Kungl. Maj:ts proposition nr 271 (Proposition 1940:271)

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

Nr 271.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om nöjesskatt, m. m.; given Stockholms slott
den 26 april 1940.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) förordning om nöjesskatt; samt

2) förordning om särskild avgift vid nöjestillställning, anordnad av kungl,
teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 271.

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

F ö r s 1 a g
till

förordning om nöjesskatt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

För nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift, skall
kommun, inom vars område tillställningen hålles, uttaga en särskild avgift,
benämnd nöjesskatt, vilken fördelas mellan staten och kommunen på sätt
nedan angives.

2 §•

Med nöjestillställning avses i denna förordning:

a) konsert, operaföreställning och annan musikalisk föreställning, dramatisk
och litterär föreställning samt uppvisning i konstnärlig dans;

b) uppvisning eller tävling i icke professionell idrott;

c) biograf föreställning;

d) cirkus-, varieté- och kabaretföreställning samt uppvisning eller tävling
i professionell idrott;

e) bal, maskerad och annan danstillställning;

f) hästkapplöpning och travkörning samt uppvisning eller tävling med
motorfordon, motorbåt eller luftfartyg;

g) förevisning av djur, trolleriföreställning, akrobatikföreställning samt
förevisning av vaxkabinett, marionetteater och dylikt;

h) hållande av karusell, skjutbana, rutschbana, ringkastning samt andra
liknande marknads- och tivolinöjen, i vilka allmänheten äger deltaga mot
en efter deltagandets omfattning beräknad avgift.

Vad i denna förordning stadgas om ovan angivna nöjestillställningar skall
äga motsvarande tillämpning å andra nöjestillställningar, vilka till sin art
och sitt syfte äro jämförliga med de angivna.

Till nöjestillställning hänföres icke tillställning, som tjänar vetenskapligt
ändamål eller anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte.

3 §.

Denna förordning äger icke tillämpning å nöjestillställning, anordnad av
kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm å lokal, som för
teaterns verksamhet i huvudstaden stadigvarande begagnas. Örn avgift för
sådan nöjestillställning är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

4 §■

Anordnas tillställning av en till viss organisation ansluten förening, skall
den omständigheten, att utom föreningens egna medlemmar jämväl medlemmar
i andra till organisationen anslutna föreningar äga tillträde, icke föranleda,
att tillställningen skall vara att anse såsom sådan till vilken allmänheten
har tillträde.

5 §•

Nöjesskatten upptages i form av skatt på biljett eller annat bevis, som berättigar
till deltagande i nöjestillställning.

Skatten beräknas i förhållande till bruttopriset för varje biljett, inberäknat
skatten, och utgör:

Taxa 1: vid nöjestillställning, som avses i 2 § a) och b):

15 procent av biljettpriset;

Taxa II: vid nöjestillställning, som avses i 2 § c):

när biljettpriset icke överstiger 1 krona: 15 procent av biljettpriset;

när biljettpriset överstiger 1 krona: 15 procent av 1 krona samt 30 procent
av återstoden av biljettpriset;

Taxa III: vid nöjestillställning, som avses i 2 § d), e), f), g) och h):

när biljettpriset icke överstiger 50 öre: 20 procent av biljettpriset;

när biljettpriset överstiger 50 öre: 20 procent av 50 öre samt 30 procent
av återstoden av biljettpriset.

Uppgår skatten för biljett enligt denna beräkningsgrund till del av öre,
avrundas skattebeloppet för biljetten till närmast högre hela öretal.

Ar nöjestillställning sammansatt av delar, som falla under olika taxor,
bestämmes skatten efter den del, som är den huvudsakliga.

6 §.

Såsom biljettpris anses det ordinarie priset för den tillställning, som är i
fråga, utan hänsyn till förhöjning vid s. k. förköp eller till nedsättning för
vissa grupper av deltagare eller därtill, att biljett utlämnas utan betalning
(fribiljett).

överstiger program- eller garderobsavgift, som avfordras deltagare i nöjestillställning
såsom villkor för rätt till deltagandet, 25 öre, hänföres det överskjutande
beloppet till biljettpriset.

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

bestämts, huru många tillställningar eller personer biljetten avser, beräknas
skatten å biljetten till 20, 25 eller 30 procent av biljettpriset, beroende på om
för tillställningarna skulle gälla taxa I, II eller III.

7 §.

Skatt utgår icke:

a) för fribiljett, som utlämnas till begagnande av polismyndighet, ortens
brandväsende eller den, som eljest å tjänstens vägnar skall närvara;

b) för fribiljett, som utlämnas till tidningsredaktion för recension eller
anmälan av nöjestillställning, dock att sådan skattefrihet må åtnjutas för
högst två biljetter till samma tidning för varje tillställning av enahanda beskaffenhet; c)

för fribiljett till nöjestillställning, som avses i 2 § a), då biljetten utlämnas
till begagnande i studiesyfte.

8 §•

Medgives rätt att deltaga i nöjestillställning mot betalning, utan att biljett
eller annat dylikt bevis utlämnas, men kan på annat sätt, såsom genom vändkors
med räkneverk eller dylikt, tillförlitlig utredning vinnas om antalet
inträdesavgifter jämte motsvarande friplatser i olika prislägen, må skatten
därå beräknas såsom om biljett utlämnats.

Kan sådan utredning icke vinnas, beräknas skatten i förhållande till bruttobeloppet
av influtna inträdesavgifter eller andra avgifter för rätt att deltaga
i tillställningen till 20, 25 eller 30 procent därav, beroende på örn för
tillställningen skulle gälla taxa I, II eller III. Kan tillförlitlig utredning ej
vinnas angående den verkliga bruttoinkomsten, uppskattas denna till bruttoinkomsten
vid utsålt hus eller efter annan lämplig beräkningsgrund.

9 §.

För nöjesskattens inbetalande svarar den, som anordnar nöjestillställningen.

10 §.

Kommun må besluta, att nöjesskatten i kommunen skall utgå med allenast
åtta tiondelar av de i 5, 6 och 8 §§ angivna procentsatserna.

11 §•

Det åligger kommun att inleverera till statsverket hälften eller, därest kommunen
fattat beslut enligt 10 §, fem åttondelar av influten nöjesskatt.

12 §.

Äger nöjestillställning rum uteslutande för välgörande eller allmännyttigt
ändamål, må länsstyrelsen, när kommunen det tillstyrkt, medgiva befrielse

Kungl. Majlis proposition nr 271.

från nöjesskatten eller skattebeloppets användande för det ändamål, till vars
främjande tillställningen anordnats.

Lämnas ej sådant medgivande av länsstyrelsen eller är fråga örn nöjestillställning
av annat slag, må kommunen, när skäl därtill äro, medgiva, att den
kommunen tillkommande andelen av skatten återbetalas att användas på
sätt i första stycket sägs.

13 §.

Det ankommer inom kommunen å den myndighet, som har att verkställa
uppbörd av kommunalutskylder, att i enlighet med gällande grunder fastställa
nöjesskattens belopp samt uppbära denna.

De som utöva kommunens beslutanderätt må överlåta åt nämnda myndighet
eller åt annan nämnd eller styrelse att å kommunens vägnar besluta
i sådana frågor, som avses i 12 §.

* 14 §.

Äger nöjestillställning rum inom två eller flera kommuner och kunna uppbördsmyndigheterna
i dessa kommuner ej överenskomma om nöjesskattens
uttagande och fördelning, har vederbörande länsstyrelse att på framställning
därom förordna. Höra kommunerna under olika länsstyrelser, bestämma
dessa gemensamt.

15 §.

I fråga örn nöjestillställning, som hålles inom municipalsamhälle eller inom
köping som ej utgör egen kommun, skall vad i denna förordning sägs om
kommun äga motsvarande tillämpning å municipalsamhället eller köpingen.

16 §.

Erforderliga föreskrifter örn inbetalning och indrivning av nöjesskatt, om
kontroll över skattens utgörande samt örn ordningen för anförande av besvär
över ålagd eller uttagen skatt meddelas av Kungl. Majit.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Majit bestämmes,
från och med vilken dag förordningen den 30 maj 1919 (nr 256) om rätt för
kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar
samt förordningen den 22 december 1939 (nr 231) om statlig nöjesskatt skola
upphöra att gälla.

Sistnämnda båda förordningar skola dock alltjämt gälla i fråga om nöjestillställningar,
som ägt rum före denna förordnings ikraftträdande, ävensom
i fråga örn biljett, som före ikraftträdandet sålts att gälla för ett flertal
tillställningar, av vilka minst en äger rum före samma tidpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

Förslag

till

förordning om särskild avgift vid nöjestillställning, anordnad av
kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm.

Härigenom förordnas som följer:

För nöjestillställning, anordnad av kungl, teatern eller kungl, dramatiska
teatern i Stockholm å lokal, som för teaterns verksamhet i huvudstaden stadigvarande
begagnas, skall uttagas särskild avgift, vilken skall beräknas enligt
de grunder, som jämlikt förordningen om nöjesskatt tillämpas för andra
nöjes tillställningar av motsvarande slag i Stockholm.

Influtna avgifter användas för de kungl, teatrarnas verksamhet enligt
Kungl. Maj:ts bestämmande.

Kungl. Majit utfärdar ock de närmare föreskrifter, som för förordningens
tillämpning i övrigt må finnas erforderliga.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Majit bestämmes,
från och med vilken dag förordningen den 21 december 1923 (nr 448) om
uttagande av särskild avgift vid nöjestillställning, anordnad av kungl, teatern
eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm, skall upphöra att gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 271.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26
april 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, ecklesiastik- och handelsdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss,
fråga om ändrade bestämmelser rörande upptagande av nöjesskatt
samt anför därvid följande:

Inledning.

Enligt förordningen den 30 maj 1919 (nr 256) om rätt för kommun att
upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar äger kommun,
inom vilkens område försiggår nöjestillställning, vartill allmänheten har tillträde
mot avgift, för sådan tillställning uttaga en särskild avgift, benämnd
nöjesskatt.

Nöjesskatten upptages som regel i form av skatt på biljett eller annat bevis,
som berättigar till deltagande i nöjestillställning, och utgår med följande
belopp:

1) vid konsert, opera- och annan musikalisk föreställning, dramatisk och
litterär föreställning, uppvisning i konstnärlig dans samt uppvisning i icke
professionell idrott: 5 öre för biljett, vars pris är högst 50 öre, och därutöver
5 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset;

2) vid biograf föreställning: 5 öre för biljett, vars pris är högst 50 öre, 10
öre för biljett, vars pris överstiger 50 öre men ej 1 krona, och därutöver 10
öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset; samt

3) vid andra i förordningen avsedda tillställningar, såsom cirkus-, varietéoch
kabaretföreställning, uppvisning i professionell idrott, danstillställning,
kapplöpning, förevisning av djur, marknads- och tivolinöjen m. m.:

2 öre för biljett, vars pris är högst 10 öre,

5 » » » , » » överstiger 10 öre men ej 25 öre, m

10»» » , » » » 25» »»50»,

15»» »,» » » 50» »»75»,

20»» »,»» » 75 »»»1 krona,

och därutöver 10 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset.

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

Medgives rätt att deltaga i nöjestillställning utan att biljett eller annat dylikt
bevis utlämnas, beräknas skatten å bruttobeloppet av influtna inträdesavgifter
eller andra avgifter för rätt att deltaga i tillställningen och utgår med
10 procent i fråga om tillställningar av den lägst beskattade klassen samt
eljest med 20 procent av nämnda belopp.

Kommun må — med bibehållande av det inbördes förhållandet mellan de
olika skattesatserna för i förordningen avsedda slag av nöjestillställningar —
besluta om tillämpning av lägre skattesatser. Beslut härom erfordrar för sin
giltighet godkännande av länsstyrelsen. Vidare äger kommun, när skäl därtill
äro, för visst fall eller beträffande vissa slag av tillställningar medgiva
befrielse från skattens utgörande eller skattebeloppets användande för det
ändamål, till vars främjande tillställningen anordnats.

Till nöjestillställning hänföres icke tillställning, som tjänar vetenskapligt
ändamål eller anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte.

Förordningen äger icke heller tillämpning å nöjestillställning, anordnad
av kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm å lokal, som
stadigvarande begagnas för teaterns verksamhet i huvudstaden. Om avgift
för sådan nöjestillställning gälla särskilda föreskrifter, innebärande bland
annat att influtna medel skola användas för dessa teatrars verksamhet enligt
Kungl. Maj:ts bestämmande.

Genom kungörelse den 16 juli 1919 (nr 529) ha närmare föreskrifter meddelats
rörande tillämpningen av förutnämnda förordning. Där kommun ej
annorlunda bestämmer, tillkommer det enligt kungörelsen den myndighet,
som har att verkställa uppbörd av kommunalutskylder, att i enlighet med
gällande grunder fastställa beloppet av nöjesskatt samt att uppbära sådan
skatt.

I proposition nr 86 till urtima riksdagen 1939/40 föreslogs av statsfinansiella
skäl införande jämväl av en statlig nöjesskatt. Sedan riksdagen bifallit
förslaget (skrivelse nr 106), utfärdades förordning örn statlig nöjesskatt den
22 december 1939 (nr 931), vilken förordning trädde i kraft den 1 januari
1940 och gäller till och med den 30 juni 1941. Statlig nöjesskatt utgår för
nöjestillställning, som avses i förutnämnda förordning den 30 maj 1919
eller å vilken denna förordning eljest äger tillämpning. Statlig nöjesskatt
utgår emellertid allenast i kommun, där avgift enligt 1919 års förordning
uttages eller där först efter ingången av december månad 1939 beslutats upphörande
av sådan avgift. Statlig nöjesskatt upptages i form av skatt på
biljett, där sådan utlämnas, men beräknas eljest å bruttobeloppet av influtna
inträdesavgifter eller andra motsvarande avgifter. Skatten utgår med
5 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset eller, för det fall
att biljett icke utlämnas, med 10 procent av bruttobeloppet av influtna avgifter.
Beträffande nöjestillställning, som äger rum uteslutande för välgörande
eller allmännyttigt ändamål, må vederbörande länsstyrelse medgiva befrielse
från utgörande av statlig nöjesskatt eller skattebeloppets användande för det
ändamål, till vars främjande tillställningen anordnats. Uppbörden av den

Kungl. Maj:ts proposition nr 271■

statliga nöjesskatten åligger den myndighet, som har att uppbära avgifter
enligt 1919 års förordning. I kommun, där efter ingången av december
månad 1939 beslutats upphörande av sådan avgift, skall uppbörden fullgöras
av den myndighet, som har att verkställa uppbörd av kommunalutskylder.

Den 22 december 1939 utfärdades även kungörelse (nr 932) med föreskrifter
rörande tillämpningen av förordningen om statlig nöjesskatt. Enligt
dessa föreskrifter har uppbördsmyndigheten att månadsvis avgiva redovisning
till länsstyrelsen för den statliga nöjesskatten. Länsstyrelserna ha tillsyn
över bestämmelsernas efterlevnad och kunna ålägga den, som undgått
vederbörlig skattedebitering, att utgiva skatt.

I den skrivelse, vari riksdagen anmälde sitt beslut med anledning av propositionen
örn införande av statlig nöjesskatt, anhöll emellertid riksdagen
även, att Kungl. Majit ville föranstalta om utredning — under beaktande
av vad som anförts i första särskilda utskottets utlåtande i ämnet (nr 73) —
rörande en revision av bestämmelserna om beskattning av offentliga nöjestillställningar
samt till 1940 års riksdag framlägga de förslag, till vilka utredningen
kunde föranleda. På min hemställan bemyndigade Kungl. Majit
den 9 januari 1940 chefen för finansdepartementet att tillkalla en sakkunnig
att inom departementet biträda med den av riksdagen begärda utredningen.
Med stöd av detta bemyndigande uppdrog jag den 31 januari 1940 åt borgmästaren
J. Laurin att verkställa utredningen. Efter fullgjort uppdrag har
den sakkunnige med skrivelse den 29 februari 1940 till mig överlämnat en
av honom upprättad »P. M. angående nöjesskatt» jämte förslag till förordning
örn nöjesskatt, förordning om uttagande av särskild avgift vid nöjestillställning,
anordnad av kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm,
samt kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen om
nöjesskatt. Promemorian torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll. De
synpunkter på frågan, som anförts av första särskilda utskottet i förut berörda
utlåtande, ävensom innebörden av de direktiv, som av mig givits
utredningsmannen, framgå av promemorian, till vilken jag torde få hänvisa.
1 den mån av den sakkunnige anförda motiv för de av honom framlagda förslagen
i det följande icke av mig särskilt angivas, anhåller jag att jämväl i
detta avseende få hänvisa till bilagan. En kortfattad översikt över promemorians
huvudsakliga innehåll torde emellertid här böra lämnas.

Utredningsmannens förslag.

Vad först angår förslagets allmänna grunder har såsom
en allmän förutsättning vid förslagets utarbetande ansetts gälla, att kommunernas
möjligheter till skatteinkomster av nöjestillställningar icke böra
väsentligen rubbas och att statsverket samtidigt skall uttaga en skatt härå
av ungefärligen samma omfattning som nu. Att den statliga beskattningen
endast gäller i de kommuner, som funnit anledning uttaga kommunal
nöjesskatt, är — framhåller utredningsmannen — uppenbarligen icke till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

fredssiällande vare sig ur principiella eller ur mera praktiska synpunkter.
Å andra sidan synes det avgjort ändamålsenligast, om icke nödvändigt, att
den statliga beskattningen anknytes till den kommunala uppbörden av nöjesskatt.
Då det vidare synes varken rimligt eller klokt att ålägga kommunerna
att uppbära en statsskatt av detta slag utan att de själva ha något direkt
intresse av samma uppbörd, blir slutsatsen den, att även den kommunala
nöjesbeskattningen bör göras obligatorisk, om än med bibehållen möjlighet
för kommunerna att i begränsad omfattning besluta åtgärder som äro
ägnade att minska kommunens skatteintresse. Om man således för hela
riket skall ha en obligatorisk både kommunal och statlig nöjesbeskattning
samt uppbörden lägges å de kommunala myndigheterna, ligger det tydligen
närmast till hands att genomföra en enhetlig nöjesskatt, vilken uppbäres
av kommunerna och av vilken kommunerna sedan äro skyldiga att redovisa
en procentuell andel till statsverket.

Beträffande s kattetaxornas allmänna konstruktion
uppvisar utredningsmannen de stora praktiska olägenheter, som vidlåda gällande
»hoppande» skatteskalor, samt framhåller, att en procentuell skatt,
beräknad å bruttobiljettpriset, är att föredraga. Detta system behöver icke
innebära, att skatteprocenten sättes lika för billigare och dyrare biljetter. En
enkel skiktskala kan lätt konstrueras på det sätt att skatten sättes till viss
procent upp lill eli visst belopp och till en högre procent å överskjutande belopp.
Systemet att skatten i allmänhet beräknas per biljett bör bibehållas.

Vid behandlingen av frågan om skattetaxornas belopp och
de skattepliktiga nöjenas fördelning å taxorna har utredningsmannen
med hänsyn till biografernas dominerande betydelse för
nöjesskattens avkastning — 64 °/o av hela den kommunala nöjesskatten under
1939 — utgått från för dessa nu gällande skattesats. En jämförelse med
denna samt den utgångspunkten, att skalan i stort sett bör ansluta sig till
den nuvarande skalans nivå, har givit utredningsmannen anledning att för
biografernas vidkommande föreslå en skattesats, betecknad taxa II, av 15 %
av biljetternas bruttopris upp till 1 krona samt 30 °/o å överskjutande belopp.

Vad därefter angår teaterföreställningar ha dessa ansetts fortfarande böra
beskattas enligt en något lägre taxa än biograferna. Då de höga biljettpriserna
för teatrarna i motsats till biograferna lia en dominerande betydelse,
bör detta enligt promemorian komma till uttryck genom att denna lägre taxa,
benämnd taxa I, icke göres progressiv, och skatten bör avvägas så att den
innebär någon lindring i den nuvarande beskattningen. Härutinnan föreslås
en skatt av 15 % av bruttopriset.

Konserter o. dyl. föreslås alltjämt bliva jämställda med teatrarna.

Utredningsmannen erinrar, att all icke professionell idrott, frånsett boxning,
nu hör till taxa I, och finner icke anledning till annan ändring i detta
avseende, än att boxningens undantagsställning bör upphöra.

Till en särskild taxa lil anses alltjämt böra hänföras i stort sett alla de
nöjestillställningar av övriga slag, som nu beskattas enligt den högsta ska -

Kungl. Maj.ts proposition nr 271.

lan. Här föreslås en beskattning med 20 °/o av bruttopriset till 50 öre samt
30 % av överskjutande belopp. Detta innebär, frånsett något prisläge, en
skattelindring i prislägen upp till 1: 10 kr. men därefter skattehöjningar.

I promemorian anmärkes, att hästsporttävlingar för närvarande höra under
den högsta taxan, ett förhållande vari ändring påyrkats i ett flertal
framställningar och motioner under årens lopp. Utredningsmannen finner
det naturligt att — därest hästsporttävlingar anses böra komma i åtnjutande
av skattelindring — dessa tävlingars beskattning likställes med idrottens.
Så har skett i det vid promemorian fogade författningsförslaget. Skäl till
tvekan rörande en sådan åtgärd synes emellertid enligt utredningsmannens
mening föreligga.

Utredningsmannen berör i detta sammanhang en ifrågasatt differentiering
av beskattningen å biograf föreställningar på sådant sätt, att svensk film skulle
beskattas mindre än utländsk i syfte att stödja inhemsk filmproduktion.
Yrkandena i sådan riktning förtjäna enligt utredningsmannens mening utan
tvivel beaktande men undandraga sig hans mera bestämda bedömande, enär
frågan är beroende av de åtgärder, som statsmakterna på annat sätt önska
och kunna genomföra för att begränsa den dyrbara importen av utländsk
film. I författningsförslaget bar därför upptagits en enhetlig skatt. I promemorian
(sid. 17) har emellertid angivits, på vad sätt en differentiering
skulle kunna genomföras.

Vad till sist angår skattens fördelning mellan stat och
kommun föreslås att staten skall erhålla hälften av den nya nöjesskatten,
vilket — på sätt närmare belyses av i promemorian (sid. 17) angivna siffror
— innebär någon minskning av kommunandelen i förhållande till gällande
bestämmelser. En sådan lösning, yttrar utredningsmannen, har enkelheten
för sig och det kan knappast anses för kommunerna ogynnsamt, örn den
under de sista årtiondena gång efter annan väckta frågan örn nöjesskattens
förändring från helt kommunal till helt statlig skatt pa ett sadant sätt kan
finna sin lösning.

Remissyttranden.

Över utredningsmannens förslag ha, efter remiss, yttranden avgivits av
statskontoret, riksräkenskapsverket, kammarrätten, teaterrådet, kungl, teatern,
kungl, dramatiska teatern, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, örebro, Västmanlands, Gävleborgs samt Norrbottens län,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges biografägareförbund,
Svenska teaterförbundet, Svenska film- och biografföreningen,
u. p. a., Svenska travsportens centralförbund, Jockeyklubben i
Stockholm, Föreningen Sveriges ambulerande tivolirörelse samt Svenska
gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund ävensom av Folkets parkers
centralstyrelse, Folkets lius föreningarnas centralorganisation, Södra Sveriges
förenade folkparker och Sveriges tivoliägareförening gemensamt. Vi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 271.

dare ha skrifter i anledning av förslaget inkommit från Riksteaterns publikorganisation,
Sveriges filmuthyrareförening u. p. a., Sveriges motorfederation,
Kungl, automobilklubben och aktiebolaget Gröna Lunds tivoli samt
från Cirkus Schumann och fem andra cirkusföretag gemensamt. Berörda
yttrande av Folkets parkers centralstyrelse m. fl. har jämväl undertecknats
av Lisebergs aktiebolag. Vid överståthållarämbetets utlåtande ha fogats inhämtade
yttranden från drätselnämnden och uppbördsintendenten i Stockholm,
varjämte länsstyrelserna översänt från vissa kommunalnämnder och
drätselkammare inhämtade yttranden.

