Kungl. Maj:ts proposition nr 273 (Proposition 1945:273)

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Nr 273.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
semester; given Stockholms slott den 20 april 1945.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag örn semester.

GUSTAF.

Tage Erlander.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 273

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Förslag lill

Lag

om semester.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst
med undantag av sådana arbetstagare hos staten, för vilka gälla särskilda
föreskrifter rörande semester. Från lagens tillämpning är ock undantagen
arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens familj eller som avlönas
uteslutande genom andel i vinst.

2 §•

Har mellan arbetsgivare och arbetstagare träffats avtal, som innefattar
avstående från rätt till semester eller i något avseende mindre förmåner
för arbetstagaren än vad i denna lag stadgas, vare avtalet i sådan del ogillt,
med mindre annat i lagen angives.

Därest arbetstagare enligt avtal med arbetsgivaren äger rätt till längre
semester än som föreskrives i 7 §, skola övriga bestämmelser i denna lag,
i de avseenden ej annat överenskommits, gälla jämväl beträffande den överskjutande
delen av semestern.

3 §•

Arbetstagare äger på grund av det arbete, som han under ett kalenderår
(kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne erhålla
semester. Såsom kvalifikationsår må, såframt överenskommelse därom träffas,
gälla annan period av samma längd.

Semestern skall utgå under året näst efter kvalifikationsåret; dock må
efter överenskommelse semestern, helt eller delvis, åtnjutas tidigare.

Under semester skall lön utgå.

4 §•

Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets
anordnande, är icke berättigad till semester utan äger i stället uppbära
särskild semesterlön.

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Vad i 3 § första och andra styckena är stadgat om semester skall äga motsvarande
tillämpning beträffande semesterlön som nu sägs.

5 §•

Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån, innan
han åtnjutit semester eller semesterlön, vartill han förvärvat rätt enligt
denna lag, skall erhålla ersättning därför (semesterersättning).

6 §•

Överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagarens rätt
enligt denna lag.

Semesterns längd.

7 §•

Semester utgår med en dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,
under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å
minst sexton dagar.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren
under pågående anställning

a) åtnjutit semester;

b) varit oförmögen till arbetet på grund av däri inträffat olycksfall eller
sådan däri ådragen sjukdom, som avses i lagen örn försäkring för vissa
yrkessjukdomar;

c) i samband med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,
i den mån bortovaron icke överstigit tolv veckor; eller

d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen eller med stöd därav föreskriven
militärövning om högst sextio dagar, som ej är beredskapsövning eller direkt
ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning högst
sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren till godo.

Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning,
som i andra stycket b)—d) sägs, skall icke jämställas med dag å vilken
arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas
arbetstagaren å sådan dag.

8 §•

I semestern inräknas icke söndagar. Ej heller inräknas däri helgdagar, såframt
semestern utgår med mindre antal dagar i en följd än sex. Sedvanliga
fridagar inräknas däremot i semestern.

Arbelstagare, som har alt utföra sitt arbete jämväl å söndag, äger åtnjuta
ledighet från arbetet å söndag, som infaller under eller omedelbart efter
semestern, ehuru sådan dag ej skall inräknas i semestern. Är arbetstagare,
varom här iir fråga, berättigad till ledighet från arbetet å annan veckodag

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

än söndag och infaller dylik ledighetsdag under semestern, skall den dagen
inräknas i semestern.

Vad i andra stycket första punkten sägs med avseende å söndag skall äga
motsvarande tillämpning å sådan helgdag, som enligt första stycket icke
skall inräknas i semestern.

9 §•

övergår arbetstagare till annan anställning hos samma arbetsgivare och
är i den anställningen löpande kalenderår kvalifikationsår, må semestern,
med inräknande av de semesterdagar till vilka arbetstagaren förvärvat rätt
i den tidigare anställningen, utgå med högst det antal dagar, vartill i den
nya anställningen semester beräknas för helt år.

10 §.

11 §•

Utgår i fall som avses i 2 § andra stycket eller 10 § längre semester än
som föreskrives i 7 §, skall en tolvtedel av semestern anses belöpa å varje
kalendermånad av kvalifikationsåret. Uppstår vid beräkningen av semesterns
längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.

Semesterns förläggning.

12 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå. Därvid skall iakttagas,
att semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med arbetstagaren. Semestern bör, örn arbetstagaren
icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.

Vad sålunda föreskrivits om att semestern skall utgå i ett sammanhang
skall, i vad avser semestertid utöver sex dagar, icke gälla beträffande arbetstagare
vid jordbruket jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln
samt beträffande hembiträde i lanthushåll.

Semestern må icke utan arbetstagarens medgivande förläggas till sådan
tid för hans bortovaro från arbetet, som enligt 7 § andra stycket b)—d) och
tredje stycket skall jämställas med tid å vilken arbete utförts.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande
utgå annat än i svensk hamn.

Kunjl. Maj:ts proposition nr 273.

13 §.

Arbetsgivaren skall senast fjorton dagar före semesterns början på lämpligt
sätt underrätta arbetstagaren örn tiden för semestern; dock skall vad
sålunda stadgats icke gälla beträffande arbetstagare å fartyg.

Å fartyg anställd arbetstagare, som önskar erhålla semester, skall göra
skriftlig ansökan därom hos arbetsgivaren. Har sådan ansökan icke gjorts,
skall arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren
med belopp, motsvarande vad denne skulle hava uppburit i lön under semestern;
dock må arbetsgivaren i stället, såframt överenskommelse därom
träffas med arbetstagaren, under högst ett år uppskjuta semestern.

Lön under semester.

14 §.

Arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad för vecka eller längre
tidsenhet, äger uppbära den å semestertiden belöpande lönen.

Annan arbetstagare än i första stycket sägs äger för varje semesterdag
uppbära lön med belopp, motsvarande hans genomsnittliga dagsinkomst under
de dagar av kvalifikationsåret, å vilka han utfört arbete för arbetsgivarens
räkning. Hänsyn skall därvid icke tagas till sådant tillägg till lönen, som
utgått för tid utöver den för arbetstagaren normala arbetstiden, eller annat
därmed jämförligt tillägg. Har arbetstagaren under minst hälften av den å
kvalifikationsåret belöpande anställningstiden varit frånvarande från arbetet
av anledning, varom förmäles i 7 § andra stycket b)—d), skall vid beräkning
av lön under semester hänsyn tagas jämväl till tiden för bortovaron och
till den lön, som arbetstagaren sannolikt skulle hava uppburit för berörda
tid, därest han utfört arbete för arbetsgivarens räkning.

Vid beräkning av lön under semester skall hänsyn icke tagas till förmån
av fri bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för
särskilda kostnader.

För arbetstagare, som avses i andra stycket, må överenskommelse träffas
örn annan beräkning av lönen än där föreskrives, såframt överenskommelsen
har form av kollektivavtal och å arbetstagarsidan slutits eller godkänts
av organisation, som enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att
anse såsom huvudorganisation. Föreligger dylikt kollektivavtal, må det av
arbetsgivare, som är bunden av avtalet, efter överenskommelse tillämpas jämväl
beträffande arbetstagare, vilken icke omfattas av kollektivavtalet men
sysselsättes i sådant arbete för vilket avtalet gäller.

15 §.

Arbetstagare, som är i arbetsgivarens kost, äger för varje dag, då han under
semestern icke till någon del erhåller denna förmån, rätt till skälig ersättning
därför. Ersättning för kost utgår härvid jämväl för söndag och helgdag,
som infaller under semestern.

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

16 §.

Arbetstagare mister rätten till lön under semestern, om han under någon
del av denna utför avlönat arbete inom sitt yrke. Utan sådan påföljd äger
dock arbetstagare i anställning, som innehaves jämsides med den vari semestern
åtnjutes, utföra arbete som ej går utöver det vanliga.

Semesterlön för vissa arbetstagare.

17 §•

Arbetstagare, som avses i 4 §, är berättigad till särskild semesterlön för
varje sådant kalenderkvartal av kvalifikationsåret, varunder hans arbetsinkomst
hos arbetsgivaren uppgår till belopp, motsvarande minst sexton
gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten för arbete av den art,
varom fråga är, under en arbetstid av åtta timmar. Börjar kvalifikationsåret
vid annan tidpunkt än kvartalsskifte, skall beräkningen grunda sig å envar
av de perioder örn tre månader som, räknade från början av kvalifikationsåret,
falla inom detta.

Bestämmelserna i 14 § sista stycket skola äga motsvarande tillämpning vid
fastställande av den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten.

18 §.

Semesterlönen för arbetstagare, som avses i 4 §, utgör fyra procent av
arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under de kalenderkvartal
eller däremot enligt 17 § svarande perioder av kvalifikationsåret,
för vilka rätt till semesterlön föreligger. Beträffande arbetstagare, varom
här är fråga, skall vad i 14 § tredje stycket och 15 § är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Semesterlönen skall utbetalas till arbetstagaren senast den 30 juni näst
efter kvalifikationsårets utgång eller, därest kvalifikationsåret utlöper efter
den 30 april, senast två månader efter dess utgång.

19 §.

Har arbetstagare under viss kalendermånad för arbetsgivarens räkning utfört,
förutom arbete som avses i 4 §, jämväl annat arbete utan att detta berättigar
honom till semester enligt 7 §, skall jämväl sistnämnda arbete anses
vara utfört under förhållanden, som avses i 4 §, och arbetstagaren förty
under den i 17 § angivna förutsättningen vara berättigad till semesterlön för
arbetet i dess helhet enligt bestämmelserna i 18 §. Vid bestämmande huruvida
arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst uppgår till belopp, som
medför rätt till semesterlön, skall den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten
för det i 4 § avsedda arbete, varom fråga är, vara avgörande även för det
andra arbetet.

Har arbetstagare under viss kalendermånad för arbetsgivarens räkning
utfört, förutom arbete för vilket semesterrätt för honom föreligger enligt 7 §,

Kungl. Majlis proposition nr 273.

jämväl arbete under förhållanden som avses i 4 §, äger han icke räkna sig
sistnämnda arbete till godo för erhållande av semesterlön.

Semesterersättning.

20 §.

Semesterersättning skall bestämmas enligt de i 14, 15, 18 och 19 §§ stadgade
grunderna. Vid beräkning av semesterersättningens storlek skall, där
arbetstagaren var avlönad med tidion, beräknad för vecka eller månad, av
lönen för varje dag, för vilken semesterersättning skall utgå, anses belöpa
vid veckolön en sjättedel och vid månadslön en tjugufemtedel. För arbetstagare
i arbetsgivarens kost skall ersättning för kosten utgå allenast för det
antal dagar, för vilket ersättning i övrigt skall beräknas.

Har arbetstagare under sin anställning utan invändning mottagit semester,
vartill han ännu icke förvärvat rätt eller som han eljest ännu icke varit berättigad
åtnjuta, må vid semesterersättningens bestämmande det antal dagar
avräknas, som svarar mot sådan semester.

Då anställning upphör till följd av arbetstagarens pensionering, äger arbetsgivaren
från arbetstagaren tillkommande semesterersättning avdraga vad
av pensionen belöper å det antal dagar, för vilket semesterersättning
skall utgå.

Upphör anställning till följd av arbetstagarens död, utgår icke semesterersättning.

21 §.

Där arbetstagare i fall, som avses i 9 §, lämnar den nya anställningen eller
entledigas därifrån, innan han i denna blivit berättigad till minst det antal
semesterdagar, vartill han förvärvat rätt i den tidigare anställningen, skall
han för felande semesterdagar erhålla semesterersättning enligt de för den
tidigare anställningen gällande grunderna.

22 §.

Semesterersättning skall utbetalas till arbetstagaren senast inom en vecka
från utgången av det kalenderkvartal, varunder hans anställning upphört,
eller, därest arbetstagaren innehaft sin anställning sedan minst tre månader,
senast inom en vecka efter anställningens upphörande.

Möter hinder mot att inom den i första stycket angivna tiden beräkna
semesterersättningens storlek, må semesterersättningen utbetalas senare än
där sägs; dock skall semesterersättningen i dylikt fall utbetalas senast inom
en vecka sedan hindret upphört.

Särskilda bestämmelser.

23 §.

Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser enligt denna lag, skall han gälda,
förutom den semesterlön eller semesterersättning vartill arbetstagaren på

Kung!. Maj:ts proposition nr 273.

grund av lagen kan vara berättigad, ersättning för uppkommen skada.

Vid bedömande örn och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även
till arbetstagarens intresse av att erhålla semester och övriga sådana omständigheter
av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; fullständig
befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

24 §.

Ålägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter
den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last.

25 §.

Envar, som vill fordra lön, ersättning eller skadestånd enligt denna lag,
skall anhängiggöra sin talan inom två år från utgången av det år, varunder
arbetstagaren enligt lagen ägt åtnjuta den förmån, till vilken anspråket hänför
sig. Försummas det, vare talan förlorad.

26 §.

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän
domstol; dock skola mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal
regleras av kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

I fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan
jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen om arbetsdomstol stadgas,
ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946, från och med vilken dag semesterrätt
enligt lagen kan förvärvas.

Genom deima lag upphäves lagen den 17 juni 1938 (nr 287) om semester.

Arbetstagare som den 1 januari 1946 förvärvat semesterrätt enligt den
äldre lagen skall, i den mån han icke då åtnjutit honom enligt nämnda lag
tillkommande förmån, äga åtnjuta semesterförmån enligt bestämmelserna i
den nya lagen.

Har arbetstagare sedan tid före den 1 januari 1946 intill samma dag fortlöpande
innehaft viss anställning utan att dock semesterrätt enligt den äldre
lagen uppkommit för honom och fortsätter anställningen därefter under så
lång tid att, örn den äldre lagen icke upphört att gälla, semesterrätt skolat
inträda enligt densamma, skall han jämväl med avseende å den del av anställningstiden,
som infallit före den 1 januari 1946, äga åtnjuta semesterförmån
enligt bestämmelserna i den nya lagen.

Vad i 2 § andra stycket denna lag stadgas skall icke äga tillämpning å
sådant avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare, som gäller för viss, vid
lagens ikraftträdande ännu icke tilländalupen tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 mars

1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bbamstorp, Wigforss,
Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Gjöres, Ewerlöf,
Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Erlander fråga angående ny semesterlagstiftning samt anför:

Inledning.

I skrivelse den 20 maj 1942, nr 245, anhöll riksdagen — under åberopande
av vad som anförts i andra lagutskottets utlåtande nr 29 — att Kungl. Maj:t
ville låta verkställa utredning av frågan om vidgad möjlighet för säsongarbetare
att erhålla lagstadgad semesterrätt jämte de spörsmål, som kunde
stå i samband därmed, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Vid anmälan i statsrådet den 30 juni 1942 av
nämnda riksdagsskrivelse anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet
Möller, att förutom de spörsmål rörande eventuella ändringar i
semesterlagen, vilka omförmälts i riksdagsskrivelsen, inom socialdepartementet
på olika sätt aktualiserats dels frågor örn ändrade bestämmelser
rörande, bland annat, beräkningen av semesterlön och semesterersättning,
möjligheterna att fastställa annan kvalifikationstid än föregående kalenderår,
fastställandet av kvalifikationstid enligt 9 § semesterlagen samt förläggningen
av semester till tid då arbetstagaren fullgör militär tjänstgöring, dels
ock spörsmål rörande, bland annat, särskilda undantagsbestämmelser beträffande
semester för lärare samt semester för arbete som utgör bisyssla.
Det förhållandet, att ett så stort antal problem inom semesterlagens tillämpningsområde
i olika sammanhang föreslagits skola upptagas till omprövning,
syntes departementschefen utgöra tillräckligt motiv för att låta semesterlagen
underkastas en allmän, förutsättningslös översyn av särskilda sakkunniga.
Efter bemyndigande av Kungl. Majit tillkallades den 3 november
samma år till utredningsmän för verkställande av denna översyn dåvarande
häradshövdingen J. Hagander, tillika ordförande, ombudsmannen i svenska

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

industritjänstemannaförbundet ingenjören H. Adamsson, dåvarande ledamoten
av riksdagens andra kammare A. F. Jansson i Hällefors, direktörsassistenten
j svenska arbetsgivareföreningen C. G. A. Ödholm, landsorganisationens
i Sverige jurist advokaten K. O. A. Sölvén och verkställande direktören
i föreningen skogsarbeten jägmästaren R. Wikander. Utredningen antog
benämningen 1942 års semesterkommitté. Sedan Hagander utnämnts
till juslitieråd och i anledning därav den 19 oktober 1943 entledigats från
uppdraget såsom ledamot av och ordförande i kommittén, förordnade departementschefen
sistnämnda dag häradshövdingen O. G. G. Hesselgren att i
Hagander* ställe vara ledamot av och ordförande i kommittén. Denna avlämnade
den 30 november 1944 ett betänkande (statens off. utredn. 1944: 59)
med förslag till dels lag örn semester, dels ock kungörelse om anlitande av
postgirorörelsen vid gäldande av semesterersättning. Lagförslaget torde få
såsom bilaga (Bilaga A) fogas till statsrådsprotokollet för denna dag.

över betänkandet ha till följd av remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,
kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, statskontoret, arbetsrådet,
generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyreslen, domänstyrelsen, arbetsdomstolens
ordförande, statens arbetsmarknadskommission, försvarets
avtalsnämnd, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings,
Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län,
svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, svenska städernas förhandlingsorganisation, svenska
arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivareföreningen. Sveriges skogsägareförbund,
föreningen skogsarbeten, Värmlands och västra Bergslagens
skogsarbetsgivareförening, handelns arbetsgivareorganisation, bankernas
förhandlingsorganisation, försäkringsbolagens förhandlingsorganisation,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund,
Sveriges redareförening, Sveriges trafikbilägares riksorganisation, kooperativa
förbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, riksförbundet
landsbygdens folk, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation,
föreningen Sveriges aktiva handelsresande, svensk sjuksköterskeförening,
Sveriges läkarförbund, svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund
och hembiträdesföreningarnas centralkommitté.

Yttranden över betänkandet ha avgivits jämväl av Sveriges tandläkarförbund
och Sveriges konditor-förening.

Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttranden av .samtliga
handelskamrer, med undantag av Gotlands handelskammare, ävensom av
Sveriges industriförbund, järnkontoret, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges redareförening, Sveriges segelfartygsförening, skärgårds-
och mälarflottornas rederiförening, kanalflottans rederiförening,
Sveriges fartygsbefälsförening, svenska maskinbefälsförbundet, svenska
stewartsföreningen samt svenska sjöfolksförbundet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Lantbruksstyrelsen har i ärendet hört Sveriges lantbruksförbund och bifogat
yttrande av nämnda förbund.

Landsorganisationen har vid sitt utlåtande fogat en sammanställning av
de yttranden, som avgivits av ett flertal till landsorganisationen anslutna
fackförbund.

Socialstyrelsens, statskontorets, arbetsrådets och arbetsmarknadskommissionens
yttranden äro icke enhälliga. Av arbetsrådets ledamöter har en åberopat
det yttrande, som avgivits av svenska arbetsgivareföreningen, medan
en annan ledamot uttalat sin anslutning till landsorganisationens utlåtande.

På grundval av betänkandet och de över detsamma avgivna yttrandena
har detta lagstiftningsärende blivit föremål för ytterligare behandling inom
socialdepartementet. Jag anhåller nu att få anmäla ärendet.

Semesterrättens grunder och huvudreglerna för dess

uppkomst.

Gällande rätt.

Den nuvarande semesterlagen — som grundar sig på ett av 1936 års
semestersakkunniga avgivet betänkande med förslag till lag örn semester
(statens off. utredn. 1937:49) — utfärdades den 17 juni 1938 (nr 287) och
trädde i kraft den 1 juli samma år. Lagen bygger på den principen, att
arbetstagare för att bli berättigad till semester skall kvalificera sig därtill
dels genom viss tids sammanhängande anställning och dels genom visst
under anställningen utfört arbete. Grundläggande förutsättning för uppkomsten
av rätt till semester är, att arbetstagaren innehaft fortlöpande anställning
hos samma arbetsgivare sedan minst 180 dagar. Avbrott i anställningen
må emellertid ej utöva inverkan på arbetstagarens rätt till semester,
därest det med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt. Arbetstagare,
för vilken semesterrätt uppkommit, äger rätt att med bibehållna
löneförmåner erhålla ledighet från arbetet en dag för varje sådan kalendermånad,
under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete
å minst 16 dagar. Semester utgår kalenderårsvis och semesterns längd ett
år är beroende av anställnings- och arbetsförhållandena under det närmast
föregående kalenderåret (kvalifikationstid). Dock står det parterna fritt att
träffa avtal örn att annan tolvmånadersperiod än föregående kalenderår
skall gälla såsom kvalifikationstid.

Av det anförda följer att arbetstagare, som har fortlöpande arbete hos
samma arbetsgivare hela året, på lagen kan grunda anspråk på en årlig
betald ledighet av 12 dagar.

Särskilda regler gälla för arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller
eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

givaren att vaka över arbetets anordnande. Dylik arbetstagare — s. k.
okontrollerad arbetstagare — är icke berättigad till semester utan endast
till semesterlön. Semesterlön utgår — även i detta fall under förutsättning
att arbetstagarens anställning varat minst 180 dagar — såframt hans sammanlagda
arbetsinkomst hos arbetsgivaren under den senast förflutna kvalifikationstiden
uppgår till belopp, minst motsvarande 108 gånger den
genomsnittliga dagförtjänsten å orten för arbete av den art, varom är fråga,
under en arbetstid av 8 timmar.

Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån innan
han kommit i åtnjutande av honom enligt lagen tillkommande semester eller
semesterlön, är berättigad till ersättning därför. Sådan ersättning utbetalas
till arbetstagaren i samband med anställningens upphörande.

Semesterkommitténs förslag.

Kommittén har såsom sin huvuduppgift ansett undersökning av frågan
om en utvidgning av den i lag stadgade semesterrätten till att omfatta även
korttidsanställda arbetstagare, d. v. s. arbetstagare vilkas anställning är av
säsongmässig eller eljest kortvarig natur. Rörande förekomsten av
korttidsanställda arbetstagare samt deras arbetsförhållanden
anför kommittén till en början följande.

Flertalet av de svenska arbetstagarna torde ha fortlöpande anställning
under hela året. Inom åtskilliga områden förekomma emellertid arbetstagare,
som av en eller annan anledning icke arbeta i en sammanhängande
helårsanställning. Sådana arbetstagare kunna indelas i två huvudgrupper.
Till den ena gruppen höra de egentliga säsongarbetarna, d. v. s. arbetstagare,
som äro sysselsatta hos företag med utpräglat säsongmässig drift och
vilka i regel endast under säsongerna ha fortlöpande anställning hos arbetsgivaren.
Till den andra gruppen kunna räknas arbetstagare, vilkas sysselsättningsförhållanden
äro sådana, att de över huvud icke ha någon sammanhängande
anställning. Även om det ofta förekommer, att dessa arbetstagare
under jämförelsevis långa tidsperioder utföra arbete för samma arbetsgivares
räkning, anställas de dock för någon eller några dagar och ha rättsligt sett
sin frihet att, när de så önska, övergå till annan arbetsgivare. Arbetstagare
med dylikt intermittent arbete förekomma bland annat inom transportarbetarfacket,
särskilt vid stuveriarbete, samt inom hotell- och restaurangbranschen.

Det må påpekas, att någon skarp gräns icke kan dragas mellan de två
nu berörda grupperna arbetstagare. I båda fallen föreligger otvivelaktigt
ett anställningsförhållande, ehuru det för den intermittente arbetstagaren är
av synnerligen kort varaktighet. När det gäller att avgöra, huru de grundläggande
villkoren för semesterrätt böra bestämmas, är emellertid skillnaden
mellan de båda grupperna av betydelse.

I sitt betänkande och de därvid fogade bilagorna har kommittén förebragt
visst undersökningsmaterial rörande de korttidsanställda arbetstagarna. De
arbetstagargrupper, som blivit föremål för undersökning, äro främst skogs -

Kungl. Majlis proposition nr 273.

och flottningsarbetare, byggnadsarbetare (murare, byggnadsträ- och byggnadsgrovarbetare,
målare, rörarbetare samt bleck- och plåtslagare), väg- och
vattenbyggnadsarbetare, sågverks-, tegelbruks-, sten- och torvindustriarbetare,
kampanjarbetare vid råsockerfabrikerna, hotell- och restaurangpersonal,
sjömän, stuveriarbetare och betarbetare. Inom dessa områden beräknar
kommittén att i runt tal 500 000 arbetstagare äro sysselsatta. Av dessa skulle
enligt kommitténs undersökningar bortåt 350 000 arbetstagare icke uppnå
180 dagars fortlöpande anställningstid hos samma arbetsgivare. Enligt en av
kommittén företagen särskild undersökning rörande den gällande semesterlagens
verkningar beträffande skogsarbetarkåren — som kommittén beräknar
ha omkring 170 000 medlemmar —• skulle av de avverkningsåren
1938/39 och 1939/40 sysselsatta, av undersökningen berörda norrländska
skogsarbetarna endast tre respektive fyra procent lia erhållit semesterförmån.
För skogsarbetarna i mellersta och södra Sverige äro motsvarande procental
18 respektive 23.

I anslutning till de gjorda undersökningarna anför kommittén följande.

Av undersökningarna framgår med tydlighet, att ett stort antal arbetstagare
för närvarande icke har möjlighet att förvärva semesterrätt enligt
lagen. Särskilt gäller detta om skogsarbetarkåren. Den vid lagens tillkomst
anvisade utvägen för skogsarbetarna att avtalsvis lösa semesterfrågan har
icke ansetts framkomlig. Därest bortses från de senaste åren, då extra ordinära
förhållanden rått inom skogsbruket, synas skogsarbetarna så gott som
helt vara utestängda från varje semesterförmån. Genom bildandet av särskilda
semesterkassor inom byggnadsindustrien, bleck- och plåtslagerifacket
samt målarfacket har för arbetstagarna inom dessa områden ordnats så, att
arbetstagarna erhålla semester i proportion till av dem utfört arbete. Dessa
kassor stå dock öppna endast för organiserade arbetstagare. Beträffande
byggnadsindustriens semesterkassa märkes därjämte, att ett flertal arbetstagare
icke uppnå de 900 arbetstimmar, vilka uppställts såsom villkor för
semesterrätt, samt att den semesterersättning, som enligt avtalet tillkommer
arbetstagare vilken även kvalificerat sig till lagstadgad semester, är mindre
än den som skulle ha utgått enligt lagen, detta till följd av den utjämningsprincip
på vilken detta semestersystem vilar.

Kommittén framhåller vidare, alt vid semesterlagens tillkomst uttalade
farhågor för att lagens tillämpning å skogsarbetare skulle medföra övermäktiga
svårigheter icke besannats. Att svårigheter stundom uppstått vid
avgränsningen av arbetstagarhegreppet eller vid anställningstidens beräkning
kunde visserligen icke förnekas. Dessa svårigheter kunde dock icke
anses vara av den omfattning eller art, att de finge utgöra hinder för en
eljest välmotiverad utvidgning av lagens tillämpning å skogsarbetare.

Vad .senast anförts torde enligt kommitténs mening gälla även i fråga örn
betskötseln, beträffande vilken kommittén anför:

Från arbetsgivarhåll har åberopats, att när arbetare åtagit sig skötseln av
visst betfält, arbetet ej sällan till .större delen utföres av arbetarens hustru
och övriga familjemedlemmar sami att det måste anses oriktigt örn bet -

Kunell. Maj :ts proposition nr 273.

arbetaren — som i dylikt fall rätteligen borde bedömas såsom självständig
företagare — skulle erhålla semesterlön även för arbete som han ej själv
utfört. Svenska lantarbetareförbundet har framhållit, att förbundet gjort
arbetarna uppmärksamma på alt när familjemedlemmar hjälpte >huvudmannen»
i betarbetet, detta borde så organiseras, att familjemedlemmarnas
arbete kunde särskiljas från huvudmannens arbete. Denna rekommendation
hade följts, varför några större friktioner i praktiken icke uppstått. Huruvida
en dylik lösning — som från arbetsgivarsidan ansetts otillfredsställande
då den grundade sig allenast på ena partens icke kontrollerbara uppgift —-är möjlig synes tvivelaktigt. Kommittén vill för övrigt framhålla, att en person,
som åtagit sig viss betskötsel, ej bör betraktas såsom självständig företagare
enbart av den anledningen att hans hustru och övriga familjemedlemmar
hjälpa honom i arbetet. Det kan ej anses ligga något oriktigt däruti,
att familjen i sådant fall betraktas såsom en enhet och att huvudmannen —
givetvis under förutsättning att han själv deltager i arbetet — bör få räkna
sig semesterersättning till godo för det utförda arbetet i dess helhet. Kommittén
vill i detta sammanhang erinra om att förhållandena för hemarbetarna
mången gång torde vara analoga med betarbetarnas arbetsförhållanden.

De erfarenheter, vilka under de gångna åren vunnits beträffande den nuvarande
semesterlagens verkningar för de korttidsanställda arbetstagarna,
äro enligt kommitténs mening av den art, att frågan örn lagens konstruktion
i förevarande hänseende bör upptagas till förnyad prövning.

Kommittén har framhållit vissa allmänna synpunkter på semesterlagstiftningens
utformning beträffande korttidsanställda.
Härom uttalas bland annat:

Med semesterlagens karaktär av skyddslag torde det principiellt vara oförenligt
att göra semesterrätten i det särskilda fallet beroende av annat än
arbetstagarens arbete. Villkor i avseende å den särskilda anställningens
längd eller arbetstagarens bundenhet till viss arbetsgivare kunna uppställas,
endast om semestern uppfattas såsom en anställningsförmån med karaktär
av vederlag eller premiering. Från skyddssynpunkt synes det icke möjligt
att motivera dylika villkor med att det skyddsbehov lagen vill tillgodose
endast föreligger, då arbetstagaren kan åberopa en längre tjänstetid i en och
samma anställning, men icke när hans arbetskraft under motsvarande lid
tagits i anspråk i flera anställningar, vilka var för sig äro av förhållandevis
kort varaktighet. Vid en dylik motivering tvingas man utgå från att de korttidsanställda
generellt skulle kunna avvara semester, eftersom de under tiden
mellan de särskilda anställningarna ägde möjlighet att rekreera sig. Bortsett
från att uppehåll mellan olika anställningar icke alltid förekomma, torde
emellertid motiveringen icke vara hållbar. Vid de typiska korttidsanställningarna
ha mellanperioderna ofta karaktären av nödtvungna arbetslöshetsperioder,
under vilka arbetstagaren för sin försörjning är hänvisad till antingen
understöd eller tillfällighetsarbeten. Med hänsyn till de försörjningssvårigheter
och den otrygghet, som i allmänhet kännetecknar mellanperioderna
— i många fall upptagna med sökande efter nytt arbete, fullgörande
av anmälningsplikt för understöd o. s. v. — kunna dessa perioder icke anses
erbjuda arbetstagaren något tillfälle till en rekreation jämförlig med den
som semestern avser att bereda.

Kungl. Majlis proposition nr 273.

Kommittén tillägger att den vöre medveten örn att man icke nied samma
rätt kunde tala om ett rekreationsbehov i sådana fall, då korttidsanställningen
vore en mera tillfällig företeelse i förhållande till arbetstagarens normala
verksamhet, exempelvis vid kortare vikariat, en enstaka säsongkondition
eller dylikt. Det syntes emellertid vara ogörligt att efter några allmängiltiga
kännetecken urskilja dylika anställningar från de typiska korttidsanställningarna,
där korttidskaraktären vore betingad av verksamhetens
egen struktur. Kommittén fortsätter:

I fråga om dessa typiska korttidsanställda göres ej sällan den invändningen
mot kravet på semester, att arbetslönerna för dem i regel bestämts
med hänsyn till arbetets kortvariga karaktär och sålunda vore högre än
de skulle ha varit, om samma arbete utförts i en mera stadigvarande anställning.
Att så är fallet inom åtskilliga områden är naturligt. Kommittén
kan emellertid icke tillmäta denna invändning någon avgörande betydelse i
förevarande sammanhang. Det torde vara uteslutet att bedöma i vad mån
en arbetslön är att anse såsom bestämd med hänsyn till korttidskaraktären.
Ett dylikt bedömande skulle beträffande ett säsongarbete förutsätta, att man
ägde möjlighet att jämföra å ena sidan den utgående arbetslönen och å
andra sidan lönen vid samma tidpunkt för motsvarande arbete i icke säsongmässig
drift. Endast undantagsvis torde en sådan jämförelse kunna ske;
och att från resultatet därav draga några allmängiltiga slutsatser lär på
grund av de skiftande förhållandena inom olika områden och i olika individuella
fall icke vara möjligt. Den enda jämförelse, som över huvud synes
vara genomförbar, hänför sig till den genomsnittliga årslönen för korttidsanställda
och övriga arbetstagargrupper. En sådan jämförelse ger enligt kommitténs
mening icke vid handen, att lönesättningen för korttidsarbete skett på
det sättet, att lönen tillförsäkrar arbetstagaren försörjningstrygghet under
de arbetslösa perioderna —- något som för övrigt vore praktiskt omöjligt, då
omfattningen av dessa perioder regelmässigt icke kan förutbedömas. Den
»överbetalning», som må förekomma beträffande vissa slag av korttidsarbete,
torde för massan av hithörande arbetstagare i allt fall icke vara av
den storleksordning att den säkerställer deni under de arbetslösa perioderna
och möjliggör för dem att då hålla semester i vanlig mening.

Beträffande det sätt på vilket korttidsanställda arbetstagare
kunna inordnas under en semesterlag skärskådar
kommittén olika, lagtekniskt sett, möjliga utvägar samt avvisar därvid
först tanken på att reglera semestern genom ett semesterkassesystern, vare
sig ett sådant system finge omfatta samtliga arbetstagare eller allenast vissa
grupper. Kommittén — som dock anser att med dess utgångspunkt ett
semesterkassesystem är mest konsekvent — framhåller härutinnan, att den
nuvarande ordningen i stort sett fungerade tillfredsställande för arbetstagare,
som hade längre tids fortlöpande anställning hos samma arbetsgivare, och att
de med ett allmänt semesterkassesystem förenade förvallningsmässiga besvären
icke skulle stå i proportion till de fördelar, systemet skulle innebära
för de korttidsanställda. Mot ett partiellt semesterkassesystem talade enligt
kommitténs mening så starka lagstiftningsmässiga och praktiska betänklig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

heter, att kommittén icke velat föreslå en dylik ordning. Till närmare motivering
av sitt ståndpunktstagande till frågan örn ett semesterkassesystem
anför kommittén — i anslutning till sin uttalade åsikt att det utförda arbetet
och ej anställningen såsom sådan borde vara avgörande för rätten till
semester -— bland annat följande.

Emellertid lär det icke annorledes än genom införandet av ett semesterkassesystem
vara möjligt att helt frånfalla kravet på någon tids fortlöpande
anställning och som villkor för semesterrätt blott fordra visst utfört arbete.
Vid semesterlagens tillkomst uttalades, att ett hela arbetsmarknaden omfattande
semesterkassesystem måste betraktas såsom den gentemot alla arbetstagare
mest rättvisa formen för ordnandet av semesterfrågan. Tanken på
ett dylikt system avvisades dock, bland annat på grund av den stora och
svårskötta tekniska apparat, som systemets införande skulle medföra. Enligt
kommitténs mening äro de skäl, som kunna åberopas mot ett i lag reglerat,
för arbetstagare av alla kategorier gällande semesterkassesystem, av sådan
art, att kommittén icke ansett sig kunna förorda en lösning efter denna linje.
En dylik total omläggning av den nuvarande semesterlagen synes enligt
kommitténs direktiv icke heller ha varit avsedd, i varje fall icke såframt en
framkomlig väg eljest stöde att finna. Uteslutet är emellertid icke, att ifrågavarande
spörsmål kan komma i ett annat läge genom införandet av en allmän
sjuk- eller arbetslöshetsförsäkring, som ålägger arbetsgivaren att regelbundet
till något organ inbetala avgifter för varje hos honom anställd arbetstagare,
eller en lagstiftning varigenom arbetsgivaren får skyldighet att vid
varje avlöningstillfälle i en eller annan ordning avsätta viss del av arbetstagarens
lön till fullgörande av dennes skattskyldighet. Härtill har kommittén
dock icke funnit sig kunna taga hänsyn.

Ej heller anser sig kommittén kunna tillstyrka ett lagligt system med
semesterkassor allenast för vissa yrkesområden. En sådan lösning kunde
eljest synas ligga nära till hands, eftersom det just är för vissa arbetstagargrupper
som den gällande lagen visat sig mindre väl avpassad. De skäl, som
föranledde 1936 års semestersakkunniga att icke i lag sammanföra olika
semestersystem, torde alltjämt äga giltighet. Svårigheterna att avgränsa de
olika yrkesgrupperna äro ansenliga. Vidare skulle ställandet av vissa yrken
i gynnsammare läge i fråga om den lagliga semesterrätten än andra yrken,
då korttidsanställda finnas inom så gott som alla yrkesområden, medföra
att lagstiftningen icke skulle präglas av den sociala rättvisa som måste
känneteckna en lagstiftning av ifrågavarande art. Att ett partiellt semesterkassesystem
ansetts möjligt utan att systemet begränsas till vissa yrkesområden
visar dock den finska semesterlagen. Enligt denna lag utgår i kortvariga
arbeten ersättning för hållande av semester, och denna ersättning
skall arbetsgivaren gälda medelst semestermärken, vilka inklistras i en för
arbetstagaren utfärdad semesterbok. Som kortvariga arbeten anses vissa
uppräknade arbeten, främst byggnads- och skogsarbeten. Även andra arbeten
anses emellertid såsom kortvariga, då verksamheten vid vederbörande
företag i allmänhet en del av året är nedlagd eller så begränsad, att de arbetstagare,
vilkas arbetsförhållanden ej fortgå sex månader i sänder, utgöra
flertalet av företagets hela arbetarstam. Genom sistnämnda bestämmelse införes
semesterkassesystemet för samtliga yrkesområden, men dess tillämpning
blir beroende av förhållandena vid det särskilda företaget. Enligt kommitténs
mening synes dock även denna metod att bestämma ett kassesystems

Kungl. Majlis proposition nr 273.

tillämplighet kunna ge upphov till tvistigheter och dessutom verka orättvist.
Kommittén har därför icke funnit en dylik metod böra komma under vidare
övervägande.

Vidare har kommittén ifrågasatt om man icke skulle kunna bibehålla den
nuvarande lagens semesterreglering i fråga om arbetstagare med längre fortlöpande
anställningstid samtidigt med att man införde en särreglering för
de korttidsanställda arbetstagarna, där semesterrätten grundades på principen
örn sammanläggning av arbetsdagar. Mot ett dylikt dubbelsystem hade
emellertid anförts så starka praktiska betänkligheter av olika organisationer
på arbetsmarknaden, vilka av kommittén berelts tillfälle att yttra sig angående
detta spörsmål, att kommittén — under framhållande att en semesterlag
måste vara överskådlig och lättillämplig — ej ansåge sig kunna förorda
en lösning efter denna linje.

Under sådana förhållanden har för kommittén aktualiserats frågan om
en förkortning av den sammanhängande anställningstid — av kommittén
kallad karenstid — som enligt gällande lag erfordras för uppkomst av semesterrätt.
Kommittén erinrar härvid, att 1936 års semestersakkunniga ansågo
en karenstid av fyra månader lämplig ävensom att föredragande
departementschefen fann de sakkunnigas förslag i denna del i och för
sig väl avvägt. Kommittén framhåller emellertid, att en förkortning av
karenstiden till fyra månader (120 dagar) skulle få allenast ringa betydelse
för skogsarbetarna, enär enligt kommitténs undersökningar anställningsperioderna
inom skogsbruket i allmänhet icke uppginge till 120 dagar i följd.
För att få någon verklig effekt skulle gränsen alltså behöva sättas betydligt
lägre. Enligt kommitténs åsikt kunde man dock icke enbart genom en väsentlig
förkortning av karenstiden nå målet utan att komma i strid med den
rekreationstanke, på vilken lagstiftningen vilade. Därest även en kortvarig
anställning skulle berättiga till semester, måste arbetstagaren för alt komma
i åtnjutande av semester av tillräcklig längd sammanlägga semesterersättningar
från olika anställningar. För den händelse arbetstagaren vid en
anställnings upphörande skulle få uppbära ett mindre kontant belopp i
semesterersättning, torde de uppburna semesterersättningarna i många fall
förbrukas för andra ändamål än rekreation och syftet med semesterersättningen
alltså förfelas. Kommittén hade emellertid funnit en framkomlig
väg vara att genom anlitande av postgirorörelsen tillskapa en anordning,
varigenom i olika anställningar intjänad semesterersättning kunde hopsparas
för att på en gång hållas tillgänglig för arbetstagaren, när han .skulle hålla
.semester. Med en dylik anordning hade kommittén ansett sig kunna förkorta
karenstidens längd till 30 dagar.

Kommittén förordar i enlighet härmed, att den för förvärvande av
semesterrätt enligt gällande lag stadgade karenstiden om 180 dagar nedsättes
till 30 dagar och alt arbetstagaren, liksom enligt gällande lag, vid
anställnings upphörande blir berättigad till semesterersättning men att denna
lutning till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 273.

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

ersättning icke får utbetalas kontant till arbetstagaren utan skall av arbetsgivaren
insättas å ett särskilt postgirokonto (semesterersättningskonto) för
att där för arbetstagarens räkning innestå, till dess han blir i tillfälle att
hålla semester.

Beträffande motiveringen för karenstidens bestämmande till 30 dagar
anför kommittén:

I och med att ökade garantier tillskapas för att semesterersättningen
kommer till användning för avsett ändamål, skulle teoretiskt sett kravet
på någon viss anställningsperiod kunna helt uppges. Av praktiska skäl har
detta emellertid ansetts ogörligt. Då karenstiden föreslagits till 30 dagar, har
så skett med hänsyn till att för det stora flertalet arbetstagare semesterkvalifikationen
enligt gällande lag hänför sig till det under en månad utförda arbetet,
i vilken regel kommittén ansett sig icke böra föreslå någon ändring.
Ehuru för kommitténs förslag i denna del icke torde erfordras någon annan
motivering, må dock anmärkas att en kortare karenstid — exempelvis en
vecka — ansetts utesluten även i betraktande av det ökade besvär, som den
föreslagna ordningen för semesterersättningarnas erläggande medför för arbetsgivaren.

Kommitténs förslag i förevarande del täger således sikte på de fall, där
semesterförmånen har karaktär av semesterersättning. Av förslaget beröras
icke de arbetstagare, som under anställningen komma i åtnjutande av
intjänad semesterförmån i form av semesterledighet eller enbart semesterlön.

Förslaget örn karenstidens nedsättning till 30 dagar avser samtliga arbetstagare,
såväl kontrollerade som okontrollerade. Gällande lags regel,
att rätt till semester föreligger endast för kalendermånad under vilken
arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst 16 dagar,
föreslås av kommittén skola bibehållas oförändrad. I enlighet härmed innebär
kommitténs förslag i fråga om de kontrollerade arbetstagarna att arbetstagare,
som innehaft sin anställning sedan minst 30 dagar, äger rätt till
semester med en dag för varje sådan månad under kvalifikationsåret, varunder
arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst 16
dagar. I avseende å de okontrollerade arbetstagarna föreslås, att rätt till
semesterlön inträder, sedan anställningen varat 30 dagar, och att semesterlön
utgår, så snart arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst under anställningstiden
uppgår till belopp motsvarande minst 16 gånger den genomsnittliga
dagsinkomsten inom yrket.

Med den föreslagna karenstiden om 30 dagar anser kommittén, att de
flesta korttidsanställda arbetstagarna kunna komma i åtnjutande av semesterförmån.
Vissa arbetstagare bleve emellertid alltjämt lämnade utanför lagen,
nämligen de intermittenta arbetstagarna, d. v. s. de arbetstagare,
vilkas sysselsättningsförhållanden vore sådana, att de över huvud
icke hade någon sammanhängande anställning. Dessa arbetstagare arbetade
dock under sådana förhållanden, att rekreationsbehovet för deras

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

del gjorde sig gällande i långt mindre grad än beträffande övriga arbetstagare.
Enligt kommitténs mening kunde det ej heller förnekas att, åtminstone
beträffande vissa intermittenta arbetstagare, arbetslönen bestämts
med hänsyn till arbetets kortvariga och tillfälliga natur. Vidare
kunde de intermittenta arbetstagarna icke i lag tillförsäkras semester annorledes
än enligt något av de system, som kommittén av förut anförda skäl
ansett sig icke böra förorda. Med hänsyn härtill hade kommittén funnit,
att det icke borde ifrågakomma att för dessa — till antalet tämligen ringa
arbetstagax-es skull bryta lagens enhetlighet eller helt förändra lagens
konstruktion.

Angående frågan om postgiro rörelsens anlitande vid
semesterersättnings gäldande anför kommittén bland annat
följande.

Då det av kommittén förordade systemet tager sikte å de korttidsanställda
arbetstagarna, kunde det förefalla naturligt att reservera systemet för dessa.
Det är ju för arbetstagare med kortvariga anställningar som det framstått såsom
nödvändigt att tillskapa en anordning, varigenom intjänad semesterlön
hopsparas för att på en gång hållas tillgänglig för arbetstagaren. Det skulle
alltså kunna göras gällande att arbetstagare, som enligt gällande regler kan
förvärva semesterrätt — d. v. s. arbetstagare vars anställning varat minst 180
dagar — borde få uppbära sin semesterersättning i hittills gällande ordning.
Kommittén har även haft en sådan lösning under övervägande men funnit
densamma förenad med vissa uppenbara nackdelar. Arbetstagarna skulle då
uppdelas i olika kategorier med avseende å rätten att utfå semesterersättning,
och det torde stundom vara förenat med svårigheter att avgöra örn en
anställning varat minst 180 dagar. Särskilt skulle detta gälla då ett uppehåll
i arbetet förelegat och meningarna dela sig örn uppehållet skall anses ha
medfört ett avbrott i anställningen eller ej. Den genom den nuvarande semesterlagens
konstruktion ofta aktualiserade frågan om, vid fall av arbetsbrist,
en arbetstagare skall anses permitterad eller avskedad skulle då fortfarande
komma att få stor betydelse. Men framför allt skulle ett dylikt dubbelsystem
kunna leda därtill, att grundtanken i kommitténs förslag bleve förfuskad
genom att — då semesterersättning i vissa fall finge utbetalas kontant
— lara kunde uppstå för att så skulle ske även till arbetstagare i kortvariga
anställningar. Ur synpunkten av ordning och reda är därför en enhetlig
regel att föredraga. Kommitténs förslag går alltså ut på att all semesterersättning
skall insättas å postgirokontot.

Arbetsgivaren och arbetstagaren kunna stundom lia ett gemensamt intresse
av alt semesterersättning utbetalas direkt till arbetstagaren. Arbetsgivaren
kan finna det besvärligt att insätta beloppet å postgiro, och arbetstagaren
kan lycka det nied sitt bästa förenligt att omedelbart utfå ersättningen.
Skulle då parterna obehindrat kunna avtala örn en annan ordning
för semesterersättningens utbetalande än den lagen anvisar, skulle lagens bestämmelser
på denna punkt lätt bli illusoriska. Det har därför ansetts nödvändigt
att föreskriva dels att avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare,
innefattande avvikelse från den stadgade ordningen om semesterersättnings
insättning å postgiro, i princip skall vara ogillt dels ock att arbetsgivare icke
skall äga all till arbetstagare betala semesterersättning på annat sätt än ge -

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

nom att insätta densamma på semesterersättningskontot. Kommittén har
övervägt vilken påföljd som lämpligen bör inträda, därest semesterersättning
utbetalas direkt till arbetstagaren, och det har ifrågasatts ett stadgande av
innehåll att arbetsgivare, som icke insatt semesterersättningen å postgiro, ej
skulle anses ha fullgjort sin skyldighet i förevarande hänseende. Arbetsgivare,
som utbetalade semesterersättningen direkt till arbetstagaren, skulle
alltså på yrkande av arbetstagaren kunna bli skyldig att trots utbetalningen
insätta semesterersättningen å postgiro. Emellertid har kommittén icke ansett
att en sådan föreskrift — åtminstone för närvarande — bör inflyta
i lagen. Åsidosättandet av de föreslagna reglerna örn semesterersätlnings
gäldande torde i stället böra drabbas av samma påföljd, som eljest är förenad
med överträdelse av lagens bestämmelser, d. v. s. skadestånd. I regel
torde det härvid bli fråga örn ideellt skadestånd.

Kommittén tillägger att regeln om insättande av semesterersättning å postgiro
ej borde göras alldeles ovillkorlig. För närvarande funnes inom vissa yrkesområden
särskilda semesterkassor. Under förutsättning av att de för dessa
kassor gällande bestämmelserna i huvudsak anpassades efter lagens regler,
borde hinder icke möta för att den reglering, som sålunda kommit till stånd,
finge bestå även i fortsättningen. Så syntes kunna ske genom att tillägga
Kungl. Majit rätt att för dylika fall giva dispens från den eljest ovillkorliga
skyldigheten att anlita postgirorörelsen på sätt kommittén föreslagit. Dispens
borde självfallet även kunna meddelas för inrättandet av nya kassor.

Erforderliga närmare föreskrifter örn insättning å och utbetalning från
postgirokontot föreslår kommittén skola utfärdas av Konungen. Enligt kommitténs
mening borde insättning i regel ske senast å åttonde dagen efter det
arbetstagarens anställning upphört. Vid insättningen skulle städse skiljas
mellan medel, som hänförde sig till olika kalenderår. Arbetstagaren finge direkt
från postgirokontoret bevis örn den insättning, som gjorts för hans räkning.
Semesterersättning, som intjänats under ett kalenderår, ägde arbetstagaren
som regel ej utfå tidigare än den 2 maj påföljande år. I vissa fall
finge dock arbetstagaren lyfta för hans räkning insatta medel dessförinnan,
nämligen om arbetstagaren kunde visa att han före den 2 maj vore i tillfälle
att använda medlen för att hålla semester. Å semesterersättningskontot insatta
medel skulle utbetalas till arbetstagaren efter särskild ansökan. Kostnaderna
för postgirorörelsens anlitande för ifrågavarande ändamål skulle
åvila statsverket. Någon särskild avgift skulle således ej utgå för vare sig
insättning å semesterersättningskontot eller utbetalning därifrån. Ansökan
om utbetalning från semesterersättningskontot skulle likaledes befordras
portofritt. Den ränteinkomst, som statsverket kunde få på de av arbetsgivarna
inbetalade semestermedlen under den tid desamma innestode, torde
enligt kommitténs mening komma att visa sig tillräcklig att även vid fullständig
avgiftsfrihet helt täcka statsverkets kostnader för den planerade semesteranordningen.

Vad beträffar frågan om rätt för vederbörande att utnyttja
erhållen semesterersättning för rekrea -

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

tionsändamål anser kommittén, att lagen egentligen borde innehålla
en föreskrift, som gjorde det möjligt för arbetstagare att i en ny anställning
utnyttja de å semesterersättningskontot insatta medlen för avsett ändamål.
Kommittén hade dock — med hänsyn till de svårigheter som i vissa fall kunde
uppstå med en dylik regel — icke ansett att någon direkt skyldighet härutinnan
för närvarande borde lagfästas. Kommittén anför härom följande.

De befarade svårigheterna synas hänföra sig bland annat till fall, då arbetstagaren
intages för en kortvarig säsong med stark arbetsanhopning eller
arbetstagaren anställes efter det företagets arbetare i övrigt erhållit semester
under en för hela företaget gemensam semesterperiod då driften legat nere,
eller ock då arbetstagarens nya anställning begynner i slutet av ett år. Vidare
torde kunna sägas att de korttidsanställda arbetstagarna ofta ha möjlighet
att inpassa semestern i skarven mellan två anställningsperioder. För
den händelse arbetstagaren erhållit en fast långtidsanställning bör arbetstagaren
— helst redan i samband med alt han anställes — hos den nye arbetsgivaren
söka utverka en mot den innestående semeslerersättningen svarande
ledighet. Någon farhåga för att arbetsgivaren i dylikt fall utan giltigt
skäl skulle förvägra arbetstagaren ledighet torde icke behöva hysas. För att
emellertid ge uttryck åt angelägenheten av att arbetstagare, som är berättigad
att från postgirokontot utbekomma semesterersättning, icke utan skäl
hindras att utnyttja semesterersättningen för åsyftat ändamål, har kommittén
ansett lagen böra innehålla en föreskrift, att arbetstagaren, därest han
av den nye arbetsgivaren begär ledighet för hållande av semester, icke bör
förvägras sådan ledighet.

Beträffande spörsmålet örn skapande av garanti för att semesterersättningen
verkligen användes i rekreation ssyfte
framhåller kommittén, att mot dess förslag kunde riktas samma
anmärkning som mot varje semesterkassesystem, nämligen att det icke gåve
några fullständiga garantier för att å postgirot insatta semestermedel, även
örn de vore spärrade och utbetalning icke finge ske förrän under viss semesterperiod,
verkligen användes för rekreationsändamål. Dylika garantier vöre
emellertid enligt kommitténs mening omöjliga att tillskapa utan ett tvångsoch
kontrollsystem, som ingen torde vilja rekommendera.

Kommittén anser att, genom karenstidens förkortning från 180 till 30 dagar,
den nuvarande lagens avbrottsregel — d. v. s. regeln
att avbrott i anställningen icke finge inverka på arbetstagarens rätt lill semester,
såframt det med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt
— torde komma att få ringa praktisk betydelse. De skälighetshänsyn, som
föranlett bestämmelsen, förlorade ock i styrka. Kommittén föresloge därför,
att avbrottsregeln utginge ur lagen. Någon farhåga för att regelns borttagande
skulle leda därtill, alt arbetsgivaren avsiktligt åsladkomme avbrott
i anställningen för att därigenom beröva arbetstagaren hans semesterrätt,
torde enligt kommitténs uppfattning icke behöva hysas. Skulle i något fall
avbrott i anställningen vara förestavat av ett dylikt syfte, torde möjligheter
föreligga att utan avbrottsregel komma till rätta med ett sådant förfarande.

Kunyl. Majlis proposition nr 273.

Vad angår de ekonomiska konsekvenserna av den
föreslagna reformen understryker kommittén vanskligheten av att
beräkna den kostnadsökning, som med kommitténs förslag skulle drabba
näringslivet. Kommittén ansåge det icke möjligt att på förhand med anspråk
på någon exakthet angiva, hur förslaget kunde komma att i stort verka på
näringslivet. Den sannolika övre gränsen för kostnadsökningen uppskattades
emellertid av kommittén till omkring 13 miljoner kronor. Enligt kommitténs
mening borde samhället icke med hänsyn till en kostnadsökning av dylik
storlek avstå från den av kommittén föreslagna utsträckningen av semesterlagens
tillämpning. I samband härmed anmärker kommittén, att kostnadsökningen
till icke oväsentlig del komme på sådana områden av näringslivet,
inom vilka arbetsgivarna för närvarande blott i ringa utsträckning hade semesterförpliktelser
mot arbetstagarna.

Reservationer till semesterkommitténs förslag.

Semesterkommitténs förslag är icke enhälligt, utan reservationer ha anmälts
på olika punkter av särskilda ledamöter i kommittén.

I en reservation ha sålunda två ledamöter av kommittén (herrar Ödholm
och Wikander) framfört principiell kritik av det framlagda förslaget och
därvid anfört bland annat följande.

Kommitténs majoritet har sökt göra gällande, att det ur rekreationssynpunkt
skulle kunna motiveras att i lag tillerkänna även arbetare med typiska
korttidsanställningar semesterrätt. Det synes oss emellertid vara uppenbart,
att det icke föreligger samma rekreationsbehov för de korttidsanställda som
för de arbetstagare, som under längre tid oavbrutet äro sysselsatta med arbete
för en arbetsgivares räkning. För de korttidsanställda infalla uppehåll, som
åtminstone i viss utsträckning användas för vila och rekreation, tämligen
automatiskt mellan de olika arbetstillfällena, varför överansträngning och
förtida förslitning icke behöver befaras beträffande sådana arbetstagare.

Om man således ur rekreationssynpunkt omöjligen kan motivera lagstadgad
rätt till semester för arbetstagare med så kort anställningstid som
en månad, blir frågan, huruvida sådana arbetstagare skola tillerkännas
semesterrätt eller icke, i realiteten att anse som en ren lönefråga. Därav
blir emellertid en konsekvens, att i enlighet med principen örn avtalsfrihet på
arbetsmarknaden frågan icke bör regleras i lag.

Det må erinras örn att, då semestersakkunnigas förslag — i vilket föreslogs
en karenstid av 4 månader — var föremål för remissbehandling, samtliga
myndigheter och organisationer, som yttrade sig i denna fråga, med
undantag av socialstyrelsen och samverkande byggnadsfackförbundens centralråd
ur skilda synpunkter yrkade en förlängning av denna tid. Ett statligt
verk uttalade i denna fråga, att en så kort kvalifikationstid som 4 månader
saknade varje spår av stöd i den allmänna uppfattningen eller, som man
möjligen kunde säga, i det sociala rättsmedvetandet. Klart är, att detta omdöme
i än högre grad måste gälla en nedsättning av karenstiden till en månad.
Grunden till att lagen åiägger en viss arbetsgivare att utgiva semesterförmåner
måste vara den, att till följd av det arbete, som arbetstagaren ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

fört för den ifrågavarande arbetsgivarens räkning, ett semesterbehov uppkommit
för arbetstagaren. Denna uppfattning, vars riktighet majoriteten helt
förnekar, synes oss vara den som bäst överensstämmer med det allmänna
rättsmedvetandet. Det vore ur den anförda synpunkten rätt naturligt att
kräva en karenstid av ett år. En karenstid av en månad kan under inga
omständigheter sägas vara en rättvis och skälig avvägning av de intressen,
som här stå mot varandra. Det ter sig egendomligt, att en arbetsgivare skulle
bli tvungen att utgiva semesterförmåner till en arbetstagare, som icke varit
anställd längre tid än en månad och under denna tid utfört arbete blott å
16 dagar, ett arbete som för övrigt kanske icke tagit mer än några timmar
örn dagen i anspråk. Det kan visserligen sägas, att detta exempel är ett ytterlighetsfall;
det är dock med sådana exempel man måste pröva hållbarheten
av en teoretisk uppfattning.

Majoritetens förslag skulle medföra en kostnadsökning för näringslivet,
som, örn hänsyn tages endast till branscher, där korttidsarbete är regel, beräknats
till 13 miljoner kronor men som för arbetsmarknaden i dess helhet
måste uppskattas till ett väsentligt högre belopp. En kostnadsökning av
denna storleksordning har dock icke för majoriteten tett sig som något skäl
mot den föreslagna ändringen. Kostnadsökningen skulle komma att främst
drabba sådana näringsgrenar, inom vilka korttidsarbete i större utsträckning
förekommer. Förslaget skulle där komma att medföra en ökad lönekostnad
å inemot 4 procent. Bland de näringsgrenar, som sålunda skulle komma
att särskilt drabbas, märkas åtskilliga, exempelvis skogsbruk och sågverksindustri,
som under normala förhållanden för sin existens äro beroende av
exporten. Varje kostnadsökning för dessa näringsgrenar ter sig i nuvarande
läge ytterst vansklig med hänsyn till att den försvagar deras konkurrenskraft
efter kriget på världsmarknaden. När det här i realiteten är fråga örn en
löneökning för stora grupper arbetstagare, är det vidare tydligt, att den föreslagna
ändringen strider mot den grundsats örn pris- och lönestopp, som allmänt
erkännes böra utgöra normen för vår ekonomiska politik i nuvarande
läge.

Genom motioner i riksdagen ha särskilt skogsarbetarnas förhållanden påtalats.
Det har framhållits, alt dessa med nu gällande lagbestämmelser i
regel icke kommit i åtnjutande av semesterförmåner, särskilt icke i nordsverige.
Kommitténs utredning om skogsarbetarnas anställnings- och semesterförhållanden
har bestyrkt, att de ofta icke uppnå en anställningstid av
180 dagar och följaktligen icke bli semesterberättigade. Vi kunna i anslutning
härtill dock icke underlåta att framhålla, att en intensivare skogsvård gradvis
kommer att medföra behov av flera dagsverken i skogen, och att skogsarbetarna
därigenom även med ett bibehållande av den nuvarande lagens
regler örn förutsättningarna för semesterrättens uppkomst i fortsättningen
kunna antagas i större omfattning än nu komma i åtnjutande av semesterförmånen.
Av de nämnda motionernas motivering kan man utläsa, ali vad
man i realiteten eftersträvar är en löneförhöjning och att man siirskilt åsyftar
förhållandena för skogsarbetarna i Norrland. Det måste då erinras om
att skogsarbetet betalas icke oväsentligt högre i Norrland än i landets övriga
delar. En av anledningarna härtill torde vara just arbetets mera intermittenta
karaktär i jämförelse med exempelvis skogsbruket vid industrier och gods
i södra och mellersta Sverige.

Genom en förkortning av karenstiden till 30 dagar pålägges med ett penndrag
skogsbruket en kostnad, som i detta betänkande uppskattas till över 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

miljoner kronor. Det är förklarligt, att skogsbrukets utövare inför det förestående
ovissa läget med bekymmer måste se en sådan extra belastning.

Samma reservanter ha även riktat kritik mot förslaget i vad det avser
skyldighet för arbetsgivare att anlita postgirorörelsen vid gäldande av semesterersättning.
Enligt reservanternas åsikt tillskapades härigenom en stor
och omfattande apparat, och anordningen måste karakteriseras såsom en
onödig byråkratisering. För arbetsgivarna tedde sig det arbete, som i förevarande
hänseende pålades dem, såsom ett onödigt merbesvär. Ur arbetstagarnas
synpunkt måste det te sig som ett onödigt förmynderskap, att de
icke såsom hittills kunde erhålla semesterersättning till sig utbetald direkt
från arbetsgivaren. Det kunde med skäl från båda parters sida göras gällande,
att det borde vara arbetstagarens egen sak att hopspara de semesterersättningar,
han kunde erhålla, för att använda dem till rekreation. Reservanterna
ville även uttala, att ifrågavarande system icke gåve någon garanti
för att insatta medel verkligen användes till rekreationsändamål. För arbetstagare
inom fack med korttidsanställningar torde det te sig naturligt att uttaga
semesterersättningen under någon arbetslöshetsperiod för att använda
den till uppehället. Reservanterna ansåge därför att, även med den ståndpunkt
majoriteten ansett sig böra intaga i fråga örn karenstidens längd, den
föreslagna anordningen med insättning av semesterersättningarna å ett särskilt
postgirokonto icke bort föreslås.

A andra sidan ha två av kommitténs ledamöter (herrar Jansson och Sölvén)
förordat, att lagen erhölle en sådan utformning, att även de intermittenta
arbetstagarna bleve omfattade av lagen. Till stöd för denna sin ståndpunkt
anföra reservanterna bland annat följande.

Att de intermittenta arbetstagarna med hänsyn till de mellan arbetsperioderna
förekommande avbrotten icke skulle äga behov av semester, är en
uppfattning, som vi icke kunna biträda. Vad kommittén i detta hänseende
anfört örn säsongarbetarna gäller i minst lika hög grad örn de grupper av
arbetstagare, som här äro i fråga. Enahanda är förhållandet med invändningen
att arbetslönen för de intermittenta arbetstagarna i åtskilliga fall är
bestämd med hänsyn till anställningens intermittenta karaktär.

Enligt förslagets grundtanke är det skyddsbehov, semesterlagen har att
tillgodose, principiellt att bedöma endast efter omfattningen av det av arbetstagaren
utförda arbetet, oavsett den särskilda anställningens längd och bundenhet
till viss arbetsgivare. Att kommittén bibehållit kravet på en viss karenstid
beror icke därpå att semesterförmånen ansetts rättsligen betingad
av arbetstagarens skyldighet att under en noss längre tidsperiod stå till arbetsgivarens
förfogande utan sammanhänger med semesterkvalifikationens
beräkning per kalendermånad. En semesterreglering för de intermittenta
arbetstagarna är således icke omöjlig inom semesterlagens ram av den anledningen
att den skulle stå i strid med den principiella uppfattning av semestern,
varpå lagen bygger.

Vid ett semesterkassesystem skulle även hithörande arbetstagare kommit
i åtnjutande av semester. Att kommittén icke föreslagit ett dylikt system beror
av hänsyn till de organisatoriska och förvaltningsmässiga besvär, systemet

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

otvivelaktigi medför. Kommitténs förslag beträffande semesterersättningarnas
erläggande kan emellertid sägas innebära ett partiellt semesterkassesystem.
Med hänsyn till det sätt, på vilket detta utformats, försvagas avsevärt de skäl,
som tidigare anförts mot lagstadgad semesterrätt för de intermittenta arbetstagarna.

Mot att bortse från kravet på viss fortlöpande anställning kunde från
praktisk synpunkt invändas att med lagens regler örn semesterersättning
arbetsgivaren skulle bli nödsakad att utge sådan ersättning efter varje arbetsperiod,
eventuellt dagligen. Detta kan naturligtvis inte komma i fråga, särskilt
icke med det av kommittén föreslagna sättet för semesterersättningens
erläggande. Vi kunna emellertid inte se något skäl, varför icke för hithörande
fall i lagen skulle kunna upptagas en särskild regel om tiden för inbetalande
av dylik ersättning.

Beträffande de extra stuveriarbetama har som argument mot deras inbegripande
under semesterlagen anförts att det ofta mötte svårigheter, särskilt
i de större hamnarna, alt föra den kontroll, som vore erforderlig för
att bedöma dessa arbetstagares rätt till semester. Detta är emellertid en
fråga om arbetets organisation och ledning, som tydligen icke kan få tillmätas
avgörande betydelse i bär ifrågavarande avseende.

Det starkaste skälet mot en specialreglering har ansetts vara att man med
denna måste frånfalla kravet på viss minimianställningstid och därigenom
möjliggör att semester kan även av andra arbetstagare utfås i sådana fall, då
arbetstagare endast uppfyller lagens kvalifikationsvillkor men icke karensvillkoret.
Vi anse emellertid att en sådan, icke avsedd konsekvens bör kunna
förebyggas genom en lämplig utformning av lagreglerna med beaktande av
att behovet av en reglering hänför sig till vissa arbetsområden, där användningen
av intermittent arbetskraft är en typisk och normal företeelse,
samt genom uppställande av villkor om ett visst minimiantal arbetade dagar
såsom förutsättning för att arbetstagaren över huvud skall bli semesterberättigad.

Vad sistnämnda villkor beträffar synes det möta oöverkomliga svårigheter
att fixera någon annan tidsperiod än kalenderåret, till vilken »karensdagarna»
skulle kunna hänföras.

