Kungl. Maj:ts proposition nr 26

Proposition 1954:26

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

1

Nr 26.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna;
given Stockholms slott den 18 december 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Knngl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om undervisning och vård av vissa
psykiskt efterblivna.

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att en laglig reglering av sinnesslövården i dess
helhet skall genomföras och ersätta den ofullständiga lagstiftning, som f. n.
finns på området, nämligen lagen den 30 juni 1944 om undervisning och
vård av bildbara sinnesslöa. Den nya lag, som föreslås, skall omfatta bildbara
och obildbara psykiskt efterblivna (sinnesslöa) i alla åldrar.

Undervisning och vård av de efterblivna, som den föreslagna nya lagen
avser, skall stå under huvudmannaskap av landstingen. Dock göres undantag
för vissa asociala eller särskilt svårskötta, vilka liksom hittills i regel
skall omhändertagas genom statens försorg. Med landstingen jämställes de
landstingsfria städerna. Varje landsting skall för sitt område låta upprätta
en plan över hur undervisningen och vården av de efterblivna skall ordnas.
Planen skall för faststäilelse underställas Kungl. Maj :t eller central myndighet.
I planen skall upptagas särskolor och vårdanstalter av närmare
angivna slag och med erforderligt antal platser. Även enskilda anstalter
kan upptagas i planen. Hela verksamheten skall stå under ledning av en
av landstinget utsedd centralstyrelse.

Lagförslaget innehåller vidare regler om särslcoleplikt för sådana efterblivna
barn och ungdomar, som kan tillgodogöra sig särskoleundervisning,
samt om skyldighet för höggradigt efterblivna att underkasta sig vård å
vårdanstalt. Av rättssäkerhetsskäl har noggranna regler uppställts om inskrivning
och intagning vid skolor och anstalter liksom om utskrivning
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 26.

2 Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

därifrån. Prövningen av dessa frågor skall i tveksamma fall verkställas
av en delegation inom centralstyrelsen med en av länsstyrelsen utsedd lagfaren
ordförande.

Undervisning och vård enligt lagen skall för den som är under 21 år i
princip vara kostnadsfri; för äldre skall erläggas avgifter enligt fastställd
taxa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

3

Förslag

till

Lag

om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag avser dels barn under skolåldern, som på grund av allmän
psykisk efterblivenhet icke kunna erhålla tillfredsställande vård i enskilt
hem, dels andra barn under aderton år, som av sådan orsak icke kunna
tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning,
dels ock personer över aderton år, som av samma grund äro ur stånd att
taga vård om sig själva.

Från lagens tillämpning undantagas de som äro intagna på eller försöltsutskrivna
från sinnessjukhus eller staten tillhörig anstalt för psykiskt
efterblivna.

Handhavandet av de psykiskt efterblivnas undervisning och vård.

2 §■

Det åligger landsting att svara för att de psykiskt efterblivna inom landstingsområdet
erhålla undervisning och vård enligt denna lag och med
stöd därav meddelade föreskrifter.

För varje landstingsområde skall landstinget låta upprätta en plan för
ordnandet av undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna inom
området. I planen skola upptagas specialskolor (särskolor) och vårdanstalter
med erforderligt antal platser ävensom organ för öppen vård. Planen
skall för prövning och fastställelse underställas Konungen eller myndighet,
som Konungen bestämmer. Ändring av planen fastställes av Konungen
eller myndigheten.

Två eller flera landsting må upprätta gemensam plan och jämväl eljest
förena sig om gemensamma särskolor och vårdanstalter samt därtill anknuten
öppen vård.

Kan det antagas att åt visst antal efterblivna inom ett landstingsområde
plats kan beredas vid enskild särskola eller vårdanstalt, som i den ordning
Konungen bestämmer godkänts för mottagande av efterblivna elever eller
patienter från hela riket, må planen fastställas ändå att den icke upptager
platser för dessa efterblivna.

4

Knngl. Maj:ts proposition nr 26.

Med särskola och vårdanstalt avses nedan i denna lag allenast sådan
särskola och vårdanstalt, som är upptagen i fastställd plan eller som godkänts
enligt vad i fjärde stycket sägs.

3 §•

I den mån icke annan drager försorg därom, åligger det landsting att
anordna och driva de särskolor och vårdanstalter, som finnas upptagna

1 den i 2 § omförmälda planen. Det åligger ock landsting att, i den mån
erforderliga medel icke annorledes tillhandahållas, bestrida kostnaderna
för anordnande och drift av annan tillhöriga skolor och anstalter, som
upptagits i planen, dock endast i den utsträckning dessas skol- eller vårdplatser
äro avsedda för landstingsområdets behov.

4 §•

Skyldighet för landsting att ansvara för undervisning och vård enligt

2 § föreligger ej i fråga om

a) psykiskt efterblivna, som äro blinda, dövstumma, höggradigt vanföra
eller epileptiska eller som på grund av asocialitet, indisciplinärt uppträdande,
hypersexualitet eller av annat liknande skäl svårligen kunna undervisas
eller vårdas tillsammans med andra psykiskt efterblivna, samt

b) höggradigt psykiskt efterblivna, som äro så svår skötta, att de fordra
vård å specialanstalt, eller som lida av tuberkulos i smittsamt skede.

5 §•

1 mom. Särskola skall vara inrättad för externatundervisning eller såsom
internat.

Särskilda former av internat äro

a) småbarnshem med förskola för därför lämpade barn under skolåldern; b)

skolhem med skola för allmän teoretisk och praktisk undervisning
för dem som enligt 10 § äro skolpliktiga vid särskola; samt

c) ijrkeshem för särskolepliktiga, som efter undervisning i skolhem anses
höra erhålla yrkesundervisning.

I första hand skall, när förutsättningar härför föreligga, behovet av
särskoleundervisning tillgodoses genom externatskolor eller externatplatser
vid småbarnshem, skolhem och yrkeshem. För stad med minst 25 000 invånare
skall externatundervisning alltid vara anordnad.

1 anslutning till särskola skall för varje landstingsområde finnas observationsavdelning
eller observationsplatser för undersökning av barn, som
ifrågasättas behöva undervisning eller vård enligt denna lag.

2 mom. Särskilda former av vårdanstalter äro

a) arbetshem för arbetsföra efterblivna, som erhållit undervisning i
särskola men äro ur stånd att taga vård om sig själva, och med dem i
förståndsutveckling och arbetsförmåga likställda;

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

b) ålderdomshem för efterblivna, som vårdats eller kunnat vardas i
arbetshem men icke längre äro arbetsföra;

c) vårdhem för efterblivna barn, som kunna antagas icke vara lämpade
för särskoleundervisning eller icke kunna tillgodogöra sig sådan undervisning;
samt

d) vårdhem för höggradigt efterblivna vuxna, som icke kunna vårdas
i arbetshem eller ålderdomshem för efterblivna.

I stället för ålderdomshem för efterblivna må anordnas särskilda platser
för åldringar vid arbetshem. Där så finnes lämpligt bör inrättas daghem
för efterblivna barn och vid vårdhem anordnas sysselsättningsavdelning.

6 §•

I varje landstingsområde skall finnas en av landstinget utsedd centralstyrelse
för undervisning och vård av psykiskt efterblivna. Centralstyrelsen
skall inom sitt verksamhetsområde planlägga och samordna den undervisning,
anstaltsvård och öppna vård, för vilken landstinget enligt denna
lag svarar, samt handhava ledningen av den verksamhet, som utövas av
de för sådant ändamål av landstinget drivna särskolorna och anstalterna
samt av organen för den öppna vården. Centralstyrelsen skall jämväl enligt
de närmare föreskrifter Konungen meddelar hava lokal tillsyn över
enskilda särskolor och vårdanstalter.

Centralstyrelsens befattning enligt denna lag med ärenden om inskrivning
vid och utskrivning från särskola och vårdanstalt, om förlängning av
skolplikten, om kvarhållande för observation samt om provisorisk intagning
å vårdanstalt skall utövas av en delegation, bestående av en av länsstyrelsen
utsedd lagfaren ordförande, vilken bör vara innehavare av domarämbete,
samt, efter centralstyrelsens bestämmande, minst två högst fyra
av styrelsen inom sig utsedda ledamöter. Närmare bestämmelser om delegationens
verksamhet, om ärendenas handläggning inför delegationen samt
om suppleanter för delegationens ledamöter meddelas av Konungen.

Förena sig landsting om gemensamma särskolor och vårdanstalter, må
en gemensam centralstyrelse utses eller vissa centralstyrelsens uppgifter
överlåtas på en särskild styrelse. Om handläggningen i fall som nu sagts
av de i andra stycket avsedda ärendena förordnar Konungen.

Ledningen av externatskola må överlåtas på skolstyrelsen i vederbörande
skoldistrikt.

7 §•

Vid särskola och vårdanstalt skall föreståndare finnas anställd. Centralstyrelsen
skall utse föreståndaren för någon av landstingets särskolor att
vara rektor vid dessa skolor med den därtill anknutna öppna vården samt
föreståndaren för någon av landstingets vårdanstalter eller annan lämplig
person att vara styrelsens vårdföreståndare.

0

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

Den i 9 § nämnda huvudtillsynsmyndigheten eller efter dess bemyndigande
vederbörande centralstyrelse äger i fråga om viss särskola eller
vårdanstalt föreskriva att vad i denna lag stadgas om rektor eller vårdföreståndare
helt eller delvis skall gälla skolans eller anstaltens föreståndare.

8 §•

Vid särskola och vårdanstalt skall finnas en för den medicinsk-psykiatriska
undersökningen, behandlingen och vården därstädes ansvarig läkare
(skolläkare, anstaltsläkare). Centralstyrelsen skall utse skolläkaren eller
anstaltsläkaren vid någon under styrelsens ledning stående skola eller
anstalt eller ock annan läkare med psykiatrisk specialutbildning att vara
centralstyrelsens läkare.

9 §.

Överinseendet över den undervisning och vård, som meddelas enligt
denna lag, utövas av skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen med den
fördelning mellan dessa myndigheter av uppgifter och befogenheter, som
Konungen bestämmer. För varje särskola och vårdanstalt skall en av dessa
myndigheter vara huvudtillsynsmyndighet.

Särskoleplikt samt skyldighet att underkasta sig vård.

10 §.

Psykiskt efterbliven, som kan tillgodogöra sig teoretisk eller praktisk
undervisning vid särskola, är skolplikt^ vid sådan skola från och med det
kalenderår, under vilket han fyller sju år, under så lång tid som han är
i behov av dylik undervisning, dock ej längre än till och med det kalenderår,
under vilket han fyller tjuguett år.

Föreligga synnerliga skäl, må särskoleplikten efter beslut av centralstyrelsen
förlängas att avse tid efter tjuguett års ålder, dock längst till
och med det kalenderår, under vilket den efterblivne fyller tjugutre år.

It §•

Psykiskt efterbliven, som icke är särskolepliktig, skall efter fyllda sexton
år vara underkastad öppen vård eller vård å vårdanstalt enligt denna lag.
Intagning å arbetshem eller åldersdomshem för eftex-blivna och kvarhållande
å sådant hem för vård får dock endast ske efter medgivande av den
efterblivne eller, därest han är underårig, av hans vårdnadshavare eller,
om han är förklarad omyndig, av hans förmyndare.

Angående omhändertagande av barn under sexton år stadgas i barnavårdslagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 26. 7

Anmälan och inskrivning m. in.

12 §.

Barn, som är i behov av undervisning eller vård enligt denna lag, må
av vårdnadshavare!! anmälas för inskrivning vid särskola eller vårdanstalt.

Har vårdnadshavaren icke anmält särskolepliktigt barn för inskrivning
vid särskola, skall skolstyrelsen föranstalta om att anmälan göres. Styrelsen
skall därom underrätta barnavårdsnämnden.

Det åligger barnavårdsnämnden att, där förhållandena så påkalla, verka
för att psykiskt efterblivna barn erhålla vård enligt denna lag. Är efterblivet
barn omhändertaget enligt barnavårdslagen eller har det fyllt sexton
år, äger nämnden anmäla det för inskrivning vid särskola eller vårdanstalt.

Skolstyrelsen och barnavårdsnämnden skola tillse, att särskild läkarundersökning
verkställes å barn, som kunna antagas behöva särskoleundervisning
eller vård å vårdanstalt.

Beträffande psykiskt efterblivna, som fyllt aderton år, åligger det lattigvårdsstyrelsen
att vidtaga de åtgärder, som erfordras för att de efterblivna
erhålla vård enligt denna lag, därvid vad i fjärde stycket sägs skall
äga motsvarande tillämpning. Styrelsen äger anmäla sådan efterbliven för
inskrivning vid vårdanstalt. Anmälan, varom nu är fråga, må jämväl göras
av förmyndaren eller vårdnadshavaren, centralstyrelsens läkare samt, såvitt
angår den som är eller varit intagen i särskola, skolans föreståndare.

13 §.

Anmälan, som i 12 § sägs, skall insändas till centralstyrelsen för det
landstingsområde, där den efterblivne är mantalsskriven, samt skall innehålla
de uppgifter och vara åtföljd av läkarintyg och de övriga handlingar,
Konungen föreskriver.

14 §.

Jämlikt 12 § inkommen anmälan beträffande barn skall av centralstyrelsen
överlämnas till rektor, som har att, efter samråd med styrelsens
läkare, pröva huruvida barnet är hänförligt under denna lag samt, därest
så befinnes vara fallet, huruvida barnet skall inskrivas vid särskola. På
begäran av läkaren ävensom då rektor finner sådan inskrivning böra ske
men vårdnadshavaren icke medgivit åtgärden, skall ärendet dock hänskjutas
till centralstyrelsen, vilken jämväl äger pröva om barnet i stället
bör inskrivas vid vårdanstalt.

Har rektor vid prövning enligt första stycket funnit barn vara hänförligt
under denna lag men icke kunna tillgodogöra sig undervisning vid särskola,
ankommer det på centralstyrelsens läkare och vårdföreståndaren att
besluta, huruvida barnet skall inskrivas vid vårdanstalt. Fråga om sådan
inskrivning skall dock prövas av centralstyrelsen, då läkaren och vårdföreståndaren
icke äro ense om att inskrivning bör ske ävensom då vård -

8

Kungl. Mctj:ts proposition nr 26.

nadshavaren ej medgivit åtgärden. Vid denna prövning äger centralstyrelsen
jämväl förklara barnet ej vara hänförligt under denna lag eller besluta
om dess inskrivning vid särskola.

Till centralstyrelsen inkommen anmälan om inskrivning vid vårdanstalt
a\ den som fyllt aderton år skall överlämnas till vårdföreståndaren, som
jämte centi alstyrelsens läkare har att pröva, huruvida inskrivning skall
ske. Därvid skall vad i andra stycket sägs om centralstyrelsens prövning
av fråga om inskrivning äga motsvarande tillämpning; och skall hänskjutande
till centralstyrelsen ske jämväl på yrkande av den, vars inskrivning
begäres, ävensom, beträffande den som är över tjuguett år, därest
han själv eller hans förmyndare icke medgivit åtgärden.

Är det i 13 § avsedda läkarintyget utfärdat av centralstyrelsens läkare,
skall vad ovan i denna paragraf stadgas om sådan läkare i stället gälla
annan läkare, som centralstyrelsen bestämmer.

15 §.

Innan beslut meddelas om barns inskrivning vid särskola eller vårdanstalt,
skall, där centralstyrelsen, rektor eller centralstyrelsens läkare
finner, att barnets psykiska utveckling bör ytterligare prövas, barnet intagas
å särskola för observation. Senast sex månader härefter skall frågan
om barnets inskrivning vid särskola eller vårdanstalt prövas. Anses härvid
ytterligare observation nödvändig, må barnet efter medgivande av centralstyrelsen
kvarhållas för observation under tid som styrelsen bestämmer,
dock högst sex månader såvida fråga ej är om barn under skolåldern. Sådant
medgivande erfordras dock icke i fråga om kvarhållande vid externatskola
med vårdnadshavare^ tillstånd.

På framställning av vardnadshavaren eller med hans medgivande må
rektor efter samråd med centralstyrelsens läkare eller skolläkaren besluta,
att barn, som kan antagas vara psykiskt efterblivet, får intagas å särskola
tor observation efter vad i första stycket stadgas, ändå att anmälan om
inskrivning vid särskola eller vårdanstalt ej skett. Det åligger härvid rektor
°ch läkaren att tillse att anmälan i förekommande fall göres.

16 §.

Den som inom visst landstingsområde är inskriven vid särskola eller
vårdanstalt må överflyttas till annat landstingsområde, i den mån ändringav
den inskrivnes mantalsskrivningsort föranleder därtill.

Intagning, öppen vård in. in.

17 §.

Barn, som inskrivits vid särskola, skall efter centralstyrelsens eller rektors
bestämmande intagas å externatskola eller, därest detta med hänsyn
till barnets bosättningsort och övriga förhållanden icke är lämpligt, i små -

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

barnshem, skolhem eller yrkeshem. För intagning i enskild särskola gälla
härvid av huvudtillsynsmyndigheten meddelade bestämmelser.

Där skäl därtill äro, må med intagning av särskolepliktig i särskola anstå,
dock högst två år.

Där så kan ske, skall elev vid såsom internat inrättad särskola under
ferierna vistas i föräldrahemmet eller annat enskilt hem, där lämplig vård
och betryggande tillsyn kunna beredas.

18 §.

Särskoleelev, som antages kunna tillgodogöra sig folkskolans vanliga
undervisning eller hjälpundervisning, må för prövning härav försöksutskrivas
från särskolan.

Såsom förberedelse till slutlig utskrivning av särskoleelev må denne, när
med hänsyn till hans ålder och mognad samt de kunskaper och färdigheter
han inhämtat så finnes lämpligt, utackorderas i familjevård eller
ock för viss tid eller tills vidare försöksutskrivas till inackorderingshem,
lämpligt enskilt hem eller eljest till öppen vård.

Försöksutskriven må vara underkastad tillsyn genom särskilt utsedd
övervakare. För söksutskrivning må jämväl förbindas med åläggande att
iakttaga de föreskiifter, som meddelas i anledning av utskrivningen. Åsidosättas
sålunda givna föreskrifter eller finnes eljest fortsatt utbildning vid
särskola erforderlig, må den efterblivne återintagas i skolan.

Beslut om åtgärder enligt denna paragraf meddelas av särskolans föreståndare,
där ej annat följer av vad i 21 § tredje, fjärde och femte styckena
stadgas.

19 §.

Vid vårdanstalt inskriven skall, där han ej är i oundgängligt behov
av anstaltsvård, utackorderas i familjevård eller försöksutskrivas till öppen
vård; och skall med avseende å sådan försöksutskrivning vad i 18 §
tredje stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Kan öppen vård ej komma i fråga och har, där så erfordras, medgivande
till intagning lämnats, skall den efterblivne intagas å en med hänsyn
till åldern och vårdbehovets art lämplig vårdanstalt. För intagning å enskild
vårdanstalt skola härvid gälla av huvudtillsynsmyndigheten meddelade
bestämmelser.

På framställning av vårdnadshavare för underårig eller förmyndare
för omyndigförklarad eller med hans medgivande så ock, i fråga om barn
som är omhändertaget enligt barnavårdslagen, på begäran av barnavårdsnämnden
må psykiskt efterbliven provisoriskt intagas å vårdanstalt i avbidan
på beslut om inskrivning vid sådan anstalt; och skall i sådant fall
vad i 15 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Beslut om åtgärder enligt denna paragraf meddelas av centralstyrelsen
eller av vårdföreståndaren i samråd med centralstyrelsens läkare eller an -

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

staltsläkaren eller, beträffande åtgärder som avse den öppna vården, av någon
av dem eller föreståndare för vårdanstalt, allt enligt de närmare föreskrifter
Konungen meddelar. Angående prövning i vissa fall av fråga om
försöksutskrivning stadgas i 21 § tredje, fjärde och femte styckena.

U tskrivning.

20 §.

Vid särskola eller vårdanstalt inskriven, som befinnes icke längre kunna
hänföras till någon av de i 1 g omförmälda grupperna psykiskt efterblivna,
skall omedelbart slutligt utskrivas.

Vid särskola inskriven, som överflyttas till vårdanstalt och inskrives där,
skall slutligt utskrivas från skolan. Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning, om vid vårdanstalt inskriven överflyttas till särskola och där
inskrives.

Slutlig utskrivning från särskola skall ske jämväl eljest då särskoleplikten
upphör.

21 §.

Slutlig utskrivning eller utskrivning på försök från särskola eller vårdanstalt
må påkallas av den inskrivne själv, om han fyllt sexton år, ävensom
av hans förmyndare eller vårdnadshavare så ock av centralstyrelsens
läkare. Utskrivning må ock beslutas utan särskild framställning, och åligger
det härutinnan föreståndare och läkare vid särskolor och vårdanstalter att
städse giva akt på de intagnas psykiska utveckling och vid lämpliga tidpunkter
pröva, huruvida utskrivning kan ske. Beträffande i särskola intagen,
som fyllt sexton år, skall sådan prövning ske minst en gång årligen.
Utan särskild framställning skall ock frågan om utskrivning beträffande i
skolhem eller yrkeshem intagen prövas, då han uppnått aderton års ålder.

Där ej annat följer av vad nedan stadgas, meddelas beslut om slutlig
utskrivning från särskola av rektor efter skolläkarens hörande och beslut
om slutlig utskrivning från vårdanstalt av vårdföreståndaren och anstaltsläkaren
i samråd. Angående beslut om försöksutskrivning är stadgat i 18
och 19 §§.

Fråga om utskrivning skall prövas av centralstyrelsen dels i fall, som
i första stycket sista punkten sägs, dels ock därest detta yrkas av

a) inskriven, som fyllt sexton år, eller hans förmyndare eller vårdnadshavare;
eller

b) rektor, föreståndare eller läkare vid särskolan eller vårdanstalten,
vårdföreståndaren eller centralstyrelsens läkare.

Ändå att yrkande som nu sagts icke gjorts, må centralstyrelsen upptaga
utskrivningsfråga till prövning, därest styrelsen beträffande viss inskriven
förbehållit sig detta eller den eljest finner särskilda skäl påkalla omprövning
av sådan fråga.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Står särskola eller vårdanstalt, som avses i 2 § fjärde stycket, under
ledning av en styrelse med lagfaren ledamot, äger huvudtillsynsmyndigheten
förordna att vad i denna paragraf stadgas om centralstyrelsen i
stället skall avse denna styrelse.

Undervisnings- och vårdkostnader.

22 §.

Undervisning och vård enligt denna lag av psykiskt efterbliven, som äi
inskriven eller för observation intagen vid särskola eller som är inskriven
vid vårdanstalt och ej fyllt tjuguett år, skall vara kostnadsfri, dock att
landstinget eller efter Konungens bestämmande annan som driver särskola
eller vårdanstalt äger att såsom ersättning för kostnaden uppbära den
inskrivne tillkommande folkpension eller särskilt barnbidrag så ock allmänt
barnbidrag, som enligt 7 § lagen om allmänna barnbidrag må utgå
för den efterblivne. Den som sålunda uppbär folkpension skall vara skyldig
att enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar tillhandahålla den
pensionsberättigade fickpengar eller använda motsvarande belopp föi
ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga nytta.

För vård på vårdanstalt av psykiskt efterbliven, som fyllt tjuguett år,
skall erläggas avgifter, som fastställas av Konungen eller myndighet, som
Konungen bestämmer.

Utan hinder av vad i första stycket sägs skall försöksutskriven och i
familjevård utackorderad psykiskt efterbliven, som där avses, vara skyldig
gälda kostnaderna för vården i den utsträckning centralstyrelsen bestämmer.

Besvär och handräckning.

23 §.

1 inom. Klagan över beslut rörande inskrivning eller intagning vid särskola
eller vårdanstalt, utskrivning från sådan skola eller anstalt eller rörande
överflyttning från en skola eller anstalt till annan ävensom över
beslut rörande den öppna vården må föras hos vederbörande huvudtillsynsmyndighet.
Talan mot beslut, varigenom inskrivning vägrats, må fullföljas,
förutom av den som saken rör, av skolstyrelsen, barnavårdsnämnden
eller fattigvårdsstyrelsen.

2 mom. Har huvudtillsynsmyndigheten förklarat, att någon skall inskrivas
vid särskola eller vårdanstalt eller intagas å vårdhem, eller lämnat framställning
om slutlig utskrivning utan bifall, må ändring i beslutet sökas hos
Konungen genom besvär, som skola hava inkommit till inrikesdepartementet
inom en månad från det klaganden erhållit kännedom om beslutet.

Övriga av huvudtillsynsmyndigheten jämlikt 1 mom. meddelade beslut
må icke överklagas.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 26.

Huvudtillsynsmyndighetens
att klagan föres.

beslut går i verkställighet utan hinder av

Etterkoinmes icke beslut om intagning i särskola eller vårdhem eller
föreläggande av skolstyrelse eller barnavårdsnämnd om inställande för läkarundersökning
av barn, som kan antagas vara psykiskt efterblivet enligt
vad i 1 § sägs, är polismyndighet skyldig att på begäran av rektor, vårdföreståndare,
föreståndare för skola eller vårdhem eller den kommunala
myndighet, som närmast svarar för den efterblivnes omhändertagande,
lämna nödig handräckning för verkställande av beslutet eller föreläggandet.

Handräckning för verkställande av intagningsbeslut må dock ej lämnas,
med mindre tjugu dagar förflutit från det beslutet om inskrivning vid
särskola eller vårdanstalt delgivits den som avses med beslutet eller, därest
han är underårig, hans vårdnadshavare eller, om han är förklarad
omyndig, hans förmyndare samt det visas, att beslutet icke inom nämnda
tid överklagats. Dock må den myndighet, hos vilken klagan skall föras, i
ärende, som dragits under dess prövning, förordna, att beslutet skall verkställas
i avbidan på ärendets slutliga avgörande.

Polismyndighet vare ock skyldig att på begäran av rektor, vårdföreståndare
eller föreståndare för särskola eller vårdhem lämna nödig handräckning
för återförande till sådan skola eller hem av där intagen, som olovligen
undanhåller sig från anstalten.

Särskilda föreskrifter.

25 §.

Vad i denna lag stadgas om landsting och landstingsområde äger motsvarande
tillämpning å stad, som icke deltager i landsting.

26 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag utfärdas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955, från och med vilken dag
lagen den 30 juni 1944 (nr 477) om undervisning och vård av bildbara
sinnesslöa upphör att gälla.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till stadgande
i lagen den 30 juni 1944, skall i stället motsvarande bestämmelse i nya
lagen tillämpas.

Det åligger landsting att senast den 1 november 1954 eller den senare
dag Konungen fastställer till Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer inkomma med sådan plan för ordnandet av särskoleundervisningen
och vården av de psykiskt efterblivna inom landstingsområdet, varom
förmäles i 2 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

13

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 april
1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om lagstiftning
rörande undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna (sinnesslölagstiftning)
samt anför. I.

I. Inledning.

Under senare år har det blivit alltmer uppenbart att vården av de sinnesslöa
är en eftersatt vårdgren. Det har sagts att den befinner sig i ett
krisläge. Otvivelaktigt är också många anstalter för sinnesslöa otidsenliga
och antalet vårdplatser är otillräckligt. Fem statliga kommittéer har under
det senaste decenniet arbetat med reformförslag på detta vårdområde, men
man har ännu bara hunnit fram till partiella lösningar. Redan den första
av dessa utredningar lade visserligen 1943 fram ett betänkande om sinnesslövårdens
organisation (SOU 1943: 29) med bl. a. förslag till lag om sinnesslövården,
enligt vilken landstingen med vissa undantag skulle svara
för undervisning och vård av de sinnesslöa barnen medan staten i huvudsak
skulle ha hand om sinnesslövården i övrigt. Men i den proposition,
som grundade sig på detta betänkande och som förelädes 1944 års riksdag
(prop. 1944: 205), upptogs endast den del av förslaget, som avsåg de bildbara
sinnesslöa barnen. Förslaget godtogs i denna del av riksdagen. Den
härigenom antagna alltjämt gällande lagstiftningen på området —- lagen
den 30 juni 1944 (nr 477) om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa
-— avser därför endast dessa barn.

Någon lagstiftning eller andra bestämmelser, som rör sinnesslövården i
dess helhet och klarlägger ansvaret för de obildbaras och de äldre bildbaras
vård, finns däremot icke. Sinnesslövården är sålunda alltjämt endast

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

i begränsad omfattning reglerad i lag. Sinnessjuklagen den 19 september
1929 är dock enligt uttrycklig bestämmelse (7 §) tillämplig även på sinnesslöa
och på grund härav kan sinnesslöa, som behöver vård på sinnessjukhus,
intagas på sådant sjukhus och tvångsvis kvarhållas där. Fem
statliga sjukhus (Västra Ny, Vipeholm, Källshagen, Västra Mark och Salberga),
helt eller delvis avsedda för vissa kategorier sinnesslöa, har även
förklarats vara sinnessjukhus. Men sinnessjuklagen upptar inga regler om
ansvaret för vården. Beträffande det stora flertalet vårdanstalter för sinnesslöa,
för vilka landsting, städer utanför landsting och enskilda är huvudmän,
har något förordnande enligt sinnessjuklagen icke meddelats och i fråga om
dessa är denna lag icke tillämplig. Till följd av dessa förhållanden vårdas
alltjämt åtskilliga sinnesslöa på ålderdomshem och andra primärkommunala
anstalter, som icke är avsedda för detta klientel.

I anledning av en motion behandlades vissa frågor rörande sinnesslövården
vid 1946 års riksdag. Riksdagen (skr. nr 392) hemställde, med
bifall till en vid andra lagutskottets utlåtande i ärendet fogad reservation,
om utredning i vissa i motionen berörda hänseenden. I reservationen framhölls,
att utredningen borde avse bl. a. frågan om riktlinjerna för vården
av obildbara och äldre bildbara sinnesslöa samt huruvida en enhetlig lagstiftning
rörande vården av samtliga sinnesslöa borde genomföras. Med
anledning härav tillkallades den 28 juni 1946 tre sakkunniga för att verkställa
utredning om organisationen och finansieringen av den sinnesslövård,
som icke reglerades genom 1944 års lag. Dessa sakkunniga, 1946 års
sinnesslövårdsutredning1, framlade den 22 december 1948 betänkande om
sinnesslövården (SOU 1949: 11). I betänkandet förordades en omorganisation
av denna vårdgren. Vården skulle bli kostnadsfri för alla och ansvaret
lades, med undantag för de komplicerade och svårskötta fallen,
på landstingen och städerna utanför landsting. Bestämmelserna innefattades
i ett förslag till sinnesslölag. Vidare förordades helt nya grunder för
statsbidragsgivningen.

Över 1946 års sinnesslövårdsutrednings förslag har yttrande avgivits av
följande myndigheter och sammanslutningar, nämligen justitiekanslersämbetet,
socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, statskontoret, skolöverstyrelsen
— som tillika överlämnat yttranden från fem av statens folkskolinspektörer
— överstyrelsen för yrkesutbildning, medicinalstyrelsen, socialvårdskommittén,
sakkunniga för fria sjukhusvården, 1941 års lärarlönesakkunninga,
1948 års sinnesslövårdssakkunniga, samtliga läns landstings förvaltningsutskott
utom Kalmar och Gotlands läns, stadsfullmäktige i samtliga
städer utanför landsting, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,
svenska socialvårdsförbundet, svenska läkaresällskapet, svenska 1

1 Utredningen utgjordes av ledamoten av riksdagens andra kammare L. A. Björklund,
ordförande, numera extra överläkaren vid Akademiska sjukhuset i Uppsala Anna-Lisa Anneli
och folkskolinspektören R. H. Haage. Utredningens sekreterare var numera statssekreteraren
Per Eckerberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

15

provinsialläkarföreningen, svenska psykiatriska föreningen, allmänna svenska
föreningen för vården om sinnesslöa och fallandesjuka, föreningen för
sinnesslöa barns vård (numera föreningen Sävstaholmsskolorna), de enskilda
sinnesslöanstalternas förening, svenska särskolornas lärarförening
av svenska facklärarförbundet, svenska diakonsällskapet samt sinnesslöskolornas
föreståndarförening av svenska facklärarförbundet.

I remissyttrandena vitsordades behovet av en reform av sinnesslövården
men i många avseenden kritiserades förslaget. Kritiken avsåg bl. a. utredningens
inställning till de enskilda anstalterna — utredningen synes ha
förutsatt, att de efterhand skulle avvecklas —, ett förslag att alla sinnesslöa
skulle registreras samt de nya statsbidragsgrunderna. Dessa anmärkningar
ansågs inom inrikesdepartementet icke kunna frånkännas berättigande.
Då härtill kom att rättssäkerhetsproblemet, d. v. s. frågan om
garantierna var tillfredsställande för att ingen utan tvingande laga skäl
intogs och kvarhölls på anstalt, inom sinnesslövården i några uppseendeväckande
sammanhang aktualiserats under åren 1950 och 1951, ansågs en
ny utredning påkallad. Med anledning härav inhämtade min företrädare
den 29 maj 1951 Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga
med uppdrag att inom departementet biträda med utredning angående
organisationen och finansieringen av sinnesslövården. I direktiven
för de sakkunniga — 1951 års sinnesslövårdsutredning1 — ålades dessa
att göra en översyn av 1949 års betänkande. Vissa spörsmål skulle dock
lämnas utanför den nya utredningen, nämligen frågorna om huvudmannaskapet
utom såvitt anginge de enskilda anstalterna, om statens handhavande
av viss sinnesslövård och om tillsynen över sinnesslövården. Sistnämnda
båda frågor hade nämligen delvis prövats i annan ordning eller
var under särskild utredning. Frågan om tillsynen över bl. a. anstalter för
vård av sinnesslöa hade utretts av den s. k. tillsynskommittén, som den
19 april 1951 avgivit betänkande i ämnet (stencilerat). Spörsmålet om den
i huvudsak statliga anstaltsorganisationen för vården av svårskötta bildbara
minderåriga sinnesslöa behandlades vid tiden för sinnesslövårdsutredningens
tillsättande av 1948 års sinnesslövårdssakkunniga. Denna
kommitté avgav sedermera den 1 oktober 1951 sitt slutliga betänkande om
skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning (SOU
1951:48). Av de sistnämnda båda betänkandena har tillsynskommitténs
föranlett beslut av statsmakterna, i det att 1952 års riksdag godkänt i proposition
nr 133 framlagda förslag om förstärkning av bl. a. sinnesslöinspektionen.
1948 års sinnesslövårdssalckunnigas betänkande är däremot
fortfarande beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

1 Utredningen utgöres av ledamoten av riksdagens andra kammare, folkskolläraren Gösta
Skoglund i Umeå, ordförande, samt byråchefen i ecklesiastikdepartementet Birger Öhman och
numera statssekreteraren i inrikesdepartementet Sven af Geijerstam med inspektören för sinnesslövården,
med. lic. Torsten Arnéus och föreståndaren för Stockholms läns landstings skol- och
arbetshem i Upplands-Väsby, rektor Gösta Nordfors, såsom experter.

1(5

Kungl. Mcij:ts proposition nr 26.

1951 års sinnesslövårdsutredning har delvis redovisat sitt uppdrag genom
ett den 15 februari 1952 överlämnat betänkande med förslag till lag om
undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna in. in. (stencilerat).
Lagförslaget bygger på 1946 års utredning och reglerar i likhet med denna
vården av alla kategorier sinnesslöa utom de komplicerade och svårskötta
fallen. Huvudmannaskapet föreslås skola åvila landstingen och städerna
utanför landsting med väsentliga bidrag Irån staten till anläggnings- och
driftkostnader. Utredningen kommer senare att lägga fram förslag i statsbidragsfrågan.
I princip avses vården skola bli kostnadsfri; utredningen
förordar dock att vårdavgift skall utgå för vuxna sinnesslöa intill dess
den fria sjukhusvården införts. För att stärka garantierna mot obefogade
frihetsberövande!! föreslår utredningen slutligen att särskilda organ, kallade
anstaltsnämnder, inrättas för handläggning av tveksamma frågor om
intagning vid och utskrivning från skolor och anstalter inom sinnesslövården
och för lokal tillsyn.

Över 1951 års sinnesslövårdsutrednings betänkande har efter remiss yttranden
avgivits av justitiekanslersämbetet, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,
statskontoret, skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Kopparbergs
län, samtliga landstings förvaltningsutskott eller sjukvårdsberedning utom
Kalmar läns södra, Kronobergs, Blekinge och Örebro läns, stadsfullmäktige
eller drätselkammaren i samtliga städer utanför landsting, styrelserna för
svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet, svenska socialvårdsförbundet,
svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, svenska
psykiatriska förbundet (de båda sistnämnda har yttrat sig gemensamt),
styrelserna för svenska provinsialläkarföreningen och allmänna svenska
föreningen för sinnesslöa och fallandesjuka, de enskilda anstalternas förening
för vården av sinnesslöa och fallandesjuka, föreningen Sävstaholmsskolorna,
svenska särskolornas lärarförening och sinnesslöskolornas föreståndarförening.
Älvsborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
läns landstings förvaltningsutskott har dock endast instämt i yttrandet
från landstingsförbundets styrelse.

Landstingens förvaltningsutskott har i flera fall överlämnat yttrande
från styrelsen för landstingets centralanstalt för undervisning och vård av
bildbara sinnesslöa barn. Från städerna utanför landsting har överlämnats
och åberopats yttranden från olika kommunala nämnder och styrelser.

I flertalet yttranden har förslagets huvudgrunder godtagits. Några remissinstanser
bär dock kritiserat den enhetliga regleringen av vårdgrenen och
yrkat att skol- och vårdfallen bland de sinnesslöa skulle behandlas i skilda
lagar. I yttranden från kommunalt håll har hävdats att staten borde påtaga
sig större del av ansvaret och kostnaderna för sinnesslövården än utredningen
tänkt sig och man har där allmänt beklagat, att utredningen icke

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

lagt fram något förslag i statsbidragsfrågan. Flertalet remissinstanser anser
vidare att rättssäkerheten inom sinnnesslövården kan tillgodoses på
ett enklare sätt än utredningen förordat.

För egen del anser jag det nödvändigt, att statsmakterna snarast tar
ställning till de grundläggande frågorna om sinnesslövårdens organisation.
Särskilt synes det mig angeläget att utan onödigt dröjsmål skapa klarhet
om var huvudmannaskapet för denna otvivelaktigt eftersatta vårdgren skall
läggas. På skäl, som kommer att närmare angivas i det följande, vill jag
förorda, att detta sker genom en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse
med 1951 års utrednings förslag. Vissa förenklingar bör dock kunna
ernås i den föreslagna organisationen särskilt som jag icke kan tillstyrka
att, såsom utredningen tänkt sig, vuxna »bildbara» sinnesslöa skall kunna
utan medgivande intagas och kvarhållas på sinnesslöanstalter.

Jag anhåller nu att närmare få redogöra för detta lagstiftningsärende.

II. Huvuddragen av nuvarande ordning.

1. Sinnesslönamnet och dess innebörd.

Termen »sinnesslö» eller »sinnesslöhet» förekommer på flera ställen i
vår lagstiftning bl. a. i giftermålsbalken, föräldrabalken, strafflagen, sinnessjuklagen
och 1944 års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa.
Begreppet synes icke ha samma innebörd i alla dessa lagar men
alltid torde åsyftas någon grad av en defekt på intellektets område, som
inom psykiatrin benämnes oligofreni. Endast i den nyssnämnda lagen av
år 1944 finns en närmare bestämning i det att i dess första paragraf stadgas,
att i lagen med sinnesslö förstås den, som på grund av bristande förståndsutveckling
icke kan tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning
eller hjälpundervisning. Med bildbar sinnesslö avses i samma lag den, som
är mottaglig för sådan teoretisk och praktisk undervisning, som meddelas

1 sinnesslöskola. Övriga sinnesslöa betecknas i lagen som obildbara. Denna
avgränsning av de sinnesslöa efter förmågan att tillgodogöra sig viss undervisning
torde ha praktisk betydelse även utanför själva sinnesslövården.
Enligt tiilämpningskungörelsen den 22 december 1944 (nr 821) till 1944
års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa skall nämligen
föreståndaren för centralanstalt för sådana sinnesslöa sända in uppgift till
vederbörande pastorsämbete senast då någon såsom alltjämt sinnesslö utskrives
från anstalten. Dessa uppgifter ligger sedan till grund för anteckning
i församlingsbok om sinnesslöhet.

Inom psykiatrin brukar de oligofrena efter graden av undermålighet indelas
i tre undergrupper — debila, imbecilla och idioter. Av dessa räknas

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 26.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

dock i allmänhet icke de debila, i praktiken i stort sett hjälpklassklientelet,
till de sinnesslöa. Ej heller motsvarar grupperna imbecilla och idioter helt
kategorierna »bildbara» och »obildbara» i 1944 års lagstiftning. Vanligen
hänföres nämligen till imbecilla icke endast sådana efterblivna, som kunna
tillgodogöra sig undervisningen vid sinnesslöskolor, utan även de högre
stående »obildbara».

Såsom hjälpmedel för att bestämma graden av efterblivenhet användes
som bekant intelligensmätning (testning). Resultatet av denna brukar
uttryckas i intelligensålder, d. v. s. genom att angiva den ålder, som den
undersöktes utveckling kan anses motsvara hos ett normalt barn, eller i
intelligenskvot (IQ), d. v. s. genom att angiva förhållandet mellan intelligensåldern
och levnadsåldern, angiven i procent eller i helt tal jämfört
med 100 som normalvärde. Angivet i IQ brukar de olika grupperna av
oligofreni avgränsas på följande sätt: idioti 0—40, imbecillitet 40—65 å 70,
debilitet 65 å 70—85. Dessa tal äro dock högst ungefärliga, då några exakta
gränser ej kan uppdragas mellan grupperna och övergångsområden finnas.
Mellan imbecillitet och debilitet samt debilitet och normalbegåvning
anses gränsområdena ligga ungefär mellan IQ 65 och 75 respektive 80
och 90. Intelligenskvotens storlek kan givetvis icke i och för sig tjäna
som indelningsgrund vid gränsdragningen mellan »bildbara» och hjälpklassklientelet
etc. Man brukar dock räkna med att i stort sett barn med en
lägre intelligenskvot än 65 sällan kunna tillgodogöra sig hjälpklassundervisning,
medan gränsen mellan »bildbara» och »obildbara» anses ligga
omkring 45—50.

2. Författningsbestämmelser m. m.

Grundläggande bestämmelser om sinnesslövården finns i den tidigare omnämnda
lagen den 30 juni 1944 om undervisning och vård av bildbara
sinnesslöa. Genom lagen infördes skolplikt för bildbara sinnesslöa samt
skyldighet för dem att underkasta sig viss praktisk utbildning efter skoltiden
till dess de fyllt 21 år. Landsting och städer, som ej deltar i landsting,
skall draga försorg om att bildbara sinnesslöa erhåller sådan undervisning
och vård, som avses i lagen. För dylikt ändamål skall för varje landstingsområde
och stad utanför landsting finnas en centralanstalt, i princip omfattande
upptagningshem för barn före skolåldern, skolhem med sinnesslöskola
för undervisning av barn i skolåldern samt arbetshem för ytterligare
utbildning i praktiskt hänseende av dem, som avslutat undervisningen i
skolhemmet. Det har vid lagens tillkomst förutsatts, att de sinnesslöanstalter,
som av landstingen och städerna utanför landsting tidigare inrättats
och på vilka intagits såväl bildbara som obildbara, efter erforderliga
kompletteringar skall kunna fungera såsom centralanstalter. Där genom
överenskommelse med enskilt upptagnings-, skol- eller arbetshem omhän -

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

dertagandet av de sinnesslöa ordnats på tillfredsställande sätt, äger skolöverstyrelsen
emellertid medgiva befrielse från skyldighet att anordna hem
av motsvarande slag. I den mån så lämpligen kan ske, får behovet av skolplatser
tillgodoses genom inrättande av externatskola eller externatplatser
vid skolhem.

För den, som är inskriven vid centralanstalt, skall vården vara kostnadsfri
från det den inskrivne inträtt i skolåldern till dess han fyllt tjuguett
år, dock att anstalten äger att såsom ersättning för vårdkostnaden uppbära
den inskrivne tillkommande folkpension eller särskilt barnbidrag så ock
allmänt barnbidrag, som enligt 7 § lagen om allmänna barnbidrag må utgå
för den inskrivne.

Lagen trädde i kraft den 1 januari 1945. Föreskrifterna i 2 §, som innehöll
skyldighet för landsting respektive stad, som ej deltager i landsting,
att draga försorg om att bildbara sinnesslöa inom landstingsområdet eller
staden erhåller undervisning och vård enligt i lagen eller med stöd därav
meddelade föreskrifter, skall dock icke äga tillämpning förrän den dag
Konungen förordnar. Sådant förordnande har ännu icke meddelats. Intill
dess centralanstalt anordnats skall vad i lagen föreskrives beträffande dylik
anstalt i stället i tillämpliga delar gälla landsting eller stad, som ej deltager
i landsting, tillhörigt skolhem med därtill eventuellt anslutet upptagningseller
arbetshem. Om skolhem ej finnes, gäller vad nu sagts externatskola,
där sådan finnes.

Av det anförda framgår, att centralanstalterna närmast är avsedda för
yngre bildbara sinnesslöa, vilka från skolålderns inträde kan tvångsvis
kvarhållas där. För övriga kategorier sinnesslöa finnes ej någon lagstiftning
motsvarande 1944 års lag. Som inledningsvis nämnts gäller sinnessjuklagen
för några statliga anstalter, avsedda för svårskötta, asociala och
psykopatiska sinnesslöa. Därjämte finns många kommunala och enskilda
anstalter, mestadels arbetshem för äldre bildbara och vårdhem för obildbara,
vilka drivas med statsbidrag och på grund därav är underkastade
vissa bestämmelser i statsbidragskungörelser, främst bestämmelser av organisatorisk
art.

Vården av de vuxna bildbara och de obildbara är sålunda icke kostnadsfri
utan där utgår vårdavgifter, fastställda av medicinalstyrelsen. Vid de
enskilda anstalterna växlade dessa avgifter 1951 för vårdhemmen mellan
1 800 och 2 600 kronor och för arbetshemmen mellan 1 500 och 2 200
kronor. 1952 har höjning skett beträffande omkr. 1j3 av vårdhemmen med
100—300 kronor, medan arbetshemsavgifterna höjts med 400—800 kronor.
I den mån vårdavgiften icke täcks av barnbidrag eller folkpension svarar
i sista hand patienten eller den, som ansvarar för honom, för avgiften.
I fattigvårdsfall betalar fattigvårdssamhället (kommunen) avgiften men
får enligt 40 § fattigvårdslagen och 63 § barnavårdslagen ersättning av
vederbörande landsting för vad det utgivit. Enligt en särskild lag av 1919

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

om lindring i mindre bemedlades kostnader för vård av sinnesslöa in. fl.
kan även andra mindre bemedlade än sådana, som kan erhålla fattigvård,
få ersättning för dessa kostnader av kommunen, som i sin tur får gottgörelse
av landstinget.

För att giva en föreställning om statens insatser för undervisningen och
vården av de sinnesslöa på kommunala och enskilda anstalter, torde här
vidare få lämnas en summarisk översikt av gällande statsbidragsbestämmelser.

Till anstalter för bildbara sinnesslöa utgår statsbidrag till a) anläggningskostnader;
b) lärarlöner; och c) andra driftkostnader.

a) Statsbidrag till anläggningskostnaderna utgår enligt kungörelsen den
30 juni 1944 (nr 535) om statsbidrag till uppförande eller inrättande av
anstalter för bildbara sinnesslöa med högst 4 000 kronor per vårdplats.

b) Statsbidraget till lärarlöner regleras av en kungörelse den 30 juni
1948 (nr 550; ändr. 638/1949) om statsbidrag till avlöning åt föreståndare
för samt vissa lärare vid sinnesslöskolarna och epileptikerskolorna.

Bidraget utgör i princip 85 procent av lönekostnaden i fråga om enligt
kungörelsen reglerade tjänster d. v. s. föreståndare, lärare i kunskapsämnen
och lärare i kvinnlig slöjd.

c) Till övriga driftkostnader utgår bidrag enligt en kungörelse av den
29 juni 1945 (nr 532; ändr. 635/1949; 555/1952). Schematiskt angivet utgör
bidraget till upptagningshem, skolhem och arbetshem 800 kronor för barn
eller annan intagen och år; i fråga om enskild anstalt dock högst med
detta belopp. För externatskola eller externatplatser vid skolhem utgör
statsbidraget 3/» av styrkta verkliga kostnaden, dock högst 100 kronor, för
vart och ett av det antal barn, som i medeltal för dag under lästerminen
åtnjutit undervisning. För elever eller patienter i kontrollerad familjevård
utgår slutligen bidrag med styrkta verkliga kostnaden, dock högst 180
kronor för barn och år.

Till anstalter för obildbara utgår enligt kungörelse den 19 maj 1933
(nr 236; ändr. 629/1949, 308/1952, 556/1952) statsbidrag endast till driftkostnaderna
med — schematiskt angivet ■— 800 kronor per vårdad och år
efter en år 1952 beslutad höjning.

I årets statsverksproposition (XI ht p 43, 45) har begärts, att de med 800
kronor för intagen och år utgående bidragen skall höjas till 900 kronor.

Enligt budgetredovisningen för budgetåret 1951/52 utgjorde nettoutgiften
för statsbidrag till driftkostnaderna enligt de nu redovisade bestämmelserna
omkring 7,3 miljoner kronor, varav 5,45 miljoner till anstalter för
bildbara sinnesslöa.

Genomföres den nu föreslagna höjningen av statsbidraget, kan med nuvarande
platsantal statens bidrag till driftkostnaderna uppskattas till drygt
11 miljoner kronor. Inberäknat löneökningar under 1952 har landstingens
årliga nettoutgifter för sinnesslövården (alltså kostnaderna minskade med

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

statsbidrag, vårdavgifter och andra inkomster) uppskattats till ungefär
samma belopp. Med utgångspunkt härifrån har storstädernas nettoutgifter
för sinnesslövården beräknats till 3 miljoner kronor för år.

3. Den nuvarande anstaltsorganisationen.

Förut har nämnts vilka anstaltstyper som skall finnas inom en centralanstalts
ram enligt 1944 års lag nämligen upptagningshem, skolhem och
arbetshem. Landstingens skyldighet att inrätta dessa avdelningar har endast
delvis uppfyllts. Alla landsting har dock ensamma eller tillsammans med
annat landsting skolhem och städerna utanför landsting antingen skolhem
eller externat. Landstingen och dessa städer driver också i många fall
arbetshem för vuxna och vårdhem för obildbara, ofta i anslutning till skolhem.
Flertalet vårdhemsplatser finns dock på enskilda anstalter. Sådana
anstalter finns framför allt i Mellan-Sverige, Jönköpings län och Skåne,
medan Norrland endast har tre enskilda anstalter, alla i Jämtland. I Jönköpings
län ligger icke mindre än 15 enskilda anstalter för sinnesslöa.

Antalet anstalter vid årsskiftet 1951/52, fördelade efter huvudman och
typ, enligt uppgifter i Allmänna svenska föreningens för vården av sinnesslöa
och fallandesjuka årsberättelse framgår av följande tablå.

Anstaltskategori	Kommunala	Enskilda1
Skolhem ................................................	4	1
Skolhem + arbetshem ....................................	6	3
Skolhem + arbetshem + vårdhem..........................	12	1
Arbetshem .............................................	4	16
Vårdhem ................................................	15	35
Arbetshem + vårdhem ....................................	9	18
Skolexternat ............................................	201 2
	70	74

I denna tablå är anstalter för epileptiska sinnesslöa ej medräknade men
däremot andra enskilda specialanstalter för sinnesslöa. På de angivna
anstalterna fanns enligt samma källa vid nyssnämnda tidpunkt följande
antal platser och intagna samt till inträde anmälda.

1 De enskilda anstalterna med skolhem är Stiftelsen Anna Geijers barnhem i Uppsala
(endast skolhem), Söderhaga skol- och arbetshem i Drevviken för psykopatiska sinnesslöa
flickor, Charlottendals skolhem, Gnesta (specialanstalt för sinnesslöa barn med svåra talfel
med arbetshemsavdelning för kvinnor), Sävstaholms skol- och arbetshem för manliga sinnesslöa
och Betaniahemmet, Askim, Göteborg. Charlottendal och Sävstaholm ägs av Föreningen
Sävstaholmsskolorna.

2 Externat fanns då i samtliga städer med över 25 000 invånare utom Linköping, Jönköping,
Solna, Halmstad, Lund, Karlskrona, Karlskoga, Sundsvall, Södertälje, Landskrona,
Sundbyberg och Motala samt dessutom i Kristianstad, Skövde, Lidköping, Kristinehamn,
Arvika och Kiruna. Sedermera har externat inrättats i Solna, Karlskrona, Karlskoga, Södertälje
och Motala, av vilka det förstnämnda har elever även från bl. a. Sundbyberg, samt
dessutom i de mindre städerna Vänersborg och Borlänge.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

	Skola	Arbetshem	Vårdhem	Summa
	Platser	Int.	Platser	Int.	Platser	Int.	platser
Externat ..............	712	536	14	47			726
Kommunala anstalter ..	1 934	1 710	1 252	1224	2 190	2186	5 365
Enskilda anstalter......	167	159	1 003	945	2 366	2 298	3 536
Summa Antalet anmälda1........	2 813	2 405 290 2 695	2 269	2 216 119 2 335	4 556	4 484 865 5 349	9 627

Under år 1952 eller fr. o. in. den 1 januari 1953 har tillkommit nio externat,
av vilka två är belägna i annan kommun än stad (Rättvik och Grängesberg).

På de fem statliga sinnessjukhusen med sinnesslöpatienter — Källsliagen,
Salberga, Västra Mark, Västra Ny och Vipeholm fanns vid 1951 års slut
ca 2 050 platser för sinnesslöa, varav 914 på Vipeholm. Vid sistnämnda
anstalt, som är avsedd för det lägst stående svårskötta klientelet, var överbeläggningen
betydande med 1 037 intagna. Ändå fanns på väntelistan där
453 anmälda. Lägger man till de angivna 9 627 + 2 050 platserna de 113
platserna vid statens skol- och yrkeshem i Vänersborg och Salbohed (avsedda
för vanartade sinnesslöa barn), kommer man för sinnesslövården i
dess helhet upp till omkr. 11 800 platser.

Om fördelningen av de sinnesslöa på de sålunda tillgängliga platserna
har 1946 års sakkunniga gjort en omfattande undersökning, vari elever och
patienter fördelats på de olika anstaltstyperna efter hemort, ålder m. m.
Även primärkommunala och statliga anstalter för sinnessjuka har härvid
inventerats. Denna undersökning torde icke böra refereras här utan jag
får hänvisa till betänkandet (SOU 1949: 11 s. 79—89 med tabeller och
bilagor). Här må dock nämnas att 524 eller ca 9 procent av de den 30 december
1946 på kommunala eller enskilda sinnesslöanstalter intagna obildbara
sinnesslöa karaktäriserats som »Vipeholmsfall». Motsvarande antal för
de till inträde på sådana anstalter anmälda obildbara är 28 eller knappt 3
procent av samtliga anmälda. 1946 års utredning anför härom.

Att proportionen »Vipeholmsfall» är så mycket lägre bland de anmälda
än bland de intagna torde ha sin förklaring i dels att sinnesslöanstalterna
i stor utsträckning i första hand söka omhändertaga de mest trängande
vårdfallen och att därför de mer svårskötta fallen mottagas med viss förtur,
dels att sådana svårskötta fall, som rätteligen borde vårdas på statliga
sinnesslöanstalter men ej kunnat beredas plats inom sinnesslövården, i
stället mottagits på sinnessjukhusen, då de under alla förhållanden kräva
dylika anstalters kvalificerade vårdresurser i fråga om avdelningarnas anordning
samt personalens antal och utbildning.

1 Då samma person kan vara anmäld till flera anstalter, torde det faktiska antalet anmälda
vara lägre.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

En annan uppgift i betänkandet av intresse är hämtad från socialvårdskommitténs
utredning om ålderdomshemmen (SOU 1940: 22). Enligt denna
fanns den 30 juni 1938 688 personer på ålderdomshem, som behövde vård
på sinnesslöanstalt.

III. Platsbehovet inom sinnesslövården.

Någon självständig inventering av antalet sinnesslöa i landet och någon
undersökning i vilken mån dessa kan anses behöva vård på anstalt har ej
gjorts av vare sig 1946 eller 1951 års sinnesslövårdsutredning. Av olika
skäl ställer det sig ytterst svårt att göra en sådan total inventering med
anspråk på någon större grad av tillförlitlighet. I det betänkande, som avgivits
av förstnämnda utredning, refereras dock några undersökningar som
i vissa län gjorts av folkskolebarnens intelligens och antalet sinnesslöa
bland dem. Utredningen framhåller, att dessa undersökningar, sett ur hela
landets synpunkt, endast hade karaktären av stickprov. Lokala differenser
kunde naturligtvis förekomma. Resultaten torde dock kunna anses vara
tillämpliga även för övriga delar av landet.

Det gäller undersökningar, som gjorts vid olika tillfällen under åren
1944—1946 inom Västerbottens, Norrbottens, Södermanlands och Värmlands
län. 1946 års utredning anför sammanfattningsvis om dessa undersökningar.

På grund av de refererade länsundersölcningarnas något olika utformning
kunna resultaten inte sammanfattas på ett entydigt sätt. Dels ha
undersökningsmaterialen olika sammansättning, i Västerbotten ha sålunda
endast barn i folkskolan medtagits, medan i Värmland och Södermanland
bildbara sinnesslöa och hjälpklassmässiga och i Norrbotten dessutom även
obildbara sinnesslöa såväl i folkskolan som på sinnesslöanstalterna medtagits,
dels har gränsdragningen mellan de olika kategorierna av efterblivna
inte varit enhetlig.

Om man emellertid inskränker sig till undersökningarna i de tre sistnämnda
länen och håller sig till den kategoriindelning, som gjorts i respektive
län, så finner man, att som bildbara sinnesslöa och hjälpklassmässiga
karakteriserats i Norrbotten sammanlagt 3,8 procent av barnen i skolåldern,
medan motsvarande siffra i Södermanland uppgår till 5,6 procent (gränsfallen
jämnt fördelade på de olika kategorierna) och i Värmland till 7,6 procent.
Andelen bildbara sinnesslöa bland dessa utgör 1,1 procent, 1,4 procent
resp. 2,0 procent. Som jämförelse kan anföras, att andelen efterblivna barn
i skolåldern i Västerbotten beräknats till 5,6 procent, trots att eleverna vid
sinnesslöskolorna inte inräknats. Den för Norrbotten anförda siffran (3,8
procent) måste betecknas som för låg att begagna som riksmedelvärde.
Främst gäller detta de hjälpklassmässiga, vilket också bestyrkes av senare
genomförda kontrollundersökningar i Norrbotten. Orsaken är att söka i
det sätt varpå undersökningsmaterialet uttagits. Lärarnas bedömning vid
uttagningen av barnen torde sålunda ha varit alltför välvillig. I Norrbotten
utvaldes 4,3 procent av barnen till individualtestning, medan i Värmland,
där grupptestning först gjordes, 13,8 procent av de undersökta barnen individualtestades.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Å andra sidan måste den i värmlandsundersökningen funna debilitetsoch
imbecillitetsfrekvensen (7,6 procent) betecknas som för hög. Enligt såväl
Västerbottens- som norrbottensundersökningen har nämligen debilitetsfrekvensen
visat sig vara högst bland tioåringarna, varför denna åldersgrupp
inte kan anses fullt representativ för samtliga barn i skolåldern, ett förhållande,
som sannolikt torde bero på testskalornas avvägning.

Beträffande gränsdragningen mellan hjälpklassmässiga och bildbara sinnesslöa
har, som nämnts, olika normer kommit till användning. I norrbottensundersökningen
är gränsen satt vid IQ = 65 och i värmlandsundersökningen
vid IQ = 70, medan i södermanlandsundersökningen som gränsfall
betecknats barn med IQ = 65—70 och i västerbottensundersökningen
barn med IQ = 60—65.1

Utredningen framhåller, att om dessa normer i stället gjordes enhetliga
och gränsen mellan debila och imbecilla sattes vid IQ = 70 och som gränsfall
betecknades barn med IQ = mellan 65 och 70, skulle skiljaktigheterna
mellan undersökningsresultaten icke bli så stora. Utredningen kommer fram
till att som ett sannolikt värde på frekvensen bildbara sinnesslöa i skolåldern
kan anges siffran 1,5 procent. Med motsvarande gräns vid IQ = 65
och barnen med IQ = 60—65 betecknade som gränsfall blir denna sannolika
imbecillitetskvot 1 procent.

Beträffande de obildbara sinnesslöa finner utredningen, att de fyra undersökningarna
icke giver någon säker vägledning, då endast i norrbottensundersökningen
sådana sinnesslöa medtagits. Uen procentuella andelen
obildbara barn i skolåldern beräknades där till 0,17 procent. Om även denna
siffra kunde antagas vara lika mycket för låg som imbecillitetsfrekvensen,
skulle som sannolikt värde på frekvensen obildbara sinnesslöa i skolåldern
kunna anges 0,2 procent.

I betänkandet SOU 1949: 11 redovisas även uppgifter om antalet anmälda
vid sinnesslöanstalterna, som visar att den 31 december 1946 802 bildbara
och 1 047 obildbara anmälts men ej kunnat tas emot. Dessa siffror har nu,
som framgår av redogörelsen under II: 3 i det föregående, gått ned till
respektive 409 och 865. Med utgångspunkt från överbeläggningen vid samma
tid och de förut redovisade siffrorna om sinnesslöa på ålderdomshemmen
har 1946 års utredning räknat fram ett platsbehov vid anstalterna för
bildbara på 1 189 och vid anstalterna för obildbara på 1 451 platser. De
sakkunniga fortsätter.

Med hänsyn till de faktorer, som medverka till att de vårdbehövande
sinnesslöa ej anmälas till anstalterna i önskvärd utsträckning, torde dock
det nuvarande behovet av anstaltsplatser för sinnesslöa vara åtskilligt större
än vad dessa siffror ange. Ej heller de i det föregående refererade undersökningarna
giva någon säker ledning vid bedömandet av platsbehovet,
därtill äro de uppnådda resultaten vid olika undersökningsmetoder alltför
divergerande. De sakkunniga ha emellertid ansett det vara av visst värde

1 Ang. den här och i det följande använda terminologien hänvisas till redogörelsen i det
föregående under II: 1.

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

att redovisa de resultat, som erhållas, om ovanstående undersöknings resultat

läggas till grund för beräkningar av platsbehovet.