I ett stort antal yttranden har vitsordats, att utredningsmannens förslag
innebär en lösning av hithörande spörsmål, som väsentligen avhjälper de
olägenheter, vilka vidlåda nu gällande författningar i ämnet, och i tillbörlig
grad tillgodoser de tid efter annan från skilda håll och ur olika synpunkter
uttalade önskemålen om förändrade bestämmelser.

På vissa punkter av större eller mindre principiell innebörd ha emellertid
anmärkningar riktats mot förslaget, varjämte de olika sammanslutningarna
av nöjesarrangörer i åtskilliga fall påyrkat en mera gynnad ställning
för av dem representerade nöjestillställningar.

Vad först angår förslagets allmänna grunder har tanken
att sammanföra den statliga och den kommunala nöjesskatten till en enhetlig,
obligatorisk skatt att uppbäras av kommunerna vunnit anslutning i de
allra flesta yttrandena.

I ett mindre antal yttranden har emellertid viss kritik även härutinnan
yppats.

Sålunda har styrelsen för Svenska landskommunernas förbund uttalat betänkligheter
mot en slutgiltig reglering av ifrågavarande beskattning i enlighet
med utredningsmannens förslag. Styrelsen yttrar i huvudsak följande:

Tid efter annan inom riksdagen väckta motioner örn nöjesskattens ombildande
till statsskatt hade hittills avvisats. Som skäl härför hade huvudsakligen
åberopats, att nöjesskatten för ett stort antal kommuner hade en avsevärd
finansiell betydelse ävensom att, örn nöjesskatten ombildades till statsskatt,
svårigheter och oskäliga kostnader kunde antagas uppstå för statsmyndigheterna
vid skattens liandhavande. Det senare skälet syntes innebära,
att i vårt land en uteslutande statlig nöjesskatt icke kunde väntas ge så stor
sammanlagd inkomst att den motiverade de kostnader och de praktiska svårigheter,
vilka skulle förorsakas statsverket, därest detta — vilket ofrånkomligen
skulle bliva fallet —- självt nödgades ombesörja skatteuppbörden. Finansiellt
berättigad bleve således nöjesskatten endast såsom kommunalskatt och
endast i de kommuner, i vilka nöjesfrekvensen uppnått en viss storlek och
vilka genom sina organ hade en lämplig organisation för skattens uppbärande.
Om det kunde antagas, att nöjesskatten icke vore finansiellt berättigad såsom
statsskatt med mindre den genomfördes såsom ett tillägg till en redan förefintlig
kommunal nöjesskatt, då den utan kostnader för statsverket kunde omhänderhavas
av de kommunala uppbördsmyndiglieterna, vore det å andra
sidan uppenbart, att en sålunda anordnad statlig nöjesskatt ändock näppeligen
kunde förväntas inbringa så stora summor, att den från statsverkets
synpunkt kunde tillmätas någon större betydelse under normala förhållanden.
Sammanställde man härmed det förhållandet, att den nu föreslagna kombina -

Kungl. Maj.ts proposition nr 271.

tionen av en statlig och en kommunal nöjesskatt för kommunerna skulle
medföra ett icke ringa och ur principiell synpunkt betänkligt tvång i olika
avseenden, förefölle det mycket tveksamt, om en lagstiftning av definitiv
karaktär borde genomföras efter de linjer, som uppdragits i promemorian.

Styrelsen vore ur principiella synpunkter ense med förslagsställaren därom,
att den statliga nöjesskatten borde utgå efter samma grunder i landets alla
delar. Å andra sidan finge det anses tvivelaktigt, huruvida den ur finansiell
synpunkt i och för sig icke lämpliga statliga nöjesbeskattningen borde utsträckas
till kommuner, vilka av ekonomiska och andra skäl funnit det icke
önskvärt ens att utnyttja möjligheten till kommunal nöjesbeskaltning. Lika
tveksamt funne styrelsen det vara, huruvida man till stimulerande av kommunernas
verksamhet för indrivning av statsskatten borde göra även den
kommunala nöjesbeskattningen obligatorisk och därjämte, på sätt som föreslagits,
i hög grad kringskära kommunernas möjligheter att till understödjande
av kulturella och andra ur allmän synpunkt önskvärda rörelser göra
undantag eller medgiva lindringar i beskattningen på området.

Örn således det föreliggande förslaget ur olika synpunkter kunde giva anledning
till betänkligheter, vore detta framför allt beroende därav, att de
nya författningarna vore avsedda såsom en slutgiltig reglering av ifrågavarande
beskattning. Det ekonomiska utbytet för statsverket av den nya
skatten syntes under normala tider icke kunna förväntas bliva av sådant
värde, att det motiverade de betydande avsteg, som enligt förslaget gjorts
från hittills gällande principer inom kommunalväsendets och beskattningsväsendets
områden. A andra sidan vore styrelsen angelägen att framhålla,
att styrelsen till fullo insåge, att för närvarande alla till buds stående medel
borde utnyttjas till beredande av inkomster för statsverket. Likaledes vore
styrelsen övertygad därom, att därest man i sådant syfte skulle taga i anspråk
möjligheten till en statlig beskattning av nöjena detta måste ske i huvudsak
efter de linjer som uppdragits i promemorian. Men denna åtgärd måste i
sådant fall betraktas såsom en extraordinär åtgärd under nu rådande ovanliga
förhållanden. Lagstiftningen borde med andra ord icke givas definitiv
karaktär utan erhålla giltighet allenast för viss på förhand bestämd, begränsad
tidrymd. Under sådan förutsättning hade styrelsen icke någonting
att erinra emot att det föreliggande förslaget lades till grund för lagstiftning
på området.

Åsikten, att den nya nöjesskatteförordningen allenast borde givas temporär
giltighet, har jämväl kommit till uttryck i en av drätselkammaren i Göteborg
åberopad promemoria, upprättad av stadsrevisorn därstädes, samt i yttranden
av drätselkamrarna i Linköping och Jönköping ävensom Riksteaterns
publikorganisation.

Utredningsmannens förslag med avseende å skattetaxornas konstruktion
har mött gensagor allenast i enstaka yttranden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner förslaget i denna del innebära en
avsevärd förbättring i jämförelse med gällande bestämmelser men ifrågasätter,
huruvida bärande skäl att föreskriva viss progression i skattetaxan
verkligen förefinnas. Länsstyrelsen utvecklar sin ståndpunkt på följande
sätt:

Det är ganska svårt att inse, varför skatten skall utgå efter lägre procentsats,
därest man köper 10 dansbiljetter å 50 öre styck, än örn man löser en
inträdesbiljett å 5 kronor, som medför rätt lill fri dans, eller varför samma

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

åtskillnad skall göras om man löser en cirkusbiljett å 2 kronor och därefter
under mellanakt löser en inträdesbiljett å 50 öre för att bese djuren i stallarna.
Länsstyrelsen skulle således för sin del vilja förorda, att för varje
olika grupp av nöjestillställningar tillämpas enhetlig skatteprocent, varigenom
också debitering och redovisning skulle i icke oväsentlig grad förenklas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar, att ett fast procenttal för varje taxa,
exempelvis 15 för taxa I, 20 för taxa II och 25 för taxa III, vöre lämpligare
än den föreslagna progressionen, bland annat med hänsyn till kravet på enkelhet,
även om därmed avsteg i något större utsträckning komme att göras
från vad tidigare varit gällande.

Sveriges filmutliyrareförening u. p. a. finner förslaget med avseende å
skattetaxornas konstruktion icke innefatta någon fördel för biografernas del.
Föreningen anför härutinnan:

Nu gällande bestämmelser, enligt vilka den kommunala nöjesskatten som
regel och den statliga nöjesskatten alltid höjdes med fulla 5 eller 10 öre
per biljett för varje påbörjad ny 50-öring av biljettens nettopris, utmärktes
av reda, överskådlighet och lätthanterlighet. Utredningsmannen hade funnit,
att bestämmelserna ledde till stor ojämnhet i skattebelastningen, särskilt
vid lägre biljettpriser, och bevisade riktigheten härav med vissa ytterlighetsfall,
vilka dock icke syntes äga avgörande betydelse, i varje fall icke
för biografbiljetternas vidkommande. Detsamma gällde vissa gränsfall, som
nu ej kunde förekomma. Inga tvingande skäl talade för att tillämpa just
sådana priser. Utredningsmannens förslag erbjöde ingen påtaglig fördel
framför gällande bestämmelser men syntes ägnat att vålla svårigheter för
biografägare och biografkassörskor, varjämte det medförde att skatt komme
att utgå på skatten. Åtminstone för biografernas vidkommande avlägsnade
förslaget icke ojämnheten i skattebelastningen. För närvarande varierade
skattesatserna från 16.7 till 26.7 procent av bruttopriset, medan de enligt
förslaget skulle variera mellan 15 och 26.2 procent. Förslaget avstyrktes på
grund härav i nu berörda del.

Svenska film- och biografföreningen, u. p. a., har även anmärkt, att det
föreslagna systemet medförde att skatt skulle beräknas på skatt, vilket
föreningen funne principiellt oriktigt. Ett av de skäl, utredningsmannen
åberopat för en beräkning av skatten å bruttopriset, vore, att biografägaren
skulle kunna välja vilket bruttopris han önskade. Ur biograf näringens synpunkt
vore det emellertid ingalunda nödvändigt att vilket som helst bruttopris
skulle kunna väljas, då biljettpriserna för hela landet i stort sett vore
standardiserade och detsamma komme att bli fallet även efter en eventuell
höjning av priserna. Det fåtal prislägen, som ifrågakomme, kunde utan
svårighet uppnås även vid en skatt beräknad på nettopriset.

Samma fråga har upptagits i yttrandet från Folkets parkers centralstyrelse
m. fl., vari uttalats, att anledning saknades att från skatteteknisk utgångspunkt
åstadkomma en skatteförhöjning. De procenttal, beräknade å avgift
och skatt, som gåve en skatt å själva avgiften av respektive 15, 20 och
30 procent, vore 13.05, 16.66 och 23.07. Sistnämnda procenttal kunde, om
man ville fasthålla vid talen 15, 20 och 30 procent skatt å avgiften, avjämnas
till förslagsvis 13, 15 och 24 procent å avgift jämte skatt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 271.

Vad angår skattetaxornas belopp och de skattepliktiga
nöjenas fördelning å taxorna ha åtskilliga anmärkningar och yrkanden
framförts i remissyttrandena.

Beträffande taxa I har statskontoret förklarat sig icke kunna biträda förslaget,
att skatten för till denna taxa hänförliga tillställningar skulle utgå
med allenast 15 procent av biljettens bruttopris över hela linjen, vilket
skulle medföra att skatten skulle utgå med lägre belopp än vad nu är fallet.
Ej heller förelåge någon anledning, varför icke beträffande denna skattekategori
liksom för de övriga en viss skatteprogression skulle kunna komma
till användning. Det syntes tvärtom ligga närmast till hands, att med
tanke på nöjesskattens karaktär av lyxskatt de dyrare och följaktligen av
de mera burgna samhällsklasserna begagnade åskådarplatserna åsattes ett
förhållandevis högre pris. I sådant avseende förordade statskontoret, att
skatten fastställdes till 15 procent av biljettpriset, när detta icke överstege
1 krona och vid högre pris till 15 procent av 1 krona och 20 procent av
återstoden av biljettpriset.

Drätselkammaren i Uppsala har påyrkat, att taxa I bibehålies vid de belopp,
som nu utgå.

I motsats härtill har Överståthållarämbetet — med hänsyn till det tryckta
läge, i vilket teater- och konsertverksamheten onekligen, åtminstone för närvarande,
befunne sig och då denna verksamhet hade en kulturell uppgift att
fylla — ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke genom särskild bestämmelse
i förordningen Kungl. Majit borde beredas tillfälle att antingen genom
lägre tariffsats eller genom medgivande av skattebefrielse främja sådan del
av dylik verksamhet, som efter prövning befunnes vara av särskilt önskvärd
beskaffenhet.

Samma förslag har väckts av teaterrådet, som vidare yttrat, att då den
ojämförligt största delen av försålda biografbiljetter syntes befinna sig i
prisläge av 1 krona, differentieringen mellan teater och biograf delvis vore
blott skenbar. Följden av det nya förslaget bleve, att konstnärligt högtstående,
av stat och kommun understödda föreställningar komme att beskattas
efter i stort sett enahanda grunder som biografföreställningar och
helt lika med exempelvis boxningstävlingar. Även om den statsunderstödda
teaterverksamheten icke kunde helt befrias från nöjesskatt syntes det rimligt,
att en kraftigare differentiering företoges.

Jämväl drätselkammaren i Jönköping har — med hänsyn till teater- och
konsertverksamhetens kulturella betydelse — funnit erforderligt att skatten
enligt taxa I avsevärt minskades, därest nöjesskatten bleve permanent.

I ett av drätselnämnden i Stockholm såsom eget yttrande åberopat, av
stadens kammarkontor upprättat utlåtande har beträffande denna fråga i
huvudsak anförts:

Otvivelaktigt utgjorde de relativt höga biljettpriserna till teatrarna ett
ekonomiskt hinder för en större teaterfrekvens från de bredare lagren. S. k.
billighetsföreställningar hade däremot alltid kunnat uppvisa en mycket god
publikanslutning. Redan före tillkomsten av den statliga nöjesskatten hade

Kungl. Maj.ts proposition nr 271.

från teaterhåll gjorts gällande, att nöjesskatten genom sin fördyring av biljettpriset
motverkade teaterbesök. Även om det nya förslaget åsyftade en
lindrigare beskattning än den nuvarande, komme dock den nya skatten att
överstiga den tidigare ensamt kommunala. Stockholms stad hade i anledning
av de på senare åren alltmer framträdande ekonomiska svårigheterna
för den sceniska konstens utövande ansett sig böra lämna ett icke oväsentligt
understöd åt den privata teaterverksamheten. För sin del vore kammarkontoret
icke övertygat om lämpligheten eller möjligheten att i längden
uppehålla teaterverksamheten genom understöd. Vad som anförts rörande
publikanslutningen vid billighetsföreställningar gåve anledning ifrågasätta,
huruvida icke teatrarna själva skulle kunna bidraga till lösningen av sin
ekonomiska fråga genom en ny biljettprispolitik.

Därest progressiviteten i de för övriga nöjen föreslagna skatteskalorna
finge anses motiverad av den demokratiska karaktär, som därigenom förlänades
skatten, ansåge kontoret i full överensstämmelse med det anförda,
att samma skäl talade för en progressiv beskattning av teater och därmed
likställda nöjen. Därvid kunde emellertid skatteskalan samtidigt avvägas så,
att den genom progressionen ökade skatten i högre prislägen tillgodokomme
de lägre priserna, eller med andra ord, att en lägre skatteprocent än den nu
föreslagna infördes för biljettpris upp till exempelvis 2 kronor.

Liknande synpunkter på frågan har anlagts av drätselkammaren i Norrköping.

Önskvärdheten av att av staten understödd teater- och konsertverksamhet
helt ställes utanför nöjesbeskattningen har slutligen framhållits av Folkets
parkers centralstyrelse och Riksteaterns publikorganisation.

Den lindring av beskattningen av icke professionell idrott, som förslaget
innebär, har rönt gensaga från kommunalnämnderna i Solna och Spånga.
Att det särskilt i vår tid icke vore ett intresse att vålla svårigheter för idrottsrörelsen
kunde nog anses riktigt, men utredningsmannen syntes hava bortsett
från de omfattande åtgärder, som många kommuner vidtagit för anordnande
av idrottsplatser och stödjande av idrotten genom direkta anslag.
Därest kommunernas intäkter minskades, uppkomme säkerligen svårigheter
för dessa att såsom hittills lämna sitt stöd. Det kunde ifrågasättas örn icke
idrotten främjades bättre genom anvisande av kommunala anslag än genom
en sänkning av nöjesskatten.

Kommunalnämnden i Solna ifrågasätter, örn icke en särskild taxa mellan
I och II borde införas för idrottens vidkommande.

Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund finner däremot
mycket starka skäl tala för att idrotten helt befrias från nöjesskatt. Under
alla förhållanden borde skatt icke uttagas i större omfattning än enligt
den ursprungliga nöjesskatteförordningen och begränsas till professionell
idrott.

Förslaget att hänföra hästsporttåvlingar till taxa I har avstyrkts i flera
yttranden.

Stockholms stads kammarkontor har ansett, att tillräckliga skäl icke förebragts
för en lindrigare beskattning av hästsporttävlingarna än som föreslagits
för tävling i professionell idrott eller för uppvisning eller tävling med

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

motorfordon, motorbåt eller luftfartyg. Något påtagligt kommunalt intresse
av hästavelns främjande kunde icke heller sägas förefinnas. Därest staten
ansåge sig böra understödja hästaveln genom lindrigare beskattning av tävlingarna,
kunde detta lika väl ske genom restitution av den statliga andelen
av skatten. Hästsporttävlingarna borde därför i beskattningshänseende jämställas
med tävlingar i professionell idrott m. m. Likaså krävde konsekvensen,
att prisridningar och prishoppningar för framtiden beskattades.

Kommunalnämnden i Solna erinrar, att huvudargumentet för en sänkt
taxa varit, att en genom skattelindring ökad publiktillströmning kunde
väntas medföra en ökad totalisatoromsättning, varigenom även anslaget till
hästavelns främjande skulle ökas. Nämnden fortsätter:

Vid de speciella slag av nöjestillställningar, varom nu vore fråga, torde
effekten av en lägre avgift bliva synnerligen ringa. Vid dylika tillställningar
vore sannolikt spelintresset helt överordnat sportintresset. Tävlingarna besöktes
i huvudsak av ekonomiskt välsituerade personer, vilka ofta satsade
relativt betydande belopp på totaiisatorspelet. Gentemot storleken av dylika
insatser torde inträdesavgiften i praktiken icke spela någon roll. Den
ökning i publikfrekvensen, som möjligen skulle uppstå genom en reducering
av inträdesavgiften, skulle med stor sannolikhet avse personer i mindre
god ekonomisk ställning, vilkas spelintresse icke borde uppmuntras. En
sänkning av nöjesskatten i enlighet med förslaget skulle sålunda icke medföra
några fördelar, men till stor del beröva kommunen kompensation för
olika med ifrågavarande nöjestillställningar förenade olägenheter av ekonomisk
och social natur.

Enahanda synpunkter hava framförts av kommunalnämnden i Spånga.

I anslutning till sist berörda båda yttranden anför länsstyrelsen i Stockholms
län, att rent principiellt sett den ståndpunkt, som den gällande lagstiftningen
i förevarande hänseende intoge, vore riktig. På grund härav
och med hänsyn till de invändningar, som av de båda kommunerna rests
mot förslaget, funne länsstyrelsen sig icke kunna biträda detsamma, så
mycket mindre som det nuvarande finansiella läget icke syntes inbjuda till
skattelindring i sådant fall som det här föreliggande.

Samma ståndpunkt har kommit till uttryck i yttrandena från länsstyrelsen
i Uppsala län samt drätselkamrarna i Göteborg och Gävle. Däremot har
länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrkt utredningsmannens förslag. Länsstyrelsen
uttalar, att viss hänsyn bör tagas därtill, om en nöjestillställning
arrangerats i privat vinstintresse eller om mera heaktansvärda syften av
ideell eller allmännyttig art avses att främjas med tillställningen.

Svenska travsportens centralförbund och Jockeyklubben ha i gemensamt
yttrande bland annat anfört, att på de 11 tävlingsdagar som under 1910
intill den 30 mars förekommit på landets största liästsportbana, Solvalla,
den statliga nöjesskatten inhragt 5,717 kronor, medan samtidigt de lill statsverket
inlevererade totalisatormedlen i jämförelse med motsvarande 11
dagar föregående år sjunkit med 81,728 kronor eller med mer än 30 procent.
Tendensen hade på de övriga hanor, som börjat sin verksamhet för
året, varit densamma eller ännu mer accentuerad. Även örn den statliga

Bihang tilt riksdagens protokoll 1940. 1 samt. Nr 271. 2

Kline/!. Majlis proposition nr 271.

nöjesskatten också beträffande övriga skattepliktiga nöjen orsakat nedgång
i publikfrekvensen, hade den dock tillfört statsverket en ny inkomst. Beträffande
hästsporten hade däremot statsverket efter den statliga nöjesskattens
införande lidit en direkt förlust. Icke ens statens fiskaliska intresse
kunde alltså tala emot att hästsporten i nöjesskattehänseende bereddes en
rimligare ställning än den nuvarande.

Vad angår taxa II, biografföreställningarna, ha de representanter för
denna verksamhet, som yttrat sig, eller sålunda Sveriges biograf ägare} Urband,
Svenska film- och biografföreningen, u. p. a. samt Sveriges filmuthyrareförening
u. p. a., vidhållit det tidigare från detta håll framförda kravet
på att biografen skulle placeras i samma nöjesskatteklass som teatern.
Jämväl borttagande av eller lindring i den för taxa II föreslagna progressionen
har ifrågasatts.

Statskontoret har däremot uttalat, att det i betraktande av biografernas
dominerande betydelse för nöjesskattens avkastning måhända kunde ifrågasättas,
om icke biografföreställningar borde beskattas högre än vad utredningsmannen
föreslagit. Då det emellertid kunde tänkas, att en sådan skattehöjning
kunde medföra minskad publikfrekvens, och alltså syftet med
skattehöjningen, ökad skatteintäkt, icke skulle vinnas, har statskontoret icke
ansett sig böra föreslå någon ändring av förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Uppsala lån har gjort gällande, att förslaget f''jr biografernas
del skulle innebära en nedsättning av skatten upp till ett bruttopris
av 1 krona 60 öre. En dylik lindring förefölle i nuvarande finansiella läge
icke befogad.

Drätselkammaren i Uppsala meddelar, att den på biograferna belöpande
nöjesskatten i staden under år 1939 uppgått till nära 74 % av hela nöjesskatteinkomsten.
En omläggning av skattetaxorna för biograferna i enlighet
med förslaget, vilket vid ett bruttobiljettpris av en krona innebure en
sänkning från nu utgående skatt av 20 öre till 15 öre, skulle för Uppsalas
vidkommande på 1939 års siffror innebära en minskning från 107,500 kronor
med icke mindre än 39,300 kronor eller med 36.5 procent. Drätselkammaren
yrkade därför, att taxa II bibehölles vid de belopp, som för närvarande
utgå.

Frågan örn lindrigare beskattning av biografföreställningar, vid vilka
svensk film framföres, i syfte att stödja inhemsk filmproduktion har berörts
i flera yttranden.

Länsstyrelsen i Stockholms län har icke ansett skäl föreligga för invändning,
därest statsmakterna vid frågans fortsatta prövning skulle finna lämpligt
tillgripa åtgärder, innebärande skattedifferentiering för svensk och utländsk
film.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anslutit sig till den uppfattningen, att
svensk filmproduktion på lämpligt sätt bör gynnas i förhållande till utländsk.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har däremot icke kunnat biträda framställningen
örn lägre skattesats å svensk film än utländsk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

Stockholms stads kammarkontor har uttalat, att denna understödsfråga
på intet vis vore en kommunal angelägenhet. Därest understöd åt filmproduktionen
skulle anses lämpligen böra lämnas genom viss differentiering
av nöjesbeskattningen, syntes det rimligt, att en sådan differentiering icke
komme att beröra den kommunala delen av nöjesskatten. Samma ståndpunkt
har intagits av drätselkammaren i Norrköping.

Kommunalnämnden i Solna har icke funnit bärande skäl anförda för en
differentiering. Därest den inhemska filmproduktionen borde stödjas, vilket
icke kunde anses vara utrett, torde andra möjligheter därför stå statsmakterna
till buds.

Sveriges biografägareförbund vidhåller sitt tidigare framställda yrkande
om lindrigare beskattning av svensk film och anför till stöd härför i huvudsak
enahanda synpunkter som i förbundets av utredningsmannen (sid. 15)
refererade framställning.