Efter övervägande av olika alternativ ha vi stannat för att förorda en reglering
av de intermittenta arbetstagarnas semesterrätt av det innehåll att örn
arbetstagare, tillhörande yrkesgrupp vilken på grund av arbetets natur i
regel icke sysselsättes i fortlöpande anställning utan endast vid tillfälligt
behov av arbetskraft, å minst sextio dagar under ett kalenderår utfört arbete
för arbetsgivares räkning, han skall vara berättigad till semesterersättning
för varje sådan kalendermånad under året, varunder han utfört arbete å
minst sexton dagar. Semesterersättning bör utgå med belopp som motsvarar
arbetstagarens genomsnittliga arbetsinkomst under de dagar av månaden,
å vilka arbete utförts, och erläggas i den ordning kommittén föreslagit; dock
bör arbetsgivaren kunna låta anstå med erläggande av å kalenderåret belöpande
ersättning inlin en månad efter årets utgång.

Tre ledamöter av kommittén (herrar Adamsson, Jansson och Sölvén) lia
motsatt sig att avbrottsregeln utgår ur lagen och till motivering härav anfört
bland annai följande.

Kommittén ulgår från alt jämväl nied nya lagen situationer kunna inträffa,
i vilka man vid bedömande huruvida semesterrätt föreligger bör bort -

Kuru/!. Maj.ts proposition nr 273.

se från anställningsavbrott, men förutsätter tydligen att, om avbrottet vidtagits
av arbetsgivaren i syfte att beröva arbetstagaren semesterrätt, möjlighet
härtill finnes på grund av någon allmän rättsgrundsats. Utan att ingå
på spörsmålet örn förefintligheten och räckvidden av en sådan grundsats
vilja vi emellertid som vår mening framhålla att något rimligt skäl för att
ersätta uttryckliga lagregler med allmänna rättsgrundsatser icke finnes. Härtill
kommer att den gällande lagens avbrottsregel ju icke avser endast anställningsavbrott
i det av kommittén angivna syftet utan anställningsavbrott över
huvud, vilka vid ett rent objektivt bedömande anses icke skäligen böra tillmätas
betydelse i semesterhänseende.

Vad den praktiska betydelsen av en avbrottsregel angår kan det för övrigt
ifrågasättas, om denna verkligen blir mindre i och med den lagstadgade
semesterrättens utsträckning till de korttidsanställda. Just beträffande de
typiskt korttidsanställda, vilkas anställningar i regel äro bundna till säsonger
eller eljest till perioder av ett endast tillfälligt arbetskraftsbehov, och som
ofta förflyttas mellan olika arbetsplatser, äro avbrott en synnerligen vanlig
företeelse. Så länge för semesterrätt erfordrats en så lång karenstid som
180 dagar, har det ofta varit arbetsgivaren likgiltigt huru ett avbrott rättsligen
vore att betrakta och har han följaktligen saknat intresse att på förhand
markera avbrottet såsom anställningsavbrott. Han har tvärtom haft intresse
att icke göra detta. Karenstidens nedsättning till 30 dagar måste givetvis
föranleda honom att söka framställa avbrotten såsom avbrott i anställningen,
inte bara genom att i efterhand söka ge en tyst permittering karaktär
av avskedande utan också genom att vid själva avbrottet ersätta en eljest
naturlig permittering med formell uppsägning. Men alldeles oavsett arbetsgivarens
syfte och förfarande härutinnan uppkommer frågan, vilken verkan
ett efter uppsägning följande avbrott med hänsyn till avbrottets relativa
längd, praxis inom området och andra rent objektiva förhållanden skäligen
bör tilläggas.

Dessa reservanter anse emellertid, att avbrottsregeln borde få ett något
fastare innehåll än den för närvarande ägde, och förorda, att regeln erhölle
sådant innehåll att avbrott i anställningen ej finge inverka på semesterrätten,
såframt detta skulle vara oskäligt med hänsyn till anledningen till avbrottet,
avbrottets kortvarighet i förhållande till anställningsperiodernas
längd, avbrottets förläggning eller inom företaget eller yrkesområdet vanligen
tillämpad ordning.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Kommitténs förslag till lösning av spörsmålet örn utvidgning av den lagstadgade
semesterrätten, så att denna komme att omfatta även korttidsanställda
arbetstagare, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av arbetsmarknadskommissionen (majoriteten), Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Kronobergs och Norrbottens län, landsorganisationen, tjänstemännens
centralorganisation, svensk sjnksköterskeförening, Sveriges läkarförbund,
hembiträdesföreningarnas centralkommitté och svenska maskinbefålsförbundet.
Arbetsmarknadskommissionen och landsorganisationen ha
dock instämt i det av herrar Jansson och Sölvén avgivna yttrandet örn de

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

intermittenta arbetstagarnas inordnande under lagen. Länsstyrelsen i Malmöhus
län har förklarat sig icke tveka att tillstyrka kommitténs förslag, därest
den rekreationsbehövande gruppen korttidsarbetstagare representerade en
betydande del av samtliga korttidsanställda.

Förslaget örn karenstidens sänkning till 30 dagar har vidare biträtts
av socialstyrelsen, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, kooperativa förbundet, föreningen Sveriges
aktiva handelsresande, Sveriges fartygsbefälsförening, svenska stewartsföreningen
och svenska sjöfolksförbundet. Arbetsrådet och svenska städernas
förhandlingsorganisation synas ej heller vilja motsätta sig en dylik förkortning
av karenstiden. Telegrafstyrelsen har förklarat sig icke vilja motsätta
sig förslaget i denna del, därest det för flertalet därav berörda arbetstagare
kunde befinnas påkallat. Samtliga de nu nämnda myndigheterna
och sammanslutningarna ha dock ställt sig avvisande till tanken att anlita
postgirorörelsen vid semesterersättningens gäldande.

Domänstyrelsen har uttalat, att semesterlagen borde erhålla sådan ändrad
utformning, att särskilt de norrländska skogsarbetarna finge vidgade möjligheter
att förvärva semesterrätt, men har framställt olika erinringar mot
den av kommittén föreslagna lösningen. Generalpoststyrelsen ävensom länsstyrelserna
i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län ha ej heller ställt
sig avvisande mot att villkoren för uppkomsten av semesterrätt lindrades.
Även dessa myndigheter ha emellertid uttalat sig mot att förslaget genomfördes
i den utsträckning och på det sätt som kommittén förordat.

Arbetsdomstolens ordförande — som förklarat sig helst se, att den nuvarande
semesterlagens grunder bevarades orubbade — har framhållit, att därest
man verkligen ansåge sig böra beakta kravet på matematisk rättvisa i semesterhänseende,
det i längden icke torde vara möjligt att ej tillmötesgå även
de intermittenta arbetstagarna.

Svenska sjukhusförvaltningens tjånstemannaförbund och Sveriges tandläkarförbund,
vilka begränsat sina yttranden lill att avse allenast vissa delar
av lagförslaget, ha icke upptagit frågan om semesterrättens utsträckande
till korttidsanställda arbetstagare.

Övriga myndigheter och sammanslutningar lia avstyrkt förslaget i
förevarande del eller anfört sådana allmänna betänkligheter mot detsamma,
att de måste antagas motsätta sig en utvidgning av semesterrätten utöver vad
nu gäller. Denna ståndpunkt företrädes av kommerskollegium och de hörda
handel skamrarna, lantbruksstyrelsen, statskontoret, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen och
försvarets avtalsnämnd ävensom av två reservanter inom arbetsmarknadskommissionen.
Bland de avstyrkande märkas vidare svenska arbetsgivareföreningen
och övriga arbetsgivarsammanslutningar som yttrat sig i ärendet
ävensom riksförbundet landsbygdens folk. De flesta av dem som sålunda
ställt sig avvisande ha åberopat innehållet i den av herrar Ödholm och
Wikander avgivna reservationen

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Beträffande principfrågan om de korttidsan ställdas
semesterrätt har i de remissyttranden, vari kommitténs ståndpunkt
härutinnan biträtts, i allmänhet hänvisats till kommitténs motivering eller
anförts synpunkter likartade de av kommittén framhållna. Socialstyrelsen
påpekar, att även vissa psykologiska hänsyn talade för semesterrätt åt säsongarbetare
och dylika. Många av dessa arbetstagare, som på grund av
sitt yrke måste byta arbetsplats med så täta mellanrum att semesterrätt icke
kunde intjänas med nuvarande bestämmelser, torde ha känt sig missgynnade
i jämförelse med andra kategorier, vilkas arbetsförhållanden icke hindrat
långvarigare anställning. Domänstyrelsen anser, att frågan örn semesterförmåner
till skogsarbetare borde bedömas med tanke på skogsarbetarfrågans
framtida utveckling. En semesterlagstiftning, som ställde flertalet skogsarbetare
utanför de förmåner lagstiftningen innebure, torde medföra att skogsarbetarna
kände sig ogynnsamt ställda i förhållande till andra arbetare, vilket
ytterligare torde komma att försämra rekryteringsförhållandena inom
skogsarbetarkåren. Överståthållarämbetet finner det icke tillfredsställande
att avspisa semesteranspråken för de stora arbetargrupperna inom exempelvis
skogs- och flottningsindustrien, byggnadsindustrien, väg- och vattenbyggnadsväsendet
eller torvindustrien med att för dessa för relativt kort tid
anställda automatiskt infölle uppehåll mellan arbetstillfällena, som kunde
användas för vila och rekreation, och att avlöningarna kunde antagas vara
avvägda under visst hänsynstagande till stadigt återkommande arbetslöshetsperioder.
Säsongarbetarens inkomst under arbetsperioden torde nämligen
i regel icke vara av den storlek, att han kunde försörja sig därmed under
mellantiden. Han tvingades att med annat arbete trygga sin utkomst. Länsstyrelsen
i Kronobergs län uttalar, att rätten till semester på grund av utfört
arbete oberoende av anställningen såsom sådan i ett flertal länder redan
fastslagits och numera här i landet allmänt torde betraktas såsom en förmån,
vilken borde tillerkännas även det betydande antal korttidsanställda arbetstagare,
som i regel varit i arbete viss längre tid av året men ändock hittills
uteslutits från de förmåner som gällande semesterlag tillerkänt övriga arbetstagare.

Den i remissyttrandena framkomna kritiken mot att utsträcka semesterlagens
tillämplighet till att omfatta även korttidsanställda arbetstagare innefattar
huvudsakligen följande synpunkter. Grunden till semesterlagstiftningen
vore att söka i en rekreationssynpunkt, d. v. s. samhällets intresse att förhindra
att arbetstagarens hälsa och krafter försletes genom oavbrutet arbete
utan längre uppehåll. Lagstiftningen vore att betrakta såsom en social
skyddslagstiftning och att beteckna såsom ett ur rekreationssynpunkt nödvändigt
undantag från den principiella avtalsfriheten på arbetsmarknaden.
För de korttidsanställda arbetstagarnas del — i vart fall för de rent tillfälliga
arbetstagarna — funnes intet sådant rekreationsbehov, som föranlett
semesterlagstiftningens tillkomst. De korttidsanställda ägde möjlighet att

Kungl. Majlis proposition nr 273.

rekreera sig mellan anställningarna, och arbetslönerna för de korttidsanställda
vore i regel bestämda med hänsyn till arbetets kortvariga karaktär
och högre än de skulle varit för de mera stadigvarande anställda arbetstagarna.
Arbetslönerna vore alltså beräknade med hänsyn till att de skulle giva
arbetstagarna möjlighet till existens jämväl under förutsättning av viss arbetslöshet
under året. En semesterrätt för de korttidsanställda innebure, att
semesterersättningen, d. v. s. en ekonomisk förmån, och icke ledigheten som
sådan komme att bli det primära för arbetstagaren. I realiteten skulle kommitténs
förslag följaktligen innebära att de korttidsanställda arbetstagarna
lagstiftningsvägen tillförsäkrades en löneförmån. Detta stöde emellertid i
strid med de principer örn avtalsfrihet i lönefrågor, som gällde på den svenska
arbetsmarknaden. Den nuvarande karenstiden om 180 dagar hade bidragit
till att skapa önskvärd stabilitet i arbetsförhållandena. En förkortning av
karenstiden i föreslagen utsträckning skulle till nackdel för både arbetsgivare
och arbetstagare befrämja omsättningen på arbetsmarknaden. Svårigheter
skulle uppstå vid lagens tillämpning inom vissa områden, särskilt skogsbruket
och betskötseln. Förslaget skulle, därest det genomfördes, medföra
en betydande kostnadsökning för näringslivet, särskilt för exportindustrien;
och lämpligheten av en sådan åtgärd under nuvarande tidsförhållanden,
innan klarhet vunnits örn vårt lands framtida ekonomiska läge och konkurrensmöjligheter
på världsmarknaden, kunde starkt ifrågasättas. Förslaget
stöde i strid med nu rådande pris- och lönestoppsbestämmelser. Från avstyrkande
yttranden må återgivas följande.

Lantbruksstyrelsen har anfört bland annat:

Den belastning för arbetsgivaren, som utgivandet av semesterförmån innebär,
kan anses motiverad allenast om det är fråga om en mera stadigvarande
anställning. I det allmänna medvetandet torde även hittills semestern hava
framstått som en förmån, vilken endast utgår vid mera stadigvarande anställning.
Det är ett allmänt intresse av största vikt, att med bortseende från
mera säsongbetonat arbete stabilitet råder i anställningsförhållandena. Genom
den större rörlighet, som kännetecknar den nutida arbetsmarknaden,
hava arbetstagarens möjligheter att byta anställning starkt ökats. Detta har
inom många arbetsområden medfört täta ombyten av arbetskraft och ofta
återkommande vakanser. För produktionen medför detta stora olägenheter.
Inom länder med strängare organisation av näringslivet — exempelvis Sovjetunionen
— hava även i fredstid långt gående åtgärder vidtagits i syfte
att åstadkomma större varaktighet i anställningsförhållandena.

I den mån en karenstid av viss varaktighet kan bidraga till att skapa en
önskvärd stabilitet i anställningsförhållandena, har den en stor social uppgift
att fylla. Det har synts lantbruksstyrelsen vara av vikt att framhålla
denna synpunkt, då densamma icke alls synes hava beaktats av kommittén.
Denna synes i sin strävan att vidga kretsen av dem, som skola kunna komma
i åtnjutande av lagstadgad semesterrätt, hava bortsett från att härvid stora
olägenheter kunna uppkomma inom produktionsgrenar, där dylik rätt redan
regelmässigt föreligger och där arbetsgivaren även finner det förenligt med
sitt eget intresse att ulgiva semesterförmån, då han härigenom erhåller bättre
möjligheter att behålla önskvärd arbetskraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

Generalpoststyrelsen har yttrat bland annat följande.

Genom en så kraftig avkortning av karenstiden som till 30 dagar kommer
vad postverket beträffar semesterrätt att tillerkännas ett antal rent tillfälliga
arbetstagare, vilka icke kunna anses vara i behov av semester för
rekreation och vila, åtminstone icke efter den arbetsprestation, för vilken
semester skulle erhållas. Så är förhållandet med bl. a. skolynglingar, som
anlitas för tjänstgöring någon månad under sommaren och vissa andra
semestervikarier. Om karenstiden fastställdes till exempelvis 90 dagar skulle
dessa arbetstagare, för vilka semesterrätten endast kan betraktas såsom en
ren lönefyllning, komma att falla utanför den lagliga rätten till semester,
vilket synes generalpoststyrelsen principiellt riktigt.

Även bankernas förhandlingsorganisation påpekar, att förslaget komme
att omfatta jämväl sådana kategorier av korttidsanställda, för vilka något
rekreationsbehov på grund av kortare tillfälliga anställningar över huvud
icke kunde anses föreligga. Här åsyftades semester- och sjukvikarier, tillfälligt
anställda vid arbetsanhopning, vikarier för militärinkallade etc., som
i stor utsträckning användes även inom sådana företag, t. ex. banker och
liknande, för vilka korttidsarbete ej vore något typiskt. Denna kategori av
korttidsanställda utgjordes bland annat av gifta f. d. kvinnliga befattningshavare,
studerande, pensionärer med flera, vilka genom den tillfälliga tjänstgöringen
skaffade sig en extrainkomst, som för övrigt ofta utginge efter förmånligare
grunder med hänsyn till anställningens art. För en sådan korttidsanställd
bleve semesterersättningen uppenbarligen en ren löneförmån.
Lösningen av säsongarbetarnas semesterproblem borde överlämnas till parterna
på arbetsmarknaden. Ett förhållande, som även borde beaktas, vore
den strävan till säsongutjämning med därav följande längre anställningstider
inom byggnadsbranschen och andra säsongbetonade verksamhetsområden,
som för närvarande gjorde sig gällande och som kunde medföra, att
åtminstone en del kategorier av säsongarbetare komme att erhålla semesterrätt
enligt nu gällande bestämmelser.

Svenska lantarbetsgivareföreningen framhåller, att vissa kategorier av
arbetstagare sedan gammalt utförde sitt arbete säsongmässigt och vore fullt
medvetna örn att arbete under mellansäsongerna icke komme att erbjudas
dem. Mellanperioderna erbjöde för dessa arbetstagare fullt ut så mycket vila
som egentlig semester. Å andra sidan vore arbetsgivarna, för att över huvud
behålla arbetskraften, ofta nödsakade tillfälligt anställa arbetstagare mot
en högre lön än den som de mera stadigvarande anställda åtnjöte. En
statistisk utredning angående avlöningsförhållandena för olika arbetstagare
skulle med all sannolikhet visa, att de korttidsanställda arbetstagarna erhölle
högre timlön än de långtidsanställda. Skogsarbetaren erhölle i varje
fall icke lägre inkomst än den årsanställde jordbruksarbetaren. Det kunde ej
bestridas, att den, som utan kontroll kunde ordna sin arbetsdag, hade större
möjligheter att anpassa arbetet efter sina krafter och större möjligheter att
taga fridagar än andra arbetstagare. En jämförelse mellan tempoarbetarens

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

och skogsarbetare^ förhållanden i detta hänseende gjorde vidare argumentering
överflödig. Vid lagens tillämpning å skogsarbetarna hade svårigheter
yppat sig, då arbetsgivaren gått till undersökning örn arbetstagarna,
var för sig, varit berättigade till semester. Arbetsgivaren hade måst taga
ställning till om skogsarbetarna varit att anse som arbetstagare eller entreprenörer,
om anställningarna ägt bestånd i 180 dagar, örn semesterkvalificerande
inkomst uppnåtts etc. Vid en kvalifikationstid av blott 30 dagar måste
svårigheterna att avgöra örn kvalificerande anställning förelegat avsevärt
öka. Gällande semesterlag hade medfört den ur forstlig synpunkt gynnsamma
biverkan, att arbetskraften för att uppnå 180 dagars anställning
stannade vid arbetsplatsen även sedan gagnvirkesliuggningssäsongen
avslutats. Arbetskraften sysselsattes därvid med rensnings-, huggnings- och
andra kulturarbeten av betydelse för skogsekonomien. Därest förslaget upphöjdes
till lag, skulle denna gynnsamma biverkan bortfalla. Vad nu sagts
gällde i tillämpliga delar även byggnads- och betarbetare. Tolkningen av
arbetstagarbegreppet i fråga om betarbetare medförde oftast stora svårigheter,
som också bortfölle vid en kvalifikationstid om 180 dagar. Föreningen
hyste allvarliga farhågor för alt semesterlagen i den föreslagna formen komme
att medföra kaotiska förhållanden på detta arbetsområde.

Sveriges skogsägareförbund har anfört bland annat följande.

Redan vid lagens tillkomst hade från skogligt håll anförts, att det inom
skogsarbetet ofta förekomme, att flera arbetstagare kooperativt arbetade
inom ett ackord, taget och redovisat i en arbetares namn. Ett sådant förfarande
kunde medföra, påvisades det, att arbetslaget gemensamt nådde
upp till den sammanlagda arbetskvantitet, som kvalificerade till utbekommande
av semesterersättning, utan att de enskilda medlemmarna i laget
var för sig fullgjort så stor arbetsprestation, som berättigade till semesterersättning.
Kommittén har i anledning av denna erinran uttalat, att örn
blott lagets huvudman själv arbetade med i laget, så läge det intet oriktigt
i att han tillgodogjorde sig lagets gemensamt intjänade semesterersättning.
Förbundet kan icke finna, att en dylik uppfattning är förenlig med den av
kommittén så starkt framhävda rekreations- och skyddssynpunkten.

Vid lagens tillkomst framhölls jämväl, att lagtillämpningen och kontrollen
över att kvalificeringsvillkoren vore fyllda skulle vålla avsevärda svårigheter
inom skogsbruket. Kommittén har nu uttalat, att dylika farhågor
icke besannats. Även örn vissa skogsägare, från vilka kommittén inhämtat
material, underlåtit att då beröra dessa svårigheter, har det dock enligt förbundets
mening i varje fall inom storskogsbruket varit så, att semesterlagens
tillämpning orsakat tvistigheter och svårigheter av mångahanda slag.
Särskilt har det på grund av arbetarens fria dispositionsrätt över arbetstiden
varit ytterligt svårt att kontrollera, örn den fastställda karenstiden verkligen
fullgjorts samt örn de längre eller kortare avbrott i denna, som ofta
förekomma, rätteligen borde anses som avbrott i anställningen eller icke.
Frågan om huru det borde förfaras med kooperativa ackord i en arbetstagares
namn har även vållat stridigheter.

Skulle karenstiden på nu föreslaget siitt sänkas, bleve det för arbetsgivarna
praktiskt taget omöjligt att kontrollera, att 30-dagars-anställningstiden

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

verkligen fullgjorts på ett korrekt sätt. Inom en så kort tidsperiod har arbetstagaren
alltid möjlighet att strö in några arbetsdagar då och då, så att
karenstiden formellt blir fullgjord. Detta går så mycket lättare för sig, som
i lagens mening en eller annan timmes arbetstid per dag räknas som full
arbetsdag. Trettio dagars karenstid är därför inom skogsbruket intet effektivt
kvalificeringskrav. Det kan med litet händighet fullgöras med praktiskt
taget huru ringa arbetskvantitet som helst. Kvar står då endast det andra
kvalificeringsvillkoret, nämligen en fullgjord arbetskvantitet, motsvarande
16 normala dagsinkomster. Detta krav går väl ofta för arbetsgivaren att
kontrollera, men beträffande de inom skogsarbetet så vanliga kooperativa
ackorden saknar arbetsgivaren möjlighet att bedöma, örn den enskilde arbetaren
fullgjort kvalificeringskravet eller icke.

I fråga örn förslagets ekonomiska verkningar för näringslivet
framhåller kommerskollegium bland annat följande.

Med hänsyn till rådande prisstopp på den inhemska marknaden uppstår
frågan, huruvida en mot kostnadsökningen svarande prisförhöjning skall
medgivas — vilket ur synpunkten av en stabil prisnivå givetvis bör undvikas.
För exportindustrien kommer också konkurrenssynpunkten med utländska
producenter att härvidlag spela en roll, och från flera håll ha uttalats
betänkligheter mot att vålla en fördyring av våra exportprodukters
priser. Samma synpunkt anmäler sig självfallet för sjöfartens vidkommande,
då denna näringsgren är i hög grad beroende av de internationella konkurrensförhållandena
.

Kollegium vill hemställa, att, i händelse en förkortning av karenstiden
likvisst skulle komma att äga rum, undantag stadgas för sjöfartsnäringen.
I detta sammanhang vill kollegium framhålla sannolikheten av att för sjöfartsnäringens
driftsekonomiska förutsättningar betydelsefulla frågor rörande
arbetsförhållandena ombord å fartygen och andra sociala spörsmål i
en nära framtid komma att upptagas till internationell behandling, vartill
förberedelser redan vidtagits. Detta förhållande torde även utgöra anledning
till försiktighet för vårt lands vidkommande då det gäller anordningar med
ekonomisk verkan för sjöfartsnäringen.

Domänstyrelsen yttrar, att kostnadsökningen för domänverkets del skulle
belöpa sig till närmare en miljon kronor samt — under erinran om att
skogsnäringens ekonomiska bärighet vore beroende av förhållandena på
världsmarknaden — uttalar starka betänkligheter mot en kostnadsökning
av denna storleksordning. Riksförbundet landsbygdens folk anser kommitténs
utredning rörande de ekonomiska konsekvenserna av förslaget ofullständig
för jordbrukets vidkommande. Merkostnaden för jordbruket torde
bli 3 å 4 miljoner kronor. Med hänsyn till det sätt, på vilket jordbruksproduktionens
priser numera beräknades, medförde den angivna merkostnaden
en belastning, som kunde resultera i att en förhöjning av angivna priser
bleve nödvändig. Likaväl som alla medborgare i nuvarande krigstid finge
göra olika uppoffringar för att rädda samhällets bestånd, borde reformer
av denna art tillsvidare få anstå till dess förhållandena bättre kunde överblickas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Sveriges köpmannaförbund anser det vara i hög grad ägnat förvåna, att
ett förslag som det förevarande tillkommit och avsåges träda i kraft i en
tid, då pris- och lönestopp allmänt erkändes böra utgöra normen för vårt
lands ekonomiska politik. För butikshandelns del hade efter prisstoppets
införande den 1 november 1942 marginalerna på saluförda varor praktiskt
taget varit fastlåsta, under det att stegringen av vissa viktigare kostnader -—
speciellt lönekostnaderna —- icke stått att hejda. Genom sin påtvungna ställning
mellan ett effektivt prisstopp och ett ineffektivt lönestopp hade butikshandeln
fått sin ekonomiska ställning försämrad. En i maj 1944 företagen
utredning angående lönekostnadernas förändringar inom detaljhandeln efter
prisstoppets införande hade givit vid handen, att lönekostnaderna — med
bortseende från de löner som tillkommit nyanställd arbetskraft utöver tidigare
anställd personal — stigit med omkring 13 procent. Under sådana omständigheter
funne sig förbundet föranlett att avvisa varje ogrundat förslag,
som skulle i ytterligare mån kunna försämra den ekonomiska ställningen för
handelns utövare.

Ä andra sidan har kooperativa förbundet uttalat, att det borde tagas i betraktande
att i såväl Danmark som Finland semesterlagstiftningen erhållit
ett tillämplighetsområde av samma omfattning som kommitténs förslag. Då
den reala nationalinkomsten per individ redan före kriget i båda dessa länder
vore lägre (i Finland avsevärt lägre) än i Sverige, torde kostnadsökningen
för vårt land med hänsyn bland annat till vår ställning på exportmarknaden
icke vara ägnad att inge alltför stora betänkligheter.

Vad beträffar utformningen av de regler, genom vilka
även korttidsan ställda arbetstagare kunna beredas
semesterrätt, och därvid till en början frågan örn viss karenstid bör
uppställas såsom villkor för semesterrätt har flertalet av de myndigheter
och sammanslutningar, som uttalat sig för en utsträckning av semesterrätten
till att omfatta korttidsanställda arbetstagare, godtagit förslaget om karenstidens
förkortande till 30 dagar. I ett par fall har dock ifrågasatts längre
karenstid. Sålunda har, såsom av det föregående framgår, generalpoststyrelsen
förordat en karenstid av 90 dagar, och denna längd på karenstiden
tillstyrkes även av länsstyrelsen i Göteborgs och Röhus län. Domänstyrelsen

— som föreslår en särskild semesterreglering för de okontrollerade arbetstagarna
— bär för övriga arbetstagare uttalat sig för en karenstid om fyra
månader.

Arbetsmarknadskommissionen (majoriteten) och landsorganisationen lia

— i anslutning till den av herrar Jansson och Sölvén gjorda reservationen —
förordat, att även arbetstagare, som icke arbeta i fortlöpande anställning, få
möjlighet att erhålla semester (semesterersättning). Landsorganisationen har
härom anfört:

lutning lill riksdagens protokoll 19''ili. 1 sami. Nr 273.

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

I likhet med reservanterna måste landsorganisationen anse det som en
brist i kommitténs förslag alt detta icke upptager någon reglering av semesterrätten
för de intermittenta arbetstagarna.

Beträffande sättet för en semesterreglering för intermittenta arbetstagare
kunna olika metoder tänkas. Man kan göra semesterrätten beroende av ett
visst antal arbetstimmar eller arbetsdagar antingen per kalenderår eller
annan tidrymd, man kan uppställa fordran på viss minimiinkomst under
viss tid o. s. v. Den metod reservanterna föreslagit innebär visserligen att
man i vissa fall icke förrän vid årets slut kan avgöra örn vederbörande över
huvud förvärvat semesterrätt men med hänsyn till det system, som föreslagits
för semesterersättningarnas erläggande och utbetalning är detta förhållande
utan betydelse.

Den invändning, som väl främst kommer att riktas mot reservationsförslaget,
gäller svårigheten att avgränsa de intermittenta arbetstagargrupperna.
Några avgörande betänkligheter mot att överlämna denna fråga åt rättstilllämpningen
torde man dock ej behöva hysa, därest lagtexten klart bringar
till uttryck dels kravet på att den intermittenta arbetsformen skall hänföra
sig till en grupp av arbetstagare, dels villkoret att arbetsformen i fråga skall
vara för gruppen typisk och normal.

I några yttranden har ifrågasatts huruvida icke kravet på viss karenstid
som villkor för uppkomsten av semesterrätt kan slopas. Sålunda har arbetsdomstolens
ordförande anfört:

När semesterlagsliftningen upptar en karenstid av ungefär den längd, som
den nuvarande lagen innehåller (180 dagar), så fungerar denna karenstid
såsom ett legalt mått dels på en viss fastare anknytning till arbetsgivarens
företag och dels på längden av den anställningstid, efter vilken den anställde
skäligen kan anses vara i behov av en vila i form av semester. Ingen torde
däremot kunna göra gällande, att en karenstid på 30 dagar fyller en funktion
i något av dessa hänseenden. En så kort karenstid har icke något annat
ändamål än att vara en rent teknisk bas för uppbyggnad av ett visst semestersystem.
När kommittén inrymmer semesterrätt åt korttidsanställda med ned
till 30 dagars anställningstid men från semesterrätt utesluter de intermittenta
arbetstagarna, som kunna räkna anställning endast dag för dag, torde därför
detta också vara betingat uteslutande av tekniska skäl. Men att av enbart
dylika skäl draga en sådan gräns synes mig vara irrationellt. Det kan
många gånger vara mycket svårt att säga, huruvida en person, som tillfälligt
arbetat ett större antal dagar under loppet av exempelvis en månad, varit
anställd hos arbetsgivaren hela månaden men blivit permitterad de dagar,
å vilka arbete icke utförts, eller huruvida vederbörande haft en anställning,
som endast omfattat var och en av arbetsdagarna för sig. Jag hänvisar härom
till arbetsdomstolens domar nr 65 och 66 för 1944, vilka rörde tillfälliga
arbetare på expressbyråer. Spörsmålet om gränsdragningen i speciella fall
mellan en korttidsanställd i egentlig mening och en arbetstagare med intermittent
anställning kommer uppenbarligen att med kommittéförslaget få
ökad betydelse. Om man vidare verkligen anser sig böra beakta kravet på
vad jag skulle vilja kalla matematisk rättvisa i semesterhänseende, så lärer
man i längden icke kunna undgå att tillmötesgå också de intermittenta arbetstagarna.
Om dessa nu uteslutas, kan man utgå från att deras klagan över
att hava blivit orättvist behandlade icke kommer att tystna. Det synes mig
därför vara önskvärt, att steget nu tages fullt ut.

KuntjI. Majlis proposition nr 273.

Man kommer då in på frågan örn de tekniska skäl, som ansetts tala emot
semesterrätt för de intermittenta arbetstagarna. Enligt kommittén skulle ett
tillmötesgående mot dem behöva föranleda upprättandet av semesterkassor.
Jag har själv tidigare ansett denna synpunkt vara avgörande, men jag har
genom herrar Janssons och Sölvéns reservation blivit övertygad örn att det
tinns teknisk möjlighet att tillgodose de intermittenta arbetstagarna inom
kommittéförslagets ram med semesterersättningens inbetalande på ett postgirokonto.

De nämnda reservanterna utgå från att lagen skulle upptaga två system,
det ena avsett för dem som kunna räkna minst 30 dagars fortlöpande anställning
och det andra avsett för de intermittenta arbetstagarna. Reservanterna
hava vidare tänkt sig, att de intermittenta arbetstagarna endast skulle
erhålla semesterrätt, om de tillhörde yrkesgrupp, vilken på grund av arbetets
natur i regel icke sysselsattes i fortlöpande anställning. Denna distinktion
anser jag alldeles för vag och oklar, och densamma är dessutom ägnad att
ånyo framkalla ett klagomål om orättvisa. Det förekommer säkerligen i en
utsträckning, som icke är alldeles obetydlig, att personer leva på intermittent
arbete utan att de kunna sägas tillhöra en viss bestämd yrkesgrupp. Jag hänvisar
till arbetsdomstolens dom nr 56/1940. refererad i betänkandet å sid. 73,
där det gällde en person, som av olika Åkeriägare brukade användas för
hjälp vid lastning. Här kan man icke tala om en särskild yrkesgrupp, därför
att åkeriägare i stor utsträckning anlita fast anställd personal för detta ändamål.

Jag anser del icke möjligt att, på sätt reservanterna tänkt, bygga lagstiftningen
på olika grunder för arbetstagare med fortlöpande anställning
och för arbetstagare med intermittent anställning. Detta skulle verka högst
förbryllande och skulle än ytterligare skärpa intrycket av den korta karenstidens
reella meningslöshet. Om semesterrätt skall tillkomma de intermittenta
arbetstagarna, måste alltså karenstiden slopas och lagen erhålla en
något ändrad uppställning. Visserligen är det en fördel, örn man kan i huvudsak
följa den gamla uppställningen, men detta kan dock icke vara självändamål.
I stället för att utgå från karenstiden får man utgå från det utförda
arbetet, och man måste antagligen också skjuta semesterersättningen
mera i förgrunden. För min egen del skulle jag vilja förorda, att man imledde
lagens bestämmelser rörande själva semestersystemet med vissa huvudstadganden,
som klargjorde grundtankarna, och att efterföljande detaljbestämmelser
finge anknyta till dessa huvudstadganden.

Schematiskt uttryckt kunde huvudstadgandena få ungefär följande innehåll:
1) Arbetstagare blir efter nedan angivna regler på grund av det arbete,
som han under ett kalenderår (kvalifikationsår), utfört åt arbetsgivare, berättigad
att av arbetsgivaren åtnjuta semester under följande kalenderår.
Såsom kvalifikationsår ina efter överenskommelse gälla annan period av
motsvarande längd. — 2) Under semester skall lön utgå. —- 3) När fortlöpande
anställning upphör under kvalifikationsåret eller under löpande år,
innan semester åtnjutits, skall ersättning för den genom det utförda arbetet
intjänade semestern (semesterersättning) utgivas. — 4) För den, som under
kvalifikationsåret utfört arbete utan att hava haft fortlöpande anställning,
utgives semesterersättning vid kvalifikationsårets utgång.

Örn man vågar sig på alt lill kvalifikationsårets utgång vänta med utgivandet
av semesterersättning för den, vars anställning upphört under kvalifikationsåret,
skulle detta vara systematiskt fördelaktigt, i det att man ela
kunde under en regel sammanföra båda kategorierna med ett tillägg alle -

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

nast för det fall, att fortlöpande anställning upphört efter kvalifikationsårets
utgång. Jag utgår från att minimikvantum av arbete för semesterrätt hos
viss arbetsgivare alltid skulle utgöra vad kommittén föreslagit eller 16 arbetsdagar
under en kalendermånad.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att från kommitténs utgångspunkt
och med den argumentering, som kommittén använt sig av, det varit mest
konsekvent örn kommittén helt slopat kravet på viss fortlöpande anställning.
En liknande mening hyses av en ledamot av socialstyrelsen och två ledamöter
av arbetsmarknadskommissionen.

Socialstyrelsen (majoriteten) anför bland annat följande.

När karenstiden sänkts från 180 till 30 dagar, har socialstyrelsen närmare
övervägt möjligheten av att helt slopa kravet på sådan tid beträffande såväl
kontrollerade som okontrollerade arbetstagare. I båda fallen skulle dock alltjämt
fordras stipulerade 16 arbetsdagar per månad respektive däremot svarande
arbetsmängd. I fråga örn den förstnämnda kategorien torde, med den
konstruktion semesterlagen har, karenstidens borttagande knappast kunna
ifrågasättas. Något annorlunda ställer sig saken beträffande den okontrollerade
arbetskraften. Även här fungerar karenstiden visserligen såsom måttstock
för en anställnings varaktighet. Då semesterförmånerna emellertid icke,
såsom i förra fallet, utmätas efter anställningsmånad utan efter mängden
av utfört arbete, synes en karenstid av endast 30 dagar här vara av mera
underordnad betydelse än örn tiden uppgick till 180 dagar. Det förefaller
därför som örn karenslidens bibehållande i detta fall skulle vara dikterat
mera av en strävan mot enhetlighet och likformighet än av sakligt grundade
skäl. Styrelsen anser sig dock för sin del icke kunna överblicka konsekvenserna
av att låta karenstiden för okontrollerade arbetstagare helt bortfalla
men vill föreslå, att detta göres till föremål för närmare övervägande.

Även domänstyrelsen förordar, att för skogsarbetarnas del såsom villkor
för semesterrätt uppställes allenast att viss arbetsmängd utförts under viss
tidsperiod. Till utveckling av sin ståndpunkt anför domänstyrelsen bland
annat följande.

De växlande arbetsförhållanden, varunder skogsarbetet oftast bedrives, ha
medfört att någon anställningstid i egentlig mening knappast förekommer
i fråga örn skogsarbetare. Det är därför ur skogsbrukets synpunkt olämpligt
att för okontrollerade arbetare fastställa en viss anställningstid såsom villkor
för erhållande av semesterlön. Vilken längd, som än sättes på anställningstiden,
uppstå alltid svårigheter att bedöma, huruvida ett avbrott i arbetet
skall anses bryta anställningen. Vid tillämpningen av den nuvarande
semesterlagen är det på denna punkt, som de flesta svårigheterna och meningsskiljaktigheterna
uppstått, och det har icke lyckats att uppställa några
enhetliga regler för tillämpningen i detta hänseende.

Det synes styrelsen tillräckligt att såsom krav för erhållande av semesterlön
uppställa fordran på en viss arbetskvantitet — mätt i antal dagsförtjänster
— under en viss tidsperiod. Arbetet skulle under sådana förhållanden
få utföras när som helst under perioden, varigenom man skulle slippa ifrån
den svårbedömbara frågan om anställningstid och avbrott i denna. Kravet
på utfört arbete sättes lämpligen till sexton dagsförtjänster gånger det antal
månader tidsperioden omfattar.

Kungl. Majas proposition nr 273.

Angående det mått av arbete som bör fordras för semesterrätt anför domänstyrelsen
bland annat följande.

Styrelsen anser att endast sådana skogsarbetare, som utföra arbete åt
samma arbetsgivare under hela eller större delen av en arbetssäsong, böra
komma i åtnjutande av semesterförmåner. Arbetssäsongerna i skogen äro i
huvudsak dels vintersäsongen, då huvudparten av avverkningarna utföras,
dels sommar- och höstsäsongen, då utsynings-, skogsvårds-, diltnings- och
vägarbeten m. m. ävensom en del huggningsarbeten utföras. Båda dessa
perioder ha en längd av minst tre men ofta fyra månader eller mera. Styrelsen
har vid övervägandet av frågan örn den arbetskvantitet och den tidsperiod,
som bör erfordras såsom villkor för erhållande av semesterförmåner,
i valet mellan en tidsperiod örn tre eller fyra månader, kommit till den uppfattningen,
att minimifordringarna härutinnan böra sättas till en arbetskvantitet,
motsvarande sextiofyra dagsförtjänster under en tid av högst fyra
på varandra följande kalendermånader. Kravet att arbetsförtjänsten skall
uppnås under visst antal kalendermånader är dikterat av önskvärdheten av
enkelhet i tillämpningen. Styrelsen vill framhålla, att det för en hel del av
domänverkets mera fasta arbetare, såsom kronotorpare i Norrland och arrendatorer
av skogsjordbruk i mellersta och södra Sverige, kan vara lättare
att under sommar- och höstsäsongen uppnå sextiofyra dagsförtjänster under
fyra kalendermånader än fyrtioåtta dagsförtjänster under tre kalendermånader,
när hänsyn tages till under denna årstid infallande ofta långvariga
uppehåll för skördearbete.

Förslaget att anlita postgirorörelsen vid semesterersättnings
gäldande betecknas av länsstyrelsen i Kronobergs län såsom en smidig
anordning för uppsamling av intjänad semesterersättning. Enligt länsstyrelsens
uppfattning hade, utan att systemet för nu semesterberättigade arbetstagare
i nämnvärd mån förändrats, de korttidsanställda arbetstagarna på
lämpligt sätt kunnat komma in under semesterlagens tillämpningsområde.
Länsstyrelsen i Malmöhus län finner att mot den föreslagna anordningen
visserligen kunde göras den erinran, att densamma för såväl det allmänna
som de enskilda parterna komme att medföra kostnader och besvär, men
anser dock förslaget böra godtagas då, såvitt länsstyrelsen kunde finna, en
bättre lösning icke för närvarande erbjöde sig. Generalpoststyrelsen ställer
sig tveksam till huruvida det ifrågasatta systemet skulle medföra så stora fördelar
att dess införande kunde anses önskvärt. Om de erfarenheter, som
vunnits i andra länder i vilka semesterersättning utbetalades ungefär vid
den tidpunkt som föreslagits, gåve grundad anledning förmoda, att semesterersättningen
skulle komma att i regel användas i rekreationssyfte, ville dock
generalpoststyrelsen icke avstyrka förslagets genomförande. Domänstyrelsen
har ingen erinran mot förslaget i denna del under förutsättning att insättning
endast behövde ske för sådana arbetstagare, som beräknades icke återkomma
i arbete till samma arbetsgivare. Insättning på postgiro av semesterersättning
borde vara undantag; regeln borde vara att semesterersättning
utbetalades direkt till arbetstagaren efter kvalifikationsårets utgång. Lands -

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

organisationen anser det föreslagna systemet utgöra en välfunnen lösning av
ett synnerligen besvärligt problem. Till detta allmänna omdöme borde fogas
en reservation för tekniska svårigheter, som i vissa avseenden kunde göra sig
gällande i tillämpningen men som nu icke kunde med säkerhet bedömas.
Landsorganisationen förutsatte att flertalet sådana svårigheter skulle kunna
lösas genom tillämpningsföreskrifter i administrativ väg. Vidare borde undantag
från systemet -— exempelvis för sjöfolkets del — kunna medgivas
av Kungl. Majit. För dispens borde icke nödvändigtvis krävas avtal örn
privat semesterkassesystem.

Kritiken mot systemet med inbetalning av semesterersättning till postgirot
kan sammanfattas på följande sätt. Det föreslagna systemet vöre rätt
komplicerat och skulle medföra en omfattande pappersexercis. Systemet förutsatte
en vidlyftig teknisk apparat och torde — biand annat genom bristfälliga
uppgifter — komma att giva upphov till missförstånd, förväxlingar
och andra svårigheter, varigenom ökade besvär och kostnader uppstode för
såväl arbetsgivare som arbetstagare. För arbetstagaren måste systemet te
sig såsom ett onödigt förmynderskap och ett underkännande av hans förmåga
att själv träffa avgörande i de frågor, vilka i första hand berörde
endast honom själv. Särskilt vid enstaka kortvariga anställningar eller vid
anställningar av längre varaktighet förefölle det meningslöst att anlita postgirot.
Systemet skapade inga garantier för att semesterersättningen komme
att i högre grad än med nuvarande ordning användas i rekreationssyfte.
Besvär torde i många fall kunna uppstå för att förmå arbetsgivaren att insätta
semesterersättning; och systemet torde i praktiken kunna sättas ur
kraft med hänsyn till att arbetsgivare, som utbetalade semesterersättning
direkt till arbetstagaren, icke härigenom torde drabbas av någon påföljd.
Systemet vore vidare lätt att kringgå genom överenskommelse om att löpande
kalenderår skulle utgöra kvalifikationsår och semesterns förläggning
till uppsägningstid. För sjöfartens del vore systemet över huvud icke möjligt
att tillämpa. Av de avstyrkande yttrandena må följande återgivas.

Socialstyrelsen har anfört:

Även med det föreslagna systemet skulle man knappast kunna skapa tillräckliga
garantier för att förmånen utnyttjades för rekreation i högre grad
än vid nuvarande ordning. Härtill kommer, att detta insättningssystem med
all säkerhet skulle bli för alla parter synnerligen tidskrävande och tungrott;
de erforderliga blanketterna skulle bli rätt invecklade med uppgifter i vissa
fall om på olika år belöpande semesterersättningar. Med kännedom örn allmänhetens
bristande förmåga att fylla i formulär håller styrelsen för troligt,
att en mängd ofullständiga uppgifter skulle inkomma, vilka skulle föranleda
avsevärt kompletteringsarbete. I många fall komme arbetsgivaren att underlåta
att över huvud taget insätta semesterersättningsbeloppet. Väl förekommer
det för närvarande, att arbetsgivaren vägrar utgiva intjänad ersättning
vid en anställnings upphörande, men arbetstagaren kan här omedelbart bevaka
sin rätt därutinnan. Enligt förslaget skulle ersättningsbeloppet insättas
å postgiro inom 8 dagar efter anställningens upphörande. I enlighet därmed

Kungl. Meijen proposition nr 273.

skulle alltså arbetstagaren först sedan han lämnat anställningen äga möjlighet
att kontrollera, att han gottskrivits sin fordran. Eventuellt erforderliga
justeringar skulle då vara betydligt besvärligare att åstadkomma.

Starka skäl tala sålunda för att bestämmelserna örn postgiroinbetalning
av semesterersättning utgå ur förslaget. Allmänheten torde på andra vägar
kunna förmås att ändamålsenligt utnyttja den ledighet eller ersättning därför,
som de lagenliga förmånerna erbjuda. Den i sådant syfte redan bedrivna
propagandan torde ytterligare kunna intensifieras.

Arbetsdomstolens ordförande — som finner kommitténs förslag i förevarande
del i och för sig innebära en god lösning till undvikande av det invecklade
sparkassesystemet — har anfört bland annat följande.

Enligt vad jag erfarit utgör frågan örn inkasserandet av semesterersättning
redan nu ett stort problem. Mindre arbetsgivare söka i betydande utsträckning
undandraga sig att utgiva dylik, och arbetarorganisationerna
hava fått påtaga sig besväret med indrivningen. När arbetstagaren icke är
organiserad, blir inkasseringsfrågan ytterligare försvårad, och någon annan
utväg torde icke stå honom till buds än att anlita advokat eller offentlig
rättshjälpsanstalt i den mån sådan finnes. Svårigheterna komma att högst
avsevärt ökas genom kommitténs förslag. Nu innebär arbetstagarens blotta
närvaro vid slutuppgörelsen ett visst hinder för arbetsgivaren att undandraga
sig fullgörandet av sin skyldighet. I fortsättningen, då arbetsgivaren vid slutuppgörelsen
kan hänvisa till att ersättningen kommer att av honom insättas
på postgirokonto, har han mycket lättare att komma ifrån saken. Erfarenheten
från de fack, där man tillämpar ett sparkassesystem, bestyrker detta.
Jag har sålunda inhämtat, att den advokat, vilken för fackförbunden inom
byggnadsindustrien — där man har en semesterkassa — ombesörjer indrivning
av fordringar, som hänföra sig till semesterrätten, bär att göra med
över 1 000 försumliga arbetsgivare om året med flera tusen fordringsberättigade
arbetstagare. I flera hundra fall om året föranledas rättsliga åtgärder.
Även om det i detta fall är fråga örn semesterlön i allmänhet och icke endast
örn .semesterersättning, visa de anförda siffrorna, att man här har ett problem
av högst betydande storleksordning. Kommittén synes icke hava ägnat
detta problem någon större uppmärksamhet. Genom de i semesterkassorna
använda semesterkorten underlättas dock indrivningen dels på så sätt, att
fordringarna i stor utsträckning kunna från början göras till beloppen
ostridiga, och dels arbetarorganisationerna automatiskt erhålla underrättelse
om att betalning försummats. Motsvarighet härtill saknas enligt förslaget.
Enligt min mening bör spörsmålet örn indrivningen göras till föremål för
en särskild undersökning, innan definitiv ställning tages till förslaget.

I fråga örn förhindrande av utbetalning direkt till arbetstagaren synes
kommittén mena, att en dylik utbetalning icke skall vara ogiltig så att arbetsgivaren,
efter att hava betalat på detta sätt, skulle bliva skyldig att utgiva
beloppet än en gång genom insättning på postgiro. Denna ståndpunkt
är välbetänkt, ty eljest skulle tusentals oerfarna arbetsgivare lockas i en
fälla. Kommittén har däremot föreslagit, alt avtal örn utgivande av semesterersättning
direkl till arbetstagaren skall vara ogiltigt. I denna del kan
jag icke fatta kommitténs lanke. Det är väl meningslöst alt göra avtalet
ogiltigt, örn likviden blir giltig, och i de ojämförligt flesta fall kan man icke
skilja mellan avtal och likvid, eftersom avtalet kommer till stånd just genom

Kungl. Majas proposition nr 273.

utbetalningen. Bestämmelserna örn insättning på postgiro komma på detta
sätt icke att omgärdas av någon effektiv sanktion. Kommittén hänvisar till
skadeståndet, men eftersom arbetsgivaren och arbetstagaren oftast hava ett
gemensamt intresse av att utbetalningen sker direkt, kan man icke vänta
sig, att någon skadeståndstalan kommer att föras. Om man icke vill avstå
från sanktion, återstår väl icke någon annan utväg än kriminalisering av
direkt utbetalning — även den föga effektiv. Förseelsen bör i så fall ligga
under offentligt åtal.

Sveriges redareförening har anfört bland annat följande.

Kommittén synes föga eller ej alls hava beaktat de förhållanden, som äro
rådande inom sjömansyrket, och att bestämmelser, som möjligen kunna
vara ändamålsenliga för i land anställda, icke alls äro lämpade för sjömansyrkets
utövare. Detta gäller särskilt sjömän, som äro anställda å fartyg,
vilka uteslutande gå i trafik mellan främmande länder. Därest en man varit
anställd ombord på fartyg, varom här är fråga, under en tid av exempelvis
10 månader och därefter lämnar tjänsten, skulle sålunda enligt förslaget
befälhavaren meddela rederiet, hur stor semesterersättning mannen vid
tjänstens slut är berättigad till. Rederiet skall härefter i sin tur insätta ersättningen
å särskilt postgirokonto här i Sverige. Det kan sålunda dröja
avsevärd tid, innan ersättningen kan insättas och kanske lika lång tid, innan
mannen därefter utfår ersättningen. Denne har kanske just avmönstrat
fartyget i utlandet för att erhålla en tids vila, varvid han är i behov av den
honom tillkommande semesterersättningen.

Härutöver får föreningen framhålla, att kommitténs förslag om insättning
av semesterersättning å postgirokonto för arbetsgivarna skulle medföra
en icke oväsentligt ökad arbetsbörda, och detta gäller särskilt beträffande
sjöfartsnäringen med hänsyn såväl därtill, att arbetstagarna här i
många fall befinna sig ombord å fartyg, vilka uteslutande gå mellan främmande
länder, som på grund av att sjöfolket, särskilt av manskapsklass,
synnerligen ofta skiftar fartyg. Det är vidare föreningens uppfattning, att
det föreslagna systemet icke heller skulle röna sympati hos de anställda.
Föreningen vill här erinra örn den mycket starka opposition, som från sjöfolkets
sida framkommit mot insättning av viss del av intjänad krigsriskersättning
i postsparbanken. I avseende å dessa senare gäller det dock endast
föreskrifter, som äro tidsbegränsade, då krigsriskersättningarna komma
att avvecklas i samband med krigets upphörande eller någon tid därefter.
Föreskrifterna om insättning av semesterersättning skulle däremot bliva
av permanent natur.

En fråga, som kommittén helt synes hava bortsett ifrån är, huruvida den
semesterersättning utländska sjömän å svenska fartyg äro berättigade till,
jämväl skall insättas å postgirokonto här i Sverige. Dessa sjömän kanske
aldrig komma alt besöka Sverige eller få någon förbindelse med vårt land.
Att under sådana omständigheter insätta ersättningen i fråga å konto här
i Sverige, måste rubriceras som i hög grad olämpligt. Att från föreskrifterna
undantaga enbart utländska sjömän är ej heller lämpligt, då det skulle
medföra, att de svenska besättningsmännen skulle anse sig missgynnade
genom att de icke, såsom sina utländska kolleger ombord å svenska fartyg,
finge uppbära sina förmåner kontant. I vad avser sjöfarten har, såvitt föreningen
kan finna, det nu existerande systemet med utbetalning av semesterersättning
kontant fungerat på ett tillfredsställande sätt.

Kungl. Muj:ts proposition nr 273.

Liknande synpunkter ha framförts av andra sjöfartsorganisationer.

I några fall, där man motsatt sig postgirorörelsens anlitande för här avsett
ändamål, har ifrågasatts genomförandet av ett system med semesterkassor
efter vedertagen typ. Sålunda har länsstyrelsen i Stockholms län förklarat
att den, i trots av vad kommittén häremot anfört, icke kände sig
övertygad om omöjligheten av den gällande lagstiftningens kompletterande
med ett dylikt system. Svenska stadsförbundet uttalar att, därest det icke
ansåges lämpligt att arbetsgivaren finge direkt till arbetstagaren utbetala
semesterersättning, ett system med semestermärken borde användas, därvid
postverket skulle anlitas för distribution och inlösen av semestermärkena.
Även svenska städernas förhandlingsorganisation anser ett system med semestermärken
vara att föredraga framför det föreslagna systemet.

Förslaget att slopa den nuvarande lagens avbrotts regel
har — såvitt angår de myndigheter och sammanslutningar, vilka lämnat
kommitténs förslag om karenstidens förkortning utan principiell erinran —
vunnit anslutning av arbetsrådet, telegrafstyrelsen, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus och Norrbottens lån, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund och Sveriges läkarförbund.

Svenska landstingsförbundet, svenska städernas förhandlingsorganisation,
kooperativa förbundet och svensk sjuksköterskeförening synas icke ha upptagit
förevarande spörsmål till bedömande.

Socialstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen ävensom andra hörda
arbetstagarsammanslutningar än sjuksköter skef öreningen ha — under åberopande
av den av herrar Adamsson, Jansson och Sölvén gjorda reservationen
-— avstyrkt förslaget i denna del och förordat att åt regeln gåves den av
reservanterna föreslagna lydelsen.

Vattenfallsstyrelsen har, med utgångspunkt från att den nuvarande karenstiden
bibehölles oförändrad, föreslagit att avbrottsregeln i princip alltjämt
borde upptagas i lagen men att regeln skulle få sådant innehåll att
avbrott i anställningen icke finge inverka på semesterrätten, såframt tiden
för avbrottet utgjorde mindre än en femtedel av anställningsperioden närmast
före avbrottet. Till stöd härför har anförts, att regeln i sin nuvarande
form visat sig svårtillämplig och att en undersökning av arbetsdomstolens
domar i detta hänseende visat att arbetsdomstolen i regel bortsett från anställningsavbrott,
som utgjort en sjättedel eller mindre del av närmast föregående
anställningsperiod, men att domstolen i regel kommit till motsatt
resultat i de fall, då avbrottet utgjort en femtedel eller större del av föregående
anställningsperiod. Även järnvägsstyrelsen har förordat att i lagen
preciserades den avbrottstid, som skulle inverka på arbetstagarens rätt till
semester.

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Föredraganden.

Genom den av 1938 års riksdag antagna, ännu gällande semesterlagen
blev ett helt nytt rättsområde underkastat reglering. Redan i samband med
lagens tillkomst underströkos svårigheterna att på förhand överblicka en
dylik oprövad lagstiftnings konsekvenser i olika hänseenden. Sålunda framhöll
föredragande departementschefen, att det väl kunde tänkas att de erfarenheter,
som vunnes vid lagens tillämpning, kunde föranleda överväganden
om ändringar i vissa hänseenden av lagens regler.

Särskild diskussion föranledde vid lagens tillkomst spörsmålet, huruvida
lagen skulle erhålla sådan utformning att även säsongarbetare och andra korttidsanställda
arbetstagare bleve delaktiga av lagens förmåner. 1936 års semestersakkunniga
ansågo, att något principiellt undantag icke borde uppställas
för dessa arbetstagarkategorier, och denna uppfattning i principfrågan
delades av föredragande departementschefen. Emellertid ansågs att krav
på viss tids fortlöpande anställning hos samma arbetsgivare — karenstid —
borde uppställas såsom förutsättning för rätt till semester; härigenom
kommo givetvis sådana arbetstagare, vilkas anställning var av kortare varaktighet
än den fastställda karenstiden, att uteslutas från laglig semesterrätt.

Ganska snart efter lagens ikraftträdande upptogos såväl inom riksdagen
som i framställningar till Kungl. Majit frågor om ändringar av lagen i olika
hänseenden. Sålunda väcktes vid 1942 års riksdag ett flertal motioner, vari
yrkades att de korltidsanställda arbetstagarna måtte i lag tillförsäkras semesterrätt.
Dessa motioner resulterade i att riksdagen i skrivelse den 20 maj
1942, nr 245, hemställde att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning av
frågan om vidgad möjlighet för säsongarbetare att erhålla lagstadgad semesterrätt
jämte i samband därmed stående spörsmål.

Den utredning, varom riksdagen sålunda hemställt, har numera verkställts
av särskilt tillkallade sakkunniga, 1942 års semesterkommitté. Den av kommittén
företagna utredningen har emellertid icke avsett endast nyssberörda
spörsmål utan omfattat en allmän översyn av semesterlagen.

Den förebragta utredningen synes mig bestyrka, att en revision av
semesterlagstiftningen är av behovet påkallad. Detta gäller främst i fråga
örn de grundläggande förutsättningarna för semesterrätt. Den nuvarande
lagens krav, att arbetstagaren skall ha haft en fortlöpande anställning hos
samma arbetsgivare under 180 dagar för att få rätt till semester, leder otvivelaktigt
till att stora grupper arbetstagare, vilka av olika skäl ej kunna
uppnå denna karenstid men vilka i ej mindre mån än övriga arbetstagare
äro i behov av de förmåner lagen bereder dessa, uteslutas därifrån. Särskilt
skogsarbetarna — vilka utgöra ett betydande antal av landets arbetstagare
—- äro för närvarande så gott som helt avstängda från varje möjlighet att
kvalificera sig för rätt till semester. Men även för en mångfald andra
arbetstagare är semesterfrågan ännu olöst, och det torde icke kunna antagas
att denna fråga avtalsvägen vinner sin generella lösning. Åtgärder till åstad -

Kunell. Majlis proposition nr 273.

kommande av en bättre ordning härutinnan böra därför övervägas. Denna
mening delas också av kommittén och ett stort antal av de myndigheter och
sammanslutningar som yttrat sig över dess förslag.

Kommittén har efter övervägande av olika i och för sig tänkbara möjligheter
att i lag lösa semesterproblemet för de korttidsanställda arbetstagarna
stannat för att i princip bibehålla den nuvarande semesterlagens konstruktion
och att såsom villkor för semesterrätt fasthålla vid kravet på viss
karenstid. Karenstiden har dock föreslagits starkt förkortad eller från 180
till 30 dagar. En sådan förkortning har kommittén ansett möjlig genom att
med anlitande av postgirorörelsen tillskapa ett slags hela arbetsmarknaden
omfattande semesterkassesystem, avsett att anlitas i de fall då i anledning
av anställnings upphörande semesterersättning skall utgå. Tankegången i
kommitténs förslag är att genom statens försorg skulle för vederbörande
arbetstagares räkning hopsparas av honom i olika — framför allt relativt
kortvariga — anställningar intjänad semesterersättning, så att dessa medel
på en gång kunde bli tillgängliga för honom, när han skall taga semester.

Kommitténs förslag i förevarande del har tillstyrkts av ett flertal myndigheter
och sammanslutningar. Mot förslaget har emellertid också framförts
en på sina håll kraftig kritik av skiftande innehåll. Vid sidan av argument,
vilka synas sakna erforderlig bärkraft, inrymmer denna kritik vissa synpunkter,
vilka förtjäna att beaktas. Jag vill i det följande något närmare
beröra vad sålunda framförts; dessförinnan önskar jag emellertid med
några ord beröra de principer på vilka semesterlagstiftningen vilar.

Semesterlagen bygger på den grundtanken att det ur olika synpunkter är
ett samhälleligt intresse att skydda arbetstagarnas hälsa, både i kroppsligt
och i andligt hänseende. I sådant syfte vill semesterlagen bereda arbetstagarna
tillfälle till viss tids ledighet, under vilken de ha möjlighet att utan
minskning i sina inkomster söka behövlig rekreation. Enligt den nuvarande
lagen förvandlas emellertid understundom semesterrätten till en
rätt till penningersättning. Syftet med denna ersättning är icke att tillförsäkra
arbetstagaren ett tillskott till lönen, utan meningen med densamma är
i stället att göra det möjligt för arbetstagaren att förskaffa sig samma rekreation
som om den intjänade semesterförmånen skulle utgått i form av
-ledighet. En utvidgning av lagens tillämpningsområde till korttidsanställda
kommer utan tvivel att leda till en ökning av de fall, då arbetstagaren
icke erhåller semester in natura utan i stället en penningersättning. Vilka
garantier som än uppställas för att denna ersättning användes för det
avsedda ändamålet, torde man kunna utgå ifrån att detta icke alltid blir
händelsen. Även örn lagens huvudsyfte icke uppnås i dylikt fall, anser jag
att lagen jämväl därvidlag har en viktig uppgift att fylla. Genom densamma
tillgodoses nämligen i viss mån kravet på social rättvisa. Vid vanligt betraktelsesätt
måste det framstå såsom naturligt och skäligt att varje arbetstagare
genom sitt arbete intjänar icke endast lön utan även semester eller

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

ersättning därför. Att helt bortse från dessa psykologiska faktorer kan ej
vara lyckligt.

För att därefter övergå till de särskilda punkterna i den mot semesterkommitténs
förslag riktade kritiken, vill jag till en början — i anslutning
till det tidigare anförda — understryka att jag ej kan dela deras mening,
som anse att endast arbetstagare i längre fortlöpande anställning skulle ha
behov av semester. Jag ansluter mig helt till kommitténs uttalande, att en
arbetstagare, som under viss tid utfört arbete åt skilda arbetsgivare, har
lika stort behov av vila som den arbetstagare, vilken under motsvarande tid
haft anställning hos en och samma arbetsgivare. Arbetet, ej anställningen
som sådan, bör vara avgörande för uppkomsten av semesterrätt. I vissa
yttranden har gjorts gällande, att en arbetstagare, som icke hade längre
fortlöpande anställning utan arbetade i mera kortvariga perioder, ej skulle
vara i behov av någon lagstadgad semesterrätt, därför att han mellan arbetsperioderna
finge nödig avkoppling. Vidare har anförts, att arbetslönen för
säsongarbetarna vore beräknad med hänsyn till arbetets kortvariga karaktär
och högre än för andra arbetstagare samt att säsongarbetarna därigenom
erhölle kompensation för utebliven semester. Dylika betraktelsesätt torde
dock icke vara riktiga. Det synes mig ligga i öppen dag, att de påtvungna
uppehållen i arbetet icke kunna ersätta en verklig semesterledighet. Och för
det alldeles överväldigande flertalet korttidsanställda kan arbetslönen icke
anses så avpassad, att den innesluter möjlighet för dem att taga semester i
vanlig mening.

I en del yttranden har mot förslaget den invändningen framställts, att en
mera avsevärd förkortning av den nuvarande karenstiden skulle, till skada
för landets näringsliv, medverka till att öka omsättningen av arbetskraft på
arbetsmarknaden. Därest den nuvarande semesterlagen skulle bidragit till
att fastare binda arbetstagaren vid arbetsgivarens företag, torde dock denna
omständighet i förevarande sammanhang få anses ovidkommande. Det synes
mig för övrigt föga troligt, att rätten till semesterersättning skulle spela
någon mera betydande roll för en arbetstagare, för vilken fråga uppkommer
att sluta anställningen.

Mot kommitténs förslag om nedsättning av karenstiden har vidare invänts
att förslaget, örn det upphöjdes till lag, skulle komma att medföra stora
svårigheter bland annat inom skogsbruket och betskötseln. Enahanda anmärkning
framfördes mot 1936 års semestersakkunnigas förslag till semesterlag
och var ett avgörande skäl till att karenstiden då utsträcktes från föreslagna
fyra månader till 180 dagar. Kommittén bar emellertid efter undersökning
funnit att de vid den nuvarande lagens tillkomst uttalade farhågorna
i nämnda hänseende icke besannats. Att svårigheterna icke haft de
proportioner, som vid lagens tillkomst befarades från skogligt arbetsgivarhåll,
är även min uppfattning. De påtalade olägenheterna torde närmast
sammanhänga med den kontroll som kan fordras för bedömande av arbets -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 273.

tagarnas semesterrätt, särskilt svårigheten att avgöra om ett fortlöpande
anställningsförhållande kan anses lia förelegat och i vad mån uppehåll i
arbetet skall inverka på arbetstagarens rätt till semester. Såsom jag i det
följande kommer att närmare visa, synes det emellertid vara möjligt att —
utan att ett semesterkassesystem i teknisk mening införes — helt frånfalla
kravet på någon tids sammanhängande anställning och såsom villkor för
semesterrätt blott fordra visst utfört arbete.

Enligt kommittéförslaget skulle en viss grupp korttidsanställda arbetare,
nämligen stuveriarbetare och andra arbetstagare som användas endast för en
eller ett par dagar åt gången (intermittent anställning), icke heller i fortsättningen
erhålla någon semesterförmån. Det synes mig icke tillfredsställande
att semesterfrågan för denna grupp lämnas olöst. Jag har redan tidigare
tillkännagivit såsom min åsikt, att en arbetstagare, som under viss tid
utfört arbete åt skilda arbetsgivare, bör ha lika stor rätt till semester som
en arbetstagare, vilken under motsvarande tid haft anställning hos en och
samme arbetsgivare. Av liknande skäl synes det mig att man icke bör göra
någon skillnad mellan å eila sidan en arbetstagare, som under viss tid haft
fortlöpande anställning hos en arbetsgivare, och å andra sidan en arbetstagare,
som under samma tid i enahanda omfattning utfört arbete för arbetsgivarens
räkning, ehuru det avtalsrättsliga förhållandet mellan arbetsgivaren
och sistnämnde arbetstagare icke kunnat betecknas såsom en sammanhängande
anställning. Mot semesterrättens utsträckning till särskilt stuveriarbetarna
har gjorts gällande, att oöverstigliga praktiska svårigheter skulle
uppstå vid lagens tillämpning å dem. Det förefaller mig dock som om ifrågavarande
arbete skulle kunna så organiseras att de befarade svårigheterna
väsentligen reducerades. I vart fall torde svårigheterna icke vara så betydande,
att de böra betraktas såsom ett avgörande hinder mot semesterrättens
utsträckning till dylika anställningsförhållanden. Då, såsom av det
följande lärer framgå, kravet på viss anställningstid för rätt till semester
torde kunna eftergivas, bortfaller det tekniska hinder som därutinnan mött
mot att medgiva de intermittenta arbetstagarna semesterförmåner.