Antalet vårdbehövande sinnesslöa barn under skolåldern uppskattar utredningen
härvid till 1 200 eller ungefär 0,15 procent av hela antalet barn i
åldrarna under 7 år. I fråga om övriga kategorier sinnesslöa anför utredningen.

Vid beräkning av platsbehovet vid internaten för bildbara sinnesslöa
barn i skolåldern har den genom intelligensundersökningarna fastställda
imbecillitetskvoten, 1,0—1,5 procent, fått tjäna som utgångspunkt. Flera skäl
tala för en reducering ned mot den undre gränsen, 1,0 procent. Man bör
kunna räkna med att externatskolor kunna inrättas inom folkskolans ram i
städer med minst 50 000 invånare, varigenom eu del av internatens klientel
kan avlastas på dessa. På samma sätt torde genom hjälpskolans utbyggnad
en del av de mera högtstående sinnesslöa kunna avlastas på denna.

Om man utgår från en sålunda reducerad kvot och uppskattar denna
till 1 procent, samt applicerar detta procenttal på det nuvarande antalet barn
i åldrarna 7—16 år, kommer man fram till ett totalt antal vårdbehövande
sinnesslöa i dessa åldrar på ca 8 500. För bildbara sinnesslöa över skolåldern
kan däremot den nuvarande platstillgången betraktas som någorlunda
tillräcklig. Tack vare det ökade omhändertagandet i skolåldern får
man räkna med att ett betydande antal sinnesslöa räddas till en tillvaro
utanför anstalterna. Att en viss platsbrist, särskilt i högre åldrar, för närvarande
existerar, framgår bl. a. av det relativt stora antalet å ålderdomshem
intagna sinnesslöa. Vid beräkningarna har antagits, att platsbehovet
motsvarar det dubbla nuvarande antalet anmälda plus hälften av de sinnesslöa,
som äro intagna på ålderdomshemmen, eller sammanlagt för åldrarna
över 16 år ca 870 platser.

Antalet obildbara sinnesslöa i skolåldern uppskattades med ledning av
länsundersökningarna till 0,2 procent av motsvarande folkmängd. En viss
överdödlighet förefinnes emellertid bland de obildbara, varför man måste
räkna med att detta procenttal minskar i högre åldersgrupper. Att exakt
bestämma storleken av denna minskning låter sig inte göra. Här har en
relativt fri uppskattning gjorts på så sätt, att den genomsnittliga frekvensen
obildbara sinnesslöa blivit 0,15 procent, vilket motsvarar ca 10 000
personer.

Utredningen har sammanställt dessa uppskattningar till följande tablå
över antalet i landet befintliga sinnesslöa i behov av plats på internat.

Ålder	Bildbara	Obildbara	Summa
0—6 år 7—15 » 17—30 » 31—40 » 41— » Summa	8 500 2 500 1 100 1 700 13 800	1 200 1 700 2 300 1 500 3 300 10 000	1 200 10 200 4 800 2 600 5 000 23 800

Utredningen framhåller att, om uppgifterna i tablån jämfördes med
platstillgången, närmare 12 000 platser, och beräkningarna kunde anses

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

tillförlitliga, så skulle nya anstaltsplatser erfordras för cirka 7 000 bildbara
och 4 000 obildbara sinnesslöa. De anförda siffrorna måste emellertid bedömas
med största försiktighet. De hade tillkommit genom en grov uppskattning
av platsbehovet. Framför allt måste framhållas den osäkerhet,
som vidlåder de olika procentsatser, som applicerats på befolkningstalen.
Utredningen fortsätter.

Resultaten av dessa beräkningar synas enligt de sakkunnigas mening
icke vara ägnade att nu läggas till grund för en uppskattning av platsbehovet
inom den slutna sinnesslövården. Begränsar man sig till det direkt
registrerade klientelet kan man emellertid konstatera en brist på omkring
4 000 platser, som i första hand bör fyllas. Denna siffra inrymmer 731
anmälda till anstalter för bildbara sinnesslöa, 1 014 anmälda till anstalter
för obildbara sinnesslöa, 1 597 intagna i och anmälda till anstalter för
sinnessjuka samt 688 på ålderdomshem intagna sinnesslöa. En ökning av
platstillgången med 4 000 platser medger däremot icke någon avveckling
av den enskilda sinnesslövården.

IV. Allmänna synpunkter på en reform av sinnesslövården.

1946 års sinnesslövårdsutredning och yttrandena däröver.

Med utgångspunkt från bl. a. en inventering av antalet sinnesslöa vid
olika anstalter och den undersökning av platsbehovet inom sinnesslövården,
som delvis i korthet refererats i det föregående, föreslog 1946 års sinnesslövårdsutredning
i sitt betänkande om sinnesslövården (SOU 1949: 11) en
utbyggnad och en reglering i lag av hela denna vårdgren. I anslutning
härtill framlade utredningen förslag om ändrade grunder för statsbidragsgivningen.
Det förslag till sinnesslölag, som innefattade de av utredningen
förordade bestämmelserna, avser icke, såsom nuvarande lagstiftning, endast
de »bildbara» sinnesslöa barnen utan även de vuxna »bildbara» och »obildbara»
av alla åldrar. I

I yttranden över 1946 års sinnesslövårdsutrednings betänkande har b ehovet
av en reform av sinnesslövården i syfte att få till
stånd en mera ändamålsenlig organisation och avhjälpa den omfattande
platsbristen överlag vitsordats.

Medicinalstyrelsen instämmer sålunda med utredningen, när den påtalar
bristerna i den nuvarande organisationen, och framhåller, att det är synnerligen
angeläget, att dessa brister avhjälpas. Särskilt pekar styrelsen på de
svårigheter, soin föreligger att nå en rationellt tillfredsställande sinnesslövård
med den nuvarande decentraliserade organisationsformen, då kraven
på vårdstandard och tillvaratagande av partiellt arbetsföras sociala anpassningsförmåga
alltmera ökar samtidigt som levnadskostnaderna stiger.
Medicinalstyrelsen fortsätter:

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Av utredningens inventering framgår, att det finnes omkring dubbelt så
många enskilda som kommunala sinnesslöanstalter och att på de enskilda
anstalterna vårdas i runt tal hälften av samtliga intagna sinnesslöa, om
man undantager den kategori, som vårdas på statliga anstalter. Med hänsyn
bland annat till att de enskilda anstalterna ligga utspridda över hela landet,
ofta med isolerat läge, och vidare till att de som regel äro lörhållandevis
små, har det icke varit möjligt att ställa erforderliga resurser till förfogande
för en sakkunnig diagnos, differentiering, behandling och tillsyn av de på
sådana anstalter intagna. Dessa olägenheter vidlåda dock ingalunda endast
de enskilda utan i betydande omfattning även de kommunala anstalterna,
av vilka ett stort antal ha ett tämligen ocentralt läge. Vad detta betyder
med avseende på möjligheterna att tillgodose personalbehovet ha flertalet
sådana anstalter under senare år haft smärtsamma erfarenheter av.

Inventeringen visar vidare, att närmare 2/a av de anstalter, kommunala
och enskilda, som redovisat obildbara sinnesslöa, ha mindre än 50 sådana
intagna, vilket med hänsyn till att övervägande skäl tala för att denna kategori
av sinnesslöa bör vårdas på större anstalter med bättre resurser än
de nuvarande, är både oekonomiskt och ur vårdsynpunkt otillfredsställande.

I detta sammanhang vill medicinalstyrelsen särskilt peka på inventeringens
uppgifter, att över 500 svårskötta obildbara sinnesslöa för närvarande
vårdas på kommunala och enskilda sinnesslöanstalter, där de,
sedan staten åtagit sig omhändertagandet av dem, icke höra hemma. Styrelsen
har sig bekant, att ytterligare ett obestämt antal sådana sinnesslöa
vårdas i sina hem, ofta till stor förtvivlan för sina anhöriga och även för
de olika socialvårdande myndigheter, som under trycket av understundom
rent katastrofala hemförhållanden i åratal förgäves sökt skaffa dem plats
på lämplig anstalt. Svårigheter av denna art synas under de senare åren
ha varit i oavbrutet tilltagande och medicinalstyrelsen har kommit till
den uppfattningen, att man i detta avseende snabbt håller på att närma
sig ett ohållbart läge. Därtill kommer, att den sinnesslövård, som ålägges
kommunala huvudmän, aldrig kommer att kunna bli fullt tillfredsställande,
förrän den befriats från svårskötta interner, emedan den saknar tillräckliga
resurser för deras rätta vård och ej kan eliminera den störande inveikan
de utöva på det lättskötta klientelet. Slutligen böra de platser, som upptagas
av de svårskötta sinnesslöa på kommunala och enskilda anstalter,
redan nu således över 500, ställas till förfogande för det ännu oplacerade
eller felplacerade klientel, för vilket de egentligen äro avsedda och för vars
existens inventeringen likaledes ger talrika belägg. Medicinalstyrelsen finner
det därför synnerligen angeläget, att staten genom nybyggnad snarast ingriper
till de anförda missförhållandenas undanröjande.

Socialstyrelsen framhåller, att det även från styrelsens synpunkt är
mycket angeläget, att åtgärder vidtagas för att tillgodose det avsevärda
behovet av nya platser vid olika slags anstalter för sinnesslöa. Den nuvarande
platsbristen vid sjukvårds- och sinnesslövårdsanstalterna har i
alltför stor utsträckning nödgat socialvården att omhändertaga ett klientel,
som icke rätteligen hör dit, och detta har varit till förfång för socialvårdens
egentliga arbetsuppgifter.

Landstingsförbundet uttalar, att förhållandena på sinnesslövårdens område
under de senaste åren karaktäriserats av stor ovisshet. Denna har gällt

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

såväl innebörden av 1944 års riksdagsbeslut som statens och landstingens
förpliktelser rörande sinnesslövården i dess helhet liksom även utformningen
av själva vårdorganisationen. Denna ovisshet och rådande inskränkningar
på byggnadsmarknaden har medfört, att föga blivit åtgjort för
sinnesslövårdens utbyggnad och utveckling.

Socialvårds förbundet understryker utredningens uppfattning, att behovet
av en utbyggnad av sinnesslövården överallt gör sig gällande och att platsbrist
f. n. råder för de. flesta grupper av sinnesslöa. Sinnesslövården har
hittills fått stå tillbaka till förmån för andra sociala uppgifter och det är
därför ytterst angeläget, att verkliga krafttag med det snaraste tages för
att åstadkomma en efterlängtad förbättring. Den nuvarande platsbristen
exempelvis för obildbara barn — medför ofta olidliga förhållanden för
de föräldrar, som med oändliga uppoffringar och svårigheter måste bereda
barnen vård i hemmet.

I många avseenden har emellertid utredningens uttalanden och förslag
kritiserats. Enligt socialstyrelsen torde sålunda det vid betänkandet fogade
lagförslaget behöva överses. Styrelsen ifrågasätter, huruvida det icke vore
lämpligast, att i förevarande lag samla alla bestämmelser rörande de sinnessloa
och sålunda upphäva sinnessjuklagens tillämplighet på detta
klientel.

Skolöverstyrelsen anser, att förhållandena för bildbara och obildbara
sinnesslöa bör regleras i särskilda lagar eller i varje fall under särskilda
avsnitt i lagen. En uppdelning på skilda lagar för efterutvecklade (nuvarande
bildbara) och sinnesslöa (nuvarande obildbara) ter sig enligt
provinsialläkarföreningen ur humanitär och praktisk synpunkt naturlig
och skulle med säkerhet bidraga till att avsevärt minska föräldrars, målsmäns
och kommunala myndigheters betänksamhet och svårigheter.

1951 års sinnesslövårdsutredning.

Utredningen framhåller till en början, att enighet råder bland de myndigheter,
kommuner och organisationer, som har med sinnesslövården att
skaffa, om att denna vårdgren är eftersatt och i behov av en upprustning
och en reform. Bland orsakerna härtill pekar utredningen särskilt på den
väsentliga olägenhet, som ligger i att endast beträffande en gren av sinnesslövården,
undervisningen och vården av de s. k. bildbara, huvudmannaskapet
är reglerat i lag, medan i övrigt förutsättes verksamhet från stat,
landsting och enskilda, utan att ansvaret för vården klarlagts ens genom
ett principuttalande från statsmakterna. Detta hade medfört en viss återhållsamhet
i fråga om initiativ och åtgärder, vilken blivit särskilt påtaglig
sedan 1946 års utredning lagt fram sitt betänkande men detta icke föranlett
något ställningstagande. Visserligen hade där otvetydigt landstingens och
städernas utanför landsting huvudmannaskap fastslagits, men oklarheten

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

kvarstod för de inom sinnesslövården talrika enskilda anstalternas del,
vilket icke uppmuntrat till de förbättringar och den utökning av antalet
vårdplatser, som uppenbarligen väl behövs. — 1951 års utredning har
därför sett som sin primära uppgift att lägga fram förslag till en lag, som
avser hela vårdgrenen, såvitt denna bör ligga under kommunalt huvudmannaskap,
och som omedelbart kan skapa full klarhet om ansvarsfördelningen,
huvuddragen av organisationen och de enskilda anstalternas framtida
ställning.

Den första fråga, utredningen härvid behandlar, avser, huruvida det här
överhuvudtaget gäller ett klientel, vars förhållanden bör regleras efter i
princip enhetliga normer och i samma lag, eller om man vid lagstiftningens
och anstaltsorganisationens utformning skall göra en bestämd åtskillnad
mellan å ena sidan dem, som enligt nuvarande terminologi kallas bildbara
och å den andra de höggradigt efterblivna, de obildbara. Utredningen har
icke kunnat ansluta sig till sistnämnda linje och åberopar till stöd härför
i huvudsak följande skäl.

Gränsen mellan de angivna båda kategorierna är flytande och uppfattningen
vad som menas med »bildbar» och »obildbar» varierar i hög grad.
En uppdelning efter vid testning framkommen intelligenskvot kan och
bör icke ske. Det är överhuvudtaget svårt om icke omöjligt att i praktiken
göra en tillfredsställande uppdelning, som kan anses vara definitiv. Gränsfallen
och de i övrigt tveksamma och oklara fallen skulle bli för många.
Vidare är det otvivelaktigt för alla sinnesslöa en och samma grund till att
de fordra särskild undervisning och vård, nämligen deras psykiska efterblivenhet.
Bedömning och prövning av klientelet för den nödvändiga differentieringen
måste därför ske efter enhetliga normer och av samma
expertis. Det faller sig då naturligt och praktiskt med en enhetlig reglering.
Det kan icke här invändas, att lagstiftningen då rätteligen även borde avse
hjälpklassklientelet, som ju också av samma orsak behöver särskild undervisning.
Hithörande barn behöva nämligen icke, som en del av de »bildbara»
sinnesslöa, undervisning på anstalt, och på grund av att deras efterblivenhet
är mindre uttalad, föreligger icke heller samma behov av att ge
dem särskild undervisning eller utbildning efter den vanliga skoltidens
slut. Ett ytterligare skäl hänför sig till de efterblivnas eget intresse. Skedde
redan från början en uppdelning av dessa i två helt åtskilda kategorier,
skulle de som hänförts till de »obildbara» lätt få en stämpel av att vara
»hopplösa fall», något som med hänsyn till de många gränsfallen, möjligheten
till eftermognad och svårigheten att ställa en säker diagnos ofta icke
är sakligt motiverat, överförandet till en anstalt för högre stående skulle
enligt utredningens uppfattning försvåras. Att det ur humanitär och
psykologisk synpunkt är önskvärt, att särskolan hålles skild från vårdanstalterna,
är visserligen riktigt. Men detta önskemål kan och bör tillgodoses
vid anstaltsorganisationens utformning och behöver icke föranleda
en uppdelning administrativt och författningsmässigt.

Utredningen föreslår alltså en gemensam lag för undervisningen och
vården av både »bildbara» och »obildbara» sinnesslöa eller en lagstiftning
av ungefär samma omfattning som föreslagits av 1946 års sakkunniga.

.‘50

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Utredningen kan däremot icke ansluta sig till tanken, att i en lag samla
alla bestämmelser rörande vården av de sinnesslöa. Att låta lagen avse även
de sinnesslöa, som vårdas på sinnessjukhus, skulle nämligen i hög grad
komplicera lagstiftningsfrågans lösning och fördröja avgörandet. Utredningen
pekar här bl. a. på den särreglering av straffriförklarades förhållanden,
som innefattas i sinnessjuklagen och som icke utan vidare kan
överföras till annan lagstiftning.

I huvudsak på grundval av det av 1046 års sakkunniga framlagda lagförslaget
har 1951 års utredning utarbetat förslag till lag om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Yttranden över 1951 års sinnesslövårdsutrednings förslag.

Endast i några yttranden har uttalanden gjorts om förslaget i allmänhet.
Socialstyrelsen fastslår, att avsaknaden av bestämmelser om
huvudmannaskapet för hela sinnesslövården förorsakat allvarliga olägenheter
icke minst på socialvårdens område och framhåller vidare, att den i
stort sett kan ansluta sig till de huvudlinjer, som uppdragits i betänkandet
för reglering av förevarande vårdområde med undantag dock för administrationen.
Styrelsen anser emellertid det vara oriktigt, att socialvårdsmyndigheterna
på sätt som skett skjutits åt sidan. Socialvårdens medverkan
är nödvändig då det gäller verksamhet, som ordnar familjevård.

Svenska socialvårds förbundet anser att de framlagda lagförslagen i stort
sett skänker en god grund för uppbyggandet av en tillfredsställande undervisning
och vård av de psykiskt efterblivna. Barnavårdsnämnden i Stockholm
betecknar förslaget som ett påtagligt framsteg ur huminitära och
sociala synpunkter. Särskilt vore det tillfredsställande, att den individuella
prövningen av de efterblivnas behov skjutits i förgrunden och den snäva
indelningen av dessa i olika kategorier avlägsnats. Sveriges läkarförbund
och svenska psykiatriska föreningen anser däremot att frågan om efterblivnas
undervisning och vård kräver ytterligare utredning. Även Stockholms
stads styrelse för värd och undervisning av de psykiskt efterblivna
förmenar, att förslaget icke utgör någon definitiv lösning av sinnesslövårdens
problem även om det är av stort värde för denna vårdgren. I detta
liksom i andra yttranden från kommunala organ i Stockholm, vilka åberopas
av Stockholms stadsfullmäktige, konstateras vidare att den av staden
beslutade organisationen och utformningen av vårdgrenen i väsentliga
punkter väl ansluter sig till vad utredningen föreslagit, ävensom att förslaget
har samma grundsyn på detta vårdproblem, som varit utgångspunkten
för fullmäktiges beslut.

I flera yttranden, särskilt från landstingens förvaltningsutskott och kommunerna,
beklagas, att betänkandet icke innehåller något förslag i statsbidragsfrågan
och man understryker svårigheterna att under sådana för -

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

hållanden taga ställning till lagförslagets huvudpunkter. Svenska landstingsförbundets
styrelse betonar, att vad som anföres i dess yttrande endast
har preliminär karaktär i avbidan på utredningens slutliga förslag, och
liknande reservationer har gjorts även i andra remissvar. Stadsfullmäktige
(drätselkammaren) i Hälsingborg anser, att förslag till statsbidragsbestämmelser
bör åtfölja lagförslaget, då det lägges fram i proposition, och stadsfullmäktige
(drätselkammarens finansavdelning) i Norrköping finner sig
icke kunna godtaga en ordning, som lämnar statsbidragsfrågan öppen.
Synpunkten återkommer i olika former i flera yttranden från landsting
och kommuner.

Beträffande lagstiftningens omfattning och allmänna
utformning, så har frågan, om de »sinnesslöas» förhållanden skulle
regleras i en lag utan uppdelning på »bildbara» och »obildbara», som de
sakkunniga föreslagit, eller i skilda lagar för envar av dessa kategorier, behandlats
i flera yttranden. I allmänhet tillstyrkes utredningens förslag
eller lämnas detta utan erinran. Medicinalstyrelsen finner det synnerligen
tacknämligt och väl motiverat, att gränsdragningen mellan »bildbara» och
»obildbara» och därav följande uppdelning i olika författningar föreslagits
skola upphöra. Enligt styrelsens mening gäller det nämligen i främsta rummet
vård och behandling av ett visserligen heterogent men dock ur vårdsynpunkt
tämligen väl avgränsat klientel. Svenska läkaresällskapet anför,
att det från medicinsk synpunkt måste hälsas med tillfredsställelse att
utredningen kommit fram till en enhetlig lagstiftning på området, medan
däremot Sveriges läkarförbund och Svenska psykiatriska föreningen uttalar
tveksamhet, om syftet att förenhetliga bestämmelserna kan realiseras. Styrelsen
för svenska landstingsförbundet finner det icke minst med hänsyn
till gränsfallen naturligt med en enhetlig reglering av detta vårdområde
och svenska socialvårdsförbundet anser att utredningen framfört övertygande
skäl för en sådan reglering. Liknande synpunkter framföres även
från skolhåll.

Skolöverstyrelsen återger sitt förut refererade yttrande över 1949 års
betänkande i denna del och tillfogar att styrelsen icke funnit skäl frångå
sin tidigare ståndpunkt. Då skolöverstyrelsen emellertid icke ville medverka
till att regleringen i lag av de »obildbara sinnesslöas» vård ytterligare fördröjdes,
ville styrelsen i nuvarande läge icke motsätta sig genomförandet
av en gemensam lag. Liknande synpunkter anförs av styrelsen för
allmänna svenska föreningen för sinnesslöa och fallandesjuka samt sinnesslöskolornas
föreståndarförening. Sistnämnda förening anför.

Det måste anses inhumant att inordna elever, som vid senast företagna
undersökningar visat, att de till över 40 % bli självförsörjande och gör en
god insats i samhället (47 % delvis självförsörjande) under en lag, som
omfattar även de kroniska vårdfallen.

Företagna utredningar visar, att de s. k. gränsfallen till hjälpskolan är
långt fler och i flera fall svårare att bedöma än gränsfallen mellan särskola

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

och vårdhem. Detta skulle tala för att en gränsdragning bör göras mellan
särskola och vårdhem och ej mellan hjälpklass och särskola.

Barn av olika begåvningsgrader, men med detta gemensamt att de är
mottagliga för undervisning, hör lyda under den allmänna folkskolestadgan.
Detta är också tallet i ett flertal europeiska länder, och där lagstiftning
ägt rum de senaste åren, har förändring skett i denna riktning. Likaväl
som en stadga för hjälpklassundervisning är bifogad folkskolestadgan,
skulle en stadga om särskoleundervisning bifogas. Genom en sådan anordning
skulle föräldrarna lättare kunna acceptera såväl inskrivning av elever
till särskola som överflyttning från normal- och hjälpklass till berörda
skola.

Föreningen kan ej heller biträda utredningens uppfattning, att det skulle
vara inhumant mot vårdfallen att sätta dessa i särställning genom två lagar.
I dessa fall är den psykiska efterblivenheten så uttalad, att patienten själv
ej lider av särställningen, och de anhöriga ha insett vårdbehovet. Trots de
här ovan anförda skälen för två lagar vill föreståndareföreningen ej motsätta
sig utredningens förslag om en gemensam lag. Föreningens önskemål
är dock att frågan tages upp till förnyad prövning, när tiden därför är
mogen.

Landstingens förvaltningsutskott i Jönköpings, Västmanlands, Gävleborgs
och Jämtlands län samt svenska särskolornas lärarförening avstyrker
på i huvudsak liknande skäl förslaget om en lagstiftning för hela klientelet
och uttalar sig för två lagar. Skulle en lag vara ofrånkomlig önskar man att
undervisnings- och vårdfallen behandlas i särskilda avsnitt av lagen.

Departementschefen.

Sinnesslöhet är ett av de vanligaste av de abnormtillstånd, som
måste föranleda anstaltsvård för den som drabbats därav. Med sinnesslöhet
förstår man i allmänhet en mer eller mindre djupgående, ofta
medfödd rubbning på förståndslivets område, som gör att vederbörande
icke kan tillgodogöra sig den vanliga skolundervisningen utan behöver
särskild undervisning eller vård. Man brukar skilja på bildbara sinnesslöa,
som är mottagliga för den undervisning, som meddelas i den särskilda
sinnesslöskolan, och obildbara, som är så efterblivna att de icke
ens kan tillgodogöra sig någon sådan undervisning. F. n. finns i vårt
land på sinnesslöskolor och -anstalter och på sinnessjukhusen omkring
12 000 sinnesslöa, av vilka närmare hälften torde kunna rubriceras som
obildbara. Härtill kommer åtskilliga vårdbehövande som i brist på anstaltsplatser
vårdas i hemmen eller på ålderdomshem eller andra anstalter, som
icke är avsedda för sinnesslöa. Det är alltså ett stort vårdbehov det här
rör sig om. Det är också ett viktigt utbildningsproblem med hänsyn till
betydelsen av att de sinnesslöa i största möjliga utsträckning bibringas
förmåga att bidraga till sin försörjning och sköta sig själva under fria
förhållanden.

33

Kungl. May.ts proposition nr 26.

I motsats till vad som gäller för sinnessjukvårdens del är emellertid
ansvaret för sinnesslövården och dess anstaltsorganisation endast ofullständigt
klarlagt och fastslaget i lag eller författning. Undantag gäller för
de bildbara sinnesslöa barnen och ungdomarna i åldern 7—21 år. Enligt
lagen den 30 juni 1944 om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa
har nämligen landstingen och städerna utanför landsting ansvaret för att
dessa sinnesslöa får den kostnadsfria undervisning och vård, som är föreskriven
i lagen. Bestämmelsen om landstingens och nämnda städers huvudmannaskap
för denna del av sinnesslövården har dock i motsats till lagen

1 övrigt ännu icke trätt i kraft. Vården av övriga sinnesslöa är överhuvudtaget
icke reglerad i lag, bortsett från att sinnessjuklagen enligt uttrycklig
bestämmelse är tillämplig även på sinnesslöa. Sistnämnda förhållande innebär
dock icke att huvudmannaskapet för vården av vissa sinnesslöa är
fastslaget men utgör grunden till att asociala och svårskötta sinnesslöa
omhändertagits på statliga sinnessjukhus.

Trots avsaknaden av lagliga skyldigheter i dessa hänseenden har landstingen
och städerna utanför landsting — i fortsättningen innefattas under
landsting även dessa städer, där ej annat framgår av sammanhanget —
tagit på sig en stor del av sinnesslövården. I första hand gäller detta givetvis
den undervisning och vård som avses i 1944 års lag. Över 90 % av de vid
årsskiftet 1951/52 tillgängliga 2813 skolplatserna och flertalet platser på
arbetshem fanns på kommunala anstalter eller externat. Men också för de
vuxna bildbara och de obildbara har landstingen gjort betydande insatser,
även om alltjämt de enskilda vårdhemmen är fler och har större sammanlagt
platsantal än landstingens motsvarande anstalter (2 366 respektive

2 190). Tillhopa fanns inom den egentliga sinnesslövården vid nämnda
tidpunkt 50 kommunala och 74 enskilda anstalter, vartill kommer 20 skolexternat
i större och medelstora städer. Till driften av dessa skolor och
anstalter lämnar dock staten betydande bidrag; med utgångspunkt från
en genomsnittlig årskostnad av 4 000 kronor per vårdplats kan statsbidragen
uppskattas till mellan 25 och 30 procent av den totala kostnaden.
Dessutom vårdas som nämnts åtskilliga sinnesslöa — mer än 2 000 — på
sinnessjukhus och andra statsanstalter.

Även om det sålunda genom det allmännas och enskildas insatser byggts
upp ett ganska stort anstaltsbestånd för undervisning och vård av de sinnesslöa,
måste, som jag inledningsvis framhållit, sinnesslövården betecknas
som en eftersatt vårdgren. Flera av de stora landstingsanstalterna har tillkommit
före första världskriget och får trots ombyggnader anses otidsenliga;
endast i ett par län finns helt moderna skolhem för sinnesslöundervisningen.
Ofta har skolhem och anstalter för obildbara inrättats i nära
anslutning till varandra, vilket ur olika synpunkter varit mindre lyckligt.
Vad angår de enskilda anstalterna, så har där visserligen på många håll
uträttats ett värdefullt ideellt arbete, men det har också funnits och finns
3—Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 26.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

arbets- och vårdhem med olämpliga, dåligt underhållna lokaler och en icke
acceptabel vårdstandard. Dessa ofta små anstalter kan dessutom icke ha
resurser för den sakkunniga diagnos och behandling, som även detta klientel
behöver. Externatskolor har först på senare år kommit till stånd i någon
större utsträckning och finns ännu icke på långt när i alla de tätorter,
där en sådan undervisning kan ordnas.

Även antalet anstaltsplatser får anses vara otillräckligt i varje fall för
vårdklientelet. Visserligen har antalet för intagning på sinnesslöanstalterna
anmälda gått ned de senaste åren och överbeläggning förekommer endast
i undantagsfall på de kommunala och enskilda anstalterna. Men väntelistorna
till vårdhemmen upptog ännu vid årsskiftet 1951/52 865 anmälda
mot 400 vid skol- och arbetshemmen och det måste antagas, att åtskilliga
efterblivna — både skolbarn och vårdpatienter — av olika orsaker icke
anmäls för intagning, så att det verkliga platsbehovet är större. 1946 års
utredning har — visserligen på mycket osäkra grunder -—- räknat fram ett
behov av ytterligare 11 000 anstaltsplatser, men konstaterar för egen del
att en brist på 4 000 platser i första hand bör fyllas. I det senare antalet
ingår då även de ytterligare platser, som erfordras för den vård av asociala
och svårskötta sinnesslöa, som f. n. omhändeidias av staten. Vidare ingår
på ålderdomshem intagna sinnesslöa — enligt en äldre beräkning närmare
700 — vilka icke bör vårdas på dessa för normala och friska åldringar avsedda
hem.

Orsakerna till att sinnesslövården sålunda blivit eftersatt har redan delvis
antytts. Ovissheten i frågan om var huvudmannaskapet och ansvaret på
olika plan skall ligga samt beträffande statsmakternas inställning till organisationens
utformning har säkerligen bidragit till att icke den erforderliga
upprustningen och utbyggnaden skett. Byggnadsregleringen har verkat
i samma riktning. Att vården av de vuxna bildbara och de obildbara icke
varit reglerad i lag i likhet med sinnesslövården i övrigt har varit olyckligt
även ur andra synpunkter. Här skall endast nämnas den orättvisa som
ligger i att de bildbara barnen åtnjuter kostnadsfri vård medan de föräldrar,
som fått ett sämre lottat, obildbart sinnesslött barn, stundom får
betala dryga avgifter för barnets vård.

Statsmakterna har också sedan länge haft sin uppmärksamhet riktad
på dessa missförhållanden men någon genomgripande reform har såsom
förut anmärkts icke kommit till stånd. Det förslag till sinnesslölag, som
1943 lades fram av särskilda sakkunniga, ledde sålunda icke till annat
resultat än 1944 års begränsade lagstiftning och ett motsvarande förslag
av 1946 års sinnesslövårdsutredning har ej i någon del förverkligats;
förslaget ligger dock till grund för det nu föreliggande lagförslaget av 1951
års sinnesslövårdsutredning. I stället har de olika utredningarna ökat
ovissheten hos de kommunala och enskilda huvudmännen, vilket åtminstone

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

på vissa punkter ytterligare försämrat situationen. Samtidigt har vissa
andra missförhållanden inom sinnesslövården än de förut antydda uppdagats.
Det har bl. a. visat sig att garantierna för att ingen utan fog intages
eller kvarhålles på sinnesslöanstalt är otillräckliga. Överhuvud taget synes
sinnesslövården befinna sig i ett krisläge och det är enligt min bestämda
mening nödvändigt att statsmakterna nu försöker att komma till rätta med
dess brister.

Om målsättningen för de överväganden, som härvid måste ske, torde icke
råda några meningsskiljaktigheter. Ur humanitär synpunkt är det självklart
att alla sinnesslöa bör få en så god och sakkunnig vård som möjligt.
Vidare måste de som är tillgängliga härför få en för dem lämpad undervisning
och utbildning, så att de, där så kan ske, utvecklas och fostras
till arbetsdugliga medborgare med förmåga att reda sig själva. Det sistnämnda
är givetvis även ett samhällsekonomiskt intresse. Anstaltsvård bör
emellertid icke tillgripas annat än i de fall, då icke någon annan vårdform
kan komma ifråga. Man måste emellertid vara på det klara med, att anstaltsvården
tyvärr måste avse flertalet obildbara och många av de bildbara
barnen. Garantier måste emellertid finnas för att anstaltsvården hålles
inom dessa gränser och att inga barn eller vuxna i onödan intages eller
kvarhålles på anstalt. I anslutning härtill är en differentierad öppen vård
under offentlig tillsyn av stor betydelse.

En reform med den räckvidd som här avses kan icke genomföras utan
det allmännas medverkan. Av det anförda torde ha framgått, att en primär
förutsättning för att bristerna inom sinnesslövården i görligaste mån skall
kunna undanröjas är att den mera fullständigt än f. n. regleras i lag och
att statsmakterna genom lagstiftning tar ställning till hur denna vårdgren
skall ordnas. Särskilt är det angeläget att huvudmannaskapet fastslås i
sådan ordning. Men lagstiftningen bör även upptaga vissa bestämmelser om
organisationen av den slutna och öppna vården samt genom regler om sakkunnig
prövning, innan anstaltsvård medges, och om tillsyn av denna vård
skapa största möjliga säkerhet för att de nyss antydda önskemålen i dessa
avseenden tillgodoses.

Vad härefter beträffar frågan om fördelningen av kostnaderna för sinnesslövården
mellan staten och kommunerna vill jag framhålla att något
annat förslag än det av 1946 års sinnesslövårdsutredning framlagda icke
föreligger. Detta övervägs emellertid för närvarande av 1951 års utredning,
vars första betänkande icke innefattar något förslag ifråga om statsbidragen.
Sedan utredningen slutförts kommer förslag till statsbidragsbestämmelser
att upprättas inom inrikesdepartementet. Det torde böra föreläggas
riksdagen till prövning samtidigt med lagstiftningsfrågan.

På anförda skäl vill jag förorda, att lagrådets utlåtande inhämtas över
ett förslag till ny lagstiftning om sinnesslövården i enlighet med de rikt -

36

Kungl. Majrts proposition nr 26.

linjer som här angivits. Lagstiftningen synes kunna grundas på det av
1951 års sinnesslövårdsutredning framlagda förslaget, som i sina huvudlinjer
i stort sett vunnit anslutning vid remissbehandlingen och ansetts
utgöra en god grund för en reformering av sinnesslövården. Att såsom uttalats
i ett par remissvar ytterligare utreda hela problemkomplexet skulle
skjuta dess lösning på en obestämd framtid och bör därför med hänsyn till
vårdgrenens prekära läge icke komma i fråga.

Innan lagstiftningens huvudpunkter och detaljbestämmelser behandlas,
torde jag redan i detta sammanhang få beröra några principiella spörsmål
om lagens allmänna utformning. Förut har härutinnan antytts att lagstiftningen
endast synes böra avse den sinnesslövård, som skall ligga under
kommunalt eller enskilt huvudmannaskap. Att såsom socialstyrelsen ifrågasatt
överföra även sinnessjuklagens regler om sinnesslövård till en sådan
lag kan nämligen knappast komma i fråga. Det skulle förutsätta en komplicerad
utbyggnad av sinnesslölagstiftningen med b!, a. bestämmelser om
kvarhållanderätt beträffande straffriförklarade och likställda och vidare
föra med sig den olägenheten att två olika lagar skulle ligga till grund för
sinnessjukhusens verksamhet. I stort sett råder också enighet mellan de
utredningar, myndigheter och organisationer, som uttalat sig i denna sak,
om denna begränsning av särlagstiftningens omfattning. Däremot är meningarna
mera delade i frågan huruvida inom denna ram lagstiftningen
bör vara enhetlig eller om särskilda lagar bör gälla för å ena sidan de
bildbara och å andra sidan de obildbara (vårdfallen). Sedan 1951 års sinnesslövårdsutredning
i likhet med de tidigare utredningarna på området
stannat för förstnämnda linje, bär man dock i allmänhet accepterat denna.
Det främsta skälet härför är uppenbarligen, som 1951 års utredning påpekat,
att det för alla, som bör falla under lagstiftningen, är en och samma
grund härför, nämligen deras efterblivenhet. Det är endast en skillnad i
graden av förståndsutveckling, som gör att vissa betecknas som »bildbara»
och andra som »obildbara». Enhetliga principer och metoder gäller för
prövningen av deras intelligens samt för vården och behandlingen. Gränsfallen
och därmed de fall, som enkelt och smidigt bör kunna föras över
från den ena gruppen till den andra, måste bli talrika. Visserligen är säkerligen
gränsfallen mellan de »bildbara» och dem, som kan tillgodogöra
sig undervisning i hjälpklass, ännu flera, men skiljelinjen är här mera
avgörande. Den går mellan dem, som behöver särskild undervisning ofta
i internat även i en ålder, då den vanliga skolplikten ej gäller, och vilkas
omhändertagande därför kräver lagstiftning, samt skolbarnen i allmänhet,
som faller under den allmänna folkskolestadgan. Enbart bestämmelser i
anslutning till denna stadga är därför icke tillfyllest. Betydelsen av den
formella frågan, om de sinnesslöas förhållanden bör behandlas i en eller
i två lagar, torde för övrigt icke få överdrivas. Det väsentliga synes vara
att de olika kategorierna sinnesslöa i görligaste mån icke sammanföres i

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

gemensamma anstalter. En sådan ordning kan vara inhuman, däremot
knappast en enhetlig reglering i en lag. Jag kan därför ansluta mig till
de olika utredningarna på denna punkt och förordar att i en och samma
lag sammanföres alla de bestämmelser om sinnesslövård i kommunalt eller
enskilt huvudmannaskap, som bör lagfästas.

Jag övergår nu till huvudpunkterna i det lagförslag, som på grundval
av utredningsförslagen utarbetats inom inrikesdepartementet. Härvid torde
jag först få redogöra för 1946 och 1951 års sinnesslövårdsutredningars
förslag härutinnan samt för remissyttrandena däröver. I ett särskilt avsnitt
redovisas därefter ställningstagandena till frågan om den centrala
tillsynen över sinnesslövården. Slutligen lämnas en specialmotivering till
departementsförslaget.

Y. Lagstiftningens omfattning och huvuddrag.

1946 års sinnesslövårdsutredning.

Utredningens förslag innefattas i en lag om vård och undervisning av
sinnesslöa (sinnesslölag). Som redan nämnts avser denna lag icke endast
de »bildbara» sinnesslöa barnen utan även de vuxna »bildbara» samt
»obildbara» av alla åldrar. Härvid avgränsas dessa kategorier från varandra
och från de lindrigt efterblivna (debila) på samma sätt som i 1944
års lag.

Beträffande huvudmannaskapet innebär förslaget att landstingen
och städerna utanför landsting skall vara huvudmän för all sinnesslövård
med undantag av vården av komplicerade och svårskötta bildbara
och obildbara sinnesslöa, vilka även i fortsättningen hör beredas vård på
statliga anstalter. För varje landstingsområde och stad föreslås inrättande
av en centralstyrelse för sinnesslövården, vilken skali handlägga alla frågor
rörande sinnesslövården inom landstinget eller staden. Om genom överenskommelse
med enskild anstalt visst antal sinnesslöa omhändertages på
tillfredsställande sätt, skall huvudmannen i motsvarande mån kunna befrias
från skyldighet att anordna vårdplatser. Utredningen torde emellertid
förutsätta att åtminstone huvudparten av de enskilda anstalterna skall
avvecklas så snart omständigheterna medger detta.

Till motivering anföres bl. a. följande.

Enligt de sakkunnigas mening visar all erfarenhet, att man har anledning
förvänta, att landstingen — dels på grund av den omedelbara kontakten
med de otillfredsställande förhållanden, som äro en följd av den
bristfälligt utbyggda sinnesslövårdens organisation, dels genom möjligheten
att under rådande förhållanden på byggnadsmarknaden smidigare och
bättre än staten i viss utsträckning kunna anordna vårdplatser utan att
uppföra nybyggnader — snabbare skola kunna avhjälpa en del av den

38 Kungl. Mcij. ts proposition nr 26.

platsbrist, som för närvarande råder. Även när det gäller nybyggnader för
sinnesslövårdens räkning ha de sakkunniga ansett sig böra räkna med att
landstingen snabbare än staten torde kunna genomföra det erforderliga
byggnadsprogrammet. Härtill kommer, att antalet sinnesslöa i behov av
anstaltsvård är sådant, att anstalter motsvarande ett landstings behov i
allmänhet torde kunna beräknas få en storlek, som med hänsyn till differentieringsmöjligheter,
trevnad och driftsekonomi ställer sig fördelaktig.
Ett ytterligare skäl, som talar för utredningens förslag, är det förhållandet,
att landstingen, utan att vara skyldiga därtill, under trycket av de rådande
missförhållandena inom sinnesslövården i icke ringa omfattning anordnat
vårdplatser för obildbara sinnesslöa och således redan nu äro förtrogna
med denna vårdform.

Utredningen betonar emellertid, att de nya uppgifter, som landstingen
föreslås skola få inom sinnesslövården, principiellt torde åvila staten. En
förutsättning för att denna del av vården skall kunna uppdragas åt landstingen
är, att huvudmännen för sinnesslövården i huvudsak få sina kostnader
täckta av staten. Staten bör sålunda bära huvudparten av de kostnader,
som den väsentliga ökningen av landstingens uppgifter inom sinnesslövården
kommer att medföra.

I fråga om anstaltsorganisati o n e n skall enligt förslaget till
sinnesslölag (4 och 5 §§) finnas två anstaltsformer, nämligen skolanstalter
för undervisning och vård av bildbara sinnesslöa barn och vårdanstalter för
vård av obildbara samt vuxna bildbara. Skolanstalterna skall omfatta småbarnshem,
skolhem och yrkesskola och vårdanstalterna arbetshem för
vuxna bildbara, upptagningshem och vårdhem för sinnesslöa barn samt
vårdhem för äldre obildbara sinnesslöa. Behovet av skolplatser får, i den
mån så lämpligen kan ske, tillgodoses genom inrättande av externatskola
eller externatplatser vid skolhem. Inom den styrelse för sinnesslövården,
kallad centralstyrelsen, som landstinget skall utse, skall särskilda delegationer
kunna tillsättas för undervisning och vård av bildbara sinnesslöa
barn och ungdomar resp. för vård och tillsyn av övriga sinnesslöa att i den
utsträckning styrelsen bestämde på dess vägnar handlägga vissa ärenden
rörande resp. vårdgren.

Det väsentligaste av motiveringen för detta förslag har i det av 1951 års
sinnesslövårdsutredning avgivna betänkandet sammanfattats som följer.

Utredningen anser visserligen en hel del fördelar kunna följa av att ha
sinneslövården inom varje län centraliserad till en enda anstalt. Å andra
sidan ha en hel del olägenheter iakttagits i samband med en sådan sammanslagning.
Åtskilliga skäl kunna åberopas för en uppdelning på två
anstaltstyper. De sakkunniga förorda därför i princip, att landstingsanstalter
för undervisning och vård av bildbara sinnesslöa, omfattande
skolhem, yrkesskola samt förskola för barn under sju år, icke sammanföras
med övriga anstalter för sinnesslövården utan anordnas som fristående
anstalter. Detta bör dock icke innebära ett absolut krav. I vissa
av de mindre länen torde det vara lämpligt för att uppnå en tillfredsställande
storlek på anstalten att ha de olika avdelningarna liggande i

;?9

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

samband med varandra. Dessa böra dock i sådant fall anordnas så, att
skolhemmet kommer på betryggande avstånd från de övriga avdelningarna.
Likaså kan det i vissa fall visa sig lämpligt att kombinera yrkesskolan
med arbetshem för vuxna bildbara sinnesslöa.

Den föreslagna anstaltsorganisationen torde emellertid icke omedelbart
efter lagens ikraftträdande kunna utbyggas i enlighet med vad nu angivits.
i stor utsträckning torde därför de första åren få anlitas enskilda
anstalter. I vissa fall kan det måhända vara fördelaktigt att bibehålla
dessa anstalter även i fortsättningen såsom element i landstingets organisationsplan
för sinnesslövården.

Den öppna vårde n av de sinnesslöa bör enligt utredningen byggas
ut och effektiviseras. Familjevård och försöksutskrivning skall ordnas
efter sinnessjuklagens mönster. Därjämte förordas införande av en ny
form av öppen vård, s. k. väntetidsvård. Vårdformer, som huvudsakligen
ha pedagogisk karaktär, skall ställas under skolöverstyrelsens och all
annan sinnesslövård under medicinalstyrelsens tillsyn.

Sistnämnda förslag sammanhänger med utredningens inställning till
frågan om den centrala tillsynen över sinnesslövården. Denna torde dock
icke böra redovisas här utan i ett särskilt avsnitt i det följande.

Utredningen förordar bestämmelser om skolplikt för bildbara sinnesslöa
i åldern 7—21 år samt om vårdtvång för övriga sinnesslöa efter fyllda
sju år. Dock stadgas i lagförslaget, att endast den som är i oundgängligt
behov av anstaltsvård får utan medgivande intagas å vårdanstalt för varaktig
vård och kvarhållas i sådan vård. Förslaget upptar emellertid inga
bestämmelser, som direkt syftar till att säkerställa att ingen obehörigen
intages eller kvarliålles på anstalt (rättssäkerhetsfrågan). Enligt
förslaget skall alla sinnesslöa i varje landstingsområde registreras i
ett sinnesslöregister. Om inskrivning i och avförande ur detta register har
landstingets styrelse för sinnesslövården (centralstyrelsen) att besluta.
Utredningen understryker vikten av att såväl sakkunskap på de speciella
områden, varom här är fråga, som allmän medborgerlig erfarenhet blir
företrädda inom styrelsen. Denna skulle ju bl. a. handlägga fråga om
frihetsberövande och fatta för människors hela framtid betydelsefulla
avgöranden om registrering i sinnesslöregister.

Vad slutligen angår vårdkostnaderna föreslog 1946 års utredning,
att den rätt till kostnadsfri vård, som f. n. tillkommer de bildbara
sinnesslöa barnen, skulle utsträckas till alla grupper av sinnesslöa. Principiellt
bör enligt utredningens mening de nya uppgifter, som landstingen
föreslås skola få inom sinnesslövården, åvila staten. Staten bör därför täcka
de kostnader, som den väsentliga ökningen av landstingens uppgifter inom
sinnesslövården kommer att medföra. Enligt förslaget skall bidragen till
driftkostnaderna vid de kommunala anstalterna utgå med i genomsnitt
80 procent av kostnaderna. Bidragen skall graderas med hänsyn till skat -

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

teunderlaget. Anläggningsbidragen skall utgå efter saimna procentsats och
likaså graderas med hänsyn till skatteunderlaget. Bidrag till enskilda anstalter
föreslås skola utgå efter samma grunder för alla anstalter och utan
gradering efter skatteunderlag.

Yttranden över 1946 års sinnesslövårdsutrednings förslag.

Utredningens förslag att bibehålla sinnesslöhegreppet och
uppdelningen av de sinnesslöa i bildbara och obildbara har diskuterats i
åtskilliga yttranden. Skolöverstyrelsen anser, att beteckningen hildbar sinnesslö
är oegentlig. Sinnesslö bör icke användas som benämning på dem,
som dock är mottagliga för undervisning och utbildning samt senare är i
stånd att helt eller delvis försörja sig själva. I många fall torde det också
visa sig, att dessa efter genomgången utbildning icke bör kyrkobokföras
som sinnesslöa. överstyrelsen vill därför förorda, att skolanstalterna betecknas
särskolor och eleverna särskoleelever. Beteckningen sinnesslö bör
inskränkas till de obildbara sinnesslöa och dem, som efter genomgången
särskoleutbildning befinnes icke kunna taga vara på sig utan måste intagas
på arbetshem eller annan anstalt. Liknande synpunkter anföres av medicinalstyrelsen,
en del landstings förvaltningsutskott, svenska provinsialläkar/öreningen
m. fl. Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott
framhåller sålunda, att man enligt allmän praxis i största möjliga utsträckning
undviker benämningen sinnesslö och hellre talar om utvecklingsliämmade
eller efterblivna barn, därför att man av erfarenhet vet, att föräldrar
och anhöriga reagerar så häftigt inför benämningen och enständigt
vägrar erkänna, att deras barn tillhör kategorien sinnesslöa.

Medicinalstyrelsen skulle för sin del helst se, att termen sinnesslöhet helt
utrensades ur officiellt språkbruk och ersattes med en mera adekvat term,
exempelvis oligofreni. Även begreppen hildbar och obildbar är både olämpliga
och missvisande, därför att de givits en rent pedagogisk definition,
som saknar berättigande beträffande de fall, som utan förmåga att tillgodogöra
sig teoretisk undervisning dock visar en blygsam social anpassningsförmåga.
I stället för dessa begrepp skulle man kunna nöja sig med att
fastställa olika grader av sinnesslöhet, av vilka vissa är tillgängliga för
skol- och yrkesutbildning, andra icke. Möjligen kan begreppet »bildbar»
ersättas med det för den praktiska tillämpningen mera adekvata begreppet
»skolmogen».

Stockholms stadsfullmäktige föreslår i enlighet med ett utlåtande av dr
Torsten Ramer, att benämningen bildbara sinnesslöa slopas, och att man
för denna kategori inför beteckningen måttligt efterblivna. De hjälpklassmässiga
kunde då betecknas lätt efterblivna. Termen sinnesslöhet

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

borde i så fall — om den överhuvudtaget skall användas under barndomen
—- reserveras för de starkt efterblivna eller de för skolundervisning
otillgängliga, d. v. s. den kategori, som nu benämnes obildbara sinnesslöa.

Utredningens förslag rörande huvudmannaskapet har principiellt
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av alla remissinstanser, som
gått in på denna fråga, med undantag av svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet samt Uppsala, Älvsborgs och Skaraborgs läns landstings
förvaltningsutskott.

Landstingsförbundet intar den principiella ståndpunkten, att sinnesslövården
i sin helhet är en rent statlig uppgift och att huvudmannaskapet
därför bör åvila staten. Samma principinställning har Uppsala läns landstings
förvaltningsutskott. Stadsförbundet samt Älvsborgs och Skaraborgs
läns landstings förvaltningsutskott anser, att landstingens uppgifter rörande
sinnesslövården bör begränsas till bildbara sinnesslöa och att staten
bör svara åtminstone för de obildbara sinnesslöa.

Landstingsförbundet och stadsförbundet framhåller, att, även om huvudmannaskapet
ålägges landstingen, staten bör svara för samtliga kostnader
eller huvudparten av kostnaderna för sinnesslövården. Vidare betonas,
att landstingen f. n. saknar möjlighet att nöjaktigt fullgöra de vårdnadsplikter,
som det ifrågasatta huvudmannaskapet skulle innebära. Förslagets
genomförande får icke medföra, att staten omedelbart gör anspråk
på att landstingen skall taga hand om de sinnesslöa, som nu är intagna på
de statliga sinnessjukhusen. Huvudmannaskapet bör nämligen ej göras
strängare än det huvudmannaskap, som sjukhuslagen fixerar för landstingen
med avseende å den slutna kroppssjukvården, d. v. s. landstingens
vårdnadsskyldighet inträder i den mån annan ej drager försorg om vården.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg påpekar, att staten bör taga initiativet till
en lämplig regionplanering beträffande sinnesslövården, så att huvudmannen
i lämplig utsträckning förena sig om anstalterna. Sker ej sådan regionplanering
torde kostnaderna för sinnesslövården bli mycket höga, och det
är fara värt, att anstalter för sinnesslövården icke alls kommer att uppföras
i den takt, som är erforderlig för att tillgodose det föreliggande behovet.

Utredningens förslag beträffande de enskilda anstalternas
ställning har kritiserats i åtskilliga yttranden. Sålunda framhålles,
att den enskilda vården utgör ett nödvändigt och värdefullt komplement
till den statliga och kommunala samt att den icke bör avvecklas, förrän
staten och kommunerna på ett tillfredsställande sätt ordnat sinnesslövården,
vilket beräknas taga mycket lång tid.

Skolöverstyrelsen framhåller, att dessa anstalter får en delvis annan ställning,
om ansvaret för sinnesslövården och särskoleväsendet skall avila
landstingen och vården vara kostnadsfri för den enskilde, överstyrelsen
och medicinalstyrelsen bör genom allmänna direktiv tillse, att de enskilda

42

Kfingl. Maj:ts proposition nr 26.

anstalterna får ett mera enhetligt klientel än vad nu är fallet, så att de
kan på ett smidigt sätt inpassas i landstingens organisation för särskoleväsendet
och sinnesslövården.

Medicinalstyrelsen delar utredningens uppfattning om det lämpliga i de
enskilda anstalternas successiva avveckling men finner dock önskvärt med
något fastare och mera detaljerade övergångsbestämmelser. Enskilda anstaltsinnehavare
torde vid studium av betänkandet komma att erfara en
lätt förståelig osäkerhetskänsla med avseende på framtiden och fara föreligger
för att åtminstone mindre anstalter kan komma att skyndsamt avveckla
sin verksamhet med svårbemästrade eller kanske helt olösliga placeringsproblem
som följd. Det synes därför angeläget, att de enskilda anstaltsinnehavarna
lämnas någon form av garantier för möjligheten att fortsätta
verksamheten under viss bestämd tid.

De enskilda sinncsslöanstalternas förening understryker, att förslaget om
en snabb avveckling av de enskilda anstalterna måste skapa oro och
bekymmer för deras framtid, då ingen plan föreslagits, som i någon
form kan ge dem trygghet varken under avvecklingstiden eller därefter.
Skall landstingen övertaga sinnesslövården såsom föreslagits, kommer endast
en anstalt att finnas tillgänglig för de sinnesslöa. Föräldrarna till
sinnesslöa barn har efter barnens inskrivning i sinnesslöregistret ingen
möjlighet att själva bestämma någonting över sina barns placering. Att
åtminstone någon möjlighet slår öppen för fritt val i detta avseende anser
föreningen vara av oerhört stort värde liksom att mindre anstalter kan
ordnas med en viss hemkaraktär.

I motsats härtill har Stockholms stadskollegiums sinnesslövårdskommitté
uppmärksammat de olägenheter, som sammanhänger med att vården av
de sinnesslöa i betydande omfattning är beroende av privata anstalter. Som
dessa, såvitt kommittén kan finna, i allmänhet saknar utvecklingsmöjligheter,
måste ett avskaffande av bestående system med fristående privata
anstalter utgöra ett betydelsefullt led i strävandena för sinnesslövårdens
höjande.

I fråga om a nst altsorganisationen så har uppdelningen på
två olika anstaltstyper (undervisnings- och vårdanstalter) i princip godkänts
av de flesta remissinstanserna. Skolöverstyrelsen framhåller sålunda,
att denna linje för överstyrelsen är den enda tänkbara. Gentemot de sakkunniga
vill överstyrelsen hävda, alt uppdelningen bör innebära ett absolut
krav såtillvida, att avdelningar för vård av obildbara aldrig får finnas inom
särskolas område, överstyrelsen förutsätter dock, att så länge den psykiska
barnavården ej utbyggts på sådant sätt, att en fullständig observation
av barnen kan tänkas ske genom denna, möjligheter alltid skapas för att
inom särskolorna mottaga barn i förskoleåldern och skolåldern för observation
av bildbarhet.

Svenska landstingsförbundet finner den föreslagna uppdelningen i stort

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

sett ändamålsenlig men framhåller att kostnaderna kan väntas bli relativt
betydande samt att krav på särskiljande av de båda anstaltstyperna
icke bör framställas, förrän de kan förverkligas. Den hittillsvarande erfarenheten
torde vara, att skolöverstyrelsen sett väl dogmatiskt på denna
fråga, och icke till fullo beaktat de svårigheter, som f. n. är förbundna med
ett särskiljande. En lång övergångstid är nödvändig. Möjligheter bör liksom
hittills föreligga att anordna för två eller flera landsting gemensam
anstaltsorganisation. Nödvändigheten av en rundligt tillmätt övergångstid
understrykes även av andra remissinstanser, bl. a. svenska stadsförbundet.

Principiella invändningar har framförts av bl. a. medicinalstyrelsen,
svenska läkaresällskapet, svenska socialvårds förbandet, Skaraborgs läns
landstings förvaltningsutskott samt föreningen för sinnesslöa barns vård.

Medicinalstyrelsen, i vars synpunkter läkaresällskapet i stort sett instämmer,
tar avstånd från att uppdelningen göres skarpare än som är förenligt
med vårdtekniska, socialmedicinska och humanitära lämplighetsskäl.
Hittills gjorda erfarenheter uppmuntrar icke till en skärpning av den genom
1944 års lag införda demarkationen mellan undervisningsklientel och vårdklientel.
Eu skarp gräns mellan så kallade bildbara och obildbara sinnesslöa
låter sig icke dragas och, i den mån så göres, kommer detta enligt
medicinalstyrelsens uppfattning alltid att ske på bekostnad av de sinnesslöa,
som ur social och i åtskilliga fall även ur pedagogisk synpunkt kan
betraktas som bildbara. — Den föreslagna uppdelningen av sinnesslövården
på tvenne anstaltstyper under olika central ledning är konstlad och ur
nästan alla synpunkter opraktisk. De eventuella fördelarna av ett sådant
system uppväger icke tillnärmelsevis nackdelarna i form av bristande effektivitet
och smidighet. — För underlättande av en sakkunnig diagnostik,
behandling och övervakning, differentiering och omplacering inom vårdorganisationen
samt för tillvaratagande av möjligheterna till friare vårdformers
tillämpning i de enskilda fallen finner medicinalstyrelsen det vara
synnerligen angeläget, att den framtida anstaltsmässiga sinnesslövården
centraliseras länsvis. Anstalterna inom resp. län bör därvid förläggas till
en enda ort eller i de större länen möjligen två orter med god tillgång till
olika slag av medicinsk, pedagogisk och social sakkunskap. Centralanstalten
bör innehålla upptagnings- och förskolehem, skolhem, yrkesskolehem,
arbetsliem, vårdhem för lågtstående sinnesslöa i alla åldrar samt ålderdomshem
för de icke arbetsföra gamla, som ej är intagna på vårdhemmet.
Genom en sådan centralanstalt undvikes den dubbelorganisation, som inrättandet
av ett upptagningshem för barn vid vårdanstalt och ett förskolehem
vid undervisningsanstalt synes innebära. I stället tillkommer en i
sinnesslövården länge efterlängtad särskild avdelning för äldre, ej längre
arbetsföra intagna.

Socialvårdsförbundet och föreningen för sinnesslöa barns vård anser, att
den strikta uppdelningen på skol- och vårdanstalter i praktiken icke är helt

44 Kiingl. Maj:Is proposition nr 26.

genomförbar, men att all sinnesslövård i ett län ej bör centraliseras till eu
enda anstalt.

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott framhåller bl. a., att
de obildbara sinnesslöa över 12 år, vilka anses böra snarast omhändertagas
av staten, knappast kan bliva föremål för annat än ett rent omhändertagande.
De kan därför utan olägenhet sammanföras i ett relativt
begränsat antal stora anstalter, vilkas upptagningsområde bör omfatta
flera län. Det allmännas kostnader och personalbehovet skulle härigenom
kunna begränsas betydligt och landstingen få möjlighet att med
utnyttjande av de frigjorda anstaltsbyggnaderna snabbare idbygga sinnesslövården
i övrigt. Detta är synnerligen angeläget, enär platsbristen icke
minst för de skolplilctiga sinnesslöa bildbara barnen är ytterst allvarlig och
pressande.

I vissa yttranden bl. a. från skolöverstyrelsen och socialstyrelsen har framhållits,
att utredningen icke tillräckligt beaktat betydelsen av e x t e rnatskolorna.

Skolöverstyrelsen upplyser, att externatskolorna fungerar som en lägre
form av hjälpskola under närmaste ledning av de lokala skolmyndigheterna.
I den mån andra skäl icke talar däremot, är det givetvis en fördel, att barnen
under skoltiden får kvarstanna i sina hem. I städer och samhällen, där
en utbyggd hjälpskola finnes, bör också en externatavdelning kunna inlättas,
vilken samtidigt kan från hjälpskolan övertaga de minst kvalificerade
eleverna. Externatbarnen har större möjligheter alt anpassa sig till
samhällslivet och åsamkar det allmänna en ojämförligt mindre kostnad.
Externaten bör, där så lämpligen kan ske, utbyggas till att omfatta viss
yrkesutbildning eller praktisk fortbildning såsom skett i Stockholm och
Göteboig. I andra fall kan fortsatt praktisk utbildning erhållas vid internatens
yrkesskolor.

Enligt socialstyrelsens mening torde mycket vara att vinna genom att
undervisning av sinnesslöa skolbarn i ökad utsträckning sker i form av
externatundervisning med barnen boende i föräldrahemmet eller annat enskilt
hem. En sådan anordning är utan tvivel i många fall den lyckligaste
lösningen av det barnavårdsproblem, som här föreligger. Särskolornas
lärarförening framhåller vikten av att externatklasser inrättas på alla
platser, där så är möjligt.

Från några håll har vidare understrukits, att systemet med lijälpklasser
vid folkskolorna borde byggas ut. Sålunda framhåller svenska provinsialläkarföieningen,
att hjälpundervisning för landsbygdens barn nu saknas
så gott som helt och att dessa barn intager en ogynnsammare ställning än
städernas. Man kan inte komma ifrån, att frågorna om hjälpklassundervisning
och om undervisning av s. k. bildbara sinnesslöa hänger intimt samman
och att gränsdragningen många gånger är svår. Risk föreligger i varje

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

fall, att på landsbygden ett större antal barn än i städerna hamnar i anstaltsmässig
sinnesslövård.

Beträffande den öppna vården framhåller svenska landstingsförbundet,
att alla möjligheter att bereda vissa sinnesslöa vård utanför anstalt
bör tillvaratagas för att i möjligaste mån minska platsbehovet. Socialstyrelsen
anser det framförallt vara av största vikt, att en effektivare eftervård
av från vårdanstalterna utskrivna äger rum.