Förbundets uppfattning har emellertid rönt gensaga från Sveriges filmuthgrareförerling,
u. p. a., som bland annat anfört:

Allt talade för att det antal svenska filmer, som under senare år inspelats
-—• 20—30 per år — ungefärligen motsvarade det verkliga behovet. Åtskilliga
biografägare hade, i likhet med de svenska producenterna, gjort den
erfarenheten, att ett övermått av svensk film icke konsumerades av publiken,
som i stor utsträckning fordrade atl få se även god utländsk film. En väsentlig
ökning av antalet svenska filmer per år skulle sannolikt leda till en
även för de svenska producenterna icke önskvärd överbelastning av marknaden.
De svenska producenterna strävade helt naturligt efter att placera
sina filmer hos de större och vanligen ekonomiskt bärkraftigare kedjebiograferna,
vilka därigenom erhölle huvudparten av svensk film, medan många
enskilda biografägare hänvisades till utländsk film. Gång efter annan hade
mindre samvetsgranna personer eller företag velat utnyttja detta förhållande
och för de enskilda biografägarnas räkning — mot garantier och förskottsinbetalningar
men utan att själva kunna prestera erforderligt ekonomiskt
underlag — inspelat svenska filmer, vilka nästan utan undantag medfört
ekonomiskt synnerligen kännbara bakslag. Det vore att befara, att en utan
betryggande kontroll given statssubvention av svensk film i allmänhet skulle
ytterligare uppmuntra till företag av detta slag.

Biografägareförbundet hade uppgivit, att inkomsterna av svensk film
belöpte sig till omkring 35 procent av den totala biljettintäkten. I förbundets
senaste årsberättelse, avseende arbetsåret 1938—39, hade emellertid —• till
belysande av den svenska filmens dragningskraft å biografpubliken -— meddelats,
att landets biografer å svensk film inspelat drygt 50 procent av biografnäringens
totalinspelning.

En eventuell skattedifferentiering till förmån för svensk film skulle blott
ytterligare försvåra framförandet i vårt land av den importerade film, som
varken publik eller biografägare ville undvara. Det vore nämligen att befara,
alt en sådan åtgärd och en därmed följande åtstramning av importen skulle
locka till framställning av ett flertal billiga och kvalitativt mindre goda
filmer av det slag, varom förut talats.

Ville staten på annat siitt, t. ex. genom återbäring av nöjesskatt, subventionera
svensk produktion, hade föreningen intet alt erinra däremot.

Slutligen har Svenska teaterförbundet uttalat, all ett stöd åt svensk film
i den form, som utredningsmannen antytt, förmodligen i ringa omfattning

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

komme att tillföras produktionen av svensk film, enär större delen på grund
av filmdistributionsapparatens konstruktion måste hamna dels hos biografägarna
— som vore förslagsställare —■ dels hos uthyrningsfirmorna. Såväl
i statens som i de inom svensk filmproduktion anställdas intresse krävdes en
allsidigare utredning i frågan.

Jämväl beträffande taxa III ha vissa erinringar mot utredningsmannens
förslag framkommit i de avgivna yttrandena.

Såsom förut nämnts har länsstyrelsen i Uppsala län vänt sig mot att för
viktiga prisgrupper en lindring av nöjesskatten föreslagits. Med avseende å
taxa III skulle, erinrar länsstyrelsen, förslaget innefatta en nedsättning upp
till ett bruttopris av 1 krona 10 öre i förhållande till den nuvarande beskattningen.

Drätselkammaren i Luleå framhåller, att för stadens vidkommande nöjesskatten
enligt taxa III uppginge till omkring 30 procent av hela uppbörden
av nöjesskatt men enligt förslaget skulle nedgå till omkring 20 procent. En
minskning av skatten för till taxa III hänförliga nöjen syntes så mycket
mindre motiverad, som den sannolikt skulle komma att ytterligare stimulera
företagsamheten på detta område.

I yttrandet från Folkets parkers centralstyrelse m. fl. framhålles, att de
nöjen, som beskattas enligt taxa III, vore de för de folkliga organisationernas
ekonomi betydelsefullaste. Med inkomsterna från dessa nöjen bekostades i
ej ringa omfattning ej blott nöjen hänförliga till taxa I, såsom teater och
musik, utan i stor omfattning organisationernas ideella verksamhet. De avgifter,
som vanligast förekomme vid de folkliga nöjena, läge under 50 öre.
I yttrandet uttalas tillfredsställelse över att de höga skatteprocenterna på de
lägsta avgifterna kunnat reduceras. I yttrandet anföres vidare bland annat:

Genom att belägga avgifter ej överstigande 50 öre med skatt av 20 procent
hade varit avsett att giva någon regressivitet åt skatteskalan. Även om
hänsynen till de folkliga organisationernas ekonomi och principen örn skattens
regressivitet icke nu kunde leda till ytterligare jämkning i skatteskalan,
vädjades dock örn frihet från nöjesskatt å barnbiljetter och å biljetter till
barnföreställningar. Någon statsfinansiell betydelse torde denna eftergift
icke få och kunde i så fall kompenseras med någon progressivitet av skatten
för de högsta biljettpriserna. I folkparker och liknande friluftsnöjesplatser
ordnades under skolferierna särskilda tillställningar för ortens barn och
skolresebarn. I många fall uttoges avgift allenast av de vuxna, under det
att barnen ginge in fritt. På sina håll hade nöjesskatt då uttagits beräknad
såsom för fribiljett för barnen.

Föreningen Sveriges ambulerande tivolirörelse har hemställt, att avgifter
icke överstigande 50 öre måtte helt befrias från nöjesskatt. Föreningen har
tillika ingivit framställningar från ett stort antal lokala idrottsföreningar o.
dyl., vari föreningens hemställan biträtts.

Vissa andra yrkanden örn olika tillställningars placering i nöjesskattehänseende
skola beröras i specialmotiveringen till nöjesskatteförordningen. På
grund av mångfalden av framförda synpunkter och yrkanden har det emel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 271-

lertid icke heller i detta senare sammanhang befunnits möjligt att uttömmande
redogöra för yttrandena. Dessa komma emellertid att tillhandahållas
vederbörande utskott inom riksdagen.

Frågan om skattens fördelning mellan stat och kommun
har tilldragit sig stor uppmärksamhet från de hörda myndigheternas
sida.

Statskontoret har erinrat om att det s. k. Landénska nöjesskatteförslaget,
som låg till grund för 1919 års förordning i ämnet, innebar, att nöjesskatten
skulle givas karaktären av ren statsskatt, en ståndpunkt som jämväl statskontoret
intagit i sitt år 1917 avgivna utlåtande över förslaget. Statskontoret
hade därvid bland annat uttalat, att örn en nöjesskatt i möjligaste mån anordnades
såsom en verklig lyxskatt, goda skäl talade för att den skatteförmåga,
som framträdde i utgifter för offentliga nöjen, toges i anspråk för
bestridande av det allmännas utgifter, helst som det framför allt vore statens
skattebehov, som framträdde med mer än vanlig styrka. Statskontoret
anför nu vidare:

När det gäller att ånyo taga ställning till förevarande spörsmål, kan statskontoret
icke underlåta att såsom sin mening framhålla, att vad ämbetsverket
1917 uttalade såsom stöd för införandet av en statlig nöjesskatt alltjämt
synes äga sitt fulla berättigande. Det torde till och med kunna ifrågasättas,
om icke särskilt under nu rådande statsfinansiella förhållanden riktigheten
av detta uttalande framträder med ökad styrka. Den omständigheten,
att statsmakterna hösten 1939 sågo sig nödsakade att taga i anspråk
den möjlighet till ökade statsinkomster, som kunde beredas genom införandet
av en statlig nöjesskatt, talar — såvitt statskontoret kan finna -—- för
att denna möjlighet inför de alltmer skärpta statsfinansiella svårigheterna
bör utnyttjas än ytterligare. Ämbetsverket vill visserligen icke förneka, att
ett slopande av den kommunala nöjesskatten kan för många kommuner
medföra ekonomiskt avbräck, men med hänsyn till de stegrade kraven på
statskassan lärer nämnda förhållande icke böra få tillmätas avgörande betydelse.
Det torde jämväl böra framhållas, att kommunerna numera komma
i åtnjutande av väsentligen större bidrag från statsverket än vad fallet
var 1919. Vid nu angivna förhållanden och i anslutning till sin tidigare
uttalade uppfattning får statskontoret fördenskull föreslå, att nöjesskatten
ombildas till en ren statsskatt. Då emellertid statskontoret av praktiska skäl
anser det lämpligast, att uppbörden av skatten även i fortsättningen omhänderhaves
av kommunerna, böra dessa enligt ämbetsverkets mening bibehållas
vid rätten till viss mindre andel av skatten såsom skälig uppbördsp
revision.

För att ett borttagande av den kommunala nöjesskatten icke skall drabba
de därav berörda kommunerna alltför hårt torde dock övergången till den
nya ordningen böra ske i etapper. Därest avvecklingen av den kommunala
nöjesskatten bestämmes skola äga ruin under en övergångstid av exempelvis
fern år, synes den anordningen kunna träffas, alt kommunernas andel i
nöjesskatten, inklusive uppbördsprovision, fastställes för det första övergångsåret
till förslagsvis högst 30 % av den influtna skatten och att denna
procentsats under de följande fyra åren sänkes successivt, så att från och
med det femte året den del av skatten, som icke skall inlevereras till statsverket,
kommer att motsvara en skälig uppbördsprovision, förslagsvis 10 °/o
av det uppburna skattebeloppet. Statskontoret förutsätter därvid, att de

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

kommuner, där nöjesskatt för närvarande ej utgår, redan från början beredas
gottgörelse för bestyret med skatteuppbörden med belopp, motsvarande
sist angivna procentuella skatteandel.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller såsom sin principiella ståndpunkt,
att nöjesskatten bort vara en rent statlig skatt. Denna ståndpunkt
motiverar länsstyrelsen på följande sätt:

I intet annat avseende än i fråga om just denna skatteform hava kommunerna
medgivits skattläggningsrätt utöver den direkta inkomstbeskattningen.
Länsstyrelsen bortser härvidlag från hundskatt, vilken väl snarast
torde få anses såsom ett led i kommunal ordningsstadga. Någon rationell
grund för en kommunal nöjesskatt torde också vara svår att framleta. Med
tanke på att i övervägande antalet fall nöjesskatten bliver övervältrad å den
nöjesbesökande allmänheten kommer denna beskattningsform i icke ringa
utsträckning att innebära, att en kommun uppbär skatteintäkter från medborgare
tillhörade andra administrativa områden. Sålunda lära städernas
och de större samhällenas nöjestillställningar till stor del bevistas av folk
från kringliggande landsbygd. Denna oegentlighet framträder med all önskvärd
tydlighet i fråga om sådan nöjestillställning såsom det Grand Pris
för motorcyklar, som nu under en följd av år arrangerats inom detta län.
Utan därmed förknippade kostnader av något slag uppbära härvid tvenne
kommuner högst avsevärda skattebelopp enbart av den anledningen, att tävlingen
köres över en allmän väg, vilken genomskär båda samhällena.

Ehuru således enligt länsstyrelsens förmenande nöjesskatten bort principiellt
sett helt förstatligas, har länsstyrelsen dock med hänsyn till åtskilliga
andra omständigheter icke velat föreslå någon ändring i utredningsmannens
förslag rörande skatteintäktens fördelning mella stat och kommun.

Ordföranden i drätselnämnden i Stockholm, med vilken ytterligare en
ledamot av nämnden förenat sig samt en tredje ledamot i huvudsak instämt,
har i reservation mot majoritetens beslut jämväl uttalat sig för ett förstatligande
av nöjesskatten, dock mot årlig ersättning i en eller annan form till
kommunerna för den mistade skatteinkomsten.

Stockholms stads kammarkontor, vars yttrande majoriteten inom drätselnämnden
beslutat åberopa, har upprättat vissa beräkningar för att erhålla
en ungefärlig uppfattning av den kommunala och statliga skatteandelens
proportion vid praktisk tillämpning av utredningsmannens förslag på nu
utgående bruttopriser. Antalet biljetter i olika prislägen har därvid hämtats
från nöjesskatteuppgifterna under en godtyckligt vald vecka innevarande
år. Av beräkningarna framgår, att med tillämpning av de föreslagna skatteskalorna
nöjesskatt under den valda veckan skulle ha debiterats med belopp,
överstigande den sammanlagda nu utgående statliga och kommunala
nöjesskatten. Den kommunala skatten skulle ha minskat med omkring 6
procent medan den statliga skulle ha ökat med omkring 13 procent. Kammarkontoret
anför i anslutning härtill:

Under förutsättning, att den genom undersökningen framkomna fördelningen
mellan stat och kommun finge anses avspegla årsresultatet, skulle
sålunda den av utredningsmannen angivna förutsättningen, att statens och

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

kommunernas skatteintressen icke borde rubbas, ej bliva fullt tillgodosedd
genom den föreslagna 50-procentsfördelningen.

Emellertid kan, därigenom att förslaget i motsats till gällande beskatlningsgrunder
lämnar arrangörerna valfrihet ifråga om biljettprisernas avvägning,
nettoresultatet för kommunerna komma att bliva något gynnsammare.

Kontoret har därför icke funnit skäl till erinran mot den föreslagna fördelningsgrunden.

Drätselkammaren i Uppsala uttalar, att den föreslagna omläggningen av
skattetaxorna komme att innebära en betydande minskning av kommunernas
inkomst av nöjesskatten. Detta syntes utgöra ett vägande skäl för att
kommunerna skulle tillerkännas särskild ersättning för besväret med uppbörden
av den statliga andelen av skatten. Denna ersättning borde skäligen
utgå med 5 procent av den statliga nöjesskatteandelens belopp.

Även drätselkammaren i Hälsingborg — som framhållit de betydande
olägenheter en större reducering av nöjesskatteinkomsten skulle medföra för
kommunerna — har uttalat, att om nöjesskatten skulle jämnt fördelas mellan
stat och kommun, jämväl kostnaden för skattekontrollen borde sålunda
fördelas.

Samma ståndpunkt intages av drätselkammaren i Västerås.

Drätselkammaren i Norrköping uttalar likaledes farhågor för en reduktion
av stadens nöjesskatteinkomst. Skattetaxorna vore också så upplagda,
att de vid en halvering av skatten snarare komme att favorisera staten än
kommunerna. Vidare torde kommunerna i avsevärt större omfattning än
staten komma att — icke minst för kulturella ändamål — medgiva befrielse
från eller efterskänka nöjesskatten. Då slutligen staden ensam skulle
bära kostnaderna för nöjesskattens debitering, uppbörd och redovisning
m. m., borde statens andel begränsas till 40 procent av influten skatt.

Samma förslag har framställts av drätselkamrarna i Jönköping, Göteborg
och Borås.

Drätselkammaren i sistnämnda stad har ansett, att staten dessutom borde
deltaga i kostnaderna för kontroll, debitering och uppbörd.

Drätselkammaren i Göteborg har erinrat, att den i yttrandet påyrkade fördelningsgrunden
sedan lång tid tillbaka vunnit tillämpning inom ett närbesläktat
område, nämligen i fråga om den skatt, som utgår enligt 4 § 1 och 2
mom. i 1908 års förordning angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner
och rättigheter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har funnit drätselkammarens i
Göteborg förslag om höjning av kommunens andel förtjäna övervägande.
Förslaget byggde på antagandet att en halvering skulle för Göteborgs vidkommande
innebära en minskning med 15 procent av nöjesskatteinkomsten.
Det borde erinras örn att kommunerna genom nöjesskattemedlen satts i
stånd att i betydande omfattning stödja kulturella och sociala ändamål, som
eljest icke kunnat påräkna kommunala bidrag. Därest de ändrade nöjesskattegrunderna
skulle föranleda en icke obetydlig minskning av den kom -

Kungl. Majlis proposition nr 271.

munala nöjesskatten, kunde befaras, att den hittillsvarande bidragsverksamheten
måste beskäras i sådan omfattning, att avbräck vållades — en följdverkan
som näppeligen varit åsyftad.

Drätselkamrarna i Malmö och Lund hemställa, att erforderlig ändring
göres antingen i de föreslagna taxorna eller i fördelningen av nöjesskatt mellan
stat och kommun, så att kommunens andel i en blivande enhetlig nöjesskatt
icke kommer att understiga det belopp, som den kommunala nöjesskatten
hittills lämnat. Jämväl drätselkammaren i Gävle hemställer, att fördelningen
av skatten mellan stat och kommun ändras till större överensstämmelse
med nu rådande förhållanden.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet vänder sig mot utredningsmannens
yttrande att en halvering av nöjesskatten skulle innefatta en för kommunerna
ingalunda ogynnsam lösning av den gång efter annan väckta frågan om
nöjesskattens förändring från helt kommunal till helt statlig skatt. Frågan
hade visserligen varit väckt, men lika många gånger hade tanken avvisats.
Statsmakterna hade år 1919 beslutat, att skatten skulle vara kommunal, och
vid upprepade tillfällen vidhållit denna mening. Utredningsmannen vore
således inne på en linje, som statsmakterna avvisat. Förbundet fortsätter:

Redan den omständigheten, att utöver den kommunala nöjesskatten skulle
utgå en statlig skatt, måste i och för sig innebära en heskäring av den
kommunala skatten. Om kommunerna i nuvarande läge finge finna sig i
en minskning på grund av statsskatten, kunde de däremot icke giva sin anslutning
till förslaget att de också skulle betala kostnaden för uppbörden
av statsskatten. På sina håll i städerna vore upphördsmännen tillförsäkrade
ersättning i form av viss procent på uppbördssumman. Här finge städerna
således omedelbart känning av uppbörden för statens del. Överlag
torde besväret med uppbörd och redovisning ökas så väsentligt, att krav på
personalökning eller högre avlöning svårligen kunde utebli. I kommuner,
där skatt nu icke förekomme, skulle man för att tillfredsställa statens skattebehov
få underkasta sig utgifter för uppbörden. Det vöre av dessa skäl
uppenbart skäligt, att staten ersatte kostnaden för uppbörden och redovisningen
av statens nöjesskatt.

Även med en skälig ersättning för uppbördsbestyret utöver den tilltänkta
kommunandelen skulle den föreslagna fördelningsgrunden i praktiken sannolikt
medföra en nedgång av den tidigare kommunala nöjesskatten. Ehuru
styrelsen i avsaknad av ett mera fullständigt utredningsmaterial icke hade
möjlighet att nu fixera den skäliga procentsatsen, ville styrelsen framhålla
vikten av att all hänsyn foges till de lokala utredningar i förevarande avseende,
som komme att föreligga i de infordrade yttrandena från olika städers
drätselmyndigheter. Som ett bestämt krav måste från kommunalt håll uppställas,
att fördelningsprocenten slutgiltigt fixerades så, att kommunerna ej
ginge miste om skattemöjligheter, som en gång givits dem och av vilka de
icke minst i nuvarande och sannolikt än mer i kommande finansiella läge
helt visst vore och förbleve i hög grad beroende.

Av praktiska skäl vore det lämpligast, att hänsynen till uppbördsersättningen
foges i samband med fördelningsgrundens fastställande. Enligt styrelsens
mening borde kommunandelen så avpassas, att den gåve samma inkomstmöjlighet
som tidigare och därutöver gåve ersättning för uppbördsbestyret.
En efter dessa synpunkter utmätt fördelningsgrund torde förutsätta
en åtskilligt högre procentsats för kommunandelen än 50.

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

I detta sammanhang må slutligen erinras, att styrelsen för Svenska landskommunernas
förbund — såsom den föregående framställningen utvisat —
under förutsättning att lagstiftningen i fråga icke gåves definitiv karaktär
förklarat sig icke hava något att erinra mot att det föreliggande förslaget
lades till grund för lagstiftning.

Departementschefen.

Vid upprättandet av det förslag om statlig nöjesbeskattning, som förelädes
urtima riksdagen 1939/40, måste avgörande betydelse tillmätas rent
praktiska synpunkter. Med hänsyn till det starka behovet av ökade statsinkomster
gällde det då att söka åvägabringa en snabb och enkel lösning
av denna skattefråga. De svagheter hos förslaget, som under sådana omständigheter
icke kunde undvikas och mot vilka anmärkning riktades av
första särskilda utskottet, påkallade även enligt min mening en fortsatt
utredning, vilken uppenbarligen även borde omfatta den kommunala nöjesbeskattningen
för att möjliggöra ett obundet och allsidigt bedömande av frågan
om nöjesbeskattningens utformning.

Den nu verkställda utredningen har, såsom den föregående framställningen
giver vid handen, resulterat i förslag örn införande av en enhetlig,
obligatorisk nöjesskatt, vilken skulle uppbäras av kommunerna och av vilken
kommunerna sedan skulle vara skyldiga att redovisa en procentuell andel
till statsverket.

Frånsett spörsmålet huruvida nöjesskatten överhuvud taget bör fördelas
mellan stat och kommun och i så fall efter vilken grund fördelningen skall
ske — en fråga till vilken jag i fortsättningen återkommer — ha förslagets
nyss angivna huvudgrunder i flertalet av de avgivna yttrandena lämnats
utan erinran. Även för egen del anser jag en nöjesbeskattning lämpligen
böra i allt väsentligt utformas i enlighet med de linjer, som utredningsmannen
föreslagit. Endast beträffande vissa detaljer torde, med anledning av
vad som förekommit under remissbehandlingen, jämkningar böra vidtagas.
Från några håll har anmärkts, att om också den föreslagna lösningen under
rådande krisförhållanden finge anses motiverad, en lagstiftning på området
icke borde givas definitiv karaktär. Tillräckliga skäl att tillmötesgå
detta önskemål synas mig icke föreligga. Därest en nöjesbeskattning enligt
nu föreslagna grunder vid återinträdandet av mera normala förhållanden
skulle framstå såsom olämplig, torde det bliva tillfälle att upptaga frågan
till nytt övervägande även om beskattningen icke från början givits temporär
giltighet.

Vad angår skattetaxornas konstruktion synes mig förslaget om en procentuell,
i viss mån progressiv skatt beräknad å bruttobiljettpriset innefatta en
praktisk och lämplig lösning. Förslaget i denna del har tillkommit för att
avlägsna olägenheterna av de nu tillämpade »hoppande» skatteskalorna, vilka
medföra en i hög grad ojämn skattebelastning och föranleda, att vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

biljettpriser överhuvud taget icke kunna tillämpas. Då från biografägarnas
sida nu göres gällande, att det ingalunda vore nödvändigt att vilket bruttopris
som helst skulle kunna väljas, må det framhållas, att nyssnämnda
olägenheter tidigare med skärpa påtalats just från samma håll. Påståendet,
att ojämnheten i skattebelastningen åtminstone för biografernas vidkommande
icke skulle bliva avlägsnad genom det nu föreslagna systemet,
synes icke heller riktigt. Av bilaga 4 vid utredningsmannens promemoria
framgår nämligen, att skatten enligt taxa II nu utgör 16.7 procent, då bruttobiljettpriset
är 60 öre, och 26.7 procent redan vid närmast följande möjliga
pris, nämligen 75 öre, för att därefter åter sjunka och stiga i oregelbunden
följd. Enligt förslaget skulle däremot skattens procentuella andel av
biljettpriset på ett obetydligt undantag när jämnt stiga från 15 procent för
att först vid ett så högt bruttopris å biljetten som 3 kronor 90 öre komma
upp till 26.2 procent.

Beträffande skattetaxornas belopp finner jag utredningsmannens förslag
innefatta en lämplig avvägning. Vad angår de skattepliktiga nöjenas fördelning
å taxorna föranleder förslaget härutinnan i hittills berörda delar
ej annan erinran från min sida, än att tillräckliga skäl icke synas mig
förebragta för den skattelindring, som utredningsmannen — ehuru med
tvekan — ifrågasatt för hästsporttävlingar.

