellertid icke förbise, att barnbidragen och bidragsförskotten äro av
helt olika natur. De förra avse nämligen att bringa hjälp i ett nödläge
av stadigvarande natur, orsakat av försörjarens frånfälle eller invaliditet.
Bidragsförskotten däremot inträda vid de mera tillfälliga hjälpbehov, som
ha sin grund i barnafaderns underlåtenhet att erlägga de underhållsbidrag
han förpliktats utgiva till barnet. Denna olikhet mellan de båda hjälpformerna
undanskymmes icke av det förhållandet, att nämnda underlåtenhet

Kungl. Majis proposition nr 276.

från barnafaderns sida i många fall kan bliva av stadigvarande natur. Vid
den organisatoriska utformningen av hjälpverksamheten måste hänsyn även
tagas till denna olikhet. Utgångspunkterna för barnbidragen äro i princip
till övervägande del likartade med utgångspunkterna för folkpensionerna.
Med hänsyn härtill faller det sig naturligt att anförtro handhavandet av dessa
båda hjälpformer åt samma organ. De farhågor, som uttalats beträffande
svårigheterna att praktiskt genomföra denna tanke, böra icke överskattas.
Vad därvid särskilt angår pensionsnämndemas möjlighet att kontrollera
de hjälpbehövandes förhållanden, en synpunkt som i yttrandena
tilldelats en framskjutande roll, kan erinras örn att pensionsstyrelsen och
pensionsnämndema redan nu utöva en dylik kontroll över sitt klientel. Ett
utbyggande av denna kontroll i anslutning till pensionsväsendets övertagande
av barnbidragen torde icke möta oöverstigliga hinder.

Vad angår förskotteringen, äro pensionsstyrelsen och pensionsnämnderna,
som förut påpekats, på grund av förskotteringens natur icke lämpliga
organ för densamma. De skäl de sakkunniga anfört för sitt förslag att överlämna
förskotteringen åt barnavårdsnämnderna finner jag däremot övertygande.
Denna ståndpunkt har också i flertalet yttranden vunnit gillande.

Som i åtskilliga yttranden framhållits kommer den nya verksamheten att
vålla framför allt barnavårdsnämnderna ökat arbete. Det torde i större kommuner
även bliva nödvändigt att för verksamhetens behöriga skötsel utöka
antalet barnavårdstjänstemän. Som en motvikt mot de ökade kostnader, som
bliva en följd härav, komma emellertid, som i det följande skall närmare utvecklas,
kommunerna att få sina kostnader för såväl barnbidrag som bidragsförskott
till en väsentlig del ersatta av statsmedel.

Den nu föreslagna organisationen kommer givetvis att medföra ytterligare
splittring av den samhälleliga hjälpverksamheten. Olägenheterna härav
kunna dock väsentligt minskas genom ett på lämpligt sätt ordnat samarbete
mellan de olika organen för samhällets hjälpverksamhet. Från flera håll
ha krävts särskilda föreskrifter rörande formerna för detta samarbete.
Jag anser det emellertid icke lämpligt tillmötesgå detta krav, innan praxis
givit anvisning på den lämpligaste av de olika möjligheter, som därutinnan
kunna ifrågakomma.

Frågan rörande organisationen av nu ifrågavarande verksamhet torde få
upptagas till förnyad prövning i samband med en allmän översyn av bestämmelserna
rörande samhällets hjälpverksamhet.

Statens och kommunernas kostnader för barnbidrag och bidragsförskott.

Enligt 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring skulle kostnaden för
pensionstilläggen bestridas till 3/4 av staten samt till V4 av landstingen och
kommunerna, med sådan fördelning dem emellan, att kommun, som icke
deltoge i landsting, bekostade V* av de på densamma ankommande pensionstilläggen
men annan kommun blott Vs I

lagen örn folkpensionering stadgas, att varje kommun skall bidraga med

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

Vs av tilläggspension och staten med återstoden av kostnaden efter avdrag
av tillskott från folkpensioneringsfonden.

I en innevarande års riksdag förelagd proposition nr 15 rörande dyrortsgradermg
av folkpensionerna föreslås, att den kommunala andelen i kostnaden
for tilläggspension skall utgöra, för orter tillhörande ortsgrupp 1 en
åttondel, för orter tillhörande ortsgrupp 2 en femtedel samt för orter tillhö;and"
ortsg™PP 3 en fjärdedel; dock att, därest Stockholm eller Göteborg
hantoras till sistnämnda ortsgrupp, stadens andel skall utgöra tre tiondelar
En av de sakkunniga verkställd utredning rörande kommunernas nuvarande
kostnader för understöd åt barn till änkor och åt föräldralösa barn
(sid. 87 ff. i det första betänkandet) utvisade, att kommunernas årliga kostnader
i detta avseende för budgetåret 1937/1938 kunde uppskattas till om i.

™* 3f_miljoner kronor- Kostnaden för barnbidrag till änkors barn och
föräldralösa barn beräknades av de sakkunniga uppgå till, utan dyrortsgraering
9.3 miljoner kronor och med dyrortsgradering 10.6 miljoner kronor.
Kommunernas nuvarande kostnader för understöd till dessa barn skulle sålunda
utgöra avsevärt mera än en fjärdedel av totalkostnaden, ett resultat
som gällde såväl för landsbygden som för städerna.

De sakkunniga hava icke ansett nödigt att verkställa utredning angående
den inverkan på fattigvårds- och barnavårdskostnader, som en höjning av
de nuvarande enligt pensionsförsäkringslagen utgående bamtilläggen till invalidernas
barn kunde komma att medföra. Enligt de sakkunnigas mening
kunde man emellertid antaga, att med dessa låga barntillägg fattigvård i ett
mycket stort antal fall måste lämnas och att ett genomförande av de högre
barnbidrag, som föresloges av de sakkunniga, helt säkert skulle komma att
medföra en avsevärd lättnad i kommunernas utgifter.

Huvudsakligen på grund av den lättnad i kommunernas fattigvårds- och
barnavårdskostnader, som ett genomförande av de föreslagna barnbidragen
enligt de sakkunnigas mening komme att medföra för kommunerna, hava
de sakkunniga föreslagit, att kostnaderna för barnbidragen skola täckas med
tre fjärdedelar av staten och en fjärdedel av kommunerna.

Bidragsförskotten medföra kostnader för det allmänna, i den mån utgivna
bidragsförskott icke kunna återkrävas av barnets fader. I fråga om fördelningen
av dessa kostnader hava de sakkunniga erinrat om att man kunde
välja mellan två alternativ, antingen att låta statsverket helt vidkännas kostnaderna
eller att fördela dem mellan stat och kommun.

_ skatteutjämningssynpunkt vore det enligt de sakkunnigas åsikt givetvis
av stort värde, om kommunerna kunde befrias från de kostnader förskotteringen
komme att medföra. De sakkunniga hava vidare erinrat om
att med denna lösning svårigheten bortfölle att avgöra, vilken kommun som
i varje särskilt fall skulle bära kostnaden för förskottet. De sakkunniga
hava emellertid papekat, att förskotteringen i stor utsträckning komme att
ersätta fattigvård, som eljest skolat utgå, samt hava vidare anfört:

Då fattigvården icke övergått att vara en statlig uppgift, torde det ej heller
vara lämpligt att helt från kommunerna avlyfta utgifterna för förskotte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

ringen. Det föreligger nämligen fara för att kommunen, om så skedde, skulle
bliva alltför rundhänt med bidragsförskotten, då kommunen därigenom
inbesparade fattigvårdskostnad. Visserligen äro de föreslagna förskotten
bundna vid bestämda inkomstgränser och andra klart angivna förutsättningar,
varigenom nämnda fara i viss mån minskas. Det torde emellertid vara
oundvikligt, att det kontrollerande av sökandes uppgifter, som bör föregå
förskottets beviljande, gärna blir slentrianmässigt, om kommunen icke behöver
bidraga till kostnaderna. Än svårare är det att undvara det kommunala
ekonomiska intresset, då det blir fråga om att göra återkravsrätten mot
barnets fader gällande. Det ligger nämligen i sakens natur, att statens kontroll
över att kommunen i detta avseende icke gör sig skyldig till någon försummelse,
svårligen kan bli tillräckligt effektiv, framförallt därför att denna
kontroll icke kan utsträckas över en längre tidrymd. Vid övervägandet av
de olika synpunkter, som inverka på frågans bedömande, ha de sakkunniga
funnit den lämpligaste lösningen vara en sådan fördelning, att statsverket
svarar för tre fjärdedelar och vederbörande kommun för en fjärdedel av
kostnaderna.

Den av de sakkunniga verkställda statistiska utredningen (sid. 47 i det senare
betänkandet) utvisar, att landskommunernas årliga utgifter för barn
utom äktenskap i de fall, då fadern lever och vistas på känd ort och då försummelse
att erlägga bidrag föreligger, kan beräknas uppgå till 1,130,000
kronor. Då kostnaderna för förskotteringen utan dyrortsgradering beräknades
för landsbygden uppgå till 2,270,000 kronor, kunde, hava de sakkunniga
framhållit, den genom förskotteringen bortfallande fattigvårdskostnaden anses
betydligt överstiga en fjärdedel av den beräknade kostnaden för förskotteringen.
För städernas del, beträffande vilka en liknande uppskattning som
för landsbygden icke verkställts, räknade de sakkunniga med ungefär samma
resultat.

Yttrandena.

Den föreslagna fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för
barnbidragen har i stort sett vunnit gillande i yttrandena.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har emellertid ansett,
att den kommunala bidragsandelen icke bort sättas högre än till 1ji samt som
motivering härtill anfört bland annat följande:

Lagstiftarna ha vid flera tillfällen framhållit betydelsen av effektiva skatteutjämningsanordningar.
Här föreligger otvivelaktigt ett lämpligt tillfälle
att, låt vara i mindre omfattning, förverkliga skatteutjämningsintentionerna
genom att sänka den föreslagna kommunala kostnadsandelen, och styrelsen
finner det naturligt, att denna andel icke bör vara högre än den kommunala
bidragsandel, som ifrågakommer beträffande tilläggspension, d. v. s. V8. Såsom
ytterligare skäl för att den kommunala bidragsandelen sättes så låg som
möjligt kan åberopas det faktum, att varje ekonomisk börda, som generellt
lägges på primärkommunerna, kommer att hårdast drabba de mest skattetyngda,
fattigaste, kommunerna. Det är sålunda ur skatteutjämningssynpunkt
av största vikt, att kommunbidraget till täckande av kostnaderna för
barntillägg icke bestämmes högre än kommunbidraget till tilläggspensionerna.
Som ytterligare skäl härför kan framhållas, att en lag örn barntillägg
innebär skyldighet för kommunerna att tillämpa densamma. De kostnader,

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

sora kommunerna härigenom åsamkas, kunna kommunerna ej på något sätt
befria sig från. Då statsmakterna ålägga kommunerna vissa ekonomiska
förpliktelser, böra dessa också sörja för att kommunernas utgifter bli de
minsta möjliga.

Jämväl stadsfullmäktige i Sundbyberg och Jönköping samt kommunalfullmäktige
i Gamla Uppsala, Smögens och Skellefteå kommuner ha yrkat, att
kommunens bidrag icke måtte sättas högre än till Vs.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har, med instämmande av drätselnämnden,
erinrat om att de sakkunniga vid beräknandet av kommunernas
kostnader för understöd åt barn till änkor och invalider samt föräldralösa
barn icke tagit hänsyn till den ersättning, som i vissa fall lämnades av statsverket.
Förslaget syntes visserligen, fortsatte barnavårdsnämnden, avse en
förhöjd standard för de understödsbehövande barnen, men nämnden ifrågasatte
skäligheten av att kommunerna skulle drabbas av en så stor del av den
härav föranledda kostnadsökningen, som föreslagits, och kanske i en del fall
få övertaga kostnader, som nu i sin helhet bestredes av statsverket.

Kommunalfullmäktige i Våxtorps kommun hava ansett, att kostnaderna
borde helt bestridas av statsverket eller att kommunens andel i vart fall
icke borde sättas högre än till Vs.

Jämväl kommunalfullmäktige i Tomelilla köping hava förordat, att kostnaderna
i sin helhet måtte betalas av statsverket.

Kommunalfullmäktige i Gökhems kommun hava föreslagit, att kommunen
och landstingen skulle vidkännas vardera Vs av kostnaderna och statsverket
återstoden.

Kommunalfullmäktige i Själevads kommun hava yrkat sådan fördelning
av kostnaderna, att landskommunerna ej måtte drabbas av de statliga merkostnaderna
för högre barnbidrag å dyrorterna.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård, som avstyrkt de sakkunnigas
förslag, har emellertid icke haft något att invända mot den ifrågasatta
kostnadsfördelningen. Även om förslaget icke upphöjdes till lag utan
barnbidragen till änkor och arbetsoförmögna samt åt föräldralösa fortfarande
komme att utgå på nu tillämpat sätt efter individuell prövning genom
fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder, borde enligt inspektörens mening
bidrag av staten för dessa barn tilldelas kommunerna''efter i huvudsak
samma grunder som föreslagits av de sakkunniga. Ersättningen av statsverket
kunde lämpligen sökas hos vederbörande länsstyrelse, som skulle
pröva ersättningsanspråken i samband med andra framställningar om bidrag
av staten enligt 61 § fattigvårdslagen. Genom den sålunda föreslagna anordningen
skulle enligt inspektörens förmenande den risk, de sakkunniga ansåge
föreligga att ifrågavarande barn icke erhölle erforderlig hjälp, åtminstone
ur synpunkten att kommunerna av sparsamhetsskäl icke lämnade
sådan hjälp, försvinna.

Länsstyrelsen i Blekinge län har i detta sammanhang föreslagit, att kommunernas
kostnader vid bestämmande av kommunernas rätt till understöd
av skatteutjämningsmedel borde likställas med kostnader för fattigvårds -

Kungl. Majlis proposition nr 276.

och barnavårdsväsen samt därför erforderliga ändringar vidtagas i förordningen
angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda
kommuner.

I fråga örn bidragsförskotten bar styrelsen för svenska stadsförbundet
framhållit, att de förutsättningar, under vilka förskotten skulle lämnas, med
strikt fastställda regler om inkomstgräns och andra förutsättningar syntes
föga kräva kommunens medverkan. Styrelsen har vidare anfört:

Genom förskottens beviljande endast på ett år i sänder torde statsmakterna
hava i sin hand att övervaka återkravsrättens behöriga användande och
därigenom förebygga misstag. Bidragets storleksordning torde icke påkalla
en uppdelning på stat och kommun. Genom att staten ensam toge dessa
kostnader på sig skulle man kunna undvika en mera invecklad kontrollapparat.
Gång efter annan på de senare åren har i olika sammanhang fördelning
av understödskostnader mellan stat och kommun i proportion 3/i till
V* föreslagits. Men skäligheten av denna proportion har ännu aldrig blivit
slutligt prövad. Att låsa fast den i fråga örn förevarande detaljspörsmål synes
därför mindre tilltalande.

Barnavårdsnämnderna i Linköping och Norrköping hava ansett det önskvärt,
att staten finge övertaga hela kostnaden för bidragsförskotten. Nämnderna
hava såsom motivering till denna ståndpunkt anfört, att de sakkunnigas
farhågor för att kommunerna vid sådant förhållande skulle bliva alltför
rundhänta med bidragsförskott vore obefogade på grund av den föreslagna
statliga kontrollen samt med hänsyn till att bidragsförskotten vore bundna
till vissa bestämda inkomstgränser. Nämnderna hava befarat, att på
grund av den av de sakkunniga föreslagna kostnadsfördelningen städerna
skulle få bära en oproportionellt stor andel av ifrågavarande kostnader på
grund av ökad inflyttning till städerna från landsbygden. Barnavårdsnämnden
i Linköping har tillika erinrat örn att särskilt städer och andra större
samhällen icke torde undslippa rätt betydande kostnader för utökad arbetshjälp
å barnavårdskontoret vid genomförande av de föreslagna åtgärderna.

Stadsfullmäktige i Katrineholm hava åberopat ett av fattigvårdsstyrelsen
och barnavårdsnämnden gemensamt avgivet yttrande, i vilket framhållits,
att örn statsverket övertoge hela kostnaden för ifrågavarande barn, det bleve
lättare för barnen att tillgodoses utan onödiga dröjsmål, då man icke behövde
räkna med de hinder, som den kommunala egoismen hade stora möjligheter
att åstadkomma. Det har även i yttrandet erinrats örn att statens
myndigheter fått tillräckliga maktmedel i sin hand för stimulerandet av
barnavårdsnämndens intresse för uppgiften att indriva så mycket som möjligt
av vederbörande.

Fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden i Visby lia ävenledes ansett,
att staten borde påtaga sig hela kostnaden, emedan det annars kunde
med visshet förutsägas, att åtskilliga missbruk komme att ske från mindre
nogräknade kommuners sida. Gentemot de sakkunnigas påstående, att det
kommunala ekonomiska intresset ej kunde undvaras, då det gällde återkravsrätten,
har framhållits, att, då bidragsförskott endast finge beviljas för ett år

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

i sänder, staten således kunde vid förnyat beslut om bidrag pröva, i vad mån
återkravsrätten gjorts gällande.

Jämväl stadsfullmäktige i Lidköping samt kommunalfullmäktige i Hemse,
Norra Vings, Bergs och Söderala kommuner hava uttalat sig för att statsverket
helt borde svara för ifrågavarande kostnader, därvid kommunalfullmäktige
i Hemse och Bergs kommuner framförallt betonat värdet av en
skatteutjämning.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har framhållit, bland annat:

Det vore otvivelaktigt ett statsintresse, att ett barn erhölle sådan vård och
sådan uppfostran, som vore ägnade att göra det till en duglig samhällsmedlem.
Då den första och viktigaste förutsättningen härför vore, att tillräckliga medel
stöde till förfogande för barnets underhåll, syntes det nämnden naturligt och
riktigt, att staten iklädde sig garanti härför. Man skulle med en sådan lösning
komma ifrån att behöva anknyta förskottsverksamheten till moderns mantalsskrivningsort
och kunna låta barnets vistelseort bliva avgörande, vilket
skulle möjliggöra en bättre tillsyn över att beloppen verkligen komme till
användning för tillgodoseende av barnets behov, något som i de mycket vanliga
fall, där modern och barnet vistades å skilda orter, vore förenat med
betydande svårigheter. Vidare skulle detta stå i god överensstämmelse med
barnavårdslagens allmänna kompetensregel. Ytterligare skulle varje anledning
att taga hänsyn till hemortsrätten bortfalla.

Drätselnämnden i Stockholm har påpekat, att om förskotteringsverksamheten
lades å barnavårdsnämnden och sålunda gjordes till en kommunal
självförvaltningsuppgift, det vore givet, att kommunerna också skulle svara
för kostnaderna; om och i vad mån statsbidrag skulle utgå, bleve då allenast
en smakfråga. Därest verksamheten åter — enligt vad nämnden föreslagit
— anförtroddes åt pensionsstyrelsen och pensionsnämnderna eller länsstyrelserna,
följde därav, att kommunerna icke borde hava något att skaffa
med förskotteringen utan allenast att genom barnavården tillse, att medlen
komme barnen till godo. Spörsmålet örn kommunerna skulle deltaga i kostnaderna
löste sig då, enligt nämndens mening, av sig självt, ty att staten
skulle avvältra någon del av bördan å kommunerna vore motsatsen till
skatteutjämning.

Nämnden har erinrat om att de sakkunniga med sitt förslag ansett det
nödvändigt, att ett kommunalt ekonomiskt intresse anknötes till verksamheten
dels för att säkerställa en omsorgsfull prövning av ansökningarna och
dels för att vinna en effektiv indrivning. Om fattigvårdskaraktären skulle
undvikas och någon behovsprövning alltså icke ske samt statliga organ svarade
för indrivningen, bortfölle båda dessa skäl. Med hänsyn därtill och
då fråga vore om införande av en helt ny uppgift, har nämnden för sin
del ansett självfallet, att kommunerna borde helt frikallas från att deltaga
i kostnaderna för bidragsförskotten.

Stockholms stads kammarkontor har erinrat om att det enligt de sakkunnigas
mening vore nettokostnaden för bidragsförskotten, som skulle fördelas,
alltså efter det ersättning utkrävts av den underhållsskyldige, så långt
detta varit möjligt, samt har vidare anfört:

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Man skulle i stället kunna tänka sig, att bruttokostnaden för utdelat bidragsförskott
fördelades mellan stat och kommun efter den av de sakkunniga
angivna fördelningsgrunden samt att kommunen liksom enligt förslaget
finge övertaga fordringsrätten mot den underhållsskyldige. Kommunen
skulle vidare medgivas rätt att, i den mån som förskottet kunde återkrävas
av denne, i första hand göra sig täckt för den fjärdedel av förskottet, som
kommunen skulle ha att svara för, men med skyldighet att till statsverket
redovisa återstoden av influtna medel. Genom en sådan anordning skulle
kommunen fortfarande ha ett direkt ekonomiskt intresse av att kontrollen
vid sökandet av bidragsförskott bleve så effektiv som möjligt, vilket synes
kontoret vara den viktigaste sidan av saken, då garanti härigenom torde
vinnas för att förskott icke beviljas utan att vederbörliga förutsättningar
härför prövats föreligga. Även i fråga om återkrävandet av ersättning från
barnafadern skulle kommunen ha ett väsentligt direkt intresse av att betalning
erhölles, nämligen vad angår den på kommunen belöpande fjärdedelen
av förskottet. Om så skulle finnas behövligt för att säkerställa en effektiv
indrivning från kommunernas sida jämväl i övrigt, syntes, i anslutning till
den danska alimentationslagen, kunna införas föreskrifter örn nedsatt statsbidrag
till kommun, som befunnes i mera betydande omfattning hava gjort
sig skyldig till försummelse med avseende på indrivningen.

Drätselkammaren i Boden har framhållit, att statens bidrag med största
sannolikhet icke komme att på långt när uppgå till av kommunernas
utlagda ersättningar, örn hänsyn toges till alla de fall, där förskottering måste
utbetalas men icke av statens granskningsman godkändes.

Kommunalfullmäktige i Gällivare kommun hava ansett statsverket böra
svara för 90 % av kostnaderna.

Stadsfullmäktige i Arboga hava föreslagit, att hela bidragsförskottet till
barn, vars föräldrar vore hemskilda eller frånskilda, borde kunna aterfas
av statsmedel. Förslaget har huvudsakligen motiverats med att sådana barn
finge samma hemortsrätt som fadern, medan bidragsförskottet utlämnades av
moderns hemortskommun.

För en minskning av den kommunala andelen i bidragsförskotten till Vs
hava barnavårdsnämnden i Kopparbergs kommun samt en minoritet inom
stgrelsen för svenska landskommunernas förbund uttalat sig. Barnavårdsnämnden
motiverar sin ståndpunkt med att en effektivare skatteutjämning
därigenom komme till stånd. Ehuru det enligt nämndens mening vore fördelaktigt
att låta den faktiska mantalsskrivningskommunen och ej hemortskommunen
bära den kommunala andelen av kostnaden, kunde det lätt riskeras,
örn kommunandelen sattes för högt, att obenägenhet uppstode att bevilja
bidragsförskott till därtill berättigade, som ägde hemortsrätt i andra kommuner,
vartill komme att landskommuner, som gränsade till städer, komme
att bliva lidande på den föreslagna anordningen.

I motsats härtill hava statskontoret, socialstyrelsen och länsstyrelsen i Hallands
län uttalat sig för en ökning av den kommunala andelen. Statskontoret
har ansett kommunandelen väl låg i synnerhet med hänsyn till att de
fattigvårdskostnader, för vilka kommunen samtidigt skulle befrias, enligt vad
utredningen givit vid handen bleve ganska avsevärda. Socialstyrelsen har

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

ansett, att statens andel borde minskas med hänsyn till att kommunerna
annars finge ett relativt ringa intresse av att begränsa bidragsförskottens
storlek och att se till, att återbetalning skedde i största möjliga utsträckning.
Därest denna utväg icke befunnes lämplig, kunde måhända övervägas
att genom ett lämpligt avvägt statsbidrag till vissa administrationskostnader
öka kommunernas intresse för att upp till en rimlig kostnadsgräns vidtaga
åtgärder för återfående av utlämnade förskottsbidrag. Härvid läte tänka
sig, att kostnaderna för den utredning, som kunde falla på annan kommun
än den, som hade att besluta om bidragsförskott, helt skulle täckas av statsmedel.
Länsstyrelsen i Hallands län har motiverat en höjning av den kommunala
andelen med hänvisning till att höjningen troligen ur allmän utgiftssynpunkt
vöre fördelaktig, emedan intresset att efterhålla de underhållsskyldiga
skulle påtagligt stimuleras.

Lånsstgrelsen i Norrbottens län har ansett det sannolikt, att kommunernas
ekonomiska intresse måste engageras i högre grad än de sakkunniga
förutsatt.

Överståthållarämbetet har uttalat som sin mening, att kostnaderna för
förskotteringen till viss del borde åvila kommunerna, emedan kommunernas
fattigvårdskostnader i viss mån genom förskotteringen bortfölle, samt
att kommunernas andel i vart fall ej borde bestämmas till högre belopp än
en fjärdedel.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, som föreslagit, att pensionsnämnderna
skulle handhava förskotteringen, har ifrågasatt, huruvida icke beträffande
bidragsförskotten samma förfarande kunde tillämpas som av de sakkunniga
föreslagits beträffande barnbidrag. Därutöver har framhållits bland annat:

Staten skulle sålunda utbetala förskotten och sedermera erhålla ersättning
av kommunerna för på dem belöpande andel. Kommunen skulle äga rätt
att tillgodogöra sig de belopp, som kunde utbekommas av barnens fäder, i
den mån dessa belopp tillsammantagna för ett år icke överstege kommunens
andel i kostnaderna för samma år.; i motsatt fall skulle överskjutande belopp
redovisas till staten. En sådan ordning torde dock förutsätta, att kommunens
andel i kostnaderna sattes ganska högt, exempelvis till tre fjärdedelar.
Därest så bleve fallet, torde det endast undantagsvis inträffa, att kom.
munen kunde av barnens fäder utfå mera än det belopp, som utgjorde kommunens
andel. Någon vidlyftigare kontroll över kommunens indrivningsverksamhet
behövde sålunda icke ifrågakomma, då staten icke komme att
hava något större intresse av denna verksamhets effektivitet. Arbetet med
granskning av ansökningar om ersättning av statsmedel skulle ävenledes genom
ett dylikt anordnande av verksamheten bortfalla. Kommunens tillskott
skulle i likhet med vad som föreslagits beträffande barnbidrag uträknas av
pensionsstyrelsen.

Socialstyrelsen har erinrat om att inom kommunalskatteberedningen utredning
påginge rörande statens deltagande i kostnaderna för fattigvård
och barnavård samt vidare anfört:

Innan denna utredning slutförts och dess resultat underkastats statsmakternas
prövning, lärer det icke vara möjligt att rätt bedöma, i vad mån staten
bör deltaga i kostnaderna för förskottering av bidragsförskott. Relatio -

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

nen mellan statsbidrag till fattigvårds- och barnavårdskostnader och statsbidrag
för förskottskostnaderna måste nämligen antagas komma att indirekt
inverka på kommunernas handlande i en rad av praktiska spörsmål rörande
förskotteringen. Här må endast påpekas, att, om statsbidrag för kommunens
fattigvårdskostnad komme att närma sig statens bidrag till förskott, kommunen
knappast längre skulle äga något intresse av att söka utröna, vem
som vore fader till utomäktenskapligt barn, och att i mån av behov medverka
till åstadkommandet av avtal örn underhållsbidrag. Med hänsyn till
att fattigvård skall utmätas efter behovsprincipen, medan detta icke är
fallet med föreslagna bidragsförskott, skulle intressekonflikter kunna yppa
sig redan i fall, där statsbidrag till fattigvårdskostnad långt understege statsbidrag
till förskottering av underhållsbidrag.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har som sin åsikt uttalat,
att tiden ännu ej vore mogen för åtgärden att överföra samtliga här ifrågavarande
kostnader på staten. Denna åtgärd borde föregås av en omfattande
utredning rörande statens övertagande av kostnaderna även för andra grenar
av det allmännas hjälpverksamhet.

Även länsstyrelsen i Stockholms län har betonat, att skatteutjämningsfrågan
borde lösas i ett sammanhang, samt att det borde undvikas att i små
portioner avlyfta kommunernas skattebörda och lägga densamma på staten.

Departementschefen.

De sakkunniga hava huvudsakligen grundat sitt förslag ifråga om fördelningen
av kostnaderna för barnbidragen på den lättnad i kommunernas fattigvårds-
och barnavårdskostnader, som ett genomförande av den föreslagna
lagstiftningen örn barnbidrag komme att medföra för kommunerna. Nämnda
synpunkt talar givetvis för att kommunerna skola bära viss del av kostnaden.
Beträffande storleken av denna andel kan jag dock icke helt ansluta mig till
de sakkunnigas förslag. Med hänsyn till att barnbidragen utformats i nära
anslutning till folkpensioneringen med bland annat samma förfarande vid
fastställande av rätten till barnbidrag och bestämmande av bidragets belopp,
som stadgats för tilläggspensioner, anser jag nämligen anledning icke föreligga
att beträffande barnbidragen ifrågasätta en annan fördelning av kostnaderna
än den, som i förutnämnda proposition till innevarande års riksdag föreslagits
beträffande tilläggspensionerna.

Ifråga om kostnaderna för bidragsförskotten delar jag de sakkunnigas
mening, att statsverket icke ensamt bör påtaga sig dessa kostnader. Den av
de sakkunniga föreslagna fördelningen av kostnaderna torde få anses innebära
en lämplig avvägning med hänsyn till de olika synpunkter, som inverka
på frågans bedömande.

Kostnadsberäkningar.

Med anledning av de i det föregående omförmälda avvikelserna från de
sakkunnigas förslag i fråga om inkomstgränser, avdrag för inkomst och fördelning
av kostnaderna hava vissa kompletterande kostnadsberäkningar måst
utföras, för vilka jag nu skall redogöra. Jag börjar därvid med barnbidragen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Barnbid ra gen.

För det antagna fall, att departementsförslaget varit gällande vid 1930 års
utgång, framgår antalet änkor med till barnbidrag berättigade barn ävensom
kostnaderna för barnbidragen av följande tabell.

	Änkor med barn under	Änkebarn under	Bidrags-
	16 år	16	år	kostnader 1.000-tal
	Samtliga	Understödda	Samtliga	Understödda	kr.
Stockholm (ortsgrupp 3) ..	2,020	1,240	2,940	1,880	529
Göteborg (ortsgrupp 3) ...	1,310	1,000	2,100	1,680	465
Övriga städer:
Ortsgrupp 1............	470	310	830	580	102
> 2............	5,490	4,130	9,580	7,580	1,711
. 3............	470	390	820	700	195
Samtliga städer..........	9,760	7,070	16,270	12,420	3,002
Landsbygden:
Ortsgrupp 1............	19,110	16,390	38,000	33,680	6,256
> 2............	1,620	1,470	3,220	2,990	711
» 3............	290	280	580	560	162
Hela landsbygden........	21,020	18.140	41,800	37£30	7,129
Hela riket	30,780	25,210	58,070	49,650	10,131

Fördelningen mellan ortsgrupper av det totala antalet änkor med barn
under 16 år har för städerna, utom Stockholm och Göteborg, samt för
landsbygden skett i proportion till folkmängden i vederbörande dyrortsgrupper.

Då antalet barn under 16 år till änkor kan antagas hava sedan 1930 års
utgång nedgått med 15 procent, böra nu angivna siffror för att återgiva
det sannolika förhållandet under budgetåret 1937/1938 reduceras. Då emellertid
änkornas antal icke kan antagas minskat i motsvarande omfattning,
kommer kostnadsreduktionen icke att bliva fullt så stor. Med hänsyn tagen
jämväl till den fortgående förskjutningen i befolkningssiffrorna mellan städer
och landsbygd torde kostnaderna kunna beräknas till de i följande tabell
angivna belopp.

Preliminär beräkning ät bidragens årsbelopp, i 1 000-tal kronor, för barn till änkor

vid 1987 års utgång.

	Dyr	o r t s g r	upp
				Inalles
	1	2	3
Stockholm ...........................	_		490	490
Göteborg ............................	—	—	430	430
Övriga städer........................	100	1,610	180	1,890
Landsbygden........................	5,390	610	140	6,140
Hela riket	5,490	2,220	1,240	8,950

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

Vid sina kostnadsberäkningar hade emellertid de sakkunniga ej tagit hänsyn
till att, då änka och barn var för sig hade förmögenhet, inkomsten härav
vid beräknandet av dess belopp icke uppdelats mellan änkan och barnet
utan sammanräknats. Ej heller hade hänsyn tagits till att inkomst från
fastighet och kapital skulle på visst sätt höjas. Å andra sidan hade de sakkunniga
icke räknat med förekomsten av privilegierade inkomster. Till följd
härav inrymma de förut angivna kostnadssiffrorna en viss marginal. Denna
har vid en uppskattning befunnits uppgå till omkring 6 procent för landsbygden
och omkring 2 procent för städerna. Med hänsyn särskilt till de
privilegierade inkomsterna torde det emellertid vara lämpligt att låta de
förut beräknade kostnaderna vara oförändrade utom beträffande den huvuddel,
över 90 procent, av landsbygden, som tillhör dyrortsgrupp 1. Här
torde en nedsättning av 5 procent kunna av anförda skäl vidtagas.

De beräknade kostnaderna för bidrag åt barn till änkor under budgetåret
1937/1938 skulle då i dyrortsgrupp 1 bliva 5,220,000 kronor och i hela
riket 8,680,000 kronor.

Härtill kommer emellertid kostnaden för bidrag åt sådana barn till änkor,
vilka icke äro mantalsskrivna hos modern. Dessas antal torde kunna uppskattas
till i runt tal 2,000 och den årliga bidragskostnaden till 410,000
kronor. Tilläggsbidraget för barn under två år torde medföra en årlig kostnad
av 60,000 kronor. Den totala kostnaden för bidragen åt barn till änkor
synes sålunda för budgetåret 1937/1938 kunna beräknas till 9,150,000 kronor.

Sistnämnda siffra skall emellertid ökas med kostnaden för barnbidrag åt
de utomåktenskapliga barn och barn till frånskilda makar, vilkas fader avlidit.
Denna kostnad uppgår enligt de sakkunnigas beräkningar till 1,350,000
kronor.

Ifråga örn barn till invalider hade de sakkunniga vid sina kostnadsberäkningar
antagit, att för hela antalet barn till invalida personer högsta bidragsbelopp
utgår. Detta är till en del redan motiverat av försörjarnas ringa inkomster,
men dessutom skulle härigenom i viss mån kompenseras den ytterligare
tillströmning av bidragstagare, vilken, om än icke i alltför stor utsträckning,
kan förväntas till följd av de vidgade inkomstgränserna. Av
samma anledning har korrektion för minskad nativitet icke företagits.

Kostnaderna torde sålunda med ledning av en undersökning, som av de
sakkunniga verkställts för att klarlägga barntilläggens fördelning inom olika
dyrortsgrupper, kunna uppskattas till följande belopp:

Dyrortsgrupp 1.......................

> 2.......................

> 3 Stockholm o. Göteborg

Övriga städer.........

1,000-tal kr.
... 5,370
... 1,040
... 410

... 120

Inalles 6,940

Härtill kommer kostnaden för tilläggsbidrag åt barn under två års ålder,

50,000 kronor, eller sammanlagt 6,990,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 276.

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

Antalet föräldralösa barn har av de sakkunniga uppskattats till omkring
4,500. Dessa barn skulle fördela sig å olika dyrortsgrupper på följande sätt:

Dyrortsgrupp 1.............................................. 3,150

> 2.............................................. 900

’ 3.............................................. 450

Inalles 4,500

Kostnaden för barnbidrag åt dessa barn har uppskattats till 1,W0,000
kronor.

Kostnaderna för barnbidragen vid 1937 års utgång, fördelade å olika ortsgrupper,
framgår av följande tabell.

	Totalkostnad 1,000-tal	D y	o r t s g r	upp
	kr.	1	2	3
Barn till änkor......................	9,150	5,490	2,350	1,310
* * ogifta och frånskilda kvinnor (mannen död)......................	1,350	390	380	580
Barn till invalider..................	6,990	5,400	1,050	540
Föräldralösa barn................	1,400	980	280	140
Inalles	18,890	12,260	4,060	2,570

Om kommunbidraget förutsättes utgå efter samma regler som inom folkpensioneringen,
skulle det utgöra följande procent av totalkostnaden:

I dyrortsgrupp 1............................................ 12.5 %

* 2............................................ 20.0 %

> 3, Stockholm o. Göteborg .................... 30.0 %

Övriga städer ............................ 25.0 %

Kommunbidraget skulle sålunda, om det i dyrortsgrupp 3 antoges vara i
genomsnitt 28 å 29 procent, kunna beräknas till följande belopp:

1,000-tal kr.

Dyrortsgrupp 1.............................................. 1,530

* 2.............................................. 810

» 3.............................................. 740

Inalles 3,080

Statens kostnader för bidragen ifråga skulle alltså kunna beräknas till

15,800,000 kronor, om den föreslagna lagen vore i kraft hela budgetåret 1937/
1938. För tiden 1 januari—30 juni 1938 torde kostnaden kunna beräknas
till hälften, eller till 7,900,000 kronor, under förutsättning att alla för detta
halvår avsedda utbetalningar verkställdes.

Till jämförelse härmed må erinras om att de sakkunniga beräknat statsverkets
kostnader för barnbidragen under budgetåret 1937/1938 till 15 miljoner
kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Jag övergår härefter till bidragsförskotten.

Bidragsförskotten.

I fråga om barn utom äktenskap kunna kostnaderna för år 1938, enligt
de sakkunnigas förslag, utan hänsyn tagen till avdrag på grund av mödrarnas
inkomst och till kostnaderna för dyrortsgradering, beräknas till följande
belopp.

1,000-tal kr.