Stadsfullmäktige i Göteborg framhåller, att familjevården i Danmark fått
eu betydande omfattning. En väsentligen på familjevård baserad vård av
vuxna bildbara sinnesslöa skulle kunna avsevärt minska anstaltsbehovet och
kostnaderna. Även med tämligen hög ersättning till vårdande familjer och
med god kontroll torde familjevård i regel ställa sig avsevärt billigare an
anstaltsvård och understundom i socialt och humanitärt avseende t. o. in.
vara anstaltsvården överlägsen. Även stadsfullmäktige i Malmö anser, att
utredningens förslag om intensifierad öppen vård av sinnesslöa f. n. bör
ägnas det största intresset. De försök, som vid Värnhems vårdhem gjorts
med utplacering av sinnessjuka och sinnesslöa, har följt utredningens linjer
och givit mycket uppmuntrande resultat.

Enligt svenska socialvårdsförbundct torde vissa omständigheter tyvärr
försvåra en mera avsevärt ökad utplacering i öppen vård. Först och främst
torde sådan utplacering i enskilda familjer i städer och i synnerhet i de
större städerna endast kunna förekomma i mera begränsad omfattning
bl. a. på grund av den rådande trångboddheten, som i mycket hög grad försvårar
en familjevård av ifrågavarande slag. Beträffande lanthemmen spelar
— då det gäller de manliga sinnesslöa — jordbrukets mekanisering och
industrialisering otvivelaktigt en försvårande roll. Man kan givetvis icke
heller bortse från att icke alla familjer, som vill ta emot en sinnesslö, passar
därför. Även Stockholms stadskollegiums sinnesslövårdskommitté anser, att
de sakkunniga varit alltför optimistiska i fråga om möjligheten att i större
skala ordna s. k. tillsynsvård av sinnesslöa. Ehuru kommittén är fullt införstådd
med tankegången, att den sinnesslöe ej längre än nödvändigt skall
vistas på anstalt, anser den dock, att större delen av anstaltsklientelet blir
bäst hjälpt genom att stanna kvar i den miljö, vari den en gång blivit rotfäst.
Andra vägar för tillsynsvård av de högre stående sinnesslöa synes
böra prövas. Kommittén har därvid tänkt sig anordnandet av några mindre
inackorderingshem, där försöksutskrivna sinnesslöa kan få en fristad under
övervakning i lämpliga former.

Förslaget om registrering av samtliga sinnesslöa har mött stark kritik i
flera yttranden, bl. a. i dem som avgivits av skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen.
Rättssäk er hetsfrågan har dock icke närmare berörts
i samband härmed. Fastmera framhåller båda dessa myndigheter att
in- och utskrivning av särskoleelever och sinnesslöa icke i första hand bör

46 Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

ankomma på centralstyrelsen utan på rektorn för landstingets särskolor
lesp. anstaltsföreståndaren i samråd med läkaren. Skolöverstyrelsen anser
dock att frågan bör hanskjutas till centralstyrelsen om dessa är av olika
mening eller eljest särskilda skäl föreligger.

Vad slutligen angår utredningens förslag, att sinnesslövården
bör vara kostnadsfri för alla grupper av sinnesslöa, har detta principiellt
biträtts av alla remissinstanser, som gått in på denna fråga, utom
stadsfullmäktige i Norrköping, som anser, att sinnesslö med egna medel
bör betala för sig.

Yttrandena över utredningens förslag i statsbidragsfrågan
torde icke böra redovisas här. Dock bör nämnas, att å ena sidan statskontoret
anser att den kommunala andelen i driftskostnaderna icke är tillräckligt
stor för att syftet med densamma skall vinnas, medan å andra sidan
bl. a. både svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet är av
motsatt uppfattning och menar alt den kommunala andelen satts för högt
(landstingsförbundet) eller helt borde slopas utom för lärarlönerna (stadsförbundet).
— Statskontoret anser, att landstingens bidrag icke bör
understiga 25 procent. I flera yttranden har de föreslagna statsbidragsgrunderna
kritiserats. Systemet med gradering efter skatteunderlaget bär förklarats
vara för invecklat och därjämte icke rättvist.

1951 års sinnesslövårdsutredning.

Vad föist angår sinnesslöbegreppet och den därmed sammanhängande
lrågan om lagens tillämpningsområde, så anser
utredningen att sinnesslönamnet icke bör bibehållas såsom beteckning i
lagen för de psykiskt defekta personer, som bör falla under densamma och
som nu innefattas under detta namn. I stället föreslås beteckningen »psykiskt
efterblivna». 1 fråga om avgränsningen av detta klientel, så förordar
utredningen i anknytning till vissa uttalanden i direktiven, att lagen i
fråga om andra än barn skall avse vuxna, som på grund av allmän psykisk
efterblivenhet är ur stånd att taga vård om sig själva. Beträffande
barn i skolåldern bör däremot avgränsningen ske liksom hittills och alltså
under lagen föras barn, som på grund av sådan efterblivenhet icke kan
tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpklassundervisning.

I sin motivering framhåller utredningen till en början, att beteckningen
sinnesslö icke längre godtages inom psykiatrin. Anledningen härtill torde
bl. a. vara, att namnet icke motsvarar hela den grupp, det här rör sig om,
utan på sin höjd en del av densamma. Slöhet till sinnet utgör nämligen
knappast något väsentligt karakteristiskt drag gemensamt för alla inom
gruppen. Efter att ha redogjort för terminologin på området fortsätter utredningen.

47

Kungi. Maj:ts proposition nr 26.

De inom psykiatrin brukade termerna synas sålunda icke kunna användas
som beteckning för dem, som f. n. benämnas »bildbara» och »obildbara»
sinnesslöa. Ej heller bör enligt utredningens mening sinnesslönamnet kvarstå
som beteckning för de »obildbara», vilket förordats i yttranden över
1949 års betänkande. Icke heller här är nämligen beteckningen adekvat. Inskränkes
användningen av sinnesslönamnet till att avse de »obildbara»
vuxna, skulle dessutom beteckningen här få en helt annan betydelse än i
övrig lagstiftning (giftermålsbalken, steriliseringslagen etc.), vilket måste
vara olämpligt. Härtill kommer, att svårigheterna vid gränsdragningen
mellan så kallade »bildbara» och »obildbara» göra det olämpligt att i lagföreskrifter
beteckna grupperna med olika namn. Olägenheterna med en
dylik uppdelning skulle också framträda vid till exempel eftermognad och
i samband med variationer i de individuella utvecklingskurvorna. Ingenting
skulle sålunda kunna hindra, att en person vid ett tillfälle måste betraktas
som sinnesslö och en tid efteråt kanske icke längre kunna rubriceras
som sådan eller tvärtom.

I själva verket torde det icke vara möjligt att finna någon beteckning för
hela det ifrågavarande klientelet, som i och för sig på ett i förevarande
sammanhang tillfredsställande sätt avgränsar detta från andra psykiskt
defekta och från normala. Denna avgränsning torde nämligen få ske efter
olika principer för barn och vuxna, och benämningen på defekttillståndet
måste i varje fall kompletteras så att det härpå grundade undervisningseller
vårdbehovet preciseras på ett i görligaste mån objektivt sätt. Enbart
intelligensdefekten — uttryckt t. ex. i en viss låg intelligenskvot — kan ju
icke utgöra grund för omhändertagande.

I frågan om en adekvat och samtidigt avgränsande bestämning på det
grundläggande defekttillståndet, det som f. n. betecknas som sinnesslöhet
(oligofreni), fastslår utredningen i fortsättningen att man numera inom
psvkiatrin anlägger ett helt annat betraktelsesätt på dessa problem än för
några år sedan. Då antog man allmänt att intelligensen var en konstant
faktor. Nu hade man bl. a. genom de erfarenheter, som vunnits inom barnpsykiatrisk
verksamhet, samt genom systematiska intelligensundersökningar
allt oftare funnit, att intelligensfaktorerna förändras. Främst inträffade
dylika förändringar i sådana situationer, då brister i barnets miljö
icke medfört tillräckliga stimuli för den intellektuella utvecklingen. Tillkomsten
av sådana stimuli kunde då förbättra situationen. Även i andra
situationer kunde man räkna med möjligheten av förändringar. En snabb
utveckling kunde sätta in efter tidpunkten för en intelligensundersökning
och medföra en t. ex. högre intelligenskvot vid undersökning kort tid efteråt.
— Härutöver måste man också ta hänsyn till sen- och eftermognadsprocesser
av annat slag.

Med hänsyn till det anförda har utredningen ansett sig böra övergiva
uppfattningen av sinnesslöheten som ett relativt väldefinierbart statiskt
tillstånd hos ett klientel, som innefattar från varandra klart avskilda grupper.
Utredningen fortsätter.

De intellektuella undermålighetstillstånden eller utvecklingshämningarna
utgöra en mycket heterogen och till sin etiologi (orsak) skild grupp, ur

48

Kungt. Maj:ts proposition nr 26.

vilken, allt efter som forskningen gör framsteg, mer eller mindre enhetliga
delar utkristallisera sig. Man finner sålunda ärftliga och medfödda men
också förvärvade sjukdomar i centrala nervsystemet, de senare ofta skador
av olika slag, vilka direkt eller indirekt drabbat hjärnan under skilda
åldrar och mognadsstadier. Det finnes också en hel del tillstånd, som gå
under benämningen pseudodebilitet, där det alltså endast rör sig om eu
skenbar intellektuell utvecklingshämning. Det kan vara barn, som på
grund av en eller annan anledning ej fält tillfälle visa sina optimala intellektuella
möjligheter. Hit hör t. ex. de svårt miljöskadade barn, som utvecklats
ogynnsamt socialt på grund av upprepade skilsmässor från modern,
institutionsvård etc. Vidare hör till utvecklingshämningar även partiella
sådana, t. ex. den grupp av barn, som lider av brister antingen inom
den auditiva eller den visuella perceptionen (bristande ljud- resp. synuppfattning)
och därigenom hämmats i sin utveckling, samt barn med t. ex.
utpräglat motorisk talhämning, döva resp. blinda barn, där lytet avskärmat
dem och omintetgjort ett rikare växelspel mellan dem själva och deras omgivning.
Det kan vidare vara motoriskt sent utvecklade eller på annat sätt
kroppsligt sjuka barn, som på grund av åtföljande psykiska hämningar ej
kunna göra sig gällande i intellektuellt avseende.

Utredningen har funnit uttrycket »allmän psykisk efterblivenhet» bäst
angiva och avgränsa det klientel, som lagen bör omfatta. Med personer
lidande av »allmän psykisk efterblivenhet» åsyftas endast de, som på grund
av brister i centrala nervsystemet hämmats i sina intellektuella helhetsfunktioner.
Lagen avses sålunda icke omfatta t. ex. sådana intellektuella
utvecklingshämningar, som utan att sammanhänga med brister inom det
centrala nervsystemet bero på miljöförhållanden, uppväxtförhållanden
o. dyl. Inte heller avses utvecklingshämningar, som direkt kunna sättas
i samband med kroppslig svaghet eller sådana kroppsliga sjukdomstillstånd,
som icke beröra det centrala nervsystemet. Vidare avser lagen inte heller
de partiellt utvecklingshämmade, hos vilka de intellektuella funktionerna
i flera avseenden kunna vara normala, medan brister framträda på t. ex.
enbart ljuduppfattningens och synuppfattningens område med åtföljande
svårigheter för kunskapstillägnande. I

I frågan vilka sociala eller pedagogiska indikationer, som bör föreligga
för att en psykiskt efterbliven skall falla under lagen, anför utredningen
bl. a.

Vad angår barnen under skolåldern, så utgör vårdbehovet den primära

grunden för omhändertagande. —--En viss mindre grupp kommer att

omfatta sådana barn, där psykisk efterblivenhet misstänkes och barnen
därför böra bli föremål för observation.

I fråga om barn i skolåldern, synes det icke finnas anledning att frångå
den i gällande lagstiftning använda pedagogiska indikationen. Lagen bör
alltså avse barn i skolåldern, som icke kunna tillgodogöra sig folkskolans
vanliga undervisning eller hjälpundervisning. Även här gäller givetvis, att
det måste röra sig om en allmän psykisk efterblivenhet med motsvarande
brister inom aet centrala nervsystemet. De barn skola sålunda ej hänföras
hit, som förete endast partiella rubbningar, och sålunda ej barn med t. ex.
endast läs- och skrivsvårigheter. Utredningen vill vidare understryka, att
förmågan att tillgodogöra sig undervisning icke kan bedömas endast genom
intelligensundersökningar. I många fall torde det vara nödvändigt, att bar -

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

net en längre tid prövas och observeras i särskolan, innan ett definitivt
beslut kan meddelas. Beteckningen bildbar är icke någon lämplig beteckning
på den grupp som kan gå i särskola lika litet som beteckningen »obildbar»
bör användas för de övriga. Även efterblivna barn, som icke synas
kunna tillgodogöra sig särskolans undervisning, äro ofta »bildbara» i den
meningen, att de äro tillgängliga för viss undervisning och utbildning. I
lämplig miljö och med sakkunnig behandling kunna de stundom utveckla
sig till skolmognad.----

Vad slutligen angår de vuxna synes det vara ett faktum, att intelligenskvoten
lika litet som förmågan att tillgodogöra sig viss .undervisning icke alltid
är avgörande för den sociala anpassningsförmågan. Det har visat sig, att även
efterblivna med en förhållandevis låg intelligenskvot kunnat klara sig
relativt bra i samhället, medan andra med samma kvot måst omhändertagas
på anstalt.

Utredningen har stannat för att föreslå, att lagen skall omfatta sådana
vuxna, som på grund av sin allmänna psykiska efterblivenhet äro ur stånd
att taga vård om sig själva.

I fråga om huvudmannaskapet framhåller utredningen att det
redan i dess direktiv fastslagits, att landstingen borde ha det primära ansvaret
för undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna med det undantaget,
att staten alltjämt borde svara för de asociala och svårskötta samt
efterblivna med komplicerat lyte och vissa därmed jämförliga kategorier.
Utredningen tillägger.

Man kan svårligen tänka sig att överföra hela denna vårdgren till staten.
För de s. k. bildbaras del har detta ifrågasatts endast i ett par yttranden
över 1949 års betänkande och då närmast som eu principståndpunkt. I
fråga om detta klientel har ju på grundval av 1944 års lag landstingen redan
byggt upp en omfattande skol- och anstaltsorganisation och hos många
landsting torde ha samlats värdefulla erfarenheter på detta undervisningsoch
vårdområde. Det ansluter sig också naturligt till den psykiska barnaoch
ungdomsvården, där flera landsting med statligt stöd tagit på sig viktiga
uppgifter och som avses skola ytterligare utbyggas i landstingens regi.
Den centralisering, som måste följa av att sinnesslövården förstatligades,
skulle bryta denna anknytning och göra onyttigt mycket av det förtjänstfulla
arbete, som landstingen nedlagt på centralanstalterna. Det torde för
övrigt i nuvarande läge knappast kunna komma ifråga att låta staten
övertaga ett nytt stort vårdområde. Såsom 1946 års sakkunniga uttalat
skulle det då kunna befaras, att den nödvändiga utbyggnaden av anstaltsorganisationen
icke skulle kunna åvägabringas inom rimlig tid. Mot ett
förstatligande talar jämväl, att det här delvis rör sig om en skolorganisation,
som i viss mån och särskilt då det gäller externaten kan betecknas som en
utbyggnad av den vanliga folkskolan för ett speciellt klientel. Folkskoleväsendet
är ju sedan gammalt i vårt land i första hand en kommunal angelägenhet.

Bortsett från sistnämnda synpunkt gäller det sagda delvis även vården
av de höggradigt efterblivna, de s. k. obildbara. Också för detta klientel ha
nämligen flera landsting gjort betydande insatser och upprättat vårdhem
inom områden, där de enskilda anstalterna icke varit tillräckliga eller
sådana alls icke funnits och något enskilt initiativ icke varit att förvänta.
4 — Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 26.

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

I huvudsak på dessa skäl har även 1951 års utredning förordat, att ansvaret
för att de psykiskt efterblivna får den undervisning och vård de behöver
genom ett uttryckligt stadgande ålägges landstingen och städerna
utanför landsting. Bestämmelse härom har upptagits i 2 § första stycket,
utredningens lagförslag. Utredningen understryker emellertid, att härmed
icke är sagt att landstingen skall svara för någon större del av kostnaderna
eller att de ensamma skall vara huvudmän för skolor och anstalter.

I kostnadsfrågan anser utredningen, att staten måste lämna mycket
väsentliga bidrag både till anläggning och drift av dessa skolor och anstalter,
men går icke in på vare sig statsbidragens storlek eller deras konstruktion.

Beträffande det faktiska huvudmannaskapet och frågan om de enskilda
anstalternas ställning anser utredningen, i motsats till
1946 års sakkunniga, icke att dessa anstalter efter en övergångstid skall avvecklas.
Utredningen åberopar som skäl härför dels att den ekonomiska situationen
och rådande byggnadsreglering icke torde medge, att nya anstalter
inrättas i den utsträckning, som sannolikt skulle krävas enligt den andra
linjen, dels att vården av vissa kategorier efterblivna i många fall lika bra
eller bättre handhas på små eller specialiserade enskilda vårdhem och skolor
än på stora landstingsanstalter. Särskilt åsyftades här anstalter, som drivs
av organisationer eller sammanslutningar med speciellt intresse för och
erfarenhet av denna vårdgren. Utredningen fortsätter.

Härmed är icke sagt, vare sig att alla enskilda anstalter skötas tillfredsställande
och böra bestå i denna form eller att landstingens redan existerande
vårdanstalter icke fylla en viktig uppgift. I själva verket torde, även
om flertalet enskilda anstalter bibehålies, en utbyggnad vara nödvändig
redan för att det mest trängande vårdbehovet skall fyllas och de enskilda
hemmen och ålderdomshemmen befrias från efterbliva, som icke lämpligen
kunna och böra vårdas där.---

Både i fråga om tillgången på skolor och anstalter och deras beskaffenhet
äro förhållandena mycket olika i skilda delar av landet. För att klargöra
läget i varje landstingsområde, särskilt beträffande behovet av nybyggnad
eller nyinrättande av anstalter samt varje enskild anstalts fortsatta ställning,
torde det vara nödvändigt, att en inventering av antalet psykiskt efterblivna
av olika kategorier verkställes samt att på grundval härav planer
göras upp, hur undervisningen och vården av dessa skall ordnas inom resp.
områden. Utredningen förordar, att en sådan planläggning snarast möjligt
kommer till stånd och att planerna få utgöra grunden för ordnandet av
detta vårdområde. I planerna böra upptagas skol- och vårdplatser på kommunala
och enskilda anstalter till det antal, som är erforderligt med hänsyn
till områdets behov. Även organ för den öppna vården böra upptagas i
planerna. Skyldigheten att upprätta dessa bör fastslås i lagen. Utredningen
förordar, att bestämmelsen utformas efter mönster av 40 § barnavårdslagen,
där det stadgas, att Konungen för varje landstingsområde efter förslag av
landstinget skall fastställa plan för barnhemsvårdens ordnande inom området.

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

I enlighet med det sagda har i 2 § andra stycket utredningens lagförslag
stadgats, att varje landsting skall för sitt landstingsområde låta upprätta en
plan för ordnandet av undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna
inom området, i vilken plan bör upptagas specialskolor, benämnda särskolor,
och vårdanstalter med erforderligt antal platser ävensom organ för
den öppna vården. Planen skall underställas Konungen för prövning och
fastställelse och ändring av planen skall fastställas av Konungen eller myndighet,
som Konungen bestämmer.

Utredningen framhåller, att även externaten bör upptagas i dessa planer,
och anför vidare bl. a.

Vid upprättandet av planerna böra förhandlingar upptagas med de enskilda
anstalter för psykiskt efterblivna, som finnas inom landstingsområdet
eller som ta emot elever eller patienter från detta. I många fall torde
härvid konstateras, att den enskilda anstalten bör fortsätta sin verksamhet
i nuvarande regi stundom kanske med ändrat upptagningsområde eller
med ett annat klientel. Den enskilda anstalten upptas då i planen. Anses
det däremot mindre lämpligt, att en anstalt i fortsättningen drives av enskild,
eller önskar innehavaren icke längre driva anstalten och finnes ingen
annan lämpad person eller sammanslutning, som vill övertaga den, måste
landstinget överväga, om landstinget bör förvärva anstalten eller om den
bör läggas ned.

Det förhållandet, att en enskild anstalt icke ansetts höra upptagas i något
landstings plan, behöver emellertid icke med nödvändighet föranleda, att
verksamheten upphör. Statsbidrag bör självfallet icke längre utgå, men i
vissa fall kan måhända likväl finnas möjligheter till fortsatt drift.

Icke endast inom landstingsområdet belägna anstalter böra komma ifråga
för inordnande i planen för området. Redan de nuvarande centralanstalterna
ligga ej sällan utanför det område, för vilket de äro avsedda, i vissa
fall beroende på, att flera landsting förenat sig om en sådan anstalt. Då
ett landstingsområde i många fall icke är tillräckligt för att bära upp en
differentierad skol- och anstaltsorganisation med anstalter av lämplig
storlek, bör denna ordning fortsätta. I vissa fall torde detta böra ske i den
formen, att en gemensam plan göres upp för undervisningen och vården av
de psykiskt efterblivna inom två eller flera landstingsområden. Kommunala
anstalter drivas då gemensamt och de enskilda anstalterna i planen
få ta emot elever eller patienter från de olika områdena.

Då de enskilda anstalterna f. n. i allmänhet ha elever eller patienter från
flera landstingsområden, kräver deras eventuella inordnande i landstingens
planer i detta sammanhang särskild uppmärksamhet och samråd mellan de
landsting, från vars områden patienterna komma. Många gånger torde det
vara önskvärt, att en sådan anstalts upptagningsområde begränsas. Det
bör nämligen eftersträvas, att de efterblivna, särskilt barnen, icke placeras
alltför långt från hemorten. I och för sig bör emellertid hinder icke
möta, att en eller flera vårdanstalter för ett landstingsområde äro belägna
utanför området. Då ett stort antal enskilda anstalter äro belägna i södra
Sverige, särskilt i vissa län, medan andra län helt sakna vårdanstalter, är
en sådan ordning också nödvändig, om icke en omfattande nybyggnad av
anstalter skall behöva ske.

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

I fortsättningen behandlar utredningen frågan om konsekvenserna
för vederbörande landsting, särskilt i ekonomiskt avseende, att en viss anstalt
upptagits i planen för landstingsområdet. Bestämmelserna i lagförslaget
härom har utformats efter mönster av motsvarande stadgande i 40 §
andra stycket barnavårdslagen. Sålunda stadgas i fråga om huvudmannaskapet,
att det, i den mån annan icke drager försorg därom, skall åligga
landsting att anordna och driva de särskolor och vårdanstalter, som finns
upptagna i planen. — Utredningen tillfogar.

Åläggandet är alltså i så måtto begränsat, att landstingen icke själva
skola övertaga de anstalter, som redan på ett tillfredsställande sätt drivas
av andra. I flertalet fall lär det här komma att röra sig om sammanslutningar
eller privatpersoner, men även t. ex primärkommuner och kommunalförbund
kunna tänkas som huvudmän. Äro planerna gemensamma för
flera landsting, åvilar givetvis också huvudmannaskapet i princip dessa
landsting gemensamt.

Även för de i planen upptagna skolorna och anstalterna, som sålunda
drivas av andra, bör enligt utredningens mening ett subsidiärt ekonomiskt
ansvar åvila landstingen.

Detta subsidiära ansvar har i lagförslaget utformats som ett åläggande
att, i den mån erforderliga medel icke annorledes tillhandahålles, bestrida
kostnaderna för anordnande och drift av ifrågavarande skolor och anstalter
i den utsträckning deras platser är avsedda för landstingsområdets
gemensamma behov. För vissa specialanstalter, som avses skola ta emot
elever och patienter från ett större antal landstingsområden eller hela riket,
borde dock ett subsidiärt ekonomiskt ansvar för de berörda landstingen
icke komma i fråga. Platser vid dessa anstalter bör däremot enligt utredningens
mening upptagas i planerna för samtliga berörda landsting, varefter
dessa platser i första hand reserveras för elever eller patienter från
vederbörande landstingsområde.

I fråga om anstaltsorganisationen innebär utredningens förslag
icke några väsentliga nyheter i förhållande till 1949 års betänkande.
Utredningen framför bl. a. följande allmänna synpunkter.

I likhet med 1946 års sakkunniga anser utredningen, att i själva lagen
böra upptagas bestämmelser om de olika huvudtyper av anstalter, som skola
finnas inom landstingens organisation för undervisningen och vården av de
psykiskt efterblivna. Härvid bör en uppdelning göras mellan skolorna å ena
och vårdanstalterna å andra sidan. En dylik uppdelning är enligt sakens
natur motiverad av den olikartade karaktär de båda huvudtyperna ha. I
skolanstalterna utgör givetvis undervisningen en mycket viktig del av
verksamheten, utan att den, såvitt angår internaten, bör undanskymma
betydelsen av att barnen få en vård, lämpad efter deras utvecklingsgrad
och de speciella förhållandena i internatet. I vårdanstalterna åter rör det sig
ju till övervägande delen om vård och det pedagogiska momentet kommer
endast in i form av sysselsättningsterapi. Att en sådan uppdelning sker i
författningen innebär emellertid icke ett ställningstagande till frågan, hur
anstalterna böra förläggas i förhållande till varandra, och utesluter alltsåicke

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

i och för sig, att en vårdanstalt ordnas i anslutning till en skolanstalt och
vice versa. Å andra sidan medför icke utredningens förut deklarerade grundsyn
på undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna som en enhetlig
vårdgren, att inom varje område i princip endast skall anordnas en
centralanstalt med särskilda avdelningar för skolundervisning, yrkesutbildning
och vård. En dylik centralisering, som förordats bl. a. av medicinalstyrelsen,
är enligt utredningens mening icke påkallad av de krav på goda
möjligheter till differentiering och omplacering inom organisationen i dess
helhet, som utgöra en konsekvens av den nämnda grunduppfattningen.
Dessa krav kunna tillgodoses genom en enhetlig ledning för hela vårdgrenen
inom respektive områden.

Utredningen ser närmast spörsmålet, hur skolorna och vårdanstalterna
skola förläggas i förhållande till varandra, som en praktisk byggnadsfråga,
som får lösas efter de faktiska förhållandena inom varje område. Med hänsyn
till de uppenbara olägenheterna av att en internatskola för efterblivna har
sina lokaler i omedelbar anslutning till en anstalt för asylklientel bör
dock en sådan ordning icke komma ifråga, då nya anstalter skola inrättas,
och bestående anknytningar av denna typ böra om möjligt avvecklas. Om
sådant av praktiska skäl — tillgängliga byggnader, möjligheter till vissa
gemensamma anordningar etc. — är lämpligt, bör det däremot icke vara
uteslutet, att en skola och ett vårdhem för efterblivna förläggas i närheten
av varandra, under förutsättning att skolelever och patienter vid vårdhemmet
kunna hållas skilda åt.

Med angivna modifikationer böra alltså landstingen få ordna anstaltsorganisafionen
på sätt som är lämpligast för varje område. Utredningen
vill ytterligare betona, att, om nybyggnad av anstalter blir nödvändig, det i
allmänhet bör undvikas att sammanföra en skolanstalt med andra anstalter
för efterblivna, i varje fall då upptagningsområdet är så folkrikt, att anstalten
ändock kan få en tillfredsställande storlek.

Externatundervisningen bör enligt utredningens mening utbyggas och på
allt sätt uppmuntras och stödjas. I lagtexten markeras detta genom ett
stadgande, att behovet av särskoleplatser, där så lämpligen kan ske, skall
tillgodoses genom externatskola eller externatplatser vid skolhem.

I fråga om anstaltsformerna, så har utredningen i fråga om skolanstalterna
accepterat ett förslag av skolöverstyrelsen om benämningen särskola
såsom ett gemensamt namn för alla skolor för nu ifrågavarande efterblivna,
alltså både internaten och externatskolorna. Särskolan bör enligt utredningens
mening omfatta tre avdelningar, avsedda resp. för barnen under
skolåldern, för barnen i denna ålder samt för barn och ungdom, som avslutat
den egentliga skolundervisningen. I den förstnämnda avdelningen
(småbarnshem) torde utom barn, som kan tillgodogöra sig viss förskoleundervisning,
få mottagas även efterblivna mindre barn, som behöver
anstaltsvård men vilkas efterblivenhet icke är så utpräglad och klarlagd,
att de bör intagas på vårdhem. För dessa barns omhändertagande träder
alltså enligt 1951 års förslag småbarnshemmen i stället för de upptagningshem,
som f. n. skall finnas inom centralanstaltens ram och som i 1949 års
förslag fanns inordnade bland vårdanstalterna. Såsom ersättning för dessa

54

Kungi. Maj.ts proposition nr 26.

upptagningshem skall enligt förslaget vidare i anslutning till särskolan
finnas anordnad observationsavdelning för undersökning av barn, som ifrågasatts
behöva undervisning eller vård enligt lagen. Sådana avdelningar
bör enligt utredningens mening icke ordnas vid vårdanstalterna, då det icke
kan anses lämpligt, att de tveksamma fall, som placeras på observationsavdelning,
sammanföres med de klara vårdfallen.

I fråga om vårdanstalterna förordar utredningen, att en ny anstaltsform
införes, nämligen särskilda ålderdomshem för sådana efterblivna, som vårdats
eller kunnat vårdas på arbetshem men icke längre är i arbetsför ålder.
Utredningen tillägger.

Dessa efterblivna finnas f. n. framförallt på vanliga ålderdomshem, på
sinnessjukavdelningar vid sådana anstalter eller på kommunala och enskilda
vårdhem för sinnessjuka. Särskilt på de kommunala ålderdomshemmen
utgör detta klientel en stor belastning, som minskar trivseln för andra
åldringar där. Det måste anses som ett viktigt led i den pågående upprustningen
av dessa hem att befria dem från de efterblivna. Samtidigt torde
det ur humanitär synpunkt vara angeläget, att efterblivna, som så länge
de varit i arbetsför ålder kunnat reda sig själva hjälpligt ute i arbetslivet,
icke på sin ålderdom placeras bland sinnessjuka och höggradigt efterblivna.
För denna nya anstaltsform torde landstingen i en del fall kunna
övertaga befintliga anstalter. I vissa fall kan ålderdomshemmet för efterblivna
kombineras med arbetshemmet. Möjligheterna till ett samgående
landstingen emellan bör utnyttjas. Självfallet bör statsbidrag utgå till anläggning
och drift av ålderdomshem liksom till övriga vårdanstalter för
efterblivna.

I fråga om den öppna vården innebär utredningens författningsförslag
inga genomgripande nyheter i förhållande till 1944 års lagstiftning
och den av 1946 års sakkunniga förordade ordningen. Utredningen har dock
sökt komma fram till en enhetlig terminologi och klart preciserade vårdformer.
Utredningen skiljer härvid mellan utackordering i familjevård och försöksutskrivning.
De i familjevård utackorderade får anses vara intagna på
anstalten -—■ de avses skola vara placerade i dess närhet — och kan formlöst
återföras dit, om så erfordras. En försöksutskriven däremot har en friare
ställning i förhållande till anstalten. Han bör visserligen kunna ställas
under övervakning och underkastas särskilda föreskrifter, men för hans
återintagande på anstalten lcräves ett formellt intagningsbeslut. Den något
oklara vårdformen »väntetidsvård» i 1949 års förslag har icke upptagits av
utredningen.

Utredningen understryker, att författningsbestämmelser är av mindre
vikt i fråga om den öppna vården. Det väsentliga är, att hos alla dem,
som hos tillsynsmyndigheter, huvudmän, särskolor och anstalter har med
undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna att skaffa, finns ett
verkligt intresse för denna vårdform och vilja att utnyttja alla möjligheter
för att undvika anstaltsvård av de efterblivna.

Utredningen har ägnat särskild uppmärksamhet åt rättssäkerhets -

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

frågan, synbarligen särskilt med hänsyn till att den i likhet med 1946 års
sakkunniga förordar att även andra än skolpliktiga efterblivna t. o. in. mot
sin egen eller förmyndarens vilja skall få intagas eller kvarhållas på anstalt.
Kvarhållanderätten är dock i utredningens förslag begränsad till de vårdbehövande
efterblivna, som fyllt 16 år. Vidare föreslås att, där ej särskilda
skäl föranleder till annat, intagning och kvarhållande på vårdanstalt endast
skall få ske av den som är i oundgängligt behov av vård där. För barn
under 16 år anses barnavårdslagens bestämmelser om omhändertagande
för skyddsuppfostran tillfyllest. — Utredningen anför i anslutning till förslaget
om införande av vårdtvång bl. a. följande allmänna synpunkter på
rättssäkerhetsfrågan.

Det frihetsberövande i administrativ ordning, som skulle lagfästas genom
eu sådan bestämmelse, måste kringgärdas med tillfredsställande garantier
för att det icke tillgripes i andra fall än lagen uttryckligen tillåter. Det gäller
att tillse, dels att" icke andra än sådana psykiskt efterblivna, som avses
med lagstiftningen, omhändertagas med stöd av denna, och dels att sådant
omhändertagande i form av anstaltsvård icke tillgripes annat än då detta
är oundgängligen nödvändigt. I den mån dessa krav tillgodoses i rättssäkerhetens
intresse, uppfylles samtidigt det av praktiska och ekonomiska synpunkter
betingade önskemålet att såvitt möjligt undvika anstaltsvård.

Det nu sagda gäller även, ehuru i mindre grad, skolanstalterna. Med hänsyn
till att ett efterblivet barn, som är mottagligt för skolundervisning,
anses böra vara skolpliktigt så länge barnet kan tillgodogöra sig undervisning,
eventuellt ända till 21-årsåldern och i undantagsfall i ytterligare två
år, är det ur de angivna synpunkterna av vikt, att efterblivna ungdomar,
som slutat den vanliga särskolan, icke hållas kvar i skolhemmen längre än
det påkallas av hänsyn till yrkesutbildningen. Ur rättssäkerhetssynpunkt
är det även betydelsefullt, att garantier skapas för att barn, som icke äro
efterblivna, ej inskrivas i särskolan.

Efter att ha redogjort för den s. k. tillsynskommitténs förslag om en
noggrann genomgång av elever och patienter vid sinnesslöskolor och anstalter
framhåller utredningen att en sådan genomgång icke kunde ersätta
en kvalificerad bedömning av intagningsfrågan och en kontinuerlig kontroll
av klientelet. Om denna anför utredningen bl. a.

Till en början är det självfallet av största betydelse, att en sakkunnig och
noggrann undersökning kommer till stånd av varje barn, vars intagning
i särskola eller vårdanstalt ifrågasättes. Liksom f. n. bör för intagning krävas
läkarutlåtande om barnets utveckling. Intelligensundersökning bör vidare
verkställas innan framställning om intagning göres och protokoll över
undersökningen bör ingå bland ansökningshandlingarna. Dessa böra granskas
av person med pedagogisk sakkunskap (särskolans rektor) och dessutom
av ytterligare minst en läkare, som bör vara psykiater, helst barnpsykiater.
Därest det vid undersökningen befinnes tveksamt, antingen om barnet
verkligen är så efterblivet, att det icke kan tillgodogöra sig folkskolans
vanliga undervisning eller hjälpundervisning, eller om det hör hemma på
särskola eller vårdanstalt, bör fortsatt observation ske, innan beslut om
inskrivning fattas.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Sker undersökningen för inskrivning på ett riktigt sätt — detta får väl
förutsättas — och äro de, som deltagit i undersökningen, ense om den
åtgärd, som vidtages, synes beslutanderätten icke behöva läggas på någon
särskilt kvalificerad myndighet, i varje fall ej då vårdnadshavaren medgivit
åtgärden. Det kan icke vara påkallat att för dessa klara fall inrätta något
särskilt organ. Lämpligen bör liksom f. n. rektor kunna besluta om inskrivning
vid särskola. Då det gäller inskrivning vid vårdanstalt har utredningen
stannat för att låta landstingets styrelse för vårdgrenen besluta. Härvid
har beaktats, dels att hos styrelsen ändock torde få föras anteckningar
över de inskrivna, dels ock att ärendena ha stor betydelse för landstinget
ur ekonomisk synpunkt.

I fortsättningen understryker utredningen även betydelsen av att en regelbunden
omprövning sker av frågan om de redan intagna kan skrivas ut
definitivt eller på försök eller överföras från vårdanstalt till särskola etc.,
och hänvisar härvid till den eftermognad och utveckling, som torde ske hos
elever och patienter. Utredningen fortsätter.

Varje intagen måste noggrant följas av personalen och så utförliga anteckningar
som möjligt göras rörande iakttagelser och prov. Omtestningar
böra regelbundet ske av särskoleeleverna och av tveksamma fall på vårdanstalterna.
Vid lämpliga tidpunkter bör rektor resp. anstaltsföreståndare
tillsammans med vederbörande läkare gå igenom testningsprotokoll och
journaler och pröva, om ej utskrivning definitivt eller på försök resp. överförande
från vårdanstalten till skolan kan ske. I fråga om särskolans elever
i åldern 16—21 år bör enligt utredningens mening en sådan omprövning
ske minst en gång vartannat år. Beslutande i dessa utskrivningsfrågor bör
vid särskolan, liksom i fråga om intagningen, i normalfallen vara rektor.
Annorlunda blir förhållandet om saken är tveksam, t. ex. därför att läkaren
har en annan mening än rektor eller därför att vårdnadshavaren önskar,
att utskrivningsfrågan prövas av annan än skolans egen personal. Utredningen
anser även, att en sådan prövning bör ske ifråga om varje särskoleelev,
som är kvar i skolan vid fyllda 18 år. Beträffande vårdanstalt synes
läkare och vårdföreståndare i samråd kunna avgöra utskrivningsspörsmålen
så länge de äro eniga.

Man kan sålunda — framhåller utredningen — särskilja två grupper av
ärenden, där en mera kvalificerad prövning behövs. Den ena gruppen
gäller de till inskrivning ifrågasatta och avser de fall, där de, som verkställer
den för inskrivningen vid särskola eller vårdanstalt nödvändiga
undersökningen, icke är ense om att inskrivning bör ske eller där vårdnadshavaren
motsätter sig åtgärden. Den andra gruppen gäller de intagna
och avser de fall, då på angivet sätt oenighet eller motstånd uppkommer
vid det tillfälle, när utskrivning påkallas eller utskrivningsfråga eljest blir
aktuell.

Utredningen diskuterar i anslutning härtill frågan, hur det organ bör
vara beskaffat, som skall verkställa den kvalificerade prövningen av de
tveksamma fallen, och finner att det krävdes både sakkunskap på de specialområden,
som här är aktuella, och allmän social erfarenhet. Om åt -

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

gärden icke medgivits vore det även viktigt, att prövningen verkställdes så
att resultatet hade utsikt att i största möjliga utsträckning omfattas med
förtroende. Ur nämnda synpunkt kunde en medverkan av lekmän vara värdefull.
Att juridisk-administrativ sakkunskap vore företrädd vid prövningen
måste vara av betydelse icke endast för att tillgodose de nu antydda syftena
utan även och framförallt för att förstärka den allmänna garantin för att
lagens bestämmelser följs.

Från dessa synpunkter har utredningen övervägt olika alternativ för
prövningen av dessa tveksamma ärenden. Efter att ha avvisat tanken
på en centraliserad prövning hos medicinalstyrelsen eller en särskild
nämnd förordar utredningen att handläggningen skall ske av ett lokalt
organ, varvid antingen landstingets styrelse för undervisningen och vården
av de efterblivna -—- kallad centralstyrelse — eller en för ändamålet tillskapad
lokal nämnd syntes kunna komma i fråga. Centralstyrelsen skulle
då få förstärkas med den särskilda sakkunskap, som borde ingå i det prövande
organet. Utredningen avvisar emellertid även detta alternativ med
hänvisning särskilt till att det knappast kunde giva tillräckliga garantier
för en självständig objektiv prövning. I stället förordas alltså att ifrågavarande
inskrivnings- och utskrivningsärenden skall handhas av särskilda
lokala nämnder, förslagsvis kallade anstaltsnämnder. Såsom mönster åberopas
de utskrivningsnämnder, som med stöd av lagen den 21 december
1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus inrättats
vid vissa sådana sjukhus. Utredningen anser, att det i princip bör
finnas en anstaltsnämnd inom varje landstingsområde men om liera landsting
förenar sig om gemensamma anstalter bör även nämnden vara gemensam.
Anstaltsnämnderna bör enligt utredningens mening även ha hand om
den lokala tillsynen över särskolor och vårdanstalter. Enligt förslaget
består nämnden av en lagfaren ordförande och två ledamöter, varjämte i
nämnden vid handläggning av in- och utskrivningsärenden ingår centralstyrelsens
läkare samt antingen rektor för landstingets särskolor eller den
vårdföreståndare, som styrelsen hade att utse för att handha vissa uppgifter
i fråga om vårdanstalterna. Ordföranden och en ledamot utses av
Konungen och den tredje ledamoten i regel av vederbörande landsting.

Vid sin behandling av rättssäkerhetsproblemet framhåller utredningen
avslutningsvis, att den icke utan tvekan förordat inrättande av helt nya
organ för handläggningen av tveksamma in- och utskrivningsfrågor. Där
det gällde att tillgodose rättssäkerhetskravet, syntes emellertid organisatoriska
och ekonomiska betänkligheter mot en sådan ordning få vika. Ur
ekonomisk synpunkt vore det dessutom viktigt, att noggrann uppsikt hålles
över att icke någon intages eller kvarhålles på anstalt, som icke hör
hemma där.

Vad slutligen angår vårdkostnaderna anknyter 1951 års utredning
till vad 1946 års sakkunniga föreslagit. Sålunda förordas såsom huvud -

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

regel, att undervisning och vård av den, som är inskriven vid särskola eller
vårdanstalt, skall vara kostnadsfri men att huvudmannen i stället skall uppbära
barnbidrag och folkpension, som tillkommer den inskrivne. I fråga om
»bildbara» efterblivna barn gäller ju redan nu att undervisningen är kostnadsfri,
och samma regel bör då rättvisligen gälla även för de sämre lottade,
höggradigt efterblivna barnens del. Däremot synes det icke vara lika självfallet,
att även de vårdbehövande vuxna skall erhålla denna vård kostnadsfritt.
När den fria sjukhusvården blivit genomförd, finns det emellertid ingen
anledning att uttaga vårdavgifter av de psykiskt efterblivna på vårdanstalterna
och därigenom sätta dessa vårdbehövande i särställning. Om de intoges
på sinnessjukhus, skulle ju vården vara kostnadsfri. Intill dess denna
ordning genomförts bör emellertid enligt utredningens mening vissa vårdavgifter
utgå. -—- Till motivering av sistnämnda förslag anför utredningen.

Så länge de sakkunnigas för fria sjukhusvården förslag om avgiftsfri
vård för patienter å bl. a. sinnessjukhusen icke förverkligats, synes det emellertid
icke motiverat, att de vuxna efterblivna genom avgiftsfri vård å vårdanstalt
erhålla en mera gynnad ställning än nämnda patienter. Bland dessa
finnas åtskilliga sinnesslöa, för vilka vårdavgiften å allmän sal vid sinnessjukhus
f. n. utgår med tre kronor per dag. Om kostnadsfri vård redan nu
genomföres för de vuxna efterblivna, skulle anstalten, enligt förslaget uppbära
folkpension såsom enda avgift. Denna skulle då bli väsentligt lägre för
sådana vårdade, som på grund av att de ha egna tillgångar endast uppbära
grundpensionen, 200 kronor, än för dem, som åtnjuta den behovsprövade
tilläggspensionen jämte, i förekommande fall, bostadstillägg. Detta synes
med nuvarande regler för folkpension åt anstaltsvårdade mindre tillfredsställande.
Utredningen anser därför, att i övergångsbestämmelserna till lagen
bör införas en föreskrift av innebörd, att nu ifrågavarande paragraf
icke såvitt angår vuxna efterblivna (alltså vid vårdanstalt inskrivna vuxna)
skall äga tillämpning, förrän bestämmelserna om fri sjukhusvård trätt i
kraft.

Yttranden över 1951 års sinnesslövårdsutrednings förslag.

Utredningens förslag att i den nya lagstiftningen ersätta sinne sslönamnet
med beteckningen psykiskt efterbliven och
göra »allmän psykisk efterblivenhet» till grundläggande förutsättning för att
någon skall falla under lagen har godtagits i flertalet yttranden. Medicinalstyrelsen,
sinnesslöskolornas föreståndarförening och styrelsen för allmänna
svenska föreningen för vård av sinnessjuka och fallandesjuka uttalar sin
tillfredsställelse över den föreslagna ändringen. De båda sistnämnda remissinstanserna
anser emellertid icke benämningen psykiskt efterbliven fullt
adekvat ur medicinsk synpunkt och medicinalstyrelsen säger sig hellre skola
ha sett att termen »intellektuellt utvecklingshämmad» kommit till användning.
Även länsstyrelsen i Göteborgs och Dohus län, styrelsen för svenska
landstingsförbundet och svenska socialvårdsförbundet ifrågasätter om »psy -

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

kiskt efterbliven» är den bästa benämningen. Skolöverstyrelsen och folkskoledirektionen
i Stockholm ifrågasätter om begreppet efterblivenhet genom
förslaget blivit så preciserat, att missförstånd ej kan uppkomma.

Termen »intellektuellt utvecklingshämmad» föredras — förutom av medicinalstyrelsen
-— av Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott och
folkskolestyrelsen i Göteborg medan Stockholms läns landstings förvaltningsutskott
anser uttrycket »oligofreni» vara den term, som bäst anger
vilken grupp som avses och samtidigt icke verkar frånstötande. »Efterbliven»
hade en dålig klang i den allmänna folkmeningen. Härtill kom att
det även begagnas om den stora gruppen debila eller hjälpklassmässiga
barn, för vilka lagen icke avses skola gälla. Sistnämnda synpunkter anförs
även av sinnesslöskolornas föreståndarförening, som anser det vara av stor
betydelse att samma benämning ej används för både elever och patienter.
Risken för att uttrycket psykiskt efterbliven då snart skulle komma att få
samma dåliga klang som ordet sinnesslö vore enligt föreningens mening
mycket stor.

På liknande skäl anser Västmanlands och Jämtlands läns landstings
förvaltningsutskott, att benämningen »psykiskt efterbliven» är olämplig för
särskoleeleverna, och att det vore lyckligast om man helt kunde avsta från
någon särbeteckning för dessa barn. I ett av sistnämnda utskott aberopat
Yttrande av styrelsen för Jämtlands läns landstings skol- och vårdhem
Furuhagen uttalas att beteckningen sinnesslö borde kunna få finnas kvar
även i fortsättningen som benämning på vårdklientelet. Styrelsen framhåller,
att en sådan ordning skulle överensstämma med den i Norge tillämpade.
Där benämndes skoleleverna »evneveike» och frågan om deras undervisning
och vård behandlas i en särskild skolstadga medan en lag om aandsvageforsorg
reglerar vården om de aandsvage — vårdhemsklientelet och äldre
bildbara elever, som icke kunna reda sig själva.

Den av utredningen inotiveringsvis gjorda bestämningen av »allmänt
psykiskt efterblivna» och lagstiftningens begränsning till att avse detta
klientel har kritiserats i några remissvar. Skolöverstyrelsen anför

I de flesta fall torde svårigheter föreligga för såväl medicinsk som annan
expertis att avgöra, om intellektuella utvecklingshämningar sammanhänga
med brister i det centrala nervsystemet eller bero på andra faktorer. Detta
kan ha till följd, att intellektuellt utvecklingshämmade barn icke erhålla
en för dem tillrättalagd undervisning, vilket kan medföra försämring av
deras möjligheter att framdeles försörja och socialt anpassa sig. På de
pseudodebila kan den föreslagna lagen icke tillämpas med hänsyn till att
utvecklingshämningen är skenbar. Inte heller på de motoriskt sent utvecklade
barnen äger lagen tillämpning. Nyssnämnda kategorier komma, om
utredningens förslag genomföres, icke att erhålla undervisning vare sig i
normalskola, hjälpskola eller särskola, överstyrelsen frågar sig med oro,
hur dessa barn skola erhålla en för dem lämpad undervisning, om inte särskolorna
ha möjlighet att taga hand om dem. Den mognad, som beträffande
nyssnämnda barn kan förväntas, bör enligt överstyrelsens mening inte

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

hindra, att dessa följa undervisningen i särskola, tills de äro mogna för över flyttning

till hjälpskola eller normalskola.

Även Uppsala läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter lämpligheten
av att undanta de genom miljö och uppväxtförhållanden efterblivna
barnen från lagens tillämpningsområde. Svenska särskolornas lärarförening
anser att intill dess specialskolor inrättats för sådana barn och andra
kategorier utvecklingshäinmade som faller utanför lagen, t. ex. de vanföra,
så bör alla de barn, som ej kan tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning
eller hjälpundervisning kunna undervisas i särskolorna.

I fråga om huvudmannaskapet så har socialstyrelsen understrukit
angelägenheten av att landstingens huvudmannaskap för vården av de
psykiskt efterblivna snarast lagfästes. Några principiella erinringar mot att
landstingen och de landstingsfria städerna skola svara för denna vårdgren
har icke gjorts annat än i yttranden från kommunalt håll. Svenska landstingsförbundets
styrelse erinrar i detta sammanhang om, att den i sitt yttrande
över 1949 års betänkande i första hand gjort gällande att staten borde
påtaga sig huvudmannaskapet för all sinnesslövård. Även om landstingen
av olika skäl skulle åläggas ansvaret för vård av de sinnesslöa, ville dock
styrelsen med skärpa hävda, att staten i princip borde bestrida de därmed
törcnade kostnaderna. Styrelsen förklarar sig alltjämt vidhålla denna ståndpunkt.

Ett liknande uttalande göres av svenska stadsföi-bundets styrelse, som
dock förklarar sig icke vilja motsätta sig utredningens förslag i fråga om
huvudmannaskapet med hänsyn till att det är i hög grad angeläget att detta
klarlägges jämväl för de s. k. obildbaras del. Oavsett om huvudmannaskap
anförtroddes landstingen borde emellertid staten svara för alla eller i vart
fall huvuddelen av kostnaderna för sinnesslövården.

I flera av yttrandena från landstingens förvaltningsutskott utvecklas
samma eller liknande synpunkter som i de kommunala förbundens remisssvar.
Sålunda åberopar Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott ett
tidigare yttrande, där utskottet framhållit, att det måste anses mest rationellt
och ändamålsenligt att staten snarast omhändertar de obildbara sinnesslöa
över 12 år. Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott understryker
bestämt att kostnaderna principiellt sett böra anses åvila staten,
varför landstingen, om de åläggas legalt huvudmannaskap, bör få statsbidrag,
som i huvudsak täcker kostnaderna. Utskottet erinrar om, att landstingens
primära uppgifter ligger på kroppssjukvårdens område. Ett överslag
av de byggnadsprogram, som landstingen planerat inom denna vårdgren
visar, att landstingens ekonomiska resurser icke bör bindas för nytillkommande
uppgifter på andra områden, därest icke den planerade utvecklingen
av kroppssjukvården skall äventyras. Med liknande motivering samt
med hänvisning till byggnadsregleringen samt det byggnadsbehov, som
uppkommit genom att landstingen pålagts ansvaret för kronikervården,

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

framhåller Södermanlands läns landstings förvaltningsutskotts sjukvårdsavdelning,
att de ekonomiska förutsättningarna för landstingen att inom
den närmaste tiden verkställa en önskvärd utbyggnad av sinnesslövården
torde vara starkt begränsade. Stadsfullmäktige (drätselkammaren) i Hälsingborg
anser att kostnaderna för anstaltsbyggnaderna och samtliga utgifter
för driften helt bör täckas av statsbidrag.

I flertalet yttranden från landstingens förvaltningsutskott och från städerna
utanför landsting har emellertid förslaget om landstingens och dessa
städers huvudmannaskap lämnats utan erinran eller uttryckligen tillstyrkts.

I ett av Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott åberopat yttrande
tillstyrkes detta förslag »helt och fullt» under förutsättning att statsbidragen
blir så stora, att icke kostnaderna blir alltför betungande för landstingen.
Det framhålles att landstingen har erfarenhet inom området och att
sinnesslövårdsfrågan torde av dessa kunna lösas på ett såväl lyckligare som
raskare sätt än vad fallet vore, om staten palades denna uppgift.

Utredningens förslag, att de enskilda anstalterna alltjämt
skulle bestå i den mån de inordnades i den plan för undervisningen och vården
av de efterblivna, som skulle upprättas för varje landstingsområde, har
godtagits i flertalet yttranden. Socialstyrelsen uppger, att systemet med en
sådan planering på barnhemsområdet varit till stort gagn från såväl praktiska
som ekonomiska synpunkter och tillstyrker förslaget. Styrelsen hade
från barnhemsorganisationen goda erfarenheter av andra anstaltshuvudmän
än landstingen.

Svenska stadsförbundets styrelse anser förslaget att de enskilda anstalterna
skall kunna inlemmas i anstaltsorganisationen tillfredsställande. En
förutsättning för ett bibehållande av sådana anstalter måste dock vara, att
statsbidragsfrågan även för deras del löses på ett sådant sätt, att landstingskommunernas
subsidiära ekonomiska ansvar icke i själva verket blir
ett primärt ansvar. Sistnämnda synpunkt understrykes i flera kommunala
yttranden.

Svenska landstingsförbundets styrelse finner den anvisade vägen i och
för sig framkomlig, även om betydande svårigheter i praktiken sannolikt
kommer att uppstå vid inordnande av de enskilda anstalterna i planerna.
Särskilt gällde detta sådana fall, där en enskild anstalt är belägen
utom landstingsområdet. Styrelsen framhåller vidare, att vissa enskilda
anstalter i lokalt hänseende knappast befinner sig i sådant skick, att de utan
vidare kan inordnas i planerna. Man bör enligt styrelsens mening icke
kunna påfordra, att landstingen skall lägga ned stora kostnader för att
iståndsätta dylika anstalter. Den nybyggnadsverksamhet som erfordras
bör i stället i första hand avse landstingens egna anstalter.

Från de enskilda anstalternas egen sida synes man i allmänhet vara
positivt inställd till förslaget. De enskilda anstalternas förening anser sålunda
detsamma vara praktiskt tilltalande. Föreningen tillbakavisar emel -

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

lertid tanken på att enskilda anstalter skulle kunna ha möjlighet att utan
statsbidrag fortsätta sin verksamhet. Föreningen Sävstaholmsskolorna, som
driver sex enskilda anstalter med delvis speciellt klientel, anser att vissa
enskilda anstalter bör få stå utanför landstingsplanen men likväl åtnjuta
statsbidrag. Uttalandet motiveras med de speciella förhållandena vid några
av föreningens anstalter.

Kritik mot förslaget om en formbunden planering och de enskilda anstalternas
inordnande i planerna med subsidiärt ansvar för landstingen har
särskilt kommit från några landsting och ett par större städer. Härvid synes
man icke ha något att invända mot de enskilda anstalterna i och för sig.
Göteborgs och Bohus läns landstings sjukvårdsberedning anser dock, att en
successiv avveckling av de enskilda — som förvärvskälla drivna — anstalterna
bör eftersträvas.

Med hänvisning till att det här gällde en statlig uppgift riktar stadsfullmäktige
i Malmö en bestämd gensaga mot »överförandet» av det subsidiära
ansvaret för de enskilda anstalterna på landstingen. Driften vid de enskilda
hemmen borde kunna tryggas genom fastställande av väl avvägda bidrag
(från staten) och genom statliga lån. Om det är nödvändigt att någon står
ansvaret för dessa hems verksamhet, bör det ankomma på staten att göra
detta. Även styrelsen för föreningen Sävstaholmsskolorna anser det i flera
avseenden betänkligt att landstinget i huvudsak skulle stå för de enskilda
anstalternas kostnader. Dessa skulle ju i själva verket härigenom bli ett
slags landstingsanstalter med ägaren som landstingets föreståndare, vilket
säkerligen skulle medföra, att landstingen måste utöva en ganska ingående
kontroll och ekonomiskt följa verksamheten även i detaljer. Självständigheten
blir härigenom för ägaren avsevärt inskränkt och anstalternas egenart
kan helt försvinna. En del enskilda kanske inte kan finna sig i ett
sådant beroende, varav följden blir att anstalten nedlägges.

I yttranden från kommunala organ inom Stockholms stad har förslaget
om en formbunden plan för ifrågavarande vårdgren avstyrkts, medan man
däremot icke synes avvisa tanken på landstingens och de landstingsfria
städernas ansvar även för de efterblivna, som vårdas på enskilda anstalter.
Stadens synpunkter på hithörande frågor har utförligt angivits i ett av
stadsfullmäktige överlämnat yttrande av Stockholms stads styrelse för vård
och undervisning av psykiskt efterblivna. Såsom skäl mot den av utredningen
föreslagna ordningen åberopas dels praktiska svårigheter sammanhängande
bl. a. med klientelets splittring på ett mycket stort antal anstalter
dels de administrativa besvär, som denna ordning skulle medföra. 1 förstnämnda
del påpekas till en början, att privatanstalternas klientel ofta är
heterogent sammansatt ur hemortssynpunkt. Vårdhemmet Betesda i Flisby
(Jönköpings län), med vilket staden samarbetade, hade 80 patienter från
15 skilda län. Att »renodla» en sådan anstalt så att den lämpligen kan hän -

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

föras till ett eller eventuellt flera varandra närbelägna landsting torde medföra
mycket stora praktiska svårigheter. I fortsättningen framhåller styrelsen
även de invändningar, som ur rent humanitär synpunkt kan riktas mot
tanken på en mera allmän förflyttning av de efterblivna, som ofta är känslobundna
vid den personal som tar sig an dem och den miljö de funnit sig
tillrätta i. Styrelsen fortsätter.

Mot bakgrunden av dessa omständigheter är det icke troligt, att privatanstalterna
i den omfattning utredningen tänkt sig komma att kunna intagas
i landstingens planer. Många privatanstalter — säkerligen även sådana
av god kvalitet — måste sannolikt lämnas utanför, varav följer, att
man icke rimligen med nuvarande stora platsbrist kan begränsa statsbidraget
till endast i planerna ingående anstalter. I motsatt fall skulle ett
landsting kunna bli tvingat enbart för att undgå att ha klienter på icke
statsbidragsberättigade platser att i planen inta anstalter, som landstinget
ur andra synpunkter anser direkt olämpliga för att tillgodose dess behov.
En »planering» efter sådana linjer kan icke vara riktig.

Med hänsyn till berörda förhållanden torde frågan om de privata anstalternas
ställning i vårdorganisationen knappast kunna lösas enligt utredningens
förslag. Och det synes heller inte nödvändigt att gå vägen med att
låta privatanstalterna ingå i en bestämd fixerad plan för varje landstingsområde.
Privatanstalterna böra liksom för närvarande kunna fungera fristående.
I många fall torde landsting komma att finna det lämpligt och
ändamålsenligt att lösa vårdfrågorna på detta område antingen genom
övertagande av privatanstalter eller genom att träffa avtal med sådana
anstalter om fortsatt drift för landstingets räkning. En sådan utveckling
ger sig själv i dagens läge. De privatanstalter, som av olika skäl inte på
detta sätt knytas mera fast till något eller några speciella landsting, böra
efter tillsynsmyndighetens godkännande liksom nu ha möjligheter att driva
sin verksamhet och mot avgift vårda klienter från skilda landsting.

I ett av stadsfullmäktige i Stockholm åberopat yttrande av borgarrådsberedningen
understryker denna de erinringar som sålunda riktats mot
förslaget om en formbunden plan för ordnandet av denna vårdgren inom
varje landstingsområde. Även Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott
ifrågasätter lämpligheten av föreskrifter i lag om upprättande av
planer, avsedda att fastställas av Kungl. Maj :t eller central statlig myndighet.
Att verksamheten och utbyggnaden inom ett vårdområde bundits
vid en dylik ofta detaljerad plan kan enligt utskottets mening ofta snarare
befinnas vara en olägenhet och en broms för en snabb anpassning.

Utredningens förslag till anstaltsorganisation har i allmänhet
icke föranlett några principiella erinringar. Lånsstgrelsen i Kopparbergs
län ansluter sig uttryckligen till förslaget i fråga om organisationens uppdelning
på olika anstaltstyper. Styrelsen för allmänna svenska föreningen
för sinnesslöa och fallandesjuka finner den föreslagna anstaltsorganisationen
utmärkt och hälsar med särskild tillfredsställelse förslagen om småbarnshem
i stället för de befintliga upptagningshemmen och om ålderdoms -

u

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

hem. Svenska landstingsförbundets styrelse lämnar helt sin anslutning till
vad utredningen yttrat om förläggningen av skolor och vårdanstalter i förhållande
till varandra.

Betydelsen av en förbättrad och utbyggd externatundervisning understrykes
i flera yttranden, hl. a. av skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Kopparbergs
län och styrelsen för svenska stadsförbundet. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län anser att bestämmelserna om externatundervisning bör utformas
så att denna blir en med andra former av undervisning och vård av
efterblivna fullt jämställd vårdform. Svenska provinsialläkarföreningen
framhåller sambandet med frågan om hjälpklassundervisning, vilken fortfarande
är olöst för större delen av svenska landsbygden. Sveriges läkarförbund
betonar redan inledningsvis att hjälpklassorganisationens bristande
utbyggnad och därmed sammanhängande svårigheter hindrar en genomförd
planering av hela sinnesslöundervisningen. Förbundet anser dock, att åtminstone
inom större orter hjälpklassundervisningen väl skulle kunna suppleras
med en utbyggd externatundervisning.

Svenska särskolornas lärarförening anser, att externat, som enligt utredningens
förslag lagts under folkskolestyrelsens ledning, helt bör ställas
under primärkommunalt huvudmannaskap.