Redan av det sagda framgår, att jag för närvarande icke finner mig böra
förorda någon differentiering av nöjesskatten vid förevisning av svensk
respektive utländsk film. Visserligen äro även enligt min mening de skäl,
som kunna andragas för att statsmakterna i någon form borde lämna stöd
åt inhemsk filmproduktion, värda beaktande och jag vill heller icke bestrida,
att ett dylikt stöd skulle kunna tänkas i form av en differentiering av
nöjesskatten. Därest icke den internationella situationen på sista tiden så
väsentligt omkastats, skulle jag därför icke ha varit obenägen att överväga
en nedsättning av nöjesskatten vid förevisning av svensk film. En mycket
väsentlig del av importen till vårt land av utländsk film torde emellertid ha
blivit omöjliggjord och när denna import skall kunna återupptagas undandrager
sig varje bedömande. Konkurrensen med utländsk film torde sålunda
för närvarande sakna större betydelse för de inhemska filmproducenterna.
Under sådana förhållanden finner jag frågan om stöd åt svensk film genom
lättnad i nöjesbeskattningen böra ställas på framtiden.

Förslaget att jämnt fördela nöjesskatten mellan staten och kommunerna
har, såsom den lämnade redogörelsen för remissyttrandena utvisar, livligt
uppmärksammats av de hörda myndigheterna. Medan å ena sidan hävdats,
att nöjesskatten borde helt förstatligas, har å andra sidan påyrkats,
att betydligt mer än hälften skulle tillgodoföras kommunerna. Sistnämnda
ståndpunkt har motiverats med att en hälftendelning icke skulle överensstämma
med utredningsmannens egen utgångspunkt, nämligen att kommunernas
möjligheter till skatteinkomster av nöjestillställningar icke borde väsentligen
rubbas. Att någon mera väsentlig rubbning härutinnan skulle
bliva resultatet av en hälftendelning synes emellertid icke vara ådagalagt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 271.

I motsatt riktning pekar t. ex. resultatet av den undersökning, Stockholms
stads kammarkontor företagit. Att förslaget kan komma att medföra någon
ökning av statens andel synes mig i rådande statsfinansiella läge icke böra
föranleda anmärkning. Att å andra sidan helt beröva kommunerna inkomsten
av nöjesskatt finner jag icke böra ifrågakomma.

Förslaget till förordning om nöjesskatt.

Jag övergår nu till att lämna en kortfattad översikt över vissa hittills icke
berörda detaljfrågor i förslaget till förordning om nöjesskatt, beträffande
vilka frågor i de avgivna yttrandena erinringar framställts mot utredningsmannens
ståndpunkt.

2 §•

I denna paragraf angives vilka slag av nöjestillställningar, som avses i förordningen.
Utredningsmannen har framhållit, alt del, särskilt med hänsyn
till beskattningens utsträckande till nya kommuner samt till den praxis som
under de gångna åren utvecklat sig, syntes önskvärt att icke onödigtvis rubba
formuleringarna i 1919 års förordning, även om vissa uttryck däri kunde
synas föråldrade. Utredningsmannens förslag innehåller därför endast
mindre jämkningar av definitionerna å skattepliktiga nöjestillställningar.

Stockholms stads kammarkontor har icke kunnat finna de anförda skälen
för den nuvarande uppräkningens bibehållande bärande. Erfarenheten
gåve vid handen, att just det förhållandet, att nöjesbeskattningen förbundits
med en uppräkning av vissa i flera fall föråldrade nöjesformer och att man
sålunda icke haft någon generell bestämmelse med sådan elasticitet, att under
förordningens tillämpningsområde kunnat inrymmas nya nöjesformer,
utgjort en av förordningens mest framträdande brister. Enligt kontorets
mening skulle specifikation av nöjen endast vara erforderlig ifråga om sådana,
vilka borde erhålla en lägre beskattning än den högsta. Beträffande
den högsta beskattningsklassen vore en exemplifikation till ledning för debiteringsmyndigheterna
tillfyllest.

Därest denna kontorets mening icke skulle vinna beaktande, har kontoret
ansett angeläget, att de nu föreslagna definitionerna omredigerades i vissa
i yttrandet angivna hänseenden. Bland annat uttalar kontoret, att då viss
tvekan gjort sig gällande rörande beskattningen av vissa former av idrott, det
syntes önskvärt med ett uttalande, att åskådaravgifterna även till sådana former
som golf, segling, bowling, bordstennis m. m. skulle beskattas. Vidare
vore det önskvärt med särskilda bestämmelser i syfte att lägga den s. k.
restaurantdansen under beskattning. Härmed åsyftades icke sådana danstillställningar,
till vilka särskild entréavgift upptoges och för vilka nöjesskatt
ostridigt skulle erläggas, utan danstillställningar, vid vilka man hade
anledning förmoda, att restauratören genom pristillägg indirekt uttoge en
avgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

En förenkling och modernisering av 2 § har jämväl förordats av drätselkammaren
i Norrköping, som likaledes påyrkat beskattning av restaurantdansen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har föreslagit, att stadgandet örn undantag
från skatteplikt för tillställning, som tjänar vetenskapligt ändamål eller anordnas
i undervisnings- eller uppfostringssyfte, skulle utvidgas att omfatta
jämväl tillställning som tjänar försvarsändamål.

Vissa andra yrkanden om ändringar i förevarande paragraf med syfte att
genomföra lindring i eller befrielse från nöjesskatten för olika slag av tillställningar
skola beröras under 5 §.

För egen del ansluter jag mig till utredningsmannens uppfattning, att en
mera genomgripande omredigering av paragrafens definitioner skulle vara
förenad med vissa vanskligheter och sålunda bör undvikas. Att golf, segling,
bowling etc. är att hänföra till idrott och med avseende å nöjesbeskattningen
skall bedömas efter samma grunder som annan idrott synes mig uppenbart.
Beträffande danstillställningar å restauranter, vid vilka tillställningar
entréavgift icke upptages, torde det enligt vunnen erfarenhet stöta
på alltför stora praktiska svårigheter att nå dessa med nöjesbeskattningen.
Vad till sist angår beskattningen av tillställningar som tjäna försvarsändamål,
må framhållas, att befrielse från nöjesskatt för dylika tillställningar
kan vinnas jämlikt 12 §.

Gentemot anmärkningen om önskvärdheten av en generell bestämmelse
med viss elasticitet vill jag erinra, att det därmed avsedda syftet väsentligen
synes vinnas, därest i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens
förslag i 2 § intages ett stadgande av innehåll, att förordningen skall
äga motsvarande tillämpning å icke särskilt nämnda nöjestillställningar,
vilka till sin art och sitt syfte äro jämförliga med de i förordningen angivna.

5 §•

I denna paragraf fastställas de tre olika taxor, efter vilka nöjesskatt skall
utgå, samt angives till vilken taxa de enligt 2 § skattepliktiga tillställningarna
skola hänföras.

Taxa I.

Till denna taxa skulle enligt utredningsmannens förslag hänföras nöjestillställning,
som avses i 2 § a) och b), d. v. s. konsert, operaföreställning och
annan musikalisk föreställning, dramatisk och litterär föreställning samt
uppvisning i konstnärlig dans — mom. a) — ävensom uppvisning eller tävling
i icke professionell idrott samt kapplöpning till häst och travkörning —
mom. b).

Vad angår hästsporttävlingar har jag förut angivit min ståndpunkt.

Beträffande revy föreställningar och med dem jämförliga tillställningar har
en hårdare beskattning än enligt taxa I ifrågasatts av statskontoret, teaterrådet,
drätselnämnden i Stockholm och drätselkammaren i Norrköping.

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

I det av drätselnämnden i Stockholm åberopade yttrandet av Stockholms
stads kammarkontor anmärkes härutinnan:

Revyföreställningar hade i regel hänförts till den under mom. a) angivna
kategorien av nöjestillställningar, medan vid beskattningen av vissa s. k.
s-nattinéer» och soaréer, vid vilka förekomme ett flertal olika nöjesmoment
som var för sig kunde föranleda olika beskattning, hänsyn tagits till de nöjesmoment,
som genom sitt attraktionsvärde eller sin tidsandel dominerat föreställningen.
Då graderingen av skatteskalan företagits med hänsyn till nöjesarternas
olika kulturella värde, syntes det uppenbart, att ifrågavarande nöjestillställningar
icke vore förtjänta av den lindring, som innefattades i den
lägsta skatteskalan. Publikfrekvensen vid såväl revyerna som övriga nyss
angivna tillställningar tydde på, att dessa väl kunde bära en högre beskattning.
Dock skulle måhända den högsta skalan bliva väl betungande. En
lämplig utväg syntes vara att inordna tillställningarna i fråga under taxa II.

Samma förslag har framställts av drätselkammaren i Norrköping.

Det av Stockholms stads kammarkontor angivna tillvägagångssättet vid
beskattningen av tillställningar, sammansatta av olika nöjesmoment, synes
mig riktigt. Uppfattningen att revyföreställningar borde beskattas hårdare
än andra teaterföreställningar kan jag däremot icke dela. Det konstnärliga
värdet hos såväl revy- som andra teaterföreställningar kan vara växlande,
lika väl som den individuella uppfattningen örn föreställningarnas värde.
Att på detta område åstadkomma en objektiv och rättvis gränsdragning synes
mig icke möjligt. Liksom nu torde därför alla slags teaterföreställningar böra
i skattehänseende behandlas lika.

Kungl, automobilklubben och Sveriges motorfederation hava hemställt,
att motorfordonstävlingar måtte befrias från nöjesskatt eller åtminstone, liksom
viss idrott, hänföras till taxa I, därvid möjlighet att medgiva befrielse
från eller nedsättning av skatten borde givas t. ex. länsstyrelsen.

Jämväl länsstyrelserna i Malmöhus och Älvsborgs län ha ifrågasatt, huruvida
icke uppvisning eller tävling med motorfordon samt motorbåt och luftfartyg
borde hänföras till lägsta skattetaxan, bland annat med hänsyn till
den betydelse dylika tävlingar kunna ha ur försvarssynpunkt.

Enligt min uppfattning föreligger härutinnan icke tillräckliga skäl att
frångå utredningsmannens förslag.

Taxa II.

Till denna taxa skulle, såsom förut angivits, hänföras biografföreställning.
Till beskattningen av sådana föreställningar förknippade spörsmål ha behandlats
i det föregående.

Taxa III.

Enligt denna taxa skulle övriga i 2 § angivna nöjestillställningar beskattas.

Beträffande cirkusföreställningar har drätselkammaren i Göteborg ifrågasatt
lägre beskattning än enligt taxa III under hänvisning till cirkusföretagens
särskilt dryga omkostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

I yttrande av Cirkus Schumann m. fl. har hemställts, att cirkus- och varietéföreställningar
måtte hänföras till taxa I samt skatten beräknas på biljetternas
nettopris. I varje fall borde skattesatsen jämkas, så att skatten
icke komme att utgå med högre belopp än nu. Ur motiveringen till dessa
yrkanden må följande återgivas:

Det funnes ingen möjlighet att höja bruttoprisema annat än mycket obetydligt,
om man överhuvudtaget skulle kunna räkna med att få någon publik.
I motsats till de helt mekaniserade biografföreställningarna användes vid
cirkusföreställningar levande material, vilket medförde så höga omkostnader
att förtjänstprocenten betydligt understege biografernas. Det vore därför
obilligt att sätta cirkus- och varietéföreställningar i en högre taxa än biograferna.
I Danmark utginge nöjesskatt för teater, cirkus och varieté med
20 procent å nettopriset medan biograferna finge erlägga 40 procent.

Bland de till taxa III hänförliga tillställningarna märkas vidare marknadsoch
tivolinöjen, i vilka allmänheten äger deltaga mot en efter deltagandets
omfattning beräknad avgift.

Folkets parkers centralstyrelse m. fl. hava hemställt, att s. k. varuspel
måtte uttryckligen undantagas från nöjesbeskattning samt anföra härutinnan
bland annat följande:

Varuförsäljning vore ett sedvanligt marknads- och folknöjesinslag. På
större folkparker och andra friluftsnöjesplatser rörde det sig om standardiserade
varukollektioner, sammansatta med tanke på hög minuthandelsvinst.
Varorna försåldes i regel till ett enhetspris av 50 öre och gåve köparen full
valuta. I allmänhet skedde försäljningen i någon slags lotteribetonad form,
men spelhållarens vinst utgjordes allenast av minuthandelsvinsten. På de
flesta håll i landet, däribland Stockholm, hade dessa s. k. varuspel heller icke
belagts med nöjesskatt, men exempel hade givits på motsatt tolkning.

I berörda yttrande har vidare yrkats undantag från skatteplikt vid hållande
av skjutbana samt för vissa s. k. skicklighetstävlingar såsom ringkastning
o. dyl. eller i vart fall att skatt icke skulle beräknas på den del av inkomsten
å dylika nöjen, som motsvarades av utbetalningar för varor eller anvisningar
å varor.

Föreningen Sveriges ambulerande tivolirörelse har hemställt, att sådana
tivolianordningar, varå lotteriförordningen den 19 maj 1939 vore tillämplig
— mekaniska spelapparater, ringkastningsanordningar och skjutbanor förenade
med möjligheter till vinst till högre värde än det, som erhålles av en
var deltagare — skulle undantagas från nöjesbeskattning.

I tredje stycket av förevarande paragraf skulle enligt utredningsmannens
förslag föreskrivas, att om skatten för biljett enligt i paragrafen angiven beräkningsgrund
skulle uppgå till del av öre, skattebeloppet för biljetten skulle
avrundas till närmast högre hela öretal.

Drätselkammaren i Malmö har anmärkt, att bestämmelsen innebure, att
man vid skatteuppbörden först måste bestämma nöjesskattebeloppen för
varje särskilt slag av biljetter för att sedermera multiplicera de sålunda er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

hållna beloppen med antalet försålda biljetter av varje slag för att få fram
det belopp, som skulle uppbäras, vilket måste medföra icke ringa besvär.
Örn den föreslagna bestämmelsen borttoges, skulle uträknandet av uppbördsbeloppet
väsentligt förenklas och deklarationsblanketterna kunna givas en
förhållandevis enkel uppställning.

Enligt 5 § sista stycket i utredningsmannens förslag skulle, då nöjestillställning
vore sammansatt av delar, som folie under olika taxor, skatten bestämmas
efter den del, som vore den huvudsakliga.

Stockholms stads kammarkontor framhåller, att de tillställningar, som bär
åsyftas, äro de förut berörda »nattiné-» och soaréföreställningarna. Då, på
sätt i det föregående angivits, enligt kontorets mening den lägsta taxan allenast
borde ifrågakomma för sådana slag av nöjestillställningar, vilka samtidigt
som de hade ett visst kulturellt värde även vore i behov av skattelindring,
borde ifrågavarande bestämmelse kompletteras med ett stadgande av innebörd,
att taxa I icke skulle vara tillämplig, utan att i dylikt fall skatt skulle
utgå minst enligt taxa II.

Kontoret anför vidare, att med hänsyn till svårigheten att avgöra, vilken
del av nöjestillställning, som skulle vara att anse som den »huvudsakliga»,
det kunde ifrågasättas, att för tillställning av ifrågavarande slag skatt alltid
skulle utgå efter den för någon av i tillställningen ingående nöjen tillämpliga
högsta taxan. För det fall att ett högre beskattat nöje utgjorde allenast ett
relativt obetydligt inslag i en tillställning kunde dock en sådan bestämmelse
bliva alltför betungande.

Sist berörda ändringsyrkande har jämväl framställts av drätselkamrarna
i Uppsala och Norrköping, medan däremot drätselkammaren i Malmö funnit
det av utredningsmannen föreslagna stadgandet lämpligt. I konsekvens med
detta stadgande borde emellertid även bestämmas om skattebeläggningen då
en tillställning bestode av delar, fallande såväl inom som utom nöjesskatteförordningens
ram.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner stadgandet böra kompletteras med
regler för det fall, att ingen del kan anses vara huvudsaklig.

Vad angår varuspel o. dyl. anordningar, förenade med vinster i varor, finner
jag anledning saknas att undantaga dem från nöjesbeskattningen; den
omständigheten att mot den erlagda avgiften svarar en viss valuta är intet
för dessa nöjen särskilt utmärkande. Anmärkningen mot den föreslagna
avrundningen uppåt av ojämnt öretal vid beräknande av skatten torde grunda
sig på ett missförstånd, enär skatten ju i varje fall alltid -—- liksom nu
— måste beräknas per biljett. Vid ett givet brutlobiljettpris kan skattens
belopp mycket lätt uträknas, och delta är sedan en gång för alla känt;
å deklarationsblanketten angives liksom nu skatten per biljett, antalet
biljetter och sammanlagda skatten. Ej heller i övrigt har jag blivit
övertygad örn att ett beaktande av de nu återgivna ändringsförslagen skulle
medföra en rättvisare eller lämpligare utformning av paragrafen i fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

6 §•

Enligt utredningsmannens förslag skulle i denna paragraf föreskrivas, att
såsom biljettpris skulle anses det ordinarie priset utan hänsyn till förhöjning
vid s. k. förköp eller till nedsättning för vissa grupper av deltagare.

Stockholms stads kammarkontor framhåller, att det inträffat, att nöjesanordnare,
som haft anledning räkna med att biljetterna till viss föreställning
skulle bliva slutsålda före den tid, då biljettförsäljning till ordinarie
priser plägar börja, uppdelat biljettpriset, så att förköpsavgiften kommit att
väsentligt överstiga vad som angivits såsom ordinarie pris. Det syntes därför
önskvärt, att en bestämmelse, som maximerade den skattefria förköpsavgiften,
infördes.

Drätselkammaren i Malmö har anmärkt, att denna bestämmelse borde
kompletteras med ett stadgande rörande vad som är att anse som ordinarie
pris vid de fall, då — såsom på senare tid förekommit bl. a. vid större motortävlingar
— biljetter vid förköp erhållits till lägre pris än vid inköp omedelbart
före tillställningen. Drätselkammaren har i detta sammanhang vidare
påpekat, att bestämmelser borde givas till förhindrande av att icke avsedd
lindring i nöjesskatt erhölles genom uppdelning av avgiften för en nöjestillställning
på inträdesavgift och avgift för särskilda nöjen eller särskilda
förmåner, t. ex. sittplats.

Några särskilda stadganden till förebyggande av här påpekade olägenheter
synas mig icke erforderliga med hänsyn till ätt i yttrandena beskrivna
tillvägagångssätt endast torde förekomma i enstaka fall.

7 §•

Utredningsmannen har i 7 § under a)—d) angivit vissa fall, då skatt icke
skulle utgå.

Under b) har upptagits fribiljett, som utlämnas till tidningsredaktion för
recension eller anmälan av föreställning, dock att skattefrihet skulle få åtnjutas
för högst två biljetter till samma tidning för varje föreställning.

Stockholms stads kammarkontor anmärker, att i fråga örn teaterföreställningar
anledning till recension förefinnes vid premiär och därefter möjligen
vid byte av rollinnehavare. Utlämnades fribiljetter till ytterligare föreställningar,
kunde dessa biljetter icke anses komma till användning i recensionssyfte
och borde på den grund göras till föremål för beskattning. Uttalande
därom syntes lämpligen böra göras i detta sammanhang.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån ifrågasätter, huruvida icke — för att fullständigare
kunna råda bot på nu förekommande missbruk av fribiljetter
till pressrepresentanter — borde stadgas skattefrihet för två biljetter för
varje föreställning av enahanda beskaffenhet.

Det förtydligande, som utredningsmannen sökt åstadkomma för undvikande
av ifrågavarande missbruk, har drätselkammaren i Malmö funnit erkännansvärt.
Emellertid syntes det vara av betydelse att få regeln ytterligare
preciserad. Det kunde svårligen annat än vid premiären på förhand

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

avgöras, i vilket syfte fribiljetter skulle användas. Med den föreslagna regeln
om syftet såsom avgörande för huruvida skatt skulle utgå eller ej syntes
kontroll bliva svår att genomföra.

Enligt 7 § c) i utredningsmannens författningsförslag skulle — liksom
nu — skatt icke utgå för fribiljett till konsert samt musikalisk, dramatisk
eller litterär föreställning, då biljetten utlämnades till begagnande i studiesyfte.

Stockholms stads kammarkontor finner bestämmelsen böra utökas att
omfatta studiebiljett till uppvisning i konstnärlig dans. Sådan dans inginge
nämligen som studieämne vid såväl musikaliska akademien som kungl, dramatiska
teatern.

Enligt 7 § d) i utredningsmannens förslag skulle skatt icke utgå för passageraravgift
vid uppstigning med luftfartyg.

Drätselkammaren i Norrköping har ansett denna bestämmelse överflödig,
då färd med luftfartyg, jämförd med andra transportmedel, icke intoge någon
särställning ur nöjessynpunkt.

De av länsstyrelsen i Malmöhus län respektive Stockholms stads kammarkontor
föreslagna jämkningarna i 7 § b) och c) finner jag motiverade.

Enligt 2 § f) hänföres till nöjestillställning bland annat uppvisning eller
tävling med luftfartyg medan motsvarande stadgande i 1919 års nöjesskatteförordning
— 1 § e) — talar örn »uppstigning i luftballong eller flygmaskin».
Sistnämnda formulering gjorde tydligen ett stadgande om skattefrihet för
passageraravgift vid uppstigning i luftfartyg erforderligt. Med den formulering
2 § f) nu erhållit synes däremot stadgandet i 7 § d) i utredningsmannens
förslag kunna såsom obehövligt utgå.

10 §.

Enligt utredningsmannens förslag skulle i denna paragraf stadgas, att
kommun finge besluta, att nöjesskatten i kommunen skulle utgå med allenast
åtta tiondelar av de förut i förordningen angivna procentsatserna. Enligt
11 § skulle det, då sådant beslut fattats, åligga kommunen att till statsverket
inleverera fem åttondelar av influten nöjesskatt.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt, att denna bestämmelse
skulle givas det innehåll, att kommun berättigades besluta att lägre skattesatser
än som eljest skolat gälla, dock lägst åtta tiondelar av dessa, skulle
tillämpas. Härigenom skulle kommun beredas möjlighet att inom den angivna
gränsen medgiva nedsättning även med andra bråktal än z/io, exempelvis
Vio.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har funnit obehövligt att bibehålla den
rest av kommunernas rätt att tillämpa lägre skattesatser, som stadgandet
i fråga innebär.

Jämväl länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt, huruvida icke
stadgandet borde utgå, då en dylik skattereducering icke syntes vara av

Iiihang lill riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 271. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

nämnvärd praktisk betydelse och då undantagen i fråga om skattens obligatoriska
tillämpning borde så långt möjligt begränsas.

Att stadgandet skall utgå förordas även av länsstyrelsen i örebro län,
som finner anledning föreligga till antagande, att kommunerna hittills allenast
i ringa omfattning begagnat möjligheten att sänka taxorna. Däremot
borde enligt länsstyrelsens mening kommunerna bibehållas vid sin rätt att,
när skäl därtill äro, eftergiva hela sin andel i skatten. Länsstyrelsens ståndpunkt
härutinnan skall vidare beröras under 12 §.

Icke heller länsstyrelsen i Älvsborgs lån finner bärande skäl hava anförts
för den i 10 § stadgade begränsningen av kommunernas självbestämmanderätt.

Rätten alt nedsätta procentsatserna för nöjesskatten torde hittills endast
i sällsynta fall ha utnyttjats av kommunerna. Örn sålunda det föreslagna
stadgandet i 10 § synes sakna större praktisk betydelse, finner jag å andra
sidan icke anledning att utesluta detsamma. Den av länsstyrelsen i Stockholms
län föreslagna uppmjukningen av stadgandet förefaller mig emellertid
obehövlig. Tanken att slopa begränsningen av kommunernas rätt att
eftergiva sin andel i skatten synes stå i strid med principen om nöjesskattens
obligatoriska karaktär.

12 §.