Stockholm och Göteborg ............ 820

Övriga städer ...................... 1,110

Landsbygden.................. 2,440

Inalles 4,370

Hänsyn måste emellertid tagas till mödrarnas ekonomiska förhållanden.
De sakkunniga hava i detta hänseende påpekat, att man beträffande landsbygden
knappast kunde räkna med någon mera avsevärd inverkan av bestämmelserna
rörande avdrag för inkomst till följd av den låga lönenivå,
som vöre rådande i fråga örn jordbruks- och skogsarbete. Detta gällde såväl
om mödrarna fortfarande vore ogifta som då de ingått äktenskap med
annan man än barnets fader. Härvid borde jämväl tagas i betraktande, att
inom jordbruks- och skogskommunerna i 60 respektive 65 procent av fallen
det månatliga försörjningsbidraget torde uppgå till 15 kronor eller därunder,
vilket i sin mån bidroge till att för närvarande minska det antal fall, då avdragsreglerna
kunde hava betydelse.

1 fråga om de mera industriellt betonade områdena på landsbygden vore,
hava de sakkunniga vidare anfört, mödrarnas inkomstförhållanden naturligtvis
helt annorlunda, såvida de hade anställning inom industrien eller
vore gifta med industriarbetare. Det hade därför synts de sakkunniga föi''-svarligt, alldenstund de blandade och industrikommunerna svarade för 80
procent av kostnaderna för försummelsefallen å landsbygden, att totalkostnaden
för landsbygden nedsattes med omkring 10 procent.

Vad de sakkunniga sålunda yttrat om landsbygdens förhållanden torde
beträffande jordbruks- och skogskommuner fortfarande äga giltighet även
med hänsyn till de i förhållande till de sakkunnigas förslag sänkta inkomstgränser
och skärpta avdragsregler, vilka nu föreslås. Med hänsyn tagen dels
till de regler för beräkning av naturainkomster, som föreslås, och dels till det
förhållandet, att den taxerade inkomsten skall läggas till grund för beräkning
av bidragets storlek, torde det vara tillrådligt att stanna vid en nedsättning
å landsbygden av den förut beräknade kostnaden med 10 procent, vilken
nedsättning lämpligen torde kunna användas inom hela dyrortsgrupp 1.

I städerna torde, hava de sakkunniga anfört, såväl för kvinnor, och då särskilt
för fabriksarbeterskor, som för deras män, örn de sedermera ingått äktenskap,
lönenivån vara avsevärt högre än på landsbygden. De sakkunniga
havn dock av försiktighetsskäl ansett sig icke böra minska de ur de statistiska
undersökningarna beräknade kostnaderna med mera än 20 procent,
ehuru nedsättningen, särskilt i storstäderna och i de mera industribetonade
stadsgrupperna, förmodats bliva icke obetydligt större.

100

Kungl. Mai ts proposition nr 276.

Detta de sakkunnigas yttrande avser närmast kostnaderna vid en tillämpning
i hela riket av bestämmelserna för dyrortsgrupp 1. Den inkomstgräns
över vilken avdrag för moderns inkomst skulle äga rum var av de sakkunniga
i denna dyrortsgrupp föreslagen till 900 kronor. Departementsförslaget
upptager som motsvarande inkomstgränser i dyrortsgrupperna 2 och 3 respektive
800 och 1,000 kronor. Man torde därför vid tillämpning av sistnämnda
dyrortsgradering kunna minska de utan avdrag för moderns inkomst
beräknade kostnadsbeloppen med de avdrag, som enligt de sakkunniga
bort erhållas vid tillämpning å motsvarande dyrortsområde av de bestämmelser,
som av dem föreslagits för dyrortsgrupp 1.

Avdragen i fråga skulle bliva

1,000-tal kr.

Stockholm och Göteborg .............. 164

Övriga städer......................... 222

Landsbygden.......................... 244

Inalles 630

Vid en dyrortsgradering utan inkomstavdrag skulle det ligga närmast till
hands, att de i det föregående angivna kostnadssiffrorna höjdes med 50 procent
i dyrortsgrupp 3 och med 25 procent i dyrortsgrupp 2. Detta förutsätter
emellertid, att det utfästa månatliga bidraget överensstämmer med
förskottsmaximum per månad. Det framgår emellertid av en närmare undersökning
av de sakkunnigas utredning rörande de utfästa månadsbeloppens
fördelning efter storlek (sid. 74 och 81 i det senare betänkandet), att
särskilt vid övergång till dyrortsgrupp 3 en så stor förhöjning icke behöver
vidtagas, utan att man skulle kunna nöja sig med en förhöjning av högst
40 procent. Alldenstund Stockholm och Göteborg tillhöra dyrortsgrupp 3,
städerna i övrigt i genomsnitt dyrortsgrupp 2 och förhöjningen för landsbygden
torde kunna inskränkas till 2 å 3 procent, skulle den utan inkomstavdrag
beräknade kostnaden under dessa förutsättningar bliva:

1,000-tal kr.

Stockholm och Göteborg ............ 1,150

Övriga städer........................ 1,390

Landsbygden........................ 2,500

Inalles 5,040

Med hänsyn till avdragen skulle följande kostnader kvarstå:

1,000-tal kr.

Stockholm och Göteborg ............ 990

Övriga städer ...................... 1,170

Landsbygden........................ 2,260

Inalles 4,420

I det föregående har hänsyn icke tagits till möjligheten, att en kvinna har
flera utomäktenskapliga barn under 16 år. Täger man endast de fall i betraktande,
där fadern är känd och barnets föräldrar icke sammanbo, äro
också fall med flera barn relativt sällsynta. I städerna förekommer detta

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

i 8.5 procent av fallen, å landsbygden endast i 6.7 procent. Fall med flera än
två barn äro utomordentligt sällsynta. Naturligtvis förekomma dock fall, där
kvinnan samtidigt har utomäktenskapliga barn även med okända fäder. Den
förskottsnedsättning, som tilläventyrs skulle kunna förekomma vid fall av
flera utomäktenskapliga barn, torde sålunda kunna lämnas helt ur räkningen.

Emellertid tillkommer även kostnaden för de utomäktenskapliga barn,
vilkas fader lever, men vistas på okänd ort eller utom riket, vilken kostnad
av de sakkunniga beräknats till i runt tal 700,000 kronor.

Den totala kostnaden för bidragsförskott till barn utom äktenskap torde
sålunda få uppskattas till 5,100,000 kronor.

Kostnaden för bidragsförskott till barn, vilkas föräldrar vunnit hemskillnad
eller äktenskapsskillnad, torde kunna uppskattas till det av de sakkunniga
beräknade beloppet 1,300,000 kronor.

Den sammanlagda årskostnaden för bidragsförskott skulle sålunda bliva

6,400,000 kronor. Härav skulle på staten falla tre fjärdedelar, eller 4,800,000
kronor. Motsvarande belopp enligt de sakkunnigas förslag utgjorde 4,950,000
kronor. — För vad kommunen icke kunnat indriva av barnafadern äger den
kalenderårsvis i efterskott utfå ersättning av statsverket. Med hänsyn härtill
torde något anslagsbelopp för ändamålet icke behöva upptagas för budgetåret
1937/1938.

Specialmotivering.

Förslaget till lag örn barnbidrag.

De sakkunnigas förslag till lag om barnbidrag, tilläggsförslag avseende de
ändringar i förslaget till lag om barnbidrag, vilka betingas av dyrortsgradering,
samt utkast till ändring av förslaget till lag örn barnbidrag hava såsom
bilaga (bilaga B) fogats vid detta protokoll.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i de sakkunnigas förslag.

Nämnda stadgande innehöll, sådant det utformats i de sakkunnigas ändringsförslag,
en uppräkning av de viktigare av de olika kategorier barn, som
omfattades av den föreslagna lagstiftningen, varjämte angavs, att i de fall
och i den ordning därefter i lagen stadgades, ett såsom barnbidrag betecknat
särskilt bidrag skulle utgå för att bereda barnen uppehälle och uppfostran.

Departementsförslagets 1 § innehåller tre stycken. I första .stycket har en
mera uttömmande uppräkning än den i sakkunnigförslaget gjorda verkställts
beträffande de olika slags barn lagstiftningen avser. Som ett andra
stycke har upptagits en bestämmelse, som angiver, att för barn, sorn är
adopterat, barnbidrag utgår allenast därest barnet i sin egenskap av adoptivbarn
enligt 4 § är berättigat till sådant bidrag. Utgående barnbidrag upp -

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

hör alltså, därest barnet adopteras och det ej i sin egenskap av adoptivbarn
är berättigat till barnbidrag. Hos adoptivbarns naturliga föräldrar föreliggande
förhållande kan sålunda icke grunda rätt till barnbidrag. Slutligen
har i ett tredje stycke närmare angivits vem som enligt lagen skall anses såsom
arbetsoförmögen.

I förevarande sammanhang må nämnas, att särskilda underrubriker i lagtexten
ansetts obehövliga.

2 §•

Denna paragraf motsvarar paragrafen med samma nummer i de sakkunnigas
förslag.

I sin motivering till stadgandet hava de sakkunniga anfört bl. a. följande:

För att den samhälleliga hjälpverksamhet, som avses med den föreslagna
lagstiftningen, endast skall komma sådana barn till godo, som mera stadigvarande
vistas i vårt land, hava de Sakkunniga såsom villkor för rätten till
barnbidrag uppställt krav på mantalsskrivning här i riket. Då emellertid
mantalsskrivning som bekant äger rum endast i slutet av varje år, hava de
sakkunniga, närmast med tanke på sådana barn, som äro födda tidigare under
året, givit bestämmelsen örn mantalsskrivning den utformningen, att
barnbidrag skall tillkomma icke blott barn, som äro mantalsskrivna i Sverige,
utan även barn, som under året skola mantalsskrivas härstädes.

I fråga om medborgarskap såsom förutsättning för rätt till barnbidrag hava
de sakkunniga utgått från, att i varje fall de barn, som hava svenskt medborgarskap,
skola omfattas av den föreslagna lagstiftningen. Då emellertid
föräldrar och barn i vissa fall kunna hava olika medborgarskap, hava de
sakkunniga därjämte övervägt att jämväl medgiva barnbidrag, åtminstone i
vissa fall, då visserligen ej barnet men någon av dess föräldrar är svensk
medborgare. Sålunda hava de sakkunniga ifrågasatt, örn icke barnbidrag
borde kunna beviljas exempelvis, då en svensk kvinna varit gift med en utländsk
man, fött barn, som erhållit utländskt medborgarskap, samt därefter
blivit änka och bosatt sig med barnet i Sverige, varigenom barnet blivit mantalsskrivet
härstädes, örn emellertid kvinnan i det anförda exemplet genom
giftermålet blivit utländsk medborgare och sedermera såsom änka återförvärvat
sitt svenska medborgarskap, blir också barnet därigenom i regel
svensk medborgare. Då det sålunda ofta torde finnas möjlighet att ernå
svenskt medborgarskap för sådana grupper av nyss omförmälda barn, som
närmast skulle kunna ifrågakomma för barnbidrag, och det knappast kan
anses erforderligt att i en lagstiftning av förevarande slag lämna undantagsbestämmelser
i fråga om medborgarskap för vissa ovanligare fall, hava de
sakkunniga ansett lämpligt inskränka rätten till barnbidrag till sådana barn,
som själva hava svenskt medborgarskap. För att likväl lämna en möjlighet
öppen för en vidsträcktare tillämpning av hjälpverksamheten hava de sakkunniga
dock, särskilt med tanke på de nordiska länderna, föreslagit att Konungen,
under förutsättning av ömsesidighet, skall kunna ingå överenskommelse
med främmande stat, att barn, som där har medborgarskap, skab i
avseende å lagens tillämpning likställas med barn, som har svenskt medborgarskap.

De pensionstillägg för barn till vissa invalider, som för närvarande utgöra
den enda motsvarigheten till de föreslagna barnbidragen, utgå för barn intill
15 års ålder. Som emellertid 16 år utgör en oftare använd åldersgräns i
nyare författningar, bland annat inom områdena för folkpensionering och

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

103

fattigvård, hava de sakkunniga ansett, att rätten till barnbidrag bör upphöra
först vid 16 års ålder. Med hänsyn till lämpligheten av att barnbidrag icke
lämnas blott för en del av en månad, har gränsen, i analogi med stadgandet
i 33 § första stycket folkpensioneringslagen, bestämts så, att barnbidrag utgår
för tiden till och med den månad, under vilken barnet fyller 16 år.

Yttrandena.

Kommunalfullmäktige i Motala kommun hava förklarat sig sympatisera
med tanken att åldersgränsen för rätt till barnbidrag höjdes till aderton år för
det fall att vederbörande bedreve studier.

Departementschefen.

Svenskt medborgarskap och mantalsskrivning här i riket föreskrivas i lagen
om folkpensionering som villkor för rätt till tilläggspension. De sakkunniga
hava angivit samma fordringar för rätt till barnbidrag. Jag föreslår
som en första förutsättning för rätt till sådant bidrag svenskt medborgarskap.
Som de sakkunniga påpekat kunna skäl anföras för att i vissa fall
utsträcka rätten till barnbidrag till barn, som är utländsk undersåte. Jag
delar emellertid de sakkunnigas uppfattning, att dessa fall torde bliva så
sällsynta, att särskilda undantagsbestämmelser icke äro erforderliga. Stadgandet
rörande rätt för Konungen att träffa överenskommelse med främmande
stat angående vidgad tillämpning av lagen har underkastats en mindre
omarbetning i formellt avseende. Vad angår den andra av de sakkunniga
föreslagna förutsättningarna för rätt lill barnbidrag, har det synts mig mindre
lämpligt att stadga mantalsskrivning här i riket som villkor för sådan rätt.
I fråga örn barn, som fötts före den årliga mantalsskrivningen, torde det nämligen
icke kunna förrän vid mantalsskrivningsförrättningen avgöras, huruvida
barnet skall mantalsskrivas bär i riket. Däremot torde man kunna
fordra stadigvarande vistelse här i riket för rätt till barnbidrag.

I fråga om åldersgränsen för rätt till nämnda bidrag finner jag icke anledning
frångå de sakkunnigas förslag. Att, såsom i ett yttrande påpekats, höja
åldersgränsen för det fall, att barnet bedreve studier, torde icke överensstämma
med lagstiftningens syfte. Stadgandet rörande åldersgränsen har emellertid
omarbetats för att utmärka, att det här är fråga örn en maximigräns
och att barnbidrag således kan upphöra före uppnådda sexton års ålder.

3 §■

Beträffande förevarande paragraf, som är likalydande med motsvarande
stadgande i de sakkunnigas förslag, får jag hänvisa till den allmänna motiveringen.

4 §•

Första momentet i denna paragraf är i huvudsak likalydande med 9 §
första stycket i de sakkunnigas förslag.

I sin motivering till 9 § hava de sakkunniga bland annat anfört:

Till de föräldralösa barn, som lämpligen skola omfattas av den nu ifrågasatta
lagstiftningen, böra till en början hänföras sådana barn, som liava

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

äktenskaplig börd och vars föräldrars äktenskap blivit upplöst genom döden.
Hava föräldrarna varit skilda, vore det tänkbart, att barnen under en viss
tid komme att omfattas av förskotteringslagstiftningen och därför jämväl i
fortsättningen, efter båda de försörjningsskyldigas död, borde hänföras dit.
Den särskilda^ ställning, som ett föräldralöst barn intager, bör dock enligt de
sakkunnigas åsikt medföra, att även dessa barn efter båda föräldrarnas död
hänföras till området för den nu förevarande lagstiftningen. Samma skäl
hava ock föranlett de sakkunniga att därunder inbegripa jämväl barn utom
äktenskap, vilkas båda föräldrar avlidit, oavsett om de tidigare erhållit understöd
enligt förskotteringslagstiftningen eller ej.

De sakkunniga hava vidare påpekat, att de ansett adoptivbarn till änkor
böra i förevarande lagstiftning jämställas med äktenskapliga barn, oavsett
örn adoptionen skett inom eller utom äktenskap. Därefter har yttrats:

Beträffande föräldralösa barn är problemet emellertid något mera invecklat.
Frågan är, om nian såsom förutsättning för barnbidrag bör uppställa
det villköl et, att ej blott adoptivföräldrarna utan ock de naturliga föräldrarna
avlidit. För en sådan ordning kunde anföras den omständigheten, att efter
adoptivföräldrarnas frånfälle de naturliga föräldrarna äro försörjningspliktiga
gentemot barnen, men de sakkunniga hava likväl i enlighet nied sin
uppfattning om adoptivbarnens ställning ansett det riktigare att låta rätten
till barnbidrag vara beroende allenast på adoptivföräldrarnas frånfälle, oavsett
örn de naturliga föräldrarna därefter äro i livet eller icke. Likaså bör
i enlighet med nämnda uppfattning adoptivbarn, som antagits av allenast
en person, kunna tilldelas barnbidrag, sedan denne adoptant, som trätt i
både faders och moders ställe, avlidit. För ett speciellt fall synes emellertid
en särskild regel böra uppställas. Då någon adopterat sin äkta makes barn,
synes det riktigast, att rätt till barnbidrag såsom för föräldralöst barn skall
föreligga först då båda makarna avlidit, alltså icke då enbart adoptanten är
död men den naturliga fadern eller modern lever.

Andra momentet i paragrafen motsvarar 4 § första oell andra styckena
samt 8 § första—fjärde styckena i de sakkunnigas förslag till lag örn barnbidrag
i dess lydelse enligt ändringsförslaget.

I sin motivering till 8 § hava de sakkunniga huvudsakligen uppehållit sig
vid gränsdragningen mellan de kategorier barn till invalider, som skulle erhålla
barnbidrag, och de, sorn skulle få bidragsförskott.

I fråga om stadgandet i 8 § tredje stycket hava de sakkunniga anfört:

Det har synts de sakkunniga nödvändigt att genom en särskild regel i görligaste
mån avlägsna möjligheten för invalider att genom obehörigt antagande
av adoptivbarn förskaffa sig barnbidrag. Det teoretiskt mest lämpliga
sättet att förhindra sådant hade måhända varit att blott medgiva barnbidrag
för sådana barn, som adopterats före invaliditetens inträdande. Ett stadgande
av sådant innehåll skulle emellertid i praktiken bliva alltför svårt att
genomföra, då det mycket ofta är så gott som omöjligt att fastställa en viss
tidpunkt för invaliditetens inträdande. Det är vidare tydligt, att man icke
heller kan nå det uppställda syftet genom att medgiva barnbidrag endast till
sådana barn, som adopterats viss tid före ansökningen örn barnbidrag; följ -den härav bleve blott, att ansökningen uppskötes. De sakkunniga hava därför
i stället som utgångspunkt för den erforderliga begränsningen valt vederbörandes
ansökan örn folkpension. De personer, som det här gäller, äro ju
i egenskap av invalider berättigade till folkpension, och dennas storlek gör,
att man knappast behöver befara, att ansökan härom fördröjes av illojala

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

105

skäl. De sakkunniga hava alltså föreslagit, alt barnbidrag för adoptivbarn
icke skall utgå, där adoptionen skett senare än två år före den dag, då adoptanten
gjort ansökan, som för honom eller benne medfört folkpension. Den
föreslagna tiden av två år kan möjligen synas vara väl lång och medföra, att
adoptivbarn onödigtvis uteslutas från barnbidrag, men en viss möjlighet härtill
förefinnes vid varje begränsning av ifrågavarande slag, och de sakkunniga
anse det nödvändigt att uppställa erforderliga garantier mot missbruk.

Som motivering för bestämmelsen, att barnbidrag för barn till änka skall
indragas, när änkan ingår nytt äktenskap, hava de sakkunniga anfört:

Förutsättningen för samhällets ekonomiska bistånd, nämligen det nödläge,
som huvudförsörjarens frånfälle vållat, har ju i dylika fall i allmänhet blivit
undanröjd. Vidare bör beaktas den omständigheten, att mannen i det nya
äktenskapet jämlikt lagen örn makes underhållsskyldighet mot andra makens
barn är pliktig bidraga till underhållet för änkans barn i det förra giftet.
Gentemot dessa omständigheter, som tala för ett indragande av barnbidraget
vid änkans omgifte, kan såsom grund för ett motsatt förfarande aberopas, att
risken att förlora barnbidrag troligen i åtskilliga fall skulle medföra en stark
benägenhet hos änkor i förevarande situation att leva i fria förbindelser i
stället för att gifta örn sig. Trots denna icke önskvärda konsekvens hava de
sakkunniga ansett sig böra föreslå, att då änka ingår nytt äktenskap, barnbidraget
indrages. Så snart det nya äktenskapet upplöses, bör emellertid
rätten till barnbidrag ånyo inträda för barnen i det förra äktenskapet, oavsett
örn orsaken till det senare äktenskapets upplösning varit skilsmässa eliel
mannens död. I sistnämnda fall uppstår därjämte möjlighet för änkan att
erhålla barnbidrag jämväl för de barn, som kunna finnas i det senare äktenskapet.
De nu anförda reglerna för olika fall torde följa av förslagets allmänna
principer och hava icke direkt angivits i författningstexten. För att
bestämmelsen om indragning av barnbidrag vid änkas omgifte skall vinna
tillämpning, blir det givetvis nödvändigt, att pensionsstyrelsen erhåller underrättelse
om sådan ändring i änkas civilstånd, och de sakkunniga hava
också förutsatt, att lämpliga anordningar vidtagas i detta syfte.

Såsom grund för bestämmelsen, att barnbidrag till invalid kvinnas barn

skall indragas, då kvinnan gifter sig, hava de sakkunniga framhållit, att
barnbidrag enligt förslaget icke skulle utgå för barn till invalid kvinna, som
vore gift med arbetsduglig man.

Yttrandena.

I yttrandena har framför allt bestämmelsen att barnbidrag skall indragas
vid moderns giftermål kritiserats. Statens inspektör för fattigvård och barnavård,
som erinrat örn att vid flera tillfällen motioner väckts örn borttagande
av styvfaders underhållsskyldighet, emedan sådan skyldighet kunde bliva till
nackdel för barnet, har ansett, att någon form borde utfinnas, som berättigade
styvbarn att efter individuell prövning eller på annat sätt fortfarande
uppbära barnbidrag. Barnavårdsnämnden i Stockholm har förklarat, att
dess erfarenhet gåve vid handen, att det hos allmänheten funnes mycket liten
förståelse för styvfädernas försörjningsskyldighet, att dess utkrävande
därför ofta vore förenat med stora svårigheter och ofta medförde slitningar
i äktenskapet, vilka särskilt ginge ut över hustrun, samt att den för barnet
självt alltid förorsakade en försämring, örn barnet flyttades från elt gott
fosterhem till styvfadern endast därför att denne krävdes för fosterlönen.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Det torde för dessa fall i stället vara tillräckligt med en omprövning av hjälpbehovet
och ett bedömande av i vilken män det ingångna äktenskapet påverkat
änkans inkomster. Länsstyrelsen i Gotlands län, som framhållit, att mannen
i det nya äktenskapet i många fall saknade förmåga att försörja hustruns
tidigare barn, har föreslagit, att barnbidraget i dylika fall, där särskilda
omständigheter vore för handen, fortfarande skulle utgå, även sedan modern
ingått äktenskap. Fattigvårdsstyrelserna i Malmö och Hälsingborg ha framför
allt påpekat olämpligheten av ifrågavarande bestämmelse för det fall, att
barnen vore utackorderade och mannen icke hade möjlighet att mottaga
dem i det nya hemmet eller bekosta underhållsbidrag för dem samt yrkat, att
bestämmelsen måtte mildras. Kommunalfullmäktige i Alunda, Älvkarleby
och Söderala kommuner ha även vänt sig mot bestämmelsen ifråga, därvid
kommunalfullmäktige i Älvkarleby ifrågasatt, att barnbidraget skulle nedsättas
till hälften vid änkas giftermål, varigenom styvfadern skulle erhålla viss
ekonomisk lättnad för det nya hemmets bildande.

Pensionsstyreisen har ansett den föreslagna karenstiden av två år i fråga
om adoptivbarn under vissa omständigheter, t. ex. vid invaliditet på grund
av olycksfall, vara obillig. Styrelsen har därför föreslagit, att undantag
från bestämmelsen skulle kunna ske, när i visst fall föreliggande omständigheter
gåve anledning därtill.

Departementschefen.

I fråga om lagstiftningens omfattning får jag hänvisa till den allmänna
motiveringen, där detta spörsmål behandlats.

Bestämmelsen att barnbidraget skall indragas, när kvinna, vars barn erhåller
dylikt bidrag, gifter sig, har naturligt nog mött en del kritik. Obestridligt
är att stadgandet örn makes underhållsskyldighet mot andra makens
barn ofta vållat slitningar och förvecklingar. Så länge emellertid denna
grundsats är gällande, torde den jämväl i en lagstiftning som den föreslagna
böra iakttagas. Även örn i åtskilliga fall det nödläge, som vållats av mannens
död, icke avsevärt förbättrats genom det nya giftermålet och det sålunda
med hänsyn härtill kunde synas befogat att låta barnbidraget fortfara,
skulle det dock framstå som en oegentlighet, örn barnbidrag utginge
till styvbarnen, medan makarnas egna barn, som ha lika stort behov därav,
icke erhålla bidrag. I fråga om barn till invalid kvinna betingas stadgandet
av att barnbidrag icke utgår till sådan kvinna, som är gift med arbetsför
man.

Med anledning av pensionsstyrelsens påpekande har bestämmelsen i de
sakkunnigas förslag, att barnbidrag till invalids adoptivbarn icke skulle utgå,
örn adoptionen skett senare än två år före den dag, då ansökning gjorts, som
medfört pension, jämkats så att bidrag skall utgå, örn det med hänsyn till
omständigheterna i det särskilda fallet finnes böra ske.

De avvikelser i formellt avseende, som departementsförslaget ifråga örn
denna paragraf företer vid jämförelse med de sakkunnigas förslag, äro huvudsakligen
betingade av att i förevarande paragraf angivits de olika grup -

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

107

per barn, som äro berättigade till barnbidrag, medan i 5 § angivas barnbidragens
belopp för olika fall. Därjämte har lagtexten på ett par punkter
förtydligats.

5 §•

Första momentet har sin motsvarighet i 9 § andra och tredje styckena i
de sakkunnigas tilläggsförslag rörande dyrortsgraderade barnbidrag.

Nämnda förslag grundar sig på ett av särskilda sakkunniga den 30 november
1935 framlagt förslag rörande dyrortsgraderade folkpensioner. Sistnämnda
förslag ligger i sin tur till grund för en till innevarande års riksdag avlåten
proposition nr 15 med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6, 7, 8,
13, 29 och 40 §§ lagen örn folkpensionering. I det vid denna proposition fogade
lagförslaget stadgas bl. a., enligt 6 § 2 morn., att tilläggspension skall utgå
med olika belopp i tre särskilda ortsgrupper. Indelningen i ortsgrupper
skall enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar verkställas av den
myndighet, som har att verkställa indelning i ortsgrupper enligt 48 § 1
mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928, d. v. s. socialstyrelsen,
och gäller för en tid av tio år i sänder. Den första indelningen skall emellertid
enligt övergångsbestämmelse till lagförslaget gälla endast för åren
1938—1940. Pensionsberättigad anses enligt förslaget tillhöra den ortsgrupp,
inom vilken han är mantalsskriven; dock att efter flyttning till ort
i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad skall hava tillhört sådan ortsgrupp
tre år, innan hans pension må utgå enligt de för denna gällande reglerna,
såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt fall medgiva
undantag.

Andra momentet utgör en nied vissa sakliga jämkningar verkställd sammanfattning
av 4 § femte—åttonde styckena och 8 § femte—nionde styckena
i de sakkunnigas tilläggsförslag, vilka stycken innehålla med tillämpning
av dvrortsgradering avfattade bestämmelser örn storleken av barnbidrag
och örn avdrag för inkomst. Rörande de detaljbestämmelser, vilka härutinnan
föreslagits av de sakkunniga, må här allenast omnämnas, att efter
flyttning till ort i dyrare ortsgrupp vederbörande i regel skall ha tillhört sådan
ortsgrupp två år, innan barnbidrag må utgå enligt de för denna gällande
reglerna.

Tredje momentet saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag men halsin
förebild i 6 § 3 mom. av det genom propositionen nr 15/1937 framlagda
förslaget till lag angående ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen örn
folkpensionering. Där stadgas, att Konungen i fråga örn ort, vilken gränsar
till ort i högre ortsgrupp, på därom av vederbörande kommun gjord framställning
äger förordna, att tilläggspension till pensionstagare, vilken är
mantalsskriven inom visst intill gränsen liggande område, skall förhöjas
med 50 kronor, därest de båda orterna tillhöra ortsgrupp 1 och 2 eller 2 och
3, samt med 100 kronor, därest de tillhöra ortsgrupp 1 och 3. Erinras må
att enligt förslaget skillnaden i beloppet mellan tilläggspensionerna å de

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

olika ortsgrupperna utgör 100 kronor. Vad som beträffande tilläggspension
stadgats därom, att sådan pension efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp
först efter det vederbörande i tre år tillhört sådan ortsgrupp skall medföra
förhöjning av tilläggspensionen, skall äga motsvarande tillämpning å förhöjning
som nyss sagts. Pensionsförhöjningen skall enligt 6 § 3 mom. sista
stycket utbetalas av kommunen, som äger att av statsmedel utfå ersättning
med hälften av vad för ändamålet utgivits.

Fjärde momentet företer endast obetydlig, formell avvikelse från de båda
likalydande bestämmelserna i 4 § sista stycket och 8 § åttonde .stycket i de
sakkunnigas förslag.

Yttrandena.

Kommunalfullmäktige i Älvkarleby kommun hava föreslagit, att, till förhindrande
av att i en plötsligt fader- och moderlös syskonskara även syskonbanden
måste slitas, efter särskild prövning ett belopp av högst 600 kronor
örn året skulle utgå till den, som inträdde som fostermor för barnen.

Vidare lia beträffande vissa detaljer i förslaget rörande dyrortsgradering
erinringar gjorts i yttrandena. Sålunda har pensionsstyrelsen ansett flyttning
till högre ortsgrupp först efter tre år böra medföra rätt till förhöjning
av barnbidrag. Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i femte distriktet
har ställt sig tveksam till lämpligheten att medgiva ortstillägg vid överflyttnyig
från billigare ort till dyrare sådan. Kommunalfullmäktige i Solna kommun,
fattigvårdsstyrelsen och drätselkammaren i Malmö samt barnavårdsnämnden
i Lund ha framhållit nödvändigheten av särskilda bestämmelser
till förebyggande av icke lojal inflyttning till kommuner i högre dyrortsgrupp.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård har föreslagit, att
till förhindrande av missbruk tidsbegränsningen för vinnande av högre
barnbidrag måtte utsträckas från två till fem år, samt har påpekat, att svårigheter
kunde möta vid tolkningen av uttrycket »stadigvarande» i 4 och
8 §§ av förslaget rörande dyrortsgradering av barnbidragen.

Departementschefen.

Beträffande frågorna örn barnbidragens storlek, avdrag för inkomst samt
inkomstgränser får jag hänvisa till den allmänna motiveringen.

Detaljerna beträffande dyrortsgraderingen hava bragts till överensstämmelse
med förslaget rörande dyrortsgraderade folkpensioner därigenom, att den
tid, efter vilken flyttning till ort i dyrare ortsgrupp medför förhöjning av
barnbidrag, utsträckts från två till tre år, samt att bestämmelser örn förhöjning
av barnbidrag i gränsområde till dyrort upptagits.

I likhet med vad som föreslagits ifråga om 2 § har även i andra momentet
av denna paragraf föreskrift, att barnets mantalsskrivningsort i visst hänseende
skulle vara avgörande, utbytts mot ett stadgande, att barnets stadigvarande
vistelseort därutinnan skall vara bestämmande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

109

6 §•

Första momentet motsvarar 9 § tredje stycket i de sakkunnigas förslag.

I motiveringen till sistnämnda stadgande hava de sakkunniga framhållit,
bland annat, att de ansett det mindre lämpligt att för de föräldralösa barnen
fastställa en inkomstberäkning efter fasta och mera schematiska grunder.
De sakkunniga hade nämligen velat ernå en friare prövning av dessa barns
inkomster och hade därjämte avsett att genom detta mera individuella bedömande
skapa större möjligheter att lämna hjälp åt barn, som icke längre
hade någon av de närmaste försörjarna i livet. Beträffande adopterade barn
hava de sakkunniga påpekat, att såsom inkomst borde betraktas sådant underhållsbidrag,
som lämnades av barnens naturliga föräldrar.

Andra momentet har sin motsvarighet i 5 § första och andra styckena
samt 8 § sista stycket i de sakkunnigas förslag.

I fråga örn beräknande av inkomst för fastställande av tilläggspension stadgas
i 7 § första stycket lagen örn folkpensionering, att årsinkomsten utgör all
den inkomst, som någon skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen
åtnjuta. Såsom inkomst räknas dock icke folkpension och ej understöd, som
någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, i
den mån det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behovskälig
försörjning. Pension eller understöd, som utgår på grund av gåva,
testamente eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan
samband med olycksfall i arbete, på grund av egen eller anhörigs förutvarande
arbetsanställning, räknas ej heller såsom inkomst, i den mån beloppet
sammanlagt icke överstiger 300 kronor. — I andra stycket av sistnämnda
paragraf föreskrives, att där inkomst helt eller delvis utgöres av naturaförmåner,
uppskattningen skall verkställas efter regler, som fastställas av Konungen.
— Enligt paragrafens tredje stycke skall vid uppskattning av fastighets
eller kapitals avkastning denna höjas med 2 procent av det belopp, varmed
sammanlagda behållna värdet av fastighet och kapital må överstiga 5,000
kronor, och med ytterligare 3 procent av det belopp, varmed samma värde
må överstiga 10,000 kronor. — I fjärde stycket stadgas, att ifråga örn äkta
makar årsinkomsten för envar av dem skall beräknas utgöra hälften av deras
sammanlagda årsinkomst och värdet av fastighet eller kapital beräknas utgöra
hälften av sammanlagda behållna värdet av- makarnas fastighetsinnehav
eller kapital, där ej i särskilda fall pensionsstyrelsen med hänsyn till föreliggande
omständigheter finner beräkningen tillsvidare böra ske såsom för ogift
person.

Enligt de av Kungl. Maj:t jämlikt 7 § andra stycket lagen om folkpensionering
fastställda huvudreglerna för uppskattning av naturaförmåner (Kungl,
brev den 18 september 1936 till pensionsstyrelsen) skall årliga värdet av fri
kost för en person uppskattas lill 265 kronor. Årliga värdet av fri bostad
får enligt samma regler ej uppskattas till lägre belopp än 60 kronor och årliga
värdet av fritt bränsle till husbehov eller fri vedbrand och värme skall
uppskattas till 15 kronor samt fritt lyse till 10 kronor. Uppskattningen av

Ilo

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

naturaförmåner bestående av vissa kvantiteter av särskilda varuslag skall ske
efter en fastställd tabell.

1 sin motivering till 5 § första och andra styckena hava de sakkunniga ifråga
om beräknande av barns inkomst anfört bland annat följande:

De till barnbidrag berättigade barnens inkomster kunna vid bestämmande
av barnbidrag tagas i beräkning efter två principiellt olika tillvägagångssätt.
Antingen kan man sammanräkna dessa inkomster med änkans och alltså
låta dem inverka på samma sätt på det för alla barnen gemensamma barnbidraget,
eller också kan man låta varje barns inkomst föranleda minskning i
detta barns andel av det till en början endast med hänsyn till änkans inkomster
beräknade barnbidraget. Genom att beräkningen sker på sistnämnda
sätt, kommer sambandet mellan barnets inkomst och dess andel i barnbidraget
att klart och direkt framträda. Då den hjälp, som lämnas genom den
föreslagna lagstiftningen, i princip icke bör sträcka sig längre än till att garantera
ifrågavarande barn ett bestämt underhållsbelopp, hava de sakkunniga
alltså som huvudregel föreslagit, att då ett barn åtnjuter en viss inkomst, motsvarande
avdrag skall göras från den del av barnbidraget, som belöper på detta
barn. Med en sådan uppdelning på varje barn skapar man också på ett
enkelt sätt rättvisa mellan barnen inbördes. Om ett barn har större inkomster
än sina syskon, skulle nämligen dessa inkomster vid en sammanräkning —
örn icke relativt komplicerade bestämmelser häremot uppställdes — medföra
minskning i syskonens barnbidrag, vilket icke kan anses riktigt med hänsyn
till att ett omyndigt barns inkomster endast få användas för dess eget uppehälle
och uppfostran.

Vid utarbetandet av bestämmelserna för inkomstberäkningen hava de sakkunniga
även tagit hänsyn till det fall, att ett barn samtidigt blir berättigat till
barnbidrag och bidragsförskott. De sakkunniga hava erinrat örn att då
barn, berättigat till barnbidrag, erhåller underhållsbidrag från någon av föräldrarna,
underhållsbidraget skall som inkomst avdragas från barnbidraget.
Skulle underhållsbidrag från barnets fader upphöra att utgå och barnet på
grund härav bliva berättigat till bidragsförskott, får även detta såsom inkomst
avdragas från barnbidraget. För att emellertid utmärka, att i ett dylikt fall
barnbidraget inträder subsidiärt i förhållande till bidragsförskottet och icke
tvärtom, hava de sakkunniga föreslagit ett stadgande av innebörd, att såsom
inkomst jämväl skall räknas bidragsförskott, vartill barnet är berättigat enligt
lagen örn förskottering av underhållsbidrag lill barn. Det skall sålunda
icke råda valfrihet mellan sökande av barnbidrag och bidragsförskott i fall,
då barnet är berättigat till bådadera. Sökes icke bidragsförskott skall likväl
det bidragsförskott, som efter ansökan skolat utgå, räknas som inkomst, vilken
skall fråndragas barnbidraget.