Vad härefter angår de nya anstaltstyperna, så har förslaget om en särskild
observationsavdclning i anslutning till särskolan icke mött några gensagor.
Även förslaget om särskilda ålderdomshem för vissa psykiskt efterblivna
åldringar har i allmänhet hälsats med tillfredsställelse. Svenska
stadsförbundets styrelse uttalar, att förslaget skulle lösa åtskilliga av de
avsevärda olägenheter, som f. n. är förenade med förekomsten av vårdfall
på ålderdomshemmen. Svenska landstingsförbundets styrelse anför, att även
om det rent principiellt kan ifrågasättas, om åldersförsörjningen av denna
grupp bör åläggas landstingen, så talar å andra sidan vissa skäl för en sådan
ordning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser särskilda ålderdomshem
för efterblivna nödvändiga om man vill befria de kommunala
hemmen från denna kategori. Av humanitära skäl borde dock de nya ålderdomshemmen
ej göras för stora. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller
att de föreslagna anstalterna kommer att bli av stor betydelse för
att sanera det klientel, som vistas på de vanliga ålderdomshemmen. Inrättandet
av särskilda sådana hem för efterblivna torde — vid sidan av utbyggandet
av sinnessjukvården —- vara en grundförutsättning för att de vanliga
ålderdomshemmen skall få den karaktär av hem för normalt åldrande, som
nu allmänt eftersträvas. I anslutning till ett yttrande av fattigvårdskonsulenten
i länet understryker emellertid länsstyrelsen angelägenheten av att
anstaltsvård kan beredas det yngre efterblivna klientelet, som enligt konsulenten
många gånger utgör en betydligt svårare belastning för ålderdomshemmen
än äldre efterblivna.

Med delvis olika motiveringar ställer sig svenska socialvårdsförbundet och

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

65

Sveriges läkarförbund avvisande till förslaget om särskilda ålderdomshem
för vissa icke arbetsföra efterblivna. Socialvårdsförbundet ifrågasätter, om
det ur humanitär synpunkt är lämpligt, att dessa efterblivna, som kanske
levat hela sitt liv inom samma kommun och där utfört sin gärning, skall på
ålderdomen intagas på ett sådant hem, kanske beläget i en annan ända av
länet, fjärran från anhöriga och vänner. Förbundet fortsätter.

Om efterblivna kunnat reda sig själva i många år ute i förvärvslivet, kan
man nog ur dessa efterblivnas synpunkt undra, om det är riktigt, att de på
sin ålderdom åsättes en särskild etikett och hänvisas till särskilda ålderdomshem.
Generaliseringar måste enligt förbundets uppfattning här undvikas.
En hel del efterblivna, som mera på papperet ha denna beteckning och
som på ålderdomen kanske icke mycket skilja sig exempelvis från dem, som
i sin ungdom genomgått hjälpklass, bör — då de på grund av åldersskröplighet
kräva vård på anstalt — gott kunna intagas på vanliga ålderdomshem,
medan andra efterblivna icke ha sin plats på dessa hem utan lika säkert
böra intagas på särskilda anstalter för efterblivna.

Liknande synpunkter har anförts av Södermanlands läns landstings förvaltningsutskotts
sjukvårdsavdelning. Även stadsfullmäktige i Gävle ifrågasätter
om det skall vara nödvändigt eller ens lämpligt med särskilda ålderdomshem.

Sveriges läkarförbund hävdar, att man då det gäller vård av sinnesslöa
på ålderdomshem bör skilja mellan djupt sinnesslöa och störande
patienter, å ena, samt lätt sinnesslöa, å andra sidan. Om olämpligheten
av att låta de svåra fallen vistas på ålderdomshem torde endast en mening
råda. I socialstyrelsens undersökning av klientelblandningen på ålderdomshemmen
hade emellertid begreppet sinnesslö blivit mycket vidsträckt;
bl. a. hade det säkert varit omöjligt att skilja lätta former av sinnesslöhet
från normalt ålderdomsdefekta och senilt eller presenilt arteriosclerotiska
personer med därav följande psykiska egenheter. Anstaltsvård borde emellertid
endast komma ifråga för de självklara och nödtvungna asylfallen.
Läkarförbundet fortsätter.

Liksom det vuxna sinnesslöklientelet i övrigt bör även åldringarna i görligaste
mån tillåtas kvarbliva i en naturlig samhällsmiljö. Det förhållandet
att många debila alls icke äro i sitt känsloliv avtrubbade och endast motvilligt
ge avkall på sin ambition att göra skäl för sig, vara till nytta och vistas
bland vanligt folk gör en sådan planläggning motbjudande, som förutser
att de skola skiljas från sin hemmiljö och sammanföras till ett kollektiv,
som även för många av dem själva kommer att uppfattas som förnedrande.
Läkarförbundet anser, att en psykisk rubbning med speciella särdrag, en
viss velighet och larvighet eller lätt allmän förkommenhet hos dessa ofta
godlynta åldringar icke behöver verka nämnvärt störande på omgivningen.
Sådana personer verka för övrigt ofta avreagerande på det övriga klientelets
disparata stämningar och äro därmed till bestämd nytta.

I läkarförbundets yttrande har svenska psykiatriska föreningen instämt.

Utredningens synpunkter på den öppna vården har icke mött några
5 — Bihang till riksdagens protokoll 195-''r. 1 saml. Nr 26.

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

principiella invändningar. I fråga om det i betänkandet understrukna önskemålet
att öppen vård alltid anlitas i första hand framhåller justitiekanslersämbetet,
att detta måhända skulle i någon mån främjas, om tydligare än
som nu syntes vara fallet i lagtexten kom till uttryck, att öppen vård förekommer
som en fristående vårdform och en reglering av denna skedde mer
eller mindre skild från eftervården.

Rättssäkerhets frågan har uppmärksammats i ett stort antal
remissvar. Man har däremot endast i ett par yttranden haft några erinringar
mot förslaget att införa vårdtvång för efterblivna, som fyllt 16 år
och är i oundgängligt behov av vård på vårdanstalt. Styrelsen för slcol- och
vårdhemmet Stretered ifrågasätter sålunda, om dessa efterblivna mot sina
och de anhörigas önskan bör få inskrivas vid vårdanstalt. Å andra sidan
anser länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att även barn under 16 år
mot föräldrarnas vilja skall kunna omhändertagas på sådan anstalt. Länsstyrelsen
säger sig nämligen icke kunna dela utredningens uppfattning,
att barnavårdslagens bestämmelser om skyddsuppfostran är tillräckliga.

Vikten av att det frihetsberövande i administrativ ordning det här gäller
kringgärdas med tillfredsställande garantier för att det ej tillgripes i andra
fall än lagen tillåter understrykes i flera yttranden och man synes icke
ha något i princip att invända emot att vissa ärenden underkastas en kvalificerad
prövning. Justitiekansler sämbetet framhåller uttryckligen att granskningen
av förslagets bestämmelser i dessa hänseenden icke givit anledning
till någon huvudsaklig erinran. I ett av Stockholms stadsfullmäktige överlämnat
yttrande av stadens styrelse för vård och undervisning av psykiskt
efterblivna uttalas, att det i princip måste vara riktigt att som utredningen
tänkt sig frångå systemet med enmansansvar och i stället inkoppla lekmannaelementet
för bedömning av dessa ur skilda synpunkter så ömtåliga
frågor.

I fråga om den av utredningen förordade lösningen av rättssäkerhetsproblemet
att inrätta särskilda anstaltsnämnder för prövning av vissa inskrivnings-
och utskrivningsfrågor och för lokal tillsyn är däremot meningarna
delade. Förslaget tillstyrkes i huvudsak eller lämnas i princip utan erinran
endast av en minoritet av de hörda myndigheterna och organisationerna.
Till denna grupp hör medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i Kopparbergs län,
Sveriges läkarförbund, svenska psykiatriska föreningen, svenska läkaresällskapet,
svenska särskolornas lärarförening, de enskilda anstalternas förening
samt förvaltningsutskotten vid fem landsting, bland dem Värmlands
läns. Styrelsen för allmänna svenska föreningen för sinnesslöa och fallandesjuka
tillstyrker förslaget om anstaltsnämnder för handhavande av vissa inoch
utskrivningsfrågor men avstyrker, att nämnderna skall fungera som
tillsynsorgan. I allmänhet har i dessa yttranden icke lämnats någon motivering
för ställningstagandet. Ett undantag utgör ett av Värmlands läns landstings
förvaltningsutskott åberopat yttrande av styrelsen för Ullebergs skol -

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

och vårdhem, i vilket förslaget tillstyrkes i princip med hänvisning till
erfarenheter från en liknande nämnd inom landstingsområdet. Styrelsen
uppger att landstinget genom styrelsen sedan ett år tillbaka inrättat en anstaltsnämnd
till sammansättning och arbetsuppgifter liknande den föreslagna.
Om nämndens verksamhet anför styrelsen bl. a.

Förutom att besluta i in- och utskrivningsärenden och följa utackordering
och familjevård har nämnden inlett en fullständigare genomgång av anstalternas
hela klientel och kommer således efter hand att få ett värdefullt
material för ett sakligt och så långt möjligt objektivt bedömande av rättssäkerheten
och elevernas allmänna individuella behov. Nämnden utgör
samtidigt lokalt tillsynsorgan för övervakning av de sociala omvårdnadsbehoven.
Nämndens protokoll och viktigare beslut, vidtagna åtgärder och övriga
framställningar föredragas, prövas och avgöres i centralanstaltens
styrelse. — — — — — — •— — — — •—- — -—- — — -—----

Det kan framhållas, att de vunna erfarenheterna styrkt intrycket av, att
rättssäkerhetskänslan stärkts. Att inga in- och utskrivningar sker med
mindre varje ansökan blivit föremål för erforderlig prövning från de handlingar
och läkarutlåtanden, som äro möjliga att införskaffa, att inga elever
vare sig från särskola eller vårdhem kvarhålles med mindre fullgoda skäl
härför föreligga, och den mer ingående och personliga kännedom en sådan
nämnd måste erhålla såväl om de enskilda klienterna som om anstalternas
arbete och vårdnadsbehov bör åstadkomma en trygghetskänsla för huvudmannen
och för den centrala tillsynsmyndigheten och till sist ett ökat förtroende
från den allmänna folkmeningen. I

I det nu delvis refererade och andra yttranden föreslås vissa jämkningar
i utredningens förslag om anstaltsnämndens sammansättning och kompetens.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att något ovillkorligt krav att
en lagfaren ledamot skall ingå i nämnden icke bör uppställas. Man torde
kunna inskränka sig till att stadga, att ordföranden bör vara lagfaren.

Skolöverstyrelsen uttalar tveksamhet i fråga om anstaltsnämnderna och
ifrågasätter, om icke de kvalificerade in- och utskrivningsfrågorna kan
handläggas av centralstyrelserna sedan dessa förstärkts med sådan sakkunskap,
att de kan anses fullt kompetenta. Överstyrelsen anser sig emellertid
icke böra ta ställning på denna punkt men kan tänka sig, att dessa
frågor prövas av centralstyrelse eller anstaltsnämnd eller centralt organ.

Mera bestämt ifrågasättes behovet och lämpligheten av anstaltsnämnderna
och kritiseras eller avstyrkes förslaget i denna del av bl. a. justitiekansler
sämbetet, socialstyrelsen, statskontoret, länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län, styrelserna för svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet
och svenska provinsiallåkarföreningen, svenska socialvårdsförbundet,
sinnesslöskolornas föreståndarförening, landstingens förvaltningsutskott
i 14- län (delvis genom instämmande i landstingsförbundets yttrande)
samt fullmäktige eller drätselkammaren i samtliga städer utanför landsting
utom Malmö.

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

Såsom skäl åberopas härvid i allmänhet, att en ordning med särskilda
nämnder vid sidan av centralstyrelserna skulle innebära överorganisation
och att man kunde få samma eller bättre garantier för rättssäkerheten genom
en enklare ordning. Justitiekanslersämbetet anför.

Det bästa medlet att undvika inskrivning vid särskola eller vårdanstalt
samt kvarhållande å sådan institution utan fog torde vara att förvärva personer,
som äro väl skickade för uppgiften att verkställa den första prövningen
av in- och utskrivningsfrågor.--- •— Självfallet kan det också med

utmärkta krafter på dessa poster vara nyttigt att, särskilt i tveksamma fall,
kunna anlita den sakkunskap och erfarenhet som finnes företrädd hos en
domare eller annan jurist samt hos lekmän. Och nämnden skulle väl även
kunna vara till gagn såsom organ för den lokala tillsynen av anstalter, ehuru
möjligen risk här kan föreligga för konflikter och för anstaltsledningarnas
självständighet. Fråga är emellertid, om riktig proportion råder mellan behovet
och den föreslagna organisationen. —--

Tvekan om dessa nämnders inrättande synes särskilt framträda i fråga
om inskrivning av efterblivna på vårdanstalt.

I ett par yttranden från styrelser för centralanstalter uttalas å andra sidan,
att den kvalificerade prövningen erfordras för vårdanstalternas del men
däremot icke då det gäller in- och utskrivning vid särskolan. Styrelsen för
Norrbottens läns landstings centralanstalt anför att förslaget har för stor
likhet med sinnessjuknämnden för att vara tilltalande och påpekar att det
här dock är fråga om skolbarn. Liknande synpunkter har framförts även i
andra yttranden.

Stockholms stads styrelse för vård och undervisning av psykiskt efterblivna
finner den föreslagna ordningen strida mot den kommunala självstyrelsens
princip. Anordningen begränsar dessutom centralstyrelsernas
funktioner i fråga om klientelet. Styrelsen liksom det övervägande flertalet
av de mot anstaltsnämnderna kritiska remissinstanserna förordar, att centralstyrelsen
eller en delegation inom denna anförtros de uppgifter som
utredningen velat lägga på anstaltsnämnden. Svenska landstingsförbundets
styrelse anser detta vara en närmare till hands liggande utväg, varvid
centralstyrelsen eventuellt kunde kompletteras med en lagfaren ledamot.
Styrelsen har svårt att inse, att detta skulle medföra bristande objektivitet
och förordar, att denna alternativa lösning tages upp till omprövning. Något
lokalt tillsynsorgan vid sidan av centralstyrelserna behövdes knappast.

Svenska stadsförbundets styrelse förordar ytterligare överväganden i
dessa frågor. Enligt styrelsens mening borde in- och utskrivningsärendena
kunna anförtros vederbörande centralstyrelse, över vars beslut klagan borde
vara tillåten hos en för hela landet gemensam besvärsinstans, lämpligen utformad
efter mönster av statens sinnessjuknämnd men med ökat utrymme
för lekmannainflytande. Den tillsyn, som skulle ankomma på anstaltsnämnderna
att utöva, syntes närmast vara en rent statlig uppgift. Även styrelsen

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

för svenska provinsialläkarföreningen anser prövningen av tveksamma inoch
utskrivningsfrågor böra ankomma på en central nämnd under medicinalstyrelsen
medan den lokala tillsynen utan större svårighet och utan
våda för driften borde kunna omhänderhas av centralstyrelsen. Sistnämnda
ståndpunkt förfäktas även av socialstyrelsen, som emellertid anser att länsstyrelserna
bör få inspektionsrätt över anstalterna. Länsstyrelserna borde
ha tillsyn över alla vårdanstalter av social karaktär i länet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att länsstyrelserna bör
handha såväl den lokala tillsynen över anstalterna för psykiskt efterblivna
som tveksamma ärenden om in- och utskrivning vid dessa anstalter. I sin
motivering anför länsstyrelsen bl. a.

Då det gäller prövningen av tveksamma in- och utskrivningsärenden torde
länsstyrelserna med sin ingående erfarenhet av ärenden angående administrativt
frihetsberövande och sin verksamhet med en rad olika sociala frågor
vara mera lämpade än de föreslagna anstaltsnämnderna. Detta kommer
att ännu mera bliva fallet när den beslutade sektionsindelningen å landskanslierna
träder i kraft den 1 januari 1953. I detta sammanhang vill länsstyrelsen
fästa uppmärksamheten på att genom bestämmelserna i 41 a § 3
mom. barnavårdslagen länsstyrelserna ålagts tillse att barn med hänsyn till
barnets bästa ej onödigtvis vårdas å barnhem och att länsstyrelserna i dessa
ärenden ofta har att utreda och bedöma huruvida ett efterblivet barn eller
barn med andra lyten eller miljöskador lämpligen kunna vårdas i enskilt
hem. Utskrivningsfrågorna beträffande patienter på anstalterna för psykiskt
efterblivna inrymma likartade problem. Länsstyrelsen betvivlar vidare att
anstaltsnämndernas ledamöter i allmänhet komma att besitta den ingående
sociala erfarenhet och inblick samt den tid och det intresse som erfordras
för att anstaltsnämndernas verksamhet skall få någon verklig betydelse ur
rättssäkerhetssynpunkt. Det kan ej heller vara välbetänkt att inrätta ännu
ett socialt länsorgan och därmed ytterligare splittra de sociala ärendena på
länsstadiet.

Även Göteborgs och Bohus läns landstings sjukvårdsberedning förordar,
att uppgiften att handlägga tveksamma in- och utskrivningsfrågor anförtros
åt länsstyrelserna. Styrelsen för landstingets skol- och vårdhem Stretered
ifrågasätter däremot att samtliga sådana frågor — alltså icke endast tveksamma
— handlägges av en särskild nämnd med skyldighet för denna att
vid bristande enighet underställa ärendet centralstyrelsen för avgörande.

Förslaget att undervisning och vård av den, som är inskriven
vid särskola eller vårdanstalt, i princip skall vara kostnadsfri har
föranlett erinringar endast i några få yttranden. Föreningen Sävstaholmsskolorna
stillstyrker endast att undervisningen och vården av barnen skall
vara kostnadsfri. I övrigt vill föreningen bibehålla det system med avgifter
som nu tillämpas men förutsätter härvid att svagheterna i detta
system botas. Förutom höjning av statsbidragen och en rättvisare ordning
för avgifternas fastställande föreslår föreningen härutinnan en re -

70

Kungi. Maj:ts proposition nr 26.

formering av lagstiftningen om lindring i mindre bemedlades kostnader
för vård av sinnesslöa. Denna tillämpades nämligen f. n. icke tillräckligt
effektivt. Gränsdragning uppåt mot bättre ekonomisk situation fick ej dras
alltför snävt. Stadsfullmäktige i Norrköping anser visserligen principen om
kostnadsfri undervisning och vård riktig men gör den reservationen att detta
icke bör innebära att inskriven, som har egna medel eller genom arv,
gåva eller annorledes tillföres ett kapital, skall ha rätt till fri vård.

Stockholms stads styrelse för vård och undervisning av psykiskt efterblivna
anser å andra sidan, att icke ens förslaget att under en övergångstid
behålla vårdavgifterna för vuxna efterblivna bör förverkligas utan att alla
efterblivna omedelbart bör få kostnadsfri vård, bortsett från de avvikelser,
som eventuellt kan anses nödvändiga med hänsyn till förhållandena vid de
statliga sinnessjukhusen. Styrelsen för allmänna svenska föreningen för
sinnesslöa och fallandesjuka är inne på samma linje och framhåller att
elevernas anhöriga och förmyndare i regel har svårt att förstå att den fria
vården vid 21 års ålder plötsligt upphör.

Yttranden i frågan om barnbidrag och folkpensioner till de efterblivna
torde få redovisas i specialmotiveringen.

Departementschefen.

Då jag i föregående avsnitt förordade, att i en lag sammanfördes alla de
bestämmelser om sinnesslövård i kommunalt eller enskilt huvudmannaskap,
som bör lagfästas, utgick jag ifrån det hittills bl. a. i 1944 års lagstiftning
använda sinneslöbegreppet utan att närmare beröra dess innebörd
och därmed frågan om lagens tillämpningsområde. Samma
ståndpunkt intog också 1946 års sinnesslövårdsutredning. Sedan denna linje
från olika håll kritiserats i remissyttrandena, har 1951 års utredning omprövat
frågan och föreslagit att »sinnesslö» slopas som beteckning i lagen
för de psykiskt defekta personer, som bör falla under densamma, och ersättes
med beteckningen »psykiskt efterbliven». I överensstämmelse härmed
skulle i stället för sinnesslöhet användas termen »allmän psykisk efterblivenhet».
Den närmare preciseringen av vad utredningen avser härmed har
lämnats i motiven. Då en sådan benämning även kommer att innefatta personer,
som icke bör omhändertagas för undei’visning och vård enligt lagen,
bär utredningen måst komplettera densamma genom att i lagen ange vissa
särskilda förutsättningar, som dessutom måste vara uppfyllda för att lagen
skall vara tillämplig.

Jag kan oreserverat ansluta mig till utredningens mening såtillvida att
beteckningen sinnesslö icke längre bör användas i fråga om de »bildbara».
Det är tydligt, att denna sedan gammalt i lagstiftningen nyttjade benämning
icke är användbar för skolbarn bland klientelet. Dessa skiljer sig från andra
skolbarn genom att de ej kan följa folkskolans undervisning men de går dock

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

i skola och kan sedan i många fall hjälpligt klara sig själva i livet. Det har
beräknats att närmare 50 % av skolfallen blir helt eller delvis självförsörjande.
Att kalla sådana barn sinnesslöa kan icke vara riktigt och försvårar
säkerligen den önskvärda sociala anpassningen. På denna punkt råder också
enighet bland remissorganen. Däremot har i ett par yttranden ifrågasatts att
behålla sinnesslöbeteckningen för vårdfallen, d. v. s. de »obildbara», och ersätta
det med en mera neutral beteckning beträffande de »bildbara». En
sådan ordning torde emellertid icke vara möjlig framför allt på det av utredningen
åberopade skälet att beteckningen sinnesslö då skulle få en väsentligt
annan innebörd i den lagstiftning, som just behandlar dessa personers
förhållanden, än i civil- och kriminallagstiftningen t. ex. i giftermålsbalken,
föräldrabalken och strafflagen. Att å andra sidan ändra terminologin
i dessa författningar torde icke låta sig göra utan en omfattande utredning,
som skulle fördröja avgörandet för sinnesslövårdens egen del. — Med hänsyn
till den eftermognad, som kan ske i fråga om vissa som »obildbara»
betraktade sinnesslöa och som stundom kan göra dem väl mottagliga för
undervisning, vore det vidare i varje fall för barnens del olyckligt att ge de
»obildbara» en beteckning, vilken i så hög grad som »sinnesslö» stämplar
dem för framtiden. De kanske efter några år icke alls skall betraktas som
»sinnesslöa» i denna mening. Jag tillstyrker därför utredningens förslag, att
sinnesslöbeteckningen helt slopas i den lagstiftning, varom nu är fråga.

Att finna en lämplig sammanfattande beteckning för både skol- och vårdfallen
inom »sinnesslövården» är emellertid svårt. Varken den senaste utredningens
förslag »(allmänt) psykiskt efterbliven» eller någon av de vid
remissbehandlingen framkomna synes mig helt tillfredsställande. Efter
övervägande av skälen för och emot de olika förslagen har jag dock stannat
för utredningens linje, som rent språkligt synes mig bäst täcka vad man
avser utan att därför ha en mera uttalad diskrediterande karaktär. Även
ifråga om innebörden av uttrycket »allmän psykisk efterblivenhet», som
får betydelse för avgränsningen av dem som bör falla under lagen, kan jag
ansluta mig till utredningen, då denna fastslår att härunder endast faller
den, som på grund av brister i det centrala nervsystemet hämmats i sina
intellektuella helhetsfunktioner. Detta innebär visserligen, att lagen icke
blir tillämplig på de icke sällsynta fall, där utvecklingshämningen beror på
t. ex. miljö eller uppväxtförhållanden eller på kroppsliga sjukdomar, som ej
berör det centrala nervsystemet, eller där hämningen endast är partiell, något
som också kritiserats i en del remissyttranden. Men en sådan gränsdragning
torde vara nödvändig, om icke en ganska obestämd och till sin
storlek oberäknelig krets av personer skall träffas av lagens skolpliktsbestämmelser
och få förmånen av fri undervisning och vård. Att under lagen
föra in alla barn, som av någon anledning icke kan följa undervisningen i
den vanliga skolan eller hjälpskolan, kan icke komma i fråga. Ingenting
synes f. ö. böra hindra att utvecklingshämmade barn, beträffande vilka

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

det är tveksamt om de lida av »allmän psykisk efterblivenhet», för observation
tas in i den för sådana barn avsedda särskolan och även med vårdnadshavare^
samtycke stannar där åtminstone tills deras fall är fullt klarlagda.

Med den gjorda bestämningen av »allmän psykisk efterblivenhet» faller
därunder även barn med en lägre grad av utvecklingshämning, som icke behöver
särskild undervisning eller vård, närmast de s. k. debila. En ytterligare
avgränsning måste alltså ske för att bestämma lagens tillämpningsområde.
I fråga om barn i skolåldern synes härvid i enlighet med utredningens
utan erinran lämnade förslag de i 1944 års lag fastslagna grunderna
alltjämt böra gälla. Detta innebär alltså att under lagen bör falla barn i skolåldern,
som på grund av allmän psykisk efterblivenhet icke kan tillgodogöra
sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning. Att inom
denna grupp i lagen skilja på »bildbara» och »obildbara» synes icke påkallat.
I den särskilda skolan för dessa barn, vilken efter sinnesslönamnets avskaffande
bör benämnas särskola i stället för sinnesslöskola, kommer självfallet
att gå alla sådana efterblivna barn, som kan tillgodogöra sig undervisningen
där, medan övriga i den mån anstaltsvård är nödvändig får vårdas
på vårdhem. Någon uppdelning i »bildbara» och »obildbara» bör emellertid
icke heller förekomma i fråga om vuxna efterblivna. Detta skulle nämligen
innebära, att förmågan att tillgodogöra sig undervisning, i allmänhet fastslagen
genom intelligensprövningar, blev avgörande även efter skolpliktens
slut. Såsom uttalats redan i direktiven för 1951 års sinnesslövårdsutredning
bör avgränsningen av de vuxna, som skall falla under lagen, i stället ske
efter vederbörandes förmåga att reda sig på egen hand i livet. Endast om
oförmåga härutinnan föreligger, finns ju något behov av ingripande från
samhällets sida. Utredningen har i enlighet härmed föreslagit att under lagen
skall falla vuxna, som på grund av allmän psykisk efterblivenhet är ur
stånd att taga vård om sig själva, och jag kan ansluta mig till detta förslag.
Frågan om den närmare innebörden av rekvisitet »ur stånd att taga vård
om sig själv» kommer liksom vissa andra spörsmål om lagens tillämpningsområde
att behandlas i specialmotiveringen.

Jag övergår härefter till frågan om huvudmannaskapet för u ndervisningen
och vården av de psykiskt efterblivna,
som enligt vad nu sagts bör falla under lagen. I denna del har 1951 års utredning
icke gjort några mera ingående överväganden. I dess direktiv uttalade
nämligen min företrädare, att frågan om huvudmannaskapet torde
kunna lösas enligt de riktlinjer, som föreslagits av 1946 års sakkunniga,
d. v. s. genom att lägga ansvaret för all sinnesslövård — utom vården av
asociala och svårskötta — på landstingen. Redan härigenom skedde alltså
ett visst ställningstagande i frågan och avvisades den remisskritik, som bl. a.
från landstingsförbundets sida riktats mot sistnämnda förslag med yrkande
att staten borde åtaga sig huvudmannaskapet för all sinnesslövård. Enligt
min mening vore det också föga lämpligt, om staten nu skulle taga på sig en

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

uppgift, som statsmakterna redan 1944 beslutat skulle till en väsentlig del
åvila landstingen och beträffande vilken dessa även i övrigt gjort betydande
insatser. Som jag tidigare framhållit finns ju över 90 procent av skolplatserna
och närmare 50 procent av vårdplatserna för de här avsedda efterblivna
på landstingens anstalter. Skulle staten övertaga dessa, måste detta
innebära en centralisering och kanske även en byråkratisering av en vårdgren,
där just en lokal anknytning och lokala initiativ bör ha ett särskilt
värde. Av olika skäl torde man vidare knappast kunna räkna med att den
nödvändiga upprustningen av sinnesslövården skulle ske lika snabbt i statens
som i landstingens regi. Landstingen har ju sina viktigaste uppgifter på
sjukvårdens och andra sinnesslövården i viss mån närstående vårdområden.
Fördelad på de olika landstingen torde denna reform kunna genomföras i
snabbare takt och med en bättre lokal anpassning än om statsmakterna
centralt skulle ta på sig denna uppgift. I den mån som kraven på ett statligt
huvudmannaskap för vårdfallen bygger på uppfattningen att endast staten
kan driva de stora anstalter med vidsträckta upptagningsområden, som man
menar bör finnas för deras vård, kan dessa krav visserligen synas ha ett
visst berättigande. Men det är å ena sidan icke givet att anstalterna lämpligen
bör göras så stora, och å andra sidan tänkbart med ett samarbete
mellan flera landsting för anläggande och drift av dessa vårdhem. I princip
har man icke heller vid remissbehandlingen av den senaste utredningens
betänkande haft något att erinra mot att landstingens huvudmannaskap
fastslås i lag. De erinringar som gjorts har kommit från landstingskommunalt
håll och mera hänfört sig till kostnadsfördelningen mellan stat
och landsting vid ett kommunalt huvudmannaskap än till principfrågan.
Även för min del vill jag därför tillstyrka förslaget. Jag förordar alltså
att landstingen genom ett uttryckligt stadgande ålägges alt svara för att
de efterblivna, som skall falla under lagen, får undervisning och vård
enligt vad där stadgas. Undantag bör dock göras för den sinnesslövård,
som redan ligger i statens händer, d. v. s. vården av vissa asociala och
svårskötta efterblivna. Frågan om den närmare avgränsningen av denna
grupp torde få behandlas i specialmotiveringen.

Med detta ställningstagande är emellertid, såsom 1951 års utredning
understrukit, icke fastslaget vare sig att landstingen ensamma skall svara
för kostnaderna eller att de själva skall driva alla de skolor och anstalter för
efterblivna, som måste finnas. Vad den förstnämnda frågan angår, så har
utredningen förutsatt, att staten skall lämna väsentliga bidrag både till
anläggnings- och driftkostnader. Som redan nämnts har emellertid något
förslag om statsbidragens storlek eller utformning icke framlagts av 1951
års utredning utan dessa spörsmål prövas alltjämt av denna kommitté.
Enligt vad jag tidigare uttalat synes statsmakterna under sådana förhållanden
knappast böra taga ställning till statsbidragsfrågorna förrän utredningens
förslag och yttrandena däröver föreligger.

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

Jag framhöll nyss, att det förhållandet att landstingen ålägges huvudmannaskapet
för ifrågavarande vårdområde icke innebär att de själva skall
di iva de skolor och anstalter, som kan behövas. Med hänsyn till den omfattande
enskilda verksamhet, som bedrives på detta område, vore en sådan
ordning knappast tänkbar; i varje fall skulle den icke kunna genomföras
under de närmaste åren utan mycket betydande ekonomiska insatser från
det allmännas sida. Även ur andra synpunkter torde det emellertid vara
olämpligt att avveckla samtliga enskilda anstalter. Visserligen är, som förut
antytts, dessa anstalter ibland icke i godtagbart skick, där upprättliålles icke
alltid en tillfredsställande vårdstandard och det kan dessutom synas vara
mindre lämpligt att privata ekonomiska intressen är berörda på ett sjukvården
så närstående vårdområde som detta. Men det sagda gäller icke generellt.
I fråga om vissa grupper efterblivna torde de enskilda anstalterna
ge tillfälle till en mera differentierad personlig vård än landstingens arbetsoch
vårdhem. Jag vill här särskilt peka på de anstalter, som drivs av sammanslutningar
av i verksamheten ideellt intresserade personer. I viss motsättning
till 1946 års utredning anser jag därför att de enskilda anstalter,
som kan godtagas, bör bibehållas inom den av det allmänna understödda
sinnesslövården vid sidan av landstingens anstalter.

1951 års sinnesslövårdsutredning har tänkt sig, att anknytningen av de
enskilda anstalterna till denna vård skall ske på det sättet att de inordnas i
särskilda planer, som skulle upprättas av varje landsting (ev. flera landsting
tillsammans) och därefter fastställas av Kungl. Maj:t. Planeringen
skulle innefatta en inventering av antalet undervisnings- och vårdbehövande
efterblivna inom landstingsområdet och mynna ut i en plan, som upptar
kommunala och enskilda anstalter med tillräckligt antal platser för att
täcka det vid inventeringen framräknade behovet. Även organ för den öppna
vården borde upptagas i planerna. Efter mönster av liknande bestämmelser
i barnavårdslagen för barnhemmens del föreslog utredningen vidare, att
landstingen skulle ha ekonomiskt ansvar icke endast för de egna anstalterna
i planen utan även för de anstalter, som tillhörde annan huvudman,
det sistnämnda dock endast i den mån erforderliga medel icke tillhandahölls
på annat sätt.

Dessa förslag synes mig vara uttryck för en riktig tanke, och de torde i
princip höra förverkligas. Landstingen lär knappast kunna fullgöra sina
uPPgifter med avseende pa sinnesslövården utan en planläggning i enlighet
med vad utredningen förordat. Innan de kan ta ställning till frågan om en
utbyggnad behövs, måste de — så exakt som detta är möjligt — undersöka
hur många undervisnings- och vårdbehövande av olika kategorier som finns
inom området, och i vilken mån detta vårdbehov kan tillgodoses genom befintliga
kommunala eller enskilda anstalter. I remissyttrandena har man i
allmänhet icke heller halt något att erinra mot en sådan planläggning i och
för sig. Däremot har man uttalat farhågor för att en formbunden, centralt

75

Kungl. Majrts proposition nr 26.

fastställd plan skulle medföra praktiska svårigheter och administrativa
besvär samt hindra en smidig utbyggnad av vårdgrenen. Med hänsyn till de
av socialstyrelsen vitsordade goda erfarenheterna från motsvarande planering
av barnhemsvården torde dock dessa farhågor vara överdrivna. Bestämmelser
om viss planering under statlig kontroll av en vårdgren med
landstingen som huvudmän finns f. ö. även inom andra områden t. ex.
kronikervården utan att det synes ha vållat några olägenheter. För att undvika
allt för stor splittring av efterblivna på olika anstalter och främja
en rationell anordning av vården är det emellertid angeläget att landstingen
samarbetar med varandra då planerna förberedes och att härvid även samråd
sker med tillsynsmyndigheterna och deras inspektörer. Med hänsyn
till betydelsen av en utbyggnad av externatskolorna bör landstingen även
kontakta skolstyrelserna i tätorterna inom området. Jag vill i detta sammanhang
understryka, att nya anstaltsplatser bör upptagas i planerna endast i
den mån det av väntelistor och en inventering av efterblivna på primärkommunala
anstalter sammanställda med beläggningen på de befintliga
platserna tydligt framgår att ett oundgängligt platsbehov föreligger, som
icke kan täckas genom nya externat. Resultaten av de i 1949 års betänkande
refererade undersökningarna av sinnesslöfrekvensen i vissa län torde vara
alltför osäkra för att läggas till grund för en planering och nya liknande
undersökningar bör prövas med största försiktighet.

Självfallet kan icke varje enskild anstalt omedelbart »renodlas» så att den
endast har patienter från ett eller ett par vårdområden — en sådan ordning
skulle föra med sig stora omflyttningar och kanske ibland även vara inhuman
mot de intagna. Landstingen och anstaltsägaren bör i stället söka avtala
om att även patienter från andra landstingsområden än dem, i vars plan
anstalten är upptagen, åtminstone under en övergångstid skall få stanna
kvar. Upptagandet av en enskild anstalt i en plan torde f. ö. alltid förutsätta
ett avtal mellan ägaren och vederbörande landsting. Kan parterna icke
komma överens, får landstinget överväga om det ensamt eller tillsammans
med andra landsting bör förvärva anstalten för att driva den i egen regi.
Stundom kan kanske en överlåtelse till annan lämpligare och mera förhandlingsvillig
huvudman komma i fråga.

Det lär likväl komma att kvarstå några enskilda anstalter, som icke bör
tagas upp i planerna. Byggnaderna kan t. ex. vara sa daliga att en upprustning
för att nå önskad standard icke lönar sig. Det kan även förhålla sig så
att anstalten drivs efter normer, som icke kan godtagas, och ägaren icke
vill göra några förbättringar eller överlåta anstalten. Utredningen hade
tänkt sig att sådana anstalter utanför planerna icke skulle få statsbidrag.
Under nuvarande förhållanden skulle detta i allmänhet innebära att anstalten
omedelbart måste läggas ned och de intagna beredas plats på andra håll,
vilket med nuvarande platsbrist torde vara mycket svårt. Intill dess nybyggnad
hinner ske, bör därför även sådana anstalter kunna inordnas i den er -

76

Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

kända vården och få statsbidrag. Enklast synes detta kunna ske genom att
tillsynsmyndigheten godkänner anstalterna för en kortare eller längre övergångstid.

En annan typ av anstalter, som icke lämpligen synes böra upptagas i
landstingens planer, är sådana med ett speciellt klientel, som mottager elever
eller patienter från hela riket, t. ex. Charlottendals skolhem för efterblivna
barn med svåra talrubbningar. Utredningen har för dessa anstalters
del tänkt sig den ordningen, att platser där skulle upptagas i planerna för
samtliga berörda landsting. Den nyss rekommenderade metoden, att anstalten
lämnas utanför landstingsplanerna men i stället godkännes av tillsynsmyndigheten
såsom ett hem för patienter från hela riket, synes emelleitid
lämpligare. Ett sådant godkännande bör även kunna få lämnas i
fråga om andra välskötta enskilda anstalter med intagna från ett stort antal
landstingsområden, då eu omflyttning och »renodling» i enlighet med vad
tidigare förordats kan väntas medföra stora svårigheter.

''\ idtages nu antydda modifikationer i utredningens förslag i denna del
torde de mest vägande invändningarna mot detta falla bort. Jag tillstyrker
därför förslaget med dessa jämkningar. Även i fråga om konsekvenserna för
landstingen av att eu anstalt upptages i planen kan jag ansluta mig till utredningen.
I några yttranden från kommunalt håll har man hävdat att lands1
ingen borde befrias från varje ekonomiskt ansvar för de enskilda anstalterna
och att detta i stället borde läggas på staten. Att landstinget får skyldighet
att gripa in om en i dess plan redovisad anstalt råkar i svårigheter
eller behöver ekonomiskt bistånd för en ombyggnad synes emellertid utgöra
en naturlig följd av dess ansvar för vården av de efterblivna inom landstingsområdet.
Landstingen torde f. ö. ofta ha möjlighet att vid avtalen i
samband med planeringen skaffa sig garantier för att de enskilda anstalterna
skötes rationellt och få den kontroll häröver, som landstinget finner
erforderlig. Det är dock önskvärt att landstingen härvid lämnar de enskilda
anstalterna största möjliga frihet; insnöres de i alltför många föreskrifter
riskerar man alt ägaren hellre lägger ned anstalten än underkastar sig
dessa. För de enskilda anstalterna utanför landstingsplanerna, bör landstingen
självfallet icke stå i något ansvar. Behöver en sådan anstalt t. ex. ett
lån för en nödvändig upprustning, torde staten få träda in på samma sätt
som skett i fråga om t. ex. vissa enskilda alkoholist- och epileptikeranstalter.

Vad härefter angår anstaltsorganisationen, så synes lagen
icke böra upptaga annat än de grundläggande bestämmelserna. Landstingen
bör kunna lämnas ganska stor frihet att organisera undervisningen och vården
på det för varje landstingsområde lämpligaste sättet. Frågan om vilka
olika anstaltstyper som skall tinnas och det klientel, som de var för sig är
avsedda för, bör dock regleras i lag. Såsom f. n. sker i praktiken bör härvid
skiljas mellan de för undervisning avsedda anstalterna och de anstalter, där
det endast eller huvudsakligen meddelas vård. Den första gruppen bör om -

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

fatta de anstalter, som i 1944 års lag innefattas i benämningen centralanstalt.
I enlighet med 1951 års sinnesslövårdsutrednings förslag, som
härutinnan i stort sett lämnats utan erinran, synes dock vissa jämkningar
böra göras i den nuvarande terminologin. Sålunda bör som gemensamt
namn för alla skolanstalter vare sig de är inrättade i form av internat eller
för externatundervisning införas den redan nyttjade beteckningen »särskola».
Såsom huvudelement i den som internat inrättade särskolan bibehålies
skolhemmen med skola för efterblivna barn i skolåldern. För de
barn, som ej börjat skolan men som på förhand kan antagas vara lämpade
för särskoleundervisning och av sina föräldrar eller vårdnadshavare anmäles
till sådan undervisning, bör särskilda småbarnshem finnas. Dessa
ersätter i viss mån de nuvarande upptagningshemmen, där barnen enligt
gällande lag kan få stanna ända till tolv års ålder. Upptagningshemmen
tjänstgör alltså även som ett slags observationshem, men på dessa hem torde
f. n. också finnas många klart »obildbara» intagna. I denna del borde upptagningshemmen
enligt 1951 års utrednings förslag ersättas av observationsavdelningar
för undersökning av barn, som ifrågasättes behöva undervisning
eller vård enligt den nya lagen. Observationsavdelningarna skulle endast
ordnas i anslutning till särskolan. Detta synes också vara en lämplig
anordning, då, som utredningen framhåller, de tveksamma fallen icke bör
sammanföras med de höggradigt efterblivna på vårdhemmen. — Slutligen
torde särskolan böra innefatta en avdelning för fortsatt utbildning av dem,
som avslutat den egentliga skolundervisningen. Denna avdelning motsvarar
i viss mån arbetshemmen inom de nuvarande centralanstalternas ram.

De olika avdelningarna inom särskolan bör självfallet kunna ordnas som
externat. Fördelarna med externatundervisning är — särskilt ur sociala
och ekonomiska synpunkter — uppenbara. Barnen i externatskola får
stanna i en naturlig hemmiljö, vara tillsammans med »vanliga» barn på
fritiden och över huvud taget redan under skolåren vänja sig vid alla de
speciella svårigheter och faror, som möter den efterblivne i det moderna
samhället. De måste därigenom vara avsevärt bättre rustade än internateleverna,
då de efter skolans slut skall försöka reda sig på egen hand
i livet. Utsikterna för att fortsatt anstaltsvård skall kunna undvikas, bör
vara betvdligt större för barn, som fått gå i externat. Externatskolan
kräver dessutom i allmänhet inga större anläggningskostnader och driftkostnaderna
är små i jämförelse med den personalkrävande skolanstalten.
Det är därför angeläget att externatundervisningen bygges ut i så stor utsträckning
som möjligt. På varje ort, där tillräckligt underlag finns för en
externatavdelning, bör landstinget söka få en sådan avdelning till stånd, så
att alla på platsen och i dess närmaste omgivning bosatta barn, vilkas utveckling
och hemförhållanden gör dem lämpade för externatundervisning,
kan erhålla dylik undervisning. Även för utanför tätorterna boende sådana
barn bör möjligheterna att ordna inackordering i enskilt hem i ort med

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

externatskola undersökas; statsbidrag utgår redan nu försöksvis till kostnaderna
för dylik inackordering. Finns ett skolinternat i orten, bör externatplatser
ordnas där. I enlighet med vad utredningen förordat torde i lagen
böra inskrivas, att behovet av särskoleplatser skall tillgodoses genom externatskola
eller externatplatser enligt vad nu sagts. Då i större städer alltid
torde finnas underlag för en externatskola, bör emellertid denna bestämmelse
kompletteras med eu föreskrift, att i städer av viss storlek externatundervisning
alltid skall vara ordnad i viss utsträckning. Jag föreslår, att
ett sådant åläggande ges för städer med minst 25 000 invånare. Endast fem
sådana städer torde f. n. icke ha särskild externatundervisnine''.

o

Anstalterna för vård av höggradigt efterblivna (»obildbara») och avvuxna
efterblivna, som genomgått särskola men är ur stånd att taga vård
om sig själva och med dem i förståndsutveckling likställda, bör benämnas
vårdanstalter och i första hand omfatta de anstaltstyper, som f. n. inrättats
för detta klientel, d. v. s. vårdhem och arbetshem. Utredningen har föreslagit
att härutöver skall som en ny anstaltsform finnas ålderdomshem för
efterblivna, som vårdats eller kunnat vårdas på arbetshem men icke längre
är i arbetsför ålder. Delta förslag har i många remissvar hälsats med största
tillfredsställelse men på några håll mött en bestämd gensaga. Socialvårdsförbundet
och läkarförbundet har åberopat sociala och humanitära synpunkter
mot att efterblivna åldringar sammanföres på särskilda anstalter.

I den mån det här rör sig om mera svårartade fall inom denna grupp, som
uppenbarligen behöver anstaltsvård och f. n. är intagna på ålderdomshemmen,
torde det dock icke råda några meningsskiljaktigheter om att de i
stället liksom de klart »obildbara» bör få vård på ett hem inom den nu föreslagna
organisationen. Då det synes vara inhumant att taga in dessa åldringar,
som tidigare kunnat uträtta ett visst arbete på arbetshemmen eller,
under tillsyn, ute i samhället, på ett vårdhem för höggradigt efterblivna
patienter, som hela livet vårdats på anstalt, torde utredningens förslag om
särskilda ålderdomshem fylla ett verkligt behov. Däremot är det enligt
min mening icke lämpligt att mindre efterblivna åldringar endast därför att
de en gång icke kunnat tillgodogöra sig undervisningen eller hjälpundervisningen
i folkskolan skall vid behov av anstaltsvård hänvisas till sådana
ålderdomshem. Med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet får
avgöras, var dessa åldringar lämpligen bör vårdas. Under inga förhållanden
bör det emellertid komma i fråga att taga in en åldring på ett sådant hem
eller hålla kvar honom där mot hans egen eller, om han är omyndig, hans
förmyndares vilja. Då på grund av det anförda behovet av särskilda ålderdomshem
för efterblivna måhända icke är så stort, att det motiverar att
dessa hem upptages som en obligatorisk anstaltsform vid sidan av vårdoch
arbetshemmen, bör detta icke ske. I lagen bör sålunda som ett alternativ
stadgas, att speciella avdelningar för efterblivna, som icke längre är
i arbetsför ålder, må anordnas vid arbetshemmen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

79

Frågan om hur särskolorna och de olika vårdanstalterna skall förläggas
i förhållande till varandra samt de mera speciella spörsmålen om anstalternas
organisation och utformning bör icke regleras i lagen. Jag har emellertid
intet att erinra mot de synpunkter 1951 års utredning anfört i denna
del. Det torde få överlämnas åt varje landsting att med ledning av dessa
uttalanden pröva och avgöra hithörande spörsmål med hänsyn till förhållandena
inom landstingsområdena.

Beträffande den öppna vården och vad därmed äger samband, så
har jag förut understrukit betydelsen av en differentierad sådan vård. Både
de kommunala och statliga myndigheter, som svarar för vårdgrenens planering,
och den anstaltspersonal samt de läkare, pedagoger och andra, som
har hand om placeringen av de efterblivna, bör beakta de fördelar ur sociala
och ekonomiska synpunkter, som ofta är förknippade med undervisning
och vård utanför anstalt. För de efterblivna skolbarnens del bör som nämnts
externatundervisning ordnas i största möjliga utsträckning, vilket bör
kunna ganska avsevärt minska behovet av internatplatser. I det sammanhanget
får också en utbyggnad av hjälpklasserna betydelse, då härigenom
åtskilliga barn, som f. n. icke kan få undervisning på annat sätt, sannolikt
aldrig skulle behöva placeras i särskola. I fråga om de ungdomar, som gått
igenom externatskola eller varit intagna på skolhem och eventuellt även
kunnat tillgodogöra sig fortsatt utbildning vid särskola men likväl icke
anses kunna taga vård om sig själva, bör öppen vård alltid övervägas i första
hand. Sådan vård torde kunna användas i fråga om ett stort antal efterblivna
inom denna grupp. I princip bör samma sak gälla för de höggradigt
efterblivnas del. Det ligger emellertid i sakens natur, att öppen vård av
dessa efterblivna icke kan användas i tillnärmelsevis samma omfattning
som i fråga om de något mindre efterblivna. Genom inrättande av daghem
för barn och sysselsättningshem för ungdomar och vuxna torde dock åtskilligt
kunna göras för att minska behovet av anstaltsvård även för denna
kategori. Dessa frågor liksom spörsmålet om de olika formerna av öppen
vård kommer att något beröras i specialmotiveringen.

Genom vissa omdisponeringar och jämkningar i utredningens lagförslag
har jag sökt författningsmässigt tillgodose de nu angivna synpunkterna på
den öppna vården av de efterblivna. Även i denna del hänvisas till redovisningen
i specialmotiveringen.

För att önskemålen om en förbättrad och utökad öppen vård skall kunna
tillgodoses även i praktiken är det angeläget att sakkunnig personal svarar
för omhändertagande och kontinuerlig kontroll av de efterblivna samt att
dessa frågor handhas i en med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet tillfredsställande
ordning. Detta gäller i ännu högre grad ur synpunkten av
att få bästa möjliga garantier mot att obefogade omhändertaganden för
undervisning eller vård icke sker (rättssäkerhetsfrågan). Kravet
på att stärka dessa garantier inom alla områden, där s. k. administrativa

80

Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

frihetsberövande!! äger rum, har länge varit aktuellt. För sinnesslövårdens
del har emellertid detta tidigare knappast gällt i samma grad som på andra
håll hl. a. därför att f. n. ingen utan medgivande får kvarhållas på centralanstalt
längre än till 21 års ålder och, hortsett från omhändertagande enligt
sinnessjuklagen, någon annan form av tvångsmässigt frihetsberövande icke
förekommer inom denna vårdgren.

I ett par fall har det likväl befunnits, att personer, som ej varit sinnesslöa,
intagits på centralanstalt och vid utredningen av dessa fall har även de
garantier mot sådana misstag som 1944 års lagstiftning erbjuder ansetts
otillräckliga. Behovet av en bättre ordning på denna punkt skulle ytterligare
skärpas, om 1940 och 1951 års sinnesslövårdsutredningars förslag
genomfördes, att även vårdbehövande över 16 år skall kunna tvångsvis intagas
och kvarhållas på vårdanstalt. Jag har emellertid redan framhållit,
att jag icke kan ansluta mig till detta förslag i vad det avser äldre efterblivnas
intagning på de för dem avsedda ålderdomshemmen. Icke heller för
arbetshemsklientelet behövs enligt min mening något sådant vårdtvång.
Några olägenheter har såvitt känt icke varit förenade med den nuvarande
fria ordningen och tvångsbestämmelser kan lätt komma att missbrukas i
fråga om dessa arbetsföra patienter och föranleda onödig anstaltsvård. Däremot
har jag intet att erinra mot att de höggradigt efterblivna vuxna patienterna
på vårdhemmen skall få hållas kvar där mot förmyndarens vilja —
de torde regelmässigt vara omyndiga och förmyndaren kan i vissa fall ha
ett ekonomiskt intresse av att få hem även patienter i klart behov av anstaltsvård.
Det sagda gäller endast efterblivna över 16 år; för de icke skolpliktiga
barnens del anser jag i likhet med 1951 års utredning och så gott som samtliga
remissinstanser att ett eventuellt omhändertagande mot föräldrarnas
vilja bör ske med stöd av barnavårdslagens bestämmelser om skyddsuppfostran.

Alltjämt kvarstår emellertid för vissa kategorier efterblivna behovet av
tillfredsställande garantier mot att anstaltsvård icke tillgripes i onödan eller
i andra fall än där lagen tillåter detta. Som delvis redan antytts måste det
särskilt tillses, att barn, som ej faller under lagen, icke inskrives i särskolan,
att skolpliktiga barn ej hålles kvar på internat längre än nödvändigt och att
vuxna efterblivna icke ens efter medgivande får stanna på anstalt, då de
kan ta vård om sig själva eller i varje fall ej nödvändigt behöver anstaltsvård.

Såsom utredningen framhållit och jag för den öppna vårdens del nyss
antytt, är den primära förutsättningen för en tillfredsställande ordning i
dessa hänseenden, att intagning föregås av noggrann prövning och observation
genom psykiatrisk och för skolfallens del pedagogisk sakkunskap
och att sådan kvalificerad personal också regelbundet prövar om ej utskrivning
eller omplacering kan ske samt över huvud medverkar vid handläggningen
av utskrivningsfrågor. Sådan sakkunskap bör därför finnas till -

81

Kungl. Maj ds proposition nr 26.

gänglig inom varje landstingsområdes organisation för undervisningen och
vården av de efterblivna. Detta förordas också av 1951 års utredning, vars
lagförslag innehåller bestämmelser om dels särskilda anstaltsläkare och en
till varje landstings styrelse (centralstyrelsen) anknuten läkare, dels en
rektor för den närmaste ledningen av landstingets särskolor och den därtill
-anknutna öppna vården. Jag kan i princip tillstyrka dessa förslag. Jämväl
till de utredningens uttalanden och förslag om dessa befattningshavares
uppgifter, som refererats i det föregående, kan jag i huvudsak ansluta mig.
Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan hur hithörande bestämmelser
bör närmare utformas och till vissa mera speciella spörsmål.

För de klara fall, där de olika sakkunniga är ense om den åtgärd som
skall vidtagas, och den efterblivne eller, om han är omyndig, hans förmyndare
eller vårdnadshavare medger denna, torde den nu antydda ordningen
ge tillräckliga garantier mot obefogade omhändertaganden. Det kan icke
ur denna synpunkt vara erforderligt att belasta något mera kvalificerat
organ med dessa ärenden. Annorlunda blir förhållandet, om saken kan
anses tveksam på grund av meningsskiljaktigheter mellan de sakkunniga
eller om den intagne eller hans förmyndare motsätter sig åtgärden. I förstnämnda
fall synes frågan behöva prövas av en opartisk sakkunnig instans,
som kan objektivt väga de olika skälen mot varandra; i senare fallet påkallas
en sådan prövning framför allt med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet
och vikten av att avgöranden om frihetsberövanden omfattas avförtroende
från de berörda parternas sida.

På i huvudsak de skäl, som nu angivits, har också 1951 års sinnesslövårdsutredning
föreslagit, att en kvalificerad prövning skall ske av tveksamma
eller kontroversiella in- och utskrivningsfrågor. Utredningen förordar
efter diskussion av olika alternativ, att uppgiften anförtros åt särskilda
nämnder, kallade anstaltsnämnder, som i princip skulle inrättas i
varje landstingsområde. Nämnden skulle ha en jurist som ordförande och
två lekmän som ledamöter, varjämte centralstyrelsens läkare samt rektor
eller föreståndaren för landstingets vårdanstalter skulle ingå i nämnden vid
handläggningen av dessa ärenden. Enligt förslaget skulle anstaltsnämnden
även svara för den lokala tillsynen över särskolor och vårdanstalter. Om
lämpligheten av dessa förslag är meningarna delade bland remissinstanserna.
Man har visserligen ingenting i princip att invända mot att tveksamma
fall underkastas en kvalificerad prövning men åsikterna skär sig i
frågan om vem som skall handha denna. Endast en minoritet följer här
kommittén medan flertalet anser dess förslag innebära en onödig överorganisation.

Såsom torde ha framgått av vad jag nyss anförde, anser jag även för egen
del rättssäkerheten påkalla, att ett särskilt, allsidigt sammansatt organ
prövar de omstridda fallen. Jag delar emellertid utredningens och remissinstansernas
tveksamhet beträffande spörsmålet på vilket organ denna upp6
— Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 26.

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

gift skall läggas. När man skall taga ställning till denna fråga bör man
vara uppmärksam på att den får betydligt mindre räckvidd om, såsom jagnyss
förordat, rätten att tvångsvis intaga och kvarhålla efterblivna på särskolor
och vårdanstalter inskränkes till de skolpliktiga och de höggradigt
efterblivna vuxna. Visserligen bör även andra tveksamma fall prövas av ett
kvalificerat organ, men då är det icke så mycket rättsäkerhetskravet som
allmänt sociala och ekonomiska synpunkter som gör sig gällande. Huvuduppgiften
avser särskolan och i fråga om denna de fall, där vederbörande
är eller kan tänkas bli placerad i internat. För externatskolornas del skulle
i och för sig någon kvalificerad prövning icke behövas — elevernas ställning
där skiljer sig i varje fall upp till 14—15 årsåldern icke från vanliga skolbarns
— men det torde vara svårt att formellt skilja externateleverna från
övriga särskolepliktiga.

Det är sålunda ett ganska begränsat område, för vilket på grund av vad
förut sagts en kvalificerad prövning får anses erforderlig. Att under sådana
förhållanden inrätta ett särskilt organ härför kan enligt min mening icke
komma i fråga. Det skulle dessutom föregripa den utredning om förbättrat
förfarande vid administrativa frihetsberövanden, som 1952 års riksdag begärt
och som eventuellt kan leda till en mera enhetlig reglering av dessa
åtgärder. I stället torde uppgiften få anförtros antingen åt något redan befintligt
organ eller åt landstingets centralstyrelse, eventuellt förstärkt med
erforderlig sakkunskap. För valet av lämpligt organ får den sammansättning
man vill ge detsamma betydelse. I denna del delar jag utredningens
mening att lekmän bör ingå i detsamma. Medverkan av lekmän för en i
viss mån liknande uppgift nämligen som ledamöter i de lokala utskrivningsnämnderna
vid sinnessjukhusen har visat sig värdefull. Nämnderna har
tillförts allmän social erfarenhet och närvaron av opartiska lekmän har
stärkt förtroendet för avgörandena. Detsamma torde gälla även här. Särskilt
för att tillgodose rättssäkerhetssynpunkten bör — jämväl i likhet med
de lokala utskrivningsnämnderna -— dessutom en erfaren jurist, om möjligt
en domare, ingå i det kvalificerade organet.

Jag syftar här endast på lokala organ. Att centralisera prövningen t. ex.
till sinnessjuknämnden, vilket ifrågasatts från läkarhåll, är knappast tänkbart
samtidigt som vissa ärenden om utskrivning från så gott som samtliga
sinnessjukhus överflyttats från denna till lokala nämnder vid sjukhusen.
Olägenheterna av en centraliserad skriftlig handläggning av ärenden av
denna typ torde icke behöva utvecklas. Det vore dessutom ur olika synpunkter
olyckligt att hänföra de skolbarn, som det här framför allt kommer
att röra sig om, till samma nämnd som bl. a. prövar ärenden om utskrivningav
kriminalpatienter. Med hänsyn härtill hör sinnessjuknämnden ej få bli
besvärsinstans i dessa ärenden; förslag härom avvisades f. ö. av riksdagen
1944. Av samma skäl hör det icke heller komma i fråga att anförtro upp -

83

Kungl. Maj:ts proposition nv 26.

giften åt sinnessjukhusens lokala utskrivningsnämnder, vilket eljest i och
för sig kunde anses ligga nära till hands.

Även länsstyrelserna har förts fram som lämpliga organ för handläggningen
av dessa ärenden. Med hänsyn till vad förut sagts om organets sammansättning
skulle emellertid en sådan ordning innebära att lekmän och
vissa sakkunniga skulle ingå i länsstyrelsen, något som uppenbarligen icke
bör genomföras för en förhållandevis så begränsad uppgift som denna. Jag
kan därför icke tillstyrka detta förslag.

Den närmast till hands liggande lösningen torde i stället vara den som
förordats i ett stort antal yttranden över det senaste betänkandet i ämnet,
nämligen att anförtro uppgiften åt landstingets styrelse för undervisningen
och vården av de efterblivna (centralstyrelsen). Utredningen har avvisat
tanken härpå med hänvisning till att en sådan ordning knappast skulle ge
tillräckliga garantier för en självständig, objektiv prövning, varvid den
syftar på att styrelsen även skulle handha ledningen och förvaltningen av
anstalterna och primärt besluta i vissa intagningsfrågor. I sistnämnda del
kommer jag emellertid icke att följa utredningens förslag och vad konflikten
med styrelsens övriga åligganden angår, så kan olägenheterna härmed
elimineras om nu ifrågavarande uppgifter, såsom bl. a. landstingsförbundet
förordat, lägges på en särskild delegation inom styrelsen.

Genom eu sådan ordning behövde någon ny myndighet icke tillskapas,
men organet skulle likväl utan omfattande ingrepp i landstingets bestämmanderätt
kunna ges en för uppgiften lämplig storlek. I övrigt skulle denna
ordning ha de fördelar, som onekligen är förenade med att landstingets egen
styrelse beslutar också i dessa ärenden. Jag vill särskilt peka på den erfarenhet
av olika sociala frågor i allmänhet och sinnesslövårdens i synnerhet,
som bör ha samlats i de nuvarande styrelserna och väl kommer att
överföras till de nya, samt vidare på det ökade intresse för en god anstaltsorganisation
och vårdstandard, som bör följa av att ledamöterna i in- och
utskrivningsärenden får kontakt med de efterblivnas konkreta, personliga
problem.

På anförda skäl vill jag förorda, att dessa ärenden skall handläggas av
en delegation inom landstingets centralstyrelse. I enlighet med vad förut
sagts bör i delegationen ingå — förutom lämpligt antal av centralstyrelsen
inom sig utsedda ledamöter — en lagfaren person, om möjligt en domare.
Erforderlig medicinsk och pedagogisk sakkunskap torde få tillföras delegationen
i samma ordning som utredningen föreslagit för anstaltsnämndens
del. Frågorna om dessa sakkunnigas ställning, om delegationens storlek och
om vem som bör vara ordförande kommer att behandlas i specialmotiveringen.

Jag övergår härefter till frågan om och i vilken utsträckning undervisningen
och vården av de eftex-blivna skall vara kostnadsfri

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

för den enskilde. I denna del har jag redan förut framhållit den orättvisa
som ligger i den nuvarande ordningen, enligt vilken vården av de »bildbara»
barnen är kostnadsfri medan de föräldrar, som har ett »obildbart»
barn med allt vad detta innebär, dessutom måste betala vårdavgifter för
barnet, som f. n. vid de enskilda hemmen uppgår till mellan 1 900 och 3 000
kronor om året. Det råder också så gott som fullständig enighet om att
denna orättvisa nu bör undanröjas, så att icke endast de särskolepliktiga
utan även övriga efterblivna under 21 år får kostnadsfri undervisning och
vård. Jag vill förorda att eu uttrycklig bestämmelse härom införes i lagen.

Däremot torde det icke finnas anledning alt nu införa fri vård för de
vuxna efterblivna. Behöver dessa vård på sinnessjukhus, måste en viss
vårdavgift erläggas. Härtill kommer att med nuvarande regler om folkpension
åt anstaltsvårdade en ordning med kostnadsfri vård förknippad
med rätt lör anstalten att uppbära folkpensionen kan medföra vissa icke
önskvärda konsekvenser. Vårdavgifter bör därför utgå för de vuxna efterblivna
a vårdanstalt på samma sätt som gäller för de sinnesslöa på sinnessjukhus.
En erinran härom bör upptagas i lagen.