Enligt utredningsmannens förslag skulle i första stycket av denna paragraf
stadgas, att länsstyrelsen beträffande nöjestillställning, som äger rum
uteslutande för välgörande eller allmännyttigt ändamål, finge, när kommunen
det tillstyrkt, medgiva befrielse från nöjesskatten eller skattebeloppets användande
för det ändamål, till vars främjande tillställningen anordnats. Lämnades
ej sådant medgivande av länsstyrelsen eller vore fråga om nöjestillställning
av annat slag, skulle — enligt paragrafens andra stycke —
kommunen, när skäl därtill vore, äga medgiva, att den kommunen tillkommande
andelen av skatten återbetalades att användas på sätt i första stycket
sagts.

Nu berörda stadgande!! ha tilldragit sig stor uppmärksamhet såväl från
länsstyrelsernas som kommunernas sida.

Mot det i första stycket upptagna stadgandet har erinran framställts av
Överståthållarämbetet och uppbördsintendenten i Stockholm samt av länsstyrelserna
i Uppsala, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt
Västmanlands län.

Till belysande av yttrandenas innehåll i denna del må följande anföras
ur yttrandet av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Väl kunde det synas riktigt, att den statliga delen av nöjesskatten icke
efterskänktes utan att detta skedde även med den kommunala delen. Å
andra sidan kunde ifrågasättas lämpligheten av att låta den statliga myndigheten
vara helt beroende av kommunens uppfattning om vad som enligt
förordningen vore att hänföra till välgörande eller allmännyttigt ändamål.
Länsstyrelsen skulle härigenom nödgas träffa olika avgöranden beträffan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

de nöjestillställningar, som ägt rum för samma ändamål. Bristande enhetlighet
vid tillämpning av den kommunala nöjesskatteförordningen hade vid
flera tillfällen uppmärksammats. Det föreslagna stadgandet skulle direkt
motverka strävandena att tillskapa en enhetlig praxis. Det kunde ifrågasättas,
huruvida icke enhetligheten främjades bäst genom att lägga avgörandet
i länsstyrelsens hand. Härigenom skulle intrång icke ske i den kommunerna
enligt förslaget tillförsäkrade rätten att i fråga örn nöjestillställning
av annat slag (alltså utan välgörande eller allmännyttigt ändamål) medgiva,
att kommunandelen av skatten återbetalades att användas för det ändamål,
till vars främjande tillställningen anordnats.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har föreslagit, att frågor om befrielse från
den kommunala och den statliga delen av nöjesskatten skulle avgöras oberoende
av varandra.

Stockholms stads kammarkontor och drätselkammaren i Norrköping ha
ansett stadgandet icke böra avse skattebefrielse utan endast efterskänkande
av skatten till förmån för det ändamål, till vars främjande tillställning anordnats.
Skulle skattebefrielse medgivas och tillställningen icke lämna överskott,
framhåller drätselkammaren i Norrköping, hade befrielsen endast
haft till resultat att förbilliga nöjet för deltagarna.

Drätselkammaren i Jönköping har framhållit, att beslut örn skattebefrielse
icke borde behöva avse viss tillställning, utan befrielse kunna ske generellt
för t. ex. viss välgörenhetsorganisation för kalenderår. Möjlighet
borde vidare finnas att begränsa befrielsen till viss del av skatten. Sistnämnda
förslag har även framförts av drätselkammaren i Malmö, vars
ståndpunkt i denna del biträtts jämväl av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner lämpligt, att i författningstexten
eller motiven något närmare klarlägges innebörden av uttrycket
»allmännyttigt ändamål».

Även Stockholms stads kammarkontor har framhållit önskvärdheten av
alt genom uttalanden i propositionen eller direktiv till länsstyrelserna en enhetlig
prövning åvägabragtes.

Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund, som finner uppenbart,
att idrottstävlingar och idrottsuppvisningar böra föras under begreppet
»allmännyttigt ändamål», hemställer -— därest idrotten icke undantages
från nöjesbeskattning — att i propositionen göres sådant uttalande,
att tvekan icke må uppstå därom, att dispensrätt föreligger beträffande
idrottstävlingar, även ifråga örn den statliga andelen i skatten.

Beträffande stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf har Överståthållarämbetet
ifrågasatt, huruvida tillståndet för kommun alt för sin del
medgiva längre gående lättnad än enligt regeln i första stycket hade sin
plats i skatteförordningen, då åtgärden i verkligheten vore att betrakta sorn
anslag. Dylik restitution vore av helt annan betydelse än den generella
nedsättning av .skatten med 2/io, som kommun finge bestämma. Skatten
borde utgå efter verkställd debitering, vari jämkning finge ske av länsstyrelsen
på sätt 12 § medgåve. Sedan vore det kommunens ensak örn eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

i vad man eller på vilket sätt densamma ville understödja viss verksamhet
eller särskilt ändamål.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anmärkt, att bestämmelsen vore så
allmänt formulerad, att den i stor utsträckning måste uppkalla till försök
att vinna skattebefrielse. Länsstyrelsen har därför ifrågasatt, huruvida icke
efterskänkandet av nöjesskatt för kommunernas vidkommande borde begränsas
till de fall, då statens skatteanspråk finge eftergivas.

Drätselkammaren i örebro bär däremot vänt sig mot att kommun, som
önskade efterskänka nöjesskatt i större mån än stadgandet i första stycket
medgåve, enligt andra stycket måste först uttaga viss del av skatten och sedan
återbetala denna. Befrielsen syntes kunna få verkställas för den kommunala
skatten utan denna omgång och efter samma bestämmelser som i
1919 års förordning.

Länsstyrelsen i örebro län har under hänvisning till sistberörda yttrande
framhållit, att bestämmelsen i 12 § andra stycket borde kunna givas en
mera ändamålsenlig avfattning. Jämväl länsstyrelsen i Älvsborgs län anser
debiteringen och uttagandet av skatten innebära onödig omgång.

Även Stockholms stads kammarkontor och drätselkammaren i Norrköping
påyrka bibehållande av rätten till ren skattebefrielse för kommunandelen.

Vad angår stadgandet i första stycket kan jag icke förorda ett slopande
av kommunernas medbeslutanderätt vid fullständig befrielse från nöjesskatt.
Olägenheterna av detta stadgande synas mig ha väsentligt överdrivits. Det
torde icke komma att erbjuda alltför stora svårigheter att på detta område
åvägabringa ett samarbete mellan kommun och länsstyrelse efter enhetliga
linjer.

Att såsom i ett par yttranden ifrågasatts begränsa stadgandet i första stycket
att allenast avse efterskänkande av skatten till förmån för det ändamål,
till vars främjande en tillställning anordnats, synes mig icke nödvändigt med
hänsyn till att fråga är örn en starkt begränsad kategori av tillställningar.
Annorlunda ställer det sig härvidlag beträffande den i paragrafens andra
stycke stadgade obegränsade rätten att efterskänka skattens kommunandel.
Skulle i detta fall direkt befrielse från nöjesskatten kunna medgivas, kunde
skattens obligatoriska karaktär komma att i väsentlig mån elimineras.

Paragrafens avfattning torde icke hindra, att befrielse samtidigt medgives
för ett flertal nöjestillställningar av enahanda art anordnade av viss välgörenhetsorganisation,
t. ex. under ett kalenderår. Likaså torde hinder icke
föreligga att befria från eller efterskänka endast viss del av skatten.

Någon närmare definition av begreppet »allmännyttigt ändamål» torde
icke vara möjligt att giva. Med anledning av vad Svenska gymnastik- och
idrottsföreningarnas riksförbund yttrat torde emellertid böra framhållas, att
idrottstävlingar ingalunda utan vidare kunna föras under detta begrepp.
Här må nämnas, att regeringsrätten i ett den 21 februari 1940 givet utslag
ej funnit skäl göra ändring i länsstyrelsens i Gävleborgs län beslut att avslå
ansökan om befrielse från statlig nöjesskatt för, bland annat, inträdesbil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 271.

jetter till svenska mästerskapstävlingar i slalom innevarande år. I målet
hade klaganden gjort gällande, att främjandet av skididrotten vore att hänföra
till allmännyttigt ändamål.

I detta sammanhang må erinras om utredningsmannens uttalande (sid.
22), att besvär över länsstyrelses beslut enligt 12 § avsåges komma att prövas
av Kungl. Maj:t i statsrådet. Genom att till prövning upptaga här berörda
mål om befrielse från statlig nöjesskatt har emellertid regeringsrätten
intagit den ståndpunkten, att ifrågavarande besvär tillhöra dem, som jämlikt
2 § regeringsrättslagen falla under regeringsrättens bedömande. Skäl synas
mig icke föreligga att genom ändring i regeringsrättslagen giva förevarande
fullföljdsfråga en annan lösning än den, regeringsrättens berörda utslag
innefattar.

15 §.

Enligt denna paragraf i utredningsmannens förslag skulle i fråga om
nöjestillställning, som hålles inom municipalsamhälle eller inom köping som
ej utgör egen kommun, vad i förordningen sägs örn kommun äga motsvarande
tillämpning å municipalsamhället eller köpingen. Förslaget överensstämmer
i förevarande avseende med nu gällande bestämmelser (1919 års
förordning 8 §).

Kommunalnämnden i Solna har utförligt uppehållit sig vid förslaget i
denna del och påyrkat rätt för kommun att uttaga nöjesskatt för tillställning
i därinom beläget municipalsamhälle. Nämnden har därvid bland annat
åberopat minoritetens motivering i ett av regeringsrätten år 1924 avgjort mål
(R. 1924: 7), i vilket emellertid majoriteten frånkänt kommun sådan rätt.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, huruvida icke stadgandet
i fråga lämpligen borde revideras i samband med införandet av obligatorisk
nöjesskatt, eventuellt genom bestämmelser om uppdelning av skattens
kommunandel mellan det särskilda samhället och socknen.

Det synes riktigt, att nöjesskatten för tillställningar, vilka äga rum inom
municipalsamhälle eller köping som ej utgör egen kommun, tillfaller municipalsamhället
eller köpingen. Stadgandet bör alltså enligt min mening icke
ändras.

Såsom utredningsmannen framhållit, böra de nya författningarna om
upptagande av nöjesskatt helst utfärdas någon månad före ikraftträdandet.
Under sådana förhållanden torde det få ankomma på Kungl. Majit att fastställa
tidpunkten för ikraftträdandet.

I överensstämmelse med vad i det föregående anförts lia inom finansdepartementet
upprättats förslag till

1) förordning örn nöjesskatt; samt
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 271.

Kungl. Maj.ts proposition nr 271.

2) förordning om särskild avgift vid nöjestillstållning, anordnad av
kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm.

Frågan om utfärdande av tillämpningsföreskrifter till dessa förordningar
torde framdeles få anmälas för Kungl. Majit.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att berörda inom
departementet upprättade förslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

P. J. Arrhenius.

407333. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.

Bilaga.

P. M.

ANGÅENDE NÖJESSKATT

Utarbetad inom finansdepartementet
i februari 1940 av borgmästaren J. Laurin
såsom av departementschefen
tillkallad utredningsman

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 271. (Bilaga.)

i .c*

Den kommunala nöjesskatten.

Förordningen den 30 maj 1919 (nr 256) om rätt för kommun att upptaga
särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar trädde i kraft den 1
oktober 1919 och är ännu med vissa ändringar gällande.

Enligt denna förordning äger kommun, inom vilkens område försiggår
nöjes tillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift, för sådan
tillställning uttaga en särskild avgift, benämnd nöjesskatt.

Nöjesskatten utgår enligt skilda taxor för olika i förordningen angivna
slag av nöjestillställningar och upptages som regel i form av skatt på biljett
eller annat bevis, som berättigar till deltagande i tillställningen.

Ursprungligen hänfördes

till taxa 1 »konsert, opera- och annan musikalisk föreställning, dramatisk
och litterär föreställning samt uppvisning i konstnärlig dans»;

till taxa II biograf föreställning;

till taxa III alla övriga under förordningen hörande nöjestillställningar,
nämligen cirkus-, varieté- och kabaretföreställning, uppvisning i professionell
idrott och i boxning (även icke professionell), danstillställning, »kapplöpning,
travkörning och uppstigning i luftballong eller flygmaskin», förevisning
av djur, trolleriföreställning, akrobatikföreställning samt »förevisning
av panorama, vaxkabinett, marionettea ter och dylikt».

Enligt taxa 1, som är den lägsta, är skatten 5 öre för varje påbörjad 50-öring av biljettpriset, således 10 % av biljettens nettopris vid alla jämna
50-tal och en något högre procent vid priser däremellan.

Enligt taxa //är skatten också 5 öre för den första och ytterligare 5 öre
för den andra pabörjade 50-öringen av biljettprisen men sedan ytterligare
10 öre för varje påbörjad 50-öring, således t. ex. vid 2 kronor 15 % av biljettens
nettopris.

Enligt taxa lil slutligen är skatten — efter en år 1922 genomförd ändring
beträffande de billigaste biljetterna — 2 öre för biljett, vars pris är
högst 10 öre, 5 öre för biljett, vars pris överstiger 10 men ej 25 öre, 10 öre
för biljett, vars pris överstiger 25 men ej 50 öre, 15 öre för biljett, vars pris
överstiger oO men ej 75 öre, och 20 öre för biljett, vars pris överstiger 75
öre men ej 1 krona, samt därefter, liksom enligt taxa II, ytterligare 10 öre
för varje påbörjad 50-öring. Skatten blir således alltid minst 20 % av nettopriset.
Vid biljettpris fr. o. m. 1 krona blir skatten alltid 10 öre högre än
enligt taxa II och alltid jämnt dubbelt så stor som enligt taxa I.

Medgives rätt att deltaga i nöjestillställning utan att biljett eller annat
dylikt bevis utlämnas, beräknas skatten i stället å bruttobeloppet (inkl.
skatt) å influtna inträdesavgifter eller andra avgifter för rätt att deltaga i

tillställningen och utgår med 10 °/o i fråga om tillställningar, som eljest
äro hänförliga till taxa I, samt i andra fall med 20 °/o.

Kommun må — med bibehållande av det inbördes förhållandet mellan de
olika skattesatserna för i förordningen avsedda slag av nöjestillställningar
— besluta örn tillämpning av lägre skattesatser än de ovan angivna. Beslut
härom erfordrar för sin giltighet godkännande av länsstyrelsen. Vidare äger
kommun, när skäl därtill äro, för visst fall eller beträffande vissa slag av
tillställningar medgiva befrielse från skattens utgörande eller skattebeloppets
användande för det ändamål, till vars främjande tillställningen anordnats
(restitution).

Genom senare ändringar i förordningen ha vissa ytterligare nöjestillställningar
skattebelagts. Sålunda lades redan 1920 uppvisning i icke professionell
idrott under taxa I — därvid dock uppvisning i boxning fick kvarstå
under taxa III — och år 1922 lades i anledning av vissa prejudikat rörande
nöjesplatserna till taxa III »hållande av karusell, skjutbana, rutschbana,
ringkastning samt andra liknande marknads- och tivolinöjen, i vilka
allmänheten äger deltaga mot erläggande av en efter omfattningen av deltagandet
beräknad avgift». Slutligen tillädes 1933 motorfordonstävling,
som hänfördes under taxa III.

Till nöjestillställning liänföres icke tillställning, som tjänar vetenskapligt
ändamål eller anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte.

Förordningen äger enligt en år 1923 genomförd författningsändring icke
heller tillämpning å nöjestillställning, anordnad av kungl, teatern eller kungl,
dramatiska teatern i Stockholm å lokal, som stadigvarande begagnas för
teaterns verksamhet i huvudstaden. Om uttagande av en särskild avgift
till motsvarande belopp vid dessa teatrar är särskilt stadgat genom en förordning
den 21 december 1923, enligt vilken de influtna avgifterna skola
användas för de kungl, teatrarnas verksamhet enligt Kungl. Maj:ts bestämmande.
Sådana bestämmelser äro meddelade i ett kungl, brev samma dag
och innebära, att dessa avgifter tillsvidare må uppbäras av teatrarna och
användas till upprätthållande av deras verksamhet men skola särskilt redovisas
i räkenskaperna.

Genom kungörelse den 16 juli 1919 (nr 529) ha meddelats tillämpningsföreskrifter
till nämnda förordning. Där kommun ej annorlunda bestämmer,
tillkommer det den myndighet, som har att verkställa uppbörd av kommunalutskylder,
att i enlighet med gällande grunder fastställa beloppet av
nöjesskatt ävensom uppbära sådan skatt.

Vissa statistiska uppgifter rörande den kommunala nöjesskatten lämnas
i Sveriges officiella statistik, avd. Kommunernas finanser. I den sist utkomna
upplagan härav, avseende år 1936, lämnas i tab. H (sid. 21) vissa
uppgifter örn den influtna nöjesskattens betydelse för kommunernas utdebitering,
i tab. 3 (kol. 45 och 46) angives antalet kommuner i varje län, som
uttaga nöjesskatt, i tab. 4 (kol. 6) angives nöjesskattens summa länsvis och
i tab. 8 (kol. 11) angives denna för varje stad. I Svenska Stadsförbundets
tidskrift lämnas varje år uppgifter för alla städerna örn nöjesskattens be -

lopp, fördelat på taxorna I, II och III (för år 1939 se tidskriften för 1940
häfte 1 sid. 43).

Med ledning av nu angivna källor samt primäruppgifterna för kommunalstatistiken
för 1938 må här lämnas vissa uppgifter.

Beloppet av influten nöjesskatt under de senaste tio åren framgår av följande
uppställning:

	Inllutet belopp från	Summa
	städer		landsbygden
1929.........	............... 5,483,002		1,117,564	6,600,566
1930.........	............... 5,524,914		1,123,707	6,648,621
1931.........	............... 5,241,299		1,088,694	6,329,993
1932.........	............... 4,921,524		1,044,354	5,965,878
1933.........	............... 5,000,850		1,138,074	6,138,924
1934.........	............... 5,296,785		1,302,725	6,599,510
1935.........	............... 5,722,223		1,403,037	7,125,260
1936.........	............... 6,355,026		1,468,397	7,823,423
1937.........	............... 6,918,817		1,761,973	8,680,790
1938.........	............... 7,699,022		1,893,918	9,592,940
Nöjesskatt uttogs 1938 och 1939 i alla städer	utom Torshälla, Huskvarna
och Höganäs.	Denna skatt fördelade sig enligt stadsförbundets uppgifter en-
ligt följande:	1	9 3 8	1	9 3 9
	Kr.	* av Kr. summan	% av summan
Taxa I .....	........... 922,102:91	11.9	897,809: 80	11.3
» II.....	........... 4,757,895:98	61.8	5,112,120:66	64.4
> III.....	........... 2,022,880:78	26.3	1,926,133: 26	24.3
	7,702,879: 67	100	7,936,063: 72	100

Under 1938 uttogs nöjesskatt i 47.3 %> av antalet landskommuner med
tillhopa 1,137,001 kr., i 83.7 °/o av antalet köpingar med tillhopa 271,734
kr. samt i 67 % av antalet municipalsamhällen med tillhopa 485,183 kr. Dessa
belopp låta sig ej med tillgängliga uppgifter fördela å de skilda taxorna,
men fördelningen torde väl kunna antagas icke alltför mycket avvika från
fördelningen för städerna.

Den statliga nöjesskatten.

Vid 1939 års urtima riksdag antogs förordning om statlig nöjesskatt, vilken
utfärdades den 22 december 1939 (nr 931) och gäller fr. o. m. den 1 januari
1940 t. o. m. den 30 juni 1941.

Statlig nöjesskatt utgår för nöjestillställning, varå 1919 års förordning
äger tillämpning, dock — frånsett visst undantagsfall •— allenast i kommun,
där avgift enligt denna förordning uttages.

Den statliga skatten utgår för alla slag av tillställningar med samma belopp
som den kommunala nöjesskatten enligt taxa I, således med 5 öre för
varje påbörjad 50-öring av biljettpriset eller, för det fall att biljett ej användes,
med 10 % av bruttobeloppet av influtna avgifter.

Beträffande nöjestillställning, som äger rum uteslutande för välgörande
eller allmännyttigt ändamål, äger vederbörande länsstyrelse medgiva befrielse
från utgörande av statlig nöjesskatt eller skattebeloppets användande
för det ändamål, till vars främjande tillställningen anordnats.

Den myndighet, som har att verkställa uppbörd av avgifter enligt 1919
års förordning, åligger att i enlighet med gällande grunder fastställa beloppet
av samt uppbära statlig nöjesskatt.

Särskilda tillämpningsföreskrifter lia meddelats genom kungörelse den 22
december 1939 (nr 932). Enligt dessa har uppbördsmyndigheten att månadsvis
avgiva redovisning till länsstyrelsen för den statliga nöjesskatten.
Länsstyrelserna lia tillsyn över bestämmelsernas efterlevnad och kunna
ålägga den, som undgått vederbörlig skattedebitering, att utgiva skatt.

I den proposition (nr 86) till urtima riksdagen, vari förslaget om en statlig
nöjesskatt, överensstämmande med den nu gällande, framlades för riksdagen,
anförde chefen för finansdepartementet som motivering bl. a. följande: I

nu rådande statsfinansiella läge har jag ansett det nödvändigt att, vid
sidan av ny eller skärpt beskattning på andra områden, taga i anspråk även
den möjlighet till ökade statsinkomster, som kan beredas genom införande
av en statlig nöjesskatt. Tidigare vid flera tillfällen inom riksdagen motionsvis
framställda förslag örn nöjesskattens ombildning till statsskatt lia visserligen
blivit avvisade. Som skäl härför har huvudsakligen åberopats, att
nöjesskatten för ett stort antal kommuner hade en avsevärd finansiell betydelse
ävensom att, örn nöjesskatten ombildades till statsskatt, svårigheter
och oskäliga kostnader kunde antagas uppstå för statsmyndigheterna vid
skattens handhavande. Dessa invändningar förlora emellertid i styrka, därest
några inskränkningar i den kommunala beskattningsrätten på förevarande
område icke göras utan en statlig nöjesskatt införes vid sidan av den kommunala
och uppbäres i samband med denna genom de kommunala myndigheternas
försorg. Även i andra avseenden synes en statlig nöjesskatt lämpligen
kunna anknytas till vad som gäller i fråga örn den kommunala nöjesskatten.

Sålunda torde den statliga nöjesskatten böra omfatta samma slag av nöjestillställningar
som i 1919 års förordning angivas såsom skattepliktiga. Av
praktiska skäl — framför allt önskemålet att göra uppbördsförfarandet så
enkelt som möjligt — lärer det också vara motiverat att låta statlig nöjesskatt
utgå allenast i kommun, där skatt enligt nyssnämnda förordning uttages.
Ur statsfinansiell synpunkt får en dylik begränsning av beskattningen antagas
vara av underordnad betydelse, alldenstund beskattningsbara nöjestillställningar
endast i jämförelsevis ringa utsträckning torde förekomma i kommuner,
som för närvarande ej uttaga nöjesskatt.

I vad mån denna nya beskattning kan komma att föranleda en minskad
frekvens vid nöjestillställningar kan endast gissningsvis bedömas. Vad särskilt
angår biografrörelsen, som utgör det mest betydelsefulla objektet för
nöjesskatten, torde man emellertid, med tanke på den mycket starka ställ -

ning filmen erhållit som förströelsemoment för stora delar av befolkningen,
kunna våga göra det uttalandet, att någon mera avsevärd minskning av
publikfrekvensen knappast torde vara att befara.

Med tanke på skattens återverkningar på publikfrekvensen och då för den
statliga nöjesskatten föreslagits skattesatser, som för vissa grupper av tillställningar
äro lägre än motsvarande skattesatser vid den kommunala nöjesskatten,
synes avkastningen av den nya skatten icke böra beräknas till högre
belopp än 7 å 8 miljoner kronor för helt budgetår.

I riksdagen väcktes i anledning av propositionen flera motioner, av vilka
en del i det följande beröras.