I 5 § tredje stycket och 9 § fjärde stycket hade de sakkunniga vidare upptagit
likalydande bestämmelser av innehåll, att örn barn, som fyllt fjorton år,
hade arbetsinkomst, som i huvudsak försloge till dess försörjning, på detta
barn belöpande barnbidrag skulle nedsättas efter vad som funnes skäligt, dock
ej till lägre belopp än hälften av vad som eljest skolat utgå.

I motiveringen till detta .stadgande hava de sakkunniga anfört, att de ansett
det lämpligt att skilja mellan barnets arbetsinkomst och dess övriga in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

lil

komster. Skulle barns arbetsinkomst i full utsträckning avdragas vid bestämmande
av barnbidrag, komme detta säkerligen enligt de sakkunnigas uppfattning
att medföra en minskad benägenhet att låta barnen söka bidraga till
sitt eget uppehälle. Beträffande äldre barn kunde dock en sådan arbetsinkomst
stundom uppgå till så stort belopp, att det icke kunde anses rimligt
att helt och hållet bortse från densamma vid fastställande av barnbidrag.

De sakkunniga hava även beträffande vissa andra inkomster än sådana,
som härrörde från barnets eget arbete, övervägt lämpligheten av att mildra
föreskriften om inkomsternas avdragande å barnbidraget. Sålunda kunde det
enligt de sakkunnigas mening ifrågasättas att på visst sätt begränsa denna avdragsregel
i fråga om sådana inkomster, som hade karaktär av pupillförsäkring,
periodiskt understöd och dylikt, för att icke eljest motverka benägenheten
hos enskilda att på dylikt sätt sörja för sina barns framtida uppehälle
och hos släktingar och vänner att understödja ensamställda barn. Gentemot
dessa i och för sig beaktansvärda synpunkter syntes dock de sakkunniga den
grundsatsen böra fasthållas, att det allmänna icke borde träda emellan i andra
fall än då det förefintliga behovet icke kunde tillgodoses på annat sätt, och
de sakkunniga hade därför icke ansett sig böra frångå den regeln, att ett barns
inkomst, som ej härrörde från dess eget arbete, skulle avdragas å den på detta
barn belöpande andelen av barnbidraget. Ä andra sidan syntes emellertid
enligt de sakkunnigas mening denna regel icke i erforderlig grad tillgodose
sitt syfte att minska barnbidraget i vissa fall, nämligen då ett barns inkomst
härrörde från fastighet eller annat kapitalvärde, vars förekomst i regel torde
innebära en avsevärd tillgång för barnet utöver avkastningens belopp. På
grund härav hade de sakkunniga i analogi med 7 § tredje stycket folkpensioneringslagen
föreslagit en skärpt beräkningsmetod för dylika fall.

Med tillämpning av föreslagna regler för beräkning av barnbidraget skulle
denna beräkning tillgå på följande av de sakkunniga angivna sätt.

Först fastställes enligt föreskrivna beräkningsgrunder änkans inkomst och
på grundval därav uträknas ett preliminärt barnbidragsbelopp, gemensamt
för änkans samtliga barnbidragsberättigade barn. Därefter erhålles en på
varje barn belöpande andel genom alt nyssnämnda belopp fördelas på barnen
efter huvudtalet. Varje sådan andel minskas härefter med respektive
barns inkomst, som ej härrör från dess eget arbete, varvid avkastning från
fastighet och kapital ökas på ovan angivet sätt. Örn den summa, som skall
avdragas, uppgår till minst så stort belopp, som barnets andel, erhåller alltså
detta barn icke något barnbidragsbelopp. Slutligen tages skälig hänsyn till
de olika barnens egen arbetsinkomst. I det föregående har antagits, att varje
barns inkomst är bestämd för sig. Skulle en familj leva i oskiftat dödsbo
och alltså erhålla en gemensam inkomstsumma, torde det emellertid i regel
icke möta större svårigheter alt fördela denna summa på de olika delägarna
efter deras andel i boet.

Yttrandena.

I fråga örn beräknande av barns inkomst har pensionsstgreisen framhållit,
att barn icke skulle kunna draga någon fördel av det förhållandet, alt det
belopp av 600 kronor, vartill vid barnbidragets primära beräkning hänsyn
icke skulle tagas, härvid till äventyrs icke blivit helt utnyttjat. Styrelsen,

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

som ansett, att den stränga åtskillnad mellan försörjarens och barnens inkomster,
som präglade förslaget, icke i praktiken skäligen kunde upprätthållas,
har föreslagit ändring i syfte att det fria inkomstbeloppet skulle kunna tillgodoräknas
även barnen i den mån det ej tidigare tagits helt i anspråk. Rörande
den av de sakkunniga föreslagna avdragsregeln har styrelsen vidare
anmärkt, att i vissa fall tvenne familjer med fullkomligt samma ekonomiska
ställning skulle bliva olika behandlade vid tilldelningen av barnbidrag, exempelvis
örn i ena fallet en änka jämte sina barn ärvt ett visst belopp efter den
avlidne mannen, varvid beloppet i fråga fördelades mellan henne och barnen,
och om i det andra fallet änkan efter mannens frånfälle ärvt samma belopp
efter exempelvis sina föräldrar, varvid dess avkastning helt komme att
upptagas som hennes egen inkomst. För att åtminstone i det väsentligaste
undvika det påpekade missförhållandet har pensionsstyrelsen föreslagit, att
till 4 § såsom ett sista stycke måtte fogas följande bestämmelse:

Har barn inkomst och uppgår denna jämte övriga barns under sexton år
och änkans inkomster lill mer än 600 kronor, skall den på barnet belöpande
andelen av barnbidraget minskas med dess inkomst, i den mån denna
överstiger den gräns, intill vilken varje barns inkomst behöver medräknas för
att änkans och barnens sammanlagda inkomster skola uppgå till 600 kronor.

Styrelsen har även påpekat,att bestämmelsen om avdrag av arbetsinkomst
för barn, som fyllt 14 år, i praktiken knappast torde kunna effektivt genomföras.
Endast beträffande barn, som, då ansökan om barnbidrag ingåves,
fyllt 14 år, torde dylik arbetsinkomst mera allmänt komma till vederbörandes
kännedom. Bestämmelsen i fråga torde därför enligt styrelsens
mening komma att verka synnerligen ojämnt. Då den dessutom icke kunde
vara av nämnvärd ekonomisk betydelse för verksamhetens finansiering,
ville styrelsen föreslå, att den utginge. Slutligen har styrelsen föreslagit en
bestämmelse av innebörd, att barns inkomst, bestående av pension eller understöd,
som utginge på grund av gåva, testamente eller försäkring, vilken
icke vöre i lag föreskriven, eller ock, utan samband med olycksfall i arbetet,
på grund av anhörigs förutvarande arbetsanställning, ej skulle räknas som
inkomst, i den mån det på barnet belöpande sammanlagda beloppet icke
överstege 60 kronor. Styrelsen har genom den föreslagna bestämmelsen velat
uppmuntra det enskilda initiativet på detta område, som bland annat tagit
sig uttryck däri, att inom folkförsäkringen en kombination av s. k. barnförsäkring
med en temporär överlevelseränta från försörjarens frånfälle vunnit
en icke ringa utbredning.

Örebro stads pensionsnämnd, vars yttrande åberopats av stadsfullmäktige
därstädes, har i likhet med pensionsstyrelsen föreslagit, att försörjarens fria
inkomstbelopp skulle kunna tillgodoräknas även barnen i den mån det ej
tagits helt i anspråk, samt att bestämmelsen om avdrag av arbetsinkomst
för barn, som fyllt fjorton år, måtte utgå.

Socialstyrelsen har ansett det rimligt, att minderårig, som fyllt fjorton år
och alltså passerat minimiåldern för barns användande i arbete, skulle, där
ej dess psykiska eller fysiska utveckling eller annan särskild omständighet ta -

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

lade häremot, genom anmälan till organ för den offentliga arbetsförmedlingen
konfronteras med den öppna arbetsmarknaden, innan barnbidrag finge
utgå. En dylik anordning skulle måhända innebära ej så litet minskade anspråk
på barnbidrag och, vad viktigare vore, bringa den unga arbetskraften
i kontakt med arbetsmarknaden och dess möjligheter samt inskärpa samhällsplikten
att efter förmåga, från härför lämpad ålder, bidraga till det
produktiva arbetet. Anordningen förtjänade särskilt beaktande ur synpunkten
av den ökade relativa efterfrågan på ungdomlig arbetskraft, som kunde
förväntas uppstå i samband med de allt mindre årskullar, vilka — till följd
av nativitetsminskningen — komme att inträda på arbetsmarknaden. Med
hänsyn till anförda omständigheter borde det enligt styrelsens åsikt övervägas,
huruvida icke den föreslagna åldersgränsen 16 år kunde sänkas, dock
med rätt för vederbörande myndigheter att efter ny prövning utsträcka bidragstiden
till den nämnda åldersgränsen. Tillika har styrelsen med hänsyn
till önskvärdheten av att upprätthålla det även bland familjer i små
ekonomiska omständigheter utbredda intresset att genom livförsäkring sörja
för efterlevande ifrågasatt, huruvida icke den procentsats å behållna värdet
av kapital, vilken enligt förslaget skulle jämställas med inkomst, borde nedsättas
i fråga örn kapital, som med barnet som förmånstagare utfallit genom
dylik försäkring. Även örn en dylik anordning kanske icke finge alltför
stor praktisk räckvidd, skulle den dock markera, att barnbidrag finge uppfattas
såsom ett led i en hjälp till självhjälp.

Stadsfullmäktige i Falun ha framhållit det önskvärda i att arbetsgivarepensioner
eller understöd av arbetsgivare till barn — antingen i samband
nied sådan pension eller sådant understöd till änka eller, efter änkas frånfälle,
utan dylikt samband — gjordes till så kallad privilegierad inkomst vid
bestämmande av barnets inkomst.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag har jag ansett mig kunna i huvudsak upptaga i
departementsförslaget.

De i några yttranden framförda synpunkterna rörande den av de sakkunniga
vid inkomstberäkningen upprätthållna skillnaden mellan änkans
och barnens inkomster kunna visserligen icke frånkännas visst berättigande.
Med hänsyn framför allt till vikten av att bibehålla så enkla och klara regler
som möjligt för inkomstberäkningen finner jag dock de gjorda anmärkningarna
icke vara av den betydelse, att de föranleda mig att frångå de sakkunnigas
förslag i denna del. Däremot delar jag den av pensionsstyrelsen
uttalade åsikten, att hänsyn icke torde behöva tagas lill barnens arbetsinkomst.
Härigenom skulle även barnens intresse för att söka skaffa sig arbete
starkare stimuleras än genom de sakkunnigas förslag i detta avseende.
Tredje stycket av 5 § och fjärde stycket av 9 § i sakkunnigeförslaget hava
därför uteslutits i departementsförslaget.

I några yttranden lia uttalats önskemål örn en privilegiering av vissa inkomster.
Med hänsyn till den ringa praktiska betydelsen av en dylik privi flihang

till riksdagens protokoll 11)37. 1 sami. Nr 276.

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

legiering i den nu föreslagna lagstiftningen anser jag dessa önskemål icke
böra föranleda någon ändring i de sakkunnigjas förslag.

7 och 8 §§.

Dessa paragrafer motsvara 6 och 7 §§ i de sakkunnigas tilläggsförslag. I

8 § sista stycket och 9 § sista stycket nämnda förslag har hänvisats till, bland
annat, 6 och 7 §§ i förslaget.

De sakkunniga hava såsom motivering till 6 och 7 §§ anfört:

Dessa paragrafer motsvara i tillämpliga delar 8 § 2 och 3 morn., respektive

9 § första och andra styckena folkpensioneringslagen och hava även formulerats
i anslutning till nämnda lagrum.

_ I fråga örn förslagets 6 § finnes bland annat den olikheten i förhållande till
förebilden, att möjlighet till jämkning i fastställt barnbidrag upptagits utan
folkpensioneringslagens begränsning till en gång om året — detta med hänsyn
till att större variationer i försörjarnas ekonomiska förhållanden här
kunna förväntas än beträffande invalider och åldringar — och att i stället
såsom garanti mot alltför många jämkningar uppställts fordran på mera väsentlig
inkomstförändring.

I både 6 och 7 §§ av förslaget hava vidare intagits stadganden om de skyldigheter,
som ansetts böra åvila en särskilt förordnad förmyndare, då sådan
finnes. Rätten till barnbidrag utgår nämligen enligt förslaget oberoende av
om änkan själv eller annan person har förmynderskapet och vårdnaden beträffande
barnen.

Bestämmelserna angående dyrortgradering hava hämtats från det förslag
rörande dyrortsgraderade folkpensioner, som den 30 november 1935 framlagts
av särskilda sakkunniga.

Yttrandena.

Pensionsstyreisen har påpekat, att den i 6 § tredje stycket stadgade anmälningsskyldigheten
borde utsträckas till det fall, att änkan ingått nytt giftermål.
Kommunalfullmäktige i Älvkarleby kommun ha yrkat, att 7 § måtte
ändras därhän, att påföljden av försummelsen — minskat eller indraget barnbidrag
— icke drabbade barnen utan gärningsmannen, änkan eller förmyndaren,
som skulle återbetala det orättmätigt erhållna barnbidraget. Fattigvårds-
och barnavardskonsulenten i åttonde distriktet samt fattigvårdsnämnden
och fattigvårdsdirektören i Stockholm hava betonat de krav, som komme
att ställas på efterkontrollen, då det gällde barn till arbetsföra änkor. En
prövning av samtliga barnbidrag borde enligt konsulentens åsikt göras en
gång om året, enligt fattigvårdsnämndens och fattigvårdsdirektörens mening
minst två gånger om året.

Departementschefen.

Med anledning av pensionsstyrelsens påpekande har för moder, vars barn
åtnjuter barnbidrag, föreslagits anmälningsskyldighet, när hon ingår äktenskap.
Den av kommunalfullmäktige i Älvkarleby kommun gjorda anmärkningen
saknar icke visst berättigande. Det torde emellertid knappast vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

115

möjligt att till förhindrande av sådant förfaringssätt, som omförmäles i departementsförslagets
8 §, konstruera en påföljd av förmögenhetsnatur, som
uteslutande drabbar den skyldige. Av de bestämmelser, som föreslagits av
de sakkunniga, följer, att i vissa fall, då någon genom benefik avhändelse
av egendom, oriktig uppgift eller försummad anmälningsskyldighet orättmätigt
förskaffat sitt barn högre barnbidrag än som rätteligen bort utgå, en
indragning av barnbidrag kan göras för så lång tid, att förlusten för det
allmänna kan täckas. Denna möjlighet torde innebära en viss fördel med
hänsyn till att i dylika fall en ersättningstalan ofta torde vara utsiktslös. —
Den ståndpunkt, vilken förslaget i 8 § intar, sammanfaller enligt vad som
inhämtats med den praxis, som pensionsstyrelsen tillämpat beträffande
barntillägg enligt 1913 års pensionsförsäkringslag.

Då barnbidragen skola handhavas av pensionsstyrelsen och pensionsnämnderna,
torde särskilda bestämmelser rörande efterkontrollen i fråga om barnbidragen
icke vara erforderliga.

De ändringar av saklig natur, som, utöver vad förut angivits, vidtagits i
7 §, sammanhänga med ändringen i 2 §, varigenom barnets mantalsskrivningsort
utbytts mot dess stadigvarande vistelseort. 8 § har, utan ändring
i sak, i vissa delar erhållit en annan formulering än motsvarande paragraf i
de sakkunnigas förslag.

9 §•

Denna paragraf motsvaras i de sakkunnigas förslag av 10 §.

Som motivering till detta stadgande hava de sakkunniga framhållit, att, då
pensionsnämnderna enligt förslaget skulle tjänstgöra såsom kommunala organ
för barnbidragsverksamheten, det vore naturligt, att ansökan om barnbidrag,
i likhet med ansökan om folkpension, gjordes hos pensionsnämndens
ordförande. Enär vederbörande kommun enligt förslaget skulle ansvara för
en fjärdedel av barnbidragskostnaderna, bleve vidare frågan om vilken pensionsnämnd,
som skulle behandla ansökningen, av stor betydelse.

De sakkunniga hava härom anfört:

Enligt folkpensioneringslagen är härvidlag mantalsskrivningsorten avgörande
och det torde knappast finnas några bärande skäl för att välja en annan
princip i fråga om barnbidragen. Emellertid uppstå härvidlag andra spörsmål,
då ju olika barn inom en familj kunna vara mantalsskrivna på skilda
ställen och detsamma jämväl kan vara förhållandet beträffande föräldrar och
deras barn. I fråga om barn till änkor och invalider hava de sakkunniga ansett
erforderligt att fastställa en gemensam ansökningsort för alla barn inom
samma familjeenhet, oavsett om något eller några av dem vistas å annan ort
och äro mantalsskrivna därstädes. Detta torde ur olika synpunkter kunna
anses lämpligt, och med de sakkunnigas förslag örn gemensam beräkning av
barnbidrag för alla barnen är en dylik anordning särskilt påkallad. De sakkunniga
hava därför föreslagit, att ansökan skall göras hos pensionsnämndens
ordförande i det pensionsdistrikt, där änkan eller den arbctsoförmögne
senast blivit mantalsskriven.

I fråga örn föräldralösa barn finns det större anledning att låta ansökan
för varje särskilt barn göras å barnets mantalsskrivningsort. Även örn flera
föräldralösa barn i samina syskonkrets erhålla barnbidrag, fastställes ju enligt

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

förslaget särskilt bidrag för vart och ett av dem, och de sakna därjämte det
sammanhållande moment, som föräldrarna eller en efterlevande av dem utgör.
Emellertid har just den omständigheten, att föräldralösa barn till följd
av denna rotlöshet ofta skickas från en ort till en annan, föranlett de sakkunniga
att icke låta barnets mantalsskrivningsort bliva avgörande. En sådan
anordning skulle kunna medföra risker för att föräldralösa barn förflyttades
med hänsyn till de kommunala utgifterna för barnbidrag. På grund av det
nu anförda hava de sakkunniga föreslagit, att ansökan om barnbidrag för
föräldralöst barn skall göras hos pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt,
där den sist avlidne av föräldrarna eller, örn barnet varit adopterat,
där adoptanten eller den sist avlidne av adoptivföräldrarna senast varit
mantalsskriven.

För att en behörig ansökningsort alltid skall finnas, hava de sakkunniga
vidare för samtliga grupper av barn föreskrivit, att om det ej finnes sådan
mantalsskrivningsort, som förut sagts, ansökan skall göras hos pensionsnämndens
ordförande i det pensionsdistrikt, där barnet är mantalsskrivet
eller under året skall mantalsskrivas. En sådan ort måste alltid finnas, då
rätt till barnbidrag föreligger, på grund av bestämmelsen i förslagets 2 § örn
mantalsskrivning såsom förutsättning för barnbidrag.

28—34 §§ i lagen om folkpensionering, till vilka hänvisning skett, innehålla
följande bestämmelser:

Enligt 28 § skall ansökning örn folkpension avfattas enligt fastställt formulär
och innehålla nödiga upplysningar för utredande av sökandens pensionsrätt.
Avser ansökningen tilläggspension, skall ansökningen därjämte innehålla
cn av sökanden på heder och samvete avgiven förklaring, att de lämnade upplysningarna
äro med sanningen överensstämmande. Är sökanden ur stånd
att själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten av upplysningarna intygas
av två trovärdiga, med sökandens förhållanden förtrogna personer.
Vid ansökningen skall fogas prästbevis enligt fastställt formulär eller, där
hinder därför möter, annat bevis, som pensionsstyrelsen må finna skäl godtaga.
Vad angående ansökning om pension stadgats, gäller även angående
ansökning örn ökning av pension. — I 29 § stadgas bl. a., att örn någon
söker folkpension, vari ingår tilläggspension, pensionsnämnden skall pröva
de i ansökningen lämnade upplysningar och åberopade handlingar samt på
grund av denna prövning och kända förhållanden fastställa sökandens årsinkomst
och besluta, huruvida sökanden bar rätt till tilläggspension. Avslås
med stöd av 9 § första stycket (på grund av oriktiga uppgifter m. m.) ansökning
i vad gäller tilläggspension, skall pensionsnämnden, där den finner
den omständighet som föranlett beslutet icke skola utgöra binder mot bifall
till ansökning örn tilläggspension efter viss tids förlopp, meddela bestämmelse
härutinnan. Snarast möjligt efter besvärstidens utgång skall pensionsnämndens
ordförande insända nämndens beslut jämte handlingarna
i ärendet till pensionsstyrelsen. I sistnämnda paragraf föreskrives vidare,
att vad angående handläggning av ansökning om pension stadgats, även
gäller angående handläggning av ansökning om ökning av pension. Minskning
eller indragning av pension av orsak, som angivits i 8 § 1 mom. första
stycket (varaktig oförmåga till arbete ej längre för handen) och 2 mom.
(inkomstökning) samt 9 § (oriktiga uppgifter m. m.), beslutas av pensionsnämnden
i det pensionsdistrikt, där pensionstagare^ senast blivit mantalsskriven,
varefter ordföranden snarast möjligt skall insända beslutet jämte
handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen. Innan pensionsnämnd fattar
beslut i ärende rörande minskning eller indragning av pension, skall nämn -

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

den, om så ske kail, lämna pensionstagare!! tillfälle att yttra sig. — Enligt
30 § må ändring i pensionsnämnds beslut hos pensionsstyrelsen sökas genom
besvär av enskild sakägare ävensom av kommun och av ombud för
pensionsstyrelsen. Besvären skola insändas till pensionsnämndens ordförande,
så att de äro honom tillhanda sist å trettionde dagen efter beslutets
meddelande, den dagen oräknad då sådant skedde. Ordföranden
åge ock att över nämndens beslut anföra besvär. Över anförda besvär skall
nämnden avgiva yttrande att åtfölja handlingarna till pensionsstyrelsen.
Enligt 31 § skall pensionsstyrelsen, örn styrelsen i ärende rörande ansökning
om folkpension, vari ingår tilläggspension, finner, att pensionsnämndens
beslut är lagligen grundat, fastställa beslutet ävensom, där sökanden funnits
berättigad till pension, bestämma pensionsbeloppet. Vid pensionsbeloppets
bestämmande må tilläggspensionens belopp höjas så, att pension kan
utbetalas månadsvis jämnt i tiotal ören. Pensionsstyrelsen utfärdar pensionsbrev,
vilket genom pensionsnämndens försorg tillstädes den, som äger
uppbära pensionen. Finner pensionsstyrelsen, att pensionsnämnds beslut
icke är lagligen grundat, skall styrelsen, där ej på grund av anförda besvär
rättelse kan ske, återförvisa ärendet till förnyad prövning; dock att, där fel
uppenbarligen blivit begånget vid fastställandet av sökandens årsinkomst
samt detta fel antingen uppkommit allenast genom felräkning eller ock icke
överstiger ett belopp av 100 kronor, pensionsstyrelsen må, efter vederbörandes
hörande, utan återförvisning verkställa nödig rättelse. I behandling av
fråga örn återförvisning oell i handläggning av besvärsmål skola deltaga
minst två av styrelsens ledamöter; skolande av dessa åtminstone en hava
fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti domarämbeten må
nyttjas. Uppstå i fall, clå två ledamöter deltaga, skiljaktiga meningar, skall
ytterligare en ledamot tillkallas. Härutöver gällö vad allmänna lagen stadgar
angående omröstning till dom. Vad angående handläggning av ansökning
örn pension sålunda stadgats, gäller i tillämpliga delar även handläggning
av andra ärenden rörande pension, i vilka pensionsnämnd meddelat
beslut. — I 32 § stadgas, att klagan över pensionsstyrelsens beslut i ärende
rörande pension ej må föras av enskild sakägare. Justitiekansler!! eller efter
justitiekanslerns medgivande kommun, pensionsnämnds ordförande och pensionsstyrelsens
ombud må söka ändring i pensionsstyrelsens beslut hos Konungen
genom besvär, vilka skola löre klockan tolv å trettionde dagen från
den dag beslutet gavs vara inkomna till socialdepartementet. — Enligt
33 § utgår folkpension från och nied den månad, varunder rätt till pension
inträtt, vilket, där ej rätten visas hava tidigare varit för handen,
anses hava skett vid den tid, då pensionen söktes, till och med den månad,
varunder pensionstagare!! avlidit eller pensionens indragning beslutats.
Pension utgår dock ej för längre tid tillbaka än sex månader före den månad,
under vilken pensionen söktes, ändå att rätten visas hava tidigare förvärvats.
Detsamma skall i tillämpliga delar gälla i fråga örn ökning eller
minskning av pension. Finnes grundad anledning antaga att folkpension
bör minskas eller indragas, äger pensionsstyrelsen, innan beslut därom i
vederbörlig ordning fattats, förordna i förra fallet, att pensionen tillsvidare
skall utgå nied det minskade belopp, vartill förhållanden:! ina föranleda, och
i senare fallet, att pensionen tillsvidare icke skall utbetalas. Ilar någon sorn
åtnjuter folkpension ej lyftat visst belopp därav före utgången av året näst
efter det, under vilket beloppet förfallit till betalning, skall beloppet vara
förverkat. — 1 34 8 föreskrives, alt pensionsstyrelsen skall, därest någon genom
oriktiga uppgifter eller annorledes utverkat tilläggspension, som icke
borde hava tillerkänts honom, örn skill därtill prövas löreligga, vidtaga erforderliga
åtgärder för att återfå vad för mycket utbetalats.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Yttrandena.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i åttonde distriktet samt kommunalfullmäktige
i Hova kommun hava föreslagit, att i fall, då barn omhändertagits
av barnavårdsnämnd, denna nämnd eller den barnavårdsnämnd,
där barnet hade hemortsrätt, skulle beredas tillfälle att söka barnbidrag.
Barnavårdsnämnden i Stockholm bär påpekat, att i ett stort antal fall varken
barnets vistelse- eller mantalsskrivningsort, om sådan funnes, komme
alt sammanfalla med den ort, vars pensionsnämnd skulle pröva ansökan
örn barnbidrag, ett förhållande som enligt nämndens mening torde komma
att medföra svårigheter och komplikationer av olika slag. Pensionsstyrelsen
har framhållit, att ansökan om barnbidrag för barn och adoptivbarn till
änka eller arbetsoförmögen person med hänsyn till föreskriven inkomstberäkning
under alla omständigheter borde göras av änkan eller den arbetsoförmögne
samt i förening med förmyndare, där särskilt förordnad sådan
finnes.

Departementschefen.

Barnbidragsverksamheten har i flera avseenden utformats i nära anslutning
till folkpensioneringen. Då även samma lokala organ skola handhava
prövningen av såväl barnbidrag som folkpensioner, torde det vara
lämpligt, att reglerna xörande prövningen av ansökning om folkpension och
barnbidrag bliva så överensstämmande som möjligt.

I fråga om rätten att göra ansökning om barnbidrag kunna vissa skäl anföras
för en utvidgning utöver den av de sakkunniga föreslagna begränsningen
till förmyndaren, särskilt i de fall, då barnet omhändertagits av
barnavårdsnämnd. Då emellertid ett av den föreslagna lagstiftningens syftemål
är att möjliggöra för barnets moder att upprätthålla förbindelsen
med barnet och detta även i de fall, då barnet av en eller annan anledning
måst omhändertagas av barnavårdsnämnden, torde den av de sakkunniga
föreslagna begränsningen böra bibehållas, i vart fall tills det visar sig, att
allvarliga praktiska olägenheter påkalla ändring i detta avseende.

Avvikelserna från de sakkunnigas förslag beträffande förevarande paragraf
äro av huvudsakligen formell natur. I överensstämmelse med en förut
omförmäld ändring i 2 § har — i tredje stycket — barnets mantalsskrivningsort
utbytts mot barnets stadigvarande vistelseort. Förfarandet i fråga
om minskning eller indragning av tilläggspension har även uttryckligen gjorts
tillämpligt å barnbidrag.

10 §.

Förevarande stadgande är likalydande med 11 § i de sakkunnigas förslag.

I motiveringen till denna paragraf hava de sakkunniga anfört:

Den som är ett barns förmyndare, antingen det är en av föräldrarna eller
en särskilt förordnad person, har att förvalta barnets ekonomi och med tillgängliga
medel sörja för dess uppehälle och uppfostran. Det är då självfallet,
att barnbidrag i regel bör utbetalas till förmyndaren. Emellertid kan

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

det tydligen finnas fall, då en sådan åtgärd är mindre lämplig antingen på
grund av förhållanden, som sammanhänga med förmyndarens person, eller
av andra orsaker. För att skapa en utväg att undvika olägenheter av dylik
art hava de sakkunniga föreslagit, att utbetalning av bambidragsbelopp icke
ovillkorligen skall behöva ske till förmyndaren utan att, om skäl därtill äro,
utbetalningen må kunna göras till barnavårdsnämnd eller annan. Beslut om
sådan avvikelse från regeln örn förmyndaren såsom betalningsmottagare skall
enligt förslaget fattas av pensionsstyrelsen, varigenom tillräckliga garantier
torde förefinnas för bestämmelsens behöriga handhavande. Den som sålunda
erhåller förfallna belopp skall givetvis utgiva dem för barnets räkning på
lämpligt sätt.

Yttrandena.

Socialstyrelsen och kommunalfullmäktige i Risinge kommun hava föreslagit,
att utbetalningen av barnbidrag borde ske genom barnavårdsnämndernas
försorg. Socialstyrelsen har motiverat sitt förslag med att stadgandet i förevarande
paragraf icke utgjorde en fullgod garanti för att utbetalade barnbidrag
på bästa sätt bomme barnet till godo. Den föreslagna ändringen vore enligt
styrelsens mening ägnad att bevaka barnens direkta intresse och stärka
barnavårdsnämndernas ställning i det sociala hjälparbetet. Länsstyrelsen i
Blekinge lån har förordat, att till vinnande av större garanti för att bidragen
komma till bästa gagn pensionsnämnderna måtte få sig ålagt att i varje särskilt
fall avgöra, huruvida bidragen skola utbetalas till barnavårdsnämnd
eller barnavårdsman. Barnavårdsnämnden i Malmö har ansett, att barnavårdsnämnden
i och med barnets omhändertagande normalt borde anses
som den riktiga betalningsmottagaren. En liknande synpunkt har framförts
av fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i andra distriktet. Styrelsen för
svenska stadsförbundet har funnit det mindre tillfredsställande, att pensionsstyrelsen
skulle avgöra, när skäl förelåge för utbetalning av barnbidrag till
annan än barnets förmyndare, enär denna myndighet icke kunde hava samma
förutsättningar att bedöma frågan som en kommunal styrelse.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga finner jag det vara lämpligt, att barnbidrag
som huvudregel utbetalas till barnets förmyndare, men att pensionsstyrelsen,
om särskilda skäl föranleda därtill, skall äga föreskriva utbetalning i annan
ordning. De uttalade farhågorna för att pensionsstyrelsen icke skulle hava
samma förutsättningar som en kommunal myndighet att träffa avgörande
härutinnan synas vara överdrivna. Det torde nämligen i flertalet fall, då
stadgandet skall tillämpas, komma att föreligga en framställning från vederbörande
barnavårdsnämnd, som kan förväntas därvid förebringa fullständig
utredning till stöd för ansökningen.

11—13 §§.

Förevarande paragrafer överensstämma med 12—14 §§ i de sakkunnigas
förslag.

I motiveringen till 12 § hava de sakkunniga anfört, att stadgandet tillkom -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

mit för att underlätta kommunala förskotteringar av barnbidrag i avbidan
på slutlig prövning och utbetalning. Som förebild till stadgandet har tjänat
11 § första stycket lagen om folkpensionering.

Såsom motivering till 13 § i de sakkunnigas förslag har anförts:

För vistelse i allmän uppfostringsanstalt eller straffanstalt utkräves icke
någon ersättning, och det synes de sakkunniga riktigast, att barnbidrag, som
eljest skolat utgå, blir indraget för den tid, då ett barn under dylika omständigheter
försörjes på allmän bekostnad. Bestämmelse härom har upptagits i
första stycket av förevarande paragraf. För att pensionsstyrelsen skall få
kännedom om att barn, som erhållit barnbidrag, intagits i uppfostrings- eller
straffanstalt eller utskrivits från dylik anstalt, kan lämpligen underrättelse
härom lämnas pensionsstyrelsen från anstalten i fråga. Ett dylikt förfaringssätt,
som för närvarande tillämpas beträffande pensionstillägg för sådana fall,
som avses i 9 § tredje stycket pensionsförsäkringslagen, synes de sakkunniga
vara den mest praktiska anordningen även i fråga örn barnbidrag.

Paragrafens andra stycke avser dels barn, som omhändertagits för skyddsuppfoslran
eller samhällsvård enligt barnavårdslagen, och dels barn, som på
allmän bekostnad åtnjuta annan anstaltsvård. Med det sistnämnda avses
närmast sådana fall, då barn genom kommuns försorg erhållit vård å sjukhus
av slag eller intagits å fattigvårdsanstalt för mera tillfällig vård, exempelvis
i avbidan på vårdmöjligheter i någon för barnet lämpad formn samtliga
nu angivna fall föreligger regelmässigt ersättningsskyldighet från barnets
och dess föräldrars sida. Det torde då vara lämpligt att det barnbidrag, som
belöper på vårdnadstiden, må tagas i anspråk för täckande av kostnaderna
för vården. Det kunde ju knappast vara riktigt att låta bidraget utgå som
förut, trots att barnet i annan ordning åtnjuter underhåll från det allmänna.
A andra sidan torde det ej heller vara tillrådligt att även i dessa fall låta barnbidraget
bortfalla, då det här är fråga om barn, som omhändertagits genom
komunala myndigheters försorg, och man till äventyrs skulle kunna befara
en minskad benägenhet från dessa myndigheters sida att företaga ingripande,
där detta medförde indragning av eljest utgående barnbidrag. De sakkunniga
hava således funnit sig böra föreslå, att ifrågavarande barnbidrag skall utbetalas
till det kommunala organ, som svarar för vårdkostnaden, och att
nämnda kostnad härav må täckas med iakttagande av de beräkningsgrunder,
som angivas i 51 § fattigvårdslagen. Skulle härefter återstå någon del av
barnbidraget — vilket endast undantagsvis torde bliva fallet — bör detta belopp
överlämnas till barnets förmyndare för att användas till något barnets
behov. Direkt stadgande härom hava de sakkunniga icke ansett erforderligt
att upptaga i författningstexten.

Enligt 51 § fattigvårdslagen skall ersättning för lämnad vård utgå med belopp,
vartill kostnaden därför skäligen kan skattas. Konungen eller den myndighet
Konungen därtill förordnar äger, örn och i den utsträckning förhållandena
det påkalla, samt för tid, som befinnes lämplig, efter vederbörandes
hörande, fastställa det belopp, med vilket ersättning för vård å anstalt eller
inrättning i olika fall skall utgå. Sådan fastställelse, som nu sagts, har senast
skett genom vårdtaxa den 20 december 1935 enligt fattigvårds- och
barnavårdslagen.

I några yttranden ha efterlysts bestämmelser örn vilket kommunalt
organ, som skulle handhava den i 12 § omförmälda förskotteringen. Bärna -

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

vårdsnämnden i Göteborg har därjämte ifrågasatt, huruvida de kommunala
organen ägde tillgång till erforderliga medel för en dylik förskottering.

Departementschefen.

Förevarande paragrafer ha samtliga sin motsvarighet i lagen örn folkpensionering.
Den kommunala förskotteringen av barnbidragen motsvaras av
förskotteringen av folkpensioner och torde liksom denna få handhavas av
det organ varje kommun finner lämpligt härför.

14 §.

Denna paragraf motsvarar 15 § i de sakkunnigas tilläggsförslag rörande
dyrortsgradering av barnbidragen.

I motiveringen till denna paragraf hava de sakkunniga framhållit, att da
det stadgades, att den kommunala kostnadsandelen för ett visst barnbidrag
skulle gäldas av den kommun, vars pensionsnämnd prövat ärendet, därmed
givetvis borde förstås, att pensionsnämnden ingått i saklig prövning av detsamma
och icke endast haft att förklara sig obehörig och hänvisa sökanden
till pensionsnämnden i annan kommun.

De särskilda bestämmelserna i fråga örn den kommunala kostnadsandelen
vid ökning eller minskning av barnbidrag hava upptagits i anslutning till
motsvarande stadganden i 13 § lagen örn folkpensionering.

Yttrandena.

Från vissa håll hava uttalats farhågor för ogynnsamma verkningar av ett
genomförande av de sakkunnigas förslag, att vederbörande mantalsskrivningskommun
i stället för hemortskommunen skall deltaga i kostnaderna för
barnbidragen. Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att, därest
hjälp lämnades i form av barnbidrag, sådan hjälp icke skulle utgöra
hinder för förvärv av hemortsrätt, under det att, om motsvarande hjälp
lämnades av fattigvårdssamhälle till behövande, som icke vore berättigad
till barnbidrag, sistnämnda hjälp skulle inverka på frågan örn förvärv av
hemortsrätt. Länsstyrelsen i Kalmar län har påpekat, att de sakkunnigas
förslag måste antagas komma att verka till ytterligare upplösning av det omtvistade
hemortsrättsbegreppet. Drätselkammarens i Malmö första avdelning
har, med instämmande av stadsfullmäktige därstädes, erinrat om att enligt
de sakkunnigas förslag det fallet kunde inträffa, alt barnbidrag beviljades en
familj från en kommun, varefter familjen flyttade till annan kommun, där
den vunne hemortsrätt och komme i åtnjutande av fattigvård. Understöd
komme då att utgå från två olika kommuner. Fattigvårdsstyrelsen i Malmö
har befarat, att barnbidrag icke komme att sökas för barn, som vore mantalsskrivet
i en kommun och hade hemortsrätt i annan kommun. Drätselkammaren
i Borås har gjort gällande, att i nu förevarande hänseende jämförelse
icke kunde göras med folkpensioneringen, emedan tilläggspensionerna
utginge till äldre personer, som vöre mera stationära och i regel bodde i sina
hemortskommuner, medan barn, som erhölle barnbidrag, ofta kunde kom -

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

ma att ändra vistelseort upprepade gånger under den tid barnbidraget utginge.
Farhågor av nu omförmält slag hava även uttalats av kommunalfullmäktige
i Tomelilla och Bollnäs kommuner.