De ekonomiska konsekvenserna för huvudmännen av att kostnadsfri vård
införes i enlighet med vad nu förordats blir i viss mån beroende av hur
frågan om barnbidrag och folkpensioner till de efterblivna regleras. Detta
spörsmål kommer att behandlas i det följande vid motiveringen av 22 § i
lagförslaget. VI.

VI. Den centrala tillsynen.

Gällande bestämmelser.

Enligt 4 § i 1944 års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa
skall överinseendet över centralanstalterna utövas av skolöverstyrelsen.
Under skolöverstyrelsen utövas tillsynen över anstalterna av inspektören
för sinnesslöundervisningen. Anstalterna skall däx-jämte i medicinsktpsykiatriskt
hänseende vara underkastade den inspektion, som Konungen
bestämmer. Föreskrifter om denna inspektion liksom om den centrala tillsynen
i allmänhet över sinnesslöanstalterna finns numera i kungörelsen
den 30 juni 1952 (nr 552) med bestämmelser om den centrala tillsynen
över vissa anstalter. Förutom på lagen och dess tillämpningsföreskrifter
grundar sig denna kungörelses föreskrifter på att det i statsbidragsförfattningarna
(SFS 1933: 556 och 1945: 532) som villkor för bidrag stadgas,
att anstalterna skall vara underkastade statlig inspektion och att de bestämmelser
om tillsyn skall gälla som Kungl. Maj:t eller, efter Kungl.
Maj:ts förordnande, chefen för inrikesdepartementet föreskriver.

Enligt nyssnämnda kungörelse av den 30 juni 1952 skall för varje anstalt,
som där avses, finnas en huvudtillsynsmyndighet. Denna myndig -

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

het har, i den män ej annat är stadgat, tillsyn över anstalten i dess helhet
och vården i allmänhet där. Uppgiften att vara huvudtillsynsmyndighet
för de kommunala och enskilda sinnesslöanstalterna är i kungörelsen uppdelad
mellan skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen. Härvid svarar skolöverstyrelsen
för 1) anstalt och avdelning av externatkaraktär, 2) upptagningshem
och skolhem, vare sig hemmet är fristående eller anordnat i
samband med annan avdelning, samt 3) arbetshem, avsett för sådana sinnesslöa,
som omfattas av 1944 års lag. Dessa anstalter och avdelningar
skall emellertid i medicinskt-psykiatriskt hänseende stå under tillsyn av
medicinalstyrelsen, som själv skall vara huvudtillsynsmyndighet för övriga
kommunala och enskilda sinnesslöanstalter. Chefen för inrikesdepartementet
äger förordna, att arbetshem, som sålunda hör under medicinalstyrelsen,
i pedagogiskt hänseende skall stå under tillsyn av skolöverstyrelsen.

1952 års kungörelse grundar sig på beslut av 1952 års riksdag om
godkännande av i proposition nr 133 framlagda förslag härutinnan. Propositionen
bygger i sin tur på förslag av den inledningsvis omförmälda
tillsynskommittén och yttrandena däröver. Dessa yttranden skall i korthet
redovisas i det följande.

1946 års sinnesslövårdsutredning och yttrandena däröver.

1946 års sinnesslövårdsutrednings förslag om den centrala tillsynen överensstämmer
i huvudsak med den nu tillämpade ordningen. Beträffande
innehållet hänvisas till lagtexten, som finnes intagen under 9 § i den i det
följande lämnade specialmotiveringen.

I yttrandena till styrkes i allmänhet den av utredningen förordade lösningen.
Avvikande meningar har dock anmälts av flera remissinstanser.
Medicinalstyrelsen förordar, att hela sinnesslövården skall stå under styrelsens
tillsyn med undantag av externatskolorna, som helt bör ställas
under skolöverstyrelsens ledning utan inspektionsskyldighet från medicinalstyrelsens
sida. Socialstyrelsen föreslår, att tillsynen anförtros i första
hand socialstyrelsen och alternativt medicinalstyrelsen. För medicinalstyrelsen
som tillsynsorgan uttalar sig också stadsfullmäktige i Göteborg,
svenska läkaresällskapet och socialvårds förbundet.

Stadsfullmäktige i Stockholm förordar i första hand, att tillsynen uppdrages
åt länsstyrelserna och alternativt att den uppdrages åt medicinalstyrelsen.
Stadsfullmäktige i Hälsingborg, som anser, att en uppdelning på
skilda myndigheter är olycklig, ifrågasätter, om inte tillsynen bör inordnas
under medicinalstyrelsen med undantag för de rent pedagogiska anordningarna,
beträffande vilka tillsynsskyldigheten bör åvila skolöverstyrelsen.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott förordar, att utbildningsanstalterna
ställes under skolöverstyrelsens tillsyn och att medi -

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

cinalstyrelsens tillsyn begränsas till upptagningshemmen och vårdhemmen
för obildbara jämte den medicinskt-psykiatriska inspektionen av de pedagogiska
anstalterna och därmed eventuellt samorganiserade arbetshem. Särskilt
olämpligt anser utskottet det vara, att vården av äldre bildbara ställes
under tillsyn av annan myndighet än vården av bildbara i yngre åldersklasser.

Tillsynskommitténs förslag och yttrandena däröver.

Tillsynskommitténs förslag innebär icke någon mera genomgripande förändring
av gällande ordning. Då förslaget i stort sett genomförts i och
med att den förut redovisade kungörelsen den SO juni 1952 om den centrala
tillsynen över vissa anstalter utfärdats, synes någon närmare redogörelse
icke böra lämnas här. I fråga om yttrandena över förslaget torde endast
några huvudsynpunkter böra redovisas. I övrigt hänvisas till propositionen
nr 133/1952.

Medicinalstyrelsen framhåller, att av principiella och praktiska skäl såväl
den centrala som den lokala tillsynen och administrationen måste
regleras efter enhetliga linjer. Styrelsen kan därför icke biträda kommitténs
uppfattning, att den centrala tillsynen bör fördelas mellan medicinalstyrelsen
och skolöverstyrelsen. Vilken av dessa myndigheter, som bör
komma i fråga, anses vara en ren lämplighetsfråga. Vägande skäl talar
emellertid för att tillsynen bör ske genom medicinalstyrelsens försorg.
Styrelsen vill icke helt motsätta sig, att externaten kvarstår under skolöverstyrelsens
överinseende. Liknande synpunkter anföres av fyra reservanter
i skolöverstyrelsen, av svenska landstingsförbundet, Uppsala läns
landstings förvaltningsutskott, svenska läkaresällskapet, svenska socialvårdsförbundet
samt länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län.

Skolöverstyrelsen (med undantag för de fyra, vilka anmält skiljaktig
mening) biträder med vissa jämkningar i princip kommitténs förslag. För
den enhetliga planläggningen av det pedagogisk-psykologiska arbetet med
det likartade elevklientelet inom externatskolorna och internatskolorna är
det av grundläggande betydelse, att dessa ur tillsynssynpunkt sorterar
under skolöverstyrelsen. Överstyrelsen yrkar emellertid bestämt på att
jämväl den medicinskt-psykiatriska tillsynen av sinnesslöskolorna skall
handhavas av styrelsen. Överstyrelsen bör därför erhålla tillgång till en
heltidsanställd läkare med huvuduppgift att utöva denna tillsyn.

Socialstyrelsen anser, att vad som f. n. brister inom denna anstaltsverksamhet
är vården i allmänhet av de intagna. Den sociala tillsynen, d. v. s.
tillsynen över vården, måste anses vara det primära och specialtillsynen
det sekundära. Förstnämnda tillsyn bör ligga hos länsstyrelserna, vilka
alltså bör ha det länslolcala ansvaret för anstalterna. Den centrala tillsynen
bör anförtros åt socialstyrelsen såsom huvudtillsynsmyndighet. Den medi -

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

cinska och den pedagogiska tillsynen bör liksom f. n. utövas av medicinalstyrelsen
resp. skolöverstyrelsen. I socialstyrelsens synpunkter instämmer
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Ett fjärde alternativ framlägges av bl. a. svenska stadsförbundet och
stadsfullmäktige i Stockholm, vilka föreslår, att en permanent samarbetsdelegation
mellan skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen inrättas närmast
för huvudtillsynen över de blandade anstalterna och externaten för
bildbara sinnesslöa.

1951 års sinnesslövårdsutredning.

Utredningen framhåller att den enligt sina direktiv icke skall taga upp
den centrala tillsynen till omprövning och därför ej anser sig böra taga
ställning till frågan om denna tillsyn bör åvila både medicinalstyrelsen
och skolöverstyrelsen eller endast en av dessa myndigheter. Däremot avstyrker
utredningen, att uppgiften anförtros socialstyrelsen eller att ett
helt nytt organ tillskapas för ändamålet samt anför härutinnan.

Det är visserligen viktigt, att vid inspektion och annan tillsyn över anstalter
och internat den största uppmärksamhet ägnas åt vården i allmänhet
av intagna och elever. Detta bör emellertid framförallt ankomma på
de lokala tillsynsorganen. Utredningen har i samband med förslaget att
inrätta särskilda anstaltsnämnder bl. a. för den lokala tillsynen understrukit
det allmänt sociala momentets betydelse. De centrala inspektionsorganen
böra givetvis icke heller förbise den sociala tillsynen, men denna
tillsyn torde kunna verkställas på ett tillfredsställande sätt vid den medicinskt-psyldatriska
och i vissa fall pedagogiska inspektion, som ändå alltid
är nödvändig. Även sjukhus och internatskolor bjuda på sådana allmänna
vårdproblem, utan att det därför ifrågasatts att ställa dem under socialstyrelsens
inspektion. Då härtill kommer, att en sådan inspektionsrätt icke
kan avse den mera speciella medicinska och pedagogiska tillsynen, skulle
ett inkopplande av socialstyrelsen på detta område leda till att anstalterna
finge ytterligare en myndighet att rätta sig efter, med allt vad därmed följer
i form av motstridiga direktiv och risker för kompetenskonflikter. Då
socialstyrelsen icke f. n. har att taga direkt befattning med de psykiskt
efterblivna, måste vidare en sådan lösning föra med sig större organisatoriska
förändringar med utökning av personalen in. m. än om samma
uppgifter läggas på de nuvarande tillsynsmyndigheterna eller en av dem.
Det torde i nuvarande situation vara angeläget att undvika sådana konsekvenser.

Av nu sist antytt skäl anser utredningen icke heller, att det bör komma
i fråga att inrätta ett särskilt samarbetsorgan för undervisningen och vården
av de psykiskt efterblivna. Även om ett sådant bildades av nu bestående
inspektionsmyndigheter och representanter för berörda verk, skulle
det sannolikt behöva förstärkas med administrativ personal för att kunna
fungera effektivt och så småningom lätteligen växa ut till ett särskilt ämbetsverk.

På angivna skäl förordar utredningen, att i lagen endast stadgas, att
överinseendet över undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

skall ankomma på skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen med den fördelning
mellan dessa myndigheter av uppgifter och befogenheter, som Kungl.
Maj :t bestämmer. Härvid kan antingen en koncentration av tillsynen ske
hos en av dessa myndigheter eller frågan lösas i huvudsak som tillsynskommittén
föreslagit. Utredningen framhåller emellertid, att hur dessa
problem än löses, så bör för varje särskola och vårdanstalt finnas en huvudtillsynsmyndighet.
I nuvarande läge synes för särskolornas del denna myndighet
höra vara skolöverstyrelsen. Självfallet är det önskvärt, att samma
myndighet har huvudtillsynen över så stor del av vårdområdet som möjligt.

Yttranden över 1951 års sinnesslövårdsutrednings förslag.

De remissinstanser, som tidigare utlåtit sig i denna fråga, har i allmänhet
vidhållit vad de anfört i detta sammanhang och hänvisat till de då
avgivna yttrandena. Medicinalstyrelsen förordar sålunda att styrelsen göres
till tillsynsmyndighet över hela vårdgrenen, socialstyrelsen anser att tillsynen
hör anförtros åt socialstyrelsen medan slutligen styrelsen för svenska
stadsförbundet föreslår att ett särskilt samarbetsorgan inrättas för detta
ändamål.

Medicinalstyrelsen framhåller, att departementschefen i prop. nr 133/1952
om förstärkning av sinnesslöinspektionen uttalat, att en bedömning och
provning av de efterblivna syntes böra ske efter i möjligaste mån enhetliga
normer. Enligt styrelsens mening kan detta bäst ske genom en arbetsgrupp,
vari ingår barnpsykiatriskt skolade läkare, företrädare för psykologi och
pedagogik ävensom social, juridiskt administrativ och kameral sakkunskap.
Denna arbetsgrupp borde placeras hos medicinalstyrelsen.

Bland de remissinstanser, som uttryckligen ansluter sig till medicinalstyrelsens
linje må nämnas svenska landstingsförbundets styrelse, svenska
läkaresällskapet och de enskilda anstalternas förening. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län föreslår, att medicinalstyrelsen göres till huvudtillsynsmyndighet
för hela vårdgrenen med undantag för externatskolorna och anför
härutinnan.

I de fall, då det är fråga om sluten vård av ett klientel som företer
betydande medicinska avvikelser från det normala, torde emellertid det
medicinskt betonade inslaget i vården vara så pass framträdande att det
bör fastslås att medicinalstyrelsen är huvudtillsyningsmyndighet med uppgift
att öva tillsyn och kontroll över hela den verksamhet som bedrives vid
anstalten och därvid beakta alla de frågor, som sammanhänga med det
andliga och fysiska välbefinnandet hos de intagna. Den centrala kontroll,
som i fråga om dessa anstalter utövas av skolöverstyrelsen, bör följaktligen
ha karaktären av en rent pedagogisk tillsyn beträffande skolundervisningen
och vad därmed direkt äger samband. Genom föreskrifter av detta innehåll
skulle en klar gränsdragning erhållas mellan de två centrala myndigheternas
kompetensområden, vilket otvivelaktigt skulle underlätta en effektivisering
av kontrollen.

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Till skolöverstyrelsens mening att styrelsen bör vara ensam tillsynsmyndighet
för särskola ansluter sig svenska särskolornas lärarförening,
som understryker att där inte bara den pedagogiska utan även den medicinsk-psykiatriska
inspektionen bör åvila skolöverstyrelsen. Även Sveriges
läkarförbund och svenska psykiatriska föreningen synes ha samma uppfattning.
I förbundets yttrande framhålles, att även om det vore önskvärt
att få fram en argumentation till förmån för endera av medicinalstyrelsen
och skolöverstyrelsen som huvudtillsynsmyndighet, så synes en saklig analys
av förhållandena inom sinnesslövården göra detta omöjligt. Däremot
torde det vara genomförbart att förlägga huvudansvaret i fråga om tillsynen
på endera av dessa myndigheter för skilda områden och stadier av
sinnesslövård och sinnesslöundervisning.

Socialstyrelsen framhåller, utöver vad som sagts i styrelsens tidigare
yttrande, till stöd för att tillsynen bör ligga hos en myndighet, att det skulle
vara högst oändamålsenligt, om flera centrala myndigheter skulle förhandla
med landstingen om anstaltsplanen. Styrelsen hade stärkts i sin uppfattning,
att socialstyrelsen i första hand bör komma i fråga som huvudtillsynsmyndighet.
Särskilt efter det att den nuvarande, starkt markerade
skiljelinjen mellan bildbara och obildbara sinnesslöa utsuddats, torde ingen
anledning föreligga att uppdraga åt skolöverstyrelsen att vara tillsynsmyndighet.
Alternativt synes därför endast medicinalstyrelsen kunna komma
i fråga. Om medicinalstyrelsen skulle bli huvudtillsynsmyndighet, bör emellertid
de anstalter, å vilka psykiskt efterblivna barn är intagna, vara underkastade
socialstyrelsens inspektion.

Departementschefen.

Frågan om vilken myndighet som bör svara för den centrala tillsynen
över skolor och anstalter för psykiskt efterblivna har länge varit omtvistad
och är — som framgår av den nyss lämnade redogörelsen för de
olika förslagen på området —- alltjämt aktuell. Visserligen har statsmakterna
så sent som föregående år tagit ställning till frågan, i det att
riksdagen då biföll en på tillsynskommitténs förslag grundad proposition
med vissa förslag om den centrala tillsynen. I enlighet med riksdagens
beslut har därefter i administrativ väg bestämts, att varje skola
och anstalt inom ifrågavarande vårdgren skall ha en huvudtillsynsmyndighet
och uppgiften uppdelats mellan skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen.
Jag uttalade emellertid vid framläggandet av nämnda proposition,
att jag i princip delade vissa vid remissbehandlingen framförda synpunkter
om fördelarna av en i möjligaste mån enhetlig organisation inom
sinnesslövården. Anledningen till att jag likväl icke föreslog en koncentration
av ansvaret hos en myndighet var att jag ville avvakta ett ställningstagande
till 1951 års sinnesslövårdsutrednings förslag. Ej heller denna
utredning har emellertid tagit ställning till frågan i vidare mån än att den

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

avvisar väckta förslag om att anförtro den centrala tillsynen åt socialstyrelsen
eller åt ett särskilt samarbetsorgan. Utredningen vill överlämna åt
Kungl. Maj :t att fördela uppgifterna i fråga om den centrala tillsynen
mellan skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen. I yttrandena framför myndigheter
och organisationer i stort sett samma synpunkter som i den tidigare
diskussionen.

För egen del anser jag fortfarande, att ansvaret för undervisningen och
vården av de psykiskt efterblivna helst bör i så stor utsträckning som möjligt
ligga på en myndighet. Med hänsyn till de förhållanden, tillsynen avser,
synes härvid endast skolöverstyrelsen eller medicinalstyrelsen kunna
komma i fråga; varje annan myndighet skulle behöva förstärkas med
pedagogisk och medicinsk sakkunskap med en viss utbyggnad av den
centrala organisationen som följd. Sannolikt skulle man för övrigt knappast
kunna undvika att låta vissa områden ligga kvar hos någon av de
nuvarande huvudtillsynsmyndigheterna. Jag syftar särskilt på tillsynen över
externatskolorna, vilken med hänsyn till sambandet med folkskolan och
speciellt dess hjälpklassorganisation rimligen bör förbli hos skolöverstyrelsen.
I sistnämnda förhållande ligger i själva verket även ett skäl mot
att över huvud taget nu binda sig för en huvudtillsynsmyndighet för hela
vårdgrenen. Externatskolorna skall upptagas i landstingens planer och jag
har förut i olika sammanhang understrukit vikten av att denna del av särskolan
förstärkes. Vid planeringen måste inom de olika landstingsområdena
ske en avvägning mellan externat- och internatundervisningens krav
och dessa kommer i sin tur att få vägas mot behoven för vårdgrenen i
övrigt. Det är knappast lämpligt att låta detta ske utan medverkan av den
högsta skolmyndigheten. Och att i detta sammanhang lämna medicinalstyrelsen
utanför med dess stora erfarenhet på detta och närstående vårdområden
vore uppenbart orimligt. Jag delar alltså icke socialstyrelsens mening
att det vore högst oändamålsenligt att flera centrala myndigheter
skulle förhandla med landstingen om planerna utan anser en sådan ordning
nödvändig.

Frågan kommer i ett annat läge då den grundläggande planeringen avslutats.
Då har också erfarenhet vunnits av den ännu endast en kort tid
prövade ordningen med en huvudtillsynsmyndighet för varje anstalt. Om
dessa erfarenheter är goda, kan det finnas anledning att frångå den principiella
ståndpunkten, att en myndighet bör centralt svara för hela vårdgrenen.
I varje fall synes de otillräckliga erfarenheterna på denna punkt
utgöra ett skäl för att t. v. lämna frågan öppen.

På i huvudsak dessa skäl vill jag tillstyrka den av 1951 års sinnesslövårdsutredning
förordade lösningen att lämna frågan öppen eller med
andra ord att den sedan ett halvår prövade ordningen kan få gälla tills
vidare. I lagen bör sålunda stadgas, att överinseendet över undervisningen
och vården av de psykiskt efterblivna skall ankomma på skolöverstyrelsen

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

och medicinalstyrelsen med den fördelning mellan dessa myndigheter av
uppgifter och befogenheter, som Konungen bestämmer. Härvid torde den
nuvarande fördelningen sådan den fastslagits i kungörelsen den 30 juni
1952 (nr 552) t. v. i stort sett böra bibehållas. Då mera genomgripande
ändringar i denna ordning torde kräva en annan personalorganisation,
torde sådana icke kunna genomföras utan riksdagens medverkan.

VII. Departementsförslaget
till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

På grundval av utredningsförslagen har inom inrikesdepartementet upprättats
ett förslag till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.
Lagförslaget torde få fogas som en bilaga till protokollet i detta
ärende. Vissa huvudpunkter i detta förslag har redan behandlats. Jag övergår
nu till att genomgå departementsförslaget paragrafvis för att lämna
en specialmotivering till de särskilda bestämmelserna.

För att underlätta en jämförelse intages härvid i början av varje paragraf
texterna till 1946 och 1951 års sinnesslövårdsutredningars lagförslag
— med hänsyn till tidpunkten för deras avlämnande jämväl benämnda
1949 och 1952 års förslag.

Gällande lag den 30 juni 1944 (nr 477) om undervisning och vård av
bildbara sinnesslöa benämnes i det följande jämväl 1944 års lag.

Remissyttranden över det äldre lagförslaget redovisas i allmänhet icke
i den mån de beaktats av 1951 års sinnesslövårdsutredning eller innehåller
synpunkter, som återkommer i senare remissvar. Överhuvud återges yttranden
vid de olika paragraferna i huvudsak endast i de fall då uttalanden
rörande desamma uttryckligen gjorts i yttrandena.

Lagens rubricering.

1949 års förslag har rubriken »lag om undervisning och vård av sinnesslöa
(sinnesslölag)». I enlighet med sitt förslag att beteckningen sinnesslö
icke längre skall användas i lagen utan ersättas med termen »(allmänt)
psykiskt efterbliven» har 1951 års utredning rubricerat sitt förslag »lag om
undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna». I det föregående har
jag anslutit mig till denna terminologi. Jag tillstyrker därför även 1951 års
utrednings förslag till rubrik på lagen.

De båda utredningsförslagen är genom särskilda underrubriker uppdelade
i olika avsnitt. De av 1951 års utredning föreslagna underrubrikerna
bär med några formella jämkningar bibehållits i departementsförslaget.
Dock har 17—19 §§ i detta förslag, vars motsvarighet hos utredningen är

92 Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

uppdelat i två avsnitt, rubricerade resp. »Intagning m. in.» och »öppen
vård», sammanförts under en gemensam underrubrik. I det följande angives
endast departementsförslagets underrubriker.

Lagens tillämpningsområde.

t §■

(1949 års förslag)

1 §•

Med sinnesslö förstås i denna lag
den, som på grund av bristande förståndsutveckling
icke kan tillgodogöra
sig folkskolans vanliga undervisning
eller hjälpundervisning. Med
bildbar sinnesslö avses den, som är
mottaglig för sådan teoretisk och
praktisk undervisning, som meddelas
i sinnesslöskola.

Från lagens tillämpning undantages
sinnesslö, som är intagen på sinnessjukhus
eller staten tillhörig anstalt
för sinnesslöa, dock skall jämväl
sådan sinnesslö vara registrerad
efter vad i 11 § sägs. 1

(1952 års förslag)

1 §•

Denna lag avser dels barn under
skolåldern, som på grund av allmän
psykisk efterblivenhet icke kunna
vårdas i enskilt hem, dels andra
barn, som på grund av sådan efterblivenhet
icke kunna tillgodogöra sig
folkskolans vanliga undervisning eller
hjälpundervisning, dels ock vuxna,
som av orsak, som nu sagts, äro
ur stånd att taga vård om sig själva.

Från lagens tillämpning undantages
den, som är intagen på eller
försöksutskriven från sinnessjukhus
eller — därest Konungen ej annat
förordnat — staten tillhörig anstalt
för psykiskt efterblivna.

1 § i 1949 års förslag överensstämmer med samma paragraf i gällande lag.
Bestämmelsen i andra stycket om registrering är dock ny.

1951 års sinnesslövårdsutredning. I det föregående har den motivering
utredningen lämnat till bestämmelserna i 1 § om lagens tillämpningsområde
i huvudsak redovisats. Förslaget innehåller nya avgränsande bestämningar
på dels barn, som ännu ej kommit upp i skolåldern, dels vuxna
efterblivna. I fråga om förstnämnda grupp bör enligt utredningens mening
lagstiftningen avse dem, som endast med mycket stora svårigheter kunna
vårdas i sina hem på grund av sin allmänna psykiska efterblivenhet. Man
måste här förutsätta, att det i denna ålder kommer att röra sig om ganska
höggradig efterblivenhet, som utan större svårighet kan diagnostiseras såsom
sådan. Ofta kommer komplicerade missbildningar, som t. ex. vissa former
av hydrocephalus (vattenhuvud), att på detta stadium underlätta
diagnosen och även accentuera vårdbehovet. — Beträffande vuxna föreslår
utredningen att lagen skall omfatta sådana, som på grund av sin allmänna
psykiska efterblivenhet är ur stånd att taga vård om sig själva,
och anför härom.

93

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 26.

Då under lagen icke endast skola falla efterblivna, som måste omhändertagas
på anstalt, utan även sådana, som behöva tillsyn inom ramen
för den öppna vården, får bestämningen icke tolkas alltför restriktivt. Under
lagen bör falla var och en, som på grund av sin efterblivenhet icke på
egen hand kan uppnå en tillfredsställande social anpassning och saknar
förmåga att själv sköta sin ekonomi och sina personliga förhållanden. Äga
de emellertid denna förmåga, är lagen däremot icke tillämplig, även om
de under skoltiden icke kunnat tillgodogöra sig den vanliga undervisningen.

Utredningen anser att lagstiftningen icke bör avse den, som är intagen
på statens sinnessjukhus, varmed i likhet med vad som skett i 1944 års
lag jämställes andra staten tillhöriga anstalter för psykiskt efterblivna
(skolhemmen på Salbohed och i Vänersborg in. fl.). För att kunna bereda
de på sistnämnda anstalter intagna samma garantier för en riktig prövning
av utskrivningsfrågan m. in., som tillkommer de sinnesslöa på sinnessjukhus
eller som enligt utredningens förslag avses skola tillkomma
de efterblivna som faller under lagen, föreslås, att i förevarande paragraf
införes en fullmakt för Konungen att förordna om lagens tillämpning på
interner vid andra statliga anstalter för efterblivna än sinnessjukhus.

Yttranden över 1952 års förslag. Beträffande lagens tillämpning på barn
under skolåldern förklarar sig socialstgrelsen förutsätta, att paragrafen
skall ge möjlighet till anstaltsvård även i sådana fall då barnet väl utan
svårighet kan få vård i hemmet men väsentliga problem uppstår då det
gäller dess förhållande till syskonen. Svenska socialvårdsförbundet anser,
att utredningen på denna punkt uttryckt sig alltför kategoriskt. Om ett
barn är underbegåvat och visar beteenderubbningar, kan det väl ifrågasättas
om det icke är lämpligt, att barnet —- även om det med viss svårighet
kan vårdas i det egna hemmet — bör kunna för längre eller kortare
tids vård intas på anstalt.

I fråga om begreppet »ur stånd att taga vård om sig själv» och det uttalande
utredningen gjort i anslutning härtill framhåller socialstgrelsen, att
detta begrepp krävde en ingående motivering för att kunna tillämpas på ett
tillfredsställande sätt. Svenska socialvårdsförbundet finner det nödvändigt
att som utredningen tänkt sig personer, som på grund av sin efterblivenhet
icke på egen hand kan uppnå en tillfredsställande social anpassning och
saknar förmåga att själva sköta sin ekonomi och sina personliga förhållanden,
omfattas av lagen, men ifrågasätter om det är möjligt att inrymma detta
under uttrycket »vara ur stånd att taga vård om sig själv». Sveriges läkarförbund
framhåller vikten av att lagen icke kan få gälla vissa efterblivna
endast av den anledningen, att de saknar förmåga att själva sköta sin ekonomi
och sina personliga förhållanden eller ettdera.

Beträffande 1 § andra stycket framhåller Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott
(finansavdelningen), att staten bör svara för kostnaden
för vården av efterbliven, som icke intagits på (resp. är försöksutskriven

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

från) sinnessjukhus eller annan statsanstalt men är berättigad till vård på
sådan anstalt.

Departementschefen. I denna paragraf angives lagens tillämpningsområde
genom en grundläggande bestämmelse om vilka personer, som bör
avses med dess stadganden. Härutinnan bar jag i det föregående anslutit
mig till 1951 års utrednings förslag, att grunden för att någon skall falla
under lagen skall vara, att han lider av »allmän psykisk efterblivenhet»,
samt till vad utredningen anfört om innebörden härav. Jag har jämväl förordat,
att lagen skall avse barn, som på grund av allmän psykisk efterblivenhet
icke kan tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning eller
hjälpundervisning, samt vuxna, som av orsak, som nu sagts, är ur stånd
att taga vård om sig själva. Det torde vara nödvändigt att i lagen uppdraga
en klar skiljelinje mellan barn och vuxna. Jag föreslår, att gränsen sättes
vid 18 års ålder.

Även beträffande barn, som ännu ej kommit upp i skolåldern, kan jag
tillstyrka utredningens förslag, att lagen skall avse dylika barn, som på
grund av allmän psykisk efterblivenhet icke kan vårdas i enskilt hem. Bestämningen
torde icke böra tolkas alltför restriktivt. Att märka är, att dessa
barn endast på vårdnadshavarens begäran kan intagas på anstalt. ■— Det
sagda gäller i viss mån även avgränsningen av de vuxna, som bör falla under
lagen. Den härvid förordade bestämningen »ur stånd att taga vård om sig
själv» återfinnes i samma eller i liknande utformning även i annan lagstiftning
såsom i föräldrabalken och alkoholistlagen. Tillämpningen av
dessa lagar på denna punkt torde kunna ge viss ledning för tolkningen av
uttrycket även här, varvid dock självfallet bestämmelsernas olika syfte
måste beaktas. I 10 kap. 1 § föräldrabalken upptages som förutsättning för
omyndigförklaring bl. a. att vederbörande på grund av sinnesslöhet är ur
stånd att vårda sig eller sin egendom. Under denna regel faller tydligen
åtskilliga, på vilka den nu ifrågavarande lagen ej bör vara tillämplig t. ex.
efterblivna som icke kan sköta sin ekonomi men i övrigt kan reda sig hjälpligt
i samhället. Är detta däremot icke förhållandet, kan vederbörande
över huvud icke klara sig på egen hand ute i livet, bör han falla under lagen.
En alltför snäv tillämpning av bestämmelsen på denna punkt är icke påkallad,
då den, på grund av vad tidigare sagts om möjligheten till tvångsintagning,
i varje fall icke kan utnyttjas för intagning på arbetshem eller
ålderdomshem utan vederbörandes medgivande.

Lagen bör icke gälla efterblivna, som är intagna på eller försöksutskrivna
från sinnessjukhus eller annan statsanstalt för detta klientel. Dessa efterblivnas
förhållanden regleras i annan ordning, framför allt i sinnessjuklagen
eller i administrativa föreskrifter. Det torde ej finnas anledning att, som
1951 års utredning förordat, införa en fullmakt att göra lagen tillämplig
på intagna på den sistnämnda gruppen statsanstalter. Syftet med detta förslag
synes framför allt ha varit att kunna ge dessa efterblivna förmånen av

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

att få bl. a. sina utskrivningsfrågor prövade av en särskild anstaltsnämnd.
Jag har emellertid avstyrkt förslaget att inrätta sådana nämnder och härmed
torde även ifrågavarande förslag förfalla.

Jag vill understryka, att det först är då vederbörande tages in på sinnessjukhus,
som han faller utanför lagen. Att förutsättningar för intagning
föreligger är i detta sammanhang irrelevant men kan däremot få betydelse
för tillämpningen av 2 § om landstingets ansvar för hans vård. Att staten
skulle svara för kostnaderna, om sådan efterbliven vårdas på en landstingsanstalt,
bör dock icke komma i fråga.

Handhavandet av de psykiskt efterblivnas undervisning och vård.

2—

(1949 års förslag)

2 §■

Det åligger landsting att med i 3 §
angivna undantag draga försorg om
att sinnesslöa inom landstingsområdet
erhålla vård och undervisning
enligt denna lag eller med stöd därav
meddelade föreskrifter. För sådant
ändamål skola för varje landstingsområde
finnas vård- och undervisningsanstalter
med erforderligt
antal platser ävensom organ för den
öppna vården. Två eller flera landsting
må förena sig om gemensamma
anstalter.

§§■

(1952 års förslag)

2 §•

Det åligger landsting att med i 4 §
angivna undantag svara för att i 1 §
första stycket omförmälda barn och
vuxna inom landstingsområdet erhålla
undervisning och vård enligt
denna lag och med stöd härav meddelade
föreskrifter.

För varje landstingsområde skall
landstinget låta upprätta en plan för
ordnandet av undervisningen och
vården av de psykiskt efterblivna
inom området, i vilken plan skola
upptagas specialskolor, benämnda
särskolor, och vårdanstalter med erforderligt
antal platser ävensom organ
för den öppna vården. Planen
skall underställas Konungen för
prövning och fastställelse. Ändring
av planen fastställes av Konungen
eller myndighet, som Konungen bestämmer.

Plan, som i andra stycket sägs,
må avse mer än ett landstingsområde.
Jämväl eljest må två eller flera
landsting förena sig om gemensamma
särskolor och vårdanstalter samt
därmed förenad öppen vård.

I plan för landstingsområde må
upptagas plats vid särskola eller

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag)

Vad sålunda och i övrigt i denna
lag stadgas om landsting och landstingsområde
äger motsvarande tilllämpning
å stad, som icke deltager
i landsting.

3 §•

Skyldighet för landsting att draga
försorg om vård och undervisning
samt anordna anstalter enligt 2 §
föreligger ej i fråga om

a) bildbara sinnesslöa, som äro
blinda, dövstumma, höggradigt vanföra
eller epileptiska eller som på
grund av asocialitet, indisciplinärt
uppträdande eller dylikt svårligen
kunna undervisas eller vårdas tillsammans
med andra sinnesslöa; samt

(1952 års förslag)

vårdanstalt, avsedd för viss speciell
kategori efterblivna från flera landstingsområden
eller hela riket.

Vad sålunda och i övrigt i denna
lag stadgas om landsting och landstingsområde
äger motsvarande tilllämpning
å stad, som icke deltager
i landsting.

3 §•

I den mån annan icke drager försorg
därom skall det åligga landsting
att anordna och driva de särskolor
och vårdanstalter, som finnas
upptagna i den i 2 § omförmälda
planen. Det åligger ock landsting att,
i den mån erforderliga medel icke
annorledes tillhandahållas, bestrida
kostnaderna för anordnande och
drift av annan tillhöriga dylika skolor
och anstalter, som upptagits i
nämnda plan, dock endast i den utsträckning
deras skol- och vårdplatser
äro avsedda för landstingsområdets
gemensamma behov.

Vad i första stycket stadgas skall
icke gälla sådana skolor och vårdanstalter,
som avses i 2 § fjärde
stycket.

4 §■

Skyldighet för landsting att ansvara
för viss undervisning och vård
enligt 2 § föreligger ej i fråga om

a) psykiskt efterblivna, som äro
blinda, dövstumma, höggradigt vanföra
eller epileptiska eller som på
grund av asocialitet, indisciplinärt
uppträdande eller dylikt svårligen
kunna undervisas eller vårdas tillsammans
med andra psykiskt efterblivna;
samt

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag) (1952 års förslag)

b) obildbara sinnesslöa, soin äro b) höggradigt efterblivna, som äro
svårskötta eller lida av komplicerat svårskötta, eller lida av tuberkulos i
lyte eller av tuberkulos i smittsamt smittsamt stadium,
stadium.

Dessa paragrafer behandlar frågorna om huvudmannaskapet och dess
innebörd.

Gällande bestämmelser. Bestämmelser om huvudmannaskapet för undervisningen
och vården av bildbara sinnesslöa finns i 2 § 1944 års lag, vilken
i denna del i sak överensstämmer med samma paragraf i 1949 års förslag.

Departementsförslagets 3 § saknar däremot direkt motsvarighet i 1944
års lag, vilket är fallet även med 4 §. I kungörelsen nr 821/1944 angående
tillämpningen av 1944 års lag finns emellertid i 12 § vissa bestämmelser
av liknande innebörd som förslagets 4 §. Där föreskrives sålunda, att sinnesslö,
som lider av sinnessjukdom, icke må intagas å centralanstalt. Sinnesslö,
som är blind eller lider av fallandesot eller som uppenbarligen är så
vanartad eller så själsligt abnorm, att han skulle bliva skadlig för samlivet
å anstalten, må icke heller intagas där.

Beträffande 1946 års sinnesslövårdsutrednings motivering till här förut
intagna 2 och 3 §''§ i dess lagförslag hänvisas till det föregående under V.

1951 års utredning. Av utredningens motivering till 2—4 §§ i dess lagförslag
återstår i huvudsak att redovisa vad utredningen anfört om avgränsningen
av de asociala och svårskötta efterblivna, som bör undantagas
från landstingets ansvar. Utredningen framhåller, att vissa speciella kategorier
liksom hittills lämpligen bör omhändertagas på statliga anstalter
eller eljest utanför landstingsorganisationen, samt fortsätter.

Utredningen har icke funnit anledning att förorda någon saklig jämkning
i vad som i denna del föreslogs i 1949 års lagförslag (3 §). De ändringar,
som gjorts i den häremot svarande 4 §, äro påkallade av att sinnesslöbegreppet
liksom kategorierna »bildbara» och »obildbara» föreslås skola
avskaffas. Då i punkten b), som avser de höggradigt efterblivna, d. v. s.
de obildbara, uteslutits sådana efterblivna, som lida av komplicerat lyte,
har härmed icke avsetts någon saklig ändring. De få nämligen anses falla
under den i punkt a) gjorda uppräkningen (»blinda, dövstumma och höggradigt
vanföra»).

Särskilda avgränsningssvårigheter torde endast behöva befaras i fråga
om gruppen psykiskt efterblivna, som »på grund av asocialitet, indisciplinärt
uppträdande eller dylikt svårligen kunna undervisas eller vårdas tillsammans
med andra psykiskt efterblivna». En viktig del av denna grupp
har behandlats av 1948 års sinnesslövårdssakkunniga i dessas förut omnämnda
betänkande SOU 1951:48, vilket i första hand avser de statliga
skol- och yrkeshemmen på Salbohed och i Vänersborg. De sakkunniga ha
givit detta klientel den sammanfattande benämningen barn med komplicerad
utvecklingshämning, varvid komplikationen enligt de sakkunnigas
stadgeförslag består i att de lida av »utpräglade kontaktsvårigheter, hyper7
— Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 26.

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

sexualitet, svår motorisk oro eller andra svårartade beteenderubbningar».
Om innebörden härav och avgränsningen av detta klientel hänvisas till
nyssnämnda betänkande s. 38 tf. Enligt utredningens mening faller klientelet
helt under den nyss angivna kategori, som icke omfattas av landstingens
åliggande att svara för viss undervisning och vård. Till denna kategori
torde även höra flertalet av de sinnesslöa, som äro intagna på sinnessjukhus.
Med anledning av vad som anförts i några yttranden över 1949
års betänkande, att införandet av huvudmannaskap för landstingen icke
bör få medföra, att staten omedelbart gör anspråk på att landstingen skulle
ta hand om de sinnesslöa på sinnessjukhusen, må jämväl framhållas, att
undantagen i 4 § icke böra tolkas restriktivt. I allmänhet torde det vara
asocialitet eller svårskötthet, som föranlett att vederbörande intagits på
sinnessjukhus. F. ö. lär ett stort antal höggradigt efterblivna, vilka såsom
svårskötta rätteligen höra hemma på Vipeholms sinnessjukhus, f. n. vårdas
på landstingsanstalter eller enskilda vårdanstalter. Utredningen vill
i detta sammanhang understryka vikten av att antalet vårdplatser för detta
svårskötta klientel snarast ökas.

Yttranden över 1952 års förslag. I fråga om det i 2 § första stycket upptagna
åläggandet för landstingen att ansvara för att vissa efterblivna inom
landstingsområdet får undervisning och vård enligt lagen uttalar Gävleborgs
läns landstings förvaltningsutskott att det tydligt bör framgå, att
huvudmannen endast svarar för dem, som är mantalsskrivna inom upptagningsområdet.
Stockholms stads styrelse för vård och undervisning av
psykiskt efterblivna gör samma påpekande och tillägger, att mantalsskrivningen
bör avse den efterblivne själv och icke någon av föräldrarna eller
annan vårdnadshavare.

Beträffande landstingens planer för vårdgrenens ordnande anser medicinalstyrelsen
det knappast nödvändigt att de underställas Konungen för
prövning och fastställelse. Uppgiften bör ankomma på medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsen ifrågasätter vidare, om icke ur uppräkningen i 4 § a)
av efterblivna, för vilka landstingen icke skulle ansvara, borde utgå orden
»höggradigt vanföra» d. v. s. spastikerna, då vägande skäl talar för att
landstingen åtminstone i viss omfattning omhändertar vården av dessa
sjuka och staten ej har några för denna vårdform tillgängliga anstalter.
Frågan borde snarast närmare utredas. Vidare bör enligt styrelsens mening
satsen »som på grund av asocialitet, indisciplinärt uppträdande eller dylikt»
ersättas med »som jämlikt särskilda bestämmelser skola emottagas
å skol- och yrkeshem för barn med komplicerad psykisk efterblivenhet»,
emedan den av de sakkunniga föreslagna uppräkningen icke synes fullt uttömmande.
Enligt medicinalstyrelsens mening bör 4 § b) förslagsvis lyda:
»allmänt psykiskt efterblivna, som äro så svårskötta, att de fordra vård
å specialanstalt eller ock lida av tuberkulos i smittsamt stadium.»

Departementschefen. Den centrala bestämmelsen om landstingens och
städernas utanför landsting huvudmannaskap är upptagen i 2 § 1 mom.
första stycket, som i sak helt överensstämmer med motsvarande stadgande

Kungl. Maj:ts proposition nr 26. 99

i 1952 års förslag. Bestämmelsen har utförligt behandlats i den allmänna
motiveringen.

Då i 2 § stadgas att landstingen svarar för att i 1 § första stycket nämnda
barn och vuxna inom landstingsområdet får undervisning och vård enligt
lagen, avses härmed endast att helt allmänt angiva omfattningen av landstingens
ansvar. Att uttryckligen stadga att ansvaret endast avser den som
är mantalsskriven inom området anser jag icke påkallat, särskilt som någon
sådan precisering icke finns i 1944 års lag, som på denna punkt är
likalydande med förslaget. Stadgandet bör icke i och för sig kunna tagas
till intäkt för krav från ett landsting på ett annat att erlägga vårdavgifter
för alla på förstnämnda landstings anstalter intagna, som är mantalsskrivna
inom det senare landstingets område. Hithörande frågor torde
liksom motsvarande inom sjukvården få ordnas genom överenskommelser
mellan landstingen, varvid mantalsskrivningen synes vara en lämplig norm.
Av samma skäl bör staten icke kunna kräva att landstingen omedelbart
tar emot alla på sinnessjukhus intagna efterblivna, som icke faller under
undantagsbestämmelsen i 4 §.

I 2 mom. av 2 § fastslås en gång för alla att vad i lagen stadgas om landsting
och landstingsområde äger motsvarande tillämpning på stad som icke
deltager i landsting.

I fråga om den närmare innebörden av bestämmelserna i 1 mom. andra
och tredje styckena om landstingens planering av vårdgrenen hänvisas till
den allmänna motiveringen. Då i lagen stadgas, att även organ för den öppna
vården skall upptagas i planerna, avses härmed, att där bör redovisas t. ex. de
kurator stjänster, som landstinget ämnar inrätta för denna uppgift. Det bör
vara möjligt för Kungl. Maj :t att överlåta prövningen och fastställelsen av
planerna på lämplig myndighet t. ex. medicinalstyrelsen eller skolöverstyrelsen
eller båda dessa myndigheter gemensamt. På denna punkt har därför
1952 års förslag kompletterats. — Avgörandet huruvida en gemensam
plan bör upprättas för flera landstingsområden enligt tredje stycket bör
tillkomma landstingen själva. I samband med fastställelseprövningen kan
även prövas om anordningen är lämplig.

Bestämmelsen i 3 § torde icke kräva särskild motivering. Det andra
stycke, som upptagits i motsvarande paragraf i 1952 års förslag, har icke
överförts till departementsförslaget. De där åsyftade enskilda anstalterna
för viss speciell kategori efterblivna från flera landstingsområden eller
hela riket bör nämligen på skäl som angivits i den allmänna motiveringen
icke upptagas i planerna för alla berörda landsting. Under förutsättning
att en dylik anstalt godkänts av den myndighet, som prövar planerna, bör
en plan för visst landstingsområde kunna fastställas, även om den icke
upptager platser för de efterblivna inom området, som kan antagas få vård
på anstalten. Bestämmelse härom har införts i 2 § 1 mom. fjärde stycket. En
enskild anstalt bör kunna godkännas enligt detta stadgande icke endast då

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

den är avsedd för en viss speciell kategori efterblivna utan överhuvud
då särskild anledning föreligger för att den skall få taga emot elever eller
patienter från flera landstingsområden eller hela riket. Exempel härpå
har lämnats i det föregående.

I 4 § uppräknas de kategorier efterblivna, för vilkas undervisning och
vård landstingen icke bör svara. Bestämmelsen är i huvudsak hämtad från
4 § i 1952 års förslag, vilken i sin tur bygger på motsvarande regel i äldre
förslag, och jag kan därför ifråga om den närmare motiveringen hänvisa
till dessa1 och till vad nyss återgivits ur det sista betänkandet. Delvis i
enlighet med vad medicinalstyrelsen förordat har lagtexten kompletterats
på ett par punkter för att tydligt markera att under lagen icke faller vare
sig efterblivna, som enligt särskilda bestämmelser skall intagas på skoloch
yrkeshemmen i Salbohed och Vänersborg eller andra anstalter för
samma klientel, eller sådana höggradigt efterblivna, som är så svårskötta
att de fordrar vård på specialanstalt (Vipeholmsklientelet).

Däremot kan jag icke biträda vad medicinalstyrelsen anfört om att de
höggradigt vanföra efterblivna d. v. s. spastikerna skall uteslutas ur paragrafens
uppräkning, så att de faller under landstingens huvudmannaskap.
Den komplicerade frågan om spastikervården torde få ytterligare utredas
och jag vill icke föregripa denna utredning genom att redan nu slå fast
var ansvaret för vården skall läggas.

5 §.

(1949 års förslag) (1952 års förslag)

5 §.

1 mom. Med särskola och vårdanstalt
förstås i denna lag sådan
skola och anstalt, som är upptagen
i den i 2 § omnämnda planen.

Konungen äger föreskriva, att vad
i denna lag stadgas om särskola eller
vårdanstalt, helt eller delvis skall
äga tillämpning å skola eller anstalt
för sådana efterblivna, som avses i

4 §•

2 mom. Särskola skall omfatta

a) småbarnshem med förskola för
barn, som ej börjat skolan men som
kunna antagas vara lämpade för särskoleundervisning; b)

skolhem med skola för undervisning
av barn i skolåldern; samt

4 §■

Landstings anstalter för undervisning
och vård av bildbara sinnesslöa
barn (skolanstalter) skola omfatta

a) småbarnshem med förskola för
barn, som ej börjat skolan men kunna
antagas vara mottagliga för teoretisk
eller praktisk undervisning;

b) skolhem för undervisning av
barn i skolåldern;

c) yrkesskola för ytterligare ut -

1 Jmf bl. a. SOU 1943:29, s. 95—96.

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag)

bildning i praktiskt hänseende av
dem, som avslutat den egentliga
skolundervisningen.

Där genom överenskommelse med
enskild anstalt vården och undervisningen
av de bildbara sinnesslöa
barnen ordnats på tillfredsställande
sätt, äger skolöverstyrelsen medgiva
befrielse från anordnande av anstalt
av motsvarande slag.

I den mån så lämpligen kan ske,
må behovet av skolplatser tillgodoses
genom inrättande av externatskola
eller externatplatser vid skolhem.

5 §•

Landstings anstalter för vård av
vuxna bildbara samt obildbara sinnesslöa
(vårdanstalter) skola omfatta a)

arbetshem för bildbara sinnesslöa,

b) upptagningshem och vårdhem
för sinnesslöa barn, samt

c) vårdhem för äldre obildbara
sinnesslöa.

Där genom överenskommelse med
enskild anstalt omhändertagandet av
ett visst antal obildbara barn eller
äldre sinnesslöa ordnats på tillfredsställande
sätt, äger medicinalstyrelsen
medgiva befrielse från anordnande
av vårdanstalt med motsvarande
antal platser. I

(1952 års förslag)

c) skolhem med yrkesundervisning
för dem, som avslutat den
egentliga skolundervisningen.

I den mån så lämpligen kan ske,
skall dock behovet av särskoleplatser
enligt första stycket tillgodoses
genom externatskola eller externatplatser
vid skolhem.

I anslutning till särskola skall finnas
anordnad observationsavdelning
för undersökning av barn, som ifrågasatts
behöva undervisning eller
vård enligt denna lag.

3 mom. Vårdanstalt skall omfatta

a) arbetshem för arbetsföra efterblivna,
som genomgått särskola men
äro ur stånd att taga vård om sig
själva och med dem i förståndsutveckling
och arbetsförmåga likställda; b)

ålderdomshem för efterblivna,
som vårdats eller kunnat vårdas på
arbetshem men icke längre äro i arbetsför
ålder; samt

c) vårdhem för i denna lag avsedda
barn, som kunna antagas icke
vara lämpade för särskoleundervisning
eller icke kunna tillgodogöra
sig sådan undervisning, samt för
höggradigt efterblivna vuxna, som
icke kunna vårdas på arbetshem
eller ålderdomshem för efterblivna.
Där så finnes lämpligt bör vid vårdhem
anordnas sysselsättningsavdelning.

I denna paragraf behandlas anstaltsorganisationen. Motsvarande bestämmelser
är i 1944 års lag upptagna i 3 §. Redogörelse för nuvarande organisation
samt för 1946 års sinnesslövårdsutrednings förslag och yttrandena
däröver har lämnats i det föregående under II och V. Till sistnämnda avsnitt
kan även hänvisas i fråga om innebörden av 5 § i 1951 års utrednings
förslag. I fråga om småbarnshemmen inom särskolan uttalar utredningen,

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

att de bör vara utrustade med förskola för de barn, som är så utvecklade,
att de kan ha nytta av den speciella undervisning, som meddelas där. Vidare
må återgivas vad utredningen anför till motivering av stadgandet i
sista punkten av paragrafens 3 inom., att där så finnes lämpligt vid vårdhem
bör anordnas sysselsättningsavdelning.

Sysselsättningsfrågan får emellertid icke försummas vid vårdhemmen.
För de högre stående bland vårdklientelet, och dessa torde utgöra flertalet
av dem, som bör höra hemma på landstingsanstalter, är det av stort värde
att de givas möjligheter till lämplig sysselsättning. De högst stående torde
ej sällan kunna tränas upp till viss färdighet i enklare sysslor och så småningom
placeras i familjevård eller till och med skrivas ut till lämpliga
enskilda hem. Överhuvudtaget torde det vara olyckligt och inhumant, om
dessa patienter lämnas utan varje sysselsättningsmöjlighet.

Utredningen tillägger, att sysselsättningsavdelningar även kan ordnas
som fristående hem, eventuellt i anslutning till arbetshem.

Yttranden över 1952 års förslag. Utöver vad som förut redovisats har
anstaltsorganisationen berörts endast i några få yttranden. Svenska socialvårdsförbundet,
Sveriges läkarförbund samt Södermanlands läns landstings
förvaltningsutskotts sjukvårdsavdelning ifrågasätter lämpligheten och behovet
av förskola med särskild undervisning vid småbarnshemmen. Socialvårdsförbundet
framhåller, att uppgiften väl här icke är undervisning utan
att ge barnen tillfällen till sinnesövningar och motoriska övningar samt
att ge dem de rätta sociala vanorna och kontakterna.

Beträffande terminologien ifrågasätter Stockholms stads styrelse för vård
och undervisning av psykiskt efterblivna om det icke vore lämpligare att
i stället för »skolhem med yrkesundervisning» använda termen yrkeshem.
Denna benämning användes inom det statliga anstaltssystemet för barn
med komplicerad utvecklingshämning i fråga om hem av likartad karaktär.
Stockholms stads f olk sk ole styreis c påpekar skillnaden mellan en skola,
som står under folkskolestyrelsens ledning — vilket torde bli fallet med de
flesta externat —- och ett internat, som står under ledning av en centralstyrelse,
samt förordar, att externaten benämnes särskolor och internaten
särskolehem. Malmö stads follcskolestyrelse och barnavårdsnämnd föreslår
införande av möjlighet att ordna observationsavdelning i anslutning
till hjälpskolan.

Medicinalstyrelsen anser att en tydligare uppdelning mellan vårdhem
för barn och vårdhem för vuxna hör göras i 3 mom. c).

I anslutning till förslaget om sysselsättningsavdelningar i sistnämnda
moment har Svenska särskolornas lärarförening framhållit betydelsen av
att externa arbets- och sysselsättningsavdelningar ordnas för elever, som
genomgått externatskola men saknar förutsättningar att erhålla anställning
och icke kan tillgodogöra sig yrkesutbildning. Dessa externa arbets -

103

Kiuigl. Maj:ts proposition nr 26.

platser bör enligt föreningens mening förläggas skilda från externatskolan
samt stå öppna för elever även över 21 år. Också i mindre städer torde
sådana avdelningar kunna komma till stånd. Svenska socialvårdsförbundet
har ifrågasatt upprättande av externa sysselsättnings- eller daghem i anslutning
till externat.

Departementschefen. Jag har i det föregående i huvudsak tagit ställning
till de frågor rörande anstaltsorganisationen, som icke bör överlämnas
till huvudmännen att själva bedöma. Bestämmelserna har i departementsförslaget
upptagits i 5 §, fördelade på två moment.

I mom. 1, som avser särskolor, har några delvis förut berörda jämkningar
och tillägg gjorts i den av 1951 års utredning förordade lagtexten
för att ytterligare markera externatundervisningens betydelse samt tillgodose
vissa önskemål i remissyttrandena. Beteckningen särskola bör användas
såsom en lämplig sammanfattande benämning på alla skolor för
de enligt lagen skolpliktiga efterblivna, vare sig skolan anordnats som
externat eller som internat. Vid småbarnshemmen inom särskolan bör finnas
en avdelning för sysselsättning och övning under sakkunnig ledning
av de härför lämpade barnen. Avdelningen synes kunna benämnas förskola.

Inom internatet torde särskolans olika avdelningar i allmänhet komma
att hållas samlade i en anstalt. Hinder bör emellertid ej möta att ordna
en yrkeshemsavdelning i anslutning till arbetshem för praktisk utbildning
av sådana elever, som bäst passar för t. ex. jordbruksarbete eller
enklare tempoarbete. — Observationsplatser bör även kunna ordnas vid
externat. Härigenom torde ett förslag om observationsavdelningar i anslutning
till hjälpskolan kunna i viss mån tillgodoses, då externatklasser
och hjälpklasser kan förläggas till samma lokaler.

Även andra momentet har jämkats på några punkter i enlighet med yrkanden
i remissyttrandena. Självfallet är det, som där jämväl påpekats,
värdefullt att externa arbets- och sysselsättningsplatser anordnas även för
de vuxna efterblivna. Någon bestämmelse härom synes dock icke böra upptagas
i lagen. Huvudmännen torde likväl komma att vidtaga alla anordningar,
som kan minska behovet av anstaltsvård.

6 §.

(1949 års förslag)

6 §•

I varje landstingsområde skall finnas
en av landstinget utsedd styrelse
för vård och undervisning av sinnes -

(1952 års förslag)

6 §■

I varje landstingsområde skall finnas
en av landstinget utsedd centralstyrelse
för undervisning och vård

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag)

slöa (centralstyrelse för sinnesslövården).
Centralstyrelsen skall inom
sitt verksamhetsområde

a) ombesörja registrering av de
sinnesslöa,

b) planlägga och samordna den
anstaltsvård och undervisning, som
enligt denna lag åvilar landstinget,

c) utöva ledningen av de för sådant
ändamål av landstinget drivna
anstalterna, samt

d) ombesörja att de i styrelsens
register inskrivna sinnesslöa, som ej
stå under tillsyn efter utskrivning
från sinnessjukhus eller staten tillhörig
anstalt för sinnesslöa, jämväl
i övrigt erhålla erforderlig vård och
tillsyn.

För en var av verksamhetsgrenarna
undervisning och vård av bildbara
sinnesslöa barn och ungdomar
samt vård och tillsyn av övriga sinnesslöa
må centralstyrelsen tillsätta
en särskild delegation (skoldelegation;
vårddelegation) att i den utsträckning
styrelsen bestämmer å
dess vägnar handlägga ärenden, som
kunna hänföras till de i första stycket
under c) och d) omförmälda
uppgifterna och beröra verksamhetsgrenen.

I den mån två eller flei-a landsting
förena sig om gemensamma anstalter,
må för sådant ändamål centralstyrelsens
uppgifter helt eller delvis
kunna överlåtas på en särskild styrelse,
som tillsättes för den gemensamma
uppgiften. Undervisning och
vård av bildbara sinnesslöa barn må
i stad, som ej deltager i landsting,
kunna överlåtas på stadens folkskolestyrelse.

(1952 års förslag)

av psykiskt efterblivna. Centralstyrelsen
skall inom sitt verksamhetsområde
planlägga och samordna den
undervisning, anstaltsvård och öppna
vård, som enligt denna lag åvilar
landstinget, samt utöva ledningen
av de för sådant ändamål av landstinget
drivna skolorna, anstalterna
och organen för den öppna vården.

Förena sig landsting om gemensamma
särskolor eller vårdanstalter,
må sådana centralstyrelsens uppgifter,
som hänföra sig till denna verksamhet,
överlåtas på en särskild styrelse.
Ledningen av särskola i stad
må överlåtas på stadens folkskolestyrelse.

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag) (1952 års förslag)

9 §•

För lokal tillsyn över särskolor
och vårdanstalter samt för handläggning
av vissa ärenden om inskrivning
och utskrivning m. m. enligt
vad nedan stadgas skall i varje
landstingsområde finnas en anstaltsnämnd.
Konungen må förordna, att
flera landstingsområden eller delar
därav skola förena sig om en anstaltsnämnd
ävensom att inom ett
landstingsområde skall finnas mer
än en sådan nämnd.

Anstaltsnämnd skall bestå av en
lagfaren ordförande och två ledamöter,
varjämte i nämnden vid dess
handläggning av ärenden om inskrivning
och utskrivning skola ingå
centralstyrelsens läkare samt rektor
eller vårdföreståndare. Ordföranden
och en av ledamöterna utses av Konungen
eller myndighet, som Konungen
bestämmer. Den tredje ledamoten
utses av landstinget eller, om
nämnden är gemensam för flera
landstingsområden, av Konungen eller
myndighet, som Konungen bestämmer,
efter förslag av landstingen.
För ordföranden och särskilt utsedda
ledamöter utses på enahanda
sätt erforderligt antal suppleanter.

Närmare bestämmelser om anstaltsnämnds
verksamhet, om ärendenas
handläggning inför nämnden
samt om ersättning till nämndens
ledamöter meddelas av Konungen.

Paragrafen behandlar landstingets styrelse för vårdgrenen och dess uppgifter.

Gällande föreskrifter saknar en direkt motsvarighet till denna paragraf.
Vissa bestämmelser i ämnet finns dock upptagna i 4 § tredje stycket av
1944 års lag. Där föreskrivs sålunda i första punkten, att centralanstalt

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

skall stå under ledning av en av landstinget eller stadsfullmäktige i stad,
som ej deltager i landsting, utsedd styrelse. Enligt 16 § tillämpningskungörelsen
åligger det denna styrelse bl. a. att öva tillsyn över anstalten och
svara för dess ändamålsenliga skötsel samt att vidtaga de åtgärder beträffande
undervisning och vård, som påfordras av skolöverstyrelsen.

I fråga om 1949 års förslag hänvisas till lagtexten. I åtskilliga yttranden
över detta förslag har frågan om inrättande av en särskild styrelse för sinnesslövårdcn
herörts. Skolöverstyrelsen ansluter sig sålunda till förslaget
härom men föreslår, att i styrelsen skall ingå minst en sakkunnig i undervisningsfrågor
och minst en läkare med erfarenhet beträffande anstalternas
klientel. Även kvinnliga ledamöter bör ingå i styrelsen. En uppdelning
på två delegationer bör vara obligatorisk, då styrelsen härigenom torde
komma alt fungera smidigare och effektivare. Medicinalstyrelsen kan däremot
icke biträda förslaget om en uppdelning på delegationer, emedan det
skulle främja en olycklig splittring av ett i sak enhetligt socialmedicinskt
vårdproblem.