En utsträckning av semesterrätten till att avse även de korttidsanställda
arbetstagarna kommer tvivelsutan att medföra ökade kostnader för arbetsgivarna,
och från en del håll lia uttalats farhågor för att en dylik utsträckning
— särskilt med hänsyn till rådande tidsläge — skulle få menliga inverkningar
på näringslivet som följd. För egen del kan jag ansluta mig till
vad kommittén uttalat därom att kostnadsökningen icke kan bli av den storlek,
att den bör stå hindrande i vägen för utsträckningen av semesterlagens
tillämpningsområde till alt omfatta även de korttidsanställda. Jag vill i
detta sammanhang icke underlåta att nämna, att semesterfrågan för de korttidsanställda
arbetstagarna redan vunnit sin lösning i Danmark och Finland.
Stora delar av vårt näringsliv komma icke alls eller endast i obetydlig
mån alt beröras av den här föreslagna regleringen. Kostnadsökningen kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

mer nämligen till övervägande delen att falla på sådana områden av näringslivet,
där den nuvarande semesterlagen icke medfört några allmänna
ekonomiska förpliktelser för arbetsgivarna. Jag saknar anledning till annat
antagande än att förhållandena även inom dessa områden äro sådana, att
produktionen där kan bära samma semesterkostnader som inom övriga områden.
Tillräckliga skäl att härvidlag ställa sjöfartsnäringen i undantagsställning
synas mig icke föreligga.

Såsom jag i det föregående antytt har jag funnit mig böra förorda, att
kravet på viss karenstid helt slopas. Enligt min mening tala åtskilliga omständigheter
därför. Till en början vill jag erinra om att en sådan lösning
helt överensstämmer med den principiella grundsyn på semesterrätten, som
kommittén anlagt och till vilken jag anslutit mig, nämligen att omfattningen
av det utav arbetstagaren utförda arbetet och ej anställningen som sådan
bör vara utslagsgivande för semesterfrågan. Skall lagen jämväl i fortsättningen
byggas på principen örn viss karenstid såsom förutsättning för
semesterrätt, måste — såsom kommittén ock funnit — denna karenstid vara
jämförelsevis snävt tillmätt, enär inom betydande områden där säsongarbete
förekommer arbetsperioderna äro så kortvariga, att en längre karenstid
skulle utestänga arbetstagarna från laglig semesterrätt. Karenstiden blir
emellertid då icke något uttryck för den tid, efter vilken arbetstagaren skäligen
bör ha anspråk på semester, utan dess betydelse blir, såsom från olika
håll påpekats, närmast av teknisk art.

Även av praktiska skäl är det fördelaktigt att semesterrätten icke knytes
till viss karenstid. Härutinnan må särskilt pekas på de svårigheter, som
uppstå när det gäller att avgöra, huruvida en arbetstagare under viss tid
haft sammanhängande anställning, d. v. s. fortlöpande stått till arbetsgivarens
förfogande, eller örn avbrott i anställningen förekommit. Gränsdragningen
mellan en intermittent anställning och en anställning av fortlöpande
beskaffenhet kan, såsom framgår av vad arbetsdomstolens ordförande yttrat,
ofta vara förenad med vanskligheter. I kravet på en sammanhängande
anställningstid ligger nämligen ej en fordran på att arbetstagaren under
tiden i fråga kontinuerligt varit i arbete. Av olika skäl kan en arbetstagare
under längre eller kortare perioder vara frånvarande från arbetet utan att
anställningsförhållandet därigenom brytes. Så är främst fallet då arbetstagaren
av en eller annan anledning blivit permitterad. Givet är att det
stundom måste vara svårt att avgöra, huruvida en anställning kan anses
ha fortlöpt, oaktat några prestationer enligt arbetsavtalet icke fullgjorts från
någondera sidan. Särskilt gäller detta, då vid minskad tillgång på arbete
fråga uppstår huruvida en arbetstagare skall anses ha blivit entledigad —
i vilket fall anställningsförhållandet avbrutits — eller endast permitterad.
Mången gång torde det kunna vara beroende på rena tillfälligheten huruvida
det ena eller andra är fallet. Vidare uppkommer frågan huruvida man,

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

i händelse av avbrott i anställningen, kan bortse därifrån. Det nu anförda
gäller såväl okontrollerade som övriga arbetstagare. Vad särskilt skogsarbetare
och andra okontrollerade arbetstagare angår torde det — såsom
jag tidigare berört — ligga i sakens natur att bedömningen av frågan, huruvida
viss anställningsperiod föreligger för dem, måste medföra vissa besvärligheter
nied hänsyn till de förhållanden varunder de utföra arbetet. Frågorna
örn anställningstidens beräkning och om inverkan av ett uppehåll i
arbetet på arbetstagarens rätt till semester torde ha varit de spörsmål som
under den nuvarande semesterlagens giltighetstid föranlett de flesta tvistigheterna;
och även inom arbetsdomstolen ha på dessa punkter meningarna
ofta brutit sig.

Därest, i enlighet med mitt förslag, karenstiden helt slopas, torde — för
alla arbetstagare som stå under arbetsgivarens kontroll — huvudregeln för
uppkomst av rätt till semester böra bli att arbetstagaren på grund av det
arbete, som han under ett kalenderår (kvalifikationsår) utför för arbetsgivarens
räkning, äger av denne åtnjuta semester under följande kalenderår.
Såsom kvalifikationsår bör efter överenskommelse kunna gälla annan period
av motsvarande längd. Semester torde -— i likhet med vad nu gäller
— böra utgå med en dag för varje sådan kalendermånad under kvalifikationsåret,
varunder arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete
minst 16 dagar. I lagen bör, liksom hittills, finnas en föreskrift, att arbetstagare,
vars anställning upphör innan han åtnjutit honom tillkommande
semester, skall erhålla penningersättning för den uteblivna semestern
(semesterersättning).

Skyldigheten för arbetsgivaren att bereda arbetstagaren semester in
natura torde såsom för närvarande endast böra avse sådan semester, som
en hos arbetsgivaren anställd arbetstagare intjänat under pågående anställning
hos arbetsgivaren. Under sådana förhållanden kan med visst fog göras
gällande, att de inlermittenta arbetstagarna icke borde i lagen tillförsäkras
rätt till semester utan enbart till en ekonomisk förmån. Häremot vill jag
allenast erinra om de lagtekniska svårigheter, som äro förknippade med en
gränsdragning mellan arbetstagare med och utan fortlöpande anställning.
Nackdelarna av dubbelregler äro vidare uppenbara. I praktiken torde emellertid
semesterförmånen för de intermittenta arbetslagarna — liksom över
huvud för de korttidsanställda — i allmänhet komma att utgå i form av
semesterersättning.

1 detta sammanhang vill jag anmärka att viss grund givetvis finnes för
den meningen, att en fristående kortvarig anställningsperiod — såsom exempelvis
ett enstaka kortare vikariat under året — icke i och för sig medför
att behov av semester uppkommer för arbetstagaren. Genom den av mig
förordade lösningen komma även dylika fall att hänföras under lagen. Såsom
kommittén framhållit lärer det icke vara tekniskt möjligt att frånskilja

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

dem från de typiska fallen av på varandra följande korttidsanställningar.
Isolerade kortvariga anställningsperioder torde dock vara relativt sällsynta.
Den överväldigande majoriteten av vårt lands arbetstagare arbetar nämligen,
såsom kommittén även understrukit, under så gott som hela året för sitt
uppehälle. Med hänsyn till dessa förhållanden synes den här ifrågavarande
konsekvensen av att de korttidsanställda medgivas semesterrätt icke vara
ägnad att väcka alltför stora betänkligheter.

Kommitténs förslag, att semesterersättning icke skall utbetalas direkt till
arbetstagaren, då denne slutar anställningen, utan i stället av arbetsgivaren
insättas å ett särskilt postgirokonto, har rönt starkt motstånd i åtskilliga
avgivna yttranden. Även om systemet i och för sig måste anses som en god
lösning och även om nackdelarna med detsamma i vissa yttranden väsentligen
överdrivits, lärer dock den föreslagna anordningen —- för vars upprätthållande
torde erfordras påföljd av något slag — kunna vålla irritation
och på många håll uppfattas såsom onödig eller olämplig. Det synes med
fog kunna betvivlas, att fördelarna med en sådan anordning verkligen
komme att uppväga det besvär, som skulle följa därmed. Ej heller lämnar
systemet några säkra garantier för att semesterersätttningen komme att användas
för avsett ändamål. Jag har även övervägt möjligheten att låta ett
semesterkassesystem av hittills vedertagen typ obligatoriskt vinna tillämpning,
eventuellt endast inom vissa områden av arbetsmarknaden. På sätt
kommittén närmare utvecklat skulle emellertid även ett dylikt semesterkassesystem
bli behäftat med väsentliga olägenheter.

Det synes mig i betraktande härav böra förordas, att semesterersättning
även i fortsättningen utbetalas direkt till arbetstagaren i samband med att
dennes anställning upphör. Påpekas må, att semesteridén numera torde ha
så allmänt trängt igenom, att även de korttidsanställda arbetstagarna som
regel kunna antagas komma att på avsett och för dem ändamålsenligt sätt
utnyttja de förmåner, lagen vill tillförsäkra dem. Vidare vill jag här framhålla,
att hinder självfallet icke möter för de organiserade parterna på arbetsmarknaden
att avtalsvis genomföra privata semesterkassesystem. Det
kan tvärtom synas lämpligt att så sker. Dylika system ha den fördelen att
de möjliggöra en smidig anpassning efter växlande situationer och omständigheter.
De särskilda semesterkassor, som för närvarande finnas inom
vissa yrkesområden, böra kunna bestå även i fortsättningen. Givetvis få
dock arbetstagarna enligt de för dessa kassor gällande reglerna icke bli
sämre ställda än om lagens bestämmelser skolat tillämpas.

Enligt den nuvarande lagen utbetalas semesterersättning i samband med
att arbetstagarens anställning upphör. I och med att kravet på viss tids
anställning uppgives, måste nya regler uppställas i fråga om utbetalningen
av semesterersättningen. Hur dessa nya bestämmelser böra utformas, är
ingalunda utan vidare givet. Ur olika synpunkter skulle det vara en fördel,

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

om det rättsförhållande, som uppkom när arbetsgivaren anställde arbetstagaren,
kunde helt avvecklas så fort arbetstagaren slutfört arbetet och hans
anställning upphör. För arbetstagare med intermittent arbete äro emellertid
de särskilda anställningsperioderna av mycket kort varaktighet, och för
sådana fall lämpar det sig icke med en föreskrift att semesterersättningen
skall utbetalas vid anställningens upphörande. I och för sig synes det tänkbart
att för de intermittenta arbetstagarna låta utbetalningen av semesterersättningen
ske exempelvis per månad eller vid kvalifikationsårets utgång.
Även andra möjligheter stå till buds. För egen del anser jag starka skäl
tala för att man söker sig fram till en gemensam huvudregel, som täcker
samtliga fall, oberoende av anställningsförhållandets varaktighet. En sådan
regel kan lämpligen givas det innehållet att semesterersättning skall utbetalas
senast inom en vecka efter utgången av det kalenderkvartal, under
vilket anställningen upphör. Något hinder för att semesterersättningen
utbetalas tidigare — exempelvis i samband med den slutlikvid som sker vid
avtalsförhållandets upphörande -—- bör naturligen icke föreligga. För arbetstagare,
som slutar en fortlöpande anställning av ej alltför kort varaktighet,
kan det dock synas naturligt att semesterersättningen erlägges vid
anställningsförhållandets upphörande. I det fall att anställningen varat förslagsvis
tre månader torde därför lagen böra inrymma en hjälpregel, som
giver arbetstagaren rätt att påfordra att få semesterersättningen till sig utbetalad,
när anställningsförhållandet upphör.

Liksom kommittén anser jag att hemarbetare, skogsarbetare och andra
okontrollerade arbetstagare såsom för närvarande böra i lagen tillförsäkras
rätt enbart till semesterlön, alltså icke till semesterledighet. Såsom villkor för
rätt till semesterlön bör fordras, att arbetstagaren under viss tidrymd genom
arbete för arbetsgivarens räkning uppnått en sammanlagd arbetsinkomst av
viss storlek. Hur de närmare reglerna därvidlag böra utformas har varit föremål
för delade meningar. Vid övervägande av denna fråga har jag, i likhet
med kommittén, stannat för en bestämmelse, enligt vilken den erforderliga
arbetsinkomsten bör utgöra minst 16 gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten
å orten för arbete av den art, varom fråga är, under en arbetstid av
åtta timmar. Denna arbetsinkomst anser jag böra ha förvärvats under ett
kalenderkvartal. En okontrollerad arbetstagare, som genom arbete för en
arbetsgivares räkning under ett kalenderkvartal uppnått nyssnämnda arbetsinkomst,
bör bli berättigad till semesterlön med fyra procent av den under
kvartalet intjänade lönen. För sådana kalenderkvarlal, under vilka arbetstagaren
icke uppnått nämnda arbetsinkomst, kommer han alltså icke att förvärva
någon semesterförmån. Jag är väl medveten örn att den av mig sålunda
förordade regeln med kalenderkvartalet såsom tidsnorm kan medföra
vissa ojämnheter samt — då de okontrollerade arbetstagarna regelmässigt
arbeta mot ackordsbetalning — jämväl besvärligheter vid den avmätning av

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 273. 4

Kungl, Maj:ts proposition nr 273.

arbetet som måste ske vid kvartalsskiftena. Att helt undvika ojämnheter
torde emellertid icke vara möjligt. Vad särskilt skogsarbetarna beträffar synas
de angivna besvärligheterna av domänstyrelsens yttrande att döma
kunna övervinnas. Vidare vill jag framhålla, att den av mig nu föreslagna
anordningen har den fördelen med sig, att de förut av mig förordade — i
samband med behandlingen av semesterfrågan för de kontrollerade arbetstagarna
omnämnda — föreskrifterna om gäldandet av semesterersättningen
kunna göras tillämpliga även för de okontrollerade arbetstagarna.

Vid den av mig föreslagna lösningen blir regeln, att avbrott i anställningen
icke må inverka på semesterrätten såframt det med hänsyn till örn
ständigheterna skulle vara oskäligt, överflödig och kan utgå ur lagen.

Semester för arbete som utgör bisyssla.

Gällande rätt.

Enligt den nuvarande semesterlagen förvärvas ej semester i anställning,
som icke kan anses utgöra arbetstagarens huvudsakliga sysselsättning och
förvärvskälla.

Semesterkommitténs förslag.

I sitt betänkande framhåller kommittén, att genom den gällande lagens
formulering den som hade exempelvis någon eller några timmars dagligt
städningsarbete eller hade anställning som tidningsbud kunde intjäna semester
i sådan anställning örn vederbörande icke hade annan anställning. Däremot
kunde en arbetstagare, som samtidigt hade flera anställningar, av vilka
ingen kunde betecknas såsom den huvudsakliga, icke förvärva rätt till semester
i någon av dem. Men örn den ena anställningen dominerade, medförde
den semesterrätt.

Kommittén föreslår, att även bisyssla skall kunna grunda rätt lill semester.
De överväganden, som lett fram till kommitténs förslag i denna del,
framställas i betänkandet sålunda:

Det kan anses föga rimligt, att en arbetstagare skall förlora all semesterrätt
endast därför att han skaffar sig flera likvärdiga sysselsättningar. En
arbetstagare med flera sysselsättningar är tydligen i större behov av semester
än om han skulle inneha endast en av anställningarna. Vidare måste sägas,
att regeln kan medföra ett mindre rättvist resultat olika arbetsgivare emellan.
Den ene arbetsgivaren kan bli skyldig att ge en anställd semester, medan
en annan arbetsgivare icke behöver göra detta, trots att anställningsförhållandena
för arbetsgivarnas del kunna vara fullt analoga. Det ter sig mindre
följdriktigt, att frågan örn skyldighet för arbetsgivaren att bereda icke hel -

Kimot. Maj:ts proposition nr 273.

äl

tidsanställd arbetstagare semester blir beroende av om arbetstagaren samtidigt
förskalfar sig annat arbete eller ej.

Anledningen till att lagen i förevarande hänseende erhållit sin nuvarande
utformning torde vara en önskan att låta även sådana arbetstagare förvärva
semesterrätt, vilka endast någon kortare tid dagligen utföra arbete för en
arbetsgivares räkning. Kommittén kan ansluta sig till vad departementschefen
uttalat därom, att också dylika arbetstagare böra få tillfälle att årligen
komma bort från den dagliga miljön under någon tid. Även för den som
utför arbete endast under några få av dagens timmar kan föreligga ett behov
att under en tid få helt koppla av från det dagliga förvärvsarbetet. Om man
emellertid ställer sig på denna ståndpunkt, synes det för frågan om uppkomsten
av semesterrätt böra vara likgiltigt, huruvida vederbörande i övrigt
utför lönearbete eller ej. Att en person försörjer sig genom flera samtidiga
anställningar bör icke hindra uppkomsten av semesterrätt. Varje anställning
som gör skäl för namnet bör därför kunna kvalificera vederbörande till
semesterrätt, och en arbetstagare som samtidigt innehar flera anställningar
bör kunna förvärva semesterrätt i varje anställning. Inom samhället finnas
åtskilliga sysslor, som äro av sådan beskaffenhet, att de kunna fullgöras
utan att dagens samtliga arbetstimmar behöva tillsättas. Av naturliga skäl
måste även dessa sysslor fullgöras. De kunna emellertid i allmänhet icke
lämna vederbörande hel försörjning utan måste därför förenas med annat
arbete, vare sig detta nu är egen förvärvsverksamhet, annan anställning eller
hushållsarbete i hemmet.

I fråga om städningspersonalen vid de statliga myndigheterna och institutionerna
har man redan medgivit en utsträckning av semesterrätten. Statens
tjänstemän åtnjuta semester även för bisyssla. En person, som har deltidsarbete
i statens tjänst, torde nämligen förvärva semesterrätt i denna anställning,
även om han har en annan huvudanställning — statlig, kommunal eller
enskild — vari han jämväl erhåller semester.

Semesterlagstiftningen i de övriga nordiska länderna upptager ej några
undantagsbestämmelser beträffande bisyssla. I ett cirkulär från det danska
socialministeriet har direkt utsagts, att semesterrätt kan samtidigt förvärvas
i olika anställningar och att en arbetstagare, som arbetar hos olika arbetsgivare,
skall — oavsett om sysselsättningarna äro sidoordnade eller uppdelade
i huvudsyssla och bisyssla — kunna förvärva semesterrätt hos samtliga
arbetsgivare i enlighet med lagens allmänna regler.

Kommittén anser, att det givetvis är av stor vikt, att en arbetstagare, som
förvärvat semesterrätt i flera samtidiga anställningar, blir i tillfälle att
på en gång åtnjuta semester i de olika anställningarna
samt anför i anslutning härtill bland annat följande.

Först när arbetstagaren kan göra sig helt fri från det dagliga arbetet blir
lian i stånd att fullt tillgodogöra sig den vila och den rekreation som semestern
är avsedd att skänka. Enligt gällande semesterlag är det emellertid
arbetsgivaren, som äger bestämma när semestern skall utgå. Göres händin
nan icke någon ändring, skulle arbetstagare, som samtidigt har flera anställningar,
kunna få finna sig i att åtnjuta semester i varje anställning var för
sig. Fråga uppkommer därför örn vidtagande av viss begränsning i arbetsgivarens
nämnda bestämmanderätt i fall där arbetstagaren samtidigt har
anställning hos annan arbetsgivare. Den anordning, som härvid närmast

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

skulle kunna sättas i fråga, vöre införande av skyldighet för sådana arbetsgivare,
som samtidigt hade viss arbetstagare i sin tjänst, att gemensamt bestämma
om förläggningen av dennes semester. Kunde arbetsgivarna härutinnan
icke enas, finge väl, där särskilda skäl ej förelåge att tillägga en av
arbetsgivarna bestämmanderätten, frågan hänskjutas till avgörande av utom
stående person eller eventuellt en viss myndighet. Fall, där skäl kunde föreligga
att tillägga en av arbetsgivarna bestämmanderätten, vore sådana, i vilka
en av anställningarna kunde betraktas som arbetstagarens huvudsakliga sysselsättning
eller ock haft längre varaktighet än de övriga. Emellertid finner
kommittén starka betänkligheter möta mot införande av sådana anordningar
som här antytts. Särskilt synes det föga tilltalande, att en arbetsgivare kan
bli tvingad förlägga arbetstagarens semester till en för arbetsgivaren olämplig
tidpunkt. Skulle dessutom i vissa fall arbetstagarens huvudanställning bli
den i förevarande hänseende bestämmande, står man åter inför svårigheten
att draga gränsen mellan huvudsyssla och bisyssla. Kommittén anser sig
därför i detta sammanhang icke böra föreslå ändring av de nuvarande bestämmelserna
om semesterns förläggning. Kommittén vill emellertid understryka,
att det icke annat än i undantagsfall bör få förekomma, att semester
i samtidiga anställningar åtnjutes vid olika tidpunkter. Med god vilja hos de
berörda parterna synes arbetstagarens intresse att erhålla semester vid
samma tid kunna tillgodoses utan lagändring.

Arbetstagare, som har två samtidiga anställningar inom samma yrke men
får sin semester i de båda anställningarna förlagd till olika tider, bör givetvis
vara oförhindrad att, under det semester åtnjutes i den ena anställningen,
i vanlig ordning fullgöra de med den andra anställningen förenade sysslorna.
Däremot bör arbetstagaren icke få utnyttja den vunna ledigheten i en anställning
till ökat arbete på annat håll. Vad nu anförts har synts kommittén
böra föranleda en modifikation av det nu gällande stadgandet, att arbetstagare,
som under någon del av semestern utför avlönat arbete inom sitt
yrke, mister rätten till lön under semestern. Arbetstagare, som jämsides med
den anställning vari semester åtnjutes innehar annan anställning inom sitt
yrke, bör förklaras vara oförhindrad att under semestern utföra sådant avlönat
arbete i sistnämnda anställning som ej går utöver det vanliga.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Kommitténs förslag att semesterrätt må kunna förvärvas i anställning, som
har karaktär av bisyssla, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet
avgivna yttranden.

Förslaget har avstyrkts allenast av Västergötlands och norra Hallands
handelskammare, handelns arbetsgivareorganisation, bankernas förhandlingsorganisation,
Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund, svenska
lantarbetsgivareföreningen och Sveriges redareförening. Jämväl generalpoststyrelsen,
svenska landskommunernas förbund samt en reservant inom
arbetsmarknadskommissionen ha emellertid anfört vissa betänkligheter mot
detta förslag.

Handelns arbetsgivareorganisation och bankernas förhandlingsorganisation
framhålla, att i fråga om bisyssla rekreationssynpunkten icke kunde
tillmätas tillnärmelsevis samma betydelse för semesterfrågans bedömande

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

som vid huvudsyssla. Det vitsordades dock, att den nuvarande lagens formulering
medförde vissa icke önskvärda konsekvenser. Dessa borde emellertid
kunna avhjälpas utan att den av kommittén föreslagna linjen därigenom biträddes.
— Inom såväl försäkringsbranschen som handeln vore ett betydande
antal personer verksamma i olika biförtjänstuppdrag (fritidsombud, agenter
med flera). Enligt organisationernas uppfattning kunde dessa personer
icke anses såsom arbetstagare i semesterlagens mening utan måste betraktas
som självständiga företagare. Det skulle också framstå som synnerligen
oegentligt, därest nämnda uppdragstagares fritidsverksamhet skulle kunna
konstituera semesteranspråk.

Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund påpekar, att enligt det mellan
förbundet och svenska fastighetsarbetareförbundet gällande kollektivavtalet
för deltidsanställda fastighetsarbetare semesterrätt kunde förvärvas även i
bisyssla. Det hade emellertid vid avtalets tillämpning visat sig, att arbetstagarna
i stor utsträckning begärde att få utbyta semestern mot kontant
ersättning för att dymedelst ernå ett tillskott i sina inkomster. Erfarenheten
gåve således belägg för, att dessa arbetstagare i betydande omfattning icke
ansåge sig äga behov av semester. — Rekreationstanken förfuskades genom
den föreslagna rätten för arbetstagare, som jämsides med den anställning
vari semester åtnjötes innehade annan anställning, att under semestern utföra
sådant arbete i sistnämnda anställning som ej ginge utöver det vanliga. Det
måste vara ett oavvisligt krav, att arbetstagaren verkligen använde semestern
för att skaffa sig rekreation. I motsatt fall erhölle arbetsgivaren icke den
nytta i form av förstärkt eller bibehållen arbetsförmåga hos arbetstagaren,
som semestern vore avsedd att medföra och vartill arbetsgivaren lämnat
ekonomiskt bidrag.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har anfört bland annat följande.

Svårigheterna för flera arbetsgivare att bereda en gemensam arbetstagare
semester vid samma tid giva vid handen, att kommitténs förslag härutinnan
icke är lämpligt. Det kommer att leda till stora praktiska svårigheter. Örn
fyra, fem familjer utnyttja en och samma städhjälp och detta till äventyrs
i sådan utsträckning, att samtliga anställningarna skulle medföra rätt till
semester, är det ej givet, att samtliga arbetsgivare kunna anvisa semester
samtidigt. Man kommer ej ifrån att den, som innehar flera anställningar,
intager en i viss mån friare .ställning än den, som uteslutande är sysselsatt
i en anställning. I mångt och mycket intager en arbetstagare med flera
anställningar en ställning, som påminner om den, en självständig företagare
Ilar. Resultatet bomme att bli att semesterersättningen i stor utsträckning
kommer att utgöra blott och bart lönefyllnad.

Generalpoststyrelsen har pekat på svårigheterna att anskaffa vikarie för
deltidsanställd arbetstagare samt härom an fört bland annat följande.

Med stöd av nu gällande bestämmelser örn bisyssla har generalpoststyrelsen
ansett semesterrätt i regel icke tillkomma arbetstagare, vars åtagande
icke kriiver en arbetstid uppgående till ungefär hälften av normal arbetstid.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 273.

Härigenom ha följande kategorier anställningstagare i regel icke åtnjutit
semesterrätt: föreståndare för mindre poststationer, postombud, lant- och
lådbrevbärare å kortare linjer, tidningsutdelare, lösväskbefordrare, post- och
brevbärarbiträden med kortare tjänstgöringstid. För ett stort antal av dessa
arbetstagare är åtagandet en ren bisyssla, som upptager vederbörandes lid
under några timmar per söckendag. Samtliga förenämnda kategorier skulle,
örn lagen får den föreslagna utformningen, erhålla semesterrätt. Förutom
den merkostnad, som detta skulle föra med sig, inställa sig även svårigheter
med anskaffande av vikarier. Det har redan nu, ehuru semester medgivits
endast arbetstagare med längre anställningstid och till följd därav även relativt
god avlöning, visat sig svårt att i vissa fall anskaffa vikarie under ledigheter.
I ett trafikverk som postverket måste för postbefordringens normala
gång vid ledighet för anställningstagare vikarie alltid insättas hur litet vederbörandes
åtagande än må vara. Att för en befattningshavare, vars åtagande
är en ren bisyssla med relativt låg ersättning, anskaffa vikarie för vilken
uppdraget likaledes kan lämpa sig såsom bisyssla, är mången gång svårt.
Örn vikarie icke kan anskaffas å orten, skulle det, örn det över huvud taget
vore möjligt att sända vikarie från annan ort, medföra orimliga konsekvenser.

Generalpoststyrelsen har vidare framhållit, att slopandet av kravet på viss
kvantitet utfört arbete för erhållande av semesterrätt kunde medföra vissa
oformligheter. På grund av regeln om 16 dagars arbete per kalendermånad
skulle exempelvis en lantbrevbärare, som fullgjorde lantbrevbäring tre dagar
i veckan, icke erhålla semesterrätt även örn arbetstiden uppginge till 7—8
timmar per tur eller 20—25 timmar per vecka, men en bisyssla med några
timmars arbetstid per söckendag, eller eventuellt endast fyra dagar i veckan,
skulle medföra semesterrätt. Okontrollerad arbetstagare bleve icke berättigad
till semesterlön förrän efter fullgörandet av en viss kvantitet arbete. Det
torde icke vara oskäligt, att något motsvarande minimikrav på fullgjort
arbete infördes även beträffande rätten till semester.

Svenska landskommunernas förbund — som i princip icke har något att
erinra mot att även en bisyssla skall berättiga innehavaren till semester —
har ifrågasatt, huruvida icke en lagändring i förevarande hänseende finge
som följd att jämväl kommunala förtroendemän bleve berättigade till semester.
Förbundet hävdade, att semesterlagen icke borde göras tillämplig
på kommunala förtroendemän.

En reservant inom arbetsmarknadskommissionen bär framhållit att förslaget
i denna del syntes komma att innebära, att semesterrätt även kunde
förvärvas av timlärare vid kommunala skolor. Timlärare vid exempelvis
anstalter för yrkesundervisning vore ofta lärare, som i sin ordinarie och
huvudsakliga sysselsättning åtnjöte ferier, eller befattningshavare i företag
inom industri eller handel, vilka i denna egenskap åtnjöte semester. För tillgodoseende
av vederbörandes behov av rekreation saknade således semesterrätts
förvärvande i bisysslan som timlärare betydelse. Med hänsyn till undervisningens
lämpliga bedrivande kunde en timlärares tjänstgöring behöva för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

läggas så, att han undervisade exempelvis en timme per dag under fyra dagar
i veckan; i sådant fall inträdde enligt förslaget semesterrätt. Ordnades åter
undervisningen så, att dessa fyra veckotimmar förlädes till två eller tre dagar
i veckan, bortfölle nämnda rätt. Det syntes kunna ifrågasättas, huruvida
icke förslaget borde omarbetas för undvikande av angivna konsekvenser.

Beträffande frågan örn uttagandet av semester vid flera
samtidiga anställningar har svenska lantarbetareförbundet ifrågasatt,
huruvida icke i lagtexten borde införas en tvingande bestämmelse av
den innebörd, att arbetstagare med flera dylika anställningar garanterades
semesterledighet från de olika anställningarna under samma tidrymd. En
semesterledighet, som innebure att varje dag endast vore delvis fri från
arbete, kunde knappast räknas som semesterledighet i ordets rätta bemärkelse
och strede mot de allmänna synpunkterna om semesterns betydelse ur
rekreationssynpunkt. Det syntes också utomordentligt svårt att utöva kontroll
på att en arbetstagare, som hade flera bisysslor inom samma yrke,
verkligen begränsade sig till det kvantum arbete, som en bisyssla omfattade,
samtidigt med att semester åtnjötes för den andra bisysslan inom samma
yrkesgren. Den föreslagna regeln om förbud för arbetstagare att under någon
del av semestern utföra avlönat arbete inom sitt yrke förefölle svår att i
praktiken uppehålla, örn arbetstagaren gåves rätt att, jämsides med att han
åtnjöte semester, fortsätta anställningen inom sitt yrke även örn det senare
arbetet skulle vara begränsat till endast en del av arbetsdagen.

Jämväl Sveriges redareförening har anmärkt på sistnämnda regel och därvid
anfört, att enligt föreningens uppfattning redan den nuvarande bestämmelsen
i detta hänseende icke vore riktigt avvägd. Envar som utförde avlönal
arbete under sin semester, vare sig detta skedde inom arbetstagarens yrke
eller annat verksamhetsområde, borde icke äga rätt till semesterlön.

F öredraganden.

Såsom mått för det arbete, som ansetts böra medföra rätt till semester,
har i den gällande semesterlagen uppställts 16 arbetsdagar i månaden. Med
arbetad dag avses härvid icke blott en normal arbetsdag utan även sådan
dag. under vilken arbetstagaren utfört arbete för arbetsgivarens räkning
endast en del av dagen.

Enligt nuvarande lag förvärvar emellertid arbetstagare, som icke i full
utsträckning sysselsättes för arbetsgivarens räkning, semesterrätt endast
under förutsättning att den anställning, vari arbetet utföres, är arbetstagarens
huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla. Såsom kommittén
framhållit medför ifrågavarande stadgande vissa icke önskvärda konsekvenser.
Det har ock föranlett en hel del svårigheter vid tillämpningen. Kommittén
har bland annat på grund av dessa skäl föreslagit, att stadgandet utgår
ur lagen.

Spörsmålet örn semester för arbete som utgör bisyssla har från min sida
delvis besvarats genom mitt ståndpunktstagande till de i det föregående be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

handlade principfrågorna. Såsom jag därvid framhållit anser jag, att arbetstagarens
rätt till semester bör bedömas med utgångspunkt från det av honom
utförda arbetet och att — när arbetstagaren under året haft flera kortvariga
anställningar — skyldigheten att ekonomiskt svara för arbetstagarens semester
bör åvila samtliga de arbetsgivare, för vilkas räkning arbetet utförts. På
samma sätt som en arbetstagare, sysselsatt i obka på varandra följande korttidsanställningar,
bör även en arbetstagare, som har flera — såsom huvudeller
bisysslor karakteriserade — jämsides löpande anställningar erhålla
möjlighet till betald semester genom bidrag från de olika arbetsgivarna.

Att såsom ifrågasatts — utöver kravet på 16 arbetsdagar i kalendermånaden
— föreskriva något särskilt minimikrav på fullgjort arbete synes mig
icke böra ifrågakomma med hänsyn till de synnerligen skiftande förhållanden
varunder olika arbeten utföras. Tillräckliga skäl att utfärda särbestämmelser
för exempelvis timlärare synas sålunda ej föreligga.

Jag förordar alltså att även bisyssla skall kunna grunda rätt till semester
— och detta även örn sysslan är av relativt ringa omfattning — örn blott
den förrättats under minst 16 dagar i månaden. Såsom från några håll
påpekats kan nämnda regel i vissa gränsfall leda till mindre tillfredsställande
resultat. Regeln har emellertid den stora förtjänsten, att den är mycket
enkel att tillämpa, och regelns fördelar framför andra motsvarande regler
torde framträda än starkare, sedan ett fortlöpande anställningsförhållande
icke längre utgör förutsättning för uppkomsten av semesterrätt. Den i förevarande
sammanhang berörda svårigheten att få vikarier för de deltidssysselsatta
synes mig överdriven. Jag vill även omnämna att, enligt vad av
mig kommer i det följande förordas, arbetsgivaren liksom hittills får rätt
att förlägga semestern till den för honom lämpligaste tidpunkten under året.

Med anledning av vad som yttrats örn semesterrätten för fritidsombud och
andra, som lia bisysslor inom försäkringsbranschen och handeln, vill jag
framhålla, att dessa personer bli omfattade av semesterlagen endast under
förutsättning att de äro att betrakta såsom arbetstagare i förhållande till sin
huvudman. Om så är fallet, saknas anledning att i semesterhänseende placera
dem i någon särställning. Till spörsmålet örn arbetstagarbegreppet återkommer
jag i ett senare sammanhang. Därvid vill jag även beröra de kommunala
förtroendemännens ställning i semesterhänseende.

För arbetstagare med flera samtidiga anställningar är det självfallet av
intresse, att semestern i de olika anställningarna icke förlägges till olika
tider. Svårigheterna att finna en ur såväl arbetsgivar- som arbetstagarsynpunkt
väl avvägd regel äro dock, såsom kommittén närmare utvecklat, utomordentligt
stora. Jag finner därför, i likhet med kommittén, mig icke kunna
förorda, att i lagen upptages någon bestämmelse i förevarande hänseende.
Därvid vill jag emellertid understryka kommitténs uttalande, att med god
vilja hos de berörda parterna arbetstagarens intresse att erhålla semester
vid samma lid bör kunna tillgodoses utan någon särskild lagbestämmelse
härom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Såsom en följd av mitt ställningstagande till frågan om rätt till semester
för bisyssla bör, såsom kommittén föreslagit, en jämkning företagas av det
stadgande i gällande lag som utsäger att arbetstagare, som under någon del
av semestern utför avlönat arbete inom sitt yrke, mister rätten till lön under
semestern. Arbetstagare, som jämsides med den anställning vari semester
åtnjutes innehar annan anställning inom sitt yrke, bör nämligen — i den
händelse han icke får samtidigt åtnjuta semester i sistnämnda anställning
■—• förklaras vara oförhindrad att under semestern utföra sådant avlönat
arbete i denna anställning som ej går utöver det vanliga.

Lagens tillämpningsområde.

Gällande rätt.

Den nuvarande semesterlagen äger tillämpning å arbetstagare i allmän
eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare hos staten, för
vilka gälla särskilda föreskrifter rörande semester. Från lagens tillämpning
är vidare undantagen arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens familj
eller som avlönas uteslutande genom andel i vinst.

Lagen innehåller ingen definition å begreppet arbetstagare. Av lagens
förarbeten framgår emellertid, att de begrepp och regler, som gälla inom
den allmänna civilrätten, skola för semesterlagens vidkommande vara avgörande
för gränsdragningen mellan arbetstagare och självständig företagare.

Semesterkommitléns förslag.

Enligt kommitténs förslag skall semesterlagen även i fortsättningen vara
tillämplig allenast å den, vilken är att anse såsom arbetstagare. Kommittén
erinrar om att socialstyrelsen den 15 maj 1944 avgivit förslag örn
rättslig likställighet i olika avseenden mellan arbetstagare och vissa självständiga
företagare, av socialstyrelsen kallade uppdragstagare. Enligt
nämnda förslag skulle vad i lagen den 11 september 1936 örn förenings- och
förhandlingsrätt samt vissa andra till den s. k. arbetsfredslagstiftningen
hörande lagar — men ej semesterlagen — stadgas om arbetsgivare och
arbetstagare äga motsvarande tillämpning i fråga om uppdragsgivare och
uppdragstagare i sådana fall, då uppdragstagarna intoge en så beroende
ställning gentemot uppdragsgivarna, att förhållandet mellan parterna vore
väsentligen likartat med förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Kommittén anser, i likhet med socialstyrelsen, att tillämpningsområdet för
semesterlagen icke bör utvidgas i den ordning socialstyrelsen föreslagit beträffande
arbetsfredslagstiftningen. Till stöd härför anföres bland annat
följande.

Bland de yrkesutövare, som omfattas av socialstyrelsens utredning, finnas
personer med mycket olika ekonomisk och social ställning samt olika beroendeställning
i förhållande till huvudmännen. Klientelet är således myckel

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

heterogent. Detta gäller såväl de merkantila mellanhänderna som övriga här
avsedda uppdragstagare. Med hänsyn till de synnerligen mångskiftande
yrkesområden och förhållanden, örn vilka torde bli fråga, synes det knappast
vara möjligt att erhålla en godtagbar legal definition, varav i varje särskilt
fall skulle framgå, till vilken kategori vederbörande vöre att hänföra. En
lagregel av det innehåll socialstyrelsen ansett kunna upptagas i vissa lagar,
vilka avse förhållanden vari de stridiga intressena huvudsakligen företrädas
av organisationerna på arbetsmarknaden, skulle därför, om den gjordes tilllämplig
beträffande semesterlagen, vilken gäller förhållanden mellan enskilda
parter, lätt komma att föranleda tvistigheter, och antalet tvister skulle givetvis
bli större, i den mån möjligheterna att förvärva rätt till semester ökas
genom nedsättning i kravet på viss längre tids fortlöpande anställning hos
samma arbetsgivare. Med hänsyn till att semesterlagen därjämte är en lag,
med vilken olika domstolar — såväl allmän domstol som arbetsdomstolen —
komma i kontakt, är faran för en oenhetlig rättstillämpning uppenbarligen
stor.

Vissa av de nu antydda olägenheterna skulle måhända bortfalla, därest
vid uppkommen tvist örn semesterlagens tillämpningsområde avgörandet i
delta hänseende överlämnades åt en administrativ instans, exempelvis socialstyrelsen.
Även ett sådant arrangemang har dock sina uppenbara nackdelar.
Den administrativa myndigheten skulle i de allra flesta fallen få företaga sin
prövning utan fullständig utredning, och dess prövning måste bli mer eller
mindre summarisk. De olika för frågans bedömning avgörande faktorerna
torde i regel bli bättre belysta vid en domstolsbehandling än genom ett
administrativt förfarande. Romme i visst fall, efter det i administrativ
ordning avgjorts, att semesterlagen vore tillämplig, frågan om rätten till
semester upp till prövning av domstol, kunde det lätt inträffa att det fullständigare
material, som förebragtes inför domstolen, lämnade en helt annan
bild av vederbörandes ställning än den, som framkommit vid den administrativa
myndighetens tidigare prövning. Att under sådana förhållanden låta
domstolen bli bunden av den administrativa myndighetens beslut ter sig
mindre lämpligt. Härtill kommer, att ett överlämnande till administrativ
myndighet av avgörandet i förevarande hänseende skulle medföra stor arbetsbelastning
för myndigheten, enär bedömning måste ske från fall till fall.
Att överlämna avgörandet av hithörande spörsmål åt en enda domstol —
som då måste bli arbetsdomstolen — synes av olika skäl ej heller kunna
ifrågakomma.

Örn kommittén således avvisar tanken på att genomföra en legal utvidgning
av semesterlagens tillämpningsområde, framhåller emellertid kommittén
samtidigt, att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet icke torde vara
något i och för sig givet, oföränderligt begrepp, samt anför i anslutning
härtill bland annat följande.

Utvecklingen har tvivelsutan tenderat till att ge arbetstagarbegreppet
en vidare omfattning än det från början haft. Kommittén vill ifrågasätta,
huruvida icke utvecklingen numera — bland annat under inflytande av
kollektivavtalsväsendet — gått därhän, att detta begrepp enligt allmänna
rättsgrundsatser kan anses äga en något vidare omfattning, än praxis för
närvarande ger detsamma. Sålunda bör enligt kommitténs uppfattning exempelvis
en skogskörare, som arbetar enligt nu gällande mellan domänverket
och föreningen skogsarbeten, å ena, samt svenska skogs- och flottnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

arbetareförbundet, å andra sidan, träffade ramavtalet för Norrland och
Dalarna eller eljest på motsvarande villkor, betraktas såsom arbetstagare.
Kommittén vill i samband härmed understryka vikten av att prövningen
av frågan, huruvida någon är att anse såsom arbetstagare, sker med hänsyn
till samtliga föreliggande omständigheter och att alltför stor betydelse
ej tillerkännes något visst eller vissa avtalsmoment. Där skriftlig överenskommelse
föreligger bör ej beteckningen eller ordalagen i och för sig få
vara avgörande, utan särskild vikt bör tillmätas avsikten med överenskommelsen
och det sätt på vilket denna tillämpas. Vad senast anförts gäller
särskilt, därest — såsom för kommittén uppgivits i viss mån ha varit fallet
— arbetsgivare föreskriver sådana ändrade arbetsvillkor för personer, vilka
arbeta för hans räkning, att dessa, efter att tidigare klart ha varit att anse
såsom arbetstagare, kommit att formellt sett intaga en mera självständig
ställning, ehuruväl de förhållanden, under vilka de ha att utföra sitt arbete,
i sak icke förändrats. Det bör icke få förekomma, att någon på dylikt sätt
avhändes sin semesterrätt.

Kommittén erinrar vidare örn att en utsträckning av tillämpningsområdet
för förenings- och förhandlingsrättslagen och med denna närbesläktade
lagar i den riktning socialstyrelsen föreslagit torde medföra, att
vissa organisationer finge ökade möjligheter att bevaka sina medlemmars
intressen i semesteravseende. Kommittén framhåller även, att organiserade
parter ägde den möjligheten att komma till rätta med förevarande
problem såvitt anginge semesterlagen att yrkesutövarna inordnades under
ett kollektivavtal på sådant sätt, att vederbörande enligt avtalet bleve att
anse såsom arbetstagare.

I detta sammanhang torde även få hänvisas till vad kommittén — jfr sid.
5 och 61 bär ovan — i samband med frågan örn semesterlagens tillämpning
å betarbetare anfört angående arbetstagarbegreppet såvitt angår betskötseln.

Vad beträffar semesterlagens tillämpning å kommunala arbetstagare
förordar kommittén att dessa, liksom för närvarande, i princip
skola omfattas av lagen men att möjlighet skapas att från lagen undantaga
kommunala befattningshavare. Till motivering av förslaget härutinnan
anföres bland annat följande.

Enligt vad kommittén inhämtat lia svårigheter och besvär uppstått vid den
parallella tillämpning av semesterlagen och kommunala tjänstereglementen
elier andra särskilda föreskrifter, vilken nödvändiggöres av lagens bestämmelse
att avtal, som i något avseende stadgar mindre förmåner än som föreskrives
i lagen, skall vara ogiltigt. Semesterlagen tager onekligen främst
siklö på kroppsarbetarna och de privatanställda. De kommunala -— liksom
givetvis även de statliga — tjänstemännens anställningsförhållanden äro
helt andra än övriga arbetstagares. Då de kommunala tjänstereglementena
av naturliga skäl äro avfattade med hänsyn till de med dessa tjänster förenade
förhållandena, lia reglementenas semesterbestämmelser en annan
konstruktion än lagens. Tjänstereglementena synas i olika avseenden, sär -

1 Motsvaras i propositionen av sid. lii och 14.

Kungl. Majlis proposition nr 273.

skilt i fråga om semesterns längd, vara förmånligare för arbetstagarna än
lagen. Vad som till arbetstagarpartens nackdel härvid främst skiljer lagen
och reglementena åt är, att rätt till semesterersättning vid anställnings upphörande
i allmänhet icke är medgiven enligt reglementena.

Kommittén finner, att de skäl, som anförts för att från lagens tillämpning
undantaga de kommunala befattningshavarna, äro av sådan art, att de böra
beaktas. Det kan därför ifrågasättas huruvida icke i lagen bör intagas ett
stadgande av innebörd, att lagen ej skall äga tillämpning å ifrågavarande
kategori. Någon större risk för att kommunerna skulle utfärda objektivt sett
icke godtagbara föreskrifter om semester torde knappast finnas. För att
undanröja varje farhåga i detta hänseende synes emellertid kommunala befattningshavares
undantagande från lagens tillämpning böra göras beroende
av Kungl. Majlis prövning. Det synes som örn ett dylikt undantagande kunde
underlättas genom att kommunernas sammanslutningar efter samråd med
vederbörande arbetstagarorganisationer läte utarbeta vissa normalreglementen.

Av vad anförts framgår att den föreslagna anordningen är avsedd för de
kommunala befattningshavarna, d. v. s. sådana arbetstagare som äro upptagna
i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning eller ock eljest underkastade
bestämmelser i tjänstereglementen. Arbetstagare, vilkas anställningsoch
avlöningsförhållanden regleras eller kunna regleras av kollektivavtal,
skola icke undantagas från lagens tillämpning. Förutsättning för Kungl.
Maj:ts godkännande av kommunala föreskrifter rörande semester bör vara,
att av vederbörande reglemente tydligt framgår vilka befattningshavare avses
därmed. Reglementets avfattning härutinnan får icke ge anledning till
tveksamhet. Vidare bör såsom villkor för sådant godkännande fordras, att
arbetstagarna enligt dessa föreskrifter icke i semesterhänseende bli sämre
ställda än om lagen skolat tillämpas. Denna avvägning synes böra ske med
utgångspunkt från huruvida föreskrifterna, sedda såsom ett helt, för arbetstagarna
medföra bättre eller sämre förmåner än lagens bestämmelser.

Med hänsyn till de uppställda villkoren för kommunala befattningshavares
undantagande från semesterlagens tillämpning har kommittén icke ansett
erforderligt, att i lagtexten avgränsa de i kommunens tjänst anställda
arbetstagare, vilka skola få undantagas från lagens tillämpning, från andra
kommunala arbetstagare.

Kommittén framhåller att, med den av kommittén anvisade vägen att
låta de kommunala befattningshavarnas semesterförhållanden regleras genom
särskilda för dem avpassade föreskrifter, möjlighet torde erhållas
att komma till rätta med de semesterproblem som uppstått beträffande
lärare och andra arbetstagare, vilka åtnjuta ferier eller — såsom kyrkomusikerna
— eljest arbeta under förhållanden, som avvika från flertalet
övriga arbetstagares, och för vilka semesterlagens bestämmelser därför
icke äro väl lämpade. Att i lagen införa några undantagsbestämmelser för
arbetstagare, som åtnjuta ferier, bör enligt kommitténs mening icke ifrågakomma.

Tre av ledamöterna i kommittén (herrar Adamsson, Jansson och Sölvén)
lia avstyrkt förslaget i vad det medger möjlighet att undantaga kommunala

Klin;/!. Maj:ts proposition nr 273.

befattningshavare från lagens tillämpning. Reservanterna erinra om att intet
hindrade att de kommunala semesterföreskrifterna anpassades efter lagen
samt anföra i övrigt bland annat följande.

Att vi icke anse oss kunna biträda kommitténs förevarande förslag beror
icke endast på att detta, särskilt beträffande rätten till semesterersättning,
kan medföra en materiell försämring, utan också därpå att en enhetlig och
allmängiltig bestämning av den berörda gruppen av arbetstagare icke är
möjlig och att undantagsregleringen även av denna anledning i praktiken
måste leda till resultat, som vi icke kunna acceptera.

Enligt motiven är undantaget avsett för »kommunala befattningshavare,
d. v. s. sådana arbetstagare, som äro upptagna i kommunal lönestat eller
tjänsteförteckning eller ock eljest underkastade bestämmelser i tjänstereglementen.
Arbetstagare, vilkas anställnings- och avlöningsförhållanden regleras
eller kunna regleras av kollektivavtal, skola icke undantagas från lagens tilllämpning.
»

Vad först gäller den grupp »kommunala befattningshavare», som omfattas
av undantaget, vilja vi framhålla att det sätt, på vilket denna grupp definieras,
icke är tillfredsställande. Definitionen överensstämmer i sak med etl
alternativ, vilket i 1938 års betänkande med förslag till lag om förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän övervägdes såsom regel för avgränsningen av
denna lags tillämpningsområde men där förkastades. Det framhölls i detta
betänkande att i flera kommuner lönestat och tjänsteförteckning över huvud
icke torde uppgöras, varför regeln skulle medföra att för tjänstemän med
enahanda ställning i skilda kommuner olika föreskrifter skulle komma att
gälla av endast formell anledning. Även örn hänsyn foges blott till kommuner,
där lönestat och tjänsteförteckning förekommo, så funnes det icke
någon genomförd regel angående vilka befattningar som där skulle upptagas.

Mot tillämpning av denna regel för avgränsning av semesterlagens tilllämpningsområde
i avseende å de kommunalanställda kunna samma argument
anföras. Någon enhetlig praxis beträffande kommunala »föreskrifter
rörande semester» finnes lika litet som beträffande regleringen av de »kommunala
befattningshavarnas» anställningsvillkor i övrigt. Kommunerna ha
härutinnan full frihet. Att avgränsningen av tillämpningsområdet för en
civillag på detta sätt lägges i kommunernas händer kan icke vara tillrådligt.

Undantaget är avsett att omfatta de kommunala tjänstemännen. Av vad
kommittén anför om arbetstagare under kollektivavtal följer emellertid att
icke alla tjänstemän undantagas utan endast sådana, vilkas anställnings- och
avlöningsförhållanden icke kunna regleras genom kollektivavtal. Om eller
i vad mån en kollektivavtalsmässig reglering är möjlig i fråga örn tjänstemän
är nu emellertid synnerligen oklart beträffande såväl tjänstemän med
som tjänstemän utan ämbetsmannaansvar. (Se bland annat arbetsdomstolens
dom nr 7/1939 och Reg. R. årsbok 1942 nr 25.) Denna oklarhet är anledningen
till afl vi icke heller kunna tillstyrka en avgränsning efter norm
av möjligheten att träffa kollektivavtal. Alt såsom sådan norm välja förefintligheten
av ämbetsmannaansvar torde vara uteslutet redan med hänsyn
till denna frågas speciella svårbedömlighet för de kommunalanställdas del;
därtill kommer olämpligheten av att åt administrativ myndighet överlämna
prövningen av ett rent straffrättsligt spörsmål.

De betänkligheter vi sålunda hysa beträffande förevarande undantagsregel
försvagas icke av kommitténs förslag att giltigheten av kommunala semesterföreskrifter
skulle vara beroende av att föreskrifterna godkänts av Kungl.

Kungl. Mctj.ts proposition nr 273.

Majit och att av föreskrifterna tydligt skall framgå vilka befattningshavare
de avse. En oenhetlig praxis skulle icke kunna förebyggas, även om godkännandet
kunde begränsas att avse befattningar, vilka efter överenskommelse
mellan kommunernas sammanslutningar och de kommunalanställdas
organisationer upptagits i de »normalreglementen», kommittén rekommenderar.
Dylika reglementen skulle — örn över huvud enighet kunde uppnås
om deni — av vederbörande kommunala sammanslutningar endast kunna
rekommenderas de anslutna kommunerna, men någon skyldighet för dessa

— långt mindre för de icke anslutna — att efterkomma rekommendationen
skulle icke förefinnas. Kungl. Majrts godkännande skulle för övrigt — i fråga
örn det kommunala tjänstemannabegreppets bestämning — betyda ett enligt
vår mening icke önskvärt administrativt föregripande av en allmän tjänstemannalagstiftning.

I fråga örn övriga spörsmål, som uppkommit rörande semesterlagens tilllämpning.
anser kommittén att präst i svenska statskyrkan
bör, såvitt angår semesterlagen, betraktas såsom arbetstagare hos staten, för
vilken gälla särskilda semesterbestämmelser. Någon lagändring i syfte att
inordna prästerskapet under semesterlagen bör enligt kommitténs mening
ej företagas. Liksom andra arbetstagare borde visserligen prästerna ha författningsenlig
rätt till semester. Sådan torde dock ej böra beredas genom att
semesterlagen gjordes tillämplig å prästerskapet utan genom erforderliga
kompletteringar i den för prästerskapet gällande lagstiftningen.

Reservarbete — vartill av kommittén även hänföres arkivarbete

— anses av kommittén utgöra en lijälpform, som icke omfattas av semesterlagen.
Även reservarbetare kunna dock enligt kommitténs uppfattning
vara i behov av betald ledighet från arbetet. 1 den mån dessa arbetare ansåges
böra få tillfälle till betald ledighet från arbetet, borde dock detta ej
ske genom att semesterlagen gjordes tillämplig å dem utan genom serskilda
bestämmelser, utfärdade i den ordning, som i övrigt gällde för reservarbete.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Mot kommitténs förslag att begränsa semesterlagens tillämpningsområde
till sådana personer, vilka äro att anse såsom arbetstagare,
lia erinringar framställts allenast av föreningen Sveriges
aktiva handelsresande, som förordar att semesterrätten lagstiftningsvägen
utsträckes att gälla även sådana beroende uppdragstagare, som avses med
socialstyrelsens förslag om rättslig likställighet mellan arbetstagare och uppdragstagare.
Till utveckling av sin mening bär föreningen anfört bland
annat följande.

Den skillnad kommittén gör mellan lagen om förenings- och förhandlingsrätt
med flera lagar, å ena, samt semesterlagen, å andra sidan, torde
icke kunna sägas ha den karaktär och den betydelse, kommittén gör gällande.
Med den starka utveckling organisationsväsendet fått, torde det

Kungl. Majlis proposition nr 273.

höra till undantagen, att en uppdragstagare inlåter sig i tvistigheter med
sin arbetsgivare utan att på ett eller annat sätt söka kontakt med sin organisation.
Även i fråga örn uppdragstagarnas semesterrättsliga förhållanden
blir det därför i regel organisationerna, som —- mer eller mindre
öppet — komma att företräda de stridiga intressena. Så blir givetvis än
mer fallet, om de beroende uppdragstagarna erhålla förenings- och förhandlingsrätt.

Någon dualism mellan de allmänna domstolarna och arbetsdomstolen i
fråga om semesterlagens tillämpning har hittills icke framträtt. Om vid
en utvidgning av semesterlagens område en sådan dualism skulle komma
till synes, måste detta anses vara uttryck för en brist av organisationsmässig
art, som icke har något som helst att skaffa med frågan huruvida
de beroende uppdragstagarna böra komma i åtnjutande av semesterrätt
eller icke.

Vad kommittén uttalat angående arbetstagarbegreppets innebörd
har principiellt tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga
myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig härom, med undantag
av arbetsdomstolens ordförande och svenska lantarbetsgivareföreningen.
Domänstyrelsen, Sveriges skogsägareförbund, föreningen skogsarbeten och
landsorganisationen — vilka anslutit sig till kommitténs uttalanden angående
arbetstagarbegreppet — ha emellertid gjort vissa påpekanden i anledning
av desamma.

Socialstyrelsen förklarar sig vilja livligt instämma i kommitténs uttalanden
i förevarande hänseende. I likhet med kommittén ansåge även socialstyrelsen,
att hinder icke borde möta att utan lagändring hänföra sådana
skogsarbetare, körare såväl som huggare, vilka arbetade enligt det av kommittén
omnämnda ramavtalet för skogsbruket i Norrland och Dalarna,
under det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Även de synpunkter, som av
kommittén anförts beträffande förändring av anställningsvillkoren för sådana,
som tidigare varit att anse som arbetstagare, funne socialstyrelsen
vara av beskaffenhet att böra beaktas vid rättstillämpningen. Socialstyrelsen
ansåge att — även örn semesterlagen icke borde göras tillämplig å andra
än arbetstagare —- det vore önskvärt alt med socialstyrelsens förenämnda
förslag avsedda beroende uppdragstagare i annan form kunde tillförsäkras
semesterförmåner. Detta borde underlättas, örn i enlighet med styrelsens
förslag förhandlingsrätt tillerkändes dem.

Domänstyrelsen finner det vara riktigt, att körare, å vilken omförmälda
ramavtal ägde tillämpning eller som utförde arbetet under liknande villkor,
borde — örn han själv deltoge i arbetet — betraktas såsom arbetstagare och
att i följd därav vederbörande virkesägare borde anses som arbetsgivare i
förhållande till såväl körare som huggare. Domänstyrelsen framhåller emellertid
samtidigt, att då körarna oftast utbetalade lönerna till huggarna utan
all arbetsgivaren hade reda på huggarlönens fördelning på olika arbetare,
det borde åligga körarna att till arbetsgivaren lämna uppgift härom.

kiknande synpunkter lia framförts av Sveriges skogsägareförbund och

Kunell. Maj:ts proposition nr 273.

föreningen skogsarbeten. Nämnda förening har härjämte uttalat, att det
även vid s. k. ackordsflottning — där arbetsgivaren mot en summa i ett för
allt bortsatte flottningen till ett arbetslag — borde åligga laget att lämna
för semesterersättningens uträknande och fördelande nödiga uppgifter.

Landsorganisationen framhåller, att det inom norrländska skogsbruket
vore vanligt, att körarna anställde lastkarlar (s. k. brossiare) eller hjälpkörare.
Att köraren allenast av sådan anledning skulle, därvid han eljest
vore att anse såsom arbetstagare, förlora denna sin egenskap ansåge landsorganisationen
uteslutet.

Arbetsdomstolens ordförande anför, att kommittén gjort åtskilliga uttalanden
angående arbetstagarbegreppet, till vilka han icke helt kunde ansluta
sig. Det civilrättsliga arbetstagarbegreppet sammanhängde nära med den
principiella avtalsfrihet, som vore utmärkande för privaträtten. Vid användningen
av det sociala arbetstagarbegreppet ställde man sig väsentligt friare
till det avtalsrättsliga momentet. Vem som i ett visst fall skulle anses såsom
arbetsgivare eller arbetstagare bestämdes härvid med hänsyn till vissa sociala
indikationer, även om man därigenom skulle komma i strid med kontrahenternas
i avtalet uttryckta vilja, och tillämpningen av detta begrepp
kunde därför komma att innefatta en begränsning av avtalsfriheten. Det
sociala arbetstagarbegreppet hade icke heller utbildats vid bedömandet av
privaträttsliga frågor utan vid tillämpningen av lagstiftning med offentligrättslig
karaktär. Lagen örn semester vore att uppfatta såsom en tvångsreglering
av arbetsavtalet i ett visst hänseende, och semesterlagens arbetstagarbegrepp
måste därför också vara det avtalsrättsliga. Man kunde icke gärna
ställa det så, att den, som vöre berättigad till kontant lön och semester,
skulle för utfående av semestern vända sig mot någon annan än den, som
hade att betala lönen.

Svenska lantarbetsgivareföreningen framhåller, att — även om ett juridiskt
begrepp såsom arbetstagarbegreppet vore underkastat utvecklingens
lag — begreppsbestämningen finge anses vara något som borde överlämnas
till rättstillämpningen. Kommitténs inställning till arbetstagarbegreppet i
vad gällde betarbetare vore enligt föreningens mening minst sagt förvånande,
och kommitténs betraktelsesätt saknade varje stöd i svensk rättsuppfattning.
Föreningen funne det för sin del i högsta grad oriktigt att familjen
i dess helhet skulle betraktas som semesterberättigad arbetstagare. Men
även om kommitténs förslag skulle godtagas, löstes icke därigenom svårigheterna.
Skulle utöver arbetstagarens hustru och barn även hans barnbarn,
adoptiv- och fosterbarn, syskon, föräldrar, får- och morföräldrar och andra
släktingar medräknas? Det förekomme ofta att personer, som icke stöde i
släktskapsförhållande till arbetstagaren, biträdde i arbetet och då återkomme
svårigheterna att beräkna vad som utförts av familjen och vad som
utförts av andra personer. Hittillsvarande tolkningsregler vore obestridligen
att föredraga framför de föreslagna, både därför att de förra stöde i

Kungl. Majlis proposition nr 273.

överensstämmelse med vedertagna rättsgrundsatser och därför att svårigheterna
i varje fall icke minskades genom den föreslagna tolkningsregeln.

Ett -särskilt spörsmål rörande arbelstagarbegreppet har upptagits av
svenska landskommunernas förbund, som i sitt yttrande berört frågan örn
de kommunala förtroendemännens semesterrätt. Härom anför förbundet
bland annat följande.

Förbundet vill för sin del bestämt hävda, att semesterlagen icke bör göras
tillämplig på kommunala förtroendemän. Ett motsatt tillvägagångssätt
skulle leda till ett undergrävande av den nuvarande förtroendemannainstitutionen.
Förbundet anser det för sin del tveksamt, huruvida de kommunala
förtroendemännen falla under semesterlagens arbetstagarbegrepp.
Stannar man för en sådan vidare tolkning av arbetstagarbegreppet, synes
det nödvändigt alt i lagen införa en bestämmelse, som uttryckligen undantager
de kommunala förtroendemännen från lagens tillämpning. Därvid
skulle man kunna avgränsa förtroendemannagruppen förslagsvis genom en
hänvisning till 25 § i lagen om kommunalstyrelse på landet och motsvarande
bestämmelser i övriga kommunallagar.

Icke från något håll bar ifrågasatts att ändra den nuvarande semesterlagens
tillämpningsområde såvitt angår arbetstagare hos staten.
Vissa påpekanden ha emellertid gjorts i förevarande hänseende. Sålunda
framhåller statskontoret, att vid lagens utformning torde böra beaktas, att
lagen vore avsedd att vinna tillämpning å vissa statstjänstemän, nämligen
nied arvode avlönade tillfälliga befattningshavare. Semesterförmånens reglering
vid de statliga verken efter två i viktiga hänseenden skilda system
hade medfört vissa mindre önskvärda komplikationer som skulle försvinna
örn enhetliga regler fastställdes. Det syntes angeläget, att i samband med
utarbetandet av en ny semesterlag foges under övervägande vilka åtgärder
sorn vore erforderliga för undanröjande av angivna olägenheter.

Vattenfallsstyrelsen har förklarat sig vilja framhålla de konsekvenser ett
frångående av den nuvarande karenstiden av 180 dagar kunde lia beträffande
semesterbestämmelserna i 31 § civila icke-ordinariereglementet.

Rörande förslaget alt öppna möjlighet att från lagens tillämpning undantaga
vissa kommunala arbetstagare äro meningarna delade. Förslaget
i denna del har principiellt tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av socialstyrelsen •— vars yttrande härutinnan dock icke är enhälligt —
statskontoret, arbetsrådet, väg- oell vattenbyggnadsstyrelsen, arbetsdomstolens
ordförande, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, Stockholms
handelskammare, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, svenska städernas förhandlingsorganisation,
svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation,
bankernas förhandlingsorganisation och svensk sjnkskötcrskeförening. I en
del fall ha dock vissa anmärkningar gjorts mot förslaget, såvitt angår frå Bihang

till riksdagens protokoll 1!)45. I sami. Nr 273. 5

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

gan om vilka kommunala arbetstagare, som må undantagas från lagens tillämpning,
ävensom förutsättningarna därför.

Förslaget i denna del har avstyrkts av arbetsmarknadskommissionen, en
ledamot av socialstyrelsen, Smålands och Blekinge handelskammare, landsorganisationen,
tjänstemännens centralorganisation, Sveriges läkarförbund,
svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund och Sveriges tandläkarförbund.

Övriga hörda myndigheter och sammanslutningar synas ej ha upptagit
förevarande spörsmål till bedömande.

Arbetsdomstolens ordförande anför bland annat följande.

Det svävande rättsliga underlaget för de gränsbestämningar, vilka kommittén
upptagit i sina motiv, torde väl en gång i framtiden göra en tjänstemannalagstiftning
nödvändig. Men därmed kan dröja lång tid, och det synes
fullt berättigat att i avbidan därpå såsom ett provisorium genomföra kommitténs
förslag. Man kan icke komma förbi det faktum, att särskilt landstingen
och de stora stadskommunerna hava ett verkligt intresse av att utan
hänsyn till en semesterlag, som dock egentligen är byggd på kroppsarbetarnas
förhållanden, kunna få behandla sina tjänstemän efter samma normer,
som gälla för statens motsvarande befattningshavare. Oklarheten i fråga om
gränsbestämningarna hava ju också mindre betydelse, eftersom det enligt
förslaget ytterst kommer att bero på Kungl. Majit, vilka undantag från
semesterlagen som skola medgivas under provisoriet.

Svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund och svenska städernas förhandlingsorganisation lia framfört
kritik mot den föreslagna gränsdragningen mellan de kommunala
arbetstagare, som äro avsedda att kunna undantagas från lagens tillämpning,
och andra kommunala arbetstagare.

Svenska landskommunernas förbund anför bland annat följande.

Ett stort antal landskommunala reglementen avse såväl tjänstemän med
ämbetsmannaansvar som andra kommunala befattningshavare, t. ex. skrivbiträden,
skolvaktmästare och kyrkogårdsvaktmästare, för vilka semesterfrågan
lösts efter enhetliga grunder. Örn kommitténs undantagsförslag
.skulle tillämpas i oförändrat skick, komme det för landskommunernas del
att innebära, att kommunerna först måste avgöra, vilka av dessa arbetstagare,
som ha ämbetsmannaansvar — i och för sig en svår uppgift — att
de därefter hos Konungen få anhålla örn godkännande av speciella semesterbestämmelser
för dessa och att de slutligen måste uppspalta reglementenas
semesterbestämmelser på två grupper arbetstagare, ämbetsmän och icke
ämbetsmän. Det förefaller förbundet, som om man — i varje fall beträffande
landskommunerna — på grund av undantagsregelns utformning endast
i ringa grad skulle nå dess egentliga syfte men däremot för kommunerna
och deras arbetstagare skulle tillskapa ett besvärligt tvisteämne.

Enligt förbundets mening har kommittén givit undantagsregeln ett alltför
litet tillämpningsområde. Förbundet anser, att den såsom en parallell till
stadgandet örn de statliga tjänstemännen bör utvidgas att omfatta samtliga
kommunala arbetstagare, för vilka gälla särskilda föreskrifter om semester,

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

vare sig arbetstagarna kunna ingå i kollektivavtal eller icke. 1 detta sammanhang
vill förbundet även påpeka, att kommittén visserligen i motiven
föreslagit, att undantagsregeln skall anlltas~för reglering av semesterfrågorna
för vissa kommunala befattningshavare med ferier — lärare, skolvaktmästare
och skolstäderskor — eller med sådana arbetsförhållanden, att
semesterTagens regler icke äro väl lämpade för dem, t- ex. kyrkomusiker.
MécTcTen av kommittén föreslagna definitionen på kommunala arbetstagare
skulle emellertid detta ofta icke vara möjligt, emedan åtskilliga av arbetstagarna
i fråga icke handla under ämbetsmannaansvar. Denna olägenhet
vidlåder dock icke en efter förbundets förslag utformad undantagsregel.

Svenska stadsförbundet uttalar, att det icke vore tillrådligt att införa ämbetsmannaansvaret
som avgränsningsnorm. Det riktiga syntes i stället vara,
att kommunens beslut om tillämpningsområdet för de av Kungl. Majit godkända
semesterbestämmelserna finge bli avgörande för undantagets räckvidd
utan någon begränsning. Då de av Kungl. Majit godkända bestämmelserna
förutsattes vara, sedda såsom ett helt, minst likvärdiga med
semesterlagens minimibestämmelser, syntes det icke innebära någon som
helst risk för befattningshavarna att lämna detta avgörande helt åt kommunerna.
Meningen kunde naturligtvis icke vara, att Kungl. Majit skulle
besväras med att kontrollera vilka befattningshavare bestämmelserna gällde.
I stadskommunerna plägade numera regelmässigt vid tjänstereglementena"
fogas tjänsteförteckningar upptagande de befattningar, för vilka reglementet
gällde. Det syntes alltså icke finnas någon anledning, att staden skulle
behöva besvära Kungl. Majit för att få en gång godkända semesterbestämmelser
tillämpliga på en nyinrättad i denna förteckning införd befattning.
Liknande synpunkter ha framförts av svenska städernas förhandlingsorganisation.

Svenska landstingsförbundet framhåller, att Kungl. Majit i skilda författningar
fastställt semester för ett flertal i landstingens tjänst anställda
befattningshavargrupper. Så vore förhållandet för vissa läkare, distriktstandläkare,
distriktstandsköterskor, distriktsbarnmorskor, distriktssköterskor.
Det syntes förbundet omotiverat, att frågan rörande semestern för
dylika befattningshavare ånyo skulle dragas inför Kungl. Majlis prövning.
Förbundet ansåge till följd härav att från semesterlagens tillämpning borde
undantagas jämväl sådana befattningshavare, för vilka semester författningsenligt
blivit i annan ordning bestämd.

Rörande förutsättningarna för ett undantagande av kommunala arbetstagare
från semesterlagens tillämpning anför socialstyrelsen bland annat
följande.

Den avvägning, som skall föregå ett beslut örn godkännande av särskilda
semesterföreskrifter, synes enligt ett uttalande av kommittén böra ske nied
utgångspunkt från huruvida föreskrifterna, sedda såsom ett helt, medföra
bättre eller sämre förmåner än lagens bestämmelser. Detta må starkt betonas;
mot varandra skola alltså vid prövningen i varje särskilt fall vägas för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

delen av längre semester än enligt lagen och vissa nackdelar, såsom utebliven
semesterersättning vid anställningens upphörande.

Socialstyrelsen framhåller vidare, att särskilt beslut örn dispens från lagens
tillämpning borde krävas även om semesterbestämmelserna för en viss kommuns
tjänstemän överensstämde med ett normalreglemente, vilket blivit
i annat fall prövat i förevarande hänseende.

Socialstyrelsen och svenska landskommunernas förbund ifrågasätta lämpligheten
av att lata semesterlagens tillämpning å de kommunala tjänstemännen
bli beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Härom anför vidare
socialstyrelsen, att den icke ansåge sig kunna framlägga något ändringsförslag
i denna del men att styrelsen ville framföra tanken, att prövningen hellre
borde verkställas av arbetsrådet eller något annat organ med paritetisk sammansättning
eller att detta organ i vart fall finge yttra sig innan Kungl.
Majit meddelade beslut. Landskommunernas förbund yttrar bland annat
följande.

Andra möjligheter, som synas värda att undersökas vore, att underställa
dessa semesterfrågor länsstyrelsens prövning eller att i förlitande på den
kommunala besvärsrätten ersätta stadgandet om underställning med en
allmän bestämmelse, att arbetstagarna enligt kommunala semesterföreskrif•
ter icke i semesterhänseende skola få bli sämre ställda än örn lagen skolat
tillämpas. Risken för att kommunerna i sistnämnda fall skulle missbruka
undantagsmöjlighelen torde vara mycket liten, och örn så skulle ske, kunde
arbetstagarna och — av åtminstone ett rättsfall att döma — även fackorganisationerna
alltid överklaga beslutet hos länsstyrelsen och därigenom få
det objektivt jämfört med semesterlagens bestämmelser.

De som ställt sig avvisande mot förslaget i denna del lia åberopat eller
anslutit sig till de synpunkter, som framkommit i den av herrar Adamsson,
Jansson och Sölvén gjorda reservationen.

Landsorganisationen uttalar bland annat följande.

Vad som beträffande semesterlagens tillämpning å tjänstemän i allmän
tjänst borde övervägas vöre i själva verket icke en begränsning utan en utvidgning
av tillämpningsområdet till att omfatta även statens tjänstemän.
Att av hänsyn till offentligrättsliga grundsatser undantag för tjänstemän i
statlig eller kommunal tjänst göres i sådan lagstiftning, där tjänstemännens
likställande med övriga arbetstagare skulle kunna leda till med dessa grundsatser
oförenliga resultat (t. ex. i avseende å förhandlingsrätten) må vara försvarligt.
Att när det gäller egentlig skyddslagstiftning, där motsvarande
konflikter icke kunna förekomma, stipulera sådant undantag är i princip
oegentligt. Det är emellertid tydligt att de praktiska betänkligheterna mot
undantag för statstjänstens del icke äro lika starka som i fråga om kommunal
tjänst, där oenhetlighet och oklarhet råder ej blott örn tjänstemannabegreppets
bestämning utan dessutom kan råda beträffande själva frågan
om arbetsgivaren är att anse såsom »kommunal».

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att det skulle för de kommunala
befattningshavarna framstå som mycket egendomligt, om deras se -

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

<><)

mester icke erhölle samina skydd som på den privata arbetsmarknaden. Ett
undantagande av kommunala befattningshavare från lagstiftningen skulle
bland annat även leda till att dessa icke annat än i den mån bestämmelser
härom intoges i vederbörande reglementen komme i åtnjutande av semesterersättning.
Att statens befattningshavare undantagits från lagstiftningen
borde icke heller åberopas såsom skäl att undantaga kommunala befattningshavare.
Förhållandena vore delvis helt olika. I förra fallet hade man en
arbetsgivare — staten. I det senare fallet hade man ett flertal olika arbetsgivare,
och någon enhetlig praxis beträffande anställningsförhållandena funnes
icke. Enligt kommittémajoritetens förslag skulle Kungl. Maj dvid godkännande
av semesterföreskrifter för en kommun lia att bedöma, huruvida
dessa vore förmånligare än semesterlagens eller icke. En dylik prövning
måste i många fall vara synnerligen svår att genomföra i praktiken, varför
praxis lätt skulle komma att bli oenhetlig.

■Svenskd sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund anför bland annat
följande.

Det framgår icke. klart örn undantagsbestämmelsen är avsedd att innefatta
alla icke kollektivanställda arbetstagare hos kommunerna. I realiteten blir
detta icke möjligt, och man måste därför, då man icke kan förutsätta att alla
kommunala arbetstagare äro upptagna i lönestat eller tjänsteförteckning
räkna med en klyvning av dessa arbetstagare i två kategorier: en, givetvis
den största, som redovisas såsom kommittén förutsatt, samt en som icke upptages
på detta sätt och därför icke nås av den prövning av Kungl. Majit, som
kommittén föreslagit skola komma till stånd. Resonemanget för till att
semesterlagen blir tillämplig å sistnämnda kategori, ett förhållande, sorn
givetvis är ägnat att motverka den förenkling och det enhetliggörande i
semesterfrågornas tekniska handläggning, som konstituerat undantagsregeln.

Det finnes icke någon genomförd regel angående vilka befattningar, som
skola upptagas i kommunernas lönestater eller tjänsteförteckningar. Någon
allmän enhetlig praxis i fråga örn kommunaltjänstemännens anställningsvillkor
existerar icke heller för närvarande. Under dylika förhållanden är
det väl föga sannolikt, att enbart genom Kungl. Majlis prövning av semestervillkoren
för berörda arbetstagare sådan enhetlighet kan uppnås, som
semesterlagen lillförsäkrar de till lagens tillämpningsområde hörande
arbetstagarna.

I detta sammanhang må jämväl framhållas, alt, även örn det har gammal
hävd, att tjänstemän skola åtnjuta förmånligare semester än kroppsarbetare,
den risken icke kan helt uteslutas, att undantagandet av de kommunala
tjänstemännen från semesterlagen kan föranleda huvudmännen-kommunerna
lill försök alt försämra och nivellera den ställning, tjänstemännen
för närvarande intaga i detta hänseende. Tendenser saknas förvisso icke,
även örn de tills vidare ej direkt beröra semestervillkoren, att ställa sjukhusens
förvaltningstjänstemän, som förbundet företräder, i en oförmånligare
ställning än andra personalgrupper inom det kommunala sjukhusväsendet.
Nyssnämnda risk torde viii icke elimineras därigenom, ali de kommunala
.semestervillkoren underställas Kungl. Majlis prövning oell godkännande.
meli förbundet vill del oaklal i underställandet se icke blott en spärr för alt

Kungl. Majus proposition nr 273.

i semesterlagen innefattade minimiviUkor ej underskridas utan även i viss
män en garanti för att tjänstemannagrupper med likartat arbete tillförsäkras
i huvudsak likartade semestervillkor, så att exempelvis förvaltningstjänstemännen
inom det kommunala sjukhusväsendet ej ställas i sämre läge än
tjänstemännen inom den statliga sjukhusförvaltningen.

Sveriges tandläkarförbund påpekar, att det icke förelåge någon skyldighet
för de olika kommunerna att följa de normalreglementen, som kommunernas
sammanslutningar kunde komma att utarbeta. Kommunerna vore ju heller
icke skyldiga att vara anslutna till dessa sammanslutningar. Några garantier
för att bestämmelserna angående semester i omförmälda normalreglementen
verkligen komme att bli sådana att de kunde godtagas av tandläkarna
förefunnes icke. En korrigering komme då att bli nödvändig vid
bestämmelsernas underställande under Kungl. Majit, vilken korrigering i
främsta rummet måste gå ut på att göra bestämmelserna objektivt godtagbara.
Såsom objektivt godtagbara måste framförallt semesterlagens bestämmelser
anses, och Kungl. Maj :ts granskning skulle därför troligen i de flesta
fall komma att gå ut på att bringa bestämmelserna i överensstämmelse med
lagens. Detta syntes vara en onödig omgång, och det naturligaste torde därför
vara, att semesterlagens bestämmelser gjordes direkt tillämpliga även på
kommunala tjänstemän.

F öredraganden.

Den gällande semesterlagen äger tillämpning allenast å dem, vilka äro
att anse såsom arbetstagare. Självständiga företagare inrymmas således
ej under lagen. I förevarande hänseende har kommittén icke föreslagit
någon legal ändring.

Av den föregående redogörelsen framgår, att begreppet arbetstagare —
som förekommer i ett flertal lagar — icke är entydigt i svensk rätt. Gränsdragningen
mellan begreppen arbetstagare och självständiga företagare
har under rättsutvecklingens gång kommit att ske på olika sätt inom skilda
lagstiftningsområden. Därvid ha de rättstillämpande myndigheterna i allmänhet
givit arbetstagarbegreppet ett vidare innehåll, allteftersom lagstiftningens
sociala syfte trätt starkare i förgrunden.

Vad den nuvarande semesterlagen angår har man, i anslutning till uttalanden
under förarbetena till lagen, vid tolkningen av arbetstagarbegreppet
ansett sig vara bunden av civilrättens allmänna rättsgrundsatser. Kommittén
har vid sin utredning funnit, att en legal utvidgning av semesterlagens
tillämpningsområde i förevarande hänseende icke bör äga rum.
Samtidigt ifrågasätter emellertid kommittén örn icke utvecklingen numera
gått därhän att arbetstagarbegreppet kan anses äga en något vidare omfattning
än praxis för närvarande giver detsamma. Kommittén understryker
i samband härmed vikten av att prövningen av frågan, huruvida

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

någon är att anse såsom arbetstagare, sker med hänsyn till samtliga föreliggande
omständigheter och att alltför stor betydelse ej tillerkännes något
visst eller några vissa avtalsmoment. Där skriftlig överenskommelse förelåge,
borde ej beteckningen eller ordalagen i och för sig få vara avgörande,
utan särskild vikt borde tillmätas avsikten med överenskommelsen och
det sätt på vilket denna tillämpades.

Redan i elt tidigare sammanhang har jag haft tillfälle att laga ställning
till förevarande spörsmål. Såsom framgår av propositionen nr 88 till innevarande
års riksdag med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 11 september 1936 örn förenings- och förhandlingsrätt, m. m. —
vilken proposition grundar sig på socialstyrelsens i det föregående omförmälda
utredning — har chefen för socialdepartementet funnit lämpligt att
sådana grupper av arbetstagare, som i realiteten gentemot sina huvudmän
intoge en beroende ställning av samma art som de egentliga arbetstagarnas,
erhölle lagligt skyddad förenings- och förhandlingsrätt samt att arbetsfredslagstiftningen
jämväl i övrigt gjordes tillämplig på dem. Däremot har departementschefen,
utan att i princip ställa sig avvisande mot en motsvarande
legal utvidgning av arbetstagarbegreppet i semesterlagen, efter samråd
med mig ansett att en sådan utvidgning icke nu borde äga rum. Samtidigt
uttalade departementschefen sin anslutning till den mening i fråga
om semesterlagens tillämpning, varåt kommittén enligt vad förut anförts
givit uttryck. Departementschefen underströk i samband därmed att utvidgningen
av arbetstagarbegreppet inom arbetsfredslagstiftningen torde
komma att medföra att det bleve lättare för de yrkesutövare varom här
vore fråga att vinna gehör för sina berättigade krav på semester; dessa
komme nämligen att få ökad tyngd då de framställdes förhandlingsvägen
genom vederbörande organisationer. Sedan erfarenheterna från den kommande
tiden inhämtats borde, därest det visade sig erforderligt, frågan örn
lagstiftningsåtgärd på detta område upptagas. På grund av ett yttrande
av lagrådet i anledning av nyssnämnda förslag, framhöll departementschefen,
att på privaträttens områden angelägenheten av klarhet och stabilitet
kraftigt talade emot en analog tillämpning av de principer som förordats
beträffande arbetsfredslagstiftningen. På sådana gränsområden mellan
den offentliga och privata rätten, som representerades av exempelvis
semesterlagen, kunde bedömandet i det särskilda fallet givetvis komma att
influeras av föreliggande omständigheter av social natur.

För egen del ansluter jag mig helt lill vad departementschefen sålunda
anfört, och jag anser mig sakna anledning att vidare uppehålla mig vid
detta principspörsmål.

Kommittén har ägnat särskild uppmärksamhet åt arbetstagarbegreppets
innebörd inom särskilda områden. Beträffande skogsbruket har kommittén
uttalat, att enligt kommitténs uppfattning exempelvis en skogskörare,
som arbetade enligt gällande kollektiva ramavtal för Norrland och Dalarna

Kuntjl. Maj.ts proposition nr 273.

eller eljest på motsvarande villkor, borde betraktas som arbetstagare; och
i fråga om belskötseln borde enligt kommitténs mening en person, som
åtagit sig viss betskötsel, ej anses som självständig företagare enbart av
den anledningen att hans hustru och övriga familjemedlemmar hjälpte
honom i arbetet. Landsorganisationen har i sitt yttrande berört ett annat
specialfall inom skogsbruket, och svenska landskommunernas förbund har
i sitt yttrande upptagit spörsmålet örn de kommunala förtroendemännens
ställning i semesterhänseende. Till dessa särskilda tolkningsfrågor anser
jag mig icke kunna taga ställning i vidare mån än som framgår av det
förut anförda. Frågorna torde få bedömas av domstolarna under beaktande
av de i varje särskilt fall föreliggande närmare omständigheterna. Vad särskilt
angår de kommunala förtroendemännen vill jag framhålla, att förtroendekaraktären
hos en syssla visserligen icke torde i och för sig utesluta
att sysslans innehavare är att anse som arbetstagare. I det övervägande antalet
fall av denna typ torde emellertid av sysslans art och beskaffenhet samt
övriga förhållanden framgå att semesterlagen icke är tillämplig. Att i detta
sammanhang närmare ingå på de olika situationer som härvidlag kunna
uppkomma är icke möjligt.

Domänstyrelsen och de skogliga arbetsgivarorganisationerna — vilka
icke haft något att invända mot den mening i fråga om tillämpningen av
semesterlagen inom skogsbruket, varåt kommittén givit uttryck — lia i
sina yttranden gjort vissa uttalanden rörande den uppgiftsskyldighet, som
borde åvila skogskörare och flottningslag. I anslutning härtill må konstateras,
att arbetsgivaren naturligen har berättigade anspråk på att från
motparten få erforderliga uppgifter örn fördelningen av gemensamma
ackord och över huvud angående sådana förhållanden, som utgöra underlag
för semesterfrågans bedömande. Att klarhet i förevarande hänseende
vinnes lärer emellertid också vara ett arbetstagarintresse; och arbetstagarna
torde därför, även utan någon föreskrift härom, komma att stå till
tjänst med behövliga upplysningar.

Semesterlagens karaktär av en social minimilagstiftning medför att lagen
i den mån så är möjligt bör lia generell tillämpning. När den nuvarande
lagen gör undantag för sådana arbetstagare hos staten, för vilka gälla
särskilda föreskrifter rörande semester, har detta förestavats av praktiska
skäl. Jag vill icke föreslå någon ändring i semesterlagen i denna del. Semesterlagens
omarbetning särskilt i fråga örn de grundläggande förutsättningarna
för uppkomst av semesterrätt synes emellertid kunna giva anledning
att överväga i vad mån motsvarande ändringar böra vidtagas beträftande
vissa föreskrifter, som reglera semestern för statliga arbetstagare.

Vad angår semesterlagstiftningens tillämpning på de kommunala arbetstagarna
voro vid den nuvarande lagens tillkomst meningarna delade. Ursprungligen
tänkte man undantaga sådana arbetstagare i kommunens

Kungl. Maj:ts proposition nr 273. ■

tjänst, som voro underkastade ämbetsmannaansvar. Åtskillig kritik riktades
emellertid mot en sådan gränsdragning, främst emedan den ej skulle
lämna erforderlig ledning och komme alt medföra tilläinpningssvårigheter.
Sådan lagen slutligen blev utformad kom den alt gälla samtliga kommunala
arbetstagare. Kommittén har emellertid nu framlagt förslag örn
att Konungen skulle äga att från lagens tillämpning undantaga vissa kommunala
arbetstagare, närmast sådana som äro underkastade bestämmelser
i tjänstereglementen. Ifrågavarande förslag har tillkommit på yrkande från
kommunalt arbetsgivarhåll och avser att undanröja de tillämpningssvårigheler,
som befunnits föreligga i förevarande hänseende.

En parallell tillämpning av semesterlagen och ett kommunalt tjänstereglemente
måste givetvis alltid föranleda visst besvär, i den mån lagen
och reglementet skilja sig åt. I varje särskilt fall måste nämligen undersökas
vilken beräkningsmetod, som ger det för arbetstagaren fördelaktigaste
resultatet. För egen del kan jag dock icke finna att dessa besvärligheter ha
en sådan omfattning, att de påkalla en lagändring. De uppgivna svårigheterna
synas främst vara beroende av att enligt den nuvarande lagen semestern
utgår i efterskott, medan den för de kommunala tjänstemännen
hänför sig till det löpande året. Såsom jag i ett senare sammanhang kommer
att närmare utveckla, anser jag att ett avräkningsförfarande bör införas
för att hindra arbetstagaren att åberopa lagen som grund för en
dubblering av semesterförmånen. Genomföres detta mitt förslag, torde
nyssberörda svårigheter till stor del komma att elimineras. För övrigt
synes den av kommittén förordade lösningen vara förenad med betydande
praktiska nackdelar. Meningen är att endast kommunala befattningshavare
— alltså icke de kommunala kroppsarbetarna — skola få undantagas. Den
erforderliga gränsdragningen torde emellertid hur den än göres bli svävande
och därför komma att medföra nya tillämpningssvåriglieter. Med
hänsyn till de olikartade förhållandena inom skilda kommuner förefaller
det även som om förslaget i denna del skulle kunna leda till stor oenhetlighet.
Jag anser mig därför böra förorda att den nuvarande lagen i detta
hänseende bibehålies oförändrad.

Vad kommittén i övrigt anfört angående lagens tillämpningsområde föranleder
ingen erinran från min sida. Liksom kommittén finner jag att
semesterfrågan för prästerskapet bör lösas genom erforderliga kompletteringar
i den för prästerskapet gällande lagstiftningen. Spörsmålet örn betald
ledighet från arbetet för reservarbetare (arkivarbetare) torde få prövas i
samband med framläggande av förslag örn åtgärder för arbetsmarknadens
reglering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Kvalifikationstid för semester.

Gällande rätt.

Semester utgår för kalenderår och omfattar en dag för varje månad anställningen
varat under närmast föregående kalenderår (kvalifikationstid);
dock må annan period av samma längd gälla såsom kvalifikationstid, såframt
överenskommelse därom träffas mellan parterna.

Här må erinras om att arbetsgivaren äger bestämma, när semestern
skall utgå, samt att arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas
därifrån innan han kommit i åtnjutande av honom tillkommande
semester, skall erhålla ersättning härför. Vid beräkning av ersättningens
storlek skall hänsyn jämväl tagas till de kalendermånader av löpande
kalenderår, för vilka semesterrätt föreligger.

Semesterkommitténs förslag.

Med hänsyn till att semesterledigheten för att tjäna sitt ändamål bör
vara sammanhängande och av ej alltför kort varaktighet samt för den
skull bör koncentreras till ett tillfälle årligen, finner kommittén det naturligt,
att hänföra semestern till anställnings- och arbetsförhållandena under
en period av ett år. Därest vidare rätten till semester betraktades som en
förmån, vilken successivt intjänas genom anställning och arbete under
viss tidrymd, borde kvalifikationsåret — den tid under vilken semestern för
visst år intjänas — principiellt hänföra sig till förfluten tid. Enligt kommitténs
mening måste det anförda, i betraktande av att det ej ansetts möjligt
att i lagen bestämma någon tidsperiod, till vilken arbetsgivaren hade ovillkorlig
skyldighet att förlägga arbetstagarens semester, leda till att det föregående
kalenderåret utgör kvalifikationsår för det löpande årets semester.

Kommittén fortsätter:

För arbetstagare, vilka fortlöpande under flera år bibehålla sin anställning
hos samma arbetsgivare, spelar väl kvalifikationsårets förläggning icke
någon roll annat än i fråga om den första semestern. Med det föregående
kalenderåret såsom kvalifikationsår kan nämligen semestern under första
anställningsåret bli obetydlig, och det kan dröja tämligen länge innan en
nyanställd arbetstagare förvärvar rätt till full semesterledighet. Nu har
emellertid lagen anvisat en möjlighet, som bidrager till att undanröja denna
olägenhet, i det parterna kunna överenskomma om att annan tolvmånadersperiod
än föregående kalenderår skall utgöra kvalifikationsår. Sådana överenskommelser
ha ock i stor utsträckning träffats kollektivt. Därigenom vinnes,
att kvalifikationsåret kan närmare anslutas till den vanliga semesterperioden,
med påföljd att arbetstagare redan under det första anställningsåret
kan komma i åtnjutande av en mot anställningstiden bättre svarande
semester. Med ett kvalifikationsår av exempelvis tiden den 1 maj—30 april

Kungl. Majus proposition nr 273.

blir en arbetstagare, som anställts den 1 oktober 1944, efter kvalifikationsårets
utgång berättigad till 7 dagars semester under sommaren 1945. Då en
överenskommelse om förskjutning av kvalifikationsåret har som följd en
motsvarande förskjutning av det år under vilket semestern skall utgå, kan
i det anförda exemplet semestern förläggas icke blott under 1945 utan även
under tiden den 1 januari—30 april 1946. En annan fördel av kvalifikationsårets
anknytning till den normala semesterperioden är, såsom föredragande
departementschefen vid den nuvarande lagens tillkomst anförde, att
man därigenom vinner mera utrymme för semesterrätten själv och mindre
för semesterersättning vid en anställnings upphörande. Örn föregående
kalenderår räknas såsom kvalifikationsår, kan en den 1 oktober 1944 anställd
arbetstagare, som slutar anställningen den 1 oktober 1945 och dessförinnan
fått 3 dagars semester, vid anställningens upphörande göra anspråk
på semesterersättning för 9 dagar (januari—september 1945). Men
om tiden den 1 maj—30 april utgjort kvalifikationsår, hade semesterförmånen
kunnat uppdelas i 7 dagars ledighet (oktober 1944—april 1945) och
semesterersättning för 5 dagar (maj—september 1945).

För den händelse parterna äro därom ense, föreligger icke hinder för dem
att välja vilken som helst period av tolv månader som kvalifikationsår, således
även löpande anställningsår eller löpande kalenderår. Förutsättning
härför är blott, att överenskommelsen icke innebär en försämring för arbetstagaren
i fråga örn semesterns längd. När semester utgår redan under
löpande kvalifikationsår, måste arbetsgivaren utmäta semesterdagarnas antal
som örn arbetstagaren varit i arbete till kvalifikationsårets utgång, såframt
ej semestern uppdelas, vilket i vissa fall kan förekomma.

För att annan tolvmånadersperiod än det föregående kalenderåret skall
få läggas till grund för semesterns beräknande fordras en överenskommelse
mellan parterna; och arbetsgivaren äger icke ensidigt föreskriva, att semestern
skall utgå i förskott, d. v. s. redan under löpande kvalifikationsår. Utan
överenskommelse må arbetsgivaren icke för arbetstagare, som anställts
exempelvis den 1 oktober 1944 men uppsagt sig eller uppsagts till den 1 oktober
1945, bestämma att den å månaderna januari—september 1945 belöpande
semestern skall utgå före anställningens upphörande. Arbetstagaren
har i dylikt fall rätt till semesterersättning för angivna månader. Däremot
äger arbetsgivaren givetvis låta arbetstagarens under månaderna oktober—
december 1944 förvärvade semesterrätt utgå i form av semester, exempelvis
under uppsägningstiden. Ej heller kan arbetstagare, som anställts i början
av 1944 och som slutar anställningen senare under året, mot sin vilja förmås
uttaga under anställningen intjänad semesterförmån i form av ledighet.
Tilldelas dylik arbetstagare det oaktat under 1944 ledighet med bibehållen
lön, bär arbetsgivaren icke härigenom fullgjort sin .skyldighet i semesteravseende.

Man kan fråga sig örn vad .senast anförts väl rimmar med semesterlagstiftningens
grund att bereda arbetstagaren ledighet för vila och rekreation
och icke att medelst semesterersättning skaffa arbetstagaren en lönefyllnad.
Det bör då hållas i minnet, att lagen syftar till att göra det möjligt för
arbetstagaren att på arbetsgivarens bekostnad komma i åtnjutande av en
årlig semesterledighet och att man torde kunna utgå från alt även de arbetstagare,
som skifta arbetsgivare, äro i arbete tämligen kontinuerligt året örn.
Fn arbetstagare, som — efter att under 1944 lia åtnjutit på arbete under

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

1943 belöpande semester och i samband med anställningens upphörande fått
uppbära semesterersättning för 9 månader (januari—-september) — tillträtt
en ny anställning den 1 oktober 1944, har visserligen i den nya anställningen
rätt allenast till 3 dagars semester under 1945. Vid den förra anställningens
upphörande har dock arbetstagaren fått medel, som gör det möjligt
för honom att, därest han kan utverka erforderlig ledighet i den nya anställningen,
njuta full semester även i denna. Skulle arbetsgivaren äga förlägga
semestern i förskott, skulle stora oregelbundenheter i fråga om de årliga
semestrarna kunna uppstå; och det synes mindre följdriktigt, att lagen ges
sådan utformning, att även mot arbetstagarens vilja semesterledigheten ena
året blir förhållandevis lång, medan arbetstagaren andra året får själv bekosta
sin semester, därest han vill komma i åtnjutande av dylik.

Det anförda giver enligt kommitténs mening vid handen, att från teoretisk
utgångspunkt några befogade anmärkningar knappast kunna framställas
mot utformningen av de gällande bestämmelserna på detta område. Kommittén
framhåller emellertid, att dessa bestämmelser föranlett viss irritation
och givit upphov till klagomål att de skulle verka därhän, att arbetstagare,
som på egen begäran eller i varje fall utan invändning under löpande år
erhållit semester av längd motsvarande minst en dag för varje kalendermånad
anställningen varat, vid anställningens upphörande skulle kunna ha
anspråk på ytterligare kontant semesterförmån.

Givetvis har det — anför kommittén — icke varit lagstiftarens mening,
att en arbetstagare med stöd av ifrågavarande bestämmelser skulle få rätt
till mer omfattande semesterförmån än som motsvarade en betald ledighetsdag
för varje anställningsmånad. Det kunde ej heller rimligen förutsättas
att arbetsgivare, som beviljade hos honom anställd arbetstagare semester
redan under löpande anställningsår, med denna åtgärd avsåge att bereda
arbetstagaren dubbel semesterförmån. Ej heller borde åtgärden kunna uppfattas
på detta sätt av arbetstagaren. Enligt kommitténs mening kunde
emellertid genom därför lämpad anpassning av kvalifikationsåret undvikas,
att sådana situationer uppkomme, att arbetstagaren vid anställningens upphörande
finge anledning att göra anspråk på särskild semesterersättning.
Härom yttrar kommittén:

En husmoder, som anställt ett hembiträde i början av året, kan således
avtala med hembiträdet att löpande kalenderår skall vara kvalifikationsår
för årets semester. Örn hembiträdet anställes under senare delen av ett år,
kan avtalas att löpande anställningsår skall utgöra kvalifikationsår för därunder
utgående semester. När det likväl getts uttryck för missnöje med lagstiftningen
i förevarande hänseende, torde förklaringen vara, att i arbetsförhållanden,
som icke regleras av kollektivavtal, hithörande frågor i allmänhet
icke göras till föremål för någon överenskommelse och att det, särskilt
för förvaltningspersonal, ansetts naturligt att ge den anställde en vilotid
redan under första anställningsåret. Ytterligare en orsak till missnöjet
torde lia varit, att praxis — jfr arbetsdomstolens dom nr 11/1940 och
N. J. A. 1941 sid. 269 — ställt sig avvisande till tanken alt från den omständigheten
att arbetstagare åtnjutit semester på visst sätt draga några

Kungl. Muj:ts proposition nr 273.

slutsatser angående huruvida överenskommelse träffats örn annat kvalifikationsår
än föregående kalenderår. I båda nyssnämnda fall har under
slutåret åtnjuten semester icke ansetts böra föranleda någon inskränkning i
den semesterrätt arbetstagaren under samma år förvärvat enligt lagen.

Det har synts kommittén föga tillfredsställande alt en arbetstagare med
stöd av lagen skulle kunna få sina semesterförmåner fördubblade. Även örn
den nuvarande lagen anvisat parterna en möjlighet att komma till rätta med
förevarande problem har kommittén därför funnit, att bestämmelserna på
detta område böra jämkas. Kommitténs förslag innebär, att bland lagens
regler örn semesterersättning upptages ett stadgande, att därest arbetstagare,
vars anställning icke varat mer än två år, ulan invändning mottagit semester,
vartill han enligt lagens kvalifikationsbestämmelser ännu icke blivit berättigad,
får vid bestämmande av semesterersättning motsvarande antal dagar
avräknas. Till motivering av sitt förslag har kommittén anfört bland
annat följande.

Någon ändring i lagens huvudregel örn kvalifikationsårets förläggning
torde icke böra vidtagas. Ej heller synes böra ifrågakomma att åt arbetsgivaren
ensamt överlämna bestämmanderätten i fråga om kvalifikationsärets
förläggning till annan tid än föregående kalenderår. En möjlighet
skulle vara att till de nuvarande bestämmelserna foga ett stadgande syftande
till att omkasta bevispresumtionen beträffande frågan huruvida överenskommelse
träffats angående ändrad förläggning av kvalifikationsåret.
Ett dylikt stadgande skulle kunna ges det innehållet att, därest arbetstagare
utan invändning mottagit semester innan han blivit därtill berättigad, överenskommelse
skulle anses träffad därom, att löpande anställningsår eller
ock löpande kalenderår skulle utgöra kvalifikationsår. En regel med detta
innehåll torde emellertid icke vara väl avpassad för de olika situationer som
kunna tänkas uppkomma. Därest löpande anställningsår skulle anses såsom
kvalifikationsår, kan man fråga sig om icke beträffande arbetstagare, som
anställts i början av ett år och beviljats semester samma år, det ligger närmast
lill hands att hänföra semestern till det löpande kalenderåret; och
sedan arbetstagaren varit anställd under något eller några år förlorar anställningsåret
helt sin betydelse. Motsvarande svårigheter uppkomma örn
löpande kalenderår i stället skulle anses utgöra kvalifikationsår. För arbetstagare,
som anställts i slutet av ett kalenderår men som redan under sommaren
nästa år beviljats full semesterledighet, torde det vara oegentligt att
hänföra semestern till det löpande kalenderåret.

Vad man egentligen vill komma lill är att förhindra, att arbetstagare,
vilken under en anställning — framför allt en kortvarig sådan — åtnjutit
semesterledighet under minst det antal dagar, som arbetstagaren intjänat,
vid anställningens upphörande dessutom skall kunna utfå semesterersättning.
Med hänsyn härtill synes det kommittén mest rationellt att i detta
sammanhang lämna lagens kvalifikationsbestämmelser orubbade och i .stället
komplettera lagens stadganden örn semesterersättning med en regel av
åsyftat innehåll. Regeln torde kunna innebära, ali därest arbetstagare utan
invändning erhållit semester, vartill han enligt kvalifikationsbestämmelserna
ännu icke blivit berättigad, må vid bestämmande av semesterersättning motsvarande
antal dagar avräknas. Med en dylik bestämmelse .skulle en arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

tagare, som anställdes exempelvis den 1 oktober 1945 och under sommaren
1946 utan invändning åtnjutit 6 dagars semester, vid anställningens upphörande
den 1 oktober 1946 icke vara berättigad till semesterersättning för
mer än 6 dagar. Då emellertid en sådan avräkning ur vissa synpunkter
torde kunna te sig obillig för en arbetstagare med längre anställningstid,
synes regelns tillämplighet böra inskränkas till att gälla endast anställning,
som icke varat mer än två år. För att avräkningsregeln över huvud skall
kunna bli tillämplig måste givetvis vara fråga örn ledighet som haft karaktär
av semester. En arbetsgivare bör således icke ha möjlighet att ensidigt
i efterhand dekretera, att viss arbetstagaren tidigare beviljad ledighet — vid
vars beviljande tal icke var örn att den skulle utgöra semester — vid semesterersättningens
beräknande skall anses ha utgjort semester (jfr arbetsdomstolens
dom nr 95/1940). Ej heller finnes utrymme för avräkningsregelns
tillämpning i sådana fall, där det mellan parterna överenskommits, att semester,
som arbetstagare erhåller i förskott, icke skall få inverka på arbetstagarens
semesterrätt enligt lagen.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Kommitténs förslag, att lämna de nuvarande bestämmelserna om kvalifikationstid
och dess förläggning orubbade, har icke mött gensaga i något
yttrande.

Likaså har förslaget, att genom ett avräkningsförfarande förhindra
arbetstagare som utfått semester i förskott att med stöd av kvalifikationstidsbestämmelser
utfå dubbel semesterförmån, allmänt lämnats utan
principiell erinran.

Socialstyrelsen vitsordar behovet av en lagändring i förevarande hänseende
och framhåller, att styrelsen — som allt sedan den nuvarande semesterlagens
tillkomst i synnerligen stor omfattning tillhandagått allmänheten med
råd och upplysningar beträffande lagens innehåll och tolkning — hade
direkt erfarenhet av att gällande bestämmelser på detta område i praktiken
kunde utnyttjas för utfående av större förmån än lagen avsett tillförsäkra
vederbörande.

Även arbetsdomstolens ordförande understryker, att bestämmelserna på
förevarande område förorsakat stor irritation, samt anser att det missbruk,
till vilket bestämmelserna kunde giva anledning, borde förhindras. Arbetsdomstolens
ordförande förordar emellertid — under uttalande att förslaget
i och för sig kunde betraktas såsom en god lösning — i första hand en
presumtionsregel rörande frågan huruvida överenskommelse örn
ändrad förläggning av kvalifikationsåret kommit till stånd. Till stöd härför
anföres bland annat följande.

Man kan nu fråga sig, örn icke själva den omständigheten, att full semester
givits och mottagits tidigare än lagen förutsätter, skulle kunna tolkas såsom
en överenskommelse örn ändring av kvalifikationstid. Till stöd för att en
sådan tolkning skulle vara utesluten har bland annat åberopats arbetsdomstolens
dom nr 11/1940. Jag beklagar numera utgången i nämnda dom, men
jag kan icke anse densamma vara prejudicerande i detta hänseende. Arbets -

Kungl. Majds proposition nr 273.

givaren kom aldrig tillstädes vid arbetsdomstolen, utan hade i ett kortfattat
skriftligt svaromål endast omtalat vissa fakta och överlämnat åt arbetsdomstolen
att avgöra, huruvida under förhandenvarande förhållandena rätt till
semesterersättning förelåge. Något påstående gjordes således icke örn att en
ändring av kvalifikationstiden blivit träffad. Med hänsyn till det föreliggande,
ytterst knapphändiga processmaterialet uppfattade arbetsdomstolen
tvistefrågan såsom egentligen avseende verkan av semesterlagens övergångsbestämmelser.

För egen del har jag svårt att inse, varför icke det förhållandet, att en
arbetsgivare erbjudit och en arbetstagare mottagit full semester på en tidigare
tidpunkt än som enligt lagen kan ifrågakomma, skulle kunna uppfattas
såsom en överenskommelse örn ändring av kvalifikationstiden. Att från det
sätt, varpå kontrahenterna faktiskt inrättat sig, draga en slutsats rörande
deras avsikt i fråga örn ordnandet av ett rättsförhållande, ligger helt i linje
med de tolkningsregler, som allmänneligen tillämpas inom privaträtten. Det
förutsättes dock naturligen, att kontrahenterna hava full avtalsfrihet. På
grund av regeln, att en enskild överenskommelse, som strider mot kollektivavtal,
är ogiltig, kan det hända, att arbetsgivare och arbetstagare sakna rätt
alt själva överenskomma om ändring av kvalifikationstiden, nämligen i den
mån ett för dem bindande kollektivavtal innehåller en föreskrift rörande
denna. Detta kan möjligen vara fallet redan genom att kollektivavtalet upptar
en hänvisning till semesterlagen. Jfr härom arbetsdomstolens domar
nr 79 och 101 för 1940.

När det nu gäller, att lagstiftningsvis hindra det förut omtalade missbruket
av lagen, ligger det närmast till hands att anknyta till den omförmälda
tolkningsmöjligheten och sålunda uppställa en bevispresumtion, att ett utgivande
och mottagande av semester å en tidpunkt, då arbetstagaren enligt
lagen ännu icke kvalificerat sig till semester i denna utsträckning, skall vid
saknad av uppgörelse i motsatt riktning, uppfattas såsom en överenskommelse
örn ändring av kvalifikationstiden. Härvid uppkommer dock en svårighet.
Det kan vara vanskligt att bedöma, vilken kvalifikationstid kontrahenterna
avsett, därvid närmast kommer i fråga att välja mellan det löpande
kalenderåret och det år, som börjar med anställningsdagen (anställningsåret).
Kommittén har avvisat tanken på en bevispresumtion just med hänsyn
till detta förhållande. Den nämnda svårigheten torde emellertid kunna
övervinnas, om man ger bevispresumtionsregeln det innehållet, att det löpande
kalenderåret skall anses hava blivit fastställt såsom kvalifikationstid,
för den händelse full semester utgivits redan under det kalenderår, då arbetstagaren
blivit anställd, samt att anställningsåret skall anses hava fastställts
som kvalifikationsår, när full semester utgivits under kalenderåret efter det,
då anställningen tillkom, men anställningstiden under första kalenderåret
icke kvalificerar till full semester. I

I flera yttranden har berörts möjligheten till avräkning även när
fråga är örn anställning av längre varaktighet än två
å r. Socialstyrelsen uttalar — dock utan att framställa något yrkande — att
det möjligen vore önskvärt, att den tid, varunder avräkningsförfarandet finge
ske, bestämdes till något längre tid än två år. Arbetsdomstolens ordförande
motsätter sig bestämt, att avräkningsmöjligheterna inskränkes till anställning,
som icke varat mer än två år, samt anför härom:

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

Varför avräkningsförfarandet skulle anses obilligt mot arbetstagare med
längre anställningstid, har kommittén icke lyckats klargöra. Bakom förslaget
i denna del ligger väl den tanken, att arbetstagare, som från anställning, i
vilken tillämpas semester på tidigare stadium, övergår till anställning, i
vilken lagens kvalifikationsår tillämpas, icke vid lämnandet av den förra
anställningen erhåller någon penningersättning, med vilken han kan bereda
sig mot semester svarande ledighet under första anställningsåret i den nya
anställningen. Men denna olägenhet drabbar ju också den, som icke varit
anställd längre än två år. Vare sig anställningen varat kortare eller längre
tid, går icke arbetstagaren semesterförmån förlustig för något kvalifikationsår.
Vad som sker är endast, att det semesterlösa kalenderåret förskjutes
till ett senare år. Och mot arbetsgivaren är tydligen den dubbla semesterförmånen
på enkel kvalifikation lika obillig, oavsett huru lång anställningstiden
är. Härtill kommer ytterligare en omständighet av icke ringa vikt.
Även med en avräkningsregel sådan som kommittén föreslagit föreligger
möjligheten att av sättet för semesterns utgivande tolkningsvis sluta sig till
en överenskommelse örn ändring av kvalifikationsåret. Uppenbarligen måste
lagen få ett innehåll, som garanterar, att resultatet blir detsamma, vare sig
man går fram tolkningsvägen eller följer avräkningsregeln. Och beträffande
tolkningsfrågan märkes, att ju flera gånger arbetstagaren mottagit semester
i förskott desto större anledning finnes naturligen att antaga, att parterna
varit överens om en ändring av kvalifikationstiden.

Denna ståndpunkt omfattas även av kommerskollegium och ett pär av dc
hörda hand el skamrar na, svenska stadsförbundet, svenska städernas förhandlingsorganisation,
bankernas förhandlingsorganisation, svenska lantarbetsgivareföreningen
samt Sveriges redareförening.

Landsorganisationen har framställt vissa erinringar mot utformningen av
den föreslagna regeln samt härom anfört:

Då avräkningsregeln föreslås betingad av att arbetstagare »utan invändning»
mottagit semester i förskott, torde härav följa att bevisbördan lägges
å arbetstagaren. Detta synes icke skäligt. För undvikande av ett dylikt resultat
bör förutsättningen angivas vara att »förskottssemester» mottagits av
arbetstagaren »efter eget medgivande». Att den därav följande bevisbördefördelningen
skulle vara för sträng ur arbetsgivarens synpunkt kan icke
rimligen påstås, då »medgivande» tydligen icke behöver vara uttryckligt
utan också kan presumeras.

Föredraganden.

Den i den nuvarande semesterlagen givna huvudregeln att, vid bestämmandet
av arbetstagares semester under visst år, det föregående kalenderåret
skall räknas såsom kvalifikationsår innebär avsevärda fördelar, varför jag
icke finner anledning frångå densamma. Systemet har emellertid en nackdel
så tillvida som kvalifikationstiden kommer att ligga långt före den tidpunkt,
då frågan om semesterns åtnjutande blir aktuell. Denna olägenhet framträder
särskilt beträffande den första semester, som tillkommer arbetstagaren
efter det han tillträtt en anställning. Med hänsyn härtill har lagen medgivit
överenskommelser örn att annan tolvmånadersperiod än det föregående

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

kalenderåret skall gälla såsom kvalifikationsår. Såsom kvalifikationsår kan
härvid — givetvis under förutsättning att överenskommelsen som sådan icke
för arbetstagaren innebär mindre semesterförmåner än som utgår enligt
lagen — väljas vilken period som helst av motsvarande längd, alltså även
löpande kalenderår eller löpande anställningsår.

Inom vissa yrkesområden är det vanligt, att arbetstagaren får åtnjuta full
semester redan under det kalenderår, varunder han blivit anställd, i varje
fall örn anställningen skett i början av året. Å andra sidan har i dylika fall
ofta icke träffats överenskommelse mellan kontrahenterna örn avvikelse
från den förutnämnda huvudregeln örn att föregående kalenderår skall utgöra
kvalifikationsår. Detta har i sin tur medfört att i en del fall en arbetstagare
— trots att han åtnjutit semester med minst en dag för varje kalendermånad
anställningen varat —- vid anställningens upphörande med lagens
hjälp kunnat genomdriva anspråk på semesterersättning. Arbetstagaren har
alltså på detta sätt erhållit semesterersättning för tid, för vilken semester
in natura redan utgått.

Det är naturligt, att en sådan ordning väckt berättigat missnöje. Lagstiftarens
mening har uppenbarligen icke heller varit, att en arbetstagare skulle
ur lagens bestämmelser kunna hämta stöd för en dylik dubblering av semesterförmånerna.

När det gäller att förhindra uppkomsten av nyssberörda otillfredsställande
resultat, stå olika möjligheter till buds. Ett sätt är att, i enlighet
med kommitténs förslag, i lagen intaga ett stadgande att vid bestämmande
av semesterersättning avräkning må ske av det antal dagar varunder förskottssemester
av arbetstagaren mottagits utan invändning. En annan utväg
är att, såsom arbetsdomstolens ordförande förordat, i lagen införa en
presumtionsregel, innebärande att uttagande av semester å en tidpunkt,
då arbetstagaren enligt lagen ännu icke kvalificerat sig därtill, skall, vid
avsaknad av uppgörelse i motsatt riktning, anses såsom en överenskommelse
örn ändrad kvalifikationstid. Vilken av dessa möjligheter — som
båda medföra samma resultat — är att föredraga kan vara föremål för
viss tvekan. För egen del anser jag övervägande skäl tala för den av
kommittén föreslagna lösningen, som är enkel och passar för alla fall.
Örn en presumtionsregel väljes måste, på sätt arbetsdomstolens ordförande
närmare utvecklat, denna givas olika innehåll för olika uppkommande
situationer; svårigheter torde ändock kunna uppstå att tillämpa
regeln i vissa gränsfall, exempelvis när arbetstagaren erhållit endast en
del av semestern i förskott. Vidare synes avräkningsregeln vara att föredraga
även ur den synpunkten, att den onödiggör ett närmare ingående
på den av arbetsdomstolens ordförande berörda frågan örn rätt för enskilda
kollektivavtalsbundna parter att träffa överenskommelse örn ändring
av kvalifikationsåret.

Enligt kommittéförslaget skulle avräkningsförfarandet bli tillämpligt en Bihang

till riksdagens protokoll 1945. I sami. Nr 273. G

Kungl. Mcij.ts proposition nr 273.

dast i sådana fall, då arbetstagarens anställning icke varat mer än två år.
Emot denna begränsning av regelns tillämplighet har från flera håll erinran
gjorts. För egen del finner jag även begränsningen mindre lyckad. Jag har
visserligen bemärkt, att avräkningsregeln torde komma att få sin huvudsakliga
användning i fråga örn anställningar av kortare varaktighet och att
de skäl, som föranleda regelns införande, icke ha alldeles samma styrka
när det gäller långvariga anställningar. Det synes mig emellertid angeläget,
att lagen erhåller sådant innehåll, att resultatet i här förevarande avseende
blir detsamma vare sig man av sättet för semesterns utgivande sluter sig till
parternas avsikt rörande kvalifikationsårets förläggning eller tillämpar avräkningsregeln.
Jag anser mig därför böra förorda att sistnämnda regel
upptages i lagen utan att någon begränsning av dess tillämplighet sker med
hänsyn till anställningens längd.

Utöver vad nu berörts ha framställts vissa erinringar mot den föreslagna
avräkningsregeln. Landsorganisationen har sålunda anfört, att förutsättning
för avräkningsregelns tillämplighet borde vara, att arbetstagaren »efter
eget medgivande» mottagit semester i förskott. Det synes mig dock knappast
finnas skäl att härutinnan frångå vad kommittén föreslagit. När en
arbetstagare erhåller en laglig förmån innan han ännu blivit berättigad
till densamma, förefaller den naturliga presumtionen vara, att arbetstagaren
också är nöjd därmed. Om så icke skulle vara fallet, har arbetstagaren
möjlighet att motsätta sig arbetsgivarens förslag om förskottssemester.
I detta sammanhang vill jag erinra örn kommitténs uttalande, att
avräkningsregeln för sin tillämpning förutsätter, att den ledighet varom
fråga är verkligen haft karaktär av semester. En arbetsgivare äger icke ensidigt
i efterhand förklara, att en arbetstagare under anställningen beviljad
ledighet skall anses som semester, därest vid ledighetens beviljande icke avsetts,
att så skulle vara fallet.

Semesterns längd.

Gällande rätt.

Såsom redan i ett tidigare avsnitt berörts, utgår semester för kalenderår
och omfattar en dag för varje månad anställningen varat under kvalifikationstiden.
Denna tid utgöres av närmast föregående kalenderår, för såvitt
icke parterna träffat överenskommelse örn att annan period av samma längd
skall gälla såsom kvalifikationstid.

Rätt till semester föreligger endast för kalendermånad, under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst 16 dagar. Härvid
skall med dag, å vilken arbete utförts, jämställas dag, varunder arbetstagaren
åtnjutit semester eller varit oförmögen till arbete på grund av
olycksfall i arbetet eller sådan sjukdom, som avses i lagen örn försäkring för

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

vissa yrkessjukdomar, eller fullgjort i 27 § värnpliktslagen eller med stöd
därav föreskriven militärövning om högst sextio dagar, dock ej beredskapsövning
samt ej heller militärövning som direkt ansluter sig till första tjänstgöring.
I fråga örn militärövning må likväl högst sextio dagar under varje
kvalifikationstid räknas arbetstagaren till godo. Dag, under vilken arbetstagaren
varit oförmögen till arbete eller fullgjort militär tjänstgöring, må
icke räknas honom till godo, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat
beredas honom å sådan dag.

Söndagar inräknas icke i semestern. Ej heller skola helgdagar inräknas i
semestern, såframt semestern utgår med mindre antal dagar i en följd än
sex. Sedvanliga fridagar skola däremot inräknas.

Därest för arbetstagare i någon yrkesgrupp med hänsyn till anställningens
art eller varaktighet, anställningsort, levnadsålder eller andra sådana omständigheter
längre semester i allmänhet utgår än som föreskrives i lagen,
skall dylik sedvänja, med beaktande av övriga bestämmelser i lagen, lända
till efterrättelse för arbetstagarna i yrkesgruppen.

Semesterkommitténs förslag.

I sitt nu avgivna betänkande har kommittén icke ingått i prövning av
frågan om semesterns längd allmänt sett är i lagen lämpligen
väl avvägd. Härutinnan föreslås alltså icke någon ändring. Kommittén har
vidare funnit sig icke böra frångå den gällande lagens regel med avseende
å kravet på visst antal arbetade dagar per månad, liksom
kommittén ej heller förordat någon ändring beträffande de redan privilegierade
orsakerna till frånvaro från arbetet. Kommittén
anser dock att en ny privilegierad orsak bör införas i lagen, nämligen
havandeskap, samt anför härom:

De billighetsskäl, som tala för att arbetstagaren får i semesterhänseende
tillgodoräkna sig viss frånvarotid, göra sig uppenbarligen minst lika starkt
gällande beträffande havandeskapstid. Någon risk för att havandeskapstidens
privilegiering i semesterhänseende skulle göra arbetsgivarna benägna
att avskeda arbetstagare torde icke behöva hysas. Genom lag den 19 maj
1939 (nr 171) om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning
eller äktenskap m. m. har förbud stadgats mot avskedande av
kvinnlig arbetstagare av den anledningen, att hon i samband med havandeskap
eller barnsbörd under skälig tid, dock högst 12 veckor, avhåller sig
från arbete. Visserligen gäller denna lag icke för arbetsgivare, som ej i regel
har minst tre arbetstagare i sin tjänst, samt ej heller för arbetstagare, som
ej haft sin anställning sedan minst två år tillbaka. Lagstiftningen vilar dock
på den uppfattningen, att havandeskap icke bör få inverka på arbetstagarens
anställningsförhållande, och till följd härav torde man vara berättigad
antaga, att havandeskapets privilegiering i semesterlagen icke skall ge anledning
till några obehöriga avskedanden. Hur långt arbetsgivarens skyldighet
alt bereda arbetstagaren semesterförmån för havandeskapstid skäligen bör
utsträckas är en omdömesfråga. Kommittén har i förevarande hänseende

Kungl. Maj-.ts proposition nr 273.

stannat tor samma tid, som anges i nyssnämnda lag den 19 maj 1939 eller
högst 12 veckor, vilken tid också motsvarar den maximala barnsängsledigheten
enligt 17 § arbetarskyddslagen. Kommittén föreslår alltså, att tid, varunder
arbetstagare i samband med havandeskap avhåller sig från arbetet,
skall räknas såsom arbetad tid, dock högst intill 12 veckor. Denna tid torde
få hänföra sig till varje havandeskap och alltså icke — såsom för närvarande
gäller i fråga örn militärövning — till varje kvalifikationsår.

De nuvarande bestämmelserna örn sön- och helgdagars inräknande
i semestern böra enligt kommitténs mening i visst hänseende
kompletteras, enär de icke verka rättvist för sådana arbetstagare, för vilka
den normala arbetstiden omfattar samtliga dagar i veckan. Sålunda framhåller
kommittén, att bestämmelserna leda därtill, att örn arbetstagare med
arbetsskyldighet även å söndag skulle börja sin semester exempelvis en
söndag, hans semester enligt lagen skulle upphöra redan torsdagen i påföljande
vecka, enär söndagarna i sådant fall torde få likställas med arbetsdagar.
Kommittén anför vidare:

Av semesterlagens förarbeten framgår, att — ehuru lagen icke ger rätt
till mer än tolv dagars semester — syftet med lagen skulle vara att tillförsäkra
arbetstagarna två veckors ledighet från arbetet. Arbetstagare, vilken
är skyldig att utföra sitt arbete även å söndag, blir emellertid med lagens
nuvarande utformning icke berättigad till mer än 12 ledighetsdagar och får
således kortare sammanhängande ledighet än andra arbetstagare. Detta kan
icke vara tillfredsställande, i all synnerhet som ifrågavarande arbetstagare
vanligen äro i större behov av rekreation än andra. För att ernå likställighet
mellan arbetstagarna i förevarande avseende torde därför i lagen böra införas
en regel, som tillförsäkrar de arbetstagare, som ha att utföra sitt
arbete jämväl å söndag, ledighet från arbetet å söndag som infaller under
eller omedelbart efter semestern. Emellertid åtnjuta sistnämnda arbetstagare
understundom helt eller delvis kompensation för sitt söndagsarbete genom
ledighet å annan veckodag. Fördenskull synes berörda regel böra kompletteras
med ett stadgande av innehåll, att därest dylik ledighetsdag infaller
under semestern, den skall inräknas däri. Vad nu sagts om söndag torde
få gälla även beträffande sådan helgdag, som icke skall inräknas i semestern,
d. v. s. helgdag som infaller under en semester av kortare varaktighet
än 6 dagar.

Till närmare belysning av bestämmelsernas innebörd anföres bland annat
följande.

Börjar en arbetstagare, vilken har att utföra sitt arbete även å söndag
och för vilken rätt till 12 dagars semester föreligger, semestern söndagen
den 1 i en månad, äger han vänta med att inträda i arbetet till måndagen
den 16. Söndagarna den 1 och den 8 infalla då under semestern och bli
ledighetsdagar. Semesterdagar bli dagarna den 2—7 och den 9—14. Söndagen
den 15, vilken infaller omedelbart efter semestern, blir ledighetsdag.
Semesterlön skall emellertid utgå blott för de 12 semesterdagarna. Begynner
semestern först måndagen den 2, må ledigheten likväl icke utsträckas
längre än till och med söndagen den 15. Semesterdagar bli då, liksom i förra
fallet, den 2—7 och den 9—14, varjämte söndagarna den 8 och den 15 bli
ledighetsdagar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

Vissa arbetstagare, som normalt ha att utföra sitt arbete även å söndag,
erhålla emellertid — helt eller delvis — kompensation därför genom ledighet
å vardag. Full kompensation genom fridag å veckodag torde arbetstagaren
erhålla vid s. k. hoppande skift. Av den nuvarande semesterlagens förarbeten
framgår, att i dylikt fall sådan fridag skall, om den infaller under
semesterledigheten, i lagens mening anses såsom söndag, medan motsvarande
söndag skall behandlas såsom arbetsdag. Denna utbytesregel lämpar
sig emellertid mindre väl för de fall, då arbetstagaren endast delvis erhåller
kompensation för den uteblivna söndagsledigheten. Genom att arbetstagaren
i dylika fall får ledighet från arbetet å söndag, som infaller under eller
omedelbart efter semestern, samt får i semestern inräkna därunder infallande
fridag, som ges till kompensation för arbete å söndag, tillförsäkras
emellertid arbetstagaren lika många ledighetsdagar som arbetstagare i
allmänhet.

I de fall, då semestern utgår med mindre antal dagar i följd än 6, skola
helgdagar icke inräknas i semestern. Härav följer att, om annat icke stadgas,
arbetstagare, som har att utföra sitt arbete jämväl å helgdag och som
erhåller semester örn högst 5 dagar i anslutning till helgdag, icke såsom
andra arbetstagare vinner helgdagen såsom tillskott utöver semesterledigheten.
För att även i här avsedda fall vinna likställighet arbetstagarna emellan
har föreskrivits, att vad som stadgats med avseende å söndag, skall äga
motsvarande tillämpning å sådan helgdag som icke skall inräknas i semestern.
Föreskriften må belysas med följande exempel. Därest en djurskötares
semester efter överenskommelse uppdelas sålunda, att exempelvis tre
dagar förläggas till tiden måndag—onsdag i den vecka, under vilken Kristi
himmelsfärdsdag infaller, äger arbetstagaren åtnjuta ledighet sistnämnda
dag. Utgår semestern med 5 till ifrågavarande vecka förlagda dagar med
början å måndagen, äger arbetstagaren åtnjuta ledighet, förutom å semesterdagarna,
å torsdagen (Kristi himmelsfärdsdag) och å den söndag som följer
omedelbart å semestern. Om åter djurskötaren får minst 6 semesterdagar i
följd under den vecka varom här är fråga, inräknas torsdagen i semestern.
Är semestern 6 dagar med början å söndagen, behöver han icke påbörja
arbetet förrän påföljande måndag, då de båda söndagarna äro ledighetsdagar.

I anslutning till det anförda anmärker kommittén, att arbetstagare för
vilken arbete normalt pågår även å söndag, icke genom de föreslagna bestämmelserna
får rätt till semesterlön för mer än 12 dagar.

Den nuvarande lagens stadgande örn skydd för sådan sedvänja i
fråga örn semesterns längd, som för arbetstagaren är bättre än
vad som följer av lagens bestämmelser, anser kommittén böra lämnas orubbat.
Kommittén har dock funnit att delta .stadgande bör erhålla en något
vidare innebörd än det för närvarande har. Härom uttalas följande.

Kommittén har — under beaktande av de uppenbara fördelar sorn måste
vara förenade därmed att i det särskilda fallet samtliga semesterförmåner
bli enhetligt bestämda —- ansett sig böra utgå från att anledning icke föreligger
att tillägga semester, som utgår på grund av sedvänja, annan karaktär
än den som grundar sig direkt på lagen. Liksom för närvarande skulle
sedvanebestämmelsen då verka därhän, att medan semester enligt lagen ut -

Kutvjl. Maj:ts proposition nr 273.

går med en dag för varje kalendermånad av den å kvalifikationsåret belöpande
anställningstiden, semestern vid bättre sedvänja utgår med det
proportionsvis högre antal dagar för varje kalendermånad av nämnda anställningstid,
vartill den enligt sedvänjan längre semestern föranleder. Med
kommitténs ståndpunktstagande kommer emellertid det längre tidsmått,
med vilket semestern på grund av sedvänja utgår, att läggas till grund även
vid bestämmande av den semesterersättning, vartill arbetstagaren kan vara
berättigad. Därest sedvänjan medger rätt till 18 dagars årlig semester, blir
således en arbetstagare, som vid anställningens upphörande har att utfå
semesterersättning för 6 månader, berättigad till semesterersättning för 9
dagar. I denna del innebär således förslaget en förbättring för arbetstagarna
i förhållande till vad som för närvarande ansetts gälla. Å andra sidan
följer av förslaget, att där semester på grund av sedvänja utgår med 18
dagar årligen, arbetsgivaren äger för varje månad, under vilken arbetstagaren
varit frånvarande från arbetet av annan än i lagen privilegierad orsak,
minska semesterns längd med D/2 dag. Den nuvarande lagens innebörd i
detta hänseende synes vara oklar. För att ge stadgandet örn bättre sedvänja
den ändrade innebörd, som nu antytts, har kommittén ansett detsamma böra
intagas i samband med bestämmelserna angående semesterns omfattning.

Kommitténs förslag innebär således, att där på grund av sedvänja utgår
längre semester än som följer av lagen, semestern i sin helhet skall äga
samma karaktär som om den utgått direkt på grund av lagens bestämmelser,
vilka då bli normgivande för hela den längre semestern.

Två ledamöter av kommittén (herrar Ödholm och Wikander) yrka, att
stadgandet om skydd för bättre sedvänja måtte utgå ur lagen. I vart fall
anse dessa ledamöter, att åt stadgandet icke bör givas ett annat innehåll
än det för närvarande har. Till stöd för sin mening anföra reservanterna
följande.

Semesterlagens bestämmelse om skydd för bättre sedvänja — vartill motsvarighet
saknades i semestersakkunnigas förslag — innebär otvivelaktigt
avvikelse från lagens principiella natur av en allmän minimilagstiftning. Bestämmelsen
tillkom under departementsbehandlingen med anledning av att
vissa tjänstemannaorganisationer uttryckt farhågor för att en lagstiftning
om allmän minimisemester skulle medföra risk för en försämring av de
bättre semesterförmåner än de i lagen fastställda, som vid lagens ikraftträdande
utgingo inom olika områden. Departementschefen uttalade i anledning
därav, att det vore självfallet, att lagstiftningen om semester ej borde
få tagas till förevändning för ett försämrande av utgående semesterförmåner.
Anledning antaga att så skulle komma att ske torde enligt departementschefens
mening knappast föreligga annat än i ett fåtal undantagsfall.
För att förebygga alla risker i detta avseende vore det enligt departementschefens
mening lämpligt att skydd föreskreves för sedvänja, som vore bättre
än vad lagen stadgade.

Utgångspunkten för hela bestämmelsen är således, att man vill skydda de
bättre semesterförmåner, som enligt sedvänja utgå på olika områden. Man
frågar sig nu, hur ur denna synpunkt de förändringar, som kommitténs
majoritet föreslagit beträffande denna bestämmelse, skola bedömas. Bland
annat genom att placera bestämmelsen örn bättre sedvänja under rubriken

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

»semesterns omfattning» har majoriteten velat åstadkomma, att där på
grund av sedvänja längre semester utgår än enligt lagen, samtliga bestämmelser
i lagen skola få motsvarande tillämpning å semestern i dess helhet.
Detta är emellertid icke en konsekvens av den nyssnämnda princip, som
legat till grund för bestämmelsens införande. De föreslagna ändringarna
komma i stället att medföra, att genom lagen den bättre sedvänja, som möjligen
kan finnas för vissa grupper, ytterligare förbättras. Då detta förhållande
strider mot de motiv, som sålunda legat till grund för bestämmelsens
införande, ha vi icke kunnat acceptera de av kommittén i detta avseende
föreslagna förändringarna. Örn exempelvis en arbetstagargrupp enligt sedvänja
åtnjuter 18 dagars semester, men däremot i sedvänjan icke ingått, att
semesterersättning skall utgå vid anställningens upphörande, får arbetstagaren
enligt nuvarande regler, då han lämnar sin anställning, semesterersättning
efter tolvdagarsregeln, vilket överensstämmer med vad som gäller
beträffande alla de arbetstagare, som icke åtnjuta längre semester än 12
dagar och vilket förhållande vi anse riktigt. Vi vilja i detta sammanhang
hänvisa till det betraktelsesätt, som arbetsdomstolen lagt å denna fråga i
domen nr 18/1943. Enligt den av kommittén nu föreslagna bestämmelsen
skulle emellertid arbetstagaren i en dylik situation bli berättigad till semesterersättning
i proportion till den längre semester han åtnjuter, ehuru rätt
till semesterersättning kanske över huvud taget icke kunde grundas på sedvänjan.