Departementschefen.

I fråga örn skälen för den föreslagna fördelningen av kostnaderna mellan
staten och kommunerna får jag hänvisa till den allmänna motiveringen.

I överensstämmelse med barnbidragens allmänna karaktär har föreslagits,
att den kommunala andelen skall tillskjutas av den kommun, där vederbörande
är mantalsskriven och sålunda icke av hemortskommunen. Farhågorna
för att denna lösning av frågan örn kostnadernas fördelning skall komma
att vålla svårigheter torde vara överdrivna. Någon mera avsevärd skillnad
i detta hänseende mellan barnbidragen och folkpensionerna torde icke
vara att förvänta, allra minst sedan kommunandelen föreslagits lika för
båda.

Avvikelserna i sak från det av de sakkunniga föreslagna stadgandet äro
huvudsakligen betingade av ändringen i fråga om kommunandelens storlek.
För det fall att pensionsnämnd är gemensam för två eller flera kommuner
har, då vederbörande saknar mantalsskrivningsort, vistelseorten förklarats
vara avgörande för fördelningen av betalningsskyldigheten.

15 och 16 §§.

15 § överensstämmer i sak med 16 § i de sakkunnigas förslag. 16 § är likalydande
med 17 § i nämnda förslag.

Övergångsbestämmelserna.

Enligt 39 § lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering skulle
lagen träda i kraft den 1 januari 1937. Samma dag skulle 1913 års lag om
allmän pensionsförsäkring upphöra att gälla. Utan hinder av att sistnämnda
lag sålunda upphört att gälla skola jämlikt 43 § lagen örn folkpensionering
pensionstillägg enligt 6 § fjärde stycket i 1913 års lag fortsätta att utgå och
nya sådana beviljas enligt de vid utgången av år 1936 gällande bestämmelserna.
Den 5 innevarande månad har till lagrådet remitterats förslag till
lag angående upphävande av nämnda 43 §. Enligt berörda lagförslag, varom
jag senare i dag kommer att föreslå avlåtande av proposition till riksdagen,
skall stadgandet i fråga upphöra att gälla från och med den 1 januari 1938.
Utan hinder härav skall dock ifrågavarande paragraf fortfarande äga tilllämpning
beträffande pensionstillägg, som beviljats eller sökts före sagda
dag. Beviljas barnbidrag åt barn, för vilket pensionstillägg utgår på grund
av vad nu sagts, skall pensionstillägget indragas. Emellertid kan, såsom
under 9 § anförts, barnbidrag beviljas retroaktivt. Har pensionstillägg redan
utbetalats för tid, för vilken barnbidrag bestämmes skola utgå, bör barnbidraget
minskas med belopp, motsvarande det sålunda utbetalade pensionstillägget.
Föreskrift härom har upptagits såsom övergångsbestämmelse
till lagen om barnbidrag.

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Förslaget till lag om förskottering av underhållsbidrag till barn.

De sakkunnigas förslag till lag om förskottering av underhållsbidrag till
barn samt tilläggsförslag, avseende de ändringar i nyssnämnda lagförslag,
vilka betingas av dyrortsgradering, hava såsom bilaga (Bilaga C) fogats vid
detta protokoll.

1 §•

Denna paragraf överensstämmer helt med 1 § i de sakkunnigas förslag.

I motiveringen till första stycket hava de sakkunniga anfört.

Enligt detta lagrum förskotteras det underhållsbidrag, fadern enligt rättens
beslut eller i viss form upprättat avtal förpliktats utgiva till sitt barn.
Såväl utomäktenskapliga barn som barn i äktenskap inbegripas under stadgandet.
För sistnämnda kategori kan föräldrarnas underhållsskyldighet
fastställas genom rättens beslut eller avtal i de fall, då föräldrarnas äktenskap
upplösts genom dom å återgång eller äktenskapsskillnad, eller föräldrarna
vunnit hemskillnad eller på grund av söndring leva åtskilda. Stadgandets
tillämpning förutsätter därjämte, att modern eller särskilt förordnad
förmyndare har vårdnaden örn barnet.

Styvfaderns underhållsbidrag förskotteras icke, när barnets naturlige fader
är i livet. Då moder med utomäktenskapligt barn eller barn från tidigare,
genom .skilsmässa upplöst äktenskap gifter sig, blir maken, så länge
äktenskapet består, sålunda även vid hemskillnad och uppkommen söndring,
underhållsskyldig mot sådant barn. Samtidigt kvarstår emellertid faderns
underhållsskyldighet mot barnet oförändrad. Barnet kan sålunda bliva
berättigat till underhållsbidrag från två olika personer. De sakkunniga
ha funnit det vara naturligast att anknyta förskotteringen till faderns underhållsskyldighet.
I överensstämmelse härmed kan enligt förslaget bidragsförskott
fortfara att utgå, ehuru barnets moder gifter sig. Uteblir sålunda
underhållsbidraget från styvfadern, får barnet nöja sig med det underhållsbidrag,
som lämnas av fadern, och uteblir jämväl detta inträder rätt
till bidragsförskott. Örn däremot barnets naturlige fader avlidit, bör givetvis
styvfaderns underhållsbidrag kunna förskotteras. Det har stadgats i 23 §,
att i dylikt fall vad i lagen sägs om fader till barn skall gälla styvfadern.

Underhållsskyldigheten mot adoptivbarn kan under samma omständigheter
som beträffande barn i äktenskap fastställas genom rättens beslut eller
avtal, när barn adopterats av äkta makar eller ena maken adopterat den
andres barn eller adoptant medför adoptivbarnet i äktenskap utan att den
andre maken adopterar barnet. Detsamma gäller givetvis örn ena maken
som ogift adopterat barn, som efter äktenskapets ingående adopteras jämväl
av andre maken. Ogift adoptants underhållsskyldighet mot adoptivbarn
kan däremot icke fastställas i den ordning, som angives i förevarande lagrum.
Genom adoptionen åtager sig adoptanten och, om denne är gift, hans
make föräldrarnas försörjningsskyldighet gentemot barnet. Örn emellertid
adoptanten och i förekommande fall hans make helt och hållet sakna möjlighet
att bidraga till adoptivbarnets underhåll, torde den naturlige faderns
underhållsskyldighet inträda enligt tidigare avtal eller dom, såvida ej jämkning
sker i hans underhållsskyldighet. Kunna adoptanten och dennes make
i någon mån bidraga till adoptivbarnets underhåll, torde faderns bidrag få
lämpas därefter. Då emellertid föräldrarnas subsidiära underhållsskyldighet
mot adopterat barn icke har nämnvärd praktisk betydelse, lia de sakkunniga
ansett sig kunna bortse härifrån. 1 23 § stadgas därför att vad

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

i lagen sägs om föräldrar till barn beträffande adoptivbarn skall äga motsvarande
tillämpning å adoptant och dennes make.

Av formuleringen av 1 § framgår, att förskotteringen anknyter till den
lagstadgade underhållsskyldigheten. Örn make genom så beskaffat avtal
som i paragrafen angives exempelvis åtagit sig underhållsskyldighet efter
äktenskapets upplösning gentemot hustruns barn från ett tidigare äktenskap,
kan detta avtal icke läggas till grund för förskottering.

Enligt 20 § lagen örn barn i äktenskap äger rätten att i mål angående återgång
av äktenskap, hemskillnad och äktenskapsskillnad samt angående
vårdnaden örn barn, när föräldrarna på grund av söndring leva åtskilda, att
för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger förordna örn vårdnaden
ävensom förordna, att svaranden skall utgiva skäligt bidrag för nämnda tid.
Är å landet ansökan eller anmälan ingiven till domaren eller stämning uttagen
men bar målet ej förevarit vid rätten, äger domaren meddela förordnande,
som nyss nämnts. Förordnandet går i verkställighet lika med laga
kraft ägande dom, men kan när som helst av rätten återkallas. Stadganden
av liknande innebörd återfinnas i lagen örn barn utom äktenskap. Sålunda
föreskrives i 28 § denna lag, att därest i mål örn fastställande av faderskap
och underhållsskyldighet utslag ej omedelbart kan givas, men tvist är allenast
örn beloppet av underhållsbidrag eller sannolika skäl föreligga till antagande
att svaranden är bidragsskyldig, rätten äger förordna, att svaranden
skall utgiva skäligt bidrag för tiden till dess rätten meddelar slutligt utslag.
I 29 § stadgas alt om å landet stämning uttagits men målet ännu ej förevarit
vid rätten, domaren äger, där käranden förebringar sannolika skäl till antagande
att svaranden är bidragsskyldig, förordna att svaranden skall utgiva
skäligt bidrag för tiden till dess rätten meddelar slutligt utslag. De nyssnämnda
interimistiska förordnandena gå i verkställighet lika med laga kraft
ägande dom. Slutligt utslag, varigenom rätten ådömt svaranden bidragsskyldighet,
går på enahanda sätt i verkställighet, där ej rätten annorlunda
förordnat. Har svaranden, efter det han på grund av förordnande som nyss
nämnts eller slutligt utslag, som ej vunnit laga kraft, betalat underhållsbidrag,
genom laga kraft ägande dom funnits icke vara underhållsskyldig, må
lian dock ej av den, som mottagit underhållsbidraget, söka åter vad han utgivit
men äger av allmänna medel återbekomma guldna bidragsbelopp jämte
ränta. Ansökan härom göres hos länsstyrelsen inom ett år från det domen
vunnit laga kraft. Vad av allmänna medel utgivits skall stanna å statsverket,
där ej länsstyrelsen på grund av särskilda omständigheter finner skäligt
förordna, att staten skall söka sitt åter av den som mottagit underhållsbidraget.

Då det är av vikt, att de ifrågavarande barnen kunna bringas snabb hjälp,
samt det ofta kan dröja avsevärd tid, innan en laga kraft ägande dom rörande
underhållsskyldigheten föreligger, ha de sakkunniga tänkt sig, att det
skall vara tillräckligt med ett icke laga kraftvunnet rättens beslut rörande
underhållsskyldigheten för rätt till bidragsförskott. Örn utbetalat bidragsförskott
återkrävts av den uppgivne fadern lill utomäktenskapligt barn och
därefter laga kraft ägande utslag meddelas, varigenom denne förklaras icke
vara underhållsskyldig, äger han enligt ovan anförda bestämmelser av allmänna
medel erhålla ersättning för det utbetalda. Örn fader till barn i äktenskap
nödgats återbetala bidragsförskott, som utgivits på grund av icke
laga kraftvunnet rättens beslut, samt fadern därefter genom beslut, som vinner
laga kraft, finnes icke vara skyldig att utgiva underhållsbidrag, torde
lian i vissa fall vara berättigad att av barnavårdsnämnden erhålla gottgörelse
för vad han nödgats utgiva. Föreskrift örn att det allmänna skulle äga
att söka åter det utgivna av den som mottagit bidragsförskott har ej ansetts

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

böra meddelas. Rätt till bidragsförskott bör icke kunna grundas allenast
på beslut av domaren.

För avtal, genom vilket underhållsskyldigheten fastställts, fordras skriftlighet
och bevittning av två personer för att bidragsförskott skall utgå. Villkoren
överensstämma med fordringarna på avtal, som skall ligga till grund
för beslut örn införsel och arbetsföreläggande.

Som grund för stadgandet i paragrafens andra stycke hava de sakkunniga
framhållit, att, om bidragsförskott utginge i det där avsedda fallet, detta
skulle gynna de fria förbindelserna och förhindra, att barnet genom föräldrarnas
äktenskap bleve legitimerat. För det fall, att modern sammanlevde
med annan man än barnets fader, kunde visserligen skäl anföras för
bidragsförskottets upphörande, framför allt da kontrahenterna även hade
gemensamma barn, men hänsynen till det förstnämnda barnets ställning
hade emellertid gjort, att de sakkunniga i detta fall ansett bidragsförskott
böra utgå.

Yttrandena.

Svenska fattigvårds- och barnavdrdsförbundet har ansett det vara av behovet
påkallat, att det närmare klargjordes, under vilka omständigheter ett
visst bidrag skulle anses vara oguldet, samt har vidare yttrat:

Det förekommer ofta, att en underhållsskyldig på grund av arbetslöshet eller
sjukdom under en begränsad period ej kan erlägga sitt bidrag roen sedan
åter är i tillfälle att börja regelbundet inbetala detsamma månad för månad,
dock utan möjlighet att kunna erlägga de tidigare förfallna och oguldna bidragen.
En del barnavårdsmän förfara i dylika fall på sådant satt, att inflytande
belopp alltid antecknas såsom betalning för det äldsta oguldna bidraget.
Den underhållspliktige ligger alltså ständigt efter med betalningen
den tid, som motsvarar hans tidigare arbetslöshets- eller sjukdomsperiod,
och de senast förfallna bidragen betraktas sålunda städse såsoni oguldna.
Andra barnavårdsmän låta bidragen för nämnda period stå hvar såsom obetalade
och anteckna de erlagda beloppen som avseende den månad, da de
inbetalats; de senast förfallna bidragen äro sålunda antecknade såsom erlagda.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle förskott kunna utgå i det förra
fallet men icke i det senare. Givetvis har man därför anledning att vanta,
att det förra förfaringssättet blir allmänt tillämpat med påföljd, att torskotteringen
från första början får ett mycket stort omfång. Antalet underhållsskyldiga,
som under de stora arbetslöshetsperioderna under de sista 15 arén
varit urståndsätta att fullgöra sin skyldighet och som sedan ej forman avbetala
alla oguldna bidrag, torde nämligen vara mycket stort. I a grund av
det anförda vill förbundet föreslå en bestämmelse av innebord, att hänsyn
icke skall tagas till underhållsbidrag, vilka förfallit till betalning före lagens
ikraftträdande.

Barnavårdsnämnderna i Stockholm och Norrköping hava ifrågasatt, att
rätt till bidragsförskott skulle inträda först sedan en månad förflutit efter underhållsbidragets
förfallodag. Barnavårdsnämnden i Stockholm har därvid

anfört:

Enligt förslaget äger barnets representant att påkalla bidragsförskott, sa
snart förfallodagen för bidraget förflutit. Då underhållsbidrag vanligen torde
fastställas alt utgå månadsvis i förskott å månadens forsta dag, skulle

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

alltså den omständigheten, att bidrag uteblivit nämnda dag, redan följande
dag kunna föranleda att tillämpning av den föreslagna lagen påkallades.
Visserligen täger utredningen av ett ärende, innan bidragsförskott kan beviljas
och utbetalas, någon tiel. Dock torde man i regel icke behöva räkna med så
lång tid som en månad för detta ändamål. Då nu införsel vanligen icke torde
beviljas, med mindre än att en skuld, motsvarande minst en månads underhållsbidrag,
föreligger, och den bidragsberättigade icke behöver riskera att gå
förlustig bidragsförskott, om han eller hon dröjer så lång tid, synes det nämnden
kunna ifrågasättas, om icke minst en månads skuld bör föreligga, innan
tillämpning av den föreslagna lagen må påkallas. Man kan nämligen val tänka
sig, att en förut ordentligt betalande fader på grund av tillfällig sjukdom
eller annan dylik anledning icke kan erlägga sitt underhållsbidrag å första
dagen i månaden, men att han senare under månaden fullgör sin skyldighet.
I sådant fall har ett onödigt arbete måst utföras av nämnden som tillika, i
händelse fadern insänder sitt bidrag till modern, innan han hunnit få del
av nämndens beslut om bidragsförskott, kan riskera att förlora statsbidraget
för den ifrågavarande månaden.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har vidare bestritt riktigheten av de sakkunnigas
uppfattning, att i fråga om adoptivbarn de naturliga föräldrarnas
subsidiära underhållsskyldighet icke hade nämnvärd praktisk betydelse, samt
har upplyst om att nämnden emellanåt nödgades taga denna skyldighet i anspråk.
— Nämnden har föreslagit, att rätt till bidragsförskott skulle kunna
grundas jämväl på interimistiskt förordnande av domaren i fråga om skyldighet
att gälda underhållsbidrag.

Gävleborgs läns barnavårdsförbund har för det i de sakkunnigas motivering
till förevarande stadgande angivna fall, då underhållsskyldig till barnavårdsnämnden
återbetalat utgivet bidragsförskott och denne därefter genom utslag,
som vinner laga kraft, finnes icke vara skyldig utgiva underhållsbidrag, föreslagit,
att det utgivna skulle kunna återgäldas av allmänna medel.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har föreslagit, att som villkor
för åtnjutande av bidragsförskott skulle stadgas, att barnets moder icke
veterligen förde ett liv, som väckte allmän förargelse. Barnavårdsnämnden
i Malmö har ställt sig tveksam till införandet av ett dylikt villkor med hänsyn
till att bidragsförskottet borde betraktas som en barnet tillkommande
rättighet. Nämnden har emellertid ansett det ligga något för det allmänna
rättsmedvetandet stötande i att låta en om barnets andliga vård mindre nogräknad
moder utan vidare hava rätt till bidragsförskott, då ju bidragsförskottet
i praktiken komme att betraktas som en förmån för modern.

Slutligen har barnavårdsnämnden i Stockholm i fråga om stadgandets avfattning
framställt önskemål om att den förutsättning för bidragsförskott,
som innefattades i att barnets moder eller särskilt förordnad förmyndare
hade vårdnaden om barnet, måtte uttryckligen angivas i lagtexten.

Stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf har kritiserats i åtskilliga
yttranden.

Statskontoret har befarat komplikationer av ifrågavarande stadgande, vilket
statskontoret ansett icke utgöra ett följdriktigt tillämpande av principen
att barnet skall hava rätt till visst underhåll från det allmänna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276. 127

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett stadgandet ägnat att gynna de
fria förbindelserna.

Länsstyrelsen i Blekinge län och Blekinge barnavårdssällskap hava funnit
det anmärkningsvärt, att medan de sakkunniga föresloge, att ifråga om äkta
makar hänsyn skulle tagas till makarnas inkomst vid bidragsförskottets bestämmande,
så att detta kunde helt eller delvis bortfalla, bidragsförskottet
vid sammanlevnad utan vigsel skulle utgå med fullt belopp. Härigenom
komme man att uppmuntra bibehållandet av< en icke legaliserad förbindelse.

Stadsfullmäktige i Eskilstuna hava visserligen icke velat förneka, att barnens
ställning i viss mån kunde förbättras genom föräldrarnas giftermål.
Örn föräldrarna av någon anledning icke inginge äktenskap, borde denna
omständighet dock icke leda därtill, att barnen berövades en rätt, som enligt
förslaget skulle tillerkännas andra barn av samma kategori.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ifrågasatt lämpligheten av att bidragsförskott
utginge i det fall, att modern sammanbodde med annan man
än barnets fader. Länsstyrelsen har därvid ansett barnets rätt kunna iakttagas
genom att modern icke ginge med på sammanboende, därest detta
skulle medföra indragning av bidragsförskott.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i tredje distriktet har erinrat om
att ifrågavarande stadgande kunde komma att medföra, att en kvinna sammanbodde
och födde barn med den ene mannen efter den andre, emedan
bidragsförskott icke utginge i det fall att hon sammanbodde med barnets
fader.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i sjätte distriktet har påpekat,
att i de fall, då de sammanboende kontrahenterna även hade gemensamma
barn, dessa barn finge underhållas av fattigvården och sålunda tvenne
hjälpformer komme till användning för barnens underhåll.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, barnavårdsnämnderna i Visby och Malmö,
Gävleborgs låns barnavårdsförbund samt stadsfullmäktige i Gävle hava särskilt
klandrat den föreslagna skillnaden mellan de fall, då modern sammanlevde
med barnets fader och då hon sammanlevde med annan man. — Barnavårdsnämnden
i Malmö har ifrågasatt ett stadgande av innebörd, att därest
modern sammanbodde med annan man än barnets fader, bidragsförskott
endast skulle utgå under särskilda förhållanden. — Barnavårdsnämnden i
Visby har föreslagit, att bidragsförskott ej heller skulle beviljas i det fall, att
modern sammanlevde med annan man än barnets fader. — Stadsfullmäktige
i Gävle ha ansett, att om bidragsförskott icke kunde beviljas barn, vars
moder sammanlevde med barnets fader, sådant förskott ej heller borde utgå
för barn, vars moder sammanlevde med annan man. -— Gävleborgs läns barnavårdsförbund
har funnit det stötande för den allmänna rättsuppfattningen,
att en moder, vilken holle samman med barnafadern, skulle förvägras
bidragsförskott, medan en kvinna, som redan övergivit barnafadern och
flyttat samman med annan man, skulle erhålla bidragsförskott.

Svårigheten att i varje särskilt fall kontrollera, huruvida verkligen sammanboende
förelåge, har påpekats av fattigvårds- och barnavårdskonsulen -

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

ten i sjätte distriktet, Gävleborgs läns barnavårdsförbund och stadsfullmäktige
i Gävle. Kommunalfullmäktige i Mora kommun slutligen hava ställt
sig ytterst tveksamma till lämpligheten av ifrågavarande stadgande.

Departementschefen.

Som villkor för rätt till bidragsförskott har föreslagits, att förfallodag
för underhållsbidraget förflutit utan att bidraget guldits. Rätt till bidragsförskott
skall sålunda inträda,1 så snart dröjsmål med underhållsbidragets
betalning — även ett obetydligt sådant — föreligger. Visserligen torde det
ofta förekomma, att underhållsbidrag, som betalas regelbundet, erlägges
först en vecka eller kanske längre tid efter förfallodagen. I dylika fall torde
emellertid barnets moder hava inrättat sig efter den försenade betalningen,
och dröjsmålet torde icke vålla några allvarligare olägenheter. Det finnes
knappast någon anledning antaga, att barnets moder i dylika fall kommer
att underkasta sig besväret med sökande av bidragsförskott endast för att
erhålla betalning några dagar tidigare, än hon eljest kunnat påräkna. I de
fall åter då fadern betalar underhållsbidragen oregelbundet, skulle det endast
innebära ett onödigt uppskov för modern, om man i överensstämmelse
med vad som föreslagits i några yttranden skulle föreskriva en väntetid av
en månad för rätt till bidragsförskott, ett uppskov som ofta skulle nödga
modern att vända sig till fattigvården. Det kan även påpekas, att prövningen
av ansökan om bidragsförskott ändock ofta torde medföra ett visst dröjsmål
med bidragsförskottets utbetalande.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har föreslagit sådan begränsning
i rätten till bidragsförskott, att hänsyn icke skulle tagas till underhållsbidrag,
vilka förfallit till betalning före lagens ikraftträdande. Behovet
av en dylik begränsning torde dock vara mindre framträdande med
hänsyn därtill, att enligt 9 § i förslaget bidragsförskott ej utgår för längre
tid tillbaka än två månader före den månad, under vilken förskottet söktes.

Av förevarande paragraf, jämförd med 23 § i de sakkunnigas förslag,
framgår, att i fråga om adoptivbarn de sakkunniga icke tagit hänsyn till de
naturliga föräldrarnas försörjningsskyldighet. Även om, såsom barnavårdsnämnden
i Stockholm påpekat, denna försörjningsskyldighet icke alldeles
saknar praktisk betydelse, ansluter jag mig emellertid till de sakkunnigas
ståndpunkt i detta avseende.

För rätt till bidragsförskott fordras, att underhållsskyldigheten fastställts
genom avtal eller rättens beslut. Att utsträcka rätten till bidragsförskott till
fall, då endast beslut av domaren föreligger, finner jag icke lämpligt. Särskild
bestämmelse örn rätt att av allmänna medel erhålla ersättning i de
fall, då barnafadern återgäldat bidragsförskott samt därefter genom lagakraftvunnet
beslut förklaras icke vara underhållsskyldig, torde icke vara erforderlig.

Den av de sakkunniga föreslagna avfattningen av första stycket torde kunna
bibehållas. Ett förtydligande av stadgandets innebörd i enlighet med

129

Kungl. Majis proposition nr 276.

vad barnavårdsnämnden i Stockholm föreslagit synes med hänsyn till lagens
konstruktion icke erforderligt.

Den i paragrafens andra stycke stadgade begränsningen av rätten till bidragsförskott
torde svårligen kunna undvaras, örn man icke vill direkt uppmuntra
de fria förbindelserna. Skäl kunna anföras för en utvidgning av
stadgandet till att omfatta de fall, då modern sammanbor med annan man
än barnets fader. Med hänsyn till svårigheten att i dylikt fall fastställa, att
sammanlevnad föreligger, skulle det dock vara nödvändigt att därjämte införa
den begränsningen, att parterna hade barn tillsammans. De skäl, som
anförts mot den av de sakkunniga föreslagna gränsdragningen mellan å ena
sidan de fall, då modern sammanlevde med barnets fader, och å andra sidan
de fall, då hon sammanlevde med annan man, finner jag emellertid icke vara
av den beskaffenhet, att de sakkunnigas ståndpunkt i detta hänseende bör
frångås.

2 §

Denna paragraf motsvarar paragrafen med samma nummer i sakkunnigeförslaget,
vilken sistnämnda överensstämde med 2 § i de sakkunnigas förslag
till lag om barnbidrag.

Särskild motivering för stadgandet har icke lämnats av de sakkunniga.
Yttrandena.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har påpekat, att det icke torde kunna
avgöras, var ett barn skall mantalsskrivas, förrän vid tiden för mantalsskrivningen
samt har ifrågasatt, huruvida icke, åtminstone i de fall, då mantalsskrivning
ej förelåge, vistelsen borde bliva avgörande. En liknande erinran
har framförts från kommunalfullmäktige i Jukkasjärvi kommun. Barnavårdsnämnden
i Malmö har framhållit, att även om den lagliga underhållsskyldigheten
numera kvarstode till lägst 16 år, det icke så sällan inträffade, att
avtal skreves upptagande underhållsskyldigheten till femton år eller »till 16
år eller den tidigare tidpunkt då barnet kunde sig självt försörja». I den
föreslagna avfattningen av förevarande paragraf talades icke örn tidpunkten
för bidragets upphörande, därest denna tidpunkt skulle hava fastställts till
före uppnåendet av sextonårsåldern. Länsstyrelsen i Blekinge län har, med
hänsyn till avfattningen av 9 § i de sakkunnigas förslag, hemställt, att ordet
»utgår» i andra stycket av denna paragraf måtte ersättas med »kan utgå».

Departementschefen.

I denna paragraf har, med anledning av de i yttrandena gjorda påpekandena,
barnets mantalsskrivningsort utbytts mot dess stadigvarande vistelseort.
Vidare har stadgandet rörande rätt för Konungen att träffa överenskommelse
med främmande stat angående vidgad tillämpning av lagen underkastats
en mindre omarbetning i formellt hänseende. Andra stycket har omarbetats

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 270. 9

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

för att utmärka, att det här är fråga om en maximigräns och att bidragsförskott
således kan upphöra före uppnådda sexton års ålder.

Bestämmelserna i 2 § i förevarande lag överensstämma efter de omarbetningar,
som nyss angivits, helt med i departementsförslaget upptagna stadganden
i 2 § lagen om barnbidrag.

3 §.

Denna paragraf motsvarar paragrafen med samma nummer i de sakkunnigas
förslag.

I motiveringen till paragrafen hava de sakkunniga ani ört:

Vid prövningen av frågan, vilken barnavårdsnämnd som bör besluta örn
bidragsförskott, ha de sakkunniga haft att taga hänsyn till flera synpunkter
av olika betydelse. Vad först angår de utomäktenskapliga barnen är att märka,
att enligt 14 § lagen örn barn utom äktenskap barnavårdsnämnden i den
församling, där kvinnan är kyrkobokförd, eller örn hon ej är i riket kyrkobokförd,
där hon vistas, har att förordna barnavårdsman för barnet. Jämlikt
16 § samma lag har barnavårdsnämnden att utöva tillsyn å bärna vårdsmannens
verksamhet. Tillsynen kan med hänsyn till moderns eller barnets
vistelseort överflyttas till annan barnavårdsnämnd. Vid prövning av ansökan
om bidragsförskott är det givetvis av betydelse, om nämnden med lätthet
kan kontrollera sökandens uppgifter om moderns och barnets ekonomiska
förhållanden samt övervaka bidragsförskottets användande. Det vore
därför fördelaktigt, örn den barnavårdsnämnd, som har tillsynen över den
för barnet förordnade barnavårdsmannen, finge besluta örn bidragsförskott
till barnet. Då modern och barnet vistas å samma ort, vinnes denna fördel
i stort sett, om prövningen av ansökan anförtros åt barnavårdsnämnden
i den kommun, där modern mantalsskrivits. Att anknyta till vistelsekommunen
torde icke låta sig göra med hänsyn till de täta förändringar avvistelseort
som kunna förekomma. Örn barnet är utackorderat å annan ort
än den där modern vistas, kan tvekan råda örn vilken kommuns barnavårdsnämnd
som bör väljas. För att undvika att ansökan örn bidragsförskott åt
flera barn till samma moder prövas av olika barnavårdsnämnder torde
emellertid övervägande skäl tala för barnavårdsnämnden i moderns mantalsskrivningskommun
även i detta fall.

I fråga örn den andra huvudgruppen av barn, som skola bliva berättigade
till bidragsförskott, nämligen barn lill frånskilda föräldrar, är situationen i
viss mån en annan, emedan dessa barn i regel icke tidigare haft kontakt med
barnavårdsnämnden. Ur förut angivna synpunkter är emellertid även i detta
fall barnavårdsnämnden i moderns mantalsskrivningskommun att föredraga
och detta så mycket hellre som dessa barn vanligen torde vistas hos modern.

Denna fråga måste emellertid ses i samband med den i den allmänna
motiveringen närmare avhandlade, vilken kommun, som har att bära kostnaden
för bidragsförskott. I sistnämnda avseende lia de sakkunniga kommit
till den slutsatsen, att den kommun, där modern senast mantalsskrivits, bör
svara för kostnaden. Det är naturligtvis av största vikt, att samma kommun
som får bära de av förskotteringen föranledda kostnaderna även får bestämma
när och med vilket belopp bidragsförskott bör utgå. I motsatt fall
skulle nämligen lätt tvister kunna uppkomma mellan kommunerna såväl
rörande frågan, huruvida förutsättningarna för bidragsförskottets beviljande
varit för handen, som beträffande beloppet av förskottet.

Örn barnets moder avlidit och särskild förmyndare förordnats, får bi -

131

Kungl. Maj:ts propositiQn nr 276.

dragsförskott sökas i den kommun, där modern vid sin död varit mantalsskriven.

Yttrandena.

Ifrågavarande stadgande har mött kritik i åtskilliga yttranden. Länsstyrelserna
i Älvsborgs, örebro och Västmanlands län, stadsfullmäktige i Borås,
kommunalfullmäktige i Jukkasjärvi och Almby kommuner samt barnavårdsnämnderna
i Stockholm, Norrköping och Västerås ävensom fattigvårdsstyrelsen
i Göteborg och fattigvårdsdirektören i Stockholm hava framhållit,
att ifrågavarande stadgande komme att vålla praktiska svårigheter. Därvid
har i vissa av nämnda yttranden särskilt erinrats om det fall,
att den kommun, där modern mantalsskrivits, icke sammanfölle med
hennes eller barnets vistelseort. Härigenom komme prövningen av ansökan
samt övervakningen av bidragsförskottets användning att försvåras.
Länsstyrelsen i örebro län, kommunalfullmäktige i Almby kommun,
barnavårdsnämnden i Norrköping, fattigvårdsstyrelsen i Göteborg samt fattigvårdsdirektören
i Stockholm hava därför föreslagit, att prövningen skulle
förläggas till barnets vistelsekommun. Därigenom vunnes, framhåller barnavårdsnämnden
i Norrköping, den fördelen, att barnavårdsnämnden kunde
från ort och ställe lämna erforderliga uppgifter för ansökan om bidragsförskott
samt hjälpa till med bidragsförskottens återkrävande. Länsstyrelsen i
Västmanlands län har föreslagit, att bidragsförskott skulle utbetalas av moderns
vistelsekommun, enär endast denna kunde skaffa sig någon säker uppfattning
om de förhållanden, som skulle utgöra förutsättning för bidragsförskottens
utgivande.

Barnavårdsnämnden i Linköping har påpekat, alt särskilda svårigheter
förefunnes i det fall, att utomäktenskapliga barn omhändertagits för samhällsvård
och utackorderats i enskilt hem i annan kommun. Därest modern
nu flyttat till annan kommun, där hon blivit mantalsskriven men icke
vunnit hemortsrätt, torde barnavårdsnämnden i sistnämnda kommun vara
mindre skickad än nämnderna både i moderns hemortskommun och barnets
vistelsekommun att utan nödig omgång verkställa de ingående undersökningar,
vilka måste ligga till grund för de uppgifter och redogörelser, som
angivits i 21 § av förslaget. Länsstyrelsen i Gotlands län har påpekat, att
ifrågavarande stadgande icke överensstämde med de föreskrifter rörande
barnavårdsnämnds befogenhet att öva tillsyn över barnavården, som innefattades
i lagen om barn utom äktenskap och barnavårdslagen. Vissa olägenheter
uppstode, örn man vid tillämpningen av bestämmelserna rörande bidragsförskott
frånginge de allmänna reglerna angående barnavårdsnämndernas
kompetens. Kommunalfullmäktige i Gråmanstorps kommun hava
ansett bidragsförskott böra beviljas av den barnavårdsnämnd, som lagligen
hade att övervaka barnets vård. Stadsfullmäktige i Trollhättan, som ansett
förevarande stadgande ur flera synpunkter olämpligt, hava anfört:

Barnavårdsman förordnas av barnavårdsnämnden i den kommun, där
modern är kyrkobokförd, och kan sedan tillsynen över barnavårdsmannaskapet
med hänsyn till moderns eller barnets vistelseort överflyttas å annan

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

barnavårdsnämnd. Moderns kyrkobokföring och mantalsskrivning sammanfalla
icke alltid. Det förhållandet inträffar icke så sällan, att modern
är kyrkobokförd i en kommun, är mantalsskriven i en annan och äger hemortsrätt
i en tredje. Härtill kommer kanske, att barnet ej vistas i någon av
omnämnda kommuner. Det bör också bemärkas, att moderns mantalsskrivning
kan överklagas och på grund härav bliva ändrad. Bestämmelsen om
att förskottet skall sökas hos barnavårdsnämnden i moderns mantalsskrivningskommun
synes därför vara ägnad att i en del fall medföra stora svårigheter.
Då barnavårdsnämnden i den kommun, som lämnar bidragsförskottet,
skall utkräva bidraget av den underhållsskyldige, samt i all synnerhet
som barnavårdsmannen även givits rätt att söka bidragsförskott och kan
av barnavårdsnämnden förordnas att mottaga detsamma, synes det fullmäktige
lämpligast att förskottet får sökas i den kommun, där barnavårdsmannen
för barnet är förordnad. Genom en sådan bestämmelse minskas i hög
grad svårigheterna dels vid sökande av förskottsbidrag dels vid bidrags återkrävande
av den underhållsskyldige och dels vid sökande av eventuellt statsbidrag
till sådant förskott. Modern till barn utom äktenskap är också, när
det gäller barnet, van vid att i första hand vända sig till barnavårdsmannen
för detsamma. Beträffande övriga barn, som enligt förslaget ha rätt till
bidragsförskott, så finna fullmäktige det lämpligast, att förskottet sökes hos
barnavårdsnämnden i den kommun, där modern vistas.

Stadsfullmäktige i Gävle hava ifrågasatt, om icke praktiska skäl talade för
en sådan anordning, att ansökan om bidragsförskott finge göras till barnavårdsnämnden
i vistelsekommunen, som jämväl verkställde erforderlig utredning,
varefter bidragsförskottet beviljades av barnavårdsnämnden i mantalsskrivningskommunen.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, som ansett det av praktiska
skäl otänkbart, att de sakkunniga kunnat avse annat än att ansökning örn
fortsatt förskott skulle göras hos samma nämnd som förut beviljat förskottet,
har påyrkat, att detta särskilt skulle angivas i lagen. Lånsstgrelsen i
örebro lån har påpekat, att det under viss del av året kunde vara föremål
för tvekan, var ett barn skulle mantalsskrivas. Länsstyrelsen i Gotlands län
har påpekat, att det förefölle som om man icke beaktat, att bestämmelser
vore erforderliga för det fall, att barnet under bidragsåret bytte mantalsskrivningsort.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har med hänsyn till ifrågavarande ärendens
brådskande natur ifrågasatt rätt för ordföranden, annan ledamot eller
tjänsteman att fatta beslut om bidragsförskott.

Departementschefen.

Av de sakkunnigas motivering till förevarande stadgande torde framgå,
att det icke är möjligt att vid valet av lämplig barnavårdsnämnd för prövning
av ansökan om bidragsförskott tillgodose alla de olika synpunkter, som
kunna läggas på detta spörsmål. Trots de olägenheter, med vilka de sakkunnigas
förslag på denna punkt är behäftat, anser jag dock ingen av de i
yttrandena förordade lösningarna av frågan vara att föredraga framför den
av de sakkunniga föreslagna. De svårigheter, som härflyta av att modern
eller barnet vistas i annan kommun än den, vars barnavårdsnämnd har

Kungl. Majis proposition nr 276.

133

att pröva ärendet, torde kunna väsentligt minskas genom ett på lämpligt
sätt organiserat samarbete mellan barnavårdsnämnderna i de olika kommunerna.

Med anledning av vissa erinringar i några yttranden må påpekas, att
förändring av mantalsskrivningsort har betydelse först då bidragsförskott
nästa gång sökes, därvid ansökan skall göras i den kommun, där vederbörande
senast mantalsskrivits.

På grund av svårigheten att före mantalsskrivningsförrättningen avgöra,
var barn skall mantalsskrivas, har för det fall, att mantalsskrivningsort ej
finnes för barnets moder, barnets stadigvarande vistelseort föreslagits vara
avgörande i nu förevarande hänseende.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 4 § i de sakkunnigas tilläggsförslag rörande
dyrortsgradering.