Första särskilda utskottet — liksom också riksdagen — biträdde propositionen
men yttrade i sitt utlåtande (nr 73):

Vid den närmare utformningen av denna beskattning möta — såsom även
de med anledning av propositionen väckta motionerna giva vid handen —
åtskilliga spörsmål, beträffande vilka skäl kunna åberopas för en annan lösning
än den i propositionen föreslagna. Av principiella skäl finner utskottet
sålunda, att den statliga nöjesskatten bör omfatta samtliga kommuner
i stället för att, såsom departementschefen föreslagit, begränsas till de
kommuner, där nöjesskatt enligt 1919 års förordning utgår eller till ingången
av innevarande månad utgått. Utskottet har emellertid av praktiska skäl
icke kunnat nu föreslå en sådan utvidgning av beskattningen men vill framhålla
önskvärdheten av att berörda spörsmål utan dröjsmål göres till föremål
för närmare utredning inom finansdepartementet. En dylik utredning
synes jämväl böra innefatta frågan om en revision av 1919 års förordning,
som i flera hänseenden visat sig vara föråldrad. Vid utredningen bör vidare
övervägas, i vad mån de önskemål, som framställts i berörda motioner och i
till utskottet ingivna framställningar, kunna vara förtjänta av beaktande.
Särskilt synes det utskottet böra undersökas, huruvida skatteskalan i 1919
års förordning kan givas en lämpligare avvägning, ävensom huruvida en
liknande differentiering av den statliga nöjesskatten bör genomföras. I sistnämnda
hänseende åsyftar utskottet närmast det förhållandet, att enligt det
nu framlagda förslaget biljetter med låga priser komma att drabbas av en
procentuellt mycket hög skatt.

I den till årets riksdag avlämnade statsverkspropositionen anförde chefen
för finansdepartementet vid behandling av frågan om inkomsterna å driftbudgeten
för budgetåret 1940/41 (sid. 22), att den statliga nöjesskatten syntes
böra uttagas även nämnda budgetår, att departementschefen med avseende
å dess tekniska utformning hade för avsikt att, i anslutning till riksdagens
nämnda uttalande, framlägga förslag om förnyad utredning samt att
skattens avkastning preliminärt borde, i enlighet med förslag av riksräkenskapsverket,
i riksstatsförslaget beräknas till 7 milj. kr.

Utredningsuppdraget.

Med stöd av Kungl. Majlis bemyndigande den 9 januari 1940 uppdrog
chefen för finansdepartementet den 31 januari 1940 åt undertecknad Laurin
att såsom sakkunnig inom departementet biträda med utredning rörande en
revision av bestämmelserna örn beskattning av offentliga nöjestillställningar.

I det anförande till statsrådsprotokollet, som ledde till nämnda bemyndigande,
anförde departementschefen — efter att ha redogjort för ovan anmärkta
yttrande av första särskilda utskottet — följande:

I enlighet med vad i utskottsutlålandet förordats bör den föreslagna utredningen
ej begränsas till frågan om den statliga nöjesskatten utan utsträckas
att omfatta en överarbetning jämväl av bestämmelserna om den kommunala
nöjesskatten. Vid utredningen synes främst böra undersökas, huruvida
icke sistnämnda skatt bör givas obligatorisk karaktär och den statliga nöjesskatten
i samband därmed fastställas att utgå i samtliga kommuner. Härav
synes icke behöva följa, att kommunerna skulle betagas sin nuvarande rätt
att, med bibehållande av det inbördes förhållandet mellan de olika skattesatserna,
besluta om tillämpning av lägre skattesatser än de i 1919 års förordning
angivna eller att använda skattebeloppet för det ändamål, till vars
främjande tillställningen må hava anordnats. Däremot torde bliva erforderligt,
att särskilda minimibelopp fastställas inom de olika skatteklasserna
för den kommunala nöjesskatten.

Såsom första särskilda utskottet i förut berörda utlåtande framhållit, får
en revision av skatteskalan i 1919 års förordning anses påkallad, liksom ock
en undersökning av frågan, huruvida en differentiering av den statliga nöjesskatten
bör genomföras. I samband härmed bör utredas i vad mån framställda
krav på skattelättnader för vissa slag av nöjestillställningar kunna
anses vara förtjänta av beaktande. Därvid synes särskilt böra undersökas,
på vad sätt ur kulturell synpunkt värdefulla tillställningar kunna stödjas
genom lättnader i nöjesbeskattningen.

Vid utredningen böra vidare förtydligande stadganden eftersträvas på vissa
punkter, där —- såsom åtskilliga till regeringsrättens avgörande hänskjutna
mål utvisa — meningsbrytningar framträtt rörande den rätta tolkningen
av 1919 års förordning. Bland annat synas kompletterande bestämmelser
erforderliga beträffande det fall, att en nöjestillställning försiggår å område,
beläget inom mer än en kommun. Andra spörsmål än de här antydda, som
kunna uppkomma under utredningsarbetets gång, böra självfallet bli föremål
för uppmärksamhet.

Att för den ifrågasatta utredningen tillkalla representanter för alla de
skiftande intressen, som beröras av ifrågavarande beskattning, låter sig uppenbarligen
icke göra. I stället torde utredningen lämpligen böra verkställas
genom en sakkunnig, vilken det emellertid bör åligga att samråda med representanter
för de olika organisationer och sammanslutningar, för vilka förevarande
lagstiftning är av betydelse.

Enligt under hand givna direktiv har utredningen bedrivits så, att förslag
skall kunna — efter remiss till statliga och kommunala myndigheter samt
intresserade sammanslutningar — framläggas för innevarande års lagtima
riksdag. Utredningen har i följd härav måst avslutas inom en månad. Samråd
har under utredningen ägt rum med representanter för vissa intresserade
organisationer.

Resultatet av utredningen framlägges genom denna P. M., vid vilken såsom
bilagor fogas:

1) förslag till förordning om nöjesskatt;

2) förslag till förordning om uttagande av särskild avgift vid nöjestillställning,
anordnad av kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm; -

3) förslag till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen
om nöjesskatt; samt

4) en tablå med jämförelse mellan nöjesskatt enligt den från den 1 januari
1940 gällande ordningen och enligt utredningsmannens förslag.

Förslagets allmänna grunder.

Såsom en allmän förutsättning har vid förslagets utarbetande ansetts gälla,
att kommunernas möjligheter till skatteinkomster av nöjestillställningar icke
böra väsentligen rubbas och att statsverket samtidigt skall uttaga en skatt
härå av ungefärligen samma omfattning som nu. Närmare motivering härför
torde icke i detta sammanhang erfordras.

Att den statliga beskattningen endast gäller i de kommuner, som funnit
anledning uttaga kommunal nöjesskatt, är uppenbarligen — om än statsfinansiellt
av mindre betydelse på grund av den kommunala nöjesskattens
frekvens — icke tillfredsställande vare sig ur principiella eller ur mera
praktiska synpunkter. I sistnämnda avseende är tydligt, att redan den omständigheten,
att kommunal nöjeskatt ibland uttages i en kommun men ej
i grannkommunen, kan medföra icke önskvärda konsekvenser, och dessa
skärpas självfallet avsevärt genom att nöjesskatten ökas med den statliga
skatten i den förra kommunen, medan den senare kommunen förblir helt
skattefri.

A andra sidan synes det avgjort ändamålsenligast, om icke nödvändigt,
att den statliga beskattningen anknytes till den kommunala uppbörden av
nöjesskatt. Härför talar icke blott hänsynen till bestående ordning och den
av kommunerna på detta område nu vunna erfarenheten utan även sådana
praktiska skäl som att lämpliga statliga organ för en sådan uppbörd knappast
finnas för landsbygdens del; statligt avlönade organ härför finnas
f. ö. icke heller i städerna. Vidare skulle tydligen en fördelning på två uppbörder
medföra avsevärt besvär för de skattskyldiga.

Då det vidare synes varken rimligt eller klokt att ålägga kommunerna
att uppbära en statsskatt av detta slag utan att de själva ha något direkt
intresse av samma uppbörd, blir slutsatsen den, att även den kommunala
nöjesbeskattningen bör göras obligatorisk, om än med bibehållen möjlighet
för kommunerna att i begränsad omfattning besluta åtgärder som äro ägnade
att minska kommunens skatteintresse.

Att större kommuner, där skattepliktiga nöjen regelmässigt förekomma
men nu undgå beskattning, på detta sätt skulle bli tvungna att använda
även denna skattekälla, synes ej vara mycket att erinra mot. Värre är
kanske, att nöjesskatteuppbörd skulle påtvingas kommuner, där skattepliktiga
nöjen endast i mycket begränsad omfattning eller mycket sporadiskt
förekomma. Kännedomen örn författningarna och möjligheten att rätt tillliimpa
dessa kan nog här ibland bliva bristfällig, i synnerhet som i sådana
mindre kommuner kommunalnämndsordförandena ofta icke besitta någon

större formell rutin. Denna invändning bör dock med hänsyn till de förut
anförda skälen för ifrågavarande anordning icke bli avgörande; man synes
få lita till att detta ej alltför invecklade arbete, som samtidigt bereder kommunen
en ny inkomstkälla, skall kunna genomgående bemästras med hjälp
av vederbörande länsstyrelse och landsfiskal samt motsvarande befattningshavare
i grannkommunerna.

Örn man således för hela riket skall ha en obligatorisk både kommunal
och statlig nöjesbeskattning samt uppbörden lägges å de kommunala myndigheterna,
ligger det tydligen närmast till hands att icke längre ha kvar
två skilda skatter — med skilda skatteskalor och bestämmelser i övrigt och
med dubbelhet i åtskilliga tekniska avseenden — utan i stället genomföra
en enhetlig nöjesskatt, vilken uppbäres av kommunerna och av vilken kommunerna
sedan äro skyldiga att redovisa en procentuell andel till statsverket.

På nu angivna grundlinjer är det uppgjorda förslaget byggt.

Skattetaxornas allmänna konstruktion.

Den omständigheten, att den nuvarande kommunala nöjesskatten som regel
och den statliga nöjesskatten alltid höjes med fulla 5 eller 10 öre per
biljett för varje påbörjad ny 50-öring av biljettens nettopris, leder till stor
ojämnhet i skattebelastningen, särskilt vid lägre biljettpriser, och i vissa
fall till ganska orimliga resultat.

Dessa förhållanden åskådliggöras av den vid denna P. M. fogade tablån
(bilaga 4). Av denna framgår vid olika förekommande bruttopris å biljetten
(inkl. skatt), hur detta enligt de olika taxorna fördelar sig mellan nettopris
och skatt, ävensom skattens procentuella andel av bruttopriset. Som
synes utgör skatten enligt taxa lil vid så låga bruttobiljettpris som 10, 15
och 25 öre icke mindre än resp. 70.0, 46.7 och 40.0 % av biljettpriset, medan
skatten högre upp å skalan vid alla 50-öresgränser (i nettot) utgör 23.1 %>.
Av tablån framgår jämväl, att vissa — även mycket praktiska — bruttopris
å en biljett överhuvud icke kunna lagligen förekomma, enär gällande »hoppande»
skatteskalor inte möjliggöra någon sådan kombination mellan netto
och skatt, som leder till ett sådant bruttopris. Ett praktiskt exempel är, att
man varken kan taga 1: 25, 1: 30 eller 1: 35 kr. för en biografbiljett; vid ett
netto å 1 kr. blir skatten 20 öre och bruttopriset således 1:20 kr., medan
vid ett netto av 1: 01 kr. skatten blir 35 öre och bruttopriset således 1: 36 kr.
— bruttopriser från 1:21 till 1:35 kr. kunna ej förekomma. En sådan anordning
är givetvis, vilket också med skärpa framhållits från biografhåll, en
stor olägenhet, då ändrade omkostnader eller ett ändrat prisläge nödvändiggör
förskjutningar i nettopriset. Andra praktiska exempel å samma förhållande
är, att biljetten för ett nöje enligt taxa III ej kan åsättas ett bruttopris
av 20 öre (jfr dansbiljetter, barnbiljetter av olika slag, biljetter för
enklare nöjen å nöjesplatser) och ej heller bruttopris å jämnt 2, 4 eller
6 kronor.

En procentuell skatt är givetvis med hänsyn härtill att föredraga. Då bruttopriset
bör vara ur växlingssynpunkt praktiskt användbart och då överhuvud
vilket bruttopris som helst bör få väljas, blir det i så fall lämpligast
att bestämma skatten till viss procent av bruttopriset. En regel härom tarvar
endast den kompletteringen, att om skatten enligt denna grund skulle
uppgå till del av öre, avrundning skall ske, exempelvis uppåt, till närmaste
öretal.

Att efter detta system skatten per biljett i regel kommer att utgå med ett
ojämnt antal ören, under det att skattebeloppet nu som regel är jämnt delbart
med fem, synes icke utgöra någon nämnvärd olägenhet. I varje deklaration
för nöjesskatt skall alltid uppgivas antalet biljetter i olika prislägen,
och om multiplikation sedan skall ske med t. ex. 21 eller 33 i stället
för nu med 20 eller 35 synes icke ha nämnvärd betydelse.

Det nu antydda systemet behöver givetvis icke innebära, att skatteprocenten
sättes lika för billigare och dyrare biljetter. En enkel skiktskala kan lätt
konstrueras på det sätt att skatten sättes till viss procent upp till ett visst
belopp och till en högre procent å överskjutande belopp. En sådan skala
bör heller icke nämnvärt försvåra tillämpningen; att märka är att vad skatten
skall utgöra för en biljett i ett visst prisläge en gång för alla kan uträknas
och, örn man så vill, utsättas å biljetten.

Då progressiva skalor av nu antydd typ torde vara önskvärda, utgör redan
detta ett skäl för att bibehålla systemet att skatten i allmänhet beräknas
per biljett. Även ur kontrollsynpunkt synes det som regel icke önskvärt,
att biljetter eller motsvarande anordning ej begagnas och skatten beräknas
å sammanlagda bruttointäkten.

Skattetaxornas belopp och de skattepliktiga nöjenas fördelning å

taxorna.

Då det gäller att efter angivna principer bestämma skattetaxorna, kan
även berörda tablå tjäna till ledning.

Med hänsyn till biografernas dominerande betydelse för nöjesskattens avkastning
— under 1939 enligt ovan 64 % av hela den kommunala nöjesskatten
— torde det vara lämpligt att utgå från taxa II. Jag lämnar då tillsvidare
åsido ett förslag örn viss differentiering av biografskatten efter svensk
och utländsk film, vilket jag senare skall beröra, och förutsätter tillsvidare
att alla biografföreställningar skola beskattas lika.

Det synes då klart, att skalan bör så avvägas att någon lindring av denna
beskattning i förhållande till vad som för närvarande gäller icke företages.
Vissa uppgifter angående frekvensen på biograferna efter den
statliga nöjesskattens införande den 1 januari 1940 äro i detta sammanhang
av intresse (jfr departementschefens ovan citerade uttalande i prop. om
statlig nöjesskatt). I Stockholm uppgick den kommunala nöjesskatten för

biografföreställningar, hållna under januari 1939, till 204,562: 10 kr. och
motsvarande belopp för januari 1940 till 183,075: 50 kr.; således en nedgång
med 10.5 %. Motsvarande siffror för Västerås äro 7,663: 75 och
7,234: 85 kr., således en nedgång med 5.6 %>, och för Linköping 6,702: 85 och
7,476:05 kr., således en ökning med 11.5 °/o. För nio andra av de största
städerna, från vilka uppgifter erhållits, äro siffrorna för de båda månaderna
icke helt jämförliga, enär de avse vad som influtit under dessa månader. De
utvisa emellertid

för Göteborg.........	.....+ 6.6 %	för Borås ..........
» Malmö...........	.....— 18.9 %	» Gävle ..........	......- 12.2 %
» Norrköping .....	.....- 16.8 %	» Uppsala ........	......- 31.6 %
» Hälsingborg .....	.....— 13.3 %	» Jönköping......	......+ 2.4 %
» Örebro .........	.....+ 8.1 %

Som synes visa de anförda siffrorna genomsnittligt en bestämd nedgång
i besöksfrekvensen men icke någon alltför betydande sådan. I vad mån
nedgången berott på den statliga nöjesskatten och andra faktorer undandrager
sig givetvis ett bedömande.

Som av tablån framgår, utgör nöjesskatten för en biografbiljett å 1: 20 kr.

— vilket pris enligt uppgift nu är det fullständigt övervägande i hela landet
med undantag för vissa I klass-biografer i Stockholm, Göteborg och Malmö

— 16.7 °/o av priset (motsvarande 20 % av nettot 1 kr.), medan skatten vid
lägre bruttopris utgör en högre procent. Såsom förut anmärkts kunna priser
å 1:25, 1:30 eller 1:35 kr. ej förekomma, och vid 1:40 kr. utgör skatten
25 % av priset. Vid högre priser ligger skatten över 20 %>, frånsett priserna
1:80 och 1:85 kr.

Den gjorda jämförelsen samt den förut berörda utgångspunkten, att
skalan i stort sett bör ansluta sig till den nuvarande skalans nivå, ger anledning
föreslå en skatt av 15 °/o av biljetternas bruttopris upp till 1 kr.
samt 30 % å överskjutande belopp. En progression av detta slag synes beträffande
denna taxa böra bibehållas, även om den ej har stor betydelse
för avkastningen. Här som i andra taxor föreslås att delar av öretal avrundas
uppåt till helt öretal.

Konsekvensen av förslaget blir

vid	bruttobiljettpris	1: — skatt	nu 20 öre, enligt förslaget	15 öre
		1:10 »	» 20 » » »	18
S>	»	1:20 »	> 20 » » »	21
»	»	1: 25 (kan	nu ej förekomma) skatt	23	»
:>	»	1:30 »	5> 3> » »	24
2>		1:35 »	2> » 2> 7>	26	»
		1: 40 skatt	nu 35 öre, enligt förslaget	27	»
	2>	1:50 >	» 35 » » »	30	»
»	2>	1:60 >	> 35 i » s>	33	»
	>	1:75 >	» 35 » » t>	38	»
	2>	2:50 »	» 50 » » »	60	» ,

Vad därefter angår teaterföreställningar utgår för dessa för närvarande
enligt taxa I en skatt, som vid varje 50-öresgräns å nettot motsvarar 16.7 °/o
av bruttopriset (eller 20 °/o av nettot), medan skatten vid mellanliggande
pris utgår med högre procent. Utan att därigenom på något sätt vilja sätta
biograferna å en lägre kulturell nivå, synes det med hänsyn till teatrarnas
jämförelsevis mycket högre omkostnader och mindre konkurrenskraft berättigat
att — därest biograferna såsom ovan förutsatts skola beskattas enhetligt
enligt taxa II — fortfarande beskatta teatrarna enligt en något lägre
taxa. Då de högre biljettpriserna för teatrarna i motsats till biograferna ha
en dominerande betydelse för deras inkomster, bör detta komma till uttryck
genom att denna lägre taxa, benämnd taxa I, icke göres progressiv, och
skatten synes böra avvägas så att den innebär någon lindring i den nuvarande,
säkert i många fall synnerligen tryckande beskattningen. Lämpligt
torde vara att här bestämma skatten till 15 % av bruttopriset över hela
linjen. Konsekvenserna i olika prislägen framgå av tablån. Skattelindringen
blir givetvis minst i de prislägen, där skatten nu är 16.7 %>, och högre i
mellanlägena.

Vad nu sagts om teatrarna gäller i stort sett även konserter o. dyl. Det
synes klart, att dessa alltjämt skola jämställas med teatrarna. Förslag har
framförts, att den av statsverket genom lotterimedel och av kommunerna
genom motsvarande anslag understödda orkesterverksamheten skulle tillerkännas
ytterligare lindring eller i likhet med de kungl, teatrarna i Stockholm
helt befrias från nöjesskatt. Att på detta sätt införa en premiering
av statsunderstödda nöjen synes emellertid med hänsyn till konsekvenserna
icke tillrådligt. Den föreslagna skatteskalan kommer ju även för konsertverksamheten
att innebära en viss lindring, och möjligheten för kommunerna
att restituera kommunandelen av skatten föreslås bibehållen.

Till taxa I hör nu även praktiskt taget hela idrotten, nämligen all icke
professionell idrott, frånsett boxningen, vilken liksom all professionell idrott
hör under taxa III. I realiteten torde dock idrotten till den 1 januari 1940
på de flesta håll ha sluppit undan med väsentligt mycket mindre nöjesskatt
än taxa I innebär, nämligen på grund av särskilda kommunala beslut, ofta
innebärande att skatt icke uttages örn inträdesavgifterna vid tillställningen
understiga ett visst sammanlagt belopp. I Stockholm t. ex. har medgivits
fullständig befrielse om inträdesavgifterna understiga 6,000 kr. och viss befrielse
även vid högre inkomst. Den statliga nöjesskatten drabbar däremot
nu all idrott. På grund av dessa förhållanden och det allmänna intresset
att särskilt i vår tid icke vålla svårigheter för idrottsrörelsen, synes anledning
saknas att icke alltjämt sätta idrotten i samma taxa som teater- och
konsertverksamhet och således lata även idrotten bliva delaktig av den
— ganska måttliga — lindringen i de skattebelopp, som nu vid full uttagning
av skatten skola utgå.

Att beskatta olika slag av icke professionell idrott mer eller mindre hårt
efter den uppfattning man kan lia örn de olika idrottsgrenarnas värde och
karaktär synes icke böra ifrågakomma. Således bör också boxningens un -

dantagsställning upphöra. Som ett ytterligare skäl härför kan måhända anföras,
att Sveriges boxningsförbund numera, i motsats till tidigare, är anslutet
till Riksidrottsförbundet.

Till en särskild taxa lil synes alltjämt böra hänföras i stort sett alla de
nöjestillställningar av övriga slag, som nu beskattas enligt den högsta skalan.
De särskilt framträdande olägenheter av denna skala, som ligga däri, att
skatten å små belopp blir ojämn och orimligt hög, upphävas genom införande
av en procentuell skatt av angiven typ. Här föreslås 20 % av bruttopriset
till 50 öre samt 30 % av överskjutande belopp. Som framgår av
tablån innebär detta, frånsett något prisläge, en skattelindring i prislägen
upp till 1: 25 kr. men därefter skattehöjningar. Att skatten för nöjen under
denna taxa vid högre priser skulle närma sig 30 °/o av bruttopriset synes icke
oskäligt.

Vid behandlingen av nöjestillställningarna under denna taxa uppkommer
särskilt frågan örn nöjenas definierande och deras särskiljande från de under
taxa I eller II hörande eller från de skattefria nöjena ävensom frågan
om eventuellt införande i författningen av nu ej upptagna nöjen.

Det har vid utredningen överhuvud synts önskvärt, särskilt med hänsyn
till beskattningens utsträckande till nya kommuner samt till den praxis som
nu under de gångna åren utvecklat sig, att icke onödigtvis rubba den gällande
förordningens formuleringar, och detta även om vissa uttryck däri
kunna synas föråldrade.

I stället för »motorfordonstävling och uppstigning i luftballong eller flygmaskin»
föreslås emellertid »uppvisning eller tävling med motorfordon, motorbåt
eller luftfartyg».

I stället för »uppvisning» synes beträffande idrotten, i förtydligande syfte,
böra talas örn »uppvisning eller tävling», såsom redan nu meningen är.

I 1 § av 1919 års förordning talas under c) om »annan liknande tillställning»
och under d) om »med dessa jämförlig nöjestillställning». Även örn
det, som redan antytts, icke synes böra ifrågakomma att ersätta den nuvarande
uppräkningen med en allmän definition, har det synts lämpligt att
— i analogi med berörda uttryck — införa ett generellt stadgande, att vad i
förordningen stadgas om angivna tillställningar »skall äga motsvarande tilllämpning
å andra nöjestillställningar, vilka till sin art och sitt syfte äro
fullt jämförliga med de angivna».

Vissa mindre jämkningsförslag framgå av författningsförslaget.

Vid vissa överläggningar under utredningen har påyrkats, att sådana varuspel
el. dyl., som äro att anse som lotteri enligt 1939 års lotteriförordning,
skola undantagas från nöjesbeskattningen. Att behandla dessa inrättningar
annorlunda än andra »marknads- och tivolinöjen» synes emellertid ej motiverat.