I sammanhang med ifrågavarande spörsmål understryker kommittén, att
det av praktiska skäl vöre av stort värde att icke olika delar av en och
samma semester bedömdes efter skilda regler. Från denna synpunkt borde
även i de fall, där den längre semestern utginge på grund av
avtal, lagen äga tillämpning jämväl på den del av semestern, som icke
kunde stödjas på lagen. Kommittén anser dock, att här anmälde sig sådana
principiella betänkligheter, att kommittén icke kunde förorda en bestämmelse
av dylikt innehåll. Avtalets innebörd finge i förevarande hänseende
bli utslagsgivande.

Till närmare utveckling av sin ståndpunkt i förevarande hänseende, särskilt
såvitt angår rätten till semesterersättning, anför kommittén följande.

Visserligen torde det ej i praktiken vara ovanligt, att semesterersättning
utbetalas med hänsyn till det förhöjda antalet dagar arbetstagaren äger åtnjuta
semester. Men att anse semesterrättens natur vara sådan, att redan av
det förhöjda antalet semesterdagar skulle följa rätt för arbetstagaren att
vid anställningens upphörande utfå ersättning även för sådana inistade
semesterdagar, varmed den avtalade semestern överskjuter den legala, kan
icke vara riktigt. Ej heller bör ifrågakomma att genom en ovillkorlig lagregel
fastlåsa en sådan princip och därigenom inskränka avtalsfriheten beträffande
semester utöver lagens minimimått. Huruvida en arbetstagare,
som enligt avtal äger åtnjuta längre semester än som följer av lagen, skall
vara berättigad till semesterersättning med hänsyn till den längre semestern
får därför bli beroende av vad parterna — uttryckligen eller tyst — avtalat
i förevarande hänseende. Kommitténs ståndpunkt är sålunda, att där på
grund av avtal längre semester än den lagstadgade utgår, lagens bestämmelser
örn semesterersättning icke utan vidare äga tillämpning med avseende
å den del av semestern, varmed denna genom avtalet blivit förlängd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Tre ledamöter av kommittén (herrar Adamsson, Jansson och Sölvén) anse
det önskvärt, att i lagen upptoges en regel för det fall att avtal om bättre
semester än lagens minimisemester i något avseende lämnade rätten till den
överskjutande semestern oreglerad. Vid avtal om längre semester förekomme
det i allmänhet ej, att parterna uttryckligen överenskomme om kvalifikation,
förläggning, semesterersättning o. s. v. i avseende å den del av
semestern, som översköte den lagstadgade. För att skapa största möjliga
klarhet i semesterförhållandena på detta område borde i lagen införas en
bestämmelse, att därest mellan arbetsgivare och arbetstagare träffats avtal
om längre semester än i lagen föreskrives, skulle i de avseenden ej annat
överenskommits arbetstagarens rätt till semester bedömas enligt lagen med
avseende å semestern i dess helhet. Till stöd för sin ståndpunkt anföra
reservanterna ytterligare bland annat följande.

Med den av oss ifrågasatta utformningen av regeln skulle icke kunna
göras gällande att denna innebure ett intrång i avtalsfriheten. Regeln blir
enligt vårt förslag dispositiv, i vilket avseende den skiljer sig från sedvänjeregeln;
dennas karaktär av tvingande har kommittén icke ansett hindra en
utvidgning av sedvänjeskyddet. Bedömandet av huruvida i hithörande fall
rätt t. ex. till semesterersättning föreligger blir för närvarande, om uttrycklig
bestämmelse ej finnes i avtalet, beroende av vad som tolkningsvis kan
inläggas i detta. Semesterersättning utgår, örn avtalet kan anses innefatta
överenskommelse att lagen eller åtminstone dess bestämmelse om sådan ersättning
skall gälla i fråga om semestern i dess helhet. Uppenbarligen måste
emellertid en avtalstolkning av detta slag ofta vara förenad med oöverkomliga
svårigheter och resultatet av densamma framstå som godtyckligt eller
slumpartat. Den utgår från att ett avtal om t. ex. »tre veckors semester» i
avseende å en av veckorna avser en semester av annan och lägre kvalitet
än den, som tillkommer semestern för de två övriga veckorna, och från att
detta varit kontrahenternas mening. Oss synes det vara mera befogat att
presumera motsatsen, alltså att, örn intet annat sagts, semestern avsetts
skola vara av samma kvalitet. Den av oss ifrågasatta regeln synes oss också
starkt motiverad från synpunkten av bevisskyldighetens fördelning. Den betyder
därufinnån att den skyldighet, som arbetstagaren nu har rörande avtalets
innehåll, överflyttas på arbetsgivaren. Detta synes oss riktigt och rimligt
med hänsyn till de större möjligheter arbetsgivaren som regel har att
bestämma arbetsavtalets utformning.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Kommitténs förslag att bibehålla den nuvarande lagens huvudregel i
fråga örn semesterns längd — att semester omfattar en dag för varje sådan
kalendermånad under kvalifikationstiden, varunder arbetstagaren för arbetsgivarens
räkning utfört arbete å minst 16 dagar — har
allmänt lämnats utan erinran.

Landsorganisationen anmärker dock, att ett flertal till organisationen anslutna
fackförbund påyrkat ändringar i olika avseenden av denna bestämmelse.
Bland annat hade svenska beklädnadsarbetareförbundet — under

Kungl. Majas proposition nr 273.

framhållande av att bestämmelsen kunde medföra förlust av semesterrätt
för arbetstagare med varierande arbetstillgång, beroende på arbetsgivarens
sätt att förlägga arbetstiden eller företaga permittering — föreslagit sådan
ändring, att anknytningen till kalendermånad upphävdes och antalet arbetsdagar
under kvalifikationsåret delades med 16, därvid kvoten skulle
utvisa semesterdagarnas antal, dock med maximering av detta till 12.
Landsorganisationen anför vidare bland annat följande.

Det kan icke bestridas, att den ovillkorliga anknytningen till kalendermånad
i åtskilliga fall lett till resultat, som från synpunkten av rättvisa
och billighet framstått såsom stötande. Att i gällande lag kvalifikationen
beräknas per kalendermånad sammanhänger med att man i enkelhetens
intresse velat undvika att räkna med individuella anställningsmånader.
Under remissbehandlingen av 1936 års sakkunnigas förslag påtalades från
vissa håll de oegentligheter, som kunde följa av beräkningen per kalendermånad;
bl. a. uttalade länsstyrelsen i Stockholms län att semesterns längd
borde bestämmas med hänsyn till sammanlagda antalet arbetsdagar under
kvalifikationsåret.

I princip synes ock sistnämnda beräkningssätt vara att föredraga framför
det nuvarande. Mot den av beklädnadsarbetareförbundet föreslagna
regeln kunde knappast heller riktas den anmärkningen, att den tekniskt
vore mer komplicerad än månadsregeln; om divisorn bör vara 16 eller
något annat tal kan naturligtvis diskuteras. Då landsorganisationen i förevarande
sammanhang icke anser sig böra föreslå en omläggning av kvalifikationsberäkningen,
beror detta främst på att en dylik omläggning ej
torde kunna ske utan ytterligare utredning. Flertalet förbund har också
ansett sig kunna acceptera den nuvarande regeln. De påtalade olägenheterna
hänföra sig i vissa fall till områden med av krisförhållandena förorsakad
driftsinskränkning. Vad angår de arbetsområden, inom vilka för närvarande
semesterkassesystem finnas inrättade — och inom vilka även normalt
den legala 16-dagarsregeln i relativt stor omfattning torde verka
diskvalificerande — må erinras om att enligt kommitténs förslag sådana
kassor förutsättas skola få äga bestånd även i fortsättningen.

Förslaget att utsträcka de privilegierade orsakerna till frånvaro
från arbetet till att omfatta även havandeskapstid intill 12 veckor
har vunnit allmän anslutning. Svenska lantarbetsgivareföreningen uttalar
dock, att den icke ansåge någon lagändring i förevarande hänseende motiverad
men att föreningen av billighetsskäl funne sig kunna tillstyrka förslaget
i denna del.

Landsorganisationen anser billighetsskäl tala för all även vanlig sjukdomstid
— intill viss tid — privilegierades. Häremot anförda betänkligheter
vore enligt landsorganisationens mening överdrivna. Vad uppsägningsrisken
anginge borde erinras dels att denna risk funnes även vid
olycksfall och yrkessjukdom dels att uppsägningsförbudet beträffande havande
kvinna icke gällde generellt och ovillkorligt. Även svensk sjuksköterskeförening
förordar, att frånvaro från arbetet lill följd av annan
sjukdom än yrkessjukdom finge anses såsom arbetad tid. För den, sorn

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

varit sjuk och inträdde i arbete den dag hälsan återkommit, vore det för
hälsans bevarande av vikt, att semesterns längd nämnda år ej nedsattes.
Det vöre för övrigt ej hållbart, att den som varit utsatt för olycksfall i arbetet,
exempelvis en handskada, skulle vara i större behov av semester än den
som exempelvis haft lunginflammation.

Beträffande frågan örn sön- och helgdagars inräknande i
semestern framhåller landsorganisationen bland annat följande.

I några förbundsyttranden yrkas att helgdagar (och sedvanliga fridagar)
över huvud icke skola inräknas i semestern; denna bör omfatta endast
arbetsdagar. Skäl kunna anföras både för och emot denna uppfattning.
Dels utgår såväl den gällande som den föreslagna lagen från att ändamålet
med lagstiftningen är att tillförsäkra arbetstagarna minst två veckors sammanhängande
ledighet. Dels är inräknandet av helgdagarna såtillvida till
fördel för alla tim-, dags- eller ackordsavlönade arbetstagare, att dessa
därigenom erhålla avlöning för dagarna i fråga, vilket eljest ej varit fallet.
Häremot kan anföras dels att inräknandet medför en kortare ledig tid, dels
att vecko- och månadsavlönade arbetstagare icke ha någon ekonomisk
fördel av bestämmelsen, dels att inräknandet föranleder en koncentration
av semestrarna till de större helgerna. Ehuru särskilt den sistnämnda
synpunkten måste anses vägande vill landsorganisationen dock icke i förevarande
sammanhang påyrka någon ändring beträffande helgdagsregeln.
Skulle den spridning av semestrarna eller den —- särskilt för Norrland —
med hänsyn till årstiden lämpligare förläggning av dessa, som på arbetstagarhåll
eftersträvas, icke heller framdeles visa sig möjlig att genomföra,
kan det dock bli nödvändigt att i samband med frågan örn andra åtgärder
för vinnande av dessa syften taga regelns slopande eller revision under
omprövning.

Mot kommitténs förslag till lösning av spörsmålet om semester för arbetstagare
som normalt utför sitt arbete även å sön- och helgdag ha erinringar
framställts allenast i vissa yttranden.

Arbetsdomstolens ordförande anför bland annat följande.

Det är mycket vanligt, alt arbetstagare på grund av arbetets natur (kontinuerlig
drift, kommunikationsföretag m. m.) har att utföra arbete på
söndag men i stället åtnjuter ledighet någon annan dag, varvid det är
vanligt, att ledighetsdagen icke alltid infaller på samma veckodag utan
växlar. Med stöd av motiven till gällande semesterlag har man antagit,
att i dylikt fall fridag, som infaller under semesterledigheten, skall i lagens
mening anses såsom söndag, medan motsvarande söndag skall behandlas
såsom arbetsdag.

Kommittén har nu framställt förslag om en annan beräkningsmetod, som
innebär det motsatta mot den nu gällande lagens ordning. Den som vanligen
arbetar på söndagar men har annan ledighetsdag än söndag skulle
vara skyldig att räkna ledighetsdagarna såsom semesterdagar, medan däremot
söndagarna fortfarande skulle räknas utanför semesterdagarnas antal.
Detta vållar viss betänklighet i följande fall. Jag antar att en arbetstagare
— såsom torde vara vanligt exempelvis i droskförarfacket — i en vecka
har ledighetsdag på onsdag, i nästa vecka på tisdag och i den därpå följande

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

veckan på måndag. Jag antar vidare, att semestern börjar med tisdagen i
första veckan. Med den ordning, som tänkts skola tillämpas enligt den nuvarande
lagen, skulle semesterledigheten räcka till och med tisdagen i
tredje veckan, d. v. s. arbetstagaren får en sammanlagd ledighet av 15
dagar, därav 12 dagar som eljest skulle utgjort arbetsdagar och 3 dagar
som enligt arbetstidsschemat äro hans fridagar. Med kommitténs förslag
däremot skulle semestern icke räcka längre än till och med måndagen i
tredje veckan. Ledigheten blir då sammanlagt 14 dagar, men därav äro
endast 11 dagar som eljest skulle hava utgjort arbetsdagar. Angående ett
i viss mån liknande fall, se arbetsdomstolens dom nr 82/1942.

Jag har velat fästa uppmärksamheten vid detta fall men har icke något
yrkande.

Svenska lantarbetsgivareföreningen avstyrker förslaget i förevarande del
samt yttrar bland annat följande.

Enligt förslaget skall, därest arbetstagare åtnjuter kompensation å annan
veckodag för sitt söndagsarbete, dylik ledighetsdag, om den infaller under
semestern, inräknas däri. Infaller däremot ledighetsdag icke under semester,
erhåller arbetstagaren tydligen en extra fridag. I fråga om jordbruket
förhåller det sig nämligen så, att arbetsgivaren långt i förväg bestämmer,
när fridagarna skola infalla, men då jordbruksarbetet är beroende på väder
och vind, måste semestern förläggas till den tidpunkt, som med hänsyn
till driften är lämplig och arbetsgivaren har därför icke alltid möjlighet
att förlägga semestern kring en fridag.

Enligt gällande lag och enligt förslaget skall arbetstagare vid arbete under
hela året åtnjuta 12 semesterdagar. Enär söndagar vanligtvis äro ledighetsdagar,
kommer semestern att omfatta 14 eller 15 ledighetsdagar. Men
detta är en följd av lagen och icke något som stadgas i lagen. Vid tillkomsten
av semesterlagen yttrade departementschefen, att en bestämmelse
örn att söndag skulle ingå i semestern, där arbete regelbundet utfördes å
söndag, icke vore erforderlig. Det måste i anledning härav understrykas,
att semester innebär ledighet från arbetsdagar. Om alltså i enlighet med
förslaget arbetstagare, som utför arbete jämväl å söndagar, erhåller ledighet
å söndag under och närmast efter semestern, har han i själva verket
erhållit 14 semesterdagar och kommer alltså i en bättre situation än övriga
arbetstagare.

Kommerskollegium anmärker, att därest förslaget i denna del skulle genomföras,
borde vad kommittén uttalat rörande semesterlön — att ifrågavarande
arbetstagare icke genom de föreslagna bestämmelserna bli berättigade
till semesterlön för mer än 12 dagar — komma till tydligt uttryck
i lagen, enär arbetstagarna eljest torde komma att anse sig berättigade till
semesterlön jämväl för söndagar, som infalla under eller omedelbart efter
semestern.

Svenska stadsförbjundet ifrågasätter, huruvida icke lagen borde inrymma
en regel örn semesterns beräkning för den händelse antalet arbetsdagar i
veckan normalt vore mindre än sex. Samma spörsmål har berörts av svenska
städernas förhandlingsorganisation, som anför, att det inom kommunerna
förekomme, att bland annat trafikpersonal vissa dagar hade längre arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

tid än andra arbetstagare men i gengäld mer än en fridag per vecka. Brandpersonal
hade regelmässigt fridag tätare än var sjunde dag. Dylika fridagar
utgjorde kompensation för den koncentrerade arbetstiden och kunde
icke hänföras till sedvanliga fridagar. Vidare förekomme vid skiftgång
fall, där skiften vore så fördelade, att arbetstiden vissa veckor vore längre
än 48 timmar och andra kortare men i genomsnitt motsvarande 48 timmar
per vecka.

Vad beträffar frågan om längre semester på grund av sedvänja
har kommitténs förslag i detta hänseende tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av statskontoret, lantbruksstyrelsen, arbetsrådet, generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, arbetsmarknadskommissionen (majoriteten),
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus samt Norrbottens län, landsorganisationen, tjänstemännens
centralorganisation, föreningen Sveriges aktiva handelsresande, Sveriges läkarförbund
och Sveriges tandläkarförbund.

Socialstyrelsen anser det önskvärt, att lagens samtliga bestämmelser såvitt
möjligt bli tillämpliga på längre semester, som utgår på grund av sedvänja.
Tillräckliga skäl syntes emellertid icke föreligga att införa en
tvingande lagbestämmelse härom. Av lagens karaktär av arbetarskyddslagstiftning
torde nämligen följa, att avtalsfrihet borde råda i fråga örn de
förmåner, som ginge utöver de stipulerade minimiförmånerna. Däremot
syntes det vara naturligt att antaga, att det vore mest överensstämmande
med parternas vilja, att lagens bestämmelser bleve gällande, i den mån icke
annat kunde anses avtalat. En dispositiv lagregel av nämnda innehåll
syntes därför vara att förorda. Socialstyrelsen föresloge därför, att därest
arbetstagare på grund av sedvänja vore berättigad till längre semester än
vad föreskreves i lagen, arbetstagarens rätt till semester skulle, i de avseenden
annat ej överenskommits, bedömas enligt lagen med avseende å
semestern i dess helhet.

Kommerskollegium och flertalet hörda hand el skamrar, järnvägsstyrelsen,
arbetsdomstolens ordförande, länsstyrelsen i Kronobergs län, två reservanter
inom arbetsmarknadskommissionen, svenska landstingsförbundet, svenska
stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska städernas förhandlingsorganisation,
svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation,
bankernas förhandlingsorganisation, försäkringsbolagens
förhandlingsorganisation, Sveriges köpmannaförbund, svenska lantarbetsgivareföreningen,
Sveriges redareförening, kanalflottans rederiförening, Sveriges
trafikbilägares riksorganisation och kooperativa förbundet lia avstyrkt
eller uttalat betänkligheter mot förslaget i förevarande del, därvid flertalet
anslutit sig till den av herrar Ödholm och Wikander framförda reservationen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

Övriga hörda myndigheter och sammanslutningar synas icke ha upptagit
ifrågavarande spörsmål till bedömande.

Svenska arbetsgivareföreningen törordar i anslutning till den av herrar
Ödholm och Wikander gjorda reservationen, att bestämmelsen örn bättre
sedvänja måtte utgå ur lagen. Till denna mening har jämväl svenska stadsförbundet
anslutit sig. Även arbetsdomstolens ordförande ifrågasätter huruvida
icke bestämmelsen örn sedvänja skulle kunna utgå ur lagen samt anför
härom bland annat följande.

För egen del har jag alltid beklagat, att bestämmelsen örn sedvänja över
huvud fått plats i lagen. Bestämmelsen innefattar en principiellt felaktig
användning av begreppet sedvänja. Dessutom är bestämmelsen i praktiken
synnerligen svårtillämplig, enär för konstaterandet av sedvänjan uppstå
bevissvårigheter av särskilt stora mått. Såvitt jag kunnat utröna, har bestämmelsen
om sedvänja icke heller kommit att hava någon betydelse. I
mål, som dragits under överrätternas prövning, synes sedvänja aldrig hava
åberopats såsom grund för erhållande av längre semester än enligt lagen.
Vid arbetsdomstolen torde en sådan fråga knappast kunna väckas.

Arbetsdomstolens ordförande anser, att spörsmålet örn lagens tillämpning
å den del av semestern, som överskjuter lagens mått, bär sin största
betydelse med hänsyn till huruvida semesterersättning skall utgå också för
det dagantal, som överstiger lagens 12 dagar, samt yttrar vidare:

När den nu gällande semesterlagen tillkom, ansågs det vara ett axiom,
att semester utgjorde en löneförmån, som successivt intjänades genom arbete,
och att den logiska konsekvensen härav vore att, i den mån semester
intjänats men icke åtnjutits, ersättning i stället skulle lämnas. Denna
princip fastslogs ursprungligen genom vissa avgöranden av centrala skiljenämnden
och, sedan denna avlösts av arbetsdomstolen, genom vissa liknande
domar av denna domstol. Avgörandena inneburo ett godkännande
av en från arbetarsidan framförd tankegång av ungefär följande innehåll.
På arbetsmarknaden måste arbetarna genom sina organisationer tillkämpa
sig varje förbättring i sina anställningsvillkor. Endast steg för steg och
under ständiga kompromisser kunde en ökning av förmånerna vinnas.
Bland de förmåner, som arbetarna lyckats förvärva sig, vore också rätten
till semester. Men denna förmån hade kunnat erhållas endast genom att
arbetarna såsom bytesmedel avstått från någon annan förmån, som de i
.stället haft utsikt att vinna. Med hänsyn härtill vore det klart, att semesterrätten
för arbetarna utgjorde en tillkämpad löneförmån av alldeles samma
karaktär som den kontanta lönen och att därför den genom successivt
arbete intjänade förmånen skulle ersättas i pengar, örn den av en eller
annan anledning icke utginge in natura. Att semesterlönen kommit att
uppfattas såsom en successivt intjänad löneförmån utgör alltså en logisk
följd av själva tekniken vid förhandlingar örn innehållet i ett blivande kollektivavtal.
Samma uppfattningssätt kan däremot icke med tillnärmelsevis
lika stor styrka läggas på frågan, när det gäller arbetsområden, där kollektivavtal
icke förekommer eller arbetsvillkorens reglering genom sådant
avtal börjat tillämpas först sedan semestertanken definitivt slagit igenom.
1 sådana fall kan rekreationssynpunkten eller likställigheten med offentlig
tjänst hava varit ensamt avgörande. Det må i detta sammanhang särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

understrykas, att semesterersättning vid anställningens upphörande icke
ingår bland de anställningsvillkor, som gälla för statens tjänstemän. Jag
håller därför före, att man utanför de kollektivavtalsreglerade förhållandena
för de verkliga kroppsarbetarna icke vågar i semesterförmånens rättsliga
natur såsom något för denna karakteristiskt inlägga, att semesterersättning
skall utgå vid icke åtnjuten semester.

Vad särskilt sedvänjan angår bör beaktas, att även örn man för visst
yrkesområde skulle kunna konstatera, att semester brukat utgivas med
längre tidsmått än enligt lagen, sedvänjan dock knappast omfattat rätt
till semesterersättning. Kommitténs förslag sträcker sig sålunda, åtminstone
för de flesta fall, långt utanför den grund, som ursprungligen föranlett,
att man i lagen beaktat sedvänjan.

Kommittén har beträffande sitt förslag i vad angår sedvänja framhållit,
att praktiska skäl tala för att åstadkomma en enhetlighet i fråga örn
semestervillkoren, vare sig semestern är inskränkt till lagens mått eller
längre. Den enhetlighet, som förslaget skulle skapa, är emellertid icke
mycket värd, eftersom i de ojämförligt flesta fallen den längre semestern
icke grundar sig på sedvänja utan på avtal och kommittén lämnat avtalsfriheten
i senare fallet orörd.

Bestämmelsen om sedvänja är praktiskt svårhanterlig. Regeln kan giva
upphov till besvärliga processer med små vinstchanser på grund av de
stora bevissvårigheterna. Hittills hava emellertid sådana rättegångar icke
förekommit, men detta kan delvis förklaras av att intresset att åberopa
sedvänja för närvarande icke är särskilt stort. Om emellertid, såsom kommittén
föreslagit, sedvänjan lagligen skulle giva bättre semesterförmåner
än när semestern grundas uteslutande på avtal, kommer det att för arbetstagare
med längre semester bliva av mycket stor betydelse, huruvida en
sådan semester grundar sig på sedvänja eller på avtal, och därmed blir
också anledningen att föra rättegång om dylika förhållanden kraftigt ökad.
Jag anser det därför vara av alldeles särskild betydelse, att semesterrätten
vid längre semester får alldeles samma innehåll, vare sig semestern grundas
på sedvänja eller på avtal.

Svenska stadsförbundet förklarar sig ej kunna inse, vilka skäl som förmått
kommittén att vilja påtvinga just arbetsgivare, som visat sig mera
frikostiga än flertalet, även sådana bördor som de icke velat påtaga sig
och som andra icke behövde påtaga sig. Det anförda skälet, att det vore
fördelaktigt att i det särskilda fallet samtliga semesterförmåner bleve enhetligt
bestämda, kunde icke anses vidare bärkraftigt, då det icke kunde
ifrågakomma att giva en dylik regel för de fall — och de vore förmodligen
de talrikaste — där den längre semestern grundade sig på avtal. Den nya
regeln skulle giva upphov till ett mycket stort antal tvister. Den skulle
säkerligen ideligen aktualisera frågor om vad sedvänja vore, när bättre
sedvänja förelåge och vad den i så fall innebure. Förhållandet mellan avtal
och sedvänja syntes icke alldeles klart. Skulle för att ta ett par exempel
sedvänja alltid »ta över» avtal och kunde avtal resultera i sedvänja?
Här skymtade ytterst betänkliga begränsningar i avtalsfriheten.

Bankernas förhandlingsorganisation framhåller, att den förmånliga ställning
i semesterhänseende, som genom den nuvarande regeln örn bättre

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

sedvänja tillskapats för arbetstagare inom sådana yrkesgrupper där en
dylik sedvänja förelegat, skulle nu ytterligare förbättras, i det att lagens
bestämmelser om semesterersättning, semesterns utgående i ett sammanhang
etc. skulle gälla den längre semestern i dess helhet. Uppenbarligen
skulle detta strida emot de motiv, som vid semesterlagens tillkomst anfördes
för intagande av en bestämmelse örn bättre sedvänja. Organisationen
tillägger:

Det är uppenbart, att den längre semester, som ofta utgår till tjänstemän,
kan medföra svårigheter för arbetsgivaren, när det gäller att lägga
upp och genomföra semesterprogrammet. I all synnerhet gäller detta för
sådana arbetsgivare som exempelvis bankerna, vilka uteslutande eller i varje
fall övervägande sysselsätta tjänstemän. Semestrarna måste nämligen där
uttagas successivt, vilket gör att de måste utplaceras under hela eller större
delen av året och dessutom ofta uppdelas. Skola nu bestämmelserna örn
semesterns utläggande i ett sammanhang gälla den längre semestern i dess
helhet, kommer detta att medföra ytterligare svårigheter.

En fråga, som det i detta sammanhang torde vara av intresse att få
klarhet i, är vilka normer beträffande semesterns längd, som skola tilllämpas
för korttidsanställda i sådana företag, där längre semester utgår
än som föreskrives i lagen. För den händelse dessa, om de exempelvis
uppnått den levnadsålder som kan vara ett villkor för erhållande av längre
semester, skola anses berättigade till den förmånligare semesterberäkningen,
torde detta i varje fall icke kunna grundas på någon sedvänja.

Svenska lantarbetsgivareföreningen uttalar, att förslaget i denna del näppeligen
torde på lång sikt gynna arbetstagarna, då man hade anledning förmoda,
att de föreslagna bestämmelserna komme att verka starkt restriktivt
på framtida medgivande örn längre semester än den lagstadgade.

Kommitténs förslag att lämna utanför laglig reglering sådan längre
semester, som grundas på avtal, har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av samtliga myndigheter, med undantag av socialstyrelsen och
arbetsmarknadskommissionen (majoriteten), ävensom samtliga arbetsgivarsammanslutningar,
vilka yttrat sig över denna del av förslaget.

De myndigheter och sammanslutningar, vilka icke upptagit frågan om
semester på grund av bättre sedvänja till bedömande, lia ej heller yttrat
sig rörande förslaget i nu förevarande del.

Arbetsdomstolens ordförande anför:

Att kommittén icke på något sätt reglerat avtalen örn längre semester
har motiverats av principiella synpunkter utan att dessa närmare angivits.
Reservanterna Adamsson, Jansson och Sölvén hava föreslagit en bevispresumtionsregel
i fråga om den avtalade semestern av innehåll, att semestern
i dess helhet skall bedömas enligt lagen, i den mån icke mellan
arbetsgivaren och arbetstagaren annat blivit överenskommet. En dylik
bevispresumtionsregel angående innehållet i ett slutet avtal kan icke anses
vara utesluten av principiella skäl, så länge den icke får tillämpning på
redan ingångna avtal. Av denna karaktär är i själva verket exempelvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

stadgandet i 6 kap. 1 § första stycket i lagen om arv. Däremot är det alldeles
klart, att en sådan bevispresumtionsregel icke kan uppställas utan
att den överensstämmer med vad man kan kalla livets regel, d. v. s. bevispresumtionen
måste stå i överensstämmelse med vad man enligt allmän
livserfarenhet kan veta vara i överensstämmelse med kontrahenternas
vilja i de ojämförligt flesta fallen. Fråga är då vad som i regel kan anses
överensstämma med kontrahenternas vilja vid upprättande av avtal om
längre semester. Utan tvivel finnas många arbetsgivare, som anse det naturligt
och riktigt, att den längre semestern följer samma regler som den
lagstadgade, men någon undersökning härom har icke företagits, och för
min del känner jag mig icke övertygad om att denna tanke slagit igenom
i större utsträckning. En bevispresumtionsregel är därför enligt min mening
icke motiverad för närvarande.

Socialstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen lia anslutit sig till den
av herrar Adamsson, Jansson och Sölvén härutinnan gjorda reservationen,
därvid socialstyrelsen anfört, att det syntes vara naturligt att antaga, att
det vore mest överensstämmande med parternas vilja att lagens bestämmelser
bleve gällande i den mån icke annat kunde anses avtalat.

De arbetstagarorganisationer, som yttrat sig på denna punkt — landsorganisationen,
tjänstemännens centralorganisation, föreningen Sveriges aktiva
handelsresande och Sveriges läkarförbund — lia jämväl anslutit sig till
sistnämnda reservation. Tjänstemännens centralorganisation har dock funnit
det mest önskvärt med ett kategoriskt stadgande, att i den mån längre
semester än enligt lagen utginge, lagen i sin helhet skulle tillämpas på
denna längre semester. Till stöd för denna ståndpunkt har centralorganisationen
anfört bland annat:

Centralorganisationen kan förstå de principiella betänkligheter, som resa
sig mot en inskränkning i avtalsfriheten på detta område, men anser, att
sådana skäl icke böra ligga hindrande i vägen för åstadkommande av en
enhetlig och som det även synes rättvis praxis beträffande de längre semestertiderna.
Hela den nuvarande semesterlagstiftningen är ju ett intrång
i avtalsfriheten och när vissa grupper på grund av sedvänja eller på grund
av särskilda omständigheter fått rätt till en semester, som överstiger den
lagstadgade, är det även rimligt, att de bestämmelser, som intagits i lagen,
tillämpas på hela semestertiden, sålunda även i den mån denna överstiger
den lagstadgade minimitiden. En enhetlig bestämmelse örn att lagen alltid
skall tillämpas på hela semestertiden, skulle medföra en avsevärd förenkling
vid lagtillämpningen och över huvud vara en fördel därigenom att
semesterbegreppet skulle bliva mera enhetligt. Såväl arbetsgivare som
arbetstagare skulle i så fall veta, att de alltid hade att tillämpa lagen i dess
helhet på hela den semestertid, varom överenskommelse träffats.

F öredraganden.

Någon allmän förändring av den legala semesterns längd har icke varit
från något håll ifrågasatt. I anledning av riksdagens skrivelse den 4 mars
1944, nr 48, har emellertid semesterkommittén erhållit i särskilt uppdrag
att pröva frågan örn differentiering av den lagstadgade semesterns längd
för olika grupper arbetstagare med hänsyn till deras semesterbehov. Till

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

nämnda spörsmål, vilket kommittén icke upptagit i nu förevarande sammanhang,
torde kommittén återkomma i sinom tid. Jag saknar därför anledning
att i samband med här ifrågavarande revision av semesterlagstiftningen
vidare ingå i prövning av den rätta legala avvägningen av semesterns
längd.

Jag har redan tidigare tillkännagivit att jag ansluter mig till kommitténs
uppfattning, att den nuvarande lagens regel om rätt för arbetstagare till
semester med en dag för varje kalendermånad, under vilken han för arbetsgivarens
räkning utfört arbete å minst 16 dagar, bör lämnas orubbad.
Redan vid den nuvarande lagens tillkomst stod det klart, att vissa ojämnheter
kunde uppkomma genom arbetets anknytning till kalendermånaden.
Regeln ansågs emellertid ha så stora praktiska fördelar att dessa ojämnheter
ej borde verka utslagsgivande. Enligt min tanke ha erfarenheterna
under de gångna åren icke varit sådana, att de motivera ett ändrat ståndpunktstagande
till ifrågavarande spörsmål. Jag vill allenast tillägga att,
sedan kravet på viss tids fortlöpande anställning icke längre upprätthålles
såsom villkor för semesterrätt, en minskning av faktorn 16 skulle kunna
få som följd att arbetstagaren kunde kvalificera sig till en semesterförmån,
som motsvarade mer än en betald ledighetsdag i månaden.

Örn semesterrätten betraktas såsom en förmån, vilken successivt intjänas
genom utfört arbete, följer därav att i princip endast tid, varunder arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning verkligen utfört arbete, bör räknas honom
till godo i semesterhänseende. Från en sådan princip ha i den gällande
lagen gjorts vissa avsteg, i det att med arbetade dagar jämställts,
förutom semestertid, tid då arbetstagaren varit frånvarande på grund av
olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom, så ock tid — högst 60 dagar — varunder
arbetstagaren fullgjort viss militärtjänstgöring. Kommittén har ansett,
att dessa undantag alltjämt böra gälla i oförändrad utsträckning. Härutöver
föreslår kommittén, att såsom privilegierad tid skall räknas tid, då
kvinnlig arbetstagare i samband med havandeskap avhåller sig från arbete,
dock med en maximering till tolv veckor för varje havandeskap. Angivna
tidrymd motsvarar den tid, under vilken kvinna enligt lagen den 19 maj
1939 (nr 171) om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning
eller äktenskap m. m. må i samband med havandeskap eller barnsbörd
avhålla sig från arbete utan risk att bli avskedad. Kommitténs förslag
i denna del har godtagits av samtliga börda myndigheter och organisationer.
För egen del finner jag mig även böra biträda detta förslag.
I samband härmed vill jag omnämna, att 1941 års befolkningsutredning i
ett den 22 november 1944 avgivet betänkande1 föreslagit vissa ändringar i
nyssnämnda lag, bland dem en betydande utsträckning av den tid, under
vilken kvinna som är havande eller fött barn må utan uppsägningsrisk av -

1 Statens off. utrcdn. 1944: 51.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 273.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 273.

hålla sig från arbetet. Denna tid har nämligen av befolkningsutredningen
föreslagits höjd från tolv veckor till åtta månader. Här ifrågavarande privilegieringsfråga
enligt semesterlagen synes dock icke äga direkt sammanhang
med lösningen av det lagstiftningsspörsmål, som avses med befolkningsutredningens
nyssberörda förslag.

Från ett par håll har yrkats, att även annan sjukdomstid än sådan, under
vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet på grund av yrkessjukdom,
måtte få räknas såsom arbetad tid enligt semesterlagen. Hur långt
man bör utsträcka möjligheten för arbetstagare, som är förhindrad att utföra
sitt arbete, att det oaktat kvalificera sig för semester, kan givetvis
vara föremål för delade meningar, och vissa skäl kunna onekligen anföras
för att, åtminstone i någon utsträckning, privilegiera även vanlig sjukdomstid.
Å andra sidan måste emellertid uppfattningen av semestern såsom
en genom arbete intjänad förmån beaktas. För arbetsgivaren innebär varje
utsträckning av de privilegierade frånvaroorsakerna en motsvarande ekonomisk
belastning. Även för arbetstagarparten kan en sådan utsträckning
vara till nackdel, då den kan göra arbetsgivarna mera benägna att tillgripa
ett avskedande än eljest. Vid övervägande av denna fråga har jag därför
stannat för att icke nu föreslå någon lagändring i förevarande hänseende
och att således icke medgiva något tillgodoräknande i semesterhänseende
av vanlig sjukdomstid. Detta spörsmål torde i stället få lösas avtalsvägen.
Så synes ock ha skett i icke obetydlig utsträckning.

Ehuru den nuvarande lagen icke tillförsäkrar arbetstagarna längre minimisemester
än en dag för envar av årets 12 kalendermånader syftar dock
lagen till alt giva arbetstagarna minst två veckors ledighet från arbetet. En
ledighet av dylik längd erhålles även för det stora flertalet arbetstagare
genom lagens stadgande, att söndagar icke skola inräknas i semestern. Innebörden
därav är, att de söndagar, som infalla under semesterledigheten, icke
skola inräknas i det antal av 12 semesterdagar, vartill arbetstagare är berättigad
för helt kvalifikationsår. Börjar arbetstagaren semestern en måndag,
slutar semestern med lördagen i den därpå följande veckan. Därvid har
arbetstagaren erhållit 12 arbetsdagars semester, men samtidigt har han varit
ledig från arbetet söndagen före, söndagen under och söndagen omedelbart
efter semestern; han har sålunda haft en ledighet från arbetet av tillhopa
15 dagar. Örn åter semestern begynner å annan veckodag än måndag, kommer
den sammanlagda ledigheten att omfatta endast 14 dagar, därav två
söndagar. På nu angivet sätt verkar lagen för alla de arbetstagare, som utföra
sitt arbete allenast å veckans vardagar och som äro fria från arbetet
å söndagarna. Samma blir förhållandet med arbetstagare, som ha att utföra
arbetet även på söndagarna men som i stället varje vecka äro lediga på någon
annan veckodag än söndagen. För sistnämnda fall ha vid tillämpningen
av ifrågavarande stadgande söndagarna räknats såsom arbetsdagar och fridagarna
som söndagar.

Kungl. Majlis proposition nr 273.

Inora olika yrkesområden finnas emellertid arbetstagare, som äro skyldiga
att utföra sitt arbete även å söndagarna men trots detta icke åtnjuta motsvarande
ledighet å annan veckodag. Arbetstagare, vilkas normala arbetstid
omfattar alla dagar i veckan, kunna exempelvis vara garanterade endast
någon eller några fridagar i manaden. För dylika fall verkar ifrågavarande
lagregel tvivelsutan oförmånligt, och i likhet med kommittén anser jag att
en ändring härutinnan bör komma till stånd. Enligt kommitténs förslag
skulle detta spörsmål lösas genom enhetliga bestämmelser för alla fall av
söndagsarbete, vare sig arbetstagaren icke alls, endast delvis eller ock helt
åtnjuter kompensation för sitt söndagsarbete genom ledighet å annan veckodag.
Förslaget innebär, att söndagarna anses falla utom semesterdagarna och
att arbetstagaren genom lagen tillförsäkras ledighet å söndag, som infaller
under eller näst efter semestern. Däremot skola sådana som kompensation
utgående fridagar, vilka infalla under semesterledigheten, räknas såsom
semesterdagar.

Mot denna lösning har arbetsdomstolens ordförande i sitt yttrande anmärkt,
att den för visst fall i förhållande till vad nu gäller skulle kunna
verka oförmånligt för arbetstagare, som åtnjöte full kompensation för söndagsarbetet
genom att vara fri från arbetet en dag under veckan, nämligen
tor det fall att under en period av 14 dagar skulle infallit tre fridagar men
blott 1 få söndagar. Härtill må emellertid anmärkas, att enbart någon förskjutning
av fridagarna i det uti yttrandet anförda exemplet skulle leda därtill, att
förslaget icke skulle få den försämrande verkan som berörts i yttrandet; och
det synes icke berättigat att härvidlag tillmäta tillfälligheter i fråga om fridagarnas
förläggning alltför stor betydelse. Vidare kan en arbetstagare, som
icke har skyldighet till söndagsarbete, ej på semesterlagen grunda rätt att
få börja sin semester å en måndag; arbetstagaren, som begynner semestern
å annan veckodag, erhåller icke mer än 14 dagars ledighet från arbetet.
I det anförda exemplet skulle således enligt kommitténs förslag en
arbetstagare med skyldighet till söndagsarbete få semesterledighet av samma
längd som en vanlig arbetstagare, därest semestern för dem båda började på
annan veckodag än måndagen. Enligt min mening måste kommiltéförslaget
anses utgöra en tillfredsställande lösning på ett synnerligen besvärligt tekniskt
problem. 1 detta sammanhang vill jag påpeka, att om arbetstagare
som här avses i lagen berättigades till ledighet även å den söndag, som infal -

ler omedelbart före semestern, detta skulle medföra, att arbetstagare, som
atnjöte full kompensation för söndagsarbetet, erhölle en ledighetsdag mer
lin övriga arbetstagare.

•lag anser icke lämpligt att, såsom kommerskollegium ifrågasatt, tillföra
lagen någon föreskrift att semesterlön icke skall utgå för den söndagsledighct
varom här är fråga. Den omständigheten, alt arbetstagare icke kan på
lagen grunda rätt till mer än 12 betalda semesterdagar, synes ej behöva leda
lill att arbetstagaren skall, därest lian vill utnyttja den ledighet lagen erbju -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

der honom, gå miste örn honom eljest tillkommande löneförmån. Härutinnan
får innehållet i det mellan parterna träffade arbetsatvalet bli avgörande.

Någon särskild lagregel torde icke vara erforderlig för det fall, att arbetstagaren
utför arbetet å mindre antal dagar än sex i veckan. Den omständigheten,
att arbetstagaren regelmässigt har ledigt från arbetet mer än en dag
i veckan, inverkar nämligen ej i och för sig på beräkningen av semesterns
längd. Dylika fridagar skola räknas som semesterdagar i den mån de infalla
under semestern.

Enligt den nuvarande lagen gäller att, därest för arbetstagare i någon
yrkesgrupp längre semester i allmänhet utgår än som föreskrives i lagen, dylik
sedvänja skall lända till efterrättelse för samtliga arbetstagare i yrkesgruppen.
Skyddet för bättre sedvänja är enligt praxis begränsat till att avse
semesterns längd; och lagens övriga bestämmelser ha icke ansetts tillämpliga
å den enligt sedvänja utgående semestern till den del denna i längd överskjuter
den lagstadgade.

Vad angår frågan om lagens tillämplighet å sådan del av semester, som
går utöver den lagstadgade, har kommittén föreslagit att, därest till följd av
lagens föreskrift om bättre sedvänja längre semester utginge än enligt lagen,
samtliga bestämmelser i denna skulle få motsvarande tillämpning å
semestern i dess helhet. Detta skulle innebära, att lagens bestämmelser om
exempelvis semesterersättning och semesterns förläggning komme att med
tvingande verkan gälla även för den del av semestern, som överstege det i
lagen angivna tidsmåttet. Däremot har kommittén beträffande sådan semester,
längre än den lagstadgade, som grundar sig på avtal, intagit den ståndpunkten,
att lagens olika bestämmelser icke utan vidare skulle bli tillämpliga
å den del av semestern, varmed denna genom avtalet bbvit förlängd. Härutinnan
finge avtalets innebörd bli avgörande.

Ehuru jag ingalunda underskattar de synpunkter, som tala för kommitténs
förslag i fråga om verkningarna av bättre sedvänja beträffande semesterns
längd, anser jag dock åtskilliga omständigheter mana till försiktighet då det
gäller att införa ett tvingande lagbud av det föreslagna innehållet. Härvid är
att märka, att semesterlagen har karaktären av en allmän minimilagstiftning
och att stadgandet örn bättre sedvänja upptogs i lagen för att denna
icke skulle tagas till förevändning för ett försämrande av tidigare utgående
semesterförmåner. Därest kommitténs förslag i denna del genomfördes,
torde följden bli att arbetstagaren icke sällan i vissa hänseenden erhölle bättre
förmåner än som tidigare enligt sedvänja följt med den längre semestern.
Det synes icke uteslutet, att förslaget skulle försvåra förverkligandet av
önskemålet att genom överenskommelser mellan kontrahenterna uppnå en
frivillig utbyggnad av semesterrätten. Redan vid den gällande lagens tillkomst
hade man uppmärksamheten fäst på att stadgandet örn bättre sedvänja
kunde medföra praktiska svårigheter i tillämpningen och giva upphov
till tvistigheter. Om dessa farhågor icke besannats, synes detta främst böra

Kungl. Maj.-ts proposition nr 273.

101

tillskrivas den omständigheten att stadgandet hittills åberopats i utomordentligt
ringa utsträckning. Risken för komplikationer skulle emellertid öka i betydande
grad om den av kommittén föreslagna utvidgningen av sedvanebestämmelsen
komme till stånd. Jag anser mig därför icke böra förorda
kommitténs förslag i denna del.

Ej heller finner jag mig kunna tillstyrka socialstyrelsens förslag om en
dispositiv lagregel för bättre sedvänja. Såsom nyss nämnts är det nuvarande
stadgandets innehåll att, när arbetstagarna inom viss yrkesgrupp i allmänhet
åtnjuta längre semestertid än den efter lagen obligatoriska, samma förmån
blir gällande för samtliga arbetstagare inom yrkesgruppen. Av stadgandet
träffas icke blott det fall, att någon överenskommelse om semestertiden
över huvud icke föreligger, utan även det, att sådant avtal föreligger
som innebär kortare semester än som är sedvana inom yrkesgruppen. Socialstyrelsens
förslag — vilket innebär att sedvaneregeln skulle bli tillämplig å
den längre semestern allenast i de avseenden ej annat överenskommits —
låter sig ej förena med det sålunda gällande skyddet för bättre sedvänja.

På grund av det anförda har jag icke funnit mig böra föreslå någon vidgad
tillämpning av den gällande lagens skyddsstadgande härvidlag. Någon anledning
att nu utmönstra stadgandet ur lagen torde å andra sidan ej föreligga.
De skäl, som föranledde stadgandets upptagande i lagen, lära alltjämt äga
giltighet.

Däremot anser jag önskvärt att i lagen upptages en regel att semester, som
enligt avtal skall vara längre än den lagstadgade, skall i dess helhet bedömas
enligt lagens bestämmelser, såframt ej annat överenskommits. Mot en dylik
presumtionsregel tala inga principiella skäl. Regeln torde såsom vissa reservanter
inom kommittén närmare utvecklat bli av stort praktiskt värde, då
den medför att en och samma semester i allmänhet blir enhetligt bedömd.
Utvecklingen synes mig ock numera ha gått därhän att regelns införande i
lagen är fullt på sin plats.

Semesterns förläggning.

Gällande rätt.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semestern skall utgå. Därvid skall iakttagas,
alt semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse
örn annan ordning träffas med arbetstagaren. För arbetstagare vid
jordbruket jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln samt för
hembiträde i lanthushåll äger dock arbetsgivaren även utan arbetstagarens
samtycke uppdela semestern.

Semestern må icke utan arbetstagarens medgivande förläggas till tid, då
arbetstagaren i samband med havandeskap avhåller sig från arbete eller är
oförmögen till arbete på grund av olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom
eller ock fullgör sådan militärtjänstgöring som enligt vad i det föregående

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

anföris jämställes med tid, varunder arbetstagaren utfört arbete för arbetsgivarens
räkning, d. v. s. all sådan för normala förhållanden avsedd militärtjänstgöring
av kortvarig beskaffenhet, som icke direkt ansluter sig till den
första längre tjänstgöringen.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande
utgå annat än i svensk hamn.

Arbetsgivaren skall senast 14 dagar före semesterns början på lämpligt
sätt underrätta arbetstagaren om semestern. Denna varselskyldighet gäller
dock icke beträffande arbetstagare å fartyg.

Semesterkommitténs förslag.

Med hänsyn till de klimatiska förhållandena i Sverige anser kommittén
sommartiden vara den tid som i regel bäst lämpar sig för semester, och kommittén
framhåller, att sommartiden kunde sägas ha fått hävd som semestertid
samt att för den övervägande delen av arbetstagarna semesterns förläggning
till annan årstid framstode såsom mindre förmånlig. Kommittén har
dock icke ansett sig böra förorda en föreskrift örn att semestern alltid skall förläggas
till sommartiden. Skulle en obligatorisk semesterperiod
inskrivas i lagen, måste denna period under alla förhållanden vara av ej
alltför obetydlig längd. Av produktionsmässiga, transporttekniska och andra
skäl torde det nämligen vara ogörligt att föreskriva att semestern skulle förläggas
till högsommaren. Vidare måste vittgående undantag göras från huvudregeln,
vare sig dessa undantag skulle begränsas till bestämda yrkesområden
eller få mer allmän karaktär. Härtill komme, att frånvaron av en
lagstadgad semesterperiod icke syntes ha föranlett arbetsgivarna att av ovidkommande
skäl förlägga arbetstagarnas semester till tid, som skulle falla
utom en möjlig legal semesterperiod. Det syntes emellertid kommittén lämpligt
att lagen innehölle en anvisning om att semestern i möjligaste mån förlädes
till den varmare delen av året. Bestämmelsen härom kunde givas det
innehållet, att semestern företrädesvis borde förläggas till tid mellan den 2
maj och den 30 september.

Kommittén fortsätter:

En dylik bestämmelse får anses innebära en direkt anvisning till arbetsgivarna
att blott undantagsvis förlägga arbetstagares semester till annan tid
än den angivna. Arbetsgivaren blir emellertid alltjämt oförhindrad att förlägga
semestern till för arbetsgivaren lämplig tidpunkt när som helst under
året. Har enligt överenskommelse mellan parterna kvalifikationsåret flyttats
fram, sker motsvarande förskjutning av den tolvmånadsperiod, under vilken
semestern skall utgå; särskild bestämmelse härom torde ej erfordras. Till
tid efter utgången av det löpande kvalifikationsåret får dock semestern icke
mot arbetstagarens bestridande förläggas. Då förvandlas nämligen arbetstagarens
anspi''åk på semester till ett anspråk på kontant semesterförmån.

Två ledamöter av kommittén (herrar Ödholm och Wikander) ha avstyrkt
att i lagen intages någon anvisning örn semesterns förläggning. De ha därvid

Kungl. Majlis proposition nr 273.

103

erinrat om att det icke ens i de statliga avlöningsreglementena ansetts kunna
införas någon bestämmelse om att semestern borde förläggas till viss tid
av året.

Vad beträffar frågan huruvida jordbruksarbetare och
vissa med dem likställda arbetstagare skola äga utfå
semestern i ett sammanhang erinrar kommittén örn att 1936
års semestersakkunniga icke ansågo sig kunna förorda sammanhängande semester
för dessa arbetstagare med hänsyn till de särartade arbetsförhållandena
inom jordbruket samt till den omständigheten, att det i regel ej kunde
antagas vara önskvärt för jordbruksarbetare att erhålla semestern i ett
sammanhang, då deras ekonomiska ställning ej beredde dem möjlighet att
tillbringa semestern på annan ort. Härefter anför kommittén:

Sistnämnda antagande motsäges av utvecklingen. Lantarbetarnas ekonomiska
ställning har betydligt förbättrats under senare tid, och man har i
varje fall på organiserat lantarbetarhåll strävat efter att bereda jordbruksarbetarna
någon tids sammanhängande semesterledighet. Kommittén finner
denna strävan vara berättigad. Även arbetstagare vid jordbruket och därmed
likartade yrkesområden ha behov av att få åtminstone viss del av semestern
i en följd. Något avgörande skäl ur arbetsmarknadssynpunkt mot
att bereda arbetstagarna inom jordbruket viss tids sammanhängande semesterledighet
kan ej heller anses föreligga, helst som arbetsgivarna icke enligt
lagen tvingas att förlägga någon del av semestern till sommarmånaderna.
Att avgöra huru stor del av semestern som bör utgå i ett sammanhang är
en omdömesfråga. Kommittén anser för sin del att — liksom enligt dansk
och finsk rätt — en lämplig avvägning kan vara, att minst sex dagar av semestern
utgår i ett sammanhang. Hinder mot överenskommelse örn vidare
uppdelning av semestern bör däremot icke föreligga.

Kommittén föreslår således en regel att därest jordbruksarbetare är berättigad
till mer än sex dagars semester, sex av dessa dagar skola utgå i ett
sammanhang, såframt annat ej överenskommits med arbetstagaren.

Två ledamöter av kommittén (herrar Ödholm och Wikander) ha förklarat
sig icke kunna biträda förslaget örn rätt till sammanhängande semester för
arbetstagare vid jordbruket med binäringar och trädgårdsskötseln samt hembiträde
i lanthushåll. Rörande delta spörsmål anföra reservanterna bland
annat följande.

Enligt gällande kollektivavtal för jordbruket äger arbetstagare påfordra,
alt minst hälften av semesterdagarna förlägges i ett sammanhang under tiden
den 15 maj—15 september. Denna avtalsbestämmelse innebär, att en jordbruksarbetare,
som intjänat 12 dagars semester, kan påfordra att få 6 av
dessa förlagda i ett sammanhang. Men den, som är berättigad till endast 6
semesterdagar, äger enligt avtalet allenast påfordra att 3 av dessa dagar förläggas
sammanhängande. Det av majoriteten föreslagna stadgandet går alltså
betydligt längre. Det innebär beträffande en arbetstagare, som intjänat 6
semesterdagar, att samtliga 6 dagar skola förläggas i ett sammanhang. Därtill
kommer den skillnaden, att utgivandet av semester i ett sammanhang

104

Kungl. Ma jäs proposition nr 273.

enligt avtalet behöver ske endast örn arbetstagaren så påfordrar, medan det
enligt lagförslaget åligger arbetsgivaren att utan särskild framställning därom
anvisa sammanhängande semester.

Det har visat sig vara mycket svårt för lantarbetsgivarna att över huvud
utgiva semester till jordbruksarbetarna, enär tillgången å arbetskraft för
jordbruket icke svarar mot efterfrågan. Svårigheterna tendera att med varje
år bliva allt större och företagna undersökningar visa, att antalet arbetare
per arealenhet är i stadigt sjunkande.

I synnerhet äro svårigheterna att utgiva en sammanhängande semester
under sommarmånaderna stora med hänsyn till att sommaren är den brådaste
arbetstiden i jordbruksarbetet. Visserligen innebär det av kommittén
föreslagna stadgandet om viss semesterperiod endast en rekommendation,
men redan som sådan är den alltför tyngande, särskilt för det mindre
jordbruket.

Vidare förtjänar i detta sammanhang framhållas, att jordbruksarbetet, som
till stor del bedrives ute i det fria, är ett omväxlande arbete. Jordbruksarbetarens
behov av en tids längre frånvaro från arbetet i form av semester är därför
icke lika stort som industriarbetarens. Det kan tilläggas, att jordbruksarbetarens
arbetstid på grund av tidspillan genom förflyttningar och dylikt
aldrig kan utnyttjas i samma grad som industriarbetarens.

Visserligen äro lantarbetsgivarna, såsom ovan nämnts, enligt kollektivavtalet
skyldiga att utgiva hälften av intjänade semesterdagar i en följd under
tiden den 15 maj—15 september, men denna skyldighet utgör det maximum,
som i detta hänseende synes kunna åläggas arbetsgivarna och är
beroende av ett frivilligt åtagande, vilket icke lämpligen synes böra lagfästas.
Det får dessutom icke förbises, att endast de större lantegendomarna beröras
av kollektivavtalet och att endast dessa ha haft möjlighet att åtaga sig ifrågavarande
skyldighet. För småföretagarna inom jordbruket, vilka själva deltaga
i arbetet och som av ekonomiska skäl icke kunna leja för gårdens skötsel
tillräcklig arbetskraft skulle det föreslagna stadgandet ofta vara omöjligt
att tillämpa.

I fråga örn de i förläggningshänseende privilegierade
orsakerna till frånvaro från arbetet har kommittén icke funnit anledning
föreligga att föreslå någon ändring i vad nu gäller.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Kommitténs förslag i fråga örn legal semesterperiod har lärn -näts utan erinran av socialstyrelsen, kommerskollegium, Stockholms handelskammare,
handelskamrarna för örebro och Västmanlands län samt i
Karlstad, lantbruksstyrelsen, statskontoret, arbetsrådet, generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, arbetsmarknadskommissionen (majoriteten), försvarets avtalsnämnd,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs,
Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, svenska landskommunernas förbund,
landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation och Sveriges
läkarförbund.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har för Norrlands vidkommande förordat
en begränsning av semesterperioden till tiden den 1 juni—den 30 september

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

105

under motivering att på grund av de klimatiska förhållandena maj månad i
Norrland vore en av de för semester minst lämpade månaderna.

Järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, två reservanter inom arbetsmarknadskommissionen, övriga
hörda handelskamrar än de ovan omnämnda, svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet, svenska städernas förhandlingsorganisation,
svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation, bankernas
förhandlingsorganisation, försäkringsbolagens förhandlingsorganisation,
svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges redareförening och kooperativa
förbundet ha avstyrkt förslaget i denna del. Svensk sjuksköterskeförening
har, utan att direkt taga ställning till huruvida lagen bör innehålla någon
bestämmelse i förevarande hänseende, framhållit, att det för sjuksköterskekåren
vore absolut omöjligt att fasthålla vid den föreslagna tidsperioden för
mer än en viss procent.

övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha icke upptagit frågan
om en legal semesterperiod till bedömande.

Järnvägsstyrelsen framhåller, att en till tiden den 2 maj—den 30 september
förlagd semester skulle beträffande banarbetare vid statens järnvägar
komma att infalla under den mest brådskande arbetsperioden, då det vore av
stor vikt för verket, att arbetsstyrkan i möjligaste mån vore fulltalig. Vidare
vore samtliga vid driftsavdelningen anställda tillfälliga arbetstagare särskilt
under nämnda tidsperiod behövliga i effektiv tjänst, bland annat för alt fylla
personalbehovet, då den fast anställda personalen erhölle semester. Härtill
komme att de tillfälliga skulle komma i bättre ställning med avseende å semestertilldelningen
än de fast anställda befattningshavarna, vilkas egentliga
semesterperiod i regel omfattade tiden den 1 februari—den 15 november.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför bland annat följande.

Ehuru den föreslagna bestämmelsen icke är tvingande, torde den dock
kunna medföra olägenheter vid förläggningen av semestern för vissa arbeten.
För de av styrelsen bedrivna anläggningsarbetena infaller den lämpligaste
arbetstiden under perioden april—oktober och sammanfaller sålunda med
den föreslagna semesterperioden. Då det är angeläget, att den för arbetenas
bedrivande mest gynnsamma årstiden kan utnyttjas på ett ändamålsenligt
sätt, är det för styrelsens del mest ändamålsenligt, att den nu rådande avtalsfriheten
på området fortfarande får gälla. Det torde jämväl ur arbetarnas
synpunkt vara fördelaktigt örn den för arbetena lämpligaste tiden kunde utnyttjas
och semestern uttagas först sedan arbetet på grund av naturförhållandena
måst inställas.

Svenska stadsförbundet har erinrat att det åtminstone för de största städerna
icke vore möjligt att efterkomma den föreslagna rekommendationen
örn semesterns förläggning. Privata arbetsgivare kunde i viss utsträckning
genom att inställa eller reducera verksamheten bevilja sina arbetstagare semester
utan att anställa vikarier. Städerna kunde emellertid icke förfara på
så sätt beträffande exempelvis sjukhus-, polis- och brandväsen utan måste

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

hålla semestervikarier. Om semesterperioden skulle sammanträngas till fem
månader, skulle en stor uppsättning semestervikarier fordras för mindre än
halva året och för övrigt få söka sin sysselsättning på annat sätt. En sådan
arbetskraftspolitik vöre uppenbarligen icke försvarlig ur vare sig de enskilda
städernas eller hela samhällets synpunkt, och städerna såge sig därför också
nödsakade att för större kårer sprida semestrarna över hela året.

Bankernas förhandlingsorganisation påpekar, att förslaget i praktiken
skulle så småningom kunna leda till att det betraktades såsom en skyldighet
för arbetsgivaren att fastställa semestern till den rekommenderade perioden.
Med hänsyn till verksamhetens art och den förhållandevis långa semester,
som utginge till banktjänstemännen, skulle det exempelvis för bankerna
— i varje fall för de större och medelstora — helt enkelt bli omöjligt
att inlägga alla semestrar under tiden den 2 maj—den 30 september. Motsvarande
torde gälla även för många andra företag. Det kunde för övrigt
ifrågasättas örn den rekommenderade semesterperioden kunde anses stå i
överensstämmelse med den utveckling, som ägt rum och som tenderat till
att semester numera i rekreationssyfte ofta uttoges under höst- och vinterperioden.

Kooperativa förbundet anser, att den föreslagna bestämmelsen kunde
komma att giva anledning till onödig irritation. Därest bestämmelse om
viss semesterperiod skulle införas i lagen, borde rekommendationen härom
gälla allenast den lagstadgade minimisemestern.

Förslaget örn viss tids sammanhängande semester för
jordbruksarbetare och med dem likställda arbetstagare
— beträffande vilken fråga även torde få hänvisas till vad i ett senare
sammanhang anföres angående djurskötarnas semesterförhållanden — har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga hörda myndigheter och arbet
stagarsammanslutningar, som yttrat sig över denna del av förslaget. Lantbruksstyrelsen
anför, att styrelsen i likhet nied reservanterna funne medgivande
av rätt till sammanhängande semester under sex dagar kunna innebära
betydande olägenheter för arbetsgivarna inom jordbruket. Då det emellertid
med hänsyn till de kända svårigheterna att erhålla arbetskraft inom
jordbruket vore angeläget att de förmåner, som här erbjödes, icke alltför
mycket avveke från de inom andra produktionsområden utgående, ansåge
sig styrelsen likväl böra biträda det av kommittén framförda förslaget.

Däremot har förslaget i förevarande del avstyrkts av svenska arbetsgivareföreningen
och övriga arbetsgivarorganisationer, som upptagit detta spörsmål
till bedömande.

Svenska lantarbetsgivareföreningen yttrar bland annat följande.

Det kan icke nog understrykas, att jordbrukarna ha stora svårigheter att
utgiva semesterledighet på grund av den knappa tillgången på arbetskraft,
som ofta nog icke medgiver jordbrukarna möjlighet att anställa det för

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

107

jordbruksföretagets skötsel nödvändiga antalet arbetare. Erkänner man
jordbrukets betydelse för landets försörjning, bör man också försöka skapa
förutsättningar för att jordbruksdriften underlättas och icke försvåras. Det
bör vidare påpekas, att jordbruksarbetet och i synnerhet utearbetet är av
sådan natur, att icke samma behov av omväxling och rekreation uppkommer
för jordbruksarbetare. Jordbrukarna ha likväl på grund av kollektivavtalets
bestämmelser och för att ej försätta sina arbetare i en ogynnsam
situation utgivit sammanhängande semesterledighet. Undantagsbestämmelserna
i gällande lag ha sålunda på intet sätt missbrukats och det förefaller
därför egendomligt, att lagändring på denna punkt skall behöva ifrågakomma.
Största delen av det svenska jordbruket utgöres av mindre brukningsdelar
där ofta endast en lejd arbetare finnes anställd. Erhåller denne
sammanhängande semesterledighet betyder detta endast, att arbetsgivarens
normalt stora arbetsbörda ökas än ytterligare.

Vad kommittén föreslagit i fråga om semesterns förläggning till tid då
arbetstagaren är f r å n v a r a n d e från arbetet av privilegierad
orsak har allmänt lämnats utan erinran. Endast landsorganisationen
har på denna punkt framkommit med ändringsyrkande. Landsorganisationen
förordar, att förbud stadgas att förlägga arbetstagares semester till
tid, då denne till följd av vanlig sjukdom -— alltså även annan sjukdom än
yrkessjukdom — är frånvarande från arbetet. En dylik privilegiering kunde
enligt landsorganisationens mening icke betraktas som en otillbörlig belastning
av arbetsgivarna.

F öredr ägande».

Ett av de spörsmål, sorn särskilt intresserar beträffande semesterns förläggning,
är frågan huruvida i lagen bör införas stadgande om en semesterperiod,
inom vilken arbetstagarna skulle kunna påfordra att utfå sin semester.
I likhet med kommittén finner jag mig icke kunna förorda en sådan
regel örn viss obligatorisk semestertid. Såsom kommittén framhållit, skulle
det knappast vara möjligt att i lagen införa en dylik bestämmelse, om icke
därifrån föreskreves vittomfattande undantag i olika avseenden. Exempel
härpå visar lagstiftningen i de övriga nordiska länderna, där undantag gjorts
såväl för hela yrkesområden — exempelvis jordbruket och sjöfarten — som
för säsongbetonade och andra företag, för vilka semesterns förläggning till
sommartiden skulle vålla besvärligheter.

Emellertid synes det mig lämpligt att i lagen på något sätt kommer till
uttryck, att arbetsgivaren, om icke arbetstagaren har andra önskemål, bör
eftersträva att förlägga semestern till sommartid. Denna tid torde nämligen
— i varje fall såvitt angår arbetstagare, vilka åtnjuta semester enligt lagens
minimibestämmelser — i allmänhet vara den lid, under vilken arbetstagarna
kunna bäst utnyttja semestern. Mot kommitténs förslag att semestern
företrädesvis bör förläggas till tid mellan den 2 maj och den 30 september
synas inga vägande erinringar kunna resas. Med hänsyn till bestämmelsens

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

karaktär av en rekommendation synes emellertid bäst överensstämma att
den lämpliga semestertiden betecknas med ett mera allmänt uttryck, exempelvis
sommartiden. Vid denna utformning av bestämmelsen torde någon
specialregel för Norrlands del icke erfordras.

Ett annat spörsmål beträffande semesterns förläggning, som påkallar
uppmärksamhet, är frågan om de undantag, som kunna påkallas från principen
att semestern bör vara sammanhängande. Semesterlagstiftningens natur
gör det angeläget att de minimiförmåner, som lagen bereder arbetstagarna,
få åtnjutas inom alla yrkesgrupper. I fråga örn förläggningen av
semestern äro emellertid enligt den gällande lagen arbetstagare vid jordbruket
jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln samt hembiträde
i lanthushåll sämre ställda än övriga arbetstagare, i det att de icke
kunna påfordra att utfå semestern i ett sammanhang. Det synes mig ur olika
synpunkter önskvärt att denna olikhet såvitt möjligt utjämnas. Icke blott
med hänsyn till jordbruksarbetarnas berättigade intresse att utfå någon tids
sammanhängande semesterledighet utan även med tanke på jordbrukets arbetskraftsproblem
torde en sådan utjämning vara önskvärd. Med hänsyn till
rådande särförhållanden för de här ifrågavarande arbetstagarna är jag, åtminstone
för närvarande, icke beredd att helt utjämna skillnaden i förevarande
hänseende. Jag vill därför, i överensstämmelse med kommittéförslaget,
stanna vid att förorda, att jordbruksarbetare och övriga här avsedda
arbetstagare skola äga utfå minst sex dagar av semestern i ett sammanhang.