Beträffande paragrafens första stycke — 1 mom. första stycket i departementsförslaget
— hava de sakkunniga i motiveringen framhållit, att därest
vårdnaden om förskottsberättigade barn överflyttades till särskilt förordnad
förmyndare, vilket framför allt inträffade vid moderns död, barnens situation
bleve så snarlik de föräldralösas, att förskottet borde utgå oreducerat,
även om förmyndaren hade vårdnaden om flera barn till samma moder. Såsom
motivering för andra stycket i sakkunnigförslaget — vilket stycke saknar
motsvarighet i departementsförslaget — hava de sakkunniga anfört, att
hänsyn även tagits till det fall, att exempelvis änka med två barn från det genom
döden upplösta äktenskapet även hade ett barn utom äktenskap. Om
de i äktenskap födda barnen vore berättigade till barnbidrag och det utomäktenskapliga
till bidragsförskott, borde det senare reduceras till det belopp,
som skolat utgå, örn änkan haft tre till förskott berättigade barn.

Som motivering för sin ståndpunkt att låta bidragsförskott fortfara att utgå,
ehuru modern ingått äktenskap, hava de sakkunniga anfört, bland annat:

Otvivelaktigt har grundsatsen om skyldigheten för äkta make att bidraga
till underhållet av andra makens barn i tidigare gifte eller utom äktenskap
i sin praktiska tillämpning medfört allvarliga olägenheter. Fria förbindelser
bliva sålunda icke legaliserade, emedan den manlige kontrahenten icke
vill påtaga sig försörjningsskyldigheten för kvinnans barn med annan man.
Styvbarnen komma givetvis också i en mycket svår situation, framför^ allt
när familjeförsörjarens inkomster äro så knappa, att de endast med svårighet
förslå till nödtorftig försörjning åt hans egna barn. Dessa och andra
olägenheter ha ofta påvisats, bland annat i flera riksdagsmotioner. Givetvis
kan det icke ifrågakomma, att de sakkunniga inom den begränsade ramen
av sitt uppdrag ingå på spörsmålet örn en ändring i de ifrågavarande civilrättsliga
bestämmelserna. Dessa bestämmelser torde emellertid icke lägga
hinder i vägen för en sådan lösning av problemet, att det allmänna lämnar
bidrag till försörjning av styvbarnen, då makarnas inkomster äro otillräckliga
och barnens fader icke fullgör sin underhållsskyldighet. En sådan lösning
skulle även betydligt mildra de olägenheter ett strängt fasthållande vid styvfaderns
underhållsskyldighet medför. Visserligen lia de sakkunniga i sitt

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

tidigare betänkande föreslagit, att barnbidrag skall indragas, då änka gifter
om sig. Situationen är emellertid en helt annan för de nu ifrågavarande
kvinnorna, emedan barnets naturlige fader är i livet. Det bör även ihågkomma,
att det framför allt är styvfaderns underhållsskyldighet mot hustruns
utomäktenskapliga barn, som vållat förvecklingar.

De sakkunniga hava vidare förklarat sig anse, att vid beräknandet avmakarnas
inkomst hänsyn även borde tagas till makarnas försörjningsskyldighet
mot deras minderåriga barn, d. v. s. makarnas gemensamma barn eller
ena makens barn, mot vilket andre maken vore försörjningsskyldig. Däremot
borde hänsyn icke tagas till barn, mot vilket endast ena maken vore
försörjningsskyldig, exempelvis mannens barn utom äktenskap, om vilket
lian icke hade vårdnaden.

Ifråga om paragrafens näst sista stycke — 4 mom. andra stycket i departementsförslaget
— hava de sakkunniga anfört:

Örn den underhållsskyldige delvis erlagt underhållsbidraget, kunde man
möjligen tänka sig att presumera, att lika stor del av bidraget komme att
erläggas för framtiden, och sålunda från bidragsförskottet avdraga det belopp,
som man antoge komme att erläggas. De sakkunniga ha emellertid
ansett det vara praktiskt lämpligare att låta endast det först till betalning
förfallna bidragsförskottet minskas med det erlagda beloppet, trots risken
att bidragsförskott härigenom kommer att utgå för underhållsbidrag, som
annars möjligen kommit att erläggas av den underhållsskyldige.

Slutligen hava de sakkunniga i fråga om sista stycket — 4 mom. sista
stycket i departementsförslaget -— framhållit, att detsamma tillkommit för
att förhindra, att bidragsförskott söktes, när beloppet skulle bliva så obetydligt,
att det icke kunde anses bringa sökanden nämnvärd hjälp. De sakkunniga
hava därvid erinrat örn att, därest bidragsförskott skulle utgå för
flera barn till samma moder, förskottet bortfölle, endast örn sammanlagda
beloppet understege den bestämda summan.

Yttrandena.

De sakkunnigas ståndpunkt att bidragsförskott skall utgå, oaktat modern
gifter sig, har i allmänhet icke föranlett erinringar i yttrandena. Statens inspektör
för fattigvård och barnavård samt barnavårdsnämnden i Stockholm
hava emellertid påtalat olikheten i detta avseende mellan förslaget till lag
om barnbidrag och förevarande förslag. Inspektören har funnit denna olikhet
stötande för rättskänslan. Barnavårdsnämnden har ansett det föreligga
större anledning att låta barnbidrag fortfara att utgå efter änkans-moderns
giftermål än att låta bidragsförskott i motsvarande fall fortfara, emedan i
sistnämnda fall den bidragspliktige fortfarande funnes i livet. Länsstyrelsen
i Jönköpings län har ansett, att grundsatsen örn makes underhållsskyldighet
mot andra makens barn icke på sätt de sakkunniga föreslagit borde
uppluckras, så länge de civilrättsliga bestämmelserna härom vore oförändrade.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har påpekat, att den av de sakkunniga
föreslagna regeln att bidragsförskottets belopp skulle proportionellt minskas

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

135

nied hänsyn till antalet av de barn, om vilka modern hade vårdnaden, innebure
fara för att vårdnaden örn några av barnen överflyttades till annan
person, varigenom på vart och ett av de övriga, under moderns vårdnad
kvarstående barnen komme att belöpa ett större bidrag.

Stadsfullmäktige i Gävle hava ifrågasatt, att den av de sakkunniga föreslagna
regeln örn höjning av inkomstgränsen vid beräkning av bidragsförskottet
i visst fall, då makarna bade gemensamma barn, borde utsträckas
att gälla även ifråga om ogift moder.

I fråga örn bestämmelserna rörande dyrortsgradering har barnavårdsnämnden
i Stockholm förordat, att bestämmelsen örn att vid flyttning från
billigare till dyrare ortsgrupp höjning av bidragsförskottet kunde ske först
efter två år måtte uppmjukas med hänsyn till det vanliga fall, att en från
landsbygden till stad inflyttad, ung ogift kvinna under vistelsen där bleve
mor, innan de två åren förflutit. Nämnden har jämväl ifrågasatt, att, liksom
bidragsförskott skall nedsättas för barn, som vistas i billigare ortsgrupp än
den modern tillhör, bidragsförskottet även skulle kunna höjas, då barnet
vistades inom dyrare ortsgrupp än moderns.

Beträffande stadgandet att, därest underhållsbidrag delvis erlagts, det först
till betalning förfallna bidragsförskottet skulle minskas med det sålunda
erlagda beloppet, bar barnavårdsnämnden i Stockholm icke funnit anledning
föreligga, varför icke nämnda regel borde gälla även beträffande i fortsättningen
erlagda belopp.

Stadgandet i paragrafens sista stycke har klandrats i flera yttranden.
Barnavårdsnämnden i Stockholm och Stockholms stads kammarkontor samt
barnavårdsnämnden i Norrköping hava funnit bestämmelsen olämplig och
opsykologisk med hänsyn till att densamma skulle vara ägnad att motverka
mödrarnas strävan att förbättra sin ställning. Länsstyrelsen i Skaraborgs
län, barnavårdsnämnden i Lidköping samt barnavårdsnämnderna i Lösens
och Nättraby kommuner hava ansett ifrågavarande stadgande böra utgå ur
förslaget. Stadsfullmäktige i Gävle hava ansett bidragsförskott understigande
ett belopp av 120 kronor böra bortfalla, dock icke i det fall, att bidragsförskottet
utgör hela det belopp, som barnets fader är skyldig att utgiva.
Barnavårdsnämnden i Sölvesborg har påyrkat, att ifrågavarande
gräns måtte sänkas. Statens inspektör för fattigvård och barnavård, länsstyrelsen
i Blekinge län, Blekinge barnavårdssällskap samt svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundet hava föreslagit, att gränsen måtte bestämmas
till 60 kronor, medan barnavårdsnämnden i Karlskrona och Gävleborgs
läns barnavårds/örbund ansett, att gränsen borde fastställas till 50 kronor.
Socialstyrelsen bar förklarat sig anse, att även ett belopp, understigande 120
kronor per år, i många fall, särskilt på landsbygden och i det fall att flera förskottsberättigade
barn funnos, skulle vara till avsevärd hjälp. Till förekommande
av praktiska olägenheter ville styrelsen ifrågasätta, huruvida ej
bidragsförskottet kunde utanordnas kvartalsvis, då beloppet vore ringa. Styrelsen
bar vidare föreslagit, att i vart fall bidragsförskottets minimibelopp
borde dyrortsgraderas.

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.
Departementschefen.

Denna paragraf behandlar frågan om bidragsförskottens maximibelopp.
Jag får härutinnan i huvudsak hänvisa till motsvarande avdelning i den
allmänna motiveringen. Vissa detaljspörsmål torde emellertid här få upptagas
till behandling.

Enligt förslaget skola vid bestämmande av bidragsförskottets belopp de
barn sammanräknas, vilka stå under moderns rättsliga vårdnad. Hänsyn
skall därvid enligt sakkunnigeförslaget tagas jämväl till de barn, berättigade
till barnbidrag, om vilka modern har vårdnaden. De uttalade farhågorna
för att vårdnaden skulle komma att överflyttas i avsikt att höja bidragsförskottets
belopp torde vara helt ogrundade med hänsyn därtill, att det
för dylik överflyttning fordras medverkan av domstol. Vad de sakkunniga
i nu förevarande hänseende föreslagit synes mig lämpligt. De sakkunnigas
förslag har därför upptagits i departementsförslaget med allenast den avvikelsen,
att bestämmelsen, att till barnbidrag berättigade barn även skola
medräknas, med hänsyn till dess ringa praktiska betydelse uteslutits.

Den föreslagna skillnaden ifråga om rätten till barnbidrag och bidragsförskott
för det fall, att barnets moder ingått äktenskap, har kritiserats i
några yttranden. Jag vill emellertid i denna del ansluta mig till de sakkunnigas
förslag. Denna skillnad i behandlingen av barnbidrag och bidragsförskott
kan anses till fullo motiverad därav, att när barnafadern är i livet
hans underhållsskyldighet kvarstår oberoende av den äkta mannens underhållsskyldighet
mot barnet.

Beträffande det fall att underhållsbidrag delvis guldits har ifrågasatts, att
avräkning härför skulle ske icke allenast, såsom de sakkunniga föreslagit, å
det först till betalning förfallna bidragsförskottet utan att samma regel skulle
gälla även för i fortsättningen erlagda belopp. Betalning av underhållsbidrag,
som erlägges efter det den underhållsskyldige erhållit meddelande
om att ansökning om bidragsförskott beviljats, må emellertid enligt 18 § icke
åberopas gentemot barnavårdsnämnden. En bestämmelse om att till modern
erlagd delbetalning skulle avräknas å bidragsförskottet torde med hänsyn
härtill icke vara behövlig.

Med anledning av de anmärkningar, som i yttrandena framställts mot det
föreslagna minimibeloppet för bidragsförskott, bär detta minskats till 60
kronor. Bestämmelsen härom kommer att huvudsakligen hava betydelse i
fall, då bidragsförskottet skall reduceras på grund av moderns inkomst.

Liksom i fråga om barnbidragen hava detaljföreskrifterna rörande dyrortsgraderingen
i departementsförslaget ändrats därhän, att den tid, efter
vilken flyttning till ort i dyrare ortsgrupp medför förhöjning av bidragsförskott,
utsträckts från två år till tre år, ävensom att bestämmelse upptagits örn
förhöjning av bidragsförskott i gränsområde till dyrort. Några avvikelser beträffande
bestämmelserna rörande dyrortsgradering från vad som gäller i
fråga örn barnbidragen synas icke motiverade.

I formellt avseende avviker departementsförslaget från de sakkunnigas förslag
huvudsakligen därigenom att momentindelning införts.

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

5 §.

Denna paragraf motsvarar 5 § i de sakkunnigas förslag, vilken i sin tur
i vissa delar överensstämmer med 5 § i de sakkunnigas förslag till lag örn
barnbidrag.

I fråga om innehållet i 7 § lagen örn folkpensionering, vilken paragraf omförmäles
i 5 § i sakkunnigförslaget, hänvisas till vad därom anförts i specialmotiveringen
till 6 § i departementsförslaget rörande lag örn barnbidrag.

5 § i de sakkunnigas förslag till lag om förskottering av underhållsbidrag
till barn har icke särskilt motiverats.

Yttrandena.

Barnavårdsnämnden i Uppsala, stadsfullmäktige i Gävle samt Gävleborgs
låns barnavårdsförbund hava efterlyst bestämmelse örn att hänsyn skulle tagas
till barns arbetsinkomst. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ifrågasatt,
huruvida det i detta sammanhang funnes anledning till att tillämpa de
i 7 § första stycket folkpensioneringslagen omförmälda undantag från vad
som skulle räknas som inkomst.

Departementschefen.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle inkomstberäkningen för fastställande
av rätten såväl till barnbidrag som till bidragsförskott ske efter samma grunder
som inkomstberäkningen för fastställande av rätten till tilläggspension.
Att samma regler böra gälla för inkomstberäkningen i fråga örn barnbidragen
som beträffande tilläggspensionerna synes lämpligt, helst som dessa understöd
skola handhavas av samma organ. Det synes emellertid ej vara nödvändigt,
att samma regler gälla för fastställandet av inkomsten, då det är fråga
om bidragsförskotten. Ur olika synpunkter är det önskvärt, att därvid så
enkel metod som möjligt användes för beräknandet av sökandens inkomst.
Mest ändamålsenligt torde det vara att såsom inkomst godtaga det senast
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet. Denna inkomstuppskattning
blir visserligen schematisk framför allt såtillvida, som
vid prövning av ansökan om bidragsförskott hänsyn icke kan tagas till efter
taxeringen inträffade förändringar i vederbörandes ekonomiska förhållanden.
Härvid bör emellertid ihågkommas, att då bidragsförskott endast beviljas
för ett år i sänder, årlig omprövning i nämnda hänseende kommer att äga
rum.

Som i den allmänna motiveringen omförmälts har den för rätten till bidragsförskott
avgörande inkomstgränsen sänkts till samma belopp som föreslagits
i fråga örn barnbidragen. När emellertid inkomstgränsen för rätten
till bidragsförskott sålunda sänkes, måste man taga hänsyn till den stora
gruppen kvinnliga yrkesutövare, vilkas lön huvudsakligen utgår i form av
naturaförmåner. Dessa kvinnor kunna vanligen icke ha sitt barn hos sig
utan måste utackordera detsamma. Kontantlönen räcker emellertid sällan
till för att betala fosterlegan för barnet. Då löneförmånerna för denna
kategori mödrar emellertid taxeras till tämligen högt belopp, skulle med

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

den nu föreslagna låga inkomstgränsen ett stort antal av dessa mödrar, som
vore i behov av samhällets stöd för beredande av uppehälle och uppfostran
åt sina barn, uteslutas från rätt till bidragsförskott eller få vidkännas avsevärd
minskning av sådant förskott. Till motverkande av denna följd av
inkomstgränsens sänkning föreslås, att värdet av förmån, bestående av fri
kost och fri bostad, vid inkomstens beräkning icke må uppskattas till högre
belopp än, i ortsgrupp 1 200 kronor, i ortsgrupp 2 300 kronor samt i ortsgrupp
3 400 kronor.

I fråga om uppskattningen av barns inkomst torde liksom vid barnbidragen
hänsyn ej behöva tagas till barnets arbetsinkomst. Beträffande beräknandet
av annan inkomst ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag att icke
angiva mera detaljerade riktlinjer för denna beräkning med hänsyn till den
relativt underordnade roll dylik inkomst torde komma att spela i de fall, då
bidragsförskott utgår.

6 §•

Denna paragraf överensstämmer i sak med paragrafen med samma nummer
i de sakkunnigas förslag.

I motiveringen till förevarande paragraf hava de sakkunniga erinrat om
att stadgandet avfattats i nära överensstämmelse med 28 § lagen om folkpensionering.
De sakkunniga hava vidare framhållit, att det, då barnet utackorderats,
kunde vara av visst värde att fosterföräldrarna vore behöriga
att göra ansökan. Särskilt stadgande härom hade de sakkunniga emellertid
icke ansett nödigt med hänsyn till alt barnavårdsman tillerkänts behörighet
att göra ansökan örn bidragsförskott för barn utom äktenskap samt
fosterföräldrarna vid behov kunde vända sig till denne för ingivande av ansökan
örn förskott.

Yttrandena.

Barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping,
fattigvårdsstyrelsen i Göteborg samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
hava yrkat, att ansökan om bidragsförskott måtte få göras jämväl
hos annan än barnavårdsnämndens ordförande, därvid av flertalet föreslagits,
att ansökan skulle få upptagas av samma personer, som avses i 17 §
barnavårdslagen.

I fråga om behörigheten att göra ansökan örn bidragsförskott
har statens inspektör för fattigvård och barnavård påpekat, att då det kunde
befaras, att barnavardsman saknades för manga barn och svårigheter ofta
förelåge att erhålla barnavårdsman, fråga uppstode vem som skulle söka
bidragsförskott, därest modern vägrade eller underläte att göra detta. Barnavårdsnämnden
i Stockholm har ansett, att ansökan borde kunna göras av
fosterföräldrarna särskilt med hänsyn till frånskilda föräldrars barn, vilka
icke hade barnavårdsman. Befogenhet att söka bidragsförskott borde även
tillerkännas barnavårdsnämnd, som omhändertagit barnet för samhällsvård
eller skyddsuppfostran. Barnavårdsnämnden i Göteborg har hemställt, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 276

139

ansökan måtte få göras även av annan person än de i förslaget angivna i fall,
då det befunnes ofrånkomligen nödvändigt att barnets rätt icke äventyrades.
Fattigvårdsstyrelsen i Göteborg har påpekat det otillfredsställande i att ansökan
örn bidragsförskott icke finge göras av vederbörande fosterhem, av
myndighetspersoner såsom polisman, kronobetjänt, läkare eller barnmorska
eller av vederbörande fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd. Stadsfullmäktige
i Sundsvall hava föreslagit, att fattigvårdsstyrelsen i barnets vistelsekommun
skulle vara behörig att göra ansökan. Barnavårdsnämnden i Stockholm,
stadsfullmäktige i Sundsvall, Gävleborgs läns barnavårds/örbund samt
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet hava ifrågasatt, att ärende rörande
bidragsförskott skulle kunna av barnavårdsnämnderna upptagas utan
särskild ansökan.

Barnavårdsnämnden i Umeå har föreslagit bestämmelse om att vid ansökningen
skall fogas mantalsskrivningsbevis. Barnavårdsnämnden i Stockholm
har — med hänsyn till stadgandet i 19 § — ifrågasatt bestämmelse om
att vid ansökningen jämväl skulle fogas fullmakt från modern för barnavårdsnämnden
att utkräva barnets andel av underhållsbidraget. Stadsfullmäktige
i Gävle hava ifrågasatt särskild bestämmelse om skyldighet för barnavårdsnämnden
att i görligaste mån kontrollera de av sökanden lämnade
uppgifterna.

Departementschefen.

Vad först angår frågan till vem ansökning om bidragsförskott skall riktas,
har i flera yttranden gjorts gällande, att ansökning borde få göras förutom
hos barnavårdsnämndens ordförande, vilket de sakkunniga föreslagit, även
hos andra personer. I detta sammanhang har sålunda åberopats 17 § barnavårdslagen,
där det stadgas, att, om i fall, då enligt nämnda lag barnavårdsnämnden
hade att ingripa, någon ville påkalla dess åtgärd, han hade att göra
anmälan därom hos nämnden eller dess ordförande eller annan ledamot av
nämnden eller den som nämnden kunde hava utsett att mottaga sådan anmälan.
Det synes emellertid lämpligt att vidbliva de sakkunnigas ståndpunkt
i detta hänseende. Det torde nämligen, särskilt i mindre kommuner,
vara av betydelse, att nämndens ordförande får hand om ansökningarna på
ett så tidigt stadium som möjligt för att införskaffa nödvändiga kompletteringar
av de lämnade uppgifterna. Enligt 15 § barnavårdslagen finnes möjlighet
för kommunen att, då så anses nödigt, besluta, att särskilda tjänstemän
må anställas av barnavårdsnämnden för att utföra något eller några
av de göromål, som åligga ordföranden. Det torde kunna antagas, att denna
möjlighet kommer att begagnas särskilt av de större kommunerna.

I fråga örn behörigheten att göra ansökning örn bidragsförskott torde liksom
i fråga örn barnbidragen få erinras örn att ett av lagstiftningens syftemål
är att främja bibehållandet av förbindelsen mellan moder och barn. Behörigheten
att söka bidragsförskott torde med hänsyn härtill icke böra utsträckas
längre än vad de sakkunniga föreslagit. Av samma skäl torde ej
heller barnavårdsnämnderna böra tillerkännas befogenhet att utan ansökning

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

besluta om bidragsförskott. Risken för att bidragsförskott i något fall icke
skulle komma att utgå trots behov härav, emedan behörig sökande icke funnes,
torde vara mycket ringa.

Beträffande de handlingar, som skola bifogas ansökningen, har yrkats, att
mantalsskrivningsbevis skulle särskilt angivas. Det torde emellertid icke
vara nödvändigt att betunga sökanden med att förete dylikt bevis. I fall av
behov torde ordföranden få införskaffa upplysning i detta hänseende.

Särskilda bestämmelser om skyldighet för barnavårdsnämnden att kontrollera
riktigheten av sökandens uppgifter torde ej vara erforderliga. Det ligger
nämligen i sakens natur, att barnavårdsnämnden har skyldighet att i görligaste
mån kontrollera riktigheten av de uppgifter, på vilka nämnden grundar
sitt beslut.

7 §•

Denna paragraf har sin motsvarighet i 7 § av de sakkunnigas förslag.

I motiveringen till paragrafen hava de sakkunniga anfört:

Innan bidragsförskott beviljas bör tillfälle beredas den försörjningsskyldige
att yttra sig. Härigenom kontrolleras riktigheten av sökandens uppgift,
att underhållsbidraget icke behörigen erlagts. I samband härmed skall den
underhållsskyldige givetvis uppmanas att erlägga förfallet, oguldet belopp.
Då bidragsförskottet icke kan beviljas, förrän förklaringstiden utgått, samt
det är av största vikt, att den behövande så snart som möjligt erhåller förskottet,
bör förklaringstiden i regel sättas endast till några dagar. Hänsyn
bör naturligtvis därvid tagas till den underhållsskyldiges boningsort, postgång
med mera. Är den underhållsskyldiges postadress icke känd för barnavårdsnämnden,
kan nämnden icke anses vara skyldig att vidtaga annan åtgärd
än en förfrågan hos sökanden eller liknande, icke särskilt tidskrävande
åtgärd. Sökandens rätt att skyndsamt erhålla bidragsförskottet får i dylikt
fall icke åsidosättas för den underhållsskyldiges hörande.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Hallands län, Blekinge barnavårdssällskap samt barnavårdsnämnden
i Getinge hava erinrat om att stadgandet för sin tillämpning
förutsatte, att den underhållsskyldiges postadress vore känd. Barnavårdsnämnden
har yrkat, att i lagtexten borde uttryckligen angivas, huru man i
annat fall hade att förfara. Att det allmänna till följd av den underhållsskyldiges
fördöljande av sin vistelseort skulle lida minskning i sin rätt, vore enligt
nämndens förmenande icke tillfredsställande. Barnavårdsnämnden i
Hemse har likaledes betonat, att därest den underhållsskyldige icke vore anträffbar,
detta ej borde hindra det allmänna att återfå kostnaderna. Blekinge
barnavårdssällskap, Gävleborgs läns barnavårdsförbund och barnavårdsnämnden
i Göteborg hava föreslagit, att den i förevarande paragraf stadgade
underrättelsen skulle meddelas genom rekommenderat brev, därvid barnavårdsnämnden
ifrågasatt, att även mottagningsbevis skulle fordras. Blekinge
barnavårdssällskap har vidare ansett det önskvärt, att ifrågavarande paragraf
fullständigades med en erinran, att barnavårdsnämnden före ansökningsförfarandets
igångsättande borde vidtaga sedvanliga åtgärder för att

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

förmå den underhållsskyldige att fullgöra sin plikt. Barnavårdsnämnden i
Malmö har påpekat, att i flertalet fall den underhållsskyldige skulle underlåta
att svara samt har funnit underrättelseförfarandet otympligt. Kommunalfullmäktige
i Vännäs kommun slutligen hava ansett stadgandet innebära
en alltför långt gående humanitet.

Departementschefen.

Det synes överensstämma med god ordning, att den underhållsskyldige beredes
tillfälle att yttra sig över gjord ansökning örn bidragsförskott. Anledning
att stadga ovillkorlig rätt härtill kan dock icke anses föreligga. Om
hans adress icke är känd eller ej kan utrönas, bör sålunda den omständigheten,
att meddelande icke lämnas honom, icke medföra någon rättsförlust
för barnavårdsnämnden. För att giva ett tydligare uttryck häråt hava orden
»därest den underhållsskyldiges postadress är känd eller kan utrönas» tilllagts
till paragrafens av de sakkunniga föreslagna lydelse.

Då det ej kan anses lämpligt, att barnavårdsnämnden endast med stöd
av moderns uppgifter avkräver barnets fader underhållsbidrag, som till
äventyrs redan kunna vara guldna, har stadgandet härom i de sakkunnigas
förslag uteslutits ur departementsförslaget. Redan den omständigheten att
den underhållsskyldige beredes tillfälle att yttra sig över en ansökning örn
bidragsförskott torde innebära anledning för honom att erlägga underhållsbidrag,
som äro oguldna.

Ifrågavarande underrättelse torde icke behöva tillmätas sådan betydelse,
att den ovillkorligen skall ske genom rekommenderat brev.

I formellt avseende avviker departementsförslaget från de sakkunnigas
förslag jämväl därutinnan, att det icke angivits, vem som har att verkställa
de åtgärder, varom stadgas i paragrafen. Bestämmelser härom synas böra
utfärdas i den ordning, som omförmäles i 26 §.

8 §.

Paragrafen överensstämmer med 8 § i de sakkunnigas förslag.

I motiveringen till denna paragraf hava de sakkunniga anfört:

Som förebild för detta stadgande har tjänat 5 § lagen den 14 juni 1917
örn införsel i avlöning, pension eller livränta. I såväl nämnda lag som ifrågavarande
förslag presumeras, att den underhållsskyldige ej för framtiden
kommer att fullgöra sin underhållsskyldighet, emedan han underlåtit betala
förfallna belopp. Örn emellertid den underhållsskyldige av tillfällig orsak
såsom sjukdom eller dylikt förhindras att erlägga förfallna belopp, är presumtionen
icke riktig och den underhållsskyldige skall ej behöva underkasta
sig omgången att inbetala underhållsbidragen till barnavårdsnämnden. På
grund härav har stadgats, att örn den underhållsskyldige betalar förfallna
belopp och ställer säkerhet för underhållsskyldighetens fullgörande eller
visar sannolika skäl, att han kan fullgöra sin underhållsskyldighet, bidragsförskott
ej må beviljas. Det har ej ansetts nödvändigt att lämna särskilda
föreskrifter rörande beskaffenheten av borgenssäkerheten eller förfaringssättet
med mottagen pant eller borgen.

142

Kungl. Majis proposition nr 276.

Yttrandena.

Barnavårdsnämnden i Malmö har som sin åsikt uttalat, att stadgandet i de
allra flesta fall komme att bliva av ringa värde och medföra avsevärda svårigheter.

Departementschefen.

I detta sammanhang må återigen erinras örn stadgandet i 9 § första stycket,
enligt vilket bidragsförskott ej utgår för längre tid tillbaka än två månader
före den månad, under vilken förskottet sökes. För att bidragsförskott
skall beviljas måste därför den underhållsskyldige häfta i skuld för
underhållsbidrag förfallet till betalning under den månad, då ansökningen
göres, eller någon av nästföregående två månader. Örn emellertid bidragsförskott
sökes på grund av dylik aktuell försummelse, torde det med hänsyn
till sökandens rätt icke vara orimligt fordra, att den underhållsskyldige för
att undgå tvångsförfarande med avseende å underhållsbidragens betalning
skall erlägga samtliga oguldna underhållsbidrag.

9 §.

Denna paragraf är likalydande med paragrafen med samma nummer i de
sakkunnigas förslag.

I motiveringen till paragrafen hava de sakkunniga beträffande första stycket
anfört:

Rätt till bidragsförskott inträder vid underlåten betalning av förfallet
bidrag. Då underhållsbidrag emellertid i regel utgår månadsvis, skulle ny
ansökan vara erforderlig för varje månad bidraget icke behörigen guldits.
För att undvika en dylik anordning bygger lagförslaget, såsom ovan berörts,
på den presumtionen, att vid utebliven betalning av förfallet belopp, underhållsbidraget
icke heller kommer att erläggas för framtiden. Presumtionen
har dock ansetts icke böra utsträckas utöver ett år. Uteblir underhållsbidraget
ånyo efter förloppet av denna tid, måste ny ansökan göras. Om faderns
underhållsskyldighet upphör före utgången av ett år eller barnet under denna
tid uppnår sexton års ålder, bör givetvis bidragsförskott ej beviljas för
längre tid än rätten härtill kvarstår.

Då förskottet har till uppgift att avhjälpa ett aktuellt behov, borde det
principiellt sett icke beviljas för förfluten tid. För att emellertid moder
icke under alla förhållanden skall behöva omedelbart söka bidragsförskott,
då underhållsbidraget uteblir för en månad, med risk att annars förlora
rätten till bidragsförskott för denna tid, har möjlighet bereus att erhålla förskott
för en tid av två månader före den månad, under vilken förskott
sökts.

Andra och tredje styckena av förevarande paragraf motsvara 12 § i förslaget
till lag örn barnbidrag.

Yttrandena.

Gävleborgs läns barnavårdsförbund och stadsfullmäktige i Gävle hava ansett
det av praktiska skäl vara att föredraga, att bidragsförskott icke beviljades
för ett år utan endast för viss tid, dock högst ett år. Barnavårds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

143

nämnden i Stockholm har ifrågasatt, huruvida icke i likhet med vad som gällde
för folkpensioner bidragsförskott kunde utgå för en tid av sex månader
tillbaka, medan barnavårdsnämnden i Hemse föreslagit, att bidragsförskott
skulle utgå allenast från och med den månad, under vilken förskottet söktes.

Fattigvårdsstyrelsen i Göteborg har framhållit, att på grund av möjligheten
att bevilja bidragsförskott retroaktivt understöd från fattigvården kunde
komma att dubbleras med bidragsförskott.

Departementschefen.

För att tillförsäkra barnet och dess moder erforderlig trygghet bör bidragsförskott
varje gång beviljas för en tidrymd av ett år, givetvis under förutsättning
att underhållsskyldigheten eller rätten till förskott icke upphör tidigare.
Ifråga örn den tid, för vilken bidragsförskott kan beviljas retroaktivt, finner
jag ej skäl att frångå de sakkunnigas förslag.

10 §.

Beträffande 10 § hänvisas till vad i det följande anföres under 18 §.

11 §•

Denna paragraf motsvarar paragrafen med samma nummer i de sakkunnigas
förslag.

I sin motivering till förevarande paragraf hava de sakkunniga anfört:

Då förmyndaren handhar barnets ekonomi, bör denne även lyfta bidragsförskottet.
Förmyndare för barn i äktenskap är fadern. Går föräldrarnas
äktenskap åter eller vinna de hemskillnad eller äktenskapsskillnad, skall den
vara barnets förmyndare, som skall hava vårdnaden om barnet. För underårig!
barn utom äktenskap skall modern vara förmyndare. Har vårdnaden om
barnet tillagts fadern, skall han vara dess förmyndare. Då förmynderskapet
sålunda i stort sett följer vårdnaden samt bidragsförskott icke utgår i fall, då
fadern bar vårdnaden om barnet, bör modern lyfta bidragsförskottet, där icke
särskilt förordnad förmyndare finnes. Framför allt i fråga om de utomäktenskapliga
barnen kan det emellertid tänkas, att bidragsförskottet i vissa fall
icke kommer barnen till godo. Denna risk är särskilt stor, när barnet är utackorderat.
Det bar därför föreslagits, att barnavårdsnämnden skall äga förordna,
att förskottet skall utbetalas till barnavårdsmannen. Denne har därefter
att på lämpligt sätt använda pengarna för barnets räkning. När barnet
är utackorderat bör sålunda barnavårdsmannen med förskottet betala den
överenskomna ersättningen till fosterföräldrarna. Därest frånskild hustru
eller moder till utomäktenskapligt barn för egen del tillägnar sig bidragsförskottet
i sådan omfattning, att det kan rubriceras som grovt missbruk eller
grov försummelse vid vårdnadens utövande, kan vårdnaden fråntagas benne.

Yttrandena.

Barnavårdsnämnden i Malmö har föreslagit, att bidragsförskott alltid skulle
utbetalas till den, som bade barnet i sin vård. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län samt fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden i Göteborg hava ansett,
att barnavårdsnämnden borde få avgöra, huruvida bidragsförskottet skulle få
utbetalas till barnets moder eller till den, som hade barnet i sin vård. Svenska

144

Kungl. Majis proposition nr 276.

fattigvårds- och barnavårdsförbundet har gjort gällande, att i lagen borde
medgivas, att bidragsförskott finge utbetalas till den, som hade vården om
barnet. Barnavårdsnämnden i Stockholm har ifråga om barn till frånskilda
föräldrar föreslagit, att det skulle läggas i barnavårdsnämndens hand att bestämma,
att utbetalningen skulle kunna få äga rum till den, som hade vårdnaden
örn barnet, eller genom barnvårdsnämnden i den ort, där barnet vistades,
tillhandahållas den, som vårdade barnet. Detta vore enligt nämndens
mening alldeles särskilt påkallat, om bidragsförskott skulle sökas hos barnavårdsnämnden
i moderns mantalsskrivningskommun och icke på den ort,
där barnet vistades.

Departem en tschefen.

Med anledning av de i yttrandena framställda anmärkningarna har möjlighet
beretts barnavårdsnämnden att, då barnet vistas hos annan än modern
eller förmyndaren, förordna, att bidragsförskottet skall utbetalas till den, hos
vilken barnet vistas, eller till annan lämplig person.

12 och 13 §§.

12 § motsvarar tredje stycket av 12 § i de sakkunnigas tilläggsförslag rörande
dyrortsgraderade bidragsförskott. 13 § motsvarar första stycket av
13 § i de sakkunnigas förslag.

Yttrandena.

Barnavårdsnämnden i Getinge har påpekat, att enligt 13 § indragning av
bidragsförskott kunde ske av anledning, som läge utanför frågan om barnets
behov. Detta stöde enligt nämndens mening knappast i god harmoni med
förslagets allmänna läggning.

Departementschefen.

Den i nyssnämnda yttrande framställda anmärkningen mot 13 § kan icke
frånkännas visst berättigande. Här må emellertid hänvisas till vad som i
detta avseende anförts ifråga om 8 § i förslaget till lag örn barnbidrag.

Ifråga örn inkomstberäkningen har i departementsförslaget vidtagits den
ändringen, att det för vederbörande senast till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade beloppet lagts till grund för rätten till bidragsförskott. Till
följd härav komma inkomstförändringar under det år, för vilket bidragsförskottet
beviljats, att sakna betydelse för förskottets belopp. I samband härmed
har den förenklingen i förfarandet ansetts böra genomföras, att på dyrortsgradering
beroende förändringar med avseende å bidragsförskottets belopp
funnits icke böra vidtagas under tid, för vilken bidragsförskott beviljats.
På grund av dessa ändringar hava första, andra och fjärde styckena av 12 §
i de sakkunnigas förslag rörande dyrortsgraderade bidragsförskott samt 13 §
sista stycket i huvudförslaget blivit obehövliga. Förutnämnda tredje stycket
av 12 § har vidare omformulerats med hänsyn till den ändring, som föreslagits
beträffande 2 § första stycket. Några mindre, formella ändringar hava
vidtagits i 13 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276. 145

14 §.

Av denna paragraf är första stycket likalydande med 14 § i de sakkunnigas
förslag.

I motiveringen till denna paragraf hava de sakkunniga anfört:

Om under den ettårsperiod, för vilken bidragsförskott beviljats, den underhållsskyldiges
ekonomiska villkor förbättras eller han av andra skäl icke
vill underkasta sig det tvångsförfarande, som förskotteringen medför, bör
han ha möjlighet att avbryta denna för att kunna i fortsättningen betala
underhållsbidragen direkt till barnets moder. Härför fordras emellertid, att
han betalar samtliga förfallna oguldna underhållsbidrag, sålunda icke endast
förskotterade bidrag, samt styrker, att han sannolikt kommer att för framtiden
behörigen erlägga underhållsbidragen. Som förebild för stadgandet,
vilket i viss mån korresponderar med 8 §, har tjänat 8 § andra stycket i
lagen den 14 juni 1917 örn införsel i avlöning, pension eller livränta.

Yttrandena.