Svenska landstingsförbundet anser förslaget vara rationellt och ägnat
att åstadkomma en samordning av och enhetlig överblick över hithörande
vårdproblem. Naturligt synes vara, att, i likhet med vad som skett på
andra områden, landstingets förvaltningsutskott eller någon dess beredning
får möjlighet att fungera såsom styrelse för sinnesslövården. Sinnesslöskolornas
lärarförening anser däremot att det icke finns skäl att tillsätta
en centralstyrelse för sinnesslövården inom varje län. Föreningen
förordar, att det i stället inrättas skilda styrelser inom varje landstingsområde,
en för undervisningen och vården av bildbara sinnesslöa och en
lör vården av obildbara och äldre bildbara sinnesslöa.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att den inledningsvis omförmälda
tillsynskommittén i sitt den 19 april 1951 avgivna betänkande bl. a.
föreslagit att den lokala tillsynen över anstalter med särskild styrelse
skulle utövas ua'' denna. Kommittén syftar härvid särskilt på en tillsyn över
den sociala omvårdnaden i allmänhet på anstalterna. I fråga om anstalter
utan särskild styrelse föreslog kommittén, att för denna tillsyn särskilda
s. k. tillsynsnämnder skulle inrättas gemensamma för olika grupper av anstalter.
Sistnämnda förslag avstyrktes emellertid i flertalet yttranden över
betänkandet. Socialstyrelsen avstyrkte även förslaget om att de speciella
anstalternas styrelser skulle svara för lokal tillsyn såsom helt otillfredsställande
och icke grundat på tillräcklig praktisk erfarenhet av anstaltsstyrelser
i allmänhet. Då barnavårdsnämndernas erfarenhet av anstaltsvård
numera vore så stor, att de kunde ha förståelse för vuxna personers vård
och skötsel, föreslog socialstyrelsen, att dessa nämnder finge uppdraget
att handha den lokala tillsynen över här ifrågavarande anstalter. Även
fattigvårdsstyrelsen kunde komma i fråga. I varje fall borde dessa anstalter
stå under en lokal kommunal tillsyn. Denna tillsyn skulle naturligtvis

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

icke omfatta annat än den allmänna vården. Den speciellt medicinska och
pedagogiska tillsynen måste ske på annat sätt. Det länslokala ansvaret för
här ifrågavarande anstalter borde ligga hos länsstyrelserna. Deras tillsyn
skulle avse den sociala omvårdnaden, som utgjorde det primära i anstaltsväsendet.
Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ansåg att länsstyrelsen
borde utöva den lokala tillsynen. Även andra uppslag till lösningen
av frågan om den lokala tillsynen framkom i yttrandena över tillsynskommitténs
betänkande.

1951 års sinnesslövårdsutredning anför till motivering av 6 § i sitt lagförslag
bl. a. följande.

I enlighet med utredningens förslag till anstaltsorganisation komma de
nuvarande centralanstalterna icke längre att fungera såsom centralanstalter
för sinnesslövården inom resp. landstingsområden. Anstalterna föreslås
sålunda uppdelade med hänsyn till klientelet på särskolor och vårdanstalter,
varjämte särskilda organ för handhavandet av den öppna vården
av psykiskt efterblivna avses skola tillkomma. Ett nära samarbete
mellan dessa olika anstaltskategorier m. in. är synnerligen angeläget. För
att åstadkomma en sådan samordning av och för att erhålla en enhetlig
överblick över samtliga hithörande problem inom landstingsområdet bör
ett nytt särskilt organ tillskapas. Utredningen föreslår därför att inom
varje landstingsområde skall finnas en särskild centralstyrelse för undervisning
och vård av de psykiskt efterblivna inom området.--— ---

Den av utredningen förordade benämningen torde vara nödvändig för att
kunna skilja centralstyrelsen från andra av landstinget utsedda styrelser
och från eventuella styrelser för de särskilda anstalterna för vård av psykiskt
efterblivna. — — — Centralstyrelsen torde vara oförhindrad att
delegera vissa uppgifter till underordnad instans eller till särskild styrelse.
Undantag från denna landstingets självklara möjlighet bör dock gälla för
sådana befogenheter eller skyldigheter, som i lagen uttryckligen tillagts
centralstyrelsen.

Centralstyrelsen bör utses av landstinget. Intet hindrar naturligtvis, att
landstingets förvaltningsutskott eller någon av dess beredningar utses att
fungera såsom centralstyrelse. Utredningen anser det vare sig önskvärt
eller erforderligt, att närmare bestämmelser om centralstyrelsens sammansättning
eller om antalet ledamöter i styrelsen regleras i lagen.---

Med hänsyn till de uppgifter beträffande inskrivning och intagning in. in.,
som centralstyrelsen föreslås skola erhålla, förutsätter utredningen, att
till styrelsens sammanträden kallas såväl rektor som vårdföreståndare och
(skol- eller anstalts-) läkare, allt dock endast i den mån frågor, som beröra
deras verksamhetsområde, behandlas.

I fortsättningen framhåller utredningen, att den sökt begränsa centralstyrelsens
uppgifter i förhållande till 1949 års förslag. Centralstyrelsen
skall fungera såsom den ledande och samordnande instansen för undervisningen
och vården av de psykiskt efterblivna inom resp. landstingsområde.
Beslutanderätten i fråga om inskrivning och intagning vid samt
utskrivning från särskola föreslås överflyttad till befattningshavare vid

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

säl skolan, medan motsvarande befogenheter i fråga om vårdanstalternas
klientel som regel borde åvila centralstyrelsen. Såsom förut nämnts föreslår
emellertid utredningen, att tveksamma fall alltid skall prövas och avgöias
av en ny institution — anstaltsnämnden. Denna nämnd borde också
svara för den lokala tillsyn, som enligt tillsynskommitténs förslag skulle
åvila styrelsen eller särskilda tillsynsnämnder.

I öviigt hänvisas i fråga om utredningens förslag om inrättande av
centralstyrelser och anstaltsnämnder till lagtexten (6 och 9 §§) samt till
den redovisning, som lämnats under V i det föregående.

Yttranden över 1952 års förslag. De önskemål om en utökning av centralstyrelsens
uppgifter, som framkommit vid behandlingen av förslaget om anstaltsnämnder,
har förut redovisats. Bortsett härifrån synes man i allmänhet
anse det riktigt, att det lämnas åt vederbörande landsting att själv
avgöra frågor om centralstyrelsens sammansättning och funktion. Förvaltningsutskotten
vid flera landsting framhåller sålunda, att landstingen själva
böi få ordna administrationen på lämpligaste sätt. En motsatt mening
uttalas av Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott, som anser att
i lagen borde ha skapats garanti för att centralstyrelsen får en sådan sammansättning
att den med insikt och sakkunskap kan fungera som samordnande
organ. Sveriges läkarförbund anser det olämpligt, att förvaltningsutskotten
själva skulle få rätt och möjlighet att konstituera sig som
centralstyrelser.

Uttalanden i remissvaren om anstaltsnämnderna har delvis redovisats
tidigaie. Härutöver ma nämnas, att länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslår,
att nämndens ordförande skall utses av länsstyrelsen. Stockholms
stads styrelse för vård och undervisning av psykiskt efterblivna avstyrker
förslaget att centralstyrelsens läkare, rektor och vårdföreståndare skall
ingå i nämnden vid handläggning av vissa ärenden. En sådan bestämmelse
vore ägnad att rubba tilltron till en objektiv handläggning, eftersom det i
regel är deras avgöranden, som skall prövas av nämnden. Däremot bör
ifrågavarande befattningshavare ha rätt att närvara vid sammanträden och
även få sina meningar antecknade till protokollet.

Om landsting förenar sig om gemensamma särskolor eller vårdanstalter,
kan enligt 6 § andra stycket sådana centralstyrelsens uppgifter, som
hänför sig till denna verksamhet, överlåtas på en särskild styrelse. Stadsfullmäktige
i Gävle framhåller, att detta syntes förutsätta, att en centralstyrelse
skall linnas inom varje område även om flera landsting slagit
sig ihop om vården av de efterblivna. Detta vore otympligt. I händelse av
ett samgående mellan olika landsting borde det vara tillräckligt med en
gemensam centralstyrelse, då man ju ändå måste förutsätta, att det kommer
att finnas en styrelse för varje anstalt, som har att direkt svara för
den lokala skötseln och tillsynen. I anslutning till sistnämnda uttalande

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

må nämnas, att Stockholms stads styrelse för vård och undervisning av
psykiskt efterblivna ifrågasätter om det icke är tillräckligt, att den centrala
styrelsen benämnes »styrelse», då »centralstyrelse» leder tanken till
att det även måste finnas lokala styrelser.

Bestämmelsen i 6 § andra stycket att ledningen av särskola i stad må
överlåtas på stadens folkskolestyrelse avstyrkes av styrelsen för Malmö
stads skolhem Håkanstorp. Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott
anser densamma utgöra ett avsteg från principen att hela verksamheten
för undervisning och vård av de efterblivna skall vara samlad hos centralstyrelsen.
Stadsfullmäktige i Norrköping framhåller att ett sådant system
torde bli otympligt i städer utom landsting.

Skolöverstyrelsen föreslår lydelsen »ledningen av extern särskola i skoldistrikt
bör överlåtas på distriktets skolstyrelse». Även styrelsen för allmänna
svenska föreningen för sinnesslöa och fallandesjuka anser, att en
sådan delegation skall kunna ske i annat skoldistrikt än stad. Ett utbyte
av ordet »må» i stadgandet mot »bör» förordas av sinnesslöskolornas föreståndareförening
och folkskoledirektionen i Stockholm.

Departementschefen. I likhet med 1946 och 1951 års sinnesslövårdsatredningar
anser jag, att inom varje landstingsområde bör finnas en av
landstinget utsedd styrelse för undervisning och vård av psykiskt efterblivna.
För att skilja denna styrelse från de lokala styrelser, som kan
finnas t. ex. för enskilda anstalter och kanske även i något fall för en
landstingsanstalt, bör den benämnas centralstyrelse. Dess första uppgift
bör vara att planlägga och samordna den anstaltsvård och öppna vård,
som enligt lagen åvilar landstinget, samt leda de för sådant ändamål av
landstinget drivna skolorna, anstalterna och organen för den öppna vården.
Häri innefattas självfallet även en allmän tillsyn över förhållandena
och den sociala omvårdnaden på anstalterna. Att såsom ifrågasatts koppla
in länsstyrelserna eller någon annan lokal myndighet för denna tillsyn
skulle enligt min mening innebära en överorganisation. Visserligen har de
kommunala barnavårdsnämnderna och länsstyrelserna liknande uppgifter
i fråga om landstingens barnavårdsanstalter, men där rör det sig dock om
en verksamhet, som står i ett mera intimt samband med dessa myndigheters
övriga uppgifter i fråga om barnavården. Spörsmålet torde dock få
övervägas ånyo då barnavårdskommitténs förslag föreligger.

Centralstyrelsen bör även ha tillsyn över vissa enskilda anstalter. I allmänhet
bör detta gälla anstalter, som finns upptagna i landstingets plan.
Med hänsyn till landstingets subsidiära ekonomiska ansvar för dessa anstalter
kommer centralstyrelsen sannolikt, oavsett någon föreskrift om
tillsyn, att få mycket att göra med anstalternas förhållanden. Det finnes
då ingen anledning att, som bl. a. tillsynskommittén och 1951 års sinnesslövårdsutredning
tänkt sig, anförtro denna tillsyn åt särskilda nämnder.

HO Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

Näimare bestämmelser om densamma torde tå meddelas i administrativ
väg.

Några bestämmelser om centralstyrelsens sammansättning bör icke upptagas
i lagen. Det torde med förtroende kunna överlämnas åt huvudmännen
att utse lämpliga män och kvinnor för de svåra och grannlaga uppgifter,
som åvilar dessa styrelser. I och för sig bör hinder icke möta att landstingens
förvaltningsutskott görs till centralstyrelse. Med hänsyn till den
arbetsbörda, styrelsen och särskilt de ledamöter, som ingår i dess delegation
för handläggning av utskrivningsfrågor, sannolikt kommer att få,
torde det dock vara olämpligt att lägga uppgifterna på förvaltningsutskottet.

I ett tidigare avsnitt har jag förordat, att en delegation inom centralstyrelsen
skall handlägga de tveksamma frågor om inskrivning vid och
utskrivning från särskola och vårdanstalt in. in., vilka enligt 1951 års
sinnesslövårdsutredning skulle prövas av särskilda s. k. anstaltsnämnder.
Den jurist, som, efter vad jag härvid uttalade, borde ingå i delegationen,
bör i likhet med vad utredningen tänkt sig för anstaltsnämndens del vara
dess ordförande. Han bör lämpligen förordnas av länsstyrelsen medan övriga
ledamöter bör utses av centralstyrelsen inom sig. Med hänsyn till uppgifternas
växlande omfång inom olika landstingsområden, torde antalet
ledamöter icke böra fixeras i lagen utan det bör överlämnas åt landstinget
att bestämma detsamma. Antalet bör dock icke sättas högre än fyra, då
eljest delegationens storlek skulle försvåra en önskvärd snabb och smidig
handläggning. I denna bör nämligen, enligt vad jag förut framhållit, även
deltaga vissa befattningshavare hos centralstyrelsen, nämligen dess läkare
samt rektorn för landstingets särskolor eller vårdföreståndaren. Då dessa
personer enligt förslaget tidigare i allmänhet handlagt de ärenden, som
prövas av nämnden, torde de dock icke som utredningen tänkt sig böra
ingå som ledamöter i delegationen utan endast vara skyldiga att närvara
och anmäla eventuell reservation till besluten. Bestämmelser härom torde
få meddelas i administrativ ordning liksom vissa frågor om delegationens
verksamhet i övrigt, om suppleanter in. m. Kostnaderna för delegationens
verksamhet bör självfallet bestridas av vederbörande landsting.

Ett särskilt problem uppstår om flera landsting förenat sig om gemensamma
särskolor och vårdanstalter. I sådant fall bör även en gemensam
centralstyrelse kunna utses eller vissa av centralstyrelsens uppgifter överlåtas
på en särskild styrelse. Att i själva lagen reglera hur delegationsärendena
då skall handläggas torde bli för omständligt. Även denna fråga
bör därför regleras i administrativ väg, varvid dock de förut fastslagna
principerna bör följas.

I övrigt torde paragrafen icke kräva någon motivering. Förut ej redovisade
jämkningar i utredningsförslagen har föranletts av uttalanden i
remissvaren.

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

7—8

(1949 års förslag)

7 §•

För den närmaste ledningen av
centralstyrelsens verksamhet för undervisning
och vård av bildbara sinnesslöa
barn och ungdomar skall
hos styrelsen finnas anställd en
skolföreståndare och för den närmaste
ledningen av centralstyrelsens
övriga verksamhet en vårdföreståndare.

Där så av särskilda skäl finnes
lämpligt må flera vårdföreståndare
tillsättas.

Vårdföreståndare skall utöva den
närmaste ledningen av den öppna
tillsynsvården av sinnesslöa, som ej
äro intagna på anstalt eller åtnjuta
skolundervisning och skall, där så
erfordras, bistå dem med råd och
hjälp. För det omedelbara handhavandet
av denna tillsyn kunna, där
så befinnes lämpligt, särskilda kuratorer
anställas.

8 §■

Vid skolanstalt och vårdanstalt
skall finnas en för vården därstädes
ansvarig läkare (anstaltsläkaren).
Centralstyrelsen skall utse anstaltsläkaren
vid någon under styrelsens
ledning stående anstalt att vara styrelsens
läkare.

Ändå att anstaltsläkare icke är
ledamot av centralstyrelsen, skall
han ingå i styrelsen, då fråga är om
intagning i eller utskrivning från
anstalt, vid vilken han är läkare.
Styrelsens läkare skall ingå i styrelsen
vid prövning av fråga om inskrivning
i eller avförande ur styrelsens
register över sinnesslöa.

§§■

(1952 års förslag)

7 §•

För den närmaste ledningen av
landstings särskolor och den härtill
anknutna öppna vården skall en
rektor vara anställd och för den närmaste
ledningen av centralstyrelsens
övriga verksamhet en vårdföreståndare.

Efter tillsynsmyndighetens bestämmande
må vad i denna lag stadgas
om rektor, såvitt angår viss särskola,
helt eller delvis gälla dess föreståndare.

8 §•

Vid särskola och vårdanstalt skall
finnas en för den medicinskt-psykiatriska
undersökningen, behandlingen
och vården därstädes ansvarig
läkare, som om möjligt bör ha
psykiatrisk specialutbildning (skolläkare,
anstaltsläkare). Centralstyrelsen
skall utse skolläkaren eller
anstaltsläkaren vid någon under
styrelsens ledning stående skola eller
anstalt eller ock annan läkare med
psykiatrisk specialutbildning att
vara centralstyrelsens läkare.

I 12

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Dessa paragrafer innehåller vissa föreskrifter om den personal, som
skall finnas inom ifrågavarande organisation. De motsvaras i 1944 års lag
av en bestämmelse i 4 § tredje stycket, att vid centralanstalt skall finnas
anställda läkare och föreståndare.

I fråga om 19''r6 års sinnesslövårdsutrednings förslag i denna del kan i
huvudsak hänvisas till lagtexten och betänkandet (s. 122—125 och 194—
195). Som en speciell uppgift för vårdföreståndaren pekar utredningen
på att han hör i samråd med vederbörande läkare organisera och leda den
öppna tillsynsvården samt råda och hjälpa de sinnesslöa, som icke är intagna
på anstalt eller åtnjuta skolundervisning.

1951 urs sinnesslövårdsutrednings förslag skiljer sig endast på mindre
väsentliga punkter från det av den tidigare utredningen framlagda. Den
särskilda skolföreståndaren föreslås i enlighet med ett yrkande från skolöverstyrelsen
få benämningen rektor. I fråga om den i 7 § andra stycket
stadgade möjligheten att jämställa viss föreståndare för särskola med
rektor framhålles, att detta t. ex. kan komma ifråga särskilt inom områden,
där externatskola finnes inrättad. Beslutanderätten i fråga om in- och utskrivning,
intagning in. in. bör då kunna tillkomma dess föreståndare. Inkomna
anmälningar bör dock granskas gemensamt med rektor och beslut
i inskrivningsfrågan fattas i samråd med denne. — Rektor bör kunna utses
till vårdföreståndare, och även anstaltsläkare bör kunna komma i fråga
härtill. Hinder bör icke möta att tillsätta flera vårdföreståndare.

I fråga om den medicinskt-psykiatriska sakkunskapen föreslår utredningen
att en särskild centralstyrelsens läkare alltid utses av styrelsen
eller förslag av medicinalstyrelsen. Dessutom bör en läkare finnas vid varje
särskola och vårdanstalt, benämnda skolläkare resp. anstaltsläkare, och
dessa uppgifter skall få förenas med varandra och med tjänsten som centralstyrelsens
läkare.

Yttranden över 1952 års förslag. Större frihet för landstingen att besluta
om organisationen förordas av bl. a. förvaltningsutskotten vid landstingen
i Malmöhus och Skaraborgs län. Värmlands läns landstings förvaltningsutskott
anser däremot ytterligare bestämmelser erforderliga närmast om
hur centralstyrelsen skall rationellt ordna den viktiga ekonomiska förvaltningen
vid anstalter av mellanstorlek och vid ännu mindre anstalter,
som saknar arbetsuppgifter och ekonomisk bärighet för heltidsanställd
syssloman. Svenska provinsialläkarföreningen anser att det bör finnas en
styresman vid varje anstalt. Även stadsfullmäktige i Norrköping finner
uppdelningen av ansvaret på två befattningshavare leda till olägenheter. I
mindre förvaltningsområden borde rektors- och vårdföreståndartjänsterna
kunna sammanslås till en befattning. Detta förslag avvisas av svenska
särskolornas lärarförening, som anser att utbildning och vård noga bör
skiljas åt.

Justitiekansler sämbetet påpekar, att 7 § första stycket kunde giva lä -

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

saren den uppfattningen, att rektor är en person som har sin egentliga
verksamhet hos centralstyrelsen och tveksamhet uppkommer, om med rektor
avses föreståndare för särskolorna. Beträffande 8 § anser svenska provinsialläkarföreningen,
att även särskolans läkare bör benämnas anstaltsläkare,
då termen skolläkare vunnit hävd i annat sammanhang.

Departementschefen. I och för sig skulle knappast en lagstiftning av
denna art behöva innehålla någon bestämmelse om vilken personal som
bör finnas inom organisationen. Det borde kunna överlämnas åt vederbörande
huvudman att själv bestämma vilka befattningshavare som skall
finnas anställda och hur uppgifterna skall fördelas mellan dem. I rättssäkerhetens
intresse måste emellertid i lagen tämligen ingående regleras
t. ex. hur frågor om intagning vid och utskrivning från anstalterna skall
handläggas. Anses härvid att bestämda befattningshavare bör fylla vissa
funktioner, måste också i lagstiftningen fastslås att huvudmannen skall
anställa dessa befattningshavare. Regleringen i lag bör emellertid i princip
begränsas till detta. Jag vill därför avvisa även från kommunalt håll
väckta förslag om ytterligare föreskrifter t. ex. om den ekonomiska förvaltningen.
Det förhållandet att lagen stadgar att en vårdföreståndare skall
finnas anställd, hindrar icke att huvudmannen anställer flera befattningshavare
med denna benämning. Men vid varje tillfälle måste det finnas en
tjänsteman, som skall fylla de funktioner, lagen lagt på vårdföreståndaren.
Ej heller bör hinder i allmänhet möta att samma person uppehåller flera
befattningar, även om detta naturligtvis ofta är olämpligt och någon gång
med hänsyn till uppgifternas art otänkbart. Jag har intet att erinra mot
råd 1951 års utredning anfört om tillämpningen härav i förevarande fall.

Det sagda utgör bakgrunden till de nu behandlade bestämmelserna. Då
dessa i huvudsak bygger på utredningsförslagens motsvarande stadganden,
torde någon motivering utöver den som där och här förut lämnats icke
erfordras.

.9 §.

(1949 års förslag)

9 §■

Överinseendet över sinnesslövården
utövas vad beträffar verksamheten
för undervisning och vård av
bildbara sinnesslöa, barn och ungdomar
av skolöverstyrelsen och
vad beträffar den övriga sinnesslövården
av medicinalstyrelsen.

Under skolöverstyrelsen utövas
tillsynen över de under dess över8
— Bihang till riksdagens protokoll

(1952 års förslag)

10 §.

Överinseendet över den undervisning
och vård, som meddelas enligt
denna lag, utövas av skolöverstyrelsen
och medicinalstyrelsen med den
fördelning mellan dessa myndigheter
av uppgifter och befogenheter,
som Konungen bestämmer. För varje
särskola och vårdanstalt skall finnas
en huvudtillsynsmyndighet.
1954. 1 samt. Nr 26.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag) (1952 års förslag)

inseende stående anstalterna av inspektören
för sinnesslöundervisningen.
Dessa anstalter skola därjämte
i medicinskt-psykiatriskt hänseende
vara underkastade den inspektion,
som Konungen bestämmer.

Under medicinalstyrelsen utövas
tillsynen över de under dess överinseende
stående anstalterna av inspektören
för sinnesslövården.

Beträtfande denna paragraf hänvisas till vad som anförts i det föregående
under avdelning VI.

Särskoleplikt samt skyldighet att underkasta sig vård.

i0~ 11 §§.

(1949 års förslag)

10 §.

Bildbar sinnesslö är skolplikt^ vid
skolanstalt från och med det kalenderår,
under vilket han fyller sju år,
och under så lång tid som han kan
tillgodogöra sig undervisning vid
skolhem och ordnad yrkesutbildning,
dock ej längre än till han fyllt
21 år.

(1952 års förslag)

11 §■

I denna lag avsett barn, som är
mottagligt för sådan teoretisk eller
praktisk undervisning, som meddelas
i särskola, är skoipliktigt vid sådan
skola från och med det kalenderår,
under vilket barnet fyller sju
år, under så lång tid, som han kan
tillgodogöra sig undervisning vid
skolan, dock ej längre än till och
med det kalenderår, under vilket
han fyller 21 år.

Där skäl därtill äro, må med skolgången
för enligt denna lag skoipliktigt
barn anstå, dock högst två år.

Föreligga synnerliga skäl, må
skolplikten efter beslut av anstaltsnämnden
förlängas att avse tid efter
21 års ålder, dock längst till och med
det kalenderår, under vilket eleven
fyller 23 år.

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag)

Obildbar sinnesslö samt bildbar
sinnesslö, som icke är intagen å
skolhem eller yrkesskola eller åtnjuter
undervisning i externatskola,
skall efter fyllda sju år vara underkastad
den vård å vårdanstalt samt
vara underkastad den tillsyn, som
vederbörande centralstyrelse finner
nödvändig och lämplig, dock må endast
den, som är i oundgängligt behov
av anstaltsvård, utan medgivande
intagas å vårdanstalt för varaktig
vård och kvarbållas i sådan
vård.

Den som är intagen å vårdanstalt
må underkastas det tvång, vilket finnes
vara nödvändigt med hänsyn till
ändamålet med intagningen eller till
skydd för honom själv eller omgivningen.
Intagen, som fyllt aderton
år, vare dock städse oförhindrad att
insända framställningar till centralstyrelsen
och de myndigheter, som
ha överinseende över hans vård.

(1952 års förslag)

12 §.

1 mom. I denna lag avsedd efterbliven,
som icke enligt It § är skolplikt^
vid särskola, skall efter fyllda
16 år vara underkastad den
öppna vård eller den vård å vårdanstalt,
som vederbörande myndighet
med stöd av denna lag finner
nödvändig. Där ej särskilda skäl till
annat föranleda, må dock endast
den, som är i oundgängligt behov
av anstaltsvård, intagas å vårdanstalt
för varaktig vård och kvarhållas
i sådan vård.

Angående omhändertagande av
barn under 16 år stadgas i barnavårdslagen.

2 mom. Den, som är intagen på
vårdanstalt, må underkastas det
tvång, vilket finnes vara nödvändigt
med hänsyn till ändamålet med intagningen
eller till skydd för honom
själv eller omgivningen. Intagen,
som fyllt aderton år, vare städse
oförhindrad att insända framställningar
till centralstyrelsen, anstaltsnämnden
och de myndigheter, som
ha överinseende över hans vård.

Paragraferna, vars huvudinnehåll framgår av rubriken, saknar motsvarighet
i 1944 års lag. Indirekt framgår emellertid skolplikten av lagen,
då den stadgar (5 och 11 §§) att bildbar sinnesslö skall vara inskriven
vid centralanstalt och åtnjuta undervisning där från det han uppnått skolåldern
(i särskilda fall högst två år senare) och längst till dess han fyllt
21 år.

1951 års sinnesslövårdsutredning anser i överensstämmelse med önskemål
i yttranden över 1949 års betänkande, att en möjlighet till uppskov
med skolgångens början under högst två år efter sjuårsåldern bör införas
i lagen. Fall kan nämligen tänkas, då dylikt uppskov är motiverat med
hänsyn till att tvekan råder, om sent inträdande skolmognad beror på försenad
utveckling, orsakad t. ex. av kroppssjukdom, dåliga uppväxtförhållanden
eller eljest ogynnsam miljö, eller på psykisk undermålighet. Prov -

Ilo Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

ningstiden torde endast i undantagsfall böra utsträckas till nämnda maximigräns.
— Beträffande utredningens förslag i övrigt hänvisas till lagtexten.

1 ttranden över 1951 års utrednings förslag. Stockholms läns landstings
förvaltningsutskott föreslår att skolplikten skall kunna förlängas till 25 års
ålder eller två år längre än utredningen förordat. Som skäl framhålles, att
eftermognaden hos de efterblivna är ett väsentligt faktum. Erfarenheterna
visa bl. a., att hos straffriförklarade, vilka varit omhändertagna för vård på
grund av imbecill itet och som senare efterundersökes i 25—30-årsåldern,
endast debilitet föreligger.

Barnavårdsnämnden i Stockholm påpekar, att om omhändertagande av
barn under 16 år på vårdhem skulle grunda sig på barnavårdsnämnds beslut
om skyddsuppfostran, skulle det enligt barnavårdslagen ankomma på
nämnden att besluta om vårdformen, om villkorlig och slutlig utskrivning
samt om förordnande om övervakning. Då sådana beslut enligt lagförslaget
skulle fattas av vissa specialorgan, skulle det uppstå en oklarhet om kompetensområdena.
— I anslutning till barnavårdsnämndens yttrande betonar
överstäthållarämbetet angelägenheten av att nämndens skyldigheter
och befogenheter med avseende å vården av de psykiskt sjuka närmare
klarlägges.

Departementschefen. I fråga om dessa paragrafer kan i huvudsak hänvisas
till den allmänna motiveringen. På där anförda skäl har i departementsförslaget
icke upptagits några bestämmelser, som medger tvångsintagning
av efterbliven pa arbetshem eller ålderdomshem. Beträffande barn
under 16 år, som behöver vård på vårdhem, synes barnavårdslagens regler
vara tillräckliga. De synpunkter mot sistnämnda ordning, som anförts av
barnavårdsnämnden i Stockholm, anser jag icke bärande. Dessa barns
efterblivenhet är i allmänhet så uttalad, att någon öppen vård efter försöksutskrivning
icke kommer i fråga. Alternativet torde regelmässigt bli
vård i det egna hemmet (motsvarande) eller vård på vårdhem. Kompetenstvister
mellan barnavårdsnämnden och den nu ifrågavarande vårdgrenens
organ torde därför icke behöva riskeras för dessa barns del. Annorlunda
kan möjligen bli fallet i fråga om de särskolepliktiga barnen, men här bibehålies
i sak endast nuvarande ordning.

Endast med tvekan har jag i departementsförslaget efter yrkande från
skolhåll upptagit en bestämmelse om att skolplikten i undantagsfall och
efter beslut av den särskilda delegationen inom centralstyrelsen kan få
utsträckas till 23 års ålder. Att ytterligare förlänga denna tid bör därför
icke komma i fråga. Bestämmelsen lär få betydelse framför allt genom att
den medger att de ungdomar, som behöver fortsatt tillsyn, kan få denna
genom särskolan. Härigenom torde man i vissa fall slippa skriva in vederbörande
vid vårdanstalt.

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

Bortfaller kvarhållanderätten i fråga om alla icke skolpliktiga utom de
höggradigt efterblivna, torde de bestämmelser om befogenhet att använda
tvång och rätt för intagen att insända framställningar till myndigheter, som
upptagits i båda utredningarnas förslag, icke vara erforderliga. Självfallet
bör, oavsett någon sådan bestämmelse, anstaltsledningen icke hindra t. ex.
ungdomar på yrkeshem att göra sådana framställningar.

Anmälan och inskrivning m. m.

12—13 §§.

(1949 års förslag)

11 §■

För varje landstingsområde skall
föras ett register över samtliga inom
landstingsområdet mantalsskrivna
sinnesslöa (sinnesslöregister).

Om inskrivning i och avförande
ur sinnesslöregistret beslutar centralstyrelsen.

12 §.

Barn, som är sinnesslött, må av
vårdnadshavaren anmälas för inskrivning
i sinnesslöregister. Har sådan
anmälan icke skett senast i juni
månad det år, barnet fyller sju år,
skall skolstyrelsen i det skoldistrikt,
där barnet är skolpliktigt, föranstalta
om att anmälan göres. Skolstyrelsen
göre ock anmälan om förhållandet
till barnavårdsnämnden.

Det åligger barnavårdsnämnden
att vidtaga de åtgärder, som äro påkallade
för att alla sinnesslöa barn
i skolåldern erhålla sådan undervis -

(1952 års förslag)

13 §.

Barn, som är i behov av undervisning
eller vård enligt denna lag, må
av vårdnadshavaren anmälas för inskrivning
vid särskola eller vårdanstalt.

Har anmälan till särskola icke
skett senast i juni månad det år,
barnet fyller sju år, och är ej uppenbart,
att barnet ej kan tillgodogöra
sig undervisning vid sådan skola,
skall skolstyrelsen i det skoldistrikt,
där barnet är skolpliktigt, föranstalta
om att anmälan göres. Skolstyrelsen
skall därom underrätta barnavårdsnämnden.

Det åligger barnavårdsnämnden
att, där förhållandena så påkalla,
vidtaga de åtgärder, som erfordras
för att psykiskt efterblivet barn er -

118

Kungl. Maj ris proposition nr 26.

(1949 års förslag)

ning och vård, som avses i denna
lag, och har nämnden, där vederbörande
vårdnadshavare underlåter att
anmäla barn för inskrivning i sinnesslöregister,
att själv göra dylik
anmälan. Nämnden skall ock tillse,
att särskild läkarundersökning verkställes
å barn, som misstänkes vara
sinnesslött.

Beträffande sinnesslö, som överskridit
skolåldern, äger vad i andra
stycket sägs motsvarande tillämpning,
dock skola där omförmälda
åligganden i förekommande fall
åvila fattigvårdsstyrelsen.

13 §.

Anmälan för inskrivning i sinnesslöregister
skall insändas till centralstyrelsen
och vara åtföljd av

1) åldersbetyg;

2) av läkare utfärdat utlåtande
angående den sinnesslöes förståndsutveckling; 3)

uppgifter rörande den sinnesslöes
levnadsförhållanden;

4) där den sinnesslöe undervisats
i folkskola, redogörelse av vederbörande
lärare för dennes iakttagelser
rörande barnet.

I anmälan bör uppgivas, huruvida
anmälaren samt, därest denne är an -

(1952 års förslag)

håller sådan vård, som avses i denna
lag, och äger nämnden, där vederbörande
vårdnadshavare underlåter
att anmäla sådant barn till inskrivning
vid vårdanstalt, att själv
göra dylik anmälan.

Skolstyrelsen eller barnavårdsnämnden
skall tillse, att särskild
läkarundersökning verkställes å
barn, som misstänkes behöva särskoleundervisning
eller vård å vårdanstalt.

Beträffande psykiskt efterblivna,
som fyllt 18 år, äger vad i tredje och
fjärde styckena sägs motsvarande
tillämpning, dock skall vad där finnes
stadgat om barnavårdsnämnden
i stället gälla fattigvårdsstyrelsen.
Anmälan för inskrivning vid vårdanstalt
må beträffande person, som
nu sagts, jämväl göras av vederbörande
förmyndare, centralstyrelsens
läkare samt, såvitt angår den, som
är eller varit intagen vid särskola,
skolans rektor.

14 §.

Anmälan, som i 13 § sägs, skall
insändas till centralstyrelsen i det
län, där vederbörande är mantalsskriven,
samt skall innehålla de
uppgifter och vara åtföljd av de
handlingar, Konungen föreskriver.

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

(1949 års förslag) (1952 års förslag)

nan än vårdnadshavare^ den sistnämnde
önskar, att barnet skall intagas
å anstalt.

Paragraferna behandlar anmälan för inskrivning vid särskola och vårdanstalt.

Gällande bestämmelser återfinnes i 5 och 6 §§ av 1944 års lag. I 5 §
föreskrives att, om barn, som intagits eller anmälts till intagande i folkskola,
befinnes vara sinnesslött, och det icke kan anses uteslutet, att barnet
är bildbart, skolstyrelsen skall föranstalta om att ansökan genom vårdnadshavarens
försorg göres om barnets inskrivning vid vederbörande centralanstalt.
Skolstyrelsen skall även anmäla förhållandet till barnavårdsnämnden.
— Det åligger barnavårdsnämnden att vidtaga de åtgärder, som
är påkallade för att alla bildbara sinnesslöa barn i skolåldern erhåller
undervisning och vård enligt förenämnda lag. Där vederbörande vårdnadshavare
underlåter att ingiva ansökan till centralanstalt, äger nämnden själv
göra dylik ansökan. — Där skäl därtill är, må med ingivande av ansökan
anstå, dock högst till dess barnet fyllt nio år.

6 § innehåller föreskrifter om de handlingar som skall åtfölja ansökan
om inskrivning m. in.

Beträffande motiveringen till 1949 års förslag hänvisas till betänkandet
s. 131 ff. I yttrandena över detsamma har som redan nämnts förslaget om
registrering av de sinnesslöa starkt kritiserats i flera remissvar. Denna
kritik torde liksom yttrandena i denna del i övrigt ej behöva återges här.

1951 års utredning avstyrker bestämt förslaget att samtliga sinnesslöa
skall registreras i länsregister och anför om sitt alternativ till detta förslag.

Utredningen föreslår, att, sedan ansökningshandlingarna granskats och
den anmälde därvid befunnits på grund av psykisk efterblivenhet vara
underkastad lagens tillämpning, beslut fattas om vederbörandes inskrivning
vid landstingets särskolor eller vårdanstalter. Beslutet innebär alltså
icke något ställningstagande till de åtgärder, som i anledning härav kunna
anses erforderliga, men inskrivningen kommer att utgöra en förutsättning
för att sådana åtgärder skola kunna vidtagas. Inskrivningsbeslutet kommer
sålunda att bliva av grundläggande betydelse för den efterblivnes omhändertagande
enligt lagen.

Utredningen redogör i sitt betänkande härefter för anmälningsproceduren
för olika kategorier efterblivna. Här må endast några avsnitt återgivas.

Det direkta ansvaret för att psykiskt efterblivna barn, som börjat folkskolan
men icke kunna tillgodogöra sig den vanliga undervisningen eller
hjälpklassundervisningen där, verkligen anmälas till särskola, torde i första
hand komma att åvila vederbörande lärare och skolläkare. Dessa böra sålunda
till skolstyrelsen anmäla sådana barn, som ha svårigheter att följa
den vanliga skolundervisningen. Innan anmälan till särskola göres, bör
emellertid barnet hänvisas till särskild läkarundersökning. Sådan under -

120

Kungl. Maj:is proposition nr 26.

sökning kan — om skolläkaren ej tagit ställning till fallet — verkställas
av vederbörande tjänsteläkare men bör i första hand verkställas vid rådgivningsbyrå
för psykisk barnavård eller av psykiatriskt särskilt skolad
läkare. Ett åläggande för skolstyrelsen att föranstalta om sådan särskild
läkarundersökning bar intagits i fjärde stycket av 13 §. I samband med
läkarundersökningen bör även en intelligensprövning av barnet göras. Även
om graden av barnets efterblivenhet icke kan på så sätt direkt avläsas,
ar en sådan undersökning ett nödvändigt komplement för att bedöma barnets
utveckling.

Därest vederbörande vårdnadshavare underlåter att anmäla efterblivet
barn för inskrivning vid vårdanstalt, bör barnavårdsnämnden själv kunna
göia sådan anmälan. Beträffande denna kategori efterblivna vill emellertid
utredningen erinra om att någon skyldighet för vårdnadshavaren att
överlämna barnet till anstaltsvård enligt lagen icke föreligger, förrän barnet
fyllt 1(5 år. En förutsättning för att ett sådant barn skall kunna omhändertagas
är sålunda antingen att den, som har vårdnaden om barnet,
medgivit en sådan åtgärd samt att vederbörande myndighet funnit åtgärden
nödvändig eller att förhållandena äro sådana, att bestämmelserna om
skyddsuppfostran äro tillämpliga.

Yttranden över i952 års förslag. I fråga om tiden och formen för anmälan
till särskola och vårdanstalt har Sveriges läkarförbund anfört vissa allmänna
synpunkter. Förbundet anser att föräldrars och vårdnadshavares
anmälan om skolgång för alla barn, oavsett om de befaras debila eller ej,
bär ske vid 7 års ålder i ett sammanhang och inför samma forum. Ortens
skolmyndigheter torde enligt förbundet ha de bästa möjligheterna att kunna
bedöma barnens utvecklingsgrad i en första gallring och för de debilas räkning
fullgöra den anmälningsplikt, som formellt kan komma i fråga med
hänsyn till de speciella anordningar, som kräves för dem. Detta förfarande
skulle på ett verksamt sätt bidraga till att i görligaste mån eliminera den
psykologiska påfrestning, som speciella, endast för de psykiskt efterblivna
avsedda, anmälningsförfaranden skulle medföra.

Förvaltningsutskotten vid landstingen i Stockholms och Värmlands län
Pekar på svårigheterna att redan då barnet är i sjuårsåldern fastslå om
det hör hemma på särskola. Antingen kommer bestämmelsen ej att följas
eller också forceras ställningstaganden fram på ett sätt, som sällan är lyckligt
för barnen själva, deras familjer eller för myndigheterna.

Beträffande barnavårdsnämndens medverkan i anmälningsproceduren
föl menar barnavårdsnämnderna i Malmö och Hälsingborg, att ansvaret för
att undervisning och vård heredes de efterblivna och alt åtgärder vidtages
för avgörandet av vårdformen odelat bör ligga hos centralstyrelsen och skolmyndighetei
na. Barnavårdsnämnden i Stockholm anser att nämnden bör
ha rätt att göra anmälan för inskrivning både vid särskola och vid vårdanstalt.
I öviigt torde barnavårdslagens föreskrifter om nämndens skyldigheter
gentemot barn och ungdom vara tillräckliga för den medverkan, som
kan tänkas ankomma på nämnden i fråga om psykiskt efterblivna barn.

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Skyldighet för skolstyrelsen att underrätta barnavårdsnämnden om gjord
anmälan till särskola borde utgå såsom obehövlig.

Skolöverstyrelsen förordar införande av rätt för rektor att med vårdnadshavarens
medgivande till vårdanstalt anmäla barn, som icke uppnått
16 års ålder. För äldre barn bör rektor kunna göra sådan anmälan utan
detta medgivande. — Enligt överstyrelsen bör vidare centralstyrelsens läkare
ej få utfärda läkarintyg för anmälan, som skall granskas av bl. a.
denna läkare.

I anledning av förslaget att anmälan alltid skall ske till centralstyrelsen,
föreslår de enskilda anstalternas förening att den även skall få göras
till den anstalt sökanden själv anser önskvärd. I sistnämnda fall bör anmälan
dock remitteras till centralstyrelsen för yttrande. Man skulle då behålla
rätten för de anhöriga att direkt vända sig till den anstalt de själva
önskar.

Departementschef eu. Bestämmelserna i dessa paragrafer om proceduren
vid anmälan till särskola och vårdanstalt ansluter sig i det väsentliga till
den senaste utredningens förslag. Detta innebär bl. a. att den tidigare föreslagna
registreringen av alla sinnesslöa inom landstingsområdet i ett enda
register ersättes av anteckningar om inskrivning separat för särskola resp.
vårdanstalt. Inskrivningsbeslutet skulle bli avgörande och intagningen på
anstalt av den en gång inskrivne kunna ske mera formlöst. Detta synes i
och för sig lämpligt. Myndigheterna bör emellertid uppmärksamma dessa
konsekvenser och i det konkreta fallet klargöra dem för vedei’börande, då
eljest rättsförluster kan uppstå.

Bl. a. från läkarhåll har yrkats att alla barn, även de efterblivna, skall
anmälas till den vanliga folkskolan och sålunda icke direkt till särskolan.
För de klart efterblivna barnens del torde det emellertid vara meningslöst
att göra en sådan anmälan, medan i fråga om de tveksamma fallen
barnen i praktiken regelmässigt likväl kommer att passera folkskolan.
För att något ställningstagande för dessa barns del icke skall tvingas fram
i förtid har emellertid utredningarnas förslag om anmälan senast i juni
månad det år barnet fyller sju år fått utgå ur lagen. I stället har skolstyrelsens
skyldighet att ta upp fallet anknutits till särskoleplikten, som
inträder tidigast fr. o. in. det år då barnet fyller sju år, men först då det
är klart, att barnet ej kan tillgodogöra sig undervisningen i den vanliga
skolan. Det sagda innebär självfallet ej att skolstyrelsen skall ta upp sådan
fråga redan vid årets början utan tidigast då den vanliga anmälningstiden
gått ut.

Med hänsyn till barnavårdslagens regler om barnavårdsnämndens allmänna
åligganden i fråga om barnen i kommunen synes det värdefullt att
den får del av skolstyrelsens initiativ till anmälan till särskola. Då dessa
regler ju gäller även efterblivna barn, skulle i och för sig bestämmelser om
nämndens åligganden i fråga om sådana barn knappast behöva upptagas

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

även i denna lag. En allmän erinran om nämndens skyldigheter i fråga om
de efterblivna barnen synes dock vara av värde. Denna torde dock böra avse
sådana barn i allmänhet och icke endast de klara vårdfallen. I likhet med
vad som gäller f. n. bör dock ej stadgas skyldighet men väl en befogenhet
för nämnden att anmäla barn till särskola eller vårdanstalt.

I fråga om barn under 16 år bör enligt vad tidigare sagts intagning på
vårdanstalt ej få ske utan vårdnadshavare^ medgivande, där ej barnet
omhändertagits för skyddsuppfostran. Med hänsyn härtill bör någon befogenhet
för rektor att anmäla sådana barn till vårdanstalt icke stadgas i
lagen. Behöver en särslcoleelev överflyttas till sådan anstalt får rektor vid
motstånd från föräldrarnas sida vända sig till barnavårdsnämnden. Detsamma
bör gälla även barn i 16—18 års ålder. Med hänsyn till att barnavårdsnämndens
befogenheter i fråga om ungdomar över 18 år är begränsade
till ett speciellt, här i allmänhet ej aktuellt klientel, bör barnavårdsnämnden
som initiativtagande organ för sådana äldre vårdbehövande efterblivna
ersättas av fattigvårdsstyrelsen.

Då centralstyrelsens läkare i vissa fall torde vara den enda barnpsykiatern
inom landstingsområdet, måste läkarintyg för inskrivning vid särskola
eller vårdanstalt få utfärdas av honom. I stället bör i sådant fall
granskningen av inskrivningshandlingarna göras av en annan läkare. Bestämmelse
härom har införts i 14 § sista stycket departementsförslaget.

Hinder bör ej möta att insända anmälan om inskrivning till en enskild
anstalt. Denna bör dock omedelbart vidarebefordra anmälan till centralstyrelsen,
vars befattningshavare i första hand bör pröva anmälan.

U—15

(1949 års förslag)

14 §.

Finner centralstyrelsens läkare
vid granskning av anmälan för inskrivning
i sinnesslöregister den anmälde
vara sinnesslö och bildbar,
skall läkaren låta inhämta yttrande
av skolföreståndaren och därefter
underställa ärendet centralstyrelsen,
som har att besluta, huruvida barnet
skall inskrivas i registret. Finner
läkaren, att barnet är obildbart,
skall läkaren omedelbart underställa
ärendet centralstyrelsen för beslut
som nyss sagts.

(1952 års förslag)

15 §.

Finner rektor efter samråd med
centralstyrelsens läkare och skolläkaren
vid granskning av anmälan,
som i 13 § sägs, att barnet är
psykiskt efterblivet men mottagligt
för undervisning vid särskola, skall
rektor besluta, huruvida barnet skall
inskrivas vid särskola. Frågan om
sådan inskrivning skall dock prövas
av anstaltsnämnden, därest
rektor, centralstyrelsens läkare och
skolläkaren icke äro ense om att inskrivning
bör ske eller någon av dem
yrkar, att frågan skall hänskjutas
till nämnden, ävensom då vård -

123

Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

(1949 års förslag)

Innan beslut meddelas om barns
inskrivning i sinnesslöregister må,
där läkaren, skolföreståndaren eller
centralstyrelsen finner att barnet bör
ytterligare prövas i fråga om bildbarhet,
barnet för observation intagas
å upptagningshem, småbarnshem
eller skolhem. Senast tre månader
efter det barn sålunda intagits å
anstalt bör frågan om barnets registrering
prövas av centralstyrelsen
och må barn ej utan medgivande
kvarhållas för observation längre tid
än tre månader.

(1952 års förslag)

nadshavaren icke medgivit åtgärden.

Finnes det uppenbart, att barn
icke kan tillgodogöra sig undervisning
vid särskola, har centralstyrelsen
att besluta, huruvida barnef
skall inskrivas vid vårdanstalt. Fråga
om sådan inskrivning skall dock
prövas av anstaltsnämnden, därest
centralstyrelsens läkare, rektor eller
vårdföreståndare yrkar, att frågan
skall hänskjutas till nämnden ävensom
då vårdnadshavaren icke medgivit
åtgärden.

Vad i andra stycket stadgas skall
äga motsvarande tillämpning då den,
som fyllt 18 år, anmäles för inskrivning
vid vårdanstalt. I sådant fall
skall frågan om inskrivning hänskjutas
till anstaltsnämnden jämväl
på yrkande av den, vars inskrivning
begäres, ävensom då denne, därest
han ej är omyndig, eller hans förmyndare
icke medgivit åtgärden.

16 §.

Innan beslut meddelas om barns
inskrivning vid särskola eller vårdanstalt,
må, där centralstyrelsen,
rektor eller centralstyrelsens läkare
finner, att barnets psykiska utveckling
bör ytterligare prövas, barnet
intagas å observationsavdelning. Senast
sex månader efter det barn sålunda
intagits å avdelningen bör frågan
om barnets inskrivning vid skolan
eller vid vårdanstalt prövas enligt
vad i 15 § sägs. Anses härvid ytterligare
observation nödvändig, må
barnet efter medgivande av anstaltsnämnden
stanna å avdelningen under
tid, som nämnden bestämmer.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag)

Efter prövning av anstaltsläkare
eller skolföreståndare må barn, som
misstänkes vara sinnesslött, intagas
å anstalt för observation efter vad i
andra stycket stadgas, ändå att anmälan
om inskrivning i sinnesslöregister
ej skett. Det åligger i sådant
fall läkaren eller föreståndaren att
tillse att anmälan i förekommande
fall göres.

(1952 års förslag)

Sådant medgivande erfordras dock
icke beträffande barn under skolåldern.

Efter prövning av rektor, centralstyrelsens
läkare eller skolläkare må
barn, som misstänkes vara psykiskt
efterblivet, intagas å observationsavdelning
för observation efter vad
i första stycket stadgas, ändå att anmälan
om inskrivning vid särskola
eller vårdanstalt ej skett. Det åligger
i sådant fall rektor och läkaren
att tillse, att anmälan i förekommande
fall göres.

Paragraferna avser proceduren vid inskrivning av de efterblivna vid särskola
eller vårdanstalt samt intagning för observation.

Gällande bestämmelser. Enligt 7 § i 1944 års lag skall centralanstaltens
föreståndare, om denne efter samråd med läkaren vid granskning av ansökan
om inskrivning vid anstalten finner barnet vara sinnesslött och bildbart
eller med hänsyn till sin förståndsutveckling böra prövas i fråga om
bildbarhet, meddela beslut om barnets inskrivning. — Om barnet på grund
av vanart, lyte eller annan dylik omständighet finnes böra intagas på sinnessjukhus
eller statlig sinnesslöanstalt, må ansökningen i stället vidarebefordras
till sådan anstalt.

Centralanstalt må vidare draga försorg om att där inskrivet barn får
vård på annan lämplig sinnesslöanstalt. Barnet skall dock alltjämt anses
vara inskrivet vid centralanstalten och stå under dess tillsyn.

I fråga om utrednings förslagens innebörd i denna del hänvisas till lagtexten
och redogörelsen under V i det föregående.

Yttranden över 1952 års förslag. Skolöverstyrelsen föreslår, att intagning
för observation under högst sex månader skall föregå varje beslut
om inskrivning vid särskola eller vårdanstalt utom då det gäller att överföra
elev från särskolan till vårdanstalten. Vid överflyttning av barn från
hjälpklass till externat bör vidare enligt överstyrelsens mening intagningsförfarandet
förenklas, då här huvudsakligen är fråga om vilken undervisningsform
som bäst lämpar sig för barnet. Svenska särskolornas lärarförening
anser att det omständliga intagningsförfarandet vid externat bör
ersättas med det system som användes vid intagning i hjälpklass.

I iråga om beslutanderätten i in- och utskrivningsärenden anför Stockholms
stads styrelse för vård och undervisning av efterblivna bl. a.

Det bör finnas garantier för dels att besluten aldrig fattas av endast eu
person, dels att -— med hänsyn till värdet av att frågorna alltid prövas

125

Kungl. Mcij:ts proposition nr 26.

även ur medicinsk-psykiatrisk synpunkt — läkaren delar ansvaret för besluten
även vid skolanstalter. Dessa krav bli tillgodosedda, om lagen ges
den utformningen, att beslut om in- och utskrivningar vid skolanstalt
skola fattas av rektor »i samråd» med centralstyrelsens läkare och skolläkaren
och inte som det uttryckes i lagtexten »efter samråd» med dessa
läkare.

Allmänna svenska föreningen för sinnes slöa och fallandesjuka och sinnesslöskolornas
föreslåndarförening föreslår att vårdföreståndaren och
anstaltsläkaren i första hand skall få besluta om inskrivning vid vårdanstalt.

I fråga om bestämmelserna om observation i 16 § uttalar skolöverstyrelsen,
att det icke finns tillräckliga skäl att formellt skilja barnen på en
observationsavdelning från övriga i särskolan intagna, samt föreslår att
uttrycket »intagas på observationsavdelning» ändras till »intagas för observation».

Departementschefen. Jag har tidigare i stora drag redogjort för hur förfarandet
vid inskrivning vid särskola eller vårdanstalt bör utformas. Bestämmelser
härom har upptagits i 14 §, och torde endast på några punkter
behöva ytterligare kommenteras. Med hänsyn till att enighet fordras mellan
rektor och läkare för att inskrivning skall kunna ske — eljest skall ärendet
prövas av centralstyrelsen — behöver ej stadgas, att de skall besluta i samråd.
Den formella beslutanderätten bör i första hand ligga hos en person,
rektor, som emellertid innan beslut fattas alltid bör samråda med läkaren.

I fråga om inskrivning vid vårdanstalt bör beslutanderätten i klara fall
utan olägenhet kunna läggas på centralstyrelsens läkare och vårdföreståndare.
Med hänsyn till centralstyrelsens uppgifter i fråga om de tveksamma
fallen kan det f. ö. icke komma i fråga att, som 1951 års utredning tänkt
sig, anförtro åt styrelsen att primärt besluta i alla dessa ärenden.

Såsom framgår av stadgandet i 6 § andra stycket avses i 14 § med centralstyrelse
den i förstnämnda stadgande omförmälda delegationen.

Då det synes vara onödigt att belasta observationsavdelningarna med fullkomligt
klara fall, kan jag icke biträda skolöverstyrelsens förslag att varje
beslut om inskrivning skall föregås av observation på sådan avdelning. Däremot
biträder jag styrelsens förslag till jämkning av bestämmelserna i 15 §
om intagning för observation. I praktiken torde nämligen de för observation
intagna barnen i allmänhet undervisas och vårdas tillsammans med
övriga intagna. Däremot bör de självfallet »formellt» skiljas åt. Genom
att observationsplatser ordnas även på externaten torde önskemålen om en
enkel och smidig form för överförande av barn från hjälpklass till särskola
kunna ernås. Barnet hänvisas endast till en externatklass och intages vid
särskolan för observation. Något vidlyftigt anmälnings- och inskrivningsförfarande
fordras ej. Genom ett tillägg i paragrafens första stycke har
det gjorts möjligt att med vårdnadshavare^ medgivande låta barnet stanna
kvar i externatet för observation utan att centralstyrelsen behöver inkopplas

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

på fallet. Detsamma bär gälla barn under sju år. I övrigt bör ingen få
hållas kvar för observation längre än angiven tid utan beslut av centralstyrelsen.
Prövningen bör verkställas av den i 6 § andra stycket omnämnda
delegationen.

Har anmälan för inskrivning icke skett, bör intagning för observation
icke få ske utan vårdnadshavarens medgivande. 16 § andra stycket utredningens
förslag har därför ändrats på denna punkt.

16 §.

(1949 års förslag)

18 §.

I sinnesslöregister inskriven sinnesslö
må överflyttas till sinnesslöregistret
för annat landstingsområde
i den mån ändring av den inskrivnes
mantalsskrivningsort därtill
föranleder.

(1952 års förslag)

17 §.

Den, som är inskriven vid särskola
eller vårdanstalt, må överflyttas
till sådan skola eller anstalt inom
annat landstingsområde, i den mån
ändring av den inskrivnes mantalsskrivningsort
föranleder därtill.

Paragrafen motsvaras i 1944 års lag av ett stadgande i 8 §, som i sak överensstämmer
med det av utredningarna föreslagna.

Bestämmelsen har berörts i ett par yttranden över den senaste utredningens
förslag. Stadsfullmäktige i Norrköping anser att bestämmelsen är
oklar och att den kan föranleda besvärliga kompetenstvister mellan olika
centralstyrelser. Stockholms stads styrelse för vård och undervisning av
psykiskt efterblivna framhåller, att bestämmelsen bör utbyggas så att av
densamma framgår, vem som skall lösa tvister mellan huvudmännen i överflyttningsfrågor,
samt efter vilka grunder och i vilken ordning kostnaderna
skall ersättas för undervisning och vård, lämnad av annan huvudman än
den, som enligt 2 § har att svara därför.

Departementschefen. Denna paragraf, som avser överflyttning från en
särskola eller vårdanstalt i ett landstingsområde till motsvarande skola eller
anstalt i ett annat, är överförd från gällande lag. Någon anledning att ge
föreskrifter i lag om slitande av tvister mellan huvudmännen i kompetensfrågor
finns enligt min mening icke; dylika ting kan överlämnas till huvudmännen
att avtala om sinsemellan liksom sker på sjukvårdens område.
Skulle bestämmelser i något hänseende erfordras, torde de få meddelas i
administrativ väg.

Intagning, öppen vård in. m.

17—19 §§.

(1949 års förslag) (1952 års förslag)

15 §. 18 §.

I samband med att den sinnesslöe Barn, som inskrivits vid särskola,
inskrives i sinnesslöregister har cen- skall, därest ej uppskov med skol -

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag) (1952 års förslag)

tralstyrelsen att pröva, om han bör
intagas å anstalt eller i stället underkastas
väntetidsvård eller annan tillsyn
enligt denna lag. Härvid skali
tillses, att den, som icke är skolpliktig,
ej intages å anstalt, om hans behov
av vård och tillsyn kan tillgodoses
genom öppen vård.

I övrigt skall följande gälla

1. Barn, som ej fyllt eller under
året fyller sju år och kan antagas
vara mottagligt för teoretisk och
praktisk undervisning, må, därest
vårdnadshavaren så önskar, intagas
å småbarnshem. Kan barnet ej antagas
vara mottagligt för sådan undervisning,
må det på ansökan av
vårdnadshavaren intagas å upptagningshem
eller vårdhem.

2. Bildbar sinnesslö, som fyllt eller
under året fyller sju år, skall intagas
å skolhem eller inskrivas för
undervisning i externatskola. Den
som fyllt fjorton år må dock allenast
då särskilda skäl föranleda därtill
intagas å skolhem eller yrkesskola
utan skall med honom förfaras enligt
vad som stadgas i punkt 3.

3. Obildbar sinnesslö, som fyllt sju
år och finnes vara i oundgängligt behov
av vård å anstalt må allt efter
åldern och vårdbehovets art intagas
å lämplig vårdanstalt.

Vad i andra stycket stadgas skall
icke gälla, då fråga är om sinnesslö,
som avses i 3 § eller som är i behov
av vård å sinnessjukhus. I sådant
fall bör centralstyrelen eller styrelsens
läkare föranstalta om att ansökan
sker om den sinnesslöes intagande
å specialanstalt för sådana
sinnesslöa eller å sinnessjukhus.

gången finnes böra ske enligt It §
andra stycket, efter rektors bestämmande
allt efter ålder, bosättningsort
och övriga förhållanden intagas
i småbarnshem, skolhem eller externatskola.
För intagning i enskild
särskola skall härvid gälla av tillsynsmyndigheten
fastställda bestämmelser.

Vid vårdanstalt inskriven må allt
efter åldern och vårdbehovets art placeras
i öppen vård eller intagas i
lämplig vårdanstalt. Beslut om intagning
meddelas av centralstyrelsen
eller efter styrelsens anvisningar av
vårdföreståndare eller föreståndare
för vårdanstalt, i båda fallen efter
samråd med anstaltsläkaren.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag)

Centralstyrelsen må föranstalta
om att i sinnesslöregistret inskriven
beredes vård å lämplig enskild sinnesslöanstalt.

I avbidan på beslut om intagande
av sinnesslö å anstalt må den sinnesslöe
efter prövning av anstaltsläkaren
eller vårdföreståndaren provisoriskt
omhändertagas där och
skall för sådant fall vad i 14 § tredje
stycket stadgas äga motsvarande tilllämpning.
Kan plats ej omedelbart
beredas sinnesslö å den anstalt, som
avses med beslut om intagning, må
centralstyrelsen eller styrelsens läkare
föranstalta om hans provisoriska
intagande å annan lämplig anstalt
eller ställa honom under väntetidsvård.

17 §.

Vad i 12 och 15 §§ stadgas om intagning
å anstalt i samband med registrering
skall i tillämpliga delar
gälla då efter inskrivning i sinnesslöregisler
fråga uppstår om anstaltsvård
av sinnesslö, som ej åtnjutit
sådan vård eller undervisning enligt
denna lag eller som definitivt utskrivits
från skolans talt eller vårdanstalt.

19 §.

I skolhem intagen elev skall kvarbliva
därstädes, så länge hans förmåga
att tillgodogöra sig skolundervisningen
därtill föranleder.

Bildbar sinnesslö, som avslutat undervisningen
i skolhem, skall där -

(1952 års förslag)

I avbidan på beslut om inskrivning
eller intagning av i denna lag
avsedd psykiskt efterbliven vid särskola
eller vårdanstalt må den efterblivne
efter prövning av rektor, vårdföreståndare
eller anstaltsläkaren
provisoriskt omhändertagas vid sådan
skola eller anstalt, och skall i
sådant fall vad i 16 § stadgas äga
motsvarande tillämpning. Centralstyrelsen
må medgiva föreståndaren
vid enskild skola eller anstalt rätt
att besluta om sådan provisorisk intagning.

Intagning i vårdanstalt av barn,
som ej fyllt 16 år, må ske endast
efter medgivande av vårdnadshavaren.

19 §.

I särskola intagen skall kvarbliva
därstädes, så länge hans förmåga att
tillgodogöra sig skolundervisningen
och yrkesutbildningen föranleder
därtill, dock ej i något fall efter det
särskoleplikten upphört.

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag) (1952 års förslag)

efter så länge han är skolpliktig i
yrkesskola fortsätta utbildningen i
praktiskt hänseende, där ej åtgärd,
som i 21 § sägs, finnes omedelbart
kunna vidtagas.

Om överflyttning av sinnesslö från
småbarnshem till skolhem och från
sådant hem till yrkesskola beslutar
skolföreståndaren efter samråd med
vederbörande anstaltsläkare.

Uppkommer i annat fall än ovan
sägs fråga om överflyttning av sinnesslö
från en anstalt till en annan
skall vad i 15 § stadgas äga motsvarande
tillämpning, dock må beslut
om intagning å skolhem eller yrkesskola
samt om överflyttning från en
vårdanstalt till annan under samma
centralstyrelse meddelas i förra fallet
av skolföreståndaren efter samråd
med anstaltsläkaren och i senare
fallet av anstaltsläkaren.

22 §.

Sinnesslö, som är intagen å skolhem,
yrkesskola eller arbetshem, må
under ferier eller semester i den utsträckning,
som efter prövning av
vederbörande föreståndare finnes
iämplig, vistas i enskilt hem, där
lämplig vård och betryggande tillsyn
kunna beredas.

Där så kan ske, skall elev vid särskola
under ferierna vistas i föräldrahemmet
eller annat enskilt
hem, där lämplig vård och betryggande
tillsyn kunna beredas.

Särskoleelev, som antagas kunna
tillgodogöra sig folkskolans vanliga
undervisning eller hjälpklassundervisning,
må för prövning härav försöksutskrivas
från skolan.