Vad kommittén föreslagit i fråga om förbud att förlägga semestern till tid,
då arbetstagare är frånvarande från arbetet av privilegierad orsak, har godtagits
av samtliga hörda myndigheter och organisationer med undantag av
landsorganisationen, som önskar förbudet mot semesterns förläggning till
tid för yrkessjukdom utsträckt att avse även annan sjukdomstid. Denna
fråga var föremål för överväganden vid lagens antagande; och statsmakterna
funno därvid sådant förbud icke böra stadgas. Erfarenheterna under
de år, som förflutit sedan semesterlagen trädde i kraft, synas icke giva anledning
lill att nu frångå detta ståndpunktstagande.

Beträffande ett speciellt spörsmål rörande semesterns förläggning — det
fall att arbetstagare samtidigt innehar flera anställningar — har jag redan
gjort vissa uttalanden i det avsnitt, som handlar om semester för arbete som
utgör bisyssla.

Lön under semester.

Gällande rätt.

Enligt den nuvarande lagen skall arbetstagare, som är avlönad med tidion,
beräknad för vecka eller längre tidsenhet, äga uppbära den å semestertiden
belöpande lönen. För annan arbetstagare skall lönen för varje semesterdag
utgå med belopp, motsvarande hans genomsnittliga inkomst för dag,

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

109

då arbete för arbetsgivarens räkning utförts under de månader av senast förflutna
kvalifikationstid, för vilka semesterrätt föreligger. Hänsyn skall därvid
icke tagas till lön, som utgått för tid utöver den för arbetstagaren normala
arbetstiden. Har arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av s. k.
privilegierad orsak — semester, olycksfall i arbetet, yrkessjukdom eller
militärtjänstgöring av viss beskaffenhet — skall vid beräkning av semesterlönens
storlek hänsyn tagas, beträffande frånvaro på grund av semester till
den för semestertiden uppburna lönen samt beträffande frånvaro på grund
av övriga orsaker till den lön, som arbetstagaren sannolikt skulle ha uppburit
för berörda tid, därest han utfört arbete för arbetsgivarens räkning.

Ifrågavarande bestämmelser äro av tvingande natur, varför avtal mellan
arbetsgivare och arbetstagare, vilket i något avseende innefattar mindre förmåner
för arbetstagaren än vartill han enligt bestämmelserna är berättigad,
är i sådan del ogillt.

Lagen saknar föreskrift angående den tidpunkt, då semesterlönen skall
utbetalas.

Semesterkommitténs förslag.

I sitt betänkande har kommittén icke föreslagit någon ändring i den gällande
lagens föreskrift, att arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad
för vecka eller längre tidsenhet, under semestern skall äga uppbära
den å semestertiden belöpande lönen. Däremot har kommittén ansett, att —
med hänsyn till de praktiska svårigheter som uppkommit för arbetsgivarna
att tillämpa reglerna angående beräknande av semesterlön för arbetstagare
som äro avlönade med timlön, ackordslön, provision eller dylikt — dessa
regler borde förenklas. Kommittén har ock funnit, att lagen i viss utsträckning
borde lämna rum för möjlighet till överenskommelser örn sättet för
semesterlönens beräknande för sistnämnda arbetstagare.

Vad angår spörsmålet örn förenkling av de legala reglerna
örn beräkning av semesterlön för arbetstagare,
som är avlönad annorledes än med tidion, beräknad
för vecka eller längre tidsenhet, innebär kommitténs förslag
att hänsyn skall tagas till arbetstagarens genomsnittsinkomst för dag
under hela kvalifikationsåret, alltså icke såsom för närvarande endast till
de månader därav, för vilka semesterrätt föreligger. Till motivering av sitt
förslag härom anför kommittén bland annat följande.

En enkel beräkningsmetod vore att beräkna semesterlönen till 4 procent av
arbetstagarens arbetsinkomst hos arbetsgivaren under den del av anställningen
som belöper å senast förflutna kvalifikationsår, och en dylik regel
skulle även verka rätt i det stora flertalet fall, nämligen för alla arbetstagare
som lia full arbetstid och kontinuerligt äro i arbete. De fall, i vilka
regeln skulle ge otillfredsställande resultat, äro emellertid så pass talrika,

Ilo

Kungl. Majlis proposition nr 273.

att regeln redan på grund härav icke kan anses godtagbar. Regeln skulle
sålunda verka till arbetstagarens nackdel i alla de fall, då arbetstagaren har
sådan förkortad arbetstid, att arbete utföres endast vissa dagar i veckan. Vidare
skulle regeln vålla svårigheter jämväl när arbetstagaren är frånvarande
från arbetet av annan orsak — privilegierad eller icke — än arbetsbrist och
framför allt är den oförenlig med lagens föreskrift, att rätt till semester endast
föreligger för kalendermånad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens
räkning utfört arbete å minst. 16 dagar.

Något egentligt skäl att frångå den nuvarande bestämmelsen, att inkomsten
för dag skall vara avgörande för semesterlönens storlek, synes icke
kunna åberopas. Likaså måste det med hänsyn till lagens konstruktion vara
naturligt, att dagsinkomsten hänföres till förhållandena under senaste kvalifikationsår,
alltså i regel till närmast föregående kalenderår. Vidare kan det
ur teoretisk synpunkt vara riktigt att — såsom den nuvarande lagen föreskriver
— vid semesterlönens beräknande hänsyn endast får tagas till de
månader, för vilka semesterrätt föreligger. Det är emellertid denna sistnämnda
föreskrift i den nuvarande lagen, som vållat de största svårigheterna
i tillämpningen. Ett exempel må anföras. För en arbetstagare med ackordsarbete
har avbrott i arbetet förekommit under tiden den 16 oktober—15 november.
Hänsyn får då ej tagas till den arbetsförtjänst, som åtnjutits den
1—15 oktober samt den 16—30 november, enär arbetstagaren varken under
oktober eller november utfört minst sexton dagars arbete för arbetsgivarens
räkning. Avmätning av ackordet måste följaktligen ske vid månadsskiftena
september—oktober och november—december. Då man vid ett månadsskifte
ej kan förutse, huruvida semesterrätt för den följande månaden kommer
att föreligga eller ej, måste ackordsavmätning ske vid varje månadsskifte.
Att detta i de flesta fall är praktiskt ogenomförbart är tydligt.

Det kan icke antagas, att arbetstagares dagsförtjänst under månad, för
vilken semesterrätt ej föreligger, i någon nämnvärd grad avviker från den
genomsnittliga. Möjligen skulle här den omständigheten kunna tänkas inverka,
att arbetsförmågan omedelbart före eller efter en längre bortovaro
på grund av sjukdom kan vara mindre än eljest. Hänsyn härtill synes dock
ej behöva tagas. På grund härav är sådan förenkling av den nuvarande regeln
försvarlig, att vid semesterlönens beräknande hänsyn tages till genomsnittsinkomsten
för dag under hela kvalifikationstiden. Härigenom torde ock
de praktiska olägenheter vid lagens tillämpning bli undanröjda som följa
därav, att för betydande grupper arbetstagare avlöningen icke bokföres för
månad.

Vidare föreslår kommittén, att — i motsats till vad nu gäller — själva
grundlönen vid övertidsarbete må medtagas vid semesterlönens beräknande.
Till stöd härför anföres:

Bestämmelsen att övertidsarbete över huvud icke får tagas i betraktande
vid beräknandet av semesterlönen infördes i lagen under den motiveringen,
att övertidsarbete i regel torde vara en tillfällig företeelse och falla så ojämnt
på olika löntagare, att det icke kunde anses skäligt, att ersättningen därför
medtoges.

Den för arbete å övertid uppburna inkomstens medtagande vid semesterlönens
beräknande skulle inverka förhöjande i två hänseenden. För det första
verkar den i övertidslönen ingående grundlönen förhöjande å semesterlönen,
enär dagsinkomsten ju blir större vid längre daglig arbetstid. Och vidare är

Kunni. Maj:ts proposition nr 273.

lil

det uppenbart alt övertidstilläggel — den del av lönen som överstiger lönen
för ordinarie tid — har sådan inverkan.

Nu ifrågavarande stadgande torde ha uppfattats på det sätt, att all under
övertid åtnjuten inkomst — alltså såväl grundlön som övertidstillägg —
icke skall beaktas vid semesterlönens beräknande. Vid ackordsarbete måste
följaktligen avmätning göras både före och efter varje övertidsarbete. Detta
är tvivelsutan praktiskt ogenomförbart.

Att vid semesterlönens beräknande taga hänsyn till övertidstillägget synes
icke böra ifrågakomma. Så torde ej heller ha gjorts i någon av de kollektiva
semesterlönsöverenskommelser som träffats. Däremot finner kommittén skäl
tala för grundlönens medtagande. Det kan nämligen starkt ifrågasättas, örn
motiveringen för den nuvarande lagens ståndpunkt i förevarande hänseende
äger tillräcklig bärkraft. Övertidsarbete är i många fall en tämligen normal
företeelse. En förkortning av den dagliga arbetstidens längd verkar nerdragande
på semesterlönens storlek. Del förefaller då naturligt, att en förlängning
av den dagliga arbetstiden bör verka förhöjande på semesterlönen.
Mot att låta grundlönen vid övertidsarbete medtagas vid semesterlönens beräkning
skulle kunna anföras, att arbetsgivarna därigenom kunde bli ekonomiskt
hårdare belastade än enligt nuvarande lagen. Denna belastning synes
dock icke i och för sig vara av sådan storleksordning, att den kan tillmätas
någon avgörande betydelse. Å andra sidan skulle en arbetstagare i
undantagsfall kunna få mindre semesterlön än eljest, exempelvis därest arbetstagaren
ett flertal olika dagar utfört enbart övertidsarbete i ringa utsträckning.
Dylika fall torde emellertid vara sällsynta. Slutligen kunde mot
grundlönens medtagande göras gällande, att arbetstagare med timlön eller
ackordslön skulle bli bättre ställda än arbetstagare med vecko- eller månadslön,
för vilka arbetstagare än så mycket övertidsarbete icke avspeglar sig i
semesterlönen. Detta är visserligen i och för sig riktigt, men att märka är
att månadsavlönade arbetstagare vid en förkortning av den dagliga arbetstiden
i regel icke drabbas av någon minskning av arbetslönen, och mindre
vanligt är väl delta förhållande även i fråga om veckoavlönade arbetstagare.
Att andra arbetstagare vid semesterlönens beräkning få tillgodoräkna sig
grundlönen vid övertidsarbete synes därför icke innebära någon orättvisa
de olika arbetstagarna emellan.

Kommittén anser således att ifrågavarande stadgande bör ändras därhän,
att vid semesterlönens beräknande hänsyn icke skall tagas till sådant tillägg
til! lönen, som utgått för tid utöver den för arbetstagaren normala arbetstiden.

Vad som avses med uttrycket »tid utöver den för arbetstagaren normala
arbetstiden» — vilket förekommer redan i gällande lag — kan synas oklart.
De tolkningsalternativ man har att välja mellan är att därmed skulle avses
antingen arbetstid utöver det för arbetstagaren normalt gällande arbetstidsmåttet
för dag eller vecka eiler ock arbetstid, som är förlagd till annan tid
än den ordinarie arbetstiden, oberoende av huruvida arbetstidsmåttet därigenom
överskrides. 1 kollektivavtalen bar begreppet övertid vanligen sistnämnda
innebörd. I flertalet särskilda kollektiva överenskommelser örn semesterlönens
beräkning liksom även eljest synes övertidsbegreppet tagits i
samma bemärkelse som i de vanliga kollektiva löneavtalen. Då den senast
angivna innebörden av begreppet övertid således är den mest vanliga och
då härtill kommer, att en sådan tolkning av begreppet i förevarande sammanhang
skulle ur praktiska synpunkter lia företräde framför det först angivna
folkningsalternativet, vill kommittén förorda, att med ifrågakomna

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

uttryck skall förstås sådan arbetstid, som är förlagd till annan tid än den
ordinarie arbetstiden, oberoende av huruvida arbetstidsmattet därigenom
överskrides. Härav följer, att man vid semesterlönens uträknande har att
bortse från tillägg, som enligt kollektivavtalen betecknas såsom övertidstilllägg,
även i de fall då tilläggen icke hänföra sig till tid utöver det för arbetstagaren
gällande arbetstidsmattet utan betingas blott av en obekväm förskjutning
av arbetstiden.

Stadgandet att vid frånvaro på grund av semester hänsyn skall tagas till
den för semestertiden uppburna lönen anser kommittén kunna utgå, enär i
övervägande antalet fall semesterlönen för dag torde motsvara den för arbetstagare
aktuella dagsinkomsten.

Vad beträffar bestämmelsen örn beräkning av dagsinkomst under frånvaro
på grund av annan privilegierad orsak än semester finner kommittén
densamma vara av övervägande teoretiskt intresse samt anför härom:

I de allra flesta fallen lär det vara för slutresultatet skäligen likgiltigt, örn
ifrågavarande frånvarotid medräknas eller ej. Emellertid kan stadgandet
icke helt undvaras. Det kan nämligen inträffa, att arbetstagaren varit frånvarande
— exempelvis på grund av yrkessjukdom — under hela kvalifikationstiden
och att alltså någon verklig arbetsinkomst icke finnes att taga till
utgångspunkt. Sannolikhetsberäkning är då erforderlig. En sådan beräkning
torde böra föreskrivas även för det fall, att arbete utförts under endast en
mindre del av kvalifikationstiden. Hur lång frånvaron från arbetet skall vara
för att sannolikhetsberäkning bör ske är en ren omdömesfråga. Lämpligast
torde vara att sätta frånvarotidens längd i förhållande till kvalifikationstiden;
och enligt kommitténs mening bör sannolikhetsberäkning företagas,
därest arbetstagaren under minst halva kvalifikationstiden varit frånvarande
från arbetet av annan privilegierad orsak än semester. Om en arbetstagare
varit anställd hos sin nuvarande arbetsgivare exempelvis under sex månader
av föregående kalenderår — detta antages utgöra kvalifikationsår — skall
således hänsyn till sannolik lön under frånvaro tagas, därest frånvaron uppgår
till tre månader eller mera.

Kommitténs förslag att medgiva viss avtalsfrihet i fråga om
semesterlönens beräknande innebär ett tillmötesgående av en
utav svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen år 1939 gemensamt
gjord hemställan med förslag att lagens regler angående beräknande
av semesterlön för arbetstagare, som äro avlönade annorledes än med
tidion, beräknad för vecka eller längre tidsenhet, skulle göras dispositiva i
fråga om kollektivavtal, vilket å arbetstagarsidan träffats eller godkänts av
organisation, som enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt vore att
betrakta såsom huvudorganisation.

Kommittén erinrar om att inom ett mycket stort antal industriområden
träffats till innehållet varierande kollektiva överenskommelser om semesterlönen
och att dessa överenskommelser ofta på ett eller annat sätt torde innebära
rubbning av den gällande lagens grunder för semesterlönens beräknande.
Det vore därför icke uteslutet, att en enskild arbetstagare, som folie

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

under en dylik överenskommelse, skulle med stöd av lagen kunna i dom
stolsväg tilltvinga sig högre semesterlön än den som tillkomme honom enligt
överenskommelsen. Läget torde visserligen i de allra flesta fall vara
sådant att domstolstalan icke anställdes. Men det måste i och för sig betraktas
såsom otillfredsställande, att semesterbestämmelserna för stora
arbetstagargrupper hade ett sådant innehåll, att dylik möjlighet stöde öppen.

Kommittén anför vidare bland annat följande.

Ett bifall till arbetsgivareföreningens och landsorganisationens framställning
skulle medföra, att semesterlagen -— vilken är uppbyggd såsom en
skyddslag med tvingande bestämmelser av minimina tur — på visst område
förlorade sin tvingande karaktär. Att redan av sådan anledning ur principiell
synpunkt motsätta sig framställningen synes dock ej böra ifrågakomma.
Särskilt på detta område äro förhållandena så skiftande, att en
viss avtalsfrihet bör medgivas, varigenom nödig anpassning blir möjlig. Ej
heller kan antagas, att medgivandet av avtalsfrihet i föreslagen omfattning
skulle medföra risk för att arbetstagarna icke skulle komma i åtnjutande av
de minimiförmåner, som lagen avser att tillförsäkra dem. De arbetstagarorganisationer,
för vilka spörsmålet om semesterlönens beräkning blivit i
särskild grad aktuellt, torde vara i stånd att hävda sina medlemmars intressen
gentemot respektive arbetsgivarsammanslutningar. En undersökning
rörande kollektivavtalens olika semesterlönsbestämmelser ger icke belägg
för att avtalsfrihet i den utsträckning som föreslagits skulle innebära någon
våda för arbetstagarparten.

Örn således av nu anförda skäl betänkligheter icke torde möta mot ett bifall
till ifrågavarande framställning, synas emellertid vissa svårigheter
kunna uppkomma med hänsyn till att den föreslagna regleringen icke berör
andra arbetsgivare och arbetstagare än sådana, som äro bundna av kollektivavtal.
Beträffande arbetsplatser, där såväl organiserade som oorganiserade
arbetstagare sysselsättas, har arbetsdomstolens ordförande med tanke
härpå i yttrande över framställningen föreslagit en regel, innefattande rätt
för arbetsgivare, som är bunden av kollektiv överenskommelse rörande
semesterlönens beräkning, att efter uppgörelse tillämpa densamma även på
oorganiserade arbetstagare. En dylik regel har otvivelaktigt starkt fog för
sig, då därigenom undvikes, att arbetstagare på samma arbetsplats kunna
bli olika ställda i fråga örn semesterlönens beräkning.

Med hänsyn till det anförda har kommittén — såvitt angår arbetstagare
avlönad annorledes än med tidion beräknad för vecka eller längre tidsenhet
föreslagit att överenskommelse rörande semesterlönens beräknande må
träffas, såframt överenskommelsen har form av kollektivavtal och detta å
arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, som enligt lagen örn
förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Denna
regel föreslås kompletterad med en bestämmelse, all därest dylikt avtal föreligger,
det må av arbetsgivare, som är bunden av avtalet, efter överenskommelse
tillämpas även beträffande arbetstagare, som är obunden av avtalet
men sysselsättes i arbete för vilket avtalet gäller.

Rörande kollektivavtalets tillämpning å arbetstagare, varom sist nämnts,
framhåller kommittén:

Hillring till riksdagens protokoll 7945. 7 samt. Nr 27.1.

114

Kungl. Muj:ts proposition nr 273.

Endast sådan arbetstagare, som är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen,
är bunden av ett kollektivavtal. Arbetsgivaren är dock
enligt arbetsdomstolens praxis — se exempelvis domen nr 95/1932 —- i förhållande
till den avtalsslutande arbetstagarorganisationen skyldig att, såvitt
ej annat framgår av avtalet, tillämpa detsamma även med avseende å arbetstagare,
som står utanför nämnda organisation. För de fall, där arbetsgivaren
således är skyldig att tillämpa kollektivavtal å utomstående arbetstagare,
kunde det synas mindre följdriktigt att arbetsgivaren skulle få tilllämpa
avtalet å sådan arbetstagare först »efter överenskommelse». Emellertid
måste ju i alla fall föreligga ett enskilt arbetsavtal. En annan sak är
att, om någon annan överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetstagaren
icke träffats, man kan antaga att dem emellan föreligger ett enskilt
arbetsavtal av innebörd, att kollektivavtalets normer — här då i fråga om
semesterlönens beräkning — skola tillämpas. Motsvarande betraktelsesätt
bör i regel kunna anläggas å de fall, då arbetsgivaren icke har skyldighet
att tillämpa kollektivavtalet å utomstående arbetstagare. Av det anförda
torde framgå, att tillämpningen av stadgandet i förevarande punkt icke
förutsätter en uttrycklig överenskommelse med varje särskild, av kollektivavtalet
obunden arbetstagare, att avtalets regler för semesterlönens beräknande
skola gälla.

Kommittén understryker, att den föreslagna förenklingen av de legala
reglerna för semesterlönens beräknande icke kunde anses göra en avtalsfrihet
i förevarande hänseende obehövlig. Det vore en mycket stor fördel att det
redan på förhand stöde klart, att sådana kollektiva överenskommelser som
i det föregående berörts vore giltiga och att frågan om deras rättsenlighet
icke lämnades öppen. Vidare vore inom vissa yrkesområden förhållandena
sådana, att även med de av kommittén föreslagna reglerna vissa svårigheter
kunde uppstå när det gällde att uträkna semesterlönen efter de legala
reglerna. Trots det förenklade beräkningssätt som föreslagits av kommittén,
syntes därför lagen böra lämna rum för parterna att i ovan angivna utsträckning
överenskomma örn sättet för semesterlönens beräknande.

Enligt kommitténs uppfattning har erfarenheten icke givit vid handen,
att saknaden av bestämmelse om tidpunkten för semesterlönens
gäldande föranlett några svårigheter såvitt angår semesterlön, som utgår
i samband med ledighet från arbetet. För dylikt fall torde en laglig
reglering i förevarande hänseende icke vara påkallad, och en sådan reglering
torde för övrigt med hänsyn till de skiftande avlöningsformerna vara
synnerligen svårgenomförbar. Kommittén har därför icke föreslagit att bestämmelser
härom upptagas i lagen.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Kommitténs förslag till förenkling av de legala reglerna för
semesterlönens beräknande har allmänt lämnats utan erinran.
Allenast från några håll ha invändningar rests mot att grundlönen vid över -

Kungl. Majas proposition nr 273.

115

tidsarbete skall beaktas vid semesterlönens beräknande för de arbetstagare,
som äro avlönade annorledes än med tidion, beräknad för vecka eller längre
tidsenhet.

Kommerskollegium anför härutinnan bland annat följande.

Kollegium finner det knappast rimligt, att, i händelse arbetaren under
hela året haft full sysselsättning, den övertid han möjligen erhållit därutöver
skulle tillgodoräknas honom i form av förhöjd semesterlön. En parallell
med statstjänstemännens ställning torde här kunna vara belysande. Det
torde knappast kunna ens ifrågasättas, att en tjänsteman, som arbetat på
övertid, skulle under semestern erhålla en förhöjning i lönen utöver den
eljest utgående, ställd i proportion till den på hans övertid belöpande grundlönen.

För en annan arbetstagares del synes en förhöjning av semesterlönen
kunna vara rimlig endast i det fall att han viss tid av året varit sysselsatt
mindre än den normala arbetstiden och under en annan del av året fått
arbeta på övertid. Då emellertid en sådan avräkning torde komma att vålla
stort besvär och lätt giva upphov till tvister, vill kollegium förorda, att den
nuvarande bestämmelsen bibehålies och att således vid semesterlönens beräknande
hänsyn icke tages till lön, som utgått för tid utöver den för arbetstagaren
normala arbetstiden.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att då övertidsarbete för arbetstagare
med vecko- eller månadslön icke medförde någon förhöjning av semesterlönen,
starka lämplighetsskäl talade för att arbetstagare med timlön
eller ackordslön icke i detta hänseende erhölle bättre villkor.

Svenska lantarbetsgivareföreningen yttrar, att semesterlönen principiellt
borde beräknas för arbete utfört under normal arbetstid, enär — enligt arbetstidslagarna
— övertidsarbete endast undantagsvis finge förekomma. Föreningen
ville därför föreslå, att nuvarande stadgande härutinnan kvarstode
oförändrat med allenast det tillägget, att parterna å arbetsmarknaden finge
i kollektivavtal träffa annan överenskommelse.

Den föreslagna möjligheten till viss avtalsfrihet i fråga om
semesterlönens beräknande har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran i samtliga avgivna yttranden. Vissa smärre anmärkningar ha dock
framställts i fråga örn bestämmelsernas närmare utformning.

Sålunda förordar svenska landstingsförbundet, att ordet »kollektivavtal»
utbytes mot uttrycket »skriftligt avtal» för att kunna inbegripa avtal eller
överenskommelser jämväl med tjänstemannaorganisationer i fråga om befattningshavare,
för vilka kollektivavtal med bindande verkan icke kunna
träffas.

Försvarets avtalsnämnd anför, att örn ett kollektivavtal örn semesterlönens
beräknande förelåge, det syntes lämpligast med en presumtion, att
avtalet skulle gälla även i fråga om arbetstagare som vore obundna av avtalet.
Avtalsnämnden föresloge därför, att avtalet finge tillämpas även å
utomstående arbetstagare, såvida icke vid anställningen överenskommits att

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

semesterlagens bestämmelser i förevarande hänseende skulle tillämpas. Enahanda
förslag har framställts av järnvägsstyrelsen.

Byggnadsstyrelsen, till vilken väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansluter
sig, framhåller att det förefölle mest ändamålsenligt, att ett kollektivavtal
rörande semesterlönens beräknande finge utan särskild överenskommelse
tillämpas även beträffande utomstående arbetstagare. Byggnadsstyrelsen förordade
därför att orden »efter överenskommelse» utginge.

F öredraganden.

I ett tidigare sammanhang har jag erinrat om de vid den nuvarande
semesterlagens tillkomst föreliggande svårigheterna att på förhand överblicka,
vilka lagregler som i skilda hänseenden kunde befinnas bäst anpassade
för arbetsmarknadens olika förhållanden. Teoretiska och praktiska
synpunkter komma på detta område lätt i konflikt med varandra; bestämmelser,
som från teoretisk utgångspunkt förefalla riktiga, kunna i det praktiska
livet visa sig vålla svårigheter vid tillämpningen. Vad nu anförts torde
i hög grad gälla de regler som avse semesterlönens beräknande för sådana
arbetstagare, vilka äro avlönade med timlön, ackordslön, provision eller
dylikt. Beträffande semesterlönen för vecko-, månads- eller årsavlönade
arbetstagare uppkomma inga motsvarande svårigheter. Regeln att arbetstagaren
skall bibehålla sin lön under semestern uttryckes för dessa arbetstagare
på ett enkelt sätt genom en föreskrift, att de skola uppbära den å
semestertiden belöpande lönen.

Vid skilda tillfällen ha anmärkningar riktats mot utformningen av de
nuvarande bestämmelserna angående beräknande av semesterlön för arbetstagare,
som äro avlönade annorledes än med tidion, beräknad för vecka
eller längre tidsenhet; och olika uppfattningar ha kommit till synes angående
de riktlinjer, efter vilka bestämmelserna på detta område böra utformas.
Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, ha
svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i en år 1939 gjord
gemensam framställning föreslagit att viss avtalsfrihet skulle få råda i fråga
örn semesterlönens beräkning. Socialstyrelsen har i yttrande över förenämnda
framställning anfört, att lagens bestämmelser utgå från en teoretisk
uppfattning om huru skilda omständigheter skäligen böra inverka på
semesterlönen; man torde därvid icke ha ansett sig för vinnande av enklare
bestämmelser böra ålägga en arbetsgivare att utgiva högre semesterlön
eller en arbetstagare att åtnöja sig med lägre sådan lön än som följde
av de på det teoretiska resonemanget grundade bestämmelserna. Å andra
sidan har betonats vikten av att semesterlönebestämmelserna vore praktiskt
utformade och att de bleve allmänt normerande. Sålunda framhöllo
1936 års semestersakkunniga, att det måste sägas innebära en mycket
stor fördel, att det för beräknandet av semesterlönen kunde givas en enhetlig
regel, som kunde tillämpas för alla arbetstagare. Andra lagutskottet vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

117

1938 års riksdag anförde, att ojämnheter i skilda hänseenden funnes i alla
system, som föreslagits för beräknandet av semesterlönen, och att man därför
måste välja ett system, som kunde anses praktiskt och samtidigt giva
det mest rättvisa resultatet.

Den kritik, som riktats mot de gällande bestämmelserna på detta område,
har icke så mycket avsett, att en uträkning enligt dessa regler skulle giva
ett mindre rättvist resultat. Kritiken har främst tagit sikte på bestämmelsernas
svårtillämplighet. Av semesterlagens hittillsvarande tillämpning synes
mig ock otvetydigt framgå, att ansenliga praktiska svårigheter uppkommit,
då det gällt att få fram de särskilda faktorer, som inverka på semesterlönens
storlek. Detta bestyrkes icke minst därav, att avtalsparterna inom
ett stort antal områden av arbetsmarknaden ansett sig böra träffa kollektiva
överenskommelser örn semesterlönen, vilka i olika hänseenden skilja sig
från lagens regler. Därigenom har den enhetlighet, som man velat vinna,
i stor utsträckning gått förlorad.

Kommittén har beaktat den framförda kritiken genom att för arbetstagare,
som icke ha tidion, beräknad för vecka eller längre tidsenhet, föreslå
bestämmelser, innehållande dels att de legala reglerna för semesterlönens
beräknande förenklas och dels att en viss avtalsfrihet i förevarande
hänseende medgives. Sådana förenklingar i sättet för semesterlönens beräknande,
som ej i och för sig äro ägnade att vare sig höja eller sänka
semesterlönens storlek, böra givetvis genomföras. I enlighet med vad kommittén
närmare utvecklat synas följande av kommittén föreslagna förändringar
vara av dylik beskaffenhet, nämligen regeln att semesterlönen skall
beräknas med utgångspunkt från genomsnittsinkomsten för dag under
hela kvalifikationsåret samt bestämmelsen att vid beräkningen hänsyn icke
alls skall tagas lill den för semestertiden uppburna lönen och endast under
viss förutsättning till beräknad lön under frånvaro från arbetet av annan
privilegierad orsak än semester. Jag biträder därför förslaget i dessa delar.

Enligt den nu gällande lagen skall icke någon å övertid åtnjuten inkomst
— vare sig grundlönen eller övertidstillägget — beaktas vid semesterlönens
beräknande. Härutinnan har nu föreslagits den ändringen, att grundlönen
skall medtagas vid uträkningen av semesterlönen. Denna förändring kommer
otvivelaktigt att inverka på semesterlönens storlek. I allmänhet kommer
grundlönens medtagande att verka förhöjande på denna, men verkan
kan också — där arbetstagaren ett flertal olika dagar utfört enbart
övertidsarbete i liten omfattning — bli den motsatta. Att grundlönens medtagande
skulle verka sänkande på semesterlönen torde dock kunna inträffa
endast i något enstaka undantagsfall.

Mot kommitténs förslag i denna del har anförts viss kritik. Denna kritik
torde emellertid vara bemött redan i kommitténs betänkande och jag kan
ansluta mig till vad kommittén anfört härom. Förslaget har den praktiska
fördelen, att det vid ackordsarbete onödiggör avräkning före och efter varje

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

övertidsarbete. Sett till de enskilda fallen kan det visserligen förefalla som
om grundlönens medtagande kunde medföra vissa ojämnheter. I det stora
hela torde dock förslaget verka rättvist. Jag vill i detta sammanhang icke
underlåta att påpeka, att arbetsmarknadens båda största organisationer —
svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen — funnit sig kunna
lämna förslaget i denna del utan erinran.

Beträffande innebörden av uttrycket »sådant tillägg till lönen, som utgått
för tid utöver den för arbetstagaren nox-mala arbetstiden (övertidstillägg)»
delar jag kommitténs uppfattning. Såsom övertidstillägg bör alltså behandlas
icke blott tillägg, som hänför sig till tid utöver det för arbetstagaren gällande
arbetstidsmåttet, utan även tillägg, som utgår lill följd av den ordinarie
arbetstidens förskjutning.

Örn de sålunda föreslagna förenklingarna genomföras, torde det för vanliga
fall icke längre kunna betecknas som praktiskt ogenomförbart att uträkna
semesterlönen efter de legala reglerna. Kommittén har likväl ansett
sig böra tillmötesgå kravet på viss avtalsfrihet i fråga om semesterlönens
uträkning och föreslagit, att beträffande arbetstagare, som icke ha tidion,
beräknad för vecka eller längre tidsenhet, överenskommelse rörande semesterlönen
skall få träffas, såframt överenskommelsen har form av kollektivavtal
och detta å arbetstagarsidan slutits eller godkänts av huvudorganisation
enligt lagen örn förenings- och förhandlingsrätt.

I sådant hänseende vill jag erinra örn att semesterlagen är uppbyggd
såsom en skyddslag med tvingande bestämmelser av minimikaraktär, vilket
innebär, alf en överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare om
sämre förmåner än vad lagen stadgar skall vara ogiltig. Någon avsikt att
i princip få ändring i lagen i angivna hänseenden har icke givns tillkänna;
och jag skulle givetvis icke kunna medverka lill att göra semesterlönebestämmelserna
dispositiva över hela linjen. Semesterlönen är nämligen en så
väsentlig del av semesterförmånen, att utan densamma semestern skulle förlora
sitt egentliga innehåll.

Genom förslaget på denna punkt skulle lagens bestämmelser på en del
av sitt nuvarande tillämpningsområde kunna sättas ur kraft. Vissa principiella
betänkligheter kunna därför anföras mot förslaget. Å andra sidan
tala starka praktiska skäl för detsamma; och samtliga hörda myndigheter
och sammanslutningar lia lämnat förslaget i denna del utan erinran, flera
under uttalande av sin tillfredsställelse därmed. Förhållandena på detta
område äro, såsom kommittén framhållit, synnerligen skiftande, och även
om de i det föregående föreslagna förenklingarna genomföras, torde det
stundom kunna bli ganska omständligt och betungande att uträkna semesterlönen
efter lagens principer. Likaså torde även i fortsättningen i åtskilliga
fall särskilda kollektiva semesterlöneöverenskommelser komma att träffas.
Fördelen av att rättsenligheten av dylika överenskommelser icke kan
sättas i fråga torde ligga i öppen dag. Därest avtalsfriheten i förevarande

Kungl. Mcij:ts proposition nr 27.‘i.

119

hänseende erhåller den begränsning som föreslagits, torde icke heller föreligga
någon risk att arbetstagarna icke skulle komma i åtnjutande av de
minimiförmåner, som lagen avser att tillförsäkra dem. Jag anser mig därför
böra förorda att förslaget härutinnan bifalles.

Utformningen i kommitténs förslag av reglerna örn rätt att träffa avtal
om beräkningen av semesterlönen finner jag lämplig, varför jag vill godtaga
densamma. Med anledning av vad svenska landstingsförbundet erinrat
vill jag framhålla, att befattningshavare, för vilka kollektivavtal icke kunna
träffas nied bindande verkan, endast undantagsvis äro att hänföra till den
kategori arbetstagare, där lönen utgår annorledes än som tidion, beräknad
för vecka eller längre tidsenhet. För de av landstingsförbundet åsyftade
arbetstagarna torde därför ifrågavarande spörsmål sakna större aktualitet.
Tillämpningen av kollektiva semesterlönebestämmelser å utomstående
arbetstagare bör få ske allenast med dennes vilja. Det bör alltså
fordras att en överenskommelse mellan parterna kommer till stånd. Såsom
kommittén framhållit kan överenskommelsen naturligen även vara en tyst
sådan. Dylik karaktär torde arbetsavtalet ha, när en utomstående arbetstagare
anställes vid arbetsplats, för vilken kollektivavtal gäller. Någon presumtionsregel
av det innehåll försvarets avtalsnämnd föreslagit synes därför
icke erforderlig.

Semesterlön för djurskötare och sjömän.

Gällande rätt.

Därest arbetstagare vid jordbruk användes uteslutande till djurskötsel,
må arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren
med belopp, motsvarande vad denne skulle lia uppburit i lön under semestern.
Arbetsgivaren äger ock såsom förut angivits beträffande djurskötare
och andra arbetstagare vid jordbruket uppdela semestern, även
utan att överenskommelse därom träffas med arbetstagaren.

Arbetstagare å fartyg äger valfrihet mellan semester och enbart semesterlön.
Önskar arbetstagaren erhålla semester, skall han göra skriftlig ansökan
därom hos arbetsgivaren. Har sådan ansökan ej gjorts, skall arbetsgivaren
i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren med belopp,
motsvarande vad denne .skulle ha uppburit i lön under semestern.
Örn emellertid överenskommelse därom träffas med arbetstagaren, må
arbetsgivaren i stället under högst ett år uppskjuta semestern.

Semesterkommitténs förslag.

Enligt kommitténs förslag har arbetsgivarens valfrihet mellan att ge
djurskötare semester och enbart semesterlön begränsats till semestertid
utöver sex dagar. En djurskötare, sorn intjänat sex dagars semester,
skall alltså enligt förslaget äga rätt utfå hela den intjänade semestern i

120

Kunell. Muj:ts proposition nr 273.

lorm av ledighet. Semester upp till sex dagar skall vara sammanhängande,
såvida ej annat överenskommits. Till motivering av sitt förslag har kommittén
anfört bland annat följande.

Varken enligt dansk eller finsk semesterlagstiftning intaga djurskötarna
någon undantagsställning i förhållande till övriga jordbruksarbetare. Emellertid
gäller enligt ifrågavarande lagstiftning att jordbruksarbetarna icke
kunna göra anspråk på att få mer än 6 sammanhängande semesterdagar.

Anledningen till att djurskötarna i motsats till samtliga andra arbetstagare,
som utföra sitt arbete under arbetsgivarens kontroll, icke genom den svenska
semesterlagstiftningen tillförsäkrats någon ledighet från arbetet utan allenast
semesterlön har varit svårigheten att erhålla vikarierande arbetskraft. Att
djurskötarna icke i likhet med övriga arbetstagare skulle vara i behov avnågon
tids ledighet från arbetet kan icke med fog göras gällande. Tvärtom
synas djurskötarna med hänsyn till arbetets beskaffenhet samt till den sammanlagda
årliga arbetstidens längd och den dagliga arbetstidens förläggning
synnerligen väl behöva under någon tid av året helt koppla av från det dagliga
arbetet.

Det vill synas kommittén som örn svårigheterna att anskaffa ersättare
för djurskötarna skulle vara i viss mån överdrivna. Arbetsgivare inom jordbruket,
vilken sysselsätter person som uteslutande ägnar sig åt djurskötsel,
torde väl så gott som undantagslöst ha liera jordbruksarbetare i sin tjänst.
Möjlighet att få vikarie för djurskötaren under dennes semester bör därför
i dylikt fall finnas.

Med hänsyn till föreliggande förhållanden torde emellertid icke kunna föreskrivas,
att djurskötarna skola utfå mer än hälften av den fulla lagstadgade
semestern i form av ledighet. I den mån djurskötare intjänat mer än 6
semesterdagar, äger således arbetsgivaren frihet att tillhandahålla arbetstagaren
överskjutande semester i form av kontantersättning. Genom ett dylikt
arrangemang synas de från lantarbetsgivarhåll framförda synpunkterna
bli behörigen tillgodosedda.

Kommittén vill erinra om att kommittén i fråga om jordbruksarbetare
föreslagit, att de skola få rätt till sex dagars sammanhängande semester,
givetvis under förutsättning att de intjänat semester av minst sådan längd.
Kommitténs förslag i denna del omfattar även djurskötarna.

Två ledamöter av kommittén (herrar Ödholm och Wikander) ha förklarat
sig endast i princip kunna ansluta sig till förslaget örn viss tids semesterledighet
för djurskötare. Reservanterna anföra:

I gällande kollektivavtal för jordbruket stadgas för djurskötare allenast
rätt till semesterlön. Arbetsgivarorganisationen har däremot i en protokollsanteckning
till avtalet rekommenderat sina medlemmar att i görligaste mån
utgiva semesterledighet.

Klart är att de organiserade arbetsgivarna på grund av nämnda rekommendation
och för att ej ställa djurskötarna i en ogynnsam ställning bemöda
sig om att utgiva semesterledighet till djurskötarna. Ett lagfästande av en
sådan skyldighet kommer emellertid säkerligen att vålla svårigheter på grund
av den stora bristen på djurskötare. Vi ha under sådana förhållanden först
efter stor tvekan kunnat ansluta oss till kommitténs förslag i denna del. När
vi dock gjort delta i princip, ha vi emellertid måst göra en reservation i ett
avseende. Vi anse nämligen, att ordet uteslutande i stadgandet borde utbytas
mot ordet huvudsakligen, varigenom i semesterlagen skulle vidtagas samma

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

121

ändring som tidigare gjorts i lantarbetstidslagen. Det förekommer nämligen,
att djurskötare i viss begränsad utsträckning användas även till annat arbete
än djurskötsel. Med nuvarande formulering kan det synas tvivelaktigt om
dylika djurskötare verkligen falla under undantagsbestämmelsen. Så har
dock säkerligen tämligen allmänt antagits vara fallet, och till stöd härför har
åberopats arbetsrådets tolkning av motsvarande uttryck i lantarbetstidslagen.

Tre andra ledamöter av kommittén (herrar Adamsson, Jansson och Sölvén)
anse, att skillnad icke bör göras mellan djurskötare och övriga arbetstagare.
Till stöd härför åberopa dessa ledamöter följande.

Vi kunna för vår del icke finna någon godtagbar anledning varför djurskötarna
i semesterhänseende skulle behandlas på annat sätt än övriga arbetstagare
inom jordbruket. Mot en årsarbetstid för dessa senare av 2 400
timmar svarar för djurskötarnas del en tid av 2 800 timmar, uttagen på det
sätt att dessa arbetstagare endast kunna räkna med en fridag varannan vecka.
Det kan knappast råda delade meningar örn att denna ordning är oförnuftig
redan ur jordbruksnäringens egen synpunkt; att däri är att söka den huvudsakliga
anledningen till svårigheterna att rekrytera djurskötarepersonalen
kan med säkerhet antagas. Från arbetarskyddssynpunkt är den nuvarande
särbehandlingen av djurskötarna i såväl arbetstids- som semesterhänseende
förkastlig.

Någon tvingande nödvändighet att undantaga djurskötarna från rätt att
utfå hela semestern i ledighet torde icke föreligga. I varje fall för de större
och medelstora jordbruken — och arbetstagare, som uteslutande eller ens
huvudsakligen användas för djurskötsel, torde regelmässigt endast förekomma
vid dylika — lärer det inte vara omöjligt att genom anlitande av andra
lejda arbetstagare respektive familjemedlemmar skaffa ersättare under dc
högst sex semesterdagar om året der här är fråga om, särskilt som dessa
dagar kunna fritt förläggas av arbetsgivaren och icke behöva utgå i sammanhang.

De nuvarande specialreglerna för arbetstagare å fartyg ha
enligt kommitténs mening ej visat sig vara förenade med några olägenheter;
och kommittén anser ej några ändringar i dessa regler påkallade.

För de fall varom här är fråga har kommittén funnit lagen böra innehålla
en regel om beräknandet av semesterlönen för dag
för sådan arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad för vecka
eller månad. Förslaget innebär, att 1/s av veckolönen och x/a5 av månadslönen
skall anses belöpa på varje dag, för vilken semesterlön skall utgå.
Kommittén — som föreslagit samma beräkningsmetod i fråga örn fastställandet
av den semesterersättning, vartill vecko- respektive månadsavlönad
arbetstagare vid en anställnings upphörande kan vara berättigad
— anför till stöd för sitt förslag bland annat följande.

Olika beräkningssätt ha kommit till användning, då det gällt att för
månadsavlönad arbetstagare bestämma semesterersätlningens belopp för
dag. När fråga varit örn veckoavlönad arbetstagare synes däremot någon
tvekan icke ha yppats, i det att dagsförtjänsten då ansetts utgöra Va av
veckolönen. De meningsskiljaktigheter, som gjort sig gällande i fråga örn

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

dagsförtjänstens beräkning för mänadsavlönad arbetstagare, torde bottna
i olika uppfattning om månadslönens karaktär. Vid en beräkning av semesterlönen
för dag till V30 av månadslönen förutsättes denna uppenbarligen
även belöpa å andra dagar än arbetsdagar; arbetstagaren anses avlönad
för att han under hela månaden, således även sön- och helgdagar,
står till arbetsgivarens förfogande. En beräkning av dagsförtjänsten till
''/ar, eller till J/2e av månadslönen bygger åter på att lön utgår endast för
arbetsdagar. I förra fallet bortses från såväl söndagar som helgdagar,
medan i senare fallet allenast söndagarna borträknas, varigenom dagantalet
för år blir 313.

Det synes vara svårt att ge något allmängiltigt svar på frågan huruvida
mänadsavlönad arbetstagares lön skall anses belöpa även å andra dagar än
arbetsdagar (vardagar). Härutinnan torde förhållandena kunna gestalta sig
olika inom skilda fack och för skilda arbetstagare. Kommittén anser emellertid
icke erforderligt att ingå i närmare prövning av denna mera allmänt
arbetsrättsliga fråga. Det synes tillräckligt att besvara frågan endast för
semesterlagens vidkommande.

Enligt lagen utgår en semesterdag för varje kalendermånad, d. v. s. 12 semesterdagar
för helt år, och söndagar inräknas icke i semestern. Såsom av
lagens förarbeten framgår syftar emellertid lagen att som regel ge den sammanhängande
ledigheten en faktisk längd av 14 eller 15 dagar. Det synes
därför förenligt med lagens konstruktion att såvitt nu är i fråga anse månadslönen
belöpa endast å arbetsdagar. Det torde ock vara följdriktigt, att — då
man vid fastställandet av det antal dagar för vilka semesterlön skall beräknas
bortser från söndagar — dessa icke heller beaktas vid beräkningen av semesterersättningens
belopp för varje semesterdag. Om således semesterersättningen
för dag icke bör utgöra V30 av månadslönen, återstår att avgöra
örn den bör vara ^25 eller 1/2o av månadslönen. Vid månadsavlöning torde det
vara befogat att — i motsats till vid veckoavlöning — bortse jämväl från
helgdagarna. Arbetsåret bör alltså i överensstämmelse nied gängse beräkningssätt
kunna anses innehålla 300 arbetsdagar, och det förefaller mest
naturligt att anknyta fastställandet av semesterersättningens storlek för dag
till detta beräkningssätt. d. v. s. att anse att av årets 300 arbetsdagar 1I12
belöper på varje månad. Det synes lämpligt att för de fall, där semesterlön
skall utgå utan samband med ledighet eller i form av semesterersättning, i
lagen införa bestämmelser örn hur mycket av vecko- respektive månadslönen,
som skall anses belöpa på varje semesterdag. Kommittén föreslår
därför, att för dessa fall i lagen föreskrives, att semesterlönen respektive
semesterersättningen för dag skall utgå med, vid veckolön 1U och vid månadslön
1/os av arbetstagarens lön.

Denna beräkningsmetod borde enligt kommitténs mening gälla även för
det fall, att arbetstagaren normalt utförde sitt arbete å samtliga dagar i
veckan respektive månaden, liksom även för det fall, att han normalt utförde
arbetet å mindre antal dagar än 6 i veckan respektive 25 i månaden.
Visserligen komme på detta sätt semesterlönen liksom även semesterersättningen
för dag att något avvika från storleken av arbetstagarens normala
förtjänst de dagar han vore i arbete. Fördelen av en enhetlig beräkningsregel
hade dock synts kommittén böra vara avgörande. Kommittén ville
emellertid framhålla, att örn en arbetstagare normalt utförde arbete 6 dagar

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

123

i veckan men arbetstiden förkortats med en eller ett par dagar i veckan
och arbetstagaren till följd därav finge vidkännas ett proportionellt avdrag
å sin vanliga veckolön, den oavkortade veckolönen borde läggas till grund
för beräkningen av semesterlönens respektive semesterersättningens belopp
för dag.

Kommittén anser det av tekniska skäl icke möjligt att för ifrågavarande
fall i lag närmare reglera tidpunkten för semesterlönens
utbetalande. Utan särskild bestämmelse måste arbetsgivaren vara
skyldig att utbetala sådan semesterlön, örn löpande år är kvalifikationsår,
senast vid utgången av det året samt eljest senast ett år efter det kvalifikationsåret
tilländalupit. Att föreskriva någon tidigare förfallodag läte
sig icke göra, då det merendels i dessa fall ej tidigare vore avgjort, huruvida
semesterförmånen skulle utgå enbart i form av semesterlön.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Kommitténs förslag till begränsning av arbetsgivarens nuvarande valfrihet
mellan semester och enbart semesterlön för djurskötare har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga hörda myndigheter, som
yttrat sig härom, med undantag av socialstyrelsen. Lantbruksstyrelsen anser
dock, under åberopande av den av herrar Ödholm och Wikander framförda
reservationen, att den föreslagna bestämmelsen härom bör gälla arbetstagare,
som huvudsakligen användes till djurskötsel. Denna mening
omfattas även av svenska arbetsgivareföreningen.

Socialstyrelsen förordar — i anslutning till hei-rar Adamssom, Janssons
och Sölvéns reservation — att djurskötarnas undantagsställning i förevarande
hänseende helt upphörde och att djurskötarna således i likhet med
övriga arbetstagare ägde utfå intjänad semesterförmån i form av ledighet.
Enligt socialstyrelsens mening hade kommittén överskattat de svårigheter,
som skulle vållas av att djurskötarna liksom andra erhölle tolv i stället för sex
dagars semester. Sett på längre sikt måste det vidare vara av direkt intresse
för jordbruksnäringen, att de anställda i berörda avseende icke bereddes
sämre förmåner än på andra håll, varigenom tillgången på arbetskraft inom
området skulle försvåras. Denna ståndpunkt omfattas även av en minoritet
inom arbetsmarknadskommissionen samt av tandsorganisationen och tjänstemännens
centralorganisation.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har avstyrkt förslaget i förevarande
del samt anfört bland annat följande.

Sedan lagens tillkomst ha svårigheterna för jordbrukare att erhålla vikarierande
arbetskraft för semesterlediga arbetare ytterligare ökats. Den vikarierande
arbetskraften kan endast tagas av den knappa arbetskraften för
utearbete. Härtill kommer, att utearbetarna vanligen äro synnerligen obenägna
att utföra ersättareturer för djurskötare. På grund av lantarbetstids -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

lagens bestämmelser örn maximiarbetstiden för djurskötare erhålla dessa,
som arbeta 8 å 9 timmar per dag under hela veckan, ledighetsdagar (fridagar)
vilka enligt anvisning i lantarbetareavtalet ofta utläggas med upp till
3 a 4 dagar i följd åtminstone en gång örn året. Djurskötaren åtnjuter därigenom
en tids vila från arbetet.

Majoriteten har antagit, att arbetsgivarna inom jordbruket, vilka sysselsätta
personer, som uteslutande ägna sig åt djurskötsel, undantagslöst ha
flera jordbruksarbetare i sin tjänst. Häremot kan invändas att detta resonemang
endast kan gälla de större jordegendomarna och icke de mindre. Och
majoritetens förslag löser icke spörsmålet, var arbetsgivarna skola få ersättning
för den för djurskötarna vikarierande arbetskraften. Den föreliggande
intressemotsättningen mellan arbetsgivaren och arbetarna, där arbetsgivarens
intressen ur folkförsörjningssynpunkt borde tillerkänts förturen, borde
avhållit majoriteten från att föreslå någon lagändring på denna punkt.

Föreningen får alltså bestämt avstyrka lagändring på ifrågavarande punkt
i annan mån än att ordet »uteslutande» utbytes med ordet »huvudsakligen».
Det händer nämligen, att en djurskötare till 80—90 procent sysselsättes med
djurskötsel och till 10—20 procent med annat arbete. Enligt arbetsrådets
tolkning av begreppet uteslutande i tidigare formulering av arbetstidslagen
hade ifrågavarande arbetstagare betraktats såsom djurskötare. Det är emellertid
icke lika klart att samma tolkning skall tillämpas i fråga om semesterlagen.
Av praktiska skäl är ordet huvudsakligen att föredraga.

Riksförbundet landsbygdens folk yttrar bland annat följande.

På grund av bristen på arbetskraft är det icke ovanligt, att jordbrukaren
vid anställandet av arbetare, som icke äro djurskötare, får utlova, att dessa
skola tjänstgöra i djurstallar endast ett minimum av arbetstiden. Till och
med kan han få godtaga krav på att helt befria arbetare från arbete i djurstallarna.
Under sådana omständigheter blir följden den, att brukaren av
gården själv får tjänstgöra i stället för djurskötaren.

Då med hänsyn till den förefintliga bristen av arbetskraft på landsbygden
jordbrukaren i allmänhet redan utan extra svårigheter får taga på sig en
mycket tung arbetsbörda, innebär kommitténs förslag endast att det tvingar
de mest arbetsbelastade att taga på sig ytterligare arbetsbördor, på det att
de mindre arbetsbelastade skola få semester. Redan nu föreligga, speciellt
när det gäller djurskötare, sådana svårigheter, att jordbrukare i en del fall
funnit nödvändigt att sälja undan djuren eller minska besättningarna. Denna
tendens måste betraktas som i högsta grad beklaglig och det blir en allvarlig
fara för folkhushållet, i den mån svårigheterna att anskaffa djurskötare
ytterligare öka genom en skärpt semesterlagstiftning.

Mot kommitténs förslag att lämna de nuvarande specialreglerna för
arbetstagare å fartyg orubbade har erinran framställts endast av
svenska transportarbetareförbundet, som uttalar att den nuvarande bestämmelsen,
att arbetstagare å fartyg skall göra skriftlig ansökan om semester,
borde erhålla sådan ändrad formulering att den endast avsåge vid sjömanshus
påmönstrad personal. Bestämmelsen borde icke gälla bogserbåtar i de
inhemska hamnarna och inomskärstrafik. Landsorganisationen anser, att
vad transportarbetareförbundet sålunda anmärkt borde beaktas genom ett
uttalande i propositionen.

Kungl. Majas proposition nr 273.

125

Icke i något yttrande har påyrkats bestämmelse om tidpunkten för
semesterlönens utbetalande i de fall, då semesterlönen utgår
utan samband med ledighet.

Den föreslagna beräkningen i fall som här avses av semesterlönen
för dag för vecko- och månadsavlönad arbetstagare har lämnats
utan erinran av samtliga hörda myndigheter och organisationer med
undantag av kommerskollegium, Skånes handelskammare, svenska lantarbetsgivareföreningen,
Sveriges redareförening, skärgårds- och mälarflottornas
rederiförening samt kanalflottans rederiförening. Arbetsdomstolens
ordförande och bankernas förhandlingsorganisation ha gjort vissa påpekanden
i anledning av förslaget i denna del.

Arbetsdomstolens ordförande — som hänfört sitt yttrande till det motsvarande
spörsmålet om beräknandet av semesterersättningen för dag — uttalar,
att han ställer sig något tveksam till metoden att vid månadslön beräkna
semesterersättningen till 1/25 av månadslönen, samt fortsätter:

I allmän tjänst räknas månadslönen belöpa på månadens alla dagar, och
det vore väl naturligt att tillämpa samma beräkningssätt, när månadslön
utgår i enskild tjänst. Jag medger emellertid, att lagens system, enligt vilket
söndagar icke inräknas i semesterdagarnas antal, möjligen gör det nödvändigt
att följa kommittén i detta avseende. Enligt min mening får emellertid
förslaget på denna punkt fattas icke såsom ett uttryck för en allmän regel
utan tvärtom såsom ett av semesterlagens system betingat undantag från
vad som eljest enligt månadslönens begrepp skall gälla örn dylik lön.

Bankernas förhandlingsorganisation framhåller, att det syntes tveksamt om
kommitténs förslag kunde anses överensstämma med vad som hittills tillämpats.
1 varje fall torde det i stor utsträckning ha förekommit, att vid månadslön
lönen per dag vid semester eller vid tjänstledighet beräknats till */30
av månadslönen. Detta beräkningssätt torde även lia tillämpats vid årslön.
Konsekvensen av kommitténs förslag, örn detsamma antoges, syntes bli att
motsvarande beräkningsgrunder även komme att tillämpas exempelvis vid
löneavdrag på grund av tjänstledighet.

Kommerskollegium uttalar, att den föreslagna beräkningen av månadslönen
innebure en höjning av ersättningsbeloppet, i det att hitintills vid tidion
V30 av månadslönen brukat beräknas belöpa på arbetsdagen. Kollegium
anför vidare:

Den föreslagna beräkningsmetoden har från flera håll framkallat anmärkningar.
Handelskammaren i Malmö har sålunda framhållit, att del
föreslagna beräkningssättet strider mot gällande praxis och att denna i stället
bör lagfästas. Såväl Sveriges redareförening som skärgårds- och mälarflottornas
rederiförening ävensom kanalflottans rederiförening lia hemställt, atl
den hittills tillämpade beräkningsgrunden skulle fortfarande tillämpas föi
sjöfartens del. Arbetet ombord pågår nämligen i större eller mindre utsträckning
såväl vardagar som sön- och helgdagar. Med hänsyn härtill har också
de ombordanställdas avlöning ansetts belöpa på .30 dagar per månad, vilket
förhållande kommit till tydligt uttryck i sjömanslagens bestämmelse örn att

12(i Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

månaden räknas till trettio dagar vid beräkning av hyra för del av månad

(18§).

Då kommittén utgått från att semesterlönen allenast skulle beräknas i proportion
till arbetsdagarna och i fråga örn de ombord anställda även sön- och
helgdagar otvivelaktigt äro arbetsdagar, finner kollegium, att i varje fall för
sjöfolkets del den från redarehåll påyrkade särbestämmelsen bör komma till
genomförande.

Svenska lantarbetsgivareföreningen anför, att genom den föreslagna beräkningsgrunden
arbetstagare, som utför sitt arbete även å sön- och helgdagar,
skulle erhålla större lön per semesterdag än han åtnjöte per arbetsdag, vilket
måste vara principiellt felaktigt. Fördelen av en enhetlig beräkningsregel
rättfärdigade icke ett avsteg från principen, att lönen för semesterdag skulle
motsvara normal dagsförtjänst. Föreningen ansåge, att hänsyn borde tagas
till samtliga arbetsdagar och daglönen bestämmas till */? respektive 1/so av
vecko- respektive månadslönen.

Föredraganden.

Bortsett från de arbetstagare vilka utföra arbetet under mera fria förhållanden
— de okontrollerade arbetstagarna — kunna samtliga arbetstagare
utom djurskötarna på den nuvarande lagen grunda anspråk på semesterledighet
med tillhörande semesterlön; de okontrollerade arbetstagarna och
djurskötarna ha allenast rätt till semesterlön. I fråga örn de förra har detta
undantag föranletts av svårigheten för arbetsgivaren att kontrollera antalet
utförda arbetsdagar ävensom av att arbetstagarna själva äga möjlighet att
ordna arbetet på sådant sätt, att de få tillfälle till behövlig ledighet. Vad
åter angår djurskötarna är anledningen till deras undantagsställning i förevarande
hänseende att söka i bristen på vikarier.

Djurskötarna äro sämre ställda än övriga arbetstagare icke blott i semesterhänseende
utan även enligt den gällande lantarbetstidslagen. Denna deras
undantagsställning torde ha utgjort en bidragande orsak till den rådande
knappheten på arbetskraft inom djurskötseln. Vad sistnämnda lag beträffar
har Kungl. Maj:t, på min hemställan, i proposition (nr 196) till innevarande
års riksdag föreslagit att i en ny lantarbetstidslag djurskötarnas arbetstidsförhållanden
skola icke oväsentligt förbättras. Även i fråga om semesterlagstiftningen
synes en utjämning böra ske av skillnaden i behandlingen av djurskötarna
och övriga jordbruksarbetare. Ur de synpunkter som uppbära semesterlagen
saknas anledning att i semesterhänseende sälta djurskötarna i
någon särställning. Även örn djurskötarna tillförsäkras laglig rätt till semesterledighet,
kan det icke antagas att svårigheterna för jordbrukarna att få
djurskötseln tillfredsställande utförd skulle bli övermäktiga. Jag vill i detta
sammanhang erinra om arbetsgivarens frihet att bestämma semesterns förläggning
samt om att i såväl Danmark som Finland djurskötarna äro i
förevarande hänseende likställda med andra jordbruksarbetare. Efter över -

Kunni. Maj:ts proposition nr 273.

127

vägande av de olika synpunkter, som lagts på detta spörsmål, Ilar jag därför
ansett mig böra förorda, att djurskötarnas ifrågavarande undantagsställning
helt upphäves. Liksom övriga arbetstagare vid jordbruket bli djurskötarna
härigenom för fullt kvalifikationsår berättigade till tolv semesterdagar
och av dessa äga de utfå sex dagar i ett sammanhang.

Från transportarbetarhåll har föreslagits, att den skyldighet att göra
skriftlig ansökan örn semester, som nu utgör förutsättning för å fartyg anställd
arbetstagares rätt till semesterledighet, icke borde gälla för arbetstagare
å bogserbåtar i hamnar och inomskärstrafik utan allenast för vid sjömanshus
påmönstrad personal. Även örn de nuvarande reglerna i främsta
rummet taga sikte på sådan fartygsbesättning, som är påmönstrad, synas
skäl dock ej föreligga att i semesterlagen göra skillnad mellan olika arbetstagare
å fartyg. Det är ett icke ringa intresse, att lagens regler äro så
enhetliga som möjligt; för en specialregel som träffar allenast ett fåtal
arbetstagare — vilkas avgränsning för övrigt kan vålla svårigheter — måste
starka skäl kunna åberopas. Sådana skäl ha enligt min mening ej anförts i
detta hänseende. Skyldigheten att göra skriftlig ansökan kan icke vara särdeles
betungande, då ansökan kan tillställas fartygets befälhavare. Jag vill
alltså icke tillstyrka någon lagändring på denna punkt.

I praxis har viss tvekan försports angående den beräkningsgrund, som bör
tillämpas vid fastställandet av den semesterersättning, vartill vecko- eller
månadsavlönad arbetstagare vid anställnings upphörande kan vara berättigad.
Spörsmålet har särskilt gällt hur stor del av månadsavlönad arbetstagares
lön, som skall anses belöpa å varje dag för vilken ersättning skall
utgå. Däremot synes uträknandet av den kontanta gottgörelse, som djurskötare
och sjömän under pågående anställning ägt utfå i stället för semester,
icke ha vållat några bekymmer. Kommittén har emellertid ansett, alt ifrågavarande
spörsmål ligger till på enahanda sätt, vare sig fråga är om semesterersättning
eller om semesterlön utan samband med ledighet, ävensom att
spörsmålet lagtekniskt sett närmast sammanhänger med bestämmelserna
rörande sådan semesterlön, som utan samband med ledighet utgår under en
anställning. För beräkningen av dylik semesterlön har kommittén för veckoach
månadsavlönade arbetstagare föreslagit en regel, innebärande att Ve avveckolönen
och V25 av månadslönen skall anses belöpa på varje dag, för
vilken semesterlön skall utgå. Samma beräkningsgrund föreslås i fråga örn
semesterersättningens uträknande.

Därest, såsom jag i det föregående förordat, djurskötarnas hittillsvarande
undantagsställning i semesterhänseende upphäves, skulle den föreslagna beräkningsmetoden
av semesterlön för vecko- eller månadsavlönad arbetstagare
blott komma afl gälla för arbetstagare å fartyg. Inom sjöfarten torde
emellertid knappast eller i varje fall i allenast obetydlig utsträckning förekomma
arbetstagare, som äro avlönade med tidion, beräknad för vecka.
Och i fråga örn månadsavlönade arbetstagare stadgas i 18 § sjömanslagen

128

Kungl. \laj:ts proposition nr 273.

att, vid beräkning av hyra för del av månad, månaden skall räknas till
30 dagar. Enligt sjömanslagen är alltså vederbörande berättigad till arbetslön
för dag med 1jao av månadslönens belopp. Det synes ligga närmast till
hands, att den semesterlön, som sjömannen under en anställning får uppbära,
beräknas efter samma grunder som arbetslönen. Vid nu anförda förhållanden
torde det icke vara erforderligt att i semesterlagen upptaga någon särskild
bestämmelse om hur sådan semesterlön, varom här är fråga, skall beräknas.

Däremot synes det lämpligt, att lagen får inrymma en regel om semesterersättningens
uträknande vid vecko- eller månadslön. Till detta spörsmål
återkommer jag i ett senare sammanhang.

Semesterlön för okontrollerade arbetstagare.

Gällande rätt.

Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets
anordnande, är icke berättigad till semester utan endast till semesterlön.
Förutsättning för att semesterlön skall utgå är att arbetstagaren innehaft
sin anställning sedan minst 180 dagar och att hans sammanlagda arbetsinkomst
hos arbetsgivaren under senast förflutna kvalifikationstid uppgår
till belopp, som minst motsvarar 108 gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten
å orten för arbete av den art, varom fråga är, under en arbetstid
av åtta timmar. Semesterlönen utgör fyra procent av arbetstagarens
sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under nämnda kvalifikationstid.

Semesterkommitténs förslag.

Kommittén anför i sitt betänkande, att de allmänna synpunkter, som
kommittén anlagt på semesterlagstiftningens utformning beträffande de
korttidsanställda, äga tillämpning även med avseende å arbete, som utföres
under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren
att vaka över arbetets anordnande. Det kunde visserligen sägas, att
skyddsbehovet mera framträdde vid arbete under arbetsgivarens fortlöpande
ledning och kontroll och då särskilt inom industriella och jämförliga
arbetsområden, där den tekniska utvecklingen ställde stegrade fysiska
och psykiska anspråk på arbetskraften. De okontrollerade arbetstagarna
kunde dock icke anses sakna legitimt behov av semester. Beträffande
dessa arbetstagare förelåge emellertid betydande svårigheter för
arbetsgivarna att konstatera, huruvida de utförde arbete å det antal dagar
per månad, som beträffande övriga arbetstagare krävdes för att dessa skulle
kunna intjäna någon semesterdag för månaden. Huru härmed förhölle sig
saknade arbetsgivaren för övrigt i regel anledning kontrollera, enär hans

Kungl. Majlis proposition nr 273.

129

intresse oftast begränsade sig till att visst arbetsmått utfördes inom viss tidrymd,
samt därtill korinne att arbetstagarna betalades efter ackord. Vidare
hade den okontrollerade arbetstagaren i regel möjlighet att anordna arbetet
så att han kunde uttaga ledighet. Med ekonomiskt bidrag från arbetsgivaren
borde han därför kunna komma i samma ställning i semesterhänseende som
annan arbetstagare.

Kommittén framhåller, att nu anförda synpunkter torde varit avgörande,
när lagstiftaren förklarat de okontrollerade arbetstagarna berättigade till
enbart semesterlön. Det hade icke ifrågasatts att göra någon ändring härvidlag.
Enligt kommitténs mening saknades också skäl för en sådan ändring.

Beträffande frågan hur semesterreglerna för de okontrollerade arbetstagarna
närmare böra utformas uttalar kommittén, att anledning saknas
att i fråga örn karen stidens längd göra skillnad mellan okontrollerade
och övriga arbetstagare. Med hänsyn härtill hade karenstiden — som
för de kontrollerade arbetstagarna föreslagits nedsatt från 180 till 30 dagar
— även för de okontrollerade föreslagits sänkt till 30 dagar.