Barnavårdsnämnden i Göteborg har ansett det välbetänkt, att en uppmjukning
av denna bestämmelse komme till stånd, så att möjlighet kunde givas
barnavårdsnämnden att efter omsorgsfull prövning av förefintliga omständigheter
låta bidragsförskottet upphöra. Det kunde nämligen icke anses
vara ett samhällsintresse att försvåra för den underliållsskyldige att efter
bästa förmåga utan samhällets ingripande fullgöra sin skyldighet.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har framhållit, att enligt
de sakkunnigas förslag ett en gång börjat förskotteringsförfarande aldrig
skulle upphöra förrän samtliga förfallna oguldna underhållsbidrag guldits,
varjämte skulle fordras att den underliållsskyldige ställt viss pant eller borgen
för skyldighetens fullgörande i fortsättningen. Även om man — i motsats
till vad de sakkunniga föreslagit — ej toge hänsyn till underhållsbidrag,
förfallna före lagens ikraftträdande, så innebure förslaget, att förskotteringsförfarandet
erhölle en permanens, som knappast kunde vara önskvärd. Om
vederbörande vore arbetslös 6 månader men därefter erhölle en anställning,
som visserligen satte honom i stånd att regelbundet betala sitt bidrag men
dock ej gåve honom möjlighet att avbetala —- åtminstone ej helt -— sin skuld
till stat och kommun för lämnade förskott, så skulle förskotteringsförfarandet
oavbrutet fortsätta. Det förefölle förbundet, som om det vore riktigare,
att förskotteringen upphörde, så snart den underhållspliktige bleve
i tillfälle att regelbundet erlägga de efter hand förfallande bidragen.

Departementschefen.

Örn barnets moder eller särskilt förordnade förmyndare samt i förekommande
fall vederbörande barnavårdsman förklara sig icke vidare påfordra,
att bidragsförskott skall utgå, bör bidragsförskottet givetvis upphöra. Utan
medgivande av dessa personer bör dock bidragsförskott icke upphöra att
utgå, örn endast ettdera av de i paragrafens första stycke stadgade villköl en
uppfyllts.

Andra stycket av paragrafen innebär i sak icke någon nyhet utan har endast
tillagts i förtydligande syfte.

Bihang till riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 270.

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

15 §.

Denna paragraf är likalydande med 15 § i de sakkunnigas förslag.

I motiveringen till paragrafen hava de sakkunniga påpekat, att ett liknande
stadgande givits i 30 § fattigvårdslagen. 1 fråga om de utomäktenskapliga
barnen torde, framhålla de sakkunniga, i flertalet fall en effektiv
övervakning kunna utövas med hjälp av barnavårdsmännen. Vid missbruk
av bidragsförskottet kan, påpeka de sakkunniga vidare, jämlikt 11 § förordnas,
att detsamma skall utbetalas till vederbörande barnavårdsman eller,
i svårare fall, modern fråntagas vårdnaden.

Yttrandena.

Barnavårdsnämnden i Malmö har framhållit, att, därest det överhuvudtaget
skulle bliva möjligt för en större barnavårdsnämnd att åtlyda föreskriften
i 15 §, särskilda tillsyningstjänstemän måste tillsättas för detta arbete.
I detta sammanhang har nämnden föreslagit, att i paragrafen måtte
upptagas ett stadgande av innehåll, att därest bidragsförskottet icke komme
barnet till godo i den utsträckning, som rimligen kunde fordras, förskottet
skulle kunna indragas. Barnavårdsnämnden i Jukkasjärvi kommun har
påpekat svårigheterna att övervaka bidragsförskottets användning, då bidragsförskottet
måste sändas till orter, belägna långt från den kommun, vars
barnavårdsnämnd beviljat förskottet. Därjämte har barnavårdsnämnden
framhållit, att det beträffande barn till frånskilda vore svårt att förhindra,
att bidragsförskottet missbrukades. Barnavårdsnämnden i Getinge har ansett
det vara ogörligt att utöva den i paragrafen föreskrivna kontrollen.

Departementschefen.

Med förevarande stadgande har hos barnavårdsnämnderna inskärpts vikten
av att de iakttaga den självfallna skyldigheten att övervaka, att de utdelade
bidragsförskotten komma barnen till godo. Denna övervakning torde
emellertid bliva förenad med åtskilliga vanskligheter. Särskilt besvärlig
måste övervakningen ställa sig i de oftast förekommande fallen, nämligen
då barnet vistas hos modern. I dessa fall blir det nämligen en ömtålig uppgift
att avgöra, i vad mån bidragsförskottet använts för barnets eller moderns
behov, övervakningen blir i detta avseende lättare att fullgöra, då
barnet är utackorderat. Här yppa sig emellertid svårigheter i de fall, då
barnet vistas inom annan kommun än den, vars barnavårdsnämnd har
att fullgöra övervakningen. Genom ett på lämpligt sätt ordnat samarbete
mellan barnavårdsnämnderna torde emellertid dessa svårigheter i viss
mån kunna övervinnas. I samband med frågan örn övervakningen har även
i vissa yttranden berörts frågan om åtgärder till förhindrande av missbruk
av bidragsförskotten. Härvid må erinras om att barnavårdsnämnden, därest
barnet vistas hos annan än modern eller förmyndaren, enligt 11 § äger förordna,
då särskilda skäl därtill äro, att bidragsförskott skall utbetalas till
den, hos vilken barnet vistas, eller till annan lämplig person. Därjämte kan, i

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

147

likhet med vad redan de sakkunniga anfört, påpekas, att därest barnets
moder missbrukar bidragsförskottet i sådan utsträckning, att det kan betecknas
som grovt missbruk eller grov försummelse vid vårdnadens utövande,
vårdnaden kan fråntagas henne. Ytterligare åtgärder till förhindrande av
missbruk synas icke vara erforderliga.

16 §.

Denna paragraf är likalydande med 16 § i de sakkunnigas förslag.

17 §.

Denna paragraf motsvarar 17 § i de sakkunnigas förslag.

I motiveringen till paragrafen hava de sakkunniga anfört:

Av stadgandet följer bland annat, att barnavårdsnämnden kan gentemot en
tredskande försörjare använda samma tvångsmedel som barnets moder. Barnavårdsnämnden
är därvid underkastad de inskränkningar, som gälla för
tvångsmedlens användande. Är faderns underhållsskyldighet fastställd genom
avtal, kan sålunda utmätning för bidragsförskottet icke erhållas utan
föregående dom. I 8 § tredje stycket lagen den 14 juni 1917 om införsel i
avlöning, pension eller livränta har föreskrivits, att sedan underhållsskyldigheten
upphört, beslut örn införsel ej vidare skall äga tillämpning, ändå att
den underhållsskyldige häftar för oguldet underhållsbidrag, där det ej är
fråga örn underhållsbidrag, som fader till barn utom äktenskap har att erlägga
till barnets moder. Då faderns underhållsskyldighet mot barnet upphört,
kan barnavårdsnämnden sålunda icke genom införsel i lön uttaga ersättning
för tidigare utgivet bidragsförskott.

Då införsel sökes i samma lönebelopp såväl av barnavårdsnämnden för
utgivet bidragsförskott som av modern för det förskottet överskjutande beloppet
av underhållsbidraget och det belopp, som skall innehållas, ej förslår,
torde beloppet få fördelas mellan modern och nämnden i förhållande till vars
och ens fordran (jämför 7 § andra stycket lagen den 14 juni 1917 örn införsel
i avlöning m. m.). Då modern för barnets räkning har krav på förfallna
underhållsbidrag för längre tid tillbaka än barnavårdsnämnden, har nämnden
icke bättre rätt än barnet till innehållna belopp av lönen, varför de tidigast
förfallna underhållsbidragen böra uttagas innan barnavårdsnämnden
erhåller täckning för sin fordran.

Andra stycket av denna paragraf har sin närmaste motsvarighet i 65 § fattigvårdslagen
och 68 § 2 mom. andra stycket barnavårdslagen. Då nämnda
bestämmelser emellertid närmast äro avsedda som riktlinjer för de dömande
myndigheterna i fattigvårds- och barnavårdsmål, överlämnar stadgandet i
förevarande paragraf avgörandet åt barnavårdsnämnden. Vid ansökan örn
statsbidrag kontrolleras emellertid örn förutsättningarna för eftergift kunna
anses hava förelegat.

I detta sammanhang må anmärkas, att de sakkunniga till närmare prövning
upptagit frågan rörande tvångsmedel för ersättningens utkrävande av
den underhållsskyldige. De sakkunniga hava därvid erinrat om att till
buds stående tvångsmedel framför allt vore utmätning, införsel i lön och arbetsföreläggande.
Av den av de sakkunniga verkställda statistiska utredningen
franninge beträffande landsbygden, att i de fall, då tvångsåtgärder
mot försumliga försörjare kommit till användning, åtgärderna i omkring 85

148

Kungl. Maj-.ts proposition nr 276.

procent av fallen bestått i införsel, i omkring 12 procent i arbetsföreläggande
samt i omkring 3 procent i utmätning. Av dessa tvångsmedel hade
införseln i omkring 70 procent, arbetsföreläggandet i omkring 56 procent och
utmätningen i omkring 40 procent av fallen helt eller delvis medfört resultat.
För städerna vore materialet i detta hänseende icke lika fullständigt som
för landsbygden men syntes peka i samma riktning.

De sakkunniga hava även övervägt frågan örn skärpning av tvångsmedlen
samt härom anfört:

Utan vidare torde vara uppenbart, att en ändring ifråga om förutsättningarna
för vinnande av utmätning eller själva förfarandet för utmätningen med
hänsyn till fordran på underhållsbidrag icke vore motiverad. Vad härefter
angår införselförfarandet är detsamma obestridligen förenat med vissa ofta
påtalade olägenheter. Särskilt har framhållits, att det är lätt för en underhållsskyldig
att genom att lämna sin arbetsanställning undandraga sig införselbeslutets
verkningar. Tydligt torde emellertid vara att denna och liknande
svårigheter äro grundade i sakens natur och näppeligen kunna avlägsnas.
Vidkommande slutligen arbetsföreläggandet som tvångsmedel har i villkoren
för meddelande av arbetsföreläggande inrymts den stundom klandrade begränsningen,
att vederbörandes underlåtenhet att erlägga underhållsbidrag
skall föranleda sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran, som
lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige prövas påkallad
för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande. På grund av
denna begränsning kan arbetsföreläggandet icke komma till användning, så
snart modern eller annan kan bereda barnet tillräcklig försörjning, även om
fadern försummar sin underhållsskyldighet.

De sakkunniga hava erinrat om en vid 1930 års riksdag av herr Björk i
Tryde väckt motion med yrkande om skrivelse till Kungl. Maj:t om sådan
ändring i 72 § b) lagen örn samhällets barnavård, att lagen måtte lämna effektiv
utväg till barnafaderns tvingande att fullgöra honom åvilande försörjningsskyldighet.
Andra lagutskottet, till vilket motionen hänvisades, fann
(i utlåtande nr 26) dennas syfte behjärtansvärt men kunde likväl icke förorda
densamma samt anförde vidare:

Arbetsföreläggandet är ett tvångsmedel, som staten hittills använt för att
framtvinga försörjningsskyldighetens fullgörande av barnets fader respektive
moder i sådana fall, då eljest försämring i barnets uppehälle eller uppfostran
skulle inträffa. Uppenbart bör detta tvångsmedel icke tillgripas, därest barnet
kan utan märkbar försämring i dess uppehälle och uppfostran underhållas
av den icke försumlige partens tillgångar. I annat fall skulle arbetsföreläggandet
i själva verket innebära en tvångsåtgärd för att förhjälpa den
betalande parten att erhålla ersättning för utgift, som föranletts därav att den
andra parten icke fullgjort honom lagligen ålagd betalningsskyldighet. Att
beröva en person friheten av sådan anledning torde icke stå i överensstämmelse
med nutida rättsuppfattning. För övrigt må erinras, att lagen anvisar
andra utvägar för ernående av betalning från den försumlige, nämligen införsel
i lön och utmätning.

Utskottets ståndpunkt vann riksdagens gillande.

De sakkunniga hava uttryckt sin anslutning till denna riksdagens ståndpunkt
samt vidare anfört:

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

149

Beträffande förfarandet vid arbetsföreläggande har anmärkts, att detsamma
vore omständligt och tidsödande, framförallt på grund av den prövning av
föreläggandets laglighet, som åligger vederbörande polismyndighet, innan
handräckning meddelas för verkställighet. Det torde emellertid vara oundvikligt
att ett förfarande, som åsyftar att beröva en person friheten för en tid
som kan utsträckas till ett år, är omgärdat med starka garantier mot missbruk.
Överhuvud torde enligt de sakkunnigas mening inom ramen för nuvarande
lagstiftning i ämnet en skärpning av ifrågavarande tvångsmedel icke
kunna komma till stånd utan att den försörjningspliktiges rätt och säkerhet
åsidosattes i en utsträckning, som vore främmande för den i vårt land härskande
rättsuppfattningen. I samband med en allmän revision av bestämmelserna
för den sociala hjälpverksamheten torde dock frågan böra upptagas
till förnyad prövning.

Yttrandena.

I fråga örn förevarande paragraf har barnavårdsnämnden i Stockholm såsom
sin åsikt framhållit, att det allmänna i första hand borde erhålla täckning
för utgivna bidragsförskott, innan modern erhölle vad som därefter
kunde återstå av de medel, som genom införsel kunde uttagas av fadern.
Nämnden har vidare betonat vikten av att barnavårdsman underrättades
om beviljat förskott samt att samarbete komme till stånd mellan barnavårdsmannen
och barnavårdsnämnden beträffande indrivningen av underhållsbidrag.
Detta vore av sådan vikt, att det borde komma till uttryck i lagen
eller möjligen i de särskilda tillämpningsbestämmelser, som kunde komma
att meddelas. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har ansett det
vara av behovet påkallat, att det klargjordes, huruvida statens fordran för
förskott skulle ha företrädesrätt framför kommunens fordran för fattigvård
eller barnavårdskostnad. Ett mycket vanligt fall bleve, att kommunen genom
fattigvårdsstyrelsen eller barnavårdsnämnden haft kostnader på t. ex.
30 kronor per månad, varav 20 kronor täcktes genom förskott och resten av
resp. fattigvårds- och barnavårdsanslag. På staten folie alltså 15 kronor
och på kommunen sammanlagt lika mycket. Man frågade sig på vad sätt
då ett hos den underhålls-(försörjnings-) skyldige uttaget belopp på t. ex
20 kronor skulle fördelas mellan staten och kommunen. Barnavårdsnämnden
i Hälsingborg har önskat uttryckligt stadgande om att det ålåge barnavårdsnämnd,
som lämnat bidragsförskott, att vidtaga alla erforderliga åtgärder
för att återkräva förskottet. Barnavårdsnämnden i Stockholm har
i fråga om paragrafens andra stycke framhållit, att den där upptagna bestämmelsen
icke torde erhålla någon vidare tillämpning, emedan nämnden
löpte risk att vid ansökan örn statsbidrag förvägras sådant, örn länsstyrelsen
icke ansåge förutsättningar för eftergift hava förelegat. Stadsfullmäktige i
Gävle samt Gävleborgs läns barnavårds/Urband hava ifrågasatt sådant förtydligande
av andra stycket i förevarande paragraf, att det klart franninge,
att möjlighet funnes att eftergiva bidragsförskott antingen tillsvidare eller
för all framtid. I samband med yttrandena över förevarande stadgande
hava statens inspektör för fattigvård och barnavård, länsstyrelsen i Hedlands
län, stadsfullmäktige i Gävle, barnavårdsnämnderna i Stockholm och Getinge

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

kommun, Gävleborgs läns barnavårds förbund samt svenska fattigvårds- och
barnavårds förbundet föreslagit sådan ändring av 72 § b) barnavårdslagen,
att arbetsföreläggande kunde meddelas, ehuru på grund av utgående bidragsförskott
försörjarens försummelse icke föranlett försämring i barnets uppehälle
och uppfostran. Sistnämnda förbund har tillika ifrågasatt ändring
av 71 § fattigvårdslagen för att göra denna paragraf tillämplig i fråga örn
statens och kommunens fordran för förskotterat bidrag.

De sakkunnigas ståndpunkt med avseende å tvångsmedlens skärpning har
mött motstånd i ett stort antal yttranden. För en skärpning av tvångsmedlen
hava sålunda uttalat sig statens inspektör för fattigvård och barnavård, fattigvårds-
och barnavårdskonsulenterna i första, andra, tredje, femte och
nionde distrikten, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings och Norrbottens
län, stadsfullmäktige i Arboga och Skellefteå, kommunalfullmäktige i
Alunda, övre Ullerud, Norra Råda, Lits, Undersåkers, Revsunds, Njurunda
och Hjärtums kommuner samt barnavårdsnämnderna i Skara och Östra
Tollstad. Konsulenten i tredje distriktet har förordat skärpning av bestämmelserna
rörande försumlig försörjares intagning å tvångsarbetsanstalt. Konsulenten
i femte distriktet samt kommunalfullmäktige i Lits och Njurunda
kommuner hava föreslagit, att arbetsföreläggande måtte meddelas efter prövning
av domstol. Kommunalfullmäktige i Norra Råda kommun hava ifrågasatt
förlust av rösträtt och valbarhet för försumliga försörjare. Stadsfullmäktige
i Skellefteå slutligen hava föreslagit, att tvångsarbete skulle ådömas
den, som lämnar en anställning, emedan införsel i lön meddelats för gäldande
av uppfostringsbidrag.

Statskontoret har i detta sammanhang föreslagit, att till underlättande av
indrivningsarbetet barnavårdsnämnderna skulle äga rätt att till vederbörande
uppbördsman för kronoutskylder i orten överlämna indrivningen av förskotterade
underhållsbidrag mot erläggande av indrivningsprovision av sex
procent i likhet med vad som gällde vid indrivning av nämnda utskylder.
Genom en dylik anordning skulle kunna undvikas en olämplig konkurrens
mellan olika slag av utskylder och avgifter m. m. Vid bedömandet av barnavårdsnämndernas
åtgärder i indrivningsavseende skulle även vid ersättningsärendenas
behandling inom länsstyrelserna kronouppbördsmännens intyg
vara ur statsverkets synpunkt av särskilt värde. Statens inspektör för
fattigvård och barnavård har erinrat om en av honom tidigare gjord hemställan
om införande av särskild ersättning i form av avgift eller provision
till utmätningsman för hans befattning med ärenden angående införsel till
gäldande av underhållsbidrag.

Departementschefen.

Enligt de sakkunnigas förslag inträder för lämnat bidragsförskott vederbörande
barnavårdsnämnd i barnets rätt till underhållsbidrag gentemot fadern.
Det torde enligt min mening icke finnas anledning att tillerkänna
det allmänna något slags företrädesrätt i förhållande till barnet beträffande

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

förfallna underhållsbidrag. Vid konkurrens mellan statens krav på grund
av bidragsförskott och kommunens krav på grund av såväl bidragsförskott
som fattigvård torde ej heller det ena kravet böra tillerkännas företrädesrätt
framför det andra.

Det har i vissa yttranden ifrågasatts ändring av 72 § b) barnavårdslagen
och 71 § fattigvårdslagen för att göra dessa stadganden tillämpliga i fall, då
bidragsförskott meddelats. Dessa paragrafer synas emellertid böra tolkas
på sådant sätt, att de även i sin nuvarande lydelse äga tillämpning i förevarande
fall.

I fråga örn andra stycket av förevarande paragraf har yrkats en omformulering
i syfte att klargöra, att eftergift, som där sägs, kunde meddelas
tillsvidare eller för all framtid. Ett dylikt förtydligande av paragrafens
innebörd torde emellertid ej vara erforderligt. Ej heller torde det i
paragrafen behöva uttryckligen angivas, att barnavårdsnämnden har att
vidtaga alla erforderliga åtgärder för att återkräva utgivet förskott. Detta
torde nämligen framgå av en jämförelse med innehållet i 21 §.

Beträffande de från åtskilliga håll framförda yrkandena om en skärpning
av tvångsmedlen mot försumliga försörjare ansluter jag mig — utan
att förneka behovet av en dylik skärpning i och för sig — till de sakkunnigas
ståndpunkt att en sådan skärpning för närvarande icke bör äga rum.

Frågan örn särskild ersättning till utmätningsman för hans befattning med
ärenden angående införsel till gäldande av underhållsbidrag torde icke böra
upptagas till prövning i detta sammanhang.

18 §.

I sammanhang med 18 § upptages även 10 § till behandling.

Dessa paragrafer motsvara paragraferna med samma nummer i de sakkunnigas
förslag.

I motiveringen till 18 § hava de sakkunniga anfört:

Då barnavårdsnämnden för utgivet bidragsförskott inträder i barnets rätt
till underhållsbidrag gentemot fadern, har barnavårdsnämnden icke bättre
rätt än barnet. Örn sålunda barnets fader erlägger underhållsbidrag till barnet,
sedan bidragsförskott utgivits, måste barnavårdsnämnden vid återkrävandet
av förskottet finna sig i att vidkännas minskning med det av fadern
erlagda underhållsbeloppet. Barnets moder skulle därför kunna erhålla saväl
bidragsförskott som underhållsbidrag och förskottet skulle icke kunna återkrävas
av den underbållsskyldige. Detta gäller dock endast under förutsättning,
att fadern, då han erlade underhållsbidraget, saknade kännedom örn
att rätten till underhållsbidraget övergått å barnavårdsnämnden, eller sålunda
att bidragsförskott utgivits. Det har därför stadgats i 10 §, att meddelande
om utgivet förskott skall lämnas den underbållsskyldige, samt i förevarande
paragraf, att den underhållsskyldige efter erhållet meddelande härom skall
erlägga underhållsbidragen till barnavårdsnämnden. Det bar i denna paragraf
även erinrats örn, att underhållsbidrag, som erlägges annorledes än till
barnavårdsnämnden, icke må åberopas gentemot nämnden, varjämte nämnden
i 10 § ålagts att underrätta den underbållsskyldige härom.

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

Beträffande 10 § hava de sakkunniga påpekat, att barnavårdsnämnden
löpte risken att gå förlustig rätten till underhållsbidrag, som betalades innan
den underhållsskyldige erhållit meddelande enligt nämnda paragraf, varför
sådant meddelande borde expedieras skyndsammast möjligt.

Yttrandena.

I fråga örn 10 § hava länsstyrelsen i Hallands län samt barnavårdsnämnderna
i Nättraby och Getinge kommuner påpekat att meddelande, varom i
nämnda paragraf stadgades, endast kunde ske, örn den underhållsskyldiges
adress vore känd. Barnavårdsnämnden i Getinge kommun har uttalat önskemål
örn, att detta förhållande måtte bringas till uttryck i lagtexten, samt
har framhållit, att det näppeligen vore tillfredsställande, att det allmänna
skulle lida minskning i sin rätt till följd av den underhållsskyldiges fördöljande
av sin vistelseort. Länsstyrelsen i Kristianstads län har föreslagit stadgande
örn underrättelse till modern (förmyndaren) örn beviljat bidragsförskott.

Med avseende a 18 § har barnavårdsnämnden i Nättraby kommun framhållit,
att barnavårdsmannens skyldighet att vaka över att den underhållsskyldige
betalade icke borde överföras å barnavårdsnämnden. Barnavårdsnämnden
i Stockholm har erinrat om att, därest fadern även efter det han
erhållit del av barnavårdsnämndens beslut om bidragsförskotts beviljande
erlade underhållsbidrag till modern i stället för till barnavårdsnämnden,
sådan betalning enligt förslaget visserligen icke finge åberopas gentemot
barnavårdsnämnden. Men örn fadern på grund därav saknade förmåga att
återgälda vad nämnden utgivit och modern uppenbarligen icke vore skyldig
att betala ater vad hon uppburit i bidragsförskott, kunde man fråga sig,
huruvida nämnden i allt fall komme att erhålla gottgörelse av statsmedel för
under tiden utgivna bidragsförskott. Det syntes därför kunna ifrågasättas,
att nämnden vid erhållen kännedom om faderns betalning finge rätt att
minska bidragsförskotten med vad fadern sålunda vid sidan därav erlagt.

Departementschefen.

I 10 § har liksom i 7 § tillagts villkoret att den underhållsskyldiges postadress
är känd eller kan utrönas. Skulle så icke vara fallet och meddelande
om beviljat bidragsförskott sålunda icke kunna nå honom, torde det vara
oundvikligt, att barnavårdsnämnden förlorar sin återkravsrätt gentemot den
underhållsskyldige, därest denne, okunnig om att bidragsförskott utgår, erlägger
underhållsbidrag direkt till barnets moder.

Fall av nu angiven beskaffenhet torde emellertid icke kunna antagas bliva
så talrika, att särskilda bestämmelser enligt vad barnavårdsnämnden i Stockholm
föreslagit bliva erforderliga för desamma. Givetvis bör nämnden icke
förlora sin rätt till statsbidrag i dylikt fall av den anledningen, att modern
tillika mottagit underhållsbidrag från fadern.

Sedan bidragsförskott beviljats, kommer betalningen av underhållsbidragen
från barnets fader att få ske genom barnavårdsnämndens förmedling.

Kungl. Majlis proposition nr 276.

153

En dylik ordning, enligt vilken underhållsbidrag från försumliga fäder förmedlas
genom barnavårdsnämnden, tillämpas på sina håll redan nu med
framgång.

I formellt avseende avviker departementsförslaget beträffande 10 § från de
sakkunnigas förslag huvudsakligen därutinnan, att det icke angivits, vem
som har att verkställa de åtgärder, varom stadgas i paragrafen. Bestämmelser
härom synas böra utfärdas i den ordning, som omförmäles i 26 §.

19 §.

Denna paragraf motsvarar 19 § i de sakkunnigas förslag.

I motiveringen till paragrafen hava de sakkunniga yttrat:

Denna paragraf har tillkommit för att hos barnavårdsnämnderna inskärpa,
att nämnderna icke ha att tillgodose allenast sitt eget krav på ersättning för
utgivet bidragsförskott utan därjämte äro skyldiga att ombesörja att jämväl
den barnet tillkommande andelen av underhållsbidragen utkräves. Beträffande
barn utom äktenskap torde väl detta enklast kunna ske genom att den
för barnet förordnade barnavårdsmannen samtidigt utsöker såväl barnavårdsnämndens
som barnets belopp. Då fråga är örn barn i äktenskap, bör barnets
moder lämpligen meddela barnavårdsnämnden fullmakt att utkräva barnets
andel av underhållsbidraget.

För att barnets andel skall kunna beräknas, måste först beloppet av det
bidragsförskott, som belöper å ifrågavarande barn, bestämmas. Man får därvid,
då bidragsförskott utgår till flera barn under samma moders vårdnad,
ha i minnet, att av sammanlagda förskottsbeloppet lika stor del får anses falla
på varje barn dock med den begränsningen, att förskottsbeloppet icke för
något barn må överskrida det genom avtal eller rättens beslut bestämda
underhållsbidraget.

Yttrandena.

Barnavårdsnämnden i Getinge har ansett ifrågavarande stadgande falla
utanför ramen för den föreslagna lagstiftningen. Barnavårdsnämnden i Hälsingborg
har med hänsyn till att barnavårdsnämnd icke torde vara behörig att
utan fullmakt av barnets moder eller barnavårdsman avkräva barnets fader
oguldna underhållsbidrag, som överstege bidragsförskottet, föreslagit, att
stadgandet måtte givas en mindre kategorisk avfattning. Stadsfullmäktige i
Sundsvall hava ifrågasatt, att för undvikande av onödig omgång nämnden
måtte förklaras behörig att utan särskild legitimation hos vederbörande utkräva
hela det oguldna underhållsbidraget. Medicinalstyrelsen har föreslagit,
att bestämmelsen måtte förtydligas med tillägg av orden »och överlämnas
till modern».

Departementschefen.

Med anledning av det av barnavårdsnämnden i Hälsingborg gjorda påpekandet
har förevarande stadgande omformulerats. Däremot har jag icke
funnit skäl tillmötesgå de önskemål ifråga örn stadgandets avfattning, som
framställts av medicinalstyrelsen och stadsfullmäktige i Sundsvall.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

20 §.

Denna paragraf motsvarar 20 § i de sakkunnigas förslag.

Beträffande spörsmålet, vilken kommun, som i varje särskilt fall borde
vidkännas den kommunala andelen av kostnaden för bidragsförskott, hava
de sakkunniga till en början erinrat om att den föreslagna förskotteringen i
stor utsträckning komme att ersätta fattigvård, som eljest måst lämnas. Det
vöre därför av vikt, att förskotteringen på det sätt kunde anknyta till fattigvården,
att den kommun, som i varje särskilt fall genom förskotteringen befriades
från fattigvårdskostnad, finge bära den kommunala andelen av kostnaden
för förskotteringen.

I anslutning till vad sålunda anförts hava de sakkunniga lämnat följande
översikt av fattigvårdslagens bestämmelser om hemortsrätt:

Fattigvård meddelas i det fattigvårdssamhälle, där den hjälpbohövande
vistas. Detta samhälle kan därefter erhålla ersättning för den lämnade fattigvården
av det samhälle, där den hjälpbehövande har hemortsrätt. Svensk
medborgare har hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast
varit mantalsskriven utan att hava under det år, som mantalsskrivningen
avser, kommit i åtnjutande av fattigvård, som utövar inverkan på förvärv
av hemortsrätt. Hustrun har samma hemortsrätt som mannen. Upplöses
äktenskapet genom mannens död eller eljest, behåller hustrun den hemortsrätt,
hon under äktenskapet senast ägde, till dess annan tillkommer henne.
Har någon under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle,
åtnjutit s. k. obligatorisk fattigvård eller har under samma år annan
fattigvård meddelats honom av annat fattigvårdssamhälle än det, där han
mantalsskrivits, vinner han med vissa undantag ej hemortsrätt på grund av
nämnda mantalsskrivning. I fråga örn inverkan på förvärv av hemortsrätt
likställes med fattigvård, som någon själv åtnjutit, fattigvård, som åtnjutits
av hans minderåriga barn och adoptivbarn, så ock för mannen fattigvård,
vilken tilldelats hans hustru eller under bestående äktenskap åtnjutits av
minderåriga barn, som hon ägt före äktenskapet, eller av hennes minderåriga
adoptivbarn, såvitt ifrågavarande barn hava hennes hemortsrätt. Fattigvård
åt barn utom äktenskap inverkar ej på faderns förvärv av hemortsrätt.

De sakkunniga hava härefter fortsatt:

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att i fråga om barn utom äktenskap
moderns hemortsrättskommun får bära fattigvårdskostnaden för barnet.
Fattigvård åt barn till frånskilda föräldrar skall däremot påvila mannens
hemortsrättskommun. Då emellertid hustrun vid äktenskapets upplösning
har mannens hemortsrätt, komma barnen att lia samma hemortsrätt som
modern, tills hon och fadern komma att mantalsskrivas å skilda orter. Härvid
är emellertid att märka, att om fattigvård måst lämnas för barnen under
det år, som mantalsskrivningen avser, den nya mantalsskrivningen icke medför
förändring av hemortsrätten för fadern. Vill man sålunda åstadkomma,
att i flertalet fall just den kommun, som genom förskotteringen befrias från
fattigvårdskostnad, får bära den kommunala andelen av kostnaderna för förskotteringen,
och samtidigt åvägabringa en gemensam lösning av frågan för
såväl utomäktenskapliga barn som barn till frånskilda makar, bör moderns
hemortsrättskommun få svara för de kostnader förskotteringen medför. De
sakkunniga ha emellertid icke velat anknyta till fattigvårdslagens hemortsrättsbegrepp
utan i stället låtit den faktiska mantalsskrivningsorten vara avgörande
för kostnadsfördelningen. De invecklade och i tillämpningen synner -

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

155

ligen betungande reglerna om hemortsrätt skulle för att kunna utsträckas
till den föreslagna lagstiftningen behöva i vissa avseenden modifieras. Dessa
modifikationer skulle lätt komma att skapa förvirring och medföra konsekvenser,
som svårligen kunde överblickas förrän efter en längre tids tillämpning.
Hemortsrättsprocesserna skulle sannolikt även komma att starkt ökas
särskilt under tiden närmast efter lagens ikraftträdande. Å andra sidan kan
icke förnekas, att slopandet av hemortsrättsbestämmelserna på detta område
innebär vissa olägenheter. En viss fara förefinnes sålunda, att särskilt mödrar
med flera barn, som kunna förväntas i förevarande hänseende åsamka
vederbörande kommun mera avsevärda utgifter, komma att på ett eller annat
sätt förhindras att flytta från en kommun lill en annan eller också tvingas att
flytta till annan kommun för att å denna övervältra kostnaden för bidragsförskott
till barnen. Nu nämnda samt andra olägenheter av liknande slag
minskas emellertid högst väsentligt, örn statsbidraget till ifrågavarande kostnader,
såsom de sakkunniga föreslagit, sättes så högt som till tre fjärdedelar.
Slutligen bör även ihågkommas, att det här egentligen icke är fråga örn en
understödsverksamhet utan ett förskotterande av vissa bidrag, som därefter
skola avkrävas den underhållsskyldige.

Yttrandena.

De sakkunnigas ståndpunkt att avkoppla bestämmelserna om hemortsrätt
från den föreslagna hjälpverksamheten har väckt starkt motstånd hos
åtskilliga av de hörda myndigheterna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har sålunda framhållit, att konsekvenserna
av att erhållet bidragsförskott ej skulle inverka på förvärvet av hemortsrätt
ej läte sig överblickas, samt har vidare anfört:

Så mycket torde emellertid kunna sägas, att särskilt städerna sannolikt
efter några år komma att få stark känning härav. Möjlighet för moder att
med bidragsförskott kunna någon kortare tid själv underhålla barnet måste
anses vara för handen. I längden torde detta dock ej gå, men kan under
tiden hemortsrätt redan hava erhållits. Möjligheterna för kommunerna att i
sådant hänseende vidtaga åtgärder för övervältrande av kostnaden för fattigvård
från en kommun till en annan, komma säkerligen härigenom att bliva
betydligt större än nu. De missförhållanden i dessa avseenden, som på sista
tiden så starkt påtalats, kunna förväntas bliva i mycket hög grad ökade.

Gävleborgs läns barnavårdsförbund har icke funnit det lyckligt att helt
skilja hemortsrätten från varje sammanhang med beviljandet av bidragsförskott
utan vore av den meningen, att därest så skedde, avsevärda olägenheter
komme att vållas för ett effektivt genomförande av lagförslaget. Förbundet
har erinrat örn att vissa, särskilt mindre, kommuner säkerligen skulle
bliva ganska ovilliga att bevilja bidragsförskott till sådana där mantalsskrivna
mödrars barn, vilka ej ägde hemortsrätt i kommunen, eftersom de ej
skulle få kommunandelen ersatt av hemortskommunen.

Förbundet har fortsatt:

Och även om en barnavårdsnämnd måste omhändertaga ett till bidragsförskott
berättigat barn, hade den icke möjlighet att från hemortskommunen
återsöka mer än den del av vårdavgiften, som eventuellt överstege bidragsförskottet,
samt finge själv vidkännas kostnaden för en fjärdedel av detta.
Enär likväl omhändertagande för samhällsvård inverkade på hemortsrätten,
kunde barnet icke vinna ny hemortsrätt. Å andra sidan vore det icke heller

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

löjligt att tvångsvis mantalsskriva modern och barnet i hemortskommunen
jämlikt 3 § 5 mom. mantalsskrivningsförordningen, eftersom barnet icke erhold
full försörjning av kommunen utan tre fjärdedelar av bidragsförskottet
täcktes av statsmedel. Därtill komme följande: örn ett dylikt, till bidragsförskott
berättigat barn måhända i samband med de omstiindigheter, som
gjorde barnet bidragsförskottsberättigat, måste omhändertagas av barnavårdsnämnden,
skulle denna, som ju icke kunde vara absolut förvissad örn
att vid länsstyrelsens prövning av rättigheten till statsbidrag barnet sedermera
förklarades berättigat därtill, av försiktighet och med hänsyn till den
kommande revisionen av årets förvaltning, vara nödsakad att för att skydda
sig själv återsöka hela vårdbeloppet från hemortskommunen. Därigenom
skulle nämligen kommunen icke göra någon förlust, därest statsbidrag icke
erhölles på bidragsförskottet. Den sökta kommunen komme likväl med all
säkerhet att protestera mot att utgiva mer, än vad som kunde överstiga det
sammanlagda bidragsförskottet. Sökandekommunen hade då ingen annan
utväg än att hos länsstyrelsen föra talan mot hemortskommunen, vilken å
sin sida måste anhålla, att ärendet finge vila, tills länsstyrelsen sedermera
under det följande året fått pröva ansökan örn statsbidrag till bidragsförskottet.
Detsamma bleve fallet, därest modern beviljades fattigvård för sig
och sitt harn. På detta sätt skulle med all säkerhet, då nian betänkte, vilket
stort antal dylika fall som med fullkomlig visshet varje år komme att uppstå,
ett förmodligen utomordentligt stort antal fattigvårds- och barnavårdsprocesser
uppkomma av detta speciella slag. Och det, som de sakkunniga
genom sitt förslag sökt undvika, nämligen processande mellan kommunerna
om understöd åt barnen, skulle komma att öka i stället för att minska.

Förbundet har vidare påpekat, att det anförda exemplet icke tillhörde de
mera invecklade fallen inom svensk fattigvård och barnavård utan vore ett
av de oftast förekommande. Betydligt mera komplicerade bleve förhållandena
— vid i övrigt enahanda förutsättningar för ett omhändertagande av
barnavårdsnämnden, resp. beviljande av fattigvård, som det nyssnämnda -—
där, såsom ofta förekomme, barnets vistelseort vore en kommun, moderns
mantalsskrivningsort en annan och hemortsrätten läge i en tredje kommun.
Vilket invecklat förfaringssätt som där skulle bli följden, därest på en gång
bidragsförskott beviljades och barnet därjämte erhölle kommunal hjälp av
barnavårds- eller fattigvårdskaraktär, insåges lätt, har förbundet framhållit,
av var och en med den nuvarande svenska lagstiftningen rörande hemortsrätt
och rätt till återsökning förtrogen.