I detta sammanhang bör behandlas frågan om hästsporttävlingarnas behandling.
För närvarande hör under den högsta taxan »kapplöpning, travkörning».
Så har varit fallet alltsedan förordningens tillkomst men i det till
grund för 1919 års proposition liggande s. k. Landénska förslaget hade dessa

tillställningar hänförts till en lägre grupp. Ett flertal framställningar
och motioner om skattebefrielse eller skattelindringar för hästsporttävlingarna
ha under årens lopp framförts från intresserat håll. År 1936
anförde bevillningsutskottet i anledning av en sådan motion, att det
kunde »ifrågasättas, örn icke nöjesskatten för dessa tävlingar bör utgå efter
en lägre skattesats än nu gällande», men motionen avstyrktes — och avslogs
av riksdagen — under hänvisning till tidigare begärd utredning om revision
av nöjesskatten. Så sent som till 1940 års riksdag har väckts en motion
(1:73) av herr Löfvander m. fl. örn hästsporttävlingarnas hänförande under
lägsta skattetaxan. Motiveringen är nu som tidigare, att eftersom viss del
av de s. k. totalisatormedlen — år 1939 omkring 1.5 milj. kronor — inlevereras
till statsverket och begagnas till anslag för hästavelns främjande, finge
dessa tävlingar anses ha till uppgift att finansiera ett rent statsändamål; genom
ökad beskattning minskades också frekvensen och därmed statens inkomst
av totalisatormedlen.

Det kan nämnas att den kommunala nöjesskatten för de tre största hästsportplatserna
i landet under 1939 uppgick till: Solvalla 57,276 kr. (varav
V. tillfaller Spånga kommun och V2 Stockholms stad), Ulriksdal 15,818 kr.
(Solna kommun) och Jägersro 32,179 kr. (Malmö stad).

Därest hästsporttävlingarna anses böra komma i åtnjutande av skattelindring,
ter det sig rätt naturligt att likställa dessa tävlingars beskattning
med idrottens. Så har skett i det härvid fogade författningsförslaget. Skäl
till tvekan rörande en sådan åtgärd synes emellertid föreligga.

Det anmärkes att prisridningar och prishoppningar enligt meddelade prejudikat
icke ansetts nöjesskattepliktiga; ändring häri avses nu ej.

Såsom redan berörts har ifrågasatts en sådan differentiering av beskattningen
å biografföreställningar att svensk film beskattades mindre än utländsk
film, detta i syfte att stödja inhemsk filmproduktion. I en framställning
härom den 22 december 1939 till chefen för finansdepartementet från
Sveriges Biografägareförbund, vilken framställning närmast föranletts av
förslaget om en statlig nöjesskatt men inkom först sedan propositionen därom
beslutats, anfördes såsom skäl för en dylik differentiering bl. a. följande:

Det torde numera icke bestridas, att en inhemsk filmproduktion ur allmänna
synpunkter är av väsentlig betydelse för ett land. För svensk biografnäring
är en jämn tillgång på svenska filmer utan tvekan ett livsvillkor.
Naturligtvis är den svenska biografägaren i mycket hög grad beroende av
utländsk film över huvud taget, men en nedgång i produktionen av svensk
film skulle med säkerhet eliminera biografföreställningarna såsom en dominerande
nöjesfaktor för den stora allmänheten. Varje biografägare vet, att
en av de viktigaste förutsättningarna för att bibehålla allmänhetens intresse
för filmen är, att han under varje spelsäsong kan framföra svenska filmer.
Publiken fordrar, att den icke blott bjudes utländsk film med utländskt tal,
som den ofta icke förstår, utan även film, där det egna språket talas. Samtidigt
utgör svensk film en nödvändig motvikt mot den för svensk egenart
främmande mentalitet, som kommer till uttryck i utländsk film.

Förutsättningarna för en ekonomiskt lönande svensk filmproduktion äro
emellertid, att åtgärder icke vidtagas, som kunna medföra, att den nuvarande

publikfrekvensen å landets biografer minskas. Vi erinra om, att svensk filmproduktion
för närvarande icke åtnjuter något skydd utan är utlämnad till
fri konkurrens med utländsk film. Om man därjämte betänker, att svensk
film för sin avsättning är praktiskt taget hänvisad till vårt eget land, inses
lätt, att möjligheten att hävda sig i denna konkurrens är synnerligen ringa.
Om därför en ny skatt pålägges biografnäringen, måste detta ske i sådan
form, att på ett eller annat sätt ett stöd lämnas svensk filmproduktion.

Godtagas dessa synpunkter, bör alltså vid införandet av en statlig nöjesskatt
en differentiering ske mellan svensk och utländsk film, för såvitt detta
kan ske utan förfång för statens fiskaliska intressen

För att i detta avseende få en något så när säker ledning är det nödvändigt
att äga kännedom örn den svenska filmproduktionens andel i den årliga
omsättningen på biograferna. Vår erfarenhet — Sveriges Biografägareförbund
bildades år 1915 — och tillgänglig statistik visar, att inkomsterna å svensk
film belöpa sig till cirka 35 °/o av den totala biljettintäkten. Den utländska
filmens andel är alltså cirka 65 °/o. Detta innebär, under förutsättning att
den totala inkomsten från biografföreställningar beräknas till 45 miljoner
kronor om året — enligt vår uppfattning torde siffran snarare ligga över än
under 50 miljoner kronor om året — att inkomsten från utländsk film utgör
cirka 35 miljoner kronor om året. Örn en statlig nöjesskatt beräknats
tillföra staten ett belopp av cirka 4.5 miljoner kronor, bör, om skatten icke
skall drabba svensk film, densamma uttagas med 15 %>. Praktiskt skulle
detta innebära, att samma biljettpriser tillämpades, vare sig svensk eller utländsk
film förevisades. Det merpris, som erhölles å biljetter till svensk
film, skulle komma såväl den svenske producenten som biografägaren till
godo.

I skriften anmärktes slutligen beträffande andra länders behandling av
denna fråga, att Finland hade en nöjesskatt av 15 resp. 30 °/o på olika kategorier
av utländsk film, medan den finska filmen vore fri, att i Norge utginge
en statsskatt av 10 °/''o på utländsk och 5°/» på norsk film samt att i
flera andra länder inhemsk filmproduktion skyddades genom statliga åtgärder.

I anledning av propositionen om statlig nöjesskatt väcktes inom riksdagen
en motion av herrar J. Sandén och Ruben Wagnsson (I: 42), vilkens
motivering i huvudsak överensstämde med berörda framställnings och vilken
utmynnade i ett yrkande att statlig nöjesskatt skulle utgå efter 15 °/o —
i stället för eljest 10 % — vid biograf föreställning, vid vilken till övervägande
del visas utländsk film, medan andra biografföreställningar skulle vara
helt befriade från sådan skatt.

Av erhållna uppgifter framgår att under åren 1935—1939 hit importerats
cirka 300 utländska filmer varje år, medan här producerats resp. 20, 28, 23,
28 och 30 svenska filmer; såsom nämnts uppgives biljettintäkten av de svenska
filmerna uppgå till cirka 33 %> av samtliga biljettintäkter.

Förevarande yrkanden förtjäna utan tvivel beaktande. Frågan undandrager
sig emellertid utredningsmannens mera bestämda bedömande, enär
den är beroende av de åtgärder, som statsmakterna möjligen på annat sätt
önska och kunna genomföra i syfte att begränsa den för landet dyrbara importen
av utländsk film. Av dessa skäl har i det förslag, som fogats vid denna
P. M., upptagits en enhetlig skatt.

Därest en differentiering av ifrågasatt slag anses böra ske, torde denna —
enär svensk film icke gärna synes kunna beskattas lindrigare än svensk
teater — knappast kunna genomföras på annat sätt än att biografföreställning,
vid vilken huvudsakligen visas svensk film, hänföres till taxa I, samt
annan biografföreställning till taxa III, ev. någon lindrigare variation av
denna. Med hänsyn till proportionerna mellan inkomsterna av svensk, resp.
utländsk film (cirka 1/a svensk) skulle en sådan beskattning — utan nämnda
lindring i taxa III — innebära en sammanlagt högre beskattning å biografbiljetterna
än den i det föregående upptagna enhetliga skatten innebär.

En sådan differentiering kräver vidare ett bestämmande av vad som skall
avses med svensk film. Lämpligast torde därvidlag vara, att Statens biografbyrå
i samband med filmens granskning och med ledning av erhållna uppgifter
åsätter filmen beteckningen svensk, därest den uppfyller vissa i nöjesskatteförordningen
angivna förutsättningar. Såsom sådana förutsättningar
torde förslagsvis kunna gälla, att filmens interiörer skola vara inspelade i
Sverige, att manuskriptförfattaren och regissören skola vara svenska medborgare,
att filmproducenten skall vara ett svenskt företag, att minst viss andel,
t. ex. 75 %>, av utbetalda löner till i filmen medverkande konstnärlig och
teknisk personal skall tillfalla svenska medborgare samt att, om i filmen ingå
i utlandet tagna exteriörer, dessa icke få uppgå till mera än */s av filmen.

Skattens fördelning mellan stat och kommun.

För nöjestillställningar, hänförliga till taxa 1, skola den kommunala och
den statliga nöjesskatten enligt de fastställda skalorna för närvarande utgå
med samma belopp. På grund av kommunala befrielser, som inom denna
grupp äro särskilt vanliga, torde dock den statliga andelen i den nu utgående
sammanlagda skatten vara ej obetydligt större än den kommunala.

För biografföreställningar (taxa II) är den kommunala och den statliga
skatten också lika vid biljettpris upp till 1 kr. (netto), inom vilken gräns såsom
redan nämnts en mycket övervägande del av tillämpade biljettpriser
falla. Vid nettopris över 1 kr. upp till 1: 50 kr. — i större utsträckning
förekommande endast i de tre största städerna — utgör den statliga skatten
43 °/o av den sammanlagda.

Inom tillämpningsområdet för taxa III utgör den statliga skatten vid biljettpriser
över 75 öre (netto) 33 °/o av den sammanlagda skatten. Detsamma
gäller i prisläget 26—50 öre, under det att statens andel utgör 40 % i prisläget
51—75 öre, 50 % i prisläget 11—26 öre och 71 % vid priser å 10 öre
eller lägre belopp.

Såsom av de statistiska uppgifterna här ovan framgår kunna de olika taxegruppernas
relativa ekonomiska betydelse särskiljas genom att den kommunala
nöjesskatten fördelar sig med cirka 65 °/o å taxa II, 24 °/o å taxa III
och 11 % å taxa I.

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 271. (Bilaga.) 2

På grundval av dessa omständigheter föreslås att staten skall erhålla jämnt
hälften av den föreslagna nya nöjesskatten. En sådan lösning har enkelheten
för sig och det kan knappast anses för kommunerna ogynnsamt, om
den under de sista årtiondena gång efter annan väckta frågan om nöjesskattens
förändring från helt kommunal till helt statlig skatt på ett sådant sätt
kan finna sin lösning. Man kan, om man så vill, även uttrycka saken så,
att kommunerna erhålla 50 % av skatten för besväret att uppbära densamma.

Förslaget till förordning om nöjesskatt.

I det följande lämnas en specialmotivering till författningstexten, i den
mån sådan ej redan lämnats.

1-3 §§■

Dessa paragrafer äro tillfyllest motiverade i det föregående.

^ §■

De häri upptagna förklaringarna rörande vad som skall avses med att
allmänheten har tillträde till en tillställning äro ordagrant hämtade från två
i nöjesskatteavseende redan nu gällande författningar, nämligen förordningen
den 10 juni 1932 (nr 200) ang. utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser
i § 13 av ordningsstadgan m. m. samt kungörelsen den 17 juni 1938
(nr 286) om tillägg till § 13 ordningsstadgan. 5 6

5 §■

Här upptagas de förut angivna skattebeloppen i olika taxor.

Som ett förtydligande i överensstämmelse med nuvarande praxis föreslås
ett stadgande, att örn nöjestillställning är sammansatt av delar, som falla under
olika taxor, skatten skall bestämmas efter den del som är den huvudsakliga.

6 §■

Denna paragraf motsvarar i nuvarande förordning 4 § 1 och 3 mom.

Maximibeloppet för skattefri program- eller garderobsavgift har, i anledning
av påpekande av uppbördsmyndigheten i Stockholm, höjts från 15 till 25
öre.

I 4 § 3 mom. sista punkten i nuvarande förordning örn kommunal nöjesskatt
stadgas — jämlikt beslut av vederbörande utskott vid riksdagsbehandlingen
1919 — att om den i momentet angivna beräkningen ej kan äga rum,
utgår skatten enligt grunder som av Kungl. Maj:t närmare bestämmas. Detta
har för visst fall skett i tillämpningsföreskrifternas 1 §. Det har synts över -

skådligare att införa detta stadgande i förordningen. Beträffande den här
angivna skatteprocenten jfr 8 §.

7 §■

Denna paragraf motsvarar 4 § 2 mom. i förordningen om kommunal nöjesskatt.
På grund av vissa erfarenheter av inträffade missbruk föreslås dock
en viss begränsning av skattefriheten å fribiljetter till tidningsredaktion.

8 §.

Stadgandena häri motsvaras delvis av 5 § i 1919 års förordning. Första
stycket är nytt men torde icke kräva särskild motivering. Stadgandets betydelse
ökas därav att skatteprocenten i andra stycket ansetts böra sättas så
i överkant att det där avsedda beräkningssättet icke skall kunna medföra
någon förmån för den skattskyldige.

9 §.

Lika med 7 § i 1919 års förordning.

10 och 11 §§.

Såsom redan antytts, torde anledning saknas att helt fråntaga kommunerna
deras nuvarande möjlighet — 6 § i förordningen — att med bibehållande av
proportionerna sänka taxorna. En förutsättning bör dock vara, att kommunens
intresse av skatteuppbörden ej alltför mycket minskas och att statens
andel av skatten icke påverkas av beslutet. Det synes då vara tillfyllest
att öppna möjlighet för kommunen att sänka skatten med 2/io, i vilket fall
skatten skall delas så att staten och kommunen erhålla resp. 5/io och 3/io
av den skatt som enligt förordningen skulle utgått; staten skall således då
ha 5/8 av den utgående skatten.

Det synes icke nödigt att fordra länsstyrelsens godkännande av ett beslut
av detta slag.

12 §.

Enligt 3 § i förordningen örn statlig nöjesskatt må länsstyrelsen medgiva
befrielse från eller restitution av sådan skatt beträffande nöjestillställning,
som äger rum uteslutande för välgörande eller allmännyttigt ändamål. Kommunernas
möjlighet till sådant medgivande beträffande den kommunala
nöjesskatten är icke begränsad till nämnda fall.

Här föreslås nu, att länsstyrelsen får samma rätt att medgiva befrielse
eller restitution beträffande hela den nya skatten, därest kommunen tillstyrkt
ansökan därom.

Anledning torde icke finnas att ge länsstyrelsen möjlighet till skattebefrielse
eller restitution för den statliga delen, därest kommunen avstyrkt sådan ansökan;
den statliga delen bör icke efterskänkas utan att detta sker även med
den kommunala.

Däremot synes man icke böra hindra en kommun att restituera sin andel
av skatten, om länsstyrelsen avslagit en ansökan beträffande hela skatten
eller om fråga därom överhuvud ej förevarit hos länsstyrelsen, exempelvis
därför att tillställningen ej avsett välgörande eller allmännyttigt ändamål. I
så fall bör emellertid icke befrielse kunna i förväg meddelas för denna del
av skatten utan skall skatten i vederbörlig ordning debiteras.

Det kan anmärkas att hinder givetvis ej finns för kommunens beslutande
organ — jfr 13 § -—- alt samtidigt med tillstyrkande av ansökan enligt första
stycket besluta, att därest denna ansökan ej beviljas av länsstyrelsen, restitution
av kommunandelen skall ske enligt andra stycket.

I motion (11:61) av herr Gustaf Karlsson i Munkedal i anledning av propositionen
örn statlig nöjesskatt föreslogs utvidgning av länsstyrelsens berörda
befogenhet att avse även »att ekonomisk förening eller aktiebolag, som äger
samlingslokal, vari fackliga, politiska, ideella och liknande sammanslutningar
hålla möten, eller som äger folkparksanläggning, där teaterföreställningar
eller andra kulturella förströelser anordnas för allmänheten, skall, på sätt
som förordnas angående nöjestillställning uteslutande för välgörande eller
allmännyttigt ändamål, kunna, för nöjestillställning avseende anskaffande
av medel till gäldande av ränta och amortering å skuld på respektive fastigheter,
erhålla befrielse från utgörande av statlig nöjesskatt.»

Förslag i denna riktning ha under utredningen upprepats från folkparkshåll,
därvid ifrågasatts att utsträcka förordningens stadgande att avse »välgörande,
allmännyttigt, kulturellt eller därmed jämförligt ändamål».

En utvidgning i angiven eller annan riktning av länsstyrelsens möjlighet att
efter diskretionär prövning eftergiva hela nöjesskatten, synes emellertid icke
tillrådligt. Kommunens möjlighet till eftergift beträffande kommunandelen
kvarstår som sagt.

13 §.

Första stycket överensstämmer med 4 § i förordningen om statlig nöjesskatt.
Stadgandet i andra stycket står i överensstämmelse med vad som i
de flesta större kommuner skett.

U §.

För det fall att nöjestillställning äger rum inom två eller flera kommuner
föreslås befogenhet för länsstyrelsen att slita eventuella tvister mellan kommunerna
rörande skattens uttagande och fördelning. För närvarande torde
sådana frågor i allmänhet lösas genom överenskommelser, ofta genom länsstyrelsernas
förmedling. Ligga kommunerna i olika län, uppstår frågan,
vilken länsstyrelse som skall pröva sådan fråga. Då det ofta torde vara svårt
att klart bestämma, var nöjestillställningen huvudsakligen äger rum, synas
de båda länsstyrelserna i sådant undantagsfall böra bestämma gemensamt.
Sådana för flera länsstyrelser gemensamma ärenden kunna även eljest förekomma.

15 §.

I överensstämmelse med vad nu gäller rörande rätt till uttagande av kommunal
nöjesskatt bör den obligatoriska nöjesskatten för nöjestillställning inom
municipalsamhälle eller inom köping, som ej utgör egen kommun, uppbäras
av — och beträffande kommunandelen tillfalla — det särskilda samhället.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser.

Förordningen om statlig nöjesskatt gäller endast till den 1 juli 1941. Vid
förevarande samarbetning av den kommunala och den statliga nöjesskatten
synes emellertid anledning saknas att giva bestämmelserna därom tidsbegränsad
giltighet.

Riksdagens avsikt torde ha varit att de nya bestämmelserna så snart som
möjligt skola ersätta nuvarande ordning. På grund av bestämmelsernas betydelse
för åtskilliga tillställningar, som ha sin huvudsakliga säsong under
sommaren, vore det sannolikt önskvärt örn de kunde träda i kraft den 1 juli
1940. Med hänsyn till att beskattningen skulle utsträckas till vissa kommuner,
där nöjesskatt ej nu uttages, samt till att bestämmelsernas ikraftträdande
i åtskilliga avseenden torde kräva ett visst förarbete — även av tillställningarnas
anordnare, såsom beträffande biljetter o. dyl. -— förutsätter
dock detta förslag att författningarna kunna utfärdas senast omkring den
1 juni.

övergångsbestämmelserna, vilka endels motsvara en sådan i förordningen
om statlig nöjesskatt, torde ej tarva motivering.

Förslaget till tillämpningsföreskrifter till förordningen om ''.1

nöjesskatt.

Förslaget överensstämmer i allt väsentligt med tillämpningsföreskrifterna
till förordningen om statlig nöjesskatt, vilka i sin tur till stor del äro hämtade
från tillämpningsföreskrifterna rörande den kommunala nöjesskatten.

I 5 § har i anledning av påpekanden från flera håll tillagts ett stadgande
att nöjesskattekontrollant skall äga påfordra lämplig sittplats.

Rörande talan över länsstyrelses beslut i anledning av besvär över uppbördsmyndighets
beslut i debiteringsfråga gäller för närvarande, att sådan
talan beträffande statlig nöjesskatt fullföljes såsom klagan över debitering
av kronoutskylder, således till kammarrätten, medan för kommunal nöjesskatt
gäller detsamma som för debitering av kommunalutskylder, således
att talan fullföljes hos Kungl. Majit, utom beträffande Stockholm, där sådan
talan fullföljes till kammarrätten. Talan mot kammarrättens utslag må föras
hos Kungl. Majit.

På grund av regeringsrättslagen 2 § mom. 5 (»mål örn debitering eller indrivning
av utskylder eller andra avgifter») prövas de till Kungl. Majit —

direkt eller via kammarrätten — fullföljda målen av detta slag av Kungl.
Majit i regeringsrätten. En ganska rik praxis har där utvecklat sig.

Då det synes lämpligast att alla mål angående debitering av nöjesskatt —
således även från Stockholm — fullföljas i samma ordning direkt från vederbörande
länsstyrelse till Kungl. Majit (i regeringsrätten), har en bestämmelse
i detta syfte upptagits i 7 § andra stycket av tillämpningsföreskrifterna.

Besvär över länsstyrelses beslut enligt 12 § i förordningen avses komma
att prövas av Kungl. Majit i statsrådet.

För den statliga nöjesskatten skall nu redovisas månadsvis. Med hänsyn
till kommuner, som enligt de nya bestämmelserna skulle få ringa eller ingen
nöjesskatteuppbörd, synes länsstyrelsen böra få medgiva lättnader i detta avseende
(se 8 §).

Länsstyrelsen föreslås uttryckligen tillagd samma kontrollbefogenheter som
uppbördsmyndigheten (9 §).

Hälsingborg den 29 februari 1940.

JOEL LAURIN.

Bil. 1.

Utredningsmannens förslag
till

förordning
om nöjesskatt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

2 §•

Med nöjestillställning avses i denna förordning:

a) konsert, operaföreställning och annan musikalisk föreställning, dramatisk
och litterär föreställning samt uppvisning i konstnärlig dans;

b) uppvisning eller tävling i icke professionell idrott samt kapplöpning
till häst och travkörning;

c) biograf föreställning;

d) cirkus-, varieté- och kabaretföreställning samt uppvisning eller tävling
i professionell idrott;

e) bal, maskerad och annan danstillställning;

f) uppvisning eller tävling med motorfordon, motorbåt eller luftfartyg;

g) förevisning av djur, trolleriföreställning, akrobatikföreställning samt förevisning
av vaxkabinett, marionetteater och dylikt;

h) hållande av karusell, skjutbana, rutschbana, ringkastning samt andra
liknande marknads- och tivolinöjen, i vilka allmänheten äger deltaga mot
en efter deltagandets omfattning beräknad avgift.

Vad i denna förordning stadgas om ovan angivna nöjestillställningar skall
äga motsvarande tillämpning å andra nöjestillställningar, vilka till sin art
och sitt syfte äro fullt jämförliga med de angivna.

Till nöjestillställning hänföres icke tillställning, som tjänar vetenskapligt
ändamål eller anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte.

3 §•

Denna förordning äger icke tillämpning å nöjestillställning, anordnad av
kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm å lokal, som för

teaterns verksamhet i huvudstaden stadigvarande begagnas. Om avgift för
sådan nöjestillställning är särskilt stadgat.

4 §•

Såsom nöjestillställning, till vilken allmänheten äger tillträde, skall anses
jämväl tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss
förening eller av inbjudning, därest tillställningen uppenbarligen utgör del
av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar
driven rörelse eller tillställningen eljest, såsom med avseende å sin omfattning
eller de villkor, varunder tillträde lämnas, är att jämställa med tillställning,
till vilken allmänheten har tillträde. Anordnas tillställning av en
till viss organisation ansluten förening, skall den omständigheten, att utom
föreningens egna medlemmar jämväl medlemmar i andra till organisationen
anslutna föreningar äga tillträde, icke föranleda, att tillställningen skall vara
att anse såsom sådan till vilken allmänheten har tillträde.