Det antal dag sin k om ster, som bör fordras för rätt till
semesterlön, anser kommittén böra bestämmas till 10. Härom anföres
bland annat följande.

Förkortningen av karenstidens längd måste draga med sig motsvarande
nedsättning av det antal dagsinkomster, som arbetstagaren skall ha uppnått.
Med hänsyn till den nuvarande lagens regler härutinnan ligger det
närmast till hands att bestämma nämnda antal till 18. Emellertid äro
andra arbetstagare än de okontrollerade berättigade till en semesterdag för
varje kalendermånad, under vilken de för arbetsgivarens räkning utfört
arbete å minst 16 dagar. Enligt kommitténs mening föreligger det knappast
något bärande skäl för att i fråga örn kravet på utfört arbete göra någon
skillnad mellan okontrollerade och andra arbetstagare. Det är för övrigt
att märka, att de 16 arbetsdagar, som för vinnande av semesterförmån krävas
av kontrollerad arbetstagare, icke behöva vara fulla arbetsdagar. Även
örn sådan arbetstagare för arbetsgivarens räkning utfört arbete under en
mindre del av dagen, räknas denna arbetstagaren till godo. Om åter den
okontrollerade arbetstagaren under en eller flera dagar av en eller annan
orsak arbetar med begränsad arbetstid, kan detta vid en kortvarig anställning
ha betydelse icke blott för frågan örn semesterlönens storlek i och för
sig utan även för frågan örn semesterrätt över huvud uppkommit. Kommittén
får med anledning härav förorda, att det antal dagsinkomster, som
bör fordras för att okontrollerad arbetstagare skall bli berättigad till
semesterlön, bestämmes till 16.

Två ledamöter av kommittén (herrar Ödholm och Wikander) ha, såsom
av det föregående framgår, avstyrkt karenstidens förkortning från 180 till
30 dagar och ha i enlighet härmed även avstyrkt någon minskning av det
mått av arbete, som kommittén anser böra krävas för uppkomsten av rätt
till semesterlön.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. I sami. Nr 273.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

De nuvarande bestämmelserna om kvalifikationstid för okontrollerade
arbetstagare kunde enligt kommitténs mening medföra vissa icke
avsedda resultat, nämligen för det fall att skifte av kvalifikationsår inträffade
under en anställningsperiod. För sådant fall skulle bestämmelserna
kunna leda därtill, att arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst
under hela anställningsperioden icke skulle få läggas till grund för bedömandet
av frågan huruvida semesterrätt över huvud uppkommit, utan hänsyn
skulle vara att taga till inkomsterna under varje kvalifikationsår för sig.
Fall torde ha förekommit, där arbetsgivare vägrat utbetala semesterlön
(semesterersättning) till arbetstagare, som väl under en och samma anställning
men icke under något av de olika år anställningen berört uppnått
erforderlig sammanlagd arbetsinkomst. Någon sådan av gränsen för kvalifikationsåret
beroende beräkning torde icke varit avsedd, och för att förhindra
en dylik tolkning föreslår kommittén, att okontrollerad arbetstagare
skall förvärva semesterrätt, såframt hans sammanlagda arbetsinkomst under
hela anställningstiden uppgår till 16 dagsförtjänster.

Kommittén erinrar, att enligt den gällande lagens lydelse vid semesterlönens
beräknande för okontrollerad arbetstagare hänsyn icke torde få tagas
till sådan frånvaro från arbetet, som för övriga arbetstagare
är privilegierad. En skogsarbetare, som exempelvis drabbades
av ett olycksfall i arbetet med påföljd att han bleve oförmögen till
arbete, finge således, även om det stöde utom all tvekan att han eljest skulle
varit i arbete för arbetsgivarens räkning, icke i semesterhänseende räkna
sig tillgodo frånvarotiden. Motsvarande gällde i fråga örn privilegierad
militärövning. Kommittén anser att denna skillnad bör upphävas och motiverar
sitt förslag härom på följande sätt.

Denna skillnad mellan okontrollerade och andra arbetstagare — vilken
skillnad av semesterlagens förarbeten att döma icke var föremål för närmare
diskussion — synes knappast sakligt motiverad. När det gäller att
undanröja denna ojämnhet i den nuvarande lagstiftningen, torde man kunna
gå fram efter endera av två linjer. Enligt den ena linjen skulle den sannolika
inkomsten under frånvaro av privilegierad orsak väl beaktas vid prövning
av frågan huruvida okontrollerade arbetstagare uppnått tillräckligt
antal dagsinkomster men däremot icke vid semesterlönens beräknande. Den
andra linjen är att i förevarande hänseende i princip helt jämställa okontrollerade
arbetstagare med övriga arbetstagare. Sistnämnda väg synes kommittén
vara att föredraga, då de skälighetshänsyn, som åberopats till grund
för att privilegieringsbestämmelserna infördes i lagen, torde ha samma giltighet
för alla arbetstagare. Emellertid bör vid den sammanlagda arbetsinkomstens
beräknande hänsyn icke få tagas till semesterlön som uppburits
under kvalifikationsåret. För arbetsgivaren är det nämligen ogörligt att
kontrollera om och i vad mån en okontrollerad arbetstagare funnit sig böra
taga semester. Vad angår frånvaro på grund av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom har kommittén övervägt, huruvida icke av praktiska skäl
privilegieringen borde inskränkas till sådana arbetstagare som höra under

Kungl. Maj:ts proposition nr 273. 131

olycksfallslorsäkringslagen. Privilegieringen skulle alltså icke beröra sådan
okontrollerad arbetstagare, vilken utför arbetet i sitt hein elier å arbetsställe
som av honom bestämmes. Kommittén har dock funnit sig böra antaga, att
de praktiska svårigheterna icke äro sådana, att med hänsyn därtill påkallas
en åtskillnad melian olika okontrollerade arbetstagare. 1 detta sammanhang
vill kommittén framhålla, att då arbetstagare vill åberopa frånvaro
fran arbetet av privilegierad orsak, det måste ankomma på arbetstagaren
att visa, att han under den uppgivna tiden till följd av sådan orsak varit
förhindrad att utföra arbete för arbetsgivarens räkning.

Sannolik arbetsförtjänst under frånvaro av privilegierad orsak må naturligen
icke räknas okontrollerad arbetstagare tili godo under annan förutsättning
än att arbetstagaren eljest för berörda tid skulle ha utfört arbete
for arbetsgivarens räkning. Härutinnan torde få gälia motsvarande regel
som för övriga arbetstagare.

Två ledamöter av kommittén (herrar Ödholm och Wikander) ha ställt
sig avvisande mot förslaget att likställa okontrollerade arbetstagare med
övriga arbetstagare i fråga örn frånvaro från arbetet på grund av privilegierad
orsak. Härom anföres följande.

Anledningen härtill är i huvudsak att söka i de tillämpningssvårigheter,
till vilka de föreslagna reglerna med säkerhet komma att giva upphov. Det
mäste nämligen även i förevarande avseende beaktas, att en regel, som är
möjlig att tillämpa beträffande kontrollerade arbetstagare, icke alltid är
möjlig att tillämpa beträffande de okontrollerade. Beträffande en fabriksarbetare
kan arbetsgivaren relativt lätt konstatera, huruvida han är borta
av orsak, som kan hänföras lill privilegierad frånvaro, och huruvida han,
om frånvaron ej inträffat, skulle utfört arbete för arbetsgivarens räkning
samt vilken förtjänst han då skulle ha uppburit. Beträffande de okontrollerade
arbetstagarna uppstå svårigheter i samtliga dessa avseenden. Anledningen
till att särskilda bestämmelser i lagen införts beträffande okontrollerade
arbetstagare är ju just den, att deras arbetstid och arbetsförtjänst
per dag icke kan av arbetsgivaren kontrolleras. Konsekvensen fordrar enligt
vår mening, att någon motsvarighet till reglerna om privilegierad frånvaro
icke upptages i lagen.

Följande exempel må anföras beträffande svårigheterna att tillämpa reglerna
i andra stycket. Hemarbete förekommer i relativt stor utsträckning
exempelvis inom textil- och konfektionsindustrierna och inom skinnvaruindustrien.
De arbetstagare, som utföra detta arbete, äro otvivelaktigt att
hänföra under denna paragraf. Arbetets utlämnande tillgår så, att en representant
för en familj eller en by hos fabriken avhämtar arbetsmaterialet.
Därpå utföres arbetet icke blott av honom utan även av andra vuxna
familjemedlemmar och kanske också av grannar. Det färdiga arbetet avlämnas
sedan till fabriken av den, som uttagit arbetsmaterialet. Arbetsgivaren
har i sådana fall givetvis ingen uppfattning örn, i vilken utsträckning
olika personer arbetat för hans räkning. Det är uppenbart, alt örn någon
av dessa arbetstagare vill påkalla en tillämpning av reglerna i andra stycket,
arbetsgivaren icke har något underlag för alt bedöma, örn kravet är berättigat.
Motsvarande svårigheter uppstå vid skogsarbete, ehuru förhållandena
där ligga annorlunda till.

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

I fråga om beräkning av den genomsnittliga dagsför tjänsten
å orten förordar kommittén, att av praktiska skäl samma avtalsfrihet
medgives som beträffande semesterlönens beräknande föreslagits för arbetstagare,
som äro avlönade annorledes än med tidion, beräknad för vecka
eller längre tidsenhet.

Kommittén har funnit lagen böra innehålla bestämmelser örn semesterrätt
för arbetstagare som under en fortlöpande anställning
utför såväl arbete som ligger utanför arbetsgivarens
kontroll som annat arbete. Härom anför kommittén:

Inom jord- och skogsbruket förekommer, att en arbetstagare kan få utföra
tidvis skogsarbete av sådan beskaffenhet, att det icke tillkommer arbetsgivaren
att vaka över arbetets anordnande, samt tidvis jordbruksarbete
eller annat kontrollerat arbete. Då lagen icke ger någon anvisning på möjligheten
att betrakta allt arbete såsom en helhet, synes semesterrätten för
de olika slagen av arbete få beräknas för arbetena var för sig. En sådan
uppdelning kan otvivelaktigt bli till nackdel för arbetstagare, som — kanske
till följd av arbetet i skogen — under flera månader icke uppnår 16
arbetsdagar inom jordbruket men å andra sidan just på grund av jordbruksarbetet
icke kommer upp till erforderlig inkomst inom skogsbruket.
Ett dylikt resultat är icke tillfredsställande och kan väl näppeligen ha varit
av lagstiftaren åsyftat.

Frågan har uppmärksammats av de organiserade parterna på arbetsmarknaden.
I kollektivavtal mellan svenska lantarbetsgivareföreningen och
svenska lantarbetareförbundet föreskrives, att arbetstagare, som har »blandat»
arbete, blir berättigad till en dags semesterledighet för varje kalendermånad
med minst 16 dagars arbete, oberoende av om arbetet kunnat övervakas
eller ej. Om det okontrollerade ackordsarbetet varit av så ringa omfattning,
att det icke uppgått till 60 dagar per år eller i genomsnitt 5 dagar
per månad, påverkas ej semesterlönen av den eventuella merförtjänst, som
ackordsarbetet kan ha gett. Har arbetstagaren däremot sysselsatts med
okontrollerat ackordsarbete i större utsträckning än nyss nämnts, har han
visserligen samma rätt till ledighet som eljest, men semesterlön utgår med belopp
motsvarande 4 procent på den sammanlagda inkomsten under kvalifikationstiden
av såväl tidlöns- som ackordsarbete. Enligt detta avtal beräknas
således semesterledighet för allt arbete. Lön beräknas endast på det kontrollerade
arbetet örn det okontrollerade arbetet är obetydligt; eljest beräknas
lönen i sin helhet enligt reglerna för det okontrollerade arbetet. Även
andra metoder att beräkna semesterrätten vid här avsett blandat arbete
torde förekomma.

Givetvis har detta problem betydligt större aktualitet enligt den nu gällande
semesterlagen med dess krav på 108 dagsförtjänster för uppkomsten
av semesterrätt för okontrollerad arbetstagare än spörsmålet får enligt kommitténs
förslag. Även med detta kan dock tänkas, att en uppdelning av
beräkningsgrunderna kan bli oförmånlig för arbetstagaren, och lagen synes
därför böra innehålla en regel om hur det blandade arbetet skall behandlas
ur semestersynpunkt. Såsom huvudregel torde därvid böra gälla, att arbetstagare
skall bli berättigad till en ledighetsdag för varje kalendermånad,
under vilken han utfört kontrollerat arbete i sådan utsträckning, att semesterrätt
för månaden uppkommit. Semesterlönen för dylik månad be- .

Kungl. Majlis proposition nr 273.

133

räknas med hänsyn tagen till enbart det kontrollerade arbetet. Något avseende
skall alltså icke fästas vid inkomsten av under samma månad utfört
okontrollerat arbete. Har däremot arbetstagaren under samma kalendermånad
för arbetsgivarens räkning utfört dels kontrollerat arbete i så ringa
utsträckning att arbetet ej medför semesterrätt, dels ock okontrollerat arbete,
behandlas arbetet i sin helhet som okontrollerat. När det gäller att avgöra
huruvida arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst uppgår till belopp av
sådan storleksordning att det medför rätt till semesterlön, skall den genomsnittliga
dagsförtjänsten för det okontrollerade arbetet vara avgörande. Beräkningen
av beloppet av den semesterlön, vartill arbetstagaren kan vara
berättigad, skall ske å arbetstagarens faktiska sammanlagda arbetsinkomst.

Det har synts kommittén lämpligt, att lagen innehåller en föreskrift angående
den tid, då semesterlön senast skall utbetalas. Enligt
förslaget skall semesterlönen utbetalas senast den 1 juli efter kvalifikationsårets
utgång eller, därest kvalifikationsåret utlöper efter den 1 maj,
senast två månader efter dess utgång.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Mot kommitténs förslag att bibehålla den nuvarande skillnaden i
semesterhänseende mellan okontrollerade arbetstagare
och övriga arbetstagare samt att låta de förra bli berättigade till
enbart semesterlön ha erinringar icke framställts i något avgivet yttrande.

Vad beträffar förutsättningarna för uppkomst av rätt till
semesterlön torde få hänvisas till den redogörelse för remissyttrandena,
som upptagits vid behandlingen av spörsmålet om semesterrättens grunder
och huvudreglerna för dess uppkomst. De myndigheter och sammanslutningar,
som biträtt kommitténs förslag om karenstidens förkortning till 30
dagar för de kontrollerade arbetstagarna, ha även tillstyrkt kommitténs förslag
i förevarande del; och de som motsatt sig en sådan förkortning av
karenstiden ha ställt sig avvisande mot den föreslagna uppmjukningen av
villkoren för okontrollerade arbetstagares rätt till semesterlön. Såsom av
omförmälda redogörelse framgår ha i vissa remissyttranden — bland andra
de av socialstyrelsen, domänstyrelsen och arbetsdomstolens ordförande avgivna
yttrandena — ifrågasatts, huruvida någon viss tids fortlöpande anställning
över huvud borde uppställas såsom villkor för semesterrätt, i varje
fall såvitt anginge de okontrollerade arbetstagarna.

I ett par remissyttranden har framhållits att, genom den föreslagna utformningen
av villkoren för rätt till semesterlön, de okontrollerade arbetstagarna
bleve bättre ställda än övriga arbetstagare. Sålunda anför domänstyrelsen: Som

en särskild anmärkning mot förslaget får .styrelsen framhålla, att
bestämmelsen ali okontrollerade arbetstagare, för att komma i åtnjutande

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

av semesterlön under anställningstiden, skola ha uppnått en arbetsförtjänst
under anställningstiden av minst sexton gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten
i orten borde liksom i fråga örn de kontrollerade arbetstagarna ha
avsett sexton dagsförtjänster under en kalendermånad. De okontrollerade
arbetarna bli vid genomförande av förslaget gynnade i förhållande till de
kontrollerade arbetarna, vartill någon anledning knappast synes föreligga.

Svenska städernas förhandlingsorganisation påpekar, att en kontrollerad
arbetstagare, som anställdes den 15 i en månad och slutade sin anställning
den 15 i följande månad, visserligen finge semesterrätt, därför att anställningen
varat 30 dagar, men semesterrätten innehölle intet, därför att han
under ingendera månaden arbetat 16 dagar. En okontrollerad arbetstagare,
som vore anställd under samma tid, hunne härunder, örn man utginge från
samma arbetsprestation, utföra arbete motsvarande 25 gånger dagsförtjänsten
och bleve följaktligen berättigad till fyra procent av inkomsten på
detta arbete. Vidare kunde en okontrollerad arbetstagare, som under kortare
tid än en månad utfört arbete av fastställd minimimängd, dröja med
avlämnandet för att uppfylla villkoret om anställningstiden 30 dagar. Det
kunde ifrågasättas, huruvida icke dessa omständigheter borde föranleda
kompletteringar av lagen, så att de okontrollerade arbetstagarna icke bleve
bättre ställda än övriga.

Förslaget att i lagen införa bestämmelser rörande privilegierad
frånvaro för de okontrollerade arbetstagarna har avstyrkts av
domänstyrelsen, länsstyrelsen i Kronoborgs län, svenska städernas förhandlingsorganisation,
svenska arbetsgivareföreningen och samtliga andra arbetsgivarsammanslutningar
ävensom de hörda handelskamrarna. De avstyrkande
ha i allmänhet åberopat den av herrar Ödholm och Wikander gjorda
reservationen.

övriga hörda myndigheter och organisationer ha lämnat förslaget i förevarande
del utan erinran. I åtskilliga fall synes man emellertid icke ha upptagit
ifrågavarande spörsmål till särskilt bedömande.

Domänstyrelsen anför:

Vissa beaktansvärda skäl kunna enligt styrelsens mening tala för förslagets
genomförande, i synnerhet då hindret utgöres av olycksfall i arbete
eller viss yrkessjukdom. Den föreslagna bestämmelsen torde emellertid på
grund av skogsarbetets natur giva anledning till många tvistigheter och
svårigheter i tillämpningen. Att fastställa hur lång tid en skogsarbetare, som
blir förhindrad att utföra arbete på grund av hinder av förut nämnd art,
skulle ha kvarstannat i arbetet, därest hindret ej hade uppstått, är mycket
svårt. Helt annorlunda förhåller det sig med en kontrollerad arbetare,
exempelvis en fabriksarbetare, som är bunden vid sitt arbete varje arbetsdag.

Sveriges skogsägareförbund framhåller, alt tillämpningen av de föreslagna
bestämmelserna skulle möta oöverkomliga beräknings- och kontrollsvårigheter
och förvisso föranleda ständiga tvister.

Svenska städernas förhandlingsorganisation yttrar:

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Även om bevisbördan lagts på arbetstagaren måste den föreslagna anordningen
avstyrkas, icke minst med hänsyn till det sätt, på vilket det okontrollerade
arbetet ofta bedrives. Örn en person uttagit vissa arbeten åt en
konfektionsfabrik men fördelar dessa på andra medlemmar av familjen
eller, vilket också förekommer, på andra personer i byn, står han ensam
som arbetstagare i förhållande till företaget. Därest han exempelvis blir
inkallad till militärtjänstgöring av visst slag, skulle han kunna åberopa
lagen för att få sig tiden tillgodoräknad, men örn någon av de personer,
som hjälper honom med arbetet, blir inkallad, skulle detta icke kunna ske,
trots att inkallelsen påverkar arbetsmängden i kanske än större mån.

Ä andra sidan framhåller svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet,
att förslaget i denna del undanröjer den uppenbara orättvisa, som vidlåder
gällande lag. Utom sin praktiska betydelse hade förslaget ett psykologiskt
värde, som icke borde underskattas.

Kommitténs förslag i övrigt beträffande de okontrollerade
arbetstagarna ha i de avgivna remissyttrandena lämnats
utan erinran; landsorganisationen anser dock, att möjlighet att träffa kollektivavtal
örn semesterlönens beräknande bör medgivas även då fråga är
om s. k. blandat arbete.

Föredraganden.

I detta sammanhang torde jag icke behöva närmare uppehålla mig vid
principfrågan om semesterrätt för de okontrollerade arbetstagarna. Härutinnan
torde få hänvisas till vad som anförts i samband med spörsmålet
örn semesterrättens grunder och huvudreglerna för dess uppkomst. Av vad
jag därvid yttrat framgår, att svårigheterna att för de okontrollerade arbetstagarnas
vidkommande anknyta den erforderliga sammanlagda arbetsförtjänsten
till en fortlöpande anställningsperiod varit en bidragande orsak
till att jag funnit mig böra förorda ett frångående av kravet på en dylik
period såsom villkor för semesterrätt. En okontrollerad arbetstagares rätt
till semesterlön har i enlighet härmed ansetts böra göras beroende endast
av att han genom sitt arbete för arbetsgivarens räkning under viss tidsperiod
uppnått en arbetsinkomst av viss storleksordning.

Hur reglerna på detta område närmare böra utformas kan givetvis vara
föremål för delade meningar. En fordran på 16 fulla dagsförtjänster per
kalendermånad skulle medföra, att de okontrollerade arbetstagarna komme
i ogynnsammare ställning än andra arbetstagare. Dessa få nämligen tillgodoräkna
sig även sådan arbetsdag, vilken endast delvis tagits i anspråk
genom arbete för arbetsgivarens räkning. En allmän anknytning till kalendermånaden
torde även kunna föranleda svårigheter, när det vid ackordsarbete
gäller afl avgöra vad av lönen belöper på varje kalendermånad. Arbetsförtjänstens
anknytning till kalenderåret skulle uppenbarligen behöva
föranleda en förhöjning av det antal dagsförtjänster som erfordras för upp -

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

konas t av semesterrätt, enär 16 dagsför''tjänster under ett kalenderår torde
vara ett alltför ringa arbetsmått. Varje anknytning av arbetsprestationen till
en tidsperiod medför den olägenheten, att arbetsinkomsten före och efter
periodens inträde icke får hopräknas, även örn arbetet utförts i ett sammanhang.
Denna olägenhet blir emellertid särskilt påfallande, då perioden göres
lång och kravet på den fullgjorda arbetsprestationen såsom en följd därav
mäste bli relativt stort. För egen del har jag stannat vid att en okontrollerad
arbetstagare bör äga rätt till semesterlön, för den händelse han under ett
kalender kvartal uppnått en inkomst, sammanlagt minst motsvarande 16
genomsnittliga dagsförtjänster å orten för arbete av den art, varom är fråga,
under en arbetstid av åtta timmar.

I och för sig förefaller det mig vara ett rimligt krav, att okontrollerade
arbetstagare erhålla samma ställning som andra arbetstagare i avseende å
de i semesterlagen privilegierade orsakerna till frånvaro från arbetet. Från
mångå håll har emellertid gjorts gällande, att kommitténs förslag härutinnan
skulle medföra avsevärda tillämpningssvårigheter. Dessa farhågor
synas mig befogade. Jag har i olika sammanhang understrukit vikten av
alt semesterlagen har en sådan utformning, att dess bestämmelser icke behöva
giva anledning till meningsskiljakligheter. Därest privilegieringsföreskrilterna
göras tillämpliga även å de okontrollerade arbetstagarna, torde
detta lätteligen leda till uppkomsten av åtskilliga tvistigheter. Med den
innebörd, som de av mig förordade bestämmelserna i övrigt erhållit för de
okontrollerade arbetstagarna, synes det ej heller vara lika angeläget att på
denna punkt företaga någon ändring i vad nu gäller. I betraktande av det nu
anförda anser jag mig icke kunna tillstyrka att bestämmelserna örn privilegierad
frånvaro från arbetet utsträckas att gälla även för de okontrollerade
arbetstagarna.

Kommitténs förslag angående viss avtalsfrihet i fråga örn beräkningen av
den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten, angående semesterrätt vid s. k.
blandat arbete samt angående tidpunkten för semesterlönens utbetalande
har godtagits av samtliga hörda myndigheter och organisationer med undantag
av landsorganisationen, som yrkat att lagen borde lämna möjlighet att
sluta kollektiva överenskommelser om semesterlönens beräkning vid blandat
arbete. Härtill vill jag framhålla, att det enbart för lönens beräknande icke
synes erforderligt med någon avtalsfrihet, då de eljest föreslagna semesterlönebestämmelserna
torde medgiva nödig anpassning. Icke heller ur andra
synpunkter lärer det vara påkallat med en legal avtalsfrihet i förevarande
hänseende. Tilläggas må, att parterna givetvis äro oförhindrade att träffa
sådana överenskommelser rörande blandat arbete att större utrymme gives
för semesterledighet med tillhörande semesterlön och mindre för enbart
semesterlön. Jämväl i de övriga avseenden, varom här är fråga, kan jag
ansluta mig till vad kommittén anfört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

137

Semesterersättning.

Gällande rätt.

Arbetstagare, som lämnar sill anställning eller entledigas därifrån, innan

han kommit i åtnjutande av honom tillkommande semester eller _ såvitt

angår okontrollerad arbetstagare — semesterlön, skall erhålla ersättning
därför enligt de för semesterlönens beräkning stadgade grunderna. Rätt till
semesterersättning föreligger emellertid icke i de fall, att anställningen avbrytes
genom arbetstagarens dödsfall eller upphör till följd av arbetstagarens
pensionering.

Semesterersättningen skall avse all av arbetstagaren intjänad men icke
åtnjuten semesterförmån, således icke blott den del därav, som belöper å
det senast förllutna kvalifikationsaret, utan även vad som hänför sig till
löpande kvalifikationsår. Semesterersättningen förfaller till betalning vid
anställningens upphörande.

Semesterkommitténs förslag.

Även enligt kommitténs förslag skall arbetstagare, som under en anställning
icke kommit i åtnjutande av den utav honom intjänade semesterförmånen,
vara berättigad att vid anställningens upphörande utfå ersättning
därför.

Ej heller föreslås någon ändring i nu gällande regel att rätt till semesterersättning
icke föreligger vid arbetstagarens dödsfall eller
pensionering. Härom anföres bland annat följande.

Redan under semesterlagens förarbeten yppades skiljaktiga meningar örn
detta spörsmål; och även senare lia härutinnan rått meningsmotsättningar.
A ena sidan har man ansett, att i förevarande hänseende den för lagstiftningen
grundläggande rekreationsprincipen borde vara avgörande, medan
man å den andra velat i förgrunden skjuta betraktelsesättet, att semesterrätten
är en löneförmån, som successivt intjänas genom anställning och
arbete. Den förra principen talar mot att semesterersättning skall utgå vid
arbetstagares dödsfall eller pensionering; det senare betraktelsesättet åter
talar för motsatsen.

I den utländska semesterlagstiftningen har nyssnämnda spörsmål lösts på
olika sätt. Enligt dansk rätt tillfaller av arbetstagare intjänad men icke åtnjuten
semesterlön vid arbetstagarens frånfälle hans dödsbo. Den finska
semesterlagen däremot stadgar, att semesterersättning ej utgår örn arbetsförhållandet
upphör på grund av arbetstagarens död. Några särskilda regler
lör det fall, då anställning upphör till följd av arbetstagares pensionering,
äro icke meddelade vare sig i Danmark eller i Finland. För den danska
lagstiftningens vidkommande har dock i administrativ ordning bestämts,
att intjänad semesterlön skall i vanlig ordning tillfalla arbetstagaren även i
händelse av hans pensionering, men att arbetsgivaren äger att av pensionen
innehålla vad av densamma belöper å de dagar för vilka semesterlön tillkommer
arbetstagaren.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Tvekan kan råda om vilken av angivna lösningar som är att föredraga.
Enligt kommitténs mening bör dock rekreationsprincipen även på detta område
få fälla utslaget. Kommittén finner därför ej skäl att föreslå någon
ändring i denna del av lagen.

Tre ledamöter av kommittén (herrar Adamsson, Jansson och Sölvén) förorda,
att semesterersättning skall utgå även då anställning avbrytes genom
dödsfall eller upphör till följd av arbetstagarens pensionering. Till stöd härför
anföra reservanterna bland annat följande.

Att vid dödsfall något rekreationsbehov icke kan åberopas som grund för
semesterersättning är ju riktigt. För att ersättningen i dessa fall skall utgå
till dödsboet kan, förutom billighetssynpunkter, endast åberopas dess karaktär
av intjänt löneförmån, i varje annat avseende än just det förevarande
— såsom i fråga om kvittning, utmätning och införsel — likställd med arbetslön.
Det är också riktigt att efter pensionering något behov av semesterledighet
icke finnes; semester innebär emellertid icke endast ledighet utan
också ekonomiskt bidrag att i rekreationssyfte utnyttja ledigheten. Mot
undantag för pensionsfallen vore mindre att erinra, örn lagen uppställde villkor
i avseende å pensionens storlek. Nu stadgas emellertid icke några som
helst villkor i detta avseende lika litet som i fråga örn den tid, för vilken
pension skall utgå; även det obetydligaste tillsvidareunderstöd diskvalificerar
från rätt till semesterersättning. Det riktiga i dessa fall vöre givetvis antingen
att pensionen icke utginge förrän efter det antal dagar, för vilka
semesterersättning intjänats, eller att å semesterersättningen avräknades vad
av pensionen belöper å det antal dagar, för vilka ersättningen utgår.

De billighet sskäl, som tala för att intjänt semesterersättning utgår till
dödsboet respektive pensionären, torde icke behöva utvecklas.

Vad beträffar frågan örn semesterersättning för arbetstagare, som varit
berättigad till längre semester än den lagstadgade, innebär
kommitténs förslag att, där den längre semestern grundas på lagens stadgande
örn skydd för bättre sedvänja, lagens bestämmelser örn semesterersättning
skola tillämpas även på den del av semestern, som överskjuter
lagens mått, men att, där den längre semestern utgår på grund av avtal,
bestämmelserna örn semesterersättning icke utan vidare skola äga tillämpning
med avseende å den del av semestern, varmed denna genom avtalet
blivit förlängd. I sistnämnda fall finge således avtalets innebörd bli utslagsgivande.
Rörande de härmed förknippade frågorna hänvisas till det avsnitt
av min framställning, som avser semesterns längd.

Såsom anförts i samband med frågan om kvalifikationstid för semester
har kommittén funnit sig böra förorda införandet i lagen av en avräkningsregel,
syftande till att förhindra att arbetstagare, som under en
anställning erhållit semester i förskott, till följd av lagens kvalifikationsbestämmelser
skulle kunna få möjlighet att vid anställnings upphörande
erhålla semesterersättning avseende jämväl de semesterdagar han erhållit i
förskott. Rörande innebörden av förslaget i denna del hänvisas till den
förut lämnade redogörelsen för kvalifikationstid för semester.

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

139

För arbetstagare i arbetsgivarens kost har kommittén föreslagit
införande i lagen av en bestämmelse att — då fråga är om semesterersättning
— ersättning för kost skall utgå endast för det antal dagar, för
vilket ersättning i övrigt skall beräknas. Till stöd härför har kommittén
anfört bland annat följande.

Tvekan har rått om ersättning för kost skall utgå även för söndagar i de
fall, då semesterersättning skall beräknas för mer än sex dagar. Från
arbetstagarhåll har gjorts gällande att i dylikt fall kostersättning skall utgå
för en eller eventuellt två söndagar. För en dylik tolkning skulle tala, att
det ekonomiska utbytet av semesterrätten bör för arbetstagaren bli lika stort,
vare sig semestern utgår under en anställning eller vid anställningens upphörande.
^ Den omständigheten att arbetstagare, vilken åtnjuter semester,
skall erhålla ersättning för kost jämväl för söndag och helgdag, som infaller
under semestern, synes dock icke böra föranleda därtill, att vid anställningens
upphörande kostersättning skall utgå för flera dagar än det antal
dagar, för vilket semesterersättningen i övrigt skall beräknas. Enligt semesterlagens
betraktelsesätt utgår under semester lön endast för arbetsdagar,
och vid anställningens upphörande gäller det att med ledning av förhållandena
under anställningstiden fastslå det antal dagar för vilka semesterersättning
skall utgå. Det är alltså icke fråga om ersättning för någon viss
tidrymd efter anställningens upphörande, under vilken arbetstagaren på
arbetsgivarens bekostnad skall åtnjuta ledighet. Under sådana förhållanden
synes det mindre naturligt, att arbetsgivaren skall ha skyldighet att betala
kost även för någon eller några sön- eller helgdagar.

Såsom redan framgår av vad i annat sammanhang anförts har kommittén
föreslagit regler angående beräkningen av semesterersättningen
för dag för arbetstagare, som äro avlönade med vecko- eller
månadslön. Förslaget härutinnan innebär — på sätt närmare utvecklats
vid behandlingen av frågan örn semesterlön för djurskötare och sjömän -—
att vid veckolön Vg av lönen skall anses belöpa å varje dag, för vilken
semesterersättning skall utgå, samt vid månadslön V25 av lönen skall anses
belöpa å varje sådan dag.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Icke från något håll har ifrågasatts ändring i nu gällande ordning, att
arbetstagare, vars anställning upphör innan han fått åtnjuta honom tillkommande
semesterförmån, skall erhålla ersättning därför.

Beträffande förutsättningarna för rätt till semesterersättning
föreslår vattcnfallsstijreisen, att därest den av kommittén
förordade förkortningen av karenstiden genomfördes, den nuvarande karenstiden
örn 180 dagar bibehölles för de fall, då arbetstagaren föranlett
anställningens upphörande. Rätt till semesterersättning borde enligt styrelsens
mening icke föreligga för anställning, som omfattade mindre än 180
dagar och vars upphörande föranletts av uppsägning från arbetstagarens
sida eller därav, att arbetstagaren gjort sig skyldig till fel eller försummelse

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

i tjänsten eller ådömts straff för grövre brott. Den nuvarande karenstiden
av 180 dagar hade enligt styrelsens uppfattning haft en viss stabiliserande
inverkan, i det att arbetstagare med tanke på semesterrätten strävade efter
att uppnå en anställning av minst 180 dagar. Det kunde även ifrågasättas,
huruvida den premie, som semesterrätten innebure, skäligen borde tillkomma
en arbetstagare, som på grund av sin läggning eller bristande ansvarskänsla
ofta växlade anställning eller som exempelvis genom olämpligt
eller brottsligt förfarande föranledde arbetsgivaren att upphäva anställningen
efter kortare tid. En reservant inom statskontoret anser, att om
karenstiden nedsattes till 30 dagar, rätten till semesterersättning borde inskränkas
att avse endast sådana arbetstagare, vilka icke kunnat beredas
så lång anställning, att semester eller semesterlön kunnat uttagas. Även
med denna inskränkning skulle det huvudsakliga syftet med den föreslagna
omläggningen tillgodoses men å andra sidan kunde ur arbetsmarknadssynpunkt
icke påkallade omflyttningar av arbetskraft i viss mån därigenom
motverkas.

Kommitténs förslag, att rätt till semesterersättning ej skall föreligga om
anställning avbrytes genom arbetstagarens dödsfall eller pensionering,
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga hörda
myndigheter och arbet sgivar sammanslutningar ävensom av Sveriges läkarförbund.

Två reservanter inom arbetsmarknadskommissionen liksom kooperativa
förbundet förorda, att rätt till semesterersättning skall föreligga, då anställning
upphör till följd av arbetstagarens pensionering. Enligt kooperativa
förbundets åsikt borde dock arbetsgivaren berättigas att å semesterersättningen
avräkna vad av pensionen belöpte å det antal dagar, för vilket ersättning
utginge. Förbundet framhåller, att pensionen i vissa fall kunde
komma att bli så låg, att pensionstagaren måste i och med pensioneringen
försöka skaffa sig extra inkomster av arbete. Det kunde icke anses annat
än skäligt, att den som efter lång tids anställning avginge med pension
också finge direkt efter avgången förunnas möjligheten till den grad av oinskränkt
rekreation, som intjänad semesterersättning torde erbjuda. Även
svenska stadsförbundet — som tillstyrkt förslaget i denna del — anser att,
därest lagändring i förevarande hänseende funnes böra vidtagas, denna i
så fall borde ske i överensstämmelse med vad kooperativa förbundet förordat.

En tredje reservant inom arbetsmarknadskommissionen ävensom landsorganisationen,
tjänstemännens centralorganisation, föreningen Sveriges aktiva
handelsresande, svensk sjuksköterskeförening och hembiträdcsföreningarnas
centralkommitté yrka — i anslutning till den av herrar Adamsson, Jansson
och Sölvén gjorda reservationen — att rätt till semesterersättning skall finnas
även i de fall, då anställning upphör till följd av arbetstagarens dödsfall
eller pensionering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

141

Kommitténs förslag örn beräkning av semesterersättning för arbetstagare
i arbetsgivarens kost har lämnats utan erinran i samtliga
avgivna yttranden.

Vad angår det föreslagna avräkningsförfarandet vid förskottssemester
samt frågorna örn semesterersättning vid semester
utöver lagens mått och beräkning av semesterersättning för
veck o- eller månadsavlönade arbetstagare, torde få hänvisas
till vad därom anförts i samband med spörsmålen örn kvalifikationstid
för semester, semesterns längd och semesterlön för djurskötare och sjömän.

Föredraganden.

De frågor, som sammanhänga med arbetstagarens rätt till semesterersättning
vid anställningens upphörande, ha från min sida till stor del besvarats
redan i det föregående. Av vad jag anfört vid behandlingen av semesterrättens
grunder och huvudreglerna för dess uppkomst framgår, att den
föreslagna utsträckningen av den legala semesterrätten till att avse även de
korttidsanställda arbetstagarna bygger på principen att arbetstagare, som
icke under anställningen fått åtnjuta intjänad semesterförmån, vid anställningens
upphörande skall ha ersättning därför. För de korttidsanställda
arbetstagarnas del kommer alltså semesterrätten i realiteten att innebära en
rätt till semesterersättning. Genom denna ersättning få emellertid de korttidsanställda
ökade möjligheter att bereda sig den ledighet de skulle fått
åtnjuta om de arbetat i en längre fortlöpande anställning.

Av mitt ståndpunktstagande till principfrågan örn de korttidsanställda
arbetstagarnas semesterrätt torde följa, att jag icke vill medverka till att
låta semesterrätten för de korttidsanställda bli beroende av anledningen till
anställningens upphörande. Med hänsyn till lagstiftningens grund saknas
anledning att frånkänna sådan arbetstagare semesterrätt, som själv säger
upp anställningen. Härtill kommer att varje regel, enligt vilken arbetstagarens
rätt till semesterersättning skulle begränsas till fall, där anledningen
till anställningens upphörande vore att finna å arbetsgivaresidan, lätt kan
föranleda tvistigheter. Oberoende av vad orsak arbetsavtalet häves, bör därför
arbetstagaren principiellt vara berättigad tili semesterersättning.

Såsom kommittén anfört lia vid skilda tillfällen framkommit olika meningar
huruvida rätt till semesterersättning skall föreligga i de fall, då anställning
upphör till följd av arbetstagares dödsfall eller pensionering. Kommittén
anser, att härvidlag den rekreationsprincip som uppbär semesterlag
stiftningen borde få vara utslagsgivande och att förty rätt till semesterersätt
ning, liksom hittills, icke borde finnas i dessa båda fall.

Jag kan ansluta mig till förslaget i vad avser spörsmålet örn semesterersättning
när arbetstagarens dödsfall är anledningen till anställningens
upphörande. För detta fall kan ju icke bli fråga örn tillgodoseende av något

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

rekreationsbehov. Annorlunda synes mig emellertid läget vara vid arbetstagares
pensionering. Pensionen kan mången gång vara tämligen obetydlig,
och arbetstagaren kan även efter pensioneringen nödgas ägna sig åt förvärvsarbete.
Det torde därför icke sällan framstå såsom skäligt att även
en pensionerad arbetstagare tillerkännes rätt till semesterersättning. Att
skilja mellan olika fall av pensionering — exempelvis efter pensionens storlek
— torde av praktiska skäl icke kunna ifrågakomma. Jag förordar därför
att semesterersättning utgår även då anställning upphör till följd av
arbetstagarens pensionering. Emellertid synes i detta fall arbetsgivaren böra
berättigas att från semesterersättningsbeloppet avräkna vad av pensionen
belöper å det antal dagar, för vilket semesterersättning beräknas.

I likhet med kommittén finner jag att vid semesterersättningens fastställande
kostersättning icke skall beräknas för större antal dagar än det för
vilket ersättning i övrigt utgår ävensom att lagen lämpligen bör innehålla
en uttrycklig bestämmelse härom.

Vidare anser jag, liksom kommittén, att praktiska skäl tala för en lagregel
om beräkningen av semesterersättningen för dag för sådan arbetstagare,
som är avlönad med tidion, beräknad för vecka eller månad. I
praxis synes man härvid hittills ha förfarit tämligen olika, något som ej
sällan tett sig godtyckligt och till följd därav framkallat missnöje. Detta
gäller särskilt om månadslönens uppdelning. Av skäl, som kommittén närmare
utvecklat, lärer det med semesterlagens allmänna konstruktion få anses
bäst förenligt att låta J/e av veckolönen och 1/25 av månadslönen belöpa
på varje dag, för vilken semesterersättning skall beräknas. Vid denna beräkningsmetod
tages hänsyn endast till arbetsdagarna, och man bortser från
söndagarna, vid månadslön även från helgdagarna. Det kan synas i viss
mån tveksamt huruvida denna regel bör gälla även för sådana arbetstagare,
för vilka söndagen normalt är arbetsdag, exempelvis sjömännen. Av vad i
annat sammanhang anförts framgår att enligt sjömanslagen V30 av arbetslönen
anses belöpa på varje dag. I och för sig vore det tänkbart nied en
särskild regel för arbetstagare, som utföra sitt arbete alla dagar i veckan
respektive månaden, och en annan regel för övriga arbetstagare. Att märka
är emellertid, att även andra typer av arbetstagare finnas, nämligen sådana
vilka såsom kompensation för söndagsarbetet kunna lia ledigt från arbetet
från en upp till fyra dagar i månaden. Att lagfästa regler för alla dessa
fall synes icke kunna komma i fråga. Med hänsyn härtill och då en enhetlig
beräkningsgrund ur olika synpunkter är att föredraga, anser jag mig
i likhet med kommittén kunna bortse från, att den för vissa arbetstagare
kan verka något ojämnt. Jag vill framhålla, att den förordade beräkningsgrunden
givetvis icke sträcker sig utöver semesterlagens giltighetsområde.

I fråga örn den föreslagna avräkningsregeln för semester, vartill arbetstagaren
icke förvärvat rätt eller som han — till följd av semesterns anknytning
till kvalifikationsår — ännu icke blivit berättigad åtnjuta samt beträf -

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

lande spörsmålet om semesterersättning vid fall av längre semester än enligt
lagen tillåter jag mig hänvisa till vad jag tidigare anfört härom i samband
med fragan örn kvalifikationstid för semester och semesterns längd.

Specialmotivering till lagförslaget.

I likhet med kommittén anser jag lämpligt, att ifrågavarande lagstiftning
erhåller form av en ny lag om semester ävensom att lagen genom särskilda
underrubriker uppdelas i olika avsnitt. Den av kommittén föreslagna
lagen har i huvudsak samma uppställning som nu gällande lag om semester.
Såsom en följd av det förändrade materiellt-rättsliga innehåll, lagen
enligt departementsförslaget skall erhålla, synes i formellt hänseende en
något förändrad uppställning påkallad. Efter »Inledande bestämmelser» örn
lagens tillämpningsområde och dess förhållande till avtal torde under rubriken
»Semesterrättens innehåll» böra upptagas vissa huvudstadganden, avsedda
att klargöra det system, efter vilket lagens förmåner utgå, och till
vilka de efterföljande bestämmelserna ansluta sig. Under rubrikerna »Semesterns
längd», »Semesterns förläggning» och »Lön under semester» synas de
bestämmelser böra upptagas, som äro avsedda att reglera semestern för
arbetstagarna i allmänhet, d. v. s. de arbetstagare vilka i lagen tillförsäkrats
rätt till semesterledighet. Under rubriken »Semesterlön för vissa arbetstagare»
böra sedan sammanföras de regler, vilka skola gälla för hemarbetare
och andra okontrollerade arbetstagare som icke äro berättigade till
semester utan endast till en kontant semestergottgörelse. Slutligen torde i
lagen böra upptagas föreskrifter om »Semesterersättning» ävensom under
rubriken »Allmänna bestämmelser» regler om skadestånd, forum m. m.

1 §•

Denna paragraf avser lagens tillämpningsområde. Paragrafen återgiver i
oförändrat skick 1 § i nu gällande lag och motsvarar 1 § i kommitténs förslag.
På sätt framgår av den allmänna motiveringen lia tillräckliga skäl ej
anseus föreligga att — såsom kommittén föreslagit — tillskapa möjlighet
att från lagens tillämpning undantaga kommunala arbetstagare. Under sådana
förhallanden har någon redaktionell jämkning ej synts böra vidtagas
i den nuvarande lagtexten.

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen rörande
lagens tillämpningsområde samt till betänkandet sid. 223—225.

2 §-

Denna paragraf avser lagens verkan å avtal. Stadgandet i första stycket
återgiver i oförändrat skick andra stycket av nuvarande 2 § och överensstämmer
med vad kommittén föreslagit. Beträffande detta stycke hänvisa''
till betänkandet sid. 225.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Andra stycket saknar motsvarighet i såväl gällande lag som kommittcförslaget.
(Jfr dock herrar Adamssom, Janssons och Sölvéns i det föregående
omförmälda reservation på denna punkt.) Stadgandet har karaktär av en
presumtionsregel, vars innebörd är, att därest avtal träffas örn att arbetstagaren
skall erhålla längre .semester än som utgår enligt lagen, bestämmelserna i
lagen skola, i de avseenden ej annat överenskommits, vara normgivande. Såframt
ej annat särskilt avtalats, skall alltså vad i lagen stadgas om semesterns
förläggning gälla hela den längre semestern; denna skall också i dylikt fall
läggas till grund vid bestämmande av den semesterersättning, vartill arbetstagaren
kan vara berättigad. Enligt 11 § skall härvid den längre semestern
anses belöpa med 1/i2 på varje kalendermånad. Ha parterna kommit överens
örn en årlig semester av 18 dagar, blir därför, vid saknad av annan överenskommelse,
arbetstagare, som vid anställningens upphörande har att fordra
semesterersättning för sex månader, berättigad till semesterersättning för nio
dagar. Av bestämmelserna i 11 § följer vidare, att därest vid beräkning av semesterns
längd resp. vid bestämmande av semesterersättning brutet tal uppkommer,
avrundning skall ske uppåt. Skall för arbetstagare, vars avtalade semester
uppgått till 25 dagar, semesterersättning beräknas för sex kalendermånader,
blir i enlighet härmed arbetstagaren berättigad till semesterersättning
för (25/i2''6=121/2=) 13 dagar. Å andra sidan följer av den föreslagna
regeln, att arbetsgivaren, såvida ej annat avtalats, äger för varje månad under
vilken arbetstagare med rätt till exempelvis 18 dagars årlig semester varit
frånvarande från arbetet av annan än privilegierad orsak, minska semesterns
längd med H/2 dag. Sådan avrundning, varom nyss nämnts, skall givetvis
icke ske när det gäller att avgöra hur mycket av den längre semestern som
belöper på varje kalendermånad. Det är först i fråga örn slutberäkningen av
semesterns längd resp. slutliga bestämmandet av det antal dagar för vilket
semesterersättning skall utgå, som avrundningen uppåt skall företagas.

Beträffande denna paragraf i övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen
örn semesterns längd. Jag vill även hänvisa till vad som kommer att
anföras under 11 §.

3 §•

Genom denna paragraf inledas de huvudregler rörande det föreslagna semestersystemet,
vilka synts böra upptagas i lagen och till vilka efterföljande
detaljbestämmelser anknyta. Paragrafen saknar direkt motsvarighet i den
nuvarande lagen och i kommitténs förslag. (Jfr dock 3 § första stycket, andra
stycket andra punkten och tredje stycket, 4 § första stycket och 8 § första
stycket i gällande lag samt 3 § första stycket och 4 § första stycket i kommittéförslaget.
) I paragrafen har fastslagits, att det är det utförda arbetet —
ej anställningen som sådan — vilket är avgörande för semesterrättens uppkomst,
att semester utgår kalenderårsvis med rätt för parterna att överenskomma
om kvalifikationsårets förskjutning samt att lön skall utgå till den

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

145

semesterledige. En jämförelse med 5 § i departementsförslaget visar, att det
dock endast är den arbetsgivare, hos vilken arbetstagaren intjänat semestern
och hos vilken han alltjämt är anställd, som är skyldig att bereda honom
semester. I överensstämmelse med kommitténs förslag har det i 4 § första
stycket av gällande lag förekommande ordet »kvalifikationstid» utbytts mot
ordet »kvalifikationsår». Begreppet kvalifikationstid har nämligen synts i
viss mån oklart, då därmed torde kunna förstås såväl föregående kalenderår
respektive däremot svarande tolvmånadersperiod som arbetstagarens på året
respektive perioden belöpande anställnings-(arbets-) period.

Beträffande denna paragraf i övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen
rörande semesterrättens grunder och huvudreglerna för dess uppkomst
samt kvalifikationstid för semester.

4 §.

Denna paragraf innehåller den allmänna regeln att hemarbetare och
andra okontrollerade arbetstagare icke äro berättigade till semester utan enbart
till semesterlön. (Jfr 9 § första stycket i gällande lag och 16 § första
stycket första punkten i kommitténs förslag.) Liksom semester utgår semesterlön
för kalenderår med rätt för parterna att överenskomma, att i stället
för näst föregående kalenderår skall såsom kvalifikationsår gälla annan
tolvmånadersperiod.

5 §•

Under denna paragraf — som motsvarar 12 § i gällande lag och 19 §
första och femte styckena i kommittéförslaget -—- har i första stycket upptagits
ett principstadgande om arbetstagares rätt till semesterersättning
vid anställnings upphörande. Med semesterersättning förstås den kontanta
gottgörelse, som vid anställnings upphörande tillkommer arbetstagaren såsom
ersättning för intjänad men icke åtnjuten semester eller semesterlön.
Begreppet semesterersättning innefattar således ersättning icke blott för
semester utan även för enbart semesterlön.

I andra stycket har ansetts böra upptagas regeln att semesterersättning
icke utgår, då anställning avbrytes genom arbetstagarens dödsfall.

6 §•

Beträffande denna paragraf, som motsvarar 3 § andra stycket första
punkten i gällande lag samt 3 § andra stycket i kommittéförslaget, hänvisas
till betänkandet sid. 227—229. I paragrafen har vidtagits viss formell jämkning
för att det skall komma till klart uttryck att paragrafen endast avser
den lagstadgade semesterrätten.

7 §.

I denna och de fyra närmast följande paragraferna regleras frågan örn semesterns
längd. 7 § av departementsförslaget återgiver vad som upptagits
under 5 § i kommitténs förslag. Med bibehållande av den av kommittén

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 273. 10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Föredragan

den.

föreslagna jämkningen av 4 § andra stycket i gällande lag ha ytterligare
vissa redaktionella jämkningar vidtagits, vilka delvis betingats av att enligt
departementsförslaget någon fortlöpande anställningstid icke utgör förutsättning
för uppkomst av semesterrätt. Härjämte har ansetts att — i överensstämmelse
med vad stadgas i lagen den 19 maj 1939 (nr 171) örn förbud
mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap
m. m. —-i lagtexten borde komma till direkt uttryck att med havandeskap
likställes barnsbörd.

Beträffande denna paragraf i övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen
rörande semesterns längd samt till betänkandet sid. 229—230.

Den föreslagna begränsningen av den privilegierade tiden för bortovaro i
anledning av havandeskap hänför sig till varje havandeskap; något behov att
—- i enlighet med vad i ett yttrande påyrkats — ytterligare understryka detta
i lagtexten synes icke föreligga.

8 §•

Beträffande denna paragraf, som med ett par mindre redaktionella jämkningar
återgiver vad kommittén föreslagit, hänvisas till den allmänna motiveringen.
Paragrafen motsvarar 4 § tredje stycket gällande lag och 6 § i kommittéförslaget.

9 §•

Denna paragraf, som med vissa jämkningar av formell natur återgiver vad
kommittén föreslagit samt motsvarar 5 § i gällande lag och 7 § i kommittéförslaget,
behandlas i kommitténs betänkande å sid. 231.

Landsorganisationen erinrar om att gällande lags bestämmelser i förevarande
hänseende tillkommit med särskild hänsyn till förhållandena vid statsarbetarnas
befordran till tjänstemän men hade avfattats så, att de ägde giltighet
för varje fall, då en arbetstagare hos samma arbetsgivare överginge
från anställning med kvalifikationsår enligt lagens huvudregel till anställning
med det löpande året som kvalifikationsår. Den särskilda hänsynen till
statstjänstemannens förhållanden hade dock påverkat utformningen; framför
allt framträdde detta däruti att de problem, som kunde uppkomma vid
reglerandet av semesterersättning, tydligen icke alls beaktats. Det måste
anses synnerligen tveksamt, örn bestämmelsen utan vidare kunde beträffande
semesterersättning givas den tillämpning, som kommittén förutsatt,
eller att arbetstagare, vilken slutade den nya anställningen innan lian i denna
åtnjutit semester respektive kvalificerat sig till semesterersättning för minst
det antal dagar, som han ägt tillgodoräkna sig från den tidigare anställningen,
borde vara berättigad att för det resterande antalet dagar utfå
semesterersättning, beräknad efter de grunder som gällde för sistnämnda
anställning. Härför erfordrades sannolikt en uttrycklig regel.

Vad landsorganisationen sålunda anfört har synts böra beaktas. Förutom
att ifrågavarande bestämmelse erhållit något ändrad formulering har under

Kungl. Mctj:ts proposition nr 273. 147

21 § i departementsförslaget upptagits en regel om semesterersättning i fall
som här avses.

10 §.

Denna paragraf återgiver med viss jämkning stadgandet i 2 § första
stycket av gällande lag och motsvarar 4 § andra stycket första punkten i
kommitténs förslag. Departementsförslaget har härutinnan en annan innebörd
än kommittéförslaget. Såsom av den allmänna motiveringen rörande
semesterns längd framgår ansluter sig departementsförslaget i förevarande
hänseende till gällande lags ståndpunkt att sedvänja, varom här är fråga,
ej annorlunda än beträffande semesterledighetens längd skall inverka på
arbetstagarens rätt enligt lagen. Då emellertid den nuvarande lagens lydelse
på denna punkt synes kunna giva anledning till tvekan, har stadgandet
undergått viss omformulering.

11 §•

Denna paragraf, som icke återfinnes i gällande lag men har viss motsvarighet
i 4 § andra stycket andra och tredje punkterna av kommittéförslaget,
innehåller regler om förfarandet vid beräkningen av vad av en semester, som
är längre än den lagstadgade, faller å en kortare period än ett år.

De av kommittén härvidlag föreslagna reglerna om beräkning av semesterns
längd —- vilka regler närmast avsågo fall av bättre sedvänja — ha
rönt kritik i vissa yttranden.

Svenska landstingsförbundet har framhållit, att några särskilda motiv icke
förelåge att i lagtexten föreskriva, att vid brutet tal semestern skulle avrundas
till närmast högre dagantal. Den föreslagna regeln skulle kunna medföra
att arbetstagare, som ofta bytte plats, erhölle väsentligt längre semester
än om han kvarstannat i tjänst hela kvalifikationsåret. Svenska städernas
förhandlingsorganisation anser, att örn en avrundningsregel skulle införas
i lagen, denna regel borde ansluta sig till den allmänna uppfattningen
att avrundning skulle ske uppåt eller nedåt till närmaste hela tal.

Vad sålunda anförts har icke synts mig böra föranleda till ett frångående pöredraganav
kommitténs förslag i denna del. Den föreslagna avrundningsregeln över- denensstämmer
med viss jämkning med vad som gäller för statstjänstemännen.

1 civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8) stadgas sålunda i 10 §

2 morn., att därest tjänsteman tillträder eller av annan anledning än avgång
med ålderspension skall frånträda befattning vid annan tidpunkt än vid årsskifte,
hans semester skall beräknas i förhållande till den del av året, under
vilken befattningen innehafts. Uppstår vid dylik beräkning brutet tal, avrundas
semestern till närmast högre dagantal.

12 §.

Beträffande denna paragraf, som motsvarar 6 § i gällande lag och 8 § i
kommittéförslaget, hänvisas till den allmänna motiveringen rörande semesterns
förläggning.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Den av kommittén i likformighetens intresse föreslagna ändringen av tredje
stycket har upptagits i departementsförslaget. Genom denna ändring har
överensstämmelse vunnits mellan den tid, till vilken semestern icke utan arbetstagarens
medgivande får förläggas, och den frånvarotid, som enligt 7 §
andra stycket b)—d) och tredje stycket i departementsförslaget skall jämställas
med tid å vilken arbete utförts. Den begränsning av den i förläggningshänseende
privilegierade havandeskapstiden, som följer av den genomförda
kongruensen, torde knappast vara av någon praktisk betydelse.

13 §.

Under denna paragraf har i oförändrat skick sammanförts 7 och 11 §§ i
den nuvarande lagen. Paragrafen motsvarar 9 och 14 §§ i kommitténs förslag.
Av skäl, som i den allmänna motiveringen rörande semesterlön för djurskötare
och sjömän närmare utvecklats, ha några undantagsbestämmelser
rörande djurskötare icke uppställts, liksom ej heller i lagen inrymts någon särskild
beräkningsregel beträffande semesterlönen för sjöfolkets vidkommande.
Under .sådana förhållanden har arbetsgivarens rätt att till arbetstagare å fartyg
utgiva enbart semesterlön icke synts böra upptagas under en särskild
rubrik; och då de föreslagna bestämmelserna rörande sistnämnda arbetstagare
närmast torde äga samband med spörsmålet om semesterns förläggning,
har det ansetts lämpligt att i förevarande sammanhang upptaga samtliga
särbestämmelser för de å fartyg anställda arbetstagarna.

14 §.

Denna paragraf, som motsvarar 8 § andra och fjärde styckena i gällande
lag och 10 § i kommitténs förslag, återgiver med vissa jämkningar av formell
natur vad kommittén föreslagit. Beträffande denna paragraf hänvisas till den
allmänna motiveringen rörande lön under semester samt till kommitténs
betänkande sid. 232—233.

Svenska stadsförbundet har framhållit, att varken de nuvarande eller de
föreslagna bestämmelserna syntes giva klart besked hur semesterlönen skulle
beräknas för arbetstagare som, förutom vecko- eller månadslön, åtnjöte
något slag av sportler.

Föreningen Sveriges aktiva handelsresande har anfört, att en fråga, som
ofta vållade tvist, vore den, huruvida en provisionsavlönad resande skulle
under semestern äga åtnjuta, förutom semesterlön, provision å de order,
som under resandens semester inkomme till huvudmannen. Dessa order vore
resultatet av det försäljningsarbete, som av resanden utförts före semestern;
och denna eftersläpande provisionsinkomst korresponderade mot den
minskning i provisionsförtjänsten under första tiden efter semestern, som
föranleddes av att under semestern arbetet legat nere. Det vore emellertid
icke ovanligt, att arbetsgivare vägrade att vid sidan av semesterlönen utbetala
provision å order varom här vore fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

149

Landsorganisationen har beträffande den i tredje stycket upptagna regeln
om bostadsförmån anmärkt, att arbetsgivaren endast borde äga rätt bortse
tran sådan bostadsförmån, som arbetstagaren ägt åtnjuta under semestern.
Motsvarande torde enligt organisationens mening utan särskild bestämmelse
gälla om förmån av fri vedbrand, fritt lyse och andra naturaförmåner i
samband med själva bostadsförmånen.

Huvudtanken med semesterlönebestämmelserna är att arbetstagaren under Köredragansemestern
skall få åtnjuta samma löneförmåner som om han varit i arbete. *n
Storleken av dessa löneförmåner kan emellertid ej med exakthet fastställas
för andra fall än när arbetstagaren är avlönad med tidion, beräknad för
vecka eller längre tidsenhet. För övriga fall har man därför varit nödsakad
tillgripa en hjälpregel, enligt vilken semesterlönen beräknas efter den dagliga
genomsnittsinkomsten under kvalifikationsåret. Beträffande arbetstagare,
som åtnjuter delvis fast vecko- eller månadslön och delvis ackordslön, provision,
sportler eller dylikt, leda de föreslagna bestämmelserna till att
de i paragrafens första och andra stycke angivna olika beräkningsmetoderna
skola användas för de båda löneformerna var för sig. Arbetstagaren
skall således under semestern äga uppbära sin vanliga vecko- eller månadslön
samt därutöver ett tillägg motsvarande den på semesterdagarna belöpande
delen av ackordslönen, provisionen etc., beräknad enligt reglerna i
paragrafens andra stycke. Vad nu angivits torde överensstämma med innehållet
i gällande lag — jfr arbetsdomstolens dom nr 2/1942 -—- och härutinnan
medföra de nu föreslagna bestämmelserna således icke någon ändring.

Vad särskilt beträffar beräkningen av semesterlönen i vad denna grundar
sig å arbetstagaren tillkommande provision må framhållas, att bestämmelserna
i paragrafens andra stycke självfallet icke få givas sådan innebörd att
arbetstagaren skulle komma att åtnjuta högre inkomst under semestern än örn
han varit i arbete. Den omständigheten, att en provisionsavlönad arbetstagare
— exempelvis en handelsresande — som endast åtnjuter provision å de av
honom själv upptagna orderna, under semestern uppbär en enligt nämnda
bestämmelser beräknad semesterlön, synes dock icke behöva föranleda därtill
att arbetstagaren ej skulle erhålla provision även å de av honom upptagna
order, som inkomma under hans semester. Dessa äro ju, såsom framhållits,
resultatet av ett av honom tidigare utfört arbete; och till följd av uppehållet i
arbetet under semestern torde väl i regel arbetstagare, som här avses, drabbas
av viss inkomstminskning. Den tillfälliga omständigheten att ordern inkommer
under arbetstagarens semester synes i dylikt fall knappast böra vara
utslagsgivande. Å andra sidan finnas provisionsavlönade arbetstagare, vilka
äro berättigade till provision även å andra än genom deras förmedling slutna
försäljningsavtal och vilkas provision utgår tämligen oberoende av deras egen
försäljningsverksamhet. Dessa arbetstagare intjäna även under semestern
sin provision i stort sett i enahanda ordning som eljest, och därest de under

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

semestern skulle tillgodoföras såväl semesterlön som provision, skulle resultatet
kunna bli att de då finge väsentligt högre inkomst än vanligt. För sådana
fall synes icke rimligt att arbetstagaren skulle äga utan inskränkning
uppbära både provision och semesterlön. Förhållandena härutinnan äro emellertid
synnerligen skiftande och ett flertal olika tolkningsspörsmål kunna
uppstå. Att här taga närmare ställning till dessa tolkningsfrågor torde icke
vara möjligt, utan det måste överlämnas åt rättstillämpningen att bedöma
frågorna under beaktande av de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna.
Genom den avtalsfrihet, som medgivits i fråga om semesterlönens
beräkning, torde även de organiserade parterna ha fått ökade möjligheter
att komma till rätta nied förevarande problem.

Möjlighet torde i allmänhet föreligga för arbetstagare, bland vars löneförmåner
ingår fri bostad, att även under semestern utnyttja den till honom
upplåtna bostaden. Detta förhållande ävensom den omständigheten, att
arbetsgivaren har samma utgifter för bostaden under arbetstagarens semester
som under övriga delar av året, torde ha föranlett tillkomsten av det
nuvarande stadgandet, att vid beräkning av semesterlön hänsyn icke skall
tagas till bostadsförmån. Detta stadgande har av kommittén föreslagits bibehållet
oförändrat. Erfarenheten har icke givit belägg för att stadgandet missbrukats
på så sätt att arbetstagaren under semestern icke skulle fått åtnjuta
förmånen av fri bostad, därest han då varit i behov av bostaden. Tillräckliga
skäl att avvika från kommitténs förslag i denna punkt synas därför icke
föreligga.

15 §.

Beträffande denna paragraf, som motsvarar 8 § tredje stycket i gällande
lag och överensstämmer med 11 § i kommitténs förslag, hänvisas till sid.
233 i kommitténs betänkande.

16 §.

Denna paragraf återgiver med redaktionell jämkning 12 § i kommitténs
förslag. Huvudregeln motsvarar 13 § i gällande lag. Beträffande undantagsregeln
hänvisas till den allmänna motiveringen rörande semester för arbete,
som utgör bisyssla.

17—19 §§.

Dessa paragrafer, som avse de okontrollerade arbetstagarna, anknyta till
4 § i departementsförslaget och motsvara 16—18 §§ i kommitténs förslag.
17 och 18 §§ motsvaras av 9 § i gällande lag. 19 § saknar motsvarighet i
den nuvarande lagen.

Såsom av den allmänna motiveringen framgår har den arbetsinkomst,
vilken uppställts såsom villkor för okontrollerad arbetstagares rätt till semesterlön,
ansetts böra ha förvärvats under ett kalenderkvartal. Det kan
emellertid inträffa, att parterna överenskomma örn sådan förskjutning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

151

kvalifikationsåret, att detta tager sin början vid annan tidpunkt än kvartalsskifte,
exempelvis — såsom enligt det kollektiva riksavtalet för jordbruket
— den 1 maj. För dylika fall skall vid beräkningen av arbetstagarens sammanlagda
arbetsinkomst hänsyn tagas icke till kalenderkvartalet utan i stället
till varje tremånadersperiod, som — räknat från kvalifikationsårets början
— faller inom detta En regel härom har upptagits såsom en andra
punkt i 17 § första stycket.

Beträffande dessa paragrafer i övrigt hänvisas lill vad i den allmänna motiveringen
anförts om semesterrättens grunder och huvudreglerna för dess
uppkomst samt örn semesterlön för okontrollerade arbetstagare. (Se även
kommitténs betänkande sid. 234—-235.) De ändringar som vidtagits i 18 §

1 kommittéförslaget äro av redaktionell natur.

20 §.

Denna paragraf, som i gällande lag har sin motsvarighet i 12 §, anknyter
till 5 § i departementsförslaget och återgiver med vissa jämkningar 15 och
19 §§ i kommitténs förslag. De föreslagna jämkningarna i kommittéförslaget
—- vilka delvis betingats av att under 5 § i departementsförslaget upptagits
de för rätten till semesterersättning konstitutiva reglerna — äro av formell
art, utom därutinnan alt dels den i andra stycket upptagna avräkningsregelns
tillämpning icke begränsats till anställningar av viss längd, dels ock
att semesterersättning ansetts böra utgå även då anställning upphör till följd
av arbetstagarens pensionering.