Därjämte har förbundet framhållit, att med all sannolikhet en icke obetydlig
motvilja mot lagen skulle framskapas hos alla de kommuner, vilka
utan att vara hemortskommuner nödgades bestrida med bidragsförskotten
förenade utgifter. Det torde väl icke heller vara alldeles ur vägen, yttrar
förbundet, att erinra om risken för att de tyvärr mindre nogräknade kommuner,
vilka alltjämt beklagligt nog funnes, med de av de sakkunniga föreslagna
bestämmelserna icke sällan genom beviljande av fattigvård eller omhändertagande
av barn för samhällsvård, varigenom hela kostnaden kunde
återsökas från hemortskommunen, skulle söka kringgå den nya lagen.

Förbundet har i anslutning till vad sålunda anförts framlagt ett förslag
till ändring av den av de sakkunniga utarbetade lagtexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

157

Barnavårdsnämnden i Stockholm Ilar påpekat, att det kanske komme att
inträffa, att, om barnet ej ägde hemortsrätt inom kommunen, barnavårdsnämnden
eller fattigvårdsstyrelsen hellre omhändertoge barnet för samhällsvård
eller beviljade det understöd för att därigenom kunna få ersättning av
hemortskommunen för hela kostnaden. Huruvida i så fall invändning från
hemortskommunen därom, att barnet i stället bort beviljas bidragsförskott,
av de dömande myndigheterna skulle godtagas, vore tvivelaktigt. Gentemot
sistnämnda betänkligheter har emellertid Överståthållarämbetet framhållit,
att i process mellan kommuner vederbörande länsstyrelse torde vara
oförhindrad att, örn den funne bidragsförskott rätteligen böra utgå, taga hänsyn
härtill vid bedömande av anspråk på återbetalning från hemortskommunen.
Någon ändring av förslaget härutinnan syntes därför icke erforderlig.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har upplyst örn att det för
närvarande understundom beredde svårigheter för en hemortskommun, som
i sista hand finge bestrida hela kostnaden för en persons försörjning i form
av fattigvård, att få till stånd en ansökning om pension i den kommun, där
vederbörande vore mantalsskriven och i regel även vistades. Samma svårigheter
kunde förväntas i fråga om förskott men säkerligen i mycket större
utsträckning. Härtill kunde läggas, påpekar förbundet, att det, när förskott
söktes, mycket ofta torde bli tre kommuner, som finge taga befattning med
barnet, nämligen när hemortsrättskommunen, barnets vistelsekommun och
moderns mantalsskrivningskommun vore tre skilda kommuner. Även om
de två senare kommunerna sammanfölle, bleve den underhållsskyldige föremål
för krav från två olika kommuner, det ena för fattigvård eller barnavård,
det andra för förskott.

Förbundet har tillagt, att här mötte frågan, vilket av dessa krav som skulle
äga företräde.

Stadsfullmäktige i Eskilstuna hava påpekat, att i allmänhet förflyttningen
av minderåriga barn från en kommun till en annan icke torde bliva så
stor, varför de hemortsrättsprocesser, som kunde uppkomma, i händelse nuvarande
hemortsrättsbestämmelser bibehöllos, torde komma att inskränka
sig till ett fåtal. Under sådana förhållanden och då större rättvisa gentemot
såväl barnen och deras föräldrar som ock gentemot kommunerna kunde
skipas, därest hemortsrättsbestämmelserna bibehölles, syntes övervägande
skäl tala för bibehållandet av desamma.

Åtskilliga exempel på förslagets ogynnsamma verkningar i nu förevarande
hänseende hava anförts i yttrandena.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har sålunda velat fästa uppmärksamheten
på att ett slopande av hemortsrättskommunens ersättningsskyldighet
torde komma att skapa en tendens, som åtminstone icke komme att främja
den föreslagna lagstiftningens utveckling, i det att en moders mantalsskrivningskommun,
som icke tillika vore hennes hemortsrättskommun, komme
att söka få utgiva fattigvård med rätt lill ersättning för hela det utgivna
beloppet i stället för förskottsbidrag med ersättning för endast 3/4 av beloppet.

158

Kungl. Majlis proposition nr 276.

Kommunalfullmäktige i Gällivare kommun samt barnavårdsnämnden i
Västerås hava ansett slopandet av hemortsrättsprincipen innebära ekonomisk
nackdel särskilt för större kommuner med välordnad organisation för hjälpverksamheten
i det att icke önskvärda inflyttningar skulle komma att äga
rum till sådana kommuner.

Stadsfullmäktige i Trollhättan hava påpekat, att om en ogift kvinna med
minderåriga barn nied avseende å tilltänkt inflyttning mantalsskrivits inom
viss kommun men ej inflyttat dit, så skulle denna kommun bliva skyldig
svara för en fjärdedel av eventuellt bidragsförskott till barnen, till och med
örn modern åtnjöte fattigvård inom sin förra mantalsskrivningsort. Den
föreslagna bestämmelsen skulle, enligt stadsfullmäktiges åsikt, föranleda en
icke önskvärd tävlan mellan kommunerna å ena sidan att främja och å
andra sidan att hindra flyttning från en kommun till annan, och antalet
överklaganden i mantalsskrivningsärenden skulle helt visst komma att ökas.

Kommunalfullmäktige i Bollnäs kommun och barnavårdsnämnden i Nättraby
kommun hava erinrat om att slopandet av hemortsrättsbestämmelserna
kunde förhindra att personer, som åtnjuta bidragsförskott, finge flytta
från en kommun till en annan.

Länsstyrelsen i Uppsala län har påpekat, att örn fattigvård, såsom säkerligen
ofta skulle bliva fallet, komme att utgå samtidigt med bidragsförskott
till samma barn eller om fattigvård utginge till ett barn och bidragsförskott
till ett annat barn till samma moder, komme ersättningsrätten att tillhöra
olika kommuner. Två särskilda ersättningsprocedurer måste fullföljas i
båda fallen.

En erinran av liknande innebörd har gjorts av barnavårdsnämnden i
Umeå.

Kommunalfullmäktige i Tåsjö kommun hava framhållit, att den av de
sakkunniga föreslagna ordningen kunde leda därhän, att barnavårdsnämnd
av ovillighet att åsamka sin kommun utgift för barn, som i fattigvårdshänseende
ägde hemortsrätt inom annan kommun, vägrade bevilja bidragsförskott
för dylika barn.

Länsstyrelsen i Kalmar län har understrukit de redan av de sakkunniga
uttalade farhågorna uti förevarande avseende samt förklarat sig befara en
ökning av mantalsskrivningsprocesserna.

En ökning av antalet mantalsskrivningsprocesser hava även fattigvårdsstyrelsen
i Göteborg och kommunalfullmäktige i S:t Nikolai och Almby kommuner
ansett sannolik.

För bibehållandet av hemortsrättsprincipen hava ytterligare uttalat sig
statskontoret, fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i nionde distriktet,
länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands, Älvsborgs och örebro län, styrelsen
för svenska stadsförbundet samt ett flertal kommunala myndigheter.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har betonat de av de sakkunniga
uttalade farhågorna för ogynnsamma verkningar av hemortsrättsprincipens
slopande samt framhållit alt hemortsrättsbestämmelsernas avigsidor
i stor utsträckning och i många former direkt drabbade de personer,

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

159

som behövde kommunalt understöd, och att utan tvivel genom den av de
sakkunniga föreslagna ståndpunkten förhållandet komme att bli detsamma
för ytterligare en stor grupp människor.

Barnavårdsnämnden i Stockholm tiar påpekat behovet särskilt för mindre
kommuner av förlagsmedel från statsverket till bestridande av bidragsförskott,
emedan det kunde dröja avsevärd tid, innan kommunen finge ersättning
för sina utlägg.

Departementschefen.

De svårigheter av praktisk art, som de sakkunnigas förslag i förevarande
hänseende befarats komma att medföra, synas i yttrandena hava överdrivits.
Detta omdöme torde vara befogat framför allt med hänsyn till att kommunandelen
skall uppgå till endast en fjärdedel av kostnaderna för bidragsförskotten.
Jag ansluter mig därför även i förevarande hänseende till de sakkunnigas
förslag.

21 §.

Denna paragraf motsvarar paragrafen med samma nummer i de sakkunnigas
förslag.

Medan de sakkunniga funnit en skärpning av tvångsmedlen gentemot försumliga
försörjningsskyldiga icke för närvarande böra äga rum, hava de
emellertid funnit det vara av största vikt att de till buds stående möjligheterna
att indriva underhållsbidragen utnyttjades. De sakkunniga hava härom
anfört:

Då enligt de sakkunnigas förslag statsbidrag skall lämnas för en väsentlig
del av kostnaderna för förskotteringen, kan man icke enbart förlita sig
på det kommunala intresset som drivfjäder för en effektiv indrivningsverksamhet.
Staten måste kontrollera, att statsbidrag icke utgår i andra fall än
då det varit omöjligt att utfå ersättning av den underhållsskyldige. Denna
kontroll föreslå de sakkunniga anordnad i samband med prövningen av ansökan
örn statsbidrag. Som förebild ha närmast tjänat de bestämmelser, som
givits i 61 § fattigvårdslagen för det fall, att fattigvårdsstyrelse vill erhålla
gottgörelse av statsmedel för fattigvård, som lämnats vissa särskilt angivna
kategorier lijälpbehövande såsom utlänningar m. fl. Redan när ansökan
göres örn bidragsförskott, bör barnavårdsnämnden sålunda genom förhör
med sökanden eller på annat sätt inhämta upplysning örn bland annat barnets
och föräldrarnas ekonomiska ställning, varom uppgift skall lämnas vid
ansökan örn statsbidrag. Redogörelse måste även lämnas ej blott för de
åtgärder, som vidtagits för förskottets återkrävande av fadern, utan även i
förekommande fall för anledningen till att tvångsmedel icke anlitats. Den
anslagsbeviljande myndigheten har att vid sin prövning införskaffa den ytterligare
utredning som kan vara behövlig. Genom dessa bestämmelser vinnes
ett dubbelt syftemål. Den anslagsbeviljande myndigheten kan nämligen
då dels kontrollera, att de villkor som stadgats rörande barnets och moderns
inkomst icke åsidosatts, dels ock utöva press på barnavårdsnämnderna att
använda till buds stående tvångsmedel för ersättningsskyldighetens utkrävande
genom att förvägra barnavårdsnämnden statsbidrag i de fall, då nämnden
icke gjort vad på densamma ankommer i sistnämnda hänseende.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Prövningen av ansökan om statsbidrag borde enligt de sakkunnigas mening
anförtros länsstyrelserna, som enligt förslaget även skulle upptaga besvär
över barnavårdsnämndernas beslut i frågor rörande förskotteringen. De sakkunniga
hava emellertid — i anslutning till ett den 30 juni 1936 avgivet betänkande
örn socialstyrelsens organisation, enligt vilket inom socialstyrelsen
skulle upprättas en byrå för ärenden rörande fattigvård och barnavård med
statens inspektör för fattigvård och barnavård som chef — framhållit, att
socialstyrelsen som central prövningsmyndighet för ansökan om statsbidrag
erbjöde vissa fördelar. I vart fall skulle vederbörande myndighets beslut rörande
ansökan om statsbidrag kunna överklagas hos Kungl. Maj :t.

I specialmotiveringen hava de sakkunniga ifråga örn denna paragraf anfört: Av

stadgandets avfattning framgår, att statsbidrag på en gång bör sökas
för bidragsförskott, som utgivits under ett kalenderår. Den tid, inom vilken
ansökan om statsbidrag skall göras, har bestämts med hänsyn till att barnavårdsnämnden
skall hava medhunnit att anlita behövliga tvångsmedel för ersättningsskyldighetens
utkrävande, innan ansökan göres. Trots detta måste
det ofta inträffa, att effekten av exempelvis ett arbetsföreläggande icke hunnit
visa sig, när ansökan om statsbidrag göres. Denna omständighet bör givetvis
ej utgöra anledning att förvägra barnavårdsnämnden statsbidrag.

Yttranden.

Länsstyrelsen i Kalmar län har framhållit, att det föreslagna förfarandet
med all säkerhet komme att i icke ringa grad öka arbetsbördan för länsstyrelsen
samt, då kontrollen enligt sakens natur måste vara sträng, giva anledning
till många motsättningar mellan barnavårdsnämnderna och länsstyrelserna.
Den ökning i arbetsbördan, förfarandet komme att medföra för barnavårdsnämnderna
i de större kommunerna, har betonats av barnavårdsnämnderna
i Stockholm samt Risinge kommun. Barnavårdsnämnden i Hälsingborg har
påpekat, att det särskilt för landskommunerna mången gång komme att erbjuda
svårigheter att så verifiera sina anspråk på gottgörelse, som lagen
krävde. Fattigvårdsstyrelsen i Göteborg har givit uttryck för farhågor, att
1''esultaten av den kontroll, länsstyrelserna hade att utöva, skulle bliva ett
övergivande av den nuvarande skälighetsprövningen ifråga om användning
av tvångsmedel och tillgripande därav även i fall, då detsamma av barnavårdsnämnden
betraktades som ändamålslöst eller t. o. m. skadligt. Länsstyrelsen
i Norrbottens län har ansett, att den föreslagna kontrollen av att statsbidrag
ej utginge i andra fall än då det varit omöjligt att utfå ersättning av den
underhållsskyldige enligt sakens natur svårligen kunde tänkas i och för sig
erhålla nöjaktig effektivitet. Barnavårdsnämnden i Getinge kommun har påpekat,
att örn sådana upplysningar, som avsågos i 21 § c), skulle införskaffas
före ansökans beviljande, detta komme att fördröja förskottets utbetalande.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård samt länsstyrelsen i Malmöhus
län hava förordat, att ansökningarna örn statsbidrag anförtroddes åt en
central myndighet. Länsstyrelsen i Gotlands län bar däremot funnit en
dylik centralisering varken önskvärd eller lämplig.

Ifråga om tiden, inom vilken ansökan skall ingivas, bär medicinalstyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

161

föreslagit, att ansökan skulle få göras före utgången av andra kalenderåret
näst efter det bidragsförskottet utgivits. Det kunde nämligen, framhåller styrelsen,
tänkas inträffa, att resultatet av vidtagna åtgärder icke hunne föreligga
inom det kalenderår, som följde näst efter det, då förskottet utgivits.
Barnavårdsnämnden i Julita kommun har framställt ett likartat förslag. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län har yrkat, att ansökan örn gottgörelse för bidragsförskott,
för undvikande av dubbelarbete för länsstyrelserna, måtte avse hela
den tid, vanligen ett år, för vilket sådant förskott beviljats, och sökas exempelvis
före den 1 juli efter det nämnda tid gått till ända. En liknande synpunkt
har framförts av barnavårdsnämnden i Skara. Svenska fattigvårdsoch
barnavårdsförbundet har påpekat, att kontrollförfarandet inskränkts till
det tillfälle, då gottgörelse av staten söktes. Enligt förbundets åsikt kunde
man emellertid befara, att införandet av kanske invecklade och tidsödande
kontrollbestämmelser snart skulle komma att påyrkas, avseende att förmå
kommunerna att även i fortsättningen hålla kravet levande. Då det därför
läge i kommunernas eget intresse att från början få till stånd en för alla parter
tillfredsställande ordning, ville förbundet ifrågasätta, om en dylik ej skulle
kunna vinnas genom att tidpunkten, då gottgörelse skulle sökas, framskötes.
Förbundet har därför föreslagit, att det bestämdes, att statsbidrag icke kunde
utgå förrän viss tid förflutit efter det att förskottet utbetalats. Styrelsen för
svenska landskommunernas förbund har ifrågasatt, att Kungl. Majit medgåves
rätt att företaga prövning av ansökan, som på grund av särskilda omständigheter
inkommit för sent.

Gävleborgs läns barnavårds förbund har föreslagit, att den i 21 § b) omförmälda
uppgiften skulle bestyrkas med ordförandens eller kassaförvaltarens
underskrift och ej med bådaderas. Barnavårdsnämnden i Göteborg har ansett,
att med avseende å bestyrkande av riktigheten av de uppgifter, som angåvos
i 21 § b), c) och d), borde förfaras såsom i fattigvårdslagen föreskreves
vid sökande av gottgörelse av staten för fattigvård.

Departementschefen.

Av stadgandets formulering torde framgå, att barnavårdsnämnden har att
på en gång söka gottgörelse för de bidragsförskott, som utgivits under ett kalenderår.
Då det emellertid kan inträffa, att visst ärende rörande återkrav av
bidragsförskott icke kunnat avslutas före utgången av den stadgade ansökningstiden,
bör ansökning om gottgörelse för dylikt förskott kunna ingivas senare,
örn länsstyrelsen före fristens utgång lämnat sitt medgivande härtill.

Med anledning av i yttrandena framställda erinringar har ifråga örn uppgift,
som avses i 21 § b), föreskrivits, alt densamma kan bestyrkas av antingen
nämndens ordförande eller dess kassör, i båda fallen jämte annan ledamot
av nämnden.

I övrigt hava erinringarna mot den av de sakkunniga föreslagna paragrafen
icke föranlett några ändringar i sak. De avvikelser, som förevarande paragraf
företer vid jämförelse med den av de sakkunniga föreslagna, äro uteslutande
av formell natur, med undantag av att lill sista stycket gjorts ett tillägg
av innebörd, att länsstyrelsen jämväl har att utanordna beviljat belopp.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sand. Nr 276.

162

Kungl. Maj.ts proposition ni 276.

22 §.

Denna paragraf motsvarar 22 § i de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga hava påpekat, att sedan statsbidrag beviljats, det kunde
inträffa, att den underhållsskyldiges ekonomiska ställning så förbättrats, att
han kunde betala resterande underhållsbidrag. En särskilt anordnad kontroll
med hänsyn till en dylik förändring i den försörjningsskyldiges förhållanden
kunde knappast ifrågakomma. Man finge, enligt de sakkunnigas mening,
för dylika fall lita till kommunens intresse att indriva dess egen andel av
kostnaden för bidragsförskott. I den mån ersättning från underhållsskyldig
inflöte till barnavårdsnämnden, vore nämnden givetvis skyldig att till statsverket
redovisa dess andel av ersättningen.

Yttrandena.

Statskontoret har särskilt fäst sig vid det fall, då den underhållsskyldiges
ekonomiska ställning, efter det förskottet utgått och blivit av statsverket
och vederbörande kommun ersatt, så avsevärt förbättrats, att den
underhållsskyldige borde kunna betala resterande förskotterat underhållsbidrag.
Även om, såsom de sakkunniga framhållit, en särskilt anordnad
kontroll med hänsyn till en dylik förändring i den försörjningsskyldiges
förhållanden knappast kunde ifrågakomma, torde det likväl enligt statskontorets
åsikt icke vara tillräckligt att för dylika fall allenast lita till kommunens
intresse att indriva dess egen andel av kostnaden för bidragsförskottet.
Det torde för övrigt kunna ifrågasättas, påpekar statskontoret, huruvida,
sedan ersättning av statsverket en gång lämnats, kommunen ägde av
den underhållsskyldige återkräva statsverkets anpart vid kostnadsfördelningen,
utan att särskilt stadgande härom meddelades. Enligt vad erfarenheten
givit vid handen hade knappast en sådan rätt ansetts förefinnas i
fall, där vederbörande kommun av landsting erhållit gottgörelse för
sjukvårdskostnader.

Departementschefen.

Jag ansluter mig till de sakkunnigas ståndpunkt, att man i fråga om den
förbättring i den underhållsskyldiges ekonomiska ställning, som kan inträffa
efter det statsbidrag beviljats, är hänvisad att lita till kommunens
eget ekonomiska intresse med hänsyn till denna förbättring.

I anledning av vad statskontoret anfört våll jag framhålla, att stadgandets
avfattning torde giva vid handen, att barnavårdsnämnden å statsverkets vägnar
äger återkräva bidragsförskott av den underhållsskyldige.

Ifrågavarande stadgande har endast underkastats en mindre omarbetning
av formell natur.

23 §.

Denna paragraf motsvarar 23 § i de sakkunnigas förslag.
Motivering till stadgandet återfinnes under 1 § i sakkunnigförslaget.
I förtydligande syfte har paragrafen något omarbetats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276. 163

24—26 §§.

Dessa paragrafer motsvara paragraferna med samma nummer i de sakkunnigas
förslag.

I motiveringen hava de sakkunniga påpekat, att som besvärsinstans föreslagits
länsstyrelserna, vilka på grund av sin befattning med fattigvårdsoch
barnavårdsmål hade nödig erfarenhet för att handlägga jämväl nu
ifrågavarande ärenden. Mot länsstyrelsernas beslut torde enligt de sakkunnigas
mening talan böra få fullföljas hos Kungl. Maj:t i statsrådet. De sakkunniga
ha emellertid även haft under övervägande ett besvärssystem, likartat
med det som gäller i fråga om folkpensioneringen. Om nämligen den
ovan omförmälda omorganisationen av socialstyrelsen genomfördes, kunde
man, hava de sakkunniga anfört, tänka sig socialstyrelsen som besvärsinstans
över barnavårdsnämnderna, en instans som såtillvida kunde anses jämförbar
med pensionsstyrelsen, att talan mot dess beslut tillätes endast i vissa starkt
begränsade undantagsfall.

En omformulering har skett i fråga örn 24 § för att utmärka att klagan
icke kan föras över varje barnavårdsnämndens beslut enligt denna lag såsom
exempelvis beslut att begagna tvångsmedel vid återkrävande av bidragsförskott.

Beträffande 25 § har den förändringen vidtagits, att i paragrafen införts
orden vederbörande statsdepartement i stället för socialdepartementet.

Förslaget till lag om kommunala pensionstillskott m. in.

På sätt jag i det föregående anfört har förslag upprättats till ny lag om
kommunala pensionstillskott m. m., varigenom åt kommunerna beredes möjlighet
att lämna tillskott utan fattigvårds karaktär till barnbidrag och bidragsförskott.

Föredraganden hemställer härefter — under framhållande av att proposition
i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen lärer kunna avlåtas utan
hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet
stadgade tid gått till ända — att upprättade förslag till

lag om barnbidrag,

lag om förskottering av underhållsbidrag till barn samt

lag örn kommunala pensionstillskott m. m.

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Henry Rooth.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 276 (baagor),

Bilaga A.

Tabell 1.

Beloppet ar inkomst + barnbidrag Tid olika inkomstl&gen och barnantal enligt

sakkunnigförslaget.

Ortsgrupp 1.

1	2	3	4	6
	I n k	omst+barnbid	r a g
Inkomst, kronor
änka med	änka med	änka med	änka med

	1 barn	2 barn	3 barn	4 barn
(0—) 600..........................	840	1,020	1,200	1,320
700..........................	870	1,050	1,230	1,350
800..........................	900	1,080	1,260	1,380
900..........................	930	1,110	1,290	1,410
1,000..........................	1,000	1,110	1,290	1,410
1,100..........................	1,110	1,290	1,410
1,200..........................		1,200	1,290	1,410
1,300..........................			1,300	1,410
1.400..........................			1,410
1,500..........................				1,500

Tabell 2.

Beloppet ar inkomst + barnbidrag vid olika inkomstlftgen och barnantal enligt

sakkunnigförslaget.

Ortsgrupp 3.

1	2	3	4	5
	I n k	omst + barnbid	ras
Inkomst, kronor

	änka med	änka med	änka med	änka med
	1 barn	2 barn	3 barn	4 barn
(0—) 900..........................	1,260	1,560	1,800	1,980
1,000..........................	1,290	1,560	1,830	2,010
1,100..........................	1,320	1,590	1,860	2,040
1,200..........................	1,350	1,620	1,890	2,070
1,300..........................	1,350	1,620	1,890	2,070
1,400..........................	1,400	1,620	1,890	2,070
1,500..........................		1,620	1,890	2,070
1,600..........................		1,620	1,890	2,070
1,700..........................		1,700	1,890	2,070
1,800..........................			1,890	2,070
1,900..........................			1.900	2,070
2,000..........................				2,070
2,100..........................				2,100

Kungl. Maj:ts proposition nr 276 (baagor)

165

Tabell 3.

Beloppet av inkomst + bidragsförskott vid olika inkomstlagen oell barnantal enligt

sakkunnigförslaget.

Ortsgrupp 1.

1	2	3	4	5
Inkomst, kronor	Inkomst + bidragsförskott
moder med 1 barn	moder med 2 barn	moder med 3 barn	moder med 4 barn
(0-) 900............................	1,140 1,190 1,240 1,200 1,300	1,320	1,500	1,620
i,000............................	1,370	1,550	1,670
1^100 ........................	1,420	1,600	1,720
1^200............................	1,470	1,650	1,770
1*300............................	1,470	1,650	1,770
1400............................	1,400	1,650	1,770
ljöOO............................		1,500	1,650 1,600	1,770
1^600............................		1,770
1JOO............................			1,700	1,700
lia»............................			1,800

Tabell 4.

Beloppet av inkomst + bidragsförskott vid olika inkomst lägen oell barnnntal enligt

sakkunnigförslaget.

Ortsgrupp 8.

1	2	3	4	5
Inkomst, kronor	Inkomst + bidragsförskott
moder med 1 barn	moder med 2 barn	moder med 3 barn	moder med 4 barn
(0—) 1.200.......................... 1,300.......................... 1,400..........................	1,560 1,610 1,660	1,830 1,880 1,930	2,100 2,150 2,200	2,280 2,330 2,3*0
1,500..........................	1.710	1,980	2.250	2,430
1,600..........................	1,710	1,980	2,250	2,430
1J00..........................	1,700 1,800	1,980	2,250	2,430
1*800..........................	1,980	2,250	2,430 2,430
1,900..........................	1,900	2,250
2*000..........................		2,000	2,250	2,430
2*100..........................		2,250	2,430
2*200..........................			2,200	2,430
2,300.......................... 2,400 .......................			2,300	2,430 2,400
2,500..........................				2,500

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 276 (bilagor)

Tabell 5.

Jämförelse mellan barnbidrag (Å) och bidragsförskott (B) enligt de sakknnnlgas

förslag.

Ortsgrupp 1.

1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	il	12	18
Inkomst,	1 barn	2 barn	3 barn	4 barn	5 barn	6 barn
kronor	A	B	A	B	A	B	A	B	A	B	A	B
Ensamstående (0—)600........	240	240	420	420	600	600	720	720	840	840	960	960
700........	170	240	350	420	530	600	650	720	770	840	890	960
800........	100	240	280	420	460	600	580	720	700	840	820	960
900........	30	240	210	420	390	600	510	720	630	840	750	960
1,000........		190	110	370	290	550	410	670	530	790	650	910
1,100........	_	140	10	320	190	500	310	620	430	740	550	860
1,200........	_			270	90	450	210	570	330	690	450	810
1,300........				170		350	110	470	230	590	350	710
1,400........	_	_	_			250	10	370	130	490	250	610
i;500........	_	_	_	_	_	150		270	30	390	150	510
i fion							170	290 190	50	410 310
1*700........	_				__
i;soo........											210
1,900........
2,000........

Kungl. Maj.ts proposition nr 276 (baagor),

167

Tabell 6.

Jämförelse mellan barnbidrag (A) och bidragsförskott (B) enligt de sakkunnigas

förslag.

Ortsgrupp 3.

1	2 1	3	4 !	5	« t	7	8 1	9	10 1	11	12 \|	13
	1 barn	2 barn	3 barn	4 barn	5 barn	6 barn
Inkomst,
kronor	A	B	A	B	A	B	A	B	A	B	A 1	B
Ensamstående
(0—)900........	360	360	630	630	900	900	1,080	1,080	1,260	1,260	1,440	1,440
1,000........	290	360	560	630	830	900	1,010	1,080	1,190	1,260	1,390	1,440
ljlOO .	220	360	490	630	760	900	940	1,080	1,120	1,260	1,300	1,440
1,200........	150	360	420	630	690	900	870	1,080	1,050	1,260	1,230	1,440
1,300........	50	310	320	580	590	850	770	1,030	950	1,210	1,130	1,390
1,400		260	220	530	490	800	670	980	850	1,160	1,030	1,340
li500........	—	210	120	480	390	750	570	930	750	1,110	930	1,290
1,6'' O			20	380	290	600	470	830	650	1,010	830	1,190
1J00	__	_		280	190	550	370	730	550	910	730	1,090
1 800			_	180	90	450	270	630	450	810	630	990
1 900		_	_			350	170	530	350	710	530	890
2,000		_	_	___	_	250	70	430	250	610	430	790
2 100			_	_	_	150	—	330	150	510	330	690
2,200			_	_	_	_	—	230	50	410	230	590
2,300			_	_	_	_	—	130	—	310	130	490
2,400........										210	30	390
2,000........												290
2,600........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	190
2,700........
2,800........	1 —

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 276 (baagor),

Tabell 7.

Jämförelse mellan beloppen enligt departementsförslaget (A) samt de sakkunnigas
förslag rörande barnbidrag (B) och bidragsförskott (C).

Ortsgrupp 1.

Kvinna med 1 barn	Kvinna med 2 barn	Kvinna med 3 barn	Kvinna med 4 barn
A	B	C	A	B	C	A	B	G	A	B	G
240	240	240	420	420	420	600	600	600	720	720	720
170	170	240	350	350	420	530	530	600	650	650	720
100	100	240	280	280	420	460	460	600	580	580	720
30	30	240	210	210	420	390	390	600	510	510	720
—	—	190	140	110	370	320	290	550	440	410	670
		140	70	10	320	250	190	550	370	310	620
		—	—	—	270	180	90	450	300	210	570
					170	110	—	350	230	110	470
					—	40		250	160	10	370
						—		150	90	—	270
								—	20		170

Inkomst, kronor

(0-) 600.
700.
800.
900.
1,000.
1,100.
1,200.
1,300.
1,400.
1,500.
1,600.
1,700.
1,800.
1,900.
2,000.

Tabell 8.

Jämförelse mellan beloppen enligt departementsförslaget (A) samt de sakkunnigas
förslag rörande barnbidrag (B) och bidragsförskott (C).

Ortsgrupp 3.

Inkomst, kronor	Kvinna med 1 barn	Kvinna med 2 barn	Kvinna med 3 barn	Kvinna med 4 barn
	A	B	1 C	A	B	C	A	B	c;	A	B	C
(0—) 900......	360	360	360 360 360 360 310 260 210	630 630 560 490 420 350 280 210 140 70	630 560 490 420 320 220 20	630 630 630 630 580 530 480 380 280 180	900 900 830 760 690 620 550 480 410 340 270 200 130 60	900 830 760 690 590 490 390 290 190 90	900 900 900 900 850 800 750 650 550 450 350 250 150	1,080 1,080 1,010 940 870 800 730 660 590 520 450 380 310 240 170 100 30	1,080 1,010 940 870 770 670 570 470 370 270 170 70	1,080
1,000......	360	290
1,100......	290	220	1,080 1,080 1,080 1,030 980 930 830 730 630 530 430 330
1,200......	220	150
1,300......	150	50
1,400......	80
1,500......	10
1,600......
1,700......
1,800......
1,900......
2,000......
2,100......
2,200......								—
2,300......										230 130
2,400......
2,500......											—
2,600......
2,700......
2,800......

i 1 II

Alm. Därest beloppet av bidragsförskott icke uppgår till 60 kronor för år räknat, skall detsamma
icke utgå. *

Kungl. Majis proposition nr 276 (baagor).

169

Bilaga B.

Förslag

till

tag om barnbidrag.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

För att bereda uppehälle och uppfostran åt barn till änkor och arbetsoförmögna
samt åt föräldralösa barn utgår särskilt bidrag (barnbidrag) i de fall
och i den ordning nedan stadgas.

2 §.

Rätt till barnbidrag tillkommer endast barn, som är mantalsskrivet eller
under året skall mantalsskrivas här i riket, och som har svenskt medborgarskap;
dock äger Konungen, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse
med främmande stat, att barn, som där har medborgarskap, skall i
avseende å tillämpning av denna lag likställas med barn, som har svenskt
medborgarskap.

Barnbidrag utgår för tiden till och med den månad, under vilken barnet
fyller sexton år.

3 §.

Ärenden rörande barnbidrag handläggas av pensionsstyrelsen och pensionsnämndema.

Barnbidrag för änkors barn.

4 §.

Barnbidrag utgår för barn och adoptivbarn till änka i äktenskapet med
den avlidne mannen.

Har änka barn i ett föregående äktenskap eller annat adoptivbarn än förut
sagts, utgår barnbidrag för sådant barn, dock ej för barn och adoptivbarn i
ett genom skillnad upplöst äktenskap och ej för adoptivbarn, som änkan
antagit efter det sista äktenskapets upplösning genom mannens död.

Är änka varaktigt oförmögen till arbete, utgår barnbidrag för adoptivbarn,
som hon antagit efter mannens död, därest adoptionen skett senast två år
före den dag, då hon såsom arbetsoförmögen gjort ansökan, som medfört folkpension.

Då änka, vars barn erhåller barnbidrag, ingår nytt äktenskap, indrages
barnbidraget.

Barnbidraget utgår med högst följande årliga belopp: för ett barn 240 kronor,
för två barn 420 kronor, för tre barn 600 kronor och för varje barn däröver
ytterligare 120 kronor, överstiger änkans årsinkomst 600 kronor,
minskas ovan angivna barnbidrag med sju tiondelar av det inkomstbelopp,

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 276 (bilagor).

som överstiger 600 men ej 900 kronor, och med hela det belopp, varmed
årsinkomsten överstiger 900 kronor.

För tiden till och med den månad, under vilken barn fyller två år, ökas
utgående barnbidrag med ett tilläggsbelopp efter 60 kronor om året.

5 §.

Änkas inkomst uppskattas enligt de grunder, som angivas i 7 § första—
tredje styckena lagen om folkpensionering.

Har barn inkomst, som ej härrör från dess eget arbete, skall den på detta
barn belöpande andelen av barnbidraget minskas med nämnda inkomst. Vid
uppskattning av barns inkomst skall avkastning av fastighet och kapital
höjas med 3 procent av det belopp, varmed sammanlagda behållna värdet av
barnets fastighet och kapital må överstiga 2,000 kronor.

Ilar barn, som fyllt fjorton år, arbetsinkomst, som i huvudsak förslår till
dess försörjning, må på detta barn belöpande barnbidrag nedsättas efter vad
som finnes skäligt, dock ej till lägre belopp än hälften av vad som eljest
skolat utgå.

6 §.

Har inkomst, efter vilken barnbidrag blivit bestämt, sedermera ökats till
sådant belopp, att rätt till barnbidrag ej längre föreligger, indrages barnbidraget.
Sker eljest mera väsentlig ändring i den inkomst, efter vilken barnbidrag
blivit bestämd, må barnbidraget i enlighet därmed ökas eller minskas.

Befinnes barn, för vilket barnbidrag utgår, icke längre hava svenskt medborgarskap
eller icke vidare vara här i riket mantalsskrivet, skall barnbidraget
indragas, såvida icke detta med hänsyn till omständigheterna prövas oskäligt.

Änka, för vars barn utgår barnbidrag, är pliktig att, örn hennes eller barnets
ekonomiska förhållanden väsentligt förbättrats, utan oskäligt dröjsmål
anmäla detta till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där hon
senast blivit mantalsskriven. Har barnet särskilt förordnad förmyndare, åligger
det denne att göra sådan anmälan vid väsentlig förbättring i barnets ekonomiska
förhållanden.

7 §.

Har änka utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt vederlag
avhänt sig eller barnet egendom i sådan myckenhet, att avhändelsen avsevärt
inverkar vid beräkning av barnbidrag, ehuru hon bort förutse, att avhändelsen
skulle föranleda behov av dylikt bidrag, eller har särskilt förordnad förmyndare
låtit sådant förfarande komma sig till last med avseende å myndlingens
egendom, eller

har i fråga om änkans eller barnets inkomst eller egendom åberopats oriktig
uppgift av beskaffenhet att påverka rätten till barnbidrag, ehuru skäligen
kunnat fordras att uppgiften varit riktig,

skall ansökan örn barnbidrag avslås eller redan beviljat barnbidrag indragas,
dock att där annat ej finnes påkallat, viss tid skall bestämmas, efter
vilkens förlopp den omständighet, som föranlett beslutet, icke skall utgöra
hinder mot bifall till ny ansökan om barnbidrag.

Har änka eller särskilt förordnad förmyndare försummat den i 6 § tredje
stycket stadgade skyldigheten att göra anmälan om ändrade ekonomiska förhållanden,
må, om försummelsen inverkat på rätten till barnbidrag eller beloppet
därav och försummelsen icke kan anses ursäktlig, barnbidraget indragas
så som ovan stadgats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276 (bilagor).

171

Barnbidrag för barn till arbetsoförmögna.

8 §.

Barnbidrag utgår:

för barn och adoptivbarn till äkta makar, då mannen är varaktigt oförmögen
till arbete,

för barn och adoptivbarn till änkling i äktenskapet med den avlidna
hustrun, då änklingen är varaktigt oförmögen till arbete,

för adoptivbarn till frånskild make, som är varaktigt oförmögen till arbete,
dock ej för sådant barn, som adopterats jämväl av den arbetsoförmögnes
make i det genom skillnad upplösta äktenskapet eller som varit sistnämnda
makes barn i annat äktenskap, samt

för adoptivbarn till ogift man eller kvinna, som är varaktigt oförmögen till
arbete.

Har arbetsoförmögen gift man eller dennes hustru eller arbetsoförmögen
änkling eller frånskild make barn i ett föregående äktenskap eller annat adoptivbarn
än förut sagts, utgår barnbidrag för sådant barn, dock ej för barn och
adoptivbarn i ett genom skillnad upplöst äktenskap.

Barnbidrag för adoptivbarn utgår icke, där adoptionen skett senare än två
år före den dag, då den arbetsoförmögne gjort ansökan, som medfört folkpension.

Då ogift eller frånskild kvinna, vars barn erhåller barnbidrag, ingår äktenskap,
indrages barnbidraget.

Barnbidraget utgår med högst följande årliga belopp: för ett barn 240
kronor, för två barn 420 kronor, för tre barn 600 kronor och för varje barn
däröver ytterligare 120 kronor.