16 §.

Sinnesslö, som ställes under väntetidsvård,
skall stå under tillsyn av
vårdföreståndaren och må underkastas
övervakning enligt 20 § och utackorderas
i familjevård.

9 — Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 26.

130

Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

(1949 års förslag)

20 §.

I sinnesslöregister införd, som
icke åtnjuter anstaltsvård enligt denna
lag, må efter prövning av centralstyrelsen
eller vårdföreståndaren
vara underkastad tillsyn genom särskilt
utsedd övervakare. Sådan övervakare
skall i samråd med vårdföreståndaren
eller särskilt utsedd befattningshavare
vid vårdanstalten
lämna den sinnesslöe råd och hjälp
samt tillse, att han på lämpligaste
sätt anpassas till samhällslivet.

21 §.

Sinnesslö, som ej behöver vårdas
å anstalt och ej skall åtnjuta fortsatt
undervisning eller utbildning
enligt denna lag, skall, där ej definitiv
utskrivning finnes böra ske,
utackorderas i familjevård eller försöksutskrivas
till enskilt hem, där
lämplig vård och betryggande tillsyn
kunna beredas. Den som utackorderats
eller försöksutskrivits må, där
så finnes erforderligt och nödvändigt,
återintagas å anstalten.

(1952 års förslag)

20 §.

Psykiskt efterbliven, som är intagen
i särskola men avslutat undervisningen
och eventuellt erforderlig
praktisk utbildning vid skolhem eller
externatskola, skall, där ej definitiv
utskrivning finnes böra ske, utackorderas
i familjevård eller för
viss tid eller tills vidare försöksutslcrivas
till inackorderingshem,
lämpligt enskilt hem eller eljest till
öppen vård. Försöksutskriven må
efter prövning av rektor vara underkastad
tillsyn genom särskilt utsedd
övervakare. Försöksutskrivning må
jämväl förbindas med åläggande att
iakttaga de föreskrifter, som meddelas
i anledning av utskrivningen. Åsidosättas
sålunda givna föreskrifter eller
finnes eljest fortsatt utbildning
vid särskola erforderlig, må den efterblivne
återintagas i skolan.

Vad i föregående stycke stadgas
skall i tillämpliga delar gälla psykiskt
efterbliven som inskrivits vid
vårdanstalt men ej är i oundgängligt
behov av anstaltsvård eller ej kan
beredas plats å sådan anstalt, dock
skall övervakare i förekommande
fall utses av den centralstyrelsen
därtill förordnar.

Jmf. 22 § 2 st.

Beslut om åtgärder, som avses i
denna paragraf, fattas av anstaltsläkaren
efter samråd med vederbörande
föreståndare. Fråga om sådan
åtgärd skall dock alltid hänskjutas
till centralstyrelsen för avgörande,
då den sinnesslöe, där han fyllt aderton
år, hans förmyndare eller vårdnadshavare
eller vederbörande bar -

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag) (1952 års förslag)

navårdsnämnd eller fattigvårdsstyrelse
så påfordrar. Anstaltsläkaren
och föreståndaren må jämväl eljest
underställa ärendet centralstyrelsens
prövning.

Dessa paragrafer behandlar frågor om intagning och placering av vid särskola
eller vårdanstalt inskrivna på externat eller anstalt eller i öppen vård
och vissa därmed sammanhängande spörsmål. Som strax skall beröras har
i departementsförslaget bestämmelserna omdisponerats i förhållande till
1952 års förslag.

I 19-H års lag saknar dessa bestämmelser annan motsvarighet än 9 §.
Enligt denna paragraf får sinnesslö stanna kvar i upptagningshem högst
intill dess han fyllt tolv år och i skolhem, så länge hans förmåga att tillgodogöra
sig skolundervisningen föranleder därtill, dock högst åtta år. —
Bildbar sinnesslö, som avslutat undervisningen i skolhem, skall därefter i
arbetshem fortsätta utbildningen i praktiskt hänseende, där ej familjevård
eller försöksutskrivning kan komma i fråga. —■ Under ferierna må skolelev
-— efter beslut av anstaltens styrelse eller föreståndare — i den utsträckning,
som finnes lämplig, vistas i enskilt hem, där lämplig vård och betryggande
tillsyn kan beredas.

Dessa föreskrifter motsvaras i 1952 års förslag av 19 § första och andra
styckena och vissa stadganden i 20 § (i departementsförslaget 17 § andra
och tredje styckena samt vissa stadganden i 18 §).

1951 års sinnesslövårdsutredning. Utredningens förslag innebär väsentliga
förenklingar i de detaljerade bestämmelser om placering på anstalt eller
i öppen vård samt överflyttning från en vårdform till en annan, som den
tidigare utredningen förordat. Til! motivering av intagningsbestämmelserna
i 18 § (17 § första stycket och 19 § andra—fjärde styckena departementsförslaget)
anför utredningen bl. a.

I samband med att beslut fattas om att den efterblivne skall inskrivas
vid särskola eller vårdanstalt, bör emellertid frågan om vilka åtgärder, som
i det särskilda fallet skola vidtagas, upptagas till prövning. Efter den ingående
och omsorgsfulla prövning av ansökningshandlingarna, som skett
i samband med beslutet om inskrivning, torde beslut om intagning i särskola
eller vårdanstalt kunna ske mera formlöst. Innebär förstnämnda
beslut inskrivning vid särskola, bör samtidigt beslut meddelas om barnets
intagning vid viss sådan skola. Är vederbörande skolplikt^ enligt lagen,
är detta självfallet och barnet intages då i skolhem eller i externatskola.
Har barnet däremot icke uppnått skolåldern, torde vederbörandes psykiska
status vara sådan, att anstaltsvård och då närmast i småbarnshem erfordras.
Beslut bör i samtliga dessa fall i första hand fattas av särskolans rektor.
I allmänhet är väl denne föreståndare för skolanstalten, medan externatskolan
har en särskild föreståndare. Såvida icke den sistnämnde med -

132

Kungi. Maj.ts proposition nr 26.

givits särskild intagningsrätt, beslutar rektor även om intagning i externatet.
Motsvarande gäller i fråga om enskild särskola och dess föreståndare.
Speciella normer för intagningen torde här ofta bli nödvändiga, särskilt i
fråga om sådana skolor med elever från flera landstingsområden eller från
hela riket, som avses i 2 § fjärde stycket. Med hänsyn härtill torde tillsynsmyndigheten
få fastställa bestämmelser för intagningen i enskilda skolor.

I fråga om psykiskt efterbliven, som enligt beslut av centralstyrelsen skall
inskrivas vid vårdanstalt, bör samtidigt beslut meddelas om placering i
öppen vård eller om intagning i lämplig vårdanstalt. Då beslut i dessa
frågor som regel torde komma att meddelas samtidigt, synes beslutanderätten
även i fråga om intagning av praktiska skäl i första hand böra åvila
centralstyrelsen.

Fall kunna emellertid förekomma, då på grund av platsbrist eller andra
orsaker beslut om intagning icke kan meddelas i direkt samband med inskrivningen.
Är orsaken platsbrist, uppföres den efterblivne därvid på
väntelista. I sådana fall bör vårdföreståndare eller annan föreståndare för
vårdanstalt efter centralstyrelsens anvisningar och i samråd med anstaltsläkaren
kunna meddela beslut om intagning. Frågan huruvida denna beslutanderätt
skall överlåtas på föreståndare för enskild anstalt torde dock
komma att bliva avhängig av den överenskommelse, som i varje särskilt
fall kan komma att träffas mellan landstinget och anstaltens ägare. Den
sistnämnde kan tänkas ha intresse av att endast ett visst klientel kommer
i fråga för intagning å anstalten, medan landstinget å sin sida kan vilja ha
vissa garantier för att prövningen sker efter andra och • mera generella
grunder.

Då det i vissa fall kan komma att förflyta en längre tid från det anmälan
för inskrivning inkommit till centralstyrelsen och till dess beslut härom
samt om intagning kan meddelas, föreslår utredningen i likhet med 1946
års sakkunniga, att i avbidan på sådant beslut den efterblivne må kunna
provisoriskt omhändertagas vid särskola eller vårdanstalt.

Vad utredningen anfört om den öppna vården har i huvudsak redovisats
under V i det föregående. I övrigt hänvisas till lagtexten (20 §).

Yttranden över 1951 års utrednings förslag. I fråga om bestämmelserna
om intagning har förut nämnts att flera remissinstanser yrkar på ett enklare
intagningsförfarande vid externatskolorna. Skolöverstyrelsen anser, att
centralstyrelsen bör kunna överlåta på externatföreståndare med erforderlig
kompetens att besluta om inskrivning, intagning och utskrivning under
samma förutsättningar som centralstyrelsens rektor. — Överstyrelsen förordar
vidare att, innan överenskommelse träffas mellan landstinget och en
enskild anstalt om sättet för intagning vid anstalten, förslag till överenskommelse
skall godkännas av huvudtillsynsmyndigheten.

Föreningen Sävstaholmsskolorna framhåller, att psykiater numera finns
anställd vid föreningens samtliga anstalter och att intagning verkställes
av anstaltens föreståndare och psykiater i samråd. Då huvuddelen av dessa
anstalter är avsedd för speciellt klientel, är det för föreningen av avgörande
betydelse, att den även framdeles genom dessa sina befattningshavare får
möjlighet bestämma, huruvida en elev eller patient är lämplig för intagning
eller icke.

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Skolöverstyrelsen anser det icke motiverat att i lagtexten skilja på för
observation intagen (16 §) och provisoriskt omhändertagen (18 § tredje
stycket). Den, som enligt utredningen skall kunna provisoriskt omhändertagas,
bör sålunda enligt överstyrelsens uppfattning kunna intagas
för observation vid särskola och vårdanstalt. Justitiekanslersämbetet
ifrågasätter om bestämmelserna om provisorisk intagning står i god överensstämmelse
med de garantier som uppställts för att trygga en riktig
prövning av inskrivningsfrågor. Det syntes tveksamt, om prövning från
en enda persons sida är tillfyllest för ett frihetsberövande, som kan vara
ända till sex månader.

Beträffande den öppna vården, så har redan nämnts, att socialstyrelsen
anser medverkan från socialvårdens organ nödvändig då det gäller sådan
verksamhet. Sveriges läkarförbund ifrågasätter, om kontrollen av till familjevård,
i inackorderingshem eller eljest fritt i samhället utplacerade
icke bildbara sinnesslöa skall ligga hos anstaltsstyrelsen. Möjligheter borde
kunna finnas eller skapas att med hjälp av övervakare, kurator, barnavårdsnämnd,
fattigvårdsstyrelse etc. ersätta eller supplera anstaltsövervakningen.
I fortsättningen borde övervägas att öppna en möjlighet för dem,
som vid observationsavdelning eller särskola fått sin intellektuella obildbarhet
definitivt fastställd men visar hygglig social anpassning, att direkt
placeras i hem och familjevård och i arbetslivet utan att härför inskrivning
vid anstalt behöver ske. — Läkarförbundet påpekar vidare, att beteckningen
»öppen vård» kunde missuppfattas i det att inom kroppssjukvården
samma beteckning användes för all ambulatorisk sjukvård, såväl i
vad gäller sjukhusens mottagningar och polikliniker som läkarnas öppna
verksamhet. Förbundet vill därför ifrågasätta, huruvida icke uttrycken
»hemvård», »familjevård» och »inackorderingsvård» lämpligen bör användas
för det omhändertagande, som kan komma sinnesslöklientelet till del,
oavsett undervisningsfrågorna och »externatundervisning» i de fall, där
samtidigt undervisning i särskild form kommer i fråga.

Medicinalstyrelsen föreslår, att i paragrafen intages en föreskrift om ersättning
till övervakare.

Departementschefen. I den allmänna motiveringen uttalade jag, att vissa
omdisponeringar och jämkningar gjorts i 1952 års förslag för att markera
vikten av externatundervisningen och den öppna vården. På varje punkt
har sålunda dessa undervisnings- och vårdformer satts i första hand. Författningsmässigt
innebär omdisponeringen, att i 17 § resp. 18 § första stycket
i departementsförslaget upptagits bestämmelser om intagning vid särskola
m. m., som motsvarar 18 § första stycket och 19 § första och andra styckena
resp. 19 § tredje stycket 1952 års förslag, medan de av 1951 års utredning
förordade föreskrifterna om den öppna vården i 20 § av dess förslag fördelats
på 18 och 19 §§ i departementsförslaget. Av dessa båda paragrafer

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

behandlar 18 § särskoleeleverna och 19 § vårdfallen så, att sistnämnda
paragraf även motsvarar 18 § andra och tredje styckena i 1952 års förslag.

I sak torde bestämmelserna endast fordra några kommentarer i anledning
av remissuttalanden. På de punkter, där lagtexten följer vad 1951
års utredning förordat, kan jag i huvudsak ansluta mig till dess motivering.

önskemålen om ett enklare intagningsförfarande vid externaten kan tillgodoses
genom att externatets föreståndare jämlikt 7 § andra stycket i
denna del får rektors befogenheter. Med stöd av samma stadgande kan
motsvarande befogenhet ges åt föreståndare för enskild särskola eller vårdanstalt,
varigenom en för huvudmannen godtagbar ordning torde kunna
ernås t. ex. vid de anstalter med kvalificerad personal, som drives av föreningen
Sävstaholmsskolorna. Genom att för alla enskilda skolor och anstalter
kräves att huvudtillsynsmyndigheten skall godkänna intagningsbestämmelserna,
torde denna myndighet få tillräckligt inflytande på principerna
för placeringen av de efterblivna på olika anstalter.

I motsats till 1951 års utredning anser jag, att bestämmelser om provisorisk
intagning endast erfordras för vårdanstalternas del. I fråga om
särskolan torde, som skolöverstyrelsen påpekat, möjligheten till intagning
för observation vara tillfyllest. Vid vårdanstalterna bör i stället någon
sådan intagning icke ske, då de tveksamma fall, som kräver särskild
granskning, är gränsfall till särskolan, vilka lämpligen bör intagas på sådan
skola och icke, innan deras utvecklingsgrad är klarlagd, sammanföras
med vårdfallen. Då jag delar justitiekanslersämbetets uppfattning, att utredningsförslagets
bestämmelser om provisorisk intagning icke är tillfredsställande
ur rättssäkerhetssynpunkt, bör sådan intagning endast få ske
efter medgivande av vederbörande förmyndare eller vårdnadshavare.

Vad angår den öppna vården har jag intet att erinra mot vad 1951 års
utredning föreslagit om dess olika former och deras benämning. Termen
»öppen vård» torde vara vedertagen som beteckning för vård utanför anstalt
inom olika grenar av socialvården; det förhållandet att den har en
annan innebörd inom kroppssjukvården behöver knappast medföra att
dess innebörd här missuppfattas. I övrigt ansluter sig terminologien till
den inom sinnessjukvården använda.

För att ge de olika öppna vårdformerna erforderlig styrka, torde det
vara nödvändigt att, innan någon placeras i sådan vård, inskrivning sker
vid särskola eller vårdanstalt, så att han lätt kan (åter)intagas där, om placeringen
misslyckas. Ett undantag utgör öppen vård efter genomgången externatskola,
som ju i och för sig är en form av undervisning och vård utanför
anstalt; genom de förut förordade bestämmelserna om intagning för observation
vid sådan skola torde man emellertid kunna undvika inskrivning
vid särskola för många externatelever.

Om befogenheten att besluta om åtgärder inom ramen för den öppna
vården finns endast knapphändiga bestämmelser i 1952 års förslag. Dessa

135

Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

bör kompletteras. Beslutanderätten bör för särskolans del utan olägenhet
kunna anförtros den föreståndare, som skall finnas vid varje skola. Det
kan synas tveksamt om detta även bör gälla de enskilda skolorna; det
fåtal sådana skolor som finns torde dock ha en så kvalificerad personal,
att även föreståndaren där bör kunna ges denna befogenhet. I fråga om
vårdanstalterna är en sådan ordning knappast tänkbar; beträffande föreståndare
för vårdanstalt bör i varje särskilt fall få prövas, om vårdföreståndarens
befogenheter med stöd av 7 § andra stycket kan få överlåtas
på denne. Även i övrigt torde för vårdanstalternas del mera detaljerade
föreskrifter erfordras på denna punkt än som bör meddelas i lag. Sådana
föreskrifter bör sedermera utfärdas av Kungl. Maj :t.

Självfallet bör vid all placering i öppen vård intimt samarbete ske med
de lokala socialvårdande myndigheterna, särskilt barnavårdsnämnderna,
samt med arbetsmarknadens organ. Särskilt stadgande härom torde ej
erfordras. Det torde kunna förväntas, att barnavårdsnämnderna, ett sådant
stadgande förutan, kommer att bistå skol- och anstaltsledningar då det gäller
att, definitivt eller under ferierna, placera barn i öppen vård.

Eventuellt behövliga föreskrifter om ersättning till övervakare bör meddelas
i administrativ ordning.

Utskrivning.

20—21 §§.

(1949 års förslag)

23 § (första och andra stycket).

Den som efter inskrivning i sinnesslöregister
befinnes icke vara sinnesslö
skall omedelbart avföras ur
registret och, därest han är intagen
å anstalt, definitivt utskrivas från
denna anstalt.

Befinnes någon, som är intagen å
vårdanstalt, ej längre vara i oundgängligt
behov av anstaltsvård och
behöver han ej heller stå under tillsyn
enligt 21 §, skall han definitivt
utskrivas från anstalten.

24 §.

Utskrivning må påkallas av den i
sinnesslöregistret inskrivne själv, om

(1952 års förslag)

21 §.

Vid särskola eller vårdanstalt inskriven,
som befinnes icke längre
kunna hänföras till någon av de i
1 § omförmälda kategorierna psykiskt
efterblivna, skall omedelbart
definitivt utskrivas från skolan eller
anstalten.

Vid särskola inskriven, som överflyttas
till vårdanstalt och inskrives
där, skall definitivt utskrivas från
skolan.

Definitiv utskrivning från särskola
skall alltid ske senast då särskoleplikten
upphör.

22 §.

Definitiv utskrivning och utskrivning
på försök från särskola eller

136

Kungi. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag)

han fyllt aderton år, ävensom av hans
förmyndare och vårdnadshavare. Utskrivning
må ock beslutas utan särskild
framställning.

23 § (tredje stycket).

Beträffande beslut om utskrivning
enligt andra stycket skall vad i 21 §
andra stycket stadgas äga motsvarande
tillämpning.

(1952 års förslag)

vårdanstalt må påkallas av den inskrivne
själv, om han fyllt 18 år.
ävensom av hans förmyndare eller
vårdnadshavare så ock av centralstyrelsens
läkare. Utskrivning må
ock beslutas utan särskild framställning.
Det åligger härutinnan rektor
eller annan skolföreståndare med utskrivningsrätt
att vid lämpliga tidpunkter
eller, beträffande elev, som
fyllt 16 men ej 21 år, minst en gång
vaxiannat år ompröva, huruvida utskrivning
av särskoleelev bör ske.
Vårdföreståndare eller annan anstaltsföreståndare
med utskrivningsrätt
har att verkställa motsvarande
prövning beträffande å vårdanstalt
intagen, därest ej anstaltsnämnden
medgivit, att sådan prövning ej behöver
ske. Anstaltsnämnden har att
utan framställning pröva utskrivningsfrågan
beträffande å skolhem
intagen, då han uppnått 18 års ålder.

Där ej anixat följer av vad nedan
stadgas, meddelas beslut om utskrivning
från särskola av rektor efter
skolläkarens hörande och beslut om
utskrivning från vårdanstalt av centralstyrelsen
eller av vårdföreståndare
och anstaltsläkaren i samråd.
Tillsynsmyndigheten må medgiva
föreståndare för enskild särskola
samt föreståndare för vårdanstalt
rätt att i sami-åd med vederbörande
läkare besluta om utski-ivning från
skolan eller anstalten. Definitiv utskrivning
från enskild särskola i fall.
som i 21 § andra och tredje styckena
sägs, må städse beslutas av skolans
föreståndare.

137

Kungi. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag) (1952 års förslag)

Fråga om utskrivning skall, förutom
i fall, som i första stycket sista
punkten sägs, prövas och avgöras av
anstaltsnämnden, därest detta yrkas
av

a) inskriven, som fyllt 18 år, eller
vederbörande förmyndare eller vårdnadshavare;
eller

b) rektor, vårdföreståndare, vederbörande
skol- eller anstaltsläkare eller
centralstyrelsens läkare.

Ändå att yrkande som nu sagts
icke gjorts, må anstaltsnämnden
upptaga utskrivningsfråga till prövning,
därest nämnden beträffande
viss inskriven förbehållit sig detta
eller nämnden eljest finner särskilda
skäl påkalla omprövning av sådan
fråga.

Inspektören för vården av de psykiskt
efterblivna äger förordna om
utskrivning av efterbliven, som är
inskriven vid vårdanstalt.

I 1944- års lag är motsvarande bestämmelser upptagna i 11 och 12 §§.
Där föreskrives, att den, som befinnes icke vara sinnesslö, samt sinnesslö,
som befinnes vara obildbar, ej får utan medgivande kvarhållas på centralanstalt.
Bildbar sinnesslö, som är inskriven vid sådan anstalt, får ej definitivt
utskrivas därifrån före tjuguett års ålder, där ej fråga är om överflyttning
till annan anstalt, eller det visas att den sinnesslöe beredes tillfredsställande
vård och uppfostran på annat sätt. Bildbar sinnesslö får ej
utan medgivande kvarhållas på centralanstalt efter fyllda tjuguett år. -—
Utskrivning må påkallas av den inskrivne själv, om han fyllt aderton år,
ävensom av hans förmyndare och vårdnadshavare. Utskrivning kan också
beslutas utan särskild framställning. -—• Beslut om definitiv utskrivning
fattas av centralanstaltens föreståndare efter samråd med läkaren.

1951 års utredning har i sin motivering till utskrivningsbestämmelserna
i 22 § bl. a. behandlat den fortlöpande omprövning av de intagnas förhållanden,
som enligt dess förslag bör ske både genom personalen och anstaltsnämnden.
Synpunkterna har delvis refererats under V. Utredningen framhåller,
att varje gång omprövning verkställts bör särskild anteckning göras
härom. Därest resultatet av omprövningen blir, att beslut fattas om att

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

den inskrivne alltjämt skall kvarhållas i särskola eller vårdanstalt, bör i
journal eller dylikt skriftligen angivas skälen för kvarhållandet. Utredningen
anför vidare.

Anstaltsnämnden bör utan särskilt yrkande kunna upptaga utskrivningsfråga
till prövning, om den finner särskilda skäl påkalla ett sådant förfaringssätt.
Nämnden kan t. ex. vid besök på skola eller anstalt träffa på
en intagen, som att döma av tillgängliga journaler och uppträdande bör
kunna komma i fråga för utskrivning, utan att ledningen funnit det lämpligt
att taga upp saken. Nämnden bör också, t. ex. i samband med den
obligatoriska prövningen av 18-åriga särskoleelever, kunna förbehålla sig
att vid viss senare tidpunkt taga upp utskrivningsfrågan för viss intagen
till prövning.

Yttranden över 1952 års förslag. Med hänvisning till att inskrivning vid
vårdanstalt kan komma till stånd utan att efterföljas av någon intagning
där ifrågasätter justitiekanslersåmbetet, om icke den skillnad som föreligger
mellan inskrivning vid vårdanstalt och intagning där bör ha någon
motsvarighet vid regleringen av frågan om inskrivningens upphörande.

Beträffande de i 22 § upptagna bestämmelserna om regelbunden omprövning
av utskrivningsfrågorna anser medicinalstyrelsen och svenska
läkaresällskapet att dessa bör omformuleras så att de som handhar dessa
frågor ålägges att alltid ge akt på om utskrivning av intagen kan ske.
Enligt medicinalstyrelsens mening är det ej tillräckligt att en gång vartannat
år göra en genomgång av klientelet. Styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen
föreslår en årlig prövning.

Föreningen Sävstaholmsskolorna anser på skäl som redovisats under
19—20 §§ att utskrivning från föreningens anstalter bör ske genom anstalternas
egen personal.

Skolöverstyrelsen föreslår, att bestämmelsen i 22 § sista stycket om utskrivningsrätt
för inspektören för vården av de psykiskt efterblivna kompletteras
med en motsvarande befogenhet för inspektören för undervisningen
av de psykiskt efterblivna, då det gäller särskoleklientelet.

Departementschefen. Bestämmelserna i 20 § om när definitiv utskrivning
kan ske är hämtade från 21 § i 1951 års utrednings förslag och kräver
ingen särskild motivering. Jag vill dock erinra om att elev eller patient
vid särskola eller vårdanstalt, som intages på sinnessjukhus eller annan i
1 § andra stycket avsedd statsanstalt, självfallet skall omedelbart definitivt
utskrivas.

Justitiekanslersämbetet har ifrågasatt ett särskilt utskrivningsförfarande
för dem, som är inskrivna vid vårdanstalt utan att någon gång ha varit
intagna på sådan anstalt. En sådan anordning torde knappast vara erforderlig.
I praktiken har dessa personer samma ställning som andra försöksutskrivna,
då det gäller att bedöma om definitiv utskrivning bör ske.

Även i övrigt kan jag i huvudsak ansluta mig till de utskrivningsbestämnielser,
som förordats av 1951 års utredning, med undantag dock för för -

139

Kungi. Maj:ts proposition nr 26.

slaget om befogenheter härutinnan för de särskilda anstaltsnämnderna.
På skäl som angivits i den allmänna motiveringen bör deras uppgifter
övertagas av centralstyrelsen genom den särskilda delegation inom styrelsen,
om vilken stadgas i 6 § andra stycket. Vad utredningen anfört om
anstaltsnämndens prövning av utskrivningsfrågor utan att framställning
därom gjorts synes i och för sig riktigt och bör gälla berörda delegation.

I 21 § 1 mom. första stycket (22 § första stycket i 1952 års förslag) har
gjorts vissa jämkningar på förslag från läkarhåll för att få en bättre kontinuerlig
prövning av utskrivningsfrågorna. Jag vill understryka vad 1951
års utredning anfört om personalens befattning med denna prövning, journalanteckningar
m. m.

Beträffande sådana godkända enskilda särskolor och vårdanstalter utanför
landstingsplanerna, som har styrelse med lagfaren ledamot, bör det
vara möjligt att överflytta centralstyrelsens uppgifter enligt 21 § på denna
styrelse. Förordnande härom bör meddelas av huvudtillsynsmyndigheten.
Inom styrelsen får i sådant fall utses en delegation, motsvarande den i
6 § andra stycket omförmälda, med den lagfarne ledamoten som ordförande.

Att såsom 1951 års utredning föreslagit giva inspektören för sinnesslövården
inom medicinalstyrelsen befogenhet att förordna om utskrivning
från vårdanstalt synes knappast påkallat, därest bestämmelserna om rätt
att tvångsvis intaga och kvarhålla efterbliven på arbetshem eller ålderdomshem
utgår ur förslaget. I departementsförslaget har därför icke upptagits
någon bestämmelse om sådan befogenhet.

Undervisnings- och vårdkostnader.

22 §.

(1949 års förslag)

25 §.

Vård av den, som är inskriven i
sinnesslöregister, skall vara kostnadsfri,
dock att landstinget äger att
såsom ersättning för vårdkostnaden
uppbära den inskrivne tillkommande
folkpension eller särskilt barnbidrag,
så ock allmänt barnbidrag, som enligt
7 § lagen om allmänna barnbidrag
må utgå för den inskrivne.

Utan hinder av vad i första stycket
sägs skall i familjevård utackorde -

(1952 års förslag)

23 §.

Undervisning och vård av den, som
är inskriven vid särskola eller vårdanstalt,
skall vara kostnadsfri, dock
att landstinget eller efter Konungens
bestämmande annan huvudman för
särskola eller vårdanstalt äger att såsom
ersättning för kostnaden uppbära
den inskrivne tillkommande
folkpension eller särskilt barnbidrag,
så ock allmänt barnbidrag, som enligt
7 § lagen om allmänna barnbidrag
må utgå för den inskrivne.

Utan hinder av vad i första stycket
sägs skall försöksutskriven och i fa -

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

(1949 års förslag)

rad sinnesslö vara skyldig gälda kostnaderna
för vården i den utsträckning
centralstyrelsen bestämmer. Sådan
sinnesslö må själv uppbära och
behålla honom tillkommande folkpension
men skall i fråga om medlens
användning vara underkastad de
föreskrifter, centralstyrelsen meddelar.

(1952 års förslag)

miljövård utackorderad efterbliven
vara skyldig gälda kostnaderna för
vården i den utsträckning centralstyrelsen
bestämmer. Sådan efterbliven
må själv uppbära och behålla
honom tillkommande folkpension,
men skall i fråga om medlens användning
vara underkastad de föreskrifter,
centralstyrelsen meddelar.

Paragrafen motsvarar 14 § i 1944 års lag.

För det huvudsakliga innehållet i utredningsförslagen har förut redogjorts.
Jag erinrar om att 1951 års utredning förordat, att vården i princip
skulle vara kostnadsfri för alla men att vårdavgifter under en övergångstid
skulle utgå för vuxna efterblivna. I frågan om barnbidrag och folkpensioner
till de efterblivna redogör utredningen för det förslag, som framlagts
av de sakkunniga för anstaltsvårdades rätt till folkpension (SOU
1951:47) och anför.

De sakkunnigas förslag innebär, att folkpension och barnbidrag helt
skola innehållas i sådana fall, då folkpensionsberättigad resp. barn under
16 år på statens bekostnad eller med bidrag av statsmedel utan avgift
vårdas på annan anstalt än sjukhus eller genom anstaltens försorg utom
densamma. I stället skall vederbörande anstalt ■—• i förekommande fall
mot kompensation i form av höjda statsbidrag — förse de intagna med
lämpliga iick- eller flitpengar ävensom, vid bl. a. läroanstalterna, med feriepengar.
Under dessa bestämmelser skulle sålunda, när 23 § i 1951 års
utrednings lagförslag i sin helhet trätt i kraft, falla samtliga vid särskola
eller vårdanstalt inskrivna. Under den övergångstid, då vårdavgifter enligt
vad nyss förordats skulle få uttagas av vuxna efterblivna, skulle enligt
det förenämnda sakkunnigförslaget särskilda regler komma att gälla. I
törsta hand borde därvid enligt samma förslag beträffande vuxna efterblivna
folkpensionen helt innehållas och eventuella behov av fickpengar
tillgodoses av vederbörande anstalt. Då statsmakterna ännu ej tagit ställning
till nämnda sakkunnigas förslag och då utredningen icke heller i alla
delar kan ansluta sig till desamma, har utredningen f. n. ansett sig böra
utgå från gällande bestämmelser. Utredningen föreslår därför, att vederbörande
landsting skall såsom ersättning för sina kostnader äga uppbära
den inskrivne tillkommande folkpension och barnbidrag. Med landsting
bör härvid efter Kungl. Maj :ts bestämmande kunna jämställas även annan
huvudman för särskola eller vårdanstalt. Utredningen, som ännu icke tagit
ställning till frågorna om statsbidragssystemets utformning och ordningen
för bidragens utbetalning, vill nämligen icke genom att binda rätten att
uppbära folkpension till landstingen föregripa en viss lösning av dessa
frågor.

I den mån vårdavgift under en övergångstid kommer att utgå för vuxna
efterblivna, bör avräkning liksom f. n. ske mot folkpensionen. Vare sig
vårdavgift utgår eller icke, bör vederbörande huvudman vara skyldig till -

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

handahålla den pensionsberättigade i 18 § 2 mom. lagen om folkpensionering
angiven del av pensionen (200 kronor för år) eller, där den pensionsberättigade
på grund av sitt tillstånd ej kan begagna sig av kontanta medel,
använda motsvarande belopp för ökande av hans trivsel eller eljest till
hans personliga nytta.

Yttranden över 1952 års förslag. I flera remissvar bl. a. från Stockholms
stads styrelse för vård och undervisning av psykiskt efterblivna anföres,
att vård och undervisning av den, som är intagen för observation, bör vara
kostnadsfri.

Beträffande barnbidrag och folkpensioner till de efterblivna hänvisar
socialstyrelsen och pensionsstyrelsen till sina tillstyrkande yttranden över
det förslag, som framlagts av de sakkunniga angående anstaltsvårdades
rätt till folkpension. Socialstyrelsen tillägger.

Utredningen har icke anfört några skäl, som ge socialstyrelsen anledning
att frångå sin uppfattning i denna fråga. Styrelsen vill särskilt understryka
vad som i nämnda betänkande anförts om vikten av att invalidpension
ej beviljas elever vid bland annat de sekundärkommunala sinnesslöskolorna
förrän utskrivning från skolan ägt rum. Då kan man nämligen
bättre bedöma den efterblivnes möjligheter att genom eget arbete försörja
sig. Med en sådan ordning skulle man även undvika den hämmande inverkan
på den efterblivnes inträde i förvärvslivet, som utsikten att mista
pensionen nu i många fall kan utöva.

Pensionsstyrelsen ställer sig tills vidare avvaktande i fråga om disponeringen
av folkpension och barnbidrag. Styrelsen anser att huvudmannens
skyldighet att utbetala vissa angivna fickpenningsbelopp hör fastslås i lagen.

Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott finner det nödvändigt
att folkpension, som tillkommer försöksutskriven eller i familjevård utackorderad
efterbliven, efter pensionsstyrelsens bestämmande får uppbäras
av centralstyrelsen, vårdnadshavaren eller förmyndaren.

Departementschefen. Jag har tidigare tillstyrkt utredningarnas förslag
om kostnadsfri vård dels för alla vid särskola inskrivna, dels för sådana
vid vårdanstalt inskrivna, som ej fyllt 21 år, samt förordat, att vårdavgifter
skulle utgå för vuxna, som är intagna på vårdanstalt. Bestämmelser
härom har upptagits i denna paragraf. Då även observationsfall
vid särskola självfallet bör få kostnadsfri undervisning och vård, har den
kompletterats med en föreskrift härom.

Beträffande folkpension och barnbidrag för dem, som sålunda skulle
få kostnadsfri vård, så har ifrågasatts att dessa förmåner i enlighet med
ett förslag av de sakkunniga för anstaltsvårdades rätt till folkpension
m. m. skall innehållas och huvudmannen få kompensation i annan form.
Då det f. n. icke torde vara aktuellt att införa generella bestämmelser på
grundval av sistnämnda förslag, kan jag icke tillstyrka att detsamma tilllämpas
på detta begränsade område. I stället kan jag ansluta mig till 1951
års sinnesslövårdsutrednings förslag, att förmånerna skall utgå till lands -

142

Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

tinget, eventuellt annan huvudman. Såsom pensionsstyrelsen anmärkt bo*
det tillfogas att huvudman, som uppbär folkpension, är skyldig tillhanda*
hålla den pensionsberättigade fickpengar eller motsvarande.

Ej heller i fråga om de vuxna efterblivna, som skall erlägga vårdavgifter,,
torde på nyss antytt skäl införas speciella regler om folkpension enligt de
särskilda sakkunnigas förslag. För dessa efterblivna bör folkpension utgå
i vanlig ordning. Om så erfordras för att hindra att oskäligt stora överskott
uppstår av pensionen, kan vårdavgifterna höjas.

Med den nu förordade ordningen erfordras icke längre någon regel om
rätt för försöksutskriven efterbliven att själv få uppbära folkpensionen.
Så gott som undantagslöst torde nämligen de efterblivna, som får fri vård
och mister sin pension, vara omyndiga. För de ungdomar med förlängd
särslcoleplikt, där detta icke är fallet, kan saken regleras genom en höjning
av fickpengarna.

Besvär och handräckning.

23 §.

(1949 års förslag)

26 §.

Klagan över beslut rörande inskrivning
i sinnesslöregister, avförande
ur sådant register, intagning,
utskrivning eller överflyttning till
annan anstalt må föras hos skolöverstyrelsen
i vad gäller bildbara
sinnesslöa, som intagits eller anmälts
för intagning å anstalt, som står under
skolöverstyrelsens inseende, och
i vad gäller övriga sinnesslöa hos
medicinalstyrelsen. Talan mot beslut,
varigenom inskrivning vägrats, må
fullföljas förutom av den, som saken
rör, av vederbörande skolstyrelse,
barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse.

27 §.

Har skolöverstyrelsen eller medicinalstyrelsen
förklarat, att någon
skall inskrivas i centralregister eller
lämnat framställning om avförande

(1952 års förslag)

24 §.

Klagan över beslut rörande inskrivning
vid särskola eller vårdanstalt
eller rörande intagning vid eller
utskrivning från sådan skola eller
anstalt må föras hos vederbörande
huvudtillsynsmyndighet. Talan mot
beslut, varigenom inskrivning vägrats,
må fullföljas förutom av den,
som saken rör, av skolstyrelsen, barnavårdsnämnden
eller fattigvårdsstyrelsen.

25 §.

Har tillsynsmyndighet i anledning
av förd klagan förklarat, att någon
skall inskrivas vid särskola eller
vårdanstalt, eller lämnat framställ -

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

(1949 års förslag)

ur sådant register eller utskrivning
från anstalt utan bifall, må ändring
i beslutet sökas hos Konungen inom
tid, som för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks
beslut är bestämd.

Övriga av skolöverstyrelsen eller
medicinalstyrelsen jämlikt 26 § meddelade
beslut må icke överklagas.

Skolöverstyrelsens och medicinalstyrelsens
beslut träda i verkställighet
utan hinder därav att klagan
förts.

(1952 års förslag)

ning om definitiv utskrivning utan
bifall, må ändring i beslutet sökas
hos Konungen genom besvär, som
skola hava inkommit till inrikesdepartementet
inom en månad från det
klaganden erhållit kännedom om beslutet.

Övriga av tillsynsmyndigheten
jämlikt 24 § meddelade beslut må
icke överklagas.

Tillsynsmyndighetens beslut träder
i verkställighet utan hinder av
att klagan förts.

I denna paragraf har sammanförts samtliga bestämmelser om besvär.
Den överensstämmer i tillämpliga delar i huvudsak med motsvarande stadganden
i 1944 års lag (15—16 §§) och i utredningsförslagen. De jämkningar
som gjorts har föranletts av påpekanden vid remissbehandlingen
av det senaste betänkandet. Sålunda har införts klagorätt även över beslut
rörande överflyttning från en skola eller anstalt till en annan samt över
beslut rörande den öppna vården.

Medicinalstyrelsen har föreslagit att samtliga besvärsärenden skulle överföras
till sinnessjuknämnden, som för dessa ärenden borde få en något
ändrad sammansättning. Redan i det föregående har jag emellertid i annat
sammanhang avvisat tanken på en sådan ordning och jag vidhåller denna
ståndpunkt, som överensstämmer med den riksdagen intog vid prövning
av motsvarande fråga 1944.

I fråga om besvärsrätten till Kungl. Maj :t har justitiekanslersämbetet
ansett, att även tillsynsmyndighetens beslut om intagning i särskola eller
vårdanstalt bör få överklagas till högsta instans. Jag kan ansluta mig härtill,
såvitt angår beslut om intagning på vårdhem. Med hänsyn till att
tvångsintagning på arbetshem eller ålderdomshem för efterblivna enligt
vad förut sagts icke bör få ske, erfordras däremot icke någon klagorätt
till Kungl. Maj :t i frågor om sådan intagning. Beslut om intagning vid
särskola torde i varje fall första gången regelmässigt meddelas samtidigt
med beslut om inskrivning vid skolan och kan då i sista hand föras under
Kungl. Maj :ts prövning i samband med besvär över inskrivningsbeslutet.
I övriga fall av intagning vid särskola torde det vara tillräckligt om beslutet
får överklagas hos tillsynsmyndigheten. Det grundar sig dock på
ett beslut om inskrivning, som vunnit laga kraft.

Besvär hos Kungl. Maj :t bör prövas av regeringsrätten. Frågan om härför
erforderlig ändring i regeringsrättslagen torde få anmälas särskilt.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.
24 §.

(1949 års förslag)

28 §.

Underlåter någon att efterkomma
beslut om intagning å sinnesslöanstalt
eller att efter föreläggande av
barnavårdsnämnd inställa barn, som
misstänkes vara sinnesslött, för läkarundersökning,
är vederbörande
polismyndighet skyldig, att på begäran
av centralstyrelsen eller den
kommunala myndighet, som närmast
svarar för den sinnesslöes omhändertagande,
lämna nödig handräckning
för verkställande av beslutet eller
föreläggandet. Handräckning för
verkställande av intagningsbeslut må
dock ej lämnas, med mindre tjugu
dagar förflutit från det beslutet delgivits
vederbörande vårdnadshavare
och det visas, att beslutet icke inom
nämnda tid överklagats. Dock må den
myndighet, till vilken klagan skall
föras, i ärende, som dragits under
dess prövning, förordna att beslutet
skall verkställas i avbidan på ärenrets
slutliga avgörande.

29 §.

Polismyndighet vare ock skyldig
att på begäran av skolföreståndare
eller vårdföreståndare lämna nödig
handräckning för återförande till anstalten
av där intagen, som olovligen
undanhåller sig från anstalten.

(1952 års förslag)

26 §.

Underlåter någon att efterkomma
beslut om intagning i särskola eller
vårdanstalt eller att efter föreläggande
av skolstyrelse eller barnavårdsnämnd
inställa barn, som misstänkes
vara psykiskt efterblivet enligt
vad i 1 § sägs, för läkarundersökning,
är vederbörande polismyndighet
skyldig att på begäran av rektor,
vårdföreståndare, föreståndare
för skola eller anstalt eller den kommunala
myndighet, som närmast svarar
för den efterblivnes omhändertagande,
lämna nödig handräckning
för verkställande av beslutet eller
föreläggandet.

Handräckning för verkställande av
intagningsbeslut må dock ej lämnas
med mindre tjugu dagar förflutit
från det beslutet om inskrivning vid
särskola eller vårdanstalten samt det
intagningsbeslut, varom fråga är, delgivits
vederbörande vårdnadshavare
eller förmyndare eller den, som avses
med beslutet, därest denne icke
är omyndig, och det visas, att beslutet
icke inom nämnda tid överklagats.
Dock må den myndighet, till
vilken klagan skall föras, i ärende,
som dragits under dess prövning, förordna,
att beslutet skall verkställas
i avbidan på ärendets slutliga avgörande.

Polismyndighet vare ock skyldig
att på begäran av rektor, vårdföreståndare
eller föreståndare för särskola
eller vårdanstalt lämna nödig
handräckning för återförande till anstalten
av där intagen, som olovligen
undanhåller sig från anstalten.

145

Kungl. May.ts proposition nr 26.

Utredningsförslagens bestämmelser om handräckning överensstämmer i
huvudsak med motsvarande stadganden i 1944 års lag (17—18 §§). De av
1951 års utredning föreslagna bestämmelserna torde kunna överföras till
den nya lagen med de jämkningar, som betingas av att någon befogenhet
att tvångsvis taga in efterblivna på arbetshem eller ålderdomshem eller att
kvarhålla någon på en sådan anstalt enligt vad förut sagts icke upptagits
i departementsförslaget. Dessutom bör paragrafens andra stycke som i gällande
lag behandlar det hinder för handräckning, som föreligger under 20
dagar från delgivningen av beslut om intagning, jämkas. Det torde nämligen
vara tillfyllest att fristen anknyter till delgivningen av det beslut om
inskrivning, på vilket intagningsbeslutet i fråga grundas.

Särskilda föreskrifter.

25 §.

(1949 års förslag) (1952 års förslag)

30 §.

Denna lag skall icke lända till inskränkning
eller ändring i vad i sinnessjuklagen
stadgas om sinnesslöa
och sinnesslövård.

31 §.

27 §.

Närmare föreskrifter rörande till- Närmare föreskrifter rörande tilllämpningen
av denna lag utfärdas av lämpningen av denna lag utfärdas av
Konungen. Konungen.

Paragrafen kräver ingen motivering. I likhet med 1951 års sinnesslövårdsutredning
anser jag det icke erforderligt med en sådan erinran om
giltigheten av sinnessjuklagens regler, som upptagits i 30 § i 1949 års

förslag.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser.

1951 års utredning föreslår, att lagen skall träda i kraft den 1 juli 1954,
samt anför om ikraftträdandet bl. a.

Det är angeläget, att de planer för ordnandet av särskoleundervisningen
och vården av de psykiskt efterblivna, som landstingen enligt 2 § skola
upprätta, kunna upprättas och fastställas snarast möjligt. Förarbetena
böra därför upptagas omedelbart efter riksdagsbehandlingen, eventuellt
redan efter det att förslaget av Kungl. Maj:t remitterats till lagrådet.
Planerna kunna icke slutgiltigt behandlas av landstingen förrän under
hösten 1953. Utredningen föreslår därför, att den tidpunkt, då planerna
senast skola ha inkommit till Kungl. Maj :t, fastställes till den 1 november
1953. Efter vederbörlig remissbehandling torde beslut om fastställelse av
desamma kunna meddelas av Kungl. Maj :t inom sådan tid, att dagen för
den nya lagens ikraftträdande kan fastställas till den 1 juli 1954.

10 — Bihang till riksdagens protokoll 195k. 1 samt. Nr 26.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Frågan om ikraftträdandet har berörts i några remissyttranden. Svenska
landstingsförbundet förordar med hänsyn till att kalenderåret är räkenskapsår
för landsting och kommuner att lagen träder i kraft vid ett årsskifte,
förslagsvis den 1 januari 1955. Södermanlands läns landstings förvaltningsutskotts
sjukvårdsavdelning anser, då det med säkerhet kan förutsägas
att det icke kan bli möjligt att till den 1 juli 1954 bygga ut anstalter
för en utökad sinnesslövård, att i varje fall för vården av de obildbara
bör stadgas en tillräcklig övergångstid, minst 5 år, för landstingens övertagande
av vården.

I flera yttranden från kommunalt håll förordas sådan ändring av övergångsbestämmelserna,
att huvudmännens förpliktelser och åligganden beträffande
antalet platser in. m. (2 och 3 §§) icke träder i kraft förrän
statsbidragsfrågan fått sin slutliga lösning. Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott
(finansavdelningen) anser sålunda, att dagen för ingivande
av den i 2 § föreskrivna planen icke bör fastställas förrän lagstiftningsarbetet
i ärendet till fullo färdigställts.

Departementschefen. Enligt vad jag anfört under IV i det föregående
bör lagförslaget underställas 1954 års riksdag. Då ikraftträdandet bör ske
vid årsskifte, vill jag förorda att tiden härför sättes till den 1 januari 1955.
Beslut om de i 2 § omförmälda planerna kan då fattas av 1954 års lagtima
landsting. Dagen för deras överlämnande till vederbörande myndighet föreslås
bestämd i anslutning härtill eller till den 1 november 1954 dock med
möjlighet för Kungl. Maj :t att fastställa senare dag.

I och med den nya lagens ikraftträdande bör lagen den 30 juni 1944
(nr 477) om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa upphöra att
gälla. En erinran om barnavårdsnämndens skyldigheter enligt denna lag
göres i 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361). Då sistnämnda
lag f. n. överses av särskilda sakkunniga (barnavårdskommittén),
synes det dock icke vara nödvändigt att på grund härav redan nu ändra
barnavårdslagen på denna punkt.

Föredragande departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över förut omnämnda, inom inrikesdepartementet upprättade förslag
till lag om undervisning och vård av vissa psgkiskt efterblivna, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Ulf Thorselius.

147

Kungl. Maj. ts proposition nr 26.

Förslag Bilaga.

till

Lag

om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag avser dels barn under skolåldern, som på grund av allmän
psykisk efterblivenhet icke kunna vårdas i enskilt hem, dels andra personer
under 18 år, som av samma skäl icke kunna tillgodogöra sig folkskolans
vanliga undervisning eller hjälpundervisning, dels ock personer
över 18 år, som av orsak, som nu sagts, äro ur stånd att taga vård om
sig själva.

Från lagens tillämpning undantages den, som är intagen på eller försöksutskriven
från sinnessjukhus eller staten tillhörig anstalt för psykiskt efterblivna.

Handhavandet av de psykiskt efterblivnas undervisning och vård.

2 §•

1 mom. Det åligger landsting att med i 4 § angivna undantag svara för
att sådana psykiskt efterblivna inom landstingsområdet som avses i denna
lag erhålla undervisning och vård enligt lagen och med stöd av densamma
meddelade föreskrifter.

För varje landstingsområde skall landstinget låta upprätta en plan för
ordnandet av undervisningen och vården av de psykiskt efterblivna inom
området. I planen skola upptagas specialskolor, benämnda särskolor, och
vårdanstalter med erforderligt antal platser enligt vad i 5 § stadgas ävensom
organ för den öppna vården. Planen skall för prövning och fastställelse
underställas Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer. Ändring
av planen fastställes av Konungen eller myndigheten.

Två eller flera landsting må upprätta gemensam plan och jämväl eljest
förena sig om gemensamma särskolor och vårdanstalter samt därtill anknuten
öppen vård.

I den mån det kan antagas, att vissa efterblivna inom ett landstingsområde
kan beredas plats vid enskild särskola eller vårdanstalt, som i den
ordning Konungen bestämmer godkänts för mottagande av efterblivna elever
eller patienter från hela riket, må planen fastställas ändå att den icke
upptager platser för dessa efterblivna.

Med särskola och vårdanstalt förstås nedan i denna lag sådan skola och
anstalt, som är upptagen i plan enligt andra eller tredje stycket eller som
godkänts enligt vad i fjärde stycket sägs.

148

Kunc/1. Maj:ts proposition nr 26.

2 mom. Vad i denna lag stadgas om landsting och landstingsområde äger
motsvarande tillämpning å stad, som icke deltager i landsting.

3 §.

I den mån icke annan drager försorg därom, åligger det landsting att
anordna och driva de särskolor och vårdanstalter, som finnas upptagna

1 den i 2 § omförmälda planen. Det åligger ock landsting att, i den mån
erforderliga medel icke annorledes tillhandahållas, bestrida kostnaderna för
anordnande och drift av annan tillhöriga skolor och anstalter, som upptagits
i planen, dock endast i den utsträckning dessas skol- eller vårdplatser
äro avsedda för landstingsområdets behov.

4 §•

Skyldighet för landsting att ansvara för undervisning och vård enligt

2 § föreligger ej i fråga om

a) psykiskt efterblivna, som äro blinda, dövstumma, höggradigt vanföra
eller ock epileptiska eller som på grund av asocialitet, indisciplinärt uppträdande,
hypersexualitet eller annat liknande skäl svårligen kunna undervisas
eller vårdas tillsammans med andra psykiskt efterblivna, samt

b) höggradigt psykiskt efterblivna, som äro så svårskötta, att de fordra
vård å specialanstalt, eller ock lida av tuberkulos i smittsamt stadium.

1 mom. Särskola skall vara inrättad för externatundervisning eller såsom
internat och skall i senare fallet omfatta

a) smubarnshem med förskola för barn, som ej börjat skolan men som
kunna antagas vara lämpade för särskoleundervisning;

b) skolhem med skola för undervisning av barn i särskoleåldern; samt

c) yrkesliem med yrkesundervisning för dem, som avslutat den egentliga
särskoleundervisningen.

I den mån så lämpligen kan ske, skall behovet av särskoleplatser för
de i första stycket nämnda grupperna efterblivna tillgodoses genom externatskola
eller externatplatser vid småbarnshem, skolhem och yrkeshem.
För stad med minst 25 000 invånare skall externatundervisning alltid vara
anordnad i erforderlig utsträckning.

1 anslutning till särskola skall för varje landstingsområde finnas anordnad
observationsavdelning eller observationsplatser för undersökning av
barn, som ifrågasättas behöva undervisning eller vård enligt denna lag.

2 mom. Vårdanstalterna skola omfatta

a) arbetshem för arbetsföra efterblivna, som genomgått särskola men
äro ur stånd att taga vård om sig själva, och med dem i förståndsutveckling
och arbetsförmåga likställda;

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

b) ålderdomshem för efterblivna, som vårdats eller kunnat vårdas på
arbetshem men icke längre äro arbetsföra;

c) vårdhem för efterblivna barn, som kunna antagas icke vara lämpade
för särskoleundervisning eller icke kunna tillgodogöra sig sådan undervisning;
samt

d) vårdhem för höggradigt efterblivna vuxna, som icke kunna vårdas
på arbetshem eller ålderdomshem för efterblivna.

I stället för ålderdomshem för efterblivna må anordnas särskilda platser
för åldringar vid arbetshem. Där så finnes lämpligt bör inrättas daghem
för efterblivna barn och vid vårdhem anordnas sysselsättningsavdelning.

G §•

I varje landstingsområde skall finnas en av landstinget utsedd centralstyrelse
för undervisning och vård av psykiskt efterblivna. Centralstyrelsen
skall inom sitt verksamhetsområde planlägga och samordna den undervisning,
anstaltsvård och öppna vård, som enligt denna lag åvilar landstinget,
samt utöva ledningen av de för sådant ändamål av landstinget drivna särskolorna,
anstalterna och organen för den öppna vården. Centralstyrelsen
skall jämväl enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar hava lokal
tillsyn över enskilda särskolor och vårdanstalter.

Centralstyrelsens befattning enligt denna lag med ärenden om inskrivning
vid och utskrivning från särskola och vårdanstalt, om förlängning av skolplikten,
om kvarhållande för observation samt om provisorisk intagning å
vårdanstalt skall utövas av eu delegation, bestående av en av länsstyrelsen
utsedd lagfaren ordförande, vilken bör vara innehavare av domarämbete,
samt, efter centralstyrelsens bestämmande, minst två högst fyra av styrelsen
inom sig utsedda ledamöter. Närmare bestämmelser om delegationens
verksamhet, om ärendenas handläggning inför delegationen samt om suppleanter
för delegationens ledamöter meddelas av Konungen.

Förena sig landsting om gemensamma särskolor och vårdanstalter, må
en gemensam centralstyrelse utses eller vissa centralstyrelsens uppgifter
överlåtas på en särskild styrelse. Om handläggningen i fall som nu sagts
av de i andra stycket avsedda ärendena förordnar Konungen.

Ledningen av externatskola må överlåtas på skolstyrelsen i vederbörande
skoldistrikt.

7 §■

Vid särskola och vårdanstalt skall föreståndare finnas anställd. Centralstyrelsen
skall utse föreståndaren för någon av landstingets särskolor att
såsom rektor utöva den närmaste ledningen av dessa skolor och den därtill
anknutna öppna vården samt föreståndaren för någon av landstingets
vårdanstalter eller annan lämplig person att vara styrelsens vårdföreståndare.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Den i 9 § nämnda huvudtillsynsmyndigheten eller efter dess bemyndigande
vederbörande centralstyrelse äger i fråga om viss särskola eller
vårdanstalt föreskriva att vad i denna lag stadgas om rektor eller vårdföreståndare
helt eller delvis skall gälla skolans eller anstaltens föreståndare.

8 §.

Vid särskola och vårdanstalt skall finnas en för den medicinskt-psykiatriska
undersökningen, behandlingen och vården därstädes ansvarig läkare
(skollåkare, anstaltsläkare). Centralstyrelsen skall utse skolläkaren eller
anstaltsläkaren vid någon under styrelsens ledning stående skola eller anstalt
eller ock annan läkare med psykiatrisk specialutbildning att vara
centralstyrelsens läkare.

9 §•

Överinseendet över den undervisning och vård, som meddelas enligt
denna lag, utövas av skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen med den fördelning
mellan dessa myndigheter av uppgifter och befogenheter, som
Konungen bestämmer. För särskoleväsendet och vårdanstalterna liksom för
varje särskola och vårdanstalt skall en av dessa myndigheter vara huvudtillsynsmyndighet.

Särskoleplikt samt skyldighet att underkasta sig vård.

10 §.

Psykiskt efterbliven, som kan tillgodogöra sig teoretisk eller praktisk
undervisning vid särskola, är skolplikt^ vid sådan skola från och med det
kalenderår, under vilket han fyller sju år, under så lång tid, som han kan
tillgodogöra sig undervisning vid skolan, dock ej längre än till och med det
kalenderår, under vilket han fyller 21 år.

Där skäl därtill äro, må med skolgången för särskolepliktig anstå, dock
högst två år.

Föreligga synnerliga skäl, må särskoleplikten efter beslut av centralstyrelsen
förlängas att avse tid efter 21 års ålder, dock längst till och med det
kalenderår, under vilket den efterblivne fyller 23 år.

11 §•

Psykiskt efterbliven, som icke är särskolepliktig, skall efter fyllda 16 år
vara underkastad öppen vård eller vård å vårdanstalt enligt denna lag.
Intagning å arbetshem eller ålderdomshem för efterblivna och kvarhållande
å sådant hem för vård får dock endast ske efter medgivande av den
efterblivne eller, därest han är underårig, av hans vårdnadshavare eller, om
han är förklarad omyndig, av hans förmyndare.

Angående omhändertagande av barn under 16 år stadgas i barnavårdslagen.

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Anmälan och inskrivning m. m.

12 §.

Barn, som är i behov av undervisning eller vård enligt denna lag, må av
vårdnadshavaren anmälas för inskrivning vid särskola eller vårdanstalt.

Har vårdnadshavaren icke anmält särskolepliktigt barn för inskrivning
vid särskola, skall vederbörande skolstyrelse föranstalta om att anmälan
göres. Skolstyrelsen skall därom underrätta barnavårdsnämnden.

Det åligger barnavårdsnämnden att, där förhållandena så påkalla, vidtaga
de åtgärder, som erfordras för att alla i första stycket avsedda barn
erhålla lämplig vård. Där vederbörande vårdnadshavare underlåter att anmäla
sådant barn, vilket uppnått skolåldern, till inskrivning vid särskola
eller vårdanstalt, äger nämnden själv göra dylik anmälan.

Skolstyrelsen eller barnavårdsnämnden skall tillse, att särskild läkarundersökning
verkställes å barn, som kan antagas behöva särskoleundervisning
eller vård å vårdanstalt.

Beträffande psykiskt efterbliven, som fyllt 18 år, äger vad i tredje och
fjärde styckena sägs motsvarande tillämpning, dock skall vad där finnes
stadgat om barnavårdsnämnden i stället gälla fattigvårdsstyrelsen. Anmälan
för inskrivning vid vårdanstalt må beträffande person, som nu sagts, jämväl
göras av förmyndaren eller vårdnadshavaren, centralstyrelsens läkare
samt, såvitt angår den, som är eller varit intagen vid särskola, skolans
föreståndare.

13 §.

Anmälan, som i 12 § sägs, skall insändas till centralstyrelsen för det
landstingsområde, där vederbörande är mantalsskriven, samt skall innehålla
de uppgifter och vara åtföljd av läkarintyg och de övriga handlingar,
Konungen föreskriver.

14 §.

Finner rektor vid granskning av anmälan om inskrivning vid särskola
eller vårdanstalt av barn, att barnet är hänförligt under denna lag och kan
tillgodogöra sig undervisning vid särskola, skall rektor, efter samråd med
centralstyrelsens läkare, besluta om barnets inskrivning vid särskola. Fråga
om sådan inskrivning skall dock prövas av centralstyrelsen, därest rektor
och centralstyrelsens läkare icke äro ense om att inskrivning bör ske eller
någon av dem yrkar, att frågan skall hänskjutas till centralstyrelsen, ävensom
då vårdnadshavaren icke medgivit åtgärden.

Finnes det uppenbart, att för inskrivning anmält barn icke kan tillgodogöra
sig undervisning vid särskola, har centralstyrelsens läkare och
vårdföreståndaren att besluta, huruvida barnet skall inskrivas vid vårdanstalt.
Fråga om sådan inskrivning skall dock prövas av centralstyrelsen,

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

därest läkaren, rektor eller vårdföreståndaren yrkar, att frågan skall hänskjutas
till styrelsen, ävensom då vårdnadshavaren icke medgivit åtgärden.

Vad i andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning, då den,
som fyllt 18 år, anmäles för inskrivning vid vårdanstalt. I sådant fall skall
frågan om inskrivning hänskjutas till centralstyrelsen jämväl på yrkande
av den, vars inskrivning begäres, ävensom, beträffande den som är över
21 år, därest han själv eller hans förmyndare icke medgivit åtgärden.

År det i 13 § avsedda läkarintyget utfärdat av centralstyrelsens läkare,
skall vad ovan i denna paragraf stadgas om sådan läkare i stället gälla
annan läkare, som centralstyrelsen bestämmer.

15 §.

Innan beslut meddelas om barns inskrivning vid särskola eller vårdanstalt,
skall, där centralstyrelsen, rektor eller centralstyrelsens läkare finner,
att barnets psykiska utveckling bör ytterligare prövas, barnet intagas
å särskola för observation. Senast sex månader härefter skall frågan om
barnets inskrivning vid särskola eller vårdanstalt prövas enligt vad i 14 §
sägs. Anses härvid ytterligare observation nödvändig, må barnet efter medgivande
av centralstyrelsen kvarstanna för observation under tid, som
styrelsen bestämmer. Sådant medgivande erfordras dock icke beträffande
barn under skolåldern eller i fråga om kvarhållande vid externatskola med
vårdnadshavare^ tillstånd.

På framställning av vårdnadshavaren eller med hans medgivande må
rektor efter samråd med centx-alstyrelsens läkare eller skolläkaren besluta,
att barn, som kan antagas vara psykiskt efterblivet, får intagas å särskola
för observation efter vad i första stycket stadgas, ändå att anmälan om
inskrivning vid särskola eller vårdanstalt ej skett. Det åligger härvid rektor
och läkaren att tillse att anmälan i förekommande fall göres.

16 §.

Den, som är inskriven vid särskola eller vårdanstalt, må överflyttas till
sådan skola eller anstalt inom annat landstingsområde, i den mån ändring
av den inskrivnes mantalsskrivningsort föranleder därtill.

Intagning, öppen vård m. in.

17 §.

Barn, som inskrivits vid särskola, skall, såvida ej uppskov med skolgången
finnes böra ske enligt 10 § andra stycket, efter centralstyrelsens
eller rektors bestämmande intagas å externatskola eller, därest detta med
hänsyn till barnets bosättningsort och övriga förhållanden icke är lämpligt,
i småbarnshem, skolhem eller yrkeshem. För intagning i enskild särskola
skola härvid gälla av huvudtillsynsmyndigheten fastställda bestämmelser.

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

I särskola intagen skall kvarbliva därstädes, så länge hans förmåga att
tillgodogöra sig skolundervisningen och yrkesutbildningen föranleder därtill,
dock ej i något fall efter det särskoleplilcten upphört.