5 §•

Nöjesskatten upptages i form av skatt på biljett eller annat bevis, som berättigar
till deltagande i nöjestillställning.

Skatten beräknas i förhållande till bruttopriset för varje biljett, inberäknat
skatten, och utgör:

Taxa I: vid nöjestillställning, som avses i 2 § a) och b):

15 procent av biljettpriset;

Taxa II: vid nöjestillställning, som avses i 2 § c):

när biljettpriset icke överstiger 1 krona: 15 procent av biljettpriset;

när biljettpriset överstiger 1 krona: 15 procent av 1 krona samt 30 procent
av återstoden av biljettpriset;

Taxa III: vid nöjestillställning, som avses i 2 § d), e), f), g) och h):

när biljettpriset icke överstiger 50 öre: 20 procent av biljettpriset;

när biljettpriset överstiger 50 öre: 20 procent av 50 öre samt 30 procent av
återstoden av biljettpriset.

Uppgår skatten för biljett enligt denna beräkningsgrund till del av öre,
avrundas skattebeloppet för biljetten till närmast högre hela öretal.

Är nöjestillställning sammansatt av delar, som falla under olika taxor,
bestämmes skatten efter den del som är den huvudsakliga.

6 §.

Avser biljett ett flertal tillställningar (abonnemang) eller ett flertal personer
(familjebiljett), beräknas skatt därå såsom för motsvarande antal biljetter
för en tillställning eller en person. Har icke vid biljettens utlämnande
bestämts, huru många tillställningar eller personer biljetten avser, beräknas
skatten å biljetten till 20, 25 eller 30 procent av biljettpriset, beroende på om
för tillställningarna skulle gälla taxa I, II eller III.

7 §•

Skatt utgår icke:

a) för fribiljett, som utlämnas till begagnande av polismyndighet, ortens
brandväsende eller den, som eljest å tjänstens vägnar skall närvara;

b) för fribiljett, som utlämnas till tidningsredaktion för recension eller
anmälan av föreställningen, dock att sådan skattefrihet må åtnjutas för högst
två biljetter till samma tidning för varje föreställning;

c) för fribiljett till konsert, operaföreställning eller annan musikalisk föreställning
eller dramatisk eller litterär föreställning, då biljetten utlämnas till
begagnande i studiesyfte;

d) för passageraravgift vid uppstigning med luftfartyg.

8 §■

Medgives rätt att deltaga i nöjestillställning mot betalning, utan att biljett
eller annat dylikt bevis utlämnas, men kan på annat sätt, såsom genom vändkors
med räknemaskin eller dylikt, tillförlitlig utredning vinnas om antalet
inträdesavgifter jämte motsvarande friplatser i olika prislägen, må skatten
därå beräknas såsom om biljett utlämnats.

Kan sådan utredning icke vinnas, beräknas skatten i förhållande till bruttobeloppet
av influtna inträdesavgifter eller andra avgifter för rätt att deltaga
i tillställningen till 20, 25 eller 30 procent därav, beroende på om för
tillställningen skulle gälla taxa I, II eller III. Kan tillförlitlig utredning ej
vinnas angående den verkliga bruttoinkomsten, uppskattas denna till bruttoinkomsten
vid utsålt hus eller efter annan lämplig beräkningsgrund.

9 §.

För nöjesskattens inbetalande svarar den, som anordnar nöjestillställningen.

10 §.

Kommun må besluta, att nöjesskatten i kommunen skall utgå med allenast
åtta tiondedelar av de i 5, 6 och 8 §§ angivna procentsatserna.

11 §.

Det åligger kommun att inleverera till statsverket hälften eller, därest kommunen
fattat beslut enligt 10 §, fem åttondedelar av influten nöjesskatt.

12 §.

Äger nöjestillställning rum uteslutande för välgörande eller allmännyttigt
ändamål, må länsstyrelsen, när kommunen det tillstyrkt, medgiva befrielse
från nöjesskatten eller skattebeloppets användande för det ändamål, till vars
främjande tillställningen anordnats.

Lämnas ej sådant medgivande av länsstyrelsen eller är fråga om nöjestillställning
av annat slag, må kommunen, när skäl därtill äro, medgiva, att den
kommunen tillkommande andelen av skatten återbetales att användas på
sätt i första stycket sägs.

13 §.

Det ankommer inom kommunen å den myndighet, som har att verkställa
uppbörd av kommunalutskylder, att i enlighet med gällande grunder fastställa
nöjesskattens belopp samt uppbära denna.

De som utöva kommunens beslutanderätt må överlåta åt nämnda myndighet
eller åt annan nämnd eller styrelse att å kommunens vägnar besluta
i sådana frågor, som avses i 12 §.

14 §.

Äger nöjestillställning rum inom två eller flera kommuner och kunna uppbördsmyndigheterna
i dessa kommuner ej överenskomma örn nöjesskattens
uttagande och fördelning, har vederbörande länsstyrelse att på framställning
därom förordna. Höra kommunerna under olika länsstyrelser, bestämma
dessa gemensamt.

15 §.

I fråga om nöjestillställning, som hålles inom municipalsamhälle eller inom
köping som ej utgör egen kommun, skall vad i denna förordning sägs örn
kommun äga motsvarande tillämpning å municipalsamhället eller köpingen.

16 §.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1940, från och med vilken dag
förordningen den 30 maj 1919 (nr 256) örn rätt för kommun att upptaga
särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar samt förordningen den
22 december 1939 (nr 231) om statlig nöjesskatt skola upphöra att gälla.

Nämnda förordningar skola dock alltjämt gälla ifråga om nöjestillställningar,
som ägt rum före den 1 juli 1940, ävensom i fråga om biljett, som
före nämnda dag sålts att gälla för ett flertal tillställningar, av vilka minst
en äger rum före samma dag.

Bil. 2.

Utredningsmannens förslag
till

förordning

om uttagande av särskild avgift vid nöjestillställning, anordnad av
kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm.

Härigenom förordnas som följer:

För nöjestillställning, anordnad av kungl, teatern eller kungl, dramatiska
teatern i Stockholm å lokal, som för teaterns verksamhet i huvudstaden stadigvarande
begagnas, skall för nedan angivet ändamål uttagas särskild avgift,
vilken skall beräknas enligt de grunder, som jämlikt förordningen
den---om nöjesskatt tillämpas för andra nöjestillställningar av mot svarande

slag i Stockholm.

Influtna avgifter användas för de kungl, teatrarnas verksamhet enligt
Kungl. Maj:ts bestämmande.

Kungl. Majit utfärdar ock de närmare föreskrifter, som för förordningens
tillämpning i övrigt må finnas erforderliga.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1940, från och med vilken dag
förordningen den 21 december 1923 (nr 448) om uttagande av särskild avgift
vid nöjestillställning, anordnad av kungl, teatern eller kungl, dramatiska
teatern i Stockholm, skall upphöra att gälla.

Bil. 3.

Utredningsmannens förslag
till

kungörelse

med tillämpningsföreskrifter till förordningen om nöjesskatt.

Kungl. Majit, som denna dag utfärdat förordning om nöjesskatt, har beträffande
tillämpningen av denna förordning funnit gott förordna som
följer:

1 §•

Myndighet, hos vilken enligt gällande bestämmelser anmälan örn nöjestillställning,
som avses i förordningen örn nöjesskatt, skall göras eller tillstånd
därtill sökas, är skyldig att ofördröjligen underrätta vederbörande
uppbördsmyndighet örn skedd anmälan eller lämnat tillstånd.

2 §.

Nöjesskatten skall inbetalas

a) för tillställningar vid fasta nöjesetablissement för varje vecka inom
nästpåföljande veckas utgång;

b) för andra tillställningar, som givas under minst åtta dagar i följd,
för varje vecka senast å första söckendag i nästpåföljande vecka; och

c) för övriga tillställningar å första söckendag efter det desamma ägt
rum;

dock att uppbördsmyndigheten äger, när den finner skäl därtill, påfordra,
att godkänd säkerhet ställes för skattens behöriga inbetalande eller att skatten
erlägges, innan tillställningen äger rum

3 §•

Då nöjesskatten enligt bestämmelse av uppbördsmyndigheten skall erläggas
förskottsvis, skall densamma beräknas till ett belopp motsvarande den
vid utsålt hus utgående skatten eller, där sådan beräkning ej kan äga rum,
efter annan lämplig, av uppbördsmyndigheten bestämd grund.

Visar sig sedermera, att förskottsvis erlagd skatt över- eller understiger
vad som belöper å det antal biljetter eller dylika bevis, som verkligen utlämnats,
eller å eljest uppburna avgifter, återställes vad för mycket erlagts
eller fylles bristen i samband med avgivandet av den i 4 § omförmälda
uppgiften.

4 §.

Anordnare av nöjestillställning åligger att, då nöjesskatt blivit förskottsvis
erlagd eller godkänd säkerhet för skattens behöriga inbetalande ställts, å
första söckendag efter den eller de tillställningar, som förskottet eller säkerheten
avser, och eljest å den i varje fall för skattens inbetalande stadgade
tiden till uppbördsmyndigheten i två exemplar överlämna på heder och samvete
avgiven uppgift, vilken dag för dag skall upptaga dels för olika prislägen
antalet utlämnade biljetter eller dylika bevis eller, i fall som avses i 8 §
första stycket i förordningen, antalet erlagda inträdesavgifter jämte motsvarande
friplatser, dels ock, där skatt för vissa utlämnade fribiljetter eller
vissa friplatser enligt 7 § eller 8 § första stycket i förordningen anses icke
böra utgå, skälen därför.

Skall skatten beräknas enligt 8 § andra stycket i förordningen, skall å
tid, som nu är sagt, motsvarande uppgift i två exemplar lämnas rörande
uppburna avgifter.

5 §.

Uppbördsmyndigheten äger att för fastställande av nöjesskattens belopp
taga del av de räkenskaper, som nöjestillställningens anordnare fört, ävensom
att vidtaga för kontrollen å skattens riktiga utgörande i varje särskilt
fall behövliga åtgärder.

Uppbördsmyndigheten eller av denna tillsatt kontrollant skall när som
helst äga fritt tillträde till lokal, som begagnas för nöjestillställning, och har
rätt att, när så påfordras, där erhålla lämplig sittplats.

6 §•

Vid meddelande av kvitto å erlagd nöjesskatt skall uppbördsmyndigheten,
där vid skattens fastställande avvikelse skett från de enligt 4 § avlämnade
uppgifterna eller tillgång till sådana uppgifter saknats, angiva, efter vilka
grunder skatten för varje särskild tillställning fastställts.

7 §■

Den, som icke åtnöjes med uppbördsmyndighets beslut rörande ålagd
nöjesskatt och som ej till följd av stadgandet i 11 § förlorat rätt till talan,
äger i beslutet söka rättelse genom besvär, vilka skola senast före klockan
tolv å trettionde dagen från det han av beslutet erhållit del ingivas till vederbörande
länsstyrelse. Besvären må ock kunna, under iakttagande av nu
stadgad tid, på klagandens eget äventyr i betalt brev med allmänna posten
insändas till länsstyrelsen.

I länsstyrelsens utslag må ändring sökas hos Konungen senast före klockan
tolv å trettionde dagen från det klagande av beslutet erhållit del; dock
äger menighet, som klagar, tillgodonjuta femton dagar längre besvärstid än
nu sagts.

8 §•

Det åligger uppbördsmyndigheten att föra liggare över debiterad skatt
samt att inom varje månads utgång till länsstyrelsen avgiva redovisning för
under månaden debiterad skatt. För kommun, där nöjesskatt kan beräknas
förekomma endast i ringa omfattning, må dock länsstyrelsen medgiva
lättnad i denna redovisningsskyldighet.

Vid redovisning skall fogas det ena exemplaret av de i 4 § omförmälda
uppgifterna.

Den statsverket tillkommande andelen av influten skatt skall samtidigt
med redovisnings avgivande tillgodoföras länsstyrelsens postgirokonto eller
insättas å statsverkets checkräkning i riksbanken för länsstyrelsens räkning.

9 §•

Det åligger länsstyrelsen att utöva kontroll därå, att uppbördsmyndighet
uttagit nöjesskatt i fall, då sådan skatt författningsenligt skolat uttagas,
samt iakttagit gällande bestämmelser örn skattens fastställande och redovisning.

Länsstyrelsen äger för utövandet av denna skyldighet enahanda befogenhet,
som enligt 5 § tillkommer uppbördsmyndigheten i orten.

10 §.

Befinnes vid av länsstyrelse verkställd granskning av uppbördsmyndighets
redovisning, att myndigheten underlåtit att utkräva nöjesskatt eller att
skatt uttagits med för lågt belopp, må länsstyrelsen ålägga anordnaren av
nöjestillställningen att inom förelagd tid från det han av länsstyrelsens beslut
erhållit del inbetala felande belopp till länsstyrelsen.

Beträffande fullföljd av talan mot sådant beslut skall gälla vad i 7 §
andra stycket sägs.

11 §■

Underlåter någon utan giltigt skäl att inom föreskriven tid avgiva uppgift,
varom i 4 § sägs, eller, då sådan uppgift befunnits ofullständig, att
på anmodan av uppbördsmyndigheten inom förelagd tid fullständiga densamma,
vare förlustig rätten att överklaga uppbördsmyndighetens beslut
rörande det skattebelopp, för vars fastställande uppgiften skolat ligga till
grund.

12 §.

Har någon i uppgift, varom i 4 § sägs, mot bättre vetande uteslutit eller
för lågt upptagit belopp, varå skatt skall räknas, bote från och med tre
till och med tio gånger det skattebelopp, som svarar mot det uteslutna eller
felande beloppet, dock minst 25 kronor.

Underlåter anordnare av nöjestillställning att fullgöra vad uppbördsmyndighet
enligt 6 § eller länsstyrelsen enligt 9 § påfordrar eller föreskriver,
bote högst 300 kronor.

Böter tillfalla kronan.

13 §.

Erlägges icke av uppbördsmyndighet fastställd nöjesskatt å den för varje
fall stadgade tiden, må densamma, efter det indrivning därav av uppbördsmyndigheten
påkallats hos utmätningsmannen i den ort, där indrivningen
avses att verkställas, genast utmätningsvis uttagas.

14 §.

I fråga örn debitering, uppbörd, indrivning, redovisning, restitution, avkortning
och avskrivning samt efterkrav av nöjesskatt skall, i den mån
förordningen om nöjesskatt eller denna kungörelse icke därom innehåller
särskilda bestämmelser, vad i gällande författningar rörande uppbörd av
kronoutskylder i sådant avseende föreskrivits i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

15 §.

Formulär till i 4 § avsedda uppgifter samt till liggare och redovisning,
varom i 8 § sägs, fastställas av riksräkenskapsverket.

Blanketter enligt nämnda formulär skola tryckas genom blankettkommissionens
försorg och efter rekvisition tillhandahållas uppbördsmyndigheterna
på statsverkets bekostnad.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1940, från och med vilken dag
dels kungörelsen den 16 juli 1919 (nr 529) med närmare föreskrifter rörande
tillämpningen av förordningen den 30 maj 1919 om rätt för kommun
att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar och dels
kungörelsen den 22 december 1939 (nr 932) med föreskrifter rörande tilllämpningen
av förordningen samma dag om statlig nöjesskatt skola upphöra
att gälla.

Nämnda kungörelser skola dock alltjämt gälla i fråga örn nöjestillställningar,
som ägt rum före den 1 juli 1940.

* Jämförelse mellan nöjesskatt enligt den från */i 1940 gällande ordningen

	Biljettens bruttopris (inkl. skatt) Obs! Samma tal står i kol. 16	Taxa I (teater, konsert, viss idrott m. m.)	Taxa II (bio-
Från	*/, 1940 gällande ordning	Skatt enl. för-slaget (15 % av brutto-priset)	Från	/, 1940 gällande ordning
Nettopris	Skatt	Skatten i % av brut-topriset	Nettopris	Skatt	Skatten i % av brut-topriset
1	2	3	4	5	6	7	8
1	0.10									_
2	0.15	0.05	0.10		66.7	0.03	—		—	—
3	0.17	0.07	0.10		58.8	0.03	—		—	—
4	0.20	0.10	0.10		50.0	0.03	—		—	—
5	0.25	0.15	0.10		40.0	0.04	—		—	—
6	0.30	0.20	0.10		33.3	0.05	—		—	—
7	0.40	0.30	0.10		25.0	0.06	—		—	—
8	0.50	0.40	0.10		20.0	0.08	—		—	—
9	0.60	0.S0	0.10		116.7	0.09	Oso		O.io	316.7
10	0.65	Kan ej förekomma1 * 3		0.10	Kan	ej	förekomma3
11	0.75	0.55	0.20		26.7	0.12	0.55	0.20	26.7
12	0.80	0.60	0.20		25.0	0.12	0.60		0.20	25.0
13	0.90	0.70	0.20		22.2	0.14	0.70		0.20	22.2
14	1.—	0.80	0.2 0		20.0	0.15	0.80		0.20	20.0
16	1.10	0.90	0.20		18.2	0.17	0.90		0.20	18.2
16	1.20	1.—	0.20		16.7	0.18	1.—		0.20	16.7
17	1.25	Rån ej förekomma		0.19	Kan	"ej	förekomma
18	1.30	>	> »			0.20	>	»	>
19	1.40	1.10	0.30		21.4	0.21	1.05		0.35	25.0
20	1.60	1.20	0.30		20.0	0.23	1.15		0.35	23.3
21	1.60	1.30	0.30		18.7	0.24	1.25		0.35	21.8
22	1.75	1.45	0.30		17.1	0.27	1.40		0.35	20.0
23	1.80	Iso	0.30		16.7	0.27	1.45		0.35	19.4
24	1.95	1.65	0.40		20.5	0.29	Kan	~ej	förekomma
25	2.—	1.60	0.40		20.0	0.30	>	>	>
26	2.25	1.85	0.40		18.0	0.34	1.75		0.50	22.2
27	2.50	Kan ej förekomma		0.38	2.—		0.60	20.0
28	2.60	2.10	0.50		19.2	0.39	Kan	"ej	förekomma
29	3.—	2so	0.50		16.7	0.46	2.35	0.65	21.7
30	3.25	2.65	0.60		18.4	0.49	Kan	ej	förekomma
31	3.60	3.—	0.60		16.7	0.54	2.80	0.80	22.2
32	3.90	3.20	0.70		18.0	0.59	Kan	ej	förekomma
33	4.—	3.30	0.70		17.5	0.60	3.05	0.95	23.7
34	4.50	3.70	0.80		17.8	0.68	—		—	—
35	5.—	4.10	0.90		18.0	0.75	—		—	—
36	5.50	Kan ej förekomma		0.83	—		—	—
37	6.—	3.—	1.—		16.7	0.90	—		—	—
38	6.60	5.40	1.10		16.9	0.98	—		—	—
39	7.—	5.80	1.20		17.1	1.05	—		—	—
40	8.—	6.60	1.40		17.5	1.20	—		—	—
41	9.—	7so	1.60		16.7	1.35	—		—	—
42	10.—	8.30	1.70		17.0	1.50	—		—	—

1 16.7 % av bruttopriset motsvarar 20 % av nettopriset och är enligt gällande ordning mini 50-öresgränserna

i nettot; jfr kol. 6 och 8).

3 23.1 % av bruttopriset motsvarar 30% av nettopriset och är enligt gällande ordning minimum
8 Beteckningen »Kan ej förekomma» i tabellerna anger, att gällande skatteskalor inte möjligpriset.
Så t. ex. blir enligt taxa II vid 1 kr. netto skatten 20 öre och bruttopriset således kr. 1.20
1.30 och 1.36 kunna ej förekomma.

Bil. 4.

(kommunal + statlig) och enligt utredningsmannens förslag.

grafer)	Taxa III (andra nöjen)	Biljettens bruttopris (inkl. skatt) = kol. 1
Skatt enl. förslaget (15 % av bruttopriset till 1 kr., 30 % å över-skjutande belopp)	Från	''/i 1910 gällande ordning	Skatt enl. förslaget (20 % av bruttopriset till 50 öre, 30 % å över-skjutande belopp)
Skatt	Skatten i % av brut-topriset	Nettopris	Skatt	Skatten i % av brut-topriset	Skatt	Skatten i % av brut-topriset
9	10	11	12	13	14	15	16
_	_	0.03		0.07	70.0	0.02	20.0	0.10	1
—	—	0.08		0.07	46.7	0.03	20.0	0.15	2
—	—	0.10		0.07	41.2	0.04	23.5	0.17	3
—	—	Kan ej	förekommai * 3	0.04	20.0	0.20	4
—	—	0.15		0.10	40.0	0.05	20.0	0.25	6
—	—	0.20		0.10	33.3	0.06	20.0	0.30	6
—	—	Kan ej	förekomma	0.08	20.0	0.40	7
—	—	0.35		0.15	30.0	0.10	20.0	0.50	8
0.09	15.0	0.45		0.15	25.0	0.13	21.7	0.60	9
O.io	15.4	0.50		0.15	2 23. t	0.15	23.1	0.65	10
0.12	16.0	Kan ej	förekomma	0.18	24.0	0.75	11
0.12	15.0	0.55		0.25	31.2	0.19	23.7	0.80	12
0.14	15.5	0.65		0.25	27.8	0.22	24.4	0.90	13
0.15	15.0	0.75		0.25	25.0	0.25	25.0	1.—	14
0.18	16.4	0.80		0.30	27.3	0.28	25.5	1.10	15
0.21	17.5	0.90		0.30	25.0	0.31	25.8	1.20	16
0.23	18.4	0.95		0.30	24.0	0.32	25.6	1.25	17
0.24	18.5	1.—		0.30	23.1	0.34	26.2	1.30	18
0.27	19.3	Kan ej	förekomma	0.37	26.4	1.40	19
0.30	20.0	1.05		0.45	30.0	0.40	26.7	1.50	20
0.33	20.6	1.15		0.45	28.1	0.43	26.9	1.60	21
0.38	21.7	1.30		0.45	25.7	0.48	27.3	1.75	22
0.39	21.7	1.35		0.45	25.0	0.49	27.2	1.80	23
0.44	22.6	1.60		0.45	23.1	0.54	27.7	1.95	24
0,45	22.5	Kan ej	förekomma	0.55	27.5	2.—	25
0.53	23.6	1.65		0.60	26.7	0.63	28.0	2.25	26
0.60	24.0	1.90		0.60	24.0	0.70	28.0	2.50	27
0.63	24.2	2.00		0.60	23.1	0.73	28.1	2.60	28
0.75	25.0	2.25		0.75	25.0	0.85	28.3	3.—	29
0.83	25.5	2.50		0.75	23.1	0.93	28.6	3.25	30
0.93	25.8	2.70		0.90	25.0	1.03	28.6	3.60	31
1.02	26.2	3.—		0.90	23.1	1.12	28.7	3.90	32
1.05	26.2	Kan ej	förekomma	1.16	28.8	4—	33
—	—	3.46		1.05	23.3	1.30	28.9	4.50	34
—	—	3.80		1.20	24.0	1.45	29.0	5.—	35
—	—	4.15		1.35	24.5	1.60	29.0	5.50	36
—	—	Kan ej	förekomma	1.75	29.2	6.—	37
	—	5.—		1.50	23.1	1.90	29.2	6.50	38
_	—	5.35		1.65	23.6	2.05	29.3	7.—	39
—	—	6.05		1.96	24.4	2.35	29.4	8.-	40
—	—	6.90		2.10	o° •	2.65	29.4	9.—	41
—	—	7.oU		2.40	24.0 \|	2.9 5	29.5	10,-	42

mum i taxa I (vid alla 50-öresgränser i nettot; jfr kol. 2 och 4) och i taxa II (vid de två första

i taxa III (vid alla 50-öresgränser i nettot; jfr kol. 11 och 13).

göra någon sådan kombination mellan netto och skatt, som leder till det i kol. 1 angivna bruttosamt
vid kr. 1.06 i netto skatten 35 öre och bruttopriset således kr. 1.40; bruttopriserna kr. 1.26,

hiliana till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 271. {Bilaga.) 3