Är den arbetsoförmögne gift och har han tillsammans med sin hustru en
årsinkomst, överstigande 900 kronor, minskas ovan angivna barnbidrag med
sju tiondelar av det belopp, varmed makarnas sammanlagda årsinkomst överstiger
900 men ej 1,200 kronor, och med hela det belopp, varmed nämnda
inkomst överstiger 1,200 kronor.

Är den arbetsoförmögne ogift, frånskild eller änkling och har en årsinkomst,
överstigande 600 kronor, minskas ovan angivna barnbidrag med sju
tiondelar av det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 600 men ej 900
kronor, och med hela det belopp, varmed densamma överstiger 900 kronor.

För tiden till och med den månad, under vilken barn fyller två år, ökas
utgående barnbidrag med ett tilläggsbelopp efter 60 kronor örn året.

Vad i 5, 6 och 7 §§ stadgas skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande
barnbidrag enligt denna paragraf. I fråga örn beräkning av äkta makars
inkomst skall därjämte gälla vad som föreskrives i 7 § fjärde stycket lagen örn
folkpensionering.

Barnbidrag för föräldralösa barn.

9 §.

Barnbidrag utgår för barn, vars föräldrar eller, då barnet adopterats, vars
adoptant eller adoptivföräldrar avlidit. Har någon adopterat sin äkta makes
barn, utgår barnbidrag enligt denna paragraf först då båda makarna avlidit.

Barnbidraget utgår med ett årligt belopp av högst 300 kronor. För tiden
till och med den månad, under vilken barnet fyller två år, ökas barnbidraget
med ett tilläggsbelopp efter 60 kronor om året.

Har barnet inkomst, som ej härrör från dess eget arbete och som helt eller
i mera väsentlig mån kan anses täcka kostnaden för dess uppehälle och upp -

Kungl. Majis proposition nr 276 (bilagor).

fostran, skall barnbidrag antingen ej utgå eller ock nedsättas efter vad som
finnes skäligt.

Har barn, som fyllt fjorton år, arbetsinkomst, som i huvudsak förslår till
dess försörjning, må barnbidraget nedsättas efter vad som finnes skäligt,
dock ej till lägre belopp än hälften av vad som eljest skolat utgå.

Vad i 6 och 7 §§ stadgas skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande
barnbidrag enligt denna paragraf.

Ansökan och utbetalning med mera.

10 §.

Ansökan örn barnbidrag för barn eller adoptivbarn till änka göres av änkan
eller, da särskilt förordnad förmyndare finnes, av denne hos pensionsnämndens
ordförande i det pensionsdistrikt, där änkan senast blivit mantalsskriven.

Ansökan örn barnbidrag för barn eller adoptivbarn till arbetsoförmögen
person, varom i 8 § sägs, göres av denne eller, då särskilt förordnad förmyndare
finnes, av den sistnämnde hos pensionsnämndens ordförande i det
pensionsdistrikt, där den arbetsoförmögne senast blivit mantalsskriven.

Ansökan om barnbidrag för föräldralöst barn göres av förmyndaren hos
pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där den sist avlidne av
föräldrarna eller, om barnet varit adopterat, där adoptanten eller den sist
avlidne av adoptivföräldrarna senast varit mantalsskriven.

Finnes ej mantalsskrivningsort, som förut i denna paragraf sägs, skall ansökan
göras hos pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där
barnet är mantalsskrivet eller under året skall mantalsskrivas.

Örn ansökan och dess behandling skall i tillämpliga delar gälla vad som
stadgas i 28—32 §§ lagen om folkpensionering i fråga örn tilläggspension.
Föreskrifterna i 33 och 34 §§ nämnda lag skola ock äga motsvarande tillämpning
beträffande barnbidrag.

11 §•

Barnbidrag utbetalas till barnets förmyndare; dock må, örn särskilda skäl
därtill äro, pensionsstyrelsen föreskriva, att utbetalning skall ske till barnavårdsnämnd
eller annan, med skyldighet för den, som sålunda erhåller förfallna
belopp, att utlämna dessa i den ordning, som prövas vara för barnet
mest gagneligt.

12 §.

Har kommun, sedan ansökan om barnbidrag gjorts, förskotterat sådant
bidrag, äger kommunen uppbära det först till betalning förfallande beloppet,
i vad detsamma hänför sig till tid, för vilken förskott utgivits, och därav tillgodogöra
sig förskottet.

13 §.

Barnbidrag utgår icke för tid, under vilken barn är intaget å allmän uppfostringsanstalt
eller straffanstalt.

14 §.

Rätt till barnbidrag kan ej överlåtas och må förty icke tagas i mät för gäld.

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 276 (bilagor).

15 §.

Kostnaden för barnbidrag gäldas till tre fjärdedelar av staten och till en
fjärdedel av den kommun, vars pensionsnämnd prövat ärendet; dock att,
där barnbidrag blivit ökat, den kommun, vars pensionsnämnd prövat ansökningen
om ökning, skall bidraga med en fjärdedel av ökningen. Är pensionsnämnd
gemensam för två eller flera kommuner, avgöres dessa kommuner
emellan frågan om betalningsskyldigheten med hänsyn till vederbörandes
mantalsskrivningsort vid det tillfälle, då barnbidraget eller ökningen söktes.
Minskas barnbidrag, till vilket två eller flera kommuner lämna tillskott, skola
dessa kommuners andelar i återstående belopp bestämmas efter förhållandet
mellan deras förutvarande tillskott. Varje kommuns tillskott uträknas
av pensionsstyrelsen.

16 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga
för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den---.

Genom denna lag upphäves 43 § lagen örn folkpensionering. Utan hinder
härav skall dock sådant pensionstillägg för barn, varom ansökan ingivits före
ovannämnda dag, utgå enligt vad i sagda lagrum stadgas. Därest barn, för
vilket pensionstillägg utgår, erhåller barnbidrag, skall pensionstillägget indragas;
och skall härvid iakttagas, att då barnbidrag finnes böra utgå för
samma tid, som redan utbetalat pensionstillägg avser, barnbidraget skall
minskas med belopp, motsvarande det å berörda tid belöpande pensionstilllägget.

Tilläggsförslag

avseende de ändringar i förslaget till lag om barnbidrag, vilka betingas

av dyrortsgradering.

4 §.

Barnbidrag utgår---avlidne mannen.

Har änka---mannens död.

Är änka---medfört folkpension.

Då änka,---indrages barnbidraget.

Barnbidraget utgår med högst nedanstående årliga belopp i olika ortsgrupper: Ortsgrupp

1. Ortsgrupp 2. Ortsgrupp 3.

för ett barn ........................ 240 kronor 300 kronor 360 kronor

» två » 420 » 525 » 630 »

»tre » ;;;”...................600 » 750 » 900

och för varje barn däröver ytterligare.. 120 » 150 » 180 »

överstiger änkas årsinkomst 600 kronor i ortsgrupp 1, 750 kronor i ortsgrupp
2 och 900 kronor i ortsgrupp 3, minskas ovan angivna barnbidrag med
följande belopp:

i ortsgrupp 1 sju tiondelar av det inkomstbelopp, som överstiger 600 men ej
900 kronor, och hela det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 900 kronor;

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 276 (bilagor).

i ortsgrupp 2 sju tiondelar av det inkomstbelopp, som överstiger 750 men
ej 1,050 kronor, och hela det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 1,050
kronor; samt

i ortsgrupp 3 sju tiondelar av det inkomstbelopp, som överstiger 900 men
ej 1,200 kronor, och hela det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 1,200
kronor.

Barnbidrag för änkas barn utgår efter den i lagen om folkpensionering avsedda
ortsgrupp, dit den ort hänförts, å vilken änkan senast blivit mantalsskriven;
dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp änkan skall hava
tillhört sådan ortsgrupp två år, innan barnbidrag må utgå enligt de för denna
gällande reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt
i särskilt fall medgiva undantag. Finnes ej sådan mantalsskrivningsort.
som ovan sagts, utgår barnbidrag efter den ortsgrupp, dit den ort hänförts, å
vilken barnet är mantalsskrivet, eller, då änkan har flera barn och dessa äro
mantalsskrivna å orter, som hänförts till olika ortsgrupper, efter den billigaste
av dessa.

Vistas barn stadigvarande å en ort, som tillhör billigare ortsgrupp än
änkans mantalsskrivningsort, skall på detta barn belöpande barnbidrag med
hänsyn därtill nedsättas.

För tiden —--om året.

6 §•

Har inkomst, — — — eller minskas.

Flyttar änka till ort i annan ortsgrupp eller överföres den ort, där hon är
mantalsskriven, till annan ortsgrupp, skall barnbidraget jämkas eller bortfalla
enligt reglerna för den senare ortsgruppen; dock att efter flyttning till
ort i dyrare ortsgrupp höjning av barnbidraget må ske endast efter ansökan
och med iakttagande av att änkan skall hava tillhört sådan ortsgrupp två år,
innan barnbidrag må utgå enligt de för denna gällande reglerna, såvida icke
på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt fall medgiva undantag.

Befinnes barn,--— prövas oskäligt.

Änka, för---ekonomiska förhållanden. Änka och särskilt förordnad

förmyndare vare ock skyldiga att till ordföranden anmäla, om änkan eller
barnet mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna ort räknas till billigare
ortsgrupp än den förra mantalsskrivningsorten, eller om barnets stadigvarande
vistelseort eljest utbytes mot en ort, som tillhör billigare ortsgrupp.

7 §•

Har änka--— om barnbidrag.

Har änka eller särskilt förordnad förmyndare försummat den i 6 § sista
stycket stadgade anmälningsskyldigheten i fråga örn ändrade ekonomiska förhållanden
eller ändrad mantalsskrivnings- eller vistelseort, må, om---—

ovan stadgats.

8 §•

Barnbidrag utgår:

för barn —--till arbete,

för barn---till arbete,

för adoptivbarn -— — — äktenskap, samt

för adoptivbarn---till arbete.

Har arbetsoförmögen —- — — upplöst äktenskap.

Barnbidrag för---medfört folkpension.

Då ogift---indrages barnbidraget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 276 (bilagor). 175

Barnbidraget utgår med samma årliga belopp i olika ortsgrupper, som i 4 §
angives.

Är den arbetsoförmögne gift och har han tillsammans med sin hustru en
årsinkomst, överstigande 900 kronor i ortsgrupp 1, 1,125 kronor i ortsgrupp 2
och 1,350 kronor i ortsgrupp 3, minskas barnbidraget med följande belopp:

i ortsgrupp 1 sju tiondelar av det belopD, varmed makarnas sammanlagda
årsinkomst överstiger 900 men ej 1,200 kronor, och hela det belopp, varmed
nämnda inkomst överstiger 1,200 kronor;

i ortsgrupp 2 sju tiondelar av det belopp, varmed makarnas sammanlagda
årsinkomst överstiger 1,125 men ej 1,425 kronor, och hela det belopp, varmed
nämnda inkomst överstiger 1,425 kronor; samt

i ortsgrupp 3 sju tiondelar av det belopp, varmed makarnas sammanlagda
årsinkomst överstiger 1,350 men ej 1,650 kronor, och hela det belopp, varmed
nämnda inkomst överstiger 1,650 kronor.

Är den arbetsoförmögne ogift, frånskild eller änkling och har en årsinkomst
överstigande 600 kronor i ortsgrupp 1, 750 kronor i ortsgrupp 2 och
900 kronor i ortsgrupp 3, minskas barnbidraget med följande belopp:

i ortsgrupp 1 sju tiondelar av det inkomstbelopp, som överstiger 600 men ej
900 kronor, och hela det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 900 kronor;

i ortsgrupp 2 sju tiondelar av det inkomstbelopp, som överstiger 750 men
ej 1,050 kronor, och hela det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 1,050
kronor; samt

i ortsgrupp 3 sju tiondelar av det inkomstbelopp, som överstiger 900 men
ej 1,200 kronor, och hela det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 1,200
kronor.

Barnbidrag för barn till arbetsoförmögen person, varom i denna paragraf
sägs, utgår efter den i lagen örn folkpensionering avsedda ortsgrupp, dit den
ort hänförts, å vilken den arbetsoförmögne senast blivit mantalsskriven; dock
att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp den arbetsoförmögne skall hava
tillhört sådan ortsgrupp två år, innan barnbidrag må utgå enligt de för denna
gällande reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i
särskilt fall medgiva undantag. Finnes ej sådan mantalsskrivningsort, som
ovan sagts, utgår barnbidrag efter den ortsgrupp, dit den ort hänförts, å
vilken barnet är mantalsskrivet, eller, då den arbetsoförmögne har flera barn
och dessa äro mantalsskrivna å orter, som hänförts till olika ortsgrupper, efter
den billigaste av dessa.

Vistas barn stadigvarande å en ort, som tillhör billigare ortsgrupp än den
arbetsoförmögnes mantalsskrivningsort, skall på detta barn belöpande barnbidrag
med hänsyn därtill nedsättas.

För tiden---om året.

Vad i---örn folkpensionering.

9 §.

Barnbidrag utgår---makarna avlidit.

Barnbidraget utgår med högst följande årliga belopp, nämligen 300 kronor
i ortsgrupp 1, 360 kronor i ortsgrupp 2 och 420 kronor i ortsgrupp 3.

Barnbidraget utgår efter den i lagen om folkpensionering avsedda ortsgrupp,
dit den ort hänförts, å vilken barnet senast blivit mantalsskrivet; dock
att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp barnet skall hava tillhört sådan
ortsgrupp två år, innan barnbidrag må utgå enligt de för denna gällande reglerna,
såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt fall
medgiva undantag.

För tiden till och med den månad, under vilken barnet fyller två år, ökas
barnbidraget med ett tilläggsbelopp efter 60 kronor örn året.

176

Kungl. Majas proposition nr 276 (baagor).

Har barnet---finnes skäligt.

Har barn,---skolat utgå.

Vad i---denna paragraf.

15 §.

Kostnaden för---där barnbidrag blivit efter ansökning ökat, den

kommun, vars pensionsnämnd prövat ansökningen, och, där ökningen skett
utan ansökning, den kommun, där vederbörande vid ökningen var mantalsskriven,
skall bidraga med en fjärdedel av ökningen. Är pensionsnämnd
---av pensionsstyrelsen.

Utkast

till

Ändring av förslaget till lag om barnbidrag.

1 §•

För att bereda uppehälle och uppfostran åt barn, vars fader avlidit, och
barn till arbetsoförmögna samt---nedan stadgas.

Barnbidrag för barn till änkor m. fl.

4 §.

Barnbidrag utgår för barn, vars fader avlidit, samt för adoptivbarn till
äkta makar och hustruns före eller under äktenskapet antagna adoptivbarn,
då mannen avlidit.

Då moder, vars barn erhåller barnbidrag enligt denna paragraf, ingår äktenskap,
indrages barnbidraget.

Barnbidraget utgår---120 kronor, överstiger moderns årsinkomst

•--- 900 kronor.

För tiden —--örn året.

5 §.

Moders inkomst---örn folkpensionering.

Har barn---— 2,000 kronor. Såsom inkomst skall jämväl räknas bi dragsförskott,

vartill barnet är berättigat enligt lagen om förskottering av
underhållsbidrag till barn.

. Har barn---skolat utgå.

6 §.

Har inkomst---eller minskas.

Befinnes barn,---prövas oskäligt.

Moder, för vars barn---ekonomiska förhållanden.

7 §•

Har moder utan vederlag---myndlingens egendom, eller

har i fråga om moderns eller barnets---varit riktig,

skall ansökan---örn barnbidrag.

Har moder eller---ovan stadgats.

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 276 (bilagor).

8 §•

Barnbidrag utgår:

för barn och adoptivbarn till äkta makar, då mannen är varaktigt oförmögen
till arbete,

för barn och adoptivbarn till änkling i äktenskapet med den avlidna hustrun,
då änklingen är varaktigt oförmögen till arbete,

för arbetsoförmögen frånskild makes barn och adoptivbarn i det upplösta
äktenskapet, då denne har vårdnaden om barnet.

Har hustru till arbetsoförmögen man barn eller adoptivbarn, som står under
hennes vårdnad, eller har arbetsoförmögen man, ogift kvinna, änka eller
frånskild hustru annat adoptivbarn än förut sagts eller har arbetsoförmögen
ogift kvinna, änka eller frånskild hustru barn utom äktenskap, som står under
hennes vårdnad, utgår barnbidrag jämväl för sådant barn.

Barnbidrag för---medfört folkpension.

Då kvinna, vars barn erhåller barnbidrag enligt denna paragraf, ingår äktenskap,
indrages barnbidraget.

Barnbidraget utgår---120 kronor.

Har den arbetsoförmögne en årsinkomst, överstigande 600 kronor, minskas
ovan angivna barnbidrag med sju tiondelar av det belopp, varmed årsinkomsten
överstiger 600 men ej 900 kronor, och med hela det belopp, varmed
densamma överstiger 900 kronor.

För tiden---örn året.

Vad i 5, — — — örn folkpensionering.

10 §.

Ansökan om barnbidrag, varom i 4 § sägs, göres av moder eller---

pensionsdistrikt, där modern senast blivit mantalsskriven.

Ansökan om barnbidrag för barn eller adoptivbarn till arbetsoförmögen
person göres av — ■—- ■—- blivit mantalsskriven.

Ansökan om--—- varit mantalsskriven.

Finnes ej----skall mantalsskrivas.

Om ansökan---beträffande barnbidrag.

16 §.

Vad i denna lag sägs om moder till barn skall, då fråga är om adoptivbarn
till äkta makar eller hustru, äga motsvarande tillämpning å hustrun.

17 §.

De närmare föreskrifter sorn, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga
för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

tlihang lill riksdagens protokoll 10.17. I sami. Nr 270.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 270 (bilagor).

Bil ngn C.

Förslag

till

Lag om förskottering av underhållsbidrag till barn.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vad sålunda stadgats skall icke äga tillämpning ifråga örn barn, vars moder
sammanbor med barnets fader.

2 §•

Rätt till bidragsförskott tillkommer endast barn, som är mantalsskrivet
eller under året skall mantalsskrivas här i riket och som har svenskt medborgarskap;
dock äger Konungen, under förutsättning av ömsesidighet, ingå
överenskommelse med främmande stat, att barn, som där har medborgarskap,
skall i avseende å tillämpning av denna lag likställas med barn som har
svenskt medborgarskap.

Bidragsförskott utgår för tiden till och med den månad under vilken barnet
fyller sexton år.

3 §.

Bidragsförskott beviljas av barnavårdsnämnden i den kommun, där barnets
moder senast blivit mantalsskriven eller, örn ej sådan mantalsskrivningsort
finnes, den kommun, där barnet är mantalskrivet eller under året skall
mantalsskrivas.

4 §•

Bidragsförskott utgår för ett barn med högst 240 kronor om året samt, örn
moder har vårdnaden örn två eller flera till bidragsförskott berättigade barn,
med högst följande årliga belopp: för två barn 420 kronor, för tre barn 600
kronor och för varje barn däröver ytterligare 120 kronor. Har moder vårdnaden
jämväl örn barn, berättigade till barnbidrag enligt vad därom särskilt
stadgats, skola vid bidragsförskottets bestämmande dessa barn medräknas.
Överstiger moderns årsinkomst 900 kronor, minskas ovan angivna förskott
med hälften av det inkomstbelopp som överstiger 900 men ej 1,200 kronor
och med hela det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 1,200 kronor.

Har moder ingått äktenskap med annan än barnets läder och hava makarna
en sammanlagd årsinkomst, överstigande 1,200 kronor, minskas ovan
angivna förskott med hälften av det belopp, varmed makarnas sammanlagda
årsinkomst överstiger 1,200 men ej 1,500 kronor, och med hela det belopp,

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 276 (bilagor).

varmed nämnda inkomst överstiger 1,500 kronor. Därest makarna hava att
försörja barn under sexton år, som icke är berättigat till vare sig barnbidrag
eller bidragsförskott, skola i detta stycke angivna belopp ökas med 100 kronor
för varje sådant barn.

Bidragsförskott må icke utgå med högre belopp än barnets fader enligt
rättens beslut eller avtal är skyldig att utgiva till dess underhåll.

Har underhållsbidrag delvis erlagts skall det först till betalning förfallna
bidragsförskottet minskas med del sålunda erlagda beloppet.

Bidragsförskott, som enligt ovan angivna grunder icke uppgår till ett belopp
av 120 kronor för år räknat, bortfaller.

5 §.

Inkomst, som enligt 4 § skall läggas till grund för beräknande av bidragsförskott,
uppskattas enligt de grunder, som angivas i 7 § första—tredje styckena
lagen örn folkpensionering.

Har barn inkomst, som ej härrör från dess eget arbete, skall den på detta
barn belöpande andelen av bidragsförskottet minskas med nämnda inkomst.

6 §.

Ansökan örn bidragsförskott göres hos ordföranden i vederbörande barnavårdsnämnd
av barnets moder eller, där särskilt förordnad fömyndare finnes,
av denne. Ifråga om barn utom äktenskap må ansökan göras jämväl av
barnavårdsman.

Ansökan, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla nödiga
upplysningar för utredande av barnets rätt till bidragsförskott ävensom en av
sökanden på heder och samvete avgiven förklaring, att de lämnade upplysningarna
äro med sanningen överensstämmande. Är sökanden ur stand att
själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten av upplysningarna intygas av
två trovärdiga, med barnets och moderns förhållanden förtrogna personer.

Vid ansökan skola fogas prästbevis enligt fastställt formulär ävensom i
huvudskrift eller styrkt avskrift rättens beslut eller avtal, varigenom barnets
fader förpliktats att utgiva bidrag till barnets underhåll, därest dessa handlingar
icke annorledes äro tillgängliga för barnavårdsnämnden.

7 §•

Sedan bidragsförskott sökts, åligger det barnavårdsnämnden att omedelbart
med allmänna posten till den underhållsskyldige avsända meddelande
härom med uppmaning att erlägga vad av underhållsbidraget kvarstår oguldet
samt med föreläggande att inom viss kort, av barnavårdsnämnden bestämd
tid muntligen eller skriftligen yttra sig med anledning av ansökningen.

8 §.

Bidragsförskott må ej beviljas, där den underhållsskyldige betalar förfallna
belopp.och tillika antingen ställer av barnavårdsnämnden godkänd pant
eller borgen för underhållsskyldighetens fullgörande under tid, som barnavårdsnämnden
finner skälig, eller visar sannolika skäl all han skall fullgöra
sin underhållsskyldighet.

9 §.

Bidragsförskott beviljas varje gång för clt år, där ej rätten till förskott
upphör tidigare, samt utgår ej för längre tid tillbaka än två månader före den
månad, under vilken förskottet söktes.

180

Kungl. Maj:ls proposition nr 276 (bilagor).

För tid, under vilken barn är intaget å allmän uppfostringsanstalt eller
straffanstalt, utgår icke bidragsförskott.

Bidragsförskott, som belöper å tid, under vilken barn är omhändertaget
för skyddsuppfostran eller samhällsvård eller på allmän bekostnad vårdas å
anstalt i andra fall än förut i denna paragraf avses, utbetalas till det kommunala
organ, som svarar för vårdkostnaden. Av vad sålunda utbetalas må
nämnda kostnad täckas, varvid densamma skall beräknas efter de grunder,
som angivas i 51 § lagen om fattigvården.

10 §.

Sedan bidragsförskott beviljats, åligger det barnavårdsnämnden att genom
rekommenderat brev eller eljest bevisligen tillställa den underhållsskyldige
skriftligt meddelande härom, därvid underrättelse tillika skall lämnas örn
stadgandet i 18 § sista punkten.

11 §•

Bidragsförskott utbetalas månadsvis oell må, förutom i det fall som avses
i 9 § tredje stycket, lyftas av barnets moder eller, där särskilt förordnad förmyndare
finnes, av denne; dock äger barnavårdsnämnden, där fråga är om
barn utom äktenskap, förordna att bidragsförskottet skall utbetalas till vederbörande
barnavårdsman.

Bidragsförskott som ej lyftats inom tre månader efter den månad, under
vilken förskottet förfallit till betalning, vare förverkat.

12 §.

Har inkomst, efter vilken bidragsförskott blivit bestämd, sedermera ökats
till sadant belopp, att rätt till bidragsförskott ej längre föreligger, indrages
förskottet. Sker eljest mera väsentlig ändring i den inkomst, efter vilken
bidragsförskott blivit bestämt, må förskottet i enlighet därmed ökas eller
minskas.

Befinnes barn, för vilket bidragsförskott utgår, icke längre liava svenskt
medborgarskap eller icke vidare vara här i riket mantalsskrivet, skall förskottet
indragas, savida icke detta med hänsyn till omständigheterna prövas
oskäligt.

Moder, för vars barn utgår bidragsförskott, är pliktig att, örn hennes eller
barnets ekonomiska förhållanden väsentligt förbättrats eller fadern direkt till
henne betalat underhållsbidrag för barnet eller modern ingått äktenskap, utan
oskäligt dröjsmål anmäla detta till vederbörande barnavårdsnämnds ordförande.
Har barnet särskilt förordnad förmyndare, åligger det denne att göra
sådan anmälan vid väsentlig förbättring i barnets ekonomiska förhållanden.

13 §.

Har moder utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt vederlag avhänt
sig eller barnet egendom i sådan myckenhet, att avhändelsen avsevärt
inverkar vid beräkning av bidragsförskott, ehuru hon bort förutse, att avhändelsen
skulle föranleda behov av dylikt förskott, eller har särskilt förordnad
förmyndare låtit sådant förfarande komma sig till last med avseende å myndlingens
egendom, eller

181

Kungl. Majas proposition nr 276 (bilagor).

skall ansökan om bidragsförskott avslås eller redan beviljat förskott indragas,
dock att där annat ej finnes påkallat, viss tid skall bestämmas, efter
vilkens förlopp den omständighet, som föranlett beslutet, icke skall utgöra
hillder mot bifall till ny ansökan om bidragsförskott.

Har moder eller särskilt förordnad förmyndare försummat den i 12 § tredje
stycket stadgade anmälningsskyldigheten må, om försummelsen inverkat på
rätten till bidragsförskott eller beloppet därav och försummelsen icke kan
anses ursäktlig, bidragsförskottet indragas så som ovan stadgats.

14 §.

Hava förfallna underhållsbidrag guldits och ställer den underhållsskyldige
pant eller borgen, som i 8 § sägs, eller visar sannolika skäl att han skall fullgöra
sin underhållsskyldighet, skall bidragsförskott upphöra att utgå.

15 §.

Barnavårdsnämnden har att noga vaka över att bidragsförskott kommer
barnet till godo.

16 §.

Rätt till bidragsförskott kan ej överlåtas och må förty icke tagas i mät för
gäld.

17 §.

För lämnat bidragsförskott inträder den barnavårdsnämnd, som utgivit förskottet,
å vederbörande kommuns vägnar i barnets rätt till underhållsbidrag
gentemot fadern.

Rätten att återkräva bidragsförskott må av barnavårdsnämnden eftergivas,
där den ersättningsskyldige genom att återbetala detta eller någon del därav
kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina.

18 §.

Sedan den underhållsskyldige erhållit meddelande, som i 10 § sägs, har
han att, så länge bidragsförskott utgår, till baruavårdsnämnden erlägga underhållsbidragen
allt eftersom de förfalla. Betalning av underhållsbidrag, som
erlägges annorledes än nu sagts, må icke åberopas gentemot barnavårdsnämnden.

19 §.

Det åligger barnavårdsnämnden att vid återkrävande av bidragsförskott
tillse, att jämväl den del av oguldna underhållsbidrag, som må överskjuta
beloppet av bidragsförskottet, utkräves av fadern.

20 §.

Utgift för bidragsförskott bestrides, i den mån ersättning ej kunnat uttagas
av barnets fader, till tre fjärdedelar av statsverket och till en fjärdedel av den
kommun vars barnavårdsnämnd beviljat förskottet.

21 §.

Gottgörelsc av statsverket för bidragsförskott sökes av barnavårdsnämnden
hos länsstyrelsen. Ansökan, avseende nämndens kostnader under visst
kalenderår, skall göras före utgången av kalenderåret näst efter det, då bi -

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 276 (bilagor).

dragsförskottet utgivits, vid äventyr om det försummas, att rätten lill gollgörelse
för denna kostnad skall anses förfallen.

Vid ansökningen skola fogas följande handlingar:

a) uppgift å barnets namn, födelsedag och vistelseort samt föräldrarnas
namn och vistelseort;

b) specificerad uppgift för varje barn rörande bidragsförskottets belopp
och tidpunkten för dess utbetalande; skolande uppgiften, där den ej åtföljes
av behöiiga verifikationer, vara till riktigheten styrkt av barnavårdsnämndens
ordförande samt, då särskild kassaförvaltare finnes, av denne jämte
ytterligare en ledamot av nämnden;

c) ingående och fullständig redogörelse för barnets och föräldrarnas ekonomiska
ställning; samt

d) redogörelse för de åtgärder, som vidtagits för bidragsförskottets återkrävande
av fadern, därvid härutinnan meddelade utslag eller beslut böra
vidfoga* ävensom i fall, där tvångsmedel för ersättningsskyldighetens utkrävande
icke anlitas, uppgift örn anledningen härtill. De under c) och d)
omförmälda redogörelserna skola vara till riktigheten styrkta av barnavårdsnämndens
ordförande.

22 §

Ilar barnavårdsnämnden, efter det nämnden mottagit statsbidrag för bidragsförskott,
av barnets fader uppburit ersättning för förskottet, åligger det
nämnden att i näst därefter ingående rekvisition av statsbidrag till statsverket
redovisa tre fjärdedelar av den uppburna ersättningen.

23 §.

Vad i denna lag sägs örn föräldrar till barn skall, där fråga är örn adoptivbarn,
äga motsvarande tillämpning å adoptant och dennes make. Har fader
till barn avlidit och barnets moder ingått äktenskap, skall vad i lagen sägs
örn fader gälla maken.

24 §.

Över barnavårdsnämnds beslut i ärenden enligt denna lag må den som
beslutet rörer anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar, räknade
från det han av beslutet erhållit del.

25 §.

Klagan över länsstyrelsens beslut i ärenden som avses i denna lag föres
hos Konungen i socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter
den, då klaganden erhöll del av beslutet.

26 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga
för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den--

Kungl. Maj.ts proposition nr 276 (bilagor).

183

Tilläggsförslag ’

avseende lie ändringar i forslaget till lag om förskottering av underhållsbidrag
till barn, vilka betingas av dyrortsgradering.

4 §■

Bidragsförskott utgår för ett barn med högst följande årliga belopp, nämligen
med 240 kronor i ortsgrupp 1, med 300 kronor i ortsgrupp 2 och med
360 kronor i ortsgrupp 3. Har moder vårdnaden om två eller flera till bidragsförskott
berättigade barn utgår bidragsförskott med högst följande årliga
belopp i nedan angivna ortsgrupper:

Ortsgrupp 1. Ortsgrupp 2. Ortsgrupp 3.

för två barn ........................ 420 kronor 525 kronor 630 kronor

» tre » ........................ 600 » 750 » 900 »

och för varje barn däröver ytterligare.. 120 » 151 » 180 »

Har moder vårdnaden jämväl om barn, berättigade till barnbidrag enligt
vad därom särskilt stadgats, skola vid bidragsförskottets bestämmande dessa
barn medräknas.

Överstiger moderns årsinkomst 900 kronor i ortsgrupp 1, 1,050 kronor i
ortsgrupp 2 och 1,200 kronor i ortsgrupp 3, minskas ovan angivna bidragsförskott
med följande belopp:

i ortsgrupp 1 hälften av det inkomstbelopp, som överstiger 900 men ej
1,200 kronor, och hela det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 1,200
kronor;

i ortsgrupp 2 hälften av det inkomstbelopp, som överstiger 1,050 men ej
1,350 kronor, och hela det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 1,350
kronor; samt

i ortsgrupp 3 hälften av det inkomstbelopp, som överstiger 1,200 men ej
1,500 kronor, och hela det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 1,500
kronor.

Har moder ingått äktenskap med annan än barnets fader och hava makarna
en sammanlagd årsinkomst, överstigande 1,200 kronor i ortsgrupp 1,
1,350 kronor i ortsgrupp 2 och 1,500 kronor i ortsgrupp 3, minskas bidragsförskottet
med följande belopp:

i ortsgrupp 1 hälften av det belopp, varmed makarnas sammanlagda årsinkomst
överstiger 1,200 men ej 1,500 kronor, och hela det belopp varmed
nämnda inkomst överstiger 1,500 kronor;

i ortsgrupp 2 hälften av det belopp, varmed makarnas sammanlagda årsinkomst
överstiger 1,350 men ej 1,650 kronor, och hela det belopp, varmed
nämnda inkomst överstiger 1,650 kronor; samt

i ortsgrupp 3 hälften av det belopp, varmed makarnas sammanlagda årsinkomst
överstiger 1,500 men ej 1,800 kronor, och bela det belopp, varmed
nämnda inkomst överstiger 1,800 kronor. Därest makarna---sådant barn.

Bidragsförskott utgår efter den i lagen örn folkpensionering avsedda ortsgrupp,
dit den ort hänförts, å vilken modern senast blivit mantalsskriven;
dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp modern skall hava tillhört
sådan ortsgrupp två år, innan bidragsförskott må utgå enligt de för denna
gällande reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt
i särskilt fall medgiva undantag. Finnes ej sådan mantalsskrivningsort, som
ovan sagts, utgår bidragsförskottet efter den ortsgrupp, dit den ort hänförts,
ä vilken barnet är mantalsskrivet, eller, då modern har vårdnaden om flera
lill bidragsförskott eller barnbidrag berättigade barn och dessa äro mantals -

Kungl. Maj.ts proposition nr 276 (bilagor).

skrivna å orter, som hänförts till olika ortsgrupper, efter den billigaste av
dessa.

Vistas barn stadigvarande å en ort, som tillhör billigare ortsgrupp än moderns
mantalsskrivningsort, skall på detta barn belöpande bidragsförskott
med hänsyn därtill nedsättas.

Bidragsförskott må---dess underhåll.

Har underhållsbidrag---erlagda beloppet.

Bidragsförskott, som---räknat, bortfaller.

12 §.

Har inkomst,---eller minskas.

Flyttar moder till ort i annan ortsgrupp eller överföres den ort, där hon
är mantalsskriven, till annan ortsgrupp, skall bidragsförskottet jämkas eller
bortfalla enligt reglerna för den senare ortsgruppen; dock att efter flyttning
till ort i dyrare ortsgrupp höjning av bidragsförskottet må ske endast efter
ansökan och med iakttagande av att modern skall hava tillhört sådan ortsgrupp
två år, innan bidragsförskott må utgå enligt de för denna gällande reglerna,
såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt fall
medgiva undantag.

Befinnes barn,---prövas oskäligt.

Moder, för---ekonomiska förhållanden. Moder och särskilt för ordnad

förmyndare vare ock skyldiga att till ordföranden anmäla, om modern
eller barnet mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna ort räknas
till billigare ortsgrupp än den förra mantalsskrivningsorten, eller örn
barnets stadigvarande vistelseort eljest utbytes mot en ort, som tillhör billigare
ortsgrupp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

185

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen..............................................................

Förslag till lag om barnbidrag...........................................

Förslag till lag om förskottering av underhållsbidrag till barn.............

Förslag till lag om kommunala pensionstillskott m. ......................

Utdrag ur statsrådsprotokollet den 19 mars 1937 ............................

Inledning...............................................................

Gällande bestämmelser..........................................

Historik ......................................................

1934 års barnpensioneringssakkunniga ..........................

Direktiv för de sakkunniga ..................................

De sakkunnigas förslag ......................................

Yttranden över de sakkunnigas förslag .......................

Departementsförslagen...................................................

Allmän motivering................................................

Inledande synpunkter...........................................

De sakkunniga...............................................

Yttrandena..................................................

Departementschefen............................. • • •...........

Hjälpverksamhetens omfattning..................................

De sakkunniga...............................................

Yttrandena..................................................

Departementschefen...........................................

Barnbidragens och bidragsförskottens maximibelopp...............

De sakkunniga...............................................

Yttrandena..................................................

Departementschefen ..........................................

Inkomstgränser och avdrag för inkomst..........................

De sakkunniga...............................................

Yttrandena..................................................

Departementschefen ..........................................

Verksamhetens organisation.....................................

De sakkunniga...............................................

Yttrandena..................................................

Departementschefen...........................................

Statens och kommunernas kostnader för barnbidrag och bidragsförskott
...................................................

Yttrandena..................................................

Departementschefen...........................................

Kostnadsberäkningar............................................

Barnbidragen.................................................

Bidragsförskotten.............................................

Specialmotivering................................................

Förslaget till lag örn barnbidrag................................

1 § ........................................................

2 § .......................................................

Bihang till riksdagens protokoll 1937. I sami. Nr 27 (i.

16
16
16
20
28
28
29
31
31
31
31
31
34
46
48
48
52
56
56
56
59

68
68

. 70
73
75

76
86

96
99

101

102

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 276-

Bilagor

3 § ........................................................

4 § ........................................................

5 § ........................................................

6 § ........................................................

7 och 8 §§.........................................

9 §.......................................................;

10 § ................................................

11—13 §§..................................................''

14 § ........................................................

15 och 16 §§................................................

Övergångsbestämmelserna.....................................

Förslaget till lag om förskottering av underhållsbidrag till barn____

2 ;;;;;

3 §........................................................

4 § ........................................................

5 § ........................................................

6 § ........................................................

7 § ........................................................

8 § ........................................................

9 § ........................................................

10 § ........................................................

11 § ........................................................

12 och 13 §§...........................

14 §...................................................;.;.;

15 §........................................................

16 §........................................................

17 §........................................................

18 § ........................................................

19 § ......................................................

20 § ........................................................

21 § ........................................................

22 § ........................................................

23 § ........................................................

24—26 §§ ....................................................

Förslaget till lag om kommunala pensionstillskott m. m...........

Sid.

103

107

109

114

115
118
119
121
122
122
123
123

129

130
133

137

138

140

141

142

143

144

145

146

147
147
151

153

154
159
162
162
163
163

.................................................................. 164

Bilaga A ........................................................ 164

Bilaga B ........................................................ 169

Bilaga C ........................................................ ]78

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

371152