Där så kan ske, skall elev vid såsom internat inrättad särskola under
ferierna vistas i föräldrahemmet eller annat enskilt hem, där lämplig vård
och beti-yggande tillsyn kunna beredas.

18 §.

Särskoleelev, som antages kunna tillgodogöra sig folkskolans vanliga
undervisning eller hjälpundervisning, må för prövning härav försöksutskrivas
från särskolan.

Psykiskt efterbliven, vilken är intagen i särskola men avslutat undervisningen
och den praktiska utbildning Aid sådan skola som må vara erforderlig,
skall, där ej definitiv utskrivning finnes böra ske, utackorderas i
familjevård eller ock för viss tid eller tills vidare försöksutskrivas till inackorderingshem,
lämpligt enskilt hem eller eljest till öppen vård. Försöksutskriven
må vara underkastad tillsyn genom särskilt utsedd övervakare.
Försöksutskrivning må jämväl förbindas med åläggande att iaktta de föreskrifter,
som meddelas i anledning av utskrivningen. Åsidosättas sålunda
givna föreskrifter eller finnes eljest fortsatt utbildning vid särskola erforderlig,
må den efterblivne återintagas i skolan.

Beslut om åtgärder enligt denna paragraf meddelas av särskolans föreståndare.

19 §.

Vid vårdanstalt inskriven skall, där han ej är i oundgängligt behov av
anstaltsvård, placeras i öppen vård och skall med avseende å sådan vård
i tillämpliga delar gälla vad i 18 § andra stycket stadgas om familjevård
och försöksutskrivning.

Kan öppen vård ej komma i fråga och har, där så erfordras, medgivande
till intagning lämnats, skall den efterblivne intagas å en med hänsyn till
åldern och vårdbehovets art lämplig vårdanstalt. För intagning å enskild
vårdanstalt skola härvid gälla av huvudtillsynsmyndigheten fastställda bestämmelser.

På framställning av vårdnadshavare för underårig och förmyndare för
omyndigförklarad eller med hans medgivande eller, i fråga om barn som
är omhändertaget enligt barnavårdslagen, på begäran av vederbörande
barnavårdsnämnd må psykiskt efterbliven provisoriskt intagas å vårdanstalt
i avbidan på beslut om inskrivning vid sådan anstalt och skall i sådant
fall vad i 15 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Beslut om åtgärder enligt denna paragraf meddelas av centralstyrelsen
eller av vårdföreståndaren i samråd med centralstyrelsens läkare eller anstaltsläkaren
eller, beträffande åtgärder som avse den öppna vården, av

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

någon av dem eller föreståndare för vårdanstalt, allt enligt de närmare

föreskrifter Konungen meddelar.

U tskrivning.

20 §.

Vid särskola eller vårdanstalt inskriven, som befinnes icke längre kunna
hänföras till någon av de i 1 § omförmälda grupperna psykiskt efterblivna,
skall omedelbart definitivt utskrivas.

Vid särskola inskriven, som överflyttas till vårdanstalt och inskrives
där, skall definitivt utskrivas från skolan.

Definitiv utskrivning från särskola skall alltid ske senast då särskoleplikten
upphör.

21 §.

Definitiv utskrivning eller utskrivning på försök från särskola eller
vårdanstalt må påkallas av den inskrivne själv, om han fyllt 16 år, ävensom
av hans förmyndare eller vårdnadshavare så ock av centralstyrelsens
läkare. Utskrivning må ock beslutas utan särskild framställning, och
åligger det härutinnan föreståndare och läkare vid särskolor och vårdanstalter
att städse giva akt på de intagnas psykiska utveckling och vid
lämpliga tidpunkter pröva, huruvida utskrivning kan ske. Beträffande i
särskola intagen, som fyllt 16 år, skall sådan prövning ske minst en gång
årligen. Centralstyrelsen har att utan framställning pröva utskrivningsfrågan
beträffande å skolhem eller yrkeshem intagen, då han uppnått
18 års ålder.

Där ej annat följer av vad nedan stadgas, meddelas beslut om utskrivning
från särskola av rektor efter skolläkarens hörande och beslut om definitiv
utskrivning från vårdanstalt av vårdföreståndaren och anstaltsläkaren
i samråd. Om definitiv utskrivning från särskola i fall, som i 20 § andra
och tredje styckena sägs, samt om utskrivning på försök äger dock varje
föreståndare för särskola besluta.

Fråga om utskrivning skall, förutom i fall, som i första stycket sista
punkten sägs, prövas och avgöras av centralstyrelsen, därest detta yrkas av

a) inskriven, som fyllt 16 år, eller vederbörande förmyndare eller vårdnadshavare;
eller

b) rektor, föreståndare eller läkare vid särskolan eller vårdanstalten, vårdföreståndaren
eller centralstyrelsens läkare.

Ändå att yrkande som nu sagts icke gjorts, må centralstyrelsen upptaga
utskrivningsfråga till prövning, därest styrelsen beträffande viss inskriven
förbehållit sig detta eller den eljest finner särskilda skäl påkalla omprövning
av sådan fråga.

Står särskola eller vårdanstalt, som avses i 2 § 1 mom. fjärde stycket,
under ledning av en styrelse med lagfaren ledamot, äger huvudtillsyns -

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

myndigheten förordna att vad i denna paragraf stadgas om centralstyrelsen
i stället skall avse denna styrelse.

Undervisnings- och vårdkostnader.

22 §.

Undervisning och vård enligt denna lag av psykiskt efterbliven, som är
inskriven eller för observation intagen vid särskola eller som är inskriven
vid vårdanstalt och ej fyllt 21 år, skall vara kostnadsfri, dock att landstinget
eller efter Konungens bestämmande annan huvudman för särskola
eller vårdanstalt äger att såsom ersättning för kostnaden uppbära den inskrivne
tillkommande folkpension eller särskilt barnbidrag, så ock allmänt
barnbidrag, som enligt 7 § lagen om allmänna barnbidrag må utgå för den
efterblivne. Huvudman, som sålunda uppbär folkpension, skall vara skyldig
att enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar tillhandahålla
den pensionsberättigade fickpengar eller använda motsvarande belopp för
ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga nytta.

För vård på vårdanstalt av psykiskt efterbliven, som fyllt 21 år, skall erläggas
avgifter, som fastställas av Konungen eller myndighet, som Konungen
bestämmer.

Utan hinder av vad i första stycket sägs skall försöksutskriven och i
familjevård utackorderad psykiskt efterbliven, som där avses, vara skyldig
gälda kostnaderna för vården i den utsträckning centralstyrelsen bestämmer.

Besvär och handräckning.

23 g.

1 inom. Klagan över beslut rörande inskrivning eller intagning vid särskola
eller vårdanstalt, utskrivning från sådan skola eller anstalt eller rörande
överflyttning från en skola eller anstalt till annan ävensom över
beslut rörande den öppna vården må föras hos vederbörande huvudtillsynsmyndighet.
Talan mot beslut, varigenom inskrivning vägrats, må fullföljas
förutom av den, som saken rör, av skolstyrelsen, barnavårdsnämnden
eller fattigvårdsstyrelsen.

2 mom. Har huvudtillsynsmyndigheten i anledning av förd klagan förklarat,
att någon skall inskrivas vid särskola eller vårdanstalt eller intagas å
vårdhem, eller lämnat framställning om definitiv utskrivning utan bifall,
må ändring i beslutet sökas hos Konungen genom besvär, som skola hava
inkommit till inrikesdepartementet inom en månad från det klaganden
erhållit kännedom om beslutet.

Övriga av huvudtillsynsmyndigheten jämlikt 1 inom. meddelade beslut
må icke överklagas.

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

Tillsynsmyndighetens beslut träder i verkställighet utan hinder av att
klagan förts.

24 §.

Efterkommes icke beslut om intagning i särskola eller vårdhem eller
föreläggande av skolstyrelse eller barnavårdsnämnd om inställande av
barn, som misstänkes vara psykiskt efterblivet enligt vad i 1 § sägs, för
läkarundersökning, är vederbörande polismyndighet skyldig att på begäran
av rektor, vårdföreståndare, föreståndare för skola eller vårdhem eller den
kommunala myndighet, som närmast svarar för den efterblivnes omhändertagande,
lämna nödig handräckning för verkställande av beslutet eller
föreläggandet.

Handräckning för verkställande av intagningsbeslut må dock ej lämnas
med mindre tjugu dagar förflutit från det beslutet om inskrivning vid särskolan
eller vårdanstalten delgivits den, som avses med beslutet, eller, därest
han är underårig hans vårdnadshavare eller, om han är förklarad omyndig,
hans förmyndare samt det visas, att beslutet icke inom nämnda tid överklagats.
Dock må den myndighet, till vilken klagan skall föras, i ärende,
som dragits under dess prövning, förordna, att beslutet skall verkställas i
avbidan på ärendets slutliga avgörande.

Polismyndighet vare ock skyldig att på begäran av rektor, vårdföreståndare
eller föreståndare för särskola eller vårdhem lämna nödig handräckning
för återförande till sådan skola eller hem av där intagen, som
olovligen undanhåller sig från anstalten.

Särskilda föreskrifter.

25 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag utfärdas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955, från och med vilken dag
lagen den 30 juni 1944 (nr 477) om undervisning och vård av bildbara
sinnesslöa upphör att gälla.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till stadgande
i lagen den 30 juni 1944 skall i stället motsvarande bestämmelse i nya lagen
tillämpas.

Det åligger landsting att senast den 1 november 1954 eller den senare
dag, Konungen fastställer, till Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer inkomma med sådan plan för ordnandet av särskoleundervisningen
och vården av de psykiskt efterblivna inom landstingsområdet,
varom förmäles i 2 §.

Kungl, Mcij:ts proposition nr 26.

157

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 juni
1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquxst,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 28 maj 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll över
inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 17 april
1953, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i inrikesdepartementet, e. o. hovrättsassessorn
A. Brunnberg.

Lagrådet yttrade:

1 §•

Enligt 1 § avser lagen bl. a. barn under skolåldern, som på grund av allmän
psykisk efterblivenhet icke kunna vårdas i enskilt hem. För vård och
undervisning av sådana barn skola enligt 5 § finnas s. k. småbarnshem med
förskola av internattyp. Emellertid framgår det av sistnämnda paragraf, att
behovet av vård och undervisning för denna grupp av barn skall tillgodoses
jämväl genom externatskolor eller externatplatser vid småbarnshem. Det
förutsättes alltså att en del av ifrågavarande barn allenast vissa timmar på
dagen besöka förskola men erhålla sin huvudsakliga vård i enskilt hem. Vid
sådant förhållande synes eu viss motsägelse föreligga mellan 5 § och 1 §
i dess föreslagna avfattning, även om, såsom i remissprotokollet förordas,
åt bestämmelsen i 1 § gives en icke alltför restriktiv tolkning. Lagrådet förordar
därför någon jämkning av uttryckssättet i 1 §, exempelvis så att i det
förevarande stadgandet ordet »vårdas» ersättes med uttrycket »erhålla tillfredsställande
vård».

2 §•

Lagrådet hemställer att 2 mom. utbrytes till en särskild paragraf, vilken
efter mönster av vad som i liknande fall skett i tidigare lagar (se exempelvis
80 a § barnavårdslagen och 59 § alkoholistlagen) synes böra placeras —
lämpligen först — i den underavdelning av lagen, som bär rubriken »Sär -

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

skilda föreskrifter». Härav skulle föranledas en redaktionell jämkning i 21 §
sista stycket.

5 §.

Förevarande paragraf synes i flera hänseenden böra formellt förbättras.

När det i 1 mom. uttalas, att särskola skall vara inrättad för externatundervisning
eller såsom internat och i senare fallet skall omfatta småbarnshem,
skolhem och yrkeshem, ger detta intryck av att i varje internat måste
återfinnas samtliga dessa tre skolformer. Emellertid lärer allenast vara avsett
att redovisa de olika typer av såsom internat inrättade särskolor som kunna
förekomma. Ifrågavarande stadgande kunde med hänsyn härtill lämpligen
avfattas så, att sedan först utsagts, att särskola skall vara inrättad för externatundervisning
eller såsom internat, det i fortsättningen får heta, att särskilda
former av internatskolor äro småbarnshem, skolhem och yrkeshem.

Uttryckssättet, att småbarnshem har förskola för barn, som ej börjat
skolan — d. v. s. äro under skolåldern — men som kunna antagas vara lämpade
för särskoleundervisning, är ej fullt klart. Med särskoleundervisning
kan nämligen här förstås antingen framtida undervisning i skolhem eller
ock just den undervisning i förskola, som nu är aktuell och skall meddelas
vid småbarnshem. Då det förra lärer vara åsyftat, synas orden »vara lämpade
för särskoleundervisning» böra utbytas mot »framdeles vara lämpade
för undervisning i skolhem».

Bestämningen av begreppet skolhem är enligt förslaget så vidsträckt, att
enligt densamma även yrkeshem skulle vara att anse som skolhem, varjämte
de i detta sammanhang förekommande uttrycken »särskoleåldern» och »avslutat
den egentliga särskoleundervisningen» äro i behov av förtydligande.
Gränsen mellan skolhem och yrkeshem kan med fördel, i överensstämmelse
med vad som får anses vara förslagets mening, uppdragas så, att vid skolhem
finnes skola för allmän teoretisk och praktisk undervisning för dem
som enligt 10 § äro skolpliktiga vid särskola, under det att yrkeshem är avsett
för särskolepliktiga, som efter undervisning i skolhem anses böra erhålla
yrkesundervisning. Av denna begreppsbestämning torde framgå, att avgörandet
av huruvida och vid vilken tidpunkt yrkesundervisning bör följa å
den allmänna undervisningen i skolhemmet är beroende av en lämplighetsprövning,
under beaktande av samtliga föreliggande omständigheter, och
alltså icke är strikt avhängig av att sagda allmänna undervisning kan sägas
vara avslutad.

Den åsyftade innebörden av första punkten i andra stycket synes komma
till klarare uttryck, om det får heta, att i första hand skall, när förutsättningar
härför föreligga, behovet av särskoleundervisning tillgodoses genom
externatskolor eller externatplatser vid småbarnshem, skolhem och yrkeshem.
Då det skall avgöras om förutsättningarna i fråga äro för handen, är
främst att taga hänsyn till huruvida det kan anses att å vederbörande ort

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

tillräckligt underlag finnes för en externatavdelning. Gäller det stad med
minst 25 000 invånare, skall dock enligt andra punkten i samma stycke icke
vara utrymme för något dylikt bedömande. Behov av externatundervisning
skall i detta fall städse anses föreligga.

I 2 mom. torde under a) uttrycket »genomgått särskola» böra utbytas mot
»erhållit undervisning i särskola».

Beskrivningen under c) i samma moment av de barn, som skola omhändertagas
å vårdhem, synes onödigt vidlyftig. Det torde vara tillfyllest att
utsäga, att det rör sig om efterblivna barn, som icke kunna tillgodogöra sig
särskoleundervisning.

7 §•

Som den närmaste ledningen av landstingets särskolor torde ankomma
på föreståndarna för dessa skolor och icke på rektor i denna hans egenskap,
bör paragrafens ordalydelse något jämkas. Det torde vara tillräckligt om det
i denna del stadgas, att centralstyrelsen skall utse föreståndaren för någon
av ifrågavarande skolor att vara rektor vid skolorna med den därtill anknutna
öppna vården. Rektors åligganden framgå av andra stadganden i
lagen och lära komma att ytterligare specificeras i tillämpningsföreskrifter.

9 §•

Enligt 1951 års sinnesslövårdsutrednings lagförslag skulle sista punkten i
den mot 9 § svarande paragrafen innehålla en föreskrift att för varje särskola
och vårdanstalt skall finnas en huvudtillsynsmyndighet. Ett liknande
stadgande upptogs också i kungörelsen den 30 juni 1952 (nr 552) med
bestämmelser om den centrala tillsynen över vissa anstalter, och uppgiften
att vara huvudtillsynsmyndighet för de olika slagen av nu befintliga
sinnesslöanstalter uppdelades enligt kungörelsen mellan skolöverstyrelsen
och medicinalstyrelsen. Den sålunda gällande ordningen — en huvudtillsynsmyndighet
för varje anstalt — bör enligt vad departementschefen nu anfört
till statsrådsprotokollet efter omorganisationen ytterligare prövas och således
tills vidare bibehållas. Häremot synes i sak intet vara att erinra. Bestämmelsen
har emellertid i det remitterade förslaget erhållit den avfattningen,
att för särskoleväsendet och vårdanstalterna liksom för varje särskola och
vårdanstalt en av dessa myndigheter, d. v. s. skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen,
skall vara huvudtillsynsmyndighet. Genom de i förslaget tillagda
orden »för särskoleväsendet och vårdanstalterna liksom» har stadgandet
blivit till sin innebörd oklart och i viss mån stridande mot departementschefens
uttalanden i motiveringen. De svårigheter som i samband med besvärsförfarande
eller eljest kunna uppstå genom att särskolorna liksom vårdanstalterna
kunna ha skilda huvudtillsynsmyndigheter torde få lösas i de administrativa
föreskrifter som skola utfärdas enligt denna paragraf. Lagrådet
förordar, att stadgandet avfattas i närmare överensstämmelse med utred -

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

ningens förslag och 1952 års kungörelse samt att således de citerade orden
uteslutas.

10 §.

Enligt första stycket i denna paragraf är psykiskt efterbliven, som kan
tillgodogöra sig teoretisk eller praktisk undervisning vid särskola, skolpliktig
vid sådan skola fr. o. in. det kalenderår, under vilket han fyller 7 år,
under så lång lid, som han kan tillgodogöra sig undervisning vid skolan,
dock ej längre än t. o. in. det kalenderår, under vilket han fyller 21 år.

Att den efterblivne kan tillgodogöra sig undervisning vid särskola innebär
uppenbarligen första gången uttrycket förekommer — i likhet med ett motsvarande
uttryck i 1 § första stycket -— ett mått på den efterblivnes intellektuella
kapacitet. Man väntar sig helt naturligt att uttrycket, då det i nu
förevarande stycke så gott som ordagrant upprepas, skall ha oförändrad
innebörd. Så lärer dock icke vara förhållandet, utan torde med uttrycket
på det senare stället tillika •— kanske huvudsakligen — avses, att den efterblivne
ej inhämtat ett sådant mått av kunskaper och färdigheter att fortsatt
undervisning kan anses vara onödig eller bliva utan nämnvärd verkan. Med
undervisning bör för övrigt tydligen i detta sammanhang förstås även den
väl huvudsakligen praktiska yrkesvägledning, som kan komma i fråga vid
den till särskolorna anknutna öppna vården (jfr 7 och IS §§). Den åsyftade
förutsättningen för särskolepliktens fortvaro synes böra klart framgå av
lagtexten. Erinras må att av uttryckets innebörd i ingressen till första
stycket följer, att om den efterblivnes intellektuella kapacitet, angiven i
exempelvis intelligenskvot, av någon anledning skulle sjunka, detta kan
medföra att den efterblivne upphör att vara skolplikt^.

När det i första stycket utsäges att psykiskt efterbliven, som kan tillgodogöra
sig undervisning vid särskola, är skolplikt^'' vid sådan skola, lärer med
orden »sådan skola» avses icke en viss särskola utan särskoleväsendet över
huvud taget. Det senare i stycket förekommande uttrycket »undervisning
vid skolan» kan därför icke anses vara fullt korrekt.

På grund av det anförda hemställes, att orden »kan tillgodogöra sig undervisning
vid skolan» måtte utbytas mot »är i behov av dylik undervisning»
eller något liknande uttryck.

Bestämmelsen i andra stycket om möjlighet att låta anstå med skolgången
för särskolepliktig synes knappast ha sin rätta plats i denna paragraf, vilken
är avsedd att ange vem som är särskolepliktig och hur länge särskoleplikten
varar men däremot icke skolpliktens närmare innehåll. Förevarande bestämmelse
torde lämpligen kunna överflyttas till 17 §, som handlar om särskolepliktiga
barns intagning i särskola.

11 §•

Enligt rubriken till 10 och 11 §§ innehålla dessa paragrafer bestämmelser
om särskoleplikt samt skyldighet att underkasta sig vård. Då 10 § reglerar

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

särskoleplikten, har avsikten alltså varit att i 11 § reglera skyldigheten att
underkasta sig vård och därmed befogenheten för myndighet att tvångsvis
omhändertaga någon för vård. 11 § första stycket innefattar också en sådan
reglering beträffande dem som fyllt 16 år, medan det i andra stycket vad
angår omhändertagande av barn under 16 år allenast hänvisas till stadgandena
i barnavårdslagen. Då ett omhändertagande enligt sistnämnda lag kan
ske tvångsvis endast i form av skyddsuppfostran och alltså icke i form av
samhällsvård, hemställer lagrådet att hänvisningen inskränkes till att avse
stadgandena angående omhändertagande för skyddsuppfostran av barn under
16 år.

12 §.

Av 12—14 §§ framgår, att inskrivning av psykiskt efterbliven vid särskola
eller vårdanstalt endast kan ske efter anmälan av någon därtill behörig.
Bestämmelser om sådan behörighet upptagas i 12 §. Sålunda innehåller
första stycket i denna paragraf det redan i och för sig självklara stadgandet
att barn, som är i behov av undervisning eller vård enligt lagen, må av
vårdnadshavaren anmälas för inskrivning vid särskola eller vårdanstalt.
Vidare skall det enligt andra stycket åligga vederbörande skolstyrelse att, om
vårdnadshavaren icke anmält särskolepliktigt barn för inskrivning vid särskola,
föranstalta om att anmälan göres. En ytterligare bestämmelse om
anmälningsbehörighet beträffande barn återfinnes slutligen i tredje stycket
andra punkten. Här tilldelas nämligen barnavårdsnämnden behörighet att,
om vårdnadshavaren underlåter att till inskrivning vid särskola eller vårdanstalt
anmäla barn, som avses i första stycket och uppnått skolåldern,
själv göra dylik anmälan.

Den skillnaden föreligger mellan ett fall enligt första eller andra stycket,
å ena sidan, och ett fall enligt tredje stycket, å den andra, att i förra fallet
inskrivning alltid kan ske, om saklig grund därtill föreligger, medan av 11 §
följer att i senare fallet inskrivning må ske blott om vårdnadshavaren —
ehuru han uttryckligen förutsattes hava underlåtit att själv anmäla barnet
— medgiver inskrivning eller barnet antingen är omhändertaget för skyddsuppfostran
eller fyllt 16 år. Denna skillnad framgår dock ej så klart av
lagtexten att icke misstolkning kan befaras. Då därtill kommer att en vårdnadshavare,
som är villig medgiva inskrivning, väl i allmänhet bör kunna
förmås att själv göra anmälan om inskrivning enligt första stycket, synes
barnavårdsnämndens anmälningsbehörighet böra så begränsas, att den
kommer att avse allenast barn som omhändertagits för skyddsuppfostran
eller fyllt 16 år.

I ett annat hänseende åter torde sagda behörighet böra utvidgas. Enligt
förslaget skall behörigheten gälla endast beträffande barn som uppnått
skolåldern. Detta innebär att barnavårdsnämnden, vilken eljest äger meddela
för skyddsuppfostran omhändertaget barn den vård som nämnden finner
11—Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 26.

162

Kiingl. Maj. ts proposition nr 26.

lämpligast, icke mot vårdnadshavare^ bestridande skulle kunna ge ett
psykiskt efterblivet, för skyddsuppfostran omhändertaget barn under skolåldern
sådan vård som är särskilt avsedd för psykiskt efterblivna barn.
Något bärande skäl härför har icke åberopats och torde ej heller föreligga.

Första punkten i tredje stycket synes böra undergå en huvudsakligen
formell jämkning.

På grund av det anförda hemställer lagrådet om sådana ändringar av
tredje stycket, att det i första punkten stadgas skyldighet för barnavårdsnämnden
att, där förhållandena så påkalla, verka för att psykiskt efterblivna
barn erhålla vård enligt lagen, samt att det i andra punkten får heta, att är
sådant barn omhändertaget för skyddsuppfostran eller har det fyllt 16 år,
äger nämnden anmäla det för inskrivning vid särskola eller vårdanstalt.

Om tredje stycket får den sålunda föreslagna lydelsen, bör avfattningen
av femte stycket jämkas. Sålunda kan lämpligen i första punkten stadgas, att
det beträffande psykiskt efterblivna, som fyllt aderton år, åligger fattigvårdsstyrelsen
att vidtaga de åtgärder, som erfordras för att de efterblivna
erhålla vård enligt lagen, därvid vad i fjärde stycket sägs skall äga motsvarande
tillämpning, samt i andra punkten upptagas en föreskrift att
styrelsen skall äga anmäla sådan efterbliven för inskrivning vid vårdanstalt,
varefter åt tredje punkten kunde givas den lydelsen, att anmälan, varom
nu är fråga, jämväl må göras av förmyndaren eller vårdnadshavaren, centralstyrelsens
läkare samt, såvitt angår den som är eller varit intagen i särskola,
skolans föreståndare.

Lagrådet hemställer slutligen, att andra och tredje styckena i 12 § få byta
plats och att i samband därmed såsom förutsättning för tillämpning av
nuvarande andra stycket angives, att varken vårdnadshavaren eller barnavårdsnämnden
anmält särskolepliktigt barn för inskrivning vid särskola.

14 och 15 §§.

Innebörden i det remitterade förslagets regler om inskrivning av psykiskt
efterblivet barn vid särskola eller vårdanstalt lärer vara följande. Sedan
anmälan om inskrivning inkommit till centralstyrelsen, överlämnar denna
handlingarna till rektor, som efter samråd med styrelsens läkare prövar
ärendet. Innan rektor fattar sitt beslut skall dock, om rektor eller läkaren
finner, att barnets psykiska utveckling bör ytterligare prövas, barnet intagas
å särskola för observation; sker så, skall rektor inom sex månader därefter
återupptaga ärendet. Finner rektor förutsättningar för inskrivning vid särskola
föreligga, meddelar han beslut härom, dock att därest rektor och
läkaren ej äro ense om att inskrivning bör ske eller någon av dem yrkar, att
frågan skall hänskjutas till styrelsen, eller barnets vårdnadshavare icke
medgivit åtgärden, sådant hänskjutande skall ske. Styrelsen kan — eventuellt
sedan barnet på föranstaltande av styrelsen varit intaget å särskola
för observation — fatta beslut om barnets inskrivning vid särskola. Rektors

163

Iiungl. Maj:ts proposition nr 26.

eller styrelsens beslut av denna innebörd är, såvitt det ej överklagas, definitivt.
Detsamma gäller där rektor eller styrelsen finner barnet ej vara hänförligt
under lagen. Fattas ej beslut i någondera riktningen, går ärendet till
läkaren och vårdföreståndaren. Finna dessa, vilka ha att fatta sina beslut
i samråd, det uppenbart att barnet icke kan tillgodogöra sig undervisning
vid särskola, ha de att pröva, huruvida barnet skall inskrivas vid vårdanstalt.
Fråga om sådan inskrivning skall dock prövas av styrelsen, därest vårdnadshavaren
icke medgivit åtgärden. Finna läkaren och vårdföreståndaren det
däremot icke uppenbart att barnet ej kan tillgodogöra sig undervisning vid
särskola, skall — därest läkaren, rektor eller vårdföreståndaren det yrkar
ävensom då vårdnadshavaren icke medgivit inskrivning vid vårdanstalt •—
frågan härom hänskjutas till centralstyrelsen. I annan händelse skall barnet
intagas å särskola för observation. Även styrelsen kan föranstalta om sådan
åtgärd. Senast sex månader efter intagningen för observation skall frågan
om barnets inskrivning vid särskola eller vårdanstalt återupptagas i den
här förut beskrivna ordningen d. v. s. i första hand av rektor. Anser vid
denna fortsatta prövning rektor, läkaren eller styrelsen ytterligare observation
nödvändig, må barnet — i vissa fall dock endast efter styrelsens medgivande
— kvarhållas å särskolan viss tid, varefter ärendet återgår till
rektor och proceduren fortgår som förut sagts, likväl utan att ytterligare
observation må ske.

Förfarandet synes understundom vara mer omständligt än hänsynen till
rättssäkerheten föranleder, och de föreslagna lagreglerna torde jämväl i
övrigt kunna göras till föremål för vissa erinringar.

Vad först angår det skede av förfarandet, som omhandlas i 14 § första
stycket, lärer anledning saknas varför rektor skulle äga hänskjuta frågan
om inskrivning vid särskola till styrelsen. Rektor är i första hand ensam
beslutande och bör ej kunna undandraga sig att fatta beslut; finner han
saken tveksam, kan han jämlikt 15 § låta intaga barnet å särskola för
observation. Läkaren åter bör ha möjlighet att hänskjuta ärendet till styrelsen.
Är han ej ense med rektor, är det tydligt att han bör begagna denna
rätt; det torde därför ej behöva stadgas, att vid oenighet mellan rektor och
läkaren styrelsen har att pröva ärendet. Har ärendet kommit till styrelsen,
kan en till synes onödig omgång föranledas av att styrelsens handlingsfrihet
på detta stadium är inskränkt till att besluta huruvida inskrivning vid särskola
skall ske eller ej. En naturligare ordning synes vara, att styrelsen,
eventuellt efter barnets intagande å särskola för observation, prövar ärendet
i hela dess vidd, d. v. s. beslutar om barnet skall inskrivas vid särskola,
inskrivas vid vårdanstalt eller alls icke inskrivas. Att styrelsen kan fatta
beslut om inskrivning vid vårdanstalt utan att frågan härom först prövats
av vårdföreståndaren synes så mycket mindre innefatta någon olägenhet,
som styrelsen tydligen, om den så finner nödigt, äger höra denne i ärendet.
Av den föreslagna lagtexten framgår icke med erforderlig klarhet att, på

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

sätt ovan antagits, beslut av rektor eller styrelsen kan innebära att barnet
ej anses hänförligt under lagen.

Vad därefter beträffar det i 14 § andra stycket beskrivna förfarandet synes
det till en början innebära en oformlighet, att sedan rektor eller styrelsen
funnit barnet oförmöget att tillgodogöra sig undervisning vid särskola, läkaren
och vårdföreståndaren skola pröva huruvida denna oförmåga är
uppenbar och om så ej anses vara fallet kunna föranstalta om observation
å särskola, vilken sistnämnda åtgärd enligt förslaget i realiteten innebär
ett undanröjande av rektors eller styrelsens beslut att ej inskriva barnet vid
särskola. Det synes vidare ur rättssäkerhetssynpunkt icke erforderligt att
— på sätt i förslaget avses ehuru uttryckligt stadgande härom saknas —
observation å särskola skall äga rum så snart det i fall varom nu är fråga
ej är uppenbart, att barnet icke kan tillgodogöra sig särskoleundervisning
och frågan ej hänskjutes till centralstyrelsen. Det torde vara tillfyllest att
möjlighet härtill föreligger för vederbörande myndighet; att denna möjlighet
icke skulle komma att i behövlig utsträckning användas lärer icke behöva
befaras, helst som i alla tveksamma fall frågan om inskrivning torde komma
att prövas av centralstyrelsen. Det bör i detta sammanhang anmärkas, att
därest observation enligt 15 § kommer till stånd, detta ej torde böra föranleda,
att ärendet återgår till rektor, en anordning som ofta skulle medföra onödig
tidsutdräkt. Ärendet synes utan olägenhet kunna omedelbart återupptagas
av den myndighet som föranstaltat om observation. Vad angår den i 14 §
andra stycket andra punkten innehållna regeln om att, även när det finnes
uppenbart att barnet icke kan tillgodogöra sig särskoleundervisning, frågan
om inskrivning vid vårdanstalt skall hänskjutas till centralstyrelsen, då
vårdnadshavaren icke medgivit åtgärden, kan denna anordning i vissa
fall vara onödig. Är det nämligen centralstyrelsen, som enligt första stycket
funnit, att barnet är hänförligt under lagen och ej kan tillgodogöra sig
undervisning vid särskola, kan inskrivning vid vårdanstalt vara den enda
återstående möjligheten. Vidkommande andra stycket andra punkten kan
tilläggas att för de fall som där avses anledning saknas att jämväl då vårdnadshavaren
medgivit åtgärden låta enbart ett yrkande av rektor leda till
att frågan om inskrivning å vårdanstalt hänskjutes till styrelsen, ty har
rektor själv prövat ärendet enligt första stycket, måste barnets inskrivning
vid vårdanstalt motsvara rektors intentioner, och har centralstyrelsen verkställt
prövningen, är sådan inskrivning given. Vidare må, beträffande frågan
om vårdnadshavare^ medgivande till åtgärden, erinras, att barn under
sexton år icke kan utan vårdnadshavarens medgivande inskrivas vid vårdanstalt
med mindre det enligt barnavårdslagen omhändertagits för skyddsuppfostran.
I fråga om ej omhändertaget barn under sexton år kan följaktligen,
om medgivande saknas, styrelsens beslut endast bliva ett, och ett
stadgande om hänskjutande till styrelsen av frågan om inskrivning kunde
lätteligen giva anledning till den missuppfattningen, att styrelsen skulle ha

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

fria händer i detta hänseende. Regeln i 14 § andra stycket andra punkten
borde för övrigt under alla omständigheter innefatta rätt för centralstyrelsen
att omedelbart besluta om barnets inskrivning vid särskola; förslagets
utformning ger ingen anvisning om förfarandet, därest styrelsen skulle
anse sådan inskrivning vara den rätta åtgärden.

Lagrådet vill med åberopande av det ovan anförda förorda, att 14 § första
och andra styckena ändras i nedannämnda hänseenden. I första stycket —-som lämpligen kunde inledas med en bestämmelse att centralstyrelsen skall
till rektor överlämna jämlikt 12 § inkommen anmälan beträffande barn —
stadgas därjämte i första punkten, att rektor har att, efter samråd med
styrelsens läkare, pröva huruvida barnet är hänförligt under lagen samt,
därest så befinnes vara fallet, huruvida barnet skall inskrivas vid särskola.
I en andra punkt upptages, att på begäran av läkaren ävensom då rektor
finner sådan inskrivning böra ske men vårdnadshavaren icke medgivit åtgärden,
ärendet dock skall hänskjutas till centralstyrelsen, vilken jämväl
äger pröva om barnet i stället bör inskrivas vid vårdanstalt. I andra stycket
regleras det fall att rektor vid prövning enligt första stycket funnit barn vara
hänförligt under lagen men icke kunna tillgodogöra sig undervisning vid särskola.
I första punkten utsäges, att det i detta fall ankommer på centralstyrelsens
läkare och vårdföreståndaren att besluta, huruvida barnet skall
inskrivas vid vårdanstalt. I en andra punkt upptagas regler om hänskjutande
av frågan till centralstyrelsen. I detta hänseende föreskrives, att fråga om
sådan inskrivning dock skall prövas av styrelsen, då läkaren och vårdföreståndaren
icke äro ense om att inskrivning bör ske eller då inskrivning må
äga rum utan vårdnadshavare^ medgivande och sådant ej lämnats. Slutligen
stadgas i en tredje punkt, att vid denna prövning styrelsen jämväl
äger förklara barnet ej vara hänförligt under lagen eller besluta om dess
inskrivning vid särskola.

Skulle 14 § första och andra styckena omarbetas på sätt här förordats,
torde tredje stycket böra förses med en inledning motsvarande den lagrådet
ovan ifrågasatt i första stycket, varav även vissa redaktionella jämkningar
skulle föranledas.

Vidare hemställes på skäl som förut angivits, att i 15 § första stycket
orden »enligt vad i 14 § sägs» få utgå.

Om ett barn intagits i särskola för observation, skall på sätt ovan berörts
frågan om dess inskrivning vid särskola eller vårdanstalt enligt 15 § andra
punkten prövas senast sex månader efter intagningen. Anses härvid ytterligare
observation nödvändig, kan efter medgivande av centralstyrelsen barnet
kvarhållas under ännu någon tid, vars längd styrelsen skall bestämma.
Då det uppenbarligen är av vikt att ett avgörande beträffande barnet träffas
utan längre tidsutdräkt än som i varje fall är oundgänglig, ifrågasätter lagrådet
huruvida icke till erinran härom en maximitid för den fortsatta observationen,
förslagsvis fyra månader, bör stadgas.

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

Enligt sista punkten i första stycket av denna paragraf erfordras icke
något medgivande av centralstyrelsen för fortsatt observation av barn under
skolåldern och ej heller av barn i externatskola, om vårdnadshavaren lämnat
sitt tillstånd till fortsatt observation. Någon tidsbegränsning är här över
huvud icke föreskriven. Det synes emellertid även beträffande dessa barn
böra fordras att det slutliga avgörandet icke uppskjutes längre än som är
nödvändigt. För att ett opåkallat dröjsmål under alla förhållanden skall
kunna förebyggas torde centralstyrelsen också i de nu avsedda fallen böra
pröva behovet av fortsatt observation samt bestämma maximitid för denna.
Om såsom lagrådet ovan ifrågasatt i andra punkten införes stadgande om
den längsta tid styrelsens medgivande till fortsatt observation får avse, bör
samma tid gälla även här. Lagrådet hemställer alltså att sista punkten i
första stycket av 15 § får utgå.

17 §.

Bestämmelsen i andra stycket av denna paragraf lärer, sammanställd
med innehållet i första stycket, avse att reglera hur länge en särskoleelev
skall kvarbliva i var och en av de olika särskolor -— skolhem och yrkeshem
eller motsvarande skolor med externatundervisning — vilka han såsom
särskolepliktig har att genomgå. Så tolkad torde bestämmelsen endast utsäga
något som kan anses ligga i sakens natur. Särskilt när bestämmelsen skall
tillämpas på en i yrkeshem intagen kan den vidare knappast sägas ha någon
självständig betydelse vid sidan av stadgandena i 18 § andra stycket. Lagrådet
förordar därför att bestämmelsen får utgå.

Som ett andra stycke i 17 § torde i stället införas andra stycket i 10 §, om
vilket lagrådet tidigare uttalat att det lämpligen kan överflyttas till 17 §.
Sådan jämkning av lagtexten bör därvid vidtagas, att det anstånd, varom i
stycket talas, kommer att avse intagning av särskolepliktig i särskola, varjämte
en redaktionell följdändring i 17 § första stycket blir erforderlig.

18 §.

När en särskoleelev inhämtat så mycket av kunskaper och färdigheter som
i hans förmåga står eller han anses vara i behov av, skall principiellt sett
hans särskoleplikt upphöra och slutlig utskrivning ske. Emellertid kan det
säkerligen ofta vara önskvärt att eleven, ehuru han då får lämna skolan,
ännu någon tid står under skolans uppsikt till dess det visar sig att han nått
sådan mognad och stadga samt även i övrigt har sådana förutsättningar att
han kan reda sig ute i livet. Bestämmelser om dylik öppen vård i prövningssyfte
ha upptagits i andra stycket av denna paragraf, och mot dessa bestämmelsers
sakliga innehåll har lagrådet intet att erinra. Då emellertid en
— måhända skenbar — motsägelse kan sägas råda mellan ingressen till
bestämmelserna och vad man ur 10 § kan utläsa rörande tidpunkten för
särskolepliktens upphörande, synes denna ingress, vilken inledes med orden
»psykiskt efterbliven» och avslutas med orden »böra ske», lämpligen böra

167

Kungl. \Iaj:ts proposition, nr 26.

erhålla en annan formulering, förslagsvis »såsom förberedelse till slutlig
utskrivning av särskoleelev må denne, när med hänsyn till hans ålder och
mognad samt de kunskaper och färdigheter han inhämtat så finnes lämpligt».

De i senare hälften av andra stycket upptagna bestämmelserna om tillsyn
m. m. lära vara avsedda att gälla även vid försöksutskrivning enligt första
stycket. För att detta skall klart framgå av lagtexten torde en uppdelning
av andra stycket böra ske, så att förevarande bestämmelser få bilda ett
särskilt stycke.

Enligt 21 § tredje, fjärde och femte styckena skall eller må fråga om
bl. a. försöksutskrivning från särskola i vissa fall prövas av centralstyrelsen
eller styrelse för särskola, som avses i 2 § 1 mom. fjärde stycket. Till följd
härav synes till förevarande paragrafs sista stycke böra fogas en erinran
om att det därstädes sagda gäller allenast där ej annat följer av vad i
nämnda stycken av 21 § stadgas.

19 §.

Med första stycket i denna paragraf torde avses att göra de former av
öppen vård, som omnämnas i 18 § andra stycket, tillämpliga i fråga om
sådan vid vårdanstalt inskriven efterbliven som ej är i oundgängligt behov
av anstaltsvård. Denna innebörd i stadgandet skulle komma till bättre
uttryck om det beträffande en dylik inskriven finge heta, att han skall
utackorderas i familjevård eller försöksutskrivas till öppen vård, därvid det
bör tilläggas, att med avseende å sådan försöksutskrivning vad i — enligt
lagrådets ändringsförslag — 18 § tredje stycket stadgas skall äga motsvarande
tillämpning.

I 19 § tredje stycket har föreslagits att barn, som är omhändertaget enligt
barnavårdslagen, på begäran av vederbörande barnavårdsnämnd må provisoriskt
intagas å vårdanstalt i avbidan på beslut om inskrivning vid sådan
anstalt. Av vad lagrådet anfört vid behandlingen av 11 och 12 §§ synes
emellertid följa, att den föreslagna bestämmelsen bör göras tillämplig endast
å barn som är omhändertaget för skyddsuppfostran. Ett psykiskt efterblivet
barn, vilket är omhändertaget för samhällsvård, kan nämligen icke mot
vårdnadshavare^ önskan inskrivas vid vårdanstalt som avses i den nu
föreslagna lagen, och en av barnavårdsnämnden föranledd provisorisk intagning
av barnet å sådan anstalt skulle följaktligen ofta vara meningslös.

I överensstämmelse med vad lagrådet under 18 § förordat synes i förevarande
paragrafs sista stycke böra erinras därom, att angående prövning i
vissa fall av fråga om försöksutskrivning stadgas i 21 § tredje, fjärde och
femte styckena.

20 §.

Angående det visserligen mera sällan förekommande fall, att vid vårdanstalt
inskriven efterbliven bör överflyttas till särskola och där inskrivas,

168

Kurtgl. Maj. ts proposition nr 26.

meddelas ingen regel i förevarande paragraf. Förslagets mening lär emellertid
vara, att sådan överflyttning och inskrivning skola föranleda, att den
efterblivne slutligen utskrives från vårdanstalt. Ett tillägg härom bör lämpligen
göras i andra stycket.

Enligt tredje stycket i paragrafen skall slutlig utskrivning från särskola
alltid ske senast då särskoleplikten upphör. Denna avfattning synes antyda,
att sådan slutlig utskrivning skulle kunna företagas tidigare än särskolepliktens
upphörande. Detta kan emellertid icke vara åsyftat. Så länge en
psykiskt efterbliven är särskolepliktig, bör inskrivningen för hans del bestå.
Sannolikt avser stadgandet allenast det fall, att särskoleplikten upphör på
den grund att vederbörande uppnått den i 10 § angivna åldern av 21 eller
eventuellt 23 år. Med denna tolkning, som vinner stöd av den i 21 § andra
stycket andra punkten meddelade undantagsregeln om behörighet att besluta
rörande slutlig utskrivning från särskola, saknas emellertid i lagrummet
en allmän regel om att särskolepliktens upphörande skall ha slutlig
utskrivning från dylik skola till följd, låt vara att genom ordet »senast» en
antydan gives i den riktningen. Det synes lämpligt att grundsatsen i fråga
klart uttalas i tredje stycket av paragrafen. Då även de bägge föregående
styckena inbegripa fall, där särskoleplikten upphör, torde åt ifrågavarande
stadgande kunna förlänas den avfattningen, att slutlig utskrivning från
särskola skall jämväl eljest ske, då särskoleplikten upphör.

21 §.

De bestämmelser, som i andra stycket av förevarande paragraf meddelas
rörande behörighet att besluta om utskrivning från särskola, avse såväl
slutlig utskrivning som försöksutskrivning. Beslut om den förra skall enligt
dessa bestämmelser, bortsett från de fall som i 20 § andra och tredje styckena
avses, ankomma på rektor efter skolläkarens hörande, medan beslut om
den senare enligt undantagsregeln i slutet av ifrågavarande stycke kan —
och, enligt vad som lärer vara avsett, skall —- fattas av varje föreståndare
för särskola. Denna undantagsregel återgiver för övrigt allenast vad som
redan, i ett tidigare avsnilt av lagen, stadgats i 18 § sista stycket. Vad vidare
angår utskrivning från vårdanstalt bestämmes i 21 § andra stycket att, då
det gäller slutlig utskrivning, beslut skall meddelas av vårdföreståndaren
och anstaltsläkaren i samråd. Beträffande åter behörigheten att besluta om
försöksutskrivning säges här intet. Ämnet regleras i stället i anmärkta tidigare
avsnitt av lagen, nämligen i sista stycket, jämfört med första stycket,
av 19 §; behörigheten i fråga tillerkännes där centralstyrelsen eller vissa
befattningshavare, enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

Det kan ej anses lämpligt att i det avsnitt av lagen som enligt rubriken
handlar om »utskrivning», alltså även om försöksutskrivning, det icke ens
i form av en hänvisning till bestämmelser annorstädes i lagen gives fullständiga
regler om vem som äger besluta rörande sistnämnda slags utskriv -

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

ning. En mera tillfredsställande avfattning torde erhållas, därest huvudregeln
i andra stycket första punkten begränsas till att avse beslut om
slutlig utskrivning från särskola och, liksom enligt den föreslagna lagtexten,
om slutlig utskrivning från vårdanstalt, samt i samma stycke upptages en
erinran att angående beslut om försöksutskrivning är stadgat i 18 och 19 §§.

I andra stycket göras undantag från huvudregeln om behörighet att meddela
beslut rörande utskrivning från särskola jämväl när fråga är om fall,
som i 20 § andra och tredje styckena sägs; även i detta avseende skall
beslutanderätt tillkomma varje föreståndare för särskola. Regeln torde, vad
hänvisningen till tredje stycket i 20 § beträffar, grundas på att, såsom lagrådet
under sistnämnda paragraf framhållit, några andra fall där sannolikt
icke åsyftas än de där särskoleplikten upphör på grund av att den efterblivne
uppnått den i 10 § angivna åldern av 21 eller eventuellt 23 år.

Lagrådet ifrågasätter, om dessa undantag äro behövliga. Någon nämnvärd
vinning ur praktisk synpunkt ernås näppeligen genom att i hithörande båda
grupper av fall behörighet att besluta om utskrivning tillerkännes varje
föreståndare för särskola. Skulle likväl berörda undantag anses böra bibehållas,
är det önskvärt att klart utsäges, att föreståndarens ifrågavarande
behörighet icke hänför sig till alla fall där särskoleplikten upphör utan allenast
till dem där grunden till upphörandet är den nyss anmärkta. Under
samma förutsättning får beaktas, att lagrådets ändringsförslag beträffande
20 § andra stycket bör föranleda en jämkning i förevarande bestämmelse.

Den i 21 § första stycket sista punkten meddelade regeln, att det är centralstyrelsen
som äger behörighet att för där avsedda fall pröva utskrivningsfrågan,
synes lämpligen böra sammanföras med övriga regler i paragrafen
rörande denna myndighets kompetens att pröva dylika spörsmål.
Sker så, skulle sagda sista punkt kunna erhålla den lydelsen, att utan särskild
framställning skall ock frågan om utskrivning beträffande i skolhem
eller yrkeshem intagen prövas, då han uppnått aderton års ålder, medan i
tredje stycket kunde föreskrivas, att fråga om utskrivning skall prövas av
centralstyrelsen dels i fall som i första stycket sista punkten sägs, dels ock
därest detta yrkas av någon av de i förslagets text under a) och b) upptagna.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
18 december 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, lagrådets den 17 juni
1953 avgivna utlåtande över det den 17 april 1953 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om undervisning och vård av vissa psgkiskt efterblivna.
Föredraganden anför härvid följande.

Lagrådets vid 1, 2 och 7 §§ gjorda anmärkningar, vilka väsentligen är
av formell natur, har föranlett ändringar i enlighet med vad lagrådet förordat.

Beträffande 4 §, genom vilken från landstingens huvudmannaskap
undantagits bl. a. de höggradigt vanföra, vill jag till komplettering av vad
jag anförde vid remissen till lagrådet nämna, att medicinalstyrelsen den 3
september 1953 framlagt förslag till riktlinjer för omhändertagande och
vård av spastiska barn, d. v. s. barn med centralmotoriska rubbningar.
Förslaget, som även behandlar de efterblivna spastikerna, synes väl förenligt
med nyssnämnda stadgande i 4 §. Det förutsätter sålunda, att dessa
spastiker i den mån de icke är svårskötta skall omhändertagas på landstingsanstalter
eller enskilda skol- och vårdhem, som kan ordnas inom ramen
för den nu föreslagna lagstiftningen. Vården av de höggradigt vanföra och
övriga svårskötta bör däremot enligt förslaget omhänderhas av staten.
— Med avseende på 4 § vill jag ytterligare framhålla, att då de där uppräknade
kategorierna psykiskt efterblivna undantages från landstingens
huvudmannaskap, detta icke innebär att de i och för sig är undantagna
från lagens tillämpningsområde. En enskild anstalt med i paragrafen
avsett klientel bör följaktligen kunna godkännas enligt 2 § fjärde stycket
såsom särskola eller vårdanstalt. I den mån de intagna är att hänföra till
någon i 4 § avsedd kategori har landstinget emellertid intet ansvar för
A''ården. Dessa anstalters förhållanden torde få regleras i särskilda avtal
mellan staten och de enskilda huvudmännen. Sådana avtal har också för -

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

utsatts av 1948 års sinnesslövårdssakkunniga i deras betänkande angående
skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning (SOU
1951: 48). Jag vill understryka, att jag här icke avser enskilda »riksanstalter»
(godkända enligt 2 § fjärde stycket) med elever eller patienter,
som ej är undantagna från landstingens huvudmannaskap. I den mån dessa
äger rätt till kostnadsfri undervisning och vård, följer av landstingens allmänna
åliggande i 2 § första stycket, att landstingen har att erlägga de
avgifter för intagna från landstingsområdet, som utöver barnbidrag och
folkpensioner kan erfordras för att bestrida de löpande driftkostnaderna.
Däremot har, som jag framhållit i remissprotokollet, landstingen intet
allmänt subsidiärt ekonomiskt ansvar för dessa anstalter.

Vad lagrådet erinrat mot avfattningen av 5 § har medfört omarbetning
av detta lagrum. Beträffande den i paragrafen lämnade beskrivningen av
småbarnshem har dock härvid en annan formulering valts än den av lagrådet
föreslagna. Dessa hem är visserligen i första hand avsedda för sådana
efterblivna barn, som kan antagas vara framdeles lämpade för undervisning
i skolhem. Det bör emellertid ej vara uteslutet att även barn, beträffande
vilka man icke anser sig kunna våga ett sådant antagande, får
placeras i småbarnshem, om de kan anses lämpade för den enkla undervisning
och lekträning som meddelas där. På grund härav har nämnda
beskrivning avfattats så, att småbarnshem har förskola för därför lämpade
barn under skolåldern. — Någon anledning att ändra beskrivningen i andra
momentet c) av de barn som skall omhändertagas på vårdhem har jag
icke funnit. Den beskrivning som förekommer i det remitterade förslaget
synes mig fullt korrekt; den avser såväl barn vilka prövats i särskola som
andra barn, t. ex. barn under skolåldern.

Till vad lagrådet anfört vid 9 § kan jag giva min anslutning. Paragrafen
har därför omarbetats på sätt lagrådet förordat. I tillämpningsföreskrifterna
till lagen bör intagas regler om vilken huvudtillsynsmyndighet som är
besvärsmyndighet, då beslut i första instans gäller flera särskolor eller
vårdanstalter med skilda huvudtillsynsmyndigheter.

I enlighet med lagrådets hemställan har i 10 § dess första stycke ändrats,
varjämte andra stycket utbrutits ur paragrafen och fått bilda ett nytt andra
stycke i 17 §.

Beträffande 11 § har lagrådet föreslagit en jämkning av den i andra
stycket upptagna hänvisningen till barnavårdslagens regler angående omhändertagande
av barn under 16 år. Lagrådet förmenar att då paragrafen
endast reglerar omhändertagande tvångsvis och sådant enligt barnavårdslagen
allenast kan ske i form av skyddsuppfostran, bör hänvisningen inskränkas
till att gälla bestämmelserna härom. Jag kan icke dela denna
uppfattning. Har ett barn, som efter föräldrarnas medgivande enligt 29 §
barnavårdslagen omhändertagits för samhällsvård, av nämnden med stöd
av bl. a. 36 § samma lag placerats på vårdanstalt, torde det jämlikt nämnda

172

Kungi. Maj. ts proposition nr 26.

lag kunna kvarhållas där så länge samhällsvården består. Påkallar föräldrarna
samhällsvårdens upphörande och beslutar nämnden i enlighet
härmed, kan visserligen barnet icke längre mot föräldrarnas vilja kvarhållas
på anstalten men barnet har dock intill denna tidpunkt vistats där
efter omhändertagande enligt barnavårdslagen utan att något medgivande,
som avser anstaltsvarden, lämnats av föräldrarna. Visserligen kan man
väl här knappast tala om en sådan skyldighet att underkasta sig vård, varom
förmäles i rubriken före paragrafen, men då det rör sig om ett närliggande
icke opraktiskt fall, synes detta förhållande icke böra medföra, att det ej
får omfattas av hänvisningen.

Det anförda får betydelse även för ställningstagandet till lagrådets anmärkningar
i fråga om 12 §. Lagrådet har här av 11 :e paragrafens regler
ansett följa att inskrivning av barn under 16 år på vårdanstalt efter anmälan
från barnavårdsnämnden endast kan ske om barnet är omhändertaget
för skyddsuppfostran eller vårdnadshavaren uttryckligen lämnat sitt
medgivande till inskrivningen och har på grund härav ansett barnavårdsnämndens
anmälningsrätt böra begränsas till barn omhändertagna för
skyddsuppfostran. Stöd för denna tolkning kan jämväl vinnas av uttalanden
i motiveringen till 12—13 §§. Av det nyss sagda torde emellertid framgå,
att hinder ej bör föreligga att efter anmälan av barnavårdsnämnden med
stöd av barnavårdslagen kvarhålla för samhällsvård omhändertaget barn
på vårdanstalt så länge omhändertagandet består. Detta torde gälla redan
1111 36 § barnavårdslagen stadgar bl. a. att om omhändertaget barn

till följd av andlig brist eller svaghet är i behov av särskild vård, så har
barnavårdsnämnden alt vidtaga erforderliga åtgärder för att bereda barnet
dylik vård å härför lämpad anstalt eller annorstädes — och någon anledning
att i detta sammanhang skärpa barnavårdslagens regler i visst avseende
synes icke föreligga. I och för sig skulle, såsom antytts i remissprotokollet,
det sagda icke behöva föranleda alt något stadgande om barnavårdsnämndens
skyldigheter och befogenheter i fråga om efterblivna barn
infördes i nu ifrågavarande lag. Till undvikande av misstolkning torde
detta likväl böra ske. För vinnande av överensstämmelse med barnavårdslagens
regler i denna del bör dock barnavårdsnämndens befogenhet att
göra anmälan om inskrivning vid särskola eller vårdanstalt såvitt angår
barn under 16 år begränsas till omhändertagna barn och stadgandet om
barnavårdsnämndens skyldigheter ges en mera allmän avfattning.

I övrigt kan jag i huvudsak biträda lagrådets förslag till ändringar i 12 §.
Emellertid har lagrådet förordat, att andra och tredje styckena i det remitterade
förslaget skall byta plats och att i samband därmed såsom förutsättning
för att skolstyrelsen skall ha att föranstalta om anmälan för inskrivning
av skolpliktigt barn vid särskola skall angivas att varken vårdnadshavaren
eller barnavårdsnämnden gjort sådan anmälan om barnet.
Ändringen innebär att i fråga om sådana barn, beträffande vilka barna -

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

vårdsnämnden har befogenhet att göra anmälan för inskrivning vid särskola,
skolstyrelsens rätt att göra anmälan gjorts subsidiär i förhållande
till barnavårdsnämndens. På denna punkt kan jag icke dela lagrådets uppfattning.
Då det gäller tillsyn över att skolplikt fullgöres, måste skolstyrelse
anses vara det organ som bör kopplas in i första hand. Jag förordar därför
att i fråga om skolpliktiga barn regleringen, liksom enligt det remitterade
förslaget, bör vara den, att de må anmälas till inskrivning av vårdnadshavare^
att om vårdnadshavaren icke gör anmälan, skolstyrelsen skall föranstalta
därom samt att även barnavårdnämnden äger göra anmälan. —
Paragrafen har omarbetats i enlighet med vad jag nu sagt.

De av lagrådet föreslagna ändringarna i 14 § innefattar en utförligare
reglering av inskrivningsförfarandet än som ansågs erforderlig vid upprättandet
av det remitterade förslaget. Samtidigt har på ett par punkter
förenklingar och förtydliganden föreslagits. Jag finner mig böra i huvudsak
godtaga lagrådets utförligt motiverade förslag och har därför låtit omarbeta
paragrafen i enlighet därmed.

I 15 § har lagrådet ifrågasatt den ändringen att sedan observation å
särskola ägt rum under högst sex månader, medgivande av centralstyrelsen
till fortsatt observation icke skall få avse längre tid än fyra månader. Vidare
har lagrådet hemställt, att ur paragrafen måtte utgå bestämmelsen att centralstyrelsens
medgivande till fortsatt observation icke erfordras beträffande
barn under skolåldern eller i fråga om kvarhållande vid externatskola med
vårdnadshavare^ tillstånd.

Beträffande observationsintagning må framhållas, att sådan ligger i
barnets eget intresse, enär därigenom skapas förutsättningar för en så noggrann
prövning av inskrivningsfrågan, att risken för felaktig inskrivning
eller för underlåten inskrivning, då sådan bort ske, i möjligaste mån elimineras.
I allmänhet torde en observationstid av sex månader vara tillräcklig,
men otvivelaktigt föreligger ett behov av att kunna förlänga tiden. Jag kan
i huvudsak biträda vad lagrådet yttrat om lämpligheten av att stadga en
maximitid för fortsatt observation, i de fall då centralstyrelsens medgivande
fordras därtill. Jag föreslår emellertid att sistnämnda tid sättes till
sex månader i stället för fyra månader som lagrådet förordat. Med den
sammansättning centralstyrelsen skall ha vid avgörandet av ifrågavarande
ärenden torde icke behöva befaras, att observationstiden bestämmes längre
än som är oundgängligen nödvändigt. Vad angår nyssnämnda undantag
i det remitterade förslaget från regeln att centralstyrelsens medgivande
fordras till förlängning av observationstiden, så kan jag icke finna, att
sådant medgivande erfordras beträffande kvarhållande vid externatskola
med vårdnadshavare^ tillstånd. Ej heller synes någon maximering av den
fortsatta observationstiden nödvändig i detta fall. Däremot instämmer
jag med lagrådet i att undantaget beträffande barn under skolåldern bör
utgå. Enligt vad jag nyss förordat skall nämligen ansökan om sådana barns

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

inskrivning i vissa fall kunna göras av barnavårdsnämnden, alltså även
utan vårdnadshavarens uttryckliga medgivande. Detta liksom den omständigheten,
att här kan vara fråga om observation å internat, motiverar
att förlängningsfrågan prövas av centralstyrelsen. Med hänsyn till svårigheten
att avgöra dessa småbarns rätta placering torde dock observationstiden
ej böra maximeras i lagen. Beslut om förlängning av observationstiden
bör dock alltid avse viss bestämd tid.

Mot vad lagrådet i övrigt yttrat beträffande 15 § har jag intet att erinra. —
Paragrafen har omarbetats i enlighet med vad jag nu anfört.

De ändringar, som lagrådet förordat i 17 och 18 §§ samt 19 § första och
sista styckena, är av formell natur. Jag har låtit genomföra dem. Av vad
som nyss anförts i anslutning till 12 § framgår att jag däremot icke kan
biträda lagrådets förslag till ändring av 19 § tredje stycket.

Lagrådets yttrande angående meningen med förslagets 20 § är riktigt.
Vad lagrådet föreslagit beträffande paragrafens avfattning har iakttagits,

Den av lagrådet förordade formella ändring av 21 § andra stycket, som
går ut på att detta stadgande såväl då det gäller särskola som vårdanstalt
blott skall avse slutlig utskrivning och att beträffande för sök sutskrivning
hänvisning skall ske till 18 och 19 §§, har genomförts. I anledning av vad
lagrådet anfört har vidare det i 21 § andra stycket i det remitterade förslaget
gjorda undantaget för utskrivningsfall enligt 20 § andra och tredje styckena
fått utgå. Slutligen har, på sätt lagrådet förordat, regeln i 21 § första
stycket sista punkten i det remitterade förslaget om cenralstyrelsens behörighet
att pröva utskrivningsfrågor sammanförts med övriga bestämmelser
i paragrafen angående styrelsens kompetens att pröva dylika
spörsmål.

Utöver vad som framgår av det anförda har vissa redaktionella jämkningar
vidtagits i det till lagrådet remitterade förslaget.

Vid remissen till lagrådet av förevarande lagförslag uttalade jag, att ett
av 1946 års sinnesslövårdsutredning framlagt förslag beträffande fördelningen
av kostnaderna för sinnesslövården mellan staten och kommunerna
då övervägdes av 1951 års utredning samt att övervägande skäl talade för
att statsmakterna icke tog ställning till lagstiftningsfrågan förrän i samband
med frågan om nya statsbidragsregler. Den 1 oktober 1953 har 1951
års utredning avgivit betänkande med förslag i statsbidragsfrågan, vilket
förslag innebär en avsevärd ökning av statens bidrag till ifrågavarande
kostnader. Betänkandet är f. n. föremål för remissbehandling. Jag ämnar
förorda att 1954 års riksdag skall underställas förslag i ämnet. Riksdagen
får alltså tillfälle att samtidigt taga ställning till såväl lagstiftningsfrågan
som frågan om ändrade statsbidragsregler.

Föredraganden hemställer härefter, att det i enlighet med det anförda
jämkade förslaget till lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efter -

175

Kungl. Maj.ts proposition nr 26.

blivna måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ulf Thorselius.