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen rörande
semesterersättning samt, såvitt angår andra stycket andra punkten,
semesterlön för djurskötare och sjömän. (Jfr även sid. 235—236 i kommitténs
betänkande). I fråga örn det därstädes anmärkta exemplet på avräkningsregelns
tillämpning må framhållas, att departementsförslagets bestämmelse
örn skydd för bättre sedvänja endast har avseende å semesterns längd. Enligt

2 § andra stycket i departementsförslaget kan emellertid arbetstagare bli
berättigad till semesterersättning, beräknad efter den längre semestern. I dylikt
fall får avräkning ske mellan antalet intjänade och åtnjutna semesterdagar
i överensstämmelse med vad kommittén angivit för fall att den längre
semestern skulle grundas på sedvänja.

21 §.

Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i såväl gällande lag
som i kommitténs förslag, hänvisas till vad som anförts under 9 §.

22 §.

Denna paragraf, sorn saknar direkt motsvarighet i gällande lag och i kommitténs
förslag, har betingats av att enligt departementsförslaget även arbete
i intermittenta anställningar kan medföra semesterrätt. Härom hänvisas till

152

Kungl. Majas proposition nr 273.

vad i den allmänna motiveringen anförts rörande semesterrättens grunder
och huvudreglerna för dess uppkomst.

Beträffande paragrafens utformning må ytterligare följande nämnas.

Enligt kommitténs förslag — vilket ålade arbetsgivaren skyldighet att insätta
semesterersättning å ett särskilt postgirokonto — skulle sådan insättning
ske senast åtta dagar efter det arbetstagarens anställning upphört eller,
därest hinder därför mötte, så snart hindret upphört. Kommittén framhöll,
att fall kunde förekomma, där det icke redan vid anställningens upphörande
utan först någon tid därefter ginge att fastställa semesterersättningens storlek.
Så vore händelsen bland annat vid gemensamma ackord. Vid sådana
måste nämligen arbetsgivaren, innan han kunde beräkna vad varje arbetstagare
intjänat, avvakta uppgifter från arbetstagarna om fördelningen av
ackordsförtjänsten dem emellan. I de fall, där skogskörare hade hand örn
avlöningen till huggarna, borde det närmast åvila köraren att tillhandahålla
arbetsgivaren dessa uppgifter. Vid skogsbruket krävde uträknandet av lönerna,
att arbetet uppmättes antingen i skogen eller vid flottled, annan transportled
eller dylikt. Denna uppmätning kunde ta lång tid i anspråk och
kunde vad beträffade vinteravverkningen icke slutföras förrän utdrivningen
av skogsskiftena vore verkställd. Vid sommar- och hösthuggningama skedde
uppmätningen månadsvis och torde icke hinna att verkställas inom kortare
tid än en eller två veckor.

I flera yttranden över kommitténs förslag anmärktes att den tid, inom
vilken insättning av semesterersättning föreslagits skola ske, vore för kort.
Vattenfallsstyrelsen framhöll, att det inom statens vattenfallsverk ofta inträffade,
att semesterersättning icke kunde utbetalas förrän 4—5 veckor
efter det vederbörande arbetstagare lämnat sin anställning. Detta gällde särskilt
då, såsom oftast vöre fallet, arbetstagaren deltagit i sådant arbete, som
utförts enligt ett för flera arbetstagare gemensamt ackord. Den föreslagna
fristen av åtta dagar skulle endast kunna iakttagas i enstaka fall. För vattenfallsverkets
vidkommande skulle det vara mera tilltalande örn normalfristen
sattes till 30 dagar. Visserligen skulle icke heller en sådan tid alltid
kunna iakttagas, men avvikelserna skulle likväl vara mindre framträdande.
Liknande synpunkter anfördes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
byggnadsstyrelsen.

Svenska arbetsgivareföreningen anförde bland annat följande.

Det har från föreningens delägare inom byggnads- och anläggningsbranscherna
framhållits, att särskilt för sådana arbetsgivare, som driva verksamhet
av tillfällig ari på ett flertal sinsemellan ofta mycket avlägsna orter, det
blir synnerligen svårt att kunna insätta semestermedlen inom den föreslagna
tiden. Det dröjer i sådana fall flera dagar, innan avlöningslistorna inkomma
från arbetsplatserna till företagets huvudkontor. Listorna skola därefter kontrolleras
och semesterersättningar skola uträknas, vilket givetvis tar ytterligare
tid i anspråk. På grund härav blir det i en mängd fall ogörligt att medhinna
insättningen inom den föreslagna tiden. Visserligen stadgas i förslaget,

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

153

att om hinder möter för insättning inom den föreskrivna tiden, insättning
behöver ske, först när hindret upphört. Klart är, att arbetsgivarna i sådana
fall, som nyss nämnts, skulle kunna åberopa denna bestämmelse. Det synes
dock otillfredsställande, att föreskriften om medlens insättande skall erhålla
en sådan avfattning, att man inom flera branscher regelbundet måste taga
en sådan respittid i anspråk. Det har med hänsyn härtill inom föreningen
yrkats, att nämnda tidsfrist skulle utökas till åtminstone 14 dagar med bibehållande
givetvis av möjligheten att kunna överskrida denna frist, örn hinder
för insättningen skulle uppstå. Härigenom skulle möjligheten att inom stadgad
tid medhinna insättningen i hög grad ökas.

Av den allmänna motiveringen framgå de överväganden, efter vilka be-F''öredraganstämmelserna
i första stycket av denna paragraf närmare utformats. Uppenbarligen
är det ett starkt arbetstagarintresse, att semesterersättningen utgives
i samband med att arbetstagarens anställning upphör. Sedan parterna en
gång skilts åt utan att deras ekonomiska mellanhavanden ordnats, kunna avolika
skäl svårigheter uppstå för arbetstagaren att utfå sin semesterersättning.
Ä andra sidan kan arbetsgivaren stundom behöva något rådrum att beräkna
semesterersättningens storlek. Anledning att generellt utsträcka denna
tidsfrist utöver vad i första stycket angivits synes dock icke föreligga,
enär den torde vara fullt tillräcklig för flertalet fall. Emellertid har
ansetts att huvudregeln i första stycket borde kompletteras med ett särskilt
stadgande för sådana fall där arbetsgivaren först någon tid efter det arbetstagarens
anställning upphört hade möjlighet att beräkna semesterersättningens
storlek. Detta stadgande har upptagits såsom ett andra stycke av
denna paragraf. Genom berörda stadgande torde de i förevarande hänseende
framkomna önskemålen ha blivit behörigen tillgodosedda.

23 §.

Beträffande denna paragraf, som med redaktionell jämkning återgiver
14 § i gällande lag och överensstämmer med 22 § i kommitténs förslag, hänvisas
till betänkandet sid. 238.

Anledning har ej synts föreligga att — såsom i ett yttrande ansetts motiverat
— utesluta jämkningsgrunden »skadans storlek» ur lagen.

24 §.

Denna paragraf återgiver i oförändrat skick nuvarande 15 §. Paragrafen
hade emellertid icke upptagits i kommitténs förslag. Paragrafen behandlas
i kommitténs förslag å sid. 238.

Beträffande kommitténs förslag att ur lagen utesluta fördelningsregeln i
nuvarande 15 § har arbetsdomstolens ordförande anfört:

Kommittén har uteslutit den vanliga regeln örn fördelning av skadeståndet,
när flera äro skadeständsskyldiga. Jag är ense med kommittén därom, att
föga utrymme finnes för utdömande enligt semesterlagen av skadestånd från
flera personer, men jag ifrågasätter likväl, huruvida icke regeln bör bibe -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Föredragan den.

hållas. I motsats till kommittén anser jag nämligen att — för vinnande av
likställighet med vad som gäller enligt lagen örn kollektivavtal — fördelning
av skadeståndsskyldighet mellan flera bolagsmän bör ske efter den nu uteslutna
regeln och icke enligt bolagslagstiftningen. Det är vidare icke helt
uteslutet, att fråga om regelns tillämpning kan uppkomma också i andra förhållanden.
Jfr arbetsdomstolens dom nr 21/1942.

Arbetsdomstolens ordförande har i samband härmed berört frågan örn
skadestånd enligt semesterlagen och enligt kollektivavtalslagen samt därom
anfört:

Semesterlagen torde icke inrymma möjlighet att utdöma skadestånd annat
än till enskild arbetstagare. En organisation, som arbetstagaren tillhör, kan
icke för egen del fordra ideellt skadestånd av arbetsgivaren för åsidosättande
av lagens bestämmelser (jfr arbetsdomstolens dom nr 97/1943). Om i kollektivavtal
upptagits bestämmelse, att semester utgår enligt lag, lärer det emellertid
möjligen kunna göras gällande, att semesterrätten icke längre grundar
sig på lagen utan på kollektivavtalet, och i så fall skulle kollektivavtalslagens
skadeståndsregler bliva tillämpliga i stället för semesterlagens. Då skulle möjlighet
yppas för organisation att göra anspråk på skadestånd för egen del.
när arbetsgivare handlat i strid med semesterlagen. Det synes mig dock högst
oegentligt, att organisationens rättsställning skulle bliva en annan på grund
av den tillfälliga omständigheten att man i kollektivavtalet uttryckligen hänvisat
till semesterlagen i stället för att låta lagen tyst gälla. En sådan ändring
av rättsställningen torde icke kunna förekommas annat än genom en ändring
i kollektivavtalslagen av ungefärligt innehåll, att i den män kollektivavtalet
innehåller hänvisning till semesterlagen, skadestånd för överträdelse av sistnämnda
lag icke kan ifrågakomma för organisation. Innehåller avtalet självständiga
semesterbestämmelser, bör däremot organisation kunna fordra skadestånd
för överträdelse av dessa.

Övervägande skäl synas tala för att principen om skadeståndsskyldighetens
fördelning efter skuld, vilken princip fastslagits i andra lagar på det
arbetsrättsliga området, för semesterlagens vidkommande är att föredraga
framför en fördelningsregel efter bolagsrättsliga principer. Härtill kommer,
att det icke torde vara otänkbart, att fråga kan uppstå örn fördelning av
skadestånd även utan att bolagsförhållande föreligger. Med hänsyn härtill
har den nuvarande fördelningsregeln ansetts böra alltjämt ha sin plats i semesterlagen.
I anledning av vad arbetsdomstolens ordförande anfört om
arbetstagarorganisations rätt till skadestånd vill jag medgiva, att det kan
synas mindre tillfredsställande att denna skadeståndsrätt kan bli mer eller
mindre beroende av en formell tillfällighet. Detta förhållande kan dock icke
avhjälpas genom ändring i semesterlagstiftningen. Härför skulle fordras en
ändring i kollektivavtalslagen. På detta spörsmål torde det dock icke vara
lämpligt att ingå i förevarande sammanhang.

25 §.

Denna paragraf, som i oförändrat skick återgiver nuvarande 16 §, motsvarar
23 § i kommitténs förslag.

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

26 §.

Denna paragraf upptager i oförändrat skick forumreglerna i 17 § gällande
lag och motsvarar 24 § i kommitténs förslag. I departementsförslaget har
alltså icke vidtagits den ändring, som kommittén föreslagit i 17 § och vilken
behandlas i betänkandet sid. 239—240.

Beträffande den av kommittén föreslagna ändringen — enligt vilken
arbetsdomstolen skulle bli behörig domstol, då arbetsavtalet under någon
del av den tid, till vilket anspråket hänförde sig, reglerades av kollektivavtal
—• har arbetsdomstolens ordförande anfört bland annat följande.

I och för sig skulle väl detta förslag kunna godkännas, men en stor tveksamhet
måste råda med hänsyn till den jämväl av kommittén framhållna
konsekvensen, att arbetsdomstolens behörighet på detta sätt kan bliva vidsträcktare
i fråga örn intjänad semesterförmån än beträffande ett löneanspråk,
som hänför sig till samma tid och varom talan föres samtidigt.
Beträffande det senare måste nämligen alltid forumbestämmelsen i arbetsdomstolslagen
tillämpas, och enligt denna kan man icke undgå att taga hänsyn
till att kollektivavtal gällt under viss period men icke under annan.

Örn nu emellertid kollektivavtalet hänvisar till semesterlagen och, på sätt
kommittén antagit, semesterrätten då får anses grunda sig på avtalet och
icke direkt på semesterlagen, blir följden att frågan örn arbetsdomstolens
behörighet i semestermål skall bedömas icke efter semesterlagens forumbestämmelse
utan efter arbetsdomstolslagens. Men enligt sistnämnda bestämmelse
kan arbetsdomstolens behörighet i semesterhänseende omöjligen
sträcka sig längre än i fråga om ett löneanspråk, d. v. s. arbetsdomstolen
skulle icke bliva behörig annat än i den mån semesterförmånen intjänats
under den tid arbetsavtalet varit reglerat av kollektivavtal. En stark motsättning
skulle sålunda redan beträffande semestermål uppstå mellan semesterlagens
forumbestämmelse, sådan den utformats av kommittén, och motsvarande
bestämmelse i arbetsdomstolslagen. En sådan motsättning kan naturligen
icke få bestå, men densamma lärer icke kunna undanröjas annat
än genom en komplettering av forumbestämmelsen i arbetsdomstolslagen,
varigenom denna beträffande semesteranspråk får samma innehåll som den
i semesterlagen föreslagna.

Under dessa omständigheter måste jag ställa mig ytterst tveksam till frågan,
huruvida den föreslagna ändringen i semesterlagens forumbestämmelse
innebär någon egentlig fördel. Örn man bibehåller denna bestämmelse oändrad,
lära båda forumbestämmelserna komma att tillämpas på samma sätt.
Att ett semesteranspråk, som hänför sig dels till tid, då kollektivavtal gällt,
och dels till tid, då detta icke varit fallet, måste komma att för de olika
tidsperioderna bedömas av olika domstolar, förefaller icke heller orimligare
än att detta måste ske i fråga örn ett vanligt löneanspråk. Det må framhållas,
att forumfrågan i de båda av kommittén anförda domarna nr 155/1941 och
79/1942 i själva verket torde hava bedömts enligt forumbestämmelsen i
arbetsdomstolslagen; i båda fallen upptog nämligen kollektivavtalet hänvisning
till semesterlagen.

När en arbetstagares anspråk på semesterförmån blir föremål för rättslig Föredraganprövning,
är det givetvis av intresse att en och samma domstol blir i tillfälle den

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Föredragan den.

att pröva anspråket i hela dess vidd. Så synes dock för närvarande icke
vara fallet, därest vederbörande arbetsavtal endast för en del av den tid, varunder
arbetstagaren förvärvat den semesterrätt till vilken anspråket hänför
sig, regleras av kollektivavtal. I dylikt fall är arbetsdomstolen behörig domstol
för den del av anspråket som hänför sig till tid, då kollektivavtal gällt
eller gäller, under det att anspråket i övrigt faller under allmän domstols
prövning. Kommittén har ansett detta förhållande otillfredsställande och
föreslagit sådan ändring av de nuvarande forumreglerna, att målet skall
behandlas vid arbetsdomstolen, därest vederbörande arbetsavtal för någon
del av den tid, varunder arbetstagaren intjänat semesterförmånen, regleras
av kollektivavtal.

Onekligen tala vissa skäl för den av kommittén förordade lösningen. Å
andra sidan medför denna, att arbetsdomstolens behörighet blir olika enligt
semesterlagen och enligt lagen om arbetsdomstol, vilket blir särskilt framträdande
då ett semesteranspråk och ett rent löneanspråk samtidigt framföras.
I det övervägande antalet fall, där kollektivavtal föreligger, torde
semesteranspråket få anses grunda sig på kollektivavtalet; för dessa fall blir
den föreslagna lösningen utan praktisk betydelse. Det av kommittén berörda
spörsmålet om ändring av arbetsdomstolslagens behörighetsregler
torde innefatta principiella överväganden av den natur att de icke lämpligen
kunna upptagas till prövning i nu förevarande sammanhang. Med hänsyn
härtill och då forumreglerna i semesterlagen och arbetsdomstolslagen
synas böra vara likformiga, har någon ändring i semesterlagens bestämmelser
i förevarande hänseende icke ansetts böra företagas.

Övergångsbestämmelserna.

I kommitténs betänkande behandlas övergångsbestämmelserna å sid. 241
—243.

Spörsmålet om den nya lagens ikraftträdande har i allmänhet icke närmare
berörts i de avgivna yttrandena. Från några håll har emellertid betonats
önskvärdheten av att lagen får träda i kraft vid ett årsskifte. Vidare
har svenska städernas förhandlingsorganisation framhållit, att den i 19 §
tredje stycket kommittéförslaget upptagna avräkningsregeln borde — då
denna regel endast innebure ett fastslående av vad som avsetts vid den
nuvarande lagens antagande — få äga tillämpning jämväl med avseende
å förskottssemester, som utgått före den 1 januari 1946. Enligt landsorganisationen
borde senare delen av tredje stycket i de av kommittén föreslagna
bestämmelserna erhålla en klarare avfattning.

Med hänsyn till att för flertalet av de arbetstagare, å vilka den föreslagna
lagen äger tillämpning, kalenderåret utgör kvalifikationsår och då förefintliga
kollektivavtal i allmänhet torde löpa kalenderårsvis, synes den nya
lagen böra träda i kraft vid ett årsskifte. Den nya lagstiftningen bör därför

Kungl. Maj.ts proposition nr 273. 157

— i överensstämmelse med vad kommittén föreslagit — träda i kraft den
1 januari 1946.

Den nuvarande semesterlagens övergångsbestämmelser innehålla, dels att
semesterrätt enligt lagen kan förvärvas från och med dagen för lagens
ikraftträdande, dels ock att lagen icke skall verka rubbning i sådant avtal
mellan arbetsgivare och arbetstagare, som gäller för viss, vid lagens ikraftträdande
ännu icke tilländalupen tid. Kommittén har — med utgångspunkt
från grundsatsen att nya lagbestämmelser på privaträttens område icke böra
givas tillbakaverkande kraft — föreslagit, att förstnämnda regel får gälla
även i fråga om den nya lagens ikraftträdande och att således semesterrätt
enligt den nya lagen skall kunna förvärvas från och med den 1 januari
1946. Däremot har kommittén ansett, att den nya lagen från och med
nämnda tidpunkt borde bli tillämplig å samtliga avtal, som då gälla. Kommittén
har vidare föreslagit, att den nya lagen icke skulle få verka rubbning
i semesterrätt, som på grund av den äldre lagen uppkommit vid den
nya lagens ikraftträdande, samt att arbetstagare, som visserligen icke före
den 1 januari 1946 varit anställd hos en arbetsgivare sedan minst 180 dagar
men fortsatte anställningen så att han uppnådde minst 180 dagars sammanhängande
anställning, borde få tillgodoräkna sig även anställningstiden före
den nya lagens ikraftträdande.

Kommitténs förslag torde innebära, att all semester, som intjänats före
den 1 januari 1946, blir att bedöma enligt den äldre lagen. För alla de
arbetstagare, för vilka det senast förflutna kalenderåret utgör kvalifikationsår
för den semesterledighet, som skall utgå under det löpande kalenderåret,
skulle alltså i realiteten den nya lagen bli att tillämpa först under år 1947.
Vid en dylik kvalifikationsårsberäkning torde exempelvis djurskötare icke
förrän sistnämnda år bli lagligen berättigade till någon semesterledighet,
och jordbruksarbetare skulle ej dessförinnan på lagen kunna grunda rätt
till någon sammanhängande ledighet. Därest arbetstagares anställning upphörde
under år 1946, kunde det bli nödvändigt att tillämpa olika lagregler
på olika delar av den tid, för vilken semesterersättning skulle beräknas.
Samma bleve förhållandet vid fråga om semester in natura, då kvalitikationsåret
ej sammanfölle med kalenderåret.

Enligt min mening bör den nya lagstiftningen helt sättas i kraft snarast
möjligt, och några betänkligheter synas icke föreligga att giva den nya
lagen tillbakaverkande kraft såtillvida att — när semesterrätt uppkommit
enligt den äldre lagen —- semester, som i enlighet med bestämmelserna i den
äldre lagen intjänats under dennas giltighetstid men då icke åtnjutits, får
bedömas enligt den nya lagen. Likaså torde arbetstagare, som den 1 januari
1946 visserligen icke innehaft sin anställning sedan minst 180 dagar och för
vilken semesterrält därför då ännu icke uppkommit men som fortsätter anställningen,
så att han uppnår minst 180 dagars fortlöpande anställning, få
vid semesterberäkning enligt den nya lagen tillgodoräkna sig även tiden före

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

lagens ikraftträdande. Däremot bör givetvis anställning, som icke medfört
semesterrätt enligt den äldre lagen — exempelvis en bisyssla — icke kunna
medföra semesterrätt förrän från och med den 1 januari 1946. I förevarande
hänseende torde endast behöva framhållas fördelen av att man vid tillämpningen
allenast behöver hålla sig till en lag samt att — bortsett från frågan
om de korttidsanställdas semesterrätt -— de förändringar, som vidtagits i
semesterlagstiftningen, icke kunna sägas vara av någon mera genomgripande
beskaffenhet. Den ekonomiska belastningen för arbetsgivarna torde
i stort sett bli densamma vare sig den nya eller den äldre lagen tillämpas.
Ej heller torde några avgörande skäl kunna åberopas mot att låta den i
20 § andra stycket upptagna avräkningsregeln få tillämpning även beträffande
semester, som utgivits i förskott före den 1 januari 1946.

I likhet med kommittén anser jag att den nya lagen bör bli tillämplig
även å avtal, som gälla vid dess ikraftträdande. Då lagen torde kunna utfärdas
i god tid före dess ikraftträdande, lärer i allmänhet möjlighet finnas
att anpassa förefintliga avtal efter lagens regler. Den förut berörda rättsgrundsatsen,
att nya lagbestämmelser icke få återverka på redan bestående
avtal, synes dock böra föranleda därtill att presumtionsregeln i 2 § andra
stycket departementsförslaget icke vinner tillämpning å sådant för viss bestämd
tid träffat avtal, som gäller vid lagens ikraftträdande.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom socialdepartementet
upprättats förslag till ny lag om semester.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över detta lagförslag,
av den lydelse bilaga B till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Jan-Erik Stenius.

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

159

Bilaga A.

Se mesterkom mittens förslag
till

Lag om semester.

Härigenom förordnas som följer:

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbetstagare hos staten för vilka gälla särskilda föreskrifter rörande
semester;

b) arbetstagare hos landsting, kommun eller annan menighet för vilka
gälla särskilda, av Konungen godkända föreskrifter rörande semester;

c) arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens familj; samt

d) arbetstagare som avlönas uteslutande genom andel i vinst.

Lagens tvingande verkan.

2§-

Har mellan arbetsgivare och arbetstagare träffats avtal, som innefattar
avstående från rätt till semester eller i något avseende mindre förmåner för
arbetstagaren än vad i denna lag stadgas, vare avtalet i sådan del ogillt,
med mindre annat i lagen angives.

Örn ogiltighet i visst annat fall av avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare
stadgas i 20 § tredje stycket.

Semesterrättens uppkomst.

3 §•

Arbetstagare, som innehaft sin anställning sedan minst trettio dagar
(karenstid), äge rätt till semester enligt vad i 4 och 5 §§ stadgas.

överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagarens rätt
till semester.

Semesterns omfattning.

4§-

Semester utgår för kalenderår och omfattar en dag för varje kalendermånad
anställningen varat under närmast föregående kalenderår (kvalifikationsår)
; dock må annan period av samma längd gälla såsom kvalifikationsår,
såframt överenskommelse därom träffas mellan parterna.

Där för arbetstagare i någon yrkesgrupp med hänsyn till anställningens
art eller varaktighet, anställningsort, levnadsålder eller andra sådana omständigheter
längre semester i allmänhet utgår än som föreskrives i första
stycket, skall dylik sedvänja lända till efterrättelse för samtliga arbetstagare
i yrkesgruppen. Av semestern i dess helhet skall härvid en tolvtedel anses
belöpa å varje kalendermånad av kvalifikationsåret. Uppkommer vid beräkningen
av semesterns längd i fall som här avses brutet tal, skall semestern
utgå med närmast högre daganlal.

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

5§-

Rätt till semester föreligger endast för kalendermånad, under vilken
arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton dagar.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag varunder arbetstagaren

a) åtnjutit semester;

b) varit oförmögen till arbete på grund av olycksfall i arbetet eller sådan
däri ådragen sjukdom, som avses i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar; c)

i samband med havandeskap avhållit sig från arbete, dock högst för
en tid av tolv veckor; eller

d) fullgjort i 27 § värnpliktslagen eller med stöd därav föreskriven militärövning
om högst sextio dagar, dock ej beredskapsövning samt ej heller
militärövning, som direkt ansluter sig till första tjänstgöring. Under varje
kvalifikationsår må likväl av tid, varunder arbetstagaren fullgjort militärövning,
högst sextio dagar räknas honom till godo.

Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning
som i andra stycket b)—d) sägs, skall icke jämställas med arbetad
tid, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas arbetstagaren å
sådan dag.

6§-

I semestern inräknas icke söndagar. Ej heller inräknas däri helgdagar,
såframt semestern utgår med mindre antal dagar i en följd än sex. Sedvanliga
fridagar må däremot inräknas.

Arbetstagare, vilken har att utföra sitt arbete jämväl å söndag, åge åtnjuta
ledighet från arbetet å söndag som infaller under eller omedelbart efter
semestern. Är sådan arbetstagare berättigad till ledighet från arbetet å
annan veckodag än söndag, och infaller dylik ledighetsdag under semestern,
skall den dagen inräknas i semestern.

Vad i andra stycket första punkten sägs med avseende å söndag skall
äga motsvarande tillämpning å sådan helgdag som icke skall inräknas i
semestern.

7 §•

övergår arbetstagare hos samma arbetsgivare till sådan anställning, som
medför rätt till semester med hänsyn till anställnings- och arbetsförhållandena
under löpande kalenderår, må semestern, med inräknande av arbetstagaren
enligt 4 och 5 §§ tillkommande semesterdagar, utgå med högst det
antal dagar, varmed i den nya anställningen semester utgår för helt år.

Semesterns förläggning.

8 §•

Arbetsgivaren åge bestämma, när semester skall utgå. Semestern, vilken
företrädesvis bör förläggas till tid mellan den 2 maj och den 30 september,
skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse örn annan ordning
träffas med arbetstagaren.

Vad sålunda föreskrivits om att semestern skall utgå i ett sammanhang
skall i vad avser semestertid utöver sex dagar icke gälla beträffande arbetstagare
vid jordbruket jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln
samt beträffande hembiträde i lanthushåll.

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Semestern må icke utan arbetstagarens medgivande förläggas till sådan
tid för hans frånvaro från arbetet, som enligt 5 § andra stycket b)—d) och
tredje stycket skall jämställas med arbetad tid.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande
utgå annat än i svensk hamn.

9 §•

Arbetsgivaren skall senast fjorton dagar före semesterns början på lämpligt
sätt underrätta arbetstagaren örn tiden för semestern.

Vad i första stycket stadgas skall icke gälla beträffande arbetstagare å
fartyg. Önskar sådan arbetstagare erhålla semester, skall han göra skriftlig
ansökan därom hos arbetsgivaren. Har dylik ansökan icke gjorts och vill
arbetsgivaren ej med stöd av 14 § till arbetstagaren utgiva enbart semesterlön,
må arbetsgivaren, såframt överenskommelse därom träffas med arbetstagaren,
under högst ett år uppskjuta semestern.

Semesterlön vid ledighet från arbetet.

10 §.

Arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad för vecka eller längre
tidsenhet, åge under semestern uppbära den å semestertiden belöpande lönen.

Annan arbetstagare än i första stycket sägs åge för varje semesterdag
uppbära lön med belopp, motsvarande hans genomsnittliga dagsinkomst
under de dagar av senast förflutna kvalifikationsår, å vilka han utfört
arbete för arbetsgivarens räkning. Hänsyn skall därvid icke tagas till sådant
tillägg till lönen, som utgått för tid utöver den för arbetstagaren normala
arbetstiden (övertidstillägg). Har arbetstagaren under minst hälften
av den å kvalifikationsåret belöpande anställningstiden varit frånvarande
från arbetet av anledning, varom förmäles i 5 § andra stycket b)—d), skall
vid beräkning av semesterlönens storlek hänsyn tagas till tiden för frånvaron
och till den lön, som arbetstagaren sannolikt skulle hava uppburit
för berörda tid, därest han utfört arbete för arbetsgivarens räkning.

Vid beräkning av semesterlön skall hänsyn icke tagas till förmån av fri
bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda
kostnader.

För arbetstagare, som avses i andra stycket, må överenskommelse träffas
om annan beräkning av semesterlönen än där föreskrives, såframt överenskommelsen
har form av kollektivavtal och å arbetstagarsidan slutits eller
godkänts av organisation, som enligt lagen örn förenings- och förhandlingsrätt
är att anse såsom huvudorganisation. Föreligger dylikt avtal, må det av
arbetsgivare, som är bunden av avtalet, efter överenskommelse tillämpas
jämväl beträffande arbetstagare, vilken därav är obunden men sysselsättes
i arbete för vilket avtalet gäller.

H §•

Arbetstagare, som är i arbetsgivarens kost, äge för varje dag han under
semestern icke till någon del erhåller denna förmån rätt till skälig ersättning
därför. Ersättning för kost utgår härvid jämväl för söndag och helgdag,
som infaller under semestern.

Bihang till riksdagens protokoll I0iö. 1 sami. Nr 273.

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

12 §.

Arbetstagare, som under någon del av semestern utför avlönat arbete
inom sitt yrke, miste rätten till lön under semestern. Arbetstagare, som jämsides
med den anställning vari semestern åtnjutes innehar annan anställning
inom sitt yrke, skall dock vara oförhindrad att under semestern utföra
sådant avlönat arbete i sistnämnda anställning, som ej går utöver det
vanliga.

Semesterlön utan ledighet från arbetet.

13 §.

Användes arbetstagare vid jordbruk uteslutande till djurskötsel, må
arbetsgivaren, i vad avser semestertid utöver sex dagar, till arbetstagaren
utgiva enbart semesterlön enligt 10 §.

14 §.

Har arbetstagare å fartyg icke, enligt vad i 9 § andra stycket sägs, gjort
skriftlig ansökan örn semester, må arbetsgivaren till arbetstagaren utgiva
enbart semesterlön enligt 10 §.

15 §.

I fall, som avses i 13 och 14 §§, skall, där arbetstagaren är avlönad nied
tidion, beräknad för vecka eller månad, av lönen å varje dag för vilken
semesterlön skall utgå anses belöpa, vid veckolön en sjättedel och vid
månadslön en tjugufemtedel.

Särskilda bestämmelser rörande vissa arbetstagare.

16 §.

Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets
anordnande, är icke berättigad till semester. Däremot är sådan arbetstagare
berättigad till semesterlön, såframt han innehaft sin anställning sedan
minst trettio dagar och hans sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren
under anställningstiden uppgår till belopp, minst motsvarande sexton
gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten för arbete av den art,
varom fråga är, under en arbetstid av åtta timmar.

Visar arbetstagaren sig hava varit förhindrad utföra arbetet för arbetsgivarens
räkning av anledning, varom förmäles i 5 § andra stycket b)—d),
skall vid beräkning av den sammanlagda arbetsinkomstens storlek hänsyn
tagas till inkomst, som arbetstagaren sannolikt skulle hava uppburit under
den tid hindret varat, såvida det ej är uppenbart, att arbetstagaren eljest
under berörda tid icke skulle hava utfört arbete för arbetsgivarens räkning.
I fråga om havandeskap och militärövning må dock hänsyn endast tagas
till den tid, som enligt 5 § andra stycket högst må jämställas med arbetad tid.

Vad i 3 § andra stycket är stadgat liksom ock vad i 4 § första stycket
sägs om kvalifikationsår skall gälla även beträffande arbetstagare, som avses
i denna paragraf.

Bestämmelserna i 10 § sista stycket skola äga motsvarande tillämpning
vid fastställande av den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten.

Kring!. Maj:ts proposition nr 273.

163

17 §.

Semesterlönen för arbetstagare, som avses i 16 §, utgör fyra procent av
arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under den del
av anställningen, som belöper å det senast förflutna kvalifikationsåret. Beträffande
arbetstagare, varom här är fråga, skall vad i 10 § tredje stycket
och 11 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Semesterlönen skall utbetalas till arbetstagaren senast den 1 juli närmast
efter kvalifikationsårets utgång eller, därest kvalifikationsåret utlöper efter
den 1 maj, senast två månader efter dess utgång.

18 §.

Har arbetstagare under viss kalendermånad för arbetsgivares räkning utfört,
förutom arbete som avses i 16 §, jämväl annat arbete utan att detta
berättigar honom till semester enligt 4 och 5 §§, skall jämväl sistnämnda
arbete anses vara utfört under förhållanden, som avses i 16 §, och arbetstagaren
förty under de i 16 § första stycket angivna förutsättningarna vara
berättigad till semesterlön för arbetet i dess helhet enligt bestämmelserna i
16 och 17 §§. Härvid skall, då det gäller att avgöra, huruvida arbetstagarens
sammanlagda arbetsinkomst uppgår till belopp, som medför rätt till
semesterlön, den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten för det i 16 § avsedda
arbete, varom fråga är, tillämpas även med avseende å det andra
arbetet.

Har arbetstagare under viss kalendermånad för arbetsgivarens räkning
utfört, förutom arbete för vilket semesterrätt för honom föreligger enligt
4 och 5 §§, jämväl arbete under förhållanden, som avses i 16 §, åge han
icke räkna sig sistnämnda arbete till godo för erhållande av semesterlön
enligt 16 och 17 §§.

Semesterersättning.

19 §.

Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån, innan
han åtnjutit honom tillkommande semester eller semesterlön, äger rätt till
ersättning därför enligt de i 10, 11 samt 16—18 §§ stadgade grunderna
(semesterersättning). Härvid skall arbetstagaren tillika enligt enahanda
grunder vara berättigad till ersättning för den semester eller semesterlön,
som arbetstagaren vid fortsatt anställning skulle hava ägt åtnjuta för den
del av löpande kvalifikationsår, varunder anställningen varat.

Var arbetstagaren avlönad med tidion, beräknad för vecka eller månad,
skall vid beräkning av semesterersättningen för dag vad i 15 § stadgas äga
motsvarande tillämpning.

Har arbetstagare, vars anställning icke varat mer än två år, utan invändning
mottagit semester, vartill han enligt 4 § ännu icke blivit berättigad,
må vid bestämmande av semesterersättning motsvarande antal dagar avräknas.

För arbetstagare i arbetsgivarens kost skall ersättning för kosten utgå
allenast för det antal dagar, för vilket ersättning i övrigt skall beräknas.

Semesterersättning skall icke utgå, då anställning avbrytes genom dödsfall
eller upphör till följd av arbetstagarens pensionering.

164

Kungl. Majlis proposition nr 273.

. 20 §.

Semesterersättning skall av arbetsgivaren insättas å särskilt postgirokonto
för att där innestå till dess arbetstagaren får tillfälle att hålla semester.
Närmare föreskrifter örn insättning å och utbetalning från postgirokontot
meddelas av Konungen.

Uttages ej medel, som för arbetstagarens räkning insatts å postgirokontot,
inom därför av Konungen bestämd tid, miste arbetstagaren eller, örn han
avlidit, hans dödsbo, i den mån Konungen ej annat föreskriver, sin rätt till
medlen. Dessa tillfalla i sådant fall fonden för friluftslivets främjande.

Har mellan arbetsgivare och arbetstagare träffats avtal, som innefattar
avvikelse från vad i första stycket föreskrives angående postgirorörelsens
anlitande, skall avtalet i sådan del vara ogillt, med mindre Konungen för
viss yrkesgrupp annat medgivit. I den mån ej annat följer av dylikt medgivande,
må arbetsgivare icke utgiva semesterersättning i annan ordning än
i första stycket sägs.

,T 21 §.

Begär arbetstagare, som är berättigad att från postgirokontot utbekomma
semesterersättning, av arbetsgivaren ledighet för hållande av semester,
bör sådan ledighet icke förvägras honom.

Allmänna bestämmelser.

22 §.

Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser enligt denna lag, gähle, förutom
den semesterlön eller semesterersättning, vartill arbetstagaren på
grund av lagen kan vara berättigad, ersättning för uppkommen skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tågås även
till arbetstagarens intresse av att erhålla semester och övriga sådana omständigheter
av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;
fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

23 §.

Envar, som vill fordra semesterlön, semesterersättning eller skadestånd
enligt denna lag, skall anhängiggöra sin talan inom två år från utgången av
det år, varunder arbetstagaren enligt lagen ägt åtnjuta den förmån, till
vilken anspråket hänför sig. Försummas det, vare talan förlorad.

24 §.

Mål, som avser tillämpningen av denna lag, upptages och avgöres av allmän
domstol. Vid arbetsdomstolen skall dock anhängiggöras mål beträffande
arbetstagare, vars arbetsavtal för någon del av den tid, varunder
arbetstagaren förvärvat den semesterrätt, till vilken anspråket hänför sig,
regleras av kollektivavtal.

I fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan
jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen örn arbetsdomstol stadgas,
ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

165

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946, från och nied vilken dag
semesterrätt enligt lagen kan förvärvas.

Genom denna lag upphäves lagen den 17 juni 1938 om semester.

Den nya lagen skall icke verka rubbning i semesterrätt, som på grund av
den äldre lagen uppkommit vid den nya lagens ikraftträdande; och arbetstagare,
som vid den nya lagens ikraftträdande fortsätter tidigare anställning,
skall, ehuru semesterrätt på grund av den äldre lagen då ännu icke uppkommit
för honom, med avseende å rätten till semester äga tillgodoräkna
sig jämväl anställningstiden före lagens ikraftträdande, därest denna jämte
den fortsatta anställningstiden uppgår till minst 180 dagar.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

(Gällande lag:)

Nr 287.

Lag

om semester;

given Stockholms slott den 17 juni
1938.

Bilaga B.

( Departementsförslaget:)

Förslag till

Lag

örn semester.

Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser.

1 §•

(2 § 2 stycket.) 2 §.

med mindre annat i lagen angives.

(3 § 1 stycket, 2 stycket 2 punkten
och 3 stycket.)

Arbetstagare, som innehaft sin anställning
sedan minst etthundraåttio
dagar, åge rätt till semester enligt
vad i 4 § stadgas.

---Ej heller må avbrott i anställningen
utöva sådan inverkan,
såframt det med hänsyn till omständigheterna
skulle vara oskäligt.

Anställning, som icke kan anses
utgöra arbetstagarens huvudsakliga
sysselsättning och förvärvskälla, berättigar
icke till semester.

Därest arbetstagare enligt avtal
med arbetsgivaren äger rätt till längre
semester än som föreskrives i 7 §,
skola övriga bestämmelser i denna
lag, i de avseenden ej annat överenskommits
mellan parterna, gälla jämväl
beträffande den överskjutande
delen av semestern.

Semesterrättens innehåll.

3 §•

Arbetstagare äger rätt att av arbetsgivaren
erhålla semester på grund
av det arbete, som han för dennes
räkning utfört under näst föregående
kalenderår (kvalifikationsår); dock
må annan period av samma längd
gälla såsom kvalifikationsår, såframt
överenskommelse därom träffas mellan
parterna.

Under semester skall lön utgå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

167

(Gällande lag:) (Departementsförslaget:)

(4 § 1 stycket.)

Semester utgår för kalenderår oell
omfattar en dag för varje kalendermånad
anställningen varat under
närmast föregående kalenderår (kvalifikationstid)
; dock må annan period
av samma längd gälla såsom
kvalifikationstid, såframt överenskommelse
därom träffas mellan parterna.

(8 § 1 stycket.)

Under semester skall lön utgå.

(9 § 1 stycket.) 4 §.

(12 §•)

Arbetstagare, som lämnar sin anställning
eller entledigas därifrån,
innan han åtnjutit honom enligt 4 §
tillkommande semester eller enligt
9 § tillkommande semesterlön, skall
erhålla ersättning därför enligt de i 8
och 9 §§ stadgade grunderna. Vid
beräkning av ersättningens storlek
skall hänsyn jämväl tagas, beträffande
ersättningen för semester till de
kalendermånader av löpande kalenderår.
för vilka semesterrätt föreligger,
och till den inkomst, som därunder
åtnjutits, samt beträffande ersättningen
för semesterlön till den
inkomst, som åtnjutits under det löpande
kalenderåret.

Vad .sålunda stadgats skall icke
gälla, då anställning avbrytes genom
dödsfall eller upphör till följd av
arbetstagarens pensionering.

Vad i 3 § första stycket är stadgat
örn semester skall äga motsvarande
tillämpning beträffande semesterlön.

5 §•

Arbetstagare, som lämnar sin anställning
eller entledigas därifrån, innan
han åtnjutit semester eller semesterlön,
vartill han förvärvat rätt
enligt denna lag, skall erhålla ersättning
därför (semesterersättning).

Då anställning avbrytes genom arbetstagarens
dödsfall, utgår icke semesterersättning.

168

Kungl. Mcij.ts proposition nr 273.

(Gällande lag:)

(3 § 2 stycket 1 punkten.)
överlåtelse av företag eller fartyg
må icke inverka på arbetstagarens
rätt till semester.

(4 § 2 stycket.)

Rätt till semester föreligger endast
för kalendermånad, under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning
utfört arbete å minst sexton dagar.
Härvid skall med dag, å vilken
arbete utförts, jämställas dag, varunder
arbetstagaren åtnjutit semester
eller varit oförmögen till arbete
på grund av olycksfall i arbetet eller
sådan sjukdom, som avses i lagen om
försäkring för vissa yrkessjukdomar,
eller fullgjort i 27 § värnpliktslagen
eller med stöd därav föreskriven militärövning
örn högst sextio dagar,
dock ej beredskapsövning samt ej
heller militärövning som direkt ansluter
sig till första tjänstgöring. I
fråga om militärövning må likväl
högst sextio dagar under varje kvalifikationstid
räknas arbetstagaren till
godo. Dag, under vilken arbetstagaren
varit oförmögen till arbete eller fullgjort
militär tjänstgöring, må dock
icke räknas honom till godo, därest
arbete eljest uppenbarligen icke kunnat
beredas honom å sådan dag.

(4 § 3 stycket.)

I semestern inräknas icke söndagar,
ej heller helgdagar, såframt semestern
utgår med mindre antal dagar
i en följd än sex. Sedvanliga fridagar
skola däremot inräknas.

( Departementsförslaget:)

6 §•

överlåtelse av företag eller fartyg
må icke inverka på arbetstagarens
rätt enligt denna lag.

Semesterns längd.

7 §-

Semester utgår med en dag för
varje kalendermånad av kvalifikationsåret,
varunder arbetstagaren för
arbetsgivarens räkning utfört arbete
å minst sexton dagar.

Med dag, å vilken arbete utförts,
jämställes dag, varunder arbetstagaren
under pågående anställning

a) åtnjutit semester;

b) varit oförmögen till arbetet på
grund av däri inträffat olycksfall eller
sådan däri ådragen sjukdom, som
avses i lagen örn försäkring för vissa
yrkessjukdomar;

c) i samband med havandeskap
eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,
i den mån bortovaron icke
överstigit tolv veckor; eller

d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen
eller med stöd därav föreskriven
militärövning örn högst sextio
dagar, som ej är beredskapsövning
eller direkt ansluter sig till första
tjänstgöring, dock att av tid för militärövning
högst sextio dagar under
varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren
till godo.

Dag, under vilken arbetstagaren
varit frånvarande från arbetet av anledning,
som i andra stycket b)—d)
sägs, skall icke jämställas med dag
å vilken arbete utförts, därest arbete
eljest uppenbarligen icke kunnat beredas
arbetstagaren å sådan dag.

8 §■

I semestern inräknas icke söndagar.
Ej heller inräknas däri helgdagar,
såframt semestern utgår med
mindre antal dagar i en följd än sex.
Sedvanliga fridagar inräknas däremot
i semestern.

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

169

(Gällande lag:)

(5 §•)

övergår arbetstagare hos samina
arbetsgivare till sådan anställning,
som medför rätt till semester med
hänsyn till anställnings- och arbetsförhållandena
under löpande kalenderår,
må semestern, med inräknande
av arbetstagaren enligt 4 § tillkommande
semesterdagar, utgå med
högst det antal dagar, vartill han i
den nya anställningen är berättigad
för helt år.

(2 § 1 stycket.)

Där för arbetstagare i någon yrkesgrupp
med hänsyn till anställningens
art eller varaktighet, anställningsort,
levnadsålder eller andra sådana omständigheter
längre semester i allmänhet
utgår än som föreskrives i
denna lag, skall dylik sedvänja, med
beaktande av övriga bestämmelser i
lagen, lända till efterrättelse för arbetstagarna
i yrkesgruppen.

(Departementsjörslaget:)

Arbetstagare, som har att utföra
sitt arbete jämväl å söndag, äger åtnjuta
ledighet från arbetet å söndag,
som infaller under eller omedelbart
efter semestern. Är sådan arbetstagare
berättigad till ledighet från arbetet
å annan veckodag än söndag
och infaller dylik ledighetsdag under
semestern, skall den dagen inräknas
i semestern.

Vad i andra stycket första punkten
sägs med avseende å söndag skall
äga motsvarande tillämpning å sådan
helgdag, som icke skall inräknas i
semestern.

9 §•

övergår arbetstagare till annan anställning
hos samma arbetsgivare och
är i den anställningen löpande kalenderår
kvalifikationsår, må semestern,
med inräknande av de semesterdagar
till vilka arbetstagaren förvärvat rätt
i den tidigare anställningen, utgå med
högst det antal dagar, vartill i den
nya anställningen semester beräknas
för helt år.

10 §.

11 §•

Utgår i fall som avses i 2 § andra
stycket eller 10 § längre semester än
som föreskrives i 7 §, skall en tolvtedel
av semestern anses belöpa å varje
kalendermånad av kvalifikationsåret.
Uppstår vid beräkningen av semesterns
längd brutet dagantal, avrun -

170

Kungl. \faj:ts proposition nr 273.

(Gällande lag:) (Departemental orsing et:)

das semestern till närmast högre dagantal.

(6 §•)

Arbetsgivaren äge bestämma, när
semester skall utgå. Därvid skall
iakttagas, att semestern skall utgå i
ett sammanhang, såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas
med arbetstagaren.

Vad sålunda föreskrivits örn att semestern
skall utgå i ett sammanhang
skall icke gälla beträffande arbetstagare
vid jordbruket jämte därtill
hörande binäringar och trädgårdsskötseln
samt beträffande hembiträde
i lanthushåll.

Semestern må icke utan arbetstagarens
medgivande förläggas till tid,
då arbetstagaren i samband med havandeskap
avhåller sig från arbete
eller är oförmögen till arbete av anledning,
som i 4 § andra stycket sägs,
eller fullgör sådan militär tjänstgöring,
som i samma stycke förmäles.

Semester för arbetstagare å fartyg r
utgå annat än i svensk hamn.

Semesterns förläggning.

12 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när
semester skall utgå. Därvid skall
iakttagas, att semestern skall utgå i
ett sammanhang, såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas
med arbetstagaren. Semestern bör,
om arbetstagaren icke annat begär,
såvitt möjligt förläggas till sommartid.

Vad sålunda föreskrivits om att
semestern skall utgå i ett sammanhang
skall, i vad avser semestertid
utöver sex dagar, icke gälla beträffande
arbetstagare vid jordbruket
jämte därtill hörande binäringar och
trädgårdsskötseln samt beträffande
hembiträde i lanthushåll.

Semestern må icke utan arbetstagarens
medgivande förläggas till sådan
tid för hans bortovaro från arbetet,
som enligt 7 § andra stycket
b)—d) och tredje stycket skall jämställas
med tid å vilken arbete utförts.

l icke utan arbetstagarens medgivande

(7 och 11 §§.) 13 §.

Arbetsgivaren skall senast fjorton dagar före semesterns början på lämpligt
sätt underrätta arbetstagaren örn tiden för semestern; dock att vad
sålunda stadgats icke skall gälla beträffande arbetstagare å fartyg.

A fartyg anställd arbetstagare, som önskar erhålla semester, skall göra
skriftlig ansökan därom hos arbetsgivaren. Har sådan ansökan icke gjorts,
skall arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren
med belopp, motsvarande vad denne skulle hava uppburit i lön under semestern;
dock att arbetsgivaren i stället må, såframt överenskommelse
därom träffas med arbetstagaren, under högst ett år uppskjuta semestern.

(8 § 2 och 4 styckena.)

Arbetstagare, som är avlönad med
tidion, beräknad för vecka eller längre
tidsenhet, äge uppbära den å semestertiden
belöpande lönen. För

Lön linder semester.

14 §.

Arbetstagare, som är avlönad med
tidion, beräknad för vecka eller längre
tidsenhet, äger uppbära den å semestertiden
belöpande lönen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 273.

171

(Gällande lag:)

( Departementsförslaget:)

annan arbetstagare skall lönen för
varje semesterdag utgå med belopp,
motsvarande hans genomsnittliga inkomst
för dag, då arbete för arbetsgivarens
räkning utförts under de
månader av senast förflutna kvalifikationstid,
för vilka semesterrätt
föreligger. Hänsyn skall därvid icke
tagas till lön, som utgått för tid utöver
den för arbetstagaren normala
arbetstiden. Har arbetstagaren varit
frånvarande från arbetet av orsak,
som omförmäles i 4 § andra stycket,
skall vid beräkning av semesterlönens
storlek hänsyn tagas, beträffande
frånvaro på grund av semester till
den för semestertiden uppburna lönen
samt beträffande frånvaro på
grund av övriga orsaker till den lön,
som arbetstagaren sannolikt skulle
hava uppburit för berörda tid, därest
han utfört arbete för arbetsgivarens
räkning.

Annan arbetstagare än i första
stycket sägs äger för varje semesterdag
uppbära lön med belopp, motsvarande
hans genomsnittliga dagsinkomst
under de dagar av kvalifikationsåret,
å vilka han utfört arbete
för arbetsgivarens räkning. Hänsyn
skall därvid icke tagas till sådant
tillägg till lönen, som utgått för tid utöver
den för arbetstagaren normala
arbetstiden, eller annat därmed jämförligt
tillägg. Har arbetstagaren under
minst hälften av den å kvalifikationsåret
belöpande anställningstiden
varit frånvarande från arbetet av anledning,
varom förmäles i 7 § andra
stycket b)—d), skall vid beräkning
av semesterlönens storlek hänsyn tagas
jämväl till tiden för bortovaron
och till den lön, som arbetstagaren
sannolikt skulle hava uppburit för
berörda tid, därest han utfört arbete
för arbetsgivarens räkning.

Vid beräkning av semesterlön skall hänsyn icke tagas till förmån av fri
bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda
kostnader.

För arbetstagare, som avses i andra
stycket, må överenskommelse träffas
örn annan beräkning av semesterlönen
än där föreskrives, såframt
överenskommelsen har form av kollektivavtal
och å arbetstagarsidan
slutits eller godkänts av organisation,
som enligt lagen om förenings- och
förhandlingsrätt är att anse såsom
huvudorganisation. Föreligger dylikt
kollektivavtal, må det av arbetsgivare,
sommar bunden av avtalet, efter
överenskommelse tillämpas jämväl
beträffande arbetstagare, vilken icke
omfattas av kollektivavtalet men
sysselsättes i sådant arbete för vilket
avtalet gäller.

(8 § 3 stycket.)

Arbetstagare, som är i arbetsgivarens
kost men under semestern icke
till någon del uttager denna förmån,
åge rätt till skälig ersättning för kosten.
Ersättning för kost utgår härvid

15 §.

Arbetstagare, som är i arbetsgivarens
kost, äger för varje dag, då han
under semestern icke till någon del
erhåller denna förmån, rätt till skälig
ersättning därför. Ersättning för kost

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

(Gällande lag:)

jämväl för söndag och helgdag, som
infaller linder semestern.

(13 §•)

Arbetstagare, som under någon del
av semestern utför avlönat arbete
inom sitt yrke, miste rätten till lön
under semestern.

(9 §■)

(Arbetstagare, som utför arbetet i
sitt hem eller eljest under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma
arbetsgivaren att vaka över
arbetets anordnande, är icke berättigad
till semester utan endast till semesterlön.
)

Sådan förmån utgår, under den i
o § första stycket angivna förutsättningen,
såframt arbetstagarens sammanlagda
arbetsinkomst hos arbetsgivaren
under den kvalifikationstid,
som i 4 § första stycket omförmäles,
uppgår till ett belopp, minst motsvarande
etthundraåtta gånger den genomsnittliga
dagsförtjänsten å orten
för arbete av den art, varom fråga
är, under en arbetstid av åtta timmar.
Semesterlönen utgör fyra procent
av arbetstagarens sammanlagda
arbetsinkomst hos arbetsgivaren under
nämnda kvalifikationstid.

Beträffande arbetstagare, som avses
i denna paragraf, skall vad i 3 §
andra och tredje styckena samt 8 §
tredje och fjärde styckena är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

( Departementsförslaget:)

utgår härvid jämväl för söndag och
helgdag, som infaller under semestern.

16 §.

Arbetstagaren mister rätten till lön
under semestern, örn han under någon
del av denna utför avlönat arbete
inom sitt yrke, dock att arbetstagaren
utan sådan påföljd äger i anställning,
som innehaves jämsides med
den vari semestern åtnjutes, utföra
arbete som ej går utöver det vanliga.

Semesterlön för vissa arbetstagare.

17 §•

Arbetstagare, som avses i 4 §, är
berättigad till semesterlön för varje
sådant kalenderkvartal av kvalifikationsåret,
varunder hans arbetsinkomst
hos arbetsgivaren uppgår till
belopp, motsvarande minst sexton
gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten
å orten för arbete av den
art, varom fråga är, under en arbetstid
av åtta timmar. Börjar kvalifikationsåret
vid annan tidpunkt än kvartalsskifte,
skall beräkningen grunda
sig å envar av de perioder om tre
månader som, räknade från början
av kvalifikationsåret, falla inom detta.

Bestämmelserna i 14 § sista stycket
skola äga motsvarande tillämpning
vid fastställande av den genomsnittliga
dagsförtjänsten å orten.

18 §.

Semesterlönen för arbetstagare,
som avses i 4 §, utgör fyra procent
av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst
hos arbetsgivaren under
de kalenderkvartal eller däremot enligt
17 § svarande perioder av kvalifikationsåret,
för vilka rätt till semesterlön
föreligger. Beträffande arbetstagare,
varom här är fråga, skall vad
i 14 § tredje stycket och 15 § är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

Semesterlönen skall utbetalas till

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

173

(Gällande lag.)

( Departementsförslaget:)

arbetstagaren senast den 30 juni näst
efter kvalifikationsårets utgång eller,
därest kvalifikationsäret utlöper efter
den 30 april, senast två månader
efter dess utgång.

Harl arbetstagare under viss kalendermånad
för arbetsgivarens räkning
utfört, förutom arbete som avses
i 4 §, jämväl annat arbete utan att
detta berättigar honom till semester
enligt 7 §, skall jämväl sistnämnda
arbete anses vara utfört under förhållanden,
som avses i 4 §, och arbetstagaren
förty under den i 17 §
angivna förutsättningen vara berättigad
till semesterlön för arbetet i
dess helhet enligt bestämmelserna i
18 §. Vid beräknandet av den genomsnittliga
dagsförtjänsten å orten
skall i detta fall dagsförtjänsten för
det i 4 § avsedda arbete, varom fråga
är, vara avgörande även för det andra
arbetet.

Har arbetstagare under viss kalendermånad
för arbetsgivarens räkning
utfört, förutom arbete för vilket semesterrätt
för honom föreligger enligt
7 §, jämväl arbete under förhållanden
som avses i 4 §, äger han icke
räkna sig sistnämnda arbete till godo
för erhållande av semesterlön.

19 §.

(10 §.)

Användes arbetstagare vid jordbruk
uteslutande till djurskötsel, må
arbetsgivaren i stället för semester
utgiva ersättning till arbetstagaren
med belopp, motsvarande vad denne
skulle hava uppburit i lön under semestern.

Semesterersättning.

(12 §■)

20 §.

(Arbetstagare, som lämnar sin anställning
eller entledigas därifrån,
innan han åtnjutit honom enligt 4 §
tillkommande semester eller enligt
9 § tillkommande semesterlön, skall

Semesterersättning skall bestämmas
enligt de i 14, 15, 18 och 19 §§ stadgade
grunderna. Vid beräkning av
semesterersättningens storlek skall,
där arbetstagaren var avlönad med

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

(Gällande lag:)

erhålla ersättning därför enligt de i
8 och 9 §§ stadgade grunderna. Vid
beräkning av ersättningens storlek
skall hänsyn jämväl tagas, beträffande
ersättningen för semester till
de kalendermånader av löpande kalenderår,
för vilka semesterrätt föreligger,
och till den inkomst, som därunder
åtnjutits, samt beträffande ersättningen
för semesterlön till den inkomst,
som åtnjutits under det löpande
kalenderåret.

Vad sålunda stadgats skall icke
gälla, då anställning avbrytes genom
dödsfall eller upphör till följd av arbetstagarens
pensionering.)

(Departementsförslaget:)

tidion, beräknad för vecka eller månad,
av lönen för varje dag, för vilken
semesterersättning skall utgå, anses
belöpa vid veckolön en sjättedel
och vid månadslön en tjugufemtedel.
För arbetstagare i arbetsgivarens kost
skall ersättning för kosten utgå allenast
för det antal dagar, för vilket
ersättning i övrigt skall beräknas.

Har arbetstagare under sin anställning
utan invändning mottagit semester,
vartill han ännu icke förvärvat
rätt eller som han ännu icke varit
berättigad åtnjuta, må vid semesterersättningens
bestämmande det antal
dagar avräknas, som svarar mot sådan
semester.

Då anställning upphör till följd av
arbetstagarens pensionering, äger arbetsgivaren
från arbetstagaren tillkommande
semesterersättning avdraga
vad av pensionen belöper å det antal
dagar, för vilket semesterersättning
skall utgå.

21 §.

Där arbetstagare i fall, som avses
i 9 §, lämnar den nya anställningen
eller entledigas därifrån, innan han i
denna blivit berättigad till minst det
antal semesterdagar, vartill han förvärvat
rätt i den tidigare anställningen,
skall han för felande semesterdagar
erhålla semesterersättning enligt
de för den tidigare anställningen
gällande grunderna.

22 §.

Semesterersättning utgår utan hinder
av att arbetstagaren ännu icke
blivit berättigad åtnjuta den semester
eller semesterlön, vartill han förvärvat
rätt. Ersättningen skall utbetalas
till arbetstagaren senast inom en
vecka från utgången av det kalenderkvartal,
varunder hans anställning
upphört, eller, därest arbetstagaren
innehaft sin anställning sedan minst
tre månader, senast inom en vecka
efter anställningens upphörande.

Möter hinder mot att inom den i

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

(Gällande lag:) (Departementsförslaget:)

första stycket angivna tiden beräkna
semesterersättningens storlek, må semesterersättningen
utbetalas senare
än där sägs; dock att semesterersättningen
i dylikt fall skall utbetalas
senast inom en vecka sedan hindret
upphört.

Allmänna bestämmelser.

23 §.

Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser
enligt denna lag, skall han
gälda, förutom den semesterlön eller
semesterersättning vartill arbetstagaren
på grund av lagen kan vara berättigad,
ersättning för uppkommen
skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas
även till arbetstagarens intresse av att erhålla semester och övriga sådana
omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt^ finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;
fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

(15 §■) 24 §.

Älägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter
den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last.

(16 §•) 25 §.

(17 §-) 26 §.

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän
domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal
regleras av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

1 fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan
jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen om arbetsdomstol stadgas,
ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

(!4 §.)

Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser
enligt denna lag, gälde, förutom
semesterlön vartill arbetstagaren
på grund av lagen kan vara berättigad,
ersättning för uppkommen
skada.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1938, från och med vilken dag semesterrätt
enligt lagen kan förvärvas.
Lagen skall dock icke verka rubbning
i sådant avtal mellan arbetsgivare
och arbetstagare, som gäller

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1946, från och med vilken dag
semesterrätt enligt lagen kan förvärvas.

Genom denna lag upphäves lagen
den 17 juni 1938 örn semester.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

(Gällande lag:)

för viss, vid lagens ikraftträdande
ännu icke tilländalupen tid.

Med anledning av denna lag upphäves
från och med den 1 januari
1939 5 § m) lagen den 29 juni 1912
om arbetarskydd.

( Departementsförslaget:)

Arbetstagare som den 1 januari
1946 förvärvat semesterrätt enligt den
äldre lagen skall, i den mån han
icke då åtnjutit honom enligt nämnda
lag tillkommande förmån, äga åtnjuta
denna enligt bestämmelserna i
den nya lagen.

Har arbetstagare sedan tid före den
1 januari 1946 intill samma dag
fortlöpande innehaft viss anställning
utan att dock semesterrätt enligt den
äldre lagen uppkommit för honom
och fortsätter anställningen därefter
under så lång tid att, örn den äldre
lagen icke upphört att gälla, semesterrätt
skolat inträda enligt densamma,
skall han jämväl med avseende
å den del av anställningstiden som
infallit före den 1 januari 1946 äga
åtnjuta semesterförmån enligt bestämmelserna
i den nya lagen.

Vad i 2 § andra stycket denna lag
stadgas skall icke äga tillämpning å
sådant avtal mellan arbetsgivare och
arbetstagare, som gäller för viss, vid
lagens ikraftträdande ännu icke tilländalupen
tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

177

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 19 april
7945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 29 mars 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 9 mars
1945, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om semester.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn G. Y. Samuelsson.

Lagrådet yttrade:

Det kan ifrågasättas, huruvida rubriken »Semesterrättens innehåll» utgör
en lämplig sammanfattning av innehållet i 3—6 §§. Eftersom rubriken »Inledande
bestämmelser» är väl ägnad att täcka de allmänna föreskrifter,
som upptagits i dessa paragrafer, synes den förstnämnda rubriken kunna
utgå ur förslaget.

Bifalles denna hemställan, bör det i 5 § andra stycket givna stadgandet
överflyttas till 20 §. Med hänsyn till den speciella karaktären av detta stadgande
torde en sådan omflyttning vara motiverad, även om den före 3 §
insatta rubriken lämnas orubbad.

För att skilja den i 4 § behandlade löneförmånen från sådan lön under
semester, som omtalas i 3 §, synes lämpligt att förstnämnda förmån i 4 och
17 §§ betecknas såsom särskild semesterlön. Ur denna synpunkt skulle det
vara till fördel, örn 14 § avfattades så, att däri icke användes benämningen
semesterlön.

Innebörden av bestämmelsen i 19 § första stycket sista punkten torde vara,
att den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten för det i 4 § avsedda arbete,
varom fråga är, skall även med avseende å det andra arbetet tagas till
utgångspunkt vid bestämmande, huruvida arbetstagarens sammanlagda
arbetsinkomst uppgår till belopp, som medför rätt till semesterlön. Till tydligare
utmärkande härav synes en ändring i avfattningen böra ske.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 273.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Då första punkten i 22 § första stycket icke innehåller något utöver vad
som framgår av 5 §, jämförd med andra punkten i sagda stycke, torde förstnämnda
punkt böra utgå.

Den avsedda innebörden av tredje stycket i övergångsbestämmelserna
skulle framgå tydligare, om däri angåves, att arbetstagare, som den 1 januari
1946 förvärvat semesterrätt enligt den äldre lagen, skall, i den mån han icke
då åtnjutit honom enligt nämnda lag tillkommande förmån, äga åtnjuta
semesterförmån enligt bestämmelserna i den nya lagen.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Muj:ts proposition iu 273.

179

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 april
19b5.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Bergquist, Domö, Gjöres, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson,
Andrén.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet
Erlander lagrådets den 19 april 1945 avgivna utlåtande över det den
9 mars 1945 till lagrådet remitterade förslaget till lag om semester.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.

De av lagrådet gjorde erinringarna — vilka äro av formell art — torde
böra iakttagas. Jämväl i övrigt torde vissa redaktionella jämkningar böra
vidtagas i lagförslaget.

Föredraganden hemställer härefter, att lagförslaget måtte jämlikt § 87
regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
N. O. Aurelius.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen.................................................... 1

Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 mars 1945....................... 9

Inledning .................................................... 9

Semesterrättens grunder och huvudreglerna för dess uppkomst........ 11

Gällande rätt sid. 11. — Semesterkommitténs förslag sid. 12. — Yttranden över
semesterkommitténs förslag sid. 26. — Föredraganden sid. 42.

Semester för arbete som utgör bisyssla............................ 50

Gällande rätt sid. 50. — Semesterkommitténs förslag sid. 50. — Yttranden över
semesterkommitténs förslag sid. 52. — Föredraganden sid. 55.

Lagens tillämpningsområde................................. 57

Gällande rätt sid. 57. — Semesterkommitténs förslag sid. 57. — Yttranden över
semesterkommitténs förslag sid. 62. — Föredraganden sid. 70.

Kvalifikationstid för semester.................................... 74

Gällande rätt sid. 74. — Semesterkommitténs förslag sid. 74. — Yttranden över
semesterkommitténs förslag sid. 78. — Föredraganden sid. 80.

Semesterns längd ................. 82

Gällande rätt sid. 82. — Semesterkommitténs förslag sid. 83. — Yttranden över
semesterkommitténs förslag sid. 88. — Föredraganden sid. 96.

Semesterns förläggning.......................................... 101

Gällande rätt sid. 101. — Semesterkommitténs förslag sid. 102. — Yttranden
över semesterkommitténs förslag sid. 104. — Föredraganden sid. 107.

Lön under semester............................................ 108

Gällande rätt sid. 108. — Semesterkommitténs förslag sid. 109. — Yttranden
över semesterkommitténs förslag sid. 114. — Föredraganden sid. 116.

Semesterlön för djurskötare och sjömän .......................... 118

Gällande rätt sid. 119. — Semesterkommitténs förslag sid. 119. — Yttranden
över semesterkommitténs förslag sid. 123. — Föredraganden sid, 126.

Semesterlön för okontrollerade arbetstagare ........................ 128

Gällande rätt sid. 128. — Semesterkommitténs förslag sid. 128. — Yttranden
över semesterkommitténs förslag sid. 133. — Föredraganden sid. 135.

Semesterersättning ............................................ 137

Gällande rätt sid. 137. — Semesterkommitténs förslag sid. 137. — Yttranden
över semesterkommitténs förslag sid. 139. — Föredraganden sid. 141.

Specialmotivering till lagförslaget ................................ 143

Föredragandens hemställan...................................... 158

Bilaga A. Semesterkommitténs förslag till lag örn semester .......... 159

Bilaga B. Gällande lag om semester samt det till lagrådet remitterade

förslaget.................................................. 166

Utdrag av lagrådsprotokollet den 19 april 1945........................ 177

Utdrag av statsrådsprotokollet den 20 april 1945 ...................... 179

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1943
516427